2.2. Behovet av lagstiftning

Mitt förslag: De upphovsrättsliga frågor som uppkommer i samband med vidaresändning av radio- och TV-program bör lagregleras.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag i denna del. Ett fåtal anser att de upphovsrättsliga frågorna bör utredas ytterligare.

Skälen för mitt förslag: Med upphovsrätt menas författares. komposi- törers, konstnärers och andra upphovsmäns rätt att bestämma över utnytt- jandet av sina verk. Den rättspolitiska bakgrunden till denna lagstiftning är framför allt en önskan att stimulera det andliga skapandet och därigenom i vid mening främja det sociala, kulturella och ekonomiska framåtskridan- det. Liknande skäl kan åberopas för skyddet av vissa rättigheter som står upphovsrätten nära (s.k. närstående rättigheter). Härmed avses det skydd som lagen ger åt utövande konstnärer (artister, musiker, skådespelare m.fl. som inte skapar men väl framför verk), åt framställare av musikin- spelningar och andra fonogram samt åt radio- och TV-företag.

Regler om samtliga dessa slag av rättigheter finns i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen. URL). Regler om de rättigheter som fotografer har till utnyttjandet av sina foto- grafier finns i en särskild lag, lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild (fotografilagen, FotoL).

Vad först gäller de egentliga upphovsmännen till radio- och TV-program (bl. a. manusförfattare. kompositörer. scenografer. regissörer. m.fl.) skall endast konstateras att i de ensamrättigheter som varje upphovsman har till sitt verk ingår även rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten, bl.a. i form av offentligt framförande av verket (2 å URL). Härmed avses exempelvis att verket spelas i en konsertsal eller på en scen eller sänds i radio eller TV, antingen via etern eller via kabel till allmänheten. Rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten gäller oavsett om det är fråga om direktsändning eller om framförandet sker på grundval av en inspelning. En vanlig situation är att någon fångar upp en radio- eller TV-sändning och återutsänder den på trådlös eller trådbunden väg. Denna återutsändning kan antingen återge en inspelning av den ursprungliga sändningen eller

• Sida 10
•  Original

också direkt sprida den ursprungliga sändningen vidare utan sådan inspel- ning. 1 det senare fallet blir det fråga om en samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning) av den ursprungliga sändningen.

Under förutsättning att verket görs tillgängligt för allmänheten innebär varje form av återutsändning ett nytt offentligt framförande som omfattas av upphovsmannens ensamrätt.

De utövande konst/u'irermi har enligt lagen en ensamrätt att bestämma över utsändningar i radio eller television av deras framföranden (45 å URL). Detta gäller i första hand direktsändning av framföranden. Ensam- rätten får emellertid också anses gälla när utsändningen återger en inspel- ning som ett sändarförctag har gjort antingen på grund av avtal eller enligt reglerna i 22 å första stycket URL. dvs. inspelningar uteslutande för ut- sändningsändamål. Enligt förarbetena till URL (SOU 1956: 25 s. 380) om- fattar denna rätt både direktutsändning och återutsändning. På grund här- av har det ansetts att de utövande konstnärernas ensamrätt omfattar även samtidig återutsändning via etern eller via kabel av en radio- eller TV-ut- sändning (se exempelvis SOU 1983:65 s. 55).

För utsändning i radio eller television av någon annan upptagning, t. ex. en grammofonskiva, krävs däremot inte något samtycke från rättighetsha- varna. De utövande konstnärerna och fonogramproducenterna har dock rätt till ersättning när ljudupptagningar ingår i utsändningen (47 å URL). Denna rätt gäller bara vid ursprunglig sändning och inte vid återutsändning (jfr prop. 1960: 17 s. 256).

Slutligen skall nämnas att radio- och TV-företag har en ensamrätt i fråga om återutsändning av deras utsändningar (48 å URL). Detta gäller oavsett om återutsändningen sker via etern eller via kabel.

Fotografer har i princip en ensamrätt när det gäller offentlig visning av deras fotografier (1 å FotoL).

Tillstånd till återutsändning krävs sålunda från innehavare av de egent- liga upphovsrättigheterna. från fotografer vars bilder visas och från de sändarföretag vars sändningar utnyttjas vid vidarespridningen. Dessutom behövs tillstånd från de utövande konstnärerna för en återutsändning av deras "levande" framföranden i en ursprunglig sändning. Detsamma gäller när deras framföranden har spelats in enligt reglerna i 22 å första stycket URL. Om det i den ursprungliga sändningen ingår ljud- eller bildupptag- ningar. behövs däremot inget tillstånd till vidaresändningen. vare sig från de utövande konstnärerna eller från producenterna av upptagningarna. Någon rätt till ersättning föreligger inte heller.

De tillstånd som behövs för vidaresändning kan erhållas genom avtal. Ett sätt att lösa tillståndsfrågan kan emellertid också vara att genom bestämmelser i lag om s.k. tvångslicens tillåta vidaresändning utan till- stånd av rättighetshavarna men samtidigt ge dem rätt till ersättning. som vid tvist får bestämmas av domstol.

Med hänsyn särskilt till den snabba utveckling som pågår beträffande vidaresändning av TV-program via kabel anser jag det angeläget att dessa upphovsrättsliga frågor nu regleras. Det bör således övervägas om erfor- derliga tillstånd skall inhämtas genom avtal eller om tvångslicensbestäm- melser skall införas. Vidare finns det anledning att överväga om utövande

• Sida 11
•  Original

konstnärer och producenter skall ha rätt till ersättning när deras inspel- ningar ingår i program som vidaresänds.

Som jag har nämnt inledningsvis har dessa frågor behandlats ingående i en rad olika sammanhang. För de nordiska ländernas del har Danmark, Finland och Norge redan genomfört lagstiftning på området. Något behov av ytterligare utredning kan därför inte anses föreligga. De förslag som nu läggs fram avses inte heller att vara av tillfällig karaktär. En annan sak är att lösningarnas praktiska betydelse kan skifta i olika situationer. Detta gäller t. ex. i förhållande till försöksverksamheten med trådlös vidare- sändning av de finländska TV-programmen.

Promemorieförslaget omfattar inte vidaresändning av signaler från satel- liter i fast trafik (kommunikationssatelliter). Det beror på att sådana sig- naler inte anses vara rundradiosändningar. De är nämligen inte avsedda att tas emot direkt av allmänheten utan har till uppgift att överföra signaler från en avsändarstation till en eller flera mottagarstationer. t. ex. kabelnät.

Några remissinstanser har ifrågasatt om detta är en ändamålsenlig be- gränsning, särskilt med hänsyn till att gränsen mellan direktsändande satelliter och kommunikationssatelliter håller på att suddas ut i detta hänseende.

