SOU 1967:23

Ny länsindelning

Kapitel 1. Kapitel 2.

Kapitel 3.

Kapitel 4.

Kapitel 5.

Kapitel 6. Kapitel 7.

Kapitel 8.

Kapitel 9.

Bilaga 21. Indelningen i militär- och civilområden.

Bilaga 22. Utredningens förslag till ny länsindelning.

KAPITEL ]

Utredningsuppdra get

? Direktiven för vårt utredningsarbete innefattas i ett anförande till statsråds- protokollet över inrikesärenden den 25 januari 1963 av chefen för inrikes- departementet, statsrådet Johansson.

' Statsrådet Johansson anförde därvid följande. . Vår nuvarande länsindelning har frånsett vissa smärre jämkningar be- ,- stått i mer än 150 år. Under denna tid har självfallet växt fram en samhörig— het mellan inbyggarna i länen, som gör att mera genomgripande ändringar i indelningen inte bör ske utan starka skäl. Den utveckling som under sam- ma tid ägt rum i det svenska samhället framför allt på näringslivets och kommunikationernas områden har emellertid lett till stora befolkningsom- flyttningar och avståndens alltmer minskade betydelse. Mot bakgrunden härav är det naturligt, att länsindelningen i dag på många håll framstår som föga rationell.

Frågan om en allmän översyn av länsindelningen har aktualiserats vid ett flertal tillfällen under senare år. Såsom jag framhöll vid tillkallandet av i" 1959 års länsindelningsutredning ansåg jag dock vid nämnda tillfälle att till

en början endast en förberedande och mera begränsad undersökning beträf— i fande stockholms- och göteborgsområdena borde göras. 1959 års länsindel- ' ningsutredning, som bestått av en sakkunnig med experter, har sålunda haft i uppdrag att göra en förberedande undersökning rörande omfattningen av , de egentliga stockholms- och göteborgsregionerna samt de närmast utanför dessa regioner belägna städernas influensområden och dessa områdens ' gruppering i regioner, allt i den utsträckning som erfordras för att fastställa ' en lämplig länsindelning. Det förutsattes därvid, att en senare utredning med parlamentarisk anknytning skulle på grundval av undersökningens re- sultat utarbeta slutligt förslag i länsindelningsfrågan såvitt angår nämnda * regioner. I sitt 1961 avlämnade betänkande (SOU 1961:40) har länsindel- Ä ningsutredningen redovisat olika alternativ för en indelning av stockholms- » och göteborgsområdena i län med den utgångspunkten, att länen i möj— 1 ligaste män bör omfatta från näringsgeografiska, kommunikationstekniska samt bebyggelse— och befolkningsmässiga synpunkter väl sammanhållna och . naturligt avgränsade områden. Följdverkningarna av indelningsförslagen på

län utanför nämnda storstadsområden har utredningen i enlighet med sina direktiv behandlat endast översiktligt.

Frågan om ny länsindelning i stockholmsområdet ansågs emellertid böra ytterligare utredas, innan en allmän översyn av länsindelningen kunde

komma till stånd. Med hänsyn härtill uppdrogs 1961 åt en särskild sakkun— nig med experter 1961 års storstadsutredning att bl.a. pröva frågan om att sammanföra den regionala förvaltningen i Stockholms stad och län till en administrativ enhet enligt två alternativa lösningar, antingen i samband med en ändring i länsindelningen, innebärande att staden och länet sam- manföres, eller inom ramen för den bestående indelningen. I övrigt skulle utredningen avse de primärkommunala samarbets- och indelningsproble- men i stockholms-, göteborgs- och malmöområdena och därav direkt föran— ledda ändringar i länsindelningen.

Tidpunkten synes nu vara inne, då en allmän översyn av länsindelningen bör komma till stånd. I enlighet med 1962 års riksdags beslut håller sålunda nu planer på att färdigställas för indelning av landet i kommunblock, som utgör näringsgeografiskt sammanhängande regioner. Syftet med denna in— delning är att åstadkomma ett utvidgat och lämpligt inriktat kommunalt samarbete samt att underlätta lämpliga kommunsammanläggningar. Kom- munblocken torde i åtskilliga fall komma att omfatta kommuner på ömse sidor om nuvarande länsgränser. En indelning i sådana kommunblock torde naturligen böra läggas till grund för övriga administrativa och judiciella indelningar. Vidare pågår f.n. inom åtskilliga utredningar överväganden rörande den statliga länsadministrationens organisation. En central ställ- ning i detta sammanhang intar länsförvaltningsutredningen, som 1961 till- kallades för att förutsättningslöst granska den statliga länsförvaltningen och framlägga förslag rörande dess ordnande för framtiden. Ett rationellt ordnande av länsförvaltningen torde förutsätta, att länen uppfyller vissa krav i fråga om storlek och arrondering samt lämplighet i övrigt som för— valtningsområden. Samtidigt måste emellertid dessa krav påverkas av hur man bedömer frågan om länsförvaltningens lämpliga omfattning och orga- nisation. Övervägandena om länsförvaltningens organisation och en ny läns- indelning bör därför ske parallellt.

För den allsidiga utredning rörande rikets indelning i län, som alltså nu bör komma till stånd, bör följande synpunkter vara vägledande.

Utredningen skall ytterst syfta till ett fullständigt förslag rörande de änd— ringar i nuvarande länsindelning, som av olika skäl kan anses påkallade, dock att frågan om att sammanföra Stockholms stad och län skall prövas av 1961 års storstadsutredning.

Som underlag för detta förslag har utredningen att — med utnyttjande av det av 1959 års länsindelningsutredning framlagda materialet — ingåen- de undersöka hur länen som områden främst för statlig förvaltning och landstingskommunal verksamhet bör vara uppbyggda för att såväl allmän- ' hetens berättigade krav på en välordnad service som det allmännas intresse av en effektiv förvaltningsapparat bäst skall tillgodoses. I detta samman- j hang bör jämväl beaktas att en med hänsyn till totalförsvarets lednings- j organisation lämplig länsindelning erhålles.

Ett av de problem som måste allsidigt belysas är vad som för en rationellt bedriven statlig och landstingskommunal verksamhet bör uppställas som riktpunkt i fråga om länens storlek, främst i fråga om det befolkningsmäs- siga underlaget. Vad beträffar den statliga verksamheten torde som tidigare berörts bedömningen i nämnda avseende delvis sammanhänga med vilka förvaltningsgrenar som bör ha länen som regionala distrikt samt förutsätt- ningarna för ett effektivt utnyttjande av personella, tekniska och andra re- surser i verksamheten, liksom med frågan, hur lånsförvaltningen i stort för framtiden bör vara organiserad. Med avseende på den landstingskommunala verksamheten gäller att på motsvarande sätt söka klarlägga vad olika nu aktuella eller för framtiden sannolika förändringar i verksamheten kan an- tagas innebära i fråga om krav på befolkningsmässigt och ekonomiskt un— derlag i landstingskommunerna. Som framgår av det sagda bör utredningen vid dessa undersökningar utgå från att sambandet mellan län och lands- tingsområde i princip skall bibehållas.

Förutom frågor rörande länens lämpliga storlek bör framför allt de pro- blem, som sammanhänger med länens arrendering, ingående undersökas. Riktpunkten bör härvid vara att ett län skall vara så avgränsat att det om- fattar en befolkning, som så långt möjligt hör samman genom intresse- gemenskap på samhällslivets olika områden. Vid uppbyggnaden av de nya länen bör de planerade kommunblocken, som skall bildas efter samma prin- ciper, betraktas som de minsta enheterna.

Utredningen bör vid förslag till ändringar i länsindelningen ta ställning jämväl till de lagstiftnings— och andra författningsfrågor, som sammanhän- ger med genomförandet av föreslagna ändringar, ävensom till organisato- riska, ekonomiska och andra åtgärder, som kan aktualiseras av ändringarna.

Det av mig förordade utredningsarbetet synes böra anförtros åt en sak- kunnig, biträdd av en rådgivande nämnd med parlamentarisk anknytning samt experter. Det bör ankomma på länsförvaltningsutredningen att till- 1 handahålla den sakkunnige det material i fråga om länsförvaltningens or-

ganisation, som erfordras för indelningsfrågornas bedömning. Den sakkun- nige skall också äga att av länsförvaltningsutredningen begära bistånd med undersökningar och överväganden, som krävs för prövning av indelnings- frågorna och som jämväl faller inom ramen för länsförvaltningsutredning- ens arbete, samt att kalla nämnda utredning till gemensamma sammanträ— . den. Samråd skall vidare ske med de centrala ämbetsverk, som beröras av

utredningsarbetet samt med förut nämnda och andra utredningar, som be- handlar i förevarande hänseende aktuella frågor. Företrädare för länsorga- . nen, landstingskommunerna och primärkommunerna bör därjämte beredas

tillfälle att framföra sina synpunkter.

KAPITEL 2

Länsindelningens uppkomst och utveckling

Vår nuvarande form av länsindelning reglerades första gången genom 1634 års regeringsform (23 5). Hela riket indelades då i 23 län, därav inom egent- liga Sverige 11 jämte överståthållardömet i Stockholm. Enligt nämnda för- fattningsrum fördelades landsregeringen (i följande citat utelämnas länen utanför egentliga Sverige) ”i visse höfdingedömmen eller gouvernement efter ordning och sätt som fölier:

den förste är öfverståthållaren i Stockholm, altid en af riksens råd, som hafver sitt säte på Stockholms slott;

den andre, landshöfdingen i Upland öfver alt Upland och residerer i Stock- holm i staden;

den tridie, landshöfdingen i Vestergötland öfver Scharaborgs län, reside- randes i Schara;

den siunde, landshöfdingen i Småland öfver Tihäreds lagsagu och Jöne- köpings län, residerandes i Croneberg;

den ottonde, landshöfdingen i Väsmanneland öfver Väsmanneland, silfver- och jernbergslagen, residerandes i Vesterås;

den tionde, landshöfdingen i Östergötland öfver alt Östergötland, reside— randes i Linköping;

den ellofte, landshöfdingen i Södermanland öfver alt Södermanland, resi- derandes i Nyköping;

den trettonde, landshöfdingen öfver Elfsborgs län och Dal, residerandes i Göteborg;

den fiortonde, landshöfdingen öfver Calmare län och Öland, residerandes i Calmare;

den femptonde, landshöfdingen i Dalarna öfver alle Dalarne och Koppar- bergslagen, residerandes på Fahlun ved Kopperberget;

den sextonde, landshöfdingen öfver Närike och Vermeland, residerandes i Örebro;

den siuttonde, landshöfdingen i Norlanden öfver alle Vesternorland och Lappmarken, residerandes i Hudvichsvald.”

För Upplands, Södermanlands, Östergötlands, Västmanlands och Dalarna- * Kopparbergslagens län sammanföll läns- och landskapsgränserna. Närke och Värmland utgjorde ett län, likaså samtliga landskap i Norrland. Väster— ; götland och Småland delades båda i två län, vilket främst torde ha berott på, att Elfsborgs och Kalmar slott med kringliggande områden som regel ;

alltid utgjort särskilda förvaltningsdistrikt och fortfarande var av den vikt att så måste förbli. Länsindelningens övervägande anknytning till landska- pen innebar ingen nyhet. Detta hade nämligen varit fallet vid de försök och förslag till reorganisation av den högre lokalförvaltningen, som tidigare gjorts under mitten och slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Som framgår av ovanstående uppräkning av länen förekom landshövdingar dels i en hel landsdel och i landskap, dels i landskap över län och dels i län. Detta har ansetts utgöra en kvarleva från den tid då man skilde på ståthållarna i landsändarna och ståthållarna på de förnämsta slotten.

Överståthållaren i Stockholm hade som förvaltningsområde Stockholms stad och slott. Han ägde högre rang än landshövdingarna och skulle alltid vara riksråd. I regeringsformen ägnades 24 å åt hans uppgifter, vilka till stor del var av annan art än landshövdingarnas. Enligt regeringsformen (23 5) kunde, om ”riksens heder eller tarf fordrar”, överlandshövdingar för- ordnas i Västergötland och Småland. Dessa skulle tillhöra riksens råd. Det har emellertid ansetts ovisst om titeln överlandshövding någon gång före- kommit.

Senare utsträcktes länsindelningen till de från Danmark-Norge i mitten av 1600-talet vunna landskapen Jämtland, Härjedalen, Gotland, Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän. Man synes vid denna tid och även dessför- innan inte ha varit benägen att fastslå bestämda gränser för länen eller ens hålla på de gamla gränserna. Redan några få år efter regeringsformens till- komst åndrades nämligen länsindelningen och år 1642 fanns i det egentliga Sverige 17 län. Exempelvis delades Upplands län redan år 1640 på två län, vilka emellertid efter kort tid åter ställdes under en gemensam landshöv- ding. Efter ytterligare en delning skedde sammanslagning än en gång är 1654. I 1660 års ”additament” till regeringsformen stadgades i 10 5: ”Hvad landshöfdingedömens indelning och residence vidkommer, så finne vi, att detta intet så noga kan hållas och observeras, utan står till konungens och regeringens godtyckio efter statens trångmål och tidernes förändring att måga dem samme contrahera, förmera eller förandra.”

Genom 1719 års regeringsform (32 5) fastställdes antalet län i det dåva- rande egentliga Sverige till 20, förutom överståthållardömet. Lantregeringen skulle bestå av vissa hövdingedömen och fördelas efter ordning och sätt så- lunda (även här utelämnas länen utanför egentliga Sverige) : ”1) är Upland; 2) Roslagen eller Stockholms län, hvartill nu lägges Svartsjö län ; 3) Skara- borgs län; 5) Cronebergs län; 6) Jönköpings län; 7) Västmanland med Strömsholms län; 9) Östergötland, hvartill lägges Vadstena län; 10) Söder- manland med Gripsholm och Eskilstuna län; 12) Elfsborgs län; 13) Cal- mare län och Öland; 14) Kopparbergs län; 15) Närike och Vermeland; 16) Vesternorrland; 17) Vesterbotten; 19) Gottland ; 20) Malmö län; 21) Chris- tianstads län; 22) Blekinge; 23) Halland; 24) Göteborgs och Bohus län.” Stockholms län bildades därvid av delar av Upplands och Södermanlands

län, Kronobergs län genom utbrytning från Jönköpings län och V ästerbot— tens län genom utbrytning från Västernorrlands län.

1720 års regeringsform (38 å) innebar inga ändringar i den året innan fastställda länsindelningen.

Sedermera bildades år 1772 Gävleborgs län av landskapen Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen, vilka utbröts ur Västernorrlands län, är 1779 Värmlands län genom delning av Närkes och Värmlands län, är 1810 Jämt— lands län av landskapen Jämtland, som utbröts från Västernorrlands län, och Härjedalen, som utbröts från Gävleborgs län, samt samma år Norrbot- tens län genom utbrytning från Västerbottens län.

Kungl. Maj:ts kungörelser den 7 och 21 maj 1810 angående bildandet av Jämtlands respektive Norrbottens län hade följande lydelser:

”. .. At som Wi inhemtat, huruledes de under Wester-Norrlands och Gefle- borgs Län nu lydande Landskaper Jemtlands och Herjeådalens aflägsenhet från berörde Läns Landshöfdingesäten, i betydelig mon hindrar framgången af de hushållsanstalter, Wi nu ämne widtaga, till befordran af dessa Land- skapers odling och förkofran, och hwartil i synnerhet Jemtland, både i an- seende til des widd och de Kronan der tilhörige betydlige Skogar samt til up- odling tjenlige Lägenheter, lemnar ypperliga tilfällen; Altså hafwe Wi i Nåder godt funnit förordna, at J emtland, nu hörande til VVester-Norrlands Län, skal ifrån sistnämnde Län skiljas och tillika med Herjeådalen, nu ly- dande under Gefleborgs Län, utgöra et särskilt Höfdingedöme under namn af Jemtlands Län, hwars styrelse genom en af Oss särskild tilförordnad Landshöfdinge kommer at med den 1 nästkommande Augusti, taga sin början . . .”

”. . . At som Westerbottns Län lemnar ypperliga tilfällen til nyttiga och be- tydliga upodlingar, hwilka uti framtiden kunna för Riket medföra de största förmoner, och hwilkas begagnande således icke böra underlåtas, utan med all omsorg befrämjas: men de hushållsanstalter, hwilka til befordrande der- af böra widtagas, icke kunna medföra nog skyndesam werkan, eller åtmin- stone icke på längre tid wisa någon särdeles nytta, om styrelsen af detta Widsträckta Län skulle såsom hittils besörjas utaf en enda Höfding, hwilken möjeligen icke kan medhinna, at under anställande resor inom Länet, me— delst des egen närwaro, wid flere tilfällen af högsta nödwändighet, bereda en önskad framgång åt werkställigheten af de Författningar, som til Lan- dets odling och förkofran blifwa widtagne och utfärdade; Altså och då Wi i Nåder funnit detta angelägna ändamål icke eller kunna ernås genom flytt- ningen af Landshöfdinge—Residencet, nu belägit nära Gränsen af Wester- Norrlands Län, til et lämpeligare ställe; hafwe Wi, enär således enahanda gällande anledningar för klyfning af Westerbottns Län förekomma, som beredt delningen af Wester-Norrlands Län, i Nåder godt funnit förordna, at, enligt hwad redan den 22 augusti 1808 i Nåder blifwit för nådigt ansedt, lVesterbottns Län skal klyfwas, för at utgöra twänne Höfdingedömen, af

hwilka den öfra delen under namn af Norrbottns Län, skal ifrån Riksgrän- sen wid Torneå och Muonio Elfwar innefatta Öfwer- och Neder-Torneå, Carl Gustafs, Öfwer- och Neder-Calix, Råneå, Luleå och Piteå Pastorater med Torneå och Luleå Lappmarker, samt den nedra delen, med bibehållande af des förra namn af Westerbottns Län, widtaga wid Gränsen af Piteå Sockn, och innehålla, jemte Piteå, Umeå och Åsele Lappmarker, Skelefteå, Burträsk, Löfångers, Bygdeå och Umeå Pastorater, tillika med Nordmalings Pastorat af Wester—Norrlands Län, hwarifrån det beqwämligen och med Inwänarnes förmon, i anseende til Landshöfdinge-Residencet i Umeå afskiljas kan: Och kommer Styrelsen af det nya Norrbottns Län, at af en särskild utaf Oss der- til i Nåder förordnad Landshöfdinge, med den första nästkommande Sep- tember taga sin början . . .”

Den nuvarande länsindelningen har, bortsett från mindre justeringar av gränserna, bestått sedan år 1810 och antalet län, förutom överståthållar- dömet, har sålunda varit 24, med undantag av åren 1819—24, då Öland bil— dade eget län med en vice landshövding i Borgholm.

I 1634, 1719 och 1720 års regeringsformer var, som framgår av ovanståen- de, länen uppräknade. Den första regeringsformen angav därjämte residens— orterna. I 1772 års regeringsform fanns däremot endast följande stadgande angående länsindelningen (33 5): ”Landtregeringen består af de vanlige höfdingedömen, alldeles som de nu sig befinna, — — — och komma således att fördelas i den ordning, de nu och efter 1720 års regeringsform inne- hafva.”

Motsvarande stadgande i nu gällande regeringsform, 1809 års, har följan- de lydelse (46 g): ”Landet skall förbliva indelat i hövdingdömen under den vanliga lantregeringen.”

Det kan i detta sammanhang nämnas, att författningsutredningen i sitt förslag till ny regeringsform inte upptog någon motsvarighet till nämnda stadgande i RF 46 &. Detta motiverades med att utredningens grundlagsför- slag förutsatte förekomsten av regionala förvaltningsmyndigheter, liksom centrala och lokala sådana.

I direktiven för den år 1966 tillsatta grundlagberedningen har emellertid uttalats, att den av författningsutredningen föreslagna grundlagsregleringen rörande förvaltningens organisatoriska uppbyggnad är så knapphändig, att inte ens huvuddragen av förvaltningsorganisationen kommit till uttryck. Det konstateras nämligen, att den av författningsutredningen föreslagna re- geringsformen — förutom en allmän bestämmelse om att det under regering- en finns förvaltningsmyndigheter — endast upptar en regel om att det för beredning av regeringsärendena skall finnas statsdepartement samt några bestämmelser om justitiekanslern, riksåklagaren och överbefälhavaren. Enligt föredragande statsrådets mening borde grundlagsregleringen på detta område omfatta åtminstone de mera Väsentliga eller särpräglade dragen i

den svenska förvaltningens struktur. Ett viktigt och för vårt land karakte- ristiskt inslag i förvaltningsorganisationen, fortsätter statsrådet, är att myc- ket stora och betydelsefulla förvaltningsuppgifter anförtrotts organ med folklig självstyrelse, framför allt de borgerliga primärkommunerna och landstingen, vilket förhållande otvivelaktigt vore värt att stadfästas i grund- lag. Enligt samma direktiv borde inte heller frågan om grundlagsskydd för den kommunala självbeskattningsrätten förbigås i det fortsatta arbetet på en ny grundlag.

Frågan om en ändrad länsindelning har vid skilda tillfällen framförts i riks- dagen eller i annat sammanhang upptagits till prövning av Kungl. Maj:t.

Sedan det vid 1812 års riksdag meddelats, att stora skiljaktigheter förelåg mellan prästerskapets folkmängdsuppgifter och mantalslängderna, upprät— tades ett förslag till »regulär» indelning av länen m.m. En för »reglering av rikets styrelseverk» tillsatt kommitté uttalade år 1822 i utlåtande över för- slaget, att varje län borde bli »arronderadt» och såvitt möjligt få sin civila, militära och ecklesiastika chef bosatt i mitten av länet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 juni 1834 angående två lapplandssock- nars förläggande till Norrbottens län framhöll ständerna, att landshövdinge- residensen i flera delar av riket låg vid eller nära länsgränserna, och att en mera jämn och ändamålsenlig reglering av rikets administrativa och kame- rala indelning skulle kunna medföra betydligt mindre kostnader och olägen— heter för såväl det allmänna som den enskilde. Ständerna anhöll därför om en efter lokala förhållanden, invånarnas bekvämlighet och övriga omstän- digheter lämpad ny indelning i de delar av riket där en sådan kunde visa sig påkallad. Indelningen fick dock inte leda till ökning av antalet län eller befattningshavare i länen.

Kungl. Maj:t, som år 1842 behandlade skrivelsen samtidigt med det ovan nämnda indelningsförslaget, fann detta möta så betydande svårigheter att frågan fick falla.

Denna togs dock upp vid 1856—1858 års riksdag genom en motion, vari hemställdes, att riksdagen måtte begära utredning och förslag till ändamåls- enligare länsindelning. I motiveringen åberopades bl.a., att Stockholms län sträckte sig nära intill Uppsala. Motionen avslogs av ständerna.

Emellertid hade redan något tidigare frågan tagits upp av en kommitté, som år 1856 framlade förslag till inrättande av ett statistiskt ämbetsverk. Kungl. Maj:t fann vid ärendets behandling är 1859 även denna gång frågan om en allmän och samtidig omreglering böra förfalla men anbefallde åtgär— der för att utröna och successivt avhjälpa befintliga oregelbundenheter i den administrativa indelningen. Under den härpå följande tiden blev i ett stort antal fall beslut meddelade i sådant syfte.

Frågan om en ändrad länsindelning väcktes åter vid 1870 års riksdag ge- nom likalydande motioner i första kammaren (nr 21) och i andra kamma-

ren (nr 140). Däri anhölls om utredning, huruvida Uppsala och Stockholms län lämpligen kunde förenas till ett län och Södertörn överflyttas till Söder- manlands län. Som skäl anfördes de förbättrade kommunikationerna och en tätare postbefordran. En ändrad länsindelning skulle också leda till bespa- ringar för statsverket.

Motionerna avstyrktes i utskotten, som fann, att en reglering av gränserna mellan Stockholms och Uppsala län visserligen var önskvärd med hänsyn till det betydande avståndet till residensstaden för de nordligaste kommu- nerna i Stockholms län, men att detta inte kunde anses motivera den före- slagna ändringen.

1870 års riksdag avslog båda motionerna. Under riksdagsbehandlingen framhölls dock, att klagomål över länsindelningen framkommit och att vissa län var oproportionerligt små medan i andra län avståndet till residenssta- den från vissa trakter var alltför betydligt. '

År 1881 tillsatte Kungl. Maj:t, därtill föranledd bl.a. av en riksdagsskrivel- se, en kommitté med uppgift att utreda hur befintliga oregelbundenheter i rikets administrativa, judiciella, ecklesiastika och kamerala indelning skulle avhj älpas.Kommittén gick inte in på frågan om en mera allmän omreglering av länsgränserna. Endast mindre jämkningar föreslogs och genomfördes.

Vid 1904 års riksdag väcktes i andra kammaren ånyo en motion (nr 15) om uppdelning av Stockholms län mellan Uppsala och Södermanlands län. Syf- tet var även nu vinnande av besparing i statsutgifterna. Motionen bifölls i andra kammaren men avslogs i första kammaren.

Den av Kungl. Maj:t år 1902 tillsatta kommittén för avgivande av utlåtan- de och förslag rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m.m. —- löneregleringskommittén fick år 1904 i upp- drag att behandla löneförhållanden m.m. för landsstaten. Kommittén berör- de inte i sitt betänkande frågan om ändringar i länsindelningen i syfte att minska antalet länsstyrelser. Inte heller i propositionen till 1908 års riksdag angående lönereglering för landsstaterna berördes problemet.

Frågan bragtes emellertid inför nämnda års riksdag genom två motioner i andra kammaren. I den ena (nr 265) återupptogs förslaget om Stockholms läns delning mellan Uppsala och Södermanlands län med motiveringen att det endast var en tidsfråga innan Stockholms omgivningar sammanslogs med staden, varom förhandlingar inletts.

I den andra motionen (nr 274) yrkades avslag på propositionen angående lönereglering för landsstaterna under framhållande av att överflödiga läns- styrelser borde indragas och därefter nytt förslag till reglering av lands- statstjänstemännens löner upprättas. Det hänvisades dels till Stockholms län och dels till åtskilliga län i södra och mellersta Sverige, vilka var så små både till folkmängd och ytinnehåll att de svårligen rättfärdigade upprätthål- landet av särskilda länsstyrelser.

Vid utskottsbehandlingen framhölls, att Stockholms stad inlett förhand- lingar med Brännkyrka, Solna, Nacka, Lidingö och Bromma socknar samt Sundbybergs köping angående inkorporering. Inom en inte alltför avlägsen framtid kunde inkorporeringen väntas bli genomförd. Då länsstyrelsen i Stockholms län därigenom skulle få en väsentlig lättnad i arbetsbördan hor- de frågan om länets ställning bli föremål för Kungl. Maj:ts utredning.

1908 års riksdag beslöt dels, med anledning av den förstnämnda motionen, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten av Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet samt därefter till riksdagen inkomma med det förslagi ämnet, som av omständigheterna kun— de anses påkallat, och dels, med avslag på den sistnämnda motionen, att godkänna ny avlöningsstat för tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition, beträffande Stockholms län dock under villkor, att ledighlivande tjänster vid länsstyrel— sen därefter tillsvidare endast skulle tillsättas medelst förordnande.

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av länsstyrelsen i Stock- holms län och avlämnades 1914. I utredningen undersöktes först möjlighe- terna att dela Stockholms län mellan Uppsala och Södermanlands län. Det framhölls att Stockholm var medelpunkten för näringslivet i länet, den punkt där kommunikationslederna sammanlöpte och dit man kunde färdas från betydande delar av länet med möjlighet att efter uträttade ärenden återvända samma dag. Uppsala spelade rollen av ekonomisk medelpunkt för några jämförelsevis få kommuner inom Stockholms län. Nyköping hade i detta hänseende ingen betydelse. Vidare betonades att även andra länsmyn— digheter än länsstyrelsen besöktes av länsbefolkningen. Flyttades alla läns- myndigheter bort från det ekonomiska centrum blev besöken hos länsorga- nen tidsödande och dyrbara och alltså oftast inställda till given skada för länet och dess invånare. Man kunde inte, sade länsstyrelsen, beröva länsbor- na möjligheten att fullt utnyttja den särställning de intog som inbyggare i ett län, som på alla sidor omgav landets administrativa huvudstad och största affärsstad. Tanken på en uppdelning av Stockholms län mellan Upp- sala och Södermanlands län avvisades på grund härav av länsstyrelsen.

I utredningen behandlades därefter ett alternativ, vari Södertörn med Ök- nebo härad jämte vissa kommuner norr om Stockholm lades under överståt— hållardömet och återstoden av länet till Uppsala län. Då en sådan lösning krävde en fullständig omorganisation av dåvarande överståthållarämbetet kunde den emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning inte ifrågakomma.

Slutligen behandlades ett alternativ enligt vilket hela Stockholms län skul- le sammanslås med Uppsala län eller Södermanlands län eller överståthål- lardömet. Även dessa lösningar avvisades emellertid. Sammanslagningen av länen skulle enligt länsstyrelsens uppfattning ge för stora länsbildningar. En sammanslagning med överståthållardömet kunde, ansågs det, ske endast

på så sätt att överståthållaren blev landshövding i Stockholms län men att länsstyrelsen och överståthållarämbetet i övrigt bibehölls åtskilda. En föga avsevärd besparing skulle därigenom uppkomma och vare sig staden eller länet skulle vara betjänta av den personliga föreningen av de båda äm- betena, slutade länsstyrelsen.

Den av länsstyrelsen verkställda utredningen föranledde inte någon åt— gärd.

Vid 1910 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 183), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att i sammanhang med utredningen angående fögderiförvaltningen det även måtte utredas, huruvida och i vad mån omläggning av länsindelningen kun- de ske eller eventuellt, med bibehållande av länsstyrelsen i övrigt, två eller flera län kunde sortera under en och samma landshövding.

I utskottet (andra kammarens femte tillfälliga utskott, utlåtande nr 6) gjordes en omfattande statistisk utredning angående länens areal, folk- mängd, antalet kommuner, länsmansdistrikt och fögderier samt i fråga om länsstyrelserna angående antalet ärenden samt personalens storlek. Utskot- tet fann att utredningen samt länens geografiska läge och utbredning gav vid handen, att frånsett Stockholms län och av dess eventuella indragning berörda grannlän —— kunde Gotlands, Blekinge, Hallands och Västmanlands län komma i fråga vid en länsindelningsutredning. Gotlands län undantogs härefter på grund av sitt avskilda läge. Även i fråga om de övriga länen kun- de, enligt utskottet, svårigheter väntas uppstå »i den mån en dylik omregle— ring sönderbryter en under sekler tillskapad samhörighet mellan ett läns invånare i politiska, ekonomiska och många andra hänseenden». Utskottet förordade med hänsyn härtill och till landstingens och hushållningssällska- pens verksamhet, att Blekinge och Västmanlands län i sin helhet skulle sammanslås med angränsande län, Kronobergs respektive Örebro län. I fråga om Hallands län fann utskottet särskilda svårigheter möta. Om Göte- borgs stad på grund av sin storlek skulle komma att utbrytas ur Göteborgs och Bohus län kunde det dock ifrågasättas, om inte Hallands län utan större olägenhet kunde förenas med återstoden av Göteborgs och Bohus län. Därest omregleringen inte var möjlig utan att länen uppdelades på fler län fram- höll utskottet som självfallet, att avsevärda svårigheter skulle yppa sig vid regleringen av de ekonomiska konsekvenser som en rubbning av landsting- ens och hushållningssällskapens områden medförde.

Med anledning av motionen beslutade andra kammaren, att riksdagen skul- le i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten av Blekinge, Hallands och Västmanlands läns upphörande såsom admini- strativa enheter samt därefter till riksdagen inkomma med det förslag i äm— net som av omständigheterna fick anses påkallat.

Ärendet överlämnades till första kammaren, vars första tillfälliga utskott

behandlade det i sitt utlåtande nr 9. Utskottet framhöll, att länsstyrelsen så- väl med hänsyn till invånarnas bekvämlighet och övriga intressen som för administrationens skull borde vara förlagd till den plats i länet, som i större eller mindre grad utgjorde centralpunkten för rörelsen där. En samman- slagning av Blekinge, Hallands och Västmanlands län med angränsande lån på sätt andra kammarens utskott tänkt sig skulle ur angivna synpunkter medföra stor olägenhet. Detta främst med hänsyn till att kommunikationer- na i länen närmast var inriktade mot respektive residensstäder och förbin- delserna med angränsande län i allmänhet mindre goda samt att därigenom skulle uppstå en ökad arbetsbörda för länsstyrelserna i angränsande län. Vidare framhölls de olägenheter som måste följa genom den indragning av andra länsorgan som skulle bli en följd av åtgärden.

Utskottet kunde på grund av anförda skäl inte biträda andra kammarens beslut och första kammaren beslöt i enlighet med utskottets utlåtande. Frågan hade därmed fallit.

Vid 1928 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (nr 80) om ut- redning och förslag rörande en särskild kommunalförfattning för Stock- holms stad och omgivande kommuner.

Konstitutionsutskottet fann i sitt utlåtande (nr 24), att om den föreslag— na överkommunen skulle överta vissa kommunala uppgifter skulle detta troligen göra det nödvändigt att utsträcka överståthållarskapet till att om— fatta hela denna storkommun. Detta skulle i sin tur medföra en uppdelning av återstoden av Stockholms lån på angränsande län.

Utskottet fann hela frågan synnerligen invecklad och inte i sådant läge att utskottet kunde ge några riktlinjer. Därför hemställdes att motionen inte måtte föranleda någon åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Vid 1929 års riksdag togs problemet upp igen genom en motion (I: 118) där frågan utvidgats att gälla om och på vad sätt genom lagstiftning kommunal samverkan kunde praktiskt ordnas. Konstitutionsutskottet avstyrkte mo- tionen under hänvisning i huvudsak till sitt utlåtande år 1928. Motionen föranledde inte heller denna gång någon riksdagens åtgärd.

I anslutning till en proposition till 1929 års riksdag angående omorgani- sation av överståthållarämbetet togs motionsvis (I: 242) den gamla tanken på en delning av Stockholms län mellan Uppsala och Södermanlands län upp igen. Av Stockholms stad och de delar av länet som hade karaktären av för- orter till Stockholm borde bildas ett län och återstående delen av länet upp— delas på grannlänen. Därigenom skulle kommunikations- och trafikspörs- mål som berörde Stockholm och dess omgivningar kunna lösas mycket lät- tare och mycket mera rationellt. Även i andra hänseenden skulle bättre or- ganisatoriska lösningar vinnas liksom inte obetydliga kostnadsbesparingar för statsverket.

I andra kammaren väcktes vid 1929 års riksdag en motion (nr 378) med i huvudsak samma syfte, vari hemställdes om utredning angående lämplig- heten av att överståthållarämbetets ämbetsområde utvidgades att omfatta jämväl kommunerna i Stockholms omgivning.

På förslag av statsutskottet, som i sitt yttrande över propositionen an— gående omorganisation av överståthållarämbetet inte närmare tog ställning i länsindelningsfrågan, avslog riksdagen propositionen och biföll samtidigt motionerna. Frågan om en ändrad länsindelning kring Stockholm kom dock inte att i detta sammanhang upptagas till närmare övervägande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 oktober 1937 framhöll dåvarande överståt- hållaren Torsten Nothin, att det kring de större städerna vuxit upp förorts— och villasamhällen, vilkas tillkomst varit helt betingad av vederbörande stad och vilkas innebyggare i stor utsträckning hade sitt arbete och sin utkomst där. Mellan staden och kringliggande orter hade uppstått en intressegemen- skap av betydande omfattning. Då denna samverkan inte var så omfattande att inkorporering blev den naturliga utvägen eller en sådan åtgärd av andra skäl väckte betänkligheter måste det skapas någon lagligt reglerad form för närmare och regelbunden samverkan utöver vad lagen om kommunalför- bund medgav. Denna samverkan skulle ifråga om Stockholm närmast gälla kommunikationsleder samt sjukvårds- och polisväsende. Ett genomförande av en lagstiftning av angiven innebörd kom, framhölls det i skrivelsen, för Stockholms del troligen att nödvändiggöra, att de till Storstockholm hän- förliga kommunerna utbröts ur Stockholms län och sammanfördes med Stockholms stad till en enhet. En sådan utbrytning hade, påpekades det, redan skett beträffande luftskyddet. Vidare framhölls att en gemensam stat- lig administration för Stockholm och förortsområdet kunde visa sig vara av betydelse också i andra hänseenden än de angivna. Som exempel nämndes att vid behov stadsplaner och byggnadssätt för olika samhällen lättare reg- lerades efter enhetliga principer om frågorna även på det förberedande sta- diet handlades av en och samma myndighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmälde år 1938 i skrivelse till Kungl. Maj:t att genom samarbete mellan Stockholms förortskommuner och Stock- holms stad hade under åren 1930—1936 utarbetats en s.k. regionplan för Stockholm med omnejd. Länsstyrelsen hemställde med en närmare motive- ring om utredning rörande legalisering i någon form av regionplaneinsti— tutet.

Kungl. Maj:t tillsatte närmast med anledning av överståthållarens skri— velse en utredning, som under namnet 1944 års kommitté för kommunal samverkan avgav betänkande i ämnet är 1947 (SOU 1947: 30). Denna kom- mitté fann vid sin utredning, att den kommunala indelningen inom Stock- holms förortsområde medförde åtskilliga olägenheter. Ett flertal kommu— nala angelägenheter inom Storstockholm krävde en enhetlig handläggning.

Detta gällde i första hand planeringen av den fortsatta utbyggnaden av om— rådet samt planernas verkställighet i tid och rum. Starkast betonades sam- ordningsbehovet i fråga om bebyggelse- och kommunikationsproblem. Vida— re framhölls sjukhusvården, som ombesörjdes av två olika huvudmän, Stockholms stad och länets landstingskommun. Vattenförsörjning liksom el— och gasförsörjning och avloppsfrågor nämndes även samt hamn-, skol—, polis- och brandväsende.

Kommitténs slutsats blev att frivillig samverkan i kommunalförbund eller på annat sätt inte kunde lösa Storstockholms problem. Även inkorporerings- vägen avvisades. För en ändamålsenlig lösning krävdes enligt kommittén nya former för kommunal samverkan. Olika förslag till lösning av de kom- munala organisationsproblemen framlades. Ett alternativ avsåg en förening av Stockholms stad och län till en landstingskommun, ett »storlandsting», med uppgift — utöver sedvanliga landstingsuppgifter — att upprätta region- plan för Storstockholm och verka för dess genomförande. Inträdde Stock- holm i landstingskommunen skulle även, menade kommittén, delar av landstingsområdet kunna avskiljas och läggas till angränsande landstings- kommuner. Kvar skulle endast stå i stort sett det egentliga Storstockholm. En på detta sätt avgränsad landstingskommun skulle även lösa Storstock- holms trängande sjukvårdsorganisatoriska problem. Den skulle också vara av intresse i fråga om annan landstingskommunal verksamhet, t.ex. under— visningsväsendet och beträffande sådana nya landstingsändamål som kunde aktualiseras framdeles.

Kommittén kom i detta sammanhang även in på länsindelningsproblemet. Den konstaterade att Stockholms inträde i ett till Storstockholm begränsat landstingsområde skulle medge en osökt lösning av det statliga administra- tiva indelningsproblemet genom att överståthållardömet utsträcktes att om— fatta hela landstingsområdet. Återstoden av Stockholms län skulle i så fall överföras till angränsande län. Genom en sådan länsindelning, framhöll kommittén, skulle det bli möjligt för landstingen att framträda som organ för de kommuner, som berördes av utvecklingen i Storstockholm och på grund därav i hög grad hade gemensamma intressen. Kommittén ansåg sig emellertid inte kunna förorda en sådan uppdelning av Stockholms län. Hu— vudanledningen var de starka betänkligheter, som en överflyttning måste inge ur landstingskommunal synpunkt med hänsyn till den norra länsdelens svaga ekonomi.

Inte heller ansåg sig kommittén kunna förorda en lösning av Storstock- holms problem efter >>storlandstingslinjen». Svårigheterna skulle bli avse- värda om man sökte att ur sitt organisatoriska sammanhang bryta loss de betydande delar av Stockholms förvaltningsapparat, som skulle behöva över— föras till det nya landstinget. Även representationsfrågan bedömdes som svårlöst.

Kommittén förordade att Storstockholms kommunala organisationspro-

blem skulle lösas genom bildandet av ett slags ny kommun, benämnd region- kommun. Denna skulle omhänderha olika regionala samarbetsuppgifter ut— om sådana som ombesörjdes av landstinget.

Betänkandet föranledde inte någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida i här angivet hänseende.

Vid 1945 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (nr 283) angåen- de en allmän översyn av länsindelningen. I motionen framhölls, att dåva- rande länsindelning grundade sig på förhållanden och förutsättningar vilka i många stycken väsentligt förändrats med hänsyn till senare tiders starka utveckling i tätare bebyggelse och bosättning i många trakter, tillkomsten av järnvägar, vägar, busslinjer och kanaler m. m. Motionären föreslog att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om uppdrag åt 1943 års kom— munindelningskommitté att föranstalta om utredning för vidtagande av sådana förändringar i länsindelningen, som befanns lämpliga, samt för riks- dagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas. Vederbörande ut- skott (första kammarens andra tillfälliga utskott, utlåtande nr 5) avstyrkte motionen under anförande bl.a., att kommunindelningskommittén, som ytt- rat sig i frågan, ansåg frågan om ny länsindelning inte höra utredas i sam— manhang med utredningen om ny indelning av riket i primärkommuner samt att, därest det i ett eller annat fall skulle visa sig vara lämpligt att vid- taga jämkningar i den nuvarande länsindelningen, dylika frågor borde upp— tagas till prövning var för sig. Förhållandena kunde däremot inte anses på- kalla en sådan allmän utredning som föreslagits av motionären. Motionen föranledde inte någon första kammarens åtgärd.

Stockholms stad tog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1950 på nytt upp den av 1944 års kommitté för kommunal samverkan framförda tanken på ett s.k. storlandsting omfattande Storstockholm. I skrivelsen hemställdes om fortsatt utredning av storstockholmsproblemet för att söka finna lämp— liga samarbetsformer. Det framhölls att erfarenheterna givit klart vid han- den hur försvinnande små utsikterna skulle vara att avtalsvägen reglera de verkligt brännande och vitala frågorna i problemkomplexet Storstockholm. Även i stadens framställning sköts bebyggelse- och trafikproblemen i för- grunden. Där togs emellertid även upp övriga av kommittén angivna sam— arbetsområden. Ytterligare framhölls vissa typer av idrottsanläggningar och samlingslokaler som lämpliga objekt för samverkan inom Storstockholm ävensom civilförsvaret, sinnessjukvården och kommunala insatser på kultur- livets och nöjeslivets områden. Staden nämnde i skrivelsen även att en änd- ring av den statligt administrativa indelningen inom Storstockholm torde bli nödvändig i sammanhanget.

Framställningen föranledde sedvanlig remissbehandling. Sedermera över-

lämnades den till 1959 års länsindelningsutredning för att tas i övervägande vid fullgörandet av denna utrednings uppdrag.

I likalydande motioner till 1953 års riksdag (I: 102 och II: 127) hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av gäl— lande indelning av riket i län och landstingsområden. Det framhölls att lä— nen borde ge uttryck åt verkliga sammanhang mellan bygderna, vilket inte var fallet. Som exempel anfördes bl.a. stadsbildningen kring Göteborg, som även berörde angränsande län, Älvsborgs läns sammansättning av två till natur och näringsliv rätt skilda delar samt Stockholmsområdet med staden skild från länet.

Statsutskottet ville i sitt utlåtande nr 172 vid 1953 års riksdag inte biträda kravet på en utredning om ny länsindelning i landet. Befolkningen hade i stort sett anpassat sig till gällande länsindelning. Tradition hade skapats kring denna indelning och samhörighetskänslan växt. Det var värt att pröva om inte yppade olägenheter kunde väsentligen undanröjas genom förstärkt kommunal samverkan och jämkningar av länsgränserna i särskilda fall. I frågan om behovet av en ny administrativ indelning i Storstockholmsområ— det anfördes, att utskottet var överens med motionärerna om att goda skäl kunde anföras för en förutsättningslös statlig utredning rörande denna fråga. Med hänsyn till det samarbete i olika former, som förekom i inter- kommunala frågor iStorstockholmsområdet, kunde det enligt utskottets me- ning inte uteslutas, att en fortsatt kommunal samverkan skulle kunna ge riktlinjer för den lämpligaste utformningen i en framtid av den statliga ad— ministrationen av Storstockholm. Med hänsyn härtill och då utskottet för- utsatte, att Kungl. Maj:t ägnade denna fråga vederbörlig uppmärksamhet, fann sig utskottet inte kunna förorda en skrivelse av i motionerna avsett in— nehåll. Riksdagen beslutade i enlighet härmed.

Vid 1957 års riksdag togs frågan om ny länsindelning i landet upp med an- ledning av den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen över den samma år av dem verkställda granskningen angående statsverket.

Efter en historisk återblick på länsindelningen och de förslag till ändring- ar däri som framförts i riksdagen samt en kortfattad redogörelse för huvud- dragen i den nuvarande statliga länsförvaltningen gjorde revisorerna föl- jande uttalande.

Genom 1634 års regeringsform tillkom i vårt land en systematisk länsindelning, som med undantag för Norrland alltjämt i väsentliga delar är bestående. Det ligger i sakens natur att denna indelning, som får antagas ha varit ett uttryck för dåtida näringsgeografiska och befolkningsmässiga förhållanden, icke på samma sätt sva- rar mot det moderna samhällets struktur härutinnan. Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha också i olika sammanhang under senare tid, bland annat i riksdagen, framförts krav på ändringar i länsindelningen, syftande till antingen en fullständig översyn eller enbart mindre gränsjusteringar. Samtliga dessa för-

slag ha emellertid avvisats, även om andra kammaren vid ett tillfälle beslutat hem- ställa hos Kungl. Maj :t om utredning rörande indragning av vissa län. På grund av medkammarens skiljaktiga beslut föll dock frågan härom.

Redan den omständigheten, att förslag om en ny länsindelning vid flera tillfäl- len framförts, kan sägas utgöra ett bevis för att någon helt entydig opinion mot ändringar i den nu bestående ordningen icke finnes. Revisorerna ha för sin del erhållit den uppfattningen, att förhållandena på förevarande område utvecklats därhän, att frågan om en allmän översyn av länsindelningen icke längre bör skju- tas på framtiden. De konkreta skäl som tala för en sådan översyn variera från län till län. Revisorerna anse icke erforderligt att i detalj ingå därpå utan vilja be— gränsa sig till följande, mera generella och principiella synpunkter i ämnet.

Det svenska samhället har, särskilt sedan slutet av 1800-talet, undergått mycket djupgående förändringar. Denna strukturomvandling har främst förorsakats av den fortskridande industrialiseringen, som både skapat ett mera differentierat nä- ringsliv än tidigare och lett till betydande omflyttningar bland befolkningen. Jäm- sides härmed har kommunikationsväsendet snabbt utvecklats, varigenom avstån- den förkortats och även mera avsides belägna trakter fått ökade förbindelser med yttervärlden. Ett resultat av denna process har blivit, att de nuvarande länen icke på samma sätt som under gångna tider framstå såsom naturligt avgränsade enhe— ter, vilkas invånare sammanhållas av gemensamma intressen. Tvärtom har den nya näringsgeografiska grupperingen i många fall utsuddat de gamla länsgränser- na och kommit att förskjuta den ekonomiska intresseinriktningen. Exempel härpå kunna anföras icke blott beträffande de regioner som äro belägna i närheten av storstäder som Stockholm och Göteborg utan även beträffande andra delar av landet.

Olägenheterna av att länsindelningen icke anpassats efter de faktorer som varit bestämmande för det moderna näringslivets lokalisering och befolkningsrörel- serna ha förstärkts genom det behov av regionplanering och interkommunal sam- verkan som i dag förefinnes på en rad viktiga avsnitt av samhällsverksamheten. Så är fallet i fråga om exempelvis undervisning, sjukvård, bostadsbyggande och väghållning. I den mån samarbetet härvidlag av strukturella skäl nödgas söka sig en väg över länsgränserna, uppstå självfallet administrativa svårigheter, vilka kun- na fördröja eller rent av förhindra en ändamålsenlig lösning av de aktuella pro- blemen. Att de nuvarande länen i flera fall äro olämpliga som underlag för en modern länsförvaltning har bl.a. framkommit i samband med den nyligen slut— förda utredningen om skolväsendets lokala och regionala ledning m.m. Beträf- fande den lämpligaste administrativa enheten för den s.k. mellaninstansen inom skolväsendet har 1951 års skolstyrelsentredning sålunda förklarat, att man icke kunde förbise att länsindelningen vore gammal och enligt talrika vittnesbörd irra- tionell med hänsyn till de krav som enligt nu rådande förhållanden ställdes på en administrativ indelning. Man borde enligt kommitténs mening icke utan nog- grann prövning, och endast om vägande skäl talade för en anknytning, ansluta en verksamhet till länsområdena, därest det funnes möjligheter att utan allt för stora svårigheter skapa lämpliga administrationsenheter för verksamheten i fråga.

Skolstyrelseutredningens sålunda hävdade uppfattning torde åtminstone delvis ha föranletts därav, att många av de nuvarande länen ha alltför ringa folkmängd med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter för vilka de skola utgöra underlag. De därmed förbundna olägenheterna torde under de närmaste åren komma att alltmer framträda. I detta sammanhang må erinras, att kontorstekniska maskiner av komplicerat slag kunna bedömas få en vidgad användning även inom länsför- valtningen. Då dylika maskiner äro ytterst personalbesparande men samtidigt

synnerligen kostsamma i inköp är det av betydande vikt, att de få en så rationell användning som möjligt. Det står likväl redan nu klart, att länen i flera fall äro mindre lämpliga enheter för att ifrågavarande maskiner skola kunna utnyttjas på ett ekonomiskt lönande sätt, något som ådagalagts vid de praktiska försök med vilka statens organisationsnämnd f.n. är sysselsatt inom bl.a. folkbokförings- och skatteväsendet. Uteslutet är icke att utvecklingen på förevarande område kan leda därhän, att maskiner av sådan kapacitet komma till användning, att endast ett fåtal maskincentraler för hela den regionala statsförvaltningen komma att bli erforderliga. Jämväl vid sådant förhållande är det dock av vikt, att länsindel- ningen är ändamålsenligt utformad, så att underlaget för den maskinella bearbet- ningen blir så enhetligt som möjligt och det därmed sammanhängande administra- tiva bestyret underlättas. Helt oavsett vilka maskinella hjälpmedel som i framtiden komma att stå till buds för det löpande kontorsarbetet, synes det emellertid uppen- bart att den nuvarande länsindelningen även om man tillvaratager alla möjlig- heter till rationaliseringar inom ramen för densamma -—- medför onödigt höga administrationskostnader, vilka med en lämpligare storlek på varje särskilt län skulle kunna i icke ringa mån reduceras. Härutinnan må särskilt erinras om den avsevärda utbyggnad som under senare år skett av den regionala statsförvalt- ningen. Vid- sidan av själva länsstyrelserna och utöver tidigare befintliga special- organ såsom länsarkitektkontor, länslantmäterikontor m.fl. ha sålunda tillkommit vägförvaltningar, länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder. Av 1956 års riksdag har vidare beslut fattats om inrättandet av särskilda länsskol- nämnder. Inom den statliga länsförvaltningen sysselsättes f.n. ett avsevärt antal personer, för vilka enbart avlöningskostnaderna kunna beräknas till inemot 150 miljoner kronor per år.

Den i det föregående berörda strukturella omdaningen av samhället har icke endast lett till att de nuvarande gränserna mellan olika län i många fall te sig mindre rationella. Därav har även följt, att understundom tyngdpunkten inom ett och samma län kommit att förskjutas åt annat håll än residensstaden. Exempel härpå utgör Älvsborgs län, som i nu berört avseende ingående behandlades av 1955 års riksdagsrevisorer. Dessa erinrade bl.a. hurusom förhållandena inom detta län så småningom framtvungit att länsstyrelsen jämte vissa speciella länsorgan, å ena sidan, och återstående länsorgan, å andra sidan, blivit förlagda till skilda platser. Länet har vidare av enahanda skäl utrustats med dubbel uppsättning av en del offentliga institutioner. Motsvarande förhållanden föreligga i viss mån inom andra län. Att en länsförvaltning på angivet sätt är splittrad i både organisatoriskt och lokalt hänseende måste självfallet medföra olägenheter av skilda slag.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna uppenbart, att den nuvarande länsindelningen är behäftad med allvarliga brister, vilka i första hand försvåra en ändamålsenlig lösning av en rad aktuella samhällsproblem men även göra länsförvaltningen onödigt kostsam och i en del fall komplicerad. Enligt revisorernas mening föreligga därför så starka skäl för en översyn av rikets indel- ning i län, att en utredning härom icke längre bör anstå.

Det torde icke behöva framhållas, att en omprövning av länsindelningen inrym- mer många svårbemästrade problem. Ett förhållande som särskilt komplicerar frågan är, att landstingens verksamhetsområden med vissa undantag sammanfalla med länen. Även om en nyindelning av länen icke i och för sig behöver medföra att landstingskommunerna ändras, synes det dock ur flera synpunkter önskvärt att dessa båda enheter ha gemensamma gränser. Landstingens huvuduppgifter ligga inom hälso- och sjukvården, för vilken en omfattande organisation tillska- pats. Det torde emellertid kunna antagas, att denna organisation uppbyggts icke i

första hand med tanke på landstingsområdenas nuvarande form utan under beak- tande främst av de befolkningsmässiga förhållandena, d.v.s. bebyggelsecentra m.m. Denna omständighet torde på sitt sätt underlätta en lösning av de spörsmål som kunna aktualiseras vid en ändrad länsindelning. När det gäller sjukvården bör det f.ö. icke förbises, att den slutna sjukvården numera nått en sådan utveckling, att en fortsatt utbyggnad av specialvården ofta kräver större befolkningsunderlag än de nuvarande sjukvårdsområdena ha. Bl.a. detta förhållande har f.ö. lett till att några landsting ingått samarbetsavtal i fråga om viss sjukvård. Något avgö- rande skäl mot en ny länsindelning synes därför landstingens nuvarande verk- samhet icke utgöra. Det må även erinras, att de skäl som på sin tid åberopades mot en kommunindelningsreform voro av delvis samma natur som de vilka i olika sammanhang framförts mot en ändrad länsindelning. Det har emellertid visat sig möjligt att genomföra förstnämnda reform utan några oöverstigliga svårigheter, och motsvarande torde gälla beträffande förevarande spörsmål. Även om problem av komplicerad art kunna uppkomma för bl.a. landstingen vid en ändrad läns- indelning, böra dessa svårigheter —— som i allt väsentligt torde vara av övergående natur därför icke få undanskymma de uppenbara fördelar som icke minst på längre sikt måste följa med en i förevarande avseende ändrad administrativ indel- ning av landet.

I detta sammanhang, må vidare erinras om det försök som gjorts inom stor- stockholmsområdet att genom interkommunalt samarbete över länsgränsen komma tillrätta med olika för såväl Stockholms stad som angränsande förorter gemen- samma problem. Enligt revisorernas mening har här tagits ett värdefullt initiativ, som på allt sätt bör fullföljas helt oavsett hur länsorganisationen kan komma att utformas för framtiden. Med hänsyn till det föreliggande spörsmålets riksomfat- tande karaktär synes å andra sidan det ifrågavarande samarbetet icke rimligen kunna utgöra hinder för att den av revisorerna åsyftade utredningen, vilken nöd— vändigtvis måste bli tidskrävande, kommer till stånd.

Hur en ny länsindelning närmare bör utformas, därom kunna revisorerna givet- vis icke hysa någon bestämd mening. Såsom allmän princip synes emellertid böra gälla, att länen i möjligaste mån skola omfatta ur näringsgeografisk, trafikteknisk och befolkningsmässig synpunkt väl sammanhållna och naturligt avgränsade om- råden. Några tekniska hinder för större territoriella enheter än dem flera av de nuvarande länen utgöra synes knappast föreligga efter den utveckling kommuni- kationsväsendet undergått i våra dagar. I betraktande av de nuvarande kostna- derna för enbart den statliga länsförvaltningen synes det sannolikt, att icke ovä- sentliga besparingar stå att vinna genom en för våra dagars förhållanden mera j ändamålsenlig indelning. De främsta rationaliseringsvinsterna torde emellertid j kunna erhållas genom att administrativa förutsättningar skapas för en mera ratio- j nell planläggning och utbyggnad av bostäder, undervisningsväsende, sjukvård etc. Alldeles samma skäl som på sin tid talade för storkommunreformen göra sig med andra ord gällande för en ny länsindelning.

Revisorerna anse således, att frågan om en ändrad administrativ indelning av ? riket i län snarast bör göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös * utredning.

Över revisorernas uttalande avgavs utlåtande av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, , skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, statens organisationsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, överståthållar- ämbetet och samtliga länsstyrelser.

I flertalet av de centrala verkens och riksorganisationernas utlåtanden framhölls olägenheterna av att nuvarande länsindelning inte sammanfaller med den näringsgeografiska grupperingen i regioner. Även andra olägenhe- ter påtalades, främst svårigheterna att i de små länen skapa arbetsenheter av erforderlig storlek eller med i övrigt lämplig organisation. Lantbrukssty— relsen och Svenska landskommunernas förbund ville inte motsätta sig en utredning. Övriga verk och organisationer utom kammarkollegiet, som inte fann tillräckliga skäl förebragta —— tillstyrkte en utredning.

Även överståthållarämbetet och länsstyrelserna ställde sig i allmänhet po- sitiva till en utredning. Länsstyrelsen i Blekinge län ansåg dock inte tillräck- liga skäl för en allmän utredning i frågan förebragta. Länsstyrelsen i Göte— borgs och Bohus län ville inte heller förorda en allmän utredning men fram- höll att frågan om en förändring av länsgränserna inom Göteborgsområdet snarast borde upptagas till prövning. Länsstyrelsen i Norrbottens län yttra— de sig endast beträffande det egna länet och fann därvid inte någon ändring i dess omfattning påkallad. På liknande sätt uttalade sig länsstyrelsen i Ska- raborgs län. Länsstyrelsen i Gotlands län hade vissa allmänna synpunkter på länsindelningsproblemet men tog inte någon uttrycklig ställning för eller emot revisorernas förslag. Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrkte att en ut— redning på sätt revisorerna förordat kom till stånd men uttalade samtidigt, att frågan saknade aktualitet för det egna länet. Länsstyrelserna i Söder- manlands, Jönköpings, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län slut— ligen motsatte sig inte revisorernas förslag.

