Prop. 1990/91:4

om ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.

&

Regeringens proposition 1990/91 : 4

om ändring i rennäringslagen (197 l : 437),

m. m. Prop.

l990/9l:4

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 juni 1990.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Mats Hellström

J ordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdc den 21juni 1990.

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande. och statsråden Eng- ström, Hjelm-Wallén. S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist. Thalén, Freivalds, Wallström. Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson. Åsbrink

Föredragande: statsrådet Hellström

Proposition om ändring i rennäringslagen (19711437), m.m.

Samerättsutredningens förslag

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982 tillkallade dåvarande chefen förjustitiedcpartementct en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Utredningen (chefen för hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm Hans-Åke Wäng- berg. ordförande. f.d. riksdagsledamoten Karl-Erik Häll samt riksdagsle- damötcrna Martin Olsson och Åke Selberg). som antog namnet samerätts- utredningen. avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU l986:36) Samernas folkrättsliga ställning och ijuni 1989 huvudbetänkandet (SOU 1989141) Samerätt och sameting. Betänkandena har remissbehandlats. En förteck- ning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena har lagts fram i promemorian (Ds 1989:72) Remissyttranden över same- rättsutredningens betänkanden (SOU l986:36) Samernas folkrättsliga ställning och (SOU 1989z41) Samerätt och sameting.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av delbetänkandet (SOU l986:36) Samernas folkrättsliga ställning som bila- ga ]. dels en sammanfattning av huvudbetänkandet (SOU l989:4l) Same- rätt och sameting såvitt avser renskötselns rättsliga ställning som bilaga 2. dels de lagförslag som läggs fram i den delen som bilaga 3.

Lantbruksstyrelsens rapport

Lantbruksstyrelsen beslutade den 14 februari 1986 att tillsätta en arbets- grupp med uppgift att se över vissa frågor som sammanhänger med same- byarnas organisation. funktion och ekonomi. Arbetsgruppen. som antog namnet rennäringsgruppen. överlämnade i april 1989 sitt förslag till lant- bruksstyrelsen. Förslaget, Frågor om samebyarnas organisation. funktion och ekonomi. lantbruksstyrelsens rapport l989:4. överlämnades till rege- ringen ijuni 1989. Rapporten har remissbehandlats.

• Sida 13
•  Original

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av rapporten som bilaga 4, dels de lagförslag som läggs fram som bilaga 5, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss- yttrandena som bilaga 6.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 maj 1990 att inhämta lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagför- slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 8.

Jag har i allt väsentligt följt lagrådets förslag. Jag återkommer till lagrå- dets yttrande i den allmänna motiveringen i avsnitten om renskötselrätten (3.2), om ökat skydd för renskötselrätten (3.4) och om företagsregister för rennäringen (3.10) samt i specialmotiveringen till rennäringslagen. Hämt- över bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtexten.

[ den följande framställningen redovisar jag först mina överväganden och förslag i en sammanfattning. Jag redogör därefter närmare för de allmänna utgångspunkterna för förslagen. 1 den återstående delen av re- missen behandlas de olika förslagen mer ingående.

Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. De renskötande samernas antal i Sverige uppgår till ca 2500 personer. Det finns ca 900 rennäringsföretag. Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår. Enligt renlängderna fanns det 292000 renar år 1988. Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (197lz437).

Samernas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman- fattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för sa- mer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av deras föräldrar. farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke.

För renskötseln finns 51 samebyar med renskötselberättigade samer som medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer ren- skötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl. a. frågor som rör renskötselrätten.

Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samernas rättighe- ter utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt

• Sida 14
•  Original

1928 års renbeteslag. l lagstiftningsärendet år 1971 konstaterades att sam- erna ansåg sig ha en starkare rätt till renbetcsmarken än vad som kommit till uttryck i renbeteslagen. [ avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna fick man emellertid godta att lagstiftningen byggde på samma grund som dittills. Den domstolsprövning man syftade på var dets. k. skattcfjällsmålet som ledde fram till en dom avkunnad av högsta domstolen (HD) först år 1981.

Högsta domstolen fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennärings- lagen. Enligt HD har samerna dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på urminnes hävd. l domen anför HD att en på civilrättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt Zkap. 189' regeringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersätt- ning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning. men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna. vare sig i lag eller annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 185 RF. Mot bakgrund av bl.a. domen i skat- tefjällsmålet tillsatte regeringen är 1982 samerättsutredningen. De förslag som lämnas i denna lagrådsremiss bygger på utredningens huvudbetän- kande. Samerätt och sameting.

Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi- gare lappbyamas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor- ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar för hur renskötselarbetet skall organiseras och hur byarnas ekonomiska angelägen- heter skall hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja missförhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och länsstyrelsen till samebyarna och deras styrelser.

Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har sameby- arna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med ge- mensam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill orga- nisera sin verksamhet.

Som helhet betraktat har rennäringslagen genom den nya organisation som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om sam- ordning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i fråga om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har emellertid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har gått långsamt att genomföra rennäringslagcns intentioner kan förklaras med de svårigheter som är förbundna med att, på grundval av den begrän- sade naturresurs som betesmarkerna utgör, kombinera enskilt företagande med en gemensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är också den konkurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen och andra intressen.

Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla delar varit den önskade har bl.a. lett till problem med att det faktiska

• Sida 15
•  Original

renantalet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att överväga åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda rensköt- selföretagcn inom samebyarna.

Lantbruksstyrelsen tillsatte år 1986 en arbetsgrupp. rennäringsgruppen, för att se över vissa frågor som rör samebyarnas organisation, funktion och ekonomi. De förslag som lämnas i propositionen och som rör bl. a. rennä- ringens hänsyn till andra intressen bygger på rennäringsgruppens förslag.

Förslagen totalt sett går ut på att markera renskötselrättens rättsliga ställning, att stärka rennäringens intressen på åretruntmarkerna samt att av hänsyn till motstående intressen säkerställa behovet av att renstammen hålls på den nivå som betestillgången medger och i enlighet med gällande bestämmelser för renskötseln.

Mina bedömningar, ställningstaganden och förslag innebär följande.

Sk yddetför rennäringen

o Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så att det framgår att renskötselrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt. dvs. principiellt skall alla sameri fortsättningen inneha sådan rätt. Möjlighe- ten att utöva renskötselrätten begränsas emellertid liksom hittills till att gälla samer som är medlemmar i en sameby. . Renskötselrätten är till sin karaktär en bruksrätt som kan jämföras med exempelvis nyttjanderätt till fast egendom. För att klarare markera ren- skötselrättens natur ändras rennäringslagcns inledningsbestämmelser så att det framgår att renskötselrätten bygger på urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet. ol fortsättningen skall regeringen bara kunna upphäva renskötselrätten när det behövs för att kunna tillgodose något av de expropriationsända- mål som räknas upp i expropriationslagen. Intrång i renskötselrätten kan dock även i fortsättningen prövas enligt andra lagar, t. ex. vattenlagcn. . På åretruntmarkerna är det i dag förbjudet att ändra användningen av marken på ett sätt som innebär avsevärd olägenhet för renskötseln. Bestämmelsen skärps till att gälla också andra åtgärder än sådana som innebär en ändrad användning av marken. . Rennäringen har i gällande lagstiftning. inte minst genom naturresurs- lagen, ett starkare skydd än vad som följer av folkrätten. Lagstiftningen behöver därför inte ändras för att stärka samernas folkrättsliga skydd. 0 Någon särskild skadeståndsregel för andra intrång i renskötselrätten än sådana som följer av att renskötselrätten upphävs införs inte i rennä- ringslagen. Sådana ersättningsfrågor får liksom hittills prövas av dom- stol enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. För sådana mål skall också gälla vanliga rättegångskostnadsrcgler.

Rennäringens hänsyn till andra intressen

. När lantbruksnämnden i fortsättningen fastställer högsta renantal för en sameby skall skälig hänsyn tas till andra intressen. Betesinventeringar

• Sida 16
•  Original

bör ligga till grund för beslut om tillåtet renantal. Har en sameby fler Prop. 1990/91:4 renar än tillåtet skall länsstyrelsen i fortsättningen vid vite kunna före- lägga byn att minska renantalet till det tillåtna. Ett sådant föreläggande skall även kunna riktas mot en enskild renägare som har fler renar än samebyn bestämt att han får ha. En renägare skall inte heller kunna grunda sin rösträtt på ett större antal renar än samebyn bestämt för honom. oFör att kunna kontrollera renantalet införs en möjlighet att vid vite ålägga samebyn att genomföra den renräkning som skall ske årligen. Länsstyrelsen skall i fortsättningen underrättas om tid och plats för renräkningen. Länsstyrelsen ges också möjlighet att kontrollera att ren- räkningen sker på korrekt sätt. Meningen är att någon av länsstyrelsen förordnad person i fortsättningen skall kunna vara med vid renräkningen och kunna kontrollera att räkningen genomförs på ett korrekt sätt. oRenar som befinner sig på plats där renskötsel inte är tillåten kallas strövrenar. För att få bort dessa kan länsstyrelsen besluta om tvångs- slakt, som är en något trubbig. dyr och ibland mindre effektiv metod för att komma till rätta med renströvningsproblemet. I fortsättningen skall samebyn kunna föreläggas vid vite att föra bort renarna. Det kan emel- lertid förekomma situationer där ett vitesföreläggande är mindre lämp- ligt. Det kan gälla om vitesföreläggande tidigare inte hjälpt eller om det är överhängande risk för skador på gröda eller skogsplanteringar eller om det av annat skäl bedöms mer ändamålsenligt med slakt. I sådana fall skall beslut om tvångsslakt kunna ges direkt. .] fråga om koncessionsrcnskötscln föreslås vissa åtgärder för att bl.a. säkerställa att driften sker i enlighet med de villkor som lantbruksnämn- den fastställer.

Övrigt

0 Rennäringen är den enda areella näringen som saknar tillförlitliga upp- gifter om verksamheten. Ett företagsregister som baserar sig på sameby- arnas renlängder skall därför införas. Samebyarna skall vara skyldiga att lämna renlängden till lantbruksnämnden för detta ändamål. . Nuvarande system för jakt- och fiskeupplåtelser på renbetesmark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen behålls i huvudsak oförändrade. Rätt till jakt och fiske skall emellertid kunna upplåtas i betydligt större utsträckning än tidigare. Personer som är bosatta i utpräglad glesbygd bör få företrädesrätt till sådana upplåtelser. 1 övrigt bör upplåtelserna ske så att service och sysselsättning främjas i glesbygd. En sameby skall kunna undanta visst område från medlemmarnas användning för jakt och fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller fiskevårdcn.

3.1. Allmänna utgångspunkter Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. 16

• Sida 17
•  Original

Bruttoarealen av de svenska samernas renbetesmarker uppgår till ca 165000 km:, varav ungefär 12000km2 ligger i Norge. [ bruttoarealen är inte inräknat vissa större sjöar och inte heller vattendrag som bildar gräns mellan samebyar. När bruttoarealen reducerats med vattenområden. högfjällsimpediment samt bebyggd och odlad mark återstår en nettoareal på ca 137 000 km3. Renbetesmarkerna omfattar i runda tal en tredjedel av Sveriges totala yta. Vinterbctesmarkernas omfattning är omtvistad inom vissa delar av området.

De renskötande samernas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer. Det finns ca 900 rennäringsföretag. Det är emellertid svårt att göra en rättvisande beräkning av antalet renskötande samer. Ett av skälen till detta är att renskötseln ofta bedrivs i kombination med andra näringar. Det saknas dessutom enhetliga bedömningsgrunder för att avgöra vem som skall anses vara renskötande medlem i en sameby.

Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår. Vid renräkningar och i renlängder registreras vinterrenhjorden. dvs. den renhjord man i huvudsak förfogar över mellan slaktsäsong och kalvnings— säsong. Enligt renlängderna fanns det 292000 renar år 1988.

Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1971 och ersatte lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960: 144) om renmärken.

Samernas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman- fattande. beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för sa- mer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. l rätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt. fiske och visst skogsfång. Rätten tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke.

[ rennäringslagen finns bestämmelser om vilka områden som får an vän- das för renbete och om bctestidens längd. Renskötseln får bedrivas hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför od- lingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten och på renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren. sommaren eller hösten samt på renbetesfjällen i Jämtlands län och inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.

De s.k. vinterbetesmarkerna. där renskötsel får bedrivas under tiden den 1 oktober —- den 30april, omfattar dels övriga delar av lappmarken nedanför odlingsgränsen. dels sådana trakter utanför lappmarken och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade samer som medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer ren- skötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl.a. frågor som rör renskötselrätten.

Regeringen kan besluta om upphävande av renskötselrätten för visst område. Det kan ske om området behövs för ett sådant ändamål som omfattas av expropriationslagens ändamålsbeskrivning eller för något an— nat ändamål som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är

• Sida 18
•  Original

om rådet väsentligen utan betydelse för renskötseln, får sådant beslut med- delas så snart området behövs för ett allmänt ändamål. Vid beslut om upphävande av renskötselrätt skall det bestämmas ersättning för skada eller olägenhet som drabbar renskötseln eller samernas jakt- eller fiskcrätt. Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar någon bestämd person fördelas mellan berörd sameby och samefonden.

1 andra fall än när renskötselrätten upphävs. får den som äger eller brukar mark där renskötsel får bedrivas under hela året inte ändra mark- användningen på ett sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Mark får dock användas i enlighet med fastställd detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. 1 inte obetydlig omfattning har renbetesmark mot ersättning tagits i anspråk för företag som prövats enligt vattenlagen eller gruvlagstiftningen. Genom bestäm- melserna i lagen (1987: 12) om hushållning med naturresurser m.m. har renskötseln getts en starkare ställning vid avvägningar mot andra intressen vid intressekonflikter om markens användning.

Som huvudregel gäller att varken samebyn eller en medlem i samebyn får upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Upplåtelse på krono- mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesljällen ombesörjs av lant- bruksnämnderna. Den avgift som tas ut delas i allmänhet lika mellan samebyarna och samefonden. lnom nationalparkerna är det statens na- turvårdsverk som svarar för markupplåtelserna.

Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samernas rättighe- ter utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt 1928 års renbeteslag. I Iagstiftningsärendet år 1971 konstaterades att sam- erna ansåg sig ha en starkare rätt till renbetesmarken än vad som kommit till uttryck i renbeteslagen. ] avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna tick man emellertid-godta att lagstiftningen byggde på samma grund som dittills. Den domstolsprövning man syftade på var det s.k. skattefjällsmålet som ledde fram till en dom avkunnad av högsta domstolen (HD) först år 1981 (NJAI 1981 s. 1).

Samerna yrkade i målet i första hand att de framför staten ägde fjällom- råden. skatteijäll, i norra Jämtland. De yrkade i andra hand vissa närmare angivna rättigheter till områdena, rättigheter som går utöver vad rennä- ringslagen anger.

Högsta domstolen fann att äganderätten till skattetjällen tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennärings- lagen. Samerna ftck således inte bifall till sin talan.

Enligt HD har samerna dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på urminnes hävd. l domen anför HD att en på civilrättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt Zkap. lSä regeringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersätt- ning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning. men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna. vare sig i lag eller annan form. utan ersättning enligt 2 kap. l8_$ RF.

Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi-

• Sida 19
•  Original

gare lappbyamas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor- ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar för hur renskötselarbetet skulle organiseras och hur byarnas ekonomiska angelä- genheter skulle hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja missförhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och länsstyrelsen till samebyarna och deras styrelser.

De med rennäringen sammanhängande frågorna handhas sedan år 1971 av lantbruksnämndema i Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. Beslut i rennäringsfrågor fattas inom lantbruksnämnden av en särskild rennäringsdelegation. Sedan den 1 juli 1986 pågår försök med s.k. sam- ordnad länsförvaltning. I denna försöksverksamhet fullgör länsstyrelsen (rennäringsenheten) i Norrbottens län de uppgifter som normalt ankom- mer på lantbruksnämnden. Riksdagen har numera beslutat att länsstyrel- serna Skall överta lantbruksnämndernas uppgifter från den 1 juli 1991.

Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har sameby- arna en självständig ställning. samtidigt som ansvaret för renskötseln har överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med ge- mensam arbetsledning. Samebyns styrelse'eller de förmän styrelsen utser skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill orga- nisera sin verksamhet.

Staten ger ekonomiskt stöd till rennäringen. För nästa budgetår anvisas sålunda 9,6mi1j.kr.. varav 5.5 milj. kr. fördelas av lantbruksstyrelsen på olika användningsområden efter överläggningar med Svenska samernas riksförbund. Dessa medel används bl.a. för upplysning och rådgivning. katastrofskadeskydd vid svåra renbetesförhållanden och trygghetsförsäk- ring för renskötande samer. Förutom dessa bidrag har minst l9milj. kr. anvisats för prisstöd till rennäringen. Detta stöd betalas ut som ett visst belopp per slaktad ren. För forskning på rennäringens område har i prop. 1989/90:90 föreslagits en förstärkning inom ramen för ett nytt samlat program. Bidrag till rennäringen betalas dessutom ut från anslaget till ersättningar på grund av radioaktivt nedfall och från samefonden.

År 1984 avslutade rennäringskommittén sitt arbete och presenterade sina förslag i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi. Vissa av dessa förslag behandlades i budgetpropositionen år 1985 där också en sammanfattning av förslagen och en sammanställning av remissyttrandena återgavs (prop. 1984/85: 100 bil. 11. JoU 25. rskr. 186). De av kommitte'ns förslag som då togs upp var de som direkt hängde samman med det statliga ekonomiska stödet till rennäringen och frågan om formaliserade överlägg- ningar mellan staten och företrädare för rennäringen. Kommitténs förslag i övrigt spände över ett brett område. Flera av dem var under beredning i regeringskansliet eller hos myndigheter. Några rymdes inom det uppdrag som samerättsutredningen hade. Så t.ex. har de frågor som rör beskattning och forskning nyligen aktualiserats i riksdagen. Organisationsfrågor har behandlats i anslutning till den nyligen beslutade länsstyrelsereformen. Flera frågor tas efter hand upp av den särskilda arbetsgruppen inom lantbruksstyrelsen. Frågan om ersättning för rovdjursrivna renar utreds av statens naturvårdsverk och avsikten är att den frågan skall behandlas i

• Sida 20
•  Original

anslutning till andra frågor om viltskador senare detta år. Samernas jakt- rätt behandlades i prop. 1986/87: 58 om jaktlag. m.m. Flera av de återstå- ende frågor som kommittén aktualiserade är nu möjliga att behandla närmare sedan samerättsutredningens och lantbruksstyrelsens förslag före— ligger. Det gäller t. ex. vissa frågor om samebyarna. strövrenar. renräkning. markanvändningsinventering och förhållandet till motstående intressen. Bl.a. dessa frågor tarjag upp i det följande samt i den proposition rörande de fjällnära skogarna som jag tidigare i dag har föreslagit.

Rennäringskommittén utgick i sina förslag från de mål för rennäringspo- litiken som lades fast i anslutning till att 1971 års rennäringslag beslutades samt från det samepolitiska mål som presenterades år 1977 i prop. 1976/77z80 om insatser för samerna. Enligt kommittén bör den sålunda beslutade same- och rennäringspolitiken ligga fast. Kommitténs förslag avsåg att avhjälpa de brister i tillämpningen av politiken som ansågs föreligga.

Även jag anser att grunden för rennäringspolitiken bör ligga fast. De utredningsförslag som nu finns från samerättsutredningen och lantbruks- styrelsen samt remissyttrandena över dem bildar enligt min mening ett gott underlag för de ytterligare beslut som behövs och som i stora delar aktualiserades redan av rennäringskommittén. Mina förslag i det följande innebär en komplettering av tidigare beslut och därmed en fortsatt angelä- gen förstärkning av rennäringens ställning. Bl.a. mot bakgrund av domen i skattefjällsmålet finns det nu anledning att se över rennäringslagstiftning- en. Samernas ställning som etnisk minoritet och urbefolkning medför att de också har på folkrätten grundade anspråk på ett tryggat värn för sin kultur och dess naturliga förutsättningar. Det finns därför skäl att också göra folkrättsliga överväganden vid en revision av rennäringslagstiftning- en.

Som helhet betraktat har rennäringslagen genom den nya organisation som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om sam- ordning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i fråga om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har emellertid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har gått långsamt att genomföra rennäringslagens intentioner kan förklaras med de svårigheter som är förbundna med att. på grundval av den begrän- sade naturresurs som betesmarkerna utgör. kombinera enskilt företagande med en gemensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är också den konkurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen och andra intressen. Jag vill i detta sammanhang betona att rennäringen, i likhet med andra areella näringar, har att ta hänsyn till bl. a. naturvårdens intressen.

Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla delar varit den önskade har bl.a. lett till problem med att det faktiska renantalet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att överväga åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda rensköt- selföretagen inom samebyarna.

1 det följande behandlar jag i olika avsnitt bl. a. följande frågor, nämli- gen olika aspekter på renskötselrätten. det folkrättsliga skyddet för rennä-

20.

• Sida 21
•  Original

ringen, frågor om ersättningsbestämmelser. åtgärder vid för högt renantal och mot strövrenar. vissa rösträttsfrågor. företagsregister, vissa frågor om vilt- och fiskevården samt slutligen några preciseringar vad gäller koncessionsrenskötseln.

3.2. Renskötselrätten

Mitt förslag: Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så att det av lagen framgår att renskötselrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet.

Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som tillstyrker försla- get. däribland de samiska organisationerna, anser att det genom högsta domstolens dom i skattefjällsmålet klarlagts att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet. De som motsätter sig förslaget påpekar att domen endast avser förhållandena på viss statlig mark i Jämtlands län. Kammarrätten i Sundsvall anser att utredningens konstaterande att ren- skötselrätten är en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige snarast strider mot högsta domstolens bedömning i målet att rätten vilar på urminnes hävd. Svea hovrätt anser att uttrycket ”särskild rätt” till fastighet endast bör användas för servitut. nyttjanderätt och annan be- gränsad sakrätt till fastighet än fordringsrätt. Enligt hovrätten är i dessa fall, till skillnad från vad som gäller i fråga om renskötselrätten. den särskilda rätten så preciserad att dess anknytning till fastigheten är lätt att konstatera.

Skälen för mitt förslag: Urminnes hävd

Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungli- ga rättigheter inom renskötselområdet är sedan gammalt en omtvistad fråga. Samernas anspråk på en starkare rätt till sina områden än den som följer av rennäringslagen har, som jag redan nämnt, varit föremål för domstolsprövning i det s.k. skattefjällsmålet.

Högsta domstolen fann i skattefjällsdomen att samernas särskilda bruks- rätt till renbetesmarkema, renskötselrätten, bygger på urminnes hävd.

HD har till grund för sina överväganden. som avser förhållandena i J ämt- land, lagt den omständigheten att samerna utnyttjat markerna för sina näringar innan områdena började tas i anspråk av den söderifrån inflyttan- de befolkningen. Vidare konstaterar HD att samerna härefter fortsatt att utnyttja markerna på i princip samma sätt. Samerna på skattefjällen hade enligt HD vid tiden för freden i Brömsebro år 1645 på grund av sin långvariga användning av fjällområdena en starkt skyddad bruksrätt som i

• Sida 22
•  Original

vart fall torde ha omfattat rätt till renbete.jakt och fiske samt skogsfång till husbehov.

Samma förhållanden gällde alltjämt när 1789 års förordning om krono- hemmans försäljning till skatte infördes. Genom förordningen fick skatte- bönderna en sådan trygghet i rätten till sina hemman att det därefter finns skäl att betrakta denna rätt som äganderätt i modern mening. Domstolen konstaterar att förordningen inte omfattar samernas rätt till brukade fjäll- områden. Samernas rätt till renbete. jakt och fiske torde emellertid då ha varit skyddad mot intrång av enskilda. Även härefter förblev rättsläget oförändrat. Man kan därför enligt HD vid tillkomsten av den första svenska renbeteslagen år 1886 säga att de befogenheter som samerna sammantaget hade utgjorde en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag.

Flera remissinstanser påpekar att skattefjällsdomen endast rör förhål- landena på de skattefjäll i Jämtland som var aktuella i målet. I så måtto är invändningen befogad att skattefjällsdomen självfallet inte är prejudice- rande utanför de jämtländska skattefjällen. Beträffande grunden för sa- mernas rättigheter görs emellertid i domskälen uttalanden som rör också andra delar av renskötselområdet. l lagrådsremissen anförde jag att det i det här sammanhanget kan det vara tillräckligt att hänvisa till vad domsto- len anfört om tillkomsten av den första renbeteslagen år 1886. Jag hänvisa— de till att enligt HD innebar 1886 års lag i huvudsak att det dåvarande rättsläget lagfästes. Lagen grundades på uppfattningen att samernas rättig- heter inom renskötselområdet. bl. a. rätten till renbete. utgörs av en bruks- rätt som vilar på urminnes hävd.

Lagrådet har anfört att en försiktig tolkning av domskälen måste anses motsäga de nyss nämnda uttalandena i lagrådsremissen. Enligt lagrådets mening har HD lämnat öppet huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering av faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet än skattefjällen. Lagstiftningen kan enligt lagrådet ändå nu sägas vila på en betydligt stabilare grund vad gäller såväl det rättsliga underlaget som förankringen inom den samiska folkgruppen. Lagrådet anmäler inte heller någon tvekan i fråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lagstiftning- en. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar av landet skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötselrättens natur kan det enligt lagrådet förutsättas att lagstiftningen prövas om. i den mån det är påkallat.

Lagrådets yttrande 1 den här delen föranleder inte några särskilda syn- punkter från min sida. .

Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora områden liksom rätten att jaga och fiska grundas alltså inte på lagstiftning eller på upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövan- de reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen. I det avseendet påminner alltså renskötselrätten om äganderätten som består även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras genom bestämmelser i olika lagar. Konstaterandet att renskötselrätten i grunden bygger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn

• Sida 23
•  Original

till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln. Tidigare oklarheter om arten av samernas rättigheter har haft negativa konsekvenser för rennäringen. Många missförstånd och konflikter kan troligen härledas till det tidigare oklara rättsläget. Renskötselrättens ur- sprung är enligt min mening så betydelsefullt att renskötselrättens natur bör komma till uttryck i rennäringslagen. Jag föreslär därför att det i lagen skall anges att renskötselrätten bygger på urminnes hävd.

Renskötselrättenfår utövas enligt bestämmelserna i rennäringslagen

De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna har i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Renskötselrätten beskrivs i lä rennäringslagen som en rätt för vissa personer av samisk härkomst att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten ingår bl. a. renbete. jakt, fiske och visst skogsfång. Renskötseln får bedrivas på såväl statlig och kommunal som på privat mark. Rätten tillkommer personer av samisk härkomst som kan åberopaatt någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadig- varande yrke. Sådan person benämns i lagen renskötselberättigad.

Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen enligt 15 andra stycket utvidga kretsen av dessa "renskötselberättigade” personer. Också den som gifter sig med en renskötselberättigad person förvärvar renskötselrätt. Uppdelningen i samer med och samer utan renskötselrätt tillkom genom 1928 års renbeteslag. Enligt tidigare renbeteslagar hade ”envar lapp" rätt att syssla med renskötsel.

Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att be- driva renskötsel. Av (wä rennäringslagen följer att det för renskötseln finns samebyar och att i princip all den mark inom vilken renskötsel får bedrivas är uppdelad mellan dessa byar. Enligt 155 får samebyns betesområde användas för renbete av samebyn för medlemmarnas gemensamma behov. Jakt och fiske får enligt 25ä endast utövas av den som är medlem i sameby. Utövandet av renskötselrätten kräver således medlemskap i sameby. Den- na begränsning är betingad av näringsmässiga skäl och har funnits sedan den första renbeteslagen år 1886.

Även i fortsättningen bör rätten att bedriva renskötsel förutsätta mcd- lemskap i en sameby. Renantalet begränsas av tillgången på bete och bestämmer därmed det antal personer som kan försörja sig på renskötsel. Rennäringslagens bestämmelser om att renskötseln skall bedrivas inom samebyar innebär följaktligen en nödvändig begränsning av renskötselrät- ten. Att utöver kravet på medlemskap i sameby kräva viss kvalifikation för renskötselrätten anserjag däremot inte vara nödvändigt.

Den gränsdragning som nu görs i rennäringslagens inledning mellan renskötselberättigade samer och samer som saknar sådan rätt anser jag kunna undvaras. Enligt min mening är det från principiell synpunkt rikti- gare att beskriva renskötselrätten som en rätt som tillkommer den samiska befolkningen och konstatera att varje medlem av den befolkningen, dvs. varje same, får bedriva renskötsel enligt rennäringslagens bestämmelser. Det sistnämnda innebär bl. a. krav på medlemskap i sameby.

• Sida 24
•  Original

Det synsätt jag nu har redovisat innebär att renskötselrätten är förbehål- len den som är same och är en rätt som varken kan överlåtas eller upplåtas. Några undantag som innebär avsteg från ett sådant betraktelsesätt behöver enligt min mening inte göras. Jag anser därför att man kan slopa de nuvarande reglerna om förvärv av renskötselrätt genom giftermål. Där- emot bör den som har gift sig med en same och inte själv är same kunna bli delaktig i renskötseln genom att han antas som medlem i en sameby.

Mitt förslag innebär att rennäringslagen liksom hittills inleds med en beskrivning av renskötselrätten och en erinran om att rätten får utövas enligt bestämmelserna i lagen.

Lagrådet har framhållit att medlemskap i en sameby har en så central betydelse för utövandet av renskötselrätten att detta villkor bör anges i lagtexten. Jag biträder förslaget.

Mitt förslag innebär också att den som är same — inte bara samer vars släktingar i föregående led ägnat sig åt renskötsel — kan komma i fråga som medlem i sameby. Frågan om medlemskap skall liksom hittills avgö- ras av samebyn och vara beroende av om den som avser att bedriva renskötsel inom byns betesområde är eller har varit knuten till renskötseln inom byn. Samebyns ställningstagande försvåras knappast av att det inte längre kommer att krävas att den som vill bli medlem är barn eller barnbarn till renskötare. Självfallet kan det alltid diskuteras vad som skall krävas för att någon skall anses ha styrkt sig vara same. Samerättsutred- ningen har inte föreslagit någon definition av vem som är same i rennä- ringslagens mening. Någon allmänt accepterad definition av begreppet same finns inte i svensk lagstiftning. Det bör enligt min mening i detta sammanhang inte ställas något annat krav än att vederbörande skall tillhö- ra den samiska folkgruppen, en tillhörighet som kan ha sitt ursprung i ett avlägset led. [ enlighet med vad lagrådet har anfört bör det av lagtexten framgå att med same menas den som är av samisk härkomst.

Det måste överlämnas till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för att någon skall anses ha styrkt att han är same. Som jag anfört ovan kommer emellertid möjligheten till medlemskap i sameby att vara begrän- sad med hänsyn till det antal renar som det är möjligt att hålla i samebyn. varför frågan inte torde bli aktuell särskilt ofta.

Renskötselrättens karaktär

1 lagstiftningen finns bestämmelser som direkt tar sikte på att skydda renskötselrätten, men också bestämmelser som mera indirekt får betydelse för innehavarna av renskötselrätt. Till den senare kategorin hör bestäm- melserna i skogsvårdslagstiftningen som kräver hänsyn till rennäringen i dess egenskap av allmänt intresse.

] skattefjällsmålet uttalar HD att den samiska bruksrätten står på civil- rättslig grund och, på samma sätt som äganderätten, är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar renskötselrätten de fastigheter där den får utövas och den företer även i övrigt stora likheter med nyttjanderätt och annan liknande rätt till fast egendom.

Även om renskötselrätten' är av speciellt slag 1 flera avseenden bör den,

• Sida 25
•  Original

inte minst till följd av HD:s bedömning, hänföras till begreppet särskild rätt till fastighet. Det är av stor betydelse för bl.a. ersättningsfrågor att renskötselrätten behandlas som ett enskilt intresse. en särskild rätt till fastighet, och inte enbart som ett allmänt intresse till vilket hänsyn skall tas. Renskötselrättens ställning av särskild rätt till fastighet bör därför framgå av lagstiftningen.

Renskötselrätten är i sin egenskap av bruksrätt enligt skattefjällsdomen uttömmande reglerad i rennäringslagen. Detta gäller enligt HD ”även de rättigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än renbete och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen" men vilka rättigheter enligt HD ingåri renskötselrätten.

Konstaterandet att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet medför-i princip ingen förändring vad gäller förhållandet mellan rennä- ringen och motstående intressen. Det är snarast fråga om en klarare markering av renskötselrättens natur i lagstiftningen och att rättigheten inordnas i det fastighetsrättsliga systemet på ett tydligare sätt än hittills. Renskötselrätten regleras även fortsättningsvis i rennäringslagen.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att 1 & rennäringslagen ändras så att det av lagen klart framgår att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet.

Samerättsutredningen har föreslagit att det i gruvlagen (1974: 342) och lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter skall anges att med särskild rätt till fastighet även skall förstås renskötselrätt. Regeringen har emeller- tid i prop. 1988/89:92 om ny minerallagstiftning m.m. föreslagit att bl.a. gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheter skall ersättas av en ny minerallag. Enligt den föreslagna nya lagen skall med särskild rätt till fastighet avses bl. a. renskötselrätt. Propositionen behandlas för närvaran- de av riksdagen. Jag anser mot denna bakgrund att det inte är nödvändigt att ändra de ovan nämnda lagarna.

Renskötselrätten belastar fastigheterna inom drygt en tredjedel av Sveri- ges yta men innebär i allmänhet ett extensivt utnyttjande av marken. Rennäringen utnyttjar olika markområden mer eller mindre intensivt. Vissa områden är synnerligen betydelsefulla medan andra är av ringa betydelse. Renskötselrätten är starkast på åretruntmarkema. Den varierar emellertid i styrka från trakt till trakt, och även över tiden, beroende på hur renskötseln bedrivits. Mot den bakgrunden är det knappast möjligt att med generell giltighet ange hur renskötselrätten belastar de enskilda fastig- heterna och vilka inskränkningar i förfogandet som rätten förorsakar ägarna av dessa fastigheter.

Hänvisningar till S3-2

• Prop. 1990/91:4: Avsnitt 8, J ordbruksdepartementet, 3.4, 3.5, 6

3.3. Upphävande av renskötselrätt

Mitt förslag: Renskötselrätten skall bara kunna upphävas om det behövs för att tillgodose något av de i expropriationslagen (1972: 7 19) uppräknade expropriationsändamålen.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att rennäringsla-

• Sida 26
•  Original

gens bestämmelser om förutsättningarna för att upphäva renskötselrätt och om hur ersättningen då skall bestämmas ersätts med hänvisningar till expropriationslagen.

Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: Regeringen kan enligt 269" rennäringslagen upp- häva renskötselrätten helt eller delvis när ett område behövs för ändamål som avses i "2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan betydelse för renskötseln får renskötselrätten dessutom upphävas när området behövs för allmänt ändamål.

Av 1 kap. 15 expropriationslagen (19721719) följer att särskild rätt till fastighet kan upphävas genom expropriation. Enligt 1 kap. Zä avses med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att uttrycket ”liknande rätt" omfattar även renskötselrätt (prop. 1972: 109 s. 268). l paragrafen sägs dock att bestämmelsen i 15 om särskild rätt inte gäller renskötselrätt. Det innebär att renskötselrätt inte kan bli föremål för självständig rättighetsexpropriation. Ett upphävande eller en begränsning av renskötselrätten sker i stället. som jag nyss nämnt, med tillämpning av 265 rennäringslagen. Exproprieras en fastighet inom renskötselområdet kan emellertid renskötselrätten exproprieras tillsammans med fastigheten. Renskötselrätten kan alltså vara föremål för osjälvständig rättighetsex- propriation. För att renskötselrätten skall påverkas när en fastighet ex- proprieras krävs att man beslutar särskilt om detta.

1 motiven till rennäringslagen (prop. l97l:51) diskuterades möjligheten att slopa de då gällande särskilda bestämmelserna i renbeteslagen om undantagande av mark från renskötsel. I stället skulle man göra bestäm- melserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom tillämpliga på renskötselrätten. Föredragande statsrådet ansåg dock att denna lösning var mindre tillfredsställande. Som skäl för sitt ställningstagande anförde fö- redraganden att renskötselrätten inte på samma sätt som andra särskilda rättigheter är lokaliserad till vissa fastigheter och att en tillämpning av expropriationsreglema skulle sakna cxpropriationens avtalsstimulerande funktion. Föredraganden påpekade att rätten till renskötsel inte är över- låtbar och att rättighet som ingår i renskötselrätten inte får upplåtas av same åt annan. Inte heller borde enligt föredraganden möjligheten att upphäva renskötselrätt begränsas till att gälla bara sådana ändamål för vilka expropriation kan ske. Föredraganden hänvisade bl.a. till de speci- ella förhållandena inom renskötselområdet och till att samerna inte genom avtal kan avstå från renskötselrätten. Lagrådets majoritet anslöt sig till departementschefcns uppfattning medan minoriteten föreslog en begräns- ning till expropriationsändamålen. En majoritet ijordbruksutskottet (JoU 197137 5. 43) ansåg att renskötselrätten bara borde få upphävas för sådana ändamål som kan tillgodoses genom expropriation. Riksdagen beslutade emellertid i enlighet med minoritetens förslag som innebar den lösning som förordades i propositionen (rskr. l97l:216).

