Prop. 1999/2000:40

Obeställd reklam m.m.

• Sida 1
•  Original

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 januari 2000

Göran Persson

Lars-Erik Lövdén

(Finansdepartementet)

Förteckning över remissinstanser

Följande instanser har yttrat sig över promemorian Ändringar i marknadsföringslagen, (Ds 1999:35). Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg, Marknadsdomstolen, Stockholms tingsrätt, Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionsverket, Kommunikationsforskningsberedningen, IT-kommissionen, Data-inspektionen, Statskontoret, Postoch telestyrelsen, Konkurrensverket, Konsument-verket/KO, Delegationen för utländska investeringar i Sverige, Kommers-kollegium, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svenska IT-företagens organisation, Swedish Direct Marketing Associa-tion, Direkthandelsföretagens förening, Svenska postorderföreningen, Försäkringsförbundet, Sveriges Reklamförbund, Annonsörföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Näringslivets delegation för marknads-rätt, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Industriförbund, Svensk Handel, Svenska Handelskammareförbundet, Posten AB, Euro-politan AB, Sema Group InfoDataAB, Telenordia AB, Tele 2 AB, Telia AB, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges Akademikers centralorganisation, Svenska Arbets-givare-föreningen, Sveriges Konsumentråd, Konsumenter i Samverkan, Konsu-mentvägledarnas förening, Frivilligorganisationernas insamlingsråd, Fond-bolagens förening, Svenska Bankföreningen, Bonnier Förlag, Branschföreningen för innehålls- och tjänsteleverantörer på online-marknaden i Sverige (BiroS), Internationella Handelskammaren, ICC och Svenska Fondhandlareföreningen.

Följande instanser har yttrat sig över promemorian Ändringar i prisinformationslagen (Ds 1999:40). Hovrätten för västra Sverige, Kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Marknadsdomstolen, Riksrevisionsverket, Konsumentverket/KO, Konkurrensverket, Energimyndigheten, D & D Dagligvaror, Fondbolagens förening, Ica Handlarnas AB, Konsumenter i samverkan/Riksförbundet Hem och Samhälle, Konsumentvägledarnas förening, Kooperativa Förbundet, Näringslivets delegation för marknadsrätt, Servicehandelns riksförbund, Svensk handel, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska livsmedelshandlareförbundet, Sveriges akademikers central-organisation, Sveriges elleverantörer, Sveriges industriförbund, Sveriges konsumentråd, Sveriges marknadsförbund och Tjänstemännens central-organisation.

• Sida 44
•  Original

Sammanfattning av promemoriorna Ändringar i marknadsföringslagen, Ds 1999:35 och Ändringar i prisinformationslagen, Ds 1999:40

Ds 1999:35

Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomföra EGbestämmelser om s.k. obeställd reklam som finns dels i direktivet (97/66/EG) om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet, dels i direktivet (97/7EG) om konsument-skydd vid distansavtal.

I promemorian föreslås att det införs en ny paragraf i marknadsföringslagen (1995:450) om obeställd reklam. Den nya bestämmelsen innebär enligt dess första stycke att en näringsidkare vid marknadsföringen till en konsument inte får använda telefax, elektronisk post, uppringningsautomater eller andra sådana automatiska system för meddelanden, om inte konsumenten har medgett detta på förhand. Det föreskrivs vidare enligt förslaget att en näringsidkare vid marknadsföringen till en konsument inte heller får använda andra metoder för distanskommunikation än de som anges i första stycket, om metoden möjliggör individualiserad kommunikation och om konsumenten klart har tillkännagett att han eller hon motsätter sig användning av metoden. Skillnaden mellan de båda alternativen kan i korthet och förenklat beskrivas så att användning av telefax, elektronisk post eller uppringningsautomater för reklam förutsätter konsumentens godkännande i förväg medan det andra alternativet öppnar möjlighet för konsumenterna att t.ex. till ett centralt register anmäla att de exempelvis inte önskar få direktadresserad tryckt reklam.

Beträffande telefonmarknadsföring pågår uppbyggnad av ett centralt register dit konsumenter skall kunna vända sig och bli registrerade som abonnenter som inte önskar bli uppringda när samtalet avser reklam och försäljning. Vid tiden för publiceringen av promemorian gick det inte klart att att bedöma om registret gick att bygga upp i en sådan omfattning att det har goda utsikter att kunna fungera tillfredsställande. Det är också oklart om ett sådant register kan bli tillfredsställande användarvänligt. Man hoppades på att få klarhet i den saken under remissbehandlingen av promemorian. Med hänsyn till det lämnar promemorian i princip öppet vilket alternativ som är det lämpligaste; och det slutliga bör regeringen kunna ta senare i samband med propositionens avlämnande till riksdagen.

I promemorian föreslås vidare att marknadsföringslagen kompletteras med uttryckliga bestämmelser om jämförande reklam till följd av EGdirektivet (97/55/EG) om ändring av direktivet (84/450/EEG) om vilseledande reklam, som innebär att detta direktiv även innehåller bestämmelser om jämförande reklam. Det materiella innehållet i de föreslagna nya bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt vad som redan är gällande rätt.

• Sida 45
•  Original

På grundval främst av en rapport av Konsumentverket om aggressiva marknadsföringsmetoder föreslås slutligen ett tillägg till generalklausulen i marknadsföringslagen om god marknadsföringssed, som går ut på att man för bedömningen av om en marknadsföring är tillbörlig eller ej skall lägga särskild vikt vid om den innehåller inslag som är särskilt påträngande.

Ds 1999:40

Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomföra ett EGdirektiv (98/6/EG) om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter. Direktivet skall vara genomfört senast den 18 mars 2000.

Direktivet motsvarar i allt väsentligt gällande svensk rätt. Det är av minimikaraktär, dvs. medlemsstaterna får, inom de ramar som ges av Romfördraget, behålla och införa regler som är förmånligare för konsumenten än direktivets regler. I promemorian föreslås vissa ändringar i prisinformationslagen (1991:601) som bedöms vara nödvändiga för att direktivet skall anses vara korrekt införlivat i svensk rätt. I övrigt lämnas lagens bestämmelser oförändrade. Det föreslås dock en begränsad utvidgning av lagens tillämpningsområde som innebär att "produkter" omfattas. Därmed omfattas, förutom varor och tjänster, även andra nyttigheter som t.ex. elektricitet.

I lagförslaget finns bestämmelser som bl.a. slår fast skyldigheten att ange försäljningspris och jämförpris på alla varor samt hur prisangivelser tydligt skall anges. Förslag till vissa undantag från denna skyldighet behandlas också. Det gäller bl.a. när varor erbjuds i samband med tillhandahållande av tjänster samt försäljning på auktion.

Promemorian innehåller också synpunkter på i vilka fall man kan tänka sig mer generella undantag från kravet på att lämna jämförpris. Det gäller situationer när det i linje med vad som anges i direktivet föreligger omständigheter som skulle göra ett lämnade av jämförpris utan betydelse på grund av varornas karaktär eller ändamål eller därför att en sådant lämnande skulle kunna skapa förvirring. När det gäller undantag från kravet på lämnande av jämförpris på grund av varornas karaktär eller ändamål finns redan idag bestämmelser i Sverige som berör detta. Beträffande lämnande av jämförpris kan man behöva överväga om det i några fall skulle vara lämpligt med vissa ytterligare undantag. I promemorian redovisas vissa synpunkter i denna fråga. Det föreslås att riksdagen bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i en författning föreskriva om sådana ytterligare undantag. Direktivet medger under en övergångsperiod att medlemsstaterna på vissa grunder kan tillåta vissa små detaljistföretag att underlåta att lämna jämförpriser. I promemorian föreslås att Sverige inte utnyttjar det medgivandet, eftersom detaljhandelsbutiker på ett tillfredsställande sätt synes efterleva kraven enligt prisinformationslagen på att lämna jämförpriser, oberoende av hur stor butiken är.

• Sida 46
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)

Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1995:450)

dels att 29 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 a och 13 a §§,

samt närmast före 8 a och 13 a §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Jämförande reklam

8 a §

En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter, bara om jämförelsen

1. inte är vilseledande,

2. avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

3. på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos produkterna,

4. inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller andra kännetecken,

5. varken misskrediterar eller utformas nedsättande om en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

6. i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7. inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares varumärkes, firmas eller andra känneteckens renommé eller varas ursprungsbeteckning, och

8. inte framställer en produkt som en imitation av eller ersätt-

• Sida 47
•  Original

ning för en produkt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Obeställd reklam

13 a §

En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda andra metoder för individuell kommunikation på distans än de som anges i första stycket, om inte den fysiska personen tydligt har motsatt sig metoden.

29 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 14 eller 15 § eller mot en föreskrift i 5-13 §§, skall ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 14 eller 15 § eller mot en föreskrift i 5-13a §§, skall ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.

Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare får hänsyn tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art.

_________________________

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.

• Sida 48
•  Original

Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)

Härigenom föreskrivs i fråga om prisinformationslagen (1991:601)

dels att nuvarande 6 och 7 §§ skall betecknas 7 respektive 6 §,

dels att 1–5, den nya 6 och 9 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 6 § skall sättas närmast före den nya 7 §,

dels att det närmast före 3 § skall införas en ny rubrik av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till ändamål att främja en god prisinformation till konsumenter.

Denna lag har till ändamål att främja en god prisinformation till konsumenter och att underlätta

prisjämförelser.

2 §

Lagen tillämpas på sådana näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor och tjänster till konsumeter.

Lagen tillämpas på sådana näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller produkter till konsumenter.

Definitioner

3 §

Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1992:830) , konsumentförsäkringslagen (1980:38) och valutaväxlingslagen (1996:1006) och lagen ( 1999:268 ) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

I denna lag avses med

produkter : varor, tjänster, fast

egendom och andra nyttigheter,

pris : det slutliga priset på en enhet

eller en bestämd mängd av en produkt, och

jämförpris : det slutliga priset på

ett kilogram, en liter, en meter, en kvadratmeter, en kubikmeter eller en annan av myndighet fastställd mängdenhet av en produkt.

4 §

Prisinformation skall lämnas när en näringsidkare marknadsför bestämda varor eller tjänster.

Första stycket gäller dock inte, om särskilda omständigheter hindrar att prisinformation lämnas.

Prisinformation skall lämnas när en näringsidkare marknadsför bestämda produkter.

Första stycket gäller dock inte för produkter som säljs på auktion

• Sida 49
•  Original

eller vid auktionsliknande förfaranden.

5 §

Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt. Priset skall anges skriftligen, om konsumenten inte kan få upplysning om det på något annat likvärdigt sätt.

Priset för produkter skall anges korrekt och tydligt. Priset skall anges skriftligen, om konsumenten inte kan få upplysning om det på något annat likvärdigt sätt.

Priset skall inbegripa mervärdesskatt. Om det kan tillkomma avgifter och andra kostnader skall detta anges särskilt.

7 § 6 §

Uppgift om pris per måttenhet (jämförpris) skall dessutom lämnas

för sådana varuslag som det finns särskilda beräkningsgrunder för.

Särskilda beräkningsgrunder får fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Jämförpris skall dessutom anges

för sådana produkter som det finns särskilda beräkningsgrunder för. Detta gäller dock inte om det skulle kunna vara förvirrande för konsumenten att jämförpris anges.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda beräkningsgrunder och undantag från kravet att ange jämförpris.

9 §

Priset och jämförpriset skall anges så att det framgår klart för konsumenten vilken

vara eller

tjänst som informationen avser.

Priset och jämförpriset skall anges så att det framgår klart för konsumenten vilken

produkt

som

informationen avser.

________________________ Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000.

• Sida 50
•  Original

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-01-19

Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet

Gustaf Sandström, justitierådet Dag Victor.

Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1999 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),

2. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gun Lombach.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.

Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450)

I direktiv 97/55/EG, om ändring av direktiv 84/450/EG om vilseledande reklam så att detta omfattar jämförande reklam, ges vissa bestämmelser om jämförelser som avser särskilda erbjudanden. Vad som krävs i sådana fall är att det på ett klart och entydigt sätt anges när erbjudandet upphör att gälla, eller i förekommande fall, att det särskilda erbjudandet är beroende på tillgången på varor eller tjänster. Om det särskilda erbjudandet ännu inte börjat gälla skall också anges när specialpriset eller andra särskilda villkor börjar gälla.

I remissen konstateras helt kortfattat att nämnda punkt i direktiven uppfylls genom marknadsföringslagens bestämmelser i 9-11 och 13 §§ om utförsäljning, realisation och förmånserbjudande. Vid föredragningen inför Lagrådet har i detta sammanhang också hänvisats till 6 § andra stycket punkt 4 samma lag.

Lagrådet konstaterar till en början att varken reglerna om utförsäljningar (9 och 10 §§) eller om realisationer (11 §) innehåller några krav beträffande information. Det är vidare tveksamt om vad som sägs därom i bestämmelsen om förmånserbjudanden (13 §) till alla delar motsvarar direktivens krav i fråga om vad som skall anges vid en jämförelse som avser ett särskilt erbjudande.

På grund av det anförda förordar Lagrådet att behovet av en kompletterande föreskrift beträffande särskilda erbjudanden övervägs under det fortsatta lagstiftningsarbetet. En tänkbar lösning är därvid att de krav beträffande information som direktivet i berörd del innefattar förs samman i ett andra stycke i den föreslagna 8 a §.

• Sida 51
•  Original

8 a §

Överträdelser av de föreslagna bestämmelserna om jämförande reklam kommer enligt förslaget att kunna föranleda inte endast ett vitessanktionerat förbud (14 och 19 §§) och skadestånd (29 §) utan även marknadsstörningsavgift (22 - 28 §§).

Förslaget att överträdelse av bestämmelserna skall kunna sanktioneras med marknadsstörningsavgift innebär en nyhet endast beträffande sådan jämförande reklam som inte är vilseledande. Vilseledande jämförande reklam kan redan nu sanktioneras med marknadsstörningsavgift med stöd av 6 §. Någon skyldighet att föreskriva marknadsstörningsavgift eller någon annan liknande sanktion för andra former av jämförande reklam som strider mot de föreslagna bestämmelserna följer inte av direktivet.

Av remissvaren på den promemoria som ligger till grund för förslaget framgår bl a att Konsumentverket inte ansett det motiverat att andra överträdelser än de som är vilseledande skall kunna föranleda utdömande av marknadsstörningsavgift. Enligt verket är sådana överträdelser inte av den svårhetsgraden som utmärker överträdelser av de s.k. katalogbestämmelserna. I lagrådsremissen har frågan inte berörts närmare. Vad som anförs ger närmast intrycket att möjligheten att ålägga marknadsstörningsavgift skulle vara en följd av var i lagen som bestämmelsen placerats. Lagrådet finner för sin del att det finns anledning att ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av kunna använda marknadsstörningsavgift mot andra överträdelser av bestämmelserna än sådana som är vilseledande.