Statsutskottet fann i sitt utlåtande (nr 182), att skäl i och för sig kunde anföras till stöd för en utredning i ämnet i enlighet med de principiella rikt— linjer som revisorerna angivit. Med hänsyn till frågans svårbedömbara och komplicerade natur borde utredningen dock begränsas till Stockholms- och Göteborgsregionerna, där de med den nuvarande indelningen förenade olä- genheterna var så stora att det var angeläget att undanröja dem. Frågan om en allmän översyn av länsindelningen ansåg utskottet böra upptas till för- nyad prövning med ledning av det material som erhölls genom den före- slagna utredningen. Redan i samband med denna borde dock vissa princi— piella frågor rörande länsindelningen i stort, såsom exempelvis lämpligheten av större territoriella enheter, göras till föremål för närmare undersökning.

Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets utlåtande, vilket anmäldes i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 december 1957 (nr 399).

Vid 1957 års riksdag togs även upp frågan om en administrativ enhet för det s.k. Storstockholmsområdet i två likalydande motioner (I:95 och 11:66).

Allmänna beredningsutskottet anknöt i sitt utlåtande (nr 29) till stats— utskottets utlåtande 1953 över de vid nämnda års riksdag väckta motionerna

om översyn av gällande länsindelning. Statsutskottet hade där hänvisat till det samarbete i olika former, som förekom i interkommunala frågor i Stor- stockholmsområdet, och inte funnit det uteslutet, att en fortsatt kommunal samverkan skulle kunna ge riktlinjer för den lämpligaste framtida utform— ningen av den statliga administrationen i Storstockholm. Allmänna bered- ningsutskottet kom i sitt utlåtande till den uppfattningen, att de ingripan— den, som kunde komma att ske om motionerna bifölls, skulle i det då rådan- de läget kunna verka störande på samarbetet mellan de berörda kommuner- na. Utskottet kunde därför inte förorda bifall till motionerna och dessa för- anledde inte heller någon riksdagens åtgärd.

Som en följd av riksdagens ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t i decem— ber 1957 tillsattes en expertutredning, vilken antog benämningen 1959 års länsindelningsutredning. I direktiven för denna utredning anförde chefen för inrikesdepartementet efter att ha hänvisat till vad som anförts av riksdagens revisorer och i statsutskottets ovan nämnda utlåtande — bl.a. följande:

Såsom framhållits av såväl revisorerna som statsutskottet har uppenbarligen åtskilliga län ur olika synpunkter en mindre lämplig utformning. Undersöker man närmare beskaffenheten av de olägenheter, som är förenade med den nuva- rande indelningen, vill det förefalla som om olägenheterna ytterst skulle kunna karakteriseras som dels de små länens problem och dels de olämpligt arronderade länens problem.

I de små länen är underlaget för olika verksamhetsgrenar ofta för litet för en tillräckligt differentierad, effektiv, ekonomisk och i övrigt rationellt uppbyggd organisation och verksamhet. Detta synes gälla såväl den statliga förvaltningen som landstingens verksamhet. När det gäller de statliga organen i de små länen framträder särskilt svårigheterna att åstadkomma en fullt rationell arbetsorgani— sation. För landstingens del kan i vissa fall de föreliggande svårigheterna i någon mån mildras genom samarbete över länsgränserna, men olägenheterna kan icke alltid undanröjas på det sättet. Såsom revisorerna antytt föreligger här i viss mån en parallell till skälen bakom storkommunreformen. Vad som i detta sammanhang även kan inge betänkligheter är att ett par av de små länen visar sjunkande be- folkningstendens.

Beträffande de olämpligt arronderade lånen, d.v.s. de lån vilkas gränser mer

; avsevärt avviker från den näringsgeografiska grupperingen, träder frågan om

samordning särskilt i förgrunden, en samordning såväl mellan de statliga organen respektive landstingen i skilda län som ock mellan primärkommuner på ömse sidor om en länsgräns. En viss samordning och samverkan är alltid nödvändig mellan varandra angränsande län och kommuner. Kravet på samordning mellan kommunerna inom en naturlig region har dock en särskild styrka och detta krav ökas i takt med utvecklingen i regionen. Samordningen måste i sådana fall bli omfattande och, om regionen delas av en länsgräns, blir den också stundom synnerligen komplicerad. Ofta gäller det att i det ena administrativa området ta ! ställning till eller anpassa sig efter utvecklingstendenser, behov och önskemål i

det andra området, vilka dessutom kanske strider mot det förstnämnda områdets särskilda intressen. Det är här icke blott fråga om att leda en positiv utveckling i hela regionen enhetligt och i överensstämmelse med de av regionens tyngdpunkt

betingade förutsättningarna vilket redan det kan bereda stora svårigheter när regionen är underställd olika myndigheter —— utan det kan stundom vara lika vik- tigt att tillse att dubbelinvesteringar undvikes. Svåra intressekollisioner kan upp- stå om den ena regiondelens myndigheter anser sig böra hålla tillbaka standard- ' utvecklingen i den delen exempelvis på sjukvårdens område eller i fråga om vatten och avlopp _ till förmån för en samordnad utbyggnad av högre kvalitet i en annan del av regionen. I dylika och liknande sammanhang erforderligt inter- kommunalt samarbete på det primärkommunala planet bör visserligen i princip kunna åstadkommas mellan berörda kommuner oberoende av länsgränser, men erfarenheten visar att det i regel är betydligt svårare att åvägabringa samverkan mellan kommuner i olika län än mellan kommuner i ett och samma län.

Av det sagda torde framgå att den samordning, som det här gäller, främst avser den till samhällsplaneringen i vidsträckt mening hänförliga verksamheten och att samordningen gäller både själva planeringen och planernas verkställande. Sain— hällsplaneringens olika grenar administreras nu på skilda sätt. Planering i riks- skala har hittills främst bedrivits rörande vägnätet, näringslivets lokalisering och i någon mån sjukvården, och dessa planeringar har i huvudsak handhafts av centrala organ. Den egentliga bebyggelseplaneringen är liksom verkställigheten av hithörande planer främst en kommunal angelägenhet. Själva regionplaneringen är dock en interkommunal uppgift. Men redan i samband med riksdagens beslut om antagande av 1947 års byggnadslag framhölls vikten av att i planeringen även inrymdes ett starkt statligt inflytande dels för att förekommande riksintressen skulle bli behörigen tillgodosedda och dels med hänsyn till de starka intressemot— sättningar mellan kommuner, som kunde uppstå vid regionplanering. I byggnads- lagen regleras det statliga inflytandet i huvudsak endast i fråga om planeringen, men det ligger i sakens natur att statlig medverkan vid verkställigheten icke är av mindre betydelse, särskilt med hänsyn till behovet av samordning och samverkan dels mellan kommunerna inbördes och dels mellan dem och alla de statliga myn- digheter, vilkas medverkan krävs i verkställighetsskedet. I stor utsträckning vilar ansvaret för samordningsverksamheten i dessa frågor på länsstyrelserna.

Såsom framhållits av såväl revisorerna som statsutskottet inrymmer en ompröv- ning av länsindelningen många komplicerade och svårbemästrade problem. Sär- skilt svåröverskådlig ter sig frågan om konsekvenserna för landstingskommuner- nas del av en ändrad indelning. Vissa svårigheter låt vara kanske i huvudsak av övergångsnatur — kommer även att vara förenade med förändringar i verksam- hetsområden för många enskilda ideella eller ekonomiska sammanslutningar inom länen. Traditioner och samhörighetskänsla kommer vidare säkerligen att på många håll orsaka motstånd mot ändringar. Å andra sidan får givetvis såsom i något remissyttrande påpekats enbart sådana skäl icke hindra en eljest ur sakliga synpunkter motiverad reform.

Även om problemen sålunda i nuvarande läge är svåra att överblicka, anser jag skäl föreligga för att göra åtminstone en förberedande och mera begränsad under- sökning, huruvida länsindelningcn bör ändras och hur detta i så fall bör ske. Den av riksdagen begärda utredningen bör därför nu komma till stånd. I likhet med statsutskottet finner jag lämpligt att frågan om en allmän översyn av länsindel- ningen får anstå och att tillsvidare endast förhållandena i stockholms- och göte— borgsområdena, där behovet av ändrad länsindelning torde vara störst, blir före- mål för undersökningar. Inom nämnda båda områden har nämligen — oaktat det fruktbärande samarbete som här förekommer inom olika verksamhetsområden _ den nuvarande länsindelningen visat sig medföra vissa påtagliga svårigheter och olägenheter. Utredningen bör sålunda nu i första hand begränsas till att avse

indelningsförhållandena beträffande Stockholms stad och Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län, men det får antagas att de indelningsändringar, som där kan befinnas påkallade, kommer att beröra även de angränsande länen, d.v.s. Uppsala län och Södermanlands län respektive Hallands län och Älvsborgs län. Frågan i vad mån sålunda aktualiserade gränsändringar beträffande de sist- nämnda fyra länen kan påkalla ytterligare ändringar i länsindelningen bör be- dömas endast översiktligt. Detta spörsmål torde nämligen sedermera få bli föremål för särskild prövning.

Med beaktande av de nyss anförda allmänna synpunkterna bör utredningen med den begränsning som nyss sagts _ söka klarlägga hur en lämplig länsindel- ning bör utformas i de sålunda angivna områdena. Vägledande för utredningen skall vara att länen i möjligaste mån bör omfatta ur näringsgeografiska, kommu- nikationstekniska samt bebyggelse- och befolkningsmässiga synpunkter väl sam- manhållna och naturligt avgränsade områden.

Vid utformningen av förslag till ändringar i länsindelningen skall vidare be- aktas den principiella ståndpunkt rörande sambandet mellan län och landstings- kommun, som innefattas i statsmakternas beslut om antagande av 1954 års lands- tingslag. Vad angår den primärkommunala indelningen bör frågor om ändring häri upptagas i den mån så erfordras på grund av ändringar i gränsdragningen mellan länen.

Utredningen bör så ingående som möjligt undersöka och redovisa vilka fördelar och nackdelar, som kan antagas bli följden av de av utredningen aktualiserade ändringar i länsindelningen, såväl vad angår den statliga förvaltningen och den landstingskommunala verksamheten som beträffande det interkommunala sam- arbetet mellan primärkommuner inom olika län. I den mån av utredningens un- dersökningar även eljest kan dragas slutsatser i fråga om länsindelningen av prin- cipiell innebörd eller allmän räckvidd bör dessa slutsatser också redovisas.

Den av mig förordade utredningen bör bedrivas i två etapper. Den första etap- pen bör innefatta en expertutredning, som skall ha till uppgift att klargöra den näringsgeografiska grupperingen och regionindelningen inom de båda storstads- områdena med iakttagande av den näringsgeografiska vetenskapens principer och metoder. Expertutredningen skall sålunda i första rummet söka bestämma om- fattningen av de egentliga stockholms- och göteborgsregionerna samt de närmast utanför dessa regioner belägna städernas influensområden och dessa områdens gruppering i regioner, allt i den utsträckning som erfordras för att fastställa en lämplig länsindelning inom de ifrågavarande områdena. Utredningen skall därvid beakta även andra tillämpliga samhällsvetenskapliga och näringspolitiska rön och erfarenheter liksom också de vid pågående regionplanearbeten och annan plan- läggningsverksamhet vunna praktiska erfarenheterna. Regionindelningen måste visserligen i första hand ske på grundval av förhållandena i nuläget, men hänsyn bör i möjligaste mån även tagas till tendenserna i utvecklingen inom de olika om- rådena. I den mån alternativa lösningar av indelningsfrågan erbjuder sig bör dessa redovisas.

Den första utredningsetappen bör anförtros en särskild utredningsman med bi- träde av erforderlig expertis. Huruvida experterna bör uppdelas på två självstän- digt arbetande grupper, en för vartdera området, eller om de bör bilda en gemen- sam arbetsgrupp, synes vara en lämplighetsfråga, vartill ställning icke behöver tagas i förevarande sammanhang. Det är av vikt att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt, då ovissheten om de framtida indelningsförhållandena kan tänkas i vissa fall försena aktuella utbyggnadsplaner.

Den andra etappen i utredningen avses skola bestå i en närmare prövning av

expertutredningens resultat genom en kommitté med parlamentarisk anknytning, vilken skall ha att med utnyttjande av expertutredningens undersökningar rörande regionindelningen utarbeta ett slutligt förslag i länsindelningsfrågan. Kommittén torde jämväl få ta ställning till de lagstiftnings— och andra författningsfrågor, som sammanhänger med genomförandet av föreslagna ändringar i länsindelningen, ävensom till organisatoriska, ekonomiska och andra åtgärder, som kan aktuali- seras av ändringarna.

För den nu aktuella första utredningsetappen torde några särskilda direktiv utöver vad jag nu anfört icke böra meddelas. Vid utredningen bör dock även beaktas de av riksdagens revisorer och remissinstanserna i ärendet framförda synpunkterna. Vidare bör erforderliga kontakter sökas med berörda regionala och lokala statliga och kommunala myndigheter. Samråd bör också ske med cen- trala verk och institutioner med arbetsuppgifter på samhällsplaneringens och an- gränsande områden liksom med av frågan berörda utredningar.

I juni 1961 framlade 1959 års länsindelningsutredning sitt betänkande >>Länsindelningen i Stockholms- och Göteborgsområdena» (SOU 1961: 40). Häri redovisades tre alternativ till ändrad länsindelning i Stockholmsområ- det och fem alternativ för Göteborgsområdet. Samtliga indelningsalternativ byggde på en avgränsning av olika områden i regioner, där de i varje region ingående kommunerna grupperats kring en centralort, med vilken de hade naturliga förbindelser och vilken kunde erbjuda kommunernas invånare ett större eller mindre mått av samhällelig och kommersiell service. Länsbild- ningarna hade utformats på grundval av de sålunda avgränsade regionerna, vilka i princip behandlats som odelbara enheter. Avvikelser härifrån hade dock gjorts när statligt administrativa eller landstingskommunala synpunk- ter särskilt starkt talat härför. Kommungränserna hade fått bestämma av- gränsningen av länen även i de fall, då regionsamhörigheten skulle kunnat motivera uppdelning av kommuner.

1959 års länsindelningsutredning konstaterade, att nackdelarna med den nuvarande länsindelningen bl.a. sammanhängde med frågorna om länens storlek och arrondering. Vad den första frågan beträffar ansåg utredningen det uppenbart, att flera av de nuvarande länen var för små för att kunna vara ur alla synpunkter fullt funktionsdugliga. Ehuru det inte kunde för- nekas att ett mindre län vad länsförvaltningen beträffade ur allmänhetens synpunkt kunde ha vissa fördelar framför ett större var det uppenbart att nackdelarna vägde över. I ett litet län hade man inte samma tillgång på all den expertis som fanns i de stora länen. Det gavs mindre möjligheter att ef— fektivt utnyttja personella och maskinella resurser. Länsförvaltningen blev också förhållandevis dyrare i ett mindre län än i ett större.

Det kunde enligt utredningen inte generellt fastställas vad som ur befolk- ningssynpunkt var den lämpligaste storleken på ett län. Flera faktorer måste nämligen påverka bedömningen härav. Ett försök till sådan bedömning led- de dock till en minsta storlek på omkring 250 000—300 000 invånare, vilket stämde rätt väl med vad som uppgivits vara den minsta lämpliga storleken

på ett sjukvårdsområde. Även om denna folkmängd kunde betraktas som ungefärligt minimum för ett fullt funktionsdugligt län, torde det enligt ut- redningen få medges, att vissa undantag kunde vara motiverade, t.ex. om ett län ur arealsynpunkt var mycket stort och kommunikationerna brist- fälliga. En lägre siffra kunde också tänkas om en länsbildning ur geogra- fiska, näringspolitiska och andra synpunkter var synnerligen väl avgränsad, så att det bildade ett naturligt område för ett län. Hänsyn borde i detta sam— manhang tagas till befolkningsutvecklingen på längre sikt.

Utredningen tog även upp frågan om man inte ur befolkningssynpunkt också borde tänka sig en övre gräns för en lämplig länsbildning och anförde, att även om denna fråga besvarades jakande —— en bestämd sådan gräns inte kunde dragas. Rent allmänt förde enligt utredningen ett alltför stort län med sig en tämligen stor förvaltningsapparat med åtföljande större risker för tungroddhet och byråkrati. Ur allmänhetens synpunkt kunde en större länsbildning tänkas vara mindre lämplig, men ur kostnadssynpunkt torde den ställa sig fördelaktigare. Det var enligt utredningens uppfattning inte möjligt att åstadkomma en fullt lämplig länsstorlek överallt. I stället torde det vara nödvändigt att ha län med växlande storlek ur areal- och befolk— ningssynpunkt. I alla händelser var det inte möjligt att undvika tämligen stora länsbildningar kring expansiva storstäder som Stockholm och Göte- borg. Ville man att storstaden skulle ingå i länet —— och detta bedömde ut- redningen såsom det riktigaste kunde man inte ens vid en snäv avgräns- ning av stor-stadslänen undgå att få länsbildningar med mycket betydande och framgent starkt ökande folkmängd. Även om en sådan länsbildning av olika orsaker skulle anses vara icke önskvärd, torde den enligt utredningens mening få accepteras som ofrånkomlig. Det borde i detta sammanhang, an- förde utredningen, inte förbises att de största städerna hade en väl utbyggd kommunal förvaltning och kunde erbjuda en god kommunal service, vilket gjorde att de inte beredde länsorganen på långt när samma arbete i förhål— lande till folkmängden som övriga delar av länet. Vidare medförde de korta avstånden i dessa ur arealsynpunkt små län med goda förbindelser att läns— organens arbete väsentligt underlättades.

1959 års länsindelningsutredning ansåg, att motiveringen för en ändrad länsindelning till stor del låg på den statsadministrativa sidan och till denna knutna servicesynpunkter. Där framstod fördelarna med indelningsändring- arna som påtagliga. Lika påtagliga var fördelarna enligt utredningen inte i fråga om landstingen, även om det också för deras vidkommande, främst på det ekonomiska planet, på längre sikt torde bli fördelaktigt med en ny indel- ning. Då det emellertid fick anses riktigt att läns- och landstingsgränser sammanföll kunde det inte undvikas, att gränsändringar länen emellan kom att beröra även landstingens verksamhet. Att därvid vissa svårigheter kunde uppstå var tydligt men dessa var svåra att överblicka och det hade inte varit möjligt för utredningen att få någon säker uppfattning härom. Utredningen

anförde vidare, att landstingen anpassat sin verksamhet efter den gällande länsindelningen. De med denna indelning förbundna olägenheterna hade eliminerats eller begränsats genom dels samarbete landstingen emellan, dels spridning av landstingsinstitutionerna — främst på sjukvårdens område —— i syfte att tillgodose olika delar av länet. Denna spridning torde enligt utred- ningen inte alltid ha varit ändamålsenlig, men genom densamma hade byg- deintressena sammanflätats och den hade även bidragit till att skapa en tämligen stark länssamhörighet.

1959 års länsindelningsutrednings betänkande har inte varit föremål för remissbehandling.

I samband med att propositionen (1961: 180) angående översyn av rikets in- delning i borgerliga primärkommuner framlades för riksdagen tillsattes en utredning med uppgift bl.a. att överväga och bedöma frågan om hur den statliga regionala förvaltningen i framtiden borde bara ordnad i Stockholms- området. I direktiven för denna utredning, benämnd 1961 års storstadsut- redning, anförde chefen för inrikesdepartementet bl.a. följande.

Som ett första led i en undersökning huruvida länsindelningen inom stock- holms- och göteborgsområdena borde ändras och hur detta i så fall borde ske uppdrog jag år 1959 åt en särskild utredningsman att med biträde av sex experter klargöra den näringsgeografiska grupperingen inom de båda storstadsområdena. Denna expertutredning skulle sålunda i första rummet söka avgränsa de egentliga stockholms- och göteborgsregionerna samt närliggande regioner, allt i den om- fattning som erfordras för att fastställa en lämplig länsindelning inom områdena. Sedan utredningen som antog benämningen 1959 års länsindelningsutredning slutfört sitt arbete har den i betänkande innevarande år angående länsindel- ningen inom stockholms— och göteborgsområdena (SOU 1961: 40) närmare redo— visat den ifrågavarande regionsindelningen samt genom olika skisser till länsin- delningsalternativ sökt belysa vissa konsekvenser av en på detta sätt uppbyggd indelning i län. Utredningen har därvid inte funnit det möjligt att inom vare sig stockholms- eller göteborgsområdet åstadkomma i näringsgeografiskt hänseende och ur andra synpunkter helt lämpliga länsenheter. Kring Stockholm och Göteborg kunde inte undvikas i befolkningshänseende tämligen stora länsbildningar om man ville att storstaden skulle ingå i länet, vilket utredningen i båda fallen be- dömde som det riktiga. Utredningen har vidare funnit att en ändrad länsindelning inom stockholms- och göteborgsregionerna skulle få följdverkningar för åtskilliga län utöver dem som ingår i själva regionerna.

Vid sidan av frågan om en ändrad länsindelning inom stockholms- och göte- borgsområdena har under senare år även frågan om revision av landets indelning i borgerliga primärkommuner aktualiserats. Sedan sistnämnda fråga utretts av särskilda sakkunniga indelningssakkunniga — har de i början av innevarande år avlämnat betänkande med principer för en ny kommunindelning (SOU 1961: 9). Detta betänkande har sedermera lagts till grund för den proposition angående översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner som på mitt förslag denna dag avlåtits till riksdagen. I propositionen har förordats att en ny kommun- indelning skall baseras på kommuner uppbyggda kring en centralort som kan fun- gera som naturligt, spontant servicecentrum för kommunen i dess helhet. Denna princip har dock ej ansetts böra tillämpas för att lösa de särpräglade indelnings-

problem som föreligger i Stockholm, Göteborg och Malmö med angränsande kom- muner. Dessa problem har i stället förutsatts bli föremål för särskild utredning. I anslutning till nu berörda indelningsproblem har även aktualiserats frågan om en översyn av den judiciella indelningen och vissa andra administrativa indel- ningar.

Till de i direktiven till 1959 års länsindelningsutredning redovisade skälen för en allmän översyn av länsindelningen kommer sålunda numera även angelägen- heten av att en samlad översyn av skilda områdesregleringar kommer till stånd. Denna översyn kan bl.a. i vad avser länsindelningen inte gå fram etappvis i den meningen att den till en början begränsas till visst eller vissa län. En mera omfat— tande länsgränsändring inom ett sådant område får nämligen ofta följdverkningar, som berör även andra län. De skisser till länsindielningsalternativ inom stock- holms- och göteborgsområdena, som 1959 års länsindelningsutredning framlagt, visar att nämnda förhållande gäller även för dessa områden. Därför torde frågan om översyn av länsindelningen få prövas samtidigt för hela landet, dock med de undantag som redovisas i det följande. En utredning härom måste sålunda bli både omfattande och tidskrävande. Härtill kommer att sakkunniga, som jag under detta år tillkallat för utredning av frågan om länsförvaltningens organisation m.m. _ länsförvaltningsutredningen _ kan komma fram till förslag, som påvenkar även bedömningen av länsindelningsproblemen. Den riksomfattande utredning rörande länsindelningen, som jag anser böra komma till stånd, kan därför icke lämpligen igångsättas, förrän vid senare tidpunkt. Med hänsyn härtill och då utredningen som nyss nämnts torde bli omfattande synes särskilt angelägna indelningsfrågor av den art och omfattning att de lämpligen kan utbrytas icke böra avvakta denna utredning. Hit hör främst de primärkommunala indelningsproblemen i Stockholm, Göteborg och Malmö och därav direkt föranledda ändringar i länsindelningen ävensom frågan om ett sammanförande av den regionala förvaltningen i Stock- holms stad och län. Jag förordar nu att en utredning av dessa frågor omedelbart igångsättes.

Beträffande de primärkommunala indelningsfrågorna i våra tre storstadsregio- ner kan man helt allmänt konstatera, att de regionala samordningsprohlemen i dessa områden har en betydande räckvidd. Utländska erfarenheter bekräftar svå— righeterna att förena en ändamålsenlig utbyggnad av tätorter, som växer över kommungränserna, med en fullt ut bevarad lokal självstyrelse i omnejden. Vad först angår Stockholmsregionen må framhållas att en gott samarbete under det senaste årtiondet vuxit fram mellan Stockholm och grannkommunerna. Med tanke främst på bostadsförsörjningen och fördelningen av lägenheter inom Stor-Stock- holm, lokaliseringen av arbetsplatser och utbyggnaden av kommunikationerna, särskilt den kollektiva närtrafiken, är det angeläget att detta samarbete ytterligare förstärkes och leder till fortsatta framsteg. Utredningen bör vara oförhindrad att _ om så skulle visa sig lämpligt pröva olika förslag i syfte att underlätta en sådan utveckling. När det gäller att upprätta plan för indelningen i lämpliga kom- muner i stockholmsregionen —— med bortseende från Stockholms stad anser jag att denna fråga bör handläggas på det sätt som jag i nyssnämnda proposition förordat för landet i dess helhet. Det bör sålunda ankomma på länsstyrelsen i Stockholms län att uppgöra plan för ny kommunindelning avseende hela länet. Med detta mitt ställningstagande blir för stockholmsregionens del den väsentli- gaste frågan att utreda i detta sammanhang hur den länsadministrativa förvalt- ningen bör organiseras. Jag skall strax återkomma till denna fråga.

Inom Göteborgsområdet har redan aktualiserats vissa primärkommunala indel- ningsproblem kring Göteborg. En del av de landskommuner, som omger Göteborgs

stad, synes — trots en snabb och kraftig expansion —— icke ha förutsättningar att vid en kommunindelningsreform bestå som självständiga enheter. Det kan över- vägas att sammanföra dem antingen med varandra eller med Göteborgs stad. En sammanläggning av landskommuner med Göteborgs stad synes kunna ifrågakom- ma därest behovet av enhetlig handläggning av gemensamma kommunala ange- lägenheter rör så många och viktiga frågor att en samverkan i form av förbund eller avtal mellan ifrågavarande kommun och Göteborgs stad för att lösa proble- men framstår som otillräcklig och opraktisk. Av största betydelse vid frågans bedömning blir även hur Göteborgs stads expansionsbehov skall kunna tillgodoses när det gäller industriområden, bostadsbebyggelse o.s.v. En undersökning angå— ende de primärkommunala indelningsproblemen kring Göteborg bör i första hand gälla de närmaste angränsande kommunerna eller delar av dessa kommuner. Frågan om här nämnda indelningsändringar bör i förekommande fall även be— dömas ur länsindelnings— och landstingskommunal synpunkt. I anslutning till dessa bedömningar bör utredningen även överväga huruvida en omlokalisering av länsbostadsnämnden och andra regionala myndigheter i länet till Göteborg skulle underlätta samordningen inom regionen.

Göteborgs stad ingår ej i landstingskommunen och bildar sålunda eget sjukvårds- område. En samplanering och samordning av de landstingskommunala uppgif- terna främst på sjukhusvårdens område erfordras på grund härav och visst sam- arbete har även inletts. Skall Göteborg bibehållas i sin nuvarande ställning som eget sjukvårdsområde är det ett önskemål att denna samverkan utvidgas och når en form och omfattning av samma slag som planeras mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting med en samarbetsdelegation i vilken även staten blir representerad för att tillvarataga undervisningens och forskningens intressen.

Indelningsproblem likartade dem som förefinnes inom göteborgsområdet före- ligger även inom Malmöområdet. Även här bör _— av samma skäl som för göte- borgsregionens del —— frågan om sammanläggning av vissa av de närmast angrän- sande kommunerna med Malmö stad övervägas. Liksom Göteborg ingår ej heller Malmö stad i länets landstingskommun och förutsättningar torde f.n. ej föreligga för att få ett samgående till stånd. Samplanering och samordning av i första hand sjukvården måste emellertid vara en förutsättning för en rationellt uppbyggd verksamhet och ur servicesynpunkt tillfredsställande vårdorganisation. Följaktli- gen bör även här en samarbetsdelegation komma till stånd.

När det sedan gäller frågan om att sammanföra överståthållarämbetet och läns- styrelsen i Stockholms län till en administrativ enhet har bl.a. 1959 års länsindel— ningsutredning framhållit att den administrativa uppdelningen av Stor-Stockholm mellan ett överståthållardöme och ett län medför allvarliga olägenheter. Frågan bör därför nu tagas upp till närmare utredning. Problemet synes kunna lösas antingen som en indelningsfråga genom ett sammanförande av staden och länet —— varvid även angränsande län, d.v.s. Uppsala och Södermanlands län, kan bli be- rörda eller som ett mera organisatoriskt problem genom tillskapande inom den bestående indelningen av en tillfredsställande regional förvaltning. Problemet synes böra prövas utifrån båda dessa alternativ.

En länsindelningsändring av här angivet slag berör på olika sätt den statliga förvaltningen. För överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län leder den till en sammanslagning; på civilförsvarssidan har förhållandena redan fram- tvingat en gemensam civilförsvarssektion. överståthållarämbetet är för närvarande organiserat på två kansliavdelningar och en skatteavdelning. Å kansliavdelning- arna handlägges de ärenden som å länsstyrelserna ankommer på landskanslierna med undantag för ärenden angående körkort och yrkesmässig trafik som i Stock-

holm ombesörjes av poliskammaren. Vidare handlägges å kansliavdelningarna vissa ärenden av kamera] natur som å länsstyrelserna åvilar landskontoren. Skat- teavdelningen har uppgifter som i länen ankommer på dels landskontorens taxe- rings- och uppbördssektioner dels häradsskrivarna dels ock kommunala organ.

Även en sammanslagning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stock- holms län inrymmer sålunda speciella organisatoriska problem. Ett dylikt verk måste få väsentligt större personalnumerär än vad länsstyrelsen har. Utredningen bör undersöka konsekvenserna härav såväl ur effektivitetssynpunkt som med hän- syn till möjligheterna att tillhandagå allmänheten. Det kan också befinnas lämpligt med en från övriga länsstyrelser något avvikande organisation. Utredningens ställningstagande bör bl.a. redovisas i form av detaljerat förslag till organisation för den nya myndigheten.

Även i fråga om arbetsnämnden i Stockholm och länsarbetsnämnden i länet aktualiseras en sammanslagning. I Stockholms stad saknas länsbostadsnämnd, länsnykterhetsnämnd och länsskolnämnd. Dessa nämnders uppgifter åvilar i fråga om staden de statliga centrala organ, som resp. nämnder lyder under. I fråga om de bostadspolitiska uppgifterna har dock bostadspolitiska organisationskommittén framlagt förslag om inrättande av en för Stockholms stad och län gemensam bostadsnämnd. Förslaget prövas f.n. i socialdepartementet. I staden saknas även de s.k. länsstyrelseexperterna, landsfogden, vägdirektören, länsarkitekten, di- striktsingenjören, förste provinsialläkaren, länsveterinären m.fl. Å andra sidan föreligger i några fall redan ett gemensamt förvaltningsområde. Sålunda fungerar samma lantbruksnämnd, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse i såväl stad som län. Vidare utövar överlantmätaren i Stockholms län beträffande Stockholms stad de funktioner som i stad ankommer på överlantmätaren. Slutligen skulle för några myndigheter upphörandet av Stockholms fristående ställning som överståt— hållardöme nödvändiggöra en ändrad distriktsindelning. Så är fallet med bl.a. yrkesinspektionen och bergmästarna.

Som det sagda visar har frågan om den statliga regionala förvaltningen beträf- fande Stockholms stad lösts på skilda sätt för olika grenar av administrationen. Ett sammanförande av staden med länet eller huvuddelen därav medför därigenom särskilda problem. Vid deras lösande bör det vara angeläget att i möjlig mån und- vika särbestämmelser för den nyskapade statsadministrativa enheten.

Även på andra områden inom den statliga förvaltningen gäller särskilda bestäm- melser för Stockholms stad som kan bli berörda av en ändrad länsindelning och därför kräver särskilda överväganden. Denna aktualiserar också frågan om Stock- holms stads ställning i landstingskommunalt hänseende. Mellan staden och Stock- holms läns landsting har inletts ett omfattande samarbete, främst på sjukhusvår- dens område. År 1956 träffade de två parterna ett huvudavtal rörande dels sampla- nering och dels samordning av sjukhusvården inom storstockholmsområdet. Avsik- ten med samplaneringen är att uppdraga de allmänna riktlinjerna för sjukhusvår- dens utveckling inom staden och länet och att därmed skapa förutsättningar för samordning av de gemensamma resurserna. Den närmare planeringen av sjukvår- den inom stad och län tillkommer däremot alltjämnt stadens och landstingets sjuk- vårdsstyrelser var för sig. Samordning av olika vårdgrenar har hittills genomförts endast i fråga om barnavården.

Den samplanering och samverkan på sjukvårdens område som Stockholms stad och Stockholms läns landsting inlett torde —— fullt genomförd _ i väsentliga delar undanröja de direkta olägenheterna för vårdbehövande av att stad och län utgör skilda sjukvårdsområden. Vissa olägenheter av denna uppdelning vad gäller pla- nering, utbyggnad och disposition av de samlade vårdresurserna kvarstår emeller-

tid liksom nackdelarna av en delad sjukvårdsförvaltning. Även om det _— med hänsyn till det samarbete som bedrives mellan staden och landstinget _— ej synes påkallat att i detta sammanhang föranstalta om utredning angående förutsättning- arna för att på det landstingskommunala planet skapa en helt gemensam organisa- tion bör utredningen vara oförhindrad att pröva olika möjligheter att avlägsna eller begränsa nyssnämnda olägenheter.

Därest det skulle befinnas lämpligare att lösa problemen i fråga om länsförvalt- ningen inom Stor-Stockholm genom organisatoriska förändringar utan att rubba den egentliga länsindelningen —— i likhet med vad som redan skett på civilför- svarets område bör utredningen med beaktande av vad jag här anfört om de särskilda problemen i Stor-Stockholmsregionen utarbeta ett fullständigt organisa- tionsförslag avseende hela den regionala länsförvaltningen.

I sitt slutbetänkande »vOrganisations- och samarbetsfrågor i Stockholms- området» (SOU 1964: 56) konstaterade storstadsutredningen, att utveck— lingen medfört att storstadens funktionella omfattning blivit vida större än den administrativa och att det därför syntes i hög grad angeläget att skapa en förvaltningsapparat, som svarade mot ett modernt storstadssamhälles be- hov, utformning och omfattning. På grund härav föreslog utredningen så- som den enda rationella lösningen, att överståthållarämbetet och länsstyrel- sen i Stockholms län sammanfördes till en för Stockholms stad och län ge— mensam länsmyndighet. Samtidigt framhöll storstadsutredningen att den, för att inte föregripa länsindelningsutredningens arbete och bedömanden, begränsat sina överväganden beträffande det nya länets storlek till att avse sammanslagning av Stockholms stad med Stockholms län i dess nuvarande utsträckning.

Sedan storstadsutredningens betänkande varit föremål för remissbehand- ling tillkallades i början av år 1966 inom inrikesdepartementet en sakkun— nig med uppgift att på grundval av de synpunkter som redovisats i stor- stadsutredningens betänkande vidare utreda frågan om och utarbeta för- slag till en gemensam länsadministration för Stockholms stad och län.

På grundval av de förslag som framlades av storstadsutredningen och den sakkunnige föreslås i proposition till innevarande års riksdag (1967: 77), att överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län den 1 ja- nuari 1968 skall slås samman till en länsstyrelse för ett lån. Detta län skall bestå av Stockholms stad och nuvarande Stockholms län och kallas Stock— holms län. I propositionen framhålles, att den sakkunniges organisations- förslag efter samråd med bl.a. länsindelningsutredningen utarbetats så att ett genomförande av denna utrednings blivande förslag inte försvåras, samt att det nya länets tillkomst inte heller föregriper nämnda utrednings kom— mande indelningsförslag.

A. Den statliga länsförvaltningen

KAPITEL 3

Nuvarande förhållanden

Vårt utredningsarbete har hela tiden bedrivits parallellt med den tidigare tillsatta och i direktiven omnämnda länsförvaltningsutredningen. Denna ut- redning, som haft till uppgift att förutsättningslöst granska den statliga länsförvaltningen och framlägga förslag rörande dess ordnande för fram- tiden, har i sitt samtidigt härmed framlagda betänkande ingående beskrivit de statliga länsorganens tillkomst, förläggning, organisation och arbetsupp- gifter samt dessa organs inbördes ställning till och samverkan med varand- ra ävensom deras förhållande till centrala och lokala förvaltningsmyndig- heter.

Att i vårt betänkande redogöra för alla olika delar av den statliga regio— nala verksamheten skulle därför endast medföra onödiga upprepningar och tynga den rent beskrivande framställningen av nuvarande förhållanden. För att undvika detta tillåter vi oss i stället att i nu angivna hänseenden hän- visa till länsförvaltningsutredningens betänkande. På motsvarande sätt vill vi också hänvisa till landskontorsutredningens samtidigt avlämnade betän- kande, i vilket hl.a. behandlats frågan om att från länsstyrelserna utbryta största delen av den på länsstyrelsernas landskontor bedrivna verksamheten till fristående regionala skatteverk och skattedomstolar.

Som framgår av länsförvaltningsutredningens betänkande utgör länet verksamhetsområde för ett betydande antal regionala statliga förvaltnings- organ. Därutöver finns andra, i samma betänkande beskrivna statliga regio- nalorgan, vilkas geografiska verksamhetsområden inte följer länsindelning- en men som har arbetsuppgifter med viss anknytning till de egentliga läns- organens förvaltningsverksamhet. Likaså redogöres där för ett antal inte statliga organisationer och befattningshavare, vilka har vissa funktioner för statens räkning eller eljest bistår rent statliga länsmyndigheter, främst länsstyrelserna, med sin expertis.

De olika länsorgan, som nu finns vid sidan av länsstyrelserna, har till- kommit antingen genom att skilda förvaltningsgrenar efterhand utsöndrats från länsstyrelserna och lagts direkt under centrala ämbetsverk, i allmänhet med en chefstjänsteman för den regionala verksamheten inom varje förvalt- ningsområde, eller också genom att vid tillkomsten av nya statliga verksam- hetsgrenar särskilda, under central myndighet lydande organ från början tillskapats vid sidan av länsstyrelserna.

Både för de ur länsstyrelserna utbrutna regionala förvaltningsgrenarna

och för de nytillkomna fristående länsorganen har som regel länen blivit verksamhetsområden. Denna anknytning till länen synes emellertid ofta ha varit mindre betingad av att länen ansetts utgöra de lämpligaste verksam- hetsområdena för respektive organ än av en strävan att underlätta möjlig- heterna till samarbete med andra länsmyndigheter och på det sättet åstad- komma en samordning av de olika myndigheternas och organens arbete.

Åtskilliga statliga regionala organ har dock, som tidigare nämnts, helt eller delvis andra verksamhetsområden än länen. Detta gäller vanligen verk— samhet av teknisk eller eljest speciell natur, som på grund av sin art eller omfattning krävt andra gränser än länsgränserna. Anknytning till länsmyn- digheterna har i dessa fall ej heller varit av sådan betydelse att synpunkter— na på samarbete och samordning blivit avgörande vid utformningen av dessa organs verksamhetsområden. Det synes vara en tendens att för organ av denna karaktär fästa allt mindre vikt vid länsgränserna.

Även om det sålunda finns andra regionala verksamhetsområden för den statliga administrationen än länen är dessa dock alltjämt administrations— områden för huvuddelen av den regionala statsförvaltningen.

Länen utgör också i princip områden för den landstingskommunala verk- samheten. Undantagen härifrån består dels i att ett län är delat i två lands— tingskommuner, dels i att de tre största städerna ej tillhör någon landstings- kommun utan själva såsom primärkommuner ombesörjer även de lands— tingskommunala angelägenheterna. Till den landstingskommunala indel- ningen. och verksamheten återkommer vi i ett följande avsnitt.

Det bör dessutom påpekas, att det inte endast är för de flesta statliga re- gionala organen och för landstingen som länen utgör verksamhetsområden. Även ett flertal ekonomiska och ideella organisationer och sammanslutning- ar har länen som arbetsfält. Här förekommer dock också ej sällan andra avgränsningar, exempelvis en anknytning till de gamla landskapsgränserna.

Länen är indelade i lokala förvaltningsområden av olika slag. De statliga organ, som fungerar på detta plan, är som regel underställda någon regional myndighet.

I syfte att belysa kostnaderna för den statliga länsförvaltningen har i bila- gorna 5 och 6 sammanställts avlöningskostnaderna för länsstyrelserna och vissa andra länsorgan för budgetåret 1965/66. Kostnaderna har summerats länsvis och fördelats på antalet invånare i varje län. Tabellerna utvisar så- lunda avlöningskostnadernas storlek för de undersökta delarna av länsför- valtningen räknat per invånare i de olika länen.

Undersökningen avser endast kostnaderna för avlöningar, och sålunda inte för lokaler och omkostnader av olika slag. Hänsyn har inte tagits till

att residensstäderna är placerade i olika ortsgrupper. Kostnaderna blir där— för inte riktigt jämförbara.

I bilagorna 7 och 8 redovisas vidare länsvis personalens storlek vid vissa länsorgan per den 30/6 1966. (Se även länsförvaltningsutredningens betän- kande, bil. 4.)

Av tabellerna framgår, att de där upptagna länsorganen omfattar om- kring 15 000 befattningshavare, varav närmare 7 000 är anställda vid över- ståthållarämbetet och länsstyrelserna. När det gäller länsarbetsnämnderna har i tabellerna endast medräknats den egentliga kanslipersonalen men där— emot inte den personal om cirka 800 personer, som inom nämndernas hu- vudkontor handhar arbetsförmedlingsverksamheten.

Lönekostnaderna för de undersökta länsorganen uppgick under budget— året 1965/66 till drygt 278 miljoner kronor. Härtill skall bl.a. läggas när- mare 30 miljoner kronor i avlöningskostnader till lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens personal. Sistnämnda kostnader har inte kunnat fördelas på de olika nämnderna och sällskapen.

Den redovisade undersökningen medger ej några mera vittgående slutsatser rörande olika läns lämplighet som förvaltningsområden ur ekonomisk syn- punkt. Avlöningskostnaderna ger visserligen en tämligen rättvisande bild av personalens storlek, men vad gäller omfattningen av de olika länsorga- nens verksamhet kan inga säkra slutsatser dragas av dessa siffror. Här spe- lar även andra faktorer in. Utvecklar länsorganet hög aktivitet med en utåtriktad verksamhet medför detta mer tjänsteresor och även i övrigt ett engagerande av personalen som kan bli tidskrävande och därigenom med- föra ett ökat personalbehov. Länet kan också av andra skäl vara lätt— eller tungarbetat och därför kräva förhållandevis liten eller stor personal. Här spelar t.ex. befolkningens fördelning på tätorter och landsbygd in men ock- så näringslivets struktur, antalet kommuner, befolkningens rörlighet, lånets ytvidd m.m. Även lokalförhållandena inom organet kan ha en viss betydelse för möjligheterna att organisera verksamheten på ett rationellt sätt.

Den verkställda undersökningen visar dock att de befolkningsmässigt små länen drar en förhållandevis högre kostnad än de medelstora och stör- sta länen.

B. Den landstingskommunala verksamheten Landstingen tillkom genom 1862 års förordning om landsting. De inrättades för att handha sådana uppgifter av kommunal natur, som hänförde sig till större av gemensamma intressen sammanhållna områden än primärkom— muner och som därför inte lämpligen kunde läggas på dessa kommuner. Efter det att även andra alternativ framförts i diskussionen blev länen verksamhetsområden för dessa kommunala nybildningar. Möjlighet gavs

visserligen att dela upp ett län i mer än en landstingskommun. Denna möj- lighet utnyttjades dock endast i Kalmar län, som alltjämt är delat i två landstingskommuner.

Genom tillkomsten av den nu gällande landstingslagen av år 1954 upp- hörde möjligheten att dela ett lån på skilda landstingskommuner. I förarbe— tena till denna lag, vars 1 & stadgar att varje län utgör en landstingskom- mun, påpekas bl.a. att det ur olika synpunkter är lämpligt att den admini— strativa indelningen i län sammanfaller med indelningen i landstingskom- muner.

På grund av Stockholms stads särställning vid sidan av länsindelningen kom 1862 års landstingsförordning inte att gälla denna stad. Från tillämp— ning av samma förordning undantogs också från början städer med mer än 25 000 invånare, vilken gräns emellertid senare vid olika tillfällen höjts. Föreskriften angående de större städernas ställning ändrades 1924 till en rätt för stad av viss storlek att utträda ur landsting. Denna rätt borttogs därefter helt genom 1954 års landstingslag. Vid denna tid stod emellertid på grund av tidigare bestämmelser städerna Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle utanför landstingskommun. För dessa städer tillska- pades dock möjligheter att inträda i respektive landstingskommuner. Denna möjlighet har hittills utnyttjats av Hälsingborg och Gävle (1963) samt Norr- köping (1967). Beträffande Göteborgs stads samgående med och Malmö stads återinträde i respektive landstingskommuner pågår utredningar, till- satta av Kungl. Maj:t.

Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms läns landsting har under 1966 fattat samstämmiga principbeslut om stadens och landstingets sam— gående i ett regionalt organ —— tillsvidare med namnet storlandsting — med sikte på att sammanläggningen skall ske vid ingången av år 1971.

Även om landstingslagen numera inte medger att län och landstingskom— mun ges olika omfattning föreligger inte över hela landet överensstämmelse mellan länsindelningen och den landstingskommunala indelningen. Skilj— aktigheterna mellan de båda indelningarna består, som framgår av det före- gående, i att Kalmar län är delat i två landstingskommuner samt i att Göte- borgs och Bohus läns respektive Malmöhus läns landstingskommun inte omfattar hela det län, i vilket Göteborgs respektive Malmö stad ingår. Be— träffande Stockholms stad stämmer gränserna för närvarande överens ge- nom att staden dels står utanför den landstingskommunala indelningen och dels bildar ett eget område — motsvarande län — för den statliga regional- förvaltningen. Därest det i prop. 1967: 77 framlagda förslaget att sam— manlägga Stockholms stad och Stockholms län till ett län den 1 januari 1968 förverkligas kommer sådan gränsöverensstämmelse dock inte att före— ligga under tiden mellan detta läns bildande och den tidpunkt — 1971 års ingång då staden och landstingskommunen enligt tidigare nämnda prin-

cipbeslut skall gå samman i ett s.k. storlandsting. Under denna tid av tre är kommer sålunda förhållandet mellan lån och landstingskommun att bli detsamma i det nya Stockholmslänet som i nuvarande Göteborgs och Bohus län samt i Malmöhus län.

Den landstingskommunala kompetensen regleras i 4 & landstingslagen. Enligt detta lagrum äger landstingskommun att själv, efter vad i samma lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter avseende hälso— och sjuk- vård, undervisning, socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera dylikt, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författning tillkommer annan. Denna uppräkning av vissa mera betydelsefulla lands— tingsuppgifter innebär i praktiken inte någon begränsning i kompetensen. Landstinget har rätt att vårda även andra för länet gemensamma angelägen— heter än sådana som kan inrymmas i exemplifieringen. I vart fall gäller det- ta angelägenheter, som har anknytning till eller är besläktade med dessa. Däremot innefattar kompetensbestämmelsen en mera bestämd gränsdrag- ning i förhållande till staten och primärkommunerna. Utanför kompetens- området faller angelägenheter, som i sin helhet är förbehållna staten, och sålunda även den verksamhet som inom landstingskommunens område an— kommer på länsstyrelse och andra statliga länsorgan.

Om kompetensfördelningen mellan de statliga länsorganen och lands— tinget skall här endast nämnas, att denna fråga för närvarande är föremål för överväganden inom bl.a. länsdemokratiutredningen. Denna utredning har enligt sina direktiv till uppgift att behandla frågan om arbetsfördel- ningen mellan, å ena sidan, de kommunala och regionala självstyrelseorga— nen och, å andra sidan, de organ som representerar riksstyrelsen, samt de problem som inrymmes i det ömsesidiga beroendet mellan kommunal och regional självstyrelse och riksstyrelse.

När det därefter gäller landstingskommuns förhållande till primärkom— munerna inom landstingskommunens område kan konstateras, att de båda kommuntypernas kompetens materiellt sett sammanfaller i stor utsträck- ning. Något principiellt hinder för landstingskommun att för landstingsom— rådet i dess helhet komplettera åtgärder som primärkommun vidtagit för sitt område har sålunda inte ansetts föreligga. Annorlunda ställer det sig emellertid om landsting vill vidtaga åtgärder som hänför sig till endast en del av landstingskommunen. Denna fråga har aktualiserats genom att sam- arbetet på det kommunala området under senare tid utvecklats starkt. I samband med pågående utredningar om storstädernas uppgående i respek— tive landstingskommuner har nämligen den frågan tagits upp, om det sär- skilda behovet av samverkan och samordning inom storstadsregionerna kan tillgodoses genom att landstingskommun, i vilken sådan region ingår, över- tar vissa funktioner, som hittills utövats av primärkommunerna inom re-

gionen formellt var för sig men ofta i samverkan genom frivilliga samar- betsorgan. Landstingskommunen skulle i så fall framför allt svara för pla— nering och samordning i fråga om bebyggelsen, bostadsförsörjningen, vat— ten— och avloppsanläggningar, naturvården och lokaltrafiken. Om lands- tingskommun skall handha denna planerings— och samordningsverksamhet förutsätter detta befogenhet för landstingskommun att vidtaga åtgärder som hänför sig till endast en del av landstingskommunen. Huruvida en sådan befogenhet lämpligen kan inrymmas i landstingskommunens kompetens undersöks för närvarande av kommunalrättskommittén.

De nuvarande 25 landstingskommunernas verksamhet regleras i första hand i landstingslagen, vartill kommer specialförfattningar för olika upp- gifter. Beslutanderätten i landstingskommun utövas av landstinget medan förvaltning och verkställighet tillkommer landstingskommunens förvalt— ningsutskott och övriga nämnder. Landstingets ledamöter utses genom all- männa, direkta och proportionella val, som förrättas samtidigt med kommu- nalvalen för en tid av fyra år. För dessa val är varje landstingskommun in— delad i valkretsar. Valkretsindelningen jämte det antal landstingsmän, som skall utses för varje valkrets, bestämmes av landstinget efter vissa i lands- tingslagen angivna grunder. Beslutet om indelning i valkretsar skall för att vinna bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.

Förvaltningsutskottet, vars ledamöter väljes av landstinget, likaledes för en period av fyra år, har till huvuduppgifter att bereda ärenden till lands- tinget, att uppgöra förslag till utgifts— och inkomststat, att verkställa lands— tingets beslut i den mån detta inte ankommer på annan central nämnd, att leda och planera landstingskommunens förvaltning, att fullgöra landstin- gets i specialförfattningar ålagda uppgifter samt att utöva ett allmänt ställ— företrädarskap för landstinget.

Landstingen har i allt väsentligt frihet när det gäller att besluta om sin or- ganisation och sina arbetsformer. I syfte att underlätta för landstingen att i ett skede av kraftig expansion av den landstingskommunala verksamheten leda utvecklingen på de olika verksamhetsområdena och tränga in i de åren- den landstingen skall avgöra har nyligen genomförts en rad ändringar i landstingslagen. Sålunda har skillnaden mellan lagtima och urtima lands— tingsmöte upphört och meningen är i stället att landsting skall hålla möten i den utsträckning som behövs. För att öka landstingsmännens deltagande i den landstingskommunala förvaltningen och även på annat sätt hålla dem informerade om landstingens verksamhet har rekommenderats en ökad spridning av vissa arbetsuppgifter till självständiga, centrala, landstings- kommunala organ. Därigenom skulle förvaltningsutskotten, landstingskom- munernas styrelser, i större omfattning få tillfälle att ägna sig åt sin egent— liga uppgift att leda förvaltningen av landstingskommunernas angelägenhe— ter och att ha inseende över övriga nämnders verksamhet.

Varje landstingskommun har en central förvaltning, ett kansli, som i regel leds av en landstingsdirektör. Heltidsengagerade förtroendemän —— landstingsråd _ finns f.n. i 11 landstingskommuner. Med ledning av upp- gifter från Svenska landstingsförbundet har gjorts en sammanställning över antalet befattningshavare vid de 25 landstingskanslierna. Denna samman- ställning, som upprättats med utgångspunkt från de olika förvaltningsut— skottens statförslag för år 1967, redovisas i bilaga 9. Landstingskanslierna är förlagda till länens residensstäder med följande undantag: Stockholms läns landstingskommuns kansli är beläget i Solna, Kalmar läns norra i Väs- tervik och Malmöhus läns i Lund.

Kostnaderna för landstingskommunernas verksamhet, för vilken här ne- dan lämnas en översiktlig redogörelse, bestrides huvudsakligen genom skat- temedel, som uttaxeras hos landstingskommunernas invånare, men också genom avgifter och ersättningar samt statsbidrag av olika slag.

De sammanlagda utgifterna för den landstingskommunala verksamheten för är 1967 kan i stort uppskattas till drygt 6 miljarder kronor. Antalet an- ställda samma år kan grovt beräknas till 120 000 personer. Motsvarande ut- gifter för de landstingsfria städerna torde för nämnda år kunna uppskattas till 2 miljarder kronor och antalet anställda till 35 000. Fördelningen på oli- ka landstingskommuner och städer framgår av bilaga 10.

Den landstingskommunala verksamheten domineras helt av hälso- och sjukvården. De närmare bestämmelserna om det landstingskommunala an- svaret för denna verksamhetsgren finns i sjukvårdslagen jämte tillhörande författningar. Enligt 1 & sjukvårdslagen utgör varje landstingskommun ett sjukvårdsområde. Vad i lagen sägs om landstingskommun gäller även stad som ej tillhör sådan kommun. Skyldigheten att svara för sjukvården regle- ras i 3 5 samma lag. Enligt detta stadgande åligger det landstingskommun att för dem, vilka är bosatta inom sjukvårdsområdet, ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd i den mån * inte annan drager försorg härom. Enahanda skyldighet att ombesörja vård

gäller även för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han % är bosatt, förfogar över vårdplatser. Landstingskommun skall också tillse,

% g i

att ändamålsenlig sjuktransportorganisation finns inom dess område. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utgöres av * en sjukvårdsstyrelse. Det åligger denna att med uppmärksamhet följa sjuk-

vårdens behov och utveckling samt att för landstinget (stadsfullmäktige) framlägga de förslag rörande sjukvården som finns påkallade. Härvid skall

sjukvårdsstyrelsen efter samråd med berörda myndigheter uppgöra över- siktsplaner för olika grenar av sjukvården och på så sätt verka för främjan- det av största möjliga planmässighet i sjukvården.

Sedan provinsialläkarväsendet och nu senast mentalsjukvården överförts från staten till landstingskommunerna och de städer, som ej ingår i lands- tingskommun, bedrives så gott som all den av det allmänna omhänderhavda sjukvården av dessa sjukvårdshuvudmån. De båda nämnda huvudmanna- skapsreformerna har bl.a. skapat förutsättningar att så småningom få till stånd en fullständig samordning mellan öppen och sluten sjukvård samt mellan kropps— och mentalsjukvård.

Varje län utgör, såsom i princip bestående av en landstingskommun och därmed också ett sjukvårdsområde, en geografisk grund för planering och utformning av hälso- och sjukvården med alla dess olika verksamhetsgre- nar. Med hänsyn till de stora krav som sjukvården ställer på samhällets to— tala ekonomiska och personella resurser har denna planering tilldragit sig allt större betydelse. Tidigare planerades och utformades i stor utsträck- ning varje verksamhetsgren inom sjukvården för sig, men efter de senaste huvudmannaskapsreformerna har det nu blivit möjligt för huvudmännen att upprätta fullständiga generalplaner för all öppen och sluten vård. Detta har också redan skett eller håller på att ske inom flera landstingskommu- n'er.

Driftutgifterna för hälso- och sjukvården uppgick under 1965 till något mer än 3 miljarder kronor. Sedan 1955 har dessa utgifter genomsnittligt ökat i volym med cirka 5 % per år och av sjukvårdshuvudmännen har de beräknats stiga med 8,5 % per år under tiden fram till 1970. Betydligt kraf- tigare har ökningen varit när det gällt investeringarna (exkl. underhåll), som 1965 uppgick till cirka 800 miljoner kronor. Den volymmässiga upp— gången av dessa utgifter har nämligen mellan 1955 och 1965 utgjort cirka 140 %. Av sjukvårdshuvudmännens planer framgår, att man fram till 1970 förutser en mycket kraftig ökning av vårdresurserna och att det totala an- talet vårdplatser i all sluten vård beräknas öka från cirka 125 000 år 1964 till närmare 150 000 år 1970. Den planerade utbyggnaden av sluten och öp- pen vård beräknas för samma tid kräva en personalökning från 108 000 till 133 000 heltidsarbetande personer. Slutligen kan noteras att personaltät- heten successivt stigit. Om jämte vårdpersonalen medräknas även ekono- mi- och förvaltningspersonal uppgick antalet anställda per 100 kroppssjuk- vårdsplatser år 1963 till 93,4. (Se Svensk Ekonomi 1966—1970, SOU 1966: 1.)

Varje landstingskommun har som regel ett centrallasarett. Detta har för- utom de s.k. normalspecialiteterna kirurgi och medicin samt röntgen även de s.k. länsspecialiteterna, vilka oftast fordrar hela länet eller större delen av ett län som upptagningsområde. En del s.k. normallasarett, dvs. lasarett med kirurgi, medicin och förlossningsvård samt röntgen har utbyggts med flera specialiteter, i första hand gynekologi, medan de s.k; odelade lasaret-

47 ten, dvs. lasarett utan klinikindelning, har minskat i antal i takt med att allt fler lasarett av denna typ delats till normallasarett.

Utan att särskilda föreskrifter härom finns brukar sjukvårdsområdena länen — vara indelade i upptagningsområden för de olika sjukhusen. Så- dan indelning gäller särskilt för lasaretten. Från de olika landstingskommu- nerna har införskaffats uppgifter på de upptagningsområden som fastställts av landstingen eller eljest tillämpas för lasaretten. Dessa upptagningsom- råden företer helt naturligt sinsemellan varierande storlekar och struktur.

Det finns inga bestämda, avgörande kriterier för sjukvårdsplaneringen, platsbehovet, o.dyl. Medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen brukar dock ange vissa s.k. tumregler för platsbehovet, d.v.s. antalet platser mäts för varje specialitet i förhållande till ett visst promilletal av befolk- ningen. I betydande utsträckning har intresset hittills knutits till sjukvår- dens utbyggnad räknat i antal platser. Under senare tid har emellertid i allt högre grad diskuterats inte bara de större och de mindre lasarettens relatio- ner till varandra utan även det direkta sambandet mellan öppen och sluten vård.

Det torde vara undantag att de vårdsökande är bundna att söka visst sjukhus inom den landstingskommun där de är bosatta, bortsett från de fall då det gäller vård vid särskild specialklinik som bara finns vid visst la- sarett. I stor utsträckning har man sökt att inte lägga hinder i vägen för det fria läkarvalet i vidare mån än vad som sker på grund av resursernas be- gränsning.