Upphävande av renskötselrätten för något av expropriationsändamålcn eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt har

• Sida 27
•  Original

endast skett i ett fåtal fall. Renskötselrätten har aldrig upphävts med stöd av den bestämmelse som gör det möjligt att för andra allmänna ändamål upphäva renskötselrätten inom område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln.

Enligt min mening bör renskötselrätten kunna upphävas bara om något av expropriationsändamålen är för handen. Därigenom ges renskötselrät- ten samma skydd mot tvångsvisa ingripanden som övrig särskild rätt till fastighet. Med anledning av vad jag nyss redovisat om motiven till den nuvarande bestämmelsen vill jag peka på att det i praxis utvecklats ett alternativ till ett formellt upphävande av renskötselrätten. Det är inte ovanligt att mark tas i anspråk sedan samebyn mot ersättning godtagit det intrång i betesrätten och renskötselrätten i övrigt som den aktuella exploa- teringen innebär. Ersättning kan i sådana sammanhang också lämnas för ökade kostnader i renskötseln. t.ex. kostnaderna för ökad bevakning av renarna. En sådan frivillig uppgörelse påverkar inte renskötselrätten som sådan men kan givetvis leda till att det faktiskt inte längre är möjligt att hålla renarna inom det område som tagits i anspråk.

Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag när det gäller de ändamål för vilka renskötselrätten skall kunna upphävas. Till skillnad från utredningen anserjag emellertid att regler om detta och för bestämmande av ersättningen även i fortsättningen skall finnas i rennäringslagen. Ett skäl för en sådan ordning är att de ersättningsbestämmelser som finns i rennäringslagen enligt min mening bättre tillgodoser samernas intressen än vad enbart expropriationslagens betämmelser skulle göra. Sålunda er- sätts enligt 285 rennäringslagen inte bara skada utan också olägenhet som kan följa av att renskötselrätten upphävs. Någon ersättning för olägenhet lämnas inte enligt expropriationslagen. Bestämmelsen i 275 rennärings- lagen, som ger regeringen möjlighet att besluta om skadeförebyggande åtgärder, kan också tänkas innebära en för samerna fördelaktigare skade- reglering än den som kan ske med tillämpning av enbart expropriations- lagen. Enligt den sistnämnda lagen förutsätter nämligen sådana åtgärder åtaganden av den exproprierande. Det bör understrykas att utöver dessa bestämmelser gäller enligt 295 rennäringslagen reglerna i expropriations- lagen om bl.a. ersättning vid expropriation av särskild rätt till fastighet (JoU 1971137 s.44—45).

Med anledning av vad jag nu har anfört förordar jag att 265 rennärings- lagen ändras så att renskötselrätt kan upphävas bara om det behövs för sådant ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen. Bestämmelserna i 27 — 29 55 rennäringslagen bör kvarstå oförändrade.

Jag utgår från att renskötselrätt även fortsättningsvis kommer att upphä- vas ytterst sällan. Det kan förutsättas att den åtgärden tillgrips först sedan överenskommelse med berörd sameby inte kunnat träffas.

• Sida 28
•  Original

3.4. Ökat skydd för renskötselrätten

Mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i rennäringslagen som på åretruntmarkerna förbjuder ingrepp som innebär avsevärd olä- genhet för renskötseln skärps till att gälla också andra åtgärder än sådana som innebär en ändrad användning av marken.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en ändring i skogsvårdslagen som innebär att viss slutavverkning och därmed sammanhängande åtgär- der inte får vidtas inom åretruntmarkerna utan skogsvårdsstyrelsens till- stånd. Tillståndskravet föreslås gälla avverkningar på brukningsenheter större än 500ha, om avverkningen omfattar mer än 20 ha skog eller ansluter till kalmark eller plantskog som tillsammans med avverkningen kommer att omfatta mer än 20 ha. Oavsett brukningsenhetens storlek och avverkningens omfattning skall tillståndskravet också gälla slutavverk- ningar som berör rastställe. arbetshage eller flyttled. Tillstånd skall enligt förslaget ges, om inte avverkningen medför bortfall av renbete som inte kan ersättas av alternativa betesområden eller omöjliggör sedvanlig sam— ling och flyttning av renhjord.

Remissinstanserna: Remissutfallct är splittrat. Flera remissinstanser av- styrker förslaget. bl.a. med hänvisning till att utredningen överbetonat skogsbrukets negativa verkningar för renskötseln. Av de remissinstanser som tillstyrker den föreslagna tillståndsprövningen är det flera som ifråga- sätter det lämpliga i att låta skogsvårdsstyrelsen bli tillståndsmyndighet. Svenska samernas riksförbund anser att det av utredningen framlagda. förslaget utgör ett minimikrav för vad som erfordras för att förhållandet mellan de olika näringarna skall kunna lösas vid konfiiktsituationer. Skälen för mitt förslag: Som framgår av min redogörelse i det föregående kan en markägare. som avser att använda sin mark för ett ändamål som är oförenligt med fortsatt renskötsel. under vissa förutsättningar få rensköt- selrätten upphävd. För att en markägare inte skall kunna kringgå bestäm- melserna om upphävande av renskötselrätten och den därmed förenade ersättningsskyldigheten finns en särskild skyddsregel i 305 rennärings- lagen. Bestämmelsen förbjuder markägaren att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete. För bestämmelsen i 305 gäller vissa begränsningar. Regeln gäller bara på åretruntmarkerna och avser enbart sådan mark som faktiskt används för renskötsel. Det som förbjuds är bara sådana åtgärder som innebär avsevär- da olägenheter för renskötseln. Uttryckligt undantag görs också för sådana . företag som prövas i särskild ordning. Enligt vissa lagar t. ex. vattenlagen. väglagen och gruvlagen prövas markanvändningen genom ett särskilt för- farande, i vissa fall av domstol, i andra fall av andra myndigheter. Genom undantagen undviks en dubbelprövning.

[ dess nuvarande lydelse innebär 305 ett förbud mot att ändra använd- ningen av marken på ett sätt som är till men för renskötseln. Bestämmel— sen kan emellertid inte utan vidare tolkas med hjälp av den innebörd som begreppen ”pågående markanvändning” och ”ändrad markanvändning”

• Sida 29
•  Original

har fått i senare lagstiftning. Det är därför oklart i vilken utsträckning bestämmelsen är tillämplig på olika åtgärder SOm vidtas inom skogsbruket. 1 förarbetena till rennäringslagen (prop. l97l:51 s. 130) uttalades att t. ex. införandet av nya metoder i skogsavverkningen inte borde drabbas av förbudsregeln. Närjordbruksutskottct (JoU 1971 : 37) behandlade proposi- tionen förelåg ett motionsyrkande att riksdagen skulle uttala att kalhugg- ning, hygg'esbränning och växtbekämpning skulle omfattas av förbudsre- geln. l motionen framhölls att dagens moderna skogsbruk kunde medföra betydande ingrepp i renskötseln och att framför allt stora kalhyggen. hyggesbränning och giftbesprutning hade gett upphov till avsevärda in- skränkningar i t.ex. vinterbetesmarkerna. Utskottet ansåg det emellertid vara svårt att generellt fastslå att en viss form av markanvändning innebär avsevärd olägenhet för renskötseln. Utskottet menade därför att frågan vad som är— sådan olägenhet måste avgöras från fall till fall och avstyrkte därför bifall till motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Justitieombudsmannen (JO) har behandlat frågan om vad som skall anses innebära ändrad markanvändningi ett uttalande från år 1973. Enligt JO kan en hyggesplöjning i princip innebära att förbudet mot ändrad markanvändning överträds. Avgörande är enligt JO om renbetet förstörs för lång tid framåt och detta medför avsevärd olägenhet för renskötseln.

Rennäringslagen innehåller inte några sanktionsbestämmelscr knutna till förbudsregeln i_ 305. Om inte markägaren självmant iakttar förbudet mot åtgärder- som skadar renskötseln, måste följaktligen den berörda sa- mebyn vända sig till domstol för att få frågan prövad. Rättspraxis är, som utredningen konstaterat, mycket sparsam.

Tillämpningen av 309" rennäringslagen har föranlett vissa uttalanden av domstol, i'två rättegångar som ännu inte är avslutade. 1 ett av fallen hävdar den berörda samebyn att en skogsavverkning strider mot 305 och byn har yrkat att- avverk-ning inte får ske förrän lagakraftägandc dom föreligger. Frågan grn denna säkerhetsåtgärd har prövats av tingsrätt och hovrätt. Tingsrätten fann att samebyn inte visat sannolika skäl för Sill fastställelse- talan och lämnade begäran om avverkningsförbud utan bifall. Beslutet fastställdes av hovrätten. Hovrätten uttalade att samebynlinte visat sanno- lika skäl för påståendet att de aktuella avverkningarna innebar ändrad markanvändning enligt 309' rennäringslagen. Hovrätten påpekade att ”nya avverkningar cller avverkningsmetoder i och för sig kan innebära ändring av markanvändningen i rennäringslagens mening”. I detta fall var dock avverkningarna. i förhållande till samebyns sammantagna betesarealer, av mycket begränsad storlek. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd. Målet är i huvudsaken inte avgjort i tingsrätten.

Jag har i avsnitt 3.2 pekat på svårigheterna att precisera det skydd renskötselrätten ger gentemot markägaren. Det är angeläget att understry- ka att bestämmelsen i 305 rennäringslagen inte ger något uttömmande svar på den frågan. Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:5 1) är bestämmelsen inte avsedd att fungera som en materiell regel som fastslår vilka intrång de renskötande samerna är skyldiga att tåla utan ersättning. Man måste enligt uttalandena i propositionen skilja mellan

• Sida 30
•  Original

frågan huruvida det är tillåtet att ändra markens användning eller inte och den vidare frågan om och i vad mån rätt till ersättning för intrång i renskötselrätten föreligger.

Som jag redan har nämnt är 309 rennäringslagen närmast att se som ett komplement till bestämmelsen i Zöå om upphävande av renskötselrätten. Tillsammans ger bestämmelserna samerna ett skydd mot ett markutnytt- jande som är till hinder för fortsatt renskötsel. Därutöver kommer emeller- tid. utan att frågan är reglerad i rennäringslagen. att åtgärder av mindre ingripande slag kan leda till att markägaren blir skadeståndsskyldig gent- emot samerna.

Jag delar utredningens uppfattning att de nuvarande bestämmelserna är otillräckliga när det gäller skyddet för renskötselrätten mot vissa åtgärder i skogsbruket. Renskötselrätten framstår efter högsta domstolens dom i skattefjällsmålct som en betydligt mer konkret och påtaglig bruksrätt än den gjorde vid tiden för rennäringslagens tillkomst. Det har till följd att samerna som bärare av bruksrätten på civilrättslig grund kan göra anspråk på ett bättre skydd mot ingrepp i deras rätt än det som hittills förelegat. Det är emellertid. som jag redan har påpekat. en vansklig uppgift att reglera förhållandet mellan de båda rättighetshavarna. dvs. markägaren och utövaren av renskötselrätten.

Det förekommer att rertbctcsmark tas i anspråk för företag som innebär att mark exploateras och därmed permanent undandras renskötseln. Re- gelmässigt prövas sådana företag enligt särskild lagstiftning som är anknu- ten till skyddsreglcrna i lagen (1987: 12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). Bestämmelserna innebär i allmänhet att företagets tillåtlig- het prövas med avseende bl.a. på det intrång företaget kan innebära för renskötseln. Tillåts företaget bestäms ersättning för det intrång som upp- står.

Skogsbruket kan inte jämställas med sådana exploaterande företag. Vis- sa åtgärdcr i skogsbruket kan emellertid innebära att de naturliga förutsätt- ningarna för att utöva renskötselrätten på en fastighet omintetgörs för en mycket lång. tid. Den som utövar renskötselrätten måste då ges en möjlig- het att få komma till tals och hävda sin rätt gentemot markägaren. Det ligger då nära till hands att hänvisa till'30å rennäringslagen. Som framgår av min redogörelse i det föregående är emellertid den bestämmelsen utfor- mad på ett Sätt som gör den mindre väl ägnad att vara skyddsregel mot åtgärder i skogsbruket. Valet står då mellan att ändra bestämmelsen eller välja någon annan lösning för att förstärka skyddet för renskötseln.

När det gäller en lagstadgad samrådsskyldighct harjag inte någon annan uppfattning än utredningen när det gäller skogsbruket inom åretruntmar- kcrna. Jag lägger i dag fram förslag om detta i en proposition om skogsbru- ket i ljällnära skog.

När det gäller utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsen bör pröva till- låtligheten av vissa avverkningar lades i lagrådsremissen fram ett förslag som skiljer sig från utredningens. Där förordades i stället en ändring av 305 av innebörd att pragrafen i fortsättningen skall gälla också annat markut- nyttjandc än sådant som innebär att användningen av marken ändras. För- Slaget syftade till att undanröja varje tvivel om bestämmelsens tillämplighet

• Sida 31
•  Original

när det gäller åtgärder i skogsbruket. För att ytterligare förtydliga tillämp- ningsom rådet förordadejag att paragrafen i ett andra stycke skulle komplet- teras mcd exempel på vad som skall anses vara otillåtet. Exemplet formu- _ lerades till att gälla skogsavverkning och därmed sammanhängande åtgär- der som antingen medför ett sådant väsentligt bctesbortfall att möjligheterna påverkas att hålla tillåtet renantal eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar. 1 den samtidigt framlagda lagrådsremissen om skogsbruket i fjällnära skog föreslogjag en ny bestämmelse i skogsvårds- lagen. Enligt den bestämmelsen skall skogsvårdsstyrelsen i beslut om till- stånd till avverkning i svårföryngrad skog närmare ange vilka hänsyn som skall tas till rennäringen som allmänt intresse när tillståndet tas i anspråk. Lagrådet har haft invändningar mot mina förslag i den här delen. Lagrådet har inte godtagit tankegången att den nyssnämnda föreslagna bestämmelsen i skogsvårdslagen. i motsats till 305 rennäringslagen. kan sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Bestämmelserna måste enligt lagrådet som helhet främst anses innebära en gränsdragning mellan två enskilda intressen, skogsbruksintrcssct och rennäringsintressct. Från den utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning att splittra bestämmelserna om skogsavverkningar på de två skilda lagarna. Lagrådet framhåller att det därför måste vara en stor fördel om en bedömning enligt det föreslagna andra stycket i 30% rennäringslagen kan göras i tillstånds- ärendet i stället för att samebyn skall vara hänvisad till att väcka talan vid domstol, i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Lagrådet har förkla- rat sig dela uppfattningen att det kan ifrågasättas om skogsvårdsstyrelsen är den lämpliga myndigheten att göra en civilrättslig bedömning av vad renskötselrätten innefattar. Efter att ha övervägt också ett annat alternativ har lagrådet emellertid funnit att den bästa lösningen i en svår lagstift- ningsfråga är att anförtro skogsvårdsstyrelscn uppgiften att i tillstånds- ärendena göra den prövning som är förutsatt i det föreslagna andra stycket i 30ä rennäringslagen. Enligt lagrådet beskriver bestämmelsen åtgärder som är så ingripande att det inte gärna kan röra sig om några mer kompli- cerade avvägningar. Lagrådet har hänvisat till att de skogsvårdande myn- digheterna uppenbarligcn utöver sin ingående skogliga kompetens också har en stor erfarenhet av hur naturvårds- och rennäringsintressena skall beaktas i skogsskötseln. Lagrådet påpekar också att det är av betydelse att en i år beslutad ändring i skogsvårdslagen innebär att Skogsstyrelsens beslut i enskilda ärenden i fortsättningen kan överklagas till förvaltningsdomstol. Enligt lagrådet bör följaktligen det föreslagna andra stycket i 30 & rennärings- lagen utgå och ändring i enlighet med lagrådets förslag i stället göras i skogsvårdslagcn. Som framgår av den samtidigt framlagda pr0positionen om skogsbruket i fjällnära skog delar jag inte till alla delar lagrådets uppfattning om karaktären av de föreslagna hänsynsreglerna till förmån för rennäringen. Jag är emellertid beredd att godta lagrådets förslag till ändringar i skogsvårdslagen och rennäringslagen. Dcn ändring som bör göras i 305 rennäringslagen är följaktligen endast att det bör klarläggas att paragrafens tillämpningsområde inte är begränsat

• Sida 32
•  Original

till att gälla ändrad markanvändning. Detta mot bakgrund av den inne- börd begreppet fått i senare lagstiftning. Eftersom bestämmelsen i övrigt lämnas oförändrad kommer den liksom hittills bara att gälla allvarligare intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel. Paragrafen skall också fortsättningsvis vara ett komplement till reglerna om upphä- vande av renskötselrätten. Bestämmelsen skall liksom hittills inte gälla företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Till sådana företag får i fortsättningen räknas slutavverkningar inom den del av åretruntmar- kerna som ligger inom området för svårföryngrad skog. I enlighet med lagrådets förslag skall tillåtligheten när det gäller dessa avverkningar, även med avseende på rennäringens intressen, prövas enligt skogsvårdslagen av skogsvårdsstyrelsen. När det gäller skogsbruket kan 305 rennäringslagen därföri fortsättningen närmast bara få aktualitet inom den del av åretrunt- markerna som ligger utanför det svårföryngrade området. De bestämmel- ser som föreslås gälla för skogsvårdsstyrelsens prövning bör kunna vara till ledning vid en domstolsprövning enligt 30% när det gäller den nyssnämnda delen av åretruntmarkerna.

Hänvisningar till S3-4

• Prop. 1990/91:4: Avsnitt 8, J ordbruksdepartementet, 6

3.5. Rennäringens folkrättsliga skydd

Min bedömning: Rennäringen har i gällande lagstiftning ett starkare skydd än vad som kan anses följa av folkrätten. Lagstiftningen behöver därför inte ändras för att stärka det folkrättsliga skyddet.

Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i rennärings- lagen. naturresurslagen och expropriationslagen tas in bestämmelser som erinrar om att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång som äventyrar det fortsatta utövandet av rennäringen.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som avstyrker försla- get anser att rennäringens intressen vid planläggning eller tillståndspröv- ning redan i dag beaktas på ett sätt som torde gå längre än vad den folkrättsliga skyddsregeln kräver. Svenska samernas riksförbund anser att resurser måste tillföras samebyarna så att markanvändningsplaner och konsekvensbeskrivningar kan göras inför aktuella exploateringar. Det bör enligt förbundet också räcka med att samebyn gör sannolikt att angiven effekt uppstår för att skyddsregeln skall kunna tillämpas.

Skälen för min bedömning: FN antog år 1965 en konvention om avskaf- fande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonven- tionen) och år 1966 dels konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, dels konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rät- tigheter. I konventionerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratificerat dessa även för samerna viktiga konventioner. Sär- skilda kommittéer har upprättats enligt konventionerna med uppgift att övervaka att konventionsstatema fullgör sina åtaganden enligt konventio- nerna. De kommittéer som har upprättats enligt rasdiskriminerings- konventionen och konventionen om medborgerliga och politiska rättighe-

• Sida 33
•  Original

ter kan också pröva klagomål från enskilda över påstådda konventions- brott i den mån konventionsstaten erkänt sådan klagorätt. Detta är fallet med bl. a. Sverige.

Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhind- ra alla former av diskriminering på grund av bl. a. etniskt ursprung. Samer- na är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen åläg- ger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konventions- staterna skall således vidta ””särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska. kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfreds- ställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt likaberättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”. Den positiva särbe- handlingen enligt konventionen kan upphöra först när syftet med åtgärden uppnåtts.

Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om folkens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige torde inte utgöra ett "folk” i konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt sådana minoriteter — folkgrupper — som inte kan åberopa artikel 1. Enligt ' artikeln får etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Artikel 27 innebär ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kultur- begreppet bör _härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förutsättningar för kulturen, t. ex. samernas rennäring. Det är enligt same- rättsutredningen svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 ger för t. ex. rennäringen. Konventionsbestämmelsen torde dock i vart fall skydda mot allvarligare ingrepp, som påtagligt skulle försvåra näringens bedrivande.

FN:s kommitté upprättad enligt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har också bl.a. haft att pröva klagomål enligt artikel 27 mot Sverige från enskild same som nekats medlemskap i sameby. och därmed även rätten att bedriva renskötsel enligt rennäringslagen. Kom- mittén ansåg dock inte att någon kränkning av artikeln skett (Målet Kitok ./. Sverige, No. l97/l985). Kommittén uttalade emellertid betänkligheter över avsaknaden i lagstiftningen av objektiva kriterier för fastställande av vem som skall anses som same. dvs. tillhörig en etnisk minoritet. Frågan om vem som skall anses vara same och därmed ha renskötselrätt harjag berört i avsnitt 3.2.

Enligt samerättsutredningen är det också svårt att närmare ange hur långt det folkrättsliga skyddet sträcker sig. Det som skyddas är förutsätt- ningarna för den samiska kulturen. Samekulturen är emellertid inte homo- gen i den meningen att den tar sig likadana uttryck inom hela det samiska bosättningsområdct. De olika samiska språken eller dialekterna är exem- pel på samekulturens mångfald. Samekulturens känslighet för yttre stör- ningar kan därför variera från ett område till ett annat. Exempelvis kan ingrepp i det sydsamiska området. vars kultur redan utsatts för stora prövningar, mycket snart utgöra ett hot mot den kulturen. Man kan därför

• Sida 34
•  Original

inte säga att samekulturen som sådan tål att rennäringen i ett visst antal samebyar slås ut.

Hänvisningar till S3-5

Sammanfattningsvis gör utredningen den bedömningen att folkrättsligt skydd enligt artikel 27 gäller den samiska kulturen och förutsättningarna för denna, vilket även torde innefatta rennäringens markutnyttjande. Det- ta skydd bör kunna påräknas först vid så stora intrång att rennäringens fortbestånd äventyras.

Samcrättsutredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att det i författning bör slås fast att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång som hotar rennäringens existens. Utredningen föreslår därför en bestämmelse som anger att åtgärder som äventyrar förutsättningarna för det fortsatta utövandet av rennäringenlinte får tillåtas. Bestämmelsen bör enligt utredningen tas in i rennäringslagen, expropriationslagen och lagen om hushållning med naturresurser, m.m. (NRL).

Själv gör jag följande bedömning. Enligt samerättsutredningen går det inte att generellt uttala sig om hur stora markförlusterna måste vara innan ett folkrättsligt skydd kan påräknas. eftersom känsligheten för ingrepp varierar från område till område. Jag delar uppfattningen att det är svårt att precisera det folkrättsliga skydd samerna har i egenskap av urbefolk- ning och inhemsk minoritet. Statsmakterna har emellertid i olika samman- hang slagit fast sambandet mellan den samiska kulturen och rennäringens fortlevnad. Detta har även kommit till uttryck i lagstiftningen.

l prop. l976/77z80 om insatser för samerna slås fast att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige som. i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land, intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolk- ningen och mot andra minoritetsgrupper. [ propositionen uttalades vidare att en avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen.

Enligt 1 kap. 25 fjärde stycket regeringsformen bör etniska. språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. I förarbetena till stadgandet uttalas att ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning och även innefatta den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt (prop. l975/76: 209).

Enligt Zkap. 59" lagen (1987212) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) skall mark- och vattenområden som har betydelse för rennä- ringen så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Område som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot sådana åtgärder. [ förarbetena till lagen konstateras att rennä- ringen är en förutsättning för den samiska kulturen. Det erinras om att riksdagen i olika sammanhang har uttalat att den samiska kulturens fort- levnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker tillgång till sådana områden inom både åretruntmarkerna och vinter- betesmarkema som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva renskötsel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder, särskilt sådana avsnitt där på grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det

• Sida 35
•  Original

kan också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda betesförhållanden. De viktigaste delarna av renskötselmarkerna bör därför enligt förarbetena till lagen ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering. Det är därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig och samekulturens fortbestånd därmed garanteras. Departementschefen anförde vidare att med hänsyn härtill sådana områden som har avgörande betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby får anses vara av riksintresse. l NRL borde därför föreskrivas att dessa områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Härigenom kan. enligt departementschefen. staten också in- gripa i den kommunala planläggningen om den skulle strida mot denna föreskrift.

[ sammanhanget bör också påpekas att i 3kap. 59" NRL skyddas de 13 s.k. obrutna fjällområdena mot åtgärder som kan förändra områdenas karaktär. Dessa områden omfattar såväl åretruntmarker som vinterbetes- marker. Bestämmelserna i NRL skall iakttas vid prövning av exploate- ringsföretag och andra ingreppi miljön enligt andra lagar. ] 3 kap. 69' NRL räknas dessutom ett antal vattenområden upp där vattenföretag i princip inte får utföras. Flertalet av vattenområdena är helt eller delvis belägna inom renskötselområdet.

Enligt min mening innebär de nu redovisade bestämmelserna och utta- landena i förarbetena till NRL ett skydd för rennäringens markanvänd- ning som är betydligt starkare än det som får anses föreligga med stöd av folkrätten. Det är därför inte nödvändigt att införa något stadgande om folkrättsligt skydd i NRL.

Expropriationslagen är inte anknuten till NRL. Föredragande statsrådet anförde i prop. l985/86:3 att de ändamål för vilka expropriation kan ske som regel kräver att tillstånd söks enligt någon av de lagar som är anknutna till NRL. Tillståndsprövningen i expropriationsärendet inrymmer en all- män prövning av lämpligheten av och möjligheterna att genomföra ex- propriationsändamålet, vilket gör det naturligt att NRL:s regler vägs in i prövningen. De markanvändningsförändringar som expropriationen leder till kommer att mera i detalj prövas enligt de lagar som reglerar själva verksamheten. Mot bakgrund av vad jag tidigare uttalat om det skydd NRL ger för rennäringen, anser jag det inte nödvändigt att i expro- priationslagen införa något stadgande om ett sådant folkrättsligt skydd.

Samerättsutredningen anför vad gäller den föreslagna folkrättsliga skyddsregeln i rennäringslagen att tillämpningsområdet blir begränsat. Utredningen ser huvudsakligen regeln som en garanti mot framtida för- fattningsändringar som kan förta effekten av den folkrättsliga skyddsregeln iNRL.

En prövning enligt NRL ger visserligen inte något absolut skydd för rennäringen när rennäringsintresset ställs mot något annat intresse. För egen del har jag dock svårt att föreställa mig vilka ingrepp som skulle kunna vara av så allvarligt slag att samekulturens förutsättningar äventy- ras utan att ingreppet skulle behöva prövas enligt NRL eller plan- och bygglagen, vilken är anknuten till NRL. Jag kan därför inte finna att en

Prop. 1990/9124

• Sida 36
•  Original

folkrättslig skyddsregel i rennäringslagen skulle få någon praktisk betydel- se. lnte heller delarjag uppfattningen att den skulle ha någon självständig betydelse som garanti mot framtida författningsändringar. Det folkrättsli- ga skyddet gäller för övrigt gentemot lagstiftningsåtgärder oavsett om en skyddsregel som erinrar härom införs eller inte.

3.6 Ersättningsbestämmelser m.m.

Min bedömning: Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för intrång i renskötselrätten införs inte i rennäringslagen.

Samerättsutredningens förslag: Några särskilda ersättningsregler föreslås inte. men däremot särskilda bestämmelser för hur rättegångskostnaderna skall fördelas i mål om ersättning för skada på renskötselrätten. Som huvudregel skall gälla att den skadeståndsskyldige skall svara för kostna- derna i enlighet med expropriationslagens regler. Särskilda regler föreslås för att förhindra okynnesmål. När det gäller mål om skada till följd av skogsavverkning eller annan skogsbruksåtgärd föreslås att vardera parten skall bära sina kostnader.

Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen att några sär- skilda ersättningsregler inte behövs i rennäringslagen. Hovrätten för Övre Norrland anser att det bör klarläggas i vad mån skadeståndsskyldighet föreligger för bl.a. sådana ingrepp som inte är så långtgående att de omfattas av förbudsregeln i 305 rennäringslagen. Vad gäller frågan om rättegångskostnader i mål om skada på renskötselrätten är meningarna delade bland det fåtal remissinstanser som uttalat sigi frågan.

Skälen för min bedömning: Jag har i avsnitt 3.2 föreslagit att det i rennäringslagen uttalas att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastig- het. En sådan rättighet kan i princip varken helt eller delvis tas ifrån innehavaren utan ersättning. Detta gäller oavsett genom vilket förfarande eller i vilka former som intrånget i renskötselrätten kommer till stånd.

Enligt 289" rennäringslagen lämnas ersättning för skada eller olägenhet för renskötseln och för samebymedlems rätt till jakt eller fiske vid upphä- vande av renskötselrätt. Även när renbetesmark tas i anspråk enligt andra lagar är sameby eller medlem i sameby berättigad till ersättning för ska- dan.

Ersättningen vid upphävande av renskötselrätt bestäms enligt 295 med stöd av expropriationslagens bestämmelser om expropriation av särskild rätt till fastighet i tillämpliga delar. Enligt 285 andra stycket tillfaller ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person den drabbade samebyn och samefonden med hälften vardera. om det inte finns särskilda skäl för annan fördelning. Detta innebär att. när regeringen har förordnat om upphävande av renskötselrätt. så skall den för vars skull renskötselrätten upphävs, på samma sätt som vid expropriation, fullfölja saken genom att väcka talan vid fastighetsdomstolen och där skall ersätt- ningsfrågan prövas. Det innebär också att den som får renskötselrätten

• Sida 37
•  Original

upphävd får Svara för samtliga rättegångskostnader i fastighetsdomstolen. Om den som exproprierar överklagar till högre rätt får han svara för motpartens kostnader där. Sina egna kostnader får han under alla förhål- landen svara för.

Ersättning för intrång i renskötselrätten kan även bestämmas enligt de lagar där tillåtligheten av en åtgärd prövas i särskild ordning, exempelvis enligt vattenlagen. I rättspraxis tillämpas i dessa fall en fördelning av ersättningen enligt 285 andra stycket, så att berörd sameby och samefon- den erhåller ersättningen med hälften vardera.

När det gäller ersättning för intrång av nyttjanderättsupplåtelser på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedel- bara disposition och på renbetesfjällen har en annan lösning valts i rennä- ringslagen. Enligt 32å rennäringslagen får en nyttjanderättsupplåtelse ske på dessa områden om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Om upplåtelsen inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsav- verkning skall den ske mot avgift om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar skall staten betala ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Föredragande statsrådet anförde i förarbetena till rennäringslagen (prop. l97l:51 s. 111) att kompensation till samerna för upplåtelsen bör utgöras av avgiften för nyttjanderättsupplåtelsen. Kan samerna visa att de lidit större förlust genom upplåtelsen än som svarar mot nämnda belopp, bör de kunna få förlusten ersatt. Enligt min mening finns det inget skäl att ändra eller precisera dessa bestämmelser.

Den fråga som samerättsutredningen behandlar gäller frågan om ersätt- ning för sådant intrång som inte prövas enligt någon särskild lagstiftning och som sker utan att renskötselrätten upphävs. Som jag redan nämnt kan varje intrång i renskötselrätten i princip grunda rätt till skadeersättning (avsnitt 3.4). En åtgärd som medför skada på renskötselrätten behöver alltså inte vara så ingripande att den omfattas av förbudsregeln i 309" rennäringslagen för att vara skadeståndsgrundande.

I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136) konstaterades att självklart också andra konfliktsituationer än de som reglerades i de föreslagna lagbestämmelserna kunde uppkomma. Föredraganden uttalade att det lika självklart står öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i renskötselrätten att väcka talan vid domstol. Sådan talan kan gå ut på ersättning. förbud eller skadeförebyggande åtgärder. Föredraganden förklarade att man övervägt om det var möjligt att i lagen ta in en bestämmelse som anger att förhållandet mellan fastighetsägare eller nyttjanderättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å andra sidan bör bygga på principen om strikt ansvar, alltså ansvar obero- ende av uppsåt eller vårdslöshet. Någon sådan bestämmelse föreslogs emellertid inte. Som skäl till detta hänvisade föredraganden bl.a. till svårigheterna att avgränsa och precisera en regel av det angivna slaget. Frågorna överlämnades till rättspraxis.

Samerättsutredningen har alltså på nytt tagit upp frågan om en särskild skadeståndsregel i rennäringslagen men avstått från att lägga fram något sådant förslag. Utredningen anför som motiv för detta att det möter stora

• Sida 38
•  Original

svårigheter att utforma regler för hela renskötselområdet, eftersom ren- skötselrätten uppvisar olika sårbarhet på olika områden och toleransnivån gentemot motstående intressen också med nödvändighet varierar. Det naturliga är då enligt utredningen att de olika situationer som kan uppstå får sin belysning genom rättspraxis.

För min egen del görjag följande bedömning. Jag har i det föregående pekat på svårigheterna att precisera det skydd renskötselrätten ger gent- emot markägare och nyttjanderättshavare. Det är enligt min mening inte möjligt att med någon generell giltighet konkret ange arten och graden av det intrång i renskötselrätten som kan medföra ersättningsskyldighet.

Jag delar därför samerättsutredningens uppfattning att rennäringslagen inte bör innehålla några bestämmelser om ersättning för sådana fall. Det får i stället ankomma på domstolarna att avgöra när ett intrång har skett i renskötselrätten och hur stor ersättningen då skall vara.

Jag är emellertid inte beredd att ansluta mig till samerättsutredningens förslag om särskilda rättegångskostnadsregler i skadeståndsmål som rör intrång i renskötselrätten. Utredningens förslag innebär med en viss modi- fiering att en markägare eller en nyttjanderättshavare i rättegångskost— nadshänseendejämställs med den som sökt och fått tillstånd till expropria- tion. Enligt min mening finns det inte någon grund för en sådan särregle- ring av tvister mellan olika rättighetshavare till en fastighet. Jag anser inte heller att det finns tillräckliga motiv för att införa någon särskild kostnads- regel för skadeståndstvister i anledning av åtgärder i skogsbruket.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om s.k. faktiskt förfo- gande vad gäller statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjäl- len. Som jag anfört ovan skall en upplåtelse av dessa marker i princip ske mot en avgift. Regeringen medgav emellertid iett beslut år 1977 länsstyrel- sen i Norrbottens län rätt att utan avgift disponera viss staten tillhörig mark ovanför odlingsgränsen för parkerings- och rastplatser efter Grad- disvägen i Arjeplogs kommun. Regeringen anförde att upplåtelsereglerna i 32—34 äe” rennäringslagen inte är tillämpliga i sådana fall då annan statlig myndighet än den som förvaltar marken önskar ta marken i anspråk för visst ändamål. Detta ianspråktagande får dock inte stå i strid med bestäm- melserna i 30,5 rennäringslagen. Om berörd sameby anser att den ändrade markanvändningen kommer att innebära skada eller olägenhet kan byn enligt beslutet söka åstadkomma en frivillig överenskommelse i ersätt- ningsfrågan med den ianspråktagande myndigheten eller väcka talan vid domstol. Den av regeringen uppställda principen har kallats regeln om faktiskt förfogande.

Det faktiska förfogandet är enligt min mening närmast att se som en förfaranderegel när statlig mark ovanför odlingsgränsen eller på renbe- tesfjällen behöver tas i anspråk av statlig myndighet. Vad jag i det föregå- ende har anfört om samernas rätt till ersättning för intrång i renskötselrät- ten gäller självfallet också när det är fråga om faktiskt förfogande. Jag har i avsnitt 3.4 föreslagit ändringar i 305 rennäringslagen för att öka skyddet för renskötselrätten. Även dessa bestämmelser är tillämpliga i fråga om faktiskt förfogande. Jag anser mot den bakgrunden att några preciseringar

• Sida 39
•  Original

i rennäringslagen inte behöver göras vad gäller en statlig myndighets förfogande av dessa marker.

Avslutningsvis vill jag klargöra vilka som enligt min mening kan vara berättigade till ersättning vid intrång i renskötselrätten. Efter beslut av 1943 års riksdag sammanfördes jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfond till en gemensam fond som fick namnet statens lappfond. Fon- den erhöll genom 1971 års rennäringslagstiftning namnet samefonden. Enligt 285 andra stycket rennäringslagen erhåller samefonden hälften av ersättningen för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person när renskötselrätt upphävs. Bestämmelsen tillämpas i rättspraxis så. att hälften av intrångsersättningen tillfaller samefonden även när det inte är fråga om upphävande av renskötselrätt. Bakgrunden till bestämmelsen är den, att renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en för folk- gruppen kollektiv rätt och inte enbart en särskild sameby eller dess med- lemmar. Detta är av grundläggande betydelse för frågan om vem som är skadelidande och vem som är rätt mottagare av ersättningen. Den del som tillfaller samefonden blir enligt förarbetena till rennäringslagen ett skydd för den kollektiva folkgruppsrätten, medan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersättning för dem som vid skadetillfa'llet driver renskötsel inom en sameby. Jag avser inte att föreslå någon förändring i detta avseende. Sakägare i fråga om intrång i renskötselrätten är därför även i fortsättningen sameby och enskild samebymedlem samt i fråga om ersättning för intrånget även samefonden.

3.7 Åtgärder vid för högt renantal

Mitt förslag: Lantbruksnämnden skall vid fastställande av högsta renantal för en sameby ta skälig hänsyn till andra intressen. Länssty- relsen skall kunna förelägga en sameby att vid vite minska antalet renar om byn håller fler renar på bete än vad lantbruksnämnden bestämt. Ett vitesföreläggande skall även kunna riktas mot en en- skild renägare som har fler renar än vad samebyn bestämt. En sameby skall vid vite kunna föreläggas att hålla årlig renräkning och att upprätta renlängd. Länsstyrelsen skall underrättas om tid och plats för renräkning samt kunna kontrollera att renräkningen sker på ett korrekt sätt.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom såvitt avser skyldighet att underrätta länsstyrelsen om tid och plats för renräkning.