13 a §

Ett syfte med den föreslagna paragrafen är att i svensk rätt genomföra de bestämmelser om obeställd reklam som finns i artikel 12 i EG-direktivet 97/66/EG om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet. Avsikten med bestämmelserna i detta direktiv är att precisera och komplettera bestämmelserna i EG-direktivet 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. I det direktivet finns bl a bestämmelser om behandling av personuppgifter för ändamål som rör direkt marknadsföring i artikel 14. Dessa bestämmelser har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204). Enligt 11 § i den lagen gäller bl a att personuppgifter inte får behandlas för ändamål som rör direkt marknadsföring, om den registrerade hos den personuppgiftsansvarige skriftligen anmält att han eller hon motsätter sig en sådan behandling. Vid överträdelse av bestämmelsen skall enligt 48 § den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som behandlingen har orsakat.

• Sida 52
•  Original

Det framstår som uppenbart att överträdelser av den nu föreslagna bestämmelsen i marknadsföringslagen i vart fall ofta även kommer att innefatta en överträdelse av bestämmelserna i personuppgiftslagen. Samtidigt skiljer sig sanktionsmöjligheterna för överträdelser av de olika lagarna bl a genom att någon ersättning för kränkning inte är föreskriven för överträdelser av marknadsföringslagen. Det kan sättas i fråga om den föreslagna lagstiftningstekniken för att i svensk rätt genomföra berörda direktivbestämmelser är lämplig. I vart fall framstår det som angeläget att lagstiftaren klargör vilket förhållande som är avsett att råda mellan de aktuella bestämmelserna i personuppgiftslagen och marknadsföringslagen och de därtill anknutna sanktionsbestämmelserna.

Enligt Lagrådets mening kan andra stycket i den föreslagna paragrafen med fördel ges följande lydelse.

"Näringsidkaren får använda andra metoder för individuell kommunikation på distans om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används".

Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)

Ett flertal föreslagna ändringar i nuvarande bestämmelser består däri att beskrivningen "varor och tjänster" ersätts med ordet "produkter". Förslagen är i denna del inte föranledda av det aktuella direktivet 98/6/EG om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter.

I remissen konstateras att ifrågavarande terminologiska ändringar innebär en viss utvidgning av lagens tillämpningsområde. Att så sker sägs ligga i linje med en hög konsumentskyddsnivå. Det framhålls vidare att ändringarna också medför att räckvidden av marknadsföringslagen och prisinformationslagen blir sammanfallande, vilket anges vara betydelsefullt med tanke på lagarnas gemensamma syften.

Enligt en i 3 § föreslagen definition skall med produkter avses: "varor, tjänster, fast egendom och andra nyttigheter". I den definition av samma uttryck som finns intagen i 3 § marknadsföringslagen ingår emellertid även "arbetstillfällen". Påståendet att de berörda lagarnas tillämpningsområden kommer att sammanfalla är alltså inte helt korrekt.

Till vad nu sagts kommer att införandet av de nya begreppen "fast egendom och andra nyttigheter" i prisinformationslagen ger upphov till vissa lagtekniska problem som inte synes ha uppmärksammats under ärendets beredning. Den nuvarande regleringen av "Hur prisinformation skall lämnas" i 5-8 §§ och "Var skriftlig prisinformation skall anges" i 9-13 §§ är således indelad under rubrikerna "Allmänt", "Varor" och "Tjänster". Fråga uppkommer då till vilken eller vilka av dessa underrubriker som fast egendom respektive "andra nyttigheter" skall hänföras. Remissen ger här ingen vägledning.

• Sida 53
•  Original

Mot bakgrund av vad sålunda anförts och med beaktande särskilt av att den tänkta utvidgningen av lagens tillämpningsområde mer synes vara motiverad av en allmän målsättning än av konstaterade, praktiska behov avstyrker Lagrådet att begreppen varor och tjänster nu byts ut mot "produkter" med den föreslagna definitionen.

I prisinformationslagen anges för närvarande under rubriken "Hur prisinformation skall lämnas" dels vissa allmänna regler som är gemensamma för varor och tjänster (5 §), dels särskilda bestämmelser för varor (6 och 7 §§) och för tjänster (8 §).

För såväl varor som tjänster gäller att priset skall anges klart och tydligt (5 §). För varor gäller att priset skall anges per förpackning eller någon annan jämförlig enhet av varan (6 § första stycket). För varor som tillhandahålls i varierande kvantiteter skall priset avse den mängd eller måttenhet som varan vanligen utbjuds i (6 § andra stycket). Dessutom skall pris per måttenhet (jämförpris) anges för sådana varuslag som det finns särskilda beräkningsgrunder för (7 § första stycket). Sådana beräkningsgrunder fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (7 § andra stycket). För tjänster skall grunderna för hur priset bestäms anges i de fall då det slutliga priset för tjänsten inte kan anges (8 §).

En skyldighet att ange jämförpris för varor finns således endast vid lösviktsförsäljning och motsvarande och då detta följer av sådana föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Enligt direktivet gäller som huvudregel att såväl en varas försäljningspris som dess jämförpris skall anges (artikel 3.1). Medlemsstaterna har emellertid möjlighet att göra undantag från regeln att jämförpris skall anges bl.a. om en angivelse av jämförpris inte skulle vara av betydelse på grund av varornas karaktär eller ändamål eller om angivelsen skulle kunna skapa förvirring (artikel 5.1).

Den enligt lagförslaget grundläggande bestämmelsen om skyldigheten att ange jämförpris har tagits upp i 6 § första stycket (jfr nuvarande 7 § första stycket). Där sägs att jämförpris skall anges för sådana produkter som det finns särskilda beräkningsgrunder för. Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om särskilda beräkningsgrunder. Med den utformning som förslaget fått synes det ligga närmast till hands att, i likhet med enligt gällande rätt, tolka bestämmelserna så att en skyldighet att ange jämförpris endast föreligger om detta följer av särskilda föreskrifter (eller av förslagets 7 § andra stycket; nuvarande 6 § andra stycket). Lagrådet vill för sin del förorda att bestämmelserna ges en utformning enligt vilken det klart framgår att det som huvudregel gäller att såväl försäljningspris som jämförpris skall anges.

• Sida 54
•  Original

Vad som nu anförts innebär sammanfattningsvis att Lagrådet avstyrker att prisinformationslagen nu utvidgas genom att begreppen varor och tjänster byts ut mot "produkter" samt förordar att lagen, i överensstämmelse med direktivet, utformas så att det klart framgår att huvudregeln är att såväl försäljningspris som jämförpris skall anges för alla varor som konsumenter erbjuds av näringsidkare.

Utifrån dessa utgångspunkter anser Lagrådet att det saknas anledning att nu göra några ändringar i 1 - 3 §§ och 4 § första stycket. Undantaget från skyldigheten att lämna prisinformation i 4 § andra stycket bör, i anslutning till direktivet (artikel 3.2), begränsas till varor eller tjänster som säljs på auktion. I 5 § andra stycket bör föreskrivas att priset förutom mervärdesskatt skall inbegripa även andra skatter (jfr artikel 2).

Vad därefter angår 6 § vill Lagrådet framhålla följande.

Paragrafen skall enligt förslaget tas upp under rubriken Allmänt och kommer därför att omfatta både bestämda varor och bestämda tjänster. Direktivets föreskrift om att såväl försäljningspris som jämförpris skall anges avser däremot endast varor.

Enligt Lagrådets mening lämpar sig föreskriften mindre väl för att föras över till de särskilda förhållanden som gäller för tjänster. Beräkningsgrunden för ett "jämförpris" för tjänster torde i allmänhet bli priset per viss tidsenhet (eller i fråga om transporttjänster viss sträcka). I de fall då näringsidkaren erbjuder en tjänst till ett slutligt pris är poängen ofta att detta pris gäller oberoende av t.ex. den tid som näringsidkaren kan komma att behöva för att utföra tjänsten. Något "jämförpris" kan då inte anges. I de fall tjänsten skall utföras under viss tid behövs ofta inget jämförpris (jfr artikel 3.1 sista meningen). Om näringsidkaren erbjuder sig att utföra en tjänst mot viss ersättning per tidsenhet, men tidsåtgången inte kan anges, fyller 8 § det krav på information som kan ställas. Regleringen i den paragrafen torde också vara ändamålsenlig om priset för tjänsten anses innefatta även förbrukat material.

Lagrådet förordar mot denna bakgrund att de nu aktuella bestämmelserna om försäljningspris och jämförpris, i överensstämmelse med direktivet, begränsas till att avse varor. I vad mån den i 8 § upptagna bestämmelsen om priset för bestämda tjänster oberoende härav bör kompletteras med en möjlighet att meddela föreskrifter angående grunderna för hur priset av en tjänst skall bestämmas i de fall då det slutliga priset inte kan anges anser sig Lagrådet inte ha underlag för att bedöma.

Utifrån nu angivna utgångspunkter saknas det anledning att byta plats mellan nuvarande 6 och 7 §§ samt att flytta rubriken närmast före 6 §.

I 6 § bör lämpligen i anslutning till artikel 3.1 i direktivet inledningsvis anges att som huvudregel gäller att såväl försäljningspris som jämförpris skall anges för varor. På motsvarande sätt som nu är fallet beträffande

• Sida 55
•  Original

jämförpris i 7 § bör bägge dessa prisbegrepp definieras i lagen. Definitionerna bör utformas i anslutning till föreskrifterna i direktivet (artikel 2).

I ett andra stycke bör i anslutning till artikel 5.1 anges att undantag i vissa fall gäller från skyldigheten att ange jämförpris. Det i artikel 3.1 andra meningen upptagna undantaget synes däremot inte behöva komma till direkt uttryck i lagtexten.

I ett tredje stycke bör därefter anges att undantag gäller från skyldigheten att ange försäljningspris vid lösviktsförsäljning (artikel 3.3).

Lagrådet förordar således att 6 § ges följande lydelse:

"Priset för en vara skall anges dels per förpackning eller annan enhet i vilken varan utbjuds till försäljning (försäljningspris), dels per kilogram, liter, meter eller annat vanligen använt mått för varan (jämförpris).

Endast försäljningspriset behöver anges om det på grund av varans karaktär eller ändamål kan antas att en angivelse av jämförpris skulle sakna betydelse eller om en sådan angivelse skulle kunna skapa förvirring.

Endast jämförpriset behöver anges för en vara som inte är färdigpackad och som mäts upp i konsumentens närvaro."

I 7 § bör ett bemyndigande lämnas för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om skyldigheten att ange jämförpris och de beräkningsgrunder som därvid skall tillämpas. Sådana föreskrifter kommer då att kunna avse såväl skyldigheten att ange jämförpris som sådana undantag från denna skyldighet som kan anses ligga inom ramen för 6 § andra stycket. För att det skall vara möjligt att meddela andra undantag som är tillåtna enligt direktivet (se artikel 3.2 -- varor som erbjuds i samband med tillhandahållande av tjänster samt konst och antikviteter -- och artikel 6 -små detaljistföretag) krävs däremot ytterligare författningsstöd.

Om Lagrådets förslag följs bör härutöver vissa följdändringar göras i 9 och 10 §§.

• Sida 56
•  Original

Teledataskyddsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG

av den 15 december 1997

om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet

inom telekommunikationsområdet

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag¹,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande²,

i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfarandet³, mot bakgrund av det gemensamma utkast som godkänts av förlikningskommittén den 6 november 1997, och med beaktande av följande:

(1) Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24

oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter⁴skall medlemsstaterna säkerställa fysiska personers fri- och rättigheter i samband med behandling av personuppgifter, särskilt deras rätt till privatliv, för att säkerställa det fria flödet av personuppgifter inom gemenskapen.

(2) Telehemligheten vid kommunikation garanteras i enlighet med

internationella instrument för mänskliga rättigheter (särskilt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) och genom medlemsstaternas konstitutioner.

¹EGT C 200, 22.7.1994, s. 4.²EGT C 159, 17.6.1991, s. 38.³Europaparlamentets yttrande av den 11 mars 1992 (EGT C 94, 13.4.1992, s. 198), rådets gemensamma ståndpunkt av den 12 september 1996 (EGT C 315, 24.10.1996, s. 30) och Europaparlamentets beslut av den 16 januari 1997 (EGT C 33, 3.2.1997, s. 78). Europaparlamentets beslut av den 20 november 1997 (EGT C 371, 8.12.1997). Rådets beslut av den 1 december 1997 .⁴EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

• Sida 57
•  Original

(3) I gemenskapen införs för närvarande ny och avancerad digital teknik i

de allmänt tillgängliga telenäten, vilket leder till särskilda krav på skydd av personuppgifter och användarnas privatliv. Utvecklingen av informationssamhället kännetecknas av att nya teletjänster införs. En framgångsrik gränsöverskridande utveckling av dessa tjänster, t.ex. video på beställning och interaktiv TV, är delvis avhängig av att användarna kan förlita sig på att deras privatliv inte kränks.

(4) Detta gäller särskilt i fråga om införandet av det digitala flertjänstnätet

(ISDN) och digitala mobila nät.

(5) I sin resolution av den 30 juni 1988 om utvecklingen av den

gemensamma marknaden för teletjänster och teleutrustning fram till 1992⁵efterlyste rådet åtgärder för att skydda personuppgifter i syfte att skapa en lämplig miljö för den framtida utvecklingen av telekommunikationer inom gemenskapen. I sin resolution av den 18 juli 1989 om förstärkning av samordningen vid införandet av det digitala flertjänstnätet (ISDN) i Europeiska gemenskapen⁶betonade rådet åter vikten av att personuppgifter och privatliv skyddas.

(6) Europaparlamentet har understrukit vikten av att personuppgifter och

privatliv skyddas inom telenäten, särskilt med hänsyn till införandet av det digitala flertjänstnätet (ISDN).

(7) När det gäller allmänt tillgängliga telenät måste särskilda rättsliga och

tekniska bestämmelser antas för att skydda fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter samt juridiska personers berättigade intressen, särskilt med hänsyn till att riskerna ökar i samband med automatisk lagring och behandling av uppgifter om abonnenter och användare.

(8) Rättsliga och tekniska bestämmelser som medlemsstaterna har antagit

på telekommunikationsområdet för att skydda personuppgifter, privatliv och juridiska personers berättigade intressen måste harmoniseras för att undvika hinder för den inre marknaden för telekommunikation i enlighet med det mål som uppställs i artikel 7a i fördraget. Harmoniseringen skall begränsas till vad som är nödvändigt för att säkerställa att främjandet och utvecklingen av nya teletjänster och -nät mellan medlemsstaterna inte hindras.

9) Medlemsstaterna, tillhandahållarna av tjänster och användarna samt de

behöriga myndigheterna bör samarbeta för att fastställa och utveckla den relevanta tekniken när detta är nödvändigt för att tillämpa de garantier som avses i bestämmelserna i detta direktiv.

(10) Dessa nya tjänster omfattar interaktiv TV och video på beställning.

⁵EGT C 257, 4.10.1988, s. 1.⁶EGT C 196, 1.8.1989, s. 4.