Enligt föreskrift i sjukvårdslagen skall landstingskommun för den öppna vården utanför sjukhus vara indelad i läkardistrikt. Denna indelning, som skall godkännas av medicinalstyrelsen, växlar med hänsyn till lokala, be— folkningsmässiga och geografiska förhållanden samt till hur många läkare distrikten inrättas för.

Landstingskommunerna är ansvariga huvudmän för undervisningen och värden av psykiskt efterblivna. Denna verksamhet, för vilken gäller särskild lagstiftning, står i flera avseenden nära hälso— och sjukvården, i vilken ju bl.a. ingår vård och undervisning av epileptiker och fall med cerebral pares. Verksamheten skall i princip vara organiserad på länsplanet. Där under- laget varit för litet, t.ex. när det gällt differentierade undervisningsgrenar, drivs regionala skolhem. För varje landstingskommun finns som regel ett särskoleinternat för undervisning, vartill kommer s.k. externatskolor.

För den här avsedda verksamheten finns olika slags vårdhem och skolor. De förra omfattar bl.a. även s.k. arbetshem och de senare kan ha karaktär av såväl internathem som externatskolor. För verksamheten skall finnas en för varje landstingskommun upprättad vårdplan, som fastställes av Kungl. Maj:t. I några fall samarbetar landstingskommunerna med gemensamma anordningar.

Författningsmässigt föreligger inte skyldighet för landstingskommunerna

att svara för någon undervisnings— och utbildningsverksamhet. De lands- tingskommunala insatserna på dessa områden har dock kommit att bli he- tydelsefulla särskilt beträffande vissa speciella skolformer. Landstings- kommunerna är sålunda huvudmän för sammanlagt ett femtiotal folkhög- skolor. Därutöver lämnar flertalet landstingskommuner bidrag till enskilda folkhögskolor. Vid sidan av folkhögskoleverksamheten gör landstingskom- munerna en betydande insats för undervisningen och utbildningen inom lantbruket. Ett 40-tal lantbruksskolor och nästan lika många lanthushålls- skolor drivs i landstingskommunal regi, medan några landstingskommuner lämnar betydande bidrag till sådana skolor. I detta sammanhang bör också nämnas att förslag föreligger att landstingskommunerna skall övertaga hu- vudmannaskapet för skogsvårdsstyrelsernas skogsskolor (SOU 1965:67).

Den största landstingskommunala insatsen på undervisningsområdet sker genom drivandet av de centrala verkstadsskolorna. Samtliga landstingskom- muner är sålunda huvudmän för närmare ett 50-tal centrala verkstadssko- lor. I princip omfattar dessa skolor sådan yrkesundervisning som kräver ett län som upptagningsområde. Vid sidan av de centrala verkstadsskolorna dri- ver flertalet landstingskommuner yrkeskolor av annan karaktär. Särskilt kan härvid nämnas yrkesutbildning av personal i den egna verksamheten, såsom sjuksköterskor, undersköterskor, sjukvårdsbiträden, barnsköterskor, tandsköterskor m.fl. Frågan om huvudmannaskapet för yrkesskolorna är f.n. föremål för överväganden efter de förslag som framlagts av yrkesutbild- ningsheredningen i betänkandet SOU 1966: 3 och som framkommit vid re- missbehandlingen av detta betänkande.

De landstingskommunala insatserna för undervisnings-och folkbildnings- ändamål består i övrigt av bidragsgivning till olika skolor och organisatio— ner, t.ex. enskilda och primärkommunala yrkesskolor, hushållningssällska- pen, centralbiblioteken, bildningsförbunden och studieverksamheten i länen samt fornminnes— och hembygdsföreningar, länsmuseer o.dyl.

På det sociala området är landstingskommunerna skyldiga att svara för den slutna barnavården. För denna vårdform skall finnas särskilda planer, som fastställes av socialstyrelsen. Mer än hälften av landstingskommuner- na samverkar över länsgräns när det gäller barnhemsvården. Till barnhems— vård räknas också fosterbarnsvård, ungdomshem, barnkoloniverksamhet, barndaghem vid sjukhus m.m. Arbetsvården är ett annat område, som äg— nas stor uppmärksamhet från landstingskommunernas sida. Även här finns exempel på regional samverkan mellan olika landstingskommuner när det gäller verkstäder för arbetsträning. Några landstingskommuner driver även s.k. skyddade verkstäder under det att andra ger bidrag till sådana i primär- kommunal regi. I övrigt kan nämnas, att landstingskommunerna lämnar bidrag till nykterhetsvård, blindvård, husmoderssemesterverksamhet m.m. dyl., att flera är huvudmän för familjerådgivningshyråer och rättshjälpsan- stalter, samt att några är huvudmän för alkoholisthem.

Det landstingskommunala intresset för närings— och kommunikations- frdgor har ökat väsentligt under senare år. Samtliga landsting lämnar bi— drag till länens företagareföreningar. Från landstingskommunernas sida ges alltjämt bidrag till anläggningskostnader för enskilda vägar m.m. Inom vis- sa län har landstingen på olika sätt engagerat sig i flygtrafikens främjande. Samtliga turisttrafikförbund åtnjuter landstingsanslag och även trafiksä- kerheten främjas av landstingen. Vissa landstingskommuner har också di- rekt eller indirekt engagerat sig i s.k. näringsråd.

Hushållningssällskapen m.fl. har erhållit stöd från landstingen till olika verksamheter, t.ex. landsbygdens elektrifiering, kemiska stationer och frö- kontrollanstalter. Några landstingskommuner är engagerade i regional ut- redningsverksamhet. Slutligen kan nämnas att några landstingskommuner driver centraltvättanläggningar medan andra anlitar fabriksstyrelsens cen- traltvätterier.

Beträffande den landstingskommunala verksamheten och organisationen vill vi i övrigt hänvisa till den redogörelse, som lämnas i länsförvaltnings- utredningens betänkande.

C. Landstingskommunal samverkan

Av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen för den landstingskom- munala verksamheten framgår att samverkan och samarbete i olika former förekommer på de flesta områden, för vilka landstingskommunerna är hu- vudmän eller till vilka de lämnar bidrag. En inom Svenska landstingsför- bundet under våren 1966 upprättad sammanställning över detta samarbete mellan landstingskommuner samt mellan sådana kommuner och lands- tingsfria städer redovisas i bilaga 11.

Samverkan mellan landstingskommuner i form av kommunalförbund har inte förekommit, trots att möjlighet därtill finns. Däremot har denna sam— arbetsform i några fall använts mellan landstingskommun och landstings- fri stad. Samarbetsavtalen mellan landstingskommuner har i stället genom- gående formen av privaträttsliga avtal. I första hand kan här urskiljas så- dana avtal, som ligger till grund för gemensam äganderätt. Flertalet avtal gäller dock platsupplåtelser inom skilda verksamhetsgrenar. Till denna grupp kan också föras samarbete i fråga om viss öppen sjukvård. Andra väsentliga avtalsformer är dels sådana som omfattar samarbete beträffande regionsjukvård till denna samarbetsform återkommer vi senare — och annan regional verksamhet, dels sådana som omfattar samarbetsavtal för viss planering och dels sådana som gäller rätt för befolkningen i gränsområ- den att erhålla vård eller motsvarande i närliggande landstingskommun.

Orsakerna till att samarbetsavtal ingåtts växlar. I en del fall har avtalen tillkommit för att skapa tillräckligt stort patientunderlag för en viss vård- form. Avtalen rörande regionsjukvården hör till denna typ liksom avtal om

viss vård av psykiskt efterblivna, barnhem o.dyl. När det gäller sjuksköter- skeskolor torde avtalen i vissa fall ha tillkommit för att skapa tillräckligt stora utbildningsenheter. I andra fall synes driftsekonomiska synpunkter ha varit vägledande. Två huvudmän kan därvid ha överenskommit om sam- arbete för att skapa större driftsenheter än som skulle ha erhållits om hu— vudmännen drivit verksamheten var för sig. I sådana fall kan samverkan också ha varit orsakad av att byggnadskvot eller statsbidrag ställts till för- fogande endast för en inrättning. Slutligen har vissa avtal träffats av geo- grafiska och kommunikationsmässiga skäl.

På sjukvårdens område aktualiserade den allt längre drivna specialise- ringen inom kroppssjukvården under 1950-talet frågan att koncentrera de mera avancerade specialiteterna till ett fåtal sjukhus och låta dessa betjäna flera sjukvårdsområden. De nuvarande sjukvårdsområdena ansågs näm- ligen för små för att vart och ett kunna tjäna som underlag för de special— kliniker som det gällde. Förslag till en rationell organisation av denna vård utarbetades av en särskild utredning (SOU 1958:26) och på grundval av dess förslag framlades för 1960 års riksdag proposition med riktlinjer i äm- net. Förslaget, som godkändes av riksdagen, innebar att riket för den hög- specialiserade kroppssjukvården indelades i sju regioner. Dessas folkmängd beräknades år 1970 komma att uppgå till: i Stockholmsregionen 1 500 000, i Uppsalaregionen 1 250 000, i Linköpingsregionen 900 000, i Lund-Malmö- regionen 1 300 000, i Göteborgsregionen 1 320 000, i Örebroregionen 750 000 och i Umeåregionen 680 000 invånare. De specialiteter, som man därvid an— såg borde anordnas regionsvis, var neurokirurgi, neurologi, thoraxkirurgi, viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermato- - logi och reumatologi. Även s.k. käkcentraler förordades komma till stånd regionsvis.

Indelningen i sjukvårdsregioner framgår av kartan, bilaga 19. Det har hit- tills inte ansetts föreligga skäl att genom lagstiftning reglera denna sjuk— vårdsorganisation, som från början i stället avsågs komma till stånd genom frivilligt samarbete mellan de olika huvudmännen inom respektive regioner. Inte heller har man velat binda huvudmännens val av samarbetsformer för ändamålet. Det nu sagda innebär att indelningen i regionsjukvårdsområden är beroende av de avtal, som upprättats mellan landstingskommun eller Iandstingsfri stad, där regionsjukhuset är beläget, och övriga i regionen in- gående landstingskommuner. De senare har oftast genom långfristiga avtal förbundit sig att bidraga till de platser som upplåtits åt dem.

Mellan de landstingsfria städerna och respektive landstingskommuner bedrives på olika sätt gemensam planering, främst på hälso— och sjukvår- dens område. Längst synes man i detta hänseende ha nått i Stockholms— området. I Göteborgsområdet finns en gemensam planeringsnämnd för sta- den och landstingskommunen. Denna nämnd har också möjlighet att ta upp planeringsfrågor med de angränsande landstingskommunerna i Hallands

och Älvsborgs län. I Skåne pågår överläggningar om att bilda ett planerings— organ för hela Skåneregionen, d.v.s. för Malmö stad samt Malmöhus och Kristianstads läns landstingskommuner.

En annan form för landstingskommunalt samarbete är det s.k. utomläns- avtalet, vilket reglerar det tekniska förfarandet vid avgiftsdebitering för ut— omlänspatienter m.m. Den reella innebörden av detta avtal, som omfattas av samtliga sjukvårdshuvudmän, år att s.k. utomlänspatient — den som blir i behov av omedelbar vård under vistelse inom annat sjukvårdsområde än det där han är bosatt i vissa fall inte skall behöva erlägga mer än in- omlänsavgift (f.n. 5 kr per vårddag, som utgår enligt den allmänna sjukför- säkringen) samtidigt som en större avgift debiteras det landsting, inom vars område patienten är bosatt. För åren 1966—1967 utgör denna avgift 110 kr. Utomlånsavtalet innehåller också en bestämmelse om att i vissa fall samma ordning skall gälla även beträffande den som för specialistvård remitterats till främmande sjukhus. Då det här som regel blir fråga om att ta i anspråk en högt utvecklad, dyrbar specialistvård, är dock den avgift, som i detta fall skall debiteras hemlandstinget, betydligt högre. Den utgör för åren 1966—— 1967 225 kr per vårddag. Sistnämnda avtalsbestämmelse utgår från att en patient, som inte kan erhålla erforderlig specialistvård inom det egna sjuk- ; vårdsområdet, inte skall behöva betala mer för sin vård än om han kunnat erhålla denna på hemlandstingets sjukhus.

KAPITEL 4

Utvecklingen beträffande vissa lokala och regionala indelningar

A. De kommunala, administrativa och judiciella indelningarna inom länen

En av de faktorer som kan påverka länsindelningen är det förhållandet att åtskilliga av de indelningar på lokal nivå, på vilka länsindelningen är och skall vara uppbyggd, nyligen varit föremål för reformer, vilka medfört eller kommer att medföra väsentliga förändringar. Här avses i första hand den år 1952 genomförda och den nu pågående reformen beträffande kommunindel- ningen, men även de nya administrativa indelningarna i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt samt i fögderier ävensom den pågående översynen av den judiciella indelningen. Här skall därför lämnas en kortfattad översikt över dessa indelningsändringar.

Antalet kommuner uppgick före år 1952 till cirka 2 500 men hade den 1 januari 1967 minskat till 900 och kommer, när den nu pågående reformen genomförts, att vara nere i cirka 280. Ett studium av Kungl. Maj:ts beslut om planer för länens indelning i kommuner visar att detta antal, främst be- roende på befolkningsförändringar, successivt kan väntas komma att min- ska ytterligare. Polisdistriktens antal var år 1954 närmare 850 och tio år senare ca 550. Efter förstatligandet är antalet nu 119. Innan åklagarväsendet blev helt förstatligat 1965 fanns det sammanlagt 380 åklagardistrikt, medan antalet nu är nere i 90. Antalet kronofogdedistrikt är nu 81 medan det före reformen var 379. De lokala skattemyndigheterna har från den 1 januari 1967 helt förstatligats. I samband med denna reform genomfördes en ny fögderiindelning, som innebär, att antalet verksamhetsområden för de loka- la skattemyndigheterna minskats från 185 till 122 fögderier. Även domstols- väsendet har numera blivit helt förstatligat. I samband härmed har dom- kretsindelningen för underrätterna gjorts till föremål för översyn och dom- stolskommittén har i ett nyligen avlämnat betänkande (SOU 1967:4) före- slagit en minskning av antalet domkretsar från nuvarande 142 till 86.

Ett genomgående drag för de här ovan beskrivna indelningsreformerna har varit, att de olika förvaltnings- och administrationsområdena blivit stör- re, oftast avsevärt större, än tidigare. Anledningen till denna storleksföränd- ring har i första hand varit den allmänna strukturomvandling, som samhäl- let undergått.

Beslutet om den nu pågående kommunindelningsreformen byggde på un- dersökningar rörande befolkningsutvecklingen i kommunerna, kommuner- nas finanser, utvecklingen på vissa viktigare förvaltningsområden samt om— fattningen av det mellankommunala samarbetet. När det gällde storleken av och gränserna för de nya kommunerna fastställdes såsom indelningsgrund

den huvudprincipen, att kommunerna såvitt möjligt skulle utgöras av i nä- ringsgeografiskt hänseende sammanhängande regioner. Varje kommun skulle byggas upp kring en centralort, som kunde fungera som naturligt, spontant servicecentrum för kommunen i sin helhet och till följd härav om- fatta det område som befolkningsmässigt, ekonomiskt och kommunikations- mässigt hörde samman med detta centrum. En naturlig följd av denna ut- gångspunkt var att folkmängdens storlek i många fall endast kunde tillmä- tas sekundär betydelse.

Från de nu angivna principerna visade det sig emellertid nödvändigt att göra vissa avsteg. Eftersom Stockholm, Göteborg och Malmö och även flera andra större regioncentra har ur näringsgeografisk synpunkt vidsträckta omland skulle nämligen en konsekvent tillämpning av centralorts- och re— gionprincipen ha lett till bildandet av ett antal både till areal och folkmängd mycket stora kommuner. För att undvika detta bildades i stället inom dessa större centralorters omlandszoner flera kommunblock på basis av mindre centra. Härigenom skapades möjligheter till samgående inom hela de större regionerna, därest den framtida utvecklingen skulle ge anledning till detta. Även inom områden med gles befolkning och stora avstånd visade det sig motiverat att frångå de uppdragna riktlinjerna för att man inte skulle få alltför vidsträckta kommuner.

En naturlig följd av att centralorts- och regionprincipen tillämpades vid fastställandet av planerna för kommunindelningen var att man inte kunde ta hänsyn till då gällande administrativa och judiciella indelningar. Detta gällde även länsindelningen. Som följd härav kom ett flertal kommunblock att omfatta områden från olika län. Ett sådant förfarande förutsatte att öv- riga indelningar senare skulle anpassas till komniunblocken. Vid de ändring— ar i administrativa och judiciella indelningar som sedermera gjorts har man också sökt åstadkomma en sådan anpassning. Detta har dock inte kunnat ske i sådana fall där länsgräns skär kommunblocksgräns. I dessa senare fall kan anpassning inte ske förrän även länsindelningen ändrats.

B. Vissa regionala indelningar

Även beträffande den regionala indelningen för olika slag av statlig verk- samhet pågår en utveckling, som bör beaktas vid utformningen av den fram- tida länsindelningen. Den statliga länsadministrationen har sålunda under senare tid varit och är alltjämt föremål för åtskilliga utredningar. En cen- tral ställning i detta sammanhang intar de båda tidigare nämnda utredning- arna om länsförvaltningen och landskontorsverksamheten. Men även vissa andra delar av den regionala statsförvaltningens organisation har under se- nare år varit föremål för överväganden av olika slag. Detta gäller t.ex. på åklagarväsendets, på vägväsendets och på jordbruksrationaliseringens om- råden. Samma är förhållandet inom totalförsvaret samt beträffande vissa av

affärsverken. Vid dessa överväganden har även behandlats den regionala indelningen för ifrågavarande verksamhetsgrenar. För vad som i sistnämn- da hänseende uttalats eller beslutats redogöres här nedan.

Frågan om de regionala äklagardistriktens storlek behandlades i samband med förstatligandet av polis- och åklagarväsendet. Polisberedningen fann det därvid önskvärt att dessa distrikt så långt möjligt skulle få likvärdigt arbetsunderlag, så att organisationen kunde göras lika inom de olika distrik- ten. I detta hänseende förelåg betydande variationer de nuvarande länen emellan. Beredningen konstaterade vidare, att sådana variationer gav sig tillkänna inte bara beträffande åklagarverksamheten utan inom åtskilliga av länsförvaltningens grenar. Enligt beredningen kunde emellertid de pro- blem som sammanhängde härmed väntas få sin lösning när pågående ut- redningar om länsindelningen slutförts. Beredningen räknade nämligen med att de bärkraftiga län, som man numera eftersträvade, skulle komma att utgöra områden, till vilka en lämplig regional åklagarorganisation med för- del kunde knytas. Detta borde enligt beredningens mening leda till att länen i vart fall tills vidare bibehölls som områden för regional åklagarverksam- het. Från denna princip måste dock avsteg göras beträffande de län, i vilka arbetsunderlaget kunde bedömas som otillräckligt för en länsåklagare. Be- redningen ansåg det uppenbart att så var fallet i Gotlands, Kronobergs och Jämtlands län. Då det i vartdera av dessa län efter reformens genomföran- de skulle komma att finnas endast ett lokalt åklagardistrikt skulle nämligen en länsåklagare här få mycket begränsade lednings-, tillsyns- och förvalt- ningsuppgifter. På grund härav föreslog polisberedningen att de nämnda tre länen skulle få gemensam länsåklagarmyndighet med Stockholms, Blekinge respektive Västernorrlands län. Detta blev också riksdagens beslut. Riket är alltså numera indelat i 21 länsåklagardistrikt. Dessutom bildar städerna Stockholm, Göteborg och Malmö egna regionala åklagardistrikt.

Beträffande väguäsendets regionala organisation, som i stort varit oför— ändrad sedan förstatligandet 1944, har under 1960-talet framlagts två änd- ringsförslag (SOU 1962:46 och 1965:47). I det senare av dessa redovisade väg— och vattenbyggnadsstyrelseutredningen ett organisationsförslag, som gick ut på att behålla länsinflytandet på planläggningen av det allmänna vägnätets utformning och utbyggnad men samtidigt skapa förutsättningar för tekniskt och personellt specialinriktade och välutrustade regionala en- heter för direkta projekteringsuppdrag samt för upphandling och för ut- förande av kvalificerade byggnadsuppgifter. I detta sammanhang framhölls särskilt att den föreslagna organisationen för vägförvaltningarna, vilkas arbetsområden även i fortsättningen borde överensstämma med länen, gjorts sådan att den kunde anpassas till en ändrad indelning för den statliga

länsförvaltningen. För att få till stånd en samordnad inriktning med avse- ende på planläggningen, projekteringen och byggandet av vägar och gator m.m. föreslogs emellertid samtidigt att landet skulle indelas i större regio— ner, var och en bestående av flera län. Avsikten härmed angavs vara att varje sådan region skulle utgöra ett byggnadsdistrikt med fast organisation, vilket på beställning skulle utföra byggnadsföretag i egen, regi eller på en- treprenad åt de vägförvaltningar som ingår i regionen. Vidare skulle i sådan region finnas en fristående projekteringsavdelning med uppgift att projek- tera vägföretag på beställning av de i regionen ingående vägförvaltningarna. Slutligen skulle dessa regioner också vara lämpliga områden för vägväsen- dets egen långtidsplanläggning. Därigenom skulle man ernå en samordnad inriktning av utbyggnadsplanläggningen och ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser.

I fråga om indelningen i dessa stora regioner angav utredningen vissa krav på områdenas allmänna utformning. Å ena sidan konstaterades beho- vet av regional samverkan mellan vägverket och länsmyndigheterna på planläggnings- och projekteringsstadierna, vilket skulle leda till att om- rådena borde bildas av hela län. Å andra sidan uttalades att områdena borde utgöra näringsgeografiskt sammanhängande regioner och att större städers influensområden inte borde delas mellan flera regioner. Då väg- och vatten- byggnadsverket var en stor konsument av statistiska informationer kunde en anslutning av områdena till den av statistiska centralbyrån tillämpade indelningen av riket ifrågasättas. Vidare kunde verkets ställning och upp- gifter inom totalförsvaret även motivera en anslutning till rikets militära indelning. Ett övervägande av dessa alternativ resulterade i att inget av dem helt fyllde de uppställda kraven. Den nya indelningen i militärområden an- sågs dock lämplig som underlag för vidare överväganden.

Under hösten 1966 beslöt riksdagen i enlighet med prop. 1966:129 om ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte vissa ändringar i väg- och vattenbyggnadsverkets regionala organisation. Till grund för pro- positionen låg väg- och vattenbyggnadsstyrelseutredningens ovannämnda förslag.

I enlighet med detta beslut skall verksamheten inom den centrala admi- nistrationen fördelas på avdelningar. Under en av dessa, driftavdelningen, skall vägförvaltningarna och ett antal projekteringskontor sortera. För väg— och brobyggnadsverksamheten skall under byggnadsavdelningen tillskapas en regional organisation med byggnadsdistrikt, vart och ett omfattande flera län.

Om inrättandet av tre sådana byggnadsdistrikt har riksdagen redan be- slutat. Ett distrikt, det västra, skall omfatta Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län med Göteborg som centralort. Ett andra di- strikt, benämnt det nordvästra, skall omfatta Värmlands, Örebro och Kop- parbergs län. Centralort för detta distrikt skall vara Karlstad. I det tredje

distriktet, kallat det övre norra, skall ingå Västerbottens och Norrbottens län. Detta distrikt skall ha Luleå som centralort.

Efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har numera i prop. 1967z44 framlagts förslag om inrättande av ytterligare fyra byggnadsdi- strikt. Härvid föreslås att Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands och Västmanlands län bildar ett distrikt, benämnt östra distriktet. Bygg- nadskontoret i detta distrikt föreslås förlagt till ort inom Stockholmsomrä— det. Vidare föreslås ett distrikt, kallat sydöstra distriktet, omfattande Öster- götlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län med Jönköping som cen- tralort. Södra distriktet föreslås omfatta Blekinge, Kristianstads och Malmö- hus län och få Kristianstad som centralort. Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län föreslås bilda nedre norra distriktet med Härnösand som centralort.

I varje byggnadsdistrikt skall inrättas ett byggnadskontor, som skall vara förlagt i den för distriktet föreslagna centralorten. Byggnadsdistrikten kom- mer att ha samma gränser som det centrala vägverkets planläggningsom- råden. Dessa senare områden har däremot inte avsetts bli utrustade med egna planeringsresurser.

Indelningen i byggnadsdistrikt/planläggningsområden framgår av kartan, bilaga 20.

Enligt principbeslut av 1965 års riksdag skall en ändrad regionalorganisa— tion genomföras för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering. Ändringen, som beräknas kunna genomföras den 1 juli 1967, består i att hushållningssällskapets och lantbruksnämndens uppgifter på området förs samman i ett statligt organ, benämnt lantbruksnämnden. Hushållningssäll- skapen avses emellertid kunna bestå såsom kontaktorgan mellan lantbruks— nämnderna och näringsutövarna inom jordbruk och trädgårdsnäring.

I 1960 års jordbruksutredningens delbetänkande SOU 1964:55, vilket låg till grund för beslutet om ändrad organisation, behandlades frågan om verk- samhetsområdena för de föreslagna regionalorganen. Utredningen konsta- terade därvid att skäl fanns för att åtminstone några av de blivande organen borde ges större geografiska verksamhetsområden än de nuvarande länen. Att isolerat bryta loss den regionala administrationen för dessa verksam- hetsgrenar från sambandet med övrig länsförvaltning kunde emellertid en- ligt utredningen befaras försämra arbetsmöjligheterna för och minska ef— fektiviteten inom såväl regionalorganet som med detta samverkande organ. Vidare skulle en lösning av rationaliseringsverksamhetens geografiska upp- delning i angiven riktning innebära påtagliga nackdelar med tanke på det ökade behovet av samordning av näringslivets olika delar. J ordbruksutred— ningen ansåg därför att de nuvarande länen borde bibehållas som indel- ningsgrund för rationaliseringsorganisationen. Samtidigt erinrades emeller— tid om att utredning pågick om länsindelningen och att en ändrad indelning

kunde aktualisera frågan om ny områdesindelning för rationaliserings- organen. '

I ett nyligen framlagt betänkande med organisationsförslag för de nya lantbruksnämnderna (SOU 1966:49) har även föreslagits sammanförande av de båda lantbruksnämndsområdena i Älvsborgs län. Med hänsyn till att en ändring i länsindelningen kan bli aktuell inom en relativt snar framtid samt till omfattningen av den väntade snabba omvandlingen av länets jord- bruk har dock samtidigt förordats, att en avdelning av lantbruksnämnden tills vidare skall vara förlagd till Borås.

Vid 1964 års riksdag beslöts en ny organisation för totalförsvarets lcd- ning i högre regional instans. Den nya organisationen, som beträffande fredsorganisationen genomfördes den 1 oktober 1966, syftar till bättre sam— ordning i krig och fred och medför möjlighet till enhetlig ledning inom geo- grafiska ansvarsområden, vilka är gemensamma för krigsmakten och det civila försvaret samt bygger på den civiladministrativa indelningen. Sex helt sammanfallande militär- och civilområden har bildats. Denna indelning framgår av kartan, bilaga 21. Inom varje område ledes krigsmaktens verk- samhet inom samtliga försvarsgrenar av en militär chef militärbefälhava— re och den civila försvarsverksamheten inriktas och samordnas av en ci- vil chef — civilbefälhavare. För de enstaka fall, då ett län delas av militär- civilområdesgräns (f.n. endast Kalmar och Gävleborgs län) har vederböran- de departementschef förordat, att i fråga om ledningen i krig av det delade länet en av länsdelarna skall tillföras angränsade län, medan den fredsadmi- nistrativa indelningen inte skall brytas vid krigsplanläggningen. Departe- mentschefen förutskickade samtidigt, att indelningen i militär-civilområden kunde komma att omprövas, då länsindelningsutredningens förslag förelåg. Härvid kunde man även ompröva indelningen i försvarsområden, vilka nu som regel sammanfaller med länen.

Den militärterritoriella indelningen överensstämmer f.n. i flera fall ej med kommunikationsverkens m.fl. organs regionala indelningar, vilka se- nare utformats med hänsyn till kommunikationstekniska och företagseko- nomiska krav. Departementschefen utgick emellertid i sitt förutnämnda organisationsförslag från att totalförsvarets intressen skulle bli vederbör- ligen beaktade, då särskilda indelningsfrågor kommer under bedömande.

Telestyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t i juni 1966 lagt fram för- slag till omorganisation av bl.a. televerkets regionala förvaltningsorgan. En- ligt detta förslag skall landet indelas i 4 teledistrikt, 6 radiofjärrnätsområ— den och 21 teleområden. De nya teledistriktens förvaltningsorgan avses för- lagda till Malmö, Göteborg, Stockholm och Sundsvall. Distriktens geogra— fiska omfattning är i princip anpassad till indelningen i militär- och civil- områden. Det framhålles i telestyrelsens ovannämnda skrivelse, att den nya distriktsorganisationen är vald bl.a. med hänsyn till att varje distrikt bör

58 omfatta ett antal hela teleområden och att varje distriktskontor bör ha en lämpligt avpassad arbetsmängd.

Postuerkets regionala förvaltningsorgan består av 7 postdirektioner (postdistrikt) och drygt ett 100—tal regionpostkontor. Antalet regionpost- kontor var tidigare cirka 175 men har genom ett år 1961 fattat princip- beslut nedbringats till ovan angivet antal.

Inom Statens Järnvägar gäller numera, efter omorganisation från och med den 1 juli 1963, en regional indelning i 11 driftdistrikt och 11 ban- distrikt med sammanfallande gränser.

KAPITEL 5

Den rättsliga grunden för ändring av indelningen i län och landstingskommuner

Ändringar i rikets indelning har av gammalt beslutats av Kungl. Maj :t. Ur sådana beslut utvecklades tidigare en praxis, som i viss mån fick karaktär av sedvanerätt. Numera är denna beslutanderätt kodifierad och reglerad i lagstiftningen såvitt avser den primärkommunala och den ecklesiastika in- delningen. Samma är förhållandet med den judiciella indelningen.

Ändring i rikets primärkommunala indelning kan enligt 2 5 i 1919 års indelningslag ske bl.a. genom sammanläggning av två eller flera kommu- ner eller genom överföring av del av kommun till annan kommun. Om änd- ring i den primärkommunala indelningen finnes böra föranleda ändring även i annan indelning förordnar Kungl. Maj:t samtidigt härom. Detta kan gälla länsindelningen och därmed också den landstingskommunala indel- ningen, olika slag av andra administrativa indelningar, t.ex. i polis-, åkla- gar- och kronofogdedistrikt samt i fögderier, eller den judiciella indel- ningen. Beslut om sådana följdändringar, som nu nämnts, har exempelvis meddelats i samband med vissa av de primärkommunala indelningsändring— ar, som trädde i kraft den 1 januari 1967.

Mera genomgripande indelningsändringar har fastställts av Kungl. Maj:t först efter riksdagens godkännande av principerna för de nya indelningarna. Exempel härpå utgör 1952 års kommunreform och den nu pågående kom- munindelningsreformen ävensom de administrativa indelningarna i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt samt i fögderier.

I kapitel 2 har redogjorts för länsindelningens uppkomst och utveckling. Såsom där angivits reglerades vår nuvarande form av länsindelning första gången genom 1634 års regeringsform. I denna liksom i 1719 och 1720 års regeringsformer var länen uppräknade. I 1634 års regeringsform angavs t.o.m. residensstäderna. Dessa uppräkningar återfanns emellertid inte i 1772 års regeringsform och den nu gällande 1809 års regeringsform innehål- ler endast ett stadgande om att landet skall vara indelat i län (46 å).

Ändringar i länsindelningen avseende såväl länens antal som deras storlek kan således företagas utan grundlagsändring. Så skedde också är 1810 vid bildandet av Jämtlands och Norrbottens län. Endast ett upphä- vande av indelningen i län skulle strida mot 46 å regeringsformen.

Den närmare omfattningen av och gränsdragningen mellan länen är inte fastställd på annat sätt än att den indirekt framgår av t.ex. den hos kam— markollegiet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1939 förda ligga-

ren över rikets indelning. Denna liggare föres länsvis och anknyter direkt till den gamla jordeboken och till jordregistret.

Frågan om en översyn av hela länsindelningen är självfallet av beskaffen- het att skola underställas riksdagens prövning. Däremot synes det inte på- kallat att länsindelningen skall regleras i lag. Sedan riksdagen fattat beslut i frågan torde det alltså få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa den nya länsindelningen i administrativ ordning.

Riksdagens beslut i frågan bör inte utgöra hinder för Kungl. Maj:t att vidta sådana smärre justeringar av länsgränserna, exempelvis berörande en kommun eller ett kommunblock, som i framtiden av en eller annan anled- ning kan finnas påkallade. Frågor om mera omfattande ändringar av ett läns område bör däremot underställas riksdagen.

Riksdagens beslut rörande länsindelningen torde jämväl böra innefatta

ett ställningstagande till vilka orter som i framtiden skall vara residens- städer.

Vad härefter angår den rättsliga grunden för ändringar i landstingsindel- ningen vill vi anföra följande.

Jämlikt 1 5 första stycket landstingslagen utgör varje län en landstings— kommun. Från denna regel görs ett undantag i paragrafens andra stycke. Där stadgas att om det vid landstingslagens ikraftträdande år 1955 fanns flera landstingskommuner inom ett län eller stad inte tillhörde landstings- kommun, skall därvid förbli om inte annorlunda bestäms enligt vad i 2 g sägs. Denna undantagsregel är nu tillämplig på de två landstingskommu— nerna i Kalmar län samt om man bortser från Stockholm, där princip- beslut om samgående med landstinget föreligger —— på städerna Göteborg och Malmö. Enligt 2 5 1 mom. landstingslagen äger Kungl. Maj:t, om det inom ett län finns flera landstingskommuner, förordna om deras förening, då omständigheterna därtill föranleder. Bestämmelsen avser förhållandet inom Kalmar län. I andra momentet samma paragraf föreskrivs att stad som inte tillhör landstingskommun äger inträda i sådan kommun, om båda parterna fattar samstämmande beslut därom. Då synnerliga skäl föreligger äger även Kungl. Maj:t besluta om sådant inträde. Tidpunkten för förening enligt första momentet eller inträde enligt andra momentet bestämmes jäm- likt tredje momentet samma paragraf av Kungl. Maj:t, som också meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter.

Om man utgår från den i direktiven angivna principen, att landstings- indelningen bör följa länsindelningen, är det uppenbart att en ändring av den landstingskommunala indelningen i anslutning till länsindelningsrefor- men inte kan göras frivillig såsom man till exempel i principbeslutet om kommunindelningsreformen förutsatt beträffande den primärkommunala indelningen. Riksdagens beslut i länsindelningsfrågan måste i stället omfat- ta även den landstingskommunala indelningen.

KAPITEL 6

Allmänna synpunkter på länsindelningen

Att den till sina huvuddrag drygt 300 år gamla länsindelningen nu blir före- mål för en allmän översyn kan väl i och för sig knappast väcka någon gen- saga. Snarare skulle det vara ägnat att förvåna, om den länsindelning, som för Syd— och Mellansveriges del utformades i mitten av 1600—talet och för Norrlands vidkommande fick sin nuvarande form i början av 1800-talet, skulle vara utan vidare lämpad även för de uppgifter, som möter i dagens och morgondagens samhälle.

Även om behovet av en revision av länsindelningen knappast torde be- stridas av någon går emellertid meningarna starkt isär beträffande det sätt, på vilket länsindelningen bör ändras. Vi är för vår del medvetna om de svå- righeter det erbjuder att här finna en helt tillfredsställande lösning. Dessa svårigheter beror delvis på, att man i flera avseenden är hänvisad till mer eller mindre väl grundade antaganden om den framtida utvecklingen. Kon- sekvenserna av att länsindelningen ändras på det ena eller andra sättet är vidare i regel svåra att belägga eller beräkna rent siffermässigt. Slutligen pekar de faktorer, som bör påverka länsindelningen, självfallet ingalunda alla i samma riktning, och man kan ha olika uppfattning om vilka av dessa faktorer, som bör tillmätas den största betydelsen.

Innan vi går närmare in på dessa frågor vill vi i korthet redovisa vissa synpunkter av mera allmän karaktär.

Vid våra kontakter med representanter för länsorgan och landstingskom- muner har vi fått ett starkt intryck av den vikt man på många håll fäster vid att det egna länet skall bestå helt eller i huvudsak oförändrat. En dylik ståndpunkt behöver helt säkert inte tas som uttryck för en obenägenhet för förändringar över huvud taget i länsindelningen. Snarare torde den böra ses som ett uttryck för att såsom också berörs i direktiven till utredningen den långa tid, under vilken den nuvarande länsindelningen ägt bestånd, och de många och stora uppgifter på det regionala planet, som man under denna tid haft att lösa gemensamt, medverkat till att skapa en känsla av samhörig- het mellan länets invånare, vilken man vill slå vakt om. Till detta kommer naturligtvis också att anläggningar av olika slag dimensionerats och lokali- serats just med tanke på det egna länets utformning och behov.

Vi finner det självklart, att stor hänsyn måste tas till en sådan samhörig- hetskänsla och att man inte utan tungt vägande skäl bör vidta åtgärder, som kan försvaga densamma. Bland annat av detta skäl har vi i vårt förslag så långt möjligt sökt undvika delning av nu befintliga län. Men man måste

också vara på det klara med, att det här är fråga om en reform av stor be- tydelse för framtiden. Det gäller ju nämligen att utforma de framtida ar- betsområdena för de regionala organen så, att dessa organ kan lösa sina re- dan nu maktpåliggande och i framtiden än viktigare arbetsuppgifter på ett ur samhällets synpunkt tillfredsställande sätt. Om det här uppstår en mot- sättning mellan tradition och ändamålsenlighet är det enligt vår uppfattning ofrånkomligt, att ändamålsenligheten måste tillmätas den största vikten.

I direktiven har förutsatts, att översynen av länsindelningen skall avse riket i dess helhet. Under våra överläggningar med representanter för länsorgan och landsting har vi emellertid ibland mött den uppfattningen, att länsindel- ningsreformen nu borde begränsas till de områden, där behovet av ändringar kunde anses mest påtagligt. Härmed torde man då ha avsett storstadsregio- nerna och eventuellt något eller några av de minsta länen. Som skäl för en dylik begränsning har bl.a. anförts att det skulle vara fördelaktigt, om man kunde uppskjuta ställningstagandet till frågan om länsindelningen i övriga delar av landet till dess man fått ytterligare erfarenheter rörande effekten av den av statsmakterna bedrivna lokaliseringspolitiken och rörande befolk- ningsutvecklingen över huvud taget i de olika delarna av landet.

En sådan partiell reform skulle emellertid enligt vår uppfattning kunna få föga önskvärda konsekvenser. Man måste komma ihåg att en ändring av länsindelningen i storstadsregionerna ofrånkomligen får återverkningar för länen i en ganska vid krets däromkring. Vill man finna en på sikt hållbar lösning av frågan om utformningen av Stockholms- och Göteborgslänen sy— nes det nämligen oundvikligt att åtskilliga andra län måste dras in i en re- vision av länsindelningen. (För Göteborgsregionens vidkommande har detta ingående belysts av 1959 års länsindelningsutredning.) Redan de ofrånkom- liga följdverkningarna av en ändring av länsindelningen i storstadsregio- nerna blir alltså så omfattande att man är ganska nära en fullständig läns- indelningsreform. Härtill kommer att ett uppskov knappast skulle vara till gagn för de områden, som eventuellt nu skulle kunna lämnas utanför revi- sionen. Man skulle ju då under sannolikt lång tid vid sidan av de områden, där en ny länsindelning genomförts och där man till fullo kan utnyttja möj- ligheterna till en rationell framtidsplanering, få ett antal förvaltningsom- råden med sämre förutsättningar i fråga om planering och ekonomi. En så- dan situation måste te sig särskilt betänklig just under en tidsperiod, då en stark omflyttning av befolkning och näringsliv pågår och det med hänsyn härtill är särskilt viktigt, att en sakligt riktig avvägning av de olika regio— nernas möjligheter och behov kommer till stånd.

Beträffande de blivande folkmängdssiffrorna i olika områden vill vi till slut framhålla, att det för bedömningen av hur länen bör utformas knappast har någon betydelse, om den faktiska befolkningsutvecklingen i någon mån

skulle komma att avvika från uppgjorda prognoser. Såsom vi i det följande skall ange torde andra faktorer böra tillmätas större vikt.

Vi utgår alltså från att den översyn av länsindelningen som nu skall före- tas bör omfatta landet i dess helhet.

En viktig fråga är hur långt framåt man bör söka blicka, när den nya läns— indelningen skall utformas.

Det är naturligtvis inte sannolikt och förmodligen inte ens önskvärt att den blivande länsindelningen skall bestå tillnärmelsevis lika länge som den nuvarande. Inte minst för alla dem som skall ha ansvaret för verksamheten på länsplanet såväl den statliga som den landstingskommunala måste det emellertid vara önskvärt med en stabilitet som underlättar en verklig långtidsplanering. Enligt vår uppfattning bör man därför ha som en rikt- punkt, att den förestående indelningsändringen i sina huvuddrag skall kun- na bestå en eller ett par generationer. En självklar konsekvens härav är na- turligtvis att den nya länsindelningen inte bara bör söka avhjälpa de brister i den nuvarande indelningen, som redan nu är särskilt påtagliga, utan ock- så bör utformas med tanke på vad de befolkningsmässiga, ekonomiska och tekniska förändringarna inom samhället under de närmaste årtiondena kan komma att innebära.

De förslag om att minska antalet län, som framfördes i slutet av 1800-talet och i början av detta århundrade, var framför allt motiverade med önske— målet att åstadkomma besparingar inom den statliga länsförvaltningen. Denna synpunkt bör självfallet uppmärksammas även nu.

Då frågan om en ändrad länsindelning aktualiserats under senare tid, har motivet emellertid varit betydligt vidare. Man har då främst betonat att de regionala enheter, som länen utgör, både befolkningsmässigt och närings- geografiskt bör vara så utformade, att de kan tjäna som underlag för en effektiv samhällsplanering och en effektiv statlig och landstingskommunal förvaltningsapparat, Det är också ur denna vidare synpunkt som man en- ligt vår uppfattning framförallt bör bedöma länsindelningsfrågan.

Enligt direktiven bör vi söka belysa vad som för en rationellt bedriven stat- lig och landstingskommunal verksamhet bör uppställas som riktpunkt i fråga om länens storlek, främst i fråga om det befolkningsmässiga under- laget. Såväl befolkningstätheten som omfattningen och beskaffenheten av den statliga och landstingskommunala verksamheten varierar emellertid så mycket att en sådan måttstock endast kan få en mycket begränsad använd- ning. För storstadsregionerna måste man till exempel med hänsyn till de arbetsuppgifter och de problem som där föreligger —— anlägga helt andra

aspekter på frågan vad som kan anses utgöra en ur befolkningssynpunkt lämplig storlek på ett län än vad man bör göra för Mellan- och Sydsverige i övrigt. Likaså erbjuder glesbygderna speciella problem, vilka gör att läns— indelningen för deras vidkommande måste bedömas ur delvis andra syn— punkter än dem, som kan anläggas på länsindelningen i resten av riket. Vad som skall anses som lämplig storlek för ett län beror dessutom, så— som också påpekas i direktiven, i hög grad på vilka förvaltningsgrenar inom den statliga verksamheten, som bör ha länen som regionala distrikt, och vidare på vad eventuella förändringar i den landstingskommunala verksam- heten kan komma att innebära i fråga om krav på befolkningsmässigt och 4| 1 l l ekonomiskt underlag i landstingskommunerna. Det är självfallet vanskligt att uttala sig om hur arbets- och ansvarsfördel— , ningen mellan centrala, regionala och lokala organ inom den statliga för- , valtningsapparaten respektive mellan primär— och landstingskommuner kan ' komma att gestalta sig på längre sikt. Inte heller föreligger någon klarhet , om hur arbetsfördelningen mellan statliga och kommunala organ kan kom- ma att bli i framtiden eller hur frågan om den s.k. länsdemokratien kommer att lösas. Vi vill emellertid i korthet peka på vissa utvecklingstendenser, som enligt vår mening måste komma att påverka länsindelningen, och ange vår uppfattning om den betydelse länsindelningen har för avvägningen mellan , regionalt och centralt ledd verksamhet.

Inom den statliga sektorn har under en följd av år pågått en decentrali- % sering av beslutanderätten i ärenden av olika slag från Kungl. Maj:t och i centrala verk till länsstyrelser och andra länsorgan. I linje härmed har ock- ! så legat en klar tendens att för speciella samhällsuppgifter skapa eller ut- bygga särskilda regionala organ av statlig karaktär, vilka kunnat anförtros i uppgiften att under ledning av ett centralt organ med tämligen vida befogen— l heter handha den statliga verksamheten på området inom länet. Som exem- pel härpå kan nämnas de statliga länsnämnder av olika slag, som tillkom— mit under senare år. Ett gemensamt drag för dessa nämnder har också va- rit, att man genom ett starkt lekmannainslag i deras styrelser sökt att bl.a. ge dem förankring i regionen. Ett annat uttryck för den ökade betydelse, som numera tillmäts den regionala aktiviteten, utgör de i varje län nyligen inrättade planeringsråden. Dessas uppgift är ju som bekant att som rådgi- vande organ delta i länsstyrelsernas handläggning av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän betydelse eller större vikt.

Landstingens betydelse har också ökat kraftigt under senare år. Av utom- ordentligt stor vikt har härvidlag varit den överflyttning av uppgifter på sjukvårdens område som ägt rum från den statliga sektorn till landstings- kommunerna. Även i fråga om de delar av sjukvården, som traditionellt omhänderhafts av landstingen, har en utveckling skett, som närmast kan

kallas explosiv. I storstadsregionerna har också uppgifter, som tidigare an- kommit på primärkommunerna, numera fått en sådan omfattning eller eko— nomisk räckvidd, att ansvaret för dem måst överflyttas eller kan väntas komma att överflyttas på större enheter.

Vad nu sagts utgör endast en exemplifiering av den utveckling, som ägt rum under senare år. Vi anser det emellertid helt orealistiskt att räkna med, att denna utveckling skulle vändas i motsatt riktning. Snarare synes man utan att därmed ta ställning till frågan på vem uppgifterna bör ligga — ha anledning räkna med att regionala organ kommer att påläggas ytterligare uppgifter.

Härmed är man i själva verket inne på det, som enligt vår mening är det avgörande skälet för en länsindelningsreform och ytterst bör vara bestäm— mande för hur länsindelningen skall utformas. Vi åsyftar här den betydelse länen som regionala enheter i fortsättningen kommer att ha som underlag för samhällsplaneringen och för den landstingskommunala verksamheten.

Vid tillkomsten av den nuvarande länsindelningen i Syd- och Mellansve- rige torde de faktorer, som bestämde länens utformning, framför allt ha va— rit av militär eller historisk natur. I Norrland spelade väl åtminstone delvis näringsekonomiska och administrativa överväganden en större roll. Någon strävan att bilda vad vi i dag kallar näringsgeografiska regioner torde knap- past ha funnits, vilket givetvis inte hindrat att länen i vissa fall var eller kommit att bli tämligen väl sammanhållna enheter.

Oavsett vad som varit grunden till den nuvarande länsindelningen är det emellertid lätt att konstatera att de genomgripande förändringar, vilka efter den egentliga industrialiseringens genombrott skett i samhällets tek- niska, ekonomiska och sociala struktur, har medfört att de administrativa enheterna länen — och motsvarande näringsgeografiska regioner alltmer kommit att glida isär.

En del av dessa förändringar utgör en fortsättning på en sedan länge på- gående utvecklingsprocess, andra åter har gjort sig tydligt märkbara först under senare tid. Den fortgående rationaliseringen inom jordbruket och skogsbruket, å ena, samt industri- och serviceyrkenas — de s.k. stadsnä- ringarnas —— expansion, å andra sidan, leder till att en allt större del av befolkningen bosätter sig i tätorter, medan glesbygdens befolkning minskar. Eftersom befolkningsomflyttningen till övervägande delen omfattar yngre åldersgrupper är glesbygdens avtappning betydligt mera kännbar än vad den antalsmässiga minskningen utvisar. Härtill kommer att utvecklingen sedan 1950-talets början tyder på en skärpt konkurrens även mellan tät- orterna inbördes.

Å andra sidan pågår också en rörelse i motsatt riktning. Den höjning, som skett av de enskilda medborgarnas levnadsstandard, har skapat nya vanor och behov inte minst beträffande fritidens utnyttjande. Med den kortare

arbetsveckan och de förbättrade kommunikationerna blir det också lättare för allt fler människor att ha sin permanenta bostad på tämligen stort av- stånd från den ort där de arbetar. Härav följer större krav på planering av åtgärder för att tillgodose dessa behov och på service i olika avseenden. Samhället har sålunda å ena sidan att beakta ökade krav och lägga till rätta för fortsatt utveckling i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende men också å andra sidan att så långt möjligt mildra de negativa följdverk— ningar som strukturomvandlingen har för såväl enskilda medborgare som för orter, hela bygder och större regioner. De åtgärder som här kan aktua- liseras blir ofta av en storleksordning som gör att deras verkningar sträcker över de snäva gränser, som den nuvarande länsindelningen i vissa fall drar upp.

Hela denna utveckling, som säkerligen ännu inte nått sin kulmen, kräver en samhällsplanering av ett helt annat och mer genomgripande slag än som tidigare varit förutsatt. Genom den pågående kommunindelningsreformen får primärkommunerna ökade möjligheter att lösa dessa uppgifter på det lokala planet. Vad beträffar länen har länsförvaltningsutredningen i sitt be- tänkande ingående behandlat samhällsplaneringens betydelse för en sund och balanserad utveckling och betonat att huvudmålet för en länsförvalt- ningsreform bör vara att skapa förutsättningar för en initiativkraftig och enhetlig ledning inom den översiktliga samhällsplaneringen och för bättre överblick, samverkan och samordning på detta område. Vi ansluter oss helt till dessa synpunkter.

För att samhällsplaneringen skall kunna ge det resultat som medborgar- na ha rätt att kräva, fordras emellertid inte bara att de organ, som skall handha dessa uppgifter på länsplanet, är lämpligt konstruerade, utan ock- så att deras geografiska arbetsområden är anpassade efter de föreliggande uppgifterna. Att så nu inte är fallet torde ligga i öppen dag, framför allt inom storstadsregionerna och därtill angränsande områden. Men behovet av en » omreglering är inte begränsat till dessa områden. De problem som man ' ställs inför vid försök att planera samhällsutvecklingen, är till sin natur sådana, att de för sin lösning kräver ett samlat grepp över vidare områden än vad de minsta av de nuvarande länen erbjuder. För att en reform av läns- förvaltningen skall ge avsett resultat måste den därför enligt vår uppfatt- ning sammankopplas med en genomgripande reform av länsindelningen.

Här bör understrykas ett förhållande, som måhända inte alltid beaktats i den hittills förda offentliga diskussionen om länsindelningen. Vi tänker här på den betydelse som länens utformning har vid avvägningen mellan regio— nalt och centralt inflytande på samhällsplaneringen. Det gäller här både vad man kallar riksplanering och den av olika centrala organ sektorsvis ledda verksamheten. Ju mer länsindelningen avviker från de regionala en- heter, som samhällsplaneringen behöver arbeta med, och ju större antalet

län är, desto starkare blir också behovet av en central ledning och dirigering av verksamheten. Med väl utformade regionala planeringsenheter kan man omvänt begränsa behovet av en central planering. Om planeringen av ut- vecklingen inom en region i största möjliga utsträckning skall bli en regio- nens egen uppgift och utformas som ett uttryck för en balanserad bedöm- ning av regionens egna behov och intressen, måste man därför också se till att de regionala planeringsorganen får arbetsområden som möjliggör detta.

I anslutning till vad nu anförts vill vi också i korthet beröra ett argument mot ändring i länsindelningen, som stundom framförts. Det gäller här de konsekvenser, som uppgåendet i en större enhet skulle kunna få för vissa mindre län. Det har hävdats, att en sådan åtgärd skulle innebära risk för att befolkningsutvecklingen och utvecklingen av näringslivet över huvud taget i området ifråga skulle bli ogynnsammare än vad som skulle ha bli- vit fallet om området fått bestå som självständigt län. Dylika farhågor före- faller dock överdrivna. Man måste ju beakta, att syftet med den samhälle- liga aktiviteten i fråga om näringslivets lokalisering inte kan vara att under alla förhållanden eller till varje pris motverka eventuella tendenser till be- folkningsminskning i ett område eller arbeta för lokalisering av nya indu- strier i en trakt, där överskott på arbetskraft uppstått. Vad det gäller är ju i stället att söka främja en ur hela samhällets synpunkt riktig utveckling och en effektiv användning av samhällsresurserna och att härvid göra en rimlig avvägning mellan överväganden av generell natur, å ena, samt mera lokala synpunkter och önskemål, å andra sidan. Enligt vår åsikt finns det inte någon rimlig anledning att befara att man inom en större region skulle ha sämre förutsättningar än inom en mindre att göra en sådan avvägning på ett riktigt sätt. Vi skulle i stället vilja hävda att en omstrukturering av länen, som gör att dessa i högre grad än som nu ibland är fallet kommer att utgöra befolkningsmässigt och näringspolitiskt balanserade enheter, bör vara ägnad att underlätta en sakligt riktig bedömning av hithörande frågor. Om länsstyrelserna i enlighet med länsförvaltningsutredningens förslag får en lekmannaledning med stark förankring i länet bör det ju också vara en naturlig uppgift för dessa nya organ att tillse att ingen bygds berättigade intressen blir eftersatta.

I en som bilaga 1 till detta betänkande fogad promemoria anföres synpunk- ter beträffande vissa faktorer, som bör påverka länens utformning. Bland dessa synpunkter, till vilka vi i huvudsak kan ansluta oss, vill vi här, utöver vad vi förut anfört, särskilt understryka vikten av att länen blir så utforma- de att befolkningsomflyttningar och andra strukturella förändringar i möj- ligaste mån kan balanseras inom länets gränser. Likaså finner vi det önsk- värt, att varje län om möjligt skall innehålla minst en ur utbildnings-

och servicesynpunkt välutrustad och utvecklingskraftig stad eller grupp av orter, som kan utgöra en kärna för länets ekonomiska liv.

Vad nu sagts har främst gällt länens betydelse som arbetsområden för den regionalt ledda samhällsplaneringen. I samma riktning pekar den andra av de huvudsynpunkter vi vill anlägga på länsindelningen, nämligen länens betydelse som underlag för landstingskommunal verksamhet över huvud taget. Såsom framgår av redogörelsen i kapitel 3 har denna verksamhet numera nått en omfattning, som gör att den både ur ekonomisk och ur all— mänt samhällelig synpunkt måste tillmätas en utomordentligt stor betydel- se. Till belysande härav kan erinras om att de samlade utgifterna för lands— tingens verksamhet — inkl. motsvarande utgifter i de städer, som står utan- för landsting —— för år 1967 torde uppgå till drygt 8 miljarder kronor.

Av nyssnämnda belopp faller den övervägande delen eller drygt 80 % på olika former av sjukvård. När det gäller att belysa vad som för en rationellt bedriven landstingskommunal verksamhet bör uppställas som riktpunkt i fråga om länens storlek och samtidigt söka klarlägga vad olika nu aktuella eller för framtiden sannolika förändringar i denna verksamhet kan antagas innebära i fråga om krav på befolkningsmässigt och ekonomiskt underlag i landstingskommunerna är det därför naturligt att man i första hand ställer

frågan, hur stort ett sjukvårdsområde bör vara i befolkningshänseende för ' att möjliggöra en rationellt uppbyggd sjukvårdsorganisation, omfattande så- väl den slutna som den öppna sjukvården.

Sjukhuslagstiftningskommittén berörde denna fråga i sitt betänkande med förslag till ny sjukhuslag m.m. (SOU 1956:27) och anförde därvid bl.a. att det var uppenbart att för små enheter utgjorde ett hinder, medicinskt och ekonomiskt, för en rationell utveckling av sjukvården. Kommittén an- såg att normallandstinget —— varmed avsågs en landstingskommun med ett befolkningsunderlag om ca 250 000 invånare var ganska väl ägnat som administrativ sjukvårdsenhet men utan tvekan för litet för att bilda under- lag för exklusiva specialiteter; härför erfordrades betydligt större befolk- ,

ningsunderlag.

I sitt yttrande den 6 augusti 1957 i anledning av statsrevisorernas förslag till utredning om länsindelningen anförde Svenska landstingsförbundet, att en modern, rikt differentierad och specialiserad sjukvård krävde inte endast ett relativt stort befolkningsunderlag utan även ett stabilt skatteunderlag samt att man hade att räkna med att för den länsvis organiserade sjukvår— den med dess starka uppdelning på specialiteter ett befolkningsunderlag om cirka 300 000 invånare skulle vara erforderligt.

Enligt regionvårdsutredningen (SOU 1958:26) kunde den svenska lands- tingsindelningen bl.a. med hänsyn till sjukvårdsområdenas befolkningsun— derlag cirka 250 000 invånare som medeltal — sägas ha skapat goda för- utsättningar för en rationell sjukhusorganisation under landstingens hu- vudmannaskap. Vissa grenar av sjukhusvården, de s.k. länsspecialiteterna,

kunde därför ombesörjas på länsplanet. Utredningen framhöll emellertid att ju mer exklusiv den specialiserade vården var, desto större måste befolk— ningsunderlaget vara. Åtskilliga specialiteter, de s.k. regionspecialiteterna, krävde ett befolkningsunderlag som länen ej hade omkring 1 miljon in— vånare -— för att en rationellt bedriven vård skulle kunna lämnas.

För att få de problem, som sammanhänger med frågan om sjukvårdsom- rådenas lämpligaste storlek i såväl storstadsregionerna som övriga delar av landet så allsidigt belysta som möjligt —— inte endast ur planerings- och organisationssynpunkt utan även med hänsyn till personella och materiella resurser samt till allmänhetens krav på bästa möjliga sjukvård — har vi i skrivelse den 24 mars 1965 vänt oss till medicinalstyrelsen, som utövar högsta tillsynen över landstingskommunernas och de landstingsfria städer- nas sjukvårdande verksamhet, med begäran om en redogörelse för hur me- dicinalstyrelsen ser på de sålunda angivna frågorna.

Medicinalstyrelsen har i anledning härav i skrivelse den 24 juni samma år redovisat sina synpunkter på den önskvärda storleken av olika sjuk— vårdsenheter. Även denna skrivelse är fogad till detta betänkande (se bilaga 3). Av skrivelsen framgår att enligt medicinalstyrelsens uppfattning de sjukvårdsenheter, som länen utgör, ej bör understiga 250 000 å 300 000 in- vånare men utan olägenhet kan vara väsentligt större.