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks av re- missinstanserna. Flera remissinstanser har efterlyst möjligheten att kon- trollera att det uppgivna renantalet är korrekt. Svenska samernas riksför- bund anser att högsta tillåtna renantal bör bestämmas med utgångspunkt i tillgängliga betesresurser. varför betesinventeringarna måste få hög priori- tet.

• Sida 40
•  Original

Skälen för mitt förslag: 1 rennäringslagen finns ett flertal bestämmelser om hur renantalet skall bestämmas och kontrolleras. Lantbruksnämnden bestämmer enligt 155 andra stycket det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde. Nämnden kan enligt 155 tredje stycket förordna om inskränkningar i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller i övrigt främja renskötseln. Samebyn kan enligt 355 första stycket bestämma hur många renar en medlem högst får inneha eller meddela andra föreskrifter om innehavet. Räkning av samebyns renar skall enligt 665 ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Lantbruksnämn- den kan på samebyns begäran medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum. Enligt 685 skall renlängd upprättas på grundval av renräk- ningen. Den skall fastställas av bystämman, som kan besluta om rättelser av renlängden. Medlem i sameby kan enligt 955 dömas till böter om han uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid renräkning- en eller vid upprättande av renlängd.

Som framgår av min redogörelse finns det i rennäringslagen inte några direkta sanktionsbestämmelser som kan användas mot en sameby som inte följer lantbruksnämndens beslut om högsta renantal. Samebyn kan inte heller vidta några åtgärder mot den enskilde renägare som inte följer byns föreskrifter om renantalet. Lantbruksnämnden kan inte framtvinga en renräkning. Samebyn har ingen skyldighet att överlämna renlängden till lantbruksnämnden. Nämnden kan därför inte kontrollera renantalet och har inte heller rätt att kontrollera uppgifterna i renlängden genom egen renräkning eller liknande kontrollåtgärd. Rennäringslagen innehåller dock en bestämmelse som något närmare bör beröras i detta sammanhang. Det gäller förordnande av syssloman för sameby.

Är renskötseln inom samebyns betesområde bristfällig och har överens— kommelse inte träffats om rättelse. kan enligt 725 andra stycket länsstyrel- sen efter anmälan av lantbruksnämnden förordna en syssloman. Dennes uppgift är bl. a. att omhänderta renskötseln i byn. Lantbruksnämnden kan inte på eget initiativ ta upp saken. Det krävs en begäran från en sameby- medlem eller någon annan vars rätt berörs. Sysslomannens ställning blir närmastjämförlig med en konkursförvaltares. Han övertar huvuddelen av både bystämmans och styrelsens befogenheter. Sysslomannen kan således besluta om begränsningar i en renägares reninnehav. Men lika litet som bystämman kan han tillgripa några sanktionsmedel mot den renägare som inte följer beslutet.

Länsstyrelsen kan vidare enligt 715 besluta om slakt av renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. Slakt kan alltså inte tillgripas enbart av det Skälet att renantalet är högre än föreskrivet. Vanligtvis för dock ett för stort renantal med sig det slag av olägenheter som nämns i paragrafen. Sådan slakt kan därför sägas vara ett indirekt sanktionsmedel vid för högt renantal. Det bör noteras att slakt inte kan tillgripas mot enskild renägares renar.

1 1928 års renbeteslag fanns bestämmelser som gjorde det möjligt för länsstyrelsen att vid vite förelägga enskild renägare att minska renantalet. I lagen fanns vidare bestämmelser om s.k. civilrättsligt vite. Lappbyn kunde

• Sida 41
•  Original

t.ex. vitesförelägga renägare att reducera sin renhjord i enlighet med föreskrift om högsta renantal i byordningen. Som ett yttersta korrektions- medel kunde en försumlig renägare förlora rätten att bedriva näringen. Nämnda bestämmeler i renbeteslagen utmönstrades emellertid ur lagstift- ningen Vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag.

Fastställande av högsta tillåtna renantal

Det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebyns område bestäms alltså av lantbruksnämnden. Denna regel har kommit till av främst två orsaker. Ett skäl är att rennäringen utövas jämsides med annat nyttjande av markerna. Därtill kommer att renbetesrätten inom samebyn är gemensam för flera näringsutövare av vilka ingen kan sägas ha rätt att utnyttja betet i större omfattning än de övriga. Beslut om rationellt renan- tal grundar sig på den indelning av byområden. som enligt 75 rennärings- lagen skall göras av lantbruksnämnden. Myndighetens beslut om bygrän- ser och högsta tillåtna renantal är inte bindande för all framtid utan kan omprövas med hänsyn till inträdda förändringar. 1 betänkandet (SOU 1966: 12) Renbetesmarkerna beräknas det uthålligt högsta lämpliga renan- talet för det svenska renbetesområdet till 260000 djur. Inom Norrbottens län beräknas 179000 djur (varav 16000 inom koncessionsområdet) kunna födas uthålligt, inom Västerbottens län 45000 och inom Jämtlands län med Idre i Dalarna 36000 djur. Enligt (SOU l983:67) Rennäringens ekonomi uppgår det högsta tillåtna renantalet till sammanlagt 270200 renar. I allt väsentligt bestäms den svenska renstarnmens storlek av till- gången till ett väl samlat och åtkomligt vinterbete. .

Det är endast i Jämtlands län som lantbruksnämnden bestämt högsta renantal med stöd av 155 rennäringslagen. För de flesta samebyarna är renantalet bestämt i byordningar från mitten av 1940-talet. Det är därför tämligen osäkert i vilken mån de bestämda högsta renantalen ger ett riktigt uttryck för vad markerna egentligen tål.

Det är angeläget att högsta tillåtna renantal bestäms med utgångspunkt i de aktuella förhållandena. I Jämtlands län gjordes på 1970-talet en betesin- ventering som låg till grund för lantbruksnämndens beslut. 1 Norrbottens län har i ett tiotal samebyar betesinventering skett, men resultatet har ännu inte lett till ändrade beslut om högsta renantal.

Ett i förhållande till betesresursema för högt renantal kan för en sameby få en mängd negativa konsekvenser såsom överbetning av markerna och problem med att styra renarnas betning. Det är även till men för naturvår- dens intressen. Nyetableringar i samebyn försvåras också om antalet renar totalt sett är för stort.

Utövandet av renskötselrätten innebär att markägare och innehavare av särskild rätt till fastighet måste tåla att marken tas i anspråk för renbete och annat markutnyttjande som ingår i renskötselrätten. Samebymedlem- marna måste å sin sida tåla att markägaren eller nyttjanderättshavaren brukar marken med stöd av sin rätt. Ingen rättighetshavare kan därför räkna med att utnyttja mark och vatten inom renskötselområdet för egna ändamål utan hänsyn till andra rättighetshavare.

• Sida 42
•  Original

I rennäringslagen och dess förarbeten anges inte vilka faktorer som skall ligga till grund vid fastställandet av en samebys högsta tillåtna renantal.

Ett första steg vid fastställandet av högsta renantalet för en sameby är att fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och utvecklingsplanering. som nu pågår i flertalet samebyar. planera och ta ställning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. Det är därför angeläget att lantbruksstyrelsen. vid överläggningarna mellan staten och rennäringen om användningen av de medel som anslås för främjande av rennäringen. beaktar behovet av att erforderliga medel avsätts för slutfö- rande av betesinventeringarna. Produktionsrådgivningen från lantbruks- nämndema och Svenska samernas riksförbund. med inriktning bl.a. på slaktuttag och urval för avel. har också stor betydelse. Bidrag till sådan planering, liksom till produktionsrådgivning, lämnas av statsmedel.

Resultatet av betesinventeringen bör enligt min mening ligga till grund för att fastställa det högsta antal renar som en sameby får ha. Som jag nyss anfört förutsätts emellertid inom renskötselområdet ett sambruk av mar- kerna. Vid faställandet av högsta tillåtna renantal måste därför beaktas att även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Enligt min mening bör även hänsyn tas till faktorer av betydelse för djurskyddet. Jag tänker därvid speciellt på risken för svält till följd av bl. a. överbetning av markerna. Hänsyn bör också tas till naturvårdens intressen.

Det går enligt min uppfattning inte att närmare precisera den hänsyn som måste tas till motstående intressen. Vid fastställandet av högsta tillåtna renantal måste dock beaktas att reservbetesområden måste finnas i rimlig utsträckning. En skogsavverkning kan medföra ett temporärt bort- fall av renbete. Å andra sidan uppkommer nytt bete på äldre föryngrings- ytor. Det högsta tillåtna renantalet måste därför anpassas till bl.a. denna varierande tillgång på bete så att normala avverkningar kan genomföras. Jag föreslår därför att det'i rennäringslagen tas in en föreskrift att vid fastställande av högsta tillåtna renantal skall skälig hänsyn tas till andra intressen.

Överskridande av högsta tillåtna renantal

Som jag nyss nämnt finns det i rennäringslagen inte några direkta sank- tionsbestämmelscr mot en sameby som överskrider det högsta tillåtna renantalet. Möjligheten att förordna syssloman är inte något särskilt effek- tivt sätt att komma till rätta med problemen.

Ett sätt för samebyn att lösa frågan om ett för högt renantal är att samebyn med stöd av 355 beslutar hur många renar en medlem högst får ha eller meddelar andra föreskrifter om innehavet. Sådana bestämmelser har tillämpats i några fall, när byarna bedömt renantalet vara för stort i förhållande till betesresursema eller till de praktiska möjligheterna att behärska renbeståndet. I praktiken har dock byns beslut inte fått någon nämnvärd betydelse. bl. a. därför att byn inte har några sanktionsmedel att ta till mot medlemmar som inte rättar sig efter beslutet.

Det bör enligt min mening skapas möjlighet att använda något ytterliga-

• Sida 43
•  Original

re sanktionsmedel. Vad som kan övervägas är då föreläggande av vite mot sameby, eller i vissa fall mot enskild medlem, för att få till stånd rättelse.

Ett vitesföreläggande bör enligt min mening kunna användas mot en sameby som håller fler renar än vad som bestämts av lantbruksnämnden enligt 15 5 eller som inte följer en enligt samma paragraf beslutad inskränk- ningi betesrätten. Haren sameby med stöd av 35 5 bestämt hur många renar en medlem högst får inneha, eller meddelat andra föreskrifter för innehavet, bör ett vitesföreläggande även kunna riktas mot en enskild medlem som inte följer samebyns beslut.

En förutsättning för att kunna avgöra om renantalet är för högt är självfallet att samebyn räknat renarna och upprättat renlängd. Om räk- ningen av samebyns renar inte sker årligen i enlighet med 665 eller om av lantbruksnämnden förordnad extra renräkning enligt samma paragraf inte sker. bör samebyn därför vid vite kunna åläggas att företa sådan räkning. Det finns i dag ingen skyldighet för samebyn att lämna renlängden till myndighet. Eftersom den upprättas på grundval av renräkningen, utgör den fastställda renlängden en viktig handling bl. a. vid myndighets kontroll av en samebys renantal. Jag kommer i anvsnitt 3.10 att föreslå skyldighet för en sameby att lämna kopia av renlängden och andra uppgifter om renskötseln som underlag för ett företagsregister. Med tanke på den centra- la betydelse renlängden har för myndigheterna. bör en sameby vid vite kunna åläggas att upprätta och till myndighet överlämna kopia av den fastställda renlängden. Jag återkommer senare till mina överväganden i fråga om regler för samebys renräkning.

Möjligheten att förelägga vite behöver inte alltid utnyttjas så snart en samebys handlande strider mot någon av de ovan nämnda bestämmelser- na. Av stor betydelse är givetvis i vad mån det uppkommer någon skada eller olägenhet för tredje man. t.ex. för grannbyn eller för andra areella näringar. Ett ingripande kan emellertid vara påkallat också för att förhind— ra en överbetning till skada för den framtida renskötseln.

] fråga om föreläggande och utdömande av vite bör lagen (1985:206) om viten tillämpas. Länsstyrelsen beslutar i dag om slakt och om förordnande av syssloman. Enligt min mening är det därför lämpligt att länsstyrelsen även blir vitesföreläggande myndighet.

Ett vitesföreläggande bör i första hand riktas mot samebyn. som då t. ex. föreläggs att inom viss tid minska antalet renar till ett bestämt antal. Det blir sedan samebyns sak att besluta hur reduktionen skall ske och se till att denna genomförs. I allmänhet torde frågan kunna lösas på frivillig väg. I den mån samebyn bestämt hur många renar en medlem får ha. bör. i enlighet med vad jag nyss anfört. länsstyrelsen även kunna rikta ett vites- föreläggande mot den som inte följer byns beslut i detta avseende. Ett föreläggande bör vid behov samtidigt eller senare kunna ges även mot samebyn. Frågan om ett vite bör riktas mot enskild medlem bör i allmän- het vara beroende av om samebyn själv föreslår detta. En ytterligare förutsättning för att ett vite skall kunna riktas mot en enskild medlem är att det i ärendet är utrett att samebymedlemmen verkligen har flera renar än vad samebyn bestämt. Att så är fallet kan exempelvis styrkas genom att

• Sida 44
•  Original

byn överlämnar utdrag ur den renlängd som enligt 685 skall upprättas av byn.

För att inför länsstyrelsen styrka att den fordrade åtgärden har vidtagits kan samebyn resp. den enskilde medlemmen exempelvis visa upp avräk- ningsnota från slakteri.

Om vitet mot samebyn döms ut skall samebyn betala det till staten. Sker inte detta kan beloppet tvångsvis utmätas t. ex. i samebyns tillgodohavan- den på upplåtelseavgifter. Därmed torde det solidariska ansvar för byns renskötande medlemmar som i och för sig finns enligt 455 inte behöva aktualiseras.

szräkm'ng

Enligt 665 rennäringslagen skall räkning av samebyns renar ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om särskilda skäl föreligger kan lantbruksnämn- den medge större tidsmellanrum efter begäran från samebyn. Det ekono- miska regelsystemet i rennäringslagen bygger i stor utsträckning på att man känner till de enskilda renägarnas reninnehav. Det gäller i första hand rösträttsreglerna och fördelningen av kostnaderna. Dessutom utgör renan- talet, styrkt genom renräkning, underlag för eventuell katastrofskadeer- sättning åt enskilda renägare. Vidare är det viktigt att känna till det totala renantalet i samebyn, både för byns egen planering och för lantbruks- nämnden. som har att bevaka att sambyarna inte överskrider det fast- ställda maximala renantalet. Enligt min mening är det därför angeläget att ha en så effektiv registrering av renantalet som är praktiskt möjligt.

Rennäringskommittén uppger i sitt betänkande att allt färre samebyar de senaste åren genomfört årliga renräkningar. Vissa byar har enligt betän- kandet helt upphört att räkna renar, i andra har renräkning av tradition aldrig fått någon egentlig genomslagskraft. De renlängder som upprättas baserar sig i dessa fall på djurägarnas egna uppgifter men ibland också genom skönsmässiga uppskattningar. Vissa byar har egna system för upp- skattning av renantalet som bygger på en slags nettometod där man utgår från inmärkta renar, beräknad förlust och slakt. En ny individmärknings- metod börjar också tas i bruk på sina håll. Där den tillämpas kommer en kontinuerlig uppföljning av renantalet att underlättas.

Med tanke på den centrala betydelse vetskapen om renantalet har både för samebyns planering och från rättvisesynpunkt går det enligt min me- ning inte att undvara regelbundet återkommande renräkningar.

I fråga om myndighets möjligheter att kontrollera om det uppgivna renantalet i samebyn är korrekt vill jag anföra följande. Enligt 665 andra stycket kan lantbruksnämnden på begäran av renskötande medlem under vissa villkor förordna om extra renräkning. Lantbruksnämnden eller an- nan myndighet saknar i övrigt möjlighet att kontrollera en samebys renan- tal. De uppgifter som en enskild medlem länmar om sitt renantal och som ligger till grund för renlängden lämnas dock under straffansvar. Enligt 955 kan nämligen medlem i sameby dömas till böter om han uppsåtligen eller

• Sida 45
•  Original

av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd. Under utredningen av om brott begåtts mot 955 har polis- myndigheten möjlighet att med stöd av 965 begära att samebyns styrelse låter samla ihop och skilja ut renar som tillhör den eller dem som miss- tänks ha lämnat oriktig uppgift om renantalet. Jag har i det föregående föreslagit att en sameby vid vite skall kunna åläggas att företa årlig renräk- ning. Enligt min uppfattning är det däremot inte nödvändigt att införa någon ytterligare befogenhet att besluta om renräkning. En extra renräk- ning är kostnads- och arbetskrävande samt utgör ett hinder för samebyn i renskötselarbetet. Jag anser därför inte att de fördelar som kan finnas att i kontrollsyfte kunna förordna om extra renräkning överväger de nackdelar som är förbundna med en myndighets förordnande om detta. Däremot anser jag att en sameby skall underrätta myndighet om tid och plats för byns renräkning. Anmälan om förestående renräkning bör enligt min mening ske till länsstyrelsen eftersom det här närmast är en fråga om en kontrollfunktion och inte i första hand en rennäringsfråga. Länsstyrelsen bör kunna förordna annan myndighet. exempelvis lantbruksnämnden eller polisen. att kontrollera en samebys renräkning. Detta ger myndigheten möjlighet till kontroll av samebyns renantal. Det är givetvis viktigt att erforderliga resurser avsätts för kontroll av renantalet i länet. men det bör inte vara någon skyldighet att närvara vid alla samebyars renräkning. Detta får bedömas bl. a. med hänsyn till pcrsonalresurserna. En anledning till närvaro vid en renräkning kan vara att företrädare för andra areella näringar gör sannolikt att byns renantal är högre än det uppgivna.

För att möjliggöra en effektiv kontroll måste den som länsstyrelsen förordnat ges rätt att få tillträde till område eller anläggning där renräk- ningen ägcr rum, liksom rätt att få upplysningar och ta delav de handling- ar som behövs för kontrollen.

Det bör enligt min mening finnas möjlighet att meddela närmare före- skrifter om hur renräkning skall gå till. Sådana föreskrifter kan exempelvis avse det sätt på vilket räkningen skall dokumenteras eller färgmärkning av räknade renar. Det ankommer på regeringen. eller myndighet som rege- ringen bestämmer. att meddela sådana föreskrifter.

Vad jag nu har anfört bör föranleda vissa tilläggsbestämmelser i rennä- ringslagen.

3.8 Åtgärder mot s.k. strövrenar

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby att driva bort renar från marker utanför renskötselområdet eller från mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. Möjligheten för länsstyrelsen att förordna om slakt bör i fort- sättningen kunna utnyttjas endast i vissa fall.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt, utom såvitt gäller befogenheten att förordna om slakt. där styrelsen inte tagit ställning till om den möjligheten bör behållas oförändrad.

• Sida 46
•  Original

Remissinstanserna: Förslaget om vite lämnas utan erinran eller tillstyrks av remissinstanserna. Flera remissinstanser. bland dem berörda länsstyrel- ser. anscr att möjligheten att förordna om slakt skall finnas kvar. Svenska samernas riksförbund anser däremot att bestämmelsen om slakt skall upphävas och att de bakomliggande orsakerna till att renar stannar kvar på vinterbetesmarkerna bör klarläggas.

Skälen för mitt förslag: I 35 rennäringslagen anges var och under vilken tid renskötsel får bedrivas. Renar som uppehåller sig utanför renskötsel- området eller på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där brukar benämnas strövrenar. Andra areella näringar upplever förekomsten av strövren. tillsammans med vad som anses vara ett för högt renantal. som de största olägenheterna av dagens renskötsel.

Som framgår av avsnitt 3.7 kan länsstyrelsen enligt 71 5 rennäringslagen förordna om slakt av renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. En förutsättning för beslut om sådan slakt är att renarna vållar skada eller olägenhet av någon betydelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordnat om slakt av strövrenar åren 1982 och 1989. Slakten har skett genom att utsedda jägare skjutit renar och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostnaderna har varit avsevärda utan att antalet renar på otillåten mark egentligen minskat nämnvärt. I Norrbottens län genomfördes en sådan slakt på 1970-talet i Bodens kommun och år 1988 i Kalix kommun. Den senare slakten hade enligt länsstyrelsen god effekt för efterlevnaden av gällande bestämmelser.

Förekomsten av strövren har flera orsaker. Det är givetvis oundvikligt att ett visst antal renar blir kvar på vinterbetesmarkerna vid flyttningen på våren. Det är emellertid en allmän uppfattning bland motstående intressen till rennäringen att antalet strövrenar ökat starkt under senare år. Detta beror huvudsakligen på att renantalet ökat på grund av goda betesförhål- landen. att motstående intressens markanvändning försvårar flyttningen. att renarna oftare transporteras per bil och att antalet verksamma i same- byarna minskar genom pågående rationaliseringar. Intrången i renskötsel- markerna spelar ofta en stor roll. Transport med lastbil. som åtminstone delvis är ett resultat av samhällsutvecklingen, gör renen desorienterad och leder till strövrensförekomst. Stora kalhyggen vid uppflyttningen till fjäll- området försvagar eller kan t.o.m. helt släcka ut flyttningsinstinkten. Om en renhjord blir skrämd, om tillgången på bete är för dålig inom de områden hjorden flyttar till eller om hjorden stöter på allför besvärliga flyttningshinder är risken stor att den vänder. En hjord som vänt är rent allmänt svår att hantera och mycket svår att få att återuppta uppflyttning- en. Förekomst av strövren kan emellertid också bero på underlåtenhet från renskötarens sida.

Det kan genom en utbyggnad av flyttningsvägarna. utslaktning av sär- skilt strövningsbenägna djur. ökad tillskottsutfodring och intensifierad rådgivning vara möjligt att minska antalet strövrenar. Det är viktigt att särskilt samebyar med långa flyttningar kan upprätthålla ett väl fungeran- de system av flyttningsvägar. Varje nytt hinder innebär ökad risk för strövren vilket måste beaktas i samhällsplaneringen. Dessa olägenheter

• Sida 47
•  Original

kan lindras genom kompletteringar av flyttlederna med övernattnings- hagar kombinerade med stödutfodring. Samtidigt innebär detta ökade investerings- och underhållskostnader för renskötseln. Att få till stånd väl fungerande flyttningar är emellertid särskilt besvärligt för fjällsamebyarna i Västerbottens och Norrbottens län. som har mycket långa flyttnings- vägar. upp till 40 mil. 1 Norrbotten är området mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen i stor utsträckning åretruntmarker för skogssamebyar- na. Eventuellt kvarvarande fjällrenar blir därför i hög grad ett internt näringsproblem. I Västerbotten framstår däremot strövrensförekomsten enligt rennäringskommitténs betänkande som mera uppenbart otillåten.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att det bör införas en möjlighet till föreläggande vid vite att driva bort renarna från mark där renskötsel inte får bedrivas. Huvuddelen av lantbruksverkets representanteri rennärings— gruppen anser dessutom att möjligheten att förordna om slakt bör finnas kvar till dess att man genom praktisk erfarenhet kunnat konstatera att vitesföreläggande är ett mera effektivt medel än slakt. Det fordras enligt dessa ledamöter inte sällan snabba åtgärder vid en förekomst av ströv- renar. Ett förordnande om slakt bör därför kunna tillgripas sedan det visat sig att ett vitesföreläggande inte ger önskat resultat. Det bör kunna genom- föras först sedan tiden för vitesföreläggande gått ut eller återkallats. De övriga ledamöterna i gruppen anser däremot att det inte finns anledning tro att ett vitesföreläggande skulle vara mindre effektivt och att det dessut- om kan uppstå praktiska och formella komplikationer om man har två sanktionsmedel för samma företeelser, förutom att det kan uppfattas som inkonsekvent.

Det bör enligt min mening även fortsättningsvis finnas möjlighet att tillgripa tvång för att få bort strövrenar från otillåtet område. I första hand bör man emellertid försöka att komma till rätta med strövrensförekomsten i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag om vitesföreläggande. En be- stämmelse om sådant föreläggande bör föras in i rennäringslagen. Jag har i avsnitt 3.7 redogjort för hur vitesinstitutet bör användas inom rensköt- seln. Samebyn kan genom exempelvis intyg från polismyndighet visa att renarna bortförts från otillåten plats.

Det kan emellertid förekomma fall då ett vitesföreläggande inte visat sig fungera eller är mindre lämpligt av andra orsaker och därför ett beslut om slakt bör tillgripas i stället. Ett sådant fall kan vara att renar riskerar att skada exempelvis grödor eller skogsplanteringar i större omfattning. Ett annat skäl att förordna om slakt kan vara att tidigare vitesföreläggande mot en sameby inte visat sig ha haft erforderlig verkan. Det kan också bli nödvändigt att förordna om slakt då det inte kan avgöras till vilken sameby renarna hör. Rennäringslagen bör ändras i enlighet med vadjag nu har anfört. Liksom hittills bör gälla för såväl vitesföreläggande som för beslut om slakt att beslutet endast får meddelas om samebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna. Detta under förutsätt- ning att det är känt till vilken sameby renarna hör.

• Sida 48
•  Original

3.9 Begränsning av rösträtt i vissa fall för renskötande medlem i sameby

Mitt förslag: Renskötande medlem skall i frågor som rör renskötseln inte få rösta för fler renar än han enligt samebyns beslut får inneha.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Skälen för mitt förslag: Enligt 595 rennäringslagen har varje myndig ' medlem i samebyn en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller revisor. beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av vissa föreskrifter i samebyns stadgar. Enligt samma paragraf har endast renskötande medlem rösträtt i övriga frågor. Rösträtten är då graderad på det sättet att den renskötande medlemmen har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. Detta innebär att en sådan medlem kan få beräkna sitt antal röster på fler renar än som samebyn med stöd av 355 kan ha beslutat att han får inneha.

Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att renskötande medlem inte bör få rösta för fler renar än vad han tillåts inneha enligt samebyns beslut. Förslaget föranleder en ändring i 595 rennäringslagen.

3.10 Företagsregister för rennäringen

Mitt förslag: Ett företagsregister för rennäringen skall införas. Re- gistret skall bygga på samebyns fastställda renlängd. En sameby skall därför vara skyldig att lämna kopia av sin renlängd till lantbruks- nämnden eller till annan myndighet som regeringen bestämmer.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för- slag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Enligt Svenska samernas riksförbund utgör renlängden ett tillräckligt underlag för företagsregistret.

Skälen för mitt förslag: Det föreslogs i förarbetena till 1971 års rennä- ringslag (prop. l97l:51) att ett företagsregister inom rennäringen skulle införas. Det skulle bli ett värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksam- heten. Sedan riksdagen godtagit förslaget förordnade regeringen att ett företagsregister skulle upprättas och att det skulle ankomma på lantbruks- styrelsen att utfärda närmare föreskrifter om registret. Frågan om utform- ningen av registret har därefter diskuterats flera gånger mellan lantbruks- styrelsen och rennäringsutövarna utan att frågan har lösts.

Lantbruksstyrelsen föreslår nu att ett företagsregister upprättas som baseras på innehållet i renlängderna. De uppgifter som i sammanhanget är mest viktiga, såväl i samhällsplaneringen som i diskussioner med t.ex.

• Sida 49
•  Original

länsmyndigheter. kommuner och skogsföretag samt vid stödgivning är uppgifter om samebyns samlade renantal. fördelningen av antalet renar på de olika företagen och åldersstrukturen inom samebyn. Det bör vara tillräckligt att uppgifterna redovisas i grupper (1—100, 101 —200, 201 — 300 renar etc.). Möjligheten att identifiera de enskilda företagen skall så långt möjligt uteslutas.

De uppgifter som behövs för ett sådant register finns enligt lantbrukssty- relsen i allmänhet tillgängliga i renlängderna. Även om renlängderna inte innehåller alla de uppgifter som ett företagsregister bör innehålla, skulle det kunna vara tillräckligt att lantbruksnämnden fick del av längderna, i likhet med vad som gällde före år 1972. Uppgifterna i renlängden kan dock behöva kompletteras t. ex. med uppgifter om företagarnas födelseår. Såda- na uppgifter torde lätt kunna införas som standard i renlängderna.

I de flesta fall där rennäringens intressen skall redovisas torde det enligt lantbruksstyrelsen räcka att uppgifterna om antal renar och antal företag tas fram. I en del fall kan mera preciserade uppgifter behövas. Lantbruks- nämnden kan då sammanställa uppgifterna så att exempelvis antalet ren- skötare i ett visst åldersintervall redovisas.

Själv görjag följande bedömning. Rennäringen är den enda av de areella näringarna för vilka det saknas tillförlitliga uppgifter om verksamheten. Det är mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns tillgängliga om samebyarnas renantal och företagsstruktur. Detta gäller inte minst för samebyarna i diskussioner med skogsföretag om intrång och för lantbruks- nämnden i olika delar av samhällsplaneringen. På sikt är det önskvärt att företagsregistret kan byggas ut med fler uppgifter. Jag tänker då närmast på att det i samhällsplaneringen är viktigt att rennäringens sysselsättnings- effekt och dess regionalekonomiska betydelse kan dokumenteras genom ett relevant material. I dessa och liknande frågor som kan röra konkurrensen om marken kan ett utbyggt företagsregister få ett stort värde både för samebyn och för samhället. bl.a. på så sätt att frågor om intrång bör kunna bedömas enklare och säkrare.

Eftersom renlängderna i sig innehåller identifierbara personliga uppgif- ter är det viktigt att de hos myndigheterna skyddas från den offentlighet som gäller för myndigheternas handlingar. I och med att renlängderna lämnas in för att användas för myndighetens verksamhet för framställning av statistik kommer de att skyddas av den sekretess som gäller för statis- tiskt material enligt 9kap. 45 sekretesslagen (1980: 100) på samma sätt som t. ex. lantbrukets företagsregister. Som lagrådet har påpekat kommer samma sekretessregler också att skydda ett företagsregister för rennäring- en. Med sekretessen följer också tystnadsplikt för den som i tjänsten tar del av uppgifterna. Renlängden bör också. liksom nu, kunna användas i sam- band med ärenden om statligt stöd. Där finns sekretesskydd enligt sekre- tessförordningen (19801657). Uppgifterna får då inte lämnas ut till andra verksamhetsgrenar inom lantbruksnämnden. Sckrctessen måste därmed anses vara betryggande.

Varje sameby bör vara skyldig att till myndighet som regeringen bestäm- mer överlämna en kopia av den fastställda renlängden. Det bör ankomma på regeringen eller på myndighet som regeringen bestämmer att meddela när-

• Sida 50
•  Original

mare föreskrifter om detta och om skyldigheten att lämna ytterligare upp- Prop. 1990/91 : 4 gifter till företagsregistret. Ett bemyndigande att meddela sådana föreskrif- ter bör tas in i rennäringslagen. Jag har i avsnitt 3.7 föreslagit att en sameby skall kunna föreläggas vid vite att upprätta renlängd och att överlämna kopia av den till myndigheten.

3.1 1 Upplåtelse av rätt tilljakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

Min bedömning: Nuvarande system för upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbe- tesfjällen bibehålls. Upplåtelse av sådan rätt bör emellertid kunna ske i betydligt större omfattning än hittills.

De personer som lever i utpräglad glesbygd bör få företrädesrätt till jakt- och fiskeupplåtelser. Upplåtelserna bör i övrigt ske så att de främjar service och sysselsättning i glesbygd.

Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsens förslag. såvitt avser ef- ter vilka riktlinjer upplåtelserna bör ske. överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Lantbruksstyrelsens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Medlem i sameby har enligt 259' rennäringslagen rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna. när renskötsel är tillåten där. Jakten och fisket får ske även till avsalu. Medlem i sameby har enligt paragrafens andra stycke dessutom rätt attjaga och fiska för husbehov när han tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde om han vistas där med anledning av renarnas skötsel. På sådan kronomark ovan- för odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får enligt 329" nyttjanderätt upplåtas om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas rätt tilljakt och fiske. Lantbruksnämnden beslutar enligt lårcnnäringsför- ordningen (l97lz438) om dessa upplåtelser i sin rennäringsdelegation. Nc- danför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen samt på privatägd mark ovanför odlingsgränsen gäller inte de angivna bestämmelserna för nyttjan- derättsupplåtelser.

Inkomsterna av jakt och fiske är för många samebymedlemmar viktiga. Inkomsterna av upplåtelserna på renbetesfjällen och ovanför odlingsgrän- sen fördelas mellan samebyn och samefonden. Upplåtelseavgifterna utgör en viktig inkomstkälla för åtskilliga samebyar. Jakt och fiske på egen mark eller efter upplåtelse av lantbruksnämnden utgör även för många andra som är bosatta inom området ett viktigt bidrag till deras försörjning.

I prop. 1986/87:58 om jaktlag. m.m. betonar föredragande statsrådet

• Sida 51
•  Original

den stora betydelse jakten och viltvården har som rekreationskälla. Det är därför önskvärt att möjligheterna till jaktutövning tas till vara. Föredra- ganden konstaterar att ytterligare upplåtelser avjakt kan ske genom att nya jägare tas in i etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av korttidsupplåtelscr. Som exempel på marker för ytterligare upplåtelser anges i propositionen de stora arealer där enbart älgjakt bedrivs. Jag vill mot den bakgrunden ta upp ett förslag från Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Svenska jägareförbundet till ny policy och organisation för småviltjakten på statens mark inom renskötselområdet.

Förslaget innebär att all statens mark ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen skall vara öppen för jakt efter småvilt. Jägarna föreslås indelade i tre kategorier. De som är bosatta inom en kommun i dessa områden skall ha rätt att lösa ett årsjaktkort som innebär rätt till jakt efter småvilt på all statlig mark inom den del av kommunen som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen. Övriga svenska medborga- re skall cfter ansökan hos länsstyrelsen kunna lösa ett dag- eller vcckokort som gäller inom vissa delar av denna statliga mark. För utländska medbor- gare föreslås slutligen att det nuvarande systemet med upplåtelser består.

Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet anför att syftet med förslaget är att ge ett större antal jägare tillgång till småviltjakt i fjäll- och fjällnära områden. Enligt de båda organisationerna är småviltjakten inom dessa områden i Sverige. jämfört med liknande områden i våra grannländer. kraftigt underutnyttjad. I ett läge där efterfrågan och behovet av rekreation och naturupplevelser i form av jakt är i ökande. kan det därför inte vara riktigt att så dåligt utnyttja den jaktliga resurs som dessa statligt ägda marker har att erbjuda. Ett ökat jakttryck inom dessa områ- den kommer enligt förslaget inte att medföra några negativa konsekvenser för viltstammarna. Avskjutningen av ripa i Norge är uthålligt ca tio gånger större än i Sverige trots att ripjaklarealen är mindre. Den föreslagna nyordningen kommer enligt organisationerna inte att innebära något in- trång eller någon inskränkning i den jaktutövningsrätt som tillkommer samebymedlem enligt 2555 rennäringslagen. Med stöd av såväl norska och finska som svenska erfarenheter kan också fastläggas att det inte finns någon risk för att den föreslagna nyordningen skulle utgöra någon avse- värd olägenhet för renskötseln.

Förslaget har remissbehandlats. De flesta remissinstanserna anför att viltrcproduktionen är betydligt större än uttaget och att jakten är av mycket stor betydelse för glesbygdsbefolkningen och för sysselsättningen i berörda kommuner. Samtliga tillstyrker också en utökad jakt. Instanserna påpekar emellertid också risken för störningar och olägenheter av olika slag för renskötseln.

Själv görjag följande bedömning. Småviltjakten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är en dåligt utnyttjad resurs. Möjligheterna att öka jakttryekct begränsas emellertid av de nyss nämnda bestämmelserna i rennäringslagen. Enligt min uppfattning har LRF och Jägareförbundet i sitt förslag inte i tillräcklig utsträckning beaktat den i renskötselrätten ingåendejakträtten för samebymedlemmarna. Ett främjande avjaktintres- sel får således enligt min mening inte leda till att andra viktiga intressen

Prop. 1990/9l:4

U|

• Sida 52
•  Original

påverkas negativt. Jag kan därför inte biträda LRF: s och Jägareförbundets förslag. Däremot anserjag att upplåtelse av bl.a. rätt till jakt bör kunna ske i betydligt större omfattning än hittills utan att renskötselintresset träds för när. Lantbruksnämnderna har vanligen en mycket god kännedom om hur renskötseln bedrivs inom det område där upplåtelse önskas. Det bör därför vara möjligt att. eventuellt efter inskränkningar av det område eller den tid ansökningen avser. i betydligt större grad än hittills upplåta rätt till jakt.

De områden som upplåts till jakt och fiske anges i lantbruksstyrelsens rapport ha varit i stort sett desamma under lång tid. Genom en större flexibilitet och anpassning till renskötselns skiftande förhållanden bör möjligheter finnas till betydligt utökade upplåtelser. Detta kan ske genom att korttidsupplåtelser för jakt lämnas inom särskilt avsatta större eller mindre områden och upplåtelsetiden anpassas efter bl.a. renskötselns förutsättningar.

