H andelsdepartementet

DEN ALLMÄNNA NÄRINGSLAGSTIFTNINGEN

FÖRSLAG AV

1958. ÅRS NÄRINGSRÄTTSSAKKUNNIGE

Stockholm 1 962

• Sida 3
•  Original

STATENS OFFE NTLIGA UTREDNINGAR 1962

Kronologisk förteckning

. Skogstillgångarna i Jämtlands län. Idun. 100 a. + 1 utvikskarta. S. . Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. Statens Reproduktionsanstalt. 71 5. .To. . Totaltgåsvarets personaln-ågor. Beckman.

305 S. . . Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjuk- vårdspersonal. Beckman. 165 a. I. . Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. Kihlström. 116 5. E. . Statsbidrag till enskild väghållning, m.m. Idun. 92 5. K. . Kommunal beredskap. Idun. 198 3. I. . Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Prelimi- när nattionalbudget lör år 1982. Marcus. XXIII+ 61 s. F . 9. städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Kihlström. 259 s. Fi.

10. Svensk ekonomi 1960—1965. Idun. 220 s. Fl. 11. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. Idun. 296 s. Fi. 12. Aspekter på utvecklingsbiståndet. Idun. 260 5. U. 13. Skärpta regler för rusdrycksinköp. Idun. 125 s. Fi

G—IOUIDWNH

14. Atomansvarighet II. Idun. 205 s. .Tu. 15. Den allmänna näringslagstiftnlngen. Idun. 212 5. H.

• Sida 1
•  Original

Handelsdepartementet

DEN ALLMÄNNA NÄRINGSLAGSTIFTNINGEN

FÖRSLAG AV

1958 ÅRS NÄRINGSRÄTTSSAKKUNNIGE

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1962

• Sida 2
•  Original

Ji'il'

rs

"Hz- "" " ,". ..'..-

f"i"*iu_3km

u!: 'LI _ . "d'?" '. . .... ;'.'....'i_' ..:.. F.;”.l' "'”-H . '7...',,' ...å. .'.' ._.. "." ,'."'_ _ . ; . ". ...r ”__. i, J _ , . . . W ... F.. .. ... "| . . ' '...'". ' ' ' = » ' ' .... "' JT ' ..' . |... ...,... . "'.!: :: W. :. (: »:u _ " . "'.".'"" JLL-.... T' . ANC.. ...".nmj ,, H..... ., . ": ... lv .- .'-". " %??" 'N.” "***F'ZMI iI/i G...—; ? :w- ." ._..: r, ;; | ...,er .... .. . " _ 4... ..""' _.' _, HI . . :.., "'! | .. '_r—.' - - ' | | ' i." . T'i'l'""."ll "'Wl _l-n ( ||. __ |." ("-"I ._,' > . .i""' , _' :.. ".” ;;. :..; Maj.-"...»: .: ”5.15, En: .. arm. J'w f"".'å .. . .: .— , _ '.': ... '-. . ., . |

? -._;-._ -.

.fr

; . .::-_ i!"

• Sida 3
•  Original

Författningsförslag

Förslag till lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 sid. 1) angående utvidgad näringsfrihet

Förslag till lag om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här 1 riket Förslag till kungörelse med vissa bestämmelser angående utlänningars och utländska företags 1ätt att idka näring häri riket .

Förslag till förordning om tillfällighetsförsäljning Förslag till lag om ändring i konkurslagen Förslag till lag om ändrad lydelse av 15 ålagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och prokura Förslag till kungörelse om ingivande av vissa bevis i samband med firma— anmälan enligt lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och prokura. .

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 38 39 och 42 58 förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarheten

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 1 & kungörelsen den 16 maj 1913 (nr 84) angående skyldighet för vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter

Förslag till kungörelse om upphävande av kungörelsen den 30 december 1863 (nr 76 sid. 1) angående ändring i föreskrifterna rörande villkoren för mjöl- och sågkvarnars anläggande m.m. Förslag till förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 5 förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods

1. Inledning. . . . . . Anmärkning beträffande utländsk rätt.

Il. Behovet av allmänna näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekt .

. Allmänt stadgande rörande svenska rättssubjekts rätt att idka näring. . Omyndigs rätt att idka näring.

. Konkursgäldenärs rätt att idka näring . . . Förbud för vissa tjänstemän att idka näring . . . Gift kvinnas rätt att idka näring . . Dödsbos rätt att idka näring. .

. Villkor för rätten att driva Viss allmänfarlig verksamhet . Näringsidkares skyldighet att anmäla rörelse.

OON'IGCHJÄOONH

10

18 22 25

26

27

28

30

31 31

32

33 39

40

41 50 53 59 60 63 66 67

• Sida 4
•  Original

hestämmelseriandra författningar. . . . . . . . . . . . . . . 72 10. Slutanmärkning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 III. Utländska rättssubjekts rätt till näringsutöuning här i riket . . . . . . . . 77 1. Gällande bestämmelser samt tidigare ändringsförslag. . . . . . . . . 77 2. Allmänna synpunkter rörande en ny lagstiftning . . . . . . 92 3. Särskilda spörsmål rörande utlänningars rätt till näringsutövning. . . 110 4. Särskilda spörsmål rörande utländska juridiska personers rätt till närings— utövning. 128 5. Förslag till ny lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 134 IV. Tillfällighetsförsäljningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 1. Kringföringsförsäljningar (gårdfarihandel) som bedrives av svenska rättssubjekt . 155 2. Realisationer i NFF: s bemärkelse, bedrivna av svenska rättssubjekt. . 174 3. Allmänna synpunkter på ny lagstiftning om tillfällighetsförsäljningar så— vitt angår svenska rättssubjekt. . . . . . . . . . 184 4. Tillfällighetsförsäljningar, bedrivna av utländska rättssubjekt. . . . . 192 5. Förslag till ny lagstiftning om tillfällighetsförsäljning . . . . . . . . 199 V. Lagstiftningen angående upphävande av näringsfrihetsförordningen . . . . 207 VI. Sammanfattning av förslagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 Förkortningar

1930 års utkast.

1952 års utkast.

1953 års promemoria.

1957 års betänkande.

Berglund.

Filiallagen.

F irmalagen.

Hult.

Inskränkningslagen.

Preliminärt utkast till näringslag i vad angår svenska med— borgare, utarbetat år 1930 inom handelsdepartementet av tillkallad sakkunnig.

Preliminärt utkast till näringslag, utarbetat år 1952 av nä- ringsrättsutredningen (stencilerat).

Promemoria angående lagstiftning om utlännings rätt att driva näring här i riket jämte lagutkast i ämnet, vilka avgi- vits av näringsrättsutredningen i maj 1953 och, i en delvis reviderad upplaga, i juli samma år (stencilerad).

Betänkande med förslag till ny näringslagstiftning, avgivet den 15 januari 1957 av näringsrättsutredningen (stencilerat). Svensk medborgares näringsfrihet (i Festskrift för Svenska handelsagenters förening 1944).

Lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och eko- nomiska föreningar att idka näring här i riket.

Lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura.

Phillips Hult, Näringsrätt (Stockholm 1931, stencilerat kom- pendium).

Lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

• Sida 5
•  Original

Matz, Bidrag.

NJA. NFF.

RÅ.

von Seth.

SvJT.

5 Siegfried Matz, Bidrag till tolkningen av näringsfrihetsför- ordningen (Stockholm 1950). Nytt juridiskt arkiv. Kungl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Regeringsrättens årsbok. Per von Seth, Om subjektiva villkor för rätt att idka handel enligt svensk rätt (Jönköping 1897).

Svensk J uristtidning.

• Sida 6
•  Original

..aé'itiiä tama *** kati/'.

SWP?

!)?

lär

- ',.LHHZ non?

. .LI ".i- u p....i

& J A:" .] T 1? 1' f 1 — . fur. "JEF—HP ”,'U ;t" _.

1 |

'N'

N ...... » . ; _. J]... x .C—L. .' .b - _ . .. ”MFF". _ rl

_. 2111 * "'t ; —.,; TIFF _| b.la—" I .

_ il ,. - .. | _ 'cji 1- JE !. _. __ r ._ J_| ' II . _ '_| I

I 4» . » _ ' 1 Å . | 1 ' * ' u—- rit . —.- w ' . .., ' nu 11 =! . , ' | i.” ,. 7— 1 =. =.- -1 _ i” 119121 '. . , | . _

.' 0.1 ”' ('g' '_ W . l .. 1 +, ...-un intag. *1. ¹ "' L,.';,=_._ j_» . || 3 v—.l—';1jl1**l';u'3.5;ng(_SJjVTårZI-JÄFIm '

• Sida 7
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

Genom beslut den 6 juni 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för han- delsdepartementet att tillkalla dels en utredningsman med uppdrag att på grundval av näringsrättsutredningens den 15 januari 1957 avgivna betän- kande utarbeta förslag till ny näringsrättslagstiftning, dels ock experter för deltagande i utredningsarbetet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för handelsdeparte- mentet justitierådet Otto Petrén såsom utredningsman och rådmannen Ing- var Jönsson att såsom expert biträda utredningsmannen. Utredningsman- nen har antagit benämningen 1958 års näringsrättssakkunnige. Såsom sek- reterare åt utredningsmannen har tjänstgjort numera tingsdomaren Bertil Malm (t. o. m. den 30 september 1959) och hovrättsassessorn Nils Manner- felt (fr. o. m. den 1 oktober 1959).

Under utredningsarbetets gång har samråd under hand skett med myn- digheter, för vilkas verksamhetsområden nårings-lagstiftningen är av be- tydelse, samt med företrädare för vissa av näringslivets organisationer. Vi- dare har beträffande vissa frågor kontakt hållits med andra utredningar.

Sedan uppdraget nu slutförts, överlämnas härmed vördsamt betänkande med förslag rörande den allmänna näringslagstiftningen. Förslagen biträ— des till alla delar av experten.

Stockholm den 28 mars 1962.

Otto Petrén /Nils Mannerfelt

• Sida 8
•  Original

' 'lluln ',”:V'I ,";- '.-""" _ ”&; |T'5|.l|'| l.. ': ;; ' . , ,,

E'J'.) Hill-"'

' Wth—aw www ao name ...a

)

|WWMLCW .wnmmmwumwm

...g; .Wm Machu—m m ummmw.

m [W m: Must. & nu. Wmnm |||| |||—|

”im 'm'åmmil-WM tums mt M.,".

" ' 'Wlinmn | ängnat-'g'! *FWHM w Mama men 11- 51»: M'

"EM-län Sonam—ut

;mmww maMnmm MWWMMWMmbmanuW £”:th .nu» .in) 115! IMMMMWHMuMmdM-wm WWWv mämkmåula' '.:m ummmammhmMuuw _ mqmuwmmmwwm . |_ ” ||| "Imnbtåw kami'd mmm anamn; Ill! 153311)qu qshd'!" milt- mani-immun m mh m= pw lla! " Mmm 'n mln!) nm. lund) IWImRnab magma;

• Sida 9
•  Original

FÖRSLAG till

Lag

om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 sid. 1) angående ut- vidgad näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående utvid- gad näringsfrihet skall upphöra att gälla med utgången av —————— . Vad i förordningen stadgas om att gift kvinna, som med mannen samman- lever, må idka näring allenast såvida mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen kan komma att ingå, ävensom om straff för överträdelse därav skall dock fortfarande gälla, därest äldre giftermålsbalken är til-lämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden. Därjämte skall förordningen alltjämt äga till- lämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till tiden före förord- ningens upphävande.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till sådant stadgande i förordningen som ersatts genom bestämmelse i de denna dag utfärdade författningarna om tillfällighetsförsäljning, om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket eller om ändring i konkurs- lagen, skall hänvisningen i stället anses gälla motsvarande stadgande i de nya författningarna.

• Sida 10
•  Original

FÖRSLAG till Lag

om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser 1 &.

Utlänning och utländskt företag må här i riket idka näring i den ut— sträckning och under de villkor som följa av denna lag.

Utöver bestämmelserna i denna lag skola utlänning och utländskt före- tag vara underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gälla beträffande näringsverksamhet. Angående förbud för utlänning och ut- ländskt företag att idka vissa näringar är särskilt stadgat.

Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, bildad enligt främmande stats lag.

2 5. Utlänning och utländskt företag skola i alla av näringsverksamheten här i riket härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara plik- tiga att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande.

3 5.

Rätt att idka näring enligt denna lag kan ej tillkomma utlänning, som är omyndig eller i konkurstillstånd, samt ej heller utländskt företag, som är i konkurstillstånd.

4 5.

Skall näringsverksamhet idkas av utlänning, som icke är bosatt här i riket, eller av utländskt företag, skall för den här utövade verksamheten finnas en föreståndare, vilken är ansvarig för verksamhetens behöriga be— drivande. Föreståndaren skall vara myndig och bosatt här i riket.

För föreståndaren skall utlänningen eller det utländska företaget utfärda fullmakt att i alla med näringsverksamheten här i riket sammanhängande angelägenheter handla å huvudmannens vägnar samt mottaga stämning för huvudmannen och själv eller genom annan tala och svara.

• Sida 11
•  Original

Om utlänningar

5 5. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd, är, med de inskränkningar och under de villkor som följa av vad ovan stadgats, likställd med svensk medborgare beträffande rätt att idka näring.

6 5. Konungen äger förordna, att viss grupp utlänningar skall, under de sär- skilda villkor som Konungen bestämmer, äga rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet.

7 5. I annat fall än förut sagts må utlänning idka näring allenast efter särskilt tillstånd (näringstillstånd).

8 &. Ärenden rörande näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

9 5. Näringstillstånd må beviljas utlänning, därest skäl däremot icke förelig- ger med hänsyn till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhål- landen.

10 &. Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillståndet gäller tills vidare, där det icke inskränkts till viss tid. Det må förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

11 5.

För erhållande av näringstillstånd skall, om ej särskilda skäl till annat föranleda, utlänning, som ej är bosatt här i riket, för de å de närmaste tre åren belöpande skatter, för Vilka han här kan bliva betalningsskyldig, ställa vederhäftig borgen eller annan godtagbar säkerhet. Med skatter förstås i denna lag de skatter och avgifter som avses i 1 & uppbördsförordningen samt allmän varuskatt och i 18 5 förordningen angående upphörd av avgifter en— ligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. avsedda arbets— givaravgifter. Säkerheten skall till beloppet motsvara vad utlänningen kan beräknas hava att i anledning av näringsverksamheten erlägga i statlig och kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och statlig förmögenhetsskatt för samma tid.

• Sida 12
•  Original

Om särskilda skäl föranleda därtill, skall utlänning, ändå att han är bo- satt hår i riket, ställa säkerhet som nu sagts.

Före utgången av den tid, för vilken säkerhet blivit ställd, skall ut- länningen ställa ny godtagbar säkerhet för en tid av tre år, därest han icke befrias från sådan skyldighet.

12 &. Näringstillstånd må återkallas, när skäl äro därtill.

13 &.

Avlider utlänning, som med stöd av denna lag idkar näring, och finnes utländsk delägare i dödsboet efter honom, må näringsverksamheten fort— sättas för dödsboets räkning under högst ett år. Vid sådan näringsverksam- het skall iakttagas vad särskilt finnes stadgat för det fall att avlidens rörelse fortsättes för dödsboets räkning.

Om utländska företag 14 &.

Utländskt företag må idka näring här i riket allenast efter tillstånd av Konungen. Tillstånd må meddelas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening samt i hemlandet driver näringsverksamhet. Annat företag må meddelas tillstånd, såframt synnerliga skäl äro därtill.

15 5. I fråga om tillstånd för utländskt företag skall i tillämpliga delar gälla vad i 10 och 12 55 är stadgat rörande näringstillstånd. Utländskt företag skall, om ej särskilda skäl till annat föranleda, ställa säkerhet för skatter i den utsträckning och på det sätt som stadgas i 11 5 första och tredje styckena.

16 5.

Vad nedan i 17—26 55 stadgas beträffande utländskt bolag skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utländsk ekonomisk förening och, om annat utländskt företag än bolag och ekonomisk förening medgives rätt till näringsutövning och därvid ej annorlunda föreskrives, jämväl i fråga om sådant företag.

17 &. Utländskt bolag skall bedriva sin näringsverksamhet här i riket genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

• Sida 13
•  Original

Filialen skall stå under ledning av den föreståndare varom stadgas i 4 g. Denne skall vara filialens verkställande direktör. Därjämte må en vice verkställande direktör utses. Vad enligt denna lag gäller i fråga om verk- ställande direktör skall äga motsvarande tillämpning beträffande vice verk- ställande direktör.

18 5.

Det utländska bolagets verksamhet genom filial här i riket skall bedri- vas under firma, som upptager bolagets namn med tillägg av ordet filial och med tydligt angivande av bolagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret eller register som avses i 24 & införda, ännu bestående firmor.

Firman skall tecknas av verkställande direktören ensam eller i förening med annan.

19 5.

Innan filialen börjar sin verksamhet, skall den anmälas för registrering hos registreringsmyndighet som i 24 5 sägs. Bestämmelser om vad anmälan skall innehålla och om handlingar, som skola fogas vid anmälningen, med- delas av Konungen. Sker ändring i förhållande, som tidigare anmälts för registrering, skall anmälan härom ofördröjligen göras.

Det åligger verkställande direktören att göra anmälan som i första stycket sags.

20 &.

Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om handling, som skall fo- gas vid anmälningen, icke iakttagits stadgade föreskrifter eller prövas eljest hinder mot registrering möta på grund av föreskrift i denna lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen till det utländska bolaget med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför.

21 5.

Filialen skall hava egen bokföring, helt skild från det utländska bolagets bokföring i övrigt.

Vad för svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening är stadgat angåen- de bokföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för filialen.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skola granskas av svensk auktoriserad revisor. Det åligger verkställande direktö- ren tillse, att sådan revisor blir utsedd samt att redovisningshandlingarna inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning överlämnas till denne i huvudskrift eller avskrift.

• Sida 14
•  Original

Vidare åligger det verkställande direktören att årligen, inom tre måna- der efter det att det utländska bolagets redovisningshandlingar och re- visionsberättelse blivit för bolagets delägare framlagda, till registrerings- myndigheten insända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det sistförflutna räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för bolaget i dess helhet, i den mån dessa handlingar gjorts offentliga i bolagets hemland.

22 &.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret 1) om det utländska bolaget träder i likvidation eller försättes i kon- kurs eller om eljest bolagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt lagen i bolagets hemland,

2) om av annan anledning det utländska bolagets eller filialens verk- samhet skall upphöra jämlikt beslut av bolaget,

3) om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke avhjälpes utan dröjsmål,

4) om bolag, som enligt 15 å andra stycket har skyldighet att ställa säker- het för skatter, underlåter att ställa sådan säkerhet och denna brist icke avhjälpes utan dröjsmål, samt

5) om vid försök till utmätning av bolagets tillgångar här i riket för fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke erhållit full betalning och fordringen ej heller sedermera guldits.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses under 1) och 2). Anmälan om sådant förhållande må ock göras av annan behörig ställföreträdare för det utländska bolaget. I övrigt må anmälan göras, i fall som under 3) sågs av den, vars rätt är beroende av att någon finnes som äger företräda filialen, i fall som under 4) sågs av vederbörlig statlig eller kommunal myndighet samt i fall som under 5) sågs av borge- nären.

Upplyses, att det utländska bolaget eller filialen upphört med sin verk- samhet eller att fall föreligger som under 3) sägs, må ock, utan att särskild anmälan göres, registreringsmyndigheten avföra filialen ur registret.

För avveckling av filialens verksamhet må medgivas anstånd med avfö- randet ur registret. Anteckning därom skall ske i registret. Under avveck- lingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».

23 5. Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska bolaget att genom filialen idka näring här i riket. I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med avförandet skall vad i 20 å andra stycket stadgas äga motsvarande tillämp— nmg.

• Sida 15
•  Original

Registreringsmyndighet för filialer skall vara patent- och registreringsver- ket eller annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten skall föras filialregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är före- skrivet.

Vad i filialregistret införes skall genom registreringsmyndighetens för- sorg ofördröjligen kungöras i allmänna tidningarna.

Närmare bestämmelser om filialregistrets förande, de i andra stycket stadgade kungörelserna samt avgifter för registrering och kungörande med- delas av Konungen.

25 5.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i allmänna tidningarna skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vet- skap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort bliva infört i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som visas hava ägt vetskap därom.

26 &.

Företer den för filial registrerade firman likhet med en i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret tidigare införd fir- ma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud för det utländska bolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i filialregistret verkställd inskrivning länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skade- stånd föras vid domstol.

Särskilda bestämmelser

27 å. Såsom näringsidkande enligt denna lag anses jämväl deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet, som bedrives av svenskt handelsbolag.

28 å. Beträffande utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket skall i stället för bestämmelserna i denna lag gälla vad särskilt är _stadgat.

• Sida 16
•  Original

29 &. Konungen äger medgiva sådant undantag från bestämmelse i lagen som kan finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller som i visst fall kan föranledas av särskilda omständigheter.

30 5. Talan mot myndighets beslut enligt denna lag må föras hos Konungen genom besvär. I fall som avses i 20 och 23 55 skola besvären hava inkom- mit inom två månader från beslutets dag. Beslut av myndighet enligt denna lag skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, där ej annor- lunda förordnas.

31 &. Konungen äger jämväl utöver vad i 19 och 24 55 sägs meddela närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag.

Strafbestämmelser 32 &.

Utlänning, som här i riket idkar näring utan att äga rätt därtill eller som bryter mot villkor eller föreskrift som förbundits med honom meddelat tillstånd att idka näring, straffes med dagsböter. Till samma straff dömes den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller förestår näringsverksamhet, ehuru utlånningen eller företaget ej äger rätt att idka sådan, eller ock, om tillstånd till näringsverksamhet meddelats, utövar denna i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillståndet.

33 5. Med dagsböter straffes verkställande direktör, om han underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som åligger honom enligt 19 eller 22 å. Hava ej de i 21 & fjärde stycket omförmälda handlingarna inom föreskri- ven tid insänts till registreringsmyndigheten, äge rätten på talan av allmän åklagare genom vite tillhålla verkställande direktören att fullgöra sin skyl- dighet.

34 5.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilse— ledande uppgift i ansökan eller annan handling som åberopas i ärende enligt denna lag,

utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller Vilseledande uppgift rörande ange-

.

• Sida 17
•  Original

lägenheter som angå företagets näringsverksamhet här i riket eller upp- såtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning be- träffande förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger, samt

utländskt företags revisor som, oaktat han insett eller bort inse att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgöran- de av hans uppdrag.

Denna lag träder i kraft den — _—

Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till sådan föreskrift i sistnämnda lag som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den he- stämmelscn gälla.

Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, må fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt den nya lagen. Därest sådan utlänning vid den nya lagens ikraft- trädande ställt ombud i enlighet med i tillståndet meddelad föreskrift, skall dock vad i 4 & denna lag stadgas icke äga tillämpning så länge samma om— bud innehar uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag före den nya lagens ikraftträdande ställt för utskylder till stat och kommun under tre år, skall fortfarande avse dessa utskylder, och i sådant fall skall icke förrän vid utgången av den tid, varå de med säkerheten avsedda utskylderna belöpa, den nya lagens bestämmelser om säkerhet för skatter vinna tillämpning.

Därest utlänning eller utländskt företag vid den nya lagens ikraftträdan- de idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke erfordras, äger utlänningen och det utländska företaget fortsätta samma närings- verksamhet utan hinder av vad i den nya lagen stadgas.

Denna lag skall ej medföra inskränkning i den rätt till näringsverksamhet som med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits medborgare eller företag i sådan stat genom bestämmelser, utfärdade före den nya lagens ikraftträdande.

• Sida 18
•  Original

FÖRSLAG till Kungörelse

med vissa bestämmelser angående utlänningars och utländska företags rätt att idka näring här i riket

Med stöd av lagen den ———— om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket förordnas som följer.

Om rätt för utlänningar att idka vissa näringar

1 &.

Utlänning, som är bosatt här i riket samt är myndig och ej är i konkurs- tillstånd, skall vara likställd med svensk- medborgare beträffande rätten att här i riket idka följande näringar:

1) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag,

2) skogsbruk i den mån det icke omfattar förädling av skogsprodukter,

3) fiskerinäring, 4) rederirörelse med svenskt fartyg, vari utlänningen äger del, 5) undervisningsverksamhet,

6) verksamhet såsom läkare, tandläkare och veterinär i den mån ut- '.

länningen enligt vad särskilt är stadgat äger behörighet att utöva sådant

yrke. Uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet må av utlän-

ning bedrivas enligt vad därom särskilt är stadgat.

Om tillståndsärenden rörande utlänningar

2 5.

Ärenden angående näringstillstånd och därmed sammanhängande frågor handläggas av statens utlänningskommission.

Ansöker utlänning om tillstånd att idka verksamhet, som enligt vad sär- skilt är stadgat må utövas allenast efter koncession eller annat dylikt med- givande av Kungl. Maj:t, skall dock även frågan om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj:t. Ansökan om näringstillstånd, som göres i samband med ansökan om tillstånd att sluta handelsbolag eller i handelsbolag ingå, prö- . vas likaledes av Kungl. Maj:t.

• Sida 19
•  Original

19 3 &.

Utlänning, som ej är bosatt här i riket, må beviljas näringstillstånd allenast då så föranledes av överenskommelse med främmande stat eller eljest särskilda skäl därtill äro.

Överenskommelse med främmande stat skall ock beaktas när i tillstånds- ärende bestämmes huruvida utlänning skall vara skyldig att ställa säker- het för skatter.

4 5.

Ansökan om näringstillstånd skall ingivas till länsstyrelsen i det län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen bedrivas.

Ansökningen skall innehålla uppgift om 1) utlänningens namn, yrke, ålder, medborgarskap och hemvist, 2) den tid utlänningen varit bosatt här i riket, 3) näringsverksamhetens art samt den ort eller de orter, där verksam- heten skall bedrivas och kontor av stadigvarande beskaffenhet skall in— rättas, samt

4) därest ansökningen göres av utlänning, som ej är bosatt här i riket, föreståndarens namn, medborgarskap och hemvist ävensom uppgift å den beräknade inkomsten av rörelsen.

Vid ansökningen skola fogas bevis att utlänningen är myndig och ej är i konkurstillstånd samt, om utlänningen är bosatt här i riket, bevis om hans kyrkobokföring i riket under de senaste åren. Utlänning, som ej är bosatt här i riket, skall därjämte bifoga utredning att i hans hemland icke före- kommer anledning till anmärkning mot hans skötsamhet, bevis att före— ståndaren är myndig och bosatt här i riket samt vederbörlig fullmakt för denne ävensom säkerhet för skatter, såframt icke utlänningen anhåller att sådan säkerhet ej skall krävas.

5 &.

Länsstyrelsen skall med eget utlåtande insända ansökningshandlingarna till tillståndsmyndigheten. Utlåtandet skall innehålla särskilt yttrande hu- ruvida utlänningen uppfyller förutsättningarna för att erhålla näringstill- stånd samt huruvida säkerhet för skatter bör ställas och ställd säkerhet är godtagbar.

6 5. I ärende angående näringstillstånd skall utlänningskommissionen, när skäl därtill äro, samråda med kommerskollegium.

7 5. Har utlänning icke,vid ansökningen fogat godtagbar säkerhet för skatter men finner tillståndsmyndigheten sådan säkerhet erforderlig, äger myndig-

• Sida 20
•  Original

heten bevilja näringstillstånd med förbehåll att tillståndet skall gälla allenast därest utlänningen inom viss tid hos länsstyrelsen ställer godtagbar säkerhet.

8 5. Tillståndsmyndigheten skall tillställa länsstyrelsen avskrift av beslut i tillståndsärende samt till tillståndsmyndigheten inkommen säkerhet.

9 &.

Länsstyrelsen skall underrätta lokal skattemyndighet om beviljade nä- ringstillstånd.

Sådan säkerhet, som skall ställas efter det att tillstånd meddelats, ingives till länsstyrelsen, som har att pröva om säkerheten är godtagbar. Finner länsstyrelsen säkerheten ej vara godtagbar, skall ärendet hänskjutas till tillståndsmyndigheten. Underlåter utlänningen att ställa säkerhet inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen underrätta tillståndsmyndigheten därom.

Därest utlänningen icke erhållit tillstånd eller erhållit tillstånd utan skyl- dighet att ställa säkerhet eller därest erbjuden säkerhet befunnits icke vara godtagbar, skall länsstyrelsen återställa säkerheten till vederbörande. I an- nat fall skall säkerheten av länsstyrelsen förvaras till dess de skatter som säkerheten avser vederbörligen guldits.

10 5. Vill utlänning erhålla ändring i villkor eller föreskrift som förbundits med honom meddelat tillstånd, skall ansökan därom göras hos tillstånds- myndigheten.

11 5.

Har utlänning, som ej är bosatt här i riket, utsett ny föreståndare, skall han göra anmälan därom till tillståndsmyndigheten samt därvid uppgiva föreståndarens nanm, medborgarskap och hemvist. Vid anmälan skola fogas bevis att föreståndaren är myndig och bosatt här i riket samt veder- börlig fullmakt för denne.

12 5. Därest utlänning, som driver verksamhet med stöd av näringstillstånd, avflyttar från riket, skall han göra anmälan därom till tillståndsmyndig- heten.

Om tillståndsärenden rörande utländska företag 13 &.

Utländskt bolags och utländsk ekonomisk förenings. ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om

• Sida 21
•  Original

1) det utländska företagets och filialens verksamhet, 2) den ort, där filialkontoret skall vara beläget, 3) verkställande direktörens fullständiga namn, medborgarskap och hemvist samt

4) där det utländska företaget är aktiebolag, det belopp vartill bolagets aktiekapital uppgår och, därest ej hela aktiekapitalet inbetalats, hur myc- ket av aktiekapitalet som blivit inbetalat.

Vid dylik ansökan som skall ingivas till länsstyrelsen skola fogas 1) bevis att det utländska företaget är behörigen bildat och registrerat samt driver verksamhet i sitt hemland,

2) för det utländska företaget gällande bolagsordning, stadgar eller mot- svarande grunder,

3) avskrift av det utländska företagets redovisningshandlingar för de tre senaste räkenskapsåren, i den mån dessa handlingar gjorts offentliga i före- tagets hemland,

4) bevis att verkställande direktören är myndig och bosatt här i riket, 5) förbindelse av det utländska företaget att i vad angår filialen ställa sig till efterrättelse svensk lag och författning,

6) föreskriven fullmakt för verkställande direktören samt 7) säkerhet för skatter, såframt företaget icke anhåller att sådan säkerhet ej skall ställas.

Föreskrifterna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar gälla jämväl när ansökan göres av annat utländskt företag än bolag och ekono— misk förening.

14 5. Vad ovan i 3 5 andra stycket samt 5, 9 och 10 55 stadgas skall äga mot- svarande tillämpning i tillståndsärenden rörande utländska företag.

Denna kungörelse träder i kraft den — —- ——

• Sida 22
•  Original

FÖRSLAG till Förordning

om tillfällighetsförsäljning

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

Med tillfällighetsförsäljning förstås i denna förordning att någon yrkes- mässigt, under kringföring eller på ett av honom tillfälligt begagnat för- säljningsställe utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att över- lämnas i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås.

Såsom tillfällighetsförsäljning skall dock icke anses:

1. försäljning till återförsäljare,

2. försäljning på marknad, mässa eller utställning eller vid torghandel eller försäljning anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9 5 allmänna ordningsstadgan eller

3. kringförings- eller utomhusförsäljning, vilken utgör ett led i en eljest på stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som där regelmässigt saluföras eller framställas.

2 5.

Tillfällighetsförsäljning må bedrivas allenast i den mån så följer av vad nedan stadgas. Där ej annat angives, skall vad som föreskrives beträffande svensk medborgare gälla jämväl svensk juridisk person och vad som stad— gas i fråga om utlänning gälla även utländsk juridisk person.

Utöver bestämmelserna i denna förordning skola gälla de föreskrifter som eljest äro meddelade angående idkande av handel i allmänhet eller vissa slag av handel.

3 5.

Svensk medborgare må fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av tryckt skrift samt av livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd, så ock av andra varor om försäljningen sker i lokal varöver han förfogar.

Om särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen dock förordna, att vid tillfällighetsförsäljning, som sker i lokal varöver säljaren förfogar, ej må saluföras visst varuslag med mindre tillstånd därtill meddelats av myndig—

• Sida 23
•  Original

het som Konungen bestämmer. Konungen äger därvid stadga de villkor som skola gälla för erhållande av tillstånd.

4 5.

Tillfällighetsförsäljning i annat fall än förut sagts må av svensk med- borgare bedrivas allenast om tillstånd därtill meddelas av den myndighet som enligt allmänna ordningsstadgan är polismyndighet eller, såvitt angår försäljning i Stockholm, av överståthållarämbetet.

Sådant tillstånd må beviljas, om det ej föreligger skäl till antagande att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är lämplig att bedriva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.

5 5.

Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om det eller de varuslag försäljningen skall avse och om den tid, under vilken försäljningen är avsedd att pågå. Är försäljningen avsedd att helt eller delvis ske på visst försälj- ningsställe, skall detta angivas.

Vid ansökan skall fogas bevis att sökanden är behörig att idka handel i allmänhet samt, om sökanden ej är juridisk person, intyg om hans lämp- lighet med hänsyn till hans personliga förhållanden.

6 5.

Om tillfällighetsförsäljning, för vilken tillstånd erfordras, skall bedrivas av juridisk person, skall för försäljningen finnas en av tillståndsmyndighe— ten godkänd föreståndare. Vid ansökan om godkännande av föreståndare skall beträffande denne företes sådana bevis och intyg som avses i 5 5 andra stycket.

7 5.

Tillstånd skall avse ett eller Ilera varuslag samt gälla för bestämt till— fälle eller för viss tid, ej över tre år. Tillstånd må förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

Tillstånd må återkallas, när skäl äro därtill.

8 5.

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning bedrivas allenast om tillstånd därtill meddelats av den myndighet som enligt vad särskilt är stadgat har att pröva fråga om tillstånd för utländsk näringsidkare att här i riket idka näring i allmänhet.

Tillstånd till tillfällighetsförsäljning må beviljas utlänning, om särskilda skäl därtill äro och sådant hinder som avses i 4 5 andra stycket ej före— ligger.

Ansökan, som skall innehålla uppgift om den ort eller de orter där verk— samheten är avsedd att bedrivas, skall ingivas till länsstyrelsen. Denna skall

• Sida 24
•  Original

med eget utlåtande insända ansökningshandlingarna till tillståndsmyndig- heten. I övrigt skall vad i 5—7 åå stadgas äga motsvarande tillämpning.

9 &. Meddelas förordnande enligt 3 5 andra stycket, gäller det jämväl ut- länning. Erhåller utlänning tillstånd till tillfällighetsförsäljning enligt för- ordnandet, erfordras för försäljningen icke tillstånd enligt 8 5.

10 &.

Bevis om tillstånd, som meddelats enligt denna förordning, skall i hu- vudskrift eller styrkt avskrift vid försäljningens utövande "ständigt med- föras för att vid anfordran uppvisas. Vid tillfällighetsförsäljning, för vil- ken icke erfordras tillstånd enligt denna förordning, åligger det utövaren att vid anfordran förete bevis angående sitt namn och hemvist. Bedriver någon tillfällighetsförsäljning i lokal varöver han förfogar, skall han i el— ler vid lokalen genom anslag tydligt angiva sitt namn och hemvist.

11 5.

Den som bedriver tillfällighetsförsäljning i strid mot 4, 6 eller 8 5 eller mot villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av denna förordning, straf- fes för olovlig tillfällighetsförsäljning med dagsböter. Till samma straff dömes den som för annans räkning driver eller förestår olovlig tillfällig- hetsförsäljning.

Bryter någon mot 10 5, straffes med böter, högst trehundra kronor.

12 %.

Mot beslut som myndighet meddelat enligt denna förordning må talan föras genom besvär, om beslutet fattats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos Konungen.

Myndighets beslut enligt denna förordning skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, där ej annorlunda förordnas.

Denna förordning träder i kraft den _ — —.

Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet bedriver för— säljning, för vilken enligt den nya förordningen erfordras tillstånd, må un- der återstående tillståndstid fortsätta försäljningsverksamheten som om till— ståndet meddelats enligt denna förordning, dock att fråga om återkallelse av sådant tillstånd skall prövas av den myndighet som meddelat tillståndet.

Förordningen skall ej medföra inskränkning i den rätt till försäljning av fisk varom stadgas i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt för danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.

• Sida 25
•  Original

FÖRSLAG till L a g

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas en ny paragraf, betecknad 199 a 5, av nedan angiven lydelse.

19921 &.

Konkursgäldenär må icke idka näring, med vars utövande följer bokfö- ringsskyldighet.

Denna lag träder i kraft den —— —— _

• Sida 26
•  Original

FÖRSLAG

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 5 lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 15 5 lagen den 13 juli 1887 angående handels- register, firma och prokura1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 å.

Sättes rörelse under förvaltning av sysslomän (administratorer), med rätt för dem att teckna firman, eller under likvidation, eller fortsättes en- skild näringsidkares rörelse av stärb- husdelägare, enligt vad för viss tid är medgivet, bör firmateckningen ske på sådant sätt, att det ändrade för— hållandet därav framgår.

Denna lag träder i kraft den —— — —

1 Senaste lydelse, se SFS 1895:67 sid. 10.

Sättes rörelse under förvaltning av sysslomän (administratorer), med rätt för dem att teckna firman, eller under likvidation, eller fortsättes en— skild nåringsidkares rörelse av döds- boet efter honom, bör firmateckning- en ske på sådant sätt, att det ändra- de förhållandet därav framgår.

• Sida 27
•  Original

FÖRSLAG till Kungörelse

om ingivande av Vissa bevis i samband med firmaanmälan enligt lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas som följer.

Vid enskild näringsidkares firmaanmälan enligt 17 5 lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura skola fogas

a) bevis att näringsidkaren är myndig eller, om han är omyndig, bevis om förmyndarens och överförmyndarens samtycke eller, när rörelsen skall drivas av förmyndaren å omyndigs vägnar, bevis om överförmyndarens sam-

tycke, b) beträffande gift kvinna, vars äktenskap ingåtts före år 1921, bevis att hon icke på grund av stadgandet i första stycket lagen den _ _— _ om

upphävande av förordningen den 18 juni 1864. angående utvidgad nä- ringsfrihet är obehörig att idka näring,

c) bevis att näringsidkaren icke är i konkurstillstånd samt

d) beträffande utlänning bevis att han äger rätt att idka näring här i riket.

Vid handelsbolags firmaanmälan enligt 18 å förstnämnda lag skall be- träffande samtliga bolagsmän fogas bevis av sådant innehåll som angives i första stycket.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — —

• Sida 28
•  Original

FÖRSLAG till

Förordning

om ändrad lydelse av 38, 39 och 42 åå förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å ädelmetallarheten

Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 55 förordningen den 18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarheten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 5.

Envar som vill för avsalu tillverka ädelmetallarheten, som äro underkas- tade kontroll enligt denna förordning, eller idka grosshandel därmed eller försälja sådana varor i bod eller från annat upplagsställe skall, innan rö- relsen börjar, göra anmälan hos mynt— och justeringsverket och där— vid lämna uppgift om var rörelsen skall idkas samt tillika förete dels bevis om anmälan enligt 9 &” nä— ringsfrihetsförordningen, där sådan anmälan skall äga rum, och dels, då fråga är om juridisk person, i före- kommande fall vederbörligt registre- ringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallar- bete å sådan realisation som omför— mäles i 9 5 3 mom. näringsfrihets— förordningen skall han, innan reali— Sationen vidtages, göra anmälan där- om hos mynt— och justeringsverket med bifogande av uppgift om var realisationen skall äga rum samt be- vis om tillstånd därtill.

Envar som vill för avsalu tillverka ädelmetallarheten, som äro underkas— tade kontroll enligt denna förord- ning, eller idka försäljning av så- dana varor på försäljningsställe av stadigvarande beskaffenhet skall, in- nan rörelsen börjar, göra anmälan hos mynt- och justeringsverket och därvid lämna uppgift om var rörel- sen skall idkas samt tillika förete dels bevis om anmälan till handels- registret, där sådan anmälan skall äga rum, och dels, då fråga är om ju- ridisk person, i förekommande fall vederbörligt registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallar— bete på försäljningsställe av tillfäl- lig beskaffenhet skall han, innan för- säljningen vidtages, göra anmälan därom hos mynt- och justeringsver— ket med bifogande av uppgift om var försäljningen skall äga rum samt be- vis om det tillstånd därtill som må vara erforderligt.

Då tillverkning —————— mynt- och justeringsverket.

• Sida 29
•  Original

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 39 5.

Under utövande av gårdfarihandel Försäljning av ädelmetallarbeten må, vid äventyr som är stadgat för må ej äga rum under kringföring. olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror icke äga rum.

42 5.

1 mom. Med dagsböter —————— sådant arbete.

Med dagsböter straffes ock den som försäljer ädelmetallarbete i strid med 39 5.

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom. 2 mom. Har åtgärd som i 1 mom. avses företagits i större omfattnind, första stycket avses företagits i stör- må dömas till fängelse i högst sex re omfattning, må dömas till fängelse månader. i högst sex månader.

3 mom. Med böter —————— är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _

• Sida 30
•  Original

FÖRSLAG

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 1 & kungörelsen den 16 maj 1913 (nr 84) angående skyldighet för vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter

Härigenom förordnas, att 1 g kungörelsen den 16 maj 1913 angående skyldighet för vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter1 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Var och en, vilken såsom näring idkar bergverks-, fabriks- eller där- med jämförlig rörelse, så ock var och en, som i större utsträckning än allenast för husbehov såsom näring idkar hantverk eller därmed jämför- lig hantering, skall, därest ej sådant fall, som avses i första eller sista punkten av 5 11 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad nä- ringsfrihet, är för handen, vara plik- tig att angående näringens utövning avgiva statistiska uppgifter i den ord- ning och den omfattning här nedan stadgas.

Var och en, vilken såsom näring idkar bergverks-, fabriks- eller där— med jämförlig rörelse, så ock var och en, som i större utsträckning än allenast för husbehov såsom nä- ring idkar hantverk eller därmed jämförlig hantering, skall vara plik- tig att angående näringens utövning avgiva statistiska uppgifter i den ord- ning och den omfattning här nedan stadgas, dock att uppgiftsplikt ej fö- religger för lantmän, som med eller utan biträde av annan till avsalu för- färdiga fabriks- eller hantverksarbe— ten såsom föremål för husflit, för sådana för statens eller kommunens räkning stiftade inrättningar, vilka avse social- eller fångvård, eller för undervisnings- eller vårdanstalter.

Dylika uppgifter —————— varder meddelad.

Denna kungörelse träder i kraft den _ _ _

1 Senaste lydelse, se SFS 1918:290.

• Sida 31
•  Original

FÖRSLAG till Kungörelse

om upphävande av kungörelsen den 30 december 1863 (nr 76 sid. 1) angående ändring i föreskrifterna rörande villkoren för mjöl- och sågkvarnars anläggande m.m.

Härigenom förordnas, att kungörelsen den 30 december 1863 angående ändring i föreskrifterna rörande villkoren för mjöl- och sågkvarnars an- läggande m. m. skall upphöra att gälla med utgången av _ _ _.

FÖRSLAG till Förordning

om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 september 1859 angående utsträckt frihet för bergshanteringen skall upphöra att gälla med utgången av — — —, dock att vad i 4 5 förordningen är stadgat angående hammar- smeds- och masmästarkassor fortfarande skall gälla så länge dessa kassor bestå.

• Sida 32
•  Original

FÖRSLAG till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 5 förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 4 5 förordningen den 29 december 1949 an- gående handel med skrot, lump och begagnat gods skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 g.

Ansökning om tillstånd till handel Ansökning om tillstånd till handel skall av bolag, ekonomisk förening skall göras hos polismyndigheten i och enskild person, som är svensk den ort, där rörelsen huvudsakligen medborgare, göras hos polismyndig- skall bedrivas. heten i den ort, där rörelsen huvud— sakligen skall bedrivas. Angående ansökning av utlänning om tillstånd till utövande av näring är särskilt stadgat.

Ansökningen skall ______ skall bedrivas.

Denna förordning träder i kraft den _ _ _

• Sida 33
•  Original

1. Inledning

I 5 1 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet (NFF) stadgas, att svensk man och kvinna är, med de undantag och inskränkningar samt under de villkor i övrigt som i förordningen upptages, berättigad att i stad eller å landet idka handels— eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes or- ter emellan fortskaffa varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart. Från den allmänna näringsfrihet som sålunda fastslås i g 1 undantages emellertid i 5 8 vissa uppräknade näringar _ bokhandel, bok- tryckeri, försäljning av brännvin, hotellrörelse och åtskilliga andra —— be- träffande vilka särskilda föreskrifter utfärdats. Anmärkas bör även att NFF överhuvud icke äger tillämpning på ett flertal näringar vilka är av sådan art att de icke kan inrymmas under uppräkningen i Q 1 ; utanför NFF faller bland annat 5. k. urproduktion såsom jordbruk och skogsbruk samt vidare immateriell produktion, vartill hänföres exempelvis konstnärlig verk— samhet och utförande av personliga tjänster såsom läkare, lärare och dylikt.1

NFF stadgar vidare vissa inskränkningar och villkor i fråga om svenska medborgares rätt till sådan näringsutövning som avses i förordningen; dessa stadganden skall behandlas närmare i senare avsnitt, och här anmärkes därför endast stadgandenas huvudsakliga innehåll. Bland annat uppställes såsom villkor att näringsidkare råder över sig och sin egendom när fråga är om grosshandel eller försäljning av varor i bod eller från annat upp- lagsställe, och detsamma gäller den som, med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, avser att till avsalu tillverka fabriks- eller hant- verksarbeten eller såsom yrke utöva annan hantering (ä 2). Särskilda regler gäller vidare beträffande vissa statstjänstemäns rätt att idka handels- rörelse (5 3), om gift kvinnas näringsutövning (5 4, varmed bör jämföras 7 5 lagen om införande av nya giftermålsbalken), om stärbhusdelägares fort— sättande av avliden näringsidkares rörelse (5 5), om omyndigs näringsut- övning (5 6) och om viss tillverkning innefattande kemisk behandling (5 7). Vidare finnes stadganden, som beträffande vissa näringar angiver i vad mån anmälan till eller tillstånd av myndighet utgör förutsättning för

1 Frågan om gränsdragningen mellan de näringar som faller inom N FF:s tillämpningsområde och de som faller utanför behandlas mera utförligt i det följ ande i kapitel III punkt 1.

• Sida 34
•  Original

rätt till verksamheten (åå 9—12). Förordningen innehåller därjämte dels vissa numera föråldrade bestämmelser om förening av näringsidkare samt om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk eller annan hante- ring, dels straffbestämmelser och vissa processuella regler (åå 13—15, 17—18 och 21—24).

Beträffande utlännings rätt till näringsutövning ges i 55 25—31 särskilda regler, vilka skall behandlas närmare i det följande. Slutligen innehåller förordningens 5 32 en bestämmelse om utländska bolags och föreningars rätt att här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hante— ring.

Det innehåll NFF sålunda har för närvarande överensstämmer icke i allo med förordningens ursprungliga innehåll. Under årens lopp har vid åtskil- liga tillfällen ändringar vidtagits. Ändringarna, som i allmänhet icke inne- burit någon mera betydelsefull beskärning av näringsfriheten, har främst haft avseende å något särskilt slag av näringsverksamhet eller eljest någon enskild detaljbestämmelse i förordningen.1 Frågan om en mera fullständig revision av NFF har emellertid också varit aktuell under flera decennier. Redan i ett år 1913 avgivet utlåtande över vissa näringsorganisationers framställningar angående behovet av en grundlig och snar omarbetning av NFF tillstyrkte kommerskollegium hos Kungl. Maj:t att utredning skedde angående frågan vilka ändringar i NFF som kunde finnas påkallade med hänsyn till handelns och näringarnas dåvarande tillstånd. Genom beslut den 25 februari 1921 tillsattes den första utredningen, vilken uppdrogs åt dåvarande revisionssekreteraren T. Nothin och sedermera åt t. f. revisions- sekreteraren 0. Haeggström. En huvuduppgift för denna utredning var prövning av frågan om det borde införas legala kompetenskrav för rätten att idka handel och hantverk. Utredningsarbetet avbröts emellertid 1922 i samband med då vidtagna inskränkningar i kommittéväsendet.

År 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium att fullfölja det för en revision av näringslagstiftningen erforderliga utredningsarbetet. I utlå- tande den 24 oktober 19282 angav kommerskollegium de huvudsakliga rikt— linjer, enligt vilka en författningsrevision ansågs böra företagas, samt hem- ställde, att de angivna principerna i huvudsak måtte läggas till grund för förslag till ny näringsfrihetsförordning. I fråga om den vid denna tid sär- skilt aktuella frågan om legala kompetenskrav förklarades i utlåtandet bland annat att det borde övervägas om icke krav på bokföringskunskap borde upp- ställas som villkor för rätten att öppna detaljhandel.

Inom handelsdepartementet utarbetades av revisionssekreteraren W. Hem- berg ett preliminärt utkast till näringslag på grundval av kommerskollegii utlåtande. Sedan yttranden över utkastet infordrats, avgav kommerskolle-

1 En översikt över ändringarna t. o. m. år 1931 återfinnes i prop. 1932 nr 41 sid. 12—14. I den mån ändringarna numera är av intresse, behandlas de i det följande i avsnitten angående förord- ningens enskilda bestämmelser. ? Tryckt som bilaga till Kommersiella Meddelanden 1928 nr 21.

• Sida 35
•  Original

gium nytt utlåtande (SOU 1931: 13). I proposition 1932 nr 41 tog Kungl. Maj:t ställning till de framlagda förslagen. Vederbörande departementschef anförde därvid bland annat, att det icke kunde förordas att bestämmelser om legala kompetensvillkor intoges i lagstiftningen. Även i fråga om vissa andra spörsmål som varit föremål för behandling under utredningsarbetet ansågs ny lagstiftning icke för det dåvarande böra ske. I propositionen fram- lades därför endast förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighets- försäljning samt förslag till vissa därmed sammanhängande följdändringar i NFF.

Beträffande de i propositionen framlagda förslagen stannade riksdagens kamrar i skiljaktiga beslut, varför lagstiftningsfrågan förföll.