Det måste uppenbarligen vara ett angeläget samhälleligt krav att arbets- områdena för de organ, som handhar den omfattande och betydelsefulla landstingskommunala verksamheten, är så utformade att denna verksamhet kan byggas upp på ett effektivt sätt. Den nuvarande länsindelningen, som tillkommit under helt andra förhållanden och för helt andra syften, kan knappast sägas tillgodose detta krav. Vad angår sjukhusorganisationen, som i detta sammanhang spelar den största ekonomiska rollen, ligger sålunda åt- skilliga län i dag befolkningsmässigt under den nivå, som medicinalstyrelsen angett som önskvärd för en effektiv sjukhusorganisation, och med den ut— veckling som pågår på sjukvårdens område, torde denna nivå snarare kom- ma att stiga än sjunka. De nuvarande länsgränserna synes vidare i åtskilli- ga fall ha lett till en lokalisering av sjukhus, vilken i dagens läge inte fram- står som ändamålsenlig. En ändring av länsindelningen, som tar sikte på att skapa större och ur näringsgeografisk synpunkt bättre sammanhållna län, bör därför i och för sig ge landstingen möjlighet att planera och bedriva sin verksamhet på ett bättre sätt än vad som nu kan ske.

För bedömandet av hur länsindelningen bör utformas är det självfallet ock- så av intresse vad som ur administrativ synpunkt kan anses som lämplig storlek för ett län.

1959 års länsindelningsutredning uttalade i sitt tidigare nämnda betän— kande, att det i län med en folkmängd understigande cirka 200 000 invånare erfarenhetsmässigt visat sig svårt att bygga upp en ur arbetssynpunkt helt

ändamålsenlig förvaltningsapparat samt att länsorganen i dessa små län även driftsekonomiskt visat sig oförmånliga. Med utgångspunkt från oför- ändrade förhållanden (1961) ansåg utredningen olika skäl tala för avse— värt högre invånarantal i länen än cirka 200 000.

Vi har bland annat tagit upp denna fråga vid de överläggningar, som vi haft med representanter för olika affärsdrivande verk och sådana centrala ämbetsverk, som har regionala organ. Av vad som därvid sagts från verks— representanternas sida har vi fått den uppfattningen, att man så gott som undantagslöst anser den nuvarande länsindelningen mindre ändamålsenlig, inte bara med avseende på arronderingen utan även i fråga om antalet län. Det har sålunda allmänt uttalats, att den regionala förvaltningen otvivel— aktigt skulle vinna i effektivitet, om man kunde arbeta med färre och stör— re enheter. Ehuru önskemålen inte preciserats har vi fått den uppfattningen att för de här berörda organens vidkommande en relativt kraftig reducering av antalet regionala enheter framstår som genomförbar och till och med önskvärd. Man har bland annat pekat på de möjligheter att förenkla och förbilliga administrationen, som en sådan koncentration skulle ge. Fram- för allt har emellertid betonats att man därigenom skulle få större möjlig— heter att uppbygga sin regionala organisation så att den specialutbildade arbetskraft, på vilken man redan nu har brist, genomgående kan sysselsättas med sådana uppgifter, som svarar mot dess kvalifikationer.

Vad angår de affärsdrivande verken har dessa ju för övrigt, i den mån de inte är hänvisade till att följa länsindelningen, redan i huvudsak byggt upp sin regionala organisation med bortseende från länsgränserna. Det är också lätt att konstatera, att företag och organisationer inom näringslivet med riksomfattande verksamhet i ett mycket stort antal fall arbetar med regio— nala enheter, som är större än de nuvarande länen. Detsamma gäller också organisationen inom totalförsvaret.

Även vad länsstyrelserna angår har erfarenheten visat att en befolkning, motsvarande vad som nu finns i de större länen utanför storstadsregionerna, med länsstyrelsernas nuvarande organisationsform utgör ett lämpligt un— derlag för uppbyggande av en förvaltningsapparat, där arbetsuppgifterna så långt rimligen kan begäras kunnat anpassas efter vederbörande befattnings- havares kvalifikationer och där personaluppsättningen också haft sådan storlek, att tillfälliga svårigheter på grund av ledigheter och semestrar kun- nat lösas inom verket på ett någorlunda tillfredsställande sätt. En ändring av organisationen enligt de linj er, som länsförvaltningsutredningen föreslår, skulle såvitt vi kan finna inte medföra någon ändring i detta förhållande utan snarare understryka de fördelar, som de större länen i dessa avseenden erbjuder framför de mindre.

Vad angår länsstyrelserna och deras arbetsuppgifter kan här dessutom erinras om att landskontorsutredningen i sitt betänkande föreslår att taxe-

rings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet skall utbrytas från länsstyrel- serna och organiseras med särskilda regionala organ under ledning av ett centralt ämbetsverk. Ett genomförande av detta förslag kommer till en bör- jan att medföra att länsstyrelsernas personal minskar med närmare 60 pro- cent. Av intresse i detta sammanhang är vidare, att utredningen ansett att vissa av de nuvarande länen är för små för att kunna utgöra arbetsområde för de av utredningen planerade länsskatterätterna och att följaktligen två län i vissa fall bör bilda domkrets för en sådan domstol. I övrigt har utred— ningen räknat med att arbetsområdena för de regionala organ, som skall handha taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsverksamheten, skall sam- manfalla med länen. Även med hänsyn härtill synes det önskvärt, att antalet län skall reduceras tämligen kraftigt. En dylik reducering torde nämligen vara en förutsättning för att man skall kunna effektivt utnyttja de data- maskiner, på vilka verksamheten i stor utsträckning kommer att bygga, och den kvalificerade personal, som erfordras för att sköta dessa.

Rent allmänt kan vi ansluta oss till de synpunkter på det befolkningsmäs- siga minimiunderlaget för länsstyrelse och övriga länsorgan, som 1959 års länsindelningsutredning anfört. De förändringar i länsorganens arbete, som kommer att bli en följd av bl.a. den nya kommunindelningsreformens för- verkligande och som kommer att ske, om länsförvaltningsutredningens och landskontorsutredningens förslag genomförs, gör dock att de av sagda ut- redning angivna befolkningstalen bör höjas något. I detta sammanhang tor- de särskild vikt också böra fästas vid de synpunkter, som medicinalstyrel- sen anfört. Med beaktande härav vill vi för vår del som ett grovt uttryck för det önskvärda lägsta befolkningsunderlaget i ett län ange en befolkning i nuläget i storleksordningen 300 000 invånare. Man bör vidare räkna med att detta tal på grund av den allmänna tekniska utvecklingen successivt bör hö- jas åtminstone i takt med den allmänna befolkningsökningen.

Det konkreta förslag till ändrad länsindelning, som framläggs i det följan- de, är emellertid i ganska ringa grad baserat på befolkningsmässiga normer av det slag som nu berörts. I sj älva verket är det endast ifråga om de minsta länen, som vi funnit en alltför liten folkmängd och som en konsekvens därav ett alltför svagt ekonomiskt underlag utgöra motiv för en samman- slagning. Och även beträffande dessa län har vid sidan av de nu berörda fak— torerna även andra omständigheter varit avgörande för vårt ställningstagan- de. Målet har sålunda varit att skapa enheter som förutom att de bör kunna medge en effektiv administration skall vara lämpade som under- lag för samhälleliga utvecklingsåtgärder på regional nivå. Därvid torde man få acceptera län, som befolkningsmässigt ligger både över och under de an- givna talen. I Norrland har vi sålunda ansett de geografiska förhållandena göra det omöjligt att strikt tillämpa dylika normer och i storstadsregionerna torde man på grund av de där föreliggande speciella förhållandena få accep-

tera en länsbildning, där enheterna befolkningsmässigt ligger ej oväsentligt över vad som i och för sig skulle kunna anses önskvärt. Det kommer alltså enligt vårt förslag även i fortsättningen att föreligga mycket betydande skillnader mellan de olika länen både i fråga om befolkningsmässigt under— lag och i andra avseenden.

Man har ibland velat söka en mätare på effektiviteten av förvaltningen i de olika länen i kostnaden per invånare för den statliga förvaltningsapparaten i länet, häri således inbegripet både länsstyrelserna och Övriga statliga läns- organ. Av bilagorna 5—6 framgår, vad en sådan jämförelse ger för resultat. En dylik jämförelse har visserligen ett mycket begränsat värde. Kostnaden för ett länsorgans verksamhet bör ju sättas i relation inte bara till antalet invånare i länet utan också och framför allt till omfattningen och vikten av det arbete, som organet utför. Särskilt beträffande organ med arbetsuppgif- ter av speciellt slag måste detta beaktas. Här förhåller det sig ju ofta så, att arbetsuppgifterna är obetydliga i vissa län, fastän dessa har en stor befolk- ning, men däremot kan vara både kvantitativt och kvalitativt betydande i län med väsentligt mindre befolkning. Rationaliseringsorganen på jordbru- kets och skogsbrukets område kan här anföras som exempel.

Även om man inte vill tillmäta jämförelser av det slag, som nyss nämnts, någon större betydelse kan det enligt vår uppfattning knappast betvivlas, att en minskning av antalet län skulle leda till personalbesparingar. För arbets- kraft med mera rutinbetonade arbetsuppgifter är det väl inte uteslutet, att j liknande och kanske till och med större besparingar efter hand kan uppnås

genom centralisering och automatisering. I fråga om den arbetskraft som sysslar med mera kvalificerade och specialiserade arbetsuppgifter hyser vi däremot inga tvivel om att betydande vinster kan göras genom en reduktion av antalet län och därmed följande utvidgning av de kvarvarande länsorga- nens geografiska arbetsområden.

Vad nu sagts om möjligheterna till besparingar på det administrativa området gäller otvivelaktigt även i fråga om den landstingskommunala för- valtningen, även om problemet här åtminstone ännu så länge har mindre omfattning än inom den statliga sektorn.

Det skulle i och för sig ha varit av intresse att framlägga beräkningar angå— ende storleksordningen av de besparingar och effektivitetsökningar, som skulle kunna vinnas inom den statliga länsförvaltningen och den landstings- kommunala förvaltningen genom en viss reduktion av antalet län. Vi har emellertid avstått från att göra sådana beräkningar. En av anledningarna härtill är att dylika beräkningar i och för sig måste bli tämligen osäkra och att motsvarande effekt i vissa fall skulle kunna vinnas genom åtgärder av andra slag. Användbarheten av desamma reduceras dessutom ytterligare

i den mån de genomgripande förändringar av länsstyrelsens och övriga stat- liga länsorgans organisation, som nu föreslås av andra utredningar, kommer till stånd. Det kan också förtjäna framhållas, att man erfarenhetsmässigt har att räkna med att det vid dylika omorganisationer kommer att anmälas behov av arbetskraft för nya arbetsuppgifter eller för en intensifiering av arbetet på vissa områden. Det blir därför under alla förhållanden högst ovisst, om mer eller mindre teoretiskt framräknade besparingsmöjligheter skulle bli siffermässigt realiserade vid en ändring i länsindelningen. Att be- sparingsaspekten i och för sig långt ifrån är betydelselös torde emellertid framgå av de siffror angående länsadministrationens omfattning, som åter- finns i kapitel 3 och i bilagorna 7 och 8.

Vad som enligt vår uppfattning står utom allt tvivel är emellertid att en på lämpligt sätt genomförd minskning av antalet län totalt sett kommer att möjliggöra ett mer effektivt utnyttjande av särskilt den kvalificerade personalen inom länsförvaltningen. Inför de perspektiv på tillgången på ar— betskraft, som avtecknar sig för framtiden, måste detta anses vara en inte oväsentlig effekt av en länsindelningsreform.

Såsom tidigare anförts anser vi emellertid inte att en så genomgripande åt- gärd, som en hela riket omfattande ändring i länsindelningen utgör, bör ut- formas primärt med tanke på möjligheterna att göra besparingar i läns— administrationen. Vad som är angeläget är däremot att länsindelningen inte skall släpa efter i förhållande till den regionala organisation, som i övrigt tillämpas inom statsförvaltningen. Såsom förut påpekats har redan flera affärsdrivande verk genomfört distriktsindelningar, som mer eller mindre kraftigt avviker från länsindelningen. Delvis beror detta självfallet på att dessa organ handhar uppgifter som måste lösas oberoende av länsindelning- en, men delvis också på att länsindelningen inte i tid anpassats till dagens situation. Om inte en grundlig revision av länsindelningen nu kommer till stånd, har man enligt vår uppfattning att räkna med att flertalet av de nu befintliga särskilda länsorganen kommer att ställas inför valet att antingen arbeta med onödigt stora kostnader och minskad effektivitet inom de nuva- rande länsgränserna eller också få arbetsområden, som inte överensstäm— mer med länen. Väljer man den senare vägen blir en följd härav uppenbar- ligen, att länsstyrelsernas möjligheter att leda planeringen och samordna länsorganens verksamhet inom länet försämras väsentligt.

Vid våra överläggningar med representanter för olika länsorgan har ofta betonats att det med nuvarande länsindelning i regel varit möjligt för läns- organens befattningshavare att skaffa sig en direkt kännedom om förhållan- dena i de olika delarna av länet och att ha personliga kontakter med för- troendemän och tjänstemän i primärkommuner och organisationer. Under

hänvisning till att detta varit till stort gagn för länsorganens arbete har man uttryckt betänkligheter mot en länsindelning, där detta inte längre skulle bli möjligt. Det har också betonats att det inte minst ur psykologisk synpunkt varit av värde att länen i regel inte varit större än att flertalet av invånarna vid behov kunnat besöka länsorganen utan alltför stor kostnad och tids- utdräkt.

Vi delar i och för sig uppfattningen att det är nödvändigt att vid en ny länsindelning ta hänsyn till faktorer av detta slag. Detta överensstämmer ju också med vad som i direktiven sägs om att allmänhetens berättigade krav på en välordnad service bör beaktas. Det torde emellertid vara anledning att man i detta sammanhang något närmare går in på frågan på vilket eller vilka områden de nu berörda kontakterna och servicekraven har den största betydelsen. Likaså bör man överväga, hur förändringar i arbetsuppgifter och kommunikationer kan komma att i framtiden påverka behovet av kontakter mellan länsborna och länsorganen och möjligheterna att tillgodose detta behov.

Det kan då till en början vara anledning beakta, att utvecklingen av kom— munikationsmedlen medfört att restiderna krympt på ett sätt, som knappast kunde förutses för några tiotal år sedan och att denna utveckling ännu inte på långt när är avslutad. Redan den pågående förbättringen av vägnätet kommer att medföra att den räjong, inom vilken man med en eller ett par timmars restid kan nå residensstaden respektive dit man vid förrättning— ar i länet kan nå med en eller ett par timmars restid från residensstaden kommer att vidgas avsevärt. Man kan vidare, såsom angetts i bilaga I, för— utse att telekommunikationsnätet ganska snart kommer att utvecklas på ett sätt, som gör att direkt kontakt mellan länsorganens befattningshavare samt lokala myndigheter och enskilda personer i länet i långt högre grad än vad nu är fallet kan uppehållas på annat sätt än genom direkta besök. Härtill kommer att de ärenden, där sådan direkt kontakt kan bli behövlig, kommer att förändras både till antal och till karaktär. Vad länsstyrelserna angår torde det helt övervägande antalet av de besök, som enskilda personer gör, avse vissa speciella typer av ärenden, främst passärenden, taxerings- och skatteärenden samt ärenden angående registrering av bilar och bilskatt. Frågan hur man beträffande ärenden av dessa slag skall tillgodose allmän— hetens rimliga krav på service och information synes emellertid vara en organisatorisk fråga, som kan och bör lösas helt oberoende av hur läns- indelningen utformas.

Även länsorganens kontakter med kommunala organ torde i fortsätt- ningen i viss mån komma att ändra karaktär, framför allt när den pågående kommunindelningsreformen genomförts. Bildandet av större primärkom- muner kommer att leda till en förstärkning av de primärkommunala orga— nens resurser. Primärkommunerna kommer därför i fortsättningen i väsent— ligt mindre grad än hittills att behöva direkta råd och anvisningar i enskil-

da ärenden från länsorganen och de senare kommer att få ökade möjligheter att ägna sig åt översiktliga planerings- och samordningsuppgifter.

Vad denna förändring kan komma att betyda kan illustreras av det enkla faktum att antalet primärkommuner, vilket omedelbart före 1952 års kom- munreform var cirka 2 500 och för närvarande är 900, efter ett fullständigt genomförande av den nya kommunindelningsreformen kommer att sjunka till cirka 280. (I bilaga 16 anges hur detta senare antal vid nuvarande läns- indelning skulle fördela sig på de olika länen.)

För Norrlands vidkommande torde, såsom tidigare antytts, redan de geo- grafiska förhållandena lägga hinder i vägen för några större ändringar i den nuvarande länsindelningen. Vad angår riket i övrigt finns det däremot en- ligt vår uppfattning ingen anledning befara att en ändring av länsindelning- en, som innebär att avståndet från länets ytterområden till residensstaden i vissa fall blir större än nu, skulle komma att minska länsorganens möjlig- heter att fullgöra sina arbetsuppgifter eller behöva innebära något åsidosät- tande av allmänhetens och de kommunala organens berättigade krav på goda kontakter med länsorganen.

Det ingår inte i vårt utredningsuppdrag att behandla frågan om de tre stör— sta städernas inträde i landstingskommun. Vi vill med anledning därav en- dast framhålla följande. Beträffande Stockholm har vi utgått från att frå- gan om stadens samgående med Stockholms läns landsting kommer att lösas vid den tidpunkt, som förutsatts i det av parterna fattade principbeslutet härom. Beträffande Göteborg och Malmö vill vi understryka, att ett sådant inträde enligt vår uppfattning utgör en förutsättning för att man i vederbö- rande region helt skall nå den effekt, som avses med de aktuella länsrefor- merna. Vi anser det därför angeläget att nämnda städer skall ha inträtt i respektive landstingskommuner senast vid den tidpunkt, då den nya läns- indelningen träder i kraft.

KAPITEL 7

Förslag till ny länsindelning

Utifrån de allmänna synpunkter, som angivits i föregående kapitel, kan en rad olika lösningar av länsindelningsfrågan tänkas, innebärande mer eller mindre genomgripande förändringar.

Vi har emellertid valt att framlägga endast ett indelningsförslag, i vilket vi så långt möjligt sökt tillämpa enhetliga principer i fråga om allmän ar- rondering, folkmängd, skatteunderlag, kommunikationsmöjligheter, fram- tidsbetingelser m.m. I själva verket kommer det emellertid även enligt den indelning vi föreslår att föreligga betydande skillnader mellan länen, beting- ade av näringspolitiska och geografiska förhållanden m.m.

I motiveringen till förslaget kommer vi vidare att i viss utsträckning även redovisa en del andra av oss undersökta alternativ eller diskuterade dellös- ningar.

Såsom anförts i det föregående och även betonats i utredningsdirektiven är det främst i storstadsområdena, d.v.s. i första hand i Stockholms— och Göte- borgsregionerna, som behovet av en reglering av länsgränserna är mest trängande. Det har därför varit naturligt för oss att i indelningsarbetet bör— ja med dessa två regioner och uppgiften har då varit att med utgångspunkt från de befolknings-, bebyggelse- och trafikförhållanden m.m. som nu råder eller kan förväntas, söka åstadkomma en ändamålsenlig och tillräckligt framåtblickande indelning för dessa två regioner.

Gränsdragningen, d.v.s. bestämningen av de båda storstadslänens yta, kan naturligtvis göras mer eller mindre snäv, räknat från kärnstaden. Såsom ett minimum har vi dock — med hänsyn till att länet i första hand skall utgöra ett lämpligt område för regional planering ansett oss böra räkna med att de nya länsbildningarna i dessa båda regioner i sig bör inrymma hela eller åtminstone den absoluta huvuddelen av den på kärnstaden replierande be— byggelsen såsom denna kan beräknas komma att utveckla sig under tiden fram till nästa sekelskifte.

Vad nu sagts gäller i huvudsak även Skåneregionen, där utvecklingen lika- ledes lett fram till sådana förhållanden, att en ändrad indelning är i hög grad påkallad.

Det sätt, på vilket länen utformas i de tre nu nämnda regionerna får, som tidigare nämnts, återverkningar på länsindelningen i stora delar av landet i övrigt. Den efterföljande framställningen börjar därför med utformningen

av Stockholms- resp. Göteborgslänet varefter följer motsvarande framställ- ning för Skånelänet. Därefter kommer förslag rörande övriga delar av södra Sverige, följt av motsvarande framställning beträffande Mellansverige och Norrland. Vi vill understryka att detta sätt att disponera framställningen med utgångspunkt från storstadsprohlematiken valts av rent arbetstekniska skäl.

Enligt direktiven skall den indelning av landet i kornmunblock, som genom- förts i enlighet med riksdagens beslut är 1962, ligga till grund även för bl.a. länsindelningen. I enlighet härmed föreslår vi inte i något fall att delar av ett kommunblock skall föras till olika län. Vi vill emellertid framhålla att det enligt vår uppfattning i ett — visserligen mycket begränsat —— antal fall kan finnas anledning att se över kommunblocksindelningen i anslut— ning till den nya länsindelningen eller senare. Inte heller har vi ansett oss böra ta upp frågor om gränsjusteringar av huvudsakligen teknisk karaktär utan har utgått från att Kungl. Maj:t liksom hittills kommer att kunna vid- taga sådana justeringar, när så befinns önskvärt.

Stockholms län

Stadsfullmäktige i Stockholm och Stockholms läns landsting har, som nämnts i kapitel 3, numera beslutat att staden och landstinget skall samgå i ett regionalt organ _ storlandsting. Detta avses skola ske vid ingången av 1971. Vidare har Kungl. Maj:t till riksdagen framlagt förslag ( prop. 1967:77 ) om att Stockholms stad och nuvarande Stockholms län skall sammanläggas till ett län och att överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län som följd härav skall sammanföras till en länsstyrelse. Denna sammanslag- ning avses träda i kraft den 1 januari 1968. Propositionen innebär sålunda ej något ställningstagande till frågan vilket område länet på sikt hör omfatta.

Beträffande denna fråga vill vi till en början avvisa de mera snävt avgrän- sade förslag till länsbildningar inom Stockholmsområdet, som 1959 års läns- indelningsutredning redovisade i sitt betänkande SOU 1961:40 (se kartor sid. 377—379).

Storstockholmsinflytandet, såsom det kommer till uttryck bl.a. i nybebyg— gelse och växande pendlingstrafik, gör sig redan nu alltmer märkbart även utanför Stockholms läns nuvarande gränser och denna tendens torde, av skäl som angetts i bilaga 1, bli minst lika stark i framtiden. Inte minst kan en betydande bebyggelse inom en relativt snar framtid väntas uppstå längs trafiklederna mellan Märsta och Uppsala i gränszonen mellan nuvarande Stockholms och Uppsala län. Likaså torde inom en snar framtid en omfat- | i

tande och i första hand storstockholmsbetingad nybebyggelse komma till stånd inom Upplands-Bro kommun. Senare kan en motsvarande utveckling i förstärkt grad väntas göra sig gällande i Enköpings kommunblock.

Beträffande vattenförsörjningen och avloppssystemen samt naturvården krävs inom de närmaste decennierna stora, regionalt samordnade insatser inte endast för Stockholms stad och dess mera närbelägna förorter utan även för Uppsalaområdet och stora delar av Mälarregionen. Inte minst av sist- nämnda skäl har ju också i den offentliga diskussionen förts fram tanken på att bilda ett enda stort Stockholms- och Mälar-Hjälmardalslän i hu— vudsak omfattande nuvarande Stockholms stad och län samt Uppsala, Väst— manlands, Södermanlands och Örebro län. En sådan länsbildning skulle emellertid innebära en organisation av helt annan typ än den nuvarande och skulle väl också förutsätta att landet i övrigt skulle uppdelas i motsvarande storlän. Vi har inte heller funnit en sådan länsbildning påkallad med hän— syn till föreliggande uppgifter utan förutsätter i stället, att sådana organi- satoriska åtgärder skall vidtas att planerings- och resursproblem, som gäller hela detta område och som kräver samarbete över länsgränserna, kan lösas gemensamt.

Samtidigt kan man emellertid inte vid den nu aktuella länsindelnings- reformen bortse från att expansionen inom Stockholmsregionen redan nu kraftigt påverkar angränsande delar av Uppsala och Kungsängens kommun- block och att denna influens måste väntas komma att utvidgas och tilltaga i styrka inom en nära framtid. Ett bibehållande av den nuvarande länsgrän- sen mellan Stockholms och Uppsala län skulle därför såvitt angår sagda bå- da kommunblock vara en halvmesyr, vilken inte skulle vara till gagn för re- gionens utveckling. Med hänsyn härtill anser vi det riktigast att man redan nu tar det steg, som man förr eller senare torde bli nödsakad till, nämligen att sammanföra hela Uppsala och Kungsängens kommunblock med det nya Stockholmslänet. Om så sker torde övervägande skäl tala för att man sam- tidigt dit för även Enköpings kommunblock (inkl. den del av Västmanlands län som ingår i detta kommunblock). Stockholmslänet tillföres i så fall i nu- läget en folkmängd av ungefär 150 000 invånare. Problemet blir då hur frå- gan skall lösas för de övriga, ur befolkningssynpunkt relativt svaga delarna (med f.n. ca 45 000 invånare) av det så kraftigt decimerade Uppsala län. Vi har, efter olika överväganden och med beaktande av framför allt de all— männa kontaktinriktningarna och planeringsbehoven, stannat för att före— slå att hela länet, frånsett Skutskärs och Tierps kommunblock, skall sam— manföras med Stockholmslänet.

Skutskärs kommunblock, med f.n. ca 10 000 invånare, är sedan gammalt starkt orienterat åt Gävle. Tätorterna inom blocket har i viss utsträckning fått karaktären av förorter till Gävle, dit avståndet från den dominerande orten, Skutskär, endast är 19 km. Den nuvarande länsgränsen mellan Upp- sala och Gävleborgs län går dessutom här fram i ett tätbebyggt område, som

utan någon som helst tvekan måste bli föremål för en enhetlig bebyggelse- och trafikplanering m.m. Vi anser därför att Skutskärsblocket under alla förhållanden bör överföras till Gävlelänet.

Beträffande Tierps kommunblock, som f.n. har drygt 17 000 invånare, har vi däremot varit mera tveksamma. Centralorten Tierp med ca 3 800 in— vånare ligger nästan exakt mitt emellan Uppsala och Gävle (58 resp. 59 km vägavstånd). Dess befolkning är närmast orienterad söderut. Med hän- syn till bl.a. folkmängdsfördelningen inom blocket, där de norra och nord- östra delarna är klart inriktade mot Gävle, och till allmänna planerings— aspekter har vi dock funnit det mest ändamålsenligt att hela Tierpsblocket förs till Gävlelänet. Det förefaller nämligen ur nyssnämnda synpunkter san- nolikt, att Tierpsblocket kommer att få större samhörighet med sistnämnda län än med det alltmer storstadspräglade Stockholmslänet. Det kan också förtjäna nämnas, att den planerade omläggningen av riksvägen norrut kan komma att medföra en avsevärd minskning av avståndet framför allt från Tierp och Söderfors till Gävle medan vägen till Uppsala knappast kan för— kortas nämnvärt.

Vad angår Stockholmslänets utsträckning söderut skall vi här först beröra de skäl som gjort att vi, såsom redan tidigare antytts, anser att inte endast Tumba och Nynäshamns kommunblock utan även hela Södertäljeblocket skall tillhöra Stockholmslänet. Vi har här tagit fasta på den betydande ut— veckling med hostadsbebyggelse, industri och hamnrörelse, som är att emot- se eller diskuteras i bl.a. Nynäshamn och på olika platser inom Tumba— och Södertäljeblocken (Tumba, Salem, Södertälje, Grödinge, Trosa och Vagn- härad). Denna utveckling kommer med säkerhet att innebära starkt ökade kontakter med de övriga delarna av Storstockholmsområdet och därigenom ytterligare understryka vikten av en hela området omfattande integrerad samhällsplanering och samlad resursbedömning. Utbyggnaden av trafik- apparaten samt ett ändamålsenligt lösande av en rad vatten-, avlopps- och markdispositionsfrågor kommer att kräva en enhetlig och samordnad pla— nering och verkställighet. Inte minst gäller det sistnämnda vid avvägningen mellan näringslivets och fritidsbebyggelsens intressen och vid lösandet av därmed sammanhängande miljövårdsfrågor.

Med det sagda har vi också redovisat, varför vi inte kunnat ansluta oss till den i diskussionen Om länsindelningen framförda tanken, att de nyss nämnda kommunblocken helt eller till stor del skulle kunna föras till ett Södermanlands län. En sådan åtgärd skulle nämligen enligt vår uppfattning innebära ett klart avsteg från indelningens huvudändamål att söka tillskapa regioner som är funktionellt bättre avgränsade än de nuvarande länen.

Utan en sådan förstärkning, som nyss nämnts, synes det ytterst tveksamt om man kan bibehålla Södermanlands län som en självständig enhet. Vi har

med hänsyn härtill under arbetets gång diskuterat tanken att till Stock- holmslänet även föra Flens, Nyköpings och Oxelösunds kommunblock. Dår- igenom skulle man ha erhållit en gemensam gräns mellan ett Stockholms- län och ett Linköpingslän, vilket otvivelaktigt skulle ha inneburit fördelar med hänsyn till bl.a. kustområdes- och trafikplaneringen. Vi har dock inte funnit oss kunna förorda en sådan lösning. (Se vidare under resp. Östergöt- lands och Mälardalens län.)

Även för Strängnäs kommunblock, med f.n. omkring 20000 invånare finns det anledning att överväga, om inte blocket bör föras till Stockholms län. De östra delarna av blocket, med Mariefred som huvudort, är inriktade mot såväl Strängnäs (22 km) och i någon mån Eskilstuna (48 km) som mot Södertälje (34 km) och Stockholm (63 km). De västra folkrikare de— larna av blocket, med Strängnäs som huvudort, torde däremot ha starkare anknytning mot Eskilstuna (33 km, mot 48 km Strängnäs—Södertälje och 73 km Strängnäs—Stockholm).

Storstockholmsinflytandets tillväxt kommer otvivelaktigt att beröra även dessa områden. Särskilt torde detta bli märkbart och en därav förorsakad samplanering bli behövlig sedan hela riksvägen till Stockholm byggts ut till motorvägsstandard, medförande restider dit av 45—60 minuter. Utflytt- ningen av staberna för Östra militärområdet från Stockholm till Strängnäs kan också väntas komma att förstärka kontakterna mellan Storstockholm och Strängnäs. Även behovet av en gemensam miljövård i fråga om framför allt vatten och strandområden med Storstockholm och Enköpingsblocket måste uppmärksammas.

Vi har därför funnit att övervägande skäl talar för att föra Strängnäs— blocket till Stockholmslänet.

Till det nya Stockholmslänet bör slutligen enligt vår uppfattning föras även nuvarande Gotlands län. Att bibehålla Gotland som självständigt län har vi ansett uteslutet redan med hänsyn till att länets folkmängd (ca 54 000) av- sevärt understiger vad som ur förvaltningsmässiga synpunkter måste anses som ett minimum. Eftersom länsbefolkningens externa kommunikationer till alldeles övervägande del är och torde förbli riktade mot Stockholm har vi vidare ansett en sammanslagning med Stockholmslänet vara den ur got— ländsk synpunkt riktigaste lösningen. Vi har sålunda inte ansett oss kunna, såsom från något håll ifrågasatts, förorda ett överförande av Gotlands län till annat fastlandslän.

Med den utformning som här föreslagits kommer Stockholmslänet gentemot fastlandet i övrigt att få en i stora drag cirkelformad gräns, till huvuddelen belägen 70—100 km från Stockholm (se kartan fig. 1 ). Sannolikt innesluter denna gräns den absoluta huvuddelen av den storstockholmsbetingade fasta

Väster-&

'%x

- ». W 1 Hush, $&) & i;; i ?; v w X ."); * Qv—

(

'I”: *. 3 ,

R _ (

er?? _ _ Näköpinq A ,.

- *. Oxelösurld

5" mu km | | !

bebyggelse, som kan emotses fram till början av nästa sekel. Den innesluter vidare betydande delar av de övriga områden i denna del av landet, vilka till följd av den relativa närbelägenheten till Storstockholm och de inbördes kontakterna måste bli föremål för samordnade insatser i fråga om framför allt trafikanordningar, industrilokalisering, fritidsliv och miljövård.

Länet, vars förvaltningsenheter givetvis bör ligga centralt i Storstock— holmsområdet, får i nuläget en folkmängd av omkring 1,6 milj. invånare. Enligt prognoserna blir folkmängden år 1985 omkring 2,2 milj. Vid sekel- skiftet torde, om expansionen fortsätter, folkmängden komma att uppgå till cirka 2,5 milj.

Länet bör benämnas Stockholms län.

Göteborgs län

Frågan om detta läns arrondering bör enligt vår mening bedömas från sam- ma utgångspunkter som nyss angivits beträffande Stockholmslänet. Det framtida Göteborgslänet bör alltså få en sådan utsträckning att det inrym- mer de huvudsakliga områden inom regionen, där man' under tiden fram till sekelskiftet har att emotse storstadsutveckling och därav direkt influe- rad utveckling. Vid utformningen av länet bör också särskild hänsyn tas till behovet av en samordning, enhetlig planering och tillsyn av kustområ- det, framför allt när det gäller vattenvärden, fritidsintressena och industri- lokaliseringen.

Frågan om utformningen av det framtida Göteborgslänet måste också' ses i samband med frågan om länsindelningen för övriga delar av västra Sverige. Detta beror främst på de regionala följdverkningarna ”utåt” av de olika gränsdragningar som kan tänkas för ett län med Göteborg som centrum.

Mot bakgrunden av den allmänna uppfattning, vilken vi tidigare redovisat, och de förhållanden som föreligger i regionen, anser vi övervägande skäl tala för att till en början hela nuvarande Göteborgs och Bohus län skall ingå i det nya länet. Till denna uppfattning har vi kommit efter att bl.a. ha . undersökt förutsättningarna för en ny länsbildning _ ett nytt V änersborgs- län —— omfattande norra och mellersta Bohuslän, hela Dalsland samt hu— vuddelen av nuvarande Skaraborgs län. Den länsbildning, som därvid i förs- ta hand diskuterats, framgår av kartskissen fig. 2. En fördel med en sådan länsbildning framför den nuvarande skulle vara att den växande ”trestads— gruppen” Uddevalla Trollhättan Vänersborg (med f.n. omkr. 122 000 invånare) skulle komma i ett och samma län. Folkmängdsmässigt skulle ett sådant län också bli fullt tillräckligt. Redan i nuläget omfattar det på fig. 2 angivna Vänersborgslänet närmare en halv miljon invånare.

. z , 4 !" / _ . us nved

0

Vogue hit! är

6 in o'”

naar!!! 0

'n .. ! Vn .

Fig. 2.

Bildar man ett nytt Vänersborgslän med nu angiven utformning torde en konsekvens härav få anses bli, att länsindelningen beträffande Göteborgs— och Boråsområdena bör resultera i ett nytt Göteborgslän med den omfatt- ning som också angivits på kartan fig. 2. Ett sådant län, som redan i nu- läget skulle få en folkmängd av bortåt 0,8 miljoner, erbjuder bl.a. den obe- stridliga fördelen att Göteborg med förorter och Boråsområdet kommer i samma län. Man får nämligen — som närmare utvecklas nedan räkna med att det i framtiden kommer att bli en kraftigt växande och i första hand göteborgsinfluerad bebyggelse i området mellan de båda städerna lik- som också en ökad pendling mellan bl.a. Göteborg och Borås.

Trots nämnda fördelar har vi emellertid inte ansett oss kunna förorda en sådan eller någon liknande länsbildning. De områden norr om Göteborg, som då skulle bli delade av en ny länsgräns, är nämligen till stor del redan nu starkt göteborgsinfluerade och torde med hänsyn till den bebyggelse- och trafikutveckling som kan förväntas —— sannolikt i ännu högre grad komma att bli utsatta för sådan influens i fortsättningen. Vidare skulle en sådan länsbildning leda till att Bohusläns kustområde skulle bli uppdelat på två län, vilket skulle försvåra den också i fortsättningen nödvändiga samplaneringen av området. Man kan också, mot bakgrunden av befolk- ningens spontana kontaktinriktningar, starkt ifrågasätta det lämpliga i att låta Vänersborg bli residensort jämväl för nuvarande Skaraborgs län.

Vi har således ansett oss böra föreslå en länsbildning kring Göteborg med nuvarande Göteborgs och Bohus län som stomme. Vad gäller detta läns ut— sträckning i övrigt har vi studerat ett flertal olika alternativ. Bland annat har vi övervägt en lösning som skulle innebära att hela eller huvuddelarna av nuvarande Älvsborgs, Skaraborgs och Hallands län skulle ingå i Göte— borgslänet. Med 1966 års folkmängdstal skulle detta län få en befolkning av i runt tal 1,5 miljoner. Otvivelaktigt skulle en dylik länsbildning särskilt på lång sikt erbjuda åtskilliga fördelar framför allt ur översiktlig planerings- synpunkt och med hänsyn till allmän resursanvändning. Den skulle också kunna utgöra en västsvensk motsvarighet till ett sådant östsvenskt storlän, som vi berört i avsnittet om Stockholms läns utformning. Av liknande skäl ' som där angivits har vi emellertid inte heller ansett oss vilja föreslå bildan— de av något västsvenskt storlän. Vi har istället kommit till den slutsatsen att en lämpligare lösning är att Göteborgslänet utformas speciellt med tanke på de särskilda behov som föreligger inom kustregionen och Storgöteborg. Vårt förslag har därvid baserats på följande resonemang.

I Älvsborgs län är, som tidigare bl.a. 1959 års länsindelningsutredning kon— staterat, ganska betydande delar orienterade åt Göteborg. Redan nu går länsgränsen, framför allt mellan Göteborg och Alingsås, fram i tätbebyggda

områden som ur allmänna planerings- och administrationsaspekter bör be- traktas som en enhet. Pendlingen mellan t.ex. Alingsås och Göteborg (45 km) har också ökat kraftigt under senare år. En betydande folkmängds- tillväxt, avhängig av utvecklingen i Storgöteborg, äger här rum. Den fort- satta utvecklingen kan väntas leda till att det här uppkommer en mer eller mindre sammanhängande eller åtminstone sammanhörande bosättning. Detta förhållande och det därav följande behovet av en gemensam planlägg- ning för bl.a. bebyggelse och trafikleder talar för att under alla förhållanden Lerums och Alingsås kommunblock med f.n. en sammanlagd folkmängd av närmare 40 000 invånare bör föras till Göteborgslänet. Vårgårdablocket, vars befolkning (f.n. knappt 8.000 invånare) i sin tur replierar på Alingsås, torde också böra ingå i Göteborgslänet.

Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar även beträffande områdena i Göta- älvdalgången. Älvsborgs län med bl.a. tätorten Surte sträcker sig -— även efter Angereds och Bergums sammanförande med Göteborg och därmed föl- jande ändring av länsgränsen här ända ned till ett fåtal kilometer från Göteborgs växande tätbebyggelse. Länsgränsen mot Göteborgs och Bohus län följer därefter Götaälv upp till en punkt endast några kilometer söder om Trollhättan för att därefter gå fram genom konurbationen Uddevalla Trollhättan Vänersborg. En utvidgning av Göteborgslänet med endast Surte kommunblock (bortåt 15000 invånare) skulle kunna tänkas. Med hänsyn till den ovan nämnda förväntade allmänna bebyggelse- och trafik- utvecklingen i hela denna del av landet och till det behov av regional sam- ordning som denna utveckling för med sig, har vi dock kommit till att även Lilla Edets, Trollhättans och Vänersborgs kommunblock med f.n. tillsam- mans drygt 84 000 invånare bör ingå i Göteborgslänet. ”Trestadsområdet” Uddevalla -— Trollhättans Vänersborgs kommunblock kommer därige- nom att ingå i samma län.

Av resterande delar av Dalsland är Melleruds och Färgelanda kommun- block (med tillsammans f.n. ca 18.000 invånare) orienterade mot Väners- borg resp. Uddevalla och torde därför också böra ingå i det utvidgade Göte- borgslänet. Vi har diskuterat om jämväl övriga delar av Dalsland, dvs. Åmåls- och Bengtsforsblocken (med tillsamamns f.n. omkring 32 000 invå- nare) borde föras dit. Vi har dock ansett övervägande skäl tala för att dessa båda block i stället bör föras till Värmlands län. Detta förslag utvecklas närmare i det följande.

Till det nya Göteborgslänet bör vidare föras Grästorps- och Nossebrobloc- ken (med f.n. drygt 15 000 invånare). Befolkningen i dessa båda block, av vilka det förra f.n. helt och det senare till huvuddelen ligger inom Skara- borgs län, replierar nämligen numera till största delen på Trollhättan och Vänersborg.

Göteborgslänets avgränsning mot öster och sydöst har, som redan framgått

av det ovan sagda, diskuterats ingående. Sannolikt har man att i framtiden emotse en betydande tillväxt av den i första hand göteborgsinfluerade bebyg- gelsen mellan Göteborg och Borås. Avståndet mellan de båda städerna är ungefär detsamma som mellan Stockholm och Uppsala. Visserligen förelig- ger strukturella skillnader mellan Stockholm Uppsala, å ena, och Göte- borg Borås, å andra sidan. Det faktum att det redan nu förekommer en betydande pendling mellan Uppsala och Stockholm ger emellertid stöd för antagandet att man, åtminstone på längre sikt, har att vänta en relativt be- tydande pendling mellan Borås och Göteborg. I detta sammanhang bör också observeras den betydelse, som den planerade flygplatsen mellan Göteborg och Borås kan få för utvecklingen av näringslivet i området och för kom— munikationerna till och mellan de båda städerna.

Det nu nämnda sambandet mellan Göteborg och Boråsbygden var ett av argumenten för den länsbildning som skisserats på fig. 2 liksom för tanken på ett västsvenskt storlän. I båda fallen tänktes länsbildningen då omfatta också hela den bygd som replierar på Borås d.v.s. förutom Boråsblocket även Herrljunga, Ulricehamns, Tranemo, Svenljunga och Kinna kommunblock — Sjuhäradsbygden — om tillsammans drygt 180 000 invånare i nuläget.

Enligt vår mening bör hela Sjuhäradsbygden ingå i ett och samma län och sålunda inte splittras på olika län. Sedan vi kommit till den uppfattningen att man inte bör göra en länsbildning i enlighet med fig. 2 och inte heller bilda ett enda västsvenskt storlän har vi närmare studerat två alternativa lösningar i vad avser Göteborgslänets utsträckning mot öster och sydöst. Den ena lösningen innebär, att Sjuhäradsbygden förs till Göteborgslänet. Den andra innebär att Göteborgslänets gräns mot öster och sydöst skall följa Mölnlyckeblockets östgräns och att Sjuhäradsbygden sålunda skall in- gå i en annan länsbildning. Eftersom Alingsåsdelen liksom norra delen av Älvsborgs län (utom Åmåls- och Bengtsforsblocken) under alla förhållanden bör ingå i Göteborgslänet skulle den förstnämnda lösningen innebära att den absoluta huvuddelen av Älvsborgs län samt mindre delar av Skaraborgs län skulle föras till Göteborgslänet. I så fall blir det emellertid svårt att finna en lämplig lösning för återstoden av Skaraborgs län, vars folkmängd inte skulle nå upp till sådan nivå att den kunde utgöra underlag för en egen länsbildning. Vi har därför i vårt slutliga förslag avvisat den först nämnda lösningen och stannat för att föreslå att Sjuhäradsbygden tillsammans med huvuddelen av Skaraborgs län skall bilda ett Västergötlands län.

Även när det gäller Göteborgslänets utsträckning söderut har vi prövat olika lösningar. Det är till en början vår bestämda uppfattning att hela Möln- dalsblocket, vari ingår Lindome kommun i Hallands län, och hela Kungs- backablocket i samma län bör tillföras Göteborgslänet. Nu nämnda områden

har nämligen redan och kommer med säkerhet i ännu högre grad i fort- sättningen att få karaktären av förortsregioner till Göteborg, vilket kräver en förstärkt regional samplanering och samordning av resurserna. Det kan påpekas, att 1959 års länsindelningsutredning, som beträffande Göteborgs- länet redovisade ett flertal olika avgränsningsförslag mot norr och öster, höll en konsekvent linje när det gällde avgränsningen söderut. I samtliga dess förslag fördes nämligen Kungsbacka stad och huvuddelen av det seder- mera bildade kommunblocket till Göteborgslänet —- undantag gjordes en— dast för den sydligaste kommunen, Löftadalen, med knappt 3000 invånare. Kungsbackablockets folkmängd, vilken snabbt ökar på samma sätt som i övriga randblock med motsvarande läge i Storgöteborgsregionen (20—45 km från Göteborgs centrum), uppgick år 1950 till knappt 17 000 och år 1966 till drygt 21 000. Kungsbackablocket, vars folkmängd idag endast utgör ca 11,5 % av Hallands läns befolkning, har under den angivna perioden svarat för drygt 25 % av länets totala folkmängdstillväxt.

Den del av Hallands län, som skulle återstå, sedan Kungsbackablocket och Lindome förts till Göteborgslänet, är enligt vår uppfattning klart för liten för att kunna bilda ett självständigt län. I nuläget skulle denna resterande del endast ha omkring 155.000 invånare, och folkmängden i området torde vid nästa sekelskifte knappast ha stigit till mer än i runt tal 200 000 in— vånare.

I en utredning, som en till Hallands läns landsting och Halmstads stad knuten kommitté framlagt, har föreslagits en länsbildning, omfattande hu- vuddelen av landskapet Halland samt vissa delar av nuvarande Jönköpings, Kronobergs och Kristianstads län. Denna länsbildning här kallad Halm- stads län — skulle sträcka sig österut t.o.m. Ljungbyblocket resp. söderut t.o.m. Ängelholmsblocket och jämväl omfatta den södra delen av Gislaveds- blocket i Jönköpings län.

Beträffande den av kommittén skisserade länsbildningen må inledningsvis anmärkas, att kommitténs förslag förutsätter delning av ett kommunblock. Enligt förslaget skulle nämligen till Halmstadslänet föras södra delen av Gislavedsblocket i Jönköpings län. Om man skall följa de i direktiven an- givna riktlinjerna och sålunda undvika delning av kommunblock torde den föreslagna länsgränsen med hänsyn till den övervägande kontaktinrikt- ningen och befolkningsfördelningen inom Gislavedsblocket — böra dragas mellan sagda block och Hyltebruksblocket.

Mot kommitténs förslag till länsbildning måste vidare i sak göras åtskil- liga allvarliga invändningar. Vad först angår gränsen norrut har kommit- tén tänkt sig, att länet skulle omfatta Kungsbackablocket och att således endast Lindome kommun skulle överföras till Göteborgslänet. Av vad ovan sagts framgår emellertid att vi bestämt måste avvisa tanken på att bibehålla

en länsgräns i en sådan expansiv förortsregion som det här gäller. Tvärtom är det enligt vår uppfattning just sådana länsgränser med allt vad de inne- bär av splittring och risk för bristande samordning som bör ändras. Kungs- backablocket syns sålunda under alla omständigheter böra föras till Göte- borgslänet.

Mot tanken på att låta ett utvidgat Hallandslän omfatta Ljungbyblocket och Ängelholmsblocket måste invändas, att befolkningen i dessa båda block sedan gammalt till övervägande del har sina kontakter riktade mot Alvesta —Växjö resp. söderut mot Hälsingborg. Att ersätta den nuvarande läns- gränsen mellan Ängelholm och Hälsingborg — mellan Kristianstads och Malmöhus län — med en likadan gräns mellan ett utvidgat Hallandslän och ett begränsat Skånelän kan inte heller vara lämpligt. Vi anser också att Ängelholms— och Båstadsblocken liksom hittills bör ligga i samma län efter- som bl.a. vissa delar av bebyggelsen i de båda blocken har nära samman- hang och en enhetlig planering för framför allt fritidsändamål är nödvändig.

Utöver de invändningar mot kommittéförslaget, som här redovisats, kan vidare anmärkas att ett Halmstadslän av här diskuterad omfattning (fig. 3) ej heller ur förvaltningsmässiga synpunkter skulle utgöra någon fullgod lösning. Ett sådant län skulle i nuläget endast komma upp i en folkmängd, beroende på den exakta avgränsningen, av mellan 200 000 och 250 000 in- vånare. Även om expansionsmöjligheterna i ett dylikt län i och för sig torde bli goda måste vi konstatera att befolkningsunderlaget inte kommer upp till den nivå som bör eftersträvas, där förhållandena så medger. Begränsas länet till de områden som ur allmänna planeringssynpunkter och med hänsyn till näringsgeografiska realiteter kan anses höra samman, får det alldeles up- penbart en för liten folkmängd för att kunna fungera som självständig läns- bildning.

Vi har i detta läge studerat möjligheterna till en annan länsbildning, där Halland skulle kunna utgöra en kärna eller huvuddel. Vi har då tänkt på ett län omfattande Halland (exklusive Lindome kommun och Kungsbackabloc- ket men inklusive hela Hyltebruksblocket p.g.a. dess orientering mot Halm- stad) jämte Sjuhäradsbygden (se kartan fig. 4). Mellan de båda huvudde- larna finns dock knappast den samhörighet som skulle motivera en sådan länsbildning, och det är tveksamt om en sådan samhörighet skulle utveck- las bl.a. av det skälet att någon centralort, som är klart lämpad som resi- densstad, inte synes föreligga. Väljer man Borås som residensstad, vilket skulle te sig rimligast med hänsyn till folkmängdsstorlek och folkmängds- fördelning, skulle de södra delarna av Halland knappast ha någon funktio- nell samhörighet med residensstaden. Väljer man å andra sidan Halmstad som residensstad skulle vägavståndet mellan Borås och dess residensstad öka från f.n. 106 km (till Vänersborg) till 162 km. Som jämförelse kan även nämnas avstånden Borås—Göteborg om f.n. 71 km, Borås—Jönköping 91

, Kuga ] )l aha., öc ? """ Ulricehgmn ( Anebä ”'"! o aber-q »? r ' 1 » . & Bor—ös. Jönköping . go ».;M & A i l ,

4

..... Warg..

0 50 | 1010 km

Götene

Lidköping & .

. Tidaholm

) Nobo.

, ! 'Jonköpmg

Värnamo

w %

. ./ . r . ' Ljungby ! 1

1 ”W

/

us

!( v, ,;

”ölslng .

hundskrglu &

Kävli

km, Borås—Skövde 110 km och Borås—Mariestad 153 km. Den nu nämnda länsbildningen med Sjuhäradsbygden och Halland skulle slutligen avsevärt försvåra länsbildningen inom övriga delar av västra Sverige. Vi har därför inte funnit tanken på en länsbildning omfattande huvuddelen av Halland och Sjuhäradsbygden utgöra någon lämplig lösning.

Vi har även —- med ledning av material och synpunkter som framförts till oss av i första hand Borås stad —— studerat möjligheterna att bilda ett län med Borås som residensstad och med två regionala alternativ. Det ena alter- nativet tänkes bestå av Sjuhäradsbygden samt Varbergs- och Falkenbergs- blocken (se kartan fig. 5). Ett sådant Boråslän skulle i nuläget få en folk— mängd av omkring 250 000 invånare. De gjorda prognoserna och bedöm- ningarna pekar visserligen på en viss successiv ökning -— till nivån 260 000 år 275 000 invånare år 1980 och möjligen knappt 300 000 invånare vid nästa sekelskifte men länet skulle dock befolkningsmässigt bli svagt. Det andra alternativet till ett Boråslän, inritat på kartan fig. 5, skulle bestå av de nu nämnda områdena jämte huvuddelen av Skaraborgs län. Ett sådant län skul- le redan i nuläget erhålla en folkmängd av i runt tal en halv miljon.

För att kunna bedöma lämpligheten av en länsbildning enligt något av de nu berörda alternativen måste man emellertid också se på de konsekven- ser dessa skulle få för angränsande områden. Om norra Halland (utom Kungsbackablocket) skulle ingå i en länsbildning av det slag som angetts i nästföregående stycke, förefaller det ligga närmast till hands att södra Hal- land, d.v.s. Halmstads- och Laholmsblocken med f.n. drygt 85 000 invånare, skulle sammanföras antingen med Jönköpings eller med Kronobergs län. Folkmängden i dylika länsbildningar skulle i nuläget bli för ett J önköpings- Halmstadslän (fig. 5) ca 440 000 invånare och för ett Halmstads-Växjölän (fig. 6), drygt 250 000 invånare. Valde man alternativet att bilda ett Halm- stads-Växjölän skulle detta vidare enligt vår uppfattning leda till den prin- ciplösning beträffande Kalmar och Blekinge län som också angivits på kar— tan fig. 6.

Beträffande alla dessa lösningar gäller emellertid, att de i rätt hög grad framstår som konstruktioner utan något underlag i en befintlig reell in- tressegemenskap. De behäftas dessutom även i övrigt av uppenbara nack- delar. Både för ett Jönköpings-Halmstadslän och för ett Halmstads—Växjö- län framträder svårigheten att finna en för resp. länsbildning lämplig re- sidensstad inom rimliga avstånd och i naturlig kontaktriktning. I det förra alternativet (fig. 5) måste på grund av folkmängdsförhållandena Jönkö- ping alltjämt vara residensstad. Detta skulle innebära ganska långa rese- avstånd för invånarna i södra Halland till residensstaden Jönköping. Väg- avståndet Halmstad—Jönköping uppgår till 170 km.

I det senare alternativet (fig. 6), där residensstaden inte är lika given som

i det förra, är avståndet mellan Halmstad och Växjö 140 km. Från det längst österut belägna kommunblockets centrum i nuvarande Kronobergs län, Åse- da, uppgår vägavståndet till Halmstad till ca 190 km. Nu nämnda nack— delar i fråga om kommunikationer liksom också den bristande samhörighe- ten mellan de skilda delregionerna skulle sannolikt bli ännu tydligare om man som vi också diskuterat under arbetets gång —— bildade ett enda län av södra och mellersta Halland, nuvarande Kronobergs län och huvuddelen av nuvarande Kalmar län, d.v.s. ett län som sträckte sig från västkust till östkust och inkluderade Öland. Denna större länsbildning har vi därför ej upptagit till närmare diskussion.

En påfallande nackdel med de länsbildningar som redovisats på kartorna fig. 4—6 är också att Hallands kustområde med dess särskilda krav på en- hetlig planering ifråga om bl.a. markanvändning och genomgående huvud- trafikleder blir splittrat på skilda län. Även om denna kuststräcka till be- tydande del utgör rekreationsområde även för befolkning utanför länet, i första hand den bofasta befolkningen i angränsande delar av Västergötland och Småland, synes det önskvärt att planeringen och den miljömässigt be- tingade tillsynen över Hallands kustområde om möjligt skall ske under ledning av en enda länsorganisation med härför erforderliga personella re— surser.

Av ovan angivna skäl har vi inte ansett oss kunna förorda bildandet av sådana län som redovisats på fig. 4—6.

Att vi här så pass ingående redovisat ett antal alternativ, vilka vi inte an- sett böra förverkligas, beror på att vi inte funnit någon lösning av läns— bildningen för Hallands vidkommande helt tillfredsställande detta gäller även det förslag som framläggs i nästföljande stycke — och därför velat ge en överblick över de olika alternativ som varit uppe till diskussion.

Vi har emellertid efter våra överväganden kommit till den uppfattningen att lösningen för Hallands vidkommande bör bestå i att länet (inkl. Hyltebruks— blocket) antingen i sin helhet ingår i Göteborgslänet eller också delas mel- lan detta län och ett nybildat Skånelän. Med beaktande av kontaktinrikt- ningarna och resavstånden skulle den nya länsgränsen i sistnämnda fall väl sannolikt böra dras mellan Falkenbergs och Halmstads kommunblock. Vi har dock stannat för att föreslå att hela Hallands län (inkl. Smålands- delen av Hyltebruksblocket) skall föras till Göteborgslänet. Avgörande för oss har härvid varit dels önskvärdheten av en enhetlig planering av kustom- rådet och av de genomgående vägförbindelserna, dels önskemålet att om möjligt bevara det gamla landskapet Halland intakt som en del av den nya länsbildningen. (Vi vill erinra om att vi tidigare angett som vår uppfattning att Kungsbackablocket under alla omständigheter bör tillföras Göteborgs— länet.)

. Lenhovda "

' V Falkenberg 9"!ka E "' ' ' Alvesta säg ,1 . .Vöx'ö ( ? 'Ljun9b9 .). , _ ) Nybro . l . [p ' _ Kalmar .

(Ib

Lomma . . 0

50 mum Itlllllllll

Det nya länets utsträckning enligt vårt förslag redovisas på fig. 7. Länet skulle i nuläget få drygt 1 milj. invånare. År 1985 beräknas folkmängden uppgå till 1,2—1,3 milj. Bedömningar för tiden omkring nästa sekelskifte tyder på ett folkmängdstal av inemot 1,5 milj.

För länet vill vi föreslå benämningen Göteborgs län. Den framtida länstillhörigheten beträffande Sjuhäradsbygden och nuva— rande Skaraborgs län behandlas vidare under rubriken Västergötlands län.

Skåne län

Den nuvarande gränsen mellan Malmöhus och Kristianstads län skär på flera ställen, framför allt i nordväst och sydost, genom områden som ur hi- storisk, kulturell, kommersiell och planeringsmässig synpunkt måste be- traktas som enhetliga. I nordväst går gränsen rakt igenom det expanderan- de Hälsingborgs — Ängelholms Åstorpsområdet. I sydost delar gränsen landskapsdelen Österlen på ett med hänsyn till den dominerande kontakt- riktningen _— mot Ystad och Malmö — onaturligt sätt. Även i övrigt utgör länsgränsen i Skåne i dagens läge snarare en konstruktion än en markering av en funktionellt betingad gränszon. I jämförelse med huvuddelen av lan- ,» det i övrigt är avstånden mellan de viktigare tätbygderna på ömse sidor om gränsen dessutom korta.

innan vi utvecklar våra synpunkter härvidlag skall vi emellertid beröra en under våra överläggningar till oss framförd tanke på att man skulle behålla två län i Skåne men överföra vissa områden från Kristianstads till Malmö— hus län. Denna överföring skulle avse dels de sex kommunblocken i nord- västra Skåne (Båstad, Ängelholm, Åstorp, Klippan, Perstorp och Örkel- ljunga), där kontakterna i hög grad är inriktade mot Hälsingborg, dels To- melilla- och Simrishamnsblocken i sydöstra Skåne, där kontakterna är rik- tade mot Ystad och Malmö. Tillsammans har dessa åtta kommunblock f.n. en folkmängd av omkring 113000 invånare, d.v.s. bortåt 44 % av folkmäng- den i hela nuvarande Kristianstads län. Ett på sådant sätt utvidgat Malmö- län skulle i 1966 års tal få en folkmängd av närmare 800 000 invånare. Re- sterande del av Kristianstads län med ungefär 150 000 invånare i nu- läget — skulle efter en dylik överflyttning kunna sammanföras med Blek- inge län, som f.n. har ungefär samma folkmängd.