För egen del anserjag att en sådan principiell begränsning är nödvändig i de fall då signalerna inte är att anse som en rundradiosändning. De förslag jag lägger fram i det följande är alltså avgränsade på samma sätt som förslagen i departementspromemorian. Det bör dock observeras att signa- lerna från en kommunikationssatellit i detta sammanhang kan jämställas med en rundradiosändning om de sänds samtidigt som en rundradiosänd- ning med samma innehåll. I ett sådant fall omfattas sändningen av signaler- na av vad som sägs i fortsättningen om vidaresändning.

1 det följande avserjag att behandla frågor om förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga upphovsrät- ten i avsnitt 2.3.

närstående rättighetcr i avsnitt 2.4, fotografers rättigheter vid vidaresändning i avsnitt 2.5. behörig domstol i avsnitt 2.6. och ikraftträdande m.m. i avsnitt 2.7. Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe- cialmotiveringen (avsnitt 4).

2.3. Förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga upphovsrätten

Mitt förslag: Rättigheterna till vidaresändning förvärvas genom av- tal. Några lagbestämmelser införs alltså inte om att rättigheterna får förvärvas tvångsvis.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ansluter sig till prome-

• Sida 12
•  Original

morieförslaget. Ett fåtal anger att de i princip kan godta förslaget men att det är lämpligare att frågorna om rättighetsförvärv inledningsvis löses genom tvångslicensbestämmelser.

Skälen för mitt förslag: Den grundläggande filosofin bakom det upphovs- rättsliga regelsystemet är att upphovsmän och andra rättighetshavare skall ha rätt att bestämma över alla ekonomiskt betydelsefulla utnyttjanden av deras verk. Bakgrunden till denna inställning är en strävan att genom detta system främja det andliga skapandet. säkerställa olika kulturarbetarkate- goriers utkomstmöjligheter. ge underlag för de investeringar som är nöd- vändiga för produktionen av kultur- och informationsalster och. helt all- mänt, främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället.

Självfallet är vidaresändning av radio- och TV-program ett ekonomiskt betydelsefullt utnyttjande av upphovsmäns och andra rättighetshavares verk. Från denna utgångspunkt är det naturligt att förvärvet av rättigheter till trådlös eller trådbunden vidaresändning av rundradiosändningar sker genom frivilliga överenskommelser mellan rättighetshavarna och dem som företar vidaresändningar.

Motsatsen till en ordning som bygger på avtal är ett system varigenom man i lagen inför en tvångslicens. Den mest framträdande praktiska skill- naden mellan ett sådant system och en avtalsordning är att rättighetsha- varna i det förra fallet inte har möjlighet att hindra vidaresändningen. De har inte heller någon i lagen fastslagen rätt att förhandla om villkoren för vidaresändningen utöver vad som följer av den ideella rätten.

1 vissa länder har man föredragit att lösa de upphovsrättsliga frågorna genom en tvångslicensordning. Anledningen till detta är den speciella karaktären hos vidaresändningen, särskilt sådan som sker via kabel. Som har angetts tidigare innebär de rättigheter som tillerkänns upphovsmännen och vissa andra rättighetshavare att en sådan vidaresändning inte får ske utan tillstånd. Om det inte finns ett system med tvångslicens har alltså rättighetshavarna möjlighet att hindra den genom att vägra ge tillstånd. Trots att denna möjlighet praktiskt taget aldrig har utnyttjats har den i vissa länder ansetts oacceptabel från allmän mediepolitisk synpunkt. Vi- dare har åberopats att kabelnäten ofta är små. icke-kommersiella och automatiskt fungerande och att de som svarar för kabelsändningarna där- för inte är i stånd att hantera rättighetsförvärv.

Bl.a. av de skäl som nu har angetts har man i Danmark nyligen infört en "generell lieensordning". dvs. en tvångslicensordning som tillåter vidare- spridning via kabel av radio- och TV-utsändningar utan tillstånd från rättighetshavarna men som tillerkänner dem rätt till ersättning. Om par- terna inte kan komma överens om ersättningen, fastställs denna av en särskild nämnd.

1 Finland och Norge har man däremot ansett att principen bör vara att rättigheterna förvärvas genom avtal. Samma synsätt har man även intagit i andra europeiska länder, bl. a. Belgien och Nederländerna. 1 enlighet med den grundläggande filosofin för det upphovsrättsliga systemet anser jag att utgångspunkten också för svensk del bör vara att rättigheter för trådlös eller trådbunden vidaresändning av radio- och TV-program bör förvärvas genom avtal mellan rättighetshavarna och dem

• Sida 13
•  Original

som önskar utnyttja det ifrågavarande programmet. Avsteg från denna princip bör inte ske utan att det föreligger starka skäl som talar i en annan riktning.

När man bestämmer sig i denna fråga är givetvis erfarenheterna av hur rättighetsfrägorna hittills har lösts av största betydelse. Det kan därvid nämnas att avtal redan har ingåtts mellan å ena sidan norska kabelopera- törer och å andra sidan svenska rättighetshavare. huvudsakligen organise- rade i den svenska förhandlingskartellen COPYSWEDE. När det gäller avtal om vidaresändning av svenska TV-program i andra länder, har rät- tighetshavarnas organisationer företrätts av COPYSWEDE (i vilken även STIM ingår). Sveriges Radio och AGICOA (som företräder filmproducen- terna). Beträffande upphovsmännens musikrättigheter har STIM tecknat avtal som omfattar i stort sett alla kabelsändningar som idag förekommer i Sverige. Avtalen har främst tecknats med en särskild förhandlingsgrupp som representerar de allmännyttiga bostadsföretagen. de privata ka- bel-TV-företagen, pressen och televerket. Förhandlingar pågår också med de olika rättighetshavarna beträffande vidaresändning av de finländska "TV-programmen i Sverige.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört finns det inte för närvarande något som tyder på att det skall behöva uppstå särskilda svårigheter i kommande förhandlingar om förvärv av rättigheterna. Det bör också no- teras att de organisationer som företräder rättighetshavarna vid upprepade tillfällen - bl.a. vid den hearing som har nämnts i avsnitt 1— har förklarat att någon ersättning inte kommer att begäras för vidaresändning i Sverige av det nuvarande svenska programutbudet (se även massmediekommit- téns betänkande SOU 1984: 65 Via satellit och kabel s. 403).

Med hänsyn till vad några remissinstanser har framhållit om att det i vissa fall kan råda en obalans mellan parterna vill jag erinra om att inneha- varna av de mindre kabelanläggningarna har samma möjligheter att sluta sig samman som rättighetshavarna. Så harju redan skett i viss utsträckning genom den nyss nämnda förhandlingsgruppen. Jag förutsätter att samord- ningen på användarsidan kommer att utvecklas ytterligare. Det skulle underlätta inte bara möjligheterna att förhandla om avtal utan också hante- ringen av rättighetsförvärven m. m.

Jag kan alltså inte finna att skälen för att införa en tvångslicens är tillräckligt starka för att man skall frångå den grundläggande principen att rättigheterna bör förvärvas genom avtal.

