om vidaresändning av radio- och TV-program
År I
Regeringens proposition [= 1985/86: 146
Prop. om vidaresändning av radio- och TV-program 1985/86: 146
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 mars 1986.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Sten Wickbom
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen som syftar till att reglera de upphovsrättsliga frågor som uppkommer vid samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning) av radio- och
TV-program. Förslagen gäller både trådlös och trådbunden vidaresänd-
ning.
Rätten till vidaresändning skall enligt förslaget grundas på avtal mellan rättighetshavarna och den som svarar för vidaresändningen. För det fall att flertalet rättighetshavare därvid företräds av någon organisation införs en
lagbestämmelse som innebär att sådana kollektiva avtal får verkan också
för rättighetshavare som står utanför organisationen, s. k. avtalslicens.
Utövande konstnärer och fonogramframställare skall ha rätt till ersätt-
ning vid sådana vidaresändningar som innehåller ljudinspelningar och inte
bara som i dag för utnyttjandet i de ursprungliga sändningarna.
Lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1986.
Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi-
tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7), lagrådets yttrande (s. 37) och föredragande statsrådets ställningstagan-
de till! lagrådets synpunkter (s. 40).
Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför
läsa alla tre delarna.
I Riksdagen 1985186. I saml. Nr 146
1 Förslag till Prop. 1985/86: 146
Lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk dels att 22, 45, 47, 48 och 58 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 d §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
228!
Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.
Svenskt radio- eller televisions- Svenskt radio- eller televisions-
företag som regeringen bestämmer företag som regeringen bestämmer
må, om företaget på grund av avtal må, om företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett med organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på om- flertal svenska upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära rådet äger rätt att utsända litterära
och musikaliska verk, jämväl ut- och musikaliska verk, jämväl ut-
sända utgivet dylikt verk av upp- sända utgivet dylikt verk av upp-
hovsman som icke företrädes av or- hovsman som icke företrädes av organisationen; för utsändningen äger ganisationen; för utsändningen äger
upphovsmannen rätt till ersättning. upphovsmannen rätt till ersättning. Vad sålunda stadgats gäller dock Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat icke sceniskt verk, ej heller annat
verk om upphovsmannen meddelat verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det el- förbud mot utsändning eller det eljest föreligger särskild anledning jest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsänd- antaga att han motsätter sig utsändningen. ningen. Bestämmelserna i detta
stycke gäller inte sådan vidare-
sändning som anges i 22 d §.
2248 Har någon på grund av avtal med en organisation som företrä-
der ett flertal svenska upphovsmän
på området rätt att till allmänheten
trådlöst eller genom kabel samti-
digt och oförändrat återutsända
(vidaresända) verk som ingår i en trådlös ljudradio- eller televisionsutsändning, får denne på samma
sätt vidaresända även verk av upp-
hovsmän som inte företräds av or-
ganisationen. Vidaresändning får
! Senaste lydelse 1978: 488.
Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146
Nuvarande lydelse
avse endast verk av det slag som
omfattas av avtalet. Även Ii övrigt
gäller avtalets villkor i fråga om vidaresändningen.
En upphovsman vars verk vidare-
sänds med stöd av första stycket
skall i fråga om ersättning som lämnas enligt avtalet och i fråga om förmåner från organisationen
som väsentligen bekostas genom
ersättningen vara likställd med
upphovsmän som organisationen
företräder. Upphovsmannen har
dock alltid oberoende av detta rätt till ersättning som hänför sig till vidaresändningen, om han begär det inom tre år efter utgången av det år då vidaresändningen ägde rum. Krav på ersättning får riktas endast
mot organisationen.
Gentemot den som vidaresänder
verk med stöd av denna paragraf
får krav på ersättning göras gällan-
de endast av sådana organisationer
som avses i första stycket. Kraven
skall framställas samtidigt.
45 8
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.
Ett framförande som har upptagits på en anordning som avses I första stycket får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anord-
ning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen
gjordes.
Beträffande upptagning, utsänd- Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i ning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6—- denna paragraf, skall vad i 3, 6—
9 §§, 11 § första stycket, 14 § första 9 §§, I1 § första stycket, 14 §& första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs- stycket, 17, 20 och 21 88, 22 8 förs-
ta stycket, 22 a—22 c, 24, 24 a, 26, ta stycket, 22 a—22 d, 24, 24 a, 26,
27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga mot- 27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga mot-
svarande tillämpning. svarande tillämpning.
47 8?
Om en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har
upptagits används vid ljudradio- eller televisionsutsändning eller vid annat offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet
> Lydelse enligt prop. 1985/86: 79.
3 Lydelse enligt prop. 1985/86: 79.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146
äger rum inom femtio år efter det år då ljudupptagningen gjordes, skall ersättning utgå till framställaren liksom till utövande konstnärer vilkas framförande har upptagits på anordningen. Har två eller flera konstnärer
samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras
gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt. Vad som sägs i första stycket om ljudradio- och televisionsutsänd-
ning gäller också när en trådlös så-
dan utsändning samtidigt och oför-
ändrat återutsänds (vidaresänd-
ning) till allmänheten trådlöst eller genom kabel. Gentemot den som vidaresänder får krav på ersättning
göras gällande endast genom så-
dana organisationer som företräder ett flertal svenska utövande konstnärer eller framställare. Organisationerna skall framställa
kraven samtidigt med de krav som avses i 22 d §.
Bestämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första stycket, 20, 21 och 24 §§ samt
26 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skall jämväl föreskrif-
terna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla. Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.
48 §'
Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televi-
sionsföretagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom
vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsut-
sändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal. En utsändning som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras
från en sådan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då utsändningen ägde rum.
Vad i 6—9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§,
22 § första stycket, 22 a—22 c, 24 och 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Har ett radio- eller televisionsföretag krav på ersättning för en sådan vidaresändning som avses i 22.d$ första stycket och som har skett
med företagets samtycke, skall företaget framställa sitt krav samtidigt som de organisationer som avses där.
? Lydelse enligt prop. 1985/86: 79.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146
58 §' Rätt domstol i mål om ljudradio- Rätt domstol i mål om ljudradioeller televisionsutsändning i strid eller televisionsutsändning i strid
mot denna lag är Stockholms tings- mot denna lag är Stockholms tings-
rätt. Samrma lag vare i mål om er- rätt. Detsamma gäller i mål om er-
sättning som avses i 9§ andra sättning som avses i 9§ andra stycket, 14 § andra stycket, 16 §, stycket, 14 § andra stycket, 16 §, 22 § andra stycket eller 47 §. 228 andra stycket, 22.d$ eller
47 8.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Den skall tillämpas även på verk
och upptagningar som har tillkommit före ikraftträdandet.
5 Senaste lydelse 1973: 363.
2 Förslag till Prop. 1985/86: 146
Lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 5!
Svenskt televisionsföretag som regeringen bestämmer må, mot ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat
förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att
han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film. När en trådlös televisionsutsändning samtidigt och oförändrat återutsänds till allmänheten trådlöst el-
ler genom kabel av någon annan än
ett sådant företag som avses i första stycket, tillämpas beträffande fotografisk bild som visas i sändningen 22 d § lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konst-
närliga verk.
Denna lag träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på fotografisk bild som har tillkommit före ikraftträdandet.
! Senaste lydelse 1978: 489.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986
Närvarande: statsministern Palme. ordförande, och statsråden I. Carlsson,
Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom,
Hulterström, Lindqvist
Föredragande: statsrådet Wickbom
Lagrådsremiss om vidaresändning av radio- och TV-program
I Inledning
Vid samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning) av radio-
och TV-program uppkommer olika frågor av upphovsrättsligt slag. I departementspromemorian (Ds Ju 1985:7) Återutsändning av radio- och TV-program har lagts fram förslag som syftar till att lösa dessa frågor.
Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 2496—85).
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
promemorian som bilaga I, dels promemorians lagförslag som bilaga 2,
dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.
I lagstiftningsärendet har samråd skett med företrädare för vederböran-
de departement i de andra nordiska länderna. Vidare har en hearing hållits den 17 januari 1986 med företrädare för olika kategorier rättighetshavare.
2¶Allmän motivering
2.1¶Bakgrund
I många länder, framför allt i Nordamerika och Europa, har under de senaste åren spridning av radio- och TV-program via kabelnät blivit vanlig.
Orsakerna härtill är flera. Den främsta torde vara att antalet tillgängliga
frekvenser för etersändning är begränsat. Kabelnäten däremot kan vidaresprida ett stort antal program och göra detta med hög kvalitet utan de
tekniska störningar som ofta kan förekomma i samband med etersändning.
Återutsändning via kabel har därför blivit vanlig i många länder, särskilt när det gäller utländska program. Detta gäller speciellt i de tättbefolkade länderna i Mellaneuropa. Kabelspridningen torde bli ännu vanligare under de kommande årtiondena då en stor mängd program kommer att bli tillgängliga från olika TV-satelliter.
I de nordiska länderna har kabelspridningen hittills varit i huvudsak Prop. 1985/86: 146
begränsad till storstadsområdena och främst tagit sikte på återutsändning av TV-program frän de nordiska grannländerna.
I samtliga nordiska länder planeras emellertid nu en omfattande utbygg-
nad av verksamheten. Detta har gjort att de radiorättsliga och upphovs-
rättsliga frågorna i sammanhanget har fått ökad aktualitet.
I Sverige har genomförts lagstiftning som rör den radiorättsliga sidan av radio- och TV-utsändningar i kabel. Dessa frågor regleras i lagen
(1985: 677) om lokala kabelsändningar vilken trädde i kraft den 1 januari
1986 tse prop. 1984/85: 199). Lagen innehåller bestämmelser om trådsänd-
ning av radioprogram i lokala rundradiosändningar. Enligt lagen krävs
tillstånd för sådana kabelsändningar, utom vid vidaresändning av rundradiosändningar och vid sådana sändningar som har ett begränsat antal mottagare. Frågor om tillstånd prövas av en för hela landet gemensam
kabelnämnd. Lagen innehäller inte någon reglering av de upphovsrättsliga frågor som uppkommer vid lokala kabelsändningar.
Sedan en tid pågår förberedelser för en begränsad försöksverksamhet med trådlösa rundradiosändningar av finländska TV-program över Storstockholmsområdet. I första hand är avsikten att sändningarna skall ske i
avvaktan på att ett nordiskt radio- och TV-samarbete via direktsändande satellit kan inledas (Tele-X). I lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram anges de radiorättsliga förutsättningarna för verksamheten (se prop. 1985/86:54). Lagen trädde i kraft den 1 februari
1986 och gäller till utgången av år 1987. Inte heller denna lag reglerar upphovsrättsliga frågor. De upphovsrättsliga frågorna i samband med kabelspridning har blivit belysta i många olika sammanhang. Sålunda har de under lång tid diskute-
rats inom de mellanstatliga organisationer som är ansvariga för administrationen av de internationella konventionerna på området. För de nordiska ländernas del har frågorna tagits upp i rapporten (NU 1983: 12) Nabo-
lands-TV i kabel, som har utarbetats av en samnordisk tjänsternannagrupp. För cen utförligare redogörelse för dessa olika överväganden och de internationella konventionerna hänvisas dels till departementspromemorian, dels till den nu nämnda rapporten.
När det gäller de upphovsrättsliga frågor som uppkommer vid trådlös eller trådbunden utsändning av radio- och TV-program finns det anledning att skilja mellan å ena sidan ursprunglig sändning och å andra sidan
samtidig och oförändrad återutsändning. Med ursprunglig sändning avses
de fall då programutbudet produceras eller ställs samman av den som
svarar för utsändningen. Den samtidiga och oförändrade återutsändningen
avser däremot situationer då radio- eller TV-program tas emot och utan
tidsförskjutningar och ändringar sänds vidare av någon annan än den som
svarar för den ursprungliga sändningen. Denna samtidiga och oförändrade återutsändning motsvarar vad som enligt 2 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar avses med ”vidaresändning”. Den ursprungliga sändningen motsvarar närmast vad som där betecknas som ”egensändning”.
I departementspromemorian har lämnats en utförlig redogörelse för innehållet i gällande rätt med avseende på de olika formerna för spridning.
I den delen kan hänvisas till promemorian. Prop. 1985/86: 146 Vid ursprunglig sändning uppkommer inte några nya problem från upphovsrättslig synpunkt. I det följande behandlas därför endast de frågor som
uppkommer vid samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning).
Huvudintresset har hittills främst knutits till sådan programspridning som sker via kabel. På grund av det nära samband som finns mellan
upphovsrättsfrågorna när det gäller såväl trådlös som trådbunden vidare-
sändning av radio- och TV-program bör dock övervägandena, liksom i
Danmark, Finland och Norge, ta sikte på en reglering av båda dessa
spridningsformer.
2.2¶Behovet av lagstiftning
Mitt förslag: De upphovsrättsliga frågor som uppkommer i samband med vidaresändnihg av radio- och TV-program bör lagregleras.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker promemorians förslag i denna del. Ett fåtal anser att de upphovsrättsliga frågorna bör utredas ytterligare.
Skälen för mitt förslag: Med upphovsrätt menas författares, kompositörers, konstnärers och andra upphovsmäns rätt att bestämma över utnytt-
Jandet av sina verk. Den rättspolitiska bakgrunden till denna lagstiftning är
framför allt en önskan att stimulera det andliga skapandet och därigenom i
vid mening främja det sociala, kulturella och ekonomiska framåtskridan-
det. Liknande skäl kan åberopas för skyddet av vissa rättigheter som står upphovsrätten nära (s.k. närstående rättigheter). Härmed avses det skydd som lagen ger åt utövande konstnärer (artister, musiker, skådespelare m. fl. som inte skapar men väl framför verk), åt framställare av musikinspelningar och andra fonogram samt åt radio- och TV-företag.
Regler om samtliga dessa slag av rättigheter finns i lagen (1960: 729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen, URL).
Regler om de rättigheter som fotografer har till utnyttjandet av sina fotografier finns i en särskild lag, lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild (fotografilagen, FotoL).
Vad först gäller de egentliga upphovsmännen till radio- och TV-program (bl.a. manusförfattare, kompositörer, scenografer, regissörer, m. fl.) skall
endast konstateras att i de ensamrättigheter som varje upphovsman har till sitt verk ingår även rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten, bl. a.
i form av offentligt framförande av verket (2 § URL). Härmed avses exempelvis att verket spelas i en konsertsal eller på en scen eller sänds i radio eller TV, antingen via etern eller via kabel till allmänheten. Rätten att
göra verket tillgängligt för allmänheten gäller oavsett om det är fråga om direktsändning eller om framförandet sker på grundval av en inspelning.