Ett så tillskapat Kristianstads-Blekingelän, redovisat på fig. 8, skulle i nuläget erhålla en folkmängd av i runt tal 300 000 invånare, d.v.s. få i stort sett tillräckligt befolkningsunderlag. Befolkningsutvecklingen framemot se- kelskiftet bör även kunna bedömas bli i stort sett gynnsam. Med hänsyn till * såväl folkmängdsfördelningen som de förhärskande kontaktinriktningarna bör, om ett dylikt län bildas, Kristianstad väljas som residensstad. Avstån- det Karlskrona—Kristianstad är 124 km. Många skäl talar således för en sammanläggning av de båda Skånelänen.

I Blekinge går sedan gammalt de viktigaste kontakterna i östvästlig riktning genom den förhållandevis tätt befolkade kustbygden. Denna dominerande östvästliga kontaktriktning präglar också relationerna med angränsande landskap sådana de kan registreras exempelvis medelst data om biltrafiken. Framför allt syns trafiken vara intensiv mellan västra Blekinge och östra Skåne. Man bör dock komma ihåg, att städerna i Blekinge också utgör hamnorter för betydande delar av nuvarande Kronobergs och Kalmar län. Ehuru sålunda vissa motiv —— också rent historiska —— kan anföras för ett samgående mellan Skåne eller del därav och Blekinge, och ett Kristianstads— Blekingelän av ovan nämnd omfattning skulle erhålla tillräckligt folk— mängdsunderlag vill vi inte föreslå en sådan länsbildning. Bildandet av ett Kristianstads-Blekingelän skulle nämligen göra det omöjligt att få till stånd en effektiv och enhetlig planering för Skånes vidkommande. Även om den diskuterade länsbildningen Kristianstad-Blekinge skulle innebära vissa för- delar i förhållande till nuläget -— genom att länsgränsen gentemot Malmö- hus län fick en något mer förnuftig sträckning och genom att den ungefär 50 km långa gränsen mot Blekinge helt skulle försvinna — skulle ju bland annat en trots allt omkring 100 km lång och av viktiga trafikleder överkor- sad gräns kvarstä mellan de båda Skånelänen som en formell barriär, vars verkningar torde bli ännu mer märkbara i framtiden än f.n.

Den utveckling som kan emotses i fråga om folkmängd, bebyggelse för fast bosättning och fritid samt näringsliv och trafik — en utveckling som med största sannolikhet kommer att accentueras i och med tillkomsten av fasta förbindelser med Danmark kräver såsom vi ser saken en samordnad pla— nering för hela Skåne. En sådan samordning måste med hänsyn bland an- nat till befolkningens lokalisering även vara önskvärd ur sjukvårdssyn- punkt. Detta bestyrkes ju för övrigt av att, såsom tidigare omnämnts, en kommitté tillsatts med uppgift att utreda frågan om bildande av en för hela Skåneregionen gemensam planeringsnämnd på sjukvårdens område. Vi har därför ansett den lämpligaste lösningen vara att nuvarande Malmöhus och Kristianstads län sammanförs till ett Skånelän.

Det återstår då att ta ställning till frågan, huruvida en dylik länsbildning bör beröra även Blekinge län. Folkmängden i Blekinge uppgår, som redan sagts, i nuläget endast till ca 150 000 invånare och de gjorda prognoserna pekar på tal som vida understiger vad som enligt vår uppfattning mäste an- ! ses som ett minimum såsom underlag för en framtida länsorganisation. Vi har därför inte ansett oss kunna föreslå, att Blekinge län skall bestå som ? självständigt län. Det skulle i och för sig inte vara otänkbart att föra sam- man hela Blekinge med Skåne, i vilket fall Kristianstad väl skulle kunna 3 tänkas som residensstad. Folkmängdstillskottet skulle därvid endast mot- 3 svara ca 15 % av Skånelänets nuvarande folkmängd. En dylik överföring ;

skulle, såsom förut berörts, kunna sägas stå i samklang med de allmänna kontaktinriktningarna och historiskt präglade sambanden.

Arronderingsmässigt skulle länsbildningen dock bli mindre tillfredsstäl- lande, särskilt för de östligaste delarna av Blekinge. Med hänsyn härtill har vi också diskuterat en uppdelning av Blekinge län på så sätt att Sölves- borgs-, Olofströms- och Karlshamnsblocken skulle föras till Skånelänet me- dan Ronneby— och Karlskronablocken skulle föras till ett nytt sydostlän. Vi har emellertid kommit till den uppfattningen att utvecklingen inom såväl Blekinge som hela sydöstra Sverige skulle bäst gagnas av att huvuddelen av Blekinge tillsammans med angränsande båda Smålandslän sammanföres till ett län. Detta får då ett sådant befolkningsmässigt och ekonomiskt underlag att det bör ha goda möjligheter att hävda sig utvecklingsmässigt mot grann- länen i väster och söder. Endast Sölvesborgsblocket, vars bebyggelse och planeringsbehov nära anknyter till Bromöllablockets, torde dock ovillkor- ligen böra ingå i det nya Skånelänet.

Vad angår det nya Skånelänets gräns mot Småland har vi med hänsyn till kontaktinriktningarna diskuterat en överföring av Markaryds/Strömsnäs- bruks resp. Älmhults kommunblock till Skåne. Vi har dock stannat för att inte föreslå någon sådan överföring.

Det nya Skånelänet — redovisat på fig. 9 —— bör ha Malmö som residens— stad. Länet får i nuläget en folkmängd av nära 1 milj. invånare. En prognos beträffande folkmängden år 1985 måste i detta fall bli särskilt osäker efter— som effekten av de planerade broförbindelserna till Danmark är svår att beräkna. En siffra på 1,1—1,2 milj. förefaller dock ingalunda orimlig. Om- kring sekelskiftet kan folkmängden mycket väl komma att uppgå till bort- åt 1,5 milj.

Länet synes lämpligen böra benämnas Skåne län.

Smålandslänen

Vi har bland annat övervägt lämpligheten av att låta hela Småland samt Öland bilda ett enda län. Folkmängdsmässigt skulle detta inte bli onormalt stort den nuvarande folkmängden uppgår till ca 700 000 invånare. För bl.a. vägplanering och annan samhällsplanering skulle en dylik länsbildning också erbjuda påtagliga fördelar.

Resavstånden blir emellertid efter sydsvenska förhållanden relativt stora för betydande befolkningsgrupper inom ett sådant län och det är svårt att peka på någon lämplig residensstad. Blir Växjö residensstad, får den vida folkrikare Jönköping-Huskvarnaregionen samt Kalmar-Nybroregionen och Öland långa avstånd till länscentrum. Väljer man landskapets största stad, Jönköping, som med förorter redan i nuläget kommer upp i ett folkmängds-

. o o ' * "om " Falköping Tlduholm h" . o . "ljung alm T nås ” md Vårgårda '” Kisa. .. Surte . . bn .. o lv lmq 5 " & Osterqu ' _ ' r lr' ehumn . mb»; . .b 8 Borås . ! jonkong % %$?” 0 .Mölnl ':'" Nässjö. "hgh Vim=|erbg Mk inna. Tranås V"”enåd & % Svenlju . . Hul md _ .Vetlandu . . lnllmqumd Sävsjö Gnosjö .Virserum Oskars mn isloved & Vömum v ”% Ås. Högsby. 0 Varberg edo ånsie 'å' . h & köping |!!ka Alves .Lm uvda .Väx'ö ' .Ljungbg " om & sse u . Holmfrid Nyh Kulmu Emm , & L hol mf"? Älmhult . bud" % . n n Tingsmd bglö ga Osby O . ?er Oluf- Torsö . Angelhol .llu" meg Emm na näs . ' Flonnebu |), Hässleholm Karlshamn . ur 5 ron " %. . . U . l. ' . Hälsn bn WIN" Kristiansiu Sb esborg AQ.): n » "55 V Svglov . Lundslm: REV .Hö Lomma .Lund 051" , . almö n,"? Sim hamn .Illlu Velli . . Ysiu 50 mo km Trelleborg ? | | | | I | I [

Fig. 9.

tal av över 100 000 invånare, blir avstånden långa framför allt till de syd- östra delarna av Småland samt till Öland. Därtill kommer även frågan om Blekinges länstillhörighet. Som tidigare sagts bör detta landskap med undantag för Sölvesborgsblocket ingå i det sydostlän, som föreslås i det följande.

I det föregående — vid diskussionen om Hallands län —— har presenterats skisser till tre länsbildningar, som även berör Småland (kartorna fig. 3, 5 och 6). Den första av dessa (fig. 3) avsåg ett utvidgat Hallandslän, till vilket bl.a. skulle föras Ljungby- och Markaryd/Strömsnäsbruksblocken. Den andra (fig. 5) avsåg en utvidgning av nuvarande Jönköpings län så att detta jämväl skulle omfatta södra delen av Halland. Den tredje (fig. 6) avsåg en :" sammanläggning av södra Halland och Kronobergs län till ett län samt ——

som en konsekvens därav —— sammanläggning av huvuddelarna av nuvaran—

de Blekinge och Kalmar län till ett annat län. Av tidigare skäl som redo- visats har vi emellertid ansett att ingen av de nu angivna lösningarna kan | förordas. : I stället har vi funnit övervägande skäl tala för att Jönköpings län skall bibehållas i stort sett oförändrat samt att Kronobergs län, huvuddelen av I Blekinge län ävensom södra och mellersta delarna av Kalmar län skall sam- | manföras till ett län (se kartan fig. 9). Vad angår den närmare utformningen av de båda länen får vi anföra följande.

Växjö län

Med hänsyn till de förhärskande kontaktinriktningarna, behovet av sam- ordning av bl.a. planerings- och sjukvårdsresurserna samt önskemålen om ett så långt möjligt friktionsfritt sammanläggningsförfarande har vi kom- mit till den slutsatsen att det sydöstra länet, oavsett valet av residensstad, bör ha den omfattning som anges på kartan fig. 9. Länet föreslås sålunda komma att omfatta hela nuvarande Kronobergs län jämte den mindre del av nuvarande Jönköpings län som ingår i Lj ungbyblocket, förutnämnda hu- vuddel av Blekinge län samt hela nuvarande Kalmar län utom Vimmerby- och Västerviksblocken. De båda sistnämnda blocken syns vara övervägande orienterade norrut och föreslås som följd härav bli överförda till Östergöt- lands län. Vi har som ett delalternativ diskuterat att till Östergötlands län endast föra det block som är mest orienterat norrut, nämligen Västerviks- blocket med f.n. ca 42 000 invånare. Vimmerbyblocket med f.n. ca 17 000 invånare har emellertid också starka kontakter norrut och replierar dessut- om i sin tur i en hel del avseenden på Västervik. Med hänsyn härtill och till att det torde vara önskvärt att de båda blocken liksom hittills skall ingå i upptagningsområdet för Västerviks lasarett har vi kommit till den slutsat- sen att de båda blocken bör tillhöra samma län d.v.s. Östergötlands län.

Ett på detta sätt bildat sydostlän (se kartan fig. 9), får i nuläget en folk- mängd av ca 473 000 invånare. För år 1985 anger prognoserna en folkmängd av drygt 500 000. För omkring år 2000 torde man kunna räkna med en folk— mängd av 0,5 53. 0,6 miljoner.

Valet av residensstad erbjuder betydande svårigheter. Visserligen syns Karlskrona knappast kunna komma ifråga men för såväl Kalmar som Växjö kan starka skäl anföras.

Båda städerna kan i och för sig, med hänsyn till sin storlek samt till be- skaffenheten av näringslivet och av de institutioner som är förlagda dit, an- ses väl lämpade att fullgöra funktionen av en centralort för länet. Folk— mängden är något större i Kalmar än i Växjö. Å andra sidan synes Växjö under senare år ha haft en något kraftigare reell expansion, delvis beroende på de åtgärder som statsmakterna vidtagit för att dit förlägga utbildnings- anstalter och industrier. Blir Kalmar residensstad, innebär detta att man behåller en residensstad på den långa kuststräckan mellan Stockholm och Malmö, vilket ur allmänna lokaliseringsaspekter torde få anses önskvärt. För befolkningen på Öland och med tanke på den expansion, som byggande av en broförbindelse mellan fastlandet och Öland kan dra med sig, skulle en förläggning till Kalmar uppenbarligen även innebära fördelar. Å andra sidan synes det ofrånkomligt att Växjö ur total ressynpunkt har ett klart företräde framför Kalmar. Man torde i detta sammanhang inte heller böra bortse från den inverkan, som den fortsatta uppbyggnaden av akademisk utbildning i Växjö kan få för denna stads ställning i länet.

Efter övervägande av dessa synpunkter har vi, ehuru med tvekan, stan- nat för att förorda att Växjö skall bli residensstad i det nya sydostlänet. Detta bör i så fall benämnas Växjö län.

Vad i nästföregående stycke sagts om att Växjö bör utgöra residensstad och om namn på det nya länet innebär utredningsmannens ställningstagan- de, till vilket experterna Fröjd och Godlund anslutit sig. De särskilda sak- kunniga Cassel, Hansson, Mellqvist och Ståhl har på denna punkt haft av- vikande mening och ansett att övervägande skäl talar för att Kalmar bör bli residensstad och länet följaktligen kallas Kalmar län.

Jönköpings län

Jönköpingslänet hör till en början omfatta nuvarande Jönköpings län med undantag av de mindre delar som ingår i Ljungbyblocket resp. Hyltebruks- blocket och som tidigare föreslagits skola ingå i Växjö län resp. Göteborgs län.

Vad angår gränsen norrut vid västsidan av Vättern skulle rent avstånds- mässigt huvuddelen av Skaraborgs län mycket väl kunna ingå i det nya Jönköpingslänet. Residensstaden skulle då få ett ur rent geografisk syn—

punkt centralt läge. Avståndet Mariestad—Jönköping är ej mer än ca 130 km. Vi har emellertid kommit till den slutsatsen att övervägande skäl talar mot en dylik sammanläggning. Bland annat kan det knappast göras gällan- de, att det föreligger ett så starkt näringsgeografiskt samband mellan dessa områden, att en sådan lösning skulle te sig naturlig ur samhällsplanerings- synpunkt. Vi har därför stannat för att förorda att endast Haboblocket, vil- , ket sedan gammalt i fråga om både handels- och arbetskontakter är mycket starkt bundet vid Jönköping, skall överföras till det nya Jönköpingslänet. I övrigt anser vi oss inte böra föreslå någon annan förändring i fråga om J önköpingslänets omfattning än att Ydre kommun bör föras till detta län. Vi har därvid tagit hänsyn till att sagda kommun med f.n. knappt 5 000 in- ' vånare är starkt orienterad mot Tranås resp. Eksjö och därför bör ingå i samma län som dessa städer. Eksjö torde under inga förhållanden böra överföras till annat län och övervägande skäl talar för att även Tranås skall bibehållas inom Jönköpingslänet. Konsekvensen härav blir alltså enligt vår ; uppfattning att även Ydre kommun bör ingå i sistnämnda län. i Med nu föreslagen utformning får Jönköpingslänet i nuläget en folk- i mängd av drygt 300 000 invånare och prognosen för år 1985 pekar på en ; befolkning av ungefär 330 000. Vid tiden för nästa sekelskifte kan folkmäng- 1 den i länet mycket väl komma att uppgå till drygt 350 000 personer. | Som residensstad torde ingen annan stad än Jönköping kunna komma ifråga. Länet bör behålla sitt nuvarande namn.

Västergötlands län

Skaraborgs län har f.n. omkring 255000 invånare. Efter de överföringar av vissa gränsområden som vi förut föreslagit (Grästorps- och Nossebroblocken till Göteborgs län samt Haboblocket till Jönköpings län) skulle folkmängden sjunka till omkring 233 000 invånare. På sikt förefaller en viss folkmängds- ökning sannolik, eftersom länet ligger på den expansiva axeln mellan Stock- holm och Göteborg. Folkmängden kan dock inte inom överskådlig framtid väntas komma att nå upp till den nivå som enligt vår uppfattning bör ef- tersträvas vid en länsbildning.

Av Älvsborgs län skulle efter de överflyttningar som tidigare föreslagits, endast återstå Sjuhäradsbygden med ca 183 000 invånare. Denna region är uppenbarligen för liten för att kunna utgöra ett eget län.

Under sådana omständigheter och med beaktande av de allmänna prin- ciper som tidigare angivits synes den lämpligaste lösningen vara att Skara— borgs län och Sjuhäradsbygden skall sammanföras till ett län. Vårt förslag innebär därför, som närmare framgår av kartan fig. 7, att Skaraborgs län (utom Grästorps-, Nossebro- och Haboblocken) och Sjuhäradsbygden med Herrljungablocket bildar ett län. Detta län kommer i så fall att omfatta hu- vuddelen av det gamla landskapet Västergötland.

Vid valet av residensstad hör till en början beaktas att Skaraborgsdelen i det föreslagna länet i dag har 233 000 invånare och Sjuhäradsbygden 183 000. Av föreliggande prognoser att döma torde ungefär samma relation mellan de två huvuddelarna vara att vänta även i fortsättningen. Valet torde böra stå mellan tre städer, nämligen den nuvarande residensstaden Marie- stad samt Skövde och Borås. Av dessa ligger Skövde ur ressynpunkt bäst till för huvuddelen av befolkningen och Mariestad sämst. Även ur mera ex— tern kommunikationssynpunkt erbjuder Skövde med sitt läge vid stamba- nen med successivt allt snabbare tågförbindelser, t.ex. med Stockholm, för- delar framför de två andra städerna. Å andra sidan är Borås den största orten i det tänkta länet. Folkmängden i Skövde uppgår f.n. till 27 000 in— vånare mot i Mariestad ca 15 000 och i Borås ca 70 000. Om en större flyg- plats förläggs mellan Borås och Göteborg kan detta vidare betyda, att det företräde, som Skövde nu kan ha ur extern kommunikationssynpunkt, bort— faller och att Borås i stället måste ges företräde ur denna synpunkt.

Skövde har under de senaste 10 a 15 åren redovisat en påtagligt kraftigare folkmängdsökning än Borås. Tar man hänsyn till vad som sammanfatt- ningsvis kan kallas allmänna utvecklings- och lokaliseringsdrag torde Sköv- de ha goda förutsättningar att bli en viktig regional expansionsort med en kraftigt ökad folkmängd. Även för Borås bör man emellertid kunna räkna med en gynnsam folkmängdsutveckling sedan den nu pågående omstruktu— reringen från textil— och konfektionsindustri till annan verksamhet ägt rum. Utvecklingen i Borås och i området mellan Borås och Göteborg — torde dessutom, som redan framhållits vid diskussionen om Göteborgslänet, i allt högre grad få sin prägel av den relativa närheten till Göteborg med för- orter. I Borås finns redan ett väl utbyggt centrallasarett medan landstinget i Skaraborgs län nyligen fattat beslut om byggande av ett dylikt lasarett i Skövde.

På sikt syns man inte kunna räkna med att bibehålla Mariestad som resi- densstad, och vid valet av ny residensstad syns som redan antytts valet en- dast kunna stå mellan Borås och Skövde. Ingen av dessa orter kan anses äga något självklart företräde framför den andra. Ur lägessynpunkt bör Skövde, i vart fall såvitt gäller resor inom länet, ges företräde framför Bo- rås. Å andra sidan måste Borås även i fortsättningen väntas komma att bli den näringspolitiskt och folkmängdsmässigt dominerande staden i länet. Förutsättningarna för att bygga upp ett nytt administrativt länscentrum torde även vara bättre i Borås än i Skövde. Det kan i detta sammanhang erinras om att vissa länsorgan med mera lokalt betonade funktioner redan är stationerade i Borås.

Vi förordar därför att principbeslut skall fattas om att Borås skall bli det nya länets residensstad, när förutsättningar för en överflyttning från Marie- stad skapats.

Länet får i 1966 års siffror en folkmängd av drygt 415 000 invånare. Prog-

i l

noserna pekar på ett invånarantal av närmare 460 000 år 1985. Folkmäng- den vid nästa sekelskifte kan mycket väl komma att uppgå till storleksord- ningen en halv miljon eller något mer.

Länet bör oavsett valet av residensstad —— lämpligen kallas Västergöt- lands län.

Östergötlands län

Nuvarande Östergötlands län utgör en i stora drag väl avgränsad enhet, upp- byggd på väletablerade bygdekontakter inbördes. Redan i nuläget är länets storlek ur folkmängdssynpunkt —- inom 1966 års gränser ca 366 000 invå— nare fullt tillräcklig. Länet är även ur arronderingssynpunkt i huvudsak tillfredsställande utformat. Ur länets egen synvinkel föreligger sålunda inte något behov av mer genomgripande förändringar.

Vi har emellertid, närmast som en följd av den föreslagna avgränsningen ' av Stockholms län, under arbetets gång diskuterat förutsättningarna för att ' till Östergötlands län överföra inte oväsentliga delar av nuvarande Söder— % manlands län. Detta skulle gälla antingen enbart Katrineholms- och Ving- 1 äkersblocken (med f.n. tillhopa bortåt 43 000 invånare), eller också dessa

två block tillsammans med Flen-,Nyköpings- och 0xelösundsblocken. De tre sistnämnda blocken har tillsammans f.n. en folkmängd av omkring 78 000 invånare. Den geografiska utformningen av ett dylikt Östergötlands län och konse- kvenserna därav för länsbildningen i övrigt i Mälar-Hjälmarområdet fram— går av kartan fig. 10. Särskilt för trafik-, kust— och fritidsplaneringen skulle en dylik länsbildning erbjuda vissa fördelar. Vi har dock, med tanke bland annat på att det näringsgeografiska sambandet mellan ifrågavarande delar av Södermanlands och Östergötlands län är tämligen svagt, inte ansett oss böra föreslå någon överföring från Södermanlands län tillÖstergötlands län. Beträffande Södermanlandsblocken förordar vi i stället en annan lösning, som redovisas i det följande under rubriken Mälardalslänet. | Sammanfattningsvis har vi beträffande Östergötlands län funnit att de

nuvarande länsgränserna bör ändras endast i två avseenden. Båda dessa och ' skälen till desamma har omnämnts i det föregående. Till detta län bör så- | lunda från nuvarande Kalmar län föras Västerviks- och Vimmerbyblocken (med f.n. tillsammans ca 60 000 invånare). Vidare bör Ydre kommun över- föras från Östergötlands län till Jönköpings län.

Folkmängden i ett på dylikt sätt jämkat län, vars utformning redovisas på fig. 11, blir i 1966 års siffror bortåt 425 000 och bedöms omkring år 1985 till omkring 450 000 för att vid nästa sekelskifte antagligen vara uppe i stor- leksordningen en halv miljon.

Länet bör även i fortsättningen benämnas Östergötlands län och residens- staden bör alltjämt vara Linköping.

*- Leksand

. , Vansbro ." _ . Hedemora .

Sandviken

Gävle

Hris— hn?

Leksand

Virserum

Oskarshamn

Mälardalens län

Såsom anförts vid behandlingen av frågan om Stockholms läns omfattning har vi ansett det nödvändigt att hela Södertäljeblocket skall tillhöra Stock- holms län. Likaså har vi, särskilt med hänsyn till kommunikationsförhål- landena och till det växande, allt längre ut registrerbara storstockholmsin— flytandet, funnit det motiverat att även Strängnäsblocket skall föras till Stockholms län. Genom dessa överföringar minskar folkmängden i nuva— rande Södermanlands län från omkring 240 000 till i runt tal 200 000 invå- nare. En viss folkmängdsökning kan otvivelaktigt emotses i framtiden och bland annat på grund av näringslivets inriktning samt den relativa närhe— ten till Stockholm är det inte uteslutet att denna ökning kan bli ganska kraftig. Därför skulle man möjligen kunna tänka sig att den kvarvarande huvuddelen av länet skulle kunna bestå som eget län, liksom nu med Ny- köping som residensstad.

Frågan om länsbildningen i Mälarregionen måste emellertid enligt vår uppfattning ses även ur ett vidare perspektiv. Det råder ett visst samband mellan Södermanlands läns norra delar, där det ur folkmängdssynpunkt dominerande Eskilstunablocket med f.n. ca 87 000 invånare ligger, och de södra, likaledes tätbefolkade och starkt industrialiserade delarna av nuva- rande Västmanlands län med bl.a. Västerås, Köping, Kungsör och Arboga. Likaså är —— och blir sannolikt i än högre grad — samtliga nu nämnda läns- delar ganska snart starkt präglade av sitt läge på måttligt avstånd från Stor- stockholm och vid trafiklederna till och från Stockholm. Av dessa och lik— nande skäl har man att vänta att de efterhand kommer att ställas inför en rad gemensamma planerings- och utvecklingsproblem.

Som redan framgått av vad vi anfört rörande Stockholms och Östergöt- lands län har vi med hänsyn till de förhärskande kontaktriktningarna och behovet av samordnade insatser på det regionala planet studerat en lösning av innebörd, att den kvarvarande delen av Södermanlands län skulle upp- delas på så sätt att dels Flen-, Nyköpings- och 0xelösundsblocken skulle fö— ras antingen till Stockholmslänet eller till Östergötlands län, dels Katrine— holms- och Vingåkersblocken skulle föras till Östergötlands län och dels Eskilstunablocket skulle föras till ett Västerås-Örebrolän (se kartan fig. 10). Folkmängden i ett sådant Västerås-Örebrolän skulle i 1966 års siffror uppgå till drygt en halv miljon.

Mot en sådan lösning talar emellertid åtskilliga skäl. Vid länsbildningen skulle i vissa fall sammanföras områden, där någon samhörighetskänsla knappast kan anses föreligga. Detta gäller exempelvis befolkningen i Väster- åsområdet i relation till Närke och befolkningen i Nyköpingsbygden i rela- tion till Östgötaslätten. Även om kontakterna mellan olika bygder efter hand skulle komma att förbättras torde de ej heller i fortsättningen komma att bli särskilt intensiva. Viktigt att framhålla är också, att en sådan ”storläns-

bildning” som visats på kartan fig. 10, inte är erforderlig såvitt gäller Öster- götlands län. Även för ett län med Västerås eller Örebro som centrum går det att få tillfredsställande länsenheter medelst mindre radikala lösningar än dem som nu skisserats. Påpekas bör dock att en sådan lösning som fram- lagts i fig. 10 med ett Västerås-Örebrolän —— skulle kunna få som konse- kvens att Värmlands län skulle kunna tillföras de tre västligaste blocken i nuvarande Örebro län med Hällefors, Karlskoga och Degerfors som central- orter och med tillsammans omkring 60 000 invånare, vilket ur näringsgeo- grafiska synpunkter skulle erbjuda vissa fördelar.

i

En så genomgripande lösning som den på fig. 10 skisserade har vi följaktli- gen inte ansett erforderlig. I stället vill vi förorda att huvuddelen av nuvaran- de Södermanlands län skall sammanföras med Västmanlands län till ett Mä- lardalens län. Detta skulle i nuläget få en folkmängd av ungefär 455 000 | invånare och få den omfattning som framgår av kartan fig. 11. Vad beträf- far detaljerna i gränsdragningen bör, utöver vad som framgår av det redan sagda, nämnas att en mindre del (Fjärdhundra kommun) av nuvarande Västmanlands län avses följa med Enköpingsblocket till det nya Stock- holmslänet och att Arhogablocket, som nu sträcker sig in i Örebro län men vars centralort och befolkningstyngdpunkt ligger i nuvarande Västman- lands län, i sin helhet föreslås skola föras till det nya Mälardalslänet. Beträf- fande Arhogablocket har till oss framförts den uppfattningen att blocket i dess helhet borde överföras till Örebro län. Med hänsyn till de korta av- stånden från Arboga till granntätorterna Köping och Kungsör (18 resp. 15 km) och till behovet av en samordnad planering för i första hand Köpings-, Arboga— och Kungsörsblocken anser vi dock att de tre blocken bör ingå i ett och samma län d.v.s. i detta fall det nya Mälardalslänet.

Vi har vidare diskuterat lämpligheten av att föra Norbergs- och Fagersta- blocken till Kopparbergs län men har inte funnit tillräckliga skäl för en så— dan överföring. Avgörande för oss har därvid varit vad som framkommit rörande de förhärskande kontaktriktningarna och angelägenheten av att bi- behålla ett ändamålsenligt och tillräckligt stort upptagningsområde för la- sarettet i Fagersta.

Beträffande valet av residensstad i det nya länet har vi stannat för att föreslå Västerås.

Mälardalslänet skulle, som redan sagts, i 1966 års siffror få en folkmängd av ca 455 000 invånare. 1985 års prognosfolkmängd uppges till drygt 575000. Vid tiden för nästa sekelskifte torde man höra räkna med en folk- mängd i avrundade tal av 0,6 år 0,7 milj.

Hååleböck .

Mdlunq.

Oikelbo

Falu" .

.. Muckfjb Hu.-|q nq äler . "ärkhgde Tu rshu . .

Medemora

% sme'ljebucb Ludvi

. ÄHungrs q

haiku orbe .

..,. Gata:: % "ria 090 m Kil . IF ”ä'”

Kai-tsk,

Skinnsk Sum_ berg nanm .

s .. . 'n Lindesberg KÖPin

No,—u Q . q

Sto

.a . | . Esknmnq 0 KFM. hamn Örebro

hrs

Pålsboda . Hulls 18. g | '"Sund

0 ”W,, | F" & " " landa " ske

än

. "Mahal,"

v % % . Murizsh o Götene

Fi "5P3nq .

Norrköping 5

Med hänsyn till bl.a. befolkningsförhållandena samt till behovet av en över- siktlig planering och till den allmänna resursanvändningen har vi diskuterat en sammanläggning av i första hand Värmlands län och Örebro län. Förde— larna med en dylik sammanläggning har dock inte synts oss vara så på- tagliga att vi velat föreslå en sådan åtgärd.

Av skäl som angivits i samband med redovisningen av förslaget till det nya Göteborgslänet har vi förordat att Bengtsfors- och Åmålsblocken i nu— varande Älvsborgs län skall överföras till Värmlands län. I övrigt anser vi, sedan vi enligt det nyss sagda inte velat föreslå en sammanläggning av Värmlands och Örebro län, inte någon gränsrevidering vara behövlig. Länets tänkta omfattning framgår av kartan fig. 12.

Det nya Värmlandslänet får i nuläget en folkmängd av knappt 320 000 invånare. Prognoserna pekar här på en minskning till ca 300 000 invånare år 1985. Förutsättningar torde emellertid finnas för att denna minskning skall kunna hävas och ersättas av en ökning. Det syns därför inte orimligt att vid tiden för nästa sekelskifte räkna med en folkmängd av ungefär 320 000—350 000 invånare.

Det nuvarande Örebro län måste anses vara ett välarronderat förvaltnings- område med en centralt belägen huvudort. Länets fördelaktiga ekonomisk— geografiska läge talar för att en fortsatt folkmängdsökning är att vänta.

Såsom tidigare antytts finns det ett påtagligt näringsgeografiskt samband mellan vissa delar av Örebro län och grannlänet Värmland. Detta gäller Hällefors—, Karlskoga- och Degerforsblocken och särskilt det förstnämnda. Om dessa tre block skulle överföras till Värmlands län skulle emellertid återstoden av Örebro län bli uppenbart för svag för att kunna utgöra ett eget län. Man synes alltså ha att välja mellan att sammanföra de båda länen eller att bibehålla Örebro län ungefär i sin nuvarande omfattning. Vi har re- dan angett att fördelarna av en sammanläggning av de båda länen inte synts så påtagliga, att vi velat föreslå en sådan åtgärd, och förordar alltså det andra alternativet.

Ett tredje alternativ skulle ha kunnat vara att dela Örebro lån på så sätt att de tre nyssnämnda blocken skulle föras till Värmlands län och återsto— den sammanföras med grannlänet i öster. Såsom vi redan angivit vid be- handlingen av frågan om omfattningen av Mälardalens län har vi emeller- tid inte funnit detta utgöra någon lämplig lösning.

Vi har dock övervägt att föreslå en ändring av länets gränser, nämligen en överföring av Hälleforsblocket till Värmlands län. Eftersom vi ansett att man vid den nu aktuella reformen om möjligt bör undvika att dela län har

I | i Örebro län

Hudiksvall

. Sysslebäck

prsulu .

.

* ha Koppnr- 1 &, bara _ &&

$'% .

Filipstad H&efars .

0 50

Fig. 13.

vi emellertid inte nu velat föreslå en sådan åtgärd utan utgår från att den, om så befinns lämpligt, kan vidtas vid en framtida gränsjustering.

Vårt förslag beträffande Örebro län innebär alltså, att länet skall bibe- hållas oförändrat med den förut nämnda obetydliga justering, som följer av kommunindelningsreformen och som innebär att den i Örebro län ingå— ende delen av Arhogablocket skall föras till det nya Mälardalslänet.

Örebrolänets omfattning framgår av kartorna fig. 11 och 12. Länets folk- , mängd, som f.n. uppgår till ungefär 269 000 invånare, beräknas öka till när— , mare 300 000 år 1985. För omkring år 2000 syns man höra räkna med en

folkmängd av inemot 350 000 invånare.

Kopparbergs län |

Kopparbergs län föreslås ha samma omfattning som f.n. (se kartan fig. 13). I 1966 års tal innebär detta en folkmängd av drygt 280 000 invånare. Prog- nosfolkmängden år 1985 beräknas till omkring 260 000 invånare, vilket skulle innebära en minskning med ca 20 000 invånare gentemot 1966 års | siffra. Det förefaller dock inte uteslutet att denna tendens till nedgång efter : hand skall kunna bromsas upp. Befolkningsmässigt har länet ett svagt un- l derlag. Det förefaller dock ofrånkomligt att i detta fall acceptera ett sådant underlag med hänsyn till länets stora yta och till de långa avstånden inom detsamma. Beträffande en tänkbar ändring, nämligen en överföring av Här- jedalen till Kopparbergs län, hänvisas till vad som anföres härom under ru- briken Västernorrlands län.

Gävleborgs liin

Som redan angetts vid behandlingen av frågan om Stockholms läns omfatt- ning föreslår vi att Skutskärs och Tierps kommunblock skall överföras till Gävleborgs län. I fråga om gränsen i norr har vi övervägt, huruvida Berg— sjö kommunblock, vilket i norr gränsar direkt till Sundsvallsblocket, bör kvarbli i Gävleborgs län eller överföras till Västernorrlands län. Med hän- syn till att befolkningens kontakter huvudsakligen är riktade söderut mot Hudiksvall kan dock en överföring av blocket i dess helhet inte anses moti- verad. Vi har därför här räknat med att blocket skall bibehålla sin nuvaran- de länstillhörighet. Någon förändring av länets omfattning i övrigt har vi inte funnit påkallad (se fig. 13). Beträffande länstillhörigheten för landska- pet Härjedalen hänvisas till vad som kommer att anföras längre fram. Folkmängden, som i nuläget är drygt 32.0 000, beräknas öka något fram till år 1985. Vid tiden för nästa sekelskifte torde man höra räkna med ca 350 000 invånare.

Västernorrlands län

För Västernorrlands och Jämtlands läns del står valet uppenbarligen mel- lan att Jämtlands län skall bestå som självständigt län och att länet skall sammanföras med Västernorrlands län. I senare fallet erhålls en länsbild- ning vilken, liksom fallet redan nu är med Västerbottens och Norrbottens län, sträcker sig från gränsen mot Norge till kusten. Väljer man den senare lösningen, torde det vara anledning att särskilt överväga länstillhörigheten för landskapet Härjedalen.

Beträffande Jämtlands län kan till en början framhållas följande. Folk- mängden i länet i dess helhet i nuläget drygt 130 000 invånare — har un- der det senaste årtiondet kontinuerligt sjunkit som följd av bl.a. rationali- seringen inom jordbruket och skogsbruket och av att någon mera expansiv verksamhet i övrigt saknats inom länet. En lokalisering till i första hand Östersundsregionen av bl.a. elektroteknisk och liknande industri har dock påbörjats under de senaste åren med statligt stöd. Även om rationaliseringen inom jordbruket och skogsbruket torde komma att fortsätta och leda till ytterligare nedgång av sysselsättningen i dessa näringsgrenar kan man må— hända hoppas att strävandena att öka sysselsättningen i den industriella sektorn kan leda till att den nu nedåtgående folkmängdskurvan längre fram får ett mindre negativt förlopp och kanske t.o.m. förbyts i en positiv trend. Att folkmängden ens på längre sikt åter skulle komma upp till nuvarande nivå förefaller dock inte sannolikt. Tvärtom ger de föreliggande progno- serna anledning till en avsevärt mer pessimistisk syn.

För bedömningen av den nu föreliggande frågan torde det för övrigt inte ha någon nämnvärd betydelse, om den verkliga folkmängden skulle komma att med ett eller annat tiotusental över- eller understiga vad som framräk- nas prognosmässigt.

Det finns utan tvekan åtskilliga faktorer, som starkt talar för en sam— manslagning, men även betydelsefulla faktorer, som pekar i motsatt rikt— ning.

Ur planeringssynpunkt skulle ett sammanförande av Jämtlands och Väs- ternorrlands län erbjuda fördelar. Vattensyslemet och transportsystemet är delvis gemensamt, skogsindustrin i Västernorrlands län hämtar en betydan- de del av sitt råvarubehov från Jämtlands län, och mellan de östra delarna av Jämtlands län och särskilt Sundsvallsregionen föreligger överhuvud taget ganska livliga kontakter. Framför allt synes det angeläget att de viktiga problem beträffande resursallokeringen, som kommer att bli aktuella inom ifrågavarande delar av Norrland, skall få en allsidig och gemensam bedöm- ning på regional nivå.

Vad gäller frågan om länets lämplighet ur landstingskommunal synpunkt är det enligt vår uppfattning ofrånkomligt, att det befolkningsmässiga un- derlaget redan är och än mer kommer att bli otillräckligt för att möjliggöra

en ändamålsenlig uppbyggnad av verksamheten på den nivå, som kommer att krävas i framtiden. Man kommer därför här, om man skall kunna und- vika en onödigt dyrbar och orationell organisation av framför allt sjukvår- den, under alla förhållanden att bli hänvisad till ett omfattande samarbete med andra län och då väl i första hand med nuvarande Västernorrlands län. En sammanslagning av Jämtlands och Västernorrlands läns landstings- kommuner synes då erbjuda den bästa garantin för att de gemensamma re- surserna blir använda på bästa sätt. Beträffande landstinget förtjänar det också erinras om att det allmännas tillskott av skattekraft relativt är större i Jämtlands län än i något annat län. Enligt _1966 års taxering uppgick det till 44,3 % mot 26,9 % för Västernorrlands län och 12,9 % i genomsnitt för samtliga landstingskommuner.

Det synes oss slutligen likaledes ofrånkomligt, att arbetsuppgifterna för länsstyrelsen och flertalet länsorgan i ett bibehållet Jämtlands län kommer att väsentligt understiga arbetsuppgifterna i ett län av medelstorlek och att ur rationaliserings- och effektivitetssynpunkt starka skäl talar för en sam- ' manslagning. I detta sammanhang må hänvisas till den i bilaga 6 återgiv-

na uppställningen rörande kostnader per capita för verksamheten vid läns— organen i olika län. Som förut påpekats kan man visserligen endast dra be- gränsade slutsatser av beräkningar av detta slag. I detta fall kan det dock knappast råda något tvivel om att rätt betydande rationaliseringsvinster kan göras genom en sammanslagning. Även om länet skulle bibehållas utgör detta vidare inte någon garanti för att inte vissa av länsorganen av organi- satoriska skäl skulle komma att efter hand uppgå i större och mera effek- tiva enheter.

Samtidigt är det emellertid, som redan nämnts, klart att en sammanslag- ning av de båda länen även skulle medföra nackdelar på grund av den stora utsträckning det sammanslagna länet skulle få. Den för oss avgörande frå- gan har varit, om dessa nackdelar behöver befaras bli så stora, att de kom— mer att överväga fördelarna.

Vid de överläggningar vi haft med representanter för Jämtlands län och i den diskussion som förekommit i frågan har man stundom velat göra gäl- lande, att ett slopande av Jämtland som självständigt län skulle betyda en sådan försämring av samhällsservicen, att det inte skulle bli möjligt att bi— , behålla och utveckla ett aktivt näringsliv i Jämtland och att överhuvud med-

borgarnas möjligheter till samhällsservice skulle försämras på ett sätt, som inte kunde anses acceptabelt.

Vi delar den uppfattningen, att en indragning av Jämtlands län inte bör komma i fråga, om den skulle få sådana följder som nu antytts. Såvitt vi kan finna behöver man emellertid inte befara att så skall bli fallet.

Beträffande den inverkan, som en förflyttning av länsorganen skulle få på näringslivet i Jämtland, vill vi till en början framhålla, att det torde vara uppenbart, att man inte kan behålla en onödigt stor förvaltningsapparat i ett område enbart av den anledningen att en förflyttning eller reduktion av förvaltningspersonalen skulle leda till en befolkningsminskning eller minsk- ning av skattekraften och köpkraften i området. Vad sedan gäller länssty— relsens och övriga länsorgans roll i den samhälleliga lokaliseringsverksam- heten har vi redan tidigare i vårt allmänna resonemang vänt oss mot den uppfattningen att ett visst område skulle ha större utsikter att få sina in— tressen tillgodosedda på ett sakligt riktigt sätt, om området utgjorde en självständig regional enhet. I överensstämmelse härmed kan vi inte heller finna någon grund för att man skulle behöva befara, att ett sammanförande av Jämtlands och Västernorrlands län skulle medföra risk för en sakligt oriktig allokering av de resurser, som samhället kan ställa till förfogande inom regionen, eller i och för sig medföra någon risk för fellokalisering. Tvärtom anser vi, som förut nämnts, att en sammanslagning av de båda länen till en regional enhet bör ge ökade möjligheter till en riktig bedöm- ning i frågor av detta slag.

Vad som däremot enligt vår uppfattning mäste allvarligt övervägas är huruvida en sammanslagning och därav följande förflyttning av länsorga- nen till annan ort skulle så allvarligt försämra allmänhetens möjligheter till samhällsservice, att man på den grund bör avstå från en dylik åtgärd. Vad som här faller i ögonen är ju de stora resavstånden till den nya residens— staden. Särskilt om denna blir Härnösand skulle man få räkna med res- sträckor, som överstiger vad vi i andra sammanhang ansett godtagbart. Från Östersundsblocket, där cirka 1/ 3 av länets invånare är bosatta, har man att räkna med avstånd på ca 250 km. Blir Sundsvall residensstad minskas vis- serligen detta avstånd med cirka 50 km, men blir det oaktat alltjämt stort.

För den allmänhet, som av en eller annan anledning behöver uppsöka något av länsorganen, skulle resor av denna längd uppenbarligen innebära en avsevärd belastning. Likaså skulle det för den fältverksamhet som nu be- drivs av olika länsorgan i Jämtland bli både betungande och kostsamt, om verksamheten i fortsättningen skulle bedrivas från en stationeringsort vid kusten.

Dessa förhållanden gör att man enligt vår mening inte bör överväga att sammanföra verksamheten på länsplanet i Jämtlands och Västernorrlands län på det sättet, att länsorganen i deras helhet blir placerade i en vid kusten belägen residensstad. En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt både för befolk— ningen i Jämtland och för länsorganen medföra sådana olägenheter i form av ökade kostnader och ökad tidsutdräkt, att den fördenskull inte bör kom- ma ifråga.

Det synes emellertid möjligt att vinna de fördelar som en sammanslagning av länen erbjuder bland annat ur samhällsplaneringssynpunkt, och ändå i

i » i i

stort sett undvika de nyss berörda olägenheterna. Vad det gäller är ju fram- för allt att få till stånd en enhetlig planering och ledning av den statliga och landstingskommunala verksamheten och det behöver inte uppstå någon egentlig konflikt mellan detta önskemål och önskemålet att även i fortsätt— ningen tillgodose den jämtländska befolkningens berättigade krav på sam- hällsservice.

När det gäller att bedöma möjligheterna för de regionala organens led- ning att i det löpande arbetet uppehålla den erforderliga kontakten med denna del av ett utvidgat län kan det vara anledning att beakta, att en till- tagande del av landskapet Jämtlands invånare i en framtid måste beräknas komma att bli bosatt i Östersundsregionen och att flyglinjen mellan Öster- sund och Härnösand—Sundsvall kommer att erbjuda en snabb förbindelse mellan de båda regionerna. Det kan också i detta sammanhang vara anled- ning att beakta den väntade utvecklingen på telekommunikationsområdet.

Med det nu anförda har vi närmast velat framhålla att det bör vara möj- ligt för ledningen av den statliga och landstingskommunala verksamheten i ett utvidgat Västernorrlands län att uppehålla erforderliga kontakter på ett ur den jämtländska befolkningens synpunkt godtagbart sätt även med den västra delen av länet. För de uppgifter, som åvilar andra länsorgan, kan de nu anförda kommunikationsmöjligheterna emellertid inte alltid be- räknas vara tillfyllest. Så torde exempelvis bli fallet beträffande åtminstone en del av de uppgifter som åvilar sådana organ som lantbruksnämnder, länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder, länslantmäterikontor och läns— skolnämnder. Detta behöver emellertid inte hindra, att behovet av samhälls- service i dylika fall bör kunna tillgodoses även om de båda länen samman— slås. Vi vill erinra om att det redan nu förekommer att man inom ett och samma län för vissa slags uppgifter har två länsorgan med skilda geogra- fiska arbetsområden. Detta är ju fallet i Älvsborgs län och har tidigare varit fallet i Kalmar län. Även om en dylik organisation i och för sig inte kan be- tecknas som eftersträvansvärd bör detta enligt vår mening inte hindra att man i ett fall som det nu ifrågavarande använder densamma i den mån så kan anses behövligt. Där en fullständig dubblering av länsorganen inte kan anses sakligt motiverad, kan vidare en lösning vara att bibehålla delar av länsorganen i Östersund med befogenhet att inom vissa gränser självstän- digt avgöra vissa grupper av ärenden. När man bör välja den ena eller den andra vågen torde vara en fråga, som bör prövas inom varje område för sig med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och beskaffenhet.

Länsförvaltningsutredningen har i sitt betänkande anfört vissa synpunk- ter på frågan om lämpligheten av ett system med filialer till länsstyrelserna. Utredningen har emellertid funnit ett sådant system förknippat med vissa administrativa olägenheter. I och för sig delar vi länsförvaltningsutrednin- gens uppfattning i denna fråga. Detta bör dock enligt vår mening ej hindra att man i ett undantagsfall, där speciella omständigheter föreligger, bör

kunna acceptera dylika olägenheter, om man därigenom kan undvika eller begränsa en försämring av samhällsservicen, som eljest skulle inträda.

Vi har ingående övervägt de skäl, som sålunda kan anföras för och emot en sammanslagning av de båda länen. Därvid har vi också beaktat, att frågan om länstillhörigheten för Jämtlands län kan ses helt fristående från de änd- ringar i länsindelningen, som vi i övrigt föreslär, eftersom den inte påver- kar någon av dessa. Vi har dock stannat för att förorda, att Jämtlands län och Västernorrlands län nu skall sammanföras till en enhet (se fig. 14). Därvid har vi då förutsatt att åtgärder av det slag som nyss angetts skall vidtas för att även i fortsättningen bereda invånarna i Jämtland en tillfreds— ställande samhällsservice.

Som förut nämnts torde det, även om man i princip stannar för att Jämt— lands län och Västernorrlands län bör sammanslås, vara anledning att sär- skilt överväga vilket län landskapet Härjedalen, d.v.s. Svegs kommunblock med ca 14 000 invånare, bör tillhöra i fortsättningen. Tre län syns härvid kunna komma ifråga, nämligen Kopparbergs län, Gävleborgs län och det genom sammanslagning med Jämtland utvidgade Västernorrlands län.

Önskvärdheten av en så långt möjligt sammanhållen och enhetlig plane- ring och tillsyn av fjällområdet i fråga om framför allt fritidsbebyggelse och ytor för rörligt friluftsliv talar för att Svegblocket bör föras antingen till Kopparbergs län eller till Västernorrlands län. I dessa två län torde det nämligen, i motsats till vad fallet är i Gävleborgs län, under alla förhållan- den komma att behövas speciella resurser för områdesplanläggning av ovan nämnt slag m.m. Å andra sidan talar historiska skäl närmast för att blocket borde föras till Gävleborgs län och näringsgeografiskt har det tidigare fun- nits ett ganska påtagligt samband med sistnämnda län. Detta samband torde emellertid ha försvagats under senare tid.

Svegblockets förbindelser med omvärlden sker väsentligen i tre riktning— ar, norrut mot Östersund, österut mot Ljusdal—Hudiksvall samt söderut mot Orsa—Falun. Kvantitativt torde trafiken i den förstnämnda riktningen väga tyngst men det vill synas som om trafiken på de mot söder ledande vägarna växer kraftigast. Vägavståndet Sveg—Östersund är 185 km, Sveg ——Härnösand 280 km, Sveg—Gävle 275 km och Sveg—Falun 215 km.

Uppgifterna om avstånden till de olika tilltänkta residensstäderna talar sålunda för en överföring till i första hand Kopparbergs län. De direkta kontakterna mellan befolkningen i Svegblocket och befolkningen i Koppar- bergs län har emellertid varit svaga. Vid de överläggningar, som vi haft med representanter för de olika kommunerna i Svegblocket har det övervägande antalet representanter uttalat att man önskar bevara sin nu mer än 100- åriga förbindelse med Jämtland. Om särskilda organ för samhällsservice bi- behålles i Östersund i enlighet med vad vi nyss föreslagit bör detta även

vara den för blockets invånare lämpligaste lösningen. Vi föreslår således, att även Svegblocket skall ingå i det nya Västernorrlands län.

Vad angår länets avgränsning norrut har vi diskuterat huruvida Örn- sköldsviksblocket bör kvarbli i länet eller överflyttas till Västerbottens län. I och för sig går en ganska klart markerad kulturell och kommersiellt be— tingad gräns i skogsområdena mellan Örnsköldsviksblockets tätbebyggda kärnområde och motsvarande tätbygder i Ådalen och dess fortsättning nord- västut. En länsgräns, som sammanfaller med gränsen mellan Örnsköldsviks- blocket och Sollefteå-Kramforsblocken, skulle därför i och för sig få en ganska funktionell förankring. Kontakterna norrut har också förstärkts un- der de senaste åren framför allt i samband med tillkomsten och utbygg— naden av Umeå universitet och till följd av den direkta och indirekta stimu- lans som detta universitet utövar i området. Denna utveckling torde kom- ma att fortsätta. Å andra sidan är Örnsköldsviksblockets allmänna oriente- ring dock alltjämt ganska klart riktad söderut. Avståndsmässigt föreligger inga större skillnader mellan de båda alternativen. Avståndet Örnsköldsvik _Umeå är 116 km att jämföra med 117 km mellan Örnsköldvik och Härnö- sand. För vår del anser vi övervägande skäl tala för att Örnsköldsviksbloc- ket även i fortsättningen skall tillhöra Västernorrlands län. Detta bör gälla även om Sundsvall längre fram skulle bli residensstad.

Ett län omfattande såväl Jämtlands som nuvarande Västernorrlands län får i nuläget en folkmängd av drygt 400 000 invånare. Prognoserna anger en minskning till ca 350 000 år 1985. Stimulerande åtgärder —— bl.a. genom en målmedveten satsning på Sundsvalls-Härnösandsregionen, Kramfors- Sollefteåområdet, Örnsköldsviksområdet och Östersundsområdet torde dock efter hand kunna få den effekten att folkmängdsminskningen dämpas eller upphör. En folkmängd av bortåt 400 000 vid tiden för nästa sekelskifte förefaller därför inte osannolik.

Vad gäller valet av residensstad talar ett flertal omständigheter för Sunds- vall. Denna stad är j 11 utan jämförelse den största och mest expansiva inom länet och är även bäst belägen med hänsyn till folkmängdsfördelningen i länet. I Härnösand finns emellertid fullt moderna lokaler för länsstyrelsen och flertalet länsorgan, och en förvaltningsbyggnad för landstinget är under uppförande. Med hänsyn härtill och till det relativt korta avståndet mellan Härnösand och Sundsvall (60 km) har vi stannat för att föreslå att Härnö- sand åtminstone tills vidare skall bibehållas som residensstad.

Vi vill emellertid ifrågasätta om ej en successiv överflyttning till Sunds- vall bör övervägas vid en senare tidpunkt.

Länet bör kallas Västernorrlands län.

uxkäååhrumn %. & g Xl

Nord- malin»;

100 km

A Älvdalen

%

.Ghlliwre

* P. nisch .. ”% ' X '. . . anamma

Pajala .

lllll km

Fig. 15. '

Västerbottens län och Norrbottens län

Beträffande dessa båda län har vi inte funnit anledning föreslå någon änd— ring av den nuvarande indelningen (se fig. 15). En sammanslagning av dem syns med hänsyn till de stora avstånden och den glesa bebyggelsen inte kan- na komma i fråga.

Vi vill dock erinra om att de båda länen redan nu tillsammans utgör ett militär/civilområde samt ett planläggningsområde/byggnadsdistrikt inom vägväsendet. Det förefaller sannolikt att man även beträffande andra plane- ringsfunktioner bör eftersträva en samordning mellan de båda länen i syfte att undvika splittring i synsättet och dålig hushållning med de personella, ekonomiska och tekniska resurserna.

För Västerbottens län uppgår folkmängden i nuläget till omkring 234 000 och bedöms omkring år 1985 bli ca 220 000. Efterhand torde man här —— om effektiva åtgärder vidtas — återigen kunna få en positiv befolkningsutveck— ling och kunna räkna med någon ökning av folkmängden fram till sekel- skiftet.

I Norrbottens län uppgår folkmängden i nuläget till ungefär 260 000 invå- nare och beräknas bli 250 000—260 000 omkring år 1985. Man torde böra planera för en folkmängd av ungefär samma storlek vid tiden för nästa sc- kelskifte.

Förhållandet mellan länsindelningen och den regionala indelningen inom totalförsvaret I direktiven har uttalats att man vid undersökningen av hur länen som om— råden främst för statlig förvaltning och landstingskommunal verksamhet bör vara uppbyggda för att såväl allmänhetens berättigade krav på en väl- ordnad service som det allmännas intresse av en effektiv förvaltningsappa- rat bäst skall tillgodoses också skall beakta att en med hänsyn till totalför- svarets ledningsorganisation lämplig länsindelning erhålles.

På grund härav skall vi något beröra förhållandet mellan länsindelningen och den regionala indelningen inom totalförsvaret.

Den numera gällande indelningen i sex sinsemellan helt överensstämman- de militär- och civilområden är fastställd med utgångspunkt från den prin— cipen att samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt över- ensstämmande ansvarsområden och att dessa områden så långt möjligt bör bygga på den civiladministrativa indelningen. Försvarsledningsutredningen, vars förslag låg till grund för beslutet om totalförsvarets regionala indel- ning, framhöll att avkall på denna princip inte borde göras annat än i un- dantagsfall och då endast om övertygande operativa skäl kunde åberopas för åtgärden.

En jämförelse mellan den nuvarande länsindelningen och indelningen i militär- och civilområden ger, såsom framgår av kartan, bilaga 21, vid han- den, att det inte gått att överallt upprätthålla överensstämmelse mellan den militärterritoriella och den civiladministrativa indelningen.

Sålunda ingår delar av Kalmar och Gävleborgs län i Östra militär- och civilområdet, medan övriga delar av dessa län tillhör Södra militär- och ci- vilområdet respektive Nedre Norrlands militär- och civilområde. Hallands län ingår i sin helhet i Västra militär- och civilområdet. Enligt försvarsled- ningsutredningens mening borde emellertid södra delen av detta län hänfö- ras till Södra militär- och civilområdet. Avgörandet av frågan, var gränsen mellan sistnämnda båda militär- och civilområden slutligen skall dras, hor- de emellertid enligt vederbörande departementschef anståi avbidan på resul- taten av länsindelningsutredningens överväganden (se prop. 1904: 109 ). Det- ta hade också förutsatts av försvarsledningsutredningen.

Vid utformandet av det här framlagda förslaget till ny länsindelning har vi med beaktande av ovannämnda uttalande i direktiven noga övervägt de önskemål om ändring av den nuvarande länsindelningen, som under utred- ningsarbetets gång framförts till oss av försvarsledningsutredningen. Vi har därvid kommit till den slutsatsen, att gränserna för länen måste dras upp från delvis andra utgångspunkter än dem som gäller för totalförsvaret. I den mån de synpunkter, som vi tidigare anlagt och som ju bland annat gäller den statliga och landstingskommunala förvaltningsapparatens funktions- duglighet under normala förhållanden, därvid skulle starkt tala för en an— nan utformning av länen än den, som skulle vara mest lämplig med tanke på totalförsvarets önskemål, är det enligt vår uppfattning ofrånkomligt, att dessa synpunkter måste ges företräde vid bestämmandet av länsindelningen.

Resultatet av dessa överväganden har blivit, att inte heller den nu före- slagna länsindelningen överallt följer gränserna för militär- och civilområ- dena. Sålunda har vi inte kunnat förorda en delning av Gävleborgs län vil- ket ur militärterritoriell synpunkt angetts som lämpligt. Inte heller har vi ansett oss kunna föreslå, att en länsgräns skall dras genom Hallands län på sätt försvarsledningsutredningen framfört önskemål om.

Övriga avvikelser mellan den av oss föreslagna länsindelningen och total- försvarets regionala indelning torde —— liksom avvikelserna mellan läns- indelningen och indelningen i försvarsområden —— utgöra sådana fall som åsyftas i departementschefens uttalande i förutnämnda proposition att in- delningen i militär- och civilområden samt i försvarsområden kan komma att omprövas, då länsindelningsutredningens förslag föreligger.

KAPITEL 8

Ekonomiska uppgörelser vid ändring i den landstingskommunala indelningen m.m.

En ändring av den landstingskommunala indelningen medför, att ett stort antal frågor av ekonomisk natur uppkommer för de landstingskommuner, som berörs av ändringen.

I förarbetena till landstingslagen har uttalats att bestännnelserna i lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL) beträffande reglering av de ekonomiska mellanhavandena vid ändring av den primärkommunala indelningen bör tillämpas analogivis vid ändring i landstingsindelningen enligt landstingslagen.

Detta uttalande gäller väl i och för sig endast sådana ändringar som är reglerade i den nuvarande landstingslagen, d.v.s. vissa landstingsfria städers inträde i landstingskommun och förening av de båda landstingskommuner- na i Kalmar län. Bestämmelserna i indelningslagen förefaller emellertid väl lämpade att med vissa modifikationer läggas till grund för reglering av landstingens ekonomiska mellanhavanden även vid den mera långtgåen- de indelningsändring som nu är aktuell. Här skall därför först i korthet re- dogöras för indelningslagens bestämmelser om reglering av ekonomiska mellanhavanden vid primärkommunala indelningsändringar. Vi skall där- efter ange hur regleringen enligt vår mening bör ske vid ändring av den landstingskommunala indelningen.