Enligt min mening bör man således i Sverige liksom i Finland och Norge välja en lösning som bygger på en avtalsmodell. Såväl när det gäller trådlös som trådbunden vidaresändning bör rättigheterna förvärvas genom avtal mellan rättighetshavarna och dem som svarar för vidaresändningen.

2.3.2 Avtalslicens?

Mitt förslag: Avtal som har slutits av en organisation som företräder flertalet rättighetshavare skall ha verkan också för rättighetshavare utanför organisationen (s.k. avtalslicens).

• Sida 14
•  Original

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: En remissinstans anser att någon avtalslicens inte bör gälla beträffande trådlösa vidaresändningar. Övriga remissinstanser godtar promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: 1 och för sig har kabeloperatörerna möjlighet att träffa individuella avtal med olika rättighetshavare. Det är dock inte realis- tiskt att tro att rättighetsförvärven kan klaras på detta sätt. I stället kan man utgå från att rättigheterna till största delen kommer att förvärvas genom kollektiva avtal mellan å ena sidan organisationer av rättighetsha- vare och å andra sidan dem som är ansvariga för vidaresändningen.

Inte heller sådana kollektiva avtal utgör emellertid någon garanti för att rättighetsförvärven blir heltäckande. Alla rättighetshavare ingår nämligen inte i avtalsslutande organisationer. När det gäller vidaresändning i Nor- den av de nordiska ländernas radio- och TV-program kan man i allmänhet inte heller bygga på de rättigheter som innehas av sändarförctagen. Dessa företags utsändningar sker visserligen till största delen på grundval av kollektiva avtal. men dessa ger i regel inte rätt till vidaresändning i utlan- det.

Till en viss del kan man från praktisk synpunkt säkerställa rättighetsför- värvet genom lämpligt utformade avtalsklausuler ("indemnity clauses") som innebär att upplåtaren tar på sig ett särskilt ansvar för de krav som kan riktas mot vidaresändaren från rättighetshavare som inte omfattas av ett kollektivt avtal. Sådana klausuler kan emellertid inte undanröja ett straff- rättsligt ansvar. Rättighetsförvärvet bör därför i lagstiftningen lösas genom särskilda bestämmelser som gör det kollektiva avtalet tillämpligt också på rättighetshavare som står utanför de avtalsslutande organisationerna. URL bör sålunda kompletteras med en avtalslicensbestämmelse av den typ som för närvarande finns i 15 a & och 22 å andra stycket i den lagen.

En remissinstans har ifrågasatt om det verkligen föreligger en vidare- sändning enligt vad som avses därmed i art. ll bis Bernkonventionen när vidaresändningen föregås av s.k. långdistansöverföring via radiolänk från ett annat land. Enligt denna remissinstans skulle det strida mot Bernkon- ventionen att låta en avtalslicens gälla också för trådlös vidaresändning.

Jag delar inte denna uppfattning. En vidaresändning av en rundradio- sändning ("rebroadcasting") enligt art. ll bis (1)(ii) får enligt min mening anses föreligga även när en rundradiosändning sker i ett land och via radiolänk eller på något annat sätt med sändarförctagets samtycke över- förs till ett annat land och där återutsänds i samtidigt och oförändrat skick.

Slutsatsen av vadjag nu har anfört är att en ordning med kollektiva avtal bör kompletteras med lagbestämmelser om en avtalslicens. För att en sådan ordning skall kunna fungera tillfredsställande krävs emellertid att en rad förutsättningar är uppfyllda. Dessa frågor tas upp i det följande.

• Sida 15
•  Original

Mitt förslag: Endast kollektiva avtal som sluts av organisationer som företräder svenska rättighetshavare skall ha verkan för utomstående rättighetshavare.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser godtar förslaget i denna del. En remissinstans ifrågasätter emellertid om förslaget helt är förenligt med Bernkonventionen när det gäller avtalets tvångslicensverkan för utländSka oorganiserade rättighetshavare.

Skälen för mitt förslag: En avtalslicensbestämmelse innebär att avtalet ges ett slags tvångslicensverkan i förhållande till rättighetshavare utanför de avtalsslutande organisationerna.

Enligt art. 11 bis (2) i Bernkonventionen skall verkan av olika villkor när det gäller upphovsmannens ensamrätt till rundradiosändning. bl.a. tvångs- licensbestämmelser, vara begränsad till de länder där de har föreskrivits. Konventionen förbjuder endast tvångslicensbestämmelser för utnyttjan- den i ett annat land än det där bestämmelsen har getts. Förbudet tar däremot inte sikte på var rättighetshavarna befinner sig. Bernkonven- tionen utgör därför inte något hinder mot en avtalslicensbestämmelse av det slag jag har föreslagit.

Avtalslicensbestämmelsen ger avtalet samma verkan för utomstående rättighetshavare som om avtalets bestämmelser hade gällt enligt svensk lag. För att undvika att något annat lands lag kan komma att tillämpas på ett avtal om vidaresändning här i landet bör avtalet kunna ingås endast av organisationer som företräder svenska rättighetshavare. Det innebär att avtalslicensverkan enligt svensk lag inte bör ges åt ett avtal mellan kabel- operatörer i Sverige och rättighetshavarorganisationer i ett annat land.

Mitt förslag: Kraven på ersättning skall framställas samtidigt av de organisationer som företräder rättighetshavarna.

Promemorians förslag: Ersättningskraven skall framställas gemensamt av de olika organisationerna.

Remissinstanserna: De flesta anser att kraven bör kunna framställas av de olika organisationerna. En remissinstans ifrågasätter dock om inte rättighetshavarna bör företrädas av en enda organisation. Flera remissin— stanser anser att kraven bör framställas samtidigt i stället för gemensamt. Av dessa förordar en att ett undantag görs för upphovsmännens musikrät- tigheter. Samma remissinstans ifrågasätter om inte ett samordningskrav bör gälla också för dem som svarar för vidaresändningarna.

Skälen för mitt förslag: 1 den norska lagstiftningen föreskrivs att avtalsli- censverkan skall ges bara åt avtal som har ingåtts med en enda gemensam

• Sida 16
•  Original

organisation som representerar en "vesentlig del” av norska upphovsmän och rättighetshavare på området. I den danska tvångslicensbestämmelsen anges att ersättningsrätten bara kan göras gällande av en gemensam orga- nisation vilken representerar samtliga grupper av ersättningsberättigade rättighetshavare. Organisationen skall vara godkänd av kulturministern. Även i Finland får avtalet avtalslicensverkan bara om avtalet har ingåtts av en gemensam organisation som har godkänts av vederbörande ministe- rium.