En vanlig situation är att någon fångar upp en radio- eller TV-sändning och
återutsänder den på trådlös eller trådbunden väg. Denna återutsändning
kan antingen återge en inspelning av den ursprungliga sändningen eller
också direkt sprida den ursprungliga sändningen vidare utan sådan inspel- Prop. 1985/86: 146 ning. I det senare fallet blir det fråga om en samtidig och oförändrad
återutsändning (vidaresändning) av den ursprungliga sändningen.
Under förutsättning att verket görs tillgängligt för allmänheten innebär varje form av återutsändning ett nytt offentligt framförande som omfattas
av upphovsmannens ensamrätt.
De utövande konstnärerna har enligt lagen en ensamrätt att bestämma över utsändningar i radio eller television av deras framföranden (45 8
URLDL). Detta gäller i första hand direktsändning av framföranden. Ensamrätten får emellertid också anses gälla när utsändningen återger en inspel-
ning som ett sändarföretag har gjort antingen på grund av avtal eller enligt reglerna i 22 § första stycket URL, dvs. inspelningar uteslutande för utsändningsändamål. Enligt förarbetena till URL (SOU 1956:25 s. 380) om-
fattar denna rätt både direktutsändning och återutsändning. På grund här-
av har det ancetis att de utövande konstnärernas ensamrätt omfattar även
samtidig återutsändning via etern eller via kabel av en radio- eller TV-ut-
sändning (se exempelvis SOU 1983:65 s. 55).
För utsändning i radio eller television av någon annan upptagning, t. ex.
en grammofonskiva, krävs däremot inte något samtycke från rättighetshavarna. De utövande konstnärerna och fonogramproducenterna har dock
rätt till ersättning när ljudupptagningar ingår i utsändningen (47 & URL).
Denna rätt gäller bara vid ursprunglig sändning och inte vid återutsändning (fr prop. 1960:17 s. 256).
Slutligen skall nämnas att radio- och TV-företag har en ensamrätt i fråga om återutsändning av deras utsändningar (48 § URL). Detta gäller oavsett om återutsändningen sker via etern eller via kabel.
Fotografer har i princip en ensamrätt när det gäller offentlig visning av deras fotografier (1 § FotoL). Tillstånd till återutsändning krävs sålunda från innehavare av de egent-
liga upphovsrättigheterna, från fotografer vars bilder visas och från de sändarföretag vars sändningar utnyttjas vid vidarespridningen. Dessutom
behövs tillstånd från de utövande konstnärerna för en återutsändning av
deras ”levande” framföranden i en ursprunglig sändning. Detsamma gäller
när deras framföranden har spelats in enligt reglerna i 22 § första stycket
URL. Om det i den ursprungliga sändningen ingår ljud- eller bildupptag-
ningar, behövs däremot inget tillstånd till vidaresändningen, vare sig från
de utövande konstnärerna eller från producenterna av upptagningarna.
Någon rätt till ersättning föreligger inte heller.
De tillstånd som behövs för vidaresändning kan erhållas genom avtal.
Ett sätt att lösa tillståndsfrågan kan emellertid också vara att genom
bestämmelser i lag om s.k. tvångslicens tillåta vidaresändning utan till-
stånd av rättighetshavarna men samtidigt ge dem rätt till ersättning, som vid tvist får bestämmas av domstol.
Med hänsyn särskilt till den snabba utveckling som pågår beträffande vidaresändning av TV-program via kabel anser jag det angeläget att dessa
upphovsrättsliga frågor nu regleras. Det bör således övervägas om erforderliga tillstånd skall inhämtas genom avtal eller om tvångslicensbestämmelser skall införas. Vidare finns det anledning att överväga om utövande 10
konstnärer och producenter skall ha rätt till ersättning när deras inspel- Prop. 1985/86: 146
ningar ingår i program som vidaresänds.
Som jag har nämnt inledningsvis har dessa frågor behandlats ingående i
en rad olika sammanhang. För de nordiska ländernas del har Danmark,
Finland och Norge redan genomfört lagstiftning på området. Något behov av ytterligare utredning kan därför inte anses föreligga. De förslag som nu läggs fram avses inte heller att vara av tillfällig karaktär. En annan sak är
att lösningarnas praktiska betydelse kan skifta i olika situationer. Detta gäller t.ex. i förhållande till försöksverksamheten med trådlös vidare-
sändning av de finländska TV-programmen. Promemorieförslaget omfattar inte vidaresändning av signaler från satelliter i fast trafik (kommunikationssatelliter). Det beror på att sådana sig-
naler inte anses vara rundradiosändningar. De är nämligen inte avsedda att tas emot direkt av allmänheten utan har till uppgift att överföra signaler från en avsändarstation till en eller flera mottagarstationer, t. ex. kabelnät.
Några remissinstanser har ifrågasatt om detta är en ändamålsenlig be-
gränsning, särskilt med hänsyn till att gränsen mellan direktsändande satelliter och kommunikationssatelliter håller på att suddas ut i detta hänseende.
För egen del anser jag att en sådan principiell begränsning är nödvändig i
de fall då signalerna inte är att anse som en rundradiosändning. De förslag
jag lägger fram i det följande är alltså avgränsade på samma sätt som förslagen i departementspromemorian. Det bör dock observeras att signalerna från en kommunikationssatellit i detta sammanhang kan jämställas med en rundradiosändning om de sänds samtidigt som en rundradiosänd-
ning med samma innehåll. I ett sådant fall omfattas sändningen av signaler-
na av vad som sägs i fortsättningen om vidaresändning.
I det följande avser jag att behandla frågor om
förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga upphovsrätten i avsnitt 2.3,
närstående rättigheter i avsnitt 2.4, fotografers rättigheter vid vidaresändning i avsnitt 2.5, behörig domstol i avsnitt 2.6, och ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.7.
Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe-
cialmotiveringen (avsnitt 4).
2.3¶Förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga upphovsrätten
2.3.1¶Avtal eller tvångslicens?
Mitt förslag: Rättigheterna till vidaresändning förvärvas genom avtal. Några lagbestämmelser införs alltså inte om att rättigheterna får förvärvas tvångsvis.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ansluter sig till prome-
morieförslaget. Ett fåtal anger att de i princip kan godta förslaget men att Prop. 1985/86: 146 det är lämpligare att frågorna om rättighetsförvärv inledningsvis löses genom tvångslicensbestämmelser.
Skälen för mitt förslag: Den grundläggande filosofin bakom det upphovsrättsliga regelsystemet är att upphovsmän och andra rättighetshavare skall
ha rätt att bestämma över alla ekonomiskt betydelsefulla utnyttjanden av
deras verk. Bakgrunden till denna inställning är en strävan att genom detta system främja det andliga skapandet, säkerställa olika kulturarbetarkategorters utkomstmöjligheter, ge underlag för de investeringar som är nödvändiga för produktionen av kultur- och informationsalster och, helt allmänt, främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället.
Självfallet är vidaresändning av radio- och TV-program ett ekonomiskt betydelsefullt utnyttjande av upphovsmäns och andra rättighetshavares
verk. Från denna utgångspunkt är det naturligt att förvärvet av rättigheter
till trådlös eller trådbunden vidaresändning av rundradiosändningar sker genom frivilliga överenskommelser mellan rättighetshavarna och dem som
företar vidaresändningar.
Motsatsen till en ordning som bygger på avtal är ett system varigenom man i lagen inför en tvångslicens. Den mest framträdande praktiska skillnaden mellan ett sådant system och en avtalsordning är att rättighetshavarna i det förra fallet inte har möjlighet att hindra vidaresändningen. De har inte heller någon i lagen fastslagen rätt att förhandla om villkoren för vidaresändningen utöver vad sora följer av den ideella rätten.
I vissa länder har man föredragit att lösa de upphovsrättsliga frågorna genom en tvångslicensordning. Anledningen till detta är den speciella karaktären hos vidaresändningen, särskilt sådan som sker via kabel. Som har angetts tidigare innebär de rättigheter som tillerkänns upphovsmännen
och vissa andra rättighetshavare att en sådan vidaresändning inte får ske
utan tillstånd. Om det inte finns ett system med tvångslicens har alltså rättighetshavarna möjlighet att hindra den genom att vägra ge tillstånd. Trots att denna möjlighet praktiskt taget aldrig har utnyttjats har den i vissa länder ansetts oacceptabel från allmän mediepolitisk synpunkt. Vidare har åberopats att kabelnäten ofta är små, icke-kommersiella och automatiskt fungerande och att de som svarar för kabelsändningarna därför inte är i stånd att hantera rättighetsförvärv.
Bl. a. av de skäl som nu har angetts har man i Danmark nyligen infört en "generell licensordning”, dvs. en tvångslicensordning som tillåter vidare-
spridning via kabel av radio- och TV-utsändningar utan tillstånd från
rättighetshavarna men som tillerkänner dem rätt till ersättning. Om parterna inte kan komma överens om ersättningen, fastställs denna av en särskild nämnd.
I Finland och Norge har man däremot ansett att principen bör vara att rättigheterna förvärvas genom avtal. Samma synsätt har man även intagit i andra europeiska länder, bl. a. Belgien och Nederländerna.
I enlighet med den grundläggande filosofin för det upphovsrättsliga systemet anser jag att utgångspunkten också för svensk del bör vara att
rättigheter för trådlös eller trådbunden vidaresändning av radio- och TV-program bör förvärvas genom avtal mellan rättighetshavarna och dem
som önskar utnyttja det ifrågavarande programmet. Avsteg från denna
princip bör inte ske utan att det föreligger starka skäl som talar i en annan
riktning.
När man bestämmer sig i denna fråga är givetvis erfarenheterna av hur rättighetsfrågorna hittills har lösts av största betydelse. Det kan därvid
nämnas att avtal redan har ingåtts mellan å ena sidan norska kabelopera-
törer och å andra sidan svenska rättighetshavare, huvudsakligen organise-
rade i den svenska förhandlingskartellen COPYSWEDE. När det gäller avtal om vidaresändning av svenska TV-program i andra länder, har rättighetshavarnas organisationer företrätts av COPYSWEDE (i vilken även STIM ingår), Sveriges Radio och AGICOA (som företräder filmproducenterna). Beträffande upphovsmännens musikrättigheter har STIM tecknat
avtal som omfattar i stort sett alla kabelsändningar som idag förekommer i
Sverige. Avtalen har främst tecknats med en särskild förhandlingsgrupp som representerar de allmännyttiga bostadsföretagen, de privata kabel-TV-företagen, pressen och televerket. Förhandlingar pågår också med
de olika rättighetshavarna beträffande vidaresändning av de finländska
TV-programmen i Sverige.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört finns det inte för närvarande
något som tyder på att det skall behöva uppstå särskilda svårigheter i
kommande förhandlingar om förvärv av rättigheterna. Det bör också noteras att de organisationer som företräder rättighetshavarna vid upprepade tillfällen — bl. a. vid den hearing som har nämnts i avsnitt I — har förklarat
att någon ersättning inte kommer att begäras för vidaresändning i Sverige
av det nuvarande svenska programutbudet (se även massmediekommit-
téns betänkande SOU 1984:65 Via satellit och kabel s. 403).
Med hänsyn till vad några remissinstanser har framhållit om att det i vissa fall kan råda en obalans mellan parterna vill jag erinra om att innehavarna av de mindre kabelanläggningarna har samma möjligheter att sluta
sig samman som rättighetshavarna. Så har ju redan skett i viss utsträckning
genom den nyss nämnda förhandlingsgruppen. Jag förutsätter att samordningen på användarsidan kommer att utvecklas ytterligare. Det skulle underlätta inte bara möjligheterna att förhandla om avtal utan också hanteringen av rättighetsförvärven m. m.
Jag kan alltså inte finna att skälen för att införa en tvångslicens är
tillräckligt starka för att man skall frångå den grundläggande principen att rättigheterna bör förvärvas genom avtal.
Enligt min mening bör man således i Sverige liksom i Finland och Norge
välja en lösning som bygger på en avtalsmodell. Såväl när det gäller trådlös som trådbunden vidaresändning bör rättigheterna förvärvas genom avtal
mellan rättighetshavarna och dem som svarar för vidaresändningen.
2.3.2 Avtalslicens?
Mitt förslag: Avtal som har slutits av en organisation som företräder
flertalet rättighetshavare skall ha verkan också för rättighetshavare
utanför organisationen (s.k. avtalslicens).
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Prop. 1985/86: 146
Remissinstanserna: En remissinstans anser att någon avtalslicens inte
bör gälla beträffande trådlösa vidaresändningar. Övriga remissinstanser godtar promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för mitt förslag: I och för sig har kabeloperatörerna möjlighet att
träffa individuella avtal med olika rättighetshavare. Det är dock inte realistiskt att tro att rättighetsförvärven kan klaras på detta sätt. I stället kan man utgå från att rättigheterna till största delen kommer att förvärvas genom kollektiva avtal mellan å ena sidan organisationer av rättighetshavare och å andra sidan dem som är ansvariga för vidaresändningen.
Inte heller sådana kollektiva avtal utgör emellertid någon garanti för att rättighetsförvärven blir heltäckande. Alla rättighetshavare ingår nämligen
inte i avtalsslutande organisationer. När det gäller vidaresändning i Norden av de nordiska ländernas radio- och TV-program kan man i allmänhet
inte heller bygga på de rättigheter som innehas av sändarföretagen. Dessa företags utsändningar sker visserligen till största delen på grundval av
kollektiva avtal. men dessa ger i regel inte rätt till vidaresändning i utlandet.
Till en viss del kan man från praktisk synpunkt säkerställa rättighetsför-
värvet genom lämpligt utformade avtalsklausuler (”indemnity clauses”") som innebär att upplåtaren tar på sig ett särskilt ansvar för de krav som kan
riktas mot vidaresändaren från rättighetshavare som inte omfattas av ett kollektivt avtal. Sådana klausuler kan emellertid inte undanröja ett straffrättsligt ansvar. Rättighetsförvärvet bör därför i lagstiftningen lösas genom
särskilda bestämmelser som gör det kollektiva avtalet tillämpligt också på
rättighetshavare som står utanför de avtalsslutande organisationerna.
URL bör sålunda kompletteras med en avtalslicensbestämmelse av den
typ som för närvarande finns i 15 a § och 22 § andra stycket i den lagen.
En remissinstans har ifrågasatt om det verkligen föreligger en vidare-
sändning enligt vad som avses därmed i art. 11 bis Bernkonventionen när vidaresändningen föregås av s.k. långdistansöverföring via radiolänk från
ett annat land. Enligt denna remissinstans skulle det strida mot Bernkon-
ventionen att låta en avtalslicens gälla också för trådlös vidaresändning.