I skrivelse den 16 mars 1934 anhöll riksdagen i anledning av väckta mo— tioner att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning bl.a. i vad mån NFF:s bestämmelser om utlännings rätt att här i riket idka handel eller annat näringsyrke kringginges samt för riksdagen framlägga de förslag vartill denna utredning kunde föranleda. Med anledning härav verkställdes inom handelsdepartementet viss utredning, vilken dock icke ledde till något för— slag om lagändring.

Den 1 november 1946 fattade Kungl. Maj:t beslut om ny utredning an— gående revision av NFF. Utredningsarbetet uppdrogs åt dåvarande hä- radshövdingen K. E. Elliot och överflyttades år 1948 på kommerserådet S. Matz. År 1952 tillkallades vissa representanter för näringslivets organi— sationer att såsom sakkunniga överlägga med utredningsmannen. I direk- tiven för den nu berörda utredningen, som antog benämningen Närings- rättsutredningen, framhölls bland annat att det framstod som angeläget att inom den vida övervägande delen av näringslivet vidmakthålla en verk- lig konkurrens och att det borde undersökas, huruvida de inskränkningar i näringsfriheten som gällde var nödvändiga och lämpligt utformade. Vi- dare angavs bland annat att utredningens huvuduppgift var att kartlägga behovet att för vinnande av ökad näringsfrihet undanröja eller omforma sådana legala begränsningar, vilka icke fyllde något väsentligt syfte eller vilka vore mera ingripande än som kunde anses nödvändigt.

AV näringsrättsutredningen utfördes först visst förberedande arbete, vilket redovisades i promemorior,1 avgivna till handelsdepartementet. Ut— redningen hade vidare visst samarbete med 1949 års utlänningskommitté

1 Tre av promemoriorna _ angående begreppet näring i NFF, angående lokala begränsningari rätten att idka näring samt angående torghandel, gårdfarihandel och realisation —— har tryckts i den av S. Matz utgivna skriften »Bidrag till tolkningen av näringsfrihetsförordningen» (Norstedts förlag, 1950). En annan promemoria, avseende utlännings rätt till näringsutövning i Sverige i belysning av våra handelstraktater, är tryckt i Förvaltningsrättslig tidskrift 1950 sid. 217; det må anmärkas, att då resonemanget i denna promemoria i huvudsak utgår från bestämmelserna i tidigare handelstraktater med Frankrike, promemorian väsentligen förlorat sin aktualitet i och med att år 1954 med Frankrike slutits ett nytt sjöfarts- och bosättningsavtal, som har från tidigare avtal avvikande bestämmelser i fråga om rätten till näringsutövning. — I en uppsats i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg (1950, sid. 371) framlade utredningsmannen vidare vissa synpunkter på frågan om näringsfrihetsförordningens revision.

• Sida 36
•  Original

i fråga om revisionen av utlänningslagstiftningen. Därvid utarbetade ut- redningsmannen en promemoria angående utlännings rätt till näringsut- övning i Sverige och upprättade i samråd med utlänningskommittén — som i det väsentliga anslöt sig till vad i promemorian anförts — ett förslag till vissa ändringar av NFF:s bestämmelser beträffande utlänningar.1 I pro- position med förslag till utlänningslag uttalade dock vederbörande de— partementschef, att frågan om ändring i näringslagstiftningen finge upp— tagas till behandling senare.2

Sedan utredningsmannen genom en är 1951 avgiven promemoria med- verkat vid förarbetena till lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, avgavs i juli 1952 ett pre- liminärt utkast till näringslag jämte en promemoria angående grunderna för en framtida näringslag.3 Härefter skedde överläggningar med de tidi- gare nämnda sakkunniga, som tillkallades vid denna tid. Utredningen redovisade slutligen sitt arbete dels i en är 1953 avgiven promemoria an- gående rätt för utländskt rättssubjekt att idka näring här i riket,4 dels i ett den 15 januari 1957 avgivet betänkande med förslag till ny näringslag- stiftning.3

1953 års promemoria innehåller ett utkast till lag angående rätt för utländskt rättssubjekt att idka näring här i riket jämte en kortfattad mo- tivering härtill. Utkastet innebär i huvudsak följande. Beträffande utlän- ningar föreslogs att deras rätt att idka näring — liksom enligt NFF — skulle vara beroende på tillståndsprövning; dock föreslogs den ändringen, att utlänning med bosättningstillstånd skulle äga samma rätt som svensk medborgare att här i riket driva näring, där ej annorlunda var särskilt stadgat. I fråga om utländsk juridisk person föreslogs ett stadgande inne- bärande att sådan icke skulle äga driva näring här i riket, varvid dock för- utsattes att undantag från förbudet kunde komma att föranledas till följd av det vid denna tid pågående arbetet med lagstiftning rörande etablerings— rätt för utländska bolag och ekonomiska föreningar, vilket senare ledde till den förut nämnda lagen i ämnet den 3 juni 1955. Anmärkas må vidare att utkastet innehöll en definition av begreppet näring, varigenom den föreslagna lagen skulle få ett vidsträcktare tillämpningsområde än NFF. Då näringsrättsutredningen år 1957 överlämnade sitt slutbetänkande fram- hölls, att efter juni månad 1953 någon revidering av 1953 års promemoria ej hunnit ske men att utredningens avsikt varit att i lagutkastet inarbeta även lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket.

Näringsrättsutredningens betänkande 1957 innehåller två alternativa

1 SOU 1951:42 sid. 32—36, 88—90 och 260—284. 3 Prop. 1953 nr 41 sid. 20. 3 Stencilerad upplaga. 4 Stencilerad upplaga, daterad maj 1953, vilken efter vissa omarbetningar följdes av en ny upplaga, daterad juli 1953.

• Sida 37
•  Original

förslag till lagstiftning beträffande svenska rättssubjekts rätt till närings- utövning. Alternativ I innefattar förslag att NFF skulle upphävas utan att ersättas av någon allmän näringsrättslig reglering för de svenska rätts- subjektens vidkommande. I stället föreslogs endast lagstiftning beträf- fande kringföringshandel och tillfällighetsförsäljningar, varjämte före- slogs att motsvarighet till vissa av NFF:s regler — avseende betydelsen av omyndighet och konkurstillstånd m.m. — skulle införas i andra för— fattningar på sätt närmare redovisas i det följande. Alternativ II innehål- ler förslag till en ny näringslag, avsedd att ersätta NFF. Enligt förslaget skulle lagen innehålla ett allmänt stadgande om svensk medborgares och svensk juridisk persons rätt att driva näring. Därjämte föreslogs bland annat en närmare bestämning av vad som skulle innefattas under begrep— pet näring enligt lagen och vidare vissa föreskrifter angående villkor för rätt till näringsutövning samt särskilda föreskrifter om kringföringshan- del och tillfällighetsförsäljning.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958, då beslut fattades om nu ifrågavarande utredning, anförde statsrådet och chefen för han- delsdepartementet — efter redogörelse för huvuddragen i näringsrätts— utredningens alternativa förslag till ny lagstiftning — bland annat föl- jande:

De i betänkandet framlagda förslagen siktar i första hand till en reglering för svenska medborgares vidkommande. Däremot behandlas icke frågan om revision av de bestämmelser om utlännings rätt att driva näring, som nu finns intagna i näringsfrihetsförordningen. Spörsmålet om utländska medborgares ställning har efter det att betänkandet avgivits särskilt beretts inom handelsde- partementet. Det har därvid ansetts lämpligast att låta med remissbehandlingen av betänkandet anstå till dess förslag förelåg till bestämmelser även om utländska medborgares etableringsrätt.

Under den senaste tiden har emellertid lagstiftningsfrågan om utlänningars etableringsrätt kommit i delvis ny belysning. Detta sammanhänger med de för- handlingar om ett europeiskt frihandelsområde som för närvarande föres i den europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen (OEEC). I samband med Sve- riges deltagande i en blivande frihandelsöverenskommelse kan spörsmålet om jämställande i viss utsträckning av utländska medborgare med svenska såvitt gäller etableringsrätten komma att aktualiseras. Det är med hänsyn härtill icke möjligt att ta slutgiltig ställning till frågan om utlänningarnas näringsrättsliga behandling i svensk lagstiftning förrän resultatet av nämnda internationella överläggningar kan bättre överblickas.

I detta läge finner jag det mest ändamålsenligt att frågan om utländska med- borgares etableringsrätt underkastas särskild utredning i syfte att bringa vår lagstiftning på området i överensstämmelse med de avtal som kan komma att träffas. Med hänsyn till frågans nära sammanhang med utformningen av reglerna om svenska medborgares rätt att driva näring synes det lämpligt att närings- rättsutredningens förslag överarbetas i samband med nämnda utredning. Upp- giften bör alltså vara att framlägga ett samlat förslag till de författningsregler som erfordras vid upphävande av 1864 års näringsfrihetsförordning.

• Sida 38
•  Original

I fråga om svenska medborgare bör utredningen bygga på näringsrättsutred- ningen. Vid valet mellan dess olika principlösningar är det alternativ, som be- gränsats till att avse bestämmelser rörande kringföringshandel och tillfällig- hetsförsäljning att föredraga. Enligt min mening saknas i vår tid skäl att i ny lagstiftning upptaga den näringsfrihetsförklaring som inleder 1864 års för- ordning och vars bakgrund är det system av skråbetonade näringsregleringar som förordningen på sin tid undanröjde. De synpunkter, som torde ligga bakom tanken att bibehålla en särskild näringsfrihetsförklaring, lärer bli bättre till— godosedda om den lagstiftning som efterträder 1864 års förordning grundas på den såsom självklar uppfattade principen att full frihet råder för svenska med- borgare att driva näring där icke uttryckligt hinder däremot är i grundlags- enlig ordning stadgat.

Beträffande utlänningars näringsrätt är huvuduppgiften, såsom redan fram- gått, att framlägga förslag till de regler, som erfordras för att vårt land skall kunna inträda i det frihandelsområde, om vilket förhandlingar pågår. Utred- ningen bör hålla sig underrättad om förhandlingarnas fortgång såvitt rör etable- ringsrätten för utländska medborgare. Dessutom bör utredningen stå i nära kon- takt med kommerskollegium, som har i uppdrag att förbereda Sveriges anslut- ning till ett frihandelsområde. Vid utformningen av förslaget bör även beaktas den s.k. europeiska bosättningskonventionen, som undertecknats men i avvak- tan på den blivande lagstiftningen om utlänningars rätt till näringsutövning ej ratificerats av Sverige. Utredningens förslag bör ha sådant innehåll att ratifika- tion av bosättningskonventionen möjliggöres.

Det synes sannolikt, att den kommande lagstiftningen måste öppna möjlig- heter till olikartad reglering av utlänningarnas näringsrätt för skilda fall. Så- lunda är tänkbart att olika regler måste gälla för medborgare i land som ansluter sig till frihandelsområdet eller bosättningskonventionen och andra länders medborgare. Vidare är möjligt att de staterna åvilande förpliktelserna inom ett frihandelsområde får den karaktären att olika regler kräves för skilda näringar. Det kan också finnas motiverat att göra skillnad mellan utländsk medborgare, som är bosatt i Sverige, och utlänning som vill idka näring här ehuru han är bosatt i utlandet.

Det må erinras om att de bestämmelser rörande utlänningar, varom nu är fråga, endast har avseende på fysiska personer. I fråga om utländska juridiska personer har rätten att i vårt land idka näring i viss utsträckning reglerats genom lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Det må även påpekas, att andra lagutskottet vid riksdagsbe- handlingen är 1955 av den proposition, nr 87, varigenom förslag till 1955 års lag rörande utländska bolag och föreningar förelades riksdagen till antagande uttalade att, om en lagstiftning rörande utländska fysiska personers näringsrätt skulle komma till stånd, det borde övervägas att sammanföra de båda grupperna av bestämmelser till en enda lag.

För egen del vill jag nämna att jag finner en sådan mera enhetlig reglering rörande utländska fysiska och juridiska personer naturlig i första hand såvitt gäller sådana fysiska personer som ej har hemvist här i riket. För övriga utländska fysiska personer har frågan om etableringsrätt här i riket nära beröring med utlänningslagens reglering av utlännings rätt att uppehålla sig och taga arbets- anställning i vårt land. Det synes därför böra utredas huruvida erforderliga be- stämmelser om etableringsrätt för denna grupp utlänningar bör ges plats i ut- länningslagen eller på annat sätt anknytas till den tillståndsgivning, som där regleras.

• Sida 39
•  Original

Näringsrättsutredningen redovisade i vissa avsnitt av sitt betänkande ut- ländsk rätt såvitt angick särskilda frågor, där en jämförelse med utländsk lagstiftning ansågs av intresse; uppgifterna i dessa hänseenden återgives i det följande. Samma år som näringsrättsutredningens betänkande av- gavs publicerade vidare S. Matz, som ledde utredningen, en översikt över de nordiska ländernas näringslagstiftning i Nordisk Administrativt Tid- skrift (årgång 1957 sid. 186 ff.).

Då såsom framgår av de nyss återgivna direktiven den nu förevarande utredningen i väsentliga avseenden skall avse ett överarbetande av nä- ringsrättsutredningens förslag, har det icke under denna utredning vid- tagits några särskilda åtgärder för att inhämta ytterligare uppgifter an- gående utländsk rätt. Det må i sammanhanget anmärkas, att i Nordiska rådets tryck återfinnes redogörelser för de nordiska ländernas och även vissa andra länders lagstiftning och praxis rörande utländska rättssub- jekts rätt till näringsutövning (årgång 1956 sid. 1025 ff, 1957 sid. 1207 ff samt 1961 sid. 844 ff). Vidare kan nämnas att i propositionen 1955 nr 87 (sid. 102 ff) har intagits en översikt över främmande staters lagstiftning angående utländska juridiska personers rätt till näringsutövning.

• Sida 40
•  Original

II. Behovet av allmänna näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekt

I detta kapitel kommer huvudsakligen att behandlas sådana i NFF upp— tagna regler rörande de svenska rättssubjektens näringsutövning, som är allmänna i den meningen att de gäller alla eller i varje fall en grupp av de näringar på vilka NFF äger tillämpning. Förordningens regler rörande särskilda slag av näringsverksamhet _ nämligen beträffande realisation och gårdfarihandel — och reglerna angående de utländska rättssubjektens rätt till näringsverksamhet skall däremot behandlas särskilt i de följande kapitlen.

I den mån allmänna näringsrättsliga regler av i huvudsak det slag som nu återfinnes i NFF anses böra gälla även i framtiden, uppkommer den systematiska frågan om dessa regler bör sammanföras i en allmän nä— ringsrättslig författning eller intagas i andra författningar. Ehuru den systematiska frågan i och för sig icke kan besvaras förrän det undersökts vilka allmänna regler som bör gälla, utgår framställningen i nu föreva- rande kapitel från den arbetshypotesen att en ny näringslag icke skall stiftas och att de allmänna regler som erfordras i stället bör införas i andra författningar.

Innan de spörsmål som upptages i detta kapitel var för sig behandlas skall något beröras en för dem gemensam fråga. Med vissa undantag av- ser NFF:s stadganden enligt sin ordalydelse endast fysiska personer. Om likväl förordningen allmänt skall anses tillämplig även på juridiska per- soner har varit en omtvistad fråga.1 Då är 1923 i 5 9 mom. 3 gjordes till- lägg angående realisation, verkställd av aktiebolag och ekonomisk förening, uttalade departementschefen,2 att han därmed icke önskade taga stånd- punkt till den omstridda frågan i vad mån grunderna för NFF i allmän- het vore tillämpliga på aktiebolag. År 1955 (proposition nr 87) intogs un— der g 32 NFF ett stadgande avseende vissa utländska juridiska personer, men i detta sammanhang upptogs icke frågan om förordningens tillämp- lighet på svenska juridiska personer till närmare behandling.

Även om det sålunda är en tveksam fråga huruvida förordningen är all- mänt tillämplig på svenska juridiska personer såsom sådana, torde det

1 Se bl. a. von Seth sid. 163 ff, Hult sid. 39 ff och Matz, Bidrag sid. 25 ff. 2 Se NJA II 1923 sid. 566.

• Sida 41
•  Original

vara oomtvistat att förordningens regler gäller beträffande vissa juridiska personers delägare som är fysiska personer. Detta är fallet i fråga om bo— lagsmän i handelsbolag och sådana bolagsmän i kommanditbolag som del— tager i förvaltningen av bolagets angelägenheter1 ; kommanditdelägare som ej deltager i förvaltningen torde däremot ej vara underkastad NFF:s be- stämmelser. Vidare torde NFF få anses tillämplig på delägare i dödsbo även sedan dödsbo i och med boutredningslagens tillkomst fått karaktären av juridisk person; denna fråga beröres närmare i det följande i samband med 5 5 NFF.

2. Omyndigs rätt att idka näring

Enligt 5 2 NFF uppställes som villkor för rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller att, med bi- träde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- och hantverksarbeten eller utöva annan hantering att råda över sig själv och sin egendom. I princip gäller sålunda bl.a. krav att utövare av nu angivna näringar skall vara myndiga. Stadgandet kompletteras emel- lertid av 5 6, vari stadgas att omyndig, som fyllt sexton år, kan vinna rät— tighet att idka handelsrörelse eller annat näringsyrke, såvida förmynda- ren och överförmyndaren därtill samtycker. Under enahanda villkor må vidare, därest näringsidkare ställes under förmyndarvård, rörelsen kunna fortsättas. I paragrafens andra stycke stadgas dessutom, att förmyndare äger å omyndigs vägnar idka näringsyrke, såframt överförmyndare därtill samtycker.

Ytterligare stadganden om omyndigs rätt att idka näring finns i för- äldrabalken. Sålunda stadgas i 15 kap. 13 5 föräldrabalken, att förmynda- ren ej må låta den omyndige driva näring, med mindre denne fyllt sexton år. Vidare föreskrives, att förmyndaren ej utan överförmyndarens sam- tycke må låta den omyndige idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, och ej heller själv å den omyndiges vägnar driva så- dan näring. Stadgandet innehåller därjämte vissa föreskrift-er om förutsätt- ningarna för överförmyndarens samtycke och om återkallelse av förmyn- darens och överförmyndarens tillstånd. Föräldrabalken innehåller därut- över flera stadganden som angår omyndigs näringsidkande, bl.a. 9 kap. 3 5 och 10 kap.. 5 5, Vilka avser omyndigs rätt att råda över vad han ge— nom eget arbete1 förvärvat, och vidare 9 kap. 5 5 och 10 kap. 6 5 angående omyndig näringsidkares rätt att ingå rättshandlingar, som faller inom om- rådet för rörelsen, samt 15 kap. 14 & angående förmyndares behörighet att å den omyndiges vägnar upptaga lån och ingå växelförbindelse.

I 1930 års utkast till näringslag föreslogs, att i nu ifrågavarande hän- seende lagen skulle allenast innehålla en erinran om att beträffande rätt för omyndig och för förmyndare att å omyndigs vägnar driva näring stad— gades i den då gällande lagen om förmynderskap.

Näringsrättsutredningens utkast 1952 innehöll en erinran av samma innebörd, dock att den i stället avsåg den dåmera införda föräldrabalken.

1 Att härmed åsyftas även vad omyndig intjänat såsom näringsidkare, se Walin, Föräldra- balken sid. 178.

• Sida 51
•  Original

I det av näringsrättsutredningen år 1957 framlagda förslag, som be— tecknades Alternativ ll, upptogs i förslaget till ny näringslag ett stadgan- de, innebärande att bokföringspliktig rörelse ej må drivas av annan än den, som råder över sig själv och sin egendom. Förslaget innehöll icke något mot 5 6 NFF svarande stadgande om undantag från denna regel så- vitt angår omyndig näringsidkare, och förslaget skulle sålunda innebära ett avskaffande av nu föreliggande möjlighet för omyndig att driva sådan rörelse. Det må emellertid anmärkas, att intet i motiven1 tyder på att nå- ringsrättsutredningen avsett någon ändring av vad som dittills gällt be- träffande omyndigs rätt till näringsutövning.

I näringsrättsutredningens som Alternativ I betecknade förslag — som innebar att NFF skulle upphävas utan att ersättas av någon allmän nä- ringslag _ anfördes i huvudsak följande. Efter redogörelse för innebörden av föräldrabalkens stadganden om omyndigs näringsutövning och om för- myndares2 drivande av näring å den omyndiges vägnar framhölls att i 5 6 NFF funnes föreskrifter som överensstämde med vad i föräldrabalken stadgades. Att bestämmelser i nu ifrågavarande avseende förekom i två olika författningar antogs kunna ha sin förklaring i att föräldrabalken reglerade frågan närmast ur civilrättslig synpunkt medan NFF behandlade den i offentligrättsligt hänseende. Då bestämmelserna till sitt innehåll måste överensstämma, ansåg näringsrättsutredningen en dubblering av dem var- ken erforderlig eller ens önskvärd. Utredningen fann därför, att det icke förelåg något behov att i näringslagstiftningen bibehålla föreskrifter rö- rande omyndigs rätt att idka näring.

Utredningsmannen

Beträffande räckvidden av de nu ifrågavarande bestämmelserna i föräldra- balken och i NFF må framhållas, att i föräldrabalkens regler uttrycket nä- ring icke torde åsyfta allenast sådana näringsfång som avses i NFF utan gälla näringsverksamhet över huvud taget. Stadgandet i 5 6 NFF i sin tur gäller icke ens all näringsutövning som omfattas av NFF utan endast däri avsedd rörelse, som fordrar tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Att & 6 NFF är avsedd att ha denna begränsade räckvidd fram- går av uttalanden vid stadgandets tillkomst3 och har även i viss mån kom- mit till uttryck i stadgandets ordalydelse genom att där talas om att »vinna rättighet» att idka näring. Bestämmelsen i ä 6 har sålunda närmast karak- tären av ett undantag från det i & 2 uppställda kravet på myndighet såsom villkor för rätt att utöva de där särskilt angivna näringarna; rättighet att

1 1957 års betänkande sid. 172, jämfört med sid. 48 ff. 2 Vad som i betänkandet (sid. 50) anföres om att förmyndaren i berörda fall skulle jämte den omyndige vara personligen ansvarig för de för rörelsen ingångna förpliktelserna torde icke vara riktigt (jämför NJA II 1924 sid. 626—628). En annan sak är att ersättningskrav kan komma att riktas mot förmyndaren på grund av försummelse i förmyndarvården. 3 NJA II 1924 sid. 627.

• Sida 52
•  Original

utöva dessa vinnes genom anmälan eller, i några fall, tillstånd enligt 5 9. Beträffande andra näringar gäller enligt NFF icke något krav att närings- idkaren skall vara myndig eller ha uppnått viss ålder och ej heller angives i NFF att förmyndares tillstånd är erforderligt för omyndig näringsidkare i sådana fall. Att beträffande de sist angivna näringarna kräves att utöva- ren skall ha fyllt sexton år och att förmyndaren lämnat sitt tillstånd, följer däremot av 15 kap. 13 å föräldrabalken.

Av det anförda framgår att de ifrågavarande stadgandena i NFF och föräldrabalken icke överensstämmer till sin räckvidd. Då emellertid be- stämmelserna i NFF till sin räckvidd är snävare än de i föräldrabalken kommer ett upphävande av NFF:s regler beträffande verkan av omyndig- het icke att medföra någon skillnad i fråga om rätt för omyndiga att idka näring. Dock är att märka att NFF:s straffbestämmelse är tillämplig i det fall att omyndig —- som icke enligt allmänna regler är straffri —— idkar nä- ring utan att äga rätt därtill enligt förordningen. Sådant förfarande blir icke straffbelagt, därest NFF:s nu ifrågavarande bestämmelser upphäves. Betydelsen av en straffbestämmelse i nu förevarande sammanhang skulle väl närmast ligga däri att det kan vara ett visst skydd för allmänheten, därest omyndiga genom straffhotet avhålles från att driva rörelse utan att vara berättigade därtill; om nämligen tredje man ingår avtal med omyn- dig som obehörigen driver näring, kan tredje mans ställning på grund av civilrättsliga regler vara prekär. Anledning saknas emellertid att antaga att ur angivna synpunkt straffsanktionen i praktiken har någon nämn- värd betydelse jämfört med förmyndarens möjlighet och skyldighet att in- gripa i händelse av obehörig näringsutövning av den omyndige. Man torde därför icke behöva räkna med några olägenheter om straffsanktionen bort— faller.

Med hänsyn till det anförda anser utredningsmannen, att det icke er- fordras stadgande om omyndigs rätt till näringsutövning i allmän närings- lag. I detta avseende kan reglerna i förmynderskapslagstiftningen anses vara tillfyllest. Möjligen skulle kunna göras gällande, att det icke är helt tillfredsställande att —— efter ett upphävande av NFF — omyndigs rätts- ställning i näringsrättsligt avseende framgår allenast indirekt av de i 15 kap. 13 å föräldrabalken intagna föreskrifterna, vilka angiver vad för- myndaren har att iakttaga när fråga är om näringsutövning av omyndig eller för omyndigs räkning. Även om skäl kan tala för att särskilt stad— gande om omyndigs rätt att idka näring upptages i föräldrabalken i anslut- ning till andra regler angående omyndigs rättsställning i olika avseenden, synes det icke påkallat att i nu förevarande sammanhang upptaga frågan om redaktionell ändring i föräldrabalken. Från saklig synpunkt är någon ändring icke erforderlig.

I det föregående har framhållits, att NFF:s bestämmelser är tillämpliga även på den som såsom delägare i handelsbolag driver näring. Så är för-

• Sida 53
•  Original

hållandet även med föräldrabalkens stadganden om omyndigs rätt att driva näring.1 Finnes omyndig delägare i dödsbo, utgör detta, såsom senare skall behandlas, redan enligt NFF icke något hinder för dödsbodelägarna att fortsätta den avlidnes rörelse. Ett upphävande av NFF:s stadganden om näringsutövning av omyndig eller å hans vägnar medför icke någon änd- ring av vad nu gäller i fråga om omyndigs rätt till näringsutövning såsom bolagsman eller dödsbodelägare.

Vidare må här anmärkas, att vad som i det följande under punkt 8 i detta kapitel föreslås medför, att det i 15 kap. 13 5 andra stycket föräldra- balken stadgade kravet på överförmyndarens tillstånd till näringsutöv- ning av omyndig eller för dennes räkning icke kommer att få helt samma omfattning som för närvarande. Beträffande förslagets närmare innebörd hänvisas till vad som anföres under den angivna punkten.

3. Konkursgäldenärs rätt att idka näring

Enligt den i det föregående återgivna 5 2 NFF gäller, att den som är i kon- kurstillstånd icke äger idka grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller att, med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka fabriks- eller hantverksarbeten, eller såsom yrke utöva annan hantering. Vidare följer av 5 9 mom. 3 och 4 att konkurs utgör hinder för tillstånd att anordna realisation eller bedriva gårdfarihandel. Beträffande näringsverksamhet i andra fall utgör icke på grund av stadgande i NFF konkurs hinder för näringsutövning. Anmärkas bör i detta sammanhang att en del specialförfattningar innehåller stadgan— den av innebörd att viss näring ej må utövas av den som är i konkurstill- stånd, t. ex. 40 5 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, 9 5 1 mom. ölförsäljningsförordningen, 2 g 1. d) hotellstadgan den 8 juni 1917 samt 2 5 och 21 5 1 mom. mäklareordninlgen den 9 juni 1893.

När det gäller en konkursgäldenärs möjligheter att under konkursen idka näring _ det må vara sådan som avses i NFF eller annan näring _ är vidare konkurslagens stadganden av betydelse. Enligt 22 å konkurslagen är gäldenären efter konkursbeslutet icke längre berättigad att råda över egendom som hör till konkursboet. Till konkursboet hör enligt 27 å i prin- cip all egendom, som tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller som- tillfaller honom under konkursen. Gäldenären be- håller dock rådigheten över viss egendom. Av vad han under konkursen kan förvärva genom eget arbete äger han nämligen enligt 27 & behålla, för- utom vad som åtgår till visst underhåll, även vad som motsvarar kostna— den till förlag; gäldenären har att med konkursförvaltaren träffa överens- kommelse om vad sålunda må tillkomma honom. Enligt 97 % äger gälde- nären vidare från konkursboet erhålla, förutom underhåll och kläder i Viss

1 Se XValin, Föräldrabalken sid. 330.

• Sida 54
•  Original

utsträckning, även nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst 1 500 kronor eller, i visst fall, högst 600 kronor. Gälde— nären är oförhindrad att under konkursen stifta gäld, men sålunda upp— komna fordringar må enligt 100 % ej göras gällande i konkursen. Ett hin— der för gäldenären att under konkursen fortsätta en tidigare idkad rörelse följer vidare av 60 5. Enligt detta stadgande kan nämligen konkursförval— taren, där så enligt lag kan ske,1 låta rörelsen fortsättas för konkursboets räkning.

I 1930 års utkast upptogs icke någon föreskrift om konkurs såsom hin- der för näringsutövning. Som skäl härför anfördes bland annat följande. Uppställandet av villkor i detta avseende ansågs knappast vara av någon större praktisk betydelse och kunde verka oegentligt. Råkade t.ex. en handlande i konkurs, måste han avträda alla sina tillgångar till sina ford- ringsägare och blev därigenom praktiskt taget förhindrad att fortsätta sin handel. I andra fall åter kunde det vara synnerligen lämpligt att närings- idkaren trots konkurs finge fortsätta sin rörelse. Så kunde exempelvis vara fallet i fråga om en advokat,2 en hantverkare, en droskägare m. fl.

Vid remissbehandlingen av utkastet framställdes i en del av yttrandena anmärkningar mot utkastets ståndpunkt i berörda avseende. I proposi- tion 1932 nr 41 anförde vederbörande departementschef ,_ efter redogö- relse för de framställda invändningarna —— att dessa till stor del syntes bottna i ett överskattande av verkningarna av konkursvillkorets borttagan- de från NFF. Det framhölls, att av 27 och 60 55 konkurslagen följde att, även om det i NFF uppställda förbudet för näringsutövning under kon- kurs skulle bortfalla, gäldenären dock i allmänhet bleve förhindrad att utan konkursförvaltarens medgivande driva näring. Då emellertid frågan om konkursvillkorets bibehållande ansågs vara av skäligen ringa betydelse och med hänsyn till att i flera yttranden gjorts yrkande om villkorets bibe- hållande, fann departementschefen icke anledning att då föreslå någon ändring av ifrågavarande stadgande i NFF.

I 1952 års utkast föreslog näringsrättsutredningen icke någon föreskrift att konkurs skulle utgöra hinder för näringsutövning. I 1957 års betänkan- de upptogs däremot förslag av innehåll att den som blivit försatt i konkurs skulle vara förbjuden att så länge konkurstillståndet varade driva bok- föringspliktig näring. Stadgande av denna innebörd skulle enligt Alterna- tiv I intagas i konkurslagen under en ny paragraf, betecknad 193 a 5, och enligt Alternativ II ingå i den föreslagna näringslagen.

1 En del författningar innehåller särskilda föreskrifter rörande konkursbos rätt att fortsätta gäldenärens rörelse, t. ex. 2 5 lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis, 42 5 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, 36 5 1 mom. ölförsäljniugsförordningen, 28 å vapen— förordningen, 18 och 25 55 KF den 10 juni 1949 om explosiva varor samt 17 5 2 mom. KF den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. 2 Se numera 8 kap. 2 och 7 55 rättegångsbalken; jämför även 12 kap. 2 och 22 55 samt 21 kap. 3 5.

• Sida 55
•  Original

Motiveringen till såväl näringsrättsutredningens förslag är 1952 och dess förslag är 1957 var enligt 1957 års betänkande i huvudsak följande. Några rent principiella skäl ansågs ej motivera ett stadgande om konkurs såsom hinder för näringsutövning. Redan enligt NFF gällde hindret endast be- träffande vissa rörelser. Konkurstillståndet medförde ej någon sådan be- gränsning i konkursgäldenärens rättsliga handlingsförmåga som kunde motivera ett hinder av ifrågavarande slag. Från praktiska synpunkter var att märka, att konkursgäldenären enligt 97 & ägde att från konkursboet utfå nödiga arbetsredskap. Avsikten med detta stadgande torde vara att underlätta för gäldenären att under konkursen vidbliva ett tidigare bedri- vet yrke. Emellertid begränsades gäldenärens möjligheter härvidlag av olika bestämmelser. Dels var han genom 5 2 NFF förhindrad att utöva näring av vissa slag eller i viss omfattning; detta hinder kringgicks dock ofta genom att gäldenären bildade ett aktiebolag, hos vilket han tog an- ställning. Dels kunde beträffande annan näringsutövning konkursboet på grund av 27 & konkurslagen göra anspråk på att utfå de varor eller red— skap gäldenären för rörelsen anskaffat; näringsrättsutredningen fram- höll i detta sammanhang, att gäldenären kunde säkerställa sig mot sådana anspråk genom att använda föremål som enligt äganderättsförbehåll tillhör— de annan och genom att vid handelsrörelse pro forma bedriva försäljningeni kommission; ytterligare framhölls att vid vissa verksamhetsgrenar (t. ex. agenturrörelse) ej förelåg behov att disponera egendom för rörelsens be— drivande. Dels slutligen var konkursboet enligt 60 å konkurslagen berät- tigat att fortsätta en av gäldenären bedriven rörelse; gäldenären kunde dock även i sådant fall kräva att utfå arbetsredskap enligt 97 5 för att, i den mån 5 2 NFF icke lade hinder i vägen, starta ny rörelse. Näringsrätts- utredningen framhöll, att det ur humanitär och social synpunlkt var öns-k- värt att lagstiftningen icke lade onödiga formella hinder i vägen för en konkursgäldenärs strävanden att försörja sig. Med hänsyn till de nu an- givna synpunkterna hade näringsrättsutredningen i 1952 års utkast icke upptagit något stadgande om konkurs såsom hinder för näringsutövning. Emellertid hade vid de överläggningar som därefter ägde rum med repre- sentanter för vissa näringsorganisationer framförts betänkligheter emot konkurshindrets borttagande, varvid åberopades bland annat att stadgan- den om sådant hinder gällde i de nordiska grannländerna. På grund av de i sammanhanget framförda önskemålen föreslogs i betänkandet, att stad- gande om konkurs såsom hinder för näringsutövning skulle bibehållas. Då någon skärpning jämfört med 5 2 NFF ej ansågs böra ske, föreslogs dock att stadgandet skulle avse allenast näring, för vilken bokföringsplikt var stadgad.

Med hänsyn till att under näringsrättsutredningens arbete åberopades de nordiska grannländernas lagstiftning i nu ifrågavarande hänseende, må

• Sida 56
•  Original

här återgivas de uppgifter som i utredningens betänkande lämnades om denna lagstiftning:

I Danmark var frågan om konkurs såsom hinder för näringsutövning under dis- kussion vid utarbetandet av förslaget till 1931 års Naeringslov och den kom- mission, som utarbetade förslaget, förordade, att det enligt då gällande närings- lag i sådamt hänseende gällande hindret skulle utgå. Samma ståndpunkt intog regeringsförslaget, men under riksdagsbehandlingen blev villkoret i fråga dock bibehållet, framförallt på grund av de yrkanden i sådant hänseende, som fram- ställdes från näringsorganisationernas sida.

Enligt 1935 års norska lag om handelsnäring kräves visserligen för att utfå s.k. handelsbrev, vilket medför rätt att driva handel, endast att vara »myndig invånare i riket» (15 5), men enligt ett senare stadgande (32 5) får en konkurs- gäldenär icke utöva annan handelsrätt som köpman än handelsagentur. För utfående av handelsbrev kräves sålunda ej bevis, att sökanden icke är försatt i konkurs, men under den tid konkurstillståndet varar, är den på handelsbrevet grundade handelsrätten, frånsett nämnda undantag, suspenderad.

I fråga om hanxtverksnäring gäller enligt 1913 års lag likaledes, att konkurs- gäldenär ej är formellt diskvalificerad att förvärva hantverksbrev (% 3). Råkar en hantverkare i konkurs har boet rätt att för avveckling av före konkursens utbrott ingångna leverans- eller liknande förbindelser driva rörelsen och utöva den på hantverksbrevet grundade rätten. Så länge konkursboet sålunda utövar näringen, kan konkursgäldenären icke driva hantverk på grund av hantverks- brevet och han kan på grund av bestämmelserna i 7 % icke heller förvärva nytt hantverksbrev så länge det gamla är i gällande kraft.

Enligt 1919 års finska lag angående rättighet att idka näring gäller att för rät— tighet att idka handel eller annan därmed likartad rörelse i öppen bod, kontor eller dylikt särskilt försäljningsställe eller att för egen räkning eller såsom hu- vudredare idka rederirörelse eller att i övriga näringsyrken till arbetsbiträde använda annan än make eller egna omyndiga efterkommande i rätt nedstigande led erfordras bl.a. att råda över sin egendom (6 å). Därjämte stadgas i 5 5, att rätt till utövande av lovlig näring utan annat arbetsbiträde än nyss sagts även tillkommer den, som icke råder över sin egendom.

Den finska lagen intar således i stort sett samma ståndpunkt som den svenska NFF. Att idka näring såsom självförsörjare eller att driva handel utan fast för- säljningsställe är icke konkursgäldenären betaget. Är däremot fråga om drivande av hantverk eller liknande rörelse med biträde av andra än familjemedlemmar eller idkande av butikshandel, utgör konkursen en diskvalifikationsgrund för näringsutövningen.

Beträffande konkursboets rätt att driva av konkursgäldenären tidigare idkad näring stadgas i 5 5 1868 års konkurslag att om gäldenären idkat sådan näring, som av hans borgenärer lagligen fortsättas kan, skall dess vidare bedrivande ankomma på borgenärernas beslut.

Utredningsmannen

För att ge en bakgrund till det nu ifrågavarande spörsmålet må nämnas föl- jande från Statistisk årsbok 1961 (tabell 290) hämtade uppgifter. Antalet årligen tillkomna konkurser har under åren 1950 till 1959 växlat mellan omkring 1100 och 1 700. Av dessa avskrives årligen ungefär 500 a 700, vilket vanligen — i den mån handläggning sker enligt 185 & konkurslagen

• Sida 57
•  Original

— torde innebära att sådana konkurser får en varaktighet av endast någon eller några månader. Siffrorna beträffande antalet konkurser som balan- serats från ett år till ett annat tyder på att av de årligen tillkomna kon- kurserna 400 å 600 får en varaktighet av mer än ett år och omkring 200 av mer än två år. _ Någon uppgift hur stor del av inträffade konkurser som gällt i 5 2 NFF avsedda näringsidkare torde ej stå att erhålla.

I 1932 års proposition påpekades från både departementschefens och lagrådets sida, att redan konkurslagens bestämmelser medförde, att en konkursgäldenär i allmänhet bleve förhindrad att utan konkursförvalt- ningens medgivande driva näring.1 Om något näringsrättsligt förbud mot näringsutövning av konkursgäldenär icke skulle gälla, torde det endast i mycket få fall kunna ifrågakomma att en konkursgäldenär trots konkurs- tillståndet skulle ha faktisk möjlighet att uppträda som näringsidkare. Så- dan möjlighet kan i huvudsak tänkas föreligga antingen när konkursgälde— nären icke behöver några egentliga tillgångar för verksamhetens bedrivan- de, såsom vid viss agenturverksamhet, fönsterputsning el. dyl., eller när de arbetsredskap han enligt 97 5 konkurslagen äger utfå från konkursboet möjliggör verksam—het, t. ex. som hantverkare, eller när han på annat sätt erhållit erforderlig egendom och konkursboet avstår från att taga denna i anspråk. Mot bakgrunden av det sagda bör undersökas, om det föreligger skäl att genom ett näringsrättsligt förbud åstadkomma att icke ens i fall av nyss angivna slag näringsverksamhet skall kunna förekomma.

Något dylikt förbud torde ej vara motiverat av hänsyn till konkursborge— närerna, eftersom deras ställning icke gärna kan försämras genom att gäl- denären driver näring under konkursen. Tvärtom kan det ligga i deras in- tresse att gäldenären får bättre möjligheter att under konkursen ekono— miskt utnyttja sin yrkesskicklighet. Fråga är då om ett förbud kan vara behövligt med hänsyn till dem vilka — såsom kreditgivare eller eljest — kan komma att ingå avtal med konkursgäldenären inom ramen för dennes näringsutövning. Om någon med vetskap om konkursförhållandet vill in- låta sig i affärsförbindelse med gäldenären och måhända bevilja denne kre- dit, synes det böra få vara hans ensak. Vad som däremot förtjänar upp- märksamhet är i vad mån man har anledning befara att konkursgäldenä- rens avtalskontrahent saknar kännedom om konkursen. Visserligen torde det vara tämligen väl sörjt för att allmänheten får kännedom om en in— träffad konkurs, nämligen genom konkursdomarens åtgöranden, genom an- teckning i handelsregistret, genom ortspress, specialtidskrifter, soliditetsby- råer o. s. v., och i varje fall torde de som i första hand kan tänkas som kre- ditgivare till en konkursgäldenär —— främst kreditinrättningar och leve- rantörer — icke behöva vara okunniga om konkursen. Annorlunda kan det emellertid förhålla sig när fråga är om dem som träder i förbindelse med konkursgäldenären såsom kunder eller för att taga anställning. För kun—

1 Prop. 1932 nr 41 sid. 77 och 134.

• Sida 58
•  Original

der torde skada av ett sådant mellanhavande främst kunna tänkas i det fall att konkursgäldenären bedriver näringsverksamhet varunder han har kundernas egendom i sin förvaltning; ett skydd mot oegentligheter i sådana fall följer dock redan av allmänna straffbestämmelser. När det gäller dem som tar anställning hos en konkursgäldenär, kan förlust uppkomma, därest det skulle visa sig att gäldenären skulle vara ur stånd att utbetala lön; även för det allmänna kan i sådant fall förlust uppstå, om gäldenären ej kan full- göra betalningsskyldighet beträffande innehållen preliminärskatt, pensions- avgifter m. ni. som åligger honom såsom arbetsgivare.

Då de risker varom här är fråga torde uppkomma endast i ett förhållande- vis ringa antal fall, kan det måhända hävdas, att det icke föreligger tillräck- ligt behov av något förbud av nu ifrågavarande slag. Emellertid kan häremot invändas, att då konkurslagen ändå i så hög grad begränsar konkursgälde- närs möjlighet att ägna sig åt näringsutövning, det icke vore någon mera betydelsefull liberalisering, om det enligt 5 2 NF F gällande konkurshindret slopades, och vidare att intresset av att en konkursgäldenärs handlings- frihet ökas motväges av intresset att tredje man icke skall riskera att komma till skada till följd av mellanhavande med någon som, honom ovetande, är i konkurstillstånd. Ytterligare är att beakta att i åtskilliga författningar rö- rande speciella näringar stadgats, att endast den som är berättigad att idka handel i allmänhet —— eller i vissa författningar fabriksrörelse i allmänhet — kan vinna rätt att utöva den ifrågavarande näringen.1 Därest man be- träffande handel och fabriksrörelse i allmänhet skulle slopa konkurs- hindret, måste beträffande envar av de nyssnämnda, särskilt reglerade nä- ringarna prövas om det är behövligt att bibehålla konkurshinder och, om så skulle befinnas vara fallet, finge införas särskilt stadgande härom i ve— derbörande författning.

Utredningsmannen har stannat för samma uppfattning som kommit till uttryck i 1932 års proposition och i näringsrättsutredningens slutliga för— slag eller sålunda att konkurs bör utgöra hinder för näringsutövning, från- sett sådan mindre omfattande verksamhet som bedrives av s. k. självför- sörjare och som nu faller utanför förbudet i 5 2 NFF. När det gäller den när— mare bestämningen av de näringsgrenar som konkursgäldenär icke skall vara berättigad att utöva, synes det dock, om NFF upphäves, knappast vara lämpligt att helt anknyta till den för NFF speciella bestämningen i dess 5 2. Bättre torde vara att, såsom näringsrättsutredningen föreslog, anknyta till bokföringslagen och sålunda stadga att konkursgäldenär icke äger idka näring med vars utövande följer bokföringsskyldighet. Det råder visserligen icke full överensstämmelse mellan tillämpningsområdena för 5 2 NFF samt för 1 och 2 55 bokföringslagen, men skillnaderna torde i nu förevarande

1 Som exempel kan nämnas 3 och 4 55 lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhct, 4 5 skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934, 10 & KF den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, 11 & KF den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor, 28 & vapenförordningen den 10 juni 1949 samt 10 och 22 && KF samma dag om explosiva varor.

• Sida 59
•  Original

sammanhang icke behöva tillmätas större betydelse. Den väsentligaste olik- heten torde bli att en konkursgäldenär för framtiden skulle vid hantverks- rörelse och annan tillverkning kunna anlita biträde icke endast, såsom nu, av make och hemmavarande barn utan även av två andra anställda. En annan skillnad är att konkurs för framtiden icke kommer att utgöra hinder för sådan kringföringsförsäljning och annan handel vilken ej medför bokföringsskyldighet.

Näringsrättsutredningen föreslog att, om NFF upphävdes utan att ersät- tas av någon allmän näringslag, det ifrågavarande förbudet skulle införas i konkurslagen i en paragraf, betecknad 193 a 5. En annan möjlighet är att infoga stadgandet efter 199 5, vilket måhända är lämpligare då sistnämnda paragraf berör ett närliggande spörsmål, nämligen konkursgäldenärs rätt att utöva ämbeten och tjänster. Utredningsmannen föreslår med hänsyn till det anförda, att såsom 199 a 5 i konkurslagen intages ett stadgande av inne- börd att konkursgäldenär icke må idka näring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet. Ett stadgande om straff för överträdelse för förbudet skulle i och för sig kunna övervägas, men _ såsom näringsrättsutredningen också synes ha funnit _ torde ett sådant stadgande kunna avvaras. Här- vid må anm-ärkas att i konkurslagen straffsanktioner icke stadgats när det gäller vad konkursgäldenär i övrigt har att iakttaga under konkurs. Ytter— ligare må erinras om straffbestämmelser som enligt andra författningar gäl- ler beträffande obehörig utövning av vissa näringar.

Det nu föreslagna förbudet bör, liksom motsvarande förbud enligt NFF, anses gälla även delägare i handelsbolag. När det gäller dödsbo utgör enligt NFF delägares konkurs icke hinder för dödsboets fortsatta näringsutövning,1 vilket närmare beröres i det följande, och någon ändring i detta hänseende är icke avsedd.

4. Förbud för vissa tjänstemän att idka näring

Enligt 5 3 NFF är det förbjudet för vissa tjänstemän att idka handelsrörelse, så länge de är i tjänst. De tjänstemän som angives är de som omhänderhar kronouppbörd samt vidare allmänna åklagare och tjänstemän eller betjänte vid tullverket. Enligt 5 4 må ej heller hustru till nämnda befattningshavare idka handelsrörelse. Beträffande annan näringsverksamhet än handels— rörelse innehåller NFF icke något förbud av nu ifrågavarande art. Bestämmelser om förbud för vissa tjänstemän att driva rörelse av visst slag finns vidare i några författningar avseende särskilda näringsgrenar, varjämte mera allmänna förbud eller inskränkningar i fråga om statliga befattningshavares rätt till näringsutövning stadgats i vissa löneförfatt- 1 En annan sak är att dödsbodelägares konkurs kan utgöra grund för att avtal om samman-

levnad i oskiftat bo skall upphöra jämlikt 24 kap. 5 & ärvdabalken; jämför Ekebergs m.fl. kommentar till boutredningslagen sid. 457.

• Sida 60
•  Original

ningar och i instruktioner för vissa verk. En översikt häröver återfinnes i näringsrättsutredningens betänkande år 1957 (sid. 64—68).

I 1930 års utkast upptogs en regel, som i sak motsvarade 5 3 NFF, men icke något stadgande om förbud för ifrågavarande befattningshavares hustru att driva handelsrörelse.

Näringsrättsutredningen anförde i huvudsak följande. Rent principiellt torde de begränsningar i tjänstemännens rätt att driva näring, som kunde vara erforderliga ur synpunkten av det allmännas intresse för tjänstens be- höriga upprätthållande, böra ha sin plats i de för vederbörande verk gäl— lande instruktionerna. Till sin natur var nämligen dylika föreskrifter, där de icke utgjorde villkor för lönens åtnjutande, av instruktionsmässig art. Med hänsyn härtill ansåg utredningen, att vid ett upphävande av NFF det ej borde meddelas någon generell bestämmelse motsvarande NFF:s stadgan— den i 5 3 och nu ifrågavarande del av & 4. Däremot borde övervägas i vad mån ett upphävande av nämnda stadganden påkallade att i instruktio— nerna för berörda befattningshavare meddelades föreskrifter om förbud mot näringsutövning. Det ansågs dock ej ankomma på näringsrättsutredningen att framlägga förslag därutinnan.

Utredningsmannen I enlighet med de av näringsrättsutredningen anförda synpunkterna synes nu ifrågavarande spörsmål icke vara av beskaffenhet att höra regleras i all— män näringslagstiftning. I den mån föreskrifter av berörd art anses erfor- derliga, bör de införas i författningar avseende vederbörande befattnings- havares avlönings- eller tjänstgöringsförhållanden. Bedömningen huruvida ifrågavarande tjänsters beskaffenhet föranleder sådana föreskrifter torde falla utanför utredningsmannens uppdrag.

5. Gift kvinnas rätt att idka näring

Såsom i tidigare sammanhang nämnts uppställer & 2 NFF såsom villkor för rättigheten att idka i paragrafen angivna näringar att näringsidkaren råder över sig själv och sin egendom. Enligt Q 4 är gift kvinna, som med mannen sammanlever, oförhindrad att idka handel eller annat näringsyrke, såvida mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet för de förbindel- ser hon i och för rörelsen kan komma att ingå. Enligt 5 9 mom. 4 äger hon under samma villkor idka gårdfarihandel samt vara biträde därvid. Enligt 5 9 mom. 3 äger gift kvinna som nu sagts vara biträde vid realisation endast med mannens tillåtelse.