• Sida 58
•  Original

(11) På telekommunikationsområdet är direktiv 95/46/EG tillämpligt,

särskilt såvitt avser alla frågor som rör skydd av grundläggande frioch rättigheter som inte särskilt omfattas av bestämmelserna i det här direktivet, inbegripet den registeransvariges skyldigheter och enskilda personers rättigheter. Direktiv 95/46/EG är tillämpligt på teletjänster som inte är allmänt tillgängliga.

(12) I likhet med bestämmelserna i artikel 3 i direktiv95/46/EG gäller det

här direktivet inte sådana frågor om skydd av grundläggande fri- och rättigheter som rör verksamhet som inte omfattas av gemenskapsrätten. Det åligger medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder som de anser nödvändiga för skydd av allmän säkerhet, försvaret, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välfärd när verksamheten rör statens säkerhet) och upprätthållande av straffrätten. Det här direktivet påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att utföra laglig avlyssning av kommunikationer för något av dessa ändamål.

(13) Abonnenter av allmänt tillgängliga teletjänster kan vara antingen

fysiska eller juridiska personer. Bestämmelserna i det här direktivet avser att, som ett komplement till direktiv 95/46/EG, skydda fysiska personers grundläggande rättigheter, särskilt deras rätt till privatliv, och juridiska personers berättigade intressen. Dessa bestämmelser får inte i något fall medföra en skyldighet för medlemsstaterna att utvidga tillämpningsområdet för direktiv 95/46/EG till att omfatta skydd av juridiska personers berättigade intressen. Detta skydd säkerställs inom ramen för tillämplig gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning.

(14) Tillämpningen av vissa krav som hänför sig till presentation och

skydd när det gäller identifiering av det anropande och uppkopplade numret och till automatisk omstyrning till abonnentledningar, som är anslutna till analoga stationer, får inte göras tvingande i särskilda fall om en sådan tillämpning visar sig tekniskt omöjligt eller skulle kräva en oproportionerligt stor ekonomisk insats; det är viktigt att de berörda parterna informeras om sådana fall och medlemsstaterna bör därför anmäla dessa till kommissionen.

(15) Den som tillhandahåller tjänster måste vidta lämpliga åtgärder för att

garantera säkerheten i dessa tjänster, om nödvändigt tillsammans med den som tillhandahåller nätet, och underrätta abonnenterna om alla särskilda risker för brott mot nätsäkerheten; säkerheten bedöms mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 17 i direktiv 95/46/EG.

(16) Åtgärder måste vidtas för att förhindra obehörig åtkomst av

meddelanden för att skydda telehemligheten vid kommunikation via allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster. Den nationella lagstiftningen i vissa medlemsstater förbjuder endast obehörig åtkomst av meddelanden, om detta sker avsiktligen.

• Sida 59
•  Original

(17) De abonnentuppgifter som behandlas i samband med att samtal

kopplas innehåller upplysningar om fysiska personers privatliv och rör rätten till skydd för deras korrespondens eller juridiska personers berättigade intressen. Sådana uppgifter får endast lagras i den utsträckning det är nödvändigt för att tillhandahålla tjänsten, för fakturering och för betalning av samtrafikavgifter och endast under en begränsad tid. Om den som tillhandahåller den allmänt tillgängliga teletjänsten vill låta sådana uppgifter undergå ytterligare behandling för att marknadsföra sina egna teletjänster, får detta endast ske om abonnenten givit sitt samtycke till detta efter att ha fått korrekt och fullständig information av den som tillhandahåller den allmänt tillgängliga teletjänsten om den ytterligare behandling som denne avser att företa.

(18) Införandet av specificerade räkningar har förbättrat abonnentens

möjligheter att kontrollera riktigheten av de avgifter som den som tillhandahåller tjänsten tar ut. Detta kan samtidigt utgöra ett hot mot privatlivet för den som använder allmänt tillgängliga teletjänster. För att skydda användarens privatliv måste medlemsstaterna därför främja utvecklingen av valmöjligheter inom området för teletjänster, såsom alternativa betalningsmöjligheter som ger anonym eller strängt privat tillgång till allmänt tillgängliga teletjänster, t.ex. telebetalkort eller betalning med kreditkort. I samma syfte kan medlemsstaterna kräva att vissa av siffrorna i de uppringda numren stryks i de specificerade räkningarna.

(19) I fråga om nummerpresentation är det nödvändigt att skydda den

uppringande partens rätt att förhindra identifiering av det nummer från vilket samtalet görs och den uppringda partens rätt att avvisa samtal från oidentifierade nummer. Det är i särskilda fall berättigat att förhindra att skydd mot nummerpresentation används. Det ligger i vissa abonnenters intresse, i synnerhet hjälporganisationer och liknande organisationer, att garantera de uppringandes anonymitet. I fråga om presentation av uppkopplat nummer är det nödvändigt att skydda den uppringda partens rätt och berättigade intresse att förhindra identifiering av det nummer till vilket den uppringande faktiskt är uppkopplad, särskilt vid omstyrda samtal. Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga teletjänster måste upplysa sina abonnenter om de möjligheter till nummerpresentation och presentation av uppkopplat nummer som finns i nätet och om alla andra tjänster som erbjuds på grundval av nummerpresentation och presentation av uppkopplat nummer liksom om de möjligheter som finns till skydd av privatlivet. Detta gör det möjligt för abonnenterna att, med kännedom om möjligheterna, välja det skydd av privatlivet de önskar tillgå. De möjligheter till skydd av privatlivet som erbjuds permanent per abonnentledning behöver inte nödvändigtvis tillhandahållas som en automatiskt teletjänst, utan bör kunna erhållas genom en enkel begäran till den som tillhandahåller den allmänt tillgängliga teletjänsten.

• Sida 60
•  Original

20) Åtgärder måste vidtas för att skydda abonnenter mot de störningar

som automatisk omstyrning kan förorsaka som företas av andra. Abonnenten måste i sådana fall ha möjlighet att genom en enkel begäran till den som tillhandahåller den allmänt tillgängliga teletjänsten förhindra att samtal omstyrs till hans terminal.

(21) Kataloger distribueras i stora upplagor och är allmänt tillgängliga.

Fysiska personers rätt till privatliv och juridiska personers berättigade intressen kräver att abonnenterna kan avgöra i vilken utsträckning deras personuppgifter publiceras i en katalog. Medlemsstaterna kan begränsa tillämpningen av denna bestämmelse till abonnenter som är fysiska personer.

(22) Åtgärder måste vidtas för att skydda abonnenterna mot intrång i

privatlivet i form av icke begärda samtal och telefaxmeddelanden. Medlemsstaterna kan begränsa tillämpningen av denna bestämmelse till abonnenter som är fysiska personer.

(23) Det är nödvändigt att säkerställa att införandet av tekniska funktioner

i teleutrustningen för ändamål som gäller dataskydd harmoniseras för att inte strida mot genomförandet av den inre marknaden.

(24) I likhet med bestämmelserna i artikel 13 i direktiv 95/46/EG kan

medlemsstaterna under vissa förutsättningar begränsa omfattningen av abonnenternas skyldigheter och rättigheter, t.ex. genom att se till att den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst i enlighet med nationell lagstiftning får förhindra att skydd mot nummerpresentation används i syfte att förebygga eller avslöja brott eller med hänsyn till statens säkerhet.

(25) Om användarnas och abonnenternas rättigheter inte respekteras,

måste det i nationell lagstiftning finnas medel för att åtgärda detta på rättslig väg. Om någon underlåter att följa de nationella bestämmelser som antas med stöd av detta direktiv bör sanktioner vidtas gentemot denna person, oavsett om personen omfattas av privaträttslig eller offentligrättslig lagstiftning.

(26) Vid tillämpningen av detta direktiv är det lämpligt att utnyttja de

erfarenheter som gjorts i den arbetsgrupp för skydd av enskilda med avseende på behandling av personuppgifter som inrättades genom artikel 29 i direktiv 95/46/EG och som är sammansatt av företrädare för medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

(27) Med hänsyn till den tekniska utvecklingen på telekommunikations-

området och den därav följande utvecklingen av tjänsteutbudet kommer det att vara nödvändigt att tekniskt specificera de kategorier av data som förtecknas i bilagan till detta direktiv för tillämpningen av artikel 6 i detta direktiv med bistånd av den kommitté, sammansatt av företrädare för medlemsstaterna, som inrättades genom artikel 31 i

• Sida 61
•  Original

direktiv 95/46/EG i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av kraven i det här direktivet och oavsett tekniska förändringar. Detta förfarande är endast tillämpligt på specifikationer som är nödvändiga för att anpassa bilagan till ny teknisk utveckling varvid hänsyn skall tas till förändringar i marknadens och konsumenternas efterfrågan. Kommissionen skall på vederbörligt sätt informera Europaparlamentet om sin avsikt att tillämpa detta förfarande, i annat fall skall förfarandet i artikel 100a i fördraget tillämpas.

(28) För att underlätta att bestämmelserna i detta direktiv efterlevs finns

det behov av vissa särskilda ordningar för behandling av data som redan pågår vid den tidpunkt då nationell lagstiftning för genomförande av detta direktiv träder i kraft.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. Genom detta direktiv föreskrivs en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser för att säkerställa en likvärdig nivå på skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet rätten till privatliv, med avseende på behandling av personuppgifter inom telekommunikationsområdet samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter och av teleutrustning och teletjänster inom gemenskapen.

2. Bestämmelserna i detta direktiv är avsedda att precisera och komplettera direktiv 95/46/EG för de ändamål som avses i punkt 1. Bestämmelserna är vidare avsedda att skydda berättigade intressen hos de abonnenter som är juridiska personer.

3. Detta direktiv skall inte tillämpas på de verksamheter som faller utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde, t.ex. de som anges i avdelningarna V och VI i Fördraget om Europeiska unionen, och inte i något fall på de verksamheter som avser allmän säkerhet, försvaret, statens säkerhet (inbegripet statens ekonomiska välfärd när verksamheten rör statens säkerhet) och statlig verksamhet inom straffrättsområdet.

Artikel 2

Definitioner

Utöver de definitioner som finns angivna i direktiv 95/46/EG avses i detta direktiv med

a) abonnent: en fysisk eller juridisk person som har ingått ett avtal med

den som tillhandahåller allmänt tillgängliga teletjänster om tillhandahållande av sådana tjänster,

• Sida 62
•  Original

b) användare: en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig

teletjänst för privat eller affärsmässigt bruk, utan att nödvändigtvis ha abonnerat på denna tjänst,

c) allmänt tillgängligt telenät: transmissionssystem och, i förekommande

fall, kopplingsutrustning och annan utrustning som möjliggör överföring av signaler mellan bestämda nätanslutningspunkter via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska media, som uttnyttjas, helt eller delvis, för att tillhandahålla allmänt tillgängliga teletjänster,

d) teletjänster: tjänster vars tillhandahållande helt eller delvis består av

överföring och dirigering av signaler i telenätet, med undantag av radio- och TV-sändningar.

Artikel 3

Berörda tjänster

1. Detta direktiv skall tillämpas på behandling av personuppgifter i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga teletjänster inom allmänt tillgängliga telenät inom gemenskapen, särskilt via det digitala flertjänstnätet (ISDN) och allmänt tillgängliga digitala mobila nät.

2. Artiklarna 8, 9 och 10 skall tillämpas på abonnentledningar anslutna till digitala stationer och, där det är tekniskt möjligt och inte krävs en oproportionerligt stor ekonomisk insats, på abonnentledningar anslutna till analoga stationer.

3. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana fall där det skulle vara tekniskt omöjligt eller krävas en oproportionerligt stor investering att upfylla kraven i artiklarna 8, 9 och 10.

Artikel 4

Säkerhet

1. Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst skall vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa säkerheten i sina tjänster, om nödvändigt tillsammans med den som tillhandahåller det allmänt tillgängliga telenätet vad avser nätsäkerhet. Dessa åtgärder skall säkerställa en säkerhetsnivå som är anpassad till den risk som föreligger, med beaktande av dagens tillgängliga teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna.

2. Om det föreligger särskilda risker för brott mot nätsäkerheten, skall den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst informera abonnenterna om sådana risker och hur de kan avhjälpas, inbegripet de kostnader som detta kan medföra.

• Sida 63
•  Original

Artikel 5

Telehemlighet vid kommunikation

1. Medlemsstaterna skall genom nationella regler säkra telehemligheten vid kommunikation via allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra sätt på vilka kommunikationen kan fångas upp eller övervakas av andra än användarna utan de berörda användarnas samtycke, utom när sådana åtgärder är lagligen tillåtna, i enlighet med artikel 14.1.

2. Punkt 1 påverkar inte inspelning som är tillåten enligt lag av kommunikation i samband med bedrivande av laglig affärsverksamhet för att tillhandahålla bevis om en affärstransaktion eller annan affärskommunikation.

Artikel 6

Trafik- och faktureringsdata

1. Trafikdata om abonnenter och användare som behandlas för att koppla upp samtal och som lagras av den som tillhandahåller ett allmänt tillgängligt telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster skall utplånas eller avidentifieras vid samtalets slut utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkterna 2, 3 och 4.

2. För abonnentfakturering och betalning av samtrafikavgifter får sådana data som anges i bilagan behandlas. Sådan behandling är tillåten endast fram till utgången av den period under vilken det lagligen går att göra invändningar mot fakturan eller kräva betalning.

3. I syfte att marknadsföra sina egna teletjänster får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig teletjänst behandla de data som avses i punkt 2, om abonnenten samtycker till detta.

4. Behandling av trafik- och faktureringsdata skall begränsas till sådana personer som, med bemyndigande av den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster, sköter fakturering eller trafikstyrning, kundförfrågningar, spårning av bedrägerier och marknadsföring av egna teletjänster, och den skall begränsas till sådant som är nödvändigt för dessa verksamheter.

5. Punkterna 1, 2, 3 och 4 skall gälla utan att det påverkar behöriga myndigheters möjlighet att få information om fakturerings- eller trafikdata i enlighet med tillämplig lagstiftning i syfte att avgöra tvister, särskilt tvister som gäller samtrafik och fakturering.

• Sida 64
•  Original

Artikel 7

Specificerade räkningar

1. Abonnenter skall ha rätt att få ospecificerade räkningar.

2. Medlemsstaterna skall tillämpa nationella bestämmelser för att jämka samman rätten för de abonnenter som får specificerade räkningar med uppringande användares och uppringda abonnenters rätt till privatliv, t.ex. genom att säkerställa att tillräckliga alternativa möjligheter till kommunikation eller betalningar finns tillgängliga för sådana användare och abonnenter.

Artikel 8

Presentation och skydd när det gäller identifiering av det anropande

och uppkopplade numret

1. Om nummerpresentation erbjuds, skall den användare som ringer upp ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentationer per samtal. Den abonnent som ringer upp skall ha denna möjlighet permanent för alla samtal.