Jag delar inte denna uppfattning. En vidaresändning av en rundradiosändning (””rebroadcasting”') enligt art. 11 bis (1)1i) får enligt min mening
anses föreligga även när en rundradiosändning sker i ett land och via radiolänk eller på något annat sätt med sändarföretagets samtycke över-
förs till ett annat land och där återutsänds i samtidigt och oförändrat skick.
Slutsatsen av vad jag nu har anfört är att en ordning med kollektiva avtal bör kompletteras med lagbestämmelser om en avtalslicens. För att en sådan ordning skall kunna fungera tillfredsställande krävs emellertid att en rad förutsättningar är uppfyllda. Dessa frågor tas upp i det följande.
2.3.3 Avtalsparterna Prop. 1985/86: 146
Mitt förslag: Endast kollektiva avtal som sluts av organisationer som företräder svenska rättighetshavare skall ha verkan för utomstående rättighetshavare.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser godtar förslaget i
denna del. En remissinstans ifrågasätter emellertid om förslaget helt är
förenligt med Bernkonventionen när det gäller avtalets tvångslicensverkan
för utländska oorganiserade rättighetshavare.
Skälen för mitt förslag: En avtalslicensbestämmelse innebär att avtalet ges ett slags tvångslicensverkan i förhållande till rättighetshavare utanför de avtalsslutande organisationerna.
Enligt art. 11 bis (2) i Bernkonventionen skall verkan av olika villkor när det gäller upphovsmannens ensamrätt till rundradiosändning, bl. a. tvångslicensbestämmelser, vara begränsad till de länder där de har föreskrivits. Konventionen förbjuder endast tvångslicensbestämmelser för utnyttjanden i ett annat land än det där bestämmelsen har getts. Förbudet tar däremot inte sikte på var rättighetshavarna befinner sig. Bernkonventionen utgör därför inte något hinder mot en avtalslicensbestämmelse av det slag jag har föreslagit.
Avtalslicensbestämmelsen ger avtalet samma verkan för utomstående rättighetshavare som om avtalets bestämmelser hade gällt enligt svensk lag. För att undvika att något annat lands lag kan komma att tillämpas på ett avtal om vidaresändning här i landet bör avtalet kunna ingås endast av organisationer som företräder svenska rättighetshavare. Det innebär att avtalslicensverkan enligt svensk lag inte bör ges åt ett avtal mellan kabeloperatörer i Sverige och rättighetshavarorganisationer i ett annat land.
2.3.4 Organisationernas ersättningskrav
Mitt förslag: Kraven på ersättning skall framställas samtidigt av de organisationer som företräder rättighetshavarna.
Promemorians förslag: Ersättningskraven skall framställas gemensamt
av de olika organisationerna.
Remissinstanserna: De flesta anser att kraven bör kunna framställas av de olika organisationerna. En remissinstans ifrågasätter dock om inte rättighetshavarna bör företrädas av en enda organisation. Flera remissinstanser anser att kraven bör framställas samtidigt i stället för gemensamt. Av dessa förordar en att ett undantag görs för upphovsmännens musikrättigheter. Samma remissinstans ifrågasätter om inte ett samordningskrav bör gälla också för dem som svarar för vidaresändningarna.
Skälen för mitt förslag: I den norska lagstiftningen föreskrivs att avtalslicensverkan skall ges bara åt avtal som har ingåtts med en enda gemensam
organisation som representerar en ”vesentlig del” av norska upphovsmän Prop. 1985/86: 146 och rättighetshavare på området. I den danska tvångslicensbestämmelsen anges att ersättningsrätten bara kan göras gällande av en gemensam organisation vilken representerar samtliga grupper av ersättningsberättigade rättighetshavare. Organisationen skall vara godkänd av kulturministern. Även i Finland får avtalet avtalslicensverkan bara om avtalet har ingåtts av en gemensam organisation som har godkänts av vederbörande ministerium.
Skälet till den ordning som nu har beskrivits torde främst vara en önskan att systemet skall fungera så smidigt som möjligt och att de som är ansvariga för vidarespridningen bara skall utsättas för krav från en enda organisation och inte för ett antal krav vid olika tidpunkter från olika organisationer av rättighetshavare. Dessa skäl gör sig visserligen starkt gällande även för svensk del. Den avtalsstruktur som hittills har utbildats har emellertid inte inneburit att parterna på rättighetshavarsidan har bildat någon samorganisation för att ingå avtal. I stället har, som tidigare har nämnts, de olika rättighetshavarorganisationerna i nära samarbete slutit egna avtal med kabeloperatörerna. Denna ordning synes inte ha vållat några problem och bör kunna fungera väl även i framtiden.
Enligt min mening finns det därför inte någon anledning att kräva att avtalen, för att få avtalslicensverkan, skall ingås av en enda organisation som representerar samtliga grupper av rättighetshavare.
Däremot är det av grundläggande betydelse att den som ansvarar för vidaresändningen får en samlad bild av alla de olika kraven. För att åstadkomma en sådan ordning torde det dock vara tillräckligt att föreskriva att kraven skall framställas samtidigt, dvs. på en och samma gång (fr prop. 1985/86:79 s. 32 f och 35 f). Härigenom behåller varje organisation sin förhandlingsfrihet gentemot kabeloperatören. Jag förutsätter att organisationerna själva kan åstadkomma den samordning som kravet på samtidighet föranleder.
Organisationerna skall företräda samtliga de grupper av rättighetshavare som kan bli aktuella i sammanhanget. De skall dessutom vara representativa. Liksom i de nuvarande avtalslicensbestämmelserna i 15 a 8& och 22 § andra stycket URL bör det vara en förutsättning att en avtalsslutande organisation representerar ”ett flertal” av de berörda rättighetshavarna.
2.3.5 Vetorätt för utomstående rättighetshavare?
Mitt förslag: Avtalslicensbestämmelsen skall inte förenas med nå-
gon lagfäst möjlighet för utomstående rättighetshavare att förbjuda
utnyttjande av deras verk för vidaresändning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser berör frågan. Av dessa anser de flesta att någon förbudsmöjlighet för rättighetshavarna inte bör införas i själva avtalslicensbestämmelsen. En remissinstans framhåller
att en lagfäst förbudsmöjlighet bör införas för trådlös vidaresändning av Prop. 1985/86: 146 filmverk.
Skälen för mitt förslag: Enligt 2 § URL har upphovsmannen vad som brukar betecknas som en ensamrätt att förfoga över sitt verk. Denna rätt innebär, som har angetts inledningsvis, att upphovsmannens tillstånd fordras bl.a. när hans verk skall vidaresändas trådlöst eller via kabel och att han alltså kan motsätta sig vidaresändning av verket genom att inte lämna
något sådant tillstånd. När rättigheterna till vidaresändning förvärvas med stöd av en avtalslicensbestämmelse uppkommer frågan om en enskild
rättighetshavare ändå skall ha möjlighet att förbjuda vidaresändning av
sådana verk till vilka hans rättigheter hänför sig.
Om det kollektiva avtalet innehåller en möjlighet för de rättighetshavare som företräds av organisationen att förbjuda vidaresändning av deras verk, gäller denna möjlighet också för utomstående rättighetshavare. Frågan är
emellertid om avtalslicensbestämmelsen i sig skall kunna ge cen sådan
förbudsmöjlighet, alltså oavsett vad det tillämpliga avtalet föreskriver i detta hänseende. Det kan i vissa situationer vara betydelsefullt för rättighetshavarna att kunna förbjuda att deras verk utnyttjas. Å andra sidan kan en sådan åtgärd vålla ett avsevärt avbräck för vidaresändningsverksamhet-
en. I många mindre, automatiskt verkande kabelsystem kan det dessutom
vara svårt eller omöjligt att efterleva sådana förbud.
Det kan noteras att varken den finländska eller norska lagstiftningen beträffande avtalslicens innehåller några föreskrifter om möjligheten för
rättighetshavarna att meddela förbud utan lämnar den frågan till parterna att lösas avtalsvägen. Några konventionstekniska eller andra hinder mot att utesluta en sådan förbudsmöjlighet i själva avtalslicensregeln finns inte heller. Tvångslicensbestämmelser är ju tillåtna på området, och där blir en förbudsrätt över huvud taget inte aktuell.
För egen del anser jag att någon lagfäst förbudsmöjlighet varken är behövlig eller lämplig. De rättighetshavare som omfattas av det kollektiva avtalet kan ju avtala om en vetorätt i själva avtalet. Denna vetorätt kan då utnyttjas också av de utomstående rättighetshavarna. Och skulle en sådan
vetorätt inte avtalas, får dessa i detta avseende liksom annars finna sig i att
avtalets bestämmelser gäller även för dem. Det finns inte heller någon särskild anledning att i detta avseende behandla trådlös och trådbunden vidaresändning på olika sätt. En sådan lösning skulle dessutom vara lagtekniskt komplicerad och svår att tillämpa i praktiken.
Som någon remissinstans har framhållit föreskriver Bernkonventionen uttryckligen i art. H1 bis (2) att, när tvångslicensbestämmelser eller andra villkor gäller för vidaresändning, intrång inte får göras i upphovsmännens
ideella rättigheter. Det är enligt min mening viktigt att detta krav beaktas.
Det kan ske genom att 26 § URL om säkerställande av de ideella rättighet-
erna tillämpas också på den nu föreslagna avtalslicensbestämmelsen, liksom på andra inskränkningar i upphovsrätten enligt 2 kap. URL.
2 Riksdagen 19851/86. I saml. Nr 146
2.3.6 Utomstående rättighetshavares rätt till individuell ersättning? Prop. 1985/86: 146
Mitt förslag: Rättighetshavare som står utanför en avtalsslutande
organisation skall inte ha någon lagfäst rätt till individuell ersättning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Endast ett begränsat antal remissinstanser berör frågan. Några ansluter sig till promemorians förslag medan andra anser att rätten till individuell ersättning bör lagfästas, bl. a. med hänsyn till gällande konventionsförpliktelser.
Skälen för mitt förslag: När det gäller upphovsmannens ensamrätt vid
rundradiosändning av hans verk och vidaresändning av sådan rundradio-
sändning föreskriver Bernkonventionens art. 11 bis (2) att upphovsmannen alltid skall ha kvar sin rätt till skälig ersättning. I de fall då ett avtal genom en avtalslicensbestämmelse får verkan mot utomstående rättighetshavare
skall dessa alltså ha rätt till ersättning. Det ankommer på parterna i det
kollektiva avtalet att förhandla om ersättningens storlek och att fastställa denna genom avtal. Av förpliktelserna enligt Bernkonventionen följer att även utländska rättighetshavare skall ha rätt till ersättning. I lagen bör därför föreskrivas att rättighetshavare utanför avtalsslutande organisationer skall vara likställda med de organiserade rättighetshavarna i fråga om del i ersättningen eller i förmåner som i allt väsentligt bekostas ur ersättningen.
Principen om likställdhet i ersättningshänseende mellan medlemmar av avtalsslutande organisationer och utomstående rättighetshavare är av grundläggande betydelse. Den innebär att ersättningen så långt möjligt
skall fördelas individuellt. Frågan är då om det i avtalslicensbestämmel-:
sen, som ett slags säkerhetsventil, bör föreskrivas att utomstående rättig-
hetshavare alltid skall ha rätt att begära individuell ersättning.
Enligt min mening är det tillräckligt med den nyss nämnda bestämmelsen om likställdhet mellan organiserade och oorganiserade rättighetshavare för att Bernkonventionens förpliktelser enligt art. 11 bis (2) skall
uppfyllas. Enbart av folkrättsliga hänsyn krävs således inte någon särskild
föreskrift om rätt till individuell! ersättning. Frågan är emellertid om det
ändå är lämpligt med en sådan bestämmelse.
En föreskrift om cen rätt för rättighetshavare som inte tillhör en avtalsslutande organisation att kräva individuell ersättning skulle medföra vissa
praktiska problem, bortsett från musikområdet där det finns en lång tradition för individuella avräkningar. En beredskap att betala ut individuella
ersättningar förutsätter nämligen en omfattande administration som många
organisationer för närvarande saknar möjlighet att sköta. Vidare bör beaktas det arbete som pågår nationellt och internationellt på området. Detta arbete kan komma att leda till att det skapas system för individuella
utbetalningar elter kollektiva överföringar mellan olika organisationer eller träffas överenskommelser om att ersättningarna skall stanna inom det land
där de har samlats in. Jag anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas. Att nu föreskriva en ovillkorlig rätt till individuell ersättning är därför inte 18
lämpligt. Resultatet av det nyssnämnda arbetet med ett avräkningssystem Prop. 1985/86: 146
kan dock leda till att frågan får tas upp till förnyat övervägande. Jag förutsätter vidare att de avtalsslutande organisationerna redan nu strävar
efter att fördela ersättningen individuellt så långt möjligt.
2.3.7¶Vissa speciella frågor
2.3.7.1¶Offentliga framföranden
Mitt förslag: Frågan huruvida en vidaresändning av radio- och
TV-program skall anses som ett offentligt framförande och därmed kräva tillstånd av rättighetshavarna får bedömas från fall till fall.
Någon särskild gräns skall alltså inte gälla för det antal abonnenter som ett kabelnät får ha utan att vidaresändningar betraktas som offentliga framföranden.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De godtar i allmänhet promemorians förslag. Några förordar dock att en antalsgräns införs eller att kretsen begränsas på annat sätt.
Skälen för mitt förslag: Som har nämnts inledningsvis uppstår upphovs-
rättsliga problem vid återutsändning av radio- och TV-program genom att
återutsändning anses utgöra ett nytt offentligt framförande. En förutsätt-
ning för att så skall vara fallet är att sändningen "görs tillgänglig för allmänheten”.
+
Med att ett verk görs tillgängligt för en ”allmänhet” menas främst situationer då verket görs tillgängligt utanför en sluten krets. Även inom en sluten krets kan emellertid ett offentligt framförande i upphovsrättslig
mening föreligga, nämligen om det sker i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets (2 § tredje stycket sista meningen URL).
När det gäller trådlös vidaresändning som utgör en rundradiosändning uppstår inte några speciella problem i upphovsrättsligt hänseende. Vad som vidaresänds på detta sätt anses principiellt sett alltid göras tillgängligt för allmänheten i URL:s mening.