I 7 5 lagen om införande av nya giftermålsbalken har stadgats att de i åå 4 och 9 NFF ävensom eljest i lag eller författning med avseende på gift kvinna särskilt stadgade villkoren för rätt att idka handel eller annat näringsyrke

• Sida 61
•  Original

eller att vara biträde därvid ej skall gälla, därest nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

Bestämmelsen i 5 4 NFF är således numera tillämplig endast när äldre giftermålsbalken gäller beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden. Skälet till att stadgandet vid nya giftermålsbalkens införande bibehölls så- vitt angick äldre äktenskap var följande.1 Beträffande sådana äktenskap gäl— ler, att makarna icke var för sig må försättas i konkurs. Enligt 7 5 1. lagen om nya konkurslagens införande må borgenär icke söka makarnas försät- tande i konkurs om hans fordran är sådan, att för densamma utmätning ej kan vinnas i annan egendom än den, varöver hustrun äger råda. Om hustrun ägde driva näringsverksamhet utan att mannen vore ansvarig för hennes förbindelser i och för rörelsen, skulle enligt 11 kap. 5 & äldre giftermålsbal- ken för sådan förbindelse kunna utmätas endast egendom varöver hustrun äger råda, och således borgenären icke vara berättigad påkalla makarnas försättande i konkurs. Det ansågs för rättssäkerheten i hög grad äventyr- ligt, om sålunda den, som inlåtit sig i affärer med en näringsidkande hustru, icke skulle kunna framtvinga hennes förs-ättande i konkurs, om hon blev insolvent. Med hänsyn härtill ansågs den ifrågavarande regeln i NFF icke böra upphävas såvitt angick de äldre äktenskapen.

I 1930 års utkast upptogs ett mot 5 4 NFF svarande stadgande i övergångs— bestämmelserna till den föreslagna näringslagen. Därvid framhölls, att stad- gandet efterhand komme att få allt mindre betydelse.

I ett år 1947 avgivet betänkande (SOU 1947: 43) framlades förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken och därtill anknutna bestämmelser. Bland annat innebar förslaget, att Q 4 och nu ifrågavarande delar av 5 9 NFF skulle upphöra att gälla.2

I näringsrättsutredningens betänkande år 1957 berördes frågan om icke, såsom föreslagits i 1930 års utkast, den nuvarande ordningen kunde lämnas orubbad och det ifrågavarande stadgandet överföras till övergångsbestäm- melserna i den nya näringslagstiftningen. Emellertid anfördes att betydelsen av den förevarande frågan ej borde bagatelliseras alltför mycket. Antalet äldre äktenskap, varom var fråga, hade nämligen beräknats utgöra omkring 260 000 år 1950 och 170 000 år 1955,3 och det var följaktligen ett mycket stort antal äkta makar som alltfort komme att beröras av ifrågavarande föreskrif- ter. Det ansågs därför angeläget att om möjligt undanröja de inadvertenser, som enligt vad som närmare utvecklades ansågs vidlåda gällande ordning. Olika möjligheter härvidlag diskuterades. Mot bakgrunden härav anfördes, att skäl kunde tala för att man utan vidare skulle kunna upphäva 5 4 NFF och i samband därmed även 7 5 lagen om införande av nya giftermålsbalken. Emellertid hade vid de överläggningar som ägt rum med representanter för

1 NJA II 1921 sid. 232. 2 Betänkandet sid. 51 not. 3 och sid. 63. 3 Enligt beräkning i SOU 1947:43 sid. 71. Enligt samma beräkning skulle antalet äktenskap av ifrågavarande slag utgöra 85 000 år 1960, 35 000 år 1965 och 10 000 år 1970.

• Sida 62
•  Original

näringsorganisationerna framförts önskemål att de ifrågavarande reglerna skulle bibehållas. På grund härav och med hänsyn till att frågan ur prak- tisk synpunkt ej ansågs spela någon större roll ansågs föreskrift i ämnet böra upptagas i övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen. Före- skriften innebar, att i de äktenskap varom var fråga hustru, som samman— levde med mannen, icke ägde driva näring, med mindre mannen åtagit sig ansvarighet för de förbindelser hon i och för rörelsen kunde komma att ingå; mot hustruns bestridande ägde mannen icke återkalla dylikt åtagande, där icke rätten i den ort, där hustru hade att svara i tvistemål, lämnat medgi— vande därtill. Förslaget innebar sålunda vissa skiljaktigheter jämfört med 5 4 NFF. Därjämte föreslogs, att 7 5 lagen om införande av nya gifter- målsbalken skulle upphävas.

Utredningsmannen Någon säker uppgift angående antalet fall, varå & 4 NFF numera är till- lämplig, torde ej stå att erhålla. Med ledning av tillgängliga statistiska upp- gifter1 torde man dock våga antaga, att det för närvarande icke kan vara fråga om mer än högst något tusental fall. Det kan vidare förmodas, att det blir en tämligen ovanlig företeelse att i framtiden startas nya rörelser, varå stadgandet kan bli tillämpligt.

Den nuvarande ordningen torde icke medföra några sådana olägenheter att ändringar i sak kan anses påkallade. Härtill kommer att det ifrågavarande stadgandet, om det bibehålles, kommer att vara tillämpligt i allt färre fall. Med hänsyn härtill föreslås, att i lagstiftningen om upphävande av NFF in- tages en övergångsbestämmelse av innebörd att vad i förordningen stadgas om att gift kvinna, som med mannen sammanlever, må idka näring alle- nast såvida inannen sådant tillåter och ikläder sig anvarighet för de för- bindelser, honi och för rörelsen kan komma att ingå, fortfarande skall gälla, därest äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögen- hetsförhållanden. De särskilda villkoren som beträffande gift kvinnas verk- samhet såsom näringsidkare gäller enligt 5 4 och 5 9 mom. 4 tredje stycket skall sålunda förbli gällande. Av övergångsbestämmelsen bör ock otvety- digt framgå, att NFF:s härtill anknytande straffbestämmelse fortfarande skall gälla vid överträdelse av ifrågavarande regel. I fråga om rätten att vara biträde vid realisation eller gårdfarihandel torde det däremot icke vara erforderligt att för framtiden ha särskilda bestämmelser.

Med ett genomförande av vad nu förordats förlorar stadgandet i 7 g la— gen om införande av nya giftermålsbalken betydelse i vad stadgandet avser

1 Enligt Sveriges officiella statistik avseende 1950 års folkräkning (del VI tabell 8) var vid 1950 års utgång antalet gifta (d. v. s. äktenskap enligt äldre eller nya giftermålsbalken) kvinnliga företagare över 49 är omkring 6 000, över 54 är omkring 4 000 och över 59 är omkring 2 000. Av tabellen kan utläsas att av de nämnda kvinnliga företagarna närmare hälften ägnade sig åt sådana näringar som icke omfattas av NFF. — Någon motsvarande bearbetning av materialet från 1960 års folkräkning har ännu icke hunnit utföras.

• Sida 63
•  Original

63 NFF. Emellertid gäller stadgandet även fall då eljest i lag eller författning stadgats särskilda villkor med avseende å gift kvinnas rätt att idka handel eller annat näringsyrke. Vilka författningar som åsyftades med denna hän- visning angavs icke vid stadgandets tillkomst.1 Med hänsyn till svårighe- terna att överblicka hithörande författningsmaterial är det vanskligt att med säkerhet fastslå huruvida det numera _ utöver NFF _ finns någon för- fattning, vari uppställts särskilda villkor beträffande gift kvinnas rätt att idka viss näring. Skulle så vara händelsen, bör 7 & alltjämt gälla för sådana fall. Anledning saknas att vidtaga jämkningi stadgandet.

6. Dödsbos rätt att idka näring

I 5 5 NFF stadgas, att efter näringsidkares död rörelsen må för stärbhusdel- ägarnas räkning fortsättas under ett år.2

I det av kommerskollegium utarbetade förslaget, som låg till grund för NFF, lämnades ingen motivering till detta stadgande. Det torde ha utformats efter förebild av ett likartat stadgande i 1846 års handelsordning.

Stadgandet anses _ liksom de omkringliggande stadganden i åå 4 och 6 _ vara avsett som ett undantag från det i 5 2 angivna villkoret att närings- idkare skall råda över sig och sin egendom;3 den omständigheten att en dödsbodelägare exempelvis är omyndig eller i konkurs utgör följaktligen icke hinder för rörelsens fortsättande för dödsbodelägarnas räkning. Den tid rörelsen sålunda får fortsättas är emellertid begränsad till ett år. Denna tids- begränsning torde vara betingad av att det ansågs olämpligt att _ under den lösliga rättsgemenskap, som dödsbodelägarna utgjorde enligt den före boutredningslagen gällande rätten — rörelsen fortsattes längre tid än som erfordrades för att dödsbodelägarna skulle kunna bestämma om rörelsen skulle avvecklas, överlåtas eller ombildas till bolag.4

1 Jämför prop. 1920 nr 15 sid. 163 i. En föreskrift som torde ha åsyftats var 2 & andra stycketi den numera upphävda KF den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. 2 I vissa författningar avseende särskilda näringar finns också en del föreskrifter rörande döds- bos näringsutövning, t. ex. 20 5 lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fond- börsverksamhet, 2 & lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis, 17 5 2 mom. KF den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., 4 5 lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse, 7 & KF samma dag angående handel med skrot, lump och begagnat gods, 28 & vapenförordningen den 10 juni 1949 och 42 ä 1 mom. rusdrycksförsäljningsförord- ningen. 3 von Seth sid. 155, Hult sid. 70, jämfört med sid. 68 nederst och Berglund sid. 132 f. 4 Se 1884 års betänkande med förslag till lag angående handelsregister, firma och prokura sid. 23, SOU 1932:16 sid. 138 och Nial: Om handelsbolag och enkla bolag sid. 26 not. 1. Närings— rättsutredningens antagande, att tidsangivelsen i 5 5 NFF skulle vara allenast en legislativ anvisning av icke tvingande natur, torde knappast vara riktigt. Visserligen finns i rättsfallet RÅ 1950:109 ett exempel på att fortsatt näringsverksamhet för dödsbos räkning godtagits i registreringsmål, ehuru vid regeringsrättens avgörande mer än ett år förflutit efter arvlåtarens död. Målet gällde emellertid boktryckerirörelse, och 5 5 NFF och den därtill gjorda hänvis— ningen i 15 5 firmalagen torde ej kunna lända till inskränkning i den i 4 kap. 1 & tryckfrihetsför- ordningen stadgade rätten för juridisk person att driva boktryckeri. (Jämför NJA II 1949 sid. 403).

• Sida 64
•  Original

Till 5 5 NFF och de överväganden, som får antagas ligga bakom detta stadgande, anknyter regler i firmalagen. Rätt att under oförändrad1 firma fortsätta avlidens rörelse kan enligt 11 5 föreligga, om efterlevande make eller arvinge fortsätter rörelsen eller om flera dödsbodelägare slutit handels— bolag för fortsatt rörelse. Därjämte förutsättes i 15 5 att dödsbodelägare »enligt vad för viss tid är medgivet» kan fortsätta rörelsen, varvid dock firma- teckningen bör ske på sådant sätt att det ändrade förhållandet därav fram- går.

I 1930 års utkast till näringslag upptogs ej någon motsvarighet till 5 5 NFF. Motiveringen härtill var enligt ett samtidigt upprättat utkast till änd— ringar av firmalagen, att andra föreskrifter än de allmänna reglerna om arvs skiftande ej längre behövdes. I samband härmed föreslogs, att fortsättande av avlidens rörelse enligt 15 & firmalagen skulle få ske, då rörelsen bedrevs »tillsvidare av hans dödsbo för avveckling eller i avbidan på rörelsens över- tagande av dödsbodelägare eller annan»; någon bestämd tidsgräns skulle sålunda ej vidare gälla.

I samband med förslaget till lag om boutredning och arvskifte ifrågasatte lagberedningen, om 5 5 NFF kunde anses fylla någon viktigare uppgift.2 Något förslag om ändring framlades dock icke, då frågan ansågs vara av handelspolitisk och näringsrättslig betydelse och därför borde komma un— der övervägande i annat sammanhang. — I anslutning härtill uttalades, att vad i vissa författningar stadgades beträffande dödsbodelägare skulle ha avseende även å särskild dödsboförvaltning. Tydligtvis förutsattes, att vad som exempelvis i 5 5 NFF stadgades beträffande stärbhusdelägarna skulle förbli gällande, även om rörelsen komme att bedrivas av dödsboet som juri- disk person.

Näringsrättsutredningen anförde i huvudsak följande. Det borde kunna överlämnas åt dödsbodelägarna själva att bestämma, hur länge de ansåg med sin fördel förenligt att låta rörelsen drivas av det oskiftade boet. Någon föreskrift om generell begränsning härutinnan torde fördenskull ej böra bibehållas i näringslagstiftningen. Emellertid vore att märka, att dödsbo ef- ter utlänning som drivit rörelse här i riket vore att anse såsom svensk juri- disk person. Med tanke på dödsbon av detta slag föreslog utredningen en särskild bestämmelse, innebärande att dödsbo efter utlänning, som vid sitt frånfälle med stöd av särskilt näringstillstånd drev rörelse inom riket, ej finge utan särskilt tillstånd fortsätta den avlidnes rörelse utöver ett år från dödsfallet. Bestämmelsen skulle enligt Alternativ I intagas i förslaget till lag om upphävande av NFF och enligt Alternativ II i förslaget till näringslag avseende svenska medborgare och svenska juridiska personer. Någon änd- ring av 15 & firmalagen föreslogs icke.

1 Anmälan av ny firma torde i här avsedda fall kunna ske endast om dödsbodelägarna bildat handelsbolag, så att 18 5 firmalagen blir tillämplig i fråga om anmälningen. ” SOU 1932:16 sid. 138.

• Sida 65
•  Original

Utredningsmannen

I förevarande sammanhang skall endast behandlas spörsmålet om det före— ligger behov att bibehålla ett generellt stadgande rörande rätten för döds- bon i allmänhet att idka näring. Den särskilda av näringsrättsutredningen behandlade frågan om rätt för dödsbo efter utlänning, som idkat näring här i riket, att fortsätta den avlidnes rörelse skall beröras i närmast följande kapitel.

Stadgandet i 5 5 NFF har, såsom förut angivits, bland annat ansetts inne- bära, att den omständigheten, att en dödsbodelägare ej råder över sig och sin egendom, icke utgör hinder för fortsatt näringsutövning för dödsbodelägar- nas räkning. Efter boutredningslagens ikraftträdande torde stadgandet emel— lertid sakna betydelse i angivna hänseende, eftersom det är dödsboet i egenskap av juridisk person som idkar näringen.

Vad härefter angår frågan om behovet av den i stadgandet fastställda tids- begränsningen, torde särskilt böra beaktas ansvaret för i rörelsen stiftad gäld. Före boutredningslagens tillkomst ansågs det säkerligen icke önsk- värt, att rörelsen någon längre tid fortsattes för dödsbodelägarnas räkning utan att de bildade handelsbolag. Förelåg ett handelsbolag, var det klart att en borgenär hade rätt till betalning ur bolagets tillgångar och att även bolagsmännen var personligen ansvariga. Om däremot dödsbodelägarna icke bildat handelsbolag, var frågan om gäldsansvaret mindre klar.1 I och med boutredningslagens tillkomst har emellertid blivit fastslaget, att gäl— den skall belasta dödsboet som sådant och att ansvar dessutom skall åvila dödsbodelägarna personligen, såvida boets egendom ej avträtts till kon- kurs eller till förvaltning av boutredningsman. Beträffande gäldsansvaret föreligger sålunda numera i stort sett ingen skillnad, om rörelsen fortsättes av dödsbodelägarna i handelsbolag eller om den fortsättes av dödsbo, som ej är avträtt till särskild förvaltning. Tillräckliga skäl att stadga en tidsbe- gränsning enbart med tanke på det fallet att dödsbo är avträtt till särskild förvaltning synes ej föreligga. Det torde icke heller i övrigt föreligga något med dödsbos särskilda natur sammanhängande förhållande som bör för- anleda att dödsbos rätt till näringsutövning bör tidsbegränsas. Det före- slås därför, att något stadgande härom icke vidare skall gälla.

Detta torde böra föranleda sådan jämkning av 15 & firmalagen, att denna får innebörden, att vad paragrafen innehåller beträffande firmateckning

1 Uttalanden under förarbetena till 15 & firmalagen tyder närmast på att i de i paragrafen av- sedda fallen endast dödsboets tillgångar ansetts skola svara för gälden; det uttalades bl. a. att det vid firmateckningen var av vikt att tredje mans uppmärksamhet fästes på att »de som förhandla med honom icke göra det som ansvariga ägare eller delägare». (1884 års betänkande sid. 23; jämför även svarandesidans ståndpunkt i NJA 1911 :140.) En sådan ordning beträffande gäldsansvaret torde dock icke ha blivit gällande enligt rättspraxis. Se utgången i det nyssnämnda rättsfallet samt vidare SOU 1932:16 sid. 138 samt Ekebergs m. fl. kommentar till boutrednings- lagen sid. 56 f och 235 f. Enligt en i samband med 1921 års näringsrättsutredning av t. f. revisions- sekreteraren O. Haeggström utarbetad firmalagskommentar (opublicerad) borde dödsbodelägarna anses personligen ansvariga i det i 15 5 firmalagen avsedda fallet.

• Sida 66
•  Original

skall gälla —— förutom för det fall att rörelse Sättes under förvaltning av sysslomän (administratorer), med rätt för dem att teckna firman, eller under likvidation — när enskild näringsidkares rörelse fortsättes av döds— boet efter honom. Då en ändring av nu angiven art även berör spörsmål av firmarättslig natur, har under hand skett samråd med firmautredningen, inom vilken utredning pågår arbete med revision av firmalagstiftningen. En- ligt vad som inhämtats skulle ett genomförande av ifrågavarande ändring icke medföra någon olägenhet för firmautredningens fortsatta arbete.

7. Villkor för rätten att driva viss allmänfarlig verksamhet

I 5 7 mom. 1 NFF föreskrives, att fabrik, där för tillverkningens åstad- kommande fordras kemisk behandling och där felaktigt förfarande kan med- föra eldfara eller våda för liv och hälsa, icke må drivas av annan än den, som antingen själv äger tillförlitligen intygad skicklighet att förestå sådan fabrik eller ock Visar sig hava därtill antagit annan person med sålunda vitsordad insikt i yrket.

I 1930 års utkast anfördes beträffande denna bestämmelse att kontroll från registreringsmyndigheternas sida på denna punkt i allmänhet icke utövades i nämnvärd utsträckning. Dessa myndigheter hade för övrigt knap- past erforderlig kompetens att bedöma farligheten. Efter NFF:s tillkomst hade jämlikt arbetarskyddslagstiftningen införts kontroll genom yrkesin- spektion, och dessutom hade särskilda skyddsföreskrifter lämnats i åtskil- liga författningar. Någon motsvarighet till 5 7 mom. 1 NFF ansågs därför icke längre erforderlig.

Näringsrätlsutredningen intog samma ståndpunkt. I motiveringen anför— des bland annat följande. I de fall, där särskilt tillstånd av myndighet er- fordrades för rätten att driva viss rörelse, hade myndigheten möjlighet att av en sökande kräva bevis som styrkte hans kunnighet och skicklighet i yrket. Särskilda föreskrifter härom hade ofta ansetts onödiga. I åtskilliga författ— ningar hade dock meddelats bestämmelser om styrkande av skickligheten el- ler lämpligheten. Efter att ha berört vissa hithörande författningar — av- seende bland annat explosiva varor, eldfarliga oljor, vapen och gifter —— ut- talade näringsrättsutredningen, att då speciallagstiftningen i stor utsträck- ning innehöll föreskrifter om kompetenskrav för den, som vill driva all— mänfarlig verksamhet, något generellt stadgande motsvarande 5 7 mom. 1 NFF ej erfordrades i näringslagstiftningen.

Utredningsmannen

Utöver vad som anförts i samband med 1930 års utkast och av näringsrätts— utredningen må framhållas, att en viss garanti mot oaktsamhet vid närings- utövning av här ifrågavarande slag följer även därav att 19 kap. 5 och 8 Så

• Sida 67
•  Original

strafflagen stadgar straff för den som av oaktsamhet eller, i vissa fall, grov oaktsamhet framkallar allmänfara av bland annat den art som avses i 5 7 mom. 1 NFF. Nämnas må vidare att, utöver de föreskrifter som omnämnts i de berörda förslagen, i hälsovårdsstadgan finns vissa föreskrifter om fabrikers och näringars inrättande och drivande samt 0111 kontroll i an- slutning därtill. I sammanhanget må också framhållas, att den utveckling som ägt rum efter NFF:s tillkomst medfört produktionsförfaranden, där allmänfarligheten torde få anses mer framträdande än vid kemisk behand— ling, och särskild lagstiftning har också förekommit beträffande sådan verksamhet; exempelvis må erinras om den lagstiftning som gäller beträf- fande elektriska starkströmsanläggningar och om utvinnande av atom- energi.

Med hänsyn till det anförda torde det icke föreligga skäl att i näringslag- stiftningen bibehålla något generellt stadgande om villkor för rätten att be- driva allmänfarlig näringsverksamhet, vare sig denna innefattar kemisk behandling eller annat produktionsförfarande.

8. Näringsidkares skyldighet att anmäla rörelse

Enligt 5 9 mom. 1 och 2 NFF skall den, som vill idka näring av den art och omfattning som angives i 5 2 samma förordning — alltså grosshandel och försäljning av varor i bod eller från annat upplagsställe samt med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn bedriven tillverkning till avsalu av handels— och fabriksarbeten och annan hantering —— göra skriftlig anmä- lan härom och därvid avlämna betyg som kan vara erforderliga på grund av stadganden i 55 2, 4, 6 och 7, d. v. s. beträffande myndighet och konkurs- frihet, makes tillstånd och borgen, förmyndares och överförmyndares till- stånd samt yrkeskunnighet vid viss fabriksrörelse. Anmälan skall göras, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande stadsstyrelse samt, då näringen skall utövas å landet, hos länsstyrelsen. — I 5 12 NFF finns ett särskilt stad- gande om anmälan av vissa till bergshanteringen hörande rörelser. Detta stadgande skall behandlas senare.

Enligt 5 10 mom. 1 skall anmälan enligt 5 9 anses ha skett, därest firma- anmälan gjorts enligt firmalagen och denna anmälan varit åtföljd av de i 5 9 mom. 1 omförmälda betygen. Enligt 5 10 mom. 2 skall hos anmälnings- myndigheten föras särskild förteckning över dem som gjort anmälan en- ligt g 9 men icke upptagits i handelsregistret; förteckningen brukar kallas näringsregistret.

Enligt 1 & firmalagen skall handelsregister föras hos samma myndigheter som enligt NFF har att föra näringsregistret. Envar, som vill idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet att föra handels- böcker, skall enligt 8 5 till handelsregistret anmäla firma; dock har från

• Sida 68
•  Original

denna anmälningsskyldighet undantagits fartygsredare och rederier, ak- tiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade föreningar samt spar- banker, beträffande vilka register föres enligt andra författningar.

I 1930 års utkast till ny näringslag anfördes i motiven bland annat föl— jande. NFF innebure, att endast vissa mindre näringsidkare, som icke före- kom i handelsregistret, vore skyldiga att göra anmälan om rörelsen till nä— ringsregistret. Någon skyldighet att till detta register anmäla inträffade för- ändringar vore ej föreskriven. Registret saknade dåmera så gott som varje praktisk betydelse. Det föreslogs därför, att endast handelsregister skulle föras och att anmälningsskyldighet icke skulle föreligga annat än beträf- fande bokföringspliktig rörelse.

I anslutning till det nu nämnda utkastet utarbetades även ett utkast till ändringar i firmalagen. Det nyssnämnda förslaget om upphävande av an- mälningsskyldighet till näringsregistret föranledde att i utkastet till änd- ringar i firmalagen föreslogs stadgande om skyldighet att förete bevis av det slag som avsågs i g 9 mom. 1 NFF. Dock skulle sådan skyldighet icke föreligga beträffande konkursfrihetsbevis och yrkeskunnighetsbevis enligt 5 7 mom. 1 NFF, då enligt förslaget till näringslag det icke uppställdes något krav att näringsutövare ej fick vara i konkurstillstånd eller att han _ såvitt angick allmänfarlig verksamhet — hade viss yrkesskicklighet.

Näringsrättsutredningen verkställde en undersökning av länsstyrelsernas praxis vid nu ifrågavarande registrering. Därvid framkom att endast sexton länsstyrelser förde särskilt näringsregister; i hälften av dessa hade ej sökts någon registrering under de senaste tre åren medan i de övriga skedde om- kring 80 registreringar årligen. Där något särskilt näringsregister icke för— des, intogs anmälan om icke bokföringspliktig rörelse i handelsregistret.

Näringsrättsutredningen erinrade vidare i sitt betänkande om att förslag om uppläggande av ett enhetligt register i stället för de nu förekommande handels- och näringsregistren hade framförts vid olika tillfällen och var under utredning inom den då pågående varumärkes- och firmautredningen. Näringsrättsutredningen föreslog, att NFF:s nu ifrågavarande stadganden om anmälan och registrering skulle upphävas. Något register beträffande icke bokföringspliktig näring skulle följaktligen ej längre föras. Bokförings- pliktig näring skulle alltjämt anmälas till handelsregistret. Med hänsyn till ett av utredningen framlagt förslag om upphävande av den i 5 9 mom. 1 NFF intagna föreskriften att vissa betyg skulle fogas till näringsanmälan, föreslog utredningen att det i stället i 2 5 firmalagen skulle intagas stadgande om de betyg som borde avgivas till registreringsmyndigheten. Stadgandet innebar, att vid enskild näringsidkares firmaanmälan enligt 17 5 skulle fo- gas bevis att den anmälande ägde råda över sig själv och sin egendom; för omyndig skulle företes bevis om förmyndarens och överförmyndarens sam- tycke eller, om rörelsen skulle å den omyndiges vägnar drivas av förmynda- ren, bevis om överförmyndarens samtycke. Vad sålunda stadgats skulle,

• Sida 69
•  Original

där fråga var om anmälan enligt 18 5 av handelsbolag, äga motsvarande till- lämpning i avseende på samtliga bolagsmän.

Näringsrättsutredningen påpekade, att förslaget om upphävande av an- mälningsskyldigheten beträffande icke bokföringspliktig rörelse skulle be- träffande förmynderskapslagstiftningen kunna få vissa konsekvenser och anförde härom följande. Enligt 15 kap. 13 å föräldrabalken skulle över- förmyndarens samtycke inhämtas om förmyndaren ville låta den omyndige idka handel eller näring »som efter vad därom är stadgat ej må drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan». Det finge anses tveksamt om under uttrycket »särskild anmälan» skulle inbegripas jämväl anmälan enligt 5 9 inom. 1 och 2 NFF. I varje fall finge NFF :s näringsregister med hänsyn till sin ringa omfattning anses vara nära nog betydelselöst i detta sammanhang.

Utredningsmannen

Spörsmålet om näringsidkares i NFF stadgade skyldighet att anmäla rö- relse och om registrering av anmälningarna torde böra bedömas från två synpunkter, nämligen dels om det föreligger något praktiskt behov av re- gister av ifrågavarande slag, dels om det är behövligt att från myndighets sida sker kontroll att den som vill idka näring uppfyller stadgade villkor för rätt till näringsutövning.

Såsom anförts av tidigare utredningar torde det 5. k. näringsregistret icke ha någon större betydelse som register betraktat. Uppgifter om bokförings- pliktiga rörelser inflyter i handelsregistret, och särskilt register över icke bokföringspliktiga rörelser torde utan olägenhet kunna avvaras.

Vad angår frågan om behovet av kontroll att näringsidkare är behörig att idka näring innebär de i utredningar tidigare framlagda förslagen, att nå— gon särskilt anordnad kontroll icke vidare skall förefinnas, när fråga är om icke bokföringspliktig näring. Med hänsyn till den ringa omfattning nä- ringsregistret nu har, torde detta icke vara ägnat att väcka betänklig- heter. När det gäller bokföringspliktig näring avses i de berörda förslagen, att kontroll beträffande behörigheten skulle ske i samband med registre— ring av firmaanmälan enligt firmalagen. I enlighet härmed förordades, att vid upphävande av den i 5 9 mom. 1 NFF intagna föreskriften om att vissa betyg skulle fogas till näringsanmälan borde stadgas, att erforderliga betyg i stället skulle fogas till firmaanmälan.

I fråga om skyldigheten att ingiva berörda betyg må framhållas, att före- teendet av betygen utgör villkor för att näringsanmälan enligt NFF skall godtagas. Av formuleringen i g 10 mom. 1 NFF följer däremot icke att, om vederbörliga betyg saknas, registrering av firmaanmälan skulle vägras. Nå- got uttryckligt stadgande om att firmaanmälan måste vara åtföljd av sådana betyg finns icke. Emellertid har i praxis vägrats registrering även av firma-

• Sida 70
•  Original

anmälan, när det icke styrkts, att sökanden är behörig att idka näring.1 Då grunden härför, som nämnts, icke torde kunna sökas i NFF, kan en förkla- ring vara, att 3 & firmalagen — vari föreskrives bl. a. att registrering i han- delsregister skall vägras om den anmälande icke iakttagit de föreskrifter som finns för varje särskilt fall stadgade — ansetts innebära, att registrering av firmaanmälan skall vägras om den anmälande ej visar sig besitta de kvalifikationer som enligt andra författningar erfordras för rätt att idka näring.2 Då i varje fall i praxis firmaregistrering enligt firmalagen sker först efter kontroll i nämnda avseenden, torde ett upphävande av åå 9 och 10 NFF icke i och för sig behöva föranleda särskilt stadgande om skyldighet att vid firmaanmälan skall fogas sådana betyg.

Med tanke på dem som har att göra anmälan enligt firmalagen torde det emellertid vara av värde om klara bestämmelser finns rörande de betyg som bör ingivas. Med nuvarande ordning uppstår knappast några problem, då näringsidkarna i regel torde göra näringsanmälan och firmaanmälan genom en och samma handling och därvid bifoga de betyg som enligt 5 9 mom. 1 NFF skall åtfölja näringsanmälan. Efter ett upphävande av stadgandena om näringsanmälan, skulle det bli mera märkbart att firmalagen saknar före- skrifter om de betyg som —— redan enligt gällande praxis — är erforderliga för att firmaanmälan skall registreras. Föreskrifter härom torde därför böra införas.

På grund av det anförda föreslås, att NFF:s stadganden om anmälnings- skyldighet och registrering upphäves. Vidare föreslås, att till komplettering av firmalagens bestämmelser införes föreskrifter om de betyg som skall fo- gas till firmaanmälan. Med hänsyn till den förestående revisionen av fir- malagstiftningen torde sistnämnda föreskrifter lämpligen kunna tills vi- dare utfärdas i administrativ ordning. Rörande föreskrifternas närmare innehåll må anföras följande. Till följd av vad som föreslagits i det fö- regående bör enskild näringsidkares firmaanmälan åtföljas av bevis att näringsidkaren är myndig eller, om näringsidkaren är omyndig, bevis om förmyndarens och överförmyndarens samtycke; skall rörelse å omyndigs vägnar drivas av förmyndare, bör företes bevis om överförmyndarens sam- tycke. Göres firmaanmälan av gift kvinna, vars äktenskap ingåtts före år 1921, bör företes antingen bevis att mannen lämnat tillstånd till näringsut- övningen och iklätt sig ansvarighet för de förbindelser hon i och för rörelsen kan komma att ingå, eller bevis att sådana åtgärder från mannens sida icke erfordras; sistnämnda förhållande är för handen, om nya giftermålsbalken gjorts tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden eller om hustrun icke sammanlever med mannen. Vad angår konkurs har i det före-

1 RÅ 1913192, 1915 not F 89 och 536, 1926 not H 78,1952 not H 2, 1955 not H 59; i fallet 1915 not F 351 blev dock en anmälan godtagen som firmaanmälan men ej som näringsanmälan. 2 I den förut nämnda, av 0. Heeggström utarbetade kommentaren till firmalagen hävdas, att 3 5 har den nu angivna innebörden.

• Sida 71
•  Original

gående föreslagits, att konkursgäldenär ej skall vara berättigad att idka nä- ring, med vars utövande följer bokföringsskyldighet. Följaktligen bör firma- anmälan vara åtföljd även av bevis att näringsidkaren icke är i konkurstill- stånd. —— Med hänsyn till att enligt praxis1 utlänning anses skyldig att vid firmaanmälan styrka, att han är behörig att idka näring här i riket, torde föreskrift även härom böra intagas i författningen.

När det gäller firmaanmälan av handelsbolag bör beträffande envar av bolagsmännen företes bevis av innehåll som nyss angivits.

Inom firmautredningen pågår som nämnts arbete med revision av firma— lagstiftningen och som ett led däri även med ordningen för registrering av firma. För det sålunda pågående arbetet är det, enligt vad som inhämtats un- der hand, icke till något hinder, om NFF:s stadganden angående anmäl- ningsskyldighet och näringsregister upphäves, och ej heller om det i sam— band därmed stadgas att vissa bevis beträffande bokföringspliktiga närings- idkare skall ingivas samtidigt med firmaanmälan.

Förslaget om upphävande av anmälningsskyldigheten enligt 5 9 mom. 1 och 2 NFF medför enligt vad som framgår av det anförda ingen egentlig skill- nad, när fråga är om bokföringspliktig näring. Anmälan av sådan skall alltjämt ske jämlikt firmalagen. Beträffande sådan icke bokföringspliktig näring som nu omfattas av 5 9 NFF kommer däremot anmälningsskyldighe- ten att bortfalla. Detta har en viss följdverkan beträffande innebörden av 15 kap. 13 & föräldrabalken. Enligt detta stadgande erfordras överförmyn— darens samtycke, när av omyndig eller på omyndigs vägnar skall utövas näring, som ej må drivas utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan; med särskild anmälan åsyftas jämväl anmälan enligt 5 9 NFF.2 Det torde dock vara utan större praktisk betydelse om kravet på över- förmyndarens samtycke bortfaller beträffande de nu ifrågavarande, icke bokföringspliktiga näringarna.

Vid ett genomförande av förslaget om slopande av näringsanmälan bör en följdändring ske i 38 5 KF den 18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarhe- ten. Enligt denna paragraf gäller nu, att den som angående tillverkning eller försäljning av ädelmetallarheten gör anmälan till mynt— och justerings- verket därvid skall förete bevis om anmälan enligt 9 & NFF, där sådan an— mälan skall äga rum. Stadgandet synes med hänsyn till vad tidigare före- slagits böra ändras sålunda att vid anmälan till mynt- och justeringsverket i stället skall företes bevis om anmälan till handelsregistret. Att även vissa andra ändringar av nu ifrågavarande paragraf bör göras beröres närmare i avsnittet om tillfällighetsförsäljningar.

1 RÅ 1915 not F 536 och 1955 not H 59. 2 NValin, Föräldrabalken sid. 328.

• Sida 72
•  Original

9. NFF:s övriga allmänna stadganden och vissa därmed sammanhängande bestämmelser i andra författningar & 8 NFF Enligt detta stadgande skall vad genom 5 1 är stadgat om rättighet att idka handel eller annat näringsfång icke äga tillämpning på vissa närmare an- givna näringar. Såsom redan framhållits under punkt 1 i detta kapitel blir ett dylikt stadgande överflödigt i och med att den allmänna näringsfrihets- förklaringen i 5 1 utgår. Här skall därför endast beröras ett särskilt spörsmål, som sammanhänger med en av de i 5 8 avsedda näringarna, näm- ligen det under g) i paragrafen nämnda drivandet av mjöl- eller sågkvarnar. Att denna näring undantagits från den i 5 1 fastslagna näringsfriheten be- ror på att verksamheten blivit särskilt reglerad i kungörelsen den 30 de- cember 1863 (nr 76 sid. 1) angående ändring i föreskrifterna röran—de vill- koren för mjöl- och sågkvarnars anläggande m. 111. Enligt denna kungörelse äger envar anlägga samt till eget behov eller andras betjänande begagna mjöl- och sågkvarnar. Anmälan om rörelsen skall dock göras till länsstyrel- sen eller i stad till magistraten. För anläggning å viss kronojord fordras till- stånd. I 1930 års utkast uttalades, att denna kungörelse torde sakna prak- tisk betydelse och borde upphävas. Näringsrättsutredningen föreslog också upphävande av kungörelsen. Något skäl till annan bedömning synes icke heller nu föreligga, och i enlighet härmed har utarbetats förslag till kun- görelse om upphävande av ifrågavarande författning.

gum Detta stadgande innehåller vissa undantag från förordningens tidigare be- rörda föreskrifter. I den mån därvid åsyftas undantag från föreskrifterna rö- rande realisation och gårdfarihandel skall stadgandet behandlas i ett föl- jande avsnitt rörande dessa försäljningsformer. Här skall stadgandet be— röras endast i de delar det avser även andra slag av näringsutövning. Så är fallet endast med stadgandets första och fjärde stycken.

Enligt första stycket är lantmän befriade från anmälningsskyldighet i fråga om viss tillverkning. Då enligt vad förut anförts den i 5 9 mom. 1 och 2 stadgade anmälningsplikten föreslås slopad, blir undantagsstadgandet i 5 11 första stycket överflödigt.

Enligt fjärde stycket är vissa statliga och kommunala inrättningar och vissa anstalter helt undantagna från de i förordningens tidigare paragrafer intagna stadgandena, när fråga är om för avsalu bedriven tillverkning. Även denna föreskrift blir med hänsyn till vad i det föregående föreslagits över— flödig för framtiden.

En hänvisning till de nu berörda styckena av 5 11 NFF förekommer i 1 & kungörelsen den 16 maj 1913 angående skyldighet för vissa närings- idkare att avgiva statistiska uppgifter; enligt detta stadgande gäller näm-

• Sida 73
•  Original

ligen för de fall som avses i g 11 första och fjärde styckena NFF undan— tag från eljest föreliggande skyldighet att avgiva statistiska uppgifter. Den nämnda paragrafen i 1913 års kungörelse bör vid ett upphävande av NFF omformuleras, så att hänvisningen till NFF ersättes med ett uttryckligt an- givande av de ifrågavarande undantagsfallen. Därvid synes vissa i g 11 NFF använda, mera ålderdomliga uttryck böra utbytas mot andra. I 5 11 första stycket NFF avses sålunda lantmän som med biträde av hustru, hemmavarande barn och tjänstehjon till avsalu förfärdigar fabriks- och hantverksarbeten såsom föremål för husflit. I 1913 års kungörelse synes utan olägenhet kunna angivas, att undantaget från uppgiftsplikten gäller lantmän som med eller utan biträde av annan förfärdigar berörda arbeten såsom föremål för husflit. Vidare nämnes i 5 11 fjärde stycket NFF bl. a. sådana för statens och kommunens räkning stiftade inrättningar, vilka avse fattig- eller fängelsevärd. Vid en ändring av 1913 års kungörelse torde i stället för de sistnämnda uttrycken böra angivas socialvård och fångvård. I enlighet med vad nu anförts har utarbetats förslag till ändrad lydelse av den berörda kungörelsen.

512 NFF

Enligt detta stadgande gäller, att anmälan om viss till bergshanteringen hörande verksamhet skall göras till bergsöverstyrelsen, d. v. s. numera kom- merskollegium. De rörelser som avses är drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, vilken avser till- godogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk. Vid anmälan skall bifogas sådana intyg om myndighet m. m., som omförmäles i 5 9 mom. 1. Bergsöverstyrelsen skall beträffande anmälning- arna förfara på samma sätt som för länsstyrelse är föreskrivet.

Det må anmärkas, att anledningen till det ifrågavarande särskilda anmäl- ningsförfarandet enligt 5 12 NFF torde vara att de ifrågavarande inrätt- ningarna, som särskilt skulle registreras, ägde medbestämmanderätt vid utseende av fullmäktige i borgarståndet; själva grunden för stadgandet bort- föll sålunda redan genom 1866 års representationsreform.1

Det torde utan vidare stå klart att — såsom jämväl föreslagits i 1930 års utkast och av näringsrättsutredningen — det ifrågavarande stadgan-det kan upphävas.

I det nu behandlade stadgandet angives, att för utövning av däri berörd rörelse skall gälla vad särskilt är stadgat. Därvid åsyftas förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.2 Förordningen innehåller bland annat föreskrifter 0111 villkoren för rörel- sens utövning, varvid enligt 1 & gäller att anmälan om rörelsen skulle göras

1 Se Hult sid. 58; jämför Matz, Bidrag sid. 12. 2 Återgiven och något behandlad i Digman, Gruvrätt sid. 565 f och 19 f.

• Sida 74
•  Original

hos bergsöverstyrelsen, och 0111 förvaltningen av hammarsmeds- och mas- mästarkassor.

I 1930 års utkast föreslogs, att förordningens 1 5 skulle upphävas, då den torde sakna all betydelse och det icke fanns anledning att i näringsfrihets- hänseende behandla järnbruk o. dyl. annorlunda än andra näringar. Nä— ringsrättsutredningen föreslog också upphävande av förordningens 1 5.

Efter remissbehandlingen av 1930 års utkast begärde vederbörande depar— tementschef kommerskollegii yttrande, huruvida den berörda förordningen kunde i sin helhet upphävas. I yttrande den 15 oktober 1931 anförde kom- merskollegium, att förordningens bestämmelser dåmera saknade betydelse med undantag för stadgandet i dess 4 5 om förvaltning och användning av hammarsmeds- och masmästarkassor; flertalet av dessa kassor hade visser— ligen upphört, varvid Kungl. Maj:t förordnat om användandet av dess till- gångar, men då åtskilliga av dem ännu bestod, torde vid förordningens upp- hävande böra föreskrivas, att vad i 4 5 stadgats om dessa kassor skulle gälla så länge kassorna ägde bestånd. Enligt vad utredningsmannen inhämtat finns vissa av de berörda kassorna alltjämt kvar.

Med hänsyn till det anförda föreslås, att den berörda förordningen i sin helhet upphäves, dock med övergångsstadgande av den innebörd nyss an- givits.

55 13 och 14 NFF

De angivna paragraferna innehåller bestämmelser om förening av närings- idkare. I 1930 års utkast och i näringsrättsutredningens betänkande före- slogs utan närmare motivering, att bestämmelserna skulle utgå.

Ett särskilt spörsmål synes böra nämnas i detta sammanhang. Enligt 5 14 kan förening av ifrågavarande slag erhålla offentlig myndighets faststäl- lelse å reglemente avseende förvaltningen av föreningens egendom eller dess verksamhet i övrigt. I så fall skall föreningen därom göra anmälan, i Stock- holm hos överståthåll—arämbetet och eljest hos länsstyrelsen.

Genom en dylik fastställelse av reglemente har förening av berört slag ansetts få karaktär av s. k. offentligrättsligt subjekt.1 De nu ifrågavarande stadgandena i NFF synes dock icke innebära, att föreningarna genom själva fastställelsen skulle erhålla några särskilda offentligrättsliga funktioner. I den mån näringslivets olika organisationer tillagts uppgifter i offentlig- rättsliga sammanhang,2 synes detta ha skett oberoende av om organisatio- nens stadgar fastställts enligt & 14 NFF. Om den i den nämnda paragrafen stadgade möjligheten för förening att erhålla fastställelse å sitt reglemente bortfaller, torde detta sålunda icke medföra någon skillnad i vad angår de uppgifter i offentligrättsligt hänseende som kan anförtros åt ifrågavarande föreningar. Med hänsyn härtill torde stadgandet kunna utgå. Om en för-

1 Halvar Sundberg, Strödda uppsatser, sid. 23 ff, särskilt sid. 34 och 36 f. 2 Jämför Sundbergs nyssnämnda uppsats sid. 51—67.

• Sida 75
•  Original

ening, som redan erhållit fastställelse a sitt reglemente enligt den berörda paragrafen, vill vidtaga ändring av reglementet, bör sådan ändring kunna genomföras utan att fastställelse därå meddelas av den myndighet som ursprungligen fastställt reglementet.

55 15 och 17 NFF

De angivna paragraferna innehåller vissa bestämmelser om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk eller annan hantering. Bestämmelserna torde —— såsom framhölls redan i den förut berörda propositionen 1932 nr 41 _ numera få betraktas som helt föråldrade. I likhet med vad som föreslagits i 1930 års utkast och av näringsrättsutredningen förordas därför att bestäm- melserna utgår.

55 13 och 21_24 NFF

Paragraferna innehåller de bestämmelser om straffansvar och om rätte- gången, som sammanhänger med de näringsrättsliga reglerna rörande sven- ska rättssubjekt. Ett upphävande av sistnämnda regler leder till att även de straffrättsliga och processuella bestämmelserna skall upphöra att gälla. Enligt vad som anförts i det föregående kan NFF:s allmänna näringsrätts- liga regler beträffande svenska rättssubjekt upphävas och härav följer att från de synpunkter som hittills behandlats ifrågavarande bestämmelser kan utgå. Dock må erinras om att i det föregående förordats, att för vissa fall förordningens föreskrifter om gift kvinnas rätt att idka näring liksom därtill anknytande straffbestämmelse övergångsvis skall äga fortsatt tillämpning.

10. Slutanmärkning

Den verkställda undersökningen ger vid handen att NFF :s allmänna bestäm- melser rörande svenska rättssubjekts rätt till näringsutövning kan upp- hävas. Därvid har befunnits att vissa bestämmelser kan utgå utan vidare, medan ett upphävande av andra bestämmelser bör ske endast i samband med att föreskrifter av motsvarande innebörd införes i andra författningar. Om lagstiftningsfrågan löses på sätt nu angivits, medför detta att någon central näringsrättslig författning icke vidare kommer att finnas. Närings- rättsutredningen anförde härom:

Det kan måhända ur lagstiftningsteknisk synpunkt förefalla egendomligt, att vi, om NFF upphäves utan att ersättas av en näringslag, skulle komma att sakna en näringsrättslig författning, innehållande vissa generella regler för närings- rättens utövande. I utländsk rätt och däribland även hos våra nordiska grann- länder har man däremot, visserligen i skiftande former och i olikartad omfatt— ning, gått in för systemet med en »code de commerce», vari sammanfattats en stor del av de för näringslivet generellt gällande författningsreglerna. Detta sammanhänger emellertid med en i vårt land sedan lång tid tillbaka rådande

• Sida 76
•  Original

lagstiftningstradition, nämligen att meddela de näringsrättsliga specialbestäm- melserna i fristående lagar och författningar. Denna ordning har visserligen medfört den olägenheten, att vår näring-slagstiftning generellt sett är i hög grad splittrad och svåröverskådlig samt icke heller i sina principer så enhetligt och konsekvent utformad, som kunde synas önskvärt. Men den hos oss tillämpade ordningen har å andra sidan haft den fördelen att den underlättat tillkomsten av de för våra dagars komplicerade samhällsliv behövliga författningarna för olika grenar av näringslivet. Frågan om en sammanfattande kodifiering av hela vår näringslagstiftning är ett ytterligt vittutsecnde problem, som självklart icke kan i nu förevarande sammanhang vinna sin lösning men som möjligen kan komma att vinna aktualitet vid en framtida omarbetning av handelsbalkcn.

Av vad som anförts under punkt 1 i detta kapitel framgår, att det icke ansetts motiverat att ha en allmän näringsrättslig författning endast för att däri få uttömmande angivet de näringar som blivit föremål för inskränkande bestämmelser. Spörsmålet huruvida det kan ifrågakomma att man går ett steg längre och försöker att i en författning sammanföra en större eller mindre del av näringslagstiftningen kan icke anses falla inom ramen för utredningsmannens uppdrag. I sammanhanget må för övrigt erinras om att i propositionen 1932 nr 41 departementschefen uttalade, att tanken på en mera enhetligt ordnad näringslagstiftning genom sammanförande av de på olika författningar splittrade bestämmelserna i ämnet visserligen kunde ur teoretisk synpunkt synas motiverad, men att detta dåmera — sålunda redan 1932 —— finge anses praktiskt ogenomförbart på grund av mängden och om- fattningen av de specialförfattningar av näringsrättsligt innehåll, som efter hand tillkommit. .

Om det med hänsyn till det anförda icke synes böra ifrågakomma att i en allmän näringsrättslig författning söka samla de för särskilda näringsgrenar utfärdade bestämmelserna, kunde likväl tänkas att man i en författning sammanförde sådana stadganden som gällde för näringsutövning i allmänhet eller åtminstone i stort sett för all näringsutövning. En sådan författning skulle emellertid knappast komma att innehålla mer än regler om den bety- delse omyndighet och konkurs har i fråga om rätten att idka näring; där- jämte kunde möjligen ifrågakomma att i en sådan författning intoges en allmän hänvisning till viss annan lagstiftning, exempelvis om handelsregis- ter och firma samt om bokföringsskyldighet. Det torde dock varken från praktisk eller principiell synpunkt vara av större värde att ha en central näringsrättslig författning med så begränsat innehåll. Med hänsyn härtill och då de erforderliga reglerna om allmänna villkor för rätten att idka näring väl låter sig infogas i andra författningar, finner utredningsmannen att det icke från systematisk synpunkt är ägnat att väcka betänkligheter om ändringar genomföres på sätt i det föregående förordats.

• Sida 77
•  Original

III. Utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning här i riket

]. Gällande bestämmelser samt tidigare ändringsförslag

NFF:s bestämmelser om utlännings näringsutövning

Den rätt till näringsutövning, varom stadgas i 5 1 NFF, tillkommer svensk man eller kvinna, d. v. 5. den som har svenskt medborgarskap. För fysisk person, som icke är svensk medborgare, gäller i avseende på rätten till näringsutövning bestämmelserna i 55 25—31 NFF, vilka sammanförts un- der rubriken »Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som kan förvärvas av utlänning».

En del av de nämnda stadgandena reglerar vissa särskilda näringar _ redande i skepp, gårdfarihandel m. m. —- medan i 5 26 mom. 1 ges all- männa regler för ett mer vidsträckt näringsområde, nämligen beträffande handels- och fabriksrörelse, hantverk och annan hantering. Till en början skall här behandlas de sistnämnda reglerna.

Enligt NFF i dess ursprungliga lydelse skulle det bero på särskild prövning i varje fall, om utländsk man eller kvinna, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, fick här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Vid ansökning därom skulle fogas myndig- hetsbevis, frejdbetyg samt säkerhet för utskylder till staten och kommunen under tre år. Skulle handel, fabriks- eller hantverksrörelse idkas i stad, kunde överståthållarämbetet eller länsstyrelsen meddela tillstånd; där an- ledning före—kom mot bifall till ansökningen, borde emellertid ärendet hän- skjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. Gällde ansökningen utövande av nä- ringsyrke i köping eller på landet, underställdes densamma alltid Kungl. Maj:ts omedelbara prövning. Genom KF den 20 juni 1879 infördes den ändringen att frågan huruvida utlänning skulle äga här i riket idka de nu ifrågavarande näringarna alltid skulle bero på prövning av Kungl. Maj:t. Vidare stadgades bl. a. att ansökning om tillstånd skulle innefatta uppgift på den stad, köping eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen skulle idkas, ävensom huruvida sökanden önskade att utom den ort, där hans bosättning skulle ske, själv eller genom annan kringföra och annorlunda än å marknad till salu utbjuda varor. Bestämmelsen om uppgift å tilltänkt försäljning utom bosättningsorten borttogs genom KF den 23 september 1887 i samband med att nya regler om gårdfarihandel infördes. Genom KF

• Sida 78
•  Original

den 24 maj 1918 upphävdes föreskriften att utlänningen vid ansökan skulle foga frejdhetyg.