2. Om nummerpresentation erbjuds, skall den uppringde abonnenten ha möjlighet att på ett enkelt sätt samt kostnadsfritt, så länge det är fråga om rimlig användning av denna funktion, förhindra nummerpresentationen vid inkommande samtal.

3. Om nummerpresentation erbjuds och numret visas innan samtalet etableras, skall den uppringde abonnenten ha möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal om skydd mot nummerpresentationen används av uppringande användare eller abonnent.

4. Om presentation av det uppkopplade numret erbjuds, skall den uppringde abonnenten ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt stänga av presentationen av det uppkopplade numret för den uppringande användaren.

5. Bestämmelserna i punkt 1 skall också gälla för samtal från gemenskapen till tredje land; bestämmelserna i punkterna 2, 3 och 4 skall också gälla för inkommande samtal från tredje land.

6. Om nummerpresentation och/eller presentation av det uppkopplade numret erbjuds skall medlemsstaterna säkerställa att den som tillhandahåller allmänt tillgängliga teletjänster informerar allmänheten om detta och om de möjligheter som avses i punkterna 1, 2, 3 och 4.

• Sida 65
•  Original

Artikel 9

Undantag

Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns öppna förfaranden som reglerar det sätt på vilket den som tillhandahåller ett allmänt tillgängligt telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster har möjlighet att åsidosätta skydd mot nummerpresentation

a) temporärt, om en abonnent begär spårning av okynnessamtal eller

störande samtal; i detta fall skall, i enlighet med nationell lagstiftning, de uppgifter som identifierar den uppringande abonnenten lagras och hållas tillgängliga av den som tillhandahåller ett allmänt tillgängligt telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster,

b) permanent, för organisationer som handhar nödsamtal och som av en

medlemsstat erkänts som en sådan organisation, inbegripet rättsvårdande myndigheter, ambulanscentraler och brandkårer, för att ta emot sådana samtal.

Artikel 10

Automatisk omstyrning

Medlemsstaterna skall säkerställa att alla abonnenter har möjlighet att kostnadsfritt och på ett enkelt sätt stoppa automatisk omstyrning som görs av tredje part till abonnentens terminal.

Artikel 11

Kataloger

1. Personuppgifter i tryckta eller elektroniska kataloger som är tillgängliga för allmänheten eller som kan erhållas genom nummerupplysningen skall begränsas till vad som krävs för att identifiera en särskild abonnent, såvida inte abonnenten givit sitt uttryckliga samtycke till att kompletterande personuppgifter publiceras. Abonnenten skall kostnadsfritt ha rätt att på begäran bli struken i en tryckt eller elektronisk katalog, att ange att hans eller hennes personuppgifter inte får användas för direkt marknadsföring, att få sin adress delvis utelämnad och, när detta är ändamålsenligt ur språklig synvinkel, att inte låta sådana uppgifter ingå som anger hans eller hennes kön.

2. Utan hinder av punkt 1 kan medlemsstaterna tillåta att operatörerna kräver betalning från de abonnenter som önskar förvissa sig om att inga personliga uppgifter finns med i en katalog, förutsatt att avgiften för detta inte avhåller någon från att utöva denna rätt, och att avgiften, med beaktande av de allmänna katalogernas kvalitetskrav mot bakgrund av

• Sida 66
•  Original

den allmänna tjänsten, i varje fall inte får överstiga operatörens faktiska kostnader för bearbetning och uppdatering av den förteckning som innehåller abonnenter som inte skall ingå i allmänna kataloger.

3. Rättigheter som tilldelats enligt punkt 1 skall gälla för abonnenter som är fysiska personer. Medlemsstaterna skall också, inom ramen för gemenskapslagstiftningen och tillämplig nationell lagstiftning, säkerställa att berättigade intressen för abonnenter som inte är fysiska personer är tillräckligt skyddade när det gäller deras införande i allmänna kataloger.

Artikel 12

Icke begärda samtal

1. Användningen av automatiska uppringningssystem utan mänsklig medverkan (automatisk uppringningsutrustning) eller telefaxapparater (fax) för direkt marknadsföring kan bara tillåtas i fråga om abonnenter som i förväg har gett sitt samtycke.

2. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att kostnadsfritt säkerställa att icke begärda samtal för direkt marknadsföring som sker på andra sätt än de som anges i punkt 1 inte tillåts utan den berörda abonnentens samtycke eller med avseende på abonnenter som inte önskar få sådana samtal; vilken av dessa möjligheter som väljs skall avgöras genom nationell lagstiftning.

3. Rättigheter som tilldelats enligt punkterna 1 och 2 skall gälla för abonnenter som är fysiska personer. Medlemsstaterna skall också, inom ramen för gemenskapslagstiftningen och tillämplig lagstiftning, säkerställa att berättigade intressen för abonnenter som inte är fysiska personer är tillräckligt skyddade när det gäller icke begärda samtal.

Artikel 13

Tekniska egenskaper och standardisering

1. Vid genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv skall medlemsstaterna i enlighet med punkterna 2 och 3 säkerställa att inga sådana tvingande krav för specifika tekniska egenskaper ställs för terminalutrustning eller annan teleutrustning som skulle kunna hindra att utrustningen släpps ut på marknaden och hindra den fria rörligheten för sådan utrustning inom och mellan medlemsstaterna.

2. När bestämmelserna i detta direktiv kan genomföras endast genom att särskilda tekniska egenskaper krävs, skall medlemsstaterna informera kommissionen enligt förfarandena i direktiv 83/189/EEG⁷avseende ett

⁷EGT L 109, 26.4.1983, s. 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv 94/10/EG (EGT L 100, 19.4.1994, s. 30).

• Sida 67
•  Original

informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter.

3. När så krävs skall kommissionen säkerställa att gemensamma Europeiska standarder för genomförandet av särskilda tekniska egenskaper utarbetas i enlighet med gemenskapslagstiftningen om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning, inbegripet ömsesidigt erkännande av överensstämmelsen hos sådan utrustning, samt enligt rådets beslut 87/95/EEG av den 22 december 1986 om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation⁸.

Artikel 14

Utvidgning av tillämpningsområdet för vissa bestämmelser i direktiv

95/46/EG

1. Medlemsstaterna får genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de skyldigheter och rättigheter som anges i artiklarna 5, 6, 8.1, 8.2, 8.3 och 8.4 när en sådan begränsning är en nödvändig åtgärd med hänsyn till statens säkerhet, försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig användning av ett telekommunikationssystem enligt artikel 13.1 i direktiv 95/46/EG.

2. Bestämmelserna i kapitel III om rättslig prövning, ansvar och sanktioner i direktiv 95/46/EG skall gälla för nationella bestämmelser som antas i enlighet med det här direktivet och för de individuella rättigheter som kan härledas från detta direktiv.

3. Den arbetsgrupp för skydd av enskilda med avseende på behandling av personuppgifter som inrättades genom artikel 29 i direktiv 95/46/EG skall utföra de uppgifter som avses i artikel 30 i det ovannämnda direktivet även med avseende på skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt av de berättigade intressen inom telekommunikationsområdet, som behandlas i det här direktivet.

4. Kommissionen, biträdd av den kommitté som inrättades genom artikel 31 i direktiv 95/46/EG, skall tekniskt specificera bilagan enligt det förfarande som nämns i den artikeln. Kommittén skall sammankallas särskilt för att behandla de frågor som omfattas av det här direktivet.

Artikel 15

Genomförande av detta direktiv

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 24 oktober 1998.

⁸EGT L 36, 7.2.1987, s. 31. Beslutet senast ändrat genom 1994 års anslutningsakt.

• Sida 68
•  Original

Med avvikelse från första stycket skall medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 5 i detta direktiv senast den 24 oktober 2000.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Utan hinder av vad som sägs i artikel 6.3 krävs inget samtycke för sådan behandling som redan pågår den dag då de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv träder i kraft. I sådana fall skall abonnenterna informeras om denna behandling, och om de inte uttrycker en annan mening inom en tidsfrist som skall fastställas av medlemsstaten skall de anses ha givit sitt samtycke.

3. Artikel 11 skall inte tillämpas på sådana upplagor av kataloger som givits ut innan de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv träder i kraft.

4. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 16

Mottagare

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 15 december 1997.

På Europaparlamentets vägnar

J. M. GIL-ROBLES

Ordförande

På rådets vägnar

J.-C. JUNCKER

Ordförande

————————

• Sida 69
•  Original

BILAGA

Förteckning över data

Följande data kan behandlas för det ändamål som avses i artikel 6.2:

Data som innehåller

- abonnentutrustningens nummer eller identifiering av utrustningen,

- abonnentens adress och typ av utrustning,

- det totala antalet enheter som skall debiteras för redovisnings-

perioden,

- det uppringda abonnentnumret,

- samtalens art, starttidpunkt och varaktighet och/eller den överförda

datamängden,

- datum för uppringningen/tjänsten,

- annan information om betalningen, såsom förskottsbetalning, av-

betalning, avstängning och påminnelser.

————————

• Sida 70
•  Original

Distansavtalsdirektivet

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

97/7/EG

av den 20 maj 1997

om konsumentskydd vid distansavtal

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 100 a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag⁹,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande¹⁰,

i enlighet med det i artikel 189 b i fördraget angivna förfarandet¹¹, och mot bakgrund av det gemensamma utkastet godkänt av förlikningskommittén den 27 november 1996, och

med beaktande av följande:

1. Åtgärder bör vidtas för att inom ramen för genomförandet av den inre marknadens målsättningar gradvis befästa den inre marknaden.

2. Den fria rörligheten för varor och tjänster rör inte enbart affärsverksamhet, utan även privatpersoner. Den innebär att konsumenterna bör få tillgång till annan medlemsstats varor och tjänster på samma villkor som befolkningen i den staten.

3. Distansförsäljning över gränserna skulle för konsumenterna kunna vara ett av de främsta konkreta resultaten av den inre marknadens slutförande, vilket bl. a. har konstaterats i kommissionens meddelande till rådet med titeln "Mot en inre marknad på distributionens område". För att den inre marknaden skall fungera väl är det absolut nödvändigt att konsumenterna kan vända sig till ett företag utanför sitt eget land, även om detta företag har ett dotterbolag i det land där konsumenten är bosatt.

⁹EGT nr C 156, 23.6.1992, s. 14, och EGT nr C 308, 15.11.1993, s. 18.¹⁰EGT nr C 19, 25.1.1993, s. 111.¹¹Europaparlamentets yttrande av den 26 maj 1993 (EGT nr C 176, 28.6.1993, s. 95), rådets gemensamma ståndpunkt av den 29 juni 1995 (EGT nr C 288, 30.10.1995, s. 1) och Europaparlamentets beslut av den 13 december 1995 (EGT nr C 17, 22.1.1996, s. 51). Europaparlamentets beslut av den 16 januari 1997 och rådets beslut av den 20 januari 1997.

• Sida 71
•  Original

4. Införandet av nya tekniker medför en mångdubbling av de medel som står till konsumenternas förfogande för att få kännedom om erbjudanden överallt inom gemenskapen och för att göra sina beställningar. Vissa medlemsstater har redan vidtagit olika eller avvikande åtgärder för att skydda konsumenterna vid distansförsäljning, vilket har negativa återverkningar på konkurrensen mellan företagen på den inre marknaden. Det är följaktligen nödvändigt att på gemenskapsnivå införa ett minimum av gemensamma regler på detta område.

5. Punkterna 18 och 19 i bilagan till rådets resolution av den 14 april 1975 om ett preliminärt program för Europeiska ekonomiska gemenskapens politik rörande konsumentskydd och konsumentinformation¹²visar på behovet att skydda köparna av varor och tjänster mot krav på betalning för icke beställda varor och mot aggressiva försäljningsmetoder.

6. I kommissionens meddelande till rådet med titeln "En ny impuls för konsumentskyddspolitiken", som godkändes i rådets resolution av den 23 juni 1986¹³, anges i punkt 33 att kommissionen kommer att lägga fram förslag om användningen av nya informationstekniker som gör det möjligt för konsumenterna att från hemmet beställa från en leverantör.

7. I rådets resolution av den 9 november 1989 om framtida prioriteringar för att återge konsumentskyddspolitiken¹⁴dess vikt uppmanas kommissionen att i första hand prioritera de områden som anges i bilagan till den resolutionen. I denna bilaga nämns nya tekniker som inbegriper TV-köp. Kommissionen har följt resolutionen genom att anta en treårig handlingsplan för konsumentskyddspolitiken inom Europeiska ekonomiska gemenskapen (1990-1992) och i denna plan föreskrivs att det skall antas ett direktiv.

8. Frågan och vilka språk som skall användas i samband med distansavtal är en fråga för medlemsstaterna.

9. Ett distansavtal inbegriper användandet av en eller flera tekniker för distanskommunikation. De olika kommunikationsteknikerna används inom ramen för ett organiserat system för försäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans utan att leverantören och konsumenten är samtidigt närvarande. Den ständiga utvecklingen av dessa kommunikationstekniker gör att det inte går att göra upp en uttömmande förteckning över dem, utan det krävs att principer som är giltiga även för sådana tekniker som ännu inte används annat än i begränsad utsträckning fastställs.

10. En transaktion som omfattar på varandra följande handlingar eller en serie separata handlingar under en viss tid kan ge upphov till olika rättsliga rubriceringar beroende på lagstiftningen i medlemsstaterna.

¹²EGT nr C 92, 25.4.1975, s. 1.¹³EGT nr C 167, 5.7.1986, s. 1.¹⁴EGT nr C 294, 22.11.1989, s. 1.

• Sida 72
•  Original

Bestämmelserna i detta direktiv får inte tillämpas på olika sätt till följd av lagstiftningen i medlemsstaterna, med förbehåll för medlemsstaternas användning av artikel 14. Det finns således anledning till att det åtminstone måste föreligga överensstämmelse med bestämmelserna i detta direktiv vid den första handlingen i en serie av på varandra följande handlingar eller vid den första handlingen i en serie separata handlingar under en viss tid vilka kan anses utgöra en helhet vare sig denna handling eller serie av handlingar ingår i ett enda avtal eller i på varandra följande separata avtal.

11. Användning av tekniker för distanskommunikation får inte leda till någon minskning av den information som tillhandahålls konsumenten. Det är därför nödvändigt att slå fast vilken information som måste skickas till konsumenten oavsett vilken kommunikationsteknik som används. Den lämnade informationen måste dessutom vara utformad i enlighet med andra tillämpliga gemenskapsregler och i synnerhet med dem i rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam¹⁵. Om det finns undantag från skyldigheten att tillhandhålla information är det konsumenten som, efter egen bedömning, får begära viss grundläggande information såsom leverantörens identitet, varans eller tjänstens väsentliga egenskaper och dess pris.

12. Vid telefonkommunikation är det lämpligt att konsumenten får tillräckligt mycket information i början av samtalet för att kunna besluta om han skall fortsätta samtalet eller inte.

