SOU 1992:49

EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen : delbetänkande

Genom beslut den 8 augusti 1991 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Wallström att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över marknadsföringslagen samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredningen.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 4 september 1991 professorn Ulf Bernitz till särskild utredare.

Som sakkunniga förordnades samtidigt ställföreträdande konsument- ombudsmannen Per Eklund, departementsrådet Ann-Christin Nykvist, hovrättsassessom Lars Schuer och direktören Anders Stenlund.

Ann-Christin Nykvist entledigades från sitt uppdrag den 10 december 1991. Samtidigt förordnades hovrättsassessom Robert Schött som sakkun- nig.

Att som experter biträda utredningen förordnades den 13 september 1991 tf. professorn Marianne Levin, juris doktorn Sten Tengelin och konsumentvägledaren Eva Tunhammar Hahn.

Till sekreterare förordnades den 6 september 1991 hovrättsassessom Tor Bergman och den 14 februari 1992 hovrättsassessom Ingalill Lindblom.

Utredningen har antagit namnet Marknadsföringsutredningen. Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen.

Per Eklund har avgett ett särskilt yttrande. 1 övrigt är betänkandet enhälligt och avgivet med instämmande av experterna.

Stockholm i maj 1992

Ulf Berni tz /Tor Bergman

Ingalill Lindblom

Förkortningar

EEG EES EFTA EG HD ICC KO MD MFL NJA OJ Prop. RF rskr. SFS SOU TF YGL

Europeiska ekonomiska gemenskapen Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde Europeiska frihandelssammanslutningen Europeiska gemenskaperna Högsta domstolen

International Chamber of Commerce Konsumentombudsmannen Marknadsdomstolen Marknadsföringslagen ( 1975: 1418) Nytt juridiskt arkiv, avd. 1 Oilicial Journal

Regeringens proposition Regeringsformen

Riksdagens skrivelse Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar TryckfrihetsförordningenYttrandefrihetsgrundlagen

Sammanfattning

Betänkandet handlar om vilka förändringar som bör göras i den marknads- föringsrättsliga lagstiftningen med hänsyn till EES-avtalet mellan de Euro- peiska gemenskaperna (EG) och medlemsländerna i EG samt Sverige och övriga länder, som tillhör frihandelssammanslutningen EFTA. Inom ra- men för detta avtal kommer Sverige att vara skyldigt att uppfylla kraven i bl. a. direktiven (84/450/EEG) om vilseledande reklam och (89/552/EEG) om TV-sändningar till allmänheten. Direktiven finns i bilagorna 3 och 4.

Den svenska lagstiftningen tillgodoser på det hela taget kraven enligt direktivet om vilseledande reklam. I viss utsträckning krävs dock att gällande regler justeras.

Direktivet om TV-sändningar tilldrar sig i det här sammanhanget in- tresse beroende på bestämmelserna om TV-reklam och sponsring (ar- tiklarna 10-2 1 ). När det gäller detta direktiv är anpassningsfrågoma något mer komplicerade än i fråga om direktivet om vilseledande reklam.

Ändringar i marknadsföringslagen

Marknadsföringslagens huvudbestämmelse är generalklausulen mot otill- börlig marknadsföring (2 & MF L). Den omfattar näringsidkares avsättnings- främjande åtgärder men inte inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas ”bakåt” mot t. ex. leverantörer eller kreditgivare.

Uttrycket reklam i direktivet om vilseledande reklam täcker emellertid alla framställningar som syftar till att främja marknadstillgången på varor eller tjänster. Det omfattar därför både avsättningsfrämjande reklam och inköpsreklam och liknande. Med hänsyn härtill föreslås att 2 & MFL kompletteras så att vad som där sägs om otillbörlig marknadsföring också skall tillämpas på reklamåtgärder som företas i näringsverksamhet vid e terfrågan av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet (se avsnitt 3.4.1).

1 sin praxis rörande generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring har Marknadsdomstolen utvecklat den s.k. lagstridighetsprincipen. Principen innebär att domstolen kan anse att en marknadsföringsåtgärd som strider mot en bestämmelse i speciallagstiftning även är otillbörlig i generalklau- sulens mening. En stor del av harmoniseringsbehovet vad gäller direktivet om TV-sändningar kan enligt utredningen tillgodoses med hjälp av gene- ralklausulen mot otillbörlig marknadsföring.

Ett tillgodoseende av harmoniseringsbehovet på detta sätt kräver dock att den territoriella räckvidden för generalklausulen anpassas till TV- direktivet.

TV-direktivet är baserat på den s.k. sändarlandsprincipen, som innebär att vad som i sändarlandet är lagenligt och direktivenligt programinnehåll skall få spridas fritt utanför detta lands gränser och att det är förbehållet sändarlandet att vidta åtgärder mot sändningar som inte följer reglerna.

Såsom TV-direktivet är utformat aktualiserar det att den territoriella räckvidden för generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i tillämp- ningen både kan snävas in och utvidgas. Utredningen föreslår därför att det för televisionssändningar införs en särskild bestämmelse i MFL, 21 5. Enligt paragrafen skall, om en internationell överenskommelse påkallar det, 2 och 3 Gå MFL

I . tillämpas på en televisionssändningfrän Sverige, även om sändningen endast kan tas emot i ett annat land,

2. inte tillämpas på en televisionssändning från ett annat land. Med en internationell överenskommelse förstås framför allt EES-avtalet och den europeiska konventionen om gränsöverskridande television, som Sverige undertecknat men ännu inte ratificerat.

De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 4.7.

Ändringar i den radiorättsliga lagstiftningen

Direktivet om TV-sändningar innebär att det står ett EG-land fritt att kräva att programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer preciserade eller strängare regler än direktivets. Ett lands handlingsfrihet är emellertid inte obegränsad.

Romfördraget mellan EG:s medlemsländer förbjuder att ett land inför inte bara kvantitativa importrestriktioner utan också ”alla åtgärder med motsvarande verkan” (artikel 30). I EES-avtalet finns en motsvarande reglering.

En av de år 1991 tillkomna reglerna för den svenska marksända televi- sionen innebär att en annons med reklam inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år (1 l 5 första stycket radiolagen). En likalydande förbudsregel har härefter införts i lagen (1991: 2027) om kabel- sändningar till allmänheten.

EG-kommissionen har med hänsyn till handelshinderaspekterna upp- märksammat nationella förbudsbestämmelser av det slag som 11 & första stycket radiolagen representerar. På föranstaltande av kommissionen in- skränkte Grekland i mars 1991 ett där tidigare gällande TV-reklamförbud för barnleksaker till att gälla enbart krigsleksaker.

Utredningen konstaterar att det av motiven till 1991 års svenska lagstift- ning om reklam i marksänd TV framgår, att den inte utformades med något systematiskt beaktande av EES-rättens krav. Det föreliggande total- förbudet mot TV-reklam till barn under 12 år utgör enligt utredningen otvivelaktigt ett handelshinder enligt artikel 1 l i EES-avtalet (EES-avtalets motsvarighet till artikel 30 i Romfördraget).

Utredningen gör även bedömningen att detta förbud sannolikt inte låter sig försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES- avtalet. Därför föreslår utredningen ett upphävande av bestämmelserna i I] 5 första stycket radiolagen och II 5 första stycket lagen om kabelsänd- ningar till allmänheten. Som utredningen påpekar kommer TV-reklam när det gäller barn alldeles bortsett från dessa förbudsregler att vara omgärdad av mycket väsentliga spärrar.

Bl. a. erinras om regeln i l 1 5 andra stycket radiolagen, enligt vilken det

i annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Utredningen pekar också på en annan ny regel i radiolagen, nämligen att annonser med reklam inte får förekomma ome- delbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Något borttagande av dessa regler föreslås inte.

De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 5.4. Efter en ändring i radiolagens censurförbudsparagraf (19 &) år 1991 har Marknadsdomstolen rätt att förbjuda otillbörlig reklam i radio och TV, dock endast i fråga om näringsidkares avsättningsfrämjande åtgärder. Utredningen föreslår att paragrafen kompletteras så att domstolen även skall kunna förbjuda otillbörlig inköpsreklam och liknande i radio och TV. Förslaget är en följd av ändringsförslaget om att vad som i 2 & MFL sägs om otillbörlig marknadsföring också skall tillämpas på reklamåtgärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet (se avsnitt 3.4.1).

Lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)

Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1975: 1418) dels att 2 5 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 21 5, av följande lydelse.

Nu varande lydelse F äreslagen lydelse

2 &

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god allärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsid- kare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Första stycket skall tillämpas även på reklamåtgärd som företages i näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

21 51

Om en internationell överens- kommelse påkallar det skall 2 och

3 55

I. tillämpas på televisionssänd- ning från Sverige, även om sänd- ningen endast kan tagas emot i an- nat land,

2. inte tillämpas på televisions- sändning från annat land.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

' Förutvarande 21 & upphävd genom 1980: 233

Lag om ändring i radiolagen (1966: 755)

Härigenom föreskrivs att 11 och 19 55 radiolagen (1966:755)l skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115

En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till att fånga upp- märksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsak- ligen vänder sig till barn under 12 år.

I annonser med reklam som sänds under annonstid i televisio- nen får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträ- dande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

19 52 Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om

1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller annars av en rundradiosändning eller

2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen (1991: 2027) om kabelsändningar till allmänheten.

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det- samma som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands- granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990: 886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringsla- gen (1975: 1418), lagen (1978: 763) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmel-

' Lagen omtryckt 1991: 1066 2 Senaste lydelse 1991 : 2028

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringsla- gen (1975: 1418), lagen (1978: 763) med vissa bestämmelser om mark- nadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmel-

ser om marknadsföring av tobaks- ser om marknadsföring av tobaks- varor och produktsäkerhetslagen varor och produktsäkerhetslagen

(1988: 1604). (1988: 1604). Marknadsföringsla- gen gäller också i fråga om reklam- åtgärd som företages i närings- verksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991 : 2027) om kabelsändningar till allmänheten

Härigenom föreskrivs att 11 5 lagen (199112027) om kabelsändningar till allmänheten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 1 & En annons med reklam som sänds under annonstid i en televisions- sändning får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

1 annonser med reklam som sänds under annonstid i en televisionssänd- ning får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträ- dande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

' Ändringen innebär att första stycket upphävs.

1 Inledning

1.1. Sverige och EG

År 1990 inleddes formella förhandlingar mellan EG och samtliga sju EFTA-länder, bland dem Sverige, om ett avtal gällande ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Avtalet undertecknades den 2 maj 1992. Trots att avtalet blivit försenat är målsättningen fortfarande att det skall träda i kraft vid årsskiftet 1992/93, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad börjar fungera fullt ut. Det kan emellertid inte uteslutas att ikraftträdandet kommer att ske vid en senare tidpunkt.

Om EES-avtalet träder i kraft kommer resultatet att bli att det upp- kommer fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital inom hela det område som upptas av EG: s och EFTA:s medlemsländer. Men målsätt- ningen med EES-avtalet sträcker sig längre än så. Den är också att utveckla och bredda samarbetet inom angränsande områden, såsom miljö, forsk- ning, utbildning och konsumentskydd. Meningen är att det inom hela EG-EFTA-området skall gälla enhetliga regler och att dessa till sin huvud- sakliga del skall bestå av relevanta delar av EG:s i dag existerande regel- verk (l'acquis communautaire). De aktuella EG-reglerna avses alltså bli integrerade i EES-avtalet så att de kommer att gälla också i EFTA-länderna och i relationerna mellan EG och EFTA-länderna.

Sverige har även — efter beslut av regeringen den 14 juni 1991 — ansökt om medlemskap i EG.

1.2. Utredningsuppdraget i den nu aktuella delen

Regeringens uppdrag till utredningen är att se över MFL. I en första etapp skall överväganden och förslag redovisas rörande vad som krävs för en anpassning till EES-reglerna. Regeringens direktiv till utredningen finns i bilaga I .

Det aktuella uppdraget underlättas av att MFL redan i stort sett följer internationellt vedertagna normer på reklamområdet. Det främsta skälet härtill är att lagens huvudbestämmelse — generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring (2 & MFL) — bygger på den normbildning som näringsli- vets egna organisationer utvecklat. När det gäller dessa normer intresserar i det här sammanhanget främst de Grundregler för reklam, som Interna- tionella Handelskammaren (ICC) har antagit. ICC-reglernas nu aktuella lydelse, som beslutades år 1987, finns i bilaga 2.

ICC-reglerna har haft betydelse också för EG:s arbete. EG: s viktigaste och mest heltäckande instrument på reklamområdet är direktivet (84/450/EEG) om vilseledande reklam. Det finns i bilaga 3. Inte minst mot bakgrund av den ekonomiska betydelse som TV-reklamen har i de länder som tillhör EG finns det också anledning att uppmärksamma det särskilda direktivet (89/552/EEG) om TV-sändningar till allmänheten. Detta direk-

tiv finns i bilaga 4. Översättningarna till svenska av direktiven är prelimi- nära.

Sverige kommer inom ramen för EES-avtalet att vara skyldigt att upp- fylla kraven i båda de nämnda direktiven (bilaga 19 resp. bilaga 10 till avtalet).

Direktivet om vilseledande reklam är övergripande och omfattar all reklam oavsett reklammedium, således också t. ex. TV-reklam. MFL ut- trycker emellertid högre ambitioner än direktivet, eftersom lagen vill motverka inte endast vilseledande reklam utan också andra reklamåtgär- der som är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare. Om detta direktiv kan därför redan här sägas, att nuvarande lagstiftning väl tillgodo- ser de uppställda kraven och att det endast är på några mera perifera punkter som direktivets utformning motiverar en närmare granskning av lagstiftningsbehovet.

I fråga om direktivet om TV—sändningar är anpassningsfrågoma något mer komplicerade.

] det här sammanhanget tilldrar sig detta direktiv intresse beroende på bestämmelserna om TV-reklam och sponsring (artiklarna 10-21). Direkti- vet handlar emellertid även om annat, t. ex. om andelen europeiska pro- gram och om en genmälesrätt eller motsvarande för fysiska och juridiska personer. På grund av EES-avtalet måste Sverige självfallet uppfylla alla de aktuella kraven. Det till utredningen lämnade uppdraget får dock anses vara begränsat till direktivets bestämmelser om reklam och sponsring.

Trots detta kan det inte undvikas att utredningen kommer in på vissa frågor som ligger vid sidan av marknadsföringsområdet. Det har att göra med televisionens särskilda egenskaper som massmedium, bl. a. det förhål- landet att TV-sändningar numera i stor utsträckning sker via satelliter i rymden. Det finns därför anledning att ägna förhållandevis stor uppmärk- samhet åt anpassningen till TV-direktivet.

I sammanhanget bör påpekas att det för sändningar till satelliter ännu inte finns någon svensk lagstiftning. En sådan lagstiftning fordras med hänsyn till TV-direktivet. Hur denna skall utformas är emellertid en fråga, som det inte kan anses ankomma på utredningen att behandla.

Det råder emellertid stor saklig överensstämmelse mellan TV- direktivets föreskrifter och bestämmelserna i den europeiska konventionen om gränsöverskridande television (”TV-konventionen”), som bl.a. Sve- rige har undertecknat. Också för att Sverige skall kunna uppfylla konven- tionsförpliktelserna, krävs lagstiftning om sändningar till satelliter.

Frågan om ett svenskt tillträde till TV-konventionen behandlas för närvarande av Radiolagsutredningen (U 1985: 05). Enligt vad utredningen erfarit kommer Radiolagsutredningen att inom kort lägga fram ett betän- kande med förslag till lagstiftning som just gäller villkor för TV-sändningar till satelliter.

Utom de här nämnda EG-direktiven finns det ett antal andra direktiv som innehåller bestämmelser om reklam och marknadsföring. Ett exempel är direktivet (87/192/EEG) om konsumentkrediter, ändrat genom ett nytt direktiv (90/88/EEG). I detta finns mycket detaljerade regler om skyldighet för kreditgivare att informera om s.k. effektiv ränta. Dessa regler har

beaktats i regeringens proposition med förslag till ny konsumentkreditlag (prop. 1991/92: 83); de behandlas därför inte här.

På liknande sätt får det i fråga om åtskilliga andra varu- eller tjänsteslag anses ligga närmast till hands att eventuella frågor om reklam behandlas i samband med själva regleringen för just det varu- eller tjänsteslaget. Sådana särskilda reklamregler tas därför inte heller upp här.

Till reklamområdet hör även prisinformationsfrågorna. EG har här antagit direktivet (79/581/EEG) om konsumentskydd när det gäller pris- märkning av matvaror, ändrat genom ett nytt direktiv (88/315/EEG), och direktivet (88/314/EEG) om konsumentskydd när det gäller prismärkning av andra varor än matvaror. Vad som krävs för att tillgodose dessa direktiv har beaktats i prisinformationslagen (19912601), som trätt i kraft den 1 april 1992.

Det pågår ett arbete inom EG i fråga om bl. a. jämförande reklam och s.k. distansförsäljning, t.ex. genom nya elektroniska medier. I vad mån detta arbete kommer att leda till krav på anpassningsåtgärder i svensk rätt, kan inte överblickas för dagen. Saken kommer att tas upp i utredningens fortsatta arbete.

1.3. EES-avtalet

EES-avtalet omfattar dels en huvuddel med 129 artiklar, dels 47 protokoll och 22 bilagor med hänvisningar till ca 1 500 rättsakter som har integrerats i avtalet. Avtalet är det mest omfattande internationella avtal som något EG— eller EFTA-land har förhandlat fram. I två s.k. grönböcker från Utrikesdepartementets handelsavdelning har presenterats dels en prelimi- när översättning till svenska av avtalets huvuddel, dels hela avtalstexten på engelska inkl. protokoll, bilagor m.m.

Som har nämnts avses EES-avtalet medföra att det uppkommer fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital inom hela EG-EFTA- området.

Fri rörlighet för varor förutsätter att ett EES-land avhåller sig från att i förhållande till andra EES-länder införa inte endast kvantitativa import- och exportrestriktioner utan också åtgärder som har motsvarande verkan. EES-avtalets regler om fri rörlighet för varor har hämtats från i första hand Romfördraget mellan EG:s medlemsländer.

Liksom Romfördraget medger emellertid EES-avtalet undantag från principen om fri rörlighet under förutsättning att nationella åtgärder är nödvändiga för att tillgodose tvingande krav på skydd för t.ex. allmän ordning, säkerhet och hälsa. Till detta återkommer utredningen närmare i kapitel 5.

1.4. Betänkandets disposition

De företeelser som behandlas i EG-direktiven om vilseledande reklam och TV—sändningar till allmänheten utgör yttranden. Vid lagstiftning på re- klamområdet måste därför beaktas att yttrandefriheten och inforrnations—

friheten tillhör de fri- och rättigheter som skyddas av svensk grundlag. Med hänsyn härtill finns det anledning att relativt noga beskriva vad grundlag- stiftningen på yttrandefrihetsområdet innebär. Detta görs i kapitel 2.

Härefter följer i skilda kapitel utredningens överväganden rörande an- passningen till direktivet om vilseledande reklam (kapitel 3), direktivet om TV-sändningar till allmänheten (kapitel 4) och EES—avtalets huvudbestäm- melser (kapitel 5). Betänkandet avslutas med en kortfattad specialmotive— ring till de framlagda lagförslagen (kapitel 6).

2. Den svenska yttrandefrihetslagstiftningen

2.1. Regeringsformen

Enligt regeringsformen (RF, omtryckt 1991 21503) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet (2 kap. 1 5 första stycket RF). Yttrandefriheten beskrivs som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Med informationsfrihet avses friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.

RF :s yttrandefrihetsbegrepp är vidsträckt. Det omfattar t. ex. också den kommersiella reklamen.

I 2 kap. 12 och 13 55 RF finns föreskrifter av vilka framgår att riksdagen, under de förutsättningar som anges, får besluta om lagstiftning som be- gränsar yttrandefriheten och informationsfriheten. Härvid är att märka att friheten att yttra sig i näringsverksamhet delvis har en svagare ställning än yttrandefriheten i allmänhet. Med uttrycket yttranden i näringsverksamhet avses enligt förarbetena till regleringen inte uttalanden av opinionsbild- ningskaraktär utan endast den kommersiella reklamen (se prop. 1975/76:209 s. 109). Det sagda innebär att RF tillåter lagstiftning som begränsar möjligheterna att göra sådan reklam utan att några speciella hänsyn måste tas. Därmed ger RF inte något påtagligt materiellt skydd för den kommersiella reklamen. RF skiljer sig på denna punkt från den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vars garantier för yttrandefriheten i artikel 10 även omfattar ”commercial speech”, låt vara att det får anses att konventionen bereder den kommersiella reklamen ett svagare skydd än yttrandefriheten i allmänna angelägenheter.

Avslutningsvis bör anmärkas att RF:s bestämmelser om de begräns- ningar som får göras i yttrandefriheten inte har avseende på tryckfriheten. Här gäller i stället vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen. Numera är även att märka att RF:s berörda bestämmelser inte gäller beträffande friheten att yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupp- tagningar. Här gäller i stället vad som föreskrivs i yttrandefrihetsgrundla- gen (2 kap. 1 5 andra stycket RF).

2.2. Tryckfrihetsförordningen

2.2.1. Tryckfrihetsförordningens exklusivitet

Tryckfrihetsförordningen (TF, omtryckt 1991 : 1500) är av en annan karak- tär än föreskrifterna i 2 kap. 1, 12 och 13 55 RF. TF är nämligen, utom en grundlag, en detaljerad straff- och processlag till skydd för tryckfriheten. Av 1 kap. 1 5 andra stycket TF framgår att tryckfriheten såsom den

garanteras av förordningen syftar till att säkerställa ”ett fritt meningsut- byte och en allsidig upplysning”. Vidare framgår av 1 kap. 3 & TF att ingen kan dömas till straff eller skadestånd för missbruk av tryckfriheten i annat fall eller i annan ordning än TF föreskriver.

Förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen har behandlats i en rad lagstiftnings- och utredningssammanhang under det här århundradet. Se- nast togs frågorna upp av departementschefen i samband med 1988 års ändringar i TF (se prop. 1986/87:151 s. 45 ff.).

Departementschefen uppehöll sig bl. a. vid hur långt grundsatsen i 1 kap. 3 & TF om förordningens straff- och processrättsliga exklusivitet sträcker sig. Han påpekade att 1944 års tryckfrihetssakkunniga hade behandlat den frågan utförligt. Deras mening vari korthet att den då gällande 1812 års TF inte hade som sin uppgift att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. Begagnandet av trycket som ett medel i den enskilda närings- verksamhetens tjänst krävde inte grundlagsskydd. Därför borde inte heller i fortsättningen oredliga eller illojala yttranden och meddelanden krimina- liseras som tryckfrihetsbrott. De sakkunnigas mening vann anslutning i det fortsatta arbetet på en ny TF.

TF:s syfte begränsar således räckvidden av grundsatsen om förordning- ens straff- och processrättsliga exklusivitet, bl. a. på det sättet att reklamen i viss utsträckning anses kunna regleras i särskild ordning.

Enligt 1 kap. 9 & TF är dessutom förordningens tillämpningsområde uttryckligen begränsat i vissa avseenden. Bl. a. gäller utan hinder av TF vad i lag är stadgat om (punkt 1) förbud mot kommersiell annons, i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller to- baksvaror. Detta undantag från exklusiviteten tillkom år 1973.

Uttrycket kommersiell annons avser att markera var gränsen går mellan vad som omfattas av och vad som kan falla utanför TF ”så att journalisti- ken inte drabbas” (prop. 1973 :123 s. 46). Man brukar som bekant när det gäller tidningar skilja mellan annonser och redaktionell text. Den nu aktuella bestämmelsen i TF avser inte redaktionell text; denna är således i förevarande hänseende alltjämt tryggad av förordningens regler.

2.2.2. Censurförbudet

En central princip är att TF endast tillåter att tryckta skrifter blir föremål för repressiva myndighetsingripanden, dvs. sådana ingripanden som sker efter det att skriften har blivit i TF:s mening utgiven. Preventiva åtgärder från en myndighets sida godtas således inte.

Principen kommer till uttryck redan i 1 kap. 1 5 första stycket TF, som slår fast — med en frånä 86 i 1809 års regeringsform nästan ordagrant hämtad formulering — att med tryckfrihet förstås varje svensk medborga- res rätt att ”utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder” utge skrifter och att ”sedermera” inte kunna åtalas på grund av skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol.

Förbudet mot av myndighet eller annat allmänt organ ”i förväg lagda hinder” avser av historiska skäl främst censur, dvs. granskning av tryckta skrifter före deras utgivning och krav på särskilt tryckningstillstånd (im-

primatur) innan skriften utges. I 1 kap. 25 första stycket TF bestäms censurförbudet närmare: ”Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav må ej förekomma".

Mot bakgrund av vad TF föreskriver i det nu angivna hänseendet finns det anledning att lägga märke till hur generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring (numera 2 & MFL) bedömdes vid dess tillkomst år 1970. Förhållandet mellan generalklausulen och 1 kap. 2 5 första stycket TF togs nämligen upp av lagrådet (se prop. 1970157 5. 130 f.).

Lagrådet pekade särskilt på att möjligheten att meddela förbud mot otillbörlig marknadsföring inte inträder annat än som följd av ett visst slags förfarande från en näringsidkares sida. Förbudsåtgärden kunde från denna synpunkt sägas vara av mera repressiv än preventiv karaktär (jfr Eek, Nya tryckfrihetsförordningen s. 47). Lagrådet ansåg därför att vad som före- slogs om meddelande av förbud borde kunna godtas från tryckfrihets- rättslig synpunkt även utan tillägg till TF.

Den tryckfrihetsrättsliga situationen torde kunna sammanfattas så, att TF inte hindrar sådana ingripanden mot marknadsföring genom tryckta skrifter som kan ske med stöd av generalklausulen mot otillbörlig mark- nadsföring i 2 & MFL. Dock gäller som nämnts en särskild regel i TF — 1 kap. 95 — för att det skall stå klart att lagstiftning som förbjuder ett upprepande av reklam för alkohol och tobaksvaror inte strider mot TF. Samtidigt hindrar TF:s gällande lydelse införandet av sådan lagstiftning som skulle ge t.ex. Marknadsdomstolen rätt att beordra att viss reklam över huvud taget inte fick publiceras.

2.2.3. Det straffrättsliga ensamansvaret Gällande ordning

Censurförbudet i TF har nyss behandlats. En annan komponent i skyddet för det tryckta ordet mot ingrepp från det allmännas sida är systemet med s.k. ensamansvar. Reglerna om detta i 8 kap. TF innebär att normalt endast en person ansvarar straffrättsligt för skriftens innehåll. Ansvaret vilar i första hand på den särskilt utsedde utgivaren, om det är en periodisk skrift, och i annat fall på författaren (8 kap. 1 och 5 && TF).

För en periodisk skrift skall det därför finnas en utgivare, som utses av skriftens ägare (5 kap. 2 5 första stycket resp. 3 & första stycket TF).

Uppdrag att vara utgivare innefattar befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas däri mot utgivarens vilja. Inskränkning i utgivarens befogenhet är utan verkan (5 kap. 3 5 andra stycket TF).

Utgivarens bestämmanderätt omfattar också kommersiell reklam (se Marknadsdomstolens beslut 1974 :4 och prop. 1986/87:151 s. 51). Grun- den för detta är att utgivaren är ansvarig om skriftens innehåll skulle utgöra tryckfrihetsbrott och att även en rent kommersiell annons, som ingår i skriften, kan innefatta sådant brott.

TF saknar uttryckliga bestämmelser om en rätt till genmäle. Däremot finns vissa bestämmelser som understryker vikten av att rättelse sker. Främst bör nämnas 1 kap. 4 5 andra stycket TF, som lyder:

Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rätt- else, särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmän— hetens kännedom.

En annan bestämmelse som bör nämnas i detta sammanhang är 1 kap. 95 punkt 2 TF. Enligt denna bestämmelse gäller vad i lag är stadgat om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet av kreditupplysning, som innebär otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet eller som innehåller oriktig eller missvisande uppgift, om ersätt- ningsskyldighet för sådant offentliggörande samt om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift (kursiverat här). Bestämmelser om sådan rättelseskyl- dighet finns i 12 5 andra stycket kreditupplysningslagen (1973:1173).

Ytterligare en bestämmelse som berör vad som här diskuteras är 7 kap. 6 5 andra stycket andra meningen TF att, om den tilltalade fälls för förtal eller förolämpning i tryckt skrift, domstolen på yrkande kan förordna att domen skall införas i skriften.

Slutligen kan det vara motiverat att nämna att skadeståndslagen (1972 :207) innehåller en särskild regel om skadeståndets bestämmande då någon är skadeståndsskyldig med anledning av ärekränkning eller dylik brottslig gärning (5 kap. 6 5). I mål om sådan gärning kan den skadestånds- skyldige på yrkande av den kränkte efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Frågan om att införa en lagstadgad rätt till genmåle rn. m.

Av och till under 1900-talet har det diskuterats att i TF införa regler om en rätt till genmäle. Institutet rätt till genmäle härrör från fransk rätt (”droit de réponse”). Det innebär att en person som har omnämnts eller utpekats i ett massmedium, har rätt att i mediet publicera ett genmäle, oavsett om detta avser beriktigande av lämnade faktiska uppgifter eller bemötande av värdeomdömen. Beriktigande innefattar alltså den mera begränsade rätten att korrigera faktiska uppgifter till skillnad från värdeomdömen eller liknande.

Införandet av en lagstadgad genmälesrätt behandlades av 1944 års tryckfrihetssakkunniga i betänkandet (SOU 1947260) med förslag till ny TF. De sakkunniga fann inte skäl att föreslå någon genmälesrätt efter utländsk förebild. De påpekade att det torde vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar och tidskrifter i vidsträckt omfattning inför bemötanden och rättelser. De sakkunniga ansåg dock att det även i sådant hänseende borde ligga i utgivarens hand att bestämma över skrif- tens innehåll.

Däremot fann de sakkunniga det angeläget att oriktiga uppgifter rättades i behövlig omfattning. De föreslog därför en särskild regel som skulle gälla vid bestämmandet av påföljd för tryckfrihetsbrott (se lkap. 45 andra stycket TF). I det fallet skulle, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt beaktas om sådan rättelse på lämpligt sätt hade bringats till allmän- hetens kännedom.

I prop. 1948 :230 med förslag till tryckfrihetsförordning anslöt sig de- partementschefen till de sakkunnigas synpunkter (s. 114).

Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande med anledning av propo- sitionen (KU 1948130 5. 38) att skälen för införande av en genmälesrätt visserligen var värda beaktande, men att utskottet, mot vad departements- chefen anfört, inte ansåg sig böra lägga fram något förslag härom.

Senast har rätten till genmäle m.m. utretts av Massmedieutredningen i dess betänkande (SOU 1975 :49) Massmediegrundlag.

Enligt utredningen skulle en direkt reglering i grundlag av en genmäles- rätt erbjuda så stora lagtekniska och organisatoriska svårigheter, att det fick anses vara lämpligare att frågan överlämnades till pressens självsane- rande åtgärder.

Beträffande en lagstiftning om rättelse, ansåg utredningen att den själv- sanerande verksamheten från pressens sida borde kunna erbjuda väl så goda praktiska möjligheter till ett gott resultat som lagstiftningsåtgärder. Utredningens slutsats blev därför att särskild lagstiftning om rättelse inte borde införas.

Massmedieutredningens avvisande hållning till tanken på en reglering i grundlag av genmälesrätten i vidsträckt bemärkelse vann allmän anslut- ning bland remissinstanserna. Däremot var remissopinionen delad i fråga om införandet av bestämmelser om rättelse.

2.3. Yttrandefrihetsgrundlagen

Under hösten 1991 fattade riksdagen sitt andra och slutliga beslut om den nya yttrandefrihetsgrundlagen, YGL (prop. 1990/91 :64, KU21, rskr. 254, 1991/92:KU1, rskr. 2, SFS 1991:1469). Den nya grundlagen har trätt i kraft den 1 januari i år.

YGL omfattar yttrandefriheten i radio, TV, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. Den bygger på bärande principer i TF men är helt fristående i förhållande till TF.

YGL är för det första tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 6 5 första stycket YGL). Vad som här avses är marksändningar till allmänheten, däremot inte kommunikationsradio och liknande icke mass- mediebetonad användning av radiofrekvenser eller trådnät.

För det andra gäller vad som i YGL föreskrivs om radioprogram i allmänhet i fråga om program som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige (1 kap. 6 5 andra stycket YGL), t. ex. sändningar till en satellit som sker från svenskt territorium.

Enligt YGL :s portalbestämmelse är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor i vilket ämne som helst i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, frlmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar (1 kap. 1 5 första stycket YGL).

Yttrandefriheten enligt YGL har till ändamål att säkra ett fritt menings- utbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av grundlagen (1 kap. 1 5 andra stycket YGL).

Efter mönster av censurförbudet i 1 kap. 2 5 TF förbjuder YGL myndig-

heter och andra allmänna organ att i förväg granska något, som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en ljudupptagning. Inte heller får myn- digheter och andra allmänna organ utan stöd i grundlagen, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en ljudupptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänhe- ten (1 kap. 3 5 första stycket YGL).

Lika lite som TF godtar således YGL preventiva myndighetsingripan- den. Ett undantag gäller dock i fråga om offentligt visad film (1 kap. 3 5 andra stycket YGL). På det området finns ju sedan länge en förhandscen- sur. De nu gällande bestämmelserna finns i lagen (19901886) om gransk- ning och kontroll av filmer och videogram.

YGL föreskriver vidare, efter mönster av 1 kap. 3 5 TF, att myndigheter och andra allmänna organ inte utan stöd i grundlagen får ingripa vare sig mot någon person på grund av att han eller hon i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk eller mot själva programmet, filmen eller ljudupp- tagningen (1 kap. 4 5 YGL).

I vissa avseenden öppnar emellertid YGL möjlighet för en särskild reglering genom vanlig lag.

För det första hänvisas till bl.a. 1 kap. 9 5 TF (1 kap. 12 5 första stycket YGL). Denna hänvisning innebär bl. a. att det även i fortsättning en blir möjligt att i vanlig lag förbjuda kommersiell annonsering av alkohol och tobak.

Grundlagens andra öppning innebär att det i lag får meddelas föreskrif- ter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten (1 kap. 12 5 andra stycket YGL). I motsats till TF lämnar således YGL all annonsering utanför det skydd som ligger i den straff- och processrättsliga exklusiviteten.

YGL innebär att det för de nya medierna skapats generellt tillämpliga grundlagsregler, som ger uttryck för de tryckfrihetsrättsliga principerna om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheterna till kriminalise- ring samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury.

Nyordningen innebär att radioprogram och filmer skall ha en utgivare, att utgivare av radioprogram enligt vad som närmare föreskrivs i lag skall utses för varje program eller för hela eller delar av sändningsverksamheten och att utgivaren skall utses av den som bedriver sändningsverksamheten eller låter framställa filmen (4 kap. 1 5 YGL).

Utgivaren skall ha befogenhet att öva tillsyn över framställningens offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas i den mot hans vilja. Varje inskränkning i den befogenheten skall vara utan verkan (4 kap. 35 YGL). Bestämmanderätten för utgivaren gäller också i fråga om kommersiell reklam (prop. 1990/91 :64 s. 94).

Slutligen har i YGL tagits in bestämmelser som motsvarar TF:s i föregående avsnitt redovisade föreskrifter i 1 kap. 4 5 andra stycket och 7

kap. 6 5 andra stycket andra meningen (se 7 kap. 4 5 tredje stycket och 5 5 YGL).

2.4. Radiolagens censurförbud

Radiolagen (1966 :755, omtryckt 1991 :1066) har alltsedan tillkomsten slagit fast ett förbud för myndigheter och andra allmänna organ att censu- rera sändningar. Förebilden för förbudet har varit 1 kap. 2 5 TF. Bestäm- melserna om det radiorättsliga censurförbudet finns sedan den 1 juli 1991 i 19 5 radiolagen (tidigare 8 5).

Radiolagens censurförbud täcker ett större område än 1 kap. 3 5 YGL. Radiolagens regler gäller nämligen även andra sändningar än sådana som är riktade till allmänheten. Radiolagens censurförbud täcker t.ex. också kommunikationsradio och liknande icke massmediebetonad användning av radiofrekvenser eller trådnät.

Censurförbudet är olika utformat beträffande trådlösa sändningar (”ra- diosändningar”) och trådsändningar. I fråga om radiosändningar är lagen kategorisk: Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll (195 första stycket). När det gäller vissa trådsändningar, nämligen sådana som rör visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst och offent- ' lig tillställning, har censurförbudet inskränkts. Detta har att göra med rådande förhandscensur vad gäller offentligt visad film.

En inskränkning i censurförbudet är gemensam för radiosändningar och trådsändningar. År 1991 gjordes nämligen — som ett led i lagstiftningen om reklam i marksänd TV (se avsnitt 4.1) _ ett tillägg i radiolagen. Syftet med detta var att tillförsäkra Marknadsdomstolen rätt att att vid vite förbjuda upprepande av otillbörlig marknadsföring i ljudradio eller televi- sion (195 sjätte stycket). Tillägget anger att i fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975 :1418), lagen (1978 :763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978 :764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen (1988 : 1604).

Såvitt gäller kommersiell reklam har alltså numera censurförbudet i radiolagen samma räckvidd som censurförbudet i 1 kap. 2 5 TF anses ha. Det skulle emellertid bli nödvändigt att inskränka radiolagens censurför- bud, om det ansågs motiverat att ge t. ex. Marknadsdomstolen en rätt att ingripa med preventiva åtgärder mot reklam i radio eller TV.

|. || _ ;1'5' Jn'il't'lm' '.' 1— l||-ml '(”;MN'1!.3%|.I|||1;]'|1L1||1D%ljäwdf. mötts. än i: .Qiail |' |||| '.L'l.|' . ' | . ||C||||| ||| ||||..|1_|||'|||.| |:|1|-| |||. . ;: i. — | .|lDf || .| .|__ ||| ,.l . »- |]; ». = .. ],1 ". '.'."h-l "'i .'?' "

".."1' - '.. ' ' 1.7" 'tilttiatlöe n—s'=.'.|mL-i:9' b.!

:'1' ||'|" " ' '”'1I.. "&

| '|.'- '.'-"fn '|'"ltiu'1"u.mij] |tät11'3"1.|:.|' (Mill: "t'. :hmm:—. &(" Gryt-'|| rygg:-' J: 'mba' ' .I", P '."| |q.|en|'|'| 'i|filt"-'"r'1t1£.'||T'J '.|'t'.i| '|.' :11!||1.'s_|l.'.|.|.""16414N19101|.m'::1 II:: filfmsia

|||

:"t'.|.|- åå |H-.|1T;.|—|.qti=. 1 ' .||:1||||,||.|l "itf”lu' |:". nobla t va,;ni. | '_'. mer:

"" ?".”le |i|.lHL'l|i||.'. '.: |'.J.»F.—"|'t1u_ :*trllgitfaf'i' uu: u öwliln'ill'll -" ';L-1'1-'|"'.ielart|| "||||_ ",|.||||| || '|',.|' |.| ] . ||| .%ijgitn ”15:31:11. um 501": ull?-152011?" 'l'ål' |'|.l"" 'ibfl'ttrvt': sm.". || ::::t'ati bedrölu- m: nu]: .::in

_ ||| ]||WPJMPQ "lightnlilålä? ml.'||'|:; t ”LHQl'ngfl'thn "Fi ?r. '-"."."371111t_:'b""$l'| "|; '|'||||'..' .MJ-l .g' .'| |,-.]l,.|ltll ludwcåiiwgw .. %ch .:qä' "',:iftium'lr |'f .'_ fli: :s” ' Ul.? l'lll'lflj:|" l|| 'US'IJ'Ö' .lfitillrfllllå=|.q|1| 13141 amana! 11:31 Ulbtterl' |'|11'.._Jl; t| ||.l" C.:—.

' " .”; t. . ' - .. en :...-.u- » ».

] '|.-'if". lll-"lå ' "tällä! möt-nm kampen-..:: imagigwy' :- 1'11_Mgl'r*||f!-ri ._1

|| .|| natt?. - ' ||; ng)"; ' ' vugirinhnäzhliriilto("':nyuinl Html:

.|L|&||||||..r'"i" " (.|| niia'fgmmåutlch' ggr.-iw. darliklrfhbullf: ::lzzi 703310)!

||||gi|. iL' MMJFWl'm'JJU'h' ' ur. stil m:i..t1a—x>.el:nstlrö' Miriam Fit till:: | Jan.-:::] ? lltlåmtlpu' du bmw.—i år: _,hwrimiiawbm ng. Minute"? |?1l")1'||| :lm

IT'|]1 lm 'tis I|.|:.-'.-'|_lri=.'|'1'.'ri JSHNWOFAWU ':41'111 militum 111911 11:31:51... muta "' in 45111" 'l_|_ ]?.1"'.-.' .:trrrnr..- '|.. 51.131,” ,'rmwxwl'q'7dqu 21.11.1175 5]r'1'|?.' . '|Ö'1

'--»|,.|'|'|;||'7-'|'_T| 11:13: |'Hb1314#_ ut”! 81'0.91,m1|i...||. 5141:an ha: ml gmnltiå.- 111! 311 ..- -'. ||| .tl|lflihf—rt.'t|.gt|'itt:li|1|1 | Mig lukt 10.70 u:»bnnri'v- ' '.tlJtItzl'rtä'i

. l

M:s—'|| | thtft' gäp'il'ftwi l|u-1. 1151 | ”färgen iåialvudröinguui g;|.:|t||1:1';1larii ::":1 .||! 'full-. bf't't'i: ',1u.- . mil.—d:r. get.: om 11:01 1:'- Jmfih'lbli man

'i' .. ' '|'|&j||—1-.|g,|ä|h' ri: |11Jl' bruna./115.111) Ahl. isn't.? J,: m i n:..ui. r-io ' ' %&gui-QMQWI ' um &WHÄ mangan.: ni nu a' Jet. tm. |-"f_|.mj'5'|t—|_W Montt. 1,11 ”t' tal». uirwglgådmlo,m '.'bf .:nwir_-]!1.i_»',l'_it"f' '_31'1IFW|WH |.|.. ”|an 'r'lluilå'i'ä. QM| Mål.-atv. 513131.” |'|1'll ji? _ mi...: ism—|: tai-| 13.931. lag::nötabcnzhw :::—maa: jmf.: ulliig ||å:-a'i;l hb'unhletl |:" :||: anilf'lembhaitf mHthammmm am. .lrjtf'. 3.42 'Wii'-Ttål*m naiv han: nat: 111011 -- aiming -.3"813.1|j—]mgelmrho>litzi Juho q tba

Nuit?” mausi nm1ww'w11ä "'th . Watt emm matrim _. sig & lli' biträtt-m 'E'Tmlä "tf-"Q |||an

&”!!!th

..r-Is. ii...||:||||rl|illl'rlinminI !. ..u't lugn—'i” lil-l "l...-' Emm-nulmskull' | 1:1th TW "|'|" IEI!!! m |.|—1 ||. ""I-l. r-I: ma...-tm: TI": :' ' | m II)-ultra: 11.11 |

3 Anpassningen till EG—direktivet om vilseledande reklam

3.1. Marknadsföringslagen 3.1 .1 Allmänt

MFL har till ändamål dels att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster eller andra nyttighe- ter, dels att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare ([ å).