Skälet till den ordning som nu har beskrivits torde främst vara en önskan att systemet skall fungera så smidigt som möjligt och att de som är ansvari- ga för vidarespridningen bara skall utsättas för krav från en enda organisa- tion och inte för ett antal krav vid olika tidpunkter från olika organisationer av rättighetshavare. Dessa skäl gör sig visserligen starkt gällande även för svensk del. Den avtalsstruktur som hittills har utbildats har emellertid inte inneburit att parterna på rättighetshavarsidan har bildat någon samorgani- sation för att ingå avtal. I stället har. som tidigare har nämnts. de olika rättighetshavarorganisationerna i nära samarbete slutit egna avtal med kabeloperatörerna. Denna ordning synes inte ha vållat några problem och bör kunna fungera väl även i framtiden.

Enligt min mening finns det därför inte någon anledning att kräva att avtalen, för att få avtalslicensverkan, skall ingås av en enda organisation som representerar samtliga grupper av rättighetshavare.

Däremot är det av grundläggande betydelse att den som ansvarar för vidaresändningen får en samlad bild av alla de olika kraven. För att åstadkomma en sådan ordning torde det dock vara tillräckligt att föreskri- va att kraven skall framställas samtidigt, dvs. på en och samma gång (jfr prop. 1985/86: 79 s. 32 f och 35 f). Härigenom behåller varje organisation sin förhandlingsfrihet gentemot kabeloperatören. Jag förutsätter att organi- sationerna själva kan åstadkomma den samordning som kravet på samti- dighet föranleder.

Organisationerna skall företräda samtliga de grupper av rättighetshavare som kan bli aktuella i sammanhanget. De skall dessutom vara representa- tiva. Liksom i de nuvarande avtalslicensbestämmelsernai 15 a 5 och 22 5 andra stycket URL bör det vara en förutsättning att en avtalsslutande organisation representerar "ett flertal" av de berörda rättighetshavarna.

Mitt förslag: Avtalslicensbestämmelsen skall inte förenas med nå- gon lagfäst möjlighet för utomstående rättighetshavare att förbjuda utnyttjande av deras verk för vidaresändning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser berör frågan. Av dessa anser de flesta att någon förbudsmöjlighet för rättighetshavarna inte bör införas i själva avtalslicensbestämmelsen. En remissinstans framhåller

• Sida 17
•  Original

att en lagfäst förbudsmöjlighet bör införas för trådlös vidaresändning av filmverk.

Skälen för mitt förslag: Enligt 2 lå URL har upphovsmannen vad som brukar betecknas som en ensamrätt att förfoga över sitt verk. Denna rätt innebär, som har angetts inledningsvis. att upphovsmannens tillstånd ford- ras bl.a. när hans verk skall vidaresändas trådlöst eller via kabel och att han alltså kan motsätta sig vidaresändning av verket genom att inte lämna något sådant tillstånd. När rättigheterna till vidaresändning förvärvas med stöd av en avtalslicensbestämmelse uppkommer frågan om en enskild rättighetshavare ändå skall ha möjlighet att förbjuda vidaresändning av sådana verk till vilka hans rättigheter hänför sig.

Om det kollektiva avtalet innehåller en möjlighet för de rättighetshavare som företräds av organisationen att förbjuda vidaresändning av deras verk. gäller denna möjlighet också för utomstående rättighetshavare. Frågan är emellertid om avtalslicensbestämmelsen i sig skall kunna ge en sådan förbudsmöjlighet. alltså oavsett vad det tillämpliga avtalet föreskriver i detta hänseende. Det kan i vissa situationer vara betydelsefullt för rättig- hetshavarna att kunna förbjuda att deras verk utnyttjas. Å andra sidan kan en sådan åtgärd vålla ett avsevärt avbräck för vidaresändningsverksamhet- en. I många mindre, automatiskt verkande kabelsystcm kan det dessutom vara svårt eller omöjligt att efterleva sådana förbud.

Det kan noteras att varken den finländska eller norska lagstiftningen beträffande avtalslicens innehåller några föreskrifter om möjligheten för rättighetshavarna att meddela förbud utan lämnar den frågan till parterna att lösas avtalsvägen. Några konventionstekniska eller andra hinder mot att utesluta en sådan förbudsmöjlighet i själva avtalslicensregeln finns inte heller. Tvångslicensbestämmelser ärju tillåtna på området, och där blir en förbudsrätt över huvud taget inte aktuell.

För egen del anser jag att någon lagfäst förbudsmöjlighet varken är behövlig eller lämplig. De rättighetshavare som omfattas av det kollektiva avtalet kan ju avtala om en vetorätt i själva avtalet. Denna vetorätt kan då utnyttjas också av de utomstående rättighetshavarna. Och skulle en sådan vetorätt inte avtalas, får dessa i detta avseende liksom annars finna sig i att avtalets bestämmelser gäller även för dem. Det finns inte heller någon särskild anledning att i detta avseende behandla trådlös och trådbunden vidaresändning på olika sätt. En sådan lösning skulle dessutom vara lag- tekniskt komplicerad och svår att tillämpa i praktiken.

Som någon remissinstans har framhållit föreskriver Bernkonventionen uttryckligen i att. 11 bis (2) att. när tvångslicensbestämmelser eller andra villkor gäller för vidaresändning. intrång inte får göras i upphovsmännens ideella rättigheter. Det är enligt min mening viktigt att detta krav beaktas. Det kan ske. genom att 26 & URL om säkerställande av de ideella rättighet- erna tillämpas också på den nu föreslagna avtalslicensbestämmelsen. lik- som på andra inskränkningar i upphovsrätten enligt 2 kap. URL.

• Sida 18
•  Original

Mitt förslag: Rättighetshavare som står utanför en avtalsslutande organisation skall inte ha någon lagfäst rätt till individuell ersättning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Endast ett begränsat antal remissinstanser berör frå- gan. Några ansluter sig till promemorians förslag medan andra anser att rätten till individuell ersättning bör lagfästas. bl. a. med hänsyn till gällande konventionsförpliktelser.

Skälen för mitt förslag: När det gäller upphovsmannens ensamrätt vid rundradiosändning av hans verk och vidaresändning av sådan rundradio- sändning föreskriver Bernkonventionens art. ll bist2) att upphovsmannen alltid skall ha kvar sin rätt till skälig ersättning. I de fall då ett avtal genom en avtalslicensbestämmelse får verkan mot utomstående rättighetshavare skall dessa alltså ha rätt till ersättning. Det ankommer på parterna i det kollektiva avtalet att förhandla om ersättningens storlek och att fastställa denna genom avtal. Av förpliktelserna enligt Bernkonventionen följer att även utländska rättighetshavare skall ha rätt till ersättning. 1 lagen bör därför föreskrivas att rättighetshavare utanför avtalsslutande organisatio- ner skall vara likställda med de organiserade rättighetshavarna i fråga om del i ersättningen eller i förmåner som i allt väsentligt bekostas ur ersätt- ningen.

Principen om likställdhet i ersättningshänseende mellan medlemmar av avtalsslutande organisationer och utomstående rättighetshavare är av grundläggande betydelse. Den innebär att ersättningen så långt möjligt skall fördelas individuellt. Frågan är då om det i avtalslicensbestämmel—' sen, som ett slags säkerhetsventil. bör föreskrivas att utomstående rättig- hetshavare alltid skall ha rätt att begära individuell ersättning.