A. Fördelning av tillgångar och skulder

Gällande bestämmelser

Det enklaste fallet är naturligtvis det då en hel kommun sammanläggs med annan kommun. Enligt indelningslagen skall i detta fall kommunens till- gångar och ansvarigheten för dess förbindelser tilkomma den ökade eller nybildade kommunen (4 5 ).

Då en kommun delas skall där så finns nödigt — de av indelningsänd- ringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden regleras enligt vissa i lagen angivna grunder. Regleringen förutsätts normalt ske på ' så sätt, att en överenskommelse i saken träffas mellan kommunerna och att denna överenskommelse sedan fastställs av Kungl. Maj :t i samband med förordnande om indelningsändringen. Dock kan reglerng i något bestämt avseende verkställas senare. Ett villkor härför är emellertid, att det i för- ordnandet om indelningsändringen klart angivits, i vilken ordning och

enligt vilka grunder denna del av regleringen skall göras (65 första stycket). Vid smärre indelningsändringar, som inte inbegriper överflyttande av kommunal egendom behövs dock inte någon särskild reglering av de eko- nomiska förhållandena. Exkorporeringskommunen slipper då avstå den på överflyttningsområdet belöpande andelen av sina tillgångar.

De allmänna reglerna i indelningslagen om hur kommunala tillgångar och förbindelser skall fördelas utgår från en uppdelning av kommunens till- gångar i finansförmögenhet och förvaltningsförmögenhet. Enligt förarbe- tena räknas till den förra gruppen finansförmögenhet_objekt som, ehu- ru de är i kommunal ägo, likväl är av privatekonomisk natur, såsom kontan— ta tillgångar, värdepapper och fast egendom, för vilkas disponerande ej gäl— ler särskilda bestämmelser. Till den senare gruppen —— förvaltningsförmö- genhet — hör sådana objekt, som kommun enligt lag eller författning är skyldig att anskaffa ävensom annan inte inkomstbringande egendom, såsom skolor, ålderdomshem, kommunalhus m.m.

Till grund för fördelningen brukar läggas förhållandet mellan skatteun- derlaget för överflyttningsområdet och skatteunderlaget för hela exkorpo- reringskommunen. Som regel utgår man därvid från medeltalet av skatte- underlaget för de tre sistförflutna åren. För vissa slag av tillgångar, främst förvaltningsförmögenhet, där behovssynpunkten är dominerande, brukar användas en annan fördelningsgrund, nämligen förhållandet mellan antalet invånare i överflyttningsområdet och antalet invånare i hela exkorporerings- kommunen. Även andra förhållanden än skatteunderlag och invånarantal kan påverka fördelningsgrunderna. Exempel härpå är att ett överflyttnings- område kan ha anspråk på särskild fördel av kommunal donation och dylikt.

Överflyttning eller uppdelning av kommunal förbindelse får ej ske med mindre vederbörande fordringsägare därtill lämnat samtycke (0 & tredje stycket).

Vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör såvitt möjligt iakttas, att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, jämte till egendomen hörande inventarier tilläggs den kom— mun, som området kommer att tillhöra, samt att skuld, som vilar på egen- dom som tilldelas viss kommun, övertas av samma kommun (7 5 ). Här av- sedd fast egendom är i regel av förvaltningsförmögenhets natur. Med sådan fast egendom följer till egendomen hörande inventarier. Med skuld, som vi- lar på egendom, avses intecknad gäld. För fördelning av ointecknad skuld gäller de allmänna fördelningsgrunder, som fastställts i samband med för- ordnandet om indelningsändringen.

Med uttrycket ”tillgångar och förbindelser” förstås inte blott fast och lös egendom, reda penningar och fordringar respektive skulder och borgensför- bindelser. Hit räknas även en kommuns rättigheter och skyldigheter av and-

ra slag, t.ex. på grund av ingångna avtal eller medlemskap i konnnunalför- bund eller beträffande statsunderstödd bostadsförsörjning. Till förbindelser är likaså att hänföra exempelvis en kommuns skyldighet att besörja social— hjälp för eller bidra till kostnaderna för folkpension åt vissa personer samt dess förpliktelser mot personer som är eller varit anställda i dess tjänst.

I fråga om vissa slag av tillgångar och förbindelser är det i särskilda för- fattningar reglerat, hur med dessa skall förfaras vid indelningsändring. Så- dana tillgångar och förbindelser blir givetvis inte föremål för reglering i in— delningsbeslutet. Som exempel härpå kan nämnas frågor om taxering, de- bitering av skatt samt beräkning av kommuns fordran å skatt hos stats- verket (Kungl. Maj:ts förordning den 17 december 1948 och Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 juni 1950).

Om vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera av de ändrade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgångarna eller för- bindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt skäligen kan an- ses belöpa på densamma, bör utjämning ske i penningar (8 5).

I sådana fall, då ekonomisk reglering ej sker, skall enligt 9 5 indelnings- lagen de kommunala tillgångarna och förbindelserna tillkomma, om kom- muns område ökas, den ökade kommunen och, om kommuns område min- skas, den minskade kommunen.

Överenskommelse mellan kommunerna om ekonomisk uppgörelse brukar innehålla en skiljemannaklausul att användas vid tvist om uppgörelsens in— nehåll. Saknas sådan klausul kan tvist om tolkning av uppgörelsen dras in- för allmän domstol.

Vid primärkommunala indelningsändringar regleras även äganderätten till och förvaltningen av samt användningsområdena för kommunala dona- tioner.

Vid sammanläggning av hela primärkommuner behövs inga särskilda föreskrifter om äganderätten till eller förvaltningen av donationer. Donatio- nerna ingår nämligen i vederbörande kommuns tillgångar och skall därför enligt 4 5 indelningslagen tillkomma den nya kommunen. Härav följer också att förvaltningen av donationerna övergår från vederbörande organ i den kommun som upphör till motsvarande organ i den nya kommunen. !

Däremot meddelas alltid en bestämmelse om donationernas användnings- * områden.

Vid 1952 års allmänna kommunindelning föreskrevs i ett den 4 april 1952 utfärdat Kungl. brev (SFS 1952:183), att vid sammanläggning av lands- kommuner med varandra skulle användningsområdet för donationerna vara oförändrat, medan vid sammanläggning av landskommun med stad eller köping donationerna skulle få användningsområdet vidgat till hela den vidgade staden eller köpingen.

Då donation enligt tidigare tillämpade regler skulle användas till gagn för elever i viss skola eller för dem som var intagna på viss anstalt utan att förmånen begränsats till vissa elever eller intagna gjordes dock undantag från föreskriften om oförändrat användningsområde vid sammanläggning av landskommuner. Den omständigheten att donationen tillkommit med hänsyn till invånarna i en förutvarande kommun fick nämligen ej utgöra hinder för att donationen skulle komma elever eller intagna till godo, oav- sett om de var bosatta inom den förutvarande kommunens område eller inte.

Vid de nu pågående kommunsammanläggningarna uppehålls ej längre skillnaden i reglerna vid olika typer av sammanläggningar. Även vid sam- manläggning av landskommun med stad eller köping är numera huvud- regeln, att användningsomrädet för kommunernas donationer skall vara oförändrat. Den motsatta regeln med vidgat användningsområde för dona- tionerna kan tänkas bli tillämpad endast i vissa enstaka fall. Däremot till— lämpas fortfarande den ovan beskrivna undantagsregeln för donationer som är knutna till viss skola eller anstalt.

Om däremot en indelningsändring innebär att en kommuns område delas mellan två kommuner måste man göra en fördelning av den gamla kommu— nens donationer. I sådana fall brukar i princip donationerna delas mellan de nya kommunerna i proportion till folkmängden i kommundelarna. En liten donation brukar dock inte delas utan läggas till den kommun, vartill huvuddelen av den gamla kommunen förs.

Vad ovan sagts om äganderätt, förvaltning och användningsomräde för donationer gäller självfallet endast såvitt inte annat föreskrives i donations- bestämmelserna eller av donator.

Våra synpunkter

För landstingskommunernas del bör — med tillämpning av ovan angivna principer —— till en början gälla att i sådana fall då två eller flera hela lands— tingskommuner uppgår i en större enhet skall den nybildade landstingskom— munen med äganderätt överta de gamla landstingskommunernas samtliga tillgångar och förpliktelser.

I övriga fall bör, på samma sätt som anges i 6 5 första stycket indelnings— lagen, förhållandet mellan de av länsindelningsreformen berörda landstings- kommunerna regleras genom överenskommelse mellan parterna vilken se- dan fastställs av Kungl. Maj:t. Därvid bör en huvudregel vara, att anlägga- ning eller annan fast tillgång i område, vilket skall överföras till annan landstingskommun, skall övergå till den sålunda utökade eller nybildade landstingskommunen. Detsamma bör givetvis gälla förpliktelse, som är

knuten till sådan tillgång eller som eljest är lokalt bunden till området. Till grund för fördelning av övriga tillgångar och förpliktelser synes böra läggas förhållandet mellan skatteunderlaget för överflyttningsområdet, å ena, och skatteunderlaget för hela den landstingskommun, som skall delas eller minskas, å andra sidan. Det syns lämpligt att därvid utgå från medel- talet av skatteunderlaget för de tre år, som närmast föregår indelnings- ändringen. Det torde dock inte böra uteslutas att det i något fall kan vara lämpligt att använda annan grund än skatteunderlaget, exempelvis förhål- , landet mellan invånarantalet i överflyttningsområdet och invånarantalet i den landstingskommun, som skall delas eller minskas. Vad nu sagts kan innebära en viss avvikelse från de principer som angi- vits i kommunala indelningslagen. Såsom tidigare nämnts, stadgas där bl.a. , (se 7 5) att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till gagn för visst område, skall tilläggas den kommun som området kom- mer att tillhöra. Vad här ovan föreslagits innebär däremot att fasta anlägg- ningar såsom sjukhus, skolor m.m. alltid bör tillhöra det landsting inom vars område de kommer att ligga, oberoende av om detta sammanfaller med anläggningens upptagningsområde eller ej. Detta synes vara att föredraga framför en regel, som skulle kunna leda till att ett landsting skulle komma att bibehålla äganderätten till och driva anläggningar inom ett annat lands- tings område.

Särskilt om man utgår från att äganderätten till fasta anläggningar reg- leras på sätt nu föreslagits kan det emellertid i en del fall bli nödvändigt med speciella överenskommelser i fråga om rätten att utnyttja anläggning- arna. Sådana frågor torde i första hand uppkomma beträffande lasarett, sjukhem, vårdhem och liknande anläggningar, som för sin verksamhet är beroende av ett visst befolkningsunderlag eller som byggts för att tillgodose behovet inom en viss region. Dylika problem torde emellertid i mån av be- ' hov kunna lösas genom överenskommelse om att den övertagna anlägg- ningen mot ersättning enligt självkostnadsprincipen skall stå till förfogande i oförändrad omfattning för det område som det före indelningsändringen normalt betjänat.

Då fråga är om specialiteter inom hälso- och sjukvården bör fördelnings- grunden i fråga om utnyttjandet av vårdplatser i princip kunna vara antalet , vårdplatser inom specialiteten per 1 000 invånare i den gamla landstings- kommunen i relation till antalet invånare i den del av densamma som skall överföras till annan landstingskommun.

Som exempel kan anföras följande. Ett område med 40 000 invånare och inrymmande ett sjukhus med bl.a. 100 platser inom viss specialitet skall överföras till annan landstingskommun. Den landstingskommun, som skall delas eller minskas, har ett platsantal inom specialiteten motsvarande 2 pro-

2 x 40 000

mille. Den landstingskommun, som skall överta sjukhuset, ”får” W

=80 platser. Den delade eller minskade landstingskommunen skulle således få förfoga över återstående 20 platser, för vilka ersättning bör förutsättas utgå enligt självkostnadsprincipen.

Erforderlig nyttjanderätt bör fastställas till tiden. Rimligen bör detta ske inom ramen för den avskrivningstid som gäller för anläggningen. För sj uk— hus är denna tid vanligen 30 år.

Det sagda bör i princip kunna tillämpas för alla specialiteter (vårdplat- ser) inom hälso— och sjukvården, sålunda även i de fall då vårdplatser dispo- neras inom regionsj ukvården, mentalsjukvården eller eljest. För den öppna hälso- och sjukvården kan däremot vissa problem uppstå i den mån någon av dess verksamhetsgrenar är organiserad i distrikt, som inte ryms inom kommunblocken och som skulle skäras sönder genom en delning. Dessa problem torde emellertid inte vara större än att de kan lösas genom en be- dömning av vad som i det enskilda fallet kan anses skäligt.

Vad här anförts beträffande hälso- och sjukvårdens anläggningar och övriga tillgångar bör i princip också kunna gälla inom verksamheterna un- dervisning och vård av psykiskt efterblivna samt barnhemsvården.

Något annorlunda torde saken ställa sig beträffande folkhögskolor, lant- bruksundervisningsanstalter och yrkesskolor samt andra skolor i lands- . tingsregi. Dessa verksamheter är inte obligatoriska och elevplatserna står

i regel öppna för elever oavsett hemvist. I dessa fall torde det därför nor- " malt inte finnas anledning att medge någon dispositionsrätt efter ett över—

tagande. Skulle så visa sig befogat i något speciellt fall torde emellertid en fördelningsprincip liknande den som ovan skisserats för sjukhus kunna tillämpas. Vad nu sagts torde även gälla andra verksamheter såsom rätts— hjälpsanstalter, familjerådgivningshyråer och andra anordningar inom det sociala verksamhetsområdet.

Annan tillgång eller verksamhet såsom allmänning, markreservat etc. bör även förutsättas medfölja det område, som övertas av annan landstings- kommun. Det må här anföras att den nya huvudmannen, om annat ej sär- skilt föreskrives, kommer att självständigt förfoga över övertagna tillgång- ar. Han kommer sålunda ej att behöva uppehålla en övertagen verksamhet, som ej är obligatorisk såvida inte överenskommelse härom träffats eller Kungl. Maj:t så beslutat vid fastställandet av regleringen.

Förpliktelser (t.ex. lån), som inte är knutna till viss anläggning eller till— gång och följaktligen inte vilar på viss egendom, bör liksom vid primärkom- munala indelningsändringar behandlas som en massa. I princip bör dessa sålunda fördelas efter skatteunderlaget.

Med förpliktelser avses inte bara skulder och horgensförbindelser utan även skyldigheter av skilda slag på grund av ingångna avtal eller medlem— skap, t.ex. medlemsavgift till Svenska landstingsförbundet. Med tillgångar förstås inte endast _ som ovan anförts fast och lös egendom utan även reda penningar och fordringar samt rättigheter av olika slag.

Även när det gäller donationer synes den praxis som numera tillämpas vid primärkommunala indelningsändringar böra vara vägledande vid ändring i den landstingskommunala indelningen. När en hel landstingskommun upp- går i en större enhet bör således donationerna tillkomma den nybildade landstingskommunen men användningsområdet för donationerna vara oför- ändrat. Delas en landstingskommun torde sådana donationer, som ej kan anses knutna till en viss anläggning böra delas enligt samma regler som ti- *, digare föreslagits ifråga om delning av landstingskommunernas finansför- * mögenhet. Donation som är knuten till en viss anläggning torde höra till- * komma den landstingskommun inom vars område anläggningen kommer , att ligga. Det torde dessutom vara angeläget att man söker lösa frågor av i detta slag så enkelt som möjligt och särskilt avstår från att dela donationer » på obetydliga belopp. '

Frågor om dispositionen av landstingskommunala donationer torde böra . behandlas vid de utredningar och överläggningar om reglering av lands- tingens ekonomiska mellanhavanden, som förutsätts skola upptagas mellan landstingen.

Vi vill vidare här påpeka, att uppgörelserna mellan landstingen i anled— ning av den ändrade länsindelningen måste komma att ske först efter det beslut om den nya länsindelningen meddelats.

B. Bidrag från en landstingskommun till en annan

Gällande bestämmelser

kommuner, som berörs av ändringen, åläggas att utge bidrag till den andra. ' I 10 5 KIL stadgas nämligen att om indelningsändringen medför att den ena : kommunens ekonomiska ställning försämras utan att sådant kan anses upp- ] vägas av den befrielse från kommunala förpliktelser, som vinns genom änd- , ringen, kan den andra kommunen åläggas att i skälig mån bidraga till be- ; stridande av den förras utgifter. Sådant bidrag kan bestämmas att utgå på en gång eller under viss övergångstid. Detsamma gäller om kommun eljest till följd av indelningsändring har att till ordnande av sin förvaltning vid— kännas kostnader, till vilka den andra kommunen skäligen finns böra läm- na bidrag.

Dylikt bidrag har tidigare allmänt kallats skatteersättning. Kommunal- förbundskommittén förordade emellertid i sitt betänkande (SOU 1956:19) att man i stället skulle införa termen ”särskilt bidrag”. Därigenom skulle markeras, att det vore fråga om ett på offentligrättslig grund bestämt bidrag för att hjälpa en kommun att under en övergångstid inrätta sig efter de ändrade förhållandena och inte om en civilrättsligt betonad ersättning för liden förlust.

Då fråga uppkommer om tillämpning av bidragsbestämmelserna brukar Då en primärkommun delas, kan under Vissa forutsattmngar den ena av de i !

undersökas i vad mån indelningsändringen medför ett ökat utdebiterings- behov inom kommunen. Detta beräknas på så sätt att exkorporeringskom- munens intäkter från överflyttningsområdet minskas med de utgiftsbespa- ringar, som kan förväntas uppstå genom indelningsändringen. Uppstår här- vid underskott anses detta ge ett uttryck för det ökade utdebiteringsbehovet och bidraget bestäms efter lämplig avrundning till den sålunda framräknade nettoförlusten. Bidragsperioden brukar bestämmas i proportion till den ök- ning i utdebiteringen, som indelningsändringen beräknats medföra. Sålunda brukar en förlust, som motsvarar en ökad utdebitering av 40—50 öre, för— anleda att bidragsperioden bestäms till 4 år, en ökad utdebitering av 50— 60 öre att perioden bestäms till 5 år o.s.v. Det synes vara mindre vanligt att ersättning utgår då utdebiteringshöjningen inte skulle uppgå till 10 öre.

Våra synpunkter

Syftet med länsindelningsreformen är ju för landstingskommunernas vid- kommande bland annat att skapa ett bättre underlag för den landstingskom- munala verksamheten. Redan med hänsyn härtill torde det bli svårt att peka på något fall, där det med fog skulle kunna hävdas, att indelningsändringen skulle medföra en sådan försämring för någon del av en landstingskommun : att ett bidrag av här avsett slag vore motiverat. Över huvud måste det vidare vid en så genomgripande förändring av indelningen som här föreslås, bli mycket vanskligt att göra uppskattningar av ekonomiska för- och nackdelar för enskilda delar av landstingskommuner. Vi vill i detta sammanhang även erinra om att vi i ett tidigare avsnitt förordat att sjukhus och liknande in- rättningar även efter en ändring av länsindelningen skall kunna utnyttjas av befolkningen inom det område, för vilket de från början varit avsedda. Slutligen kommer vi att föreslå att bidrag av allmänna medel skall utgå för att undvika att indelningsändringen som sådan skall medföra kraftigare höjningar av den landstingskommunala utdebiteringen. Med hänsyn bland annat till nu berörda förhållanden finner vi det inte erforderligt att bidrag av det slag som avses i 10 & indelningslagen, skall ut- gå i samband med länsindelningsreformen.

C. Förfaringssättet vid ekonomiska uppgörelser mellan landstingen

I första hand bör man såsom tidigare nämnts räkna med att de ekonomiska frågor, som kan aktualiseras vid ändring av landstingskommunernas om- råden, skall kunna lösas genom överenskommelser mellan de berörda par- terna. Sådana överenskommelser torde, på samma sätt som nu är fallet, höra fastställas av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t torde likaså böra äga befogen- het att meddela erforderliga föreskrifter för den händelse överenskommelse

ej kan träffas. Den ändring av 2 g 3 mom. landstingslagen, som föreslås i det följande, har bl.a. till syfte att ge Kungl. Maj:t sådan befogenhet.

De indelningsändringar, som vi föreslagit, innebär i vissa fall att två lands- tingskommuner i sin helhet skall uppgå i en större enhet och i andra fall att en nuvarande landstingskommun delas så att olika delar kommer att in- gå i olika nybildade landstingskommuner. *

I de förra fallen torde som förut påpekats några ekonomiska problem av betydenhet inte uppkomma. De frågor som kan aktualiseras bör utan större svårigheter kunna lösas genom överläggningar mellan representanter för den gamla och den nya landstingskommunen.

De ekonomiska frågor, som uppkommer i de senare fallen, kan däremot 1 bli av betydligt större vikt och även svårare att lösa. För att man här skall » få erforderligt underlag för uppgörelser kan det i vissa fall komma att be- hövas rätt omfattande utredningar. Arbetet därmed bör därför igångsättas snarast möjligt efter det beslut om indelningsändringen meddelats av Kungl. Maj:t.

I sådana fall som sist nämnts kan en landstingskommun, vars område skall delas, uppenbarligen inte anses som part. Inte heller synes det kunna komma i fråga att ge partsställning åt någon i särskild ordning utsedd re- presentation för de olika områden i vilka den gamla landstingskommunen skall delas. Däremot synes det naturligt att som parter vid överläggningar i frågor av här angivet slag betrakta de nya landstingskommuner, vilkas om- , råden kommer att omfatta de olika delarna av den gamla landstingskommu— ' nen. Eftersom överläggningarna måste upptagas och i regel väl även bör ' vara slutförda redan innan de nya landstingen trätt i funktion, torde det ' alltså i första hand bli samman]äggningsdelegerade för de nya landstings- ' kommunerna (se kap. 10), som har att tillse att utredningar igångsätts och , förhandlingar kommer till stånd.

Vad nu sagts innebär, för att ta ett par exempel, att frågor rörande dispo- sitionen av tillgångar och skulder i Södermanlands läns landstingskommun bör behandlas av sammanläggningsdelegerade för Mälardalens och Stock- holms läns landstingskommuner, liksom att frågor rörande dispositionen av tillgångar och skulder i Älvsborgs läns landstingskommun bör behandlas av sammanläggningsdelegerade för Göteborgs, Värmlands och Västergötlands läns landstingskommuner.

Frågor om ändring av den primärkommunala indelningen skall enligt indel- ningslagen utredas av kammarkollegium eller länsstyrelse eller av en av kammarkollegium förordnad utredningsman. Sådan utredning skall även innehålla förslag till ekonomisk uppgörelse. Då fråga väckts om landstings- fri stads inträde i landsting har Kungl. Maj:t likaså brukat förordna en sär- skild utredningsman. Denne har haft att överlägga med parterna och sedan

till Kungl. Maj:t framlägga förslag i frågan. Detta förslag har då även gällt regleringen av de ekonomiska mellanhavandena i samband med ett inträde. Situationen vid den indelningsändring, som nu föreslås, avviker emeller- tid i vissa avseenden från situationen i de fall, som nyss nämnts. Här för- utsättes själva indelningsändringen redan vara beslutad och ingendera par- ten kan sålunda påverka avgörandet i denna fråga. Vidare bör de ekono- miska frågor som här aktualiseras, trots allt vara lättare att lösa än de frå- gor som uppkommer i samband med stads inträde i landsting. Och slutligen har ju landstingen administrativa resurser av helt annan omfattning än vad primärkommunerna i allmänhet har. Vi ifrågasätter därför, om det ej i första hand bör överlämnas åt parterna att söka lösa sina ekonomiska mel- lanhavanden genom direkta förhandlingar. I praktiken kunde detta gå till så att parterna, d.v.s. salmnanläggningsdelegerade å ömse sidor, utser repre- sentanter i en mindre grupp och att de förslag, varom denna grupp kan enas, underställs parterna och i sista hand Kungl. Maj:t för fastställelse. Skulle denna väg i något fall inte visa sig framkomlig, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att efter därom gjord framställning förordna lämplig person f som utredningsman med uppdrag att efter överläggningar med parterna för Kungl. Maj :t framlägga förslag till uppgörelse.

KAPITEL 9

Landstingskommunemas skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och skatteutjämningsbidrag m.m.

Kostnaderna för den landstingskommunala verksamheten bestrids huvud- sakligen genom skattemedel, som uttaxeras hos landstingskommunernas in- vånare. Landstingskommunerna uppbär också statsbidrag av olika slag, vilka sammanlagt uppgår till mycket betydande belopp. Det viktigaste av dessa bidrag är det s. k. skatteutjämningsbidraget, som utgår till samtliga landstingskommuner.

Vi har ansett det vara av intresse att belysa hur skatteunderlaget och

(

skattekraften i landstingskommunerna påverkas av en ändrad landstings- * kommunal indelning och även hur en ändrad landstingsindelning inverkar på de landstingskommunala utdebiteringssatserna och på de till landstings- kommunerna utgående skatteutjämningsbidragen.

l sistnämnda hänseende har vi utgått ifrån nu gällande bestämmelser i Kungl. Maj:ts förordning om skatteutjämningsbidrag den 3 juni 1965. Som framgår av det följande redovisar vi emellertid ett alternativ till nu gällande garantiregel i 8 5 andra stycket nämnda förordning, enligt vilken varje landstingskommun tillförsäkras ett visst lägsta skatteutjämningsbidrag.

Som utgångspunkt för den följande beskrivningen har vi tagit den av oss föreslagna länsindelningen. Vi har därvid förutsatt, att den framtida lands— tingskommunala indelningen helt kommer att överensstämma med länsin- delningen. För att det skall vara möjligt att jämföra landstingskommunerna enligt nuvarande och föreslagen indelning har de tre storstäderna räknats ? såsom landstingskommuner enligt den nuvarande indelningen. Det har emellertid varit ett problem att bedöma hur stor utdebiteringen för lands- tingskommunala ändamål varit i dessa städer. Denna utdebitering har sj älv- fallet inte gått att exakt beräkna, men som en ungefärlig fördelningsgrund har vi valt en tredjedel av den totala utdebiteringen i respektive stad.

Skatteunderlag och skattekraft enligt nuvarande indelning Skatteunderlaget i riket uppgick, såsom framgår av bilaga 12, till 598,0 milj. skattekronor (skr) enligt 1966 års taxering. Uppgiften, som är preliminär, avser skatteunderlaget enligt taxeringsnämndernas beslut. Av detta skatte- underlag belöpte 157,1 milj. skr eller 26,3 % på de tre storstäderna och 440,9 milj. skr eller 73,7 % på landstingskommunerna. Av samma skatte- underlag fördelade sig 44,0 % på Götaland, 42,8 % på Svealand och 13,2 % på Norrland. Av de olika landstingskommunerna och landstingsfria stä- derna hade Stockholms stad det största skatteunderlaget, 94,4 milj. skr, och

Gotlands läns landstingskommun det minsta, 2,8 milj. skr. Tillgången på skatteunderlag var sålunda mycket varierande i de kommuner, varom här är fråga.

Ur flera synpunkter ger skattekraften en bättre upplysning om lands- tingskommunerna i ekonomiskt hänseende än vad skatteunderlaget gör. I bilaga 12 redovisas därför också skattekraften i såväl absoluta som relativa tal. Med det förstnämnda förstås, som brukligt är, antalet skr per invånare i resp. landstingskommun. Genom att uttrycka detta tal i procent av medel- skattekraften i riket erhålles den relativa skattekraften. Skillnaden i skatte— kraft mellan olika landstingskommuner är betydande. Det bör dock fram- hållas, att skattekraftens relativa storlek inom de olika landstingskommu- nerna, utöver att vara uttryck för näringsgeografiska olikheter m.m., i viss män kan påverkas även av en del andra omständigheter, t.ex. taxeringsarhe- tet. De tre storstäderna och Stockholms läns landstingskommun hade en skattekraft som översteg 120 % av medelskattekraften i riket. Lägst var skattekraften i Gotlands läns, Kalmar läns norra, Kalmar läns södra och Jämtlands läns landstingskommuner. I dessa landstingskommuner under- steg skattekraften 80 % av medelskattekraf ten i riket. Dessa fyra landstings- kommuner hade samtidigt det lägsta invånarantalet.

Den tekniska utformningen av skatteutjämningsbidragen till landstingskommunerna

Enligt den nya skatteutjämningsförordningen, som trädde i kraft den 1 ja— nuari 1966 (SFS l965:268), utgår statsbidrag i skatteutjämnande syfte, för- utom till borgerliga primärkommuner och kyrkliga samfälligheter, även till landstingskommunerna. Sådant bidrag till landstingskommunerna utgår emellertid endast vid brist på skattekraft, medan den andra i förordningen upptagna formen av skatteutjämningsbidrag -— bidrag vid hög utdebitering endast kan utgå till borgerliga primärkommuner. Bidraget vid brist på skattekraft är så konstruerat, att staten tillskjuter ett skatteunderlag av så— dan storlek, att bristen på skattekraft i princip upphäves. Det av staten till- skjutna skatteunderlaget ingår, tillsammans med det skatteunderlag, som framkommer vid taxeringen, i vanlig ordning i den landstingskommunala repartiseringen. Landstingskommunerna kan härigenom bygga sina över- väganden angående det kommande årets utdebitering på ett skatteunderlag, som innefattar det av staten tillskjutna skatteunderlaget och som således är av sådan storlek att någon brist på skattekraft ej föreligger. Det till lands- tingskommunerna utgående bidraget uppgår till det belopp som erhålles när det tillskjutna skatteunderlaget multipliceras med den för bidragsåret fastställda utdebiteringssatsen.

För landstingskommunerna i Götaland och Svealand samt för Gävleborgs läns landstingskommun bestämmes tillskottet av skatteunderlag så att den

totala skattekraften uppgår till 95 % av medelskattekraften. Motsvarande skattekraftsgränser är för Västernorrlands, Jämtlands och kustlandsdelen av Västerbottens läns landstingskommuner 110 % samt för Norrbottens och lapplandsdelen av Västerbottens läns landstingskommuner 125 % av medel- skattekraften. För åren 1966 och 1967 har Kungl. Maj:t förordnat, att den del av Västernorrlands läns landstingskommun som motsvaras av Tåsjö och Fjällsjö primärkommuner samt den del av Jämtlands läns landstingskom- mun, som motsvaras av Frostvikens primärkommun skall hänföras till skattekraftsområde 3, d.v.s. det nordligaste området med en skattekrafts- gräns på 125 % av medelskattekraften. I de beräkningar som redovisas i det följande har förutsatts, att dessa avvikelser från indelningen i skattekrafts— områden blir bestående.

Om det skatteunderlag, som framkommer vid taxeringen, medför en skattekraft som understiger de nyss angivna skattekraftsgränserna före- ; ligger sålunda en brist på skattekraft, som i ovan angiven utsträckning ut- * jämnas genom det av staten tillskjutna skatteunderlaget. Är å andra sidan * det motsatta förhållandet för handen berövas ej landstingskommunen något , av det skatteunderlag, som framkommer vid taxeringen.

Det är emellertid inte enbart landstingskommuner med brist på skatte— kraft som får ett av staten tillskjutet skatteunderlag. Samtliga landstings- kommuner är nämligen garanterade ett tillskott på skatteunderlag, som ej får understiga det för år 1965 tillskjutna skatteunderlaget med anledning av ! skatteersättning i samband med 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer. Till följd av denna garantiregel erhåller alltså alla landstingskommuner ett dy- likt tillskott. Någon motsvarande garantiregel gäller ej för de tre storstä- derna, som ej ingår i landstingskommun. Genom garantiregeln får år 1967 sju landstingskommuner ett större tillskott på skatteunderlag än som mot- svaras av bristen på skattekraft (Stockholms, Västmanlands, Malmöhus, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Östergötlands läns landstingskom- ' muner).

Tillskott på skatteunderlag samt total skattekraft vid nuvarande indelning

Tillskotten av skatteunderlag för år 1967 i såväl absoluta som relativa tal framgår av bilaga 12. Av arbetstekniska skäl har dock hänsyn ej tagits till de indelningsändringar, som trädde i kraft den 1 januari 1967, med undantag för Norrköpings stads inträde i Östergötlands läns landstingskommun. Sam— manlagt erhöll landstingskommunerna ett tillskott av skatteunderlag på 56,7 milj. skr, medan de tre storstäderna inte erhöll något sådant tillskott. I absoluta tal erhöll de fyra nordligaste landstingskommunerna de största tillskotten, 3,4—5,9 milj. skr, medan Uppsala och Stockholms läns lands- tingskommuner erhöll de minsta, 0,8— 0,9 milj. skr.

För samtliga landstingskommuner och landstingsfria städer ökade skatte—

underlaget genom statens tillskott med i medeltal 9,5 %. De största relativa skatteunderlagstillskotten erhöll Jämtlands, Gotlands och Västerbottens läns landstingskommuner med resp. 44,3, 38,3 och 37,9 %. De tre storstä- derna fick som nyss sagts inget tillskott alls och Stockholms läns landstings- kommun fick ett tillskott på endast 1,6 %. Övriga landstingskommuner er- höll ett tillskott på 5,9—30,9 %.

Eftersom landstingskommunerna får utdebitera ej blott på det skatte- underlag, som framkommer vid taxeringen, utan även på det av staten till- skjutna skatteunderlaget kan den totala skattekraften sägas ge ett uttryck för landstingskommunernas ställning ur kommunalekonomisk synpunkt. I nedanstående tablå redovisas den totala skattekraften i landstingskommu- nerna samt de tre storstäderna.

Landstingskommun Total skattekraft i % av Landstingsfri stad medelskattekraften ]. Stockholms stad . . . . . . . . . . . . . 156,6

2. Norrbottens läns . . . . . . . . . . . . . 125,0

3. Stockholms läns . . . . . . . . . . . . . 123,1

4. Göteborgs stad . . . . . . . . . . . . . . 121,9

5. Malmö stad . . . . . . . . . . . . . . . 120,4

6. Västerbottens läns . . . . . . . . . . . . . 113,6

7. Västernorrlands läns . . . . . . . . . . . . 110,4

8. Jämtlands läns . . . . . . . . . . . . . . 110,3

9. Västmanlands läns . . . . . . . . . . . . 104,2

10. Malmöhus läns . . . . . . . . . . . . . . 104,1

11. Uppsala läns . . . . . . . . . . . . . . . 102,4 12. Södermanlands läns . . . . . . . . . . . . 101,1 13. örebro läns . . . . . . . . . . . . . . . 99,9 14. Östergötlands läns . . . . . . . . . . . . . 97,5 15. Övriga . . . . . . . . . . . . . . . . 95,0

Skillnaderna i skattekraftshänseende var som synes betydande. Den totala skattekraften i de olika landstingskommunerna och storstäderna varierade mellan 156,6 och 95,0 % av medelskattekraften, dvs. spännvidden uppgick till 61,6 procentenheter. Då skattekraften exkl. tillskjutet skatteunderlag varierade mellan 156,6 och 68,7 % medförde sålunda tillskotten av skatte- underlag, att spännvidden reducerades från 87,9 till 61,6 procentenheter och att, som avsett varit, en viss utjämning av skillnaderna i landstingskommu- nernas skattekraft åstadkommits. Frånsett de fyra nordligaste landstings- kommunerna, där en högre skattekraft ansetts erforderlig av kostnadsskäl, var det egentligen endast de tre storstäderna samt Stockholms läns lands- tingskommun, som hade en hög total skattekraft, nämligen 120,4 _ 156,6 %

av medelskattekraften. I övriga 20 landstingskommuner varierade den "totala skattekraften mellan 95,0 och 104,2 % av medelskattekraften.

Utdebitering och skatteutjämningsbidrag vid nuvarande indelning

Såsom framgår av bilaga 12 varierade utdebiteringen för år 1967 mellan 5,50 kr per skr i Västmanlands läns landstingskommun och 8,00 kr per skr i Västernorrlands läns landstingskommun. Spridningen i utdebiteringshän- seende landstingskommunerna emellan var sålunda inte särskilt stor. I de tre landstingsfria städerna har på grund av vad ovan anförts utdebiteringen för landstingskommunala ändamål uppskattats till 5,33—5,80 kr per skr. I Kopparbergs läns landstingskommun var utdebiteringen 5,80 kr medan den var 7,50 kr i Norrbottens, Gävleborgs, Malmöhus och Kalmar läns nor— ra landstingskommuner samt 7,40 kr i Gotlands läns landstingskommun. I övriga 17 landstingskommuner varierade utdebiteringen endast mellan 6,00 och 7,25 kr. Genomsnittligt har utdebiteringen för landstingskommunerna och ”den landstingskommunala delen” av utdebiteringen i storstäderna be- räknats till 6,51 kr per skr. I de fyra nordligaste landstingskommunerna, vilka genom skatteutjämningsreformen fått en särställning ur skattekrafts- synpunkt, varierade utdebiteringssatserna mellan 6,80 och 8,00 kr samt upp- gick genomsnittligt till 7,42 kr per skr. Denna utdebitering var inte oväsent- ligt högre än medeltalet för samtliga landstingskommuner. Frågan om detta kan bero på att skillnaderna beträffande skattekraftsgränserna gjorts för små torde inte kunna besvaras med utgångspunkt från utdebiteringssatser- na för ett enda är. Dessutom har troligen inte verkningarna av den genom ; skatteutjämningsreformen åstadkomna relativa förbättringen av skatteun- derlaget för de fyra nordligaste landstingskommunerna ännu hunnit slå helt ? igenom i utdebiteringssatserna. De senaste två åren har emellertid den ge- * nomsnittliga ökningen av utdebiteringen varit mindre i nyssnämnda lands- tingskommuner än i övriga. I detta sammanhang bör också påpekas, att i spännvidden mellan skattekraftsgränserna har gjorts större för primärkom- ? munerna än för landstingskommunerna genom att skattekraftsgränsen i , det sydligaste skattekraftsområdet satts 5 procentenheter högre för lands- ' tingskommunerna än för primärkommunerna. Genom att garantiregeln en- dast gäller landstingskommuner har de i det sydligaste skattekraftsområdet ingående landstingskommunerna även härigenom fått en bättre ställning ur bidragssynpunkt än primärkommunerna inom samma skattekraftsområde.

Som tidigare nämnts hade i det sydligaste skattekraftsområdet fyra lands- tingskommuner eller motsvarande en hög total skattekraft, nämligen de tre storstäderna och Stockholms läns landstingskommun. För de tre storstäder- na får man med den antagna fördelningsgrunden som väntat en låg utdebi- tering, nämligen 5,33—5,80 kr per skr. Att utdebiteringen i Stockholms läns landstingskommun var så hög som 6,60 kr torde sammanhänga med att den

kraftiga befolkningsexpansionen medför att sjukvården här måste utbyggas i särskilt snabb takt och dimensioneras för större befolkning än den nuva— rande. För övriga 20 landstingskommuner uppgick medelutdebiteringen till 6,65 kr per skr.

Genom att sätta det på det totala skatteunderlaget utdebiterade beloppet i relation till invånarantalet i stället för till skatteunderlaget kan man få en ungefärlig uppfattning om kostnadsläget i landstingskommunerna och de tre storstäderna. Härmed avses då kostnaderna för den totala verksamhet som bedrivs i resp. landstingskommun eller stad, oavsett variationer i in- riktningen eller omfattningen av denna verksamhet. Genomsnittligt uppgick det utdebiterade beloppet till 548 kr per invånare. Norrbottens läns lands- tingskommun, Stockholms stad och Västernorrlands läns landstingskom— mun uppvisade de högsta beloppen med 722, 699 och 680 kr per invånare. Det bör dock erinras om osäkerheten i uppgifterna för de tre storstäderna. De lägsta beloppen hade Kopparbergs, Västmanlands och Skaraborgs läns landstingskommuner med resp. 424, 441 och 442 kr per invånare.

För år 1967 utgick 392,0 milj. kr i skatteutjämningsbidrag till landstings- kommunerna. De största beloppen erhöll Norrbottens, Västernorrlands och Västerbottens läns landstingskommuner med resp. 44,3, 40,0 och 39,3 milj. kr. Genom att sätta skatteutjämningsbidraget i relation till det skatteunder- . lag som framkommer vid taxeringen får man ett bra mått på skatteutjäm- ningens betydelse för de olika landstingskommunerna. Det belopp per skr som framräknas på detta sätt anger nämligen hur mycket utdebiteringen skulle behöva höjas för att landstingskommunernas ekonomi ej skulle på- verkas vid ett slopande av skatteutjämningsbidraget. De största skatteut- j ämningsbidragen i förhållande till skatteunderlaget erhöll Jämtlands, Got- lands och Västerbottens läns landstingskommuner med resp. 3,02, 2,84 och 2,65 kr per skr.

Utvecklingstendenser i fråga om skattekraft och utdebitering

Skattekraften har ökat mycket kraftigt under de senaste åren. Sålunda har medelskattekraften i riket ökat från 50,08 skr per invånare enligt 1962 års taxering (med tillämpning av ortsavdrag enligt 1961 års reform) till 76,97 skr per invånare enligt 1966 års taxering, d.v.s. med inte mindre än 53,7 % på endast fyra år. På grund av löne- och prisstegringar har emellertid denna ökning endast kunnat medföra en mindre ökning av den landstingskommu- nala verksamheten vid oförändrad utdebitering. Av stort intresse är emel- lertid, om utvecklingen medfört en utjämning av skillnaderna i skatte- kraftshänseende mellan landstingskommunerna inkl. de landstingsfria stä- derna. Man vet att så varit fallet på längre sikt. Av nedanstående tablå fram- går hur utvecklingen varit under de senaste fyra åren för landstingskommu- nerna och de tre storstäderna. För vart och ett av åren anges dels de fyra

landstingskommuner eller städer, som hade den högsta och dels de fyra, som hade den lägsta relativa skattekraften.

Landstingskommun Skattekraft i % av medel- Landstingsfri stad skattekraften enligt 1962 års 1966 års taxeringl) taxering Stockholms stad . . . . . . . . . . 164,9 156,6 Göteborgs stad . . . . . . . . . . . 125,9 121,9 i Malmö stad . . . . . . . . . . . . . 124,2 120,4 i Stockholms läns . . . . . . . . . . . 122,6 121,1 : Gotlands läns . . . . . . . . . . . . 61,3 68,7 Kalmar läns norra . . . . . . . . . . 67,9 74,3 Jämtlands läns . . . . . . . . . . . 72,0 76,4 Kalmar läns södra . . . . . . . . . . 72,5 77,6

1) Vid tillämpning av ortsavdrag enligt 1961 års reform.

Spännvidden i skattekraft har minskat från 103,6 (164,9—61,3) till 87,9 (156,6 68,7) procentenheter. I samtliga fyra landstingskommuner eller motsvarande med hög relativ skattekraft har densamma minskat, medan det motsatta förhållandet gäller för de fyra landstingskommunerna med låg skattekraft. Det har sålunda skett en inte oväsentlig utjämning av skillna- derna i skattekraft. Detta beror framför allt på, att de stora inkomstökning- arna under perioden inte motsvarats av någon ökning av ortsavdragen samt att avdragsrätten för folkpensionsavgifterna slopats. Båda dessa faktorer har som regel medfört, att en lika procentuell ökning av de skattskyldigas. bruttoinkomster lett till en större relativ ökning av den beskattningsbaraj inkomsten (skatteunderlaget) i en landstingskommun med låg skattekrafti än i en med hög skattekraft.

Medelutdebiteringen i landstingskommunerna sjönk under perioden 1953, —1957 från 4,04 kr till 3,55 kr per skr men har därefter ökat successivt tilll 6,77 kr för år 1967. Utdeb—iteringen har sålunda nästan fördubblats underlj de senaste 10 åren. Frånsett de fyra nordligaste landstingskommunerna vart, spännvidden mellan högsta och lägsta utdebiteringssats 2,10 kr per skr år: 1957 och 2,00 kr år 1967. Relativt sett innebär detta en mycket kraftig ut- jämning av olikheterna i utdebitering landstingskommunerna emellan.

Skatteunderlug och skattekraft vid föreslagen indelning

Även efter ett genomförande av den föreslagna indelningsändringen kom mer tillgången på skatteunderlag att variera mycket i landstingskommu- nerna. Såsom framgår av bilaga 13 skulle, om den nya indelningen varit gäl- lande vid 1966 års taxering, Stockholms läns landstingskommun haft det största skatteunderlaget, 167,1 milj. skr och Västerbottens läns landstings- kommun det minsta, 14,8 milj. skr. Då skatteunderlaget vid nuvarande in—

delning varierade mellan 94,4 och 2,8 milj. skr skulle sålunda den föreslagna indelningen ha medfört en viss utjämning i detta hänseende relativt sett.

lndelningsändringen skulle därjämte leda till att olikheterna i skattekraft skulle minskas. Vid 1966 års taxering skulle Stockholms län ha haft den största och Växjö län den minsta skattekraften, 133,5 resp. 79,8 % av me- delskattekraften. Spännvidden skulle sålunda ha uppgått till 53,7 procent- enheter mot 87,9 (156,6 68,7 ) enligt nuvarande indelning. Om man bort- ser från Stockholms läns landstingskommun skulle skattekraften endast ha varierat mellan 100,5 och 79,8 % av medelskattekraften, dvs. med 20,7 pro- cetenheter.

Skattekraften enligt den nya indelningen skulle ha varit högst i Stock- holms, Göteborgs och Skåne läns landstingskommuner med resp. 133,5, 100,5 och 99,0 % av medelskattekraften. Lägst skulle skattekraften ha varit ii Växjö läns (79,8 %), Värmlands läns (81,7 %), Västerbottens läns (82,3 i%), Gävleborgs läns (83,0 %) och Västernorrlands läns (83,6 %) lands- , tingskommuner. Den låga skattekraften betyder inte så mycket ur kommu-

nalekonomisk synpunkt, eftersom skatteutjämningsbidraget utfyller bristen lf på skatteunderlag. Men den är ett indicium på att näringslivet ej utvecklats 5 på ett fullt tillfredsställande sätt inom länet.

; Tillskott av skatteunderlag samt total skattekraft vid föreslagen indelning : Tillskotten av skatteunderlag har beräknats efter två alternativ. Alt. 1 inne- , bär en direkt tillämpning av gällande regler om tillskott av skatteunderlag, i. dvs. att garantiregeln liksom nu tillförsäkrar landstingskommunerna ett | tillskjutet skatteunderlag som ej understiger det för år 1965 tillskjutna j skatteunderlaget. I de fall då en landstingskommun delas genom den före- slagna indelningsändringen har det garanterade tillskjutna skatteunderlaget fördelats på landstingskommundelarna i förhållande till delarnas invånar- antal. Genom detta alternativ kommer det av staten tillskjutna skatteunder- laget att minska i det fall ett område med brist på skattekraft —— under förutsättning av i övrigt oförändrade förhållanden sammanlägges med ett område med hög skattekraft. Även om minskningen av skatteutjämningsbi- draget blir relativt ringa, åtminstone ur statsfinansiell synpunkt, synes den- na effekt böra undanröjas. Av denna anledning har vi velat redovisa alt. 2, vilket innebär, att landstingskommunerna garanteras ett tillskjutet skatte- underlag, som ej understiger beloppet för det första året efter ikraftträdan- -det av den föreslagna indelningsändringen. Enligt 9 5 i skatteutjämnings- förordningen skall nämligen tillskotten av skatteunderlag för detta år be- räknas på grundval av den indelning, som gällde för året innan. Med denna utformning av garantiregeln uppkommer ej den nyssnämnda effekten att tillskotten av skatteunderlag minskar genom indelningsändringar.

Av bilaga 13 framgår hur stora tillskotten av skatteunderlag skulle bli en- ligt den föreslagna indelningen på grundval av de folkmängds— och skatte— underlagsuppgifter, som legat till grund för beräkningen av 1967 års till- skott. För hela riket skulle skatteunderlagstillskotten uppgå till 53,5 milj. skr enligt alt. 1 och 57,1 milj. skr enligt alt. 2. Som förut nämnts uppgick tillskotten vid nuvarande indelning till 56,7 milj. skr. Skillnaden mellan de två alternativen synes vara liten men är i verkligheten något större än vad , sifferuppgifterna utvisar. Dessa har nämligen framräknats under förutsätt- ning av statiska förhållanden. Om skatteunderlaget utvecklas olika i lands- tingskommunerna kan garantiregeln enligt alt. 2 bli av större värde för landstingskommunerna än vad som här framräknats. På lång sikt är dock att märka, att garantiregeln såväl i den utformning den fått i alt. 1 som i alt. 2 relativt sett förlorar i betydelse. Är för år kan man ju påräkna en tillväxt av det skatteunderlag, som framkommer vid taxeringen, medan det garan- ' terade skatteunderlagstillskottet kvarstår oförändrat.

Västerbottens, Västernorrlands och Norrbottens läns landstingskommu— ner skulle få de relativt sett största skatteunderlagstillskotten. Genom till- skotten skulle skatteunderlaget nämligen öka med resp. 37,9, 32,0 och 30,9 %. Den totala skattekraften i landstingskommunerna kan utläsas ur nedan— stående tablå.

Föreslagen Total skattekraft i % av landstingskommun medelskattekraften enligt

alt. 1 alt. 2 Stockholms läns . . . . . . . . . . . 185,2 135,8 Norrbottens läns . . . . . . . . . . . 125,0 125,0 Västerbottens läns . . . . . . . . . . 113,6 113,6 Västernorrlands läns . . . . . . . . . 110,3 110,3 Göteborgs läns . . . . . . . . . . . 104,6 105,7 Skåne läns . . . . . . . . . . . . . 104,2 105,7 Mälardalens läns . . . . . . . . . . . 103,4 103,4 Örebro läns . . . . . . . . . . . . 100,0 100,0 Östergötlands läns . . . . . . . . . . 95,9 97,6 Västergötlands läns . . . . . . . . . . 95,0 96,4 Jönköpings läns . . . . . . . . . . . 95,0 95,0 Växjö läns . . . . . . . . . . . . . 95,0 95,0 Värmlands läns . . . . . . . . . . . 95,0 95,0 Kopparbergs läns . . . . . . . . . . 95,0 95,0 Gävleborgs läns . . . . . . . . . . . 95,0 95,0

Spännvidden i skattekraft, som skulle uppgå till 40,2 procentenheter en- ligt alt. 1 och 40,8 procentenheter enligt alt. 2, understiger väsentligt spänn— vidden enligt nuvarande indelning, som uppgår till 61,6 procentenheter. Frånsett de tre nordligaste länen, som avsiktligt tillförts en hög skattekraft, samt Stockholms län skulle spännvidden bli så liten som 9,6 (104,6 95,0) procentenheter enligt alt. 1 och 10,7 (105,7 95,0) enligt alt. 2.

l '. i l l l l l l | i

Utdebitering och skatteutjämningsbidrag vid föreslagen indelning

Såsom framgår av bilaga 13 har de landstingskommunala utdebiteringssat- serna för år 1967 under förutsättning att den föreslagna indelningen då varit i kraft —— beräknats till högst 7,62 kr per skr (Västernorrlands läns landstingskommun) och lägst 5,70 kr per skr (Mälardalens läns). De före— slagna indelningsändringarna har alltså beräknats medföra en minskning av spännvidden i utdebitering från 2,67 kr till 1,92 kr per skr. Förutom för Mälardalens läns landstingskommun har utdebiteringen beräknats till ett lägre belopp än 6,00 kr endast i Kopparbergs läns landstingskommun (5,80 kr). De högsta utdebiteringssatserna har beräknats för Västernorrlands, Norrbottens och Gävleborgs läns landstingskommuner med resp. 7,62, 7,50 och 7,46 kr per skr.

Hur utdebiteringen beräknas öka eller minska i olika delar av de föreslag- na landstingskommunerna kan utläsas av bilaga 14. Det skall dock upp- märksammas att de utdebiteringsökningar, som i tabellen beräknats för de tre storstäderna, bygger på antagandet att utdebiteringen för landstingskom- munala ändamål motsvarat en tredjedel av den totala utdebiteringen i resp. stad. För den del av Örebro läns landstingskommun, som enligt indelnings- '- förslaget överföres till Mälardalens läns landstingskommun har utdebite-

ringsminskningen beräknats till 1,30 kr per skr och för Gotlands läns lands- tingskommun har den beräknats till 1,22 kr per skr enligt alt. 1 och 1,25 kr enligt alt. 2. De största utdebiteringsökningarna har beräknats för Malmö stad (1,41 resp. 1,32 kr), den del av Uppsala läns landstingskommun, som överföres till Gävleborgs läns landstingskommun (0,96 kr enligt båda alter- nativen) samt Jämtlands läns landstingskommun (0,82 kr enligt båda alter- nativen). (Från den utdebiteringsökning på 0,94 resp. 0,93 kr, som i bilaga 14 beräknats för del av Örebro län _ Tivedens kommun —— kan bortses, då den därmed avsedda indelningsändringen redan trätt i kraft.)

Det utdebiterade beloppet (inkl. skatteutjämningsbidraget) har beräknats till högst 722 kr per invånare i Norrbottens läns landstingskommun och lägst 424 kr per invånare i Kopparbergs läns landstingskommun. Skillnaden är exakt densamma enligt nuvarande indelning.

Av bilaga 15 framgår, att de sammanlagda skatteutjämningsbidragen till landstingskommuner för år 1967 —— under förutsättning att den föreslagna indelningen då varit i kraft _ beräknats enligt alt. 1 till 366,8 milj. kr och enligt alt. 2 till 389,3 milj. kr. Enligt nuvarande indelning uppgick bidraget till 392,0 milj. kr. Detta senare belopp har fördelats på de föreslagna lands- tingskommunerna, varvid —— om nuvarande landstingskommun delats —— som fördelningsgrund använts invånarantalet i de olika delarna. Härigenom kan man bilda sig en uppfattning om, huruvida och i vilken grad bidraget ökas eller minskas för de föreslagna landstingskommunerna genom de båda undersökta alternativen.

Skatteutjämningsbidragen till primärkommunerna samt eventuell ändring av skattekraftsområdenas gränser vid föreslagen indelning

De föreslagna ändringarna i länsindelningen kommer att påverka inte bara utdebiteringen till landstingskommunerna utan som regel även utdebite- ringen till de borgerliga primärkommunerna. Däremot påverkas ej utdebite- ringssatserna för de kyrkliga samfälligheterna. Anledningen till att utdebi- teringen till de borgerliga primärkommunerna påverkas är att skatteutjäm— ningsbidraget till dessa kommuner i två avseenden är beroende av den to— tala kommunala utdebitering. Ifall den primärkommunala utdebite- ringen inte ändrades skulle den totala kommunala utdebiteringen ändras i samma mån som den landstingskommunala utdebiteringen. Vid en ändring av den totala utdebiteringen ändras nämligen bidraget till primärkommu- nerna på grund av hög utdebitering, om den totala utdebiteringen överstiger medelutdebiteringen i riket, och om det motsatta förhållandet är för han- den,kan det tillskjutna skatteunderlaget ändras genom den s.k.reducerings- regeln. I båda fallen kommer en ändring av utdebiteringen till landstings- kommunerna att motverkas av en motsatt förändring av utdebiteringen till de borgerliga primärkommunerna. Härav följer att förändringarna beträf- fande den totala utdebiteringen vid föreslagen indelningsändring som regel blir betydligt mindre än vad bilaga 14 utvisar.

Skatteutjämningsbidragen och därigenom utdebiteringssatserna kan på ytterligare ett sätt komma att påverkas av en ändrad länsindelning, näm- ligen om en ändring av skattekraftsområdenas geografiska omfattning i något fall befinnes påkallad i samband med genomförandet av den ändrade indelningen.

Dä frågan om skattekraftsområdenas utformning ligger utanför vårt ut- redningsuppdrag har vi inte ytterligare behandlat detta spörsmål.

.

Statliga övergångsbidrag vid ändring i den landstingskommunala indelningen

I samband med beslutet om den nya primärkommunala indelningen inför- des ett särskilt statsbidrag, s.k. övergångsbidrag, vilket utgår då kommun- sammanläggning medför kännbar skattehöjning för viss kommundel. Ett motsvarande bidrag utgick också i samband med genomförandet av 1952 års kommunindelningsreform.

Övergångsbidrag utgår numera enligt i huvudsak följande grunder. (Kungl. Maj:ts kungörelse den 16 mars 1962.)

I syfte att övergångsvis begränsa sådan utdebiteringshöjning för del av kommun, som föranleds av kommunsammanläggning, kan den kommun, till vilken kommundelen hör enligt den nya indelningen, efter prövning av

Kungl. Maj:t erhålla statsbidrag (övergångsbidrag) för nedsättning av ut- debiteringen inom kommundelen. För att övergångsbidrag skall utgå skall i regel två förutsättningar vara uppfyllda. Den ena är att medelutdebite— ringen för de tre år, som närmast föregår indelningsändringen, för samtliga i den nya kommunen ingående kommuner och kommundelar inte med mer än 1 krona 50 öre understiger den för samma år beräknade medelutdebi- teringen för riket med undantag för städer, som inte tillhör landstingskom- mun. Den andra är att den av indelningsändringen föranledda utdebiterings— höj ningen för kommundelen beräknas överstiga 50 öre för skattekrona, var- vid höjningen beräknas till skillnaden mellan nämnda medelutdebitering och motsvarande medelutdebitering för kommundelen i fråga. Övergångs— bidrag kan dock även erhållas, om utdebiteringshöjningen eljest är att anse som betydande och indelningsändringen av Kungl. Maj:t prövas vara av synnerligen stor betydelse från allmänna synpunkter. Övergångsbidraget * skall för det första året fastställas att utgå med det belopp för skattekrona varmed den beräknade utdebiteringshöjningen överstiger 50 öre. Bidraget skall därefter för ett vart av de närmast följande fyra åren nedsättas med en femtedel av nämnda belopp, dock med minst 50 öre. Om Kungl. Maj:t på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt kan dock avveck— lingsperioden utsträckas till högst tio år. För visst är beviljat övergångs- ibidrag utgår med föreskrivet belopp för skattekrona på grundval av det skatteunderlag inom kommundelen, efter vilket allmän kommunalskatt för samma år utgår. Övergångsbidraget skall utbetalas till den nya kommunen. Granskning av äldre kommuns förvaltning kan föranleda att övergångsbi— drag ej bör utgå; i sådant fall kan i stället, om så finns skäligt, den nya kommunen erhålla bidrag utan omedelbar verkan med avseende på utdebi— teringen inom kommundelen i fråga.

Enligt en särskild lag av kommunallags karaktär (SFS 1962:68) medför Kungl. Maj:ts beslut om att övergångsbidrag visst år skall utgå med av- seende på del av kommun automatiskt att skattebetalarna inom ifrågava— rande kommundel får åtnjuta nedsättning i den beslutade utdebiteringen med det belopp för skattekrona, varmed övergångsbidraget utgår.

Ett motsvarande bidrag synes böra utgå vid ändring i den landstingskom- munala indelningen. Vi har därför utarbetat förslag till kungörelse om över- gångsbidrag vid ändring i den landstingskommunala indelningen. Förslaget bygger i tekniskt avseende på bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse.