MFL:s viktigaste regler är tre generalklausuler som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare skall iaktta i sin marknadsföring. Generalklau- sulerna behandlar otillbörlig marknadsföring (2 g), informationsskyldighet (3 5) och produktotjänlighet (4 5). Det ankommer på Konsumentverket/ Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsdomstolen att tillämpa dessa regler.

Lagen innehåller också tre straffsanktionerade föreskrifter (6—8 åå). 6 & gäller uppsåtlig användning av vilseledande framställning vid marknads- föring, medan 7 och 8 åå behandlar mera speciella företeelser. I detta sammanhang intresserar endast 6 &. Tillämpningen av strailbestämmel- serna ankommer på de allmänna domstolarna. Allmänt åtal får dock bara väckas efter medgivande av KO (17 å andra stycket MFL).

Sanktionema för att säkerställa efterlevnaden av MFL:s generalklausu- ler är förbud mot att fortsätta det påtalade förfarandet (2 och 4 55 MFL) resp. åläggande att lämna information i visst hänseende (3 & MFL).

Ett förbud eller åläggande avser i första hand näringsidkaren själv. En sådan åtgärd kan emellertid även rikta sig mot exempelvis den som är anställd hos näringsidkaren eller i övrigt handlar på dennes vägnar. Dess- utom kan ett förbud träffa var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen, t. ex. reklambyråer som har utformat reklammaterial. Lagens formulering medger även att ett förbud att fortsätta med publicering av viss reklam riktas mot ett tidningsföretag. En tidnings ansvarige utgivare har däremot ingenting med tillämpningen av MFL att göra.

Förbud och ålägganden skall förenas med vite, om inte särskilda skäl gör detta obehövligt (5 & MFL).

Om särskilda skäl föreligger kan Marknadsdomstolen besluta att ett förbud eller åläggande skall gälla interimistiskt, dvs. för tiden fram till dess att domstolen meddelar slutligt beslut (13 & MFL).

Den som bryter mot ett förbud enligt 2 5 eller mot en föreskrift i 6-8 55 skall ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konkurrerande näringsidkare (19 & MFL).

3.1.2. Begreppet marknadsföring MF L:s förarbeten

Den centrala bestämmelsen i MFL är generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring (2 å). Enligt denna föreskrift kan Marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet företar en reklamåtgärd eller någon annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, förbjuda näringsidkaren att fortsätta därmed eller att företa annan liknande handling.

Med marknadsföring — ordet används både i lagens rubrik och i bl. a. 2 & — avses såväl reklam i traditionell mening som avsättningsfrämjande åtgärder av annat slag. I förarbetena heter det bl.a. (prop. 1970: 57 s. 64):

I begreppet marknadsföring får anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten eller en viss grupp av intressenter, exempelvis annonser och säljfrämjande åtgärder av allmän inriktning. Termen marknadsföring täc- ker emellertid också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis säljargument som en försäljare använder vid förhandling med en enskild kund.

Utanför begreppet marknadsföring faller däremot icke kommersiell re- klam (t. ex. annonser från politiska partier som propagerar politiska me- ningar i valtider och annonser i vilka enskilda personer eller organisationer för fram åsikter eller söker värva medlemmar). Det bör dock påpekas att det förekommer att annonser är av s.k. blandad typ som innehåller både kommersiella och icke kommersiella framställningar och som därför faller delvis inom och delvis utanför generalklausulens tillämpningsområde.

Tillämpningsområdets begränsning till marknadsföringsåtgärder med- för vidare att generalklausulen inte omfattar inköps- och andra anskafnings— främjande åtgärder, dvs. förfaranden som riktas ”bakåt” mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande, t.ex. platsannonser (se prop. 1970: 57 s. 64 f.).

Den från praktisk synpunkt mest betydelsefulla typen av marknadsfö- ringsåtgärder är framställningar i ord, bild etc., framför allt i form av reklam som riktar sig till en större krets av personer. MFL:s förarbeten ägnar här en betydande uppmärksamhet åt frågan om hur marknadsförings- området bör avgränsas mot tryckfrihetsområdet. Departementschefen framhöll (se prop. 1970: 57 s. 65-67) att det uppenbarligen var av största vikt att generalklausulen inte tillämpades på ett sådant sätt att den kom i konflikt med tryckfrihetsrättens principer. Regeln i 1 kap. 35 TF måste anses innebära att det krävs stöd i TF även för att man skall kunna meddela vitesförbud mot handlingar som ligger inom det i förordningen behandlade området.

Emellertid var det enligt departementschefen förenat med uppenbara svårigheter att dra en klar gräns mellan gärningar som skall exklusivt bedömas enligt TF:s regler och gärningar vilka visserligen har begåtts genom tryckt skrift, men ändå faller utanför det av TF reglerade området. Detta manade till försiktighet när det blev fråga om att vidga möjligheterna

att med stöd av allmän lag ingripa mot gärningar som har begåtts genom tryckt skrift. Grunden för att ingripanden mot reklam i tryckt skrift ansetts kunna ske utan stöd i TF fick ses däri att det här var fråga om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället.

För att undvika en rättstillämpning som kunde te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt, ansåg därför departementschefen att ingri- panden mot reklam i tryckt skrift måste begränsas till sådana framställ- ningar som har ett rent kommersiellt syfte och rent kommersiella för- hållanden till föremål, dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster. Generalklausulen borde inte kunna användas för att ingripa mot sådan reklam i tryckt skrift som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka det allmänna beteendet i viss riktning.

Begreppet marknadsföring förekommer också i TF (1 kap. 9 5). Innebör- den där är densamma som enligt MFL (se prop. 1973: 123 s. 46). Vidare används begreppet marknadsföring med samma innebörd som enligt MFL i konsumentkreditlagen(1977: 981), lagen (1978: 800) om namn och bild i reklam, lagstiftningen om alkohol- och tobaksreklam och radiolagen.

I början av l970-talet fanns det inte någon reklamfinansierad radio eller TV i Sverige. Det förelåg därför inte något akut behov av att närmare överväga hur marknadsföringsområdet bör avgränsas mot yttrandef'ihets- området i stort. Nu kan däremot frågan inte förbigås, så mycket mera som det för de nya medierna — bl.a. radio och TV — tillkommit en särskild grundlag, YGL.

Följdriktigt uppmärksammades detta vidsträcktare avgränsningsprob- lem i samband med 1991 års lagstiftning om reklam i marksänd TV. Departementschefen yttrade nämligen då bl. a. (prop. 1990/91: 149 s. 66):

Vid marknadsföringslagens tillkomst uttalades som jag har visat att lagens tillämpningsområde skulle begränsas till marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur och som inte avse nyhetsförmed- lingen eller åsiktsbildningen i samhället. Uttalandet om detta gjordes med tanke på tryckfrihetsförordningen .

Däremot sades inte någonting om marknadsföringslagens relation till underhållning och förströelse. I förgrunden för sådana tryckta medier som dagstidningarna står givetvis nyhetsförmedling och åsiktsbildning. För radio och TV förhåller det sig inte självfallet likadant. Däremot kan man i fråga om dessa medier alltid säga att de som en viktig uppgift har — vid sidan av nyhetsförmedling och åsiktsbildning — att skänka underhållning och förströelse.

Med hänsyn till vad som har sagts nu anser jag att den rimligaste tolkningen av marknadsföringslagen på radio— och TV-området är, att underhållning och förströelse behandlas på samma sätt som nyhetsförmed- ling och åsiktsbildning. Inslag som sänds på grund av sitt underhåll- ningsvärde bör således anses avse just underhållning, även om de skulle kunna ifrågasättas utgöra marknadsföring.

Marknadsföringsområdets avgränsning mot tryckfrihetsområdet har prö- vats två gånger av Högsta domstolen sedan den näringsidkare mot vilken Marknadsdomstolen riktat sitt förbudsbeslut ansökt om resning, NJA 1975 s. 589 (Helg-Extra-fallet) och 1977 s. 751 (Konsum-fallet).

Helg-Extra-fallet gällde löpsedeln till tidningen Helg-Extra långfredagen 1973, då de vanliga dagstidningarna inte kom ut. Den dominerande texten på löpsedeln var ”Årets skandal”. Omedelbart därunder stod: ”100000 sparare lurade”. Sistnämnda text syftade på en artikel inne i tidningen. Denna artikel handlade om en viss sparbanks konkurs år 1929.

KO ansåg att detta utgjorde otillbörlig marknadsföring. Marknadsdom- stolens majoritet var av samma mening, medan en minoritet i likhet med tidningsföretaget ansåg att tidningars löpsedlar är tryckfrihetsrättsligt skyddade och att Marknadsdomstolen därför inte var behörig att pröva KO:s talan.

HD undanröjde Marknadsdomstolens förbudsbeslut såsom uppenbart stridande mot lag. En löpsedel var, uttalade HD, typiskt sett att uppfatta som ett led i den nyhets -och åsiktsförmedling som TF avser att värna, och den aktuella löpsedeln ansågs -— trots att den på ett missvisande sätt antydde tidningens innehåll — utgöra ett led i tidningens nyhetsförmed- ling.

Konsum—fallet gällde en helsidesannons i Dagens Nyheter med matva- ruerbjudanden från Konsum/Domus. I annonsens övre högra hörn fanns en löpande text föregången av rubriken ”Privatbandlare ömmar för Kon- sums medlemmar”. Denna text var inte typografiskt avskild från annonsen i övrigt. I texten under rubriken talades det om att Vivo och Favör ”är två butikskedjor som i dag behärskas av redarkapitalet som nu söker sin bärgning på land” och att kedjorna "ingår i DAGAB-blocket”.

Den konkurrerande näringsidkaren VIVO-Favör Service & Intresse AB ansåg att det innebar otillbörlig marknadsföring att hävda, att VIVO— och Favör-kedjorna ingick i DAGAB-blocket och behärskades av redar- kapitalet. Marknadsdomstolens majoritet delade denna uppfattning, me- dan en minoritet i likhet med Konsum ansåg att MFL inte var tillämplig.

HD lämnade Konsums ansökan om resning utan bifall. Domstolen uttalade att frågan huruvida meddelandet i annonsdelen föll inom eller utom ramen för TF:s exklusiva tillämplighet kunde vara föremål för delade meningar. HD:s slutsats blev att det resultat, till vilket Marknadsdom- stolen kommit, inte kunde anses uppenbart stridande mot lag och att resning följaktligen inte kunde ske. Det är dock tydligt att HD i och för sig ansåg att Marknadsdomstolen inte borde ha meddelat det aktuella beslutet.

3.1.3. Vilseledande marknadsföring

I 2 &; MFL föreskrivs att en handling som företas vid marknadsföring av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet inte får strida mot ”god affarssed”. Därmed avses främst Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam och den omfattande praxis som utbildats och fortlöpande utvecklas inom näringslivet i anslutning till dessa regler.

Grundläggande principer i reglerna är att reklam skall vara laglig, hederlig och vederhäftig samt vara utformad på ett icke stötande sätt. Principerna konkretiseras i preciserade föreskrifter om reklamens innehåll och utformning.

Artikel 2 i grundreglerna med rubriken ”Hederlighet” anger att reklam skall vara så utformad att konsumentens förtroende inte missbrukas och dennes brist på erfarenheter eller kunskaper inte utnyttjas.

Huvudbestämmelsen i grundreglerna är artikel 411, rubricerad ”Veder- häftighet”: Reklam får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt — genom antydningar, utelämnanden, oklarheter eller överdrivna påståenden — är ägnad att vilseleda konsumenten. Det heter att detta särskilt gäller — den utbjudna produktens egenskaper, beskaffenhet, sammansättning, tillverkningssätt och produktionstidpunkt, dess användbarhet och an- vändningsområde, dess mängd samt kommersiella eller geografiska ursprung — den utbjudna produktens värde och det totala pris som faktiskt skall erläggas — andra betalningsvillkor som hyrköp, leasing, avbetalning eller annan kredit — leveranssätt, bytes— och returrätt, reparation och underhåll

—- garantivillkor — förekomsten av upphovsrätt och annan immaterialrätt såsom patent, varumärkes-, mönster- samt firmarätt

— offentlig utmärkelse eller godkännande, innehav av medaljer, priser och diplom — den intäktsandel som tillfaller välgörande ändamål.

I samstämmighet med dessa regler uttalas i förarbetena till generalklau- sulen mot otillbörlig marknadsföring (prop. 1970: 57 s. 67), att all reklam skall vara vederhäftig. En framställning som inte uppfyller vederhäftig- hetskravet och som är ägnad att påverka efterfrågan på en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet, kan därför bli föremål för ingripande med stöd av generalklausulen.

Som tidigare nämnts är sanktionsformen förbud mot att fortsätta det påtalade förfarandet. Ett förbud kan meddelas så snart det finns anledning anse att ett förfarande objektivt sett är otillbörligt i generalklausulens mening (prop. 1970: 57 s. 77). Det krävs alltså inte att det föreligger uppsåt eller oaktsamhet från den handlandes sida.

Vid prövning enligt MFL av frågan om en framställning är vederhäftig tillämpas, efter mönster av grundreglerna, omvänd bevisbörda. Det åligger alltså den som är ansvarig för meddelandet att bevisa att innehållet stämmer överens med verkliga förhållanden. Att använda en framställning vars innehåll inte kan verifieras anses oförenligt med generalklausulen.

Den främsta rättskällan när det gäller att bedöma om en framställning skall anses vara ägnad att vilseleda är Marknadsdomstolens praxis. Under de 21 åren 1971 t.o.m. 1991 har domstolen sakprövat mellan 350 och 400 mål enligt 2 & MFL.

Det kan finnas olika skäl till att en marknadsföringsåtgärd är ägnad att vilseleda. Ett typfall är att framställningen är oriktig. En framställning kan dock vara ägnad att vilseleda, även om de uppgifter som lämnas är fullt

korrekta, nämligen om relevanta upplysningar har jörtigits. Vidare kan i och för sig korrekta uppgifter vara ägnade att vilseleda, om det i framställ- ningen görs antydningar, som ger adressaterna felaktiga föreställningar. En framställning kan vara ägnad att vilseleda också genom att den presenteras på ett förvirrande eller annars oklart sätt.

Det vanligaste är att oriktiga eller vilseledande uppgifter i marknadsfö- ring gäller beskafenheten hos marknadsförda varor, tjänster och andra nyttigheter (vilseledande produktlöften) eller prisuppgifter eller garantier och andra avtalsvillkor.

3.1 .4 Annan otillbörlig marknadsföring, särskilt om den s. k. lagstridighetsprincipen

Bedömningen enligt generalklausulen gäller om en marknadsföringsåtgärd är otillbörlig. En handling kan vara otillbörlig i MFL:s mening därför att den strider mot god affärssed, men handlingen kan också vara otillbörlig ”på annat sätt”. Lagstiftaren har inte velat låsa Marknadsdomstolens bedömningar vid förhållanden och värderingar inom auktoritativa nä- ringslivskretsar.

Som tidigare har nämnts är Marknadsdomstolens centrala uppgift vid tillämpningen att avgöra om ett förfarande objektivt sett är otillbörligt. Domstolen behöver alltså inte gå in på frågan om den handlandes eventu- ella uppsåt eller oaktsamhet.

En typ av marknadsföringsåtgärder som Marknadsdomstolen enligt sin praxis anser vara otillbörliga, utan att det behöver vara fråga om vilseled- ande marknadsföring, är sådana som strider mot bestämmelser i special- lagstiftning (lagstridighetsprincipen). Om sådana marknadsföringsåtgärder faller inom ramen för 2 & MFL kan de därför förbjudas enligt bestämmel- sen.

Som exempel på Marknadsdomstolens tillämpning av principen kan nämnas att vitesförbud kan meddelas näringsidkare som vid hem för- säljning underlåter att överlämna s.k. ångerblankett (se bl.a. MD 1973: 3/Holiday Magic). En näringsidkares underlåtenhet att överlämna ångerblankett medför enligt 55 hemförsäljningslagen (1981: 1361) att konsumenten inte är bunden av ett träffat avtal. Lagstridighetsprincipen innebär att denna civilrättsliga ogiltighetsverkan kompletteras med den marknadsföringsrättsliga förbudssanktionen. Också på annat sätt har Marknadsdomstolen kompletterat hemförsäljningslagen med regler grun- dade på 25 MFL, t.ex. i fråga om skyldighet att inleda hembesök med upplysning om säljavsikten (MD 1976: 1/Bertmarks Förlag).

Lagstridighetsprincipen upprätthålls också i fråga om marknadsföring i strid med straffsanktionerade regler. Som exempel kan nämnas att Marknadsdomstolen såsom otillbörligt enligt 2 & MFL har förbjudit använ- dande av Tre kronor-symbolen utan tillstånd i strid mot 1 5 lagen (1970: 498) om skydd för vapen och vissa andra beteckningar (MD 1979: 25/Sveiiska Riksinsamlingen).

Principen att marknadsföring skall vara förenlig med gällande lag med- för också att marknadsföringsåtgärder, som skapar risk för att personer

begår brott, anses vara otillbörliga. Som exempel kan nämnas att Marknadsdomstolen enligt 2 ij MFL har förbjudit att i marknadsföring inbjuda ungdomar under 15 år att provåka moped i strid mot mopedförordningen (MD 1973: 32/Monark-Crescent), att marknadsföra redskap för narkotikamissbruk (MD 1980:10/Abra- hamson), att marknadsföra en ”sedellurare” avsedd för bensinautomater m.m. (MD 1985123/Firma MO). Lagstridighetsprincipens räckvidd är emellertid inte helt klar, bl.a. i förhållande till den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen, exempel- vis varumärkeslagen(1960: 644).

3.1.5. Straflbara vilseledande framställningar

Som tidigare nämnts innehåller MFL vid sidan av generalklausulen i 2 5 en särskild straffbestämmelse om uppsåtlig användning av vilseledande fram- ställning vid marknadsföring (6 ä). En näringsidkare som gör sig skyldig till en sådan handling kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Eftersom det är fråga om en straffbestämmelse är det naturligtvis åkla- garen som har bevisbördan. För straffbarhet krävs inte att någon verkligen har blivit vilseledd av framställningen. Om det förhåller sig så, och om den vilseledde har förmåtts till en handling eller underlåtenhet, kan det bli aktuellt att i stället tillämpa reglerna i 9 kap. brottsbalken om bedrägeri, oredligt förfarande eller svindleri.

För att allmänt åtal för brott mot 6 & MFL skall få väckas krävs, som tidigare nämnts, medgivande av KO.

En handling som är straffbar enligt 6 & MFL är också otillbörlig enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. I fråga om en sådan handling kan därför KO välja mellan att själv föra förbudstalan i Marknadsdomstolen och anmäla till åtal. I praktiken väljer KO så gott som alltid att själv föra talan enligt generalklausulen. Genom den direkt- verkande sanktionen klargörs emellertid att rättsordningen med särskild bestämdhet tar avstånd från uppsåtligt vilseledande reklam.

Bl.a. i fall av detta slag föreligger också en rätt till skadestånd för konkurrerande näringsidkare (19 & MFL).

3.1.6. Informationsskyldighet i marknadsföring

MFL innehåller en särskild generalklausul om informationsskyldighet (3 5). Enligt paragrafen kan Marknadsdomstolen ålägga näringsidkare att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet lämna informa- tion, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Åläggandet får innehålla att informationen skall lämnas genom märk- ning på vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, eller i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsfö- ringen eller i viss form till konsument som begär det.

Generalklausulen om informationsskyldighet anvisar alltså två huvud- typer av informationslämnande, nämligen på säljstället, t. ex. anslag eller

skyltar eller märkning på varan eller dess förpackning och utanför säljstäl- let, främst i annonser eller broschyrer.

I detta sammanhang intresserar främst sådan information som lämnas i annonser. Möjligheterna att påbjuda sådan information är begränsade som en följd av de grundlagsfästa reglerna om utgivarens bestämmanderätt (se avsnitten 2.2.3 och 2.3). En näringsidkare kan således inte utan vidare åläggas att publicera ett visst meddelande i tryckt skrift eller i något medium som omfattas av YGL. Ett åläggande att lämna information i sådana medier gäller endast för det fall att näringsidkaren fritt väljer att göra reklam just på det sättet (jfr prop. 1975/76: 34 s. 111 f. och 127).

3.2. EG-direktivet

3.2.1. Överväganden bakom direktivet

Direktivet om vilseledande reklam är som har nämnts det mest heltäc- kande EG-instrumentet på reklamområdet. Det antogs den 10 september 1984 och gav EG:s medlemsländer en frist att sätta i kraft erforderliga harmoniseringsåtgärder till den 1 oktober 1986. Genomförandet av direk- tivet har emellertid krävt längre tid än så — lagstiftning för att efterkomma direktivets krav beslutades så sent som år 1991 i Belgien och Grekland.

Liksom andra motsvarande instrument inleds själva direktivtexten av en preambel. Medlemsländernas förpliktelser anges i 9 artiklar. För Sveri- ges del innebär redan EES-avtalet att vi måste uppfylla direktivets krav.

I preambeln betonas att reklamen, eftersom den når bortom enskilda medlemsländers gränser, har en direkt effekt på den gemensamma mark- nadens organisation och funktion.

Till grund för direktivet ligger både konkurrenspolitiska och konsument- politiska överväganden. Det betonas att vilseledande reklam kan leda inte bara till att konkurrensens snedvrids, utan också till att konsumenter fattar ofördelaktiga beslut när de förvärvar varor eller begagnar sig av tjänster.

Vidare framhålls att allmänheten och konsumenterna liksom den en- skilde näringsidkaren har intresse av att i främsta rummet de nationella reglerna mot vilseledande reklam harmoniseras. I ett senare skede bör även andra icke godtagbara yttringar av reklam och, i den mån det är nöd- vändigt, jämförande reklam tas upp till behandling på grundval av förslag som kommissionen kan finna det lämpligt att lägga fram.

Domstolar och myndigheter måste enligt direktivet kunna beordra eller utverka beslut om att vilseledande reklam upphör. Det förklaras i vissa fall vara önskvärt att vilseledande reklam kan förbjudas redan innan den har publicerats; medlemsländerna skall dock på intet sätt anses vara skyldiga att införa regler som kräver systematisk förhandsgranskning av reklamen.

Det anges vara önskvärt att kunna motverka kvardröjande effekter av vilseledande reklam genom att beordra publicering av domstolars eller myndigheters avgöranden eller av beriktigande uttalanden.

Slutligen uttalas i preambeln att direktivet inte hindrar medlemslän- derna att besluta om regler som syftar till att ge t. ex. konsumenterna ett

längre gående skydd än vad direktivet innebär. Direktivet är alltså ett s.k. minimidirektiv.

3.2.2. Direktivets syfte och reklamdelinitioner

Syftet med direktivet om vilseledande reklam är att ge skydd mot vilsele- dande reklam och icke godtagbara följder därav (artikel 1). Skyddssubjekt är konsumenterna — såväl den enskilde konsumenten som konsumentkol- lektivet — och näringsidkarna.

l direktivet definieras uttrycket reklam. Därmed avses varje slag av framställning i näringsverksamhet (”in connection with a trade, business, craft or profession”) som syftar till att främja tillgången på varor, tjänster eller andra nyttigheter, inbegripet fast egendom (artikel 2: 1).

Också uttrycket vilseledande reklam definieras (artikel 2:2). Därmed förstås all reklam som i något avseende, även genom sin yttre form, vilseleder eller är ägnad att vilseleda personer eller sammanslutningar som den vänder sig till eller när och som härigenom är ägnad att påverka adressatemas ekonomiska beteende eller som skadar eller är ägnad att skada en konkurrerande näringsidkare.

3.2.3. EG-länderns förpliktelser Vilseledandekriteriet

När det gäller att avgöra om reklam är vilseledande, skall hänsyn tas till alla element i reklamen (artikel 3). I direktivet exemplifieras ett antal typfall på vilseledande uppgifter: om produkters egenskaper, tillgänglighet, beskaf- fenhet, sammansättning, tillverkningssätt och produktionstidpunkt, om deras användbarhet och användningsområde, om deras mängd samt kom- mersiella eller geografiska ursprung. Också uppgifter om priset och grun— derna för prissättningen samt leveransvillkoren nämns uttryckligen liksom uppgifter om näringsidkarens kvalifikationer, t.ex. dennes juridiska och ekonomiska status och yrkesmässiga kvalifikationer, vidare innehav av immaterialrättigheter samt uppgifter om de belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren.

Den grundläggande förpliktelsen

Medlemsländernas grundläggande förpliktelse enligt direktivet är att se till att de förfogar över tillräckliga och effektiva medel för att — i konsu- menternas och konkurrerande näringsidkares intresse — kontrollera vilse- ledande reklam (artikel 411 första stycket).

Sådana medel skall inbegripa föreskrifter om rätt för personer eller sammanslutningar, som enligt den inhemska rätten anses ha ett befogat intresse av att vilseledande reklam förbjuds, att vända sig till domstol beträffande sådan reklam eller anmäla reklamen till en myndighet som är behörig att antingen själv besluta i frågan eller inleda ett ändamålsenligt rättegångsförfarande (artikel 411 andra stycket).

Varje medlemsland kan fritt välja mellan de nu nämnda åtgärdsmodel- lerna eller alternativt göra det möjligt för domstolarna eller myndigheterna att i första hand använda andra etablerade medel vid sin handläggning av vilseledande reklam, däribland de åtgärder som avses i artikel 5 (artikel 4:1 tredje stycket).

Stoppjö'r vilseledande reklam

I artikel 4:1 föreskrivs att medlemsländerna skall tillförsäkra domstolar och myndigheter de befogenheter som bedöms vara nödvändiga, med hänsyn till alla berörda intressen och särskilt allmänna samhällsintressen, för att kunna antingen beordra att vilseledande reklam skall upphöra eller inleda ett ändamålsenligt rättegångsförfarande för att få till stånd ett sådant beslut, eller att inskrida med motverkande åtgärder även då vilse- ledande reklam ännu inte har publicerats men en publicering är nära förestående. I båda fallen förutsätts att ingripande kan ske utan bevisning om uppkommen förlust eller skada eller om uppsåt eller oaktsamhet från näringsidkarens sida (artikel 412 första stycket).

Medlemsländerna skall också sörja för att åtgärderna kan vidtas skynd— samt med antingen interimistisk eller slutlig verkan, varvid det står med- lemslandet fritt att välja mellan dessa alternativ (artikel 412 andra stycket).

Beriktigande av vilseledande reklam m. m.

I syfte att motverka kvardröjande effekter av vilseledande reklam som skall upphöra enligt ett slutligt beslut, får medlemsländerna vidare, om de så önskar, bemyndiga domstolarna eller myndigheterna att förordna att be- slutet publiceras helt eller delvis och i sådan form som de bedömer vara lämplig.

Ett medlemsland får också öppna möjlighet för domstolar och myndig- heter att kräva att näringsidkaren publicerar ett beriktigande uttalande (artikel 422 tredje stycket).

Kravet på den behöriga myndighetens status

Direktivet föreskriver att de myndigheter som avses i artikel 4:1 skall vara sammansatta på ett sådant sätt att deras opartiskhet inte kan ifrågasättas. En myndighet som får fatta beslut med anledning av klagomål, skall också vara behörig att effektivt övervaka och verkställa besluten. I princip skall det åligga myndigheten att ange skälen för besluten (artikel 4:3 första stycket).

Om en myndighet är exklusivt behörig att utöva de befogenheter som avses i artikel 422 är den alltid skyldig att motivera sina beslut. Dessutom skall det finnas en möjlighet till domstolsprövning av om myndigheten har utövat sina befogenheter på ett godtagbart sätt eller inte (artikel 4:3 andra stycket).

Domstolar och myndigheter skall ges befogenheter att i princip pålägga näringsidkaren bevisbördan när det gäller vederhäftigheten av reklampå- ståenden om fakta. Det skall dock vara möjligt att tillämpa vanliga bevis- börderegler om omständigheterna i ett enskilt fall är sådana, att det skulle strida mot näringsidkarens eller någon annan parts berättigade intressen, att göra näringsidkaren bevisskyldig (artikel 6).

Det förtjänar till sist att påpekas att direktivet, vid sidan av de före- skrivna domstols- och myndighetsförfarandena i syfte att stävja vilseled- ande reklam, räknar med möjligheterna av frivilliga insatser genom utom- rättsliga organ och en rätt för personer eller sammanslutningar att vända sig till sådana organ (artikel 5).

3.3. Allmänt om anpassningen till EG-direktivet

Utredningens bedömning: I allt väsentligt uppfyller gällande lagstift- ning direktivets krav.

Skälen för bedömningen: MFL innehåller, som har framgått (se avsnitt 3.1.2), en generalklausul mot alla slag av otillbörlig marknadsföring (25 MFL), däribland vilseledande reklam, samt (se avsnitt 3.1.5) en särskild straffbestämmelse mot uppsåtlig användning av vilseledande framställ- ningar i samband med marknadsföring (6 & MFL).

På marknadsföringsområdet verkar två särskilda statliga organ, nämli- gen Konsumentverket/KO och Marknadsdomstolen. Konsumentver- ket/KO är den centrala övervakande och ingripande myndigheten med en slags åklagarfunktion. De dömande uppgifterna ankommer på Marknads— domstolen; domstolen är Specialdomstol för bl.a. marknadsföringsfrågor.

Marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en otillbörlig marknadsföringsåtgärd, t.ex. fortsätta att göra reklam som är vilseledande. Domstolen prövar reklamens tillbörlighet på talan av KO eller en konkurrerande näringsidkare. I vissa fall kan domstolen besluta att ett förbud skall gälla interimistiskt, dvs. fram till dess att domstolen meddelar sitt slutliga beslut. Ett förbudsbeslut kan meddelas så snart det finns anledning anse att det aktuella förfarandet objektivt sett är otillbörligt i generalklausulens mening; ingripanden kan m.a.o. ske utan att den handlandes uppsåt eller oaktsamhet behöver beröras.

Det står enligt utredningens mening klart att detta system i huvudsak väl tillgodoser de krav som ställs av EG:s direktiv om vilseledande reklam.

Internationella konventioner — som direktivet om vilseledande reklam och andra EG—direktiv kan jämställas med — införlivas normalt med svensk rätt genom lagstiftning. Ett skenbart undantag härifrån föreligger, när redan existerande lagregler eller rättsprinciper är tillräckliga för att Sverige skall kunna fullgöra sina folkrättsliga förpliktelserl. Den si-

* H. Danelius, Mänskliga rättigheter, 4:e uppl. 1989, s. 71

tuationen ansågs råda bl. a. när Sverige år 1952 tillträdde den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Även när det gäller direktivet om vilseledande reklam får grund- inställningen vara, att det inte krävs några särskilda införlivandeåtgärder.

I sammanhanget kan noteras, att en viktig princip i svensk rätt är, att lagstiftningen såvitt möjligt skall tolkas i överensstämmelse med vad våra folkrättsliga förpliktelser kräver och att detta gäller oavsett om förpliktel- serna har transformerats till svensk lag eller intez. Utredningen vill särskilt betona att lagbestämmelser av generalklausultyp ger utrymme för att tolkas på olika sätt. MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring lämpar sig därför väl för en tillämpning som stämmer överens med EES-rättens krav.

För tolkningen av EES-rätten gäller den s.k. homogenitetsprincipen, dvs. EES-avtalet och därpå grundade författningar skall tolkas i överens— stämmelse med i sak motsvarande bestämmelser i EG-rätten sådan denna utvecklats av EG-domstolen.

3.4. EG-direktivets reklambegrepp och marknads- föringslagens marknadsföringsbegrepp

3.4.1. Inköpsreklam m. m.

Utredningens förslag: Generalklausulen mot otillbörlig marknadsfö- ring i 25 MFL bör byggas ut. Paragrafen bör omfatta också re- klamåtgärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet. — Detta bör anges i ett nytt andra stycke i paragrafen.

Av radiolagens censurförbudsparagrafen (195) bör framgå att Marknadsdomstolen även i fråga om en näringsidkares inköpsre- klam och liknande i radio och TV har rätt att förbjuda otillbörliga reklamåtgärder.

Skälen för förslaget: Som har nämnts tar MF L endast sikte på näringsidka- res avsättningsfrämjande åtgärder. Begreppet marknadsföring omfattar således inte inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas ”bakåt” mot t. ex. leverantörer eller kreditgivare.

Av störst betydelse i praktiken är givetvis den avsättningsfrämjande reklamen. Uttrycket reklam i EG-direktivet täcker emellertid alla fram- ställningar som syftar till att främja marknadstillgången på varor eller tjänster (”the making of a representation in any form in order to promote the supply of goods or services”). EG-direktivet kan därför inte förstås så, att det enbart skulle omfatta avsättningsfrämjande reklam. Tvärtom måste anses att direktivets reklambegrepp omfattar både avsättningsfrämjande reklam och inköpsreklam och liknande.

Det utredningsarbete som ligger till grund för MFL:s generalklausul mot

2 A. a. s. 70 samt t.ex. NJA 1984 5.903, 1988 s. 572 och 1991 s. 188.

otillbörlig marknadsföring utfördes på sin tid av Utredningen om illojal konkurrens. Tyngdpunkten i utredningens förslag i betänkandet (SOU 1966: 71) Otillbörlig konkurrens utgjordes av en förbuds- och straffsanktio- nerad generalklausul, som innebar bl.a. att näringsidkare inte skulle få använda oriktig eller vilseledande framställning, ägnad att påverka efter- frågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Utredningen ansåg (betänkandet s. 75) att det allmänna intresset av vederhäftighet gällde inte bara för reklam och andra framställningar i säljverksamhet utan också för framställningar i inköps- och annan verksamhet.

När det blev aktuellt för regeringen att ta ställning till utredningens förslag uttalade departementschefen (se prop. 1970: 57 s. 64 f.) full förstå- else för utredningens synpunkter. Departementschefen fann det emellertid svårt att med den principiella uppläggning av lagstiftningen som han valt finna en formulering som tillgodosåg synpunkterna. Han hävdade också att det inte förelåg något praktiskt behov av att kunna ingripa rättsligt mot framställningar som används i inköpsverksamhet.

Det kan inte råda något tvivel om att generalklausulen i det förslag som Utredningen om illojal konkurrens lade fram hade en i sak lämpligare avgränsning än MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring. Inte heller någon annan omständighet motiverar ett fasthållande vid den stånd- punkt som intogs år 1970 och som innebär att Marknadsdomstolen för närvarande endast kan ingripa mot handlingar som syftar till att främja avsättningen av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

Frågan är då hur man bäst åstadkommer den önskvärda harmonise- ringen med EG—direktivet. En tänkbar modell skulle kunna vara att omde- finiera begreppet marknadsföring så som det används i MFL. En annan modell är att uttryckligen bygga ut generalklausulen med ett tillägg som tar sikte på reklam i inköpsverksamhet och liknande.

Vad gäller möjligheten att omdefiniera begreppet marknadsföring, kan konstateras att ordet marknadsföring utgör en översättning av det engelska ordet marketing, som är en företagsekonomisk term med oklara konturer och en mycket vidsträckt innebörd. Marknadsföring som företagsekono- misk term täcker otvivelaktigt även andra företeelser än reklam och för- säljning och andra åtgärder som näringsidkare vidtar för att främja avsätt- ningen av varor etc. Å andra sidan tar termen sikte på företeelser med anknytning till produktion, avsättning och konsumtion av varor och tjäns- ter.

Att märka är vidare att begreppet marknadsföring förekommer i TF i samma betydelse som i MFL (] kap. 9 €). Begreppet används också med samma innebörd som i MFL i konsumentkreditlagen (19772981), lagen (19781800) om namn och bild i reklam, lagstiftningen om alkohol- och tobaksreklam och radiolagen. Även detta talar mot att nu ge det rättsliga begreppet marknadsföring ändrad innebörd.

Den lämpligaste lösningen anser därför utredningen vara, att förse generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring med ett tillägg, av vilket framgår att en utvidgning av tillämpningsområdet har skett. För denna lösning talar även att det rör sig om en principiellt betydelsefull utvidgning av generalklausulens tillämpningsområde. Bl.a. förutsebarhetsaspekten

för de berörda näringsidkarna motiverar att ändringen kommer till uttryck i lagtexten.

Utredningen föreslår alltså att generalklausulen ändras på det sätt, att paragrafen förses med ett nytt andra stycke. Där bör anges att vad som sägs i första stycket skall tillämpas också på reklamåtgärd som jöretages i näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Som nyss nämnts förekommer numera begreppet marknadsföring även i radiolagen. I radiolagens censurförbudsparagraf (19 &) anges att i fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i MFL, alkohol- och tobaksreklamla- garna samt produktsäkerhetslagen. Genom detta undantag från censurför- budet öppnas möjlighet för Marknadsdomstolen att förbjuda otillbörlig reklam i radio och TV.

Det är emellertid endast i fråga om näringsidkares avsättningsfrämjande åtgärder som radiolagens censurförbudsparagraf godtar att Marknadsdom— stolen förbjuder ett upprepande av otillbörliga reklamåtgärder. Om till- lämpningsområdet för generalklausulen utvidgas, bör emellertid självfallet en följdändring göras i censurförbudsparagrafen. Där bör således anges att MFL också gäller ifråga om reklamåtgärd som jöretages i näringsverksam- het vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för generalklausu- len i MFL medför däremot inte några krav på ändringar i censurförbuds- bestämmelserna i 1 kap. 2 5 TF eller 1 kap. 3 & YGL.

3.4.2. Avgränsningen mot yttrandefrihetsområdet

Utredningens bedömning: Den i svensk lagstiftning gjorda av- gränsningen av marknadsföringsområdet mot yttrandefrihetsområ- det synes i praktiken vara väl förenlig med vad som gäller inom EG.

Skälen för bedömningen: I motiven till MFL resoneras det utförligt om hur marknadsföringsområdet bör avgränsas mot tryckfrihetsområdet.

Resonemangen förefaller inte ha varit till alla delar nödvändiga. Delvis kan de ju sägas röra tillämpningen av en helt annan lag än MFL, nämligen TF. Uppenbarligen var emellertid lagstiftaren mycket angelägen om att klargöra att MFL borde tillämpas på ett sätt som inte stred mot tryckfri- hetsrättsliga principer.

Dessa bemödanden till trots meddelade som tidigare nämnts (se avsnitt 3.1.2) Marknadsdomstolen under de första åren av sin verksamhet ett antal beslut, som inte kan undgå kritik med hänsyn till vad TF innebär. Gällande rätt beträffande avgränsningen kommer inte heller till uttryck främst i denna domstols praxis utan i de två HD-beslut som meddelats med anledning av ansökningar om resning mot Marknadsdomstolens beslut, NJA 1975 s. 589 (Helg-Extra-fallet) och 1977 s. 751 (Konsum-fallet). Rättsfallen har redovisats tidigare (se avsnitt 3.1.2)

Som en följd av dessa beslut kan utrymmet för att vid sidan av TF ingripa mot reklam beskrivas med formeln att det skall röra sig om framställningar som har enbart kommersiella förhållanden till föremål och ett rent kommersiellt syfte.

I EG-direktivet berörs inte alls frågor av detta slag, antagligen beroende på att den grundlagsmässiga situationen och de rättsliga traditionerna är ganska olika i medlemsländerna.

Man kan kanske inte utan vidare avvisa den tolkningen av EG-direktivet att en löpsedel av det slag som det rörde sig om i fallet Helg-Extra skulle kunna betraktas som vilseledande reklam. Å andra sidan har det svenska systemet med tryckta löpsedlar inte någon direkt motsvarighet överallt inom EG. I t. ex. Tyskland är det vanligt att man vid marknadsföring av dagstidningar helt enkelt låter tidningens första sida fylla en löpsedelsfunk- tion. Omständigheterna talar enligt utredningens mening för att den svenska rättens ståndpunkt att en löpsedel utgör en del av tidningen kan godtas även utifrån EG-direktivet och att alltså missvisande uppgifter av det slag som det rörde sig om i Helg-Extra- fallet inte måste betraktas som vilseledande reklam enligt direktivets definition.

Hur marknadsföringsområdet bör avgränsas mot yttrandefrihetsområdet i stort förbigås helt i motiven till MFL. Detta kontrasterar starkt mot den utförlighet som avgränsningen mot tryckfrihetsområdet behandlades med. I början av l970-talet, när generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring kom till, bedömdes emellertid endast denna senare avgränsning ha prak- tisk betydelse. Kommersiell reklam i radio och television var inte aktuell.

Som har nämnts tidigare (se avsnitt 3.1.2) uppmärksammades emeller- tid frågan om hur marknadsföringsområdet bör avgränsas mot yttrandefri- hetsområdet i stort i samband med 1991 års lagstiftning om reklam i marksänd TV. Departementschefen påpekade, att det i motiven till MFL inte sägs någonting om lagstiftningens relation till underhållning och förströelse. I fråga om radio och TV kunde man enligt honom alltid säga att medierna som en viktig uppgift -— vid sidan av nyhetsförmedling och åsiktsbildning —— har, att skänka underhållning och förströelse. Departe- mentschefen ansåg därför att den rimligaste tolkningen av generalklausu- len på radio- och TV-området är, att underhållning och förströelse be— handlas på samma sätt som nyhetsförmedling och åsiktsbildning.