Förutsättningarna för att öka upplåtelserna är enligt rapporten störst i fråga om upplåtelser för sportfiske under vinterhalvåret och korttidsupplå- telser för småviltjakt. särskilt jakt på ripa. Även om nyttjanderättsupplå- telser i framtiden i viss ökad omfattning sker genom utarrenderingar till jakt- och fiskcorganisationer. turistorganisationer eller samebyar för underupplåtelser kommer ändå merparten av upplåtelserna att ske genom lantbruksnämnden. som ju har att svara för de övergripande avvägningar- na gentemot rennäringsintressena. Jag anser det vara en lämplig ordning att handläggningen av upplåtelserna ligger kvar hos rennäringsenheten och rennäringsdelegationen. varigenom man även säkerställer ett samiskt in- flytande i beslutsprocessen.

För egen del vill jag anföra följande vad gäller frågan om till vem jakt- och fiskeupplåtelse skall ske.

Sarnhällsutvccklingen har medfört att behovet av tillgång till jakt och fiske för befolkningens försörjning är mindre än tidigare. Jakt och fiske har nu sitt största värde som rekreation och som en av förutsättningarna för utveckling av en sysselsättningsskapande turism.

Det finns emellertid en mindre grupp personer som i större eller mindre omfattning är beroende av jakt och fiske för sin försörjning. Det gäller t.ex. fiskesamcr och fjällägenhetsarrendatorer samt sådana personer som bor i väglöst land eller som behållit en livsföring utan större påverkan av utvecklingen i samhället. Det är i första hand dessa personer som bör ges företräde till upplåtelser. Enligt 345 rennäringslagen skall avgift utgå för upplåtelserna om det inte finns särskilda skäl för avgiftsfrihet. [ förarbete- na till lagen (prop. l97l:51) anges som exempel på fall när det kan vara befogat med avgiftsfrihet att upplåtelsen sker till en fiskesamc som är beroende av fisket för sin försörjning. För den kategori personer det nu är fråga om bör. om upplåtelse inte skall ske avgiftsfritt. avgiften ofta kunna sättas lägre än vad som gäller vid upplåtelse till andra.

Det är enligt lantbruksstyrelsens rapport svårt att avgränsa denna grupp med entydiga kriterier. Avgränsningen bör emellertid grundas på ålder. inkomst. bostadsort. tillgång till egnajaktrnarker och fiskevatten m.m. En generell beskrivning kan medföra att gruppen endera blir för liten eller

• Sida 53
•  Original

vidgas på ett inte önskvärt sätt. Möjlighet måste ges till en flexibel bedöm- ning fri från krav på vissa rättigheter med hänvisning till personliga förhållanden som bostadsort m.m. Den grupp det är fråga om torde inte omfatta något större antal personer inom renskötselområdet.

De personer som skall kunna få företrädesrätt till upplåtelse av rätt till jakt och fiske. i den mån det är förenligt med andra övergripande mål. föreslås i rapporten definierade som utpräglad glesbygdsbefolkning boen- de i området ovanför odlingsgränsen eller på eller i anslutning till renbe- tesfjällen. Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att denna personkate- gori i första hand skall ha tillgång till upplåtelser av rätt till jakt och fiske på statens mark.

Statsmakterna har i olika sammanhang uttryckt det angelägna i att det ges ökade möjligheter till jakt och fiske som rekreation för breda befolk- ningsgrupper. Sedan den utpräglade glesbygdsbefolkningens behov tillgo- dosetts ankommer det på lantbruksnämndema att undersöka möjligheter- na till vidare upplåtelser till övriga ortsbor och andra. Vid upplåtelser bör särskilt beaktas möjligheterna att inom ramen för renskötselns intressen främja service och sysselsättning i glesbygd.

Övriga ortsbor bör kunna ges upplåtelser med i huvudsak samma villkor och avgift som personer bosatta utanför området och turister. De bör dock ha företräde framför andra om begränsningar måste göras. t.ex. i antalet upplåtelser.

Förhållandena är emellertid olika i de tre berörda länen vad gäller boende- och markägarstruktur. Upplåtelser till ortsbor har därför kommit att få olika omfattning och inriktning beroende av de krav och resurser som förelegat. I Norrbottens län har en väsentlig del av ortsbefolkningens behov av jakt- och fiskemöjligheter tillgodosetts genom utarrenderingar till föreningar i tätorterna. l Västerbottens län förekommer i stort sett endast personliga upplåtelser till ortsbor. I Jämtlands län har efterfrågan från ortsbefolkningen varit relativt liten. då det i fjällområdct finns stora privata mark- och vattenområden.

En möjlighet att öka tillgången till jakt och fiske på statens mark inom renskötselområdet är att exempelvis renägarna förmedlar upplåtelser. Så- dana underupplåtelscr innebär att lantbruksnämnden ger tillstånd till nå- gon att inom ett visst område upplåta jakt eller fiske till allmänheten i stället för att upplåtelsen sker direkt av lantbruksnämnden. Upplåtelsen utgår således ur lantbruksnämndens samlade utbud och undandras lant- bruksnämndens möjlighet till direkt styrning av verksamheten.

Enligt 95 rennäringslagen får en sameby inte bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Lagen hindrar dock inte att enskilda bymed- lemmar eller en grupp av bymedlemrnar ägnar sig åt annan ekonomisk verksamhet. Genom att samebymedlemmarna i dessa fall svarar förjakt- upplåtelserna. t.ex. när det gäller ripjakt. kan verksamheten styras med hänsyn till renskötseln. Det ger också möjlighet till ett större utbud. vilket bl.a. kan ge ortsbor fler tillfällen till jakt.

Det pågår försök med upplåtelser av rätt tilljakt och fiske i samebymed- lemmarnas regi inom renskötselområdet. Dessa upplåtelser skapar en an- gelägen ökning av sysselsättningen för samebymedlemmarna och för andra

U|

• Sida 54
•  Original

som inte får plats i renskötseln eller som av andra skäl behöver tillskott till sin försörjning genom annan verksamhet. Verksamhet i anslutning till upplåtelser av jakt och fiske är en naturlig utveckling. Det är inte själva upplåtelsen som sådan utan den efterfrågan av service av olika slag som upplåtelsen genererar som skall skapa möjligheter till ökad sysselsättning i samebyarna. Det kan ske genom kringverksamhet som kan bedrivas indi— viduellt eller av grupper av bymedlemmar. Underupplåtelser behöver självfallet inte ske enbart genom en sammanslutning av samebymed- lemmar. Det bör även kunna ske av fjällägenhetsarrendatorer. turistföre- tag. stugbyar. hotell eller lokala fiskevårdsföreningar.

Bortsett från de fall då en underupplåtelse medför bättre styrning av jakten så att störningen för renskötseln minskar bör sådana upplåtelser förekomma endast då större samordningsfördelar eller andra angelägna effekter kan uppnås. Det kan vara fråga om att samordna den verksamhet som upplåtelserna innebär med exempelvis fiskevård eller andra åtgärder som bevakning och renhållning. Dessutom bör krav ställas på att den som fått lantbruksnämndens tillstånd till underupplåtelscr tillför verksamheten något som av avnämaren upplevs som ett mervärde och som skapar arbetstillfällen för den lokala befolkningen. Det kan vara fråga om infor- mation. guidning. uthyrning av båtar och stugor samt transporter.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till de ändringar i rennäringsförordningen som föranleds av vadjag nu har anfört om upplå- telserna inom renskötselområdet.

3.12 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården

Mitt förslag; En sameby skall kunna undanta visst område från medlemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller fiskevården eller av annat särskilt skäl.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: För att jakten och fisket på renbetesfjällen och ovanför odlingsgränsen skall ge en optimal avkastning krävs en effektiv vilt- och fiskevård.

Viltvården har nyligen behandlats i prop. 1986/87: 58 om jaktlag. m.m. och kräver enligt min mening inga ytterligare överväganden. I fråga om fiskevården vill jag anföra följande. Även när det gäller statens vatten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är möjligheten att bedriva en effektiv fiskevård starkt beroende av ett direkt bestämmande över fiskerättsupplåtelserna. Grunden för fiskevården måste vara att så långt det är möjligt anpassa fisket till de biologiska förhållandena. Detta sker genom reglering av fisket beträffande total beskattning av fiskebestånden. beskattningens inriktning på fiskarter och årsklasser och fredande av fis- kens lek och uppväxt. Därtill kommer åtgärder för att förbättra fiskens livsmiljö. s.k. biotopförbättrandc åtgärder. Dessa kan bestå i undanröjan-

• Sida 55
•  Original

de eller byggande av vandringshinder. anläggande av lekplatser. uppväxt- områden och ståndplatser. vegetationsbekämpning m.m. Först därefter kommer inplantering av fisk och näringsorganismer.

Genom inventeringar och undersökningar finns kunskap om fiskbestån- dens beskaffenhet. Tillståndet präglas av stor variation. Några vatten är utarmade genom alltför hårt fiske eller ensidigt fiske efter begärliga fiskar- ter. Andra åter beskattas inte alls eller i obetydlig omfattning med bestånd av mager och i växten avstannad fisk som resultat. Det är sällan positivt ur fiskevårdssynpunkt att ett vatten inte utnyttjas för fiske under någon längre tid. Ett alltför litet utnyttjande av bl. a. fjällsjöarna främjar framför allt dvärgbestånd av fisk. Det råder obalans i utnyttjandet av fiskevatten.

Frågan om ett effektivt utnyttjande av fiskevattnen bör i första hand lösas genom en styrning av upplåtelserna. Den kan även tas upp i sameby- arnas markanvändnings- och utvecklingsplaner.

Att uppnå en väl avvägd beskattning av alla vatten är omöjligt. Mycket kan emellertid göras genom att styra och reglera fisket i olika hänseenden. Detta kan ske genom bestämmelser om frcdningstider. minimimått och tillåtna redskap m.m. med stöd av bestämmelserna i fiskeriförordningen (1982: 126).

Dessa bestämmelser kan dock inte bli särskilt detaljerade och får medde- las endast på strikt fiskeribiologiska grunder. Regleringen av fisket i övrigt måste ske genom att fiskerättsägarna själva beslutar i fiskevårdsområdes— föreningar eller samfallighetsföreningar. Samebyarna kan på motsvarande sätt besluta vad gäller bymedlemmarnas fiske. Vad gäller fiske i samband med upplåtelser ankommer det på lantbruksnämnden att efter hörande av samebyarna besluta om hur fisket får bedrivas. Jag har i avsnitt 3.11 redogjort för förutsättningarna för ett väsentligt ökat jaktutbud. Mot bak- grund av vad jag nyss anfört finns det enligt min mening även på fiskets område förutsättningar att öka upplåtelserna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Lantbruksnämnden har enligt fiskeriförordningen små möjligheter att efter prövning få ett länsstyrelsebeslut om begränsning av fisket. Vid kostnadskrävande fiskevårdsåtgärder är det av avgörande betydelse att fiske inte bedrivs på ett sådant sätt att åtgärderna spolieras.

Speciella problem finns med vatten där både staten och enskilda äger fiskerätt. I allmänhet bör det gå att få till stånd en överenskommelse med samebyn om begränsning av fisket. Samebyn får då fatta beslut om hur bymedlemmarna skall utnyttja fisket.

För att öka möjligheterna att bedriva en effektiv jakt- och fiskevård föreslår lantbruksstyrelsen att en sameby skall kunna undanta visst områ- de inom byn från medlemmarnas användning för jakt eller fiske. Mot bakgrund av vad jag har anfört om behovet av sådana vårdinsatser anslu- ter jag mig till styrelsens förslag. En bestämmelse om detta bör därför införas i 35 ;; rennäringslagen.

Prop. 1990/9l:4

• Sida 56
•  Original

3.13 Koncessionsrenskötseln

Mitt förslag: Den som äger eller brukarjordbruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom den del av Norrbottens län där konces- sionsrenskötsel bedrivs skall. om han är bosatt inom den delen av länet. få lämna skötesrenar i koncessionshavarens vård. Även för andra som har rätt att äga skötesrenar skall det vara tillräckligt att ägaren är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs.

En koncessionshavare skall i frågor som rör renskötseln inte få rösta för fler renar än som lantbruksstyrelsen bestämt att han får inneha. En ägare av skötesrenar skall i fråga om beslut på bystämma ha en röst.

Om sameby eller koncessionshavarc bryter mot villkor som gäller för verksamheten skall länsstyrelsen vid vite kunna förelägga byn eller koncessionshavaren att vidta rättelse.

Länsstyrelsen skall ha möjlighet att besluta om slakt och försälj- ning av skötesrenar i den mån renarna överstiger det tillåtna antalet.

Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. utom såvitt gäller det s.k. bostadsbandct, där något förslag inte lämnats. Lantbruksstyrelsen har vidare föreslagit att samebyn själv skall kunna besluta om slakt eller försäljning av övertaliga skötesrenar.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller läm- nat det utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit den ändringen av bostadshandet som överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Koncessionsrenskötseln. som regleras i 85 — 89 55 rennäringslagen. är en särskild form av renskötsel som bedrivs i Kalix och Torne älvdalar. Koncession kan meddelas den som är renskötselberättigad (koncessionshavare). Ägare eller brukare av jordbruksfastighet kan få in- neha renar (skötesrenar) som vårdas av koncessionshavaren.

Jag har i avsnitt 3.2 föreslagit att alla samer skall ha renskötselrätt. Enligt 85é rennäringslagen kan renskötselberättigad få koncession att dri- va renskötsel. I fortsättningen bör den som innehar renskötselrätt kunna få koncession. Det innebär att alla samer i princip kan komma i fråga som koncessionshavare. Enligt den nämnda paragrafen får koncession lämnas endast om sökanden kan antas komma att driva renskötseln på ett ända- målsenligt sätt. Utvidgningen av kretsen av möjliga koncessionshavare innebär därför inte någon förändring vad gäller förutsättningarna för att driva en bra koncessionsrenskötsel.

Riksdagen beslutade år 1985 om vissa ändringar vad gäller koncessions- renskötseln (prop. 1984/85:226, JoU 1985/86:2. rskr. 11). Av regionalpo— litiska skäl begränsades antalet skötesrenar till högst trettio för samma hushåll. Rätten för fastighetsägare att inneha skötesrenar förbehålls dem som äger eller brukarjordbruksfastighet inom samebyns koncessionsområ- de och som är bosatta inom området eller på fastigheten. Vid röstning i ekonomiska frågor tillerkändes renskötande medlem en röst för varje

• Sida 57
•  Original

påbörjat tjugotal renar. Både koncessionshavare och ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt remissvar anfört att det år 1985 återinförda s.k. bostadsbandet medfört att många skötesrenägare har fått sina villkor försämrade. ] Kalix och Torne älvdalar har många tvingats att flytta till centralorter på grund av arbetsmarknaden. Man behåller därvid ofta jord- och skogsbruksmark för att samtidigt kunna äga skötesrenar.

Själv gör jag följande bedömning. lnnan rennäringslagen ändrades år 1985 kunde alla som ägde eller brukadejordbruksfastighet inom det områ- de där koncessionsrenskötsel får bedrivas få lämna renar i koncessions- havares vård. Många skötesrenägare var bosatta utanför detta område. Med hänsyn till de speciella arbetsmarknadsförhållanden som råder i regionen delarjag länsstyrelsens uppfattning att den som bor inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs. skall kunna lämna renar i koncessionshavares vård. Sysselsättningseffekten och andra positiva effek- ter ur regionalpolitisk synpunkt kvarstår enligt min uppfattning även om man ökar möjligheterna att inneha skötesrenar.

Som jag nämnt i avsnitt 3.7 finns det för närvarande inte några direkta möjligheter att vidta åtgärder mot renägare som har för stort antal renar. [ fråga om koncessionssamebyarna gäller detta även de skötesrenägare som efter 1985 års lagändring inte längre uppfyller bosättningskravet och där- för inte längre har rätt att lämna skötesrenar i koncessionshavares vård. Vid bystämmor har dessa skötesrenägare haft rösträtt på grundval av sitt reninnehav och i vissa fall på ett avgörande sätt påverkat och utformat samebyarnas beslut i olika frågor. Jag har i avsnitt 3.9 föreslagit att medlem i sameby i fråga som rör renskötseln inte skall få rösta för fler renar än vad samebyn bestämt för honom. När det gäller koncessionsren- skötscln har renskötande medlem enligt Söö rennäringslagen en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. Före 1985 års lagändring gällde samma röstberäkning som för de- vanliga samebyarna. Ändringen genomfördes för att stärka koncessions- havarens ställning. Deras röstinflytande ställdes i bättre relation till deras renantal än vad som var fallet med tidigare regler. Lantbruksstyrelsen föreslår nu att en ägare av skötesrenar i fortsättningen bara skall ha en röst på bystämman. Förslaget innebär att koncessionshavarens ställning i sa- mebyn stärks ytterligare. Eftersom antalet skötesrenägare i en sameby är stort får dessa även efter den föreslagna ändringen ett tillfredsställande inflytande på renskötseln i byn. Jag ansluter mig till lantbruksstyrelsens förslag.

Jag har i avsnitt 3.9 föreslagit att renskötande medlem i frågor som rör renskötseln inte skall få rösta för fler renar än som samebyn enligt 3555" rennäringslagen kan ha beslutat att han får inneha. Enligt 885 bestämmer lantbruksnämnden det antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom området. Inte heller en koncessionshavare bör enligt min mening få rösta för fler renar än som han enligt lantbruksnämndens beslut får inneha.

Lantbruksnämnden anger med stöd av 88g' i beslutet om koncession de villkor som gäller för tillståndet. l beslutet skall bl.a. anges det högsta antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom koncessionssamebyn

• Sida 58
•  Original

och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot. Jag har i avsnitt 3.7 föreslagit att länsstyrelsen vid vite skall kunna förelägga en sameby att minska antalet renar om fler renar hålls på bete än vad lantbruksnämnden bestämt. Jag anser att länsstyrelsen även vad gäller koncessionssamebyar- na skall ha möjlighet att förelägga en by att vid vite minska antalet renar om det överstiger det tillåtna. Eftersom lantbruksnämnden i beslutet om koncession även anger andra villkor under vilka renskötseln får bedrivas, anserjag att länsstyrelsen dessutom skall ha möjlighet att förelägga vite för att få samebyn eller renägaren att följa sådant villkor.

Renarna i en koncessionssameby ägs. som jag nyss nämnt. av konces- sionshavaren och ett antal fastighetsägare, skötesrenägare. De senares renantal är begränsat till högst trettio renar i vinterhjord. Jag har i avsnitt 3.7 föreslagit att ett vitesföreläggande skall kunna riktas mot en enskild medlem om han äger fler rcnar än vad samebyn kan ha bestämt att han får inneha. Även en sameby för koncessionsrenskötsel kan besluta hur många renar en enskild skötesrenägare får lämna i koncessionshavarens vård. För koncessionsrenskötseln gäller dessutom. som jag nyss nämnt. att det inte får finnas fler än trettio skötesrenar för samma hushåll hos koncessions- havare. Om en koncessionshavare eller en skötesrenägare har fler renar än vad han får ha enligt 885 eller enligt fattade beslut. bör koncessionshava- ren eller skötesrenägaren enligt min mening kunna föreläggas att vid vite minska sitt renantal till det tillåtna.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att koncessionssamebyn skall ha rätt att låta slakta och sälja övertaliga renar. Koncessionsrenskötseln bedrivs under hela året på marker där renskötcl av hänsyn till jordbruket annars får bedrivas endast vintertid. Med hänsyn till dessa förhållanden delarjag lantbruksstyrelsens uppfattning att det även bör finnas möjlighet att beslu- ta om utslaktning och försäljning av övertaliga renar. Jag anser dock att ett sådant beslut. liksom beslut om föreläggande av vite. bör fattas av länssty- relsen. Länsstyrclscn bör kunna besluta om utslaktning av renarna efter ansökan av samebyn. Detta bör dock få ske först om renägaren inte efter anmaning själv låter minska sitt renantal. Kostnaderna för slakten bör tas av avräkningspriset varefter återstoden tillfaller rcnägaren.

Mina förslag innebär att vissa ändringar bör göras i rennäringslagen.

Sammanfattning av samerättsutredningens delbetänkande (SOU 1986: 36) Samernas folkrättsliga ställning

Folkrätten har kommit att tillmätas en allt större betydelse saväl nationellt som internationellt när det gäller arbetet på att förbättra urbefolkningars och etniska minoriteters ställning inom de stater där de har sitt hemvist. Samerna utgör en minoritet och urbefolkning i Sverige. Detsamma är förhållandet i våra nordiska grannländer Norge och Finland samt i Sovjet- unionen. Samerna ser sig själva som ett folk i fyra länder.

I detta betänkande redogör vi kortfattat för folkrätten. såvitt den från nu angivna utgångspunkter kan ha betydelse för samerna. Vi presenterar inte några förslag nu. men folkrättens betydelse motiverar utgivningen av ett särskilt delbetänkande avsett som bakgrund till de överväganden och förslag vi senare kommer att lägga fram.

Samerna

En allmänt vedertagen definition av vem som skall räknas som same saknas. [ allmänhet anses den som same som har samiska som modersmål och/eller uppfattar Sig Själv som same. Samernas antal kan uppskattas till mellan 45 000 och 65000 i världen. varav 15000—20 000 i Sverige. 4000—5000 i Finland. 30000—50000 i Norge och ca 2000 i Sovjetunio- nen. Någon folkräkning har ej utförts i Norge och Sverige. Samernas traditionella bosättningsområden är den nordliga delen av de nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen. I dessa områden är samerna den äldsta kända folkgruppen omnämnd redan av Tacitus (Ger- mania år98c. Kr.).

Samerna är således ett av de ursprungliga folken i Norden. Det finns olika uppfattningar om varifrån samerna kommer. Enligt en teori som bygger på arkeologiskt material var ursamerna för 2 000 år sedan huvudfolk i bl. a. Finland. där de sedermera av invandrande finska stammar fördrevs norrut. Här har de enligt vissa forskare smält samman med ett okänt jägarfolk och blivit samer samt etablerat sig i ett område som omfattar den nordliga delen av de nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen.

Samerna hade kontakter med övriga nordbor redan under vikingatiden. Under medeltiden sålde samerna skinn till nordborna och de tvingades erlägga skatt till Sverige. Danmark. Norge och Ryssland. vilka gjorde anspråk på nationell överhöghet över det traditionella samiska bosätt— ningsområdct. Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i vedertagen mening. Det samiska samhället var uppbyggt kring den s.k. siidan som var en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika jakt-. fiske- och fångstområden alltefter årstidernas växlingar. Senare kom siidan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de olika årstidsbundna betesområdena.

• Sida 69
•  Original

Bilaga 1

Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet. då företrädesvis i kustlandet. Allteftersom jordbrukskolonisationen växte fram trängdes samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot samernas områden. Lappmarksgränsen. dvs. gränsen till nuvarande Lappland. fast- lades år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra kolonisationen. utan att skydda samernas tillgång till jakt och fiske. Kolonisationen uppmuntra- des av staten ända fram till mitten av 1800-talet då bestämmelser till skydd , för samerna började utfärdas. De viktigaste är bestämmelserna om en odlingsgräns år l867 och den första renbeteslagen år 1886. Syftet med odlingsgränsen var att trakterna norr och väster därom skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. Gränsen fick emellertid inte så stor betydel- se. Samerna erkänns dock i dag ha sina starkaste rättigheter ovanför gränsen. Förhållandena är emellertid något annorlunda i Jämtland.

Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samerna i Sverige i renskötande och icke renskötande samer. en uppdelning som fortfarande har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby får utöva rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till ca 2 500 har också vissa andra rättigheter. t.ex. vad gäller jakt och fiske. Övriga samer. som är i klar majoritet. har däremot inga särskilda rättigheter enligt gällande lag. De har haft svårare att upprätthålla sin samiska identitet och många har assimile- rats i det svenska samhället. Det område inom vilket rennäringen utövas i Sverige i dag sträcker sig från ldre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr och från riksgränsen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta område är i princip uppdelat på 43 samebyar. Härtill kommer vissa områden i Norge i anslutning till riksgränsen. inom vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel sommartid. lnom det nämnda svenska områ- det finns vissa enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete vintertid.

Samerna har ett eget språk. präglat av deras levnadssätt nära naturen. t.ex. med särskilda ord för nyanser i olika naturförcteclser som svenskan saknar motsvarighet till. Det samiska språket inrymmer flera "språk" eller "dialekter". Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från olika områden inte kan förstå varandra. Samiskan hade under en lång period en svag ställning i den svenska skolan, vilket har haft negativa konsekvenser för språket.

Genom sitt gemensamma ursprung och språk känner samerna i Norden sig som ett folk. Riksgränserna upplevs som något påtvingat. Samerna i de nordiska länderna samarbetar bl.a. i Nordiska samerådet vad gäller olika samepolitiska spörsmål och i Nordiskt samiskt institut beträffande olika kulturfrågor. Samerna känner också stor samhörighet med urbefolkningar i andra länder. Ett stort antal urbefolkningar är organiserade i ett interna- tionellt organ. World Council of Indigenous People (Världsrådet för urbe- folkningar) i vilket samerna ingår.

Någon allmängiltig definition av begreppet urbefolkning finns inte, kan- ske främst beroende på att olika urbefolkningar lever under så skilda förhållanden. Gemensamt för dem är t. ex. att de fanns i ett visst område före det att den nu dominerande befolkningen bosatte sig där och att deras

Prop. 1990/9114

• Sida 70
•  Original

Bilaga 1

utnyttjande av naturresurser och deras kulturella traditioner skiljer sig från den nu dominerande befolkningens.

1751 års kodieill

Riksgränsen mellan Sverige och Norge som fastställdes år 1751 kom att skära rakt igenom de områden som samerna av ålder nyttjat. De nomadi- serande samernas sommarland kom att ligga i Norge. medan deras vinter- land låg i Sverige/Finland. De båda staterna kände sig därför förpliktade att träffa särskilda överenskommelser för att trygga samernas möjligheter att i princip oberoende av riksgränsen leva och utöva sin näring på samma sätt som skett av ålder. Dessa överenskommelser intogs i en särskild bilaga till gränstraktaten som brukar kallas lappkodieillen.

Lappkodicillen är i första hand ett folkrättsligt dokument som reglerar frågor om medborgarskap. rätt till land och vatten. neutralitet i krig. intern förvaltning och rättsordning. Staterna har i kodieillen gått mycket långt i att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för samerna och deras näringsutövning. Samerna fäster stort avseende vid lappkodieillen som ibland kallas samernas Magna Charta.

Lappkodicillen har senare ersatts av modernare konventioner mellan Sverige och Norge. Den nu gällande är från år 1972 och gäller i 30år. Kodicillen har emellertid aldrig sagts upp och kommer därför. om ingen ändring sker i rättsläget. att alltjämt gälla om 1972 års konvention utlöper år 2002 utan att då bli ersatt av någon ny.

Skyddet av urbefolkningar och minoriteter

Lappkodicillen är unik genom den bredd med vilken den behandlar samer— nas situation. Det skydd som samerna erhöll genom lappkodieillen har dock vissa motsvarigheter i andra staters överenskommelser med sina urbefolkningar och minoriteter.

Redan i början av 1500-talet började rättslärda diskutera vilka rättighe— ter som kunde tillkomma de folk som bebodde områden som kolonialise— rades av Spanien och Portugal. 1 den spanska lagstiftningen tillförsäkrades urbefolkningarna så småningom rätt till marken. till inre självstyre m.m. Men verkligheten för de kolonialiserade folken var en annan.

1 engelsk kolonisationshistoria utvecklades tidigt en fast praxis att ingå traktater med urbefolkningarna genom vilka dessa gav upp sin suveränitet och genom vilka markköpen från urbefolkningarna reglerades. Dessa trak- tater har haft stor betydelse för urbefolkningsrättens utveckling, särskilt i Nordamerika.

Efter första världskriget bildades flera nya nationalstater under åbero— pande av principen om folkens självbestämmanderätt. [ många fall, då nya stater inte kunde tillskapas. tillförsäkrades minoritetsfolk rättigheter i särskilda traktater där Nationernas förbund stod som en slags garant. Dessa traktater fick en sådan omfattning att man kan tala om att de

• Sida 71
•  Original

Bilaga 1

tillsammans bildade ett särskilt minoritetsrättssystem. Vad gäller urbe- folkningar infördes ett s.k. mandatsystcm för de områden som bedömdes ha förutsättning att så småningom bli självständiga stater. Vidare infördes en regel i NF-pakten enligt vilken NF:s medlemsstater ålades att säkra rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina kolonier.

Efter andra världskriget fokuserades intresset på att stärka de enskilda individernas fri- och rättigheter. Särbchandlingen av folkgrupper förlorade under en period sin aktualitet. lnom 1LO(lnternational Labour Organiza- tion) fortsatte emellertid arbetct med urhefolkningsfrågor, vilket ledde fram till en särskild konvention år 1957. "konvention angående infödda och i stammar levande folkgrupper".

Enligt konventionen har staten ett ansvar för att det genomförs ett program som skall skydda den ifrågavarande folkgruppen och främja dess välstånd. På sikt skall programmet syfta till att integrera folkgrupperna i samhället. Sverige har inte ratificerat konventionen och samerna har nu- mera inte något önskemål om att detta skall ske.

FN:s konventioner om skydd för mänskliga rättigheter

FN antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdis- kriminering (rasdiskrimineringskonventionen) och år 1966 dels konven- tionen om medborgerliga och politiska rättigheter. dels konventionen om ekonomiska. sociala och kulturella rättigheter. 1 konventionerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratificerat dessa även för samerna viktiga konventioner.

Rasdiskrimineringskonventioncns huvudsakliga ändamål är att förhind- ra alla former av diskriminering på grund av bl. a. etniskt ursprung. Samer- na är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen åläg- ger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konventions— staterna skall således vidta "särskilda och konkreta åtgärder på sociala. ekonomiska. kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfreds- ställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat! åtnju- tande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter". Den positiva Särbchandlingen enligt konventionen kan upphöra först när syftet med åtgärden uppnåtts.

Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om folkens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige utgör förmodligen ej ett "folk” i konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt sådana minoriteter — folkgrupper som ej kan åberopa artikel 1. Artikel 27 har följande lydelse:

1 de stater där det finns etniska. religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv. att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

• Sida 72
•  Original

Bilaga 1

Artikel 27 bör enligt vår uppfattning tolkas så att den uppställer krav på positiv särbehandling av minoriteter och urbefolkningar. Den innebär också ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbegreppet bör härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella lörutsättningar för kulturen. t.ex. samernas rennäring. Det är svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 ger för t.ex. rennäringen. Den torde dock i vartfall skydda mot allvarligare ingrepp. vilka påtagligt skulle försvåra näringens bedrivande. Artikel 27 kan möjligen också tolkas som ett stöd för att viss kulturell autonomi tillkommer minoriteten.

Våra slutsatser

Det svenska samhället erkänner samerna som minoritet och urbefolkning. Enligt svensk grundlag skall bl.a. etniska minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt förar- betena lill stadgandet skall kulturbegreppet även innefatta samernas ren- skötsel.

Den svenska officiella inställningen till samerna strider inte mot Sveri- ges folkrättsliga åtaganden såvitt vi kan bedöma på det material som vi redovisar i betänkandet. Det måste emellertid understrykas att det inte går att bestämma exakt vilka krav som folkrätten uppställer t. ex när det gäller skydd för minoriteter. Orsaken härtill är att folkrätten ständigt är under utveckling. Härtill kommer att folkrätten. i vart fall vad gäller de s.k. människorättskonventionerna. enligt vedertagen praxis är föremål för en mera dynamisk tolkningsmetod än som är brukligt för den nationella rätten. Skyddet av urbefolkningar aktualiseras nu i olika internationella sammanhang och den pågående utvecklingen av "urbefolkningsrätten" måste givetvis följas med uppmärksamhet från svensk sida. De förslag som vi senare kommer att redovisa kommer att grundas bl.a. på gällande folkrätt i vad den avser skydd för urbefolkningar och minoriteter. Den samtida folkrättens innehåll. enligt de olika konventioner till vilka Sverige gett sin anslutning. får en särskild betydelse för Sverige när den samman- ställs mcd de förpliktelser Sverige erkänt sig ha gentemot samerna alltse— dan tillkomsten av 1751 års kodieill.

Sammanfattning av samerättsutredningens Prop. 1990/9124 huvudbetänkande (sou 1989: 41)

renskötselns rättsliga ställning. Renskötselns rättsliga ställning

1 Förhållandena inom rennäringen

Vi vet att samerna redan på 800-talet drev en ordnad renskötsel. byggd på ett systematiskt utnyttjande av marken. Även i våra dagar spelar rennä- ringen en central roll i samiskt liv, trots att endast en mindre del av den samiska befolkningen är verksam i näringen.

Renskötselområdet ontfattar ca en tredjedel av Sveriges yta. Rennäring- en måste därför leva sida vid sida med andra näringar och andra former av markutnyttjande. Det är ofrånkomligt att konflikter uppstår mellan rennä- ringens intressen och motstående intressen. l vissa fall måste de renskötan- de samernas intressen stå tillbaka för andra intressen. En grundläggande förutsättning för rennäringens fortlevnad är emellertid att samernas rätt att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar respekteras av andra som använder mark och vatten.

Renskötselns behov av mark styrs av ett mångsidigt samspel mellan renen. människan och miljön. De olika betesområdena har var för sig viktiga funktioner under olika perioder av renskötsclåret och kan därför inte ersätta varandra. Varje år flyttar därför renhjordar från områden vid riksgränsen mot Norge. ner till skogslandet i öster och för vissa byar ända ner mot kusten. Flyttningssträckorna kan uppgå till 30—40 mil. Skogsren- skötseln är emellertid mera stationär.

Flyttningarna från sommar- och höstbeteslanden uppe i fjällen till vin- terbeteslanden sker under oktober till december. Vårflyttningarna på- börjas i april och kalvningslanden i lågfjällsområdet nås i maj då renarna kalvar. Under tiden juni till augusti betar renarna i sommar— eller högsom— marlanden. där kalvarna märkes. Årets viktigaste slakt äger rum i septem— ber. före flyttningen till höstbeteslanden.

Renskötseln behöver ostörda marker. Under vissa förhållanden är den speciellt känslig för störningar.

På våren behöver kalvningslanden vara ostörda för att kalvningen skall bli lyckad. Under sommaren är det främst de bästa betesmarkerna och kalvmärkningsplatserna som kräver störningsfrihet. Höstens omfattande samlingsarbete för slakt och vinterflyttning innehåller kritiska moment där en störning kan innebära att veckors samlingsarbete får göras om. Även under vintern behöver renarna betesro. Störs renarna under vinterbetning kan de upphöra att gräva efter betet och sprida sig. Det gäller särskilt under senvintern och vid ogynnsamma betesförhållanden.

Vinterbetesmarkerna brukar betraktas som "Flaskhalsar" i rennäringen. Tillgången till vinterbete är avgörande för hur stora renhjordarna kan bli.

Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens. Västerbot- tens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands 73 län. Väster och norr om den s.k. odlingsgränsen och på renbetesfjällen får

• Sida 74
•  Original

Bilaga 2

rennäring bedrivas hela året (åretruntmarker) och utanför dessa områden endast vintertid (vinterbetesmarker). Skogssamebyarna har emellertid åretruntmarker även nedanför odlingsgränsen.

På marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anses rennä- ringen ha en starkare rätt till markanvändningen än inom andra områden. Dessa områden har i lagstiftningen betecknats som "för lapparna avsatt land" och som områden "som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade".

Arten och omfattningen av de samiska rättigheterna till mark och vatten regleras i rennäringslagen (19711437). Rättigheterna har på många punkter klarlagts genom HD:s dom i skattefjällsmålet.

Rätten att bedriva rennäring tillkommer enligt gällande rätt endast samer som är medlemmar i samebyar. Samebyn är dels ett geografiskt betesområde. dels en ekonomisk sammanslutning. Äretruntmarkerna är fördelade mellan samebyarna i särskilda byområden.

2 Motstående intressen

Mot rennäringens intresse av orörda och ostörda marker och vattendrag står inte sällan andra verksamheters intresse av att få utnyttja mark och vatten för sina behov. Sådana intressemotsättningar kan ofta leda till konflikter.

Det är storskogsbruket som för närvarande åsamkar rennäringen de största skadorna. Slutavverkning. markberedning. skogsgödsling och an- läggande av skogsbilvägar påverkar renskötseln på olika sätt. Omfattande slutavverkningar har inom vissa områden t.ex. lett till brist på hänglav. som är mycket viktig för vinterbetet. Eftersom snön packas hårdare på öppna ytor än i skogen blir det dessutom svårare för renarna att komma åt markbetet på ett kalhygge. De allvarligaste skadorna orsakas emellertid av de moderna markberedningsmetoderna. På ett hyggesplöjt område för- störs renbetet för många år framåt.

Vattenkraftsutbyggnad. gruvbrytning. torvtäkt och vägdragning är and- ra exempel på verksamheter som kan orsaka skada för renskötseln. Även turismen och friluftslivet kan medföra stora problem.

3 Avvägningen mellan olika intressen vid användningen av mark och vatten — gällande rätt

De från systematisk synpunkt viktigaste bestämmelserna vad gäller regle- ringen av konflikter som kan uppkomma mellan de renskötande samerna och ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet är rennäringsla- gens bestämmelser om upphävande av renskötselrätten. 265. om förbud mot ändrad markanvändning inom åretruntmarkerna, 305, och om sär- skilda inskränkande villkor för nyttjanderättsupplåtelser inom del av be- tesområdet. 32 &. Bestämmelserna är emellertid endast avsedda att utgöra

• Sida 75
•  Original

Bilaga 2

en ram för regleringen av dessa frågor och det står enligt förarbetena till rennäringslagen öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i renskötseln att väcka talan vid domstol.

