Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågan om att i enlighet med EES-avtalet införliva reglerna i ett EG-direktiv om vilseledande reklam med svensk lagstiftning. Regeringen gör därvid den bedömningen att den svenska marknadsfö- ringslagen (1975:1418) i huvudsak tillgodoser de krav som direktivet ställer. Det föreslås dock att generalklausulcn om otillbörlig marknadsföring i 2 & kompletteras så att den också omfattar reklamåtgärder eller andra hand- lingar som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara, tjänst eller annan nyttighet. En följdändring i radiolagen (19662755) föreslås också. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

• Sida 2
•  Original

Regeringens proposition Andringar i marknadsföringslagen m.m. med anledning av EES-avtalet

1. Ärendet och dess beredning

Den 2 maj 1992 ingick EFTA-länderna, däribland Sverige, och EG samt dess medlemsländer avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), inom vilket det skall råda fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapi- tal. Avtalet innebär också att samarbetet skall utvecklas och breddas på an- gränsande politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och konsu- mentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela EG/EFTA-området.

Genom EES-avtalet förbinder sig EFTA-länderna att införliva relevanta delar av EG:s regelverk (l'acquis communautaire) med sina respektive rätts- ordningar. Enligt EES-avtalet skall en rättsakt som motsvarar ett EG-direk- tiv ge de avtalsslutande parternas myndigheter rätt att välja form och metod för genomförandet.

Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES—avtalet) av- ses träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad fullbordas.

Regeringen beslutade den 27 maj 1992 proposition 1991/92:170 om Euro- peiska ekonomiska samarbetsområdet. I propositionen föreslås bl.a. att riksdagen godkänner EES-avtalet och antar förslag till en lag om ett euro- peiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen) med grundläggande be- stämmelser om införlivande av avtalsåtagandena med svensk rätt.

I augusti 1991 bemyndigade regeringen det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden rörande marknadsföring att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se över marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad senast 1988:1605) och att lämna de förslag till lagändringar som behövs för att den svenska lagstiftningen skall stå i överensstämmelse med EG:s regler på marknadsföringsområdet. Som särskild utredare utsågs professorn Ulf Ber- nitz.

Utredningen, som har antagit namnet Marknadsföringsutredningen, har lagt fram delbetänkandet (SOU 1992:49) EES-anpassning av marknadsfö- ringslagstiftningen. Utredningens sammanfattning av delbetänkandet och här aktuella lagförslag återfinns i bilaga 1 och 2.

Utredningens delbetänkande har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har lagts som bilaga 3.

Utredningen har lagt fram förslag om att anpassa den svenska lagstift- ningen till dels EG:s direktiv (84/450/EEG) om vilseledande reklam, dels EG:s direktiv (89/552/EEG) om TV-sändningar till allmänheten såvitt avser direktivets regler om reklam. Direktivet om vilseledande reklam i svensk slutlig översättning finns i bilaga 4.

Frågan om att införliva EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten (TV-direktivet) i svensk lag har också behandlats av Radiolagsutredningen i delbetänkandet (SOU 1992:31) Lagstiftning om satellitsändningar av TV- program, som har remissbehandlats. Radiolagsutredningens förslag liksom

• Sida 3
•  Original

Marknadsföringsutredningens förslag, såvitt avser anpassning till TV-direk- tivet, behandlas i den lagrådsremiss om Satellitsändningar av TV-program som regeringen har beslutat om den 8 oktober 1992.

' I denna proposition behandlar regeringen frågan om de ändringar i mark- nadsföringslagen och radiolagen som bör göras med hänsyn till EG:s direktiv om vilseledande reklam.

Lagrådet

Regeringen har den 1 oktober 1992 beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen och lag om ändring i radiolagen (1966:755, ändrad senast 1992z74) med anledning av EG-direkti- vet om vilseledande reklam. De till Lagrådet remitterade lagförslagen över- ensstämmer i allt väsentligt med propositionens lagförslag. Vid behand- lingen hos Lagrådet har endast vissa smärre redaktionella ändringar gjorts.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande är fogat till propositionen som bilaga 5.

2. EG-direktivet om Vilseledande reklam

2.1. Överväganden bakom direktivet

Direktivet om vilseledande reklam är den mest heltäckande EG—rättsakten på reklamområdet. Det antogs den 10 september 1984 och gav EG:s med- lemsländer en frist att sätta i kraft de harmoniseringsåtgärder som behövdes till den 1 oktober 1986. Genomförandet av direktivet har emellertid krävt längre tid än så. Lagstiftning för att efterkomma direktivets krav beslutades så sent som år 1991 i Belgien och Grekland.

Liksom andra motsvarande rättsakter inleds själva direktivtexten av en in- gress. Medlemsländernas förpliktelser anges i nio artiklar. För Sveriges del innebär redan EES-avtalet att vi måste uppfylla direktivets krav.

I ingressen betonas att reklamen, eftersom den når ut över enskilda med- lemsländers gränser, inverkar direkt på upprättandet av en väl fungerande gemensam marknad.

Till grund för direktivet ligger både konkurrenspolitiska och konsument- politiska överväganden. Det betonas att vilseledande reklam kan leda inte bara till att konkurrensen snedvrids, utan också till att konsumenter fattar ofördelaktiga beslut när de skaffar sig varor eller utnyttjar sig av tjänster.

Vidare framhålls att allmänheten och konsumenterna liksom den enskilde näringsidkaren har intresse av att de nationella reglerna mot vilseledande reklam harmoniseras. I nästa skede kan även andra otillbörliga yttringar av reklam och, i den mån det är nödvändigt, jämförande reklam tas upp till be- handling på grundval av förslag som kommissionen kan finna lämpligt att lägga fram.

Domstolar och förvaltningsmyndigheter måste enligt direktivet kunna på- bjuda eller åstadkomma beslut om att vilseledande reklam upphör. Det för- klaras i vissa fall vara önskvärt att vilseledande reklam kan förbjudas redan

• Sida 4
•  Original

innan den har publicerats. Medlemsländerna skall dock inte anses vara skyl- diga att införa regler som kräver systematisk förhandsgranskning av rekla- men.

Det anges vara önskvärt att kunna motverka kvardröjande effekter av vi]- seledande reklam genom att beordra offentliggörande av domstolars eller förvaltningsmyndigheters avgöranden eller av rättelser (beriktigande för- klaringar).

Slutligen uttalas i ingressen att direktivet inte hindrar medlemsländerna att besluta om regler som syftar till att ge t.ex. konsumenterna ett mera om- fattande skydd än vad direktivet innebär. Direktivet är alltså vad man brukar kalla ett minimidirektiv.