Enligt min mening är det tillräckligt med den nyss nämnda bestämmel- sen om likställdhet mellan organiserade och oorganiserade rättighetsha- vare för att Bernkonventionens förpliktelser enligt art. ll bis (2) skall uppfyllas. Enbart av folkrättsliga hänsyn krävs således inte någon särskild föreskrift om rätt till individuell ersättning. Frågan är emellertid om det ändå är lämpligt med en sådan bestämmelse.

En föreskrift om en rätt för rättighetshavare som inte tillhör en avtalsslu- tande organisation att kräva individuell ersättning skulle medföra vissa praktiska problem. bortsett från musikområdet där det finns en lång tradi- tion för individuella avräkningar. En beredskap att betala ut individuella ersättningar förutsätter nämligen en omfattande administration som många organisationer för närvarande saknar möjlighet att sköta. Vidare bör beak- tas det arbete som pågår nationellt och internationellt på området. Detta arbete kan komma att leda till att det skapas system för individuella utbetalningar eller kollektiva överföringar mellan olika organisationer eller träffas överenskommelser om att ersättningarna skall stanna inom det land där de har samlats in. Jag anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas. Att nu föreskriva en ovillkorlig rätt till individuell ersättning är därför inte

• Sida 19
•  Original

lämpligt. Resultatet av det nyssnämnda arbetet med ett avräkningssystem Prop. 1985/86: 146 kan dock leda till att frågan får tas upp till förnyat övervägande. Jag förutsätter vidare att de avtalsslutande organisationerna redan nu strävar efter att fördela ersättningen individuellt så långt möjligt.

2.3.7.I Offentligaframföranden

Mitt förslag: Frågan huruvida en vidaresändning av radio- och TV-program skall anses som ett offentligt framförande och därmed kräva tillstånd av rättighetshavarna får bedömas från fall till fall. Någon särskild gräns skall alltså inte gälla för det antal abonnenter som ett kabelnät får ha utan att vidaresändningar betraktas som offentliga framföranden.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De godtar i allmänhet promemorians förslag. Några förordar dock att en antalsgräns införs eller att kretsen begränsas på annat sätt.

Skälen för mitt förslag: Som har nämnts inledningsvis uppstår upphovs- rättsliga problem vid återutsändning av radio- och 'l'V-program genom att återutsändning anses utgöra ett nytt offentligt framförande. En förutsätt- ning för att så skall vara fallet är att sändningen "görs tillgänglig för allmänheten”.

Med att ett verk görs tillgängligt för en "allmänhet" menas främst situationer då verket görs tillgängligt utanför en sluten krets. Även inom en sluten krets kan emellertid ett offentligt framförande i upphovsrättslig mening föreligga. nämligen om det sker i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets (2 få tredje stycket sista meningen URL).

När det gäller trådlös vidaresändning som utgör en rundradiosändning uppstår inte några speciella problem i upphovsrättsligt hänseende. Vad som vidaresänds på detta sätt anses principiellt sett alltid göras tillgängligt för allmänheten i URL:s mening.

När det gäller vidaresändning via kabel är mottagarkretsen mer begrän- sad. Den utgörs av dem som har möjlighet att ansluta sina mottagarappa- rater till kabelanläggningen. Ofta är kravet på att det skall finnas en allmänhet uppfyllt i dessa fall. Många kabelnät och centralantennanlägg- ningar är nämligen så stora att de får anses betjäna en allmänhet. Om exempelvis ett antal små kabelanläggningar är knutna till en gemensam mottagarantenn eller basnät. räknas det samlade nätet som ett enda nät. Det kan däremot vara svårt att avgöra när fristående mindre kabelanlägg- ningar. som inte drivs i förvärvssyfte, kan anses betjäna en allmänhet. I många fall är det här frågan om vad som närmast kan betecknas som mottagningsverksamhet och inte ny spridning till allmänheten.

] den danska tvångslicensbestämmclsen anges att ersättningsrätt inte skall föreligga när kabelanläggningen inte omfattar "mere end 25 tilslut-

• Sida 20
•  Original

ninger i en bygning eller i en gruppe af naertliggende bygninger”.

] den norska avtalslicensbestämmelsen finns däremot inte någon antals- gräns. Som skäl anfördes i förarbetena (jfr Ot. prp. nr 80. 1984—85. s.24) bl.a. att en sådan särregel skulle vålla större osäkerhet än om man fortsat- te att bygga på de allmänna kriterierna i upphovsrättslagstiftningen. Det pekades vidare på att avgränsningsfrågorna i praktiken sällan hade vållat någon tvist. Man såg snarare en viss fara i att en lagfäst antalsbegränsning kunde få betydelse för strukturen av utbyggnaden av kabelnät. Storleken av anläggningarna. servicekontrakt och organisationen i övrigt kunde kom- ma att läggas upp med sikte på att undgå att betala ersättning till rättighets- havarna. Detta sades i sin tur kunna leda till en form för utbyggnad av anläggningarna som inte var önskvärd från bl. a. radio- och kulturpolitisk synpunkt.

lnte heller i Finland har införts någon särskild antalsgräns. När det gäller tolkningen av begreppet vidaresändning till allmänheten hänvisas i förar- betena (RP nr 235/85 s. 13) till den praxis som har utbildats vid tillämpning- en av detta begrepp. Det anges också att det antal anslutningar till kabelnät eller antal mottagare som utgör en gräns för stadgandets tillämpning kan anges i avtalet om vidaresändning.

Enligt min mening kan det för svensk del anföras samma betänkligheter mot en antalsgräns som har varit avgörande för utformningen av den norska lagstiftningen. Även om en antalsgräns kan ha ett visst värde, finns dock risken att den leder till en snedvridning av kabelutbyggnaden. Detta skulle vara speciellt betänkligt i Sverige som står i början av denna utbygg- nad. I den avtalslicensordning som nu föreslås har parterna möjlighet att genom avtal komma överens om en antalsgräns. I likhet med vad som gäller i Norge och Finland anser jag därför att den svenska lagstiftningen bör avstå från att fastställa någon speciell gräns för det antal anslutningar som ett kabelnät får ha utan att det uppstår en skyldighet att inhämta rättighetshavarnas tillstånd till vidaresändning.

Frågan huruvida det föreligger ett offentligt framförande som medför en sådan skyldighet får alltsåi stället bedömas från fall till fall.

2.3.7.2 Undantag för det svenska programutbudet?

Mitt förslag: Något undantag skall inte göras från skyldigheten att förvärva rättigheter vid vidaresändning i Sverige av det svenska programutbudet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser berör frågan. Av dessa anser de flesta att det i lag bör fastställas att någon rätt till ersättning inte skall föreligga för svenska program som vidaresänds här i landet enligt den s.k. "must-carry"-principen.