När det gäller vidaresändning via kabel är mottagarkretsen mer begränsad. Den utgörs av dem som har möjlighet att ansluta sina mottagarapparater till kabelanläggningen. Ofta är kravet på att det skall finnas en allmänhet uppfyllt i dessa fall. Många kabelnät och centralantennanlägg-
ningar är nämligen så stora att de får anses betjäna en allmänhet. Om
exempelvis ett antal små kabelanläggningar är knutna till en gemensam mottagarantenn eller basnät, räknas det samlade nätet som ett enda nät. Det kan däremot vara svårt att avgöra när fristående mindre kabelanlägg-
ningar, som inte drivs i förvärvssyfte, kan anses betjäna en allmänhet. I många fall är det här frågan om vad som närmast kan betecknas som
mottagningsverksamhet och inte ny spridning till allmänheten.
I den danska tvångslicensbestämmelsen anges att ersättningsrätt inte skall föreligga när kabelanläggningen inte omfattar ”mere end 25 tilslut-
ninger i en bygning eller i en gruppe af naertliggende bygninger”. Prop. 1985/86: 146
I den norska avtalslicensbestämmelsen finns däremot inte någon antalsgräns. Som skäl anfördes i förarbetena (jfr Ot. prp. nr 80, 1984—85, s.24) bl. a. att en sådan särregel skulle vålla större osäkerhet än om man fortsat-
te att bygga på de allmänna kriterierna i upphovsrättslagstiftningen. Det pekades vidare på att avgränsningsfrågorna i praktiken sällan hade vållat
någon tvist. Man såg snarare en viss fara i att en lagfäst antalsbegränsning kunde få betydelse för strukturen av utbyggnaden av kabelnät. Storleken av anläggningarna, servicekontrakt och organisationen i övrigt kunde kom-
ma att läggas upp med sikte på att undgå att betala ersättning till rättighetshavarna. Detta sades i sin tur kunna leda till en form för utbyggnad av
anläggningarna som inte var önskvärd från bl. a. radio- och kulturpolitisk
synpunkt.
Inte heller i Finland har införts någon särskild antalsgräns. När det gäller tolkningen av begreppet vidaresändning till allmänheten hänvisas i förarbetena (RP nr 235/85 s.13) till den praxis som har utbildats vid tillämpningen av detta begrepp. Det anges också att det antal anslutningar till kabelnät eller antal mottagare som utgör en gräns för stadgandets tillämpning kan
anges i avtalet om vidaresändning. Enligt min mening kan det för svensk del anföras samma betänkligheter mot en antalsgräns som har varit avgörande för utformningen av den norska lagstiftningen. Även om en antalsgräns kan ha ett visst värde, finns
dock risken att den leder till en snedvridning av kabelutbyggnaden. Detta skulle vara speciellt betänkligt i Sverige som står i början av denna utbygg-
nad. I den avtalslicensordning som nu föreslås har parterna möjlighet att
genom avtal komma överens om en antalsgräns. I likhet med vad som gäller i Norge och Finland anser jag därför att den svenska lagstiftningen bör avstå från att fastställa någon speciell gräns för det antal anslutningar som ett kabelnät får ha utan att det uppstår en skyldighet att inhämta rättighetshavarnas tillstånd till vidaresändning.
Frågan huruvida det föreligger ett offentligt framförande som medför en sådan skyldighet får alltså i stället bedömas från fall till fall.
2.3.7.2¶Undantag för det svenska programutbudet?
Mitt förslag: Något undantag skall inte göras från skyldigheten att förvärva rättigheter vid vidaresändning i Sverige av det svenska programutbudet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser berör frågan. Av dessa anser de flesta att det i lag bör fastställas att någon rätt till ersättning inte skall föreligga för svenska program som vidaresänds här i landet enligt den s.k. ”must-carry””-principen. Skälen för mitt förslag: I vissa länder har man diskuterat möjligheten att från skyldigheten att inhämta rättighetshavarnas tillstånd undanta vidare- 20
sändning inom det egna territoriet av de inhemska radio- och TV-program- Prop. 1985/86: 146
men. Som skäl för ett sådant undantag har i huvudsak anförts två skäl. Det ena hänför sig till den offentligrättsliga förpliktelse som ett kabelföretag
har att i sitt utbud också ta in de nationella sändarföretagens utbud (”mustcarry ”-principen). Det andra skälet har sin utgångspunkt i en presumtion
att de nationella sändarföretagen i sina avtal med rättighetshavarna om
rundradiosändning samtidigt har tillförsäkrat sig rätten till olika former av återutsändning inom landet. När det först gäller de rättsliga aspekterna på ett eventuellt sådant undantag finns det varken enligt Bernkonventionen eller andra internationella överenskommelser något hinder mot att underlåta att tillerkänna svenska rättighetshavare några rättigheter vid återutsändning av program som innehåller deras verk. När det gäller utländska upphovsmäns verk
måste emellertid Bernkonventionens regler respekteras. Konventionens art. 11 bis ger visserligen möjlighet till tvångslicensbestämmelser, men den
ger inte utrymme för att inskränka rättigheterna enligt något slags geografiskt kriterium. De rättigheter som tillkommer utländska upphovsmän mås-
te alltså vara desamma oavsett om deras verk ingår i svenska eller i utländska sändningar. Detta innebär att inskränkningar i dessa rättigheter måste vara generella i den meningen att de drabbar inhemska och utländska program lika.
När det sedan gäller den nyss nämnda presumtionen kan det anmärkas att varken Sveriges Radios avtal med upphovsmannaorganisationerna eller avtalslicensreglerna 1 22 § andra stycket URL omfattar något annat än företagets egen sändningsverksamhet.
En lagfäst begränsning av rättigheterna när det gäller de nationella programmen skulle skapa stora administrativa svårigheter för de organisationer som handhar rättigheterna och vålla friktioner i deras förhållande till utländska rättighetshavare. Som har framhållits tidigare (avsnitt 2.3.1)
finns det inte heller någon anledning anta att svårigheter skulle uppstå när det gäller förvärv av rättigheter för vidaresändning i Sverige av det svens-
ka programutbudet.
Av främst konventionstekniska men också praktiska skäl bör således
avtalslicensbestämmelsen vara tillämplig på vidaresändning av såväl Sveriges Radio-koncernens program som det utländska programutbudet. En sådan ordning stämmer överens med vad som gäller för närvarande i Finland och Norge. I Finland planeras emellertid en ändring som innebär att en tvångslicens införs för vidaresändning av det inhemska radio- och TV-utbudet.
2.3.8 Åtgärder om avtal inte sluts
Min bedömning: Några särskilda åtgärder påkallas inte för närvaran-
de, om avtal inte kommer till stånd.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Endast ett begränsat antal remissinstanser uppe- 21
håller sig särskilt vid denna fråga. De anser att föreskrifter bör ges antingen Prop. 1985/86: 146 om ett frivilligt medlingsförfarande eller om någon form av obligatorisk skiljedom.
Skälen för min bedömning: En fråga som bör beaktas är om särskilda åtgärder kan anses påkallade om avtal inte kommer till stånd. Lagstiftningsvägen kan man här välja mellan olika lösningar, t. ex. medling eller s.k. tvångsskiljedom.
I Finland har införts ett skiljemannaförfarande som skall tillämpas bl. a. när parterna inte kan enas om ett avtal. Skiljemännen skall grunda sitt avgörande om vidaresändning på vad de anser vara rätt och skäligt. Ett av skiljemännen beviljat tillstånd har samma avtalslicensverkan som ett direkt tillstånd på grund av avtal.
I Norge har man infört en ordning som innebär ett slags tvångsskiljedom. Var och en av parterna kan kräva att tillstånd till och villkor för vidaresändningen fastställs på ett bindande sätt av en särskild nämnd. En förutsättning är dock att den andra parten har vägrat att förhandla eller att avtal inte har träffats inom sex månader efter det att förhandlingar har inletts.
De avtalslicensbestämmelser som hittills har införts i svensk upphovsrätt, nämligen för radio- och TV-utsändning i 22 § andra stycket URL och för fotokopiering i undervisningsverksamhet i 15 a & URL, innehåller inga regler om tvångsskiljedom. Den förra bestämmelsen reglerar inte heller det fall när något avtal inte träffas. I fråga om fotokopiering i undervisningsverksamhet anvisas däremot för detta fall ett medlingsförfarande enligt lagen (1980:612) om medling i vissa upphovsrättstvister. Denna lag har tillämpats i ett fall, och förfarandet har då lett till att avtal har ingåtts.
Enligt min uppfattning bör utgångspunkten vara att avtalsfriheten skall bibehållas så långt som möjligt. Den avtalslicenslösning som jag har förordat bygger på den självklara förutsättningen att avtal verkligen kommer till ständ och att vidaresändning därigenom skall kunna äga rum. Utan avtal får givetvis inte någon vidaresändning genomföras. Jag har emellertid inte någon anledning anta att det skulle behöva uppstå svårigheter för parterna att träffa de överenskommelser som är nödvändiga för sådan återutsändning. Några särskilda åtgärder, såsom införandet av bestämmelser om medling eller tvångsskiljedom, för den händelse parterna inte kan enas är
komma, får frågan övervägas på nytt.
2.4¶Närstående rättigheter
2.4.1 Förvärv av utövande konstnärers rättigheter vid vidaresändning
Mitt förslag: Rättigheterna till vidaresändning förvärvas från de
utövande konstnärerna genom avtal på samma sätt som inom den
egentliga upphovsrätten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet tillstyrker att samma regel- Prop. 1985/86: 146
system skall gälla för de utövande konstnärerna som för upphovsmännen.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2.) har även de utövande konstnärerna en ensamrätt att bestämma över utsändning i radio eller television av deras framföranden (45 § URL). Denna ensamrätt
omfattar också trådlös och trädbunden vidaresändning. Därför bör samma regler i fråga om rättighetsförvärv som jag har föreslagit för rättighetshavarna inom den egentliga upphovsrätten gälla också för de utövande konstnärerna. Det innebär att rättigheterna till vidaresändning bör förvärvas genom kollektiva avtal och att dessa genom avtalslicensbestämmelser i lag får verkan också för utövande konstnärer som står utanför avtalsslutande organisationer. När det gäller övriga frågor i detta sammanhang hänvisas
till de överväganden och förslag som jag har lagt fram beträffande den egentliga upphovsrätten (avsnitt 2.3).
2.4.2 Rätten till ersättning
Mitt förslag: Utövande konstnärer och fonogramproducenter skall
ha rätt till ersättning när ljudupptagningar utnyttjas i vidaresänd-
ningar.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker promemorieförslaget. En remissinstans avstyrker dock förslaget helt. En annan remissinstans anser att endast de utövande konstnärerna, men alltså inte fonogramproducenterna, bör ha rätt till ersättning.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2) har utövande konstnärer och producenter av upptagningar vissa rättigheter som står den egentliga upphovsrätten nära. Sålunda krävs tillstånd från de utövande konstnärerna vid en direktsändning av deras framföranden, liksom när dessa har spelats in med stöd av 22 §& första stycket URL (45 § URL). För att sända ljud- eller bildupptagningar i radio eller TV
behövs emellertid inte något tillstånd från utövande konstnärer och produ-
center. De har i stället rätt till ersättning, som dock bara gäller för ljudupptagningar och endast vid ursprungliga sändningar. Om en vidaresändning innehåller ljudupptagningar, har således varken de utövande konstnärerna eller fonogramproducenterna någon rätt till ersättning.
Det nu nämnda förhållandet vid vidaresändning har hittills inte haft
någon större betydelse, eftersom denna verksamhet har varit av ringa
omfattning i Sverige. Situationen i detta hänseende kommer emellertid att förändras helt när kabelspridningen har byggts ut i full skala. En stor del av utbudet via kabel till konsumenterna torde nämligen komma att utgöras av
inhemska eller utländska radio- och TV-utsändningar där inspelad musik ingår. En principiell utgångspunkt är att de olika grupperna på det upphovs-
rättsliga området så långt möjligt skall behandlas lika. Det kan därför inte godtas att två av de grupper vars prestationer utnyttjas i stor omfattning 23
inte ens skall ha rätt till ersättning, medan andra grupper av rättighetsha- Prop. 1985/86: 146 vare både har rätt till ersättning och en möjlighet att hindra utnyttjandet. Ett ökat utnyttjande bör ge ökad rätt till ersättning för samtliga de grupper som berörs.
Till denna principiella aspekt kommer en ren praktisk. En stor del av
vidaresändningen via kabel kan komma att avse ett programutbud med
ljudinspelningar som annars inte skulle ha sänts i Sverige. Detta ökade utbud av musik kommer sannolikt att påverka artisternas och fonogramframställarnas situation i allmänhet. Det skydd som URL ger de utövande
konstnärerna motiveras i stor utsträckning av arbetsmarknadsmässiga och
sociala skäl. Det har ansetts nödvändigt att ge dem rättigheter i URL för
att hindra att modern medieteknologi alltför mycket tar bort arbetstillfällen och inkomstmöjligheter för artistkåren. Det ökade utnyttjandet av inspel-
ningar I samband med vidaresändning av radio- och TV-utsändningar kan väntas få negativa verkningar i detta hänseende. Enligt min uppfattning är
det från denna synpunkt rimligt och önskvärt att rätten till ersättning för de
utövande konstnärerna avser inte bara ursprunglig sändning utan även
vidaresändning.
Ett av de viktigaste skälen till att fonogramproducenterna har tillerkänts rätt tll ersättning när deras inspelningar utnyttjas i radio och television är
att de måste ha möjlighet att täcka de investeringar som görs för produktionen av inspelningarna. Dessa möjligheter torde komma att begränsas genom det ökade utbudet av inspelad musik vid vidaresändning via kabel
eller på annat sätt. Med hänsyn härtill är det rimligt att också fonogramproducenterna får rätt till ersättning vid vidaresändningar av program där
ljudupptagningar ingår.
Eftersom Romkonventionen om skydd för utövande konstnärer, fonogramframställare och radioföretag bara gäller ursprungliga sändningar finns det inte någon folkrättslig förpliktelse att tillerkänna rättighetshavare från andra länder den rätt till ersättning som nu föreslås. Detta bör därför
ske endast på grundval av reciprocitet, dvs. i förhållande till länder som
ger svenska rättighetshavare samma rätt.
2.4.3 Radioföretagens rättigheter
Mitt förslag: Några särskilda regler införs inte för att säkerställa att vidaresändning kan ske även om ett radioföretag vägrar att ge tillständ till sådan sändning.
Promemorians förslag: Om ett radioföretag vägrar att ge tillstånd till vidaresändning skall domstol kunna meddela sådant tillstånd. Remissinstanserna: Några remissinstanser ifrågasätter om det behövs några särskilda regler beträffande radioföretagen för att säkerställa rätten
till vidaresändning.