13. Den information som sprids med hjälp av viss elektronisk teknik är ofta kortlivad eftersom den inte tas emot på ett varaktigt medium. Konsumenten måste därför i god tid få ett skriftligt meddelande om den information som är nödvändig för att avtalet skall kunna fullgöras på riktigt sätt.

14. Konsumenten har ingen faktisk möjlighet att se varan eller få närmare kännedom om tjänstens särdrag före avtalets ingående. Därför bör, om inte annat sägs i detta direktiv, bestämmelser om ångerrätt fastställas. För att denna ångerrätt inte enbart skall vara formell måste konsumentens kostnader, om det finns några sådana, för att utnyttja ångerrätten begränsas till direkta kostnader för att skicka tillbaka varan. Denna ångerrätt får inte påverka konsumentens rättigheter enligt nationell lagstiftning, särskilt när det gäller mottagandet av skadade varor eller bristfälliga tjänster eller av varor och tjänster som inte överensstämmer med varu- eller tjänstebeskrivningen i erbjudandet. Det åligger medlemsstaterna att bestämma de övriga villkoren och konsekvenserna av utnyttjande av ångerrätten.

¹⁵EGT nr L 250, 19.9.1984, s. 17.

• Sida 73
•  Original

15. Det är även nödvändigt att föreskriva en frist för fullgörande av avtalet om en sådan inte har bestämts vid beställningen.

16. Den säljfrämjande teknik som inbegriper att sända konsumenten en produkt eller utföra en tjänst åt denne mot betalning, utan föregående beställning eller uttryckligt samtycke från dennes sida, kan inte tillåtas om det inte rör sig om en ersättningsleverans.

17. Principerna som anges i artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 är tillämpliga. Konsumenten bör tillerkännas en rätt till skydd för privatlivet, särskilt såvitt avser skydd gentemot vissa särskilt påträngande kommunikationstekniker, och följaktligen bör tydliga gränser för användningen av sådana tekniker fastställas. Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att effektivt skydda de konsumenter som inte önskar bli kontaktade genom vissa kommunikationsmedel från att bli kontaktade på detta sätt. Detta påverkar inte tillämpningen av det särskilda skydd som konsumenten åtnjuter enligt gemenskapslagstiftningen om skydd av personuppgifter och privatlivet.

18. Det är viktigt att de tvingande minimireglerna i detta direktiv vid behov kompletteras med frivilliga åtgärder från näringsidkarnas sida i enlighet med kommissionens rekommendation 92/295/EEG av den 7 april 1992 om handlingsregler för skydd av konsumenterna vid distansavtal¹⁶.

19. För bästa möjliga konsumentskydd är det viktigt att konsumenterna på ett tillfredsställande sätt informeras om bestämmelserna i detta direktiv samt om eventuella uppförandekoder som finns på detta område.

20. Bristande efterlevnad av bestämmelserna i detta direktiv kan skada inte endast konsumenten, utan också konkurrenterna. Det bör därför fastställas bestämmelser som gör det möjligt för offentliga organ eller företrädare för dem eller konsumentorganisationer, vilka enligt nationell lagstiftning har ett legitimt intresse av att skydda konsumenterna, eller företagar- och arbetstagarorganisationer som har ett legitimt intresse av att vidta åtgärder, att övervaka deras tillämpning.

21. Med hänsyn till konsumentskyddet är det av vikt att behandla frågan om gränsöverskridande reklamationer så snart som detta låter sig göras. Kommissionen offentliggjorde den 14 februari 1996 en handlingsplan för tvistelösning på konsumentområdet inom den inre marknaden. Den handlingsplanen omfattar särskilda initiativ för att främja utomrättsliga förfaranden. Objektiva kriterier (bilaga II) föreslås för att säkerställa att dessa förfaranden blir tillförlitliga och möjligheter skapas för användande av standardiserade reklamationsformulär (bilaga III).

¹⁶EGT nr L 156, 10.6.1992, s. 21.

• Sida 74
•  Original

22. Vid användning av nya tekniker behärskar konsumenten inte de använda kommunikationsteknikerna. Det är därför nödvändigt att föreskriva att bevisbördan får vila på leverantören.

23. Det finns en risk att konsumenten, i vissa fall, berövas det skydd som ges genom detta direktiv genom att ett tredje lands rätt väljs som tillämplig rätt med avseende på avtalet. Följaktligen bör i detta direktiv antas bestämmelser som syftar till att undvika denna risk.

24. En medlemsstat får, med hänsyn till allmänintresset, förbjuda saluförande med hjälp av distansavtal av vissa varor och tjänster på sitt territorium. Detta förbud måste följa gemenskapsreglerna. Det finns redan bestämmelser med sådana förbud, särskilt i fråga om läkemedel enligt rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television¹⁷och rådets direktiv 92/28/EEG av den 31 mars 1992 om marknadsföring av humanläkemedel¹⁸.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om distansavtal mellan konsumenter och leverantörer.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

1. distansavtal: avtal om varor eller tjänster som ingås mellan en

leverantör och en konsument inom ramen för ett system för distansförsäljning eller erbjudande av tjänster på distans, organiserat av leverantören, vid vilket avtal, ända fram till avtalets ingående, inbegripet ingåendet av själva avtalet, endast en eller flera tekniker för distanskommunikation används,

2. konsument: en fysisk person som, med avseende på avtal som omfattas

av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger utanför hans näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrke,

¹⁷EGT nr L 298, 17.10.1989, s. 23.¹⁸EGT nr L 113, 30.4.1992, s. 13.

• Sida 75
•  Original

3. leverantör: en fysisk eller juridisk person som, med avseende på avtal

som omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger inom ramen för hans handels- eller yrkesverksamhet,

4. tekniker för distanskommunikation: varje teknik som, utan att

leverantören och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, kan användas för ingående av ett avtal mellan dessa parter. En vägledande förteckning över de tekniker som omfattas av detta direktiv finns i bilaga I,

5. distributör av kommunikationsteknik: varje offentlig eller privat fysisk

eller juridisk person, vars näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrke innefattar att ställa en eller flera tekniker för distanskommunikation till leverantörernas förfogande.

Artikel 3

Undantag

1. Detta direktiv skall inte tillämpas på avtal

- som avser finansiella tjänster över vilka en icke uttömmande förteckning

finns i bilaga II, affärslokaler,

- som ingås med distributörer av telekommunikationer genom användning

av offentliga telefonautomater,

- som ingås för uppförande och försäljning av fast egendom eller som

avser andra rättigheter som är knutna till fast egendom, med undantag av hyresavtal,

- som ingås vid auktioner.

2. Artiklarna 4, 5, 6 och artikel 7.1 skall inte tillämpas på

- avtal om leverans av livsmedel, drycker eller andra varor för daglig

konsumtion, vilka levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats av distributörer genom regelbunden utkörning,

- avtal om tillhandahållande av tjänster som avser inkvartering, transport,

serveringsverksamhet eller fritidsaktiviteter, om leverantören, när avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla dessa tjänster en bestämd dag eller under en angiven tidsperiod. I undantagsfall kan leverantören, vid fritidsevenemang som äger rum utomhus, förbehålla sig rätten att under särskilda omständigheter inte tillämpa artikel 7.2.

• Sida 76
•  Original

Artikel 4

Förhandsinformation

1. I god tid innan ett distansavtal ingås skall konsumenten få information om följande:

a) Leverantörens identitet, och när det gäller avtal där förskottsbetalning

krävs, dennes adress.

b) Varans eller tjänstens väsentliga egenskaper.

c) Varans eller tjänstens pris, inbegripet alla skatter.

d) Eventuella leveranskostnader.

e) Sättet för betalning, leverans eller fullgörande.

f) Ångerrätt, utom i de fall som avses i artikel 6.3.

g) Kostnaden för att använda tekniker för distanskommunikation, när

kostnaden inte är beräknad efter normaltaxa.

h) Den tid under vilken erbjudandet eller priset gäller.

i) I tillämpliga fall, avtalens minsta löptid när det gäller avtal för leverans

av varor eller utförande av tjänster som fullgörs ständigt eller regelbundet.

2. Den information som anges i punkt 1 och vars kommersiella syfte klart skall framgå, skall ges på ett klart och begripligt sätt i någon form som är lämplig för den teknik för distanskommunikation som används, under särskilt hänsynstagande till principerna om god sed i affärstransaktioner och om skydd för personer som enligt den nationella lagstiftningen inte kan ge ett giltigt samtycke, exempelvis underåriga.

3. När det gäller telefonkommunikation skall dessutom leverantörens identitet och samtalets kommersiella syfte uttryckligen göras klart för konsumenten vid början av varje samtal med konsumenten.

Artikel 5

Skriftlig bekräftelse av informationen

1. Konsumenten skall, på ett tidigt stadium i samband med fullgörandet av avtalet och, såvitt avser varor som inte är avsedda att levereras till tredje man, senast vid leveranstillfället få skriftlig bekräftelse i annan varaktig form som är tillgänglig för honom på den information som nämns i artikel 4.1 a-f, om inte denna information redan innan avtalet

• Sida 77
•  Original

ingicks har lämnats honom skriftligen eller i annan varaktig form som är tillgänglig för honom.

Under alla omständigheter måste följande information ges:

- Skriftlig information om villkoren och förfarandet för att utnyttja

ångerrätten enligt artikel 6, inbegripet i de fall som avses i artikel 6.3 första strecksatsen. - Den geografiska adress till leverantörens företag som konsumenten kan

vända sig till för reklamation.

- Information om service efter köpet och om existerande garantier.

- Villkoren för att säga upp avtalet när dess varaktighet är obestämd eller

längre än ett år.

2. Punkt 1 är inte tillämplig på tjänster, där själva fullgörandet sker med hjälp av en teknik för distanskommunikation, när dessa tjänster tillhandahålls vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av kommunikationstekniken. Konsumenten skall dock under alla omständigheter kunna få kännedom om den geografiska adress till leverantörens företag som han kan vända sig till för reklamation.

Artikel 6

Ångerrätt

1. Vid varje distansavtal skall konsumenten ha rätt till en frist på minst sju arbetsdagar för att frånträda avtalet, utan påföljd och utan att ange några skäl. Den enda kostnad som får läggas på konsumenten på grund av att han utövar sin ångerrätt är den direkta kostnaden för att skicka tillbaka varan.

För utövande av denna rätt löper fristen

- för varor från och med den dag då konsumenten mottar dem, när

skyldigheterna i artikel 5 har uppfyllts,

- för tjänster från och med den dag då avtalet ingås eller, om

skyldigheterna i artikel 5 har uppfyllts efter avtalets ingående, från och med den dag då skyldigheterna i artikel 5 uppfylldes, under förutsättning att den frist på tre månader som anges i följande stycke inte överskrids.

Om leverantören inte uppfyller de skyldigheter som anges i artikel 5, är fristen tre månader. Denna frist löper

- för varor från och med den dag då konsumenten mottar dem,

• Sida 78
•  Original

- för tjänster från och med den dag då avtalet ingås.

Om den information som avses i artikel 5 lämnas inom den nämnda tremånadersfristen, börjar den i första stycket nämnda fristen på minst sju arbetsdagar vid den tidpunkten.

2. När konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet med den här artikeln, skall leverantören kostnadsfritt återbetala de belopp som konsumenten har betalat. Den enda kostnad som får läggas på konsumenten på grund av att han utövar sin ångerrätt är den direkta kostnaden för att skicka tillbaka varan. Denna återbetalning skall göras snarast möjligt och i varje fall inom 30 dagar.

3. Om inte parterna har kommit överens om annat, får konsumenten inte utöva ångerrätten enligt punkt 1 vid avtal om

- tillhandahållande av tjänster, fullgörandet av vilka har påbörjats med

konsumentens samtycke före utgången av den i punkt 1 angivna fristen på sju arbetsdagar,

- tillhandahållande av varor eller tjänster, vilkas pris beror på fluktuationer

på finansmarknaden som leverantören inte kan kontrollera,

- tillhandahållande av varor som har tillverkats enligt konsumentens

anvisningar eller som har fått en tydlig personlig prägel eller som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gamla,

- tillhandahållande av ljud- eller bildinspelningar eller datorprogram vars

plombering brutits av konsumenten,

- tillhandahållande av tidningar och tidskrifter,

- tips- och lotteritjänster.

4. Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning tillförsäkra att kreditavtalet skall återgå utan påföljd om konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet med punkt 1.

- om priset på en vara eller tjänst helt eller delvis betalas med en kredit

som leverantören lämnat, eller

- om priset helt eller delvis betalas med en kredit som beviljats

konsumenten av tredje man på grundval av ett avtal mellan tredje man och leverantören.

Medlemsstaterna skall bestämma om de detaljerade bestämmelserna för återgång av kreditavtalet.

• Sida 79
•  Original

Artikel 7

Fullgörande

1. Om inte parterna har kommit överens om annat, skall leverantören utföra beställningen senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten lämnade sin beställning till leverantören.

2. Om leverantören underlåter att fullgöra sin del av avtalet på grund av att den beställda varan eller tjänsten inte är tillgängliga, skall konsumenten informeras om detta och skall snarast möjligt, och i varje fall inom 30 dagar, få tillbaka de belopp som han har betalat.

3. Medlemsstaterna får emellertid föreskriva att leverantören får tillhandahålla konsumenten med en vara eller tjänst av likvärdig kvalitet och till likvärdigt pris, under förutsättning att denna möjlighet överenskommits före avtalets ingående eller i avtalet. Konsumenten skall informeras om denna möjlighet på ett klart och begripligt sätt. Kostnaderna för att skicka tillbaka varan vid utövande av ångerrätten åvilar i detta fall leverantören och konsumenten skall informeras om detta. I sådana fall kan leverans av en vara eller utförande av en tjänst inte anses innebära leverans utan föregående beställning enligt artikel 9.

Artikel 8

Betalning med kort

Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns lämpliga åtgärder som gör det möjligt för en konsument att

- begära annulering av en betalning vid bedräglig användning av hans

betalkort inom ramen för ett distansavtal som omfattas av detta direktiv,

- vid bedräglig användning återkrediteras de utbetalda beloppen eller få

dem återbetalade.

Artikel 9

Leverans utan föregående beställning

Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att

- förbjuda leverans av varor eller utförande av tjänster till en konsument

utan att denne har beställt dem, när leveransen eller tillhandahållandet innefattar ett krav på betalning,

• Sida 80
•  Original

- befria konsumenten från fullgörande av motprestation vid leverans utan

föregående beställning eftersom ett uteblivet svar inte är liktydigt med samtycke.

Artikel 10

Begränsningar i användningen av vissa tekniker för distans-

kommunikation

1. En leverantörs användning av följande tekniker förutsätter att konsumenten givit samtycke på förhand: - Automatiska uppringningssystem utan mänsklig betjäning (uppringningsautomat).

- Telefax.

2. Medlemsstaterna skall säkerställa att sådana andra tekniker för distanskommunikation än de som anges i punkt 1, och som möjliggör individuell kommunikation endast får användas när konsumenten inte klart motsätter sig detta.