! Beloppsgränserna bör dock bestämmas så att de blir anpassade till den landstingskommunala utdebiteringsnivån. Vi föreslår därför att som förut- sättning för övergångsbidrag endast skall gälla, att den av indelningsänd- ringen föranledda utdebiteringshöjningen för landstingskommundelen skall överstiga 25 öre för skattekrona. Höjningen bör beräknas till skillnaden mel— lan medelutdebiteringen för samtliga i den nya landstingskommunen ingå-

ende landstingskommuner och landstingskommundelar och motsvarande medelutdebitering för ifrågavarande landstingskommundel. Eftersom skill- naderna i utdebitering landstingskommunerna emellan är relativt ringa, synes det ej vara erforderligt att kräva att den beräknade utdebiteringen i den nya landstingskommunen inte får understiga medelutdebiteringen för samtliga landstingskommuner med mer än visst angivet belopp.

Till skillnad mot vad som föreskrives för primärkommunalt övergångs- bidrag synes någon granskning av landstingskommunens förvaltning inte vara motiverad.

Övergångsbidraget föreslås det första året skola fastställas att utgå med det belopp för skattekrona varmed den beräknade utdebiteringshöjningen överstiger 25 öre. För ett vart av de närmast följande fyra åren skall det nedsättas med en femtedel av nämnda belopp, dock med minst 25 öre.

Ansökan om övergångsbidrag skall inges till Kungl. Maj:t av styrelsen i den äldre landstingskommunen. !

J ämväl har upprättats förslag till lag om nedsättning av landstingsskatt i * anledning av övergångsbidrag vid ändring i den landstingskommunala in- delningen. Även detta förslag ansluter sig till ovannämnda förebild på det , primärkommunala området.

Eftersom frågan om de landstingsfria städernas inträde i landstingskom- mun ligger utanför vårt uppdrag har förslaget om övergångsbidrag upprät- * tats utan beaktande av sådana ändringar i den landstingskommunala indel- * ningen, som dessa städers inträde utgör.

KAPITEL 10

Landstingskommunala sammanläggningsdelegerade m.m.

Landstingskommunala sammanläggningsdelegerade

Under tiden mellan ett beslut om ändring i den landstingskommunala indel- ningen och ikraftträdandet av indelningsändringen måste i stor utsträck— ning beslut fattas som rör landstingskommun enligt den nya indelningen. Frågan om vilka organ som under nämnda tid företräder landstingskom- munen enligt den nya indelningen är inte reglerad i lag. För det fall då ett område förs över från en landstingskommun till en annan synes emellertid landstingslagen bygga på förutsättningen att landstingskommun både enligt den äldre och den nya indelningen företräds av den äldre landstingskommu- 7 nens organ under tiden mellan beslutet om indelningsändring och ikraft- trädandet. Förenas landstingsfri stad med landsting synes förutsättas att landstingskommunens organ före indelningsändringens ikraftträdande före- träder också det utvidgade landstingsområdet.

Den angivna ordningen innebär att landstingskommun enligt den nya in- ; delningen företräds av organ som är mindre representativa i de fall där överföring sker av större områden och där landstingsfri stad förenas med landsting. Läggs hela landstingskommuner samman torde något organ som kan företräda den nya kommunen över huvud taget inte finnas. Dessa för- hållanden är givetvis otillfredsställande.

Inför de stora förändringar som vårt förslag innebär ifråga om flertalet landstingskommuner torde det därför vara nödvändigt att särskilda organ tillskapas, vilka under tiden till dess de nya landstingen trätt i funktion kan för deras räkning vidtaga alla de åtgärder, som behövs för att verksamheten skall fungera ostörd. Motsvarande problem har redan aktualiserats i sam- band med kommunindelningsreformen. Frågan löstes då så, att möjlighet skapades att inrätta särskilda organ samman]äggningsdelegerade vil— ka kunde utöva beslutanderätten för ändrade eller nybildade kommuner un- der tiden från det förordnande om indelningsändring meddelats till dess ändringen trätt i kraft. En motsvarande lösning synes lämplig för lands- tingens vidkommande. I enlighet härmed har vi upprättat förslag till lag om landstingskommunala sammanläggningsdelegerade. Förslaget överensstäm— mer i sak i allt väsentligt med lagen den 3 december 1965 om kommunala sammanläggningsdelegerade.

Förslaget innebär alltså att Kungl. Maj:t skall kunna föreskriva att beslu— tanderätten i landstingskommun sådan den kommer att gestalta sig efter indelningsändringen under tiden till dess ändringen trätt i kraft skall kun—

na utövas av ett särskilt organ, kallat landstingskommunala sammanlägg— ningsdelegerade. Organet skall utses av landstingen i de landstingskommu- ner som berörs av indelningsändringen. Proportionellt valsätt skall kunna tillämpas vid valet. En ändrad eller nybildad landstingskommun får på det— ta sätt ett beslutande organ, vilket omedelbart kan ta itu med alla frågor, som berör densamma.

I propositionen 1965:151 gjorde föredragande statsrådet beträffande primärkommunerna ett uttalande av innebörd att sammanläggningsdelege- rade alltid borde utses vid indelningsändring som innebar att en ny kom- mun bildades men att i övrigt sammanläggningsdelegerade i regel borde utses först när indelningsändringen medförde en folkmängdsförskjutning i någon av de kommuner, som berördes av densamma. Vi vill för vår del framhålla, att det vid den nu aktuella reformen synes önskvärt att man i alla de fall, där ändringen innebär mer än en gränsjuste- ring, redan i förberedelsearbetet för reformens genomförande skall kunna få till stånd ett samarbete mellan representanter för de områden som i fort- . sättningen skall ingå' 1 landstingskommunal gemenskap. Det torde också för— ! tjäna beaktas, att en av uppgifterna för sammanläggningsdelegerade måste komma att bli att besluta om valkretsindelning och antalet landstingsmän per valkrets vid de allmänna val, där de nya landstingens sammansättning 3 skall bestämmas, och att ett sådant beslut bör fattas av ett organ, som kan ; anses vara representativt för det nya landstinget. 1

Enligt vårt förslag blir bara tre län helt oberörda av indelningsändringen, nämligen Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. För Örebro län innebär förslaget endast avskiljande av ett mindre område och något till- skapande av ett nytt beslutande organ synes ej påkallat i detta fall. För samtliga övriga föreslagna nya län synes detta däremot motiverat.

Vi vill alltså som vår uppfattning ange att sammanläggningsdelegerade bör utses i följande fall och från följande landstingskommuner:

Föreslaget län Sammanläggningsdelegerade från

1) Stockholms län Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Söder- manlands och Gotlands läns landstingskommu— ner.

2) Mälardalens län Södermanlands och Västmanlands läns lands- tingskommuner. 3) Östergötlands län Östergötlands och Kalmar läns norra landstings- kommuner. 4) Jönköpings län Jönköpings, Östergötlands och Skaraborgs läns landstingskommuner. 5) Växjö län Kronobergs, Kalmar läns norra och södra samt

Blekinge läns landstingskommuner.

6) Skåne län Blekinge, Kristianstads och Malmöhus läns landstingskommuner. 7) Göteborgs län Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstingskom— muner.

8) Västergötlands län Älvsborgs och Skaraborgs läns landstingskom—

muner.

9) Värmlands län Älvsborgs och Värmlands läns landstingskom- muner.

10) Gävleborgs län Uppsala och Gävleborgs läns landstingskommu— ner.

11) Västernorrlands län Västernorrlands och Jämtlands läns landstings— kommuner.

För undvikande av missförstånd må här erinras om att vi inte haft att ta

' ställning till frågan om eller när Göteborg och Malmö städer skall ingå i

landstingskommun. Skulle det för nämnda städer bli aktuellt att ingå i landstingskommun per den 1/1 1971, hör vad som sagts om representation i sammanläggningsdelegerade under övergångstiden även gälla dem.

Ifråga om sammanläggningsdelegerades kompetens kan vi i huvudsak hänvisa till vad som härom anförts i lagen om kommunala sammanlägg- ningsdelegerade och förarbetena till denna lag. De delegerade bör sålunda besluta i alla angelägenheter utom sådana som enbart avser landstingskom- mun enligt den äldre indelningen.

Att samman]äggningsdelegerade utövar den allmänna beslutanderätten för landstingskommunen enligt den nya indelningen innebär att de får alla de befogenheter som ett landsting har. I än högre grad än vid primärkom- munala indelningsändringar synes det betydelsefullt att förberedelsearbetet för den landstingskommunala indelningsändringen samlas hos ett organ. Delegerade bör således fatta alla viktigare finansiella beslut som berör den nya landstingskommunen, fastställa utdebiteringen av landstingsmedel och besluta om landstingskommunala avgifter. Det torde f.ö. vara en av sam- manläggningsdelegerades viktigaste uppgifter att fastställa den nya lands— tingskommunala utgifts— och inkomststaten och vid behov allmän plan för investeringsverksamheten i landstingskommunen enligt den nya indelnin— gen. I befogenheterna bör också ingå att köpa och sälja fastigheter, ta upp lån och ingå borgen. En annan viktig uppgift för sammanläggningsdelege- rade kan vara att fastställa förvaltningsorganisationen för landstingskom- munen enligt den nya indelningen. Delegerade bör sålunda kunna besluta bl.a. om reglementen för nämnder och tjänstemän hos denna kommun. Sam- manläggningsdelegerade bör vidare avgöra ekonomiska och organisatoriska frågor och företräda kommunen i angelägenheter som avser andra myndig-

heters eller enskildas åtgärder, när ett avgörande kan få betydelse för landstingskommunen enligt den nya indelningen. En förutsättning för detta bör dock vara att beslut måste fattas innan det nya landstinget träder till. I anslutning till vad som anförts i propositionen 1965:151 bör det näm— ligen också understrykas, att det torde få anses ligga i sakens natur att sam— manläggningsdelegerade bör avhålla sig från att träffa avgöranden i sådana fall då avgörandet utan olägenhet kan uppskjutas till dess indelningsänd- ringen genomförts och det nya landstinget trätt i funktion. Framför allt gäl- ler detta avgöranden som får verkningar långt fram i tiden eller som eljest är av större vikt.

De bestämmelser och principer, som gäller ifråga om landstingens kom— petens och verksamhetsformer, bör i övrigt i tillämpliga delar läggas till grund för de landstingskommunala sammanläggningsdelegerades verksam- het.

Kungl. Maj :t bör förordna en av de sammanläggningsdelegerade som sammankallande och fungerande ordförande till dess sådan valts. Länssty- relse bör ha rätt att väcka förslag hos de delegerade. Då flera län berörs av indelningsändringen bör länsstyrelserna i samtliga dessa län ha sådan för- i slagsrätt. '

I likhet med vad som gäller enligt 1965 års lag om kommunala samman- . läggningsdelegerade torde frågan om hur stort antal sammanläggningsdele- j gerade som skall utses och hur de skall fördelas mellan landstingskommu— j nerna inte höra regleras i lagen i vidare mån än att det bör föreskrivas att varje landstingskommun skall utse minst en delegerad. Skulle landstings- kommunerna ej kunna enas i frågan, här det ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma hur många delegerade varje landstingskommun skall utse.

Beträffande sammanläggningsdelegerades antal och valbarhet, det eko- nomiska underlaget för sammanläggningsdelegerades verksamhet samt be- redning och verkställighet av sammanläggningsdelegerades beslut synes be— stämmelserna i nämnda lag jämväl kunna tjäna som förebild. I ett avseende vill vi dock föreslå en avvikelse. För att man ifråga om beredning och be- slutsfattande inom delegerade skall få överensstämmelse med den lands— tingskommunala förvaltningen vill vi sålunda föreslå att för sammanlägg— ningsdelegerades beredande och verkställande organ, arbetsutskottet, skall gälla samma kompetensregler som för förvaltningsutskottet, dvs. den lands- tingskommunala styrelsen (41 å landstingslagen). Detta innebär att dele— gerades arbetsutskott i likhet med ett förvaltningsutskott skall kunna utöva ett verkligt ställföreträdarskap. Liksom fallet är beträffande förvaltnings- utskott torde en viss frihet böra räda i fråga om arbetsutskottets möjligheter att i oförutsedda situationer fatta beslut på delegerades vägnar. Arbetsut- skottet får enligt förslaget på samma sätt som ett förvaltningsutskott ett ansvar inför sin representation, vilket har ansetts som den främsta garan- tin mot missbruk. (Se prop. 1954:119 5. 105.)

Delegerade bör givetvis kunna tillsätta särskilda kommittéer med upp- gift att ombesörja särskilda berednings- och verkställighetsbestyr. Detta rubbar inte arbetsutskottets ställning som centralt berednings- och verk- ställighetsorgan. Självfallet bör de äldre landstingskommunernas styrelser och nämnder kunna utnyttjas för erforderlig beredning och även i förekom- mande fall för verkställighet av beslut.

Bildandet av nya landstingskommuner kommer i en del fall att medföra att anställda måste omplaceras eller eljest få ändrade arbetsförhållanden. Det blir en uppgift för sammanläggningsdelegerade att genom förhandlingar med de anställda och deras organisationer lösa dylika frågor och de problem överhuvud taget, som kan aktualiseras genom att huvudmannaskapet för- ändras.

Speciellt intresse i sammanhanget har indelningsändringens betydelse för den dominerande landstingskommunala verksamheten, hälso- och sjukvår- den. För varje landstingskommun skall enligt sjukvårdslagen finnas en sjukvårdsstyrelse. I flera landstingskommuner är alltjämt förvaltningsut- skottet sådan styrelse. Allt fler landsting har dock följt den av statsmakter- na förordade ordningen att inrätta fristående sjukvårdsstyrelser, vilka en- ligt sjukvårdslagen är ansvariga för sjukvårdens planering och drift. Det torde i regel vara lämpligt att sammanläggningsdelegerade skall utse en sär- skild kommitté med uppgift att på samma sätt som eljest en sjukvårdssty- relse skulle göra handlägga ärenden rörande den nya landstingskommunens hälso- och sjukvård. Med hänsyn till sjukvårdslagens utformning torde det vara erforderligt att Kungl. Maj:t med stöd av 2 5 landstingslagen meddelar närmare regler rörande en sådan kommittés (”sjukvårdskommittés”) kom- petens och verksamhet. Har en sådan kommitté tillsatts, bör en betydelse- full uppgift för densamma vara att till sammanläggningsdelegerade avge förslag rörande planer m.m. som skall gälla för den nya eller eljest ändrade landstingskommunens hälso- och sjukvård och vilka i förekommande fall skall fastställas av central myndighet. Vidare bör kommittén svara för för- slag till den investeringsverksamhet som skall ske under året näst efter det indelningsändringen genomförts.

Förut har uttalats, att val inom sammanläggningsdelegerade bör förrättas proportionellt i samma utsträckning som val inom landsting. Detta kräver en mindre ändring i 1 5 lagen den 15 april 1955 (nr 138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige m.m. Förslag till så- dan lagändring har upprättats, se kapitel 12.

Beträffande det av oss utarbetade förslaget till lag om landstingskommuna- la sammanläggningsdelegerade må i övrigt anföras följande.

Liksom bestämmelserna i kommunallagen i stora stycken ansetts höra äga motsvarande tillämpning på de kommunala sammanläggningsdelegerade

(LKS) är det givet att landstingslagen till stora delar bör utgöra förebild för en lag om landstingskommunala sammanläggningsdelegerade. I några hän- seenden måste dock landstingslagens regler preciseras eller kompletteras. Då delegerades uppgifter nästan helt sammanfaller med en landstingsre- presentations torde särskilda kommentarer erfordras endast i undantags- fall. Utöver vad här nedan säges torde specialmotiveringen till lagen om kommunala samman]äggningsdelegerade analogivis böra äga tillämpning.

1 5. Utseende av suppleanter för landstingskommunala sammanläggningsdele- gerade är i och för sig ingen ny princip för landstingen, eftersom det redan finns suppleanter för landstingsmännen. Suppleantsystemet bör öka möjlig- heten till representation från olika delar av en landstingskommun även 0111 antalet delegerade blir förhållandevis litet. Då för valbarhet kräves, att ve- derbörande skall vara landstingsman innebär detta, att suppleant för lands— tingsman ej kan utses till delegerad eller suppleant för sådan.

2 5.

I likhet med vad som anfördes i departementspromemorian angående ändringen i kommunindelningslagen m.m. (stencil 1962:2 inrikesdeparte- mentet) torde vid val av delegerade och suppleanter företrädesvis böra väl— * jas sådana landstingsmän som kommer att behålla sin valbarhet i den nya

landstingskommunen.

4 5. Eftersom en ändring i den landstingskommunala indelningen berör fler än ett län synes det lämpligt att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att för- ordna en av de delegerade till sammankallande.

6 5.

I överensstämmelse med vad som enligt 19 5 landstingslagen gäller i fråga om landstingsmöte synes Kungl. Maj:t böra äga rätt att förordna om sam— manträde för delegerade. Det bör förutsättas, att länsstyrelse, som beröres av indelningsändringen, i förekommande fall skall kunna hos Kungl. Maj:t göra framställning om dylikt förordnande. Första stycket är även i övrigt utformat i nära anslutning till 19 & landstingslagen.

I fråga om fastställande av utgifts- och inkomststat samt fattande av be- slut rörande utdebiteringen av landstingsskatt bör de regler, som gäller för landsting gälla även för sammanläggningsdelegerade. De delegerade bör sålunda ha ett obligatoriskt sammanträde under oktober månad året före indelningsändringens ikraftträdande. Eftersom landstingen sammanträder första måndagen i oktober månad torde det vara självklart att de delegerade bör sammanträda efter det att landstingsmötena avslutats.

Denna paragraf har utformats i överensstämmelse med 29 & landstings- lagen.

Landstingskommunernas särställning som kommunbildning för länen har även här ansetts böra markeras genom rätt för vederbörande landshövdingar att med yttranderätt närvara vid delegerades sammanträden. Med hänsyn till den omfattning som den landstingskommunala verksamheten och admi- nistrationen har, bör vidare även landstingsdirektörerna i berörda lands- tingskommuner ha generell yttranderätt vid delegerades sammanträden.

10 å.

Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till 21 5 1 mom. första stycket landstingslagen och 10 5 lagen om kommunala sammanläggnings- delegerade. Berörda länsstyrelser bör sålunda ha förslagsrätt i likhet med vad som gäller vid landstingsmöte.

Några särbestämmelser om tidpunkt för förslagens ingivande har ej an- . setts vara erforderliga.

11 5.

Det bör observeras, att i 30 å andra stycket landstingslagen uppställs krav på s.k. dubbel beredning. Då motsvarande krav uppställs här innebär det, att ett ärende, innan det avgörs av sammanläggningsdelegerade, skall ha be- retts av särskilt utskott, som för ändamålet utsetts bland de delegerade.

20 &.

Bestämmelserna om besvär i 78 5 1 och 2 mom. landstingslagen bör äga motsvarande tillämpning på talan mot beslut av sammanläggningsdelege- rade, arbetsutskott eller kommitté. Besvärsrätt tillkommer härigenom alla som är medlemmar i de landstingskommuner som berörs av indelningsänd- ringen. I likhet med vad som gäller enligt lagen om kommunala samman- läggningsdelegerade bör även varje sådan landstingskommun ha besvärsrätt.

Kungl. Maj:t bör besluta till vilken av de länsstyrelser som berörs av in- delningsändringen besvären skall ingivas.

Ändringar i landstingslagen I detta sammanhang skall vi även ta upp frågan om de ändringar i lands- tingslagen, som kan erfordras i anledning av indelningsändringen.

Ett genomförande av den föreslagna ändringen i den landstingskommu- nala indelningen kräver, såsom utvecklats i kapitel 8, att Kungl. Maj:t i en rad frågor meddelar föreskrifter om vad som skall iakttagas i samband med indelningsändringen eller fastställer överenskommelser härom. Enligt

2 å 3 mom. landstingslagen äger Kungl. Maj:t, då landstingskommuner skall förenas eller då stad skall inträda i landstingskommun, bestämma tiden för föreningen eller inträdet samt meddela övriga i ärendet erforderliga före- skrifter. Då detta stadgande tillkom, var emellertid ett enda fall av förening om landstingskommuner aktuellt, nämligen sammanförande av de båda landstingskommunerna i Kalmar län. Författningsrummet är vidare inte så utformat att det direkt tar sikte på sådana fall, då en gammal landstings- kommun bringas att upphöra genom att de olika delarna av densamma upp- går i olika nybildade landstingskommuner. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att 2 g 3 mom. landstingslagen ändras så att stadgandet blir ut- tryckligen tillämpligt på alla de omregleringar av landstingskommunernas områden, som nu är aktuella.

På ytterligare en punkt synes en komplettering av landstingslagen erfor— derlig. I de fall där ändringen i de gamla landstingskommunernas områden varit så stor, att särskilda sammanläggningsdelegerade utsetts, torde det vara nödvändigt att val av förvaltningsutskott och andra nämnder förrättas före den tidpunkt då den nya indelningen träder i kraft. Dylika val synas lämpligen böra förrättas av de nyvalda landstingen, vilka då hör samman— * träda för detta ändamål före den tidpunkt, då indelningsändringen träder . i kraft. Med hänsyn härtill föreslås att till 2 å landstingslagen skall fogas ' ett 4ze mom. av innehåll, att Kungl. Maj:t, då landstingskommuns område ' ändras, äger förordna att landstinget innan indelningsändringen träder i * kraft skall sammanträda för förrättande av val av förvaltningsutskott och andra nämnder. Valet torde därvid, med hänsyn till stadgandet i 44 5 första stycket landstingslagen, endast böra avse en tid av ett år.

KAPITEL 11

Ikraftträdande m.m.

Med tanke på de ändringar, som den föreslagna länsindelningsreformen in- nebär för landstingskommunerna, torde det vara nödvändigt, att reformen skall genomföras vid en tidpunkt, då en ny mandatperiod för landstingens ledamöter börjar. Den nu löpande mandatperioden utgår den 31 december 1970. Under förutsättning att riksdagens beslut i frågan kan fattas senast våren 1969 bör det enligt vår uppfattning vara möjligt att medhinna det omfattande arbete, som erfordras för det praktiska genomförandet av re- formen, före 1970 års slut. Den nya länsindelningen bör sålunda kunna trä- . du i kraft vid årsskiftet 1970/71.

Detta är även den tidpunkt, då enligt principbeslut av Stockholms stad och Stockholms läns landsting staden och landstinget skall förenas i ett s.k. storlandsting. Detta ger oss anledning att här ta upp frågan om man be- träffande de ändringar i Stockholms läns landstingskommuns område, som . vi föreslagit, bör välja en annan tidpunkt för ikraftträdandet. ' I det förslag från den s.k. storlandstingskommittén, vilket låg till grund för beslutet om att Stockholms stad skall förenas med Stockholms län i ett storlandsting, betonades att en av de grundläggande principerna i storlands— tingskonstruktionen var sammanfallande gränser för den kommunala och statliga regionala förvaltningen. Storlandstingsområdets framtida omfatt- ning kom därför att bli beroende av de beslut, som statsmakterna kunde komma att fatta i anledning av länsindelningsutredningens arbete. Kom- mittén ansåg sig emellertid böra konstatera, att samordningen av staden och landstinget till en enhet innebar en utomordentligt omfattande och djupgående förändring av de kommunaladministrativa formerna och kom att ställa stadens och landstingets utrednings- och organisatoriska resurser inför mycket stora påfrestningar. En ändrad länsindelning i Stockholms— regionen, genomförd på sådant sätt att den medförde väsentliga samord- nings- eller utbrytningsproblem i förhållande till angränsande landstings- kommuner, kunde därför enligt kommitténs uppfattning genomföras först efter det samgåendet mellan staden och Stockholms läns landsting kommit till stånd.

Vi har med anledning av dessa uttalanden övervägt, om det kan vara möjligt eller lämpligt att vidtaga de förändringar i länsindelningen, som berör Stockholms län, senare än länsindelningsreformen i övrigt. I prak- tiken skulle detta väl innebära, att Uppsala, Södermanlands och Gotlands län tills vidare skulle bestå i oförändrad form, och att bildandet av Mälar-

dalens län och utvidgningen av Stockholms län således skulle genomföras först vid en senare tidpunkt än den 1 januari 1971. Rent tekniskt sett är detta självfallet möjligt. Ur sakliga synpunkter måste man däremot enligt vår uppfattning hysa starka betänkligheter mot en sådan lösning. Stor- stockholmsregionens inflytande sträcker sig, som förut framhållits, redan nu klart utöver Stockholms läns nuvarande gränser. Ett uppskov med att genomföra länsindelningsreformen i denna region skulle därför innebära, att man lät bristerna i samhällsplaneringen kvarstå just i det område, där behovet av en bättre ordning gör sig kanske starkast gällande. De svårig- heter ur administrativ synpunkt, som ett genomförande av förslaget redan vid årsskiftet 1970/ 71 skulle kunna medföra, torde inte heller böra över- skattas. De administrativa problem som uppstår vid införlivandet av en landskommun eller del av en sådan är nämligen, som torde framgå av vad förut anförts, inte alls av samma karaktär som de problem man möter vid övergång från en kommunaladministrativ form till en annan. Folkmängds- mässigt sett gäller det här endast om det nya landstingsområdet i begynnel- , seskedet skall ha en folkmängd av cirka 1,4 eller 1,6 miljoner.

Enligt vår mening bör alltså de av storlandstingskommittén berörda för— hållandena inte hindra, att länsindelningsreformen såvitt den angår Stor- i stockholmsregionen genomförs samtidigt med reformen i landet i övrigt, d.v.s. den 1 januari 1971.

Ledamöter av de nya landstingen bör väljas vid de allmänna valen i sep- tember 1970. Detta förutsätter att indelningen i valkretsar och det antal landstingsmän, som skall utses för varje valkrets, fastställs senast våren 1970, om möjligt redan i början av året.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i skrivelse till departements- chefen den 15 september 1966 anmält, att vi av skäl som angetts i skrivelsen, inte ansett oss böra behandla frågorna om ändringar i landstingslagens be- stämmelser om antalet landstingsmän och valkretsarnas storlek utan hem- ställt att dessa frågor skulle utredas i särskild ordning.

Ändringen av länsindelningen kommer att kräva omfattande organisa- toriska åtgärder såväl inom den statliga som inom den landstingskommu— nala sektorn. Sådana åtgärder och de utredningar som kan erfordras för desamma, torde böra påbörjas så snart principbeslut i länsindelningsfrågan fattats. !

I enlighet härmed vill vi skissera följande tidsprogram för vissa åtgärder för genomförande av indelningsändringen, varvid vi förutsatt att statsmak- ] ternas beslut i ärendet skall kunna fattas senast under våren 1969. i

I l | | | 5

Våren 1969 Statsmakternas beslut om länsindelningsreform. Organi- sationsutredningar igångsätts rörande länsstyrelser och övriga statliga organ. Erforderliga åtgärder vidtas för till—

|

Hösten 1969

Början av 1970

September 1970

Oktober 1970

November 1970

December 1970

sättande av landstingskommunala sammanläggningsdele- gerade.

Utredningar och överläggningar rörande landstingskom— munernas ekonomiska mellanhavanden påbörjas.

Statsmakterna beslutar om ändringar i landstingslagen rö- rande val av landstingsmän.

Sammanläggningsdelegerade beslutar om indelning i val- kretsar och det antal landstingsmän, som skall utses för varje valkrets.

Beslut om indelning i valkretsar fastställs av Kungl. Maj :t. Allmänna val av landstingsmän.

Sammanläggningsdelegerade sammanträder efter de gamla landstingens ordinarie möten för behandling av de nya landstingskommunernas utgifts- och inkomststa- ter inklusive den landstingskommunala utdebiteringen för år 1971.

Förslag till ekonomiska uppgörelser inges till Kungl.

Maj:t.

Kungl. Maj:t fastställer ekonomiska uppgörelser mellan landstingen.

De nya landstingen sammanträder för att förrätta erfor- derliga val.

KAPITEL 12

Författningsförslag m.m.

Förslag till

Lag angående ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319).

Härigenom förordnas dels att 2 5 3 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 skall erhålla följande ändrade lydelse, dels att till sagda paragraf skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse

3 mom. Skola landstingskommu- ner förenas eller skall stad inträda i landstingskommun, bestämmer

Konungen tiden för föreningen el- ler inträdet och meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter.

Föreslagen lydelse

3 mom. Skola landstingskommu- ner förenas eller skall stad inträda i landstingskommun eller ändras den landstingskommunala indel- ningen till följd av ändring i länsin- delningen, medddelar Konungen i ärendet erforderliga föreskrifter.

4 mom. I fall som i 3 mom. sägs äger Konungen tillika förordna att landstinget innan indelningsänd- ringen träder i kraft skall förrätta val av förvaltningsutskott och öv- riga nämnder.

Denna lag träder i kraft den _

Förslag till Lag om landstingskommunala sammanläggningsdelegerade.

Härigenom förordnas som följer.

Val av sammanläggningsdelegerade m.m.

1 5.

I samband med förordnande om ändring i landstingskommunal indelning äger Konungen föreskriva, att beslutanderätten i landstingskommunen cn- ligt den nya indelningen skall utövas av sammanläggningsdelegerade till dess indelningsändringen träder i kraft.

Då sådan föreskrift meddelats, som i första stycket sägs, skall Ko- nungen tillika fastställa antalet delegerade och suppleanter för varje lands- tingskommun som beröres av indelningsändringen. Äro de berörda lands- tingskommunerna ense om antalet delegerade och suppleanter för varje landstingskommun och innebär detta att minst en delegerad och en supp- leant skola utses för varje landstingskommun, skall antalet fastställas i en- lighet härmed. '

Vad i denna lag sägs om landstingskommun, landsting och landstings- kommunal styrelse, nämnd eller beredning skall jämväl äga tillämpning på , stad som icke tillhör landstingskommun, dess fullmäktige och styrelse samt annan stadens nämnd eller beredning.

2 &.

Delegerade och suppleanter för varje landstingskommun väljas av lands— tinget senast trettio dagar efter det landstingskommunen fått del av beslutet * rörande det antal som skall utses. Valbar är den som är landstingsman i landstingskommunen. Bestämmelserna i 32 å fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) om proportionellt val äga motsvarande tillämp- 9 ning. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ord- * ning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Sedan val ägt rum, skall uppgift om de valdas namn och postadress så snart möjligt lämnas Konungen och de av indelningsändringen berörda ' länsstyrelserna.

Avgår delegerad före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden, äga bestämmelserna i 44 5 andra stycket landstingslagen motsvarande tillämp- ning.

3 &. Bestämmelserna i 8 5 tredje och fjärde styckena landstingslagen om ver— kan av valharhetens upphörande och om rätt till avsägelse äga motsvarande tillämpning på delegerade och suppleanter.

Sammanläggningsdelegerades sammanträden

4 5.

Konungen förordnar en av delegerade att utfärda kungörelse om första sammanträdet och föra ordet där, till dess ordförande valts.

Kungörelsen anslås minst fjorton dagar före sammanträdet på landstings— kommunernas anslagstavlor samt sändes inom samma tid med posten till varje delegerad och suppleant. Kungörelsen införes samtidigt i de tidningar i vilka landstingskommunerna införa landstingskommunala tillkännagivan- den.

5 5.

Vid första sammanträdet välja delegerade bland sig ordförande och vice ordförande för den tid för vilken delegerade utsetts.

Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att inställa sig vid de- legerades sammanträde, äga delegerade utse annan delegerad att för tillfäl- let föra ordet. Till dess så skett utövas ordförandeskapet av den delegerad som är äldst till levnadsåren.

6 &.

Sammanträden hållas på ställe och enligt ordning som delegerade bestäm- ma. Sammanträde hålles även när Konungen förordnar därom eller arbets— utskottet eller minst en tredjedel av de delegerade begära det eller ordföran- den finner det behövligt. I dessa fall bestämmer ordföranden om tid och plats för sammanträdet.

Bestämmelserna i 60 5 andra stycket landstingslagen äga motsvarande tillämpning på delegerade.

7 &.

Kungörelse om sammanträde med delegerade med uppgift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden som skola behandlas vid detta ut- färdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden.

Kungörelsen anslås minst fjorton dagar före sammanträdet på landstings- kommunernas anslagstavlor och, om delegerade beslutat det, även på annan plats. Kungörelsen sändes inom samma tid med posten till varje delegerad och suppleant.

Tillkännagivande om tid och ställe för sammanträde samt, om delegerade beslutat det, de ärenden som skola behandlas införes i de tidningar i vilka landstingskommunerna införa landstingskommunala tillkännagivanden.

Bestämmelserna i 20 ä 1 mom. fjärde stycket samt 2 och 3 mom. lands- tingslagen äga motsvarande tillämpning på delegerade.

Inträffar för delegerad eller för suppleant, som skall tjänstgöra i delege— rads ställe, sådant hinder att han ej kan inställa sig vid sammanträde med

delegerade, åligger det honom att ofördröjligen underrätta ordföranden där— om. Denne kallar suppleant till tjänstgöring i den ordning som bestämts vid valet. Suppleant kallas till tjänstgöring även vid ledighet efter delegerad som icke utsetts vid proportionellt val.

Uppkommer för delegerad eller för suppleant, som inställt sig vid sam— manträde, sådant hinder att han ej vidare kan tjänstgöra vid sammanträdet, skall han ofördröjligen anmäla hindret för ordföranden, vilken därefter in- kallar suppleant efter vad i första stycket sägs.

9 5.

Varje delegerad äger en röst. Landshövding i län som berörs av indelningsändringen må övervara (le- legerades sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Är ej landshövding tillsatt eller förordnad, äger den i tjänsten äldste avdel— ningschefen i vederbörande länsstyrelse den rätt nu är sagd. Har landshöv- ding förhinder, utövas samma rätt av den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, eller, därest sådant förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen.

Vid delegerades sammanträde äger ordföranden eller vice ordföranden i arbetsutskott eller kommitté som avses i 13 5 eller i styrelsen för lands- tingskommun som beröres av indelningsändringen vara närvarande och deltaga i överläggningarna men ej i besluten, även om han icke är delegerad. Samma rätt tillkommer sådan i landstingskommunens tjänst anställd be- fattningshavare, som avses i 8 5 andra stycket landstingslagen, ävensom ordföranden eller vice ordföranden i annan landstingskommunal nämnd eller beredning vid behandling av ärende som beretts av nämnden eller be- redningen.

Annan 1 landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare än så- dan som avses i tredje stycket äger enligt delegerades bestämmande vara , närvarande vid sammanträde för att tillhandagå delegerade med upplys- ningar.

10 5.

Rätt att väcka förslag vid delegerades sammanträde tillkommer arbetsut- . skottet och kommitté, som avses i 13 &, delegerad, ävensom landsting, lands- tingskommuns förvaltningsutskott och länsstyrelse i län, som beröres av in- delningsändringen. Förslag skall avfattas skriftligen.

Till delegerade inkomna förslag skola tryckas och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före sammanträdets början översändas till dem som äga rätt att väcka förslag.

11 &. Bestämmelserna i 27 5, 28 5 första stycket samt 30—38 55 landstingslagen om landstinget och dess ordförande äga motsvarande tillämpning på dele-

gerade och deras ordförande. Tillkännagivande som avses i 34 5 tredje styc- ket skall ske på anslagstavlorna i de landstingskommuner som beröras av indelningsändringen.

12 5. Om delegerade icke beslutat att protokoll och övriga handlingar skola för- varas bland viss landstingskommuns handlingar, skola handlingarna vårdas och förtecknas på ordförandens ansvar.

Beredning och verkställighet m.m.

13 5.

För beredning och verkställighet av ärenden som ankomma på delegerade skola dessa utse ett arbetsutskott. För sådana uppgifter må delegerade dess- utom utse en eller flera kommittéer.

Vad i 41 och 52 55 landstingslagen säges om förvaltningsutskott äger mot— svarande tillämpning på sammanläggningsdelegerades arbetsutskott.

Delegerade må även anlita nämnd eller beredning i landstingskommun för att bereda ärende i vilket delegerade skola fatta beslut och uppdraga åt nämnden eller beredningen att verkställa beslutet.

14 å.

Ledamöter och suppleanter i arbetsutskottet eller i kommitté väljas till det antal delegerade bestämma och för delegerades tjänstgöringstid. Antalet ledamöter i arbetsutskottet må icke understiga fem.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant i arbetsutskottet eller i kommitté, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse äga be- stämmelserna i 8 5 landstingslagen om landstingsman motsvarande tillämp- ning. Vid tillämpningen av 8 5 första stycket landstingslagen avses med landstingskommunen alla landstingskommuner som beröras av indelnings— ändringen.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

15 å. Delegerade utse bland ledamöterna i arbetsutskottet en ordförande och en vice ordförande. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid sammanträde med arbetsutskottet, utser utskottet annan ledamot att för tillfället föra ordet.

16 5.

Vad i 44 å andra stycket samt i 46—50 55 landstingslagen säges om för— valtningsutskott skall äga motsvarande tillämpning på arbetsutskottet och på kommitté. Tillkännagivande som avses i 50 & tredje stycket skall ske på anslagstavlorna i de landstingskommuner som beröras av indelningsänd- ringen.

Kostnader för sammanläggningsdelegerades verksamhet m.m.

17 5.

De landstingskommuner som beröras av indelningsändringen skola till— handahålla medel för delegerades verksamhet med fördelning i förhållande , till det antal skattekronor och skatteören som enligt lagen den 3 juni 1965 (nr 269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt skall ligga till grund för de berörda landstingskom- munernas utdebitering för det år då förordnandet om indelningsändringen meddelas. Ingår endast del av berörd landstingskommun i landstingskom- munen enligt den nya indelningen sker fördelningen i förhållande till an- talet skattekronor och skatteören för den landstingskommundelen.

18 5. Delegerade äga bestämma om ersättning till delegerad, ledamot i arbets- utskottet eller kommitté och suppleant. Därvid äga bestämmelserna i 39 Q 1 * mom. och 2 mom. första stycket landstingslagen motsvarande tillämpning.

Besvär

19 &.

Bestämmelserna i 78 5 1 och 2 mom. landstingslagen äga motsvarande tillämpning på talan mot beslut av delegerade, arbetsutskottet eller kom- mitté.

Rätt till talan tillkommer även landstingskommun som beröres av indel— , ningsändringen.

Besvären skola ingivas till den länsstyrelse som Konungen bestämt vid meddelande av föreskrift enligt 1 5 första stycket denna lag.

Denna lag träder i kraft den —-—

Förslag till Lag angående ändring i lagen den 15 april 1955 (nr 138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige m.m. Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 15 april 1955 om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige m.m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse

Skall enligt gällande föreskrifter annat val inom landsting än riks- dagsmannaval eller ock val inom kommunalfullmäktige, stadsfull— mäktige, municipalfullmäktige, kommunala sammanläggningsdele— gerade eller kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma vara proportio- nellt, skola därvid de i denna lag

Föreslagen lydelse

Skall enligt gällande föreskrifter annat val inom landsting än riks— dagsmannaval eller ock val inom landstingskommunala samman- läggningsdelegerade, kommunal- fullmäktige, stadsfullmäktige, mu— nicipalfullmäktige, kommunala sammanläggningsdelegerade eller kyrkofullmäktige eller å kyrko-

givna bestämmelserna lända till ef- terrättelse.

stämma vara proportionellt, skola därvid de i denna lag givna bestäm- melserna lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den _

Förslag till Lag om nedsättning av landstingsskatt i anledning av övergångsbidrag vid ändring i den landstingskommunala indelningen.

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

Har Kungl. Maj:t beslutat, att övergångsbidrag vid ändring i den lands- tingskommunala indelningen skall för visst är utgå med avseende å del av nybildad landstingskommun, skall, vid utgörande av landstingsskatt som sägs i 6 kap. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), skattebetalare inom landstingskommundelen åtnjuta nedsättning i den beslutade utdebiteringen med det belopp för skattekrona, varmed övergångsbidraget utgår.

25.

Nedsättning i utdebiteringen må åtnjutas endast beträffande skatt, som 3 skulle hava belöpt å landstingskommundelen, därest kommunalskattelagens

regler om fördelning av beskattningsobjekt mellan landstingskommuner tillämpats på landstingskommundelen i fråga.

3 5. Kungl. Maj :t äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till denna lag.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Kungörelse om övergångsbidrag vid ändring i den'llandstingskommunala indelningen.

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

I syfte att övergångsvis begränsa sådan utdebiteringshöjning för del av nybildad landstingskommun som föranledes av ändring i den landstings- kommunala indelningen må den nybildade landstingskommunen efter pröv- ning av Kungl. Maj:t erhålla statsbidrag (övergångsbidrag).

Övergångsbidrag utgår dock ej då stad, som icke tillhör landstingskom- mun, inträder i sådan kommun.

Beträffande övergångsbidragets verkan med avseende å utdebiteringen inom landstingskommundelen är stadgat i lagen den .......... om ned- sättning av landstingsskatt i anledning av övergångsbidrag vid ändring i den landstingskommunala indelningen.

2 5.

För att övergångsbidrag skall utgå erfordras att den av indelningsänd- ringen föranledda utdehiteringshöjningen för landstingskommundelen be- räknas överstiga 25 öre för skattekrona.

Denna utdebiteringshöjning beräknas till skillnaden mellan medelutdebi- teringen för de tre år som närmast föregår indelningsändringen för samt- liga i den nya landstingskommunen ingående landstingskommuner och landstingskommundelar samt motsvarande medelutdebitering för lands- tingskommundelen i fråga.

3 &.

Övergångsbidraget för det första året skall fastställas att utgå med det belopp för skattekrona, varmed den enligt 2 & beräknade utdebiterings- höjningen för den äldre landstingskommunen överstiger 25 öre.

För ettvart av de närmast följande fyra åren skall övergångsbidraget ned-

sättas med en femtedel av det enligt första stycket fastställda beloppet, dock med minst 25 öre.

Om för visst är sålunda beräknat bidrag understiger 10 öre, skall bidrag dock icke utgå.

4 5. För visst är beviljat övergångsbidrag utgår med föreskrivet belopp för skattekrona på grundval av det skatteunderlag inom landstingskommun— delen efter vilket landstingsskatt för samma år utgår.

5 5. Ansökan om övergångsbidrag skall före den 1 juli det år, som närmast föregår indelningsändringen, av styrelsen i den äldre landstingskommunen ingivas till Kungl. Maj:t.

6 5.

Beviljat övergångsbidrag skall av den länsstyrelse Kungl. Maj:t därtill förordnar utbetalas till den nya landstingskommunen. I fråga om utbetal— ningen skall i tillämpliga delar gälla vad i landstingslagen eller eljest stadgas om utbetalning av landstingsskatt.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — —

Sammanfattning

Utredningens allmänna synpunkter Att den till sina huvuddrag drygt 300 år gamla länsindelningen nu blir före- mål för en allmän översyn anser länsindelningsutredningen knappast kun- na väcka någon gensaga. Snarare skulle det vara ägnat att förvåna om den länsindelning, som för Syd- och Mellansveriges del utformades i mitten av 1600-talet och för Norrlands vidkommande fick sin nuvarande form i början av 1800-talet, skulle vara utan vidare lämpad även för de uppgifter, som möter i dagens och morgondagens samhälle.

Förslag om en minskning av antalet län har också framförts vid ett flertal tillfällen. Från början var förslagen främst motiverade med önskemålet att åstadkomma besparingar inom den statliga länsförvaltningen. Då frågan ak— tualiserats under senare tid har motivet emellertid varit betydligt vidare. Man har nämligen betonat att de regionala enheter, som länen utgör, både befolkningsmässigt och näringsgeografiskt bör vara så utformade, att de kan tjäna som underlag för en effektiv samhällsplanering och en effektiv statlig och landstingskommunal förvaltningsapparat. Även om besparingssynpunk— len självfallet alltjämt bör uppmärksammas är det ur denna vidare syn- punkt som man enligt utredningens uppfattning framför allt nu bör bedöma länsindelningsfrågan.

Utredningen har under sitt arbete ibland mött den uppfattningen, att länsindelningsreformen nu borde begränsas till de områden, där behovet av ändringar kunde anses mest påtagligt, nämligen i storstadsregionerna och eventuellt i något eller några av de minsta länen. En sådan partiell reform skulle emellertid enligt utredningens mening kunna få föga önskvärda kon- sekvenser. Redan de ofrånkomliga följdverkningarna av en ändrad länsin- delning i storstadsregionerna blir nämligen så omfattande att man är gan— ska nära en fullständig länsindelningsreform. För de områden, som even- tuellt nu skulle kunna lämnas utanför revisionen skulle ett uppskov vidare knappast vara till gagn. Vid sidan av de områden, där en ny länsindelning genomförts och där man tillfullo kan utnyttja möjligheterna till en rationell framtidsplanering, skulle man ju i så fall under sannolikt lång tid få ett an— tal förvaltningsområden med sämre förutsättningar i fråga om planering och ekonomi. En sådan situation måste te sig särskilt betänklig just under en tidsperiod, då en stark omflyttning av befolkning och näringsliv pågår och det med hänsyn härtill är särskilt viktigt, att en sakligt riktig avvägning av de olika regionernas möjligheter och behov kommer till stånd. Utredning-

en utgår sålunda från att den översyn av länsindelningen som nu skall före- tas bör omfatta landet i dess helhet.

Det är enligt utredningen lätt att konstatera, att de genomgripande för- ändringar, som efter den egentliga industrialiseringens genombrott skett i samhällets tekniska, ekonomiska och sociala struktur, medfört att de ad— ministrativa enheterna — länen — och motsvarande näringsgeografiska re- gioner alltmer kommit att glida isär.

Med hänsyn till den utveckling som sker i samhället och som säkerligen ännu inte nått sin kulmen krävs det i dag en samhällsplanering av helt annat och mer genomgripande slag än som tidigare varit förutsatt. Samhällsplane- ringens betydelse för en sund och balanserad utveckling inom länen har be- handlats i länsförvaltningsutredningens betänkande. Det har där betonats att huvudmålet för en länsförvaltningsreform bör vara att skapa förutsätt— ningar för en initiativkraftig och enhetlig ledning inom den översiktliga samhällsplaneringen och för bättre överblick, samverkan och samordning på detta område. Länsindelningsutredningen ansluter sig helt till dessa syn- punkter. Den uttalar samtidigt att det, för att samhällsplaneringen skall kunna ge det resultat som medborgarna har rätt att kräva, fordras inte bara att de organ som skall handha dessa uppgifter på länsplanet är lämpligt konstruerade, utan också att deras geografiska arbetsområden är anpassade efter de föreliggande uppgifterna. Att så nu inte är fallet ligger enligt utred— ningen i öppen dag, framför allt inom storstadsregionerna och därtill an— gränsande områden men också i de minsta länen. Om en reform av länsför— valtningen skall ge avsett resultat måste den därför enligt utredningens upp— fattning sammankopplas med en genomgripande reform av länsindelningen.

I detta sammanhang kommer utredningen in på den betydelse som länens utformning har vid avvägningen mellan regionalt och centralt inflytande på samhällsplaneringen. Ju mer länsindelningen avviker från de regionala en- heter som samhällsplaneringen behöver arbeta med och ju större antalet län är, desto starkare blir också enligt utredningens mening behovet av en cent- ral ledning och dirigering av verksamheten. Är de regionala planeringsenhe- terna tillräckligt stora och väl utformade kan man omvänt begränsa behovet av en central planering. Om man vill att planeringen av utvecklingen inom en region i största möjliga utsträckning skall bli en regionens egen uppgift och utformas som ett uttryck för en balanserad bedömning av regionens egna behov och intressen måste man därför, anser utredningen, också se till att de regionala planeringsorganen får arbetsområden som möjliggör detta.

Ett stundom framfört argument mot ändrad länsindelning gäller de konse— kvenser, som uppgåendet i en större enhet skulle kunna få för vissa mindre län. Det har därvid hävdats, att en sådan åtgärd skulle innebära risk för att befolkningsutvecklingen och utvecklingen av näringslivet över huvud taget i området ifråga skulle bli ogynnsammare än vad som skulle ha blivit fallet

169 om området fått bestå som självständigt län. Utredningen anser emellertid sådana farhågor överdrivna. Den erinrar om att syftet med den samhälleliga aktiviteten i fråga om näringslivets lokalisering inte kan vara att under alla förhållanden eller till varje pris motverka eventuella tendenser till befolk- ningsminskning i ett område eller arbeta för lokalisering av nya industrier i en trakt där överskott på arbetskraft uppstått. I stället gäller det ju att söka främja en ur hela samhällets synpunkt riktig utveckling och en effek- tiv användning av samhällsresurserna samt att härvid göra en avvägning mellan överväganden av generell natur, å ena, och mera lokala synpunkter och önskemål, å andra sidan. Enligt utredningens åsikt finns det inte någon rimlig anledning att befara att man inom en större region skulle ha sämre förutsättningar än inom en mindre att göra en sådan avvägning på ett rik- tigt sätt. Utredningen hävdar i stället att en omstrukturering av länen, som gör att dessa i högre grad än som nu ibland är fallet kommer att utgöra be— folkningsmässigt och näringspolitiskt balanserade enheter, bör vara ägnad , att underlätta en sakligt riktig bedömning av hithörande frågor. Om läns-

styrelserna i enlighet med länsförvaltningsutredningens förslag får en lek— mannaledning med stark förankring i länet bör det ju också vara en natur- lig uppgift för dessa nya organ att tillse att ingen bygds berättigade intres- sen blir eftersatta.

* I samma riktning som det nu anförda pekar enligt utredningen de synpunk-

ter som kan anläggas på länens betydelse som underlag för landstingskom- munal verksamhet. Det framhålles, att den landstingskommunala verksam- heten numer'a nått en omfattning, som gör att den både ur ekonomisk och ur allmänt samhällelig synpunkt måste tillmätas en utomordentligt stor be- tydelse. Till belysande härav erinras om att de samlade utgifterna för lands- tingens verksamhet —— inkl. motsvarande utgifter i de städer som står utan- , för landsting — för år 1967 torde uppgå till drygt 8 miljarder kronor.

Utredningen menar, att det måste vara ett angeläget samhälleligt krav att

* arbetsområdena för de organ, som handhar den omfattande och betydelse—

fulla landstingskommunala verksamheten är så utformade att denna verk- ' samhet kan byggas upp på ett effektivt sätt. Den nuvarande länsindelningen,

som tillkommit under helt andra förhållanden och för helt andra syften, kan enligt utredningen knappast sägas tillgodose detta krav. Det påpekas i detta sammanhang att åtskilliga landstingskommuner i dag befolkningsmässigt ligger under den nivå, som medicinalstyrelsen angett som önskvärd för en effektiv sjukhusorganisation. Med den utveckling som pågår på sjukvårdens område torde denna nivå enligt utredningens uppfattning snarare komma att stiga än sjunka. Vidare synes de nuvarande länsgränserna i åtskilliga fall ha lett till en lokalisering av sjukhus, vilken i dagens läge inte framstår som ändamålsenlig. En ändring av länsindelningen, som tar sikte på att ska- pa större och ur näringsgeografisk synpunkt bättre sammanhållna län, bör

därför enligt utredningens mening i och för sig ge landstingen möjlighet att planera och bedriva sin verksamhet på ett bättre sätt än vad som nu kan ske.

För bedömandet av hur länsindelningen bör utformas är det självfallet ock- så av intresse vad som ur administrativ synpunkt kan anses som lämplig storlek för ett län. Vad länsstyrelserna angår konstaterar utredningen att en befolkning, motsvarande vad som nu finns i de större länen utanför stor- stadsregionerna, med länsstyrelsernas nuvarande organisationsform erfa- renhetsmässigt utgör ett lämpligt underlag för uppbyggande av en förvalt— ningsapparat, där arbetsuppgifterna så långt rimligen kan begäras kunnat anpassas efter vederbörande befattningshavares kvalifikationer och där per- sonaluppsättningen också haft sådan storlek, att tillfälliga svårigheter på grund av ledigheter och semestrar kunnat lösas inom verket på ett någor- lunda tillfredsställande sätt. En ändring av organisationen enligt de linjer, som länsförvaltningsutredningen föreslår, skulle såvitt utredningen kan fin- na inte medföra någon ändring i detta förhållande utan snarare understryka de fördelar, som de större länen i dessa avseenden erbjuder framför de mindre. Utredningen erinrar också i detta sammanhang om de betydande personalminskningar som ett genomförande av landskontorsutredningens förslag skulle resultera i för länsstyrelserna och om att nämnda utredning ansett vissa av de nuvarande länen för små för att kunna utgöra arbetsområ— den för de planerade länsskatterätterna. Även vad gäller övriga länsorgan har utredningen fått den uppfattningen att en relativt kraftig reducering av antalet regionala enheter skulle göra det möjligt både att förenkla och för- billiga administrationen samt, framför allt, att på ett mer effektivt sätt sysselsätta den specialutbildade arbetskraften.

Enligt direktiven bör utredningen söka belysa vad som för en rationellt be- driven statlig och landstingskommunal verksamhet bör uppställas som rikt- punkt i fråga om länens storlek, främst i fråga om det befolkningsmässiga underlaget. Utredningen ansluter sig —— bland annat av de skäl som ovan anförts —— rent allmänt till de synpunkter, som 1959 års länsindelningsut- redning anlade på denna fråga. De förändringar i länsorganens arbete som kommer att bli en följd av bl.a. den nya kommunindelningsreformens för- verkligande och som kommer att ske, om länsförvaltnings- och landskon— torsutredningarnas förslag genomföres, gör dock att de av sagda utredning angivna befolkningstalen enligt länsindelningsutredningens mening bör hö- jas något. I detta sammanhang fäster utredningen också särskild vikt vid de synpunkter som medicinalstyrelsen anfört i fråga om sjukvårdsområdenas storlek.

Som ett grovt uttryck för det önskvärda lägsta befolkningsunderlaget i ett län anger utredningen därför en befolkning i nuläget i storleksordningen 300 000 invånare. Den betonar emellertid samtidigt, att det konkreta förslag

171 till ändrad länsindelning, som den framlägger, i ganska ringa grad är base- rat på befolkningsmässiga normer av detta slag. I själva verket är det endast ifråga om de minsta länen som utredningen funnit en alltför liten folk- mängd och som en konsekvens därav ett alltför svagt ekonomiskt un- derlag utgöra motiv för en sammanslagning. Och även beträffande dessa län har vid sidan av befolkningst'aktorn även andra omständigheter varit avgö- rande för utredningens ställningstagande. Dess mål har sålunda varit att skapa enheter som _— förutom att de bör kunna medge en effektiv admi- nistration skall vara lämpade som underlag för samhälleliga utvecklings- åtgärder på regional nivå. Vid sådant förhållande får man, säger utredning- en, acceptera län som befolkningsmässigt ligger både över och under det an- givna talet. Det kommer alltså enligt utredningens förslag även i fortsätt- ningen att föreligga mycket betydande skillnader mellan de olika länen både i fråga om befolkningsmässigt underlag och i andra avseenden.

Förslaget till ny länsindelning

Utredningen framhåller att den är medveten om de svårigheter det erbjuder att finna en helt tillfredsställande lösning av länsindelningsfrågan. Delvis beror dessa på att man i flera avseenden är hänvisad till mer eller mindre väl grundade antaganden om den framtida utvecklingen. Vidare är i regel konsekvenserna av att länsindelningen ändras på det ena eller andra sättet svåra att belägga eller beräkna rent siffermässigt. Därjämte pekar de fak— * torer, som bör påverka länsindelningen, ingalunda alla i samma riktning,

och man kan ha olika uppfattning om vilka av dessa faktorer som hör till- mätas den största betydelsen. Utifrån de allmänna synpunkter, för vilka re- dogjorts i korthet här ovan, kan man därför i vissa fall tänka sig olika lös- ningar av länsindelningsfrågan, innebärande mer eller mindre genomgripan— de förändringar. Utredningen har emellertid valt att framlägga endast ett indelningsförslag. I motiveringen för detta redovisas dock i viss utsträck- ning även en del andra av utredningen undersökta alternativ eller diskute— ' rade dellösningar.

Enligt direktiven skall den indelning av landet i kommunblock, som fast—

! ställts i enlighet med riksdagens beslut är 1962, ligga till grund även för ' * bl.a. länsindelningen. I enlighet härmed föreslår utredningen inte i något i fall att delar av kommunblock skall föras till olika län. Den framhåller

dock, att det enligt dess uppfattning i ett visserligen mycket begränsat —— antal fall kan finnas anledning att se över kommunblocksindelningen i anslutning till den nya länsindelningen eller senare. Inte heller har utred- ningen ansett sig böra ta upp frågor om gränsjusteringar av huvudsakligen teknisk karaktär utan har utgått från att Kungl. Maj :t liksom hittills kom- mer att kunna vidtaga sådana justeringar, när så befinnes önskvärt. Utredningens förslag innebär att antalet län skall minskas från 24 (efter

sammanslagningen av Stockholms stad och län) till 15, på sätt framgår av följande uppställning. Indelningsförslaget framgår även av kartan, bi- laga 22.

Den närmare motiveringen för förslaget återfinnes i kapitel 7 i betänkan— det.

Föreslaget län Föreslagen resi- densstad

Stockholms län Stockholm

Göteborgs län Göteborg

Skåne län Malmö

Nuvarande län eller delar därav

Stockholms stad Stockholms län Gotlands län

Uppsala län utom Tierps och Skutskärs kommunblock

Av Södermanlands län Strängnäs kommunblock och den del av länet som ingår i Södertälje kommunblock Av Västmanlands län Fjärdhundra kommun (ingår i Enköpings kommunblock)

Göteborgs och Bohus län

Hallands län utom Östra Karups församling (ingår i Båstads kommunblock)

Av Älvsborgs län Färgelanda, Melleruds, Vänersborgs, Trollhättans, Surte, Lerums, Alingsås och Vårgårda konnnunblock samt de delar av länet som ingår i Lilla Edets, Mölnlycke, Falkenbergs, Varbergs och Nossebro kommunblock

Av Skaraborgs län Grästorps kommunblock och Ess— unga kommun (ingår i Nossebro kommunblock) Av Jönköpings län den del som ingår i Hyltebruks kommunblock

Malmöhus län Kristianstads län Av Blekinge län Sölvesborgs kommunblock

Av Hallands län Östra Karups församling (ingår i Bå- stads kommunblock)

Växjö län Växjö

Jönköpings län

Jönköping

* Västergötlands län Borås

Östergötlands län Linköping

Mälardalens län Västerås

Värmlands län Karlstad

Örebro län Örebro

173 Kronobergs län

Kalmar län utom dels Västerviks och Vimmerby kom- munblock, dels de delar av länet som ingår i Åtvida- bergs och Valdemarsviks kommunblock Blekinge län utom Sölvesborgs kommunblock

Av Jönköpings län den del som ingår i Ljungby kom— munblock

Jönköpings län utom de delar som ingår i Hyltebruks och Ljungby kommunblock

Av Skaraborgs län Habo kommunblock

Av Östergötlands län Ydre kommun

Av Älvsborgs län Herrljunga, Ulricehamns, Tranemo, Svenljunga, Kinna och Borås kommunblock samt den del av länet som ingår i Falköpings kommunblock

Skaraborgs län utom dels Habo och Grästorps kom— munblock, dels Essunga kommun (ingår i Nossebro kommunblock)

Östergötlands län utom Ydre kommun Av Kalmar län Västerviks och Vimmerby kommun- block samt de delar av länet som ingår i Åtvidabergs och Valdemarsviks kommunblock

Västmanlands län utom Fjärdhundra kommun (ingår i Enköpings kommunblock) Södermanlands län utom Strängnäs kommunblock och den del av länet som ingår i Södertälje kommun- block

Av Örebro län Götlunda församling (ingår i Arboga kommunblock)

Värmlands län

Av Älvsborgs län Åmåls och Bengtsfors kommunblock

Örebro län utom Götlunda församling (ingår i Arboga kommunblock)

Kopparbergs län Kopparbergs län Falun

Gävleborgs län Gävleborgs län

Gävle Av Uppsala län Tierps och Skutskärs kommunblock

Västernorrlands Västernorrlands län län Härnösand

Jämtlands län

Västerbottens län Västerbottens län Umeå

Norrbottens län Norrbottens län Luleå

Beträffande det föreslagna Växjö län har de i utredningen ingående sär- skilda sakkunniga (herrar Cassel, Hansson, Mellqvist och Ståhl) haft avvi- kande mening såtillvida att de ansett att Kalmar bör bli residensstad och att länet följaktligen bör kallas Kalmar län.

