Propositionens huvudsakliga innehåll

Den 16 januari 2002 träffade Förenta nationerna ett avtal med Sierra Leones regering om inrättande av en oberoende särskild domstol, Specialdomstolen för Sierra Leone, för att lagföra de personer som bär det största ansvaret för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt samt för brott mot viss nationell sierraleonsk rätt som har begåtts i Sierra Leone den 30 november 1996 eller senare.

På initiativ av specialdomstolen har en överenskommelse om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen förhandlats fram med Sveriges regering. Den 15 oktober 2004 undertecknades överenskommelsen.

I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda överenskommelsen om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen. Därutöver föreslås i propositionen att Sverige skall möjliggöra samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål. Ett förslag till en lag som reglerar samarbetet med specialdomstolen lämnas i propositionen.

Lagen och följdändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2006.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels godkänner

1. avtalet den 15 oktober 2004 om straffverkställighet mellan Sveriges regering och Specialdomstolen för Sierra Leone avseende domar som har meddelats av Specialdomstolen för Sierra Leone, (avsnitt 7.2),

dels antar regeringens förslag till

2. lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone,

3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

4. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

• Sida 5
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag gäller i förhållande till Specialdomstolen för Sierra Leone (specialdomstolen) som inrättades genom ett avtal den 16 januari 2002 mellan Förenta nationerna och Sierra Leones regering.

2 § En ansökan från specialdomstolen skall ges in till Regeringskansliet (Justitiedepartementet). Underrättelser i och redovisning av ett ärende till specialdomstolen skall vidarebefordras av Regeringskansliet (Justitiedepartementet).

En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Utlämning

3 § I fråga om utlämning till specialdomstolen tillämpas lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 9 §, 18 § andra stycket sista meningen samt 26 och 26 b §§ lagen om utlämning för brott skall inte tillämpas.

Utlämning till specialdomstolen får ske även om utlämning inte skulle vara möjlig vid en tillämpning av 2 eller 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott och alltså även om Högsta domstolen funnit att det finns hinder mot utlämning enligt någon av dessa bestämmelser.

Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

Rättslig hjälp

4 § I fråga om rättslig hjälp till specialdomstolen tillämpas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall inte tillämpas.

Regeringen får besluta att rättslig hjälp får lämnas till specialdomstolen även om det, vid en tillämpning av 2 kap. 2 § andra meningen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, skulle finnas hinder mot att lämna rättslig hjälp på grund av att den gärning som ansökan avser inte

• Sida 6
•  Original

motsvarar ett brott enligt svensk lag. Om en åklagare eller domstol finner att en ansökan bör avslås på den grunden, skall ansökan överlämnas till regeringen.

Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

5 § Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från specialdomstolen framkommer att ansökan är oförenlig med en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen som beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Straffverkställighet

6 § Regeringen får på begäran av specialdomstolen besluta att en fängelsedom som meddelats av domstolen får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

7 § Företrädare för specialdomstolen eller den domstolen utser för att undersöka behandlingen av den som avtjänar straff som utdömts av domstolen, har rätt att besöka den plats där personen är placerad. Den som ansvarar för någon som avtjänar ett sådant straff skall ge den som genomför undersökningen det biträde som denne behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Transport av frihetsberövade genom Sverige

8 § Chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som för att utlämnas eller i annat syfte skall överföras mellan en annan stat och specialdomstolen. Under en sådan transport skall frihetsberövandet bestå om inte domstolen begär att den som överförs skall friges.

För flygtransport utan planerad mellanlandning här i landet krävs inte något tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndigheten ta den som överförs i förvar till dess att en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket och genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan

• Sida 7
•  Original

senast 96 timmar från den oplanerade landningen, skall personen omedelbart friges.

Om tillstånd har meddelats enligt första stycket, får polismyndigheten vid behov ta den som överförs i förvar. I fråga om tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Övriga bestämmelser

9 § Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid specialdomstolen, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.

10 § Om specialdomstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall personen, om han eller hon begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om försvararen gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

11 § Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av specialdomstolen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

12 § Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till någon annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten.

13 § Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat tillämpas på ansökningar från specialdomstolen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

• Sida 8
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2005:729 Föreslagen lydelse

21 a §

Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket har verkställts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

• Sida 9
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2005:731 Föreslagen lydelse

29 §

Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone,

får utan hinder av tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.

får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.

I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

• Sida 10
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Den 16 januari 2002 ingick Förenta nationerna ett avtal med Sierra Leones regering om inrättande av en specialdomstol för Sierra Leone, Specialdomstolen för Sierra Leone. Avtalet var ett resultat av förhandlingar mellan FN:s generalsekreterare och Sierra Leones regering i syfte att etablera en oberoende särskild domstol för att lagföra de personer som bär det största ansvaret för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt samt för brott mot viss nationell sierraleonsk rätt som har begåtts i Sierra Leone den 30 november 1996 eller senare. Domstolen har inlett sin verksamhet.

På initiativ av specialdomstolen har en överenskommelse om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen förhandlats fram med Sveriges regering. Den 15 oktober 2004 undertecknades överenskommelsen.

Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats, Samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone (dnr Ju2005/6145/BIRS). I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda överenskommelsen om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen. Därutöver föreslås i promemorian att Sverige skall möjliggöra samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål. Vidare lämnas i promemorian förslag till de lagändringar som ett sådant samarbete föranleder. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena och en sammanställning över yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2005/6145/BIRS). Åklagarmyndigheten och Kriminalvården har beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till proposition. Denna proposition bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 december 2005 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

Lagrådet har i sitt yttrande efterlyst en analys av hur förslagen förhåller sig till vissa bestämmelser i 10 kap. regeringsformen. Enligt Lagrådet framstår det som tveksamt om specialdomstolen skall ses som ett sådant organ med vilket regeringen enligt 10 kap. 1 § regeringsformen får ingå överenskommelser, i det här fallet ett avtal om straffverkställighet. Vidare anser Lagrådet att fråga uppkommer om förslagen kan komma att innebära att uppgift som är att anse som myndighetsutövning överlämnas till specialdomstolen, till följd varav den i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen stadgade beslutsordningen skall tillämpas vid riksdagens beslut om förslagen.

Lagrådet har inte haft något att invända i sak mot de bestämmelser som föreslagits. Lagrådet har dock förordat att samarbetet med specialdomstolen regleras i en särskild lag och inte – som föreslogs i remissen till Lagrådet – genom ändringar i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete

• Sida 11
•  Original

med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Regeringen följer i denna del Lagrådets förslag med några enstaka redaktionella ändringar.

Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 7.1 och 7.5.

4. Bakgrund

4.1. Andra internationella brottmålsdomstolar

År 1993 beslutade FN:s säkerhetsråd genom resolutionerna 808 (1993) och 827 (1993) att inrätta en internationell tribunal för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna i f.d. Jugoslavien sedan år 1991 (Jugoslavientribunalen). Beslutet fattades med åberopande av kapitel 7 i FN-stadgan.

Nästföljande år beslutade säkerhetsrådet med resolution 955 (1994) att inrätta en internationell tribunal för att beivra folkmord och andra allvarliga brott mot internationell humanitär rätt som begåtts i Rwanda eller av medborgare i Rwanda på angränsande staters territorium mellan den 1 januari och den 31 december 1994 (Rwandatribunalen). Även det beslutet fattades med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan.

Bestämmelserna i kapitel 7 ger säkerhetsrådet behörighet att vidta åtgärder för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Det innebär att besluten att inrätta Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen och bestämmelserna i deras stadgor, om t.ex. jurisdiktion och samarbete, är bindande för alla FN:s medlemsstater. Medlemsstaterna är t.ex. skyldiga att bistå tribunalerna med upptagande av vittnesmål, gripande eller kvarhållande av personer och överlämnande eller överföring av anklagade till tribunalerna. Av stadgorna följer däremot inte någon skyldighet för medlemsstaterna att verkställa straff som utdömts av tribunalerna. En stat kan dock förklara sig villig att göra det, vilket Sverige har gjort.

Både Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen är alltjämt verksamma. De är de första internationella tribunaler som har inrättats sedan krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg och Tokyo efter andra världskrigets slut.

Den första permanenta internationella brottmålsdomstolen för utredning och lagföring av allvarliga brott mot humanitär rätt inrättades genom antagandet av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen den 17 juli 1998 (Romstadgan). Sverige tillträdde Romstadgan den 28 juni 2001 och stadgan trädde i kraft den 1 juli 2002 (SÖ 2002:59). Internationella brottmålsdomstolen har till skillnad från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen sin grund i en multilateral överenskommelse, och Romstadgan är därför bindande endast för de stater som valt att tillträda den.

Sveriges samarbete med Internationella brottmålsdomstolen regleras i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Samarbetet med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen regleras i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen). I den

• Sida 12
•  Original

lagen finns bestämmelser om utlämning av personer till tribunalerna, rättslig hjälp och straffverkställighet m.m.

4.2. Specialdomstolens tillkomst

Inrättandet av Specialdomstolen för Sierra Leone bottnar i en lång period av väpnad konflikt och gerillakrig i Sierra Leone. Konflikten inleddes år 1991 när rebellrörelsen Revolutionary United Front (RUF) inledde stridigheter i syfte att störta landets regering. RUF ockuperade stora delar av landets diamantrika nordöstra delar. Även den regeringsstödda milisen Civil Defence Forces (CDF) deltog som stridande part i konflikten. Vidare kom landets egen armé efter flera separata militärkupper att styra landet. Efter 1996 års president- och parlamentsval lämnade armén ifrån sig makten till president Alhaji Ahmed Tejan Kabbah. Konflikten fortsatte dock och år 1997 ledde misslyckade fredsförhandlingar mellan regeringen och RUF till en ny militärkupp, utförd av AFRC-juntan (Armed Forces Revolutionary Council), med följd att presidenten och regeringen flydde till grannlandet Guinea.

I resolution 1132 (1997) den 8 oktober 1997 uttalade Förenta nationernas säkerhetsråd att situationen i Sierra Leone utgjorde ett hot mot fred och säkerhet i området.

När situationen i huvudstaden Freetown lugnat sig något år 1998 återvände president Kabbah. I säkerhetsrådets resolutioner 1181 (1998) den 13 juli 1998 och 1231 (1999) den 11 mars 1999 uttrycktes fortsatt oro över förlusten av liv som konflikten i Sierra Leone förde med sig, och grymheter utförda av rebeller mot civilbefolkningen, särskilt de som riktade sig mot kvinnor och barn, fördömdes.

I juli 1999 förhandlade regeringen och RUF fram ett maktfördelningsavtal (fredsavtalet i Lomé). Snart vidtog dock stridigheter på nytt och maktfördelningsavtalet respekterades inte. Förenade kungarikets militära intervention sommaren 2000 följd av förstärkningen av FN:s fredsbevarande styrka UNAMSIL försvagade RUF. Den s.k. DDRprocessen (avväpning, demobilisering, återintegrering) kunde nå framsteg. Den 18 januari 2002 upphörde konflikten i Sierra Leone officiellt genom att alla parter i konflikten skrev under en deklaration om att konflikten upphört. Parlaments- och presidentval genomfördes i maj 2002.

Den 14 augusti 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1315 (2000) i vilken säkerhetsrådet uttryckte djup oro över de allvarliga brott mot civilbefolkningen och FN-personal som begåtts i Sierra Leone samt över den rådande straffriheten. Säkerhetsrådet uttalade att med de särskilda förhållanden som rådde i Sierra Leone skulle ett trovärdigt system för att skipa rätt och utkräva ansvar sätta stopp för straffriheten och bidra till en nationell försoningsprocess och återuppbyggnaden och bevarandet av fred. Säkerhetsrådet uppdrog åt FN:s generalsekreterare att förhandla fram ett avtal med Sierra Leones regering i syfte att etablera en oberoende särskild domstol. Enligt säkerhetsrådets uppdrag skulle domstolen ha jurisdiktion över de personer som bär det största ansvaret för brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra allvarliga

• Sida 13
•  Original

överträdelser av internationell humanitär rätt liksom vissa brott enligt nationell lagstiftning i Sierra Leone.

I en rapport den 4 oktober 2000 presenterade FN:s generalsekreterare för säkerhetsrådet de rättsliga och praktiska förutsättningarna för att etablera en specialdomstol för Sierra Leone. Den 16 januari 2002 ingick FN och Sierra Leones regering ett avtal om etablerande av specialdomstolen.

5. Specialdomstolens behörighet och organisation

5.1. Specialdomstolens behörighet

Som framgår av föregående avsnitt är Specialdomstolen för Sierra Leone inte inrättad genom beslut av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan. Specialdomstolen är i stället, liksom Internationella brottmålsdomstolen, inrättad på traktaträttslig grund. Med inrättandet av specialdomstolen följer därför ingen förpliktelse för andra stater än Sierra Leone att samarbeta med domstolen. I resolution 1470 (2003) den 28 mars 2003 uppmanade dock FN:s säkerhetsråd alla medlemsstater att fullt ut samarbeta med specialdomstolen. Uppmaningen har upprepats i senare resolutioner. Vissa FN-missioner har härtill fått i uppdrag att på olika sätt samarbeta med domstolen, bl.a. missionen i Liberia (UNMIL) som genom resolution 1638 (2005) av den 11 november 2005 ålagts att gripa och till domstolen överföra den åtalade f.d. presidenten Charles Taylor.

Både internationella och nationella brott

Enligt avtalet mellan FN och Sierra Leones regering och den till avtalet bilagda stadgan, se bilaga 2, som sätter upp de rättsliga ramarna för specialdomstolen, har domstolen behörighet att lagföra personer som bär det största ansvaret för allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt och viss nationell rätt i Sierra Leone, begångna på Sierra Leones territorium sedan den 30 november 1996 (artikel 1 i stadgan). Till skillnad från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen har specialdomstolen alltså jurisdiktion över både internationella och nationella brott.