Artikel 11

Rättelse

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det i konsumenternas intresse finns tillräckliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv.

2. De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser varigenom ett eller flera av följande organ, såsom de definierats i nationell lag, enligt den nationella lagen får väcka talan inför domstol eller behöriga förvaltningsmyndigheter för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för genomförandet av dessa direktiv tillämpas av

a) offentliga organ eller deras företrädare,

b) konsumentorganisationer som har ett legitimt intresse av att skydda

konsumenter,

c) företagar- och arbetstagarorganisationer som har ett legitimt intresse av

att vidta åtgärder.

3 a) Medlemsstaterna får föreskriva att skyldigheten att bevisa att

förhandsinformation eller skriftlig bekräftelse har lämnats eller att tidsfristerna följts eller att konsumenten givit sitt samtycke kan åläggas leverantören.

• Sida 81
•  Original

b) Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa

att leverantörer och distributörer av kommunikationstekniker, när det är möjligt, upphör att använda metoder som inte är i överensstämmelse med åtgärder som antagits i enlighet med direktiv.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att den frivilliga kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv som anförtros självständiga organ och möjligheterna att vända sig till sådana organ för lösande av tvister fogas till de medel som medlemsstaterna måste tillhandahålla för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv.

Artikel 12

Bestämmelsernas bindande karaktär

1. Konsumenten kan inte avstå från de rättigheter som han får genom att detta direktiv införlivas med nationell lag.

2. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att konsumenten inte berövas det skydd som ges i detta direktiv genom att ett tredje lands lag väljs som tillämplig rätt med avseende på avtalet om avtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium.

Artikel 13

Gemenskapsregler

1. Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas i den utsträckning det inte finns särskilda gemenskapsregler som reglerar vissa typer av distansavtal i deras helhet.

2. När särskilda gemenskapsregler innehåller bestämmelser som endast reglerar vissa aspekter av tillhandahållande av varor eller utförande av tjänster skall dessa bestämmelser snarare än bestämmelserna i detta direktiv tillämpas på dessa särskilda aspekter av distansavtal.

Artikel 14

Minimiklausul

Medlemsstaterna får, för att säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenten på det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget. Dessa bestämmelser skall, i förekommande fall och med hänsyn till allmänintresset, inbegripa ett förbud mot saluförande genom distansavtal på deras territorier av vissa varor och tjänster, i synnerhet läkemedel, med vederbörlig hänsyn tagen till fördraget.

• Sida 82
•  Original

Artikel 15

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast tre år efter det att direktivet trätt i kraft. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. När en medlemsstat antar de bestämmelser som anges i punkt 1 skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur denna hänvisning skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de nationella bestämmelser som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

4. Senast fyra år efter ikraftträdandet av detta direktiv skall kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv, vid behov åtföljd av ett förslag till revidering av detta.

Artikel 16

Konsumentinformation

Medlemsstaterna skall tillhandahålla lämpliga åtgärder för att informera konsumenten om den nationella lag i vilken detta direktiv införlivas och skall, där så är lämpligt, uppmuntra företagar- och arbetstagarorganisationer att informera konsumenter om deras uppförandekoder.

Artikel 17

Reklamationssystem

(...) Kommissionen skall undersöka möjligheten att upprättaeffektiva medel för att behandla reklamationer från konsumenterna avseende distansköp. Inom två år efter det att detta direktiv trätt i kraft skall kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om resultatet av undersökningarna, åtföljda, om det är lämpligt, av förslag.

Artikel 18

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska

gemenskapernas officiella tidning.

• Sida 83
•  Original

Artikel 19

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 20 maj 1997.

På Europaparlamentets vägnar

J. M. GIL-ROBLES

Ordförande

På rådets vägnar

J. VAN AARTSEN

Ordförande

————————

• Sida 84
•  Original

BILAGA I

Kommunikationstekniker som avses i artikel 2.4

- Oadresserad trycksak

- Adresserad trycksak

- Standardbrev

- Tidningsannons med beställningskupong

- Katalog

- Telefon med mänsklig betjäning

- Telefon utan mänsklig betjäning (uppringningsautomater, audiotext)

- Radio

- Bildtelefon (telefon med bildskärm)

- Videotext (mikrodator och TV-ruta) med tangentbord eller berörings-

skärm

- Elektronisk post

- Telefax

- Television (teleshopping).

————————

• Sida 85
•  Original

BILAGA II

Finansiella tjänster som avses i artikel 3.1

- Investeringstjänster

- Försäkrings- och återförsäkringstjänster

- Banktjänster

- Tjänster som rör pensionsfonder

- Tjänster i samband med termins- eller optionsaffärer.

Dessa tjänster omfattar i synnerhet

- de investeringstjänster som avses i bilagan till direktiv 93/22/EEG¹⁹

samt kollektiva investeringsinstituts tjänster,

- tjänster i samband med verksamhet som omfattas av ömsesidigt

erkännande och som anges i bilagan till direktiv 89/646/EEG²⁰,

- tjänster i samband med den försäkrings- och återförsäkringsverksamhet

som anges i

- artikel 1 i direktiv 73/239/EEG²¹.

- bilagan till direktiv 79/267/EEG²²,

- direktiv 64/225/EEG²³,

- direktiven 92/49/EEG²⁴och 92/96/EEG²⁵.

¹⁹EGT nr L 141, 11.6.1993, s. 27.²⁰EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 92/30/EEG (EGT nr L 110, 28.4.1992, s. 52).²¹EGT nr L 228, 16.8.1973, s. 3. Direktivet senast ändrat genom direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s. 1).²²EGT nr L 63, 13.3.1979, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 90/619/EEG (EGT nr L 330, 29.11.1990, s. 50).²³EGT nr 56, 4.4.1964, s. 878/64. Direktivet ändrat genom 1973 års anslutningsakt.²⁴EGT nr L 228, 11.8.1992, s. 1.²⁵EGT nr L 360, 9.12.1992, s. 1.

• Sida 86
•  Original

Direktivet om jämförande reklam

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

97/55/EG

av den 6 oktober 1997

om ändring av direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att

detta omfattar jämförande reklam

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 100 a i detta, med beaktande av kommissionens förslag²⁶,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande²⁷,

i enlighet med det i artikel 189 b i fördraget angivna förfarandet²⁸, och mot bakgrund av det gemensamma utkastet som godkändes av förlikningskommittén den 25 juni 1997, och

med beaktande av följande:

1. Ett av gemenskapens viktigaste mål är att fullborda den inre marknaden. För att säkerställa att den nämnda marknaden fungerar väl måste åtgärder vidtas stegvis. Den inre marknaden är ett område utan inre gränser där varor, personer, tjänster och kapital kan röra sig fritt.

2. Den inre marknadens fullbordan kommer att medföra alltfler urvalsmöjligheter. Konsumenterna kan och måste på bästa sätt utnyttja den inre marknaden och reklamen är ett betydelsefullt sätt att frambringa verkliga avsättningsmöjligheter i hela gemenskapen för alla varor och tjänster. De grundläggande bestämmelserna om utformningen av och innehållet i jämförande reklam bör vara enhetliga och förutsättningarna för användning av jämförande reklam i medlemsstaterna bör harmoniseras. Om dessa villkor uppfylls kommer det att bli lättare att på ett objektivt sätt visa fördelarna med olika jämförbara produkter. Jämförande reklam kan också till konsumentens fördel stimulera konkurrensen mellan leverantören av varor och tjänster.

²⁶EGT C 180, 11.7.1991, s. 14, och EGT C 136, 19.5.1994, s. 4,²⁷EGT C 49, 24.2.1992, s. 35.²⁸Europaparlamentets yttrande av den 18 november 1992 (EGT C 337, 21.12.1992, s. 142), rådets gemensamma ståndpunkt av den 19 mars 1996 (EGT C 219, 27.7.1996, s. 14) och Europaparlamentets beslut av den 23 oktober 1996 (EGT C 347, 16.11.1996, s. 69). Europaparlamentets beslut av den 16 september 1997 och rådets beslut av den 15 september 1997.

• Sida 87
•  Original

3. De enskilda medlemsstaternas lagar och andra författningar om jämförande reklam skiljer sig avsevärt åt. Reklamen når ut över gränserna och tas emot på andra medlemsstaters områden. Olika nationella lagstiftningars tillåtande av eller inte tillåtande av jämförande reklam kan leda till att den fria rörligheten av varor och tjänster hindras och till snedvridning av konkurrensen. I synnerhet kan företag utsättas för en typ av reklam från konkurrenterna som de inte kan bemöta på samma sätt. Friheten att tillhandahålla tjänster som avser jämförande reklam bör säkerställas. Gemenskapen uppmanas att avhjälpa situationen.

4. I det sjätte stycket i ingressen, beaktandemeningen oräknad, till rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam (4) anges att man sedan de nationella bestämmelserna om vilseledande reklam har harmoniserats, "i ett andra skede... i nödvändig utsträckning" "kan... behandla jämförande reklam på grundval av lämpliga förslag från kommissionen."

5. Rådets resolution av den 14 april 1975 om Europeiska ekonomiska gemenskapens preliminära konsumentpolitiska program (5) innehåller i punkt 3 d i bilagan, bland konsumenternas grundläggande rättigheter, rätten till information. Denna rättighet har bekräftats genom rådets resolution av den 19 maj 1981 om Europeiska ekonomiska gemenskapens andra konsumentpolitiska program (6), punkt 40 i bilagan, där rätten till information särskilt behandlas. Jämförande reklam som jämför väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper och som inte är vilseledande, kan vara ett berättigat sätt att informera konsumenterna om deras fördelar.

6. Det är önskvärt att begreppet jämförande reklam ges en vid innebörd som kan omfatta alla typer av jämförande reklam.

7. Villkor för tillåten jämförande reklam, bör såvitt avser själva jämförelsen för att kunna avgöra vilka metoder för jämförande reklam som kan snedvrida konkurrensen, skada en konkurrent och negativt påverka konsumenternas valmöjligheter. Dessa villkor för tillåten reklam bör inbegripa kriterier för objektiv jämförelse av varors och tjänsters egenskaper.

8. Jämförelse av enbart priset på varor och tjänster bör vara möjlig om denna jämförelse uppfyller vissa villkor, framför allt att den inte är vilseledande.

9. För att hindra att jämförande reklam används på ett illojalt sätt som hindrar den fria konkurrensen bör endast jämförelser mellan konkurrerande varor och tjänster som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål tillåtas.

• Sida 88
•  Original

10. De internationella konventionerna om upphovsrätt och nationella bestämmelser om kontrakträttslig och utomobligatoriskt ansvar skall tillämpas när man i jämförande reklam hänvisar till eller mångfaldigar resultaten av jämförande tester som utförts av tredje part.

11. Villkoren för jämförande reklam bör vara kumulativa och iakttas i sin helhet. I enlighet med fördraget skall valet av form och tillvägagångssätt för tillämpningen av dessa villkor överlämnas till medlemsstaterna, såvitt dessa former och tillvägagångssätt inte redan fastställts genom detta direktiv.

12. Dessa villkor bör i synnerhet inbegripa beaktande av bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (7), särskilt artikel 13 i denna, och övriga gemenskapsbestämmelser som antagits på jordbruksområdet.

13. Genom artikel 5 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagar (8) ges innehavaren av ett registrerat varumärke ensamrätt, däribland rätt att hindra tredje man från att i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på identiska varor eller tjänster samt, i förekommande fall, även med avseende på andra varor.

14. För att jämförande reklam skall vara verkningsfull kan det emellertid vara absolut nödvändigt att peka ut i en konkurrens varor eller tjänster genom att hänvisas till ett varumärke eller ett firmanamn som tillhör konkurrenten.

15. En sådan användning av en annans varumärke, firmanamn eller andra särskiljande märken utgör det inte något intrång i ensamrätten i fall då villkoren i detta direktiv är uppfyllda eftersom det avsedda syftet endast är att särskilja dem och därigenom framhäva skillnader på ett objektivt sätt. 16. Bestämmelser måste antas så att de rättsliga och/eller administrativa metoder som anges i artiklarna 4-5 i direktiv 84/450/EEG också kan användas för kontroll av jämförande reklam som inte uppfyller villkoren i detta direktiv. Enligt stycke

16 i ingressen, beaktandemeningen oräknad, i det direktivet kan en

frivillig kontroll av vilseledande reklam genom självreglerande organ bidra till att administrativa eller rättsliga åtgärder kan undvikas, varför en sådan kontroll bör uppmuntras. På samma sätt är artikel 6 tillämplig på otillåten jämförande reklam.

17. Nationella självreglerande organ får samordna sitt arbete genom sammanslutningar eller organisationer som har inrättats på gemenskapsnivå och får bland annat behandla gränsöverskridande klagomål.

• Sida 89
•  Original

18. I enlighet med artikel 7 i direktiv 84/450/EEG får medlemsstaterna bibehålla eller anta bestämmelser som syftar till att tillförsäkra konsumenterna, näringsidkarna och allmänheten ett mer omfattande skydd, och den bestämmelsen bör inte vara tillämplig på jämförande reklam eftersom ändringen av detta direktiv är avsedd att fastställa på vilka villkor jämförande reklam är tillåten.

19. En jämförelse som framställer en vara eller en tjänst som en imitation eller en exakt kopia av en vara eller en tjänst som har ett skyddat varumärke eller firmanamn anses inte uppfylla villkoren för tillåten jämförande reklam.

20. Detta direktiv påverkar inte på något sätt tillämpningen av gemenskapsbestämmelser om reklam för specifika produkter och/eller tjänster eller om inskränkningar av eller förbud mot reklam i särskilda medier. 21. En medlemsstat som i enlighet med bestämmelserna i fördraget förbjuder reklam för vissa varor eller tjänster, direkt eller via ett organ eller en organisation som enligt medlemsstatens lagstiftning ansvarar för att reglera närings- och affärsverksamhet och verksamhet inom hantverk och fria yrken, får även förbjuda jämförande reklam.

22. Medlemsstaterna är inte skyldiga att tillåta jämförande reklam för varor eller tjänster mot vilka de upprätthåller eller inför förbud i enlighet med bestämmelserna i fördraget inklusive förbud mot marknadsföringsmetoder eller reklam som riktar sig till utsatta konsumentgrupper. Medlemsstaterna får i enlighet med bestämmelserna i fördraget bibehålla eller införa förbud eller begränsningar för bruket av jämförelser i reklam för tjänster i samband med yrkesutövning, oavsett om dessa bestämmelser fastställts direkt eller genom ett organ eller en organisation som, i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, ansvarar för att reglera viss yrkesutövande verksamhet.