Skälen för mitt förslag: Den Europeiska överenskommelsen om skydd
för televisionsutsändningar föreskriver att radioföretagen i de länder som
är bundna av överenskommelsen skall ha rätt att tillåta eller förbjuda
trådlös eller trådbunden återutsändning av sina TV-utsändningar. Om ett Prop. 1985/86: 146
företag utan skäl vägrar att ge sådant tillstånd eller ger det på oskäliga
villkor. kan dock en fördragsslutande stat utse ett organ som kan besluta
om tillstånd. Det är givetvis av största vikt att en vidaresändning inte hindras genom
att ett radioföretag vägrar att ge sitt tillstånd eller ställer oskäliga villkor för sändningen. Enligt min uppfattning finns det emellertid för svenskt vid-
kommande inte några särskilda skäl anta att så skulle ske.
Jag är därför, i likhet med ett antal remissinstanser, inte övertygad om att en sådan regel som har förordats i promemorian är nödvändig, Liksom för övriga närstående rättigheter bör tillståndsfrågan således lösas avtalsvägen.
De krav som ett radioföretag kan ha fört vidaresändning av en utsändning
bör framställas samtidigt med övriga rättighetshavare.
2.5¶Fotografernas rättigheter vid vidaresändning
Mitt förslag: Fotografernas rättigheter vid vidaresändning bör för-
värvas genom avtal, som görs heltäckande med stöd av en avtalsli-
censbestämmelse.
Promemorians förslag: Rättigheterna förvärvas med stöd av en tvångslicens. Remissinstanserna: Av det fåtal remissinstanser som uttalar sig i frågan avstyrker de flesta att en tvångslicens införs för vidaresändning. De anser att rättighetsförvärvet bör ske på samma sätt som för övriga rättighetshavare.
Skälen för mitt förslag: Speciella problem uppstår när det gäller foto-
grafers rättigheter i samband med vidaresändning av TV-sändningar där
deras fotografier används. Enligt 9 § FotoL gäller en tvångslicensliknande ordning i fråga om visning av fotografier i TV-sändningar. Svenskt TV-företag som regeringen bestämmer får nämligen mot ersättning visa fotografiska bilder, om inte fotografen har förbjudit detta eller det finns särskilda skäl att anta att fotografen skulle motsätta sig visningen. Dessa företag är de bolag inom Sveriges Radio-koncernen som har rätt att sända TV-program i rundradiosändning, dvs. Sveriges Television AB och Sveriges utbildningsradio AB.
I andra fall än när dessa företag sänder fotografiska bilder gäller alltså
fotografens ensamrätt i fråga om offentlig visning av fotografier. I sådana situationer krävs alltså ett avtal med fotografen för att såväl trådlös som trådbunden återutsändning skall få äga rum.
Även när det gäller frågan vilken lösning som skall väljas för förvärv av fotografirättigheterna vid vidaresändning bör utgångspunkten vara att de olika grupperna rättighetshavare så långt möjligt skall behandlas lika. Detta talar för att en avtalslösning bör väljas också för fotografernas vidkommande. 25
1 och för sig kan det förefalla rimligt att de fotografier som ingår i Prop. 1985/86: 146
Sveriges Radios TV-sändningar med stöd av en tvångslicens också fick
sändas vidare på samma grund. Jag anser emellertid att en sådan ordning är motiverad bara i en situation där det är samma företag som svarar för
såväl den ursprungliga sändningen som vidaresändningen. Detta lär inte bli fallet i Sverige, åtminstone inte i någon större omfattning.
En allmän tvångslicens skulle också innebära en inskränkning av den ensamrätt som i övrigt gäller för fotograferna idag. En sådan ändring skulle enligt min mening inte vara lämplig med hänsyn till att FotoL för närvarande ses över av upphovsrättsutredningen.
förvärvas på samma sätt som enligt vad jag har förordat skall gälla för
Övriga rättighetshavare. Det innebär dessutom att kollektiva avtal skall få verkan också för utomstående rättighetshavare.
2.6¶Behörig domstol
Mitt förslag: Stockholms tingsrätt skall pröva frågor om rätt till
ersättning enligt avtalslicensbestämmelsen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i denna del med mitt förslag.
Remissinstanserna: De som uttalar sig i frågan tillstyrker promemorie-
förslaget. Skälen för mitt förslag: I 58 & URL och 20 § FotoL föreskrivs att Stock-
holms tingsrätt skall vara ”rätt domstol” när det gäller mål om vissa
ersättningsfrågor och ”ljudradio- eller televisionsutsändning” i strid med URL resp. ”televisionsutsändning” i strid med FotoL. Dessa uttryck
torde omfatta både ursprunglig sändning och återutsändning.
Stockholms tingsrätt har således redan enligt gällande bestämmelser att pröva mål om vidaresändning i strid med den upphovsrättsliga lagstiftningen. Det är enligt min mening lämpligt att Stockholms tingsrätt också är behörig domstol i mål som gäller rätt till ersättning vid sådan vidaresändning sker med stöd av en avtalslicens.
2.7¶Ikraftträdande m. m.
Med hänsyn till den snabba utveckling som för närvarande sker beträffan-
de utbyggnaden av kabelnät i Sverige och de ökade möjligheterna att ta
emot återutsända TV-program bör den nya lagstiftningen träda i kraft så snart som möjligt. Lagstiftningen kan också få betydelse för den försöksverksamhet med återutsändning av finska TV-program som jag har nämnt tidigare. Tidpunkten för ikraftträdandet bör därför bestämmas till den I juli
1986.
I likhet med vad som är brukligt vid ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen bör de nya reglerna tillämpas också på verk och prestationer som har tillkommit före ikraftträdandet.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
2. lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild.
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.
4¶Specialmotivering
4.1¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
228 Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.
Svenskt radio- eller televisionsföretag som regeringen bestämmer må,
om företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes av organisationen: för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersättning. Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte sådan vidaresändning som anges i 22 d §.
Denna paragraf innehåller regler som i vissa avseenden inskränker upp-
hovsmännens rättigheter med avseende på utsändning av deras verk i radio och television.
I andra stycket finns en avtalslicensbestämmelse som ger ett sådant svenskt radio- eller TV-företag som regeringen bestämmer rätt att sända även utomstående rättighetshavares verk. Dessa företag är på televisionsområdet Sveriges Television AB och Sveriges utbildningsradio AB.
I och för sig torde avtalslicensbestämmelsen i andra stycket, under de där angivna förutsättningarna, gälla också för samtidig och oförändrad återutsändning (vidaresändning). En sådan tillämpning tillgodoser emellertid inte de krav som kan ställas när det gäller vidaresändning. Andra stycket gäller för närvarande bara företagen inom Sveriges Radio-koncer-
nen och kan bara göras tillämpligt på andra sändarföretag som uppfyller
motsvarande förutsättningar. Det avser vidare endast utgivna litterära och
musikaliska verk och inte t.ex. filmverk eller sceniska verk. Bestämmel-
sen ger också en möjlighet för de rättighetshavare som inte är bundna av
det bakomliggande avtalet att förbjuda återutsändning av deras verk. Den
har alltså inte den avtalslicensverkan som har ansetts nödvändig vid vidaresändning.ändni
Från tillämpningsområdet för andra stycket har därför uteslutits sådan Prop. 1985/86: 146 vidaresändning som regleras i den nya 22 d 8. Fortsättningsvis avser således bestämmelsen i 22 § andra stycket endast ursprungliga sändningar.
2d5 Har någon på grund av avtal med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området rätt att till allmänheten trådlöst
eller genom kabel samtidigt och oförändrat återutsända (vidaresända) verk som ingår i en trådlös ljudradio- eller televisionsutsändning, får denne på samma sätt vidaresända även verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen.
Vidaresändning får avse endast verk av det slag som omfattas av ett
avtal med en organisation. Även i övrigt gäller de villkor i fråga om vidaresändningen som föreskrivs i avtalet.
En upphovsman vars verk vidaresänds med stöd av första stycket skall i
fråga om ersättning som lämnas enligt avtalet och i fråga om förmåner
från organisationen som väsentligen bekostas genom ersättningen vara likställd med upphovsmän som organisationen företräder.
Gentemot den som vidaresänder verk med stöd av denna paragraf får
krav på ersättning göras gällande endast av sådana organisationer som avses i första stycket. Kraven skall framställas samtidigt.
Paragrafen, som är ny, innehåller regler om en avtalslicens rörande såväl
trådlös som trådbunden vidaresändning av radio- och TV-program.
Första stycket
Enligt huvudbestämmelsen i detta stycke skall ett kollektivt avtal om
vidaresändning av verk i radio- och TV-sändningar tillämpas också i fall då
upphovsmännen inte ingår i en avtalsslutande organisation.
Det avtal som skall ligga till grund för avtalslicensbestämmelsens tillämpning skall ha ingåtts med en organisation som förträder ett flertal svenska upphovsmän på området . Det valda uttrycket har sin motsvarighet i avtalslicensregeln i 22 § andra stycket och även i 15 a § URL. Organisationerna skall alltså vara representativa för rättighetshavare till sådana verk som normalt ingår i rundradiosändningar. Däremot krävs inte att de företräder upphovsmän till alla slags verk som över huvud taget kan ingå i sådana sändningar. Uttrycket ”upphovsmän” avser såväl de egentliga upphovsmännen som andra som har förvärvat rättigheter, t. ex. filmproducenter och radioföretag.
När det särskilt gäller filmverk bör vidare anmärkas att enligt svensk upphovsrätt filmproducenter som sådana inte har några egna rättigheter. Någon "film copyright” finns alltså inte. Upphovsrätten till ett filmverk tillhör i stället de upphovsmän, utövande konstnärer etc. som har bidragit
till verket. Dessa rättigheter kan sedan i större eller mindre utsträckning ha
överlåtits på producenten. I 39 & URL finns en presumtionsregel om
utnyttjandet av verk som har spelats in på film. Enligt den bestämmelsen omfattar överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt
verk på film också rätt att genom filmen bl.a. göra verket tillgängligt för allmänheten på biograf, i television eller på annat sätt. Detta gäller dock
inte i fråga om musikaliska verk. Liksom beträffande andra bestämmelser i Prop. 1985/86: 146 3 kap. URL gäller vidare bestämmelsen bara i den mån annat inte har avtalats.
I fråga om utländska filmverk från de länder som är anslutna till Bern-
konventionen finns motsvarande bestämmelser i 1 § 3 mom. förordningen
(1973: 529) om tillämpning av lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk och lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild med
avseende på andra länder och områden, m. m. Där föreskrivs att avtal om
bidrag till filmverk, där inte annat har avtalats, skall anses innebära bl. a. att upphovsmannen inte kan motsätta sig att verket framförs offentligt, utsänds i television eller återges till allmänheten. Bestämmelsen återspeg-
lar bestämmelserna i Bernkonventionens art. 14 bis 2. I Världskonven-
tionen om upphovsrätt finns inte några sådana specialregler. Det har därför
inte varit nödvändigt att införa några särskilda regler i den nämnda tillämp-
ningsförordningen beträffande filmverk från världskonventionens länder, exempelvis amerikanska. I enlighet med 2 § 1 mom. i förordningen gäller
därför 39 & URL även i fråga om filmverk från dessa länder.
Eftersom rättigheterna till filmverk kan ligga hos producenten behövs ett
avtal med denne för att utsändning av verket, inbegripet trädlös eller
trådbunden återutsändning, skall få äga rum. Detta gäller dock inte om
något annat följer av avtalet om filmning eller om det är fråga om musikaliska verk. I sådana fall skall rättighetsförvärvet ske från de ursprungliga
upphovsmännen.
Det finns ännu inte någon större erfarenhet av sådana avtal som avses med bestämmelsen i förevarande stycke. Det kan emellertid förväntas att
parterna, på samma sätt som när det gäller närradion, kommer att utarbeta modellavtal på området. Rätten enligt avtalslicensbestämmelsen avser bara en samtidig och oför-
ändrad återutsändning (vidaresändning). Att sändningen skall ske ”samti-
digt och oförändrat” innebär att någon tidsförskjutning inte får ske och att
förändringar och omredigeringar av verket inte får äga rum. I de internatio-
nella mellanstatliga diskussionerna om kabel-TV-frågor har man dock kommit fram till att uteslutande av reklaminslag inte skall anses utgöra en
förändring i den mening som avses här. För att föreskriften om oförändrad återutsändning skall vara uppfylld torde inte heller krävas att vidaresändningen avser programutbudet som sådant, exempelvis en sändares utbud under en hel kväll.
Om återutsändaren textar eller dubbar programmet innebär det också att
återutsändningen sker i förändrad form. Ett avtal som tillåter sådana åtgärder har därför inte avtalslicensverkan i dessa delar. Görs textningen eller dubbningen däremot av det sändarföretag som företar den ursprungli-
ga sändningen, omfattas återutsändningen av avtalslicensbestämmelsen.
Avtalsslutande part på rättighetshavarsidan måste vara en organisation
som företräder svenska rättighetshavare, dvs. rättighetshavare som är
verksammma i Sverige (jfr 60 § 1). Som närmare har utvecklats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3) kan avtal mellan kabeloperatörer i
Sverige och enbart utländska rättighetshavarorganisationer inte läggas till grund för en avtalslicens.
Avtalsslutande part på användarsidan kan vara ett företag eller en sam- Prop. 1985/86: 146 manslutning men kan också vara en fysisk person.
Vidaresändningen skall ske till allmänheten . Detta är ett uttryck som
återkommer på flera ställen i URL och som även i detta sammanhang bör ges den tolkning som framgår av förarbeten och praxis. Någon särskild gräns i fråga om antalet anslutningar har inte ansetts lämplig för att ange
vad som skall anses vara vidaresändning "till allmänheten” i ett kabelnät (se avsnitt 2.3.7.1). Självfallet kommer en hel del mindre kabelnät att falla utanför allmänhetsbegreppet. Särskilt gäller detta situationer då mottagningen sker i grannskapsförhållanden utan förvärvssyfte.
Avtalslicensregeln är bara tillämplig på sådan utsändning som tar sikte
på allmänheten. Regeln gäller däremot inte andra utnyttjanden som kan
ske av vidaresändningen. Om vidaresändningen tas upp och återges genom t. ex. högtalare eller TV-skärmar eller genom någon annan form av offentligt framförande, föreligger ett nytt utnyttjande som principiellt omfattas av 2 § URL och som förutsätter att rättigheterna till detta har förvärvats.
Bestämmelsen tar sikte på, förutom trådlös vidaresändning, även vida-
resändning via kabel. Härmed avses varje form av fysisk ledare, exempelvis koaxialkabel, tråd eller optiska fibrer.