Skälen för mitt förslag: I vissa länder har man diskuterat möjligheten att från skyldigheten att inhämta rättighetshavarnas tillstånd undanta vidare-

• Sida 21
•  Original

sändning inom det egna territoriet av de inhemska radio- och TV-program- men. Som skäl för ett sådant undantag har i huvudsak anförts två skäl. Det ena hänför sig till den offentligrättsliga förpliktelse som ett kabelföretag har att i sitt utbud också ta in de nationella sändarföretagens utbud (”must- carry”-principen). Det andra skälet har sin utgångspunkt i en presumtion att de nationella sändarförctagen i sina avtal med rättighetshavarna om rundradiosändning samtidigt har tillförsäkrat sig rätten till olika former av återutsändning inom landet.

När det först gäller de rättsliga aspekterna på ett eventuellt sådant undantag finns det varken enligt Bernkonventionen eller andra internatio- nella överenskommelser något hinder mot att underlåta att tillerkänna svenska rättighetshavare några rättigheter vid återutsändning av program som innehåller deras verk. När det gäller utländska upphovsmäns verk måste emellertid Bernkonventionens regler respekteras. Konventionens art. ll bis ger visserligen möjlighet till tvångslicensbestämmelser, men den ger inte utrymme för att inskränka rättigheterna enligt något slags geogra- fiskt kriterium. De rättigheter som tillkommer utländska upphovsmän mås— te alltså vara desamma oavsett om deras verk ingår i svenska eller i utländska sändningar. Detta innebär att inskränkningar i dessa rättigheter måste vara generella i den meningen att de drabbar inhemska och utländs- ka program lika.

När det sedan gäller den nyss nämnda presumtionen kan det anmärkas att varken Sveriges Radios avtal med upphovsmannaorganisationerna eller avtalslicensreglerna i 22 å andra stycket URL omfattar något annat än företagets egen sändningsverksamhet.

En lagfäst begränsning av rättigheterna när det gäller de nationella programmen skulle skapa stora administrativa svårigheter för de organisa- tioner Som handhar rättigheterna och vålla friktioner i deras förhållande till utländska rättighetshavare. Som har framhållits tidigare (avsnitt 2.3.1) finns det inte heller någon anledning anta att svårigheter skulle uppstå när det gäller förvärv av rättigheter för vidaresändning i Sverige av det svens- ka programutbudet.

Av främst konventionstekniska men också praktiska skäl bör således avtalslicensbestämmelsen vara tillämplig på vidaresändning av såväl Sve- riges Radio-koncernens program som det utländska programutbudet. En sådan ordning stämmer överens med vad som gäller för närvarande i Finland och Norge. I Finland planeras emellertid en ändring som innebär att en tvångslicens införs för vidaresändning av det inhemska radioå och TV-utbudet.

Min bedömning: Några särskilda åtgärder påkallas inte för närvaran- de. om avtal inte kommer till stånd.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning. Remissinstanserna: Endast ett begränsat antal remissinstanser uppe-

• Sida 22
•  Original

håller sig särskilt vid denna fråga. De anser att föreskrifter bör ges antingen om ett frivilligt medlingsförfarande eller om någon form av obligatorisk skiljedom.

Skälen för min bedömning: En fråga som bör beaktas är om särskilda åtgärder kan anses påkallade om avtal inte kommer till stånd. Lagstift- ningsvägen kan man här välja mellan olika lösningar. t.ex. medling eller s.k. tvångsskiljedom.

1 Finland har införts ett skiljemannaförfarande som skall tillämpas bl. a. när parterna inte kan enas om ett avtal. Skiljemännen skall grunda sitt avgörande om vidaresändning på vad de anser vara rätt och skäligt. Ett av skiljemännen beviljat tillstånd har samma avtalslicensverkan som ett di- rekt tillstånd på grund av avtal. I Norge har man infört en ordning som innebär ett slags tvångsskilje- dom. Var och en av parterna kan kräva att tillstånd till och villkor för vidaresändningen fastställs på ett bindande sätt av en särskild nämnd. En förutsättning är dock att den andra parten har vägrat att förhandla eller att avtal inte har träffats inom sex månader efter det att förhandlingar har inletts. De avtalslicensbestämmelser som hittills har införts i svenSk upphovs- rätt. nämligen för radio- och TV—utsändning i 22 å andra stycket URL och för fotokopiering i undervisningsverksamhet i 15 a %% URL. innehåller inga regler om tvångsskiljedom. Den förra bestämmelsen reglerar inte heller det fall när något avtal inte träffas. I fråga om fotokopiering i undervisnings- verksamhet anvisas däremot för detta fall ett medlingsförfarandc enligt lagen (1980:612) om medling i vissa upphovsrättstvistcr. Denna lag har tillämpats i ett fall. och förfarandet har då lett till att avtal har ingåtts. Enligt min uppfattning bör utgångspunkten vara att avtalsfriheten skall bibehållas så långt som möjligt. Den avtalslicenslösning som jag har föror- dat bygger på den självklara förutsättningen att avtal verkligen kommer till stånd och att vidaresändning därigenom skall kunna äga rum. Utan avtal får givetvis inte någon vidaresändning genomföras. Jag har emellertid inte någon anledning anta att det skulle behöva uppstå svårigheter för parterna att träffa de överenskommelser som är nödvändiga för sådan återutsänd- ning. Några särskilda åtgärder. såsom införandet av bestämmelser om medling eller tvångsskiljedom. för den händelse parterna inte kan enas är därför inte påkallade för närvarande. Skulle denna situation likväl upp- komma. får frågan övervägas på nytt.

2.4. Närstående rättigheter

2.4.1 Förvärv av utövande konstnärers rättigheter vid vidaresändning

Mitt förslag: Rättigheterna till vidaresändning förvärvas från de utövande konstnärerna genom avtal på samma sätt som inom den egentliga upphovsrätten.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

• Sida 23
•  Original

Remissinstanserna: Det övervägande antalet tillstyrker att samma regel- system skall gälla för de utövande konstnärerna som för upphovsmännen.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2.) har även de utövande konstnärerna en ensamrätt att bestämma över utsändning i radio eller television av deras framföranden (45 & URL). Denna ensamrätt omfattar också trådlös och trådbunden vidaresändning. Därför bör samma regler i fråga om rättighetsförvärv som jag har föreslagit för rättighetsha- varna inom den egentliga upphovsrätten gälla också för de utövande konst- närerna. Det innebär att rättigheterna till vidaresändning bör förvärvas genom kollektiva avtal och att dessa genom avtalslicensbestämmelseri lag får verkan också för utövande konstnärer som står utanför avtalsslutande organisationer. När det gäller övriga frågor i detta sammanhang hänvisas till de överväganden och förslag som jag har lagt fram beträffande den egentliga upphovsrätten (avsnitt 2.3).