I det sammanhanget föreslogs emellertid inte någon ändring av general- klausulen i 2 (j MFL. Någon praxis i frågan från Marknadsdomstolen föreligger ännu inte.

Självfallet måste emellertid domstolen beakta att utrymmet att vid sidan av den nyligen tillkomna YGL ingripa mot reklam i princip är detsamma som på TF:s område. Den skillnaden finns visserligen att YGL i motsats till TF lämnar all annonsering utanför grundlagens straff-och processrättsliga exklusivitet (1 kap. 12 5 andra stycket YGL). Från denna skillnad kan dock bortses här.

Genom YGL har således marknadsföringsområdet kommit att avgrän- sas på i princip samma sätt mot yttrandefrihetsområdet i stort som TF och uttalandena i MFL:s motiv medför att marknadsföringsområdet avgränsas mot tryckfrihetsområdet.

Den i svensk lagstiftning gjorda avgränsningen av marknadsföringsom- rådet mot yttrandefrihetsområdet synes därmed i praktiken vara väl för- enlig med vad som gäller inom EG.

3.5. Några andra frågor i EG-direktivet

3.5.1. Ingripanden mot vilseledande reklam

Utredningens bedömning: Direktivet kräver inte att ett EES-land har regler som innebär att t. ex. en domstol får ingripa mot reklam redan innan denna publicerats.

Skälen för bedömningen: I EG-direktivet om vilseledande reklam slås fast att medlemsländerna måste meddela föreskrifter om att domstolarna eller myndigheterna skall kunna antingen beordra att vilseledande reklam upp— hör eller inleda ett ändamålsenligt rättegångsförfarande för att få till stånd ett sådant beslut, eller, om vilseledande reklam ännu inte har publicerats men detta är nära förestående, beordra förbud mot sådan publicering eller inleda ett ändamålsenligt rättegångsförfarande för att få till stånd ett sådant beslut. I båda fallen skall ingripande kunna ske även utan bevisning om uppkommen förlust eller skada eller om uppsåt eller oaktsamhet från näringsidkarens sida (artikel 42 första stycket).

Som redovisats ovan (avsnitt 3.1.1) har Marknadsdomstolen möjlighet att interimistiskt stoppa vidare publicering av en framställning som objek- tivt sett framstår som ägnad att vilseleda, dvs. oavsett vilka bevekelsegrun- der som näringsidkaren haft för reklamåtgärden. MFL tillgodoser härvid- lag väl de krav som EG-direktivet ställer på tillgång till effektiva åtgärder och möjligheter till snabba ingripanden mot vilseledande reklam som redan har publicerats.

I direktivet talas emellertid också om möjligheten att ingripa mot vilseledande reklam som ännu inte har publicerats men vars publicering är nära förestående. Den första frågan man ställs inför är om denna ingripan- demöjlighet bör uppfattas som alternativ i förhållande till den förra eller som ett tillägg till denna. Direktivtexten ger inte klart besked; inte ens genom en jämförelse mellan de fyra språkversioner som varit tillgängliga för utredningen — den engelska, franska, tyska och danska — kan full klarhet vinnas. Utredningen är därför hänvisad till att tolka direktivet med hänsyn till vad som ter sig rimligast och mest sannolikt.

De två ingripandemöjligheterna avser helt olika situationer. I det ena fallet rör det sig om vilseledande reklam som har publicerats, och uppgiften är att få stopp på denna reklam. I det andra fallet har det däremot ännu inte förekommit någon publicering, i varje fall inte i det aktuella medlemslan- det, och uppgiften är att hindra publicering. Från saklig synpunkt kan det därför inte komma i fråga att tolka direktivtexten på annat sätt än att föreskriften om möjlighet till ingripande mot icke publicerad reklam är självständig i förhållande till föreskriften om ingripande mot redan vid- tagna reklamåtgärder.

Den andra frågan som då måste ställas är om direktivet är tvingande såvitt gäller förhandsingripandemöjligheten. Frågan är viktig — kanske inte med hänsyn till sin praktiska betydelse — men därför att en lagstift- ning av det avsedda slaget skulle strida mot censurförbudsbestämmelserna i 1 kap. 2 & TF och 1 kap. 3 & YGL.

När det gäller att fastställa arten av den förpliktelse som ligger i direkti- vet bör särskilt beaktas att det i preambeln på tal om vilseledande reklam som ännu inte har publicerats uttalas, att det i vissa fall är önskvärt (”desirable”) att sådan reklam kan förbjudas innan publiceringstillfället men att detta på intet sätt innebär att medlemsländerna måste införa regler som kräver att reklamen utsätts för systematisk förhandsgranskning.

En läsning av artikel 412 första stycket tillsammans med preambeln får således anses visa, att ett EG—land inte är skyldigt att i sin lagstiftning ha regler som innebär att t. ex. en domstol kan ingripa mot viss reklam redan innan denna publicerats.

3.5.2 Beriktigande av vilseledande reklam in. m.

Utredningens bedömning: Direktivet kräver inte att ett EES-land har regler om skyldighet för näringsidkare att beriktiga vilseledande reklam m.m.

Skälen för bedömningen: Enligt direktivet om vilseledande reklam får medlemsländerna ge domstolarna eller myndigheterna befogenheter som, i syfte att motverka kvardröjande effekter av sådan vilseledande reklam som enligt ett slutligt beslut skall upphöra, gör det möjligt för dem att kräva att beslutet publiceras helt eller delvis och i sådan form som de bedömer vara lämplig. Ett medlemsland får också kräva att ett beriktigande uttalande publiceras (artikel 412 tredje stycket).

Som framgår av vad som sagts tidigare (se avsnitten 2.2.3 och 2.3) gäller enligt såväl TF som YGL utgivarens bestämmanderätt också i fråga om kommersiell reklam. Om det skulle föreligga en skyldighet för näringsid- kare att genom annonser t. ex. beriktiga reklam eller annan marknadsfö- ring, måste därför utgivarens för närvarande oinskränkta bestämmande- rätt begränsas.

EG-direktivet kräver emellertid inte att det skall finnas sådana regler. Inte heller ställer direktivet något krav på att ett medlemsland har regler som, i fall av vilseledande reklam, föreskriver att en domstol på yrkande kan förordna att domstolens avgörande skall publiceras (jfr 7 kap. 6å andra stycket andra meningen TF och 7 kap. 5 & YGL).

Det möter från grundlagssynpunkt inga hinder att införa regler om skyldighet att beriktiga marknadsföring, som har samma begränsning som MFL:s generalklausul om informationsskyldighet. Om det rör sig om ett meddelande i tryckt skrift eller något medium som omfattas av YGL, skulle i så fall skyldigheten endast gälla försåvitt näringsidkaren själv valt att göra reklam på det sättet. Inte heller ett sådant mera begränsat berikti-

gandekrav uppställs i EG-direktivet. Mot bakgrund av vad som här anförts konstaterar utredningen att det i varje fall på detta stadium av utrednings- arbetet inte finns anledning att närmare överväga den i och för sig kompli- cerade och svårbedömda frågan om beriktigande av reklam.

4. Anpassningen till EG-direktivet om TV- sändningar till allmänheten

4.1 Gällande bestämmelser om radio- och TV-sändningar m. rn.

4.1 .] Radiolagens regler om programföretagens grundläggande skyldigheter

Riksdagen beslutade år 1991 nya bestämmelser i radiolagen angående reklam i marksänd TV m.m. (prop. 1990/91:149, KU39, rskr. 370, SFS 1991: 1066 — 1077). De nya bestämmelserna behandlar bl. a. största tillåtna annonsvolym och hur annonser får sättas in i sändningar. Det bör obser- veras att dessa och övriga villkor för ett programföretags sändningsrätt endast gäller marksändningar. Radiolagen innehåller inte några föreskrif- ter om innehållet i sändningar från satelliter.

I en av de nya bestämmelserna definieras uttrycket annonstid i televisio— nen. Därmed avses sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

Radiolagen kräver tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning (5 5). Tidigare har sådant tillstånd endast innehafts av Sveriges Television AB och övriga dotterbolag till Sveriges Radio AB. Med stöd av riksdagens reklam-TV-beslut år 1991 har emellertid regeringen givit Nordisk Television AB, TV 4, rätt att sända TV i en tredje markkanal.

Ett programföretags grundläggande skyldigheter är att utöva sändnings- rätten opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttran- defrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen (6 5 första stycket radiolagen). I en ny regel anges vidare att programföretaget i programverksamheten inte får mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföretaget får dock uppge vem som har bekostat ett program helt eller delvis (65 andra stycket radiola- gen).

De nu behandlade reglerna omfattar inte ”vad som sänds under an- nonstid i televisionen” (6 & fjärde stycket radiolagen ). Detta är ofrånkom- ligt. Reklam för varor och tjänster är till sin natur en partsinlaga.

Grundläggande för ett programföretags sändningsrätt är slutligen den s. k. demokratibestämmelsen. Enligt denna skall programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (6 & tredje stycket radiolagen ).

4.1 .2 Övriga regler för programverksamheten Avtalet mellan staten och Sveriges Television

Ett karaktäristiskt drag hos nuvarande lagstiftning är att ett flertal villkor för ett programföretags sändningsrätt överlämnats till reglering genom ett avtal mellan regeringen och företaget. Enligt 75 radiolagen bemyndigas regeringen att avtala om vissa bestämmelser som gäller annat än program- verksamhetens finansiering, bl.a. om skyldighet för programföretaget att sända genmälen och beriktiganden (punkt 1). Genom paragrafens andra stycke bemyndigas regeringen även att avtala om vad som skall vara tillåtet eller förbjudet ”kommersiellt främjande” i ett programföretags sändningar. Således får avtalas om skyldighet för programföretaget att — inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis, — endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning, och — om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Det ankommer på Radionämnden att genom granskning i efterhand övervaka att programföretagen utövar sin sändningsrätt i enlighet med radiolagen och avtalet mellan staten och företaget (175 första stycket radiolagen).

Det nu gällande avtalet mellan staten och Sveriges Television innehåller bl. a. bestämmelser om att företaget skall beriktiga en felaktig sakuppgift när detta är påkallat och att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle.

Enligt avtalet får företaget inte mot vederlag medge kommersiell reklam i program eller programinslag.

Tidigare har företaget i princip inte heller fått sända sponsrade program. På den punkten har det emellertid skett en ändring i avtalet fr.o.m. den 1 augusti 1991. Med sponsrade program avses program som helt eller delvis bekostas av någon som inte är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk och med vilken företaget eller annat företag inom Sveriges Radio-koncernen slutit avtal härom.

Enligt de nya avtalsbestämmelserna får sponsrade program sändas på följande villkor:

1. Sveriges Television skall i början eller slutet av programmet ange sponsors namn eller firma. Om företaget finner det lämpligt kan detta ske såväl före som efter programmet. Meddelanden om Sponsorskap får också lämnas en gång i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken. Sådana meddelanden skall vara korta och ske genom användande av stillbild. Vid angivandet av sponsorskapet får sponsorns logotyp användas. Musik som är typisk för eller annars knuten till spon- sorn får inte användas.

2. Programmet får inte vara sponsrat av någon vars huvudsakliga verk-

samhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.

3. Programmet får inte huvudsakligen avse nyheter eller nyhetskommen- tarer eller huvudsakligen vända sig till barn under 12 år.

4. Sändningen skall avse en allmän sammankomst eller offentlig tillställ- ning. Om denna anordnas av Sveriges Television eller annat företag inom Sveriges Radio-koncernen skall sändningen ske inom ramen för ett åta- gande gentemot Europeiska Radiounionen (EBU) — eller arrangemanget vara av motsvarande betydelse — och programmet direktsändas till flera länder. Offentlig tillställning som utgör ett sportevenemang skall dock alltid anordnas av annan än Sveriges Television eller företag inom Sveriges Radio-koncernen och vara av större svenskt eller internationellt intresse. Enligt avtalet åligger det vidare Sveriges Television att i program på lämpligt sätt redogöra för beslut där Radionämnden funnit att företaget har brutit mot bestämmelser i radiolagen eller avtalet. Om Radionämn- dens beslut avser att en begäran om beriktigande har avslagits, skall företaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa. Om det finns skäl anta att företaget i väsentlig mån har brutit mot radiolagen eller avtalet får staten påkalla utredning i frågan genom utred- ningsmän, som utses enligt lagen (1929: 145) om skiljemän. Om utred- ningen ger anledning till det, får staten säga upp avtalet.

Avtalet mellan staten och Nordisk Television

I avtalet mellan staten och Nordisk Television finns bestämmelser om detta företags skyldigheter i programverksamheten. I sak överensstämmer dessa till stor del med dem som gäller för Sveriges Television. Nordisk Television åläggs dock inga särskilda förpliktelser i fråga om t. ex. folkbildning eller program för minoriteter (jfr prop. 1990/91: 149 s. 158).

Nordisk Televisions skyldigheter anges på ett mera detaljerat sätt än Sveriges Televisions motsvarande skyldigheter. Bl. a. stipulerar avtalet följande.

Nordisk Television har rätt att under annonstid sända reklam mot vederlag och program mot betalning.

Sponsrade program har bolaget rätt att sända på samma villkor som Sveriges Television med den betydelsefulla skillnaden att sändningen inte måste gälla en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning.

Avslutningsvis kan om den rådande metoden att genom avtal mellan staten och enskilda rättssubjekt bestämma vad som skall och får sändas anmärkas att lagrådet var kritiskt vid sin granskning av lagstiftningen om reklam i marksänd TV. Lagrådet yttrade bl.a. (prop. 1990/91: 149 s. 325 f.):

Avtalsregleringen av yttrandefriheten i programföretags sändningar här- rör från tiden före radiolagens koncessionssystem och tillkomsten av RF med dess utbyggda skydd för yttrandefriheten. Ordningen med lagföre- skrifter om avtalsreglering av yttrandefriheten har godtagits av riksdagen efter RF: s tillkomst. Lagrådet finner det emellertid inte berättigat att anse att en konstitutionell praxis etablerats härigenom. Yttrandefrihets-

begränsningar genom avtal, vare sig de medges i lag eller ej, saknar stöd i RF. Numera bör också beaktas att det kan bli aktuellt att koncessionssy- stemet skall tillämpas på programföretag som finansiellt är oberoende av det allmänna och att sådana system ger vida styrningsmöjligheter, när grunderna för tillståndsgivningen inte är rättsligt fastlagda.

Ett godtagande av avtalsordningen får vidare en prejudicerande verkan med räckvidd också för mindre stabila förhållanden än de nu rådande.

Av det anförda följer att lagrådet ställer sig synnerligen tveksamt till ett ytterligare befästande av avtalsordningen så som föreslås i remissen. Det står klart att lagrådet skulle ha avstyrkt ordningen om förslag framförts att nu etablera den, särskilt mot bakgrund av den förstärkning av skyddet för yttrandefriheten som förslaget till yttrandefrihetsgrundlag syftar till.

Varken regeringen (prop. 1990/91:149 s. 46 ff.) eller riksdagen följde lagrådet. I betänkandet med anledning av prop. 1990/91: 149 (KU39 s. 30 f.) noterade emellertid Konstitutionsutskottet bl.a. att Radiolagsutred- ningen har i uppdrag att lämna förslag till ny radiolagstiftning. Utskottet fann det naturligt att frågan om ytterligare reglering i lag av villkoren för programinnehållet skulle prövas i bl.a. detta sammanhang. Utskottet med- gav också i sitt betänkande med anledning av propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag(1990/911KU21 s. 12), att de aktuella avtalen inte är överenskommelser i vanlig civilrättslig mening utan att de mera kan betraktas som direktiv för verksamheten.

4.1 .3 Blockannonser i televisionen

De nya föreskrifterna i radiolagen(8-15 55) gäller främst annonser som sänds under annonstid i televisionen. Föreskrifterna, som den marksända TV 4 måste följa, innebär bl. a. följande.

Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i vems intresse sändningen sker (9 5 första stycket radiolagen).

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får inte upp- träda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (95 andra stycket radiolagen).

Annonser får inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (105 radiolagen).

Annonser med reklam får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år (1 1 5 första stycket radiolagen). I sådana annonser får inte heller uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (11 5 andra stycket radiolagen).

Radiolagen innehåller tämligen detaljerade föreskrifter om hur annon- serna får sättas in i programmen och vilken tid de får ta i anspråk.

Högst tio procent av en programtjänsts sändningstid per dygn får avse sådana annonser som sänds under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00 (13 5 första stycket radiolagen ).

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minu- ter (13 5 andra stycket radiolagen ).

Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats (14 5 radiolagen ).

Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan pro- grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (15 5 första stycket radiolagen ).

Annonser får avbryta ett program, om de sätts in antingen i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, eller också mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden ome- delbart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (15 5 andra stycket radiolagen).

4.1.4 Kabelsändningslagstiftningen

Om YGL har talats tidigare (se avsnitt 2.3). Enligt YGL har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd (3 kap. 1 5 första stycket YGL). YGL genomför således på kabelsänd- ningsområdet — både i fråga om ljudradio och television — den viktiga från tryckfrihetsrätten hämtade grundsatsen om etableringsfrihet gentemot det allmänna.

Den tidigare gällande lagen på området, lagen (1985z677) om lokala kabelsändningar (omtryckt 1985: 1056), byggde däremot på principen om tillstånd — av kabelnämnden — för rätt att sända. Eftersom denna regler- ing stred mot YGL har riksdagen hösten 1991 beslutat ny lagstiftning om kabelsändningar (prop. 1991/92: 53, KU19, rskr. 110, SFS 1991: 2027).

Som har nämnts tidigare medger YGL att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radioprogram (1 kap. 125 andra stycket YGL). I enlighet härmed föreskrev den tidigare gällande kabellagen att det i s.k. egensändningar (dvs. sådana sändningar som inte är rena vidaresändningar) var förbjudet att sända kommersiell reklam. Den nya kabellagstiftningen innebär en omsvängning: sedan den 1 januari i år är det tillåtet att finansiera kabelsänd radio och TV med reklam.

Som förebild för den nya kabellagstiftningen har i viss utsträckning tjänat de tidigare under år 1991 tillkomna reglerna i radiolagen (se särskilt föregående avsnitt). Bl. a. finns en regel som motsvarar 11 5 första stycket radiolagen (l 1 5 första stycket lagen om kabelsändningar till allmänheten).

4.1.5 Marknadsföringslagens territoriella räckvidd i fråga om TV-reklam

Om MFL: s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring har talats ti- digare (se avsnitten 3.1.2-3.1.4). Uttryckliga regler saknas om klausulens territoriella räckvidd. l motiven finns emellertid vissa uttalanden härom, men dessa tar sikte närmast på reklam i utländska tidningar. Departe- mentschefen yttrade (prop. 1970: 57 s. 92 f.):

Huvudsyftet med den föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom reklam och marknadsföring på den svenska markna- den. Avgörande för om generalklausulen skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör generalklau- sulen inte anses tillämplig. Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det nu sagda gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjlig- heterna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföre- läggande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emel- lertid vara begränsade. I Marknadsdomstolens praxis finns ett antal fall där generalklausulen har tillämpats på marknadsföringsåtgärder företagna av näringsidkare med säte i annat land än Sverige och riktade mot den svenska marknaden (bl. a. MD 1973: 3, 11, 24, 28, 1975z3, 1978:24, 25, 27, 198214). Inget av dessa fall har gällt reklam i TV.

Två avgöranden av den finska Marknadsdomstolen föreligger däremot om räckvidden av den finska mot MFL svarande konsumentskyddslagen när det gäller reklam i satellitsänd TV, MD 1987: 13/KO mot McDonalds Oy samt MD 1990: l9/KO mot Brio-Scanditoy Ab och M B International B V. Den TV-reklam som begärdes prövad var paneuropeisk och engelsk— språkig och den sändes i Super Channel och den tidigare förekommande programkanalen Sky Channel. I förhållande till Finland rörde det sig således om utländska sändningar, och reklamen riktade sig inte speciellt till den finska TV-publiken. Den finska domstolen ansåg trots detta att konsu- mentskyddslagen kunde tillämpas på reklamen. Det är att märka att det i de båda avgörandena uttalas att Finland inte är bundet av något interna- tionellt avtal, som skulle hindra en tillämpning av den finska lagstift- ningen.

4.2. EG-direktivet 4.2.1 Bakgrunden

På TV-området har inte bara EG utan också Europarådet varit aktivt för att få fram minimiregler om sändningars innehåll. En av ambitionerna i det internationella arbetet har varit att åstadkomma en någorlunda klar gräns mellan programverksamheten i televisionen och TV-mediets an- vändning för att sprida främst kommersiella budskap. Först med att presentera sitt regelverk var Europarådet. Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television (”TV-konventionen”) öppnades för un- dertecknande i maj 1989.

EG:s direktiv om TV-sändningar beslutades i oktober samma år. Dess föreskrifter överensstämmer ganska nära — i vissa avseenden t.o.m. ordagrant — med bestämmelserna i TV-konventionen.

Ett svenskt medlemskap i EG innebär att Sverige blir skyldigt att uppfylla direktivets krav. EES-avtalet pålägger däremot inte fullt ut samma skyldigheter (se avsnitt 4.2.5 om TV-reklam för alkoholhaltiga drycker).

Direktivet har numera blivit bindande för EG:s medlemsländer; den 3 oktober 1991 utlöpte nämligen den tidsfrist som har gällt för att bringa lagar och andra författningar i överensstämmelse med direktivet (artikel 25: 1).

4.2.2. Den europeiska TV-konventionen och EG:s TV-direktiv

TV-konventionen är ett folkrättsligt avtal av traditionellt slag. Den har hittills undertecknats av 20 stater: Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Jugoslavien, Liechtenstein, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, San Marino, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Ungern och Österrike. Fem stater, Cypern, Polen, San Marino, Schweiz och Storbritannien har även ratificerat konventionen.

Konventionen träder i kraft när den har tillträtts av sju stater, av vilka minst fem skall tillhöra Europarådet. Detta beräknas ske under inneva- rande år.

TV-konventionen innehåller en särskild bortkopplingsbestämmelse för konventionsstater som tillhör EG (artikel 27: l). Sådana konventionsstater skall nämligen i sina ömsesidiga relationer till andra medlemmar av gemenskapen tillämpa EG:s regler och inte följa konventionens regler annat än då gemenskapsrätten saknar en regel på det aktuella området.

Som har nämnts tidigare (se avsnitt 1.2) behandlar för närvarande Radiolagsutredningen frågan om ett svenskt tillträde till konventionen.

4.2.3. Något om övervägandena bakom EG-direktivet

I TV-direktivets preambel erinras om att Romfördraget föreskriver att en gemensam marknad skall upprättas och att detta innebär att medlemslän- derna måste undanröja hinder för fri rörlighet i fråga om tjänster; i anslutning härtill uttalas att TV-sändningar till allmänheten (”television broadcasting”) normalt utgör en tjänst i fördragets mening.

För att tillförsäkra TV-publiken i egenskap konsumenter ett fullgott skydd, förklaras det vara väsentligt att TV-reklamen underkastas ett antal minimiregler och att medlemsländerna står fast vid sin rätt att bestämma mer preciserade eller strängare regler samt att under vissa omständigheter fastställa olika villkor för programföretag som de har jurisdiktion över.

I preambeln förklaras att det är nödvändigt att förbjuda all TV-reklam för cigaretter och andra tobaksvaror inklusive indirekt reklam, som, utan att direkt nämna tobaksvaran, försöker kringgå förbudet genom att an- vända märkesnamn, symboler eller andra kännetecken för tobaksvaror eller företag, vars kända eller huvudsakliga verksamhet innefattar tillverk- ning eller försäljning av sådana produkter.

Direktivet innehåller en definition av TV-reklam (artikel 1 b). Därmed förstås varje annonssändning till allmänheten mot betalning eller annat vederlag från ett offentligt eller privat företag i förbindelse med en närings- verksamhet som syftar till att mot betalning främja tillgången på varor, tjänster eller andra nyttigheter, inbegripet fast egendom.

Bortsett från vad som följer av artikel 18 innefattar detta inte uttryckliga anbud om köp, försäljning eller uthyrning av varor eller tjänster.

Uttrycket smygreklam definieras också (artikel 1 c). Därmed avses en framställning i ord eller bild i ett program som gäller varor eller tjänster eller namn, varumärken eller verksamheter knutna till företag som tillver- kar varor eller tillhandahåller tjänster, allt under förutsättning att program- företaget har ett reklamsyfte med framställningen och allmänheten kan vilseledas i fråga om dennas karaktär. En sådan framställning anses vara uppsåtlig, framför allt om den sker mot betalning eller annat vederlag.

Med sponsring förstås i direktivet (artikel 1 d) varje bidrag till finansie- ringen av ett "TV-program som ett offentligt eller privat företag, som inte är engagerat i TV—verksamhet eller i att framställa audiovisuella verk, lämnar med syftet att skapa en positiv bild av företagets firma, varumärke, allmänna anseende, verksamhet eller produkter (dvs. som lämnas i PR- syfte).

Direktivet skiljer således mellan reklam och sponsring. Skillnaden ligger i att sponsring ses som ett medel att skapa en positiv bild av sponsorns firma, varumärke eller allmänna anseende, medan reklamen betraktas som ett hjälpmedel i själva sälj- eller inköpsverksamheten.

4.2.5. EG-ländernas förpliktelser De grundläggande åtagandena

Enligt direktivet svarar varje medlemsland för att TV-sändningar till allmänheten uppfyller gällande rätt för rundradiosändningar i landet. Ansvaret omfattar dels programföretag som landet har jurisdiktion över, dels programföretag som inget medlemsland har jurisdiktion över men som använder en frekvens eller satellitkapacitet som medlemslandet har bevil- jat eller som sänder till en satellit från medlemslandet (artikel 2: l).

Direktivet omfattar emellertid inte sändningar som är avsedda att enbart tas emot i andra länder än medlemsländer och som inte tas emot direkt eller indirekt i ett eller flera medlemsländer (artikel 2: 3).

Ytterligare föreskrivs att medlemsländerna genom lämpliga åtgärder skall se till att programföretag som de har jurisdiktion över uppfyller direktivets bestämmelser (artikel 3: 2).

Mottagning och vidaresändning av TV-sändningar från andra medlemsländer

Varje medlemsland skall garantera rätten till fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning på sitt territorium av TV-sändningar från andra medlemsländer på grunder som regleras i direktivet (artikel 2: 2).

En viktig skillnad mellan EG-direktivet och den europeiska TV- konventionen gäller rätten för ett land att på sitt territorium provisoriskt stoppa vidaresändning av sändningar som utgör en överträdelse av de uppställda kraven. Endast under särskilda omständigheter är detta tillåtet enligt EG-direktivet såsom framgår av artikel 2: 2. Det är t. ex. inte tillåtet att stoppa en vidaresändning med hänvisning till att bestämmelser i direktivet om reklam och sponsring överträtts.

Rätten att bestämma strängare regler

Det står ett medlemsland fritt att kräva att programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer preciserade eller strängare regler än direktivets (artikel 3: l).

Bestämmelserna om reklam och sponsring Huvudbestämmelser

Av direktivets artiklar handlar den största gruppen om reklam och spons- ring i TV (artiklarna 10-21).

Artikel 10: l anger att TV-reklam skall vara lätt att identifiera som sådan och hållas klart åtskild från programtjänstens övriga delar genom optiska eller akustiska medel. Enstaka reklamannonser får förekomma bara i undantagsfall (artikel 10: 2).

I reklamannonser får inte användas en teknik som kan befaras påverka konsumenternas undermedvetna (artikel 10: 3) och det är förbjudet att sända smygreklam (artikel 10: 4).

Reklamens placering i sändningarna

Hur reklam får placeras in i sändningar anges i artikel 1 1. Huvudregeln är att den skall placeras mellan programmen (artikel 1 1: 1). På de villkor som anges i punkterna 2 — 5 får dock reklam sändas under ett program, om detta kan ske utan att negativt påverka programmets integritet och värde — med hänsyn tagen till naturliga avbrott samt programmets längd och karaktär — och utan att rättighetshavarnas ställning träds för när.

I program som består av självständiga delar samt i sportprogram och andra sammansatta program som gäller evenemang eller föreställningar med pauser, får reklam placeras endast mellan delarna eller i pauserna (artikel ll:2).

Audiovisuella verk såsom biograffilm och filmer framställda för att visas i televisionen (med undantag av serier, underhållningsprogram och doku- mentärer) behandlas som en särskild programkategori (artikel 11: 3). Så- dana verk får, om deras sändningstid enligt programtablån överstiger 45 minuter, avbrytas av reklam en gång för varje hel 45-minutersperiod. Ytterligare ett avbrott får förekomma om sändningstiden enligt program- tablån med minst 20 minuter överstiger två eller flera hela 45- minutersperioder.

När andra program än sådana sammansatta program som avses i punkt 2 avbryts av reklam, bör det förflyta minst 20 minuter mellan varje reklamavbrott i programmet (artikel 1 l:4).

Reklam får inte sättas in i någon sändning av en gudstjänst. Nyhetspro- gram, nyhetskommenterande program, dokumentärer, religiösa program och barnprogram vars sändningstid enligt programtablån understiger 30 minuter, får inte heller avbrytas av reklam. Om sådana program enligt programtablån varar 30 minuter eller längre, gäller bestämmelserna i de föregående punkterna (artikel 1 l: 5).

Särskilt skyddsvärda intressen

Vissa intressen anges i direktivet som särskilt skyddsvärda. I artikel 12 föreskrivs således att TV-reklam inte får utformas på ett sådant sätt att den — negativt påverkar respekten för människans värdighet, — innefattar diskriminering på grund av ras, kön eller nationalitet, — är stötande för religiösa eller politiska övertygelser, — är ägnad att främja handlande som kan vara skadligt för hälsa eller motverka säkerhet, — stimulerar handlande som kan vara skadligt för skyddet av miljön.

Reklamrestriktioner för särskilda produkter

Direktivet innehåller också restriktioner för reklam beträffande vissa pro- duktkategorier (artiklarna 13-15). Artikel 13 slår fast att all slags reklam i TV för cigaretter och andra tobaksvaror är förbjuden.

Förbjudet är också TV-reklam för sådana läkemedel och medicinska behandlingar som endast kan erhållas efter recept av läkare i det med- lemsland som har jurisdiktion över programföretaget (artikel 14).

TV-reklam för alkoholhaltiga drycker får enligt artikel 15 inte — vända sig särskilt till minderåriga och inte under några förhållanden

visa minderåriga som konsumerar sådana drycker, — anknyta alkoholkonsumtion till fysisk prestationsförmåga eller bilkör- ning,

— förmedla intryck av att alkoholkonsumtion bidrar till sociala eller sexuella framgångar, — göra gällande att alkohol har terapeutiska egenskaper, utgör ett stimu- lerande eller lugnande medel eller är ett medel för att lösa personliga konflikter, — stimulera ett överdrivet bruk av alkohol eller förmedla en negativ bild av avhållsamhet eller måttlighet, — framhäva hög alkoholhalt som en positiv egenskap hos dryckerna.

Som har nämnts tidigare får enligt direktivet ett medlemsland inte begränsa vidaresändning av TV-sändningar från andra medlemsländer på de grunder som regleras i direktivet. Det förhållandet att ett medlemslands sändningar innehåller alkoholreklam ger alltså inte ett annat medlemsland rätt att stoppa vidaresändning i den delen. På denna punkt kommer dock EES-avtalet att medföra en begränsning. Enligt en undantagsbestämmelse

(i bilaga 10) får nämligen ett EFTA—land förelägga kabeloperatörer som är verksamma på dess territorium att kryptera eller på annat sätt eliminera reklam för alkoholhaltiga drycker, förutsatt att vidaresändningen av andra TV-program än alkoholreklamen inte begränsas. Undantaget skall omprö- vas år 1995.

Skydd för minderåriga

Direktivet innehåller en bestämmelse (artikel 16) som går ut på att mot- verka en sådan exploatering av minderåriga i TV-reklam som kan utsätta dem för fysiska skaderisker eller påverka dem negativt i moraliskt avse- ende. Till skydd för de minderåriga skall reklamen uppfylla följande krav: — den får inte direkt uppmana minderåriga att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet, — den får inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala föräldrar eller andra att köpa de annonserade varorna eller tjänsterna, — den får inte dra fördel av det särskilda förtroende som minderåriga har för föräldrar, lärare eller andra personer, — den får inte utan saklig grund visa minderåriga i farliga situationer.

Sponsrade TV-program

Sponsrade program avhandlas i artikel 17. De grundläggande kraven är följande.

En sponsor får inte under några omständigheter tillåtas utöva inflytande över ett sponsrat programs innehåll eller inplacering i programtablån på ett sådant sätt att det påverkar programföretagets ansvarsmedvetenhet och publicistiska oberoende (artikel 17: l a).

Sponsringen måste framgå tydligt genom att sponsorns namn eller logo- typ tillkännages i början eller slutet av programmet (artikel 17: 1 b).

Programmen får inte direkt främja avsättning, inköp eller uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster; direkta hänvisningar till varorna eller tjänsterna i marknadsföringssyfte får under inga förhållanden förekomma i programmen (artikel 17: 1 c).

I vissa fall är sponsring av TV-program förbjuden. Således får inte program sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av sådana varor eller till- handahållande av sådana tjänster, som det inte får göras reklam för enligt artikel 13 eller 14 (artikel 1722). Sponsringsförbud gäller vidare för ny- hetsprogram och nyhetskommenterande program (artikel 17: 3).

Begränsad sändningstid

Direktivet innehåller slutligen regler om högsta tillåtna sändningstid för reklam (artikel 18). Huvudregeln är att denna inte får överstiga 15 % av den dagliga sändningstiden (punkt 1). Denna procentandel får dock ökas till

20 % för att kunna inkludera annonser som innehåller uttryckliga anbud om försäljning och köp eller uthyrning av varor eller tjänster, förutsatt att sändningstiden för vanliga reklamannonser inte överstiger 15 %.

Den sammanlagda tiden för reklamannonser får under en viss entim- mesperiod inte överstiga 20 % av sändningstiden (artikel 18: 2).

Annonser som innehåller ett uttryckligt anbud om försäljning och köp eller uthyrning av varor eller tjänster får inte totalt överstiga en timme per dag (artikel 18:3).

Enligt artikel 21 skall medlemsländerna se till att verksammma åtgärder kan vidtas mot TV-sändningar till allmänheten som inte är förenliga med bestämmelserna om reklam och sponsring.

4.3. Allmänt om anpassningen till EG-direktivet

4.3.1. Utformningen av regelverket på radio- och TV-området

Utredningens bedömning; Utvecklingen på medieområdet i ett EG- perspektiv motiverar att det svenska regelverket på radio- och TV- området ges lågform.

Skälen för bedömningen: Av beskrivningen av radiolagens villkor för ett programföretags sändningsrätt (avsnitt 4.1) framgår att dessa endast gäller marksändningar samt att regelverket befinner sig i omvandling.

Det kan knappast förnekas att det gällande regelverket om radio och TV har en mindre tillfredsställande utformning. Utredningen konstaterar sär- skilt, att lagrådet vid granskningen av 1991 års lagstiftning om reklam i marksänd TV fann att reglerna inte uppfyller elementära krav på klarhet och överskådlighet (prop. 1990/91: 149 s. 327).

Rundradion etablerades i vårt land år 1924. Detta skedde genom att dåvarande Telegrafstyrelsen efter bemyndigande av Kungl. Maj:t slöt en överenskommelse med det för ändamålet bildade bolaget Radiotjänst AB, som därmed blev ende sändningsrättsinnehavare. Bolagets verksamhet skulle finansieras genom licensavgifter.

I den nämnda överenskommelsen hette det bl.a. att utsända program skulle vara ”av växlande art och skänka god förströelse samt överhuvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio”. Det angavs också att programmen skulle hållas på ”en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå, och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet” liksom att annonsering eller reklam inte skulle få äga rum.

Staten har även fortsättningsvis huvudsakligen använt metoden med avtal för att reglera vad som skall och får sändas. Fram till år 1947 företräddes staten vid avtalsslutandet av Televerket; den nya överens- kommelse som träffades detta år slöts emellertid direkt mellan Kungl. Maj:t (Kommunikationsdepartementet) och Radiotjänst.

Radiotjänsts firma ändrades år 1957 till Sveriges Radio AB. Nya avtal mellan Kungl. Maj:t och bolaget ingicks år 1959 och 1967. År 1978 ombildades Sveriges Radio till en koncern med ett icke sändande moder-

bolag och dotterbolagen som sändningsberättigade företag. Fr.o.m. sist- nämnda år har avtal slutits direkt mellan regeringen och dotterbolagen (programföretagen).

Den använda regleringsmetoden innebär bl. a. att skilda regler kan gälla för olika programföretags sändningar. Som exempel kan nämnas att det i viss utsträckning för närvarande är tillåtet för Sveriges Television — men inte för något annat bolag inom koncernen — att sända sponsrade pro- gram.

Som Konstitutionsutskottet har uttalat med anledning av propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag (1990/91:KU21 s. 12), är de avtal som träffats inte överenskommelser i vanlig civilrättslig mening. De kan snarare betraktas som det allmännas direktiv för Sveriges Radios verksam- het.

Reglerna i EG-direktivet om TV-sändningar har av naturliga skäl en helt annan bakgrund än de svenska reglerna.

I preambeln till EG-direktivet erinras först om att Romfördraget före- skriver att det skall upprättas en gemensam marknad med fri rörlighet för tjänster och en ordning som garanterar att konkurrensen inte snedvrids. Det betonas att gränsöverskridande rundradiosändningar med hjälp av olika teknologier är ett av sätten att fullfölja EG:s mål. Åtgärder skall därför vidtas för att dels få till stånd en övergång från nationella marknader till en gemensam marknad för framställning och distribution av program, dels skapa förutsättningar för en rättvis konkurrens utan förfång för det allmänna intresse som TV-tjänsterna representerar.

I preambeln fastslås vidare att TV-sändningar till allmänheten normalt utgör en ”tjänst” (service) i Romfördragets mening och att fördraget innebär att medlemsländerna skall undanröja alla hinder för tjänsters rörlighet. Det påpekas att medlemsländernas lagar, förordningar och ad- ministrativa arrangemang rörande programföretags och kabeloperatörers verksamhet delvis skiljer sig åt och att vissa sådana skillnader kan hindra rundradiosändningars fria rörlighet inom EG och störa den effektiva konkurrensen inom den gemensamma marknaden; alla restriktioner i fråga om friheten att tillhandahålla rundradiotjänster inom EG måste enligt Romfördraget upphävas.

Utvecklingen av satellitsänd TV har tvingat fram en ny syn på televisio- nen även i Sverige. År 1991 upphörde Sveriges Radio-koncemens ensam- rätt att bedriva TV-sändningar i marknätet, genom att också Nordisk Television fick sändningstillstånd.

Svensk lagstiftning grundar sig dock fortfarande — både vad gäller uppbyggnaden i stort och i fråga om detaljer — på den gamla avtals- och monopoltraditionen. Motsättningen mellan denna och den entydigt libe- rala yttrandefrihetstradition som återspeglas i TF är fortfarande mycket påtaglig. Den är 1991 antagna YGL med dess från TF hämtade principer markerar emellertid att radio— och TV-sändningar numera får betraktas främst som en tjänst baserad på ett leverantör-kundförhållande. Med ett sådant synsätt står YGL i god samklang med EG-direktivet.

Det tillkommer inte utredningen att närmare behandla hur en ändamåls- enlig lagstiftning på radio- och TV-området bör se ut från mediepolitiska

synpunkter. Uppdraget på marknadsföringsrättens område medför emel- lertid att utredningen inte kan underlåta att ha synpunkter på lagstiftning- ens grundläggande uppbyggnad. Som redan framgår av 1991 års lagråds- yttrande får denna fråga allt större betydelse ju fler enskilda och av staten ekonomiskt oberoende företag som påbörjar sändningsverksamhet.

I EG-perspektivet bör därför enligt utredningens mening den hittillsva- rande ordningen — och här beaktar utredningen även den kritik som lagrådet av andra skäl har riktat mot denna — ersättas av generella regler i lagform. Utgångspunkten bör härvid vara att det så långt möjligt bör gälla en likartad reglering för marksändningar och satellitsändningar och att alla sändarföretag och dessas kommersiella reklamkunder bör behandlas lika.

Utredningen vill härutöver göra en mer allmän reflexion om lagstiftning- ens utformning. På det tryckta ordets område gäller sedan länge att TF i princip uttömmande normerar vad som är lagenligt innehåll i en skrift. Dessutom finns emellertid här ett utomrättsligt regelsystem, ”Etiska regler för press, radio och TV”, som har antagits av Publicistklubben, Svenska Joumalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen och som också Sveriges Radio-koncernens programföretag anslutit sig till. Frågor om efterlevnaden av dessa regler såvitt angår pressen prövas av Pressens Opinionsnämnd och Allmänhetens Pressombudsman.

För övriga medier vid sidan av det tryckta ordet — radio, TV, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. — gäller den nya yttrandefrihets- grundlagen, YGL, som bygger på bärande principer i TF. YGL normerar dock inte uttömmande yttrandefriheten i t. ex. radioprogram, utan denna styrs alltjämt av regler som har sina rötter i den första överenskommelsen mellan Telegrafstyrelsen och Radiotjänst om att utsända program skulle vara ”präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet”.

De i radiolagen intagna föreskrifterna om opartiskhet och saklighet måste sägas vara i grunden oförenliga med den yttrandefrihet som YGL numera stadfäster. Tiden bör därför anses mogen att undersöka om det inte skulle räcka med en ordning enligt vilken sändande företag underkas- tade sig etiska regler och en prövning liknande vad som är fallet med pressen.

4.3.2. TV-reklambegreppet och programsponsringi TV

Utredningens bedömning: Utredningens förslag (se avsnitt 3.4. 1) att tillämpningsområdet för 25 MFL skall utvidgas till inköpsreklam och liknande är motiverat även med hänsyn till TV-direktivets TV-reklambegrepp.