Brott mot mänskligheten

Artikel 2 i specialdomstolens stadga reglerar brott mot mänskligheten. Med brott mot mänskligheten förstås enligt stadgan brott som begåtts som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp mot civilbefolkning och som avser mord, utrotning, förslavning, deportering, fängslande, tortyr, våldtäkt, förföljelse på politiska, rasmässiga och religiösa grunder samt andra omänskliga handlingar. Utöver våldtäkt omfattas av bestämmelsen också sexuellt slaveri, påtvingad prostitution,

• Sida 14
•  Original

påtvingat havandeskap och varje annan form av sexuellt våld. Specialdomstolens stadga föreskriver inte något krav på att brott mot mänskligheten skall ha begåtts under en väpnad konflikt.

Till skillnad från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen har specialdomstolen inte kompetens att döma för brottet folkmord. Med folkmord förstås vissa avsiktliga handlingar som riktas mot en folkgrupp som sådan. Säkerhetsrådet tog inte upp folkmord i sin rekommendation över domstolens jurisdiktion i resolution 1315 (2000) i avsaknad av bevis på att det omfattande mördandet under konflikten i Sierra Leone vid någon tidpunkt var begånget mot någon identifierad folkgrupp med avsikt att utrota gruppen som sådan.

Brott mot krigets lagar

Av artikel 3 i specialdomstolens stadga framgår att händelserna i Sierra Leone i huvudsak betraktas som en intern konflikt. Behörigheten enligt artikel 3 avser brott mot den gemensamma artikel 3 i 1949 års fyra Genèvekonventioner angående skydd för krigets offer och mot 1977 års andra tilläggsprotokoll till dessa konventioner. Sverige har tillträtt samtliga dessa internationella överenskommelser. Bestämmelserna i Genèvekonventionerna anger en viss minimistandard för behandling av personer som inte tar aktiv del i fientligheterna i en icke-internationell (intern) väpnad konflikt. Genom andra tilläggsprotokollet utvecklades och kompletterades den gemensamma artikel 3 i konventionerna. De handlingar som anges i artikel 3 i stadgan är i huvudsak hämtade från det andra tilläggsprotokollet. Häri ingår brott mot liv och hälsa, frihet och frid, sexualbrott m.m.

Andra överträdelser av internationell humanitär rätt

Enligt artikel 4 i stadgan har specialdomstolen behörighet att pröva vissa andra allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt. Det gäller uppsåtligt riktade angrepp mot civilbefolkningen som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheter. Vidare omfattas uppsåtligt riktade angrepp mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med FN-stadgan, så länge de är berättigade till det skydd som tillkommer civilbefolkning eller civil egendom enligt folkrätten i väpnade konflikter. Likaså faller inom specialdomstolens behörighet uttagande eller värvande av barn som inte fyllt femton år till väpnade styrkor eller användande av dem till att aktivt delta i fientligheter.

Nationella brott

De nationella sierraleonska brott som faller inom specialdomstolens behörighet tas upp i artikel 5. Brotten avser sexuella utnyttjanden av flickor under 14 års ålder samt bortförande av flickor under 16 år i osedligt syfte. Vidare avses omfattande skadegörelse och anläggande av brand.

• Sida 15
•  Original

Individuellt straffansvar

Principen om individuellt och personligt straffansvar tillämpas vid brott mot internationell humanitär rätt; det framgår av artikel 6 i specialdomstolens stadga. En tilltalads officiella ställning, oavsett om personen är stats- eller regeringschef eller en ansvarig statlig tjänsteman, kan inte frita denne från straffansvar eller lindra straffet. Vidare slås fast i stadgan att en person i överordnad tjänsteställning under vissa omständigheter kan göras straffrättsligt ansvarig för en underlydandes handlingar. Handlande enligt order fritar inte från straffansvar men kan beaktas som en förmildrande omständighet. Sierraleonsk rätt skall tillämpas i fråga om straffansvar för brott mot nationell rätt.

Unga förövare

Domstolens behörighet omfattar även unga förövare, de som var mellan 15 och 18 år när brotten begicks. I specialdomstolens stadga föreskrivs att underåriga skall behandlas med värdighet och att hänsyn skall tas till deras låga ålder. Det framgår av artikel 19.1 i stadgan att unga lagöverträdare inte får dömas till fängelse. Enligt artikel 7.2 kan i stället olika former av vård och utbildning komma i fråga.

Enligt artikel 7 har domstolen inte jurisdiktion över någon som inte hade fyllt 15 år då brottet påstås ha blivit utfört.

Amnesti

Amnesti fritar inte en person från straffansvar för brott föreskrivna i artikel 2–4 i specialdomstolens stadga (artikel 10). Den regleringen ligger i linje med FN:s ståndpunkt att utfärdade amnestier inte har någon verkan i förhållande till allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt. Därmed kan den amnesti som utlovades i fredsavtalet i Lomé 1999 för alla som deltagit i striderna fram till undertecknandet av avtalet inte åberopas, något som den särskilda representanten för FN:s generalsekreterare vid undertecknandet av fredsavtalet och senare även FN:s säkerhetsråd i resolution 1315 (2000) poängterat.

Förhållandet till nationella domstolar

Stadgan föreskriver i artikel 8 att specialdomstolen har jämlöpande jurisdiktion med nationella domstolar i Sierra Leone, dvs. nationella domstolar kan lagföra personer för sådana gärningar som omfattas av specialdomstolens jurisdiktion. Samtidigt har specialdomstolen företräde framför nationella domstolar i Sierra Leone. I varje skede av förfarandet får specialdomstolen nämligen uppmana en nationell domstol i Sierra Leone att överföra lagföringen till specialdomstolen. Specialdomstolens företräde gäller dock bara domstolar i Sierra Leone och inte nationella domstolar i andra länder. Specialdomstolen saknar, till skillnad från de internationella tribunalerna, behörighet att redan med stöd av sin stadga kräva en person utlämnad från en annan stat.

• Sida 16
•  Original

Samtidigt som specialdomstolen och de nationella domstolarna har jämlöpande jurisdiktion finns i stadgan bestämmelser för att upprätthålla den allmänna rättsprincipen att ingen skall dömas för samma sak två gånger. Enligt artikel 9 i specialdomstolens stadga får följaktligen ingen ställas inför rätta vid en nationell domstol i Sierra Leone för handlingar som redan har prövats av specialdomstolen. En person som lagförts av en nationell domstol i Sierra Leone för handlingar som utgör brott enligt artikel 2–4 i stadgan får däremot senare lagföras av specialdomstolen om gärningen vid den nationella domstolen betecknats som ett brott enligt vanliga straffbestämmelser, om den nationella rättegången inte varit opartisk eller oberoende, om rättegången syftat till att skydda den anklagade från internationellt straffansvar eller om målet inte handlades på ett tillfredställande sätt. I sådana fall skall specialdomstolen vid fastställande av påföljd beakta i vilken utsträckning personen redan avtjänat straff för gärningen.

Tidsmässig behörighet

Specialdomstolen för Sierra Leone får även pröva gärningar som har begåtts före domstolens inrättande, dvs. den har retroaktiv verkan. Mandatet omfattar brott som begåtts från och med den 30 november 1996 (dagen då det första omfattande fredsavtalet mellan regeringen och RUF slöts). Datumet valdes så att det skulle sätta konflikten i rätt perspektiv och omfatta de allra allvarligaste brotten som begåtts av samtliga inblandade grupper i konflikten. Strax efter undertecknandet av fredsavtalet den 30 november 1996 bröts det och omfattande stridigheter tog fart. Något slutdatum för behörigheten har inte fastställts i stadgan.

5.2. Specialdomstolens organisation och verksamhet

Specialdomstolen har sitt säte i Freetown i Sierra Leone. Domarna i specialdomstolen utses av både Sierra Leones regering och av FN:s generalsekreterare. Sålunda består den av domare från både Sierra Leone och andra stater. Specialdomstolens arbetsspråk är engelska.

Specialdomstolen utgör inte en del av Sierra Leones nationella rättssystem. I linje därmed gäller att en person som står åtalad vid specialdomstolen inte är att anse som åtalad i staten Sierra Leone.

Specialdomstolen består av tre organ: kamrarna, åklagaren och registratorskontoret. Den har två rättegångskammare med vardera tre domare och en kammare för överklagande som består av fem domare. Specialdomstolens president är ordförande i överklagandekammaren.

Specialdomstolens stadga föreskriver att domarna i kammaren för överklagande i sina avgöranden, i den del avgörandena rör internationell humanitär rätt, skall vägledas av avgöranden från överklagandekammaren för de internationella tribunalerna för Rwanda och f.d. Jugoslavien.

För domstolens administration och förvaltning svarar registratorn. Registratorn är utsedd av FN:s generalsekreterare i samråd med specialdomstolens president. Registratorn ansvarar även för bl.a. vittnens säkerhet.

• Sida 17
•  Original

En särskild åklagare för specialdomstolen har utsetts av FN:s generalsekreterare i samråd med Sierra Leones regering. Åklagaren är ansvarig för förundersökning och åtal. Han lyder visserligen under specialdomstolen men är samtidigt självständig i förhållande till den. Sierra Leones regering har i samråd med FN:s generalsekreterare utsett en ställföreträdande chefsåklagare.

De första åtalen vid specialdomstolen beslutades i mars 2003 och sedan dess har totalt 13 personer åtalats. Av dessa personer finns nio i förvar vid domstolen, två har avlidit, en befinner sig på okänd plats och en är i landsflykt. Brotten i åtalen innefattar bl.a. brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i form av mord, våldtäkter, utrotning, terrorhandlingar, slaveri, plundringar och mordbränder, rekrytering av barn till väpnade styrkor, tvångsäktenskap samt attacker mot fredsbevarande styrkor från FN och personal i humanitära organisationer. Av de nio personer som finns i förvar inleddes rättegångar mot sammanlagt sex av dem under sommaren 2004 och mot de återstående tre i mars 2005. Ingen slutlig dom har ännu meddelats.

Specialdomstolens stadga sätter inte upp någon begränsning för hur länge domstolen får verka. En begränsning ligger dock i att specialdomstolens verksamhet finansieras genom frivilliga bidrag, enligt en budget som ursprungligen gällde för tre år.

6. Rättsligt samarbete med specialdomstolen

I svensk rätt finns särskilda lagar som behandlar samarbete med andra stater i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål. I lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) regleras samarbete i sådana frågor med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Tribunallagen är tillämplig när någon av dessa tribunaler begär rättsligt biträde av Sverige.

FN:s säkerhetsråd har i resolution 1470 (2003) den 28 mars 2003, samt i senare resolutioner, uppmanat alla medlemsstater att fullt ut samarbeta med specialdomstolen.

6.1. Verkställighet av specialdomstolens domar

6.1.1. Verkställighet av internationella brottmålsdomstolars domar

Även om Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen är inrättade med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan och deras stadgor och samarbetsförpliktelser på så sätt är tvingande för FN:s medlemsstater, följer inte någon skyldighet för FN:s medlemsstater att verkställa straff som dömts ut av tribunalerna. Sverige har medgivit att fängelsestraff som dömts ut av någon av dessa tribunaler får verkställas i Sverige under vissa förutsättningar (se prop. 2001/02:88 s. 137 f.).

Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att ingå en överenskommelse med Jugoslavientribunalen om verkställighet av fängelsestraff

• Sida 18
•  Original

i Sverige, en överenskommelse som trädde i kraft den 23 februari 1999 (SÖ 1999:25). Sverige har även ingått ett avtal om verkställighet av domar som meddelats av Rwandatribunalen. Avtalet undertecknades den 27 april 2004 och trädde i kraft den 3 maj 2004 (SÖ 2004:17).

Verkställighet av fängelsestraff som Internationella brottmålsdomstolen har bestämt bygger också på ett frivilligt åtagande. Sverige är en av de stater som åtagit sig att verkställa domstolens fängelsestraff.

6.1.2. Verkställighet enligt specialdomstolens stadga

I artikel 22 i specialdomstolens stadga föreskrivs att fängelsedomar meddelade av specialdomstolen som regel skall avtjänas i Sierra Leone. Om omständigheterna så kräver, kan fängelsedomar även avtjänas i någon av de stater som har ingått särskilda straffverkställighetsavtal med Rwandatribunalen eller Jugoslavientribunalen och som till specialdomstolens registratorskontor förklarat sig villig att ta emot dömda personer. Specialdomstolen kan i detta syfte ingå liknande straffverkställighetsavtal även med andra stater.

Det är endast fängelsestraff som kan komma i fråga för verkställighet i en annan stat. Eftersom unga lagöverträdare, mellan femton och arton år, enligt artikel 19.1 i stadgan inte får dömas till fängelse kan de inte heller bli aktuella för straffverkställighet utomlands. Specialdomstolens beslut om förverkande av egendom m.m. enligt artikel 19.3 i stadgan kan inte överföras till en annan stat.

Om den dömda personen kan komma i fråga för nåd eller straffnedsättning i den stat där han eller hon verkställer straffet, skall enligt artikel 23 i stadgan den berörda staten underrätta specialdomstolen om detta. Stadgan föreskriver vidare att nåd eller straffnedsättning får ske endast om presidenten för specialdomstolen i samråd med domarna så bestämmer, i rättvisans och de allmänna rättsprincipernas intresse.

6.1.3. Straffverkställighetsavtalet mellan Sverige och specialdomstolen

I ett brev av den 3 november 2003 ställde Specialdomstolen för Sierra Leone, med hänvisning till artikel 22 i domstolens stadga, en officiell förfrågan till Sveriges regering om viljan att ta emot dömda personer från specialdomstolen. Som förtydligande till vad som enligt artikel 22 kan utgöra omständigheter som kräver att fängelsestraff avtjänas i ett annat land angavs som exempel den labila politiska situationen och säkerhetssituationen i Sierra Leone samt de dåliga fängelseförhållandena där.

Efter förhandlingar enades ombud för den svenska regeringen och företrädare för Specialdomstolen för Sierra Leone om en överenskommelse som reglerar de närmare förutsättningarna för straffverkställighet i Sverige för personer som dömts av domstolen. Överenskommelsen undertecknades den 15 oktober 2004, se bilaga 3.

Sveriges straffverkställighetsavtal med Specialdomstolen för Sierra Leone följer i stort sett de straffverkställighetsavtal Sverige har ingått med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen.