Avtalet skall avse vidaresändning av verk som ingår i en ljudradio- eller televisionsutsändning. Härmed avses en rundradiosändning, dvs. en utsändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten och som
överförs via en jordbunden sändare eller en direktsändande satellit. Be-
stämmelsen gäller bara när verket har sänts ut trådlöst i radio eller television men däremot inte när ett kabel-TV-företag svarar för den ursprungliga sändningen. Kravet att den radio- eller TV-utsändning som vidaresänds skall vara trådlös innebär att utsändningen skall ankomma till vidaresän-
daren i form av radiovågor i luften. Kabelspridning av ursprungliga radio-
eller TV-utsändningar som sker via tråd eller kabel faller däremot utanför
bestämmelsen. Något praktiskt behov av att reglera sådana relationer
mellan olika kabelnät har inte ansetts föreligga för närvarande.
Genom att bestämmelsen gäller endast vidaresändning av ”ljudradioeller televisionsutsändning”” är den principiellt sett inte tillämplig på återutsändningar av signaler från satelliter i fast trafik, eftersom dessa signaler för svensk rätts del inte är att anse som rundradiosändningar. Bestämmel-
sen gäller däremot, om sändningen via kommunikationssatellit sker samtidigt som en rundradiosändning med samma innehåll. I dessa fall kan nämligen satellitsignalen i upphovsrättsligt hänseende jämställas med den ursprungliga rundradiosändningen. I de flesta fall är situationen den att det som skall återutsändas kan tas emot i en mottagarantenn på den plats från vilken återutsändningen sker. Särskilt i mera bergiga trakter eller då avståndet till sändaren är stort kan det emellertid tänkas att återutsändarens mottagarantenn är placerad på ett längre avstånd från denna plats. Detta avstånd kan variera betydligt från exempelvis de fall då ett kabelnät i ett bostadsområde i en dal har sin antenn placerad på en bergstopp till situationer då en sändning kan tas
emot vid landets gräns och sedan med radiolänk eller på annat sätt transporteras till återutsändarens anläggning. Avtalslicensbestämmelsen bör 30
vara tillämplig också i dessa situationer, där en mer eller mindre långdis- Prop. 1985/86: 146
tansbetonad överföring via kabel eller radiolänk sker till återutsändaren. Det är här fråga om principiellt samma situation som när en radio- eller
TV-utsändning transmitteras via en kommunikationssatellit samtidigt med
en rundradiosändning.
Situationen kan ibland vara den att en radioutsändning sker i ett land och genom radiolänk eller annan långdistansöverföring överförs till ett annat land för att återutsändas där. Som den nordiska kabel-TV-gruppen har
uttalat (rapporten s. 97) torde man kunna anse att det i detta fall föreligger
en återutsändningssituation i mottagarlandet under förutsättning att sän-
darföretaget har gett sitt samtycke till överföringen över gränsen. Om det i mottagarlandet sker en samtidig och oförändrad återutsändning (vidare-
sändning), kan alltså den nu aktuella bestämmelsen bli tillämplig.
Det förekommer redan och kan förväntas bli allt vanligare att sändningar
är kodade. Detta innebär att mottagarna kan ta del av dem bara genom att
använda en särskild apparat, en s. k. dekoder. Kodade sändningar används speciellt i samband med s.k. betal-TV där man får betala en summa för att
ta del antingen av programutbudet som sådant i en kanal eller av enskilda
program, ”pay-per-view”. Sådana kodade sändningar kan ske genom sa-
telliter i fast trafik. Utsändning och kabelspridning av dessa sändningar är som regel att anse som ursprungliga sändningar. De kan emellertid också utföras som rundradiosändning genom jordbundna sändare eller per satellit. I de senare fallen är det fråga om sändningar riktade till allmänheten, låt vara endast den allmänhet som innehar dekoderutrustning.
Bestämmelsen i förevarande stycke blir således i och för sig tillämplig på en återutsändning av sådant slag som sänds i kodad form för mottagning
direkt av allmänheten. Den som är ansvarig för återutsändningen kan
återutsända programmen i kodad form så att abonnenterna i ett kabelnät
själva får skaffa sig dekoderutrustning för att kunna ta del av programmen. Återutsändaren kan emellertid också tänkas själv hålla sådan dekoderutrustning och med denna avkoda programmen och sända dem vidare till abonnenterna i okodad form. Gör han detta utan rättighetshavarnas tillstånd, vidtar han emellertid en olaglig åtgärd. Då är det nämligen inte
längre fråga om en oförändrad återutsändning.
Återutsändningen skall ske på samma sätt som enligt avtalet. Avser detta endast återutsändning via kabel får alltså avtalslicensregeln inte
åberopas som stöd för trådlös återutsändning av utomstående upphovs-
mäns verk.
Andra stycket Eftersom vidaresändningen bara får avse verk av det slag som omfattas av
avtalet kan ett avtal avseende musik inte åberopas som grund för att vidaresända litterära verk. Den praktiska effekten av denna begränsning
torde emellertid bli ringa eller obefintlig, eftersom de olika kategorierna av
rättighetshavare kan väntas samarbeta vid avtalsförhandlingarna. Bestämmelsen i andra meningen innebär vidare att avtalets bestämmelser i övrigt gäller också för vidaresändning av verk vilkas upphovsmän står utanför 31
den avtalsslutande organisationen.
Tredje stycket Prop. 1985/86: 146
Bestämmelsen är delvis utformad efter mönster av motsvarande bestämmelse i 15 a & URL. Den innebär bl. a, att utomstående upphovsmän skall
ha samma möjlighet som organisationens medlemmar att få stipendier och dylikt ur ersättningen.
Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6)
har ingen regel tagits in om rätt för utomstående upphovsmän till individu-
ell ersättning. Avgörande i detta hänseende blir i stället vad avtalet inne-
håller. Utomstående upphovsmän skall alltså fullt ut behandlas på samma
sätt som den avtalsslutande organisationens egna medlemmar.
Fjärde stycket
Bestämmelserna avser att förhindra att den som vidaresänder verk med stöd av avtalslicensbestämmelsen i första stycket skall utsättas för krav vid olika tider av de skilda grupperna av rättighetshavare. Enligt andra meningen får krav gentemot vidaresändaren på grund av bestämmelsen bara göras gällande ”samtidigt” av de organisationer som företräder de
berörda rättighetshavarna. Dessa rättighetshavare kan vara såväl upp-
hovsmän till olika kategorier av verk som utövande konstnärer, fonogram-
framställare och fotografer (jfr de föreslagna 45 och 47 §§). Rättighetsha-
varna behöver visserligen inte bilda någon samorganisation men de skall presentera sina krav samtidigt, dvs. vid ett och samma tillfälle gentemot vidaresändaren. Detta krav på samtidighet gäller även för radioföretagen
(48 §).
Det bör observeras att någon särskild preskriptionsfrist inte har föreskrivits för krav mot vidaresändaren eller från rättighetshavarna mot den organisation som har uppburit betalning från vidaresändaren, Detta innebär att den vanliga preskriptionsfristen om tio år blir tillämplig.
45 §
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.
Ett framförande som har upptagits på en anordning som avses i första
stycket får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gordes. Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3, 6—9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17,
20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a—22 d, 24, 24 a, 26, 27, 28, 41 och
42 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.
De grundläggande bestämmelserna om de utövande konstnärernas rät-
tigheter till sina framföranden ges för närvarande i första och andra styckena. Genom de hänvisningar som förekommer j tredje stycket gäller vissa av bestämmelserna inom den egentliga upphovsrätten också för de utövan-
de konstnärerna.
Hänvisningarna i tredje stycket kompletteras nu med en hänvisning till Prop. 1985/86: 146 22 d 3. Härigenom blir dess bestämmelser tillämpliga även vid vidare-
sändning av sådana framföranden som anges i 45 §.
47 8
Om en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har uppta-
gits används vid ljudradio- eller televisionsutsändning eller vid annat of-
fentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet
äger rum inom femtio år efter det år då ljudupptagningen gjordes, skall
ersättning utgå till framställaren liksom till utövande konstnärer vilkas
framförande har upptagits på anordningen. Har två eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras
gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anordningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.
Vad som sägs i första stycket om ljudradio- och televisionsutsändning
återutsänds (vidaresändning) till allmänheten trådlöst eller genom kabel.
Gentemot den som vidaresänder får krav på ersättning göras gällande
endast genom sådana organisationer som företräder ett flertal svenska utövande konstnärer eller framställare. Organisationerna skall framställa kraven samtidigt med de krav som avses i 22 d §.
Bestämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första stycket, 20, 21 och 24 §§ samt 26 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skall jämväl föreskrif-
terna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.
Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.
I paragrafen regleras den rätt till ersättning som utövande konstnärer
och fonogramproducenter har när ljudupptagningar i form av fonogram används i en ursprunglig radio- eller TV-utsändning.
Andra stycket Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) föreslås att utövande konstnärer och fonogramframställare skall ha rätt till ersättning också när ljudradio- eller TV-utsändningar innehållande sådana ljudupptagningar vidaresänds. Regler härom har tagits in i ett nytt andra stycke.
Rätten till ersättning gäller i fråga om såväl trådlös som trådbunden vidaresändning av trådlösa radio- eller TV-utsändningar. I likhet med vad som gäller enligt 22 d § avser bestämmelsen inte återutsändning av ursprungliga kabelsändningar. Rätten till ersättning begränsas på samma sätt
som sägs I 22 d §, dvs. den gäller inte i fråga om enskilda anläggningar som
faller utanför allmänhetsbegreppet. Kraven på ersättning mot den som svarar för vidaresändningen skall framställas genom de organisationer som
representerar svenska utövande konstnärer resp. framställare. Det innebär att första stycket sista meningen inte är tillämpligt när det gäller vidaresändning. Ersättningskraven skall också framställas samtidigt med de and-
ra krav som rättighetshavarna i övrigt kan ha vid vidaresändning.
3 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 146
48 8 Prop. 1985/86: 146 Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisions-
företagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsutsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.
En utsändning som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då utsändningen ägde rum.
Vad 16—9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17. 20 och 21 88, 22 § första stycket, 22 a—22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs
skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.
Har ett radio- eller televisionsföretag krav på ersättning för en sådan vidaresändning som avses i 22 d§ första stycket, skall företaget framställa sitt krav samtidigt som de organisationer som avses där.
I paragrafen finns regler om den rätt som radio- och teltevisionsföretag har att bestämma över hur deras utsändningar utnyttjas.
Enligt vad som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4) har det ansetts vara av grundläggande betydelse att den som ansvarar för vidaresändningen får en samlad bild av samtliga de krav som rättighetshavarna kan framställa på grund av vidaresändningen. Det har därför för upphovsmännens del föreskrivits i 22 d § att de avtalsslutande organisationernas krav skall framställas samtidigt. Genom hänvisningar i 45 § tredje
stycket och 47 § andra stycket omfattar kravet på samtidighet även de
anspråk som framställs av de organisationer som företräder utövande konstnärer och fonogramproducenter.
Genom bestämmelsen i fjärde stycket föreskrivs att sändarföretaget har att framställa sitt krav samtidigt med de övriga rättighetshavarnas organi-
sationer.
58 §
Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller i mål om ersättning som avses i 9 § andra stycket, 14 § andra stycket, 16 §, 22 § andra stycket, 22 d § eller 47 8.
I denna paragraf anges att Stockholms tingsrätt är rätt domstol i vissa mål enligt URL.
Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) är
det lämpligt att även vissa frågor som rör tillämpningen av den nya 22 d & prövas av Stockholms tingsrätt. Detta gäller både i den mån saken rör de egentliga upphovsmännen och i den mån de utövande konstnärerna eller
radioföretagen berörs. Detta täcks genom uttrycket ”ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot denna lag” i den nuvarande lydelsen och genom tillägget av 22 d & i uppräkningen av de typer av ersättningsmål som tingsrätten skall handlägga. När det gäller ersättningsrätten vid vidare-
sändning enligt den föreslagna lydelsen av 47 § blir 58 § automatiskt tillämplig, eftersom den redan omfattar ersättningsmål enligt 47 §.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Prop. 1985/86: 146
Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1986. Den skall tillämpas även på verk och upptagningar som har tillkommit före ikraftträdandet.
4.2¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild
98 Svenskt tele visionsföretag som regeringen bestämmer må, mot ersättning,
visa offentliggjord fotografisk bild. såframt fotografen icke meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han
motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.
När andra än ett svenskt televisionsföretag som avses i första stycket visar en fotografisk bild i en sådan trådlös televisionsutsändning som samtidigt och oförändrat återutsänds till allmänheten trådlöst eller genom kabel, tillämpas 22 d § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
I nuvarande första stycket av denna paragraf regleras den rätt som ett av regeringen bestämt svenskt TV-företag (för närvarande endast Sveriges Television AB och Sveriges utbildningsradio AB) har att med stöd av en
tvångslicens visa offentliggjorda fotografiska bilder.
Som har utvecklats I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) har det ansetts att tillämpningsområdet för denna tvångslicens inte bör utvidgas. Vid vidaresändning av fotografiska bilder i en trådlös TV-utsändning jäm-
ställs fotografen med andra rättighetshavare utom i den speciella situation som omfattas av bestämmelserna I första stycket. dvs. där Sveriges Radio
svarar även för återutsändningen.
I andra stycket har därför tagits in en hänvisning till 22 d § URL med den begränsning som nyss har angetts. Den innebär bl. a. att reglerna i
22 d § URL gäller för fotografiska bilder som ingår i vidaresändningar av trådlösa utländska TV-sändningar och i programutbud från ett annat
svenskt TV-företag än Sveriges Television AB eller Sveriges utbildnings-
radio AB. Frågan om tillstånd skall således lösas avtalsvägen. Kollektiva avtal får vidare samma verkan gentemot utomstående fotografer som övriga sådana avtal på området medför för andra kategorier av rättighetsha-
vare utanför de avtalsslutande organisationerna.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Den nya lagen träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på fotografiska bilder som har tillkommit före ikraftträdandet.
5¶Hemställan Prop. 1985/86: 146
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
I. lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk,
2. lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Utdrag Prop. 1985/86: 146 LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1986—03—04
Närvarande: justitierådet Knutsson, f.d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.
Enligt protokoll 'id regeringssammanträde den 20 februari 1986 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,
2, lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karin Hökborg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet :
Förslaget till lag om ändring i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
2248 Det remitterade förslaget innebär att det införs en s.k. avtalslicensordning
i fråga om vidaresändning av radio- och TV-program. Liknande regler finns redan nu beträffande utsändning av verk i radio och TV (22 8 andra stycket) samt beträffande fotokopiering i undervisningsverksamhet (15 a §). Dessa bestämmelser innehåller vissa föreskrifter till skydd för
rättighetshavare som står utanför de avtalsslutande organisationerna. Till
denna kategori torde flertalet utländska upphovsmän vara att hänföra.