Med tillkomsten av naturresurslagen (NRL) år 1987 har skyddet för rennäringens viktigaste intresseområden blivit ett riksintresse. Dessa om- råden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringen. Men även andra områden av betydelse för rennäringen åtnjuter enligt lagen ett särskilt skydd.

NRL har inneburit en delvis ny syn på skyddet för rennäringen. Betydel- sen av att beakta de nödvändiga funktionella sambanden mellan olika delområden för renskötseln framhävs. Preciseringen av de för rennäringen viktigaste områdena måste emellertid ske mot bakgrund av att deras läge varierar över tiden bl. a. till följd av olika ingrepp i landskapet.

Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft samtidigt med NRL har statens inflytande över kommunernas beslut i markanvändnings- frågor begränsats väsentligt. Kommunerna skall själva besluta om planer. Statens möjligheter att ingripa mot planbesluten i sak inskränks i huvud- sak till frågor som rör hushållningen med mark- och vattenområden av riksintresse och till vissa mellankommunala frågor. Kommunerna får så- lunda ett stort ansvar för avvägningen mellan olika intressen när det gäller användningen av mark och vatten.

Det finns naturligtvis en risk för att utfallet av intresseavvägningen mellan olika verksamheter kan komma att variera kraftigt mellan olika kommuner. Kunskapsunderlaget för att bestämma vilka områden som är av intresse för rennäringen är inte lika gott som exempelvis för naturvår- den. För att minska den risken är det viktigt att renskötselns markanvänd- ning redovisas så att den ger ett gott kunskapsunderlag vid tillämpningen av NRL och PBL.

[ princip all tillståndspliktig användning av mark och vatten är under- kastad prövning enligt NRL. Skogsvårdslagen är däremot inte anknuten till NRL. Skogsvårdslagen är i första hand en s. k. skötscllag. Den innehål- ler emellertid även regler av betydelse för avvägningen mellan rennä- ringens och skogsbrukets intressen.

Enligt lä skogsvårdslagen skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen vid skötseln av skogsmark. Enligt lagens förarbeten är rennäringen ett sådant allmänt intresse. Skogsstyrelsen har i föreskrifter och allmänna råd angett hur hänsynen skall komma till uttryck.

Vi har gjort en genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor som är av särskild betydelse för rennäringen. Avgörandena ger inte någon klar bild av rennäringens ställning. Några entydiga slutsatser som endast grundas på det framtagna materialet låter sig knappast göra. En iakttagelse är emellertid att rennäringens intressen ofta får stå tillbaka när de ställs mot andra samhällsintressen. Vi har vidare ansett oss kunna konstatera att ett ingrepp i renbetesmarkerna sällan sätts in i ett större sammanhang där konsekvenserna av flera ingrepp — tidigare och kanske kommande — beaktas.

• Sida 76
•  Original

Bilaga 2

4 Samråd och samrådsförfarande

Skogsstyrelsen har som nämnts meddelat såväl föreskrifter som allmänna råd om samråd mellan skogsbruk och rennäring. Sedan år 1971 finns en särskild samrådsgrupp skogsbruk-rennäring. numera under Skogsstyrel- sens huvudmannaskap. I gruppen ingår företrädare för bl. a. skogsbruket. rennäringen och berörda förvaltningsmyndigheter. Samrådsgruppen har funktionen av central rådgivande och initierande instans för ett antal lokala samrådsgrupper.

Utan att det funnits särskilda bestämmelser om det har på flera ställen etablerats samråd mellan samebyar och kommuner. PBL har medfört ökade krav på kommunernas samrådsskyldighet vid upprättande av över- siktsplaner och detaljplaner.

lnom flera verksamhetsområden förekommer mer eller mindre institu— tionaliserade kontakter eller samråd med samerna. Det gäller beträffande t.ex. naturvård. rymdverksamhet. militär verksamhet. vattenkraftsut- byggnad och gruvdrift. '

5 Skattefjällsmålet

När man skall utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen är det givetvis av största intresse att få klarlagt vilken civilrättslig ställning renskötseln har enligt gällande rätt. Sådana klarlägganden gjordes av HD i skattefjällsmålet.

Målet gällde bl.a. om samerna framför staten hade äganderätten till de s.k. skattefjällen eller renbetesfjällen i Jämtland. HD ogillade samernas talan om bättre rätt men gjorde i dotnskälen viktiga uttalanden om samer- nas rättsliga ställning.

Den samiska bruksrätten (eller renskötselrätten) är enligt HD en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på ockupation i förening med urminnes hävd. Bruksrätten är på samma sätt som ägande- rätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning.

Våra förslag om ändringar i bl. a. rennäringslagen bygger till stora delar på slutsatserna i skatteljällsmålet.

6 Samernas renskötselrätt

Vi föreslår att det skall framgå av rennäringslagen . att samernas renskötselrätt bygger på urminnes hävd. . att alla samer har renskötselrätt och o att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet.

Genom skattefjällsmålet har det som nämnts klarlagts att samernas renskötselrätt bygger på ockupation i förening med urminnes hävd. Detta

• Sida 77
•  Original

Bilaga 2

konstaterande är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln.

Vi anser att renskötselrättens ursprung är så betydelsefull att detta bör komma till uttryck i rennäringslagen.

Renskötselrätten. dvs. den speciella samiska bruksrätten. behandlas i lagstiftningen ofta. men inte alltid. som icke utgörande en särskild rätt till fastighet. Vi har emellertid funnit. främst mot bakgrund av uttalandena i skattefjällsmålet. att renskötselrätten är att anse som en särskild rätt till fastighet. Även detta förhållande bör klart framgå av rennäringslagen.

I vissa lagar av betydelse för utövandet av renskötselrätten finns bestäm- melser om vilka särskilda rättigheter som enligt den lagen skall anses utgöra särskild rätt till fastighet. De lagar som härvidlag utesluter eller inte omnämner renskötselrätten föreslås ändrade i detta avseende.

Genom våra förslag torde en mer enhetlig syn på renskötselrättens ställning kunna erhållas. Detta är något som "stärker" rennäringens ställ- ning. men som bygger på gällande rätt. Att en sådan enhetlighet i lagstift- ningen kommer till uttryck borde underlätta bedömningarna och den formella handläggningen i de fall då samernas anspråk på skydd för renbe- tesmarkerna ställs mot andra rättighetsinnehavares anspråk på markut- nyttjande.

Genom att samebyn är att anse som sakägare råder det t.ex. ingen tvekan om att samebyn måste höras innan beslut som medför intrång i renskötselrätten fattas.

7 De generella skyddsreglerna

Vi föreslår att det folkrättsliga skyddet för rennäringen skrivs in i rennäringslagen. NRL. och expropriationslagen. Vidare föreslår vi att bestämmelsen i 30ä rennäringslagen om förbud i vissa fall mot ändrad markanvändning kvarstår. Slutligen föreslår vi en generell regel om hänsynstagande till renskötselrätten.

Gällande rennäringslag saknar övergripande skyddsbestämmelser för renskötselrätten och för rennäringen. Det finns dock skyddsregler för vissa områden och speciella fall. t.ex. förbud mot ändrad markanvändning inom åretruntmarkerna (305) och mot avstängning av flyttvägar (94å). Den omständigheten att ersättning skall utgå vid intrång innebär också en form av skydd.

Sverige har på folkrättslig grund förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för det skydd som samerna som urbefolkning och inhemsk minoritet har för sin kultur. Kulturvärnet innefattar också ett skydd för förutsättningarna för kulturen. såsom rennä- ringens markutnyttjande. Sverige måste därför avstå från sådana ingrepp i

• Sida 78
•  Original

Bilaga 2

naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras. Detta folkrättsliga skydd bör komma till uttryck i rennärings- lagen. NRL och expropriationslagen.

Det folkrättsliga skyddet utgör givetvis endast ett minimiskydd. Andra överväganden kan tala för att skyddet skall vara betydligt mer omfattande.

Det grundläggande motivet för att år 1971 införa förbudet mot ändrad markanvändning i 309" rennäringslagen var att hindra markägaren "att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete". Vi anser att 30å inte blivit ett tillfredsställande skydd i detta avseende. Bestämmelsen i 3059 rennäringslagen bör emeller- tid — trots den kritik som riktats mot den — kvarstå i princip oförändrad. eftersom den kan antas ha en viss preventiv betydelse när det gäller att förhindra intrång på åretruntmarkerna.

Utövandet av renskötselrätten fordrar ett ömsesidigt hänsynstagande. Detta förutsätter bl.a. att den som använder mark och vatten inom ren- skötselområdet är medveten om att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet som måste beaktas. Vi anser det angeläget att denna skyldighet att ta hänsyn till renskötselrätten fastslås i lag.

Ett naturligt sätt för en markägare att beakta den samiska rätten är att samråda med berörd sameby innan mer ingripande förändringar'av mar- kens användning genomförs. Det frivilliga samrådslörfarande som redan etablerats uppvisar på de flesta håll också goda resultat.

8 De särskilda skyddsreglerna gentemot storskogsbruket

Vi föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområ— det inte får vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder utan att påkal- la samråd med berörd sameby.

På åretruntmarkerna föreslås sarnrådsplikten därutöver omfatta avverkningar som rör för renskötseln särskilt känsliga områden.

Träffas inte överenskommelse vid samrådet får enligt förslaget åtgärden vidtas på r'inlerlnvurmar/(erna om en månad förflutit från det samråd påkallades. på årelruntmarkcrna om en månad förflutit från det samråd påkal- lades och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och erhållit tillstånd till åtgärden.

Tillstånd skall ges såvida åtgärden inte medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar.

Våra förslag om samråd m.m. gäller om parterna inte kommit överens om annat.

Som tidigare sagts är det storskogsbruket som för närvarande åsamkar

• Sida 79
•  Original

Bilaga 2

rennäringen de största skadorna. Trots detta står rennäringen gentemot skogsbruket i realiteten helt utan skydd. De generella skyddsregler som vi föreslår innebär inte någon påtaglig ändring i detta förhållande. Att inne- havaren av en så stark rätt som renskötselrätten skulle stå utan reell möjlighet till inflytande när underlaget för hans näringsverksamhet påtag- ligt förändras anser vi vara otillfredsställande utifrån såväl civilrättsliga som näringsrättsliga utgångspunkter.

Enligt vår mening förutsätter ett sambruk av markerna utbyte av infor- mation mellan företrädarna för näringarna. dvs. någon form av samråd. Därigenom skapas bättre förutsättningar för att bedriva näringarna effek- tivt och dessutom motverkas en polarisering av motstridiga intressen. En ömsesidig förståelse för de båda näringarnas villkor torde också i ett djupare perspektiv komma att gynna relationerna mellan samerna och den övriga befolkningen i området.

Vi anser därför att man bör bygga vidare på de redan inledda samråds- f'ormerna mellan skogsbruk och rennäring. Den omständigheten att det beror på Skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till stånd eller inte kan naturligtvis inte accepteras av rennäringen. Det måste därför tillskapas garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör sig om mer omfattande avverkningar. För dessa fall bör samrådsförfaran- det lagstadgas i hela renskötselområdet. På åretruntmarkerna bör sam- rådsskyldigheten därutöver omfatta alla avverkningar i för renskötseln särskilt känsliga områden.

Den som bryter mot samrådsskyldigheten skall enligt vårt förslag kunna dömas till böter.

Under den tid samrådet pågår bör givetvis den aktuella skogsbruksåtgär- den inte få påbörjas. Vi föreslår därför ett avverkningsförbud under en månad. Tiden kan förlängas om parterna är överens om det.

Ett verkligt samrådsförfarande förutsätter att parterna är något så när jämställda. Detta kan sägas fordra att frågan om den aktuella skogsbruks- åtgärden skall få vidtas prövas av ett särskilt organ i de fall parterna inte kan komma överens i samrådet. På sikt bör också en sådan ordning eftersträvas inom hela renskötselområdet. Vi anser emellertid att frågan om ett tillståndssystem på vinterbetesmarkerna bör anstå eftersom det är svårt att nu överblicka konsekvenserna av en tillståndsreglering på dessa marker.

Vi föreslår att skogsvårdsstyrelsen skall besluta i tillståndsfrågan. För att även rennäringsintresset skall bli tillgodosett skall emellertid för tillstånd till avverkning krävas att sametinget yttrar sig i ärendet. Skogsvårdsstyrel- sens beslut skall kunna överklagas till skogsstyrelsen och regeringen.

Tillstånd till en avverkning föreslås kunna vägras dels om avverkningen medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas, dels om avverkningen omöjliggör sedvanlig sam- ling och flyttning av renar.

• Sida 80
•  Original

Bilaga 2

9 Renantalet

Rennäringslagen har brister vad gäller möjligheterna att komma till rätta med för höga renantal. Detta är en brist i lagstiftningen som bör avhjälpas alldeles oavsett om antalet renar för närvarande är för högt eller inte.

Den till lantbruksstyrelsen knutna rennäringsgruppen har nyligen före- slagit utökade sanktionsmöjligheter för att komma till rätta med otillåtet höga renantal. Däremot har gruppen inte föreslagit någon bestämmelse som gör det möjligt att kontrollera att de uppgivna renantalen är korrekta.

Avsaknaden av en sådan kontrollmöjlighet innebär svårigheter när det gäller att bland breda befolkningsgrupper i de områden där rennäring bedrivs få förståelse för förslag om stärkt samiskt inflytande i frågor om markanvändningen. Vi utgår från att en sådan kontrollbestämmelse införs och utformas i samverkan med de samiska organisationerna.

10 Upphävande av renskötselrätt

Vi föreslår att bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt i 265 rennäringslagen ersätts med en hänvisning till reglerna i expropria- tionslagen.

Enligt 265 rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markom råde. när om rådet behövs för något av de ändamål som anges i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan betydelse för renskötseln, kan sådant förordnande meddelas så snart områ- det behövs för allmänt ändamål.

Eftersom vi anser att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet föreslår vi att de regler tillämpas som gäller för expropriation av sådana rättigheter. Innehavare av renskötselrätt har enligt vår mening rätt till samma rättsliga garantier som andra jämförbara brukare av mark.

l l Ersättning för intrång i renskötselrätten m.m.

Vi föreslår att det i rennäringslagen införs särskilda bestämmelser om fördelning av rättegångskostnader i mål om ersättning på grund av skada på renskötselrätten.

[ samband med att rennäringslagen infördes diskuterades frågan om en särskild ersättningsbestämmelse. Lagstiftaren överlät emellertid åt rätts- praxis att lösa frågan om skadeståndsskyldighet på grund av skada på renskötseln.

Frågan om ersättningsskyldighetens omfattning, beloppens storlek etc.

• Sida 81
•  Original

Bilaga 2

har emellertid ännu inte lösts av rättspraxis eftersom frågor om ersätt- ningsskyldighet endast i något fall kommit under domstolsprövning. Vi har därför övervägt att nu införa en särskild ersättningsbestämmelse. De svårigheter att konstruera en sådan bestämmelse som förelåg när rennä- ringslagen infördes kvarstår emellertid. För att få fram erforderlig rätts- praxis och alltså underlätta rättsliga prövningar har vi i stället valt att föreslå vissa ändringar till fördel för sameparten vad gäller bestämmelser- na om fördelning av rättegångskostnaderna.

12 Upplåtelsefrågorna

Vi föreslår att yttrande från sametinget i vissa fall skall inhämtas innan upplåtelsefrågor avgörs.

Inom renskötselområdet förvaltas marken ovan odlingsgränsen av lant- bruksnämndema. Upplåtelsefrågorna hanteras inom lantbruksnämndema av en särskild rennäringsdelegation. som har samisk representation. Vi föreslår att delegationen skall inhämta yttrande från sametinget om någon av de samiska ledamöterna motsätter sig upplåtelsen.

Det kan dock på sikt finnas skäl för att ge sametinget ett större ansvar för upplåtelsefrågorna.

• Sida 82
•  Original

Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser

renskötselns rättsliga ställning. 1 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1 97 l : 437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (l97lz437)l dels att 2745 skall upphöra att gälla. dels att 26. 28, 29 och 30 55 skall betecknas 29. 30a, 30 respektive 263 55. dels att l—3, ll, 12. 14. nya 26a. nya 29, nya 30. nya 30a, 85, 86 och 94 55 skall ha följande lydelse.

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer. 26. 27 och 28 55 av följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 1 och nya 26 55 skall ha följande lydelse, dels att i lagen närmast före 3 och nya 29 55 skall införas nya rubriker av följande lydelse.

dels att i lagen närmast före 31 & skall införas en ny rubrik som skall lyda "Upplåtelse av mark och vatten m. m.”

Nuvarande lydelse

Renskötselrätt m. m.

Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhålljör sig och sina renar (renskötselrätt) har den som är av samisk härkomst. om hans fäder eller moder eller någon av hans jär— eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke.

Om särskilda skäl jöreligger. kan länsstyrelsen medge person med sa- misk härkomst renskt'itselrätt. även i annat fall än som avses ['./önsta stycket.

Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärrar ren- skötselrätt.

Upplöses äktenskapet genom äk- tenskapsskillnad. kan länsstyrelsen upphäva renskötselrätt som förvär- vats enlietjörsta stt-'cket. om särskil- da skäl _löreligger.

Renskötsel får bedrivas ]. hela året i Norrbottens och

' Lagen omtryckt l985z9l9.

Föreslagen lydelse Renskötselrätt

Samerna har en på urminnes hävd grundad rätt att inom de om- räden som anges i 3 &" använda mark och vatten till underhåll/ör sig och sina renar (renskötselrätt).

Renskötselrätten utgör en sär- skild rätt till fastighet.

Renskötselrätten regleras i denna lag.

Renskötselrätt får utövas av den som är medlem i sameby efter vad i [1— [4 5.6 sägs.

Om koncessionsrenskötsel finns särskilda bestämmelser i 85 — 89 5,6.

Renskötselområdet m.m.

Renskötsel får bedrivas inom föl- jande ornråden (renskötseln/nrådet)

• Sida 83
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen. dels ne- danför denna gräns på mark som tillhör Staten (kronomark) och ren- betesland där skogsrenskötsel av ål- der bedrives under våren. somma- ren eller hösten. på renbetesfjällen i Jämtlands län. inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.

2. den loktober—30april i övri- ga delar av lappmarkerna och ne- danför odlingsgränsen. inom såda- na trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa tider av året.

Föreslagen lydelse

[. hela året (åretruntmarkerna) i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlings- gränsen. dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (krono- mark) och renbetesland där skogs- renskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten. på renbetesfjällen i Jämtlands län. inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upp- låtits till renbete,

2. den- 1 oktober— 30 april (vinter- betesmarkerna) i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlings- gränsen. inom sådana trakter utan- för Iappmarkerna och renbetesfjäl- len där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

tig

Medlem 1" sameby är

1. renskötselberättigad som del- tar i renskötseln inom byns betes- område.

2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns be- tesområde och haft detta som sta- digvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsar- hete.

3. renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

|”)

Sameby kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 5. om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Sameby skall till medlem anta I. den som deltar i renskötseln. inom byns betesområde,

2. den som har deltagit i rensköt- sel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt

förvärvsarbete.

3. den som är make eller hemma- varande barn till medlem som av- ses under l eller 2 eller som är efter- levande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

.5

Sameby kan som medlem anta annan än den som anges i 115. om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem. kan länsstyrelsen medge honom inträde. om särskilda skäl föreligger.

• Sida 84
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

145

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen be- drivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är rensktfitselberättigad dödsbodelägare under 18 år. räknas tiden från det han fyller 18 år.

Renskötselns upphävande i vissa fall rn. m.

3051

Den som inom område som avses i 359 ] äger eller brukar ntark där renskt'itsel bedrivs får ej ändra an- vändningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för ren- skötseln i annan tnän än som _löljer atv-förordnande enligt 26 ,så”.

Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de- taljplan eller för företag vars tillåt- lighet skall prövas i särskild ord- ning.

' Senaste lydelse 1987: 154.

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen be- drivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är dödsbodelägare un- der 18 år. räknas tiden från det han fyller 18 år.

Skyddet för renskötseln

Zöå

l-"id användandet av ntark och vatten inom renskötselområdet skall renskötselrätten beaktas.

1 tgärder som ä ventyrarförutsätt— ningarna .lör det _ fortsatta utövandet av rennäringen jär inte tillåtas.

26:15

Den som äger eller brukar mark inom åretruntmarkerna får inte ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd olägen- het för rennnärittgen.

Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de— taljplan eller för företag vars tillåt- lighet skall prövas i särskild ord- ning. Detsamma gäller skogs- bruksåtgärd som avses i 28 5 första stycket.

27 s

Den som avser att slit/avverka skog inom vinterbetesmarkerna på en brukningsenhet som är större än 500 lta skall bereda berörd sameby tillfälle till samråd. om avverkning- en omfattar mer än 20 ha skog eller ansluter till kalmark eller plantskog som sammanlagt med den planera- de avverkningen överstiger 20 ha på brukningsenheten. Samrådet skall även avse de skogsbruksåtgärder som sammanhänger med avverk- ningen.

Ätgärdjör vilken samrådsskyldig- het föreligger./är vidtas endast

• Sida 85
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

zes

Regeringen kanförordna om upp- hä vande av renskötselrätten för visst markområde, när området beltövs för ändamål .som avses i 2 kap. e.t- propriationslagen (1972: 7I9) eller för annat ändamål av väsentlig

Föreslagen lydelse

1. om satttebyn medger det eller

2. om en månadförflutitfrån den dag samebyn bereddes tillfälle till samråd.

Vad nu sagts skall gälla om annat inte överenskommits med samebyn.

2845

Den som avser att slutavverka skog inom åretruntmarkerna skall i fall som avses i 27,6 första stycket bereda berörd sameby tillfälle till samråd. Därutöver .skall. oavsett brukningsenhetens storlek, same- byn beredas tillfälle till samråd när en slutavverkning berör

I . hänglavbärande skog

2. nattbetesplats

3. rastställe

4. arbets/tage eller

5. flyttled. Samrådet skall även avse de skogsbruksåtgärder som samman— hänger med avverkningen.

Åtgärd för vilken samrådsskyl- dighetföreliggerfär vidtas endast

1. om samebyn medger det

2. om en månad förflutit/rån den dag samebyn bereddes tillfälle till samråd oclt samebyn inte låtit sig avhöra eller

3. om tillstånd erhållits enligt 21 bf andra stycket ..skogsvårdslagen (1979: 429).

Tillstånd .som avses i andra styc- ket 3 får sökas hos skogsvårds.st_t-'rel- sen. om överenskomine/se inte trä/Å hus med samebyn inom en månad från den dag samebyn bereddes till- fälle till samråd.

Vad nu sagts skall gälla om annat inte överenskommits med samebyn.

Intrång i renskötselrätten efter myndighets beslut 29%

Om upphävande eller begräns- ning av renskötselrätten finns be- stämmelser i e.tpropriations/agcn ( I 972: 71 9). Expropriation erford— ras inte när mark eller vatten skall användas för företag vars

• Sida 86
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

betydelse/rån allmän synpunkt. För område som väsentligen är utatt be- tyde/.se för renskötseln får sådant förordnande meddelas när området behövs/ör allmänt ändamål. Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i rensköt— selrätten ingående befogenheter.

279'

fl-feddelas förordnande enligt 26 5, katt regeringen föreskriva åt- gärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

29 ä

I fråga om upphävande av ren- skötselrätt och ersättning med an- ledning därav gäller. utöver bestäm- melserna i 26—2859', i tillämpliga delar bestämmelserna i e.t'propria- tionslagen ( 1972: 7] 9) om expro— priation av särskild rätt till fastig- het.

28é

Med/ör upphävande av rensköt- selrätt skada eller olägenhet för ren- skötseln eller för sådan rätt till jakt eller fiske .som avses i 25 _l)", utgår ersättning därför.

Ersättning/ör skada eller olägen- het som ej drabbar bestämd person tillfaller till hälften sameby .som be- röres av upphävandet och till ltälfiett samefonden. om ej särskilda skä/fö- religger.

Föreslagen lydelse

tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

305

I mål om ersättning/ör skada på renskötselrätten gäller, i . den mån rätt till ersättning inte bestäms en- ligt annan lag. 5 — 7 kap. expropria- tionslagen (1972: 719) i tillämpliga delar.

För samebyn talan som ogillas katt domstolen förordna att byn skall bära sina egna kostnader om samebyn befinns ha inlett rätte- gången utan tillräckliga skäl. [Iar rättegången uppenbart inletts utan skä/ig grund för domstolen dessut- om förplikta samebyn att ersätta motparten dennes rättegångskost- nader.

I mål om ersättning för skada till följd av skogsavverkning eller annan skogsbruksåtgärd gäller dock att- vardera parten .skall bära .sina kost— nader.

30aä

Ersättning/ör skada som inte till- fäller bestämd person till/aller till

hälften berörd sameby och till häll-' ten sa/nefimden. om särskilda skäl inte föreligger för en annan fördel- ning.

• Sida 87
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

859”

Den som är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) att dri- va renskötscl i Norrbottens län ne- danför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder fö- rekommer under hela året. Konces- sion innefattar rätt för koncessions- havaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

Den som har renskötselrätt kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedan- för lappmarksgränsen inom områ- de där renskötsel av ålder förekom- mer under hela året. Koncession in- nefattar rätt för koncessionshava- ren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukarjordbruksfastighet. vilken helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet. om han är bosatt på fastigheten eller inom området.

2. den som tidigare har haft koncession inom området. om han är bosatt där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete.

3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessions- havare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar. om den efterlevande är bosatt inom koncessionsområdet.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt. Koncession meddelas för viss tid. högst 10 år.

865

För renskötseln inom konces- sionsområdet skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är konces— sionshavare. dennes make och hemmavarande barn. renskötselbe- rättigad som biträder koncessions- havare i renskötseln och som inte har annat huvudsakligt förvärvsar- bete samt ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet.

För renskötseln inom konces- sionsområdet skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är konces- sionshavare. dennes make och hemmavarande barn. annan person med renskötselrätt som biträder koncessionshavare i renskötseln och som inte har annat huvudsak- ligt förvärvsarbete samt ägare av skötesrenar inom koncessionsom- rådet.

Bcstämmclserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikel-

SCI":

1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 595 2 en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom.

3. Koncessionshavaren eller. om det finns flera. minst en av dem skall vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

945

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen försäm ras.

• Sida 88
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel är tillåten.

3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel är tillåten eller hindrar renar från att beta på sådant område.

4. bryter mot 735 tredje stycket. 5. i andra fall än som avses i 81 eller 825 vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat för honom.

6. utför ommärkning eller av- brottsmärkning i strid mot 815.

7. märker renkalv i strid mot 835 första eller andra stycket.

8. bryter mot 935 första eller tredje stycket.

4. bryter mot 27 _5' andra stycket. 5. bryter mot 735 tredje stycket.

6. i andra fall än som avses i 81 eller 825 vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat för honom.

7. utför ommärkning eller av- brottsmärkning i strid mot 81 5.

8. märker renkalv i strid mot 835 första eller andra stycket.

9. bryter mot 935 första eller tredje stycket.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1992.

• Sida 89
•  Original

Bilaga 3

2 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971 : 948)

Härigenom föreskrivs att 55 5 väglagen (1971:948)' skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

555

Har väghållare erhållit vågrätt. är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller be- gagnande. om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits in- nan marken togs i anspråk.

Har väghållare erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller be- gagnande. om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som fanns på fastigheten innan marken togs i an- språk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. 4 kap. 35 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol. .

På ersättningen utgår ränta enligt 5 5 räntelagen (19752635) från den dag då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 65 räntelagen för tiden därefter.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1992.

' Lagen omtryckt 1987:459.

• Sida 90
•  Original

Bilaga 3

3 Förslag till

Lag om ändring i expropriationslagen (1972: 719)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 25 och 2 kap. 125 expropriationslagen (1972: 719) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

] kap.

I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt. ser- vitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Utan hinder av att tomträtt enligt 13kap. 265 jor- dabalken vid expropriation är lik- ställd med fast egendom får sådan rätt upphävas eller begränsas ge- nom expropriation. Bestämmelsen i 15 om särskild rätt gäller ej ren- skötselrätt enligt rennäringslagen (1971: 43 7) eller vågrätt.

1 denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt. ser- vitut. renskötselrätt och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Utan hinder av att tomträtt enligt 13 kap. 265jordabalken vid expro- priation är likställd med fast egen- dom får sådan rätt upphävas eller begränsas genom expropriation. Bestämmelsen i 1 5 om särskild rätt gäller ej vågrätt.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning i fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark.

2 kap. 125 Expropriationstillstånd skall icke meddelas. om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den.

Expropriationstillstånd skall inte meddelas om expropriationen även- tyrar förutsättningarna för det fart- .satta utövandet av rennäringen.

Expropriation till förmån för annan än staten. kommun. landstingskom- mun eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande på betryggande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen används för avsett ändamål.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1992.

Prop. l990/91:4

• Sida 91
•  Original

Bilaga 3

4 Förslag till Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 15 gruvlagen (1974z342) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap. l 5

Med särskild rätt till fastighet Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt. förstås i denna lag nyttjanderätt. servitut och rätt till elektrisk kraft servitut. renskötselrätt och rätt till samt liknande rätt. elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1992.

• Sida 92
•  Original

Bilaga 3

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (19741890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 51 5 lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndig- heter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

515

Med särskild rätt till fastighet Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt. förstås i denna lag nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft servitut, renskötselrätt och rätt till samt liknande rätt. elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar.

Denna lagträder i kraft den ljanuari 1992.

• Sida 93
•  Original

Bilaga 3

6 Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979: 429)

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979z429) dels att 27 och 30 55 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer. 21 b, 21 c och 21 d 55, av följande lydelse.

dels att rubriken närmast före 21 b5 skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse Renskötselrätten 2 lb 5

1 27 och 28 55 rennäringslagen (1971.'437) finns föreskrifter om samråd med berörda samebyar vid vissa skogsbruksåtgärder inom rett- skötselområdet.

1 skog på renskötselns åretrunt- marker/år sådan åtgärd .sont avses i 285 första stycket rennäringslagen inte vidtas utan skogsvårdsstyrel— setts tillstånd. utom ifall som avses i andra stycket I och 2 samma para- gra/f

21c5

Tillstånd enligt 21 b _5 andra styc- ket skall ges såvida inte avverkning- en och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder

]. medför bortfall av renbete av sådan art eller omfattning att det inte kan ersättas genom att alterna- tiva betesområden utnyttjas eller

2. omöjliggör sedvanlig sam/ing ochflyttning av renhjord.

2 ld ä'

Tillstånd enligt 21 b _5' andra styc- ket får inte ges utan att sametinget beretts tillfälle att avge yttrande.

1 tillståndsbeslutet får föreskrivas särskilda yillkorför att begränsa el- ler motverka olägenhet för rensköt- seln.

Tillståndet gäller i fem årfi'ån da- gen för beslutet.

• Sida 94
•  Original

Bilaga 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 5' Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 85 första stycket eller 205 första stycket, 2. bryter mot 125 eller 135 första stycket. 3. bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14 5,

4. bryter mot 195 första stycket 4. bryter mot 195 första stycket eller mot föreskrift om avverkning eller 21 bf andra stycket eller mot som har meddelats med stöd av föreskrift om avverkning som har 195 andra stycket, meddelats med stöd av 195 andra

stycket eller 21 d _5' andra stycket,

5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 5,

6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 175,

7. underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift enligt 21 5 skall efterlevas.

[ ringa fall döms ej till ansvar. Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 55 brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

30 5 Myndighet får förordna att dess Myndighet-får förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan. utan hinder av förd talan. Vid pröv- ning enligt 21 bf andra stycket får sådant förordnande meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Denna lag trädcri kraft den ljanuari 1992.

' Senaste lydelse 19831427.

• Sida 95
•  Original

Bilaga 3

7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1985: 620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 425 lagen (1985: 620) om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

425

Med särskild rätt till fastighet Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt, förstås i denna lag nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft servitut. renskötselrätt och rätt till samt liknande rätt. elektrisk kraft samt liknande rätt.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1992.

• Sida 96
•  Original

Bilaga 3

8 Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987: 10)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 205 plan- och bygglagen (1987: 10)' skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 205

När förslag till detaljplan upprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen. fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter. sammanslutningar och en- skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Inom område som avses i 3.51 rennäringslagen (1971:437) .skall sametinget höras om sameby som berörs av detaljplanen begär det.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1992.

' Lagen omtryckt |987:246.

• Sida 97
•  Original

Bilaga 3

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987: 12) om hushållning med

naturresurser m. m.

Härigenom föreskrivs att 2kap. 105 lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.l skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 105

Om ett område enligt 5—855 är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligas- te sätt främjar en långsiktig hushåll- ning med marken. vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Behövs om- rådet eller en del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Om ett område enligt 5—855 är av riksintresse för flera oförenliga ändamål. skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligas- te sätt främjar en långsiktig hushåll- ning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Ett område för inte användas på sådant sätt att det fortsatta utövandet av rennä— ringen äventyras. Behövs området eller en del av detta för en anlägg- ning för totalförsvaret skall dock försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte. strida mot hushållningsbcstäm- melserna i 3 kap.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1992.

' Lagen omtryckt l987z247.

• Sida 98
•  Original

Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport Prop. 1990/9114 (l989z4)

Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi (förslag av rennäringsgruppen).

Samebyfrågor

Under denna rubrik diskuterar rennäringsgruppcn olika frågor som hör samman med samebyarnas organisation. funktion och effektivitet. lnled- ningsvis pekar gruppen på det ökande behov av kompletterande sysselsätt- ning som uppstår i byarna till följd av att rennäringsföretagen blir större och därmed färre till antalet. Den verksamhet som ligger närmast till som komplement är sådan som har nära anknytning till rennäringen. t.ex. vidareförädling av renkött och naturprodukter som fisk. vilt och bär. Även turismen kan bli ett viktigt komplement. Gruppen konstaterar att det är samebyarna själva som bör ta initiativ i dessa frågor. Samhället kan sedan bidra med rådgivning och statligt stöd. t. ex. glesbygdsstöd.

Samebyn får enligt ren näringslagcn inte driva annan ekonomisk verksam— het än renskötsel. 1 ett särskilt avsnitt tar gruppen upp de lagtekniska och andra konsekvenserna av att ta bort den begränsningen i lagen. Frågan. som är stor och komplcx och som inte ingår i gruppens uppdrag att lösa. föreslås bli föremål för närmare utredning. En viktig fråga i sammanhang- et är det solidariska ansvar som samebyns medlemmar nu har för byns skulder.

Vad gäller samebyns interna förhållanden i övrigt föreslår rennärings- gruppen ingen ändring i reglerna om medlemskap.

För att få en bättre samordning inom många samebyar fordras en större rättvisa i förhållandet mellan arbetsinsats och inkomst och över huvud taget en jämnare fördelning av inkomsterna. Detta fordrar att den ojämna ägarstrukturen ändras.

En del samebyar har ett totalt sett högre renantal än vad som tillåtits för byn. De problem som detta kan föra med sig kan enligt rennäringsgruppcn bearbetas på flera sätt: genom interna beslut om antal renskötselföretag och renari samband med pågående markanvändnings- och utvecklingspla- nering. genom lanbruksnämndernas rådgivning. genom att byn med stöd av 355 rennäringslagen sätter tak för det antal renar som en enskild medlem får ha. genom ändring av skattereglerna som gör det möjligt att över flera år fördela inkomsterna från större slaktuttag m.m. och genom möjlighet för samhället att gå in med vitesföreläggande. En första åtgärd är dock att fullfölja rcnbetcsinvcnteringarna och sedan bestämma nya och mer korrekt grundade högsta renantal. För att inventeringen skall kunna genomföras är det ofrånkomligt att statsmakterna ställer störrc resurser till förfogande.

Rennäringsgruppcn föreslår vidare att samebyn skall kunna styra och därmed påverka medlemmarnas rätt till jakt och fiske. vilket ibland kan vara befogat. t. ex. av fiskevårdsskäl.

För nyetableringar inom renskötseln. dvs. för nystartade företag. är det 98

• Sida 99
•  Original

Bilaga 4

viktigt att den nye företagaren har en god utbildning. främst inom biologi och ekonomi.

lolika sammanhang har påpekats att samhället har dåliga — eller i flera fall inga alls — möjligheter att ingripa mot en sameby som bryter mot föreskrifterna i rennäringslagen.

Rennäringsgruppen föreslår att ändringar görs i rennäringslagen så att det blir möjligt att förelägga och — vid olydnad mot föreläggandet — döma ut vite mot en sameby som i vissa avseenden bryter mot lagen: om byn inte respekterar ett beslut om högsta tillåtna renantal. om byn inte fullgör skyldigheten att genomföra renräkning. om byn inte underrättar annan by om skiljning av renar eller om byns renar uppehåller sig på otillåten mark. När det gäller byar som har ett för högt renantal bör det vara möjligt att rikta vitesföreläggande (med innebörd att antalet skall minskas) även mot en enskild medlem i samebyn. Vite skall även kunna komma till användning mot koncessionssameby eller koncessionshavare vid brott mot de regler och villkor som gäller där.