• Sida 19
•  Original

En skillnad mellan specialdomstolen och tribunalerna är att specialdomstolen får pröva även vissa nationella brott. Det följer inte av specialdomstolens stadga att det enbart är straff för brott mot internationell humanitär rätt som kan bli föremål för verkställighet i ett annat land. Sverige har, vilket framgår av ingressen i straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen, förklarat sig villigt att verkställa straff för brott mot internationell humanitär rätt. Av det följer att det i första hand är straff för sådana brott som kan bli aktuella att verkställa i Sverige.

Själva avtalet syftar enligt artikel 1 till att reglera frågor som hänger samman med eller uppstår till följd av en framställning från specialdomstolen om att Sverige skall verkställa en dom meddelad av domstolen. Avtalet gäller enligt artikel 13 så länge specialdomstolens domar verkställs i Sverige. Ett ärende inleds genom att specialdomstolens registrator, efter godkännande av specialdomstolens president, sänder en framställning tillsammans med i artikel 2.2 angivna handlingar till Sverige. Beslutar Sverige att tillmötesgå begäran, är Sverige vid verkställigheten bundet av det straff som specialdomstolen utdömt. Verkställigheten av påföljden skall dock följa svensk lag, dvs. svenska verkställighetsregler skall tillämpas, vilket föreskrivs i artikel 3.2. Det skall dock ske under överinseende av specialdomstolen bl.a. på så sätt att om den dömda personen enligt svensk rätt kan komma i fråga för någon åtgärd som medför att den utdömda strafftiden förkortas, såsom villkorlig frigivning eller nåd, skall Sverige, när sex månader återstår till det eventuella frigivandet eller så snart det är möjligt, underrätta specialdomstolens registrator om detta (se artikel 7.1 d och 8.1). Specialdomstolen meddelar därefter om den finner att åtgärden är lämplig. Sverige har att beakta specialdomstolens yttrande och avge svar till specialdomstolen innan beslut fattas i saken. Sedan svar mottagits får specialdomstolen begära att Sverige överför den dömde till specialdomstolen eller till något annat land (se artikel 8.2–3). Specialdomstolen får vidare enligt artikel 9.2 när som helst begära att verkställigheten i Sverige avbryts och begära att den dömde överförs till ett annat land eller till specialdomstolen.

Utöver Sveriges underrättelseskyldighet till specialdomstolen i vissa frågor kan specialdomstolen utöva sitt överinseende över verkställigheten genom Internationella rödakorskommittén som enligt artikel 6.1 har rätt att inspektera förhållandena i fängelset och behandlingen av internen eller internerna. Liksom tribunalerna har specialdomstolen sålunda överlåtit den bevakningen till Internationella rödakorskommittén. Fängelseförhållandena skall enligt artikel 3.3 leva upp till vissa standardminimiregler antagna av FN.

Specialdomstolens registrator bär det huvudsakliga ansvaret för att vidta lämpliga åtgärder i samband med överförande till och från Sverige. Vid upphörande av straffverkställighet i Sverige skall dock Sverige i samråd med registratorn vidta lämpliga åtgärder för att föra personen från Sverige, se artikel 4.1, 9.4 och 10.

Artikel 4.2 föreskriver en möjlighet att efter ett överförande till Sverige tillfälligt återföra den dömda personen till specialdomstolen, om han eller hon skall höras som vittne vid specialdomstolen, för att sedan föra personen tillbaka till Sverige. Utgångspunkten enligt artikel 11.1 a är att specialdomstolen skall stå för kostnaden vid sådant återförande.

• Sida 20
•  Original

Av artikel 5 framgår vidare att en svensk domstol inte får ställa en person inför rätta för gärningar som omfattas av specialdomstolens jurisdiktion och för vilka specialdomstolen meddelat en fällande dom.

6.1.4. Verkställighet av utländska eller internationella brottmålsdomar enligt svensk rätt

Inledning

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) möjliggör att en utländsk brottmålsdom kan verkställas i Sverige samt att en främmande stat kan verkställa en svensk brottmålsdom. Motsvarande förfaranden inom Norden regleras i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen). Den internationella verkställighetslagen, liksom den nordiska, bygger på att framställningar om överförande kommer från andra stater eller rättsliga myndigheter i dessa stater, inte från särskilda tillfälliga domstolar, tribunaler.

Internationella verkställighetslagen

Internationella verkställighetslagen tar sikte främst på samarbete med stater som tillträtt Europarådets brottmålsdomskonvention från 1970 (brottmålsdomskonventionen) eller Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). Internationella verkställighetslagen kräver emellertid inte en generell överenskommelse med den främmande staten för att straffverkställighet skall kunna överföras utan regeringen kan i avsaknad av en sådan överenskommelse om det finns synnerliga skäl i ett visst fall förordna att överförande av straffverkställighet får ske.

Av överförandekonventionen följer ingen skyldighet att överföra verkställigheter. Internationella verkställighetslagen kräver dock vid överförande till Sverige att den dömda personen är svensk medborgare eller har hemvist här, att den dömda personen har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige, att den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag samt att den tid för frihetsberövande som återstår när framställningen om verkställighet kommer in till Sverige uppgår till minst sex månader eller att särskilda skäl talar för att verkställighet ändå förs över till Sverige. I vissa situationer kan överförande ske till Sverige även om den dömda personen inte samtycker till ett överförande.

Om straff skall verkställas i Sverige med stöd av överförandekonventionen, kan regeringen antingen själv meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten i Sverige eller överlämna åt riksåklagaren att hos rätten ansöka om att en ny påföljd skall bestämmas enligt vad som i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande gärning.

Till skillnad från vad som gäller enligt överförandekonventionen är en anmodad stat enligt brottmålsdomskonventionen i princip förpliktigad att överta verkställigheten efter en framställning. Samtycke från den dömde är inte något krav men det finns vägransgrunder, såväl tvingande som

• Sida 21
•  Original

fakultativa. Överföranden enligt brottmålsdomstolskonventionen är mycket sällsynta.

Om ett straff verkställs i Sverige efter överförande hit enligt överförandekonventionen eller brottmålsdomskonventionen, följer det av 25 § internationella verkställighetslagen att verkställigheten skall ske enligt svenska regler. Bestäms inte ny påföljd i Sverige får verkställighet äga rum här även om påföljden är strängare än den som enligt svensk lag kan följa på brotten. Verkställigheten i Sverige får inte ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den främmande staten. Den dömda personen skall också, såvida inte annat följer av den överkommelse som överförandet baseras på, få räkna till godo vad han eller hon utstått av påföljden i den främmande staten samt den tid han eller hon varit anhållen eller häktad där.

Tribunallagen

Med tillämpning av tribunallagen är det möjligt att verkställa fängelsedomar i Sverige efter begäran av en tribunal. Enligt 11 § första stycket första meningen tribunallagen är det regeringen som, på begäran av tribunalen, beslutar om en av tribunalerna meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige.

Ett fängelsestraff som verkställs i en annan stat skall enligt tribunalernas stadgor avtjänas i enlighet med lagen i verkställighetslandet. Av det följer att svenska verkställighetsregler är tillämpliga vid ett överförande till Sverige av straff som utdömts av någon av tribunalerna. Genom hänvisningen i 11 § andra stycket till 25 § internationella verkställighetslagen följer i linje därmed, att verkställigheten skall ske enligt svensk lag. Eftersom tribunalerna enligt sina stadgor har rätt att meddela nåd och ompröva sina domar föreskrivs det i tribunallagen, 11 § andra stycket, att verkställigheten skall upphöra om en tribunal upplyser om att den beviljat den dömda personen nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Genom hänvisningen till 25 § internationella verkställighetslagen blir brottsbalkens bestämmelser om villkorlig frigivning tillämpliga vid straffverkställighet i Sverige av en dom meddelad vid någon av tribunalerna. Villkorlig frigivning är i princip obligatorisk för alla fängelsedömda efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats, men den får enligt 26 kap. 7 § brottsbalken senareläggas om den intagne i väsentlig grad misskött sig under verkställigheten. I en proposition den 2 mars 2006, En modernare kriminalvårdslag, har regeringen föreslagit vissa förändringar i reglerna om villkorlig frigivning. Sådan frigivning skall dock även enligt förslaget som huvudregel beviljas när två tredjedelar av straffet avtjänats. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2007. Eftersom tribunalerna även sedan straffverkställigheten överförts till ett annat land enligt sina stadgor behåller rätten att ompröva domar eller meddela nåd eller straffnedsättning, föreskrivs i tribunallagen att regeringen får besluta om villkorlig frigivning vid en senare tidpunkt än vad som följer av brottsbalken. Regeringen prövar, enligt 11 § tredje stycket tribunallagen, frågan om villkorlig frigivning först sedan tribunalen fått tillfälle att yttra sig.

• Sida 22
•  Original

Hänvisningen till 25 § internationella verkställighetslagen innebär också att verkställighet i Sverige får äga rum även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brotten, att verkställighet inte får ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än vad tribunalen bestämt samt att den dömda personen får tillgodoräkna sig den tid han eller hon redan kan ha utstått av påföljden samt anhållande- och häktestid.

I 12 § finns regler som möjliggör tillsyn av verkställigheten av fängelsestraff i Sverige av företrädare för tribunalerna eller någon som tribunalerna utsett. Vidare föreskrivs att den som genomför sådan tillsyn skall få den hjälp av svenska myndigheter som behövs.

6.2. Samarbete i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål

6.2.1. Specialdomstolens reglering

I avtalet mellan FN och Sierra Leones regering om inrättande av Specialdomstolen för Sierra Leone regleras i artikel 17 frågan om framställningar om bistånd från specialdomstolen när det gäller rättslig hjälp och överlämnande av åtalade personer. Bestämmelsen tar sikte på förhållandet mellan specialdomstolen och Sierra Leone, inte förhållandet till andra stater. Uppräkningen av de åtgärder som kan komma i fråga är visserligen inte uttömmande men den innefattar identifiering och lokalisering av personer, delgivning av handlingar, gripande och kvarhållande av personer samt överförande av åtalade till specialdomstolen.

Någon bestämmelse om rättslig hjälp eller utlämning finns inte i specialdomstolens stadga. I Sveriges straffverkställighetsavtal med specialdomstolen finns inga renodlade bestämmelser om bistånd i form av rättslig hjälp eller utlämning. Däremot finns det en bestämmelse som i praktiken innebär att en form av rättslig hjälp från Sveriges sida kan komma i fråga. Enligt artikel 4.2 i straffverkställighetsavtalet kan nämligen specialdomstolen begära att en av specialdomstolen dömd person, som överförts till Sverige för att verkställa straffet i Sverige, tillfälligt återförs till specialdomstolen i syfte att vittna vid en rättegång vid specialdomstolen.

I specialdomstolens särskilda bevis- och förfaranderegler finns bestämmelser om rättslig hjälp och utlämning i förhållande till andra stater. Bevis- och förfarandereglerna har ändrats vid ett flertal tillfällen och hänvisningarna nedan tar sikte på reglerna i den senaste versionen som antagits den 14 maj 2005. Enligt artikel 8 c i dessa regler kan specialdomstolen inbjuda en stat att bistå specialdomstolen med rättslig hjälp på basis av ett s.k. ad-hoc arrangemang, dvs. ett arrangemang för detta särskilda ändamål, ett avtal eller på annat lämpligt sätt. Vidare kan, enligt artikel 56 a i bevis- och förfarandereglerna, en domare vid specialdomstolen utfärda en arresteringsorder beträffande en åtalad vid specialdomstolen. Om en stat till följd av en sådan arresteringsorder gripit en person skall staten enligt artikel 57 frihetsberöva personen, underrätta specialdomstolen om det och senare överföra personen enligt närmare anvisningar. Enligt artikel 58 kan specialdomstolen även begära

• Sida 23
•  Original

att en stat skall gripa och överföra misstänka och åtalade personer till specialdomstolen med stöd av ett ad-hoc arrangemang, ett avtal eller på annat lämpligt sätt. Specialdomstolens behörighet att i dessa avseenden ingå avtal med andra stater har stöd i artikel 11 d i avtalet om inrättande av specialdomstolen där det föreskrivs att domstolen får ingå avtal med stater som är nödvändiga för att den skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

6.2.2. Svensk rätt

Utlämning

Lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) reglerar villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till en utomnordisk stat. Lagen bygger i allt väsentligt på 1957 års europeiska utlämningskonvention och dess tilläggsprotokoll från 1975 och 1978. Inom EU har utlämningsförfarandet i princip ersatts av överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. Överlämnande från Sverige enligt en sådan arresteringsorder regleras i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Utlämning till nordiska länder regleras i en särskild lag, lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Utlämningslagen bygger på att regeringen, om de förutsättningar lagen föreskriver för utlämning är uppfyllda, har möjlighet att göra en diskretionär prövning i varje utlämningsärende. I 1 § utlämningslagen föreskrivs att regeringen får utlämna en misstänkt, tilltalad eller dömd person för en i den ansökande staten straffbelagd gärning om personen befinner sig här i riket. Även om utlämning enligt lagen är möjlig behöver regeringen alltså inte utlämna någon i det enskilda fallet. En annan sak är att Sverige deltar i det internationella straffrättsliga samarbetet och har konventionsåtaganden att uppfylla. Om hinder möter mot utlämning enligt någon av de s.k. vägransgrunderna i 1–10 §§ utlämningslagen får utlämning inte beviljas.

Ett hinder mot utlämning inträder enligt 2 § om den som begärs utlämnad är svensk medborgare. I utlämningslagen finns vidare krav på att den gärning för vilken utlämning begärs är av viss svårhetsgrad samt att gärningen motsvarar brott enligt svensk lag. Enligt 4 § utlämningslagen får utlämning som huvudregel beviljas endast för gärning som enligt svensk lag kan leda till fängelse i minst ett år.

Bestämmelserna i 5–6 §§ behandlar frågan om hinder mot utlämning vid militära eller politiska brott. Risk för svår förföljelse i den ansökande staten på grund av politiska, religiösa eller etniska skäl m.m. samt risk för att från den ansökande staten sändas vidare till en annan stat där motsvarande förföljelse riskeras utgör enligt 7 § också hinder mot utlämning. Vidare utgör enligt 8 § humanitära skäl av sådan art att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav hinder mot utlämning.

