SOU 1956:13

Konstbildning i Sverige : förslag till åtgärder för att främja svensk estetisk fostran

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

Genom beslut den 11 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ocklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande åtgärder för att främja svenskt konstliv och konstbildningsverksamhet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades ovannämnda dag såsom sak— kunniga regeringsrådet Enar Eckerberg, tillika ordförande, redaktör Albin Lind, numera intendenten i föreningen Konst i skolan, filosofi-e licentiaten Marita Lindgren-Fridell, numera folkskolinspektören Arthur Norlén, f.d. professorn Nils Sjögren, professor Sixten Strömbom och ledamoten av riks- dagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallent-heim. Sedan Sjögren den 30 juli 1952 avlidit, utsågs den 8 dec. 1952 till sakkunnig i hans ställe konstnären Arne Cassel. Sedan även VVallentheim den 22 aug. 1953 avlidit, tillkallades den 23 nov. 1953 ledamoten av riksdagens första kammare, re- daktören Birger Andersson i Tidaholm såsom sakkunnig.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 13 sept. 1948 numera eo in'tenwdentven vid nationalmuseum Nils Lindhagen.

Utredningen har antagit benämningen 1948 års konstutredning. Sedan uppdraget nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt över- lämna sitt betänkande rörande åtgärder för att främja svensk estetisk fostran.

Vid betänkandet är fogade reservationer av herrar Andersson och Lind gemensamt samt av herr Cassel och fru Lindgren-Fridell var för sig. AV betänkandet framgår tillika, att vid behandlingen av teckningslärarutbild- ningen olika meningar i vissa hänseenden gjorts gällande inom utredningen.

Stockholm den 18 maj 1956

Enar Eckerberg

Birger Andersson Arne Cassel Albin Lind

Marita Lindgren-Fridell Arthur Norlén Sixten Strömbom

Nils Lindhagen

Inledning

Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet gav che— fen för ecklesiastikdepartementet i ett anförande till statsrådsprotokollet den 11 juni 1948 följande direktiv för den kommande utredningen.

Intresset för bildande konst har i vårt land utan tvivel varit i stigande under det senaste decenniet. Det har bland annat framträtt i en växande folklig publik- tillströmning till konstutställningar och föredrag om konst samt till kurser och studiecirklar i konstfrågor. Det stegrade intresset har även visat sig i ökade inköp av konst till såväl enskilda hem som offentliga lokaler. Orsakerna till detta konstintresse äro flera. De materiella och sociala framstegen ha sålunda varit en förutsättning för det ökade folkliga intresset. Växande sociala ambitioner hos hittills i kulturellt avseende vanlottade samhällslager ha säkerligen verkat i samma riktning, men även ett djupare behov av konsten som livsvärde börjar göra sig gällande i allt bredare folklager. Dessutom ha konstnärernas aktiva medverkan och den konstbildniugsverksamhet, som hittills bedrivits, framgångs- rikt bidragit till att aktualisera programmet »konsten åt folket».

I detta sammanhang vill jag framhålla den konstpopulariserande verksamhet, som utgått från nationalmuseum och andra offentliga institutioner liksom från en- skilda organisationer såsom Riksförbundet för hildande konst och de lokala konstföreningarna. Denna verksamhet har haft sin styrka i entusiastiska och högt kvalificerade konstpedagoger och i ett utställningsmaterial av yppersta kvalitet. Vidare har statens konstråd alltifrån sin tillblivelse 1937 verksamt bidragit till att främja vårt lands konstliv_ De nyligen bildade Folkrörelsernas konstfrämjande samt Föreningen konst i skolan torde slutligen få stor betydelse för konstbild- ningsarbetet på respektive områden.

De resultat, som redan vunnits, få dock icke undanskymma det faktum, att möj— ligheterna att se god konst för flertalet människor i vårt lamt fortfarande äro mycket begränsade och långt färre än att höra god musik eller läsa litteratur av hög klass. Den inbringande handeln med s.k. hötorgskonst, som blivit ett mindre tilltalande resultat av det växande konstintresset, visar även behovet av en ökad konstupplysning. Ett allmänt höjande av vårt folks estetiska omdöme måste näm- ligen anses vara en angelägen kulturuppgift.

För att ytterligare kunna främja den konstbildande verksamheten torde det emellertid vara nödvändigt att få en överblick över och en kartläggning av nu- tida svenskt konstliv i dess helhet. Det synes mig därför påkallat, att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att verkställa denna utredning och föreslå de åtgärder statsmakterna böra vidtaga för att främja svenskt konstliv över huvud taget och konstbildningsverksa-mhet i synnerhet.

Den vägledande synpunkten för de sakkunniga bör vara önskvärdheten av att finna former och vägar för att såvitt möjligt göra konsten till en kulturell och social tillgång för alla samhällsskikt och alla delar av vårt land. Konst— bildningsverksamhet torde därvid vara det viktigaste medlet, och det bör därför

åvila de sakkunniga att framlägga ett program för hur ett utökat konstbildnings- arbete bör planeras och genomföras.

Förutsättningarna att förstå och tillgodogöra sig konst böra grundläggas redan hos de unga. Konstbildningsverksamheten i skolan bör därför särskilt uppmärksammas. De möjligheter, som här erbjuda sig, t-orde i främsta rummet vara lokalernas utrustande med konstverk, museibesök och besök på utställ- ningar samt ett allmänt uppövande av konstförståelscn och smakfostran i sam- band med undervisningen i t.ex. teckning och historia. Konstundervisningen i skolan synes i första hand böra avse en fördjupad estetisk fostran och i andra hand en rent konsthistorisk. Undervisningen synes därför böra bedrivas i fri- aste former och utanför det egentliga timschemat. På lägre skolstadier bör framför allt teckningsundervisni'ngen kunna utnyttjas. De sakkunniga torde i vad avser konstundervisningen i skolan böra samråda med 1946 års skolkommission. Bristen på lämpligt demonstrationsmateriai såväl i skolornas konstundervisning som vid en eventuell utbyggnad av konstbildningsverksamheten över huvud taget bör uppmärksammas av de sakkunniga, som böra undersöka möjligheten att lägga upp särskilda samlingar av reproduktioner samt av skioptikonbilder. Vidare torde frågan om de pedagogiska krafternas utbildning, kompetens och anställningsför— hållanden böra utredas i hela dess vidd, varvid även bör prövas huruvida skolorna — utöver teckningslärarnas insatser kunna utnyttja de pedagogiska resurserna hos nationalmuseum, Riksförbundet för bildande konst och andra riksorganisatio- ner. Särskild vikt torde böra läggas vid utbildandet av föredragshållare "och cirkel- ledare. Det synes mig, som om denna sistnämnda utbildning i första hand bör kun- na ske inom de fria organisationernas ram. Radions möjligheter både inom skol- programmens och de vanliga serietypernas ram att i ökad utsträckning medverka i konstbildningsarbetet bör undersökas, varvid speciella arrangemang med illustra- tionsmöjligheter torde bli nödvändiga. I detta sammanhang vill jag erinra om att 1944 års folkbildningsutredning i sitt nästa betänkande kommer att upptaga till be- handling vissa frågor rörande det folkliga bildningsarbetet på konstens område. Utredningen kommer dock i stort sett att begränsa sig till att i princip föreslå så- dana modifikationer i de fr. o. m. 1 juli 1947 gällande bestämmelserna om statligt stöd åt det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, att dessa kunna bliva tillämpliga även på det estetiska bildningsarbetet.

När det gäller konstuppfostran för vuxna, böra de sakkunniga undersöka möj- ligheterna att vidga den verksamhet, som nu bedrives av nationalmuseum och Riks- förbundet för bildande konst genom vandringsutställningar samt genom utlånings— och depositionsverksamhct. Formerna för ett eventuellt statligt stöd åt övriga konstfrämjande organisationer böra även övervägas. Utredningen bör därvid icke ensidigt taga sikte på en förstärkning av de offentliga institutionernas och de cen- trala organisationernas resurser utan även beakta de lokala konstföreningarnas möjligheter att ägna sig åt konstfrämjande verksamhet framför allt på lands- bygden. Konstbildningsverksamheten bör icke bli föremål för alltför dirigerande kontroll från central myndighet utan behålla en viss provinsiell karaktär, och under alla förhållanden får verksamheten icke stöpas i stereotypa former. Utred— ningen bör därför särskilt uppmärksamma konstbildningsarbetets organisations- problem och föreslå sådana åtgärder, som främja en naturlig samverkan mellan de skilda konstbildningsorganen samt mellan dessa och folkrörelserna, kommuner— na, industriella och kommersiella enheter etc. De sakkunniga böra vidare så långt möjligt undvika att föreslå nya institutioner och organisationer.

Tillgången på lämpliga lokaler är en förutsättning för ett aktivt konstbild- ningsarbete. Skolor, folkets hus och andra samlingslokaler, men även fabriks-

mässar och folkliga restauranger, torde vara de som i första hand stå till buds. Ett intimt samarbete mellan folkrörelserna och de konstfrämjande organisa- tionerna torde därför bli nödvändigt för att under nuvarande förhållanden över- huvud taget kunna lösa lokalfrågan. Sett på längre sikt synes det mig, som om konstens lokalfråga ute i bygderna måste lösas i ett större sammanhang, nämligen genom skapandet av särskilda kommunala kultur- och fritidscentra innehål- lande föreläsningssalar, fritids- och hobbylokaler, bibliotek, expeditionsutrym- men m.m. De sakkunniga böra emellertid vara oförhindrade att redan nu söka precisera de önskemål, som man ur konstbildningssynpunkt bör ställa på sådana gemensamma lokaler för kultur— och fritidsverksam-het.

En speciell fråga, som de sakkunniga böra utreda, är det under senare år disku- terade spörsmålet om konst på arbetsplatsen. I samarbete med industrier och fack- föreningar torde konstbildningsorganisationerna här komma att få nya, tack- samma uppgifter. Jag vill särskilt framhålla ett norskt initiativ, som tagits av Harry Fett och återfinnes i hans bok »Kunst på arbeidsplassen», Oslo 1946.

Efter utredning av särskilt tillkallade sakkunniga (stat. off. utr. 1936: 50) upp- drogs 1937 vissa riktlinjer för konstnärlig utsmyckning av därtill lämpade statliga byggnader för att dels främja konstlivet över huvud taget, dels bereda vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. Meningen var, att i samband med bygg— nadernas uppförande skulle anvisas särskilda medel för den konstnärliga ut- smyckningen, vilken skulle omhänderhavas av statens konstråd i samarbete med den myndighet, som svarade för byggnadsföretaget. Så skedde även i några fall, men det snart därefter inträffade krigsutbrottet medförde, att de upp- gjorda planerna icke kunde fullföljas. För innevarande och nästa budgetår ha medel åter anvisats för ifrågavarande ändamål. Jag har emellertid ansett mig böra förorda en annan form för medelsanvisningarna än den hittills tillämpade och har _ ovavsett byggnadsfrågornas departementala fördelning —— föreslagit ett särskilt reservationsanslag under åttonde huvudtiteln i stället för såsom tidigare särskilda anslag å kapitalbudgcten för varje byggnad. Riksdagen har emellertid icke velat godtaga denna omläggning utan ett förnyat övervägande av frågan om den lämpliga formen för medelsanvis'ningen (riksdagens skr. 1947, nr 8). Jag är beredd att förorda en sådan omprövning och anser sålunda, att de sakkunniga på nytt böra taga ställning till frågan om principerna för statens stöd till konst- närlig utsmyckning av statliga byggnader, varvid de sakkunniga även böra upp- märksamma frågan om stöd till andra offentliga byggnader än statliga och i syn- nerhet till skolor. I detta sammanhang vill jag erinra om att statens konstråd företagit en utredning angående behovet av statligt stöd för konstnärlig utsmyck- ning av statliga skolor samt i en skrivelse den 16 september 1947 till Kungl. Maj:t inkommit med begäran om anslag för detta ändamål, fördelade under en lO-årsperiod.

Utöver vad som här anförts i samband med konstnärlig utsmyckning av offent- liga byggnader, torde de sakkunniga icke behöva upptaga de aktiva konstnärernas villkor och arbetsförhållanden till behandling, eftersom ett ökat konstintresse och ökade avsättningsmöjligheter torde vara den bästa metoden att erbjuda kons- tens utövare bättre villkor. Ej heller synes den verksamhet, som bedrives av konstakademien och konsthögskolan, i detta sammanhang böra bli föremål för ut- redning,

En utredning angående nutida svenskt konstliv och konstbildningsverksamhet kan icke förbigå den livligt diskuterade frågan 'om tillverkningen och försäljningen inom landet av värdelösa s.k. konstalster samt importen av sådana produk- ter. Framställningar med begäran om utredning av nämnda spörsmål ha vid flera

tillfällen gjorts av statens konstråd. Konstnärernas riksorganisation och konst- närernas intressekontor ha även vid flera tillfällen yrkat på åtgärder för att hindra massimport till Sverige av värdelös kon'st. Att det här är fråga om ett komplicerat problem framgår bland annat av den förberedande utredning konstrådet verk- ställt. Den ur såväl ekonomisk som kulturell synpunkt föga önskvärda importen av värdelös konst hade före kriget en betydande omfattning. Under krigsåren har det däremot varit och är fortfarande möjligt för statens handelskomnrission att genom licensförfarande utöva kontroll över denna konstimport, men så fort som införselregleringen upphäves har man att åter räkna med en ökad im- port av konstprodukter. De sakkunniga höra i ;första hand pröva de av konst- rådet i nämnda utredning skisserade förslagen att begränsa tillverkningen inom landet och importen av värdelösa s.k. konstalster, och särskilt synes det mig, som om en lagstiftning med den särskilda varubeskattningen som förebild borde övervägas. Utredningen i denna fråga bör bedrivas i samråd med statens konstråd.

I samband med frågan om den dåliga konsten, »hötorgskonsten», böra de sak- kunniga även utreda spörsmålet om färgreproduktionernas användning i konstpro- pagandan samt föreslå åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion.

I övrigt böra de sakkunniga äga att ingå även på andra, här ej särskilt berörda frågor, som finnas vara av betydelse för deras arbete.

Slutligen vill jag framhålla, att de sakkunniga med hänsyn till nuvarande ekonomiska förhållanden böra bedriva sitt arbete på lång sikt. Det kan näm— ligen komma att visa sig svårt att omedelbart förverkliga mera kostnadskrä- vande förslag. Dessbättre torde det likväl finnas åtskilligt att göra för att främja svenskt konstliv och konstwbildningsverksamhet, utan att det allmänna direkt bc- höver åtaga sig stora ekonomiska utgifter.

Det uppdrag som därmed anförtroddes konstutredningen, i det följande betecknad KU, var synnerligen vidsträckt och har varit svårt att fast av- gränsa, då frågan om den estetiska folkbildningen förgrenar sig till många områden. Icke minst gäller detta utbildningen av lärare vid snart sagt alla skolformer. KU har därvid nödgats ägna uppmärksamhet även åt slöjd- lärarutbildningen men har på denna punkt inskränkt sig till att framhålla Vissa principiella synpunkter, då i juni 1955 särskilda sakkunniga tillkallats för att avge förslag rörande utbildningen av lärare i manlig slöjd. Som en konsekvens av KUzs uppfattning att den allmänna miljögestaltningen samt konsthantverket och den industriella formgivningen är viktiga studieobjekt och hjälpmedel i en allmän estetisk fostran har utredningen utanför sina egentliga direktiv också redovisat sin syn på Svenska Slöjdföreningens och hemslöjdsrörelsens betydelse i detta sammanhang.

Från ecklesiastikdepartementet har till KU överlämnats följande hand- lingar för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget:

1) skrivelse den 13 jan. 1939 från Konstnärerna-s riksorganisation och Konstnärernas intressekontor till Konungen angående åtgärder för för- hindrandet av import av mindervärdig konst;

2) underdånigt utlåtande den 23 okt. 1944 av Statens konstråd över nyssnämnda skrivelse;

3) skrivelser den 21 okt. 1944 samt den 22 mars och den 29 juni 1946 från

Statens konstråd till Konungen med hemställan om utredning rörande til'l— verkning och försäljning inom landet av värdelösa s.k. konstalster m. m.: 4) skrivelse den 10 april 1946 från konsthandlaren C. V. Lundmark till Konungen angående den av Statens konstråd begärda utredningen;

5) skrivelse den 12 dec. 1946 från chefen för nationalmuseum m.fl. till chefen för ecklesiastikdepartementet angående anslag till vissa kostnader för propagandafilmen >>Möte med konsten» samt till inköp för nationalmu— seum av två smalfilmsapparater;

6) skrivelser i aug. 1947 samt den 30 okt., den 15 nov. och den 8 dec. 1947 från en kommitté, tillsatt vid ett av Svenska arkitektföreningen anord- nat diskussionsmöte samt från Konstnärernas riksorganisation, från Sven— ska arkitekters riksförbund och från Riksförbundet för bildande konst m. fl. konstsammanslutningar till chefen för ecklesi'astikdepartementet angående formen för anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader;

7) skrivelse den 3 okt. 1947 från Riksförbundet för bildande konst till Konungen med hemställan dels att tillfälle gåves den studerande ungdomen att utveckla och fördjupa intresset för bildande konst, dels ock om till- sättande av en utredning angående nutida konstliv och de åtgärder som vore nödvändiga för konstintressets väckande och konstlivets främjande;

8) skrivelse den 16 sept. 1947 från Statens konstråd till Konungen an- gående anslag för budgetåret 1948/49 till konstnärlig utsmyckning av stat— liga skolor;

9) skrivelse den 18 dec. 1947 från 1946 års skolkommission till Konungen angående bestämmelser om skolbyggnad'ernas konstnärliga utsmyckning;

10) skrivelse den 27 okt. 1951 från konstnären Charles Carlsson till Ko— nungen angående reglering och beskattning av konsthandeln i riket.

KU har till chefen för ecklesiastikdepartementet avgivit dels den 30 okt. 1948 en promemoria angående principerna för statens stöd åt konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, dels den 3 juni 1953 en skrivelse rö- rande den framtida utbildningen av lärare i manlig slöjd, dels ock den 11 nov. 1954 en promemoria med förslag angående åtgärder för att på för- säljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduk- tion. Slstnämnda promemoria ingår som bilaga till utredningens betänkan— de. KU har vidare avlåtit följande skrivelser: i jan. 1950 till 1946 års skol- kommission angående den estetiska fostran vid den planerade lärarhög— skolan; i sept. 1950 till byråchefen Ingrid Osvald angående den estetiska fostran för de läraninnekategorier som beröres av den åt Osvald uppdragna utredningen rörande organisationen av lärarinneutbildningen på det husliga området; den 28 maj 1951 till överstyrelsen för yrkesutbildning med för-- slag till vissa förändringar i und'ervisningsplanerna för teckningslärarin— stitutet; samt den 31 mars 1952 till Radiotjänsts styrelse med synpunkter och önskemål rörande konstbildningsverksamheten i radio.

På grund av remisser har KU avgivit följande utlåtanden:

1) den 4 nov. 1949 över 1944 års folkbildningsutrednings betänkande, del II, rörande det estetiska folkbildningsarbetet ( SOU 1948:30 );

2) den 4 nov. 1949 över föreningen Konst i skolans och Folkrörelsernas konstfrämjandes anslagsäskanden för budgetåret 1950/51;

3) den 10 dec. 1949 över nationalmuseiutredningens betänkande ( SOU 1949:39 );

4) den 22 jan. 1951 över konstakademiens hemställan om anslag till mål- tider för vissa elever vid konsthögskolan;

5) den 30 nov. 1951 över skolöverstyrelsesakkunnigas betänkande rörande skolöverstyrelsens organisation ( SOU 1951:29 ) ;

6) den 21 okt. 1954 över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande ( SOU 1954:11 );

7) den 11 nov. 1954 över landsantikvarieutredningens betänkande ( SOU 1954:26 );

8) den 11 nov. 1954 över ett av konstfackskolans styrelse väckt förslag att ombilda högre konstindustriella skolan och teckningslärarinstitutet till högskola;

9) den 15 aug. 1955 över kulturfonds-utredningens betänkande och för- slag angående riktlinjer och former för fördelning av lotterimedel (stenci— lerat).

Vid fullgörandet av sitt uppdrag har KU samrått med myndigheter, orga- nisationer och sammanslutningar samt med representanter för andra sam- tidigt pågående utredningar. Särskilt må härutinnan nämnas, att KU vid behandlingen av frågan om åtgärder mot spridning av värdelös konst en- ligt anvisning därom i direktiven för utredningen samrått med Statens konstråd, som därvid förklarat sig i huvudsak dela utredningens uppfatt- ning i frågan. Att såsom experter biträda utredningen har av departements— chefen tillkallats: den 26 febr. 1949 konsulenten för kvinnlig slöjd i skol- överstyrelsen Greta Davidsson, den 10 juni 1950 docenten vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, dåvarande biträdande skolöverläkaren Sven Ahnsjö samt den 17 nov. 1950 småskolläraren Stina Borrman, folkskollä- raren Annie Lindahl och teckningsläraren vid folkskoleseminariet i Upp- sala, fil. kand. Olle Strandman.

Efter vederbörliga bemyndiganden har delegationer inom KU företagit studieresor dels 1950 till Statens Slöyd- og Tegnelaererskole i Notodden, Norge, dels 1951 till Nää-s slöjdseminarium.

KU har hållit sammanträden in pleno sammanlagt 124 dagar, fördelade på 53 sammanträdesperioder.

Konsten, människan och samhället

Det senaste halvseklet har medfört revolutionerande förändringar i psyko- logiens syn på människans själsliga och fysiska anlag och hennes möjlig— heter att utbilda dessa. Först omkring sekelskiftet började man klart inse betydelsen av en utvecklingsanpassad uppfostran. För den psykologiska forskningen har i barn- och ungdomsåidrarnas psykologi öppnats ett nytt självständigt område av det själsliga. För denna moderna vetenskap är den unga människan icke enbart ett råmaterial som skall formas om och slipas av efter vissa ideal för att kunna friktionsfritt passas in i samhället och fylla sin uppgift där. Man ser också i människan en av konstruktiva krafter fylld varelse, strävande efter att förverkliga sin egen speciella natur och sina egna Önskemål och att därvid skapa sina egna värderingar. På samma gång som blicken skärpts för det unika i kombinationen av varje individs förutsättningar, har man påvisat betydelsen av att barnet och den unga människan är en i sig själv sluten helhet, där det intellektuella och det emotionella, det medvetna och det omedvetna icke kan särskiljas. För upp— fostraren gäller det alltså att på bästa sätt utveckla den uppväxande män— niskans möjligheter i olika riktningar, att befria dessa spontana krafter. Och härvid har det estetiska livsområdet långt mer än tidigare kommit i blickpunkten för pedagogernas intresse. Man har börjat förstå de estetiska upplevelsernas betydelse för utvecklingen av de olika anlagen och för skapandet av en harmonisk balans mellan de intellektuella och de emotio- nella själsfunktionerna. Estetisk fostran kan icke längre uppfattas som någonting vilket kan inrymmas inom ett bestämt skolämne eller vinnas genom studium av ett begränsat kunskapsområde. Den kan snarare beteck— nas som en ny, pedagogiskt fruktbar inställning till de utvecklingsbeford- rande krafterna, vilken bör tränga igenom hela skolarbetet. En allmän- mänsklig bildning i begreppets verkliga betydelse är icke möjlig utan en omfattande estetisk bildning.

Den engelske filosofen och konstpsykologen Herbert Read har byggt upp ett allmänt uppfostringsprogram på uppövningen av den estetiska mot- tagligheten. »Education through art'», uppfostran genom konst, som Read kallar det, sätter som sina främsta mål att hos individen bevara den natur- liga intensitet i alla slag av iakttagelse och känsla, som är honom medfödd, att sätta hans iakttagelser och känslor i ett fruktbart växelförhållande till varandra och till omvärlden samt att lära honom att ge dessa sina erfaren- heter uttryck i en form som är möjlig att uppleva också av andra. Om barnet

under sin uppväxttid inte kan ge begripliga uttryck åt den mångfald av känslor och föreställningar som lever inom det — och detta kan ju ett barn inte göra med hjälp av intellektuella utan endast med hjälp av bildmässiga eller andra symboliska medel så resulterar detta i känslor av hämning och oförmåga vilka småningom kan leda till varaktiga neuroser. Det gäller då icke endast att på allt sätt söka bevara den medfödda sensibiliteten hos barnet utan också att göra denna till grundval för en själslig utveckling. Uppskattningen av god form, observationen av rytm och harmoni samt instinkten att ge tingen en vacker form och göra dem effektiva är enligt Read normala mänskliga karakteristika som är medfödda snarare än för— värvade och säkerligen närvarande hos barnet från dess tidigaste år. Med linjer och färger likaväl som med ljud, dans och gester kan barnet säga saker och ge tecken och symboler för vilka det fortfarande saknar ord. Bakom alla dessa livsyttringar och ansträngningar finns inte bara lust att apa efter de vuxnas uttryckssätt utan också ytterst allvarliga ansträngningar att söka förmedla en upplevelse eller känsla på ett allmänbegripligt språk. Att teckna och måla, modellera och skära i trä betyder alltså i det peda— gogiska programmet inte främst att söka utveckla vissa manuella färdig— heter. Dessa sysselsättningar bär budskap om ett subjektivt uttrycksbehov, om att nya erfarenheter och upplevelser pockar på utlösning. Likaväl som konstverket icke är en framställning eller reproduktion av ett stycke verklig— het utan snarare ett åskådliggörande av konstnärens erfarenheter av verk— ligheten, erfarenheter som skiftar med hans känslomässiga förhållande till omgivningen, likaväl utgör också barnets bildskapelser symboler för erfa- renheter som det inte kan uttrycka på något annat sätt. En av uppfostrans viktigaste uppgifter bör därför vara att på allt sätt förmå barnet att ut— veckla och berika sitt bildspråk, sina >>visuella kommunikationsmedel».

Enligt modern pedagogisk uppfattning bör barnet i största möjliga omfatt— , ning få sina individuella anlag utvecklade och dessutom få sina emotionella och sociala behov tillgodosedda, Vilka är helt andra än de vuxnas. Dessa önskemål är svåra att förena med samhällets självklara anspråk på att barnet skall tillägna sig nyttiga kunskaper för sin kommande verksamhet och dess allt större krav på individens sociala anpassning. Samhället hävdar med allt större kraft att skolundervisningen först och främst skall ta sikte på vad som kan nyttiggöras i yrkesutbildningen och för en vidareutbildning vid högskolor och universitet, vilket leder till att fackspecialiseringen sätter in redan i tidig skolålder och att de icke direkt »matnyttiga» skolämnena i allmänhet är de första som får stryka på foten när det gäller att rationali- sera fram tid på schemat för allt vad nya skolämnen heter. I skarp kon— trast häremot står den uppfattning —- den skulle kunna betecknas som den humanistiska Vilken hävdar att skolan främst skall ge en god med— borgerlig grundbildning, d.v.s. förse individen med den levande kunskap som han verkligen kan förvalta och berika i sitt kommande liv, oavsett .vil—

ket yrke han väljer. I dagens nyttopräglade kunskapsskola kan en sådan generös målsättning blott till en ringa del förverkligas. Endast i en examens- fri skola, vilken helt bannlyst all den betygsjakt och poänghets, som nu präglar skolarbetet, kan den estetiska undervisningen tänkas bli likvärdig med den renodlat intellektuella, till gagn för en allsidig och harmonisk personlighetsutveckling.

Som en konsekvens härav måste den estetiska fostran i skolan bygga på en ingående kunskap om barnets åldersmässigt och individuellt betingade psy- kologiska förutsättningar. En kardinalpunkt i detta program är att barnet får tillfredsställa sitt behov av aktivitet och känsloutlevelse i så mångfal- digt skiftande material som möjligt. Därmed kommer så småningom också dess manuella färdigheter att spontant utvecklas. Eftersom målet för denna verksamhet bör vara det skapande uttrycket, likgiltigt i vilka material det tar form, måste den i allmänhet strikt upprätthållna skiljegränsen mellan ämnena teckning och slöjd betecknas som konstlad och olämplig.

Formsinne och estetisk fantasi uppodlas inte endast genom att gestalta i olika material utan lika väl genom studium av konst och konstnärligt formade ting av alla slag. Det existerar ett intimt förhållande mellan indivi— dens emotionella behov ä ena sidan och hans erfarenhet av och mottaglig— het för konst å den andra. Också när det gäller fostran till konstupplevelse år det nödvändigt att utgå från barnet självt och dess psykiska förutsätt— ningar. Konstbetraktandet kan sättas in redan i den tidigaste skolåldern, både i sammanhang med barnets eget skapande och i samband med de olika skolämnena. De kunskaper som barnet förvärvar kommer det till- godo också i konstupplevelsen, framförallt på senare stadier. Då de psykolo- giska förutsättningarna för barnets konstförståelse i olika åldrar och under skiftande levnadsbetingelser ännu är ytterst ofullständigt utredda, återstår här ett omfattande metodiskt pionjärarbete. Att skol— och hemmiljön har stor betydelse för grundläggandet av den estetiska sensibiliteten står utom allt tvivel. Om dessa miljöer utformas på ett estetiskt tillfredsställande sätt, blir konsten en naturlig del av barnets omgivning. De erfarenheter som däri- genom vinns på ett mer eller mindre omedvetet plan systematiseras i den undervisning som kallas bostadskunskap och som inryms i teckningsunder— visningen. En välorganiserad, riklig tillgång till konststudiemateriel av alla slag är också av största betydelse för att ett sådant estetiskt uppfostrings— program skall kunna fullföljas. De här skisserade kraven på en systema— tiskt bedriven estetisk fostran i skolorna måste få konsekvenser också i den allmänna lärarutbildningen. En radikal förnyelse av denna fostran är möjlig endast om lärarutbildningen i detalj utformas för att motsvara de krav man här bör kunna resa. Betydligt högre fordringar än hittills kom- mer att ställas på lärarens allmänna estetiska och psykologiska kapacitet. Skolans estetiska fostran står och faller med hur dessa krav kan hävdas.

En av den estetiska fostrans viktigaste uppgifter är att göra människorna

medvetna om konstens otaliga förbindelser med det övriga livet. Konsten -— varmed man vanligen endast menar målar— och bildhuggarkonsten står i det allmänna medvetandet isolerad från livets övriga angelägenheter. Detta avskiljande sammanhänger med den skarpa distinktion som i allmänhet upprätthålles mellan »den fria konsten» och >>nyttokonsten». De estetiska värden som produceras utanför den fria konsten förmenas vara av mindre vikt, om de ens överhuvud tillmäts någon betydelse. Detta har fört till att praktisk oanvändbarhet anses vara en förutsättning för högre konstnärligt värde. Begreppet estetisk upplevelse måste därför i det allmänna medvetan- det utvidgas och göras till en del av vårt vardagsliv, där tusentals ting kan bli föremål för estetiska betraktelser och upplevelser, från kaffekoppen till annonspelaren. En sådan estetisk inställning gentemot hela det dagliga livet öppnar nya vägar att se och uppfatta världen med all den skönhet som däri ryms i oändligt många olika uppenbarelseformer. Därmed kan också genomsnittsindividen bibringas större förståelse för konstnärens vanskliga ställning i samhället och för hans strävan att övervinna sin iso— lering genom att ställa sig till förfogande som formgivare i industriens och det allmännas tjänst. Att samhället i sin planering av den offentliga miljön heller icke kan undvara konstnärernas medverkan framstår då också som självklart. I samma riktning går tendensen att lägga större vikt vid den samtida konsten, som ju är en integrerande del av den värld vi lever i. Genom att lära sig förstå och uppskatta de konstnärliga uttrycksformerna i sin egen kulturepok kan individen ofta förvärva sig en djupare insikt om den värld han lever i och bättre förstå sin egen plats i denna. En annan viktig uppgift är att bryta ner de murar som länge skilt de olika konstar— terna —— musik, litteratur, teater, dans. och bildande konst —— från varandra och att påvisa hur dessa på många sätt betingar och berikar varandra.

I vårt moderna samhälle har individen i vissa hänseenden mindre och i andra hänseenden större möjligheter än sina förfäder att utveckla en mot- taglighet för estetiska värden. Högre och jämnare fördelad materiell stan- dard ger honom större möjligheter att få personlig kontakt med estetiska värden liksom att införliva konstverk med den egna miljön. Att industri- företagen i växande omfattning börjat att med hjälp av industriella form— givare ge en estetisk utformning av sina produkter ökat utrymme borde också få positiva verkningar. Andra faktorer har antagligen motsatta verk— ningar. Här kan till en början framhållas övertron på vetenskapens bety- delse, tron på att vetenskapen skall inte endast skänka oss förbättrade materiella livsvillkor utan också underlätta lösningen av våra personliga livsproblem. Många sätter sin tilltro blott till det som vetenskapen verifierat och skjuter därmed åt sidan den estetiska erfarenheten såsom antiveten- skaplig och följaktligen ej nödvändig för rationellt tänkande människor. Den materialistiska livsinställningen, som numer har helt andra möjlig— heter att komma till uttryck än tidigare varit fallet, identifierar ofta framåt-

skridande med förbättringar av den materiella levnadsstandarden. En så— dan inställning kan också verka i antiestetisk riktning. Den innebär risker för en standardisering i livsföring och miljö som betraktas som ett värde i och för sig och som motverkar nutidssamhällets tendenser att ge männi- skorna mer att välja på än som tidigare stått till deras förfogande. Härige- nom avtrubbas den estetiska sensibiliteten och fantasin samt förmågan att leva sig in i andra människors värld.

Att vår känslighet för sinnesintryck, dvs. vår estetiska sensibilitet, i hög grad hänger samman med vårt manuella arbete, är en gammal insikt: »Nihil est in intellectu quod non fuerat prius in sensu», dvs. intellektet kan en- dast bearbeta det som redan upplevts med sinnena. Utmärkande för den av specialisering och arbetsfördelning präglade industriella produktionen är att individen sällan eller aldrig får känna tillfredsställelsen av att fullfölja ett visst arbete till en färdig produkt som han kan säga sig i väsentlig grad ha varit med om att skapa. Rörande betydelsen härav för individens mottaglig- het för estetiska värden har meningarna varit delade. Å ena sidan har framhållits att den mekaniserade arbetsprocessen reducerar kravet på manu— ell skicklighet till att endast gälla att med maskinmässig regelbundenhet utföra några enkla, ständigt upprepade handgrepp. Därtill skulle varken matcrialkännedom eller förmåga att bearbeta och forma ett material be— hövas. Då arbetaren, hävdar man, blott i ringa grad är känslomässigt enga— gerad i det han producerar, kan han däri sätta in och utveckla endast en obetydlig del av sina anlag och möjligheter. Andra menar däremot att den skaparglädje som ett hantverksmässigt utfört arbete kan skänka sin ut— övare numera åtminstone till en del ersättes av industriarbetarens möjlig— heter att känna tillfredsställelsen med att behärska ett invecklat maskineris precisa funktioner samt att de högt mekaniserade arbetsprocesserna kan ge ökat utrymme för både fantasi och intellektuell verksamhet.

Frågan om den industriella massproduktionens återverkningar på ge- nomsnittsmänniskans estetiska reaktionsförmåga är i hög grad komplicerad. När det gäller att bedöma den, kan det vara skäl att komma ihåg att meka- niseringen av arbetet icke endast ökat arbetstakten och bundit människan vid maskinerna. Den har också frigjort henne från tungt arbete och gett henne större möjligheter att betrakta och analysera, något som i förening med de ökade tillfällena att förskaffa sig upplysning i estetiska frågor måste ha stor betydelse för individens förmåga att utvinna estetisk tillfredsställelse också ur sitt arbete. Den allt större roll som den konstnärliga formgiv- ningen kommit att spela i den industriella produktionen samt de höjda anspråken på hygienisk standard har säkerligen också bidragit till att öka människans behov av en vacker och trivsam miljö.

Från många andra håll utsätts människan av i dag för en mängd in— fiytelser som trubbar av hennes estetiska reaktionsförmåga. Hit hör den ändlösa flod av stimulanser och intryck i form av tryckta bilder, reklam,

film och television som strömmar över henne i sådan mångfald och där hon i allmänhet saknar varje möjlighet att kritiskt välja och vraka. Hennes enda försvarsmedel är här att stålsäfta sig med okänslighet.

Den våldsamma specialiseringen i vårt moderna liv har gjort avståndet mellan konstnär och icke konstnär större än tidigare. Därför är man i allmänhet benägen att tro, att konstnärlig förmåga är något mycket speciellt som endast ägs av ytterst få. För denna inställning blir konsten ett säreget område som knappast har några anknytningar till vardagslivets syssel- sättningar —— en slutsats som ligger dubbelt nära till hands eftersom den moderna konsten av gemene man anses så svårtillgänglig.

Vilka möjligheter finns det då att rycka ut människorna ur deras lik- nöjdhet inför sådana företeelser som kräver ett estetiskt engagemang? Ja, sannolikt kan detta effektivast ske genom att knyta an till ett slumrande aktivitetsbehov och vädja till intresset för praktiska sysselsättningar. Fri- tiden måste användas för att kompensera begränsningen i arbetsdagens in— tressen, för att uppöva egenskaper hos individen som annars icke kommer till användning. Han måste lockas ut ur det passiva åskådande, som de mekaniserade nöjena hänvisar honom till, och förmås att upptäcka glädjen att skapa med sina händer, vilken så ofta förmenas honom i hans arbete. Den moderna psykologien hävdar att alla individer har både ett behov och i större eller mindre grad en förmåga att förfärdiga, forma med sina händer. uttrycka sig i olika material. Det är ur dessa aspekter som man får se amatörmåleriets betydelse detta till trots av dess många iögonfallande avigsidor. »Söndagsmålaren» kan i en sådan verksamhet få utlopp för sitt hämmade uttrycksbehov och få en känsla av att ha fullbordat ett verk med sina händer. Och under tiden har han kanske hunnit reda upp några av sina egna känslomässiga konflikter. Ett sådant arbete kan även hjälpa fram till en större förståelse för den samtida konstens problem.

I undervisningen måste tonvikten läggas främst på arbetsprocessen, mindre på produkten som frambringas i denna. Det förhållandet att ama- törmåleriet i så hög grad inriktats just på den färdiga tavlan är den kanske viktigaste orsaken till att denna verksamhet i så många fall stannat vid undermåliga uttrycksformer. Ett sådant arbete får bestående värde endast i den mån det bidrar till den emotionella utvecklingen, till en mer ny— anserad och djupare uppfattning av omvärlden. Ett lyckligt resultat av arbetet är beroende av de individuella förutsättningarna hos amatörmåla- ren men kanske i lika hög grad av den handledning som ges honom. Med lärarens insikter som pedagog står och' faller den amatörmässigt bedrivna konstutövningen. För att studierna skall leda fram till den djupare konst- förståelse, som ur allmänkulturella synpunkter är deras mest eftersträvans- värda resultat, måste de även omfatta ingående studier av konst. Konst— utövningen är nämligen icke en oumbärlig förutsättning för konstförstå- .elsen. Tvärtom kan den, oriktigt bedriven, bli till hinder. för denna. Där-

emot kan för många människor rena konststudier utan något samband med utövande verksamhet vara den riktigaste och snabbaste vägen till en om- fattande och fördjupad estetisk förståelse.

Det är ej endast målandet som frigör det estetiska uttrycksbehovet. Det- samma gäller allt formande och byggande i olika material, såsom model- lering samt alla arter av slöjd och konsthantverk, där nedärvd hantverks- skicklighet kan ge arbetet en särskild krydda. En verksamhet på så bred basis kan inte undgå att konfrontera den intresserade med de estetiska problemställningarna och på ett handgripligt sätt aktualisera dessa i för- hållande till hela hans dagliga omgivning.

Hos den vuxne är skapande och seende inte lika oupplösligt förbundna med varandra som hos barnet. Därför måste hand i hand med det skapande arbetet gå en övning av förmågan att se och uppleva konstnärliga kvali— teter varhelst de kan möta. Den estetiska upplevelseförmåga, som vi kan mobilisera inför ett konstverk, måste utvidgas att gälla hela verkligheten omkring oss, naturen lika väl som allt det som formats av människohand. En sådan estetisk mottaglighet för omvärldens oändliga mångfald av ski—f- tande uppenbarelseformer skulle effektivt motverka den osunda tendens att romantisera allt konstnärligt skapande som i hög grad utmärker vår tid.

Men alla dessa den estetiska upplevelsens föremål vädjar icke endast till den spontana känslan och sinneslusten utan har också en formal sida som vetter mot det intellektuella. mot frågorna om den estetiska lagbunden- heten. Genom att lära känna de estetiska lagarna för bildkomposition, åter— givande av rörelse och rum, färgernas förhållande till varandra etc. och genom att förvärva någon insikt om de olika krafter som påverkat konstens utveckling genom tiderna kan den vetgirige förvärva en djupare förståelse av konstens väsen, vilket också kan komma de egna uttrycksförsöken till godo. Alldeles frånsett de större lyckomöjligheter en sådan förståelse kan skänka individen, så måste en mera allmänt utbredd konstförståelse också få en stor social betydelse i ett samhälle, där den enskilde medborgaren har möjligheter att i olika demokratiska institutioner öva inflytande på den offentliga miljöns konstnärliga utformning. Där skulle han kunna på ett insiktsfullt sätt stimulera konstnärernas insatser i detta hänseende.

En konstfostran för de vuxna erbjuder speciellt svårlösta pedagogiska problem. Läraren har där att ta hänsyn till och om möjligt mjuka upp de stelnade attityder och fixerade värderingar, vari den vuxne oftast fastnat, samtidigt som läraren hos denne måste räkna med ett naivt och otränat sätt att närma sig konsten. Det står alldeles klart att ett bildningsarbete av detta slag får bedrivas på lång sikt, särskilt som några användbara gene- rella pedagogiska metoder icke utexperimenterats på detta område. Verk- lig förståelse för konstnärliga värden måste med naturnödvändighet växa långsamt och kan inte tvingas fram. Kampanjen för att sprida estetiska insikter bör föras med största psykologiska taktfullhet. Är omvändarnitet

alltför stort och onyanserat, kan publiken plötsligt känna sig övermättad av de välmenta försöken att få den att uppleva, och slutreaktionen blir nega- tiv. Det kan vara skäl att påminna om att konstpedagogerna inte bör söka få sina adepter att tro att konsten är en mogen frukt färdig att stoppas i munnen. Det gäller att göra begripligt att vad konsten erbjuder är väl värt stora individuella ansträngningar och att en konstförståelse i djupare mening endast kan förvärvas genom en personlig strävan. Detta gäller inte minst förståelsen av den moderna konsten som i många av sina intres- santaste yttringar är av komplicerad natur.

KU har ovan sökt ange några generella värderingar och synpunkter på det estetiska livsområdet och dess allmänna betydelse för individen i det moderna samhället, liksom de krav som med utgångspunkt härifrån kan ställas på individens fostran. Denna översikt kan betraktas som den prin- cipiella grundvalen för de mera specialiserade överväganden och förslag som utredningen i det följande framlägger i syfte att skapa förutsättningar för en verklig demokratisering av konstkulturen i vårt land. Utredningen är väl medveten om de stora svårigheter av både ekonomisk, pedagogisk och psykologisk art som ett radikalt genomförande av det skisserade program- met skulle innebära i en tid, då de ekonomiskt betingade kraven på sträng effektivitet både i de ungas utbildning och de vuxnas arbete får en alltmer kategorisk formulering. Här må också framhållas att den psykologiska forskning och den pedagogiska metodik, som borde vara den oumbärliga förutsättningen för det planerade konstbildningsarbetet och som skulle kunna ge detta stadga och klara linjer, ännu i stor utsträckning icke exi— sterar. När KU trots detta nu framlägger sitt förslag till en allmän estetisk upprustning av vårt skol- och folkbildningsväsende, är det i förvissningen om att den försöksverksamhet som härav må föranledas snabbast kan leda fram till säkrare riktlinjer för konstbildningsarbetets framtida gestaltning.

Den estetiska fostrans historia

Redan i antikens Grekland insåg man värdet av att samordna träningen av intellekt och sinnen. Både Platon och Aristoteles framhöll betydelsen för samhället av ,en medborgerlig uppfostran, som befrämjade såväl själs- som kroppsutvecklingen. Handens övning ingick som ett led i att forma en har- monisk personlighet. Konsten betraktades dock närmast som ett självklart inslag i de privilegierade klassernas livsmiljö, varför en estetisk fostran (denna term hänför sig i det följande endast till den visuella och taktila sensibiliteten) ansågs som en relativt överflödig del av uppfostran.

Under medeltiden växte konsten organiskt fram ur troslivet och blev därför ett självklart uttryck för människans religiösa erfarenhet. Under renässansen intellektualiserades konstuppfattningen alltmera, icke minst under inflytande av en filosofiskt motiverad estetik, och genom djupgående förändringar i samhällets sociala struktur blev konsten allt mindre en hela samhällets andliga egendom och en naturlig del av den vardagliga till- varon. Den utveckling, som därmed inleddes, kom att så småningom för— ändra människans inställning till konsten. När de trista konsekvenserna av denna utveckling omsider började anas, framstod för första gången den estetiska fostran som ett allvarligt pedagogiskt och socialt problem.

Den förste pedagogiske tänkare i nyare tid som framförde ett från reli- gionen frigjort bildningsprogram var engelsmannen John Locke (1632— 1704). Dennes betydelse ligger främst i att han fäste uppmärksamheten på barnets naturliga anlag och utvecklingsstadier. Härigenom kom han att påverka Jean Jacques Rousseau (1712—1778), grundläggaren av den mat- turenliga» pedagogiken, dvs. den uppfostran som avsåg att omfatta män- niskans alla förmögenheter och ta den av naturen anvisade utvecklings— ordningen som rättesnöre. Rousseau var övertygad om att varje levnadsåi- der har sin särskilda fulländning och att lärarens metod måste respektera barnets särart. Han hade ett romantiskt intresse för barnets spontana im- pulser och fann det rätta utloppet för dessa i skapande arbete. Barnet skulle med eget experimenterande vinna sina färdigheter. Rousseau ansåg att det manuella arbetet står naturtillståndet närmast och rekommenderade för bar— nen bl.a. snickeriarbete såsom fostrande skicklighet och konstsinne. Han— dens och ögats träning är, menade han, lika viktig som studiet av latin och grekiska. Teckningens huvuduppgift är att skärpa iakttagelseförmågan, däremot icke att utbilda konstnärlig talang.

Icke främst genom psykologisk inlevelse utan genom estetisk spekulation

kom Friedrich Schiller (1759—1805) fram till insikten att konsten, särskilt då antikstudiet, är medlet till en harmonisk utveckling av alla människans anlag. Han fann det karakteristiskt för konst och skönhet att de uppnås icke genom tvång utanwgenom frihet, ty konst är lek.

Schweizaren J. H. Pestalozzi (1746—1827) förde i skolan Rousseaus idéer ut i praktiken. Han såg elevens aktivitet som en väsentlig förutsättning för kunskapstillägnandet och byggde sin pedagogik på åskådandet och åskåd— ningskraftens uppövning. För den harmoniska utformningen av personlig-he— ten fordrades att utbildningen av de intellektuella och emotionella krafterna kompletterades med en utbildning av de manuellt motoriska färdigheterna. Pestalozzi anbefallde därför en övning av dessa; från undervisning i mät- ningskonsten skulle man övergå till teckning och skrivning. Denna nyvunna insikt blev orsaken till att yrkesutbildningen för första gången togs in i skolundervisningen, till att börja med i Pestalozzis hemland, och därige— nom fick denna en mer allmänt praktisk "inriktning.

Efter den franska revolutionen förlorade konsten sin sociala förankring hos vissa skikt av beställare och blev nära nog rotlös i samhället. Konsten och den allmänna smaken deklinerade snabbt. Mycket av det konstnärliga förfallet berodde på social-ekonomiska missförhållanden men framförallt på det snabba framväxandet av industrialismen, som med sin massproduk- tion gav dödsstöten åt den gamla allmogekonsten. Det enda ur den estetiska fostrans synpunkt betydelsefulla som inträffade under 1800-talets förra hälft var att teckningen infördes som ämne i de högre skolorna i flera euro— peiska länder och i Förenta Staterna. Doek ansågs dess väsentliga ändamål vara att genom uppövandet av öga och hand öka varseblivningsförmågan. Kurserna bestod uteslutande i det exakta återgivandet av ornamentala för- lagor och föremål, såsom gipsornament och stereometriska klotsar. F. ö. kan erinras om att den första konstföreningen, i Karlsruhe, grundades 1818. och den fick snart många efterföljare. Dessa kom att spela en icke obetydlig roll både som ekonomiska stödorganisationer för konstnärerna och som propagandaorgan för de tongivande kretsarnas smak.

Tysken Friedrich Fröbel (1782—1852), kindergartens skapare, hade mot- tagit starka intryck av Pestalozzis förkunnelse. Han såg i självverksamheten ett utflöde av barnets verkliga natur och var en av de första som ägde en intuitiv förståelse av de psykiska lagarna för barnets utveckling. Han för— stod den uppfostrande betydelsen av leken som ett utlopp för barnets ut— trycksbehov. Som naturliga former för att tillfredsställa barnets behov av självständigt skapande förde Fröbel i förskoleundervisningen in teckning, målning, modellering, pappersklippning etc. För att utbilda män och kvin- nor till att på rätt sätt uppfostra småbarn grundade han också 1839 det första förskoleseminariet.

Samtidigt med att teckningsundervisningen under 1800-talets förra hälft började växa fram inom skolan, visserligen i en form som ännu blott låter

oss ana våra dagars uppfattning, framträdde i samhället utanför skolan oroväckande tendenser. Det ursprungliga motivet för att tillvarata barnens skaparkraft, omsorgen om en harmonisk uppfostran, började under in- flytande av olika nationalekonomiska betraktelsesätt få en alltmer materia- listisk betoning. Den första världsutställningen i London 1851 visade t. ex. hur långt förfallet hade nått inom konsthantverket och hur djupt den all— männa smaken sjunkit. Icke endast den estetiska sensibiliteten och skapar— förmågan utan också den enkla hantverkstraditionen föreföll att vara i ut- döende. I insikt härom började man nu att göra utkast till och även i prak— tiken delvis genomföra ett estetisk-pedagogiskt program. De tidigaste ytt- ringarna av en målmedveten smakfostran satte in på 1850—talet. År 1852 grundades Victoria and Albert Museum i London, förenat med en konstin— (lustriell skola som gav större räckvidd åt museets strävanden att genom tillhandahållande av goda förebilder för olika slag av konsthantverk höja smakbildningen. I samma anda grundades 1864 det österrikiska museet för konst och industri i Wien, vilket under ett par decennier blev normgivande för Mellaneuropa och som även, från 1867, var förbundet med en konst— hantverksskola. Det fick efterföljare i många länder, man upptäckte att problemet om den estetiska fostran även har ekonomiska aspekter, och l'olkskolorna i industricentra började betraktas som platser för att träna :>technical designers».

Den store engelske konstkritikern John Ruskin (1819—1900) var den förste som såg konstpedagogiken i dess djupare sociala sammanhang. Som en väckelsepredikant förkunnade han sin övertygelse om hur det rent me— kaniska arbetet förnedrar människans karaktär. Endast konsten kan göra livet värt att leva, hävdade han, och endast den kan höja det moderna samhäl- let ur dess djupa förfall. Ett av läkemedlen vore återgången till hantverkarens arbetsmetoder. Ruskin insåg tecknandets betydelse för barnets utveckling och ivrade för att införa konstbetraktandet i skolorna, varvid han särskilt framhöll vikten för konstuppfostran av att uppöva naturåskådandet. Han verkade — liksom efter honom Alfred Lichtwark i Tyskland — för ut- bredningen av konstdilettantismen som ett medel att uppfostra konstsinne och konstintresse. Denna strävan fick sin största praktiska betydelse genom hemslöjdens förnyelse i England, Tyskland och Österrike. Ruskins starkt etiskt färgade förkunnelse utgjorde ett mäktigt incitament för det estetiska livet inte bara i England utan också i andra delar av Europa. Det tillkom emellertid William Morris (1834—96) att föra Ruskins idéer ut i praktiken. Han blev det engelska konsthantverkets reformator genom att återupp- täcka det organiska förhållandet mellan material, arbetsprocess, funktion och estetisk form, och han sökte återknyta den förbindelse mellan konst och hantverk som gått förlorad. Morris såg ingen väsentlig skillnad mellan att skulptera och måla å ena sidan, att väva och rita tapeter å den andra. I den firma han startade 1861 engagerades högt kvalificerade konstnärer

för att göra utkast till och producera nyttoföremål. Den revolution i de estetiska tänkesätten, som Morris inledde, koncentrerade på ett dittills okänt sätt intresset på de estetiska problemen i deras sociala sammanhang. Målet för sin verksamhet "uttryckte han i orden »en konst utförd av folket för folket, till glädje för dem som skapa den och dem som bruka den.» Däremot förstod han inte hur omöjligt det i själva verket var att åstad- komma en allmän smakförbättring utan att också försöka sanera den industriella produktionen.

I skolornas teckningsundervisning under 1800-talets sista fjärdedel bör— jade tonvikten läggas mer på det kulturella ändamålet än på de praktiska avsikterna. Tidigare lärometoder ansågs alltför formalistiska, och större vikt lades vid ett korrekt återgivande av enkla former ur naturen och hem_ miljön samt på färgstudium. De under 1870- och 1880-talen frambrytande strömningarna inom konsten med krav på ett fördomsfritt naturstudium inverkade även på teckningsundervisningen. Men främst var det dock barn- och utvecklingspsykologiens framväxande som gav näring åt kraven på för— nyelse av teckningen i skolan. I och med att den gamla föreställnings- och associationspsykologien alltmer fick vika för ett studium av instinkt- och viljeprocesserna som det psykiska livets grundfakta kom undervisningen att i ökad grad knyta an till elevens verksamhetsdrift. Därmed trädde nya ämnen i förgrunden, såsom teckning, modellering, köks- och trädgårdsar— bete etc.

Rousseaus och Fröbels revolutionerande pedagogiska grundsyn, den som hävdade att det väsentliga i all uppfostran är att utveckla alla krafter hos människan, både de fysiska, de intellektuella och de emotionella, utövade länge sitt inflytande på progressiva pedagoger i olika länder och till slut också på de styrande. Teckningen blev sålunda obligatoriskt ämne för folkskolan i Österrike 1869, i de tyska delstaterna och Skandinavien på 1870-talet och i England 1890. Redan år 1884 hade den engelske läraren Ebenezer Cooke börjat publicera studier över barnets bildskapande, de ti- digaste i sitt slag av något vetenskapligt värde, och 1887 utkom den italien— ske konsthistorikern Corrado Riccis arbete L'arte dei bambini (Barnens konst), som likaså belyste ämnet ur psykologiska synpunkter. För slöjden blev Finland genom Uno Cygnaeus'" (1810—88) insatser föregångslandet. Denne fattade klart slöjdens betydelse »för utvecklandet av skicklighet, form- och skönhetssinne samt ett självständigt omdöme» och lyckades ge- nomdriva att Finland i folkskoleförordningen av år 1866 — först av alla nationer — införde slöjd som obligatoriskt läroämne i folkskolan. Även Sverige kom att på detta område göra en pionjärinsats (se nedan).

Mot 1800-talets slut fick den estetiska fostran alltmer en socialt kultu- rell innebörd; för samhällstrevnaden måste den gemensamma tillgången även till de högsta kulturvärdena vara av stor betydelse. Den som mest konsekvent och entusiastiskt gav uttryck åt dessa idéer var den tyske

museimannen Alfred Lichtwark (1852—1914), som i sin förkunnelse byggde på Ruskins och Morris” idéer. Han såg konstuppfostringstanken i hela dess vidd och djup som ett kulturellt problem. Konsten var för honom botemed- let mot tidens enligt hans mening sjukliga intellektualism. Konsthantverkets förfall i Tyskland framemot århundradets slut medverkade till uppkomsten av den propagandarörelse vilken med Lichtwark som förkämpe trädde fram under slagordet: Konsten åt folket! Han ville åt alla skänka möjlighet att estetiskt gestalta både sin miljö och sin livsföring. Han krävde handled- ning för individen i konstnärligt seende och kännande, och härför behövdes skolans hjälp. Lichtwark förkastade den på sina håll omhuldade konst- historieundervisningen och satte i dess ställe en sorts åskådningsunder— visning, där barnet genom frågor och svar leddes fram till uppmärksamt beskådande av konstverket. Han ivrade vidare för skolträdgårdar, som bl. a. skulle vara hjälpmedel till färgsinnets uppodling, liksom för klassrummens utsmyckning med konst. 1896 grundade han en lärarförening i Hamburg för odlande av den konstnärliga bildningen i skolan (redan 1863 hade i Eng— land grundats Art for Schools Association), som följande år fick ett slags efterföljare i Sverige. Lichtwark anordnade också de första konstpedago— giska kongresserna, den tidigaste i Dresden 1901. Bland banbrytare på det teckningspedagogiska området kan nämnas tysken G. Kerschensteiner, ar- betsskolemetodikens grundare. Han förenade en vetenskaplig syn på bild- skapandets utveckling hos barn, framlagd i verket Die Entwickelung der zeichnerischen Begabung (1905), med en rik fond av pedagogisk erfarenhet.

Den wienske teckningsläraren Franz Cizek (1865—1947) kom genom rent praktiska iakttagelser fram till en djupare intuitiv förståelse för barn- teckningens betydelse som uttryck för barnets skapande aktivitet och däri— genom också för hela dess känslomässiga förhållande till omvärlden, vil- ket han ansåg vara den rätta utgångspunkten för en estetiskt fruktbärande teekningsmetodik. Han var en av de första som i grunden förstod hur livs— främmande onaturligt det var att tillämpa tidens naturalistiska konstuppfatt— ning på skolans teckningsundervisning och att barnen avkrävdes en korrekt— het i avbildningen av föremålen som de inte var mäktiga och som dödade all spontan skaparglädje. Redan 1887 arrangerade han en offentlig utställning av barnteckningar, och han inrättade från 1897 s.k. Jugendkunstklassen, där han visade hur de bilder och skapande impulser som finns nedlagda hos barnen kan frigöras genom det skapande arbetet i olika material. De överraskande rika resultat han vann med sin undervisning väckte upp- märksamhet världen över. Det var en annan wienare, Sigmund Freud, som några år senare genom sin psykoanalytiska metod skulle sätta Cizeks iakttagelser in i ett större sammanhang och ge dem en djupare förklaring.

Psykologiens och pedagogikens utveckling under 1900-talet har i allt väsentligt bekräftat de iakttagelser som gjordes av dessa pionjärer. Det peda- gogiska intresset har alltmer koncentrerats på barnet, uppfattat som en

ensartad individ. Härmed har banats väg för en fördjupad kunskap om barnets föreställningsliv och skapande förmåga. I arbetet på ungdomens konstnärliga uppfostran har man tillgodogjort sig de rön forskningen kom— mit fram till angående de psykologiska förutsättningarna för barnets ska- pande aktivitet under olika åldrar, men tyvärr har dessa rön icke sam- ordnats med en lika ingående experimentell forskning rörande barnets förutsättningar att uppleva konst under olika åldersstadier. Alltmer all- mänt har krav ställts på att läraren genom sin utbildning skall ges möj- ligheter att utveckla barnets skapande förmåga och mottaglighet för konst.

För modern psykologisk uppfattning framstår ungdomens estetiska fostran som en oskiljaktig del av den allmänna personlighetsutvecklingen. Fostran till en allt omfattande estetisk sensibilitet kan icke nå verkliga resultat utan en mobilisering av barnets skapande aktivitet. Den ovan om— nämnde engelske konstfilosofen Herbert Read kan sägas vara vår tids främ- ste företrädare för uppfattningen att det konstnärliga skapandet måste bilda grundvalen för all uppfostran, framlagd framförallt i boken Education through art (1943). Den största förtjänsten om en på experimentellt psyko- logisk basis grundad tillämpning av dessa idéer i skolarbetet har Viktor Lowenfeld i Förenta Staterna, där också ett modernt konstuppfostrings— program fått entusiastiska anhängare och sin mest vidsträckta tillämpning i praktiken, med anknytning till en mångfald av skolans ämnen.

Vad gäller de olika strömningar, vilka bestämt utvecklingen av den estetiska fostran utanför skolan under detta sekel, må här endast fram— hållas en viktig tendens, nämligen den allt starkare betoningen av den rena konstens och konsthantverkets fundamentala enhet och närmast likvärdiga betydelse för den estetiska fostran. Denna tanke har klarast formulerats av den tyske arkitekten Walter Gropius i programmet för hans berömda Bauhaus-Schule, grundad 1919 i Weimar, 1925 överflyttad till Dessau, ned- lagd 1933 och sedermera återuppstånden i Institute of Design, Chicago. Un- dervisningen vid denna akademi syftade till att samla alla konstaktiviteter i, en enhet, att återförena de olika konst- och konsthantverksgrenarna i arbetet på det stora samlande konstverket, dvs. byggnaden, miljön. Gropius har hävdat den moderna människans rätt till en livsform som motsvarar hennes inre och yttre Villkor och behov, och betingelserna för en sådan ska- pas bäst, menar Gropius, genom att låta konstnärerna som lärare och form- givare få ett medbestämmande inflytande på utformningen av hela vår vardagsmiljö. Denna rationella syn på det estetiska, man kan också säga denna estetiska syn på intresseområden som tidigare betraktats ur renodlat praktiska och rationella aspekter, har i hög grad kommit att prägla vår tids uppfattning om samhällsplanering och miljöskapande. Allt talar för att en fortsatt utveckling efter dessa linjer måste få avgörande betydelse för individens trivsel och lyckomöjligheter i morgondagens samhälle.

De första spåren i Sverige av ett offentligt omhändertagande av den este- tiska fostran möter år 1713. då en ritmästare vid Uppsala universitet till- sattes för att >>informera ungdomen i ritkonsten». År 1735 grundades i Stockholm Kongl. Ritarakademien med huvudsakligt ändamål att utbilda konstnärer och konsthantverkare för slottsbygget. Ritarakademien blev upphovet till Konstakademien, som fick sina stadgar och privilegier år 1773. Den första offentliga konstutställningen anordnades 1784, då arbeten av Konstakademiens elever exponerades. Akademiledamöternas egna verk utställdes för första gången 1794. Sådana utställningar hölls sedan i fort- sättningen ganska regelbundet vartannat år. 1700-talet som helhet karakte- riseras av de naturvetenskapliga och ekonomiska intressenas dominans över de estetiska, och de pedagogiska initiativ som togs på det estetiska om- rådet — t. ex. Konstakademiens undervisningskurs i ornamentsteckning för hantverksgesäller 1777 — hade visserligen till syftemål att höja den konstnärliga kvaliteten inom hantverksyrkena, men detta dock främst med tanke på att driva fram en i utlandet konkurrenskraftig handelsvara. Rit— undervisningen baserades under hela 1700-talet på schematiskt framställda förläggsplanscher, som eleven hade att slaviskt efterbilda för att därige- nom lära sig ett elegant manér. Vad gäller den högre konstbildningen, upp- togs redan 1785 föreläsningar i de sköna konsternas historia vid Uppsala universitet, vilka dock sedan återkom mycket sporadiskt. Det förnämsta initiativet togs år 1792, då Kongl. Museum grundades — det första statliga konstmuseet utanför Italien — vilket 1794 fick sina lokaler i en av Kungliga slottets flyglar. I Nationalmuseum lever detta museum Vidare.

Under 1800-ta1ets början togs en hel del privata konstfrämjande initiativ, värda att lägga märke till. År 1818 avhölls sålunda den första offentliga utställningen utanför Konstakademien, och Konstföreningens i Stockholm ("sedermera Sveriges allmänna konstförening) grundande år 1832 är ett ut— tryck för det borgerliga samhällets vaknande intresse för konsten och dess vilja att popularisera denna. Konstföreningen arbetade med regelbundna utställningar och utlottningar och delade till sina medlemmar ut s.k. för— eningsblad, dvs. litografier och etsningar av svenska konstnärer. Föreningen fick också betydelse för att skapa en opinion ifråga om nödvändigheten av en byggnad för Nationalmuseum. 1841 bildades Konst- och Slöjdföreningen i Göteborg, som redan 1842 anordnade en konst- och industriutställning. Slöjdföreningens skola öppnades i Göteborg 1848, där det bl. a. undervisades i frihandsteckning, modellering och stillära. Ur dess konstslöjdsamlingar, från 1892 tillgängliga för allmänheten, utvecklades Röhsska konstslöjd- museet, öppnat 1904. I och med skrånas avskaffande 1846, vilket medförde en uppenbar risk för att svensk hantverksskicklighet skulle sjunka och landet översvämmas av utländska industrivaror, framstod klart vikten av att arbeta för höjandet av de inhemska produkternas kvalitet. Med denna målsättning stiftades också redan 1845 Svenska Slöjdföreningen, som 1846

startade en söndags- och aftonskola, vilken skulle sörja för utbildningen av de konstnärliga krafterna inom industri och hantverk. Denna skola övertogs 1859 av staten och fick vid omorganisationen 1878 namnet Tek- niska skolan. Den äger ännu bestånd som Konstfackskolan, landets officiella anstalt för konstindustriell utbildning. 1868 började insamlingsarhetet för inrättandet av ett föreningens museum för konstindustri och slöjd, vilka samlingar 1884 överlämnades till Nationalmuseum och kom att utgöra grundvalen för dess konsthantverksavdelning.

Det skulle dröja länge ilman några egentliga ansatser till estetiskt bild- ningsarbete kunde skönjas inom skolan. På 1820-talet började teckningen införas som valfritt ämne i de allmänna läroverken men omfattade endast »mechanisk teckning», dvs. linearritning, som avsågs att utgöra grunden både för matematiska studier och för »den mera utvecklade Ritkonsten». Först i läroverksstadgan 1856 finns särskilda lärare i teckning omnämnda. I folkskolestadgan av 1842 omtalas undervisning i teckning, men först i för- ordningen för folkskoleseminariet av 1865 anges teckningen som självstän— digt ämne i folkskolan. För läroverken utfärdades cirkulär och stadgar 1856 resp. 1859 som fastslog teckningens plats i undervisningen. För teck- ningslärarkompetens fordrades genomgång av Konstakademiens elementära teeknings-, antik- och modellskolor samt grunderna för landskapsteckning och centralperspektiv, dessutom enligt praxis en viss undervisningsövning. Sedan Konstakademiens principskola (förberedande teckningsskola) upp- 4 hört under 1870-talet, fanns ingen utbildningsanstalt för teckningslärare. Denna brist avhjälptes 1879 med ett teckningslärarscminarium, som an- " knöts till Tekniska skolans nya organisation, vari det alltjämt under namn av Teckningslärarinstitutet är inordnat. Först i 1878 års normalplan för . rikets folk- och småskolor infördes teckningen bland de mera fullständiga skolornas undervisningsämnen. Flickskoleundervisningen fick mycket sent en fastare organisation. I >>Lärokurs för fruntimmer», startad 1859 i Stock— holm, undervisades i teekning, liksom i Högre lärarinneseminariet ända från dess första termin 1861.

Vad beträffar slöjden, så inrättades redan vid 1700-ta1ets slut några sko- lor med slöjdundervisning på sitt program. Men först i och med 1850-talets begynnande industrialism började slöjden på sina håll få plats på skol- schemat. Länge nog betraktades den dock som betydelsefull endast genom att kunna motverka maklighet och oskicklighet för kroppsarbete och genom sitt praktiskt uppfostrande värde.

Också inom den högre estetiska undervisningen visar det tidiga 1800-talet en del beaktansvärda ansatser. År 1817 publicerade Lorenzo Hammarsköld det första utkastet till en allmän konsthistoria och föreläste också i detta ämne vid Uppsala universitet. År 1835 inrättades i Uppsala en professur i estetik och de levande språkens litteratur, vilken 1859 delades upp bl. a. i en professur i estetik samt litteratur- och konsthistoria. Sistnämnda år

fick också Lund en sådan professur. På 1840-talet sammanfördes Uppsala universitets konstsamlingar till en enhet i Gustavianum; ett konstmuseum med ritmästaren som prefekt konstituerades 1848 >>för nationens estetiska bildning». Göteborgs museum instiftades 1861 med bl. a. en konstavdelning, som utgjordes av Göteborgs konstförenings tavelsamling, till vilken grun— den lagts 1856. Från detta museum stammar Göteborgs musei rit- och målarskola (Valand), instiftad 1886. På 1860-talet utgavs också den första allmänna konsthistorien på svenska (C. G. Estlander 1867, följd av L. Dietrichson 1879). Under 1870-talet började tidningarna lämna större plats åt konstkritiken, och nu såg också den första rena konsttidskriften dagen (Tidskrift för bildande konst och konstindustri, 1875—76).

Den första hemslöjdsföreningen i landet startades 1868. På initiativ av Sophie Adlersparre (»Esselde»), som först förde fram tanken att något måste göras för att höja det kvinnliga handarbetets konstnärliga nivå, stif- tades 1874 Handarbetets Vänner med uppgift dels att blåsa nytt liv i den ' gamla hemslöjden, dels att göra en nyskapande insats inom konsthantver- ket. Ur denna verksamhet har den svenska hemslöjdsrörelsen utvecklats: 1899 grundades Föreningen för svensk hemslöjd. Lika stor betydelse fick ' den 1875 grundade stiftelsen Nääs” slöjdseminarium. Dess organisatör och mångårige ledare, Otto Salomon (1849—1907), bröt med den dittills gängse uppfattningen, att varje kunskap ytterst skulle ha praktisk betydelse för medborgaren, och ställde slöjden i personlighetsdaningens tjänst. Genom »den pedagogiska slöjden» skulle individen fostras till arbetsamhet, hän— dighet, självverksamhet, flit och andra dygder samt dessutom tillägna sig en förfining av formkänslan. Uppfattningen att slöjden borde anses som ett allmänt bildningsmedel för hela folket slog ganska snabbt igenom, och omkring 1880 förekom slöjdundervisning inom nästan alla den svenska — folkskolans inspektionsområden. År 1880 började slöjdundervisning med- delas också vid ett av folkskoleseminarierna, och 1881 förklarade Nääs— seminariet sig villigt att ta emot folkskollärare för att utbilda dem till slöjdlärare. Sverige gick här tillsammans med Finland och Danmark i spetsen för utvecklingen. Först efter 1900 började de styrande i andra län— der övertygas om slöjdens pedagogiska betydelse. Också frihandsteckningen började på 1870—talet slå igenom i folkskolorna på sina håll, och landstingen i Älvsborgs och Kalmar län anordnade särskilda undervisningskurser i teckning för äldre folkskollärare. Före den tiden hade egentligen endast linearritning övats i folkskolan.

Uppfattningen om konsten som ett livsvärde, vilket borde komma så många som möjligt till del, slog mera allmänt igenom först på 1880-talet. ' Man började då hålla populära föredrag i Nationalmuseum, och även en— staka skolbesök förekom där. 1887 grundades Föreningen för grafisk konst, som ställde som sin uppgift att popularisera grafiken genom att varje år till medlemmarna dela ut en portfölj med grafiska blad, ett arbete som för-

eningen ännu fullföljer. Denna kulturdemokratiska linje fullföljdes ytter- ligare under 1890-talet, icke minst genom inflytande av de intensiva konst— bildningssträvandena i Tyskland under samma tid. 1897 stiftade Carl G. Laurin Föreningen för skolors prydande med konstverk (senare kallad Konsten i skolan), som distribuerade grafiska blad, reproduktioner av konstverk, avgjutningar etc. till skolorna och även verkade för monumental- målningar i dessa. Redan 1891 hade Carl Larsson målat en stor fresk i ett göteborgsläroverk, och denna fick efterföljare i flera skolor, 1899 utkom . Ellen Keys folkskrift Skönhet för alla, där hon påvisade de estetiska syn- punkternas betydelse för livsåskådning och vardagsmiljö. Samma år började

- Laurin undervisa i konsthistoria vid Anna Sandströms lärarinneseminarium

och följande år vid Stockholms arbetarinstitut. (År 1912 inleddes regel— bunden undervisning i konsthistoria vid Högre lärarinneseminariet). År 1900 utkom första upplagan av Laurins Konsthistoria (skolupplaga år 1903), som på ett avgörande sätt väckte och stimulerade det allmänna konst— intresset i landet. Bland Laurins många pedagogiska initiativ kan också nämnas att han 1902 började för Folkskolans barntidning skriva artiklar om konst i Nationalmuseum. Det första svenska försöket till en konst— ' betraktandets metodik kom 1904 med Cecilia )Vaerns bok Konsten att se och njuta. Även museerna kom i kontakt med den frivilliga konstbildningsrö- relsens pionjärer, och omkring sekelskiftet började Nationalmuseum med spridda visningar, om också helt oorganiserat, både för skolbarn och vuxen - allmänhet. Här kan även nämnas att 1899 inrättades den första professuren

i konsthistoria i Sverige, vid Stockholms högskola (förste innehavare Viktor Rydberg), och att konsthistoria år 1901 blev examensämne vid universi— teten. Först 1917 resp. 1919 fick dock Uppsala och Lund självständiga konsthistorieprofessurer.

Nyttosynpunkterna på skolans teckningsundervisning höll sig kvar i stort sett till sekelskiftet. Undervisningsmetoderna avsåg endast fostran till fär- dighet i korrekt avbildning. Vid denna tid började man dock mera allmänt inse att de gamla kopieringsmetoderna ödelade barnets förmåga att uttrycka en egen självständig uppfattning. I läroverksstadgan av år 1905 angavs så- lunda ett av teckningsundervisningens mål vara att vidareutveckla lärjung- arnas smak och skönhetssinne. Idéerna om det skapande arbetets värde för barnets personliga utveckling, vilka i hög grad präglat den pedagogiska de- batten under senaste halvseklet, har så småningom börjat påverka även sko- lans och teckningspedagogernas inställning. Läroverksstadgan av år 1933 har i undervisningsplanen infört stilhistorisk teckning för gymnasiet och den övre realskolan och lägger formellt inga hinder i vägen för en ganska djupgående konstuppfostran. Det kan här nämnas att 1932 års läroverks- sakkunniga i sitt betänkande anbefallde undervisning också i konsthistoria.

Den svenska skolslöjden med Nääs—slöjden som huvudriktning förblev i stort sett oförändrad till fram emot 1920-talet. Men den moderna psyko-

logiens nya syn på uppfostran krävde att barnets intresse, aktivitet och produktivitet fick ökat utlopp i skolarbetet. Skolans slöjdundervisning borde baseras på det fria formskapandets princip och därmed ställas i ett organiskt sammanhang ej endast med teckningsundervisningen utan också med strävandena att skapa en modern hemkultur. Dessa synpunkter blev mer allmänt kända först genom den propaganda för en tidsenlig smakrikt— ning inom slöjden som Svenska Slöjdföreningen satte igång omkring 1920 ' med Carl Malmsten som sin mest entusiastiske och framgångsrike tales- man. Efter 1930 har Slöjdföreningens propaganda koncentrerats på att inom alla samhällsklasser sprida kunskap om den smakfulla vardagsvarans betydelse för hemmet och bostadsvanorna enligt mottot Bättre hem, bättre samhälle!

Bland de senare decenniernas märkligaste estetisk-pedagogiska insatser kan nämnas de nya initiativen från det 1917 omorganiserade Nationalmu- seum, då den s. k. depositionsavdelningen inrättades med uppgift att till- godose landsortens behov av konst genom fasta depositioner och vandrings— utställningar (från 1922), kombinerade med konstpedagogiska föredrag och studiecirklar, demonstrationer för skolbarn och allmänhet etc. Under 19-30— och 1940-talen gick konstföreningsrörelsen fram på bred front, och då såg också de konstfrämjande riksorganisationerna dagen: Riksförbundet för bildande konst (1930), Folkrörelsernas konstfrämjande (1947) och för— eningen Konst i skolan (1947).

Om de senaste årens konstpedagogiska utveckling, se avd. V—VII.

Den estetiska fostran i skolan

Kap. 1. Det skapande arbetet i skolundervisningen

Det skapande arbetets betydelse för individens utveckling

Den grekiska antikens idé om barnet som en vuxen i miniatyr kan sägas ända in i vår tid ha behärsk-at den tongivande pedagogiska uppfattningen. Enligt denna grundsyn är en viss kunskapsmässa oumbärlig för den bli— vande samhällsmedborgaren, och kunskaperna skall inarbetas i honom efter en noga genomförd plan. Skolan har genom denna inställning länge motver- kat intresset för det mesta som inte kan fattas enbart med förståndet och har därmed säkerligen i viss mån bidragit till att hämma barnets naturliga utveckling. Den moderna psykologien återigen ställer individen, barnet, i centrum för all uppfostran. Den har fastslagit att barnets fysiska, psykolo- giska, emo-tionella och sociala behov är helt andra än den vuxnes, att sko— lans fostran måste i högre gra-d än förr ta hänsyn till barnens särskilda förutsättningar och att barnet bör ha rätt att i största möjliga utsträckning få sina individuella anlag utveckla-de. I den skapande aktiviteten framträder barnets speciella karaktär tydligast. Barnet ger här uttryck åt sina egna erfarenheter, och dess uttryckssätt bestäms mera av den känslomässiga be- tydelse det tillägger företeelserna i sin omgivning än av en genom synsinnet inhämtad, objektiv erfarenhet Iav dem. Att stimulera och vidareutveckla denna skapande förmåga framstår som en av sko'lundervisningens viktigaste uppgifter och som ett oeftergivligt villkor för att barnet skall kunna själv- ständigt samla erfarenheter samt stegra sitt kunnande och sin förmåga att uttrycka inre och yttre upplevelser. Ju mer intressebetonad barnets iakt— tagelse av verkligheten blir, desto rikare och mer levande blir dess före- ställningar, desto mer preciserad dess uppfattning.

Barnets medfödda drift att meddela sina känslor och tankar till andra, att inregistrera sina sinnesintryck och nya erfarenheter samt att klar- göra sin begreppsmässiga kunskap kommer klart till synes i det skapande arbetet, dvs. det som i skolarbetet inrymmes i ämnena teckning och slöjd. Med färger och pennor, i lera och gips, trä och plåt, med mossa och stenar eller snart sagt vilket material som helst tillfredsställer barnet sitt djupt rotade behov att ge form åt sina sinnesstämningar samt utlopp för sina känslor och för den verksam'hetslust som det också utlöser i leken. Barnet utvecklar sitt bildspråk, dvs. det bildmässiga uttrycket för sin upplevelse, av egen drift och utifrån sina egna förutsättningar. Denna utveckling ter

sig som en naturenlig växtprocess, och varje utvecklingsnivå däri utgör ej endast en förberedelse för ett senare stadium utan samti-digt något i sig avslutat, vilket har sitt värde i sig självt. Här samverkar känselsinnet med rörelse- och synupplevelser av olika slag till att forma något som med fan— tasiens hjälp smälter ihop till en inre enhet, något som den skapande indi— viden kan uppleva som en bildmässig helhet. Barnet är, liksom den vuxne, övertygat om att dess högst subjektiva föreställningar om verkligheten är objektivt sanna. Men barnet är inte endast ett skapande utan också ett efterhärmande väsen som i sig assimilerar en mångfald bildformer, och det hämtar också inspiration ur denna bildvärld. Om de mottagna intrycken omarbetas självständigt, så kan detta endast gagna barnets bildskapande.

Genom att barnet ständigt i olika material tillfredsställer sitt uttrycks- behov och sin formdrift kommer så småningom också dess manuella färdig- heter att utvecklas. Det lär sig att behärska och samordna sina rörelser, iakttagelse- och uppfattningsförmågan skärps, och detta måste resultera i en med åren allt starkare inlevelseförmåga och därigenom så småningom också i en ökad förståelse även för konstnärliga värden och uttrycksmedel. Det skapande arbetet innebär alltså samtidigt en träning av förmågan att självständigt samla erfarenheter, att känslomässigt uppleva världen och att gestalta det upplevda, något som är av utomordentlig betydelse för indivi— dens utveckling. Vi kan tolka och förstå endast det som våra samlade erfarenheter gett oss materialet till.

Den amerikanske psykologen Viktor Lowenfeld, som skrivit ett av de värdefullaste arbetena om barnets estetiska utveckling sedd mot bakgrun- den av dess allmänna mognadsprocess,1 betonar starkt vikten av att barnet så fullständigt som möjligt kan identifiera sig med vad det gör. Om så inte sker, kommer för barnet slutprodukten av arbetet att få större be- tydelse än själva arbetsprocessen. Barnet har då förlorat förbindelsen med sin egen aktivitet och har därmed mistat förtroendet för sin egen skapande förmåga. Läraren bör därför enligt Lowenfeld i möjligaste mån aktivera barnets sensationer och andra erfarenheter, och om barnet saknar förtroende för sin förmåga att självständigt uttrycka sig, beror detta på att barnets erfarenhet-er icke är tillräckligt detaljerade och bestämda för att det skall kunna helt identifiera sig med dem.

Barnet kan i bildskapandet finna utlopp för idéer, erfarenheter, sympa- tier och aggressioner som det aldrig skulle våga uttrycka i ord. Varje skapande har sin djupaste förankring i det omedvetna, och genom att stu- dera de bildmässiga uttrycken för dessa spontana själsyttringar kan lära— ren liksom även läkaren och psykologen få kunskap om konflikter och problem hos barnet som detta genom lämplig behandling kan bli be- friat från. Många psykologer menar att det i teckningen och målningen

1 Creative and mental growth. A textbook on art education, New York 1947; rev. uppl. 1953.

liksom även i arbetet i tredimensionella material kan skapas möjligheter att ge uttryck för ångestdrömmar och sjukliga böjelser som barnet genom denna utlösning kan bli kvitt på samma sätt som en författare kan skriva av sig sina problem och misslyckanden. Även känslomässigt out— vecklade barn kan i skapande arbete få utlopp för sina hämmade känslor. Färgen har för barnet ett spontant känslovärde och är ett viktigt medel för att ge uttryck åt vad barnet har på hjärtat. Den moderna psykologien har därför intresserat sig för problemet om förhållandet mellan å ena sidan barnets val av färger och å andra sidan de olika känslolägen och konflikter och den allmänna situation som detta färgval har sitt ursprung i, och man kan sannolikt inom en nära framtid lägga fram ganska allmän— giltiga iakttagelser rörande vad som av färgvalet kan utläsas om barnets psykologiska situation. När det gäller mer problematiska eller rent pato- logiska barn, kan deras spontana teckningar eller figurer i olika material förmedla en många gånger lika klar bild av fallet som en noggrant förd sjukjournal. Om läraren är väl förtrogen med det normala barnets utveck- lingsstadier i bildskapandet, kan han också konstatera när avvikelser från det normala beteendemönstret uppstår. Om barnet t. ex. in i sju—årsåldern eller längre skulle kvarstå i ett primitivt kludd- eller klotterst'adium, utgör detta en anvisning om behovet av mentalhygienisk rådgivning.

Teckning och slöjd i skolan

Har man gjort klart för sig det skapande uttryckets fundamentala vikt för barnets personlighetsutveckling _ i vilken form detta skapande än yttrar sig, genom målning och teckning eller arbete i olika tredimensionella material _ så förstår man också att de olika aktiviteter som sammanfattas i skolämnet slöjd kan ha en snart sagt lika central betydelse för barnets estetiska fostran som teckningen, detta dock under förutsättning att slöj- dandet icke ensidigt nyttoinriktas. Barnet kan ofta överföra sin bildtanke i ett slöjdföremål lika fritt och spontant som det utför sina teckningar, mål- ningar eller lerfigurer. Det är likartade produktiva krafter som i båda fallen tas i bruk. Den traditionella boskil'lnaden mellan skolämnena teck- ning och slöjd, som med hänsyn till ovannämnda psykologiska faktorer måste vara till förfång för dem båda, har sina historiska orsaker. Slöjden som skolämne har vuxit fram för att erbjuda en motvikt mot det intellek- tuella arbetet, och därvid har hantverkstraditionen kommit att ge ämnet dess grundläggande prägel. Men denna hoskillnad har inte längre något verkligt berättigande i en tid som sätter som sitt främsta pedagogisk-a mål att förverkliga individens inneboende anlag och uttrycksbehov på möjligast mångsidiga sätt. Liksom teckningen bör även slöjden framförallt tjäna till att förlösa barnets uttrycksbehov och skapande fantasi, att vara ett arbete som lägger beslag på dess hela intresse och alla krafter. Hänsyn måste

också här främst tas till barnet och dess behov, medan den tekniska presta- tionen förblir en sekundär faktor. Slöjden bör vid-are, liksom teckningen, icke endast ha till uppgift att meddela en viss färdighet och ett visst kun- skapsmått, utan den bör även och framförallt stimulera barnet att ge ut— lopp åt dess medfödda drift att gestalta, bygga, forma med sina händer. Utifrån denna synpunkt är det av helt underordnad betydelse om uttrycks— medlen är penna och papper ell-er nål och tråd, lera eller trä och kniv. Om det kunde skapas en befruktande växelverkan mellan skolans olika bild- ningsämnen å ena sidan samt teckningen och slöjden å den andra, skulle dessa senare på ett intimare sätt än hittills kunna passas in i skolans hela allmänna bildningsgång.

Gränsdragningen mellan teckningen och slöjden som skolämnen fram- står ännu mer konstlad i ljuset av den utveckling som under det senaste decenniet ägt rum framförallt inom slöjden, dock under motstånd från dem som av gammal hävd hållit fast vid trä-, metall och syslöjden såsom de enda arter av slöjd på vilka en metodisk arbetsteknik skulle kunna byggas upp. Genom introduktionen av en mångfald nya material har läraren fått helt.andra möjligheter än tidigare att kunna vädja till elevernas upptäckar- och experimentlust, deras drift till konstruktivt byggande, samt att välja det material som bäst passar en viss elevs begåvningstyp, utvecklingssta- dium och situation för tillfället. Här må endast antydas variationsrikedomen ifråga om tekniker som redan kommer till användning i en hel del svenska skolor (för mellan- och högstadiet gäller detta huvudsakligen läroverken). På de lägre stadierna, där ju gränsen mellan teckning och slöjd är mer fly- tande än på högre stadier och där båda ämnena i de lägsta klasserna ingår i hembygdskunskap med arbetsövningar, arbetas i den s. k. småslöjden med halm, näver, kork, bark och bast, mossa och stenar m.m., men även med klippning, klistring och vikning av papper och tyglappar, potatistryck, mo- dellering etc. På mellanstadiet ifrågakommer —— utom redan nämnda mate- rial och tekniker — linoleum- och schablontryck, keramik (smycken, skulp- turer), tenngjutning (smycken), skulpturer i lättbehandlade material som gasbetong, ståltråd, bleckplåt, etc. För de högsta stadierna kommer fram— förallt sådana tekniker och material i fråga som kräver långvarigare plane— ring och större uthållighet: mosaiker av krossat glas och porslin, emalj- tillverkning, tygtryck i olika enkla tekniker, porslinsmålning, grafik av olika slag, fotografering och fotomontage m.m. Skolöverstyrelsen har visat sitt intresse för de pedagogiska möjligheterna i denna nya inriktning mot alltmer differentierade material och tekniker genom att hösten 1954 bevilja anslag för en vandringsutställning som under ledning av överstyrelsens teckningskonsulent 1954—55 turnerat mellan en rad städer med uppgift att för pedagoger av olika slag, främst då teckningslärare, demonstrera de mångfaldiga resurser som en modern tecknings— och slöjdundervisning bör kunna förfoga över. Här må framhållas att många av dessa nya tekniska

möjligheter redan kommit att upptas i teckningsundervisningen, medan slöjden Visat sig mer konservativt avvisande.

Endast om den ännu strikt upprätthållna skiljelinjen mellan teckningen och slöjden utplånas blir det möjligt att åt den uppväxande människan ge en smakfostran på bredaste grundval, framsprungen ur en verklig förståelse för formens och funktionens djupa beroende av varandra. Blott under denna förutsättning kan eleven begagna sig av den speciella metod och det material som han dras till av sitt temperament och sitt behov för tillfället. När man ser vad barn kan åstadkomma i olika material, inser man den beklagliga ensidigheten i den hittills tillämpade praxis att orientera den estetiska fost— ran i skolan i stort sett endast mot målning och teckning och hur föga man därmed ger rättvisa åt de konstnärliga begåvningar som känner mest .dragning till att forma och bygga.

Samtidigt vill KU emellertid ge uttryck åt uppfattningen att den aktu- ella tendensen att berika och popularisera teckningsämnet genom att föra in en rad olika hantverksmässiga tekniker ibland kan alltför radikalt ren- odlas. Det är angeläget att lärarna ser till att dessa nya undervisningsmo- ment inte får breda ut sig allför mycket på bekostnad av de uppgifter som kan sägas ha en grundläggande betydelse för det fortsatta bildskapandet, arbetet med penna och pensel, färg och lera, vilket på ett särskilt sätt kan engagera hela personligheten och därigenom leda fram till en möjligast allsidig estetisk förståelse.

Barnet bör så mångsidigt som möjligt få använda och utveckla alla sina sinnen, inte minst känselsinnet, vilket spelar en stor roll för att bygga upp dess föreställningsvärld. Den psykologiska forskningen har funnit att i den tidigaste skolåldern arbete i plastiska material speciellt stimulerar känslo— utlevelsen och att barnet här lättast kan få utlopp för de upplevelser av beröring och rörelse som det dagliga umgänget med tingen skänker och som i denna ålder har så stor betydelse. Gestaltningsförloppet framstår här som betydligt mer komplicerat än vid det tvådimensionella bildskapandet. Barnets plastisk—a bilder differentieras mer och mer allteftersom dess före- ställningsförmåga utvecklas. Faran för kopierande efterbildning är här en- ligt Lowenfeld mindre än i andra bildskapande tekniker, då materialet gör starkt motstånd mot alla efterapningstendenser. Modellering och skulp- turalt arbete i egentlig mening har visat sig ha ett lugnande inflytande på nervösa barn och problematisk ungdom, och det hjälper dem som i sin teckning och målning fastnat i stelnade formschemata att komma vidare. Genom att skulpturen ger en intensifierad uppfattning om form, rytm och rörelsesammanhang vinnes nyttiga erfarenheter också för skapandet i två— dimensionella material. Framförallt för den mer subjektivt inriktade be- gåvningstypen ger arbetet i plastiska material goda möjligheter att förverk- liga dess speciella intentioner.

För mindre barn är knådbana ämen som lera, vax och plastelina ännu

de lämpligaste. Dessa ämnens formbarhet kommer barnets leklust och fan— tasi till mötes. Hårdare material såsom gips, skiffer eller mjuksten, vilka i en högre ålder hos barnet bättre svarar mot dess behov, ställer större fordringar på viljekraft och koncentration, framförallt därför att det här gäller att komma tillrätta också med de hantverksmässiga problemen. Detta ute- sluter givetvis inte att eleverna även på högre stadier kan ta till lera som särskilt ägnad att ge form åt snabba improviserade uttrycksstudier. Det är givet att ett sådant sysslande med tredimensionell form småningom också banar väg för förståelsen av de specifikt plastiska värdena i skulpturer från olika tider, och därför kan läraren på högre stadier i anslutning till denna verksamhet låta eleverna studera skulpturens gestaltningspro-bl-em och de olika materialens egenskaper.

Varje teknik och material som används i det skapande arbetet i skolan måste passa barnets speciella uttrycksbehov, vilket ju bl.a. är beroende av dess utvecklingsstadium. Lowenfeld fastslår vikten av att barnet får välja en teknik och ett material, som fullt passar till vad det vill uttrycka, samt att materialet och bilduttrycket blir ett oskiljaktigt helt. För att exempli- fiera detta framhåller han, att t. ex. akvarellen inte lämpar sig för rent li- neära uttryck eller för att ge l-okaltoner och att denna teknik därför inte passar för en ålder där rörelsesensationen i arbetet spelar en stor roll. De tekniska svårigheter som är förknippade med akvarell-målning gör barn i en lägre ålder gärna modfällda. Oavsiktligt framkomna effekter akva- rellfärgen har en stark benägenhet att rinna —— får ingen mening för ett barn på 8—10 år, och de kan förstöra både barnets självförtroende och den bildtanke som det vill uttrycka. Barnet ger ju i sitt skapande form åt idéer och upplevelser och strävar inte efter måleriska effekter. Endast de mate— rial och den teknik, som tillåter barnet att utveckla sitt individuella sätt att se utan onödiga inskränkningar, passar på detta utvecklingsstadium, och här behöver eleven lärarens förstående ledning. Uppgiften att stimulera de skapande krafterna hos barnet ger framförallt på småskolestadiet an- ledning till ett nästan obegränsat experimenterande med de mest skiftande arbetsmaterial. Om barnen lär sig att känna på och leka med allt de får i händerna eller hittar på sina strövtåg och sedan tar med sig till skolan, så framväxer ur denna lek och detta hanterande en känsla för materialens egenart och krafter som leder till en mera målmedveten självverksamhet och till egna upptäckter. Formen växer spontant fram ur materialets möj- ligheter.

För tolvåringen kan det som för åttaåringen betyder en olyckshändelse i arbetet vara en stimulans. Han kan få fram »effekter» som ökar hans expe- rimentlusta. Sextonåringen återigen har bestämda intentioner. Han vet inte bara vad han vill uttrycka utan har också en ganska klar föreställning om hur den slutliga produkten skall se ut. Han kan alltså sj älv välja eller expe- rimentera sig fram till den teknik med vilken han bäst tror sig kunna tolka

sina subjektiva reaktioner. Den försigkomna eleven måste i sitt sökande efter större teknisk fulländning vinna stöd hos läraren, men dennes råd bör alltid bestämmas av elevens individuella behov. Teknik och material är medel för att nå ett visst syfte och får aldrig bli självändamål.