Samebyarna saknar i dag möjligheter att ingripa med tvångsmedel mot enskilda medlemmar som inte lyder de beslut som fattats inom byn. Det torde emellertid redan nu vara möjligt — utan särskilda regler i rennä- ringslagen — att i samebyarnas stadgar ta in bestämmelser om vite. När det gäller att få ett vite utdömt måste samebyn dock vända sig till domstol för att få frågan avgjord där.

Rennäringsgruppen föreslår också att bestämmelser införs i rennärings- lagen att en medlem inte får rösta för fler renar än han får ha enligt byns beslut (eller — för koncessionssameby — enligt det maximiantal som lagen anger). En koncessionssameby föreslås också få rätt att tvångsslakta renar i den mån ägaren har flera skötesrenar än de 30 som lagen tillåter.

Företagsregister

Rennäringen torde vara den enda av de s.k. areella näringarna som saknar tillförlitliga statistiska uppgifter om sin verksamhet. Rennäringsgruppen anser det mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns om samebyarnas renantal och företagsstruktur. Att sådana uppgifter kan redovisas har betydelse för samhällsplaneringen och för näringen själv t. ex. i kontakter- na med myndigheter och diskussioner om konkurrerande intressen. Grup- pen anser att de renlängder som samebyarna enligt rennäringslagen är skyldiga att upprätta utgör ett tillräckligt underlag till ett företagsregister. och gruppen föreslår att samebyarna skall vara skyldiga att lämna renläng- derna till lantbruksnämnden (länsstyrelsen.). [ och med att uppgifterna lämnas för statistiskt ändamål blir renlängderna skyddade av sekretess och de får alltså inte lämnas ut av myndigheten.

Det ekonomiska stödet

Enligt rennäringsförordningen kan lån och bidrag lämnas för tre olika ändamål: . rationaliseringsstöd

• Sida 100
•  Original

. rendriftsstöd . redskapsstöd

Rennäringsgruppen föreslår att rationaliseringsstödet till samebyarna skall prioriteras. [ övrigt föreslår gruppen endast den förändringen av nuvarande regler att nedre gränsen för kostnader som kan medföra red- skapsstöd höjs från 3 000 till 10000 kr. '

Tillskottsutfodring

Allt fler samebyar använder sig av tillskottsutfodring. huvudsakligen av hö. Genom en sådan utfodring ökar tamhetsgraden. hjordarna hålls bättre samlade. flyttningarna underlättas och problemet med strövrenar motver- kas.

Rennäringsgruppen anser att tillskottsutfodringen bör bli ett naturligt inslagi renskötseln. För detta fordras information. rådgivning och — i vart fall inledningsvis — ekonomisk stimulans. Gruppen föreslår därför att en sameby eller vintergrupp under tre år skall få statligt stöd motsvarande halva kostnaden för inköp av hö under 50 dagar. Det sammanlagda stöd- behovet skulle enligt gruppens bedömning kosta l.5 — 1.8 milj. kr. per år.

Tran sportstöd

Fyra samebyar i Norrbottens län saknar vägförbindelse till någon av sina slaktplatser. För att klara transporterna har byarna ibland anlitat helikop- ter. Detta har dock fördyrat slaktkostnaden med mer än 3kr. per kilo slaktvikt. Denna typ av slakt har också medfött andra problem. bl.a. av livsmedelshygienisk art.

Transportsvårighcten har medfört att slaktuttaget minskat eller att slak- ten senarelagts. vilket också medfört olägenheter.

Rennäringsgruppen föreslår att staten skall stå för 40 procent av den faktiska merkostnaden för slakten. Detta beräknas motsvara drygt l40000 kr per år. 35 procent av merkostnaden (drygt lZOOOOkr.) torde kommunerna (Jokkmokk resp. Kiruna) vara beredda att bidra med. enligt gruppens bedömning. Resten av merkostnaden får renägarna själva stå för.

Fjällförvaltningsfrågor

Under denna rubrik har rennäringsgruppen behandlat frågor som hör samman med upplåtelser. främst förljakt och fiske. Gruppens förslag innebär följande förändringar i förhållande till vad som nu tillämpas.

Begreppet ortsbo har betydelse på det sättet att dessa har vissa förmåner vid upplåtelser. Med hänsyn till samhällsutvecklingen anser gruppen att kategorin ortsbor. som skall vara prioriterade genom lägre avgifter m.m.. bör begränsas kraftigt och endast omfatta vad som gruppen kallar "den utpräglade glesbygdsbefolkningen".

Under de senaste åren har några samebyar. genom särskilda ekonomiska eller ideella föreningar. försöksvis själva svarat för en upplåtelseverksam- hct. Detta har gällt främst småviltjakt men också fiske. Upplåtelserna hari

Prop. 1990/91;- 4 Bilaga .4

• Sida 101
•  Original

Bilaga 4

allmänll'e't kötiibinerats med kringverksamhet: Stug— eller båtuthyrning, guidning fri-in". Denna verksamhet. som tillför ökad sysselsättning och inkomster"; Bör fortsätta och rennäringsgruppen föreslår att flera byar cngage'f'åf sig i 'denna typ av verksamhet.

Rennäfiiig's'g'ruppen föreslår också att inkomsterna från fiskeupplåtelscr. som nu tillfaller samebyarna med 25 procent och samefonden med 75 procent; i fortsättningen fördelas med halva beloppet på samebyarna och halva på Sämefonden.

Prop. 1990/9124

• Sida 102
•  Original

Rapportens lagförslag

Förslag till ändringar i rennäringslagen

15 å Sameby får — — — för renbete. Lantbruksnämnden bestämmer — — — byns betesområde. Om det behövs — — — inskränkning i betesrätten. Om samebyn bryter mot beslut enligt andra eller tredje stycket/är länssty- relsen föreskriva vite. Ett föreläggande att minska antalet renar kan även riktas mot en enskild renägare.

35 &

Om det är — — — om innehavet.

Om det är påkallat av hänsyn till jakt— eller fiskevård eller av andra särskilda skä/jär samebyn undanta viss mark eller visst vatten från med- lemmarnas begagnande_förjakt elle/'_Iiske.

Föreskrifter enligt första eller andra styeketjär ei ges sådant innehåll att renskt'ita/tde medlems _fortsatta verksamhet omöjliggt'ires eller väsentligt jörsväras.

59 å

Ifråga om — —— — i denna lag.

1. att varje myndig _ — — stycket l—6.

2. att [ övriga-frågor rösträtt lil/kott'nner endast renskötande medlem. som därvid har en röst _lör varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. doek eijörjler renar än samebyn bestämt./ör honom enligt 35 ,é'.

3. att medlems rösträtt — — — myndiga medlemmar. 66 &

Räkning av samebys — — — större tidsmellanrum. Lantbruksnämnden kan — — — kommertill stånd.

Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att genom/öra renräk— ning.

68 & På grundval — — — genast rättas. I renlängden — — — föreskriften efterlöljts. Bystämman fastställer — — — rättelse däri. Regeringen jär meddela närmarejöreskrifier om användningen av ren— längd som underlag _tör _företagsregister och om skyldig/teten att lämna t'enlängdenjör sådant ändamål.

70 9” Har främmande renar — -— — återföra renarna. Uteblir sameby — — — ägarnas räkning. Om ej annat — — — och försäljning.

• Sida 103
•  Original

Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att underrätta annan Prop. 1990/91 : 4 sameby om kommande skiljning. Bilaga 5

7l &

Uppehåller sig renar utanför renskc'itselområdet eller på mark inom detta område under tid då ren._vk(.'it.vel iekefär bedrivas där, kan län.vst_t-*relsen på framställning av lantbruksnämnden eller renägare som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse genom t'iteförelägga samebyn att bortföra renarna. (Leder vitesföreläggandet inte till åsyftat resultat kan länsstyve/senförordna att renarna ska/I slaktas oeh säljas.)

Är det känt — — — om renarna. Kostnaden för — — — ha hört. 86 & För renskötseln — — -— inom koncessionsområdet. Bestämmelserna om — — — följande avvikelser: ]. Ägare av — — — renskötande medlem. 2. Renskötande medlem har if'rågor som avses i 59 f 2 en röst. 3. Koncessionshavaren eller — — — för renskötseln.

4. Byn äger rätt att låta slakta medlems renar eller _fi'irsälja vid slakt utvunna produkter i den mån dennes renantal ('iverstiger det som anges i 885 andra stycket oe/i ltan inte efter påpekande själv vidtar erforderliga åtgärder.

89 å Bryter sameby eller koneessionshavare mot villkor som gäller för verk— samheten kan länsstyrelsen genom vi teförelt'igga byn eller koneessionshava- ren att vidta rättelse.

Har förutsättningarna — — — nya villkor.

• Sida 104
•  Original

Sammanställning av remissyttranden över lantbruksstyrelsens rapport (1989: 4) Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi (Förslag av rennäringsgruppen)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över rapporten lämnats av skogsstyrelsen. do- mänverket. datainspektioncn (DI). länsstyrelserna i Jämtlands. Västerbot- tens och Norrbottens län, Härjedalens och Vilhelmina kommuner, Lant- brukarnas riksförbund (LRF). Skogsindustrierna. Skogsägarnas riksför- bund oeh Svenska samernas riksförbund (SSR).

Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelscrna i Kop- parbergs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat yttranden från liskenämnden i Västerbottens län. polismyndigheterna i Storumans och Vilhelmina distrikt. kommun- styrelsens arbetsutskott i Storumans kommun. kommunstyrelsen i Åsele kommun och Västerbottens läns jaktvårdsförening. Länsstyrelsen i Norr— bottens län har bifogat yttrande från rennäringsdelegationen i länet.

Härutöver har yttranden kommit in från Skogsägarna i Norrbotten. Skogsägarna i Västerbotten-Örnsköldsvik. Signar Gustafsson. Storuman. Längsjöby s-förening. Skarvsjö jaktvårdsområde. Svenska jägareförbun- det. Storumans. Storumans södra och Tärna s-föreningar.

] Samebyfrågor 1.1 Allmänt

Domänverket: Utvecklingen mot färre och större renskötselföretag torde vara ofrånkomlig. Kompletterande sysselsättning i verksamheter som lig- ger renskötseln nära synes i ett sådant läge naturlig. Med hänsyn till renskötselns uttalade speciella koppling till samekulturen verkar det myc- ket lämpligt att bolag eller ekonomiska föreningar bildas för drift av andra verksamheter.

Åtgärder är angelägna för att motverka ojämn ägarstruktur och ojämna inkomster inom samebyarna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Under de senaste åren har i vissa delar av Jämtlands län förmärkts tendenser till ökade konflikter och spänningar mellan rennäringsidkare och markägare. Den främsta anledningen till detta är att renantalet inom vissa byar vuxit med påföljd att vinterbetning- en i skogslandet ökat och sommarströvningen där tilltagit i omfattning. Markägarna hävdar att renägare inte följer givna regler och beslut vid utövandet av renskötseln och att regelsystemet innehåller brister. inte minst vad gäller sanktions- och kontrollmöjligheterna. Åtgärder grundade på förslag av lantbruksstyrelsens rennäringsgrupp bör enligt länsstyrelsens bedömning bl.a. ge ökade möjligheter att upprätthålla respekten för rennä- ringslagen och för beslut fattade med stöd av lagen.

• Sida 105
•  Original

Bilaga 6

Samebyarnas organisation är unik och förutsätter att renskötselföre- tagen inom byn visar solidaritet och ansvar när det gäller såväl betesresur- ser som gemensamma anläggningar. Samtidigt gäller dessutom särskilda regler för betesdriften gentemot berörda markägare. Nuvarande konflikter såväl inom som mellan byarna och gentemot berörda markägare visar brister på samverkan enligt gällande regler.

Rennäringsgruppens förslag går i allt väsentligt ut på att öka samhällets och samebyarnas styrmöjligheter när det gäller att bedriva renskötseln. Åtgärder är angelägna. men minst lika väsentligt är att man från samhäl- lets sida skaffar sig insyn i hur rennäringen fungerar och de enskilda rennäringsföretagens roll i detta arbete.

Länsstyrelsen i Västerbottens län gör först en allmän reflektion om vinterbete.

Rennäringen är miljövänlig och bör kunna sambruka marken i förtroen- defull samverkan med andra markanvändare. Näringen är utsatt för vissa störningar från andra verksamheter.

Svårigheter och konflikter har uppstått i Västerbottens län bl.a. därför att flyttningsvägarna är långa (ibland mer än 300km) och på sina ställen smala. betesfattiga och/eller svårframkomliga. Den lavbärande marken. alltså renens vinterbete. är koncentrerad till smala stråk eller små ytor. För sin fortlevnad i ett område är rennäringen beroende av att det finns tillräckligt med vinterbete där.

"Tillräckligt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Var och en av länets sju samebyar bör förfoga över ”tillräckliga” vinterbetesmarker för att rennäringsföretagen i byn skall kunna bedriva en uthållig renskötsel. Ett lavbärande område kan ge bete åt högst ett visst antal renar över åren. Vinterbetet är en begränsad faktor när det gäller att ta in nya medlemmar i samebyn. En slutavverkning på lavbärande mark innebär att den marken inte kan användas till vinterbete de närmaste decennierna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Lantbruksstyrelscns förslag tar sikte på att lösa flera mycket viktiga frågor som vållat problem under den hittillsva- rande tillämpningen av rennäringslagen. När rennäringslagen infördes innebar detta introduktion av ett i många stycken nytt regelsystem. Det är därför att hälsa med stor tillfredsställelse att lantbruksstyrelsen nu genom- fört en genomgripande analys av många svåra frågor.

Lantbruksstyrelscns förslag verkar vara helt utformat inom den särskilt tillsatta rennäringsgruppen. Länsstyrelsen har genom experter i rennä- ringsfrågor medverkat i arbetet. Gruppen har inte innehållit företrädare för några andra intressen. Det redovisas inte i rapporten om samråd skett med andra institutioner eller organisationer än Svenska samernas riksför- bund. som också ingått i arbetsgruppen. Ett antal frågor som behandlats är av den naturen att de vunnit på att tillföras kompetens även från annat håll. Rennäringens markanvändning kännetecknas av att markanvänd— ningen är gemensam med flera andra intressen. Att de förslag som nu läggs fram inte grundas på överläggningar med andra berörda är en brist. Läns— styrelsen har sökt att i yttrandet göra en bedömning utifrån sammanvägda samhällsintressen.

Lantbrukarnas riksförbund: Rennäringen ingår som en viktig och värde—

IOS

• Sida 106
•  Original

Bilaga 6

full del av näringslivet inom de områden där renskötseln av hävd förekom- mer. Utredarna konstaterar att samebyarna tenderar att bli sammanslut- ningar av ett litet antal företagare som med avancerad teknikanvändning och liten personalinsats sköter ett mycket stort antal renar. Enligt LRF:s uppfattning får denna utveckling oacceptabla följder dels genom att syssel- sättningsmöjligheterna minskar inom rennäringen. dels genom att renhjor- darna inte kan övervakas på önskvärt sätt med ökade skaderisker som följd för andra näringsutövare.

lnom LRF:s länsförbund i Norrbottens. Västerbottens och Jämtlands län har under de senaste åren noterats en påtaglig ökning av anmärkningar och klagomål från lantbrukare beträffande skador och besvär förorsakade av ett starkt ökande antal renar. Liknande iakttagelser om ökade problem. skador och konflikter har också redovisats från ansvariga länsmyndighe- ter. De problem som redovisats från länsförbundcn kan beskrivas enligt följande: . Ökade skador på grödor och skogsplanteringar förorsakade av renar. . Mycket stora skador på vallodlingar på otjälad mark under tider med regn efter den I oktober. . Renförekomster utanför renbetesfjällen under icke tillåten tid (maj— september). . Renförekomster i områden där ortsbefolkningen hävdar att marker inte tidigare nyttjats för renbetning under 1900-talet. dvs. sedvanerätten ifrågasätts. . Förstörd älgjakt på grund av renförekomster i områden där renen inte har rätt att uppehålla sig. LRF anser att det vore djupt olyckligt om rennäringen och dess utövare genom en okontrollerad utveckling skulle komma i ständiga konflikter och motsättningar med andra ortsboendes markanvändarintressen.

LRF konstaterar också med förvåning att rennäringsgruppen inte inne- fattade någon representant för markägarsidan.

Skogsindustrierna: Det är vår uppfattning att rennäringspolitiken hittills varit för mycket inriktad på utveckling av stordrift. moderna arbetsmeto- der. mekanisering m.m. i själva renköttsproduktioncn. Denna utveck- lingslinje har hittills gått ut över andra konkurrerande intressen. främst skogsbruket. En ny offensivare rennäring har vuxit fram driven av behovet att följa med standardutvecklingen i samhället och klara lönsamhetspres- sen. Det torde vara allmänt känt att renantalet numera är mycket större än tillåtet antal och de uppgifter som brukar redovisas i officiell statistik. Detta kräver större betesarealer liksom längre och tidigare uppehållstider i områden som förut inte utnyttjats så intensivt. Renskötseln har också blivit rörligare med snabba förflyttningar i landskapet. transporter på lastbilar till nya betesområden och mekanisering med helikoptrar och terrängfordon såsom snöskotrar. motorcyklar och bandvagnar. Skötselfor- merna har också blivit extensivare med en sämre kontroll, större problem med kvarlämnade strövrenar osv. Det är nu synnerligen angeläget att begränsa en fortsatt utveckling i denna riktning och i stället skapa breddad ekonomisk bas för verksamheten genom integrering av andra deltids- eller heltidssysselsättningar, vidareförädling av produkter och tjänster osv. Det-

• Sida 107
•  Original

Bilaga 6

ta torde även vara av mycket stor betydelse för den samiska kulturens sunda utveckling.

Skogsägarnas riksförbund: Under senare år har antalet rapporter om problem för skogsbruket förorsakade av renar ökat mycket kraftigt. Delvis är detta en följd av rennäringens nya driftsformer. vilket i sig medfört en koncentration till stora renhjordar. Än viktigare är emellertid den totala renstammens storlek. Samstämmiga uppgifter visar att den i dag mycket kraftigt överstiger vad som officiellt redovisats.

Förbundet har också nåtts av ett stort antal rapporter om att renar i ökande omfattning ”finns kvar” i områden där renskötseln inte får bedri- vas under viss del av året.

Sammantaget medför den till synes okontrollerade utvecklingen av ren- stammen att risken för konflikt mellan rennäringen och andra intressen ökar markant.

Svenska samernas riksförbund: Riksförbundet får erinra om att tillsät- tande av rennäringsgruppen var ett resultat av förslag som lämnades av rennäringskommittén i betänkandet (SOU l983:667) Rennäringens eko- nomi. Lämnade förslag skall på så sätt sättas i sammanhang med den uppläggning och de förslag rennäringskommittén lämnade i övrigt. En konsekvens härav är att ställningstagande till lantbruksstyrelsens förslag förutsätter att rennäringskommitténs i övrigt lämnade förslag nu blir före- mål för regeringens och sedermera riksdagens ställningstagandc. allt i syfte att lägga grunden till en statlig rennäringspolitik.

1.2 Breddad sysselsättning

Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att samebyarna har ett ökande behov av kompletterande sysselsättning. Det är därför viktigt att den kompletterande utredningen. som erfordras enligt utredningen. sna— rast kommcr till stånd. Som kompletterande verksamhet ser skogsstyrelsen främst verksamhet med nära anknytning till rennäringen såsom vidareför— ädling av renkött. fisk och vilt samt turism.

— _ — Rennäringen tillsammans med ett aktivt skogsbruk betyder mycket för sysselsättningen i glesbygdsområdena i Norrlands inland. Som exempel kan nämnas att många renskötare sysselsätts med skogsvårdsar- beten (plantering. röjning) under perioder under året med lägre intensitet i renskötseln. Näringarna behöver varandra för att bygden skall kunna upprätthålla den infrastruktur som behövs för att utveckla samhällen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län instämmer i den beskrivning gruppen lämnat rörande behovet av kompletterande sysselsättning. utvecklingstcn- denser inom rennäringen. m.m. Det finns olika slag av verksatnhetcr som kan utvecklas vid sidan av själva renskötseln och som kan bedrivas i synnerhet under lider av året då märkning. slakt och flyttning inte är aktuell. Exempel finns på bra samiska initiativ i länet såsom fiskodling. campingverksamhet. souvenirförsäljning och Skinnberedning. Det faller på byarna själva att initiera sådana verksamheter utifrån byarnas egna förutsättningar. Som påpekats har lantbruksnämndema att bistå med råd och hjälp inte minst i initialskcdet. Eftersom det här är fråga om ett

lO7

• Sida 108
•  Original

Bilaga 6

nytänkande kan i förekommande fall samebymedlemmar behöva förbere- da sig för uppgiften genom att exempelvis delta i kursverksamhet o.d.

En breddad verksamhet kräver ändringari rennäringslagen. Länsstyrel- sen är också av den meningen att de föreningsrättsliga och skattemässiga konsekvenserna måste övervägas och pcnetreras mer ingående än vad gruppen gjort. innan lagändringar kan ske.

Länsstyrelsen vill här understryka att breddningen av sysselsättnings- möjligheterna inte får gå ut över de naturvårdsambitioncr som staten gett uttryck för vad gäller nyttjandet av de obrutna fjällområdena. Det får exempelvis inte bli så att samebymedlemmarna på grundval av renskötsel- rätten vid sidan av berörda författningsregler uppför stugor i fjällen i uthyrningssyfte. Uthyrning av befintliga stugor i fjällen bör inte heller ske så att väsentliga naturvårdsintressen träds för när.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det måste beaktas att samebyn är både en ekonomisk/privaträttslig förening och en institution med offent- ligrättsliga drag. Det är svårt att passa in andra ekonomiska verksamheter i den än dem som direkt hör ihop med renskötseln.

Också enligt länsstyrelsens mening bör de medlemmar som vill driva en rörelse vid sidan av renskötseln använda en annan associationsform. — —- — Samebyarna i länet är restriktiva när det gäller att ta in nya medlem- mar. Det beror till stor del på bristen på vinterbete.

Framtidsutsikterna beror i AC och Y län på tillgången till vinterbete. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill understryka vikten av att komplette- rande sysselsättning för medlemmarna i samebyarna åstadkoms. Under senare år har i Norrbottens län tagits flera initiativ för att anknyta rennä- ringen till turistverksamhet. Detta är mycket glädjande. Risken för stör- ningar i renskötseln minimeras om turistföretagen själva är nära anknutna till näringen. Dessutom tillförs något nytt till turismen med hög kvalitet och attraktionskraft. Även inom en rad andra områden bör finnas möjlig- heter att "förädla” och utveckla näringsverksamhet utifrån traditionella samiska verksamheter. Rapportens förslag är mycket ofullständigt i dessa frågor. Om erfarenheter från utveckling av annan glesbygdsverksamhet tillförts arbetet hade förslagen i dessa väsentliga avseenden för samebyar- na vunnit i betydande grad. De resonemang gruppen för begränsar sig huvudsakligen till rättsliga frågeställningar. Erfarenheten i Norrbottens län om svårigheten att åstadkomma ett utökat företagande inom området är emellertid att hindren mot en utökad näringsverksamhet oftare är att söka i bristande utbildning och erfarenhet av sådan verksamhet. bristen på företagaretraditioner m.m. För den samiska kulturens framtid är dessa frågor av allra största betydelse.

Härjedalens kommun: Behovet av sysselsättning i skogs- och fjällområ- det motiverar att alla möjligheter tas tillvara när det gäller att bedriva nya verksamheter och bredda sysselsättningen. Samebyarna. gemensamt eller enskilda renägare. skall naturligtvis ha möjlighet att på samma villkor som andra grupper i samhället bedriva verksamhet som komplement till rennä- ringen.

Vilhelmina kommun: Utvecklingen går mot ett fåtal renskötselutövare och en alltmer ökad mekanisering inom näringen. Vilhelmina kommun är

• Sida 109
•  Original

Bilaga 6

av den uppfattningen att en breddad näringsbas och en breddad same- byverksamhet kan ge en positiv utveckling för ett bevarande av samekultu- ren. Det är därför kommunens uppfattning att frågor som avser samebyns ekonomiska verksamhet. det solidariska ansvaret för samebyns skulder hes de renskötande medlemmarna samt kraven på nytt medlemskap i samebyn ses över— öch ändras.

1 en utvidgad verksamhet bör hela samebyn. dvs. alla medlemmar. vara delaktiga. För en utvidgad verksamhet bör principen "en man — en röst" gälla varför rösträttsreglerna inom samebyn bör ses över.

I likhet med rennäringsgruppen anser Vilhelmina kommun att en jäm- nare fördelning av inkomsterna från rennäringen måste till för att få en bred samordning inom samebyn och för att detta skall kunna ske måste den ojämna ägarstrukturen förändras.

Skogsindustrierna delar utredningens bedömning angående behovet av en breddad sysselsättning och ekonomisk verksamhet inom samebyarna. Det är angeläget att samernas förutsättningar såväl ekonomiskt som socialt utvecklas och breddas så att renskötseln/renköttproduktionen inte blir det enda ben som säkerställer ekonomisk bärkraft och utvecklingsmöjligheter för den samiska kulturen. För att möjliggöra en sådan utveckling behövs större frihet för- samerna att själva utveckla sin näring genom bl.a. m'o'der- nisering av rennäringslagen och bortstädniiig av gammaldags förmyndar- attityder.

Rennäringsgruppen föreslår att samebyarna skall söka finna ökade sys- Sclsättningsmöjligheter genom bl. a. vidgade upplåtelser av jakt och fiske. [ detta sammanhang finner vi det viktigt konstatera att samernas egen rätt till jakt och fiske till husbehov inte kan upplåtas till andra och att rätten till sin storlek är begränsad till husbehovet. Naturligtvis finns dock möjlighe- ten också för samerna att genom vanliga arrenden och affarsuppgörclser disponera jakt- och fiskerätter såsom bas för en vidgad affärsmässig verk- _samhet.

Skogsägarnas riksförbund; Förbundet anser. liksom rennäringsgruppen. att det är riktigt att man undersöker möjligheterna att inom samebyns ram kunna bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Det är emel- lertid viktigt att möjligheterna till kompletteringsverks'amhet inte förbe- hålls en befolkningsgrupp. Den sysselsättningspotential som finns inom jakt. fiske och turism måste finnas tillgänglig för ortsbefolkningen i sin helhet.

Svenska samernas riksförbund: Behovet av kompletterande sysselsätt- ning i samebyarna ökar i takt med att rennäringsföretagen blir allt större och färre till antalet. Härvid är det viktigt att samebyns möjligheter att driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel snarast blir föremål för närmare utredning. Rösträttsreglcrna. det solidariska ansvaret och med- lemskap i samebyn kommer att beröras i denna utredning. -— __— —

Det är i hög grad angeläget att yngre renskötare ges företagarutbildning inom biologi och ekonomi enligt den modell som nu står till buds vid Samernas folkhögskola.

• Sida 110
•  Original

Bilaga 6

1.3.1 Frågor om för högt renantal

Skogsstyrelsen: Totalt sett har man för närvarande inom renskötselom- rådet ett högre renantal än någonsin tidigare under 1900-talet. Detta har medfört en hel del problem exempelvis skador på skogsplanteringar. ökan- de trafikolyckor med ren. större antal strövrenar m.m.

Enligt Skogsstyrelsens uppfattning måste antalet renar baseras på beslut grundade på tillförlitliga renbetesinvcnteringar och en långsiktig balans mellan rennäring och skogsbruk. Expanderar rennäringen på ett sätt som hotar den långsiktiga balansen måste den myndighet som utövar tillsynen över rennäringslagen reagera.

Lantbruksstyrelsen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för tillsyns- myndigheten för att snabbt kunna få ner renantalet när inte frivilliga lösningar föreligger. Skogsstyrelsen tillstyrker de ändringar i rennärings- lagen som innebär möjlighet till vitesföreläggande vid för högt renantal och underlåtenhet att genomföra renräkning. En ytterligare förutsättning för att de föreslagna reglerna skall få effekt är emellertid möjlighet för tillsynsmyndighet att kunna kontrollera renantalet. Denna möjlighet sak- nas i dag. Egendomligt nog har utredningen ej lämnat förslag härom. Skogsstyrelsen föreslår därför att rennäringslagen kompletteras på denna punkt i samband med regeringsberedningen.

För att ytterligare komma till rätta med höga renantal tillstyrker skogs- styrelsen utredningens förslag om införande av s.k. renkonto för att ge möjlighet att över fiera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag.

En förutsättning för att fastställa ett högsta renantal för en sameby är en tillförlitlig renbetesinvcntering. Det är därför viktigt att betesinventering- ar snarast genomförs för hela renskötselområdet. Resultatet av betesinven- teringarna utgör ett viktigt underlag för obligatoriskt eller frivilligt samråd mellan rennäringen och skogsbruket. lnventeringsarbete genomförs och redovisas i för samråd och planering lämplig kartskala. För att kunna samköra inventeringsresultatet med annan information är det viktigt att den är lägesbestämd. Resultatet av betesinventeringen och uttolkningen av densamma bör diskuteras med berörda markägare och skogsvårdsstyrel- ser. Härigenom grundas enligt vår uppfattning en bra bas för ett fortsatt samarbete om markutnyttjandet.

Domänverket: Det höga renantalet är ett stort problem och orsak till att samutnyttjandc av mark inte fungerar bra inom vissa geografiska områ- den. vilket ju är en naturlig följd. Sannolikt uppgår renstammen i dag till klart över 300000 djur. Befintlig statistik är osäker. Renlängdernas senaste uppgift 1986/87 upptar 293000 renar. vilket skall jämföras med ca 175000 djur vid mitten av 1970-talet.

Under den senaste tioårsperioden har antalet slaktade renar enligt utbe- talade pristillägg ökat från ca 30000 per år till 95000. en ökning med mer än 200%. Detta förhållande styrker antagandet att det verkliga antalet renar är högre än det redovisade.

En effektivare reglering av renantalet tillstyrkes alltså. men frågan är om de föreslagna åtgärderna är tillräckliga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Betestillgången är helt avgörande för det

• Sida 111
•  Original

Bilaga 6

antal renar som samebyarna kan hålla. 1 dag är kunskaperna om betestill- gången överlag mycket bristfällig. Med tillfredsställelse konstaterar läns- styrelsen därför att rennäringsgruppen prioriterar åtgärden att utöka betes— inventeringen och föreslår ökade anslag för genomförandet. något som länsstyrelsen helt stöder.

Enligt rennäringslagen bestämmer lantbruksnämnden det högsta renan- talet som får hållas på bete inom byns betesområde vilket för övrigt också skett i Jämtlands län. Byn får i sin tur bestämma hur många renar en bymedlem högst får inneha. En bys renar skall räknas varje år som under— lag för rennäringen. Längden skall uppta bl. a. det räknade eller uppskatta— de antalet renar.

Det finns i rennäringslagen inte några direkta sanktionsbestämmelser som kan användas mot en sameby som inte efterkommer ett beslut om högsta renantal. Samebyn kan inte heller vidta några åtgärder mot en renägare som inte följer byns föreskrifter om renantal. För att söka komma till rätta med vissa missförhållanden i detta avseende finns enbart möjlig- heten att förordna om syssloman eller besluta om tvångsslakt.

Enligt länsstyrelsens mening har rennäringslagen brister vad gäller möj— ligheterna att komma till rätta med för högt renantal. I några av länets samebyar är renantalet alldeles för högt. vilket lett till att vinterbetesområ— dena utsträckts och att en omfattande strövning förekommit under bar- marksperioden. Förhållandet har under de senaste åren lett till starka motsättningar mellan renägare och ortsbefolkning/markägare. Markägar— na har därvid uppfattat renägarnas uppgifter om renantalet som oriktiga och vilseledande och ställt upprepade krav på "objektiv" renräkning.

Rennäringsgruppen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för att kom— ma till rätta med otillåtet högt renantal. Som framgår nedan biträder länsstyrelsen därvid förslaget att med hjälp av viteshot framtvinga reduce— ring av övertaliga renstammar. Länsstyrelsen är samtidigt medveten om att vissa andra faktorer spelar in i byarnas möjligheter/engagemang för att få ned renantalet (skatteregler. slakt- och avsättningsmöjlighcter. m. m.).

Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att rennäringsgruppen inte be— handlat frågan om möjligheterna att kontrollera att det uppgivna renanta— let stämmer överens med verkligheten. Länsstyrelsen anser det nödvändigt att rennäringslagen kompletteras i det avseendet.

Länsstyrelsen eller lantbruksnämnden bör — när skäl föreligger — ges rätt att besluta om att renräkning inom en by skall ske under viss närmare angiven kontroll. Det ligger därvid närmast till hands att utse någon eller några personer — väl insatta i praktiska renskötselfrågor — att medverka vid renräkningen och övervaka att allt går riktigt till. Skäl talar för att berörd by får bidra till kostnaderna för åtgärden. Detta kan vara ett incitament för byar att undvika att bli föremål för kontroll.

[ sammanhanget understryker länsstyrelsen nödvändigheten av att ren— betesslitaget ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Inte minst i kalfjällsre- gionen är det angeläget att de långsiktiga effekterna av bete och tramp följs upp. Länsstyrelsen finner det lämpligt att frågan blir föremål för speciell forskning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Tvångsslakt av strövrenar har genom-

• Sida 112
•  Original

Bilaga 6

förts av länsstyrelsen i Västerbottens län åren 1982 och 1989. Utsedda jägare har skjutit djur och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostna- derna har varit avsevärda. Antalet renar på fel plats har knappast minskat genom tvångsslakten; däremot har motsättningarna ökat mellan rennä- ringens folk och andra i trakten. — — —

Västerbottens län saknar betesinventering. Siffrorna för högsta renantal bygger på uppgifter från 1940-talet. Hur många renar det faktiskt finns vet vi inte i dag. — — —

För att rennäringen. skogsbruket och andra intressenter snabbt skall få tillgång till ett bra planeringsunderlag för markanvändningen har lantmä- teriverkct börjat med en skogstypskartering i Västerbottens län under år 1988. De hittills framtagna kartbladen tyder på att den lavbärande marken finns på små ytor och i smala stråk.

Länsstyrelsen kan inte understryka starkt nog att staten måste driva betesinventeringen med kraft och slutföra den snabbt. annars kan varken byn eller myndigheterna planera. Sedan det har tagits fram en tillförlitlig och aktuell betesinventering går det att ange hur många renar betet tål. Därefter bör det fastställas ett högsta tillåtet antal renar för varje by.

Efter Tjernobylolyckan hade det varit bra med regler om renkonto. Då skulle renägare i de utsatta byarna ha kunnat minska ner sina hjordar radikalt och få pengar undanlagda till den tidpunkt (som ännu inte har kommit) när Vinterbetet åter är cesiumfritt och det är dags att höja renan- talet. Men tyvärr lyssnade riksdagen inte på vädjandena från bl.a. denna länsstyrelse om ett snabbt införande av renkontoregler.

Länsstyrelsen håller med rennäringsgruppen om att ett renkonto bör införas.

LänsstyTelsen i Norrbottens län: En grundläggande förutsättning för framgångsrik renskötsel är god betestillgång och en anpassning av renanta- let härtill. Väderleksförhållanden under året och klimatvariationer över längre perioder innebär att man alltid måste planera betningen på ett sådant sätt att alternativa betesområden alltid finns tillgängliga. Det måste SÅIEÖCS finnas en Väl tilltagen betesreserv. Pågående betesinventeringar syftar till att avväga lämpligt renantal i förhållande till betestillgångarna. Nu gällande högsta renantal. som fastställdes samtidigt med byordningar- na för samebyarna genom länsstyrelsens beslut år 1946. kan med fog ifrågasättas.

Länsstyrelsen vill understryka behovet av utökade resurser för att full- följa betesinventeringarna. Vi har upplevt det som en stor brist att perso- nal saknas som har den kunskap som erfordras för ändamålet. Vidare torde tekniken behöva utvecklas att registrera och behandla de insamlade uppgifterna. Modern ADB ger möjligheter som är helt överlägsna traditio- nella manuella förfarandcn i detta avseende. Det bör vara lantbruksstyrel- sens uppgift att ta de initiativ som behövs i detta avseende.

Konflikter mellan rennäringen och andra markanvändare beror åtmins- tone till viss del på att spelreglerna kan vara oklara. De förslag som Samerättsutredningen nyligen redovisat torde få tolkas som ett försök att skänka en större klarhet härvidlag. I debatten har från rennäringshåll ofta framförts krav på ett bättre skydd för rennäringen. Samerättsutredningcns

• Sida 113
•  Original

Bilaga 6

förslag tar sikte härpå. Det är emellertid viktigt att åstadkomma fungeran- de regelsystem också för det fallet att rennäringen tar sig uttryck i för stort markutnyttjande. vilket kan ske genom för högt renantal. Detta är en rättssäkerhetsfråga för de övriga intressen som berörs av rennäringen.

Problem till följd av för högt renantal drabbar på lång sikt samebyn själv genom överbetning. Reviderade regler och exempel på beslut som same- byn kan fatta om föreskrifter borde utarbetas centralt till vägledning i dessa situationer. I sammanhanget måste även påpekas att samebyarnas vinterbetesområden bör gränsbestämmas. Frånvaron av fastställda grän- ser har under senare år i tilltagande omfattning lett till konkurrens om vinterbetesområden där flera byar har betesrätt.

Länsstyrelsen vill understryka att en effektiv lösning av problemen med för hårt markutnyttjande (för renbete. jakt och fiske) hänger direkt sam- man med hur man löser rennäringens berättigade krav om skydd.

Härjedalens kommun betonar att detär angeläget med åtgärder i syfte att komma till rätta med för höga renantal och problem med strövrenar.