2.2. Direktivets syfte och reklamdefinitioner

Syftet med direktivet om vilseledande reklam är att ge skydd mot vilsele- dande reklam och de otillbörliga följderna av denna (artikel I ). De som skall skyddas är konsumenterna, dem som bedriver närings- eller affärsverksam- het eller som utövar hantverk eller ett fritt yrke och den stora allmänheten.

I direktivet definieras uttrycket reklam. Därmed avses varje form av fram- ställning i närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller yrkesutövning för att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast egendom, rättigheter och skyldigheter (artikel 2.1).

Även uttrycket vilseledande reklam definieras (artikel 2.2). Därmed för- stås all reklam som på något sätt, däribland genom sin presentation, vilsele- der eller sannolikt kommer att vilseleda de personer den riktar sig till eller dem som nås av den, så att deras ekonomiska beteende kommer att påver- kas. Som vilseledande reklam förstås också reklam som av dessa skäl skadar eller sannolikt kommer att skada en konkurrent.

2.3. EG-ländernas förpliktelser Vilseledandekriteriet

När det gäller att avgöra om reklam är vilseledande, skall hänsyn tas till alla inslagen i reklamen (artikel 3). I direktivet exemplifieras ett antal typfall på vilseledande uppgifter till vilka särskild hänsyn skall tas. Detta gäller de ut- märkande egenskaperna för varor eller tjänster, som t.ex. tillgänglighet, be- skaffenhet, utförande, sammansättning, tillverkningsmetod och tillverk- nings- eller leveransdatum, ändamålsenlighet, användningsområdcn, kvan- titet, specifikation, geografiskt eller kommersiellt ursprung eller det resultat man kan förvänta sig av användningen eller resultat från provningar och un- dersökningar som utförts på varorna eller tjänsterna ifråga. ' Också uppgifter om hur priset beräknas och leveransvillkoren för varorna eller utförandet av tjänsterna ifråga nämns uttryckligen liksom uppgifter om annonsörens status, näringskännetecken och rättigheter, t.ex. hans identitet, finansiella tillgångar, meriter och de industriella, kommersiella eller immate- riella rättigheter som han innehar, eller de priser och belöningar som han tilldelats.

• Sida 5
•  Original

Den grundläggande förpliktelsen

Medlemsländernas grundläggande förpliktelse enligt direktivet är att se till att de förfogar över lämpliga och effektiva metoder för att — i konsumenter- nas, de konkurrerande näringsidkarnas och den stora allmänhetens in- tresse — kontrollera vilseledande reklam (artikel 4.1 första stycket).

Sådana metoder skall innefatta bestämmelser om rätt för personer eller organisationer att vidta rättsliga åtgärder beträffande sådan reklam eller att anmäla reklamen till en förvaltningsmyndighet som är behörig att antingen själv besluta i frågan eller inleda lämpliga rättsliga förfaranden (artikel 4.1 andra stycket).

Varje medlemsland kan fritt välja mellan de nu nämnda åtgärdsmodel- lerna eller alternativt göra det möjligt för domstolarna eller förvaltnings- myndigheterna att i första hand använda andra etablerade medel vid sin handläggning av vilseledande reklam (artikel 4.1 tredje stycket).

Stopp för vilseledande reklam

I artikel 4.2 första stycket föreskrivs att medlemsländerna skall tillförsäkra domstolar och förvaltningsmyndigheter de befogenheter som bedöms vara nödvändiga för att antingen besluta att den vilseledande reklamen skall upp- höra eller besluta om lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut. Om den vilseledande reklamen ännu inte har publicerats men detta är nära förestående, skall de ha befogenhet att besluta om förbud mot sådan publicering, eller inleda ett lämpligt förfarande för att få fram ett sådant be- slut. I båda fallen förutsätts att ingripande kan ske utan bevisning om upp- kommen förlust eller skada eller om uppsåt eller oaktsamhet från annonsö- rens sida (artikel 4.2 andra stycket).

Medlemsländerna skall också sörja för att åtgärderna kan vidtas skynd- samt med antingen interimistisk eller slutlig verkan. Därvid står det med- lemslandet fritt att välja mellan dessa alternativ (artikel 4.2 tredje stycket).

Rättelse av vilseledande reklam m.m.

Medlemsländerna får vidare, om de så önskar, tilldela domstolarna och för- valtningsmyndigheterna befogenhet att förordna att beslutet publiceras helt eller delvis och i sådan form som de bedömer vara lämplig.

Ett medlemsland får också öppna möjlighet för domstolar och förvalt- ningsmyndigheter att kräva att annonsören publicerar en rättelse (artikel 4.2 fjärde stycket).

Kravet på den behöriga myndighetens status

Direktivet föreskriver att de förvaltningsmyndigheter som avses i artikel 4.1 skall vara sammansatta på ett sådant sätt att deras opartiskhet inte kan ifrå- gasättas. En myndighet, som får fatta beslut med anledning av klagomål, skall också vara behörig att effektivt övervaka och verkställa besluten. I princip skall det åligga myndigheten att ange skälen för besluten (artikel 4.3 första stycket).

• Sida 6
•  Original

Om en förvaltningsmyndighet är ensam behörig att utöva de befogenheter som avses i artikel 4.2, är den alltid skyldig att motivera sina beslut. Dess- utom skall det finnas en möjlighet till rättslig prövning av varje otillbörlig eller oskälig myndighetsutövning eller av en myndighets underlåtenhet att utöva dessa befogenheter (artikel 4.3 andra stycket).

Omvänd bevisbörda

Domstolar och förvaltningsmyndigheter skall ges befogenheter att i princip lägga bevisbördan på annonsören för riktigheten av reklampåståenden om fakta. Det skall dock vara möjligt att tillämpa vanliga bevisbörderegler, om omständigheterna i ett enskilt fall är sådana att det skulle strida mot närings- idkarens eller någon annan parts berättigade intressen att göra näringsidka- ren bevisskyldig (artikel 6).

Vid sidan av de föreskrivna domstols- och myndighetsförfarandena ges i direktivet möjligheter till frivilliga insatser genom utomrättsliga organ och en rätt för personer eller sammanslutningar att vända sig till sådana organ (artikel 5).

3. Den svenska anpassningen

3.1. Behovet av anpassning

Regeringens bedömning: I allt väsentligt uppfyller gällande lagstift- ning direktivets krav.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning (se betänkandets. 39 f.).

Remissinstanserna ansluter sig till utredningens bedömning eller har inget att invända mot denna.