Enligt nuvarande g 26 mom. 1 NFF gäller sålunda, att utlännings rätt att här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering skall vara beroende på tillständsprövning. Eftersom NFF endast reglerar de nyss angivna arterna av näringsverksamhet samt i särskilda bestäm- melser viss transportverksamhet (55 25 och 27) och viss verksamhet, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster (5 27), är det åtskilliga näringsgrenar som faller utanför NFF:s tillämpningsområde. I den mån det icke heller i annan författning stadgas inskränkningar i rätten att utöva sådan näring, anses utlänningar fritt kunna ägna sig däråt. Då näringslivet sedan NFF:s tillkomst undergått en stark utveckling, varunder bl. a. åtskilliga nya verksamhetsformer uppkommit, kan det ibland vara svårt att bedöma om vissa nu förekommande näringsgrenar faller under NFF:s tillämpningsområde eller icke. Beträffande åtskilliga näringar har dock denna fråga blivit löst genom praxisl, varvid både Kungl. Maj:ts be- slut i tillståndsärenden och domstolarnas avgöranden i mål om olaga nä— ringsutövning varit av betydelse. Till näringsidkande i NFF:s mening har härvid hänförts även vissa näringsgrenar, som knappast avspeglas i för- ordningens ordalag. Som exempel på näringar, varå NFF ansetts tillämplig, kan anföras bryggeri-, slakteri-, bageri-, kafé-, konditori-, pensionats-, bok- tryckeri-, maskinskrivningsbyrå-, tvättinrättnings-, bilreparations-, turist- byrå—, express- och åkerirörelse samt verksamhet som arkitekt, byggmästa- re, murarmästare, hissinstallatör, fastighetsförvaltare, fastighetsmäklare, skeppsmäklare, revisor, reklamtecknare, fotograf, pianostämmare, tand- tekniker, massör, frisör och manikurist.

NFF har däremot icke ansetts tillämplig på verksamhet som är att hän- föra till den s. k. urproduktionen och till den immateriella produktionen. Till urproduktionen räknas verksamhet, som går ut på att frambringa na- turalster och råämnen, och följaktligen har utanför NFF ansetts falla så- dana näringar som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske. Normalt är en till urproduktionen hänförlig verksamhet förbunden med en viss försäljningsverksamhet och ofta också med en viss förädling av fram- bragta alster och råämnen. Därest de sistnämnda momenten blir mera framträdande, har detta ibland medfört att näringsutövningen ansetts un- derkastad NFF:s bestämmelser. Så har exempelvis varit fallet beträffande handelsträdgårdsrörelse, hönsuppfödning, pälsdjursuppfödning, Sågverks- rörelse utan samband med jordbruk, tegelstenstillverkning i större om- fattning, upptagande och försäljning av bränntorv samt tillverkning av makadam för försäljning. —— Till den immateriella produktionen som faller utanför NFF:s tillämpningsområde räknas främst vetenskaplig och konst-

1 En översikt över denna praxis har lämnats i Matz, Bidrag, sid. 9 ff.

• Sida 79
•  Original

närlig verksamhet,1 fullgörande av personliga tjänster såsom läkare och lärare samt konsultativ verksamhet såsom expert o. dyl. Grunderna för gränsdragningen mellan en del hit hänförliga yrken och vissa yrken, som enligt det tidigare sagda ansetts falla under NFF, kan ibland vara svåra att angiva. Utanför NFF:s tillämpningsområde har vidare ansetts falla handels- agenturer, vilkas verksamhet går ut på upptagande av order för framtida leverans från utlandet.2 Om handelsagenten dessutom här tar direkt be- fattning med de varor som levereras, torde dock rörelsen bli tillstånds- pliktig (jämför NJA 1936: 456). Enligt lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall generalagent för sådan rörelse ha förvärvat rätt att inom riket idka handel eller annat näringsyrke.

För att NFF skall bli tillämplig kräves — förutom att själva närings— fånget är av sådan art som avses i förordningen — att utövaren bedriver verksamhet såsom självständig företagare3 och yrkesmässigt. Med kravet på yrkesmässighet sammanhänger också det förhållandet att utanför NFF ansetts falla sådan verksamhet som går ut på att allenast för utövarens eget behov framställa produkter, verkställa reparationer o. dyl.

I anslutning till vad nu sagts om NFF:s tillämpningsområde må även erinras om att —— enligt vad som anförts inledningsvis i kapitel II — NFF ansetts tillämplig på den som är delägare i svenskt handelsbolag Vilket idkar i förordningen avsedd näring; härav följer att utländsk bolagsman i svenskt handelsbolag är skyldig att söka tillstånd enligt NFF om bolagets verksamhet är sådanatt den omfattas av förordningens bestämmelser. I det nyssnämnda kapitlet har också framhållits att NFF gäller även i det fallet att efter näringsidkarens död verksamheten fortsättes för dödsbodelägares räkning. Spörsmålet om NFF:s tillämplighet på sådana juridiska perso— ner som har utländsk nationalitet kommer att beröras i det följande.

De villkor som måste vara uppfyllda för att utlänning skall kunna er- hålla Kungl. Maj:ts tillstånd till näringsutövning enligt 5 26 mom. ] NFF är enligt stadgandets ordalydelse att han är myndig och att han ställt veder- häftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten och kommunen under tre år; Kungl. Maj:t har icke tillagts någon dispensbefogenhet i dessa hänseenden. Därutöver har i praxis, utan stöd av uttrycklig bestämmelse i NFF, fordrats att sökanden visar att han icke är försatt i konkurstillstånd. NFF uppställer ej heller något uttryckligt krav på att utlänningen för att få

1 Konsthantverk har däremot ansetts falla inom NFF:s tillämpningsområde, varvid bl. a. tillmätts betydelse att vid ifrågavarande verksamhet konstföremål tillverkats i serie (jämför Matz, Bidrag, sid. 12 f). 2 Jämför prop. 1887 nr 35 sid. 5, Matz, Bidrag, sid 35 not 1, Näringsrättsutredningens utkast till lag om näringsregister 1950, sid. 8, Berglund sid. 143 foch Michaelii Festskrift för Svenska Handelsagenters förening 1944, sid. 164. 3 Att gränsdragningen mellan verksamhet såsom självständig företagare och viss annan verk- samhet ihland kan vara tveksam — bl. a. när det gäller betingsarbete _ har närmare behandlats av Matz (Bidrag, sid. 15); jämför även SOU 1951: 42, sid. 272 ff.

• Sida 80
•  Original

tillstånd skall vara bosatt här i landet. I praxis har emellertid som en huvud- regel gällt, att så skall vara fallet, och vanligen har därvid fordrats viss tids vistelse hårstädes, i allmänhet två år. Detta upprätthålles dock icke undan- tagslöst, utan man har, särskilt under senare år, gjort avsteg härifrån. Detta har främst förekommit, när fråga varit om medborgare i de nordiska grann- länderna och vissa kategorier av flyktingar. Undantagsvis har tillstånd till näringsutövning också beviljats utlänning, som icke är bosatt och ej heller ämnar bosätta sig här i landet. I sådant fall brukar vid tillståndet fogas det villkoret, att näringsidkaren, så länge han bor utrikes och begagnar sig av tillståndet, skall ha ett här i riket bosatt ombud som är svensk medborgare.

Den formella gången vid behandlingen av ansökningsårenden enligt 5 26 mom. 1 är följande. Ansökningen, som skall innefatta uppgift på den stad eller ort på landet där rörelsen eller hanteringen skall idkas, skall göras i Stockholm hos överståthållarämbetet och i andra orter hos läns- styrelsen. Vid ansökningen skall fogas bevis att de ovan berörda formella kraven är uppfyllda. Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där sådana finnes nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit inford- rade, skall överståthållarämbetet eller länsstyrelsen med eget utlåtande insända handlingarna till vederbörande departement, vilket numera är handelsdepartementet. Är utlänningen bosatt här i landet, inhämtas regel- mässigt yttrande från statens utlänningskommission. Därefter avgöres ärendet av Kungl. Maj:t. Om de formella kraven är uppfyllda och inga all- varligare anmärkningar kan riktas mot sökandens person, blir ansökningen i regel bifallen. Någon egentlig prövning huruvida den med ansökningen avsedda verksamheten är behövlig eller önskvärd sker knappast numera. Ej heller sker något bedömande av sökandens kompetens för den sökta verksamheten. Gäller ansökningen verksamhet, som är underkastad sär- skild reglering, göres tillståndet beroende av den särskilda prövning som sålunda är föreskriven.

NFF innehåller ingen uttrycklig regel huruvida Kungl. Maj:t när som helst kan återkalla ett meddelat näringstillstånd. Däremot finns i fråga om sådant tillstånd till ambulerande hantverksrörelse, varom stadgas i g 26 mom. 3, föreskrivet, att tillståndet kan av den myndighet, som med- delat tillståndet, återkallas när helst skälig anledning därtill förekommer. Emellertid lärer Kungl. Maj:t vara oförhindrad att återkalla ett närings- tillstånd, även om utlänningen ej givit någon direkt anledning härtill, sär- skilt som Kungl. Maj:ts tillstånd städse plågar lämnas med förbehållet att gälla tills vidare. I praxis har återkallelse, i de få fall där dylik förekom- mit, endast tskett där särskilt .skäl till en sådan åtgärd förelegat och i så fall på framställning av länsstyrelsen.

Förutom de nu berörda reglerna i 5 26 mom. 1 NFF, avseende ett mera vidsträckt näringsområde, innehåller NFF som nämnts vissa regler angåen- de en del särskilda näringsgrenar.

• Sida 81
•  Original

Beträffande drivande av masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufaktur- verk eller annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk, gäller enligt 5 27, att ansökan om tillstånd, ställd till Kungl Maj:t och åtföljd av bevis att sökanden är myndig, skall ingivas till bergsöverstyrelsen, d. v. s. numera kommerskollegium, som därvid förfar på samma sätt som i 5 26 är före- skrivet beträffande länsstyrelsen.

Rörande transportverksamhet finns vissa föreskrifter i 55 25 och 29. Enligt den förstnämnda paragrafen är det utlänning medgivet att reda i skepp, dock att utlänningens andel icke må sträckas utöver en tredjedel av fartygets dräktighet och att utlänning ej må antagas till huvudredare för fartyg. Enligt 5 29 är utlänning, som fått tillstånd att idka handel eller annat yrke, även berättigad att föra varor såväl emellan inrikes orter som till eller från utrikes ort. Därest transportverksamheten icke är förbunden med annan näringsutövning utan bedrives som självständig rörelse, har, såsom framgår av den nyss lämnade översikten över praxis, tillstånd an- setts erforderligt.

Särskilda regler har vidare givits beträffande gårdfarihandel, realisa- tion och ambulatorisk hantverksrörelse (5 26 mom. 2 och 3). Dessa regler beröres närmare i kapitel IV.

Utöver vad nu sagts innehåller NFF beträffande utlänningarna en regel om förnyande av säkerhet för utskylder (& 28), ett allmänt stadgande av innebörd att, där ej särskilda föreskrifter meddelats beträffande utlän- ningar, förordningens övriga bestämmelser skall gälla i tillämpliga delar (5 30) samt straffbestämmelse (5 31).

1955 års lagstiftning om utländska juridiska personers näringsutövning

Det är tveksamt huruvida NFF:s regler angående utlänningar ursprungligen gällt även beträffande utländska juridiska personer. Frågan har behandlats i samband med införandet av lagen den 3 juni 1955 om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Under förarbetena till den- na lag uttalades,1 att i fråga om utländsk juridisk person innebörden av NFF väl ej vore alldeles klar, men att man torde få utgå ifrån att sådan per- son i allmänhet ej hade möjlighet att här driva näring, som avses i NFF, annorledes än genom särskilt bildat svenskt rättssubjekt. Det framhölls dock att i speciallagstiftningen funnes exempel på att åt Kungl. Maj:t inrymts be- fogenhet att meddela utländsk juridisk person rätt att här i riket idka visst slag av rörelse. Enligt lagen den 30 maj 1916 om Vissa inskränkningar i rät- ten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag — den s. k. inskränkningslagen som närmare beröres nedan — gäller sålunda att Kungl. Maj:t kan bevilja utländska juridiska personer rätt att förvärva eller bear-

1 Prop. 1955 nr 87 sid. 22 f och 50. 6—200719

• Sida 82
•  Original

beta inmutad mi'neralfyndighet eller idka gruvdrift. Vidare stadgas i lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäk— ringsrörelse här i riket, att sådan anstalt under förutsättning av Kungl. Maj:ts tillstånd äger att här i riket driva försäkringsrörelse genom general— agent såsom syssloman och i övrigt under de villkor som närmare framgår av lagen; försäkringsrörelse anses dock vara en verksamhet som icke är hän— förlig under NFF. Det kräves likväl enligt 1950 års lag att generalagenten har förvärvat rätt att inom riket idka handel eller annat näringsyrke.

Genom den nyssnämnda lagstiftningen år 1955 öppnades emellertid möj— ligheter för utländska bolag och ekonomiska föreningar att här idka näring genom avdelningskontor med självständig förvaltning (filial). Genom lagen har skapats ett alternativ till den av utländska juridiska personer eljest an- litade metoden med särskilda svenska dotterbolag. Rätten att använda filialformen är emellertid beroende på tillstånd av Kungl. Maj:t, och Kungl. Maj:t kan förbinda tillståndet med särskilda villkor och föreskrifter. Filial för ett utländskt företag skall stå under ledning av en verkställande direk— tör som är myndig och bosatt här i riket. Verkställande direktören skall vara utrustad med en vidsträckt fullmakt att tala och svara för företaget och skall vara underkastad ett omfattande ansvar för verksamheten här. Det utländska företaget skall i vad angår filialen ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse. I alla av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden skall företaget lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande.

I samband med införandet av 1955 års lag upptogs i NFF ett nytt stad- gande under 5 32 av innehåll att utländska bolag och föreningar, vilka efter vad därom särskilt är stadgat vunnit registrering av filial här i riket, må genom filialen här idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Efter 1955 års reform måste NFF:s innebörd anses vara att det gäller förbud för utländska juridiska personer att i annan ordning än som anges i 1955 års lag idka sådan näring som avses i NFF.

Andra föreskrifter angående utländska rättssubjekts näringsutövning Föreskrifter om utländska rättssubjekts rättsställning i vissa hänseenden, som gäller eller har samband med rätten till näringsutövning, är meddelade även i ett flertal andra författningar. Såsom framgår av nedanstående översikt över viktigare författningar med sådant innehåll har i olika sam— manhang stadgats, att utländskt rättssubjekt icke alls eller allenast efter särskilt tillstånd äger inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva viss verksamhet eller förvärva viss egendom. I den mån förbud har stadgats innehåller författningarna i. vissa fall bestämmelser att Kungl. Maj:t eller särskilt angiven myndighet kan medgiva undantag.

• Sida 83
•  Original

Att utländsk försäkringsanstalt kan erhålla rätt att driva försäkrings— rörelse här i riket har nyss berörts.

Enligt lagen den 30 juni 1960 om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område är det förbjudet för den som ej är svensk medborgare att mot ersättning undersöka annans hälsotillstånd eller be- handla annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte. Vad sålunda stadgas skall dock enligt lagen ej utgöra hinder för den som ej är svensk medborgare att åt allmänheten utprova glasögon eller andra optiska hjälpmedel för seendet. Lagens förbud gäller emellertid ej den som innehar behörighet att utöva läkaryrket eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd under medicinalstyrel— sens tillsyn.

Lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket stadgar, att sådan behörighet skall tillkomma den som är legitimerad såsom läkare eller erhållit vissa förordnanden eller i viss ordning meddelats begränsad behörighet att utöva läkaryrket. Svenskt medborgarskap utgör icke villkor för erhållande av legitimation eller behörighet enligt lagen i övrigt. För att utöva verksamhet som tandläkare fordras i princip legitimation och sådan kan lämnas endast svensk medborgare. Den som icke har svensk legitima— tion kan dock genom särskilt tillstånd eller genom att han utnämnes eller förordnas till vissa befattningar förvärva behörighet att utöva verksamhet såsom tandläkare (lagen den 18 maj 1951 om behörighet att utöva tand— läkarkonsten). För rätt att hålla apotek kräves, förutom Kungl. Maj:ts privilegium, legitimation såsom apotekare. Sådan legitimation kan av medi- cinalstyrelsen meddelas för svenska medborgare (7 & instruktionen för me- dieinalstyrelsen). Vissa åtgärder avseende behandling av djur är förbehållna veterinärer (lagen den 19 maj 1944 om djurskydd m. fl.). Behörighet att utöva vcterinärkonsten tillkommer den som är legitimerad såsom veterinär, men sådan behörighet kan också förvärvas genom särskilt tillstånd, utnäm— ningar m. m. på likartat sätt som enligt vad nyss sagt-s gäller beträffande tandläkare (37 & allmänna veterinärinstruktionen). Legitimation såsom veterinär meddelas för svenska medborgare av veterinärstyrelsen (2 5 in- struktionen för veterinärstyrelsen).

Enligt 8 kap. 2 & rättegångsbalken kan endast den, som är svensk med- borgare, antagas till ledamot av advokatsamfundet. Endast ledamot av advokatsamfundet har rätt till titeln advokat; någon möjlighet för utlän- ning att genom dispens få denna rätt föreligger ej. Till offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 5 & rättegångsbalken förordnas advokat; dock må, enligt 27 5 lagen om införande av nya rättegångsbalken, vid de domstolar Kungl. Maj:t bestämmer till offentlig försvarare utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kun— skapsprov. Enligt 12 kap. 2 och 22 55 samt 21 kap. 3 & rättegångsbalken

• Sida 84
•  Original

skall i regel den som av part anlitas såsom rättegångsombud, rättegångs- biträde eller enskild försvarare vara svensk medborgare med hemvist inom riket. Om domstolen finner det lämpligen kunna ske, må dock även annan brukas för sådant uppdrag.

Enligt 2 & mäklarordningen den 9 juni 1893 må till mäklare ej antagas annan än den, som är svensk medborgare. Författningen är dock upphävd i vad den avser fastighetsmäklare, och för dessa gäller enligt KK den 30 juni 1947 om auktorisation av fastighetsmäklare att auktorisation kan med- delas envar, som uppfyller vissa kvalifikationskrav.

I fråga om rätten att giva eller medverka vid offentlig föreställning gäller — förutom att utlänning har att iakttaga bestämmelserna i allmänna ord- ningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster — att utlänning, som är bosatt i riket, kan genom att ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under tre år förvärva samma rätt, som tillkommer här bosatt svensk medborgare (1 5 1 mom. KK den 31 december 1913 angående rätt för bl. a. utlänning att här i riket giva offentlig föreställning m. m. samt att därvid medverka). Har sådan säkerhet icke ställts eller är utlänningen icke bosatt här, kräves särskilt tillstånd i den ordning som stadgas i 1 och 2 åå samma kungörelse samt 4 5 4 och 5 mom. KF den 23 oktober 1908 an- gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter. Därjämte har sådan utlänning att erlägga i sistnämnda KF stadgade avgifter.

Tryckfrihetsförordningen innehåller vissa föreskrifter som i förevarande sammanhang bör uppmärksammas. Enligt dess 14 kap. 5 5 är, såvitt ej annat följer av förordningen eller annan lag eller författning, utlänning såsom tryckfrihetsrättsligt subjekt likställd med svensk medborgare. Emel- lertid anger förordningen vissa fall då utlänning icke är behörig, nämligen såsom ägare av periodisk skrift, utgivare av periodisk skrift och ställföre- trädare för denne samt juryman (5 kap. 1, 2 och 9 55 samt 12 kap. 5 €). I övrigt inskränker förordningen icke utlännings verksamhet på tryckfrihets- området, men såsom framgår av 14 kap. 5 5 kan inskränkning följa av an- nan författning. En sådan inskränkning ligger i att 5 26 NFF också om- fattar drivande av tryckeri och bokhandel, ty undantagsbestämmelsen i 5 8 a) har icke avseende å utlänningar. Kungl. Maj:t har också i praxis ansett att tillstånd enligt 5 26 mom. 1 NFF erfordras för utlänning som vill utöva sådan verksamhet.

I 1 & KF den 20 juni 1935 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel stadgas, att tillstånd till dylik tillverkning _— därest icke fråga är allenast om tillverkning i ringa omfattning _ ej kan meddelas för annan än svensk medborgare, svenskt handelsbolag, däri ej finnes utländsk bolagsman, eller svenskt aktiebolag, vari utländskt inflytande är på visst sätt begränsat.

Enligt 4 5 KF den 29 december 1949 angående handel med skrot, lamp och begagnat gods förutsättes för utlännings rätt till sådan handel att han erhållit tillstånd enligt NFF. Däremot behöver utlänning icke, såsom

• Sida 85
•  Original

svenska medborgare, söka särskilt tillstånd i den ordning som stadgas i skrothandelsförordningen. Enligt åtskilliga andra författningar som avser handel eller tillverkning, underkastade allmänt tillståndstvång, förutsättes däremot för utlännings vidkommande tillstånd både enligt NFF och — liksom för svenska medborgare _ enligt den särskilda författningen. Detta framgår därav att i författningarna anges att tillstånd kan meddelas endast den som är berättigad att idka handel respektive tillverkning i allmänhet (t. ex. 28 5 vapenförordningen, 10 och 22 55 KF den 10 juni 1949 om explosi— va varor och 11 å KF den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor).

Vidare finns bestämmelser som inskränker utlännings möjligheter att här idka sjöfart med svenskt fartyg. Sålunda äger utlänning icke vara huvud— redare för svenskt fartyg (& 25 NFF och 1 5 sjölagen). Av sistnämnda lag- rum framgår vidare, att fartyg för att anses såsom svenskt skall antingen till minst två tredjedelar ägas av svenska undersåtar eller ock tillhöra aktie- bolag vars styrelse har sitt säte i riket och består av aktieägare, som är svens- ka undersåtar. Vidare gäller enligt 5 & sjölagen, att andel i fartyg ej utan samtliga delägares medgivande må överlåtas till någon, som icke är svensk undersåte, därest till följd av sådan överlåtelse fartyget skulle upphöra att vara svenskt. Överlåtelse i strid mot vad sålunda är stadgat är ogill. Någon dispensrätt för Kungl. Maj:t finns ej i fråga om tillämpningen av 1 och 5 55 sjölagen. — I detta sammanhang må också nämnas, att enligt gällande befälsförordning av den 12 juni 1936 för behörighet att utöva befäl å han— delsfartyg eller fiskefartyg fordras bl. a. att vederbörande är svensk med- borgare (3 5); för erhållande av behörighetsbevis såsom befäl enligt för- ordningen fordras likaledes svenskt medborgarskap (12 å). Dispensmöjlig- het finns i viss utsträckning.

Beträffande sjöfart med utländskt fartyg gäller att inrikes trafik mellan orter vid rikets kuster (kustfart) eller orter vid inlandsvatten (insjöfart) icke får bedrivas med andra främmande fartyg än sådana, som genom överenskommelse med främmande makt blivit i detta hänseende likställda med svenska fartyg (Kungl. förklaringen den 28 februari 1726 över för- ordningen den 10 november 1724 angående de främmandes fart på Sve- rige och Finland —— det s. k. produktplakatet — samt 128 och 216 åå tull- stadgan den 7 oktober 1927). Genom årligen meddelade beslut plågar Kungl. Maj:t bemyndiga sjöfartsstyrelsen att tills vidare under det kom- mande året i särskilda fall medgiva undantag från ifrågavarande förbud. (Senaste bemyndigande se Generaltullstyrelsens meddelanden 1962 nr 1.)

Beträffande utlännings rätt att här idka civil luftfart gäller regler som är tämligen likartade med bestämmelserna angående sjöfarten. Härom stadgas i KF den 26 maj 1922 om luftfart och i luftfartslagen den 6 juni 1957. I dessa författningar finns bl. a. stadganden dels om förutsättningarna för att luftfartyg skall anses ha svensk nationalitet (4 och 6 55 i förord- ningen; 2 kap. 2, 12 och 14 55 i lagen), dels därom att luftfartyg av främ-

• Sida 86
•  Original

mande nationalitet endast under vissa förutsättningar må användas i luft- fart inom svenskt område (3, 4 och 15 55 i förordningen, 1 kap. 2 5 i lagen), dels ock om hinder för utlänning att här bedriva inrikes luftfart (7 kap. 3 5 i lagen).

I fråga om rätten att bedriva fiske såsom näring gäller icke några all- männa näringsrättsliga bestämmelser. Den civilrättsliga regleringen i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske innehåller emellertid vissa stadganden om utlännings rätt till fiske i svenskt vatten. Enligt lagens 4 och 21 Så är utlänning, som sedan minst två år är stadigvarande bosatt här i riket, lik— ställd med svensk medborgare med avseende å fiske i allmänt vatten samt fiske i enskilt vatten enligt föreskrifterna i 6—20 55. Annan utlänning må enligt 4 och 21 åå bedriva fiske i allmänt eller enskilt vatten endast i den mån Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer så med- giver. Utöver vad nu sagts gäller enligt 5 5, att utlänning oberoende av tillstånd äger fiska i enskilt vatten, om han är jordägare eller eljest för- värvat enskild rätt till fiske i sådant vatten. I detta sammanhang bör även erinras om de särskilda författningar som gäller rörande fiske i vissa gräns- områden (i lageditionen anmärkta under 2 & fiskeristadgan; vissa med fiske sammanhängande författningar finns angivna under 5 26 NFF).

Enligt den förut nämnda inskränkningslagen av den 30 maj 1916 gäller för utländska medborgare och en del andra rättssubjekt vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Sålunda gäller enligt 1 5 för utländska medborgare och utländska juridiska personer dels ett indispensabelt förbud att härstädes inmuta mineralfyndighet,1 dels föreskriften att de allenast efter särskilt tillstånd —— som kan meddelas i visst fall av länsstyrelsen och eljest av Kungl. Maj:t _ må förvärva fast egendom, förvärva eller bearbeta inmutad mine- ralfyndighet samt idka gruvdrift. Beträffande inmutning samt övriga nu angivna förvärv och åtgärder gäller vidare enligt 2 & tillståndstvång för vissa svenska juridiska personer, nämligen svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman, svensk ekonomisk förening samt med Visst undan- tag — svenskt aktiebolag. Sistnämnda undantag från tillståndstvånget gäller för svenskt aktiebolag, vars aktiebrev är ställda till viss man och i vars bolagsordning intagits förbehåll av innebörd att endast viss mindre del av bolagets aktier må genom nyteckning eller överlåtelse förvärvas av utländskt rättssubjekt och sådana svenska rättssubjekt, vari finnes eller kan finnas utländskt inflytande av viss storleksgrad. Aktieförvärv, som skett i strid mot sådant förbehåll, är enligt 3 & ogillt. Anmärkas må vidare att berörda lag därjämte innehåller ytterligare bestämmelser av betydelse i detta sammanhang, bl. a. regler om att vissa förvärv och vissa rättssubjekt

1 I SOU 1961: 49 sid. 16 och 169 f föreslås att Kungl. Maj:t skall erhålla möjlighet att meddela utländska rättssubjekt tillstånd att inmuta mineralfyndighet.

• Sida 87
•  Original

undantages från tillståndstvånget, ävensom övergångsbestämmelser, lika- ledes innefattande vissa undantag.

För att hindra kringgående av den berörda lagens bestämmelser om för- hud och tillståndstvång har genom en särskild lag den 30 maj 1916, inne- fattande tillägg till 1895 års lag om handelsbolag, stadgats, att även om utlänning erhållit Kungl. Maj:ts medgivande att i riket idka näring, han icke må sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag, utan att han därtill erhållit särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. I samma syfte har bestämmelser införts mot bulvanförhållanden i hithörande sammanhang, nämligen ge— nom lagar den 18 maj 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom samt den 7 juni 1934 om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Vidare må erinras om bestämmelserna i lagen den 21 december 1949 om inlöseni vissa fall av rätt till gruva m. m. Kungl. Maj:t äger enligt denna lag att _ i syfte att säkerställa svenskt inflytande över gruvföretag — för- ordna, att den rätt till gruva eller andel däri, som må innehas bl.a. av utländsk medborgare, skall mot lösen avstås till kronan eller annan som Kungl. Maj:t bestämmer.

Anmärkas bör också att för utländskt och därmed jämställt rättssubjekt kan stadgas förbud att genom nyteckning eller överlåtelse förvärva aktie även på det sättet att i bolagsordning intages förbehåll med annat syfte och annan utformning än som anges i den nyssnämnda inskränkningslagen (177 & aktiebolagslagen, 65 ä 2 mom. lagen om försäkringsrörelse). För sådana rättssubjekt har vidare stadgats förbud att genom nyteckning eller överlåtelse förvärva aktie i bankaktiebolag (18 5 lagen om bankrörelse).

Ytterligare må anmärkas att i flera författningar avseende svenska juridiska personer stadgats förbud för utlänning att vara stiftare eller att inneha vissa uppdrag.1

Sålunda gäller enligt 4 5 lagen den 14 september 1944 om aktiebolag ett indispensabelt krav att stiftare av aktiebolag skall vara svensk medborgare ' eller annat svenskt rättssubjekt av i bestämmelsen närmare angivet slag. Vidare gäller enligt samma lag hinder för utlänning att i svenskt aktiebolag vara styrelseledamot (eller suppleant), verkställande direktör (eller vice verkställande direktör), firmatecknare, revisor (eller suppleant), likvidator (eller suppleant), likvidationsrevisor (eller suppleant) samt god man vid likvidation (79, 80, 88, 107, 149, 152 och 153 55). Enligt lagen finnes dock beträffande dessa uppdrag — frånsett uppdraget som god man — dispens- möjligheter för utlänning. Rätt att meddela dispens tillkommer Kungl. Maj :t

1 I utlänningslagcn 17 å andra stycket har intagits en erinran om de särskilda stadganden som innehåller förbud för utlänning att inneha vissa anställningar. Härmed torde ha åsyftats främst sådana uppdrag hos juridiska personer, som beröres ovan, samt statliga ämbeten och tjänster (jfr SOU 1951: 42 sid. 46 och Björling-Lindencrona: Utlänningslagen sid. 55 f). Beträffande upp— dragen hos juridiska personer framhöll utlänningskommittén likväl (nämnda sida) att dessa knappast utgjorde arbetsanställning i utlänningslagens mening.

• Sida 88
•  Original

eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Genom KK den 21 oktober 1955 (nr 575) har beslutanderätten i dispensärenden delegerats till kom- merskollegium.

I lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar har i förevarande hän- seende intagits föreskrifter, som står i nära överensstämmelse med aktie- bolagslagens. Där ej för särskilt fall Kungl. Maj:t eller myndighet Kungl. Maj:t förordnar annat tillåter, må endast här i riket bosatt svensk med— borgare vara styrelseledamot (eller suppleant), firmatecknare, revisor, lik- vidator och likvidationsrevisor (22, 23, 29, 46, 76 och 80 55). Genom den nyssnämnda kungörelsen har beslutanderätten även i dessa ärenden dele- gerats till kommerskollegium.

De nu nämnda lagarna om aktiebolag och om ekonomiska föreningar torde, såvitt angår uppdrag av nu ifrågavarande art, vara de praktiskt viktigaste för utlänningar. Anmärkas bör dock att i större eller mindre ut- sträckning likartade förbud gäller för utlänning enligt lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse, lagen den 3 juni 1955 om sparbanker, lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse, lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktie- bolag, lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän farled, vattenlagen (i vad angår styrelser för vattenreglerings- och andra företag) m. fl.

Utlänningslagen och utlänningskungörelsen För utlännings möjligheter att här idka näring är utlänningslagen den 30 april 1954 av grundläggande betydelse i och med att den reglerar utlännings rätt att inresa och vistas i riket. Genom denna lag regleras också utlännings rätt att här försörja sig genom arbete såsom anställd.

I 1 5 utlänningslagen stadgas bl. a. att utlänning äger rätt att, i den ut- sträckning och på de villkor lagen stadgar, inresa till riket och utresa ur riket samt här uppehålla sig och inneha anställning. Lagen innehåller vidare bestämmelser därom att det endast i den mån Kungl. Maj:t så förordnat skall föreligga skyldighet för utlänning att inneha pass, tillstånd till inresa och uppehåll i riket samt arbetstillstånd (4, 7 och 15 55).

Förordnande om sådan skyldighet att inneha pass samt tillstånd i nämn— da hänseenden har av Kungl. Maj:t meddelats i den med stöd av lagen utfärdade utlänningskungörelsen den 4 juni 1954, därvid dock stadgats åtskilliga undantag.

Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge har sålunda lindan- tagits från skyldigheten att inneha pass _ under förutsättning att de an— kommit till riket från någotdera av dessa länder — ävensom visering, uppe- hållstillstånd och arbetstillstånd (2 5, 20 5 b, 27 å och 37 5 1 mom. a). Där- utöver har ytterligare vissa undantag medgivits, bland annat såtillvida att några grupper av utlänningar —— förutvarande medborgare i Estland, Lett- land eller Litauen, som innehar svenskt främlingspass, samt vissa andra

• Sida 89
•  Original

kategorier med särskild anknytning till Sverige ävensom vissa yrkesgrupper —— helt eller delvis fritagits från skyldighet att ha arbetstillstånd.

I detta sammanhang bör vidare framhållas, att det tillstånd som ger de mest omfattande rättigheterna är bosättningstillståndet, vilket medför rätt att inresa och att utan tidsbegränsning vistas i riket. Den som har sådant tillstånd är undantagen från eljest föreliggande skyldighet att vid uppehåll här inneha pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Bosättningstillstånd kan meddelas utlänning, som är fast bosatt i riket och beträffande vilken tvekan icke råder om hans vandel eller pålitlighet ur säkerhetssynpunkt; i ansökiiingsärendet skall särskild utredning in- förskaffas om utlänningens försörjningsförmåga (10 å och 15 å andra stycket utlänningslagen, 20 5 a, 27 å och 34 5 utlänningskungörelsen).

Det må anmärkas, att chefen för inrikesdepartementet i januari 1962 tillkallat sakkunniga för utredning om utformningen av utlänningskontrol- len och därmed sammanhängande frågor. I direktiven för de sakkunniga anföres — sedan det konstaterats att för den centrala utlänningsmyndig- hetens handläggning av ärenden om visering och uppehållstillstånd saknas andra riktlinjer än sådana som myndigheten själv fastställer —— bland annat följande:

Emellertid synes det föreligga ett visst utrymme för vägledande normer även inom detta f. n. helt åt rättstillämpningen överlämnade fält. Sambandet mellan uppehållstillstånd och arbetstillstånd för utlänning som saknar möjlighet att för- sörja sig annorledes än genom arbetsanställning synes sålunda vara en fråga, i vilken vissa objektiva regler torde kunna utformas. Härmed aktualiseras också de vittgående problem, som i fråga om den generella utlänningskontrollen uppkommer vid en eventuell svensk associering till Rom-fördraget den 25 mars 1957 om upp- rättandet av den europeiska ekonomiska gemenskapen. Detta fördrag upptager bestämmelser om fri rörlighet för arbetskraften. Det innehåller vidare bestämmelser om etableringsrätt och om rätt att utföra tjänster för medlemsstats rättssubjekt på annan stats område. Det förutses emellertid i fördraget att särskilda begränsningar i arbetskraftens rörlighet kan påkallas av hänsyn till allmän ordning, allmän sä- kerhet och folkhälsan. För sådana regler skall fördragets nu nämnda bestämmelser icke utgöra hinder. Oavsett i vilken utsträckning fördragets bestämmelser för medlemsstaterna kan bli tillämpliga för Sverige vid en associering synes det er- forderligt att närmare undersöka behovet av föreskrifter i syfte att tillgodose de nämnda intressena vid en ökad rörlighet över gränserna.

Vissa uppgifter beträffande de utländska rättssubjekten

Antalet utlänningar med uppehållstillstånd i riket utgjorde den 1 juli 1961 47 486. I denna siffra inbegripes dock icke medborgare i de nordiska grann— länderna, då de ej är skyldiga att ha sådant tillstånd. En viss uppfattning om antalet sådana medborgare här i riket kan dock erhållas med hjälp av statistik rörande antalet arbetsanmälda utlänningar; av dessa var den 1 juli 1961 77 762 från Danmark, Norge eller Finland.1

1 Uppgifterna hämtade från Sociala meddelanden 1961 sid. 225 ff.

• Sida 90
•  Original

Antalet bosättningstillstånd som meddelats under tiden januari 1955— november 1961 är enligt uppgift från statens utlänningskommission 287; huvuddelen därav eller 186 tillstånd meddelades under 1955 och 1956.

Under de senaste åren har antalet fullföljda ansökningar om tillstånd till näringsutövning enligt 5 26 mom. 1 NFF utgjort, år 1958 136, år 1959 162, år 1960 138 och år 1961 108.

Beträffande rätt för utlänning att vara styrelseledamot i aktiebolag eller att inneha annat uppdrag, som enligt vad förut sagts förutsätter tillstånd enligt lagarna om aktiebolag och ekonomiska föreningar, har från kom- merskollegium upplysts att antalet fullföljda ansökningar utgjort, år 1958 156, år 1959 194, år 1960 276 och år 1961 till och med september 228.

I filialregistret har sedan filiallagens tillkomst 1955 införts 11 utländska juridiska personer, som erhållit tillstånd att idka näring här i riket. Av dessa har dock två redan avregistrerats.

Från riksförsäkringsverket har upplysts, att vid slutet av år 1961 bland de s. k. direktdebiterade arbetsgivarna —— d. v. s. i huvudsak sådana som ej bedrivit företagarverksamhet i allenast ringa omfattning eller under kortare tid _ fanns registrerade 25 å 30 utlänningar, som var bosatta utomlands, och ett tjugotal utländska juridiska personer.

Tidigare ändringsförslag

Bland de förslag som gällt allmänna bestämmelser om utländska rättssub- jekts rätt att idka näring här må först nämnas kommerskollegii förut be- rörda utlåtande år 1928 avseende riktlinjerna för revision av NFF. I detta utlåtande behandlades frågan om ändringar av NFF:s bestämmelser sär- skilt mot bakgrunden av det vid den tiden pågående internationella ar- betet för åstadkommande av lättnader i de kommersiella mellanfolkliga för- bindelserna. Bland annat berördes ett av Nationernas Förbunds ekonomiska kommitté utarbetat konventionsförslag, innebärande att principen om na— tionell behandling av utländska medborgare skulle få en vidsträckt till- lämpning inom konventionsstaterna; konventionsförslaget innehöll också bestämmelser om den rätt till näringsutövning som skulle tillkomma juri- diska personer. I utlåtandet framhölls att vid en revision av NFF väsentlig hänsyn borde tagas till de internationella strävandena mot större rörelsefri- het på det kommersiella området och att en uppmjukning av det gällande restriktionssystemet icke skulle lända den inhemska företagsamheten till skada. Enligt utlåtandet borde därför det i NFF stadgade ovillkorliga till— ståndstvånget för utlänningar såtillvida modifieras, att därtill fogades en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att på grund av ingången traktat medgiva befrielse från skyldigheten att söka tillstånd. Ett dylikt stadgande ansågs bereda möjlighet till sådana eftergifter som på grund av rikets för- hållande till andra länder kunde visa sig erforderliga för att tillförsäkra

• Sida 91
•  Original

svenska undersåtar gynnsam behandling i utlandet, samtidigt som möjlig- heten till kontroll över den utländska företagsamheten icke helt uppgavs. Vidare borde enligt kollegii mening i lagstiftningen öppnas möjlighet för utländsk juridisk person att här i landet bedriva näringsverksamhet genom filial. Rätten till sådan näringsutövning borde göras beroende av särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, dock att juridiska personer hemmahörande i visst land borde kunna fritagas från skyldigheten att söka sådant tillstånd, därest Kungl. Maj:t genom traktat träffat överenskommelse härom. Den i utlåtandet förordade näringslagstiftningen ansågs i princip böra gälla all yrkesmässigt bedriven näring, varvid med näring avsågs varje för för- värv utövad, utåt självständig verksamhet.

I 1930 års utkast som huvudsakligen byggde på kommerskollegii nu berörda utlåtande anfördes att förslag angående utlänningars rätt att här driva näring skulle framläggas senare. I propositionen 1932 nr 41 uttalades dock att en revision av de näringsrättsliga bestämmelserna beträffande ut- länningar för det dåvarande icke lämpligen borde ifrågakomma.

Såsom anmärkts i inledningen till detta betänkande verkställdes med an- ledning av en riksdagsskrivelse 1934 visst utredningsarbete rörande ut- lännings rätt till näringsutövning men några författningsförslag fram- lades icke.

Tidigare har också nämnts att 1949 års utlänningskommitté i samarbete med näringsrättsutredningen framlade förslag till vissa ändringar av NFF:s bestämmelser beträffande utlänningar (SOU 1951: 42). Förslaget avsåg i huvudsak den näringsrättsliga ställning som borde tillkomma utlänning med bosättningstillstånd. Beträffande sådan utlänning föreslogs att han, där ej annorlunda var stadgat, skulle äga samma rätt som svensk med— borgare att här i riket idka handels— eller fabriksrörelse, hantverk eller an— nan hantering. I fråga om rätt till gårdfarihandel, realisation och ambule- rande hantverksrörelse föreslogs däremot att utlänning med bosättnings- tillstånd skulle ha samma ställning som andra utlänningar. I propositio- nen 1953 nr 41 uttalades dock att frågan om ändring i näringslagstiftningen finge upptagas till behandling senare.

Näringsrättsutredningen framlade vidare i 1953 års promemoria ett lagut— kast angående de utländska rättssubjektens näringsutövning, vilket utkast refererats i inledningskapitlet.

Inom Nordiska rådet har frågan om nordiska medborgares etablerings- rätt i annat nordiskt land varit under behandling vid flera tillfällen. Bland annat har inom rådets juridiska niomannakommitté verkställts vissa under— sökningar rörande möjligheterna för de nordiska länderna att i nuvarande läge skapa likställighet för enskilda medborgare i de nordiska länderna vad angår rätten att driva näring. Därvid har under 1961 såsom exempel på tänkbara lagändringar upprättats vissa lagutkast. Såvitt angår Sverige framlades ett lagutkast, innefattande sådan ändring av NFF att dess 5 1

• Sida 92
•  Original

skulle komma att innehålla ett allmänt stadgande om rätt till näringsutöv- ning icke endast för svenska medborgare utan även för medborgare i de nordiska grannländerna; de följande paragraferna t. o. m. 5 24 skulle i följd härav bli tillämpliga även för medborgare i dessa länder.

I begärt yttrande över det berörda utkastet uttalade utredningsmannen bland an— nat, att det föreföll mindre lämpligt att i ifrågavarande syfte överväga ändringar av NFF, då sedan länge pågått utredningsarbete avseende ett upphävande av förordningen och utarbetande av ny lagstiftning i dess ställe. I sammanhanget be— rördes också utredningsmanncns överväganden rörande den avsedda nya lag- stiftningens innehåll såvitt angick möjligheterna att bereda utlänningar likstäl- lighet med svenska medborgare i fråga om näringsutövning. Vidare framhölls bl. a., närmast med anknytning till de utkast som berörde vissa andra nordiska länder, att i ett lands lagstiftning kunde fästas avseende vid förhållanden som visserligen ej i och för sig rörde medborgarskapet men som ändå i själva verket medförde att betydande skillnader kunde föreligga mellan den egna medborgarens och ett främ- mande lands medborgares rätt till etablering. Det påpekades att frågor av dylikt slag icke beaktats i utkasten, vilket medförde olikheter de olika länderna emellan.

2. Allmänna synpunkter rörande en ny lagstiftning

Vissa grundläggande synpunkter Av den förut lämnade redogörelsen för den näringslagstiftning, som sär— skilt berör de utländska näringsidkarna, framgår att för sådana rättssubjekt — såväl enskilda personer som bolag och andra sammanslutningar — har stadgats åtskilliga restriktioner i avseende å rätten att utöva näringsverk- samhet och rätten att förvärva vissa slag av egendom. Regler av sådan restriktiv karaktär har funnits sedan gammalt. Under senare tid har emel- lertid förekommit en ökad ekonomisk samverkan mellan länderna och strävanden att åvägabringa större likställighet mellan skilda länders med- borgare. Anledning finns därför att överväga, huruvida även i framtiden lagstiftningen beträffande de utländska rättssubjektens rätt till näringsut— övning här i riket bör utgå från huvudregeln att rätt därtill skall föreligga allenast under vissa förutsättningar. Till stöd för en sådan ordning synes kunna göras gällande vissa allmänna intressen av huvudsakligen näringspo— litisk, samhällsekonomisk eller ordningsmässig natur och även särskilda förhållanden, sammanhängande med en utländsk näringsidkares person och domicil.

Från näringspolitisk och samhällsekonomisk synpunkt är betydelsefullt att det finns ett skydd mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet samt över svenska naturtillgångar och andra produktionsre- surser. Så underströks exempelvis vid tillkomsten av 1916 års inskränk— ningslag att intresset av att trygga vår självbestämmanderätt på det ekono- miska området är så viktigt att det kan vara berättigat och nödvändigt att låta andra hänsyn, även i och för sig mycket betydelsefulla sådana, stå tillbaka. När det gäller tillämpningen av NFF:s och filiallagens allmänna

• Sida 93
•  Original

näringsrättsliga reglering beträffande de utländska rättssubjekten har väl de samhällsekonomiska synpunkterna hittills knappast stått i förgrunden, eftersom det på 'NFFzs område oftast varit småföretagare av skilda slag som velat etablera sig här och det inom filiallagens tillämpningsområde endast förekommit ett fåtal ansökningsårenden. Klart är emellertid att en tillståndsprövning av den art, som stadgas i de sistnämnda lagarna, ger en överblick över den omfattning i vilken utländska näringsidkare söker sig hit. Väl är det möjligt att i samband med ökat internationellt samarbete på det ekonomiska området etablering i större utsträckning kommer att bli aktuell och även bedömes vara önskvärd. Också i ett sådant läge måste det vara ett betydelsefullt intresse att samhället har möjlighet att utöva viss kontroll över utländsk näringsverksamhet här i riket.

Vidare är det från allmän synpunkt av betydelse att en utländsk närings- idkare bedriver sin verksamhet här i riket på sådant sätt att säkerhets-, ordnings— och hälsovårdssynpunkter samt liknande intressen icke åsido- sättes. Uppenbart är utan vidare att utländska näringsidkare här skall vara underkastade alla de föreskrifter rörande rätt till näringsverksamhet och beträffande sättet för näringens utövande som svenska näringsidkare har att iakttaga. Emellertid måste också beaktas, att angivna föreskrifter och därmed förbundna straffsanktioner icke får bli verkningslösa av den an- ledningen att utlänningen måhända uppehåller sig utomlands och här i riket icke finns någon som ansvarar för rörelsens behöriga bedrivande. Från de synpunkter varom nu är fråga kan det vidare vara motiverat att beträffande utländska näringsidkare stadga särskilda föreskrifter i fråga om vissa näringar.

Det utländska rättssubjektets utländska nationalitet i och för sig och, i förekommande fall, hans domicil utomlands kan medföra vissa komplika- tioner i rättsligt avseende. Dylika kan sålunda uppkomma med hänsyn till att ett rättssubjekts hemlands lag regelmässigt är avgörande för bedöm- ningen av den rättsliga handlingsförmågan. Enligt den internationella pri- vaträttens regler kan vidare utländskt medborgarskap och utländskt domi- cil leda till att utländsk rätt kan bli tillämplig på köpeavtal och andra rättsförhållanden i samband med utlännings näringsutövning här i riket. En utländsk konkurs kan i vissa fall ha rättsverkningar här i riket, och därjämte kan den rent faktiskt ha betydelse för det utländska rättssubjek- tets förmåga att fullgöra sina åtaganden här i riket. Hänsyn måste också tagas till de risker som kan förefinnas att en utländsk näringsidkare _- genom att under näringsutövningen ha domicil utomlands eller genom att efter viss tids näringsutövning här åter lämna landet —— undandrager sig svensk domsrätt eller undgår verkställighet av meddelade domar och andra avgöranden, exempelvis i fråga om skatter. Utländska juridiska personer är icke underkastade de regler som för att ernå stabilitet och kontroll uppställts exempelvis i aktiebolagslagen. De nu antydda förhållandena kan

• Sida 94
•  Original

utgöra skäl att beträffande de utländska rättssubjektens näringsutövning meddela särskilda föreskrifter, ägnade att förebygga olägenheter som eljest skulle kunna orsakas av utländsk nationalitet eller domicil utomlands.

Vidare kan det med hänsyn till att det utländska rättssubjektet stammar från främmande stat stundom ifrågasättas, huruvida icke vederbörande kan vara mindre lämpad såsom näringsidkare här i riket. Då nämligen de ut- ländska näringsidkarna här kommer att ha rättigheter och skyldigheter i förhållande till svenska leverantörer, kunder, anställda och myndigheter, är det av vikt att de är förtrogna med svensk rättsuppfattning och svenska affärsbruk. Med hänsyn till de anställda är det särskilt betydelsefullt, att de utländska arbetsgivarna är införstådda med de normer som gäller på arbetsmarknaden samt att de äger kännedom om arbetarskyddslagstift- ningen och andra regler av social natur som gäller mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I betraktande av de anförda omständigheterna synes det erforderligt att även för framtiden vissa särskilda bestämmelser stadgas i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. Därvid torde man icke omedelbart böra utgå från att — med anknytning till NFF:s och filial- lagens konstruktion — en kontroll nödvändigtvis bör utövas i form av tillståndsprövning. När det gäller vissa av de intressen som bör tillgodoses torde det nämligen i ej ringa utsträckning vara möjligt att, oavsett om tillståndstvång gäller eller ej, uppställa vissa regler, ägnade att förebygga olägenheter som eljest i vissa fall skulle kunna tänkas uppkomma i sam- band med utländska rättssubjekts näringsutövning här.