Läraren

De pedagogiska principer för den estetiska fostran som ovan skisserats ställer givetvis helt andra krav på lärarens kunskaper och hängivelse för sin uppgift än tecknings- och slöjdundervisningen av äldre modell gjorde. För att förstå barnets skapande arbete måste läraren känna de psykologiska orsakerna till att barnet uttrycker en och samma sak på olika sätt i olika åldrar. Denna insikt bör vara avgörande vid hans val av metod för att rätt stimulera barnets verksamhet. Läraren måste kunna leva sig in i har- nets behov att skapa och därvid underordna sig själv och sina egna önsk- ningar och tycken. Hans skicklighet visar sig i att han kan leda, ehuru han endast synes följa med, och i hans förmåga att inspirera utan att domi- nera. Han måste veta när ett ingripande och tillrättaläggande är nödvändigt liksom när det är klokare att lämna barnen åt sig själva och låta dem lära av sina egna framgångar, ofullgångna försök och misslyckanden.

Lärarens främsta uppgift, framförallt på de lägre åldersstadierna, är alltså att stimulera barnens fantasi och berika deras erfarenheter. Denna stimulans kan enligt Lowenfeld knappast göras för utförlig eller detalje- rad. Han kan förenkla och precisera barnens vaga, formlösa idéer och in- tentioner. Han kan leda barnet i rätt riktning utan att förstöra dess ur— sprungliga idé samt hjälpa det att åstadkomma den bild som det har möj- lighet att göra. Om barnets fantasi blivit hämmad genom felaktig uppfost- ran och undervisning, kan han hjälpa till att återge det tron på den egna förmågan. Läraren bör vara en ständigt livfull berättare om vad som är möjligt för barnet att framställa. Dess fantasi kan också stimuleras genom att läraren låter det berätta om vad det upplevat. Att dramatiskt rekonstru- era en situation eller en handling rekommenderas som en utmärkt metod att få barnen att tränga in i bildskapandets problem och därigenom berika deras levande erfarenhet av den handling det gäller att framställa. Genom att t. ex. låta barnen utföra denna handling, intaga olika ställningar, eller också genom utfrågning kan läraren få dem att verkligen intensivt åter- uppleva en viss situation, något som är särskilt viktigt när det gäller att hjälpa uttryckshämmade barn på traven. Barnet får då nytt självförtroende i förhållande till sin upplevelse, vilket i sin tur skapar ett intensivare ut- trycksbehov. .

Vad gäller valet av ämnen, kan dessa hämtas från alla de områden där man kan anta att barnet har egna upplevelser och föreställningar att bygga på. Ämnet måste vara konkret, förnimbart, dvs. bildskapande, och det måste

ha en så omedelbar och nära förbindelse med barnet som möjligt. När bar- net begär hjälp, skall sådan visserligen ges på ett eller annat sätt. Men den måste gå ut på att hjälpa barnet att självständigt gå vidare, och lära- ren gör aldrig eleven någon verklig tjänst genom att utföra arbetet åt ho— nom. En »förbättring» genom lärarens ingripande är ingenting annat än en förfalskning.

»Barnkonst»

Att tala om barnet som »skapande konstnär», vilket man ofta gör, är ett uttryckssätt som kan leda till missförstånd. Åtminstone det yngre bar— net saknar estetisk medvetenhet. Det återger sin egen verklighet så direkt som möjligt utan tanke på att gestalta en viss estetisk avsikt, utan tanke på någon publik och utan någon formal behärskning av sina uttrycksmedel. Även om barnen kan överraska oss genom originaliteten och skönheten i sina syner, är de själva övertygade om det naturliga och sakliga i dessa. Förmågan att avbilda är blott ett uttryck för barnets andliga livaktighet och utvecklingsduglighet, som tills vidare tar sig utlopp i bildskapande; mera sällan är det fråga om en verkligt konstnärlig specialbegåvning. Det är frestande att här citera vad en av vår tids största konstnärer, Paul Klee, yttrat på tal härom: »Glöm aldrig bort att barnet ingenting vet om konst. Barnet vill det verkliga livet, så som det uppenbarar sig för barnet, för- vandlat av dess fantasi. Man bör vara försiktig med att tala om 'barnets konst'. Konsten, såsom vi måste förstå den, är någonting annat, en redan avslöjad hemlighet, verksam som hemlighet». Det är angeläget att läraren vid beh0v klargör dessa sammanhang för föräldrarna och på ett högre sta- dium även för eleverna. De allt oftare förekommande utställningarna av barnteckningar bör helst icke renodla de estetiska synpunkterna utan bör för de vuxna åskådarna kompletteras med utförliga psykologiska kommen- tarer.

I teckningen kan barnet fritt berätta både om vad som försiggår inom det och om sina upplevelser och före- ställningar om världen. Här har en femårig flicka till hö— ger med tydlig avund ritat av sin syster som till skill— nad från henne själv har så lockigt hår. Vid ett annat tillfälle målade hon över systems lockar. Detta visar att barnet i sin teckning kan uttrycka konflikter och ge fritt utlopp åt aggressioner, något som på samma gång ger intressanta upplysningar och kan verka mentalt be— friande på barnet.

Kap. 2. Barnets psykisk-estetiska utveckling

Förskolebarnets bildvärld äger ett speciellt intresse därför att den ger besked om barnets psykiska processer. Bildskapandet har en alldeles sär- skild betydelse på detta stadium, då det ju dröjer ganska länge innan har— net någorlunda uttömmande kan i ord uttrycka vad det håller på med eller upplever, detta antingen därför att bilden eller händelsen inte nått upp i dess medvetande utan stannat kvar på ett rent känslomässigt plan eller också helt enkelt därför att barnet inte lärt sig de ord som behövs för att ge en förklaring. Genom sin bild kan barnet också på ett i allmänhet risk— fritt sätt protestera mot vad det inte gillar i sin omgivning. Förskolebarnet har en för den oinvigde överraskande oförmåga att någorlunda troget av- bilda ett aldrig så enkelt föremål. Sällan tar det sig av spontant intresse för med något sådant, och vad det har sig bekant om tinget tränger sig fram före det rent visuella intrycket av detta. Läraren måste här bibringa barnen all möjlig erfarenhet om hur de skall behandla material och an- vända olika föremål så att de får en naturlig förtrogenhet med tingen om- kring sig. En mångsidig uppodling av olika sinnen, främst syn, känsel och förmågan att uppleva rörelse, är på detta stadium den viktigaste förberedel- sen för den skapande aktivitet som så småningom skall leda fram till en förmåga att uppleva estetiska värden. Redan i denna ålder börjar barnet bli beroende också av andra bildformer genom att det omedvetet hämtar näring av den bildvärld som öppnas för det i bilderböckerna.

I 7—9-årsåldern använder barnet ännu oftast enkla schemata från för— skoleåldern, i vilka det så småningom gjuter in nya individuella erfaren- heter från omvärlden. Genom upprepningar övertygar sig barnet om att det nått fram till en för det självt godtagbar uppfattning om t. ex. metoden att framställa människan. Av barnets avvikelser från ett mer allmängiltigt schema, av dess förstoring av detaljer som är viktiga för den egna käns- lan och erfarenheten, av dess negligerande av andra delar vilka det be- traktar som oviktiga etc. kan ofta slutsatser dras rörande barnets känslo— inställning till olika företeelser. Det gäller nu för läraren att utöka de formbegrepp och berika det färgspråk som skall utgöra grundvalen för den kommande skapande verksamheten och att på så sätt förvandla barnets passiva kunskap om tingen till en aktiv sådan, dvs. till en kunskap som barnet kan använda och nyttiggöra. Detta kan ske genom att öva barnet

Det yngre barnet ritar inte vad det ser utan vad det för tillfället känner och upp— lever starkasl. Eftersom hon först blir medveten om huvudet och benen, låter den fyraåriga flickan benen växa fram direkt från det stora huvudet, när hon skildrar Maria med Jesusbarnet som går nedför en trappa. Krumeluren till höger är en skugga som faller på väggen, en obser- vation som flickan strax innan hade gjort och sedan annaler-ar i sin teckning.

att gestalta upplevelser, berättelser etc. med olika innehåll och stämnings- värden.

Liksom för det ännu yngre barnet är för 7—9-åringen färgen inte bara en egenskap hos föremålen, utan den är intimt förenad med barnets högst subjektiva erfarenhet av den synliga världen. Färgen har alltså även en rent känslomässig betydelse för barnet, och därav beror i hög grad barnets färg- val. Ofta är det en tillfällig upplevelse som bestämmer den färg som barnet använder för att beteckna ett visst föremål. Barnet kan t. ex. länge måla marken svart eller brun därför att den hade den färgen när barnets upp- märksamhet av någon anledning först vändes dit. Det fordras sedan en ny upplevelse för att barnet skall överge sitt gamla färgschema. Barnet vet ännu ingenting om svårigheter i sitt bildskapande. Det känner inga grän— ser för sin förmåga och följer utan hämningar varje impuls att uttrycka sig. Det bekymrar sig knappast om de vuxna och deras hjälp, som sna— rast inverkar störande på dess inlevelse.

Det kan här vara skäl att fästa uppmärksamheten på att barn redan i denna ålder kan söka Sig ett bildmässigt uttryck som ligger utanför alla avbildande avsikter. Herbert Readl) har klarlagt att barnet ända från sina tidigaste bildförsök har förmågan att i både en abstrakt symbol och ett summariskt bildschema läsa in ett stort mått av verklighetsupplevelse. Un- der inflytande av sin omgivning, främst föräldrarnas och lärarnas natura- listiska smak, kommer barnet så småningom att inte mer Vilja veta av den abstrakta symbolen. En del barn håller dock fast vid denna symbolbety- delse åtskilligt längre och kan följaktligen medvetet utnyttja både abstrak- ta och mer naturalistiska gestaltningsmetoder bredvid varandra. Read åbe- ropar också fransmannen G. H. Luquets observation att redan åttaåriga

1 H. Read: Education through art, London 1943.

n 2

lt Kl W

=? -- , va . av» i. * .."— ***—&

Ett typiskt drag för barnteckningen är att den för sin framställning väljer den mest talande" aspekten av varje föremål eller av dess delar. som är mest utbredd i utan och alltså lättast att observera och återge. Så tecknar en elva års flicka »Jag går till lekplatsen» med träden utbredda som ett de- korativt mönster på båda sidor om vägen. Det är dock främst barnets brist- fälliga rumsuppfattning som dikterat denna oavsiktligt dekorativa lösning.

barn kan iaktta att äldre personer tecknar i en annan stil än de själva samt att barnen när de ritar för någon annan då gärna försöker ta upp den vuxnes stil i stället för sin egen. Den slutsatsen måste alltså dras, me- nar Read, att barnet samtidigt kan begagna sig av två olika framställnings- sätt, ett för sin personliga tillfredsställelse och ett annat som en social gest, som ett tecken för sympati för eller som ett försök att tävla med en eller flera andra personer. Read hävdar att denna imitativa instinkt spelar en stor roll i utvecklingen av barnets bildskapande mot realism. Erfaren- heten visar t. ex. att om ett barn är vant att se abstrakta mönster eller mål- ningar, kommer det att som en möjlighet bredvid andra utveckla en, abstrakt stil, vilket naturligt knyter an till barnets intresse för den ändamålslösa leken.

Dessa främst på psykologiska observationer grundade iakttagelser an- gående barnets förmåga att arbeta i helt olika stilar har praktiskt bekräf- tats av bl.a. en svensk teckningspedagogl). Han har visat att barn i 7—9

1 E. Hammarberg: Synpunkter på barnmålning och teckningsundervisning (i Folksko- lans metodik, utg. av K. Falk, S. Orrgård m.fl., 1954).

årsåldern som t. ex. inspirerats av att betrakta de oändligt växlande färg- och formkonstellationerna i ett kaleidoskop spontant börjar göra rent ab- strakta färgmönster. Trots att impulsen i det anförda exemplet kommit utifrån, har övningarna snart lett till mycket personliga mönstervariationer. Intresset har varit så stort att barnen ofta velat återkomma till dessa öv- ningar. Mycket talar för att man redan för barnaåldern kan rekommendera övningar i att föremålslöst umgås med form och färg. Läraren hör redan ti- digt kunna hjälpa eleven att acceptera sin målning som ett abstrakt möns- ter, och sannolikt kan man genom att icke alltför tidigt och uteslutande in- rikta barnets skapande mot ett avbildningsmoment stimulera ganska okända och hittills föga utnyttjade krafter. På vissa senare utvecklingsstadier kan dessa >>nonfigurativa» uttrycksmöjligheter få en speciell betydelse, t. ex. i den kritiska övergångsåldern, då det gäller att avleda uppmärksamheten från avbildningslikhet och rumsdjup, eller för elever som inte tror sig om att kunna teckna. I stället kan intresset föras över på linjens, formens och färgens uttrycksmöjligheter.

Teckningen är i denna ålder icke något självständigt skolämne, utan lä- raren kan när han vill låta barnen teckna, t. ex. då något särskilt rikt upp— levelsestoff pockar på utlösning. »Sakteckningen» i gängse mening, dvs. den teckning som har till uppgift att illustrera och ackompanjera ett kun— skapsinhämtande och som på många håll utgör det viktigaste inslaget i teckningsundervisningen, är på detta stadium nästan aldrig förenlig med barnets psykiska utveckling, och den hämmar barnets skapande förmåga. De pedagogiska resultat man i allmänhet tror måste ernås med hjälp av sakteckningen kan bättre vinnas t. ex. genom att läraren samtalsvis akti- verar elevernas omedvetna erfarenheter av en viss sysselsättning och beri- kar deras schematiska föreställningar om denna. Barnet måste bli känslo— mässigt intresserat genom en upplevelse, om det skall kunna tillgodogöra sig denna för teckning och målning.

9—12-årsåldern, den s.k. gängåldern, kännetecknas av en växande strä- van efter oberoende. Nu börjar medvetandet om könen med deras olikartade intressen att göra sig gällande, vilket påverkar det skapande arbetet. Flic- kornas fysiska och psykiska utveckling börjar gå i ett betydligt snabbare tempo än pojkarnas, något som läraren bör ta hänsyn till. Genom den nu in- trädande mer utpräglade verklighetsorienteringen och den vaknande kritis— ka förmåga, som därav blir följden, mister barnet i någon mån förtroendet för sin egen förmåga att skapa. De flesta kan ännu inte sätta sig själva i helt riktig relation till sin omgivning, och de har ibland svårt att skilja på fantasi och verklighet. Framställningen i bild av rumsförhållandena är där- för ännu mycket rudimentär. Barnet går dock långsamt men successivt mot en mer realistisk framställning för att uttrycka den mer mångskiftande erfarenhet det nu äger. Sinnet för detaljer ökar i viss utsträckning på be- kostnad av intresset för rörelse och handling.

I sin avsiktslösa lek med pennan har den trettonå- rige pojke som utfört den— na teckning i formmyllret fått associationer till verk- ligheten och sedan sprängt in olika föreniålsfragment i sitt mönster (lägg märke till den framåtlutande mannen och hela figurens likhet med en gumse).

I denna ålder sker efter hand en övergång till att ge föremålen den färg som en mera omfattande och objektiv erfarenhet säger att de har, vilket inte utesluter att en högst känslomässig inställning till färgen som sådan hos många ännu lever kvar. Barnet känner sig t.v. i hög grad obundet av sin växande verklighetskunskap och väljer för sina bilder först och främst de färger som det tycker om. Det blir nu också mer medvetet om sig självt som medlem av en social grupp, och särskilt den s.k. gruppmålningen tar till vara denna inställning. I arbetet på en sådan kan en hel klass delta, och det har icke minst en socialt fostrande effekt att alla elever bidrar till mål— ningen och aktivt upplever dess tillkomst som ett resultat av samverkan. Man kan här våga sig på större ämnen än ett barn på egen hand skulle orka med att måla, och man kan t.ex. ge en syntes över ett helt land eller landskap. Läraren får i allmänhet organisera arbetet och fördela uppgif— terna med hänsyn till de olika elevernas egenart. Ofta blir de försagda barnen djärvare när de målar tillsammans med kamrater, medan de mer gåpåiga blir lugnare. Gruppmålningen ligger bra till för barn i denna ålder också därför att de ännu bevarar en utpräglad känsla för dekorativa verk- ningar och arbetar med själva bildytan utan perspektiviska djupeffekter, medan grupparbete som bygger på montagetekniken i stället kan tjäna att utveckla uppfattningen av djuprummet.

Sakteckningen den rent avbildande teckning som skall tjäna som hjälp vid inlärandet av olika ämnen är ännu på detta stadium mindre lämplig, därför att barnets ofullständiga kontroll över sina rörelser och övervägande subjektiva förhållande till verkligheten låter stränga krav på ett sakligt återgivande framstå som omotiverade.

Under det följande åldersstadiet, som avslutas ungefär i 14-årsåldern, sker en gradvis förändring i fantasiverksamheten från det mera omedvetna till kritiskt medvetande. Denna period är fylld av ofta starka störningar i

känslolivet. Dagdrömmarattityden är mycket vanlig, och många teckningar kommer till som ett ställföreträdande önskeuppfyllande, ofta omedvetet för barnet självt. Barnet är inte lika villigt som tidigare att tala om innehål— let i sina teckningar; det vill inte bli utfrågat om sina tankar och upple— velser. Det finner inte längre samma fullständiga utlevelse i själva arbetet, och läraren måste därför mera koncentrera elevens intresse på att nå fram till den slutgiltiga arbetsprodukten, bilden. Nu utkristalliseras klarare två olika förhållningssätt vad gäller hela verklighetsuppfattningen och därmed också den estetiska upplevelsen, vilka observerats av flera forskare och klarast systematiserats av Lowenfeld. Han skiljer sålunda mellan 1) den mer objektivt inriktade typen, som litar mest till synsinnet och inregistrerar ljus och skuggor, skiftningar 1 färg beroende på avstånd och atmosfäriska förhållanden och som samtidigt äger en relativt väl utvecklad känsla för rumsdjupet, samt 2) den mer subjektivt inriktade typen, som betonar den rent känslomässiga förbindelsen mellan yttervärlden och det egna jaget; upplevelsen förmedlas här inte i främsta rummet genom synsinnet utan genom känsloreaktioner, storleks- och rumsförhållanden i bilden bestäms nästan helt genom det känslovärde som individen tillmäter dem. De båda typerna kräver olika stimulanser och vägledning i sitt arbete. Det objek— tivt inriktade barnet koncentrerar sig mer på helheten i det sedda och dess förändringar, medan ett barn av den motsatta typen fördjupar sig i före- teelser som det är känslomässigt intresserat av, varvid gärna vissa detal— jer överbetonas. Den förra typen framställer i första hand vad den ser, den senare vad den känner. I ena fallet har miljön en primär vikt, medan i det andra miljön kommer med i bilden blott i den mån den har en känslomäs— sig betydelse. Det är givet att dessa båda grundtyper sällan eller aldrig exi— sterar renodlade utan i olika proportioner blandade med varandra. I vissa fall kan samma elevs arbetssätt närma sig än den ena, än den andra typen. Ibland kan det givetvis vara svårt att avgöra vilken typ en elev tillhör; särskilt gäller detta när en elev inte övat upp sin förmåga att objektivt iakt- taga. Han kan då felaktigt bli tagen för en subjektiv typ; avvikelserna från verkligheten i hans bildspråk saknar dock i själva verket känslomässig för- ankring.

För denna ålder gäller det för läraren framförallt att gradvis förbereda barnets inträde i det kritiska medvetandets stadium, vilket utgör en del av pubertetskrisen. Detta kan ske t. ex. genom att stimulera eleven att välja ämnen som inriktar honom på att uppleva det objektiva förhållandet mellan det egna jaget och omgivningen samt lära honom erfara de proportionsför— hållanden som är betingade av att föremålen för ögat minskar i storlek i förhållande till avståndet. Ju mindre våldsamt barnet upplever denna för- ändring av det egna jaget, desto större är möjligheterna att bevara den ska- pande förmågan genom pubertetens kritiska skede. Att arbeta i lera och andra plastiska material anser Lowenfeld vara det bästa sättet att slå en

En fcmtonårs flicka har ritat denna kristalliniska >>mönsterskulptur», (lär han sökt sam- manfatta sin spontana linjelek i en skulpturalt sluten form'. I bilden till höger har hon ett år senare gått vidare och utvecklat mönstret till en fågel av stor dekorativ slagkraft.

brygga mellan det omedvetna närmandet till ett tredimensionellt erfaren— hetsrum och den medvetna fasen. Här kan barnet uttrycka sig utan häm- ningar, utan att bli medvetet om de problem som dyker upp i teckningen, där det under denna period framförallt för det objektivt inställda barnet äger rum en hel omgestaltning i bildföreställningen från ytplanet till det tredimensionella rummet. Barnets erfarenheter av djuprummet bör stimu- leras, men inte genom en regelrätt undervisning i perspektiv, något som på en del barn har en hämmande effekt, framförallt på dem som ännu inte fått behov av att i bild uttrycka en mer differentierad rumsuppfattning. Perspektivläran bör därför ej få plats på kursplanen så länge den inte kan osökt inpassas i barnets naturliga mognadsprocess. Först när barnet på mer eller mindre intuitiv väg gjort en ny upptäckt — om det t. ex. fått en klarare uppfattning av djuprummet eller av färgernas förmåga att sug- gerera intryck av närmande eller undanvikande _ bör läraren gripa tillfäl- let att göra eleven medveten om sin nya upptäckt.

Liksom modelleringen kan också i denna övergångsperiod ett bildska- pande i nonfigurativa former hjälpa de elever, som inte tror sig om att kunna teckna, att avleda uppmärksamheten från avbildningslikhet och rums- djup. Att få leva ut sitt egenartade uttrycksbehov i sådana s. k. intuitiva mönster kan hos eleven öva upp förmågan att avsiktligt balansera olika bildelement i förhållande till varandra och därigenom förvärva en viss om också omedveten insikt i lagarna för bildens uppbyggnad. Dessa övningar kan få en praktisk användbarhet genom att tillämpas på tygtryck, Slöjdfö-

R,, 1, utan”; Äng—"n ”'&'

_ __.»G'*' .

Fig. !. En sjuårig flicka har med ett virrvarr av hetsiga och tilltrasslade linjer skildrat sensationen att gå över gatan i den våldsamma trafiken.

Fig. 2. Att sätta ihop vackra färger till en bild utan alla avbildande avsikter kan vara en meningsfylld sysselsättning för snart sagt alla åldersstadier, här för en sjuårig pojke. Om bilden som här har en fast uppbyggnad, brukar det tyda på målmedvetenhet och förmåga av koncentration hos barnet.

Barnet ritar egentligen inte vad det ser utan vad det kommer ihåg och vill fram—

1 som viktigt. Sä återger det t. ex. i sin bild både insidan och utsidan av ett föremål.

när det som films inuti för barnet har större anslomässig betydelse än & eriören. Där- t'ör avbildas i denna »röntgenhild» av en sjuårig pojke tåget med dess passagerare som om det vore genomskinligt.

Fig. !:». Att samla de spridda erfarenheterna av verkligheten till en logiskt samman— hängande helhetsbild sker i en mycket långsam process. Den åttaåriga pojkens egendom- liga rumsuppfattning kan vi bäst klargöra genom att vika tec ningen vid de båda bas— linjerna: då kommer husen och pojken själv (han står och viftar åt båten) att slå rakt upp och himlen på var sida kommer överst.

Fig. ."). När denna tioåriga flicka skall avbilda sig själv plockande äpplen från ett t'äd blir resultatet ur kon— ventionell synpunkt inte så lyckat. därför att barnet på grund av bris— tande erfarenheter inte förmått äskad— Iiggöra nagot aktivt förhållande mellan sig själv och tråidct. Både figuren, trä- det och rumsangivningen med bas- linjen är starkt schcinatiserade.

Fig. 6. Två åttaåriga flickor har modellerat gruppen med Jakobs dröm resp. den som illustrerar hur elefanten fick sin snabel, medan en jämnårig pojke utfört gruppen med flykten till Egypten. Modelleringen har stor betydelse för barn i denna ålder genom att den på ett alldeles speciellt sätt stimulerar deras rumskänsla och uppövar deras förmåga att sätta olika personer och ting i relation till varandra i en handling (jämför fig. 5).

I'll/Ya Åm/ r/JI' Lägg; 41 "1.

Fig. 7—10. Det är en mycket långsamt skeende process för barnet att nå klarhet om hur människans förhållande till sin omgivning skall äskådliggöras. Den nioåriga flickan (upptill v.) breder fortfarande ut de dansande så dekorativt och på samma gång åskåd- ligt som möjligt i bildytan, men framställningssättet visar samtidigt hur hon fått en viss uppfattning av rumsdjupct. Den tolvåriga flickans bristande rumsuppfattning gör att hon ritar sin erfarenhet av spiltan sedd uppifrån och därtill lägger väggen med fönstret sedd framifrån (nedtill h.) Hästen vänder huvudet mot åskådaren; flickan åter- ger här en bestämd situation som hon upplevt. Bundenheten i ytan håller man länge fast vid, så även den jämnåriga flickan som i skildringen av någon tant fått in en hel del verklighetsiakttagelser (upptill h.). En tolvårig pojke har avreagerat sin aggression mot en klasskamrat i bilden där han, själv osynlig, stryper kamraten (nedtill v.).

Fig. 1]. Samtliga flickor och pojkar i en andra klass i folkskolan har gemensamt utfört detta grupparbete, föreställande Mörköfjärden en sommardag. Materialet har främst varit bark och glaserad lera. l arbeten av detta slag kommer de olika individualitcterna bättre till sin rätt än i en gruppmålning.

Fig. 12. Pojkar i fjortonårsåldern har i samband med läsningen om inkafolket och inspi— rerade av bilder av peruansk keramik modellerat dessa huvuden och i en målning med klisterfärg och pappersmassa gett sin syn på de gamla inkaindianerna.

Fig. [:l—lä. Det är lärorikt att studera hur olika ett och samma motiv återges i olika aldrar. til/z-äringens världsbild är helt egocentrisk. och där- I'ö ' är han själv i alla situatio- ner den dominerande. ()m 'ärl- den har ännu ingen betydelse annat än om den har en di- rekt relation lill honom själv. Som målvakt har han blivit väl medveten om sina armar och händer, medan hans mot— spelare fär undvara dessa kroppsdelar. Tioäringen har fått en betydligt mer realistisk uppfattning av sig själv och sina medmänniskor i förhål- lande till omgivningen. Fjor- tonåringen har en långt mer utbildad rumskänsla och kan samordna ganska kompliee'a— dc skeenden. I hans bild får man verkligen följa bollens väg mot målet.

[fig. 16—719. Barn i olika åldersstadier lägger in skilda betydelser i samma verklighets— företeelse. För det sjuåriga barnet är trädet bara ett begrepp (upptill v.). Det gestaltas schematiskt, och det dröjer vanligtvis flera år innan barnet lärt sig särskilja olika träd— arter. För en fjortonårig flicka blir trädet den symboliska bäraren av en mängd före— ställningar ur hennes undermedvetna (upptill h.), medan en jämnårig pojke ser träden som sörjande väsen, förkroppsligande hans egen känsla (nedtill 11.). De expressionis— tiska träden nedtill v., målade av en femtonårig pojke, vittnar tydligt om påverkan från samtida konst (Halmstadgruppen).

,,-

Fig. 20. I denna lilla »studieeirkel» i broderi har barn i åldern sex till tolv ar nätt över— raskande goda resultat _ trots sin bristande behärskning av det tekniska. De arbetar efter sina egna fantasiteckningar och kan med garnernas hjälp få fram än mer sl 'iilande färgcffckter än i dessa.

Fig. 21—22. Applikationen med tygrester klistrade på papp är ett grupparbete efter utkast av en trettonårig flicka (höjd 185 cm). Bilden till höger av en åttaårig flicka ger en på— minnelse om barns ofta utsökta känsla för dekorativa verkningar. Kompositionen har din fram utifrån bokstaven S.

__.42

Fig. 23 2'1. En vaknande medvetenhet om det egna jaget, parad med en nyfikenhet på omvärlden. kännetecknar den tidiga puberteten (12—14 är). och en fin och ömsint verk— liglu'tsskildring kan utvecklas i denna ålder (bilden lned den ammande hunden är utförd av en trettonårs pojke).

Fig. 25——2U. Bilden med fåglarna visar hur en stark verklighetsupplevelse naturligt kan locka fram ett perspektivseendc i denna ålder utan att något av nttrycksfullheten går förlorad; det näraliggande ter sig stort för ögat. Självporträttct av en trettonårs pojke speglar en begynnande självrannsakan. Lägg märke till att pojken också återger spegeln han ser sig i och handen som håller den.

Fig/. 27. I modelleringen kan barn i olika aldrar lika spontant som i teckningen uttrycka sig i hade mer eller mindre realistiska och i icke föreställande former. (För utvecklandet av formsinnet är sadana övningar i hög grad nyttiga.) Figuren t.v. är utförd av en konstruktivt begåvad ättaarig pojke. de båda 1. 11. av sjutton—artonars flickor.

Fig. 28———29. En femtonårs flicka i en Waldorfskola i Amsterdam är mästarinnan till denna vackra nonfigurativa träskulptur, där hon i anslutning till trästyckets egen form tagit fram motsättningen mellan konkavt och konvext. Det botaniskt inspirerade mönstret, som har en rent textil karaktär, är utfört av en fjortonårs flicka. Barn, som gärna leker med mönsterformer, har en speciell tillfredsställelse av att få överföra sina bildidecr i ett annat material.

remål, smycken etc. och kan sannolikt på ett senare stadium hjälpa ele- verna i deras mera medvetna kompositionsförsök. Att det vid sidan av de rena synsinnesupplevelserna också finns andra upplevelseformer som barn kan utveckla i sitt skapande arbete visas bl.a. av de resultat som japanska barn nått i arbete med vikning och klippning av papper samt med tunna trästavar och trådar av olika slag. Med hjälp av dessa enkla material har de trollat fram rikt varierande fantasiformer, och dessa övningar har visat sig stimulera inte bara uppfinningsförmågan utan också sinnet för det arki— tektoniskt konstruktiva samt för stoffliga värden.

Pubertetsåldern, från omkring 13—14—årså1dern och uppåt, med sina in- gripande fysiska, intellektuella och känslomässiga förändringar, år i många avseenden av avgörande betydelse för individens hela kommande utveck- ling. Förhållandet i denna ålder mellan växandets problem och den ska- pande förmågan, mellan emotionella behov och intellektuell kritik är syn— nerligen invecklat och har av psykologerna tolkats olika. Länge ansåg man att barnet i denna ålder med något slags naturnödvändighet måste upphöra med sitt fantasiinspirerade skapande, och detta främst därför att man som fullvärdigt gestaltande uttryck accepterade endast vad som uttryckes med det yngre barnets naiva och lyriska sensibilitet. Den moderna psykologien och pedagogiken anser sig emellertid ha till fullo visat att ett sådant upp- hörande av de skapande impulserna ingalunda behöver ske, förutsatt att vissa pedagogiska missgrepp undviks. Mycket talar också för att det är ett misstag att tro, att människans skapande period vanligen är avslutad i och med barndomen, och likväl har denna uppfattning spelat en viktig roll som argument för att inskränka teckningens och slöjdens plats på skolschemat

Barn som på ett eller annat sätt sti- mulerats till att i sitt bildskapande syssla också med föremålslösa former kan i sådant arbete upptäcka den dol- da uttryckskmften i linjer och utmön- ster som kan utnyttjas för en spon- tant personlig stilisering, även när det gäller ett mera realistiskt återgivande som i denne sextonårige pojkes teck— ning.

för de högsta klasserna. Den tyske konstpedagogen Emil Betzler hävdar tvärt emot — och säkerligen med rätta —— att den unga människan just i denna mognadstid som intensivast söker efter medel att uttrycka det egna jaget, vilket nu träder i förgrunden på ett nästan smärtsamt sätt. Hon blir medveten om sin estetiska känslighet och visar starkt intresse för allt som kan tjäna hennes behov att gestalta, att försöka organisera upp sina splitt- rade och förvirrade erfarenheter till en meningsfylld enhet. Jagmedvetan- det kommer, på ett nytt och djupare sätt, återigen i centrum. Människo- kroppen och ämnen med anknytning till människan börjar tilldra sig allt större intresse. Självporträtt och porträtt av klasskamrater samt figurstu- dier står nu högre i kurs som ämnen än tidigare.

Genom sin önskan att skapa sig en medveten uppfattning av omvärlden kan eleven tillfälligt -—- en del barn också för hela livet -— förlora den sub- jektiva inställningen till sina egna bilduttryck. Han kan inte längre finna att teckningen och upplevelsen som ligger till grund för den på ett någor- lunda tillfredsställande sätt täcker varandra. Genom denna inställning rub- bas förtroendet för den egna fantasivärlden, och många bildimpulser hin— dras att komma till uttryck. Därför utgör teckningarna från denna period och den osäkerhet de tolkar ett uttryck för kampen mellan viljan till ut- tryck och oförmågan att ge det acceptabel form. Bristen på förtroende till det egna skapandet gör att många som på egen hand tvingas komma till rätta med dessa problem nu helt upphör med fritt gestaltande. Den este— tiska fostrans främsta uppgift under denna viktiga period är därför att få fram metoder och medel att uppmuntra varje begåvningstyp att skapa fritt på sitt eget sätt. Med den starka utprägling av de individuella anlagen som kännetecknar pubertetsungdomen utkristalliseras på detta stadium gärna mindre arbetsgrupper med mer eller mindre gemensamma intressen, och en klok lärare försöker givetvis utnyttja denna naturliga gruppbildning genom att i görligaste mån differentiera arbetsuppgifter, material och tek- niker efter de individuella behoven och för grupparbeten. Gruppmålningar och andra arbeten i stort format vädjar till intresset genom de krav som de ställer på planeringsförmåga, fantasi och uthållighet.

Om eleven i denna ålder skapat sig en solid grundval av kunnande att bygga vidare på har han också möjligheter att finna sig sj älv och återvinna självförtroendet i förhållande till sitt bildskapande samt att finna nya mo- tiv för sin uttrycksdrift. Det gäller att inte låta den skapande impulsen förtorka i steril imitation av naturalistiskt konventionella förebilder. Stu- dier efter levande modell — en kamrat kan posera är därför av stort värde på detta stadium. Elevens intresse kan fångas på både det emotio— nella och det intellektuella planet; intuition och en viss estetisk medveten- het kan för första gången i barnets utveckling planmässigt samverka i bild- skapandet. Att arbeta med oljefärg, dvs. »att måla en tavla», kan väcka in- tresset för färg- och kompositionsproblem. Dessa nya problem kräver ex-

periment för att lösas och leder därmed till förvärvande av nya färdighe— ter. Ålderns ofta våldsamma känslokonflikter, som yttrar sig i trotsreak- tioner och en tendens till isolering från yttervärlden, kan av den erfarne pedagogen ledas över till och aktiveras i skapande arbete. Tonåringen kan här låta olika upplevelsefragment smälta samman till en stämningsmättad och spänningsfylld enhet, ofta laddad med symboliska betydelser som är mer eller mindre medvetna för upphovsmannen själv. En sådan konflikt- utlösning i bild kan ha en rent terapeutisk betydelse, ett förhållande som ytterligare belyser vikten av att den skapande aktiviteten får möjlighet att göra sig gällande ända upp i den högsta gymnasieklassen. De pedagogiska metoder som tillämpas på detta stadium blir i hög grad avgörande för den unga människans estetiska uppfostran och bildning. Här gäller det att ge impulser som kan få varaktig betydelse för den vuxna människans hela" inställning till omvärlden. Lärarens uppgift blir därför särskilt betydelse- full på detta stadium.

Den uppväxande människans böjelse för intellektuella abstraktioner och fantastisk spekulation yttrar sig i intresset för att experimentera med nya tekniker och originella bildverkningar. Lek med föremålslösa bildformer, t. ex. i montage av olikfärgade pappersbitar eller i rymdkonstruktioner av bleckplåt el. dyl., kan utlösa impulser till fritt skapande och på samma gång ge möjligheter att uppöva känslan för rörelse, rytm, spänning och jämvikt i bilden. I allmänhet inlägger eleven i dessa abstrakta former högst subjektiva symboliska betydelser, vilket synes visa att känsloutlevelse kan ske i sådana objektivt renodlade former. När färgen inte längre är oupplös- ligt bunden vid föremålen får den ett nytt värde som bildskapande faktor. Också inom den tekniska ritningens ram liksom i andra material-- och funk- tionsstudier är det möjligt att åstadkomma en syntes mellan subjektiv ut— trycksdrift och rationell konstruktion (se sid. 58). '

Just under mognadstiden med dess ofta svårbemästrade känslokonflikter kan sysslande med olika grafiska tekniker vara ett värdefullt inslag i teck- ningsundervisningen. Det grafiska arbetet tillmötesgår de speciellt tekniskt intresserade samtidigt som det vädjar till känslan för det hantverksmässiga och dessutom öppnar nya uttrycksmöjligheter. På enstaka håll har man un- der senare år i enlighet med Bauhausskolans idéer på gymnasiestadiet pro— duktivt utnyttjat fotografi och fotogram (dvs. fotografi åstadkommet utan kamera) 1 den estetiska fostrans tjänst, och denna aktivitet har på ett ut- märkt sätt visat sig kunna utveckla ungdomens bildintresse. Det finns en gestaltande faktor också i bildsökandet, i att välja ett meningsfyllt utsnitt ur verklighetens mångfald, och många elever kan däri utveckla en betydligt större koncentration av förmågan att se och uppfatta än i tecknandet. Där- med kan de också genom självverksamhet bibringas en kunskap om bildens uttrycksmedel som måste vara värdefull icke minst för deras konstför- ståelse.

Ett starkt argument för teckningens betydelse på det högsta skolstadiet är den estetiska mottaglighet på ett medvetet plan som för första gången gör sig märkbar ungefär i 16—17-årså1dern och som utgör ett nytt hjälp- medel att övervinna den senare pubertetens anpassningssvårigheter. Ju mer personligheten utvecklas och ju mer individuellt särpräglade behov som därmed utkristalliseras, desto mer givande kan kontakten med konsten bli (se vidare nedan). Den vaknande sexuella medvetenheten ger likaledes en ökad sensibilitet och djupare resonansbotten för konstverk som tidigare kunnat påräkna endast ett ytligt intresse. Genom att fritt skapande och estetisk diskussion kan stödja och berika varandra får eleverna nu möj- lighet till ett bättre utbyte av teckningsundervisningen än kanske någonsin tidigare. Den estetiska analysen, frågan om komposition, rumsförhållanden, klärobskyr och kolorit kan nu aktualiseras inte som akademiskt isolerade frågeställningar utan som frågor framvuxna ur elevens eget individuella arbete, ur hans behov av mer förfinade hjälpmedel för att få utsagt vad han har på hjärtat.

I detta sammanhang kan det vara befogat att något beröra flickornas sär- ställning i den högre skolans estetiska fostran. För kvinnan med hennes intui- tivt känslomässiga förhållande till omvärlden måste den estetiska bildning- en fä en central plats i uppfostran såsom speciellt motsvarande hennes an- lag. För flickorna är gosskolans förståndsmässigt inriktade fackutbildning mindre naturenlig. Med hänsyn till den stora skillnaden i fysisk och psy— kisk utveckling mellan pojkar och flickor ——- flickorna når puberteten om— kring två år tidigare än pojkarna samt till de särskilt under puberteten stora intressedivergenserna mellan dem hör, vad gäller den estetiska under- visningen, en ganska långt gående differentiering efter kön om möjligt ske i samläroverken.

Kap. 3. Metodiska problem i teckningsundervisningen

Då varje spontant bildskapande hos barnet framgår ur dess upplevelser och kunskaper, och då barnets medvetande ständigt berikas med nya in— tryck, måste också detta bildskapande vara underkastat oavlåtliga föränd- ringar. Härav kan slutsatsen dras att ett mekaniskt avtecknande av givna förlagor endast hämmar barnets naturliga uttrycksdrift och självständighet och i längden också dess självförtroende. Ritbokens konventionellt och tem- peramentslöst realistiska verklighetsuppfattning har sällan eller aldrig nå- got gemensamt med barnets synsätt. Vid kopiering fastnar barnet i detal— jer och förlorar blicken för företeelsen som helhet, vilken det däremot kan hålla klar vid teckning ur minnet. Tecknandet och målandet får sitt bild- ningsvärde framförallt därigenom att det håller levande och vidareutveck- lar barnets skapande krafter. Därför bör varje användning av ritförlagor vid undervisningen bannlysas. Att detta pedagogiska ogräs tycks vara så svårt att utrota fortfarande utges varje är nya sådana ritböcker för sko- lans bruk och fortfarande utkommer handledningar för teckningsundervis- ning, i vilka dylika hjälpmedel rekommenderas — beror säkerligen i hög grad på att en det icke fackutbildade lärare, som undervisar i teckning, gärna finner den enklaste och bekvämaste metoden att lösa sin pedagogiska uppgift vara att sätta en sådan bok i händerna på eleverna. Allting talar för att det är svårt att bryta ner de fördummande vanorna att låta barnen kalkera och rita av och att i stället övertyga dem om att deras egna käns- lor och erfarenheter är väl värda att berätta om i bild. Ett hjälpmedel här- vidlag vore om statens läroboksnämnd finge befogenhet att godkänna den litteratur av bilderboks- och planschkaraktär som bör få användas i under— visningen (se vidare kap. 10). I detta sammanhang kan också framhållas några andra »hjälpmedel» i teckningsundervisningen, ägnade att motar- beta en sund målsättning, t. ex. de försök som gjorts även på senare tid att skapa ett system, där genom sammanställning av olika geometriska hjälp- former (cirklar, ovaler, trianglar etc.) barnen skall hjälpas att lättare nå fram till ett schematiskt återgivande av verklighetsföremål, s.k. streck- gubbar.

Sakteckningen

Ett viktigt metodiskt problem är att överbrygga klyftan mellan å ena si- dan sak- eller ämnesteckningen, vilken de icke fackutbildade klasslärarna

gärna slår vakt om såsom den viktigaste arten av teckning, och å andra sidan den fria teckningen. Eller, med andra ord, hur skall sakteckningen praktiseras utan att den motarbetar vad som kan uppnås i den fria teck- ningen samt bidra till att spänna in den senare i stela former och att binda den till förebilder? Sakteckningen har på alltför många håll blivit ett slags tjänarinna åt kunskapsämnena, och vad som kan byggas upp i den fria teckningsundervisningen rivs ofta ner i en sakteckning vilken icke rymmer något som helst formskapande i egentlig mening. Att den får förekomma i den utsträckning och i de former som nu sker beror främst på vissa lära- res brist på utbildning och kunskaper beträffande det barnsliga bildska— pandets psykologiska process. Därför ser de gärna teckningsundervisningen omgärdad av fasta regler och anbefaller med förkärlek bestämda övningar. Många gånger tvingas sakteckningen fram av en bristfällig illustrering av läroböckerna.

Med sakteckning menas elevens sakframställande eller sakförklarande teckning såsom egen studie eller som ett slags minnesannotering efter lä— rarens teckning på svarta tavlan eller eventuellt efter en bok. Som sakteck- ning kan också definieras lärarens teckning i anslutning till det talade or— det, vilken teckning även kan vara en skissmässig komplettering till den muntliga förklaringen av hur en mer komplicerad företeelse är uppbyggd. Denna sakteckningens karaktär av objektiv redogörelse gör att den inte bör sättas in förrän barnet är någorlunda moget att objektivt iakttaga verklig— heten. Ända upp till sjunde skolåret och stundom ännu längre är barnet i hög grad bundet till den inre bild det skapat sig av tingen, varför det har svårt för att detaljerat avbilda ett givet föremål. På nybörjarstadiet räcker det inte med att barnet ser det föremål som det skall avbilda; barnet bör helst också hålla föremålet i handen och känna på det. Här skapar barnet bäst ur minnet av sina samlade smnesintryck och behöver knappast det omedelbara iakttagandet av föremålet. Ganska länge ger därför en sålunda åstadkommen minnesteckning sakligt sett bättre resultat än den direkta kopieringen efter förlaga eller efter naturen. Framförallt gäller detta om ämnet för teckningen kunnat utlösa något känslomässigt engagemang hos barnet. Om ett barn i denna ålder noggrant betraktar ett föremåls mång- fald av detaljer, så lägger det i sin bild gärna de olika detaljiakttagelserna bit för bit bredvid varandra utan att lyckas skapa sammanhang mellan dem. Med hjälp av minnet och den återskapande fantasien kan barnet lättare bygga upp föremålet som helhet. Även barnets herravälde över sina rörel— ser är på detta stadium knappast tillräckligt för uppgiften. Barnet är inte heller förrän ganska sent mäktigt den formanalys som är nödvändig för en avritning, och det kan inte i helheten foga in detaljerna hos det sedda. Det omarbetar föreställningarna till att passa sina egna erfarenhe— ter. Följaktligen är det rimligt och naturligt att, som den norske pedagogen Rolf Bull-Hansen uttryckt det, barn får lov att teckna —— som barn.

Förmågan till iakttagelse anses av Herbert. Read och många med honom vara en nästan helt och hållet förvärvad förmåga. Visserligen är en del in— divider födda med förmåga till 'den koncentrerade uppmärksamhet och den samordning av öga och band som behövs för att i bild berätta vad de iakt- tagit. Men i de flesta fall måste människan tränas både i iakttagelse och i att notera det sedda. Särskilt den mer subjektivt inriktade människotypen har gärna svårt för att genom efterbildning tillgodogöra sig lärarens för- teckning. Långt ifrån att underlätta ett intellektuellt förstående kommer då elevens teckning av t. ex. en komplicerad detalj av en teknisk an- ordning att i sitt med största sannolikhet förvrängda skick snarare för- svåra cller omöjliggöra ett begripande.

Det är därför av vikt att sakteckningen på alla tillämpliga skolstadier och i alla läroälnnen bedrivs efter synpunkter som står i överensstämmelse med barnets bilduppfattn'ing. Här liksom överallt annars i undervisningen är hänsynen till varje barns individuella förutsättningar det mest betydelse— fulla, och läraren måste känna de olika faktorer som påverkar utvecklingen av barnets bildseende. Sakteckning i ordets gängse mening är motiverad egentligen endast när det gäller att i ett läroämne schematiskt förtydliga ett kunskapsstoff av mer abstrakt eller komplicerad natur, och med hänsyn till utvecklingen av barnets bilduppfattning och förmåga av rationell ob— servation knappast före sjunde skolåret. Om läraren anser sig behöva detta hjälpmedel i sin undervisning hör han också fråga sig om sakteckningen innebär den bästa möjliga användningen av tiden. Ofta kan det t. ex. vara klokt att i stället låta barnen klistra in en fotografisk bild av den företeelse det gäller eller att demonstrera den med hjälp av en plansch. Många gånger kan det vara möjligt att i original presentera det ifrågavarande föremålet i klassen. Vad beträffar lärarens för-tecknande på svarta tavlan, torde detta i det pedagogiska intressets namn kunna i hög grad inskränkas jämfört med vad nu ofta är fallet. Läraren har egentligen föga anledning att t. ex. teckna upp figurer och kanske i sammanhang därmed propagera för vissa schablonlösningar, som på sina håll lärs in för att komma förbi avbild- ningssvårigheterna. Han bör ej heller försöka skaffa sig förevändningar att inför klassen briljera med sin eventuella färdighet i teckning och därvid kanske låta denna inkräkta på sakligheten i sin bildframställning. Den rent sakliga framställningen återigen, som endast syftar till att klarlägga de viktigaste gestaltformerna i deras sammanhang eller att redogöra för tekniska funktioner, kan icke skvada elevernas skapande spontaneitet, om den sätts in när de psykologiska förutsättningarna för ett sådant studium föreligger. Stundom kan sakteckningen och det skapande arbetet gå hand i hand, såsom i slöjdteckningen, där ett utkast till ett arbete i slöjd eller handarbete innebär att eleven själv skapar sin form men därvid är bunden vid ämne och material.

Den redogörelse för barnets psykisk-estetiska utveckling, som ovan givits

i summarisk form, torde visa att barnets förhållande till naturförebilden på vissa utvecklingsstadier utgör ett pedagogiskt problem som icke kan lösas genom ett ensidigt positivt eller negativt ställningstagande. De avskräck- ande erfarenheterna av den andefattiga imitationsundervisningen kan lätt föranleda alltför våldsamma reaktioner åt rakt motsatt håll. Det är givet att barnet, lika väl som det måste lära sig skrivning och räkning, på ett visst stadium av sin utveckling också måste skaffa sig de nödvändiga hjälp- medlen för att i bild inregistrera sina verklighetsiakttagelvser. När barnet blir i stånd att karakterisera och återge en linjerörelse och kan samla finare detaljer i en förebild utan att förlora enheten ur sikte, först då finns beting- elserna för att det skall kunna återge naturformer och bruksföremål till— närmelsevis korrekt. Det gäller då att detta verklighetsstudium utformas på ett sådant sätt att barnets skapande förmåga samtidigt engageras i hög- sta möjliga grad. Det bör aldrig vara fråga om att göra en mekanisk kopia av det valda föremålet, utan främst gäller det att ge eleverna tillfälle till ett intensivt studium av föremålets form och färgegenskaper så att de blir medvetna om varför de just ritar eller målar av detta. På så sätt kan teck- ningsundervisn'ingen stödja barnets produktiva verksamhet, i likhet med handarbetet och slöjdundervisningen, där samma problem möter. Särskilt Bull-Hansen har utifrån denna pedagogiska syn i sin undervisning prak- tiserat en modellteckning, som framförallt innebär en undervisning om form. Han anser att tecknandet helst bör föregås av ett samtal som leder till analys, till en uppfattning av föremålets uppbyggnad, förhållanden, linjespel och färg, dvs. alla de faktorer som betingar formen. Så kan barnet föras fram till en medveten värdering, t. ex. av goda bruksföremål, och grun- den läggas till en verklig smakutveckling. Att i modellteckningen vilja få fram valörer och tillfälliga belysningseffekter är i allmänhet en meningslös ambition, då barn mera sällan har blick och intresse för sådana tillfällig- heter.

Den tekniska ritningen

Den tekniska ritningen, även kallad konstruktions- eller linearritning, upptar enligt nu gällande kursplaner en avsevärd del av den åt tecknings— ämnet knappt tillmätta tiden. Den gör sitt intåg redan i den nuvarande fem- åriga realskolans tredje klass, för att sedan breda ut sig alltmer på gymna- siet, främst på reallinjen. För den estetiska fostran i skolan innebär denna ritning ett allvarligt problem, dels genom att den tvingar till en nedskär— ning av den rent personlighetsutvecklande teckningsundervisningen, dels därför att den ofta direkt ogynnsamt påverkar resultatet av nämnda un- dervisning. Kraven på skolkunskaper i teknisk ritning har också så små— ningom stegrats. Genom att de tekniska fackskolorna av högskole— och gym— nasiekaraktär av olika skäl, bl. a. den allt större tillströmningen till dessa skolor, efter hand tvingats höja kraven på de inträdessökandes specialkun-

skaper, har läroverken ansetts böra ta hand om en allt större del av denna tekniska förutbildning, och skolmyndigheterna har med tanke på den högre yrkesutbildningen i görligaste mån försökt låta denna allmänbildande skola fylla dessa krav.

Också teckningslärarkåren har i stor utsträckning följt dessa signaler i stället för att slå vakt om sitt ämnes egenart. Man menar på detta håll att teckningsämnets ställning på schemat skulle bli ännu mera prekär om äm— nets praktiska uppgifter skulle komma i skymundan, och man har därför ansett sig främst böra lägga tonvikten på ämnets nyttokaraktår. Denna be- nägenhet att framförallt värna om ämnets tekniska sida illustreras välta- ligt av att en lokal teckningslärarorganisation år 1954 till sin riksorganisa- tion överlämnade en av medlemmarna enhälligt omfattad framställning om att Skolöverstyrelsen måtte utfärda standardprov för teckningsundervis- ningen, så att kraven på kunskaper i linearritning och »saklig frihandsteck— ning» skulle kunna klarare fixeras och kunskapsresultatet kontrolleras med hjälp av skriftliga prov. I inlagan konstaterades till slut, att genomförandet av en så organiserad teckningsundervisning kunde medföra att vissa av teckningens övriga huvudmoment (dvs. allt sådant som kan rubriceras som estetisk fostran och skapande arbete) måste väsentligen beskäras eller i vissa fall helt uteslutas. Elever med lust och fallenhet för dessa delar av ämnet finge i så fall hänvisas till frivillig teckning. Det är ägnat att förvåna att en falang inom teckningslärarkåren av i dag, efter den psykologisk—pe- dagogiska diskussion angående teckningsämnets innehåll och målsättning som förts de senaste decennierna, framför krav på en sådan standardise- ring och likriktning av teckningsämnets kunskapsinnehåll som står i direkt kontrast mot hela ämnets allmänna karaktär och uppgift och vars genom- förande skulle utestänga vitala delar av ämnet från den reguljära under- visningen.

Enligt nu gällande kursplaner och en vitt spridd uppfattning bör alltså teckningsämnet på samma gång tjäna både konsten och tekniken. Emeller- tid är det en synnerligen vansklig uppgift att göra en lämplig avvägning mellan så heterogena företeelser som den tekniska ritningen och ämnets övriga arbetsområden. Den har från teckningslärarhåll ifrågasatts, om kom- plicerade skärnings- och skugguppgifter bör vara obligatoriska för gymna- sieundervisningen, då såsom erinrats från arkitekthåll — uppgifter av denna svårighetsgrad endast hör hemma på de tekniska läroanstalterna och sällan bland tekniker får praktisk tillämpning. Gymnasiets linearrit— ning bör enligt vad avdelningskollegiet för arkitektur vid Tekniska högsko- lan uttalat blott ha till uppgift att inlära grunder och klargöra principer men bör icke drivas som övningsmässigt rutinarbete. I sitt remissyttrande den 19 mars 1952 över Skolöverstyrelsens förslag till undervisningsplaner för det omorganiserade gymnasiet m. m. framhöll Tekniska högskolans lä- rarkollegium som sin uppfattning, att inhämtandet av linearritningens grun—

der helt borde kunna förläggas till gymnasiets båda lägre ringar men icke heller där ges så stor omfattning att frihandsteckningen försummades. För högskolans studerande av alla typer vore det nämligen angeläget att för— värva viss färdighet att på fri hand utföra skisser eller att i bild återge ett intryck på ett begripligt sätt. Vidare framhölls hurusom utvecklingen visat att civilingenjören i endast obetydlig utsträckning ägnar sig åt ritningsar— bete, då han i regel blir forskare eller arbetsledare, utför beräkningar och leder ett ritkontor, där ritarbetet utföres av ingenjörer med lägre teoretisk utbildning. I alla dessa egenskaper har han större nytta av att på fri hand kunna utföra skisser än att ha färvärvat ett högt betyg i linearritning. — Så långt lärarkollegiet. Här må därjämte framhållas, att på grund av de ojämna kunskaper i linearritning som de nyintagna studerandena vid hög- skolan visat sig besitta har högskolan tvingats meddela en ganska omfat- tande undervisning i ämnena perspektivlära och beskrivande geometri, vil- ken i stor utsträckning upprepar den redan genomgångna gymnasiekursen. Det anförda torde tillfyllest visa att linearritningens framträdande plats på skolschemat, särskilt på högre stadier, knappast tillräckligt kan moti- veras med hänvisning till krav från den främsta av de högre utbildnings- an—stalter vilkas arbete denna disciplin är avsedd att tjäna.

Ett intressant försök att på realskolestadiet begränsa linearritningen och på samma gång bibringa eleverna nödig förmåga att låsa tekniska ritningar har gjorts i Västerås folkskolor, där eleverna får sig förelagda rit'häften med förlagor av ofullständiga perspektivbilder av olika tekniska föremål, vilka bilder de sedan får fullständiga i själva häftet.. Metoden är effektiv och tidsbesparande och omfattas med intresse av eleverna, då den i hög grad vädjar till deras kombinationsförmåga.

Att ett betydande mått av konstruktiv ritskicklighet kan bibringas också inom ramen för en estetisk målsättning visar de metodiska försök som före- tagits bl.a. i tyska skolor. Av försöken framgår att sättet att behandla upp— gifterna blir avgörande för det intresse dessa kan påräkna hos eleverna. Rit— brädskonstruktionerna med sin nyktra tomhet har ersatts med ljusa streck och former på färgade grunder, även svarta, som har en suggestivt attra— herande kraft. I färggestaltningen kan man angripa sina problem från ti- digare fria arbeten. Här kan varieras i streckstyrka, färgavtoningar, ku— biskt—plastiska effekter, allt experiment som fångar intresset. Elever med ut- tryckssvårigheter kan i sådana arbeten få tillfälle till meningsfyllda form— och färgvariationer. Även andra vägar för att förnya den tekniska ritningen har försökts i de tyska skolorna, där denna också fått tjäna upp- övandet av känslan för jämvikt, harmoni och proportion. Utgångspunkten är frihandsteckning, vari eleven småningom gradvis kan precisera sima formföreställningar i klara abstrakta figurationer. Därefter omformas denna tvådimensionella föreställning i tre dimensioner i något passande material, t. ex. i metalltråd eller trästavar, som blir ett slags ekvivalenter till linjerna,

och föreställningen blir därigenom gripbar och rikare artikulerad. Med den- na formbildning som förebild går konstruktören vidare till uppgiften att re- ducera sin rymdkonstruktion tillbaka till en plan yta. I denna arbetspro- cess får ritbrädsarbetet gå hand i hand med fantasi, estetisk känslighet och manuellt konstruktivt arbete. Liknande metoder har tillämpats i amerikan- ska och som redan nämnts i japanska skolor samt redan på 1920—talet i Dessau.

Tendensen att i de vanliga skolornas kursplaner på bekostnad av de all— mänbildande och personlighetsutvecklande ämnena tränga in ett avsevärt mått av specialkunskaper, främst avsedda att kvalificera för högre facksko— lor, bör enligt KU:s mening motarbetas. Ej heller realskolan, som har till uppgift att förmedla en allmän medborgerlig bildning, har gått fri från på- verkan av dessa krav. Det synes böra övervägas om icke en stor del av teck— ningsämnets praktiskt tekniska uppgifter, avsedda att kvalificera för in- träde i tekniska skolor av olika slag, kunde överföras på kompletteringskur— ser med korrespondensundervisning eller också ryckas in i fackskolornas ordinarie undervisning. En annan möjlighet är att den tekniska ritningen göres till fritt tillvalsämne på realgymnasiet och i realskolans båda högsta klasser. På latinlinjen bör linearritningen helt kunna utgå. I detta samman- hang vill KU föreslå, att teckningsämnets kursplaner blir föremål för en allmän översyn och att därvid inte minst den tekniska ritningens ställning på skolschemat tas under omprövning. Det må här framhållas att denna ritning i flera länder, bl. a. i Norge, är förlagd till matematikundervisningen.

Kap. 4. Teckningsämnets ställning i skolan

Kursplaner och timplaner

Den förbättring av övningsämnenas ställning som bl.a. avsågs med skol- .rcformen av år 1927 kom icke att förverkligas. För teckningen har tvärtom sedan dess en betydande försämring inträtt, särskilt genom 1933 års läro- verksstadga som gjorde teckningen till ett entimmesämne i de båda högsta ringarna (tidigare två veckotimmar på alla stadier). Denna nedåtgående utveckling syntes ha nått en vändpunkt i och med att 1946 års skolkom— mission 1948 framlade sitt principbetänkande, däri kraftigt underströks den estetiska fostrans fundamentala betydelse för en harmonisk personlighets- utveckling, liksom det konstaterades att därvidlag tidigare mycket försum- mats i skolans arbete samt krävdes en snar rättelse i detta hänseende. De tim- och kursplaner för olika skolformer som sedan dess sett dagen, an— tingen såsom av Kungl. Maj:t fastställda eller såsom av Skolöverstyrelsen föreslagna, visar emellertid otvetydigt att teckningsämnets ställning i den nya och kommande skolan klart försämrats eller är på väg att försämras. Så synes även bli förhållandet när två av realskolans klasser förs över till folkskolan, vilket enligt planerna i viss utsträckning skall ske hösten 1957. Om det av en kommitté inom Skolöverstyrelsen år 1953 framlagda försla— get till kursplaner för bl.a. "treåriga realskolan genomföres, kommer teck- ningsundervisningen att bli än sämre tillgodosedd än hittills för alla dem som syftar till högre skolutbildning. Sammanlagda timtalet för teckning skullle för klasserna 5 och 6 i folkskolan plus treåriga realskolan enligt förslaget bli endast 9 för gossar och 7 för flickor, medan för femåriga re— alskolan motsvarande siffror är 10 resp. 9. Slöjden återigen skulle få ökat timtal. Enligt detta förslag skulle flickorna i klass 23 helt sakna undervis- ning i teckning. De till folkskolan överförda realskoleklasserna kommer att få sin undervisning i teckning meddelad av folkskollärare i stället för av teckningslärare. Om och när enhetsskolan genomföres enligt nu gällande planer kan visserligen en förbättring tänkas äga rum, jämfört med nuva- rande folkskola, då i klasserna 7—9 i enhetsskolan undervisningen i alla ämnen avses bli bestridd av ämneslärare. Jämfört med nu gällande förhål- landen skulle detta innebära en förbättrad teckningsundervisning för dem som icke syftar mot någon högre utbildning, medan de som nu går i real- skolan och där undervisas av teckningslärare från första året, dvs. femte

(sjätte) skolåret, i enhetsskolan med all sannolikhet i de flesta fall skulle få sin estetiska fostran sämre tillgodosedd.

Det kan icke vara tal om att nu ingå på en närmare skärskådan av alla detaljer i denna fråga, men KU vill dock fastslå att teckningen i dessa planer behandlats på ett sätt som avviker från Skolkommissionens princi- piella ställningstagande. Vad beträffar folkskolan har i förut gällande tim— planer proportionen mellan teoretiska ämnen och s.k. övningsämnen varit den, att de förra haft sig tilldelade cirka 2/3 av vecko-timmarna och de senare inemot 1/3. Denna proportion har nu i den 1955 fastställda under- visningsplanen för rikets folkskolor förskjutits till övningsämnenas nack- del. Det nytillkomna ämnet engelska har krävt sin plats, varigenom musi- ken och teckningen fått vidkännas de största förlusterna, medan slöjden kommit nästan helskinnad undan. Sålunda har i klass 6 teckningen förlo- rat en veckotimme till engelskan, vilket är särskilt beklagligt eftersom det här gäller ett åldersstadium som har speciellt stor glädje och behållning av teckningsundervisn'ingen. För den som deltar i hushållsgöromål i klass 7 har vidare teckningens timtal sänkts till hälften. Klasserna 8 och 9 både i åtta- och nioåriga skolor är tämligen väl tillgodo-sedda med vardera 2 vec- kotimmar, dock med undantag för det s.k. Alternativ II, omfattande de elever som har ett större mått av yrkeskunskap på schemat. I de timplaner och huvudmoment för enhetsskolans försöksverksamhet vilka Skolöverstyrelsen 1955 fastställt för läsåren 1955/58 har teckningen kom— mit i en ännu ogynnsammiare ställning än i den vanliga folkskolan genom att den icke tagits upp bland de fria tillvalsämnena i klasserna 7—9. Det anvisade timtalet i teckning har blivit mindre för enhetsskolan jämfört med motsvarande klasser i realskolan; klasserna 3 och 4 i realskolan har två veckotimmar, med-an klasserna 7 och 8 i enhetsskolan har endast en veckotimme och klass 9 y saknar all undervisning i teckning. Beklagligt är också att hjälpklasserna fått en i hög grad reducerad teckningsundervis- ning (l veckotimme i klasserna 5—8, ingen undervisning för yrkeslinjerna i klas-serna 8 och 9), icke minst därför att hjälpklasserna på detta stadium ofta visar sig nå förbluffande goda resultat och teckningen särskilt här kan sägas vara ett framstående terapeutiskt medel.

Realskolans timplaner för teckningen har också gjorts beroende av un- dervisningen i andra ämnen. Sålunda bortfaller en veckotimme på hösten i första klassen för välskrivning, en timme i klass 4 för flickor med skolkök och en timme i klass 5 för flickor som läser franska såsom tillvalsämne. Därtill kommer att den beskärning av timplanen, som de lokala skolsty- relserna av olika skäl tvingas begära av Skolöverstyrelsen, vanligtvis främst går ut över övningsämnena. Den relativt isolerade belägenheten av en del enhetsskolor omintetgör många gånger anlitande av facklärare, då det låga timantalet m.m. gör det omöjligt för en lärare att försörja sig på en så he- ska-ffad tjänst.

Genom att den tekniska ritningen i så hög grad kräver utrymme på gymnasiet samtidigt som det först där blir möjligt att bibringa eleverna en estetisk bildning på ett medvetet plan, kan teckningsämnets ställning på gymnasiet anses i hög grad vansklig, även om ett oavkortat timantal står till förfogande. Undervisningen kräver här rikligare tillmätt tid också där— för att eleverna-s individuella arbetstakt i teckningsämnet sjunker i denna ålder i samma mån som deras egna krav på resultatets kvalitet ökas och de manuella arbetsprocesserna blir mer komplicerade och tidsödande. Dessa faktorer gör det än mer svårförståeligt att enligt senaste ändring av gym- nasiets timplaner (SFS 1953 nr 370) teckningsämnets ställning ytterligare kraftigt försämrats på latinlinjen: ring 4 har fråntagits all undervisning i ämnet och detsamma gäller den helklassiska grenen av ring 3. Detta innebär att eleverna på denna gren helt får avvara undervisning i denna estetiska disciplin i båda de högsta ringarna, medan detta för deras kamrater på halvklassiska grenen gäller endast sista skolåret. Realgymnasiet har dock av hänsyn till den tekniska ritningen fått behålla sina tidigare 6 vecko- timmar, dock med den förändringen att en veckotimme i vardera ring 3 och 4 samlats till två timmar i ring 3 och därmed ring 4 beröva'ts all teck- ningsundervisning. Allmänna linjen har getts samma tilldelning. Till hel- hetsbil-den hör också att tilldelningen av timmar för frivillig teckning un— dan för undan minskats till följd av statsmakternas sparsamhet. Under de senaste 20 åren har timantalet för sådan teckning sänkts från maximum fyra veckotimmar till nu maximalt en veckotimme, och på många håll sak- nas frivillig teckning helt.

Hela den estetiska fostran inom skolan står och faller med det utrymme som de estetiska ämnena ges på schemat. Ett för lågt antal veckotimmar omintetgör även de mest välutbildade lärares ambitiösa ansträngningar att med de bästa hjälpmedel bibringa eleverna kursplanernas minimifordringar. KU måste därför beklaga att teckningsämnet under skolans senaste omge— staltning så långt ifrån att få en plats i solen i stället fått en mer undan- trängd ställning än på mycket länge. KU har svårt att finna den sakliga motiveringen för att teckningsundervisningen i flera fall görs beroende av andra ämnen och anser det betänkligt att undervisningen på viktiga sta- dier reduceras till en veckotimme eller helt utgår. Två veckotimmar på varje stadium måste betraktas som ett minimum för att göra den est-etiska fostrans målsättning till något annat än en utopi. Teckningsämnets speci- ella laboratoriemässiga karaktär kräver vidare _ i varje fall på högstadiet —— om möjligt två lektionstimmar i följd för att tiden effektivt skall kunna utnyttjas.

A'tt teckningsämnet i sin nuvarande utformning rymmer delvis ofören- liga motsatser framgår klart av den famlande och kompromi—ssartade ut— formningen av de moderna kursplanerna, vilka rymmer reaktionära mo-

ment vid sidan av inslag av ett modernt pedagogiskt betraktelsesätt. Utan att ingå på en detaljgranskning har KU observerat vis-sa punkter som kan vara värda en kommentar. I kursplanerna för folkskolorna förs moment av teknisk art in på stadier där eleverna knappast har möjlighet att till- godogöra sig sådan undervisning, såsoxm perspektivuppgifterna i klass 6 och i klass 3 av den inbyggda realskolan. Undervisningen i teckning bör enligt anvisningarna så vitt möjligt ske i samarbete med så gott som alla skolans övriga ämnen. Stockholms folkskolein-spektörer framförde i remissyttran— de till folkskoledirektionen synpunkten, att det finns risk för att förslagets formulering skulle kunna föranleda eljest nitiska men för teckningsämnet ej särskilt intresserade lärare att låta barnen ägna största delen av den för teckningsämnet anslagna tiden åt teckning i samband med framförallt orienteringsämnena, vilket i realiteten kunde komma att betyda kopiering och färgläggning m.m. av bilder i tryckta arbetsböcker. Denna farhåga synes berättigad, och KU vill därför framhålla vikten av att teckningen garanteras en självständig ställning och inte ges ens sken av att blott vara en tjänarinna åt de andra ämnena.

Beträffande realskolans kursplaner, fast-ställda 1950, förefaller propor- tionsstudier inlagda på schemat alltifrån första klassen vara ett direkt skadligt inslag i undervisningen, varjämte linearritning och perspektivupp- gifter knappast syns ha någonting att göra redan i klass 3. Till frågan om den stilhistoriska teckningen och den konsthistoriska undervisningen inom teckningsämnet återkommer KU nedan, även vad rör gymnasiet, där nya metodiska anvisningar för teckningen utgivits 1955.

Frivillig teckning

Vilka möjligheter finns det då att inom eller utanför ett redan överbe— lastat schema skapa vidgat utrymme för teckningsundervisningen? En ut— ökning av schema-t med en veckotimme i teckning på de mest missgyn- nade stadierna skulle säkerligen stöta på ett ganska allmänt motstånd men kan ur flera synpunkter motiveras. Sålunda bör det ur medicinsk synpunkt, vilken numera med all rätt tillmäts stor vikt, vara lättare att vinna gehör för införandet av en extra veckotimme i ett övningsämne än i ett läro— ämne. Skolkommissionen framhöll i sitt principbetänkande (sid. 319), att arbetet med ett övningsämne oft'a innebär en avspänning i studierna. Sär- skilt kan detta sägas vara fallet i de högsta klasserna, där arbetet i läs- ämnena är mest betungande samtidigt som teckningen satts på undantag och slöjden helt fallit bort. Ur arbetsbelastningen-s synpunkt vore den mest rationella lösningen av detta problem att byta ut ett läsämne mot ett övnings- ämne sådant 'som teckning. Tillvalsmöjligheterna för teckningen är också begränsade, medan däremot för den frivilliga slöjden i läroverken inga maximeringsbestä-mmel-ser existerar. På gymnasiet har visserligen beretts

möjlighet till en veckotimme frivillig teckning per läroverk, dock avsedd för förkovran i konstruktionsritning, medan i realskolan och de kommunala inellanskolorn'a något sådlan arrangemang inte tillåtes; för de kommunala flickskolornas elever återigen är det bättre sörjt (två veckotimmar). En inkonsekvens kan också spåras i att folkskolans allmänna timplaner upptar teckning bland de valfria ämnena med två veckotimmar i klasserna 8 och 9, medan de för läsåren 1955/58 fastställda timplanerna för enhetsskolans försöksverksamhet ej räknar in teckningen bland tillvalsämnena. En liten möjlighet att plocka in estetiska moment i undervisningen erbjuder den s. k. klassens timme i folkskolan med en lektion i veckan som kan användas till valfri sysselsättning utanför den egentliga kursplanen.

Enligt KU:s uppfattning måste den frivilliga teckningen betraktas som ett viktigt medel att i någon mån upphäva olägenheterna av teckningens svårt trängda ställning på skolschemat samt att ge framförallt de mera begåvade och intresserade eleverna möjligheter att förkovra sig inte endast i teknisk ritning. KU vill därför föreslå att maximeringen av timtalet för frivillig teckning slopas. På alla högre skolstadier, däri inräknat enhetsskolans högstadium, bör frivillig teckning kunna anordnas, och två veckotimmar per elev kan härvidlag betraktas som ett önskvärt genomsnitt. I högre läro- verk torde eleverna böra delas upp på gymnasie- och realskolegrupper, då tillfredsställande undervisningsresultat knappast kan uppnås med ett i åldershänsreende alltför heterogent elevmaterial. Detsamma gäller om elev- antalet per grupp blir alltför stort, och därför bör också i den frivilliga teckningen liknande klassuppdelningsbestämmelser gälla som länge tilläm- pats i slöjden.

Genom det stöd statsmakterna sedan 1954 ger åt ungdomens fritidsverk- samhet (SFS 1954:575) har det öppnats möjligheter att i någon mån neu- tralisera verkningarna av teckningens försämrade ställning på skolschemat och ämnets i mångt och mycket dåliga arbetsförhållanden. De verksam- lietsformer som här främst kan komma ifråga är de s. k. fritidsgrupperna, till vilka även vederbörande kommun och landsting lämnar bidrag. Denna inom skolan nyua studieform har med framgång praktiserats i Växjö läro- verk, där det i ett studieförbunds regi ordnats inte mindre än ett 30-tal fritidsgrupper i keramik, batik, mosaikarbeten och korgslöjd, med lärover- kets konstförening som ansvarig huvudman. En förutsättning har varit att skolans lärare i teckning tagit initiativet och organiserat kontakterna. Till varje ungdo-mscirkel med minst fem medlemmar utgår ett statsbidrag om 120 kr., reserverat för lärararvoden. Tack vare att kommunen gett ett bi- drag om 45 kr. per cirkel har elevernas avgift per kurs om 20 timmar kun- nat begränsas till 2 kr. för material; även skolans konstförening har bi- dragit till finansieringen. Genom att intresserade gymma—sister mot ett mindre arvode engagerats som handledare för sina kamrater i l2—14-års- åldern har man kunnat stimulera intresset hos både äldre och yngre elever.

Fig/. 30. Med tilllugautb alder vill barnet gärna arbeta i material som bjuder större mot. stånd och kräver en Viss be'äkning och manuell skicklighet att bemästra. Denna i sin summariska form sa levande djnrt'igur har utförts av skiktvis buplimmade träbitar.

Fig. 31. Flodhästreliefeu i sandsten är skulptc'ad av en fjortonaring. Båda dessa bilders nära släktskap med primitiv konst är slående.

Fig. 32f33. litt par trettonåriga pojkar—'. teckningar visar deras alltmer realistiskt beto— nade intresse för omgivningen. både för manliga idrotter och för det motsatta könet ilägg; märke till pojken sum kikar fram i vassen).

Fig. 34-—35. Framförallt i kritiska hämningsperiuder sker många gånger ett återfall i ett barnsligare schema. Detta gäller den trettonårs pojke som ritat av sin lärarinna ft. v.) I sitt bildskapande kan barnet fä utlösning för sina ångestdrömmar. Trettonåringen som avbildat sig själv stelnad i ett fasans skrik hade något tidigare blivit överkörd av en bil.

. _ . elva. ., . u .. '

a,... 30'

Fig/. FNL—37. Den trettonåriga pojkens framställningr av sig själv med öronvärk illustrerar den subjektivt inriktade typen. som betonar den rent känslomässiga förbindelsen mellan yttervärlden och det egna jaget. |)et sjuka organet är våldsamt överbetonal, också i färgen. med den vänstra ansiktshnlvan i sjukligt gult. Den sextondriga flickan här en betydligt större saklighet. Hon ger en medveten uppbyggnad i färgr och komposition och samtidigt en >>naturtrogen» bild av sigr själv. med betoning av det själfulla och intres— santa som aldern svärmar för.

Fig. 38—39. Den estetiska medvetenheten under efterpuberteten kan illustre 'as av sjutton- :iriugens landskapsmotiv. där hon med fin beräkning byggt upp bilden med rena plan i 'nlörkontraster. Sextonåringens målningr av flickan som leker i skuggan av fången bakom sitt galler ger en måhända litterärt färgad bildsymbol för medvetandet om den egna situationens problematik.

Fig/. fll). Denna bild av en sextonårig flicka visar hur under puberteten den vaknande emo— tionella medvetenheten kan utgöra klangbotten for en sensibelt personlig verklighets- skildring.

Efter läsårets slut har ordnats en utställning av vad som åstadkommits i denna studieverksamhet.

Ett systematiskt utnyttjande av de nya möjligheter som Växjöinitiativet påvisat skulle utan tvivel kunna ge arbetet på skolungdomens estetiska fostran ett gott handtag. I sådana cirklar skulle man kunna ta upp en hel del av de hantverksmässiga sysselsättningar som teckningsundervisningen de senare åren berikats med och på så sätt skaffa bättre utrymme på de ordinarie timmarna för de mest väsentliga undervisningsmomenten. Detta utesluter inte att många andra ämnen kan tas upp i dessa fritidsgrupper, såsom t. ex. modellering, målning, krokiteckning, fotografering, olika arter av slöjd liksom även ett mer teoretiskt betonat konststudium. I grupperna omfattande de högsta åldersstadierna vore det möjligt att också ta in ung— domar utanför skolan, vilka är bidragsberättigade på samma villkor. För att skola hjälpkrafternari detta arbete vore det önskvärt att särskilda kurser anordnades på somrarna för de gymnasister eller andra ungdomar som har lust och fallenhet för att fungera som studieledare; kurserna kan arrang— eras inom den vanliga studieverksamhetens ram.

Om ungdomens fritidsverksamhet, se vidare avd. VII, kap. 1.

Uppdelning av undervisningsavdelningarna

Genom sin karaktär av personlighetsfostran, utgående från individens egna speciella förutsättningar, kräver teckningen små undervi-sningsavdel- ningar. Läraren måste för att kunna ge den nödvändiga individualiserade handledningen noggrant känna sina elever. En uppdelning av tecknings- klassen blir alltmer aktuell och trängande, ju mer ämnet får en starkare betonad verkstadskaraktär med ty åtföljande framploekande och tillbaka- ställande av material samt med allt flera materialtyper. Ju äldre eleven är, desto nödvändigare är det att han får en ordentlig uppgift att fullfölja, något som ställer högre krav på personlig ledning från lärarens sida. I en tid då klassernas elevantal blir allt större och då teckningsämnets metodik allt mer förfin-a's genom kravet på en individuell behandling av varje elev, samtidigt som ämnets yttre apparatur blir alltmer komplicerad och mång- skiftande, får önskemålet om en sådan klassuppdelning en mer trängande aktualitet än tidigare. Slöjdåmnets likartade laborativa karaktär har sedan gammalt motiverat slöjdklassernas uppdelning på två läraravdelningar så snart elevantalet i en klass överstiger 20—25 (i Stockholm högst 16 elever), vilket också praktiseras'inom alla andra ämnen med likartade arbet-s- förhållanden, undantagandes teckning. Sålunda kan enligt SFS 1950:60 en klass uppdelas på två avdelningar icke endast vid undervisning i slöjd, verkstadsarbete, sömnad och hushållsgöromål utan även vid laborationer i matematik, biologi, fysik och kemi, förutsatt att lärjungeantalet överstiger 16 och Skolöverstyrelsen ger sitt medgivande. Även i vissa andra ämnen är

en liknande uppdelning möjlig. Göteborgs allmänna folkskolestyrelse har också betonat vikten av sådan uppdelning, sär-skilt när antalet elever upp- går till eller överskrider föreskrivet medeltal. Teckningslärarnas riksför- bund har hos Skolöverstyrelsen framhållit behovet av att dela upp teck— ningsklasser med mer än 16 elever. Enligt 1955 års undervisningsplan för rikets folkskolor påbjudes i viss utsträckning delad klass vad gäller under- visningen i hembygdskunskap med arbetsövningar vilket även kan komma teckningen till godo. KU finner starka skäl tala för att teckningsämnet i detta hänseende bör vara principiellt likställt med slöjden och övriga till- lämpliga skolämnen och vill föreslå att frågan snarast tas upp till behand- ling. Genom att ett antal teckningslärare kommer att få minskad undervis- ningsskyldighet när realskolan decimeras med klasserna 1 och 2 samt en det extra befattningshavare kanske t. o.1n. friställs från sina tjänster, torde det inte möta större svårigheter att få lärarkrafter till en sådan utökad un- dervisning. Slutligen må i denna fråga framhållas, att olägenheten med de stora klasserna endast i ringa mån kan neutraliseras av en mer ändamåls- enlig planering av teckningssalarna, så att det blir möjligt att där samti— digt arbeta med vitt skilda material och tekniker.

Teckningsundervisningens lokalfrågor m.m.

En viktig förutsättning för teckningsundervisningens resul-tatrika bedri— vande är ändamålsenliga lokaler, och på denna punkt brister det i ett stort antal skolor. I jämförelse med de flesta andra ämnen arbetar teckningen här under mycket knappa villkor. Vid teckningssatarnas planläggning bör hän- syn tas till de moderna undervisningsmetoderna, som ställer betydligt större krav än förr på lokaler och arbetsförhållanden, men detta har ofta t'örsummats, också vid de senaste årens skolbyggen. Ett stort antal real- skolor har exempelvis i realiteten inga teckningssalar, då dessa tagits i am— språk som klassrum för andra ämnen. I Säters realskola, som är omlkr. 15 år gammal, har någon teckningssat aldrig ens planerats. De under senaste åren byggda folkskolorna har på grund av byggnadsrestriktionerna i flera fall fått avvara teckningssal. Å andra sidan kan såsom förebildliiga framhållas de nyinrättade teckningsinstitutionerna vid Västerås, Luleå 0)Ch Östersunds läroverk. I Luleå har man två stora teckning-ssalar; den ema, för de högre stadierna, har fått karaktären av verkstad utan någon egentlig fast inredning, vilket ger större möjligheter att variera arrangemangen. Ritborden kan ställas ihop till stora artbetsbord för större grupparbeten; podium för modellstu-dium finnes också. Ett förelä-sningsrum med appazra- tur för ljusbilder och sm-alfilm ger möjligheter att' på väggarna ställa ut konst, reproduktioner eller elevarbeten. Institutionen rymmer vidare ett materielrum med 'brännugn och annan apparatur för konsthantverk samt ett lärarrum med arkiv för elevarbeten. Utrymm'en finns även för att stäilla

undan omfångsrika påbörjade arbeten av en enskild elev eller en grupp. I östersund finns endast en större teckn'ingssal —— med monter för tillfälliga utställningar av konsthantverk —— men i stället speciella utrymmen för keramisk verkstad med drejskliva och för en målarverkstad som också ger möjligheter att pröva de grafiska teknikerna. Bland nyheterna i Västerå'sinstitution'ens utrustning kan nämnas rörliga skärmar för grupp— arbeten och för tillfälliga utställningar av elevarbeten o.d. På uppdrag av Skolöverstyrelsen har dess teckningskonsulent 1955 framlagt en utredning rörande läroverkens lokaliteter för teckningsundervisning och de krav som enligt modern uppfattning bör kunna ställas på sådana. Utredningen är ämnad att läggas till grund för normalplaner för teckningsinstitutioner som man hoppas skall kunna påskynda utvecklingen på detta område.

En Välplanerad teckningsinstivtution med differentierade utrymmen—för de många olikartade verksamhetsgrenarna kan i någon mån råda bot på en del av de olägenheter som de alltför stora klasserna vållar inte min-st teckningsundervisningen. En sådan institution möjliggör — i den mån läraren räcker till en mer individualiserad handledning och ger samtidigt goda möjligheter till grupparbete, vilket kan betraktas som också socialt _fostrande. Önskvärt är att teckningsinstitutionen an-slutes tlill slöjdloka- lerna, bl.a. därför att en del utrymmen då kan få gemensam användning, [. ex. modelleringsrum och verkstad för metallarbeten. Ett sådant arrange— mang framstår också som alltmer naturligt ju starkare teckningsinstitu- tioncns karaktär av verkstad för många slags hantverk betonas. Det före- faller även ganska självklart att om en elev under en slöjdtimme utfört ett föremål, så skall han snabbt kunna kila över till teckningssalen för att måla det. Nu ligger slöjd- och teckningssalarna i allmänhet så långt från varandra i skolbyggnaden som möjligt, den förra i källarvåningen, den senare på vinden. En närmare lokal anknytning mellan ämnena skulle säkerligen även hjälpa till att öka slöjd- och teckningslärarnas förståelse för samarbetets betydelse deras discipliner emellan.

Av övriga önskemål beträffande en perfekt fungerande teckningsinsti- tution kan nämnas tillgång till ett rikhaltigt referensbibliotek av konstlit- teratur och konsttidskrifter samt en så omfattande och levande modellsama ling som möjligt. Mycket kan här införskaffas lånevägen. Materiel för iakttagelse och naturstudium som kan tilltala ungdomen och på dess olika utvecklingsstadier inspirera både fantas-igestaltningen och studiet efter na- turförebilder bör stå till förfogande. Här avses bl.a. föremål för att ställa ihop stilleben, olika djur —— t. ex. fjärilar och skalbaggar stenar, snäckor, kristaller, levande växter och blommor samt levande djur i hur fåglar och mindre däggdjur ävensom akvarier.

I detta sammanhang bör också uppmärksam-mas de ogynnsamma för— hållanden under vilka teckningen i folkskolan i stor utsträckning arbetar. Ofta har skolsalarna inte ens rinnande vatten, inte heller'hyllor att ställa

undan arbeten och material på. Ett radikalt sätt —— och ofta kanske också det enklaste —— att komma till rätta med olägenheterna vore att i an— slutning till skolan inrätta en barackbyggnad som en slags verkstad för teckning, målning och andra manuella arbeten. Den kunde också inrättas för att tjäna en ungdomsgårds behov. I verkstaden bör finnas goda väggytor för att fästa gruppmålningar, och materiel av mångskiftande slag bör där finnas tillgängliga, sås-om keramisk ugn samt redskap för grafiska arbeten. Helst bör också lokalen kunna mörkläggas så att filmer, ljus— och hallop— tikonbilder kan användas i undervisningen. Mycket vore redan vunnet på de lägre stadierna om för grupparbeten fanns tillgång till långbord utefter en vägg i klassrummet samt hyllor över och under detta. De praktiskt verk- samma lärarna borde ges större inflytande vid planeringen och inredningen av skolorna.

Rik tillgång till möjligast varierad undervisningsmateri-el mås-te vara A och 0 för teckningsläraren i hans strävan att ge den rätta skapande stimulansen åt barn på olika åldersstadier och av skilda temperaments- och begåvningstyper. Den nedan redovisade skolundersökningen ger bl.a. vid handen att lärarna här ofta strider en nära nog hopplös kamp mot oför- stående skolstyrelser o'ch andra anslagsbeviljande myndigheter. Inom folk-, skolan är det överläraren som mellan ämnena fördelar skolans anslags- post för undervisningsmateriel; i läroverken är det i allmänhet rektor som har samma funktion. Om en skolchef har en mindre välvillig inställ- ning till teckning, är teckningslärarens eller den ambitiöse folkskollärarens möjligheter att hävda detta ämnes intressen i allmänhet små. I en del folkskolor saknar teckningsundervisningen varje anslag, och många läro- verk får undvara så nödvändiga ting som projektionsapparater, för att inte tala om brännugnar. En del tecken tyder emellertid på att större för- ståelse för teckningsämnets livsbetingelser börjar växa fram också hos anslagsbeviljande och anslagsfördelande instanser. Ur teckningsunder- visningens synpunkt vore det fördelaktigt om en viss del av materialan- slaget från början reserverades för densamma och finge avse både nyan— skaffningar och förbrukningsmateriel samt beräknades efter t. ex. ett visst belopp per elev. Teckningsläraren skulle därmed få större möjligheter att disponera anslaget på bästa sätt; genom att spara in på vissa punkter skulle han kunna få medel över för materialexperiment och mer speciella behov.

Nya utbildningsvägar

Att det inom ramen för nu gällande bestämmelser rörande försöksverk- samheten för enhetsskolan går att inrymma ett betydligt större mått av estetisk fostran än som innefattas i normalplanen, därom ger ett intressant förslag från Lunds folkskolestyrelse en antydan. Styrelsen ingick i februari 1954 till Kungl. Maj:t med anhållan om att i Lunds sta—ds folkskolor fr. o. m.

läsåret 1954/55 få ordna en frivillig fyraårig konstnärligt betonad linje, ledande till realexamen och omfattande ett lämpligt antal avdelningar av klass 7 samt frivilliga avdelningar av klasserna 8—10. Skolstyrelsen fram- höll vikten av att, då en utveckling av högstadiet vid folkskolorna måste ske för att tillgodose de ökade behoven, utökningen icke främst komme att gälla den ordinära studievägen. Styrelsen uttalade vidare, att de nya studiemöjligheterna i folkskolan av allt flera föräldrar säges ej endast som ett komplement till de befintliga teoretiska realskolo-rna utan även som ett alternativ till dessa. För att skapa så många resurser som möjligt för de unga att finna en studieväg som lämpar sig för deras anlag, intressen och behov har styrelsen velat inrätta en realskolelinje som kan ge ökat utrymme för den estetiska fostran. Den skulle benämnas konstnärslinje och vara lämpad för ungdom med speciella konstnärliga anlag och intressen. Konst— närslinjen föreslås innehålla tre grenar: musiklinje, teckningslinje och linje för gymnastik med konstnärlig dans. Eleverna på dessa linjer skulle undervisas gemensamt i de teoretiska ämnena och övningsämnena utom i den speciella ämnesgrupp som ger linjen dess särskilda prägel och namn. Undervisningen i dessa Specialämnen skulle ske individuellt eller i grupp och uppta 5—7 veckotimmar under vart och ett av läsåren. De föreslagna kurserna i de teoretiska ämnena överensstämmer i stort sett med kurserna på teoretisk realskolelinje. Konstnärslinj'en har därjämte ett läroämne, kul- turkunskap, som avser att ge en allmän orientering rörande kulturepo- kerna. Specialämnen på teckningsl'injen skulle inrymma konstkännedom, teckning och målning, textning, modellering m.m. Linjen vänder sig i främsta rummet till lärjungar, som under uppväxtti—den känner behov av konstnärlig verksamhet, och är avsedd att utgöra grund för fortsatt spe- cialutbildning eller att kvalificera för vissa anställningar. Man har därvid främst tänkt på behovet av arbetskraft med någon konstnärlig skolning, såsom inom textil— och möbelbranschen samt vidare reklamtecknare och illustratörer. Elev som tas in på konstnärslinjen bör enligt förslaget ha ådagalagt studielämplighet på det specialområde som linjen omfattar. Un— dervisningen 'i teckning m. m. meddelas enligt förslaget av teckningslärare vid stadens skolor (som timlärare) och konstnärer med pedagogisk erfa- renhet. Man överväger också att anställa särskild lärare i teckning när hög- stadiet är fullt utbyggt. Universitetets lärarkrafter föreslås engageras för speciella uppgifter, såsom demonstrationer av utställningar och samlingar.

Folkskolestyrelsen i Lund hänvisade i sin inlaga till den av 1946 års skolkommission framförda uppfattningen att ett extra tionde läsår kan bli nödvändigt för viss utbildning på högstadiet. Förslaget har tillstyrkts av folkskolans lärarkollegium, och av de tillfrågade eleverna har ända till 90 % förklarat sig vilja åtnjuta den frivilliga utbildningen i klasserna S——10. Förslaget har även vunnit Skolöverstyrelsens tillstyrkande. Real- skoleutredningen har i sitt betänkande rörande realskolan under övergångs—

tiden ( SOU 1955:53 , sid. 215) likaså tillstyrkt att de föreslagna linjerna försöksvis inrättas och har framhållit att det vore »av intresse att erfara, huruvida icke undervisningen i de vanliga skolämnena kan inskränkas till ungefär samma'omfattning som de treåriga linjerna och den tid, som vin- nes genom tillägg av ett mognadsår, disponeras för estetiska eller praktiska ämnen, varigenom en rikare personlighetsutveckling skulle möjliggöras». Även KU anser det vara av stort värde om denna experimentverksamhet komme till stånd. Krafter är i rörelse för att också i Södertäljes skolor kom— plettera högstadiet med en estetiskt intressebetonad linje.

Ett likartat experiment, men av mindre omfattning, har redan hunnit prövas i Råsunda folkskola utanför Stockholm. Där infördes år 1953 med särskilt tillstånd av Skolöverstyrelsen en s. k. hantverksåtta, dvs. en åttonde klass där tonvikten läggs på de ämnen som kan ge en hantverks- mässig och estetisk träning. Sålunda upptar timplanen 5 veckotimmar teck— ning, 4 veckotimmarkeramik och modellering, lika mycket för metall- och konstsmide (för speciallärare) samt 2 veckotimmar rubricerade >>konst och stil», dvs. närmast stilhistoria. Ämnena modersmålet, kristendom och gymnastik har fått maka åt sig, och matematiken utgår helt. Anslutningen till denna klasstyp har varit så stor att undervisningen från 1954 utvidgats till att omfatta två klasser. Att experimentet mötts med intresse av eleverna visas bl.a. av att flera elever frivilligt velat gå om klassen ett andra år, och skolmyndigheterna har för avsikt att fr.o.m. läsåret 1956/57 bygga på en frivillig nionde klass med ungefär samma undervisningsplan, detta under förutsättning att tillräckligt stort antal elever (minst 15) anmäler sig. De hittills gjorda erfarenheterna har alla varit goda; bl.a. har de disciplinära svårigheterna visat sig vara mindre än i parallellklasserna.