Skälen för regeringens bedömning: Allmänna regler om marknadsföring finns i marknadsföringslagen. Lagen har till ändamål att främja konsumen- ternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otill- börlig mot konsumenter eller näringsidkare (1 5).

Lagen innehåller tre generalklausuler som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare skal] iaktta vid sin marknadsföring. Generalklausulerna be- handlar otillbörlig marknadsföring (2 5), informationsskyldighet (3 &) och produktotjänlighet (4 $). Lagen innehåller också särskilda straffbcstämmel- ser mot bl.a. uppsåtlig användning av vilseledande framställningar i sam- band med marknadsföring (6 5).

Sanktionerna för att säkerställa efterlevnaden av marknadsföringslagens generalklausuler är förbud mot att fortsätta det påtalade förfarandet (2 och 4 55) respektive ålägganden att lämna information i något visst avseende (3 5).

På marknadsföringsområdet verkar två särskilda organ, nämligen Konsu- mentvcrket/Konsumcntombudsmannen och Marknadsdomstolen. Konsu-

• Sida 7
•  Original

mentverket/Konsumentombudsmannen är den centrala övervakande och in- gripande myndigheten med en slags åklagarfunktion. De dömande uppgif- terna ankommer på Marknadsdomstolen som är Specialdomstol för bl.a. marknadsföringsfrågor.

Fråga om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen prövas av Marknadsdomstolen efter ansökan av i första hand Konsumentombudsman- nen. Konsumentombudsmannen som i Marknadsdomstolen har att repre- sentera konsumentintresset skall emellertid innan en ansökan görs objektivt bedöma om det finns fog för en sådan. I andra hand kan ansökan göras av vissa sammanslutningar eller av den berörde näringsidkaren. I förvaltnings- lagen finns regler om myndigheters handläggning av ärenden vilka bl.a. in- nefattar skyldighet att motivera beslut varigenom ett ärende avgörs. I sam- manhanget bör också nämnas det allmänna kravet i förvaltningslagen att en myndighet skall handlägga varje ärende där någon enskild är part så enkelt och snabbt som möjligt.

Marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en otillbörlig marknadsföringsåtgärd, t.ex. fortsätta att göra reklam som är vil- seledande. En sådan åtgärd kan också rikta sig till den som är anställd hos en näringsidkare eller som i övrigt handlar på dennes vägnar. Dessutom kan ett förbud träffa var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till hand- lingen, t.ex. reklambyrån som har utformat reklammaterialet.

Om det finns särskilda skäl kan domstolen besluta att ett förbud skall gälla tillfälligt, dvs. fram till dess att domstolen meddelar sitt slutliga beslut. Ett förbudsbeslut kan meddelas så snart det finns anledning att anse att det ak- tuella förfarandet objektivt sett är otillbörligt i generalklausulens mening. Ingripanden kan med andra ord ske utan att den handlandes uppsåt eller oaktsamhet behöver beröras.

Vid prövning enligt marknadsföringslagen av frågan om en framställning uppfyller kravet på vederhäftighet eller inte tillämpas omvänd bevisbörda. Det åligger alltså den som är ansvarig för ett meddelande att bevisa att inne- hållet i detta stämmer överens med de verkliga förhållandena. En framställ- ning som inte kan verifieras anses oförenlig med generalklausulen (jfr prop. 1970:57 s. 68).

Som utredningen har funnit uppfyller marknadsföringslagen i allt väsent- ligt de krav som direktivet om vilseledande reklam ställer. Det gäller såväl generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring som sanktionssystemet och systemet för övervakning och kontroll. Det är endast på en punkt som lagen behöver justeras, nämligen när det gäller inköpsreklam m.m. Denna fråga behandlas i följande avsnitt.

3.2. Inköpsreklam m.m.

Regeringens förslag: Generalklausulen mot otillbörlig marknadsfö- ring i 2 5 marknadsföringslagen kompletteras att gälla även reklamåt- gärder eller andra handlingar som företas i näringsverksamhet vid ef- terfrågan av en vara, tjänst eller annan nyttighet.

• Sida 8
•  Original

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se betänkandet s. 40).

Remissinstanserna har i allmänhet ingenting att invända mot utredningens förslag.

Göta hovrätt anmärker att utredningen inte tycks ha undersökt i vad mån ingripanden faktiskt gjorts mot inköpsfrämjande reklam inom EG och om det också finns ett praktiskt behov att ändra den svenska lagstiftningen. Hovrätten ställer sig emellertid positiv till att generalklausulen i marknads- föringslagen får omfatta också inköpsfrämjande åtgärder men anser att lag- texten alternativt kan utformas i enlighet med vad Utredningen om illojal konkurrens tidigare föreslagit. Hovrätten anser dock att under alla förhål- landen bör det vidare tillämpningsområde lagen får efter ändringen komma till uttryck i lagens rubrik och i dess 1 &.

Marknadsdomstolen och Konsumentverket anser att ändringen kan göras på ett lagtekniskt enklare sätt genom ett tillägg i paragrafens första stycke.

Sveriges Marknadsförbund anser att begreppet marknadsföring har fått en allt för snäv betydelse i den svenska lagstiftningen och därför borde bytas ut.

Direktivet: Begreppet reklam avser varje form av framställning som syftar till att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster (artikel 2.1 ).

Skälen för regeringens förslag: Marknadsföringslagen är principiellt upp- lagd med huvudinriktning på konsumentskyddet. Generalklausulen om otill- börlig marknadsföring i lagen är tillämplig vid marknadsföring på reklamåt- gärd eller annan handling. Det marknadsföringsbegrepp som används i marknadsföringslagen avser endast avsättningsfrämjande åtgärder och om- fattar således inte inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot t.ex. kreditgivare, leverantörer och arbetssökande.

Med annan handling avses andra marknadsföringsåtgärder eller metoder än reklamåtgärder. Det kan vara fråga om erbjudanden om speciella förmå- ner som görs i säljsyfte — säljfrämjande åtgärder (s.k. promotions). Dessa är ofta tidsbegränsade. Exempel på sådana erbjudanden utgör kombina- tionserbjudanden, rabatt- och förmånserbjudanden, realisationer, utförsälj- ningar och pristävlingar.

Enligt artikel 2.1 i direktivet avses med reklam ”varje form av framställ- ning i samband med närings- eller affärsverksamhet, hantverk eller yrkesut- övning för att främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, däribland fast egendom, rättigheter och skyldigheter”. Utredningen har med instämmande av remissinstanserna ansett att uttrycket reklam i EG-direktivet täcker alla framställningar som syftar till att främja marknadstillgången på varor och tjänster och att direktivets reklambegrepp omfattar både avsättningsfräm— jande reklam och inköpsreklam och liknande. Lagrådet har för sin del ansett att definitionen av uttrycket reklam i direktivet knappast leder tanken till något annat än åtgärder riktade från en leverantör gentemot konsument el- ler annan näringsidkare.