Opartiska betesinventeringar. markanvändnings- och utvecklingsplane- ring. företagsregister för rennäringen. stöd för tillskottsutfodring. anpassa- de skatteregler och utökadc sanktionsmöjligheter mot samebyn är åtgärder som bör verka för en bättre balans i relationerna mellan rennäringen och andra intressen.

Vilhelmina kommun anser i likhet med rennäringsgruppen att renbetes- inventeringarna måste fullföljas och att sedan nya och mer konkret grun- dade högsta renantal bestäms.

Lantbrukarnas riksförbund: Renbetesrätten är kollektiv för medlemmar- na i sameby. Lantbruksnämnd får bestämma det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde. Med hänsyn till vad som bestämts om högsta renantal kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får inneha. Det är endast i Jämtlands län som lantbruks- nämnden bcstämt högsta renantalet medan i flertalet övriga områden finns gamla byordningar som anger högsta antal.

För stort renantal är en grundorsak till de stora motsättningar som råder mellan rennäringen och markägarna.

Flera samebyar håller klart högre renantal än tillåtet. Enligt många markägare är det verkliga renantalet dubbelt så stort. kanske mer. Detta leder i sin tur till att rennäringen utnyttjar allt större områden för vinterbe— te och att renströvningen sommartid ökar. Det visar också det principiellt felaktiga i att samebyn själv räknar renarna.

LRF anser att frågan om högsta tillåtna renantal måste tas upp till snar omprövning dels utifrån vad markerna tål för betestryck. dels utifrån risken för skador på andra näringars verksamhet. Utredarna konstaterar också att ett i förhållande till betesresursema för högt renantal kan för en sameby få en mängd negativa konsekvenser. Det kan leda till överbetning av markerna och problem med att styra renarnas betning samt uppkoms- ten av strövren som kan förorsaka skador på växande grödor.

Skogsägarnas riksförbund: För att komma till rätta med den för stora renstammen är det av största vikt att myndigheterna får tillgång till effekti- va sanktionsmöjligheter gentemot samebyar och enskilda renägare.

Prop. 1990/9114

• Sida 114
•  Original

Bilaga 6

Förbundet tillstyrker därför rennäringsgruppens förslag om att rennä- ringslagen kompletteras med vitesbestämmelser. vid sidan av nu gällande möjligheter till tvångsslakt.

Lydelsen av 15 & måste dock ändras så att länsstyrelsen "Ska/l föreskriva vite" om det inte finns särskilda skäl emot ett sådant förfarande.

I 71 &? har uppenbarligen av misstag skrivits "renägare" i stället för "markägare”. Markägare som lider skada av otillåten renskötsel måste givetvis ha möjlighet att via länsstyrelsen kunna få vitesföreläggande för samebyn att bortföra renarna. Det måste dessutom finnas lagliga möjlighe- tcr att infånga eller tvångsslakta renar.

Utöver vad rennäringsgruppen föreslår är det förbundets bestämda krav att de myndigheter som administrerar rennäringen ges tillgång till effektiva instrument för att kontrollera det faktiska renantalet. Sådana möjligheter saknas i dag och det är anmärkningsvärt att rennäringsgruppen inte kom- mit med några förslag beträffande skärpta regler för när och av vem som renräkning kan utföras. '

Skogsindustrierna: Det är ställt utom allt tvivel att samerna har betydligt fler renar än förut och. på många håll. betydligt fler renar än tillåtet. Det är det stora renantalet som är den huvudsakliga anledningen till de samlev- nadsproblem mellan skogsbruk och rennäring som i dag kan förekomma. Effektiva styrmedel och former för reglering och kontroll av renantalet är 'en fråga av synnerligen stor betydelse. Vi delar utredningens åsikt att en första viktig åtgärd härvid är att snarast fullfölja renbetesinvcnteringarna och sedan bestämma nya och korrekt grundade högsta renantal. Tillräckli- ga medel måste säkerställas för denna verksamhet.

Svenska samernas riksförbund: Högsta tillåtna renantal bör bestämmas med utgångspunkt i tillgängliga betesresurser. Renbetesinventeringar mås- te därför få hög prioritet i lantbruksstyrelsens arbete med rennäringsfrå- gor.

Införandet av ett renkonto inom ramen för en reformerad beskattning i övrigt ger samebyarna förutsättningar till att hålla en jämnare renstam över åren.

l.3.2 Frågor om medlemmarnas jakt- och fiskerätt

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det är riktigt som rennäringsgruppen säger att jakt- och fiskerätten i princip är obegränsad för medlemmar i samebyn. Det är alltså inte så att rätterna är begränsade till att täcka husbehov eller att jakträtten inte skulle gälla enskild mark. Men rätterna gäller vid sidan av markägarens fiske- ochjakträtt.

Rennäringens civilrättsligt grundade fiske- och jakträtt innebär en be- gränsning i markägarens äganderätt. Det är en grannlaga och svår uppgift för länsstyrelsen och lantbruksnämnden att få till stånd såväl en säker och rättvis jakt som en samordning av fiskevård och upplåtelser i de vatten som är delade mellan rennäringen och andra fiskerättshavare.

Som framhålls av rennäringsgruppen är det viktigt att samebyns enskil- da medlemmar blir bundna av de överenskommelser som samebyn träffar med myndigheter och organisationer inom jakt- och fiskevården.

• Sida 115
•  Original

Bilaga 6

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget till ändring i 355 rennärings- lagen tillstyrks. Förslaget ger bystämma möjlighet att fatta beslut om vissa inskränkningar i medlemmarnas jakt- och fiskerätt i de fall det bedöms angeläget förjakt- och fiskevården.

Vilhelmina kommun: När det gäller styrningen av samebymedlemmar- nasjakt- och fiskerätt har Vilhelmina kommun inget att erinra mot försla- get att samebyn för hela byns räkning kan träffa överenskommelse med t.ex. fiskevårdsorganisationer om att samebyns medlemmar t.ex. avstår från nätfiske. Vilhelmina kommun stöder förslaget till ändring i 355 ren- näringslagen att samebyn kan begränsa eller styra de enskilda samebymed- lemmarnas jakt- och fiskerätt.

Lantbrukarnas riksförbund: I utredningen uttalas att jakt- och fiskerät- ten äri princip obegränsad för individuell medlem i samebyn. Uttalandet förefaller obetänkt enär frågan är tvistig både vad gäller intensitet och omfång.

1.5 Sanktionsmöjligheter mot sameby och mot enskild ' medlem

Domänverket: Rennäringsgruppen påminner om att samhället har dåliga och i vissa fall inga möjligheter alls att ingripa mot en sameby som bryter mot föreskrifterna i rennäringslagen. Domänverket tillstyrker rennärings- gruppens förslag till ändringar i rennäringslagen innebärande möjlighet till vitesföreläggande vid brott mot denna. t.ex. innehav av för högt renantal och underlåtenhet att genomföra renräkning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Som gruppen påpekat är de tvångsåtgär- der som för närvarande står till buds inte särskilt praktiskt användbara. Inte minst när det gäller att komma till rätta med strövrensförekomsten har tvångsslakt visat sig vara en trubbig och inte särskilt effektiv metod med många praktiska problem. Inte minst tvångsslakten i Västerbottens län vid några tillfällen har visat på detta.

Under de senaste åren har antalet strövrenar varit mycket stort i vissa delar av Härjedalen. lrritationen hos befolkningen har varit betydande. Länsstyrelsen har under tiden maj _ september varje år fått ta emot åtskilliga klagomål över den omfattande och tilltagande strövningen. Läns- styrelsen har tills vidare strävat efter att lösa problemen förhandlingsvägen och själv gjort insatser för att åstadkomma detta. bl. a. genom att sätta till en förhandlingsgrupp med uppgift att söka nå överenskommelse rörande byarnas intresseområden i vinterbeteslandet.

Länsstyrelsens bedömning är att nuvarande sanktioner inte är tillräckli- ga för att upprätthålla erforderlig respekt för bestämmelser och beslut. Länsstyrelsen instämmer i rennäringsgruppens förslag att införa ett system med vitesföreläggande knutet till de situationer som räknas upp i rappor- ten (lSä m.fl.). Direkta ekonomiska sanktioner bör vara ett verkningsfullt instrument och inte minst ha en preventiv effekt.

Även om vitesmöjligheter införs för att komma till rätta med strövrenar- na bör möjligheten att tillgripa tvångsslakt finnas kvar. Länsstyrelsen

Prop. 1990/9114

• Sida 116
•  Original

Bilaga 6

stöder därvid vad lantbruksverkets representanter i gruppen anfört på den punkten.

Rent praktiskt medför strövrensvite säkerligen många besvärliga bevis- och kontrollproblem. I vissa trakter kan exempelvis renar från mer än en by uppehålla sig. vilket komplicerar den vitesföreläggande och -utdöman- de myndighetens arbete. Över huvud taget inrymmer ett system med strövrensvite väsentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Om rennä- ringsgruppens förslag genomförs är det ytterst angeläget att det är väl genomarbetat.

Med hänsyn till lantbruksnämndens uppgift att lämna råd, administre- ra. handlägga frågor om stöd till rennäringen m.m. ligger det närmast till hands att låta länsstyrelsen pröva frågor om vitesföreläggande.

Länsstyrelsen saknar närmare kännedom om de inbördes förhållandena i länets samebyar och har därför inte tillräckligt underlag för att bedöma behovet av utökade sanktionsmöjligheter mot enskild medlem. Det är i vart fall bekant att på sina håll förekommer vissa splittringstendenser och samarbetssvårigheter. Måhända skulle vitesbestämmelser enligt gruppens förslag kunna bidra till att komma till rätta med sådana företeelser. Som påpekats borde vitesbestämmelser i bystadgor i varje fall rent preventivt kunna fylla en viktig funktion.

Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i att annat än tvångsåtgär- der bör tillgripas i första hand när renskötseln inte fungerar enligt lag. Samhället bör bygga stoppstängsel där det behövs. reparera och bygga ut flyttningsleder och ge hjälp till stödutfodring när vinter- eller flyttningsbete inte räcker till.

Men liksom det finns i andra verksamheter bör det finnas tvångsåtgär- derför att få renägare att driva sin näring inom lagens gränser.

Ett strövrensvite har föreslagits av bl.a. denna länsstyrelse. Vite bör kunna föreläggas om ett betydande antal renar finns på otillåten mark och det inte är ursäktligt att renarna finns där. Föreläggandet bör konstrueras så att man lätt kan kontrollera i vad mån föreläggandet åtlyds. T.ex. "att senast den visa att X antal renar antingen har slaktats eller förts till punkt B". Ett föreläggande bör gälla utan hinder av att det överklagas.

Vitesföreläggande bör kunna begäras antingen av lantbruksnämnden eller av en markägare som anser sig lida skada eller olägenhet av någon betydelse av renarna. Vitet bör föreläggas av länsstyrelsen och dömas ut av en domstol.

Normalt bör samebyn vara adressat. men det bör också vara möjligt att förelägga en enskild renägare att ta bort djur.

Länsstyrelsen anser att tvångsslakt bör undvikas så långt som är möjligt. I yttersta nödfall bör slakt dock kunna äga rum. Särskilda föreskrifter om tvångsslakt bör ges av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. — -— —

Också länsstyrelsen ser det som en brist att byns majoritet inte har medel att få en enskild medlem att respektera lagens och byns regler. Vite och skadestånd bör övervägas.

Ett bybeslut om sanktion mot en medlem skall naturligtvis kunna över- klagas av denne.

• Sida 117
•  Original

Bilaga 6

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslagen om ändringar i rennäringslagen med nya föreskrifter om viten. Samtidigt betonas att nuvarande regler i rennäringslagen om tvångsslakt bör bibehållas. Åtmins- tone under en övergångstid bör dessa sanktionsmöjligheter vara tillämpli- ga som alternativ till varandra.

Lantbrukarnas riksförbund: LRF får konstatera att då efterlevnaden av rennäringslagen uppenbarligen inte kan uppnås med nuvarande sanktions- regler så måste lämpliga förändringar och kompletteringar ske. Vad som i första hand krävs är att rennäringslagen tillförs sanktionsregler som över- ensstämmer med vad som normalt i dag ingår i lagar som gäller inom andra näringsområden. Enligt skogsvårdslagen kan som exempel tillsyns- myndighet vid beslut om föreläggande eller förbud utsätta vite. vid brott mot vissa lagregler eller föreskrifter kan böter utdömas och vid avverkning som innebär brott mot skogsvårdslagen kan hela virkeslikviden förklaras förverkad. LRF anser att förhållandena är helt oacceptabla om ansvariga myndigheter på renskötselns område under en följd av år endast kan konstatera kontinuerliga avvikelser mot regler och bestämmelser som fast- ställts och inte har möjligheter att stävja detta.

Den sanktionsmöjlighet som länsstyrelserna i dag har till sitt förfogande för att komma till rätta med renstammens storlek är tvångsslakt. Det torde av rent praktiska skäl vara utsiktslöst att enbart genom tvångsslakt bringa ner dagens renstam till acceptabel nivå. Hittills har också tillämpningen av denna lagregel inte visat att den leder till avsedd effekt.

LRF tillstyrker utredarnas förslag att rennäringslagens 15. 66. 70 och 71 55 kompletteras med föreskrifter om vite. Det är därvid viktigt att vite enligt 155 kan riktas både mot sameby och mot enskilda medlemmar i byn.

Förslaget i 155 bör dock utformas så, att länsstyrelsen ska/l föreskriva vite om inte särskilda skäl föranleder annat. Det behövs för att understry- ka myndighetens skyldigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har helt nyligen konstaterat. att den inte har ens formell möjlighet att kontrollera samebyns uppgifter. Det måste därför klargöras att myndigheterna har både rätt och skyldighet att kon- trollera renantalet.

LRF ifrågasätter också om inte lantbruksnämnden borde ges rätt att vid behov göra egen räkning samt att extra räkning enligt 665 borde få ske även på begäran av markägare inom renskötselområdet.

Beträffande förslag till ändring av 715 skall "renägare" rimligen bytas mot ”markägare" för att ernå önskat syfte.

Vilhelmina kommun: Vitesföreläggande mot såväl sameby som enskild medlem i samebyn kan vara ett bra sanktionsinstrument när föreskrifterna i rennäringslagen inte följs. Initiativ om vite eller tvångsslakt bör även tillkomma skadelidande markägare och jakträttsinnehavare.

Skogsindustrierna: Utredningens förslag om större krav på reglering av renantalet och ökad disciplin då det gäller denna fråga finner vi fullt rimliga. Det är bra med en starkare ledning och planering inom byarna och förslagen att till samebyarnas stadgar ta in sanktionsmöjligheter mot en- skilda medlemmar samt stöd i övrigt förefaller väl motiverade.

• Sida 118
•  Original

Bilaga 6

Likaså stöder vi förslagen angående vites- och sanktionsmöjligheter från samhällets sida. Sådana möjligheter fanns tidigare inom rennäringslagen. Andra näringar. t. ex. skogsbruket, får genom skogsvårdslagen tåla sådana sanktionsmöjligheter.

Då det gäller reglering av renantalet saknas emellertid helt ett resone- mang om behov av kontrollåtgärder från samhällets sida. Det är naturligt att renräkning. redovisning av renlängder m.m. normalt handläggs av samerna själva. Det måste emellertid definitivt finnas möjlighet för sam- hället att vid behov utföra kontroller. Detta är lika naturligt och nödvän- digt som att skattemyndigheterna skall ha rätt att kontrollera innehållet i en självdeklaration.

Vid föreläggande enligt 155 rennäringslagen om att minska antalet renar föreslås att samhället också ges möjlighet att gå in med vitesföreläggande. Vi finner detta riktigt men ej tillräckligt. Det bör övervägas att även i detta fall ge länsstyrelsen möjlighet att förordna om att renarna skall slaktas och säljas om vitesföreläggandet inte leder till åsyftat resultat. Sådan möjlighet finns för närvarande bara i de fall 71 Q' är tillämplig.

Rennäringsgruppens olika förslag som syftar till att underlätta en an- passning till eventuellt föreläggande om en reducering av renantalet före- faller väl motiverade. Defta gäller särskilt förslaget om "renkonto” med möjlighet att över flera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag så att skattekonsckvcnserna utjämnas.

Svenska samernas riksförbund: Av rennäringsgruppens redovisning framgår att enighet inte kunnat uppnås i vad mån bestämmelserna om tvångsslakt skall finnas kvar i lagstiftningen samtidigt som bestämmelser om vite införs. Efter att ha tagit del av erfarenheterna av den under sommaren 1989 genomförda tvångsslakten — renmassakcrn i Västerbot- ten — är det möjligt att det numera föreligger enighet om att bestämmel- serna om tvångsslakt skall utmönstras ur lagstiftningen. Riksförbundet får överlämna av Samernas landsmöte XLV Vemdalsskalet 1989 beslutad resolution E och med hänvisning till vad som redovisas i resolutionen yrka att nuvarande bestämmelser om tVångsslakt utmönstras ur lagstiftningen. Ytterligare belägg för detta borde framkomma inom kort då länsstyrelsen i Västerbottens län avser att framlägga en rapport om vad som blev effekter- na av beslutet om tvångsslakt.

För en långsiktig lösning av strövrensfrågan är det nödvändigt att sna- rast klarlägga de bakomvarande orsakerna till att renar stannar kvar på vinterbetesmarkerna över sommaren.

2 Företagsregister för rennäringen

Domänverket instämmer helt i rennäringsgruppens åsikt att avsaknaden av tillförlitliga statistiska uppgifter om rennäringen. såväl renantal som i övrigt. starkt försvårar en dialog om markanvändningen. Skogsbruket kan redovisa statistik över utförda åtgärder och uppvisa planer för framtiden på både kort och lång sikt vid kontakter med rennäringen. men har alltid svårt att få något motsvarande material i gengäld.

• Sida 119
•  Original

Bilaga 6

Datainspektionen: Av rapporten framgår att registret kommer att inne- hålla "identifierbara personliga uppgifter". För att datalagen (1973z289) skall bli tillämplig krävs dock förutom att registret skall innehålla person- uppgifter att det törs med hjälp av automatisk databehandling (ADB). Det framgår inte av rapporten om detta är avsikten.

Skall registret föras med hjälp av ADB föreligger tillståndsplikt i vart fall på den grunden att registret skall omfatta uppgifter om personer som saknar naturlig anknytning till den registeransvarige (lantbruksnämnden). För att inspektionen skall kunna meddela tillstånd för registret krävs särskilda skäl. Enligt datalagens förarbeten kan det förhållandet att ett register skall användas för statistiska bearbetningar. som är avsikten med det aktuella registret. i sig utgöra sådana skäl under förutsättning att enskilda personers identitet inte offentliggörs.

Tillstånd av Dl behövs inte för personregister vars inrättande beslutas av riksdagen eller regeringen (s.k. statsmaktsregister). lnnan sådant beslut fattas skall dock yttrande enligt 2 a & datalagen inhämtas från bl i fråga om ett register som det aktuella.

Beslutar regeringen eller riksdagen att inrätta företagsregistret skall den myndighet som är registeransvarig snarast enligt 75 dataförordningen (1982z480) anmäla registret till DI. Bestämmelserna i 5 och 655 datalagen om skyldighet för Dl att meddela föreskrift gäller även i fråga om stats- maktsregister i den mån inte regeringen eller riksdagen har meddelat föreskrift i samma hänseende.

I rapporten uppges att det på sikt är önskvärt att företagsregistret byggs ut med fler uppgifter. Dl vill med anledning därav avslutningsvis påpeka att yttrande enligt Za & datalagen skall inhämtas även i fall då ett tidigare inrättat statsmaktsregister ändras (jfr konstitutionsutskottets gransknings- betänkande 1983/84: 30 s. 21 ffoch 1985/86:25 s. 24 f).

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget om företagsregis- ter. Dessutom behövs det en vederhäftig och aktuell markbeskrivning med analys av resp. samebys betesmöjlighetcr och högsta möjliga renantal.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om företagsregister. Lantbrukarnas riksförbund: lnom rennäringen saknas ett säkert statis- tiskt underlag för bedömning av förhållanden inom näringen. Detta gäller även sådana grundläggande faktorer som antal renar i landet och deras fördelning på olika byar och företagare. Än större är ovissheten i fråga om lönsamheten hos näringen i skilda regioner och för olika företagstyper.

LRF konstaterar att rennäringen är den enda av de s.k. areella näringar- na som saknar tillförlitliga uppgifter om sin verksamhet. Det är enligt förbundets mening av stort värde att riktiga uppgifter finns att tillgå när rennäringen deltar i diskussioner med myndigheter och enskilda intressen- ter. LRF har förståelse för att statistiken ej får avfattas så att enskilda företagare kan identifieras.

Vilhelmina kommun: chnäringsgruppen har betonat att det är viktigt att rennäringens sysselsättningseffekt och dess regionalekonomiska bety- delse kan dokumenteras genom ett relevant material. När det gäller kon— kurrens och motstående intressen av mark anser kommunen att ett före— tagsregister har ett stort värde både för samebyn och för samhället. Kom-

• Sida 120
•  Original

Bilaga 6

munen stöder således förslaget att samebyarna skall vara skyldiga att lämna renlängderna till lantbruksnämnden (länsstyrelsen). .

Skogsindustrierna tillstyrker förslaget om företagsregister. Skogsägarnas riksförbund: [ dag saknas tillförlitliga statistiska uppgifter om rennäringen. Denna brist på uppgifter försvårar en seriös diskussion med andra näringar. Förbundet tillstyrker därför gruppens förslag om ett företagsregister för rennäringen.

Svenska samernas riksförbund: För upprättande av företagsregister är det enligt riksförbundet till fyllest med renlängd som underlag härför.

3 Det ekonomiska stödet

Skogsstyrelsen: Det är viktigt att inte stöd eller annat ges så att någon näring favoriseras på den andres bekostnad. Skogsstyrelsens stödföreskrif- ter (SKSFS 198512) har i 45 en regel som anger att stöd till skogsvårdsåt- gärd inte får ges om åtgärden eller följdåtgärd påtagligt skadar bl. a. rennä- ringens intressen. Skogsstyrelscn föreslår att stödföreskrifterna för rennä- ringen förses med en liknande bestämmelse till skydd för skogsbrukets intressen. .

Domänverket tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län: Nu gällande regler fungerar tillfredsstäl- lande varför inga förändringar är aktuella. Ett allmänt önskemål är att bidragsnivån höjs och att särskilda medel anvisas för upprustning av riksgränsstängslen och de byskiljande stängslen. Dessa har bl.a. på grund av medelsbrist lämnats att förfalla.

Vilhelmina kommun tillstyrker förslaget.

Svenska samernas riksförbund: Det är angeläget att lantbruksstyrelsen begär anslag ur statsbudgeten för upprustning av renskötselanläggningar. Vidare får understrykas att behovet av rörelsekapital vid nyetablering inberäknas i rendriftslånct.

Riksförbundets grundläggande uppfattning om bidragsandelen vid eko- nomiskt stöd är rennäringskommitténs förslag. Men i avvaktan på medels- tillskott till samefonden kan bidragets storlek regleras genom de möjlighe- ter till förhöjt bidrag som finnsi dagens föreskrifter.

4 Tillskottsutfodring

Skogsstyrelsen: Enligt utredningen så är "ett utnyttjande av naturbete kombinerat med tillskottsutfodring under vinterpcrioden" en anpassning av rennäringen till "de förändringar i betessituationen. som blivit en följd av utvecklingen i motstående näringar". Enligt skogsstyrelsen är detta en ej helt fullständig beskrivning. Tillskottsutfodring hänger också klart ihop med det höga renantalet. Ett högt renantal leder till ett minskat naturbete genom överbetning och därigenom ett större behov av tillskottsutfodring. Utfodringen har dock också många positiva effekter på renskötseln. exem- pelvis minskad risk för strövrensförekomst. ökad tamhctsgrad. högre över-

• Sida 121
•  Original

Bilaga 6

levnad. bättre kalvningsresultat. enklare flyttningar m.m. Det kan ifråga- sättas om inte de positiva effekterna överstiger kostnaderna. På grund härav utgör därför tillskottsutfodringen i dag ett naturligt inslag i rationell renskötsel i många samebyar.

Med hänvisning till de många positiva effekterna för rennäringen till- styrker skogsstyrclsen förslaget om ekonomiskt bidrag för inköp av hö. Detta måste även vara positivt förjordbruket på trakten och bidra till ett bibehållande av öppna jordbruksmarker. Skogsstyrelsen avvisar däremot bestämt förslaget att hämta medel för bidraget från skogsvårdsavgiften. Som ovan nämnts har tillskottsutfodringen många positiva effekter inte bara på rennäringen. Finansieringen bör därför ske via allmänna regional- politiska medel. Om medlen tas från skogsvårdsavgiften skulle en ny princip stadfästas, nämligen den att en näring stödjer en annan — ibland konkurrerande -— verksamhet.

Domänverket: Frågan om tillskottsutfodring har ett klart samband med högsta tillåtna renantal. Genom sådan utfodring kan nöd- och katastrofsi- tuationer för rcnarna undvikas. Detta är givetvis bra men är samtidigt en viktig faktor som måste beaktas. då fungerande regler för efterlevnad av högsta renantal skall utformas.

Det är bra att rennäringsgruppen föreslår att stöd till tillskottsutfodring inte skall kunna utgå till samebyar som har väsentligt flera renar än högsta renantalet medger eller som inte har genomfört renräkning.

Det starka sambandet mellan renskötseln och samekulturen och dess bevarande framhålls ofta. [ konsekvens med detta bör stöd till rennäringen utgå av allmänna samhällsmedel. Det synes mycket tveksamt att ta regi- onalpolitiska medel i anspråk och medel från skogsvårdsavgifterna bör absolut inte komma i fråga för sådant ändamål. Som motiv för detta alternativ anförs avverkning av hänglavbärande skog. All avverkning sker dock i enlighet med skogsvårdslagen och dess grundsats att det åligger markägaren att sköta sin skog alltifrån anläggning till slutavverkning.

Hänsynen till rennäringen gör att skogsnäringen går miste om vir- keskvantiteter och intäkter. Därtill kommer alltmer uppmärksammade skador på plantskog till följd av det höga renantalet. Att med detta som bakgrund antyda att medel från skogsvårdsavgiften skulle kunna användas för att bekosta tillskottsutfodring verkar orimligt. 1 så fall bör också ersätt- ning av rennäringsmedel utgå till skogsägare för intrång och skador på skogsbruket från rennäringen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det ökade bruket av tillskottsutfod- ring vid vinterbete och flyttning kan ses som en varningssignal. Det natur- liga betet i form av renlav och hänglav räcker inte till. Och det tyder på att det finns för många renar i förhållande till betesresursema.

Tillskottsutfodring bör räknas som ett normalt komplement i vissa situationer. Den bör inte till någon del bekostas via skogsvårdsavgiften.

Det är viktigt att det finns hö till salu för renägarna. För en del jordbru- kare i flyttningS- och vinterbetesområdena i vårt län är höodling för renskötseln ett normalt inslag i verksamheten. Flera jordbrukare bör sti- muleras att få fram hö till rennäringen. Ett sådant arbete mellan jordbruk och renskötsel medverkar också till att det öppna landskapet bevaras.

• Sida 122
•  Original

Bilaga 6

Länsstyrelsen i Norrbottens län är inte beredd att tillstyrka ett förslag om tillskottsutfodring enligt den utformning som gruppen lagt fram. Att bevil— ja statliga bidrag till foderkostnader som ett inslag i en regelmässig ren- skötsel är principiellt fel. Även om en ökad utfodring är önskvärd är detta inte förenat med några större risker än vad andra liknande företag löper när nya driftsmetoder införs. Många problem är i dag förknippade med det alltför höga renantalet i många samebyar. Om en tillskottsutfodring under den svagaste betesperiodcn i detta läge införs generellt med kraftiga statli- ga subventioner befarar länsstyrelsen att effekten blir ett ännu högre renan- tal. Därav följer ökade konflikter med skogsbruket. med renpåkörningar på väg och järnväg etc. Om stödet skulle införas bör det inte finansieras via inflytande skogsvårdsavgifter eller regionalpolitiska medel.

Vilhelmina kommun: Rennäringsgruppens förslag till tillskottsutfodring med statligt stöd motsvarande halva kostnaden för inköp av hö under 50 dagar under en 3-årsperiod är ett förslag som bör prövas och utvärderas. Effekten av stödutfodring förväntas ge ökad tamhctsgrad. att hjordarna hålls bättre samlade samt att flyttningarna underlättas och problemet med strövrenar motverkas.

— — _— Det är Vilhelmina kommuns uppfattning att försöksverksamhe- ten genomförs enligt rennäringsgruppens förslag. Stödet till tillskottsutfod- ring måste klart avgränsas mot det stöd som kan utgå för utfodring i samband med att katastrofskadesituationer uppstår.

Lantbrukarnas riksförbund: 1 de flesta samebyar är tillgången på vinter- bete den begränsande faktorn i renskötseln. Utredningen föreslår till- skottsutfodring under vintern. En stödutfodring med hö kan även få betydelse för möjligheten att hålla renhjordar bättre samlade.

LRF vill emellertid starkt understryka vikten av att renantalet baseras på vinterbetets naturliga produktionsförmåga.

Enligt uppgift stödutfodras i dag omkring 100000 renar. Behov finns att utfodra upp mot 100000 renar ytterligare. Renen äter ca 0.3 kg hö per dag. LRF förutsätter att en mera allmänt genomförd tillskottsutfodring blir till nytta inte bara för rennäringen utan även förjordbruket i trakten.

LRF tillstyrker att statligt stöd skall kunna utgå för tillskottsutfodring under en försöksperiod under tre år. Stödet skall avse inköp av hö av hög kvalitet eller inköp av ensilagefoder.

LRF ställer som krav för att stöd skall beviljas att det ej tillfaller samebyar som har flera renar än tillåtet eller som inte har genomfört renräkning.

Skogsindustrierna: Vi stöder förslaget om en försöksverksamhet med tillskottsutfodring. Det bör vara av stort intresse att utveckla driftsformer som innebär mer stabila och kontrollerbara förutsättningar för näringens utveckling. Modeller med tillskottsutfodring borde passa bra in i en mo- dern rennäring och innebära förutsättningar för en mer stationär verksam- het och större säkerhet. En sådan utveckling är givetvis också positiv för de konkurrerande markanvändningsintrcssena.

Bidrag till tillskottsutfodring skall självklart inte kunna utgå till same- byar med flera renar än tillåtet eller som underlåtit redovisa renantal på acceptabelt sätt. Likaså är det självklart att medel från skogsvårdsavgiften

• Sida 123
•  Original

Bilaga 6

inte kan användas för finansiering av tillskottsutfodring. ] så fall måste rimligen rennäringsmedel användas för ersättning till skogsägare för in- trång och skador på växande plantskog på grund av för högt renantal.

Skogsägarnas riksförbund: Utgångspunkten för renantalet måste rimligt- vis vara tillgången på naturligt vinterbete. Tillskottsutfodring får därför inte användas som ett medel för att hålla en alltför stor renstam. Förbun- det vill också peka på de risker för betydande lokala skador på skogsför- yngringar som kan uppstå då ett stort antal renar koncentreras till ett begränsat område under relativt lång tid.

Förbundet avvisar med skärpa gruppens ogenomtänkta förslag att till- skottsutfodringen skulle kunna finansieras med medel ur skogsvårdsavgif- ten.

Svenska samernas riksförbund: Motion nr9 vid Samernas landsmöte XLV Vemdalsskalet 1989 behandlar behovet av tillskottsutfodring. Skogsbruksåtgärder har försvårat vårvinterbctet till den grad att tillskotts- utfodring måste tillgripas. Landsmötet uttalade att samhället måste täcka kostnaderna för denna utfodring.

5 Transportstöd vid slakt i väglöst land

Domänverket tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget om transportstöd tillstyrks. Ett temporärt transportstöd bör utgå även till Svaipa sameby för dess höstslakt avseende den nyuppförda slaktanläggningen på fjället Krap- pesvare söder om Adolfström. För denna sameby råder motsvarande förhållanden som för de i utredningen angivna fyra samebyarna.

Vilhelmina kommun: Transportstödet vid slakt i väglöst land berör inte Vilhelmina kommun. Kommunen har dock inget att erinra mot att särskilt transportstöd utgår till samebyar i de berörda kommunerna.

Skogsindustrierna: Vi finner resonemanget kring särskilt transportstöd tveksamt. Rent allmänt kan man fråga var gränsen går för samhällets ansvar för samekulturens fortlevnad resp. en lönsam renköttproduktion. Om en gammal näring i vissa former blir för dyr i dag är det inte givet att samhället automatiskt skall konservera och stödja denna med garantier för en lönsamhetsutveckling parallellt med samhället i övrigt. Det måste vara samernas sak om de vill/orkar fortsätta. Historien är full av exempel på strukturförändringar av ekonomiska skäl. Det är knappast ett angeläget samhällsproblem att det nu blivit olönsamt att slakta renar på vissa avlägs- na platser. Om transportstödet emellertid ges karaktären av anpassnings- och förändringshjälp kan bedömningen givetvis bli en annan.

• Sida 124
•  Original

Bilaga 6

6 Fjällförvaltningsfrågor

Domänverket: Förslaget till inskränkning i "ortsbobegreppet" är oklart formulerat och öppnar vägen för en snål och restriktiv tillämpning. Befolk- ningen ovan odlingsgränsen bör behandlas i en generös anda av det slag rennäringsgruppen år 1978 uttalade i sin rapport: "Den som har att upple- 'va tjällvärldens avigsidor bör även ha större del av dess positiva sidor."

Den framtida jakten. som omfattar både de renskötande samernasjakt och den övriga jakten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör bli föremål för särskild utredning med representation från alla berörda intres- segrupper och myndigheter. Ökade underupplåtelscr av jakt och fiske till samebyar och andra har ännu inte varit föremål för tillräckliga övervägan- den av de långsiktiga konsekvenserna. Nuvarande försöksverksamhet bör också utvärderas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: För Jämtlands läns del har övergången till den nya jaktlagen förlöpt relativt smidigt och bra. Byarna har registrerats för sina resp. åretruntmarker utan större problem. Före övergången infor- merade länsstyrelsen samerna. kronoarrendatorerna m.fl. både skriftligen och muntligen om det nya systemet.

Inom en bys marker förekommer dock stridigheter mellan samerna och kronoarrendatorerna. Trots omfattande överläggningar med berörda par- ter gick det i år inte att få till stånd någon överenskommelse rörande jakten. Länsstyrelsen blev därför nödsakad att fatta ett särskilt beslut innebärande en geografisk uppdelning av jakten mellan byn och arrendato- rerna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Många av dem som bor i de små tätorterna ovan odlingsgränsen har nog valt att flytta dit eller stanna kvar just därför att de har tillgång till jakt och fiske på fritid. Länsstyrelsen anscr att den föreslagna "rättighetsgruppen" har gjorts för liten: den bör inbegripa alla som är bosatta ovan odlingsgränsen.

Som licensområde för älgjakt för varje fjällsameby i Västerbottens län har länsstyrelsen inregistrerat byns hela betesområde ovan odlingsgränsen. Inom detta licensområde har registrerats särskilda licensområden för den privatägda marken. De privata markerna har således blivit dubbelregistre- rade.

lnom Malå skogssameby har både den statliga och den privata marken blivit dubbelregistrerad.

För att få en från säkerhetssynpunkt godtagbar jakt har länsstyrelsen beslutat i licenserna att medlemmen i en fjällsameby endast fårjaga älg på kronomark ovanför odlingsgränsen. Efter överenskommelse medjaktlagen på privat mark får dock medlemmen i samebyn även jaga på sådan mark.

Införandet år 1988 av de nyajaktbcstämmelserna vållade en omfattande debatt. Kritiken var delvis hård och farhågorna för att jaktmöjligheterna skulle begränsas var stora. lnför 1989 års älgjakt har emellertid kritiken minskat avsevärt.

Länsstyrelsen delar rennäringsgruppens uppfattning att det behövs yt- terligare information och överläggningar i fråga om jakten ovan odlings- gränsen.

• Sida 125
•  Original

Bilaga 6

Som rennäringsgruppen funnit bör underupplåtelscr till särskilda före- tag få förekomma endast när påtagliga fördelar kan väntas för alla berörda intressen. Det är mycket angeläget att möjligheten till jakt och fiske härige- nom inte minskar för ortsborna. Tvärtom bör utbudet ökas för dem.

Länsstyrelsen instämmer i resonemanget om upplåtelseavgift utom på en punkt: Det är viktigt att upplåtelser till den ovan odlingsgränsen bofasta befolkningen sker på rimliga ekonomiska villkor.

Länsstyrelsen anser att 25 första stycket lagen (l981:533) om fiske- vårdsområden bör tas bort. Förbudet är inte till gagn för rennäringen. men det gör de andra intressenterna obenägna att medverka till bildande av fiskevårdsområden ovan odlingsgränsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: lnom fjällområdet i Norrbottens län har det under den tidigarejaktlagstiftningens tid varit svårt att på ett effektivt sätt komma till rätta med problem inom älgjakten. Vissa områden har inte en älgstam som de biologiska förutsättningarna skulle kunna ge utrymme för. lnom andra områden har stora problem inom skogsbruket uppstått till följd av ansamlingar av vandringsälg under vårvintern. Älgjakten enligt tidigare ordning har inneburit attjakt samtidigt kan ske från flerajaktkate- goriers sida på samma mark. Det är länsstyrelsens uppfattning att en ordning för älgjakten som lägger mer entydigt ansvar på varje sameby/jakt- lag är nödvändig.