Omfattningen av teckningslärarnas undervisning i enhetsskolan

Teckningsundervisningen står och faller med kvaliteten på de lärare som undervisar i ämnet, och därför är det av vikt att de fackutbildade lärarna, dvs. teckningslärarna, i största möjliga utsträckning får handha under— visningen. Vid planeringen av enhetsskolan räknades med facklärare inte endast på högstadiet (klasserna 7—9) utan i viss omfattning även på mel- lanstadiet (klasserna 4—6). Sålunda sägs i Skolkommissionens princip- betänkande (sid. 76), att avvikelser från klasslärarsystemet i klasserna 4—6 kan vara att rekommendera i vissa ämnen, >>om lämpliga speciallärare finns att tillgå och klassläraren själv är mindre kompetent att här handha undervisningen», samt (sid. 81) att i mellanskolan »visst inslag av ämnes- lärare för språkundervisning och övningsämnen bör uppmuntras.» I den följande detaljdiskussionen om planernas förverkligande har dock denna tankegång fallit bort, och man räknar numera som mer eller mindre själv- klart att teckningslärarna 'inte annat än i undantagsfall kommer att under—

visa på mellanstadiet. Så länge folkskollärarna icke vid seminarierna bi- hragts en bättre utbildning i de estetiska ämnena än den nuvarande, är det för de estetiska bildningssträvandxenas vidkommande beklagligt att teck- ningslärarna ej tillåts ta hand om eleverna förrän under denas sjunde skolår, när de flesta genomgått sin mest intensivt skapande period. Den av Skolöverstyrelsen godtagna praxis att reservera teckningslärarna nästan uteslutande för enhetsskolans högstadium har också visat sig medföra vissa olyckliga konsekvenser för dessa lärares anställningsförhållanden, då det därigenom ofta blir omöjligt att skapa fulla tjänster åt dem, vilket i sin tur får till följd att tcckningsundervi'sningen även på högstadiet på sina håll måste omhänderhas av icke fackutbildade lärare. Om ekonomiska och organisatoriska möjligheter skulle kunna skapas att i större utsträckning anställa teckningslärare för enhetsskolans mellanstadium, vill dock KU re- kommendera att de på detta stadium verksamma lärarna kompletterar sin pedagogiska utbildning, ev. genom särskilda kurser på lärarhögskolan, för att bli förtrogna med den speciella metodik som tillämpas i mellanskolan med dess intima växelverkan mellan olika ämnen. KU avser här främst de nedannämnda teckningskonsulenterna.

Teckningskonsulenter

För att minska olägenheten av att teckningslärarna under i varje fall en viss tidrymd icke annat än undantagsvis kommer att undervisa på en- hetsskolans mellanstadium skulle införandet av en lokal konsulentverk- samhet *i ämnet i likhet med vad som skett inom övriga läro- och öv- ningsämnen kunna få stor betydelse. Detta illustreras utmärkt av den förehildliga insats som de kommunala myndigheterna i Västerås gjort ge- nom att 1948 anställa en konsulent för teckningsundervisningen i Västerås folkskolor, den ende heltidsanställde konsulenten i sitt slag i landet. En närmare redogörelse för den rikt facetterade verksamhet som här bedrives kan i någon mån klargöra den intensifiering av den estetiska fostran i dess olika aspekter som genom sådana arrangemang skulle kunna möjliggöras i vidare omfattning.

Konsulenten är som nämnts heltidsanställd, men vid sidan av sin kon- sulenttjänst handleder han undervisningen i frivillig teckning för intres— serade barn från klasserna 6 och 7 isamtliga skolor i staden. Denna direkta kontakt med undervisningen anser han vara viktig för rätta handhavandet av sin tjänst. Till hans väsentligaste uppgifter i övrigt hör att hålla de— monstrationslektioner i klasserna, varvid l'ektionsutkast utdela-s åt lärarna med förslag till teckningsuppgifter såsom stöd för deras undervisning. Han bistår därjämte med rådgivming angående materialfrågor och metödiska uppgifter. Införandet av nya tekniker (modellering, keramisk bränning m.m.) befordras på allt sätt, och verksamheten har även gett möjligheter

att experimentera med olika system för teckningsmaterialens anskaffning och förvaring liksom för rikare urVIalsmöjligheter ifråga om material. Även i småskoleklasserna, där teckning icke står på schemat men på olika sätt ingår i ämnet hembygdskunskap med arb'etsövningar, gör konsulenten be— sök. Elevarbeten från stadens skolor liksom från utlandet har ställts ut i skolornas korridorer, bespisningslokaler och trappuppgångar, och dessa arbeten byts ut var femte vecka. Konsulenten har också medverkat med att organisera grupparbeten som ställts ut som p-rydnader i korridorer och klassrum. Han arrangerar även utställningar med syfte främst att belysa psykologiska problem. Föredrag i skolorna om konst och konsthistoria har också ingått i verksamheten, och ett centralt konsthistoriskt bildarkiv har lagts upp; små konsthistoriska vandringsutställningar med färgrepro- duktioner på skärmar har organiserats. Slutligen har konsulenten medverkat vid inköp av konst till stadens skolor och verkställt hängningen av de in- köpta konstverken. Tillfälle har beretts honom att på studieresor samla nya pedagogiska erfarenheter. Att verksamheten burit frukt bevisas bl.a. av att Västerås folkskolor vid riksomfattande barnteckningstävlingar hållit sig utomordentligt väl framme (vid ett tillfälle erövrade de 10 % av alla priser). Verksamhetens omfattning har så småningom också spritt sig till de närliggande distrikten, så att allt flera lärare söker kontakt med kon— sulenten. Lokala teckningskonsulenter, ehuru på deltid, finns på Lidingö, i Uppsala, Göteborg, Hälsingborg, örebro och Växjö. I de båda sistnämnda städerna sköts tjänsten av en folkskollärare, och konsulentverksamheten knyter här an till småskolan och omfattar även småslöjden.

En kommunal utredning rörande en kulturell upprustning av Stockholms stads ytterområden framlade i juni 1954 förslag om inrättande av en tjänst som konstkonsulent vid folkskoledirektionen med uppgift att tjänstgöra som sekreterare i direktionens konstnämnd samt att handha den planerade konstutställningsverksamheten,'varigenom de av direktionen inköpta konst- verken skulle kunna komma alla skolor inom distriktet till godo. Att det här är fråga om mycket betydande konstbestånd framgår av att direktio— nens utgifter för konstnärlig utsmyckning i nya skolor åren 1937—55 upp- gick till 4.142.000 kr. och för konstinköp åren 1947—55 till 1.030.000 kr. Stockholms stads folkskoledirektion tog upp förslaget, varefter stadens drätselnämnd i mars 1956 i princip uttalade sig för att en sådan konsu- lentbefattning måtte inrättas fr.o.m. budgetåret 1957/58. —— 1 oktober 1955 gjorde Svenska facklärarförhundet en framställning till Stockholms folkskoledirektion om inrättande av tjänster som inspektör och som kon- sulent i teckning vid stadens folkskolor. I motsats till de övriga övnings- ämnena äger teckningen nämligen f.n. icke någon specialutbildad företrä— dare inom direktionens centrala pedagogiska ledning. Folkskoledirektionen föreslog i april 1956 i anslutning till nyssnämnda hemställan att fr.o.m. budgetåret 1957/58 en befattning.som teckningsinspektör inrättas. Inspek-

tören skulle vid sidan av sina rent konsultativa åligganden bl.a. ha till uppgift att ordna kurser och pedagogiska dagar för teckningslärare. Därmed skulle det hittills beklagligt tillbakasatta teckningsämnet beredas pedago— giska möjligheter inom Stockholms skoldistrikt, likvärdiga de övriga öv- ningsämnenas.

De vunna erfarenheterna torde visa att den sålunda beträdda vägen är framkomlig, och den aktuella skolpolitiska situationen kan anses göra en fastare genomförd organisation av konsulentverksamheten inom teckningen särskilt angelägen. Genomförandet av enhetsskolan synes åtminstone till en början få flera mindre gynnsamma konsekvenser för den estetiska fostran. Främst gäller detta den planerade inskränkningen av teckningslärarnas undervisning till färre årsklasser, och det måste därför betraktas som ett trängande önskemål att teckningsun-dervisningven i folkskolan (enhetssko— lan) under denna övergångsperiod får allt det stöd den möjligen kan er- hålla. Detta syftemål skulle enligt KU:s uppfattning bäst kunna vinnas om de utbyggda _enhetsskolor, folkskolor med inbyggda realskolor, mindre realskolor och kommunala mellanskolor, vilka för full tjänst eller av andra orsaker nu icke kan anställa teckningslärare, skulle få möjlighet att be- reda fulla tjänster åt denna lärarkatcgori genom att det felande timtalet fylldes ut med konsulentverksamhet. Denna borde omfatta ej blott låg— och mellanstadiet i lärarens egen skola utan även övriga skolor inom distriktet, vilka saknar teckningslärare. Därmed skulle teckningsläraren kunna icke endast hjälpa till att grundlägga den estetiska fostran för de elever, som han själv i stor utsträckning skulle få undervisa, utan också intressera folkskollärarna för sitt ämne och göra dem förtrogna med dess moderna målsättning och metodik samt dessutom kunna arbeta för att vinna för- äldrarnas förstående medverkan i sitt arbete. Inom sådana områden, där ovannämnda förutsättningar icke är för handen, t. ex. i större och medel— stora städer, borde pedagogiskt särskilt intresserade teckningslärare kunna friställas från sin ordinarie undervisning vissa timmar per vecka för att bedriva konsulentverksamhet i folkskolan. Av stort värde vore om kon- sulenterna även hade erfarenhet av slöjdundervisning. De skulle i sitt ar— bete ha möjlighet att intressera de lokala skolstyrelsernas ledamöter för sitt ämne och arbeta för frikostigare materielanslag samt organisera den konst- bildande verksamheten och här utgöra förbindelselänken mellan skola och allmänhet. En sådan kontinuerligt bedriven upplysnings- och inspirations- verksamhet skulle sannolikt få större effekt än fortbildningskurser i ämnet för folkskollärare, och KU hoppas därför att en försöksverksamhet efter dessa linjer med det snaraste förverkligas.

Här må erinras om det förslag till inrättande av länsskolnämndcr som framlagts av 1951 års skol-styrelseutredning (SOU 1955:31). Enligt den för dessa nämnder föreslagna instruktionen (Bilaga 5, 2 5, mom. 0) skall de verka för sådan mellankommunal samverkan som skapar bättre förutsätt—

ningar bl. a. för sådana pedagogiska anordningar som anställande av kon- sulenter. Genom konsulenttjänstens anknytande till en sådan mellaninstans som »huvudman» skulle enligt KU:s uppfattning garantier kunna skapas för att konsulenternas kapacitet toges i anspråk på möjligast effektiva sätt.

Det vore antagligen en klok politik av våra största städer att på heltid anställa kommunala teckningskonsulenter för folkskolan för att lösa brän- nande samordningsproblem och ge ständigt förnyade impluser åt hela teckningsundervisningen. Men dessa lokala aktivitetscentra kräver sin komplettering genom en folkskolans teckningskonsulent för hela landet, vilket framstår som så mycket mer angeläget, då Skolöverstyrelsens teck— ningskonsulent av tidsbrist måst begränsa sin verksamhet till de högre sko— lorna. KU vill därför föreslå inrättandet av en sådan befattning i Ce 29, ställd under Skolöverstyrelsen. Därmed skulle överstyrelsens nuvarande t.eckningskonsulent få sin verksamhet begränsad till skolstadierna med teckningslärare, dvs. enhetsskolans högstadium, realskolan och gymnasiet. Detta förslag synes så mycket rimligare som redan nu ämnena gymnastik, slöjd och hushållsgöromål har vartdera två konsulenter. En pedagog med erfarenhet även på slöjdens område vore särskilt önskvärd för en sådan be- fattning för att stimulera samverkan mellan de båda ämnena teckning och slöjd.

Betygsvärdering. Teckningsämnets rubricering

För att utåt stärka teckningsämnets ställning och anseende är det önsk- värt att den gamla boskillnaden mellan övnings- och läroämnen upphäves. Denna har allmänt uppfattats som ett slags diskriminering av övnings- ämnena, och denna uppfattning delades också av skolkommissionen (prin- cipbetänkandet, sid. 181) som icke såg någon anledning varför den tra- ditionella klyftan mellan övnings- och läsämnen sku-Ile bibehållas. Om de estetiska ämnena bleve likställda med de teoretiska skulle sannolikt också farhågorna minskas för att de undandroges värdefulla läraraspiranter.

En lösning av denna fråga skulle aktualisera problemet om kompensa— tionsvärdet av övningsämnenas betyg. I motsats till vad som är fallet inom läroämnena har överbetyg i övningsämnen icke något kompensationsvärde för flyttning eller examen utom vid flyttning till realskolans högsta klass. respektive realexamen, då betyget Berömllig i ett övningsämne ges ett sådant värde. Att de rent estetiska ämnena praktiskt taget icke tillmäts någon som helst betydelse ll betygshänseende bidrar kraftigt till att särskilt på gymnasiet minska elevernas intresse och energi i fråga om att göra sig gällande på dessa områden. Detta problem behandlades av skolkommis- sionen (principbetänkandet sid. 181), vilken ansåg att överbetyg i de este— tiska ämnena i olika sammanhang bör räknas en lärjunge till godo på samma sätt som överbetyg i andra ämnen. Skolöverstyrelsen har t.v. inte

sträckt sig längre än till att för småklasserna medge lokala flyttningsbe— stämmelser, enligt vilka höga betyg i övningsämnen får räknas till godo, samt har i sitt den 14 juli 1955 avgivna förslag angående ändring i vissa delar av stadgan för rikets allmänna läroverk föreslagit, att då vid inträ- dessök'ande till första klassen av realskolan val måste ske mellan sökande med lika betygssumma skall hänsyn tas >>i andra hand till förekomsten av vitsordet A eller a i övningsämnena eller välskrivning, i tredje hand till sum- man av vitsorden i slöjd, teckning och välskrivning». Ett läroverkskollegium i Stockholm har 1954 hos Skolöverstyrelsen väckt förslag om att det högsta av de betyg en elev förvärvat i övningsämnena skall medräknas i betygs— summan. Därmed skulle enligt kollegiets mening specialbegåvningen och specialintressena kunna göra sig gällande. Läroverkslärarnas riksförbund framhöll 1955 i en skrivelse till Skolöverstyrelsen att det borde övervägas .s—huruvida icke vid intagning i gymnasiets första ringar övningsämnena borde vara poänggivande då platsbrist föreligger, så att konkurrens upp- står mellan elever som äro berättigade till inträde». Förbundet uttalade, att övningsämnenas särställning när det gäller poängberäkning närmare borde utredas och att tiden måhända vore mogen för en reform varigenom övningsämnena skulle tillerkännas större betydelse, förslagsvis enligt prin— cipen kvalificerande men [icke diskvalific-erande. 1940 års Skolutredning föreslog i sitt gymnasiebetänkande, avgivet 1947, kompensationsvärde en- dast för betygen A och a i övningsämnen, dock med betydande inskränk- ningar. Skolöverstyrelsen infordrade från högre läroverk och realskolor yttranden över detta förslag; av 260 avgivna yttranden var 255 klart positiva för tanken på en allmän höjning av övningsämnenas kompensationsvärde och motiverade detta i allmänhet med ämnenas allmänbildningsvärde och fostrande betydelse samt framhöll att en sådan reform skulle resultera i en högre uppskattning av dessa ämnen och därmed underlätta arbetet för ifrågavarande lärare.

KU delar helt denna uppfattning i frågan, utan att därmed ta ställning till någon detaljlösning, och ansluter sig alltså till förslaget att frågan tas upp till närmare prövning i en positiv anda. Om den tekniska ritningen fort- farande anses böra intaga en så dominerande plats som hittills i kurspla— nerna, hör det enligt KU:s mening övervägas att dela upp teckningsbetyget i två olika vitsord, ett för fritt skapande arbete och konststudium samt ett för teknisk ritning, något som också Tekniska högskolans lärarkollegium uttalat i en skrivelse den 16 juni 1953 till Teckningslärarnas riksförbund. Det förtjänar måhända påpekas att betygsättningen bör bedöma icke främst den manuella färdigheten utan framförallt vad eleven gör av sina egna möj— ligheter. Därför måste också värderingsprinciperna skifta med hänsyn till de olika åldersstadierna. '

I detta sammanhang må även frågan om teckningsämnets rubricering be- handlas. Om ämnets hela karaktär så småningom radikalt förändras till

följd av en ny och vidare målsättning, kommer benämningen »teckning» att i ringa grad motsvara verkligheten bakom ämnet. En ämnesrubricering som förenar kravet att på en gång vara enkel och sammanfatta verksam- hetens olika sidor, såväl det skapande arbetet i olika material som konst- studiet och den tekniska ritningen, är svår att finna. Med hänsyn till den stora makt, som språket har över tanken, anser KU frågan så betydelsefull att den bör tas upp till ingående behandling.

Verksamhet utanför skolan till stöd för teckningsundervisningen

Vikten av att det hos både föräldrar och den övriga allmänheten väcks resonans och förståelse för barnets skapande arbete liksom för teckningens mål och arbetsmetoder får icke underskattas. Här är bl.a. skolornas föräl— draföreningar den naturliga kontaktpunkten, och denna kontakt kan intensi- fieras med hjälp av föredrag och visningar av barnteckningsutställningar samt inte minst av en tidning som tar upp frågor ur problemkretsen »kons- ten och skolan» ur både föräldrarnas, barnens och lärarnas synpunkter. Här kan man peka på en god förebild i den i Tyskland utgivna konstpedagogiska kalendern Jugend und Bild. Den talar till barn, föräldrar och uppfostrare, och den illustreras helt med barnteckningar. Barnen får där veta hur all- varligt deras arbete tas av de vuxna, liksom dessa får en fingervisning om värdet av barnens arbete.

De årliga stora barnteckningspristävlingar som veckotidningen Folket i Bild anordnat sedan 1938 har säkerligen haft stor betydelse för att intensi- fiera intresset för det skapande arbetet hos både elever och lärare. Genom att ett urval av tävlingsresultatet varje år ställs ut i Nationalmuseum och Malmö museum och även exponeras i olika länsmuseer samt skickas runt på vandringsutställningar i Riksförbundets för bildande konst och förening— en Konst i skolans regi kan man anta att också skolbarnens föräldrar och den stora allmänheten i större utsträckning än tidigare fått en positiv in- ställning till dessa företeelser. Samtidigt kan KU icke underlåta att påpeka den fara som kan ligga i att barnens skapande arbete genom dylika tävlingar blir föremål för en publicitet och för omnämnanden av andra slag, vilka kan skada barnens naturligt naiva inställning till detta arbete.

På sina håll har skolornas föräldraföreningar kunnat förmås till egna ekonomiska insatser för att förbättra och berika materialanskaffningen för teckningsämnet. Föräldrarnas intresse har fångats genom olika metoder, bl. a. har föräldrarna inbjudits till teckningslektioner där de själva fått delta i grupparbeten. Den rådgivande lekmannanämnd för försöksverksamheten som trätt i verksamhet 1 juli 1954, med av Kungl. Maj:t valda ledamöter, kan förväntas uppmärksamma ämnets intressen och komma att utöva ett gynnsamt inflytande också på nu berörda frågor.

Här kan även vara värt att nämna den i USA existerande Committee on

Art Education, för vilken Museum of Modern Art i New York ställt sig som beskyddare. Kommittén är en organisation av långt över tusentalet lärare från alla skolstadier och universiteten samt föräldrar och konststuderande med syfte att befordra den estetiska fostran både inom och utanför skolan. Genom sina konferenser är den främst ett forum för utbyte av pedagogiska idéer och erfarenheter och för att experimentera fram bättre undervisnings— metoder. Peoples Art Center vid samma museum har klasser gemensamma för föräldrar och barn för att hjälpa föräldrarna att förstå utvecklingen av barnens skapande arbete genom att ge dem tillfälle att arbeta tillsammans med barnen i ungefär samma sysselsättningar och att observera lärarna i deras arbete.

Ett internationellt institut för studium av barnteckningar är sedan 1932 knutet till lärarutbildningsanstalten Pestalozzianum i Ziirich. Institutet ut- bygger kontinuerligt sin internationella samling av barnteckningar och har i en lång rad olika länder föranstaltat utställningar av sådant material. Det fungerar även som konsultativt organ för frågor rörande teckningsunder— visning och estetisk fostran.

Sin internationella organisation har icke minst skolans estetiska bild— ningsarbete fått i den 1953 instiftade International Society for Education through Art (INSEA) som i starten fått ett starkt stöd från Unesco. Säll- skapets mål är att uppmuntra och befordra uppfostran genom konst i alla länder, främst genom att utgöra en förbindelselänk mellan olika individer . och grupper som ägnar sig åt sådana uppgifter. Praktiskt vill sällskapet upp- nå detta mål genom att utge en tidning, organisera utbyte av pedagogiskt material, utställningar, publikationer och s.k. visual aids samt befrämja utbytesvisiter och studier utomlands för teckningslärare. Sällskapet skall vidare föranstalta konferenser och studiegrupper, befordra och samordna den vetenskapliga forskningen rörande estetisk fostran samt slutligen upp- rätta ett internationellt institut för samma ändamål och stimulera till bil- dande av nationella föreningar för >>uppfostran genom konst», där sådana icke redan existerar. Sällskapet höll sitt första generalmöte i Paris somma— ren 1954. År 1955 har INSEA påbörjat en världsomfattande inventering av de böcker, tidskrifter, filmer, bildband och ljusbilder som i olika länder står till teckningsundervisningens tjänst, detta i syfte att i samarbete med Unes— co underlätta spridningen av god materiel på detta område. För att upprätta en internationell central för vandringsutställningar av alster av barnens ska- pande arbete insamlar INSEA målningar och teckningar av barn på alla skolans stadier samt fotografier av sådana. Det finns skäl antaga att INSEA kan bli den arbetsdugliga organisationen för det internationella samarbete som har en så stor betydelse i den estetiska fostran, där problemen överallt i världen är ungefär desamma.

En form av internationellt samarbete, som sedan flera år bedrivits på initiativ från olika håll, gäller utbyte av barnteckningar länderna emellan.

Detta utbyte har gett fruktbara pedagogiska impulser, samtidigt som det vi- sat sig innebära en stark stimulans i arbetet för både lärare och elever. Ge- nom förmedling av landets utrikesdepartement detta har praktiserats t. ex. i Tyskland — kan vederbörande skola få kontakt med skolor i andra länder. En sådan bytesverksamhet kan naturligtvis med fördel ordnas också inom mindre områden, och på sina håll har ett antal skolor slutit sig ihop till en bytescirkel. Genom olika arrangemang kan den pedagogiska behåll- ningen av dessa små vandringskollektioner ökas. Lärarna bifogar t. ex. no- tiser om hur den eller den teckningen tillkommit, och de mottagande lärar- na kan bidra med kritiska anmärkningar till kollegornas cirkulerande kol— lektioner.

Kap. 5. Undervisning i konsthistoria

Den estetiska fostran och de historiska skolämnena

Estetik och konsthistoria bör enligt Skolkommissionens principbetän- kande ( sid. 331) inta en central plats i ämnet teckning, och kommissionen rekommenderar här samordning med motsvarande moment i bl.a. littera- tur— och historiekurserna. De flesta gällande kursplaner upptar ganska be- tydande inslag av konsthistorisk undervisning i teckningen. I de metodiska anvisningarna för läroverken av år 1933 tillmättes de historiska aspekterna rätt stort utrymme. Dessa borde enligt kursplanen tillgodoses bl.a. ge- nom stilhistorisk teckning, avsedd att tjäna på en gång förvärvandet av ma- nuell skicklighet och inhämtandet av konsthistoriska kunskaper. Denna teckning förutsattes på gymnasiestadiet uppta inte mindre än en fjärdedel av den åt ämnet anslagna tiden. Den skulle avse »att genom kopiering och skissering av stilhistoriska föremål, ornament, arkitekturformer bibringa lärjungarna en elementär kunskap om de historiska konststilarna och nå- gon förståelse för konsthantverk och konstindustri samt att väcka deras känsla för stil och god smak . .. Lärjungarna böra uppmanas att på egen hand göra klipp av stilhistoriska reproduktioner ur tidningar och tidskrif- ter samt av dem upplägga samlingar av stilhistoriska bilder. Dessa sam- lingar böra ordnas kronologiskt . .. På olika sätt (t. ex. genom föredrag av lärare eller lärjungar, anteckningar till teckningar och ”klipp”) sättas de ut— förda stilhistoriska teckningarna in i sitt historiska sammanhang.» Vidare rekommenderades i anslutning till den övriga undervisningen »åskådande och analys av reproduktioner av bildande konst (konstbetraktande)>>, vil— ket förutsattes kunna åtföljas av små föredrag och därigenom tillsammans med den stilhistoriska teckningen ge en elementär kunskap i konsthistoria.

I det provisoriska förslag till undervisningsplan för realskolan, som fram— lagts 1954, förutsätts en viss konsthistorisk undervisning ske i realskolans avslutningsklass.

I nyligen utfärdade Metodiska anvisningar för undervisningen i teckning i gymnasiet (Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1955, nr 25) betonas mindre den stilhistoriska teckningens betydelse, medan däremot det konsthistoriska studiet tillmäts relativt stort utrymme. Sålunda räknas som obligatoriska

grundkunskaper i ämnet »att ha kunskap om viktigare arkitektur— och mö- belstilar» samt »att känna till den europeiska konstens främsta mästare i måleri och skulptur». Föredrag av lärare eller lärjungar förutsättes i detta konststudium, och »Konsthistoriska översikter bör helst anpassas efter klas— sens kurs, framförallt i modersmålet och historia, och planläggas i sam— råd med lärarna i dessa ämnen. Ett visst förråd av fakta om hithörande ting bör av lärjungarna inhämtas och i lämplig utsträckning av läraren kontrolleras.» Vid studiet av stilhistoria rekommenderas arbetsböcker för teckningar och klipp som ett verksamt medel, och i dessa bör efter hand utförda stilhistoriska teckningar införas.

Den kommunala flickskolan är, bortsett från privatskolorna, den enda skolform som tar upp konsthistorien till ett mer metodiskt studium. Den in— lemmas där i historieundervisningen i klass 6, då under tre veckotimmar konsthistoriens huvudepoker studeras mot bakgrunden av de olika tide- varvens kulturliv. Stilhistorisk teckning är upptagen på schemat för klas- serna 5—7. Vad gäller de lägre skolformerna föreskrivs i de timplaner och huvudmoment, som 1955 fastställts för försöksverksamheten inom enhets- skolan för läsåren 1955/58, att det konsthistoriska studiet i teckningsämnet bör omfatta stilstudium och tillämpad konsthistoria i samverkan med his— torieundervisningen. För högstadiet rekommenderas studier av konst och konsthantverk från olika tider med hänsyn till >>historia, kvalitet och tek- nik». I sitt principbetänkande reserverade skolkommissionen den konst- historiska undervisningen nästan helt för teckningsämnet.

Konstundervisningen i skolan har på sina håll drivits rent rationalistiskt som konsthistoria med memorerand-e av konstnärsnamn, data och stilpe- rioder utan någon som helst anknytning till barnens eget skapande och utan några egentliga försök att vädja till den estetiska upplevelsen. Att ett så— dant ensidigt betonande av de historiska aspekterna knappast kan nämn— värt tjäna en individualiserad konstförståelse ligger i öppen dag. Skolans estetiska fostran bör dock enligt KU:s uppfattning främst syfta till att ge konsten en fast förankring i de uppväxandes känsloliv och först i andra hand till att lära dem betrakta konsten som en kulturfaktor i dess histo- riska sammanhang. Teckningslärarna är utan tvivel den lärarkategori som är bäst skickad att ta på sig den förstnämnda uppgiften. Med hänsyn till å ena sidan teckningsämnets alltför knappt tillmätta plats på schemat och å andra sidan den mångfald av uppgifter som kan fyllas endast av detta ämne synes det KU klart att teckningens timplan icke i någon större ut- sträckning kan ta upp något historiskt studium av konsten utan att vikti— gare uppgifter eftersätts. Konsten får inte bli ett inläringsobjekt, och den historiska kunskapen om konsten bör inte vinnas på bekostnad av den vik— tigare uppgiften att lära de unga att aktivt tillägna sig konstverken. Då teckningslärarna mera sällan äger någon djupare och mer omfattande histo— risk-humanistisk bildning, detta trots den ganska grundliga konsthistoriska

Fig/. til—JMI. lin metod att förnya den tekniska rit- ningen genom att göra den till ett led i ett fritt formsluipande har praktiserats i några tyska skolor, i detta fall med femton-sextonariga pojkar. Eleven börjar med att i teckningen på fri hand försöka konkretisera sina rena formföreställningar, vilka sedan i nya teckningar successivt vinner i klarhet. djnpverkan och precision. När formidcn är klart utformad på papperet i tre dimensioner. utföres den som modell eller om man så vill »rymdskul tur» av t. ex., som här. lödda stålträdar. där känslan för rytm, jämvikt, harmoni och proportion gör sig gällande utan att inkräkta på hänsynen till det tekniskt konstruktiva.

Fig. 11.5. Över korridorernas klinihiingare har i en skola utanför Kassel byggts enkla h_vllor. där elevernas krukmakeri och t'ädskulpturer ställs ut.

0 Fig. 46. I en nybyggd skola i Oberhausen (Westfalen) har sparats ut en väggyta för elevernas dekorativa övningar. Ytan är belagd med plastelina, i vilken olika material lätt kan fästas. Två pojkar i trctton-fjortonårsåldern har utfört denna kiselstensmosaik med gruvarbetarmotiv.

Fig/. '17. De ofta trista skolkorridorerna kan ges nytt liv genom att i dess väggar byggs in vitriner med innerhclysning. Här halls utställningar av allehanda slug. t.ex. av e tv- arbeten och lwnsthantverk. och de kan bytas ut med korta intervaller. Interiör fran skola i Kiel. SchleswlgVHolstein.

9???” Vill”

. ..-._i>.5:_. yngsta.—_. nu .

Fig. #8. I ()berhauscnskolan har på en större vägg med god belysning monterats sex plattor i svart och vitt (storlek vardera 75 )( 100 cui), vilka sex elever i tretton-fjorton- ärsåldern fått dekorera i samarbete, dock så att det hela samordnats till en dekorativ helhet. Dekorationen kan förnyas efter behag, då färgen går att tvätta bort.

Fig. "1.9. I en trapphall i Björkhagens folkskola utanför Stockholm har Sven—Olof ]*Zhreu ltt-tt) i oljetempcra utfört sin matning (lirkas.

Fig. 50. Ljusgården i Hälsingborgs gossliiroverk, där skolans livaktiga konstförening varje år ordnar en stor nyårssalong. där konstnärsgrupper från olika svenska landskap presen— teras.

utbildning de enligt kursplanerna skall förvärva vid Teckningslärarinsti- tutet, finns det inga verkliga garantier för att de skulle kunna göra en så— dan konsthistorisk undervisning verkligt fruktbärande. Tyngdpunkten av teckningslärarens intresse ligger av naturliga skäl i allmänhet på den mo- derna konsten. Att KU därför vill avstyrka att mer omfattande moment av konsthistoria införes i teckningens kursplaner innebär ingalunda att ut- redningen vill söka frånta teckningsläraren rättighet att i sin undervisning lägga även konsthistoriska synpunkter på konsten. I samband med den estetiska analysen av konstverk, där teckningslärarens estetiska sensibili- tet och kunnande framförallt kan komma till sin rätt, kan sådana synpunk— ter osökt komma in och berika framställningen. Givetvis bör en speciellt konsthistoriskt intresserad och bevandrad teckningslärare icke heller för- menas rätten att låta dessa intressen komma till tals i undervisningen. Den stilhistoriska teckningen kan enligt KU:s uppfattning inte tjäna syf— tet att gagna vare sig teckningen i inskränkt mening eller de konsthistoriska studierna. Ett mekaniskt avtecknande av planscher och fotografier kan var— ken innebära en verklig uppövning av formsinnet eller ge någon näring åt de ungas naturliga uttrycksdrift, och sådana övningar kan därför hel— ler knappast i längden väcka något större intresse hos eleven. Att på mu— seerna studera originalföremålen —— i teckning eller på annat sätt — torde ge bättre behållning. Även om en viss kunskap om de historiska stilarna i arkitektur, ornamentik och konsthantverk otvivelaktigt bör räknas till all— mänbildningen, så bör inte denna kunskap såsom skett upphöjas till att bli den kanske mest väsentliga ingrediensen i skolungdomens konstvetande. Med hjälp av det rika bildmaterial som numera kan ställas till undervis- ningens förfogande bör man med andra både angenämare och effektivare metoder kunna bibringa ungdomen stilhistoriska kunskaper.

I stadgarna för de allmänna läroverken och de kommunala flickskolorna förordas ett samordnande av de skilda historiska ämnena i syfte att ge en helhetsbild av ett tidevarv och dess kultur. Denna pedagogiska anvisning har väl knappast mera allmänt hörsammats. Ofta ter sig de humanistiska skolämnena som helt fristående gentemot varandra, och i allmänhet torde historielärarna anse att deras ämne främst gäller den politiska historien och endast i ringa grad den allmänna kulturhistorien. För att göra under- visningen på dessa områden mera fruktbringande för elevernas allmänna kulturorientering behöver förbindelseleder öppnas mellan de olika humanis- tiska ämnena, och därvidlag kan konsten utan tvivel spela en betydelsefull roll. Bilder — och för tiden ända fram till 1800-ta1et gäller det ju nästan uteslutande bilder av konstverk —— är ett oöverträffat medel att konkre- tisera berättelserna om det historiska skeendet och om gångna tiders liv. Konsten ger gott stöd åt synminnet. Konstverken lyfts ut ur sin isolering, när deras ursprung ur ett tidevarvs andliga miljö kan klarläggas. Förstå— elsen av det historiska orsakssammanhanget kan även berika upplevelsen

av konstverkets estetiska innehåll. I en del utländska skolor spelar bilden redan en betydande roll i historieundervisningen. Sålunda används i Dan- mark speciella bildatlaser som komplement till läroböckerna i historia, och i studentexamen tenteras abiturienten även i bildkunskap.

Redan på lågstadiet kan den historiska kunskapen om estetiska förete- elser grundläggas genom att barnet görs förtroget med hemortens konst- och kulturminnen. Genom att barnet får ett begrepp om vad dessa betytt för gångna tiders människor får det också en rikare känslobakgrund för många av sina synupplevelser. Lärarna får måhända i en nära framtid ut- märkta möjligheter att bedriva sådan undervisning, då planer är å hane att genom fackmän företa inventeringar inom de olika socknarna av des- sas kulturminnen och att därefter i form av kartor och beskrivningar, fo— tografier och ritningar tillställa skolorna inom distriktet redogörelser för resultatet av dessa inventeringar. KU vill uttrycka förhoppningen att veder— börande kulturinstitutioner på allt sett stöder detta arbete.

På mellanstadiet kan konstverken i historieundervisningen framförallt hjälpa till att ge ökat liv åt de historiska personligheterna och tilldragel- serna; för de högre åldersstadierna kan också bilder av byggnader och his— toriska miljöer tas som utgångspunkt för betraktelser över växelverkan meL lan samhällskulturen och de yttre livsformerna samt ge belysning åt de olika ståndens sociala historia osv. Genom utförliga bildtexter kan läroboks- författaren presentera ett tanke- och kunskapsstoff som hjälper till att be— rika elevens också rent känslomässiga upplevelse av det avbildade konst- verket. Givetvis måste vid illustrationernas urval, sammanställning och textkommentarer hänsyn tas till de intellektuella och emotionella förut- sättningarna hos barn på olika åldersstadier. Det europeiska materialet kan i viss utsträckning tjäna som bakgrund för den svenska historien, särskilt för äldre tider, där de inhemska konstnärliga vittnesbörden flyter mera sparsamt. En orientering, gärna med hjälp av ljusbilder, filmband eller film, om de skilda stilarnas samband med människans villkor under olika tider samt med livsåskådningar och sociala förhållanden är i hög grad ägnad att fördjupa konstuppfattningen. Givande är även besök på konst- och kul— turhistoriska museer, då läraren helst själv bör demonstrera. Vad barnen där- vid inhämtat bör efterbehandlas efter museibesöken, bl.a. genom uppsats- skrivningar; för att i högre skolor möjliggöra något sådant krävs ett nära samarbete mellan både tecknings-, historie— och modersmålslärare. Med framgång har också på sina håll prövats en samverkan mellan historieunder- visningen å ena sidan samt slöjden och teckningen å den andra. Detta gäller barnen i klasserna 4 och 5 i folkskolan, som fått göra modeller av stenål— dersgravar, romanska och gotiska kyrkor, vikingahallar, hautastenar, skeppssättningar etc. Genom att läraren i samband med uppgiften låter bar— nen låsa valda skildringar från de olika epokerna kan han driva upp in- tresset och hjälpa barnen att konkretisera sina fantasibilder.

Det stora bildbehovet bör tillfredsställas också genom en riklig tillgång till planscher, småbilder för arbetsböcker, ljusbilder, filmer och filmband (se vidare kap. 10). Härmed aktualiseras även behovet av tillgång till ljus- bildsapparater och lokaliteter med mörkläggningsanordningar för bildvis- ning. I många skolor finns på sin höjd en enda sådan apparat, och ofta har då varken tecknings-, historie- eller modersmålsläraren möjlighet att an— vända denna. Därför måste med tillfredsställelse hälsas den utveckling som de senaste åren gjort sig alltmera märkbar här i landet och länge pågått bl.a. i England, nämligen att i de nytillkommande högre skolorna slopa klassrummen till förmån för speciella ämnesrum för samtliga ämnen, vilka rum kan stationärt utrustas med en inredning och en rikedom av materiel som ämnesläraren i de gamla klassrummen aldrig kunnat få tillgång till. Vid Mörby läroverk är man i färd med att inrätta en >>humanistisk institu— tion», en stor sal att användas för undervisningen i konst, historia, littera- turhistoria och för grupparbeten m.m., med riklig tillgång till materiel och apparatur av olika slag och med scen för dramatiska framträdanden.

Att historieundervisningen på olika sätt kan tillgodogöra sig den histo- riska konsten som ett värdefullt hjälpmedel att levandegöra lärostoffet in- nebär naturligtvis inte att historielärarna i gemen därmed blir kapabla eller ens hågade att verkligen utnyttja detta hjälpmedel. Eftersom deras utbild— ning i allmänhet inte omfattar några konsthistoriska studier och sådana ej torde kunna åläggas dem för att nå lärarkompetens, kan konsthistorien knappast göras till ett obligatoriskt moment av större omfattning inom historieundervisningen. De insatser som här kan göras blir helt beroende av lärarnas individuella läggning och personliga intressen, och KU kon- staterar därför med tillfredsställelse att historielärarna själva under senare år i ökad utsträckning kommit till insikt om behovet av att berika och för— fina sin undervisningsmetodik genom att använda konstverken för att be- lysa den historiska utvecklingen. Detta framgår av deras upprepade anhål— lan om anslag för att kunna anordna fortbildningskurser i konsthistoria (se vidare avd. IV, kap. 9). Med hänsyn till det pedagogiska värde en sådan utvidgning av historielärarens kunskaper och intressen borde kunna få fin— ner KU det rimligt att förutsätta, att deltagande i en sådan kurs tillmäts visst meritvärde vid sökande av tjänst. Då ju även lärarna i litteratur—histo— ria och kristendom i sin undervisning i hög grad kan utnyttja sitt eventu- ella konsthistoriska vetande, mäste en fortbildningsverksamhet av sådant slag också ta hänsyn till dessa lärarkategorier.

De olika humanistiska ämnena ter sig på skolschemat gärna som helt fri- stående i förhållande till varandra och når sällan fram till någon verklig syntes av en tids kulturella strävanden. Här kan konsten hjälpa till att öppna förbindelseleder mellan de olika ämnena. Den historiska och litte— rära bildningen har vållats stor skada genom att konsten, såsom oftast skett, i skolundervisningen ignorerats som en del av det stora kultursam-

manhanget. Konsten speglar och konkretiserar klart och åskådligt de livs- känslans förvandlingar, vilka också litteraturen gör sig till tolk för, liksom omvänt dikten blir en samtida kommentar till konsten. Konstverken kan vid litteraturstudiet utnyttjas för att mer intimt belysa litterära miljöer och tidsbakgrunden till en del diktverk som blir föremål för närmare analys. Estetiska jämförelser mellan samtida dikt- och bildkonst kan sprida ljus över båda områdena. Vad gäller 1800-talet, då konsten förlorar sin sociala förankring och blir alltmer >>litterär», är konsten bättre ägnad att illustre— ra det litterära än det historiska skeendet. Det konsthistoriska stoffet kan tas till hjälp även för att levandegöra de olika epokerna i kyrkohistorien. På kristendomstimmarna kan det religiösa momentet i den kristna konsten i dess olika uttrycksformer betonas, och i denna konst kan också fromhets- livets utveckling studeras med största åskådlighet. En verklig uppfattning om t. ex. medeltidens religiösa liv i dess skilda aspekter kan eleven knap- past få utan att följa dess uttryck i konsten, i kyrkorummets utformning och i gudsföreställningens förvandlingar. En allmän praxis att ge ämnen av estetiskt innehåll i studentuppsatsskrivningarna skulle säkerligen stimu- lera elevernas intresse för att fördjupa sina kunskaper om hithörande ting. För att möjliggöra detta måste förutsättas en verklig vilja till samarbete hos vederbörande ämneslärare samt teckningslärarna, liksom att de senare får deltaga i bedömningen av uppsatserna.

Skolkommissionen framhöll i sitt principbetänkande (sid. 320) att må- hända en frivillig, till omfånget begränsad föreläsningskurs i ämnena konst- historia och musikhistoria med musikestetik skulle fylla en uppgift inom ramen för undervisningen i gymnasiets högsta klass, särskilt som man kunde befara att ämnena inte komme till sin rätt i gymnasiets tidigare klasser. Kommissionen refererade 1947 års musikutrednings förslag att en obligatorisk veckotimme i klasserna 9—11 skulle ägnas åt musikhistoria och musikestetik samt konstaterade att om undervisningen finge denna ut- formning så bortfölle därmed behovet av en liknande kurs i högsta ringen. Kommissionen tog dock inte ställning till hur behovet av en föreläsnings- kurs i konsthistoria skulle kunna tillgodoses.

KU har ovan i flera sammanhang betonat vikten av att eleverna ges till- fälle att fördjupa sin estetiska sensibilitet framförallt i de högsta gymnasie- klasserna, då de börjar bli mogna för en verklig diskussion omkring este- tiska problem, samtidigt som de tack vare sin större historiska kunskap och kombinationsförmåga bättre än tidigare kan lära sig förstå växelver— kan mellan samhällsstruktur och allmän livsstil å ena sidan samt konsten å den andra. Behovet av undervisning på detta stadium rörande konsten som en betydelsefull faktor i kulturlivet framstår så mycket större som fjärde ringen enligt senast fastställda timplaner helt saknar teckningsun- dervisning och tredje ringen på latinlinjen fått sin undervisning i teckning reducerad till en veckotimme. Motsvarande gäller för treåriga gymnasiet.

KU är icke beredd att framlägga förslag om hur en sådan konsthistorisk undervisning skall kunna trängas in i den på det högre gymnasiestadiet hårt belastade timplanen. Det är KU bekant att man vid läroverket i Eskils— tuna reserverat hela teckningsundervisningen i tredje latinringen för en kurs i konsthistoria som hållits av en konsthistoriker. Arrangemanget har förutsatt att teckningsläraren avstått från sin mot dessa timmar svarande inkomst. I allmänhet är väl något liknande möjligt att anordna endast i de läroverk där teckningslärare undervisar mer än 30 veckotimmar, dvs. minimikravet för ordinarie och extra ordinarie tjänst, eller av annan an- ledning är villig att få sin undervisningsskyldighet reducerad. För det över- skjutande timantalet uppbär läraren arvode som timtärare, och detta skul- le utan större formaliteter kunna överflyttas t. ex på en kvalificerad konst- historiker. En sådan lösning kan dock icke anses tillfredsställande, då konsthistorien här kommer in på teckningens bekostnad. Vissa skolor, som t. ex. Stockholms kommunala gymnasier vilka åtnjuter 450 kr. per klass och år för s.k. stödundervisning, har dock ekonomiska möjligheter att engagera speciallärare antingen inom timplanen eller utanför denna. En sådan kompletterande konsthistorisk undervisning skulle måhända ge de bästa resultaten om teckningsläraren och konsthistorikern gemensamt för— beredde och genomförde en serie lektioner. Beträffande innehållet av den- na undervisning ifrågasätter KU om en rent kronologisk uppläggning av ämnet bäst gagnar det konstbildande syftet. Ingående analyser av konstens förhållande till samhällsliv och livsåskådning inom vissa representativa epoker skulle sannolikt ge de mest åskådliga föreställningarna om kons- tens livsbetingelser och skulle därmed kunna berika även den rent este— tiska receptiviteten.

Kap. 6. Slöjden

Slöjdens betydelse för den estetiska fostran i skolan

Slöjdundervisningen är, såsom den ännu ofta utövas i våra skolor, i allt— för hög grad präglad av de vuxnas behov och uppfattning. Materialet, än- damålet betraktas som det primära, barnet som det sekundära. I fråga om undervisningsformerna läggs hela initiativet i allmänhet på läraren, me- dan eleverna förblir mer eller mindre passiva mottagare. Både pojkstöj- den och kanske framförallt flickornas handarbete är fortfarande mycket starkare än teckningen bundna vid de tekniska kraven och de traditionella arbetsformerna. De har haft svårare att frigöra sig än teckningen, där man på ett helt annat sätt kunnat bygga på erfarenheter från andra länder. I mycket kan skolslöjden betecknas som ett slags för tidigt insatt hantverks— utbildning, som i de flesta fall endast leder till teknisk dilettantism. Den be— gränsar sig traditionellt till några få material, för den manliga slöjden i huvudsak trä och i någon mån papp och metall, för den kvinnliga nästan uteslutande textila material. Man har krävt att slöjden skall, som det så vackert heter, tjäna livets krav, vilka man menat sig bäst tillmötesgå ge— nom att bedriva undervisningen som klassundervisning efter bestämda mo— deller, för den manliga slöjdens del med stränga övningar i verktygsbruk och sammansättningar.

Slöjden har aldrig nått fram till ett verkligt organiskt inlemmande i un— dervisningsplanerna, därför att dess pedagogiska möjligheter och betydel- se för barnets utveckling ännu inte blivit till fullo insedda, detta trots att de grundläggande psykologiska principerna för skolundervisningen står fullt klara. En av den moderna pedagogikens största landvinningar är den vunna förståelsen för att mognande genom självverksamhet är mest ägnad att befrämja kunskapstillägnande och andlig växt. lå ämnen kan som slöjden sporra barnet till aktivitet. Även om den tekniska färdigheten ur pedagogisk synpunkt måste betraktas endast som en biprodukt av slöjdun— dervisningen, så kommer ett barn som lärt sig att koncentrerat i slöjdar— betet utveckla sina skapande intentioner att småningom öka sina tekniska färdigheter, och därigenom får det en god utgångspunkt för vidare hant- verksutbildning. Det må här framhållas att den moderna pedagogiken fun- nit att en bestämd gränsdragning mellan könen ifråga om olika arter av slöjd bör undvikas, då en sådan i stort sett är konstlad. Skolkommissionen

ansåg också att, om det i praktiken ändå måste ske en uppdelning härvid- lag, gossar och flickor obligatoriskt borde för någon tid göra ett byte och pröva på varandras arbete.

Olika begåvningstypers förhållande till det fria skapandet i slöjden

Det gäller för slöjdläraren att klargöra för sig barnets förhållande till olika uppgifter, verktyg och material. Skolkommissionen framhöll i sitt' principbetänkande (sid. 177) att den utvecklingspsykologiskt mest lämp— liga ordningsföljden bland olika arter av slöjd och andra slag av praktiskt arbete ännu är föga utforskad. Den märkligaste undersökning som hittills gjorts rörande olika begåvningstypers förhållande till det fria skapandet i slöjden framlades redan i början av 1930-talet av tysken Arno Förtschl, vilken kan betecknas som Lowenfelds motsvarighet inom slöjdpedagogiken. Tyvärr har han tagit hänsyn egentligen endast till den manliga slöjden. Förtsch urskiljer i huvudsak tre olika typer av begåvningar:

1) Den estetiska typen följer omedelbart sina ingivelser och gestaltar utifrån en syntes av sinnes— och känslointryck, i en fri och spontan aktivi- tet. Slöjdarbetet föregås ogärna av beräkningar eller måttskisser, och upp— slaget konkretiseras före utförandet i en snabbskiss. Trä och metall har för denna grupp mindre intresse som material. Den föredrar i stället lera, papp och färgat papper samt färgade flätnings- och vävmaterial, som pas- sar denna typ med dess stora mottaglighet för känslostimulanser. All-a grövre tekniker som t. ex. spikning, skruvning och nitning träder tillbaka för lättare tekniker som sömnad, stickning, flätning, klistring, modellering, punsning, infärgning, lackering och polering. Beaktandet av tekniska pro- blem träder helt tillbaka, medan i stället dekorationen i färg får accentuera föremålets form och kontur. När det gäller barn av denna typ är det vik- tigt att läraren inte tränger sig på med sina egna modellutkast och sitt eget färgval.

2) Den tekniska typen skapar medvetet och kritiskt och följer i slöjd- arbetet sitt behov att konstruera och experimentera. Kunnandet och upp— finningsförmågan spelar här huvudrollen. och ögonmått och fingerfärdig— het ligger över genomsnittet. Barnet kan snabbt sätta sig in i objektiva sak— förhållanden och har föga intresse för itlustrativt gestaltande. Färggiv— ningen saknar för barn av denna typ varje egenvärde. Med sitt starka sak— intresse vill barnet i stället framställa konstruktivt och funktionellt riktiga vardagsföremål, och därför bör läraren inte råda barnet att använda ma— terial som inte passar till ett verkligt tekniskt utnyttjande. Prestationer bedömer barnet efter kunnande och framgång, och arbetet sker helst efter en konstruktionsskiss. Varje uppgift fattas som ett problem som skall lö-

1 A. Förtsch: Freies Werkschaffen und Gestaltungstypen. (Forschungen und Werke zur Erziehungswissenschaft XIX, 1933).

sas, och barnet vill metodiskt slutföra sitt arbete ända till rlen sista av- slipningen. Läraren har sällan några metodiska svårigheter när det gäller denna självständigt arbetande begåvningstyp. Här är det viktigast att skapa så gynnsamma arbetsbetingelser för eleven som möjligt, liksom att stärka hans intresse för färg- och formproblemen, vilket ofta är klent.

3) Den teknisk-estetiska typen äger ungefär lika starka anlag åt båda hållen. Den likställer gärna det sköna med det riktiga och kommer aldrig 'fram till rent känslomässiga, estetiska gestaltningar, då den ständiga sam- mankopplingen med tekniska synpunkter alltid låter den rationella pta— neringen göra sig gällande i gestaltningsprocessen. Barn av denna typ är vanligen högt allmänbegåvade, med utpräglat formsinne och mestadels med starkt visuell läggning.

Vidare behandlar Förtsch också en liten kategori barn, som han kallar de indifferenta, där de gestaltande impulserna är så svagt utvecklade att de icke räcker till för det enklaste spontana arbete i olika material. I sitt förhållande till material och verktyg är dessa barn starkt hämmade, och deras skapande krafter är snabbt uttömda. Här gäller det för läraren att godta även de blygsammaste prestationer. Ofta kan det vara fråga om barn som dras åt helt andra uttrycksmöjligheter, t. ex. musiken.

Förtsch har även skisserat barnets förhållande till arbete, material och tekniker under olika utvecklingsstadier, men en redogörelse härför kan en- dast sägas bekräfta de allmänna iakttagelser som gjorts i samband med det skapande arbetet i teckning och målning.

För att läraren rätt skall kunna leda ett slöjdarbete efter dessa pedago- giska principer, måste han tränga in i de psykologiska förutsättningarna för barnets fria skapande och dessutom förskaffa sig en om möjligt själv- ständig erfarenhet av de konstnärliga gestaltningsproblemen samt en grund- lig tecknings— och smakutbildning. Det bör ställas samma höga krav på slöjdlärarens pedagogiska utbildning som på andra lärarkategoriers. Han måste kunna stimulera barnet att självt planlägga sitt arbete, och han får inte ställa krav på utförandet som ligger helt ovanför elevens prestations- förmåga. Ju bättre han kan mobilisera de estetiska impulserna hos barnet, desto intensivare blir dess skaparglädje och intresse för att'lösa också de tekniska problemen i sammanhanget. Den tekniska precisionen är i hög grad en naturlig följd av ett med lust och kärlek utfört arbete och behö- ver därför icke speciellt övas.

Den klarare syn på slöjdens betydelse för den samlade undervisningen och uppfostran som småningom vuxit fram har också fört med sig en strä- van att passa in de estetiska ämnena i ett större sammanhang. Den hävd- vunna gränsdragningen mellan teckningen och den kvalificerade slöjden, liksom mellan konsten och konsthantverket, är ju i hög grad konstlad. I båda fallen rör det sig om skapande arbete, och skillnaden består fram- förallt i att olika material kommer till användning. Det bör dock icke för-

bises att i många arter av slöjd både material, verktyg och konstruktion kan bjuda problem av både tekniskt och intellektuellt slag som knappast har motsvarighet i det fria bildskapandet.

Samarbete mellan ämnena slöjd och teckning

Ett samarbete mellan ämnena slöjd och teckning är oumbärligt om det skapande momentet i undervisningen skall komma till sin fulla rätt. 1 Nor- den har enjmetodik för sådant samarbete mest konsekvent utexperimente- rats och tillämpats av rektor Rolf Bull—Hansen vid norska statens slöjd— och teckningslärarskola i Notodden.1 Alla skolbarn liksom alla lärarele- ver —— får där rita slöjduppgiften innan de sätter i gång med utförandet; för de lägre klasserna är det fråga om skissering, för det högre ritningar i skala, plan med detaljer i full storlek osv. Teckningen blir ett naturligt led i Slöjdarbetet, då idén får sin första utformning i en teckning och han— syn därvid måste tas till den blivande modellens material, ändamål och utförande. I samband med planeringen diskuteras färgval och dekorativ utsmyckning samt dennas anbringande och beroende av formen. Eleven får på så sätt följa utvecklingen från det första uppslaget till den färdiga modellen och får därmed större förståelse för ett självständigt arbete och större möjligheter att prestera ett sådant. Samma metodik gäller också i fråga om flickornas handarbete, och på så sätt får flickorna användning för sitt färgsinne och sin känsla för det dekorativa. Bull-Hansen rekom- menderar också att i olika sammanhang föra in jämförelser med folkkonst och primitiv konst som estetisk stimulans och kulturhistorisk orientering.

Det är givet att ett samarbete mellan teckningen och den kvinnliga slöj— den framstår som i lika hög grad önskvärt. l broderi och applikationsarbeten i olika material kan flickorna vidareutveckla de uppslag och utkast som tillkommit under teckningstimmen. Erfarenheten visar att arbetet med att på sådant sätt åter utforma en fantasiskapelse i ett material med andra ut- trycksmöjligheter på många sätt kan verka berikande. Att fantasi och färg- ,!Jädje kan få blomma ut också här behöver inte, som en del pedagoger före- ställt sig, betyda att arbetet urartar i hafs och disciplinlöshet.

Detta intima samarbete mellan teckning och slöjd går naturligtvis lät- tast att förverkliga om samma lärare undervisar i båda ämnena, en kom- bination som ibland förekommer i folkskolan och som också eljest är möj- lig att i viss utsträckning realisera genom att teckningslärarna numera i stor utsträckning erhåller kompletterande slöjdutbildning och under vissa förhållanden kompetens att undervisa även i slöjd (se vidare avd. IV, kap. 8). Sådan dubbelkompetens borde kunna gälla även teckning och kvinnlig slöjd. En utveckling i denna riktning vore ur allmänpedagogiska synpunkter värd att i högsta grad uppmuntras, även om KU är väl medveten om att det

1 R. Bull-Hansen: Tegning på naturlig grunnlag. Oslo 1953.

stöter på stora praktiska svårigheter att göra en sådan personalunion mel— lan tecknings- och slöjdlärare mera allmänt förekommande. Desto mer an- geläget är det att hos dessa lärarkategorier ympas in en så pass djup förstå- else för varandras arbete och för den pedagogiska betydelsen av att de in— bördes kompletterar varandra, att ett samarbete dem emellan blir en själv- klar sak.

I detta sammanhang kan påminnas om den fortbildningskurs för lärare i teckning och manlig slöjd som sommaren 1955 anordnades i Växjö, med bidrag av statsmedel (2.000 kr.). Kursens syfte var i första hand att sam— manföra tecknings- och slöjdlärare för att diskutera gemensamma peda- gogiska prohem, främst beträffande samarbetet ämnena emellan. I före- drag, tillämpningsövningar och studiebesök sökte man särskilt anknytning till den hantverksmässiga bygdetraditionen, som hemslöjdsrörelsen före- träder.

Slöjdämnets ställning i skolan

Slöjden har i de större skolorna i städer och tätorter i allmänhet haft sig tilldelad fyra veckotimmar i klasserna 3—6 samt vanligen också i klass 7. I Stockholms folkskolor har slöjdundervisning även meddelats i klas- serna 1——2 under två veckotimmar. Då ämnet icke varit obligatoriskt, har en del skolor helt avstått från slöjdundervisning eller starkt beskurit den. 1 den 1955 fastställda undervisningsplanen för rikets folkskolor har slöj— den gjorts obligatorisk och dess plats på timplanen betydligt stärkts. Äm- net har tillerkänts fyra veckotimmar i var och en av klasserna 3—6, varvid dock skoldistrikten ges möjlighet att minska tiden med en å två veckotimmar. I klass 7 erhåller slöjden två veckotimmar, vilket antal dock kan höjas till fyra om undervisning i hushållsgöromål icke förekommer. Ämnets ställning i klasserna 8 och 9 är svåröverskådlig, då många varian- ler och alternativ finns för olika grupper, men generellt sett har den stärkts. Sålunda kan gossar i klass 8 disponera icke mindre än 11 veckotimmar för slöjd. Slöjdens ställning på timplanen inom enhetsskolans försöksverksam- het är svår att närmare klargöra, då i detta ämne även inrymmes hemkun— skap och praktiskt arbete. I gällande timplaner för realskolorna (SFS 1950 nr 60) har slöjden på den 5-åriga linjen fått sig tillmätt två veckotimmar i klasserna 1—4 (på 4-åriga linjen i klasserna 1—3), där dock flickorna i klass 4 fått slöjden utbytt mot hemkunskap. Till slut kan nämnas att fem gymnasier sedan 1954 bedriver försöksverksamhet med frivillig undervis— ning i textilslöjd för flickor omfattande tvä veckotimmar per läroverk. I sina petita för budgetåret 1956/57 har Skolöverstyrelsen begärt en höjning av antalet berörda gymnasier till åtta.

Den viktigaste av de nämnda förändringarna är att slöjden gjorts till ett obligatoriskt ämne från klass 3, vilket innebär att många mindre skolor,

som tidigare helt slopat ämnet på schemat, nu måste företa en upprust- ning på detta område. Slöjden kan härmed _ i motsats till teckningen —— anses ha fått sin ställning på schemat betydligt stärkt, vilket KU måste hälsa med tillfredsställelse. Förbättringen gäller dock icke hjälpklasserna, där hembygdskunskapen med arbe'tsövningar, alltså bl. a. slöjd, på lägsta— diet fått inalles fem veckotimmar, medan ämnet i normalundervisningspla— nen tilldelats sju veckotimmar. För barnen i dessa klasser gäller det i hög grad att få sin handaskicklighet, sina otränade sinnen och sin verksam- hetslust uppövade, och därför kan den föreslagna inskränkningen knappast anses motiverad.

Att gå in på en detaljerad kritik av de nu tillämpade och föreslagna kurs- planerna för slöjden finner KU, med hänvisning till sin ovan framförda principiella inställning till ämnets allmänna uppgift i skolundervisningen, knappast nödvändigt. Det är en öppen fråga om detaljerade kursplaner över huvud taget är önskvärda för skolämnen med en övervägande estetisk målsättning.

Kap. 7. Hemkunskap

Sedan åtskilliga år ges i skolan undervisning i hemvårds— och bostadslära, där huvudsakligen ekonomiska och funktionella synpunkter läggs på bo- staden. Denna undervisning har främst varit lagd i skolkökslärarinnornas hand, och dessa har endast i undantagsfall kunnat och velat belysa de este- tiska krav man kan ställa på en god bostad och vad det betyder för den all— männa trivseln att dessa uppfylls. På senare år har dock i vissa skolor un- dervisningen härom bedrivits som ett särskilt ämne, den s. k. bostadskun- skapen. Denna vill betona att träningen av den estetiska sensibiliteten måste ha anknytning till barnets egen miljö, till de ting som det ser på gatan, hemma och i affärerna. Var och en måste dagligen välja mellan vad som är bra och dåligt i fråga om form och färg och tekniskt utförande samt där- vid antingen såsom individer eller såsom ansvariga medborgare _— fatta beslut vilka kommer att påverka hela deras omgivning. Här är uppfostran nyttig och nödvändig för att ge ett moget och kringsynt omdöme vid val av kläder, hemmets inredning etc. Bostadskunskapen _ liksom i stort även den allmänna estetiska fostran —— vill lära eleverna att bli vad man kallat insiktsfulla konsumenter, dvs. lära dem att välja ut de föremål för det dag- liga livets behov som inte bara är praktiska utan även estetiskt tilltalande och därför också i längden tillfredsställande.

Det existerar ännu ingen verklig metodik för hur denna bostadskun- skap skall anpassas efter olika åldersstadier. Svenska Slöjdföreningen har på senare år intresserat sig för denna del av smakfostran i skolorna och har ställt material och expertis till förfogande för praktiska experiment Vilka väl så småningom bör kunna leda fram till en användbar metodik (se vidare avd. VI, kap. 3). Ett vettigt samtal om möblering och färgval kan föras redan på lågstadiet, men större effekt torde där praktiska övningar ha. På sina håll har dessa koncentrerats omkring >>dockskåp>> med flera rum; eleverna väljer garner, tyger och färger, de tapetserar, väver, syr och möb— lerar med egenhändigt gjorda möbler av träspill. Sådana övningar lämpar sig utmärkt som grupparbete och kan på lågstadiet ingå i ämnet hembygds- kunskap med arbetsövningar. På högre stadier kan regelrätta heminred- ningsuppgifter förekomma. Man har i vissa skolor med framgång studerat planlösningar av en given våning, färgsättning och inredning av lägenhe- ter med hjälp av perspektivskisser samt tapet- och textilprove'r. Mycket po—

pulärt är att göra modeller till möblering av lägenheter, och här har Slöjd— föreningens urklippsark levererat gott material. Huruvida undervisningen i bostadskunskap i skolor med en mer differentierad lärarkår skall falla på teckningsläraren, slöjdläraren, handarbetslårarinnan eller skolkökslärarin— nan är en fråga som inte synes kunna generellt avgöras. I det enskilda fallet bör den lämpligaste och för uppgiften mest intresserade utses, och ett nära samarbete bör alltid etableras mellan dessa olika lärarkategorier. Emellertid har det visat sig svårt att få till stånd ett fruktbärande samar— bete på detta område, sannolikt främst på grund av att lärarnas utbild- ning och allmänna intresseinriktning är så sinsemellan olika. Skolöversty— relsen har därför 1956 utfärdat anvisningar för ett närmare samgående ämnena emellan (Aktuellt från Skolöverstyrelsen nr 8). I detta samman- hang kan omnämnas att Skolöverstyrelsen planerar att sommaren 1958 i samarbete med Svenska Slöjdföreningen anordna en kurs omkring ämnet Bostadskunskap för lärare i teckning, manlig och kvinnlig slöjd samt hem- kunskap, avsedd just att ge dessa lärarkategorier mer kunskap om varan- dras arbetsområden, varigenom möjligheter skulle skapas för en realistisk planläggning av ett framtida samarbete.

Kap. 8. F ostran till konstförståelse i skolan

Någon sammanfattande framställning av barnets förståelse för estetiska värden under olika åldersstadier föreligger ännu icke veterligen på något språk, främst säkerligen därför att några systematiska undersökningar av detta frågekomplex icke bedrivits vare sig under någon längre tidrymd eller med hänsyn tagen till elevgrupper med skiftande förutsättningar, vilket bådadera är nödvändigt för att härvidlag nå någorlunda säkra resultat. Då de erfarenheter som hittills redovisats i litteraturen alltså är mycket be— gränsade, kan också de slutsatser som man vågar dra av dessa endast gälla med starka reservationer. En testning av barns sätt att förhålla sig till olika konstverk har ofta gett mycket opålitliga resultat, bl.a. därför att man un- derlåtit att mer än ytligt undersöka de personliga motiven för att ett barn tycker så eller så. Men det bör samtidigt påpekas att många av de experi- mentellt konstaterade fakta om barns beteende i förhållande till estetiska företeelser säkerligen har sin rot inte så mycket i några individuella psy— kiska faktorer som fastmer i en i vissa hänseenden felaktig eller otillräck- lig undervisning. Först när den estetiska fostran i skolan kunnat grund— läggas efter bärkraftiga psykologiska principer och lärarna fått den lämp- liga utbildningen för att tillämpa dessa blir det möjligt att förskaffa sig en välgrundad uppfattning om barnens förmåga till upplevelse av este- tiska värden och att närmare bestämma miljöns och skolundervisningens påverkan på denna. Först därmed kan konststudiets metodik höjas över den intuitiva improvisationens plan.

Förhållandet mellan skapande arbete och upplevelsen av estetiska värden

Ett nära samband existerar mellan individens allmänna föreställningar och upplevelser å ena sidan och hans förmåga att uppleva konst å den an- dra. En mångfacetterad rikedom på tidigare erfarenheter ökar betydligt förutsättningarna för att individen skall kunna berikas av nya upplevel— ser. En sådan mångskiftande erfarenhet i förening med en medfödd estetisk sensibilitet och öppenhet för intryck gör det möjligt för barnet att verkli— gen njuta av och senare även bedöma estetiska företeelser. Utifrån ett stort förråd av sådana upplevelser kommer driften att jämföra, och från lusten

att jämföra kommer viljan och småningom även förmågan att kritiskt vär- dera. Har barnet väl en gång förvärvat vanan att på så sätt samla friska intryck, kommer denna vana antagligen att följa med genom hela livet. I fostran till konstupplevelse liksom när man skall vänja barnet till att i visuell form ge uttryck åt vad det upplevt _ gäller det därför att både i skolan och i hemmet ge barnet rika möjligheter att se bilder och få andra visuella stimulanser. Upplevelsen av konst påverkas av en mängd mer eller mindre näraliggande associationer hos individen, vilka sammanhänger med dennes olika glädjeämnen, framgångar, konflikter etc. och ytligt sett kan tyckas helt sakna förbindelse med det betraktade konstverket. Det kan t. ex. påvisas att en människas oförmåga att acceptera och njuta av sådana konst- verk, som de flesta tycker om, ofta beror på hämningar och inre konflik— ter; sådana kan å andra sidan också underlätta upplevelsen av vissa konst— verk. Vi kan tolka och läsa ut ur ett konstverk endast det som våra samlade mer eller mindre medvetna erfarenheter gett oss material till. Vad som är behagligt och fördelaktigt för individen, som lösgör något inom honom eller ger honom en ny erfarenhet som han kan ta emot, det erfares som någon- ting värdefullt.

Den självklara utgångspunkten i den estetiska fostran bör därför vara barnet och dess naturliga förutsättningar och inte några mer eller mindre abstrakta krav på att bibringa det en viss kunskapsmassa i fråga om konst. Vad barnet spontant tycker om kan ha mer verkligt värde för dess utveck- ling än det som man av missriktat nit försöker pränta in i barnet. Därför måste läraren visa största takt och hänsyn i sina försök att påverka bar- nets upplevelse av ett konstverk.

Vi vet att ett intimt förhållande existerar mellan barnets känsloliv och dess skapande förmåga. Detsamma gäller förmågan att mottaga. Barnet måste för att bli verkligt intresserat knyta an till ett behov, ana något av betydelse i vad det sysslar med. Konstbetraktande bör sätta in tidigt och i nära sammanhang med barnets eget skapande, i en ålder då den estetiska mottagligheten i vissa avseenden är som störst. Det förråd av känslomässiga och intellektuella erfarenheter, som barnet vunnit i direkt kontakt med verkligheten, kan ta sig utlopp i skapande aktivitet och även komma barnet tillgodo när det gäller att uppleva ett konstverk. Genom att få erfarenhet av självständigt skapande kan barnet så småningom också i många fall komma att förvärva en intuitiv känsla för konstnärens avsikter och för hans speciella sätt att meddela sina känslor och tankar. För att uppnå detta måste skapande och mottagande gå hand i hand och stimulera varandra, även på så vis att konstbetraktandet följes av att barnet på sitt eget sätt i bild får återge något av sin upplevelse av konstverket, alltså en tolkning och inte en kopiering. Därigenom kan upplevelsen endast fördjupas och befästas. En stark konstupplevelse resulterar å andra sidan gärna i att elevens in- spiration och arbetslust utlöses. Och den som in i vuxen ålder räddat över

en viss självständig uttrycksförmåga kommer sannolikt i hela sitt liv att äga en förståelse för skapande processer och för konstnärliga problem, vil- ken ligger över genomsnittsmänniskans. Det är viktigt att inte belasta bar- net med estetiska begrepp och doktriner innan det förvärvat tillräcklig in- tellektuell mognad för att bära upp dem utan för stor ansträngning. Ämnen och arbetsmetoder bör få växa fram ur den speciella situationens och den enskilda elevens behov. Här gäller det att vid urvalet av konstverk noga ta hänsyn till de olika utvecklingsstadierna liksom till olika psykologiska ty- per.

Det ömsesidigt befruktande förhållandet mellan gestaltande och konst- förståelse bör inte tolkas så som en del pedagoger hävdat, nämligen att eftersom barnet i en viss ålder producerar bilder, som man med en term lånad från konsthistorien kunde beteckna som »expressionistiska» eller »naivistiska», så skulle barnet vara särskilt mottagligt just för konstverk med motsvarande stildrag. Här har barnets bildskapande sammankopp— lats med dess receptionsförmåga på ett sätt som icke helt kan sakligt mo- tiveras. Barnet har ingen verklig erfarenhetsförbindelse med den primitiva konsten, eller som ungdomspsykologen Eduard Spranger uttrycker det: »Barnet är naivt; det kan därför inte uppleva det naiva såsom en saklig form. Först den mogna åldern återvänder på ett högre stadium till förstå- elsen av det naiva.» Barnteckningen är en abstraktion av föreställning och fantasi som knappast före puberteten har någonting med en abstraherande formvilja att göra. Barnet söker sig i stort sett fram mot en alltmera de— taljerad, mångskiftande bild av verkligheten. På samma sätt betraktar barnet i regel detta gäller i varje fall med de förutsättningar som ska- pas av den nu gängse estetiska fostran i skolan _— ganska långt upp i åld- rarna ett konstverk ungefär så som en vuxen uppfattar ett foto, alltså så— som en ren reproduktion av verkligheten, utan någon egentlig åtskillnad mellan denna och den estetiska illusionen. Vid betraktandet av en tavla försöker barn ofta förutsäga det fortsatta förloppet av det framställda ske- endet. Här må också erinras om det tämligen självklara faktum att konst— verket allra minst för ett barn kan till hela sin betydelse förklaras och gö— ras begripligt, vilket dock icke innebär att barnet skulle behöva ha samma emotionella mognad som konstnären själv för att få kontakt med hans konst. Ett konstverk kan förstås på olika plan. Enligt Herbert Read är det verkliga problemet upp till pubertetsåldern att bevara den ursprungliga in— tensiteten i barnets reaktioner inför tillvarons sensuella kvaliteter överhu- vudtaget, för färger, former och rytmer.

Barns upplevelse av konst i olika åldrar

En allmän plan för konstundervisningen i skolan kan knappast skisseras ens i stora drag, därför att den psykologiska forskningen på detta om-

Fig/. 5]. Detta dekorativa solur pryder fasaden mot skolgården i l'll'iksliergsskolan i Växjö och utfördes 1945) av Egon Möller—Nielsen. Materialen är vit marmor. svart skiffer, röd kalksten och röd Sandsten.

lv'ig. 52. 1 Vällingby folkskola utanför Stockholm finns (lenna 110 meter långa vägg- utsmyckning i olikfärgade, inattglaserade tegel. Det stora arbetet utfördes 1954 av Elis Eriksson. Sven Erik Fryklund, Anders Liljefors och Egon Möller—Nielsen i samarbete.

Fig. 53. >>Children's holiday circus of modern art» i barninuseet i Museum of Modern Art i New York. Tätt växlande utställningar är en speciell stimulans för barnen, med arrange- mang som talar till de 'as fantasi. Alster av barnens skapande verksamhet place * sida vid sida med verk av samtidens mest berömda konstnärer. Allehanda arbetsmaterial lig— ger till reds på bord och pulpeter om barnen blir inspire'ade att själ 'a göra någonting.

råde ännu trampar i barnskorna och framförallt därför att denna undervis- ning måste smidigt anpassas efter de växlande förutsättningarna och situa- tionerna. Givetvis är också den individuella mottagligheten för konstnär- liga värden mycket olika hos olika individer, beroende på temperament, intressen, intelligens, uppväxtmiljö och tidigare erfarenheter. Att komma till verklig klarhet över vad dessa olika faktorer betyder för den estetiska mottagligheten är f.n. inte möjligt, liksom ej heller att i barnets reaktio- ner inför ett konstverk särskilja dem som hör samman med barnets psy- kiska och biologiska utveckling samt dem som huvudsakligen har sin grund i en felaktig eller osäker undervisning på området. Många undersökningar som utförts av framförallt amerikanska pedagoger och psykologer visar att de ungas mottaglighet redan tidigt fördärvats av en gammaldags auktori— tativ teckningsundervisning, främst genom hävdandet av dogmerna om att konsten troget bör återge verkligheten och om nödvändigheten av att rigo— röst tillämpa centralperspektivet men även genom begagnandet av olika me- kaniska skicklighetsrecept osv. Åtskilliga av de uppnådda undersöknings- resultaten måste emellertid sägas icke äga full vetenskaplig tillförlitlighet, bl. a. därför att man ofta testat individens förhållande till så subjektivt be- stämda storheter som vissa smaknormer, vilka betraktas som mer eller mindre allmängiltiga. En svårbedömbar felkälla ligger också i det faktum att barn ofta svarar rent slumpmässigt ifråga om sitt tyckande; svaren sä- ger heller i allmänhet ingenting om de personliga erfarenheter som ligger bakom t. ex. valet av en tavla framför en annan, och de innebär nog oftast rationaliseringar av mer eller mindre omedvetna motiv. Men ändock sak— nar resultaten i stort sett icke intresse därför att de belyser några av de krafter som påverkar barnets inställning till estetiska företeelser.

Ett så tämligen självklart förhållande som att en riktigt bedriven under- visning i konstens elernenta måste resultera i ett ökande av den estetiska sensibiliteten och även av förmågan att använda intelligensen i samband med konstbetraktandet har experimentellt påvisats, men dessa undersök— ningar må här förbigås. Det är givet att uppskattningen av en företeelse Ökar med kunskapen och erfarenheten om denna, liksom att fantasien kan stimuleras till att rekonstruera och komplettera erfarenheten. En viss över- ensstämmelse mellan intelligens och estetisk förmåga har kunnat påvisas ifråga om såväl skapande arbete som upplevelse av konst. Man har sålunda funnit att högre begåvade barn är överlägsna svagare begåvade i förmågan av konstupplevelse, dock ingalunda i full proportion till graden av begåv— ning.1 Den allmänna intelligensnivån har givetvis betydelse för fullstän- digheten och riktigheten i observationerna, för skärpan och klarheten i de visuella minnesbilderna, för förmågan att urskilja form och rytm etc. De högt begåvade barnen observerar också lättare de egenskaper hos konst—

1 H. Carroll & A. C. Eurich: Abstract intelligence and art appreciation (Journal of Educational Psychology 23, 1932).

verket som har betydelse för den rent estetiska effekten. De söker i en tavla ofta något de vill lära sig för att komma längre i sitt eget skapande arbete.

Man kan peka på vissa allmänna, delvis experimentellt påvisade fakta vad gäller barnens konstupplevelse, dvs. med de möjligheter att utveckla denna som den nuvarande skolan i allmänhet ger. Så har det t. ex. konsta- terats att en anpassning efter de vuxnas konventionella konstsyn — dvs. åsikten att konsten bör vara en avbildning av verkligheten, ju trognare, desto bättre börjar så smått redan i 7-årsåldern och är färdig framåt 11- 12—årsåldern.1 Denna slutsats står endast skenbart i motsättning till det ovan gjorda konstaterandet att barnet länge betraktar konstverket som en ren reproduktion av verkligheten. I ena fallet är det fråga om det yngre barnets oförmåga att göra åtskillnad mellan verkligheten och den estetiska illusionen; i andra fallet gäller det ett krav på konstens likhet med verk- ligheten, vilket alltmer gör sig gällande vid den ålder då barnet mer objek- tivt börjar kunna pröva denna överensstämmelse. Att de sociala förhål- landena, dvs. framförallt hemmiljön, i hög grad inverkar på smakbildning— en framgår av en amerikansk statistisk undersökning. Den visade att ju högre den sociala och ekonomiska nivån hos skolbarnen var, desto mer föredrog de konstverk av traditionell karaktär — förutsättningen var här givetvis att man i de högre socialklasserna ägde en mycket konservativ konstsmak. Barn från mindre välsituerade hem däremot hade blivit mindre formade i konventionell riktning genom frånvaron i hemmet av konst av något slag och visade därför en tendens att i de yngre åldrarna reagera mer direkt och spontant i förhållande till modern konst. Undersökningen ger en viss uppfattning om vilka resurser av upplevelseförmåga som finns out- nyttjade hos barnet. I samma riktning pekar möjligen Bulleys undersök— ning rörande 30 pojkar från Cypern. Denna ansågs visa att ju mindre bar— net påverkats av den moderna industrialismens miljö, desto större var dess förståelse för konstnärliga värden. Vanebildningen har härvidlag natur- ligtvis en utslagsgivande betydelse. Det anförda torde utgöra tillräckliga skäl för att betona vikten av att konstundervisningen sätts in vid en tid- punkt då mottagligheten ännu är spontan.

Barnet har vanligen stor förmåga att uppleva färg, dvs. färgen som rent sensuell och känslomättad utstrålning och inte endast som del av en bild. Färgens roll för konstupplevelsen, det uttrycksvärde barnet kan tillägga färgen, minskas dock ju mer barnet närmar sig den realistiska i2—13—års—

1 Margaret Bulley utförde omkr. 1932 en smakundersökning i London, omfattande 12.000 försökspersoner från småbarn till vuxna av olika åldrar, yrken och allmänna bildningsförutsättningar (British Journal of Educational Psychology 4, 1934). Det gäll- de att välja mellan parvis uppställda högklassiga och estetiskt undermåliga tavlor med samma motiv samt dito konsthantverksföremål av samma slag, och den bästa urskill- ningen visades av pojkar och flickor i sex-åttaärsåldern. Vid tio år började smaken deklinera för att nå botten vid elva-tretton år, då barnen blev alltmer nyttobetonade i sina krav. Sedan satte härvidlag en förändring in och smaken förbättrades till omkring sjuttonårsäldern, då den allmänna smaknivän för vuxna uppnåddes.

åldern, för att under puberteten återigen öka. Att färgsinnet under samt- liga åldersstadier kan förfinas genom väl avpassade övningar ligger i öp— pen dag. En icke oviktig men ofta förbisedd faktor, när det gäller att be— döma barnets möjligheter till konstförståelse, är dess allmänna intelligens- utveckling, dess växande förmåga att fatta mer sammansatta helheter. Så- lunda har visats att barnen på de lägre åldersstadierna föredrar målningar med stora föremål i förgrunden framför mer komplicerade och oöverskåd— liga konstverk. Barn tar gärna delen för det hela. Bilden måste för att full- ständigt kunna uppfattas vara klar och tydlig. En måleriskt upplöst eller en mer sammansatt form kräver en mer övad blick för att uppfattas, och barnen har på vissa stadier svårt att uppskatta t. ex. impressionistiska och andra konstverk med en mer skissaktig form. Barn äger på många områ- den en högre sinnenas känslighet än de vuxna. Sålunda är de mycket mot— tagliga för beröringsförnimmelser. vilket har vissa konsekvenser för de— ras upplevelse av skulptur. Därför bör barn helst på ett handgripligt sätt få bekanta sig med sådana konstverk, vilket också praktiseras 1 amerikan- ska barnmuseer. Mest givande är att låta frågan om skulpturens innebörd och form naturligt växa fram ur de hantverksmässigt tekniska och for— mala problem som eleverna möter i sitt eget arbete. Även förmågan att uppleva rörelse är starkt utvecklad, vilket för konstbetraktandets del gärna resulterar i en förkärlek för bilder som framställer dramatiska händelser. Sådana är därför i vissa hänseenden att föredra i undervisningen på en del stadier framför dem som återger mera vilande tillstånd, såsom landskap, porträtt och stilleben.

Icke minst viktigt för barnets inställning till konstverket är dettas asso- ciativa innehåll. Detta gäller särskilt. känslan av förtrogenhet med redan kända ting eller likheten med sådana. Främst är det tavlans ämne som isynnerhet det yngre barnets lust- eller olustreaktion gäller. Om barnet i konstverket upptäcker något som eggar dess fantasi och som ger detta en verklig betydelse för barnet, då blir dess hela inställning till konstverket positiv. Därför måste de estetiska värdena representeras av ett innehåll som kan intressera respektive åldersstadium. Det finns alltid en förbindelse mellan barnets förkärlek för vissa ämneskretsar inom konsten och dess allmänna intressen. Dessa skiftande intressen gör att det i yngre år finns en skarp skillnad mellan pojkarnas och flickornas val av favoritkonstverk, en skillnad som så småningom långsamt minskas. Pojkarna föredrar bilder med manliga individer, med vilka de på något sätt kan identifiera sig, och med situationer som kräver mera manliga egenskaper för att bemästra. Motsvarande gäller i stort sett också för flickor, och därför kan det ibland vara svårt att samla båda könens intressen omkring samma bild. Utpräglat sinne för den dekorativa effekten är mest påvisbar hos flickor, men här- vidlag visar sig dock associationerna till verkligheten vara betydelseful- lare för uppskattningen än den dekorativa abstraktionen. Generellt kan

sägas att flickor också har mer utpräglat sinne för skulpturers material- kvaliteter och de affekter som dessa kan inspirera. Flickorna är i allmän- het mer emotionellt mottagliga än pojkarna och knyter särskilt gärna an till konstverkets verklighetsunderlag. Engelska undersökningar har gett vid handen att pojkar däremot är flickorna överlägsna ifråga om uppfattning— en av bildens rumsliga värden; undersökningarna gällde 7—ll-ärsåldern. Skillnaden mellan pojkars och flickors inställning till konst Visar sig dock vara mindre, ju större den estetiska begåvningen är. Skillnaden minskar också avgjort i den senare pubertetsåldern, vilken ju karakteriseras av en allmän känslofördjupning och vanligen även av en smakförbättring. Motivets betydelse för värderingen av konst visas t. ex. av att man på sina håll funnit skolungdomens smak vara betydligt bättre när det gäller bruksföremål än när fråga är om ren konst, och sannolikt är det bristen på associativt innehåll som i någon mån förklarar ungdomens ibland av- visande inställning till konstverk med impressionistisk form. Pedagogerna har ofta kunnat konstatera att barnen särskilt i de yngre åldrarna genom sin avsaknad av förutfattade meningar har förmåga att spontant uppleva färgsprakande modern konst. Men detta gäller ingalunda all modern konst, och i all synnerhet inte den som försöker driva fram möjligast intensiva olustverkningar och disharmonier. Vid en amerikansk undersökning visade det sig t. ex. att de yngre barnen i fråga om porträtt vanligen föredrog den traditionella framför den moderna människouppfattningen, vilket tycks peka på att den förvridning av det mänskliga ansiktet och figuren, som är så vanlig i modern porträttkonst, upplevs så störande av barnet att det inte kan uppskatta konstverkets eventuella förtjänster. Barnens konventionellt betingade känsla av blygsel inför det nakna gjorde det också svårt för dem att uppskatta naketmotiv i konsten. Däremot var inställningen till land— skapsmålningar den rakt motsatta; här var det väl just rikedomen i färg i de moderna landskapen som tilltalade. Man kan vidare peka på fall där en bild med ett för barnet behagligt och lättförklarligt innehåll förkastats därför att färgvalet inte stämt överens med barnets emotionella krav. Det stöter ofta på svårigheter att utröna i vad mån barnet tycker illa om en tavla på grund av motivet eller på grund av målningssättet. Vad individen tycker om och inte tycker om i fråga om konst är väl till slut mindre vik- tigt att ta reda på än varför han gör det och hur han kommit fram till just denna värdering. Otvivelaktigt kan barnets reaktioner inför ett konstverk ge en lyhörd och intresserad lärare en inblick i många sidor av barnets själsliv, vilken kan vara av pedagogiskt värde för hans fortsatta arbete.

Allmänna synpunkter på konststudiet i skolan

Några metodiska anvisningar rörande konststudiet i skolundervisningen kan endast ges i högst allmän form. Det existerar ju inte något absolut

riktigt sätt att se på konst. Vägarna och metoderna är lika åtskilda som olika typer av konst och olika arter av människor. Konsten talar till olika individer på olika sätt och kan av dem tolkas högst olika. Alla auktorita- tivt generaliserande slutsatser och talesätt från lärarens sida måste därför vara bannlysta. Det är lika felaktigt att lägga vikten vid att bara observera den rena formen och ignorera ämnet som att endast framhålla t. ex. sociala synpunkter. Barnens spontana och vitala intressecentra.måste i varje fall bilda utgångspunkten för läraren när det gäller att skapa intresse och. för- ståelse för ett konstverk. De insikter och erfarenheter som barnet vunnit i sitt skapande arbete ger ofta de bästa anwknytnfingspunkterna till ett konst— studium och kan leda eleven till ett personligt förhållande till vissa konst— verk. Det är inte minst viktigt att komma bort från den alltför vanliga tendensen att identifiera begreppet konst med tavlor, dvs. främst oljemål- ningar. Alla konstnärliga gestaltningsformer måste berika upplevelsen, både måleri och skulptur, teckningar och grafik, arkitektur och konsthantverk. Det gäller också att klargöra de formprinciper som är gemensamma för dem alla. Såväl gammal som modern konst äger sin stora betydelse för barnets orientering. Att visa konstverk från olika tidevarv och kulturer tjänar icke minst till att påvisa, att konstens trohet mot naturen är något högst relativt och att det är skiljaktigheten i de olika konstnärernas er— farenheter som _ inom de gränser som sätts upp av tidsstilen — bestäm- mer d-eras mer eller mindre originella sätt att uttrycka sig. Studiet av den gamla konsten kan bidra till förståelsen av avlägsna tidevarv och kanske också för främmande folk samt för konstens tidlösa giltighet, medan den moderna konsten kan öka förståelsen för den tid vi själva lever i. Konstun— dervisningen har på sina håll drivits som konsthistoria utan någon som helst anknytning till barnens egna psykologiskt betingade behov. Att tvingas plugga in data, konstnärsnamn och sti'lperioder i kronologisk följd har ofta visat sig ha ett förödande inflytande på konstintresset. Den tid som ligger närmast har i allmänhet lättast att väcka intresse och entusiasm hos barnen.

Den moderna människans seende har blivit förytligat genom mängden av de bildintryck som dagligen och stundligen strömmar över henne och vilka hon oftast endast flyktigt inregistrerar. Hon har därför tvingats att uppöva en viss okänslighet för bildintryck, varav följer en viss brist på precision i uppfattningen av olika synföreteelser. Därför kan det vara klokt att i skolan börja om från början med seendets ABC. Försök har visat att barn långt upp i folkskolan, när de efter längre betraktande av en bild skulle beskriva vad de sett, inte avvunnit bilden ens det väsentligaste av dess innehåll.1 En mängd sammansatta, till att börja med helt olikartade känslor stormar gärna över åskådaren inför konstverket. Är han då en ovan konstbetraktare, uppfattar han gärna bilden rent stämningsmässigt ——

1 B. Schereschewsky: Versuche iibcr die Entwicklung des Bildverständnisses beim Kind (Zeitschrift fiir Kinderforschung 35, 1929).

om han överhuvud orkar arbeta sig fram till en helhetsupplevelse. Han följer helst sina vagt utsvävande tankar och känslor, allt medan han för- biser konstverkets egentliga värden. Känslo- och tankebearbetningen av bildinnehållet bör alltså helst föregås av en systematisk uppövning av fär- digheten att verkligen uppfatta ett föremål med ögonen. Konsthistorikern Heinrich Wölfflin framförde en gång förslaget att man i skolan skulle in- föra åskådningstimmar, då ögat övas att se former, ljus, skuggor och färger, för att därmed åskådliggöra det konstnärliga skapandets grundelement. På samma linje ligger museimannen Lichtwarks förut (sid. 27) omtalade övningar i konstbetraktande. På lägre stadier är det ofta befogat att konst- verket förklaras i den meningen att ögat leds omkring i bilden, att en sak- lig analys av ställningar, rörelser, dräkter, figurernas förhållande till bak- grunden osv. får föregå inträngandet i konstverkets estetiska värden. Så- dan-a analyser bör helst göras inför reproduktioner av konstverk för att inte trubba av känslan för originalen. Att på så sätt stimulera och skärpa den visuella mottagligheten har betydelse också för andra erfarenhetsområ- den. Att låta eleven ur minnet eller direkt inför konstverket teckna eller kanske ännu hellre skriva ner sina intryck av det väsentliga av detta kan förhjälpa honom till en starkare koncentration och ett dju- pare känslomässigt engagemang i konstverket. Varje slags konsthisto- riskt standardspråk bör läraren söka undvika. Konstverken mäste förklaras på ett språk som har relation till barnens egen miljö och erfarenheter. Lä— raren bör på allt sätt undvika att påverka barnen med sin egen konstsmak. Att ställa frågor till barnen ger dem en betydelsefull känsla av att vara medagerande. Förtroende för läraren är av stort värde när barnet skall söka att otvunget yttra sig om sina iakttagelser och upplevelser inför konst- verket. Detta gäller framförallt de mera bundna äldre barnen, som saknar de yngres spontana meddelelse-behov.

Förskoleåldern.

I denna ålder kan det ej bli fråga om att direkt vädja till en estetisk sensibilitet, som ännu inte på något sätt finns utbildad, utan endast att ge barnet ett så rikligt erfarenhetsstoff som möjligt och på olika sätt upp— muntra —dess spontana utlevande av känslor och upplevelser. Barnens för— råd av idéer ökas genom att man för dem berättar intressanta tin-g om den värld vi lever i och leder deras iakttagelser. Bilderboken ställer bar- net tidigt inför yttervärldens förvirrande mångfald, och den berikar ofta i hög grad barnets föreställningsliv. Den stimulans barnets fantasi härige- nom får kan ge upphov till allehanda fantasilekar, som barnet sedan kan ge uttryck åt både i lek och tal eller genom att måla och rita. Barnet upp- fattar bildinnehållet endast ofullständigt och gör bland bildelementen ett urval för att på grundval av sina egna upplevelser omtolka och komplettera

det sedda. Därför kan barnet om och om igen med nöje betrakta samma bild, ett förhållande som räcker ända in i skolåldern. Det är givet att bil— derböckernas kvalitet har stor betydelse för grundläggandet av barnets este- tiska känslighet. Genom sådana böcker lär barnet sig att uppfatta olika former, att koncentrera sin uppmärksamhet och, om boken verkligen är levande i färg, att spontant glädja sig åt upplevelsen av denna. Den goda bilderboken befordrar också lusten att se, den sporrar fantasi och vetgirig- liet och ger upphov till varaktiga upplevelser genom sin förmåga att ut- vidga barnets begränsade värld. Stränga konstnärliga och pedagogiska krav bör därför ställas på detta slag av böcker. De måste sakligt åskådliggöra förhållanden och skeenden med sådan pregnans att texten nästan lika väl kan undvaras. Andra krav på bilderna är förenklade former, en viss deko— rativ ytmässighet och obrutna, friska färger. Men viktigast av allt är att illustratören äger humor samt inlevelse och förståelse för barnets värld och behov. De goda konstnärerna borde såsom skett t. ex. i våra grann— länder —— uppmuntras att försöka sig på dessa viktiga uppgifter, även om sannolikt endast få av dem är tillräckligt mångsidigt utrustade och har den ödmjukhet inför uppgiften som fordras för att bli en god barnboks- illustratör. En vidgad och intensifierad upplysning för föräldrarna i dessa ting vore också av stort värde, så att de bättre kunde orientera sig i barn— boksflorans djungel på gott och ont. Här kunde radion vara ett utmärkt dis- kussionsforum.

Låg- och mellanskolestadiet.

Även på lågstadiet är det främst den allmänna mottagligheten för de estetiska värdena som skall förberedas, och inte heller här är det möjligt att ange en preciserad metodik för hur man skall kunna hjälpa barnen att nå kontakt med konst. Nu bör emellertid hos dem framförallt uppodlas den medvetna uppmärksamheten på den närmaste omvärlden, på djur och blom- mor och vardagens ting. Också på detta stadium spelar de goda bilder— böckerna en stor roll som vägledare till nya erfarenheter. Demonstrationen av konstverk kan i dessa åldrar gärna på olika sätt knyta an till det rent berättande innehållet. Bilden som med-delande talar till den ständigt vakna lusten hos barnet att få veta något nytt. När det gäller avbildande konst bör frågan om vad som är framställt i konstverket först besvaras. Med den friskhet och spontaneitet i känslolivet och den obundenhet av konventio— ner och skolrutin som utmärker barnet kan det lätt identifiera sig med det sedda och lägga in sina egna känslor i konstverk—et. Färgen har i har- nets föreställning ännu inte blivit definitivt sammankopplad med några bestäm-da föremål i verkligheten, och tack vare sin förmåga att uppleva färgens olika associationsvärden kan barnet i gynnsamma fall också uppleva något av bildens rent konstnärliga innehåll. Barn upp till nioårsåldern att-

raheras av färgernas klarhet, lyskraft och mångfald samt håller sig gärna med vissa favoritfärger. Expressionistisk konst med starka koloristiska effekter, t. ex. van Gogh, får ofta ett mycket gynnsamt mottagande av barn i denna ålder, och i England har man observerat att sju-åtta-åringar tycker om rent abstrakt konst, naturligtvis utan någon medveten förståelse av konstnärens verkliga intentioner. En sådan uppskattning är möjlig dels därför att barn på detta åldersstadium ännu inte har några förutfattade meningar om konstens förhållande till verkligheten, dels därför att deras naivt sensuella förmåga att uppleva färg och bildrytxm etc. möjliggör en uppskattning också av rent abstrakta konstverk, vilken ytligt sett kan verka förbluffande. Detta visar vilka stora emotionella resurser hos barnen som ligger outnyttjade. Här öppnar sig onekligen vidsträckta perspektiv för den estetiska fostran.