Av störst betydelse i praktiken är givetvis den avsättningsfrämjande rekla— men. Direktivets definition av reklambegreppet leder också i första hand tanken till sådan reklam. Enligt regeringens mening kan direktivet i denna del emellertid tolkas så att reklambegreppet omfattar även anskaffnings- främjande reklam. Åtgärder ”för att främja tillhandahållandet av varor” ute-

• Sida 9
•  Original

sluter inte reklam som syftar till att få någon annan än annonsören att tillhan- dahålla varor eller tjänster. Den svenska lagstiftningen bör därför anpassas i enlighet med denna tolkning. Lagrådet har inte heller haft någon principiell invändning mot att så sker.

Det utredningsarbete som ligger till grund för marknadsföringslagens ge- neralklausul mot otillbörlig marknadsföring utfördes på sin tid av Utred- ningen om illojal konkurrens. Tyngdpunkten i utredningens förslag i betän- kandet (SOU 1966:71) Otillbörlig konkurrens, utgjordes av en förbuds- och straffsanktionerad generalklausul, som innebar bl.a. att näringsidkare inte skulle få använda oriktig eller vilseledande framställning, ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Utredningen ansåg (betänkandet s. 75) att det allmänna intresset av vederhäftighet gällde inte bara för reklam och andra framställningar i säljverksamhet utan också för framställningar i inköps- och annan verksamhet.

När det blev aktuellt för regeringen att ta ställning till utredningens förslag uttalade dåvarande departementschefen (prop. 1970:57 s. 64 f.) full förstå- else för utredningens synpunkter. Departementschefen fann det emellertid svårt att med den principiella uppläggning av lagstiftningen som hade valts finna en formulering som tillgodosåg synpunkterna. Han hävdade också att det inte förelåg något praktiskt behov av att kunna ingripa rättsligt mot fram- ställningar som används i inköpsverksamhet.

Med hänsyn till den pågående översynen av marknadsföringslagen bör en anpassning av den svenska lagstiftningen till direktivet nu inte ske genom att begreppet marknadsföring ges en annan innebörd än det för närvarande har. I stället bör en anpassning lämpligast komma till stånd genom att general- klausulen om otillbörlig marknadsföring i 2 & marknadsföringslagen görs till- lämplig även på anskaffningsfrämjande åtgärder. Detta trots att det skulle innebära en viss awikelse från huvudinriktningen i marknadsföringslagen. Det ligger inom ramen för Marknadsföringsutredningen att i sitt fortsatta arbete närmare överväga denna fråga.

Bestämmelserna i 2 & marknadsföringslagen är i sin nuvarande utformning svårtillgängliga och behöver språkligt moderniseras. En sådan modernise- ring bör dock kunna anstå i awaktan på resultatet av Marknadsföringsutred- ningens fortsatta arbete.

Begreppet marknadsföring förekommer också i radiolagen. I radiolagens censurförbudSparagraf (19 &) anges i sista stycket att i fråga om marknadsfö- ring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen, alkohol- och tobaksla- gama samt produktsäkerhetslagen. Genom denna hänvisning öppnas en möjlighet för Marknadsdomstolen att förbjuda otillbörlig reklam i radio och TV (jfr prop. 1990/91:149 s. 59).

Det är emellertid endast i fråga Om näringsidkares avsättningsfrämjande åtgärder som radiolagens censurförbudsparagraf godtar att Marknadsdom- stolen förbjuder ett upprepande av otillbörliga reklamåtgärder. Om tillämp- ningsområdet för generalklausulen i 2 & marknadsföringslagen utvidgas, bör en följdändring göras i radiolagens censurförbudsparagraf.

Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för generalklausu- len i 2 5 marknadsföringslagen har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen (1 kap.

• Sida 10
•  Original

12 å). Utvidgningen är även förenlig med vad som enligt rättspraxis gäller om Prop. 1992/93:110 gränsen mellan tryckfrihetsförordningen och allmän lag i vad avser reklam.

3.3. Ingripanden mot vilseledande reklam

Regeringens bedömning: Direktivet kan inte anses kräva regler som innebär att t.ex. en domstol får ingripa mot reklam redan innan den har publicerats.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning (se betänkandet s. 44 f.).

Remissinstanserna instämmer i bedömningen eller har inget att invända mot den.

Direktivet: Domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna skall ges befo- genheter att besluta att den vilseledande reklamen skall upphöra, eller be- sluta om lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut. Om den vilseledande reklamen ännu inte publicerats men detta är nära förestå- ende, kan de i stället besluta om förbud mot sådan publicering, eller inleda ett lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut (artikel 4.2 första stycket).

Skälen för regeringens bedömning: I direktivet talas om möjligheten att ingripa mot vilseledande reklam som ännu inte har publicerats men vars pu- blicering är nära förestående. Direktivtexten ger inte något klart besked om denna ingripandemöjlighet bör uppfattas som alternativ till den först nämnda ingripandemöjligheten eller som ett tillägg till denna. Direktivet måste därför tolkas med hänsyn till vad som ter sig rimligast och mest sanno- likt.

De två ingripandemöjligheterna avser helt olika situationer. I det ena fal- let rör det sig om vilseledande reklam som har publicerats och uppgiften är att få stopp på denna reklam. I det andra fallet har det däremot ännu inte förekommit någon publicering, i varje fall inte i det aktuella medlemslandet och uppgiften är att hindra publicering. Från saklig synpunkt kan det därför inte komma i fråga att tolka direktivtexten på annat sätt än att föreskriften om möjlighet till ingripande mot icke publicerad reklam är självständig i för- hållande till föreskriften om ingripande mot redan vidtagna reklamåtgärder.

När det gäller att fastställa arten av den förpliktelse som liggeri direktivet bör särskilt beaktas att det i direktivets ingress, såvitt gäller vilseledande re- klam som ännu inte har publicerats, uttalas att det i vissa fall är önskvärt att sådan reklam kan förbjudas innan publiceringstillfället, men att detta inte innebär att medlemsländerna måste införa regler som kräver att reklamen utsätts för systematisk förhandsgranskning.

En jämförelse mellan artikel 4.2 första stycket och ingressen i direktivet visar således att direktivet inte medför någon skyldighet för ett medlemsland att i sin lagstiftning ha regler som innebär att t.ex. en domstol kan ingripa mot viss reklam redan innan den har publicerats.