Skälen för bedömningen: Begreppet marknadsföring i MFL omfattar som tidigare har utvecklats (avsnitt 3.4.1) endast avsättningsfrämjande åtgär- der; utanför begreppet faller inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas ”bakåt” mot t. ex. leverantörer eller kreditgivare. Som också har framhållits måste emellertid EG-direktivet om vilseledande

reklam förstås så, att reklambegreppet avser både avsättningsfrämjande reklam och inköpsreklam och liknande. Utredningen har därför tidigare föreslagit den lagändringen att tillämpningsområdet för generalklausulen i 2 5 MFL utvidgas till att omfatta också sådan reklam.

Även TV-direktivets TV-reklambegrepp måste anses omfatta såväl av- sättningsfrämjande reklam som inköpsreklam och liknande. Den före— slagna utvidgningen av tillämpningsområdet för generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring till att omfatta också anskaffningsfrämjande åtgärder är därför påkallad även med hänsyn till TV-direktivets TV- reklambegrepp.

TV-direktivet innehåller i artikel 17 vissa särskilda bestämmelser om sponsring. Direktivet gör en skillnad mellan reklam och sponsring. Spons- ring är ett medel för att skapa en allmänt positiv bild av sponsorns firma, varumärke eller verksamhet utan direkt syfte att stimulera försäljningen av en viss vara eller tjänst. Om däremot ett sådant syfte föreligger, får det anses röra sig om reklam i direktivets mening.

TV-direktivets distinktion mellan reklam och sponsring har uppenbarli- gen ingen relevans när det gäller vad som från MFL: s synpunkt skall anses utgöra marknadsföring. Om en sponsor är näringsidkare och verksamheten är inriktad på avsättning för varor eller tjänster, lär förhållandet att sponsorns namn eller logo tillkännages i TV vara att se som marknadsfö- ring i MFL: s mening.

4.4. Direktivets bestämmelser om annonsers innehåll 4.4.1 Allmänt

Utredningens bedömning: Tidigare har uttalats (se avsnitt 3.3) att MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring bör tillämpas i överenskommelse med vad EES-rätten kräver. Den av Marknads- domstolen utvecklade lagstridighetsprincipen står i god överens- stämmelse härmed.

Skälen för bedömningen: TV-direktivets bestämmelser om reklam är av två slag: bestämmelser som tar sikte på annonsers innehåll och bestämmelser som gäller högsta tillåtna tid för reklam och hur reklam får placeras in i programutbudet.

I detta avsnitt behandlas enbart de direktivbestämmelser som gäller annonsers innehåll. Dessa återfinns i artikel 10, bortsett från artikel 10: 2, samt artiklarna 12-17. Till grund för ett flertal av dessa bestämmelser ligger uppenbarligen ett hänsynstagande till TV-publikens intressen som konsu- menter; i preambeln hänvisas särskilt härtill. Reglerna synes därför böra i första hand bedömas med utgångspunkt från hur konsumentintressena tillgodoses enligt svensk rätt på marknadsföringsområdet, särskilt general- klausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 5 MFL.

Innebörden av 25 MFL har behandlats tidigare (se avsnitten 3.1.2- 3.l.4). Bl.a. har framhållits att en handling som en näringsidkare företar

vid marknadsföring av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet inte får strida mot ”god affärssed”, ett uttryck som preciseras i bl. a. Interna- tionella Handelskammarens Grundregler för reklam.

Som också nämnts är en viktig princip i svensk rätt att lagstiftningen såvitt möjligt skall tolkas i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Utredningen har även framhållit att generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring lämpar sig väl för en tillämpning som tillgodo— ser EG-rättens krav. EG-kraven bör således utgöra en del av det framtida tolkningsunderlaget. Den av Marknadsdomstolen utvecklade s.k. lagstri- dighetsprincipen (se avsnitt 3.1.4) underlättar en samordning. Det finns alltså goda möjligheter att på ett smidigt sätt uppnå en god anpassning till EES-rätten.

Till sist bör i detta sammanhang anmärkas att det finns en allmän begränsning i Marknadsdomstolens möjligheter att ingripa med vitesför- bud när det gäller reklam i såväl radio som TV (jfr prop. 1990/91: 149 s. 115 f.). Man måste nämligen skilja mellan ursprungliga sändningar och vidaresändningar, dvs. sändningar som endast utgör en samtidig och oförändrad återutsändning av en annan sändning.

Enligt MFL skall ett förbud riktas mot exempelvis den TV- annonserande näringsidkaren, men förbud kan meddelas även andra (se 2 5 andra meningen MFL), t. ex. det programföretag som har sänt en viss annons. Ett förbud lär däremot inte kunna riktas mot den som endast tar emot en sändning och vidaresänder den i t.ex. ett kabelnät. Den som endast gör detta har ju inga möjligheter att påverka sändningarnas inne- håll.

4.4.2. Kravet på reklamidentifiering m. m.

Utredningens bedömning: MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring tillgodoser kraven i artikel 1021 och 3 i TV- direktivet

Skälen för bedömningen: För artikel 10: 1 och 3 i TV-direktivet har redo- gjorts tidigare (se avsnitt 4.2.5).

I Grundregler för reklam ställs ett krav på reklamidentifiering i fråga om all reklam (artikel 11). Utredningen anser att det redan med hänsyn härtill och den praxis som Marknadsdomstolen i denna del har utvecklat är möjligt att som otillbörlig marknadsföring betrakta en överträdelse av artikel 10: 1. Samma bedömning får göras i fråga om artikel 10: 3.

Utredningens bedömning: Smygreklam i TV-direktivets mening bör kunna motverkas med hjälp av radiolagens regler om villkoren för ett programföretags rätt att sända television i marknätet, framför allt den nya bestämmelsen i 6 5 andra stycket.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 10: 4 i TV-direktivet är det förbju- det att sända smygreklam. Med denna term avses som har nämnts (se avsnitt 4.2.4) en framställning i ord eller bild i ett program som gäller varor eller tjänster eller namn, varumärken eller verksamheter knutna till företag som tillverkar varor eller tillhandahåller tjänster, allt under förutsättning att programföretaget har ett reklamsyfte med framställningen och allmän- heten kan vilseledas i fråga om dennas karaktär. En sådan framställning anses vara uppsåtlig, framför allt om den sker mot betalning eller annat vederlag.

Företeelsen smygreklam är således knuten till själva programverksam- heten i TV.

Utrymmet för att vid sidan av TF ingripa mot reklam kan som tidigare har nämnts beskrivas med formeln att det skall röra sig om framställningar som har enbart kommersiella förhållanden till föremål och ett rent kommer- siellt syfte. Den nya YGL — som gäller för bl. a. televisionen — innebär i grunden detsamma, bortsett från den i och för sig viktiga skillnaden i förhållande till TF, att all annonsering lämnas utanför YGL: s straff- och processrättsliga exklusivitet (1 kap. 12 5 andra stycket YGL). Denna om- ständighet har dock ingen betydelse i det här sammanhanget.

Smygreklam i TV-direktivets mening kan förekomma i form av s.k. produktexponering (”product placement”). Som exempel kan nämnas att sändarföretaget — mot att det slipper betala vissa annars ofrånkomliga kostnader — exponerar en vara eller tjänst i ett program på ett sätt som inte är motiverat från rent programmässiga utgångspunkter utan betingas av reklamvärdet för en viss näringsidkare.

Det är m.a.o. fråga om en motsvarighet till s.k. redaktionell reklam i pressen. Om detta pressetiska problem finns ett särskilt avsnitt i ”Etiska regler för press, radio och TV”, vilket visar att det gäller frågor om pressens fristående ställning och obundenhet av ovidkommande inflytanden och hänsyn. Här måste man primärt lita till andra regler och normer än generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring.

Från smygreklam i televisionen bör skiljas sådana programinslag, vars syfte verkligen är att rikta uppmärksamheten på en viss produkt, t.ex. konsumentinformationsprogram. Sådana inslag kan aktualisera etiska frå- geställningar av liknande art som smygreklamen. Mellan redaktionella program och reklamannonser går emellertid en klar principiell skiljelinje. I dessa senare rör det sig om marknadsföring i MFL:s mening. Som har nämnts ställer Grundregler för reklam ett krav på reklamidentifiering i fråga om all reklam (artikel 11). Marknadsdomstolens praxis är också entydig på denna punkt. TV-direktivet innebär detsamma vad gäller TV—

reklam. Den omständigheten att vid marknadsföring i TV kravet på reklamidentifiering åsidosätts, föranleder emellertid inte någon annan bedömning än att det fortfarande rör sig om marknadsföring och inte om smygreklam.

Marknadsföring i TV sker normalt i form av de betalda annonserna. Även andra programinslag kan dock utgöra marknadsföring. Avgörande är bl. a. det rent kommersiella syftet med inslaget. Ett sådant syfte kan, när det gäller annat än betalda annonser, stå klart t. ex. genom att programin- slaget gäller en produkt av vars försäljning programföretaget har ekonom- isk fördel, t.ex. en programtidning som företaget ger ut. Som marknadsfö- ring i TV kan också vara att betrakta exempelvis de uppgifter som brukar förekomma i anslutning till Sveriges Utbildningsradios program om hur publiken kan beställa kursböcker och liknande (jfr prop. 1990/91: 149 s. 68).

Att ett redaktionellt TV-program handlar om en produkt som förekom- mer på marknaden kan emellertid vara motiverat av högst varierande skäl. Även om presentationen av produkten kan framstå som fördelaktig för det säljande företaget, finns det i regel inte anledning anta, att sådana bevekel- segrunder har spelat någon avgörande roll för programföretagets beslut att sända programmet. Introduktionen av en ny bilmodell har t. ex. ofta ett klart nyhetsvärde långt utanför de presumtiva bilköparnas krets. Om man i ett sådant fall kan tala om smygreklam, skulle det kunna bero på exempelvis att den uppmärksamhet som ägnats produkten stått i uppen- bart missförhållande till nyhetsvärdet. Exemplet visar att det knappast är möjligt att skarpt avgränsa de företeelser som bör betraktas som smygrek- lam från nyhetsförmedling, åsiktsbildning eller underhållning, dvs. det slags yttranden som skall åtnjuta fullt skydd genom TF:s och YGL: s regler om grundlagarnas straff- och processrättsliga exklusivitet.

Radiolagens nya förbudsregel

Det råder en bred enighet om att smygreklam i TV skall motverkas. Detta kommer till uttryck i både EG:s TV-direktiv och den europeiska TV- konventionen.

För den svenska marksända televisionens del gäller bl.a. radiolagens krav på opartiskhet. Detta krav har Radionämnden länge tillämpat så, att programföretagen bör vara försiktiga med att sända program eller pro- graminslag, som innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.

För att ytterligare markera vikten av att programverksamheten hålls fri från smygreklam har genom 1991 års lagstiftning om reklam i marksänd TV en ny bestämmelse införts i radiolagen, som anger att det inte är tillåtet för ett programföretag att i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse (65 andra stycket första meningen radiolagen).

I klara ordalag anges således numera att varken gynnande mot vederlag eller annat otillbörligt gynnande godtas i programverksamheten. Rörande

det senare slaget av åtgärder yttrade departementschefen (prop. 1990/91:149 s. 128 f.):

Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande mot vederlag. Ett mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vissa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget uppnår denna ekonomiska fördel genom att i programmet fokusera vissa produkter eller varumärken på ett sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare.

Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en produkt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motiverat med hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos programföreta- get kan man misstänka att företaget har haft ekonomisk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska fördelen kan det emel- lertid finnas skäl för bedömningen att företaget i programverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt intresse.

Man bör dock skilja mellan program som programföretaget självt har producerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten, t.ex. långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras på ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta på pro— grammet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk.

Ett exempel på ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse skulle emellertid kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vinsterna utgörs av TV-apparater. Som jag har nämnt tidigare kan man i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om det låter TV-bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emellertid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera TV—apparaterna är det fråga om varuexponering av den arten att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Skulle i stället pro- gramledaren markera en paus i tävlandet och låta programmet gå över till att uteslutande handla om TV-apparaterna, t. ex. genom att i positiva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var man kan köpa dem, då har programmet ändrat karaktär till att gälla ren reklam. Därmed är inte sagt att det är fråga om otillbörlig marknadsföring. Marknadsföringen kan vara invändningsfri från marknadsföringslagens synpunkt, t. ex. genom att upp- fylla det krav på reklamidentifiering som regelsystemet får anses innefatta. Men även om det rör sig om en i och för sig invändningsfri marknadsföring föreligger givetvis ett klart exempel på gynnande av ett kommersiellt intresse.

Med hjälp av den nya regeln i 6 5 andra stycket radiolagen får det anses vara möjligt att effektivt motverka sådan smygreklam som artikel 10: 4 i TV-direktivet tar sikte på. Däremot är — som har anförts i det föregående — MFL: s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring ett föga tjänligt instrument i detta sammanhang. Om en framställning innefattar otillbörlig marknadsföring ligger således det otillbörliga på ett annat plan än vid smygreklam i TV-direktivets mening.

Utredningens bedömning: Med hjälp av bestämmelsen i 65 tredje stycket i radiolagen kan de flesta fall ett programföretag förmås att avstå från att sända sådan reklam som avses i artikel 12 i TV- direktivet. Särskild lagstiftning krävs därför inte.

Skälen för bedömningen: För artikel 12 i TV-direktivet har redogjorts tidigare (se avsnitt 4.2.5).

Tidigare har också framhållits att utrymmet för att vid sidan av TF ingripa mot reklam kan beskrivas med formeln att det skall röra sig om framställningar som har enbart kommersiella förhållanden till föremål och har ett rent kommersiellt syfte.

Det är följaktligen endast i begränsad utsträckning möjligt att med hänvisning till Grundregler för reklam och lagstridighetsprincipen hävda att TV—reklam som överträder artikel 12 utgör otillbörlig marknadsföring. Det förhållandet att förbudet mot diskriminering i TV-reklam på grund av ras, kön eller nationalitet delvis har sin motsvarighet i Grundregler för reklam, saknar härvidlag betydelse. Grundreglerna är ett internationellt instrument som har andra utgångspunkter än den svenska yttrandefri- hetslagstiftningen.

Som ett belysande exempel kan tas könsdiskriminerande inslag i reklam. Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring riktar sig, i vad den avser konsumenterna, mot sådant som kan leda till felaktiga eller förhastade köpval i fråga om en vara eller tjänst. Bestämmelsen syftar till att skydda och stärka konsumenternas ställning på marknaden och den tillvaratar i allt väsentligt deras ekonomiska intressen. Reklam som innefattar diskri- minering på grund av kön kränker intressen av annan art än dem som MFL tillgodoser.

I december 1990 remitterade Civildepartementet till olika instanser en promemoria (MA 581/89) med förslag till lagstiftning mot könsdiskrimi- nerande reklam. Om det i promemorian föreslagna lagförbudet yttrade en av remissinstanserna, Hovrätten över Skåne och Blekinge:

För en oförvillad iakttagare rör det sig här om att skydda kvinnorna som grupp i samhället. Regleringen vänder sig mot inslag som till innehåll eller form strider mot principen om jämställdhet mellan könen. Dess objekt är alltså yttringar av värderingar och attityder som lika väl kan förekomma i samhället utanför reklamen och som är lika klandervärda där. Skall de könsdiskriminerande inslagen i reklamen angripas, är det inte för deras inverkan på själva den kommersiella mekanismen; de kan sägas sakna kommersiell relevans. Utredningen delar uppfattningen att ett förbud mot könsdiskrimine- rande reklam inte kan grundas på intresset att skydda konsumenter eller näringsidkare utan skulle bygga på andra skyddsintressen, främst jäm- ställdhet och integritetsskydd. Utredningen konstaterar att någon lagstift- ning av det slag som skisserades i promemorian inte kommit till stånd. Någon annan slutsats kan inte dras än att en marknadsföringsåtgärd som ifrågasätts vara t.ex. könsdiskriminerande faller utanför ramen för 25

MFL, en ståndpunkt som också Marknadsdomstolen intagit i målet 1976: 8/CRC-Lafo.

Visserligen har tidigare uttalats att 25 MFL lämpar sig väl för en tillämpning som stämmer överens med EG-rättens krav, bl. a. på grund av den lagstridighetsprincip som Marknadsdomstolen utvecklat i sin praxis. Uppenbarligen sätter emellertid MFL: s klart deklarerade syfte, att skydda och stärka konsumenternas ställning på marknaden, en gräns för lagstridig- hetsprincipens räckvidd. Enligt utredningen är det därför inte möjligt att med stöd av lagstridighetsprincipen komma till rätta med överträdelser av artikel 12 i fråga om könsdiskriminerande reklam. Till samma slutsats kommer utredningen i det fallet att TV-reklam skulle innefatta diskrimi- nering på grund av ras eller nationalitet eller vara stötande för religiösa eller politiska övertygelser.

Som nyss nämnts får den nya YGL anses i och för sig innebära det- samma som TF när det gäller att vid sidan av grundlagen ingripa mot reklam. Samtidigt skiljer sig YGL i det viktiga hänseendet från TF att all annonsering lämnas utanför grundlagens straff- och processrättsliga exklu- sivitet (1 kap. 12 5 andra stycket YGL). Artikel 12 i TV-direktivet gäller ”TV-reklam”. Med hänsyn härtill kan det inte anses möta något grundlags- mässigt hinder mot att införa en lagstiftning som skulle medge t. ex. förbud mot här aktuella TV-reklamåtgärder.

Av ovan anförda skäl anser emellertid utredningen att det skulle vara olämpligt att konstruera en sådan lagstiftning på det sättet att reklamåtgär- derna definitionsmässigt bedömdes som otillbörliga enligt 2 5 MFL, dvs. som otillbörliga mot just konsumenter eller näringsidkare. Tvärtom skulle det framstå som en egendomlig ordning att enbart konsumenter och näringsidkare skyddades mot vissa åsikter och attityder i TV-reklam. De hänsynstaganden som åsidosätts i dessa fall är ju som sagts av annat slag än dem som bärs upp av värderingarna bakom MFL.

Om det anses påkallat att kunna ingripa mot reklamföreteelser av det här diskuterade slaget bör detta ske genom en lagstiftning som är fristående i förhållande till MFL. Frågan är då om en lagstiftning behövs. Det beror enligt utredningens uppfattning på vilka möjligheter som den radio- rättsliga lagstiftningen och annan lagstiftning vid sidan av MFL ger när det gäller att motverka TV-reklam av det slag som artikel 12 behandlar.

6 5 tredje stycket radiolagen m. m.

Den radiorättsliga regel som närmast kommer i betraktande är 6 5 tredje stycket radiolagen. Den anger, efter en ändring år 1991, att programverk- samheten som helhet skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Med uttrycket ”alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet” avses enligt motiven (prop. 1977/78:91 s. 230) de sidor av demokratibegreppet som anknyter till bl.a. förhållandet mellan människor, t. ex. fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan män och kvinnor.

Bestämmelsen omfattar även vad som sänds under annonstid i televisio- nen (6 5 fjärde stycket radiolagen motsatsvis).

Utredningen anser att det måste vara möjligt att med hjälp av den nu behandlade bestämmelsen förmå det aktuella programföretaget —— dvs. i dagens läge Nordisk Television — att avstå från att sända sådan reklam som TV-direktivet åsyftar att motverka genom artikel 12.

När det gäller TV-reklam av detta slag bör också erinras om att bestäm- melserna om yttrandefrihetsbrotten i YGL sätter vissa yttre gränser för all programverksamhet i både radio och TV. Bland de gärningar som är kriminaliserade som yttrandefrihetsbrott kan särskilt nämnas hets mot folkgrupp (5 kap. 1 5 första stycket YGL jämfört med 7 kap. 4 5 punkt 1 l TF och 16 kap. 8 5 brottsbalken).

Med hänsyn till radiolagens 65 och YGL:s regler om yttrandefrihets- brott anser utredningen att det inte finns skäl att förorda någon särskild lagstiftning för att motverka TV-reklam av det slag som EG:s TV-direktiv behandlar i artikel 12.

4.4.5. Tobaksreklam

Utredningens bedömning: Lagen (1978: 764) med vissa bestämmel- ser om marknadsföring av tobaksvaror jämte MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring tillgodoser TV-direktivets krav.

Skälen för bedömningen: Artikel 13 i TV-direktivet förbjuder all slags TV-reklam för cigaretter och andra tobaksvaror.

Inom ramen för 1991 års lagstiftning om reklam i marksänd TV har lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av to- baksvaror försetts med ett tillägg som uttryckligen förbjuder tobaksreklam i TV (SFS 1991: 1077): vid marknadsföring av tobaksvara får inte använ- das kommersiell annons i ljudradio- eller televisionsprogram (25 andra stycket). Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1991.

Tobaksreklamlagen är anknuten till MFL:s regelsystem: en handling som strider mot bl. a. 2 5 tobaksreklamlagen skall vid tillämpning av MFL anses vara otillbörlig mot konsumenter (45 tobaksreklamlagen).

En första fråga som kan ställas med anledning av artikel 13 är, om den principiella lösning som tobaksreklamlagen representerar genom anknyt- ningen till 25 MFL förslår. Denna reglering innebär ju att en eventuell första överträdelse alltid lämnas obeivrad och att näringsidkaren endast kan förbjudas att upprepa en viss marknadsföringsåtgärd.

När det gäller TV-direktivets innebörd i detta avseende finns skäl att ta intryck av hur det mest heltäckande EG-instrumentet på reklamområdet bör förstås, nämligen direktivet om vilseledande reklam. Som har be- handlats tidigare (se avsnitt 3.5.1) kräver detta direktiv inte att ett med- lemsland i EG har regler som går ut på att t. ex. en domstol kan ingripa mot viss reklam redan före publiceringsstadiet. Inte heller TV-direktivet kan anses ställa något sådant krav.

I TV-direktivet talas om att det är förbjudet med ”all slags” TV-reklam för cigaretter och andra tobaksvaror. Såvitt utredningen förstår måste direktivet på denna punkt tolkas mot bakgrund av vad som står i pream- beln. Där slås fast att det är nödvändigt att förbjuda all TV-reklam för cigaretter och andra tobaksvaror inklusive indirekt reklam, som, utan att direkt nämna tobaksvaran, försöker kringgå förbudet genom att använda märkesnamn, symboler eller andra kännetecken för tobaksvaror eller före- tag, vars kända eller huvudsakliga verksamhet innefattar tillverkning eller försäljning av sådana produkter.

Nuvarande regler i tobaksreklamlagen gäller endast marknadsföring av ”tobaksvaror”. Lagen har en bakgrund i TF på det sättet att enligt 1 kap. 95 TF förordningens tillämpningsområde är begränsat så (punkt 1), att utan hinder av TF gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons, i den mån annonsen används vid marknadsföring av alkohol- haltiga drycker eller tobaksvaror.

Frågan är då om uttrycket ”tobaksvara” i tobaksreklamlagen kan ges en mer vidsträckt innebörd, så att också den i preambeln till TV-direktivet angivna ”indirekta tobaksreklamen” fångas in därunder.

När det gäller tillämpningen av tobaksreklamlagen finns viss rättspraxis. Bl. a. kan hänvisas till ett beslut av Marknadsdomstolen den 26 april 1989, där domstolen ogillade KO:s talan om att reklam för vissa resor borde anses utgöra förtäckt reklam för cigarettvarumärken (MD 1989: 10/Camel Adventures).

Det krav som TV-direktivet med hänsyn till preambeln ställer, får anses vara relativt återhållsamt. Det kan knappast tolkas så extensivt att det omfattar reklam som uttryckligen avser helt andra produkter än tobaksva- ror, t.ex. klädesplagg eller skor. Direktivet torde inte heller ta sikte på reklam av andra företag än företag i tobaksbranschen.

Den omständigheten att reklam av ett välkänt företag i branschen inte fokuserar någon bestämd tobaksvara utan bara avbildar t. ex. en symbol för företaget, kan däremot knappast hindra, att reklamen betraktas som ”in- direkt tobaksreklam” i direktivets mening. Utredningen anser att det bör vara möjligt att tolka uttrycket ”tobaksvara” i tobaksreklamlagen så, att det också omfattar ”indirekt tobaksreklam” i den nu angivna bemärkelsen.

Här kan till sist nämnas att det inom EG pågår arbete med ett direktiv på tobaksområdet, som kan förväntas beröra även reklamen. Utredningen kan mot denna bakgrund ha anledning att återkomma till ämnet i det fortsatta arbetet.

Utredningens bedömning: MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring får mot bakgrund av den av Marknadsdomstolen utvecklade lagstridighetsprincipen anses tillgodose TV-direktivets krav.

Skälen för bedömningen: Artikel 14 i TV-direktivet slår fast att det är förbjudet med TV-reklam för sådana läkemedel och medicinska behand- lingar som endast kan erhållas efter recept av läkare i det medlemsland som har jurisdiktion över programföretaget.

I svensk rätt finns inte någon motsvarande restriktion; jfr emellertid 15 5tredje stycket läkemedelsförordningen (1962: 701).

Däremot har läkemedelsbranschen egna regler om marknadsföring av läkemedel.3 Reglerna innebär att information om läkemedel endast får avse sådana läkemedel som har registrerats hos Läkemedelsverket och att information till allmänheten om receptbelagda läkemedel endast får ske i den utsträckning som Läkemedelsverket medger det. En särskild nämnd, Nämnden för Bedömning av Läkemedelsinformation (NBL), kan pröva om en marknadsföringsåtgärd strider mot reglerna.

Med tanke på dessa utomrättsliga regler finns det anledning att notera en principiellt viktig skillnad mellan den europeiska TV-konventionen och EG:s TV-direktiv. Konventionen kräver inte att en stat vidtar några särskilda genomförandeåtgärder utan överlämnar åt varje konventionsstat att sj älv bedöma den saken. EG-direktivet däremot kräver att genomföran- deåtgärder vidtas. Det heter nämligen i direktivet (artikel 25: 1), att ett medlemsland skall sätta i kraft erforderliga lagar och andra författningar för att efterkomma direktivets krav (”the laws, regulations and administ- rative provisions necessary to comply with this Directive”).

Regler som enskilda sammanslutningar har antagit, t.ex. i detta fall inom läkemedelsbranschen, utgör givetvis inte författningar. Såvitt utred- ningen kan se kan regler av detta slag inte anses uppfylla TV-direktivets krav på genomförandeåtgärder.

Direktivet föreskriver ett absolut reklamförbud i det nu aktuella hänse- endet. Utredningens uppfattning är dock att MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring i förening med den av Marknadsdomstolen utvecklade lagstridighetsprincipen medger en rättstillämpning som tillgo- doser TV-direktivets krav.

Direktivet anknyter reklamförbudet till att ett läkemedel är receptbelagt i det medlemsland som har jurisdiktion över programföretaget. Därigenom kan den frågan aktualiseras, om det är Sverige eller enbart något annat land som har jurisdiktion över programföretaget. Såvitt angår Sverige kan direktivet endast ha avseende på TV-sändningar av programföretag som Sverige har jurisdiktion över. En hel del TV-sändningar som den svenska

3 Regler för läkemedelsinformation, senaste versionen antagen av Läkemedelsindu- striföreningen och Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier, och gällande fr.o.m. den 1 januari 1990.

publiken kan ta emot kommer emellertid från programföretag som Sverige inte har jurisdiktion över. Direktivet garanterar således inte någon total frånvaro av sådan TV-reklam för i Sverige receptbelagda läkemedel, som kan tas emot av svensk TV-publik. Utredningen återkommer till den skillnad som det finns anledning att göra mellan TV-sändningar beroende på om Sverige eller endast något annat land har jurisdiktion över program- företaget (se avsnitt 4.7).

Avslutningsvis kan i detta sammanhang nämnas att regeringen har lagt fram ett förslag till ny läkemedelslagstiftning (prop. 1991/92: 107). Vad som föreslås där ändrar inte förutsättningarna för vad som har sagts i det föregående.

4.4.7. Reklam för alkoholhaltiga drycker

Utredningens bedömning: Lagen (1978: 763) med vissa bestämmel- ser om marknadsföring av alkoholdrycker tillgodoser, mot bakgrund av MFL:s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring, de krav som TV-direktivet ställer.

Skälen för bedömningen: För artikel 15 i TV-direktivet har redogjorts tidigare (se avsnitt 4.2.5).

Sedan den 1 juli 1991 finns i lagen (1978: 763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker ett uttryckligt förbud mot alkohol- reklam i TV: vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell annons i ljudradio— eller televisionsprogram (2 5 andra styc- ket). Liksom tobaksreklamlagen är alkoholreklamlagen anknuten till MFL: s regelsystem. En handling som strider mot 2 5 alkoholreklamlagen skall vid tillämpning av MFL anses vara otillbörlig mot konsumenter (3 5 alkoholreklamlagen).

Medan TV-direktivet endast kräver regler på en viss restriktionsnivå i fråga om alkoholreklam i TV, förbjuds alltså sådan reklam helt enligt de svenska reglerna. På en punkt skulle det dock möjligen kunna göras gällande att alkoholreklamlagen inte går tillräckligt långt.

Lagen gäller endast marknadsföring av ”alkoholdrycker”, varmed för- stås sprit, vin, starköl och öl (”folköl”). Detta kan jämföras med artikel 15: 2 i den europeiska TV—konventionen, som i fråga om vilka drycker som skall uppfylla konventionens särskilda krav på återhållsamhet i reklam i TV anger alla slag av alkoholhaltiga drycker (”alcoholic beverages of all varieties”).

TV-direktivets uttryck alkoholhaltiga drycker torde också inbegripa alla sådana drycker, även t. ex. lättöl och cider, som faller utanför alkoholrek- lamlagens tillämpningsområde.

Alkoholreklamlagen måste dock anses vara tillräcklig som den är; inom sitt tillämpningsområde förbjuder den ju TV-reklam helt, vilket är långt mer än vad direktivet kräver. Att alkoholreklamlagen har ett något snävare

tillämpningsområde än TV-direktivet kan alltså inte i sig anses påkalla en lagändring.

TV-reklamförbudet i alkoholreklamlagen aktualiseras också när det gäller anpassningen till EES-avtalets huvudbestämmelser. Utredningen tar upp den frågan längre fram (se avsnitt 5.3).

4.4.8. Reklam och minderåriga

Utredningens bedömning: MFL:s generalklausul mot tillbörlig mark- nadsföring tillgodoser, särskilt i förening med den av Marknads- domstolen utvecklade lagstridighetsprincipen, de krav som TV- direktivet ställer

Skälen för bedömningen: För artikel 16 i TV-direktivet har redogjorts tidigare (se avsnitt 4.2.5).

Reglerna i artikel 16 liknar såväl formellt som innehållsmässigt Grund- regler för reklam (närmast dessas artikel 13 och de särskilda råden om reklam till barn). Eftersom grundreglerna på denna punkt får anses väg- ledande vid tolkningen av MFL: s generalklausul mot otillbörlig marknads- föring, lär denna i princip direkt utan omvägen över den lagstridighetsprin- cip som Marknadsdomstolen har utvecklat täcka de krav som följer av artikel 16. I den mån Grundregler för reklam saknar motsvarigheter till vad som återfinns i artikel 16 får generalklausulen i förening med lagstridighets- principen anses tillgodose direktivets krav.

Anpassningen till EES-avtalets huvudbestämmelser aktualiserar också ämnet TV-reklam och minderåriga. Till den frågan, som uppkommer på grund av vissa bestämmelser i den svenska lagstiftningen, återkommer utredningen (se avsnitt 5.4).

4.5. Bestämmelserna om sponsring

4.5.1. Kraven på sponsrade program

Utredningens bedömning: TV-direktivets krav i fråga om sponsrade program förutsätter särskilda regler i svensk rätt.

Skälen för bedömningen: De allmänna reglerna om sponsrade program återfinns i artikel 17: 1, medan de särskilda fallen av otillåten sponsring behandlas i artikel 17:2 och 3. Dessa regler har beskrivits tidigare (se avsnitt 4.2.5).

Gällande svenska regler om sponsrade TV-program finns i avtalen mellan regeringen och Sveriges Television resp. Nordisk Television (se avsnitt 4.1.2). Enligt den grundläggande bestämmelsen i resp. avtal skall programföretaget i början eller slutet av programmet ange sponsorns eller sponsoremas namn eller firma. Det heter vidare att meddelanden av detta

slag skall vara korta och ske genom användande av stillbild. Vid angivan- det av sponsorskapet får sponsorns logotyp användas. Musik som är typisk för eller annars knuten till sponsorn får inte användas.

Sändning utan att sponsor tillkännages

Ett sponsrat TV-program skiljer sig till sin karaktär typiskt sett inte från vilket som helst program i TV. Den omständigheten att programmet sänds medför därför normalt inte att det rör sig om marknadsföring i MFL:s mening. Marknadsföring i detta sammanhang förutsätter att sponsorns namn eller logotyp tillkännages i början eller slutet av programmet.

Sponsorers inflytande på programpolitiken

Enligt artikel 1711 a) i TV-direktivet får en sponsor inte under några omständigheter utöva inflytande över ett sponsrat programs innehåll eller inplacering i programtablån på ett sådant sätt att programföretagets an- svarsmedvetenhet och publicistiska oberoende påverkas.

Som framgår av regelns utformning motiveras den av medieetiska och TV-politiska skäl, alltså helt andra bevekelsegrunder än de som uppbär den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.

Ingen förtäckt marknadsföring

Enligt artikel 17:] c) i direktivet får sponsrade TV-program inte direkt främja köp, försäljning eller uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster, särskilt inte i marknadsföringssyfte uttryckligen hänvisa till varorna eller tjänsterna.

Denna regel kan sägas uttrycka samma tanke som artikel 11 i Grundreg- ler för reklam om reklamidentifiering och artikel 10: l i TV-direktivet om att TV-reklam skall vara lätt att identifiera som sådan och hållas klart åtskild från programtjänstens övriga delar genom optiska eller akustiska medel. Om ett TV-program genom sin utformning på ett entydigt sätt framstår som marknadsföring, kan det naturligtvis röra sig om ett hand- lande i strid mot artikel 11 i Grundregler för reklam. Därmed torde det också vara möjligt att betrakta förfarandet som otillbörlig marknadsföring. En viss försiktighet är dock påkallad vid bedömningen av vad som skall anses utgöra marknadsföring i ett TV-program. Med hänsyn till yttrande- friheten bör man enligt utredningens mening resonera på principiellt samma sätt som departementschefen gjorde i motiven till generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i fråga om tryckfriheten (se prop. 1970: 57 s. 65-67, återgivet i sammandrag i avsnitt 3.1.2).

Otillåten sponsring

Vad till sist angår TV-direktivets särskilda regler om otillåten sponsring innebär de — att program inte får sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars

huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkning eller försäljning av sådana varor eller tillhandahållande av sådana tjänster, som det inte får göras reklam för enligt artikel 13 eller 14 (artikel 17:2).

— att nyhetsprogram och nyhetskommenterande program inte får vara sponsrade (artikel 17: 3). Dessa regler — eller rättare sagt deras motsvarigheter i den europeiska TV-konventionen — har föranlett särskilda bestämmelser i avtalen mellan regeringen och Sveriges Television resp. Nordisk Television. Det heter där att ett program inte får vara sponsrat av någon vars huvudsakliga verksam- het gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel och att programmet inte får huvudsakligen avse nyheter eller nyhetskommentarer eller huvudsakligen vända sig till barn under 12 år.

Vad som får anses utgöra marknadsföring i samband med sponsring är som tidigare har framhållits främst tillkännagivandet av sponsorns namn eller logotyp i anslutning till det sponsrade programmet. Sponsringen, dvs. det ekonomiska bidraget till programmet och att sponsorn har ett visst syfte därmed, innefattar inte marknadsföring i MFL: s mening.

De nu aktuella direktivbestämmelsema anger att vissa personer och företag inte får sponsra och att program av visst slag inte får vara spons- rade.

Motsvarande svenska bestämmelser anger skyldigheter för programföre- tagen; ett programföretag skall inte sända vad som strider mot avtalet mellan regeringen och företaget. Om företaget åsidosätter Sponsrings- reglerna i avtalet, är det inte fråga om marknadsföring från programföre- tagets sida.

Sammanfattningsvis visar vad som nu har sagts att MFL: s generalklau- sul mot otillbörlig marknadsföring inte är ett användbart instrument när det gäller att upprätthålla de olika kraven i TV-direktivets artikel 17. Särskilda bestämmelser fordras alltså om sponsring.

4.5.2. Metoden för att genomföra direktivets bestämmelser

Utredningens bedömning: Metoden med avtal mellan regeringen och olika sändarföretag bör inte komma till användning när det gäller att genomföra TV-direktivets bestämmelser om sponsring.

Skälen för bedömningen: EG:s TV-direktiv (artikel 25: 1) kräver som nämnts att ett medlemsland genomför den lagstiftning som behövs (”the laws, regulations and administrative provisions necessary to comply with this Directive”). De i Sverige gällande reglerna om sponsrade TV-program finns, som tidigare utvecklats av historiska skäl, i de avtal som regeringen har träffat med Sveriges Television och Nordisk Television. Frågan är emellertid om dessa avtalsbestämmelser utgör godtagbara genomföran- deåtgärder enligt direktivet.

Rent formellt är avtalsbestämmelser uppenbart inte författningar. Det

kan dock knappast hävdas att man redan på denna grund har fullgod anledning att döma ut sådana bestämmelser som instrument för att genom- föra direktivet. Utredningen har emellertid tidigare tillkännagett som sin principiella uppfattning (se avsnitt 4.3. l ), att EG-perspektivet talar för att detta sätt att reglera vad som skall och får sändas inte bör vidmakthållas.

När det i EG:s TV-direktiv heter, att ett medlemsland skall anta erfor- derliga lagar och andra författningar är avsikten naturligtvis att det skall framgå att varje programföretag i sina sändningar är skyldigt att uppfylla direktivets krav.

Det faktum att det finns avtal mellan regeringen och Sveriges Television resp. Nordisk Television klargör endast vad som gäller för sändningar av dessa företag — och för övrigt endast såvitt avser företagens marksänd- ningar.

Sveriges Television och Nordisk Television är sändningsberättigade inom ramen för radiolagens koncessionssystem. Detta ger i och för sig utrymme att upplåta en rätt att sända — rikstäckande eller lokalt — även till andra företag. De redan träffade avtalen ger inte besked om vad som skulle kunna gälla för sådana företag. Radiolagen säger endast att det i avtalet får bestämmas om olika skyldigheter för programföretaget, dvs. att regeringen har en rätt att sluta avtal på visst sätt.

Med hänsyn till vad som här har anförts måste det enligt utredningens uppfattning betecknas som i varje fall synnerligen tveksamt om metoden med avtal mellan staten och befintliga tillståndshavare är godtagbar när det gäller att genomföra TV-direktivet.

Nordisk Television har rätt att finansiera sina marksändningar med reklam. Det är mot den bakgrunden som man bör se bestämmelserna om sponsring i avtalet mellan regeringen och detta företag. Bestämmelserna är tämligen generösa och ställer i stort sett endast upp de restriktioner som följer av Europarådets och EG:s regler.

Dessa bestämmelser får i den nya situationen betraktas som ett slags normallösning. Som utredningen ser det vore det därför mest naturligt att i princip ge dem lagform. De i avtalet mellan regeringen och Sveriges Television betydligt mer restriktiva bestämmelserna om sponsring kan vid sådant förhållande inte lagfästas. Om det emellertid fanns generella regler om sponsring i lag, skulle dessa binda även detta företag, och från EES- synpunkt är detta tillräckligt.

Beträffande de avtal som träffats mellan regeringen och Sveriges Televi- sion resp. Nordisk Television skall här till sist understrykas vad som i och för sig redan har framhållits, nämligen att avtalen enbart gäller företagens marksändningar. Företagen har naturligtvis därutöver skyldigheter i sponsringshänseende i fråga om sändningar från satellit (båda företagen sänder för övrigt också från satellit). För detta torde det under alla förhållanden vara nödvändigt med lagstiftning.

Det tillkommer som sagt inte utredningen att närmare behandla hur en ändamålsenlig lagstiftning på radio- och TV-området bör se ut. Särskilt med hänsyn till vad som här har framhållits måste emellertid understrykas att starka skäl talar för att lagstiftning bör ersätta den hittills tillämpade

ordningen med avtal mellan regeringen och vart och ett av programföre- tagen om vad dessa skall och får sända.

4.6. Övriga bestämmelser

Utredningens bedömning: De krav som TV-direktivet ställer i artikel 10: 2 samt artiklarna 11 och 18 tillgodoses genom bestämmelser som nyligen har införts i den radiorättsliga lagstiftningen (14 5 radiolagen resp. 13 och 15 55 samma lag.

Skälen för bedömningen: Genomgången i avsnitt 4.4 visar att det lag- stiftningsbehov som föranleds av TV-direktivet till en betydande del kan tillgodoses genom gällande marknadsföringsrättsliga lagstiftning, främst MFL: s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring. Detta gäller beträf- fande artikel 10: 1 och 10: 3 samt artiklarna 13-16.

Utanför det område som kan nås av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring får däremot i princip anses falla artiklarna 11 och 18 i TV-direktivet. Dessa artiklar gäller högsta tillåtna tid för TV-reklam resp. hur TV-reklam får inplaceras i programutbudet. För att genomföra dessa artiklar i svensk rätt krävs uttryckliga bestämmelser på det radiorättsliga området. En sådan reglering finns numera 13 och 15 åå radiolagen.

Av TV-direktivets regler har artikel 10: 2 inte behandlats tidigare. Den anger att enstaka reklamannonser endast får förekomma i undantagsfall. Inte heller denna regel har något samband med generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring; regeln är TV-politiskt betingad.

Värderingar av samma slag som ligger bakom direktivregeln har motiv- erat föreskriften i den nya 14 & radiolagen om att annonstiden i televisio- nen vid ett givet tillfälle inte får understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats. Denna regel uppfyller de krav som fordras för att i den här delen genomföra TV- direktivet, såvitt angår den marksända televisionen.

4.7. Marknadsföringslagens territoriella räckvidd i fråga om TV-reklam

4.7.1. Utländska sändningar

Utredningens förslag: Om en internationell överenskommelse påkal- lar det skall 2 och 3 55 MFL inte tillämpas på en televisionssändning som kommer från något annat land än Sverige. — En särskild föreskrift om detta bör tas in i MFL (21 å).