Barnen värderar i regel inte en bild intellektuellt utan rent känslomäs- sigt. De är i viss grad oförmögna till den inställning som kallas den typiskt estetiska, dvs. att vara medveten om illusionen och ändå uppleva den som verklighet. De betraktar en målning ungefär som om de såge ut genom ett fönster och tolkar den framställd—a situationen såsom verkligen existe- rande. Barnet lever helt med i handlingen som försiggår & bilden, så helt att det gärna vill ändra på sådana detaljer i bilden som det i en likadan verklig situation skulle vilja se annorlunda. Om motivet av någon anled- ning inte passar barnet eller om färgerna t. ex. tycks det för starka, så har det snabbt omdömet klart: jag tycker inte om tavlan! Vilka motiv som föredras i denna ålder ger en amerikansk undersökning rörande folksko— lans första och andra klasser en fingervisning om. Pojkarna föredrog ma- riner framför landskap och flickorna figurskildringar framför landskap, det senare väl ett uttryck för ett redan vaknande människointresse. Mål- ningar med tyngdpunkten förlagd till förgrunden föredrogs framför bilder med stort bil—ddjup, liksom glada, ljusa tavlor framför mera koloristiskt (lämpade och skuggrika. Pojkar valde också gärna bilder med pojkar och män som agerande, och motsvarande gällde för flickorna. Minst uppskat- tade av båda könen var interiörer och stilleben. Den innehållsmässiga lätt— förståeligheten är för dessa åldrar något som krävs när det gäller konst— verk av realistisk typ. Bilden får ännu så länge sitt intresse huvudsakligen tack vare ett intressant innehåll, och det sköna respektive det fula blir liktydigt med det goda respektive det onda. Glädjen över det sköna be- glänsas av oförmågan att snabbt uppfatta mera sammansatta formbild- ningar; en blomma är vacker, men ett landskap uppskattas främst som en bakgrund till verkliga eller inbillade händelser. Som förut nämnts finns det knappast sakligt motiverade skäl för den uppfattningen att, såsom vissa konstpedagoger hävdat, sådana konstverk står barnet närmast som bäst överensstämmer med dess eget skapande, alltså primitiv, arkaisk och folk- lig konst. Detta utesluter givetvis inte att barnen många gånger kan upp-

skatt-a sådan konst på grund av dess eventuella livfullhet, dekorativa för- tjänster e. d.

På detta stadium liksom även något senare har barnen en spontan känsla för skulptur, även för sådan av avancerat modernistisk karaktär. De fasci— neras av mångfalden i ytstruktur och material, och inte minst framställ- ningen av rörelse appellerar i hög grad till deras inlevelseförmåga. Med sitt utåtvända och föga komplicerade synsätt kan barn i denna ålder fås att koncentrera sin uppmärksamhet på formen för dess egen skull. Fram- förallt 'i elva—tolv-årsåldern äger barn i allmänhet en harmonisk balans som gör dem synnerligen mottagliga för alla slags intryck. Undersökningar rö- rande bildförståelsen har visat att t.ex. tolvåringar i gynnsamma fall kan ge en bildförklaring som går långt utöver ämnesinnehållet. Det är därför särskilt önskvärt att här också de estetiska upplevelserna förs in i blickfäl- tet av en insiktsfull handled-are.

Ju mer barnet närmar sig puberteten, desto svårare har det att släppa lös en djupare, spontan känsloreaktion och att ge en sådan fria möjligheter att verka. Den successiva övergången till en mer kritisk inställning till omvärlden medför, att barnet i allmänhet nu allt mer börjar föredra den konst som realistiskt återger verkligheten och att det bedömer konstverken främst med hänsyn till fulländningen i verklighetsåtergivandet. Detta inne— bär också att skillnaderna mellan de båda könens sätt i förhållande till konsten alltmer utplånas liksom även —— om än i mindre grad — att skill- naden mellan olika temperamentstyper framstår mindre oförmedlad. Den subjektiva, mer inåtvända människotypen bevarar dock i allmänhet mera av .sin spontana inlevelseförmåga över till pubertetsåldern och har lättare att lösgöra sin fantasi än den objektiva typen. Intresset för konstens tek- niska problem tilltar, vilket ger läraren möjligheter att göra arbetet mera omväxlande för eleverna i denna ganska motspänstiga ålder. Vissa motiv- områden börjar dock nu väcka större intresse. Barnet börjar få upp blicken för olika människokaraktärer och fattar följaktligen större intresse för porträttkonsten, där det dock mest uppskattar det leende, vänliga ansikts- uttrycket. Detsamma gäller också i någon mån landskapet, som bättre upp- levs i bild sedan barnet nu börjat lära sig att förnimma något av de estetiska värdena i naturen. I sin tur kan erfarenheter av konst öka förmågan att uppskatta det natursköna, skärpa observationsförmågan gentemot naturens mångfaldiga uppenbarelseformer och lära barnet att i någon mån se på na- turen med konstnärens ögon. Konstverket blir på så sätt en anvisning att närmare betrakta naturen. Denna växelverkan mellan natur och konst- njutning utvecklas dock icke i någon väsentlig grad förrän i pubertetsåldern.

Pubertetsål—dern.

Ett konstverk som produkt av många individuella och tidsbetingade kul- turella faktorer kan fullt tillfreds-ställande förstås först när de drivande

krafterna bakom verket kan klarläggas, och dessa varierar ju med konst— närens individualitet, utvecklingsstadium och kulturmiljö. De intellektuella förutsättningarna för att förstå sådana psykologiska och sociala samman- hang inträder i någon mån först under puberteten. Samtidigt med att den växandes horisont vidgas genom att fantasi- och känslolivet berikas och vitaliseras börjar han kunna ge ett någorlunda nyanserat värdeomdöme och avfärdar inte konstverket bara med ett rent känslomässigt gillande eller förkastande. Han börjar fråga sig: »Varför är detta så vackert?>>, och för— söker ge förnuftmässiga skäl för sin känslomässiga inställning till konst- verket. Här börjar konstupplevelsen utvidgas och fördjupas till något som rymmer både affektbetonad konstupplevelse och begreppsmässigt tänkande. Jämsides med att lusten till intellektuell aktivitet ökas, kan sensibiliteten börja utvecklas på ett mera medvetet plan. Rumsmedvetandet blir nu rikare utbildat samtidigt som uppfattningen av färgnyansernas relationer blir mer differentierad. Konstuppfostran måste här ha den dubbla uppgiften att stärka förmågan av omedelbar upplevelse och att samtidigt utbilda en kri- tisk förmåga.

Det estetiska teoretiserandet i denna ålder, analyserandet av komposition, rumsförhållandeu, ljus och skugga, färg osv., måste växa fram ur elevens eget individuella arbete, ur hans behov av mer förfinade instrument för att få utsagt vad han har på hjärtat, och inte som akademiskt isolerade frågeställningar. Lärarens klargörande av de konstnärliga gestaltningspro- blemen kan på så sätt också bli ett medel att stimulera elevens egna ut— trycksmöjligheter och ge honom starkare tilltro till sin egen bildsyn. I sam- band med t. ex. en uppgift att måla ett stilleben kan läraren med ljusbilder visa prov på skilda konstnärstypers och epokers olika sätt att återge samma motiv eller att lösa liknande problem. Att varsamt diskutera elevernas egna produkter och i dem påvisa formproblem som kan återfinnas i konstverk från olika tider kan vara en god metod att få eleverna starkare engagerade i arbetet. Vid alla formanalyser är det klokt att i hög grad betjäna sig av jämförelser, ty genom sådana kan betydelse- och kvalitetsskillnader klarast exemplifieras. På detta stadium kan exempel från stillebenmåleriet vara lämpliga för att klargöra vad konstnärlig form är för något. I ett stilleben framställs ting som själva inte gör anspråk på något nämnvärt motiviskt intresse utan kommer till tals enbart genom rent estetiska värden, genom samverkan mellan färg och form till ett slutet helt. Förhållandet mellan form och innehåll är en fråga också om intellektuell samordning som kan börja debatteras i de högre gymnasieklasserna. Eleverna börjar kunna få ett begrepp om att det i ett gott konstverk icke existerar några tillfälligheter utan att varje detalj i detta har sin speciella konstnärliga betydelse. Vidare kan den mer teoretiska kunskapen om estetiska värden, om komposition, perspektiv etc., liksom också den estetiska upplevelsen av konst _växa direkt fram ur det egna skapandet och därvid hjälpa eleven att bättre uttrycka

vad han har på hjärtat. Även föremål i den dagliga omgivningen kan ana- lyseras med hänsyn till sina formvärden, varvid förhållandet mellan form och funktion kan klarläggas. Härifrån går vägen naturligt till studiet av konsthantverk från olika epoker och kulturkretsar. Här tangeras smak- fostrans sociala aspekt, dess betydelse för att skapa mer kvalitetsmedvetna konsumenter och hembildare. En orientering om de olika konststilarnas samband med människans skiftande villkor under skilda tider, med livs- åskådning och sociala förhållande, är i hög grad ägnad att fördjupa konst- uppfattningen. Icke minst i studiet av arkitekturen är det möjligt att för ungdomen klargöra vad kraven på en byggnads estetiska formgivning och enkelhet har för betydelse också för vårt praktiska liv. Pubertetsålderns intresse för tekniska problem kan läraren också med fördel använda som utgångspunkt i sina resonemang.

Redan vid undervisningen av barn i den tidigare pubertetsåldern kan läraren börja knyta an även till intresset för det personliga, för intressanta konstnärsöden, och söka klargöra en viss konstnärs speciella mål och me- toder för att lära eleven att bedöma dessa efter konstnärens egna förut— sättningar. Därifrån är det lätt att komma över till att också ge eleverna en riktigare inställning till deras kamrater-s skapande arbete. Naturligtvis måste dock sådana analyser göras med största takt och urskiljning. Den mänskliga gestalten är ett omtyckt motiv i denna ålder, och därför kom- mer både porträtt, figurstudier och gruppkompositioner nu in i blick- t'ältet. Stilleben, landskap och interiörer verkar mera tilltalande såsom bakgrund i målningar med mänskligt innehåll än såsom separata konst- närliga problem. Den vaknande sexuella medvetenheten ger en växande sensibilitet i förhållande till framställningen av den nakna människokrop- pen, och därför är det lätt att förklara varför en modernistiskt förvriden sådan framställning ofta möts av oförståelse eller avsmak.

Pubertetsåldern rymmer stora växlingar i individens förhållande till este- tiska företeelser. Den tidiga puberteten är mera labil, sårbar och ombytlig samt utmärks av en snart sagt omättlig nyfikenhet. Den avvisande attity- den mot omgivningen, isoleringsbehovet och självbespeglingen ger succes- sivt vika för kontaktsökande och en mer objektiv syn på tingen. Den inten- siva självupplevelsen modifieras så småningom och skapar en förmåga att leva sig in i andra individualiteter. Fram mot sexton-sjuttonårsåldern vin- ner eleven alltmer i självförtroende, och även förmågan till kritik ökar _— vilken dock begränsasav nya emotionella fördomar —- och eleven kan bättre bedöma sina egna och andras arbeten. Ett mer fördjupat konstbetraktande. vare sig på intellektuell eller emotionell basis, kan alltså knappast sätta in förrän under de senare pubertetsåren. Enligt vad engelska tests visar avtar den estetiska upplevelseförmågan successivt ända fram till omkring sextonårsåldern för att sedan återigen stiga. Orsakerna härtill är säkerligen ganska komplicerade.

Vår insikt om konstupplevelvsens förutsättningar i människans psyko— fysiska processer, hennes uppförandemönster och allmänna erfarenhet be- finner sig ännu i stort sett på ett förvetenskapligt stadium. Konstpedago— gerna svävar fortfarande i ovisshet om alltför många av de faktorer som påverkar konstbetraktandet under skolåldern. De undersökningar som gjorts på området har ofta lett till skiljaktiga resultat, beroende på en mängd olika felkällor och brist på noggrannhet i problemställningen liksom på sättet att dra slutsatser ur materialet. Dettas omfång har ofta heller inte varit tillräckligt stort för att tillåta mera generella slutledningar. Här krävs en specialiserad psykologisk forsknlng, grundad på väl planerade statistiska undersökningar. Många grundläggande frågor är ännu olösta, exempelvis: Vilken roll spelar känslorna respektive intellektet i konstupplevelsen? Hur påverkas denna av arvsanlag, uppväxtmiljö, kunskap om konst, vana att umgås med konst etc.? Hur kan relationen mellan konstförståelse och skapande verksamhet mer noggrant bestämmas? Vilka faser av denna assi- milationsprocess är överhuvudtaget mätbara?

Ett omsorgsfullt planerat fors'kningsprogram på detta område har aldrig organiserats. Det gäller här att genom samarbete på bred front med hjälp av rent psykologiska experiment kartlägga de grundläggande egenskaperna hos och variationerna av de estetiska erfarenheterna hos olika psykologiska typer och under olika förhållanden. En sådan forskning kommer säker— ligen att avslöja skilda typer av egenskaper som gemensamt bildar den sammansatta förmåga vilken summariskt kan betecknas som mottaglighet för estetiska värden. I pedagogiskt syfte gäller det sedan att finna ut hur denna allmänna vitalisering av sinnesförnimmel-serna bäst skall kunna ut— vecklas i samverkan med andra besläktade egenskaper hos den uppväxande individen. Av största vikt är till sist att de vunna erfarenheterna lättfatt— ligt publiceras till ledning för lärare och konstpedagoger. Den konstpeda- gogiska tidskrift, vilken KU nedan (avd. VI, kap. 2) förutsatt som gemen- samt organ för konstbildningsorganisationerna, skulle här ha en av sina viktigaste uppgifter att fylla. En oundgänglig förutsättning för att denna forskning skall kunna få tillgång till ett tillförlitligt, väl sovrat och rik— haltigt undersökningsmaterial måste vara att skolans konstpedagoger, dvs. i första hand teckningslärarna, erhåller en utbildning som gör det möjligt för dem att fylla denna viktiga roll som experimentanordnare och leveran— törer av pedagogiskt undersökningsmaterial. Se vidare avd. IV, kap. 7.

Kap. 9. Skolan som estetisk miljö

Redogörelse för konstinnehav m.m. i vissa svenska skolor

För att få en någorlunda klar uppfattning om standarden i svenska skolor både vad avser konstutsmyckning och estetisk undervisning företog KU 1951 en undersökning med hjälp av kringsända frågeformulär. Undersök- ningen omfattade 335 läroverk av samtliga slag, från vilka dock endast omkring 250 svar ink-om. Vad beträffar folkskolorna måste KU begränsa sig till en stickprovsundersökning, vilken omfattade f*em folkskoleinspek- tionsområden i olika delar av landet, nämligen Malmöhus läns södra, Göte— borgs och Bohus läns norra, Västmanlands läns, Gävleborgs läns mellersta och Västerbottens läns mellersta insp-ektionsområden. Inledningsvis må på- pekas att de meddelade siffrorna icke kan anses helt tillförlitliga, då en viss allmän tendens att förgylla verkligheten i många fall kan utläsas ur sva— ren. Man måste också räkna med att en ganska stor procent av det sam- manlagda konstinnehavet består av mindervärdig konst, vilket många gånger även framgår av svarsuppgiftern—a (»av lokala förmågor», »amatör- arbeten», >>mycket tvivelaktig kvalitet» etc.). De uppgivna konstnärsnamnen är ofta helt obekanta.

Follrslcolor

Folkskol-eundersökningen omfattade totalt 908 skolor. Av dessa förkla- rade sig 454 eller exakt hälften icke äga något konstverk, vare sig i origi- nal eller reproduktion. Skulle endast konstverk i original räknas och därvid alla amatörmålaralster h'orträknades, bleve antalet skolor med konst säker— ligen flera gånger lägre. Det är påfallande hur starkt konstinnehavet varie- rar i olika lanidsändar, främst beroende på de lokala kulturella traditionerna men givetvis också på förekomsten resp. frånvaron av konstintresserade lärares insatser. Sålunda utgjorde antalet skolor utan konstverk 67 % av samtliga skolor i Västerbotten och i Bohuslän, 49 % i Malmöhus län och 42 % i Västmanland, medan procenttalet i Gävleborgs län var så lågt som 20. Ytterst få skolor har åtnju'tit årliga anslag för inköp av originalkonstverk. Däremot har vid tillkomsten av de senast uppförda skolorna, framförallt i de större städerna, ganska betydande anslag beviljats för konstnärlig ut- smyckning, varom mera nedan. Medel för konstinköp har införskaffats på

en mängd olika sätt, bl. a. genom gåvor, lotterier, tävlingar, skolfester, pap— persinsamlingar, uthyrning av skollokalerna sommartid etc. I enstaka fall har medel tagits ur skolans anslag till inventarier, och även tillfälliga an— slag ur skolkassan har ibland kunnat utverkas. Vid inköpen har i allmän- het ingen annan sakkunskap anlitats än någon konstintresserad lärare i skolstyrelsen eller i enstaka fall någon konstnär. I några fall har ortens konstförening deponerat konstverk i skolan, och ortens konstnärer har ibland ställt ut sina alster där. Musei— och konstutställningsbesök redovi- sas i Malmöhus län av 17, i Bohuslän av 15, i Gävleborgs län av 36 och i Västerbotten av 12 skolor. Knappt en fjärdedel av skolorna ansåg sig för— foga över ytor lämpliga att hänga konstverk på, och även där så var fallet saknades ofta lämpliga upphängningsanordningar.

I Malmöhus län redovisas i 21 skolor sammanlagt 55 oljemålningar (där- av målningar av amatörer i 12 skolor), i 7 skolor 25 akvareller, pasteller etc. samt i 12 skolor 73 grafiska blad. 5 skolor ägde skulpturer, och vägg— målningar fanns i 3. Konstreproduktionerna i färg uppgick till sammanlagt 488 stycken i 53 skolor. De största kommunerna, främst Malmö, har av na— turliga skäl kunnat göra de mest beaktansvärda insatserna. Till de senast uppförda större skolorna har beviljats anslag för detta ändamål på 20—— 30.000 kr. per skola. Bland särskilt lyckligt lottade skolor kan nämnas Ystads folkskolor. Staden har förutom tidigare enstaka anslag sedan 1952 årligen anvisat 3.000 kr. för förvärv av originalkonstverk att deponeras bl. a. i skolorna, och den anlitade sakkunskapen har utgjorts av en av folkskole- styrelsen tillsatt konstinköpskommitté med skolornas överlärare, konstmu- seet-s intendent och 'konstföreningens ordförande som ledamöter.

Bohuslän är det i konstavseende sämst tillgodosedda av undersöknings- områdena. Endast 2 skolor har målningar av konstnärer, medan 2 skolor äger amatörmålningar. Skulpturer och väggmålningar saknas helt, medan 2 skolor äger några grafiska blad. 12 skolor har sammanlagt 61 färgrepro- duktioner.

I Västmanlands län utom Västerås stad kan 29 målningar noteras, för-- delade på 10 skolor, vidare har 10 skolor sammanlagt 37 grafiska blad i svartvitt eller färg. En enda skola kan stoltsera med en väggmålning, medan en annan skola äger 2 skulpturer. 38 skolor förfogar över sammanlagt 313 färgreproduktioner. Främst är Västerås folkskolor gynnade i fråga om konstanslag. Inköpen sköts centralt av stadens teckningskonsulent, vars verksamhet ovan omnämnts. Till den nyuppförda Gideonsbergsskol-an an— slogs 1950 50.000 kr., och 1951 beviljade staden ett lika stort belopp till in— köp av konst till stadens övriga folkskolor. I flera västmanländska skol- distrikt har kommunerna de senaste åren till samma ändamål beviljat belopp från 2.000 kr. årligen (Surahammar) till 500 kr. I Surahammar har man koncentrerat sina inköp på färgreproduktioner efter mästerverk i världskonsten vilka får cirkulera mellan distriktets skolor.

I Gävleborgs län redovisar 19 skolor 105 oljemålningar (därav i Arbrå med omnejd 56 målningar av en bygdemålare), i 6 skolor finns 12 akva- reller, medan 12 skolor äger 20 grafiska blad i svart-vitt och färg. 49 skolor förfogar över sammanlagt 411 konstreproduktioner i färg, 6 skolor har köpt in konstböcker osv. Kommunala anslag för konstinköp har utgått i fyra fall, varierande mellan 2.000 och 500 kr; i två av dessa kommuner har an— slaget utgått flera år i följd.

För Västerbotten gäller, att 4 oljemålningar finns fördelade på lika många skolor, 4 akvareller finns i 2 skolor, 18 grafiska blad i 7 samt en skulptur i vardera av 2 skolor, medan 21 skolor har tillsammans 55 färgreproduk— tioner.

Undersökningen har även omfattat anslagen till materiel för tecknings- undervisningen, vilka bäst kan anges i procenttal av hela materielanslaget. Teckningsanslagen varierade från högst 28 % till lägst ingenting; genom- snittet låg inte högre än 7 %. Tillgången på konstbildningsmateriel var beklagligt dålig. Av de 908 skolorna ägde endast 8 skolor ljusbilder, lika många ägde filmband, medan konstböcker rapporterades från 34 skolor, därav 17 i Malmöhus län och endast en i Bohuslän.

KU har även varit intresserad av att få veta om och under vilka former något samarbete kommit till stånd mellan tecknings- och slöjdundervis- ningen. Detta har skett endast genom dekorering av slöjdalster, ritande av modeller till sådana och uppgörande av mönster till olika textilarbeten.

I Skåncområdet har fyra skolor egen konstförening, medan Bohuslän och Västmanland har vardera en.

Kommunala mellanskolor.

Av 24 skolor saknade halva antalet varje inslag av konst. Sammanlagt redovisas 4 väggmålningar, en skulptur samt 20 oljemålningar fördelade på 8 skolor, förut-om teokningar, grafiska blad och reproduktioner. Offentliga anslag för förvärv av konst har beviljats i 6 fall, därav årliga anslag varie- rande mellan 150 och 325 kr samt ett engångsanslag om 2.500 kr. Regel— bunden konsthistorisk undervisning angavs i 16 skolor, av dessa i 8 fall knuten till historie—, i 7 fall till tecknings— och i ett fall till kristendomsun— dervisningen. 16 skolor hade specificerade anslag för inköp av materiel för tecknings- och konstundervisningen, högst 500 kr. I förhållande till hela undervisningsmat'erielanslaget utgjorde detta högst 14 och lägst 2 %. 9 skolor ägde sammanlagt 560 ljusbilder, Och 12 skolor redovisade 282 film— band. Konstböcker fanns till ett antal av 137 i 13 skolor. Samarbete mellan slöjd— och teckningsundervisningen ägde rum i 10 skolor och angavs icke förekomma i 4. I ett fall fanns konstförening, och alla skolor utnyttjade ort-ens konstutställningar. Lämpliga väggytor för att exponera konst fanns i 15 skolor.

Av 118 skolor ägde 13 intet slag av konst. I 79 skolor fanns 318 oljemål- ningar, därav många amatörarbeten. Grafiken i svart och vitt samt i färg företräddes av 359 blad i 35 skolor. 17 skolor hade 29 skulpturer och 15 skolor redovisade 18 väggmålningar. 16 skolor åtnjöt anslag för konstin- köp, varierande mellan 1.500 och 100 kr. årligen. Konstverk har vidare förvärvats genom gåvor av föräldraföreningen, genom frivilliga insamlingar bland eleverna, genom medlemskap i samhällets eller länets konstförening samt med anlitande av uthyrningsmedel och medel ur biblioteks- och ma— terialkassor. I ett fall har en bank donerat 15.000 kr. till skolans utsmyck- ning (Nora). Regelbunden konsthistorisk undervisning redovisades i 37 fall. Denna var i 13 fall knuten till teckningen, i 19 till historia, i 3 till kristen— dom och i 2 fall till modersmålsundervisningen. 25 skolor hade specificerat anslag till materiel för tecknings- och konstundervisningen varierande mel— lan 17 och 2 % av hela materielanslaget. 60 skolor hade tillgång till 3.887 ljusbilder (maximum för en skola 200 st. ), i 53 skolor fanns 326 filmband och 17 skolor hade 667 större konstreproduktioner. 983 konstböcker redo— visades av 82 skolor. Samarbete mellan slöjd— och teekningsundervisningen uppgavs äga rum i 59 fall och saknas i 31. 3 skolor hade konstförening. Konstutställningar på orten utnyttjades mestadels, dock ej i 15 fall. 56 skolor ansåg sig ha lämpliga väggytor att hänga konst på, medan endast 26 uppgav sig ha goda upphängningsanordningar.

Högre flickskolor (kommunala och enskilda läroverk).

31 skolor redovisade 179 oljemålningar (maximum 20 för en skola), och 34 skulpturer var fördelade på 8 skolor. 6 skolor hade 7 väggmålningar, me- dan 145 grafiska blad var spridda i 26 skolor. 773 konstreproduktioner ut- nyttjades av 29 skolor. Konstverken har förvärvats genom gåvor framförallt av privatpersoner men också av skolans konstförening. Även medlemskap i Sveriges allmänna konstförening har gett vinst. I 3 fall utgick kommunala anslag till ändamålet (enda angivna summa 600 kr.) Den anlitade sakkun- skapen för konstinköp har mestadels bestått av rektor och lärare, i ett par fall av skolans konstkommitté och i ett fall av en museiman.

Samtliga skolor utom en uppgav regelbunden konstundervisning, som ju finns upptagen i kursplanen för denna skolform. I 26 fall var undervis- ningen knuten till historia, i 5 till teckning. 14 skolor angav 3 veckotim- mar konsthistoria i de båda högsta klasserna, i vissa fall ingående i allmän kulturhistoria (i sista klassen fungerar denna undervisning endast under hälften eller en tredjedel av året), medan en skola hade 2 veckotimmar och 9 skolor en. 22 skolor åtnjöt specificerade anslag för materiel i tecknings- och konstundervisningen med högst 3.700 kr. Anslaget-s andel av hela mate- rielanslaget utgjorde högst 33 %, lägst 21/2 %, i genomsnitt 10 %. Samtliga

skolor ägde någorlunda rikhaltig konstundervisningsmateriel, tillsammans 9.400 ljus- och balloptikonbilder, 245 filmband, 1.418 större planscher och 1.846 konstböcker. Samarbete mellan slöjd och teckning uppgavs förekom- _ ma i 20 skolor, och konstförening fanns i 8. Konstutställningar besöktes regelbundet av 28 skolor, och i flera fall anordnades diskussioner och upp- satsskrivning i anslutning till dessa besök.

Högre allmänna läroverk.

Av 71 skolor redovisade 65 stycken 796 oljemålningar (maximum 60 st., genomsnitt 12 st.), däri även inräknat rektorsporträtt o.dyl. I 37 skolor fanns sammanlagt 160 akvareller, pasteller etc., 15 skolor hade 82 teck- ningar och 46 skolor hade 962 grafiska blad i svart och vitt samt i färg. Av skulpturer fanns 109 verk i 34 skolor, medan 65 väggmålningar prydde sammanlagt 24 skolor, varav en enda stoltserade med inte mindre än 16 stycken. 876 färgreproduktioner utnyttjades av 52 skolor, representerande både världskonstens mästare och äldre svenska konstnärer.

Offentliga anslag till förvärv av konstverk anmäldes av nio skolor, varie- rande mellan 50.000 och 500 kr. Frånsett den lägsta summan gäller det i samtliga fall engångsanslag. Även anslag från Bonniernämnden har utgått i några fall. Konstverk har förvärvats på många olika sätt, främst genom gåvor bl. a. av elevernas konstföreningar, vidare genom lotterier och basarer, skrot- och pappersinsamling samt genom medlemskap i Svenska Slöjdför- eningen. Den anlitade sakkunskapen har i de flesta fall bestått av teck— ningsläraren, ofta i samarbete med rektor och kollegium eller, när donator varit skolans konstförening, en av elevrådet utsedd jury. I något fall har Statens konstråd anlitats liksom också föreningen Konst i skolan, musei- män, stadsarkitekter och konstnärer.

Regelbunden konsthistorisk undervisning redovisades i 44 fall och förne- kades i 13. Den var i 21 fall knuten till teckningen, i 20 till historia, i två till modersmålet och i ett till kristcndomsundervisningen. 36 skolor angav sig ha särskilt anslag för inköp av materiel till tecknings- och konstunder- visningen. Detta uppgick till högst 1.150 kr. per är; anmärkningsvärt är att en skola köpt konstböcker för 300 kr. årligen. T-ecknings- och konst— undervisningsanslaget utgjorde i förhållande till hela materielanslaget högst 8 % och lägst % %, i genomsnitt 3 %. 40 skolor redovisade omkring 8.000 ljusbilder, medan 34 skolor hade 405 filmband (maximum 44 per skola). 50 skolor förfogade över sammanlagt 2.157 konstböcker, och flera höll sig också med konsttidskrift-er. Samarbete mellan slöjd- och teckningsunder- visningen bejakadies i 43 fall och förnekades i 9. Nästan samtliga skolor an- gav sig i stor utsträckning utnyttja de konstutställningar som anordnas på orten. Det är egentligen endast läroverken i Stockholms ytterområden som förklarat sig ha stora svårigheter därvidlag. De har därför önskat få konst- utställningar inom skolan. 28 läroverk ansåg sig ha lämpliga väggytor för

att ställa ut konst, men endast 9 ansåg sig ha tillfredsställande uppl äng- ningsanordningar. I flera fall kan skolorna själva härbärgera off? iga vandringsutställningar i sina lokaler, ibland också i kombination med före— drag och film.

12 läroverk hade egen konstförening. Att en sådan förening kan få stor betydelse för att både intensifiera konstintresset och öka skolans konst- bestånd visar framförallt konstföreningen i Hälsingborgs gossläroverk, vilken främst tack vare teckningslärarens entusiastiska insats torde vara den liv- aktigaste. Den grundades 1944; enligt sina stadgar skall den verka för ung— domens konstuppfostran och anskaffande av god konst till skolan. Av sty— relsens nio medlemmar skall sju, däribland ordföranden, väljas bland ele- verna. Medlemsantalet är över 1 200, dvs. deltagandet uppgår till ungefär 75 % av hela elevantalet. För medlemsavgifterna, som varierar mellan 1:50 kr. och 50 öre per år, hade till 1955 köpts inte mindre än 180 konstverk, så att varje klassrum förfogar över minst tre konstverk, i gymnasiet ända upp till åtta. En vägvisare över skolans konstsamling har också utgivits. Skolans egna gryende talanger uppmuntras även, och deras bästa alster för— värvas till elevernas lokaler. Sedan föreningens stiftande har varje år an— ordnats en stor nyårssalong i skolan (se fig. 50), och programmet har då varit att ge ett tvärsnitt av svensk nutidskonst, där tonvikten olika är lagts på konstnärsgrupper från olika landskap. Grafiken och teckningskonsten har tillmätts stort utrymme. Utställningarna har hållits öppna för allmänheten, en omfattande försäljning har ägt rum och bland föreningsmedlemmar och utställningsbesökare har lottats ut sammanlagt 236 konstverk till ett värde av mer än 32.000 kr. Många konstnärer har genom dessa utställningar inspirerats att göra donationer av konstverk till läroverket. — I ett annat läroverk har skolans konstförening betalat avgiften för medlemskap i Riksförbundet för bildande konst, varigenom skolan nästan varje termin fått en vandringsutställning. Den har också ordnat egna utställningar, om- fattande t.ex. lärarnas privata konstsamlingar, grafik osv. En skolkonst- förening i Malmö med 600 medlemmar har årligen i skolan anordnat ut— ställningar av Skånekonstnärer. Konstföreningen i VVhitlockska skolan i Stockholm, som betalar medlemsavgift i Sveriges allmänna konstförening, har utlyst tävlingar i teckning, målning och skulptur för skolans elev-er, med fritt ämnesval, samt har vidare anordnat utställningar av reproduk— tioner, ibland som förberedelse för kollektiva besök på en viktig konstut— ställning. Även elever har ordnat separata utställningar i föreningens regi. Bland övriga initiativ kan nämnas att konstföreningen i Växjö läroverk de senaste åren under vinter—sportlovet per buss företagit en konststudieresa under fem dagar, är 1955 med icke mindre än 159 deltagare.

Utanför den sålunda redovisade undersökningenmå här också framhållas de stora insatser som Stockholms stad gjort för den konstnärliga utsmyck- ningen av sina skolor. Beviljade anslag för detta ändamål utgjorde för åren

1937-555 sammanlagt 4.142.000 kr. Härav anvisades för de äldre skolorna (locl—i»'flndast 133.000 kr. Under 1930-talets senare del utgick anslagen med i genomsnitt 30.000 kr. årligen men har sedan dess ökat kraftigt. Genom- snittsanslaget för 1950—54 utgör icke mindre än 386.400 kr; av de an— visade medlen har dock hittills endast en del hunnit disponeras. Under flera år utgick anslagen med 2 % av den totala byggnadskostnaden för nya skolor. Denna princip har under de senaste åren av finansiella skäl provi- soriskt måst frångås, och anslagen utgår f.n. (1955) med 3.000 kr. per klassrum i de nyuppförda skolorna, vilket för de större betyder 75—100.000 kr. per skola. Högsta belopp för en enda skola har hittills varit 120.000 kr. (Vällingby folkskola).

I Göteborg disponerar folkskolestyrelsen sedan 1953 ett årligt anslag om 10.000 kr. för inköp av konst till i första hand de äldre folkskolorna. Malmö stads skolor har under åren 1949—55 berikats med konst till ett Värde av över 65.000 kr., fördelade på 8 skolor. Större delen av anslaget har gått till skulpturer och väggmålningar.

Olika slag av utsmyckning Fast konstnärlig utsmyckning.

Skolmiljön har stor betydelse för grundläggandet av en estetisk sensi— bilitet hos skolbarnen. Estetisk fostran måste grundas på en sådan gestalt- ning av hela skolmiljön, att också denna kan öva upp elevernas känsla för rytm, färg och proportioner. Skolan bör ha den harmoniska, vänliga och livsbejakande atmosfär som ger barnet trivsel och hemkänsla, och detta är knappast möjligt utan en konsekvent genomförd estetisk utformning av barnets dagliga omgivning. För att en konstnärlig utsmyckning skall kunna ge uttryck åt byggnadens funktion som skola är det nödvändigt att arkitekt och konstnär kan inleda sitt samarbete på ett tidigt stadium av byggna— dens planering. Den fasta konstutsmyckningen har här en viktig funktion att fylla. Man bör icke underskatta den psykologiska betydelsen av en vägg- målning eller mosaik som är oupplösligt förenad med rummet, något som icke kan tänkas bort och som inte har en sådan tillfällighetens prägel som en upphängd tavla. Det lyckliga i samspelet mellan t. ex. en monumental— målning och rummets arkitektur låter betraktaren uppleva en intensivare rumskänsla och ger också åt rum-met ett starkare stämningsvärd'e.

De utrymmen i skolan som bäst lämpar sig för fast konstnärlig utsmyck— ning är fasader, entréhallar, samlingssalar, trapphus och skolgårdar. De konstnärliga material som här kan komma i fråga är av mångahanda slag: väggmålningen i tempera eller fresk, väggmosaiken, reliefskulpturen och inte minst en del oömma material som på senare tid kommit till användning i skolbyggen, såsom emaljdekorationer, putsritningar och mosaikgolv. Andra former av ytut-smyckning av mera arkitektonisk karaktär bygger på en

konstnärlig bearbetning av själva byggnadsmaterialet, där ofta med mycket enkla medel en överraskande rik effekt kan nås: konstnärlig behandling av tegelmuren genom utnyttjande av reliefverkan, olikfärgade stenar osv., skulptural behandling av betong och puts m.m.

Uppmärksamhet bör också ägnas åt en för det estetiska helhetsintrycket så viktig fråga som interiörernas färgsättning. Subjektiva koloristiska skön— hetsi-deal får där inte bli avgörande utan bör underordnas den färgpsykolo- giska forskningens säkra resultat. Skolrummens färg bör avstämmas efter barnens naturliga färgkänslighet, som varierar i olika åldrar och heller inte är densamma hos flickor och pojkar. Den nuvarande'bristen på färg i många klassrum strider direkt mot barnens färgbehov.

Utsmyckning med originalkonst och konstreproduktioner.

Skolans utsmyckning med rörlig originalkonst bör vara av hög kvalitet för att icke förvirra barnens förhållande till konsten. Begreppet fullvärdig konst har i den allmänna uppfattningen gärna blivit identiskt med oljemål- ningar, som fått en ofta alltför privilegierad ställning. En mängd andra ar— ter av konst kan givetvis i lika hög grad tala till den estetiska sensibilite- ten och har ofta också fördelen att vara billigare i pris. Här kan pekas på grafik i svart och vitt eller i färg, teckningar, akvareller, gouacher, pastel- ler, skulptur och konsthantverk. Av grafiska blad ger givetvis färgträsnitt och färglitografier i större format den bästa effekten som väggprydnader. Smärre grafiska blad med mindre bildverkan på längre avstånd bör hängas lågt. Ramar med löstagbara baksidor ger möjlighet att ofta byta ut ett gra- fiskt blad eller en teckning, och därigenom skärps elevernas uppmärksam— het. Skulpturer i oömma material ger barnet en kärkommen möjlighet att med fingrarna bekanta sig med material och former. Detta gäller särskilt de på senare år lanserade lekskulpturerna, som är så utformade att barnen kan röra sig i deras håligheter och klättra på deras ytor.

Ett konstverk utövar sin maximala effekt först när det på ett aktivt sätt kan vädja till åskådarnas nyfikenhet och fantasi, och därför har konstver- kets nyhetsvärde stor betydelse inte minst i skolmiljö. Mycket talar för att de ambulerande konstverken förmedlar en effektivare konstpropaganda än de stationärt placerade som eleven lätt kan bli helt blind för. Större kom- muner kunde med fördel låta sitt konstbestånd cirkulera genom skolorna och mellan dem, något som länge planerats t. ex. inom Stockholms folk- skoledirektion men icke kunnat förverkligas på grund av brist på arbets- kraft för att organisera projektet (se sid. 72). Ett sådant arrangemang skulle också bidra till att utjämna orättvisan i fördelningen av konstbeståndet mellan äldre och nyuppförda skolor.

Av synnerlig vikt är att skoldistrikten anlitar vederhäftig sakkunskap vid anskaffningen av konstföremål, så att de allmänna medel som anvisas för ändamålet inte —-— såsom hittills tyvärr alltför ofta skett — slösas bort på

mindervärdiga ting. Härvidlag kan väl inga generella bestämmelser utfär— das, men det kan inte nog kraftigt inskärpas att det är ett starkt samhälls— intresse att vederhäftig sakkunskap anlitas vid sådana inköp. Om sådan sakkunskap icke står att uppbringa på annat sätt, kan råd i regel inhäm- tas från närmaste konstmuseum, från föreningen Konst i skolan eller even- tuellt från konstföreningen i orten eller grannskapet. Erinras må slutligen att Statens konstråd enligt sin instruktion har att verka för kommunala byggnaders och offentliga platsers prydande med konstverk samt stödja och med råd bistå vederbörande myndigheter i sådana frågor.

Färgreproduktionens utveckling har under de senaste decennierna öpp- nat nya perspektiv för konstundervisningen och konstpropagandan. Visser- ligen bör man hålla i minnet att konstreproduktionen aldrig kan komma i nivå med originalkonstverket, att den är och förblir ett surrogat både som väggprydnad och studiematerial. Men ändå kan den ge en anknytande fö- reställning om originalet som talar till den estetiska sensibiliteten och är tillräcklig som underlag för en diskussion om olika konstnärliga kvaliteter. Den är en nödfallsutväg som inte kan undvaras, och den kan berika våra föreställningar om konst och väcka en längtan att få se originalkonstver- ken. Reproduktionen kan också hjälpa att hålla upplevelsen av ett konst- verk kvar i minnet, t.ex. efter ett museibesök, och kan även tjäna som förberedelse för sådana besök. Att i en skola med små ekonomiska resur— ser en god färgreproduktion av ett förnämligt original måste godtagas ock- så som väggprydnad ligger i öppen dag. Men läraren bör då göra klart att det här är fråga om en reproduktion. Så länge konstreproduktionerna an- vänds urskiljningslöst är det risk för att de kan göra mer skada än nytta i smakuppfostran. Men man bör inte heller glömma bort de stora utveck— lingsmöjliglheter i rent tekniskt avseende som färgreproduktionen måste an— ses ha.

Utsmyclrning med elevernas arbeten

Alltmer börjar den uppfattningen göra sig gällande att barnen själva skall vara med och smycka ut sin skola, och att de skall ständigt kunna göra det på nytt. Skolan får då genom barnens medverkan sitt eget ansikte, något som stärker barnens samhörighetskänsla med sin skola. Denna präg— las på så sätt av det skapande arbete som där bedrivs och får för en mycket ringa kostnad ett festligare och trivsammare utseende, Samtidigt bibringas barnen en högst stimulerande uppfattning om värdet av deras eget arbete, vilket är av väsentlig pedagogisk betydelse. Även föräldrarna kan därmed förhjälpas till en positivare inställning till sina barns bildskapande. Myc- ket av detta arbete sker kollektivt; man förenar sig till arbetsgrupper där det fordras både noggrann planering och ömsesidigt hänsynstagande för att nå ett gott resultat. Om man vill estetiskt bedöma resultaten av har-

nens försök att lösa större dekorativa uppgifter, måste det sägas att den allmänna kvalitetsnivån höjts på ett nära nog förbluffande sätt under den korta tidrymd som barnen verkligen fått tillfälle att fritt pröva sina krafter på sådana uppgifter, och detta ger anledning att med tillförsikt se på deras möjligheter att här göra en ur olika synpunkter tillfredsställande insats. Ett riktigt skolhus skall enligt detta moderna betraktelsesätt inte levere- ras fixt och färdigt, utan i planeringen bör förutses vilket utrymme barnen behöver för sin skapande verksamhet. Detta betyder att. den estetisk-peda- gogiska expertisen, dvs. främst teckningsläraren, bör mera än som nu är fallet konsulteras vid byggnadsplaneringen. Man kan här gå in för både en permanent och en utbytbar utsmyckning, och i allmänhet är väl det senare alternativet att föredra. Ett misslyckat försök kan därmed snabbt avlägsnas, och varje årskull kan få tillfälle att bidra till miljöns utform— ning. På skilda håll har man experimenterat ut en mängd olika anordning- ar för att ge barnen möjligheter att medverka till sin skolas utsmyckning under hänsynstagande till den estetiska helheten. Sålunda kan väggarna förses med trälister för att skjuta in bilder under eller med zink— och plåt— insatser för mosaik- och reliefarbeten. I en del nya tyska skolor har man på väggarna i vissa lokaliteter sparat ut ytor med olika tonat trä i t. ex. formatet 3X3 m., som av barnen kan bemålas med tvättbar pulverfärg (se fig. 48). Billiga tvättbara murputstapeter utgör en utmärkt grund för vägg- måleri. Glaserade bemålade kakel kan med fördel placeras på väggarna i trappuppgångar o.d. Vitriner med barnens ömtåliga bast— och papparheten kan också ge liv åt en vägg. Taklister som ger bekväm möjlighet åt även osymmetriska upphängningar av inramade bilder, textilier o. d. bör vara en självklar del av skolbyggnadens utrustning. Med en mängd dylika medel kan man undvara utsmyckningar, vilka genom sin oföränderlighet kan trubba av mottagligheten.

Icke minst skolkorridorerna, som gärna får en viss anstaltskaraktär, kan med små medel få ett betydligt mer stimulerande utseende. Om barn- teckningar i växelramar hängs upp på väggarna så har man därmed en ständigt skiftande utställning, där naturligtvis inte bara de duktigaste bar- nen bör få komma till tals. Man kan, såsom det gjorts i några tyska sko— lor, bygga över garderobhängarna med hyllor, där elevernas keramiska ar— beten och ståltrådsskulpturer ställs upp, och i väggen inbyggda Vitriner kan användas för att ställa ut olika slag av konsthantverksarbeten, lånade från museer, firmor eller konsthantverkarna själva (se fig. 45 och 47). Klassrummet bör först och främst vara en verkstad, som speglar de stän- digt skiftande sysselsättningarna och intresseområdena. Varje klassrum kan få sitt individuella utseende ej minst genom den textila utrustningen, som inte alltför sällan bör bytas ut, och kanske även genom affischer, akva- rier, fågelburar och blomsterodlingar. Även där bör finnas växelramar, för grafisk konst eller elevernas egna prestationer. Någon vägg i rummet

bör helst ha en sådan yta att reproduktioner, klassarbeten och annat kan anbringas direkt på väggen.

Vandringsutställningar.

Vandringsutställningarna torde vara ett av de förnämsta instrumenten för att tillföra skolan de ständigt förnyade estetiska intryck som behövs för att hålla konstintresset vid makt. De bör i främsta hand omfatta origi- nalkonst av hög kvalitet, men man måste i viss utsträckning också lita till färgreproduktionen, inte minst när det gäller pedagogiskt upplagda utställ- ningar som ger historiska exposéer eller utreder några av konstens många gestaltningsproblem. Ett välgörande komplement skulle vandringsutställ— ningar av barnteckningar utgöra, avsed-da framförallt för lärarna och åt— följda av en handledning med klarläggande kommentar. De administra- tiva organen för dessa utställningar bör liksom hittills vara Nationalmu— seum, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande och isynnerhet föreningen Konst i skolan, men det är knappast tänkbart att dessa organisationer också i framtiden skall kunna helt tillfredsställa det alltmer stigande behovet av sådana utställningar. Man lär därför även få lita till provinsmuseer och konstföreningar, liksom man kan tänka sig att t. ex. en krets av kommuner slår sig samman och inköper en konstsam- ling för vandring mellan kretsens skolor. Även om dessa utställningar i allmänhet får antas vara organiserade så att de icke kräver särskilda ma- teriella resurser från skolornas sida för att kunna exponeras, bör ändock krav kunna ställas på att varje skola är försedd med ett tillräckligt antal fritt manövrerbara skärmar, detta främst för att kunna utnyttja sådana utrymmen som gymnastiksalar, fönsterväggar osv. för exponerande av konst. Därmed skulle skolorna ha möjlighet att ta egna initiativ och t. ex. i egen regi ordna utställningar av ortens eller landskapets konstnärer. Det må till sist understrykas att utställningarna inte bör inskränka sig till må- larkonst utan även bör ge skolorna möjlighet att stifta bekantskap med skulptur, teckningar, grafik och konsthantverk.

Kap. 10. Konstbildningsmateriel m.m.

Musei- och utställningsbesök

De bästa resultaten av konstundervisningen och de varaktigaste intryc— ken av konst nås säkerligen genom att barnen får se originalkonstverk av hög kvalitet. Därför utgör musei— och utställningsbesök ett viktigt led i skolungdomens estetiska fostran. Inte endast de renodlade konstmuseer-na kommer här ifråga utan också de kulturhistoriska museerna, vilkas sam— lingar av olika tiders bruksting och husgeråd likaledes talar till den este— tiska känslan. Även etnografiska museer kan ge konstbetraktandet frukt- bara impulser samt förmedla upplysningar om konstens förbindelse med magiskt tänkande och med religioner och världsuppfattningar av skilda slag.

En förutsättning för att barnen skall kunna tillgodogöra sig museernas konstskatter är, att samlingarna i sitt urval och sin anordning tar hänsyn till barnens psykologiskt betingade behov och deras uppfattningsförmåga. I ett stort museum, uppställt efter gängse grunder, blir barn fort uttröttade av den oöverskådliga mängden föremål, och därför gäller det att inom mu- seet skapa en miljö som ger även barnen goda möjligheter att ta emot vad som bjuds. De bör hellre få fördjupa sig i ett fåtal representativa konst- verk än skynda förbi många. Barnen måste fås att stanna inför dessa konst— verk, och deras iakttagelseförmåga måste genom lämplig stimulans hindras från att slappna av. Det bör här betonas vikten av att också lågstadiets barn får besöka utställningar. Många barn bevarar de skarpaste minnes- bilderna just från de tidiga barnaårens upplevelser, och om intresset väcks genom lärarens försiktiga ledning kan de mottagna intrycken bli av be- stående värde. Egentligen är det endast amerikanarna som i sina »Junior Museums» radikalt försökt dra de praktiska konsekvenserna av dessa tan- kegångar.

Barnmuseerna har blivit ett iögonfallande drag i den amerikanska mu- seiverksamheten. År 1941 öppnades, i Metropolitan Museum i New York, för första gången en barnavdelning som del av ett konstmuseum. Museet besöks av omkr. 300.000 barn årligen. Det har speciella anordningar för barnens trevnad och bekvämlighet; två salar står till förfogande för skif- tande utställningar, och dessa planeras i samarbete med museets övriga avdelningar. Ämnena för utställningarna väljs efter principen att de skall

vara av intresse för barn och av värde för att komplettera skolstudierna, och de utställda föremålen är hämtade enbart från museets samlingar. Som exempel på sådana utställningar kan nämnas »Upptäekternas århundrade», »Kina och dess folk», >>Julens bilderboksutställning». I avdelningen finns hörsal med plats för tvåhundra barn, utrustad med film och ljusbilder, musikinstrument och grammofon. Avdelningen har ett eget bibliotek som består inte bara av böcker om konst, slöjd o.d. utan även av litteratur som ger en mer allmän bakgrund för att hjälpa barnen till en bättre för- ståelse av museisamlingarna, såsom böcker om legender och sagor, biblisk och allmän historia samt geografi, och vidare av en stor samling bilder- böcker för de yngsta. I nära anslutning till avdelningen försäljs billiga färgtryck och vykort samt dessutom bildsviter till ett pris av 10 cents, om- fattande 18 illustrationer, var och en med en kort förklaring (ämne t. ex. Livet i ett medeltida slott). Dessa bilder tycker barnen om att ha som sou- venirer av museibesöket eller för att klistra upp i sina arbetsböcker i sko— lan, medan lärarna kan utnyttja dem i balloptikonapparaten.

Metropolitanmuseets barnavdelning är inte endast verksam i sina egna lokaler utan utgör också en språngbräda över till samlingarna i det egentliga museet, dit barnen leds på informella visningar med tillåtelse att fråga och göra kommentarer. De får även formulär med frågor och uppgifter; hit hör de s.k. treasure hunts och quizzes (allmänbildningstävlingar) som vill göra museerna mer lockande för barnen. »Treasure hunts» är avsedda för yngre barn. Dessa får ett hektograferat frågeformulär och skall med ledning där- av söka upp ett visst föremål, som delvis finns beskrivet i formuläret, i vilket barnen sedan skall ge svar på vissa frågor. Slutligen delas priser ut för de bästa svaren. »Quizzes» siktar på de äldre eleverna och består i frå- gor på hektograferade eller tryckta formulär. Frågorna kräver ett inten- sivt användande av iakttagelseförmågan och eftertanken och tillgodoser sålunda barnens aktivitetsdrift samt möjliggör på samma gång en kontroll av hur eleverna tillgodogjort sig de vanliga lektionernas kunskapsstoff. Därmed blir också lärarna mer intresserade av lösningen av dessa uppgifter.

Barnavdelningen i Museum of Modern Art i New York vädjar på ett nästan dramatiskt sätt till barnets upplevelseförmåga. Museet vill skänka barnet största möjliga både visuella, taktila och motoriska erfarenheter icke endast av konst. Där finns rörliga skulpturer, en maskin som byter färgljusbilder av museets målningar när man trycker på en knapp samt en med tangenter och pedaler försedd färgorgel, med hjälp av vilken har- net kan få fram en oändlig serie abstrakta färgmönster på en skärm. Denna sistnämnda erfarenhet hjälper barnet att uppskatta och själv uppfinna ab- strakta mönster. Inom avdelningen finns också skulpturer som barnen får klättra på och ta på, eftersom en viss intimitet i förhållande till konstver- ken anses viktig för barnens förståelse. Konstverken arrangeras gärna om— kring en idé som kan väcka barnens intresse, t. ex. för att suggerera en

cirkusmiljö (se fig. 53) eller en marknad med skulpturer och målningar av djur, både fantastiska och realistiska. Intill utställningsavdelningen lig- ger ett arbetsrum med stafflier, papper och färger placerade runt väggarna och med ett stort arbetsbord i centrum, där barnen kan göra målningar och klippbilder, konstruera mobiler, dvs. rörliga skulpturer av ståltråd, metall- stavar o. d. Man vill på så sätt låta barnen ge utlopp för den inspiration som de genom att se konstverk får att själva skapa efter egna idéer. Museet sö— ker även genom propaganda förmå föräldrarna att sörja för en stimulerande plats där hemma åt barnen att arbeta på. Vidare producerar och säljer museet färgspel samt pussel gjorda av färgreproduktioner efter museets målningar i syfte att därmed tillgodose behovet av bättre undervisningsma- teriel på detta område och stimulera vederbörande fabrikanter att själva komma med uppslag till sådana förbättringar.

De amerikanska museerna är sålunda i sin mest avancerade utformning en kombination av museum, skola och fritidsinstitution. En väsentlig för- utsättning för dessa museers intensiva verksamhet är att skolorna i USA hålls stängda på lördagarna. Enligt amerikansk uppfattning kan museibe- söken -— också i konstmuseer tjäna till att komplettera undervisningen i nästan alla skolans läroämnen: historia, samhällskunskap, geografi, litte— raturhistoria, språk. Det är inte minst tack vare denna principiella inställ- ning som museerna lyckats få museibesöken upptagna på de statliga sko- lornas reguljära timschemata. Även om den museala utvecklingen i vårt land troligen kommer att gå efter andra linjer än i USA, finns där ändock många goda uppslag att ta vara på och vidareutveckla. (Det kan annoteras att man har för avsikt att inom den närmaste framtiden i Stockholms folk- skolor minska antalet lördagslektioner till tre.) Det vore tilltalande att länka sig att skolorna i sina egna lokaler kunde reservera ett särskilt utrymme för museernas utställningar och upplysningsverksamhet. Beträf— fande principiella och organisatoriska problem rörande skolans utnyttjan— de av museernas resurser, se vidare avd. V, kap. 3.

Läroböcker och väggplanscher

I 1945 års lärobokskom-mittés betänkande om granskning och antagning av läroböcker (SOU 1947:51) berörs också läroböckernas yttre skick. Dessa anges i många fall vara torftiga ifråga om hand, papper, typografi och illustrering, vilket särskilt säges gälla folkskolans böcker, och enligt cite- rade uttalanden i en enquéte har läroböckernas torftighet hos skolbarnen skapat olustkänslor och gett en negativ inställning som varit till skada för det pedagogiska arbetet. De tekniska framstegen på bokframställningens område har enligt betänkandet hittills endast i ringa utsträckning utnytt- jats för läroböckernas räkning. Dessa synpunkter vill KU för sin del un— derstryka. Läroboken måste kunna uppskattas som bok. Den bör vara en

stimulans för ögat och en visuell hjälp till förståelse. Inlärandet måste för att bli effektivt vara förenat med nöje och göras så konkret som möjligt.

Vid läroböckernas illustrering har hänsyn hittills främst tagits till bil— dernas berättande innehåll. Under de senaste åren har dock lovande tecken till en ny inställning härutinnan kunnat förmärkas, utan att likväl illustra— tionsfrågan ännu fått någon allsidigare belysning i den pedagogiska dis- kussionen. En nyväekt insikt om bildens betydelse har fört fram ett rikare bildurval, vilket också i vissa fall gjorts efter strängare estetiska normer utan att därför andra pedagogiska krav behövt eftersättas. Sålunda har historieböckerna blivit rikare illustrerade, även om standardhöjningen här måste sägas ha skett i betydligt långsammare takt än inom bokproduk— tionen i allmänhet. Även i läroböcker i språk har illustrationer av konst- verk tagits till utgångspunkt för beskrivande övningar på det främmande språket. Med hänsyn till betydelsen av läroböckernas estetiska utformning och av konstverkens utnyttjande som illustrationsmaterial i olika ämnen vill KU framföra önskemålet att den läroboksgranskande myndigheten, vare sig den kvarstår såsom statens läroboksnämnd eller överflyttas till ett or- gan inom Skolöverstyrelsen, kompletteras med estetisk sakkunskap. Den estetiska granskningen bör emellertid enligt KU:s uppfattning gälla samt- liga läroböcker och icke som nu endast de böcker, där vederbörande inne- hållsgranskare finner skäl att anmärka på illustreringen.

I detta sammanhang bör framhållas de ekonomiska faktorernas betydelse för höjandet av illustrationsstandarden hos våra läroböcker. Det kan konsta— teras att statens bidrag till fria läroböcker f.n. är lägre i förhållande till framställningskostnaderna än då beslutet om fria läroböcker en gång fat— tades av riksdagen. Detta oaktat har statens läroboksnämnd funnit läroboks- priserna alltför höga. I en rundskrivelse till skolhoksförlagen fann nämnden i nov. 1954 anledning påpeka de enligt nämndens mening icke önskvärda konsekvenserna av den förmärkta tendensen till avsevärd ökning av de nya läroböckernas omfång, i åtskilliga fall beroende på rikhaltigare bildmaterial. Med hänsyn till att skolorna numera i regel förfogade över gott bildmate— rial för att komplettera lärobokens framställning förklarade nämnden att bilder i läroböckerna bör förekomma endast då de fyller speciella uppgifter och är nödvändiga komplement till texten. Med all förståelse för strävan— dena att hålla nere statsverkets kostnader för läroböcker kan KU icke se ett nedbringande av antalet illustrationer och en försämring av böckernas allmänna estetiska utformning som de effektivaste åtgärderna för att vinna detta syfte. Det torde finnas andra möjligheter att här nedbringa kostna- derna, såsom att ge ut större upplagor av ett mindre antal läroboksvarianter. Läroböckerna kan icke pressas in i en snäv kostnadsram utan att man riskerar en standardsänkning, vilken bl. a. skulle resultera i ett sämre till— godoseende av de estetiska intressena. Det är även ur allmänpedagogiska synpunkter av vikt att skolböckerna får ett illustrationsmaterial och en

utstyrsel som står i klass med den genomsnittliga standarden på området. KU finner det därför befogat att statsbidraget till fria läroböcker höjes så att det kommer att stå i bättre relation till de verkliga kostnaderna än som varit fallet under senare tid.

Nordiska Rådets kulturkommission har under sin 4ze session i januari 1956 hemställt till de nordiska regeringarna att undersöka möjligheterna att upphäva tull- och importrestriktionerna på böcker och trycksaker in- om det nordiska området. Som motivering anförde kommissionen att det nyligen inträffat att synnerligen kulturviktiga böcker, som framställts i ett nordiskt land på annat nordiskt språk än vederbörande lan-ds, mött svå- righeter vid import till de övriga nordiska länderna. Tullbestämmelserna stode hindrande i vägen för nordiskt samarbete på bokproduktionens om— råde. Genom ett sådant samarbete skulle tryckningskostnaderna kunna i hög grad nedbringas, och inte minst gäll-de detta illnstrationsverk och bild- böcker. KU är övertygad om att ett sålunda möjliggjort utgivande av sam- nordiska läroböcker och bildatlaser, där inte olikheter i språket är ett hin— der, även skulle kunna komma den estetiska fostran till godo, främst ge- nom rikare illustrering.

I de fall där statsbidrag utgår för anskaffande av läroböcker och under- visningsmateriel bör man författningsmässigt kunna ställa krav på kva— litet och skapa garantier för att det köpta inte snabbt mister sitt värde. Skolorna har med åren alltmer kompletterat sin undervisning med materiel som förmedlar lärostoffet genom att vädja direkt till åskådandet. Detta gäller icke minst väggplanscherna, som skall belysa, klarlägga eller konkre- tisera företeelser och orsakssammanhang inom kunskapsämnena. På detta område har man särskilt i Schweiz för åskådningsbilden funnit en modern form som försöker bryta igenom det naturalistiska återgivandet och lämna fritt spelrum åt den associativa fantasien utan att därför eftergiva kravet på tydlighet och saklighet i framställningen. Beaktansvärt är även det ini- tiativ som tagits av den engelska institutionen School Prints. Dess nr- sprungliga program var att framställa grafiska reproduktioner av konstens mästerverk som väggbilder för skolan. Därefter gick man över till att ge uppdrag åt olika konstnärer att bearbeta ämnen som kunde dra till sig ung- domens intresse och motsvara dess behov av kraftiga färger och rikedom på detaljer. Dessa bilder har framställts i litografisk teknik. Detta system med planscher som på en gång fyller pedagogiska och konstnärliga krav har visat sig fruktbart. Samtidigt som planscherna förmedlar de empiriska kunskaperna och skärper iakttagelseförmågan, är de goda representanter för den moderna bildvärld som överensstämmer med ungdomens sätt att uppleva. Vad beträffar planscher illustrerande den bibliska historien torde goda reproduktioner av gammal konst ha mer att ge barnet än de habilt banala beställningsprodukter som nu överflödar marknaden.

Med hänsyn till väggplanschernas betydelse både i pedagogiskt hänse-

ende och för utvecklandet av en estetisk sensibilitet borde även dessa enligt KU:s uppfattning underkastas en estetisk granskning genom ett centralt organ. Ett första steg i sådan riktning har tagits i och med Skolöversty- relsens beslut den 20 sept. 1954 att med biträde av föreningen Konst i sko- lan ur estetiska synpunkter företa en granskning av de planscher, bilder 0, d., vilka tas upp i den av styrelsen utgivna skolmaterielförteckningen. Denna förteckning bör endast uppta ett verkligt kvalitetsurval.

Konstlitteratur, ljusbilder, filmband m.m.

En riklig tillgång till ljusbilder, planschverk och konstlitteratur är en viktig förutsättning för konstundervisningens effektiva bedrivande i sko- lan. Ljusbilden är värdefull särskilt genom sin förmåga att samla och kon- centrera åskådarnas uppmärksamhet på bilden. Dess pedagogiska betydelse har under senare är ytterligare ökats genom möjligheten att framställa ljusbilder i färg, och på sistone har man också funnit metoder att från ett färgnegativ framställa ett obegränsat antal sådana. För komplettering av de ljusbildssamlingar som skolorna kan ha möjlighet att själva anskaffa vore ett mer eller mindre centralt ordnat system för utlåning av ljusbilder av behovet påkallat. De institutioner som här kan komma ifråga är icke en— dast museerna utan även centralbiblioteken, som allmänt tenderar att ut- vidga sin verksamhet åt detta håll. För att underlätta begagnandet av ett sådant material vore det ändamålsenligt att låta lägga upp serier av ett lämpligt antal bilder över olika centrala ämnen, åtföljda av en text vilken läraren kan läsa som en löpande kommentar till bilderna eller använda som stöd för en mera självständig framställning.

Filmbanden är ett hjälpmedel i undervisningen som under senare är starkt hävdat sig. De är oömmare än ljusbilderna och lättare att arkivera samt dessutom billigare. Även projektionsapparaterna för filmband är bil— ligare i anskaffning än ljusbildsapparaterna. För ett rationellt utnyttjande av dessa materieltyper bör en central planering av framställningen av film- band ordnas så att de pedagogiska behoven blir någorlunda allsidigt till- fredsställda och onödiga dubbleringar undviks. Därvid bör även estetisk expertis medverka.

God tillgång till konstlitteratur och planschverk hör också till förutsätt- ningarna för ett effektivt konstbildningsarbete. Detta område torde i det stora hela vara mer försummat i skolorna än när fråga är om övriga arter av undervisningsmateriel, något som väl främst beror på den starka kon- kurrens som konsten här har att vidkännas från kunskapsämnenas sida. Det förhållandet att den egentliga konstlitteraturen faller under biblioteks- anslaget, medan planschverken däremot betecknas som sådan undervis— ningsmateriel för vilken ett fast grundbelopp utgår i statsbidrag per klass och resten skjuts till av kommunerna, försvårar möjligheterna att här åstad-

komma en allmän standardhöjning. Även bör framhållas att det anslag som hittills utgått till undervisningsmateriel måste betraktas som minimalt i förhållande både till biblioteksanslaget och framförallt till det allmännas samtliga kostnader för skolorna. Inom Stockholms folkskoledirektion har gjorts en utredning som visar att hela kostnaden per år för varje folksko- lebarn i Stockholm 1952 kunde beräknas till 1.194 kr., medan materiel- kostnaden uppgick till endast omkr. 46 kr. Här borde finnas plats för en större rundhänthet från både statens och kommunernas sida.

Vad gäller konstlitteraturen är skolbibliotekens anslag f.n. helt otill- räckliga för en någorlunda tillfredsställande accession. Folkbildningssak- kunniga föreslog i sitt betänkande (SOU 1949:28) att skolbiblioteken inom folkskolan skulle göras obligatoriska efter att tidigare ha varit beroende av de enskilda skoldistriktens initiativ i frågan. Staten skulle enligt för— slaget överta hela anslaget för skolbiblioteken med 7 kr. per elev och år, därav 2 kr. beräknade för personalarvoden och 5 kr. för böcker. Genom- förandet av de sakkunnigas förslag ställdes emellertid på framtiden tills riksdagen våren 1955 på Skolöverstyrelsens förslag beslöt att anslagsfrå- gan skulle ordnas av stat och kommun gemensamt ( statsutskottets utlåt. nr 72 sid. 22, riksdagens skr. nr 207). Anslaget bestämdes skola utgå så att staten förbinder sig att bidraga med samma belopp som kommunerna upp till ett sammanlagt maximum av 10 kr. per elev och år. Även om kravet på obligatoriska skolbibliotek således fått falla, bör härmed väsentliga förut- sättningar finnas för en upprustning av skolbiblioteken vilken väl i viss mån också kan komma skolans estetiska fostran till godo. Men någon radi- kal förbättring av läget kan beslutet knappast väntas medföra, särskilt med tanke på de under de senaste åren starkt stegrade bokpriserna. Fortfarande torde skolorna därför i stor utsträckning få lita till kommunbiblioteken och framförallt till centralbiblioteken inom respektive distrikt. Dessa har un— der det senaste decenniet alltmer vidgat sin verksamhet till att omfatta ut- låning även utanför den egna orten, och detta ej endast av böcker utan även av film, ljusbilder och andra visuella hjälpmedel. Dessa möjligheter bör också skolorna kunna utnyttja. Centralbiblioteken är jämte museerna på god väg att utvecklas till att bli centraler för alla slag av bil-dningsma— teriel (se vidare avd. VII, kap. 5).

Vad beträffar produktionen av konstreproduktioner och handledningar i konststudium borde museernas publikationsverksamhet i långt högre grad än hittills ta sikte på skolungdomens behov. De större konstmuseerna med välförsedda bibliotek borde ha möjligheter att i skolorna anordna utställ- ningar av konstreproduktioner och konstböcker för barn.

Film

Uppfattningen att filmen är berättigad till en plats i undervisningen vid sidan av det talade och skrivna ordet börjar alltmera tränga igenom, men

den har hittills i endast ringa utsträckning omsatts i praktiskt handlande. Rätt använd kan filmen utan tvivel betyda något av en revolution för den växande konstbildningsverksamheten både inom och utom skolan. Den öpp- nar nya möjligheter att förklara konstverket. På film kan detaljer i ett konstverk förstoras i snart sagt obegränsad grad, filmen kan ge menings— fyllda sammanställningar av olika konstverk eller olika delar av samma konstverk, och med hjälp av den kan ett konstverks tillkomstprocess in i detalj demonstreras. En levande inblick i konstnärliga problemställningar kan filmen också ge genom att t. ex. följa en konstnärs öde och utveckling eller hans sätt att arbeta. Filmen hindras inte av konstnärens svårighet att förvandla det statiskt bundna till en upplevelse av rörelse, och inte minst i fråga om skulptur kan filmen genom kamerans rörlighet och genom olika belysningsarrangemang intensifiera den estetiska mottagligheten hos åskå- daren. Något av samma effekt kan ett väl valt musikackompanjemang åstadkomma. På en mångfald sätt kan filmen alltså ge nya levande aspek- ter på konstverket samt sålunda inspirera även de mest vaneseende att för- djupa sig i det enstaka konstverket och därigenom också bana väg till ett studium av originalet.

Filmvisningen kan dock i allmänhet ge bestående intryck först genom lärarens metodiska utnyttjande av densamma. Skolfilmerna är I regel för— sedda med kommentarblad bestående av textlista, för läraren avsedda ex— pertkommentarer omkring filmens tema, uppslag till filmens vidare utnytt- jande etc. Läraren förbereder eleverna, sätter dem in i ämnet så att de kan tillgodogöra sig filmens innehåll, förklarar begrepp och ställer frågor. Om filmens bildmaterial och text är riktigt redigerade så har läraren möjlig— het att variera dess användning efter klassens behov och krav, ty givetvis måste även denna undervisning avpassas efter olika åldersstadier. Filmen kan också utnyttjas för diskussioner, uppsatsskrivning etc.

Filmen kan emellertid knappast få en användning inom undervisningen som tillnärmelsevis motsvarar dess pedagogiska betydelse förrän det all— männa ger den sitt helhjärtade stöd. Hittills har detta bildningsmedel inte tillräckligt uppmärksammats av statsmakterna, i varje fall icke inom de estetiska disciplinerna, och vad som här uträttats inom undervisningsvä— sendet har nästan helt skett tack vare lokala initiativ. I dag finns visser- ligen inom den svenska folkskolans samtliga inspektionsområden någon form av filmarkivorganisation, och många skolor har lagt upp egna film- arkiv, varigenom användningen av film ställer sig betydligt billigare för skolorna än vid förhyrning från centrala arkiv. Sålunda existerar f.n. (1955) ett 80-tal regionala filmarkiv, av vilka vart och ett utgör organ för flera skoldistrikt. Man kan härmed jämföra vad t. ex. den danska staten uträttat på detta område genom Statens Filmcentral, vilken bl.a. sam- manbragt en av världens största samlingar av undervisningsfilmer och utger kontinuerliga meddelanden till skolor och föreningar angående ny-

tillkommande sådana. 1946 års skolkommission har även påvisat behovet av en central organisation på detta område och har i sitt principbetänkan- de föreslagit inrättandet av en statens skolfilmnämnd, som bl.a. skulle ha att granska och godkänna redan inspelade filmer, upprätta förteck- ningar över sådana godkända filmer, granska och godkänna kommentarer och arbetsblad till filmer, bedriva stödverksamhet för att inspirera produk— tion av filmer etc. KU anser sig inte ha anledning att ta ställning till frå- gan, huruvida inrättandet av ett sådant organ skulle på bästa möjliga sätt befordra en gynnsam utveckling på detta område, men vill betona vikten av att undervisningsfilmens producenter och konsumenter så nära som möjligt träder i förbindelse med varandra för att ingående debattera hit— hörande problem. Det är också angeläget att ett internationellt utbyte av konstfilmer organiseras, vari både museer och andra pedagogiska institu- tioner kan medverka. Unesco har här i viss mån redan gjort en början ge- nom sina kataloger över hela världens konstfilmer, vilka klart visar vilket rikt material som här redan finns att utnyttja. Genom en rationellt orga— niserad nedkopiering till smalfilm av många av dessa filmer skulle för jämförelsevis ringa belopp ett synnerligen värdefullt material kunna stäl- las till konstundervisningens förfogande.

Att viljan till ett samarbete ut över de nationella gränserna existerar i fråga om utbyte av kulturella förnödenheter visar Nordiska rådets rekom- mendation för nordiskt samarbete på detta område (Rådets 3;e session, 5:e mötet, 2 febr. 1955, punkt 1). Rådet rekommenderade de nordiska re- geringarna att vidtaga erforderliga åtgärder för att möjliggöra tullfrihet och förenklad tullbehandling samt befrielse från nöjesskatt ifråga om barnfilm och för att få till stånd en gemensam nordisk barnfilmsnämnd. Rådet har vidare diskuterat möjligheterna att i anslutning till Unescokon- ventionen 1949 tillåta tullfri införsel av bl.a. film och ljusbilder av pe- dagogisk, vetenskaplig eller kulturell karaktär, och frågan har behandlats av danska och norska regeringarna. I Sverige kan i tillämpliga fall redan nu tullfrihet medges, om bevis från Unesco företes vid införseln.

Radio och television

Radion är en kulturfaktor vars betydelse måhända ännu icke har bli— vit till fullo insedd, och den kommer sannolikt, framförallt med televisio- nens hjälp och sedan dubbel- och trippelprogram helt genomförts, att få en lika stor betydelse för konstbildningen som den tidigare haft för musiken. I skolarbetet kan radion i många fall bidra till en känslomässig fördjup- ning av redan inhämtade kunskaper. Den kan levandegöra den vanliga un— dervisningen och stegra elevernas självverksamhet genom att stimulera till svar på ställda frågor, till lösning av förelagda uppgifter osv. Man kan fånga de yngre årgångarnas intresse med ett dramatiskt konstnärsöde, eller

konstnärerna kan själva komma till tals diskussions- eller intervjuledes och få berätta om hur de ser på sin egen konst, och man kan via radion gå på upptäcktsfärd i vardagens miljö och studera arkitektur, bohag etc. ur smak- och funktionssynpunkter. Särskilt lyckligt lottad är härvidlag folkskolan, där sändningarna kan bli en koncentrationspunkt för de mest skilda ämnen. I realskolans och gymnasiets undervisning däremot intar radion en rätt blygsam ställning beroende såväl på otillräcklig materiel— utrustning och de schematekniska svårigheterna att utnyttja utsändning— arna som på att skolradions anslag inte räcker till för att helt tillgodose behoven även hos de högre skolorna, vilka därför såsom bildande den min— dre lyssnargruppen måste ställas i efterhand.

Olika slag av konstprogram har relativt sparsamt prövats i den svenska skolradion sedan 1935 men i större utsträckning flerstädes utomlands. Dessa program kräver som ett nödvändigt komplement bilder och kommentarer vilka kan ställas till förfogande på olika sätt. Detta har skett framförallt genom skolradions delvis i färg illustrerade programhäften, vilka är dif- ferentierade i förhållande till olika åldersstadier och för folkskolan går ut i en sammanlagd upplaga av 775.000 ex. (1956). För de högre skolorna hänför sig häftena till något visst ämne eller någon större specialserie. Häf- tena produceras av Radiotjänsts skolradioavdelning och bekostas av sko— lorna. Den svenska skolradions hittills mest ambitiösa initiativ på det konst- pedagogiska området är utan tvivel programserien »Tavlan och tiden», som med nio utsändningar går under våren och hösten 1956 och även ut- sändes för vuxna på program 2. Serien avser att med hjälp av goda färg— reproduktioner av representativa målningar — samlade i en konstmapp —— samt uppläsningar och musikillustrationer belysa vad som kan anses karakteristiskt för de olika stilperioderna från gotiken fram till vår egen tid och visa hur dessa olika kulturuttryck har sina förutsättningar i tidens samhällsstruktur och livsuppfattning. Med dessa program vill man också hjälpa till att åstadkomma ett intimare samarbete mellan ämnena histo— ria, modersmålet och teckning; programmen vänder sig i första hand till gymnasiets och den högre flickskolans elever, ehuru även folkskolans klass 8 i viss utsträckning rekvirerat bildmappen. Skolradion räknar med att vartannat år kunna framföra en dylik större konstserie för högstadiet.

Utomlands har man på sina håll nått längre än här hemma vad beträf— far programhäften för konstprogram i skolradion. Främst gäller detta Eng- land, där man ända sedan 1949 varje år sänder en ny programserie under den gemensamma rubriken »Looking at things», avsedd främst för de hög- sta årsklasserna men i viss utsträckning också för 11—14-årsåldern. Sänd— ndngarnas antal är ungefär 12 årligen. Serien behandlar med utgångspunkt från rikt och förstklassigt illustrerade bildhäften mest färgbilder —- människans hela miljö, från kläder och heminredning till stadsplanering och arkitekturens estetiska och praktiska funktioner, och givetvis har hel-

ler inte bildkonsten glömts bort i sammanhanget. Denna serie, som alltjämt fortsättes, är ett sällsynt ambitiöst försök att vidga och fördjupa ungdomens syn på hela det estetiska livsområdet. —— I Danmark är skol- radions konstprogram med tillhörande bildhäften förbehållna gymnasiet. Den västtyska radion ger ut programhäften för lärare, innehållande litte- raturanvisningar samt råd om hur utsändningarna kan förberedas och ut— nyttjas för de olika ämnena osv. Även i USA har man praktiserat meto- den att ge ut illustrera—de handböcker för lärarna med alla behövliga upp- lysningar, bl.a. till serien »Let the artist speak!» som löpt över flera år.

Även andra illustrationsmöjligheter har med framgång prövats. En i för— hållande till bildhäftena billigare ehuru sannolikt minst lika effektiv me- tod är sålunda att visa bilden för hela klassen med hjälp av färgljusbilder, varigenom eleverna tvingas till en större koncentration på bilden än om de får var och en för sig studera den i ett texthäfte; metoden praktiseras bl.a. i USA, där ljusbilderna distribueras till skolorna från centraler för »audio- visual aids». Utomlands, främst i Schweiz och USA, har man också expe- rimenterat med färgreproduktioner i så stora format att en hel klass sam— tidigt kan betrakta samma bild. En annan möjlighet är att arbeta med ut- gångspunkt från en given mer beständig bildmapp med ett representativt material, som utsändningarna i allmänhet skulle kunna begränsas att hän- föra sig till, medan de program som kräver en mer speciell illustrering ackompanjeras av särskilda programhäften, ett system som tillämpas bl.a. av det engelska BBC. '

Lika litet som i filmundervisningen tvingas läraren på radiotimmarna till en fullständig passivitet. Han har möjlighet att förbereda lektionerna lik- som att i efterhand utnyttja dem i den utsträckning han förmår. Eleverna kan t.ex. efter en sådan lektion stimuleras att i anslutning till det be— handlade ämnet och för ytterligare belysning av detta ur tidningar, illustre- rade tidskrifter, kataloger etc. samla in allehanda bildmaterial för sina ar- betsböcker. Här kan också programhäftenas reproduktioner komma väl till pass.

Den pedagogiska effekten av programmen är givetvis helt beroende av skolornas vilja och förmåga att tillgodogöra sig dem, och här brister det enligt vad erfarenheten visar på många håll, liksom också ifråga om appa- ratutrustning. För några år sedan beräknade man sålunda att folkskolorna endast till ungefär 50 % var utrustade med egna radiomottagare. När det gäller att utnyttja radioutsändningarna för skolarbetet kan bandinspel— ningsapparater ( »bandspelare»), som numera finns i marknaden till över— komligt pris, göra god tjänst. Att med hjälp av en sådan apparat ta upp ett visst radioprogram ger möjlighet att upprepa programmet närhelst lära- ren önskar, och på så sätt kan också ett bibliotek av särskilt användbara radioprogram byggas upp. Sådana bandspelare börjar ganska allmänt fö— rekomma i läroverken.

Realskoleutredningen har i sitt betänkande rörande realskolan under övergångstiden (SOU 1955:53, sid. 200) framhållit att detta hjälpmedel bättre skulle kunna utnyttjas genom upprättande av bandcentraler, even- tuellt anslutna till Radiotjänst, från vilka förstklassiga inspelningar kunde tillhandahållas skolorna. Därmed kunde man upphäva svårigheterna att passa in radiotimmarna i skolans fast inrutade schema. vilka svårigheter länge betraktats som ett nära nog oöverkomligt hinder för att utnyttja radion i skolundervisningen. Framförallt gäller detta de högre skolfor— merna. 1946 års skolkommission framhöll emellertid att studieplanerna i den kommande enhetsskolan skulle bli mer elastiska och ge de enskilda lä- rarna större frihet att disponera lärostoffet än vad som f.n. är möjligt. Det är också givet att det nyss påbörjade successiva genomförandet av dub— belprogram kommer att ställa radions hela bildningsarbete i ett nytt läge och öka skolundervisningens möjligheter att ta in direktutsändningar. Där- med borde även konstbildningen kunna påräkna en större del av program- tiden, och programmen skulle i betydligt högre grad än hittills kunna an- passas efter de olika åldersstadiernas behov.

Enligt 1946 års rundradiobetänkande (SOU 1946:1) bör utgifterna för skolradion, såväl för programmet som för den extra driften, liksom kost- naderna för undervisningsväsendet i övrigt åvila skattebetalarna i gemen, en uppfattning till vilken även Skolkommissionen på sin tid anslöt sig. Som en konsekvens härav borde enligt kommissionen utgifterna för läro— böcker och annat tryck som används av skolradion särskiljas från Radio— tjänsts förlagsverksamhet och bekostas av statsmedel. KU kan helt in— stämma häri. Utredningen ansluter sig även till Skolkommissionens åsikt att vid ny— och ombyggnad av skolbyggnader radioapparater bör ingå i den obligatoriska utrustningen och att statsbidrag bör utgå till denna del av kostnaden även vad gäller de högre skolorna, vilket nu icke är fallet.

Så länge skolradion icke intar en självständig ställning i förhållande till Radiotjänst i allmänhet och dess föredragsavdelning i synnerhet finner KU det av behovet påkallat att ledningen av det estetiska bildningsarbete som bedrives inom skolradion anförtros åt en konstpedagogisk befattningshavare vilken även kunde ha andra viktiga funktioner att fylla (se vidare avd. VII, kap. 5) och som skulle vara fast knuten till programledningen. På detta område väntar maktpåliggande uppgifter, framförallt att experimentera fram en speciellt för radion avpassad estetisk-pedagogisk metod som tar hänsyn till de olika åldersstadiernas skilda förutsättningar. Denna estetiska fostran bör icke ensidigt ta sikte på ren konstuppfostran utan bör utvidgas till att omfatta ett i vidare mening smakfostrande program. Även andra viktiga uppgifter skulle ävila experten, såsom distributionsproblemen i sam- band med skolornas anskaffning av 'bilvdmateriel som stöd åt konstunder— visningen samt organiserandet av en fortbildningsverksamhet för lärare vad gäller de estetiska skolradioprogrammens rationella utnyttjande i un-

dervisningen. KU ifrågasätter slutligen om icke representanterna för läro- verken i skolradions kommitté för högre skolor borde kunna företräda mera skiftande intresseriktningar än som nu är fallet, så att exempelvis en konst- intresserad historielärare eller en teckningslärare där vid tillfälle kunde beredas plats.

Televisionsbilden har helt andra möjligheter att vinna intresse hos en estetiskt och intellektuellt outvecklad åskådargrupp än en stillastående bild, särskilt om framförandet av konstverken åtföljs av kommentarer och musik och om framställningen intensifieras med hjälp av rörelse. Televis-ionen har ännu icke ens i föregångslandet USA, där konstprogram för vuxna producerats sedan 1941, fått någon större betydelse för konstbildningsarbe- tet, därför att färgåtergivningen ännu befinner sig på experimentstadiet och projektionsskärmens begränsade omfång icke tillåter större bilder. Pro-. blemet att sända färgbilder är dock i princip redan löst, och den tekniska utvecklingen torde snart även bereda Vägen för större skärmar. Därmed skulle konstpropagandan, inte minst i skolan, få ett nytt slagkraftigt in- strument. Den skulle icke längre vara fixerad till den stillastående bilden, och därigenom kunde den få möjlighet att närma sig de konstnärliga pro- blemen från de mest olikartade utgångspunkter. För att konsten här skall kunna hävda sig mot andra ämnesintressen är det nödvändigt att sänd- ningstiden blir rikligt tilltagen. Sannolikt kommer emellertid televisionen icke inom överskådlig tid att i större utsträckning utnyttjas för konstun— dervisningen i våra skolor.

Starka skäl kan framföras för att anskaffningen och distributionen av skolornas undervisningsmateriel icke endast på det estetiska området or— ganiseras centralt. Initiativ i denna riktning har tagits på främst ameri- kanskt och engelskt håll, och dessa kan måhända i vissa avseenden bjuda på nyttiga uppslag även för oss. I USA har man sedan flera år arbetat på att bygga upp en omfattande organisation för vad man kallar »visual aids», dvs. bildcentraler för områden upp till en delstats storlek, ofta anslutna till något universitet, vilka har till uppgift att skaffa fram de visuella hjälp— medlen samt att organisera deras förvaring och distribution bl.a. till sko- lorna. Denna förmedlingstjänst omfattar smalfilm med projektorer, radio- utrustning och televisionsmottagare, skioptikonapparater med ljusbilder, bildmateriel för undervisningen, utställningsvitriner etc. Ibland ingår också stora lånebibliotek för undervisningsfilm. Så har t. ex. bildcentralen i Los Angeles en talrik personal som ej endast katalogiserar det existerande bild- och filmmaterialet och därvid delar upp detta efter de olika åldersgrupper- nas behov utan som också bearbetar förfrågningar från skolorna, organise- rar försändningarna, utarbetar förklarande texter till bilderna, tar emot förslag till nya ämnen för bildserier och vidarebefordrar dem till utförande,

inregistrerar frekvensen på efterfrågan på olika material etc. Lärarna över hela landet orienteras om bestånden genom kataloger, och deras erfaren— heter och förslag samlas in både skriftligt och genom diskussioner. På så sätt skapas en intimare samverkan mellan producenternas och konsumen— ternas arbete. I New York kan lärarna vid ett »Information Cent-er for Audio-Visual Aids» få vägledning vid val av åskådningsmateriel av olika slag. Där kan de göra upp inköpsförslag för sina skolor och planlägga före- drag och lektioner med ledning av materiel och kataloger från de många ma'terielfirmorna, och i filmrum kan olika projektorer utprovas. Centralen anordnar till slut vandringsutställningar av undervisningsmateriel osv. Se vidare avd. VII, kap. 5.

Kap. 11. Yrkesundervisningen

1952 års yrkesutbildningssakkunniga ansåg i sitt 1954 avgivna betän- kande (SOU 1954:11) hela utvecklingen inom samhället och näringslivet tyda på att man inte längre kan dra en gräns mellan fackmässig yrkesut— bildning och allmänt medborgerlig fostran. Enligt de sakkunniga framstår yrkesutbildningen som en uppgift för det allmänna i lika hög grad som folkundervisningen, och dess uppgift måste också vara att utveckla karak— tären och ge en allmänt medborgerlig bildning som kan sätta individen i stånd att bli inte bara en skicklig arbetare utan även en självständig och samarbetsduglig medborgare. Vidare framhölls att >>om yrkesskolorna ut- över den grundläggande utbildningen i heltidskurser kan erbjuda dels fort- satta fackmässiga studier i kombination med en allmän medborgar- och personlighetsfostran, dels kompletterande undervisning i vanliga ämnen. blir de på ett annat sätt än nu en parallell till de olika skolorna på gym- nasiestadiet, och deras verksamhet får en direkt anknytning till utbildning på andra stadier som nu i stort sett saknas. Yrkesskolorna blir en linje i ungdomsskolan».

KU vill ansluta sig till denna principdeklaration angående den ställning yrkesskolorna bör inta i det allmänna skolsystemet, men KU kan inte finna att yrkesutbil-dningssakkunniga dragit de fulla konsekvenserna härav när de avvisat tanken på en däremot svarande ökning av den obligatoriska all— mänbildande undervisningen i yrkesskolornas heltidskurser (svenska är f. n. det enda allmänbildande ämnet på schemat). Detta motiverades med att en sådan undervisning skulle antingen få menliga följder för den egent- liga yrkesutbildningen eller väsentligt förlänga utbildningstiden. De sak- kunniga ville därför låta dessa studier falla utanför den obligatoriska kur— sen samt koncentrera dem till det första året i skolan, även i de fall där utbildningen är flerårig. Genom en sådan anordning skulle yrkesskolan knappast kunna sägas bli ett led i en ungdomsskola, likvärdigt med skolans övriga linjer. Det må här erinras om att många av yrkesskolans elever tidi- gare fått sina estetiska utvecklingsmöjligheter sämre tillgodosedda än sina jämnåriga, då de elever som undervisas i yrkeskunskap enligt det 5. k. Al— ternativ 11 går miste om teckningsundervisningen i klass 8.

De estetiska ämnena har hittills knappast haft någon plats i yrkessko- lorna, där de teknologisk-teoretiska undervisningsämnena varit helt för—

härskande. Iden mån teckning bedrivits har den endast tagit sikte på yrkes- utövningen. Yrkesutövare som t. ex. målare, möbelsnickare och sömmerskor behöver dock teckning och formkunskap också på ett estetiskt plan lik— som även stilhistoriska kunskaper och smakfostran. Bostadskunskapen bör också ha en given plats särskilt i utbildningen av tapetserare och möbel- snickare men även i yrkesskolornas husmoderskurser, vilka i viss män kan räknas till yrkesundervisningen. Även om yrkesskolornas elever själva slu— tar som fackarbetare och sällan blir självständiga formgivare och konstruk- törer, är det viktigt att de får en sådan smakbildning att de kan vinna bättre förståelse för de uppdrag som de kommer att utföra, förståelse för mate— rialets stilbildande egenskaper liksom för att funktion och formskön— het hos ett föremål betingar varandra. Det gäller ju här en mycket stor del av vår ungdom i de mest avgörande pubertetsåren, dvs. den ålder då grunden till en fortsatt personlighetsutveckling skall läggas, och det bör därför med eftertryck framhållas att dessa ungdomar likaväl som deras jämnåriga i de allmänbildande skolorna bör ha möjligheter att i an- slutning till sin utbildning få också estetiska anlag utvecklade. En sådan fostran är en social likaväl som en estetisk angelägenhet vilken måste till— godoses om icke en tidigt insatt specialisering skall tillåtas förkväva viktiga utvecklingsmöjligheter hos individen. Därför är det högeligen önskvärt att yrkesskolornas fackmässigt rationella ensidighet mjukas upp.

Vid sidan av en rent tekniskt inriktad teckning bör i yrkesskolan tillfälle ges till fritt skapande i olika material, också gärna tillämpat i praktiska övningsuppgifter där även elevens tekniska begåvning kan komma till sin rätt. Undervisningsmetoderna torde 'inte i högre grad böra skilja sig från de allmänbildande skolornas, egentligen endast i så måtto att uppgifternas praktiska tillämpning görs mer konkret. En förutsättning för att ge yrkes— undervisningen ett starkare inslag av humanistisk bildning synes dock vara att eleverna redan i sin föregående skolutbildning fått något mer än en ensidig teoretisk undervisning till livs och att de fått sina estetiska behov och vanor upptränade. Teckningen och slöjden har enligt de tim- planer och huvudmoment för enhetsskolans försöksverksamhet, vilka 1955 fastställts för läsåren 1955/58, ingen plats i klass 9 y, medan däremot vissa möjligheter till frivilligt deltagande i teckning (teckning, målning och mo- dellering), musik och andra estetiskt fostrande ämnen förutsättes. Enligt KU:s mening bör utbildningen i klass 9 y vad gäller de estetiska ämnena såvitt möjligt göras likvärdig med utbildningen på de övriga linjerna av klass 9. Det är angeläget att det estetiska betraktelsesättet främst för de äldre eleverna får en fast anknytning också till de olika yrkesområdena, t. ex. genom stilhistoriska översikter Över dessa i kompendieform.

KU ser sig ej i stånd att närmare ange de åtgärder som bör vidtagas för att föra in den estetiska fostran i yrkesutbildningen, då behovet av sådan fostran inte kan sägas vara lika stor i alla yrken och möjligheter 'att ordna

den liksom tillgången till lämpliga lärare är ytterst varierande på olika håll i landet. Det är därför knappast möjligt att ställa krav på att den estetiska fostran ens för vissa yrken obligatoriskt inlemmas i yrkesundervisningen med bestämd tilldelning av undervisningstimmar, utan sådana anordningar torde få göras beroende av de lokala möjligheterna att på ett tillfredsstäl— lande sätt genomföra dem. Av vikt är dock att fastslå yrkesskolornas be- fogenhet och nära nog skyldighet att tillvarataga dessa möjligheter där de är tillfinnan'd-es. Som en ersättning för eller komplettering av en estetisk fostran inom yrkesskolans ram bör utbildningen kunna anknytas till det frivilliga folkbildningsarbetet genom speciellt tillrättalagda studiecirklar och korrespondenskurser.

De krav som här ställts på yrkesundervisningen måste givetvis få konse- kvenser även för yrkeslärarnas utbildning. Som en provisorisk åtgärd för att bibringa denna heterogena lärarkategori en större förståelse för den estetiska bildningens betydelse både för yrkesutbildningen och för den all- männa persontighetsdaningen kunde särskilda fortbildningskurser vid Nääs slöjdseminarium rekommenderas.

Lärarutbildningen

Kap. 1. Förskollärare

Förskollärarna utbildas vid sju förskoleseminarier, vilkas undervis- ningsplaner under de senaste åren kommit att te sig tämligen enhetliga. Utbildningen är tvåårig. Undervisningen i psykologi är särskilt omfattande och får genomsyra snart sagt alla läroämnen. Utvecklandet av elevernas estetiska anlag sker genom fri skapande verksamhet med teckning, modelle- ring och slöjd i olika material (tvä veckotimmar båda åren). Denna undervisning kompletteras med musei— och utställningsbesök. Vid Göte- borgsseminariet undervisas första året en veckotimma också i konstnärliga ämnen i form av föreläsningar av konstnärer, vilka föreläsningar främst syftar till att väcka elevernas bildsinne genom att behandla olika konstpsy- kologiska problem och ge en översikt av konstens historia. Vid andra semina- rier ges enstaka föreläsningar av liknande art. De estetiska verksamhets- områdena berörs också i stor utsträckning i det synnerligen omfattande ämnet Praktisk småbarnspedagogik. Ett genomgående drag i utbildningen är den intima samordningen av teoretisk och praktisk undervisning. Ingå- ende studeras utvecklingen av barnets bildskapande. Eleverna får göra observationer över barn i skilda åldersstadier i arbete med olika material samt demonstrera dessa och kan också under hela utbildningstiden få följa och redogöra för ett visst barns utveckling. Eleverna får också pröva dessa olika material.