I 9 § finns krav på att den ansökande staten skall lämna viss utredning om de brott som utlämningen avser. Resultatet av den ansökande statens brottsutredning, vanligtvis fällande dom eller häktningsbeslut, skall bifogas utlämningsframställningen. Domen skall stödjas av utredningen i övrigt och om framställningen avser en misstänkt (ej dömd) person, får

• Sida 24
•  Original

som huvudregel utlämning inte beviljas om det utifrån utredningen inte finns sannolika skäl för att den misstänkta personen begått gärningen. Om det följer av en internationell överenskommelse skall dock häktningsbeslut eller dom godtas som grund för framställningen utan vidare utredning, såvida det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt. Den ordningen tillämpas i förhållande till stater som tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention.

Utlämning får inte ske om brottet är preskriberat enligt svensk lag. En svensk dom eller ett beslut att inte åtala för gärningen utgör också hinder mot utlämning. Det framgår av 10 § utlämningslagen. Om dom beträffande gärningen meddelats i en annan stat än den ansökande staten, får enligt tredje stycket i samma paragraf utlämning ske endast under vissa förutsättningar.

Temporärt hinder mot utlämning föreligger enligt 11 § som huvudregel om den som begärs utlämnad är åtalad i Sverige för annat brott där fängelse kan komma i fråga eller om personen skall verkställa frihetsberövande påföljd här.

I 12 § behandlas regeringens möjligheter och skyldigheter att förena en utlämning med villkor. Utgångspunkten är att den som utlämnas till en främmande stat inte där skall dömas för även en annan gärning som begåtts före utlämningsframställningen. Vidare får den som utlämnas inte straffas med döden. Därför anger regeringen sådana villkor för utlämningen till den andra staten när det är befogat. I 13 § behandlas frågan om konkurrerande framställningar från olika stater.

I 14–22 §§ finns förfaranderegler för prövningen av en utlämningsframställning. Framställningen skall ges in till Justitiedepartementet. Dom, häktningsbeslut eller annan utredning skall bifogas och vissa uppgifter rörande den som begärs utlämnad och gärningen måste framgå. Innan beslut om utlämning fattas av regeringen skall riksåklagaren yttra sig. Vidare skall Högsta domstolen yttra sig såvida den som begärs utlämnad inte samtycker till utlämning eller det inte är uppenbart att framställningen skall avslås. Förhandling i Högsta domstolen hålls om det är nödvändigt. För ärendets handläggning gäller de bestämmelser som i allmänhet gäller i brottmål. Riksåklagaren ansvarar för utredningen av ärendet, ofta genom lokal åklagare. För tvångsmedel under utredningen gäller vad som i allmänhet gäller för tvångsmedel i brottmål, med vissa i lagen angivna undantag. Det finns även bestämmelser som reglerar möjligheterna att ta en person i förvar inför utlämning.

Ofta initieras frågan om utlämning redan innan en utlämningsframställning ges in, genom att en internationellt efterlyst person återfinns i Sverige. I sådana fall kan enligt 23 § en åklagare besluta om tvångsmedel i form av anhållande, reseförbud, beslag eller anmälningsskyldighet i avvaktan på en framställning om utlämning. Åklagarens beslut skall så snart som möjligt prövas av en tingsrätt och om den inte upphäver beslutet även av chefen för Justitiedepartementet. Därefter löper en frist, vilken som längst får vara i 40 dagar efter beslutet om tvångsmedel, inom vilken utlämningsframställningen måste ha kommit in till Justitiedepartementet. Inges en framställning i rätt tid måste åklagaren inom åtta dagar därefter begära personen häktad för att inte tvångsmedlet skall förfalla.

• Sida 25
•  Original

Av 25 § framgår att åtal inte får väckas för brott för vilket utlämning begärts, såvida inte begäran avslagits. Om utlämning beviljas efter det att åtal väckts, utgör det förhållandet rättegångshinder i brottmålet.

Internationell rättslig hjälp i brottmål

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål regleras under vilka förutsättningar Sverige kan lämna rättslig hjälp till andra stater eller begära sådan hjälp utomlands. Vid rättslig hjälp är grundtanken i lagstiftningen att samtliga åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång också skall kunna vidtas av svenska åklagare och domstolar för att bistå utländska myndigheter. Åtgärderna skall vidtas under samma förutsättningar som gäller vid en svensk förundersökning eller rättegång. I vissa fall kan svenska åklagare och domstolar lämna bistånd även med åtgärder som är okända enligt svensk rätt, så länge det inte är fråga om en tvångsåtgärd och det inte heller skulle strida mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.

Lagen om internationell rättslig hjälp tar i sitt inledande kapitel upp regler som styr lagens tillämpningsområde. I 1 kap. 2 § görs en uppräkning av åtgärder som kan komma i fråga, exempelvis förhör i samband med förundersökning i brottmål, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör, förhör genom videokonferens och överförande av frihetsberövade för förhör. Uppräkningen är inte uttömmande utom i fråga om tvångsåtgärder.

I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I 2 kap. 3 § anges att en ansökan om rättslig hjälp i Sverige får göras av utländsk åklagare, undersökningsdomare, annan domare eller domstol eller någon annan enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. I 2 kap. framgår vidare vad en ansökan skall innehålla och att en ansökan som huvudregel skall ges in till Justitiedepartementet som sedan vidarebefordrar den till den åklagare eller domstol som är behörig enligt 7 §. En ansökan skall vara skriven på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning till något av de språken om inte den instans som handlägger ansökan medger annat i det enskilda fallet. Av 13 § framgår att rätten till offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson vid åtgärd som drabbar någon enligt lagen motsvarar de regler som gäller vid svensk förundersökning och rättegång. Vid bevisupptagning finns i 4 kap. 3 § i lagen en kompletterande regel om offentlig försvarare.

I 2 kap. anges även vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att åtgärden skall kunna vidtas. Utgångspunkten är att det är den instans som handlägger ärendet som också prövar om förutsättningarna är uppfyllda enligt de svenska reglerna i rättegångsbalken. Det finns även som huvudregel ett krav på dubbel straffbarhet vid åtgärder som innebär användande av tvångsmedel, exempelvis husrannsakan och beslag. Även om de grundläggande förutsättningarna för att en ansökan skall prövas är uppfyllda, kan den ändå komma att avslås med stöd av de vägransgrunder som finns i 2 kap. 14 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Avslag är enligt den bestämmelsen obligatoriskt om ett bifall skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller om ett beviljande av åtgärden skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets

• Sida 26
•  Original

säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen. Om ansökan avser en gärning som har karaktären av ett politiskt brott eller enbart är ett militärt brott eller om dom beträffande gärningen redan meddelats i Sverige, har regeringen en möjlighet, men inte en skyldighet, att avslå ansökan. Det är regeringen – och inte en åklagare eller domstol – som skall avslå en ansökan om rättslig hjälp vid dessa obligatoriska och fakultativa vägransgrunder. Om en åklagare eller domstol som handlägger ärendet finner att ansökan bör avslås på en sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen (se 2 kap. 15 § första stycket).

I 3 kap. finns ett fåtal bestämmelser som gäller när en svensk åklagare eller domstol vill ha rättslig hjälp utomlands.

Det omfattande 4 kap. innehåller särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp, t.ex. bevisupptagning vid domstol, förhör genom videokonferens och överförande av frihetsberövade personer. Beträffande kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken, dvs. kroppsvisitation och kroppsbesiktning, finns särskilda bestämmelser i 14–24 §§. Ansökningar om sådana åtgärder i Sverige handläggs av åklagare och prövas i vissa fall av domstol. En misstänkt, tilltalad eller målsägande som drabbas av en åtgärd med anledning av en ansökan har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång. Vid bevisupptagning vid svensk domstol kan en misstänkt eller tilltalad vid särskilda skäl beviljas offentlig försvarare även om det inte följer av 21 kap. rättegångsbalken. I 4 kap. 29–34 §§ regleras överförande av en frihetsberövad till och från Sverige för förhör m.m. Regleringen innebär bl.a. att en person som är berövad friheten i Sverige på begäran av en annan stat kan föras över till den staten för förhör som avser annat än utredning om den frihetsberövades brottslighet. Om ansökan kommer från ett land utanför Norden eller Europeiska unionen skall den prövas av regeringen och i andra fall av åklagare. En ansökan får vägras om ett överförande medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihetsberövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet. Innan en sådan ansökan prövas, skall yttrande som huvudregel inhämtas från den myndighet som svarar för verkställigheten av frihetsberövandet.

Det avslutande 5 kap. reglerar bl.a. frågor om villkor om användningsbegränsningar när rättslig hjälp beviljas, immunitet, sekretess, delning av förverkad egendom mellan stater och återkrav av kostnader.

Tribunallagen

FN:s medlemsstater är, till följd av att de internationella tribunalerna är inrättade med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan, förpliktade att samarbeta med de internationella tribunalerna i enlighet med vad som föreskrivs i deras stadgor.

De svenska lagarna om internationell rättslig hjälp i brottmål och om utlämning för brott är utformade så att de förutsätter att en begäran om rättsligt bistånd härrör från en domstol eller myndighet i en främmande stat. De är inte direkt tillämpliga i förhållande till de internationella tribunalerna som inte är knutna till en stats interna rättsordning. Vidare

• Sida 27
•  Original

kan inte de villkor som finns i den svenska lagstiftningen göras gällande i förhållande till tribunalerna där samarbetsskyldigheten inte grundar sig på ett avtal mellan enskilda stater utan där bestämmelserna om rättsligt samarbete i dess delar i respektive stadga närmast skall ses som påbud till medlemsstaterna (se prop. 1993/94:142 s. 24). Samarbetet med tribunalerna regleras därför i en särskild lag, tribunallagen.

Enligt ordalydelsen i 3 § första stycket tribunallagen får regeringen bevilja utlämning till någon av tribunalerna. Några hänvisningar till utlämningslagens villkor för utlämning har inte gjorts. I förarbetena till bestämmelsen anges att möjligheten att neka utlämning i dessa fall bör, med anledning av skyldigheten att samarbeta med tribunalerna, inskränka sig till fall där den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsordningen (se a. prop. s. 29 f.).

Förfarandet vid framställningar om utlämning från tribunalerna följer i stora drag det förfarande som gäller enligt utlämningslagen. Vissa betydelsefulla skillnader finns dock.

Något formellt krav på att den aktuella gärningen skall motsvara ett brott enligt svensk lag finns inte i tribunallagen. Ett beslut om häktning eller dom skall enligt 3 § andra stycket tribunallagen godtas som grund för beslut om utlämning om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt. I princip samma ordning gäller enligt 1957 års europeiska utlämningskonvention, se 9 § tredje stycket i utlämningslagen och Sveriges förbehåll till artikel 12 i konventionen.

En skillnad i förhållande till förfarandet i utlämningslagen är att en framställning om utlämning enligt tribunallagen som huvudregel inte underkastas domstolsprövning. Regeringen har dock enligt 4 § andra stycket möjlighet att inhämta yttrande av Högsta domstolen om det finns särskilda skäl.

Om det blir aktuellt att använda tvångsmedel i samband med en utlämningsframställning från någon av tribunalerna är det däremot nödvändigt med domstolsprövning. Förfarandet för tvångsmedel följer i stort förfarandet enligt utlämningslagen. Utrymmet för att inte använda tvångsmedel när någon av tribunalerna begär det är dock mycket begränsat till följd av Sveriges skyldighet att samarbeta med dem. Enligt tribunallagen finns därför en presumtion för att på begäran av någon av tribunalerna häkta eller provisoriskt anhålla en person. Presumtionen bryts endast om det är uppenbart att skäl för sådan åtgärd saknas. Beslut om tvångsmedel får vidare fattas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått gärningen. Den regleringen skiljer sig från bestämmelserna i utlämningslagen som i detta hänseende hänvisar till vad som i allmänhet är föreskrivet i brottmål, dvs. till 24 kap. i rättegångsbalken (se prop. 2001/02:88 s. 99 f.).

I 7 § tribunallagen hänvisas till bestämmelserna i 25 och 26 a §§ utlämningslagen om förbud mot åtal i Sverige om utlämning begärts för samma gärning och om återförande för någon som utlämnats till Sverige för rättegång här.

Verkställigheten av utlämningen ombesörjs av polismyndigheten, liksom vid utlämning enligt utlämningslagen, se 8 § tribunallagen. Även enligt tribunallagen finns möjligheter att ta någon i förvar inför utlämning om det är nödvändigt.

• Sida 28
•  Original

Bestämmelser om hur konkurrerande ansökningar om utlämning av en person till en tribunal respektive till en annan stat skall behandlas finns i 8 a § tribunallagen.

När det gäller framställningar om rättslig hjälp från tribunalerna hänvisas i 9 § tribunallagen till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål såvida inte annat framgår av tribunallagen. Det innebär i princip att svenska åklagare och domstolar har möjlighet att bistå tribunalerna med alla de åtgärder som de enligt den lagen kan bistå utländska nationella myndigheter och domstolar med.

Hänvisningen till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innebär däremot inte att en framställning från någon av tribunalerna kan avslås på samma grunder som vid framställningar från nationella myndigheter och domstolar i främmande länder. Även vid framställningar om rättslig hjälp är utrymmet för att inte bistå tribunalerna mycket begränsat och avslag på en begäran bör ske endast i fall där den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i strid med den svenska rättsordningen (se prop. 1993/94:142 s. 29). Den obligatoriska vägransgrunden i 2 kap. 14 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gäller inte, enligt 9 § andra stycket tribunallagen, om ett avslag skulle strida mot Sveriges förpliktelser gentemot tribunalerna. Den ordningen har införts därför att utrymmet för att vägra rättslig hjälp enligt 2 kap. 14 § första stycket är större än vad förpliktelsen att samarbeta med tribunalerna medger (se prop. 1999/2000:61 s. 174). I 9 § andra stycket tribunallagen föreskrivs vidare att de fakultativa vägransgrunderna i 2 kap. 14 § andra stycket inte är tillämpliga vid framställningar från tribunalerna. Något krav på dubbel straffbarhet för att tillmötesgå en begäran om rättsligt bistånd från någon av tribunalerna finns inte.