23. För att den inre marknaden skall fungera väl är det nödvändigt att reglera jämförande reklam enligt de villkor som anges i detta direktiv och det krävs därför att åtgärder vidtas på gemenskapsnivå. Det är lämpligt att detta sker i form av ett direktiv eftersom ett sådant anger enhetliga allmänna principer samtidigt som medlemsstaterna har möjlighet att välja hur och på vilket sätt de vill uppnå dessa syften. Detta är i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

• Sida 90
•  Original

Artikel 1

Direktiv 84/450/EEG ändras på följande sätt:

1) Titeln skall ersättas med följande:

"Rådets direktiv av den 10 september 1984 om vilseledande och jämförande reklam"

2) Artikel 1 skall ersättas med följande:

"Artikel 1

Avsikten med detta direktiv är att skydda konsumenterna, dem som bedriver närings- eller affärsverksamhet eller utövar hantverk eller ett fritt yrke och allmänheten mot vilseledande reklam och de otillbörliga följderna av denna samt att ange under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten."

3) Följande punkt skall föras in i artikel 2:

"2a jämförande reklam: all reklam som uttryckligen eller indirekt pekar ut en konkurrent eller varor eller tjänster som tillhandahålls av en konkurrent."

4) Följande artikel skall läggas till:

"Artikel 3a

1. Jämförande reklam skall, såvitt avser själva jämförelsen, vara tillåten under förutsättning att

a) den inte är vilseledande enligt artiklarna 2.2, 3 och 7.1,

b) den jämför varor eller tjänster som svarar mot samma behov eller är

avsedda för samma ändamål,

c) den på ett objektivt sätt jämför en eller flera väsentliga, relevanta,

kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos dessa varor och tjänster, vilket även kan inbegripa priset,

d) den inte medför förväxling på marknaden mellan annonsören och en

konkurrent eller mellan annonsörens och en konkurrents varumärken, firmanamn eller andra kännetecken, varor eller tjänster,

e) den varken misskrediterar eller uttrycker sig nedsättande om en

konkurrents varumärken, firmanamn eller andra kännetecken, varor, tjänster, verksamhet eller förhållanden,

• Sida 91
•  Original

f) den i fråga om produkter med ursprungsbeteckning alltid avser

produkter med samma beteckning,

g) den inte drar otillbörlig fördel av en konkurrents varumärkes, firma-

namns eller andra känneteckens renommé eller av en konkurrerande produkts ursprungsbeteckning,

h) den inte framställer en vara eller en tjänst som en imitation eller

ersättning för en vara eller tjänst som har ett skyddat varumärke eller firmanamn.

2. Varje jämförelse som avser ett särskilt erbjudande skall på et klart och entydigt sätt ange när erbjudandet upphör att gälla eller, i förekommande fall, att det särskilda erbjudandet är beroende av tillgången på varan eller tjänsten och, om det särskilda erbjudandet ännu inte har börjat gälla, när specialpriset eller andra särskilda villkor börjar gälla."

5) Första och andra styckena i artikel 4.1 skall ersättas med följande:

"1. Medlemsstaterna skall i konsumenternas liksom även i konkur-

renternas och den stora allmänhetens intresse säkerställa att det finns lämpliga och effektiva metoder för att bekämpa vilseledande reklam och för att se till att bestämmelserna om jämförande reklam följs. Sådana metoder skall innefatta rättsliga bestämmelser enligt vilka personer eller organisationer som enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att vilseledande reklam förbjuds eller att jämförande reklam regleras, kan

a) vidta rättsliga åtgärder mot sådan reklam, och/eller

b) anmäla sådan reklam till en förvaltningsmyndighet som är behörig

antingen att fatta beslut rörande klagomål eller att inleda lämpliga rättsliga förfaranden."

6) Artikel 4.2 ändras enligt följande:

a) Strecksatserna i första stycket skall ersättas med följande:

"- att besluta att den vilseledande eller otillåtna jämförande reklamen skall upphöra, eller att besluta om lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut, eller

- om den vilseledande eller otillåtna jämförande reklamen ännu inte

publicerats men publiceringen är nära förestående, att besluta om förbud mot sådan publicering, eller inleda ett lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut."

• Sida 92
•  Original

b) De inledande orden i tredje stycket skall ersättas med följande:

"Med hänsyn till de fortsatta följdverkningarna av vilseledande eller otillåten jämförande reklam, som skall upphöra enligt ett slutgiltig beslut, kan medlemsstaterna vidare tilldela domstolarna och förvaltningsmyndigheterna befogenhet."

7) Artikel 5 skall ersättas med följande:

"Artikel 5

Detta direktiv utesluter inte en frivillig kontroll, som medlemsstaterna kan uppmuntra, av vilseledande eller jämförande reklam genom självreglerande organ, och inte heller att sådana organ anlitas av de personer eller organisationer som avses i artikel 4, om sådana organs förfarande är tillgängligt utöver det rättsliga förfarande eller förvaltningsförfarande som omfattas av den artikeln."

8) Artikel 6 a skall ersättas med följande:

"a) Att kräva annonsören att han lägger fram bevis för riktigheten av de

faktiska påståenden han framför i sin reklam. Detta under förutsättning att ett sådant krav förefaller lämpligt på grund av omständigheterna i det särskilda fallet däribland de rättmätiga intressena hos annonsören och varje annan part i förfarandet och att när det gäller jämförande reklam kräva av annonsören att han inom en kort tid lägger fram sådana bevis."

9) Artikel 7 skall ersättas med följande:

"Artikel 7

1. Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller anta bestämmelser soma avser att tillförsäkra konsumenterna, näringsidkarna och allmänheten ett mera omfattande skydd mot vilseledande reklam.

2. Punkt 1 skall inte tillämpas på jämförande reklam såvitt avser själva jämförelsen.

3. Bestämmelserna i detta direktiv skall gälla utan att det påverkar tillämpningen av gemenskapsbestämmelser om reklam för särskilda produkter och/eller tjänster eller av inskränkningar av eller förbud mot reklam i särskilda medier.

4. Bestämmelserna i detta direktiv om jämförande reklam skall inte tvinga de medlemsstater som i enlighet med bestämmelserna i fördraget upprätthåller eller inför förbud mot reklam för vissa varor

• Sida 93
•  Original

eller tjänster, direkt eller via ett organ eller en organisation som enligt medlemsstaternas lagstiftning ansvarar för att reglera närings- och affärsverksamhet och verksamhet inom hantverk och fria yrken, att tillåta jämförande reklam för dessa varor eller tjänster. Om dessa förbud begränsas till särskilda medier skall direktivet gälla de medier, som inte omfattas av dessa förbud.

5. Inget i detta direktiv skall hindra medlemsstaterna från att, i enlighet med bestämmelserna i fördraget, bibehålla eller införa förbud eller begränsningar för bruket av jämförelser i reklam för tjänster i samband med yrkesutövning, oavsett om dessa bestämmelser fastställs direkt eller genom ett organ eller organisation som, i enlighet med medlemsstaternas lagstiftning, ansvarar för att reglera viss yrkesutövande verksamhet."

Artikel 2

Reklamationssystem

Kommissionen skall undersöka möjligheten att upprätta effektiva medel för att behandla gränsöverskridande klagomål avseende jämförande reklam. Inom två år efter det att detta direktiv trätt i kraft skall kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om resultatet av undersökningarna, åtföljda, om det är lämpligt, av förslag.

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast 30 månader efter att det offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare förskrifter om hur hänvisningarna skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

• Sida 94
•  Original

Artikel 4

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 6 oktober 1997.

På Europaparlamentets vägnar

J. M. GIL-ROBLES

Ordförande

På rådets vägnar

J. POOS

Ordförande

——————

• Sida 95
•  Original

Kommissionens förklaring

Kommissionen förklarar att den har som avsikt att lägga fram en rapport om reklamationssystem, som artikel 2 i detta direktiv hänvisar till, och om det är möjligt samtidigt med den rapport som föreskrivs i artikel 17 i direktiv 97/7/EG om konsumentskydd vid distansavtal.

——————

• Sida 96
•  Original

Direktivet om vilseledande reklam

RÅDETS DIREKTIV

av den 10 september 1984

om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om

vilseledande reklam

(84/450/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag²⁹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande³⁰,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³¹, och

med beaktande av följande:

Nu gällande lagar mot vilseledande reklam i medlemsstaterna skiljer sig åt på väsentliga punkter. Eftersom reklam når ut över de enskilda medlemsstaternas gränser, inverkar den direkt på upprättandet av en väl fungerande gemensam marknad.

Vilseledande reklam kan leda till en snedvridning av konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

Reklam, vare sig den leder till ett avtal eller inte, påverkar konsu-

menternas ekonomiska välfärd.

Vilseledande reklam kan få till följd att en konsument fattar beslut som är till förfång för honom i samband med att han skaffar sig varor eller annan egendom eller utnyttjar tjänster.

Skillnaden mellan lagarna i medlemsstaterna leder i många fall inte bara till otillräckligt konsumentskydd utan hindrar också genomförandet av

²⁹EGT nr C 70, 21.3.1978, s. 4.³⁰EGT nr C 140, 5.6.1979, s.23.³¹EGT nr C 171, 9.7.1979, s.43.

• Sida 97
•  Original

annonskampanjer utanför ett lands gränser och påverkar på så sätt det fria utbytet av varor och tjänster.

Europeiska gemenskapens andra konsumentpolitiska program³²föreskriver lämpliga åtgärder mot vilseledande och otillbörlig reklam.

Rent allmänt ligger det i den stora allmänhetens intresse liksom det även är till fördel för konsumenterna och alla näringsidkare som i konkurrens med andra är verksamma inom den gemensamma marknaden att i första hand harmonisera de nationella bestämmelserna mot vilseledande reklam. I ett andra skede kan man behandla otillbörlig och i nödvändig utsträckning jämförande reklam på grundval av lämpliga förslag från kommissionen.

Objektiva minimikriterier bör i detta syfte fastställas för att man skall kunna avgöra om viss reklam är vilseledande.

De lagar som medlemsstaterna antar mot vilseledande reklam måste vara ändamålsenliga och effektiva.

Personer eller organisationer, som enligt nationell lagstiftning anses ha ett rättmätigt intresse i saken, måste ha möjligheter att inleda förfaranden mot vilseledande reklam, antingen inför domstol eller inför en förvaltningsmyndighet som är behörig att behandla klagomål eller att inleda lämpliga, rättsliga förfaranden.

Det bör stå varje medlemsstat fritt att besluta om huruvida de skall ge domstolarna och förvaltningsmyndigheterna befogenhet att kräva att andra vedertagna metoder först tillgrips för att behandla klagomålet.

Domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna måste ha befogenheter att påbjuda eller åstadkomma att vilseledande reklam upphör.

Det kan i vissa fall kan vara önskvärt att förbjuda vilseledande reklam, till och med innan den publiceras. Men detta innebär inte på något sätt att medlemsstaterna är tvingade att införa regler som kräver systematisk förhandsgransking av reklam.

En bestämmelse skall antas om ett snabbförfarande, som gör det möjligt att vidta åtgärder med tillfällig eller slutgiltig verkan.

Det kan vara önskvärt att beordra offentliggörande av beslut som fattats av domstolar eller förvaltningsmyndigheter eller av beriktigande förklaringar för att undanröja alla fortsatta verkningar av vilseledande reklam.

³²EGT nr C 133, 3.6.1981, s. 1.

• Sida 98
•  Original

Förvaltningsmyndigheterna måste vara opartiska, och deras myndighetsutövning måste kunna bli föremål för rättslig prövning. Den frivilliga kontroll som självreglerande organ utför för att undanröja vilseledande reklam kan leda till att man slipper tillgripa administrativa eller rättsliga åtgärder, och den bör därför uppmuntras.

Annonsören skall på lämpligt sätt kunna bevisa riktigheten av de faktiska påståenden han framför i sin reklam, och i vissa fall kan domstolen eller en förvaltningsmyndighet besluta om detta.

Detta direktiv får inte hindra en medlemsstat från att bibehålla eller anta bestämmelser i avsikt att försäkra sig om ett mera omfattande skydd för konsumenter, näringsidkare och den stora allmänheten.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Avsikten med detta direktiv är att skydda konsumenterna, dem som bedriver närings- eller affärsverksamhet eller som utövar hantverk eller ett fritt yrke och den stora allmänheten mot vilseledande reklam och de otillbörliga följderna av denna.

Artikel 2

I detta direktiv avses med

1.

reklam: varje form av framställning i samband med närings- eller

affärsverksamhet, hantverk eller yrkesöutövning för att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast egendom, rättigheter och skyldigheter,

2.

vilseledande reklam: all reklam som på något sätt, däribland genom

sin presentation, vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda de personer den riktar sig till eller dem som nås av den, och som genom sin vilseledande karaktär sannolikt kommer att påverka deras ekonomiska beteende, eller som av dessa skäl skadar eller sannolikt kommer att skada en konkurrent,

3.

person: varje fysisk eller juridisk person.

Artikel 3

När man skall avgöra om viss reklam är vilseledande skall hänsyn tas till alla inslagen i reklamen och särskilt till sådan information som reklamen innehåller om följande:

• Sida 99
•  Original

a) De utmärkande egenskaperna för varor eller tjänster, som t.ex. tillgänglighet, beskaffenhet, utförande, sammansättning, till-

verkningsmetod och tillverknings- eller leveransdatum, ändamålsenlighet, användningsområden, kvantitet, specifikation, geografiskt eller kommersiellt ursprung eller det resultat man kan förvänta sig av användningen, eller resultat från provningar och undersökningar som utförts på varorna eller tjänsterna ifråga.

b) Priset eller hur priset beräknas och leveransvillkoren för varorna eller utförandet av tjänsterna ifråga.

c) Annonsörens status, hans näringskännetecken och rättigheter, t.ex. hans identitet och finansiella tillgångar, hans meriter och de industriella, kommersiella eller immateriella rättigheter som han innehar, eller de priser och belöningar som han tilldelats.

Artikel 4

1. Medlemsstaterna skall i konsumenternas liksom även i konkurrenternas och den stora allmänhetens intresse säkerställa att det finns lämpliga och effektiva metoder för kontroll av vilseledande reklam. Sådana metoder skall innefatta rättsliga bestämmelser enligt vilka personer eller organisationer, som enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att vilseledande reklam förbjuds, kan

a) vidta rättsliga åtgärder mot sådan reklam, eller

b) anmäla sådan reklam till en förvaltningsmyndighet som är

behörig antingen att besluta i klagomål eller att inleda lämpliga rättsliga förfaranden.

Det skall ankomma på varje enskild medlemsstat att avgöra vilken av dessa möjligheter som skall tillämpas, och om domstolarna och förvaltningsmyndigheterna skall få rätt att kräva att andra etablerade medel först skall tillgripas för att behandla klagomålet, däribland de som nämns i artikel 5.

2. Genom de bestämmelser som anges i punkt 1 skall medlemsstaterna i de fall de anser sådana åtgärder nödvändiga med hänsyn till alla inblandades och särskilt det allmännas intressen ge domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna befogenheter

- att besluta att den vilseledande reklamen skall upphöra, eller att

besluta om lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut, eller

- om den vilseledande reklamen ännu inte publicerats men

publiceringen är nära förestående, att besluta om förbud mot sådan

• Sida 100
•  Original

publicering, eller inleda ett lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut.