Mitt förslag: Utövande konstnärer och fonogramproducenter skall ha rätt till ersättning när ljudupptagningar utnyttjas i vidaresänd- ningar.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker promemorieförslaget. En remissinstans avstyrker dock förslaget helt. En annan remissinstans anser att endast de utövande konstnärerna. men alltså inte fonogramproducenterna, bör ha rätt till ersättning.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2) har utövande konstnärer och producenter av upptagningar vissa rättigheter som står den egentliga upphovsrätten nära. Sålunda krävs tillstånd från de utövande konstnärerna vid en direktsändning av deras framföranden. lik- som när dessa har spelats in med stöd av 22 5 första stycket URL (45 & URL). För att sända ljud- eller bildupptagningar i radio eller TV behövs emellertid inte något tillstånd från utövande konstnärer och produ- center. De har i stället rätt till ersättning, som dock bara gäller för ljudupp- tagningar och endast vid ursprungliga sändningar. Om en vidaresändning innehåller ljudupptagningar. har således varken de utövande konstnärerna eller fonogramproducenterna någon rätt till ersättning.

Det nu nämnda förhållandet vid vidaresändning har hittills inte haft någon större betydelse. eftersom denna verksamhet har varit av ringa omfattning i Sverige. Situationen i detta hänseende kommer emellertid att förändras helt när kabelspridningen har byggts ut i full skala. En stor del av utbudet via kabel till konsumenterna torde nämligen komma att utgöras av inhemska eller utländska radio- och TV-utsändningar där inspelad musik ingår.

En principiell utgångspunkt är att de olika grupperna på det upphovs- rättsliga området så långt möjligt skall behandlas lika. Det kan därför inte godtas att två av de grupper vars prestationer utnyttjas i stor omfattning

• Sida 24
•  Original

inte ens skall ha rätt till ersättning. medan andra grupper av rättighetsha- vare både har rätt till ersättning och en möjlighet att hindra utnyttjandet. Ett ökat utnyttjande bör ge ökad rätt till ersättning för samtliga de grupper som berörs.

Till denna principiella aspekt kommer en rent praktisk. En stor del av vidaresändningen via kabel kan komma att avse ett programutbud med ljudinspelningar som annars inte skulle ha sänts i Sverige. Detta ökade utbud av musik kommer sannolikt att påverka artisternas och fonogram- framställarnas situation i allmänhet. Det skydd som URL ger de utövande konstnärerna motiveras i stor utsträckning av arbetsmarknadsmässiga och sociala skäl. Det har ansetts nödvändigt att ge dem rättigheter i URL för att hindra att modern medieteknologi alltför mycket tar bort arbetstillfällen och inkomstmöjligheter för artistkåren. Det ökade utnyttjandet av inspel- ningar i samband med vidaresändning av radio- och TV-utsändningar kan väntas få negativa verkningar i detta hänseende. Enligt min uppfattning är det från denna synpunkt rimligt och önskvärt att rätten till ersättning för de utövande konstnärerna avser inte bara ursprunglig sändning utan även vidaresändning.

Ett av de viktigaste skälen till att fonogramproducenterna har tillerkänts rätt till ersättning när deras inspelningar utnyttjas i radio och television är att de måste ha möjlighet att täcka de investeringar som görs för produk- tionen av inspelningarna. Dessa möjligheter torde komma att begränsas genom det ökade utbudet av inspelad musik vid vidaresändning via kabel eller på annat sätt. Med hänsyn härtill är det rimligt att också fonogrampro- ducenterna får rätt till ersättning vid vidaresändningar av program där ljudupptagningar ingår.

Eftersom Romkonventionen om skydd för utövande konstnärer, fono- gramframställare och radioförctag bara gäller ursprungliga sändningar finns det inte någon folkrättslig förpliktelse att tillerkänna rättighetshavare från andra länder den rätt till ersättning som nu föreslås. Detta bör därför ske endast på grundval av reciprocitet. dvs. i förhållande till länder som ger svenska rättighetshavare samma rätt.

Mitt förslag: Några särskilda regler införs inte för att säkerställa att vidaresändning kan ske även om ett radioförctag vägrar att ge till- stånd till sådan sändning.

Promemorians förslag: Om ett radioförctag vägrar att ge tillstånd till vidaresändning skall domstol kunna meddela sådant tillstånd.

Remissinstanserna: Några remissinstanser ifrågasätter om det behövs några särskilda regler beträffande radioföretagen för att säkerställa rätten till vidaresändning.

Skälen för mitt förslag: Den Europeiska överenskommelsen om skydd för televisionsutsändningar föreskriver att radioföretagen i de länder som är bundna av överenskommelsen skall ha rätt att tillåta eller förbjuda

• Sida 25
•  Original

trådlös eller trådbunden återutsändning av sina TV-utsändningar. Om ett företag utan skäl vägrar att ge sådant tillstånd eller ger det på oskäliga villkor. kan dock en fördragsslutande stat utse ett organ som kan besluta om tillstånd.

Det är givetvis av största vikt att en vidaresändning inte hindras genom att ett radioförctag vägrar att ge sitt tillstånd eller ställer oskäliga villkor för sändningen. Enligt min uppfattning finns det emellertid för svenskt vid- kommande inte några särskilda skäl anta att så skulle ske.

Jag är därför, i likhet med ett antal remissinstanser, inte övertygad om att en sådan regel som har förordats i promemorian är nödvändig. Liksom för övriga närstående rättigheter bör tillståndsfrågan således lösas avtals- vägen.

De krav som ett radioföretag kan ha för vidaresändning av en utsändning bör framställas samtidigt med övriga rättighetshavare.

2.5. Fotografernas rättigheter vid vidaresändning

Mitt förslag: Fotografernas rättigheter vid vidaresändning bör för-

värvas genom avtal, som görs heltäckande med stöd av en avtalsli- censbestämmelse.

Promemorians förslag: Rättigheterna förvärvas med stöd av en tvångsli- cens.

Remissinstanserna: Av det fåtal remissinstanser som uttalar sig i frågan avstyrker de flesta att en tvångslicens införs för vidaresändning. De anser att rättighetsförvärvet bör ske på samma sätt som för övriga rättighetsha- vare.

Skälen för mitt förslag: Speciella problem uppstår när det gäller foto- grafers rättigheter i samband med vidaresändning av TV-sändningar där deras fotografier används. Enligt 9 & FotoL gäller en tvångslicensliknande ordning i fråga om visning av fotografier i TV-sändningar. Svenskt TV-fö- retag som regeringen bestämmer får nämligen mot ersättning visa fotogra- fiska bilder. om inte fotografen har förbjudit detta eller det finns särskilda skäl att anta att fotografen skulle motsätta sig visningen. Dessa företag är de bolag inom Sveriges Radio-koncernen som har rätt att sända TV-pro- gram i rundradiosändning. dvs. Sveriges Television AB och Sveriges ut- bildningsradio AB.