Skyddsreglerna innebär att en utomstående rättighetshavare dels alltid kan
förbjuda att hans verk utnyttjas på åsyftat sätt, dels alltid har rätt att
påfordra individuell ersättning, oavsett det kollektiva avtalets innehåll.
Några motsvarande regler har inte tagits upp i det nu framlagda förslaget.
Lagrådet har inte något att erinra mot att det införs regler om avtalslicens på det aktuella området. Lagrådet kan också godta de argument som har anförts för att rättighetshavarna inte bör kunna förbjuda vidaresändning. Bernkonventionens regler synes inte lägga några hinder i vägen för en sådan ordning. Vad beträffar frågan om en rätt till individuell ersättning finns det anled-
ning att hysa större tvekan. Detta sammanhänger i första hand med föreskrifterna i Bernkonventionen. Enligt artikel 11 bis (2) har medlemssta-
terna frihet att reglera villkoren för rätt till sådan vidaresändning som det här är fråga om och kan alltså gå så långt som till att föreskriva en tvångslicens, men intrång får inte göras i upphovsmannens rätt att erhålla skälig ersättning (”equitable remuneration””).
Enligt den föreslagna lagregeln skall rättighetshavare som står utanför de avtalsslutande organisationerna vara likställda med dessas medlemmar i
fråga om förmåner som utgår enligt avtalet. Detta innebär inte någon Prop. 1985/86: 146
garanti för att de får rätt till individuell ersättning om deras verk utnyttjas. Departementschefen har emellertid ansett den föreslagna regeln tillräcklig för att Bernkonventionens krav skall vara tillgodosedda. Någon motivering för denna bedömning har inte anförts. Den samnordiska tjänstemannagrupp som i rapporten (NU 1983: 12) Nabolands-TV i kabel behandlat bl. a. upphovsrättsliga frågor i samband med kabelspridning har synbarligen ansett att Bernkonventionen kräver att utomstående upphovsmän tillförsäkras en rätt att påfordra individuell ersättning (rapporten s. 112, 130, 134). Enligt den departementspromemoria som ligger till grund för lagför-
slaget skulle en sådan regel "självfallet ha ett värde för att uppfylla kon-
ventionsbestämmelsen””.
I likhet med flera av de remissinstanser som har uttalat sig härom vill
lagrådet ifrågasätta om förslaget på denna punkt är förenligt med Bernkon-
ventionen. Det är enligt lagrådets mening angeläget att undvika lagstiftning
som inte utan fog kan sägas stå i strid med våra konventionsenliga åtagan-
den.
Som skäl mot en regel om rätt till individuell ersättning har i remissen
anförts att den skulle medföra praktiska problem med hänsyn till att många organisationer saknar erforderliga administrativa resurser. Lagrådet kan inte bedöma tyngden hos detta argument men föreställer sig att problemen knappast skulle bli så mycket större på detta område än när det gäller fotokopiering, där organisationerna uppenbarligen förutsätts kunna administrera ett sådant system. Inte heller hänvisningen till pågående interna-
tionellt arbete på området framstår som något avgörande skäl mot en rätt
till individuell ersättning. Ett samarbete mellan organisationer i olika länder bör i och för sig kunna underlätta distributionen av ersättningar till enskilda upphovsmän. Vidare är det uppenbart att ett internationellt sam-
arbete på området måste anordnas på ett sätt som är förenligt med gällande
internationella konventioner.
Lagrådet vill slutligen i detta sammanhang peka på att det föreslagna nya andra stycket i 47 § ger fonogramproducenter och utövande artister en
bättre ställning än upphovsmännen då det gäller rätt till ersättning vid
vidaresändning av radio- och TV-program där ljudupptagningar har använts. Det förefaller svårt att sakligt motivera detta.
Mot bakgrund av det anförda föreslår lagrådet att till paragrafens tredje
stycke fogas följande efter mönster av 15 a & och med beaktande av 22 d §
fjärde stycket utformade regler: ”Upphovsmannen har dock alltid oberoende av detta rätt till ersättning som hänför sig till vidaresändningen, om
han begär det inom tre år efter utgången av det år då vidaresändningen ägde rum. Krav på ersättning får riktas endast mot organisationen.”
I paragrafens sista stycke föreskrivs att organisationerna skall framställa sina ersättningskrav samtidigt. Enligt ordalagen avser denna regel endast de krav som hänför sig till avtalslicensen. Det får emellertid förutsättas att
en motsvarande bestämmelse tas in i de avtal som direkt reglerar frågan för
organisationsmedlemmarnas räkning.
I remissen har inte diskuterats vilka rättsverkningar som inträder ifall föreskriften om samtidighet inte iakttas. Klart torde vara att ersättningsrät- 38
ten inte går förlorad. Däremot bör sändarföretaget kunna avböja att be- Prop. 1985/86: 146 handla krav som har framställts av en organisation i avvaktan på att de övriga anger sina anspråk. Om någon organisation dröjer oskäligt länge med att presentera sina krav kan detta aktualisera frågor om skyldighet att ersätta kostnader och ränteförluster som orsakas av dröjsmålet. Det nära samarbete som har etablerats mellan organisationerna på området gör det dock osannolikt att problem av detta slag skall uppkomma, och det synes därför försvarligt att lämna hithörande frågor oreglerade.
47 § Det föreslagna nya stycket innebär att utövande konstnärer och fonogramframställare ges en laglig rätt till ersättning vid sådant utnyttjande av ljudupptagningar som avses där. Härav torde följa att en organisation inte kan avstå från rätt till ersättning med verkan för utomstående rättighetshavare. När det föreskrivs, att endast organisationerna får framställa krav på ersättning hos den som svarar för vidaresändningen, får detta därför också anses innebära, att de är i förhållande till rättighetshavarna skyldiga att framställa sådana krav, i den mån inte rättighetshavarna har avstått från sina anspråk.
48 § Av paragrafen framgår att vidaresändning inte får ske utan radio- eller TV-företagets samtycke. Om denna regel överträds kan företaget kräva ersättning enligt 54 § jämförd med 57 § första stycket. Den i fjärde stycket av förevarande paragraf upptagna regeln torde inte vara avsedd att omfatta. sådana krav. Med hänsyn härtill föreslås att efter orden ”22 d § första stycket” tillfogas ”och som har skett med företagets samtycke”.
Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fotografisk bild Förslaget lämnas utan erinran.
Justitiedepartementet Prop. 1985/86: 146
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1986
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist
Föredragande: statsrådet Wickbom
Proposition om vidaresändning av radio- och
TV-program
I Anmälan av lagrådsyttrande m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat
vid regeringssammanträde 1986-—02—20) över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
2. lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Förslaget till lag om ändring i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
22d5§
Lagrådet har inte haft något att erinra mot att det införs regler om avtalslicens på det nu aktuella området. Lagrådet har också godtagit att rättighets-
havarna inte bör kunna förbjuda vidaresändning. Däremot har lagrådet funnit anledning att hysa större tvekan när det gäller frågan om en rätt till
individuell ersättning och har ifrågasatt om förslaget på denna punkt är förenligt med Bernkonventionen.
Enligt den föreslagna lagregeln skall rättighetshavare som står utanför de avtalsslutande organisationerna vara likställda med dessas medlemmar i
fråga om ersättning och andra förmåner som utgår enligt avtalet. Som lagrådet har framhållit innebär detta inte någon garanti för att de får rätt till
individuell ersättning om deras verk utnyttjas med stöd av avtalslicensen.
Som jag har angett i remissprotokollet har jag vid utformningen av
lagstiftningen på denna punkt bedömt det som tillräckligt med bestämmelsen om likställdhet mellan organiserade och oorganiserade rättighetshavare för att uppfylla Bernkonventionens förpliktelser enligt art. 11 bis(2).
Vad lagrådet har framhållit på denna punkt visar emellertid att denna bedömning kan sättas i fråga. Enligt min mening är det angeläget att
undanröja varje tvivel om huruvida lagstiftningen står i överensstämmelse 40
förslag införs en bestämmelse i lagen som tillförsäkrar de oorganiserade Prop. 1985/86: 146 rättighetshavarna en rätt till individuell ersättning. Bestämmelsen bör utformas på det sätt som lagrådet har föreslagit. Den
innebär att de utomstående rättighetshavarnas krav endast får riktas mot
organisationen. Tvister om ersättning skall alltså föras mellan rättighetshavaren och organisationen. Bestämmelsen innebär vidare att organisationen
i princip inte regressvis kan kräva ytterligare ersättning av den som svarar
för vidaresändningen. Jag utgår från att organisationerna på ett smidigt sätt
kan lösa de praktiska problem som eventuellt kan uppstå.
Jag ansluter mig till vad lagrådet i övrigt har anfört beträffande innebör-
den av detta lagrum. Utöver lagrådets förslag beträffande rätt till individuell ersättning har en
redaktionel! ändring gjorts i paragrafen som innebär att dess första och
andra stycken har förts samman till ett stycke.
47 och 48 §§ Jag har inte något att erinra mot vad lagrådet har anfört beträffande dessa lagrum.
Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fotografisk bild
[9 8 har gjorts en ändring av redaktionell art.
2¶Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet
granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.
4 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 146
Bilaga I
Sammanfattning av promemorian
I promemorian läggs fram förslag till ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen som avser förvärv av rättigheter vid samtidig och oförändrad återutsändning av radio- och TV-program.
Det konstateras att flertalet rättighetshavare enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen har en ensamrätt att bestämma över radio- och TV-sändningar av deras verk och prestationer. Ensamrätten omfattar också fall då dessa radio- och TV-sändningar återutsänds samtidigt och i oförändrad form, oavsett om detta sker trådbundet eller trådlöst. Ett företag som önskar bedriva verksamhet med äåterutsändning behöver därför förvärva dessa rättigheter.
I promemorian behandlas två olika sätt att förvärva de rättigheterna, nämligen genom avtal med rättighetshavarna eller genom s.k. tvångslicens. I det senare fallet får återutsändning ske utan samtycke från rättighetshavarna men mot ersättning. Det föreslås att rättigheterna skall förvärvas genom avtal mellan återutsändaren och rättighetshavarna.
För att ett avtal mellan återutsändaren och organisationer som företräder svenska rättighetshavare skall få verkan även för rättighetshavare utanför dessa organisationer föreslås en s. k. avtalslicensbestämmelse som innebär att avtalet i alla delar blir gällande också för utomstående rättighetshavare. De skall t. cx. ha samma rätt till ersättning som de organiserade rättighetshavarna. Med en avtalslicensbestämmelse undviks också att återutsändarna drabbas av t. ex. ansvar för intrång i de utomstående rättighetshavarnas ensamrätt.
Om ett avtal inte kommer till stånd får återutsändning inte ske. Något särskilt förfarande för att ändå åstadkomma avtal, t.ex. medling eller tvångsskiljedom, föreslås inte.
Rätten att förbjuda återutsändning i vissa fall kan tas in i avtalet. Någon särskild rätt till detta tas emellertid inte in i själva avtalslicensbestämmelsen. Detsamma gäller rätten att begära individuell ersättning.
I promemorian föreslås vidare att avtalslicensverkan bara skall ges åt avtal mellan svenska parter, bl.a. av vissa konventionstekniska skäl. Dessutom anges att kraven mot återutsändaren bara får göras gällande gemensamt av de olika rättighetshavarorganisationerna.
Det föreslås inte någon speciell gräns för det antal anslutningar som ett kabelnät får ha utan att det uppstår en skyldighet att förvärva erforderliga rättigheter. Det anges att den frågan bör kunna lösas avtalsvägen.
När det gäller utövande konstnärer (artister, musiker, m. fl.) och fonogramproducenter föreslås att de skall få en rätt till ersättning vid återutsändning av radio- och TV-program som innehåller ljudinspelningar. De har idag en sådan ersättningsrätt bara vid ursprungliga radio- och TV-sändningar.
Radio- och TV-sändningar får inte återutsändas utan radio- eller TV-företagets samtycke. Det föreslås att ett sådant samtycke kan ersättas med ett tillstånd från domstol, om företaget vägrar att lämna tillstånd till en återutsändning genom tråd eller kabel.
Det föreslås också att Stockholms tingsrätt skall vara specialforum för Prop. 1985/86: 146 mål om tillstånd av domstol i stället för samtycke från ett radio- eller
TV-företag och om ersättning enligt avtalslicensbestämmelsen.
Beträffande fotografernas rättigheter föreslås att samma tvångslicens som nu gäller för Sveriges radios TV-sändningar också skall gälla för alla samtidiga och oförändrade återutsändningar av TV-sändningar som inne-
håller fotografier.
Lagstiftningen skall enligt promemorian träda i kraft den 1 juli 1986.
Bilaga 2
Promemorians lagförslag
I Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960: 729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk
dels att 22,45, 47 och 58 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 22 d & och 48 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
228 Har radio- eller tele visionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock. under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna
utsändningar upptaga verket på anordning. genom vilken det kan återgivas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.
Svenskt radio- eller televisions- Svenskt radio- eller televisionsföretag som regeringen bestämmer företag som regeringen bestämmer
må, om företaget på grund av avtal må, om företaget på grund av avtal
med organisation som företräder ett med organisation som företräder ett
flertal svenska upphovsmän på om- flertal svenska upphovsmän på om-
rådet äger rätt att utsända litterära rådet äger rätt att utsända litterära och musikaliska verk, jämväl ut- och musikaliska verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upp- sända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes av or- hovsman som icke företrädes av organisationen; för utsändningen äger ganisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersättning. upphovsmannen rätt till ersättning.
Vad sålunda stadgats gäller dock Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat icke sceniskt verk, ej heller annat
verk om upphovsmannen meddelat verk om upphovsmannen meddelat
förbud mot utsändning eller det el- förbud mot utsändning eller det el-
jest föreligger särskild anledning jest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsänd- antaga att han motsätter sig utsändningen. ningen. Bestämmelserna i detta
stycke tillämpas ej på återutsändning som avses i 22 d §.
22d8
Har ett företag eller en samman-
slutning på grund av avtal med en
organisation som företräder ett
flertal svenska upphovsmän på området rätt att till allmänheten tråd-
löst eller genom tråd eller kabel
återutsända verk ingående i en trådlös ljudradio- eller televisionsutsändning, får företaget eller sam-
manslutningen på samma sätt sam-
tidigt och i oförändrad form återut- 44
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146
sända även utsänt verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen. Återutsändning får avse endast verk av det slag om omfattas av avtalet med organisationen. Aven i övrigt gäller de villkor i fråga om återutsändningen som föreskrivs i avtalet. En upphovsman vars verk återutsänds med stöd av första stycket skall i fråga om ersättning som lämnas enligt avtalet och i fråga om förmåner från organisationen som väsentligen bekostas genom ersättningen vara likställd med
upphovsman som organisationen
företräder. Gentemot den som återutsänder verk med stöd av denna paragraf
får krav på grund av bestämmelsen
endust göras gällande gemensamt av de organisationer som företräder de berörda rättighetshavarna.