Skälen för förslaget: Som har nämnts i flera sammanhang kan en bety- dande del av det lagstiftningsbehov som föranleds av EG:s direktiv om TV-sändningar när det gäller reklam tillgodoses genom MFL:s general- klausul mot otillbörlig marknadsföring.

En förutsättning för att TV-direktivet skall kunna genomföras med hjälp av generalklausulen är emellertid att dennas territoriella räckvidd harmo- nierar med direktivets regler i ämnet. Härvidlag skiljer sig emellertid generalklausulen och direktivet från varandra.

EES-avtalet innebär att ett anslutet) land blir skyldigt att se till att TV-sändningar av programföretag som landet har jurisdiktion över upp- fyller gällande rätt för rundradiosändningar i landet samt TV-direktivets bestämmelser (artiklarna 2:1 och 3:2 i TV-direktivet). En betydelsefull fråga när det gäller direktivet är därför om det är Sverige eller enbart något annat land som har jurisdiktion över det aktuella programföretaget. Om enbart något annat land än Sverige har jurisdiktion över företaget, får det från svensk synpunkt anses att sändningen är utländsk.

En första fråga är hur det förhåller sig och hur det bör förhålla sig med tillämpligheten för generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i fråga om TV-sändningar som är utländska i den mening som nu har angetts.

Någon särskild reglering av generalklausulens geografiska räckvidd har inte skett. I motiven (prop. 1970: 57 s. 93) uttalas emellertid, att huvud- syftet med bestämmelsen är att sörja för att vissa normer iakttas inom reklam och marknadsföring ”på den svenska marknaden”.

Reklam och annan marknadsföring har hittills i allt väsentligt kunnat lokaliseras, om inte till en viss plats så oftast åtminstone till ett visst land. Något egentligt behov av att kunna ge marknadsföringslagstiftningen en räckvidd över gränserna, s.k. extraterritoriell tillämpning, har därför inte funnits. Verkligt gränsöverskridande och internationell reklam har blivit en faktor av betydelse först med de elektroniska medierna, särskilt satellit- sänd TV.

Sändarlandsprincipen

Vid utformningen av de internationella reglerna om reklam i TV — alltså den europeiska TV—konventionen och EG:s TV-direktiv — har grundsy— nen varit en annan än vad som ligger i en extraterritoriell lagtillämpning. TV-konventionen och EG: s TV-direktiv är nämligen båda baserade på den s.k. sändarlandsprincipen, som innebär att vad som i sändarlandet är

lagenligt och konventionsenligt resp. direktivenligt programinnehåll skall få spridas fritt utanför detta lands gränser samt att det är förbehållet sändarlandet att vidta åtgärder mot sändningar som inte följer reglerna.

En handlingslinje för framtiden

Vid tillkomsten av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring gior- des som har visats tidigare (se avsnitt 4.1.5) en del uttalanden om dess territoriella räckvidd. Vad som då yttrades avsåg dock inte reklam i TV. Vissa uttalanden härom gjordes däremot i samband med 1991 års radiorättsliga lagstiftning (prop. 1990/91:149 s. 114 f.). Departementsche- fen slog till en början fast att man av motivuttalandena vid generalklausu- lens tillkomst kunde dra en alldeles bestämd slutsats: generalklausulen är inte tillämplig på TV-reklam som inte kan tas emot i Sverige utan bara av

TV-publiken i andra länder. Om ett TV-program kan tas emot i Sverige borde man däremot ställa frågan om reklaminslaget kunde anses riktat till Sverige eller till en internationell publik, däribland den svenska. Vid en sådan bedömning hade man inte anledning att fästa avgörande vikt vid huruvida sändningen som sådan enligt internationella telekonventionens regelsystem var avsedd att tas emot i Sverige eller endast kunde tas emot här på grund av tekniskt ofrånkomligt ”överspill”. Vid bedömningen skulle därmed frågor av typ radiofrekvens, slag av satellit och sändningens styrka bara bli några — ofta kanske mindre väsentliga — tolkningsdata bland andra.

Enligt utredningens mening tar dessa uttalanden i och för sig fasta på något väsentligt. Någon ändring av generalklausulen i 25 MFL skedde emellertid inte i det nämnda sammanhanget. Marknadsdomstolen har att bedöma vilken hänsyn som bör tas till uttalandena i rättstillämpningen.

I domstolspraxis finns som har framgått (se avsnitt 4.1.5) två avgöran- den av den finska Marknadsdomstolen om räckvidden av konsument- skyddslagen i Finland när det gäller satellitsänd TV-reklam. Trots att det i båda fallen i förhållande till Finland rörde sig om utländska sändningar och trots att reklamen var på engelska och inte riktade sig sig speciellt till den finska TV-publiken, ansåg domstolen att konsumentskyddslagen kunde tillämpas på reklamen.

På grund av vad som sålunda förekommit konstaterar utredningen att en viss osäkerhet får sägas råda vad gäller förutsättningarna att med stöd av marknadsföringslagstiftningen förbjuda sådan reklam som förekommer i TV-sändningar. Med hänsyn till EG-perspektivet finns det därför anled- ning att lägga fast en handlingslinje för framtiden.

[ prop. 1990/91:149 uttalade departementschefen att det inte finns anledning att använda generalklausulen mot all utländsk TV-reklam som skulle kunna träffas av den. Han fortsatte (s. 1 15):

I första hand finns det skäl för KO att uppmärksamma svenska annon- sörers verksamhet med inriktning på den svenska marknaden. Och därnäst sådan reklam av utländska annonsörer av vilken det framgår att svenska TV-tittare hör till målgruppen.

En särskild omständighet som bör understrykas är den innebörd man bör tillägga den europeiska TV-konventionen och att detta förhållande medför att vi bör iaktta försiktighet när det gäller att använda generalklau— sulen mot reklam i utländska TV-sändningar.

Konventionen innebär en maning till försiktighet i det nu berörda hänseendet beroende på det sätt som den har bestämt vilken stat som ansvarar för att konventionen följs. Konventionen lägger detta ansvar på den sändande staten.

Sändande stat när det gäller satellitsändningar är i första hand den stat från vars territorium sändningen till satelliten sker. Om denna sändning sker från en stat som inte är bunden av konventionen är den stat sändande stat som upplåter frekvens eller transponder. Om inte heller den staten är bunden av konventionen men programföretaget har sitt säte i en konven- tionsstat, anses denna stat som sändande stat.

I fråga om utländska satellitsändningar, där sändningen till satelliten sker från utlandet, är det således i allmänhet någon annan stat än Sverige som svarar för efterlevnaden av konventionens krav.

Beträffande TV-sändningar som härrör från ett annat EES-land än Sverige måste också observeras bestämmelserna i artikel 2: 2 i TV—direktivet. Där föreskrivs dels att varje EG-land skall garantera rätten till mottagning, dels att landet inte får begränsa vidaresändning på sitt territorium av TV- sändningar från andra medlemsländer på grunder som regleras i direktivet. Det kan vara skäl att här också erinra om direktivets preambel. Där sägs om kravet att sändande medlemsland bekräftar att rundradiosändningar uppfyller nationell rätt, att tillgodoseende härav är tillräckligt enligt ge- menskapsrätten för att garantera fri rörlighet för rundradiosändningar utan att det i de mottagande länderna sker någon s.k. sekundär kontroll; i undantagsfall får dock, anges det, mottagarlandet provisoriskt stoppa vidaresändning av sändningen.

Direktivet räknar således inte med någon annan ingripandemöjlighet mot själva sändningsinnehållet från ett mottagande lands sida än en möjlighet att i vissa undantagsfall stoppa vidaresändning på det egna territoriet, dvs. en starkt begränsad ”sekundär kontroll”. Någon ”primär kontroll” från mottagarlandets sida finns det inte utrymme för, utan sådan kontroll tillkommer enbart sändarlandet. Direktivet får .därför förstås så, att det inte tillåter extraterritoriell lagtillämpning i den formen att organ i ett mottagarland förbjuder att reklaminslag i den ursprungliga sändningen på nytt förekommer i denna.

Den av direktivet garanterade rätten till mottagning av andra EG- länders TV-sändningar motsäger inte utan ger snarare stöd för den här gjorda tolkningen. Rätten till mottagning får med hänsyn till vad som sägs i direktivet över huvud taget inte begränsas; tvärtom gäller denna rätt oavsett om den utländska sändningens innehåll överensstämmer med sändarlandets lagstiftning eller inte. TV-konventionen innebär samma sak.

Rätten till mottagning skall i båda fallen ses som en påbyggnad av den rätt till mottagning som föreligger enligt artikel 10 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Om rätten till mottagning enligt TV—konventionen har en bedömare uttalat:

As to the unqualified guarantee of freedom of reception, this may be significant in relation to Article 10 of the European Convention on Human Rights, since it could be argued that interference with reception might find justification in certain particular circumstances under paragraph 2 thereof. In the spirit of the Television Convention, however, since the burden of ensuring conformity is placed on the Transmitting Party and since — short of scrambling the signal or prohibiting the purchase of aerials and dishes - there is no technical way in which a Receiving Party can interfere with reception, the absolute guarantee of freedom of reception is a natural consequence of the trust placed by a Receiving Party in the Transmitting Partys undertaking to assume its responsibility. Therefore, if services subject to direct reception are not in conformity with the Convention, the sole possibility for a Receiving Party is recourse to the mutual assistance and conciliation procedures provided under the Convention.4

4Jane Dinsdale, New Trends Emerging at the Legislative Level in the Council of Europe, i A. Cassese och A. Clapham (utg.), Transfrontier Television in Europe: The Human Rights Dimension, 1990, s. 222 f.

Det förhållandet att en TV-sändning från ett EG-land uppfyller nationell rätt medför slutligen att Marknadsdomstolen i vart fall är förhindrad att med stöd av svensk lagstiftning hävda strängare krav på sändningen. Detta gäller inte endast när reklaminslagen är riktade till en internationell publik utan även när de riktas speciellt till Sverige. I princip fäster nämligen inte direktivet någon vikt vid vilken TV-publik sändningar i första hand är avsedda för.

Lagstiftning behövs

Frågan uppkommer då hur man lämpligast åstadkommer en möjlighet att begränsa generalklausulens territoriella räckvidd.

Utredningen har tidigare betonat vikten av att gällande lagstiftning såvitt möjligt tolkas i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga förplik- telser. I olika sammanhang har även framhållits, att generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring passar väl för en tillämpning som stämmer överens med EES-rättens krav.

En möjlig lösning får därför anses vara, att underlåta att lagstifta och överlämna åt Marknadsdomstolen att i sin tillämpning beakta vad som i det nu aktuella hänseendet följer av de internationella reglerna. Enligt utredningens mening motiverar emellertid särskilt en omständighet att lagstiftning sker.

Som framgår av följande avsnitt representerar de utländska TV- sändningarna endast ena sidan av frågan om generalklausulens territoriella räckvidd. Den andra sidan gäller de svenska sändningarna, dvs. sänd- ningar av programföretag som Sverige har jurisdiktion över. Här blir det aktuellt att förändra gällande rätt i motsatt riktning mot vad som hittills har diskuterats. Dvs. här måste det i rättstillämpningen kunna bli fråga om att utvidga generalklausulens territoriella räckvidd till hela EG-EFTA- området. En sådan genomgripande förändring jämfört med i dag bör inte lämpligen åstadkommas på det sättet att frågan endast hänskjuts till rättstillämpningen.

Eftersom man således har anledning att lagreglera generalklausulens utvidgade territoriella räckvidd, saknas det anledning att inte också reglera den motsatta situationen, dvs. den som har diskuterats i detta avsnitt.

I sammanhanget bör även uppmärksammas generalklausulen om infor- mationsskyldighet (3 & MFL). Sådan underlåtenhet att informera i reklam som kan angripas med stöd av 35 MFL kan nämligen i vissa fall även bedömas som otillbörlig marknadsföring enligt 2 & MF L. Det föreliggande sambandet mellan 2 och 3 åå MFL motiverar att bestämmelserna be- handlas som en helhet.

I enlighet med vad som nu har sagts bör den aktuella lagändringen medföra att, om en internationell överenskommelse påkallar det, skall 2 och 3 55 MFL inte tillämpas på en televisionssändning som kommer från något annat land än Sverige. Avsikten är således inte att utsäga något mer än vad som följer av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Utredningens förslag: Om en internationell överenskommelse påkal- lar det skall 2 och 3 55 MFL tillämpas på en televisionssändnig som kommer från Sverige, även om sändningen endast kan tas emot i något annat land. — En särskild föreskrift om detta bör tas in i — MFL (21 5).

Skälen för förslaget: Som nyss nämnts aktualiserar EES-perspektivet för svenska TV-sändningar att den territoriella räckvidden för generalklausu- len mot otillbörlig marknadsföring kan utvidgas så att den omfattar hela EG-EFTA-området.

Detta följer av artikel 2: 3 i TV-direktivet. Denna artikel, som inte har behandlats i det föregående, anger att direktivet inte skall tillämpas på sändningar som är avsedda att enbart tas emot i andra länder än EG:s medlemsländer och som inte tas emot direkt eller indirekt i ett eller flera medlemsländer.

Så snart en sändning av ett företag som Sverige har jurisdiktion över är avsedd att tas emot någonstans inom EG-EFTA-området, måste således sändningen följa direktivets bestämmelser. Detta gäller även om sänd- ningen inte alls är avsedd att tas emot i Sverige. Samma geografiska räckvidd måste därför i den beskrivna situationen generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring kunna ha, om TV-direktivet skall kunna ge- nomföras med generalklausulens hjälp.

Det finns här också anledning att påminna om att direktivet om TV- sändningar inte innehåller något förbud mot vilseledande TV-reklam. Anledningen till detta är självfallet att den frågan redan är reglerad genom direktivet om vilseledande reklam. I den mån TV-reklam är vilseledande, får reklamen således anses strida mot direktivet om vilseledande reklam.

I det föregående (se avsnitt 3.3) har utredningen konstaterat att det system som generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring representerar i huvudsak väl tillgodoser de krav som ställs av direktivet om vilseledande reklam. En konsekvens av detta synsätt är att generalklausulen också måste kunna användas för att uppfylla vad direktivet om vilseledande reklam innebär såvitt gäller reklam i TV.

Det första som måste klargöras är därför i vilken utsträckning direktivet om vilseledande reklam innebär att ett medlemsland i EG har skyldigheter i fråga om TV-reklam. Med hänsyn till att direktivet gäller reklam i alla medier, är det naturligt att det inte ger något uttryckligt svar på den frågan. En näraliggande tolkning är emellertid att direktivet härvidlag har samma innebörd som lex specialis i detta fall, dvs. det särskilda direktivet om TV-sändningar. Även enligt direktivet om vilseledande reklam får därför det grundläggande kravet anses vara, att direktivets bestämmelser skall iakttas av programföretag som medlemslandet har jurisdiktion över.

Nästa fråga blir vilken territoriell räckvidd direktivet om vilseledande reklam har när det gäller TV-sändningar av programföretag som ett med- lemsland har jurisdiktion över. Inte heller detta berörs uttryckligen i

direktivet, men en naturlig tolkning är att direktivet även i detta avseende överensstämmer med lex specialis.

Sammanfattningsvis får båda direktiven anses kräva att generalklausu- lens territoriella räckvidd utvidgas vad gäller TV-sändningar av program- företag som Sverige har jurisdiktion över.

Ett sådant krav ställer också den europeiska TV-konventionen. Kon- ventionen är enligt artikel 3 tillämplig på varje programtjänst som sänds eller vidaresänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som ett konventionsland har jurisdiktion över, vare sig det sker genom tråd, från marksändare eller med hjälp av satellit, och som kan tas emot direkt eller indirekt i en eller flera andra konventionsländer. Konventionen kräver vidare att all TV-reklam är förenlig med god affärssed (”fair and honest”, artikel 11: l) liksom att TV-reklam inte får vara vilseledande eller skada konsumenternas intressen (artikel ll:2).

Den centrala frågan i detta sammanhang är hur man lämpligast åstad- kommer den erforderliga möjligheten att i tillämpningen utvidga general- klausulens territoriella räckvidd. En sådan utvidgning innebär en påtaglig förändring av gällande rättsläge. Som utredningen redan varit inne på bör en sådan förändring inte lämpligen åstadkommas på det sättet att frågan endast hänskjuts till rättstillämpningen. Utredningen föreslår därför att förändringen markeras genom ett uttryckligt tillägg i MFL.

Även i det här sammanhanget bör 2 och 3 55 MFL behandlas som en helhet, låt vara att det i dag inte finns någon internationell överens- kommelse som påkallar tillämpning av regler om informationsskyldighet i TV-reklam.

Utredningens förslag innebär att det anförtros Konsumentverket/KO att se till, att TV-sändningar av programföretag som Sverige har jurisdiktion över följer de internationella regler som skall upprätthållas med hjälp av MFL: s generalklausul mot otillbörlig marknadsföring.

När det anses möjligt att upprätthålla åtskilliga av de internationella kraven med hjälp av generalklausulen, är det uppenbarligen i nuläget praktiskt att välja den lösningen. Det kan i och för sig diskuteras om det är önskvärt att på detta sätt dra in KO i en regeltillämpning som inte behöver ha någon betydelse för näringsidkare eller konsumenter i Sverige. Såvitt i dagens läge kan bedömas torde det dock i praktiken inte bli fråga om några mera omfattande övervakningsuppgifter.

5. Anpassningen till EES-avtalets huvudbestämmelser

5.1. Åtgärder som är att jämställa med kvantitativa restriktioner

Regeringens direktiv till utredningen räknar endast med ett behov av anpassningsåtgärder till följd av de krav som vissa EG—rättsakter ställer. När det gäller TV-sändningar aktualiserar emellertid redan huvudbestäm- melserna i EES-avtalet anpassningsfrågor. Detta har att göra med avtalets grundläggande målsättning att åstadkomma fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital inom hela det område som upptas av EG:s och EFTA: s medlemsländer.

EG—länderna måste i detta hänseende iaktta Romfördragets bestämmel- ser.

Romfördraget förbjuder inte bara att ett medlemsland i EG i förhållande till övriga medlemsländer inför kvantitativa, alltså mängdmässiga, import- restriktioner utan också ”alla åtgärder med motsvarande verkan” (artikel 30). EG-domstolen har givit detta förbud en mycket vidsträckt tillämp- ning. I ett grundläggande avgörande (fall 12/74 ”Dassonville”) har dom- stolen förklarat att förbudet innefattar varje åtgärd som ”direkt eller indirekt, aktuellt eller potentiellt” kan påverka handeln negativt. I princip omfattas sålunda varje åtgärd som kan tänkas avhålla någon från att föra in varor från ett medlemsland till ett annat.

Handelshindrande åtgärder kan emellertid legitimeras med stöd av fördragets artikel 36, om de grundas på bestämda hänsyn. Dessa hänsyn är allmän moral, allmän ordning och allmän säkerhet, skydd för människors och djurs hälsa och liv eller växters bevarande, skydd av nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd av industriell eller kommersiell äganderätt.

För att en på artikel 36 grundad restriktion skall vara godtagbar krävs enligt EG—domstolens avgörande i målet ”Cassis de Dijon” (fall 120/78), att åtgärden är icke diskriminerande, behövlig och inte onödigt långtgå- ende. I detta och senare avgöranden har EG-domstolen också utvecklat ytterligare skäl, bl.a. av konsument- och miljöskyddskaraktär som med stöd av artikel 36 kan legitimera handelshindrande effekter.

Artiklarna 30 och 36 i Romfördraget motsvaras i EES-avtalet av ar- tiklarna 11 och 13, som i här aktuella hänseenden är likalydande och skall tolkas på samma sätt som Romfördragets bestämmelser.

Det särskilda EG—direktivet om TV-sändningar till allmänheten innebär i och för sig att ett medlemsland i EG kan kräva att programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer preciserade eller strängare regler än direktivets egna regler. Romfördragets bestämmelser och de likalydande bestämmelserna i EES-avtalet medför emellertid att ett land inte har någon

obegränsad handlingsfrihet. Ett förbud mot reklam kan nämligen under särskilda betingelser vara att jämställa med ett kvantitativt handelshinder.

Det är särskilt i två avseenden som de svenska reglerna om TV-reklam är strängare än vad EG:s TV-direktiv kräver, nämligen i fråga om alkohol- drycker och reklam till barn.

5.2. De nordiska konsumentombudsmännens spelregler för TV-reklam

De statliga konsumentombudsmännen i de nordiska länderna enade sig i augusti 1991 om gemensamma bedömningsprinciper, ”spelregler”, för TV-reklam (F elles spilleregler for fiernsynsreklamen — med utgangspunkt i markedsforingslovgivningen i de nordiske land, Nordiska ministerrådets rapport Nord 1991145).

Bakom de aktuella kraven står konsumentombudsmännen i Finland och Sverige, Forbrugerombudsmanden i Danmark, Forbrukerombudet i Norge och Verdlagsstofnun (Prisdirektoratet) på Island.

Spelreglerna ägnar en betydande uppmärksamhet åt ämnet barn och TV-reklam. De återges i bilaga 5.

Här kan också nämnas att Nordiska ministerrådet nyligen presenterat en rapport om Barn og tv-reklame — tre nordiske undersogelser, Nord 1992: 4. Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer, bl. a. i följande hänseenden:

. det bör utformas särskilda regler om barn och program som helt och hållet utgör reklam, . reklamlagstiftningen bör övervägas och förslag läggas fram som kommer till rätta med nuvarande brister, . en europeisk forskningsinsats bör genomföras kring problemen om rek- lamreglering och gränsöverskridande satellit-tv.

5.3. Förbudet mot alkoholreklam i TV

Utredningens bedömning: TV-reklamförbudet i lagen (1978: 763)

med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker stri- der inte mot de skyldigheter som EES-avtalet pålägger i Sverige.

Skälen för bedömningen: Som har nämnts tidigare (se avsnitt 4.4.7) finns sedan den 1 juli 1991 i lagen (1978: 763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker ett uttryckligt förbud mot alkoholrek- lam i TV: vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommer— siell annons i ljudradio- eller televisionsprogram (2 5 andra stycket).

Den fråga som skall besvaras här är om detta reklamförbud är förenligt med de skyldigheter som Sverige kommer att ha enligt EES-avtalet.

EG-domstolen har nyligen avgjort en fråga om ett alkoholreklamförbuds förenlighet med Romfördragets bestämmelser (mål C 1/90 och 176/90). Prövningen gällde en år 1985 införd lagstiftning i Katalonien, som förbjöd

utomhusreklam och biografreklam för drycker med en alkoholhalt översti- gande 23 volymprocent. I ett mål inför en spansk domstol som gällde överträdelse av detta förbud invände de företag, mot vilka talan fördes, att den katalanska lagstiftningen stred mot artikel 30 i Romfördraget. Den spanska domstolen beslöt att i denna fråga inhämta tolkningsbesked från EG-domstolen enligt artikel 177 i Romfördraget. EG-domstolen fann att det katalanska förbudet hade en utformning som inte verkade diskrimine- rande i förhållande till importerade spritdrycker. Domstolen fann vidare att reklamförbudets syfte var att motverka för hög alkoholkonsumtion och att det torde ha en betydelse härvidlag. Vid en samlad bedömning fann EG-domstolen reklamförbudet godtagbart.

TV-reklamförbudet i alkoholreklamlagen har en alkoholpolitisk moti- vering (se prop. 1990/91:149 s. 110) och kan stödjas på EES-avtalets rekvisit om hänsyn till att skydda människors hälsa. Förbudet går visserli- gen betydligt längre än den av EG-domstolen prövade katalanska lagen genom att det även gäller vin och öl (utom lättöl). Detta har dock sin förklaring i svenskt alkoholpolitiskt synsätt. Det finns enligt utredningen god grund för att hävda att det svenska TV-reklamförbudet är förenligt med Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet.

5.4. Förbudet mot TV-reklam till barn under 12 år

Utredningens förslag: Föreskrifterna i 11 5 första stycket radiolagen(1966: 755) och 11 5första stycket lagen (1991: 2027) om kabelsänd- ningar till allmänheten bör upphävas.

Skälen för förslaget: EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten innebär, som har nämnts, att det står ett EG-land fritt att kräva, att programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer preciserade eller strängare regler än direktivets (artikel 3: 1). EES-avtalet kommer för Sveriges del att medföra detsamma som TV-direktivet innebär för ett EG-land. På grund av de regler som förbjuder ett land att införa kvantita- tiva importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan (artiklarna 30 och 36 i Romfördraget samt artiklarna 11 och 13 i EES-avtalet) är emellertid ett lands handlingsfrihet inte obegränsad.

Nyss har från dessa utgångspunkter berörts TV-reklamförbudet i alko- holreklamlagen, vilket går längre än artikel 15 i TV-direktivet. Eftersom detta reklamförbud kan motiveras med hänsyn till skydd för människors hälsa, gjordes bedömningen att reklamförbudet inte strider mot vad som kommer att åligga Sverige enligt EES-avtalet.

Även på en annan punkt, nämligen i fråga om TV-reklam till barn, innehåller den svenska lagstiftningen regler som går längre än vad TV- direktivet kräver. Artikel 16 i TV-direktivet ställer upp följande krav på TV-reklam: — den får inte direkt uppmana minderåriga att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet,

— den får inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala föräldrar eller andra att köpa de annonserade varorna eller tjänsterna, — den får inte dra fördel av det särskilda förtroende som minderåriga har för föräldrar, lärare eller andra personer, — den får inte utan saklig grund visa minderåriga i farliga situationer.

Artikel 16 innehåller således inte något absolut förbud mot att rikta TV-reklam till barn i en viss ålder utan bygger i stället på en missbruksprin- cip.

Den nya regeln i radiolagen om reklam och barn såvitt gäller svensk marksänd television har i motsats till artikel 16 formulerats som en ren förbudsregel: en annons med reklam får inte syfta till att fånga upp- märksamheten hos barn under 12 år (11 5 första stycket radiolagen ). En likalydande regel har härefter införts i lagen ( 1991:2027 ) om kabelsänd- ningar till allmänheten (11 5 första stycket).

EG—kommissionen har utifrån handelshinderaspektema uppmärksam- mat nationella förbudsbestämmelser av det slag som 11 5 första stycket radiolagen representerar.

År 1987 antogs i Grekland en lagstiftning som förbjöd TV-reklam för barnleksaker. Grekland ansåg sig ha rätt till detta i förhållande till EG- direktivet om vilseledande reklam, som ju är ett minimidirektiv. I februari 1991 uppmärksammade emellertid EG—kommissionen den grekiska reger- ingen på att reklamförbudet var oförenligt med artikel 30 i Romfördraget. Följden av detta blev att Grekland i mars 1991 antog lagstiftning som inskränkte räckvidden av TV-reklamförbudet till krigsleksaker.5

Av motiven till 1991 års svenska lagstiftning om reklam i marksänd TV framgår, att den inte utformades med något systematiskt beaktande av EES-rättens krav. Överväganden om räckvidden av de principer som är nedlagda i artiklarna 30 och 36 i Romfördraget finns i vart fall inte redovisade.

Departementschefen uttalade bl.a. följande rörande frågan om TV- reklam och barn (prop. 1990/91: 149 s. 121).

Enligt min mening bör ett medium med så stor genomslagskraft som televisionen inte alls få användas för reklam som särskilt vänder sig till yngre barn. Yngre barn kan inte alltid skilja mellan reklaminslag och vanliga TV-program. Inte heller förstår de alltid att avsikten med reklam- inslag är att locka till köp. Därmed tar de till sig reklamens budskap utan den skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig utveckla. Samtidigt ser barn mycket på TV. Barnprogrammen får ofta mycket höga tittarsiffror inom de åldersgrupper som programmen vänder sig till. TV kan därför vara ett särskilt effektivt medium för reklam som syftar till att påverka

5 På en skriftlig fråga av en grekisk ledamot av Europaparlamentet om kommissionen avser att klargöra gemenskapsrättens innebörd så att medlemsländerna kan förbjuda leksaksreklam i TV, gav kommissionsledamoten Bangemann följande svar den 1 oktober 1991: ”The Commission does not envisage proposing rules explicitly prohibiting the television advertising of children's toys. The 'television without frontiers” directive (89/552/EEC) already contains a number of provisions on television advertising and allows the Member States to lay down stricter or more detailed rules governing the television broadcasting organizations falling within their competence. However, these rules must be consistent with Community law, and in particular Article 30 of the Treaty” (OJ No C 323, 13.12.1991, s. 37).

yngre barn. Att använda televisionen på det sättet skulle emellertid strida klart mot barnens intressen.

Vad jag har sagt nu betyder att jag i den här frågan har en annan uppfattning än de remissinstanser som anser att befintliga reklamregler är tillfyllest också när det gäller reklam i TV. Enligt min uppfattning bör följaktligen lagen om annonser i televisionen (rätteligen radiolagen , utred- ningens anmärkning) innehålla särskilda restriktioner så att man kan motverka att den marksända televisionen blir ett medium för reklam som särskilt har de yngre barnen som målgrupp.

Det svenska TV-reklamförbudet till barn under 12 år utgör otvivelaktigt ett handelshinder enligt artikel 1 l i EES-avtalet, som motsvarar artikel 30 i Romfördraget. Förbudet har, som till utredningen riktade framställningar visar, betydelse för importörers möjligheter till marknadsföring i Sverige. Avgörande för frågan om förbudet kan godtas enligt EES-avtalet är därför, om det kan stödjas på avtalets artikel 13, som motsvarar Romfördragets artikel 36. Betydelsefulla konsumentskyddsaspekter kan i och för sig åbe- ropas som skäl för att förbud och andra restriktioner mot viss reklam bör godtas enligt artikel 13. Av EG- domstolens avgörande i ”Cassis de Dijon”- fallet följer emellertid att en restriktion måste vara icke diskriminerande och behövlig samt att den inte får vara onödigt långtgående.

Inte något land som tillhör EG har, såvitt utredningen kunnat finna, ett sådant TV-reklamförbud som det nu aktuella svenska. Inom EG synes tvärtom direktivet om TV-sändningar och ICC: s grundregler för reklam uttrycka vad som är standard på området. Rättsläget inom EG synes även i stort sett överensstämma med vad som framstår som internationell standard. Det kan nämnas att den i Danmark gällande lagstiftningen om reklam i TV 2 innehåller särskilda regler om reklam till barn och unga, vilka inte bygger på förbud utan på närmare preciserade försiktighetskrav.6 Av betydelse för utredningens bedömning av det svenska förbudet är givetvis även vad som har förekommit mellan EG-kommissionen och Grekland rörande lagstiftningen där.

Vidare är av betydelse den situation som rådde när den svenska förbuds- regeln kom till. Före år 1991 var det inte tillåtet med reklamfrnansierad mark-TV. Sverige var ett av de sista länderna i Europa som gav upp motståndet mot sådan verksamhet. Denna i ett europeiskt perspektiv naturliga förändring välkomnades inte av alla. Exempelvis var Konsu- mentverket en av de remissinstanser som år 1989 motsatte sig reklam-TV i marknätet.

Det regelverk för den marksända televisionen som riksdagen antog våren 1991 blev därför en kompromissprodukt. Det tillgodosåg de affärs- mässiga villkoren för en reklam-TV-verksamhet. I motiven för det nu aktuella reklamförbudet ligger dock knappast något mer substantiellt sak- skäl än olus: inför en framtid där även TV-reklamen bidrar till att barn och ungdomar efterfrågar produkter.

Med hänsyn till det anförda gör utredningen bedömningen att förbudet i 11 5 första stycket radiolagen sannolikt inte låter sig försvaras vid en

6Se för närmare information Bernitz, Marknadsrättslig kontroll av reklam-TV, utgiven av Nordiska ministerrådet, Nord 1988: 76.

prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet. Detta förbud och den likalydande bestämmelseni ll 5första stycket lagen (1991: 2027) om kabelsändningar till allmänheten bör därför upphävas.

TV-reklam när det gäller barn kommer alldeles bortsett från dessa regler att vara omgärdad av mycket väsentliga spärrar.

Bl. a. kan erinras om regeln i l l 5 andra stycket radiolagen, enligt vilken det i annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vän- der sig till barn under 12 år. En regel av detta slag har enligt utredningen goda skäl för sig och bör kvarstå.

Det har också tagits hänsyn i det nu aktuella avseendet vad beträffar frågan hur TV-reklamen får inplaceras i programutbudet. Exempelvis säger en regel i radiolagen att annonser med reklam inte får förekomma omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (155 första stycket radiolagen). I och för sig kan det kanske diskuteras om en sådan regel är befogad vid en bedömning att den grundläggande förbudsregeln inte bör finnas kvar. Utredningen har emel- lertid stannat för att i den här delen inte föreslå någon ändring.

Utredningen vill också erinra om vad som gäller allmänt i fråga om reklam och barn.

Till en början kan noteras vad som anges i Grundregler för reklam. Reklam får således inte utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdo- mars bristande erfarenhet och får inte utsätta deras lojalitetskänsla för påfrestning (artikel 13: 1). Vidare får reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdom inte innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dern negativt i psyskiskt eller moraliskt avseende (artikel 13: 2).

Vidare gäller att det vid prövning enligt generalklausulen i 2 5 MFL av om en framställning är otillbörlig mot konsumenter ställs speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet när framställningen riktar sig till grupper som kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i allmänhet, exempelvis barn (prop. 1970: 57 s. 69).

Som har nämnts ställer artikel 16 i TV-direktivet upp ytterligare krav som just TV-reklam skall uppfylla.

Slutligen kan noteras att de nordiska konsumentombudsmännen, som nämnts i avsnitt 5.2, har formulerat gemensamma s.k. spelregler för bedömningen av TV-reklam, återgivna i bilaga 5. Dessa bygger i fråga om reklam till barn inte på förbud utan på preciserade krav på reklamens utformning m.m. Det finns enligt utredningens mening skäl att vartefter ytterligare erfarenheter vinns gå vidare på denna väg mot en konkret precisering av sådana krav.

6. Specialmotivering

6.1. Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)

2?)

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god alfärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsid- kare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Första stycket skall tillämpas även på reklamåtgärd som företages i näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Den nya föreskriften i andra stycket har ingående belysts tidigare (se avsnitt 3.4.1).

215. Om en internationell överenskommelse påkallar det skall 2 och 3 5,5

]. tillämpas på televisionssändning från Sverige, även om sändningen endast kan tagas emot i annat land,

2. inte tillämpas på televisionssändning från annat land. Paragrafen är ny. Den har behandlats tidigare (se avsnitt 4.7). Som förebild i lagtekniskt avseende har tjänat 12 5 konkurrenslagen(1982: 729).

För att paragrafen skall tillämpas krävs till en början att det rör sig som en televisionssändning. Huruvida det är fråga om en marksändning eller en satellitsändning spelar ingen roll.

Med att en televisionssändning kommer ”från” Sverige resp. ett annat land avses att den ursprungliga sändningen kommer från Sverige resp. det främmande landet.

Bestämmelsen är tillämplig endast om det påkallas med hänsyn till en internationell överenskommelse. Som framhållits tidigare lägger således bestämmelsen inte till något utöver vad som följer av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

I uttrycket att tillämpning påkallas med hänsyn till en internationell överenskommelse ligger givetvis bl.a. att överenskommelsen i fråga har biträtts av Sverige. De överenskommelser som just nu kan förutses är EES-avtalet, i vilket ingår EG:s direktiv om TV-sändningar, samt den europeiska TV-konventionen.

6.2. Förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966: 755) 11 5

I annonser med reklam som sänds under annonstid i televisionen får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Paragrafen har behandlats tidigare (se avsnitt 5.4). Ändringen innebär att nuvarande första stycket upphävs. Vidare har en redaktionell ändring skett.

195

Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om

1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller annars av en rundradiosändning eller

2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen (1991 : 2027) om kabelsändningar till allmänheten.

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det- samma som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands- granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990: 886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen(1975: 1418), lagen (1978: 763) med vissa bestämmelser om marknadsfö- ring av alkoholdrycker, lagen (1978: 764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen(198821604). Marknadsföringslagen gäller också i fråga om reklamåtgärd som företages : näringsverksamhet vid efterfrågan av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Ändringen är en följdändring i förhållande till det föreslagna nya andra stycket i 2 5 MFL. Liksom sistnämnda förslag har det nu aktuella be- handlats i avsnitt 3.4.1.

6.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten 115

I annonser med reklam som sänds under annonstid i en televisionssänd- ning får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträ- dande roll i televisionsprogram som huvusdsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Paragrafen har behandlats tidigare (se avsnitt 5.4). Ändringen innebär att det nuvarande första stycket upphävs.

Särskilt yttrande av sakkunnige Per Eklund

Utredningen föreslår bl. a. att 2 och 3 55 marknadsföringslagen (MFL) inte skall tillämpas, om en TV-sändning kommer från ett främmande land och en internationell överenskommelse påkallar det. Om sändningen kommer från Sverige skall å andra sidan generalklausulerna tillämpas, även om sändningen endast kan tas emot i ett annat land. Även här förutsätts att en internationell överenskommelse påkallar det. I båda fallen är det enligt utredningen helt klart att en sådan begränsning respektive utvidgning av tillämpningsområdet måste göras. Vidare föreslås att radiolagens och ka- bellagens förbud mot TV-reklam till barn under 12 år upphävs.

I fråga om behovet och lämpligheten av att genom lag tydliggöra Marknadsdomstolens möjligheter att pröva satellitsänd TV-reklam till eller från Sverige mot bakgrund av 2 och 3 55 MFL har jag en från utredningen avvikande uppfattning. Jag anser vidare att det saknas över- tygande skäl att med hänvisning till Sveriges förpliktelser till följd av EES-avtalet slopa förbuden mot TV-reklam till barn.

TV—reklam och MFL:s territoriella räckvidd

EG-direktivet om TV-sändningar föreskriver bl. a. att varje medlemsstat skall säkerställa att alla TV-sändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med såväl den lag som gäller för denna medlemsstats sändningar (artikel 2: 1) som bestämmelserna i direktivet (artikel 3: 2). Denna s.k. sändarlandsprincip är följaktligen begränsad till frågor som regleras i sändarlandets sändarlag och i direktivet. Att som utredningen gör fastslå att EES-avtalets innebörd (i enlighet med sändar- landsprincipen) är att ett anslutet land blir skyldigt att se till att TV- sändningar av programföretag som landet har jurisdiktion över följer ”gällande rätt i landet” är därför att gå för långt.

Vad som föreskrivs i olika sändarländers sändarlagar kan variera. Det är dock inte sannolikt att lagstiftning av denna typ innehåller övergripan de regler om otillbörlig reklam utan endast sådana speciella reklamfrågor som behandlas i TV-direktivet. I stället har man särskild lagstiftning om otill- börlig reklam till uppfyllelse av det särskilda direktivet om vilseledande reklam.

Mot bakgrund av det anförda kan hävdas att direktivet om TV- sändningar, som en rimlig tolkning av dess ingress samt artiklarna 2: 1 och 3: 2 ger vid handen, sannolikt ej syftar till att utsträcka sändarlandsprinci- pens till andra områden och frågor än de som anges i artiklarna. Frågan har såvitt känt aldrig ställts på sin spets inom EG.

Sändning och distribution av TV-program är en tjänst vars fria rörlighet garanteras genom TV-direktivet under förutsättning att sändarlandets

lagar för sändningarna och reklamdirektivets regler uppfylls. Är sänd- ningen på detta sätt lagenlig, kan sändningen som sådan inte stoppas. Mot sändningar som inte följer reglerna är det förbehållet sändarlandet att vidta åtgärder.

När vi nu skall bedöma om och i vad mån utländska TV-sändningar med inriktning på Sverige skall kunna prövas av Marknadsdomstolen med stöd av MFL bör en utgångspunkt vara att bedömningsprinciperna är desamma oavsett i vilken form reklamen förmedlas. Uttalanden av departements- chefen i samband med 1991 års radiorättsliga lagstiftning motsäger inte detta. Med andra ord: TV-sändningar med reklam och t. ex. direktreklam som kommer utifrån men riktas till svenska konsumenter bör behandlas på samma sätt vad gäller den territoriella räckvidden av MFL. Härvid bortses från de speciella svårigheter som finns vid bedömningen av om man skall göra åtskillnad mellan TV-reklaminslag som kan anses riktat till Sverige eller till en internationell publik, däribland den svenska.

Gällande rätt torde vara att vi i princip kan ingripa mot otillbörliga former av utländsk reklam som har verkan inom landet. Är det för marknadsföringen ansvariga företaget Sverigebaserat kan ingripande med stöd av MFL bli effektivt. Det betyder att Marknadsdomstolen kan ”fälla” ett svenskt företag som marknadsför sina produkter i en utländsk TV- sändning med inriktning på den svenska marknaden. Företaget kan förbju- das fortsätta en marknadsföring som bedömts vara otillbörlig enligt MFL. Däremot kan man inte stoppa TV-sändningen som ju är en tjänst med garanterad fri rörlighet.

Vi rör oss här på ett synnerligen komplicerat internationellrättsligt område, där frågorna ännu inte har några entydiga svar. Förhållandena kompliceras dessutom av att den europeiska TV-konventionen finns med i bilden. Här kan man bara peka på den omständigheten att EG:s medlem- mar skall tillämpa EG: s regler och inte konventionens, vilket kan få återverkningar vad gäller tolkningen av EES-avtalets förpliktleser på detta område. När konventionen träder i kraft kan särskilda regler gälla mellan konventionsstater, där från en stat sänds TV-reklam medan publiken i en annan stat mottar reklamen.

Det anförda visar på en oklar och komplex situation. Frågorna lämpar sig i hög grad för rättstillämpningen, både nationellt och internationellt inom ramen för EES-avtalet. Att skriva in i MFL att lagens territoriella räckvidd anpassas till ett EG—direktiv är enligt min mening både onödigt och olämpligt. Marknadsdomstolen är redan i dag oförhindrad att i ljuset av EG-rättens krav pröva räckvidden av MF L i det nu aktuella hänseendet.