Sålunda är det, såsom redan anmärkts, uppenbart att utländska närings— idkare vid sin verksamhet här i riket måste vara underkastade alla de föreskrifter av social, politirättslig eller annan art som enligt skilda för- fattningar gäller beträffande näringsverksamhet. Att dylika föreskrifter skall gälla även de utländska näringsidkarna torde i och för sig knappast behöva fastslås i författning, men i tydlighetens intresse kan ett uttryckligt stadgande härom vara lämpligt. Klart är att beträffande förhållanden som regleras genom författningar av nu berörd art en utländsk näringsidka- re är underkastad svensk myndighets och svensk domstols avgöranden på samma sätt som svenska näringsidkare.

I det föregående har vidare nämnts att vissa komplikationer i rättsligt avseende kan tänkas uppkomma, beroende på en näringsidkares nationali- tet och, i förekommande fall, hans domicil utomlands. Bland annat måste sålunda beaktas frågan vilket lands lag som i civilrättsligt avseende blir tillämplig när en här verksam utländsk näringsidkare ingår köpeavtal eller eljest vidtager rättshandlingar med kontrahenter här i riket. När det gäller utländska bolag och ekonomiska föreningar har det under filiallagens förarbeten ansetts motiverat att i lagen uttryckligen stadga, att det ut- ländska företaget i alla av dess filials näringsverksamhet här i riket här-

• Sida 95
•  Original

flytande rättsförhållanden skall lyda under svensk lag. I fråga om utlän- ningar som idkar näring här torde deras med näringsverksamheten sam- manhängande rättshandlingar här vanligen ha sådan anknytning till Sve— rige att svensk lag är att tillämpa även om uttryckligt stadgande härom ej finnes. Fall är emellertid möjliga då tvekan i nämnda avseende kan tänkas uppstå, särskilt när den utländske näringsidkaren ej har hemvist här i riket. Med hänsyn härtill synes det motiverat att beträffande utlänning som idkar näring här upptaga ett likartat stadgande som enligt 4 & filial- lagen gäller angående tillämpningen av svensk civillag.

Nära samband med sitt berörda spörsmål har frågan om svensk domsrätt i civilrättsligt hänseende. Även i denna del har i 4 & filiallagen beträffande utländska bolag och ekonomiska föreningar uttryckligen stadgats skyldig- het att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande när det gäller de av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållandena. Beträffande utländska fysiska personer torde det — med hänsyn till deras svenska medkontrahenters berättigade intresse att icke behöva räkna med att här uppkomna rättstvister skall av- göras vid utländsk domstol _ vara av värde om genom en likartad be- stämmelse klart fastställes att svensk domsrätt föreligger i civilrättsligt hänseende.l Det må i detta sammanhang nämnas, att dylik domsrätt främst är av betydelse så länge den utländske näringsidkaren har kvar egendom här i riket. Är detta icke förhållandet, exempelvis därför att utlänningen upphört med sin näringsverksamhet här, torde värdet av att kunna fram- ställa krav mot utlänningen vid svensk domstol vara ringa i åtskilliga fall, beroende på att verkställighet av svensk dom kan erhållas endast i vissa länder. — I anslutning till vad nu sagts om de begränsade möjligheterna att få svenskt avgörande verkställt utomlands må även nämnas, att mot- svarande problem föreligger i fråga om skatter och allmänna avgifter. Frågan om det därför bör krävas säkerhet för det allmännas fordringar i sådant hänseende behandlas närmare i det följande.

Olägenheter kan tänkas uppkomma, därest näring bedrives här av ut- länning som är omyndig eller i konkurstillstånd. För närvarande gäller också att rätt att idka näring här kan medgivas endast utlänning som är myndig och i praxis har dessutom uppställts krav att han ej är i konkurs- tillstånd. Möjligen skulle kunna ifrågasättas, om icke omyndig utlänning skulle kunna tillerkännas samma möjligheter som omyndig svensk har att under vissa förutsättningar idka näring. Emellertid torde det praktiska behovet härav vara ringa. Vidare är att märka, att medan för en svensk omyndig i sådant fall gäller de villkor och den kontroll som stadgas i för— äldrabalken, en utländsk omyndig näringsidkare ofta skulle vara under— kastad utländsk förmynderskapslagstiftning, som måhända väsentligen

1 Om betydelsen av ett dylikt stadgande, jämför Dennemark, Om svensk domstols behörigheti internationellt förmögenhetsrättsliga mål, sid. 197 ff och 314 f.

• Sida 96
•  Original

skiljer sig från den svenska. Det torde därför vara befogat att upprätthålla kravet att endast myndig utlänning må driva näring här. När det gäller frågan om konkurs har redan anmärkts, att en utländsk konkurs kan ha rättsverkningar här i riket och att den påverkar en utlännings förmåga att fullgöra sina åtaganden här. Medan en svensk näringsidkares konkurs kan förutsättas genom kungörelser och på annat sätt bli bekant för allmän— heten här, föreligger icke motsvarande förhållande i fråga om utländska konkurser. Med hänsyn till det anförda torde det ej vara skäl att tillåta i konkurs försatta utländska rättssubjekt att driva näring ens i den begränsa- de omfattning som föreslås skola gälla för svenska medborgare som är i konkurs. Rätt till näringsutövning bör sålunda tillkomma endast utländskt rättssubjekt som ej är i konkurstillstånd. Enligt 13 och 14 åå filiallagen gäller redan för närvarande att utländskt företags filial skall avföras ur filialregistret, därest företaget försättes i konkurs, och därmed förlorar företaget rätten att idka näring.

Tidigare har framhållits att för det svenska samhället och för svenska medkontrahenter till en utländsk näringsidkare kan uppkomma ogynn- samma konsekvenser därest den utländske näringsidkaren har sitt domicil utomlands. De straffbestämmelser som är avsedda att säkerställa efter- levnaden av en stor mängd föreskrifter i skilda författningar kan i prakti- ken i åtskilliga fall icke vinna tillämpning såvida den ansvarige uppehåller sig utom riket.1 Även för myndigheter, som har att övervaka att föreskrifter av t. ex. social och politirättslig art iakttages, torde svårigheter kunna upp— komma om näringsidkaren ej vistas här. I dylika fall kan också uppstå olä- genheter för den utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter som kan behöva komma i kontakt med honom. Skulle t. ex. fråga vara om rättstvister avses visserligen svensk domstol enligt vad förut sagts vara behörig, men en rättegång kan vara förenad med tidsutdräkt och andra nackdelar därest motparten befinner sig i annat land. I viss utsträckning kan olägenheter av nu berörd art undvikas, därest en utlänning som är bosatt utomlands här har ett ombud, som äger företräda honom i olika angelägenheter. Vid tillämpningen av NFF har också i de jämförelsevis få fall, då här icke bosatta utlänningar erhållit näringstill- stånd, såsom villkor föreskrivits att utlänningen skall ha ett här bosatt om- bud, som är svensk medborgare (jämför 17 5 i 1916 års inskränknings- lag). En bestämmelse i överensstämmelse härmed upptogs också av nä- ringsrättsutredningen. Även under förarbetena till filiallagen föreslogs ur— sprungligen en motsvarande bestämmelse, men under de fortsatta förar- betena till denna lag befanns, att det icke kunde anses tillfyllest att här i riket ha allenast ett ombud för det utländska företaget. Det ansågs i stället erforderligt att det skapades garanti för att här i landet fanns förvaltnings- organ, som både hade befogenhet att företräda företaget med avseende på

1 Jämför straffrättskommitténs betänkande SOU 1953: 14 sid. 447 f och NJA 1961:235.

• Sida 97
•  Original

den här bedrivna verksamheten och själv stod i visst ansvar för denna. I enlighet härmed stadgades att för filialen skulle finnas en verkställande direktör med befogenhet och ansvar som nu sagts. Då läget i många avseen— den är likartat, när en i utlandet bosatt utlänning driver näring här i riket, synes det påkallat att även i sådant fall kräva att för den här bedrivna verksamheten finnes en person som icke endast har befogenhet att före— träda utlänningen utan också själv ansvarar för verksamhetens behöriga bedrivande.

Beträffande utländska juridiska personer, som önskar driva näring här, är det icke endast behovet av ett förvaltningsorgan för den här utövade verksamheten som förtjänar uppmärksamhet. Med tanke på de associav tionsrättsliga regler, som gäller för svenska bolag och ekonomiska förening- ar och som tillkommit i stor utsträckning till skydd för tredje man, är det av vikt att utländska juridiska personer icke här bedriver verksamhet utan att vara underkastade en kontroll, som åtminstone i viss mån svarar mot den för svenska bolag och ekonomiska föreningar gällande. Dylika före— skrifter, avseende organisationen av utländskt företags filial, registrering av denna samt angående dess firma, bokföring och revisorer har stadgats i filiallagen. För närvarande tillkommer enligt denna lag den kontroll som ligger i den nu obligatoriska tillståndsprövningen. I nu förevarande sam— manhang må endast anmärkas att, för den händelse det skulle ifrågakomma att göra avsteg från tillståndstvånget, detta i och för sig icke utgör anled- ning att sätta även de övriga i kontrollsyfte tillkomna föreskrifterna ur spel, eftersom dessa ingalunda innefattar någon för utländska företag strängare reglering än den som gäller för svenska aktiebolag och ekono- miska föreningar.

Genom bestämmelser av hittills angiven innebörd synes sålunda i viss utsträckning kunna tillgodoses sådana särskilda synpunkter som enligt vad inledningsvis anförts gör sig gällande i fråga om utländska rättssubjekts näringsutövning här. Emellertid gäller detta icke alla de förhållanden som därvid berördes. Om de näringspolitiska och samhällsekonomiska syn- punkterna skall tillmätas betydelse i enskilda fall, synes detta icke kunna ske annorledes än inom ramen för en tillståndsprövning. Ej heller torde man utan en tillståndsprövning kunna beakta en utlännings personliga för- hållanden som är av annan än rättslig art. Då det får anses önskvärt att en samhällelig kontroll skall kunna utövas i dessa hänseenden, torde i prin— cip böra bibehållas en tillståndsprövning, vid vilken man kan både taga allmänna hänsyn, avseende t. ex. konjunkturläget för det svenska närings- livet eller viss gren därav, och även beakta individuella faktorer. De skilda synpunkter som kan vara att anlägga vid tillståndsprövningen kommer att be- handlas närmare i det följande. Här skall endast nämnas, att redan vad hit- tills anförts ger vid handen, att tillståndsprövningen och de synpunkter som därvid kan tillmätas betydelse ofta innebär att för utländska rättssubjekt

• Sida 98
•  Original

kommer att gälla strängare regler än för svenska i fråga om etablerings- rätt. Mest utpräglat blir detta om tillståndsprövningen av näringspolitiska skäl får tjäna som ett konkurrensskydd för det inhemska näringslivet. Vidare kan sägas att en ordning, varvid viss utredning skall ske rörande en utlännings personliga förhållanden, innebär att, om ej annat visas i det enskilda fallet, utlänningen förutsättes vara mindre lämpad såsom närings- idkare här än en svensk. Diskriminerande moment av denna art torde däremot knappast kunna sägas vara innefattade i de föreskrifter som tidigare förordats; vad därvid anförts om tillämpligheten av svensk rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om föreståndare och vissa andra spörs- mål åsyftar nämligen endast att för utländska näringsidkare åstadkomma en viss motsvarighet till de för svenska näringsidkare gällande föreskrifter- na eller att i varje fall förebygga olägenheter som, typiskt sett, icke före- ligger när näringsidkaren är svensk. Utan föreskrifter av sist berörd art kunde eljest en utländsk näringsidkare komma i en gynnsammare ställ- ning än en svensk eller åtminstone läget bli det att för hans svenska avtalskontrahenter funnes vissa risker som ej skulle föreligga vid mellan- havande med svensk näringsidkare.

Emellertid föreligger skilda omständigheter som talar för att kontrollen beträffande vissa kategorier utländska rättssubjekt och på vissa områden av näringslivet göres mindre omfattande än vad som följer av det förut anförda. Härvid bör särskilt framhållas de förhandlingar som under senare år förts i syfte att åvägabringa ett ökat internationellt samarbete på det ekonomiska området. Det har redan nämnts, att dylika förhandlingar förekommit inom Nordiska rådet och att även utkast till lagändringar, åsyftande större etableringsfrihet för nordiska medborgare, framlagts. Vi- dare må erinras om de förhandlingar och överenskommelser som förekom- mit i andra sammanhang och vilka syftar bland annat till att beträffande rätten till näringsutövning åstadkomma större likställighet mellan med- borgare och företag i de länder som biträder överenskommelserna. Här- vid åsyftas främst den inom Europarådet utarbetade europeiska bosätt- ningskonventionen, konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) och det s. k. Romavtalet angående den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). De resultat som därvid uppnåtts behandlas närmare i det följande. Oavsett vilka åtagande som från svensk sida slutligen kan bli aktuella såvitt angår etableringsrätten, bör en ny lagstiftning utformas med tanke på att sådana åtaganden kan komma att innebära att utländska rättssubjekt skall medgivas vidgad etableringsrätt här i riket. Detta torde väsentligen kunna ordnas inom ramen för en tillståndsprövning, nämligen genom en liberal praxis gent— emot dem som tillhör konventionsländerna. Möjligt är också att överens- kommelser kan komma att föranleda formliga undantag från eljest stadga- de regler. Därvid torde främst kunna bli fråga om att för vissa fall göra

• Sida 99
•  Original

undantag från det tillståndstvång som föreslås eljest i princip skola gälla.

Även oavsett konventioner bör det kunna ifrågakomma att behandla vissa utlänningar särskilt gynnsamt. Detta är fallet med dem som varit bosatta här i riket längre tid och därmed vunnit en fastare anknytning till Sverige. Särskilt kommer härvid utlänningar, som fått bosättningstillstånd, i blick— punkten.

I samband med frågan om behovet av undantag från tillståndstvång bör även uppmärksammas, att enligt gällande rätt vissa näringsfång faller utanför det näringsbegrepp som bestämmer räckvidden för NFF och där- med även för filiallagen, vilken i detta avseende anknyter till NFF. I några fall har näringar utanför ramen för detta näringsbegrepp blivit föremål för specialregleringar, men i fråga om flera andra näringar har spörsmålet om de utländska rättssubjektens rätt att utöva desamma lämnats oreglerad. Detta torde i regel icke böra uppfattas såsom ett medvetet ställningstagan- de från lagstiftarens sida, innebärande att ifrågavarande näringar ansetts böra vara fria för utländska rättssubjekt? I stort sett torde förklaringen i stället vara den att regleringarna tagit sikte endast på verksamhetsom-y råden, där särskilt behov av kontroll yppats, medan andra lämnats därhän, beroende främst på att utländsk verksamhet i sådant avseende icke före— kommit i nämnvärd omfattning. Som exempel på sådana »fria» näringar har ovan nämnts jordbruk och skogsbruk —— beträffande vilka det visser— ligen i och med 1916 års inskränkningslag gäller en spärr i så måtto att: rätten till förvärv av fast egendom är underkastad tillståndstvång men; vilka är fria för dem som driver verksamheten såsom arrende — samt vidare konsulterande verksamhet och tillhandahållande av vissa andra tjänster. De skäl, som enligt det förut sagda motiverar kontroll över utländska rätts- subjekts näringsutövning här i riket, gäller i och för sig även sådana nä- ringsfång som faller utanför NFF:s näringsbegrepp. En ny lagstiftning torde därför i stort sett böra omfatta alla de verksamhetsgrenar som enligt allmänt språkbruk innefattas i uttrycket näring. Vad detta innebär behand- las mera utförligt i det följande. Även om sålunda en ny lagstiftning be— träffande de utländska rättssubjekten bygges på ett sådant mera vidsträckt näringsbegrepp som möjliggör kontroll över alla olika slag av närings- grenar, kan det vara skäl att i dagens läge göra undantag beträffande vissa näringar som hittills varit fria. Skulle det visa sig att sådana näringsgrenar, som nu finnes kunna lämnas utan reglering, i en framtid bör ställas under kontroll, bör kontrollen snabbt kunna införas.

Vad nu anförts leder till att näringslagstiftningen beträffande utländska rättssubjekt bör innehålla — förutom vissa allmänna regler av förut an- given art —— den huvudregeln att rätten till näringsutövning skall vara beroende på tillstånd och att tillståndskravet i princip skall gälla alla slag av näringsverksamhet. Ordningen med tillståndstvång bör emellertid icke

1 Jämför Eek, Om främlingsskap sid. 10—11.

• Sida 100
•  Original

vara ovillkorlig, utan undantag bör kunna ifrågakomma beträffande såväl vissa kategorier utländska rättssubjekt som beträffande särskilda närings- grenar. Frånsett vissa speciella fall där undantagen kan angivas redan i själva lagen, kan det beträffande undantagens närmare bestämning bli erforderligt med snabba ändringar, beroende framför allt på förändrade konjunkturer eller på nya konventioner. För att möjliggöra en snabb och smidig anpassning till sålunda förändrade lägen bör i lagstiftningen in— rymmas bemyndigande för Kungl. Maj:t att fastställa de i dessa hänseenden erforderliga undantagen. Sålunda fastställda undantag bör vara samlade i en särskild, med stöd av bemyndigandet utfärdad kungörelse. Även utan uttryckliga bestämmelser i lagstiftningen bör det vidare vara möjligt att från tid till annan ändra normerna för tillståndsgivningen med hänsyn till det näringspolitiska läget och till överenskommelser med främmande sta- ter. I själva lagtexten torde knappast kunna upptagas närmare riktlinjer i dessa hänseenden, utan det bör ankomma på Kungl. Maj :t att beakta så- dana synpunkter vid tillståndsgivningen eller att, i den mån denna delegeras till underordnad myndighet, giva erforderliga direktiv.

I anslutning till de allmänna synpunkter som nu anförts angående regleringen av de utländska rättssubjektens rätt till näringsutövning bör anmärkas, att dessa rättssubjekt även har vissa möjligheter att i annan form än nu berörts taga del i det svenska näringslivet. Härvid åsyftas sär- skilt de fall då utländskt rättssubjekt låter bilda en svensk juridisk per- son, vilken utövar näringen. Såsom redan angivits i det föregående har inom den associationsrättsliga lagstiftningen uppställts särskilda regler angående utlänningars rätt att vara styrelseledamot, verkställande direktör m. m. Vid tillämpningen av bestämmelserna angående tillstånd för utlän- ning att inneha uppdrag av denna art kontrolleras såvitt möjligt att ut- länningar icke genom bildande av aktiebolag eller på annat liknande sätt försöker kringgå reglerna angående utländska fysiska personers näringsut— övning.1 Liksom NFF härigenom indirekt fått betydelse för praxis i berörda ärenden, bör de nya reglerna beträffande utlänningarnas näringsutövning i motsvarande mån beaktas i dessa ärenden.

När det gäller utländska juridiska personer betraktas icke näringsverk- samhet genom filial som mera lämplig än näringsidkande genom ett svenskt dotterbolag. Tvärtom uttalades vid filiallagens tillkomst2 att dotterbolags- formen framstod som den mest ändamålsenliga och att de genom filiallagen skapade möjligheterna till näringsutövning i annan form ej var uttryck för någon önskan att i stort leda utvecklingen in på nya banor, d. v. s. mot ett frångående av dotterbolagsformen. Att denna ansågs vara att föredraga sammanhänger främst med att man därmed har ett fullgånget svenskt rätts-

1 Jämför prop. 1955 nr 87 sid. 76 och 82. 2 Jämför prop. 1955 nr 87 sid. 50 f och andra lagutskottets utlåtande 1955 nr 29 sid. 44 f.

• Sida 101
•  Original

subjekt, som har en egen avskild förmögenhetsmassa här i landet och som i allt är underkastat vårt lands lagar, bl. a. aktiebolagslagen med dess garantier för stabilitet, insyn och kontroll.

För att bli berättigad att såsom bolagsman i svenskt handelsbolag deltaga i bolagets näringsverksamhet har utlänning såsom förut nämnts att söka tillstånd enligt NFF. Den nya lagstiftningen torde böra anknyta till denna ordning. I detta sammanhang bör erinras om att lagen den 30 maj 1916, innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag, stadgar att utlänning, ändå att han erhållit Kungl. Maj:ts med— givande att i riket idka näring, ej må här sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag, utan att han därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd.

När utlänning som idkar näring med stöd av tillstånd enligt NFF avlider, torde på grund av hänvisningen i 5 30 NFF, vilken får anses åsyfta bland annat 5 5, näringsverksamheten allenast under ett år kunna fortsättas för dödsbodelägarnas räkning. Enligt vad förut förordats i fråga om svenska rättssubjekts rätt till näringsutövning skall för framtiden icke gälla någon allmän tidsbegränsning i fråga om dödsbos rätt att fortsätta avliden nä- ringsidkares rörelse. Emellertid bör särskilt beaktas det fall att en här_nä- ringsidkande utlänning avlider och dödsbodelägarna önskar fortsätta rö- relsen. I regel torde — på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och i la— gen den 1 mars 1935 om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i riket m. m. —— ett sådant dödsbo vara underkastat svensk lag i fråga om boutredning beträffande den här befint- liga egendomen. Skulle i dylikt fall i dödsboet finnas endast svenska del- ägare, synes det ej föreligga anledning att behandla dödsboet annorlunda än dödsbo efter svensk näringsidkare; dödsboet bör följaktligen vara berät- tigat att utan vidare fortsätta näringsverksamheten. Om emellertid i döds- boet finnes utländsk delägare och boet sålunda har starkare anknytning till utlandet än som följer enbart därav att arvlåtaren är utlänning, torde det vara befogat att bibehålla restriktioner i fråga om rätten att fortsätta den avlidnes rörelse. För sådant fall synes det lämpligt att i anslutning till vad som gäller enligt NFF ha den ordningen att näringsverksamheten må över- gångsvis fortsättas för dödsboets räkning under högst ett år. Att märka är emellertid vidare att på grund av lagen den 1 mars 1935 om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge det kan förekomma att boutredning efter utlänning som bedrivit näring här skall ske enligt utländsk lag, nämligen om den avlidne haft medborgarskap och hemvist i något av de angivna länderna. Det är tydligt att även i dylikt fall näringsverksamheten bör kunna för dödsboets räkning övergångsvis fort- sättas under viss tid. Det kan förutsättas, att i dödsbon av sist berörda art regelmässigt finnes utländsk delägare. Rörande dessa dödsbon synes därför kunna föreskrivas samma ordning som nyss förordats beträffande dödsbo

• Sida 102
•  Original

som i fråga om boutredning är underkastat svensk lag. Följaktligen bör genomgående för dödsbo efter utlänning, som vid sitt frånfälle idkat näring här i riket, gälla att om i dödsboet finnes utländsk delägare näringsverk- samheten må fortsättas under högst ett år.

Därest utländska rättssubjekt här vill driva näring tillsamman med annan i enkelt bolag, partrederi eller eljest utan att juridisk person bildas, bör de utländska rättssubjekten vara underkastade samma regler som gä].- ler i det fall att de ensamma uppträder såsom näringsidkare.

Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen

De näringsarter som omfattas av NFF enligt dess 5 1 är handels- och fabriks- rörelse, hantverk och annan hantering ävensom vissa transporttjänster. Med syftning på denna uppräkning användes i rubriker och vissa bestäm- melser beteckningen näring eller näringsyrke. Uttrycket näring måste an- tagas ha samma innebörd i författningar, som anknyter till NFF och därvid är särskilt att märka filiallagen, till vilken en hänvisning intagits i 32 å NFF. Till näringsidkande har enligt den praxis, som i det föregående be- rörts, kommit att hänföras även vissa verksamhetsgrenar som knappast avspeglas i förordningens uppräkning; det gäller framför allt vissa av de yrken, som avser utförande av tjänster (fotograf-, revisors- och åtskilliga andra yrken) och som vid NFF:s tillkomst icke hade aktualitet såsom sär- skilda yrkesgrenar.

Näringsrättsutredningens år 1953 avgivna promemoria innehöll utkast till lagstiftning, avseende utlännings idkande av näring. I utkastet upp- togs också en definition av begreppet näring. Därmed skulle förstås han— delsrörelse i gross eller minut, hantverks- eller fabriksrörelse samt annan yrkesmässigt och för egen räkning bedriven rörelse eller verksamhet. Detta innebar att förslaget skulle avse även bl. a. jordbruk och skogsbruk, vilka näringar icke omfattas av NFF. I utkastet angavs att vissa verksamhets- grenar icke skulle anses såsom näring, nämligen konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, tandläkare eller sjukgymnast, annan verksamhet för sjuk- eller kroppsvård, verksamhet såsom veterinär och ej heller verk- samhet såsom lärare eller dylikt. Vidare förklarades i lagutkastet att så— som handelsrörelse icke skulle anses försäljning av vara, som frambragts i en av säljaren bedriven tillverkningsrörelse eller i sådan verksamhet som enligt det nyss sagda icke skulle anses såsom näring. I inhämtade yttran- den riktades mot utkastets räckvidd kritik i vissa avseenden. Anmärkning- ar gjordes sålunda mot att tidigare fria näringar lades under tillståndstvång. Detta ansågs strida mot de allmänna strävandena för en ökad liberalisering. I viss utsträckning avsåg kritiken också undantagen i ena eller andra av- seendet.

Vid bestämmande av den nya lagstiftningens räckvidd torde man icke utan vidare böra utgå från vad som gäller i fråga om NFF. Denna förord-

• Sida 103
•  Original

ning tillkom för närmare hundra år sedan under samhällsförhållanden som i mycket avviker från nutidens. Nya yrken och verksamhetsformer har uppkommit sedan förordningens tillkomst och denna utveckling torde fortsätta.

Tidigare har angivits att lagstiftningen bör utgå från den huvudregeln att de utländska rättssubjektens etablering såsom näringsidkare här i riket skall vara underkastad kontroll samt att detta är motiverat främst av nä- ringspolitiska och samhällsekonomiska skäl ävensom av hänsyn till de an- ställda hos sådana näringsidkare samt deras leverantörer och kunder. Dessa skäl äger, såsom förut anmärkts, giltighet icke endast beträffande sådana näringsfång som omfattas av NFF utan även när fråga är om övriga näringar såsom jordbruk, skogsbruk och konsulterande verksam- het. Väl kan det invändas, att det hittills icke yppats några större olägen- heter av att sistnämnda slag av näringar varit tillståndsfria. Det bör emel— lertid uppmärksammas, att etablering inom dessa yrken hittills torde ha förekommit endast i begränsad omfattning. Ett friare internationellt utbyte kan tänkas medföra att utländska rättssubjekt i större utsträckning vill ägna sig åt sådan verksamhet här, och därmed kan kontroll beträffande den visa sig behövlig. Den omständigheten att i dagens läge kontroll kan undvaras beträffande vissa verksamhetsgrenar utgör med tanke på den framtida utvecklingen icke skäl att ställa dessa utanför den ifrågavarande lagstiftningen. Därför bör, såsom redan tidigare antytts, den nya lagstift- ningen omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse och de näringar, be- träffande vilka från tid till annan kontroll anses obehövlig, kan undan- tagas från kontrollen genom åtgärder i administrativ ordning.

Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt be— märkelse, kan det knappast ifrågakomma att angiva lagstiftningens till- lämpningsområde genom en uppräkning av alla de särskilda näringsfång som skall falla under lagen. En sådan uppräkning skulle bli otymplig och den skulle lätt kunna bli ofullständig, särskilt som nya yrkesformer måste förväntas tillkomma i framtiden. Att söka närmare angiva innebörden av varje uppräknat näringsfång skulle också möta stora vanskligheter. I lag- texten torde därför endast böra upptagas att lagstiftningen avser idkande av näring här i riket. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida i lagtexten bör upptagas en definition av vad därmed skall avses. Verksamhetsformer- na är dock så mångskiftande, att det knappast är möjligt att inom ramen för en kort beskrivning, som kunde ha verkligt värde från vägledande syn- punkt, angiva de moment som i varje särskilt fall utvisar att fråga är om näringsidkande. Ehuru därför i lagtexten ej synes böra upptagas någon be- skrivning av vad som skall förstås med idkande av näring, torde här böra behandlas de viktigaste av de omständigheter som medför att en verksamhet är att anse såsom näringsidkande.

För att näringsidkande skall anses föreligga måste i första hand krävas att utövaren av verksamheten uppträder såsom självständig företagare.

• Sida 104
•  Original

Stundom föreligger svårigheter att angiva, huruvida verksamheten bedrives av utlänningen såsom självständig företagare eller såsom anställd. Det är att märka att kontrollen i fråga om utlänningars arbetsanställning regle— ras i utlänningslagen. Denna lags räckvidd följer i förevarande hänseende den'civilrättsliga gränsen mellan arbetstagare och självständiga företagare. Uppenbarligen bör nu förevarande lag anknyta till utlänningslagen. För att verksamheten skall anses som bedriven av utlänningen såsom självständig företagare, bör därför fordras, att utlänningen icke efter civilrättsligt be- traktelsesätt är att anse såsom anställd.1

Vidare bör krävas att fråga är om verksamhet i egentlig mening och så- lunda att det föreligger ett ej alltför obetydligt mått av aktivitet. Enbart förvaltning av t. ex. värdepapper, uppbärande av royalty eller avgift för utnyttjande av patent eller dylikt kan sålunda icke betraktas som närings- idkande.

Utmärkande för näringsidkande är vidare att det skall vara fråga om yrkesmässig verksamhet. Häri ligger till en början att verksamheten skall ha viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändel— ser. Att en utlänning här exempelvis ingår något enstaka försäljningsavtal bör sålunda icke betraktas som näringsutövning. Anordnande av t. ex. en tillfällighetsförsäljning av den typ som i NFF benämnes realisation åsyftar däremot att få till stånd ett flertal försäljningsavtal, och sådant anord- nande bör betraktas som näringsutövning, även om försäljningen är avsedd att pågå endast kort tid.

För att yrkesmässighet skall vara för handen bör fordras, att fråga är om en verksamhetsgren, vari normalt ingår ett väsentligt ekonomiskt moment. Så är förhållandet i de säkerligen ojämförligt vanligaste fallen, nämligen då verksamheten präglas av att utövaren bedriver den i vinst- eller förvärvssyfte. Undantagsvis kan förekomma att sådant syfte icke före- finnes eller kan påvisas, och måhända förutsättes icke ens vederlag för prestationerna; så kan exempelvis vara fallet vid verksamhet som avser reparationer eller annan serviceverksamhet i ett annat företags intresse. Även sådana verksamhetsformer bör hänföras till näringsområdet, därest verksamheten bedrives med hjälp av anställda, under mellanhavanden med svenska leverantörer eller i övrigt i sådana kommersiella former, som gör den jämförlig med normalt förekommande näringsgrenar.2

Ett annat kännetecken på yrkesmässighet är att verksamheten är inriktad på att varor eller tjänster tillhandahålles annan. Tillverkning eller andra åtgärder som avser allenast att tillgodose utövarens eget behov torde där- emot ej kunna anses såsom yrkesmässig. Yrkesmässighet bör dock anses föreligga, om tillverkningen eller andra nu åsyftade åtgärder går ut på att

1 Spörsmålet vilka som är att betrakta såsom arbetstagare har bl. a. behandlats i SOU 1961: 57, vari även framlagts vissa förslag beträffande frågan om s. k. beroende uppdragstagare bör be— handlas såsom arbetstagare. ” Jämför beträffande dansk rätt, Andersen, Naeringsretten, sid. 27.

• Sida 105
•  Original

tillgodose utövarens behov i och för annan av honom utövad verksamhet, som i sin tur är att anse som yrkesmässig.

I anslutning till vad nu sagts beträffande kravet på yrkesmässighet — och då särskilt synpunkten att de ekonomiska och kommersiella moment zz hör till de för näringsutövning utmärkande dragen — uppkommer frågan om konstnärlig och vetenskaplig verksamhet bör betecknas såsom närings- idkande. Visserligen kan sådan verksamhet anses vara yrkesmässig i den meningen att utövaren avser att vinna sin försörjning därav. Emellertid är det vid många hithörande verksamhetsgrenar så att själva yrkesutövningen icke i någon högre grad präglas av sådana ekonomiska eller kommersiella drag som är utmärkande på andra områden av förvärvslivet _ utnyttjande av fast driftsställe, anlitande av anställda, regelbundna affärsuppgörelser med allmänhet eller leverantörer o. dyl. I sådana fall torde utan större betänkligheter verksamheten kunna föras utanför lagstiftningens ram. I fråga om vetenskapligt arbete har detta kanske inte någon större praktisk betydelse, eftersom sådant sällan torde bedrivas av självständiga före- tagare annat än som ett led i näringsutövning, avseende produktion, konsul- tativ verksamhet eller dylikt. När det gäller den närmare avgränsningen av sådan konstnärlig verksamhet som bör falla utanför lagstiftningen, torde det vara lämpligt att anknyta icke blott till praxis under NFF:s tid utan även i viss mån till lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och denna lags förarbeten. För att en verksamhet i nu förevarande sammanhang skall såsom konstnärlig föras utanför den nya lagens till- lämpningsområde bör för det första krävas, att verksamheten avser skapan- de av litterärt eller konstnärligt verk.1 Därmed bör jämställas verksamhet av utövande konstnär som framför litterärt eller konstnärligt verk, såsom sångare, musiker och skådespelare. Därjämte bör för att näringsidkande ej skall anses föreligga fordras att det i verksamheten icke ingår mera omfattande eller väsentliga moment som icke är av konstnärlig art. Det bör därför icke ifrågakomma att utanför näringslagstiftningen ställa verk— samhetsformer som innebär exempelvis att konstföremål genom hantverks- mässigt eller fabriksmässigt förfarande framställs i serie eller då eljest den färdiga produkten endast delvis kan ses som resultat av konstnärligt ska— pande.2 Såsom andra exempel på att konstnärlig verksamhet på jämför-

1 Vissa synpunkter på vad som kännetecknar den konstnärligt skapande verksamheten anföres i auktorrättskommitténs betänkande (SOU 1956: 25, särskilt sid. 66—69) och torde kunna tjäna till ledning även i nu förevarande sammanhang. 2 Redan enligt nuvarande praxis har hithörande verksamhet — såsom exempelvis framställning av keramik- och glasföremål, intarsiaarbeten och träsnideri — betraktats som näringsutövning (Matz, Bidrag, sid. 12—13). Såsom närmare framgår av auktorrättskommitténs nyssnämnda betänkande kan det — även om det i princip är utan betydelse om det verk som framställts vid konstnärlig verksamhet är bra eller dåligt (sid. 67) — särskilt vid konsthantverk och konstindustri ibland uppstå tvekan om en produkt överhuvud är att anse såsom konstverk (sid. 175 f). Då för en utlänning frågan, om tillståndsansökan är erforderlig eller icke, uppkommer redan innan han ens påbörjar verksamheten här, bör givetvis tvekan angående produkternas karakterisering inu nämnda avseende föranleda honom att ansöka om tillstånd. Bedömningssvårigheterna i nu be- rörda fall kan, såsom auktorrättskommittén framhållit, icke bemästras genom lagstiftnings— åtgärder.

• Sida 106
•  Original

bart sätt är kombinerad med verksamhet av annat slag kan nämnas arki— tektyrket1 och filminspelning.2 Även fotografyrket bör, liksom hittills, be- traktas som näringsidkande.3 Det bör slutligen framhållas, att enbart den omständigheten att en konstnär försäljer av honom själv framställda verk eller eljest förskaffar sig ekonomiskt utbyte därav icke bör medföra att hans verksamhet blir att betrakta som näringsutövning.4

För att den nu föreslagna lagstiftningen skall bli tillämplig på en nä- ringsverksamhet, måste vidare krävas att näringen kan anses bedriven här i riket. Kontrollen bör avse sådana utländska näringsidkare som i någon form etablerar sig i Sverige. Däremot bör liksom hittills utanför lagstift- ningen falla sådan verksamhet, som innebär, att en utlänning från sitt hemland driver affärer med svenska företag. I regel lär det väl icke vara några svårigheter att bedöma om etablering här föreligger eller icke, men tvekan därom kan stundom föreligga, särskilt när fråga är om verksam- hetsformer som berör flera länder.

För att företag med internationellt betonad verksamhet skall anses driva näring här måste fordras att verksamheten erhållit en tämligen fast anknytning till Sverige. Detta är alltid fallet om verksamheten ledes från Sverige, oavsett att den måhända inriktas på köp eller försäljningar i andra länder.5 Även om den utländska rörelsens ledning finns i utlandet, blir fråga om här bedriven näring därest verksamheten här i landet drives genom fabrik eller butik eller från annat fast driftställe.” Emellertid bör . den omständigheten att här inrättats organ icke nödvändigtvis medföra att den utländska rörelsen anses vara här etablerad såsom näringsidkare. En utländsk näringsidkare bör nämligen vara oförhindrad att för sin i hem- landet bedrivna rörelse här upprätta hjälporgan, vars uppgifter är be- gränsade till att skapa eller upprätthålla affärsförbindelser mellan före- taget i hemlandet och den svenska marknaden. En utländsk rörelse bör så- lunda, liksom hittills, utan vidare kunna upprätta en egen agentur som för rörelsens räkning ombesörjer reklam, utställning o. dyl. eller som upp- tager beställningar å varor som sedermera skall levereras från rörelsen i hemlandet; genom agentur bör fritt kunna bedrivas även inköpsverksamhet för leverans till utlandet. Likaväl som en i utlandet verksam näringsidkare sålunda bör vara oförhindrad att genom anställda driva agentur av an- given art, hör han äga att här anlita en självständig företagare såsom agent

1 Enligt praxis har tillstånd enligt NFF krävts (Matz, Bidrag, sid. 13). Jämför även SOU 1956: 25 sid. 76 f. 2 Jämför det nämnda betänkandet sid. 146 f. 3 Jämför Matz, Bidrag, sid. 12. Det må också anmärkas, att framställning av fotografiska bilder icke omfattas av lagen om upphovsrätt (10 ä). 4 Jämför Matz, Bidrag, sid. 17. 5 NJA 1917: 210; jämför Matz, Bidrag, sid. 21. ' Att en rörelse, ehuru fast driftställe ej inrättats här, likväl kan få sådan anknytning till Sverige att näring ansetts utövad här, framgår av NJA 1937: 483.

• Sida 107
•  Original

utan att han fördenskull anses driva näring här. En annan sak är att en utländsk agents verksamhet här kan vara att anse såsom här bedriven näring. En självständig handelsagent, som leder sin verksamhet från Sve- rige, måste nämligen i avseende å sin egen förvärvsverksamhet betraktas som näringsidkare, och det är härvid utan betydelse om han utför uppdrag åt svenska eller utländska huvudmän.

Internationell inriktning har också sådan verksamhet, som avser trans- porter från ett land till ett annat. Enbart det förhållandet, att ett utländskt företag befordrar varor eller passagerare hit eller härifrån, kan icke anses medföra att företaget här idkar näring. Ej heller blir detta fallet om ett dylikt företag såsom ett led i en internationellt inriktad och utomlands ledd verksamhet här upprättar ett kontor med sådana begränsade funktioner som upplysning, reklam eller biljettförsäljning. Om däremot företaget hit förlägger sin driftsledning, får det anses ha etablerat sig här såsom nä- ringsidkare. Samma är förhållandet om företaget här ägnar sig åt inrikes— trafik i sådan omfattning och sådana former att denna är att betrakta såsom yrkesmässig.1

Vidare bör uppmärksammas det fall att i utlandet verksamma närings- idkare mera tillfälligt åtager sig att här utföra uppdrag. Sådana uppdrag kan avse exempelvis maskininstallation, byggnadsarbete eller andra därmed jämförliga arbeten och de kan även gälla konsultationer, revisionsverksam— het och dylikt. Utföres här en serie sådana uppdrag, bör det anses föreligga näringsutövning här i riket. Är det däremot fråga om enstaka uppdrag, blir läget ofta ett annat. Det är i regel naturligt att jämställa ett enstaka upp— drag av ifrågavarande art med ingåendet av ett enstaka försäljningsavtal, något som enligt vad ovan sagts icke hör anses som näringsidkande här. Emellertid är att märka att även ett enstaka uppdrag kan pågå avsevärd tid, varunder måhända uppdragstagaren har driftsledning och anställda förlagda hit samt här ingår avtal med svenska leverantörer. I fall av sist- nämnda art torde vid bedömningen, huruvida näringsutövning här i riket föreligger eller icke, avgörande vikt icke böra fästas vid det förhållandet att det är fråga om enstaka uppdrag utan vid uppdragets varaktighet och omfattning. I fråga om entreprenad- och monteringsarbeten och andra därmed jämförliga uppdrag av tidsbegränsad omfattning anfördes också vid filiallagens tillkomst från vissa organisationer att det var önskvärt, att det icke skedde någon inskränkning i de utländska rättssubjektens traditionella möjlighet att utföra sådana tidsbegränsade uppdrag utan sär- skilt tillstånd. Departementschefen anförde att filiallagen icke var avsedd

1 Beträffande spörsmålet när trafik med motorfordon är att anse såsom här i riket utövad yrkesmässig verksamhet. har vissa riktlinjer angivits i en ämbetsskrivelse från kommunikations— departementet den 10 mars 1948 (återgiven i G. Biörklund m.fl., Vår trafiklagstiftning sid. 210). Om särskilt tillstånd för vissa motorfordonstransporter i internationella sammanhang stadgas i KK den 22 juni 1951 angående vissa transporter till eller från utlandet med motorfordon m. m.

• Sida 108
•  Original

att ändra gällande rätt i fråga om de möjligheter för utländska juridiska personer att utöva verksamhet här i riket som redan tidigare fanns.1

Jämfört med NFF innebär vad i det föregående förordats i huvudsak följande. Den materiella produktionen är i sin helhet att anse såsom nä- ringsidkande i lagens mening. Icke endast fabriksrörelse, hantverk och de. näringsgrenar som enligt NFF benämnes >>annan hantering» — bryggeri—, bageri—, slakteri-, byggmästar- m. fl. rörelser —— utan även den s. k. urpro- duktionen, såsom jordbruk, skogsbruk, grustäkt och fiske, är sålunda att hänföra hit. Så föreslogs som nämnts även av näringsrättsutredningen. I vissa yttranden invändes dock att det hittills icke visat sig vara förenat med olägenheter att sådan verksamhet som t. ex. jordbruk var fri från till- ståndstvång. Här synes föreligga ett exempel på verksamhet beträffande vilken det i dagens läge måhända icke yppats starkare behov av kontroll men för vilken den framtida utvecklingen kan tänkas föranleda ett annat bedömande.

I nära samband med den materiella produktionen står vissa verksamhets— grenar, som innefattar utförande av tjänster, t. ex. reparations—, installa- tions- och monteringsverksamhet samt transportgrenarna. All verksamhet för utförande av tjänster bör, om den bedrives yrkesmässigt och av själv- ständig företagare, anses utgöra näringsutövning. Detta gäller även om verksamheten i större eller mindre utsträckning är att hänföra till den immateriella produktionen. Sålunda skall — delvis i motsats till vad som gäller enligt NFF _ all konsultativ verksamhet som bedrives yrkes- mässigt falla under den föreslagna lagstiftningen. Sådan verksamhet be- drives numera på en mångfald områden genom särskilt inrättade byråer eller eljest i rent kommersiella former, och man får räkna med att verk— samhet av denna art under den fortgående specialiseringen inom närings- livet blir allt vanligare. Ofta har den utpräglat praktisk inriktning, avseende exempelvis produktionsteknik, kontorsrationalisering eller heminredning. Verksamheten kan också vara inriktad mer på vad som brukar benämnas personliga tjänster, exempelvis läkaryrket, revisorsyrket och juridisk råd- giVning. Därest vid konsulterande verksamhet vetenskapligt arbete ingår såsom allenast ett led i rörelsen, bör detta, såsom tidigare framgått, icke medföra att verksamheten faller utanför lagstiftningens tillämpningsom- råde. — Även s.k. serviceyrken som icke avser rådgivning bör betraktas såsom näringsutövning. Så har också i regel skett även vid tillämpningen av NFF, vare sig fråga varit om massage eller annan kroppsvård, tvättin- rättningsrörelse, hotellrörelse, fastighetsförvaltning, åkerirörelse eller annat

1 Här berörda problem har i viss mån en motsvarighet inom skatterätten, där fråga kan uppkomma huruvida i Sverige icke bosatta personer haft förvärvsverksamhet här i riket. Skatte- rättsliga avgöranden torde därför i vissa fall kunna vara till ledning (Se t. ex. Sandström: Om skattskyldighet för inkomst enligt svensk rätt, sid. 158 ff, särskilt sid. 161—164). Det må i detta sammanhang också erinras om att exempelvis tillfälliga byggnadsarbeten m. fl. uppdrag av det slag som berörts i texten ovan varit föremål för uppmärksamhet på dubbelbeskattningsavtalens område (jämför t. ex. prop. 1959 nr 157, sid. 5 och 27).

• Sida 109
•  Original

yrkesmässigt utförande av tjänster åt annan: dock har enligt hittills gällan- de ordning förekommit vissa undantag såsom i fråga om lärare. Beträffan— de transpor[verksamhet må, då NFF uttryckligen omnämner endast redan- de i skepp och varutransporter, särskilt anmärkas att all transportverk— samhet som är att anse som utövad här i riket faller inom lagens tillämp- ningsområde.

Av vad som anförts framgår att den immateriella produktionen såsom sådan icke vidare skall ha någon särställning i näringsrättsligt avseende. Det är endast i fråga om konstnärlig och vetenskaplig verksamhet som un- der vissa förutsättningar lagen kommer att sakna tillämpning.

Beträffande handelsområdet är icke endast varuhandel — som NFF främst torde ha åsyftat med sitt uttryck handel — utan även annan yrkes- mässig handel, avseende fastigheter, vårdepapper, immateriella rättigheter m. m. att anse såsom näringsidkande. En annan sak är att, enligt vad tidigare anförts, viss med den internationella handeln sammanhängande verksamhet icke är att anse såsom här i riket utövad näring.

En del verksamhetsgrenar kan icke renodlat hänföras till något visst av de nu berörda områdena, avseende produktion, utförande av tjänster och handel. Detta medför dock icke att den nya lagstiftningen ej skulle avse sådan verksamhet. Exempelvis bör — i motsats till vad som gäller enligt NFF — yrkesmässig verksamhet, avseende in- och utlåning av penningar samt upplåtande av nyttjanderätt och av immateriella rättigheter, betraktas såsom näringsidkande.

Den nu gjorda bestämningen av innebörden av uttrycket idkande av näring anknyter i många avseenden till vissa andra lagar som också har tillämpning på omfattande områden av näringslivet, nämligen varumärkes- lagen den 2 december 1960, som i 1 & använder uttrycket näringsidkare, och lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkur- rensbegränsning inom näringslivet, vilken lag i 26 5 innehåller en bestäm- ning av uttrycket företagare. Vissa skiljaktigheter förefinnes dock, sam- manhängande främst med att lagarna fyller olika uppgifter.1

Vad i det föregående anförts om innebörden av uttrycket idkande av näring medför bland annat, att under lagstiftningen i och för sig inbe- gripes både näringar, beträffande vilka det nu saknas föreskrifter angåen- de de utländska rättssubjektens rätt att utöva desamma, och näringar, som visserligen faller utanför NFF:s tillämpningsområde men som i andra för- fattningar blivit föremål för särskild reglering just med avseende på ut- ländska rättssubjekt. Spörsmålet huruvida vissa näringar bör genom ad-

1 Som exempel må nämnas att till de näringsidkare som enligt varumärkeslagcn kan förvärva ensamrätt till varumärke hänföres även den som idkar konstnärlig eller vetenskaplig verksamhet, och även den som endast tillfälligt idkar verksamhet inbegripes (SOU 1958: 10 sid. 212 ff). Vidare kan nämnas att under konkurrensbegränsningslagens bestämmelser icke inbegripes yrkesmässig verksamhet, avseende överlåtelse eller upplåtelse av fast egendom, och ej heller sådan urproduk- tion som faller utanför begreppet tillverkning av förnödenhet; däremot omfattas all yrkesmässig verksamhet för inköp av förnödenheter (SOU 1951: 27 sid. 567).

• Sida 110
•  Original

ministrativ undantagsbestämmelse undantagas från kontrollen skall be- handlas särskilt i det följande.

3. Särskilda spörsmål rörande utlänningars rätt till näringsutövning Tillståndsprövningen Skälen till att tillståndstvång förordas såsom huvudregel i den nya lag- stiftningen är såsom förut angivits att hänföra till två grupper, den ena sammanhängande med allmänna överväganden av huvudsakligen närings- politisk och samhällsekonomisk art och den andra avseende den enskilde näringsidkaren och de krav som bör ställas på denne. På motsvarande sätt bör vid tillståndsprövningen beaktas, om förutsättningar ur allmän synpunkt och med hänsyn till vederbörande utlännings personliga förhål- landen föreligger för att medgiva utlänningen rätt till näringsutövning. De allmänna intressen som i detta sammanhang kan få betydelse, alltså företrädesvis samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkter, kan i och för sig beaktas även enligt gällande rätt. Sålunda iakttogs under de krisförhållanden som föranleddes av andra världskriget en större restrik- tivitet än för närvarande. På samma sätt förutsattes vid filiallagens till- komst att vid tillståndsprövningen beträffande de därvid aktuella rätts- subjekten hänsyn skulle tagas till, förutom mera formella synpunkter, även vårt lands näringspolitiska intresse, varvid borde beaktas både ekono- miska och sociala faktorer.1 Sådana förhållanden bör även i de här ifråga- varande tillståndsärendena tillmätas betydelse. Vilket inflytande sådana faktorer kommer att utöva blir emellertid beroende på, utom konjunktur- läget, bland annat arten och antalet av de ansökningar som kommer att göras. Hittills har det huvudsakligen varit småföretagare som etablerat sig här, och etablering har förekommit i ganska begränsad omfattning. Det ligger i sakens natur att, om så blir förhållandet även i framtiden, de här berörda synpunkterna i praktiken blir av mera underordnad betydelse, och tillståndsgivningen torde, utan att synpunkterna åsidosättes, kunna följa de ganska liberala linjer som för närvarande tillämpas.

Om läget till följd av ökat internationellt samarbete eller av annan an— ledning skulle förändras, får de nyss angivna synpunkterna tillmätas större betydelse. Detta kan exempelvis bli fallet, om antalet ansökningar — all- mänt sett eller beträffande viss näringsgren —— ökar i väsentlig grad. Av- görandet vilka allmänna normer som från angivna synpunkter bör gälla vid tillståndsprövningen torde få ankomma på Kungl. Maj:t. I den mån beslutanderätten i tillståndsärendena förlägges till underordnad myndig- het, torde erforderliga direktiv till denna kunna meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning, medan det får ankomma på tillståndsmyndigheten

1 Prop. 1955 nr 87 sid. 52 och andra lagutskottets utlåtande 1955 nr 29 sid. 46.

• Sida 111
•  Original

att i de enskilda ärendena taga ställning till om allmänt intresse av före- varande art utgör hinder för bifall till ansökningen. Därvid bör tillstånds- myndigheten tillse att bästa möjliga underlag för bedömandet föreligger, bland annat yttranden från annan myndighet och näringslivets organisa- tioner.