45 § En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten. Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket
sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en
annan, förrän tjugofem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum. Beträffande upptagning, utsänd- Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i ning och överföring, som avses i
denna paragraf, skall vad i 3 och denna paragraf, skall vad i 3 och
9 88, 11 § första stycket, 14 § första 9 §§, 11 § första stycket, 14 § första
stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs- stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a—c, 24, 24 a, 27, 28, ta stycket, 22 a—d, 24, 24 a, 27, 28,
41 och 42 §§ sägs äga motsvarande 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning. tillämpning.
47 8 Användes anordning som 1 46 8 Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisions- sägs vid ljudradio- elter televisions-
utsändning, skall om utsändningen utsändning. skall om utsändningen
äger rum inom tid som i nämnda äger rum inom tid som i nämnda
paragraf stadgas, ersättning utgå till paragraf stadgas, ersättning utgå till
framställaren ävensom till utövan- framställaren ävensom till utövande konstnär, vars framförande upp- de konstnär, vars framförande upptagits på anordningen. Hava två el- tagits på anordningen. Om en ut-
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1985/86: 146
ler flera konstnärer samverkat vid sändning som nu har nämnts har framförandet, kan dem tillkom- skett trådlöst, föreligger rätt till ermande rätt endast göras gällande av sättning även när utsändningen dem gemensamt. Gentemot radio- samtidigt och i oförändrad form eller televisionsföretaget göres ut- återutsänds till allmänheten trådövande konstnärs rätt gällande ge- löst eller genom tråd eller kabel.
nom framställaren. Hava två eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, kan
dem tillkommande rätt endast göras gällande av dem gemensamt. Gent-
emot radio- eller televisionsföreta-
get göres utövande konstnärs rätt gällande genom framställaren.
Bestämmelserna i 9 §, 14 § första Bestämmelserna 19 §&, 14 § första stycket samt 20, 21 och 24 §§ skola stycket samt 20, 21, 22 d och 24 §§ äga motsvarande tillämpning i fall skola äga motsvarande tillämpning i som avses i denna paragraf. Beträf- fall som avses i denna paragraf. Be-
fande utövande konstnärs rätt skola träffande utövande konstnärs rätt jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 skola jämväl föreskrifterna i 27. 28, och 42 §§ i motsvarande mån gälla. 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla. Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.
48 a§
Om ljudradio- eller televisionsföretag vägrar att ge tillstånd till
sådan återutsändning genom tråd eller kabel som avses i 48 § första
stycket kan domstol meddela så-
dant tillstånd.
58 8 Rätt domstol i mål om ljudradio- Rätt domstol i mål om ljudradio-
eller televisionsutsändning i strid eller televisionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms tings- mot denna lag är Stockholms tings-
rätt. Samma lag vare i mål om er- rätt. Detsamma gäller i mål enligt
sättning som avses i 9§ andra 48 a § samt mål om ersättning som stycket, 14 § andra stycket, 16 §, avses i 9 § andra stycket, 14 § and- 22 § andra stycket eller 47 §. ra stycket, 16 §, 22 § andra stycket, 22 d & eller 47 &.
Den nya lagen träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på verk och upptagningar som har tillkommit före ikraftträdandet.
2 Förslag till Prop. 1985/86: 146
Lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild skall ha följande lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
98 Svenskt televisionsföretag som regeringen bestämmer må, mot ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, så framt fotografen icke meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.
Fotografisk bild som lovligen in-
går i en trådlös televisionsutsändning får mot ersättning samtidigt och i oförändrad form trådlöst eller genom tråd eller kabel återutsändas till allmänheten. I fråga om ersättningen tillämpas 22 d § fjärde stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Denna lag träder i kraft den I juli 1986. Den skall tillämpas även på
fotografisk bild som har tillkommit före ikraftträdandet.
Bilaga 3
Förteckning över remissinstanserna
Yttranden över promemorign har avgetts av justitiekanslern, Svea hovrätt,
Stockholms tingsrätt, statens kulturråd, televerket, upphovsrättsutred-
ningen. juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svenska kommunförbundet, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Svenska journalistförbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen, Tidningarnas arbetsgivareförening, Sveriges författarförbund, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Föreningen Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM) u.p.a., Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMD, Svenska musikerförbundet, Svenska teaterförbundet, Teatrarnas riksförbund, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges Radio AB, Svenska gruppen av the International Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPID, Landsorganisationen (LO), Centralorgani-
sationen SACO/SR, Kooperativa förbundet (KF), Förhandlingskartellen
Copyswede, Svenska Elektronikindustriföreningen, Sveriges Radio-& Hemelektronikleverantörer (SRL). Centralantennmaterielleverantörernas Förening (CANT), Esselte Video AB, HSB:s Riksförbund ek. för. (HSB), Svenska Riksbyggen förening u. p. a. (Riksbyggen), Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation ek.för. (SBC), Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Industriförvaltnings AB Kinnevik, Sveriges Filmuthyrareförening, Sveriges Yrkesmusikerförbund
(SYMF).
Officerarnas riksförbund har anslutit sig till yttrandet från SYMF.
Prop. 1985/86: 146 Bilaga 4
Lagrådsremissens lagförslag
I Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk dels att 22, 45, 47, 48 och 58 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 d 8, av följande lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
22 g!
Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må
företaget ock, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.
Svenskt radio- eller televisions- Svenskt radio- eller televisions-
företag som regeringen bestämmer företag som regeringen bestämmer må, om företaget på grund av avtal må, om företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett med organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på om- flertal svenska upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära rådet äger rätt att utsända litterära
och musikaliska verk, jämväl ut- och musikaliska verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upp- sända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes av or- hovsman som icke företrädes av or-
ganisationen: för utsändningen äger ganisationen: för utsändningen äger
upphovsmannen rätt till ersättning. upphovsmannen rätt till ersättning.
Vad sålunda stadgats gäller dock Vad sålunda stadgats gäller dock
icke sceniskt verk, ej heller annat icke sceniskt verk, ej heller annat verk om upphovsmannen meddelat verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det el- förbud mot utsändning eller det eljest föreligger särskild anledning jest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsänd- antaga att han motsätter sig utsändningen. ningen. Bestämmelserna i detta
stycke gäller inte sådan vidare-
sändning som anges i 22 d §.
Har någon på grund av avtal
med en organisation som företrä-
der ett flertal svenska upphovsmän på området rätt att till allmänheten
trådlöst eller genom kabel samti-
! Senaste lydelse 1978: 488. 49
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146
digt och oförändrat återutsända
(vidaresända) verk som ingår i en trådlös ljudradio- eller televisionsutsändning, får denne på samma sätt vidaresända även verk av upphovsmän som inte företräds av orgBganisationen. Vidaresändning får avse endast verk av det slag som omfat:as av ett avtal med en organisation. Aven i övrigt gäller de villkor i fråga om vidaresändningen som föreskrivs i avtalet. En upphovsman vars verk vidare-
sänds med stöd av första stycket skall i fråga om ersättning som
lämnas enligt avtalet och i fråga om förmåner från organisationen
som väsentligen bekostas genom
ersättningen vara likställd med upphovsmän som organisationen företräder. Gentemot den som vidaresänder verk med stöd av denna paragraf
får krav på ersättning göras gällande endast av sådana organisationer
som avses i första stycket. Kraven skall framställas samtidigt.
45 8
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller
annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för
allmänheten. Ett framförande som har upptagits på en anordning som avses i första
stycket får inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det år då upptagningen gjordes. Beträffande upptagning, utsänd- Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i ning och överföring, som avses i denna paragraf. skall vad i 3, 6-9 denna paragraf, skall vad i 3, 6— 88, 11 § första stycket, 14 § första 9 §§, II $ första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § förs- stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 22 a—22 cv, 24, 24 a, 26, ta stycket, 22 a—22 d, 24, 24 a, 26,
27, 28, 41 och 42 §§ sägs äga mot- 27. 28, 41 och 42 §§ sägs äga molt-
svarande tillämpning. svarande tillämpning.
? Lydelse enligt prop. 1985/86:79. 50
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146
47 8
Öm en grammofonskiva eller en annan anordning på vilken ljud har
upptagits används vid ljudradio- eller televisionsutsändning eller vid annat
offentligt framförande i förvärvssyfte och utsändningen eller framförandet
äger rum inom femtio år efter det år då ljudupptagningen gjordes, skall
ersättning utgå till framställaren liksom till utövande konstnärer vilkas framförande har upptagits på anordningen. Har två eller flera konstnärer
samverkat vid framförandet, kan den rätt som tillkommer dem göras
gällande endast av dem gemensamt. Gentemot den som har använt anord-
ningen skall konstnärer och framställare göra gällande sina krav samtidigt.
Vad som sågs i första stycket om ljudradio- och televisionsutsändning gäller också när en trådlös sådan utsändning samtidigt och oförändrat återutsänds tvidaresändning) till allmänheten trådlöst eller genom kabel. Gentemot den som vidaresänder får krav på ersättning göras gällande endast genom sådana organisationer som företräder ett flertal svenska utövande konstnärer eller framställare. Organisationerna — skall framställa
kraven samtidigt med de krav som
avses [22 d §. Bestämmelserna i 8 och 9 §§, 14 § första stycket, 20, 21 och 24 §§ samt
26 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs rätt skall jämväl föreskrifterna i 27, 28, 41 och 42 §§ i motsvarande mån gälla.
Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.
48 8"
Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televi-
sionsföretagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom
vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsut-
sändning ätergivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.
En utsändning som har upptagits på en anordning som avses i första stycket får inte utan radio- eliter televisionsföretagets samtycke överföras från en sädan anordning till en annan förrän femtio år har förflutit efter det
år då utsändningen ägde rum.
Vad i 6—9 §§, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§,
22 § första stycket, 22 a—22 c, 24, 24 a §§ samt 26 § andra stycket sägs
skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.
| Har ett radio- eller televisions-
företag krav på ersättning för en
sådan vidaresändning som avses i
22 d § första stycket, skall företaget
framställa sitt krav samtidigt som
de organisationer som avses där.
> Lydelse enligt prop. 1985/86: 79. + Lydelse enligt prop. 1985/86: 79. 51
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 146
58 8
Rätt domstol i mål om ljudradio- Rätt domstol i mål om ljudradioeller televisionsutsändning i strid eller televisionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms tings- mot denna lag är Stockholms tingsrätt. Samma lag vare i mål om er- rätt. Detsamma gäller i mål om ersättning som avses i 9§ andra sättning som avses i 9§& andra stycket. 14 § andra stycket, 16 §, stycket, 14 § andra stycket, 16 8, 22 § andra stycket eller 47 §. 22 § andra stycket, 22.4§ eller
47 8.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Den skall tillämpas även på verk och upptagningar som har tillkommit före ikraftträdandet.
5 Senaste lydelse 1973: 363.
2 Förslag till Prop. 1985/86: 146
Lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §!
Svenskt televisionsföretag som regeringen bestämmer må. mot ersätt-
ning, visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att
han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film,
När andra än ett svenskt televi-
Sionsföretag som avses i första
stycket visar en fotografisk bild i en
sådan trådlös televisionsutsänd-
återutsänds till allmänheten tråd-
löst eller genom kabel, tillämpas
22.d$ lagen (1960:729) om upp-
hovsrätt till litterära och konstnär-
liga verk.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Den skall tillämpas även på fotografisk bild som har tillkommit före ikraftträdandet.
! Senaste lydelse 1978: 489.
Innehåll
2 = PrOpOSsiliONCA soseesereeeeseeerereerese reses ere ser rss esse ses ens
na] Propositionens huvudsakliga innehåll Propositionens lagförsläg ssssooseesessrseresrsersre reser ser s nens 2 JE Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986 JR
"1 Inledning =ososeeereerererrerrrrrre rer reser rr rr rer rss rr ser ess
JESSE
: 2 Allmän motivering
[ESA 2.1 Bakgrund oosooooseeerrrreerere rer rese rs sees res ere sees EN 2.2 Behovet av lagstiftning s.ssooossossssssssers reser ss ss ss oa |
2.3¶Förvärv av rättigheter till vidaresändning inom den egentliga
UPphOVSrätlefl soooooosereereeeesser reser rer ser ere rss ss ss sa
2.3.1¶Avtal eller tvångslicens?
2.3.2 Avtalslicens? 2.3.3 AVtalsparternå oosossooossseessrr er rr rr rer sees rss
2.3.6 Utomstående rättighetshavares rätt till individuell ersätt- MIN eos eeereeere rer rer rr rer rer rer rer ss ss assets na 18
2.3.7¶Vissa speciella frågOr sossssomssossssrssse rss ser sr sa 19
2.3.7.1¶Offentliga framföranden =.sssssosssesssos sena 19
2,3.7.2 Undantag för det svenska programutbudet? 20 2.3.8 Åtgärder om avtal inte sluts 21 2”
2.4¶Närstående rättigheter oosssossossreesreseressrrsrr ers rna
2.4.1 Förvärv av utövande konstnärers rättigheter vid vidare- SÄNANINg mooseerererererererereeeer rr rer rr ers res ses 22 2.4.2 Rätten till ersättning —soososooossesosssrrsar sr ss rossa 23 2.4.3 Radioföretagens rättigheter 24
2.5¶Fotografernas rättigheter vid vidaresändning 25
2.6¶Behörig domStOl sososososererreeeerrrerer rer ser er rer sees 26
2.7 Ikraftträdande M.M sosososerereeresssrererr rer r ere ses sera 26
3¶Upprättade lagförslåg .ssssssessssrserserrerr ere rer rr ere rese enes 27
4 Specialmotivering sosossoseeereeesrrereesrere reser reses ers ss 27 4 .1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga Verk sooossssssseerrrrsrer er aa 27 4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:730) om rätt till
fotografisk bild sosssorsesersrerrr rr rr rer rr rer rr rr ere rr ka 35
5 Hemställåfl osososssssrsesererrrerrerereere er rer ere rss reses ses 36 6 Beslut .osssorsesrererrerrrerer rer reser rer Fer Ert RR KAR esk 36 Utdrag ur lagrådets protokoll den 4 mars 1986 ososssssessser er es 37
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1986 ... 40
Bilaga I Sammanfattning av promemorian 42 Bilaga 2 Promemorians lagförsläg sissssrersrrresrrrrrsrs resas 44 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna s.sssssssssssssses 48 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag —.sssssssessersrsrrsrer aa 49
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 54