För att säkerställa att åklagare eller domstolar som handlägger ansökningar om rättslig hjälp inte ställer upp villkor som inte är förenliga med tribunalernas stadgor, skall tribunalerna enligt 9 § tredje stycket tribunallagen ges tillfälle att yttra sig innan villkor bestäms.

7. Överväganden och förslag

7.1. Regeringsformens bestämmelser om ingående av internationella överenskommelser, m.m.

Regeringens bedömning: Specialdomstolen för Sierra Leone är en mellanfolklig organisation enligt 10 kap. 1 § regeringsformen. Ett samarbete med domstolen enligt förslagen förutsätter ingen överlåtelse av beslutanderätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte uttalat sig i frågan. Skälen för regeringens bedömning: Av efterföljande avsnitt framgår att regeringen föreslår att Sverige skall tillträda en överenskommelse om verkställighet i Sverige av fängelsestraff utdömda av specialdomstolen, en överenskommelse som regeringen förhandlat fram med specialdomstolen (se avsnitt 7.2 och 7.6). Vidare föreslås att Sverige skall

• Sida 29
•  Original

möjliggöra samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 7.3 och 7.6).

I detta avsnitt behandlar regeringen hur det föreslagna samarbetet förhåller sig till vissa bestämmelser i regeringsformen (RF).

Enligt 10 kap. 1 § RF är behörigheten att ingå internationella överenskommelser med en annan stat eller en mellanfolklig organisation förbehållen regeringen. I vissa fall skall riksdagen godkänna den internationella överenskommelsen. Enligt 10 kap. 2 § första stycket RF får regeringen inte ingå en för Sverige bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt den, om överenskommelsen förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas eller om överenskommelsen i övrigt gäller något ämne i vilket riksdagen skall besluta. Dessutom krävs enligt 10 kap. 2 § tredje stycket RF att riksdagen godkänner överenskommelser som är av större vikt.

Enligt 10 kap. 2 § andra stycket RF skall ett beslut om godkännande av en internationell överenskommelse, i de fall en särskild beslutsordning är föreskriven för det riksdagsbeslut som förutsätts, fattas i samma ordning som det beslutet. Detta innebär att om en internationell överenskommelse förutsätter exempelvis en grundlagsändring, skall även överenskommelsen godkännas i grundlagsordning, dvs. genom två beslut med mellanliggande val.

Bestämmelserna i 10 kap. 5 § RF reglerar frågor om överlåtelse av beslutanderätt. Enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket RF kan rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som inte direkt grundar sig på RF genom beslut av riksdagen överlåtas till bl.a. mellanfolklig organisation. Riksdagen får också i lag bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Om uppgiften innefattar myndighetsutövning skall riksdagens beslut fattas med minst tre fjärdedels majoritet eller i den ordning som gäller för stiftande av grundlag.

Lagrådet har uttalat att det hade varit värdefullt om det inom ramen för lagstiftningsärendet närmare hade belysts hur avtalet med specialdomstolen förhåller sig till regeringsformens bestämmelser i 10 kap. rörande internationella överenskommelser, varvid en bedömning hade bort göras med avseende på såväl regeringens möjligheter att träffa överenskommelser med specialdomstolen som riksdagens medverkan. Lagrådet har också uttalat att det saknas en analys av huruvida avtalet och de nu föreslagna lagändringarna innebär att rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter överlåts till specialdomstolen och om så är fallet, hur detta förhåller sig till bestämmelserna i 10 kap. 5 § RF.

Regeringen vill, med anledning av det Lagrådet uttalat, anföra följande.

Som tidigare har nämnts kan regeringen enligt 10 kap. 1 § RF ingå en internationell överenskommelse med en annan stat eller en mellanfolklig organisation. Enligt förarbetena (prop. 1973:90 s. 357) omfattar uttrycket ”mellanfolklig organisation” bara organisationer som är rättssubjekt enligt folkrätten och så sägs vara fallet i huvudsak med organisationer som är sammanslutningar av stater.

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av vad som är en mellanfolklig eller internationell organisation med rättslig personlighet. Vanligtvis brukar dock sägas att en mellanfolklig organisation för det första skall skapas genom en internationell överenskommelse, för det

• Sida 30
•  Original

andra skall vara ett självständigt organ samt för det tredje, skall ha etablerats i enlighet med internationell rätt.

När det gäller det första kriteriet, att organisationen skall skapas genom en internationell överenskommelse, kan konstateras att domstolen grundas på ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering. Traditionellt sett har internationella avtal främst ingåtts mellan stater men det blir allt vanligare att också internationella organisationer är parter i internationella avtal. 1986 års Wienkonvention om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller organisationer sinsemellan (SÖ 1988:39) behandlar sådana avtal. Sverige har tillträtt 1986 års konvention men den har ännu inte trätt i kraft. Enligt regeringens uppfattning måste domstolen anses vara skapad genom en internationell överenskommelse.

Beträffande det andra kriteriet, att organisationen skall vara ett självständigt organ, kan konstateras att domstolen enligt avtalet skall ha domarkammare, åklagare och registratorskontor, som samtliga har från FN och Sierra Leones regering fristående uppgifter. Vidare har domstolens anställda privilegier och immuniteter. Härtill kommer att domstolen har rättskapacitet att ingå kontrakt, införskaffa och disponera egendom, driva juridiska processer samt sluta avtal med andra länder inom sitt område. Enligt regeringens uppfattning står härmed klart att domstolen är ett självständigt organ.

När det gäller det tredje kriteriet, att organisationen skall vara etablerad i enlighet med internationell rätt, kan konstateras att avtalets folkrättsliga ursprung är FN:s säkerhetsrådsresolution 1315 (2000) i vilken säkerhetsrådet uppdrog åt FN:s generalsekreterare att förhandla fram ett avtal med Sierra Leones regering i syfte att etablera en oberoende särskild domstol. Den 16 januari 2002 ingick FN och Sierra Leones regering ett sådant avtal. Avtalet är upprättat i enlighet med 1986 års Wienkonvention om traktater mellan internationella organisationer och stater. Specialdomstolen har vidare i ett eget rättsfall karaktäriserat sig som ett internationellt rättssubjekt. Ingen stat har protesterat mot denna karakteristik. Enligt regeringens uppfattning måste specialdomstolen härigenom anses vara etablerad i enlighet med internationell rätt.

Mot bakgrund av ovanstående redogörelse står det enligt regeringens uppfattning helt klart att specialdomstolen är ett rättssubjekt enligt folkrätten oavsett att Sverige inte är medlem av domstolen och att den heller inte har inrättats genom ett avtal mellan stater.

Sammanfattningsvis är det således regeringens uppfattning att Specialdomstolen för Sierra Leone är att betrakta som en sådan mellanfolklig organisation som regeringen enligt 10 kap. 1 § RF kan ingå internationella överenskommelser med. Eftersom avtalet om straffverkställighet förutsätter lagstiftning skall det enligt 10 kap. 2 § RF godkännas av riksdagen.

När det gäller överlåtelse av beslutanderätt har Lagrådet väckt frågan om ett utlämnande för lagföring till specialdomstolen i allt fall när det rör en svensk medborgare – bl.a. mot bakgrund av den vidsträckta domsrätt den svenska rättsordningen tillerkänner svenska domstolar – bör ses som överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning.

I lagstiftningsärendet med anledning av Sveriges tillträde till Romstadgan för den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) gjordes

• Sida 31
•  Original

bedömningen att Sverige, genom att ansluta sig till stadgan, i viss utsträckning överlämnade rättskipande uppgifter till domstolen (prop. 2000/01:122 s. 86, bet. 2000/01:JuU30). Det finns därför anledning att i det här sammanhanget belysa hur samarbetet med ICC förhåller sig till 10 kap. 5 § fjärde stycket RF.

Enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen gäller den grundläggande förutsättningen att en nationell utredning eller lagföring (som sker eller har skett på ett tillbörligt sätt) har företräde framför ett förfarande inför domstolen, den s.k. komplementaritetsprincipen. Principen kommer till uttryck i artikel 17 i Romstadgan där det framgår att ICC i sådana fall, som huvudregel, skall avvisa en sak p.g.a. bristande processförutsättningar. Detta gäller dock inte om ICC finner att staten, t.ex. Sverige, saknar vilja eller förmåga att genomföra undersökningen eller lagföringen på ett tillbörligt sätt (se prop. 2001/02:88 s. 33). I ett sådant fall har ICC möjlighet att bestämma att lagföringen inte skall ske i Sverige utan vid ICC. En eventuell svensk lagföring måste då avbrytas. Romstadgan ger härutöver ICC ett visst utrymme att i undantagsfall vidta utredningsåtgärder, som också kan inbegripa myndighetsutövning, på en stats territorium utan att statens samtycke har kunnat inhämtas (se prop. 2000/01:122 s. 87 f.). Det är alltså i dessa båda avseenden som Romstadgan har bedömts förutsätta överlåtelse av rättskipningsuppgifter.

Till skillnad från vad som gäller för ICC, kan specialdomstolen inte i något fall ensidigt besluta att överta en svensk lagföring. Det förhållandet att Sverige formellt har jurisdiktion parallellt med specialdomstolen beträffande vissa brott förutsätter inte, i de fall lagföring sker vid specialdomstolen, att rättskipningsuppgifter har förts över till den. I de fall lagföring inte sker i Sverige är det nämligen inte fråga om en svensk uppgift (jfr SOU 1984:14 s. 86 f.). Sverige lämnar följaktligen inte ifrån sig någon beslutanderätt till specialdomstolen.

Det föreslagna samarbetet med specialdomstolen förutsätter således inte någon överlåtelse enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket RF i det avseende som Lagrådet har pekat på. Inte heller i övrigt finns det i förevarande ärende något inslag av överlåtelse av sådana uppgifter till specialdomstolen. Specialdomstolen ges t.ex. inte, till skillnad från vad som ovan nämnts om ICC, något utrymme att vidta utredningsåtgärder i Sverige.

7.2. Tillträde till straffverkställighetsavtalet mellan Sverige och specialdomstolen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet om straffverkställighet mellan Sveriges regering och Specialdomstolen för Sierra Leone avseende domar som har meddelats av Specialdomstolen för Sierra Leone.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Som utgångspunkt skall ett straff som utdömts av Specialdomstolen för Sierra Leone avtjänas i Sierra Leone, och först om omständigheterna så kräver kan det avtjänas i ett

• Sida 32
•  Original

annat land. Specialdomstolen är därför inte i samma grad som tribunalerna beroende av andra länders beredvillighet att verkställa straff, men det finns ändå skäl att samarbeta med den i detta hänseende.

Specialdomstolen är en domstol med en behörighet som omfattar huvudsakligen allvarliga brott mot internationell humanitär rätt. Det ligger i världssamfundets intresse att sådana gärningar lagförs och att utdömda straff för sådana brott verkställs. Det motverkar straffrihet och utgör ett bidrag till försoning och stabilitet i det drabbade området. Sverige bör därför medverka till den rättskipning som sker vid specialdomstolen. Ett sätt att stödja specialdomstolen i detta hänseende är att tillträda det straffverkställighetsavtal Sverige har förhandlat fram med domstolen. Ett sådant tillträde ligger vidare i linje med FN:s säkerhetsråds uppmaning till alla medlemsländer i resolution 1470 (2003) om att fullt ut samarbeta med specialdomstolen. Det framförhandlade avtalet motsvarar i princip Sveriges straffverkställighetsavtal med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen.

Som framgår av avsnitt 7.1 ankommer det enligt 10 kap. 2 § regeringsformen på riksdagen att godkänna det i propositionen behandlade avtalet. Enligt regeringens uppfattning finns, som framgår av det ovan anförda, goda skäl för Sverige att tillträda avtalet. Regeringen föreslår därför att riksdagen godkänner straffverkställighetsavtalet med Specialdomstolen för Sierra Leone.

7.3. Samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål

Regeringens bedömning: Sverige bör kunna bistå Specialdomstolen för Sierra Leone med utlämning och rättslig hjälp i brottmål.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås emellertid att Sverige bör kunna bistå specialdomstolen med utlämning för lagföring men inte för straffverkställighet.

Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians bedömning eller lämnat den utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: Specialdomstolen är inte inrättad med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan och dess stadga innehåller sålunda inte för medlemsstaterna förpliktande bestämmelser. Sverige är därför – till skillnad från vad som gäller i förhållande till de internationella tribunalerna – inte skyldigt att samarbeta med specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp. Sverige har inte heller fört förhandlingar eller ingått något avtal med specialdomstolen om samarbete i dessa hänseenden. Av avtalet om specialdomstolens inrättande och av dess bevis- och förfaranderegler framgår dock att specialdomstolen har befogenhet att samarbeta med andra länder i fråga om utlämning och rättslig hjälp i brottmål, se avsnitt 6.2.1.

Faktiska omständigheter talar inte för att specialdomstolen skall komma att begära hjälp av Sverige i fråga om utlämning och rättslig hjälp i någon större utsträckning. Antalet personer med ursprung i Sierra Leone som har hemvist i Sverige eller annars stadigvarande vistas här är

• Sida 33
•  Original

litet. Antalet åtalade vid specialdomstolen uppgår till ett drygt tiotal och förväntas inte öka nämnvärt. De flesta åtalade finns redan i specialdomstolens förvar. Likväl kan man inte utesluta att specialdomstolen kan ha behov av att samarbeta med Sverige i dessa avseenden, särskilt i fråga om rättslig hjälp, t.ex. förhör med vittnen.

Av regeringens förslag i avsnitt 7.2 framgår att specialdomstolens karaktär och funktion talar för att Sverige bör samarbeta med den i fråga om straffverkställighet. Samma skäl gör sig gällande i fråga om samarbete med utlämning och rättslig hjälp. Genom att möjliggöra samarbete med specialdomstolen i dessa frågor stödjer Sverige en rättskipningsprocess för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt. Ett sådant samarbete ligger i linje med FN:s säkerhetsråds uppmaning till alla medlemsländer i resolution 1470 (2003) att fullt ut samarbeta med specialdomstolen. Det vore olyckligt om Sverige av formella skäl inte skulle kunna bistå specialdomstolen om behov av samarbete uppstod. Sverige bör därför skapa förutsättningar för att kunna bistå specialdomstolen med utlämning och rättslig hjälp i brottmål.