Sådana åtgärder kan vidtas även om det inte finns bevis för faktisk förlust eller skada eller för uppsåt eller vårdslöshet från annonsörens sida.

Medlemsstaterna skall också ombesörja att de åtgärder som avses i första stycket, vidtas skyndsamt

- antingen med tillfällig verkan, eller

- med slutgiltig verkan, varvid varje enskild medlemsstat har att

avgöra vilket av de två alternativen som skall väljas.

Med hänsyn till att de fortsatta följdverkningarna av vilseledande reklam, som skall upphöra enligt ett slutgiltigt beslut, kan medlemsstaterna vidare tilldela domstolarna och förvaltningsmyndigheterna befogenhet

- att kräva hel eller delvis publicering av detta beslut och i sådan form

de bedömer lämplig,

- att dessutom kräva publicering av beriktigande.

3. I fråga om förvaltningsmyndigheterna som avses i punkt 1 gäller följande:

a) De måste vara så sammansatta att det inte finns anledning att tvivla

på deras opartiskhet.

b) De måste, när de behandlar ett klagomål, få full befogenhet att

övervaka och genomdriva att deras beslut efterlevs.

c) De måste som regel motivera sina beslut. När de befogenheter som

anges i punkt 2 utövas uteslutande av en förvaltningsmyndighet, skall skälen till besluten alltid anges. Vidare måste det i detta fall fastställas ett förfarande så att varje otillbörlig eller oskälig myndighetsutövning eller underlåtenhet att utöva dessa befogenheter kan bli föremål för rättslig prövning.

Artikel 5

Detta direktiv utesluter inte en frivillig kontroll av vilseledande reklam genom självreglerande organ, och inte heller att sådana organ anlitas av de personer och organisationer som avses i artikel 4, om sådana organs förfarande är tillgängligt utöver det rättsliga eller förvaltningsförfarande som omfattas av den artikeln.

• Sida 101
•  Original

Artikel 6

Medlemsstaterna skall tilldela domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna befogenheter som i domstolsförfarandet eller förvaltningsförfarandet enligt artikel 4 ger dem följande befogenheter:

a) Att kräva av annonsören att han lägger fram bevis för riktigheten av de

faktiska påståenden han framför i sin reklam. Detta under förutsättning att ett sådant krav förefaller lämpligt på grund av omständigheterna i det särskilda fallet däribland de rättmätiga intressena hos annonsören och varje annan part i förfarandet.

b) Att betrakta de faktiska påståendena som oriktiga, om bevisen som

begärts in enligt a inte läggs fram eller bedöms otillräckliga av domstolen eller förvaltningsmyndigheten.

Artikel 7

Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller anta bestämmelser som avser att tillförsäkra konsumenterna, näringsidkarna och den stora allmänheten ett mera omfattande skydd.

Artikel 8

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 1 oktober 1986 och skall genast underrätta kommissionen om detta.

Medlemsstaterna skall till kommmissionen överlämna texterna till alla bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 9

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 10 september 1984.

På rådets vägnar

P. O'TOOLE

Ordförande

———————

• Sida 102
•  Original

Prisinformationsdirektivet

europaparlamentets och rÅdets direktiv

YXOVOeg

av den 16 februari 1998

om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som

erbjuds konsumenter

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 129a.2 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag³³,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³⁴,

i enlighet med det i artikel 189b i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapens angivna förfarandet³⁵och mot bakgrund av det gemensamma utkastet som godkändes av förlikningskommittén den 9 december 1997, och

med beaktande av följande:

1. En öppet fungerande marknad och korrekt information främjar konsumentskyddet och en sund konkurrens mellan företag och varor.

2. Konsumenter måste garanteras en hög skyddsnivå. Gemenskapen bör bidra till detta genom särskilda åtgärder som stöder och kompletterar medlemsstaternas politik för exakt, klar och otvetydig information till konsumenterna om priserna på de varor som erbjuds dem.

3. Enligt rådets resolution av den 14 april 1975 om Europeiska ekonomiska gemenskapens preliminära program för konsumentskydd och informationspolitik³⁶och rådets resolution av den 19 maj 1981 om Europeiska ekonomiska gemenskapens andra program för konsument-

³³EGT C 260, 5.10.1995, s. 5 och EGT C 249, 27.8.1996, s. 2.³⁴EGT C 82, 19.3.1996, s. 32.³⁵Europaparlamentets yttrande avgivet den 18 april 1996, (EGT C 141, 13.5.1996, s. 191), rådets gemensamma ståndpunkt av den 27 september 1996 (EGT C 333, 7.11.1996, s. 7.) och Europaparlamentets beslut av den 18 februari 1997 (EGT C 85, 17.3.1997, s. 26). Europaparlamentets beslut av den 16 december 1997 och rådets beslut av den 18 december 1997.³⁶EGT C 92, 25.4.1975, s. 1.

• Sida 103
•  Original

skydd och informationspolitik³⁷bör gemensamma principer för prismärkning utarbetas.

4. Dessa principer har uppställts genom direktiv 79/581/EEG³⁸om konsumentskydd i samband med prismärkning av livsmedel och i direktiv 88/314/EEG³⁹om konsumentskydd i samband med prismärkning av andra varor än livsmedel.

5. Sambandet mellan jämförprismärkning och förpaketerade varor med i förväg bestämda mängder eller volymer som motsvarar värdena på de mängdserier som har fastställts på gemenskapsnivå har visat sig vara överdrivet svårt att tillämpa. Det är följaktligen nödvändigt att i konsumentens intresse överge detta samband till förmån för en ny förenklad mekanism, utan att det påverkar reglerna om standardisering av förpackningar.

6. Skyldigheten att ange försäljningspris och jämförpris bidrar avsevärt till att förbättra konsumentinformationen, eftersom detta är det enklaste sättet att ge konsumenterna optimala möjligheter att utvärdera och jämföra varors pris och därmed göra välgrundade val utifrån enkla jämförelser.

7. Det bör följaktligen vara en allmän skyldighet att samtidigt ange varors försäljningspris och jämförpris för alla varor utom för varor som säljs i lös vikt, för vilka försäljningspriset inte kan bestämmas förrän konsumenten anger hur mycket av varan som behövs.

8. Det är nödvändigt att beakta att vissa varor vanligen säljs i andra mängder än ett kilo, en liter, en meter, en kvadratmeter eller en kubikmeter. Det är därför lämpligt att medlemsstaterna får tillåta att jämförpriset hänför till en annan mängdenhet med beaktande av varans karaktär och de kvantiteter i vilka den normalt säljs i den berörda medlemsstaten.

9. Skyldigheten att ange jämförpris kan under vissa omständigheter utgöra en alltför tung börda för vissa små detaljistföretag och medlemsstaterna bör därför ha rätt att avstå från att tillämpa denna skyldighet under en lämplig övergångsperiod.

10. Medlemsstaterna bör också ha möjlighet att medge undantag från skyldigheten att ange jämförpriset för varor för vilka denna prismärkning inte skulle vara av betydelse eller riskera att skapa förvirring, till exempel när mängdangivelsen inte är relevant för prisjämförelsen eller när olika varor saluförs i samman förpackning.

³⁷EGT L 158, 26.6.1979, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv 95/58/EG (EGT L 299, 12.12.1995, s. 11).³⁸) EGT L 142, 9.6.1988, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv 95/58/EG (EGT L 299, 12.12.1995, s. 11).³⁹EGT L 299, 12.12.1995, s. 11.

• Sida 104
•  Original

11. Medlemsstaterna får för att underlätta tillämpningen av den införda mekanismen, när det gäller andra varor än livsmedel, upprätta en förteckning över de varor eller varukategorier för vilka kravet på jämförprismärkning fortsatt skall gälla.

12. Regler på gemenskapsnivå gör det möjligt att säkerställa enhetlig och tydlig information till nytta för alla konsumenter på den inre marknaden. Det nya förenklade tillvägagångssättet är både nödvändigt och tillräckligt för att uppnå detta mål.

13. Medlemsstaterna måste se till att systemet är effektivt. Systemets öppenhet bör också behållas när euron införs. För detta ändamål bör det högsta antalet prisangivelser begränsas.

14. Särskild uppmärksamhet bör ägnas små detaljistföretag. Kommissionen bör därför i sin rapport om tillämpningen av det här direktivet, vilken skall läggas fram senast tre år efter den dag som anges i artikel 11.1, särskilt beakta de små detaljistföretagens erfarenheter av tillämpningen av det här direktivet, bland annat av teknisk utveckling och införandet av en gemensam valuta. Rapporten, som skall beakta den övergångsperiod som anges i artikel 6, bör åtföljas av förslag.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syftet med detta direktiv är att föreskriva att försäljningspris och jämförpris skall anges på alla varor som konsumenter erbjuds av näringsidkare, för att förbättra informationen till konsumenterna och underlätta prisjämförelser.

Artikel 2

I detta direktiv avses med

a) försäljningspris: det slutliga priset på en enhet eller en bestämd mängd

av en vara, inklusive mervärdeskatt och alla övriga skatter,

b) jämförpris: det slutliga priset, inklusive mervärdeskatt och alla övriga

skatter, på ett kilo, en liter, en meter, en kvadratmeter eller en kubikmeter av en vara eller en annan mängdenhet som i den berörda medlemsstaterna i stor utsträckning och traditionellt används vid försäljning av vissa varor,

c) var som säljs i lös vikt: en vara som inte är färdigförpackad och som

mäts upp i konsumentens närvaro,

• Sida 105
•  Original

d) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som säljer eller erbjuder

till försäljning varor som ingår i dennes handelsverksamhet eller yrkesmässiga verksamhet,

e) konsument: en fysisk person som köper en vara av skäl som inte faller

inom ramen för dennes kommersiella eller yrkesmässiga verksamhet.

Artikel 3

1. Försäljningspriset och jämförpriset skall anges för alla varor som avses i artikel 1, dock så att angivandet av jämförpris omfattas av artikel 5. Jämförpriset behöver inte anges om det är identiskt med försäljningspriset.

2. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa punkt 1 på

- varor som erbjuds i samband med tillhandahållandet av tjänster,

- försäljning på auktion och försäljning av konst och antikviteter.

3. När varan säljs i lös vikt behöver bara jämförpriset anges.

4. I reklam där försäljningspriset på varor som avses i artikel 1 nämns skall även jämförpriset anges, om inte annat följer av artikel 5.

Artikel 4

1. Försäljningspriset och jämförpriset skall vara entydiga, lätta att känna igen och tydligt läsbara. Medlemsstaterna får föreskriva att det högsta antalet prisangivelser begränsas.

2. Jämförpriset skall hänföra sig till en mängd som anges i enlighet med nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser. Om nettovikten och avrunnen vikt enligt nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser skall anges för vissa färdigförpackade varor, skall det räcka med att jämförpriset för den avrunna vikten anges.

Artikel 5

1. Medlemsstaterna får medge undantag från skyldigheten att ange jämförpriset för varor för vilka en sådan angivelse inte skulle vara av betydelse på grund av varornas karaktär eller ändamål, eller om en sådan angivelse skulle kunna skapa förvirring.

2. Medlemsstaterna får, vid genomförandet av punkt 1, när det gäller andra varor än livsmedel, upprätta en förteckning över de varor eller varukategorier för vilka kravet på angivelse av jämförpriset alltjämt skall gälla.

• Sida 106
•  Original

Artikel 6

Om skyldigheten att ange jämförpriset skulle medföra en alltför tung börda för visse små detaljistföretag på grund av det antal varor som erbjuds till försäljning, försäljningsytan, försäljningsplatsens karaktär, specifika försäljningsförhållanden ifall varan då inte direkt är tillgänglig för konsumenten eller vissa former av affärsverksamhet, till exempel vissa typer av ambulerande försäljning, får medlemsstaterna under en övergångsperiod med början från den dag som anges i artikel 11.1 föreskriva att skyldigheten att ange jämförpriset på andra varor än dem som säljs i lös vikt och som säljs av sådana företag inte skall gälla, med förbehåll av artikel 12.

Artikel 7

Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att informera alla personer som berörs om den nationella lagstiftning i vilken det här direktivet överförs i.

Artikel 8

Medlemsstaterna skall fastställa påföljderna vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas för tillämpningen av detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa genomförs. Dessa påföljder måste vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

Artikel 9

1. Den övergångsperiod på nio år som anges i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/58/EG av den 29 november 1995 om ändring av direktiv 79/581/EEG om konsumentskydd i samband med prismärkning av livsmedel och i direktiv 88/314/EEG om konsumentskydd i samband med prismärkning av andra varor än livsmedel (8) skall förlängas till och med den dag som avses i artikel 11.1.

2. Direktiven 79/581/EEG och 88/314/EEG skall upphöra att gälla från och med den dag som avses i artikel 11.1 i det här direktivet.

Artikel 10

Det här direktivet skall inte förhindra medlemsstater från att anta eller behålla bestämmelse som är mer gynnsamma när det gäller information till konsumenterna och prisjämförelser, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter enligt fördraget.

Artikel 11

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 18 mars 2000. De skall genast underrätta kommissionen om detta. De bestämmelser som

• Sida 107
•  Original

antas skall vara tillämpliga från och med den dagen. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur denna hänvisning skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

3. Medlemsstaterna skall överlämna sina bestämmelser som föreskrivs i artikel 8 samt alla senare ändringar av dessa.

Artikel 12

Senast tre år efter den dag som avses i artikel 11.1 skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en omfattande rapport om tillämpningen av detta direktiv, i synnerhet om tillämpningen av artikel 6, åtföljt av ett förslag. Europaparlamentet och rådet skall på grundval av detta se över bestämmelserna i artikel 6 och agera, i enlighet med fördraget, inom tre år från kommissionens överlämnande av det förslag som anges i första stycket.

Artikel 13

Detta direktiv träder i kraft på dagen för dess offentliggörande i

Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 14

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 16 februari 1998.

På Europaparlamentets vägnar

J. M. GIL-ROBLES

Ordförande

På rådets vägnar

J. CUNNINGHAM

Ordförande

————————

• Sida 108
•  Original

Kommissionens förklaring

Tillägg till artikel 2 b

"Kommissionen anser att ordalydelsen i artikel 2 b "på ett kilo, en liter, en meter, en kvadratmeter eller en kubikmeter av en vara eller en annan mängdenhet", också kan tillämpas på varor som säljs individuellt eller styckevis".

————————

• Sida 109
•  Original

Kommissionens förklaring

Tillägg till artikel 12.1

Kommissionen anser att artikel 12.1 i detta direktiv inte skall tolkas som att den bestrider dess initiativrätt.

————————

• Sida 110
•  Original

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 januari 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: Lars-Erik Lövdén

Regeringen beslutar proposition Obeställd reklam m.m.

• Sida 111
•  Original

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EGregler

Marknadsföringslagen (1995:450)

Prisuppgiftslagen (1991:601)

7 §

Celex 397L0007 Celex 397L0055 Celex 397L0066

Celex 398L0006