KU:s önskemål beträffande denna lärarutbildning inskränker sig till att ett större timtal och dito anslag för undervisningen i teckning och slöjd anvisas. Detta är behövligt dels för att ge större utrymme åt den tids- krävande frigörelseprocess som är nödvändig för att eleverna skall våga ge sig i kast med ett verkligt fritt skapande, dels också för en utökning av elevernas smakfostran. Därmed skulle eleverna kunna bibringas ett säkrare omdöme ifråga om estetiska kvaliteter, t. ex. hos bokillustrationer och olika slags lekmaterial som otvivelaktigt påverkar barnet. Detsamma gäller utformningen av förskoleinstitutionernas miljö, där barnträdgårdslärarin— nan ofta kan utöva ett bestämmande inflytande.

Kap. 2. Småskollärare

Med hänsyn till den för barnets fortsatta utveckling grundläggande bety— delse, som de första skolåren har, finner KU det beklagligt att tecknings- och slöjdundervisningen vid småskoleseminarierna blivit ganska illa till- godosedd i de senaste årens förslag till undervisningsplaner. Enligt nu gäl— lande undervisningsstadga för småskoleseminarierna av år 1938 har teck— ningen sammanlagt 5 veckotimmar under de två åren jämte l veckotimme frivillig teckning båda åren, vilket, om man räknar med 30 effektiva ar— betsveckor per läsår, utgör tillsammans 210 timmar. Enligt Skolkommis- sionens förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folk- och småskoleseminarierna, avsedd att tillämpas från läsåret 1949/50, skulle dock den frivilliga teckningen helt utgå, vilket skulle ha inneburit en stark försämring av ämnets ställning. Just i den frivilliga teckningen har lärarna haft möjlighet att ta upp många icke direkt pedagogiskt betonade problem och verksamhetsgrenar, såsom att visa film och ljusbilder, diskutera este— tiska problem, syssla med konsthantverk av olika slag etc. Deltagandet i denna frivilliga undervisning har i allmänhet varit hundraprocentig.

Ännu hårdare avsåg Skolkommissionen att beskära teckningsundervis- ningen i sitt betänkande rörande den första lärarhögskolan (SOU 1952:33). Vad gäller småskollärarutbildningen fick teckningen, inbegripet välskriv- ning, i det förberedande årets utbildning sig tilldelad två veckotimmar samt möjlighet till frivillig teckning; ett bifall till de sakkunnigas förslag att i denna undervisning uppdelning bör ske i mindre undervisningsavdel— ningar på omkr. sexton elever skulle innebära en radikal och högeligen önsk- värd förbättring av teckningsundervisningens villkor. Vid lärarhögskolan tilldelades teckningen 72 timmar, varjämte tillkom en fristående kurs i konsthistoria om åtta timmar. Här må tilläggas att ämnet Hembygdsunder— visningens metodik, som tilldelats 80 veckotimmar, även berör teckningen, främst då den s.k. sakteckningens utnyttjande i undervisningen. Utbild- ningen av 'smås'kollärare vid lärarhögskolan skulle enligt 1950 års riksdags— beslut(riksdagens skr. nr 404), i den mån den komme till stånd, vara grun- dad på realexamen jämte en ett—årig förberedande kurs samt göras tre—årig. I denna kurs, som tänktes förlagd till lärarhögskolan, skulle teckningen tillsammans med välskrivningen få sammanlagt 70 timmar, medan slöj— den skulle erhålla 35 timmar. Möjlighet borde enligt förslaget ges till fri-

villig teckning. Då Skolkommissionen flerstädes i det nämnda betänkandet betonade att psykologi och pedagogik borde få en mycket större plats i lärarutbildningen än tidigare, borde konsekvensen ha krävt att även teck— ningen blivit väl tillgodosedd, då det är i anslutning till elevernas skapande arbete särskilt gäller detta småskolestadiet —— som läraren i högre grad än i de flesta andra sammanhang får tillfälle att praktiskt tillämpa sina psykologiska kunskaper. Skolkommissionens förslag saknar dock t.v. aktualitet, då enligt beslut av 1954 års riksdag utbildningen av småskol— läraraspiranter med lägre kunskaper än studentexamen icke skall förläggas till lärarhögskolan, åtminstone icke under de första åren av dess verksamhet.

Den 24 september 1954 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté för att ytter- ligare bearbeta avgivna förslag rörande småskoleseminariernas organisa— tion. I kommitténs utredningsuppgifter ingår också att planera undervis— ningen vid småskoleseminarierna. Frågans vidare utveckling bör följas med vaksamhet av alla intresserade parter, framför allt därför att i och med ett genomförande av den treåriga utbildningen förutsättningar bör före- ligga att ge de estetiska ämnena en mer framskjuten ställning i denna ut— bildning. Detta är ur KU:s synpunkter särskilt angeläget då enligt de nya organisationsförslagen småskollärarna skall tjänstgöra också i klass 3, i vissa fall även i klass 4, och denna lärarkategori alltså kommer att få större betydelse för den estetiska fostran i skolan än tidigare.

I teckningsundervisningen för seminaristerna bör avsevärd tid ägnas åt fritt skapande, däri inbegripet modellering, då det är av vikt att de blivande lärarna praktiskt och personligt kommer till insikt om dettas betydelse för individen. Det är också av vikt att seminaristerna i sin utbildning får bar- nens bildskapande grundligt belyst ur psykologiska synpunkter och att de får tillfälle att analysera barnmålningar. Ett någorlunda omfattande konst- studium har betydelse både för elevernas egen personlighetsutveckling och för deras smakbildning. I detta studium bör även miljöfrågorna belysas, bl. a. genom övningar i inredningsplanering. Av betydelse är även att semi- naristerna får studera vandringsutställningar av barnteckningar med åt- följande psykologisk-pedagogiska kommentarer, liksom att en pedagogiskt upplagd exempelsamling av barnteckningar ständigt finns tillgänglig för studium.

Enligt nuvarande praxis förekommer det att en del seminarieelever aldrig får hålla några provlektioner i teckning med övningsklasser, ett beklagligt förhållande som kan rättas till endast genom att teckningslärarna får till- fälle att ge handledning under ett större antal övningslektioner. I detta sammanhang må påpekas att det i övningsskolan ofta brister i samarbete mellan teckningslärarna och de övriga lärarna, vilka senare ibland står helt främmande för teckningsundervisningens syften. De får på sina håll så gott som helt sköta handledningen av seminaristernas auskultationer och undervisningsövningar. Dessa olägenheter vore möjliga att råda bot på

genom att för ifrågavarande lärarkategorier anordna fortbildningskurser. Vad nu sagts äger i stor utsträckning sin giltighet också för folkskolese- minarierna.

Svenska seminarielärarföreningen anhöll 1954 hos Skolöverstyrelsen om upphävande av den endast för småskoleseminarierna gällande bestämmel- sen att årliga utställningar av seminaristernas teckningar och slöjdarbeten skall hållas. KU vill biträda denna framställning. Erfarenheten visar näm- ligen att både tecknings- och slöjdlärarna känner ett visst tvång att på dessa utställningar ha något publikknipande att visa, vilket gärna går ut över den pedagogiskt mer värdefulla delen av utbildningen och dessutom kan ge elevernas tecknande en mindre lämplig inriktning mot den rent manuella skickligheten.

Seminariernas materielanslag (det följ-ande gäller både småskole— och folkskoleseminarierna) har i allmänhet varit för små för att tillgodose en undervisning driven efter moderna principer. Fasta materielanslag saknas för teckningen —— däremot icke för hushåll, slöjd och gymnastik — och fördelningen av de allmänna materielanslagen är i hög grad beroende av vederbörande rektors inställning till ämnet. På sina håll saknas så nöd- vändiga ting som projektionsapparater, brännugnar etc. Ett väl tilltaget fast anslag, reserverat för teckningen samt avsett både för nyanskaff— ningar och förbrukningsmateriel såsom ljusbilder och olika slags arbets— material, är ett angeläget önskemål, liksom riklig tillgång till ljusbilder som mångsidigt belyser både barnens skapande arbete och olika slag av konst. Ett någorlunda omfattande fackbibliotek, tillgängligt på tecknings- institutionen, är också nödvändigt, om i undervisningen en närmare an- knytning skall kunna ske mellan det utövande arbetet och konstbetraktan- det. Omoderna och alltför små teckningssalar lägger ofta hinder i vägen för undervisningens rätta bedrivande, och det är av vikt att bredvid dem kan beredas utrymmen såväl åt de alltmer mångskiftande sysselsättningarna av verkstadskaraktär som åt bildvisning.

Slöjden disponerar enligt nu gällande undervisningsplan för småskole- seminarierna sammanlagt 180 timmar. Skolkommissionens förslag till en provisorisk omläggning minskade timtalet till hälften. I sitt förslag rörande den första lärarhögskolan har kommissionen ansett slöjden böra förläggas huvudsakligen till en frivillig sommarkurs i kvinnlig slöjd, medan lärarut- bildningen skulle tillgodoses genom 40 timmar metodik, kompletterad med 25 timmar småslöjd. Därtill skulle komma en veckotimma småslÖjd i den ettåriga förberedande kursen. Skolöverstyrelsen har i sitt remissutlåtande över förslaget förklarat dessa sommarkurser mindre lämpliga. Nedskär- ningen av timantalet framstår som hård särskilt med tanke på att småskol- lärarna i själva verket är flitigare utnyttjade som lärare i kvinnlig slöjd på mellanstadiet — och stundom även på högstadiet — än de kvinnliga

folkskollärarna. Hur otillräcklig en utbildning efter dessa linjer måste vara framgår vid en jämförelse med de fackutbildade handarbetslärarinnorna, som förutom sin 2—3-åriga förutbildning åtnjutit omkring 2.500 under- visningstim-mar.

Vad beträffar slöjdundervisningens innehåll inskränker sig KU till att påpeka vikten av att gränsdragningen mellan ämnena slöjd och teckning i görligaste mån upphävs samt att utbildningen av de estetiska anlagen förs in som en ledande princip i undervisningen. Dett-a måste innebära att vid utformningen av det detaljerade undervisningsprogrammet ett intimt sam— arbete etableras mellan seminariernas tecknings- och slöjdlärare. Stor vikt bör ägnas åt undervisningen i småslöjd (bast, halm, papper, papp, vävning, knytning etc.) som fått en allt större plats i undervisningen på lågstadiet.

Kap. 3. Lärare i teckning och slöjd vid

småskoleseminarierna

Först ganska nyligen kom statsmakterna till klarhet om att undervis- ningen av småskolebarn kräver lika stor psykologisk och pedagogisk kun- skap av läraren som undervisningen på högre stadier. Vid 1937 års riks- dag beslöts sålunda att småskoleseminariernas ämnes- och övningslärarc skulle äga samma kompetens som motsvarande kategorier läroverkslärare. Att övningslärarna vid småskoleseminarierna rent av bör äga en högre om ej formell så dock reell —— kompetens än den som genomsnittligt fordras av tecknings- och slöjdlärare vid läroverken kan knappast sättas i fråga. KU är dock icke beredd att ange någon preciserad uppfattning härutinnan utan hänvisar till vad som nedan anföres angående kompetensen för lärar- högskolans och folkskoleseminariernas tecknings- och slöjdlärare.

Kap. 4. Folkskollärare

Enligt 1937 års undervisningsplan åtnjuter folkskoleseminariernas två- åriga studentlinje 3 1/2 veckotimmar (vt) teckning, dvs. sammanlagt 105 timmar, samt 2 vt frivillig teckning, i vilken dock endast ett begränsat antal elever kan deltaga. En jämförelse med teckningens timtal vid små— skoleseminarierna (210) visar hur otillfredsställande ämnet f.n. är tillgo- dosett på studentlinjen. Den fyraåriga linjen får i stället 8 vt, Vilket gör sammanlagt 240 timmar, plus 2 vt frivillig teckning. I sitt förslag till pro- visorisk omläggning av seminarieutbildningen reducerade Skolkommissio- nen kraftigt timtalet för teckning på studentlinjen, nämligen till 75 tim- mar, däri inbegripet även vä'lskrivning som tidigare redovisades separat. Den fyraåriga linjen föreslogs få 225 timmar för teckning inklusive välskrivning. Med tanke på den viktiga roll som Skolkommissionen i sitt principbetänkande tillmätt de estetiska ämnena i den allmänna uppfostran är det ägnat att förvåna att kommissionen gav teckningen en betydligt mer tillbakasatt ställning på schemat än ämnet tidigare haft. I sitt förslag om den första lärarhögskolan, vari Skolkommissionen gav ett avsevärt ökat utrymme åt studiet av de allmänna psykologiska förutsättningarna för harn- och ungdomsfostran liksom åt den metodiska skolningen och de praktiska undervisningsövningarna, nödgades kommissionen erkänna att det provisoriska förslagets minskning av timtalet för teckning kunde be- faras leda till en viss sänkning av utbildningsnivån, varför kommissionen i sitt nya förslag höjde timtalet på den tvååriga linjen till 100 timmar, var— jämte tillkom en »demonstrationskurs» i konsthistoria om 8 timmar. Lärar- högskolans styrelse har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 före- slagit att ämnet teckning tillsvidare skall erhålla sammanlagt endast 88 timmar, däri inberäknat den konsthistoriska kursen. En viss möjlighet till enskild handledning skall också ges i samband med den frivilliga teckning- en, som avses omfatta 2 lärartimmar per vecka med högst 15 elever per avdelning.

Klart synes vara att teckningsundervisningen vid seminarierna efter det successiva slopandet av de fyraåriga linjerna kommer i ett avgjort sämre läge, och detta omdöme gäller även om man bortser från de senaste försla- gens reduktion av timtalet. Det har många gånger uppmärksammats, att seminaristerna på den tvååriga linjen inte när samma färdighet i övnings-

ämnena som deras kamrater på den fyraåriga linjen, och de genomsnittliga vitsorden i teckning är för både manliga och kvinnliga elever lägre på stu- dentlinjen än på den fyraåriga linjen. Den försämring av de estetiska äm- nenas ställning, som övergången till en tvåårig lärarutbildning därför kan befaras innebära, accentueras ytterligare av att Skolkommissionen i sin uppläggning av lärarutbildningen inte visat full förståelse för ämnets be- tydelse som bildningsämne. En helt annan Värdering av ämnet tycks skymta fram i Skolöverstyrelsens anvisningar rörande meritvärdering vid tillsättande av folk- och småskollärartjänster (SFS 1946/593). Däri stadgas nämligen att vitsorden i modersmålet, matematik, psykologi och pedagogik samt teckning skall multipliceras med 2. Sedan en mer omfattande psyko- logisk-pedagogisk orientering kommit att ingå i teckningsämnet, kommer en sådan värdering att framstå som än starkare motiverad.

Det anvisade antalet undervisningstimmar bör stå i rimlig proportion till den vikt som betyget i ämnet tillmätes och till omfånget av det under- visningsstoff som man numera har att räkna med. Nuvarande timtilldelning vid den tvååriga linjen kan därför långt ifrån sägas vara tillfredsstäl— lande, då utbildningen med hänsyn till den mängd nya undervisningsmo- ment, som under de senaste decennierna tillförts teckningsämnet, kräver en väsentligt ökad tilldelning av lektionstimmar. Främst märks härvidlag den inriktning på fritt gestaltande som 1955 års undervisningsplan för folk- skolan anbefaller. Denna nya giv inom teckningsmetodiken förutsätter en psykologisk—pedagogisk orientering av de blivande lärarnas utbildning som icke var aktuell när 1937 års stadga utfärdades. I skolan gäller det att låta varje åldersgrupp ägna sig åt den form av fritt skapande som bäst passar vederbörande, något som från lärarens sida kräver väsentligt mer av peda- gogiskt och tekniskt kunnande. Det är i ljuset härav man måste se strävan- dena att i den moderna teckningsundervisningen föra in en mångfald nya material och tekniker, något som bl. a. den ovannämnda (sid. 37) av Skol— överstyrelsen 1954 anordnade vandringsutställningen ytterligare velat pro— pagera för. Vidare måste övningarna i konstbetraktande och bilddemonstra— tion anses vara mycket tidskrävande; de utgör en nödvändig förutsättning för att läraren skall i sin undervisning kunna fruktbart utnyttja de konst- utställningar som besöker skolan etc. Därtill kommer att, eftersom många skolor med all sannolikhet inte blir i stånd att ha särskilda teckningslärare för klasserna 7l—9, seminarieeleverna också bör få öva sig i de mer kom— plicerade tekniker som på nämnda åldersstadium tas upp, t. ex. träsnitt och linoleumtryck, tygtryck, modellering, drejning, glasering etc. Också den förestående omgestaltningen av realskolan till treårig skola kommer indi- rekt att ställa större krav på folkskollärarnas förmåga att undervisa i teck- ning. Ett betydligt större utrymme för teckningsundervisningen är därför ett livsvillkor för att nå de avsedda resultaten liksom för att bibringa lärar- kandidaterna förståelse för det estetiska synsättets bety-delse för personlig-

hetsdaningen. Verklig förtrogenhet med ämnets många konsthantverksmäs- siga aspekter, vilka under senare år mångfaldigats, kan lärarkandidaterna enligt KU:s uppfattning icke hinna förvärva i den reguljära undervisning— en. Inhämtandet av dessa kunskaper kunde med fördel förläggas till som— markurser om 3—4 veckor, detta i likhet med vad Skolkommissionen före- slagit för folkskollärarnas utbildning i manlig och kvinnlig slöjd. En så- lunda parallelliserad specialutbildning i teckning och slöjd skulle erbjuda stora estetisk-pedagogiska fördelar. Alternativt kunde detta behov möjligen tillgodoses med hjälp av den frivilliga teckningen med rikligare timtilldel- ning, förutsatt att undervisningsgrupperna hålls relativt små, dvs. ej över— stigande 15 deltagare.

Inom ramen för den individualiserade undervisning och de friare studie- metoder som nu står på den pedagogiska dagordningen, speciellt för se- minarierna där studierna skall bedrivas mer högskolemäs-sigt än tidigare, bör teckningsläraren ha större möjligheter än hittills att ge de mera intres- serade seminarieeleverna estetiska impulser av värde för deras' fortsatta verksamhet —— vilket allt är möjligt endast under förutsättning att ämnet ges ett rimligt timtal. Vid seminarierna och lärarhögskolan måste nämligen utarbetas en metodik för den estetiska fostrans inlemmande i de olika skol- ämnena. Det klart fasthållna målet för undervisningen bör vara att göra eleverna verkligt förtrogna med de moderna teckningspedagogiska arbets- metoderna och ge dem en insikt i bildskapandets betydelse för barnet i dess olika utvecklingsstadier. En vansklig avvägningsfråga är vilket utrymme som lämpligen bör ägnas åt det skapande arbetet i förhållande till de teck- ningsövningar, vil-ka tar direkt sikte på teckningens roll som klargörande element i den allmänna undervisningen. F.n. och avsevärd tid framåt måste man räkna med att de nyintagna seminarieeleverna i stor utsträckning står främmande för den moderna teckningsundervisningens metoder och prin- cipiella målsättning. Bristande övning under gymnasieåren _ här talas främst om eleverna på studentlinjen, där teckningsämnet är och synes av— ses att bli särskilt illa lottat _ har ofta resulterat i att elevernas bildska- pande förmåga förkvävts, och de har därför i skolar-betet bibringats den uppfattningen att de saknar sådan bildskapande förmåga och att den endast är att finna hos specialbegåvningar. Erfarenheten visar att det fordras lång- variga övningar för att få seminaristerna att övervinna sina hämningar och sin misstro mot sin egen skapande förmåga, och först sedan detta mål är vunnet kan de förväntas att som lärare verkligen kunna engagera sig i sin undervisning och identifiera sig med ämnets målsättning. För att dessa övningar skall kunna göras tillräckligt ingående fordras ovillkorligen långt mera tid än de föreslagna fattiga 80 timmarna, till på köpet avsedda att förläggas huvudsakligen till ett enda läsår. Kravet att lärarkandidaterna själva måste ha fått erfara lusten och tillfredsställelsen i sådant skapande får särskild tyngd beträffande lärarkandidater vilka avlagt studentexamen

som privatister eller vid arméns underofficersskola. Genom materialtekniska övningar skall elevernas kännedom om olika material och tekniker succes- sivt uppövas, vilket också kräver sin tid. Att den blivande folkskolläraren skulle öva upp sin personliga teckningsskicklighet genom att, som den nu gällande undervisningsplanen anvisar, bedriva >>naturstudier, utsträckta till svårare djurteckning, även rörelsemoment», torde däremot ha under- ordnad betydelse för hans lärargärning. Övningarna bör endast i andra hand ta sikte på den manuella färdigheten utöver de kunskaper som krävs för att i största förenkling skissa upp ett föremål på svarta tavlan, och denna färdighet bör heller icke få avgörande betydelse för betygsättningen i ämnet. Den enskilda eleven bör få tillfälle att fördjupa sina insikter inom ett visst självvalt arbetsområde och där bedriva ett möjligast självständigt studium; detta kan gälla konsthistoria eller konstteori, eget skapande i olika material, studium av barnteckningar eller barns beteende vid målning och modellering.

Skolkommissionens ovannämnda förslag att en specialkurs i konsthistoria om 8 timmar anslutes till teckningsundervisningen för låg- och mellansta— diets lärare vid lärarhögskolan måste i och för sig hälsas med glädje, då förslaget vittnar om en nyvaknad insikt om konstens betydelse som allmän uppfostringsfaktor. Tyvärr är emellertid det föreslagna timtalet helt otill— räckligt, om undervisningen skall tänkas kunna ge insikter i ämnet som är av något värde. Det kan också diskuteras lämpligheten av att utöka teck- ningsundervisningen med en sådan mer eller mindre fristående kurs i konsthistoria, som är avsedd att hållas av en biträdande speciallärare. Även om en orientering i konstens historia för denna lärarkategori i och för sig vore högst önskvärd, kan det med fog invändas att de blivande lärarna har små chanser att nyttiggöra dessa kunskaper i sin undervisning. Det är något av en estetisk helhetssyn som det gäller att främst bibringa lärar— kandidaterna. En kortare kurs för speciallärare kunde med större fördel ägnas åt konstanalys och metodiken för bildvisning av konst i anslutning till de olika kunskapsämnena. Givetvis skulle en kurs i konsthistoria ha sin givna smakfostrande betydelse men den måste för att inte bli alltför ytlig och summarisk göras betydligt mer omfattande, och deltagandet i en sådan kurs synes följaktligen böra vara frivilligt.

För att seminariemiljön skall kunna verka uppfostrande såsom kultur- miljö bör den ha en estetisk utformning. Smakfostran bör också bibringas eleverna med hjälp av praktiska tillämpningar i heminredningsuppgifter, exkursioner, museibesök, diskussioner o. d. Beträffande materielfrågorna hänvisas till vad ovan sagts på tal om småskoleseminarierna. Här må dock än starkare betonas vikten av att seminarierna bereds avsevärt ökad till- gång till konstlitteratur, ett önskemål som ju f. ö. endast är en konsekvens av Skolkommissionens rekommendation av mer högskolemässiga studie— metoder vid lärarhögskolan. I viss utsträckning bör undervisningsmateriel

som reproduktioner, ljusbilder, filmband etc., kunna lånas från bibliotek, museer eller andra materielcentraler.

Det för folkskollärarnas slöjdutbildning vid seminarierna anslagna tim- talet har under de senaste decennierna avsevärt minskats. Enligt 1886 års seminariestadga omfattade utbildningen i manlig slöjd 384 timmar. 1914 sänktes timtalet till 320, och 1937 års stadga upptar samma timtal för fyraåriga linjen men endast 288 timmar för studentlinjen, som numera frekventeras av en allt större procent läraraspiranter. För den kvinnliga slöjden anslås på fyraåriga linjen 256 timmar och på studentlinjen endast 162 timmar (allt beräknat efter 32 undervisningsveckor per läsår).

Skolkommissionens förslag till provisorisk omläggning av utbildningen upptog för studentlinjens manliga och kvinnliga elever 90 timmar obliga- torisk slöjd plus viss enskild handledning. I sitt betänkande rörande den första lärarhögskolan föreslog Skolkommissionen att undervisningen för de manliga eleverna skulle minskas från nuvarande 270 till 120 timmar och meddelas under en sommarkurs, varjämte 40 timmar vid lärarhög— skolan skulle rymma huvuddelen av den metodiska utbildningen. Dessutom avsåg man att vid lärarhögskolan ge en frivillig kurs i småslöjd, omfattande 25—30 timmar. Departementschefen ifrågasatte i propositionen rörande lärarhögskolan (prop. 1954:209, sid. 105), om icke reduktionen i timtal här gått för långt, och sade sig ej vara övertygad om att den av kommissionen föreslagna utbildningen vore tillräcklig för de lärare som verkligen komme att undervisa i manlig slöjd, bl. a. med tanke på att ännu är 1953 en så stor del som 43—44 % av den manliga folkskollärarkåren undervisade i slöjd. En ökning av slöjdens timtal syntes nödvändig om de blivande lärar- na skulle bli kompetenta att undervisa i slöjd. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 har lärarhögskolans styrelse föreslagit att ämnet man- lig slöjd erhåller sammanlagt 80 timmar vid högskolan, medan kvinnlig slöjd endast skulle få 40 timmar. Härtill skulle för vartdera ämnet komma en sommarkurs årligen om 4 veckor samt en frivillig kurs i småslöjd (omkr. 30 timmar).

KU vill betona Vikten av att slöjduhbildningen vid lärarhögskolan både till sitt omfång och i sin allmänna uppläggning kommer att åtminstone någorlunda motsvara de krav som ur pedagogisk-estetiska synpunkter kan ställas pålslöjdundervisningen i skolan. Just vid en institution av lärar- högskolans slag med dess inriktning på psykologisk—pedagogisk forskning samt dennas praktiska tillämpning borde några av de viktigaste förutsätt- ningarna kunna skapas för den intima samordning dels mellan ämnena teckning och slöjd, dels ock mellan dessa ämnen och de övriga skolämnena, vilken måste sägas vara av grundläggande betydelse för en estetisk fostran på bredaste grundval. En så inriktad pedagogisk experimentverksamhet får särskilt stor betydelse så länge en rationellt bedriven slöjdlärarutbildning

ännu icke kommit till stånd, då den skulle kunna komma planeringen av den teoretiska och praktiska undervisningen vid det kommande slöjdlärar- seminariet till godo.

* Att slöjdutbildningen vid de svenska folkskoleseminarierna är otillräck- lig framgår redan av en jämförelse med motsvarande utbildning i Norden i' övrigt. I Danmark kan folkskollärare vinna behörighet att undervisa i slöjd på två sätt: 1) genom undervisning vid det statliga slöjdseminariet, omfattande 720 timmar för fyraåriga linjen och 480 timmar för den tre- åriga studentlinjen; 2) genom tre sommarkurser om sammanlagt 16 vec- kor eller 640 undervisningstimmar. I Norge kompletteras seminarieutbild- ningen i slöjd i många fall med ettåriga kurser vid Notoddens Slöyd- og Tegnelaererskole, medan i Finland den 5-åriga sem-inarieutbildningens tim- tal för slöjden är nära dubbelt mot motsvarande svenska, vartill kommer av statsmedel bekostade fortbildningskurser.

Utvecklingen på slöjdens område har ställt allt större krav på folkskolans lärare. Behovet av en förbättrad slöjdutbildning för folkskollärarna accen— tueras ytterligare, då på senare år i folkskolestadgan införts en bestäm- melse att lärare har skyldighet att undervisa i slöjd upp till fyra vecko- timmar, om Skolstyrelsen så beslutar. Av många skäl måste därför den nuvarande seminarieutbildningen i slöjd mer än tidigare betecknas som otillräcklig. Även med det bästa möjliga utnyttjande av en optimalt god undervisning kan folkskolläraren endast i undantagsfall anses bli kapabel "att meddela en fullgod undervisning. Det måste då anses vara statens skyl- dighet att påtaga sig ansvaret för folkskollärarnas fortbildning i slöjd, och denna bör enligt KU:s uppfattning förläggas till Nääs' slöjdseminarium, som just har till uppgift att vidareutbilda lärare och lärarinnor i slöjd.

Under senare år har de folkskollärare som deltar i fortbildningskurser på Nääs minskat i antal. Sålunda utgjorde de 1907—11 80 % av samtliga kursdeltagare (491 st.), 1936—41 däremot endast 20 % (142 st.). Det sjunkande procenttalet har väl delvis sin grund i att antalet fackutbildade islöjdlärare under denna tid väsentligt ökats. Den huvudsakliga orsaken torde dock vara att folkskollärarna själva fått vidkännas de övervägande kostnaderna för sin fortbildning och att det synnerligen ringa ekonomiska vederlag de kunnat påräkna efter genomgångna betygskurser i form av högre timarvode för sin slöjdundervisning tydligen icke varit nog för att stimulera till ett allmännare deltagande. De anslag som landsting och hus- hållningssällskap tidigare beviljat för undervisningen har i allmänhet nu— mera indragits med motivering, att undervisningen i slöjd vid folkskole- seminarierna nu vore ordnad på ett tillfredsställan—de sätt. Det är beklag- ligt kunna konstatera att Nääs-seminariets kapacitet icke på långt när ut- nyttjas av folkskollärarna, trots att deras behov av fortbildning måste an— ses vara stort.

Under hänvisning till det ovan sagda vill KU föreslå, att folkskollärare

. för erhållande av full behörighet att undervisa i slöjd måtte avsluta sin slöjd- utbildning med två av statsmedel bekostade fortsättningskurser vid Nääs slöjdseminarium. Ett regelrätt krav på sådan kompetens kan naturligtvis endast gälla gentemot de lärare som har skyldighet att undervisa i slöjd. Följaktligen bör denna fortbildning i regel sättas in först något eller några år efter det läraren erhållit sin första tjänst och det blivit klart vilka krav undervisningen kommer att ställa på honom. Man kan förutsätta att om deltagarna i slöjdkurserna på Nääs komme att enbart eller till största delen bli folkskollärare, skulle undervisningen där kunna göras mer kontinuer- lig och enhetlig än nu är fallet. Det bleve då möjligt att med seminarie- eller lärarhögskoleutbildningen som grund bygga upp en undervisning som skulle tillförsäkra dessa lärare en någorlunda tillfredsställande pedagogisk kompetens. Genom sådana anordningar för slöjdundervisningens stärkande vore det säkerligen också möjligt att vinna en flitigare medverkan från folkskollärarnas sida vid utformandet av framtidens skolslöjd. De skulle i högre grad än nu kunna in'tresseras för en pedagogisk experimentverksam- het, som borde resultera i en mer förfinad metodik och bättre läroböcker. För att folkskollärarna må stimuleras att i större utsträckning begagna sig av möjligheterna att förbättra sina sakliga och pedagogiska insikter i slöjé den och att även utnyttja dem i undervisningen vill KU föreslå en höjning av timarvodet i slöjd från T!] 13 till TC 15 enligt timlärarkungörelsen (SFS 495/1950) för folkskollärare med behörighet att undervisa i slöjd enligt ovan framförda kompetenskrav.

Kap. 5. Lärare i teckning vid Lärarhögskolan och folkskoleseminarierna

Kompetens—en för semi'narielärare i teckning är f.n. densamma som för teckningslärare vid högre allmänna läroverk. Därutöver har Teckningslärar- nas riksförbund föreslagit speciellt kvalificerade betyg i teckningslärar- examen. Då KU betraktar dessa befattningar som nyckelpositioner i konst— bildningsarbetet, måste utredningen beteckna dessa kompetenskrav som otillräckliga. Det är främst seminarielärarna som bör tänkas kunna ge många av de bästa bidragen till den metodisk-pedagogiska diskussionen vad gäller barnens fria skapande och konstförståelse, och de bör bl. a. vara hemmastadda i den experimentella psykologien. Därför måste de speciella krav som bör ställas på dem noga preciseras.

Seminarielärare i teckning bör ha väl vitsordad praktik på både enhets- skole- och gymnasiestadiet. Hans pedagogiska meriter bör gälla både teck- ningsämnet i inskränkt mening och konstförståelsens problem. Detsamma gäller i tillämpliga delar också slöjdlärarna. Såsom en särskild merit bör betraktas deltagande i någon av de fortbildningskurser rörande de estetiska ämnenas inordning i den samlade undervisningen som enligt KU:s upp- fattning bör anordnas. Med hänsyn till den metodiskt och pedagogiskt le— dande roll, som KU anser böra tilldelas seminarielärarna, har utredningen övervägt att uppställa en fil. kand-examen som kompetenskrav utan att dock i detta avseende vilja framlägga ett direkt förslag. En sådan examen kunde till en del bygga på den fil. kand.-examen med särskild pedagogisk inriktning som skolkommissionen föreslagit (SOU 1952:33, sid. 190 ff) och som skulle omfatta a) barnspykologi; b) läkepedagogik; c) testningskun- skap med pedagogisk statistik; d) pedagogikens historia samt e) läroplans- teori och metodlära. Moment d) och e) skulle då utbytas mot konstpeda- gogik med konsthistoria. Dessa kandidatstudier torde få det bästa resultatet om de icke påbörjades förrän läraren skaffat sig flera års praktisk peda- gogisk erfarenhet.

Skolöverstyrelsen anordnade 1954 en fortbildningskurs för tecknings— lärare vid folk- och småskoleseminarier, med bidrag från det reservations— anslag å 45.000 kr. som anvisats för ändamålet att användas efter skol- överstyrelsens bestämmelser. KU förutsätter att sådana kurser också i fort- sättningen kommer att hållas, förslagsvis vart femte år, då ett starkt behov härav otvivelaktigt kommer att föreligga många år framåt.

Kap. 6. Lärare i manlig och kvinnlig slöjd vid Lärar- högskolan och folkskoleseminarierna

Dessa lärarkategorier bör ha en grundlig pedagogisk och praktisk utbild- ning, och det har från skolhåll krävts att slöjdlärarna vid sidan av sin l'ackutbildning också skulle ha avlagt folkskollärarexamen samt ha erfaren- het av folkskolans arbete. Man har från detta håll frågat sig hur en lärare utan denna utbildning skulle kunna låta sina elever tillämpa deras kunska- per i olika ämnen om han icke själv vore i besittning av dessa kunskaper. KU vill icke bestrida det berättigade i dessa synpunkter men är ej beredd att biträda de framställda kraven, då därigenom i övrigt framstående lärar— krafter skulle kunna utestängas. Man torde dock av lärarna kunna kräva en ingående förtrogenhet med folkskolans pedagogiska arbete, förvärvad vid sådana särskilt anordnade fortbildningskurser rörande de estetiska ämnenas inordning i ett intimare samband med undervisningen i dess hel— het som ovan berörts.

Enligt övningslärarstadgan & 18 äger Skolöverstyrelsen meddela sär- skilda bestämmelser rörande utbildningen och kompetensen hos lärare i kvinnlig slöjd vid folkskoleseminarierna, men några sådana bestämmelser har styrelsen icke utfärdat. KU vill här endast understryka vikten av att denna lärarkategori förskaffar sig vidast möjliga syn på sitt ämnes mål- sättningar och en klar uppfattning om ämnets betydelse för barnets este- tiska fostran. Härför fordras en stark vilja till samarbete med lärarna i teckning och manlig slöjd, liksom ett aldrig slappnande intresse för att för- kovra de egna estetiska insikterna i begreppets vidaste mening. De fortbild- ningsmöjligheter som står handarbetslärarinnorna till buds, främst Fredrika Bremerförbundets fortbildningskurser sommartid, omfattande mönsterkom- position och aktualiteter i klädsömnad, bör givetvis i största möjliga ut- sträckning utnyttjas av seminarielärarna.

Kap. 7. Teckningslärare

Utbildningen f.n. enligt provisoriskt gällande stadga

Teckningsläraruthildningen sker vid Teckningslärarinstitutet, som är knutet till Konstfackskolan. Efter en år 1945 genomförd omorganisation är utbildningen uppdelad dels i en förberedande utbildning, som bedrivs an— tingen i Konstindustriella dagskolan (ettårig) eller i Konstindustriella af- tonskolan (två—årig), dels i undervisningen vid Teckningslärarinstitutet (tre-årig).

Enligt det för institutet provisoriskt gällande förslaget till stadgar av år 1950 fordras för tillträde till Konstindustriella dag- eller aftonskolan, att sökanden skall ha avlagt antingen realexamen med minst betyget godkänd i historia med samhällslära eller avgångsexamen från läroanstalt med nor- malskolekompetens. Enligt en av Överstyrelsen för yrkesutbildning den 25 maj 1954 meddelad bestämmelse skall inträdessökande med avgångsbetyg från klass 9 g eller 9 a i enhetsskolan anses uppfylla kunskapsfordring- arna för intagning, därest han i avgångsbetyget erhållit lägst det vitsord i ämnena historia och samhällskunskap, som enligt vederbörligen utfärdade bestämmelser skall anses motsvara betyget godkänd enligt fordringarna för realexamen i motsvarande ämne, samt erhållit en betygssumma av lägst 19,5 enheter. Inträdessökande skall dessutom genom skolbetyg och prov på utförda konstnärliga eller konstindustriella arbeten styrka sig ha konst- närliga anlag och normalt färgsinne. — För inträde i Teckningslärarinsti- tutet fordras att sökanden erhållit avgångsbetyg från Konstindustriella dag— eller aftonskolan med minst betyget godkänd i samtliga obligatoriska ämnen, att han befunnits lämplig för utbildning till teckningslärare samt att han äger kunskaper, motsvarande dem som fordras för godkänt betyg i studentexamen i matematik på latinlinjen.

F. 11. kan årligen intagas 25 elever i vardera av Konstindustriella dag- skolans och aftonskolans avdelningar för blivande teckningslärare, alltså tillhopa 50. De som inte har studentbetyg i matematik på latinlinjen läser, vid sidan om undervisningen i Konstfackskolan, matematik för en av dem själva engagerad lärare. I Teckningslärarinstitutets första klass kan f. n. intagas högst 32 elever. Åtskilliga elever från den förberedande undervis— ningen måste alltså årligen gallras ut. En del av dem, vanligen flertalet,

går då över till någon av Konstfackskolans avdelningar för olika slag av konsthantverk.

Undervisningen i Konstindustriella dag- och aftonskolan avser »dels att skola den blivande teckningslärarens smak och konstnärliga omdöme samt frigöra och berika hans fantasi, dels att ge honom praktisk kännedom om sådana konsthantverkliga tekniker som äro av värde i hans verksam- het utan att direkt tillhöra undervisningen i teckning i de allmänna sko— lorna.»

Den förberedande utbildningen vid Konstindustriella dagskolan följer f. n. nedanstående undervisningsplan, i huvudsak försöksvis tillämpad se- dan läsåret 1950—51, dock med vissa senare ändringar och tillägg:

Frihandsteckning Linearritning med perspektivlära Fri målning

Modellering .................................................................................... Figurteckning Kompositionsövningar (fackstudier) ........................................ Skrift med tillämpningar ............................................................ Stil-, färg- och formlära

Heraldik och symbolik Fria studier Yrkenas konsthistoria »

Summa 40 vt

Undervisningsplanen för Konstindustriella aftonskolans förberedande ut- bildning upptar med ett undantag samma ämnen; dock har denna något mindre antal veckotimmar sammanlagt (38 1/2). Ämnena Linearritning (6 vt) och Kompositionsövningar (4 vt) har mindre timtal än i dagskolan, medan Frihandsteckning (8 1/2 vt), Fri målning (5 vt) och Modellering (5 vt) fått ökat timtal. Ämnet Fria studier saknas i aftonskolan. Dessa divergenser synes bero på schematekniska svårigheter samt mera tillfälliga omständigheter.

Överstyrelsen för yrkesutbildning fastställde den 12 juni 1953 ändrad timplan för Teckningslärarinstitutet, att tills vidare på försök tillämpas. Vid detta tillfälle infördes Konstpsykologi och konstanalys som nytt ämne på schemat. Efter de smärre förändringar som sedan dess företagits ser schemat ut på följande sätt (se tabell å nästa sida):

(Med tillvalsämne avses fördjupade studier efter fritt val inom något av institutets undervisningsämnen, företrädesvis måleri, skulptur, komposi- tionsövningar eller träslöjd (Specialkurser), eller inom valfritt ämne på de konstindustriella fackavdelningarnas områden.) '

Antal veckotimmar

Tillsam— Årskurs Årskurs Årskurs mans 1 2 3

Fackämnen (lärarutbildningsämnen) Frihandsteckning, metodik och undervisnings- övningar Linearritning, metodik och undervisningsöv- ningar Vålskrivning, metodik och undervisningsöv— ningar Kompositionsövningar Allmän konsthistoria med seminarieövningar Psykologi och pedagogik .............................. Konstpsykologi och konstanalys med seminarie— övningar

Talteknik och språkbehandling ..................... Bostadskunskap Träslöjd (frivillig kurs) .................................

(O)-PWC)!» N) G=

glll

Övriga ämnen:

Fri målning ................................................ Figurteckning Dräkt- och djurstudier ................................. Modellering Tillvalsämnen Skrift med tillämpningar ............. Grafiskt arbete ............................................. Modellarbete

Anatomi

Fria studier .................................................

... & »:

ut— | owlllwxlwmpu

Summa (utan träslöjd) 391/2

Konstfackskolans förslag till definitiv stadga samt yttranden däröver

I skrivelse till Överstyrelsen för yrkesutbildning den 15 mars 1951 har Konstfackskolans styrelse framlagt förslag till definitiv stadga, även inne- fattande ändrade fordringar för inträde i Teckningslärarinstitutet. Då ett genomförande av förslaget i sistnämnda del kunde få stor betydelse för rekryteringen av teckningsläraryrket, anser sig KU böra redogöra för för- slaget och olika instansers ställningstagande till detsamma.

Skolans styrelse anförde, att den som ett led i strävandena att höja teckningslärarkårens ställning gent emot andra lärarkategorier ansett önsk- värt att uppställa ökade fordringar på inträde i institutet. Därför hade sty- relsen som inträdesfordran föreslagit att sökanden skulle, där ej skolans styrelse för visst fall medgåve anstånd därvidlag, ha styrkt sig äga kun— skaper motsvarande dem som fordras för godkänt betyg i modersmålet, historia med samhällslära och ett utländskt levande språk i studentexamen samt i matematik i realexamen. Styrelsen sade sig härmed ha velat till- mötesgå ett önskemål från teckningslärarnas riksförbund samt betonade att de fordringar som föreslagits i huvudsak överensstämde med dem

som förordades av 1936 års yrkesskolsakkunniga (som dock krävde student— examen även i matematik). Redan i sitt till Skolöverstyrelsen i februari 1943 avlämnade omorganisationsförslag hade skolans styrelse påyrkat för- kunskaper i form av godkänt betyg i studentexamen i modersmålet, ett främmande levande språk, historia samt matematik, ett yrkande vilket även Skolöverstyrelsen då biträdde. I propositionen rörande omorganisa— tion av Tekniska skolan, ur vilken den nuvarande Konstfackskolan fram- gick (prop. 1945 nr 296, sid. 20), framhöll departementschefen att ford- ringarna för tillträde till teckningslärarutbildningen borde betydligt skär— pas. Ävcn 1936 års lärarutbildningssakkunniga hade uppställt sistnämnda fordringar med undantag för kravet på studentexamen i matematik; de sak- kunniga hade framhållit vikten av att teckningslärarna finge en pedago- gisk utbildning likvärdig med ämneslärarnas och att de redan i början av sin utbildning vunne förtrogenhet med skolans liv och uppfostrargär- ning (SOU 1938:50). Också den dåvarande Tekniska skolans lärarkolle— gium hade betvivlat att ett kunskapsmått motsvarande studentexamens- betyg i matematik skulle utgöra ett nödvändigt underlag ens för de högre kurser i linearritning som kunde ifrågakomma.

1 yttrande över skolstyrelsens stadgeförslag anförde Teckningslärarnas riksförbund, att teckningslärare skulle meddela undervisning såväl på gym— nasiet som i lärarutbildningsanstalter, vilka senare åtminstone i viss ut- sträckning krävde studentexamen för inträde. Det syntes förbundet därför vara rimligt begära att teckningsläraren ägde minst samma grundläggande allmänbildning som hans elever vore i färd med att skaffa sig eller redan erhållit. Det viktigaste skälet för en högre förutbildning vore emellertid att teckningslärarkandidaternas utbildning inom de flesta områden, men framförallt beträffande psykologi och konsthistoria, krävde förkunskaper som endast studentexamen kunde skänka. Förbundet föreslog därför att full studentexamen skulle krävas för tillträde.

Skolöverstyrelsen fann de av Konstfackskolans styrelse förebragta skä- len för ändring av inträdesfordringarna icke avgörande. Tillträde till Teck- ningslärarinstitutet borde enligt överstyrelsens mening ej f. 11. utan tungt vägande skäl försvåras genom skärpta inträdeskrav, särskilt med tanke på sådana konstutövande personer som kun-de vara villiga att utbilda sig till teckningslärare. Skolöverstyrelsen var därför närmast höjd för att föreslå att nuvarande bestämmelser t. v. tillämpades. Under förutsättning att för— kunskaper i ämnet matematik motsvarande dem som fordras för godkänt betyg i realexamen ansåges vara tillräckliga (i stället för godkänt betyg i studentexamen på latinlinjen), hade överstyrelsen dock intet att invända mot förslaget om förkunskaper i detta ämne.

Skolöverstyrelsens teckningskonsulent anförde i sitt yttrande, att det torde vara välbekant att teckningsundervisningen i vårt lands allmänbil—

dande skolor under senare år undergått en snabb och radikal omvandling. Ett dominerande inslag i denna undervisning vore numera ett alltmer verk- stadsbetonat praktiskt anbete i en mångfald tekniker och material. Samti- digt och kanske som en följd härav syntes de teoretiska momenten i linear— ritning, perspektivlära, färglära och egentlig konsthistoria omfattas med minskat intresse hos både lärare och elever. Förslaget om väsentligt ökade teoretiska kunskaper hos lärarna >>i detta alltmer praktiskt betonade äm- ne» syntes icke endast otidsenligt utan, därest det bleve förverkligat, också kunna medföra direkt oförmånliga konsekvenser för undervisningen. För kurserna i psykologi och pedagogik kunde konsulenten inte finna student- examen erforderlig. Studieprogrammet för dessa ämnen borde sammanfalla med en något beskuren form av folkskoleseminariernas kursplan. Ett histo- riskt betonat studium av konsten hade man knappast velat anförtro teck- ningsläraren, och under sådana förhållanden kunde man fråga sig om inte målet för den konsthistoriska undervisningen vid Teckningslärarinsti- tutet måste ställas något annorlunda än det som gäller för universitets-' studier i samma ämne. Mängden av historiska fakta borde kunna reduceras till förmån för ett mera fördjupat formstudium. Konsulenten ansåg också att bestämmelsen om studentbetyg i matematik på latinlinjen saknade varje berättigande och borde försvinna, då vid utbildningen i linearritning ingen skillnad kunnat förmärkas mellan studenter och andra.

I en skrivelse till Överstyrelsen för yrkesutbildning genmälde Tecknings- lärarnas riksförbund, att farhågor för att man genom studentexamenskra— vet skulle utestänga begåvade s. k. praktiker ej kunde anses håriga, då Konstfackskolans styrelses förslag om rätt att bevilja dispens för personer med konstnärligt pedagogisk läggning på ett effektivt sätt borde kunna undanröja dylika betänkligheter. Om förbundets krav icke skulle bifallas, kunde förbundet, ehuru med ytterst stor tvekan, även acceptera förslaget om partiell studentexamen, detta dock endast under förutsättning att den- na partiella examen kunde anses berättiga till fortsatta studier vid uni- versitet.— Teckningslärarnas riksförbunds riksmöte år 1955 antog en- hälligt en resolution, däri förbundet på det bestämdaste hävdade sitt tidi- gare framförda krav på studentexamen för inträde till Teckningslärarin- stitutet. I resolutionen framhölls bl. a. att teckningslärarkandidaternas utbildning inom de flesta områden — men framförallt när det gäller peda- gogik, psykologi och konsthistoria _ krävde förkunskaper som endast stu- dentexamen kunde skänka.

Vid sin behandling av teckningslärarutbildningen har KU funnit den— samma innefatta ett komplex av frågor. Ehuru utredningens ledamöter där- vid på vissa punkter uttalat skiljaktiga meningar, har dock ledamöterna i väsentliga hänseenden — särskilt angående undervisningens närmare in- nehåll _— kommit fram till en gemensam uppfattning.

Fordringarna för tillträde till teckningslärarutbildningen

Beträffande fordringarna för tillträde till teekningslärarutbildningen har KU:s ledamöter icke kunnat enas.

Herr Eckerberg, fru Lindgren—Fridell och herr Strömbom anför följande: För att få en någorlunda fast grund för bedömningen av vilka fordringar som rimligen bör ställas på teckningslärarens förutbildning anser vi det nödvändigt att klargöra vilka personliga egenskaper som är särskilt bety- delsefulla för hans yrkesutövning. Det väsentliga i hans utrustning och utbildning skulle kunna sammanfattas under fem punkter (ordningsfölj— den innebär ingen rangordning): 1) estetisk sensibilitet och ett visst mått av skapande förmåga; 2) förvärvande av konstnärligt-teknisk skicklighet och förmåga att uttrycka sig i olika konstnärliga material; 3) pedagogisk begåvning och planmässig träning av denna: 4) förvärvande av förståelse för den estetiska fostran och dess problem liksom för dess förhållande till den allmänna pedagogiska målsättningen; 5) förvärvande av en allmän kulturell bakgrund, däri inbegripet behärskningen av det egna språket. Dessa fordringar torde ganska väl överensstämma med den moderna peda- gogikens syn på teckningsämnets allmänna uppgifter och ger en accepta- bel utgångspunkt när det gäller att någorlunda riktigt gradera olika anlags och färdigheters betydelse för den framtida pedagogiska insatsen.

Vad gäller lärarkandidatens konstnärliga talang och den tekniska ut- bildningen av denna, har nog dessa faktorers betydelse för hans lärargär— ning hittills väl ensidigt betonats, något som här i landet är särskilt för- klarligt eftersom teckningslärarutbildningen tidigare varit knuten till Konst- akademien och därefter till Konstfackskolan (f. d. Tekniska skolan), där det manuella arbetet av naturliga skäl alltid intagit främsta platsen. Ända fram till omorganisationen år 1945 fick de blivande teckningslärarna en grundlig specialutbildning i valfritt fack 1 Högre konstindustriella skolan och utbildades alltså vid sidan av sitt egentliga yrke till exempelvis reklam- tecknare, ciselörer, textilkonstnärer eller möbelsnickare. Denna specialut- bildning motiverades med att teckningsläraren borde ha något yrke vid sidan av som hjälp att tjäna sitt uppehälle, då de unga teckningslärarnas första tjänster oftast var av ringa omfattning och följaktligen dåligt betalda. Ett viktigt skäl för att undervisningen, framförallt under det förberedande året, från början så föga skilde sig från utbildningen för konsthantverkare var att antalet teckningslärarkandvidater länge hölls mycket lågt och att därför en specialiserad undervisning för dem skulle ha blivit jämförelsevis mycket kostsam. Målsättningen för teckningsundervisningen i de allmänna skolorna var ju också tidigare delvis en annan än nu: den avsåg främst att i blygsam skala utbilda en gryende konstnärlig talang och utveckla färdig- heten att teckna.

Det är som redan nämnts givet att en viss konstnärlig talang och manuell

färdighet samt en allmän estetisk sensibilitet hör till en teckningslärares oumbärliga utrustning. Han måste också ha kunskap om de skapande pro- cesser som han skall stimulera hos barnet. Men därmed är icke sagt att med en allt högre konstnärlig begåvning följer en allt större fallenhet för teck- ningsläraryrket. Snarare torde det ofta förhålla sig tvärtom. Grovt generali- serat kan sägas att ju originellare och ju mer exklusiv en konstnärlig be- gåvning är, desto mindre är förmågan till förståelse av andra individuali- teter och deras estetiska prestationer. Detta gör det många gånger svårt för en särpräglad begåvning att handleda dem vilkas temperament och inställ— ning till konsten och verkligheten är helt olika hans egen. Den som främst är målare eller skulptör kommer gärna att bedöma olika prestanda främst efter sina speciella estetiska och tekniska krav. Men en teckningslärare skall inte uttrycka sig själv utan hjälpa andra att göra detta. Han bör vara väl insatt i en mångfald olika konstnärliga tekniker för att kunna möta ele- vernas vitt skilda behov. Detta krav är dock svårt att förena med en dju- pare konstnärlig specialisering på ett enda område. Erfarenheten visar ock- så att de mer originella konstnärliga begåvningar som av olika anledningar utbildat sig för teekningsläraryrket i de flesta fall snabbt har övergett detta för att helt få ägna sig åt egen konstnärlig verksamhet. Dessa om- ständigheter talar således för att kraven på teckningslärarnas förutbildning och yrkesutbildning icke formuleras så, att de särskilt inbjuder yrkesut- bildade konstnärer att ägna sig åt yrket.

Teckningsläraren har sin huvuduppgift som fostrare med tyngdpunkten lagd på det estetiska planet. Detta innebär att han bör vara en intresserad allmänpedagog, samtidigt som han har sin huvudsakliga uppmärksamhet riktad mot de individuella estetiska prestationerna. Därför hör han äga en omfattande psykologisk-pedagogisk kunskap om barn och ungdom. Det är lika viktigt för honom att känna till hur dessa i olika åldrar stimuleras till skapande aktivitet som att veta hur en uppfostrare eljest går till väga för att uppnå en önskvärd samlad utveckling av individen. Tonvikten bör främst läggas på den pedagogiska uppgiften. Den konstnärliga begåvningen måste förenas med en viss intellektuell kapacitet för att forma den peda- gogiska utrustning som behövs för att objektivera gjorda iakttagelser och individuellt tillämpa dem. Läraren bör äga ingående kunskaper om barns normala sätt att uttryck sig i sitt skapande arbete; han skall kunna hjälpa de sent utvecklade, han måste veta hur han skall handskas med de tekniskt begåvade, dem som lider av hämningar, de neurotiska typerna, dem som helst vill kopiera osv. Allt detta kräver intellektuell disciplin och vittom— fattande kunskaper. Den intellektuella begåvningen står ingalunda i någon motsättning till eller utesluter den estetiska sensibiliteten. Mycket talar för att teckningslärarens intellektuella och allmänt karaktärsmässiga utrust— ning måste tillmätas minst lika stor betydelse som den konstnärliga.

En levande teckningsundervisning kräver framförallt på högstadiet stor

allmänbildning hos läraren. Om denne skall kunna ge utblickar och an— knytningssynpunkter åt alla håll och lära sina elever att se förbindelserna mellan konsten och andra områden av mänskligt liv, måste han själv ha en någorlunda vidsträckt kunskap om dessa och om samtidens estetiska uttrycksformer i allmänhet. Av teckningslärarna, som i stor utsträckning har sin undervisning förlagd till gymnasiet, bör kunna krävas en åtminstone lika gedigen allmänbildning som av mellanskollärarna. Det måste sägas vara ett missförhållande att företrädarna för den estetiska pedagogiken —— vilken kräver mer än de flesta skolämnen ifråga om mångsidiga kunskaper och språklig nyanseringsförmåga — enligt nu gällande ordning icke kan förutsättas äga högre allmänbildning än den genomsnittlige medborgaren (dock med undantag för de matematiska kunskaperna). Självklart är en ganska betydande allmänbildning nödvändig icke endast som grund för det pedagogiska arbetet, för auktoriteten och vidsynen många teck— ningslärare har vitsordat att de känt det som en hämsko i sitt arbete att inte ha haft mer än realexamen som allmän bildningsgrund —— utan fram- förallt för lärarnas förmåga att göra självständiga pedagogiska insatser. Med större vana vid självständiga studier har läraren bättre möjligheter och i regel även större lust att föröka sina kunskaper, fördjupa'och vidga sin syn på olika områden" och hålla sig år jour med den snabba utveckling som ägt och äger rum både på det estetisk-pedagogiska området och vad gäller den allmänna konstutvecklingen. Härvidlag är inte minst solida språkkunskaper nödvändiga, då den information som på dessa områden kan fås på vårt eget språk är skäligen knapphändig. Att för en skolklass på ett enkelt sätt tala om så svårbegripliga ting som estetiska företeelser krä- ver också en långtgående och nyanserad behärskning av det egna språkets uttrycksmöjligheter. Teckningsläraren får ofta även utanför sin egentliga lärargärning spela en roll som smakfostrare i den stad där han verkar, och detta kräver både säkert omdöme och förmåga av självständigt tänkande. Sist men icke minst har allmänbildningen en oskattbar betydelse när det gäller för teckningsläraren att i den pedagogiska diskussionen och den all- männa kulturdebatten hävda sitt ämnes intressen och betydelse. Detta gäl- ler även hans möjligheter till fruktbärande samarbete med psykologer och psykiatriker liksom till att i viss utsträckning bedriva egen pedagogisk ex- perimentverksamhet, vilket är förutsättningen för att undervisningsmeto— diken i ämnet skall kunna föras framåt.

Vi har icke kunnat ta ställning till frågan om teckningslärarnas förut- bildning utan att först skaffa oss kännedom om de krav som i detta avse- ende här i landet ställs på jämförbara lärarkategorier liksom i vissa fall på lärargrupper som undervisar på lägre stadier. Den statliga utredningen rörande vidgat tillträde till högre studier konstaterade i sitt betänkande (SOU 1952:29, sid. 112) en allmän strävan under senare år att förstärka det teoretiska inslaget i fackutbildningen. En jämförelse med andra lärar-

kategorier med undervisning på gymnasiet visar att teckningsläraren har den genomsnittligt lägsta allmänbildningsnivån. För musiklärarna gäller att procenttalet studenter i Musikhögskolans musiklärarklass f. 11. ligger högre än på Teckningslärarinstitutet. Medan det genomsnittliga procent- talet studenter av de vid Teckningslärarinstitutet under de senaste fem åren intagna eleverna varit 34,6 %, har sålunda i Musikhögskolans musik— lärarklass motsvarande tal varit omkr. 40 %. 1947 års musikutredning (SOU 1954:2) krävde studentexamen för de musiklärare som undervisar på gymnasiet. Utredningen föreslog vidare (sid. 248 och 253 f.) att den stude— rande före inträdet i musikhögskolelinjens andra årskurs skulle ha förvär- vat kunskaper i musikhistoria motsvarande minst två betyg i musikforsk- ning i fil. kand., vilka skulle kunna förvärvas antingen genom studier vid universitet eller genom att följa en särskild vid Musikhögskolan anordnad undervisning i ämnet. Musikutredningen fann det även önskvärt att möj- ligheter gåves dem som så önskade att frivilligt komplettera den högre musiklärarexamen med resterande betyg i ytterligare ett akademiskt ämne till en akademisk ämbetsexamen. Musikhögskolans lärarråd underströk i skrivelse den 12 okt. 1954 till Musikaliska akademiens styrelse vikten av att den nya gymnasieundervisningen erhåller lärare med samma grundexa- men som den, med vilken gymnasiestudierna avslutas, och förordade att en särskild försöksundervisning i Musikhögskolans musiklärarklass anord— nades för de elever vilka avlagt studentexamen. —— Av de studerande vid Gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärarlinje har de senaste åren inemot 98 % avlagt studentexamen, trots att de formella intagningsbestäm- melserna anger en begränsad studentexamen som tillräcklig. Gymnastik— lärarutbildningssakkunniga föreslog i sitt 1951 avgivna betänkande (SOU 1951:59, sid. 89) studentexamen som villkor för inträde vid institutets gym- nastiklärarlinje. — För teckningslärarna däremot har utvecklingen de se- naste åren gått i riktning mot en genomsnittligt allt lägre allmänbildnings- nivå; procenttalet studenter av de vid Teckningslärarinstitutet de senaste fem åren intagna eleverna är 34,6, medan motsvarande tal för de fem när- mast föregående åren var 49,5.

Även lärarkategorier med undervisning på lägre skolstadier har i stor ut— sträckning högre förutbildning än majoriteten av teckningslärarna besitter. l ännu högre grad blir detta fallet om den av riksdagen principiellt beslu- tade reformen av lärarutbildningen genomföres. Då Skolkommissionen i sitt principbetänkande behandlade frågan om det mått av allmänbildning som kan krävas av lärarna på skolans alla stadier (SOU 1948:27, sid. 356 f.), fann kommissionen det ur flera synpunkter önskvärt att all lärarut— bildning byggde på den allmänbildningsgrund som en fullständig gymna- sieutlbildning, avslutad med dimissionsexamen enligt kommissionens för- slag, vore avsedd att ge (sid. 377). Av vissa skäl såg sig dock kommissionen beträffande småskollärarutbildningen nödsakad föreslå att som allmänbild-

ningsgrund endast skulle fastställas vad som i betänkandet benämnes stu- dentexamen (avlagd efter 11:e skolåret), samtidigt som kommissionen un- derströk betydelsen av att ett ej alltför litet antal småskollärare avlagt dimissionsexamen för att vid universitet och högskolor kunna bedriva ve- tenskapliga studier speciellt i psykologi och pedagogik (sid. 380). I huvud- saklig överensstämmelse med kommissionens förslag innebär de av 1950 års riksdag antagna riktlinjerna för lärarutbildningens ordnande att denna utbildning skall grundas vad beträffar småskollärare på realexamen på- byggd med en ettårig allmänbildande kurs samt i fråga om mellanskol- lärare på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. Enligt dessa riktlinjer skall vidare den egentliga yrkesutbildningen för blivande ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare samt, i den mån så bestämmes, olika grupper av speciallärare meddelas vid lärarhög- skolor. Vad beträffar dagens läge ifråga om förutbildningen av de nämnda lärarkategorierna må framhållas att av nyexaminerade folkskollärare nu mer än hälften är studenter; vid några småskoleseminarier är procenttalet studenter betydligt högre än i Teckningslärarinstitutet. Sålunda hade semi— nariet i Stockholm läsåret 1954/55 cirka 58 % studenter.

En undersökning av allmänbildningskravet för teckningslärarutbildning-en i andra länder ger, som är att Vänta, mycket skiftande resultat. Detta torde främst bero på att utbildningen i många länder sedan gammalt är knuten till konsthögskolorna, för vilkas verksamhet elevernas allmänbildningsnivå inte äger någon väsentlig betydelse och vilka därför i få fall haft möjlighet att uppställa höga allmänbildningskrav för inträde. Vad gäller de övriga nordiska länderna, så är de formella förutbildningskraven på blivande teckningslärare endast i Finland mer noggrant fixerade. Studentexamen är där obligatorisk, utbildningstiden är fyraårig och teckningslärarna av- lägger undervisningsprov i samma ordning som övriga läroverkslärare. För tjänst vid provårsläroverk krävs dessutom avlagd tentamen i konsthistoria vid universitet. I Norge ger den statliga Slöyd- og Tegnelaererskole i Notod— den en ettårig utbildning i slöjd och teckning; för inträde fordras att ha avlagt folkskollärarexamen. Denna utbildning är dock icke obligatorisk för erhållande av teckningslärartjänster; sådana rekryteras i stor utsträck- ning av konstnärer utan pedagogisk utbildning. Icke heller i Danmark föl— jer utbildningen några fastställda normer utom för folkskolan. Lärarna i denna kan få en tremånaders utbildning på Statens Tegnelaererkursus an- tingen under eller efter seminarieutbildningen, uppdelad på tre kurser. Kurserna besöks också av lärare från högre skolor och seminarier. För schweiziska teckningslärare är studentexamen obligatorisk. Sak samma gäl- ler i England för de teckningslärare som undervisar på gymnasiestadiet, liksom i Västtyskland, där teckningslärarna i alla avseenden är helt jäm- ställda med övriga läroverkslärare. Utbildningen omfattar där fyra år, varav ett reserverat för slöjd och småslöjd. I USA fordrar man på många håll av

teckningslärare en Master of Arts-examen, som motsvarar minst en svensk fil. kand.-examen.

Målet för den estetiska fostran i skolan har alltmera vidgats till att omfatta en personlighetsfostran, och som en konsekvens härav måste också kraven på teckningslärarens allmänbildning samt humanistiska och psyko- logisk—pedagogiska yrkeskunskaper ställas högre än tidigare. Med hänsyn till dessa mångskiftande och krävande uppgifter har vi funnit att krav på studentexamen bör uppställas som normalkvalifikation för inträde i Teck- ningslärarinstitutet, något som rimligen också borde få konsekvenser för teckningslärarnas löneställning. Med hänsyn till det stora antalet inträdes- sökande undcr senare år till den förberedande utbildningen, vilket medfört att vissa är endast 25—35 % av de sökande kunnat antagas, torde någon risk för att tillgängliga utbildningsplatser ej skulle fyllas med välmeriterade sökande icke vara för handen. I många fall visar det sig att ökade kompetens- krav för tillträde till en viss yrkesutbildning åtminstone på längre sikt har en gynnsam effekt på rekryteringen till denna, och det finns därför anledning anta att teckningsläraryrket i längden rekryteras bäst om någotsånär höga kompetenskrav ställs på detsamma. Därigenom skulle det sannolikt också bli möjligt att till yrket förvärva en del synnerligen önskvärda personer som under nuvarande förhållanden knappast kommer ifråga. Vi tänker då exem- pelvis på sådana ungdomar av båda könen Vilka förenar livligt estetiskt in- tresse och en viss skapande förmåga med en rörlig intelligens och som nu i stor utsträckning söker sig till universiteten för att där studera de estetiska disciplinerna under historiska aspekter. Vi vill också fästa uppmärksam- heten på den praktiska fördelen av att teckningslärare med studentexamen vid brist på olika slags ämneslärare har kunnat utnyttjas som ämneslärare på realskolans lågstadium och därigenom vinna större antal undervisnings- timmar; teckningslärare har sålunda vid mindre läroverk i Viss utsträck- ning fungerat som lärare i t. ex. matematik och geografi.

Vi anser det emellertid samtidigt önskvärt att genom individuella dispen- ser möjlighet till teckningslärarutbildning kan beredas sökande utan stu- dentexamen men med stor fallenhet för den estetiska pedagogiken och med de nödvändiga förutsättningarna för att ändock kunna följa undervisningen. Därmed skulle de exceptionella begåvningarna få tillfälle att hävda sig trots delvis bristfälliga förkunskaper. Det torde lämpligen böra ankomma på Konstfackskolans styrelse att på förslag från institutets lärarkollegium be- vilja sådan dispens, vilket bör ske redan i samband med intagningspröv— ningen till det första årets utbildning. För övriga sökande bör studentexa- men vara avlagd vid samma tidpunkt.

Herrar Andersson, Lind och Norlén anför å sin sida följande: Enligt vår mening kräver teckningsläraryrket i första hand å ena sidan en allmän estetisk känslighet, förbunden med en viss konstnärlig talang, å

andra sidan utpräglad psykologisk-pedagogisk begåvning. Dessa egenskaper måste sökas där de finns, utan hinder av högre examens- och betygskrav än som är oundgängligen nödvändiga. Vi hyser principiella betänkligheter mot att på ett område, där den medfödda begåvningen har så utslagsgie vande betydelse, låta examensmeriter bli avgörande för tillgång till denna utbildning. Därmed skulle t. ex. flickskolornas elever, vilka i vissa avse- enden fått en mer djupgående humanistisk och estetisk bildning än de som genomgått läroverk, samt många konstnärer vara utestängda från teck- ningslärarutbildningen. Om studentexamen uppställs som normalkrav för inträde i Teckningslärarinstitutet, skulle det enligt vår mening kunna be- faras, att från banan en del för yrket särskilt önskvärda begåvningar ute— stängdes, vilka icke —— just på grund av sina konstnärliga intressen — har tillfälle eller lust att ägna sig åt det mått av tidsödande studier, som är erforderliga för studentexamen. Dessa utsikter måste väcka särskilda be— tänkligheter under nuvarande förhållanden, då rekryteringsbehovet till teck- ningsläraryrket under de närmaste decennierna kan förutsättas öka.

De vidgade uppgifter teckningslärarna har att fylla enligt den uppfatt- ning KU ovan framhävt kräver emellertid enligt vår mening vissa änd— ringar i det formella underlaget för inträde i Teckningslärarinstitutct. I lik- het med Konstfackskolans styrelse kan vi icke ansluta oss till att nu gäl- lande krav på kunskaper motsvarande godkänt betyg i matematik på latin- linjen upprätthålles. Detta inträdesvillkor vill vi ersätta med att inträdes- sökande, förutom att ha avlagt realexamen eller jämförlig examen, har un- dergått särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen i ett le- vande främmande språk, dvs. engelska, franska eller tyska, samt i historia med samhällslära. Angivna kunskaper i främmande språk är ägnade att ge den blivande teckningsläraren möjlighet att mer självständigt orientera sig i den pedagogiska diskussionen på området. Krav på vidgade kunskaper i historia motiveras av lärarkandidatens behov av att med bästa behållning kunna följa den konsthistoriska undervisningen. Däremot kan vi inte an— sluta oss till Konstfackskolans styrelses förslag att kräva godkänt betyg i studentexamen också i modersmålet. Ett sådant krav synes medföra så pass ingående studier utöver realexamen att de knappast låter sig förena med vårt principiella avböjande av studentexamenskravet, grundande sig på upp- fattningen att inga onödiga hinder bör resas för den inträdessökande som äger den lämpliga begåvningskombinationen. I fråga om modersmålsämnet torde det vara svårare än beträffande andra skolämnen att genom privata studier nå samma resultat som genom reguljär skolgång. Den angivna kun-. skaperna i ett främmande språk och historia bör enligt vår mening icke behöva redovisas förrän efter den förberedande utbildningen i dag- eller aftonskolan. För att underlätta kunskapsinhämtandet för dessa komplet— tander vill vi föreslå att i likhet med folkskoleseminariernas komplette— ringskurser —— genom Konstfackskolans försorg reguljär undervisning,

bekostad av statsverket, anordnas i dessa ämnen, för aftonskolans del ex- empelvis genom veckosluts- och sommarkurser. Sökande, som icke fyller ovannämnda fordringar, bör genom dispens meddelad av Konstfackskolans styrelse på förslag av dess lärarråd kunna antagas som elev i utbildningens första årskurs, dvs. nuvarande Konstindustriella dag- och aftonskolan, där- est han vid inträdesproven ådagalagt lika väl utpräglad konstnärlig begåv- ning som pedagogisk fallenhet. Vi hyser den uppfattningen, att sedan KU:s nedan framlagda krav på ett mer differentierat och grundligt intagnings- förfarande realiserats och sedan genom av utredningen föreslagna föränd- ringar i nu gällande undervisningsplaner garantier skapats för att utbild- ningstiden mer planmässigt än hittills utnyttjas för lärarkandidaternas pe- dagogiska skolning, tillfredsställande förutsättningar föreligger för att de efter denna ordning utexaminerade teckningslärarna skall kunna väl fylla de uppgifter vilka rimligen kan åläggas dem.

Herr Cassel anför följande:

Jag ansluter mig i allt väsentligt till herrar Anderssons, Linds och Nor- léns uppfattning i denna fråga, dock med den avvikelsen att det synes mig ändamålsenligt att de av oss gemensamt förordade kompletterande stu- dierna utöver realexamen bör vara avslutade innan inträde sökes till den förberedande utbildningen. Det synes mig också värt att överväga om icke undervisning i modersmålet, som dock ovedersägligen har betydelse för teckningsläraren att kunna väl behandla, borde beredas ett visst utrymme på Teckningslärarinstitutets timplan.

Bedömningen av de sökandes kvalifikationer för tillträde till utbildningen

I detta sammanhang vill KU framföra vissa synpunkter beträffande den praxis som f. n. tillämpas vid bedömandet av de inträdessökandes meriter. Inträdesansökningarna till den förberedande dag- och aftonskolan prövas av endast tvenne bedömare, Teckningslärarinstitutets föreståndare och Konstfackskolans rektor. De sökande utväljs efter skolbetyg samt inläm- nade konstnärliga och konstindustriella arbeten, om vilkas tillkomst be— dömarna föga eller intet kan med säkerhet veta. Bedömarna får i regel ingen personlig kontakt med de sökande. Ett så upplagt urvalsförfarande kan ej sägas ge garantier för ett fullt tillförlitligt urval. Antalet bedömare kan inte heller anses vara tillräckligt stort för att tillförsäkra en strängt objek- tiv handläggning, och av bedömarna kan Konstfackskolans rektor betraktas som särskilt lämpad endast om han äger praktisk erfarenhet av de speciella lärarutbildningsproblem det här gäller. Tillförlitligheten av andra, jämför- liga prövningar har visat sig öka i proportion till antalet kompetenta bedö-

mare, och framför allt gäller detta om bedömarna i viss utsträckning arbe- tar oberoende av varandra. För att någorlunda säkert kunna diagnosticera de anlagskvaliteter man hos teckningslärarkandidaterna vill komma åt _— och det gäller här bl. a. att hålla isär å ena sidan lämpligheten för studier vid Teckningslärarinstitutet, å andra sidan lämpligheten för praktisk lärar- verksamhet —— torde det vara nödvändigt att anordna prov med förelagda konstnärliga uppgifter av olika slag, vilka kan ge en mer nyanserad upp- fattning av sökandens konstnärliga kvalifikationer, så att av proven kan avgöras om den manuellt tekniska begåvningen och färdigheten samman- faller med den estetiska sensibiliteten och fantasien, vilket ingalunda alltid kan sägas vara fallet. Det torde vara möjligt att här få fram en systemati- serad bedömning, med olika värden för t. ex. komposition, färgval, fantasi, materialkänsla, rent manuell skicklighet osv. Genom proven bör i görligaste mån utrönas även sökandens intellektuella kapacitet, allmänna intressen samt fallenhet för pedagogisk verksamhet, vilken konstitueras bl. a. av psy- kologiskt intresse, förmåga att umgås med och >>ta» barn etc. Giltighet äger säkerligen också här vad som i Kungl. Maj:ts prop. 1950 nr 219 (sid. 69) uttalas om lämplighetsprövningen vid intagningen i lärarhögskolan, nämli— gen att »ett sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en första inblick i yrket och dess krav». Inträdesprövningen torde böra bygga på en kombination av skolbetyg, vilka ofta har begränsat prognosvärde, samt inträdesprov och testresultat. Intagningsprov vid andra lärarutbildningsanstalter har visat att ett personligt, informellt samtal, lett av en erfaren pedagog på grundval av en av sökanden skriftligen avgiven biografisk självdeklaration, kan ge en god belysning av dennes föregående livserfarenheter och ett ganska tillförlitligt underlag för en allmän be- dömning av hans person. Det finns all anledning hoppas att våra nuvarande möjligheter ifråga om karaktärologisk testning av större persongrupper i en nära framtid kommer att öka i ett ganska raskt tempo som följd av den intensiva och målmedvetna metodforskning som äger rum på person- lighetstestningens område.

När det gällt att dra konsekvenser av det nu framförda förslaget om ett noggrannare intagningsförfarande för sökande till det förberedande årets utbildning har inom KU uttalats två skiljaktiga meningar.

Herrar Eckerberg och Cassel, fru Lindgren-Fridell och herr Strömbom anför följande:

KU:s enhälliga förslag om möjligast tillförlitliga prov för tillträde till den förberedande utbildningen måste enligt vår uppfattning få konsekven- ser för uppläggningen av den följande utbildningen. Ett dylikt noggrant prövningsförfarande får sitt fulla berättigande endast om det avses att äga giltighet för hela utbildningstiden. Det nu tillämpade systemet med dubbla prövningar och ty åtföljande gallringar äger oss veterligen icke motsvarig-

het inom någon annan lärarutbildningsanstalt i vårt land. En sådan an- ordning har för teckningslärarutbildningens del nödtorftigt kunnat moti- veras med att den förberedande utbildningen i nästan uteslutande konst- närliga och konsthantverkliga ämnen lika väl kan kvalificera för en fort- satt utbildning till olika konsthantverksyrken. Därest konsekvenserna dras av KU:s önskemål om en teckningslärarutbildning som redan från början tar sikte på lärarens kommande pedagogiska uppgifter, blir emellertid den— na motivering inte längre bärande. En dylik uppläggning av förutbildningen torde också göra denna mindre tilldragande för dem som ännu tvekar i valet mellan teckningslärarbanan och något konstnärligt yrke, och den torde likaså medföra svårigheter för Konstfackskolan att såsom hittills va- rit brukligt låta de elever som genomgått den förberedande teckningslärar- utbildningen vinna inträde i någon av fackavdelningarnas andra årsklass. Ävenledes kan den tillämpade dubbla gallringen ur allmänmänskliga syn- punkter te sig ganska hänsynslös med tanke på dem som utan åsyftat resul- tat ägnat ett (två) år åt den förberedande utbildningen och därefter icke önskar fortsätta med studier för något konsthantverksyrke. Också ur stats- finansiella synpunkter förefaller anordningen vara mindre ändamålsenlig. Den innebär nämligen att staten årligen bekostar förberedande utbildning av nära tjugotalet teckningslärarkandidater, vilka därefter automatiskt av— skärs från möjligheten att fullfölja utbildningen. Vi kan av de anförda skälen endast dra den slutsatsen att någon särskild prövning efter den förberedande utbildningen icke bör ske och att följaktligen antalet elever som antas till denna bör ungefärligen motsvara det årliga behovet av utexa- minerade teckningslärare, varvid dock bör räknas med en måttlig avgångs— procent under utbildningens gång. Därmed bortfaller också motiveringen för att särskilja en förberedande utbildning från den egentliga utbildningen vid Teckningslärarinstitutet. Enligt vår uppfattning bör alltså utbildningen i sin helhet förläggas till Teckningslärarinstitutet.

Å andra sidan yttrar herrar Andersson, Lind och Norlén: Enligt vår uppfattning bör det av KU föreslagna noggrannare prövnings- förfarandet vid intagningen till den förberedande utbildningen icke rubba det första utbildningsårets (för aftonskoleeleverna de två första årens) karaktär av förberedelse och prövotid och bör följaktligen heller icke över- flödiggöra en ny gallring av elevmaterialet efter denna utbildningsetapps slut. Aldrig så minutiösa inträdesprov skulle icke kunna ge en lika väl- grundad uppfattning om en lärarkandidats lämplighet som den hans lärare kan erhålla genom ett resp. två års daglig konfrontation med eleven. Därför måste det anses ändamålsenligt att till den förberedande utbildningen så- som hittills antaga ett avsevärt större antal lärarkandidater än som kan vinna inträde vid Teckningslärarinstitutet. KU:s i det följande framförda förslag om att redan den förberedande utbildningen skall ge eleverna en mer

direkt inriktning på den blivande lärargärningen än den hittills haft samt att denna intimare bör knytas samman med utbildningen i övrigt innebär enligt vår mening icke en onödig belastning för de elever, vilka med god- kända betyg genomgått dcn förberedande utbildningen men icke vunnit in— träde vid Teckningslärarinstitutet, därest de såsom hittills tas in i andra årskursen av valfri fackavdelning vid Konstfackskolan. Det synes oss när— marc böra övervägas om den förberedande utbildningen skall såsom hittills vara direkt underställd Konstfackskolans rektor eller om den hellre bör sortera under Teckningslärarinstitutets föreståndare. Vad den dubbla gall- ringen beträffar torde den ur åberopade allmänmänskliga och statsfinan- siella aspekter nära sammanfalla med tillvägagångssätt som praktiseras exempelvis genom att elever icke erhåller uppflyttning till högre klass eller blir underkända i en avslutningsexamen. Liknande verkningar uppstår ock— så när det inom högre utbildning praktiseras att elev får lämna skolan om vederbörande behöver mer än 3 år för att klara av den första hälften av en Liv-årig utbildningstid.

Bör Konstindustriella aftonskolans avdelning för blivande teckningslärare bibehållas?

Rörande denna fråga anför herrar Eckerberg och Cassel samt fru Lind- gren-Fridell och herr Strömbom följ-ande:

Antalet sökande till Konstindustriella aftonskolans avdelning för blivan- de teckningslärare har de senaste decennierna successivt minskats. En god uppfattning om avdelningens ringa attraktionsförmåga i förhållande till dagskolans ger 1955 års intagningsstatist-ik. Detta år sökte 170 ung- domar tillträde till den förberedande teckningslärarutbildningen, därav 150 till dagskolan och 20 till aftonskolan. (Vissa tidigare år har till aftonsko- lan sökt endast ett tiotal). Av de sökande togs i första årskursen in sam- manlagt 41, därav 25 till dagskolan, medan endast 4 av de sökande till aftonskolan vann inträde där. Genom att en så betydande majoritet sökte till dagskolan kom icke min-dre än 18 av dessa sök-ande att mer eller mindre mot sin vilja bli hänvisade till aftonskolan; av dem ville emellertid endast 12 begagna sig av den tvååriga förutbildningen. Dessutom intogs i afton— skolans andra årskurs 8 s. k. specialelever, vilka alla sökt till dagskolan. Dessa vann inträde på grund av tidigare meritering i vissa ämnen vid Konstindustriella dag- eller aftonskolans avdelningar för teckningslärare eller för olika kategorier av konsthantverkare.

Då det gäller att bedöma aftonskolans fortsatta existensberättigande som ett led i teckningslärarutbildningen, måste fördelarna för det fåtal afton- skoleelever, vilka sökt inträde just i aftonskolan, vägas mot den förlust ett betydligt större antal elever åsamkas genom att nödgas använda två år på en utbildning som de velat förskaffa sig på ett år. Denna avvägning synes

oss leda till att man ej längre bör upprätthålla en utbildningslinje som icke ens lockar fullt antal sökande, medan till parallellinjen kan intagas endast 1/6 av de sökande, och vi vill därför föreslå att den förberedande utbild- ningens uppdelning på en ettårig dagskola och en tvåårig aftonskola slopas.

Herrar Andersson, Lind och Norlén å andra sidan framhåller som sin uppfattning, att aftonskolan erbjuder så stora fördelar för de elever, vilka av ekonomiska skäl är nödsakade att ha ett yrkesarbete vid sidan av stu- dierna, att några ändringar i nuvarande organisation icke kan anses på— kallade.

Undervisningsplanerna

Beträffande de f. n. tillämpade timplanerna kan allmänt sägas att de knappast bär vittne om någon genomtänkt helhetssyn på teckningslärarens pedagogiska uppgifter. I flera avseenden konserverar timplanerna en äldre syn på teckningsläraren såsom främst ett slags konstnär som har att bi- bringa sina elever vissa manuella färdigheter att teckna. Emellertid rym- mer den även många inslag av den moderna estetiska pedagogikens betrak— telsesätt. Frånvaron av en klart medveten målsättning i undervisningspro- grammet belyses ej minst av den oklara och icke konsekvent tillämpade uppdelningen av undervisningsämnena i kategorierna >>Fackämnen (lärar- utbildningsämnen)» och >>Övriga ämnen», i särskiljandet av ämnen sådana som »Välskrivning» och »Skrift med tillämpningar» samt »Figurteckning» och »Dräkt— och djurstudier». Även målsättningen och timtilldelningen för de olika ämnena är i flera fall diskutabel, och KU vill därför föreslå att timplanen, innan den fastställes av Överstyrelsen för yrkesutbildning, göres till föremål för en allmän och grundlig överarbetning.

I en skrivelse den 28 maj 1951 till Överstyrelsen för yrkesutbildning har KU framlagt vissa kritiska synpunkter på institutets undervisningsplaner, framförallt vad gäller ämnena Allmän konsthistoria med seminarieövningar samt Psykologi och pedagogik. KU anser sig icke kunna själv framlägga förslag till en ny timplan för Teckningslärarinstitutets undervisning i dess helhet utan nödgas inskränka sig till mer eller mindre preciserade påpekan- den på vissa punkter, delvis i anslutning till nyssnämnda skrivelse.

Den förberedande utbildningen i Konstindustriella dag- och aftonskolan är såsom nämnts nära nog helt ägnad åt konstnärliga och konsthantverk— liga ämnen. Det är därför nästan uteslutande den konstnärligt tekniska skickligheten som blir avgörande för betygsättningen och följaktligen även för elevens intagning i Teckningslärarinstitutet. Det första läroårets lösa sammanhang med den följande utbildningen markeras också av att dag- och aftonskolan icke är underställda Teckningslärarinstitutets föreståndare utan direkt sorterar under Konstfackskolans rektor. Detta läroår har avsetts

att vara en prövotid som tänkts ge ett någorlunda tillförlitligt besked om vederbörandes anlag för läraryrket. Både ur denna synpunkt men främst ur allmänpedagogiska aspekter måste det betraktas som en allvarlig brist att detta läroår icke inrymmer någon undervisning som kan ge besked om lärarkandidaternas allmänna pedagogiska fallenhet, deras förmåga att under olika omständigheter umgås med barn i olika åldrar. Med tanke på de många vitt skiftande insikter och färdigheter, som en teckningslärare enligt modern pedagogisk uppfattning bör besitta och av vilka åtskilliga nog endast nödtorftigt kan inhämtas under den utmätta utbildningstiden, synes det nödvändigt att en icke oväsentlig del av denna tid tas i anspråk just för dessa primära rent pedagogiska uppgifter. Det är viktigt att ele— verna redan från början tillägnar sig de ledande grundtankarna för sin framtida lärargärning, så att de i sina olika arbetsuppgifter inte förlorar dessa grundtankar ur sikte. Den teoretiska grundvalen måste byggas upp gradvis ända från första året och omfatta allmän och pedagogisk psykologi liksom även det skapande arbetets och konstupplevelsens psykologi. Ele- verna bör redan nu som auskultanter få en så mångsidig kontakt som möj— ligt med barnen i övningsklasserna.

Vad beträffar undervisningsämnena under det första utbildningsåret. torde det vara svårt att nöjaktigt motivera förekomsten där av ämnena Heraldik och symbolik, Skrift med tillämpningar samt Yrkenas konst- historia. Därest någon konsthistorisk undervisning skall förekomma det första året bör den meddelas i anslutning till större, allmännare samman- hang. Det kan också ifrågasättas om Linearritning med perspektivlära på detta förberedande stadium bör ges ett så stort utrymme som 8 veckotim- mar eller en femtedel av det tot-ala timantalet. Däremot talar mycket för att sysslande med slöjd och småslöjd i olika material skulle ha en gynn- sam effekt för att vidga elevens pedagogiska orientering. Den s. k. >>för- utsättningslösa teckning» efter Bauhausskolans principer, som sedan några år inrymmes i den senare undervisningen i ämnet Kompositionsövningar, torde kunna få än större betydelse under det första året. Den bör kunna ge god vägledning för att bedöma arten och graden av elevernas anlag samt möjliggöra en mer individualiserad handledning.

Beträffande timplanen för undervisningen vid Teckningslärarinstitutet vill KU till behandling först ta upp några av de ämnen som kan betecknas som hörande till den teoretiska lärarutbildningen. Ifråga om innehållet av äm— net Frihandsteckning, metodik och undervisningsövningar (14 vt) må åter- ges ett uttalande av Teckningslärarnas riksförbund i dess remissyttrande över styrelsens för Konstfackskolan år 1950 framlagda förslag till under— visningsplaner för Konstfackskolan inklusive Teckningslärarinstitutet. För- bundet framhöll att den s. k. metodiska teckningen är av tämligen ofrukt— bart slag. Att lägga upp teckningsundervisningen efter metodiska serier

leder enligt förbundet endast till schematisering. Den metodiska utveck— lingen av undervisningen borde i stället baseras på individens naturliga sätt att uttrycka sig på olika stadier. KU anser det angeläget att detta på- pekande vinner beaktande. Undervisningsplanen förutsätter inom detta ämne studier i museer och samlingar för att tillgodose undervisningen i stilhistorisk teckning, vilken enligt gällande undervisningsplaner sedan 1933 bedrives i skolorna såsom ett led i strävan att väcka och utveckla ungdo- mens skönhetssinne. KU har ovan uttalat sina tvivel om berättigandet av denna slags teckning inom skolans estetiska fostran som ett medel att på en gång tränga in i gångna tiders kulturformer och uppöva skickligheten i att teckna, och den kan enligt utredningens uppfattning därför saklöst utgå också ur lärarutbildningen.

I fråga om linearritningen (4 vt) har KU ovan avd. III kap. 3 angivit sin inställning till ämnet och dess plats på skolschemat men finner ingen an— ledning att fördenskull yrka på en radikal reducering av ämnets timtal i lärarutbildningen. En del av det första årets undervisning i ämnet bör i enlighet med vad som ovan sagts kunna föras över till senare utbildnings— stadier.

Ämnet Välskrivning (4 vt) bör med fördel kunna slås samman med äm- net Skrift med tillämpningar (8 vt); det senare ämnet fick 1953 sitt tim- tal utökat från 6 till 8. Denna ökning motiverades av Konstfackskolans styrelse med att det på många orter saknades kompetenta lärare i textning vid yrkes- och lärlingsskolor liksom att det också rådde brist på personer som sakkunnigt och konstnärligt kunde utföra hyllningsadresser o. d. för enskilda och korporationer. KU måste underkänna en sådan motivering, vilken helt förlorat lärarutbildningssynpunkten ur sikte, och förutsätter att timtalet för det sammanslagna ämnet bör kunna sättas betydligt lägre än för båda ämnena tillsammans. Alternativt kan ämnet Skrift med tillämp- ningar föras till de frivilliga tillvalsämnena.

Ämnet Kompositionsövningar —— tidigare kallat Fackstudier —— synes KU fylla en viktig uppgift i utbildningen för att stimulera och fördjupa både elevernas egen skapande aktivitet och deras sensibilitet, men KU vill föreslå att ämnet rubriceras på ett sätt som bättre klargör dess målsättning och innehåll.

Undervisningen i allmän konsthistoria har vid Teckningslärarinstitutet, åtminstone vad gäller seminarieövningarna, hittills bedrivits efter en strängt kronologisk princip, varvid antiken i stort sett reserverats för första året, medeltiden för det andra och nyare tiden för sista året. 1800—talets senare del och den moderna tiden har i allmänhet icke hunnit behandlas. Arkitek- turen, undantagandes den moderna, har ägnats stort utrymme. Däremot har i studiet av den historiska utvecklingen mindre hänsyn tagits till ett så viktigt område som konsthantverket och den roll detta spelar i hela miljö- gestaltningen. De kunskaper som bibringas eleverna med goda betyg i äm-

net kan enligt vederbörande lärare nära nog jämställas med vad som ford— ras för en fil. kand.-examen i ämnet. Uppläggningen av undervisningen har haft en rent akademisk prägel med föreläsningar, seminarieövningar och tentamina. Under det sista utbildningsårets pedagogiska praktik, förlagd till läroverken, har eleverna fått hålla provlektioner i konsthistoria. Under- visningen synes ieke ha tagit hänsyn till vilka konsthistoriska kunskaper som de blivande teckningslärarna bäst skulle kunna nyttiggöra i sin skol— undervisning, liksom heller icke till deras individuellt varierande historiska förkunskaper, och det måste sägas föreligga risker för att en undervis- ning upplagd efter dessa linjer lätt kan leda till en missriktad intellektuali- sering av de estetiska studierna. KU har ovan flerstädes ifrågasatt om teck— ningslärarna överhuvud bör meddela någon mer omfattande konsthistorisk undervisning, detta främst därför att än mer trängande uppgifter därmed måste eftersättas.

Det står för KU klart att en viss historisk bildning på konstens område är oundgänglig för en teckningslärare, men förvärvandet av en sådan får ej tillåtas inkräkta på de icke mindre viktiga färdigheterna i konstpsyko- logi och konstanalys. När Skolkommissionen i sitt principbetänkande be- tonat Vikten av att teckningsundervisningen mer än nu uppmärksammar att eleverna får se god konst, kan den också sägas ha framhållit konstana- lysens och konstförståelsens betydelse på bekostnad av den historiska kun- skapen om konst. Ett sådant ställningstagande, som KU helt ansluter sig till, måste direkt återverka på lärarutbildningen. Sedan 1953 har vid sidan av konsthistorien ämnet Konstpsykologi och konstanalys införts på sche- mat, vilket måste betecknas som ett betydande framsteg. KU anser dock avvägningen av timtalet för konsthistorien (antalet veckotimmar har för något år sedan ökats från 8 till 12) gentemot timtalet för konstpsykologi och konstanalys (2 vt sista året) vara oriktig, främst med hänsyn till de båda ämnenas betydelse för undervisningen, och ifrågasätter om dessa äm- nen överhuvud i fortsättningen bör hållas åtskilda. Under förutsättning att det är möjligt att finna en lärarkraft som spänner över båda dessa områ- den måste det enligt KU:s mening vara en stor fördel om konstundervis- ningen kan bedrivas så att de historiska, psykologiska och tolkande aspek- terna på konsten kan intimt samverka för att ge en rikt nyanserad bild icke endast av konstverkets tillkomstbetingelscr utan också av dess estetiska betydelse både för lärarkandidaten själv och för hans kommande elever. Konstupplevelsens processer måste likaväl som det skapande arbetet sättas i relation till barnets personlighetsutveckling. Av vikt är också att betydligt större tid än hittills ägnas åt den moderna konsten, däri även inbegripet miljögestaltningen i alla dess skiftande aspekter, som främst fångar lärar— kandidaternas intresse och som genom sin aktualitet utövar det största in- flytandet på de unga, vilka den blivande läraren kommer att få undervisa. Lärarkandidaternas syn på dessa viktiga företeelser torde kunna fördju-

pas t. ex. genom att de individuellt under en viss tid får tränga in i något aktuellt stilproblem. De måste också lära sig att vägleda andra till förstå- elsen av konst, och de bör därför få tillfälle att med övningsklasser besöka museer och där hålla visningar och diskutera konstverken med eleverna. Då det ur folkbildningsarbetets synpunkt är angeläget att teckningslärarna i större utsträckning än hittills ställer sig till förfogande som lärare i konst— studiecirklar, är det befogat att eleverna får en viss inblick i metodiken för konstcirklarnas praktiska och teoretiska arbete; en del av undervisningen skulle kunna bedrivas i studiecirkelns form. En hel del erfarenheter kan säkerligen utnyttjas för både skol- och folkbildningsarbetet, som t. ex. den ovan berörda >>förutsättningslösa teckningen».