Även om behovet av samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning främst gör sig gällande vid utlämning för lagföring finns det enligt regeringen inte anledning att inskränka utlämningssamarbetet till den situationen. Liksom i förhållande till de internationella tribunalerna bör samarbetet omfatta utlämning såväl för lagföring som för straffverkställighet.

7.4. Lagstiftningsbehov

Regeringens bedömning: Det krävs lagändringar för att Sverige skall kunna samarbeta med Specialdomstolen för Sierra Leone i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Den i förhållande till andra stater befintliga lagstiftningen – lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen), lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål – är tillämplig endast vid framställningar från andra stater eller från andra staters myndigheter och specialdomstolen är inte en del av någon stats interna rättsordning. I lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) finns en särskild reglering om överförande av straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i förhållande till de internationella tribunalerna men lagen är begränsad till samarbete med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Det krävs således ändringar i lagstiftningen för att Sverige skall kunna samarbeta med specialdomstolen i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål.

• Sida 34
•  Original

7.5. En ny lagstiftning

Regeringens förslag: En lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone införs. Lagen skall tillämpas när specialdomstolen ansöker om rättsligt biträde av Sverige.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att regleringen om samarbete med specialdomstolen skall föras in i tribunallagen. I övrigt överensstämmer promemorians förslag med regeringens.

Remissinstanserna: Alla remissinstanser förutom Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har lämnat förslagen utan erinran. Fakultetsstyrelsen har anfört att den föreslagna regleringen gör tribunallagen splittrad och har förordat att en ny lag stiftas som reglerar endast samarbete med specialdomstolen.

Skälen för regeringens förslag: Specialdomstolen för Sierra Leone kan i flera hänseenden jämföras med de internationella tribunalerna. Den tillhör inte staten Sierra Leones rättssystem utan har inrättats genom ett särskilt avtal med FN. Den är en tillfällig domstol – en tribunal – som inrättats till följd av en särskild konflikt. Dessutom har den, liksom de internationella tribunalerna, jurisdiktion över brott mot allvarliga överträdelser av internationell humanitär rätt och dess stadga följer i stort de stadgor som gäller för Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Samtidigt skiljer sig specialdomstolen i flera avseenden från Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen främst därför att den inte har inrättats med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan, vilket innebär att det inte finns någon skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta med den. Specialdomstolen har vidare fler nationella inslag än Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen, bl.a. genom att den ligger i Sierra Leone (medan de internationella tribunalerna har sitt säte utanför sin territoriella jurisdiktion). Vidare har specialdomstolen jurisdiktion över vissa nationella brott och i domstolen deltar också nationella domare.

I promemorian föreslås, mot bakgrund av specialdomstolens starka internationella prägel, dess tillfälliga karaktär och med beaktande av arten av huvudparten av de gärningar som omfattas av dess jurisdiktion, att regleringen om samarbete med specialdomstolen införs i tribunallagen.

Enligt Lagrådet framstår det som olämpligt att föra in reglering om specialdomstolen i tribunallagen, eftersom särreglering i tribunallagen i förhållande till specialdomstolen i fråga om utlämning och rättslig hjälp är nödvändig. I stället menar Lagrådet att övervägande skäl får anses tala för att reglera samarbetet med specialdomstolen i en särskild lag. Även Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har ansett att regleringen om samarbete med specialdomstolen bör införas i en särskild lag.

Regeringen ser fördelar med att hålla regleringen som rör samarbete med internationella brottmålstribunaler samlad i en gemensam lag även om regleringen i alla avseenden inte kan vara enhetlig. Samtidigt anser regeringen att det finns fördelar med att tribunalernas egenarter och skillnaderna i omfattningen av Sveriges samarbetsförpliktelser gentemot dem tydliggörs i regleringen. Eftersom specialdomstolen inte är inrättad på samma tvingande grund som de internationella tribunalerna har Sverige därför inte någon samarbetsskyldighet vad gäller utlämning och rättslig

• Sida 35
•  Original

hjälp. Specialdomstolens egenart och särställning i förhållande till de internationella tribunalerna klargörs tydligt om regleringen som rör den blir fristående. Därutöver blir regleringen på så sätt mer lättillgänglig. Regeringen föreslår därför, i enlighet med vad Lagrådet förordat, att samarbetet med specialdomstolen regleras i en särskild lag.

7.6. Närmare om lagens utformning och följdändringar

Regeringens förslag: Regeringen skall på begäran av Specialdomstolen för Sierra Leone kunna besluta att en fängelsedom som meddelats av specialdomstolen får verkställas i Sverige. Motsvarande reglering som gäller för Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen i fråga om straffverkställighet skall införas.

Vid utlämning till specialdomstolen skall utlämningslagen tillämpas. Vägransgrunderna vid svenskt medborgarskap, vid frånvaro av dubbel straffbarhet samt vid preskription enligt svensk rätt skall dock inte vara obligatoriska i förhållande till specialdomstolen. Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat skall godtas som grund för utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

Rättslig hjälp i brottmål skall kunna lämnas till specialdomstolen enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Avslag med hänvisning till avsaknad av dubbel straffbarhet skall endast kunna beslutas av regeringen. Regeringen skall dock kunna besluta att rättslig hjälp får lämnas till specialdomstolen trots att det inte finns dubbel straffbarhet. Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med villkor enligt 5 kap. 2 § samma lag. Vid konkurrerande ansökningar om rättslig hjälp skall regeringen besluta vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Motsvarande regler som finns i tribunallagen skall gälla i förhållande till specialdomstolen i fråga om förbud mot att döma för samma gärning flera gånger, rätt till offentlig försvarare, ersättning för inställelse, transitering, Sveriges kostnadsansvar, kommunikationsvägar och språkkrav. Vid transitering skall dock utlämningslagens bestämmelser om tvångsmedel gälla. Bestämmelserna om transitering i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och utlämningslagen skall inte tillämpas. Reglerna om kostnadsansvar för offentlig försvarare i utlämningslagen skall inte heller tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men är annorlunda formulerat och är inte utformat som en särskild lag. Promemorians förslag innehåller ingen bestämmelse om vilken prövning av specialdomstolens domar som skall göras i samband med en framställning om utlämning för straffverkställighet. Promemorian innehåller inte heller något förslag om att uttryckligen undanta bestämmelserna om krav på den bakomliggande utredningen, kostnadsansvar för offentlig försvarare och transitering i utlämningslagen från tillämplighet vid utlämningsframställningar från specialdomstolen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslagen utan erinran. Stockholms tingsrätt har dock anfört att vägransgrunderna

• Sida 36
•  Original

vid preskription och dubbel straffbarhet, mot bakgrund av att Sverige inte har någon skyldighet att samarbeta med specialdomstolen och att lagstiftningen inte bör göras mer komplicerad än nödvändigt, bör vara obligatoriska och alltså följa regleringen i utlämningslagen. Även Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har anfört att dessa vägransgrunder, bl.a. med beaktande av att de brott som kan bli föremål för utlämning är av komplicerad natur, bör vara obligatoriska. Sveriges advokatsamfund har noterat att förslaget innebär att Sverige, trots att det inte finns någon folkrättslig förpliktelse, åtar sig att samarbeta med specialdomstolen på ett sätt som går utöver Sveriges normala åtaganden i förhållande till stater men inte lika långt som i förhållande till de internationella tribunalerna. Med hänsyn till specialdomstolens särskilda karaktär, med huvudsaklig inriktning på brott mot internationell humanitär rätt, har dock samfundet godtagit promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag

Verkställighet av fängelsestraff

Av straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen följer inte någon skyldighet för Sverige att på begäran av specialdomstolen verkställa dess fängelsedomar. Samtidigt uttrycker Sverige i och med tillträde till avtalet sin vilja att i Sverige verkställa fängelsestraff som domstolen bestämt. De straff som kan komma i fråga för straffverkställighet i Sverige enligt straffverkställighetsavtalet rör huvudsakligen brott mot internationell humanitär rätt, dvs. brott som det internationella samfundet finner det mycket angeläget att beivra. Att i svensk rätt ställa upp tvingande krav på exempelvis dubbel straffbarhet eller den dömda personens samtycke för straffverkställighet vore att motverka ett ändamålsenligt samarbete i linje med avtalet. Därför bör inte de villkor för straffverkställighet som finns i internationella verkställighetslagen vara tillämpliga. Det finns inte heller skäl att tillämpa de svenska reglerna om påföljdsomvandling eller anpassning till motsvarande svensk påföljd eftersom fängelse är den enda påföljd som kan komma i fråga.

En ordning som beskrivits ovan motsvarar den som gäller vid svensk verkställighet av fängelsedomar meddelade av de internationella tribunalerna. Straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen följer i stort de straffverkställighetsavtal som ingåtts med Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Det är därför lämpligt att en reglering som motsvarar den som finns i 11 och 12 §§ tribunallagen om straffverkställighet införs för specialdomstolen.

Enligt 11 § första stycket första meningen tribunallagen får regeringen besluta att en fängelsedom meddelad av någon av tribunalerna får verkställas i Sverige. Regeringen bör ha samma beslutanderätt även i förhållande till specialdomstolen eftersom övervägandena i stort bör motsvara dem som görs vid framställningar om överförande av straffverkställighet från de internationella tribunalerna. Samma ordning gäller för övrigt också i förhållande till annan utomnordisk stat, dvs. regeringen får, efter begäran, besluta att en dom meddelad utomlands får verkställas i Sverige. Vidare bör regeringen, såsom anges i 11 § första stycket andra meningen tribunallagen, även i förhållande till specialdomstolen få

• Sida 37
•  Original

meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här, även efter det att beslut fattats om att verkställighet får ske här.

Liksom för de internationella tribunalerna (se 11 § andra stycket första meningen tribunallagen) bör även 25 § internationella verkställighetslagen tillämpas vid verkställighet av specialdomstolens domar i Sverige. Det innebär bl.a. att verkställigheten skall ske enligt svensk lag, att verkställighet får äga rum även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brotten och att verkställighet inte får ske på ett sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än vad specialdomstolen bestämt. Den närmare innebörden av hänvisningen till 25 § internationella verkställighetslagen har behandlats i avsnitt 6.1.4.

I 11 § andra stycket andra meningen och tredje stycket tribunallagen finns undantag från att verkställigheten skall följa svensk lag. Där anges nämligen att verkställigheten skall upphöra om en tribunal beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att påföljden inte längre får verkställas, att regeringen får besluta att villkorlig frigivning får ske vid en senare tidpunkt än vad som gäller enligt svensk rätt samt att tribunalen skall ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut om villkorlig frigivning meddelas. En sådan reglering är nödvändig även för specialdomstolen eftersom specialdomstolen, precis som de internationella tribunalerna, även sedan straffverkställigheten överförts behåller sin rätt att ompröva domar, meddela nåd eller straffnedsättning. De överrensstämmer vidare med artikel 7 och 8 i straffverkställighetsavtalet där det framgår att Sverige är skyldigt att i förväg underrätta specialdomstolen om tidpunkt för frigivning och avvakta domstolens yttrande innan beslut fattas.

Vidare bör det även för specialdomstolens företrädare, så som det anges i 12 § tribunallagen, vara möjligt att besöka en person när han eller hon verkställer straff i Sverige. Det ligger i linje med artikel 6.1 i straffverkställighetsavtalet om rätten för Internationella rödakorskommittén att besöka en person som överförts hit.

Samarbete i fråga om utlämning

I enlighet med de bedömningar som gjorts i avsnitt 7.3 och 7.4 bör Sverige kunna bistå specialdomstolen med utlämning, vilket kräver lagstiftning. Till skillnad från de internationella tribunalerna är Sverige inte skyldigt att samarbeta med specialdomstolen. Samarbetet bör därför inte vara lika långtgående och regleringen i tribunallagen kan inte tjäna som förebild för samarbetet med specialdomstolen i denna fråga. Enligt regeringens mening bör utlämningssamarbetet med specialdomstolen i stället i princip motsvara det Sverige har med andra stater. Därför anser regeringen i enlighet med promemorians förslag att utgångspunkten bör vara den ordning som föreskrivs i utlämningslagen. Det innebär att utlämningsfrågan som regel blir föremål för domstolsprövning, att den är omgärdad av vissa villkor samt att regeringen när väl dessa villkor är uppfyllda – och i avsaknad av ett förpliktande utlämningsavtal – har en friare prövningsrätt än i förhållande till tribunalerna.

Med anledning av specialdomstolens internationella karaktär finns det dock skäl att överväga om det är lämpligt att, som föreslagits i

• Sida 38
•  Original

promemorian, göra vissa avsteg från utlämningslagens villkor i förhållande till specialdomstolen på så sätt att vägransgrunderna vid svenskt medborgarskap, frånvaro av dubbel straffbarhet och vid preskription enligt svensk rätt inte bör vara obligatoriska utan fakultativa. En viktig omständighet i detta avseende är att specialdomstolens jurisdiktion avser främst allvarliga överträdelser mot internationell humanitär rätt. Sverige och världssamfundet har ett starkt intresse av att sådana brott lagförs.

Stockholms tingsrätt har anfört att det, med beaktande av att Sverige inte har någon skyldighet att samarbeta med specialdomstolen och att lagstiftningen inte skall vara mer komplicerad än nödvändigt, inte finns vägande skäl att frångå avsaknad av dubbel straffbarhet och preskription enligt svensk rätt såsom obligatoriska vägransgrunder. Även Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har invänt mot promemorians förslag att dessa vägransgrunder vid samarbete med specialdomstolen skall vara fakultativa. Regeringen är införstådd med att promemorians förslag innebär att lagstiftningen blir något mer komplicerad än om utlämningslagen skulle få en alltigenom direkt tillämplighet. Det är emellertid angeläget att utlämningssamarbetet i förhållande till specialdomstolen hamnar på en rimlig nivå. Som ovan anförts skall utgångspunkten för utlämningssamarbetet med specialdomstolen motsvara det mellanstatliga. Trots att Sverige inte har någon skyldighet att samarbeta med specialdomstolen i denna fråga anser regeringen att det vore att förneka specialdomstolens internationella särdrag och betydelse om den i fråga om utlämning helt skulle jämställas med domstolar i andra stater. Vissa avsteg från utlämningslagens villkor är därför nödvändiga.