• Sida 11
•  Original

3.4. Publicering av förbudsbeslut och rättelse av vilseledande reklam

Regeringens bedömning: Direktivet kräver inte regler om publicering av slutliga beslut om upphörande av vilseledande reklam och rättelse av densamma.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning (se betänkandet s. 45 f.).

Remissinstansema instämmer i utredningens bedömning eller har inget att invända mot denna.

Konsumentverket framhåller att frågan om beriktigande av reklam bör övervägas ytterligare i Marknadsföringsutredningens fortsatta arbete.

Direktivet: I syfte att motverka de fortsatta följdverkningarna av vilsele- dande reklam som skall upphöra enligt ett slutligt beslut, får domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna ges befogenheter att kräva att beslutet pub- liceras helt eller delvis i lämplig form. De får också ges befogenheter att dess- utom kräva publicering av rättelse (artikel 4.2 sista stycket).

Skälen för regeringens bedömning: Den marknadsföringsrättsliga lagstift- ningen i Sverige innehåller inga bestämmelser om publicering och rättelse av vilseledande reklam.

I 8 kap. tryckfrihetsförordningen och 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen finns bestämmelser om det s.k. ensamansvaret. Detta innebär att normalt endast en person — utgivaren — ansvarar straff— och skadeståndsrättsligt för framställningens innehåll. Ensamansvaret innefattar befogenheter för utgi- varen att exklusivt bestämma om innehållet i tryckt skrift, radioprogram, frl- mer och ljudupptagningar (5 kap. 3 & tryckfrihetsförordningen och 4 kap. 3 & yttrandefrihetsgrundlagen). Utgivarens bestämmanderätt omfattar också kommersiell reklam. En skyldighet för en näringsidkare att genom annonser rätta reklam eller annan marknadsföring, kan ifrågasättas på grund av att den är svår att förena med principen om ensamansvar (jfr prop. 1986/87:151 s. 43). EG—direktivet kräver emellertid inte att det skall finnas regler om rättelse av vilseledande reklam. Inte heller ställer direktivet något krav på att ett medlemsland har regler som, i fall av vilseledande reklam, föreskriver att en domstol på yrkande kan förordna att domstolens avgörande skall publiceras. Den svenska lagstiftningen behöver därför inte ändras i dessa avseenden.

4. Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser

Av EES-avtalet framgår att de nu berörda EG-rättsaktcrna skall implemen- teras utan övergångsarrangemang. De nu föreslagna ändringarna i mark- nadsföringslagen och radiolagen bör därför träda i kraft samtidigt med EES- avtalet. Dct kan för närvarande inte uteslutas att EES-avtalet kommer att träda i

• Sida 12
•  Original

kraft senare än den 1 januari 1993. Det bör därför ankomma på regeringen Prop. 1992/93:110 att bestämma när de föreslagna ändringarna skall träda i kraft. De föreslagna ändringarna kan i praktiken förväntas få en ringa betydelse. De kan inte förväntas medföra några kostnadskonsekvenser för vare sig det allmänna, näringlivet eller konsumenterna.

5. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som nu har anförts har inom Civildepartementet upprät- tats förslag till

1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

2. lag om ändring i radiolagen (1966:755). Förslag 2 har upprättats i samråd med Kulturdepartementet.

Lagrådet har granskat lagförslagen.

6. Ärendet till riksdagen

Regeringen föreslår att riksdagen antar förslagen till 1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), 2. lag om ändring i radiolagen (1966:755).

• Sida 13
•  Original

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975 :1418)

Härigenom föreskrivs att 2 & marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på an- nat sätt är otillbörlig mot konsumen- ter eller näringsidkare, kan mark- nadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos nä- ringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bi- dragit till handlingen.

Föreslagen lydelse

Företaget näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på an- nat sätt är otillbörlig mot konsumen- ter eller näringsidkare, kan Mark- nadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Det- samma gäller vid eji'erjrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet. Förbud kan meddelas även anställd hos nä- ringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bi- dragit till handlingen.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Propositionens lagförslag

• Sida 14
•  Original

2 Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966:755) Härigenom föreskrivs att 195 radiolagen (1966:755)l skall ha följande ly- delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 52

Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller före— skriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller för- bjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om 1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller an- nars av en rundradiosändning eller 2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgransk- ning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringsla- gen (1975:1418), lagen (1978z763) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av alkoholdrycker, la- gen (19781764) med vissa bestäm- melser om marknadsföring av to- baksvaror och produktsäkerhetsla- gen (1988:1604).

I fråga om marknadsföring och ef- terfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418). Beträffande marknadsföring gäller också föresknftema i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkohol- drycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäker- hetslagen (1988:1604).

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1991:1066. 2 Senaste lydelse 1991 :2028.

Prop. 1992/93:110 Propositionens lagförslag

• Sida 15
•  Original

Utredningens sammanfattning av betänkandet Pr_0p. 1992/93:110 (SOU 1992:49) Bilaga 1

Betänkandet handlar om vilka förändringar som bör göras i den marknads— föringsrättsliga lagstiftningen med hänsyn till EES-avtalet mellan de Euro— peiska gemenskaperna (EG) och medlemsländerna i EG samt Sverige och övriga länder, som tillhör frihandelssammanslutningen EFTA. Inom ramen för detta avtal kommer Sverige att vara skyldigt att uppfylla kraven i bl.a. direktiven (84/450/EEG) om vilseledande reklam och (89/552/EEG) om TV- sändningar till allmänheten. Direktiven finns ibilagorna 3 och 4.

Den svenska lagstiftningen tillgodoser på det hela taget kraven enligt di— rektivet om vilseledande reklam. I viss utsträckning krävs dock att gällande regler justeras.

Direktivet om TV-sändningar tilldrar sig i det här sammanhanget intresse beroende på bestämmelserna om TV-reklam och sponsring (artiklarna 10- 21). När det gäller detta direktiv är anpassningsfrågorna något mer kompli- cerade än i fråga om direktivet om vilseledande reklam.

Ändringar [ marknadsföringslagen

Marknadsföringslagens huvudbestämmelse är generalklausulen mot otill- börlig marknadsföring (2 & MFL). Den omfattar näringsidkares avsättnings- främjande åtgärder men inte inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åt- gärder som riktas ”bakåt” mot t.ex. leverantörer eller kreditgivare,

Uttrycket reklam i direktivet om vilseledande reklam täcker emellertid alla framställningar som syftar till att främja marknadstillgången på varor eller tjänster. Det omfattar därför både avsättningsfrämjande reklam och in- köpsreklam och liknande. Med hänsyn härtill föreslås att 2 & MFL komplet- teras så att vad som där sägs om otillbörlig marknadsföring också skall tilläm- pas på reklamåtgärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet (se avsnitt 3.4.1).