Med hänsyn till de många stora och viktiga problem, som måste behand- las inom ramen för konstbildningsämnena, bör dessa erhålla ett större timtal än vad Konsthistoria samt Konstpsykologi och konstanalys nu till- sammans förfogar över. Att undervisningen i dessa ämnen icke bör bedri- vas efter renodlat historiska synpunkter bör komma till uttryck i ämnenas (ämnets) ruhricering. KU vill betona vikten av att betygsättningen i ämnet Konstpsykologi och konstanalys i teckningslärarens avgångsexamen får den betydelse som motsvarar ämnets vikt för hans kommande undervisning. F.n. påverkar elevens studieresultat i detta ämne icke värderingen av hans avgångsexamen, ett förhållande som med det snaraste bör rättas till.

Befattningarna som lärare i konsthistoria samt i konstpsykologi och konstanalys är endast arvodesbefattningar, med arvode beräknat per lek- tion. Förutom läraren i välskrivning är inga andra lärare så löst knutna till institutet. Om lärarna i dessa betydelsefulla konstbildande ämnen skall kunna göra en verkligt fruktbärande insats, icke minst genom att metodiskt anpassa sina ämnen efter teckningslärarkandidaternas speciella behov, bör de få en ställning som speciellt kvalificerade facklärare i lönegrad Ca 31. En tjänst på ordinarie stat skulle vara lättast att åvägabringa om de båda konstbildningsämnena förenades under en lärare. Läraren i dessa ämnen kommer att redan vid institutets överflyttning till nya lokaler omkring 1959 få ett utökat antal veckotimmar, eftersom undervisningen i varje år- gång enligt planerna då kommer att bedrivas i två parallellklasser, varvid seminarieövningarna i konsthistoria måste dubbleras. De konsthistoriska föreläsningarna vid institutet hålls nu gemensamt för alla tre årsklasserna, varvid antiken behandlas ett år, medeltiden nästa samt nyare tiden det följande. Denna ordning resulterar i det märkliga förhållandet att endast var tredje årsklass får det konsthistoriska materialet serverat i kronologisk följd, medan de övriga får börja sitt historiska studium med antingen me- deltiden eller renässansen. För att rätta till detta missförhållande krävs en utökad tjänstgöring av läraren i konsthistoria. Vid sidan av undervis- ningen i Teckningslärarinstitutet skall denne också kunna bestrida en del av motsvarande undervisning 1 Högre konstindustriella skolan.

Då en fördjupad psykologisk kunskap är en av de viktigaste förutsätt- ningarna för att teckningslärarna skall kunna nå bästa möjliga resultat i sin undervisning, måste KU med beklagande konstatera att ämnet psykologi och pedagogik fått en så undanskymd plats på institutets schema, med un- dervisning endast i den första årskursen och då blott med två timmar per vecka. Redan 1936 års yrkesskolsakkunniga föreslog en utökning av under- visningen i psykologi och pedagogik till det tredubbla. Före 1953 var psyko- logiundervisningen förlagd till sista läsåret, vilket innebar att eleverna, när de på allvar började sin pedagogiska praktik, ännu inte fått någon under— visning om de teoretiska förutsättningarna för denna. Skolöverstyrelsens teckningskonsulent betonade också i sitt yttrande till styrelsen över KU:s ovannämnda skrivelse till Överstyrelsen för yrkesutbildning vikten av ökat timtal för psykologien, med tonvikt på barn- och ungdomspsykologi och fördelat på hela utbildningstiden. Psykologiens alltför tillbakasatta ställ- ning framstår klart vid en jämförelse med de tekniskt konstnärliga fär- dighetsämnena, vilka enbart under de 3 sista åren tar sammanlagt omkring 70 veckotimmar i anspråk. En jämförelse med en likartad undervisnings- anstalt som folkskoleseminariet visar att Teckningslärarinstitutet på denna punkt är starkt missgynnat. Det tvååriga seminariet har fyra veckotimmar psykologi per år, vilket sammanlagt ger en fyra gånger så omfattande psykologiutbildning som teckningsläraren får under hela sin utbild- ningstid, och detta trots att teckningsläraren i sitt arbete måste vara förtrogen med flera åldersstadier än folkskolläraren. Även småskollärarin- norna, vilkas undervisning omfattar endast åldrarna 7—10 år, har sam- manlagt åtta veckotimmar psykologi och pedagogik. Undervisningen vid institutet är vidare i mindre grad än som vore önskvärt inriktad på fan- tasien och känslolivet, i stället alltför mycket på inlärings- och minnes— problem. KU anser det vara ett oavvisligt krav att psykologi och pedago- gik får ingå som ett grundläggande ämne under alla fyra utbildningsåren. Ämnet bör mer än hittills anknytas till teckningsundervisningens speciella problem, främst barnets bildskapande och dettas förhållande till barnets allmänna personlighetsutveckling samt till dess förståelse för estetiska vär— den under olika åldrar. Eleverna bör också bibringas vissa elementa angå- ende experimentell psykologisk forskning och få sitt intresse väckt för detta viktiga metodiska hjälpmedel, liksom de även bör få en god insikt i folk— bildningsarbetets metodik och om möjligt bibringas intresse för detta slag av arbete. Redan från första året bör eleverna få en så pass omfattande introduktion i ämnet att de tillägnar sig de ledande grundtankarna och kan sköta sin senare undervisning på ett självständigt sätt. Det sista årets prov— tjänstgöring bör inte som nu begränsas till realskolan och gymnasiet utan bör även omfatta de lägsta skolstadierna för att de blivande teckningslärar- na skall få möjlighet att konfronteras med barn på olika utvecklingsstadier under mer normala förhållanden än dem institutets övningsskola med—

ger. Detta framstår som nödvändigt icke minst med tanke på att tecknings- lärarna sannolikt inom en nära framtid kommer att långt mer än nu ut— nyttjas som konsulenter för folkskolans teckningsundervisning och estetiska fostran. Det synes ändamålsenligt att de blivande teckningslärarna i psy- kologiundervisningen också får brottas med större och mera självständiga uppgifter, såsom t. ex. att följa ett barns bildmässiga beteende under en viss period och göra observationer över detta. Eventuellt kan sådana seminarie— uppgifter förläggas till den undervisning vid lärarhögskolan under det sista läsåret vilken nedan alternativt föreslås.

Ämnet Bostadskunskap infördes i samband med institutets omorganisa— tion 1947 och erhöll då fyra veckotimmar under sista årskursen; år 1953 utökades timtalet till fem. Utan att vilja ifrågasätta ämnets berättigande i lärarutbildningen finner KU dock det anvisade timtalet för stort med tan- ke på att teckningsläraren endast i ringa omfattning har möjlighet att ut- nyttja de här förvärvade kunskaperna i sin undervisning. De praktiska aspekterna på detta ämne meddelas i skolan främst inom ämnet hemkun— skap samt av lärarna i kvinnlig och manlig slöjd. Bostadskunskapens este- tiska aspekter måste teckningslärarkandidaten förutsättas i viss utsträck- ning vara förtrogen med genom sin allmänna inriktning och utbildning. Miljöskapandets problem bör enligt KU:s uppfattning i Viss utsträckning kunna inrymmas i den allmänna konstundervisningen vid institutet. KU vill därför föreslå att bostadskunskapen tas upp som frivilligt ämne.

Beträffande färdighetsämnena kan KU fatta sig kortare. Som ovan fram- hållits föreligger inga bärande skäl för att särskilja ämnena Figurstudier samt Dräkt- och djurstudier. Även ämnet Anatomi bör kunna studeras i anslutning till figurteckningen; någon större fördjupning i ämnet lär icke vara av nöden för en teckningslärare. Vid ämnet Modellering och dess meto— dik fäster KU däremot stor vikt, då detta slag av skapande arbete visat sig ha en stor betydelse på skolans alla åldersstadier och särskilt under ungdomens kris- och hämningsperioder.

Den frivilliga kursen i träslöjd (12 vt) måste tillmätas stor betydelse för att ge den blivande läraren en så vid och mångsidig estetisk orientering som möjligt. Här kan endast påpekas att ämnet bör omfatta slöjd i alla före- kommande material under samtliga tillämpliga skolstadier, således även den s. k. småslöjden, samt att tillgång till övningsklasser, som f. n. icke existerar för detta ämne, också här är en förutsättning för tillfredsstäl- lande pedagogiska resultat av undervisningen. Ävenledes må framhållas önskvärdheten av att kvinnliga teckningslärarkandidater får tillfälle att skaffa sig en motsvarande utbildning i kvinnlig slöjd (se vidare kap. 8).

Vid den föreslagna översynen av timplanen synes det KU angeläget att några teckningsundervisningen närliggande intresseområden beaktas, såsom foto, film och teaterdekoration. Orientering i dessa fack kunde lämpligen meddelas i form av tillvalsämnen eller fristående kurser.

Den praktiskt pedagogiska skolningen vid institutet och Lärarhögskolan Den övningsskola, som Teckningslärarinstitutet har tillgång till, om- fattar endast folkskolans åldersstadier och motsvarande samt rekryteras bland sådana frivilliga elever från olika skolor i Stockholm vilka är sär— skilt intresserade av teckning. Dessa har kunnat besöka övningsskolan först efter den ordinarie skoltidens slut. Skolan har endast fungerat en dag i veckan, sedan hösten 1955 dock två dagar i veckan. Det måste betecknas som en allvarlig brist att institutets övningsskola icke är en verklig skola som kan ge lärarkandidaterna en mer realistisk uppfattning om det elev- material de kommer att möta i vanliga skolor i sin kommande verksamhet. Det finns anledning hoppas att institutet efter förflyttningen till nya loka— ler, vilken beräknas ske till nyåret 1959, skall få kontinuerlig tillgång till en vanlig folkskola som övningsskola. Med hänsyn till att lärarkandida- terna bör bedriva undervisningsövningar på samtliga skolstadier och att un- dervisningen icke för tidigt bör anpassas efter en viss skolform är det be- klagligt att övningsskolan icke omfattar alla skolans åldersstadier, och fram- förallt gäller detta gymnasieklasserna, som ju är ett av teckningslärarens viktigaste arbetsfält. Enligt nuvarande ordning får lärarkandidaterna kon- takt med detta elevklientel först vid sista årets provårskurs vid läroverken. Önskvärt synes vara att de under utbildningstiden får möjligheter att under längre tid följa lektioner även på de högsta skolstadierna. Det må här också erinras om att förskoleklasserna ur pedagogiska synpunkter är ett mycket viktigt och fruktbart arbetsfält. En praktisk kännedom om förskole- äldrarnas bildmässiga uttrycksformer har betydelse för att förstå förut- sättningarna för utvecklingen av bildskapandet i de lägsta skolåldrarna. Enligt 1954 års beslut rörande den första lärarhögskolan skall till denna t. v. icke förläggas någon utbildning av lärare i övningsämnena. Även utred- ningen rörande denna högskola (SOU 1952:33) avstod från att framlägga förslag om sådan utbildning men framhöll (sid. 22), att högskolans orga- nisation borde göras så elastisk att den egentliga yrkesutbildningen för olika slag av speciallärare (alltså bl a. teckningslärarna) eller eventuellt en del av den utan alltför stora svårigheter skulle kunna förläggas dit, om detta _visade sig ändamålsenligt. Vid lärarhögskolan skall ju enligt planerna bedrivas ett omfattande pedagogiskt försöksarbete, som antas komma att få stor betydelse för de metodiska framstegen i de olika ämnena och kunna ge varaktiga impulser åt de blivande lärarnas intresse för pedagogiskt framstegsarbete. För att lärarhögskolorna skall kunna utvecklas till all- männa pedagogiska forskningscentra torde också krävas medverkan från övningslärarnas sida. Med hänsyn både härtill och till angelägenheten av att göra teckningslärarna intresserade av forsknings- och experimentverk— samhet på sitt område anser KU det böra övervägas om icke en del av den undervisning, som meddelas teckningslärarkandidaterna, under det sista utbildningsåret kunde förläggas till lärarhögskolan. Detta skulle också

kunna ha betydelse för att motverka den isolering från de andra lärar- kategorierna som teckningslärarna ofta har känning av. En större ömsesi- dig förståelse för varandras bildningsuppgifter är nödvändig de olika lärar- kategorierna emellan för att ett verkligt samarbete skall komma till stånd. Om olika tekniska skäl skulle t. v. hindra ett sådant arrangemang, kvarstår dock möjligheten att Teckningslärarinstitutet för t. ex. viss undervisning i pedagogisk psykologi kunde anlita lärarhögskolans lärare.

I detta sammanhang må framhållas vikten av att teckningslärarkandida- terna i sin utbildning äger tillgång till ett rikhaltigt arkiv av barnteck- ningar, uppordnat efter psykologiska synpunkter. En systematiskt och suc— cessivt berikad samling av detta slag skulle säkerligen bli ett betydelsefullt instrument ej endast för teckningslärarnas utan också för andra lärarkate— goriers psykologisk-pedagogiska utbildning, liksom för ett livligare utbyte av erfarenheter mellan den psykologiska forskningen och den tillämpade konstpedagogiken. Förutsatt att en del av teckningslärarutbildningen i en nära framtid kan ske vid lärarhögskolan talar starka skäl för att ett sådant barnteckningsarkiv förlägges till lärarhögskolan i Stockholm, vilken bör ha lättare att tillhandahålla den behövliga kompetenta arbetskraften för arkivets skötsel än t. ex. Teckningslärarinstitutet.

Teckningslärarinstitutets kapacitet

Vid ett bedömande av Teckningslärarinstitutets förmåga att förse lan- det med väl utbildade lärare i teckning måste institutets kapacitet i förhål- lande till behovet av lärare beaktas. F. n. föreligger så stor brist på teck— ningslärare att minst ett hundratal platser, visserligen till största delen deltjänster, icke kunnat besättas med kompetenta innehavare. Många större folkskolor har också ett mer eller mindre latent behov av teckningslärare vilket icke kunnat fyllas. Redan nu kan förutses att behovet inom en nära framtid snabbt kommer att öka. När enhetsskolan blivit genomförd kom- mer antalet skolor, vilka enligt uppgjorda planer bör äga tillgång till teck- ningslärare, att närmast fördubblas. Det skulle betyda en stor förbättring av den estetiska fostrans villkor om alla sådana platser kunde besättas med lärare som på ett fullgott sätt kunde handha teckningsundervisningen. I detta sammanhang har KU med beklagande konstaterat en under de se- naste åren märkbar tendens att i flera av de största städernas folkskolor i besparingssyfte icke återbesätta de tjänster som tidigare innehafts av teck- ningslärare.

En fråga som har stor betydelse för beräkningen av Teckningslärarinsti- tutet—s önskvärda kapacitet är det tillämnade omfånget av teckningslärarnas pedagogiska verksamhet. Riksdagen har anslutit sig till Skolkommissionens uppfattning att utexaminerade teckningslärare endast skall förekomma i enhetsskolans 7—9 klasser samt i högre skolor. Det bör vidare beaktas att stor brist på teckningslärare f. n. råder. Många lärare har nödgats påtaga

sig betydande antal övertimmar, och det har beräknats att minst 7 % av un— dervisningen i teckning vid de allmänna läroverken, folk- och småskolese— minarierna samt de högre kommunala skolorna bestrids av lärare utan teck- uingslärarexamen. Även i folkskolor, privatläroverk och tekniska skolor föreligger en liknande situation. Med hänsyn till dessa förhållanden vill KU icke ifrågasätta en omedelbar utvidgning av teckningslärarnas undervis— ningsskyldighet men kan samtidigt ej underlåta att påpeka att det på mel— lanstadiet, där grund-en för den estetiska mottagligheten i högre åldrar skall läggas, finns minst lika stort behov av teckningslärare som på högre stadier. KU förutsätter, att det på mellanstadiet strikt genomförda klasslärar- systemet t. v. endast i undantagsfall kan brytas, men vill framhålla att svä- righeterna att föra ner teckningslärarna till detta skolstadium ger ett sär— skilt eftertryck åt kravet på en gedigen seminarieutbildning och fortbild- ning i teckning xför folkskollärarna. En utvidgad kon'sulentverksamhet bör också förutsättas på detta stadium för att tillförsäkra folkskolans lärare en någorlunda kontinuerlig handledning, och genomförandet av en sådan kommer också att öka teckningslärarbehovet.

Under de senaste sju åren har de utexaminerade teckningslärarna upp— gått till högst 25 och lägst 15 om året. Genomsnittet examinerade per år har varit omkring 18. Erfarenheten visar att cirka 25 % av dessa aldrig kom- mer ut på lärarbanan. I en skrivelse den 21 maj 1953 till styrelsen för Konst— fackskolan anhöll Skolöverstyrelsen, under hänvisning till att tillgången på nyexaminerade teckningslärare visade en tendens att minska medan å andra sidan enhetsskolans fulla genomförande skulle medföra en betydligt ökad efterfrågan på sådana lärare, att anstalter snarast måtte träffas för att öka Teckningslärarinstitutets kapacitet. Enligt överstyrelsens samma är utförda beräkningar kunde det årliga behovet av nya heltidstjänstgö— rande lärare i teckning med hänsyn till ersättningsbehov och skolväsendets expansion på grund av de stora årskullarna för ett betydande antal år framåt beräknas till minst 35 vid de högre skolorna och folkskolorna, varvid hänsyn tagits till behovet att fylla den nu föreliggande bristen på tecknings— lärare. En utökning av detta omfång möjliggöres i och med institutets till 1959 planerade förflyttning till nya lokaler. Här må dock påpekas att be- räkningarna utgick från nuvarande skolorganisation och alltså icke tog hänsyn till en eventuell avkortning av realskolestadiet. En någorlunda säker beräkning av den för institutet önskvärda kapaciteten kan göras först se- dan statsmakterna tagit ställning till frågan i vilken utsträckning och för vilka uppgifter teckningslärarnas tjänster i det kommande kan utnyttjas.

Teckningslärarnas fortbildning

Flertalet teckningslärare är i sitt skolarbete ensamma om den bildeste- tiskt fostrande uppgiften. Endast stora skolor har två eller flera lärare med denna uppgift. För att kunna hålla sig levande och initiativkraftig i

sin undervisning har teckningsläraren därför ett starkt behov av kontakt med lärarkollegor i andra skolor och skolformer. För teckningsläraren ex- empelvis i realskolan är det viktigt att upprätthålla förbindelser både med folkskolan och yrkesutbildningen samt med gymnasiet, angeläget icke minst med hänsyn till den kategoriklyvning som f. n. gäller i de högre skolfor- merna mellan läro- och övningsämnen. Årligen eller med något större tids— intervaller anordnade s.k. pedagogiska dagar för teckningslärare inom större eller mindre områden i likhet med vad som redan praktiserats inom folkskolan och för ämneslärarkategorierna vid läroverken — skulle i någon mån kunna itillgodose detta behov. Bland studieområden lämpliga att i sådant sammanhang ta upp kan här nämnas de konst- och kulturhisto— riska museernas pedagogiska verksamhet samt folkbildningsarbetet, för vinnande av ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter med representanter för dessa områden. Det är betydelsefullt att teckningsläraren får intimare kon- takt också med andra kategorier av pedagoger med delvis gemensamma uppgifter, såsom historie- och modersmålslärare samt konstnärer verksam- ma i folkbildningsarbetet. Bland övriga studieområden ägnade att vidga och fördjupa teckningslärarens syn på sin uppgift kan nämnas den peda- gogisk-psykologiska forskningens rön på det Visuellt estetiska området samt den skapande verksamhetens betydelse ur moderna psyk-oterapeutiska syn- punkter.

Utbildning av andra lärarkategorier till teckningslärare

Spridda initiativ har tagits för att råda bot på teckningslärarbristen genom att anvisa andra yrkesmän möjligheter att försörja sig som teck— ningslärare. Sålunda hölls sommaren 1953 med bidrag från Skolöverstyrel- sen en kurs på tre veckor för folkskollärare, vilka på grund av vakanser måst inträda som teckningslärare. Kursen anordnades av Tjänstemännens hildningsverksamhet och tidningen Vår skola. Som ledare fungerade Skol- överstyrelsens teckningskonsulent. Innan Teckningslärarinstitutets kapa— citet hunnit radikalt förstärkas måste sådana kurser sägas fylla en viktig uppgift. De torde bäst kunna ordnas genom Skolöverstyrelsens försorg. Det är dock påkallat att Skolöverstyrelsen ger klamra direktiv beträffande dessa tjänster så att det inte, när teckningslärarvakanserna en gång kan fyllas, inträffar att de utbilda-de folkskollärarna sitter kvar på sina teck- ningslärartjänster och vederbörande skolstyrelser underlåter att utlysa tjänst—erna som lediga.

Vid flera tillfällen har föreslagits, att möjlighet skulle beredas konstnärer som genomgått Konsthögskolan att få förmånen av en förkortad utbild- ning för att nå kompetens som teckningslärare. Sålunda har från konst— närshåll h—emställts om att en konstnär som minst tre år studerat vid Konst- högskolan skulle få komma in vid Teckningslärarinstitutets sista årskurs.

Ett sådant projekt måste betraktas som föga bärkraftigt, eftersom det un— der sista läsåret ioke ges någon undervisning i metodik och ej heller hålls några förberedande undervisningsövningar. I ett fåtal fall har Konstfack— skolans styrelse meddelat tillstånd för inträdessökande, vilka med god— kända vitsord genomgå—tt Högre konstindustriella skolan resp. Konsthögsko- lan, att absolvera utbildningen vid Teckningslärarinstitutet på två år, och de har därvid befriats från sådana ämnen i Vilka de redan ägt fullgod ut- bildning. Då detta dispensförfarande hittills prövats med god framgång och då denna utbildningsgång bl. a. har den fördelen att ge eleven tid över för eget konstnärligt skapande och därmed också vissa möjligheter att med egna inkomster bekosta utbildningen, vill KU föreslå, att bestämmelser om dispensmöjlighet i sådana fall tas in i Konstfackskolans (Teckningslärarin— stitutets) stadgar.

Teckningslärarinstitutets ställning som högskola

År 1954 framlade Konstfackskolans styrelse ett förslag att Teckningslä- rarinstitutet vid sidan av Högre konstindustriella skolan skulle ombildas till högskola. I sitt remissut-låtande över detta förslag uttalade KU, att intet syntes hindra att institutet tillerkändes ställning som högskola, samt framhöll att en sådan åtgärd sannolikt skulle få gynnsamma konsekvenser för rekryteringen till teckningslärarbanan liksom att den skulle bidra till att höja teckningslärarnas anseende i skola och samhälle och därmed gynn— samt återverka på teckningsämnets ställning i skolan samt teckningslä— rarnas förmåga att hävda denna. Akademien för de fria konsterna intog i sitt remissyttrande samma principiella ståndpunkt och betonade att icke minst den stora betydelse som teckningsläraren redan har och än mer avses att få när det gäller skolungdomens estetiska fostran i allmänhet, gjorde det nödvändigt att teckningslärarens utbildning gåves en med hans lärarkollegers jämförbar ställning. En förutsättning för att institutet skulle få högskole-karaktär vore dock enligt akademiens mening att be- stämda krav ställdes på den blivande teckningslärarens allmänbildning. '

Vid en sådan omorganisation synes det KU önskvärt att institutets före— ståndare erhåller en självständigare ställning i förhållande till Konstfack- skolans rektor än han hittills intagit. Huruvida institutet såsom högskola även i fortsättningen skall vara underställt Överstyrelsen för yrkesutbild- ning torde böra närmare övervägas. Det kan i detta sammanhang erinras om att 1936 års yrkesskolsakkunniga (SOU 1938:8) föreslog att teckningslärar- utbildningen skulle ställas under Skolöverstyrelsens omedelbara överin— seende.

Kap. 8. Slöjdlärare

Lärare i manlig slöjd Nuvarande utbildning

Frågan om utbildning av lärare i manlig slöjd är ännu helt olöst. Denna lärarkategori är den enda för vilken statsmakterna hittills underlåtit att ta hand om utbildningen. Slöjdlärares kompetens prövas nu av Skolöversty- relsen, som dock på grund av lärarnas mångskiftande utbildning icke har möjlighet att tillämpa ett enhetligt system för meritvärderingen.

Den som fått behörighet för lägre kompetens har i allmänhet kunnat uppvisa följande utbildning. Ifråga om allmänbildning har studier av något slag utöver folkskolekursen ofta åberopats, men kraven har genom kon- kurrensen om platserna på senare år i realiteten höjts. Minst fyraårig yrkes— praktik, ofta avslutad med gesällprov, är den tekniska förutbildning som krävts. Den pedagogiska utbildningen har i regel bestått i intygs- och be- iygskurs på Nääs slöjdseminarium i trä- respektive metallslöjd, en kurs om en månad två år i rad. Häri ingår även en frivillig aftonkurs i slöjdteckning som brukar locka till hundraprocentigt deltagande. Detta ämne, som kan sägas ha den största betydelsen för slöjdlärarens estetiska fostran, har letts av teckningslärare som i sin skola undervisat även i slöjd. Undervisningen vid Nääs, som på det hela taget följer moderna pedagogiska principer, lider dock av den fundamentala svagheten att seminariet, som bedriver sin verk— samhet endast sommartid, icke har tillgång till någon övningsskola, varför de blivande slöjdlärarna saknar möjligheter att där pröva den praktiska tillämpningen av den meddelade undervisningsmetodiken.

För den högre kompetensen (SFS 1951:617, 5 5 mom. 1) har fordrats minst realexamenskunskaperi realskolan-s huvudämnen eller — för sökande med längre tids tjänstgöring som lär-are _ fortsatta studier utöver folk- skolekursen, t.ex. folkhögskola. Ifråga om pedagogisk utbildning har de sökande utöver den lägre kompetensen, som gäller antingen trä— eller me- tallslöjd, haft att redovisa en utbildning i den kompletterande slöjdarten ungefär motsvarande genomgång av en betygskurs på Nääs. Teckningsutbild- ningen har varit av väsentligt större omfattning än för den lägre kompe- tensen samt yrkesutbildningen av minst samma omfattning. Ifråga om pe- dagogisk erfarenhet krävs cirka två års tjänstgöring vid vissa skolformer. Om folkskoleinspektör kan vitsorda att till slöjdlärartjänst behörig person

icke står att uppbringa, kan Skolstyrelsen ordna undervisningen efter gott- finnande.

Under de senaste åren har Skolöverstyrelsen vid Näässeminariet ordnat en fortbildningskurs årligen för i tjänst varande slöjdlärare; deltagarantalet har varit 16.

Olika förslag till utbildningens ordnande.

Slöjdlärarnas försummade utbildning har fått allvarliga konsekvenser såväl för slöjdundervisningen som för Slöjdlärarnas ekonomiska och sociala ställning. Slöjdlärarna själva framlade redan i början av 1930— talet ett utbildningsförslag, vari krävdes yrkesutbildning, styrkt med gesällbrev eller med betyg från 2-årig yrkesskola plus ett års verk— stadspraktik, samt därjämte realexamen och 5 månaders seminarie- kurs. Samtidigt fick Skolöverstyrelsen K'lll'lg. Maj:ts uppdrag att utreda utbildningsfrå-gan. Denna sammankopplades då, sedan utlåtanden inford— rats från olika myndigheter, med frågan om yrkeslärarnas och tecknings— lärarnas utbildning, och de år 1936 tillkallade yrkesskolsakkunniga föreslog i sitt 1938 avgivna betänkande (SOU 1938:49) att ett 2—årigt slöjdsemina— rium skulle inrättas som en särskild avdelning i Tekniska skolan, nuva— rande Konstfackskolan, och att som förutbildning för inträde skulle krävas Q—årig verkstadsskola plus minst ett års yrkespraktik. Skolöverstyrelsen an— slöt sig i allt väsentligt till denna uppfattning och betonade kraftigt att undervisningen i detta ämne i eminent grad vore en fostrargärning, varför de pedagogiska synpunkterna måste inta en viktig plats och avvägning-en mellan den yrkestekniska utbildningen och undervisningen i smakfost— rande ämnen ägnas noggrant övervägande. Slöjdlärarnas egen organisation ansåg 1939 en 1-årig seminariekurs tillräcklig men fordrade därjämte full yrkesutbildning (med gesällbrev) om ca 4 år. Även 1941 års lärarsakkun— niga förutsatte en [kvalificerad yrkesutbildning som grundval för slöjdlä- rarkompetens. Det andra världskrigets utbrott lade emellertid hinder i vä— gen för att definitivt besluta rörande utbildningsfrågan från stats-makter— nas sida. Den debatterades vid 1949 års slöjdlärarkon-gress, som framhöll att ett fristående slöjdlärarseminarium vore alltför omfattande och eko- nomiskt omöjligt att förverkliga inom den närmaste framtiden. I stället borde en speciell slöjdlärarlinje inrättas vid folkskoleseminarierna.

I sitt principbetänkande uttalade Skolkommissionen att eftersom fack— utbildningsanstalterna (därmed avsågs bl.a. Slöjdlärarnas) med all sanno— likhet komme att förläggas till orter med lärarhögskola, syntes ett visst samarbete mellan anstalterna och högskolan naturligt. I fackutbildningen borde inordnas allt som sammanhängde med den speciellt fackliga inrikt- ningen, medan den allmänna psykologisk-pedagogiska utbildningen kunde tänkas ske vid lärarhögskola. I propositionen med anledning av Skolkom- missionens betänkande förklarade sig departementschefen anse det prin—

cipiellt riktigt att lärarhögskolan utnyttjades för utbildning av speciallärare. Riksdag—en uttalade med anledning härav att utredning vid läglig tidpunkt borde företagas om i vad mån lärarhögskolor kunde utnyttjas för utbild— ning av special—lärare. I anledning av en motion i riksdagen framhöll stats- utskottet i sitt av 1952 års riksdag godkända utlåtande nr 8 (p. 211) ange- lägenheten av att en snar lösning av Slöjdlärarnas utbildningsfråga ernåd- des och förordade att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om en allsidig och förutsättningslös utredning av denna fråga.

I sitt betänkande rörande den första lärarhögskolan (SOU 1952:33) an- såg sig Skolkommissionen icke då behöva utreda de problem som samman- hänger med fac-klärarnas pedagogiska utbildning, emedan dessa problem berörde organisationen av de olika fackutbildningsanstalter, där lärare nu fick sin utbildning, och därför måste lösas i ett större sammanhang. Kommis— sionen underströk vikten av att lärarhögskolornas organisation göres så elastisk att den pedagogiska utbildningen för olika slag av speciallärare kan förläggas dit.

I sitt remissyttrande över betänkandet yrkade Svenska facklärarförbun- det att »faeklärarnas, däribland Slöjdlärarnas, utbildningsfråga gjordes till föremål för snabb och kompletterande utredning samt att därvid särskild hänsyn toges till Skolkommissionens intentioner att samordna dessa lära- res utbildning med den psykologisk—pedagogiska utbildningen vid lärar— högskolan. Förbundet utgick ifrån att i det stora flertalet fall den speciella fackutbildningen skulle vara avslutad före inträdet vid lärarhögskolan. varigenom utbildningen där uteslutande skulle omfatta psykologisk-pedago- giska studier och praktiska undervisningsövningar i samband därmed. I likhet med ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan borde facklärar— nas utbildning därstädes omfatta en studietid av cirka ett läsår. Över- styrelsen för yrkesutbildning framhöll i sitt remissyttrande över samma betänkande, att önskemålet att till en och samma läroanstalt samla ej endast ämnes-, mellanskole- och småskollärare utan även olika grupper av speciallärare vore svårt att förena med tanken att lärarhögskolorna icke bör göras alltför stora. Sammanförandet av ett alltför heterogent elevmate- rial skulle enligt överstyrelsens mening medföra stora svårigheter att till- godose de olika lärarkategoriernas speciell—a utbildningskrav.

KU framlade i skrivelse den 3 juni 1953 till chefen för ecklesiastikdeparte- mentet sin allmänna syn på slöjdlärarutlbildningen. Utredningen framhöll, att Slöjdlärarnas hittills rent yrkesmässiga utbildning till största delen be- stämt den gängse synen på slöjdens pedagogiska uppgifter. Med hänvisning till sina principiella synpunkter på slöjdämnets pedagogiska betydelse i all- mänhet uttalade KU sina betänkligheter mot lärarutbildningens planerade förläggning tlil lärarhögskolorna och framhöll att slöjdens högst speciella metodik med dess sammansmältning av estetiska, psykologisk-pedagogiska och manuella element icke torde kunna nöjaktigt bibringas lärarkandi-

daterna genom att utbildningen vid en huvudsakligen tekniskt inriktad fackskola finge sitt komplement vid en allmän lärarhögskola, där insik— terna om detta ämnes speciella krav och problemställningar icke i samma utsträckning kunde vara tillfinnandes. KU fäste därefter uppmärksamheten vid 1936 års yrkesskolsakkunnigas förslag att förlägga slöjdlärarutbild- ningen till Konstfackskolan i närmaste anslutning till Teckningslärarin— stitutet med dess i hög grad besläktade undervisning samt utvecklade där- efter motiven för sin anslutning till detta förslag. Genom det intima samar- betet och kamratskapet med teckningslärarkandidaterna skulle de blivande slöjdlärarna lättare kunna bibringas förståelse för sitt ämnes estetisk-psy- kologiska karaktär och problemställningar, samtidigt som de i skolans verk— städer av olika slag skulle ha mera varierande möjligheter än annorstädes att tillfredsställa sitt behov av att uttrycka sig i olika material. Praktiska fördelar skulle vinnas genom att en del av de för slöjdlärarinstitutet er- forderliga lokalerna kunde delas med Tec-kningslärarinstitutet liksom att en del av undervisningen kunde bedrivas tillsammans med teckningslärar— kandidaterna. Den föreslagna förläggningen skulle även i hög grad kunna underlätta de strävanden att ge teckningslärarna kompetens att undervisa i slöjd vilka av allmänpedagogiska skäl borde befordras och av skolorga- nisatoriska skäl på senare tid aktualiserats.

I sin skrivelse framhöll KU vidare, att då Konstfackskolan inom en nära framtid måste erhålla helt nya lokaler ett sällsynt tillfälle därvid erbjöde sig att med relativt låga kostnader för statsverket inrangera ett slöjdlärar— institut inom Konstfackskolans ram. Utredningen betonade att en del av Konstfackskolans utrymmen i viss utsträckning torde kunna utnyttjas av slöjdläraradepterna, t.ex. snickarverkstad, lokaler för metallarbeten, prov- möbleringsrum, modellverkstad, salar för figurteckning samt för linearrit- ning och fri målning, vidare skulpturateljéer liksom föreläsningssalar, bibliotek och andra för hela Konstfackskolan gemensamma lokaler.

Den 30 juni 1955 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av lärare i manlig slöjd och därmed sammanhängande frågor. I sina direktiv för utredningen framhöll departe— mentschefen att man från vissa håll opponerat mot den sedan gammalt gäl- lande målsättningen för slöjdundervisningen och förmenat att denna toge död på de ungas egna fria skapande. Största avseende hade man i stället velat fästa vid >>konstnärligt>> och fritt skapande utan fasta former. Med denna utgångspunkt lades huvudvikt—en på sambandet med konsten, och slöjden sammankopplades intimt med teckningsutbildningen. Enligt de- partementschefens mening hade inga bärande skäl anförts för en dylik om- läggning av målsättningen för den manliga slöjden, och den praktiska kun— nigheten borde alltså fortfarande vara det främsta målet för skolans slöjd- undervisning, vilket inte behövde utesluta att elevernas fria skapande kunde

ges ett visst utrymme. Den kommande slöjdlärarutbildningen bör enligt utredningsdirektiven ske i form av särskilda kurser. Före intagandet i dessa kurser bör lärareleverna ha förvärvat det mesta av den egna nödvändiga färdigheten inom ämnenas olika grenar. Utbildningstiden bör alltså huvud- sakligen ägnas åt att ge de blivande lärarna pedagogisk skicklighet och un- dervisningsträning samt vissa förbättrade teoretiska kunskaper. Lärarut- bildningen bör enligt direktiven kunna ske på ett halvt a ett år. Beträffande kursernas förläggning skulle i första hand lämpliga folkskoleseminarier kunna komma i fråga. Departementschefen uttalade vidare att han icke räknar med att slöjdlärarutbildningen förlägges till Konstfackskolan, vilket ej vore motiverat då han inte ville sätta Slöjdlärarnas konstutbildning i första rummet. Slöjdl'ärarutlbildningen förutsattes ej heller kunna förläggas till Nääs' slöjdseminari—um, främst därför att dess placering där skulle omöj- liggöra en övningsundervisning av tillfredsställande omfattning. De sak- kunniga skall även ta ställning till frågan huruvida Nääs i fortsättningen liksom hitintills kan och bör användas för kompletteringskurser i slöjd eller om dessa bör överflyttas till det eller de seminarier dit slöjdlärarut- bildningen förlägges.

Utredningen.

Då Kungl. Maj:t i de nyss återgivna utredningsdirektivcn klart redovisat sin uppfattning om Slöjdlärarnas utbildning har KU endast att konstatera, att med en utbildning upplagd efter dessa linjer skulle slöjden enligt utred— ningens mening knappast kunna fylla den roll i personlighetsdaningens och den estetiska fostrans tjänst som den enligt modernt pedagogiskt tänkande bör och kan fylla. De snäva och preciserade direktiven synes ej heller mot— svara riksdagens år 1952 uttalade önskan om en förutsättningslös och all- sidig utredning. KU anser sig dock icke böra lämna detta ämne utan att ha gjort några allmänna reflexioner beträffande slöjdlärarens betydelse för skolungdomens estetiska fostran och med utgångspunkt därifrån antyda den form av utbildning som enligt utredningens mening bäst skulle tjäna slöjdens pedagogiska syfte.

Synen på slöjdens pedagogiska uppgifter har tidigare rönt väsentligt in- flytande av slöjdlärarens rent yrkesmässiga utbildning. Då det ligger nära till hands att det hantverkskunnande han därunder tillägnar sig blir be— stämmande för hans uppfattning om sin pedagogiska uppgift, har han ofta kommit att anse denna i huvudsak gå ut på en rent praktisk utbildning. Slöjdundervisningen har därigenom i allmänhet tenderat att bli en förbe- redande yrkesutbildning. Läraren utgår gärna från ett visst pensum som skall fullgöras, och han kräver i många fall av barnet en precision i det tek- niska som inte tar hänsyn till barnets individuella psykiska förutsättningar och ej heller till dess intresseinriktning, vilken är under-kastad stora för- ändringar under uppväxtåren. Materialet, uppgiften, blir lätt för läraren det

primära, medan barnet blir en sekundär faktor. Läraren kommer därför lätt att hemfalla åt en undervisningsmetodik som helt bortser från individuella skillnader t. ex. mellan den spontant skapande estetiska begåvningstypen och en mer tekniskt begåvad typ och som i stället låter hela initiativet utgå från läraren, medan eleverna reduceras till passiva mottagare. Även om materialen trä och metall kräver ett relativt stort tekniskt kunnande för att rätt kunna bearbetas, blir dock en allför lång och ensidig yrkesutbild- ning gärna en svår belastning såtillvida att den hindrar lärarkandidaten att lära sig klart inse, att slöjden är en pedagogisk angelägenhet i samma grad som all annan skolundervisning. Därmed ställer han lätt krav på ut- förandet av ett arbete som ligger långt ovanför elevens prestationsförmåga, i stället för att främst försöka locka fram och ta vara på barnets skapande krafter, dess lust att forma och bygga, dess u'ppfinningsrikedom och behov av att arbeta självständigt. En koncentration på fulländningen av tekniken i stället för på frihet-en att uttrycka vad barnet vill snaravre dödar än stimu— lerar dess intresse.

Slöjdens tillbakasatta ställning inom skolan beror ej endast på att slöjd— lärarna i allmänhet icke förmått tillvarataga ämnets personlighetsdanande möjligheter utan också på att skolan länge diskriminerat det praktiska ar— betet genom att sätta de 5. k. övningsämnena i strykklass. Den har därige— nom medverkat till en ensidig favorisering av de intellektuella yrkena, som skapat en överproduktion av s. k. intellektuella och hindrat det praktiska arbetslivet att erhålla och få behålla de begåvningar detta måste ha tillgång till för att vårt land i fortsättningen skall kunna hävda sig på de industriella och kommersiella områdena. Denna allmänna inställning ger i någon mån förklaringen till att Slöjdlärarnas utbildningsfråga ännu inte nått sin lös— ning och att deras ställning härvidlag är sämre än varje annan lärargrupps. Genom att statsmakterna ställt så låga krav på Slöjdlärarnas allmänbild- ning har dessa fått mindre möjligheter att föra sitt ämnes talan, vilket också försenat den pedagogiska utvecklingen inom ämnet. Då slöjden icke förrän 1954 blivit obligatoriskt ämne i folkskolan, har ämnet på många håll haft otillfrcdsställande arbetsmöjligheter och i vissa fall fått nöja sig med un- derhaltiga slöjdsalar, inrymda i otrivsamma källarlokaler. Betecknande är att när anordningar med i folkskolan inbyggda realskolelinjer prövas så bör slöjden till de ämnen som i första hand drabbas av nedskärning av timantalet. Slöjden är också det enda skolämne där ett A-betyg icke på något sätt kan kompensera ett underbetyg i annat ämne.

Slöjden kan icke vinna anseende inom skolan och inför den allmänna opinionen förrän den fått sitt potentiella värde fixerat i ett större pedago— giskt sammanhang. Den alltjämt aktuella grundtanken i skolslöjdens mål- sättning formulerades i själva verket redan på 1870-talet av Otto Salomon: utveckling till och genom självverksamhet. Skall slöjdundervisningen få någon verklig betydelse för skolans personlighetsfostran, måste den ställa

problem och ge plats åt utvecklandet av elevernas förmåga att planera och ge konkret form åt sina idéer och uppslag. En slentrianmässig serieslöjd, såsom den ofta bedrives, ger på sin höjd en viss teknisk färdighet, en får- dighet som inte bör vara målet utan måste betraktas som ett medel i slöjd- undervisningen. Läraren måste kunna ge en individualiserad undervisning, som inte do-gmatiskt bygger på genomgång av Vissa givna modellserier utan smidigt anpassas efter olika begåvningstyper, utvecklingsstadier och spe— ciella behov. Eleven måste i största möjliga utsträckning engageras i hela tillblivelsen av det föremål han sysslar med, omfattande både idé, kon— struktion och tillverkning.

Den norske slöjd- och teckningspedagogen Rolf Bull-Hansen har fram- hållit, att slöjdundervisningen inte ännu såsom teckningen kan bygga sin metodik på en vetenskapligt psykologisk grundval. Den utvecklingspsyko- logiskt lämpligaste ordningsföljden mellan olika arter av slöjd och andra slag av praktiskt arbete är hittills mycket litet utforskad. I nordiska skolor har slöjden byggt på hävdvunnen tradition och bestämda metoder. Den har huvudsakligen utnyttjat trä samt metall och papp som matenialmöjligheter. Genom att slöjdens betydelse för barnets utveckling ännu inte i detalj klar- lagts har ämnet ej heller på ett verkligt organiskt sätt kunnat inlemmas i undervisningsplanerna. Det gäller enligt Bull-Hansen att få en så exakt kun- skap som möjligt om barnets förhållande till olika uppgifter, ämnen, verk- tyg och material samt att klarlägga dess utveckling härutinnan. Först på grundval av en sådan kunskap kan slöjden utifrån en estetisk—pedagogisk helhetssyn ställas in i ett större fruktbärande sammanhang. Sedd ur en så- dan vidare aspekt är även den skarpa gränsdragningen mellan ämnena teckning och slöjd helt konstlad. KU anser att en undersökning av de psy- kologiska förutsättningarna för slöjdundervisningen med hänsyn till olika utvecklingsstadier och begåvningstyper skulle ha en viktig uppgift att fylla.

Vad gäller undervisningen vid ett blivande slöjdlärarinstitut må här en- dast ges en antydan om de estetisk-psykologiska momenten i denna under- visning, med hänsynstagande till den metodik man nått fram till vid Not- oddens Sloyd- og Tegnelaererskole i Norge, där växelverkan i utbildningen i slöjd och teckning drivits längre än kanske på något annat håll. Det synes nödvändigt att från första början ge eleverna en sådan inblick i både teori och praktik att de tillägnar sig de ledan-de grundtankarna och på ett själv— ständigt sätt kan anpassa dessa till sin senare undervisning. Den teoretiska grundvalen, gemensam för både teckning och slöjd, bör omfatta såväl all- män som pedagogisk och estetisk psykologi, med särskild hänsyn tagen till barnets skapande arbete i teckning, målning och andra material. Konst— betraktande samt begrepp som form och stil bör införas i samtal om ele- vernas egna arbeten samt genom studier på museer och utställningar. På denna grundval bygges upp en metodik som icke är bunden till speciella metodiska övningar, vilka förutsätter en bestämd undervisningspraxis. Un-

dervisningen bör helst bedrivas på alla skolstadier, där slöjd förekommer, och icke för tidigt differentieras med hänsyn till en viss skolform. En huvud— synpunkt i hela undervisningen bör vara elevens estetiska och tekniska utveckling och mognad som i hög grad kräver individuellt hänsynstagande.

Utbildning av teckningslärare till lärare även i manlig slöjd

KU har ovan utförligt motiverat sin uppfattning att ämnena teckning och slöjd i sin allmänna målsättning liksom också ifråga om den peda- gogiska metodiken _ har många beröringspunkter. Båda ämnena har till uppgift icke endast att meddela ett visst kunskapsmått och en viss färdig— het inom respektive områden utan även och framförallt att ge barnet möj- ligheter att ge utlopp åt dess medfödda drift att uttrycka sig genom att gestalta, att forma med sina händer. Utifrån denna synpunkt är det av relativt underordnad betydelse vilka material som därvid kommer till an— vändning. Huvudsaken är att arbetet i det material som väljs kan bli ut— vecklande för individen. Det måste därför anses vara synnerligen betydelse— fullt att inga onödiga skiljemurar, beroende på gammal traditionell yrkes— d—isciplin, byggs upp mellan de båda ämnena. Följaktligen måste också en lärare, som förmår betrakta dessa olika aktiviteter under en enhetlig syn- vinkel och behärska den pedagogiska metodiken för dem båda, vara särskilt ägnad att nå goda undervisningsresultat. En lärare med undervisnings- kompetens både i teckning och manlig respektive kvinnlig slöjd skulle bäst kunna fylla dessa krav. KU är väl medveten om att utomordentliga prak— tiska svårigheter möter vid realiserandet av tanken på en sådan dubbel lärarkompetens, vilken på många håll torde betraktas som utopisk och ogenomförbar. Men icke endast pedagogiska utan även vissa praktiska skäl synes tala för ett allmänn—are införande av en sådan kompetens.

1936 års yrkesskolsakkunniga (SOU 1938:49) anförde bl. a.: »Då det i slöjden liksom i teckningen gäller att uppöva öga och hand, att utveckla form-, färg- och skönhetssinne och bibringa lärjungarna en god smak, torde teckningsläraren efter förvärvande av slöjdskicklighet kunna bli väl skickad att undervisa även i slöjd. Hans insikter och färdigheter i konst— tekniskt arbete skulle verka berikande, och överhuvudtaget skulle en be- fruktande växelverkan mellan teckning och slöjd kunna förväntas». På grundval av det anförda föreslog de sakkunniga att reguljära utbildnings- vägar till slöjdlärarkompetens skulle öppnas både för folkskole- och teck- ningslärarna. För de sistnämnda föreslogs en ettårig kurs vid det likaledes föreslagna slöjdseminariet, föregången av en ettårig yrkespraktik av lämp- ligt slag. Förslaget ledde icke till någon åtgärd.

De olika kategorierna av övningslärare har på några undantag när en sinsemellan helt artskild utbildning, och vid de allmänna läroverken har det till för några år sedan varit lika uteslutet att till en enhetlig tjänst

förena undervisning i två övningsämnen som att förena övningsämne och läroämne. Dessa skiljegränser har i flera avseenden haft ogynnsamma verk— ningar. De har bidragit till att övningsämnena ännu inte kommit att i skolan få den ställning och värdesättning som motsvarar deras betydelse för ungdomens fostran, och de har lagt hinder i vägen för en mer rättvis värdering de olika övningsämnena sins emellan. Icke minst har de haft menliga följder för övningslärarnas anställningsförhållanden. Eftersom lö- nen utgår i förhållande till det antal veckotimmar Övningslärarna tjänst- gör, kan den växla avsevärt från det ena året till det andra, och flertalet ämneslärare kommer icke upp till den lön å tjänsten som utgår vid full tjänstgöring. För att få en skälig inkomst måste därför många lärare ta anställning vid mer än en skola eller skaffa sig annat arbete vid sidan av lärarbefattningen.

Med anledning av dessa förhållanden föreslog 1941 års lärarlönesakkun- niga (SOU 1947:15) följande åtgärder: 1) tjänstgöring vid två eller flera skolor bör kunna förenas till en tjänst; 2) tjänstgöring i två övningsämnen bör kunna förenas till en tjänst; 3) tjänstgöring i övningsämne och i läro- ämnen bör kunna förenas till en tjänst. De sakkunniga påpekade beträf- fande åtgärd nr 2 att en sådan dubbel utbildning i framtiden borde kunna vinna större utbredning även om man icke, bl. a. därför att övningsämnena delvis krävde en ganska utpräglad specialbegåvning, kunde räkna med att övningslärarna på samma sätt som ämneslärarna regelmässigt skulle för- värva kompetens i mer än ett ämne. De sakkunniga föreslog emellertid att ordinarie tjänster inrättades i kombinationerna teckning och manlig slöjd, teckning och kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål och kvinnlig slöjd. De sakkunniga ansåg att antalet av dessa kombinerade tjänster borde hål- las relativt lågt intill dess ett större antal lärare förvärvat föreskriven kom— petens i båda ämnena. De påpekade även att om ordinarie tjänst i två "av ifrågavarande ämnen placerades i lägre lönegrad än tjänst i endast det ämne, som har den högre lönegradsplaceringen, skulle innehavare av tjänst i två ämnen efter några år söka sig till tjänst enbart i det ämne som har den högre lönegradsplaceringen. Då lärarutbildning i två övningsämnen måste anses vara av särskilt värde för skolväsendet, ansåg de sakkunniga att ordinarie tjänst i två övningsämnen borde tillhöra samm-a lönegrad som ordinarie tjänst i det av ämnena som medför den högre lönegradsplacering- en. Tjänster i teckning och manlig slöjd samt i teckning och kvinnlig slöjd skulle således tillhöra samma lönegrad som motsvarande tjänster i enbart teckning.

Lärarlönesakkunnigas förslag lades till grund för en kungl. proposition (nr 136/1948), som resulterade i den stadga för övn'ingslärare (SFS nr 376/ 1950) vilken trädde i kraft den 1 juli 1950. Däri stadgas skyldighet även för högre kommunal skola att låta undervisning i övningsämne ingå som fyll- nadstjänstgöring i tjänst vid annan skola ävensom att låta i tjänst vid

skolan ingå fyllnladstjänstgöring vid annan skola. Enligt 20 % gäller att Kungl. Maj:t och riksdagen för varje statlig skolform fastställer antalet ordinarie tjänster i övningsämnena eller de nämnda kombinationerna mel- lan dem, och inom den sålunda fastställda ramen bestämmer Skolöversty— relsen i vilka skolor tjänster i ett eller två övningsämnen skall vara inrät— tade. I avlöningsreglementet för övningslärare (SFS nr 386/1950) stadgas, att om lärare innehar tjänst i två övningsämnen och de motsvarande tjäns— terna tillhör olika lönegrader, skall läraren tillhöra den högre lönegraden. Skolöverstyrelsen utlyste 1950 fyra kombinerade övningslärartjänster lediga.

Sedan 1946 meddelas vid Teckningslärarinstitutet frivillig undervisning i slöjd, omfattande 4 veckotimmar under alla tre åren. En teckningslärare som deltagit i denna undervisning i minimum 340 timmar får intyg om sitt deltagande; med därpå följande 50 timmars auskultering kan han av Skol- överstyrelsen förkllaras kompetent att undervisa i slöjd. Slöjidundervis- ningen vid institutet har av teckningslärarkandidaterna omfattats med stort intresse, och praktiskt taget samtliga elever har begagnat sig av den. I flera fall uppgår den erhållna undervisningen till betydligt mer än minimum för kompetens att undervisa i slöjd, och väljer eleven slöjd även som tillvals- ämne kan han komma upp ända till 1.000 timmar slöjd. Institutets slöjd— utbildning kan jämföras med den folkskollärare erhåller vid seminarierna, 320 timmar på det fyraåriga och 288 timmar på det två-åriga seminariet, varvid dock bör framhållas att seminariernas slöjdundervisning torde vara mera metodiskt-pedagogiskt upplagd. Som en brist i Teckningslärarinsti- tutets slöjdundervisning måste också framhållas avsaknaden av övnings- klasser i slöjd.

Givetvis är den tekniska slöjdutbildning som teckningsläraren på om— nämnt sätt bibringas ofta ganska otillräcklig, men dessa brister kan till en viss grad uppvägas av hans från teckningsundervisningen förvärvade för- måga att aktivera elevens uttrycks- och verksamhetsdrift, hans gedigna smakfostran och allmänna händighet. Särskilt på de lägre skolstadierna, där slöjduppgifternas rent tekniska svårighetsgrad är ringa, kan teckningslä- rarna enligt vad erfarenheten visar nå väl så goda undervisningsresultat som de fackutbildade slöjdlärarna, kanske främst tack vare sin förmåga att införa teckningen som ett förberedande moment för Slöjdarbetet och sin allmänna förmåga att stimulera barnens skapardrift. Det ligger nära till hands att tänka sig möjligheten att, när så bleve organisatoriskt genom— förbart, teckningsläraren med slöjdutbildning i viss utsträckning övertoge slöjdundervisningen i exempelvis klasserna 4—6 i enhetsskolan. KU vill med det sagda inte framställa något förslag utan endast peka på en möj- lighet att nå god—a pedagogiska resultat i slöjdundervisningen. Den slöjdut- bildning som teckningslärarna förvärvat genom Teckningslärarinstitutets undervisning i frivillig slöjd torde endast i undantagsfall vara tillräcklig för bedrivandet av en framgångsrik slöjdundervisning på alla förekommande

skolstadier. KU inskränker sig här till att betona nödvändigheten av en mer gedigen kompletterande slöjdutbildning för den kombinerade tecknings- och slöjdläraren och avstår från att ta ställning till om denna bör ges på Nääs' slöjdseminarium eller vid den anstalt för utbildning av slöjdlärare som väntas komma till stånd inom en nära framtid.

Lärare i kvinnlig slöjd Nuvarande utbildning.

Den nuvarande lärarutbildningen på den kvinnliga slöjdens område till— godoses helt av privata läroanstalter: Andrea Eneroths högre handarbets- seminarium i Stockholm (28 elever per år), Maria Nordenfelts högre hand— arbets'seminarium i Göteborg (14 elever per år), Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, som de senaste åren med Skolöverstyrelsens medgivande anordnat två utbildningskurser per år (28 elever per år) samt fr. o. m. 1954 seminariet för huslig utbildning i Umeå (24 elever per år). Dessa institutio- ner är ställda under Skolöverstyrelsens överinseende och åtnjuter statsbi— drag med viss procent av lärarlöner och pensionsavgifter. Fackskolan i Upp— sala och seminariet i Umeå har dessutom statsbidrag till sina driftkost— nader. Skolöverstyrelsen fastställer likaså undervisningsplaner på förslag av seminariernas styrelser. Som förutbildning fordras av eleverna minst realexamen eller normalskolekompetens (en stor del av eleverna har dock högre kompetens). Genom att utbildningsanstalterna är alltför små för att kunna ta emot mer än en mindre del av de inträdessökande har kompetens- kraven på förslag av seminariernas styrelser höjts till att nu i regel omfatta 2 a 3 års praktisk förutbildning, vartill kommer två års seminarieutbildning. De totala kostnaderna för utbildningen, som helt bestrids av eleverna, be- räknas i Stockholm f.n. till omkring 16.000 kr. Den stora brist på slöjd- lärarinnor som länge rått den har för läsåret 1954/55 av 1953 års lära— rinneutbildningskommitté beräknats till icke mindre än omkr. 700 lärar— tjänster beror främst på utbildningsinstitutionernas låga kapacitet. De utexaminerades antal är icke tillräckligt ens för att fylla de ordinarie tjäns— terna, vilka där-för i betydande utsträckning måst besättas med icke kom- petenta sökande. En viss lättnad i bristsituationen kan väntas inträda ge- nom att timtalet för kvinnlig slöjd på sistone sänkts för vissa skolformer.

Timplanerna för undervisningen vid Eneroths och Nordenfelts handar- betsseminarier, fastställda att gälla fr.o.m. läsåret 1953/54, erbjuder stora förbättringar i jämförelse med de tidigare gällande men kan ändå icke an- ses helt tillfredsställande ur de synpunkter KU har att företräda. Ämnen som allmän och textil konsthistoria kan anses relativt väl tillgodosedda. medan undervisningen i psykologi och pedagogik måste betraktas som otill- räcklig. Seminarierna är svårt handikappade genom att de saknar tillgång till egen Övningss'kola, och antalet timmar för hospitering och undervis—

ningsövningar, 150 stycken, synes vara för knappt tilltaget. Ämnet bostads- kunskap är icke upptaget på schemat.

Bristen på utexaminerade handarbetslärarinnor har lett till att 1953 och 1954 medel anslagits till en ett-årig kurs för snabbutbildning av lärarinnor i kvinnlig slöjd, anordnad av Skolöverstyrelsen. Kurserna har hållits öppna för väv-, tecknings-, skolköks-, lanthushålls- och yrkeslär—arinnor och har avsett att ge dessa kompetens att undervisa även i kvinnlig slöjd. Kurserna omfattade vardera 24 elever. Skolöverstyrelsen beviljar vidare anslag till l'olkskoleinspektörerna för anordnande av kurser i kvinnlig slöjd för sådana folk- och småskolelärarinnor, vilka undervisar i ämnet i de skolor som sak- nar möjlighet att anställa facklärare. Då en del mindre skolor inte kan anställa facklärare i slöjd, måste det betraktas som i hög grad önskvärt att deSSa lärarkategorier i större utsträckning åtar sig slöjdundervisning. Deras pedagogiska utbildning kommer därmed även textilslöjden till godo, och dylika fortbildningskurser bör därför i ökad omfattning anordnas. Även för fortbildningen av slöjdlärarinnor utanordnar överstyrelsen anslag.

Olika förslag till utbildningens ordnande.

Behovet av en statlig slöjdlärarinneutbildning har länge diskuterats. 1936 års lärarutbildningssakkunniga (SOU 1938:50) erinrade om svårig— heterna för en privat läroanstalt, som i ekonomiskt avseende till största de— len måste bygga på elevavgifter, att organisera sin undervisning så att ut- bildningen bleve tillräckligt allsidig, varjämte de sakkunniga framhöll att kostnaderna för utbildningen måste bli avsevärt större vid en privat än vid en statlig anstalt. Då enligt de sakkunnigas mening ämnena Kvinnlig slöjd och Hushållsgöromål ägde åtskilliga beröringspunkter, föreslogs in- rättandet av en statlig utbildningsanstalt för lärare i kvinnlig slöjd, som borde sammanföras med Statens skolköksseminarium. Den planerade an- stalten beräknades ta in 24 elever på handarbetslinjen. Undervisningen borde göras tvåårig och den praktiska förutbildningen omfatta två år. De sakkunniga ansåg vidare att lärare i kvinnlig slöjd borde kunna ges kom- petens att undervisa i teckning genom särskilda kurser anordnade vid Teck— ningslärarinstitutet.

1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt hyråchefen Ingrid Osvald att utreda och avge förslag rörande organisationen av lärarinneutbildningen på det hus- liga området. Enligt direktiven skulle bl. a. klargöras behovet av att i ökad utsträckning ekonomiskt understödja de icke statliga utbildningsanstal- terna. I sitt 1950 avgivna betänkande (SOU 1950:46) framlade Osvald ett förslag angående organisationen av utbildningen av lärarinnor på detta om- råde. För lärarinnorna i handarbete eller kvinnlig slöjd, vilka Osvald kal- lade sömnadslärarinnor, föreslogs en utbildning vilken dels vore grundli- gare än den nuvarande utbildningen av handarbetslärarinnor och dels mera än nu lade tyngdpunkten på den pedagogiska utbildningen samt textil-kun—

skapen och nyttosömnaden. Förslaget ökade den skolbundna utbildnings- tiden till något mer än fyra år, varjämte inlades obligatorisk praktik un- der 7 a 8 månader. Som förutbildning föreslogs genomgång av en 2—årig verkstadsskola, och som motivering härför framhölls att elever med denna förutbildning, som av någon anledning ej fullföljde sin lärarinneutbildning, därigenom dock bleve kapabla att arbeta vidare på den öppna arbetsmark- naden.

Vad gäller seminarieutbildningens timplan noterar KU med gillande att ämnen som teckning och konsthistoria av Osvald givits ett betydligt större utrymme än de har vid de nuvarande seminarierna. Däremot har ämnena psykologi, allmän pedagogik och metodik, som främst är ägnade att ge lärarna möjlighet att differentiera sin undervisning efter olika begåvnings- typer och åldersstadier och att tillämpa ämnets speciella metodik i all- mänt pedagogisk riktning, tillmätts allför liten betydelse med ett sam—man- lagt timtal av endast 195. Även bostadslära och heminredning har blivit mindre väl tillgodosedda på schemat (39 timmar).

Det seminarium för sömnadslärarinnor, som skulle organiseras för ut- bildning även av de flesta andra lärarinnekategorier på det husliga om— rådet, föreslogs skola upprättas i Stockholm eller dess omedelbara närhet. Osvald upptog i samband härmed till diskussion ett förslag framställt bl. a. av statens instruktör i hemslöjd (motsvarade nuvarande hemslöjdskonsu— lenten) att slöjdlärarinneutvbildningen skulle förläggas till Konstfackskolan. Enligt Osvald vore emellertid denna skolas huvudsakliga vmål ej att ge en pedagogisk utan en smakfostrande skolning och ett praktiskt kunnande, medan det för utbildning av pedagoger krävdes rikliga möjligheter till un- dervisningsövningar. Behovet av årligen utexaminerade lärarinnor i kvinn— lig slöjd skulle enligt Osvald ligga mellan 50 och 70 elever per år under de närmaste 15 åren, en betydligt för låg beräkning enligt slöjdlärarinnornas talesmän. Med uttalande av sin sympati för tanken på en förläggning av utbildningen av lärare i kvinnlig slöjd till Konstfackskolan vill KU, främst med hänsyn till att detta skulle innebära en mycket betydande oförutsedd breddning av Konstfackskolans verksamhetsområde, dock icke förorda en sådan omläggning.

Det Osvaldska förslaget äger ur de synpunkter KU har att företräda stora förtjänster och innebär en betydligt ökad utbildning bl.a. i konsthistoria och teckning, varför det i vissa avseenden kan antas garantera en gedignare smak—utbildning än den som hittills kommit de nyutexaminerade handar- betslärarinnorna till del. Å andra sidan ans-er KU förslaget om en 2-årig förberedande verkstadsut-bildning utan varje inslag av smakbildande ele— ment liksom också den teoretiska utbildningens förläggning till ett semi- narium med en markerad tyngdpunkt på det husliga arbetet innebära en viss fara för att det ej skall bli möjligt för de blivande slöjdlärarinnorna att grundlägga något av en estetisk—pedagogisk helhetssyn på sitt yrke.

Utredningen rörande lärarinneutbildningen på det husliga området har icke gjorts till föremål för någon riksdagsbehandling. Chefen för ecklesia- stikdepartementet tillkallade i stället den 9 oktober 1953 sakkunniga med uppgift att göra en förutsättningslös översyn och omprövning av det Os- valdska betänkandet och på grundval av denna framlägga nytt förslag i ämnet. I direktiven för de sakkunniga angavs att de borde pröva möjlig- heterna att begränsa kostnadsökningarna och att deras kommande förslag ej finge åsyfta någon kompetenshöjning för de berörda lärarinnekatego- rierna genom exempelvis längre utbildningstid, mera högskolemässig ut— bildning el. dyl.

I sina petita för budgetåren 1954/55 och 1955/56 begärde Skolöversty- relsen anslag å 115.000 resp. 118.000 kr. för anordnande av ett tvåårigt provisoriskt statligt seminarium för utbildning av lärarinnor i kvinnlig slöjd, förlagt till Lund. Överstyrelsen framhöll att tjänsterna i allför stor utsträckning uppehölls av icke behöriga lärare samt att utexaminationen från seminarierna, vilka arbetade under ekonomiska svårigheter, icke på långt när vore tillräcklig för att tillgodose behovet av kompetenta lärare. Nyrekryteringsbehovet beräknades till 150—175 handarbetslärarinnor år- ligen med heltidstjänstgöring, medan de utexaminerade f.n. icke uppgår till mer än ungefär halva detta antal. Hela detta undervisningsområde komme enligt överstyrelsen att äventyras om icke kompetenta lärare utbil- dades. _ Med anledning av att Skolöverstyrelsens nyssnämnda anslagsyr- kande icke togs upp i 1954 års statsverksproposition väcktes en motion i

11 kammaren (1954 nr 220) med yrkande om anordnande av ett proviso- riskt statligt seminarium för utbildning av lärarinnor i kvinnlig slöjd. Motionärerna framhöll bl. a. att behovet av slöjdlärarinnor ytterligare kom- mer att ökas gen-om tillkomsten av klass 9y och förlängningen av skol— pliktstiden, samtidigt som seminarierna har ungefär 5—6 gånger flera in- trädessökande än som kan beredas plats. Riksdagen avslog motionen med hänvisning till den pågående utredningen.

Utredningen.

Med hänsyn till att den senast tillsatta utredningen rörande organisatio— nen av lärarinneutbildningen på det husliga området ännu icke avlämnat sitt betänkande vill KU inskränka sig till att betona vikten av att hela detta frågekomplex erhåller en snabb lösning vilken gör slut på de ur flera syn- punkter otillfredsställande provisorier som lärarinneutbildningen på det husliga området fått arbeta under. Särskilt gäller detta utbildningen av söm- nads- och handarbetslärarinnor, och det är här av vikt att utbildningen gö— res så omfattande att tiden medger också en estetisk fostran i ordets verk- liga betydelse, då en sådan måste anses som en oumbärlig tillgång för denna lärarkategori. KU ifrågasätter om utbildningen av des-sa lärarinnor behöver göras beroende av ett genomförande i sin helhet av den Osvaldska planen,

mer eller mindre modifierad. Även ett separat statligt seminarium synes kunna organiseras på ett sådant sätt att också på längre sikt garantier ska— pas för en tillfredsställande slöjdlärarinneutbildning.

Utbildning av teckningslärare till lärare även i kvinnlig slöjd

Frågan om tillskapandet av en teckningslärarinnornas dubbla kompetens i teckning och kvinnlig slöjd ha-r icke tidigare i större utsträckning disku— terats. I Tekniska skolans styrelses 1943 framlagda förslag till omorgani— sation av skolan framhölls önskvärdheten av att de kvinnliga lärarkandi- daterna kunde utbildas till lärarinnor i kvinnlig slöjd, vilket skulle kunna ernås genom att undervisningen utökades med klädsömnad och klädvård. I propositionen i samma ärende (1945 nr 296) framhöll departementsche— fen önskvärdheten av att frågan ytterligare utreddes. Byråchefen Osvald tog i sitt betänkande i förbigående upp problemet och hävdade att en ut- bildning för denna ämneskombination borde få förekomma endast som en nödfallsutväg. Då båda ämnena vore mycket omfattande och vartdera ford— rade flerårig utbildning, skulle det knappast vara lämpligt att sammanföra dem. En framkomlig väg vore enligt Osvald att ge tecknings- och slöjd- lärarinnorna en kortare utbildningskurs i respektive sömnad och teckning. Denna påbyggnadsutbildning borde i så fall endast gälla för deras under- visning på *låg- och mellanstadiet.

K-U anser att denna fråga bör tas upp till ingående debatt, med hänsyn både till de pedagogiska fördelar som därmed torde kunna näs och till de nya övningslärartjänster som på så sätt skulle kunna inrättas. Lärarkombina— tionen teckning och kvinnlig slöjd betraktar KU såsom den idealiska lösning— en när det gäller att åvägabringa ett intimare samarbete dessa ämnen emel- lan, och den borde kunna resultera i metodiska landvinningar för båda äm— nena. I detta sammanhang kan erinras om att de kvinnliga teckningslärarna i ett stort antal fall förskaffat sig icke obetydliga insikter på det textila om- rådet genom att de valt textilarbete som tillvalsämne vid Teckningslärarin— stitutet. Det förekommer också ganska ofta att de kvinnliga läraraspiran- terna i väntan på att vinna tillträde till teckningslärarut—bildningen under ett år studerar vid Konstfackskolans fackavdelning för textilarbete. Att frå- gan om en utökad utbildning har en icke obetydlig räckvidd framgår av att det kvinnliga inslaget 1 teckningslärarkåren är mycket stort; det ha1 de se- naste åren utgjort icke mindre än 45 % (år 1954 263 kvinnor mot 324 män) . Fördelningen av könen bland teckningslärarkandidaterna är ungefär den— samma; genomsnittsprocenten kvinnor i sista årsklassen av Teckningslärar- institutet har under de senaste tio åren varit 42. Den stora brist på han-d— arbetslärarinnor som råder f.n. och ganska länge kan antas bestå gör det särskilt angeläget att snabbt ställa både pedagogiskt och estetiskt välut- bildade lärarkrafter till förfogande. Då genom den treåriga realskolans ge-

nomförancle timtalet i hög grad kommer att minskas för realskolornas lärare i kvinnlig slöjd, torde det för många mindre realskolor bli än svårare än hittills att förvärva facklärare i detta ämne, medan situationen för en övningslärare med dubbel kompetens bleve betydligt gynnsammare. I avvak— tan på lärarinneutbildningssakkunnigas förs-lag avstår KU från att försöka ens i stora drag ange hur en sådan kompletterande slöjdutbildning i prak- tiken bör genomföras. Det synes dock som om redan en mer praktisk in— riktning av undervisningen i det textila tillvalsämnet, omfattande bl. a. kurs i sömnad och tills—kärning, skulle kunna ge en värdefull utökning av kun— skaperna i kvinnlig slöjd och dess undervisningsmetodik. En frivillig un— dervisning, motsvarande de manliga teckningslärarnas kurs i träslöjd, borde också vara möjlig att anordna. Om en sådan kompletterande utbildning kommer till stånd, vilket KU livligt önskar, synes det dock lämpligt att smidigt begränsa teckningslärarinnans behörighet att undervisa i slöjd. Den allmänna inriktningen av hennes studier och intressen borde göra henne mest lämpad att ta hand om just de lägre stadiernas slöjd, och hon bör alltså ges behörighet att undervisa på högstadiet endast i de fall då exa- minerad handarbetslärarinna icke finns att till-gå.

Kap. 9. Akademiskt utbildade lärare

KU har ovan (avd. III, kap. 5) som sin uppfattning uttalat, att det mått av konsthistorisk kunskap som eleverna kan bibringas i den allmänna sko- lan främst bör inhämtas i historieundervisningen, detta bl. a. för att bereda teckningsläraren en avlastning i hans många viktiga uppgifter. En liknande uppfattning, om också mera vagt antydd, synes ha föresvävat Skolkom- missionen när den uttalade: >>Främs.t på gymnasiet men också i någon mån i den 9—åriga skolan bör samarbete ske mellan samhällshistoria, litteratur— historia, kyrkohistoria, konsthistoria och musikhistoria för att ge eleverna en levande föreställning om ett tidevarvs sociala och andliga värderingar och hur dessa kommit till uttryck i skönlitteratur, konst och musik». Allt klarare framstår nackdelarna av att de olika kulturområdena genom sko- lans ämnesindelning i undervisningen betraktas som fristående gent emot varandra samt angelägenheten av att förbindelser öppnas mellan de olika områdena, så att kulturutvecklingen blir allsidigt belyst och enhetligt upp- fattad.

Redan 1936 års 1ärarutbildningssakkunniga rekommenderade fortbild- ningskurser för historielärare i konsthistoria, arkeologi och etnologi (SOU 1938:50, sid. 114 f.). 1945 års universitetsberedning framlade 1949 vissa synpunkter på konsthistoriens betydelse för lärarutbildningen (SOU 1949: 54, sid. 126) vilka förtjänar att citeras: »Den ökade plats som konsthistorien är avsedd att intaga på skolschemat motiverar uppgörande av särskilda stu- dieplaner för filosofisk ämbetsexamen. Visserligen torde konsthistorien ej bli särskilt skolämne, men i den mån undervisningsmoment i konsthistoria anknytas till undervisningen i historia och litteraturhistoria är en veten— skaplig utbildning i konsthistoria önskvärd för historie- och modersmåls- lärare. Bäst vinnes denna utbildning genom att taga betyg i ämnet i ämbets- examen, men för den som ej önskar lägga ned så mycket arbete på sin konst- historiska uthildning föreslås inrättande av en propedeutis-k kurs ilkonst- historia, omfattande exempelvis 2 månader. Det får betraktas som en ange— lägen uppgift för fackmännen att utarbeta en plan för en dylik kurs. Icke minst med hänsyn till önskvärdheten av att blivande lärare stimuleras att medtaga ämnet som stödämne, bör en förkortning av studietiden i ämnet eftersträvas.»

De konsthistoriska kunskaper och det intresse för konst som historie—

och modersmålsläraren helst bör besitta kan, såsom Universitetsberedning- en antytt, bäst och grundligast vinnas genom att vid universitetet förvärva betyg i konsthistoria i fil. kand.-examen; 1953 års stadga för filosofiska examina ger möjlighet att förvärva också endast en halv betygsenhet i ett ämne i denna examen. En sådan utbildning bör enligt KU:s uppfattning kunna tillmätas ett betydande meritvärde, vilket den f.n. icke gör. Emel— lertid kan man knappast räkna med att de nämnda lärarkategorierna an- nat än i undantagsfall förvärvar en sådan utbildning. Universitetsstudierna för skolämneskombinationen historia—modersmålet hör till de mest om— fattande i fil. mag.—examen och har ytterligare dlrygats ut genom bestäm— melsen i nämnda examensstadga att lärare i historia med samhällslära skall ha minst ett betyg i statskunskap eller nationalekonomi samt ha genom- gått en mindre kurs i det av dessa ämnen vari kunskaper ej är dokumente- rade med examensbetyg.

I skrivelse till Universitetskanslern den 8 dec. 1955 föreslog Skolöver- styrelsen att kanslern måtte ta i övervägande åtgärder för att få till stånd en förbättrad lärarutbildning i ämnet samhällslära, detta främst motiverat av de välgrundade krav på en utvidgad undervisning i samhällslära i real- skola och gymnasium som upprepade gånger och från flera håll, bl.a. i riks- dagsmotioner, framförts. I detta sammanhang uttalade överstyrelsen att utvecklingen på längre sikt syntes gå i den riktningen att en generell del— ning av ämnet historia med samhällslära borde genomföras icke blott i realskolan utan även på gymnasiet men ansåg sig icke beredd att ta ett så— dant steg innan vissa utredningar företagits. Den ämneskonferens i historia och samhällslära för universitetslärar-e som i mars 1956 anordnad-es i Stock- holm under Universitetskanslerns ordförandeskap anslöt sig också till upp— fattningen att historielärarn-a borde ha en mer omfattande utbildning i samhällslära än de f.n. får och att en sådan kunde vinnas genom förvärvan- de av betyg i ämnena statskunskap och nationalekonomi. Enligt vad KU er— farit har Skolöverstyrelsen för avsikt att tillsätta en kommitté för att praktiskt utreda frågan om uppdelningen av historieämnet. Även ur KU:s synpunkter kan en sådan uppdelning hälsas med tillfredsställelse. Då en obligatorisk kombination av ämnena modersmålet-historia-samvhällslära skulle bli orimligt krävande och endast undantagsvis torde bli företrädd, skulle de ämneskombinationer där historia resp. samhällslära kan tänkas ingå bli mindre betungande och kräva kortare studietid än hittills. De skulle följaktligen ge större möjligheter för intresserade studenter att komplettera sitt kulturhistoriska vetande med ett visst mått av konsthistoriska kun- skaper, inhämtade antingen genom reguljära tentamensstudier eller genom specialkurs. Detta gäller måhända särskilt de studenter som läser litterat-ur- historia för fil. mag., vare sig i kombination med historia eller inte, vilka i allmänhet torde vara mer estetiskt intresserade än genomsnittet av de studerande i humanist-iska ämnen.

Universitetsundervisningen i historia och litteraturhistoria har i allmän— het i mycket ringa utsträckning om ens överhuvudtaget omfattat några konsthistoriska element. Dock har under de senaste åren på några håll en viss förändring i de närmast berörda universitetslärarnas inställning till konsten och konsthistorien börjat göra sig märkbar. Sålunda använder sig professorn i litteraturhistoria vid Uppsala universitet i stor utsträckning av konstreproduktioner för att vid seminarieövningarna illustrera och ge paralleller till litteraturhistoriska sammanhang. I den litteraturhistoriska antologi som denne professor har under utgivande avses även ingå en sär- skild bilddel med reproduktioner av konstverk jämte beledsagande kom- mentarer samt ett häfte för lärare med utförligare förklaringar. En del tec— ken tyder på att den ganska kyliga inställning, som många universitetslä— rare i de humanistiska ämnena hyst till konsten i allmänhet och såsom hjälpmedel i deras undervisning isynnerhet, håller på att avlösas av en mer positiv uppskattning. Att en allmännare omvärdering på denna punkt skulle få stor betydelse för studenternas intresse för detta kulturområde och därigenom indirekt också för hävdandet av de estetiska inslagen i skol— undervisningen ligger i öppen dag. Det kan förväntas att studenterna, om och när de redan i skolan fått en solid grund lagd till en levande estetisk bildning och denna fostran hos dem utvecklat bestämda estetiska behov. kommer att klarare än nu i allmänhet är fallet inse vad kunskaper om konst i ordets vidaste bemärkelse kan betyda för dem i utövandet av deras blivande lärargärning. Det är denna grundläggande estetiska fostran redan i skolan som kommer att bestämma konstens plats också i universitetsni— bildningen och ge en klarare insikt om att konsten spelar en lika viktig och självklar roll i de stora kultursammanhangen som litteraturen och musiken. Ett organiserat samarbete mellan skolan och den akademiska undervis— ningen, t. ex. vid fastställande av kursplanerna, liksom regelbundet åter- kommande ämneskonferenser mellan universitetslärarna i samma ämne skulle också kunna garantera ett visst hänsynstagande till konstbildning— ens intressen. *

KU ansluter sig helt till Universitetsberedningens ovan återgivna förslag om en propedeutisk kurs i konsthistoria för studerande i historia och lit— teraturhistoria, förslagsvis på två månader. Ett införande i fakultetens studiehandbok av en rekommendation att delta i kurs-en skulle sannolikt betyda en verksam stimulans. En sådan kurs kan fullt tillfredsställande motiveras redan utifrån de ökade möjligheter den skulle ge de studerande. framförallt i litteraturhistoria, att tillgodogöra sig undervisningen i sitt ämne. De studenter som deltagit i kursen ifråga borde kunna anses äga till- räckliga konsthistoriska kunskaper också för sin lärarverksamhet, ungefär motsvarande dem som kan inhämtas i den nedan föreslagna kursen för läroverkslärare. Ett ökat materielanslag för både de historiska och littera— tunhistoriska institutionerna vid universitet och högskolor, avsett främst för

ljusbilder och vkonstreproduktionsverk, kan också utan svårighet moti- veras. Här må även framhållas önskvärdheten av att studenterna mer än nu får möjligheter att delta i studiecirklar omfattande både skapande arbete och övning i konstförståelse. Detta önskemål gäller icke minst dem som studerar konsthistoria.

År 1946 ingick Historielärarnas förening med en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri föreningen —— under hänvisning till behovet av att använda konstverk till belysning av den historiska utvecklingen och med motive- ring att härför krävdes sådana kunskaper av läraren som i regel icke inginge ] hans universitetsutbil-dning — anhöll om anslag för anordnande av en kortare utbildningskurs i konsthistoria under sommarferierna. Skolöver- styrelsen vitsordade behovet härav men ansåg sig likväl ej kunna till- styrka framställningen, eftersom redan till riksdagen förslag framlagts om fördelning av de medel som för året stod till förfogande "för utbildningskur- ser för läroverkslärare. Enligt KU:s mening skulle kurser av dylikt slag fylla ett starkt behov. De borde i huvudsak kunna vara gem-ensamma för historie- och modersmålslärare och planeras för deras gemensamma räk- ning, hclst som historie- och modersmålsläraren ofta är en och samma person. (Enligt en av Skolöverstyrelsen företagen undersökning undervi— sade den 1 jan. 1952 av 622 ordinarie historielärare 351 stycken eller 56 % av hela antalet också i modersmålet. Om antalet lärare med kombinationen historia-modersmålet jämföres med hela antalet lärare i modersmålet vid samma tid, 992 stycken, blir procenttalet 35). Möjligen bör en sådan kurs endast till en del göras gemensam för båda lärarkategorierna och i övrigt differentieras på två linjer, där det konsthistoriska materialet får sin till- lämpning på resp, ämnens specialproblem. Skulle det visa sig att kurserna finge så stor anslutning att de övertecknades, borde det kunna övervägas att skilja historie- och modersmålslärare åt i separata kurser. En sådan lösning vore att föredraga icke minst ur den synpunkten att modersmålsläraren har större behov av att kunna estetiskt analysera konstverk och att jäm— föra bild-konsten med litterära verk. De lärare som undervisar i båda äm- nena skulle då kunna välja kurs med hänsyn till sina mest dominerande in— tressen. Även kristendomslärarna skulle för att levandegöra sin undervis- ning särskilt i kyrkohistoria kunna ha stor nytta av kunskaper om den religiösa konsten, och speciella kurser för denna lärarkategori vore också önskvärda, då det här endast är ett begränsat område av konsten som äger intresse. Med hänsyn till att en mycket stor del av 'kristendomslärarna även undervisar i historia eller (och) modersmålet av sammanlagt 285 lärare i kristendom undervisa-de 1952 93 även i modersmålet och 151 i historia _ avstår KU dock från att härutinnan framlägga något förslag.

Kur—serna bör stå öppna för historie- och modersmålslära-re vid högre all— männa läroverk och realskolor, lärare vid enhetsskolan som utbildats till :idjunkter för högstadiet samt för seminarie- och folkhögskollärare. Vad

beträffar kursernas innehåll bör de förutom att ge en allmän konsthistorisk grundkurs särskilt betona konstens funktion i den sociala utvecklingen och dess anknytning till övriga kulturområden. Praktiska övningar bör visa vägen till en metodik för konst-ens utnyttjande för undervisningen i dessa ämnen liksom också ge bekantskap med den undervisningsmateriel (litteratur, ljusbilder, filmer och filmband) som kan göras tillgänglig.

För kursernas finansiering vore det möjligt att anlita det reservations- anslag av f.n. 85.000 kr. som rubriceras' Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, vilket anslag dock med all sannolikhet måste utökas för att behovet av dessa kurser någorlunda regelbundet skall kunna tillgodoses. Kompletterande mindre fortbildningskurser kan också tänkas anordnade av kursverksamheten vid Stockholms högskola, som tidigare anordnat sådana kurser för läroverkslärare, bl. a. för några år sedan en konstpedagogisk vecka avsedd för teckningslärare samt lärare i det all- männa |folkbildningsarbetet. Kursverksamheten åtnjuter för anordnande av praktisk-pedagogiska utbildningskurs-er för blivande läroverkslärare ett årligt anslag av 25.000 kr.

Som kursernas planläggare och ledare tänker sig KU en konsthistoriskt och konstpedagogiskt utbildad kraft fungera, exempelvis innehavaren av den docentur i konstpedagogik och konstpsykologi som utredningen nedan föreslår skola inrättas (avd. V, kap. 5 a). Ledaren av en sådan kontinuer- ligt fortsatt kursverksamhet bör om möjligt vara en psykologiskt och peda- gogiskt orienterad konsthistoriker, so-m dels sysslar med vetenskapligt ex- perimentellt forskningsarbete på området, dels är insatt i konstpedagogi- kens tillämpning i de olika skolformerna. Hans orientering mot det prak- tiska skollivet är en väsentlig kvalifikation. De kurser han i nära samar- bete med lärarorganisationerna planlägger och leder och till vilka andra lämpliga lärarkrafter bör 'kunna kallas, t.ex. skolmän och konstnärer. bör i vissa avseenden kunna samordnas med de kurser för studieledare som ordnas av folkbildande och konstfrämjande organisationer, framför allt med föreningen Konst i skolans kursverksamhet.

Statsfinansiella skäl talar för att kurserna bör anordnas sommartid, då även nyutexaminerade lärare har lättare att frigöra sig. Vid denna årstid har också kursledningen bättre möjligheter att försäkra sig om de mest kompetenta lärarkrafterna. Kurserna bör förläggas till stad med större konstmuseum och ha en längd av minst 3 veckor. Under de närmaste åren, då både nyexaminerade och redan verksamma lärare i större utsträckning kan tänkas vilja begagna sig av kurserna, är det möjligt att dessa behöver upprepas oftare än vart fjärde år.

Till slut må framhållas att kurserna för läroverkens provårskandidater även syn-es böra omfatta en orientering i skolans estetiska fostran och dess betydelse för den allmänna personlighetsutvecklingen.

AVDELNING V

Museer

Kap. 1. Historik över museernas konstbildningsverksamhet

Idén att museer skall hållas öppna för allmänheten är icke stor-t mer än 150 år gammal. De första offentliga skådes—awmlingarna är British Museum i London, öppnat 1759 (med konstavdelning först 1801), U'ffiziern'a i Florens (1765), Vatikangalle-riet i Rom (1773), Louvren i Paris, som öppnades 1793 som en följd av den stora revolutionens demokratiska genombrott, samt Kongl. Museum i Stockholm, öppnat för allmänheten 1794. Den länge för- härskande uppfattningen om museerna som kuriositetssamlingar avlöstes under 1800-talet långsamt av inställningen att de främst borde vara forsk- ningscentraler för de lärde, medan museiför-emålens uppställning tillmättes en helt underordnad betydelse. Så småningom växte, parallellt med höjan- det av den allmänna medborgerliga bildningen, fram den meningen att museerna även hade Vissa uppgifter att fylla gentemot allmänheten. På denna linje låg t. ex. Victoria and Albert Museums i London initiativ att re- dan 1852 inrätta ett Circulation Department, som lånade ut föremål till konstskolor och snart även till andra skolor och institutioner — en verk- samhet som numera växt ut till mycket stor omfattning. Detta museum var f. ö. ett av de första i världen so-m, dock långt senare, inrättade en särskild avdelning för press och propaganda. Framemot slutet av 1800-talet gjorde flera engelska museer speciella arrangemang för barn genom att ställa ut grupper av föremål som vänta—des i särskilt hög grad aippellera 'till dessa samt genom att låna ut museiföremål till skolorna. Även på kontinenten gjordes vissa försök i denna riktning, men utan någon planmässighet.

Först med Alfred Lichtwark, chef för Hamburgs Kunsthalle, fick den museala konstpedagogik—en vad gäller det uppväxande släktet en klar, prin— cipiell målsättning. År 1886 framlade han ett program för museiundervis— ningen, som särskilt tog sikte på skolorna. Enligt den av Lichtwark utar- betade metodiken skulle barnet ledas till att förstå konstverket genom sina egna iakttagelser, och läraren skulle endast genom sina impulser och frågor hjälp—a barnet att mobilisera des-s rika känsloresurser i konstupplevelsen. Han satte också igång årliga inledningskurser i museipedagogik för lärare, och 1896 bildades ur denna lärarkrets en förening för att stödja konstbild- ningen i skolan. Lichltwarks idéer och initiativ uppmärksammades i flera länder och kom också att ge impulser åt utvecklingen i Sverige på detta område. Betydelse för möjligheterna att utnyttja museerna i konstpedago-

gikens tjänst fick Wilhelm von Bodes vid sekelskiftet genomförda och för sin 'tid förebildliga omgestaltning av Kaiser Friedrich-Museum i Berlin. Han gick till storms mot den rådande föremålsanhopningen i museerna och häv— dade att man för publiken skulle presentera endast ett begränsat urval mäs- terverk, medan samlingarnas mindre värdefulla delar borde magasineras.

Ett intressant pionjärexperiment i de numera så aktuella strävandena att ge museerna-s aktivitet större elasticitet och räckvidd var det 1909 grun- dade Folkwangmuseum i Hagen i Westfalen, ett vandringsmuseum med uppgift att verka för en höjning av konsthantverkets allmänna standard. Museet var uppdelat i ett större antal olika avdelningar, som separat ställ- des ut på olika platser, också i utlandet.

Först i och med detta århundrade kommer museernas sociala funktioner mera allmänt i förgrunden i diskussionen, och deras berättigande accep- teras av anslagsbeviljande myndigheter. I spetsen för denna utveckling har de amerikanska museerna gått. Redan vid öppnandet av Metropolitan Museum i New York 1880 betonades att museerna skulle vara »sociala verk— tyg» för de arbetande miljonerna, men det dröjde mer än en generation innan man på allvar började försöka realisera denna tanke. Den fick sin store propagandist i John Cotton Dana vid Newarks museum, vilken under 1910- och 1920-talen formulerade vad man kunde kalla den amerikanska museifilosofien, vars grundtanke är att museerna som pedagogiska institu- tioner måste växa fram ur och få sin form av samhällets behov. Ett museum som verkligen fyller sin uppgift skall enligt Dana attrahera, underhålla, väcka nyfikenhet, leda till frågor och på så sätt ge kunskaper. Det skall kunna hjälpa fram till ett mera insiktsfullt anamman—de 'av det dagliga livets glädjeämnen genom att ge nytt intresse åt vard-agsvtingen. I Förenta Staterna har museipedagogiken i allmänhet och det museala konstbildningsarbetct isynnerhet fått större möjligheter att utveckla sig än annorstädes. Betyd- ligt tidigare än i Europa upprättades här speciella undervisningsavdelning-ar med stora pedagogiska resurser; redan 1907 tillsattes en museilektor vid Bostons konstmuseum. Efter det senaste kriget har museipedagogerna allt— mer börjat profession-aliseras, allteftersom en kvalificerad utbildning för dessa yrkesmän börjat erbjudas. Den pedagogiska verksamheten har också efter hand kommit att inta en fundamental plats vid de amerikanska muse- erna; som regel använder dessa inte mindre än en tredjedel av sina anslag till undervisningsändamål. Denna utveckling påskyndades av den eko- nomiska depressionen omkring 1930, då man började inse att museerna i framtiden i hög grad skulle få lita till finansiellt bistånd från det all— männa, vilket måste förutsätta vissa motprestanda. De museala funktio— nerna har allmer differentierats, och det amerikanska museet strävar att bli det centrum där olika kulturella aktiviteter strålar samman och sprids. Dess verksamhetssfär tenderar att sträcka sig allt längre ut och bli allmer vittförgrena-d.

Den museipedagogiska utvecklingen i Europa under de båda senaste decennierna synes jämförd med den amerikanska ha mindre av intresse att bjuda ifråga om praktiska resultat. I mångt och mycket innebär de initiativ som tagits en mer eller mindre nyanserad tillämpning av ameri- kanska idéer.

En tillbakablick på det konstbildningsarbete som utförts vid de svenska museerna ger vid handen, att redan före det senaste sekelskiftet och strax därefter några enstaka entusiaster här nedlagt ett värdefullt arbete som dock aldrig kunde fullföljas och därför fallit i glömska.

Nationalmuseum grundades år 1792 av Gustav III, och ända från 1794, då museet öppnades i Kungliga Slottets nordöstra flygel, har allmänheten haft tillträde till samlingarna. De konstpedagogiska insatserna kom av na— turliga skäl att länge i stort sett begränsas till denna institution, som fram till 1900-talets börj an kan betraktas som landets enda konstmuseum i egent- lig mening. Redan i samband med museets överflyttning till nybyggnaden på Blasieholmen 1865—66 gjordes en första pedagogisk framstöt med pub— licerandet av två vägvisare, som vände sig till en större publik. De var upp— lagda som en promenad genom museets olika våningar, med inlagda histo- riska kommentarer och anekdoter. De fick inga egentliga efterföljare förrän 1885, då en vägledning över konstslöjdsavdelningen utgavs; att denna fyllde ett behov visas av att den till 1910 upplevde sex nya upplagor. Det dröjde sedan till 1920-talet innan några pedagogiskt upplagda Vägledningar i sam— lingarna kom till. Den förste av museets tjänstemän som ägnade sig åt pedagogisk verksamhet inom institutionen var Lorentz Dietrichson, som redan före 1875 höll visningar. Om besöksfrekvensen i samlingarna vid denna tid kan meddelas att medeltalet besökande på vardagar, då besöken räk- nades, för tioårsperioden 1881—90 uppgick till 50.000 årligen, en förvånans- värt hög siffra, vilken innebär att besöksfrekvensen då var livligare än nu, om man räknar den i förhållande till Stockholms folkmängd. Sönwdagsbesö- ken beräknad-es approximativt till det dubbla, en uppskattning som väl icke helt kan vinna tilltro. Att bildningsverksamheten vid denna tid knappast ansågs som någon av museets huvuduppgifter framgår av följande passus i årsberättelsen för 1889: »När lärare eller skolföreståndare anhållit att få med klasser eller större avdelningar besöka Museum, har sådant ej väg- rats». Redan under Kongl. Musei tid deponerades målningar i de centrala ämbetsverken, och 1885 fördelades ett antal målningar som lån på åtta landsortsmuseer.