Regeringen anser att med den ordning som föreslås i promemorian får utlämningssamarbetet en lämplig omfattning som avspeglar domstolens både internationella och nationella inslag. Specialdomstolens internationella särdrag och betydelse tillgodoses om avslagsgrunderna vid avsaknad av dubbel straffbarhet och preskription enligt svensk rätt inte är obligatoriska. Det kan i princip förutsättas att de brott som omfattas av specialdomstolens jurisdiktion till sin natur är så straffvärda att det inte råder någon tveksamhet om att de bör lagföras. Utlämningslagens krav på dubbel straffbarhet i 4 § utlämningslagen bör därför inte vara tvingande. Eftersom specialdomstolens jurisdiktion sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till den 30 november 1996 bör inte heller preskription enligt svensk rätt utgöra hinder för utlämning för så allvarliga brott som det är fråga om. Vägransgrunden vid preskription enligt svensk rätt enligt 10 § andra stycket utlämningslagen bör därför inte vara obligatorisk i förhållande till specialdomstolen.

Vidare anser regeringen att samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning inte bör begränsas av ett förbud mot utlämning av svenska medborgare. Medborgarskap bör som regel inte utgöra hinder mot lagföring för brott mot internationell humanitär rätt. Även om Sverige har jurisdiktion över dessa brott kan det vara mest lämpligt att en prövning sker av den med stöd av FN inrättade domstolen, där all kunskap om konflikten finns samlad. Därför bör inte heller vägransgrunden i 2 § utlämningslagen vara obligatorisk gentemot specialdomstolen. Vidare finns det med stöd av 12 § tredje stycket i utlämningslagen möjlighet att förena utlämning för lagföring av en svensk medborgare med villkor att

• Sida 39
•  Original

personen skall återföras till Sverige för att avtjäna ett eventuellt straff här.

Samtidigt anser regeringen att man måste beakta specialdomstolens behörighet att pröva vissa brott enligt sierraleonsk rätt. FN har visserligen deltagit i inrättandet av specialdomstolen och funnit skäl att ge den viss nationell kompetens. Att helt ta bort möjligheten att avslå en utlämningsframställning från specialdomstolen i dessa fall anser regeringen emellertid vore att gå för långt. Då skulle domstolen få en mer privilegierad ställning i svensk rätt än de internationella tribunalerna, eftersom dessa inte prövar brott mot nationell lagstiftning. Även om villkoren som rör preskription och dubbel straffbarhet inte bör vara obligatoriska bör regeringen därför ha möjlighet att avslå framställningar på dessa grunder t.ex. om utlämning i ett enskilt fall skulle te sig stötande. Vidare bör det finnas en möjlighet att i vissa fall avslå en utlämningsframställning som avser en svensk medborgare, exempelvis vid utlämning för straffverkställighet.

Sammanfattningsvis gör regeringen samma bedömning som den som görs i promemorian; att avslagsgrunderna vid avsaknad av dubbel straffbarhet, preskription enligt svensk rätt och svenskt medborgarskap inte bör vara obligatoriska, men väl fakultativa. En sådan ordning följer av 1 § utlämningslagen där det anges att en person ”får” utlämnas.

Vad gäller frågan om vilken prövning som i samband med en utlämningsframställning skall göras av ett häktningsbeslut eller en dom meddelad av specialdomstolen anser regeringen att det inte finns anledning att göra en mer ingående prövning än vid framställningar från stater som är anslutna till 1957 års utlämningskonvention. Ett beslut om häktning eller en dom meddelad av specialdomstolen, som inte är uppenbart oriktigt, bör därför såsom det föreskrivs i 9 § tredje stycket utlämningslagen godtas som grund för ett beslut om utlämning. Motsvarande reglering gäller vid utlämningsframställningar från de internationella tribunalerna.

Utlämningslagens övriga förutsättningar för utlämning bör gälla i förhållande till specialdomstolen, liksom dess regler om förfarandet vid utlämningsframställningar, se avsnitt 6.2.2. Det innebär i allt väsentligt att hinder mot utlämning föreligger om gärningen är enbart ett militärt brott eller till övervägande delen ett politiskt brott, om personen riskerar svår förföljelse samt om en utlämning skulle strida mot humanitetens krav. Svensk dom eller beslut om åtalsunderlåtelse utgör också hinder mot utlämning till specialdomstolen. Slutligen utgör vissa förhållanden temporärt hinder mot utlämning till specialdomstolen, bland annat om den person som utlämningsframställningen avser är åtalad för ett annat brott i Sverige, för vilket är stadgat fängelse. Utlämningslagens regler om konkurrens mellan flera framställningar om utlämning blir tillämpliga. Förfarandet blir detsamma som för en ansökan från en annan stat.

Att vägransgrunderna vid svenskt medborgarskap, frånvaro av dubbel straffbarhet och preskription enligt svensk rätt blir fakultativa i förhållande till specialdomstolen innebär vissa avsteg från regleringen i 20 § första stycket andra meningen utlämningslagen. Högsta domstolen kan sålunda inte med för regeringen bindande verkan bestämma att en utlämningsframställning från specialdomstolen skall avslås enligt någon av vägransgrunderna i 2 §, 4 § eller 10 § andra stycket utlämningslagen.

• Sida 40
•  Original

Högsta domstolens prövning enligt 18 § första stycket utlämningslagen skall emellertid fortfarande omfatta dessa villkor.

Enligt 21 a § första stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga utgör inte vård enligt den lagen hinder mot beslut om utlämning till annan stat eller till de internationella tribunalerna. Trots att en person undergår psykiatrisk eller rättspsykiatrisk vård får ett motsvarande beslut om utlämning verkställas under vissa förutsättningar, se 29 § i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 17 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Enligt 8 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och 3 kap. 5 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete kan en person som i Sverige omhändertagits till följd av gränsöverskridande förföljande tas i förvar av svensk myndighet. Personen skall dock omedelbart friges efter viss tid om det inte dessförinnan kommit in en begäran om vissa åtgärder, t.ex. om provisoriska tvångsåtgärder enligt 23 § utlämningslagen eller en motsvarande begäran från någon av de internationella tribunalerna.

Lagstiftningen bör behandla olika former av utlämning på ett konsekvent sätt. Regleringen i de ovan redovisade vårdlagarna och lagarna om internationellt tull- och polissamarbete bör därför gälla även i förhållande till specialdomstolen. Lagändringar behövs i 21 a § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och i 29 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Övriga bestämmelser omfattas, som Lagrådet påpekat, genom att

23 § utlämningslagen gäller i förhållande till specialdomstolen.

Samarbete i fråga om rättslig hjälp

Även samarbetet i fråga om rättslig hjälp med specialdomstolen bör i avsaknad av en folkrättslig skyldighet att samarbeta – utöver vad som följer av straffverkställighetsavtalet med specialdomstolen – inte vara lika långtgående som i förhållande till tribunalerna. Också vid denna samarbetsform bör utgångspunkten enligt regeringens mening vara att bistånd bör lämnas i motsvarande utsträckning som sker i förhållande till andra stater. Därför bör lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas.

I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns i 2 kap. 2 § andra meningen ett krav på dubbel straffbarhet. Kravet på dubbel straffbarhet enligt den bestämmelsen gäller i fråga om sådana former av rättslig hjälp som kan betecknas som tvångsmedel. I promemorian presenteras flera tänkbara lösningar för att behandla lagens krav på dubbel straffbarhet i förhållande till specialdomstolen. Den lösning som slutligen föreslås i promemorian är att försöka nå en likartad lösning som i fråga om utlämning till specialdomstolen, dvs. att kravet på dubbel straffbarhet alltså inte bör avskaffas, men inte heller bör vara absolut.

Regeringen gör samma bedömning som i promemorian att den mest lämpliga lösningen är att kravet på dubbel straffbarhet skall vara fakultativt. I förhållande till övriga nordiska stater och övriga EU-stater är dubbel straffbarhet i vissa fall inte en grund för att avslå en ansökan om rättslig hjälp. Däremot är det alltjämt ett krav i förhållande till utomeuropeiska stater. Genom att välja den av promemorian föreslagna ordningen frångår inte Sverige den tydliga linje med krav på dubbel

• Sida 41
•  Original

straffbarhet för vissa former av rättslig hjälp som gäller i förhållande till utomeuropeiska stater. Men det finns ändå utrymme att göra en bedömning av om det i ett enskilt fall är lämpligt att bifalla en ansökan, trots frånvaro av dubbel straffbarhet. En sådan prövning kan emellertid innefatta bedömningar som bättre lämpar sig för regeringen än för rättsliga instanser att göra. Avslag med hänvisning till frånvaro av dubbel straffbarhet bör därför endast kunna beslutas av regeringen, på samma sätt som sker vid avslag på sådana grunder som regleras i 2 kap. 14 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se 2 kap. 15 § första stycket samma lag).

Regeringen anser att alla andra förutsättningar och villkor i lagen i princip bör tillämpas i förhållande till specialdomstolen. Det innebär att vägransgrunden i 2 kap. 14 § första stycket i samma lag, som bl.a. tar sikte på ansökningar som medför fara för Sveriges säkerhet eller strider mot svenska allmänna rättsprinciper, blir tvingande gentemot specialdomstolen. Vidare blir de fakultativa vägransgrunderna i 2 kap. 14 § andra stycket i lagen tillämpliga, vilket innebär att en ansökan får avslås om den rör en gärning som har karaktären av ett politiskt brott eller enbart är ett militärt brott, om svensk dom eller beslut om åtalsunderlåtelse har meddelats beträffande gärningen eller om omständligheterna i övrigt är sådana att ansökan inte bör bifallas.

I likhet med vad som gäller i förhållande till Jugoslavien- och Rwandatribunalerna samt Internationella brottmålsdomstolen finns det ett särskilt behov av samråd med specialdomstolen i olika frågor för att rättslig hjälp skall kunna lämnas på bästa möjliga sätt. Detta gäller även beträffande villkor om användningsbegränsningar enligt bestämmelsen i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. På samma sätt som enligt 9 § tredje stycket tribunallagen bör därför specialdomstolen ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor.

Liksom är fallet med de internationella tribunalerna kan det i förhållande till en ansökan från specialdomstolen om rättslig hjälp till Sverige komma in konkurrerande ansökningar i brottmål från andra stater. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål reglerar inte hur en sådan situation skall lösas. Det är lämpligt att regeringen på samma sätt som föreskrivs i 10 § tribunallagen beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Av artikel 4.2 i straffverkställighetsavtalet framgår att specialdomstolen, efter det att en dömd person har överförts till Sverige för att avtjäna återstoden av straffet här, kan begära att personen i fråga tillfälligt återförs till domstolen för att vittna vid en rättegång. Genom att lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål görs generellt tillämplig krävs inte någon särskild reglering för att möjliggöra ett sådant tillfälligt återförande till specialdomstolen. Den situationen får anses falla in under regleringen i 4 kap. 29 och 30 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. En sådan ansökan skall prövas av regeringen sedan yttrande enligt 4 kap. 32 § inhämtats från den myndighet som ansvarar för verkställigheten såvida det inte är uppenbart att det inte behövs något yttrande.

• Sida 42
•  Original

Övriga bestämmelser

Vid samarbete i fråga om straffverkställighet, utlämning och rättslig hjälp i brottmål behövs viss övrig reglering, bl.a. om rättigheter för den person som är föremål för en begäran samt regler som klargör Sveriges kostnadsansvar i förhållande till domstolen och som möjliggör transport genom Sverige från en annan stat av en frihetsberövad person. I tribunallagen finns det en gemensam reglering av sådana frågor för de olika samarbetsformerna. Det är lämpligt att regleringen om rättigheter för en person som berörs av en begäran inte skiljer sig åt beroende på från vilken tribunal som framställningen härrör eller vilken samarbetsform det är fråga om. Utgångspunkten bör därför enligt regeringens mening vara att i de fall det finns behov av reglering i övriga frågor i förhållande till specialdomstolen, den så långt som möjligt bör motsvara de bestämmelser som finns i tribunallagen.

I artikel 5 i Sveriges straffverkställighetsavtal med specialdomstolen regleras hur specialdomstolens avgöranden förhåller sig till svensk domsrätt. Bestämmelsen uttrycker ett förbud mot ny (svensk) lagföring om specialdomstolen har funnit den tilltalade skyldig. I 13 § andra stycket tribunallagen anges att om ansvar för en viss gärning prövats vid en tribunal, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige. Bestämmelsen går längre än vad som föreskrivs i brottsbalken där i vissa fall gärningar kan prövas på nytt i Sverige även om de lagförts av en utländsk domstol. Bestämmelsen går även längre än vad artikel 5 i straffverkställighetsavtalet kräver eftersom den artikeln endast omfattar fällande domar. Regeringen anser dock att specialdomstolens avgöranden, som främst rör brott mot internationell humanitär rätt, inte bör ha en snävare rättskraft i förhållande till svensk jurisdiktion än de internationella tribunalernas avgöranden. Reglering motsvarande den som finns i 13 § andra stycket tribunallagen bör därför införas.

Av 14 § tribunallagen följer att om en tribunal begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall denne, om han begär det, biträdas av en offentlig försvarare samt att rättegångsbalkens regler i övrigt skall gälla. Motsvarande reglering bör införas i förhållande till specialdomstolen eftersom en person som blir föremål för begäran inte bör hamna i en sämre situation, i fråga om möjligheten att tillvarata sin rätt, än om begäran kom från Jugoslavientribunalen eller Rwandatribunalen. Reglering om rätt till målsägande och stödperson finns i 2 kap. 13 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

I 15 § tribunallagen anges att ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. För att underlätta för dessa personer att inställa sig till specialdomstolen bör motsvarande reglering gälla vid samarbete med specialdomstolen. Regeringen får meddela bestämmelser som närmare reglerar ersättningen.