I sin praxis rörande generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring har Marknadsdomstolen utvecklat den s.k. lagstridighetsprincipen. Principen innebär att domstolen kan anse att en marknadsföringsåtgärd som strider mot en bestämmelse i speciallagstiftning även är otillbörlig i generalklausu- lens mening. En stor del av harmoniseringsbehovet vad gäller direktivet om TV-sändningar kan enligt utredningen tillgodoses med hjälp av generalklau- sulen mot otillbörlig marknadsföring.

Ett tillgodoseende av harmoniseringsbehovet på detta sätt kräver dock att den territoriella räckvidden för generalklausulen anpassas till TV—direktivet.

TV-direktivet är baserat på den s.k. sändarlandsprincipen, som innebär att vad som i sändarlandet är lagenligt och direktivenligt programinnehåll skall få spridas fritt utanför detta lands gränser och att detär förbehållet sän- darlandet att vidta åtgärder mot sändningar som inte följer reglerna.

Såsom TV-direktivet är utformat aktualiserar det att den territoriella räck- vidden för generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i tillämpningen både kan snävas in och utvidgas. Utredningen föreslår därför att det för tele- visionssändningar införs en särskild bestämmelse i MFL, 215. Enligt para- 15

• Sida 16
•  Original

grafen skall, om en intemationell överenskommelse påkallar det, 2 och 3 55 Prop. 1992/93:110 MFL Bilaga 1 I. tillämpas på en televisionssändning från Sverige, även om sändningen en- dast kan tas emot i ett annat land, 2. inte tillämpas på en televisionssändning från ett annat land. Med en internationell överenskommelse förstås framför allt EES-avtalet och den europeiska konventionen om gränsöverskridande television, som Sverige undertecknat men ännu inte ratificerat. De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 4.7.

Ändringari den radiorättsliga lagstiftningen

Direktivet om TV-sändningar innebär att det står ett EG-land fritt att kräva att programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer preciserade eller strängare regler än direktivets. Ett lands handlingsfrihet är emellertid inte obegränsad.

Romfördraget mellan EG:s medlemsländer förbjuder att ett land inför inte bara kvantitativa importrestriktioner utan också ”alla åtgärder med motsvarande verkan” (artikel 30). I EES-avtalet finns en motsvarande regle- ring.

En av de år 1991 tillkomna reglerna för den svenska marksända televisio- nen innebär att en annons med reklam inte får syfta till att fånga uppmärk- samheten hos barn under 12 år (11 5 första stycket radiolagen). En likaly- dande förbudsregel har härefter införts i lagen (1991:2027) om kabelsänd- ningar till allmänheten. '

EG-kommissionen har med hänsyn till handelshinderaspekterna upp- märksammat nationella förbudsbestämmelser av det slag som 11 5 första stycket radiolagen representerar. På föranstaltande av kommissionen in- skränkte Grekland i mars 1991 ett där tidigare gällande TV-reklamförbud för barnlcksaker till att gälla enbart krigsleksaker.

Utredningen konstaterar att det av motiven till 1991 års svenska lagstift- ning om reklam i marksänd TV framgår, att den inte utformades med något systematiskt beaktande av EES-rättens krav. Det föreliggande totalförbudet mot TV-reklam till barn under 12 år utgör enligt utredningen otvivelaktigt ett handelshinder enligt artikel 11 i EES-avtalet (EES-avtalets motsvarighet till artikel 30 i Romfördraget).

Utredningen gör även bedömningen att detta förbud sannolikt inte låter sig försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES-avta- let. Därför föreslår utredningen ett upphävande av bestämmelserna i 11 5 första stycket radiolagen och 11 5 första stycket lagen om kabelsändningar till allmänheten. Som utredningen påpekar kommer TV-reklam när det gäller barn alldeles bortsett från dessa förbudsregler att vara omgärdad av mycket väsentliga spärrar.

Bl.a. erinras om regeln i 11 å andra stycket radiolagen, enligt vilken det i annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Utredningen pekar också på en annan ny regel i radiola- gen, nämligen att annonser med reklam inte får förekomma omedelbart före 16

• Sida 17
•  Original

eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Prop. 1992/93:110 Något borttagande av dessa regler föreslås inte. Bilaga 1 De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 5.4. Efter en ändring i radiolagens censurförbudsparagraf (19 5) år 1991 har Marknadsdomstolen rätt att förbjuda otillbörlig reklam i radio och TV, dock endast i fråga om näringsidkares avsättningsfrämjande åtgärder. Utred- ningen föreslår att paragrafen kompletteras så att domstolen även skall kunna förbjuda otillbörlig inköpsreklam och liknande iradio och TV. Försla- get är en följd av ändringsförslaget om att vad som i 2 5 MFL sägs om otill- börlig marknadsföring också skall tillämpas på reklamåtgärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet (se avsnitt 3.4.1).

• Sida 18
•  Original

Utredningens lagförslag 1 och 2 Prop. 1992/93:110

. E'] 2 1 Förslag till 1 aga

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1975:1418) dels att 25 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 215, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5 Företaget näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsid- kare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen. Första stycket skall tilllämpas även på reklamåtgärd som företages i nä- ringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

21 51 Om en intemationell överenskom- melse påkallar det skall 2 och 3 55 ]. tillämpas på televisionssändning Fån Sverige, även om sändningen endast kan tagas emot i annat land, 2. inte tillämpas på televisionssänd- ning från annat land.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

lFörutvarande 21 & upphävd genom 1980z233.

• Sida 19
•  Original

Bilaga 2

2 Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966:755) Härigenom föreskrivs att 11 och 19 55 radiolagen (1966:755)1 skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

115

En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till att fånga uppmärksam- heten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i te- levisionsprogram som huvudsakli-. gen vänder sig till barn under 12 år.

I annonser med reklam som sänds under annonstid i televisionen får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i te- levisionsprogram som huvudsakli- gen vänder sig till barn under 12 år.