I samband med de allmänna näringspolitiska synpunkterna är också att beakta rikets åtaganden genom konventioner. Sådana konventioner kan innebära, att en särskilt gynnsam ställning skall medgivas medborgare i konventionsstat, och i sådana fall kan det följaktligen bli aktuellt att vid tillståndsprövningen beträffande medborgare i konventionsstater följa libe- ralare linjer i enlighet med konventionernas föreskrifter. Även sådana förhållanden bör därför, om beslutanderätten i tillståndsärendena tillägges annan myndighet än Kungl. Maj:t, givas tillkänna för myndigheten genom erforderliga direktiv. Redan i nuvarande läge bör den berörda frågan upp- märksammas med hänsyn till det nordiska samarbetet samt till innehållet i EFTA-konventionen och i den europeiska bosättningskonventionen. Huru— vida åtagandena enligt dessa konventioner kan uppfyllas inom tillstånds- prövningens ram eller föranleder att särskilda undantagsregler införes för berörda medborgare behandlas närmare i det följande.

Både med hänsyn till bestämmelser i konventioner och av andra skäl bör finnas möjlighet att i tillståndsärenden beakta reciprocitetssynpunkter, d. v. s. om i sökandens hemland en svensk medborgare kan förvärva mot- svarande rätt till näringsutövning. Något uttryckligt krav på reciprocitet torde dock ej böra uppställas. Så skedde ej heller i filiallagen.1 _ Även från andra synpunkter kan det i vissa fall vara motiverat att uppmärk- samma näringsrättsliga regler i utlandet. I den mån det i utlandet för viss näring gäller kompetensvillkor, som ej har någon motsvarighet i svensk rätt, kan detta nämligen medföra att utlänningar som ej uppfyller dessa villkor i hemlandet i stället söker sig till Sverige. Från svensk synpunkt kan det icke anses vara önskvärt att i någon större utsträckning mottaga sådana —— som det får antagas _ mindre kvalificerade yrkesutövare, och detta torde böra beaktas vid tillståndsprövningen.

Det sist sagda leder över till frågan om det bör gälla såsom allmän regel att en utlänning i tillståndsärendet skall styrka, att han har yrkeskunnighet i det yrke som avses med ansökningen. Något krav på yrkeskunnighet — utöver vad som föreskrivits för svenska medborgare i motsvarande fall — har emellertid icke uppställts vid tillämpningen av gällande rätt, och mot— svarande torde böra gälla också för framtiden.

En annan fråga är i vad mån det i det enskilda tillståndsärendet bör prövas, om den verksamhet som avses med en ansökan är från svensk syn- punkt önskvärd eller icke. Beträffande vissa verksamhetsformer intager

1 Beträffande de synpunkter som vid filiallagens tillkomst anfördes i denna fråga, se prop. 1955 nr 87 sid. 24 f, 31, 41 f och 53.

• Sida 112
•  Original

NFF en mer restriktiv inställning än i fråga om övriga, nämligen när det gäller realisation, gårdfarihandel samt ambulatorisk hantverksrörelse och annan sådan hantering. Dessa näringar behandlas särskilt i det närmast följande kapitlet.

Beträffande näringsverksamhet i övrigt torde vid tillämpningen av NFF icke ha skett någon närmare prövning huruvida verksamhet, som avses med en ansökan, är önskvärd eller behövlig från allmänhetens synpunkt eller medför olägenhet för de i vederbörande ort redan etablerade näringsidkar- na. Jämväl för framtiden synes böra gälla att någon dylik prövning med hänsyn till lokala förhållanden ej skall ske. Till stöd härför kan åberopas —— förutom den omständigheten att det icke finns några lokala organ, lämpade för undersökning av hithörande förhållanden — att med den allmänna inställning svensk lagstiftning intager till konkurrensfrågor och övriga spörsmål av förevarande slag en etableringskontroll från nu berörda synpunkter skulle vara främmande. Konkurrensförhållanden bör sålunda icke beaktas så länge fråga är om rent lokala förhållanden. En annan sak är att den konkurrens, som utlänningars etablering kan medföra, kan bli av den art och omfattning att frågan blir av allmän näringspolitisk betydelse. I sådant fall får spörsmålet bedömas från de allmänna synpunkter som be- rörts i det föregående.

Vad som sålunda bör gälla i fråga om tillståndsprövningen är av den natur att det knappast låter sig göra att närmare ange dem i lagtexten. I denna bör därför i detta avseende upptagas allenast att näringstillstånd må beviljas, om skäl däremot icke föreligger med hänsyn till allmänt intresse.

Vad härefter angår de förutsättningar för tillstånd som sammanhänger med utlänningens personliga förhållanden har redan berörts att rätt till näringsutövning skall kunna tillkomma endast utlänning som ej är omyndig och ej är i konkurstillstånd. Det har också nämnts att i tillståndsärende bör beaktas även andra individuella faktorer. Näringsrättsutredningen före- slog i 1953 års promemoria att utlänningen skulle styrka att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Detta förslag går emellertid längre än vad som gäller enligt nuvarande praxis. Den utredning som nu sker går allenast ut på att få fastslaget om några allvarligare anmärkningar är att rikta mot sökandens person och skötsamhet. För att i allt väsentligt an— knyta härtill synes i lagen lämpligen böra stadgas, att näringstillstånd ej må beviljas om skäl mot tillstånd föreligger med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden. Vilka krav som bör ställas i detta avseende och vilken utredning som bör fordras blir i icke ringa grad beroende på vilken tid utlänningen varit bosatt här i riket. Ju längre han varit bosatt här, desto större blir hans anknytning till Sverige och hans kännedom om svenska förhållanden. I samma mån blir det också allt mindre skäl att be- handla utlänningen på annat sätt än de svenska medborgarna. I enlighet med denna synpunkt bör det, såsom närmare behandlas i det följande, vara

• Sida 113
•  Original

möjligt att beträffande rätten till näringsutövning likställa utlänningar, som innehar bosättningstillstånd, med svenska medborgare. Även när det gäller andra utlänningar som vistats här längre tid är det naturligt att i näringshänseende behandla dem på sätt som icke alltför mycket skiljer sig från det som gäller för svenska medborgare. Enligt gällande praxis får också sådana utlänningar nära nog undantagslöst begärda näringstillstånd. Med detta betraktelsesätt synes också kunna vinnas fördelar ur administrativ synpunkt. Förfarandet skulle, i varje fall i nuvarande konjunkturläge, kunna få en tämligen summarisk karaktär och närmast omfatta endast kontroll att utlänningen uppfyller villkoren angående myndighet, konkurs— frihet och bosättning i riket samt begränsad undersökning hos polismyn— dighet och lokal skattemyndighet om anmärkning mot sökandens sköt- samhet är känd. Fråga är då, hur lång tids vistelse här som bör fordras för att en sådan mer summarisk prövning skall kunna anses tillräcklig. Klart är att nppställande av en absolut tidsgräns framstår som konstlat, när det gäller antaganden i vilken mån en utlänning vinner närmare känne- dom om svenska förhållanden, ådagalägger avsikt att stanna i landet o. dyl. Nära till hands ligger dock att i anslutning till praxis räkna med två års bosättning här såsom ett riktvärde.

När det gäller utlänningar som varit bosatta här kortare tid, torde där— emot som regel böra krävas en mera ingående utredning angående sökan— dens person. I sådana fall har man mindre stark anledning att räkna med att utlänningen känner till svenska affärsbruk, förhållanden på arbets- marknaden m. m., och det är också större skäl att befara att utlänningens vistelse här endast är tillfällig och att han genom att lämna landet kan komma att undandraga sig sina förpliktelser gentemot svenska medkontra— henter och det allmänna. Beträffande sådana utlänningar är det därför skäl att förutsätta att tillstånd meddelas allenast, då utredningen tyder på att några olägenheter i sistnämnda hänseenden icke är att befara.

Vad härefter angår de i riket icke bosatta utlänningarna torde liksom hittills i allmänhet restriktivitet böra iakttagas i fråga om medgivande av näringstillstånd. Det ligger nämligen i sakens natur att det är större risk, att den utomlands bosatte utlänningen _ genom att nedlägga rörelsen här eller på annat sätt — försvårar för sina svenska medkontrahenter att göra gällande sin rätt mot honom, än att utlänning som bor här förfar på motsvarande sätt. Försiktighet vid tillståndsgivning beträffande utomlands bosatta utlänningar motiveras också därav att svenska myndigheter knap- past har någon möjlighet att införskaffa utredning rörande deras person- liga förhållanden utan i sådant hänseende är hänvisade till det utrednings- material vederbörande utlänningar själva vill åberopa. Näringstillstånd i nu avsedda fall torde med hänsyn till det anförda böra meddelas endast om särskilda skäl föranleder till detta, exempelvis när konventioner giver anledning därtill.

• Sida 114
•  Original

Säkerhet för skatter och vissa avgifter

Näringsrättsutredningen föreslog att det enligt NFF gällande ovillkorliga kravet på ställande av säkerhet för utskylder skulle helt slopas med hän- syn till den omläggning av skatteuppbörden som källskattereformen inne- burit.

Beträffande nu gällande ordning har från länsstyrelserna inhämtats vissa uppgifter. Av dessa framgår att antalet inneliggande säkerheter under perioden den 1 januari 1955—den 30 september 1958 varierat mellan 362 och 484. Under perioden har säkerhet behövt tagas i anspråk genomsnitt- ligen endast i cirka två fall per år. Även om det icke kan uteslutas att det bland utländska näringsidkare skulle ha förekommit fler fall av obetalda skatter om säkerhet icke krävts —— bland annat har med nuvarande ord— ning vissa utlänningar med svagare ekonomi icke kunnat förvärva till- stånd — tyder de nyss berörda siffrorna på att kravet på säkerhet icke haft större praktisk betydelse. Uppmärksammas bör också att det be- träffande åtskilliga näringar, som faller utanför NFF, icke gäller något krav på ställande av säkerhet och att något önskemål om införande härav ej yppats.

Vidare måste hänsyn tagas till att källskattesystemet med successiva inbetalningar av preliminär skatt reducerat möjligheterna för en utlänning att undandraga sig skattebetalning genom att lämna landet. Visserligen är riskerna icke helt eliminerade, eftersom en preliminär taxering kan bli för låg, särskilt när en rörelse är nystartad. Om emellertid en utlänning bosatt sig i riket och vill starta en rörelse här, finns anledning att räkna med att han har för avsikt att kvarstanna. Normalt synes därför beträffan- de de här bosatta utlänningarna icke behöva krävas att de ställer säkerhet. Det torde vara tillfyllest, att det lägges i tillståndsmyndighetens hand, att om särskilda skäl därtill föranleder, ålägga sådan utlänning skyldighet att ställa säkerhet. Detta kan vara motiverat, exempelvis därest utlänningen helt nyligen bosatt sig i riket eller tidigare misskött sina skattebetalningar. Sådant åläggande bör också kunna ifrågakomma om utlänning, som er- hållit tillstånd utan skyldighet att ställa säkerhet, sedermera eftersätter sina skyldigheter i skattehänseende.

Beträffande utlänningar som icke är bosatta här i riket möter det däremot betänkligheter att slopa hittills gällande ordning. Risken att de efter en tid avbryter sin verksamhet här i riket utan att ha fullgjort sin skattskyldig- het .får anses vara så beaktansvärd att kravet på säkerhet i princip bör bibehållas, helst som det i regel saknas möjlighet att utomlands indriva svensk skatt. Kravet på säkerhet bör dock icke vara ovillkorligt. Undantag kan vara motiverade under särskilda förhållanden, exempelvis med hänsyn till internationella överenskommelser.

• Sida 115
•  Original

Tillståndsmyndighet

Mot bakgrunden av vad nyss anförts om tillståndsprövningens art och om- fattning bör bedömas vilken myndighet som lämpligen bör omhänderhava prövningen. Enligt NFF ankommer denna på Kungl. Maj:t. Hittillsvarande erfarenhet kan emellertid knappast sägas vara att ärendena är av den art att prövningen behöver förbehållas Kungl. Maj:t, utan den synes utan olägenhet kunna uppdragas åt underordnad myndighet. Man torde emeller— tid icke böra bortse från möjligheten att läget kan ändras så att det fram- står som önskvärt att beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj:t. Det före- slås därför att i lagen upptages stadgande av innehåll att ärenden rörande näringstillstånd skall prövas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

De allmänna synpunkter av huvudsakligen näringspolitisk och samhälls- ekonomisk art, som enligt det förut sagda kan vara att anlägga vid till— ståndsprövning, torde i och för sig tala för att Kungl. Maj:t delegerar pröv- ningen till kommerskollegium. Ett annat skäl härför är att denna myndig— het regelmässigt avgiver yttranden i ärendena om tillstånd enligt filial- lagen, liksom också att åt denna uppdragits beslutanderätten i ärenden om tillstånd för utlänning att vara ledamot i aktiebolagsstyrelse och likartade frågor. Emellertid torde kunna förutsättas att i nuvarande läge tyngd- punkten vid prövningen av förevarande ärenden icke kommer att ligga på de allmänt ekonomiska synpunkterna utan att det därvid blir de sökandes personliga förhållanden som kommer i förgrunden. Ärendena torde därför bli tämligen likartade med de ärenden som avses i utlänningslagen och utlänningskungörelsen. Flertalet av dessa handlägges av statens utlännings— kommission. Det ligger därför nära till hands att åt denna myndighet upp- drages även prövningen av ärenden angående näringstillstånd. Härför talar också det förhållandet, att hos utlänningskommissionen finns arkiverat utredningsmaterial, införskaffat i samband med ärenden angående uppe- hållstillstånd m. m., vilket kan vara av värde vid prövning av ansökan om näringstillstånd. I detta sammanhang må också uppmärksammas att en fråga av betydelse för rätten att idka näring här i flertalet fall torde kom- ma att vara att vederbörande utlänning har rätt att vistas i riket. Om sådan rätt upphör — till följd av att uppehållstillstånd utlöpt eller eljest — är det följaktligen skäl att upptaga frågan huruvida näringstillstånd, som meddelats utlänningen, skall återkallas. Även detta samband mellan rätten till vistelse och rätt till näringsutövning här i riket talar för att ärendena rörande näringstillstånd handhaves av utlänningskommissionen. Övervägande skäl synes därför föreligga att, åtminstone i nuvarande läge, uppdraga prövningen av dessa ärenden åt utlänningskommissionen. Vad som åberopats till stöd härför gäller visserligen främst utlänningar som är

• Sida 116
•  Original

bosatta här i riket, men då det icke bör ifrågakomma att ärenden rörande övriga utlänningar handlägges i annan ordning, bör prövningen av även dessa ärenden ankomma på utlänningskommissionen.

I enskilda ärenden eller grupper av ärenden kan uppkomma frågor som kräver bedömandcn från näringspolitiska eller andra likartade synpunkter. Utlänningskommissionen bör i sådana fall samråda med kommerskollegium eller myndighet som eljest kan vara berörd. I den mån så finnes lämpligt bör vidare, i anslutning till gällande praxis, under ärendets utredning organisationer inom näringslivet beredas tillfälle att yttra sig.

Det har redan anmärkts, att visst material beträffande utlänningarnas personliga förhållanden kan finnas tillgängligt för utlänningskommissio— nen från tidigare ärenden. För att uppgifterna skall bli aktuella torde nor- malt erfordras viss utredning, som lämpligen bör verkställas av lokal myndighet. Den ordningen synes därför böra tillämpas att, i likhet med vad som gäller enligt NFF, ansökningarna skall ingivas till länsstyrelse. Det får sedan ankomma på länsstyrelsen att med hjälp av polismyndighet och andra lokala myndigheter införskaffa utredningen. Såsom förut an- märkts kan någon mera ingående undersökning icke anses erforderlig när det gäller utlänningar som varit bosatta i riket längre tid. Beträffande sådan sökande som icke är bosatt här har svenska myndigheter knappast några möjligheter att själva införskaffa uppgifter angående sökandens personliga förhållanden. I dessa fall måste därför utlänningen själv tillhandahålla er— forderlig utredning.

Beträffande vissa grupper av ärenden skulle måhända kunna ifråga- sättas, om icke annan myndighet än utlänningskommissionen borde vara tillståndsmyndighet. Det gäller ansökningar att utöva sådan näring som enligt särskilda författningar ej må bedrivas utan tillstånd, såsom luftfart, yrkesmässig automobiltrafik, hotell- och pensionatsrörelse och åtskilliga andra. Tånkbart vore i och för sig att i de fall varom nu är fråga de myn- digheter, som omhänderhar tillståndsprövningen för den i vederbörande författning reglerade näringen, också finge rätt att meddela näringstill- stånd enligt den lagstiftning, varom nu är fråga. Härigenom skulle undvikas att utlänningen behöver söka tillstånd hos två olika myndigheter. Emeller- tid skulle en sådan ordning medföra att näringspolitiska och andra allmän- na bedömanden, avseende utlänningarnas etableringsrätt, skulle spridas på ett flertal olika myndigheter. Härav skulle följa risk för oenhetlig rätts- tillämpning, varjämte det skulle bli svårare att erhålla en allmän överblick över i vilken omfattning etablering förekommer. Dessa synpunkter saknar dock betydelse i de fall då Kungl. Maj:t har att pröva frågan om tillstånd att utöva den särskilt reglerade näringen, och i sådana fall kan med fördel även frågan om näringstillstånd prövas av Kungl. Maj:t. En lämplig lösning synes vara att vid delegationen till utlänningskommissionen undantaga tillståndsärenden avseende verksamhet som enligt vad särskilt är stadgat

• Sida 117
•  Original

må utövas allenast efter koncession eller annat dylikt medgivande av Kungl. Maj:t. Härav följer att Kungl. Maj:t samtidigt prövar både frågan om nä- ringstillstånd och frågan om annat tillstånd som det tillkommer Kungl. Maj:t att meddela exempelvis enligt luftfartslagen, lagen angående stenkols- fyndigheter m. m., atomenergilagen och förordningen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. 111. På samma sätt torde det vara lämp- ligt, att Kungl. Maj:t prövar ansökan om näringstillstånd, som göres i sam- band med ansökan om tillstånd att här sluta handelsbolag eller ingå i han- delsbolag.

Det arbete som vid ett genomförande av vad nu förordats kommer att åvila utlänningskommissionen — vilken redan nu regelmässigt avger yttran— de i flertalet av ifrågavarande ärenden _ kan icke antagas bli av den art och omfattning att förstärkning av kommissionens arbetskrafter därav på- kallas.

Frågan om lagstiftningen bör innehålla särskilda regler beträffande vissa näringar Spörsmålet om särskilda regler bör stadgas beträffande vissa näringar för- anledes av att för närvarande NFF innehåller speciella föreskrifter för några slag av verksamhet och att en del andra näringar blivit föremål för särskild reglering i andra författningar just med avseende på utlänningar. I detta sammanhang bör också uppmärksammas den tidigare antydda frågan, huruvida näringar, som omfattas varken av NFF eller av annan näringsrättslig författning och därför ansetts fria för utlänningar, bör vara fria från tillståndskravet även i fortsättningen, åtminstone tills vidare.

De näringar, beträffande vilka i NFF meddelats särskilda föreskrifter är — förutom gårdfarihandel, realisation och ambulatorisk hantverksrörelse, vilka behandlas i ett kommande kapitel — verksamhet för varutranspo-rt, redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergshante- ringen hörande verksamhet.

Enligt 5 29 NFF är utlänning, som fått tillstånd att i riket driva handel eller idka annat yrke, även berättigad att utföra varutransporter såväl emellan inrikes orter som till eller från utrikes ort. Numera torde det ej vara erforderligt med särskilt stadgande av denna art, utan det bör ändå stå klart att tillstånd att idka handel eller annan näring också medför rätt att företaga sådana transporter och även andra åtgärder som står i naturligt samband med den i tillståndet angivna näringsverksamheten.1 Därest trans- portverksamhet här bedrives såsom särskild rörelse och således utan när- mare samband med annan näringsverksamhet, har rörelsen i praxis ansetts

1 I den mån & 29 NFF kan anses åsyfta, att utlänning, som erhållit tillstånd att bedriva exem- pelvis handelsrörelse, också har rätt att i samband därmed bedriva kustfart och insjöfart utan hinder av eljest gällande förbud (jämför näringsrättsutredningens betänkande sid. 82), må an- märkas, att en sådan kombination av handelsrörelse och inrikes sjöfart numera icke torde vara av sådan praktisk betydelse att det kan anses motiverat med särskilt stadgande härom.

• Sida 118
•  Original

utgöra näring, underkastad NFF :s bestämmelser, och såsom förut anmärkts är den också enligt det här framlagda förslaget att anse såsom näring.

I 5 25 NFF finns ytterligare ett stadgande som sammanhänger med transportverksamhet. Enligt denna bestämmelse är det utlänning medgivet att reda i skepp för inrikes och utrikes fart, dock att utlännings andel ej får sträckas utöver en tredjedel av fartygets dräktighet och att utlänning ej får vara huvudredare. Av förarbetena till detta stadgande framgår att syftet var att bereda de här bosatta utlänningarna möjlighet att vara del— ägare i svenskt fartyg. I stadgandet angives visserligen icke uttryckligen att det avser redande endast i svenskt fartyg, men det får anses uppenbart att det icke är avsett att gälla rederiverksamhet med utländskt fartyg. Då numera även av 1 och 5 åå sjölagen följer att utlänning icke kan för- värva mer än en tredjedel av svenskt fartyg och att utlänning ej kan vara huvudredare, torde det icke vara erforderligt att i den lag varom nu är fråga upptaga något stadgande härom. Emellertid innebär 5 25 NFF också att utlänning, om han icke äger större andel i fartyget än där angives och ej är huvudredare, äger rätt att utan särskilt tillstånd idka rederinåring med fartyget. Då _ såsom antytts i det föregående och närmare skall behandlas i det följande _ vissa andra näringar för närvarande synes kunna undan- tagas från tillståndstvång, torde det vara lämpligt att i samband därmed undantaga även rederirörelse med svenskt fartyg, i vilket utlänning äger del.

I 5 27 NFF finns ett stadgande angående utlänning som här vill bedriva viss till bergshanteringen hörande verksamhet, nämligen drivande av mas- ugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som avser tillgodogörande eller förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk. Sådan utlänning har att till bergsöverstyrelsen _ d. v. s. kommerskollegium _ ingiva ansökan, ställd till Kungl. Maj:t och åtföljd av myndighetsbetyg. Kommerskollegium har sedan att förfara på samma sätt som gäller för länsstyrelse i vanliga ärenden angående nä- ringstillstånd. Något skäl att numera stadga en särskild ordning för nu ifrågavarande tillståndsärenden torde ej föreligga, utan de föreslagna all- männa reglerna synes utan olägenhet kunna gälla även för dessa ärenden. Det bör i detta sammanhang erinras om vad tidigare anförts därom att un- der handläggningen av ärendena tillståndsmyndigheten vid behov bör samråda med kommerskollegium.

Vad härefter angår näringar, som i andra författningar1 än NFF blivit föremål för särskild reglering med avseende just på utlänningars rätt att utöva desamma, är till en början att märka att det enligt vissa författningar gäller ovillkorligt förbud för utlänning att utöva näring av vissa slag. Själv-

1 Författningarna har berörts i den i det föregående lämnade översikten över föreskrifter an- gående de utländska rättssubjektens rätt till näringsutövning.

• Sida 119
•  Original

fallet skall den nya lagstiftningen icke medföra någon ändring härutinnan. Den rätt till näringsutövning, som till följd av tillstånd eller eljest kan till- komma utlänning enligt den nya lagen, kan sålunda icke omfatta verksamhet såsom mäklare enligt mäklareordningen eller såsom ägare eller utgivare av periodisk skrift och ej heller inmutning av mineralfyndighet eller sådan tillverkning av krigsmateriel, som ej sker allenast i ringa omfattning. Utan vidare är också givet att lagen ej heller skall medföra rätt till sådan verk- samhet som ej ens står öppen för svenska fysiska personer, såsom exempel— vis bankrörelse och försäkringsrörelse.

I andra författningar än NFF förekommer vidare bestämmelser om att utlänning efter särskilt tillstånd kan bli berättigad att bedriva viss verk- samhet. Det är en tämligen heterogen grupp verksamhetsgrenar, som blivit föremål för specialreglering, och det har icke vare sig av praktiska eller andra skäl ansetts motiverat, att generellt undantaga dem från den nu ifrågavarande lagstiftningen på den grund att tillståndsprövning skall ske enligt andra författningar. Bland annat kan framhållas, att när det gäller givande av offentliga föreställningar den tillståndsprövning som förekom- mer i vissa fall närmast är av ordningsrättslig karaktär och därför icke kan ersätta en tillståndsprövning från näringsrättsliga synpunkter; för övrigt må i detta sammanhang anmärkas, att det ej sällan torde vara så att nu berörd verksamhet bedrives på sådant sätt och i sådan omfattning att den icke blir att anse såsom här bedriven näring. — I fråga om kustfart och insjöfart med fartyg, hemmahörande i stat med vilken icke träffats överens- kommelse om rätt till sådan fart, gäller för närvarande att tillstånd härtill skall sökas hos sjöfartsstyrelsen. Sådana tillstånd plågar avse allenast vissa bestämda turer i varje särskilt fall. I regel torde verksamheten därför icke vara att anse såsom här bedriven näring. Skulle emellertid fast driftställe upprättas eller verksamheten eljest få sådan omfattning att den måste be- traktas såsom en här bedriven rörelse, torde de allmänna näringsrättsliga reglerna böra gälla. _ Vad sist sagts beträffande kustfart och insjöfart torde i motsvarande mån böra gälla i fråga om inrikes luftfart, vilken Kungl. Maj:t kan medgiva utlänning rätt att utöva i sådana undantagsfall, som avses i 7 kap. 3 & tredje stycket luftfartslagen. Anmärkas må att enligt vad i det föregående föreslagits frågan om näringstillstånd skall prövas av Kungl. Maj:t, när ansökningen avser verksamhet som enligt särskild författning förutsätter medgivande av Kungl. Maj:t. I fall av nu berörd art blir det följaktligen icke fråga om två skilda ansökningsförfaranden. _ Även be- träffande gruvdrift och bearbetande av mineralfyndighet gäller att utlän- ning måste söka tillstånd hos Kungl. Maj:t; härom stadgas i inskränknings— lagen. I och för sig torde den tillståndsprövning, som sålunda gäller beträf- fande utlänningars utövning av sådan verksamhet, kunna anses tillfyllest från näringsrättslig synpunkt. Det kan likväl icke anses praktiskt motiverat

• Sida 120
•  Original

att föreslå, att sådan verksamhet undantages från den nu föreslagna lag- stiftningen, då — liksom nyss anförts beträffande den inrikes luftfarten _ Kungl. Maj:t kan meddela tillstånd enligt båda lagarna på samma gång.

Ett uttryckligt undantag från NFF:s bestämmelser angående utlänningar har stadgats i Kungl. brev den 23 december 1885 (SFS nr 73), enligt vilket det tills vidare är utlänning medgivet att under pågående sillfiske vid Bo- husläns kuster idka uppköp av fisk för utförsel till utlandet, dock utan annan rätt till förädling av varan än som erfordras för dess bevarande under transporten såsom färsk; det åligger dock utlänningen att göra an- mälan om verksamheten hos viss myndighet. Även om uppköpsverksam- heten är förenad med viss förädling av varan, kan det vara tveksamt om man i sådant fall kan tala om att näringsverksamhet bedrives här i riket. För tydlighets skull torde det dock vara lämpligt att undantaga nu ifråga- varande verksamhet från reglerna om tillståndstvång. Undantaget bör avse även sådana med uppköpen sammanhängande transporter av tomlådor m. ni., som avses i Kungl. beslut den 18 december 1908, utfärdat till komplet- tering av nyssnämnda Kungl. brev.

Vidare har med anledning av konventioner meddelats vissa föreskrifter, som avser eller åtminstone har samband med rätten till näringsutövning. Den rätt för medborgare i vissa stater att bedriva viss verksamhet, som sålun- da redan stadgats, bör uppenbarligen icke inskränkas genom den nu föreslag- na lagen, utan genom övergångsbestämmelser bör klargöras att sådan rätt bibehålles för vederbörande utlänningar. Föreskrifter av nu berörd art före- kommer i författningar angående danska fiskares rätt att här avyttra fisk (KF den 25 maj 1917, i lageditionen införd under 26 & NFF), angående fiske i vissa gränsområden (författningar, i lageditionen anmärkta under 2 & fiskeristadgan), angående kustfart och insjöfart (kommerskollegii kungörelse den 14 juni 1938 angående de förmåner som i Sveriges ham- nar äro beviljade främmande länders fartyg) och angående norska flytt- lappars rätt till renbetning m. 111. (lag den 20 juni 1919). lfrågavarande föreskrifter har närmast avseende på utländska näringsidkare som huvud— sakligen utövar sin näring i hemlandet och här vidtager endast vissa med denna näringsverksamhet sammanhängande åtgärder. Även om det därför i åtskilliga fall icke blir fråga om här i riket bedriven näring i den nu före- slagna lagstiftningens mening, torde det vara av värde att det klart fast- slås, att den lag varom nu är fråga icke lägger hinder i vägen för ifrågavaran- de verksamhet.

Såsom anmärkts i det föregående kan vidare ifrågasättas, om icke vissa näringar, som enligt gällande rätt är fria för utlänningar, även i fortsätt- ningen kan undantagas från tillståndstvång. Tidigare har visserligen ut— talats att de skäl, som motiverar kontroll över utlänningars näringsutöv- ning här i riket, i princip äger giltighet även när fråga är om sådana nä— ringar, som fallit utanför NFF:s tillämpningsområde. Men även om den nya

• Sida 121
•  Original

lagstiftningen därför i och för sig bör avse även sådana näringar, kan det vara befogat att i viss utsträckning taga fasta på att det hittills icke yppats några större olägenheter av att tillstånd enligt NFF ej krävts för utövande av vissa näringar. I dagens läge torde undantag från tillståndstvång främst kunna ifrågakomma beträffande vissa verksamhetsgrenar inom den s. k. urproduktionens och den immateriella produktionens områden. I först- nämnt avseende torde sålunda undantag böra gälla beträffande jordbruk jämte binäringar samt skogsbruk och fiske. Anmärkas bör i detta samman- hang att det i vissa fall likväl föreligger en begränsning av utlänningars möjligheter att etablera sig som näringsidkare på dessa områden till följd av de bestämmelser som gäller utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans rätt att fiska på svenskt vatten. Vidare synes undantag böra göras beträffande undervisningsverksamhet och verksamhet såsom läkare, tand- läkare och veterinär. För rätten att utöva de tre sistnämnda yrkena gäller särskilda behörighetsregler.

Om den nu angivna kretsen av näringar som undantages från tillstånds- tvång framdeles skall utvidga-s eller inskränkas, bör bero av den framtida utvecklingen. Framhållas bör dock att frågan om behovet eller önskvärd— heten av undantag, avseende vissa näringsgrenar, minskar i betydelse i den mån möjligheter öppnas att stadga undantag beträffande vissa kategorier utlänningar. Till jämförelse må anföras, att man när det gällt arbetstill— stånd enligt utlänningslagen ansett det lämpligt att låta lättnaderna i främsta rummet avse olika grupper av utlänningar.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna rörande de nu be- handlade undantagen må anföras följande.

Såvitt angår sådan rätt till näringsverksamhet, som med anledning av överenskommelse med främmande stat redan stadgats för medborgare i sådan stat, har i det föregående uttalats, att i lagens övergångsbestämmelser bör föreskrivas, att lagen ej skall medföra inskränkning i denna rätt.

I den mån det eljest _ i enlighet med det förut sagda eller på grund av framtida överväganden — befinnes motiverat att beträffande viss näring stadga undantag från tillståndstvång eller från lagens föreskrifter i övrigt, bör det, såsom förut framhållits, ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom. Lagen bör därför innehålla bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser i nu berörda hänseende och även att bestämma de villkor som må befinnas erforderliga för den verksamhet som avses med förordnandet.

Beträffande innehållet i de bestämmelser som Kungl. Maj:t äger utfärda, torde några närmare föreskrifter _ frånsett själva förordnandet om un- dantag från lagen _ icke vara erforderliga, när det gäller verksamhet som blivit föremål för reglering i annan författning; så är förhållandet be- träffande sådant uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksam-

• Sida 122
•  Original

het, som avses i ovannämnda Kungl. brev den 23 december 1885 och Kungl. beslut den 18 december 1908. I den mån regler av denna art icke gäller enligt annan författning, torde däremot förordnande om undantag böra förbindas med vissa föreskrifter. För det första följer av det förut förordade kravet på att utlänningen skall vara myndig och ej i konkurstillstånd att förordnandet inskränkes till utlänningar, som icke är omyndiga eller i kon- kurstillstånd. Det torde vidare i regel vara befogat att begränsa förordnan- det till att avse i Sverige bosatta utlänningar. Enligt vad tidigare anförts är nämligen motiven för en kontroll starkare ju mindre anknytning ut- länningen har till Sverige. I en framtid kan det måhända komma i fråga att icke begränsa förordnande om undantag till här bosatta utlänningar _ exempelvis om så föranledes av framtida konventioner _ men beträffande jordbruk och övriga nu aktuella näringar torde för närvarande den ifråga— varande begränsningen böra gälla. _ Utöver de nu berörda villkoren skall utlänningar, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande äger att utan tillstånd idka vissa näringar, vid näringsutövningen iakttaga alla de villkor och föreskrifter som gäller för svenska utövare av samma näring. Med hänsyn härtill kan lämpligen förordnande om undantag ges i den formen att ut- länningar, som uppfyller de nyss berörda villkoren, skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätten att idka ifrågavarande nä- ringar.1

Frågan om undantagsbestämmelser avseende vissa utlänningar I närmast föregående avsnitt har frågan om undantag från tillstånds- tvång behandlats med utgångspunkt från vissa särskilda näringar, he- träffande vilka speciella förhållanden kan motivera en sådan ordning, och de undantagsbestämmelser som därvid föreslagits avser i flertalet fall en tämligen vidsträckt grupp utlänningar. Emellertid bör också undersökas, i vad mån undantag bör kunna ifrågakomma på det sättet att utlänningar av viss nationalitet eller eljest tillhörande en särskild kategori bör medgivas rätt till näringsverksamhet i allmänhet eller i varje fall rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt näringsområde. Från denna synpunkt torde i nu- varande läge följande spörsmål i första hand böra komma under över— vägande.

Beträffande utlänningar, som varit bosatta i Sverige längre tid och därmed vunnit en närmare anknytning till landet, är kontrollbehovet mindre utpräglat. Förut har anmärkts, att tillståndsprövningen bör kunna vara

1 Det må anmärkas, att stadgande därom att viss grupp utlänningar skall likställas med svenska medborgare i fråga om rätt till näringsutövning icke är någon nyhet för svensk rätt. Sålunda gällde enligt KF den 4juni 1868 om utsträckt frihet för norska undersåtar att här i riket driva näring m. m. _ vilken förordning upphävdes 1906 efter unionsupplösningen _ att norska medborgare, när de var i riket bosatta och mantalsskrivna, skulle äga under enahanda villkor som för svenska undersåtar var stadgade idka handel eller annat näringsyrke.

• Sida 123
•  Original

av tämligen summarisk karaktär, när det gäller utlänningar som vari-t bo- satta här under minst två år. I fråga om de utlänningar, som erhållit bosättningstillstånd, torde det vara skäl att gå ett steg längre. Sådant tillstånd meddelas i regel endast åt utlänning, som vistats fem år i landet. Med hänsyn härtill och till de krav i övrigt som enligt utlänningslagen och utlänningskungörelsen gäller för att erhålla bosättningstillstånd bör det icke väcka betänkligheter att befria utlänningar med sådant tillstånd från skyldighet att söka näringstillstånd, liksom de redan befriats från skyldig- het att här inneha arbetstillstånd. En sådan ordning beträffande dessa ut- länningars rätt till näringsutövning föreslogs också av näringsrättsutred- ningen. Med hänsyn till det anförda föreslås alltså, att näringstillstånd icke skall erfordras, när fråga är om utlänningar som erhållit bosättnings- tillstånd.

Inom Nordiska rådet har frågan om en utvidgad rätt för nordiska med- borgare att etablera sig i nordiskt grannland varit föremål för behandling vid flera tillfällen. Redan vid rådets första session år 1953 behandlades detta spörsmål, och i en är 1954 antagen rekommendation (nr 26) hem- ställdes till de berörda regeringarna, att vid tillämpningen av bestämmelser om bl. a. tillstånd för utlänningar att driva näring skulle följas en sådan praxis att kravet på längre tids uppehåll i landet uppmjukades såvitt angår medborgarna i nordiskt grannland. I enlighet härmed har under senare år i svensk praxis icke gentemot nordiska medborgare upprätthållits krav på bosättning i Sverige under viss tid, och i vissa fall har tillstånd med- delats utan att bosättning här över huvud — för förfluten tid eller fram- tiden _ uppställts som villkor. Vid Nordiska rådets session 1961 fram- ställdes från finsk sida ett förslag att rådet skulle rekommendera rege— ringarna att för enskilda företagare från nordiskt grannland genomföra etableringsfrihet såvitt angick hantverk och småhandel.1 I utlåtande, som med anledning därav avgavs av rådets juridiska niomannakommitté, före- slogs att regeringarna skulle rekommenderas att genomföra rättslig lik- ställighet beträffande nordiska medborgare såvitt angick rätten att driva handel, hantverk och industri. Rådet beslöt att uppskjuta den vidare be- handlingen av denna fråga till nästa ordinarie session. Vid senare utred- ning inom rådets juridiska niomannakommitté upprättades de lagutkast som berörts redan i det föregående.

Även om det sålunda för närvarande icke föreligger sådana överens- kommelser med de nordiska grannländerna angående etableringsrätten att undantagsbestämmelser från den i det föregående förordade lagstiftningen erfordras, kan det _ beroende på resultatet av förhandlingar mellan de nordiska länderna i den berörda frågan _ i framtiden bli aktuellt att helt eller beträffande vissa näringsgrenar befria danska, finska, isländska och norska medborgare från skyldighet att söka näringstillstånd; därvid blir

1 Nordiska rådets handlingar 1961 sid. 855.

• Sida 124
•  Original

det en särskild fråga huruvida dylik befrielse bör ifrågakomma för andra än de här bosatta.

Den s. k. europeiska bosättningskonventionen _ som endast avser fysiska personer _ utgår beträffande rätten för medborgare i en konventionsstat att utöva inkomstbringande verksamhet i annan konventionsstat från huvudprincipen att konventionsstat skall »auktorisera» övriga parters medborgare att utöva sådan verksamhet på samma villkor som dess egna medborgare, såvida icke allvarliga skäl av ekonomisk eller social natur reser hinder häremot (art. 10). Konventionen synes icke lägga hinder i vä- gen för att bibehålla en tillståndsprövning, blott tillämpningen sker i kon- ventionens anda. Därest en utlänning, som vill idka näring här i riket, icke uppfyller de villkor, som enligt de förut angivna riktlinjerna för meddelan- de av näringstillstånd bör gälla, torde med fog kunna sägas att allvarliga skäl av ekonomisk eller social natur reser hinder mot bifall; för övrigt må här anmärkas att enligt ett till konventionen fogat protokoll vederböran- de stat själv äger avgöra om skäl av angiven art föreligger. Den nu före- slagna lagstiftningen kan följaktligen anses uppfylla de krav konventionen ställer i nu angivna avseenden.

I vissa fall går emellertid konventionen längre än vad nu angivits. Av dess art. 12 framgår nämligen, att icke ens allvarliga skäl av ekonomisk eller social natur får utgöra grund att vägra »auktorisering» till inkomst- bringande verksamhet i de fall då en person, som tillhör en konventionsstat och som lovligen uppehåller sig å annan parts område, antingen utövat inkomstbringande verksamhet där oavbrutet under fem år eller lovligen uppehållit sig där under en oavbruten tidrymd av tio år eller erhållit bo— sättningstillstånd. Emellertid är konventionsstat berättigad att icke god- taga ett eller två av de tre nämnda villkoren. För svenskt vidkommande skulle det sålunda i detta hänseende i och för sig vara tillfyllest, om den i det föregående föreslagna särställningen för utlänningar med bosättnings- tillstånd genomföres.

Vidare må uppmärksammas att konventionen i art. 21 har en bestäm- melse, innebärande att medborgare i konventionsstat icke å de övrigas område skall vara underkastad andra eller högre pålagor, avgifter, skatter eller utskylder än som uttages av landets egna medborgare i liknande läge. Därest denna artikel skulle anses ha sådan innebörd att föreskrift om skyldighet för utländsk näringsidkare att ställa säkerhet för skatt icke är förenlig med artikeln, är att märka att konventionen enligt art. 26 ger möjlighet för konventionsstat att senast vid deponerandet av ratifikations- instrumentet göra förbehåll mot bl. a. art. 21 i den utsträckning statens lagstiftning icke står i överenstämmelse med artikelns innehåll. Emeller— tid är enligt det föreslagna stadgandet skyldigheten att ställa säkerhet för skatt icke ovillkorlig och stadgandet kan tillämpas på det sättet att man _ just på grund av en konventionsbestämmelse _ låter utlänning, till-

• Sida 125
•  Original

hörande konventionsstat, vara fri från skyldighet att ställa säkerhet även om det från andra synpunkter vore motiverat att kräva sådan. Det före- slagna stadgandet om ställande av säkerhet kan med hänsyn till det anförda icke anses oförenligt med art. 21 i konventionen.

Utöver det tidigare föreslagna undantaget beträffande utlänningar med bosättningstillstånd, synes sålunda bosättningskonventionen icke nödvän- diggöra några undantagsbestämmelser. Emellertid åsyftar konventionen en fortgående liberalisering av etableringsrätten. Med den utformning den föreslagna lagen har föreligger ej hinder mot en sådan utveckling. — An- märkas må att konventionen enligt art. 34 skall träda i kraft först när det femte ratifikationsinstrumentet deponeras hos Europarådets generalsekre— terare. I januari 1962 hade konventionen _ som upprättades år 1955 _ ra- tificerats endast av Danmark, Norge och Belgien.

Även EFTA-konventionen (artikel 16) har vissa föreskrifter avseende etablering och drift av ekonomiska företag, nämligen sådana som avser produktion av eller handel med varor som har områdesursprung enligt konventionen. Beträffande sådan verksamhet stadgas, att en stat gentemot andra medlemsstaters rättssubjekt icke bör tillämpa restriktioner på så— dant sätt att staten _ genom en mindre gynnsam behandling av dessa rättssubjekt än av statens egna _ motverkar de fördelar som förväntas i an— ledning av undanröjandet eller frånvaron av tullar och kvantitativa restrik- tioner i handeln mellan medlemsstaterna; icke heller skall nya restriktioner tillämpas på sådant sätt. Rörande dessa föreskrifters förhållande till de en— ligt NFF gällande villkoren för näringsutövning uttalade departements- chefen i propositionen 1960 nr 25 angående Sveriges anslutning till kon- ventionen (sid. 53) att prövningen av ansökningar om näringstillstånd, så- vitt anginge rättssubjekt tillhörande konventionsstat, finge ske med be— aktande av konventionen, och tillståndsgivningen finge sålunda i dessa fall taga sikte huvudsakligen på formella synpunkter. Konventionen ansågs däremot icke påkalla någon jämkning av den gällande lagstiftningen i nu ifrågavarande hänseende.

Tidigare har förutsatts att prövningen enligt den nya lagen i allt väsent— ligt skall ske enligt samma linjer som hittills gällt, och konventionens före- skrifter kan sålunda tillgodoses vid tillämpningen av lagens tillstånds- regler lika väl som vid tillämpningen av NFF. Några egentliga undantags— regler erfordras sålunda icke med anledning av den berörda konventionen. I detta sammanhang må nämnas att _ i likhet med vad nyss sagts bc- träffande bosättningskonventionen — det finns möjlighet att gentemot medborgare i EFTA-länder tillämpa den föreslagna bestämmelsen angåen— de säkerhet för skatt på det sättet att på grund av konventionens innehåll säkerhet ej kräves även om det från andra synpunkter vore motiverat att kräva sådan. Anmärkas bör att det råd, som är organ för frihandelssam— manslutningen, enligt konventionen har att överväga huruvida ytterligare

• Sida 126
•  Original

bestämmelser erfordras för att förverkliga konventionens principer beträf- fande etableringsrätten. Det fortsatta arbetet inom sammanslutningen kan sålunda komma att föranleda att medborgare i konventionsstaterna skall erhålla en särskilt gynnsam behandling. Detta kan tillgodoses inom ramen för den föreslagna lagstiftningen.

Vidare bör beaktas det läge som kan uppkomma vid en svensk associering till den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). I Romfördragets ar- tikel 7 fastslås som en allmän princip att _ med beaktande av de särskilda bestämmelser som förutses i fördraget -_ varje diskriminering grundad på nationalitetsskäl skall vara förbjuden. De närmare reglerna om hur denna princip gradvis skall förverkligas i fråga om etableringsrätten återfinnes i artiklarna 52_58. Därav framgår bland annat att medlemsländernas in- skränkningar i fråga om etableringsfriheten för rättssubjekt från annan medlemsstat skall stegvis avvecklas, så att sådana rättssubjekt skall få rätt att starta och driva självständig förvärvsverksamhet samt att starta och dri- va företag på samma villkor som fastställts i etableringslandet för dess egna rättssubjekt (artikel 52). Fördragets etableringsbestämmelser skall dock icke utgöra hinder för tillämpningen av sådana rättsregler och förvaltnings- föreskrifter, som innebär särskilda regler för utländska rättssubjekt och som kan motiveras av hänsyn till allmän ordning (ordre public), allmän säkerhet och folkhälsa; avsikten är att det så småningom skall ske viss samordning av de särskilda regler i nämnda avseende som gäller inom med— lemsländerna (artikel 56). Utan hinder av de allmänna etableringsbestäm- melserna kan en medlemsstat vidare uppställa särskilda regler beträffande vissa bestämda verksamhetsområden, t. ex. beträffande krigsmaterieltill- verkning. I enlighet med vissa bestämmelser i fördraget har organ ino-m gemenskapen den 25 oktober 1961 fastställt ett allmänt program för av- veckling av begränsningar i etableringsrätten. Programmet syftar till ett undanröjande av diskriminerande bestämmelser etappvis enligt en upp- gjord tidsplan, omfattande tiden till och med år 1969. För att förverkliga det allmänna programmet kommer att utarbetas särskilda direktiv för medlemsstaterna. — Fördraget innehåller vidare i artiklarna 59_66 vissa bestämmelser om rätten för rättssubjekt inom gemenskapens område att utföra tjänster i annan medlemsstat än den där han har sitt hemvist; till tjänster hänföres främst verksamhet inom industri, handel, hantverk och de fria yrkena.1 Målsättningen är även när det gäller utförande av tjänster i annan medlemsstat att gällande restriktioner successivt skall avvecklas, så att den som skall utföra tjänsten i annat land skall äga tillfälligt utöva sin verksamhet där på samma villkor som detta land uppställer för sina egna medborgare. I detta avseende gäller dock samma förbehåll som nyss nämnts beträffande sådana särskilda regler för utländska medborgare, som är berättigade med hänsyn till allmän ordning (ordre public), allmän säker—

1 Vissa särskilda bestämmelser gäller beträffande tjänster på transportområdet samt be- träffande bank- och försäkringstjänster.

• Sida 127
•  Original

het och allmänna hälsoförhållanden. Avvecklingen av restriktioner be- träffande det fria utbytet av tjänster skall ske etappvis enligt ett allmänt program, upprättat av organ inom gemenskapen.

Det är icke på sin plats att här söka närmare precisera vad de nämnda fördragsbestämmelserna innebär1 och följaktligen icke heller att göra någon mera ingående jämförelse mellan dem och den i det föregående förordade lagstiftningen. Dock kan förutsättas, att därest en svensk associering till EEC kommer till stånd och därvid även fördragets bestämmelser om etable- ringsrätt och rätt att utföra tjänster kommer att bli tillämpliga beträffande vårt land, det kan bli erforderligt att i fråga om medborgare i EEC-stater stadga vissa undantag från det föreslagna tillståndstvånget; sådant undan- tag torde i så fall få avse även här icke bosatta medborgare i EEC-stater såvitt gäller tillfälligt utförande av tjänster här.

Av vad nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa kate- gorier utlänningar framgår, att dylika undantag för närvarande icke är påkallade annat än beträffande utlänningar, som innehar bosättningstill- stånd, men att ytterligare undantag kan tänkas ifrågakomma i en framtid. När det gäller den närmare utformningen av reglerna för nu avsedda fall bör sålunda i nuvarande läge i första hand behandlas den reglering som skall gälla utlänningar med bosättningstillstånd. Liksom i utlännings— lagens 15 å andra stycket fastslagits, att sådana utlänningar är fria från skyldighet att inneha arbetstillstånd, torde det vara lämpligt att även i den lag rörande näringsutövning som nu är i fråga intaga föreskrift av innebörd att de ej skall vara skyldiga att söka näringstillstånd. Föreskriften synes lämpligen kunna givas den utformningen att de skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätten till näringsutövning. Dock bör de vara underkastade de allmänna föreskrifter i den nya lagstiftningen som enligt vad förut sagts bör gälla oberoende av frågan om tillståndstvång, d. v. s. beträffande verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet att ha föreståndare i vissa fall samt skyldigheten att lyda under svensk lag och vara underkastade svensk domsrätt. En inskränkning i likställigheten föl- jer därav, att utlänning med bosättningstillstånd skall vara underkastad de förbud och andra särskilda föreskrifter som i vissa författningar stadgas med avseende på utlänningars utövning av vissa näringsgrenar.

Med tanke på att det vidare, såsom anförts ovan, inom ramen för det internationella ekonomiska samarbetet kan komma att ingås konventioner, som föranleder undantag från lagens tillståndstvång, bör det tidigare före— slagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t innefatta även befogenhet att för- ordna att viss grupp utlänningar skall berättigas att utöva näringsverk- samhet av visst slag eller näringsverksamhet i allmänhet. Vilken närmare innebörd ett sådant förordnande skall erhålla och vilka villkor som bör fästas därvid — t. ex. i fråga om krav på bosättning här i riket — måste

1 Jämför betänkandet Europeisk ekonomisk gemenskap (SOU 1962), innehållande en inom kommerskollegium utarbetad redogörelse för Romfördraget och dess tillämpning.