Det bör framhållas att såvitt känt har inget EG-land planer på att införa regler i marknadsföringslagstiftningen som motsvarar de som utredningen föreslår. Vidare har utredningen som utgångspunkt för sina förslag att det så långt möjligt bör vara fråga om en likartad reglering av marksändningar och satellitsändningar och om lika behandling av alla sändarföretag och dessas kommersiella reklamkunder. Med utredningens inställning till nöd- vändigheten av en anpassning av MFL:s territoriella räckvidd till TV- direktivet följer bl. a. att svenska företag som vill sända TV-reklam till den svenska publiken är fredade från MFL:s krav, om de väljer att ha sin

reklam i en utländsk sändning för svensk publik i stället för i en nationell sändning. Det rimmar illa med den likabehandlings princip som utred- ningen förordar och får som sidoeffekt negativ inverkan på konkurrensen. Enligt min mening bör således den föreslagna 21 5 inte införas i MFL. Frågorna som anges där bör i stället överlämnas till rättstillämpningen.

Förslaget att slopa barnreklamförbudet i radiolagen och kabellagen

Utredningens förslag att slopa förbuden mot TV-reklam till barn under 12 år motiveras av att det nuvarande totalförbudet enligt utredningens be- dömning är onödigt långtgående och sannolikt inte skulle låta sig försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet.

Artikel 30 i Romfördraget har i detta sammanhang betydelse vid hand- eln av varor och tjänster mellan EG-ländema på så sätt att ett reklamför- bud försvårar handeln genom att marknadsföring via gränsöverskridande TV-satellitsändningar omöjliggörs. Radio- och kabellagarna omfattar dock endast reklam som finns i marksänd TV respektive egensända TV-program i tråd. Handelshinderaspekter får härigenom en mer begränsad betydelse, närmast berörande endast de importörer av t.ex. leksaker som genom reklamförbudet hindras att marknadsföra sina produkter i våra mark- och egensända TV-kanaler. Härvid bör nämnas att importörerna inte missgyn- nas i förhållande till svenska leksakstillverkare. Importörerna kan också marknadsföra sina produkter i utländska satellitsändningar för svensk publik eller på annat sätt än genom TV-reklam.

Med hänsyn främst till reklamförbudens begränsade betydelse från handelshindersynpunkt är spörsmålen om förbudens förenlighet med EES- avtalet enligt min mening en öppen fråga. Därför saknas tillräckliga inte- grationsrättsliga skäl för att upphäva förbuden.

EG-direktivet om TV-sändningar tillåter att programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer detaljerade eller strängare regler än direk- tivets. Sverige har för inte länge sedan funnit starka skäl för att i radiolagen införa sådana strängare regler rörande TV-reklam till barn. Det är TV- mediets stora påverkanskraft som har motiverat dessa regler utöver vad som följer av MFL. Detta motiv bedömdes av riksdagen ha samma styrka i samband med genomförandet den 1 januari 1992 av den nya kabellag- stiftningen (se prop. 1991/92: 53 s. 48).

Även med beaktande av harmoniseringssträvandena enligt EES-avtalet har utredningen enligt min mening inte anfört tillräckligt övertygande skäl för en ändring av de aktuella reglerna. Av konsumentskyddshänsyn finns det fortfarande starka motiv att hålla fast vid reklamförbuden och, om så blir nödvändigt, få frågan om förbudens förenlighet med EES-avtalet prövad inom ramen för den procedur som gäller för sådan prövning.

Frågor om barn och TV-reklam röner för närvarande en ganska stor internationell uppmärksamhet. Det finns mycket forskning om barn och TV-reklam som visar att barn har bristande förmåga att förstå rörliga bilder. Den nordiska undersökningen Born og tv-reklame — tre nordiske undersogelser, Nordiska Ministerrådet, Nord 1992: 4, visar att barn ända upp till lZ-årsåldern saknar förmåga att genomskåda syftet med TV-

reklam när det gäller reklaminslag som vänder sig direkt till barn. Barnen uppfattar t.ex. reklam för leksaker som en bruksanvisning för hur pro- dukten skall användas eller som saklig information om att varan nu finns i handeln. Att leksaker visas på TV i ett kommersiellt syfte kan barnen inte tänka sig.

Undersökningen visar vidare att TV-reklam till barn även i andra avseenden har negativa konsekvenser för barnen. När TV-reklam riktad mot barn har sådana effekter är det enligt min mening inte tillräckligt att nöja sig med de restriktioner beträffande sådan reklam som finns.

När det gäller reklamförbudets förenlighet med EES-avtalet förtjänar uppmärksammas att utredningen stannat för uppfattningen att det svenska förbudet mot TV-reklam för alkohol inte kan anses strida mot de skyldig- heter som Sverige kommer att ha enligt EES-avtalet. Detta reklamförbud föreslås därför finnas kvar. Till skillnad mot barnreklamförbudet träffar alkoholreklamförbudet även reklam i satellitsändningar (prop. 1990/91: 149 s. 114), vilket torde öka förutsättningarna för en tillämpning av artikel 30 i Romfördraget.

Det av utredningen redovisade avgörandet av EG-domstolen rörande förbudet i Katalonien mot reklam för alkohol utomhus och på biografer torde sakna betydelse, eftersom avgörandet rörde ett icke harmoniserat område medan reglerna om TV-reklam för alkohol är harmoniserade. När ett område är harmoniserat genom t. ex. direktiv har hänsynen till exem- pelvis människors hälsa beaktats vid utformningen av direktivet. Det torde därför knappast vara möjligt att efter det direktivet trätt i kraft åberopa samma eller andra hänsyn angivna i Romfördragets artikel 36, med mindre än att nya förhållanden eller rön bedöms ha sådan tyngd att det kan motivera att man bör ta hänsyn till dessa.

Sammanfattningsvis anser jag att EES-avtalet inte hindrar gällande förbud mot TV-reklam till barn. Vidare anser jag att det främst genom den nordiska rapporten framkommit så många nya och väsentliga fakta, san- nolikt till större delen okända när TV-direktivet utarbetades, att det på ett övertygande sätt motiverar att reklamförbuden bör finnas kvar.

Kommittédirektiv

&

ww få?

Direktiv om översyn av marknadsföringslagen Dir. [991170

Beslut vid regeringssammanträde 1991-08-08

Statsrådet Wallström anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en utredare tillkallas för att göra en översyn av marknads- föringslagen (197511418).

Utredaren skall — undersöka om marknadsföringslagens syften tillgodoses på bästa sätt inom ramen för dess nuvarande bestämmelser och vid behov föreslå förändringar, -- även i övrigt lämna sådana förslag till förändringar av marknadsföringslag- stiftningen som behövs för att tillgodose konsumenternas och näringsidkar- nas intressen av väl fungerande spelregler på marknaden, -— lämna de förslag som behövs för att den svenska marknadsföringslagstift- ningen skall stii i överensstämmelse med EGs regler.

Bakgrund

Inledning

[Effektiviteten i det marknadsekonomiska systemet är av största betydelse för konsumenternas välfärd. Enligt den ekonomiska teorin fungerar detta system så. att utbudet på marknaden visserligen initieras av producenterna men att konsumenternas fria val avgör utbudets innehåll. En ytterligare driv- kraft i marknadsekonomin iir konkurrensen mellan företagen. En funge-

Dir. l991:70

rande konkurrens främjar effektiviteten inom näringslivet och driver fram ett brett och kvalitativt bra utbud av varor och tjänster till så låga priser som möjligt.

Konkurrensen på marknaden fungerar emellertid inte alltid tillfredsstäl- lande. Företagens marknadsföring är ibland vilseledande för konsumen- terna. Den ger inte heller alltid tillräcklig information för att konsumenterna skall kunna göra väl övervägda val. Olika åtgärder för att stärka konsumen- ternas ställning har därför vidtagits. Bl.a. har lagstiftningen på konsument- området successivt byggts ut. Ett viktigt inslagi konsumentpolitiken är att i första hand stimulera företagen till egna åtgärder för att förbättra förhållan- dena för konsumenterna. Ett annat viktigt inslag är frivilliga överenskom- melser mellan näringslivet och konsumentmyndigheterna.

Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (l975zl418) innehåller den grundläggande regle- ringen av reklam och annan marknadsföring. Lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknads- föring av varor. tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsfö- ring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare ([ å).

Marknadsföringslagens materiella bestämmelser är i första hand de tre s.k. generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring (2 ä), informations- skyldighet (3 &) och produktotjänlighet (4 %$).

Med stöd av dessa generalklausuler kan marknadsdomstolen besluta om förbud och älägganden för näringsidkare vid vite.

[ materiellt hänseende innehåller marknadsföringslagen dessutom tre straffmnktionerade bestämmelser (()-8 åå).

Konsumentverket skall enligt sin instruktion (l99tl:l 179) utarbeta riktlin- jer för näringsidkarnas marknadsföring och produktutformning. Sådana riktlinjer har utarbetats för en rad områden. Riktlinjerna antas vanligen av konsumentverket efter samråd med företrädare för näringslivet. Riktlin- jerna är formellt sett inte bindande utan har rättsligt sett karaktär av rekom- mendationer till näringslivet.

Tanken bakom marknadsföringslagen är att de närmare spelreglerna skall växa fram efter hand och under medverkan av företrädare för berörda intres- sen.

Under de år generalklausulerna i 2 och 3 åå gällt har en omfattande rätts- praxis utvecklats. Marknadsdomstolens avgöranden — hittills fler än 300 bc- slut — preciserar och fyller ut generalklausulernas innehåll till vägledning för marknadens aktörer och för den markriadsbevakning som konsumentver- ket/KO har till uppgift att bedriva.

Även konsumentvcrkcts riktlinjer ger hållpunkter för hur generalklausu— lerna skall tillämpas och bidrar till att ge dem innehåll.

Praxis från marknadsdomstolen har i många fall legat till grund för för- handlingsöverenskommelser mellan konsumentvcrket/KO och berörda branschorganisationcr. På så sätt har rättsutvecklingcn på området för- stärkts. lnom näringslivet har också olika egenåtgärdssystem utvecklats i linje med de värderingar som lagen ger uttryck för. Marknadsdomstolens praxis har självfallet också stor betydelse som riktmärke för konsumentver- kets/KOs bedömning av en mångfald anmälda reklamkampanjer etc. liksom för näringslivets egna åtgärder för att stävja övertramp inom de egna leden.

I vissa andra lagar finns också regler som ställer krav på näringsidkarna i fråga om reklam och information till konsumenterna vid marknadsföring. Regler som anknyter till marknadsföringslagen finns i konsumentkreditla- gen (l977:98l ), konsumentförsäkringslagen ( l980:38), lagen (1978:763 med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror, produktsäker- hetslagen (max: 1604) och prisinformationslagcn (l99l :otll). Bestämmelser om annonser i televisionen har nyligen införts i radiolagen (I9661755).

Inom regeringskansliet pågår arbete med en lagrådsremiss som berör marknadsföringen av tobaksvaror och det kan bli aktuellt att flytta reglerna därom till en ny tobakslag.

! prop. l99tl/9lzl75 om vissa folkhz'ilsofrågor (s. 122 ff) har regeringen till riksdagen redovisat bedömningen. att frågan om att begränsa marknadsfö- ringen av snabbvinsatscr behöver utredas närmare. samt att detta bör kunna ske i den planerade översynen av marknadsföringslagen .

[ promemorian (Ds 199034) Ny konsumentkreditlag föreslås att en ny lag om konsumentkrediter skall ersätta den gällande konsumentkreditlagen. Promemorian har remissbehandlats. Frågan bereds för närvarande inom ju- stitiedepartcmentct. En lagrådsremiss har aviserats till hösten 199I.

Harmonisering med [f(is regelverk

Förhandlingarna mellan EG och EFTA om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde har som målsättning att skapa ett homogent europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) baserat på ett enhetligt gemensamt re- gelverk.

Tanken är att relevanta delar av EGs existerande regelverk (acquis com- munautairc) skall tjäna som utgångspunkt för samarbetet. lnför ett EES-av- tal aktualiseras därför lagstiftningsåtgärder på en rad områden för att uppnå harmonisering med EGs regelverk. När det gäller marknadsföringslagstift- ningen är det som skall beaktas i första hand rådsdirektivet den 10 september

1984 rörande anpassningen av medlemsstaternas lagar, förordningar och ad- ministrativa bestämmelser om vilseledande reklam (84/450/EEG).

Behovet av utredning

Huvuddelen av bestämmelserna i marknadsföringslagen har varit i kraft i närmare 20 är. Erfarenheterna av lagen är goda. Konsumenternas ställning har successivt kunnat stärkas inom ramen för lagens bestämmelser. Sedan lagen kom till har dock sättet för och omfattningen av marknadsföringen för- ändrats i betydelsefulla avseenden.

Konsumenterna är nu i större utsträckning än tidigare utsatta för reklam och annan marknadsföring. Utbudet av varor och särskilt av tjänster har ökat kraftigt. Marknadsföringen tar i dag också sikte på en delvis annan kon- sumtion än tidigare.'Marknadsföringen har funnit nya vägar och metoder. Den torde i dag ha större genomslagskraft än tidigare, inte minst genom till- komsten av nya medier och ny teknik. Bland de nya formerna märks bl.a. TV-shopping och telefonförsäljning. Ett ökande antal hushåll i Sverige kan nu ta del av TV-reklam. Därigenom når marknadsföringen vissa grupper, särskilt barn och ungdomar, i större utsträckning än tidigare. Marknadsfö- ringen har också blivit alltmer internationell och gränsöverskridande.

Också harmoniseringen med EGs regler ställer särskilda krav på den svenska lagstiftningen om marknadsföring.

Regeringen har fått flera framställningar med yrkanden om en översyn av marknadsföringslagen .

Konsumentverket har i en skrivelse den 11 oktober 1990 till regeringen (dnr C 9()/2(l55/MA) anfört att det finns anledning att nu överväga vissa för- ändringar i lagen i syfte att göra den effektivare och för att bättre tillgodose konsumenternas och företagens intressen av väl fungerande spelregler på marknaden. Verkets analys utgår ifrån att lagen har varit i kraft under lång tid och från de förändringar av marknaden och företagens marknadsföring som har skett. Det internationella perspektivet lyfts fram. Verket anser inte att det finns anledning att ifrågasätta den grundläggande strukturen i det marknadsrättsliga systemet. Frågor som verket menar särskilt bör prövas är möjligheterna att effektivisera sanktionssystemet samt precisera lagens ge- neralklausuler om otillbörlig marknadsföring och information.

Sveriges Industriförbund har — med överlämnande av promemorian "Marknadsföringslagens regler rörande kombinationserbjudanden" — i en skrivelse den 5 juni 1990 hemställt att regeringen förelägger riksdagen för- slag om att 7 och 8 åå marknadsföringslagen upphävs (dnr C 9()/l23()/MA). Sammanfattningsvis anser lndustriförbundet att bestämmelserna i fråga motverkar en effektiv konkurrens och att en rad från konsumentsynpunkt

klart förmånliga erbjudanden förhindras eller försvåras.

Grossistförbundet Svensk Handel har i en skrivelse till regeringen den 14 november 1990 (dnr C 90/1230/MA) anfört att förbundet anser att en över- syn av marknadsföringslagen är berättigad med hänsyn till den tid som lagen har varit i kraft samt den internationalisering och utveckling av informa- tionsteknologin som skett sedan lagen tillkom. Förbundet tar särskilt upp frågor om konkurrensneutralitet inom ramen för näringslivets egenåtgärder samt problem som finns med s.k. negativ säljmetod. Förbundet framhåller att den grundläggande strukturen i det befintliga marknadsrättsliga systemet bör behållas även i framtiden.

Inom ramen för arbetet i Nordiska ämbetsmannakommitte'n för konsu- mentfrågor (NÄK) har ett flertal utredningar gjorts angående marknadsfö- ring. På uppdrag av de nordiska konsumentministrarna övervägs för närva- rande frågan om gemensamma nordiska regler för TV-reklam.

Mot bakgrund av utvecklingen av marknadsföringen. den ökade interna- tionaliseringen och de erfarenheter som vunnits om hur lagstiftningen kan göras mer effektiv anser jag att det finns skäl att nu göra en översyn av mark- nadsföringslagen. En särskild utredare bör därför tillkallas för att göra en sådan översyn.

Uppdraget

Det är angeläget att vår marknadsföringslagstiftning är så utformad att den fungerar under de förändrade marknadsförhållandena som jag har re- dovisat.

Utredaren bör därför undersöka om marknadsföringslagens syften tillgo— doses på bästa sätt inom ramen för lagens nuvarande bestämmelser och vid behov föreslå förändringar. En utgångspunkt skall därvid vara att lagstift- ningen måste vara tillräckligt effektiv för att tillgodose konsumenternas och näringsidkarnas intresse av väl fungerande spelregler på marknaden. Utre- daren skall särskilt överväga vilka anpassningar som kan komma att krävas för att den svenska marknadens spelregler skall fungera effektivt i en situa— tion då vi får en mer öppen Europamarknad.

Som konsumentverket har föreslagit bör undersökas i vilka avseenden la- gens krav närmare kan preciseras och hur lagens sanktionssystem bör vara utformat för att bli effektivt. [ det sammanhanget bör övervägas om föränd- ringar är motiverade i fråga om de förbud som nu ställs upp i 7 och 8 55. Utredaren bör när det gäller frågor om sanktioner m.m. och i den mån de är tillämpliga beakta de förslag konkurrenskommittén har lagt fram i sitt betän- kande (SOU 1991159) Konkurrens för ökad välfärd.

Utredaren skall lämna de förslag som behövs för att den svenska lagstift—

ningen skall stå i överensstämmelse med E(is regler på marknadsföringsom- rådet och kunna fungera väl inom Europamarknaden.

Den ökade betoningen i 1986 års konsumentpolitiska beslut (prop. l985/86:12l , LU34, rskr. 292) på näringslivets självsanerande egenåtgärder för att lösa och förebygga konsumentproblem bör tjäna som utgångspunkt för utredarens överväganden. Näringslivets förstahandsansvar för den egna marknadsföringen bör ligga fast. Utredaren bör följa och analysera utveck- lingen på egenåtgärdsomrädet och vid behov lägga fram förslag till åtgärder. Utredarens överväganden bör ske | första hand med hänsynstagande till kon- sumenternas intressen. Även näringsidkarnas skydd mot otillbörliga mark- nadsföringsåtgärder bör dock beaktas.

Marknadsföringslagen har sedan den tillkom kompletterats med ett antal speeiallagar med regler om marknadsföring för olika områden som tillämpas med stöd av marknadsföringslagens sanktionssystem, bl. a. alkohol- och to- baksreklamlagarna. Utredaren bör beakta behovet av samordning mellan marknadsföringslagen och dessa speciallagar. ! det sammanhanget bör utre- daren också beakta vad som sägs i prop. 1990/91 : I75 angående marknadsfö- ring av snabbvinsatser.

Det bör i övrigt stå utredaren fritt att i den mån det är lämpligt föreslå åtgärder för att uppnå samordning av den marknadsrättsliga lagstiftningen i stort, samt att ta upp och lämna förslag även beträffande andra frågor.

Utredaren skall beakta innehållet i regeringens allmänna kommittédirek- tiv (dir. l984z5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående ut- redningsförslagens inriktning. Utredaren skall också beakta regeringens di- rektiv till kommittéer och särskilda utredare angående EG-aspekteri utred- ningsverksamheten (dir. 1988143).

Utredaren skall ange eventuella kostnadskonsekvenser av de förslag som läggs fram samt även lämna förslag till finansiering av de merkostnader som kan uppstå på grund av förslagen.

Utredaren bör redovisa sina överväganden och förslag som rör EG-har- moniseringen av de svenska marknadsföringsreglerna senast den l mars l992 samt uppdraget i övrigt senast den 31 december 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden rörande mark- nadsföring

att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (l976: ] 19) — med uppdrag att göra en översyn av marknadsföringslagen,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utre-

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta trettonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Civildepartementet)

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stodtholm 1991

Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam, antagna 1987

(ICC) INTERNATIONAL CODE OF ADVERTISING PRACTICE)

INTRODUKTION

Denna edition av [CC.-s grundregler för reklam — Grundreglerna — är ett led i ICC:s väl förankrade strävan att främja hög etisk standard på mark- nadsföringens område genom näringslivets egna åtgärder mot bakgrund av gällande rätt, säväl nationell som internationell.

Grundreglerna — första gången publicerade 1937 och därefter revide- rade 1949, 1955, 1966 och 1973 — visar att näringslivet, inbegripet reklamens olika parter, tar sitt sociala ansvar gentemot konsument och samhälle. Vidare har reglerna som utgångspunkt att det måste råda en rimlig intressebalans mellan näringslivet och konsumenterna.

De reviderade Grundreglerna bygger på vunna erfarenheter i förening med nu rådande uppfattningar, grundade på insikten om att reklamens funktion är att förmedla information mellan säljare och kundkrets. ICC vill i sammanhanget betona att yttrande- och informationsfriheten enligt artikel 19 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är uttryck för en princip av fundamental betydelse.

Grundreglerna är i första hand utformade för att användas i näringsli- vets egenåtgärder men skall också kunna utgöra en rättskälla för domsto- larna inom ramen för tillämpliga rättsregler.

ICC hyser förhoppningen att denna nya edition av Grundreglerna, i likhet med de föregående, skall bidra ytterligare till harmoniseringen av reklamens normer och därigenom underlätta det internationalla utbytet av varor och tjänster till gagn för konsumenter och samhälle världen över.

TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Grundreglerna är tillämpliga på all slags reklam för varor, tjänster och andra nyttigheter, inbegripet s.k. institutionell reklam. Vid tillämpningen av Grundreglerna bör, i förekommande fall, även beaktas innehållet i följande ICC-koder: — ICC:s Regler för säljfrämjande åtgärder — 1CC/ESOMARS:s Internationella regler för marknadsundersökningar — ICC:s Regler för direktreklam och postorderförsäljning — ICC:s Regler för direktförsäljning

Den etiska standard som Grundreglerna anger gäller för alla som verkar inom reklamen -— annonsörer, reklambyråer och andra som framställer eller förmedlar reklam samt media.

TOLKNING

Grundreglerna, inbegripet Råd om reklam till barn, skall tillämpas efter anda och bokstav. Detsamma gäller de separata branschanvisningar som kan utges av ICC.

Skilda media (press, television, radio och andra elektroniska media, affischering, film, direktutskick osv.) har olika karaktär och egenskaper. Det är därför inte utan vidare givet att en reklamframställning som kan accepteras i ett medium också är godtagbar i ett annat. Reklam skall, under beaktande av vilket medium som använts, bedömas med utgångspunkt ifrån hur framställningen får antas påverka konsumenten.

Grundreglerna gäller för reklamen i dess helhet, inbegripet varje fram- ställning i ord eller siffror, i bild eller i form av musik och ljudeffekter.

DEFINITIONER

Vid tillämpningen av Grundreglerna gäller: — att uttrycket reklam har den vidaste innebörd; det omfattar varje yttring av reklam för varor, tjänster och andra nyttigheter, oavsett medium och inbegripet uppgifter på förpackningar och etiketter samt i reklam på säljstället, — att uttrycket produkt inbegriper tjänster och andra nyttigheter,

— att uttrycket konsument avser var och en som ett reklammeddelande riktar sig till eller som kan antas få del av det, vare sig vederbörande är slutlig konsument eller kund i näringsverksamhet.

GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER

Reklam skall vara laglig, hederlig och vederhäftig samt får ej utformas på ett stötande sätt.

Reklam skall utformas med vederbörlig känsla av socialt ansvar. Den skall vidare vara förenlig med vad som inom näringslivet allmänt uppfattas som god affärssed.

Inga enheter får vara så utformade att allmänhetens förtroende för reklamen påverkas negativt.

ALLMÄNNA REGLER Goda seder Artikel 1

Reklam får inte innehålla framställning i ord eller bild som strider mot vad goda seder anses kräva.

Hederlighet Artikel 2

Reklam skall vara så utformad att konsumentens förtroende inte missbru- kas och att dennes brist på erfarenhet eller kunskaper inte utnyttjas.

Artikel 3

1. Reklam får inte utan vägande skäl spela på rädsla eller fruktan.

2. Reklam får inte vädja till övertro eller vidskepelse.

3. Reklam får inte innehålla något som kan befaras leda till eller uppmuntra till våldshandlingar.

4. Reklam får inte vara diskriminerande ifråga om ras, religion eller kön.

Vederhäftighet Artikel 4

1. Reklam får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt —- genom antydningar, utelämnanden, oklarheter eller överdrivna påståenden — är ägnad att vilseleda konsumenten. Särskilt gäller detta beträffande

a) den utbjudna produktens egenskaper, beskaffenhet, sammansättning, tillverkningssätt och produktionstidpunkt, dess användbarhet och använd- ningsområde, dess mängd samt kommersiella eller geografiska ursprung

b) den utbjudna produktens värde och det totala pris som faktiskt skall erläggas

0) andra betalningsvillkor som hyrköp, leasing, avbetalning eller annan kredit (se Tillämpningsregler, B.)

d) leveranssätt, bytes- och returrätt, reparation och underhåll

e) garantivillkor (se Tillämpningsregler, A.)

f) förekomsten av upphovsrätt och annan immaterialrätt såsom patent-, varumärkes-, mönster- samt firmarätt

g) offentlig utmärkelse eller godkännande, innehav av medaljer, priser och diplom

h) den intäktsandel som tillfaller välgörande ändamål.

2. Reklam får inte missbruka forskningsresultat eller citat ur tekniska eller vetenskapliga publikationer. Statistiska uppgifter får inte presenteras så att de ger sken av att äga vidsträcktare giltighet än de verkligen har. Vetenskapliga termer får inte missbrukas; vetenskapligt uttryckssätt och ovidkommande inslag av forskningskaraktär får inte användas för att skapa intrycket att ett reklampåstående är vetenskapligt underbyggt, när sådan grund i själva verket saknas.

Jämförelser Artikel 5

Jämförande reklam skall vara så utformad att jämförelsen i dess helhet inte är ägnad att vilseleda och skall vara förenlig med god sed i konkurrensen näringsidkare emellan. De olika elementen i jämförelsen skall vara utvalda på ett rättvisande sätt och bygga på fakta som kan styrkas.

Intyg Artikel 6

Reklam får innehålla eller referera till intyg eller rekommendationer endast om dessa är äkta och bygger på utfärdarens egna erfarenheter. Föräldrade eller av annan anledning inaktuella intyg får inte användas.

M isskrea'i teri ng Artikel 7

Reklam får inte direkt eller genom antydningar misskreditera företag, industriell, kommersiell eller annan yrkesmässig verksamhet eller någons produkt, oavsett om detta sker genom att näringsidkaren eller produkten utsätts för ringaktning eller löje eller det sker på annat liknande sätt.

I ntegri tetsskydd Artikel 8

Reklam får inte utan att tillstånd i förväg inhämtats avbilda eller åberopa viss person, vare sig som privatperson eller i offentlig funktion; inte heller får utan sådant tillstånd någons egendom avbildas eller åberopas i reklam på ett sätt som är ägnat att ge intryck av en personlig rekommendation.

Renommésnyltning Artikel 9

1. Reklam får inte obehörigt utnyttja namn eller namnförkortning tillhö- rande annat företag, annan organisation eller institution.

2. Reklam får inte utformas så att det goda renommé, som är förknippat med namnet på en person, annat företags firma och kännetecken eller som företaget uppnått genom en reklamkampanj, utnyttjas på ett otillbörligt sätt.

Efterbildning Artikel 10

1. Efterbildning av reklam — t.ex. komposition (layout), text, slogan, illustration, musik och ljudeffekt — får inte ske på sätt som är ägnat att vilseleda eller framkalla förväxling.

2. Har en internationell annonsör lanserat en särpräglad reklamkam- panj i ett eller flera länder, får annan näringsidkare inte otillbörligen efterbilda kampanjen i de övriga länder där annonsören är verksam, så att denne därigenom hindras att inom rimlig tid utsträcka sin kampanj till dessa länder.

Reklamidentifiering Artikel 1 1

Reklam skall vara lätt att identifiera som sådan, oavsett utformning och medium. Publiceras reklamen i ett medium som innehåller nyheter eller annat redaktionellt material skall presentationen vara sådan att det ome- delbart framgår att fråga är om reklam.

Säkerhetshänsyn Artikel 12

Reklam får inte utan att det är pedagogiskt eller i övrigt från allmän synpunkt försvarligt, innehålla bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller på situation där säkerheten åsidosatts. Särskild försiktighet är påkal- lad i detta avseende beträffande reklam som riktar sig till eller avbildar barn eller ungdom.

Barn och ungdom Artikel 13

1. Reklam får inte utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet och får inte utsätta deras lojalitetskänsla för påfrest- ning.

2. Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdom får inte innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Ansvar Artikel 14

l. Ansvaret för att Grundreglerna iakttas åvilar annonsören, reklambyrån eller annan reklamproducent samt utgivaren, medieföretaget eller annan uppdragsgivare/leverantör.

a) Annonsören har det övergripande ansvaret för reklamen.

b) Reklambyrån eller annan reklamproducent skall utforma reklamen med all rimlig omsorg och gå till väga så att annonsören ges möjlighet att fullgöra de skyldigheter som följer med dennes ansvar.

c) Utgivaren, medieföretaget eller annan uppdragstagare/leverantör som publicerar, sänder eller distribuerar reklamen skall iaktta vederbörlig om—

sorg, såväl då beställningen accepteras som då spridning sker till allmän- heten.

2. Den som är anställd inom verksamhet av angivet slag och som medverkar vid planering, framställning, publicering eller spridning av reklam, har en i förhållande till sin ställning avvägd skyldighet att tillse att Grundreglerna följs och skall handla därefter.

Artikel 15

Ansvaret för att Grundreglerna iakttas gäller reklamen i dess helhet, dess innehåll såväl som dess form, däri inbegripet intyg och framställningar i ord och bild som härrör från annat håll. Att reklamens innehåll eller form helt eller delvis hämtats från annat håll kan inte åberopas som ursäkt, om reglerna blivit åsidosatta.

Artikel 16

Reklam som strider mot Grundreglerna blir inte försvarlig genom att annonsören eller annan som handlar på dennes vägnar i efterhand lämnat konsumenten korrekta uppgifter.

Artikel 17

Riktigheten i beskrivning, påstående eller annan framställning i ord eller bild som hänför sig till sakförhållanden skall kunna styrkas. Annonsören skall ha dokumentationen tillgänglig och utan dröjsmål kunna framlägga denna till bevis inför de självreglerande organ som har att tillämpa Grund- reglerna.

Artikel 18

Annonsör, reklambyrå eller annan reklamproducent, utgivare, medieföre- tag eller uppdragstagare/leverantör får inte medverka till publicering av reklam som behörigt självreglerande organ funnit strida mot Grundreg- lerna.

Implementering Artikel 19

Den utomrättsliga tillämpningen av Grundreglerna åvilar det eller de självreglerande organ som inrättats för ändamålet i respektive land, eller i förekommande fall, på det internationella planet ICC:s International Council on Marketing Practice.

TILLÄMPNINGSREGLER

De tillämpningsregler som här följer har till syfte att i vissa avseenden närmare belysa innebörden av artiklarna ovan.

Reklam får hänvisa till garanti endast om denna innebär att köparens rättsliga ställning stärks. Används ordet ”garanti” eller andra jämförliga uttryck skall alla garantivillkor samt rätten till och sättet för reklamation tydligt anges i reklamen eller finnas tillgängliga i skrift för köparen, an- tingen på säljstället eller vidfogade varan.

B. Konsumentkredit, lån, sparande och investeringar

(1) Reklam som erbjuder hyrköp, avbetalning eller kredit av annat slag skall vara så utformad att missförstånd inte kan uppstå vare sig om kontantpris, kontantinsats, avbetalningsplan, räntesats eller totalkostnad för varan i annonserat utförande eller om köpvillkoren i övrigt.

(2) Reklam som erbjuder lån får inte innehålla uppgifter ägnade att vilseleda konsumenterna om lånets typ och löptid, erforderlig säkerhet eller andra jämförliga krav, amorteringsvillkoren, de faktiska räntekostna- derna och eventuellt andra avgifter.

(3) Reklam för sparande eller investeringar får inte innehålla uppgifter ägnade att vilseleda konsumenterna om åtagandets innebörd, om den verkliga eller förväntade avkastningen (de faktorer som påverkar denna skall anges) eller om eventuella skattefördelar.

C. Obeställda varor

Reklam får inte användas för tillämpning av den otillbörliga negativa säljmetoden, dvs. påsändning av obeställd vara till person, som avkrävs betalning om varan inte avvisas eller återsänds eller som ges intrycket att ha skyldighet motta varan.

D. Franchising

Reklam för att värva franchisetagare får inte direkt eller genom antydan vilseleda om det stöd som ges, om den förtjänst som kan påräknas eller om den kapital— och arbetsinsats som krävs. Franchisegivarens fullständiga namn och fasta adress skall anges.

E. Parallellimport

Reklam för parallellimporterade varor får inte skapa missförstånd hos konsumenterna om varornas egenskaper eller den service som tillhanda- hålls; särskild aktsamhet skall iakttas vid påtaglig avvikelse i dessa av- seenden från vad som gäller för de motsvarande varor som i övrigt finns på marknaden.

F. Giftiga och eldfarliga produkter

Reklam för giftig eller eldfarlg produkt skall innehålla upplysning om de risker som sammanhänger med produkten om det inte kan antas att konsumenten lätt inser att produkten är av detta slag.

De råd som här följer har till syfte att ge vägledning vid tolkningen av vissa artiklar i Grundreglerna.

Råden avser reklam för produkter som tillhandahålls mot eller utan vederlag, om reklamen

1) är riktad till barn, eller 2) publiceras i medium som särskilt vänder sig till barn. Med barn förstås personer som är under 14 år eller som inte uppnått annan motsvarande åldersgräns, vedertagen i respektive land.

Råd l. Identiliering

Artikel 11 i Grundreglerna skall tillämpas särskilt strikt ifråga om reklam till barn, eftersom barn är speciellt känsliga för påverkan. Om det finns någon risk för att sådan reklam förväxlas med redaktionellt material eller inslag skall den tydligt markeras med ordet ”annons” eller identifieras på annat likvärdigt sätt.

2. Våld

I anslutning till Artikel 13.2 i Grundreglerna skall särskilt beaktas att reklam inte får framstå som överseende med bruk av våld i sammanhang där detta kan strida mot lag och/eller mot allmänt godtagna normer för socialt uppträdande i landet ifråga.

3. Sociala värderingar

Sociala värderingar får inte undergrävas genom reklampåståenden om att själva innehavet eller användningen av en viss produkt ger ett barn fysiskt, socialt eller psykologiskt övertag över barn i samma ålder eller att avsak- nad av produkten kan få motsatta följder.

Reklam får inte i strid med rådande sociala värderingar undergräva föräldrars auktoritet eller ansvar och inte heller deras normer för omdöme och smak.

4. Säkerhet och trygghet

I anslutning till Artiklarna 12 och 13.2 i Grundreglerna skall särskilt beaktas att reklam inte får innehålla framställning i ord eller bild som kan förleda barn att försätta sig i riskfyllda situationer. Inte heller får reklamen stimulera dem att söka sällskap med främmande personer eller att beträda okända eller farliga platser.

5. Övertalning

Reklam får inte innehålla direkta uppmaningar till barn att övertala andra att köpa den annonserade produkten åt dem.

I anslutning till Artikel 4 i Grundreglerna skall särskild aktsamhet iakttas för att säkerställa att reklamen inte vilseleder barn om den annonserade produktens verkliga storlek, värde, beskaffenhet, hållbarhet eller pre- standa. Krävs extra tillbehör (t.ex. batterier, färg) för att använda pro- dukten eller för att uppnå ett illustrerat eller beskrivet resultat, skall detta klart anges i reklamen. Om produkten ingår i en serie skall detta klart framgå, liksom hur denna serie kan anskaffas.

Den färdighet eller skicklighet som krävs för att använda en viss produkt får inte underskattas i reklamen. Illustreras eller beskrivs resultat som kan uppnås med produkten eller vid dess användning skall framställningen återge vad som, typiskt sett, rimligen kan åstadkommas av ett barn i den aktuella åldersgruppen.

7. Pris

Prisuppgifter får inte utformas så att barn kan få en överdriven uppfattning om produktens verkliga värde, t. ex. genom användning av ordet ”endast”. Reklamen får inte heller ge sken av att produkten i fråga utan vidare ryms inom varje hushållsbudget.

COUNCIL DIRECTIVE of 10 September 1984

relating to the approximation of the laws, regulations and administrative provisions of the Member States concerning misleading advertising

(84/450/EEC)

THE COUNCIL OF THE EU- ROPEAN COMMUNITIES,

Having regard to the Treaty establishing the European Econo- mic Community, and in particular Article 100 thereof,

Having regard to the proposal from the Commission,

Having regard to the opinion of the European Parliament,

Having regard to the opinion of the Economic and Social Commit- tee,

Whereas the laws against mis- leading advertising now in force in the Member States differ widely; whereas, since advertising reaches beyond the frontiers of individual Member States, it has a direct effect on the establishment and the func- tioning of the common market;

Whereas misleading advertising can lead to distortion of competi- tion within the common market;

Whereas advertising, whether or not it induces a contract, affects the economic welfare of consumers;

Whereas misleading advertising may cause a consumer to take deci- sions prejudicial to him when ac- quiring goods or other property, or using services, and the differences between the laws of the Member States not only lead, in many cases, to inadequate levels of consumer protection, but also hinder the exe- cution of advertising campaigns beyond national boundaries and thus affect the free circulation of goods and provision of services;

RÅDETS DIRE'VKTIV av den 10 september 1984

om närmande av medlemsstaternas lagar och andra författningar rör- ande vilseledande reklam

(84/450/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKA- PERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättande av Europeiska ekono- miska gemenskapen, särskilt artikel 100 däri,

med beaktande av kommissio- nens förslag,

med beaktande av Europaparla- mentets yttrande,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

med beaktande av följande: Medlemsstaternas nu gällande la— gar mot vilseledande reklam skiljer sig åt i väsentliga avseenden. Efter- som reklamen når bortom enskilda medlemsstaters gränser, har den en direkt effekt på den gemensamma marknadens organisation och funk- tion.

Vilseledande reklam kan leda till att konkurrensen inom den gemen- samma marknaden snedvrids.

Oavsett om reklam leder till avtal eller inte påverkar den konsu- menternas välfärd.

Vilseledande reklam kan med— föra att en konsument fattar oför- delaktiga beslut när han förvärvar produkter eller begagnar sig av tjänster. Skillnaden mellan med- lemsstaternas lagar medför i många fall inte bara att konsumentskyddet är otillräckligt utan hindrar även genomförandet av reklamkampan- jer bortom ett lands gränser och på- verkar på så sätt den fria cirkulatio- nen av varor och tjänster.

Whereas the second programme of the European Economic Com- munity for a consumer protection and information policy provides for appropriate action for the protec- tion of consumers against mislead— ing and unfair advertising;

Whereas it is in the interest of the public in general, as well as that of consumers and all those who, in competition with one another, carry on a trade, business, craft or profession, in the common market, to harmonize in the first instance national provisions against mislead- ing advertising and that, at a second stage, unfair advertising and, as far as necessary, comparative advertis- ing should be dealt with, on the basis of appropriate Commission proposals;

Whereas minimum and objective criteria for determining whether advertising is misleading should be established for this purpose;

Whereas the laws to be adopted by Member States against mislead- ing advertising must be adequate and effective;

Whereas persons or organiza- tions regarded under national law as having a legitimate interest in the matter must have facilities for ini- tiating proceedings against mislead- ing advertising, either before a court or before an administrative authority which is competent to de— cide upon complaints or to initiate appropriate legal proceedings;

Whereas it should be for each Member State to decide whether to enable the courts or administrative authorities to require prior recourse to other established means of deal- ing with the complaint;

Whereas the courts or administ- rative authorities must have powers enabling them to order or obtain the cessation of misleading advert- ising;

Europeiska ekonomiska gemen- skapens andra konsumentpolitiska program föreskriver att lämpliga åt- gärder skall vidtas mot vilseledande och annan icke godtagbar reklam.

Det är en angelägenhet för såväl den stora allmänheten och konsu- menterna som alla näringsidkare som konkurrerar på den gemen— samma marknaden att i främsta rummet nationella bestämmelser mot vilseledande reklam harmoni- seras. I ett senare skede bör även andra icke godtagbara yttringar av reklam och, i den mån det är nöd- vändigt, jämförande reklam tas upp till behandling på grundval av för- slag som kommissionen kan finna det lämpligt att lägga fram.

Objektiva minimikriterier bör i detta syfte fastställas för att man skall kunna avgöra om reklam är vilseledande.

De lagar som medlemsstaterna antar mot vilseledande reklam måste vara ändamålsenliga och ef- fektiva.

Personer eller sammanslut- ningar, som enligt nationell lagstift- ning anses ha ett rättmätigt intresse i saken, måste ha möjlighet att in- leda förfaranden mot vilseledande reklam inför antingen en domstol eller en myndighet som är behörig att behandla klagomål eller att in- leda lämpliga rättsliga förfaranden.

Det bör stå varje medlemsstat fritt att besluta huruvida den skall ge domstolarna eller myndighe- terna befogenheter att kräva att andra vedertagna metoder först till- grips för att behandla klagomålet.

Domstolarna eller myndighe- terna måste ha befogenhet att be— ordra eller utverka att vilseledande reklam upphör.

Whereas in certain cases it may be desirable to prohibit misleading advertising even before it is pub- lished; whereas, however, this in no way implies that Member States are under an obligation to introduce rules requiring the systematic prior vetting of advertising;

Whereas provision should be made for accelerated procedures under which measures with interim or definitive effect can be taken;

Whereas it may be desirable to order the publication of decisions made by courts or administrative authorities or of corrective state- ments in order to eliminate any continuing effects of misleading ad- vertising;

Whereas administrative authori- ties must be impartial and the exer- cise of their powers must be subject to judicial review;

Whereas the voluntary control exercised by self—regulatory bodies to eliminate misleading advertising may avoid recourse to administra- tive or judicial action and ought therefore to be encouraged;

Whereas the advertiser should be able to prove, by appropriate means, the material accuracy of the factual claims he makes in his ad- vertising, and may in appropriate cases be required to do 50 by the court or administrative authority;

Whereas this Directive must not preclude Member States from retai- ning or adopting provisions with a view to ensuring more extensive protection of consumers, persons carrying on a trade, business, craft or profession, and the general pub- lic,

HAS ADOPTED THIS DIREC- TIVE.