19 52 Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller före- skriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller för- bjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om

1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller an- nars av en rundradiosändning eller

2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgransk- ning eller sändningsförbud ifråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomSt eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringsla- gen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen (1988:1604).

lLagen omtryckt 1991:1066. 2Senaste lydelse 199112028.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringsla- gen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen (1988:1604). Marknadsföringslagen gäller också i fråga om reklamåtgärd

• Sida 20
•  Original

Bilaga 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som företages i näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 21
•  Original

Sammanställning av remissyttrandena över ' Prop- 1992/93!110 Marknadsföringsutredningens delbetänkande (SOU Bilaga 3 1992:49) EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen i den del som berör EG-direktivet om Vilseledande reklam

Remissinstanserna

Efter remiss av Marknadsföringsutredningens delbetänkande (SOU 1992:49) EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen har yttrande av- getts av

Justitiekanslern

Göta hovrätt Kammarrätten i Göteborg Kommerskollegium

Socialstyrelsen

Läkemedelsverket

Barnmiljörådet

Statskontoret Riksrevisionsverket Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund Radionämnden

Kabelnämnden

Marknadsdomstolen

Konkurrensverket

Konsumentverket

Radiolagsutredningen Landsorganisationen i Sverige Tjänstemännens centralorganisation Industriförbundet — Sveriges Industriförbund Grossistförbundet Svensk Handel Köpmannaförbundet — Sveriges Köpmannaförbund Företagarna — Företagarnas Riksorganisation Svenska Handelskammareförbundet Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté Konsurnentvägledarnas förening Sveriges Reklamförbund Sveriges Marknadsförbund

Svenska Journalistförbundet Annonsörföreningen Sveriges Radio AB Nordisk Television AB (TV 4) FilmNet International Holdings AB Läkemedelsindustriföreningen Bilindustriföreningen Husmodersförbundet Hem och Samhälle Riksförbundet Rädda Barnen 21

• Sida 22
•  Original

Bilaga 3

Riksförbundet Hem och Skola. Yttrande har också kommit in från

Skellefteå kommun, konsumentnämnden Skellefteå socialdemokratiska arbetarekommun Sveriges frikyrkoråd, De fria kristna samfundens råd och Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet Toy Manufactures of Europe KonsumentLuleå, konsumentnämnden.

Sveriges akademikers centralorganisation, KabelVision KB och Svenska Bryggareförcningen har avstått från att avge något remissyttrande.

Sammanfattning av remissutfallet

De flesta remissinstanser som uttalat sig över utredningens förslag när det gäller anpassningen av lagstiftningen till direktivet om vilseledande reklam tillstyrker eller har i huvudsak inget att invända mot dessa. Ingen remissin- stans avstyrker förslaget i denna del.

Närmare synpunkter

Justitiekanslern:

Från nationell svensk synpunkt är det enligt min mening angeläget att hävda den tolkning av EG-direktivet om vilseledande reklam som utredningen har lagt fram i avsnitt 3.5.1. Det förbud mot censur som hos oss har grundlags- fästs i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bör upprätt- hållas som en konstitutionell princip inför vilken andra hänsyn får stå till- baka.

Den i direktivet skymtande tanken att av hänsyn till konsumenter och nä- ringsidkare införa förhandsgranskning av reklam bör alltså för Sveriges del awisas såsom oförenlig med våra grundlagar. En fara med en sådan ordning är också att den skulle kunna följas av beslut om förhandsgranskning även av andra i och för sig angelägna hänsyn.

Jag noterar med tillfredsställelse att utredningen har redovisat goda skäl för sin uppfattning om innebörden av reklamdirektivet på den punkt jag nu har berört och vill endast tillfoga att det även torde vara möjligt att söka stöd i art. 10 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för den slutsats till vilken ut- redningen har kommit.

Göta hovrätt:

EG-direktivet om vilseledande reklam har som utredningen framhåller (s. 40) ett vidare tillämpningsområde än den svenska marknadsföringslagen därigenom att direktivet omfattar även inköpsfrämjande åtgärder. Utred— ningen föreslår att ett tillägg görs i 2 5 marknadsföringslagen och en m'otsva- rande följdändring i 195 radiolagen. Huvudbestämmelsen i marknadsfö-

• Sida 23
•  Original

tingslagen skulle därigenom bli tillämplig också på inköpsrelaterad reklam. Prop. 1992/931110 Utredningen motiverar ändringsförslaget med att Sverige kommer att vara Bilaga 3 skyldig att kunna ingripa mot reklam i samma omfattning som följer av EG- direktivet. Däremot tycks utredningen inte ha undersökt ivad mån ingripan- den faktiskt gjorts mot inköpsfrämjande reklam inom EG och om det också finns ett praktiskt behov av en ändring av den svenska lagstiftningen. Det nu anförda innebär emellertid inte att hovrätten ställer sig avvisande till den föreslagna ändringen i sak. Med hänsyn till lagtextens nuvarande utformning bör det inte komma i fråga att marknadsdomstolen i stället vid behov med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden utsträcker lagens tillämpning till att också omfatta inköpsfrämjande åtgärder (jfr s. 41 f).

Hovrätten ställer sig sålunda positiv till att generalklausulen i marknads- föringslagen får omfatta också inköpsfrämjande åtgärder. Utredningen har föreslagit den lagtekniska modellen att ett extra stycke fogas till 2 5, och mo- tivet för detta är att utredningen säger sig inte vilja omdefiniera begreppet marknadsföring (s. 41). Hovrätten vill först påpeka att lagen efter ändringen får ett vidare tillämpningsområde än marknadsföring i nuvarande mening och att detta under alla förhållanden bör komma till uttryck i lagens rubrik och i dess 1 5. Hovrätten ifrågasätter också om inte lagstiftningstekniken är något primitiv. Det är ju trots allt ett faktum att lagen, om den föreslagna ändringen genomförs, omfattar två begrepp, dels marknadsföring i 3 och 6 55, dels ett vidare begrepp i 2 5 som omfattar även inköpsfrämjande åtgär- der. Ett alternativ är att utforma lagtexten i 2 5 i enlighet med vad utred— ningen om illojal konkurrens föreslog (se 5. 41). Det förhållandet att andra bestämmelser som sitt tillämpningsområde enbart har marknadsföring där- för att en vidare tillämpning inte är nödvändig föranleder inte till annan be- dömning.

Socialstyrelsen:

De i betänkandet framlagda förslagen rör lagstiftning som inte faller under Socialstyrelsens verksamhetsområde. Styrelsen vill dock framhålla att de föreslagna ändringarna av den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen synes vara nödvändiga för att lagstiftningen skall uppfylla kraven i bl.a. de två EG- direktiven om vilseledande reklam och om TV-sändning till allmänheten. Socialstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag.