I 16 § tribunallagen anges att ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till någon annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten. Motsvarande regleringen bör införas för samarbete med specialdom-

• Sida 43
•  Original

stolen. I fråga om kostnadsansvar för offentlig försvarare bör därför inte

18 § andra stycket sista meningen i utlämningslagen tillämpas.

Vid samarbete med specialdomstolen kan det tänkas uppstå ett fåtal situationer som inte tillräckligt regleras av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, främst vid delgivning av olika handlingar. På motsvarande sätt som i 17 § tribunallagen bör det därför för samarbete med specialdomstolen införas en bestämmelse som anger att bestämmelser i annan lag och författning om delgivning och rättslig hjälp skall tillämpas såvida de inte strider mot bestämmelserna i lagen om samarbete med specialdomstolen.

Regler som möjliggör transport av frihetsberövade – transitering – mellan en annan stat och specialdomstolen genom Sverige behövs, eftersom Sverige bör underlätta även för andra länder att samarbeta med specialdomstolen. I 12 a § tribunallagen finns sådan reglering. För flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige krävs inget tillstånd. I andra fall anges att chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transitering av en frihetsberövad och att frihetsberövandet skall bestå i Sverige om inte tribunalen begär att personen skall friges. Om tillstånd har meddelats får polismyndigheten vid behov ta personen i förvar, och i sådana fall gäller vad som föreskrivs om tvångsmedel i 5 § tribunallagen. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndigheten ta den som överförs i förvar till dess att ansökan om tillstånd görs samt genast underrätta chefen för Justitiedepartementet. Görs ingen ansökan inom 96 timmar från den oplanerade mellanlandningen skall personen omedelbart friges. Något hinder mot transitering av svenska medborgare finns inte. Det är lämpligt att motsvarande regler införs vid regleringen om samarbete med specialdomstolen. Med hänsyn till att svenska medborgare kan komma att utlämnas från Sverige till specialdomstolen bör även svenska medborgare kunna transiteras genom Sverige. Vad gäller tvångsmedel bör samma bestämmelser som i ett ärende om utlämning till specialdomstolen tillämpas, dvs. utlämningslagens bestämmelser i stället för tribunallagens. Därmed kommer i huvudsak rättegångsbalkens bestämmelser att tillämpas. Eftersom särskild reglering införs bör inte reglerna om transitering i 26 och 26 b §§ utlämningslagen samt i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla.

En ansökan om rättsligt biträde från specialdomstolen bör liksom ansökningar från de internationella tribunalerna, ges in till Justitiedepartementet. Underrättelser i och redovisning av ett ärende till specialdomstolen bör vidarebefordras av Justitiedepartementet. Slutligen är det lämpligt att samma språkkrav som gäller för ansökningar från de internationella tribunalerna skall gälla i förhållande till specialdomstolen, dvs. handlingar bör, såsom föreskrivs i 2 § andra stycket tribunallagen, vara skrivna på svenska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

• Sida 44
•  Original

8. Ekonomiska konsekvenser

Vid den bedömning som kan göras i dag kommer Sverige endast i mycket begränsad utsträckning att beröras av framställningar om rättslig hjälp och utlämning från specialdomstolen. De kostnader som kan bli aktuella torde vara mycket begränsade och skall finansieras inom befintliga anslagsramar.

Det är troligare att något fängelsestraff som döms ut av specialdomstolen kan komma att verkställas i Sverige. Enligt den bedömning som kan göras i dag torde det dock, med beaktande av att bara ett fåtal personer kommer att lagföras av specialdomstolen, inte bli aktuellt med straffverkställighet i Sverige i någon större omfattning. Förslaget i denna del torde därför inte medföra några betydande kostnader för Kriminalvården.

Eventuella merkostnader för berörda myndigheter skall finansieras inom befintliga ramar.

9. Ikraftträdande

Regeringens förslag: Den nya lagen och övriga lagändringar skall träda i kraft den 1 juli 2006.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1 april 2006.

Remissinstanserna har lämnat promemorians förslag utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Beträffande samarbetet i fråga om överförande av straffverkställighet framgår av artikel 12 i straffverkställighetsavtalet att avtalet träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter dagen för specialdomstolens mottagande av Sveriges meddelande om ratifikation.

Specialdomstolen har redan inlett sitt arbete och domstolens eventuella behov av hjälp lär inte dröja. Det finns därför anledning att snarast genomföra förslagen.

Den föreslagna lagen och övriga lagändringar bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen bedömer att det är lämpligt med ikraftträdande den 1 juli 2006. Några övergångsbestämmelser krävs inte.

10. Författningskommentar

10.1. Förslaget till lag om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag gäller i förhållande till Specialdomstolen för Sierra Leone (specialdomstolen) som inrättades genom ett avtal den 16 januari 2002 mellan Förenta nationerna och Sierra Leones regering.

• Sida 45
•  Original

2 § En ansökan från specialdomstolen skall ges in till Regeringskansliet (Justitiedepartementet). Underrättelser i och redovisning av ett ärende till specialdomstolen skall vidarebefordras av Regeringskansliet (Justitiedepartementet).

En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Utlämning

3 § I fråga om utlämning till specialdomstolen tillämpas lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 9 §, 18 § andra stycket sista meningen samt 26 och 26 b §§ lagen om utlämning för brott skall inte tillämpas.

Utlämning till specialdomstolen får ske även om utlämning inte skulle vara möjlig vid en tillämpning av 2 eller 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott och alltså även om Högsta domstolen funnit att det finns hinder mot utlämning enligt någon av dessa bestämmelser.

Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

Paragrafen reglerar samarbete med specialdomstolen i fråga om utlämning. Den har behandlats i avsnitt 7.6.

Av paragrafens första stycke följer att Sverige skall samarbeta med specialdomstolen i fråga om utlämning enligt de bestämmelser som finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott, se avsnitt 6.2.2. En utlämningsbegäran från specialdomstolen skall alltså i princip behandlas som en motsvarande begäran från en stat utanför EU och Norden. Samarbetet omfattar såväl utlämning för lagföring som för straffverkställighet. Att utlämningslagens regler skall tillämpas innebär att dess regler om tvångsmedel gäller, såväl innan en utlämningsbegäran har kommit hit (provisoriska tvångsmedel) som efter det att specialdomstolen har gjort en formell framställning om utlämning. De förfarandebestämmelser som finns i utlämningslagen skall också tillämpas. Vissa bestämmelser i utlämningslagen skall emellertid inte tillämpas. Det gäller bestämmelserna i 9 § om kravet på den utredning som skall bifogas en utlämningsframställning (se kommentaren till tredje stycket), bestämmelserna om kostnadsansvaret för offentlig försvarare i 18 § andra stycket sista meningen och slutligen bestämmelserna om transitering av frihetsberövade i 26 och 26 b §§. Vidare innebär hänvisningen till utlämningslagen att utlämningslagens vägransgrunder är tillämpliga med de undantag som anges i andra stycket.

• Sida 46
•  Original

I paragrafens andra stycke anges att förbuden mot utlämning av svenska medborgare och vid preskription enligt svensk rätt inte är tvingande. Inte heller utlämningslagens krav på dubbel straffbarhet är absolut. Högsta domstolen skall fortfarande enligt 18 § första stycket utlämningslagen pröva villkoren i utlämningslagen. Enligt den bestämmelsen skall nämligen Högsta domstolen pröva om utlämning lagligen kan beviljas enligt 1–10 §§ utlämningslagen, vilket således också omfattar dessa bestämmelser. Den enda bestämmelse som här inte omfattas av Högsta domstolens prövning, enligt 18 § första stycket, är 9 § och den undantas eftersom den inte alls gäller i förhållande till specialdomstolen (se första stycket). Om Högsta domstolen finner att hinder mot utlämning till en annan stat skulle föreligga därför att framställningen rör svensk medborgare, brottet omfattas av svensk preskription eller att gärningen inte är straffbar i Sverige är regeringen oförhindrad att ändå bifalla framställningen. Den nya regleringen innebär således ett visst avsteg från 20 § första stycket andra meningen utlämningslagen om att regeringen inte får bifalla en utlämningsframställning när Högsta domstolen funnit att hinder föreligger.

En specialregel finns i tredje stycket som klargör att ett häktningsbeslut eller dom meddelad av specialdomstolen i princip skall godtas utan vidare utredning. En motsvarande bestämmelse finns i 3 § andra stycket tribunallagen. En liknande bestämmelse finns i 9 § tredje stycket utlämningslagen, som tillämpas i de fall Sverige har ett avtal med den stat som begär att en person skall utlämnas som innebär en presumtion för att dom eller häktningsbeslut skall godtas.

Rättslig hjälp

4 § I fråga om rättslig hjälp till specialdomstolen tillämpas lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall inte tillämpas.

Regeringen får besluta att rättslig hjälp får lämnas till specialdomstolen även om det, vid en tillämpning av 2 kap. 2 § andra meningen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, skulle finnas hinder mot att lämna rättslig hjälp på grund av att den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Om en åklagare eller domstol finner att en ansökan bör avslås på den grunden, skall ansökan överlämnas till regeringen.

Specialdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med sådana villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Paragrafen reglerar samarbete med specialdomstolen i fråga om rättslig hjälp i brottmål. Innebörden av paragrafen har behandlats i avsnitt 7.6.

Av paragrafens första stycke följer att lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas vid framställningar om rättslig hjälp från specialdomstolen. Det innebär att svensk åklagare och domstol kan bistå specialdomstolen med bl.a. förhör under förundersökning, bevisupptagning, telefonförhör, videokonferens, husrannsakan och beslag samt att rättslig hjälp skall eller kan vägras specialdomstolen under samma förutsättningar som vid ansökningar från andra stater. Ett undantag härifrån är att reglerna om transitering i 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte skall

• Sida 47
•  Original

gälla i förhållande till specialdomstolen. För sådana situationer gäller i stället 8 § i denna lag. Även i övrigt framgår det av bestämmelsen att denna lag har företräde framför lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Naturligtvis skall inte de särskilda bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som gäller vid en ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från Island eller Norge tillämpas vid en ansökan från specialdomstolen. Genom att lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål blir generellt tillämplig möjliggörs tillfälligt återförande till specialdomstolen av en dömd person som överförts till Sverige för straffverkställighet här.

I fråga om kravet på dubbel straffbarhet i de fall som anges i 2 kap. 2 § andra meningen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål framgår av andra stycket att det kravet inte är absolut vid rättslig hjälp till specialdomstolen. Endast regeringen kan besluta om avslag på denna grund vid en ansökan från specialdomstolen, vilket skiljer sig från lagen om rättslig hjälp i brottmål där även den handläggande myndigheten kan fatta ett sådant beslut. Om en åklagare eller en domstol finner att en motsvarande ansökan från en stat inte skulle kunna ha beviljats p.g.a. avsaknad av dubbel straffbarhet enligt 2 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall ansökan överlämnas till regeringen. Regeringen får dock besluta att rättslig hjälp får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Förfarandet motsvarar regleringen i 2 kap. 15 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål för avslag på de grunder som avses i 2 kap. 14 § andra stycket i den lagen.

I paragrafens tredje stycke anges att yttrande från specialdomstolen skall inhämtas innan rättslig hjälp förenas med villkor. Bestämmelsen motsvarar regleringen i 9 § tredje stycket tribunallagen.

5 § Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från specialdomstolen framkommer att ansökan är oförenlig med en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen som beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Straffverkställighet

6 § Regeringen får på begäran av specialdomstolen besluta att en fängelsedom som meddelats av domstolen får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

• Sida 48
•  Original

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

7 § Företrädare för specialdomstolen eller den domstolen utser för att undersöka behandlingen av den som avtjänar straff som utdömts av domstolen, har rätt att besöka den plats där personen är placerad. Den som ansvarar för någon som avtjänar ett sådant straff skall ge den som genomför undersökningen det biträde som denne behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Transport av frihetsberövade genom Sverige

8 § Chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som för att utlämnas eller i annat syfte skall överföras mellan en annan stat och specialdomstolen. Under en sådan transport skall frihetsberövandet bestå om inte domstolen begär att den som överförs skall friges.

För flygtransport utan planerad mellanlandning här i landet krävs inte något tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndigheten ta den som överförs i förvar till dess att en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket och genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan senast 96 timmar från den oplanerade landningen, skall personen omedelbart friges.

• Sida 49
•  Original

Om tillstånd har meddelats enligt första stycket, får polismyndigheten vid behov ta den som överförs i förvar. I fråga om tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Övriga bestämmelser

9 § Har frågan om ansvar för en viss gärning prövats vid specialdomstolen, får åtal för samma gärning inte väckas i Sverige.

10 § Om specialdomstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som misstänks eller har åtalats eller dömts för brott, skall personen, om han eller hon begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om försvararen gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

11 § Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av specialdomstolen har rätt till ersättning för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

12 § Ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall betalas av staten.

• Sida 50
•  Original

13 § Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i annan stat tillämpas på ansökningar från specialdomstolen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

10.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

21 a § Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket har verkställts.

I paragrafen anges att beslut om vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga inte hindrar beslut om t.ex. utvisning eller utlämning.

Första stycket kompletteras med en ny punkt. Genom punkt 9 blir kollisionsregeln också tillämplig vid Sveriges samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Tillägget föranleds av en strävan att i lagstiftningen behandla olika former av lagstiftning om utlämning på ett konsekvent sätt. Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella.

• Sida 51
•  Original

10.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. utlämning enligt lagen (2006:000) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone,

får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.

I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen.

Paragrafen och ändringen ansluter sig till vad som ovan sagts om 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (avsnitt 10.2).

Första stycket kompletteras med en ny punkt. Den nya punkten 9 avser förhållandet mellan psykiatrisk tvångsvård och Sveriges samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. Beslut om utlämning till specialdomstolen kan komma att verkställas trots att personen är föremål för tvångsvård. Det förutsätter dock att den myndighet som skall verkställa beslutet begär det och att chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts. Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella.

• Sida 52
•  Original