• Sida 128
•  Original

bli beroende på innehållet i vederbörande konvention. I huvudsak torde de synpunkter som nyss anförts i fråga om utlänningar med bosättningstill- stånd äga giltighet även när det gäller att på grund av eventuella konven- tioner, som föreskriver nationell behandling i fråga om rätt till närings- utövning, förordna att vissa utlänningar skall vara likställda med svenska medborgare i fråga om dylik rätt. Klart är exempelvis att ett förordnande som meddelas med stöd av nu ifrågavarande lagstiftning icke kan innefatta undantag från annan lagstiftning, som innehåller särskilda bestämmelser för utlänningars vidkommande. En annan sak är att ändring av dylika be- stämmelser kan vara påkallad med hänsyn till konventioner. Såsom tidigare anförts synes det lämpligt att förordnanden som nu berörts upptages i en av Kungl. Maj:t med stöd av lagen utfärdad kungörelse; behov av änd— ringar torde kunna uppkomma beroende på att nya konventioner ingås eller att ytterligare stater ansluter sig till en förefintlig, för Sverige gällande kon- vention.

Om det ifrågakommer att meddela förordnande av här ifrågavarande slag till förmån för medborgare i viss eller Vissa stater kan det vara behövligt att beakta att enligt gällande konventioner med andra stater kan gälla klausuler om mest-gynnad-nationsbehandling. Det torde icke vara anled- ning att i nu förevarande sammanhang närmare beröra de synpunkter som därvid i en framtid kan vara att anlägga. Det må vara tillfyllest att erinra om att spörsmål av sådan art haft aktualitet i tidigare sammanhang.1

5. Förslag till ny lagstiftning

Stadganden om utlännings rätt att idka näring kan, om de ej upptages i en särskild lag, införas i utlänningslagen eller ock sammanföras med be- stämmelserna rörande utländska juridiska personer till en gemensam lag. Därest stadganden om utlännings rätt till näringsutövning införes i ut- länningslagen, skulle denna lag — eftersom den redan nu behandlar frågan om utlännings rätt att inneha anställning här —— komma att redovisa alla grundläggande regler om utlännings rätt att här vinna sin försörjning. Emellertid finns skäl som talar emot en sådan lösning. Utlänningslagen vilar på det fria folkutbytets princip och ordningen med tillstånd m. fl. restriktioner utgör en på Kungl. Maj:ts förordnande beroende undantags- reglering, vilken _— enligt uttalande vid utlänningslagens tillkomst —— är avsedd att förenklas och nedskäras så snart mera normala förbindelser mellan folken upprättas. De här föreslagna reglerna angående utlännings rätt till näringsutövning utgår däremot från motsatt princip, nämligen att enligt huvudregeln tillståndstvång skall gälla medan lättnaderna är att anse såsom undantag. Ett annat skäl mot att i utlänningslagen införa reglerna angående utlänningars rätt till näringsutövning är att reglerna kommer att avse även utlänningar, som icke är bosatta i riket och allenast

• Sida 135
•  Original

genom anställda driver verksamhet här. Då utlänningslagen tager sikte på utlänningars vistelse här i riket, kan det ifrågasättas om regler av sist- nämnda art lämpligen bör upptagas i utlänningslagen.

En annan möjlighet är som nämnts att sammanföra de för utlänningar- na förordade stadgandena med bestämmelserna beträffande utländska juri— diska personer. I båda fallen avses näringsutövning och det synes därför naturligt att reglerna härom upptages i en gemensam författning, oavsett om det är rättssubjekt av ena eller andra slaget som skall utöva verksam- heten. Vissa av de förordade stadgandena är vidare av den art att de bör i lika mån gälla både fysiska och juridiska personer. I en del andra hän- seenden är de erforderliga bestämmelserna visserligen ej helt överensstäm- mande men dock så likartade att de väl låter sig samordnas. En påtaglig skillnad föreligger likväl såtillvida, att beträffande juridiska personer bör gälla vissa regler angående formen för verksamheten, särskild registre- ring, firma och vissa andra förhållanden men att när det gäller fysiska per— soner regler med motsvarande innehåll icke är erforderliga. Denna omstän- dighet kan dock icke anses tala emot att reglerna om de utländska fysiska och juridiska personerna upptages i en gemensam lag.

Med hänsyn till vad nu anförts förordas, att bestämmelserna om utlän- ningars och utländska juridiska personers rätt att idka näring upptages i en gemensam lag. I enlighet härmed har utarbetats förslag till ny lag i ämnet samt därjämte till en kungörelse med vissa kompletterande bestämmelser.

Speeialmotivering till lagen om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket 1 5.

I paragrafen har angivits, att utlänning och utländskt företag må här i riket idka näring i den utsträckning och under de villkor som följer av lagen. Uttrycket utlänning avser envar som ej är svensk medborgare, så- ledes även statslös. Med utländskt företag förstås enligt en i paragrafens tredje stycke intagen definition juridisk person, bildad enligt främmande stats lag. Under lagen faller sålunda alla utländska sammanslutningar och inrättningar som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Beträffande den närmare innebörden av uttrycket att idka näring här i riket må hänvisas till vad som anförts därom i den allmänna motiveringen. Att såsom näringsidkande skall anses jämväl deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet, som bedrives av svenskt handelsbolag, följer av 27 5.

Enligt förevarande paragrafs andra stycke skall utlänning och utländskt företag, utöver bestämmelserna i lagen, vara underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller beträffande näringsverksamhet. Här- av följer till en början att de vid näringsverksamheten skall iakttaga sam- ma föreskrifter som svenska näringsidkare har att följa vid dylik närings- verksamhet. Härvid åsyftas såväl näringsrättsliga författningar som social-

• Sida 136
•  Original

och politirättslig och annan lagstiftning av betydelse för en näringsidkares verksamhet; en utländsk näringsidkare har följaktligen att iakttaga sådana bestämmelser om tillstånd eller andra villkor som må gälla beträffande viss näringsverksamhet, liksom också t.ex. hälsovårds-, ordnings-, byggnads-, arbetarskydds- och beskattningsföreskrifter. Därjämte skall utlänningarna och de utländska företagen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som i andra författningar må vara stadgade beträffande utländska rättssub- jekts rätt till viss näringsutövning; exempel på sådana författningar har lämnats i det föregående. Det har vidare i detta sammanhang ansetts lämp- ligt att i lagtexten intaga en erinran om att det finns förbud för utlän- ning och utländskt företag att idka vissa slag av näringar.

I anslutning till vad nu sagts rörande paragrafens andra stycke må be- röras ett par särskilda frågor.

Bestämmelsen om skyldighet att iakttaga de föreskrifter som enligt andra författningar gäller beträffande näringsverksamhet innebär bland annat, att en utlänning har att beträffande sin här bedrivna verksamhet iakttaga samma regler i fråga om bokföringsplikt som svenskar. De utlänningar som driver bokföringspliktig näring här är sålunda att anse såsom köp- män i den bemärkelse som avses i t. ex. 4 5 köplagen.l Är utlänning bok- föringspliktig följer vidare därav att han är skyldig att anmäla firma enligt firmalagen och blir underkastad vad den innehåller bl. a. i firmarättsligt hänseende. Det må i detta sammanhang erinras om att i det föregående föreslagits, att utlänning skall vara skyldig att vid firmaanmälan foga be- vis att han äger rätt att idka näring här i riket.

I fråga om de utländska företagens skyldighet att såvitt angår här inrät- tad filial ha särskild bokföring samt iakttaga firmarättsliga regler har er— forderliga bestämmelser intagits i filiallagen, och som kommer att framgå av det följande föreslås att dessa bestämmelser utan saklig ändring intages i nu förevarande lag.

Enligt 1 & valutaförordningen anses utlänning såsom bosatt här i riket i förordningens mening endast om han haft fast bostad i Sverige sedan viss i förordningen angiven tidpunkt. Anledning saknas att här ingå på frågan vilken ställning i valutarättsligt avseende som bör tillkomma en här nä- ringsidkande utlänning som blivit bosatt i Sverige först efter den i valuta- förordningen angivna tidpunkten, särskilt som valutaregleringen nu är föremål för utredning. En särskild fråga är hur den utländske näringsidka- ren skall bedömas från valutarätvtslig synpunkt när han är bosatt utom ri- ket och för rörelsen här finns en föreståndare.

2å.

Såsom anförts i den allmänna motiveringen bör för alla utländska rätts- subjekt gälla en motsvarighet till 4 5 andra punkten filiallagen rörande

1 Jämför Almén-Eklund: Om köp och byte av lös egendom sid. 69 f.

• Sida 137
•  Original

tillämpligheten av svensk civilrättslig lagstiftning och om svensk domsrätt i civilrättsligt hänseende. En sådan bestämmelse har upptagits i förevaran- de paragraf. I bestämmelsen har ej — till skillnad från det nämnda stad— gandet i filiallagen _ angivits att tillämpligheten av svensk civillag gäller blott genom filial bedriven näringsverksamhet, eftersom stadgandet gäller även för det fall att näringsverksamhet bedrives utan inrättande av filial, t. ex. när näringsidkaren är en här bosatt utlänning. Beträffande juridisk person, som idkar näring här genom filial, avses icke att genom den änd— rade formuleringen göra någon saklig ändring i förhållande till vad filial- lagens berörda stadgande innehåller.

När det i förevarande paragraf talas om de av näringsverksamheten här i riket härflytande rättsförhållandena, åsyftas därmed de rättsförhållanden av civilrättslig natur, som direkt faller inom området för den näringsverk- samhet avseende Sverige som det utländska rättssubjektet här bedriver, eller sålunda huvudsakligen de rättshandlingar som här ingås med i riket domicilierade svenska eller utländska medkontrahenter; om det utländska rättssubjektet i anslutning till den svenska verksamheten också bedriver handel eller annan näring på utlandet, torde det däremot icke föreligga anledning att beträffande dithörande rättsförhållanden föreskriva att svensk lag ovillkorligen skall tillämpas.1 Beträffande rättsförhållanden som har internationell anknytning på sist angivet sätt bör svensk rätt gälla endast om så följer av allmänna internationellt privaträttsliga regler.

I enlighet med vad som uttalades vid filiallagens tillkomst skall den nu berörda bestämmelsen icke förhindra tillämpning av skiljeavtal, och stadgandet skall vidare icke påverka vad som enligt växellagen och check- lagen gäller i fråga om behörigheten att ingå växel- eller checkförbindelse.

Det må slutligen anmärkas, att 4 5 första punkten filiallagen —— som åsyf- tar skyldigheten att iakttaga svensk social och politirättslig lagstiftning _ täckes av 1 5 andra stycket i förslaget.

3 5.

Frågan om en utlänning är myndig skall enligt allmänna regler bedömas enligt utlänningens personalstatut, och denna grundsats bör upprätthållas också i detta sammanhang.2 Sådan med omyndighetsförklaring jämförlig åtgärd, som avses i 5 kap. 7 5 lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, får an- ses innebära, att utlänningen icke är myndig, och sådan åtgärd utgör så- lunda hinder för näringsutövning här i riket.

Obehörighet att idka näring här på grund av konkurstillstånd föreligger, även om konkursen inträffat i annat land.

1 Jämför lagrådets uttalande i prop. 1955 nr 87 sid. 115. ” Jämför Walin, Föräldrabalken sid. 543. Näringsrättsutredningen föreslog däremot i 1953 års promemoria att myndighetsfrågan skulle bedömas efter svensk lag. Se även SOU 1951: 42 sid. 261.

• Sida 138
•  Original

Av praktiska skäl torde det i tillståndsärende beträffande utlänning kunna anses tillfyllest om utlänningen styrker —— förutom sin ålder —— att han icke i det land där han är bosatt blivit omyndigförklarad eller försatt i konkurs. Motsvarande ordning gäller enligt nuvarande praxis. Endast då särskild anledning därtill förekommer, bör fordras utredning, huruvida ut- länningen är omyndigförklarad eller i konkurs i annat land än det, där han är bosatt.

4 5.

Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen bör för den här ut- övade verksamheten finnas en ansvarig föreståndare icke endast när verk— samheten bedrives av utländskt företag utan även när näringsidkaren är en utlänning som icke är bosatt här i riket. I likhet med vad som gäller enligt 3 & filiallagen har stadgats att den som förestår verksamheten skall vara myndig och bosatt här i riket. Föreståndarens straffrättsliga ansvar har uttryckligen fastslagits i lagens straffbestämmelser.

Beträffande spörsmålet när bosättning här i riket skall anses föreligga hänvisas till vad som anföres under 9 5. ' '

I paragrafens andra stycke har upptagits stadgande om den fullmakt som skall utfärdas för föreståndaren. Stadgandet överensstämmer i hu- vudsak med den i 5 & filiallagen intagna föreskriften. Dock föreligger den skillnaden att fullmakten icke såsom enligt filiallagen skall gälla blott av verksamheten »här i riket härflytande rättsförhållanden» — vilket uttryck enligt vad som uttalats ovan under 2 & åsyftar endast rättsförhållanden av civilrättslig natur —— utan alla med näringsverksamheten här i riket sam- manhängande angelägenheter.1 Fullmakten skall sålunda avse rätt att hand- la å huvudmannens vägnar både när det gäller civilrättsliga mellanhavan- den och i fråga om alla andra angelägenheter som kan uppkomma i sam- manhang med näringsverksamheten, exempelvis spörsmål rörande social- försäkring eller skattefrågor.

5 och 6 55.

Angående motiven till och innebörden av dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen. Beträffande 6 & må där— jämte framhållas, att enligt sakens natur ändringar av de med stöd av pa— ragrafen meddelade förordnandena kan bli erforderliga från tid till annan och att därvid kan ske inskränkningar i sådan rätt till näringsverksamhet, som medgivits enligt tidigare förordnanden. Den rätt till näringsverksam- het som avses i 6 & gäller sålunda endast tills vidare. Det förutsättes, att om inskränkningar göres i ett tidigare med stöd av 6 & utfärdat förordnan- de, i samband därmed erforderliga övergångsbestämmelser meddelas be- träffande de rörelser som då bedrives i enlighet med det tidigare förord— nandet.

1 Jämför 1916 års inskränkningslag 17 å.

• Sida 139
•  Original

I denna paragraf återfinnes de i den allmänna motiveringen närmare berörda reglerna om att näringstillstånd erfordras i alla fall, för vilka lik- ställighet med svensk medborgare icke gäller enligt 5 å och vilka ej heller omfattas av förordnande meddelat enligt 6 5 .

8 5.

Den i den allmänna motiveringen förordade ordningen att ärenden röran— de näringstillstånd prövas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer har kommit till uttryck i denna paragraf.

I lagen har icke upptagits regler om ansökningens innehåll eller eljest rörande förfarandet. Erforderliga bestämmelser härom får anses vara av den art att de lämpligen kan meddelas i administrativ ordning. Sådana stad- ganden har upptagits i det förut berörda förslaget till kungörelse. I kun- görelsens 2 5 återfinnes bestämmelse om den delegation av prövnings— rätten till statens utlänningskommission som förordats i det föregående.

9 5.

Då frågan om de förutsättningar som bör föreligga för att näringstill- stånd skall meddelas redan berörts i den allmänna motiveringen, skall här endast behandlas vissa särskilda frågor.

Enligt vad tidigare anförts bör vid tillståndsprövningen tillmätas bety- delse, huruvida utlänningen är bosatt i riket och, om så är fallet, hur länge han bott här. Det är följaktligen av vikt att denna fråga klarlägges i till- ståndsärendena. Vid tillämpningen av lagen är det den faktiska bosätt- ningen som bör vara avgörande, liksom fallet är vid prövning av ärenden om bosättningstillstånd.1 Även om sålunda bedömningen av bosättningsfrå— gan icke formellt anknytes till kyrkobokföringen, torde det i ärenden an- gående näringstillstånd normalt kunna anses tillräckligt att det föreligger utredning om kyrkobokföring å viss fastighet och om den tid sådan före- legat; i detta sammanhang må särskilt erinras om att enligt 23 & folkbok- föringsförordningen den som från utrikes ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall inom fjorton dagar efter bosättningen göra anmälan härom för kyrkobokföring. Därest utlänning kyrkobokförts under rubriken >>å för- samlingen skrivna» på den grund att han saknar känt hemvist, kan utdrag ur kyrkobokföringen uppenbarligen icke anses godtagbart som bevis om bosättning. Om tillfredsställande utredning om sökandens kyrkobokföring föreligger, torde närmare utredning —— genom polismyndighets försorg eller på annat sätt —— rörande sökandens bosättning i allmänhet icke vara be- hövlig.

Beträffande de personliga förutsättningarna för erhållande av närings- tillstånd bör, utöver vad tidigare anförts, något beröras i vad mån anmärk-

1 Jämför prop. 1953 nr 41 sid. 86.

• Sida 140
•  Original

ningar mot utlänningens vandel bör föranleda avslag på tillståndsansökan. Den omständigheten att 'sökanden begått brott kan vara ett skäl till avslag. Särskilt gäller detta, när fråga är om brott av allvarligare beskaffenhet eller brott som har samband med sådan yrkesutövning som avses med an- sökningen och brottsligheten i fråga ligger nära i tiden. Vidare kan upp- repade småförseelser anses tyda på obenägenhet hos utlänningen att rätta sig efter lag och förordning och därför böra föranleda avslag. Likaså kan avslag vara motiverat, därest det framkommer att utlänningen gjort sig känd för ovilja att göra rätt för sig, mindre sunda affärsmetoder o. dyl. eller ett all- mänt asocialt levnadssätt. Det ligger i sakens natur att framkomna anmärk- ningar av förevarande beskaffenhet måste bedömas i betraktande av andra omständigheter såsom utlänningens möjligheter till försörjning på annat sätt, den tid han vistats i riket och arten av den tillämnade verksamheten.

10 5.

I denna paragraf stadgas att näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Således skall i tillståndet angivas den allmänna beskaffenheten av det eller de näringsfång som utlänningen är berättigad att utöva. Anled- ning att kräva att beskrivningen är mer ingående torde som regel icke före- ligga. Därest utlänningens ansökan icke innehåller tillräckliga uppgifter om den tilltänkta verksamhetens art, hör han föreläggas att komplettera ansökningen.

Beträffande giltighetstiden för näringstillstånd kan det i vissa fall vara lämpligt att angiva en bestämd period, nämligen då det i tillståndsärende framkommer, att fråga endast är om en tidsbegränsad verksamhet såsom restaurangrörelse under en utställning, visst byggnadsarbete el. dyl. I regel torde det dock vara lämpligast att tillståndet utfärdas att gälla tills vidare. Ofta kan det vara motiverat att dessutom anknyta tillståndets giltighet till viss förutsättning. Såsom tidigare framgått bör näringstillstånd i första hand kunna ifrågakomma beträffande de här bosatta utlänningarna. I så- dana fall torde det vara lämpligt att i tillståndshandlingen angives att till- ståndet gäller tills vidare så länge utlänningen är bosatt här i riket. För närvarande brukar i motsvarande fall föreskrivas att tillståndet gäller tills vidare, så länge utlänningen är bosatt i viss angiven ort inom riket. Med tanke bland annat på vad nu anförts har i paragrafen stadgats, att till- stånd må förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.

En annan fråga är huruvida rätten till näringsutövning bör lokalt be- gränsas. Enligt 5 26 mom. 1 NFF skall tillståndsansökan innefatta uppgift på den stad eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen skall idkas. ] tillståndsbesluten intages enligt nuvarande praxis en lokal bestämning sva— rande mot vad i ansökan uppgivits i detta avseende. Ibland föreligger dock vissa svårigheter att fastställa vilken rättslig innebörd den lokala begräns- ningen har, främst när vissa med näringsutövningen sammanhängande åt- gärder såsom ingående av försäljningsavtal eller leverans företages utanför

• Sida 141
•  Original

det område där vederbörande tillåtits att idka näring.1 För att få möjlighet till önskvärd kontroll är det i regel icke lämpligt att ett näringstillstånd ger utlänningen fria händer att inom angiven näringsgren etablera sig var som helst i riket. Den medgivna rätten till näringsutövning bör därför på något sätt anknytas till viss ort eller visst område. I flertalet fall torde detta lämp- ligen kunna ske genom att i tillståndet angives var näringsutövaren skall ha fabrik, butik, kontor eller annat driftställe av stadigvarande beskaffenhet. I de fall då fråga är om verksamhet, bedriven utan sådant driftställe, eller då driftställets belägenhet knappast säger något om var den egentliga verk- samheten kommer att bedrivas, kan det vara lämpligt att, liksom nu sker, bestämma ett område inom vilket verksamheten får utövas, dock att härvid begränsningen icke nödvändigtvis behöver avse viss stad eller ort. Då nu berörda förhållanden gestaltar sig olika vid skilda slag av näringsutövning, har i lagtexten icke intagits någon närmare bestämmelse i detta avseende, men lokaliseringsfråga—n hör till de frågor som åsyftas med stadgandet att näringstillstånd må förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. Att ansökningshandlingarna skall innehålla uppgifter i nu ifrågavarande hän- seende framgår av 4 5 i kungörelsen.

Särskilda villkor och föreskrifter kan befinnas erforderliga även i andra avseenden. Som exempel kan nämn-as att enligt tidigare praxis i vissa fall givits föreskrifter om begränsning av antalet anställda. Också kan före- komma fall då upplysningarna om utlänningens personliga förhållanden kan ge anledning att uppställa vissa betingelser för utövande av verksam- heten.

Bestämmande av särskilda villkor och föreskrifter kan ske i samband med tillståndets meddelande, men tillståndsmyndigheten bör också senare kunna upptaga fråga härom, när anledning därtill förekommer. Utlänningen kan själv hos tillståndsmyndighet ansöka om ändring av meddelade villkor och föreskrifter, exempelvis när han vill flytta rörelsen eller förlägga filial till annan ort (1.0 5 kungörelsen).

Av 1 5 andra stycket följer, att näringstillståndet ej befriar utlänningen från skyldighet att inneha det särskilda tillstånd som enligt annan lag eller författning kan vara erforderligt för viss näringsverksamhet och att utlän- ningen jämväl i övrigt skall vara underkastad de föreskrifter som enligt andra författningar gäller beträffande näringsverksamhet. Det torde vara lämpligt att i tillståndshandlingen intaga en erinran härom, så att det und- vikes att —— såsom förekommit — utlänningen tror, att näringstillståndet gör tillstånd enligt annan författning överflödigt.

11 &. Utöver vad tidigare anförts rörande reglerna om ställande av säkerhet, bör något beröras vilka skatter och andra förpliktelser som därigenom skall säkerställas. Enligt 9" 26 mom. 1 och 5 28 NFF skall säkerheten ställas för

• Sida 142
•  Original

utskylder till stat och kommun, och detsamma gäller enligt 6 5 andra stycket 7) och 12 & filiallagen. Vid tillkomsten av det sistnämnda stadgan- det uttalade andra lagutskottet, att stadgandets innebörd kunde bli före- mål för viss tvekan, särskilt med hänsyn till det numera tillämpade käll- skattesystemet. Det ifrågasattes vidare om icke säkerheten borde avse också vissa allmänna avgifter som icke kunde hänföras till utskylder, varvid hän— visades bl. a. till 1 g uppbördsförordningen. Utskottet framhöll, att de berör- da prohlemen borde tagas upp under det fortsatta lagstiftningsarbetet och att man därvid borde åstadkomma en för fysiska och juridiska personer ge- mensam lösning.

Det torde vara tveksamt i vad mån enligt nu gällande ordning säkerheten — utom statlig och kommunal inkomstskatt samt statlig förmögenhetsskatt — avser även andra skatter och avgifter till det allmänna.1 I tillstånds— ärenden synes denna fråga ej ha haft större praktisk betydelse. Erbjudna säkerheter har nämligen ofta formen av borgensförbindelse, vari icke an- gives något maximibelopp, och någon närmare beräkning av de kommande utskyldernas storlek blir i sådana fall icke erforderlig. Icke heller i övriga fall kan det bli fråga om någon mera exakt beräkning i förväg, eftersom uppgifterna angående utlänningarnas framtida inkomster av naturliga skäl endast brukar angiva ungefärliga belopp.

Från samhällelig synpunkt finns det knappast anledning att anse att det är mera angeläget att säkerställa de angivna inkomst- och förmögenhets- skatterna än övriga skatter — t. ex. allmän varuskatt — och vissa avgifter till det allmänna. Härvid behöver endast erinras om avgifterna enligt la- garna om folkpensionering och om försäkring för allmän tilläggspension; ytterligare förpliktelser av hithörande slag omförmäles i 1 5 uppbördsför- ordningen. I sammanhanget bör också uppmärksammas att utlänningen såsom arbetsgivare kan bli betalningsskyldig för arbetstagares skatt enligt 75 och 77 55 uppbördsförordningen, nämligen om utlänningen icke verk- ställt vederbörliga skatteavdrag eller icke inbetalat genom skatteavdrag inne- hållna belopp.

I och för sig torde det därför från samhällelig synpunkt vara motiverat att, då ställande av säkerhet förekommer, denna skall kunna tagas i an- språk, oavsett vilket slag av skatt eller avgift som utlänningen lämnat ogulden. Härvid är också att beakta att med nuvarande uppbördssystem det ofta icke kan angivas vad det belopp, för vilket utlänningen häftar, avser. Det är angeläget att av förevarande stadgande klart framgår för vilka skat- ter och avgifter säkerheten skall kunna tagas i anspråk. Något allmänt sammanfattande uttryck för de skatter och avgifter som det kan ifråga- komma att säkerställa torde icke finnas. Annat synes därför icke vara möjligt än att uttryckligen ange de särskilda skatter och avgifter som så-

1 Rörande innebörden av uttrycken »utskylder till kronan» samt »kommunal- och stadsutskyl- der», vilka uttryck tidigare förekom i 17 kap. 12 & handelsbalken, se NJA II 1946 sid. 532 f.

• Sida 143
•  Original

kerheten skall avse. Med hänsyn härtill och med beaktande tillika av hur uppbördssystemet är utformat har i paragrafen angivits, att utlänningen skall ställa säkerhet för de skatter för vilka han här kan bliva betalnings- skyldig samt att i lagen med skatter förstås de skatter och avgifter som avses i 1 & uppbördsförordningen samt allmän varuskatt och i 18 & förord- ningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. avsedda arbetsgivaravgifter. Härmed torde de i all- mänhet praktiskt betydelsefullaste förpliktelserna vara omfattade.

En särskild fråga är huruvida säkerheten till sin storlek skall behöva motsvara utlänningens samlade förpliktelser i nyss berörda avseenden. Sä- kerheten skulle nämligen i så fall lyda på så stort belopp att utlänningen i många fall skulle ha svårt att åstadkomma den. Härtill kommer att det knappast är tänkbart att en utlänning annat än delvis kan komma att efter- sätta sin betalningsskyldighet i nämnda avseenden, eftersom uppbörds- systemet erbjuder en i stort sett fortlöpande kontroll av att preliminära in- betalningar vederbörligen sker. Från en annan synpunkt är vidare att beak- ta, att förslaget, såvitt angår säkerhet för skatt, går i mildrande riktning i det avseendet att krav på sådan säkerhet föreslås skola kvarstå endast för ett begränsat antal fall. Mot den bakgrunden framstår det i viss mån som en inkonsekvens om man i ett annat avseende, nämligen i fråga om säker- hetens storlek, inför en strängare ordning än den nu gällande. Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde det vara befogat att beträffande säker- hetens storlek i huvudsak anknyta till nu gällande regel. Det föreslås därför att säkerhet icke skall krävas för större belopp än det som motsvarar vad utlänningen kan beräknas ha _att i anledning av näringsverksamheten er- lägga i statlig och kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och statlig för- mögenhetsskatt för de närmaste tre åren. Det ligger i sakens natur att vid den tidpunkt då säkerheten skall ställas endast en ungefärlig beräkning kan ske av berörda skatters storlek. Därest utlänningen har skattepliktiga inkomster, som ej hänför sig till näringsverksamheten, bör detta icke med-_ föra en ökning av säkerhetens storlek i vidare mån än som föranledes av skatternas progressivitet.

12 5.

Återkallelse av näringstillstånd kan föranledas av att utlänningen icke längre uppfyller stadgade behörighetsvillkor. Omyndigförklaring eller kon- kurs medför visserligen i ooh för sig att utlänningen icke under tiden för omyndigheten eller konkursen äger utöva näringen. Ofta torde det i sådana fall vara lämpligt att taga under övervägande om tillståndet icke bör åter— kallas så att fortsatt näringsutövning i framtiden icke kan ifrågakomma utan ny prövning.

Under 10 & har anförts, att vid tillstånden för de här bosatta utlänningar- na bör fogas det villkoret att tillståndet gäller endast så länge utlänningen

• Sida 144
•  Original

är bosatt i riket. Vill en utlänning fortsätta näringsverksamheten trots av— flyttning från riket, har han att begära ändring av tillståndets bestämmelser i nämnda hänseende och vidare skall han iakttaga föreskriften i 4 5 om föreståndare, varjämte tillståndsmyndigheten kan behöva ompröva frågan om han skall ställa säkerhet för skatt. Det bedömande en avflyttning så- lunda medför hos tillståndsmyndigheten kan leda till att tillståndet bör återkallas.

Återkallelse kan vidare vara motiverad, därest utlänningen missköter sig i ett eller annat avseende. Så bör ske om han dömes för allvarligare brott i samband med näringsutövningen eller för upprepade mindre förseelser som står i samband med den. Återkallelse bör kunna ifrågakomma även när utlänningen på annat sätt än genom straffbart förfarande visar sig olämp- lig som näringsidkare, exempelvis genom att undandraga sig förpliktelser mot medkontrahenter eller mot det allmänna.

13 5.

I förevarande paragraf har upptagits det i den allmänna motiveringen berörda stadgandet om att näringsverksamhet, som utlänning idkat med stöd av lagen, må efter utlänningens frånfälle fortsättas för dödsboets räk— ning under viss begränsad tid. Stadgandet gäller endast för det fall att ut- ländsk dödsbodelägare finnes. I regel skall tiden för fortsatt näringsverk- samhet då vara högst ett år. Emellertid har i stadgandet intagits en erinran om att vid den fortsatta näringsverksamheten skall iakttagas vad särskilt finnes stadgat för det fall att avlidens rörelse fortsättes för dödsboets räk- ning. Därav följer att i vissa fall näringsverksamheten må fortsättas endast under kortare tid än ett år, och en del stadganden finns också om särskilda villkor för rätten att i form av dödsbo fortsätta avlidens näringsverksamhet.1

14 5.

Den grundläggande regeln att utländskt företag må idka näring här i riket allenast efter tillstånd av Kungl. Maj:t har upptagits i denna paragraf. I överensstämmelse med vad som gäller enligt filiallagen kan sådant tillstånd meddelas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening samt i hemlandet driver näringsverksamhet. Att bolaget eller föreningen måste ha behörigen bildats följer av det i 1 & tredje stycket upptagna stadgandet. I fråga om tillståndsprövningens karaktär avses beträffande bolagen och de ekonomiska föreningarna icke någon förändring jämfört med vad som gäller enligt filiallagen. Att vid pröv— ningen i vissa fall hänsyn kan behöva tagas till åtaganden enligt kon- ventioner har tidigare framhållits.

Beträffande andra företag än de nu berörda har i den allmänna motive- ringen anförts, att möjlighet bör finnas att medgiva även sådana företag

1 Författningar innehållande dylika stadganden har anmärkts i kapitel 11 under punkt 6.

• Sida 145
•  Original

rätt till näringsutövning här i riket. Bestämmelse härom har upptagits i paragrafens tredje punkt, varvid angivits att tillstånd för dylikt företag må meddelas såframt synnerliga skäl därtill föreligger. Dylika skäl kan tänkas vara för handen exempelvis när fråga är om ett sådant företag utanför bolagens och de ekonomiska föreningarnas krets som driver nä- ringsverksamhet i sitt hemland och har sådan ekonomisk stabilitet att det från tredjemanssynpunkt kan anses likvärdigt med t. ex. ett aktiebolag. Så kan bl. a. vara fallet när _ såsom förutsatts i Romfördraget — ett företag bildats i enlighet med en stats offentligrättsliga lagstiftning. Vidare torde man höra räkna med möjligheten att, såsom en följd av den ökade ekonomiska rörligheten över gränserna, ett bolag eller annat företag som bildats i en stat kan komma att förlägga sin näringsverksamhet till en annan stat, tillhörande samma ekonomiska gemenskap. I sådant fall skulle företaget icke uppfylla lagens förut berörda villkor beträffande näringsut— övning i hemlandet, men därav behöver icke följa att det är så olämpligt att företaget inrättar filial här i riket att det ej skall kunna ske om synner- liga skäl föreligger därför.

15 5.

Enligt paragrafens första stycke skall i fråga om tillstånd för utländska företag i tillämpliga delar gälla vad i 10 och 12 55 år stadgat rörande nä- ringstillstånd. Sålunda skall tillstånd för utländskt företag avse verksamhet av visst slag, tillståndet skall gälla tills vidare där det icke inskränkts till viss tid och det må förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. Vidare må tillståndet återkallas när skäl är därtill.

I paragrafens andra stycke stadgas, att utländskt företag skall, om ej sär- skilda skäl till annat föranleder, ställa säkerhet för skatter. I detta avseende skall i allo gälla detsamma som enligt vad tidigare sagts åligger utlänning vilken icke är bosatt här i riket. Jämfört med filiallagen innebär detta bland annat den ändringen att det för framtiden icke undantagslöst erfordras sä- kerhet för skatter. En anledning att medgiva befrielse från skyldigheten att ställa säkerhet kan vara innehållet i konvention.

16 5.

I filiallagen upptages i 6 och 7 55 vissa regler om vad ansökan om till- stånd skall innehålla, om de bevis som skall fogas vid densamma samt eljest om förfarandet. Regler av motsvarande karaktär avseende näringstillstånd har, enligt vad som uttalats vid 8 &, ansetts lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning. Detta får anses äga giltighet också beträffande reglerna rörande förfarandet i förevarande ärenden. Motsvarighet till reglerna i 6 och 7 55 filiallagen har därför upptagits i kungörelsen.

De i lagförslaget efter 16 5 följande bestämmelserna i 17—26 55 avser enligt ordalydelsen utländska bolag. De skall emellertid, i likhet med vad

• Sida 146
•  Original

som är fallet med motsvarande stadganden i filiallagen, gälla även i fråga om utländska ekonomiska föreningar, och de torde i princip böra vara till- lämpliga även beträffande andra utländska företag. I vissa fall då fråga är om företag av sistnämnda art kan dock bestämmelserna åtminstone i somliga hänseenden passa mindre väl. Är detta förhållandet bör Kungl. Maj:t kunna fastställa särskilda föreskrifter avpassade till det aktuella fallet. Förevarande paragraf har utformats i enlighet med de nu angivna synpunkterna.

17 5.

Denna paragraf ersätter av filiallagens bestämmelser dels stadgandet i 1 5 att näringsverksamheten skall bedrivas genom filial, dels reglerna i 2 5 om filialens ledning. I sak innebär paragrafen icke något nytt. Reglerna om behörighetsvillkor för verkställande direktör och vice verkställande direktör samt om den fullmakt som skall utfärdas återfinnes i förslagets 4 5.

18—26 åå.

I dessa paragrafer återfinnes de i filiallagen under rubriken >>Om firma och registrering, så ock om redovisning m. m.» intagna bestämmelserna i huvudsak oförändrade. Dock har 12 & filiallagen ej behövt medtagas, då den däri upptagna bestämmelsen om förnyande av säkerhet för skatter motsvaras av det förut berörda stadgandet i förslagets 15 å andra stycket. Vidare kommer de i 10 å andra stycket andra punkten och 14 5 andra stycket filiallagen åsyftade fullföljdsfrågorna att enligt förslaget regleras av 30 å, som avser alla spörsmål rörande talan mot beslut enligt den nya lagen. I övrigt har vid överförandet av filiallagens nu ifrågavarande be- stämmelser till den nya lagen skett endast vissa redaktionella jämkningar; bl. a. har ordet »företag» utbytts mot »bolag» i dessa paragrafer, vilket sammanhänger med vad som anförts ovan under 16 5.

27 5.

I förevarande paragraf har av skäl som anförts i den allmänna motive- ringen upptagits stadgande att såsom näringsidkande enligt lagen skall an- ses jämväl deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet, som be- drives av svenskt handelsbolag. Härav följer att en utlänning som vill idka näring genom svenskt handelsbolag —— liksom enligt NFF -— har att söka näringstillstånd; dock erfordras enligt den nya lagen ej sådant tillstånd om utlänningen äger rätt till ifrågavarande slag av näringsutövning enligt 5 å eller på grund av förordnande enligt 6 5. Vill utländskt företag ingå i svenskt handelsbolag bör likaledes fordras rätt till näringsutövningen enligt denna lag. För själva verksamheten blir de för svenska handelsbolag gällan- de reglerna tillämpliga och det kan därför ifrågasättas, huruvida iakttagan-

• Sida 147
•  Original

de av samtliga de i 17—26 55 stadgade föreskrifterna om formerna för utländskt företags näringsverksamhet m. ni. kan anses erforderligt. Någon egentlig näringsverksamhet för det utländska företaget medför nämligen icke dettas deltagande i handelsbolaget. Av 29 & följer att de avsteg från lagens föreskrifter som med hänsyn härtill må vara påkallade kan göras.

Då med hänsyn till 1 å andra stycket ett tillstånd jämlikt nu förevarande lag icke medför befrielse från skyldighet att söka det ytterligare tillstånd som må vara stadgat i annan författning, kvarstår skyldigheten att jäm— likt lagen den 30 maj 1916, innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag, söka Kungl. Maj:ts tillstånd att sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag. För att utlänning i sådant fall ej skall behöva söka näringstillstånd samt tillstånd enligt 1916 års lag hos olika myndigheter, har i 2 g i det nedan behandlade förslaget till kungörelse stadgats, att ansökan om näringstillstånd, som göres i samband med an- sökan enligt 1916 års lag, skall prövas av Kungl. Maj:t.

28 &.

Såsom tidigare anförts bör lagen icke vara tillämplig beträffande utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom denna fråga blivit föremål för reglering genom särskild lag i ämnet den 9 juni 1950. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

29 5.

I förevarande paragraf har stadgats, att Kungl. Maj:t äger medgiva så- dant undantag från bestämmelse i lagen som kan finnas påkallat med hän- syn till överenskommelse med främmande stat eller som i visst fall kan föianledas av särskilda omständighetei.

Såvitt angår utlänningar kan det både på grund av konventioner och av andra skäl1 ifrågakomma, att Kungl. Maj:t med stöd av 6 & meddelar till och med ganska vidsträckta förordnanden därom att vissa grupper utlän- ningar skall äga rätt till näringsutövning utan att vara underkastade till- ståndstvång. Nu förevarande paragraf kommer därför att beträffande ut- länningar ha en begränsad räckvidd. Som exempel på fall då den kan kom- ma till tillämpning må anföras, att det i visst fall kan framstå som angelä- get att ett dödsbo efter utländsk näringsidkare, i vilket finnes utländsk delägare, medgives rätt att fortsätta näringsverksamheten längre tid än den i 13 & stadgade tiden av ett är.

När det gäller utländska företag har i den allmänna motiveringen fram- hållits, att tillståndsprövningen fyller delvis den funktionen att den utgör en viss ersättning för åtskilliga kontrollbestämmelser, som svenska aktie- bolag och ekonomiska föreningar är underkastade men vilka icke gäller för

1 Jämför vad som tidigare anförts om sådana näringar som upptagits i 1 & förslaget till kun- görelse.

• Sida 148
•  Original

här verksamma utländska företag. Med hänsyn härtill har någon motsva- righet till regeln i 6 % icke upptagits för de utländska företagens del. Även om förevarande stadgande i och för sig ger formell möjlighet att beträf- fande utländska företag meddela förordnanden av samma art som avses i 6 5 för utlänningarnas vidkommande, förutsättes att stadgandet får till- lämpning endast i mera begränsad omfattning. Skulle exempelvis visa sig erforderligt att i anledning av de internationella integrationssträvandena uppgiva den med lagstiftningen avsedda kontrollen i visst avseende och be- träffande vissa företag, ger förevarande stadgande möjlighet härtill. Vidare har i det föregående angivits exempel på situationer då med hänsyn till 0111— ständigheterna i det särskilda fallet tillämpning av ifrågavarande bestäm- melse kan vara motiverad. Som ytterligare exempel må angivas de fallen att ett företag icke skall bedriva annan verksamhet än skogsavverkning för eget behov eller jordbruk på en fastighet, som förvärvats huvudsakligen för bedrivande av dylikt skogsbruk, eller att ett företag skall här utföra ett byggnadsarbete som, trots att det är en engångsuppgift, på grund av sin storlek och långvarighet är att betrakta såsom här utövad näringsverk- samhet.

30 5.

När Kungl. Maj:t med stöd av 8 5 delegerat beslutanderätt i tillstånds— ärenden till underordnad myndighet, bör talan kunna föras mot tillstånds- myndighetens beslut i den ordning som är bestämd för överklagande av för— valtande myndigheters och ämbetsverks beslut. Detsamma bör gälla beträf- fande sådana beslut av registreringsmyndighet som avses i 20 och 23 åå, dock att den nu enligt 10 och 14 55 filiallagen gällande särskilda fullföljds— tiden torde böra bibehållas oförändrad.

Som regel bör vidare gälla, att myndighets beslut skall lända till efter- rättelse utan hinder av anförda besvär. Möjlighet bör dock föreligga för myn- digheten att förordna, att beslutet ej skall gå i verkställighet förrän det vunnit laga kraft, liksom ock för den högre myndigheten att förordna om inhibition. Meddelande av sådant förordnande torde främst kunna ifråga- komma, när beslutet innefattar återkallande av eller inskränkning i tidi- gare givet tillstånd.

31 &.

Bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdas angående tillämpningen av lagen, torde i regel komma att upptagas i den med stöd av lagen utfärdade kungörelsen. Emellertid torde kungörelsen den 21 oktober 1955 om anmäl- ningar till filialregistret och om filialregistrets förande m. ni. kunna bibe- hållas såsom fristående författning. Föreskrifter rörande tillämpningen av lagen bör vidare kunna meddelas i den formen att Kungl. Maj:t —— liksom "skett beträffande tillämpningen av utlänningslagen —— i annan ordning gi—

• Sida 149
•  Original

ver anvisningar till tillståndsmyndighet, t. ex. angående de grunder som bör tillämpas vid tillståndsprövningen.

32 5.

Första punkten av paragrafen innehåller straffbestämmelse beträffande utlänning, som här i riket idkar näring utan att äga rätt därtill eller som bryter mot villkor eller föreskrift som förbundits med honom meddelat till— stånd att idka näring. Paragrafens andra punkt täcker bland annat det i 18 g filiallagen avsedda fallet att utländskt företag idkar näring utan att äga rätt därtill, varjämte tillagts att straff följer även när villkor eller före- skrift av nyssnämnd art överträdes. Straffet drabbar i nu berörda fall den som driver eller förestår verksamheten för företagets räkning. Andra punk— ten omfattar även det fallet att förseelsen begås av den som för utlännings räkning driver eller förestår näringsverksamhet. När i stadgandet talas 0111 att någon för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller före- står näringsverksamhet, avses därmed icke endast den som har ställning såsom föreståndare eller verkställande direktör enligt lagens bestämmelser. Även om någon utan att formellt inneha sådan ställning faktiskt bedriver verksamheten för utlännings eller utländskt företags räkning, är straffbe- stämmelsen tillämplig; härvid avses även det fallet att någon som i själva verket är bulvan för utlänning eller utländskt företag uppträder såsom egen företagare. I bulvanfallen skall sålunda bulvanen dömas enligt andra punk- ten, medan den verklige näringsidkaren, om han är fysisk person, dömes enligt första punkten. Det må nämnas, att straffbestämmelsen i 5 31 NFF vunnit tillämpning på utlänning som drivit näring genom bulvan, men be- stämmelsen torde ej kunna tillämpas i fråga om bulvanen. Det torde dock vara av värde om även bulvanen är underkastad straffansvar.

Påföljden för förseelser av nu berörd art bör, i likhet med vad som för motsvarande fall gäller enligt NFF och filiallagen, vara dagsböter.

33 5. Detta stadgande överensstämmer med vad som gäller enligt 19 & filial- lagen.

34 5.

Förevarande paragraf motsvaras i filiallagen av dennas 20 å. Beträffan— de sådant brott som består i att någon uppsåtligen eller av grov vårdslös— het meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i vissa handlingar har dock vidtagits vissa jämkningar av formuleringen med hänsyn till att bestäm— melsen skall avse även ärenden rörande utlänning och till att stadganden rörande tillståndsärenden i viss utsträckning upptagits i förslag till den med stöd av lagen utfärdade kungörelsen och icke i själva lagen. Även i öv- rigt har i ett par hänseenden vidtagits smärre jämkningar av formell natur.

• Sida 150
•  Original

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna har till en början upptagits stadgande om upp- hävande av filiallagen. Vidare innehåller övergångsbestämmelserna ett stad- gande av innebörd att tillstånd, som meddelats enligt NFF eller enligt filial- lagen, skall behålla sin giltighet och att de skall gälla som om de meddelats "enligt den nya lagen. Med stöd av nya lagen kan sålunda ett tillstånd åter- kallas eller förbindas med nya villkor och föreskrifter. I ett par avseenden synes det dock lämpligt, att den nya lagen icke genast blir tillämplig. Såsom förut nämnts har i tillstånd, som enligt NFF meddelats för här icke bosatta utlänningar, intagits föreskrift att utlänningen skall ha ett ombud med behörighet att i angelägenheter, som angår rörelsen, å utlänningens vägnar mottaga stämningar och andra delgivningar samt svara vid domstolar och andra ämbetsmyndigheter. För de ganska få fall, där en sådan ordning gäller, torde det icke vara erforderligt att göra någon ändring så länge det vid lagens ikraftträdande fungerande ombudet kvarstår. Dä ombudets upp- drag upphör, bör dock stadgandet i 4 5 0111 skyldighet att ha föreståndare träda i tillämpning.

De utländska rättssubjekt som innehar tillstånd enligt NFF eller filial— lagen har haft att ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under tre år. Det föreslås att de säkerheter som ställts före den nya lagens ikraft- trädande fortfarande skall avse de utskylder som belöper på treårsperio- den efter säkerhetens ställande och att 11 å och 15 å andra stycket icke skall äga tillämpning förrän vid utgången av den tid, varå de med säkerheten av- sedda utskylderna belöper. Dessa säkerheter skall självfallet icke kunna tagas i anspråk för annat slag av utskylder än dem varom stadgas i de äldre bestämmelserna. De möjligheter till frihet från skyldighet att ställa säker- het, som följer av 11 och 15 55 i nya lagen, kommer icke att gälla för nu ifrågavarande rättssubjekt under den första delen av den nya lagens gil- tighetstid. Från administrativ synpunkt torde det vara en fördel att de gam- la säkerheterna sålunda avvecklas efter hand. Detta torde för vederbörande rättssubjekt icke vara någon större belastning, eftersom säkerheterna re- dan ställts. Skyldighet får anses föreligga att även för tiden efter utgången av den nu berörda övergångsperioden ställa säkerhet, såframt icke efter prövning enligt. 11 eller 15 å i nya lagen beslut om befrielse från skyldig- heten meddelas.

I övergångsbestämmelserna har vidare fastslagits, att utlänning eller ut- ländskt företag, som vid lagens ikraftträdande idkar näring, för vilken en- ligt äldre bestämmelser, d.v.s. NFF eller filiallagen, tillstånd icke er- fordrats, äger fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av vad i den nya lagen stadgas. Som tidigare nämnts faller åtskilliga näringsfång utan- för NFF:s tillämpningsområde. Rätten att i fortsättningen fritt idka sådan

• Sida 151
•  Original

verksamhet tillkommer dock endast dem som vid tiden för lagens ikraft- trädande redan bedriver rörelsen.

Slutligen har i övergångsbestämmelserna upptagits den i den allmänna motiveringen berörda regeln, avseende rätt till näringsverksamhet som med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits rättssubjekt i sådan stat genom bestämmelser, utfärdade före lagens ikraftträdande.

Speeialmotivering till kungörelsen med vissa bestämmelser angående utlänningars och utländska företags rätt att idka näring här i riket I 1 5 har upptagits sådana förordnanden 0111 likställighet vilka, enligt vad tidigare sagts, i nuvarande läge synes böra meddelas beträffande vissa nä- -ringar, som hittills kunnat utövas utan tillstånd enligt NFF. Förordnan— dena gäller för sådana utlänningar, som är bosatta här i riket, varjämte lagens krav på att utlänningarna skall vara myndiga och ej får vara i kon- ' kurstillstånd kommit till uttryck även i förordnandet.

I fråga om jordbruket och dess binäringar har i kungörelseförslaget an- vänts samma uttryck som återfinnes i 1 & lantarbetstidslagen. Innebörden härav torde i allt väsentligt överensstämma med vad som enligt praxis gäl- ler vid tillämpningen av NFF.l Det synes vidare ligga i linje med denna praxis att till det tillståndsfria området hänföra endast sådant skogsbruk som icke omfattar förädling av trävaror.

Den tidigare förordade bestämmelsen om delegation till statens utlän— ningskommission av beslutanderätt i ärenden angående näringstillstånd har upptagits 'i 2 5. Av förut anförda skäl har från delegationen undantagits de fall då utlänning enligt andra författningar än nu ifrågavarande lagstift- ning har att ansöka om koncession eller annat dylikt medgivande av Kungl. Maj:t. Följaktligen prövar Kungl. Maj:t frågan om näringstillstånd i sam— band med sådan Kungl. Maj:t förbehållen tillståndsprövning som avses exempelvis i luftfartslagen, lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyn- digheter m. m., atomenergilagen den 1 juni 1956, KF den 20 juni 1935 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. och KF den 19 maj 1939 angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel.

I förslagets 3 5 har intagits en regel som återspeglar de i den allmänna motiveringen uttala-de synpunkterna att utlänning, som ej är bosatt här i riket, må beviljas näringstillstånd allenast då så föranledes av särskilda skäl. Därvid är att beakta särskilt huruvida överenskommelse med främ- mande stat ger anledning till förmånlig behandling i sådant fall. Dylik överenskommelse skall också tagas i betraktande, när i tillståndsärende be- stämmes huruvida utländskt rättssubjekt skall ha skyldighet att ställa så— kerhet för skatter.