Article I The purpose of this Directive is to protect consumers, persons car- rying on a trade or business or prac- tising a craft or profession and the interests of the public in general against misleading advertising and the unfair consequences thereof.

Det får anses vara önskvärt att vilseledande reklam i vissa fall kan förbjudas redan innan den har publicerats. Medlemsstaterna är dock på intet sätt skyldiga att införa regler som kräver systematisk för- handsgranskning av reklamen.

Det bör sörjas för att det finns ett skyndsamt förfarande som gör det möjligt att vidta åtgärder med till- fallig eller slutlig verkan.

För att motverka kvardröjande effekter av vilseledande reklam kan det vara önskvärt att beordra publi- cering av domstolars eller myndig- heters avgöranden eller av beriktig- ande uttalanden.

Myndigheterna måste vara opar- tiska, och deras myndighetsutöv- ning måste kunna bli föremål för domstolsprövning.

Den frivilliga kontrollen för att motverka vilseledande reklam som utomrättsliga organ genomför kan innebära att administrativa eller rättsliga åtgärder inte behöver till- gripas och bör därför uppmuntras.

Näringsidkaren bör på lämpligt sätt kunna bevisa vederhäftigheten av reklampåståenden om fakta, och i vissa fall bör en domstol eller myndighet kunna ställa krav härom.

Detta direktiv får inte hindra en medlemsstat från att bibehålla eller införa bestämmelser som syftar till att ge konsumenter, näringsidkare och den stora allmänheten ett längre gående skydd.

Artikel ] Syftet med detta direktiv är att skydda konsumenterna, näringsid- karna och den stora allmänheten mot vilseledande reklam och icke godtagbara följder därav.

Article 2 For the purposes of this Direc- tive:

1. advertising, means the mak- ing of a representation in any form in connection with a trade, busi- ness, craft or profession in order to promote the supply of goods or ser- vices, including immovable pro- perty, rights and obligations;

2. 'misleading advertising” means any advertising which in any way, including its presentation, deceives or is likely to deceive the persons to whom it is addressed or whom it reaches and which, by reason of its deceptive nature, is likely to affect their economic behaviour or which, for those reasons, injures or is likely to injure a competitor;

3. 'person' means any natural or legal person.

Article 3 In determining whether adver- tising is misleading, account shall be taken of all its features, and in particular of any information it contains concerning:

(a) the characteristics of goods or services, such as their availability, nature, execution, composition, method and date of manufacture or provision, fitness for purpose, uses, quantity, specification, geographi- cal or commercial origin or the re- sults to be expected from their use, or the results and material features of tests or checks carried out on the goods or services;

(b) the price or the manner in which the price is calculated, and the conditions on which the goods are supplied or the services pro— vided;

(0) the nature, attributes and rights of the advertiser, such as his identity and assets, his qualifica— tions and ownership of industrial, commercial or intellectual property rights or his awards and distinc- tions.

Artikel 2 I detta direktiv avses med

1. ”reklam”: varje slag av fram- ställning i näringsverksamhet som syftar till att främja tillgången på varor, tjänster eller andra nyttighe- ter, inbegripet fast egendom,

2. ”vilseledande reklam”: all re- klam som i något avseende, även genom sin yttre form, vilseleder el- ler är ägnad att vilseleda personer eller sammanslutningar som den vänder sig till eller när och som härigenom är ägnad att påverka de- ras ekonomiska beteende, eller som av dessa skäl skadar eller är ägnad att skada en konkurrerande nä- ringsidkare,

3. ”person”: varje fysisk eller ju- ridisk person.

Artikel 3 När det gäller att avgöra om re- klam är vilseledande skall hänsyn tas till alla element i reklamen sär- skilt till sådana uppgifter som rekla- men innehåller om

a) produkters egenskaper såsom tillgänglighet, beskaffenhet, utför- ande, sammansättning, tillverk- ningssätt, tillverknings- eller leve- ransdatum, ändamålsenlighet, an- vändningsområde, mängd, specifi- kation, geografiskt eller kommer- siellt ursprung eller det resultat som kan förväntas av användningen, el- ler resultat från provningar och un- dersökningar som utförts i fråga om varorna eller tjänsterna.

b) priset eller grunderna för pris- sättningen samt leveransvillkoren för produkterna.

c) näringsidkarens kvalifikatio- ner, näringskännetecken och rättig- heter, såsom hans juridiska och ekonomiska status, innehav av fi- nansiella tillgångar, industriella, kommersiella eller immateriella rättigheter samt uppgifter om de belöningar och utmärkelser som har tilldelats honom.

1. Member States shall ensure that adequate and effective means exist for the control of misleading advertising in the interests of con- sumers as well as competitors and the general public.

Such means shall include legal provisions under which persons or organizations regarded under nat- ional law as having a legitimate in- terest in prohibiting misleading ad- vertising may:

(a) take legal action against such advertising; and/or

(b) bring such advertising be- fore an administrative authority competent either to decide on complaints or to initiate approp- riate legal proceedings.

It shall be for each Member State to decide which of these facilities shall be available and whether to enable the courts or administrative authorities to require prior recourse to other established means of deal- ing with complaints, including those referred to in Article 5.

2. Under the legal provisions re- ferred to in paragraph l, Member States shall confer upon the courts or administrative authorities pow- ers enabling them, in cases where they deem such measures to be ne- cessary taking into account all the interests involved and in particular the public interest: — to order the cessation of, or to institute appropriate legal proceed- ings for an order for the cessation of, misleading advertising, or

— if misleading advertising has not yet been published but publica- tion is imminent, to order the pro- hibition of, or to institute approp- riate legal proceedings for an order for the prohibition of such publica- tion,

even without proof of actual loss or damage or of intention or negli- gence on the part of the advertiser.

Artikel 4 l. Medlemsstaterna skall i konsu- menternas samt i konkurrerande näringsidkares och den stora all- mänhetens intresse se till att de för- fogar över tillräckliga och effektiva medel för att kontrollera vilseled- ande reklam.

Sådana medel skall inbegripa fö- reskrifter om rätt för personer eller sammanslutningar, som enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att vilsele- dande reklam förbjuds, att

a) vända sig till domstol mot så- dan reklam, eller

b) anmäla sådan reklam till en myndighet som är behörig att an- tingen själv besluta i frågan eller att inledaettändamålsenligträttegångs- förfarande.

Det skall ankomma på varje medlemsstat att själv avgöra vilken av dessa modeller som skall stå till buds, och om domstolarna eller myndigheterna skall ha rätt att först använda andra etablerade medel vid sin handläggning, däribland de åtgärder som avses i artikel 5.

2. Genom de bestämmelser som avses i punkt 1 skall medlemssta- terna tillförsäkra domstolar och myndigheter de befogenheter som bedöms vara nödvändiga med hän- syn till alla berörda intressen och särskilt allmänna samhällsintressen

— att beordra att vilseledande reklam skall upphöra, eller inleda ett ändamålsenligt rättegångsförfa- rande för att få till stånd ett sådant beslut, eller

— om vilseledande reklam ännu inte har publicerats men publice- ring är nära förestående, att besluta om förbud mot sådan publicering, eller inleda ett ändamålsenligt rät- tegångsförfarande för att få till stånd ett sådant beslut

även utan bevisning om upp- kommen förlust eller skada eller om uppsåt eller oaktsamhet från nä- ringsidkarens sida.

Member States shall also make provision for the measures referred to in the first subparagraph to be taken under an accelerated proce- dure:

— either with interim effect, or

— with definitive effect, on the understanding that it is for each Member State to decide which of the two options to select.

Furthermore, Member States may confer upon the courts or ad— ministrative authorities powers enabling them, with a view to elim— inating the continuing effects of misleading advertising the cessa- tion of which has been ordered by a final decision:

— to require publication of that decision in full or in part and in such form as they deem adequate,

— to require in addition the pub- lication of a corrective statement.

3. The administrative authorities referred to in paragraph l must: (a) be composed so as not to cast doubt on their impartiality;

(b) have adequate powers, where they decide on complaints, to mo- nitor and enforce the observance of their decisions effectively;

(c) normally give reasons for their decisions.

Where the powers referred to in paragraph 2 are exercised exclu- sively by an administrative autho- rity, reasons for its decisions shall always be given. Furthermore in this case, provision must be made for procedures whereby improper or unreasonable exercise of its pow- ers by the administrative authority or improper or unreasonable failure to exercise the said powers can be the subject of judicial review.

Medlemsstaterna skall även sör- ja för att de åtgärder som avses i första stycket, vidtas skyndsamt

— antingen med tillfällig verkan, eller

— med slutlig verkan, varvid det står varje medlemsstat fritt att välja mellan de två alterna- tiven.

För att motverka kvardröjande effekter av vilseledande reklam som har beordrats att upphöra enligt ett slutligt beslut får vidare medlems- staterna ge domstolarna eller myn- digheterna befogenhet

— att kräva att beslutet publice- ras helt eller delvis och i sådan form de bedömer vara lämplig,

— att dessutom kräva publice- ring av ett beriktigande uttalande.

3. I fråga om de myndigheter som avses i punkt 1 gäller följande:

a) De måste vara sammansatta på ett sådant sätt att deras opartiskhet inte kan ifrågasättas.

b) De måste, när de får fatta be- slut med anledning av klagomål, ha full befogenhet att övervaka och verkställa besluten.

c) De måste som regel ange skälen för besluten.

När de befogenheter som avses i punkt 2 helt utövas av en myndig- het, skall skälen för besluten alltid anges. Vidare måste det i detta fall sörjas för att det finns en möjlighet till domstolsprövning av om myn- digheten har utövat sina befogenhe- ter på ett godtagbart sätt eller inte.

Article 5 This Directive does not exclude the voluntary control of misleading advertising by self-regulatory bo- dies and recourse to such bodies by the persons or organizations refer- red to in Article 4 if proceedings before such bodies are in addition to the court or administrative pro- ceedings referred to in that Article.

Article 6 Member States shall confer upon the courts or administrative autho- rities powers enabling them in the civil or administrative proceedings provided for in Article 4:

(a) to require the advertiser to furnish evidence as to the accuracy of factual claims in advertising if, taking into account the legitimate interests of the advertiser and any other party to the proceedings, such a requirement appears appropriate on the basis of the circumstances of the particular case; and

(b) to consider factual claims as inaccurate if the evidence demand- ed in accordance with (a) is not furnished or is deemed insufficient by the court or administrative au- thority.

Article 7 This Directive shall not preclude Member States from retaining or adopting provisions with a view to ensuring more extensive protection for consumers, persons carrying on a trade, business, craft or profes- sion, and the general public.

Article 8 Member States shall bring into force the measures necessary to comply with this Directive by l Oc- tober 1986 at the latest. They shall forthwith inform the Commission thereof.

Member States shall communi- cate to the Commission the text of all provisions of national law which they adopt in the field covered by this Directive.

Artikel 5 Detta direktiv utesluter inte den frivilliga kontrollen av vilseledande reklam som utomrättsliga organ ge- nomför och inte heller att sådana organ anlitas av de personer eller sammanslutningar som avses i arti- kel 4, om förfarande inför sådana organ står till buds utöver det rätte- gångsförfarande eller förvaltnings- förfarande som omfattas av den ar- tikeln.

Artikel 6 Medlemsstaterna skall ge dom- stolarna eller myndigheterna befo- genheter som i det rättegångsförfa- rande eller förvaltningsförfarande som avses i artikel 4 tillåter dem:

a) Att kräva att näringsidkaren lägger fram bevis för vederhäftighe- ten av reklampåståenden om fakta. Detta under förutsättning att ett så— dant krav förefaller lämpligt på grund av omständigheterna i det enskilda fallet, däribland de rätt- mätiga intressena hos näringsidka- ren och varje annan part i för- farandet.

b) Att betrakta påståenden om fakta som oriktiga, om bevisen som begärts in enligt a) inte läggs fram eller bedöms vara otillräckliga av domstolen eller myndigheten.

Artikel 7 Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller anta bestämmelser som avser att tillförsäkra konsumenterna, nä- ringsidkarna och den stora allmän- heten ett längre gående skydd.

Artikel 8 Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nöd- vändiga för att uppfylla detta direk- tiv senast den 1 oktober 1986. De skall genast underrätta kommissio- nen härom.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till alla bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som detta direktiv täcker.

Article 9 Artikel 9 This Directive is addressed to the Detta direktiv riktar sig till med- Member States. lemsstaterna.

Done at Brussels, 10 September Utfärdat i Bryssel den 10 septem- 1984. ber 1984. For the Council På rådets vägnar The President P. O”TOOLE P. O'TOOLE Ordförande

COUNCIL DIRECTIVE of 3 October 1989

on the coordination of certain provi- sions laid down by law, regulation or administrative action in Member States concerning the pursuit of tele- vision broadcasting activities

(89/552/EEC)

THE COUNCIL OF THE EU- ROPEAN COMMUNITIES,

Having regard to the Treaty establishing the European Econo- mic Community, and in particular Articles 57 (2) and 66 thereof,

Having regard to the proposal from the Commission,

In cooperation with the Euro- pean Parliament,

Having regard to the opinion of the Economic and Social Commit- tee,

Whereas the objectives of the Community as laid down in the Treaty include establishing an even closer union among the peoples of Europe, fostering closer relations between the States belonging to the Community, ensuring the econo- mic and social progress of its coun- tries by common action to elimi- nate the barriers which divide Eu- rope, encouraging the constant improvement of the living condi- tions of its peoples as well as ensur- ing the preservation and strengthen- ing of peace and liberty;

Whereas the Treaty provides for the establishment of a common market, including the abolition, as between Member States, of obstac- les to freedom of movement for ser- vices and the institution of a system ensuring that competition in the common market is not distorted;

RÅDETS DIREKTIV av den 3 oktober 1989

om samordning av vissa bestämmel- ser som medlemsstaterna lagt fast i lagar och andra författningar rör- ande verksamhet med televisions- sändningar till allmänheten

(89/552/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKA- PERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättande av Europeiska ekono- miska gemenskapen, särskilt ar- tiklarna 57:2 och 66 däri,

med beaktande av kommissio- nens förslag,

i samarbete med Europaparla- mentet,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

med beaktande av följande: De mål för gemenskapen som är fastlagda i fördraget innefattar att ett allt fastare förbund skall upprät- tas mellan Europas folk, något som kommer att främja närmare förbin- delser mellan de stater som tillhör gemenskapen, garantera det ekono- miska och sociala framåtskridandet i dess länder genom gemensamma åtgärder för att avskaffa de gränser som splittrar Europa, uppmuntra bestående förbättringar av levnads- villkoren för gemenskapens folk samt säkerställa att fred och frihet bevaras och stärks.

Fördraget föreskriver att en ge- mensam marknad skall upprättas, innefattande att medlemsstaterna mellan sig avskaffar hindren för fri rörlighet i fråga om tjänster och in- för en ordning som säkerställer att konkurrensen på den gemensamma marknaden inte snedvrids.

Whereas broadcasts transmitted across frontiers by means of various technologies are one of the ways of pursuing the objectives of the Com- munity; whereas measures should be adopted to permit and ensure the transition from national markets to a common programme production and distribution market and to establish conditions of fair compe- tition without prejudice to the pub- lic interest role to be discharged by the television broadcasting servi- ces;

Whereas the Council of Europe has adopted the European Conven- tion on Transfrontier Television;

Whereas the Treaty provides for the issuing of directives for the coordination of provisions to facili- tate the taking up of activities as self-employed persons;

Whereas television broadcasting constitutes, in normal cirumstan- ces, a service within the meaning of the Treaty;

Whereas the Treaty provides for free movement of all services nor- mally provided against payment, without exclusion on grounds of their cultural or other content and without restriction of nationals of Member States established in a Community country other than that of the person for whom the services are intended;

Whereas this right as applied to the broadcasting and distribution of television services is also a spe- cific manifestation in Community law of a more general principle, namely the freedom of expression as enshrined in Article 10 (1) of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms ratified by all Member States; whereas for this reason the issuing of directives on the broad- casting and distribution of televi- sion programmes must ensure their free movement in the light of the said Article and subject only to the limits set by paragraph 2 of that Article and by Article 56 (1) of the Treaty;

Rundradiosändningar som sker över gränserna med hjälp av olika teknologier är ett sätt att uppnå ge- menskapens mål; åtgärder bör där- för vidtas för att medge och säker- ställa övergången från nationella marknader till en enda gemensam programproduktions- och distribu- tionsmarknad och för att upprätta villkor för en korrekt utövad kon- kurrens utan att skada det allmänna intresse som televisionstjänsterna till allmänheten representerar.

Europarådet har antagit den eu- ropeiska konventionen om gräns— överskridande television.

Fördraget föreskriver att direktiv skall utfärdas för samordning av be- stämmelser som underlättar egen- företagande.

Televisionssändningar till all- mänheten utgör i normalfallet en tjänst i fördragets mening.

Fördraget föreskriver att det skall råda fri rörlighet i fråga om alla tjänster som normalt tillhandahålls mot betalning, utan undantag av skäl som gäller tjänstemas innehåll i kulturellt eller annat avseende och utan begränsning med hänsyn till medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i ett annat gemen- skapsland än den persons land för vilken tjänsterna är avsedda.

När denna rättighet tillämpas på rundradiosändning och distribu- tion av televisionstjänster utgör den också en särskild yttring i gemen- skapsrätten av en mer allmän prin— cip, nämligen yttrandefriheten så- som den uttrycks i artikel 10:1 i konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som alla medlemsstater har ratificerat. Ut- färdandet av direktiv om rundra- diosändning och distribution av te- levisionsprogram måste därför så- kerställa den fria rörligheten i fråga om programmen mot bakgrund av nämnda artikel och underkastad endast de begränsningar som anges i punkt 2 i nämnda artikel och arti- ke156:1 ifördraget.

Whereas the laws, regulations and administrative measures in Member States concerning the pur- suit of activities as television broadcasters and cable operators contain disparities, some of which may impede the free movement of broadcasts within the Community and may distort competition within the common market;

Whereas all such restrictions on freedom to provide broadcasting services within the Community must be abolished under the Treaty;

Whereas such abolition must go hand in hand with coordination of the applicable laws; whereas this coordination must be aimed at faci- litating the pursuit of the professio- nal activities concerned and, more generally, the free movement of in- formation and ideas within the Community;

Whereas it is consequently neces- sary and sufficient that all broad- casts comply with the law of Mem- ber State from which they emanate;

Whereas this Directive lays down the minimum rules needed to gua— rantee freedom of transmission in broadcasting; whereas, therefore, it does not affect the responsibility of the Member States and their autho- ritites with regard to the or- ganization — including the systems of licensing, administrative autho- rization or taxation — financing and the content of programmes; whereas the independence of cultu- ral developments in the Member States and the preservation of cul- tural diversity in the Community therefore remain unaffected;

Whereas it is necessary, in the common market, that all broad- casts emanating from and intended for reception within the Commu- nity and in particular those inten- ded for reception in another Mem- ber State, should respect the law of the originating Member State appli- cable to broadcasts intended for re- ception by the public in that Mem- ber State and the provisions of this Directive;

Medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande pro- gramföretags och kabeloperatörers verksamhet skiljer sig åt och vissa sådana skillnader kan hindra den fria rörligheten i fråga om rundra- diosändningar inom gemenskapen och snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

Enligt fördraget måste alla så- dana begränsningar i fråga om fri- heten att tillhandahålla rundradio- tjänster inom gemenskapen upphä- vas.

Sådant upphävande måste hålla jämna steg med en samordning av gällande rätt. Syftet med denna samordning skall vara att under— lätta de berörda professionella verksamheterna och, mera allmänt, den fria rörligheten i fråga om upp— gifter och tankar inom gemenska- pen.

Det är därför nödvändigt och till- räckligt att alla rundradiosänd- ningar uppfyller rätten i den med- lemsstat, som de kommer från.

Detta direktiv lägger fast de mi- nimiregler som behövs för att säker- ställa friheten att sända när det gäl— ler rundradio. Det påverkar därför inte medlemsstaternas och deras myndigheters befogenheter med hänsyn till organisation — inklu- sive ordningar för tillståndsgivning eller beskattning — finansiering el- ler innehåll i fråga om pro- grammen. Den självständiga kultu- rella utvecklingen i medlemssta- terna och bevarandet av kulturell mångfald inom gemenskapen för- blir således opåverkad.

lnom den gemensamma markna- den är det nödvändigt att alla rund- radiosändningar som kommer från och är avsedda att tas emot inom gemenskapen, särskilt de sänd- ningar som är avsedda att tas emot i en annan medlemsstat, respekterar den sändande medlemsstatens rätt i fråga om sådana rundradiosänd- ningar som är avsedda att tas emot av publiken i den medlemsstaten samt bestämmelserna i detta direk- t1v.

Whereas the requirement that the originating Member State should verify that broadcasts comply with national law as coordi- nated by this Directive is sufficient under Community law to ensure free movement of broadcasts with- out secondary control on the same grounds in the receiving Member States; whereas, however, the receiv- ing Member State may, exceptio- nally and under specific conditions provisionally suspend the retrans- mission of televised broadcasts;

Whereas it is essential for the Member States to ensure the pre- vention of any acts which may prove detrimental to freedom of movement and trade in television programmes or which may promote the creation of dominant positions which would lead to restrictions on pluralism and freedom of televised information and of the information sector as a whole;

Whereas this Directive, being confined specifically to television broadcasting rules, is without pre- judice to existing or future Commu- nity acts of harmonization, in par- ticular to satisfy mandatory requi- rements concerning the protection of consumers and the fairness of commercial transactions and com- petition;

Whereas coordination is never- theless needed to make it easier for persons and industries producing programmes having a cultural objective to take up and pursue their activities;

Whereas minimum requirements in respect of all public or private Community television programmes for European audio-visual produc- tions have been a means of promot- ing production, independent pro- duction and distribution in the abovementioned industries and are complementary to other instru— ments which are already or will be proposed to favour the same objec- tive;

Kravet att den sändande med— lemsstaten bekräftar att rundradio- sändningar uppfyller nationell rätt, samordnad genom detta direktiv, är enligt gemenskapsrätten tillräck— ligt för att garantera fri rörlighet i fråga om rundradiosändningar utan att det i de mottagande medlems- staterna sker någon sekundär kon- troll på samma grunder. Den mot- tagande medlemsstaten får emeller- tid undantagsvis och under sär- skilda betingelser provisoriskt stoppa vidaresändning av rundra- diosänd television.

Det är viktigt att medlemssta- terna säkerställer att varje handling förhindras, som kan visa sig skadlig för den fria rörligheten och handeln med televisionsprogram eller som kan främja att dominerande ställ- ningar uppkommer som skulle medföra begränsningar av mångfal— den och friheten när det gäller in- formation i televisionssändningar och informationssektom som hel- het.

Detta direktiv, som uttryckligen är begränsat till regler för televi- sionssändningar till allmänheten, förhindrar inte existerade eller kommande gemenskapsåtgärder i fråga om harmonisering, särskilt inte åtgärder för att tillfredsställa nödvändiga krav rörande konsu- mentskydd och att kommersiella transaktioner och konkurrensen ut- övas på ett korrekt sätt.

Samordning behövs inte desto mindre för att underlätta för perso- ner och näringar som producerar program med ett kulturellt syfte att sätta igång och fortsätta sin verk— samhet.

Minimikraven för alla allmänna eller enskilda televisionsprogram inom gemenskapen beträffande eu- ropeiska audiovisuella produktio- ner har varit ett medel för att främja produktion, oberoende pro— duktion och distribution i de ovan nämnda näringarna; de komplette- rar andra åtgärder som redan är el- ler kommer att bli föreslagna för att främja samma syfte.

Whereas it is therefore necessary to promote markets of sufficient size for television productions in the Member States to recover ne- cessary investments not only by establishing common rules opening up national markets but also by en- visaging for European productions where practicable and by approp— riate means a majority proportion in television programmes of all Member States; whereas, in order to allow the monitoring of the app- lication of these rules and the pur- suit of these objectives, Member States will provide the Commission with a report on the application of the proportions reserved for Euro- pean works and independent pro- ductions in this Directive; whereas for the calculation of such propor- tions account should be taken of the specific situation of the Hellenic Republic and the Portuguese Re- public; whereas the Commission must inform the other Member Sta- tes of these reports accompanied, where appropriate by an opinion taking account of, in particular, progress achieved in relation to pre- vious years, the share of first broad- casts in the programming, the par- ticular circumstances of new televi- sion broadcasters and the specific situation of countries with a low audio-visual production capacity or restricted language area;

Whereas for these purposes ”Eu- ropean works” should be defined without prejudice to the possibility of Member States laying down a more detailed definition as regards television broadcasters under their jurisdiction in accordance with Ar- ticle 3 (1) in compliance with Com- munity law and account being tak- en of the objectives of this Direc- tlve;

Det är därför nödvändigt att i medlemsstaterna främja markna- der av tillräcklig storlek för fram- ställning av televisionsprogram så att avkastning ges på nödvändiga investeringar, inte bara genom att gemensamma regler införs som öppnar nationella marknader utan också genom att man där detta är möjligt med lämpliga medel räknar med att europeisk produktion utgör största delen av televisionspro- grammen i alla medlemsstater. För att tillämpningen av dessa regler och fullföljandet av dessa mål skall kunna övervakas, skall medlems- staterna till kommissionen över- lämna en rapport om de andelar som i detta direktivs mening reser- verats för europeiska och obero- ende produktioner. Vid beräk- ningen av andelarna skall hänsyn tas till den speciella situationen i den Hellenska Republiken och den Portugisiska Republiken. Kommis- sionen skall upplysa medlemssta- terna om dessa rapporter, vilka där så är lämpligt skall följas av ett ytt- rande, som särskilt beaktar fram- steg i förhållande till tidigare är, andelen nya program i sändning- arna, de särskilda omständighe- terna för nya programföretag för te- levision och den särskilda si- tuationen för länder med låg audio- visuell produktionskapacitet eller ett begränsat språkområde.

För dessa ändamål bör ”europei- ska verk” definieras utan förfång för medlemsstaternas möjligheter att lägga fast en mera preciserad definition i fråga om programföre- tag för television som de har juris- diktion över enligt artikel 3:1 i överensstämmelse med gemen- skapsrätten och med hänsyn till detta direktivs syften.

Whereas it is important to seek appropriate instruments and proce- dures in accordance with Commu- nity law in order to promote the implementation of these objectives with a view to adopting suitable measures to encourage the activity and development of European audio-visual production and distri- bution, particularly in countries with a low production capacity or restricted language area;

Whereas national support sche- mes for the development of Euro- pean production may be applied in so far as they comply with Commu- nity law;

Whereas a commitment, where practicable, to a certain proportion of broadcasts for independent pro- ductions, created by producers who are independent of broadcasters, will stimulate new sources of televi- sion production, especially the creation of small and medium-Sized enterprises; whereas it will offer new opportunities and outlets to the marketing of creative talents of employment of cultural professions and employees in the cultural field; whereas the definition of the con- cept of independent producer by the Member States should take ac- count of that objective by giving due consideration to small and medium-Sized producers and mak- ing it possible to authorize financial participation by the coproduction subsidiaries of television organiza- tions;

Whereas measures are necessary for Member States to ensure that a certain period elapses between the first cinema showing of a work and the first television showing;

Whereas in order to allow for an active policy in favour of a specific language, Member States remain free to lay down more detailed or stricter rules in particular on the basis of language criteria, as long as these rules are in conformity with Community law, and in particular are not applicable to the retrans- mission of broadcasts originating in other Member States;

Det är viktigt att söka efter lämp- liga medel och förfaranden enligt gemenskapsrätten för att främja att dessa syften förverkligas och att lämpliga åtgärder vidtas för att uppmuntra genomförande och ut- veckling av europeisk audiovisuell produktion och distribution, sär- skilt i länder med låg produktions- kapacitet eller ett begränsat språk— område.

Nationella stödåtgärder för ut- veckling av europeisk produktion får tillämpas i den utsträckning de uppfyller gemenskapsrätten.

Ett åtagande, där detta är möjligt, om att en viss andel av sändning- arna skall reserveras för oberoende produktioner, skapade av produ- center som står fria i förhållande till programföretagen, kommer att sti- mulera nya källor i fråga om att framställa televisionsprogram, sär— skilt genom skapandet av små och medelstora företag. Det kommer att öppna nya möjligheter att lansera kreativa begåvningar i kulturella yr- ken och bland personal på det kul- turella området. Medlemsstaternas definition av begreppet oberoende producent bör ta hänsyn till detta syfte genom att vederbörligen be- akta små och medelstora producen- ter och möjliggöra finansiellt delta- gande av televisionsföretagens samproducerande dotterföretag.

Det är nödvändigt att medlems- staterna vidtar åtgärder för att så- kerställa att en viss tid förflyter mellan ett verks premiärvisning på biograf och den första televisions- visningen.

För att ge utrymme för en aktiv politik till förmån för ett visst språk står det medlemsstaterna fritt att lägga fast mera preciserade eller strängare regler framför allt på grundval av språkkriterier, så länge dessa regler överensstämmer med gemenskapsrätten och särskilt inte är tillämpliga på vidaresändning av rundradiosändningar som kommer från andra medlemsstater.

Whereas in order to ensure that the interests of consumers as televi- sion viewers are fully and properly protected, it is essential for televi- sion advertising to be subject to a certain number of minimum rules and standards and that the Member States must maintain the right to set more detailed or stricter rules and in certain circumstances to lay down different conditions for tele- vision broadcasters under their ju- risdiction;

Whereas Member States, with due regard to Community law and in relation to broadcasts intended solely for the national territory which may not be received, directly or indirectly, in one or more Mem- ber States, must be able to lay down different conditions for the inser- tion of advertising and different li- mits for the volume of advertising in order to facilitate these particu- lar broadcasts;

Whereas it is necessary to prohi- bitalltelevision advertisingpromot- ing cigarettes and other tobacco products including indirect forms of advertising which, whilst not di- rectly mentioning the tobacco pro- duct, seek to circumvent the ban on advertising by using brand names, symbols or other distinctive feat- ures of tobacco products or of un- dertakings whose known or main activities include the production or sale of such products;

Whereas it is equally necessary to prohibit all television advertising for medicinal products and medical treatment available only on pre- scription in the Member State with- in whose jurisdiction the broadcast- er falls and to introduce strict crite- ria relating to the television adver- tising of alcoholic products;

Whereas in view of the growing importance of sponsorship in the financing of programmes, approp- riate rules should be laid down;

För att säkerställa att konsu- menternas intressen som televi- sionspublik får ett fullgott skydd är det väsentligt att televisionsrekla- men underkastas ett antal minimi- regler och standarder och att med- lemsstaterna vidhåller sin rätt att bestämma mer preciserade eller strängare regler och under vissa omständigheter fastställa olika vill- kor för programföretag som de har jurisdiktion över.

Med vederbörlig hänsyn till ge- menskapsrätten och i förhållande till rundradiosändningar, som är avsedda enbart för det egna territo— riet och vilka inte kan tas emot, direkt eller indirekt, i en eller flera medlemsstater, skall medlemssta- terna kunna fastställa olika villkor för reklamens placering och olika gränser för reklamvolymen för att underlätta dessa speciella rundra- diosändningar.

Det är nödvändigt att förbjuda all televisionsreklam som gynnar ci- garetter och andra tobaksvaror, in- klusive indirekt reklam som, utan att direkt nämna tobaksvaran, sö- ker kringgå förbudet genom att an- vända märkesnamn, symboler eller andra tydliga kännetecken för to- baksvaror eller företag, vars kända eller huvudsakliga verksamheter in- nefattar tillverkning eller försälj- ning av sådana produkter.

Det är även nödvändigt att för- bjuda all televisionsreklam för så- dana läkemedel och sådan medi- cinsk behandling som endast kan erhållas efter recept av läkare i den medlemsstat som har jurisdiktion över programföretaget samt att in- föra stränga kriterier i fråga om te- levisionsreklam för alkoholhaltiga drycker.

Med beaktande av den växande betydelsen av sponsring när det gäl- ler att finansiera program bör lämp- liga regler fastställas för detta.

Whereas it is, furthermore, ne- cessary to introduce rules to protect the physical, mental and moral de- velopment of minors in program- mes and in television advertising;

Whereas although television broadcasters are normally bound to ensure that programmes present facts and events fairly, it is never- theless important that they should be subject to specific obligations with respect to the right of reply or equivalent remedies so that any person whose legitimate interests have been damaged by an assertion made in the course of a broadcast television programme may effecti- vely exercise such right or remedy.

HAS ADOPTED THIS DIREC- TIVE

CHAPTER I: DEFINITIONS

Article 1 For the purpose of this Directive: (a) ”television broadcasting” means the initial transmission by wire or over the air, including that by satellite, in unencoded or encod- ed form, of television programmes intended for reception by the pub- lic. It includes the communication of programmes between under- takings with a view to their being relayed to the public. It does not include communication services providing items of information or other messages on individual de- mand such as telecopying, electro- nic data banks and other similar services;

(b) ”television advertising” means any form of announcement broad- cast in return for payment or for similar consideration by a public or private undertaking in connection with a trade, business, craft or pro- fession in order to promote the supply of goods or services, includ- ing immovable property, or rights and obligations, in return for pay- ment.

Det är vidare nödvändigt att in- föra regler för att i program och televisionsreklam skydda minder- årigas fysiska, mentala och mora- liska utveckling.

Även om programföretag för tele- vision normalt är skyldiga att se till att programmen återger fakta och händelser på ett korrekt sätt, är det inte desto mindre viktigt att företa- gen åläggs särskilda förpliktelser när det gäller rätten till genmäle eller likvärdiga möjligheter så att var och en, vars legitima intressen skadats av ett påstående som har gjorts i ett televisionsprogram i rundradiosändning, effektivt kan utöva en sådan rätt eller möjlighet.

KAPITEL 1: DEFINITIONER

Artikel 1 I detta direktiv avses med

3) ”televisionssändning till all- mänheten”: den ursprungliga sänd- ningen i tråd eller trådlöst inklusive med satellit, i okodad eller kodad form, av televisionsprogram som är avsedda att tas emot av allmänhe- ten. Detta innefattar överföring av program mellan företag för återut- sändning till allmänheten. Det in- nefattar inte kommunikationstjäns— ter som förmedlar data eller andra meddelanden på individuell begä- ran, såsom telefax, databaser och andra liknande tjänster.

b) ”televisionsreklam””: varje an- nonssändning till allmänheten mot betalning eller annat vederlag av ett offentligt eller privat företag i för- bindelse med en näring som syftar till att mot betalning främja till- gången på varor, tjänster eller andra nyttigheter, inbegripet fast egen- dom.

Except for the purposes of Article 18, this does not include direct of- fers to the public for the sale, pur- chase or rental of products or for the provision of services in return for payment.

(c) ”surreptitious advertising' means the representation in words or pictures of goods, services, the name, the trade mark or the activi- ties of a producer of goods or a provider of services in programmes when such representation is intend- ed by the broadcaster to serve ad- vertising and might mislead the public as to its nature. Such repre- sentation is considered to be inten- tional in particular if it is done in return for payment or for similar consideration;

(d) ”sponsorship” means any con- tribution made by a public or pri- vate undertaking not engaged in te- levision broadcasting activities or in the production of audio-visual works, to the financing of television programmes with a view to promot- ing its name, its trade mark, its image, its activities or its products.

CHAPTER II: GENERAL PRO- VISIONS

Article 2 l. Each Member State shall en- sure that all television broadcasts transmitted

— by broadcasters under its ju- risdiction, or

— by broadcasters who, while not being under the jurisdiction of any Member State, make use of a frequency or a satellite capacity granted by, or a satellite up-link si- tuated in, that Member State,

comply with the law applicable to broadcasts intended for the public in that Member State.

Bortsett från vad som följer av artikel 18 innefattar detta inte ut- tryckliga anbud mot betalning som gäller avsättning, inköp eller uthyr- ning av varor eller tillhandahål- lande av tjänster.

c) ”smygreklam”: en framställ- ning i ord eller bild i ett program som gäller varor eller tjänster eller namnet, varumärket eller verksam- heten för någon som tillverkar va- ror eller tillhandahåller tjänster när programföretaget har ett reklam- syfte med framställningen och denna kan vilseleda allmänheten i fråga om sin karaktär. En framställ- ning av detta slag anses vara upp- såtlig, framför allt om den sker mot betalning eller annat vederlag.

d) ”sponsring”: varje bidrag till finansieringen av ett televisionspro- gram som lämnas av ett offentligt eller privat företag, som inte är en- gagerat i televisionsverksamhet el- ler med att framställa audi0visuella verk, i syfte att skapa en positiv bild av företagets firma, varumärke, all- männa anseende, verksamhet eller produkter.

KAPITEL 11: ALLMÄNNA BE- STÄMMELSER

Artikel 2

1. Varje medlemsstat skall se till att televisionssändningar till all- mänheten som utförs

— av programföretag som staten har jurisdiktion över, eller

— av programföretag som ingen medlemsstat har jurisdiktion över men som använder en frekvens el- ler satellitkapacitet som medlems- staten har beviljat eller som sänder till en satellit från staten

uppfyller gällande rätt för rund- radiosändningar i medlemsstaten.

2. Member States shall ensure freedom of reception and shall not restrict retransmission on their ter- ritory of television broadcasts from other Member States for reasons which fall within the fields coordi- nated by this Directive. Member States may provisionally suspend retransmissions of television broad- casts if the following conditions are fulfilled: (a) a television broadcast coming from another Member State mani- festly, seriously and gravely in- fringes Article 22;

(b) during the previous 12 months, the broadcaster has in- fringed the same provision on at least two prior occasions;

(c) the Member State concerned has notified the broadcaster and the Commission in writing of the alleg- ed infringements and of its inten- tion to restrict retransmission should any such infringement occur again;

(d) consultations with the trans- mitting State and the Commission have not produced an amicable settlement within 15 days of the notification provided for in point (c), and the alleged infringement persists.

The Commission shall ensure that the suspension is compatible with Community law. It may ask the Member State concerned to put an end to a suspension which is contrary to Community law, as a matter of urgency. This provision is without prejudice to the applica- tion of any procedure, remedy or sanction to the infringements in question in the Member State which has jurisdiction over the broadcaster concerned.

3. This Directive shall not apply to broadcasts intended exclusively for reception in States other than Member States, and which are not received directly or indirectly in one or more Member States.

2. Medlemsstaterna skall garan- tera rätten till mottagning och de får inte på sitt territorium begränsa vidaresändning av televisionssänd— ningar till allmänheten från andra medlemsstater på grunder som reg- leras i detta direktiv. Medlemssta- terna får provisoriskt stoppa vida- resändning av televisionssänd- ningar till allmänheten, om föl- jande villkor är uppfyllda:

a) en televisionssändning till all— mänheten från en annan medlems- stat utgör en uppenbar, allvarlig och grov överträdelse av artikel 22,

b) programföretaget har under de föregående 12 månaderna överträtt samma bestämmelse vid minst två tillfällen,

c) den berörda medlemsstaten har skriftligen underrättat pro- gramföretaget och kommissionen om de påstådda överträdelserna och om sin avsikt att begränsa vida- resändningen om en överträdelse åter skulle inträffa,

d) samråd med den sändande sta- ten och kommissionen har inte re- sulterat i en uppgörelse i godo inom 15 dagar från det att skriftlig under- rättelse enligt c) lämnades och den påstådda överträdelsen består.

Kommssionen skall se till att stoppandet av vidaresändningen är förenligt med gemenskapsrätten. Den får som ett prioriterat ärende be den berörda medlemsstaten att upphöra med sådant stoppande av vidaresändningar som strider mot gemenskapsrätten. Denna bestäm- melse hindrar inte tillämpningen av något förfarande, hjälpmedel eller sanktion för överträdelser i den medlemsstat som har jurisdiktion över det berörda programföretaget.

3. Detta direktiv skall inte tilläm- pas på rundradiosändningar som är avsedda att tas emot enbart i andra stater än medlemsstater och som inte tas emot direkt eller indirekt i en eller flera medlemsstater.

Article 3 ]. Member States shall remain free to require television broadcas- ters under their jurisdiction to lay down more detailed or stricter rules in the areas covered by this Direc- tive.

2. Member States shall, by app- ropriate means, ensure, within the framework of their legislation, that television broadcasters under their jurisdiction comply with the provi- sions of this Directive.

CHAPTER III: PROMOTION OF DISTRIBUTION AND PRO- DUCTION OF TELEVISION PROGRAMMES

Article 4 ]. Member States shall ensure where practicable and by approp- riate means, that broadcasters re- serve for European works, within the meaning of Article 6, a majority proportion of their transmission time, excluding the time appointed to news, sports events, games, ad- vertising and teletext services. This proportion, having regard to the broadcaster”s informational, educa- tional, cultural and entertainment responsibilities to its viewing pub- lic, should be achieved progressi- vely, on the basis of suitable crite- rIa.

2. Where the proportion laid down in paragraph I cannot be at- tained, it must not be lower than the average for 1988 in the Member State concerned. However, in re- spect of the Hellenic Republic and the Portuguese Republic, the year 1988 shall be replaced by the year 1990.

3. From 3 October 1991, the Member States shall provide the Commission every two years with a report on the application of this Ar- ticle and Article 5.

Artikel 3

1. Det står en medlemsstat fritt att kräva att programföretag för te- levision som staten har jurisdiktion över följer mer preciserade eller strängare regler på de områden som täcks av detta direktiv.

2. En medlemsstat skall genom lämpliga åtgärder, inom ramen för sin lagstiftning, se till att program- företag för television som den har jurisdiktion över uppfyller bestäm- melserna i detta direktiv.

KAPITEL III: FRÄMJANDE AV DISTRIBUTION OCH FRAM- STÄLLNING AV TELEVISIONS— PROGRAM

Artikel 4 l. Medlemsstaterna skall, där detta är möjligt, genom lämpliga åtgärder se till att programföreta- gen för europeiska verk i den me- ning som avses i artikel 6 reserverar större delen av sin sändningstid, däri inte inräknad den tid som av- sätts för nyhetsprogram, sporteve- nemang, pristävlingar, reklam och text-tv-tjänster. Denna andel bör, med hänsyn till programföretagens skyldigheter gentemot sin publik i fråga om information, utbildning, kultur och underhållning uppnås gradvis på grundval av lämpliga kriterier.