Den nya jaktlagen ger möjlighet till geografiskt skilda jaktområden för Varje kategori/jaktlag. Detta är en betydande fördel. Inom Norrbottens län har emellertid införandet av de nya reglerna stött på stora svårigheter. Flertalet jägare har menat att geografiskt skilda områden är den enda metoden att komma till rätta med problemen.

Från samebyarnas håll har dock framförts att jakten måste kunna ske inom hela samebyns område alldeles oavsett att andra jägare också jagar på området.

Länsstyrelsen menar att ansvaret för en långsiktigt produktionsanpassad älgjakt bedriven på ett säkert sätt endast kan ske med geografiskt åtskilda områden. Det är emellertid nödvändigt att förbereda genomförandet av en sådan ordning väsentligt bättre än vad som varit möjligt inför 1989 års älgjakt. Detta kommer att ske inför nästa års jakt. Basen för detta måste vara ordentliga överläggningar på lokal nivå (samebyar och jägare) om vilken avskjutning av älg som kan vara lämplig område för område. Något sådant material har för fjällområdct hittills inte funnits. Länsstyrelsen bedömer emellertid att det finns goda möjligheter att åstadkomma en sådan geografisk fördelning utan att det inkräktar på tilldelningen till någon av berörda kategorier. På litet längre sikt gynnas alla om en biolo- giskt bättre balanserad älgstam uppnås. Samebymedlemmar som inte öns- kar utnyttja sin möjlighet inom samebyns eget jaktområde bör. åtminstone övergångsvis. ges en möjlighet att jaga tillsammans med övriga jaktlag. Kraven på säker jakt innebär emellertid att jaktledaren för varje jaktlag bör vara ansvarig även för utövningen av dessa samebymedlemmars jakt. Länsstyrelsen har den uppfattningen att sådan jakt från samebymed- lemmar bör ske inom ramen för den tilldelning som samebyn fått och inte jaktlaget i fråga.

• Sida 126
•  Original

Bilaga 6

Härjedalens kommun: Fjällboendet har stor positiv betydelse för land- skapets natur- och kulturmiljö. Även för samerna är det positivt med en levande fjällbygd. Fjällboendet kan inte tillmätas sådan negativ inverkan på rennäringen som motiverar tidigare gjorda ingrepp och framtida in- skränkningar. Även s.k. fjällbönder bör åtnjuta samhällets skydd.

När det gäller upplåtelser för älgjakt inom åretruntmarker enligt jakt- lagen (1987: 259) är det angeläget att praktiskt genomförbara regler snarast utformas av berörda myndigheter så att dubbelregistreringar blir omöjliga. Jakträtten inom s.k. "arrendemarker" tillhör markägaren om inte nyttjan- derätten liksom betesrätten har överlåtits genom avtal.

Vilhelmina kommun ställer sig bakom förslagen rörande fjällförvalt- ningsfrågorna.

7 Koncessionssamebyarna

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den ljanuari 1986 trädde en del lag- ändringar avseende koncessionsrenskötscln i kraft (SFS 1985:919). Därvid återinfördes ett s.k. bostadsband i lagen. Där anges att ägare till skötes- renar måste vara bosatt inom samebyns område. Dessa regler är enligt länsstyrelsens erfarenheter inte ändamålsenliga. lnnan lagändringen inför- des gjordes ingen analys av hur skötesrenägarna är bosatta inom Kalix och Torne älvdalar där koncessionsrenskötsel bedrivs. Det har nu visat sig att alltför många skötesrenägare diskrimineras av de nya reglerna därigenom att man har sin bostad på större eller mindre avstånd utanför samebyn men alltjämt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs. Dessa renägare får enligt 855 inte lämna sina renar till koncessionshavare. Denna diskriminering av vissa renägare är inte försvarbar. l Kalix och Torne älvdalar har många tvingats på grund av arbetsmarknaden att flytta till centralorter. Man behåller därvid oftajord- och skogsbruksmark för att samtidigt äga Skötesrenar. Många konflikter undviks genom att inte bryta detta band. Länsstyrelsen vill därför föreslå att 855 första stycket ändras så att ordet "koncessionsområdet" byts ut mot "det område av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs".

Vid 1989 års bystämmor i koncessionsområdet har det visat sig i en del fall att medlemmar — SOm inte uppfyllt de nya lagreglerna om reninnehav och bostadsband — på ett avgörande sätt påverkat och utformat samebyar- nas beslut i olika frågor.

Enligt vår mening borde rennäringslagen ändras så att medlem i sameby som inte uppfyller lagens krav om bostadsband. reviderad på nyss angivna sätt (855 första stycket) och kravet om högst trettio renar (885 andra stycket). inte har rösträtt.

Ändringen kan lämpligen införas under 585 i rennäringslagen.

• Sida 127
•  Original

1 Förslag till

De remitterade lagförslagen

Lag om ändring i rennäringslagen (197l:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)l dels att 2å skall upphöra att gälla. del.i'att 1.3, 11, 12. 14. 15. 26. 30. 35. 59. 66. 68. 71. 85. 86 och 89% och rubriken närmast före l 5 skall ha följande lydelse. dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 66ag' samt närmast före 39" en ny rubrik av följande lydelse.

dels att det i lagen närmast före 31 & skall införas en ny rubrik som skall lyda "Upplåtelse av mark och vatten m. m.".

Nuvarande lydelse

Renskötselrätt m.m.

Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskr'ilselrält) har den som är av samisk härkomst. om hans fäder eller moder eller nå- gon av hans jär— eller morföräldrar haji renskötsel som stadigvarande yrke.

Om sänt/vilda skäl föreligger. kan länsstyrelsen medge person med sa- misk härkomst renskötselrätt. även i annat/itll än som avses i _lörsta styc- ket.

Renskötsel får bedrivas

l . hela året

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför od- lingsgränsen. dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren. sommaren eller hös- ten.

på renbetesfjällen i Jämtlands län.

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.

' Lagen omtryckt 1985z919

F öreslagen lydelse

Renskötselrätt

Den som är same får enligt be- stämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.

Rätten enligt första stycket (ren- skötselrätten). tillkt'nmner den sa- miska belblkningen och grundas på urminnes hävd. Den utgör en sär- skild rärr till./izstighet.

Renskötselområdet m. m.

Renskötsel får bedrivas inom föl- jande områden (ren.skötseln»:rådet)

I. hela året (åretruntmarkerna) i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför od— lingsgränsen. dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs un- der vårcn. sommaren eller hösten,

på renbetesfjällen i Jämtlands län.

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.

Nuvarande ], vdelse 2. den 1 oktober—den 30 april

i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen.

inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vis- sa tider av året.

Föreslagen lydelse

2. den 1 oktober—den 30 april (vinterbetesmarkerna)

i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen.

inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

llä

Medlem i sameby är

1. renskt'itselberättigad som del- tar i renskötseln inom byns betes- område.

2. rettskt'itsellwrättigad som har deltagit i renskötsel inom byns be- tesområde och haft detta som sta- digvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsar- bete.

3. renskt'ilselberältigad som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

17

Sameby kan som medlem antaga annan retzskt'itselberättigad än som anges i 11 5. om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem. kan länsstyrelsen medge honom inträde. om särskilda skäl _löreligger.

Medlem i sameby är

1. same som deltar i renskötseln inom byns betesområde.

2. same som har deltagit i ren- skötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvud- sakligt förvärvsarbete.

3. den som är make eller hem- mavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

&

Sameby kan som medlem anta annan same än som anges i 1 l &. om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde. om det finns sär- skilda skäl.

145

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen be— drivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselln'rätligad dödsbodelägare under 18 år. räknas tiden från det han 18 år.

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen be- drivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är tltfidvbodelägare un- der 18 år. räknas tiden från det han fyller fyller 18 år.

155

Sameby får för medlemmarnas Sameby får för medlemmarnas

Prop. 1990/91 : 4 Bilaga 7

l 8

• Sida 129
•  Original

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

gemensamma behov begagna byns betesområde för renbete. Lantbruksnämnden bestämmer det högsta antal renar som får hål- las på bete inom byns betesområde.

Om det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja rensköt- seln. kan lantbruksnämnden för- ordna om inskränkning i betesrät- ten.

Föreslagen lydelse

gemensamma behov använda byns betesområde för renbete.

Lantbruksnämnden bestämmer det högsta antal renar som får hål- las på bete inom byns betesområde. Skälig hänsyn skall därvid tas till andra intressen.

Om det behövs för att bevara renbetet eller annars främja ren- skötseln. kan lantbruksnämnden förordna om inskränkning i betes- rätten.

Om samebyn bryter mat ett beslut enligt andra eller tredje stycket jär länsstyrelsen vid vite förelägga byn attfölja beslutet. Har samebyn med stöd av 356 _lörsta stycket bestämt hur många renar en medlem högst jär inneha. får ett _löreläggande att

minska antalet renar även riktas mot en medlem som inte följer sa- mebyns beslut.

26ä

Regeringen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde. när området be- hövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (l972: 719) ellerjör annat ändamål av vä— sentlig betydelse från allmän syn— punkt. För område som väsentligen är utan betydelse/ör renskötseln får sådant förordnande meddelas. när området behövs jär allmänt ända- mål.

Regeringen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde. när området be- hövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972: 719).

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät— ten ingående befogenheter.

30ä'

Den som inom område som avses i 3.6 [ äger eller brukar mark där renskötsel bedrives får ej ändra an- vändningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för ren- skötseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 å.

' Senaste lydelse 1987: 154.

Den som inom åretruntmarkerna äger eller brukar mark där rensköt- sel bedrivs får inte vid användning- en av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för ren- skötseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 5.

Som en otillåten åtgärd anses skogsavverkning och vad därmed sammanhänger som

• Sida 130
•  Original

Bilaga 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

]. medför sådant väsentligt bort- fall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas. eller 2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de- taljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

355

Om det är påkallat med hänsyn till vad som bestämts om högsta renantalet enligt 15% andra stycket eller om det behövs för att främja renskötseln. kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får inneha eller meddela andra _före- skrifter om innehavet.

Föreskrifter enligt första stycket får ej ges sådant innehåll att renskö- tande medlems fortsatta verksam- het omöjliggt'ires eller väsentligt för- svåras.

Om det behövs med hänsyn till vad som bestämts om högsta renan- talet enligt 15å andra stycket eller om det behövs för att främja ren- skötseln. kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får inneha eller besluta om andra vill- kor/ör innehavet.

Sameby/är undanta visst område från medlemmarnas begagnande _lörjakt eller/iske. om det behövs av hänsyn till jakt- eller_fiskevården el- ler av andra särskilda skäl.

Beslut enligt första eller andra stycket får inte ges sådant innehåll att renskötande medlems fortsatta verksamhet omöjliggörs eller vä- sentligt försvåras.

5953 I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller. om ej annat följer av särskild bestämmelse i denna lag.

1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller av revisor. beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38å andra stycket 1 —6.

2. att i övriga frågor rösträtt till- kommer endast renskötande med- lem. som därvid har en röst för var- je påbörjat hundratal renar som en- ligt gällande renlängd innehas av honom.

2. att i övriga frågor rösträtt till- kommer endast renskötande med- lem. som därvid har en röst för var- je påbörjat hundratal renar som en- ligt gällande renlängd innehas av honom. dock ejjörjler renar än som samebyn bestämt för honom enligt 35.5.

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom om- bud.

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet. 5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stäm- mans beslut.

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller. om även antalet röstande är lika. av stämmans ordförande.

• Sida 131
•  Original

Bilaga 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt. om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar företrädda röstetalet och dessutom. såvitt gäller föreskrift som avses i 3855 andra stycket 1—6. av flertalet av byns myndiga medlemmar.

665

Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tid- punkt. Om sameby begär det. kan lantbruksnämnden medge att räk- ningen får ske med större tidsmel- lanrum.

Lantbruksnämmlen kan på begä- ran av renskötande medlem/öronl- na om extra renräkning. om denne gör sannolikt att resultatet av räk- ning enligt första stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra ren- räkningen ej är oskäliga i förhållan- de till den betydelse det kan ha för medlemmen att rättelse kommer till stånd.

Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tid- punkt. Om sameby begär det. kan lantbruksnämnden medge att räk- ningen får ske med större tidsmel- lanrum. Regeringen. eller den myn— dighet som regeringen bestämmer, _ får meddela föreskrifter om hur ren- räkning skall genom föras.

I.änsstyrelsen kan på begäran av renskötande medlem besluta om extra renräkning. om denne gör sannolikt att resultatet av räkning enligt första stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräk- ningen inte är oskäliga i förhållande till den betydelse det kan ha för medlemmen att rättelse kommer till stånd.

Länsstj-"relsen får vid vile_/öreläg- ga sana-bv att genomföra sådan räkning av byns renar som avses i första eller andra stycket.

()()as'

lin sameby skall underrätta lärts— st_t-'t'clserz om tid och plats _för byns renräkning. Länsstyrelsen. eller den länsstyrelsen _fi'irordnar. har rätt att närvara vid renräkningen. Finner den som _förordnats att närvara vid renräkningen att samebyn inte./öljt tnedde/t'tde_föreskrlfler. katt länssty— relsen besluta om kompletterande renräkning.

Den som av länsstyrelsen förord- nats titt närvara vid renräkningen ltar rätt att./å tillträde till områden och anläggningar där renar hålls samt rätt att på begäran _få de upp- lysningar och handlingar som be- lu'ivsför att fullgöra uppdraget.

68% På grundval av renräkning enligt 669" första stycket skall renlängd upp- rättas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.

• Sida 132
•  Original

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

[ renlängden skall upptagas ägar- na till de renar som hålles på byns betesområde. det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och. om föreskrift med- delats om reninnehavet enligt 35 &. förhållande som är av betydelse för kontroll av att föreskriften efter- följts.

Föreslagen] lydelse

l renlängden skall tas upp ägarna till de renar som hålls på byns be- tesområde. det räknade eller upp- skattade antalet renar för varje äga- re och. om beslut meddelats om ren- innehavet enligt 355. förhållande som är av betydelse för kontroll av att beslutetföljts.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.

7l'

Uppehåller sig renar utanför ren- skötselområdet eller på mark inom detta område under tid då rensköt- sel icke får bedrivas där. kan läns— styrelsen på framställning av latit— bruksnämnden eller markägare som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse för- ordna att renarna skall slaktas och säljas.

Är det känt till vilken sameby re- narna hör. får förordnande enligt första stycket meddelas endast om samebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning taga hand om renarna.

Kostnaden för renarnas omhän- dertagande. slakt och försäljning skall uttagas ur köpeskillingen. Återstoden tillfaller renarnas ägare, om han är känd. och annars den eller de samebyar till vilka renarna kan antagas ha hört.

Regeringen. eller myndighet som regeringen bestämmer. får meddela närmare föreskrlfter om använd- ningen av renlängd som underlag för ett företagsregister och om skyl- dighet att lämna renlängden och andra uppgifter om renskötseln till den myndighet sotnför registret.

Länsstyrelsen _får vid vileföreläg— ga sameby att upprätta och faststäl— la renlängd samt att överlämna ko— pia av längden till myndighet som avses i_ fjärde styck et.

s

Uppehåller sig renar utanför ren- skötselområdet eller på mark inom detta område under tid då rensköt- sel inte får bedrivas där. kan läns- styrelsen på framställning av den som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse vid vite/i'irelägga samebyn attföra bort renarna.

l.änsstyrelsen _fär besluta att re- narna skall slaktas och säljas om vitesförläggandet inte leder till asyl-' tat resultat eller om det annarsfinns särskilda skäl.

Om det är känt till vilken sameby renarna hör. får beslut enligt första eller andra stycket meddelas endast om samebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna.

Kostnaden för renarnas omhän- dertagande. slakt och försäljning skall tas ut ur köpeskillingen. Åter- stoden tillfaller renarnas ägare. om han är känd. och annars den eller de samebyar till vilka renarna kan antas ha hört.

• Sida 133
•  Original

Bilaga 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

859'

Den som är renskät.vel/)erättigad kan få tillstånd (koncession) att dri- va renskötsel i Norrbottens län ne- danför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder fö- rekommer under hela året. Konces— sion innefattar rätt för koncessions- havaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet. vilken helt eller delvis är belägen inom koncessitms- omrädet, om han är bosatt på fas- tigheten eller inom området.

2. den som tidigare har haft kon- cession inom området. om han är bosatt där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete.

3. efterlevande make eller efter- levande underårigt barn till konces- sionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessions- havare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar. om den efterlevande är bosatt inom koncessionsområdet.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är

Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lapp- marksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer un- der hela året. Koncession innefat- tar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötes- renar som tillhör

I. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas. om han är bosatt på fas- tigheten eller inom området.

2. den som tidigare har haft kon- cession inom området. om han är bosatt inom den del av länet där kont'essionsrensk(first-'I får bedrivas och inte har övergått till annat hu- vudsakligt förvärvsarbete.

3. efterlevande make eller efter— levande underårigt barn till konces- sionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessions- havare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar. om den efterlevande är bosatt inom den del av länet där konccssionsren- skötsel/är bedrivas.

till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt. Koncession meddelas för viss tid. högst 10 år. -

86å

För renskötseln inom konces- sionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är konces— sionshavare, dennes make och hemmavarande barn. renskt'itselbe- rättigad som biträder koncessions- havare i renskötseln och som inte har annat huvudsakligt förvärvsar- bete samt ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet.

För renskötseln inom konces- sionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är konces- sionshavare. dennes make och hemmavarande barn. annan same som biträder koncessionshavare i renskötseln och som inte har annat huvudsakligt förvärvsarbete samt ägare av skötesrenar inom konces- sionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikel-

SCI"!

]. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.

2. Renskötande medlem har i

2. KoncessiOnshavare har i frå-

• Sida 134
•  Original

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

frågor som avses i 599” 2 en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom.

Föreslagen lydelse

gor som avses i 5915 2 en röst för varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom. dock eilörfler renar än .sont lantbruksnämnden enligt 88s'första stycket 3 bestämt för honom. För ägare av skötesrenar är rösträtten begränsad till en röst, oavsett anta— let .skt'itesrenar .som han innehar.

3. Koncessionshavaren eller. om det finns flera. minst en av dem skall vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.

895

Har förutsättningarna för konces— sionen ändrats. katt lantbruks— nämnden äterkalla koncessionen el- lerföreskri va nya villkor.

Bryter en sameby eller konces— sionshavare mot villkor .som gäller för verksam/teten kan länsstt'relsen vid vite förelägga byn eller konces- sionshavaren att vidta rättelse. Ont en korn'essionshavare inne/tar fler egna renar än vad lantbruksnämn— den med stöd av 88_é'första stycket 3 medgivit honom. eller om en ägare av skötesrenar har fler renar i kon— t'essionshavarens värd än vad som följer av 88,6 andra stycket. eller sa- mebyns beslut. fär länsstyrelsen vid viteförelägga renägaren att minska renantalet till det tillåtna.

Eficr ansökan av .st'tmebj-w för länsstyrelsen besluta om slakt och försäljning av de övertaliga renarna om renägaren inte efter amnaning själv låter minska renantalet.

Kostnaden för .slaktcn och försälj- ningen .skall tas ut ur köpeskillingen medan återstoden av kifipeskillingen tillfaller renarnas ägare.

Harförutsättningarna för konces— sionen ändrats. kan lantbruks- nämnden äter/(alla koncessitmcn el- ler besluta om nya villkor.

Penna lag träderi kraft den ljanuari 1991. Aldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande i fråga om äktenskap som ingåtts före lagens ikraftträdande.

• Sida 135
•  Original

Bilaga 7

2 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971 : 948)

Härigenom föreskrivs att 555 väglagen (1971:948)l skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 555

Har väghållare erhållit vägrätt. är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller be- gagnande. om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt tillfastighetcn som upplåtits in- nan marken togs i anspråk.

Har väghållare erhållit vägrätt. är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller be- gagnande. om det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av nytt- janderätt eller annan särskild rätt till fastighet, sav/da rätten inte upp. lätits efter det att marken togs i an- språk.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (19721719) i tillämpliga delar. 4 kap. 35 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

På ersättningen utgår ränta enligt 55 räntelagen (1975: 635) från den dag då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 65 räntelagen för tiden därefter.

Denna lagträderi kraft den ljanuari 1991.

' Lagen omtryckt 19871459.

• Sida 136
•  Original

Bilaga 7

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1985: 620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 42%; lagen ( 1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 42 5

Med särskild rätt till fastighet Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt. förstås i denna lag nyttjanderätt. servitut och rätt till elektrisk kraft servitut, renskötselrätt och rätt till samt liknande rätt. elektrisk kraft samt liknande rätt.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1991.

• Sida 137
•  Original

Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-06-18

Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf. justitierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990 har regering- en på hemställan av statsrådet Mats Hellström beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändringi rennäringslagen (l97l:437).

2. lag om ändring i väglagen (1971:948).

3. lag om ändringi lagen (1985z620) om vissa torvfyndigheter. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bjarne Örnstedt.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen

Vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag framhöll lagrådet att lagen inte innebar någon omprövning av frågan om den rättsliga grundvalen för samernas renskötselrätt och att lagen alltså i detta avseende byggde på samma förutsättningar som tidigare gällande 1928 års renbeteslag. Lagrå- det konstaterade att den principiella grunden för lagstiftningen emellertid inte godtagits av den samiska folkgruppen. som hävdade en rätt till mar- ken likställd med äganderätt eller ständig besittningsrätt. l rådande läge och i avbidan på att då föreliggande tvistefrågor prövades av domstol syntes enligt lagrådet-en lagstiftning som byggde på samma grund som dittills ändå få accepteras.

Det senare avgjorda (NJA 1981 s. 1) s.k. skattefjällsmålet ligger till grund för förslaget att i rennäringslagen nu uttryckligen ange att rensköt- selrätten utgör en särskild rätt till fastighet och för de regler i övrigt om ökat skydd för renskötselrätten som föreslås. I skattefjällsdomen slogs fast (se referatet s. 229 f) att samernas rätt till de fjäll i Jämtland som målet rörde är en på urminnes hävd grundad stark bruksrätt, medan någon på sådan hävd grundad äganderätt inte föreligger för samerna på dessa fjäll. Högsta domstolen betonade att dessa uttalanden enbart avsåg skattefjällen och att det inte var möjligt att på grund av utredningen i målet ta ställning till rättsläget i fråga om fjällområden utanför Jämtlands län (referatet s. 227.jfr 5.201).

[ lagrådsremissen (avsnitt 3.2 under rubriken "Urminnes hävd") hänvi- sas i fråga om grunden för samernas rättigheter utanför de områden i Jämtland som skattefjällsmålet gällde till vad Högsta domstolen i domskä- len anfört om tillkomsten av renbeteslagen år 1886. Det sägs att dessa uttalanden rör också andra delar av renskötselområdet än dem som pröva- des oeh att enligt Högsta domstolen 1886 års lag innebar att dåvarande rättsläge i huvudsak lagfästes, dvs. samernas rättigheter inom renskötsel- området utgörs av en bruksrätt som vilar på urminnes hävd.

• Sida 138
•  Original

Bilaga 8

Även om Högsta domstolen i sin dom inte i det åsyftade avsnittet erinrat om att domen inte berättigar till någon slutsats i den principiella rättig- hetsfrågan annat än för skattefjällen. måste en försiktig tolkning av dom- skälen anses motsäga de nyss angivna uttalandena i lagrådsremissen. l domen hänvisas visserligen till två avgöranden i vattenmål (NJA 1965 s. 492 och 1979 s. 1). där Högsta domstolen i sina domskäl jämställt men inte likställt samer i vissa områden i Norrbottens resp. Västerbottens län med ägare till fjällmarken. Huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering av faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet än skattefjällen har enligt lagrådets mening ändå lämnats öppet av Högsta domstolen.

Företrädare för samerna har i detta Iagstiftningsärende alltjämt hävdat att deras rättigheter kan gå längre än vad lagförslaget förutsätter. Svenska Samernas Riksförbund har i sitt remissyttrande över samerättsutred- ningens betänkande påtalat att någon rättshistorisk analys inte företagits av utredningen och att Högsta domstolens dom gällde bestämda områden i Jämtland. Förbundet anser att nytt material i framtiden kan leda till en omvärdering av rättens innehåll. (Se DS 1989: 72 s. 204). len skrivelse till lagrådet den 27 maj 1990 har Samernas Nationalråd bl.a. vänt sig mot laglörslagets utgångspunkt när det gäller samernas jakt- och fiskerätt och efterlyst en närmare belysning av skogssamebyarnas rättsliga ställning. Det har också på senare tid lagts fram visst nytt forskningsmaterial rörande de nordligaste delarna av Sverige och Finland. varvid statens äganderätt till de 5. k. lappskattelanden ifrågasatts(se SOU l989:4l s. 258 samt Benil Bengts- son i SvJT 1990 s. 138 ff).

Det kan alltså konstateras att rättsläget när det gäller andra delar av renskötselområdet än dem skattefjällsdomen avsåg i viss mån är detsam- ma som när lagrådet gjorde sitt inledningsvis återgivna uttalande år 1971. Lagstiftningen kan ändå nu sägas vila på en betydligt stabilare grund vad gäller såväl det rättsliga underlaget som förankringen inom den samiska folkgruppen. Lagrådet vill med dessa synpunkter inte heller anmäla någon tvekan ifråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lag- stiftningen. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar av landet skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötsel- rättens natur kan det förutsättas att lagstiftningen prövas om i den mån det är påkallat.

! #

Renskötselrätten är enligt förslaget förbehållen den som är same och får utövas endast av same som är medlem i en sameby. Förslaget till lagtext innehåller inte någon definition av begreppet same. Det framhålls i re- missprotokollet att det inte i svensk lagstiftning finns någon allmänt accep- terad definition av begreppet och att det inte bör ställas något annat krav än att renskötselrätten skall tillkomma den som tillhör den samiska folk- gruppen. Det påpekas att vidare frågor bör överlämnas åt praxis.

Ett krav på tillhörighet till den samiska folkgruppen synes inte bidra till att klarlägga vilka personer som omfattas. Enligt gällande bestämmelser har under vissa förutsättningar den som är av samisk härkomst renskötsel-

• Sida 139
•  Original

Bilaga 8

rätt. Även om begreppet "av samisk härkomst" inte kan anses helt till- fredsställande som definition. anser lagrådet att en sådan bestämning i lagtexten bör vara att föredra framför en avsaknad av definition.

Den centrala betydelsen som ett medlemskap i en sameby har för ut- övandet av renskötselrätten motiverar enligt lagrådets mening att detta villkor anges i lagtexten.

Det påpekas i specialmotiveringen att renskötselrätt tillkommer den samiska befolkningen i Sverige. Uttalandet är inte helt entydigt och åter- speglas inte heller i den föreslagna lagtexten. Förslaget uppställer emeller- tid inte något krav på svenskt medborgarskap för att vara bärare av renskötselrätten. Även andra nordiska medborgare som är samer kommer således att omfattas av bestämmelserna i den mån de förvärvar medlem- skap i en svensk sameby. Lagrådet anser det inte nödvändigt att detta tydligare kommer till uttryck i lagtexten.

Mot bakgrund av det anförda kan l & första stycket lämpligen ges följan- de utformning:

"Den som är av samisk härkomst (same) och medlem i sameby får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar".

1 l 5

] paragrafen anges vilka som kan vara medlemmar i en sameby. Av punkt 3 framgår att bl. a. den som är gift med en renskötande same. efterlevande efter sådan same och en sames barn är medlem i samebyn. Den som är gift med eller efterlevande efter same behöver härvid inte själv vara same. En sådan medlem blir härigenom delaktig i renskötseln utan att själv ha någon renskötselrätt. Lagrådet vill påpeka att det inte torde vara möjligt att analogivis utsträcka bestämmelsens tillämpning till samboförhållanden.

145

En rätt av speciell karaktär tillkommer renskötande medlems dödsbo. Ett sådant dödsbo får enligt l4å i förslaget fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under viss tid efter dödsfallet. Denna tid kan under vissa förutsättningar uppgå till i det närmaste 21 år. Rätten, som torde utgöra en renskötselrätt. är enligt förslaget ovillkorlig, dvs. den förutsätter inte att någon dödsbodelägare skall vara same eller eljest berättigad att vara medlem i samebyn. En förutsättning för att bedriva eller deltaga i renskötsel är medlemskap i en sameby. Lagen medger emellertid inte medlemskap för dödsbo. En undantagsregel behövs därför i 149". Lagrådet föreslår följande tillägg till paragrafen:

"Kravet i 1 _5 första stycket om medlemskap i sameby gäller inte för rätt till renskötsel som avses här."

309

Paragrafen innehåller f.n. ett förbud för ägare och brukare av mark att inom åretruntmarkerna där renskötsel bedrivs ändra markanvändningen

• Sida 140
•  Original

Bilaga 8

så att det medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Den utgör enligt rennäringslagens förarbeten ett komplement till bestämmelsen i 265 om upphävande av renskötselrätten genom beslut av regeringen. Dess syfte är att hindra markägaren att kringgå upphävanderegeln och de ersättnings- regler som då gäller genom att använda marken på så sätt att renskötsel i praktiken blir omöjlig. (Se prop. l97l:51 s. 129 f.) Förbudet föreslås nu utvidgat till att avse varje åtgärd som medför avsevärd olägenhet för renskötseln i annan mån än som följer av beslut enligt 26å.

Det erinras i remissprotokollet (avsnitt 3.4) om att enligt de ursprungli- ga motiven till 309" bestämmelsen inte slår fast vilka intrång som får göras i renskötselrätten utan ersättning och att åtgärder av mindre ingripande slag kan leda till att markägaren blir skadeståndskyldig mot samerna.

Innebörden av bestämmelsen med den angivna föreslagna ändringen kan alltså sägas vara att en markägare inom de områden det är fråga om inte får företa sig något som kommer att avsevärt skada renskötselrätten. om han inte fått tillstånd till det enligt 26% och ersättningsreglerna därmed har trätt i funktion.

Det föreslås nu vidare ett nytt andra stycke i paragrafen. där det anges att som en otillåten åtgärd anses skogsavverkning och vad därmed sam- manhänger som medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjlighe- terna att hålla tillåtet renantal påverkas. eller som omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord. Enligt lagrådets uppfattning ter det sig främmande att i lagtexten ge en tillämpningsregel av detta slag beträffande endast en av alla de slag av markanvändning det är fråga om. Som framgår av vad föredragande statsrådet själv har anfört om regeln kan den. sammanställd med den tillståndsprövning som skall ske enligt — den av lagarådet samtidigt behandlade — lagrådsremissen med förslagtill ändring i skogsvårdslagen. vålla vissa problem. Skogsvårdsstyrelsen skall enligt förslaget till 20 cå skogsvårdslagen pröva varje avverkning inom den svårföryngrade skogen med avseende på dess inverkan på rennäringen och inom vissa gränser kunna föreskriva vilka hänsyn som skall tas. Skogs- vårdsstyrelsen skall emellertid enligt remissprotokollet inte kunna pröva den "civilrättsliga" regeln i 3059 rennäringslagen så att tillstånd skall kunna vägras när den regeln förbjuder avverkning. Skogsvårdsstyrelsen skall i stället erinra om att det kan vara förbjudet enligt 305 rennäringslagen att avverka. fastän tillstånd ges till avverkningen.

Lagrådet har som framgår av yttrandet över förslaget till ändringar i skogsvårdslagen (vid 20 a—Cäs') inte accepterat tankegången att bl.a. bestämmelsen i 20 cå skogsvårdslagen. i motsats till 30ä rennäringslagen. kan sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Bestämmelser- na måste som helhet främst anses innebära en gränsdragning mellan två enskilda intressen. skogsbruksintresset och rennäringsintresset. Från den utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning att splittra bestäm- melserna om skogsavverkningar på de två skilda lagarna.

Det är självfallet angeläget att den i många avseenden känsliga avväg- ningen mellan de rättigheter som tillkommer markägaren och renskötsel- rätten görs på ett tydligt sätt så att tillämpningsproblem och konflikter så långt möjligt undviks. Det måste därför vara en stor fördel om en bedöm-

• Sida 141
•  Original

Bilaga 8

ning enligt det föreslagna andra stycket i 30% rennäringslagen kan göras i tillståndsärendet i stället för att samebyn enbart skall vara hänvisad att väcka talan vid domstol. i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Att denna tanke avvisats i lagrådsremissen synes ha sin grund i att skogsvårds- styrelsen inte ansetts vara den lämpliga myndigheten att göra en civilrätts- lig bedömning av vad renskötselrätten innefattar. Lagrådet delar i princip denna uppfattning och har övervägt. om inte tillståndsgivningen — som alltså enligt lagrådets uppfattning också den innebär en prövning av grän- sen mellan enskilda intressen — bort läggas på länsstyrelsen. Ett förhållan- de som kan tala för detta är också riksdagens beslut att länsstyrelserna fr. o. m. den 1 juli 1991 skall överta lantbruksnämndernas uppgifter när det gäller rennäringsfrågor. Att överlåta tillståndsprövningen till en för de olika intressena "neutral" myndighet är emellertid inte befogat för de fall rennäringen inte berörs och prövningen är en ren skogsvårdsfråga. Lagrå- det har inte heller underlag för att kunna förorda en så principiell ändring av förslaget.

De skogsvårdande myndigheterna har emellertid uppenbarligen utöver sin ingående skogliga kompetens också en stor erfarenhet av hur natur- vårds- och rennäringsintressena skall beaktas i skogsskötseln. Lagrådet anser den bästa lösningen i en svår lagstiftningsfråga vara att ändå anförtro skogsvårdsstyrelsen uppgiften att i tillståndsärendena bedöma om förhål- landena är sådana som sägs i det föreslagna andra stycket i 30% rennärings- lagen. Bestämmelsen beskriver åtgärder som är så ingripande och konkret beskrivna att det inte gärna kan röra sig om några mer komplicerade avvägningar. Det är vidare av betydelse att enligt en lagändring. som träderi kraft den 1 juli i år. överprövning i samtliga enskilda ärenden där beslut fattas av skogsstyrelsen skall ske av förvaltningsdomstol ("prop. 1989/90: 57 s. 24 f).

Vad lagrådet här har anfört föranleder att det föreslagna andra stycket i 30å bör utgå och att den föreslagna 20 eä i skogsvårdslagen ändras (se vid 20 a —cäå i lagrådets yttrande rörande skogsvårdslagen. där bestämmelsen föreslås få beteckningen 19 eä).

Lagrådet vill om innehållet i förevarande paragraf slutligen. utan något ställningstagande. anmärka att det inte framstår som följdriktigt att 305, i motsats till den bestämmelse den skall komplettera. i tillämpningen är begränsad till åretruntmarkerna. Eftersom tillämpningen skall handhas av domstol borde problemet att vinterbetesmarkernas omfattning delvis är tvistig inte hindra att bestämmelserna får samma tillämpningsområdc.

66 _ki

l lagrådsremissen föreslås bl.a. att första stycket kompletteras med en bestämmelse av innebörd att regeringen eller den myndighet som regering- en bestämmcr får meddela föreskrifter om hur en renräkning skall genom- föras. Regeringen är emellertid enligt 8 kap. 135 första stycket punkt 1 regeringsformen behörig att meddela verkställighetsföreskrifter. Såvitt lag-

• Sida 142
•  Original

Bilaga 8

rådet kan bedöma avses med den föreslagna bestämmelsen ett bemyndi- gande till sådana verkställighetsföreskrifter som regeringen kan meddela utan stöd i lagen. Den tillagda bestämmelsen kan därför utgå.

Enligt paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse kan lantbruks- nämnden på begäran av renskötande medlem under vissa förutsättningar förordna om en extra renräkning. Det föreslås i lagrådsremissen att det i fortsättningen skall ankomma på länsstyrelsen att besluta om sådan ren- räkning. Enligt 675 rennäringslagen. vilken paragraf inte föreslås ändrad. skall emellertid kostnader för en extra renräkning fördelas mellan den som begärt renräkningen och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skä- ligt. Lagrådet anser det naturligt att lantbruksnämnden bibehålls som den myndighet som får förordna om extra renräkning.

ööaå

Enligt remissprotokollet skall den som länsstyrelsen förordnat ges rätt att få tillträde till område eller anläggning där renräkning äger rum och vidare ha rätt att få upplysningar och ta del av handlingar som behövs för att möjliggöra en effektiv kontroll. Om han därvid finner att samebyn inte följt verkställighetsföreskrifter som meddelats av regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer kan länsstyrelsen besluta om kompletteran- de renräkning. Lagrummets första stycke har dock fått en något annan utformning. Enligt lagrådets mening bör det stycket lämpligen kunna ges följande lydelse:

"En sameby skall underrätta länsstyrelsen om tid och plats för byns renräkning. Länsstyrelsen kan utse någon att närvara vid renräkningen. Finns anledning att anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter. kan länsstyrelsen besluta om kompletterande renräkning."

ess

1 avsnitt 3.10 behandlas frågan om införande av företagsregister för rennä- ringen. Det påpekas där bl.a. att renlängden liksom lantbrukets företagsre- gister skyddas av den sekretess som gäller för statistiskt material enligt 9 kap. 45 sekretesslagen (1980: 100). Lagrådet vill endast framhålla att sam- ma sekretessregler kommer att skydda ett företagsregister för rennäringen.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

• Sida 143
•  Original