De första mer aktiva insatserna för att göra Nationalmusei skatter kända i större kretsar härrörde från enskilda initiativ. Vintern 1888—89 ordnade föreningen Studenter och arbetare söndvagsbesök i museet för arbetare under sakkunnig ledning, bl. a. av Kata Dalström, liksom senare av Carl G. Laurin. Museets egen personal höll visningar för deltagarna i de populärvetenskap-

liga nykterhetskurserna samt arbetarna vid Gustavsbergs fabrik (1903). Dessa söndagsbesök blev en institution som hölls vid liv ett tiotal år framåt. År 1902 omtalas för första gången visningar av museets tjänstemän för skolungdom liksom för militär vid Stockholms garnison, och 1905 framhål- les i årsberättelsen det varje år ökade antalet skolungdomar som under led- ning studerade samlingarna. De stigande besökssiffrorna för år 1909, stor- strejkens år, vittnar om den pedagogiska aktivitet som då satte in. Den var— maste förespråkaren inom museet för den pedagogiska linjen var John Kruse.

Först i och med att Richard Bergh år 1915 tillträdde chefskapet för National-museum fick kon—stbildningsverksamheten en central plats i museets program. Den omorganisation som då inleddes syftade inte endast till en estetiskt och konsthistoriskt mer till'fredsställande omordning av samling- arn-a utan också till att låta museet bli medelpunkten för en landsomspän- nande konstpropaganda. Berghs planläggning av reformprogrammet hade rönt påverkan av Georg Paulis skrift Konstens socialisering som utkommit år 1913. Bergh ville, som han själv uttryckte det, göra museet till en folk- högskola för nationens konstnärliga bildning. Inom museet borde allmän- hetens estetiska upplevelser underlättas genom ett harmoniskt ordnat, strängt urval av konstföremål, genom visningar och föredrag av sakkunniga inom och utom museet, genom kontinuerligt växlande utställningar i där- för reserverade lokaler samt genom musikstunder. Som medel för ett för- djupande av allmänhetens konstintresse skulle bibliotek och planschverks— samlingar väsentligt utbyggas och hållas bekvämt tillgängliga. Detta pro- gram kom också att i stor utsträckning genomföras.

Som en konsekvens av den för en mera spatiös anordning nödvändiga gallringen av det tidigare utställningsbeståndet kom en utlåningsverksam- het av konstverk till statsinstitutioner och landsortsmuseer i större om- fattning än tidigare. För att utbygga denna verksamhet liksom konstbild- ningsarbetet i egentlig mening inom och utanför museet inrättades från 1917 en ny intendentstjänst i spetsen för en ny avdelning, som skulle ut- göra »ett levande förbindelseled mellan huvudstadens och landsortens konst- liv». På innehavaren av denna befattning, som måste betecknas såsom re- dan från början organisatoriskt överbelastad, lades ansvaret för ett hela landet omfattande konsulterings- och konstbildningsarbete, varigenom Nationalmuseum skulle hävda sin nya ställning som en impulsgivande riks- organisation. Enligt det berghska programmet skulle landets konstliv sti— muleras främst med vandringsutställningar och en till dessa knuten pro- paganda- och upplysningsverksamhet, med planerande av nya konstmuseer samt slutligen genom en ny form av folkliga kulturfester, kultu-rmässorna, vilka skulle ge landsortspubliken tillfälle att få njuta av konst, musik, teater och föredrag, allt av högsta möjliga klass. Mycket av detta kom under de följande åren att genomföras. Sålunda anordnades under perioden 1919—27

fem kulturmässor samt fram till 1955 28 vandringsutställningar, vilka tur- nerat över stora delar av landet. Genom frikostiga depositioner kunde Natio- nalmuseum ta aktiv del i reorganiserandet av en del äldre museer, såsom i Växjö och Vänersborg, medan nyinrättade museer som de i Hälsingborg, Falun, Karlstad och Ystad på detta sätt fick en grundstomme av värdefull konst att bygga upp sin fortsatta verksamhet omkring.

Om konstbildningsverksamheten inom museet kan nämnas att 1917 och tio år framåt hölls visningar och föreläsningar på söndagsförmiddagarna för medlemmar av ABF; den kanske tidigaste konstfilmen i världen, om Sergels konst, tillkom 1919 på Nationalmusei initiativ och med hjälp av dess rika Sergelmaterial; år 1922 ordnades genom museet en kurs på Grips— holms slott för historielärare; åren 1928 och 1929 kom två heminrednings- kurser till stånd med smakodlande syfte. 1928 är ett märkesår i museets konstbildningsverksamhet genom att museet då efter framställning av Skol— överstyrelsen beviljades ett tillfälligt anslag på 1.500 kr. för att skolrese— besöken i Nationalmuseum skulle kunna ske under sakkunnig ledning och efter en på förhand uppgjord plan. Detta initiativ innebar det första offi— ciella erkännandet från skolhåll av den konstmuseala undervisningens värde. I samband härmed utarbetades en speciell vägledning för skolrese— besök med förslag till olika besöksrouter. Samma år skedde genom före- drag och visningar en första orientering för lärare i ko—nstsamlingarnas ut- nyttjande i skolundervisningen, och år 1938 utkom arbetsblad med anvis- ningar för besök på museet, utgivna av Stockholms-traktens lärobokskom- mitté. Kontakten med skolundervisningen befästes med en utställning i en stockholmsskola som illustrerade de historiska stilarna; demonstrationerna sköttes av konsthistoriestuderande. Ett annat intressant resultat av det nystartade samarbetet mellan skolmyndigheterna och stockholmsmuseerna var den stora utställningen >>Linnés och Lovisa Ulrikas tidevarv», som år 1.930 i Nordiska museet främst för skolornas bruk anordnades av National- museum, Nordiska museet, Statens historiska museum och Livrustkam- . maren. Den var disponerad främst med hänsyn till lärokursen i svensk historia och ville levandegöra en epok i belysning av dess olika kulturella manifestationer.

För att kunna ge landsortens alltmer växande konstintresse ett mer kon- tinuerligt stöd än som var möjligt med Nationalmusei knappa personalresur- ser bildades år 1930 på dess initiativ en enskild organisation, Riksförbun- det för bildande konst, som med hjälp av statliga lotterimedel, kommunala och andra anslag samt medlemsavgifter kunde konsolidera och utvidga kon'stbildnings—arbetet efter de av Nationalmuseum prövade linjerna. (Om denna organisations verksamhet, se avd. VI, kap. 1 a).

Under 1930-talet måste konstbildningsarbetets erövrade positioner i stor utsträckning flyttas tillbaka genom att statsmakterna på grund av det stats— , finansiella läget 1932 i hög grad begränsade'Nationalmusei reseanslag och

1933 drog in det extra anslaget till vandringsutställningar. Fr.o.m. 1935— nedlades museets konstpedagogiska verksamhet ute i landet, de på förhand organiserade 'skolresebesöken måste slopas, och arbetet fick i stället inriktas på mindre kostnadskrävande uppgifter. Bland de pedagogiska initiativ som under detta decennium utgick från museet må nämnas att 1931—32 genom ' dess försorg inspelades två filmer, De grafiska konsternas tekniker och Från lera till brons, avsedda för utlåning till olika studieändamål; 1930 ordnades konststudiecirklar i samverkan med ABF, ägnade dels åt praktiska konst- u-tövningar, ledda av konstnärer, dels åt studier i konsthistoria och konst- betraktrande; år 1932 utgavs en förteckning över museets samling av ljus- bilder för att stimulera ett allmännare utnyttjande av dessa, och samma år introducerades promenadkonserterna som i hög grad torde ha bidragit till att dra publik till museet; 1936 börjades försök med museivisningar 1 an— slutning till skolkurserna, och följande är hölls föreläsningar i konsthisto- riska ämnen för medlemmarna av några - fackföreningar; 1938 tillkom van-dringsutställningen »Konsten att se på konst», en populär orientering i konstens elementära grundbegrepp; samma år introducerades muscikvällar för skolungdom,med demonstrationer samt körsång och orkestermusik av skolornas egna förmågor.

Det andra världskriget kom givetvis att innebär-a ett betydande intrång i verk-samheten, främst genom att den värdefullaste delen av samlingarna evakuerades, något som i sin tur möjliggjorde en tidigare oanad intensifie- ring av den tillfälliga utställningsverksa'mheten med XVien- och van Gogh- utställningarna samt de svenska epokutställningarna som de största evene— mangen, vilket allt medförde en markant höjning av besökssiffrorna. Genom ökningen av :influtna entrémedel gavs möjligheter att engagera extra personal för demonstrationer av utställningarna. Under denna tid inleddes ett samarbete med Folkuniversitetet, som fick utnyttja museets samlingar för sitt konststudiearbete, bl.a. i krokiteckning.

Krigsslutet markerades för Nationalmusei del av att vandringsutställ- ningsverksamheten kunde återupptas tack vare ett extra anslag på 10.000 kr. årligen. År 1947 beviljade riksdagen en ny amanuensbefattning för detta ändamål, varvid det extra anslaget minskades till 2.000 kr. Ett anmärknings—' värt tillskott i museets hårt ansträngda budget var riksdagens år 1947 an— visade anslag å 40.000 kr. till inköp av konst för depositionsända-mål vilket dock 1951 sänktes till 30.000 kr. Av icke mindre betydelse var Stockholms stad-s beslut att fr. om. år 1946 bevilja ett årligt anslag av 10.000 kr. för en studieledare, varigenom museet för första gången erhöll en tjänsteman, visserligen arvodesanställd, som nästan helt kunde ägna sig åt det praktiska pedagogiska arbetet. Därmed markerades också utåt den allt större vikt som fästes vid denna sida av museernas aktivitet och det ansvar som det allmänna måste ikläda sig för att dessa nya krav skall kunna tillgodoses. Ett studierum för mindre grupper och studiecirklar kunde 1948 tas i bruk.

Under de senaste åren har konstfilmer i större utsträckning än tidigare ut— nyttjats i museets bildningsarbete. Bland övriga initiativ kan nämnas musei- fcster med musik för medlemmar av Stockholms personalkonstföreningar, anordnade av dessas samarbetsnämnd.

Det kan här vara på sin plats att även beröra den museipedagogiska roll som de museer i Stockholm spelar vilka betraktar konsten främst ur kul- turhistoriska aspekter. Nordiska museet har härvidlag gått i spetsen genom att år 1929 inrätta Nordens första museilektorat. Befa-ttningens förste inne— havare, Ernst Klein, ville göra museibesöken till en integrerande del av skolundervisningen, och med sina pedagogiskt arrangerade utställningar, som även rymde material från olika konst- och kulturhistoriska museer och samlingar, ville han levandegöra historien främst för s*kolungdomen. Genom kurser för lärare och genom att ge ut lektionshandledningar sökte han lösa problemet att skaffa museidemonstratörer. Denna verksamhet resulterade 1938 i att ett fast samarbete organiserades mellan Stockholms folkskoledirektion och museerna. Även Statens historiska museum, som på sin stat 1947 erhöll en museilektor samt 1955 en amanuens å studieavdel- ningen, har följt dessa linjer. Detsamma gäller Stockholms stadsmuseum, som erhöll muse-ilektorat 1946.

Ännu kring senaste sekelskiftet befann sig museerna utanför huvudstaden i ett tämligen primitivt samlarstadium, då arkeologiska, konst— och kultur— historiska samt etnologiska föremål hopa-des i trånga och otillräckligt be— lysta utrymmen. Event—nellt förekommande ting av större konstnärligt värde utmärktes sällan genom en estetiskt accentuerad uppställning. Endast i Göteborgs, Malmö och Linköpings museer förekom separata konstsamlingar. En museipedagogisk pionjärinsats från denna tid är Axel L. Romdahls »Konstmonologer i Göteborgs museum», från år 1911, det första svenska för— söket att i skrift levandegöra ett konstmuseums skatter för en större publik. Under mellankrigstiden tillkom ett flertal rena konstmuseer, och de kultur- historiska museernas konstföremål frånskildes till egna avdelningar efter konsthistorisk eller enbart estetisk värdesättning. Epokbildande i det förra avseendet var Norrköpings konstmuseum, ordnat av Axel L. Rom-dahl 1913 tillsammans med stadens bibliotek. I Lunds universitets historiska museum, anordnat 1918, blev en övervägande historisk samling uppställd med på- fallande känsla för tingens konstnärliga värde, vilket också gäller Skara nya museum, invigt år 1919. Tio- och tj ugotalens mest betydande museala nyska— pelser tillkom i Göteborg, Röhsska konstslöjdmusect, ordnat av Axel Nilsson och invigt 1916, samt det nya konstmuseet, ordnat av Romdahl (1925). Trettiotalets märkligaste tillskott till raden av svenska konstmuseer var Mal—mö museum i dess nya gestalt i Malmöhus slott (1937) samt Östergöt- lands och Linköpings stads museum (1939), båda med skilda kulturhisto- riska och konstavdelningar och båda byggda med iakttagande av den inter- nationella museiteknikenws senaste rön. Ungefär samtidigt tillkom Gävle

museum med stor konstavdelning (1940) och Kalmar konstmuseum (1942), liksom Zornmuseet i Mora (1939), vilket tro-ts sin särart kan betraktas som ett rent konstmuseum. Vikings-bergsmuseet i Hälsingborg (1928), samt Jämtlands konstförenings museum i östersund (1930), vilket vid sin till- komst i organisatoriskt och lokalt avseende utgjorde en enhet, och Ystads konstmuseum (1936) upprättades som rena konstmuseer med stöd av fri- kostiga depositioner och fackmässigt bistånd från Nationalmuseum. Genom att den till Nationalmuseum av Esther Lindahl testamenterade stora konst— samlingen år 1922 deponerades i Södermanlands läns museum i Nyköping och dess samlingar i samband därmed nyordnades, tillkom ett nytt konst- och kulturhistoriskt museum. Betydande statliga konstdepositioner erhöll även Jönköpings museum (1927), huvudsakligen av konsthantverk, det ny- inrättade Hallands museum i Halmstad (1933—34), Borås konsthall (1937) samt de äldre Småland-s museum i Växjö och Gotlands fornsal i Visby (depo- sitionen i Visby indragen 1939); museet i Umeå erhöll 1954 en deposition av äldre svensk och holländsk konst. En permanent samling deponerades av Nationalmuseum även i Faluns 1939 invigda konsthall, ingående i med- borgarhusets anläggning. Fyrtiotalets främsta museianläggning är Norr- köpings museum, till stor del ett rent konstmuseum (1946). Den 1950 invigda örebro komsthall för tillfällig utställningsve—rksamhet utgör en- första etapp av länsmuseets planerade nybyggnad; i denna avses även lokal för museets egna konstsamlingar skola ingå. Samtliga nya museibyggnader i denna ståtliga rad har —— med undantag av Gävle museum och Zornmuseet uppförts med ansenliga bidrag av statliga lotterimedel.

"_l. .i-i Sal för pedagogiska utställningar i Galleria (li Palazzo Bianco i Genua, ett expe— riinenlcentrum för modern konstutställningsteknik. Ma ningar kan hängas fritt i rummet genom ett arrangemang med rörliga metallstavar som lan passas in i olika hål i golv och tak.

Ett arrangemang för museibesökarens bekvämlighet i Cincinnatis konstmuseum, SA. I lugn och ro kan konst *ännen här försjunka i betraktandet av islamisk kera-

[fig. .3 (545 . Konstmuseet i Richmond. Virginia, l'S'A. har sedan 19.33 besökt statens städer och landskommuner med en ulsliillningsbnss. som slannar lre dagar på varje plats. Demonst 'ationer för skolungdom och vuxna halls. åxleriörens monlag- visar pedagogiskt material; kommentar till utställningen samt musik sänds ut i hög alare. 'i'. v. upplysnings— sland, där vykort, kataloger elr. försäljes.

Kap. 2. Det museala konstbildningsarbetets

nuvarande förhållanden

För att belysa intensiteten och omfattningen av det museala konstbild- ningsarbete som f. n. bedrives inom landet må här återges en del statistiskt material, särskilt rörande besöks-, visnings- och utställningsfrekvensen un— der år 1953 (sid. 210—11, tabell 1 och 2). Detta material kan dock icke sägas vara i allo rättvisande, bl.a. därför att flera museer på grund av lokalsvå- righeter tvingats inskränka sin verksamhet eller därför att den förda stati- stiken i en del fall icke omfattar alla slag av besök. De museer som mottagit vandringsutställningar från Nationalmuseum, Riksförbundet för bildande konst och Folkrörelsernas konstfrämjande innefattar även besökarantalet för dessa i sin statistik, samtidigt som detta tas upp i Riksförbundets och Konstfrämjandets besökarstatistik. Beträffande museernas uppdelning i olika kategorier kan anmärkas att skillnaden mellan konstmuseum och konsthall ofta är fiktiv, då några museers konstbildningsverksamhet nästan helt bedrivs i form av tillfälliga utställningar, medan t. ex. konsthallarna i Borås, Falun och Västerås också äger mer eller mindre permanent ut— ställda konstsamlingar. Det har ansetts motiverat att låta statistiken om- fatta även de kulturhistoriska museer som icke äger separata konstsam- lingar, då de samtliga rymmer en mångfald föremål av estetiskt värde. Statistik-en för dessa inbegriper i viss utsträckning utställningar av lokal- oeh kulturhistoriskt samt etnologiskt innehåll.

Då denna statistik icke kan ge full belysning åt verksamheten vid museer med ett rikare differentierat konstbildningsarbete, bör den komplet- teras med en del närmare uppgifter.

Rent allmänt kan konstateras att de svenska museernas besöksstatistik efter en tillbakagång strax efter andra världskriget sedan dess har visat en konstant stegring. Det sammanlagda besökarantalet vid de svenska konst- och kulturhistoriska museerna (en hel rad mindre lokallmuseer är då icke medräknade) utgör omkring 25 % av hela befolkningen eller 1.800.000 personer, en siffra som får sin rätta belysning av International Council of Museums” beräkning att de västeuropeiska museerna av samtliga kate- gorier, alltså även naturhistoriska och tekniska, i genomsnitt årligen besöks av sammanlagt 6 % av befolkningen. Statistiken visar klart hur otillräck- liga museernas personalsta-ber på många håll är för att någorlunda kunna

Besökare i procent av ortens

Antalet besökare Tillfälliga Totalt folk- Y isningar utställ-

mängd ningar 1/1 1953

Nationalmuseum 141 377 - " 6,1 (inräk- 848 för skolor nat Lilje- 4,5 för vuxna >> vandringsutställningar 17 971 valchs 20.0

Thielska galleriet ............... 8 161 konst— 32 Millesgården c. 73 500 hall) 50 Prins Eugens lValdcmarsudde 90 4:29 Eskilstuna konstmuseum 12 600 22 Gripsholms slott c. 70000 697 för c. 415.000 Kalmar konstmuseum ......... 5 698 24 Vikingshergs konstmuseum, 30 för skolor Hälsingborg 6 068 . 35 för vuxna Skånska konstmuseum, Lund 25 för skolor (1950) e. 7 300 25 för vuxna Axel Ebbes konsthall, Trelle- borg .............................. 12 638 Ystads konstmuseum 15 257 C- 60 Göteborgs konstmuseum 110 741 Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg ........................ 56 495 Zornmuseet, Mora 55 539 . 50 för vuxna Leksands konstgalleri c. 3 000

Summa 686 774

Konsthallar

Liljevalchs konsthall, Stoek- 3|71 för skolor holm 148 723 (se ovan) 1141 för vuxna Skövde konsthall ............... 5 100 25 247 för skolor 10 för vuxna Borås konsthall 25 284 42 2|3 för skolor 43 för vuxna Örebro konsthall .................. 41 335 62 33 Karlskoga konsthall .......... c. 11 000 Västerås konstgalleri 11 014 17 33 Falu konsthall c. 3 000

246 361

fylla sina pedagogiska uppgifter (att visningar icke anges i statistiken för en del museer innebär dock endast i en del fall att sådana ej anordnats). Nationalmusei visnin-g—sverksamhet för skolungdom omfattade 1953 12.700 elever i 348 grupper, medan 45 demonstrationer hölls för vuxen publik. En mycket stor del av den pedagogiska aktiviteten har under senare år sam— lats omkring de tillfälliga utställningarna av större format. På ett femtontal sådana utställningar under åren 1945—53 har sålunda hållits sammanlagt 2.523 'visningar, vararv ungefär hälften för skolbarn. Sedan 1949 har studie— ledaren och han-s medhjälpare i större utsträckning sökt sig ut till skolorna och där hållit föreläsningar eller demonstrationer av medfört material i klassrummet. Sådana skollektioner, närmast avsedda för gymnasieklas-

Statens historiska museum

Nordiska museet med Liv- rustkammaren

Stockholms stadsmuseum

Egyptiska museet (budget- året 1=9x52j5|30 .................. Hallwylska museet Vietoriamuscet, Uppsala Södermanlands läns muse- um, Nyköping Norrköpings museum

Östergötlands och Linköpings stads museum

Länsmuseet, Jönköping Smålands museum, Växjö Gotlands fornsal, Visby ...... Blekinge museum, Karlskro-

Kristianstads museum (del- vis stängt) ..................... Kulturen, Lund .................. Lunds universitets historiska museum Malmö museum

Landskrona museum (1952) Hallands museum, Halmstad Varbergs museum ............... Göteborgs historiska museum Uddevalla museum Västergötlands museum, Ska- ra Vänersborgs museum ......... Värmlands museum, Karlstad Dala fornsal, Falun Gävle museum Hälsinglands museum, diksvall Kulturhistoriska museet Mur- berget, Härnösand Jämtlands muscum, öster- sund ..............................

Hu-

Västerhottens museum, Umeå

Norrbottens museum, Luleå

Summa

Antalet

Totalt

besökare

Barn

Besökare i procent av ortens folk- mängd 1/1 1953

Visningar

Tillfälli- ga utställ- ningar

117 844 57 731

9 618 3 174 C- 3500

41 900 69 493

15 956

23 000 24 132 13 769

4138

5 487 51 241 uppgifter

saknas 161 973

7 539 9 149 26 292 64 516 8 029

19 285

9 023 26 607

3 920 22 564

7 355

e. 11 000 17 175

7 800

2 000

873 056

39 637 e. 10 000

3 440

645 (övervä- gande skol- barn) för 23.713 skolbarn

för flertalet skolbarn

160 för skolor 1|20 för vuxna för 13.324

för 2.222 skolbarn

125—150 313

201 för vuxna

för c. 90 % av skolbarnen, 78 för vuxna

80 1.00——1|25

många för skolor

för c. 60 % av skolbarnen

serna, har årligen hållits i genomsnitt 50 gånger. Per år hålls i museets egen regi i genomsnitt tre studiecirklar och ett tiotal föreläsningar, sam- manförda i större serier. Under vintermånaderna oktober—mars är museets studierum på kvällarna upplåtet åt olika bildningsorganisationer för kur- ser och studiecirklar, och praktiskt taget varje kväll under dessa månader befinner sig en eller flera studiegrupper i museet. Denna form av sam- arbete upprätthålles med bl. a. Kursverksamheten vid Stockholm-s högskola och olika konstföreningar. Institutet för högre reklamutbildning, Skolan för bokhantverk och Grafiska institutet förlägger varje termin en serie lek- tioner till museet, ledda av dess tjänstemän. På Gripsholms slott, vars konstsamlingar står under Nationalmusei administration, tjänstgör tre konsthistoriker varje sommar som heltidsanställda guider. Bland övriga pedagogiska initiativ kan nämnas att museet sedan 1947 ger ut en vägg- almanacka med konstreproduktioner med förklarande texter, avsedd främst för skolorna och skolbarnen. För överskot'tsmedlen av denna verksamhet åren 1947—54 har inlköpts tillsammans 128 konstverk, därav 12 skulp- turer och 58 oljemålningar, och dessa har skänkts främst till skolor samt till konstföreningar.

Nationalmusei vandringsutställningsverksamhet omfattar dels större ut- ställningar, som åtföljs av en resekommissarie, dels mindre sådana, mon- terade på skärmar och beledsagade av en tryckt eller stencilerad hand- ledning. De större utställningarna, som 1945—53 uppgick till fem stycken. besökte under denna tid 75 platser, där 185.000 besökare erhöll sammanlagt 1.179 Visningar, medan de mindre, från det denna utställningsform in- troducerades år 1947 t.o.m. 1953, på 70 platser haft 65.562 besökare. Här kan förtjäna framhållas atti och med utställningen »Från Karl Johans tid» 1949 för första gången i en vandringsutställning ingick även en större sam- ling konsthantverk. Under de senaste åren har även ordnats utställningar i skolor i Stor-Stockholms periferi.

Göteborg—s museiliv har sedan gammalt kännetecknats av ett nära sam- arbete mellan museerna och skolan. Redan 1904 tillsatte Göteborgs skol— förening en kommitté för att främja museibesöken. Icke minst på grund av att Göteborgs konstmuseums tjänstemannastah är alltför otillräcklig har särskilt intresserade och för uppgiften lämpade folkskollärare erhållit undervisning om samltingarnas innehåll och om elementa av den konst- pedagogiska metodiken och har sedan fått omhänderta olika klasser. Eljest .är det framförallt till kvällarna som ett intensivt konststudiearbete kon- centrerats, främst tack var-e den stora gästfrihet som visats olika studie— förbund och ett intimt samarbete med Göteborgsstudenternas kursverk— samhet; under åren 1942—52 har denna organisation svarat för 97 studie- serier, vardera omfattande i de flesta fall två dubbel-timmar, villket beräk- nats innebära sammanlagt omkring 20.000 studiebesök. Intensiteten i denna kursverksamhet framgår av att den under vintersäsongens fem månader

ger i genomsnitt 2% föreläsningar per vardagskväll, utom lördagar — lärar- krafterna har givetvis endast till en del rekryterats från museet-s egen personal. I detta arbete har metodiskt intressanta försök gjorts att i konst- studier förena konstutövning och konstbetraktande. De i museets egen regi genomförda fredagsvisningarna eller -före-l-äsningarna har under senare år upp'lagts under samlande rubriker; därvid har konstfilmer alltmer tagits i bruk för att stimulera intresset. Från 1949 har museet årligen ställt 2—3 vandringsutställningar till förfogande för kommunala verk, personal- konstföreningar och skolor inom staden; utställningarna har omfattat både måleri, grafik och färgreproduktioner. Från 1953 har personalstaben ut- ökats med en amanuens, med främsta uppgift att planlägga samarbetet med olika korporationer, konstföreningar och skolor i staden.

Röhsska konstslöjdmuseet följer det i Göteborg brukliga museivisnings- systemet och kunde 1954 konstatera att folkskolornas visningar med hjälp av frivilliga lärarkrafter stadigt ökat i antal. Göteborgs folkskolors musei- kommitté har gett ut handledningar för folkskolornas studier i museet. Vis— ningar för de vuxna sköts av museets tjänstemän, däribland kvälllsvisningar efter förhandsavisera—de program.

Vid Malmö museum, med konst—, kultur- och naturhistoriska samlingar. har framförallt skolorna varit föremål för den pedagogiska omvårdnaden, och man redovisar här ett större antal skolvisningar än något annat svenskt museum (av dessa visningar kommer mer än hälften på den konst- och kulturhistoriska avdelningen). Detta har möjliggjorts genom generösa an- slag från Malmö stad, och två amanuenser (tjänsterna inrättade 1935 resp. 1950) har som sin huvudsakliga uppgift att organisera bildningsverksam- heten och hålla »museilektioner» i anslutning till de olika skolornas kurser i allmän historia och litteraturhistoria, icke endast för folkskolorna utan också, vad som är mera ovanligt, för läroverk. Sålunda erhåller gossläro- verket — både på realskole- och på gymnasiestadiet — lektioner på konst- och kulturhistoriska avdelningen, medan flickläroverkets högsta ringar varje år har två kurser i allmän konsthistoria. Flickorna får även undervisning i textilhistoria av en expert inom museet. Sammanlagda antalet lektioner har vissa år överstigit 1.100 st. Undervisningen bedrivs i regel under den tid museet ej är tillgängligt för allmänheten, d. V. s. före kl. 12. Vidare be- drivs en omfångsrik stu-diecirkel- och föreläsningsverksamhet i samarbete med föreläsnings- och konstföreningar, och för detta arbete engageras hjälp- krafter från Lund. SLU:s stu'dieledarkurser har regelbundet anslagit någon tid till den konst- och kulturhistoriska avdelningen, med visningar och diskussioner. År 1953 har ett nytt studierum tagits i bruk, avsett för studie- cirklar och skolklasser, inom parentes sagt en anordning som endast ett fåtal svenska museer har tillgång till. Slutligen kan nämnas att museet också deponerar konstverk 1 stadens skolor.

Den pedagogiska verksamheten vid Norrköpings museum är främst kon-

centrerad till studiecirklar, 4—6 till antalet per år. I anslutning till en serie föredrag om modern konst i radio år 1950 anordnades radioaftnar i museet; radioföredraget illustrerades med ljusbilder i färg och åtföljdes av diskus— sion. Konstverk och konstreproduktioner deponeras i olika kommunala inrättningar. Museet i Linköping ordnar föreläsningsserier över olika konst- ämnen och håller studiecirklar i konsthistoria för flickskolans och läro— verkets elever. Värmlands museum är ett av de mycket få landsortsmuseer som ordnar egna vandringsutställningar av konst. Den första av detta slag med 50 års värmländskt måleri besökte 1952—53 ett 40-tal orter i länet och räknade in över 10.000 besökare. Museet har även flitig filmverksam- het med seriepropaganda av konstfilmer i samband med föreläsningar samt ordnar kammarm—usikaftnar. Nyutkommen konstlitteratur och konsttid- skrifter hålls tillgängliga för besökarna. En vandringsutställning till Lunds folkskolor ordnas varje år av Skånska konstmuseum i Lund, som också deponerat ut konstverk i stadens sjukhus. När länsmuseet i örebro nödga— des lämna sina lokaler i Örebro slott, skickades en del av de husvilla konst- verken ut på vandring i länet. I Ystad arrangerar konstmuseet årligen tre konstkurser, vidare får flickskolans högsta klass under intendentens led— ning undervisning i konsthistoria en timme i veckan. Museet deponerar även konstverk i stadens skol-or (1949 50 st. konstverk).

Eskilstuna konstmuseum har en livlig studieverksamhet, bl.a. kvälls- kurser i konsthistoria som tidvis uppgått till sex stycken samtidigt, samt förmiddagskurser för husmödrar; dessa är livligare besökta än kvällskur- serna. Konstfilmer visas i ganska stor utsträckning. 1953 inrättades ett studierum för cirkelarbetet, liksom en litografisk verkstad, där intresserade konstnärer kan få experimentera. Olika fackföreningar har tillfälle att låna museets stora sal för sina sammankomster; efter dessa besöks vanligen museet under intendentens ledning. — Vid Kalmar konstmuseum hålls år- ligen tre studiecirklar i konst; flickskolans båda högsta klasser har sina lek- tioner i konsthistoria förlagda till museet. Stadens amatörmå'larklubbar in- bjuds till utställningsdemonstrationer, då ibland även konstnärer med— verkar.

Bland mera speciella pedagogiska arrangemang kan även nämnas att Smålands museum sommartid har ett biträde anställt för visningar för skolbarn från landsbygden. Skövde konsthall har ordnat uppsatspristävlan för läroverket i samband med en utställning av nutida svensk konst. Man har även utlyst teckningstävlingar för skolbarn upp till 14 år, med jury- bedömning, utställning av tävlingsresultaten samt prisutdelning. Under se- nare år har man i Skövde strävat efter att samla både musik och teater i konstens miljö. Om Zornmuseet i Mora kan nämnas att alla skolbarn från trakterna omkring Ovan-Siljan besöker museet minst två gånger under sin skoltid.

Kap. 3. Konstmuseernas pedagogiska funktioner

Konstmuseernas liksom andra museers mångskiftande uppgifter kan kortast sammanfattas under fem rubriker: 1) samlande; 2) samlingarnas vård och 3) exponerande; 4) deras vetenskapliga bearbetning och 5) peda- gogiska nyttiggörande. Här skall endast museernas rent konstbildande upp— gifter tas upp till behandling.

När amerikanarna kallar museerna >>the universities of the common man», uttrycker de därmed sin tro på dessa institutioners ofantliga pedagogiska resurser och deras betydelse som propagandainstrument och idéspridare, på samma gång som de betonar museernas plikter mot det allmänna. Allt klarare framstår också i Europa museets insats i skolundervisningen och det allmänna bildningsarbetet som en av dess viktigaste uppgifter. Tyvärr har detta museernas bildningsprogram hittills endast i några få fall utövat ett bestämmande inflytande på deras uppbyggnad och organisation, liksom lärarna å sin sida ännu knappast blivit allvarligt medvetna om den värde- fulla hjälp de kan få från museerna i sin strävan att konkretisera och le- vandegöra undervisningen. Den moderna pedagogiken, som mer än någon— sin tidigare kan utnyttja bilder och föremål som stimulans för fantasi och tanke. har här ett förträffligt arbetsfält. Det vore därför befogat om museer- nas egenskap av pedagogiska hjälpmedel starkare än vad som nu sker underströkes i skolornas undervisningsplaner. Därmed skulle skolorna sti- muleras till en noggrannare planläggning av museibesöken och ett inten— sivare samarbete mellan skola och museum möjliggöras. Det ofta fram— förda påståendet att man genom att göra barnen museimedvetna fostrar en kommande generation av museibesökare är tillsvidare i stort sett obe- visat men synes äga en hög grad av sannolikhet.

Utställningsteknik

I det moderna museet tjänar utställningstekniken inte endast estetiska utan även och än mer sociologiska och psykologiska syften. Den väsentliga frågan är här, såsom den franske museimannen Cassou formulerat pro- blemet, hur uppgiften att på ett estetiskt tillfredsställande sätt visa dyrbara, unika föremål för en stor mängd människor med skiftande kulturell bak— grund och träning skall kombineras med uppgift-en att samtidigt göra

dessa föremål begripliga för alla. Att lösa det problemet kräver stor takt och sinne för proportioner, och lösningen måste bli beroende av bl.a. utställningens typ och kvalitet samt av den publik som den vänder sig till. Problemet kan lösas så som skett t.ex. i Metropolitan Museums i New York egyptiska samling, där de förnämsta objekten ställts ut separat och de av lägre kvalitet samlats i speciella gallerier, ackompanjerade av olika doku- ment, fotos, förklaringar etc. På detta sätt kan tavlan, skulpturen eller det sköna föremålet få verka genom sin egen kraft, samtidigt som den mindre. inuseivane besökaren kan få sitt intresse för konstverket väckt då han får det presenterat som historiskt dokument genom uppställningen av jäm- förande material samt genom kulturhistoriska och tekniska upplysningar, kanske i form av illustrationer, teckningar och fotos som presenterar miljön och folket där konstverket skapades o.s.v. En van Gogh-utställning i ett amerikanskt museum för några år sedan kan väljas som exempel på några av de möjligheter som här står till buds. På skärmar visades van Goghs användning av färgen under olika perioder och hur denna reflekterar för- ändringarna i hans yttre och inre liv, belysta med utdrag ur hans brev. Bredvid konstnärens egna verk, i original och reproduktioner, ställdes färg— reproduktioner efter konstverk som påverkat honom under olika perioder samt fotos av landskap och föremål av vikt för hans utveckling. Fotografier av konstverk samt förstorade detaijer av dessa demonstrerade p'enselfö- ringens förändringar o. s. v. Konstmuseet i Chicago har ett par salar ständigt reserverade för konstpedagogiska exposéer, där på en gång klara och dra— matiska framställningar hjälper publiken att förstå olika aspekter på kon- sten. En dylik mångsidig och detaljerad information bör avpassas efter genomsnittsbesökarens intellektuella och känslomässiga kapacitet, såvida inte utställningen är speciellt arrangerad för barn, i vilket fall den givetvis kräver en annan uppläggning. Dokumentationen kan läggas i montrer för att bli mindre iögonfallande, så att väggarna görs fria för konstverken. Den kan också, såsom i myntkabinettet i Statens historiska museum i Stock— holm, förläggas till utdragbara lådor under montrerna. Det pedagogiska materialet bör vara lättillgängligt; det presenteras i allmänhet mindre effek— tivt i en katalog.

Ett av de centrala utställningsproblemen år att hjälpa besökaren till det lugn och den inre samling som tillåter honom att verkligen se koncen- trerat. Av både psykologiska och estetiska skäl måste det skapas fri rymd omkring konstverken, för att göra dem till ett slags vilopunkter för känslan. 1 konstmuseet i Cincinnati har man så t. ex. presenterat en det'aljlösning som skall underlätta ett mer koncentrerat betraktande; besökarna sätter sig i u'tställningssalen vid små bord, i och på vilka utställningsföremålen är ordnade. I Metropolitanmuseets avdelning för kinesiskt porslin har man vid entrén gett utförliga beskrivningar av pjäsernas manufakturer med sär- skild hänsyn tagen till former och färger. Inga etiketter förekommer vid

själva föremålen. Samma metod har använts i Musée de l'Impressionisme i Paris, där det dokumentariska materialet beträffande impressionismens historia och tekniska metoder visas i en avdelning av museet, skild från konstverken. En icke specialtränad besökare kan blott samla ett högst be— gränsat antal intryck under ett museibesök, och detta antal beror väsent- ligen på metoderna att presentera föremålen och i vad mån besökaren till- låts koncentrera sig. Reservmagasin och studliesamlingar för konststude— rande hjälper till att reducera över-flödet av föremål och motverkar där- med den s. k. museitröttheten, som är museernas värsta fiende.

För att på bästa sätt lösa dessa många grannlaga uppgifter behöver museerna konsultera erfarna utställningsarkitekter, särskilt för större ut- ställningar, något som dock av ekonomiska skäl ofta ställer sig omöjligt. Här borde i större utsträckning än som nu sker studerande vid arkitekt- och reklamskolor kunna utnyttjas.

De museala trivselproblemen

Modern museiteknik har i hög grad inriktats på de tidigare alltför för- bisedda trivselproblemen. Man har alltmera kommit till insikt om att museibesökarens rent fysiska välbefinnande har stor betydelse för hans förmåga att tillgodogöra sig vad han ser. Goda sit-tmöjlig-heter i alla salar är en sådan primär förutsättning, liksom det bör finnas ett rum eller ett hörn av museet där besökaren kan slå sig ner i en bekväm stol, med till- gång till konsttidskrifter, referenslitteratur etc. Man strävar också efter att skapa omväxling genom att ge utblickar mot en trädgård eller fri utsikt. Goda belysningsförhållanden, passande färgsättning av lokalerna, golvbe- läggning av växlande hård-hetsgrad är också faktorer som kan bidraga till besökarens trivsel. I de amerikanska museerna ställs ofta rullstolar till förfogande för de gamla, och var och en kan ta med sig en fällstol vid entrén — ett system som tillämpas även vid Göteborgs konstmuseum — och skolbarnen utrustas med kuddar att sitta på. Tillgång till hissar för de besökande i olika delar av museet måste också betraktas som trivselbe- främjande och är säkerligen en icke betydelselös faktor för att öka besöks- frekvensen. Bristen på hissar i de "flesta äldre museer innebär en diskri— minering av de grupper av konstintresserade, som av olika anledningar har svårt att ta sig upp för höga trappor. Besökaren bör helst också kunna få något till livs inom lokalerna, i en lunchrestaurang eller cafeteria, som även kan betjäna studieverksamheten på kvällarna. I Sverige är bland konst- museerna endast Malmö museum hittills utrustat me-d en sådan anordning, som väl något bidragit till att länge göra detta till landets mest besökta museum. En social inrättning som barnkrubban torde bli en alltmer själv- klar och nödvändig del av de trivselanordningar som museerna inom en nära framtid måste ställa till förfogande för sina besökare.

Besökarens sensibilitet och fantasi kan stimuleras på olika sätt, t.ex. genom att man undviker enformigt symmetriska arrangemang samt genom musik, som alltmer tas i museernas tjänst. Ett intressant försök att nyttig- göra filmen för de museipedagogiska syftena har lancerats av det brittiska undervisningsministeriet, som 1951 i samarbete med Victoria and Albert Museu-m i London spelat in en film som demonstrerar hur man på ett frukt- bärande sätt kan studera några valda föremål i museets samlingar, alltså ett slags allmän introduktion till ett museibesök.

Den moderne museimannens intentioner att skapa en angenäm och psyko- logiskt lämplig bakgrund för betraktandet av de utställda föremålen måste för att kunna realiseras bygga på ändamålsenliga lokaler. Museerna är i allmänhet inte byggda för sina nuvarande pedagogiska behov och har ofta i efterhand nödtorftigt anpassats för sina bildningsuppgifter. Här må endast erinras om några allmänna principer som kan anses gälla för en tidsenlig museibyggnad. Utställningsrummet bör i allmänhet bilda en neutral bak- grund för konstverken, och åtminstone de större salarna bör kunna delas genom flyttbara väggar. Det är viktigt att man kan lösa upp de tidigare permanent fixerade rumsformerna medelst flyttbara Väggar, skärmar, gal- lerverk o.s.v. och därigenom skapa nya jämförelser och kombinationsmöj- ligheter. Hängande hyllor, inbyggda montrer av skyltfönstertyp, spotlights för att accentuera enstaka föremål, användning av färg- och materialeffek- ter bakom konstverken är andra medel att skapa intresse och omväxling. Det pedagogiska utnyttjandet av konstverken kräver spatiösa uppställ- ningar och god plats för publiken att fritt röra sig på. Vidare måste till- räckliga utrymmen planeras för mottagandet av vandringsutställningar samt för dessas packning och montering. Museets pedagogiska centrum, studie- och lektionsrummen, bör vara förlagt i nära anslutning till bibliotek och bildarkiv och helst ha direkt ingång från gatan.

De tillfälliga utställningarna, som nu i hög grad dominerar konstmuseer- nas verksamhet, dikteras ofta av ett behov av att skapa omväxling och en naturliga strävan att dra till sig nya publikkategorier. I dessa utställningar kan nya metoder att presentera materialet tas upp. De har ofta karaktären av experiment och ger möjligheter att skaffa erfarenheter och uppslag för de permanenta samlingarnas ordnande. De kan behandla ämnen från nya synpunkter. En intensiv utställningsverksamhet har dock den nackdelen att dra arbetskraft från museets s.a.s. ordinarie arbetsuppgifter och kan inkräkta på dess möjligheter att fylla sina dagliga plikter. Om man utgår från att huvudparten av museernas undervisningsverksamhet framdeles kommer att ske gruppvis och att en småningom allt större del av dessa museibesökare får en för gruppen mer individuellt avpassad vägledning, kommer de tillfälliga utställningarna att förlora mycket av sin nuvarande betydelse. Det torde på längre sikt vara mera lönande för museerna att kon- centrera sig på några få större utställningar per år. Dessa bör främst

ta sikte på att i vidaste kretsar sprida konstintresset. De bör alltså vara begripliga för majoriteten av besökare och kunna tjäna som utgångspunkt för föredrag och publikationer m.m. De bör planeras långt i förväg och stå i en bestämd relation till museets grundläggande pedagogiska program. Här må dock framhållas att fram-förallt de större museerna knappast kan be- trakta sin utställningsverksamhet ur uteslutande pedagogiska synpunkter. Eliten av konstpubliken har också legitima krav på att genom museerna få göra bekantskap med samtidens intressantaste konstföreteelser, oav— sett huruvida den stora publiken har förmåga att tillgodogöra sig dessa.

Sociologisk och psykologisk publikforskning

För att museerna skall kunna planera sina pedagogiska program på en för verksamhetens utveckling duglig grundval och för att de inte, som nu ofta är fallet, endast skall arbeta på improvisation och ledas av intuitionen, måste de djärvt och utan fördomar acceptera de av den moderna socio— logiska och psykologiska forskningen anvisade metoderna att nå och lära känna publiken. Utan kunskap om en planerad utställnings potentiella be- sökare kan denna icke sättas upp på ett effektivt och riktigt sätt, anser den sociologiskt inriktade amerikanska museiforskning som på detta om— råde gått i spetsen. Museerna måste därför göra experimentutställningar och utröna besökarnas uppträdande. Det har visat sig möjligt att förmå genomsnittsbesökaren till aktiv medverkan och att på skilda vägar stimulera hans iakttagelse-förmåga, logiska tänkande och fantasi. Med olika hjälp- medel kan man objektivt fastslå utställningarnas effektivitet med hänsyn till genomsnlittsbesökaren. Man har t. ex. studerat effekten på betraktaren av ett antal utställda föremål: om man ökar antalet tavlor i en utställ- ningssal till en viss gräns, ökas också den tid folk stannar där; om antalet ökas utöver denna gräns, minskas besökstiden; isoleringen av ett enda föremål koncentrerar uppmärksamheten på detta; ett heterogent material drar på det hela taget uppmärksamheten till sig mera än ett alltför homo- gent o.s.v. Liknande undersökningar kan ge svar på frågor såsom vid vilken storlek ett museum är mest effektivt eller huruvida tavlor bör hängas högt eller lågt. Och de kan även ge varningssignaler när museerna börjar bli svåröverskådliga genom alltför accentuerade estetiska eller pedagogiska utställningsarrangemang. Även katalog-ernas effektivitet kan på detta sätt studeras. Ovannämnda frågor har egentligen icke varit föremål för ett mer organiserat studium, men ett tidens tecken är att år 1949 i museet för modern konst i Rom inrättades ett forskningscentrum för museernas peda- gogiska funktioner. Institutionen, som intimt samarbetar med Romuni- versitetets konsthistoriska institut, förfogar över några utställningssalar och en föreläsningssal samt är utrustad med flyttbara väggar och musei- teknisk demonstrationsmateriel.

Det är givet att de resultat, som framför allt amerikanska undersök- ningar framvisat på detta område, inte utan vidare kan tillämpas i svenska museer. Därtill är de all-männa förutsättningarna alltför olikartade. I Skandinavien är Nordiska museet och Tekniska museet i Stockholm pion- järer för en sådan purblikforskning. På grundval av den stora publikun- dersökning som Nordiska museet-s undervisningsavdelning företog år 1952 har man sökt ge en mer nyanserad bild av förhållandet mellan publik och museum. Den omfattar så skilda företeelser som publikens hemmahörande i olika stadsdelar, dess sociala sammansättning, åldersfördelningen, be- söksmotiven, i vilket sällskap och i hur stora grupper allmänheten beger sig till museet samt dess allmänna beteende där, vidare dess påverk- barhet av reklam och annonsering. Undersökningen har bl.a. visat att de högre socialgrupperna företett en betydande överrepresentation bland publiken, något som — om resultatet är tillämpligt också för andra museer, vilket det är svårt att uttala sig om skulle innebära att museerna, i mot- sats till exempelvis litteraturen, ännu icke gjort några mer omfattande land— vinningar hos nya befolkningsgrurpper. Vidare kan avläsas att inom samt- liga socialgrupper utgör långa avstånd ett starkt hinder för museibesök. De befolkningsmässigt allt mera dominerande ytter- och förortsområdenas invånare syns ha svårt att förvärva regelbundna museivanor. Medelåldern var påfallande låg, 33 år för både män och kvinnor. Vissa slutsatser kan också dragas ur vanligt tillgängligt statistiskt material, t. ex. rörande he- söksfrekvensen olika veckodagar och olika tider på dagen. Det ligger i öp— pen dag att man genom dylika undersökningar kan få fram viktiga och grundläggande fakta om den okända publiken liksom att dessa fakta måste bli i hög grad vägledande för museernas framtida pedagogiska politik.

Visningar

Ett museibesök betyder inte utan vidare ett värdefullt inslag i skolun- dervisningen eller det allmänna bildningsarbetet. Värde får besöket för större delen av publiken först när stoffet presenteras på ett pedagogiskt rik- tigt sätt. Det är denna pedagogiska orientering med tonvikt på skolung- domen som utgör de senaste decenniernas viktigaste landvinning inom museiväsendet. Dessa förhållanden har redan berörts i avd. III, kap. 10, och här må endast några kompletterande antydningar göras. I detta arbete möts å ena sidan museernas önskan att komma i kontakt med publiken och å andra sidan den moderna pedagogikens strävan att komma bort från den ensidigt bokliga undervisningen och ge iakttagelsen och självverksam- heten allt större utrymme. Det kan dock vara på sin plats att påpeka ris- kerna av en alltför intensifierad museal demonstrationsverksamhet. Museer- na måste också ställa vissa krav på publikens iakttagelseförmåga och själv- verksamhet, utan vilka något verkligt konstanammande icke är möjligt.

Museernas personalresurser utnyttjas bäst om en stor del av den peda- gogiska aktiviteten inriktas på att nå mindre grupper, där undervisningen avser att bibringa deltagarna förmåga att självständigt tillgodogöra sig konst. De hänsyn som även måste tas till den enskilde besökarens önskan att i lugn och ro få njuta av konstverken sätter också en gräns för de pedagogiska inlitiativen.

När det gäller att demonstrera konst för barn är det viktigt att fästa upp- märksamheten på vissa valda konstverk, som bäst kan tala till barnens upplevelseförmåga och slumrande intressen. Barnen får inte tröttas eller förvirras med alltför många stimulanser utan något samband med var- andra. Det viktiga är att förmå barnen att se, att förstå ett konstverk vi- suellt och känslomässigt mer än intellektuellt, att utveckla förmågan att observera detaljer och subtila egenskaper hos en sammansatt form och att se hur dessa i konstverket ordnats till ett organiskt helt. Dessa mer eller mindre intuitivt vunna erfarenheter kan kompletteras med några för ålders- stad'iet avpassad-e historiska upplysningar om t. ex. tillkomstperioden, konst- nären, ämnet, föremålets användning och 'funktion. Men det gäller också att i museet ge utlopp åt barnens verksamhetsbegär, t. ex. genom att låta dem uppsöka och tolka ett visst beskrivet föremål, genom allmänbildnings— tävlingar och frågesport, genom att ge tillfällen till målning, modellering eller annan skapande verksamhet åt dem vilkas uttrycksbehov blivit starkt stimulerat av de många intrycken o.s.v. På alla sätt försöker man, fram- för allt i Amerika, skapa spänning och omväxling i museibesöken. I Cleve- land fick barnen t. ex. på en utställning av japanska barnteckningar välja ut och ta med sig vilken teckning de ville, dock på villkor att de förband sig att skicka en egen teckning till ett japanskt barn.

I museernas studierum eller klassrum har läraren eller museilektorn möjlighet att t. ex. med ljusbilder levandegöra miljön omkring de föremål som barnen sett eller skall få se. Numera finns också apparater, med vilkas hjälp man direkt kan projiciera tredimensionella föremål på en väggskärm c. d. Han kan på samma sätt visa detaljer av föremål som inte går att upp- täcka på normalt besökaravstånd, eller han kan berika museets knapphän- diga representation på ett visst område med allehanda stimulerande jäm- förelser. Mindre ömtåliga föremål kan man där få bekanta sig med mera handgripligt, liksom där kan ordnas små specialutställningar över något fantasieggande tema, avpassade för ett visst åldersstadium. Även böcker och reproduktioner ingår i utrustningen. Det erinras dock från många håll att museet icke får göras till något slags kompletterande klassrum. Man måste hålla i minnet att studierummet endast representerar ett slags mellan- form mellan den reguljära skolundervisningen och besöket i själva musei- samlingarna.

I europeiska m'useikretsar har man i allmänhet med skepsis betraktat de speciella amerikanska barnmuseerna (i Europa finns endast några få egent-

liga barnmuseer, t. ex. i London och Haag), trots deras framgång och po- pularitet. Man har mot dem bl.a. invänt, att de inte helt kan fylla de äldre barnens behov och att de försvårar en övergång till de vuxnas museer. Ägnat till eftertanke är också det faktum, att barnmuseet i Metropolitan Museum i New York haft så stor framgång att en inskränkning av dess verksamhet nödvändiggjorts, då dess krav på museets övriga avdelningar tenderade att bli allför stora. Härav kan den slutsatsen dras, menar man, att museer- nas aktivitet i huvudsak måste inriktas på de vuxna. Den engelske musei- pedagogen Floud varnar allvarligt för ett ensidigt utnyttjande av vissa moderna museala undervisningsmetoder för skolbarn. Han betonar vikten av att de separata lokalerna för pedagogisk verksamhet i museerna icke blir något slags substitut för hela museet. Den huvudsakliga uppgiften är ju icke, anser han, att visa barnen några få utvalda ting och ge dem en lektion omkring dessa. Det gäller ännu mer att väcka barnens förundran och glädje åt allt det underbara ett museum rymmer. Barnen bör få taga per- sonliga initiativ i förhållande till det de ser och göra personliga upptäckts- färder. Barnens uppmärksamhet och intresse bör, menar Floud, lämpligen först koncentreras i studierummet, varefter de får tillbringa en stund i samlingarna, där de på egen hand kan upptäcka föremål som har någon för— bindelse med vad som tidigare talats om.

Mot denna uppfattning står en i många avseenden motsatt syn som har flera inflytelserika förespråkare, bl.a. den amerikanska museipedagogen Th. L. Low. Han framhåller att museerna aldrig kan nå mer än en del av skolbarnen inom ett givet område. Museerna bör därför erbjuda sina tjänster i form av utställningar och låna ut material, men den verkliga undervis- ningen måste ges i skolorna, där den rätteligen hör hemma. Museernas främsta uppgift bör enligt denna åsiktsriktning vara att utvidga den pedago- giska verksamheten för vuxna.

Museerna omfattar ännu icke på långt när hela sin potentiella publik. Detta visar bl.a. experiment som utförts vid Kunsthistorisches Museum i Wien. Blinda barn i åldern 11—-12 år besökte samlingarna av egyptisk skulptur, och försöken att låta dessa till sin egen värld så helt hänvisade barn få verklig kunskap om ting av högt konstnärligt värde kröntes med oväntad framgång. Med hjälp av sitt oerhört uppövade känselsinne kunde de blinda här få _sin bildvärld berikad i oanad grad. I GlangWS konst- museum har man gett konstundervisning även åt döva och på annat sätt fysiskt defekta barn. Psykologerna vitsordar vilken god hjälp museerna kan ge sådana barn också därigenom att dessa får en känsla av att deras lyte inte utgör något hinder för dem att deltaga i åtskilliga av helt nor— mala barns sysselsättningar. Här öppnas nya perspektiv för den museala pedagogiken.

Museernas undervisningsavdelningar bör vara smidigt organiserade för att (kunna möta den ofta mycket ojämna efterfrågan på visningar och kur- ser från både skol-ungdomens och allmänhetens sida. Därför är det nödvän— digt att i hög grad bygga på yngre tillfällig arbetskraft, framför allt konst- historiestuderande, teckningslärarkandidater och seminarister, för vilka museilektorn kan fungera som pedagogisk handledare. Alltför snabba om- byten av personal är dock icke till fördel för en kontinuerlig, förstklassig undervisning, och därför bör museilektorn vid sin sida ha någon eller några fast anställda medhjälpare, särskilt som han måste ägna sig också åt organi- satoriska problem och om möjligt även åt psykologisk—pedagogisk experi- mentverksamh-et. En differentiering av den pedagogiska personalen med hänsyn till de publikkategorier den kommer i kontakt med vore önskvärd med tanke på de varierande intressen och syften som skall tillgodoses. Det vore en fördel att i viss utsträckning ha handledare, specialiserade på vissa åldersstadier, valda efter vederbörandes temperament och intressen.

Allteftersom publiken, både den äldre och den yngre, växer och kraven på museipersonalen ökas, har många museer icke längre funnit det ekono— miskt möjligt att ställa en tillräckligt stor pedagogisk stab till förfogande. Personalen har i många fall kommit att alltför flitigt utnyttjas, vilket icke kunnat resultera i annat än en sänkning av arbetets kvalitet. På sina håll har den museala undervisningen för skolorna drivits så långt att den allvar- ligt inkräktat på verksamheten för de vuxna och t.o.m. på museets övriga livsviktiga uppgifter. I denna situation har man börjat ifrågasätta om icke skolornas lärare skulle kunna göra god tjänst som museipedagoger. För konstmuseernas del gäller det framför allt teckningslärarna, som i högre grad än nu är fallet borde få möjlighet att leda sina klasser i museerna, då de icke minst genom sin kännedom om elevernas estetiska begåvning och intresse har speciella förutsättningar för en sådan uppgift. Ett villkor här— för bör dock helst vara att de under sin utbildningstid fått en grundlig museipedagogisk träning, vil-ket ännu icke är fallet. Den erfarenhet som de representerar skulle, rätt utnyttjad, kunna bidra till att förfina och differentiera konstdemonstrationstekniken. Men ett tillskott till under- visningspersonalen av denna begränsade omfattning är icke tillräckligt för att möta de ständigt växande kraven på museiundervisningen. En alltmer ökad museal aktivitet från de övriga lärarnas sida vore ur många syn- punkter önskvärd. Icke lminst är det angeläget att historielärarna lär sig till fullo inse i hur hög grad rätt organiserade museibesök kan öka elevernas intresse för deras ämne. Tendensen inom modern historieundervisning att vilja levandegöra ett tidevarv i dess olika kulturella, sociala och ekonomiska aspekter gör en närmare anknytning till de kultur- och konsthistoriska museernas material så mycket mera angelägen och tacksam.

I denna situation har man fört fram tanken på museiläraren. Denne kan

närmast karakteriseras som en lärare på lägre eller högre stadium, vil- ken förvärvat grundliga kunskaper om museiföremålen och deras uppställ- ning och sedan i större utsträckning avdelats för visningsverksamhet vid museet i fråga. En del pedagoger ställer sig tveksamma till fördelarna av ett sådant arrangemang och menar att museisamlingarna under alla för- hållanden bör demonstreras av klassläraren, enär denne annars komme att stå alltför passiv inför ett material som under andra förhållanden skulle kunnat komma undervisningen till godo genom anknytningar till aktuellt stoff i kursen, genom uppsatsskrivning, teckning etc. Därigenom bleve museibesökets värde ej fullt utnyttjat. Framförallt i Amerika men även på många håll i Europa har man anordnat kurser för lärare av olika kate- gorier för att visa dem den praktiska användning, som museiföremålen såsom historiska dokument kan ha i deras undervisning, och för att ge dem självförtroende att ta eleverna med sig till museerna. Här kan t.ex erinras om att Nationalmuseum anordnat konststudiekurser på Grips- holm för historielärare, liksom även för teckningslärare. Konstmuseet i Baltimore, USA, har givit ut guider som skall hjälpa lärare att kom— binera visningar i museet med skolarbetet. I Cleveland återigen har man träffat det eft-erföljansvärda arrangemanget, att stadens skolstyrelse adjungerat tre lärare på olika skolstadier till mer eller mindre permanent tjänst vid konstmuseet och vid dess :>extension service» i skolorna; något liknande har skett i Manchester. Erfarenheterna från amerikanska museer anses ha visat att eleverna varit mer öppna för estetiska aspekter på ett konstverk, sedan de först fått dettas historiska bakgrund och betydelse klarlagda. Konsten behandlas därför i dessa museers skolvisningar som en reflex av det samhälle som producerat den, innan de individuella ver- kens kvalitet diskuteras. Inför originalverken är det möjligt att klargöra. att ju större ett verks estetiska förtjänster är desto bättre ger det vanligen besked om sin tids tanlkeliv och livsuppfattning.

I Göteborg har genom en lärarförenings initiativ några intresserade folk- skollärare specialutbildats på vissa begränsade avdelningar av ett museum och sedan anlitats för alla skolvisningar på detta avsnitt. De kortare instruk- tionskurser för lärare som gjorts t. ex. i Göteborg och vid Nationalmuseet i Köpenhamn har inte riktigt givit vad man väntat. Det är en högst be- gränsad mängd kunskaper som kan förvärvas på en dylik kortare kurs, och antalet lärare, villiga att deltaga i en sådan, är icke stort i förhållande till hela lärarkadern. I Norge har man förstått vikten av att lärarna redan under sin seminarietid får stifta grundlig bekantskap med museernas samlingar och lära sig hur dessa bäst kan utnyttjas i undervisningen. Sålunda ingår det i norsk folkskollärarutbildning att hålla lektioner vid Norsk Folkemu— seum utanför Oslo.

Problemet med lärarvisningar vid konstmuseer är otvivelaktigt svårlöst. Vid sådana visningar är det fara värt att konsten endast blir en tjänarinna

Fig/. 58. Dessa forlncxpcrinicnt har av en tjugotrxårig flicka (t.v.) och en tjugofclnarig man utförts i en studiecirkel vid Stockholmssiudentcrnas luirsvcrksamhct. ltyindskulp- turen är utförd av balsaträ, stallrad och stramaljviiv. Applikationen har på samma ing varit en mönstcruppgift och en övning för den taktila känsligheten. Material: tyg-

.

lappar, tändstickor. ll'åiflis och hopskrynklat limmat papper.

Fig/. 5.9. Konstnärcn-läraren i samma studiicirkcl håller kritik över k 'ällcns arbete på papper, samtliga utförda samma dag). (formövningar i svart och vitt

Fig). (50. Entrén till AB Astras kontorsbyggnad i Södertälje pryds bl. a. av en bronsskulp- tur av Gustaf Nordahl och en av Karl Axel Pehrson utförd väggmålning, vilken sträcker sig genom tre våningar.

[fig. (51. Den stora parken i anslutning till Marabous chokladfabrik i Sundbyberg rymmer en hel rad skulpturer av hög klass. 'i'. v. syns Ivar Johnssons monumentala granitgrupp Kungen rider criksgata och t. 11. Maillols brousstaty Pomona.

åt kulturhistorien och andra ämnen. Naturligtvis kan undervisning i denna form vara till nytta ur skolans synpunkt men inte lika säkert utifrån de syften ett konstmuseum har att hävda. Så länge den estetiska utbildningen vid seminarier och universitet är så bristfällig som f.n. kan man knappast räkna med någon livligare konstmuseal lära'raktivitet. Men skall lärarna trots detta handicap kunna förmås att hålla visningar på konstmuseerna, måste de få särskilda handledningar att stödja sig på. För att göra en sådan undervisning mer effektiv bör Vidare museerna ha möjlighet att till skolorna låna ut ljusbilder, helst i färg, och annan studiemateriel, så att läraren kan förbereda eleverna på vad de skall få se. Man kan förmoda att, frånsett teckningslärarna, endast speciellt intresserade lärare kommer att själva ta hand om visningar på konstmuseer. Något tvång kan det här knappast bli tal om, och de fåtaliga frivilliga lärarinsatserna kan knappast i nämnvärd utsträckning väntas minska de krav som kommer att ställas på museipedagogerna.

Organisationen av skolornas museibesök

Den nuvarande organisationen av skolornas museibesök i Stockholm. Göteborg, Malmö och på många andra håll bygger som redan omtalats på principen att dessa besök i görligaste mån skall samordnas med och kom- plettera undervisningen i skolämnena. I Amerika har man gått fram på samma linje, vilken sanktionerats genom att museibesöken upptagits på bimschemat i de statliga skolorna. Dock anser sig KU för konstmuseernas räkning icke kunna helt godtaga denna allmänna målsättning utan att samtidigt påpeka risken för att de rent konstbildande synpunkterna råkar i farozonen. Givetvis kan eleverna komma konsten närmare genom att t. ex. få belyst hur ett tidevarvs smak och allmänna livssyn sätter sin prägel på alla föremål från den tiden. Men konstverken bör inte i första hand få tjäna som en kulturhistorisk exempelsamling. Det är den estetiska upplevel— sen som konstmuseerna främst har att förmedla, vilket i och för sig icke utesluter anknytningar till historiska fakta.

Folkskolebesöken i museerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och i de flesta större landsortsstäder är som ovan framhållits väl ordnade. För Stock-holm gäller att denna organisationsdetalj sedan 1953 fått en fastare form genom inrättandet av en kommitté inom folkskoledirektionen med uppgift att handlägga frågor rörande museiverksamheten, ett offentligt erkännande. om man så vill, från pedagogiskt håll av museiundervisning- ens stora betydelse. Ledamöterna är valda av Stockholms folkskolors om— budsförsamling samt överlärarkollegiet. Det kan förväntas att kommittén kommer att få betydelse för strävan att starkare engagera lärarkåren i en intensifierad museiundervisning eller i varje fall när det gäller att ge lärarna en överlag mer positiv inställning till sådan undervisning.

KU vill i detta sammanhang erinra om att den museala konstundervis- ningen måhända icke utan vådor låter sig infogas i timplanen för ett visst åldersstadium, medan den helt uteslutes från övriga klasser. Den i flera år av schematekniska skäl tillämpade praxis att reservera besöken för åttonde klass kan knappast sägas vara ett lyckligt grepp, framförallt med tanke på att barn i denna ålder, 14—15 år, med sin begynnande saklighet i inställningen till omvärlden, vilken inställning ännu icke kompenseras av någon mera utvecklad intellektuell kritik och reflexion, är mindre mot— tagliga för konstundervisning än barn på de flesta andra åldersstadier. Den för konst mest mottagliga åldersgruppen torde av ovan anförda skäl (se avd. III, kap. 8) vara 4——6 klass, och det kan därför hälsas med tillfreds- ställelse att undervisningen vid Nationalmuseum sedan läsåret 1953—54 t.v. utökats till att omfatta även femte klass mot tidigare endast åttonde klass. Av stor vikt är emellertid att konstundervisningen åtminstone för- söksvis kan ges alternativt också i fjärde och sjätte klass, även om därvid i vissa fall andra ämnesintressen temporärt finge åsidosättas. Därigenom skulle säkerligen vinnas metodiska erfarenheter, värdefulla för en kom- mande planering av undervisningen. Två obligatoriska konstmuseibesök under skoltiden borde kunna betraktas som ett minimikrav.

Organisationen av museiundervisningen vid Stockholms folkskolor har varit föremål för en utredning tinvom folkskoledirektionen, vilken bl. a. ledde till inrättandet av ovannämnda museikommitté. I sitt 1951 framlagda be- tänkande erinrade utredningsmannen bl. a. om att skoldistriktets stora geo- grafiska utbredning medför tidskrävande och kostsamma resor, vidare att det stora antalet =klassavdelningar, differentieringen i nya skoltyper, ämnes- lärarsystemet i den nya enhetsskolan och många andra faktorer i hög grad skulle komma att försvåra schemaläggningen och även visningarnas ge- nomförande. Därför ifrågasattes om icke i vissa fall museerna borde komma till skolorna i form av vandringsutställningar, vilka i likhet med Riks- förbundets för bildande konst och föreningen Konst i skolans utställ— ningar under längre eller kortare tid kunde placeras i vissa centrala skolor, särskilt i förorterna, där även övriga skolor i omgivningen kunde få besöka dem. En sådan breddning av den pedagogiska verksamheten kan givetvis förr eller senare tänkas bli aktuell också för några av de största landsortsstädernas museer.

KU vill föreslå att problemet angående museiundervisningen i Stock- holm tas upp till förutsättningslös omprövning. Utan tvivel kunde en >>extension service» av antytt slag förverkligas av några av våra större museer med samlingar av konst, framförallt Nationalmuseum. Nationalmu- seichefen uttalade i anledning av nyssnämnda betänkande, att förslaget om vandringsutställningar i skolorna knappast kunde förverkligas för Natio— nalmusei det, »då det visserligen kortvariga mötet med de bästa konstver- ken p-å museet måste vara av överlägsen betydelse jämfört med den visser-

ligen långvarigare och intimare kontakten med de konstverk, som kunde tänkas utlånade till en dylik vandringsutställning». Utan att misskänna värdet av denna synpunkt vill KU framhålla, att det här gäller en situation där man icke fritt kan välja mellan det bästa och det näst bästa. Att de stora avstånden från ytterområdenas skolor till centrum samt de därmed förenade trafikproblemen äger betydelse för dessa skolors museibesök fram- går klart av statistiken över Nationalmusei skolvisningar under 1953. Av en viss skoltyp fick de centrala skolorna 112 visningar, medan utkantssko- lorna endast fick 22. Proportionen mellan dessa tal motsvarar icke på något sätt de centrala skolornas elevantal i förhållande till ytterområdenas. Svå- righeterna framgår även av den ovan redovisade skolundersökningen.

Konstmuseerna har i vissa avseenden en ännu angelägnare uppgift för barn i högre åldrar, framförallt därför att man på dessa stadier kan vädja till den estetiska sensibiliteten på ett medvetet plan och därmed lägga en fast grund för konstförståelsen. De högre skolorna kan naturligtvis i och för sig i minst lika stor utsträckning som folkskolorna tillgodogöra sig vad museerna har att bjuda. När museernas samarbete med dessa skolor ändå icke kommit längre än det har, beror detta icke minst på att klasserna på högre skolstadier är mer bundna vid bestämda lärokurser, som ger relativt liten plats för friare arbetsuppgifter, samt vidare därpå att under- visningen i varje klass är fördelad på många lärare, vilket gör det svårt för t. ex. en historie- eller teckningslärare att få disponera minimum ett par timmar för ett museibesök. En bidragande orsak är säkerligen också att många lärare saknar kunskap om museerna och deras möjligheter i pedagogiskt hänseende, vilket i sin tur bottnar i brister i dessa lärares ut- bildning. Det är alltså i hög grad lärarnas personliga initiativ och intresse som blir avgörande för hur museerna utnyttjas. Det förefaller som om läroverkslärarna mer än folkskollärarna känner sig förhindrade att under- visa i annat än de fastställda kurserna. Även rektorernas inställning spelar här stor roll. Dessa förhållanden har resulterat i att en planmässig ordning saknas i de högre skolornas utnyttjande av museerna, liksom heller inte något samarbetsorgan här existerar. Samtidigt måste också betonas att den av museerna disponerade personalkadern icke har möjligheter att i större utsträckning stå skolklasser till tjänst med visningar. Flickskolornas kontakt med museerna har gestaltat sig på ett betydligt gynnsammare sätt, vilket bl.a. sammanhänger med att konsthistoria ingår som ett obli— gatoriskt element i historieundervisnvingen i många flickskolor. Under 1953 fick flickskolorna i Nationalmuseum 94 visningar för 2.850 elever, medan de övriga läroverken, med betydligt högre elevantal, och däribland många samrealskolor, endast begärde 51 visningar för 1. 635 elever.

För att övervinna de schematekniska hindren för de högre skolornas museibesök har från Nordiska museets sida föreslagits att dessa skolor skulle ges rättighet att ta ut två studiedagar per år för besök i museer,

industrier, sociala inrättningar o.s.v., ett uppslag värt att ta fasta på. Dessa dagar skulle av de olika klasserna kunna tas ut individuellt, even- tuellt endast en halv dag i taget. Många teckningslärare skulle säkerligen bereda sig tillfälle att med sina elever besöka konstmuseerna, om de två veckotimmarna i teckning kunde samlas till en dubbeltimme på eftermid- dagen.

Det kan antas att de högre skolornas svårigheter att besöka museerna under en ganska lång tid framåt inte endast kommer att kvarstå utan också att ökas, framförallt för Stockholms vidkommande, där det under 1950-talet i stadens periferi kommer att byggas inte mindre än sju nya gymnasier utöver de nya enhetsskolorna. För att möta denna situation har museerna då inte mycket annat att göra än att i möjligaste mån flytta över sin verksamhet till skolorna, framförallt till dem i periferin. Vad gäller Nationalmuseum torde detta ha Vissa outnyttjade resurser för en sådan utvidgning av sin verksamhet i det material som endast undantags- vis -kan utställas, framför allt grafik, teckningar och medaljer men även konsthantverk, vilket sistnämnda dock erbjuder större problem ifråga om transport och exponering. Även reproduktioner, i färg samt i svart och vitt, kan härvidlag göra god kompletterande nytta, liksom skulptur- avgjutningar. Givetvis kräver en sådan systematisk utvidgning av Natio- nalmusei verksamhet extra anslag, både statliga och kommunala, för att bestrida de ökade kostnaderna för packning, emballage, transport etc. Den kommer även att öka kraven på konstbildningspersonalen, då denna har att ställa samman utställningarna och även i många fall arrangera dem på platsen. Utställningarna kan bättre utnyttjas om studieledaren eller hans medhjälpare i skolan kan hålla en orientering för lärarna. En stencilerad handledning kan också vara till nytta. Det måste här betonas att detta samarbete mellan skola och museum icke får inskränka sig till att museerna blir ett slags lån-ecentraler som endast distribuerar konst- verken til'l skolorna. Dessa vandringsutställningar bör betraktas inte som en ersättning för museibesöken utan snarast som ett komplement eller en förberedelse till sådana besök.

Vissa prestationer från skolans sida måste förutsättas om det skis— serade projektet skall vara möjligt att realisera. Sålunda måste skolan be- kosta och tillhandahålla montrar o.d. för att konstverken skall kunna stäl— las ut på ett estetiskt och pedagogiskt ändamålsenligt sätt samt skyddas mot skadeverkan, liksom också standardramar (»växelramar») för teck- ningar oc-h grafik. Det är även nödvändigt att skolorna i högre grad än hit- tills på lämpliga platser förses med hängningslister eller väggbeklädnader möjliga att spi—ka i. Det finns anledning att förmoda och hoppas att de skolor, som kommer att byggas, planeras med tanke på att kunna ta emot större eller mindre depositioner av konst och konsthantverk av olika slag. Om ekonomiska bidrag för denna verksamhet kunde utverkas från skolhåll,

skulle därmed också skolmyndigheterna få större intresse för utställning— arnas riktiga utnyttjande.

Ett alternativ till museernas skolverksamhet eller snarare en komplette- ring av denna vore upprättandet av filialmuseer i Stockholms ytterområ- den, exempelvis fyra stycken, där de olika k—onst- och kulturhistoriska museerna kunde samarbeta i utställningar och även separat arrangera så- dana. Dessa institutioner kunde lämpligen vara inrymda i s.k. community centers och hållas öppna för alla skolor inom en ganska vid omkrets lik- som för traktens ungdomsverksamhet och hela den vuxna befolkningen.

Andra organisatoriska problem

linligt KU:s mening skulle en konsultativ museipedagogisk kommitté, först och främst omspännande Stockholm med förorter och bestående av lärare på olika skolstadier, museimän och representanter för de exekutiva skolorganen, ha en verklig uppgift att fylla. Lika väl som museimännen ofta haft anledning att beklaga sin brist på verklig förtrogenhet med sko- lans arbete har det visat sig att lärarna ofta inte känner till museisamling- arna tillräckligt för att kunna föreställa sig de olika möjligheterna för deras pedagogiska utnyttjande. Därför är ett intimare sammanförande av lärare och museimän nödvändigt. Inom en sådan kommitté kunde ett kontinuer- ligt utbyte av idéer och erfarenheter äga rum och alternativa metoder och uppnådda resultat omsorgsfullt analyseras. Många viktiga problem kunde där tas upp, t. ex. museernas utvidgning av sin verksamhet i skolorna, möj- ligheterna att utsträcka det organiserade samarbetet till läroverken o.s.v., och de här vunna erfarenheterna borde i viss utsträckning kunna tillämpas också på den framtida planeringen av samarbetet mellan skola och museum i städer som Göteborg och Malmö. Genom en sådan kommitté skulle också garantier kunna skapas för att de olika museernas legitima intressen i pedagogiskt avseende bleve tillgodosedda i görligaste mån, liksom att kon— stens position kunde hävdas gentemot eventuella anspråk från de regul- jära skolämnenas h-ål'l.

Den amerikanske konstpedagogen Thomas Munro har framställt spörs— målet: I vilken utsträckning bör museerna sträva efter att med hjälp av en populärt anpassad pedagogisk politik nå höga hesökssiffror? Och han anser svaret vara att det främst gäller att åstadkomma en bättre balans än som nu vanligen presteras mellan det populära och det avancerade, mel- lan undervisning för barn och för vuxna. Det är också enligt KU:s mening viktigt att icke bedöma effekten av den pedagogiska verksamheten efter enbart statistiska normer utan även räkna med värdet av att med en mer avancerad undervisning nå en om ock liten publik.

Museerna har ännu inte blivit de >>community centers» som de mest opti— mistiska och framstegsvänliga museimännen hoppats. För att nå detta

syfte och för att dra till sig ungdomar och vuxna i alla åldrar har muse- erna på många håll förvandlats till konserthallar, biografer, hobbyverk— städer, klubbrum, tehus o.d. Önskemålet att dra in allt större folkmassor i museerna har också en ekonomisk sida. Museernas utgifter ökar ständigt, och de behöver i allt högre grad publikens både moraliska och materiella stöd. Men detta vällovliga syfte kan icke vara värt vilka offer som helst. Det gäller att hålla i minnet, att det finns en gräns för populariseringen som icke kan överskridas utan att standarden äventyras.

Skall museerna försöka dra till sig hela den potentiella publiken eller bör de hellre koncentrera sig på vissa grupper? Så oerhört mångskiftande som den stora allmänhetens förutsättningar är i fråga om både bildning, temperament, intellektuell och emotionell mottaglighet, miljö, vanor o.s.v., vore det ohållbart att grunda en pedagogisk politik på ett tänkt genomsnitt av människor med så nyckfulla och okända förutsättningar. Hittills har museernas förkunnelse nått egentligen endast dem som redan varit besjä- lade av intresse för saken, men därmed kvarstår frågan hur museerna skall nå de icke initierade, dem som kanske allra bäst skulle behöva få kontakt med konsten. För att bygga upp en publik för framtiden måste museerna etablera samarbete med andra pedagogiska institutioner, såsom bibliotek och ideella föreningar, folkuniversitet o.s.v., men även och i lika hög grad med fack-föreningar och andra yrkesorganisationer, föreningar och klubbar av olika slag. Den direkta museiundervisningen måste vända sig till organiserade grupper, medan utställningarna i första hand planeras för att tillfredsställa individuella behov. Skall den pedagogiska förkunnelsen anpassas efter allas önskningar, blir resultatet en framställning som inte helt passar någon. Endast om publiken kommer i grupper, där medlem— marna hålls samman av gemensamma kulturella eller sociala intressen, är det möjligt att ge en speciellt anpassad vägledning.

Museerna måste på detta område utexperimentera sina egna pedago- giska metoder, men de måste först och främst göra sig förtrogna med den allmänna folkbildningsmetodiken. Metodiken är särskilt viktig och ömtålig eftersom det här gäller att i tolkningen av konstverket vädja både till den visuella och den emotionella sensibiliteten och att samtidigt fördjupa den estetiska upplevelsen genom att ge anknytningar till olika kultur- och konsthistoriska fakta. Diskussionen måste bli kärnpunkten i denna under- visning, och därför bör visningsgrupperna helst inte omfatta mer än 15——20 personer. I större grupper får ledaren gärna svårigheter att hålla gruppen i sin hand och att besvara individuella frågor. Den närmast ideala for- men för konststudier i grupp är väl den museala studiecirkeln, som be— driver ett verkligt studium på ett begränsat område med stöd av konst- verken på platsen. Efter avslutade studier i samlingarna bör gruppen helst kunna samlas i ett studierum där man vid någon förfriskning kan dis- kutera vad man sett och hört.

I mån av utrymme bör museerna åtminstone ett par dagar i veckan vara öppna för konststudiecirklar, både fristående cirklar och sådana som är anslutna till de allmänna studieförbunden. Icke minst för de cirklar som kombinerar teoretiska studier med praktiskt utövande torde konst— museet vara den idealiska arbetsmiljön. Här har Göteborgsstudenternas kursverksamhet och stadens konstmuseum i samarbete utvecklat en speciell metodik, som borde ha framtiden för sig (se avd. VII, kap. 3).

År 1954 lät Stockholms stadskollegium utföra en undersökning angående kulturlivet i stadens ytterområden och framställde med anledning av denna förslag till vissa åtgärder från stadens sida (Stadskollegiets memorial och utlåtanden, Bihang nr 44, 1954). I utredningen konstaterades bl. a. att en hel del ambitiösa försök att decentralisera konstlivet i Stockholm gjorts, främst omfattande utställningsverksamhet, men att denna verksamhet till- dragit sig mindre intresse än som väntats. Detta har man funnit bero på att insatserna dels saknat lokal förankring, dels varit allför sporadiska. För att nå en sådan förankring måste enligt utredningen den publika verk- samheten utvecklas i nära kontakt med lokalt bildningsarbete. Först där- med skulle en publikorganisation kunna skapas. Den önskvärda intensifie- ringen av verksamheten, vilken kan ske genom fortsatt samarbete mellan olika centrala organisationer såsom Nationalmuseum, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande, Svenska Slöjdföreningen och Samarbetsnämnden för Stockholms konstföreningar, förutsätter enligt utredningen dels en lösning av den brännande lokalfrågan och dels en ökad * anslagsgivning från stadens sida till stöd åt de organisationer som bedriver utställningsverksamhet. Även har utredningen uppmärksammat möjlig- heten att genom lärlings— och yrkesskolstyrelsens konsulentverksamhet be- driva en utstäl'lningsverksamhet som också avser vackrare vardagsvaror. Bidraget ifråga borde utgå även för visning av utställningar och förutsättes kunna sökas av alla organisationer som bedriver offentlig utställningsverk- samhet, alltså icke endast konstföreningar.

Utredningen har föreslagit att en av stadskollegiet för detta ändamål tillsatt kommitté skall bedriva erforderlig försöksverksamhet i stadens ytterområden och animera bildandet av lokalkommittéer för konstbild- ningen, vidare lämna förslag om kostnadsberäkningar rörande viss upp- rustning av disponibla konstutställningslokaler samt fördela tillgängliga an- slag till olika organisationer. För lösandet av sina uppgifter —— som även skulle omfatta musik, dans och teater — borde kommittén enligt utred— ningens förslag utrustas med ett eget kansli, varjämte ett anslag å 10.000 kr. för utställningsändamål borde tas upp i 1955 års stat. Vid utgången av år 1955 hade stadens myndigheter ännu icke tagit definitiv ställning till ut- redningens förslag, men man beräknar att under loppet av år 1956 kunna påbörja den planerade verksamheten. KU vill uttrycka sin uppskattning av det initiativ, som här bebådats. Om förslaget realiseras, kan det för-

väntas bidra till att lösa också några av de svårigheter som skolorna i Stockholms ytterområden möter i sina konstbildningssträvanden.

Ungdomsvårdskommittén framhöll i sitt delbetänkande om ungdomens fritidsverk—samhet (SOU:1947:12) de stora bildningsmöjlighete-r som står till allmänhetens förfogande i museer av olika slag i vårt land. Den på- pekade det orimliga i att den ungdom, som hela dagen är sysselsatt i för- värvsarbete, nu står helt utanför möjligheten att studera i museerna på vardagarna. Efter att ha relaterat några positiva erfarenheter av ung— domens intresse för de museer, som på ett okonventionellt sätt gått de unga till mötes, uttryckte kommittén som sin mening, att vi här har en antydan om den riktning, i vilken en förnyelse av museerna som folkbildningsinsti- tutioner bör sökas. Till uttalandet, att mycket säkert skulle vara att vinna genom ett intimare samarbete mellan museernas föreståndare och ungdoms- organisationerna, kan KU helt ansluta sig.

Här kan också vara skäl att framhålla att det bidrag till ungdomens fri- tidsverksamhet, som sedan budgetåret l954——55 utgått med 1 milj. kr. år- ligen, ger möjligheter att finansiera nya initiativ från museernas sida vad beträffar detta ur pedagogiska synpunkter så viktiga klientel.

För att nå största möjliga del av sin potentiella publik måste museerna också beredas tillfälle att i större utsträckning än hittills använda sig av den moderna kommersiella reklamens medel, affischer på gator, i butiker och hotell, propaganda i press och radio, samarbete med turistorganisatio— ner osv.

Kap. 4. Nationalmusei konstbildningsverksamhet

Organisationen av museets konstbildningsinstitut

Nationalmuseiutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1949:39) vikten av att statens centrala konstsamlingar får en organisation som kan stödja en sund utveckling av konstbildningsverksamheten och möjliggöra att de statliga konstmuseernas rika samlingar på ett effektivare sätt än tidigare utnyttjas i denna verksamhets tjänst. Denna uppfattning kan KU helt biträda. Den nya organisationen för detta ändamål, förslagsvis kallad Statens konstsamlingars institut för konstbildningsverksamhet och depo- sitioner _ KU finner här en kortare benämning mera tjänlig, t. ex. Statens konstbildningsinstitut — ges i förslaget vittomfattande uppgifter. Dess huvuduppgifter skulle bestå i »att i intimt samarbete med de i statens konst- samlingar ingående museerna leda konstbildningsarbetet inom dessa och ute i landet, att förestå depositionsverksamheten, att inom huvudstadens konstmuseiorganlisation företräda hela rikets intressen och ute i landet representera statens konstsamlingar som helhet». Det förefaller KU befo- gat att Nationalmuseiutredningen har velat hävda den centrala ställning som statens konstsamlingar bör intaga i detta omfattande konstbildnings- arbete. En del av de arbetsuppgifter som skulle påläggas konstbildnings— institutet har tidigare huvudsakligen vilat på folkbildningsorganisationerna, till vilka KU räknar även de fristående konsthildningsförbunden. Med hänsyn till den speciella uppgift som det här gäller och de stora resurser Nationalmuseum äger av konstnärligt åskådningsmaterial och av konst- pedagogiskt erfaren personal anser KU att de av Nationalmuseiutredningen föreslagna riktlinjerna för verksamheten bör prövas i praktiken, dock under förutsättning att folkbildningsorganisationerna tillförsäkras ett till- hörligt inflytande vad gäller både den principiella uppläggningen av verk- samheten och dess praktiska utformning. KU vill även betona att den föreslagna upprustningen av den statliga konstbildningsverksambeten måste motsvaras av en större insats på detta område från de egentliga folkbildningsorganisationernas sida. Utan en sådan intensifiering av den folkligt inspirerade bildningsverksam—heten kan ledningen för statens konst- samlingar komma att inta en alltför centraldirigerande ställning inom konst- bildningsarbetet, till förfång för fria initiativ från andra håll.

Vad beträffar institutets organisation vill Nationalmuseiutredningen

ställa arbetet under överintendentens direkta ledning, dock med en sär— skild nämnd vid dennes sida i frågor rörande konstbildningsverksamhetcn. KU finner denna nämndorganisation vara ett värdefullt uppslag som till- försäkrar det fria folkbildningsarbetet ett med all sannolikhet välgörande inflytande på den statliga konstbildningsverksamheten. Även om konst— bildningsinstitutet icke inom den närmaste tiden skulle få en organisation av den omfattning som Nationalmuseiutredningen föreslagit, finner KU det angeläget att nämnden snarast möjligt kommer till stånd.

Om överintendenten, som Nationalmuseiutredningen föreslagit, skall ha den direkta ledningen av konstbildningsinstitutet, torde det innebära av- sevärda risker för en överbelastning av hans arbetskapacitet med hänsyn till hans i övrigt omfattande administrativa och representativa uppgifter. Hänsyn bör härvidlag även tagas till de särskilt stora utvecklingsmöjlig— heter som kan förutsättas för konstbildningsinstitutets del jämfört med vad som kan gälla för övriga avdelningar av statens konstsamlingar. KU finner att det skulle vara ändamålsenligt om institutet finge en chef som helt kunde ägna sig åt konstbildningsverksamheten. Den ifrågasätter därför om det inte vore lämpligare att den föreslagna souschefen övertager befogen- heterna som institutets chef. Genom sin plats i institutets nämnd skulle överintendenten ändock få inflytande på verksamhetens planläggning. Därest en sådan anordning kommer till stånd, bör chefen för institutet med löneplacering som museidirektör i Ca 33 bliva föredragande ledamot i nämn- den. Om emellertid överintendenten befinnes böra upprätthålla det direkta chefskapet för konstbildningsinstitut'et, borde det vara rimligt kräva att vid befattningens tillsättande hänsyn också tages till vederbörandes erfaren- het av konstbildningsarbetet och dess problemställningar. I detta fall kan även ifrågasättas om icke den föreslagna souschefen bör vara föredra- gande ledamot av nämnden, varjämte det obestridliga värdet av att i nämn- den vid de båda högt kvalificerade ämbetsmännens sida ha representanter för det fria folkbildningsarbetet synes tillbörligt beaktat om dessa represen- tanter blir allenast tre med lika antal suppleanter. Nämndens ledamöter och suppleanter hör av Kung. Maj:t utses så att folkbildningsverksamheten representeras på möjligast allsidiga sätt.

KU instämmer i Nationalmuseiutredningens förslag att studieverksam— heten skall förestås av en museilektor i minst intendentställning. Denne bör i viss utsträckning själv handha visningsverksamheten men framförallt leda det psykologiska experimentarbetet, som är oundgängligen nödvändigt för att demonstrationsmetodiken skall kunna baseras på någorlunda hållbara, utvecklingsdugliga principer, samt bearbeta detta material. Då han dess- utom måste instruera och övervaka undervisningsavdelningens rekryter, blir hans möjligheter att själv demonstrera i hög grad begränsade. Enligt KU:s mening är det därför ett minimikrav att denne tjänsteman skall kunna helt förfoga över en kvalificerad medarbetare som förutom att hålla

demonstrationer också kan deltaga i den psykologiska experimentverk- samheten. En alternering mellan demonstrationer och annat arbete är nöd- vändig för att den pedagogiska personalen i längden skall kunna prestera ett kvalitetsarbete och icke i förtid förlora intresset för uppgiften och tvingas att arbeta på rutin.

I detta sammanhang kan påpekas att Nationalmuseum beträffande per- sonal _ museet disponerar endast över en deltidsanställd studieledare, av- lönad av Stock-holms stad _ på senaste tid kommit i ännu sämre ställning jämfört med åtminstone en jämförbar statsinstitution. Enligt beslut vid 1955 års riksdag uppfördes på Statens historiska museums personalstat en ny amanuensbelfattning för den pedagogiska verksamheten. Detta mu— seum har sedan flera år en museilektor på stat och åtnjuter dessutom för sin bildningsverksamhet ett anslag av 10.000 kr. från Stockholms stad, motsvarande det som Nationalmuseum förfogar över — fr. o. m. 1956 har dock stadens bidrag till Nationalmuseum höjts till 15.000 kr. Mot bakgrund härav framträder än klarare Nationalmusei tillbakasatta ställning, och det måste betecknas som ett livsvillkor för konstbildningsarbetets fortsatta utveckling vid denna institution att på dess stat snarast uppföres befatt— ningar för museilektor samt medhjälpare åt denne. I sina petita för 1956/57 har också chefen för Nationalmuseum hemställt om inrättande av en musei- lektorstjänst i lönegrad Ce 29. I årets statsverksproposition förklarade sig departementschefen ense med museichefen om önskvärdheten av att även Nationalmuseum erhåller en tjänst som museilektor men ansåg sig dock höra i år avstå från att föreslå inrättande av en dylik tjänst.

Nationalmusei pedagogiska stab bör vara elastiskt organiserad, ej minst med tanke på de ojämna kraven på visningar från skolornas sida. Därför måste en stor del av demonstratörerna utgöras av extra personal, huvud- sakligen konsthistoriestuderande samt intressera-de teckningslärarkandi- dater och seminarister. Detta betyder att en blivande museilektor skulle få använda mycken tid till träning av dessa adepter, som antagligen måste rekryteras i ganska snabb takt. Det är likaså ett önskemål att tjänstemän från museets andra avdelningar då och då får rycka in och demonstrera, varigenom man lättare hos dem skulle kunna hålla levande förståelsen för museets pedagogiska uppgifter. KU vill också föreslå att —— såsom det länge praktiserats i Nordiska museet —— både de nytillsatta tjänstemännen och de mera tillfälligt tjänstgörande till att börja med får tjänstgöra en tid i undervisningsavdelningen och därigenom förvärva sig en ganska grundlig kännedom om museet i dess helhet och dessutom en viss demonstrations— vana.

Vandringsutställningar

I likhet med Nationalmuseiutredningen finner KU det angeläget att Nationalmusei vandringsutställningsverksamhet intensifieras och utbygges.

När det gäller att avgränsa denna aktivitet gent emot de fria konstfräm- jande organis-ationernas arbete på samma område anser KU den naturli- gaste avgränsningen för museets verksamhetssfär i dess nuvarande orga- nisationsform vara att anordna utställningar av äldre konst och konst- hantverk, som Nationalmuseum åtminstone vad gäller äldre konst— har större möjligheter att ordna än någon annan institution i landet. Dock bör det vara museet obetaget att undantagsvis arrangera utställningar av yngre konst, där konstverkens kvalitet eller en speciell pedagogisk uppläggning placerar utställningen i särklass.

KU kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka de speciella ris- ker som är förenade med att inlemma gammal målarkonst i ambulerande utställningar och som härvidlag måste tvinga Nationalmuseum till en myc- ket restriktiv politik. Genom sin ömtålighet för skakningar och stötar samt temperatur- och fuktighetsväxlingar utsätts denna konst särskilt lätt för flagning och sprickbildning i färgmassan. KU förutsätter dock att Natio- nalmuseum skall tillförsäkras de ekonomiska möjligheterna till ett plan— mässigt experimenterande vad gäller packning, montage, transporter etc., varigenom sådana risker i görligaste mån skulle kunna elimineras. Likaså förutsättes att museet tack vare sin kvalificerade personal och sina möj— ligheter att under längre tid förbereda en vandringsutställning skall kunna gå i spetsen för utvecklingen på detta område i landet vad gäller den peda— gogiska iscensättningen och det organisatoriska utnyttjandet av utställ- ningarna.