2. Om den andel som anges i punkt 1 inte kan uppnås, får den inte understiga medelvärdet för år 1988 i den berörda medlemsstaten. I förhållande till den Hellenska Re- publiken och den Portugisiska Re- publiken skall emellertid år 1988 ersättas av år 1990.

3. Fr.o.m. den 3 oktober 1991 skall medlemsstaterna vartannat år till kommissionen överlämna en rapport om tillämpningen av denna artikel och artikel 5.

That report shall in particular in- clude a statistical statement on the achievement of the proportion re- ferred to in this Article and Article 5 for each of the television pro- grammes falling within the jurisdic— tion of the Member State concern- ed, the reasons, in each case, for the failure to attain that proportion and the measures adopted or envisaged in order to achieve it.

The Commission shall inform the other Member States and the European Parliament of the re- ports, which shall be accompanied, where appropriate, by an opinion. The Commission shall ensure the application of this Article and Ar- ticle 5 in accordance with the provi- sions of the Treaty. The Commis- sion may take account in its opi- nion, in particular, of progress achieved in relation to previous years, the share of first broadcast works in the programming, the par- ticular circumstances of new televi- sion broadcasters and the specific situation of countries with a low audiovisual production capacity or restricted language area.

4. The Council shall review the implementation of this Article on the basis of a report from the Com- mission accompanied by any pro- posals for revision that it may deem appropriate no later than the end of the fifth year from the adoption of the Directive. To that end, the Commission re- port shall, on the basis of the infor- mation provided by Member States under paragraph 3, take account in particular of developments in the Community market and of the in- ternational context.

Rapporten skall särskilt innefatta en statistisk redogörelse för hur den andel som avses i denna artikel och artikel 5 uppfyllts för vart och ett av de televisionsprogram som den be- rörda medlemsstaten har juris— diktion över, skälen i varje enskilt fall till att denna andel inte upp- nåtts och om de åtgärder som har vidtagits eller förutses för att uppnå målsättningen.

Kommissionen skall upplysa de övriga medlemsstaterna och Euro- paparlamentet om rapporterna, som då så är lämpligt skall åtföljas av ett yttrande. Kommissionen skall se till att denna artikel och artikel 5 tillämpas i överensstäm- melse med bestämmelserna i för- draget. Kommissionen fåri sitt ytt- rande särskilt beakta uppnådda framsteg i förhållande till tidigare är, andelen premiärverk i pro- gramplaneringen, de särskilda om- ständigheterna för nya programfö- retag för television och den spe- ciella situationen i länder med låg audiovisuell produktionskapacitet eller ett begränsat språkområde.

4. Rådet skall senast vid slutet av det femte året efter detta direktivs antagande granska genomförandet av denna artikel med utgångspunkt från en rapport av kommissionen, åtföljd av de förslag till åtgärder som den kan finna lämpliga.

För detta ändamål skall kommis- sionens rapport, baserad på de av medlemsstaterna enligt punkt 3 till— handahållna upplysningarna, sär- skilt ta hänsyn till utvecklingen inom den gemensamma markna- den och till det internationella sam- manhanget.

Article 5 Member States shall ensure, where practicable and by approp- riate means, that broadcasters re— serve at least 10 % of their transmis- sion time, excluding the time ap- pointed to news, sports events, games, advertising and teletext ser- vices, or alternately, at the discre- tion of the Member State, at least 10% of their programming budget, for European works created by pro- ducers who are independent of broadcasters. This proportion, ha- ving regard to the broadcaster's in- formational, educational, cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, should be achieved progressively, on the basis of suitable criteria; it must be achie- ved by earmarking an adequate proportion for recent works, that is to say works transmitted within five years of their production.

Article 6 l. Within the meaning of this chapter, ”European works' means the following:

(a) works originating from Mem- ber States of the Community and, as regards television broadcasters falling within the jurisdiction of the Federal Republic of Germany, works from German territories where the Basic Law does not apply and fulfilling the conditions of para- graph 2;

(b) works originating from Euro- pean third States party to the Euro- pean Convention on Transfrontier Television of the Council of Europe and fulfilling the conditions of para- graph 2;

(c) works originating from other European third countries and fulfil- ling the conditions of paragraph 3.

2. The works referred to in para- graph l (a) and (b) are works mainly made with authors and workers re- siding in one or more States referr- ed to in paragraph 1 (a) and (b) provided that they comply with one of the following three conditions:

Artikel 5 Medlemsstaterna skall, där detta är möjligt, se till att programföreta- gen för europeiska verk, skapade av producenter som står fria i för- hållande till programföretagen, re- serverar minst 10 % av sin sänd- ningstid, däri inte inräknad den tid som avsätts för nyhetsprogram, sportevenemang, pristävlingar, re- klam och text-tv—tjänster, eller alternativt, efter medlemsstatens bedömande, minst 10% av sin pro- grambudget. Denna andel bör, med hänsyn till programföretagens skyl- digheter gentemot sin publik i fråga om information, utbildning, kultur och underhållning uppnås gradvis på grundval av lämpliga kriterier. Den måste uppnås genom öron- märkning av en tillräcklig andel för nya verk, dvs. verk som sänds inom fem år efter produktionen.

Artikel 6 1. I detta kapitels mening avses med ”europeiska verk”:

a) verk som härrör från gemen- skapens medlemsstater och, vad gäller programföretag för television som Förbudsrepubliken Tyskland har jurisdiktion över, verk från tyska territorier där förbundsrepu— blikens grundlag inte gäller och som uppfyller villkoren i punkt 2,

b) verk som härrör från europe- iska stater som är bundna av den europeiska konventionen om gräns— överskridande television och som uppfyller villkoren i punkt 2,

c) verk som härrör från andra eu- ropeiska stater och som uppfyller villkoren i punkt 3,

2. De verk söm avses i punkt 1 a) och 1 b) är verk som huvudsakligen har framställts med upphovsmän och medverkande som är bosatta i en eller flera av de stater som avses i punkt 1 a) och 1 b), under förut- sättning att verken uppfyller något av följande tre villkor:

(a) they are made by one or more producers established in one or more of those States; or

(b) production of the works is supervised and actually controlled by one or more producers establish- ed in one or more of those States; or

(c) the contribution of co- producers of those States to the to- tal co-production costs is preponde- rant and the co-production is not controlled by one or more produ- cers established outside those States.

3. The works referred to in para- graph 1 (c) are works made exclusi- vely or in co-production with pro- ducers established in one or more Member States by producers estab- lished in one or more European third countries with which the Community will conclude agree- ments in accordance with the pro- cedures of the Treaty, if those works are mainly made with authors and workers residing in one or more Eu- ropean States.

4. Works which are not European works within the meaning of para- graph l , but made mainly with auth— ors and workers residing in one or more Member States, shall be con- sidered to be European works to an extent corresponding to the propor- tion of the contribution of Commu- nity co-producers to the total pro- duction costs.

Article 7 Member States shall ensure that the television broadcasters under their jurisdiction do not broadcast any cinematographic work, unless otherwise agreed between its rights holders and the broadcaster, until two years have elapsed since the work was first shown in cinemas in one of the Member States of the Community; in the case of cinema- tographic works co-produced by the broadcaster, this period shall be one year.

&) de har framställts av en eller flera producenter som har etablerat sig i en eller flera av dessa stater, eller

b) produktionen av verken är övervakad och styrd av en eller flera producenter, som har etablerat sig i en eller flera av dessa stater, eller

c) bidrag från samproducenter i dessa stater utgör en övervägande del av den totala samproduktions- kostnaden och samproduktionen är inte styrd av en eller flera producen- ter, som har etablerat sig utanför dessa stater.

3. De verk som avses i punkt 1 c) är verk som har framställts helt eller i samproduktion med producenter, som har etablerat sig i en eller flera medlemsstater, av producenter som har etablerat sig i ett eller flera andra europeiska länder, med vilka gemenskapen kommer att sluta av- tal i enlighet med bestämmelserna i fördraget, om dessa verk huvudsak- ligen är framställda med upphovs- män och medverkande som är bo- satta i en eller flera europeiska sta- ter.

4. Verk som inte är europeiska verk i den mening som avses i punkt 1 men som huvudsakligen har framställts med upphovsmän och medverkande som är bosatta i en eller flera medlemsstater, skall be- traktas som europeiska verk i den utsträckning som motsvarar ge- menskapens producenters bidrags- andel av de totala produktionskost- naderna.

Artikel 7 Medlemsstaterna skall se till att de programföretag för television som de har jurisdiktion över inte rundradiosänder något filmverk förrän två år har förflutit från det att verket först visades på biograf i någon av gemenskapens medlems- stater, såvida inte annat har avta- lats mellan verkets rättighetshavare och programföretaget. I fråga om filmverk där programföretaget är samproducent skall motsvarande karenstid vara ett år.

Article 8 Where they consider it necessary for purposes of language policy, the Member States, whilst observing Community law, may as regards some or all programmes of televi- sion broadcasters under their juris- diction, lay down more detailed or stricter rules in particular on the basis of language criteria.

Article 9 This chapter shall not apply to local television broadcasts not form- ing part of a national network.

CHAPTER IV: TELEVISION ADVERTISING AND SPON- SORSHIP

Article 10

l. Television advertising shall be readily recognizable as such and kept quite separate from other parts of the programme service by optical and/or acoustic means.

2. Isolated advertising spots shall remain the exception.

3. Advertising shall not use subli- minal techniques.

4. Surreptitious advertising shall be prohibited.

Article I I

1. Advertisements shall be insert— ed between programmes. Provided the conditions contained in para- graphs 2 to 5 of this Article are fulfilled, advertisements may also be inserted during programmes in such a way that the integrity and value of the programme, taking into account natural breaks in and the duration and nature of the pro- gramme, and the rights of the rights holders are not prejudiced.

2. In programmes consisting of autonomous parts, or in sports pro- grammes and similarly structured events and performances compris- ing intervals, advertisements shall only be inserted between the parts or in the intervals.

Om en medlemsstat anser det nödvändigt av skäl som gäller språkpolitiken, får den i fråga om en del eller alla program från pro— gramföretagen för television som den har jurisdiktion över, med be- aktande av gemenskapsrätten, lägga fast mer preciserade eller strängare regler, särskilt på grundval av språkliga kriterier.

Artikel 9 Detta kapitel gäller inte lokala programföretag för television som inte ingår i ett nationellt nät.

KAPITEL IV: TELEVISIONS- REKLAM OCH SPONSRING

Artikel 10 l. Televisionsreklam skall vara lätt att identifiera som sådan och hållas klart åtskild från program- tjänstens övriga' delar genom op- tiska eller akustiska medel.

2. Enstaka reklamannonser får förekomma bara i undantagsfall.

3. I reklam får inte användas en teknik som kan befaras påverka konsumenternas undermedvetna.

4. Smygreklam är förbjuden.

Artikel 11

1. Reklam skall placeras mellan programmen. På de villkor som an— ges i punkterna 2—5 får reklam också placeras i ett program, om det kan ske utan att negativt påverka programmets integritet och värde — med hänsyn tagen till naturliga avbrott samt programmets längd och karaktär — och utan att rättig- hetshavarnas ställning träds för när.

2. ] program som består av själv- ständiga delar samt i sportprogram och andra sammansatta program som avser evenemang eller före- ställningar med pauser, får reklam endast placeras mellan delarna eller i pauserna.

3. The transmission of audiovi- sual works such as feature films and films made for television (excluding series, serials, light entertainment programmes and documentaries), provided their programmed dura- tion is more than 45 minutes, may be interrupted once for each comp— lete period of 45 minutes. A further interruption is allowed if their pro- grammed duration is at least 20 mi- nutes longer than two or more complete periods of 45 minutes.

4. Where programmes, other than those covered by paragraph 2, are interrupted by advertisements, a period of at least 20 minutes should elapse between each succes- sive advertising break within the programme.

5. Advertisements shall not be inserted in any broadcast of a reli- gious service. News and current af- fairs programmes, documentaries, religious programmes, and children”s programmes, when their programmed duration is less than 30 minutes shall not be interrupted by advertisements. If their pro- grammed duration is 30 minutes or longer, the provisions of the pre- vious paragraphs shall apply.

Article 12 Television advertising shall not: (a) prejudice respect for human dignity;

(b) include any discrimination on grounds of race, sex or nationality;

(c) be offensive to religious or political beliefs;

(d) encourage behaviour prejudi- cial to health or to safety;

(e) encourage behaviour prejudi- cial to the protection of the envi- ronment.

Article 13 All forms of television advertis- ing for cigarettes and other tobacco products shall be prohibited.

3. Sändning av audiovisuella verk såsom biograffilm och filmer framställda för att visas i televisio- nen (med undantag av serier, un— derhållningsprogram och doku- mentärer) får, om deras sändnings— tid enligt programtablån överstiger 45 minuter, avbrytas en gång för varje hel 45-minutersperiod. Ytter: ligare ett avbrott får förekomma om sändningstiden enligt programtab- lån med minst 20 minuter över- stiger två eller flera hela 45- minutersperioder.

4. När andra program än sådana som avses i punkt 2 avbryts av re— klam bör det förflyta minst 20 mi- nuter mellan varje reklamavbrott i programmet.

5. Reklam får inte sättas in i nå- gon sändning av en gudstjänst. Ny- hetsprogram, nyhetskommente- rande program, dokumentärer, re- ligiösa program och barnprogram vars sändningstid enligt program- tablån understiger 30 minuter får inte avbrytas av reklam. Om så- dana program enligt programtablån varar 30 minuter eller längre, gäller bestämmelserna i de föregående punkterna.

Artikel 12 Televisionsreklam får inte 3) negativt påverka respekten för människans värdighet,

b) innefatta diskriminering på grund av ras, kön eller nationalitet,

c) vara stötande för religiösa eller politiska övertygelser,

d) vara ägnad att främja hand- lande som kan vara skadligt för hälsa eller säkerhet,

e) stimulera handlande som kan vara skadligt för skyddet av miljön.

Artikel 13 All slags televisionsreklam för ci- garetter och andra tobaksvaror är förbjuden.

Article 14 Television advertising for medi- cinal products and medical treat— ment available only on prescription in the Member State within whose jurisdiction the broadcaster falls shall be prohibited.

Article 15 Television advertising for alco- holic beverages shall comply with the following criteria:

(a) it may not be aimed specifi- cally at minors or, in particular, de- pict minors consuming these beve— rages;

(b) it shall not link the consump- tion of alcohol to enhanced physical performance or to driving;

(c) it shall not create the impres- sion that the consumption of alco- hol contributes towards social or sexual success;

(d) it shall not claim that alcohol has therapeutic qualities or that it is a stimulant, a sedative or a means of resolving personal conflicts;

(e) it shall not encourage immo- derate consumption of alcohol or present abstinence or moderation in a negative light;

(f) it shall not place emphasis on high alcoholic content as being a positive quality of the beverages.

Article 16 Television advertising shall not cause moral or physical detriment to minors, and shall therefore comply with the following criteria for their protection:

(a) it shall not directly exhort mi- nors to buy a product or a service by exploiting their inexperience or cre- dulity;

(b) it shall not directly encourage minors to persuade their parents or others to purchase the goods or ser- vices being advertised;

(c) it shall not exploit the special trust minors place in parents, tea- chers or other persons;

Artikel 14 Televisionsreklam för sådana lä- kemedel och sådan medicinsk be- handling som endast kan erhållas efter recept av läkare i den med- lemsstat som har jurisdiktion över programföretaget är förbjuden.

Artikel 15 Televisionsreklam för alkohol- haltiga drycker skall uppfylla föl- jande krav:

a) den får inte vända sig särskilt till minderåriga och inte under några förhållanden visa minder— åriga som konsumerar sådana dryc- ker,

b) den får inte anknyta alkohol- konsumtion till fysisk prestations- förmåga eller bilkörning,

c) den får inte förmedla intryck av att alkoholkonsumtion bidrar till sociala eller sexuella framgångar,

d) den får inte göra gällande att alkohol har terapeutiska egenska- per, utgör ett stimulerande eller lug- nande medel eller är ett medel för att lösa personliga konflikter,

e) den får inte stimulera ett över- drivet bruk av alkohol eller för- medla en negativ bild av avhållsam- het eller måttlighet,

I) den får inte framhäva hög alko— holhalt som en positiv egenskap hos dryckerna.

Artikel 16 Televisionsreklam får inte föror- saka minderåriga moralisk eller fy- sisk skada och skall därför till deras skydd uppfylla följande krav:

a) den får inte direkt uppmana minderåriga att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras oer- farenhet eller godtrogenhet,

b) den får inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala föräldrar eller andra att köpa de annonserade varorna eller tjänsterna,

e) den får inte dra fördel av det särskilda förtroende som minder- åriga har för föräldrar, lärare eller andra personer,

(d) it shall not unreasonably show minors in dangerous situa- tions.

Article 1 7 l. Sponsored television program- mes shall meet the following requi- rements:

(a) the content and scheduling of sponsored programmes may in no circumstances be influenced by the sponsor in such a way as to affect the responsibility and editorial in- dependence of the broadcaster in respect of programmes;

(b) they must be clearly identified as such by the name and/or logo of the sponsor at the beginning and/or the end of the programmes;

(c) they must not encourage the purchase or rental of the products or services of the sponsor or a third party, in particular by making spe- cial promotional references to those products or services.

2. Television programmes may not be sponsored by natural or legal persons whose principal activity is the manufacture or sale of pro- ducts, or the provision of services, the advertising of which is prohib- ited by Article 13 or 14.

3. News and current affairs pro- grammes may not be sponsored.

Article 18

1. The amount of advertising shall not exceed 15 % of the daily transmission time. However, this percentage may be increased to 20 % to include forms of advertise- ments such as direct offers to the public for the sale, purchase or ren- tal of products or for the provision of services, provided the amount of spot advertising does not exceed 15 %.

2. The amount of spot advert- ising within a given one-hour pe- riod shall not exceed 20 %.

d) den får inte utan saklig grund visa minderåriga i farliga si- tuationer.

Artikel 17 1. Sponsrade televisionsprogram skall uppfylla följande krav:

a) sponsorn får inte under några omständigheter utöva inflytande över programmens innehåll eller in- placering i programtablån på ett så- dant sätt att programföretagets an- svarsmedvetenhet och publicistiska oberoende påverkas,

b) programmen måste vara tyd- ligt utmärkta som sponsrade pro- gram genom att sponsorns namn eller logotyp tillkännages i början eller slutet av programmen,

c) programmen får inte direkt främja avsättning, inköp eller ut- hyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster, särskilt inte genom att i marknadsförings- syfte göra direkta hänvisningar till varorna eller tjänsterna.

2. Televisionsprogram får inte sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsakliga verk- samhet gäller tillverkning eller för- säljning av sådana varor eller till- handahållande av sådana tjänster, som det inte får göras reklam för enligt artikel 13 eller 14.

3. Nyhetsprogram och nyhets- kommenterande program får inte vara sponsrade.

Artikel 18 l. Mängden reklam får inte över- stiga 15 % av den dagliga sänd- ningstiden. Denna procentandel får dock ökas till 20 % för att inkludera annonser som är att uppfatta som ett uttryckligt anbud mot betalning som gäller avsättning, inköp eller uthyrning av varor eller tillhanda- hållande av tjänster, förutsatt att sändningstiden för reklamannonser inte överstiger 15 %.

2. Mängden reklamannonser får under en given entimmesperiod inte överstiga 20 % av sändningsti- den.

3. Without prejudice to the pro- visions of paragraph 1, forms of advertisements such as direct offers to the public for the sale, purchase or rental of products or for the pro- vision of services shall not exceed one hour per day.

Article 19 Member States may lay down stricter rules than those in Article 18 för programming time and the procedures for television broad- casting for television broadcasters under their jurisdiction, so as to reconcile demand for televised ad— vertising with the public interest, taking account in particular of:

(a) the role of television in pro- viding information, education, cul— ture and entertainment;

(b) the protection of pluralism of information and of the media.

Article 20 Without prejudice to Article 3, Member States may, with due re- gard for Community law, lay down conditions other than those laid down in Article 11 (2) to (5) and in Article 18 in respect of broadcasts intended solely for the national ter- ritory which may not be received, directly or indirectly, in one or more other Member States.

Article 21 Member States shall, within the framework of their laws, ensure that in the case of television broad- casts that do not comply with the provisions of this chapter, approp- riate measures are applied to secure compliance with these provisions.

3. Oavsett bestämmelserna i punkt 1 får sådana annonser som är att uppfatta som ett uttryckligt an- bud mot betalning och som gäller avsättning, inköp eller uthyrning av varor eller tillhandahållande av tjänster inte överstiga en timme per dag.

Artikel 19 Medlemsstaterna får i fråga om programföretag för television som de har jurisdiktion över lägga fast strängare regler än dem i artikel 18 vad gäller programtid och föreskrif- ter för rundradiosänd television i syfte att förena efterfrågan på tele- visionsreklam med allmänintresset, varvid hänsyn särskilt skall tas till

a) televisionens uppgift som me- dium för information, utbildning, kultur och underhållning,

b) pluralismens bevarande i fråga om informationen och medierna.

Artikel 20

Utan hinder av artikel 3 får med- lemsstaterna, med vederbörlig hän- syn till gemenskapsrätten, lägga fast andra villkor än de som anges i ar- tikel ll:2—5 och artikel 18 i fråga om rundradiosändningar, avsedda uteslutande för det nationella terri- toriet som inte kan tas emot, direkt eller indirekt, i en eller flera andra medlemsstater.

Artikel 21 Medlemsstaterna skall inom ra- men för sin lagstiftning se till att, för den händelse rundradiosänd te- levision inte uppfyller bestämmel— serna i detta kapitel, lämpliga åtgär- der vidtas för att säkerställa att be- stämmelserna uppfylls.

CHAPTER V: PROTECTION OF MINORS

Article 22 Member States shall take approp- riate measures to ensure that televi- sion broadcasts by broadcasters un- der their jurisdiction do not include programmes which might seriously impair the physical, mental or mo— ral development of minors, in par- ticular those that involve porno— graphy or gratuitous violence. This provision shall extend to other pro- grammes which are likely to impair the physical, mental or moral deve- lopment of minors, except where it is ensured, by selecting the time of the broadcast or by any technical measure, that minors in the area of transmission will not normally hear or see such broadcasts.

Member States shall also ensure that broadcasts do not contain any incitement to hatred on grounds of race, sex, religion or nationality.

CHAPTER VI: RIGHT OF REPLY

Article 23 ]. Without prejudice to other provisions adopted by the Member States under civil, administrative or criminal law, any natural or legal person, regardless of nationality, whose legitimate interests, in parti- cular reputation and good name, have been damaged by an assertion of incorrect facts in a television pro- gramme must have a right of reply or equivalent remedies.

2. A right of reply or equivalent remedies shall exist in relation to all broadcasters under the jurisdiction of a Member State.

KAPITEL v; SKYDD AV MIN- DERÅRIGA

Artikel 22 Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att televisionssändningar till all- mänheten av programföretag som de har jurisdiktion över inte inne- håller program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos min- deråriga, särskilt inte program som innehåller pornografi eller menings— löst våld. Denna bestämmelse skall utsträckas till att gälla andra pro- gram som är ägnade att skada den fysiska, mentala eller moraliska ut— vecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minder— åriga inom sändningsområdet nor- malt inte hör eller ser sådana sänd- ningar.

Medlemsstaterna skall också se till att rundradiosändningar inte in- nehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

KAPITEL vr: RÄTT TILL GENMÄLE

Artikel 23

l. Oavsett andra bestämmelser som medlemsstaterna har antagit på civilrättens, förvaltningsrättens eller straffrättens områden skall varje fysisk eller juridisk person, oberoende av nationalitet, vars legi- tima intressen, särskilt rykte och goda namn, har skadats av felaktiga påståenden om fakta i ett televi- sionsprogram, ha en rätt till gen- mäle eller en likvärdig möjlighet.

2. En rätt till genmäle eller en likvärdig möjlighet skall gälla i för- hållande till alla programföretag som en medlemsstat har juris- diktion över.

3. Member States shall adopt the measures needed to establish the right of reply or the equivalent re- medies and shall determine the pro- cedure to be followed for the exer— cise thereof. In particular, they shall ensure that a sufficient time span is allowed and that the procedures are such that the right or equivalent remedies can be exercised approp— riately by natural or legal persons resident or established in other Member States.

4. An application for exercise of the right of reply or the equivalent remedies may be rejected if such a reply is not justified according to the conditions laid down in para- graph I, would involve a punish- able act, would render the broadca- ster liable to civil law proceedings or would transgress standards of public decency.

5. Provision shall be made for procedures whereby disputes as to the exercise of the right of reply or the equivalent remedies can be sub- ject to judicial review.

CHAPTER VII: FINAL PROVI- SIONS

Article 24 In fields which this Directive does not coordinate, it shall not af- fect the rights and obligations of Member States resulting from exi- sting conventions dealing with tele- communications or broadcasting.

Article 25

l. Member States shall bring into force the laws, regulations and ad- ministrative provisions necessary to comply with this Directive not later than 3 October 1991. They shall forthwith inform the Commis- sion thereof.

3. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att genom- föra rätten till genmäle eller de lik- värdiga möjligheterna och skall be- stämma vilket förfarande som skall iakttas vid utövning därav. Särskilt skall de se till att en tillräcklig tid- rymd medges och att förfarandet är sådant, att rätten eller de likvärdiga möjligheterna kan utövas på ett än- damålsenligt sätt av fysiska eller ju- ridiska personer som är bosatta el- ler har etablerat sig i andra med- lemsstater.

4. En begäran om att få utöva genmälesrätten eller de likvärdiga möjligheterna får avvisas om ett genmäle eller motsvarande inte är motiverat enligt de villkor som an- ges i punkt 1, skulle utgöra en straff- bar handling, skulle kunna göra programföretaget ansvarigt i ett ci- vilt rättegångsförfarande eller skulle överskrida gränserna för all- män anständighet.

5. Det skall sörjas för att det finns förfaranden, varigenom tvister om rätten till genmäle eller de lik- värdiga möjligheterna kan bli före- mål för domstolsprövning.

KAPITEL VII: SLUTBESTÄM- MELSER

Artikel 24 På områden som detta direktiv inte samordnar skall det inte på- verka medlemsstaternas rättigheter eller skyldigheter till följd av gäll- ande konventioner som behandlar telekommunikationer eller rundra- dio.

Artikel 25

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författ— ningar som är nödvändiga för att uppfylla detta direktiv senast den 3 oktober 1991. De skall genast un- derrätta kommissionen härom.

2. Member States shall commu- nicate to the Commission the text of the main provisions of national law which they adopt in the fields govemed by this Directive.

Article 26 Not later than the end of the fifth year after the date of adoption of this Directive and every two years thereafter, the Commission shall submit to the European Parlia- ment, the Council, and the Econo- mic and Social Committee a report on the application of this Directive and, if necessary, make further pro- posals to adapt it to developments in the field of television broad- casting.

Article 27 This Directive is addressed to the Member States.

Done at Luxembourg, 3 October 1989.

For the Council The President

R. DUMAS

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i na- tionell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 26 Senast vid slutet av det femte året efter dagen för antagandet av detta direktiv och vartannat år därefter skall kommissionen till Europapar- lamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv och, om nödvändigt, utarbeta ytterligare förslag för att anpassa det till utvecklingen inom området televisionssändningar till allmänheten.

Artikel 27 Detta direktiv riktar sig till med- lemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 3 ok- tober 1989.

På rådets vägnar R. DUMAS

Ordförande

I Generelle krav etter markedsforingslovgivningen 1 Krav til adskillelse

Felles spilleregler for fjernsynsreklamen - med utgangspunkt i markedsfaringslovgivningen i de nordiske land Forbrugerombudsmanden i Danmark Konsumentombudsmannen i Finland Verdlagsstofnun i Island Forbrukerombudet i Norge Konsumentombudsmannen i Sverige

August 1991

Reklameinnslagene må klart adskilles fra den ordinzere programvirksom— het ved et saarskilt lyd- og bildesignal.

2 Krav om identifisering i forhold til redaksjonelt stoff

Reklameinnslag må holdes klart adskilt fra det redaksjonelle stoffet og ikke utformes på en måte som medfarer fare for forveksling.

Situasjoner og programform må ikke betnyttes på en måte som kan forvirre seere med hensyn til om det vises et ordinaert program eller reklameinnslag. S&rlig varsomhet må utvises ved bruk av innslag fra barneprogram i reklamen.

Programmedarbeidere bar ikke benyttes i reklamen.

3 Skjult reklame

Det må ikke brukes fremstillingsteknikker som er egnet til å påvirke seerne uten at de settes i stand til å bevisstgjare seg på budskapet. Reklamen må ikke ensidig henvende seg til underbevisstheten.

Varer eller tjenester må ikke omtales eller fremvises på en salgsfrem- mende måte i et program.

4 Etiske og sikkerhetsmessige krav

I reklamen må det ikke forekomme handlinger som kan ses som oppmun- tring til lovstridig adferd. Reklamen må ikke

— oppmuntre til handling som kan vaere helseskadelig — oppmuntre til handlinger i strid med hensynet til sikkerhet i hjemmet, på arbeidsplassen eller i trafikken, eller bidra til farlig eller uansvarlig adferd

— oppmuntre til handling som uten saklig grunn kan vaere i strid med miljavernhensyn.

Det bor legges sxrlig vekt på at reklamen ikke — strider mot alminnelig god skikk

— krenker den menneskelige verdighet — viser ringeakt med hensyn til kjonn, rase, religion eller nasjonalitet — krenker personers religiose eller politiske overbevisning.

5 Frykt, sterke virkemidler

Det må ikke vises reklameinnslag som unodig kan skape eller spille på redsel eller angst hos seerne. Reklamen må ikke utnytte overtro.

Reklamen må ikke vise overdreven voldelig/aggressiv adferd eller opp- fordre til slik adferd.

6 Produktpåstander og produktanbefalinger

Presentasjon av varer og tjenester må vaere vederheftig.

Påstander om en vares eller tjenestes egenskaper og virkninger som benyttes i reklamen må kunne dokumenteres. Anbefaling fra brukere godtas ikke som dokumentasjon. Uttalelser fra kjente personer, eksperter eller andre, vil bli ansett som fremsatt av annonsoren selv, og må kunne dokumenteres på samme måte som fremsatte produktpåstander generelt.

7 Barn og reklame 7.1 Generelt

I reklameinnslag må det tas hensyn til at all reklame kan bli hart eller sett av barn og unge.

7.2 Barn og unges saerlige påvirkelighet

I reklameinnslag må det vises szerlig aktsomhet overfor barn og unges påvirkelighet og manglende erfaring.

Reklamen må ikke utnytte barn og unges godtroenhet, tillit og lojalitet. Det må ikke antydes at barn og unge blir satt utenfor i venneflokken, har mindre utviklingsmuligheter, eller på andre måter taper sosial aksept dersom en ikke anskaffer produkt eller tjenester.

Reklamen må ikke utformes slik åt den kan forlede barn til å sette seg i risikofylte Situasjoner.

Det må tas spesielt hensyn til at barn og unge ikke villedes med hensyn til det annonserte produkts art, storrelse, verdi, holdbarhet eller presentas- jonsmuligheter.

Hvis det er nodvendig med ekstra tilbehor (f.eks. batterier) for at produktet skal kunne benyttes etter hensikten eller som presentert, skal det informeres om dette.

Der et produkt inngår i en serie som utgjar et samlet hele, skal det när pris oppgis klart fremgå hva det samlete pris vil bli.

Om produktet ikke egner seg for barn under en viss alder, skal det gis informasjon om den nedre aldersgruppe produktet er beregnet for, om dette ikke fremgår klart.

Opplysninger om pris må ikke gi barn og unge en urealistisk oppfatning av produktets verdi. De må heller ikke gis på en måte som gir inntrykk av at produktet umiddelbart kan passes inn i enhver families ekonomi.

I reklameinnslag for sjokolade, sukkertoy, leskedrikker, snacks o.lign. skal det ikke gis inntrykk av at produktet kan erstatte alminnelig kosthold.

7.4 Overtalelser

Reklamen må ikke inneholde en oppfordring til barn og unge om å påvirke noen til å anskaffe bestemte varer eller tjenester.

7.5 Medvirkning i reklame

Barn må bare medvirke i reklameinnslag dersom de utgjor en naturlig del av det framstilte miljaet, eller er nadvendig for å demonstrere bruken av produkt eller tjenester.

Barn må ikke gi anbefaling for produkt eller tjenester. Figurer eller personer som regelmessig fremkommer i barne- og ungdom— sprogram må ikke forekomme i reklame for produkt og tjenester som er av saerlig interesse for barn og unge.

II Ovrige krav etter markedsfaringslovgivningen

Disse spilleregler må suppleres med de avrige krav markedsforingslovgiv- ningen stiller til reklamen. Det innbefatter blant annet de grunnleggende krav at reklamen skal vzere vederheftig og at den ikke må villede forbrukeme. — For Danmark vises til lov nr. 297 av 14. juni 1974 om markedsforing — For Finland vises til konsumentskyddslagen, KSL 38/1978, kap. 2, regler om markedsfaring — For Island vises til lov nr. 56/1978 om priser, konkurransebegrens— ninger og urimelige forretningsvilkår, kap. V — For Norge vises til lov nr. 47 av 16. juni 1972 om kontroll med markedsfaring og avtalevilkår '. — For Sverige vises til lov 1975:1418,Nmar_knadsfaringslagen.

KUNGL. BIBL. 1992 -OS-1 8 .T_? KHOLM .__.

Statens offentliga utredningar 1992

Kronologisk förteckning

1. Frihet — ansvar — kompetens. Gnindutbildningens villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3. Psykiskt stördas situation i kommunerna -en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden —ett jämförande perspektiv. S. 5 . Koncession för försäkringssammanslumingar. Pl. 6. Ny mervärdesskattelag. — Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 2. Fi. 7. Kompetensutveckling - en nationell strategi. A. 8.Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. Pi. 9.Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 10. Ett nytt bolag för rundradiosändningar. Ku. 11. Fastighetsskan. Fi. 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. 13.Bundna aktier. Ju. 14. Mindre kadmium I handelsgödsel. Jo. 15.Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. U. 16. Kroppen efter döden. S. 17.Den sista undersökningen - obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. S. 18. Tvångva i socialtjänsten — ansvar och innehåll. S. 19.Långtidsutredningen 1992. Fi. 20. Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. S. 21.Bostadsstöd till pensionärer. S. 22.EES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 23. Kontrollfrågor i mlldatoriseringen m.m. Fi. 24. Avreglerad bostadsmarknad. Fi. 25. Utvärdering av försöksverksamheten med 3-ån'g yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. U. 26. Rätten till folkpension — kvalifrkationsregler i internationella förhållanden. S. 27. Årsarbetstid. A. 28. Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. Fi. 29. Smittskyddsinstitutet - ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. S. 30. Kreditförsåkring — Några aktuella problem. Fi. 31.Lagstiftning om satellitsändningar av TV-prograrn.l(u. 32. Nya Inlandsbanan. K. 33. Kasinospelsverksamhet i folkrörelsernas tjänst? C. 34. Fastighetsdatasystemets datorsuuktur. M. 35. Kart- och mätningsutbildningar i nya skolformer. M. 36. Radio och TV i ett. Ku.

______________._—————————

37. Psykiatrin och dess patienter - lemadsförhållanden. vårdens innehåll och utveckling. S. 38. Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. U. 39. Begreppet arbetsskada. S. 40. Risk- och skadehantering i statlig verksamhet. Fi. 41.Angående vattenskotrar. M. 42. Kretslopp - Basen för hållbar stadsutveckling. M. 43. Beocycles — The Basis of Sustainable Urban Development. M.

44.Resm-ser för högskolans grundutbildning. U.

45. Miljöfarligt avfall - ansvar och riktlinjer. M. 46. Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka — forskning kring service, stöd och vård. S. 47. Avreglerad bostadsmarknad. Del II. Fi. 48.Effektivare statistikstyming - Den statliga statistikens finansiering och samordning. Fi.

49. EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen. C.

in Hamn innanmätm'mutrusta. *" . '. JhiEni-nrr .: ":..i'." "? :;tzt—"1i*—.l'.1tf:amt:q»? ZL "T'-'.'l niin”-—

1 imam-Junsele. f")

.ulQSL'I'”.1"—|L""F l"":--. #* ! »Julågll' ,'b'J'tiu'n: 551410] 1 |_"n mvg-;;Ljvq qu Plain! mg:,rrfämwlsgmxww utr: u: gum. dig.-.; "1

Militant Lt”. agg—names) . lula. ' :tu- ..?”;rw' MlmlhlmwN .l Frtiiliéninzi Ph ,så-14.1. in 1.333 nu alla”.; "age. .1' q [' bi.:

lim 3.2-'...'14' l..-inlä...” | )i'EY'åJMLÅJLj. 5145]

. jag] mm:;liknm i urgamla. 'n'-lui. min)..” mn. mg:!

'-ll, .uuzm: utsug? antaga” _] .lhtliåbvimunln militär! (t)”! .ru-Pal? — "mutant WWW-ÄLI QVQPMUEUZ'E skule. Enl f !.Jhlihuu 1'. * l-l'l mant lift-] Huru-wi dm :uV' ... _ not—;. ml.-...man

"" ”W&W "% mååånga” ':' WWiw Mig, -

nh

IF tlJ- ':'-.

|

WWW-tm nit-ä unit-WWW . 4 -

.

(Ett m.:rmwulwmmmm mwwlw __ _ __| sammmm mildra—— leran-uf

wimErHWWMBlQ—"U 't'fl tämä? . " » = . ! ir ,I'M' ' "' " "' .

'na—iam" ' ' W- = .a tim Manhunt Mmmm ta M www WN Mwl nalwtinhlldwsiivm m .:qu &

nimi :'TMGMJf

Statens offentliga utredningar 1992

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Bundna aktier. [13] EES-anpassning av kreditupplysningslagen. [22]

Socialdepartementet

Psykiskt stördas situation i kommunerna —en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. [31 Psykiatrin i Norden — ett jämförande perspektiv. [41 Kroppen efter döden. [16]

Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. [17] Tvångva i socialtjänsten — ansvar och innehåll. [18] Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. [20]

Bostadsstöd till pensionärer. [21]

Rätten till folkpension — kvalilikationsregler i internationella förhållanden. [26] Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella sminskyddsfunktioncr. [29] Psykiatrin och dess patienter — levnadsförhållanden. vårdens innehåll och utveckling. [37]

Begreppet arbetsskada. [3 9] Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka

— forskning kring service, stöd och vård. [46]

Kommunikationsdepartementet Nya Inlandsbanan. [32] Finansdepartementet

Koncession för försälcringssammanslutningar. [5] Ny mervärdesskattelag.

— Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 2. [6] Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. [8] Fastighetsskatt. [ll]

Långtidsutredningen 1992. [19] Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23] Avreglerad bostadsmarknad. [24]

Kartläggning av kasinospel - enligt internationella regler. [28] Kreditförsäln'ing — Några aktuella problem. [30] Risk- och skadehantering i statlig verksamhet. [40] Avreglerad bostadsmarknad, Del II. [47] Effektivare statistikstyrning — Den statliga statistikens finansiering och samordning. [48]

Utbildningsdepartementet

Frihet - ansvar — kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. [1]

Konstnärlig högskoleutbildning. [12] Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. [15] Utvärdering av försöksverksamheten med 3-årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. [25] Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. [3 8] Resurser för högskolans grundutbildning. [44]

J ordbruksdepartementet Mindre kadmium i handelsgödsel. [141

Kulturdepartementet

Ett nytt bolag för rundradiosändningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningar av "IV-program. [31] Radio och TV i ett. [36]

Arbetsmarknadsdepartementet

Kompetensutveckling - en nationell strategi. [7] Årsarbetstid. [271

Civildepartementet

Ekonomi och rätt i kyrkan. [9] Kasinospelsvcrksamhet i folkrörelsernas tjänst? [33] EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen.[49]

Miljö- och naturresursdepartementet

Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. [2] Fastighetsdatasystemets datorstruktur. [34] Kart- och måmingsutbildningar i nya skolformer. [35] Angående vattenskotrar. [41] Kretslopp — Basen för hållbar stadsutveckling. [42] Ecocycles - The Basis of Sustainable Urban Develop- ment. [43] Miljöfarligt avfall — ansvar och riktlinjer. [45]

',_,f_ f - | |'_' |F||_____ _W'_'||rJ_,_'|||-—"_'l|_' |'_

. ..:T ' _ j.;|||_. - .. . , _ | ___ ,r) — .

" 'IN' jun. | ___—| |l||r||__' '||'| "" _|_" " |.|.” "'.-. "'=' .; |'|'_'"'_._"|.._..1';.

r_.|| |

__ —' . ||

||'|! |..._; || ',.::F|..'.l'|"""'""' ' | __ || |. __ .,_-_|.r-___|___| ?. _'_|l_'i'-|_I__ '|"_|

_?4' | ' ' |_||'_"'- ?".. ____ ""_F__ F.. ______|__||__ : - _Wul' ihm

_ __. . _ _|_—_

... |__|:

”i? .

. |________ ' _.

'-_"||'_.""",.1 ||_r,||__ ||r_j'__r_|_- Tun. ||-' ' * _|-,|'-

'i;|.' |_- rgr. _ |i||u .|r*;'

- __| _ [_ _'_*_- _ __ :._ ___-_'_ " |_ " "'|'-_) '|"'_"_"" ”_" '_|,'_'|_" " |'"_||' Elia-"juli" '-E""'__'|

- .'.l|' .. "'_'_"_'j||""' __"_-____' __-.__ | |.|

--_. ||. '____||-_'__ ,.__-_ ._.-___=, .|| | _ ' I' L'H ( .I "

-""-' '. '.E'J'f' =.. _'||_ .' .'|_|- it:-|'| '

_.Fr_="'*.' |F _-

-'4'1:_:.|.. __ ."". 5113-

._____

__ | ||? ___ _|_,_ _|__' '_'|_:| | )?”! __.|_'|l'g' [Eg-;d |||-| | " ” " "" """

.|

'||- |'|

| J

|. .

|l-

-'__...'.' y. ._l'

|: -'|_

.---*-.='.-. f..-__;- a:. —'-.-j'

W