Marknadsdomstolen:

Marknadsdomstolen ansluter sig till utredningens bedömningar beträffande anpassningen till direktivet om vilseledande reklam — — —. Marknadsdomsto- len delar utredningens uppfattning att gällande lagstiftning i allt väsentligt uppfyller de krav som ställs av reklamdirektivet. Domstolen instämmer även i bedömningen att direktivet inte kräver att det införs en bestämmelse om ingripanden mot ännu inte publicerad vilseledande reklam. En sådan be- stämmelse skulle, som utredningen anför, kräva ändringar i svensk grundlag. Domstolen tillstyrker också utredningens förslag att det f.n. inte införs reg- ler om beriktigande av vilseledande reklam. 23

• Sida 24
•  Original

Med hänvisning till direktivets definition i artikel 2.1 av begreppet ”re- Prop. 1992/93:110 klam” föreslår utredningen att generalklausulen i 2 5 marknadsföringslagen Bilaga 3 ändras så att den även kommer att omfatta s.k. inköpsreklam. Marknads- domstolen instämmer i uppfattningen att det nu är tid att ändra 2 5 mark- nadsföringslagen i enlighet med utredningens förslag. Möjligen kan änd- ringen göras på ett lagtekniskt enklare sätt genom ett tillägg i paragrafens första stycke.

Konsumentverket:

Konsumentverket tillstyrker i huvudsak marknadsföringsutredningens för- slag rörande genomförandet av direktivet om vilseledande reklam. — — —

Enligt marknadsföringsutredningens uppfattning (s. 39f) tillgodoser den nu gällande lagstiftningen i huvudsak väl de krav som ställs av direktivet om vilseledande reklam.

Konsumentverket delar denna utredningens uppfattning. Direktivet inne- håller till stor del allmänt hållna bestämmelser av samma karaktär och inne- håll som marknadsföringslagens (MFLs) generalklausul (25). Att 25 MFL ger ett längre gående konsumentskydd mot otillbörlig marknadsföring är väl förenligt med direktivets minimikaraktär. — — —

Marknadsföringsutredningen föreslår (s. 40 ff) att generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 5 MFL byggs ut till att omfatta också reklamåt- gärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst, eller annan nyttighet samt att radiolagens censurförbud anpassas i enlighet där- med.

Konsumentverket anser liksom utredningen att anpassning i detta hän- seende är nödvändig och att den bör framgå genom ändringar i lagtexterna. Det kan dock, särskilt med hänsyn till den ringa betydelse förändringarna i praktiken kommer att få, ifrågasättas om ändringen i MFL kräver ett helt nytt stycke. Det skulle kunna vara tillräckligt att efter orden ”vid marknads- föring” i inledningen till 25 MFL skjuta in ”eller efterfrågan”. — — —

Marknadsföringsutrcdningen anser (s. 42 ff) inte att den svenska avgräns- ningen av marknadsföringsområdet mot yttrandefrihetsområdet i praktiken är något problem. Konsumentverket delar den uppfattningen. — — —

Marknadsföringsutredningcn finner (s. 441) att direktivet inte innehåller något krav på att en domstol skall kunna ingripa mot reklam redan innan den har publicerats. Konsumentverket ansluter sig till detta. — — —

Marknadsföringsutredningen anser (s.45f) inte att direktivet innehåller något krav på regler om beriktigande av reklam.

Konsumentverket delar utredningens uppfattning. Frågan bör dock, som utredningen antyder, övervägas ytterligare i marknadsföringsutredningens fortsatta arbete.

Lal1dsorganisationen i Sverige:

LO stöder utredningens uppfattning att anpassningen av marknadsföringsla- gen till EES-avtalet kräver små ändringar. LO instämmer i förslagen beträf- fande52MFL —— —. 24

• Sida 25
•  Original

Tjänstemännens centralorganisation: Prop. 1992/93:110

TCO delar utredningens uppfattning att 2 5 MFL bör byggas ut dels för att Bilaga 3 överenstämma med motsvarande EG-regler, dels därför att det skulle vara till en viss fördel för konsumenterna och allmänt främja redlighet i företa- gens beteende på marknaden.

Industrrförbundet — Sveriges Industn'förbund:

Betänkandet är enligt förbundets mening förtjänstfullt och vi tillstyrker där- för de ändringar av marknadsföringslagen, radiolagen och lagen om kabel- sändningar som föreslås. — — —

Genom tillägg till dessa bägge bestämmelser [25 marknadsföringslagen och 19 5 radiolagen] görs respektive lag tillämplig även på reklam vid inköps- verksamhet. Förbundet delar utredningens bedömning att en sådan utvidg- ning av de bägge lagarna är nödvändig enligt EES-avtalet.

I avsnittet 3.4.1. ”Inköpsreklam mm” finns ett utförligt resonemang om tekniken för att genomföra den aktuella vidgningen av lagarnas tillämp- ningsområde. Såsom utredningen framhåller hade det varit möjligt att ge be- greppet ”marknadsföring” i lagstiftningen en vidare innebörd än det har idag. Härigenom skulle ordet ”marknadsföring” komma att stå i bättre över- ensstämmelse med det ekonomiska språkbruket. Skillnaden mellan lagstift- ningens definition och det ekonomiska språkbruket har emellertid enligt för- bundets erfarenhet inte medfört några egentliga praktiska problem. Vidare förekommer ordet ”marknadsföring”, med en enhetlig betydelse, i en rad olika lagar. En omdefinition av begreppet ”marknadsföring” i lagstiftningen skulle därför inte bara vara tämligen komplicerad utan också, under en san- nolikt längre övergångstid, medföra en hel del förvirring och osäkerhet rö- rande räckvidden och innebörden av flera marknads- och konsumenträtts- liga lagar. Den av utredningen valda tekniken med ett tillägg att lagarna även gäller inköpsreklam och liknande är därför att föredra.

Köpmannaförbundet — Sveriges Köpmannaförbund:

När det gäller anpassningen till EG-direktivet om vilseledande reklam in- stämmer förbundet i utredningens uppfattning att nu gällande lagstiftning väl tillgodoser de krav som ställs av EGs direktiv. MFLs generalklausul täcker mer än väl EG-direktivets krav. Det innebär ej heller krav på regler om beriktigande av reklam. Förbundet anser det dock lämpligt att denna fråga övervägs ytterligare i utredningens fortsatta arbete.

Konsumertn'ägledamas förening:

För att kunna trygga efterlevnaden av den EES-anpassade marknadsförings- lagen vill föreningen betona vikten av att det finns aktiva konsumentvägle- dare i landets kommuner och att Konsumentverket ges erforderliga resurser för att bevaka efterlevnaden av lagen.

• Sida 26
•  Original