Vid sidan av dessa större utställningar bör Nationalmuseum äga möj- ligheter att anordna mindre utställningar, monterade på skärmar, som kan skickas omkring till folkhögskolor, arbetsplatser, olika föreningar o.d. Museet har relativt stora förråd av olika slags material för sådana smärre ut- ställningar. De kräver ingen medföljande resekommissarie utan endast en tryckt eller stencilerad handledning.

En tacksam publik skulle museets >>extension service» säkerligen också finna i yrkesskolorna. Lyckade experiment på detta område har sedan 1950 utförts av Metropolitan Museum i New York. Dessa utställningar har om- fattat ämnesområden med anknytning till yrkesskolornas kursplaner och har dessutom försökt visa konsten i dess förhållande till det dagliga livet. Flyttbara montrar och utställningsskärmar konstruerades för dessa spe— ciella ändamål av museiledningen och övertogs av yrkesskolorna för fram- tida bruk.

I detta sammanhang vill KU beröra en kvalifikationsbestämmelse, som Nationalmuseum sedan länge hävdat i sin depositions- och vandringsut- ställningsverksamhet. Enligt en av museets nämnd år 1887 utfärdad be- stämmelse skall deponerade konstverk förvaras i byggnader som kan antas lämna erforderligt skydd mot eldfara, och bestämmelsen har tillämpats så att konstverk endast må placeras i stenhus, en regel som visserligen icke

konsekvent upprätthållits beräffande vissa depositions- och utställnings- mottagare men som förhindrat många orter att mottaga vandringsutställ- ningar. Utan att vilja ifrågasätta annat än att visst fog finns för denna bestämmelse vill KU föreslå att frågan ånyo tas upp till prövning från fall till fall och att därvid icke endast säkerhetskraven tillmäts betydelse.

Den för vandringsutställningarna erforderliga anslagsposten har Natio- nalmuseiutredningen beräknat till 16.000 kr. per år. Med hänsyn till det stora behovet på detta område, liksom till penningvärdets förändring, anser KU denna anslagspost på längre sikt alltför knappt tilltagen. För närva- rande utgår till vandringsutställningsverksamheten endast ett anslag av 2.500 kr. årligen, som helt går till material och packkostnader. Däremot bekostas resekommissariens och packmästarens rese— och traktawmentser- sättningar icke av statsmedel, trots att de är museets och statens tjänste- män, utan bestrides av de olika orter som tar emot utställningarna, något som ur skilda synpunkter visat sig olämpligt. Kostnaderna drabbar de olika orterna mycket ojämnt _— de blir särskilt för övre Norrland mycket kännbara och mottagarna av utställningarna frestas att skära ned sina kostnader genom att i minsta möjliga omfattning anlita kommissariens sakkunskap för visningar. Att många potentiella utställningsmottagare av ekonomiska skäl måst tacka nej till dessa utställningar framgår av en skrivelse av den 6 maj 1955 till chefen för ecklesiastikdepartementet, där ett antal landsortsmuseer, konstföreningar och folkhögskolor begärt en höjning av anslaget till Nationalmusei vandringsutställningar. Av den to- tala omkostnaden för vandringsutställningarna, vilken förutom resor även inne-fattar frakt, försäkringar, emballage, affischer etc., tvingas mottagaren att betala omkring 75 %, och det är, såsom Nationalmuseichefen framhållit i sina petita för 1955/56, under sådana förhållanden knappast möjligt att upprätthålla fiktionen att staten genom vandringsutställningarna ställer sina konstsamlingar till förfogande även för landsorten. Med hänsyn till dessa höga kostnader, varav kommissariens och packmästarens rese- och traktamentsersättning ofta utgör 50 % eller mera, har flera orter tvingats avstå från att ta emot utställningarna, beklagligt icke minst med tanke på att dessa utställningar i allmänhet har en genomtänkt pedagogisk upplägg- ning. De sistnämnda kostnaderna finner KU — liksom Nationalmuseichefen som flera gånger yrkat därom i sina petita — böra bestridas av anslagspos- ten till reseersättningar, vilken bör höjas med motsvarande belopp, dvs. 3.000 kr. Då kostnaderna även bortsett från reseersättningar måste anses höga omkring 400—500 kr. per utställning och plats frånsett de lokala omkostnaderna för lokalhyra, transporter, uppackning, reklam, vakthåll- ning etc. —— vill KU i första hand föreslå att anslaget för vandringsutställ- ningsverksamheten omedelbart höjs med 3.000 kr. till 5.500 kr. årligen. Efter hand bör anslaget sedermera ytterligare avsevärt höjas för att möjlig- göra en successiv utvidgning av verksamheten.

En oundgänglig förutsättning för att även de fria konstbildningsorga- nisationerna skall kunna i avsevärd grad intensifiera sin vandringsut— ställningsverksamhet är en garanterad, riklig tillgång till konstverk. För vandringsutställningarna kan man icke —— som närmare belyses i avd. VI, kap. 2 i fortsättningen liksom hittills helt lita till lån från Nationalmu- seum, vars samlingar härigenom utsätts för stora risker och med tiden också för en viss förslitning, samt från enskilda samlare och konstnärer. KU vill därför föreslå att till chefens för Nationalmuseum förfogande ställs ett år- ligt anslag av 50.000 kr. för inköp av konstverk, reserverade för utlåning till konstbildningsorganisationernas verksamhet. Vid sidan av dessa inköp förutsättes en fortsatt privat upplåning av konstverk från organisationernas sida äga rum, om också i mindre omfattning. När den inköpta samlingen nått sådant omfång att den någorlunda tillfredsställande kan fylla sin upp- gift, bör det årliga anslaget kunna sänkas. Det är dock av stor vikt att konlstinköpen fortsätter även sedan man nått denna punkt, för att därige- nom skapa möjligheter till kontakt med nya konstströmningar. Sedan ett konstverk under en längre följd av år utnyttjats på vandringsutställ- ningar, kan det lämpligen införlivas med Nationalmusei förråd för dess egen depositionsverksamhet eller ——- om konstverket befinnes vara av ovan- ligt hög klass — ingå i museets fasta samlingar. Det vore måhända möj- ligt att därigenom tillgodose även skolor och kommunala institutioner som hittills först i sista hand kunnat komma ifråga för statliga depositioner. Då även konstbildningsorganisationernas representanter bör få tillfälle att göra sina pedagogiska synpunkter gällande vid dessa inköp, vill KU föreslå att inköp verkställs av chefen för Nationalmuseum ell-er representant för honom i samråd med företrädare för konstbildningsorganisationerna.

KU finner organisatoriska skäl tala för att Nationalmuseum icke endast handhar inköp och katalogisering av det föreslagna förrådet av ambu- lerande konstverk utan även mot vederlag ombesörjer in- och uppackningar för de fria organisationernas vandringsutställningar liksom behövlig reno- vering och restaurering av de ambulerande konstverken. En sådan anord- ning medför ökat behov av personal och lokaler för packning och tran- sport och kan med museets nuvarande resurser endast ske i obetydlig om- fattning. Denna fråga skulle dock kunna tillfredsställande lösas i samband med tillkomsten av museet för modern konst i dess slutliga utformning. Då omfattningen av den totala vandringsutställningsverksamheten f.n. icke kan mer än högst allmänt förutses, måste KU avstå från att precisera de anslagskrav som dessa öka-de behov kan medföra.

Depositioner

Den utdeponering av konstverk från Nationalmuseum, som i större skala sattes igång i och med museets .omorganisation 1917 och som var avsedd att fylla både representativa och konstpedagogiska ändamål samt öka triv-

seln på arbetsplatsen, har sedan dess successivt ökat i omfång. Sålunda ha- de museet vid andra världskrigets utbrott omkring 7.000 konstföremål utdeponerade, varav ungefär 3.000 målningar, och enligt gjorda beräk- ningar har Nationalmuseum avstått konstverk för utdeponering i propor— tionsvis större utsträckning än något annat centralmuseum i världen. Då Nationalmuseum på 1940-talet, icke minst under trycket av det starkt steg- rade konstintresset, i allt mindre grad såg sig i stånd att utan att skada sina egna vitala intressen möta låntagarnas både ifråga om kvantiteten och kvaliteten stigande krav, anhöll museet 1946 om ett anslag å 200.000 kr., fördelat på fyra år, för inköp av konst till depositionsämdamål. Stats- m'aktcrna beviljade 1947 ett anslag på 40.000 kr., som utgick årligen t. o. m. budgetåret 1950/51, varefter det sänkts till 30.000 kr. Av chefens för Nationalmuseum anslagsäskanden för 1955/56 framgår att kravet på depo- sitioner vida överstiger vad Nationalmuseum med nuvarande anslagsmedel kan tillgodose. Dessa krav har på senare tid ökats i en sådan omfattning, att proportionen mellan bordlagda och till större eller mindre del beviljade depositionsansökningar ställer sig ogynnsammare än den gjorde före 1947, d.v.s. det år de höjda anslagen började utbetalas. Sålunda uppgick anta- let bordlagda depositionsärenden år 1954 till cirka 200. På grund härav och med hänsyn även till penningvärdets fall synes en återgång till ett anslag av 40.000 kr. vara ett minimikrav. När det föreslagna förrådet av ambulerande konstverk framdeles kan i viss mån tagas i anspråk för depo— sitionsverksamheten, bör anslaget återigen kunna sänkas. KU kan här icke underlåta att uttrycka det allmänna önskemålet att de i olika verk utdepo- nerade konstverken placeras på sådant sätt att så många människor som möjligt ges tillfälle att se dem. KU "återkommer nedan med förslag om in- köp av konst och konsthantverk för deposition i landsortsmuseerna.

Andra åtgärder för konstbildningsverksamheten

Den av Nationalmuseum självständigt eller i samarbete med skilda konst- bildningsorganisationer bedrivna bildningsverksamheten, omfattande före- läsningar, kurser och studiecirklar m. m., bör enligt Nationalmuseiutred- ningens mening fortsättas och utvidgas, en uppfattning som också delas av KU. Däremot anser KU i motsats till Nationalmuseiutredningen att den— na bildningsverksamhet bör kunna utvidgas till att även omfatta vad Natio— nalmuseiutredningen kallar instruktion i konstutövning.

Nationalmuseiutredningen föreslår vidare att det genom konstbildnings- institutets försorg ordnas kurser bl.a. för ledare och hjälpkrafter i konst— bildningsverksamhetcn. KU vill stödja tanken på att institutet prövar sina krafter på denna uppgift och finner det vara av värde att en växelverkan på detta område kommer till stånd mellan en statsinstitution med dess större resurser samt folkbildningsorganisationerna, till gagn för båda par-

ter. För att så skilda synpunkter som möjligt skall bli tillgodosedda i detta sammanhang bör både programutformningen och deltagarurvalet för kur- serna ske i nära samarbete med folkbildningsorganisationerna. KU förut- sätter att vid sidan av dessa kurser i statlig regi också folkvbildningsorgani- sationerna anordnar sådana.

I samband med åtgärder för att intensifiera konstbildningsarbetet vid Nationalmuseum har Nationalmuseiutredningen också föreslagit inrättan- det av en föreläsningssal för omkring 300 personer, inbyggd i museets norra gård, med direkt ingång. Den skulle utrustas med apparater för bred- film och ljusbilder samt avses att hyras ut också till andra konstbildnings- ändamål. Kostnaderna beräknas 1955 till omkr. 550.000 kr. KU vill under- stryka att denna föreläsningssal är en oundgänglig förutsättning för en intensifierad konstbildningsverksamhet inom museet, men ställer sig skep- tisk till förslaget om att vinna dessa utrymmen genom en inbyggnad i Nationalmusei gård. Museibyggnadens höga arkitektoniska värde gör ett sådant ingrepp i hög grad diskutabelt, och erfarenheten visar att ombygg- nad-er av gamla hus i allmänhet ställer sig dyrare än som på förhand kan beräknas. En sådan tvivelaktig kompromisslösning kan heller icke till- godose museets mest trängande lokalbehov. Det förefaller därför vara på längre sikt mer ändamålsenligt att förlägga föreläsningssalen till en fri- stående annexbyggnad i Nationalmusei park, dit också för den fortsatta verksamheten nödvändiga verkstäder, magasin och packruwm liksom även biblioteket skulle kunna förläggas. En fristående hörsal med vestibul har 1955 av Byggnadsstyrelsen kostnadsberäknats till 500.000 kr. National- museiutredningens förslag om en hiss för allmänheten, inbyggd i museets södra gård och 1955 kostnadsberäknad till 50.000 kr., finner KU böra sna- rast realiseras.

Nationalmusei omfattande samlingar av fotografier av konstverk (cirka 200.000 st.) och ljusbilder (cirka 32.000 st.) är av betydande värde både för det vetenskapliga arbetet och bildn—ingsverksamheten. Framförallt ljus- bildsaml—ingen bör i högre grad än hittills varit fallet kunna utnyttjas i det allmänna folkbildningsarbetets tjänst, särskilt genom en reguljär utgivning av stencilerade eller tryckta kataloger över beståndet.

Publikationsverksamhet

Direkt undervisning genom det talade ordet når en relativt liten publik. Det tryckta ordet har en annan livslängd och betydligt större räckvidd. En stor museiinstitution som t. ex. Nationalmuseum bör inte begränsa sin pedagogiska verksamhet till ett demonstrations- och cirkelarbete på popu— lär nivå utan måste också ifråga om både kvalitet och kvantitet bygga ut sin publikationsverksamhet. På detta område har de svenska museerna på ett par undantag när —— Nordiska museet och Statens historiska museum

—— icke i önskvärd grad kunnat hävda sin position, och de engelska musei- män som 1945 gjorde en studieresa till Skandinavien uttryckte sin förvå- ning över att vårt i övrigt högtstående mu-seiväsen i allmänhet visade en sådan brist på lämpliga publikationer till salu i museerna.

De vanligast förekommande museipublikationerna är några slags stan- dardutställningskataloger med ett minimum av bilder och en mängd bio- grafiska data utan större intresse för genomsnittsbesökaren. Det gäller att i stället experimentera fram guider, som först och främst är handböcker i hur museet skall utnyttjas på bästa sätt. De skall beskriva de viktigaste och mest karakteristiska föremålen samt för de speciellt intresserade ge upplysningar om museets olika verksamhetsformer. Kataloger av olika format bör finnas till hands, mindre, lättillgängliga och billiga lika väl som utförligare och dyrare. Små pedagogiska broschyrer om ett särskilt betydande konstverk eller en grupp av konstverk har även en uppgift att fylla, liksom säkerligen också en månatlig tidskrift från de största muse- erna. Viktigt är likaså att museerna har möjlighet att ge sina publikationer en tilltalande yttre form, med säljande omslag och omsorgsfull typografi. Också på detta museala område har USA gått i spetsen med utmärkta popu- lära museipuhlikationer, som t. ex. Metropolitan Museums >>How prints look» av W. M. Ivins eller »Painting in Flanders» av Fansler och Scherer, vilken sistnämnda i anslutning till en utställning illustrerar den andliga och ma- teriella bakgrunden till det gammalnederländska måleriet. Amerikanska museimän menar, att om en utställning är värd att presenteras, så är den också värd att förevigas i bokform. Bland mera speciella museipublikatio- ner kan nämnas, att t. ex. Clevelands konstmuseum ger ut handböcker för lärare, en handbok för varje avdelning i museet.

Vykorten av konstverk kan ha en icke föraktlig pedagogisk betydelse, t. ex. för skolbarnens arbetsböcker (detta gäller också de s.k. studieblvad som Nationalmuseum saluför, f.n. 96 st.) och måste dessutom betecknas som ett utom-ordentligt försäljnings-objekt. Museerna utnyttjar i allmänhet alltför litet möjligheterna att förse den allmänna handeln med bl. 3. jul- kort (Metropolitan Museum sålde 1944 152.000 julkort). Ett saluföran-de inom museet av vykort från andra museer, även utländska, skulle säkert också löna sig. En viss uppfattning om de möjligheter som här står till buds ger Rijksmuseum i Amsterdam, som har en årlig förtjänst på sin pu- blikationsverksamhet av minst 10.000 kr. Avgjutningar av skulpturer före- kommer knappast all-s till salu i svenska museer, medan t. ex. Glyptote- ket och Thorvaldsens museum i Köpenhamn förstått att kommersiellt ut- nyttja denna möjlighet. I en del museer säljs också reproduktioner av keramiska föremål, smycken m.m. Genom att ge ut större färgreproduk- tioner efter konstverk i de egna samlingarna kan museerna göra en konst- pedagogisk insats, framför allt genom att upprätthålla en hög kvalitets- standard och genom att verka återhållan'de på prisbildningen.

De väsentliga problemen i museernas publikationsverksamhet är att finna resurserna för en produktion av tillräckligt stor omfattning samt meto— derna för distribution av denna. Distributionen genom kommersiella kana- ler är komplicerad att ordna. Museipublikationerna måste vara billiga, och bokhandlarna tar icke gärna emot sådana tryckalster på vilka förtjänsten är ringa. För att övervinna dessa svårigheter måste museerna samarbeta och sprida varandras publikationer, såsom t. ex. amerikanska konstmuseer tagit för regel. Genom att Öka skrifternas upplagor nedb—r-ingar man fram- ställningskostnaderna avsevärt, vilket i sin tur resulterar i en större sprid- ning. Därest flera museer samarbetar om en publikation och förenar sina ekonomiska resurser, skapas också nya möjligheter. Att i likhet med t. ex. Louvren och många andra stora konstmuseer sälja den fria bokmarkna- dens konstböcker är ett gott och lönande initiativ, även om synpunkten att museerna inte bör konkurrera med den lokala bokhandeln också är för- svarlig. Å andra sidan är det rimligt att i centrum för konstbildningsverk- samheten 'i en stad de flesta populära konstböcker finns till salu.

Vad gäller Nationalmusei förlagsverksamhet, har Nationalmuseiutred- ningen förutsatt att den skall organiseras på ett affärsmässigt sätt, så att avdelningen blir självförsörjande. Det förefaller KU som om här icke tillräckligt beaktats de starkt ökade krav som inom en nära framtid san- nolikt kommer att ställas på denna avdelnings arbetsprestationer. KU ifrå- gasätter därför om dessa krav kan uppfyllas med hjälp av den personal som det är möjligt att anställa om självförsörjningsprincipen upprätthålles. Det måste också tas i betraktande att museet med hänsyn till sina peda- gogiska uppgifter måste tillämpa en möjligast låg prissättning på sina förlagsartiklar. Kravet på aktualitet framförallt hos de populära vägled- ningarna gör det svårt att lägga upp större upplagor till låga priser. Bety- dande kapital måste investeras i större kat-alogarbeten, och detta kan ofta inte väntas strömma tillbaka i någon större utsträckning förrän efter kanske fem år. Här må också framhållas att Nationalmuseum för sin pu- blikationsverksamhet icke förfogar över de stora fondmedel som står i varje fall ett annat centralmu-seum till buds. För att icke denna viktiga verksamhet skall behöva stagnera av brist på rörelsekapital vill KU före- slå, att ett engångsanslag av 25.000 kr. ställas till Nationalmusei förfogande såsom förlagskapital samt att årliga anslagsmedel anvisas till täckande av en del av de alltmer stegrade tryckningskostnaderna, förslagsvis 5.000 kr. eller lika med det anslag för publikationstryck som sedan flera år utgår till Statens historiska museum.

öppethållande och inträdesavgifter

De svenska konst- och kulturhistoriska museerna hålls öppna i" genom- snitt fyra. timmar dagligen. maximum sex timmar och minimum två. Sön-

dagar är det genomsnittliga öppethållandet ännu kortare. Kulturen i Lund hålles dock sommartid öppet ända till kl. 18. Endast konsthallarna i Borås och Skövde har regelbundet öppet på kvällarna mellan kl. 18 och 20, medan Eskilstuna museum håller öppet under större delen av året alla vardags- kvällar utom lördagar och Kalmar museum vintertid tre kvällar i veckan. Göteborgs konstmuseum hålles öppet tjugo fredagskvällar om året mellan kl. 19 och 21 i samband med planmässigt organiserade visningar och före— drag. Sedan 1954 har Röhsska konstslöjdmuseet genom anslag från Göte- borgs stad kunnat öka öppethållandet med en timma dagligen under var— dagar och söndagar samt hålles dessutom öppet en kväll i veckan mellan kl. 19 och 21.

Flera museer har gjort sporadiska försök att hålla öppet på kvällarna, däribland Nationalmuseum. Erfarenheterna har mestadels varit dåliga, och man har misströstat om att övervinna publikens ointresse för kvällsbesök. Entréavgifternla har i allmänhet inte täckt kostnaderna för öppethållande-t, varför man ganska snart återgått till vanlig visningstid. Ett undantag utgör här Borås, som redovisar flera besökare på kvällarna än på dagarna. Det- samma gäller Skövde, som dock framhåller att förtjänsten blir dålig om inte visning ordnas i samband med kvällsöppningen. Samma erfarenhet har också Göteborgs konstmuseum gjort. Även utifrån dessa sparsamma upp- lysningar kan vissa slutsatser dras: dels att ett museum måste ha kvälls- öppet ofta en längre tid innan det kan vänta någ-on livligare publiktill- strömning, dels att öppethållandet ständigt måste inpräglas i allmänhetens medvetande genom intresseväckande, välannonserade evenemang såsom t. ex. föredrag, diskussioner och visningar, filmförevisningar och musik— aftnar. Publikens vana att söka sig till museet om kvällarna befästes ytter- ligare om detta andra kvällar står öppet för föreningar, klubbar och konst- studiecirklar av olika slag.

Vill man utnyttja museernas resurser i största möjliga utsträckning, är det nödvändigt att museerna hålls tillgängliga när folk i gemen har till- fälle och lust att besöka dem. Skall umgänget med konsten kunna bli ett lika självklart livsbehov för den stora publiken som musik, teater och film, kan inte museerna stängas redan kl. 16 eller 17, medan teatrar, biografer och konsertsalar hålls öppna till framåt midnatt. Därför måste tiderna för öppethållande läggas om i anslutning till den allmänna fritiden, med hän- synstagande till turistsäsonger och andra faktorer som påverkar publik—fre- kvensen. Det förefaller t. ex. vara föga ändamålsenligt att Nationalmuseum stängs redan kl. 16 på söndagarna året runt, då 40 % av årets besök infaller just på söndagarnas fattiga tre visningstimmar. En avdelning sådan som handtecknings- och gravyravdelningen kan exempelvis med en mycket fåtalig personal hållas tillgänglig för studium på kvällarna. En svensk _museipedagog (Rehnberg) anser sig kunna konstatera, att ett vid- gat öppethållande under den bästa säsongen och de bästa veckodagarna

ger snabbare resultat i högre besökssiffror —— än om man genom pro- paganda söker förbättra de dåliga perioderna, liksom att varje förlängning av öppethållandet ökar besöksantalet. Även folkbildningsutredningen har berört dessa frågor i andra delen av sitt betänkande (sid. 117), där den hävdar att en del av skulden till de nuvarande låga publiksiffrorna måste tiderna för öppethållande rimligen bära. Den väntar sig icke »att ett öppet- hållande också på kväll'stimmarna skulle medföra att en mångtalig ny be- sökskategori genast började strömma till museerna, men den anser att propaganda för museibesök är ganska meningslös, så länge flertalet med- borgare endast undantagsvis är i tillfälle att företa sådana besök». När ett museum hålls öppet om kvällarna, bör detta också kunna märkas av den förbipasserande allmänheten.

KU finner det "befogat att Nationalmuseum snarast möjligt sätts i stånd att hålla öppet för allmänheten två timmar två kvällar i veckan samt att tiden för öppethållande på söndagar utsträckes till kl. 17. De härmed fören-ade merkostnaderna, omkring 20.000 kr. årligen, liksom kostnaderna för vakthållning under studiecirkelkvällarna, ungefär 30—40 kr. per kväll, bör bestridas av statsmedel. Om organisatoriska eller andra skäl skulle omöjliggöra en ökning av den sammanlagda tiden för öppethållande, före- slår KU att denna i görligaste mån anpassas efter de tider då flertalet män- niskor har möjlighet att besöka museet, dock utan att inkräkta på skolor- nas tillfällen till museibesök.

Entréavgifterna varierar i svenska museer mellan 50 öre och 1 kr. 50 öre för vuxna, dock oftast 50 öre. I ungefär halva antalet fall är två eller tre dagar i veckan rhelt avgiftsfriå. Endast Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg och Norrköpings museum har genomgående fri entré, medan å andra sidan Gävle museum helt saknar fridagar. Grupper av vuxna går i allmänhet för halv avgift, medan skolgrupper mestadels går fritt eller i några fall betalar 10 öre per person. Barn utan sällskap av vuxna går i allmänhet gratis; i andra fall uttas en avgift varierande mellan 10 och 25 öre. *

Principiellt intar väl de flesta museer den ståndpunkten att fri entré till museerna bör vara en medborgerlig rättighet, och det är nästan uteslu- tande ekonomiska skäl som tvingar dem att ta upp en avgift. På sina håll anser man dock att en låg entréavgift är att föredra framför ingen alls, då den lär besökaren att bättre uppskatta vad han får se. För statens konst- museum vill KU förorda fri entré och föreslår att bortfallet av museets en- tréavgifter kompenseras med ett motsvarande statligt anslag (entréavgifter 1955 omkring 17.000 kr., tillfälliga större utställningar oräknade, vilka ock- så i fortsättningen bör vara entrébelagda, icke minst för att ge de ekono— miska möjligheterna att anordna sådana). Angeläget är dock att de anslag som krävs för 'att täcka .de hittillsvarande entréavgifterna inte inkräktar på museets anslagstilldelning.för andra ändamål. '

Goda förbindelser med pressen är av väsentlig betydelse för att hålla en stor publik informerad om museernas olika initiativ, särskilt som de flesta museerna av ekonomisk-a skäl kan annonsera endast i mycket be- gränsad utsträckning. Icke minst är det angeläget att nå veckotidningarna, då deras läsekrets i flera fall är betydligt större än de dagliga tidningarnas. För Nationalmuseum har Nationalmuseiutredningen föreslagit en speciell reklam- och pressombudsman med arvodesersättning, och KU ansluter sig till detta förslag.

Radioutsändningar är en mycket värdefull publikdragande faktor, inte minst när det gäller att göra reklam för både de extraordinarie och de ordinarie evenemangen. Möjligheterna att erhålla en sådan gratisreklam bör ökas betydligt för museerna i och med införandet av dubbelprogram. Här kan framhållas amerikanska museimäns framgångsrika utnyttjande av radion för sina ändamål. Vid radiodiskussioner i museala frågor eller om konstverk på museerna samarbetar man med tidningarna, som dagen före sändningen publicerar bilder i anslutning till de ämnen som skall diskuteras. Genom att museerna också distribuerar ljusbilder av dessa konstverk till skolorna kan man även där med behållning åhöra utsänd- ningen. Rent allmänt kan konstateras, att museernas möjligheter att via radion göra propaganda för sina institutioner hittills blivit ytterst ofull- ständigt utnyttjade.

Detta gäller givetvis i än högre grad televisionen, som kan mångdubbla räckvidden för vissa delar av museernas aktivitet. För att ge ett begrepp om de möjligheter som här öppnas, kan nämnas att enbart i England hade 1955 omkr. 5 milj. televisionslicenser utfärdats, motsvarande ett potentiellt auditorium om cirka 16 milj. personer för varje program. I Förenta Staterna fanns vid samma tid omkring 30 milj. televisionsapparater i bruk, vilket betyder att praktiskt taget varannan familj har tillgång till detta bildnings— medel. Man har beräknat att ett museum genom sina televisionsveckopro- gram kan nå ett antal åskådare som är åtminstone tio gånger så stort som museets årliga besökarantal. Engelska erfarenheter visar att besöken i ett museum månaden efter en därifrån företagen televisionsutsändning ökade med i genomsnitt 20—30 % jämfört med motsvarande månad före- gående år. Televisionens resurser att betjäna konstpropaganden kommer att ökas avsevärt när, sannolikt inom en nära framtid, bilder i färg kan visas och på betydligt större skärmar än nu. Teoretiskt föreligger redan tekniska möjligheter att i Sverige mottaga televisionsutsändningar från de stora mu- seerna i olika delar av Europa.

Med all sannolikhet bör sådana museala utsändningar kunna ställa sig mycket billiga för museerna. Det har redan visat sig att dessa gärna favo- riseras av sändarinstitutionerna, då program av detta slag är mindre kost-

samma än de flesta andra program. Att televisionen kommer att få en närmast revolutionerande betydelse för framtidens konstpropaganda lig— ger i öppen dag, men det är ännu för tidigt att sia om vilka former av denna bildningsverksamhet som främst kommer att påverkas.

Kap. 5. Museimannautbildningen

Allmänna synpunkter

En väl kvalificerad och väl tränad museimannastab är en fundamental förutsättning för det lyckliga genomförandet av museets hela uppfostrings- program. För att rätt kunna bemästra de skiftande uppgifter en musei- man kan bli ställd inför hör han helst vara något av en polyhistor. Den amerikanske estetikern och konstpedagogen Thomas Munro har på det teoretiska planet formulerat några av de krav man borde kunna ställa på museimannens utbildning. Han bör, enligt Munro, på ett tidigt stadium i sin akademiska utbildning även skaffa sig en grundläggande kunskap om och uppskattning av musik, litteratur och teater. Munro vänder sig mot den alltmer betonade tendensen att specialisera utbildningen, vilken resul- terat i att de olika konstarterna förlorat förbindelsen med varandra och att därmed också den gemensamma grundvalen för en allmän humanistisk förståelse av olika kulturföreteelser försvunnit. Den blivande museiman- nen skall enligt Munro icke tvingas att specialisera sig på begränsade historiska perioder och problem utan bör skaffa sig möjligheter att kom- binera olika sätt att närma sig konsten. Han bör därvid kunna skärskåda ett konstverk ur både historiska, filosofiska, psykologiska och sociologiska aspekter, samtidigt som han skall uppleva detta estetiskt och kunna utnyttja det pedagogiskt. Museimannen bör också förvärva en mer än ytlig erfa- renhet om den utövande konstnärens inställning till sina material och problem. Endast med en sådan vid överblick över tidens olika kulturella manifestationer har han, säger Munro, möjlighet att förklara konsten i belysning av människans skiftande ideal och erfarenheter.

Det är också andra kunskaper museimannen måste besitta för att kun- na rätt fylla sina många uppgifter. Han bör helst veta lika mycket om sin publik som läraren om sina elever för att rätt kunna påverka dess kun- skaper och böjelser. Han skall kunna finna förbindelseleden mellan pub- lik och konstnär utan att försöka vinna några lättköpta framgångar, ku-n- na göra rättvisa åt konstnärernas högsta aspirationer och ändå hålla sig inom genomsnittspublikens begränsade erfarenhetssfär. Han bör känna till vuxenuppfostrans teori och praxis samt mycket annat som nu i allmänhet räknas ligga utanför ett konstmuseums intressesfär. Det mesta av detta mås- te han försöka inhämta genom självstudier och experimenterande.

Sett utifrån museimannens mångfacetterade verksamhet kan dessa krav säkerligen motiveras, men de är knappast möjliga att rigoröst ställa upp i praktiken. Så har heller icke skett i det museipedagogiska föregångslan- det Förenta Staterna. Där är den konstmuseala utbildningen ytterst skif- tande i olika delstater, men som ett genomgående drag kan spåras att den är en gemensam angelägenhet för både universitet och museer. I vissa fall är dock utbildningen helt förlagd till museerna. överallt läggs den största vikten vid den pedagogiska undervisningen och träningen. Fogg Art Museum i Cambridge, Mass, nära anslutet till Harvarduniversitetet i samma stad, ger för blivande museimän två-åriga kurser som uppfyller ford- ringarna för »the master's degree», närmast jämförlig med en fil. kand.- examen. Första året undervisas där i konsthistoria och praktisk konstkän- nedom, medan andra året ägnas åt rent museala problem med frivillig museitjänstgöring på halvtid. Metropolitan Museum ordnar träningskurser på ett år, då deltagarna får bekanta sig med museets olika aspekter och samtidigt kan fullfölja sina egna specialstudier. I Europa dominerar helt den rent akademiska utbildningen av konstmuseernas tjänstemän.

Den hittillsvarande utbildningen

Lika litet som i det övriga Europa existerar i Sverige någon verklig yrkes- utbildning för museimän vilken kan jämställas med utbildningen för andra yrken, främst givetvis därför att det här gäller en så liten yrkesgrupp och därför att olika slag av museer har ytterst olikartade krav på utbildningen. Också inom de största konstmuseerna sker på grund av de mångskiftande arbets-uppgifterna i allmänhet snabbt en stark specialisering. Denna arbe- tets uppdelning på olika specialister medför gärna att tjänstemännen för- lorar ur sikt-e museets allsidiga målsättning, och den försvårar ett frukt- bärande samarbete inom museet.

Den teoretiska utbildningen har helt varit anförtrodd universiteten, vilka satt som sitt mål att bibringa adepterna en rent vetenskaplig konsthistorisk utbildning, utan hänsynstagande till några praktiska yrkeskrav. Här kan dock nämnas att de studerande i konsthistoria vid Lunds universitet de två sista decennierna i viss utsträckning fått ägna sig åt praktiskt museala uppgifter vid universitetets konstmuseum samt vid Arkivet för dekorativ konst. Ett förverkligande av de planer som utarbetats för verksamheten vid det konstpedagogiska institutet vid Göteborgs universitet skulle betyda ett konsekvent fullföljande av dessa strävanden. I regel har i den konst- historiska undervisningen meddelats en ytterst ringa mängd av föremåls- kunskap, och konstverken har nästan helt ställts åt sidan för fotos och ljusbilder. Även när ett universitet eller en högskola haft tillgång till konstmuseum på närmaste håll, har denna förmån förvånansvärt nog i allmänhet utnyttjats på ett mycket otillfredsställande sätt.

I medvetande om de allmänna bristerna i praktisk svensk museimanna- utbildning begärde Svenska museimannaföreningen 1947—49 vid upp- repade tillfällen anslag av statsmakterna för att anordna en länge plane- rad museikurs i Stockholm, vilken begäran dock konsekvent avslogs. Ge— nom enskild donation kunde kursen år 1952 komma till stånd, om ock i betydligt reducerat skick. Kursen omfattade sex veckor i stället för som ursprungligen tänkts tre månader. Den hölls öppen för all-a blivande musei— män med konst- och kulturhistorisk samt arkeologisk inriktning, vilka av- lagt tentamen i två museiämnen i fil. kand.-examen; någon museal praktik hörde också till fordringarna. Genom sin vida uppläggning kunde kursen inte ge Väsentligt mer än en allmän överblick över skilda museala verk— samhetsformer och hade därigenom speciell adress till blivande tjänstemän vid landsortsmuseerna med deras särskilt mångskiftande arbetsuppgifter. En kurs av samma slag höll—s hösten 1955; för dess anordnande utgick statsbidrag med 5.000 kr.

Utredningens förslag

KU vill som sin uppfattning framhålla att frågan om en utbildning av konstmuseernas tjänstemän, vilken främst tar sikte på att göra dem lämp- liga för de aktuella praktiska uppgifterna, endast kan lösas av universitet och konstmuseer i intimt samarbete. Det är vid universiteten som studen- ternas inställning till konststudierna och till museerna formas, och det är då angeläget att redan på detta stadium i utbildningen bibringa dem en vidsynthet i förhållande till deras blivande livsuppgift. KU anser sig här inte höra gå in på den vittomfattande frågan om en sådan speciell utbildning som skulle kunna tillgodose museernas stora beho-v av pedagogisk-psykologiskt utbildade konstkännare. Den inskränker sig till att betona vikten av att föreläsningarna och studieplanen i ämnet konsthistoria tar hänsyn till den nytta en blivande museiman kan ha av att ta med detta ämne i sin examen samt, framför allt, att ett större mått av föremålskunskap meddelas lik- som att studierna inför museernas originalkonstverk icke försummas. KU har därmed inte velat ifrågasätta värdet av en vetenskaplig konsthistorisk träning för den blivande museimannen. Denne bör emellertid få möjlig- het att disputera även på konstpedagogiska frågor, liksom också att i sin kandidat- eller licentiatavhandling ventilera sådana problem. För musei- männen äger f. ö. mycket av vad som i avd. IV, kap. 9 sägs om lärarnas akademiska utbildning sin tillämpning.

Då det icke rimligen kan förutsättas att en professor i konsthistoria skall kunna behärska alla de frågor av psykologisk och pedagogisk natur som kan aktualiseras för museimannen, vill KU föreslå inrättandet av en do- centur i konstpsykologi och konstpedagogik, förlagd till ett universitet eller en högskola med bekväm tillgång till ett större konstmuseum, detta främst

för att skapa möjligheter till konstpedagogiskt praktiserande. Den före— slagna docenten bör ha dokumenterat en gedigen insikt i både konsthistoria, psykologi och pedagogik, dock med utbildningens tyngdpunkt förlagd till konsten, dess historiska och psykologiska förutsättningar. Hans konstpe- dagogiska insikter bör vara grundade också på praktisk erfarenhet för att ge honom möjligheter att inrikta undervisning och forskning på uppgifter som kan komma den praktiska konstpedagogiken till godo. Även om forsk- ningen på hithörande områden ännu i stor utsträckning befinner sig på ett experimentstadxium, har dock exempelvis litteraturen om barnets bild- skapande liksom om konstupplevelsens olika psykologiska förutsättningar numera nått ett så pass stort omfång och en sådan grad av vederhäftighet att den bör kunna läggas till grund för en universitetsundervisning. Vid inrättande av den föreslagna docenturen torde speciell—a anslag bli nöd- vändiga för litteratur och annan forsknings- och undervisningsmateriel.

KU vill vidare föreslå att som försöksverksamhet vid någon av. de konst- historiska universitetsinstitutionerna sommartid anordnas en konstmuseal kurs för blivande museimän och konstpedagoger från olika universitet. där i mån av utrymme även redan verksamma museimän kunde erhålla ett slags fortbildningskurs. Med tanke främst på lättillgängligheten av musealt åskådningsmateriel torde Stockholms högskola här vara den lämpligaste institutionen. Docenten i konstpedagogik förutsättes fungera som ledare för kursen. Statsbidrag bör utgå även för resor och dagtraktamcnten. En sådan kurs, som lämpligen kunde upprepas vartannat år och beräknas för 15—20 deltagare, skulle uppskattningsvis dra en kostnad av 7.000 kr. Sam- me docent skulle också vara engagerad i de kurser i konsthistoria m. m. för främst historie- och modersmålslärare, som föreslås i avd. IV, kap. 9.

Vad gäller museimannens praktiska utbildning framstår det för KU som betydelsefullt att konsthistoriestuderanden på ett relativt tidigt sta- dium, måhända redan före kandidatexamen, får tillfälle att praktisera vid undervisningsavdelningen vid något större konstmuseum. Han torde då lättare än senare kunna få den rätta synen på museets grundläggande pedagogiska uppgifter, samtidigt som han då ofta har större förutsätt- ningar för pedagogiskt arbete än senare. Därmed skulle också skapas en motvikt mot den ständigt stegrade specialiseringen i yrkesutbildningen. Denna form av provtjänstgöring kunde för studenternas del åtminstone delvis finansieras genom arvoden för visning-ar för skolbarn och vuxna. De mer specialiserade museipedagogerna borde också praktisera vid muse- er med besläktade samlingsområden såsom Medelhavsmuseet, det blivande Östasiatiska museet, Statens historiska museum, Nordiska museet och Röhsska konstslöjdmuseet. De historiska, kulturhistoriska och etnologiska aspekterna kan, rätt utnyttjade, i hög grad berika även den konstpeda- gogiska arsenalen. Internationellt utbyte av erfarenheter genom auskulta- tioner vid utländska museer och via utländska gästbesök här hemma vore

likaledes högeligen önskvärt. Angeläget är även att genom inrättandet av flera stipendier större möjligheter skapas både för blivande museimän och för dem som redan arbetar i yrket att bedriva utlandsstudier för att därigenom nå en ökad internationell kringsynthet och för att snabbt kunna tillgodogöra sig nya erfarenheter från olika museala områden.

Det vore värdefullt om tillfälle kunde beredas de unga museimännen att auskultera i skolorna för att vinna insikt i aktuella pedagogiska meto- der och skolproblem och bli mer förtrogna med mentaliteten hos barn och ungdom. 1944 års folkbildningsutredning framhöll i sitt betänkande rörande det estetiska bildningsarbetet (SOU 1948: 30, sid. 118) önskvärd— heten av att det i museimannautbildningen ingår någon instruktion i be- drivande av folkbildningsarbete på den bildande konstens område och rekommenderade att ett effektivt samarbete etableras med folkhögsko— lorna och folkbildningsförbunden. I denna allmänna rekommendation kan KU instämma.

Kompetenskrav beträffande landsantikvarier

I detta sammanhang bör också beröras de kompetenskrav som gäller för landsantikvarierna, vilka vid sidan av handhavandet av sina kultur- minnesvårdande uppgifter i 20 fall av 23 även fungerar som chefer för länsmuseerna. Dessa museer inrymmer i halva antalet fall avsevärda konst- samlingar, ofta snabbt tillväxande, och detta ställer betydande krav på museichefen ifråga om konstverkens hängning och vård samt om sak— kunskap vid nyförvärv av konst till samlingarna. Även i de rent kul— turhistoriska museerna i tandsantikvariernas vård ingår ett stort antal föremål av estetiskt värde. Snart sagt alla dessa museer äger samlingar av konsthantverk, i allmänhet främst berörande 1700- och 1800-talens hög- reståndskultur. De flesta museerna äger även samlingar av äldre kyrklig konst och textilier, och flera äger mynt- och medaljsamlingar, allt före- målsgrupper som icke kan göras rättvisa genom att behandlas ur enbart kultur- och socialhistoriska synpunkter. När det gäller att på ett estetiskt någorlunda tilltalande och slagkraftigt sätt exponera dessa konst- och kul— turhistoriska samlingar för att därigenom väcka publikens intresse, har en museiman givetvis stor nytta av att äga kontakt med estetiska problem- ställningar. Många av dessa museer hyser f. n. större depositioner av konst från Nationalmuseum. En landsantikvarie leder en kommunal konsthall och en annan tar som sekreterare i styrelsen för stadens konst-hall livlig del i dennas skötsel. Samtliga landsantikvariemuseer, undantagandes i 4 städer med egen konsthall, tar emot konstutställningar från Nationalmu- seum och Riksförbundet för bildande konst, i de allra flesta fall årligen. Även Folkrörelsernas konstfrämjande samt Svenska Slöjdföreningen har försett flera av museerna med utställningar av konst och konsthantverk.

Vid sidan av dessa utställningar organiserar landsantikvarierna i åtmins- tone 10 fall en mer eller mindre livlig verksamhet med utställningar av modern konst, i stor utsträckning representerande konstnärer från den egna provinsen. I åtminstone ett fall, i Karlstad, utsänder landsantikvarien från sitt museum vandringsutställningar av konst till olika delar av provin- sen. Flera lanwdsantikvarier håller också studiecirklar och föreläsningar i konst. Denna vitt förgrenade verksamhet tar i många fall en betydande del av landsantikvariens eller hans amanuens, tid i anspråk, särskilt när han också pedagogiskt utnyttjar utställningarna genom visningar för skol— barn och vuxna. Konstutställningsverksamheten har för många av dessa museer stor betydelse både i ekonomiskt hänseende och för att till mu- seet dra en större publik som i samband därmed ofta kommer att studera även museets egna samlingar.

Det under senare är starkt stegrade konstintresset har icke minst tagit sig uttryck i bildandet av konstföreningar, i stor utsträckning knutna till länsmuseerna, vilket betydligt vidgat landsantikvariernas arbetsuppgifter i konstens tjänst. Ofta fungerar de som sekreterare i dessa länskonstför- eningar. I realiteten har landsantikvarierna i många fall blivit de främsta målsmännen för konstlivet inom sina verksamhetsområden. Även åtskilliga av de centrala uppgifter vilka åligger landsantikvarierna såsom ombud för Riksantikvarieämbetet kan enligt KU:s mening knappast nöjaktigt fyllas utan de konsthistoriska kunskaper och det skolade omdöme i estetiska frå- gor som kan förmedlas genom en akademisk examen i konsthistoria. Så- lunda har landsantikvarien enl-igt kulturminnesvården berörande lagar och författningar att som riksantikvariens ombud göra tidskrävande undersök- ningar som förberedelse för kyrkorestaureringar och som kontrollant av dessa. Under det senaste decenniet har sådana restaureringar starkt till- tagit i omfattning. Vidare har han att i stor utsträckning svara för ar- betsuppgifterna enligt 'kung. den 11 dec. 1942 angående vården av vissa kyrkliga inventarier, såsom »klenoder och kärl», altartavlor, andra mål- ningar och konstarbeten etc. Han kan också bli konsulterad vid utförsel till utrikes ort av vissa äldre kulturföremål, såsom möbler, inredningsföre- mål, takmålningar etc., främst vad gäller föremålens ålder samt kultur- historiska och konstnärliga värde, och han får även i vissa fall fungera so-m lokalt ombud för Statens konstråd samt för Nationalmuseum & depo- sitionsärenden. Även ifråga om kyrkornas varaktiga utsmyckning kommer arbetsuppgifterna att i stor utsträckning vila på landsantikvarierna. Lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader har i sin nuvarande utformning ej fått någon större effekt, men den nya lag som torde emanera ur en år 1953 tillkallad sakkunn-igutredning väntas komma att väsentligt öka dessa arbetsuppgifter. Byggnadslagstiftningen av år 1947 har lagt nya viktiga uppgifter på landsantikvarierna. Dessa har därigenom fått ställning som experter vid upprättandet av sådana planer där hänsyn måste tas

till kulturhistoriskt och estetiskt värdefulla byggnader och stadsbild-er. Även i samband med övervakandet av de ecklesiastika boställenas skötsel kan landsantikvarien ställas inför överväganden av konsthistorisk och estetisk natur.

De nu uppräknade statliga arbetsuppgifterna måste sägas kräva ett stort mått av konsthistoriskt —— inte minst arkitekturhistoriskt —— kun- nande och allmän estetisk omdömesförmåga. KU vill understryka att de landsantikvariernas statliga arbetsuppgifter, som kräver estetisk sakkun- skap, under senare år ökat i omfång i minst samma grad som de övriga uppgifterna av statlig natur. KU framförde till landsantikvarieutredning- en förslag om att för innehav av landsantikvarietjänst borde krävas minst två betygsenheter i konsthistoria i fil. kand.-examen. Vid sitt ställnings- tagande härtill framhöll landsantikvarieutredningen (SOU 1954:26) att eftersom landsantikvarierna i viss omfattning ägnar sig åt konstfrämjande verksamhet måste givetvis kunskaper i konsthistoria anses värdefulla. Till- räckliga skäl förelåge emellertid enligt utredningens mening icke för att uppställa krav på visst ämne som obligatoriskt i fil. kand.-examen. Ehuru det i och för sig skulle vara än mer berättigat att fordra betyg i ämnet nordisk fornkunskap, eftersom landsantikvariernas fornminnesvårdande uppgifter måste anses vara ett av de mest väsentliga inslagen i deras ar- bete, ansåg landsantikvarieutredningen att den studerande som ville inrikta sig på museimannabanan borde fritt få välja ämneskombinationer i fil. kand.-examen. Givetvis måste dock dessa, framhöll utredningen, väljas så att han efter avlagd examen hade möjlighet att fortsätta sina studier för den fil. lic.-examen i något av ämnena nordisk fornkunskap, nordisk folk- livsforskning och konsthistoria som borde fordras för att erhålla lands- antikvarietjänst. Utredningen ansåg att friheten att välja ämneskombina- tioner i den lägre examen icke borde kringskäras eftersom en studerande, när han började sina akademiska studier, ingalunda med säkerhet kunde veta om han i framtiden komme att ägna sig åt landsantikvariebanan eller åt annan närliggande verksamhet.

Vid 1955 års riksdag godtogs landsantikvarieutredningens förslagi denna del, och i enlighet härmed gäller enligt 12 & kung. den 27 maj 1955 (nr 317) ang. statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisa- tionen såsom enda examensfordran för behörighet till landsantikvariebe- fattning, att vederbörande avlagt fil. lic.-examen i något av ämnena nor- disk och jämförande fornkunskap, nordisk och jämförande fol'klivsforsk- ning samt konsthistoria med konstteori.

KU kan emellertid icke finna den nyss återgivna motiveringen härför helt odiskutabel. När landsantikvarieutredningen fasthållit vid en så stor valfrihet i examen för fil. lic., hade en närmare bestämning av äm- nena i fil. kand.-examen kunnat förväntas. KU har ovan redovisat sin upp- fattning att kunskaper i konsthistoria har betydelse ej blott för den konst-

främjande verksamheten utan även för en hel rad av landsantikvariernas rent statliga arbets-uppgifter. Då det med allt fog kan hävdas att kunska- per i ämnena nordisk fornkunskap, konsthistoria och nordisk folklivs- forskning är mer eller mindre oundgängliga för att med betryggande sak- kunskap sköta en landsantikvaries mångskiftande åligganden, är det rim- ligt att fordra meritering i samtliga dessa ämnen. Detta krav bör icke bort- resoneras med en hänvisning till det fördelaktiga för en studerande att fritt välja ämneskombinationer. Med samma argumentering skulle man kunna ifrågasätta t. ex. en blivande läroverkslärares skyldighet att redo- visa kunskaper i de ämnen som förenas i olika ämneskombinationer för lärare. Krav härpå har statsmakterna dock alltid upprätthållit. För en humanist, som vill ägna sig åt museimannabanan, ligger det närmast till hands att i kandidatexamen välja just de tre nämnda ämnena, de 5. k. föremålsämnena, för att sedan till licentiatexamen specialisera sig på ett av dem. För att rätt kunna tillgodogöra sig en utbildning i museala göro- mål vid Statens historiska museum, däri även inräknat dess medeltidsav- delning vilken har stor betydelse för landsantikvarieutbildningen genom att vårt land äger en sådan rikedom på medeltida minnesmärken, samt vid Nordiska museet är akademiska kunskaper både i nordisk fornkun— skap, nordisk folklivsforskning och konsthistoria synnerligen önskvärda. De olika ämnena kan i hög grad berika varandra, såsom t. ex. konsthisto- rien och folklivsforskningen vid studiet av vår folkliga byggnadskultur. Skulle kunskaper i samtliga dessa ämnen inte krävas, blir konsekvensen i praktiken, såsom erfarenheten utvisar, i många fall den att de stude- rande begränsar sig till att läsa det eller de »museiämnen» som för till- fället anses mest »inatnyttiga» och att komplettera sin examen med ett eller ett par av de relativt närliggande ämnen som kräver kort studietid. KU vill därför föreslå sådan ändring av 12 5 2 mom. a) ovannämnda kun- görelse, att behörig till befattning som landsantikvarie skall vara den, som avlagt dels filosofie kandidatexamen i ämnena nordisk och jämförande fornkunskap, nordisk och jämförande fol'klivsforskning samt konsthistoria med konstteori, dels ock filosofie licentiatexamen i något av dessa ämnen. För-fattningsändringen bör dock icke träda i kraft förrän viss tid, förslags- vis omkring fem år, efter dess kungörande.

Kap. 6. Landsortsmuseerna

Museernas behov av statligt stöd i sin konstbildande verksamhet Av den ovan (s. 212 ff.) givna översikten över landsortsmuseernas konst- bildningsverksamhet framgår att de på detta område. ofta under ekono- miska och administrativa svårigheter, fyller både viktiga och maktpålig- gande uppgifter. På många håll, framför allt i de större städerna. har verksamheten kunnat fortgå i en allt mer vidgad och intensifierad om- fattning, medan den i andra fall stagnerat eller aldrig beretts förutsätt- ningar att utvecklas ens i blygsam omfattning. En allmän upprustning av landsortens museer både ifråga om personal. 'utställningsmöjligheter och pedagogiska hjälpmedel är nödvändig för att lägga en fast grund för en konstbildning, i görligaste mån spridd över hela landet. Det gäller att ge invånarna i vårt land, oberoende av bostadsort och ekonomisk ställning, någorlunda likartade möjligheter att mer än tillfälligt komma i beröring med god konst av olika slag, och i varje kulturellt livaktigt större sam- hälle kräver konstintresset för att blomstra sin fasta förankring i ett mu- seum eller en likartad institution med uppgift att meddela och fördjupa konstbildningen. 1944 års folkbildningsutredning framhöll i sitt 'betän- kande angående det estetiska folkbildningsarbetet (SOU 1948: 30, sid. 117) önskvärdheten av »att konstmuseerna kunde utföra en på den bredare publiken mera konsekvent inriktad upplysnings- och propagandaverksam- het, att provinsmuseer för konst kunde upprättas i större utsträckning och att den ambulatoriska utställningsverksamheten kunde utvidgas». Samma utredning ansåg också, att ett förlängt öppethållande av konstmuseerna i förening med ökad propaganda för besök sannolikt skulle till-föra dessa en mera allsidigt sammansatt publik, och framhöll såsom högeligen angelä- get att avsevärt ökade anslag ställdes till museernas och främjandesam- manslutningarnas förfogande så att dessa bleve i tillfälle att erbjuda bild- nings- och studieförbunden sina tjänster på ekonomiska villkor som vore överkomliga för dessa. När Nationalmuseiutredningen i sitt betänkande (SOU 1949:39) behandlade provinsmuseernas och landsortens konstliv (bet. sid. 141 ff.) erinrade utredningen bl.a. om att den utveckling mot ett ökat konstsamlande från dessa museers sida,. som kunde utläsas redan ur 1913 .års fornminnessakkunnigas betänkande, sedan tagit än starkare fart ochblivit ett av de mest påfallande dragen i provinsmuseernas utveckling

efter 1921. Landsortens museiväsen hade dock under de senaste decen- nierna från statsmakternas sida organiserats under starkt betonande av de kulturminnesvårdande synpunkterna och med undanskjutande av de konstvårdande. Enligt Nat-ionalmuseiutredningens mening vore tiden inne att anslag ur lotterimedelsfonden planenligt lämnades även till pro- vinsernas konstmuseer och till bildande av lönefonder för dessa museers föreståndare.

Lösandet av lan-dsortens konstbildningsproblem bör vara en statens, kommunernas och landstingens gemensamma angelägenhet. Om staten här visade generositet och kanske i vissa fall även toge initiativ, skulle detta säkerligen medföra överlag en mer positiv inställning till dessa frågor från de lokala myndigheternas sida. Museerna skulle därmed få större möjlig- heter att arbeta sig in i allmänhetens medvetande som folkbildningsinsti- tutioner på samma sätt som biblioteken kunnat göra. Här kan också fram- hållas att skolväsendet och folkbildningsrörelsen i allt större utsträck- ning utnyttjat museernas pedagogiska resurser. Genom ökade insatser i landsortens museiväsen skulle statsmakterna även kunna försäkra sig om ett visst inflytande på museernas allmänna politik och bl. a. skapa garan- tier för att tillräckligt höga krav ställs på deras fackmässiga ledning.

Det blomstrande museiväsendet i Danmark visar vilken stimulans en kontinuerligt bedriven stödverksamhet kan betyda. Det är här Ny Carls- bergföndet som övertagit en stor del av det allmännas förpliktelser gent- emot kulturarbetet. Under de senaste 25—30 åren har fonden sålunda till de provinsiella konstmuseerna skänkt konstverk till ett värde av omkr. 1 1/2 milj. kr., medan de kulturhistoriska museerna under det sista halv- seklet mottagit bidrag till ett värde av omkr. 1 milj. kr.

När det gäller att närmare motivera KU:s syn på statens plikt att uppmuntra och konsolidera landsortsmuseernas konstbildningsarbete, må som jämförelse anföras vissa av de ekonomiska förpliktelser som staten åtagit sig på närliggande kulturområden. I allt större utsträckning har sta- ten sålunda övertagit det ekonomiska ansvaret för folk- och skolbibliote- ken. En jämförelse med dessa institutioner är så mycket mer motiverad som museerna i allt högre grad blivit centra för en mångskiftande kul- turell aktivitet. Som undervisnings- och bildningsmedel kan de sägas ha blivit nära nog lika oumbärliga för samhället som biblioteken. Statens åtaganden har på biblioteksområdet successivt ökats, också i förhållande till de lokala bidragen. Sålunda utgjorde det statliga bidraget till folkbib- lioteksväsendet år 1934 379.000 kr., utgörande 15,4 % av samtliga kost- nader, år 1944 1.145.000 kr., eller 20,8 % och år 1954 7.883.000 kr. eller 23,6 % av hela folkbiblioteksbudgeten. En granskning av lotterimedelsa'n- slagen till kulturella ändamål under 10-årsperioden 1944—53 ger vid han- den att konsten blivit mycket blygsamt tillgodosedd jämfört med teatern och musiken. Den totala tilldelningen till konstmuseer och andra konst-

ändamål —— de största anslagen har utgått till museerna som engångs- anslag för nybyggnad och till de konstfrämjande riksorganisationerna har under dessa år uppgått till 2.621.000 kr. (övriga museer har mottagit 1.135.000 kr.), medan teatern fått 60.119.000 kr. och musiken 10.748.000 kr. För konsten betyder detta 3,1 % av samtliga utdelade lotterimedel, medan teaterns andel uppgår till 72 % och musikens till 12,8 %. Om till konstanslagen av lotterimedel läggs de statsbudgetmedel, som under den angivna perioden tilldelats konständamål, främst Nationalmuseum samt Statens konstråd, uppgår beloppet icke till mer än 10.496.000 kr. eller 17,4 % av teaterns lotterimedelsanslag. Även om ur siffermaterialet kan utläsas att konsten under de senaste åren fått en något större andel av lotteri— medelsanslagen än åren närmast efter andra världskriget, så föreligger fortfarande en stark disproportion mellan anslagen till konstmuseerna å den ena sidan samt till teatern och musiken å den andra också med hänsyn tagen till de förhållanden som gör framförandet av dramatik och musik särskilt kostnadskrävande. Åren 1946—48 steg konstanslaget ganska snabbt för att därefter i stort sett stagnera; mellan år 1947 och år 1953 har teatrarnas lotterimedelstilldelning mer än fördubblats och musikens i det närmaste fördubblats, medan för motsvarande bidrag till den bildande konsten ökningen under samma tid är endast 1,7 %. Konst- bildningsintressena har alltså även i relation till deras ogynnsamma ut— gångsläge i långt mindre grad än teatern och musiken kunnat hävda sin ställning hos statsmakterna. Konstens tillbakasatta position framgår även av en jämförelse med storleken av de anslag som 1944—53 tilldelats Fon- den för idrottens främjande, 41,3 milj. kr., och Fonden för friluftslivets främjande, 10,75 milj. kr.

önskemål rörande en utvidgad och intensifierad konstbildnings- verksamhet

KU finner det angeläget att något redogöra för de museala verksamhets— former som främst borde komma ett decentraliserat konstbildningsarbete till godo. För att museerna skall kunna mera effektivt betjäna hela den omgivande regionen (landskapet eller länet), måste de kunna förfoga över en större tjänstemannastab. Redan för den stationära verksamheten, såsom för museivisningar, är den nu tillgängliga arbetskraften i de flesta fall otillräcklig, och denna bristsituation blir ännu allvarligare om museerna skall engagera sig i en verksamhet som sträcker sig långt från museiorten. Med tillgång till en större fackutbildad personal skulle museerna få möj— ligheter till ett vidgat samarbete med både centralmuseerna och andra landsortsmuseer samt kunna tillförsäkras ett större antal högklassiga vand— ringsutställningar. Dessa skulle också kunna utnyttjas pedagogiskt på ett bättre sätt än som nu ofta sker. Nya möjligheter skulle skapas att göra landsortsmuseerna till centra för en i egen regi bedriven vandringsutställ-

ningsverksamhet som skulle kunna komma skolor, bygdegårdar, folkets hus, ordenshus, arbetsplatser o. s. v. till godo. Bl. a. i den mångfald per- sonalkonstfören-ingar, som växt fram under det senaste decenniet och vil- ka gärna sökt förbindelse med närmaste konstmuseum, förefinns redan organiserade enheter som kan bli föremål för museernas konstbildnings- arbete. Ett ökat samarbete de regionala museerna emellan skulle säkerli- gen kunna ge goda resultat, icke minst med tanke på deras ofta speciali- serade samlingsområden. Många museer äger tillräckligt stora och mång- sidiga samlingar för att själva kunna tillhandahålla materialet för sådana utställningar, medan de mindre museerna finge nöja sig med att huvud- sakligen bli organisatoriska mellanhänder. I viss utsträckning måste man räkna med att tryckta reproduktioner, avgjutningar och annat mindre dyr- bart material här finge komma till användning. En annan möjlighet vore att — såsom föreslagits från Värmlands museum Nationalmuseum, nå- got annat centralmuseum eller någon av konstbildningens riksorganisa- tioner ställde utställningsmaterialet till ett länsmuseums förfogande för en rundvandring i länet i museets regi, exempelvis under ett år. Museet skulle därvid svara för alla kostnader. Med ett sådant arrangemang skulle de organisatoriska svårigheterna kunna lösas smidigare, och möjligheter- na att nå även mindre orter skulle öka. De lokala museerna skulle givetvis ges tillfälle att komplettera utställningarna med material ur de egna samlingarna för att ge särskilt intresseväckande anknytningar till den egna provinsens kulturliv. En »extension service» av här antydd omfattning krä- ver också tillgång till personal för packning liksom lagrings— och pack- ningsutrymmen, transportmedel och annan teknisk utrustning. En relativt betydande del av kostnaderna härför måste förutsättas bli bestridd av ut- ställningsmottagarna. Enligt KU:s uppfattning hör möjligheter skapas för en kontinuerlig expansion av konstbildningsverksamheten i anslutning till länsmuseerna även i de fall då dessa museer ännu ej haft möjlighet att bilda konstsamlingar av mera betydande omfattning. Att denna tanke icke är ny framgår bl. a. av Svenska museimannaföreningens anhållan år 1909 om ett statligt anslag av 15.000 kr. till understödjande av de smärre konst— oeh kulturhistoriska museerna i riket.

Vissa svårigheter kan väntas uppstå när det gäller att på ett smidigt sätt samordna den regionala vandringsutställningsverksamheten med de konst- främjande riksorganisationernas och Nationalmusei ambulatoriska verksam— het, och det torde därför vara ändamålsenligt att upprätta samarbetsorgan för konstbildningsarbetet inom större områden, omfattande flera län.

Statsbidrag för upprustning av provinsmuseernas konstbildningsarbete

Med hänsyn till de olika museernas högst skiftande förutsättningar ifråga om personal, ekonomi, samlingarnas omfattning och karaktär etc. finner

KU det vanskligt att konstruera en generell norm enligt vilken staten skulle kunna ekonomiskt stödja en utvidgning av konstmuseernas samt de kombi- nerade konst- och kulturhistoriska museernas verksamhet i konstbildning— ens tjänst. Härvid bör de lokala initiativen och den planmässigt genom- förda verksamheten tillmätas avgörande betydelse, och starka skäl talar för att den redan hävdvunna principen att de statliga bidragen skall utgå i viss proportion till de lokala insatserna bör upprätthållas. Ett sätt att närmare fixera statsbidragen vore att utgå från en viss minimiprestation från vederbörande kommuns (och landstings) sida, beräknad i förhållan- de till samhällets invånarantal; på alla beviljade anslag härutöver skulle staten garantera ett visst procenttillägg, exempelvis 50 eller 33 %. En enklare beräkningsgrund nås om statsbidraget förutsättes utgå med viss procent av hela administrationskostnaden, t. ex. 25 %, vilket ungefär över- ensstämmer med statens procentuella bidrag till folk- och skolbibliotekens kostnader. Detta procenttillägg förutsättes utgå endast på den del av lö- nerna som svarar mot vad samma kategori statliga befattningshavare åt- njuter. En sålunda mekaniskt tillämpad rättvis-eprincip skulle dock miss- gynna museerna i de mest skattetyngda eller genom sin ringa folkmängd mindre bärkraftiga kommunerna, främst i kulturellt vanlottade landsändar. Därför bör vid medelstilldelningen hänsyn i görligaste mån tagas även till sådana faktorer.

KU har uppmärksammat de heräkningsgrunder som musikutredningen i sitt betänkande (SOU 1954:2, sid. 132 och 420 ff.) föreslår skall tilläm— pas vid fördelning av allmänna medel till stöd åt större symfoniorkestrar. Därvid har förutsatts att 1) liten folkmängd skall få större stöd än stor; ?. få skattekronor per capita skall även medföra större andel och 3) hög utdebitering per skattekrona skall berättiga till större anslag än låg så- dan. Musikutredningen framhåller, att genom den hittills tillämpade be- stämmelsen för anslagstilldelning till orkesterverksamheten, vilken inne- bär att kommunen för samma tid tillskjuter minst samma belopp som sta— ten, har de ekonomiskt svagare kommunerna kommit i ett dåligt utgångs- läge för erhållande av statsbidrag, och påyrkar där-för att fifty—fifty-regeln vid avvägningen av statliga och kommunala bidrag för den ifrågavarande verksamheten brytes. KU ifrågasätter, om icke dylika överväganden borde ske även vid fördelningen av statsbidrag till landsortsmuseernas administ- ration, men vill samtidigt framhålla, att vid hidragsavvägningen skäliga hänsyn också måste tagas till omfattning-en och varakt-igheten av de lokala initiativen på detta område.

Då det knappast kan förutsättas, att samtliga landsortsmuseer ome- delbart och i ett sammanhang kan komma att tillerkännas statsbidrag för utvidgning och intensifiering av sin konstbildn—ingsverksamhet, utan KU:s förhoppning endast sträcker sig därhän att till en början ett eller annat museum i någon på detta område mer eftersatt landsända skall kunna

komma i åtnjutande av sådant bidrag, bör svårigheterna att ange en gene- rell och samtidigt någotsånär rättvis norm för bidragsgivningen ej behöva hindra att denna påbörjas som en slags försöksverksamhet. Skulle stats- makterna ställa sig välvilliga till tanken härpå, får det sedan ankomma på museerna själva att göra motiverade framställningar om bidrag. Beviljade medel för ändamålet synes böra utgå från ett nybildat anslag under VIII:e huvudtiteln, förslagsvis benämnt Bidrag till provinsmuseer. Erinras må, att under denna huvudtitel redan finns upptagna vissa anslag för bidrag till en del icke statliga konst- och kulturhistoriska museer, nämligen Nordiska museet, Kulturhistoriska museet i Lund, Thielska galleriet och Milles- gården.

Som villkor för åtnjutande av sådant statligt administrationsbidrag bör gälla, att med hjälp av bidraget avlönad tjänstemans kompetens och instruktion godkännes av chefen för Nationalmuseum då fråga är om ett enbart konstsamlande museum samt av denne och riksantikvarien i vad avser ett blandat konst- och kulturhistoriskt museum.

Vad KU nu föreslagit äger även visst samband med vad statsmakterna år 1955 beslutat rörande landsantikvarieorganisationen. Därvid bekräfta- des i stort sett Nationalmuseiutredningens förut (sid. 256) återgivna utta- lande, att landsortens museiväsen från statsmakternas sida organiserats under starkt betonande av de kulturminnesvårdande synpunkterna och med undanskjutande av de konstvårdande. Visserligen har i kungörelsen den 27 maj 1955 (nr 317) ang. statsbidrag till avlöningar inom landsanti- kvarieorganisationen icke införts det av 1andsantikvarieutredningen före- slagna förbudet för landsantikvarie att syssla med annat än kulturminnes- vård och naturskydd, och även i ett par andra hänseenden har nämnda utrednings förslag modifierats på ett ur konstvårdens synpunkt förmånligt sätt. Emellertid framgår av kungörelsen endast antydningsvis (i 9 och 10 55 samt 12 ä 4 mom. första stycket sista punkten) att landsantikvarien kan dock endast som en ringa bisyssl-a —— få fullgöra konstmuseala uppgifter, medan hans egentliga arbetsuppgifter, avseende kulturminnes- vård och naturskydd, utförligt redovisas (i 8 å). Riksantikvarieämvbetet har likaledes ensamt tillsyn även över den konstmuseala delen av huvudman- naorg-anisationens och landsantikvariens verksamhet (se 6, 7 och 9 55), och det trots att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1947 i samband med beviljande av bidrag ur lotterimedelsfonden till om- och tillbyggnad av Blekinge museum stadgat, att Blekinge museum och hembygdsförbund med avseende å sin verksamhet som museal och pedagogisk institution in- om konstens och konsthantverkets område skall underkastas inspektion av chefen för Nationalmuseum.

Skulle KU:s förslag om bidrag till provinsmuseerna lämnas o-beaktat, vill utredningen därför ifrågasätta om icke kungörelsen ang. landsantikvarie- organisationen bör undergå sådana ändringar att den bättre än i sin nu—

varande utformning motsvarar de faktiska förhållandena, nämligen att flertalet landsantikvarier även har högst omfattande och betydelsefulla konstmuseala och konstpedagogiska arbetsuppgifter. Ledning för vidtagan- det av dessa ändringar kan hämtas från åtskilliga över landsantikvarieut- redningens betänkande avgivna remissyttranden.

De olika provinsmuseernas konstsamlingar är ytterst skiftande i fråga om kvalitet och omfång samt fördelning på olika länder, landskap och tidsperioder. Dessa samlingars tillväxt har oftast bestämts mer av slumpen i form av donationer etc. än av en uppgjord plan, vilket förklarar det på sina håll mycket heterogena konstbeståndet. Antagligen kommer museerna emellertid i fortsättningen att i betydligt mindre utsträckning än hittills kunna räkna med att få sina samlingar kompletterade genom privata dona— tioner, och de måste således för konstförvärv alltmer lita till egna resurser. Dessa torde dock f. n. i de flesta fall vara helt otillräckliga för att tillför- säkra museerna en förstklassig och mångsidig accession av konst och konst- hantverk. Det planmässiga arbete, som Nationalmuseum länge bedrivit för att med konstverk bistå de olika museerna i deras uppbyggnad och till- växt, kan knappast sträckas mycket längre.

KU finner det befogat, att statsmakterna i denna situation räcker lands- ortens museer en hjälpande hand och får därför föreslå att 50.000 kr. årligen ställs till Nationalmusei förfogande för inköp av konst och konst- hantverk, avsedda för deposition i landsortsmuseerna. Därigenom skulle dessa så småningom tillförsäkras en grundfond av förstklassig konst med tonvikten lagd på de områden som där i allmänhet eljest skulle vara mind- re väl representerade, främst den samtida utländska konsten liksom äldre svenska mästare. Dessa depositioner skulle få betydelse icke minst för att ge en inspirerande kvalitetsnorm för de egna konstinköpen och i någon mån motverka eventuella tendenser till provinsiell isolering och självtillräck- lighet. Konstverken skulle kunna bytas ut efter en uppgjord långtidsplan, och provinsmuseernas chefer bör få rätt att framställa förslag till inköp.

En allmän upprustning av det provinsiella konstbildningsarbetet kräver stora ekonomiska investeringar för ny- och tillbyggnader av museerna. Flera av de äldre, övervägande kulturhistoriska museerna har otillfredsställande utställningsmöjlig—heter och måste inskränka sitt estetiska bildningsarbete till att arrangera tillfälliga konstutställningar, som kan finansiera sig själva genom att inbringa hyra och försäljningsprovision. Några städer, t. ex. Västerås, Sandviken och Sala, äger ganska betydande konstsamlingar, som dock ännu är mer eller mindre husvilla. Andra orter återigen saknar både konstsamlingar och museer men har lyckan att äga en livskraftig konst— förening som hållit tanken på ett framtida konstmuseum vid liv. Tämligen allmänt saknar de äldre museerna utrymmen för magasinering och upp- packning, vilket måste utgöra ett svårt hinder för en utvidgning av verk- samheten.

Det kan med visshet förutses att byggandet av konstmuseer och kom- binerade konst- och kulturhistoriska_ museer kommer att aktualiseras på många håll redan under de närmaste decennierna. Jönköpings nya muse- um kommer att sommaren 1956 stå utbyggt i sina mest väsentliga delar. Öre- bro konsthall utgör endast första etappen i länsmuseets planerade nybygg- nad, och museets egna konstsamlingar har ännu icke kunnat permanent utställas. Sundsvalls nya museum står innevarande år inför sitt öppnande, medan den musealt vanlottade staden Uppsala har tillsatt en kommitté för att utarbet-a förslag till museibyggnad och förfogar över ansenliga fon- der för ändamålet. Det sistnämnda gäller också Västerås, Falun och Ny- köping. Även städer som Hälsingborg, Karlskrona, Uddevalla och Umeå har länge umgåtts med nybyggnadsplaner, och i Sandviken liksom i Åmål har inrättandet av konsthall diskuterats. Att Norrlands stora glesbygder får flera konst- och kulturhistoriska museer, t. ex. i Kiruna med sina 20.000 invånare, måste anses vara ett kulturellt allmänintresse. Det kan förutsättas att det på en hel del platser inte blir möjligt att upprätta ett fristående konstmuseum utan att konstmuseet tillsammans med bibliotek. badinrättning, folkets hus e. d. kan komma att få ingå som del i ett s. k. community center eller ett medborgarhus. I stor utsträckning måste konst— museerna tänkas tillkomma genom direkt samarbete med andra institutio- ner och organisationer med allmänt kulturellt och folkbildande syften, så- som skolor, studiecirklar, föreläsningsföreningar, hemslöjds- och konstför- eningar etc.

Samtliga under de senaste decennierna uppförd-a museibyggnader, in- rymmande konstsamlingar —— Göteborgs konstmuseum, Malmö, Norrkö- pings, Linköpings, Ystads och Gävle museer — har med undantag av det sistnämnda uppförts med ansenliga bidrag av lotterimedel. Sak samma gäller konsthallarna i örebro och Falun. KU förutsätter att statliga bidrag även i fortsättningen kommer att utgå till dylika byggnader. Enligt vad 1948 års kulturfondsutredning föreslagit i sitt den 15 juni 1955 avgivna stencilerade betänkande skulle emellertid bidragen framdeles utgå från an- slag under VIII:e huvudtiteln. Som villkor för åtnjutande av sådant bidrag bör även fortsättningsvis gälla, att ritningarna till nya byggnader för konst- museer samt kombinerade konst- och kulturhistoriska museer skall förutom av Byggnadsstyrelsen granskas och godkännas i förra fallet av chefen för Nationalmuseum och i senare fallet av denne och riksantikvarien i sam- råd.

Kap. 7. Konstcentra

Även om konstintresset på mindre orter också i fortsättningen för sina behov kan utnyttja skolor, stadshus, folkets hus, kommunala bildningscen- tra, hembygdsgårdar, ordenshus och andra redan befintliga lokaliteter, mås- te det betraktas som ett angeläget önskemål att konstbildningsverksamheten med samhällets stöd kan utrustas med egna, speciellt avpassade lokaler för utställningar, gemensamt och enskilt studium, samkväm och diskussioner samt planmässigt arbete för ungdomens estetiska fostran. Ett sådant »konst- centrum» borde kunna skapas i de trakter, där ett relativt stabilt konstin- tresse redan hunnit rotas men detta i brist på lämpliga lokaler jämte ut- rustning saknat möjligheter att socialt växa och fördjupas. Vad nu sagts kan gälla vissa städer utan konstmuseum, större industridistrikt och järn- vägssamhållen liksom också förorterna till våra tre största städer. Sådana institutioner skulle i de mindre samhällenas kulturella självhushåll kunna bli något av en motsvarighet till folkbiblioteken, men en genomförd lokal specialisering av denna bildningsgren vore icke önskvärd. Konsten hör till- försäkras ett organiskt sammanhang med det sociala livets alla former på arbetsplatser, i skolor och i lokaler för litterär och medborgerlig bildning eller för avspänning och förströelse.

Hur ett sådant »konstcentrum» skall gestaltas är givetvis helt beroende på lokala förhållanden, behov och resurser. KU vill här redogöra för sin syn på ett konstcentrums centrala uppgifter. De viktigaste önskemål, som bör kunna tillgodoses men vilka givetvis kan komma att ändras med hänsyn till framtida erfarenheter och behov, är att vid ett konstcentrum skall kunna anordnas:

1) utställningar av originalverk och reproduktioner (måleri, skulptur, grafik, teckningar, konstslöjdsalster, inredningshelheter),

2) föreläsningar, kurser och samkväm kring konstnärliga ämnen, 3) studiecirkelverksamhet, 4) individuellt studium av konstlitteratur och planschverk, 5) systematisk förvaring och tillhandahållande av egen studiemateriel (bok— och planschverkssamling, ljusbilder, smalfilm) samt upplåning av så— dan materiel som institutionen själv ej kan tänkas hålla sig med,

6) magasinering av utställningsrekvisita och —— då så behövs av origi- nalkonstverk; uppackning och inpackning av utställningskollektioner,

7) konsultering i konstpedagogiska och socialt estetiska angelägenheter, 8) servering av förfriskningar, kaffe m.m. vid studiecirklar och sam- kväm.

För att ett konsteentrum skall kunna nöjaktigt fylla dessa mångskiftande uppgifter är en konstpedagogiskt utbildad föreståndare en viktig förutsätt- ning. Föreståndaren skall främst leda den ständigt växlande utställnings- verksamheten och till denna lämna vägledning genom visningar, tryckta kataloger och andra skrifter, anordna föredragsserier och studiecirklar i praktiskt och teoretiskt konststudium etc. Han bör också fungera som ett slags estetisk konsulent för skolundervisningen i orten och större eller min- dre del av den kringliggande bygden. Verksamheten förutsättes skola be- drivas i samarbete med en mångfald olika krafter: myndigheter, folkbild— nings- och politiska organisationer, skolor, bibliotek, bygdegårdar och enskilda personer inom respektive orter och regioner. Landsortsmuseer med konstbildande verksamhet samt centralbibliotek bör kunna fungera som närmaste större stödjepunkter för de lokala konstcentra.

En konstbildningshärd av här skisserade typ kan växa fram ur ett starkt lokalt initiativ, förankrat i en konsoliderad grupps intresse för konstbild- ningens socialisering. Utan en sådan handlingskraftig minoritet torde varje experiment med denna oprövade institutionstyp bli utan större fram— gång. I detta sammanhang är KU angelägen att omnämna ett projekt som under några år debatterats av konstföreningen, myndigheter och enskilda i Bollnäs och som på senaste tid tagit fastare former. Projektet går ut på att i anslutning till en planerad konsthall upprätta ett konstcentrum. Konst- hallen är avsedd att sammanbyggas med den nuvarande museibyggnaden som ägs av Bollnäs hembygdsförening, och konstcentrum förutsättes där få disponera vissa utrymmen för föreståndare samt för biblioteks-, materiel- och studierum. I konsthallens källare skulle inrymmas två studierum, det ena för modellering o.d., samt vidare keramikrum, uppackningsrum och verkstad. Konstcentrum skulle förvaltas av en särskild stiftelse med kom- munal representation; av stiftelsen avses Bollnäs konstförening få hyra konstcentrumanläggningen och därefter svara för den egentliga verksamhe- ten. Denna skulle ledas av en intendent med akademisk utbildning och god konstpedagogisk erfarenhet, och konstföreningen skulle fungera som hu- vudman för intendentstjänsten. Det har förutsatts att Bollnäs folkhögskola skulle ha möjlighet att disponera intendenten som timlärare ungefär halva dennes tjänstgöringstid. Konstföreningen anser det icke uteslutet att inten- dentstjänsten i framtiden skall kunna organiseras som lärartjänst vid folk— högskolan med skyldighet för innehavaren att fullgöra halva sin tjänstgö- ring inom konstcentrumverksamheten, detta i principiell överensstämmelse med de riktlinjer för folkhögskolans intimare anknytning till folkbildnings— arbetet i övrigt som dragits upp i Skolkommissionens betänkande rörande folkhögskolans ställning och uppgifter (SOU 195334). Den nära anknyt-

ningen till folkhögskolan har betecknats som särskilt värdefull, då skolan avser att i fortsättningen mer än hittills ägna sig åt konstbildande verksam- het.

Bollnäs stadsfullmäktige samt kommunalfullmäktige i Bollnäs landskom— mun har beslutat stödja den planerade verksamheten under förutsättning att även lotterimedel ställs till förfogande för planens genomförande. Boll— näs konstförening har i maj 1956 anhållit om anslag av lotterimedel i föl— jande omfattning:

1) till stiftelsen Bollnäs konstcentrum för byggande av konsthall 164.000 kr., utgörande 70 % av de kalkylerade byggnads- och inredningskostnaderna;

2) till samma stiftelse för konsthallens drift 11.135 kr. per år, utgörande 50 % av beräknade driftskostnader, och

3) till Bollnäs konstförening för arvode till intendenten vid konstcentrum 6.500 kr. per år.

Posterna under punkterna 2 och 3 hemställs utgå under en försöksperiod av minst fem år.

I Bollnäs föreligger enligt KU:s uppfattning i hög grad de förutsättningar vilka ovan angivits som nödvändiga för att ett konstcentrum organiskt skall kunna växa fram ur det starka och länge manifesterade bildningsbehovet i en bygd. Den konststudiecirkel, som där utan avbrott varit verksam sedan 1932 och nyligen ombildats till Bollnäs konstförening, har hos många års- klasser medborgare lyckats skapa, vidga och upprätthålla ett konstintresse

som bl. a. manifesterat sig i de i förhållande till invånarantalet kanske hög- sta besökarsiffror på konstutställningar som noterats i vårt land. Det vore därför enligt KU:s uppfattning av stort värde för den fortsatta planlägg- ningen av konstbildningsarbetet i landet 'om Bollnäs konstförening genom anslag av lotterimedel kunde få till stånd ett konstcentrum i Bollnäs och driva detta som försöksverksamhet tillsvidare under en tid av fem år. Ge— nom en sådan verksamhet skulle värdefulla erfarenheter kunna vinnas för liknande nya stödjepunkter för konstbildningen vilka kan komma att inom en tämligen nära framtid upprättas i andra delar av vårt land.

Fria estetiska bildningsorganisationer

A. Riksorganisationer

Kap. 1. Organisationernas hittillsvarande verksamhet

Riksförbundet för bildande konst grundades 1930 och är enligt sina stadgar en sammanslutning av svenska museer, landsting, kommuner, or- ganisationer, företag och enskilda, som önskar medverka till att utbreda och fördjupa intresset och förståelsen för god konst. Detta mål vill för— bundet nå främst genom vandringsutställningar, medlemsblad och publi- kationer, kurser och studiebesök, föreläsningsverksamhet, rådgivning och medverkan till anskaffande av konstpedagogisk studiemateriel. Förbundet finansieras huvudsakligen genom årliga anslag av lotterimedel men även genom avgifter från konstföreningar, museer, städer och andra kommuner samt enskilda företag. Sedan 1938 uppbär förbundet från Stockholms stad ett årligt anslag på folkskoledirektionens stat; anslaget har från 2.000 kr. successivt höjts och utgår f.n. med 6.000 kr. för utställningar och konst- pedagogiskt arbete i Stockholms folkskolor. Förbundet omorganiserades 1947 med en utökad styrelse och ett representantskap, avsett att åt folk-

Tabell 1.

" Skolutställ- 11535; ningar Besökta Samtliga

ningar (i Stock— orter besökare holm)

Därav barn Visningar

14 115 086 174 29 38 309 cirka 600 36 60 950 427 62 72 211 601 84 99 000 576 100 155 700 1 046 153 167 126 1 604 181 164 376 1 813 173 148 533 1 699 170 169 264 1 594 190 146 237 1 605 200 157 129 1 584 208 163 388 1 608

mwwwåmolmpmmwm

28 1 Siffran ofullständig.

Medlemmar Inkomster Personal

museer _ ochkonst- kommu- lotterl- medlems—

förening- medel avgifter ar

pack—

kansli .. mästare

19 10 000 6 583 20 10 000 6 830 35 15 000 9 021 50 35 000 19 535 56 70 000 21 803 66 . 100 000 26 802 90 100 000 31 581 94 100 000 33 486 87 120 000 33 813 90 126 500 34 940 90 145 000 36 804 100 150 000 38 849 101 165 000 41078

NJROIOIONJKOIQHI—lhdb—l—b—L

rörelserna, konstföreningarna och deras samarbetsnämnder bereda ett mer direkt inflytande på förbundets verksamhet.

Omfattningen av Riksförbundets verksamhet framgår av tabellerna 1 och 2.

Under åren 1930—1954 har Riksförbundet sänt ut 144 större vandrings- utställningar, vilka visats på sammanlagt 2.109 platser. Omkring 200 mindre utställningar har visats i skolor och företag m.m. i Stockholm med om- givningar. På utställningarna har hållits i runt tal 18.500 visningar. Sam- manlagda besökarantalet har varit omkring 1.943.000, varav ungefär 35—40 % skolungdom.

Tyngdpunkten i Riksförbundets verksamhet ligger på vandringsutställ- ningarna, bestående av sammanställningar av äldre och yngre konst, i all- mänhet upplagda efter en pedagogisk plan. Utställningarna har placerats i museer, konsthallar, skolor, stadshus, ordenshus, folkets hus, varuhus och många slags mer provisoriska lokaler. Utställningarnas mottagare är städer och andra kommuner, museer, konstföreningar, skolor, folkhögskolor, lant- mannaskolor, föreläsningsföreningar, bildningsförbund, hembygdsförening- ar, sjukvårdsinrättningar, militära förband och industrier. De visningar, som ges i samband med utställningarna och som nästan helt utföres av förbundets egen akademiskt och konstpedagogiskt utbildade personal, riktar sig såväl till de allmänna besökarna som till konstföreningar, studiegrupper från ABF, TBV och liknande sammanslutningar samt skolungdom. Förbun- det äger inga egna samlingar av konst med undantag av två enskilda dona- tioner, omfattande sammanlagt ett 90-tal målningar samt omkring 400 gra- fiska blad. År 1932 tilldelade Kungl. Maj:t förbundet ett lotterianslag för

inköp av en samling svensk konst, avsedd att först brukas som vandrings- utställning och sedan deponeras i olika museer, alltså ett slags motsvarighet till vad KU nedan kommer att föreslå men i detta speciella fall motiverat av konstnärernas ekonomiska krisläge vid denna tidpunkt. Dessa konst- verk överfördes enligt Kungl. Maj:ts beslut är 1937 till Nationalmusei sam- lingar.

För utställningarna har förbundet främst strävat efter en hög kvalitets- standard i konstnärligt avseende liksom efter att i möjligaste mån tillrätta- lägga och förklara materialet efter olika pedagogiska synpunkter. Utställ— ningskatalogerna har ibland vuxit ut till små konstpedagogiska handböcker, och varje konstverk får ofta sin analys i katalogen. Materialet har presen- terats efter varierande synpunkter. Främst må här nämnas de renodlat pedagogiska utställningarna som vill ge en introduktion i konstens olika gestaltningsproblem. Bland dessa märks Konsten och vi, som snart upp- delades i två utställningar, Konsten och verkligheten, som främst omfattar stillära, och Konstverkets byggnad, vilken belyser kompositionsproblem och färglära. Dessa utställningar har efter flera års turné i Riksförbundets regi utnyttjats även av Folkrörelsernas konstfrämjande och Konst i skolan. En vanligt förekommande utställningstyp är allmänna översikter av modernt svenskt måleri eller vissa riktningar inom detta, t.ex. Impressionism Expressionism, Naiv och naivistisk konst i Sverige, Intimism, Abstrakt konst, Ny realitet samt Den sköna verkligheten, vilken följer de naturalis- tiska strömningar som slår igenom också i stilepoker med andra ideal. His— toriska översikter visar hur samma motiv uppfattats under olika tider, t. ex. Frankrike, Spanien, Italien genom svenska konstnärsögon, Svensk porträtt- konst från 1800 till nu, Interiör, Svenska stilleben, Konstnärens miljö, Sta— den och Stockholmsliv genom tiderna. I andra fall kartlägger man olika provinsiella särdrag i den svenska konsten såsom i Skånemålare, Göteborgs— målare och Norrlandsmälare. I minnesutställningar Över en konstnär har man velat följa dennes utveckling; bland de behandlade konstnärerna märks Gösta Sandels, John Sten, Albert Engström, Sigrid Hjertén, Isaac Griine- wald, Arvid Fougstedt och Carl Kylberg. 1944 skickade förbundet för första gången ut utställningar av svenska barnteckningar, som säkerligen utgjort en stimulans både för barnens skapande verksamhet och för föräldrars och lärares intresse för denna. I sin verksamhet har förbundet velat presentera så många konstarter som möjligt. Grafiken kom tidigt in i programmet, och på senare år har i allt större utsträckning skulpturer den första stora skulpturutställningen hölls 1949 —— och teckningar medtagits. De senare har bl. a. tjänat som illustrationsmaterial för att klargöra det konstnärliga skapandets processer, såsom i utställningarna Mästarskisser och Hur ett konstverk blir till. Samma problemställningar behandlade utställningen Trc konstnärer kring en idé. En utställning Det unga måleriet anordnades 1952 i anslutning till radions konstserie med samma namn.

Riksförbundet har gjort en betydande insats för att låta svenska folket stifta bekantskap med den bästa utländska konsten liksom för att göra propaganda för svensk konst i utlandet. Sålunda besöktes 1936 Island med en utställning av svensk konst, följande år sändes en utställning Nutida svensk grafik till USA, och i utbyte turnerade här en utställning av ame- rikansk grafik. År 1939 fick stockholmsskolorna se en utställning av skan- dinavisk konst, sammanställd av den danska föreningen Kunst i Skolen. Skulpturer av Väinö Aaltonen utgjorde en vandringsutställning 1941, och 1944 turnerade två utställningar av utländsk konst ur svenska samlingar, dels norsk och dels yngre fransk konst. Efter kriget ökades möjligheterna till internationellt samarbete också på detta område. 1946 besökte en av förbundet sammanställd samling ung svensk konst 11 danska städer. Föl- jande år kom en dansk svarsutställning hit till Sverige liksom också en ut- ställning av modernt norskt måleri. En representativ utställning av engelsk nutidskonst introducerades 1948 liksom verk av de tyska konstnärerna Käthe Kollwitz och Ernst Barlach. Därefter har följt utställningar av mo- dern schweizisk, norsk och finsk konst, en samling grafik av USA:s ledande moderna konstnärer, en större utställning av engelsmannen Henry Moores skulpturer, dansk nutidskonst, 10 engelska nutidsmålare, »Der Sturm», om— fattande tysk och fransk expressionistisk konst från omkr. 1910—15, samt modern fransk skulptur från Salon de Mai i Paris. Växelverkan mellan ut- ländsk och svensk konst har också belysts, såsom i utställningen >>Léger och nordisk postkubism». Med utställningen »Primitiv konst» 1954—55, ut- formad i samarbete med Statens etnografiska museum, presenterades för första gången ute i landet en efter estetisk-pedagogiska synpunkter ordnad samling av negerkonst, primitiv mexikansk konst etc. Här kan även nämnas att förbundet under de senare åren i större utsträckning än tidigare i sina ut- ställningar inkluderat konstverk till salu, och några utställningar av fransk grafik har helt omfattat sådana. Att försäljningen har fått en icke obetydlig omfattning visas av att förbundet år 1952 förmedlade försäljning av 259 konstverk till en summa av 62.000 kr. För sina omkostnader i samband här— med betingar sig förbundet en låg försäljningsprovision.

På flera huvudpunkter har Riksförbundet gjort konstpedagogiska pion— järinsatser. Redan 1931 anordnades en konstmuseal kurs för representanter för museer och konstföreningar, och 1932 startades en studiecirkelverk- samhet, delvis i samarbete med ABF. År 1933 började man med smärre konstutställningar i Stockholms stadsbiblioteks filialer, och följande är del- tog förbundet med målningskollektioner i de hemutställningar som av HSB ordnats i nyuppförda bostadsbyggen på 17 olika orter. Dessa små utställ— ningar skulle påvisa möjligheten att förvärva god konst för hyggliga priser, och konstverkens maximipris var satt till 300 kr. Samma år ordnades en konstmuseal fortsättningskurs, avsedd främst för de lokala krafter som ute i landet tjänstgjorde som kontaktmän för förbundets verksamhet. Redan

tidigare hade folkhögskolor börjat få mottaga utställningar. En konstkurs på Gripsholms folkhögskola år 1935 vände sig främst till folkskollärarna. Det konstpedagogiska arbetet i Stockholms skolor kunde fr. o. m. 1938 in— tensifieras genom anslag om 2.000 kr. årligen från Stockholms stad. 1939 anordnades en nordisk konststudievecka i samarbete med föreningen Nor- den. Genom en donation sattes förbundet i tillfälle att åren 1945—47 an- ordna regelbunden konstundervisning i Hägerstensåsens och Turebergs folkskolor. För att fylla sitt behov av i konstnärliga frågor omdömesgilla och utställningstekniskt tränade medarbetare anordnade förbundet 1947 en instruktionskurs i Sigtuna och 1948 en fortsättningskurs vid VVendelsbergs folkhögskola för att stärka kontakten med förbundets aktiva ombud i lan- det. Åren 1949, 1950 och 1952 har även anordnats konststudiekurser på platser inom och utom landet.

Riksförbundet bedriver även föreläsningsverksamhet, som framför allt är samordnad med tjänstemännens resor till de olika platserna för vandrings— utställningarna. Dennas omfattning är dock tämligen varierande år från år och grundar sig på initiativ från platserna ute i landet. Arrangörer brukar vara konstföreningar, olika studieförbund eller några av dessa organisa- tioner i samarbete. På sina resor kommer tjänstemännen i intim kontakt med det lokala konstföreningsarbetet på olika platser och kan medverka som råd- och impulsgivare för detta arbete.

Med utgångspunkt från en enskild donation har förbundet sedan 1946 lagt upp ett arkiv av färgljusbilde