Stadgandet i 4 & behandlar vad utlänning har att iakttaga vid ansöknings-

1 Matz, Bidrag, sid. 10.

• Sida 152
•  Original

förfarandet. I vissa avseenden har därvid givits särskilda föreskrifter i fråga om utlänning som icke är bosatt här i riket.

I och med att en utlänning påbörjar näringsverksamhet med stöd av den nu ifrågavarande lagstiftningen blir han skyldig att'i fråga om närings- verksamheten ställa sig till efterrättelse svensk lag och författning. Då ut- tryckligt stadgande härom intagits i lagen, synes det icke erforderligt att dessutom ålägga utlänning att _ på sätt gäller enligt 6 å andra stycket 5) filiallagen —-- till ansökningshandlingarna foga särskild förbindelse att han ikläder sig skyldighet i nämnda avseende. Om dylik förbindelse skulle lämnas, borde för övrigt sådan avkrävas även utlänningar som på grund av förordnande 0111 likställighet idkade näring här, vilket skulle medföra onödig administrativ omgång. Det har därför icke ansetts erforderligt att beträffande utlänningarna uppställa något krav att förbindelse av nu be-' rörd art skall avgivas i samband med ansökningshandlingarna eller eljest.

I 5—9 55 har intagits föreskrifter rörande handläggningen av ifrågava— rande ärenden och i 10—12 55 finns bestämmelser om vad utlänning har att iakttaga i vissa fall. Dessa stadganden torde icke kräva några närmare kommentarer.

I 13 å återfinnes det förut berörda stadgandet, motsvarande det som nu är intaget i 6 5 filiallagen. Endast vissa redaktionella jämkningar har vidtagits, bl. a. med hänsyn till att andra företag än bolag och ekonomiska föreningar kan förekomma som sökande. Även om såsom nyss framhållits en förbin- delse att ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse icke i och för sig kan anses erforderlig med hänsyn till lagens innehåll i denna del, har det icke ansetts påkallat att göra någon ändring i punkt 5) av paragrafens andra stycke.

Slutligen har i 14 % angivits att vissa av de beträffande utlänningar stad- gade föreskrifterna skall äga motsvarande tillämpning i tillståndsärende rörande utländska företag.

Följdändringar

KK den 21 oktober 1955 om anmälningar till filialregistret och om filial- registrets förande m. m. torde, såsom tidigare angivits, kunna bibehållas såsom en fristående författning. De nu förekommande hänvisningarna till stadganden i filiallagen bör dock i samband med en ny lagstiftning ersättas med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagstiftningen. Samtidigt torde i 3 5 i kungörelsen böra ske sådan ändring att därav fram- går att säkerhet för skatter och allmänna avgifter icke vidare skall — så- som nu gäller enligt kungörelsens ordalydelse —— tillställas och förvaras hos registreringsmyndigheten. Dylik säkerhet bör i stället överlämnas till och förvaras hos länsstyrelsen; i praxis har i de enskilda tillståndsärendena meddelats särskild föreskrift av sådan innebörd. Det förut berörda kun-

• Sida 153
•  Original

görelseförslaget —— 14 & jämfört med 9 5 tredje stycket sista punkten — har utformats i enlighet härmed.

I firmalagen finns vissa stadganden som bör uppmärksammas i samband med det tidigare berörda filialregistret. Sålunda gäller enligt 6 5 att om en i handelsregistret införd firma företer likhet med en i handelsregister, för- eningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret, bankregistret eller sparbanksregistret tidigare införd firma, och innehavaren av sistnämnda firma därigenom lider förfång, domstol äger på talan av denne förbjuda innehavaren av förstnämnda firma att efter viss tid använda firman även- som ålägga honom det skadestånd som prövas skäligt. I paragrafens andra stycke stadgas att om någon eljest menar, att en i handelsregistret verk- ställd inskrivning länder honom till förfång, talan om registreringens upp- hävande samt 0111 skadestånd må föras vid domstol.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke i 6 5 första stycket borde upptagas — jämte de däri angivna registren — också filialregistret. Det må nämnas, att i de med den nämnda paragrafen likartade stadgandena i 200 & aktiebolags— lagen och 102 5 lagen om ekonomiska föreningar filialregistret särskilt an— märkts.

Ytterligare må nämnas, att när det gäller undantag från skyldighet att anmäla firma enligt den allmänna firmalagstiftningen —— varom stadgande nu återfinnes i 8 & tredje stycket firmalagen— i och för sig synes lämpligt att i nämnda lagrum uttryckligen angiva, att utländskt företag, som anmält firma till filialregistret, icke är skyldigt att anmäla firma till handelsregister.

Med hänsyn till att de ifrågasatta jämkningarna är av begränsad bety- delse och att firmalagstiftningen nu är föremål för utredning, har det icke ansetts påkallat att förslag till författningsändringar i dessa hänseenden framlägges.

I lagen den 30 maj 1916 innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag stadgas som förut nämnts tillståndstvång för utlänning som avser att här sluta handelsbolag eller ingå i handelsbolag. Skyldigheten för utlänning att söka tillstånd föreligger enligt lagens orda— lydelse »ändå att han erhållit Konungens medgivande att i riket idka nä— ring». Förslagen i det föregående innebär att utlännings rätt till närings- idkande icke alltid beror av tillstånd av Kungl. Maj:t. Jämkning av lydelsen av ifrågavarande lag kunde därför väl ifrågasättas men har dock icke an- setts oundgängligen nödvändig.

Enligt 4 5 KF den 29 december 1949 angående handel med skrot, Iump och begagnat gods gäller, att ansökan om tillstånd till handel som avses i förordningen skall göras hos polismyndigheten när sökanden är bolag, eko- nomisk förening eller enskild person, som är svensk medborgare. I det fall att sökanden är utlänning skall enligt paragrafen gälla vad för sådant fall särskilt är stadgat, d. v. 5. att tillståndsfrågan skall prövas enligt den i NFF stadgade ordningen. Bakgrunden till den särskilda bestämmelsen beträffan-

• Sida 154
•  Original

de utlänningar är att söka i förarbetena till 1918 års skrothandelsförord— ning och synes vara den att den i NF F stadgade tillståndsprövningen an- setts innebära tillräcklig garanti att icke mindre önskvärda utlänningar ägnade sig åt ifrågavarande slag av handel och att därför en ytterligare till- ståndsprövning enligt skrothandelsförordningens bestämmelser vore obe- hövlig. Enligt praxis har, när fråga varit om tillstånd för utlänning att be- driva dylik verksamhet, Kungl. Maj:t meddelat tillstånd enligt NFF och därvid uppdragit åt polismyndighet i vederbörande ort att fastställa de när- mare bestämmelser som skall gälla i fråga om verksamhetens utövande. Enligt den allmänna näringsrättsliga lagstiftning som förordats i det föregående kan det förekomma, att utlänningar får rätt att idka näring här utan att behöva söka tillstånd, t. ex. när det gäller utlänningar med bosätt- ningstillstånd. Då det i dylikt fall icke finns någon allmän tillståndspröv- ning för utlänningen som kan ersätta den särskilda prövningen enligt skrot— handelsförordningen, synes det i 4 & skrothandelsförordningen intagna sär— skilda stadgandet beträffande utlänningar icke böra bibehållas oförändrat. Lämpligast synes vara att — i likhet med vad som gäller 'i fråga om åtskilli- ga andra näringar vilka är underkasta-de tillståndstvång enligt särskilda författningar _ utlänningar skall ha att i ansökningsärenden enligt skrot- handelsförordningen iakttaga samma bestämmelser som svenska medbor- gare. Det föreslås därför att i förordningens 4 5 för samtliga. sökande stad- gas, att ansökan skall göras hos polismyndigheten. Att utlänning för att kunna erhålla tillstånd enligt förordningen måste enligt allmänna regler vara berättigad att här idka näring följer av förordningens 1 5 3 mom., vari stadgas att utöver bestämmelserna i förordningen skall gälla de föreskrif- ter, som i andra författningar är meddelade angående idkande av handel.

• Sida 155
•  Original

IV. Tillfällighetsförsäljningar

3. Allmänna synpunkter på ny lagstiftning om tillfällighetsförsäljningar såvitt angår svenska rättssubjekt

I det föregående har nämnts, att gränsen mellan gårdfarihandel och reali— sation är mycket oklar. Av vad som anförts angående de skäl som kan tala för restriktioner beträffande den ena och andra av dessa försäljnings— former framgår vidare, att i huvudsak samma synpunkter gör sig gällande i fråga om kringföringshandel och vissa slag av realisationer. Det torde därför icke vara anledning att i en ny lagstiftning bibehålla den hittills- varande åtskillnaden i detta hänseende. Lämpligare torde vara att lagstift- ningen i princip avser en verksamhetsform som omfattar båda de berörda försäljningsformerna. Gårdfarihandel och realisation avser båda yrkes- mässig försäljning av varor. Ett gemensamt drag är vidare att dessa för- säljningstyper till skillnad från fast handel icke bedrives på något för ut- övarens rörelse inrättat driftställe av stadigvarande beskaffenhet; an- tingen kringföres varorna vid försäljningen eller också utövas verksam- heten på ett tillfälligt försäljningsställe, beläget utomhus eller inomhus. Med utgångspunkt från det sagda bör den nya lagstiftningen avse sådan yrkesmässig försäljning av varor som äger rum under kringförande av varorna eller på ett av utövaren tillfälligt begagnat försäljningsställe utom- hus eller inomhus. Såsom gemensam benämning för sådan försäljnings- verksamhet synes lämpligen kunna användas uttrycket tillfällighetsför— säljning; även i näringsrättsutredningens utkast år 1952 föreslogs detta uttryck såsom gemensam beteckning för gårdfarihandel och realisation. Inom tillfällighetsförsäljningarnas område finns det icke någon anledning

• Sida 185
•  Original

att göra åtskillnad mellan gårdfarihandel och realisation. Icke heller be- höver man närmare uppehålla sig vid skillnaden mellan kringföringshandel och sådan stationär utomhushandel som bedrives från tillfälligt försälj— ningsställe, ty såsom redan anförts gäller samma synpunkter beträffande båda dessa försäljningstyper och samma regler bör också gälla för dem. Den enda skiljelinje som man behöver använda gäller gränsen mellan, å ena sidan, kringföringsförsäljning och tillfällig utomhusförsäljning samt, å andra sidan, försäljning på tillfälligt försäljningsställe inomhus. Denna fråga behandlas närmare under 3 5 i specialmotiveringen till nu ifråga- varande förslag. Frågan om den närmare avgränsningen gentemot fast handel beröres i specialmotiveringen till 1 5.

Om tillfällighetsförsäljning bestämmes på sätt nyss angivits, skulle emel— lertid därunder komma att ingå även vissa försäljningsformer, varå de nu- varande stadgandena om gårdfarihandel och realisation icke anses tillämp- liga och beträffande vilka det icke föreligger något behov av sådan regle— ring varom nu är fråga. Detta gäller försäljning av varor som icke medföres och ej heller eljest är tillgängliga genast utan skall levereras först fram— deles. Sålunda bör t. ex. verksamhet av den art som enligt 85 och 93 55 kom- missionslagen är utmärkande för handelsresande- och platsförsäljaryrke- na särskiljas från de här eljest ifrågavarande typerna av försäljning. Till- fällighetsförsäljning bör därför anses föreligga endast såframt de salu- bjudna varorna är avsedda att överlämnas till köparen i omedelbar anslut- ning till att köpeavtal ingås.

Till tillfällighetsförsäljning torde vidare böra räknas endast försälj- ning direkt till konsumenter. Försäljning till återförsäljare har enligt tidigare omnämnda rättsfall icke ansetts hänförlig till gårdfarihandel eller realisation. De skäl som anförts till stöd för en särskild reglering av till- fällighetsförsäljningarna kan icke anses gälla i fråga om försäljningar till återförsäljare. Dessa bör därför undantagas.

Utanför tillfällighetsförsäljningarnas område bör också föras försäljning på marknad, som för närvarande är fri. Den nuvarande oklarheten be— träffande torghandel bör undanröjas, och all sådan handel synes _ såsom näringsrättsutredningen också föreslog — utan olägenhet kunna undantagas från den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Detsamma synes böra gälla även sådana med marknads- och torghandel likartade försäljningar som förekommer på mässor och utställningar samt i samband med sådana offentliga tillställningar som avses i 9 & allmänna ordningsstadgan, d. v. s. i samband med tivolinöjen, basarer och dylikt.

Såsom framgår av vad tidigare anförts äger de skäl, som talar för en reglering av kringföringshandel och utomhusförsäljningar, endast i ringa mån giltighet i fråga om vissa försäljningar som fast etablerad närings- idkare bedriver annorstädes än på sitt stadigvarande driftställe. När så— dana försäljningar utgör endast ett led i en rörelse vilken eljest bedrives

• Sida 186
•  Original

på driftställe av stadigvarande beskaffenhet, torde man utan större be- tänkligheter kunna jämställa dem med fast handel och sålunda lämna dem utanför den nu ifrågavarande regleringen. Det bör dock härvid fordras, att försäljningarna verkligen avser sådana varor som regelmässigt salu- föres eller framställes på driftstället, ty eljest bleve det möjligt för för- säljare att undandraga sig den med lagstiftningen åsyftade kontrollen ge- nom att han blott för syns skull upprättar ett fast driftställe, vilket i verk- ligheten ej begagnas. Nägot krav att den som driver den fasta rörelsen skall vara införd i handelsregister eller annat register synes icke motiverat. Vad nu sagts angående försäljningar som nära sammanhänger med fast etablerad rörelse bör gälla endast kringföringsförsäljningar och utomhus- försäljningar, d. v. s. försäljningar .som kan anses utgöra en naturlig kom- plettering till de distributionsformer som eljest förekommer i samband med fast handel. När det däremot gäller tillfällighetsförsäljningar som an- ordnas inomhus i exempelvis tillfälligt förhyrda butiker saknas anledning att behandla fast etablerade näringsidkare annorlunda än andra; att det i vissa lägen kan ifrågakomma att beträffande dylika inomhusförsäljningar utfärdas särskilda bestämmelser har redan antytts och skall strax beröras ytterligare.

Med hänsyn till det anförda synes den nya lagstiftningens tillämpnings- område lämpligen kunna bestämmas genom att i författningstexten an- gives att med uttrycket tillfällighetsförsäljning skall förstås att någon yrkesmässigt, under kringföring eller på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att överlämnas i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Därjämte bör uttryckligen undantagas de försäljningsformer som, ehuru de i och för sig kan omfattas av den angivna definitionen, likväl enligt vad förut an- förts icke skall falla under författningens tillämpningsområde.

Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet bör enligt vad tidigare anförts i princip gälla att rätten att anordna tillfällighetsförsäljning skall vara beroende på tillstånd. Tillståndsprövningen är icke avsedd att vara av mer omfattande art utan bör innefatta en närmast ordningsmässig kontroll, varvid bör gälla att tillstånd icke skall beviljas om det föreligger skäl till antagande, att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållan- den ej är lämplig för den avsedda verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning. Klart är vidare att beträffande tillfällighetsförsäljning därjämte skall gälla samma behörighetsvillkor som i fråga om handel i allmänhet. Föreligger i nu angivna hänseenden icke hinder för bifall till en tillståndsansökan, bör tillstånd meddelas ;' någon prövning om behov av den sökta verksamheten föreligger är ej avsedd. Det bör _— liksom hittills — ankomma på enskild sökande att bidraga till utredningen angående sin lämplighet; det bör sålunda åligga honom att förete intyg om sin lämplighet med hänsyn till personliga förhållanden. Skall försäljningen bedrivas av

• Sida 187
•  Original

juridisk person, bör, i likhet med vad som gäller enligt skrothandelsförord- ningen, krävas att för försäljningen finnes en föreståndare; även beträffan- de denne bör företes intyg om hans lämplighet.

Eftersom tillståndsprövningen skall vara av främst ordningsmässig na- tur, torde prövningen lämpligen böra uppdragas åt polismyndigheten och, i Stockholm, åt överståthållarämbetet. Dessa myndigheter har redan nu att meddela sådana tillstånd som avses i 2 & allmänna ordningsstadgan, och det synes fördelaktigt, om dessa tillstånd och tillstånd till tillfällig- hetsförsäljningar handlägges i huvudsakligen samma ordning. Härigenom vinnes också den fördelen att tillståndsmyndigheten kan förbinda tillstån— det med särskilda ordningsföreskrifter av det slag som avses i 8 5 allmänna ordningsstadgan. Möjligen skulle kunna ifrågasättas om icke i det fall att kringföringsförsäljning skall bedrivas i ett flertal polisdistrikt tillstånd skulle kunna sökas hos och beviljas av länsstyrelsen i länet. Även om detta i vissa fall skulle för vederbörande sökande medföra vissa praktiska fördelar, har det icke ansetts önskvärt att skapa en ordning med alterna- tiva tillståndsmyndigheter. En annan möjlighet föreligger, om man vågar antaga att sådan gårdfarihandel inom mera vidsträckta områden huvud- sakligen kommer att bedrivas av den redan nu verksamma gruppen gård- farihandlare och att någon större nyrekrytering icke kommer att ske till denna grupp. I så fall skulle en särskild övergångsbestämmelse kunna stadgas för dem som redan nu innehar gårdfarihandelstillstånd, omfattan- de större områden; exempelvis kunde för dessa öppnas möjlighet att hos länsstyrelse ansöka om förlängning tills vidare av de vid nya lagstiftningens ikraftträdande gällande tillstånden. Enligt näringsrättsutredningens be- tänkande får de äldre gårdfarihandlarna enligt gällande ordning i regel sina tillstånd automatiskt förlängda efter varje treårsperiod.1 Vid över- vägande av nu berörda spörsmål har det dock icke ansetts föreligga till- räckliga skäl att göra skillnad mellan dem som redan har tillstånd av berörd art och dem som i en framtid kan vilja ägna sig, åt sådan verksam- het. Med hänsyn härtill och med beaktande även av framlagt förslag om införande av en ordning med större polisdistrikt2 har utredningsmannen stannat för att polismyndighet bör — utom i Stockholm — vara tillstånds- myndighet i samtliga fall.

Inom det tillämpningsområde som enligt det föregående föreslås för lag- stiftningen faller vissa slag av tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka det med hänsyn till nu gällande ordning eller på grund av andra skäl bör övervägas om icke en tillståndsprövning av nyss angiven art kan und- varas. I den mån så är förhållandet, skulle i och för sig kunna tänkas att ifrågavarande försäljningar skulle föras utanför lagstiftningens tillämp- ningsområde på samma sätt som torghandel och vissa andra förut berörda

1 Jämför även 1932 års prop. sid. 52. 5 SOU 1961:34.

• Sida 188
•  Original

försäljningsformer. Häremot talar dock vissa skäl, och bland annat kan i detta sammanhang förutskickas, att .särskilda synpunkter gör sig gällande när fråga är om utländska rättssubjekts rätt att bedriva tillfällighets- försäljning. Under lagstiftningen bör sålunda inbegripas sådan tillfällighets- försäljning som visserligen kan lämnas fri för svenska rättssubjekt men däremot icke för utländska.

Stadgande om fri tillfällighetsförsäljning synes i första hand kunna ifrågakomma, när det gäller vissa slag av varor. Att svenska rättssubjekt äger fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av tryckt skrift följer' visserligen redan av tryckfrihetsförordningens bestämmelser, men det synes lämpligt att i den nya lagstiftningen uttryckligen angives att fri försäljningsrätt föreligger för svenska rättssubjekt i nämnda avseende. Vid-are gäller för närvarande enligt 5 11 tredje stycket NFF, att svenska rättssubjekt fritt får bedriva kringföringsförsäljning med livsförnödenheter, jordbruksalster av andra slag än frö, träd och buskar ävensom ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk husslöjd. Beträffande frågan om det för framtiden bör bibehållas något liknande undantag må framhållas, att de synpunkter som enligt det förut sagda motiverar tillståndstvång beträffande tillfällighets- försäljning i allmänhet måste anses i huvudsak äga tillämpning även om försäljningen avser exempelvis livsmedel och blommor. Såsom framhölls under remissbehandlingen av 1932 års proposition blir en ordning med tillståndsprövning i viss mån förfelad om en mindre önskvärd försäljare exempelvis bara behöver byta ut sitt lager av Skosnören mot blommor för att obehindrad kunna fortsätta försäljningsverksamhet. Behovet av fri försäljningsrätt beträffande vissa varuslag minskar också väsentligt med hänsyn till att utanför lagstiftningen förts bl. a. torghandel samt sådan kringförings- och utomhusförsäljning som utgör led i fast etablerad rörelse. Dock har, ehuru med viss tvekan, ansetts att tillräckliga skäl icke före- ligger att frångå den av ålder gällande ordningen att tillfällighetsförsäljning av vissa varor skall vara helt fri.

De varuslag som enligt näringsrättsutredningens förslag skulle få för- säljas fritt var livsmedel, blommor, hemslöjdsalster samt lantbrukspro- dukter av andra slag än frö, träd och buskar. I fråga om de tre förstnämn— da varukategorierna synes det icke föreligga någon anledning till erinran mot förslaget i vidare mån än att det torde saknas skäl att uppgiva det nu gällande kravet att hemslöjdsalstren skall vara av inhemskt ursprung; möjligen har icke heller näringsrättsutredningen avsett någon saklig änd- ring härvidlag.1 När det gäller de berörda lantbruksprodukterna må fram- hållas, att därmed åsyftade varor till den övervägande delen torde vara att hänföra till livsmedel och i den mån så är fallet behöver lantbrukspro- dukterna ej särskilt angivas. Visserligen torde, i likhet med vad som gäller enligt livsmedelsstadgan, såsom livsmedel icke böra anses spannmål, soc-

1 Jämför betänkandet sid. 115.

• Sida 189
•  Original

kerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror, vilka icke plägar förtäras i obearbetat skick och i allmänhet användes endast vid fabriks— mässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställning. Detta torde dock i förevarande sammanhang icke behöva tillmätas betydelse, eftersom av- yttring av sådana varor regelmässigt sker till återförsäljare och sådan för- säljning faller utanför lagstiftningens ram. I äldre tider förekommande kringföringshandel med sådana varor som ull, råhudar, talg och vax torde sakna motsvarighet i våra dagar. Även om det icke helt saknas exempel på att lantbruksprodukter, som är av annat slag än livsmedel, fortfarande för- säljes genom kringföring —— näringsrättsutredningen nämner exempelvis att smågrisar ibland försäljes på detta sätt — torde det numera icke före- ligga något större praktiskt behov att upptaga lantbruksprodukter som ett särskilt undantag i nu förevarande sammanhang. Förutom vad nyss an- förts bör därvid beaktas, att bestämningen av den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde medför att den som driver lantbruk _ och därvid självfallet har driftställe av stadigvarande beskaffenhet —— utan hinder av den nya lagstiftningen skall kunna genom kringföring försälja alla sådana varor som regelmässigt framställes på driftstället. Anmärkas må också att försäljning vid torghandel skall falla utanför lagstiftningen. Med hänsyn till det anförda förefaller det icke behövligt att i nu förevarande sammanhang särskilt upptaga lantbruksprodukter.

Av det nyss sagda följer att försäljning av frö, träd och buskar alltjämt blir underkastad tillståndstvång, men endast i den mån försäljningen sker i sådan form att den nya lagstiftningen blir tillämplig; såsom förut fram- gått kommer vissa av fast etablerade näringsidkare bedrivna försäljningar, som nu är underkastade tillståndstvång, enligt förslaget att falla utanför lagstiftningen. Skälet till att kringföringsförsäljning av nyss angivna produkter underkastats NFF:s tillståndsregler är att det från frökontrolls- och växtskyddssynpunkter ansetts önskvärt att sådan försäljning ej finge ske okontrollerad.1 Det torde dock ej ha större betydelse om tillståndskravet bortfaller beträffande viss tillfällighetsförsäljning av berörda varor. Det må nämligen framhållas, att varken den tillståndsprövning som nu gäller eller den som här föreslås är sådan att därvid kan ske någon kontroll av värde från de nyss angivna synpunkterna. Därest det beträffande kring- föringsförsäljning eller andra försäljningar av frö, träd och buskar före- ligger behov av särskilda regler, betingade av önskan om frökontroll eller av andra liknande synpunkter, torde sådana regler ha sin plats i lagen angående handel med utsädesvaror eller annan särskild lagstiftning som tillkommit för att tillgodose berörda synpunkter. Sådana spörsmål synes dock icke böra prövas under nu förevarande utredning.

I anslutning till vad nu anförts om fri. tillfällighetsförsäljning må erinras om att för närvarande enligt 5 11 första och andra styckena NFF

1 Prop. 1938 nr 303 sid. 43 ff.

• Sida 190
•  Original

gäller vissa undantag från eljest stadgat tillståndstvång. Undantagen avser vissa av lantmän och deras husfolk framställda husflitsalster samt vidare fabriks- och hantverksarbeten, tillverkade av den som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk och salubjudna av denne eller hans hustru och hemmavarande barn. De synpunkter som föranlett dessa undantags- bestämmelser torde i allt väsentligt vara tillgodosedda genom de i det föregående berörda förslagen, innebärande dels att den som bedriver rörelse på stadigvarande driftställe fritt får bedriva kringförings- och utomhus- försäljning av varor som regelmässigt tillverkas där, dels att tillfällighets- försäljning av inhemska hemslöjdsalster skall vara fri. Med hänsyn till det anförda synes det icke föreligga något behov att bibehålla något undantag av det innehåll som nu gäller enligt 5 11 första och andra styckena NFF.

I samband med spörsmålet om vilka slag av tillfällighetsförsäljning som kan lämnas fria för svenska rättssubjekt, må erinras om vad som i det före- gående anförts angående sådana tillfällighetsförsäljningar som äger rum inomhus. De ordningsmässiga och polisiära synpunkter som motiverar tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsäljningar i allmänhet! gäller som nämnts icke i någon nämnvärd grad inomhusförsäljningar. Några restriktioner beträffande denna försäljningsform som sådan kan därför icke anses befogade, och följaktligen bör den nu ifrågavarande lagstift- ningen innebära att denna art av försäljning i regel skall vara fri. Emeller- tid har också anförts, att det i särskilda lägen och beträffande vissa varu- slag kan bedömas såsom behövligt att begränsa förekomsten av försälj- ningarna. De skäl som kan föranleda en sådan begränsning är av närings- politiskt art, och den reglering som i så fall bör ifrågakomma är av väsent— ligen annat slag än den som förordats beträffande tillfällighetsförsäljningar i allmänhet. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att i lagstiftningen angives, att Kungl. Maj:t vid behov må förordna att vid inomhusförsälj- ningar av berört slag ej må saluföras vissa slag av varor med mindre sär- skilt tillstånd därtill meddelats. Avgörande vid en sådan tillståndsprövning bör naturligen vara en undersökning och bedömning om en avsedd för— säljning står i strid med de intressen som regleringen åsyftar att tillgodo— se. De närmare villkoren för erhållande av tillstånd torde böra bestämmas i samband med förordnande om tillståndsprövningens införande. Detsamma gäller frågan vilken myndighet som bör handlägga tillståndsärendena. Även om lokala förhållanden kan vara av betydelse vid bedömningen, synes de omständigheter som kan föranleda nu ifrågavarande tillstånds- tvång huvudsakligen vara av sådan art att handläggningen bör uppdragas åt en central tillståndsmyndighet som kan överblicka och bedöma läget i stort beträffande den näringsgren som kommer i fråga; från denna syn- punkt synes i första hand kommerskollegium kunna ifrågakomma som tillståndsmyndighet.

I anslutning till frågan om fri tillfällighetsförsäljning bör vidare erinras

• Sida 191
•  Original

om att NFF:s krav på tillstånd ej gäller kringföringshandel i försäljarens hemort eller ort där han efter näringsanmälan inrättat kontor av stadig- varande beskaffenhet och ej heller realisation i sådan ort som sist nämnts. Sådana lokalt begränsade undantag torde ej böra upptagas i den nya lagstiftningen. För fast etablerade näringsidkare har detta ingen egentlig betydelse med hänsyn till vad förut anförts angående den nya lagstiftning- ens tillämpningsområde; dessa näringsidkare blir enligt förslaget oför- hindrade att t. ex. från varubuss sälja sin varor både i hemorten och annor- städes. Beträffande dem, som utan samband med fast rörelse driver till- fällighetsförsäljning, har de ordningsmässiga och polisiära synpunkter som utgör grunden till det nu föreslagna tillståndstvånget självfallet samma styrka oavsett om försäljningen sker i försäljarens hemort eller annor- städes. En kontroll i ordningsmässigt hänseende vore närmast menings- lös, om den skulle avse allenast de i vederbörande ort icke bosatta för- säljarna.

Även med den utvidgning av tillståndsområdet, jämfört med NFF, som följer av det sist sagda, kan man — med hänsyn till de i det tidigare för- ordade, ganska betydande begränsningarna av lagstiftningens tillämpnings- område och undantagen från tillståndstvång _ med fog ställa frågan, i vilka fall tillstånd egentligen kommer att behövas. Uppenbart är att räck- vidden av tillståndsreglerna beträffande svenska rättssubjekt blir tämligen begränsad. Tillstånd kommer i huvudsak att erfordras endast för dem som utan närmare samband med egen fast rörelse och annorstädes än på allmän- na försäljningsplatser vill idka tillfällighetsförsäljning och därvid försälja varor som faller utanför den ganska vidsträckta fria varukategorien. En ytterligare begränsning av tillståndsområdet följer därav att inomhusför- säljningarna endast i särskilda lägen kan bli föremål för tillståndstvång. Med det sålunda begränsade tillståndsområdet torde man emellertid i hu- vudsak träffa de fall, där det finns grundad anledning att underkasta för- säljarna sådan kontroll i personligt hänseende som enligt det föregående bedömts behövlig för undvikande av olägenheter i polisiärt eller socialt avseende. Därtill bör dock fogas den anmärkningen att det, såsom nämnts, är tveksamt, om det från de synpunkter som i dagens läge kan motivera ett tillståndstvång verkligen är befogat att från den avsedda kontrollen undantaga kringförings- och utomhusförsäljning av livsmedel och vissa andra varor.

Slutligen må till det anförda göras ett par anmärkningar rörande vissa detaljspörsmål. Näringsrättsutredningens. förslag innehöll en föreskrift att, därest vid kringsföringshandel begagnades motorfordon, detta skulle vara försett med från utsidan fullt synlig skylt eller liknande anordning med uppgift om rörelseidkarens namn och hemvist. 1 Någon föreskrift av denna innebörd torde dock icke böra upptagas. Det bör nämligen i och för sig icke vara uteslutet, att en kringföringsförsälja're skulle kunna

• Sida 192
•  Original

begagna en vanlig personbil utan särskilt kännetecken för transporten av sina varor under försäljningsverksamheten.

NFF innehåller särskilda föreskrifter för det fall att den som anordnar gårdfarihandel eller realisation vill använda biträden vid försäljningsverk- samheten. Näringsrättsutredningen föreslog i sitt utkast år 1952, att det till tillståndsmyndigheten skulle anmälas om biträden skulle begagnas vid försäljningen. Vid de överläggningar som utredningen hade med vissa representanter för näringslivet uttalade dock dessa, att en dylik anmäl- ningsplikt vore onödig. Någon bestämmelse härom upptogs därför icke i 1957 års förslag. Icke heller nu kan någon föreskrift av denna art anses erforderlig.

I enlighet med de överväganden som nu angivits har utarbetats förslag till förordning om tillfällighetsförsäljning.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna har stadgats, att den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt NFF idkar försäljning, för vilken enligt den nya förordningen erfordras tillstånd, må under återståen— de tillståndstid fortsätta försäljningsverksamheten som om tillståndet meddelats enligt den nya förordningen. Försäljaren har i sådant fall att alltjämt iakttaga de i tillståndet meddelade föreskrifterna. Vid överträdel— se av sådana föreskrifter skall straff ådömas enligt den nya förordningen. Därest fråga uppkommer om återkallelse av tillstånd som nu sagts, skall prövningen enligt övergångsbestämmelserna verkställas av den myndighet som meddelat tillståndet.

Även om de tillstånd som för utlänningar meddelats i fråga om den ti- digare berörda försäljningen av ballonger, leksaker o. dyl. icke uttryckligen avser försäljningsverksamhet utan endast s. k. ambulerande hantverks- rörelse, bör andra stycket anses innebära att även sådana tillståndsinne- havare äger under återstående tillståndstid fortsätta den försäljningsverk- samhet de bedriver med stöd av tillståndet.

Den 1 förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) stadgade rätten för danska fiskare att här avyttra fisk torde huvudsakligen avse försäljning i sådana former som omfattas av förordningen om tillfällighetsförsäljning. I över- gångsbestämmelserna har därför intagits stadgande att den nya förord- ningen ej skall medföra inskränkning i den berörda rätten att sälja fisk.

Följdändring

KF den 18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten innehåller i 38 och 39 55 Vissa bestämmelser som anknyter till NFF:s stadganden om realisa- tion och gårdfarihandel. Enligt 38 & gäller sålunda, att den som vill idka försäljning av ädelmetallarbeten skall göra anmälan därom till mynt- och justeringsverket. De närmare föreskrifterna såvitt angår grosshandel och försäljning i bod eller från annat upplagsställe har intagits i paragrafens första stycke medan i dess andra stycke behandlas sådan realisation som omförmäles i 5 9 mom. 3 NFF. Vid anmälan om sådan realisation skall bifogas uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis om tillstånd därtill. Enligt 39 5 må under utövning av gårdfarihandel, vid äventyr som är stadgat för olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror icke äga rum.

I samband med ett upphävande av NFF och genomförande av de i det föregående förordade förslagen bör även de nyss berörda stadgandena ändras. Den uppdelning av olika försäljningsformer som nu återfinnes i 38 & första stycket, samma paragrafs andra stycke och 39 5 i 1956 års förordning går nämligen tillbaka på NFF:s stadganden i dess 5 2 samt 5 9

• Sida 206
•  Original

mom. 3 och 4. För att i stället viss anknytning skall erhållas till den gräns- dragning mellan olika försäljningsformer som berörts i samband med den i det föregående förordade lagstiftningen om tillfällighetsförsäljning bör 38 5 första stycket i 1956 års förordning avse sådan försäljning som sker på försäljningsställe av stadigvarande beskaffenhet, medan paragrafens andra stycke bör gälla försäljning på försäljningsställe av tillfällig beskaffenhet och 39 & försäljning under kringföring. När det gäller försäljning enligt 38 å andra stycket bör vidare av stadgandet framgå att tillstånd till där ifrågavarande slag av försäljning enligt förslaget icke alltid är erforderligt. Slutligen torde lämpligen bestämmelse om straffansvar för överträdelse av förbudet att sälja ädelmetallarbeten under kringföring böra införas i själva förordningen.

I enlighet med det anförda har utarbetats förslag till ändringar i den ifrågavarande förordningens 38, 39 och 42 55.

• Sida 207
•  Original

V. Lagstiftningen angående upphävande av näringsfrihetsförordningen

I det föregående har anförts, att NFF:s allmänna bestämmelser rörande svenska rättssubjekts rätt till näringsutövning kan upphävas, därvid dock vissa ändringar i andra författningar är erforderliga. Beträffande utländska rättssubjekt har framlagts förslag till ny lagstiftning, avsedd att ersätta dels NFF:s allmänna stadganden om utländska rättssubjekts rätt att idka näring här i riket och dels filiallagens bestämmelser. Slutligen har föresla- gits, att ny lagstiftning om tillfällighetsförsäljningar skall ersätta NFF:s föreskrifter om gårdfarihandel och realisation för både svenska och ut— ländska rättssubjekt.

NFF kan sålunda i sin helhet upphävas. Det föreligger icke sådant sam- band mellan de nu framlagda förslagen och annan lagstiftning som på- kallar att de träder i kraft vid viss tidpunkt. Däremot kan frågan om da- gen för förslagens genomförande i viss mån vara beroende av en icke nu förutsebar utveckling av förhandlingar om konventioner avseende det in- ternationella ekonomiska samarbetet. Någon viss tidpunkt för upphävan- det av NFF och ikraftträdandet av de författningsförslag i övrigt som fram- lägges har därför ej angivits. De framlagda förs-lagen har inbördes sådant samband att de bör genomföras samtidigt.

Vissa bestämmelser av övergångskaraktär är erforderliga. Såsom när- mare utvecklats i kapitel II under punkt 5 bör NFF:s bestämmelser an- gående den rätt till näringsutövning som tillkommer gift kvinna i s. k. äldre äktenskap gälla övergångsvis. I samband med upphävandet av NFF bör vidare stadgas, att förordningen skall äga tillämpning beträffande för- hållanden som hänför sig till tiden före förordningens upphävande. Ett dylikt stadgande synes nämligen vara ägnat att undanröja eljest möjlig oklarhet i vissa avseenden. Med en sådan regel blir sålunda otvetydigt, att straffansvar för förfarande som är olagligt enligt NFF blir att bedöma enligt denna förordning, även om ansvarstalan prövas först efter dess upp- hävande.

I samband med upphävandet av NFF torde Vidare böra föreskrivas, att om i annan författning förekommer hänvisning till sådant stadgande i för- ordningen som ersättes genom bestämmelse i de nya författningarna om tillfällighetsförsäljning, om rätt för utlänningar och utländska företag att idka näring här i riket eller om ändring i konkurslagen, hänvisningen i stället skall anses gälla motsvarande stadgande i de nya författningarna.

• Sida 208
•  Original

Det torde därvid ej vara erforderligt att särskilt anmärka, att när det gäl— ler rätt för svenska medborgare att idka näring verkan av omyndighet för framtiden kommer att regleras enbart genom föräldrabalkens bestämmelser.

I enlighet med de nu anförda synpunkterna har utarbetats förslag till lag om upphävande av NFF.

Såsom tidigare behandlats bör i samband med upphävandet av NFF genomföras — förutom ny lagstiftning rörande tillfälligh—etsförsäljningar och beträffande utländska rättssubjekts rätt att idka näring här i riket —— vissa ändringar i andra författningar. Då sistnämnda författningsänd- ringar i motiveringen behandlats i skilda sammanhang, lämnas här en översikt över de sidor i betänkandet där de olika ändringarna närmare beröres:

ändring i konkurslagen ............................ sid. 53 ändring i 15 & firmalagen .......................... sid. 63 ny kungörelse om ingivande av vissa bevis i samband med firmaanmälan .............................. sid. 67 ändring i 38, 39 och 42 55 förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten ................................ sid. 71 och 205 upphävande av kungörelsen angående ändring i före- skrifterna rörande villkoren för mjöl- och sågkvarnars anläggande m. m. .............................. sid. 72 ändring i kungörelsen angående skyldighet för vissa nä—

ringsidkare att avgiva statistiska uppgifter ........ sid. 72 upphävande av förordningen angående utsträckt frihet

för bergshanteringen ............................ sid. 73 ändring i 4 & skrothandelsförordningen .............. sid. 153

I betänkandet har också nämnts att, ehuru förslag ej ansetts böra fram— läggas i nu förevarande sammanhang, ändringar kan övervägas även i viss annan lagstiftning, nämligen

författningar rörande vissa befattningshavares avlö-

nings- och tjänstgöringsförhållanden .............. sid. 59 valutaförordningen ................................ sid. 136 kungörelsen om anmälningar till filialregistret och om

filialregistrets förande m. m. .................... sid. 152 6 och 8 55 firmalagen .............................. sid. 153 1916 års lag innefattande tillägg till lagen om handels-

bolag och enkla boläg ............................ sid. 153 författningar rörande frökontroll- och växtskyddsfrågor sid. 189

Slutligen må nämnas att i betänkandet framlagda förslag även har viss återverkan med avseende på innebörden av föräldrabalkens bestämmelser om omyndigs rätt att idka näring. Detta behandlas på sid. 50 och 71.

• Sida 209
•  Original

VI. Sammanfattning av förslagen

Enligt direktiven har utredningsmannens uppgift varit att framlägga ett samlat förslag till de författningsregler som erfordras vid upphävande av 1864 års näringsfrihetsförordning. I fråga om svenska medborgare har utredningsmannen därvid haft att bygga på ett av näringsrättsu[redningen år 1957 framlagt förslag, innebärande i huvudsak att NFF skulle upphä- vas utan att ersättas av någon allmän näringsrättslig författning för de svenska rättssubjektens vidkommande. Beträffande utlänningarnas nä- ringsrätt borde enligt direktiven huvuduppgiften vara att framlägga för- slag till sådana regler som i näringsrättsligt hänseende erfordras med hän- syn till pågående förhandlingar om internationellt samarbete på det eko— nomiska området.

När det gäller frågan om allmänna näringsrättsliga regler för svenska rättssubjekts vidkommande, behandlas i betänkandet först spörsmålet om det kan anses föreligga något behov av att i en näringsrätt-slig författ— ning fastslå, att näringsfrihet i princip föreligger för svenska rättssubjekt. Det anses icke påkallat att i dylik författning intaga stadgande härom en- dast för att principen skall komma till direkt uttryck, särskilt som för- fattningsutredningen enligt vad som inhämtats lärer avse att i sitt kom- mande förslag till grund-lag upptaga stadgande om svenska medborgares rätt att idka näring. Ett skäl att ändå i en allmän näringsrättslig författ— ning upptaga en förklaring om näringsfrihet kunde föreligga om därige— nom skulle fastslås i vilken ordning inskränkningar i näringsfriheten finge ske. Av intresse är därvid frågan huruvida egentliga inskränkningar i nä- ringsfriheten, d. v. s. sådana som innefattar förbud mot eller eljest be- gränsar tillträdet till viss näringsgren, enligt nu gällande ordning kan stadgas av Kungl. Maj:t ensam eller om för dylika inskränkningar er- fordras även riksdagens medverkan. Det framhålles, att ehuru NFF till- kommit med stöd av Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt, änd- ringar i förordningen sedan länge skett under riksdagens medverkan, frånsett sådana fall då ändringarna avsett regler av endast ordningsmäs— sig karaktär. Vidare uttalas emellertid att också på andra lagstiftnings- områden gäller en fast konstitutionell praxis, som innebär att författningar, innefattande väsentliga ingrepp i medborgarnas frihet och egendom, till- kommer genom lagstiftningsakter i vilka riksdagen medverkar. Ett upp-

• Sida 210
•  Original

hävande av NFF:s stadgande om allmän näringsfrihet utan att det ersät— tes av en ny likartad bestämmelse, kommer följaktligen icke att innebära någon ändring i vad som nu gäller då fråga är om ingripanden som inne- fattar inskränkning i näringsfriheten. Att likväl i lag upptaga en regel att inskränkning i näringsfriheten ej må ske annorledes än genom lag, stiftad av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, finner utredningsman— nen, bland annat under hänvisning till nämnda konstitutionella praxis, icke påkallat.

Förslagen om de allmänna villkoren för rätt att idka näring anknyter väsentligen till vad som förordats av näringsrättsutredningen. I fråga om omyndigs rätt att idka näring anses sålunda de enligt föräldrabalken re- dan gällande reglerna härom vara tillfyllest, och NFF:s föreskrifter i denna del föreslås därför skola utgå utan att ersättas av ny lagstiftning. Vidare föreslås, såsom en motsvarighet till ett likartat stadgande i NFF, att kon— kursgäldenär icke må idka näring, med vars utövande följer bokförings— skyldighet. Det enligt NFF gällande förbudet för vissa tjänstemän att idka handelsrörelse anses kunna utgå. I den mån föreskrifter av sådan art be— finnes erforderliga, bör de införas i författningar avseende vederbörande befattningshavares avlönings- eller tjänstgöringsförhållanden. Beträffande rätten till näringsutövning för gift kvinna föreslås, att därest äldre gifter— målsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden den nu stadgade ordningen övergångsvis skall förbli gällande. Någon all- män regel, motsvarande NFF:s stadgande om begränsning av den tid av- liden näringsidkares rörelse må fortsättas för dödsbodelägarnas räkning, anses icke vara behövlig. Vidare har med hänsyn bland annat till att en- ligt firmalagen uppgifter om bokföringspliktiga rörelser inflyter i han- delsregistret, framlagts förslag att NFF:s stadganden om skyldighet för näringsidkare att till myndighet anmäla sin rörelse och om registreringen av anmälningar skall upphävas. I samband härmed föreslås dock, att till komplettering av firmalagens bestämmelser utfärdas föreskrifter om de bevis som bör ingivas i samband med firmaanmälan till handelsregistret.

Vissa andra av NFF:s bestämmelser, som numera framstår såsom täm- ligen föråldrade, föreslås skola utgå utan att ersättas av nya bestämmel- ser. Dett—a gäller bland annat föreskrifterna om rätten att driva viss all- mänfarlig verksamhet, om drivande av masugn och viss annan till bergs- hanteringen hörande verksamhet, om förening avnäringsidkare samt om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk eller annan hantering.

När det gäller utlänningars och utländska företags rätt att idka näring i allmänhet, har framlagts förslag till ny lag, som skall ersätta NFF:s och 1955 års fili-allags stadganden rörande sådana rättssubjekt. Den nya lagen föreslås, till skillnad från de nämnda författningarna, skola omfatta alla slag av näringsverksamhet, och den avses vidare skola gälla, utom utlän- ningar, såväl utländska bolag och föreningar som andra utländska juri—

• Sida 211
•  Original

diska personer. I princip skall tillstånd utgöra förutsättning för rätt till näringsutövning. Vissa avsteg från denna princip föreslås emellertid. Så- lunda upptages i lagen ett stadgande att utlänningar, som innehar bosätt- ningstillstånd, skall vara likställd-a med svenska medborgare i fråga om rätt att idka näring. Vidare anges i lagen, att Kungl. Maj:t skall äga för- ordna att viss grupp utlänningar skall äga rätt till näringsverksamhet av visst slag eller rätt att idka näring i allmänhet. I ett förslag till dylikt för— ordnande upptages, att här i riket bosatta utlänningar skall vara likställda med svenska medborgare beträffande rätten att idka åtskilliga näringar, främst sådana som hittills ej varit underkastade tillståndstvång, såsom jordbruk, skogsbruk och undervisningsverksamhet. Lagen innehåller be- stämmelser om skyldighet för såväl utlänningar som utländska företag att ställa säkerhet för skatter. Dessa regler är mindre stränga än de nu gäl- lande. Tillståndsprövningen föreslås skola ankomma på Kungl. Maj:t så- vitt angår utländska föret-ag medan delegering till statens utlänningskom— mission föreslås när det gäller tillstånd för utlänningar. I fråga om ut- ländska företag föreslås i övrigt bestämmelser som i huvudsak överens- stämmer med filiallagens stadganden. I lagen upptages vidare ett stad- gande att Kungl. Maj:t skall äga medgiva sådant undantag från bestäm— melse i lagen som kan finnas påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller som i visst fall kan föranledas av särskilda om- ständigheter. Härigenom blir bl. a. möjligt att uppfylla de åtaganden från svensk sida i fråga om etableringsrätt som framtida konventioner kan kom— ma att innehålla, även om de skulle komma att gå längre än vad som är förenligt med de särskilda reglerna i lagen.

NFF:s föreskrifter om realisation och gårdfarihandel föreslås skola er- sättas av en ny förordning om tillfällighetsförsäljning. Med tillfällighets- försäljning förstås enligt förordningen att någon yrkesmässigt, under kring- föring eller på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe utomhus eller inomhus, salubjuder varor avsedda att överlämnas i omedelbar an— slutning till att köpeavtal ingås. Såsom tillfällighetsförsäljning skall dock icke anses försäljning till återförsäljare, försäljning på marknad, vid torg- handel och vissa andra tillfällen ävensom kringförings- och utomhusför- säljning, som utgör ett led i en eljest på stadigvarande driftställe bedri- ven rörelse och avser sådana varor som där regelmässigt saluföres eller framställes. Förordningens bestämmelser skall alltså ej gälla beträffande dessa försäljningsformer. Tillfällighetsförsäljning av livsmedel och vissa ytterligare varuslag föreslås vara fri för svenskar och svenska företag. Om tillfällighetsförsäljning sker i lokal varöver säljaren förfogar, förordas att den skall vara fri för svenskar och svenska företag även om den avser andra varuslag än de nyss nämnda. I fråga om försäljning i dylik lokal föreslås dock att Kungl. Maj:t skall, om särskilda skäl därtill föranleder, äga förordna att visst varuslag ej må saluföras med mindre till-stånd där-

• Sida 212
•  Original

till meddelats av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Härigenom möj- liggöres sålunda att i fråga om inomhusförsäljningar av i huvudsak den typ som enligt NFF benämnes realisationer införa tillståndstvång när så anses vara påkallat med hänsyn exempelvis till särskilda konjunkturmäs- siga förhållanden inom viss näringsgren. För tillfällighetsförsäljningar i andra fall än de förut nämnda erfordras enligt förslaget tillstånd. Till- stånd må beviljas svenskar, om det ej föreligger skäl till antagande att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är lämplig att utöva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning. För att tillstånd skall kunna meddelas utlänning eller utländskt företag fordras att särskilda skäl därtill föreligger. Tillstånd föreslås skola meddelas så- vitt gäller svenska rättssubjekt av polismyndighet och i fråga om utlän- ningar och utländska företag i regel av den myndighet som har att pröva frågan om sådana rättssubjekts rätt till näringsidkande i allmänhet.

De sålunda redovisade förslagen innebär, att NFF i sin helhet kan upp- hävas och förslag till lag om upphävande av förordningen framlägges. Även vissa andra författningsändringar befinnes erforderliga. En över- sikt över dessa lämnas i slutet av kapitel V i betänkandet.

• Sida 213
•  Original

till '. . a., l _ L. .J ung?. at lny , Li :! ll r.,

. _” , ; . "En .

• Sida 214
•  Original

STATENS OFFE NTLI GA UTREDNINGAR 1962

Systematisk förteckning

(Sturarna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

J ustitiedepartementet Atomansvarlghet II. [14]

Utrikesdepartementet Aspekter på utvecklingsbiständet. [12]

Försvarsdepartementet Totalförsvarets peraonalirågor. [3]

Socialdepartementet Skogstulgångarna i Jämtlands län. [1]

Kommunikationsdepartementet Statsbidrag till enskild väghållning, m.m. [8]

Finansdepartementet

Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. [a ] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960 —1965h|5_|10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. Skärpta regler för rusdrycksinköp. [13]

Eekleslastikdepartementet Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. [5]

Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2]

Handeladepartementet Den allmänna näringslagstittningen. [15]

Inrikesdepartementet

Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårda- personal. [41 Kommunal beredskap. [7]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB. STOCKHOLM 1962