I andra fall än när dessa företag sänder fotografiska bilder gäller alltså fotografens ensamrätt i fråga om offentlig visning av fotografier. I sådana situationer krävs alltså ett avtal med fotografen för att såväl trådlös som trådbunden återutsändning skall få äga rum.

Även när det gäller frågan vilken lösning som skall väljas för förvärv av fotogratirättigheterna vid vidaresändning bör utgångspunkten vara att de olika grupperna rättighetshavare så långt möjligt skall behandlas lika. Detta talar för att en avtalslösning bör väljas också för fotografernas vidkommande.

Prop. 1985/86: 146

• Sida 26
•  Original

1 och för sig kan det förefalla rimligt att de fotografier som ingår i Sveriges Radios TV-sändningar med stöd av en tvångslicens också fick sändas vidare på samma grund. Jag anser emellertid att en sådan ordning är motiverad bara i en situation där det är samma företag som svarar för såväl den ursprungliga sändningen som vidaresändningen. Detta lär inte bli fallet i Sverige, åtminstone inte i någon större omfattning.

En allmän tvångslicens skulle också innebära en inskränkning av den ensamrätt som i övrigt gäller för fotograferna idag. En sådan ändring skulle enligt min mening inte vara lämplig med hänsyn till att FotoL för närvaran- de ses över av upphovsrättsutredningen.

Sammantaget anser jag därför att rättigheterna vid vidaresändning bör förvärvas på samma sätt som enligt vad jag har förordat skall gälla för övriga rättighetshavare. Det innebär dessutom att kollektiva avtal skall få verkan också för utomstående rättighetshavare.

2.6. Behörig domstol

Mitt förslag: Stockholms tingsrätt skall pröva frågor om rätt till ersättning enligt avtalslicensbestämmelsen.

Promemorians förslag: Överensstämmeri denna del med mitt förslag. Remissinstanserna: De som uttalar sig i frågan tillstyrker promemorie- förslaget.

Skälen för mitt förslag: 1 58 & URL och 20 & FotoL föreskrivs att Stock- holms tingsrätt skall vara "rätt domstol" när det gäller mål om vissa ersättningsfrågor och "ljudradio- eller televisionsutsändning" i strid med URL resp. '"televisionsutsändning" i strid med FotoL. Dessa uttryck torde omfatta både ursprunglig sändning och återutsändning.

Stockholms tingsrätt har således redan enligt gällande bestämmelser att pröva mål om vidaresändningi strid med den upphovsrättsliga lagstiftning- en. Det är enligt min mening lämpligt att Stockholms tingsrätt också är behörig domstol i mål som gäller rätt till ersättning vid sådan vidaresänd- ning sker med stöd av en avtalslicens.

2.7 ikraftträdande m. m.

Med hänsyn till den snabba utveckling som för närvarande sker beträffan- de utbyggnaden av kabelnät i Sverige och de ökade möjligheterna att ta emot återutsända TV-program bör den nya lagstiftningen träda i kraft så snart som möjligt. Lagstiftningen kan också få betydelse för den försöks- verksamhet med återutsändning av finska TV-program som jag har nämnt tidigare. Tidpunkten för ikraftträdandet bör därför bestämmas till den ljuli 1986.

I likhet med vad som är brukligt vid ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen bör de nya reglerna tillämpas också på verk och prestationer som har tillkommit före ikraftträdandet.

• Sida 27
•  Original

Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian

I promemorian läggs fram förslag till ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen som avser förvärv av rättigheter vid samtidig och oförändrad återutsändning av radio- och TV-program.

Det konstateras att flertalet rättighetshavare enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen har en ensamrätt att bestämma över radio- och TV-sändning- ar av deras verk och prestationer. Ensamrätten omfattar också fall då dessa radio- och TV—sändningar återutsänds samtidigt och i oförändrad form, oavsett om detta sker trådbundet eller trådlöst. Ett företag som önskar bedriva verksamhet med återutsändning behöver därför förvärva dessa rättigheter.

1 promemorian behandlas två olika sätt att förvärva de rättigheterna. nämligen genom avtal med rättighetshavarna eller genom s.k. tvångsli- cens. I det senare fallet får återutsändning ske utan samtycke från rättig- hetshavarna men mot ersättning. Det föreslås att rättigheterna skall förvär- vas genom avtal mellan återutsändaren och rättighetshavarna.

För att ett avtal mellan återutsändaren och organisationer som företrä- der svenska rättighetshavare skall få verkan även för rättighetshavare utanför dessa organisationer föreslås en s. k. avtalslicensbestämmelse som innebär att avtalet i alla delar blir gällande också för utomstående rättig- hetshavare. De skall t.ex. ha samma rätt till erSättning som de organisera- de rättighetshavarna. Med en avtalslicensbestämmelse undviks också att återutsändarna drabbas av t. ex. ansvar för intrång i de utomstående rät- tighetshavarnas ensamrätt.

Om ett avtal inte kommer till stånd får återutsändning inte ske. Något särskilt förfarande för att ändå åstadkomma avtal. t.ex. medling eller tvångsskiljedom. föreslås inte.

Rätten att förbjuda återutsändning i vissa fall kan tas in i avtalet. Någon särskild rätt till detta tas emellertid inte in i själva avtalslicensbestämmel- sen. Detsamma gällcr rätten att begära individuell ersättning.

I promemorian föreslås vidare att avtalslicensverkan bara skall ges åt avtal mellan svenska parter, bl. a. av vissa konventionstekniska skäl. Dessutom anges att kraven mot återutsändaren bara får göras gällande gemensamt av de olika rättighetshavarorganisationerna.

Det föreslås inte någon speciell gräns för det antal anslutningar som ett kabelnät får ha utan att det uppstår en skyldighet att förvärva erforderliga rättigheter. Det anges att den frågan bör kunna lösas avtalsvägen.

När det gäller utövande konstnärer (artister. musiker. m.fl.) och fono- gramproducenter föreslås att de skall få en rätt till ersättning vid återut- sändning av radio- och TV-program som innehåller ljudinspelningar. De har idag en sådan ersättningsrätt bara vid ursprungliga radio- och TV-sänd- ningar.

Radio- och TV—sändningar får inte återutsändas utan radio- eller TV-fö- retagets samtycke. Det föreslås att ett sådant samtycke kan ersättas med ett tillstånd från domstol, om företaget vägrar att lämna tillstånd till en återutsändning genom tråd eller kabel.

• Sida 43
•  Original

Det föreslås också att Stockholms tingsrätt skall vara specialforum för mål om tillstånd av domstol i stället för samtycke från ett radio- eller TV-företag och om ersättning enligt avtalslicensbestämmelsen.

Beträffande fotografernas rättigheter föreslås att samma tvångslicens som nu gäller för Sveriges radios TV-sändningar också skall gälla för alla samtidiga och oförändrade återutsändningar av TV-sändningar som inne- håller fotografier.

Lagstiftningen skall enligt promemorian träda i kraft den I juli 1986.

• Sida 44
•  Original