I utredningens uppdrag har inte ingått att behandla frågan om att sani— manföra Stockholms stad och län. Beträffande denna fråga har Kungl. Maj :t på grundval av förslag från en särskild utredning —— i proposition till innevarande års riksdag föreslagit, att Stockholms stad och Stockholms län skall bilda ett län från och med ingången av år 1968.

Inte heller har det ingått i utredningens uppdrag att behandla frågan om de tre största städernas inträde i landstingskommun. Med anledning härav anför utredningen, att den beträffande Stockholm utgått från att frågan om stadens samgående med Stockholms läns landstingskommun kommer att lösas vid den tidpunkt, som förutsatts i det av parterna fattade principbeslu- tet härom. Beträffande Göteborg och Malmö understrykes, att ett sådant in- träde enligt utredningens uppfattning utgör en förutsättning för att man i vederbörande region helt skall nå den effekt, som avses med de aktuella läns- reformerna. Utredningen anser det därför angeläget att nämnda städer skall ha inträtt i respektive landstingskommuner senast vid den tidpunkt, då den nya länsindelningen träder i kraft.

Övriga av utredningen behandlade frågor

Frågan om en översyn av hela länsindelningen är enligt utredningen själv— fallet av beskaffenhet att skola underställas riksdagens prövning. Detta gäl- ler också frågan om vilka orter som i framtiden skall vara residenssstäder.

Däremot anser utredningen det inte påkallat att länsindelningen skall regle- ras i lag. Sedan riksdagen fattat beslut i frågan får det alltså enligt utred- ningens mening ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda erforderliga föreskrifter rörande länens omfattning.

Vad härefter angår den rättsliga grunden för ändringar i den landstings— kommunala indelningen anser utredningen det uppenbart, att sådana änd— ringar i anslutning till länsindelningsreformen inte kan göras frivilliga om man skall utgå från den i direktiven angivna principen att landstingsindel- ningen bör följa länsindelningen. Riksdagens beslut i länsindelningsfrågan bör därför även gälla landstingsområdena.

En ändring av den landstingskommunala indelningen medför, att ett stort antal frågor av ekonomisk natur uppkommer för de av ändringen berörda landstingskommunerna. Hur dessa frågor bör regleras behandlas översikt- ligt. Utredningen har härvid funnit att de bestämmelser, som gäller på detta område för primärkommunala indelningsändringar, är lämpade att —— med vissa modifikationer —— läggas till grund för reglering av landstingens eko- nomiska mellanhavanden även vid den mera långtgående indelningsändring som nu är aktuell.

Utredningen har undersökt vilken effekt indelningsändringen skulle få på storleken av de till landstingskommunerna utgående skatteutj ämningsbidra- gen samt i vad mån det kan vara befogat att lämna särskilda statliga över- . gångsbidrag för att dämpa sådana utdebiteringshöjningar, som indelnings- ändringen kan komma att medföra för invånarna i vissa länsdelar. Då syf— ' tet med den föreslagna indelningsändringen bl. a. är att skapa områden som

är bättre lämpade än de nuvarande som underlag för den landstingskommu- nala verksamheten anser utredningen det inte finnas något skäl för att änd- ringen allmänt sett skulle föranleda ökade statliga bidrag åt landstingskom- munerna. Endast en viss ändring av den s.k. garantiregeln i skatteutjäm- , ningsförordningen ifrågasättes.

Något annorlunda anser utredningen det ställa sig i det fall, då en över- föring av ett visst område från ett län till ett annat skulle medföra en mera påtaglig höjning av utdebiteringen för områdets invånare. I detta hänseende föreslås regler motsvarande dem som gäller vid primärkommunala indel- ningsändringar.

Frågan om vilka organ som skall företräda landstingskommunerna under tiden mellan ett beslut om indelningsändring och ändringens ikraftträdande är inte reglerad i lag. Utredningen föreslår därför en lagstiftning om lands— tingskommunala sammanlåggningsdelegerade. Förslaget överenstämmer i allt väsentligt med 1965 års lag om kommunala sammanläggningsdele- » gerade.

Med tanke på de ändringar, som länsindelningsreformen innebär för lands— tingskommunerna, anser utredningen det nödvändigt att reformen genom-

föres vid en tidpunkt då ny mandatperiod för landstingens ledamöter bör- jar. Detta sker nästa gång vid ingången av år 1971. Om riksdagens beslut i frågan kan fattas senast under våren 1969 bör det enligt utredningens upp- fattning vara möjligt att före 1970 års slut medhinna det omfattande arbete, som erfordras för det praktiska genomförandet av reformen. Utredningen föreslår sålunda, att den nya länsindelningen träder i kraft vid årsskiftet 1970/71. Detta innebär att ledamöter i de nya landstingen bör väljas vid de allmänna valen i september 1970, vilket i sin tur förutsätter, att indelningen i valkretsar och det antal landstingsmän som skall utses för varje valkrets fastställs senast i början av år 1970.

I detta sammanhang erinras om att utredningen i skrivelse till departe- mentschefen under hösten 1966 anmält, att den inte ansett sig böra behand— la frågorna om ändringar i landstingslagens bestämmelser om antalet lands- tingsmän och valkretsarnas storlek utan hemställt om särskild utredning av dessa frågor.

Utredningen framhåller att ändringen av länsindelningen kommer att kräva omfattande organisatoriska åtgärder såväl inom den statliga som inom den landstingskommunala sektorn. Sådana åtgärder och de utredningar som kan erfordras för desamma bör enligt utredningen påbörjas så snart princip- beslut i länsindelningsfrågan fattats.

Ett av utredningen skisserat tidsprogram för genomförande av länsindel- ningsreformen återfinns i kapitel 11.

BILAGOR

Bilaga 1

Samhällets strukturförändringar och länsindelningen

Av Professorn Sven Godlund

Befolkningsförändringarna och bebyggelseutvecklingen samt följderna härav på länsindelningen

Vår nuvarande form av länsindelning reglerades för första gången genom 1634 års regeringsform. Av källstatistiska skäl går det emellertid ej att följa länens folkmängdsutveclcling längre bakåt än till mitten av 1700-talet. Som framgår av tabell 1 nedan var länen varandra länge ganska lika i avseende på folkmängdens storlek. År 1750 var det största länet (S + T) ungefär , 7 gånger större än det minsta (I). Inget län översteg 175.000—invånarstrec- * ket. Elva län låg i intervallet 50 000—100 000 och sex i gruppen 100 000—— * 125 000. År 1810 hade genom uppdelning —— vilket då tedde sig naturligt med hänsyn till de dåliga kommunikationerna och till avsaknaden av kom- muner — de nuvarande 25 länen bildats.1 Amplituden mellan de minsta , och största hade nu minskat något. Inalles 18 län ligger samlade i det unge— färliga intervallet 75 000—150 000 medan tre kommer strax under och ett strax över dessa folkmängdstal.

År 1900 har industrialisering och urbanisering börjat göra sig tydligt gäl- , lande samtidigt som en del av länen, framför allt Norrlandslänen, fortsätter * med sin kraftiga ”naturliga” folkökning. Stockholms stad går om Stock- * holms län — förortsbildningen i länet hade ännu inte börjat på allvar och i Malmöhus län drar med sina kraftigt växande städer Malmö och Hälsing- borg alltmer ifrån det alltjämt mer agrart betonade Kristianstadslänet.

Till år 1965 har amplituden mellan det största och minsta länet vuxit kraftigt. Spridningen i folkmängdstalen är större än någonsin —— en ny an- passning mellan folkmängd och länsindelning behövs, men i motsatt rikt- ning den som vidtogs i början av 1800-talet.

Folkmängdsförändringarna har, som ovan visats, i stora drag inneburit en successivt allt starkare tendens till ansamling i vissa, begränsade delar av landet. Denna förskjutning, som beror på ändrade tekniska och ekonomiska » förhållanden och därmed höjda krav på inkomster, variationer i fråga om arbetsplatser och utbildningsmöjligheter etc. bedömes komma att i stora drag fortsätta i framtiden. En viss utjämning kan dock efter hand komma att ske som följd av lokaliseringspolitiken.

Utredningen har låtit utföra särskilda regionala befolkningsprognoser för åren 1980 och 1985, självfallet avstämda mot den förväntade utvecklingen

1 Stockholms stad betraktas då såsom ett län.

Tab. 1. Folkmängden i tusental i Sveriges län vid slutet av vissa år 1 750—1965I

1850 1900 1930 1950 1960

93 301 502 744 807 115 173 265 357 463 89 124 138 155 168 120 167 189 214 228 222 279 310 348 358

163 203 232 271 285 137 159 156 158 159 202 228 231 237 236

45 53 57 59 54 108 146 145 146 144

190 219 246 259 257 253 409 511 582 626 106 142 150 163 170 188 337 457 557 625 246 280 313 359 375

200 241 242 248 250 222 254 270 281 291 138 195 219 247 263

97 148 162 204 233 151 218 250 267 286

_,—

120 238 280 285 293 100 232 279 284 286 52 111 135 144 140 68 144 204 232 240 59 135 200 242 262

A B C D E F G H I K L M N O P R S T U W X Y

_,—

vara då ”

50 m 5 136 6 142 7 042 7 498

i hela riket.3 ”Byggstenarna” utgöres därvid av de olika kommunblocken vilket gör att materialet även kunnat begagnas vid bedömningen av de i ut- redningen föreslagna nya länen.

För de nuvarande länen i deras regionala omfattning såsom s.k. kom- munblocksläm — har beräkningarna resulterat i nedanstående värden, tabell 2.

Av uppgifterna i tabell 2, vilka givetvis endast anger vissa trender såsom de i dag kan tecknas, framgår bl. a. att Stockholms stad och län redan år

”Uppgifterna för åren 1750—1950 enligt Historisk statistik för Sverige, del 1, samt för 1960 och 1965 enligt den årliga folkmängdsstatistiken. Korrigeringar för gränsändringar har endast delvis kunnat göras.

aPrognoserna har utförts av departementssekreteraren Bengt Thufvesson och redovisas mera detaljerat såsom bilaga 2.

*”Kommunblockslän” innebär att till resp. län förts hela de kommunblock vilkas hu— vudorter faller inom länet. Detta innebär att talen för de olika länen i tab. 1 och 2 av- viker något från varandra.

Tab. 2. Den faktiska folkmängden i tusental i "kommunblockslänen" vid slutet av åren 1950, 1960 och 1965 samt den prognostiserade folkmängden isamma län åren 1980 och 1985.

Faktisk folkmängd Prognosticerad folkmängd 1960 1980 1985

> 1 277 1 760 1 885 179 248 265 213 268 280 362 390 395

289 325 331 153 176 180 239 239 237 54 52 51 144 163 167

252 278 284 631 813 865 164 202 210 631 814 856 364 412 420

253 272 276 291 277 270 263 292 298 230 303 320 286 268 260

293 295 293 286 256 246 140 108 98 240 224 219 262 258 255

C D E F G 11 I li IJ hl IJ () P 11 S T' I] XV )( åf Z

7 498 8 693 8 961

1985 kan komma upp i folkmängdstal av bortåt 1,9 miljoner. I nuvarande Göteborgs och Bohus län blir enligt prognosen motsvarande värde nära 0,9 miljoner, liksom också för Malmöhus län. Tydligt positiva drag visar även sådana län som t. ex. Uppsala, Södermanlands och Hallands län varvid dock bör bemärkas att utvecklingen därstädes till inte oväsentlig del torde kunna härledas ur läget intill de båda storstadslänen. Härtill återkommes nedan.

För en rad av länen innebär de framräknade talen en mera måttlig ut— veckling, stagnation eller tillbakagång, beroende på näringslivets samman- sättning och det geografiska läget. Givetvis kan, som redan påpekats, den nyligen inledda lokaliseringspolitiken härvid komma att innebära att prog- nostalen ej slår in men att denna politik skulle mera radikalt kunna ändra trenderna för de svaga länen förefaller mindre sannolikt.

Tänker man sig, som närmare utvecklas i utredningens huvudtext, att den undre gränsen för ett läns folkmängd bör ligga vid ungefär 300 000 in—

vånare är det i såväl 1965 som 1985 års folkmängdstal endast ett tiotal län som når eller ligger över denna nivå. Önskvärt vid en nyindelning är givet- vis även att man, där så ske kan med hänsyn till geografiska förhållanden, erhåller län där folkmängdsutvecklingen inte alltför påfallande avviker ne- gativt från motsvarande utveckling i hela landet.

Gjorda beräkningar och bedömningar har resulterat i att Sverige år 1980 skulle ha en totalfolkmängd av omkring 8,7 miljoner, år 1985 av ca 9 mil- joner och år 2000 av i runt tal 10 miljoner mot knappt 7,8 miljoner årsskif- tet 1965/66. (Se diagrammet fig. 1.) Detta innebär en tillväxt fram till 1985

Folkmängden i Sverige 1900—2000 totalt och fördelad på tätorter och glesbggd Milj. Milj- personer personer 10 10

Folkmängd i j— tötorterx

! I

N 44% Folkmängd i glesbygd

1900 10 20 30 40 1950 60 70 80 90

Figur 1. Folkmängden i Sverige 1900—2000, totalt och fördelad på tätorter och glesbygd. Prognostalen är givetvis mycket osäkra och är endast avsedda att ge en uppfattning om tendenserna såsom dessa idag kan tecknas.

av drygt 1 miljon invånare och fram till nästa sekelskifte av mellan 2 och 2,5 miljoner.

Den ovan givna framställningen har rört sig om länen och riket som hel- het. För indelningsarbetet behövs emellertid också en mera strukturellt präglad och regionalt differentierad diskussion av befolkningsförändringar- na, framför allt för att få en grund för avgränsningen av de s.k. storstads— länen.

Samtidigt som riksfolkmängden kommer att öka på sätt som nyss an- givits har vi att emotse en fortsatt avfolkning eller åtminstone stagnation i landsbygdsområden, medan tätortsbefolkningen kommer att öka högst av- sevärt; sannolikheten talar för att det totala tillskottet till urbaniseringen fram till 1985 blir av storleksordningen 1,5 miljoner och fram till 2000 av 2,5 å 3,5 miljoner invånare.

Det sagda innebär i sin tur att vi inom de närmaste 15 år 20 åren har att planera och bygga för en tätortsfolkmängd av ungefär samma storlek som hela Storstockholm har i dag. Fram till nästa sekelskifte måste vi om de ovan nämnda tillväxttalen på 2,5 ä 3,5 miljoner år realistiska — på samma sätt ”ta hand om” minst ytterligare ett ”Storstockholm”. Samtidigt kom- mer problemen rörande glesbygden (och en del av de mindre tätorterna) att skärpas.

FOLKMÄNGDEN I'SVERIGE 1900—1960, UNGEFÄRLIGT FÖRDELAD PÅ NÄRINGSGRENAR Mit]. Milj. personer personer

&

o o o 00 ooooooo 00 o 21% o 0 0 000 o o 0 o 0 _, () Handel o. scmfardsel ” _

. .v'o'o'o'ö'ö'o'o'o ' """.

.,op;”o:$::$$$:33:3::$:3$$:.:., o' ,, 0 Figur 2. Totalfolkmängden 1 Sve- .....O.0.6.0...O&Q.O.....OOOQOOQQOQQ. - . .. . .. ovana.—own. rige 1900—1960, ungefärligt for-

$&”,va » delad på näringsgrenar. Räknat _ . 3???33$$.. ' %::5 på enbart den förvärvsarbetande

' '. —"*-'—'—'o?ototo befolkningen var fördelningen år ' 1960 14% jordbruk med binä- ringar, 45 % industri och hant- verk, 21 % handel och samfärd— . . _ _ . __ sel samt 20 % tjänster m.m. —— _' . -— ' ' Sedan år 1960 torde sistnämnda " ' ' ' ' jordbruksandel ha nedgått till under 10 %.

'-_'. Jordbruk m. blnöririgql: '_'.

En viktig förklaringsgrund till urbaniseringen ligger i strukturföränd- ringarna inom näringslivet (se fig. 2), vilka i sig orsakar en ansamling av arbetsplatser och andra nyttigheter och därmed också av människor och bostäder, som är bland det minst mobila i samhället, till ett relativt fåtal punkter, tätorterna.

Och när väl en ansamling fått en viss storlek och förutsättningarna i övrigt är gynnsamma, t.ex. ifråga om kommunikationer, börjar en alltmer förstärkt agglomerationstendens att göra sig gällande. Stordriftens och spe-' cialiseringens fördelar framträder allt tydligare, underlaget för en rad ser- vicenäringar stiger, vilket i sin tur ger en spiraleffekt i riktning mot flera, större och mer välutrustade, attraktiva enheter.

I den nyligen utkomna boken ”Stadsbyggnadsfrågor””, vari en del ut- blickar göres mot framtiden, heter det bl.a.”:

”I de tidigt industrialiserade länderna förekommer, som känt, allmänt vad man kan kalla stadslandskap, d. v. s. storstadsregioner och konurbationer bestående av gruppbetonade eller sammanhängande tätbebyggda områden kring en eller flera kärntätorter, oftast upptagande stora arealer oberende av förekommande admini- strativa gränser samt funktionellt sammanhållna av ett allt intensivare dagligt ar— betskraftutbyte. Liknande tendenser kan nu iakttagas i Sverige i ett femton-tjugotal områden, vilka med sina allmänt sett goda förtjänstmöjligheter och vanligen mång- sidiga utrustning med arbetsplatser, utbildningsanstalter och andra serviceinrätt- ningar erbjuder en valfrihet och standard för invånarna, som knappast förekommer i landets övriga delar.

Att denna valfrihet eller obundenhet inte leder till minskad storstadstillväxt är påfallande. Dragningen till de stora samlade arbetsmarknaderna, de tätt befolkade regionerna och den samtidiga avfolkningen av glesbygderna har tvärt om gått hand i hand med den ökande valfriheten. Att samtidigt den större individuella rörligheten och de ökade anspråk på kvalitet, som det stigande välståndet fört med sig, har lett till en utspridning av storstadsbebyggelsen, till en öppnare och friare gruppering, är lika uppenbart. Stad och landsbygd smälter samman till en stads- bygd.

Inom sådana regioner kan t. ex. medlemmarna i en familj från den gemensam- ma bostaden lätt nå en rad olika arbetsplatser och utbildningsanstalter. Man och hustru har goda möjligheter att avancera i sina yrken eller byta yrke utan att be- höva byta bostad eller miljö. Administratörer och tekniker i företagen kan här hålla kontakt med varandra på ett sätt som bidrar till att göra dem yrkesmässigt väl informerade. Det är till dessa områden som den kommande folkmängdstillväx- ten _ och därmed tätortsproblemen och planeringsbehoven _— enligt gjorda prog- noser i första hand torde komma att bli koncentrerad.”

När det gäller ålderssammansättningen bör följande framhållas. Enligt prognoser för år 1980 kommer det, för landet i dess helhet, att bli så att an- talet personer i åldersgruppen 65 år och däröver kommer att öka väsentligt mer än hittills och också vida kraftigare än folkmängden i gemen. (Se när- mare överdelen av diagrammet fig. 3.) Detta innebär generellt sett ett vik-

5 ”Stadsbyggnadsfrågor”, IVA-meddelande nr 139, Sthlm 1964, s. 30—31.

tigt observandum vid planeringen av och kostnadsbedömningarna för hälso-, sjuk— och åldringsvården.

Sett ur regional aspekt leder emellertid dessa strukturförskjutningar och den förut nämnda folkmängdsutvecklingen till att det kommer att låda alltmer märkbara skillnader mellan tätort och glesbygd när det gäller ål- dersfördelningen. Glesbygden (inkl. vissa småtätorter) kommer, som fram- går av den schematiska redovisningen i figur 3, att 'förgubbas” i avsevärt högle grad än tätorterna eller landet som helhet, eftersom det i huvudsak

FOLKMÄNGDEN I SVERIGE 1960 OCH 1980 .. O FORDELAD PÅ VISSA ALDERSGRUPPER

1960 1980 l l I I | l

l l I 10 20 30 40 00/- 10 20 30 40 Hela riket (7.5 milj.) Held riket (8.7mllj.)

W [220/. 7//////////////220/. ////////////////// 33. ///////////////// 34% //////////////////////33/. W 291. ///////12"./ M 16%

Tätorter (52 milj.) Tätorter (72 milj.)

//////////// 22/o V////////////23/ ////////////////33”(0 ///////////////////// //////////////// / 32% ////////////// 271 ///// 12 / //////j 150/.

Glesbygd (2.3milj.) Glesbygd (1.5milj.)

////////////// .. ////////////ze=vo j/////////////// f/////////// // ..

O ”lo 110/ 20 30 40 0 o],, 10 20 30 40 l

1 | J | I | |

_ Figur 3. Folkmängden i Sverige åren 1960 och 1980, fördelad på vissa åldersgrupper ' avseende hela riket, tätorterna och glesbygden.

":i-_Öl Stenungsund [ Tötorternas utbredning ! i Göteborgsområdet 1930 . , l Lödöse l,* Länsgröns -—-o—+ /, Göteborgs stadsgräns —-—-— ) o 5 tOkm ')

/./,Älvöngen

/. Al f Alingsås !. d ors Nol $'”-i'm *

!Gråbo

Olofstorp ; J.N'ciiis '” Floda

. __ . _. kg/ ) ' Lerum " ' lfJons red 'LHQ' L *

'xo—*'*,Q_.x X Partille __1' X .! 1— Hindås 1 *- /.. %) Landvetter l. B ll b d | Mölnlycke ./ 0 e yg, '] o. . ölnddl '/ Rdvlqnda ”ko _ / Kållered - / 'x /' _./ )? ' _ Xl X Lindome ") / i / ' X &Kungsbuckd t .

Figur 4. Tätbebyggelsens utbredning i Göteborgsområdet omkring år 1930. Källor till kartorna å fig. 4 och 5, se not 7. _ Det bör påpekas att kartorna uttrycke omfattningen av tätorterna enligt principerna vid 1965 års folkräkning, vilk principer så långt möjligt även tillämpats på 1930 års material. Därvid gäller bl.a en ”nedre” folkmängdsgräns av 200 invånare. Givetvis finns även tätbebyggels som ej når upp till detta tal. Särskilt gäller detta vissa platser med stort inslag a sommarvillor o.dyl. I en del fall har sådan fritidsbebyggelse, som fanns redan 0111 kring år 1930 (t.ex. i Askim-Säröområdet och mellan Lerum och Alingsås) unde senare år övergått till tätorter, enligt folkräkningens definitioner, genom ökad per manentbosättning eller bebyggelseförtätning.

Stenungsund Tötorternas utbredning i Göteborgsområdet 1965

_. Länsgröns ? _._* St. Hogd (inom, 1 jan. 1967)

Göteborgs stadsgräns l ___

»Jörlanda (fr. o. rn. 1 1an.1967) 5 10 km

x_1

Kode * Alingsås Sjövik ,

V. Bodarne ,

'.Näös *Floda

Lerum

Torslanda

, _— 4 .— . x .r' *. Landvetter !. . Hindås

* »» ÅMölnlycke ;

Härryda ') Bollebygd Kållered / .— /

lt

x.,of

Rävlanda

Lindome

” Anneberg

* Kungsbhcka

Figur 5. Tätbehyggelsens utbredning i Göteborgsområdet är 1965 — Av redovisning- en å fig. 4 och 5 samt tillgängliga eller beräkningsbara uppgifter om folkmängd och total landareal kan följande sammanställning av förändringarna 1930—1965 göras: * 1930 1965 * Total folkmängd inom kartområdet .................... 381 000 624 000 Tätortsfolkmängd inom kartområdet . .................. 295 000 569 000 Tätortsandel (urbaniseringsgrad) ...................... 77 % 91 % Total landyta inom kartområdet . ...................... 3 373 km2 3 373 km2 ! Tätortsyta inom kartomrädet .......................... 56 km2 232 km” * Tätortsytans andel ................................... 2 % 7 % Tätortsyta per tätortsinvånare ........................ 190 km2 410 m2

är yngre personer som flyttar in till tätorterna. I glesbygden, tagen som statistisk enhet, kan under perioden 1960—1980 andelen personer i ålders— gruppen 65 år och däröver komma att öka från något över 15 % till inte mindre än bortåt 24 % mot beräknade 15 % i samtliga tätorter och 16 % i hela riket.

Påpekas bör också att när det gäller de större tätorterna har man tydliga tendenser till folkmängdsavtappning med åtföljande ”förgubbning” i de cen- tralare delarna medan expansionen, framför allt genom inflyttning av yng— re människor, huvudsakligen sker i de mera perifera stadsområdena eller i grannkommunerna. Dessa tendenser antages under överblickbar framtid komma att göra sig gällande med minst samma styrka som hittills.

Det nu sagda får, som redan antytts, givetvis viktiga konsekvenser vid framför allt lokaliseringen och dimensioneringen samt driften av anlägg- ningar för hälso-, sjuk- och åldringsvård, samtidigt som de nämnda befolk- ningsförändringarna också får följder beträffande skatter och resurser. Det är därför viktigt att vid nyindelningen av länen söka skapa förutsättningar för en så långt möjligt ”normal” ålderssammansättning, dvs. försöka åstad- komma län där befolkningspyramiden ej alltför påfallande präglas av de högre åldersklasserna. Detta kan ske om man — som redan antytts ovan vid diskussionen om själva folkmängdsnumerärens förändringar i möj- ligaste mån för samman tätbygds- och tillväxtområden med glesbygds- och avfolkningsområden så att dessa slag av områden kan balansera varandra inom ett och samma län.

Det är att märka, att en i och för sig relativt kraftig folkmängdsutveckling får i samband med den fortsatta standardhöjningen ett ännu kraf- tigare utslag på yt- och marksidan. En beräkninga ger vid handen att mot en antagen årlig ökning 1960—1980 av tätortsfolkmängden i landet av i runt tal 1,25 % kan komma att svara en yttillväxt hos tätorterna av mer än 5%. Anledningen till denna relativa kraftiga yttillväxt —— som resulterar i en markant hebyggelseutbredning ligger i bl.a. sänkt boendetäthet generellt sett, ökad andel villor samt att industrier och lagercentraler etc. numera ofta bygges i ett enda plan, anpassade för modern process— och hanterings— teknik. Vidare kräver trafiken ökade ytor både på grund av trafiktillväxlen som sådan och för att bättre än tidigare tillgodose trafiksäkerhetskraven. Samtidigt växer anspråken på olika slag av fria ytor, bullerzoner o.dyl.

Exempel på hur landskapet urbaniserats ges i figurerna 4 och 5 avseende Göteborgsområdet. Det framgår därvid bl.a. hur tätbebyggelsen under årens lopp brett ut sig oberoende av Göteborgs stads gräns och av länsgränserna”.

ökade ytbehov i stadsbygden, International Federation for Housing and Planning, öre— bro 1965, s. 6.

" Kartorna är utarbetade med ledning av i första hand tätortsavgränsningarna vid 1965 års folkräkning. För år 1930 har i princip likartade avgränsningar gjorts på grundval av topografiska kartan, fotokartan samt olika bebyggelsekartor. Vid arbetet har fil. mag. Rag- nar Olsson biträtt.

Det äldre samhället var uppbyggt på vad man kan kalla den kortväga rö- relseprincipen. Arbetstagarna bodde nära arbetsplatsen och gick eller -— efter hand —— cyklade till denna plats. Son efterträdde fader i mer eller mindre traditionsbunden linje. Arbetstagarna och deras familjer var prak- tiskt taget helt heroende av hemortens företag. Exempel på det nu sagda har vi såväl i Bergslagens bruk och Norrlands sågverk som på Skånes gods. Efter hand har denna lokala bundenhet bostad—arbetsplats upphört och ersatts av en successivt ökad rörlighet. De moderna trafikmedlen och där- vid främst bilarna har bokstavligen talat öppnat vägen för valfrihet när det gäller relationen bostad—arbetsplats inom rimliga pendlingsavstånd. Hur förändringarna inom trafikväsendet successivt utvidgat en orts räckvidd och därmed dess uppsamlings- eller dominansyta visas i principskissen, figur 6.

Pendlingen är helt oberoende av administrativa gränser men är oftast .] ”upphängd” på ett större mera expansiv tätort i centrum. Den punktuella , arbetsorten har ersatts av en arbetsregion. Exempel härpå visas i tabell 3 l beträffande Stockholmsområdet samt i tabell 4 och på kartan figur 7 i vad ' avser Göteborg och Vissa andra västsvenska orter.

SKISS UTVISANDE EFFEKTEN AV FÖRÄNDRINGAR lNOM TRANSPORT— VÄSENDET PÅ AVSTÅND OCH YTOR KRING EN CENTRAL PUNKT vm EN TÄNKT FÄRDTID AV EN TlMME TILL ELLER FRÅN DENNA PUNKT

A) Gång- och höst-

skjutsepoken 5km/tim C) Nuvarande bilcpok

Skm 50 km/tim.

79ka

B) Cykelepoken och ti- digare bilepoken 20 km/tim

7.850 km2 1.255 kn?

Hur Stockholmsregionen i nu nämnda avseende utvecklats så att man där erhållit en befolkningspåverkan (och därmed tätortstillväxt och tätorts- bildningar) på allt längre avstånd från ”kärnstaden” räknat illustreras så— ledes medelst uppgifterna i nämnda tabell över antalet pendlare per arbets- dag åren 1920, 1940 och 1960 till Stockholm från vissa kommuner längs järnvägen Uppsala—Stockholm—Södertäl j e.

För så relativt avlägsna orter som Uppsala, Märsta-Sigtuna, Upplands Väsby, Tumba, Salem och Södertälje torde det angivna antalet tågpendlare åren 1920 och 1940 (då knappast någon bilism förekom) ungefärligen teck- na den totala pendlingens omfattning vid dessa tidpunkter. Ungefärlig jäm- förbarhet mellan dessa tal och folkräkningsuppgifterna för år 1960 bör där- för föreligga. Detta innebär att pendlingen under den gångna 40-årsperioden 1920—1960 mellan t.ex. Uppsala och Stockholm 60 å 70-faldigats och mellan Södertälje och Stockholm ungefär 11-faldigats.

Tab. 3. Antalet pendlare per arbetsdag till Stockholms stad från vissa kommuner längs linjen Uppsala—Södertälje åren 1920, 1940 och 1960”.

Från kommun Beräknat antal pendlare med tåg Totala antalet Avstånd (kommungrupp) (månadsbiljettresenärer) till pendlare till i km till Stockholm C och S samt Stockholms stad Stockholm C Karlbergs stationer enl. folkräkningen

1920 1940 1960

Uppsala ................ 15 35 1 025 Märsta-Sigtuna .......... 15 50 585 Upplands-Väsby ......... 75 225 935 Sollentuna .............. 715 3 370 5 615

Huddinge . . 465 3 750 8 825 Tumba . . . 250 745 2 210 Salem . . 100 195 330 Södertälje ............... 120 520 1 340

Vad nu sagts för Stockholmsområdet gäller generellt i landet. I Göteborgs— området har t.ex. Kungälv (20 km), Kungsbacka (28 km) och Alingsås (45 km) fått allt större betydelse som bostadsförorter till Göteborg (eller som ”mottagarorter” för utflyttad eller av Göteborg beroende industri). Pend— lingen 1920, 1940 och 1960 till Göteborg (inkl. Mölndal) från nu nämnda städer framgår av tabell 4. Även Borås (72 km), Lilla Edet (55 km) och Trollhättan (73 km) börjar få betydelse som bostadsorter för personer med arbete i Göteborg. Inom ”trestadsgruppen” Uddevalla — Trollhättan — Vä- nersborg med omgivningar är pendlingen intensiv och kraftigt växande. Detsamma gäller i Skåne mellan bl.a. Trelleborg, Malmö—Lund, Eslöv, Landskrona och Hälsingborg och omgivande orter inbördes liksom också i

områdena Eskilstuna Västerås Köping Arboga —— Kungsör och Sandviken —— Gävle —— Skutskär etc. Även från utlandet finns talrika exem- pel på dylika, allt längre pendlingsavstånd.

Tab. 4. Antalet pendlare per arbetsdag till Göteborgs och Mölndals städer från vissa orter åren 1920, 1940 och 1960”.

Från kommun Beräknat antal pendlare med tåg (månads- biljettresenärer) till Göteborg C, Olskroken, Almedal och Mölndals

nedre stationer

Totala antalet pendlare till Göteborgs och Mölndals städer enl. folkräkningen

Avstånd i km till Göteborg C

1920 1940 1 960

40 å 50 (1930) 685 i 35 155 470 ? Alingsås ................ 40 60 285

, Allt talar för att vi får en fortsatt tillväxt av storstadsområdena i form av ;.ett mer eller mindre stjärnpräglat eller kransartat stadslandskap med en l”kärnstad” i mitten och med ett antal satellitorter o.dyl., sammanlänkade med kärnstaden och sinsemellan funktionellt genom ett allt större dagligt ] arbetskraftutbyte och fysiskt medelst goda trafikmöjligheter. De komman- * de befolkningsförskjutningarna i landet kan därför, liksom hittills varit fal- l let, antagas komma att resultera i koncentration i stora drag med samtidig utspridning mera i detaljerna i tillväxtregionerna. Med utgångspunkt från pendlingens växande omfattning och de förbätt- rade resmöjligheterna (varom mera nedan) samt med beaktande av utländ- ., ska erfarenheter torde det relativt snart också i Sverige komma att utveckla ( sig regionlandskap av nyss nämnd typ, där avstånden mellan ”kärnstaden” *, och de yttre satellitorterna av betydenhet kan uppgå till 70 år 80 km, kanske ? även 100 km. l Konkretiserat betyder detta att sådana orter runt Stockholm som Upp- l sala, Enköping, Norrtälje, Nynäshamn, Järna, Vagnhärad, Gnesta, Mariefred * och Strängnäs (eller nya orter) eventuellt även Västerås, Eskilstuna och Nyköping bör i framtiden i högre grad än nu betraktas som tillhörande Stor- j Stockholm. I Göteborgsområdet kan det t.ex. gälla Uddevalla —— Trollhättan l _ Vänersborg, Herrljunga, Borås och Varberg samt i Skåne —— med ut—

,. 5Uppgifterna för åren 1920 och 1940 är beräknade med ledning av antalet månadshil- j jettsresenärer såsom detta redovisas i årsstatistiken Statens Järnvägar. Talet för Kungälv, 1 vilken ort saknar direkt järnvägsförbindelse, avser omkring år 1930 och är hämtat ur ? Irmgard Johansson, Kungälv, En stadsgeografisk studie, Gothia nr 1, Göteborg 1932, s. 18. [ 1960 års uppgifter härrör från folkräkningen detta är (del VIII). Samtliga tal är avrun- dade till närmaste femtal.

/L|dkop|n NVönersbu X/ZO - .' >$qu Skövde . No

Stenung

...—'.Tssxund

/

% Göteborg- . -Mölndal%

;XÄJ Gislaved-

% -Anderstorp- L'I' -Gnosjö .,.

I

10 2.0 3.0 40 530 km

| . #

Figur 7. Kontaktriktningar och omland samt nuvarande länsgränser i en del av västra Sverige. Kartan bygger väsentligen på uppgifter om pendlingen enligt 1960 års folkräkning. Karteringsarbetet har' 1 huvudsak utförts av fil.lic. Olle örtenhlad.

gångspunkt från framför allt Malmö-Lund-området och Hälsingborg — bl.a. Höganäs, Ängelholm, Höör, Hörby, Hässleholm, Kristianstad och Ystad. Även på andra håll 1 landet kan man naturligtvis mycket väl tänka sig sam- manlänkningar och regionlandskap av i princip samma typ som ovan nämnts men med lägre folkmängdstal och mindre trafikmängder.

Såväl av ovannämnda ökade ytbehov, hebyggelseutspridning och mark— dispositionsskäl som av orsaker som sammanhänger med samhällsplane- ringen i övrigt, med trafikapparatens uppbyggnad, med sjukvårdens organi- sation och lokalisering etc. torde det vara mest ändamålsenligt att i möj- ligaste mån söka få in alla delar i ett expansionsområde av ovan nämnd typ i ett och samma län eftersom problemen där är likartade och bör bedömas enhetligt och med ett samlat grepp.

Kommunikationsväsendets utveckling och eii'ektema härav på förvaltningsapparaten och den regionala indelningen

Även om vi genom informationstrafikmedlens utveckling varom mera lnedan — successivt kan nedbringa behovet av resor i vissa sektorer finns ldet i vad man kan kalla själva samhällsdynamiken en tydlig tendens till ökade resbehov' 1 andra sektorer. Detta gäller t. ex. resor i samband med ar— bete, utbildning, vissa inköp och serviceärenden (t.ex. sjukvård) och fritid, dvs. i korthet sagt där det erfordras personlig närvaro eller personligt del- ;tagande.

Genom de moderna trafikmedlen har, som redan berörts, den tidigare 10- låkala bundenheten till bostadsorten hemorten successivt upphävts och ef— terträtts av en ökad rörlighet med allt större aktionsradie kring bostaden för de enskilda invånarna och en allt större sådan radie också för utövarna av t.ex. tjänster och servicenäringar. De större centralorterna nås allt lättare och får därigenom allt större underlag. Härigenom har de blivit allt mång- sidigare och med stigande per-capita—köpkraft och kvalitetskrav, kommit att uppfattas som allt fördelaktigare inköps— och serviceorter, i de flesta fall även som arbetsorter. Framhållas bör även, att reskostnaderna (liksom ock- så godstransportkostnaderna) tenderar att stiga långsammare än andra kostnader, vilket i sin tur gör att transportväsendets tjänster ersätter andra, dyrare tjänster eller bidrar till att öka aktionsradien.

För närvarande finns i Sverige i runt tal 1 personbil på 4 invånare. I den Lsenaste långtidsutredningen (SOU 1966: 1 och 1966: 69) räknade man själv- fallet med en fortsatt automobilisering. År 1980 har man, om utvecklingen får fortgå ostört, sannolikt en biltäthet på i runt tal 1: 2,5 och vid nästa ekelskifte uppskattningsvis 1: 1,5 år 1,6. Denna tillväxt betyder att man bör planera för det ”fullständiga bilsamhället” (vilket dock kan betyda att un— ._efär 20 % av alla hushåll trots allt kommer att sakna egen bil, detta bl.a. v åldersskäl).

De successiva vägförbättringarna kan förväntas medföra allt högre me- | elhastigheter och allt mindre tröttande körningar samt fortsatt tendens till 'kade färdlängder t.ex. mellan bostad och arbetsplats eller serviceställe.

Självfallet kan, som redan antytts, en dylik utveckling även bilda underlag för en kanske avsevärd utökning av t.ex. en länsstyrelses aktionsradie i så- dana ärenden där personlig närvaro behövs. En rad ärenden där nu dylik närvaro erfordras förutsättes emellertid också kunna klaras av medelst den samtidigt utvecklade teletekniken. Härtill återkommes nedan.

Järnvägarna har under senare år kommit att i allt högre grad bli fjärr— transportleder eller, i vissa fall, mellanstadsleder. Expresståg har satts in på praktiskt taget samtliga huvudlinjer, innebärande möjligheter till effek- tiva, dagslånga vistelsetider i en del större städer. Självfallet gynnar dylika förändringar främst de orter där linjerna samt tågen rent tidtabellmässigt konvergerar, dvs. Stockholm, Göteborg och Malmö, men även orter på vägen där tågen stannar, t.ex. Närke-, Västgöta- och Östgötastäderna, drar själv— fallet nytta av dylika snabbförbindelser med de stora städerna i linjernas ändpunkter. På sådana mellanstadssträckor som t.ex. Uppsala—Stockholm och Malmö—Hälsingborg har snabbgående tåg anordnats, vilket bl.a. varit av betydelse för tillväxten av det dagliga arbetskraftutbytet.

Det svenska järnvägsnätet har under senare år varit föremål för betydan- de nedskärningar, dels innebärande totala nedläggningar, dels att person- och styckegodstrafiken inställts. Man torde böra betrakta det som realis- tiskt att ytterligare, längdmässigt betydande nedläggningar kommer till stånd under de närmaste årtiondena. Ett kvarvarande nät med persontrafik av kanske endast omkring halva nuvarande längden kan mycket väl bli för handen om 15 å 20 år. Det skulle i så fall praktiskt taget endast omfatta de nuvarande huvudlinjerna samt sidolinjer härifrån till vissa större orter. Genom en målmedveten teknisk och ekonomisk satsning på dessa ”framtids— banor”, vilken redan påbörjats, kan man där höja hastighet och kapacitet.

Frånsett storstadsområdena, och då särskilt Stor-Stockholm, torde järn— vägarnas mera lokala trafikuppgifter fortsätta att minska. Här kommer bussarna att få en allt större roll. Mycket möjligt är f.ö. att vi i Sverige, lik- som t.ex. i Storbritannien, USA och Canada, kommer att få betydande di- rektbusstrafik av mellanstadskaraktär, t.ex. Norrtälje—Stockholm, Sträng— näs—Stockholm, Västgötastäderna—Göteborg eller mellan Skånestäderna inbördes.

Sverige har f.n. 20 flygfält med inrikes linjetrafik för personbefordran, var— av 18 (undantagen är Norrköping och Falun/Borlänge) med nuvarande tid- tabeller och linjesträckning ger möjligheter till effektivt dagsbesök i Stock- holm. En successiv utbyggnad av antalet flygfält, inkopplade i den reguljära trafiken, torde komma till stånd. Efter hand torde också antalet förbindelse i form av bl.a. ”dubbelturer” på de olika linjerna komma att öka, vilket kommer att innebära utökade möjligheter till resor på morgonen från de största städerna till de mindre och återresa i motsatt riktning på eftermid

dagen och inte — som hittills varit fallet på en del av linjerna endast resor till den större staden på morgonen och från denna på eftermiddagen.

Mycket sannolikt är också att det egentliga linjeflyget på huvudlinjerna kommer att kompletteras av mer kortdistanta linjer, trafikerade med kort- resp. vertikalstartande plan (STOL, VTOL, helikoptrar etc.), vilka linjer dels skulle kunna tjänstgöra som matarlinjer till huvudlinjerna, dels också ha stor betydelse som rena mellanstadslinjer.

Samtidigt med att bilismen, järnvägstrafiken och det ”traditionella” fly- get fortsätter att utvecklas kommer vi sannolikt att efter hand få nya per- sontrafikmedel i form av elektronstyrda bussar för hastigheter upp till 150 km/tim., spårbundna trafikmedel för 250 km/tim. och, som redan antytts, vertikalstartande kortdistansflyg m.m. för 500 km/tim." Dessa utvecklings- drag kan bl.a. medföra att räckvidden räknat från en punkt (större ort, re- sidensstad etc.) i framtiden blir avsevärt större än i dag men självfallet ock- så tillåta eller medföra decentraliseringar. När det gäller effekten på stor- » stadsregionerna, där dessa trafikmedel torde få sin största roll, får man nog räkna med att de nya trafikmedlen medverkar till en fortsatt utspridning av kontaktfälten m.m., dvs. att den tendens till regionlandskap som redan .nu kan konstateras förstärkes genom utvecklingen av befintliga eller nya lsatellitstäder på förhållandevis långa avstånd från huvudagglomerationen ';såsom detta exemplifierats ovan.

, Ur föreliggande utrednings synpunkt torde det vara av stort värde att disku-

tera särskilt informationstrafikens fortsatta utveckling eftersom både loka- lisering och dimensionering av förvaltningslokaler och i ännu högre grad omfattningen av olika slag av förvaltningsregioner kan kraftigt påverkas av denna utveckling.

Inom telefontrafiken räknar man med att elektroniska automatstationer snart (omkring 1970) kommer att börja tas i bruk." Denna typ av stationer kan erbjuda många fördelar i form av t.ex. snabbkoppling, transport- och vidarekoppling, automatisk återuppringning samt sifferöverföring. ' Utvecklingen av telex, dvs. metoden att skriva meddelanden på elektrisk väg direkt till en eller flera (många) adressater, torde även fortsätta i snabb takt. F.n. användes telex praktiskt taget endast av kommersiella företag men mycket talar för att ett stort användningsområde även kan förefinnas inom den offentliga sektorn, t.ex. för kungörelser o.dyl., brådskande med— delanden eller uppgiftsinsamling m.m. från en länsstyrelse till alla länets kommuner eller vice versa på en och samma gång.

"Stig Nordqvist, Kommunikationerna och regionplaneringen. I ”Regionplanering” utg. av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, Sthlm 1964, s. 24. Olika framtida utveck- lingsdrag inom persontrafikområdet tecknas vidare i SOU 1966: 69, s. 13—43, 151—156 och 161—162. Den ovan givna framställningen kan anses vara ett sammandrag härav.

10 H. Sterky, Utvecklingen på det teletekniska området. Bil. till Sv. Handelsbankens In- dex 1965: 1, s. 5 f.

Vid sidan av en fortsatt utbyggnad av telefon-, telex-, radio- och televi— sionsförbindelserna räknar man även med att dataöverföring på telenätet skall få stor roll i framtiden. I televerkets prognos för tiden 1965—1980, av- lämnad till 1965 års långtidsutredning heter det därvid bl.a.:

”För utvecklingen av såväl telefon- som telexverksamheten väntas även det ökande behovet av dataöverföring på telenätet få stor betydelse, vilket erfarenhe- terna från andra länder speciellt USA _— visar. Behov av förbindelser för faksi- milöverföring av t.ex. tidningssidor för tryckning på annan ort samt andra behov av teleförbindelser, som successivt uppkommer genom den tekniska utvecklingen, kan även förutses. Det är emellertid svårt att i nämnda fall f. n. finna sådana sty-' rande faktorer, som kan läggas till grund för meningsfyllda prognoser.

Hänsyn till uppskattat behov av förbindelser för speciellt dataöverföring har dock tagits i de beräkningar, som gjorts för utbyggnad av mellanortsnätet.”

Nämnda utveckling talar för att en ganska annorlunda sammanträdes- teknik kan komma efter hand. Man skulle kunna tänka sig att t.ex. ett byggnadsplaneärende klaras av via en dubbelverkande och kombinerad tele- fon—televisionsapparat genom samtidigt sammanträde på länsstyrelsen i residensstaden och på kommunalkontoret ute i länet —— utan resor för nå- gondera parten.

Efter hand kommer vi därhän, att inte bara människor kan skriva och tala med varandra utan även maskiner korresponderar sinsemellan.

”I framtidens integrerade databehandlingssystem kan man förvänta sig en hier- arki av datamaskiner och terminaler kommunicerande med varandra över telefon- ledningar och andra former av direktförbindelser.”u

Man skulle, säger Sterkym i sin ovan citerade uppsats,

”kunna minska totalkostnaderna för ett storföretag (läs här t. ex.]änsstyrelse) med många tjänsteställen på olika platser (läs här t. ex. poliskontor eller kommu- nalkontor), om en centralt uppställd stor datamaskin kunde på elektrisk väg ma- tas med information från flera kontor och dessa på samma sätt mottaga resultat.”

Sådana innovationer som nu nämnts kan komma att medföra vittgående konsekvenser för t.ex. näringslivets lokalisering och specialisering; dessa drag kan komma att ytterligare främja storstadstillväxten men den kan också komma att bilda underlag för en mera spridd lokaliseringsbild där de skilda, specialiserade eller mindre enheterna kan stå i direkt kontakt med varandra utan personförflyttningar. En förändring på telesidan kan därför a priori också få följdverkningar beträffande bl.a. den regionala folk- mängdsutvecklingen och på persontrafikområdet.

11T. E. Frisk, Processkontroll -— utvecklingstakt och framtidsaspekter. Bil. till Index 1965: 9. Se även SOU 1966: 69, s. 117 0. 160, där en allmän diskussion föres över teletekni- kens aktuella eller förmodade utvecklingsdrag och inverkan härav på andra samhällsom- råden.

” Sterky, o. a. a. s. 6.

Samhällsplaneringens behov av funktionella och tillräckligt stora regioner Ett av de viktigaste skälen till en ny länsindelning är självfallet att söka åstadkomma en regional indelning som bättre än den nuvarande är anpas- sad till det moderna samhällets behov av en funktionellt organiserad pla- nering av bebyggelse, arbetsmarknad, trafikleder, serviceanläggningar osv.

Ett annat viktigt skäl, som givetvis hänger intimt samman med det nu nämnda, är att få så pass stora länsenheter att befolkningsomflyttningar och andra strukturella förändringar i möjligaste mån balanseras inom lä- nets gränser och att alltför kraftiga variationer inom länen och mellan länen om möjligt undvikes.

Beträffande det första skälet bör här genast påpekas att det givetvis inte går att åstadkomma en regional indelning som passar alla samhällslivets behov. Problem— och ansvarighetsområdena måste med nödvändighet variera allt- »; efter det erforderliga eller önskvärda befolkningsunderlaget, graden av di- :rekta eller indirekta kontakter, behovet av detalj- eller översiktsplanering

osv. Olika beslutsnivåer och därmed olikstora regionala indelningar måste finnas. Emellertid förekommer det mellan å ena sidan den nödvändiga riks- ; planeringen (t.ex. den allmänna lokaliserings— och välfärdspolitiken eller lplaneringen av de viktigare kommunikationslederna) och det mera lokalt 'i präglade verkställande arbetet ett behov av vad som sammanfattningsvis kan benämnas regional verksamhet. Detta gäller framför allt verksamhet av L översiktlig, samordnande och tillsynskaraktär där det krävs på en gång till- j räcklig överblick och medborgerligt engagemang i nära kontakt med kom— . muner och företag samt god lokalkännedom. Icke minst måste pekas på ; nödvändigheten av kombinationen lokal/regional och sektoriell planering , och investeringskalkylering (av typen industrilokalisering-vägutbyggnad- ; miljövård eller befolkningsutveckling i en tätort med omland och utbyggna- . dei av gator, va-anläggningar, skolor, sjukhus etc. i tätorten).

En dylik verksamhet måste, om den skall fungera, få arbeta i regionala

l enheter som är större och framför allt mera ändamålsenligt avgränsade än * vad de nuvarande länen är. Men eftersom de olika samhällssektorerna a pri- , ori har olika krav (se figur 8) har här måst eftersträvas en slags minsta ge- * mensamma nämnare, baserad på en sammanvägning av de olika behoven *. på regional nivå och de faktiska möjligheterna att här få enheter som nå- »! gorlunda passar syftena. * Sett ur allmän planeringssynpunkt bör framhållas att stora lån minskar antalet gränser och gränskilometer och därmed i princip avlägsnar irrita— tionsmoment och barriärer för befolkningen och irrationella inslag för myn- digheterna vid behandlingen av olika samhällsfrågor av regional innebörd.

' I ett stort län —- funktionellt avgränsat så som närmare klarlägges i senare

delen av denna bilaga —- har man möjligheter att t.ex. få in samma befolk- nings bostads- och arbetsorter, vidare att arbeta med stora, organiskt och

99-

ningsområdon -S]ukvårdsreg|o- ården) vilområden

M- Totaltörsvurels

CI

ner (för nylon- milil'dr- och ci— byggnadsdistrikt - vägväsendels och plqnlä sjukv , länsgrupps-, landsdels- en å si . 199 200.

isning

å landskaps-

delningar p hållet, se redov

1nne

ut T.... Ok nu

Ang.

Figur 8. Ett antal nyare re eller liknande nivå

A. Indelning i 12 vägdistrikt enligt ”Betänkande med förslag till förstatligande av den all- männa väghållningen på landet”, SOU 1941:12. Huvudorter: Stockholm, Linköping, Växjö, Malmö, Halmstad, Skara, Karlstad, örebro, Falun, Sollefteå, Umeå och Luleå. Förslaget, som åtminstone delvis inrymde allmänna ekonomisk—geografiska hänsyns— taganden, utgjorde kommitténs huvudalternativ. I betänkandet framfördes även att annat alternativ, enbart baserat på länen och residensstäderna med det undantaget att Gotlands län hänfördes till Stockholms län och Blekinge län sammanfördes med Krono— bergs län. Riksdagsbeslutet år 1943 om vägväsendets förstatligande (år 1944) blev dock att samtliga 24 län vardera skulle utgöra ett vägdistrikt med egen vägförvaltning, för- lagd till resp. residensstad. . Ekonomisk—geografisk regionindelning begagnad vid redovisningen av behovet och sträckningen av de nya riksvägarna m.m. i ”Vägplan för Sverige”, del 2, SOU 1958: 2. . Indelning i 12 regioner för Vägförvaltningen m.m. enligt ”Vägväsendets distriktsorgani— sation”, SOU 1962:46. Huvudorter: Stockholm, Linköping, Jönköping, Växjö, Malmö, Göteborg, Karlstad, Västerås, Falun, Härnösand, Umeå och Luleå. Detta förslag utgjorde huvudalternativet. . Dito helt länsanpassad indelning med Vänersborg i stället för Jönköping som huvudort. Förslagen enligt C och D har ej föranlett några direkta åtgärder utan får närmast ses som en etapp mellan den länsvisa anknytningen av det regionala vägväsendet enligt 1943 års riksdagsbeslut och den nya regionbildningen enligt E. . Vägväsendets indelning i 7 byggnadsdistrikt och planläggningsområden (sammanfallan— de) enligt beslut av riksdagen 1966 och 1967. Riktlinjerna härför uppdragna i ovan— nämnda SOU 1962: 46 samt i ”Statens vägverk”, SOU 1965: 47. Huvudorter för ledningen av byggnadsverksamheten m.m. var enligt det ursprungliga förslaget Stockholm, Jön- köping, Malmö, Göteborg, Karlstad, Sundsvall och Luleå men ändrades senare till Stor- stockholmsområdet, Jönköping, Kristianstad, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå. Denna distriktsindelning innebär ”uppflyttning” till en överordnad regionnivå av vissa funktioner från de 24 vägförvaltningarna. De sistnämnda svarar alltjämt för under— hållsfunktionerna m.m. . Ekonomisk-geografisk regionindelning begagnad vid studiet av lastbilstrafiken av L. Kritz i dennes bok ”Lastbilstransporter i Sverige 1950—1961”, Sthlm 1963. . Statens järnvägars indelning i 11 ban— och driftdistrikt (sammanfallande) av år 1964 som då ersatte en äldre indelning på två nivåer nämligen & distrikt och 89 sektioner. Huvudorter: Stockholm, Norrköping, Växjö, Malmö, Göteborg, Borås, Örebro, Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå. Postverkets indelning i 7 distrikt efter 1957 års justeringar. Huvudorter: Stockholm, Linköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall och Boden. Indelningen är f.n. föremål för omprövning i samband med omläggningen av Postverkets regionala verksamhet. . Telestyrelsens indelning i 4 distrikt enligt förslag av år 1966 vilket avses ersätta en äldre indelning med 6 distrikt. Huvudorter, Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall. Det norra teledistriktet är uppdelat i 2 radio-fjärrnätsområden med kontor i Sundsvall och Luleå. Gränsen mellan dessa områden följer ungefär Västerbottens läns sydgräns. På analogt sätt är västra distriktet uppdelat i ett nordligt och ett sydligt radio-fjärr— nätsområde. Det förra, med kontor i Karlstad, omfattar ungefär Värmlands, Örebro och Kopparbergs län samt det senare, med kontor i Göteborg, resten av teledistriktet. . Försäkringskoncernen Skandias zonindelning med zonkontor i Stockholm, Malmö, Göte— borg och Sundsvall, avsedd att tillämpas fr.o.m. 1968. För norra Sveriges del finnes även två regionkontor nämligen i Gävle och Skellefteå med Gävleborgs och Kopparbergs län resp. Västerbottens och Norrbottens län som huvudsakliga verksamhetsområden. Förslag inom konsumentkooperationen av år 1967 — framlagt i betänkandet ”Samver- kan för framtiden” -— till indelning i 11 regioner, avsedda att ersätta de nuvarande 24 distrikten som i huvudsak sammanfaller med länen. Såsom riksorter i förslaget anges Stockholm, Malmö och Göteborg medan övriga regioner saknar angiven huvudort. Såsom huvudorter i dessa torde de orter få betraktas till vilka Kooperativa Förbundets omkring 15 lagercentraler är eller kommer att bli förlagda. . Sjukvårdsregioner —— 7 stycken för den specialiserade sjukvården med regionsjukhus i Stockholm, Uppsala, Linköping, Malmö-Lund, Göteborg, Örebro och Umeå enligt prin- cipbeslut av 1960 års riksdag på grundval av utredningen om ”Regionsjukvården”, SOU 1958: 26.

ekonomiskt betingade och betonade planeringsområden och byggnadsetap- per etc. rörande bl.a. bebyggelse, vägar, flygplatser, sjukvårdsanstalter, vatten- och avloppsanläggningar, landskap- och miljövård samt fritidsan- ordningar o.dyl. Vill man sedan t.ex. beträffande sjukvården, göra en in— delning i delregioner är en sådan uppdelning i ändamålsenliga områden självfallet mycket lättare att göra, om man har att arbeta med ett så pass stort län, att länets gränser inte genast utgör avskärmningslinjer och där— med planerings— och lokaliseringsproblem. Det nu nämnda är inte minst viktigt om man i framtiden vill göra om indelningen i t.ex. sjukvårdshän- seende på grund av ändrade medicinska-tekniska förhållanden, befolknings- förskjutningar m.m. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar givetvis även be- träffande skolväsende, polisorganisation, trafiktillståndsgivning etc.

I Stockholms- och Göteborgsområdena arbetar överkorsande de nuva— rande länsgränserna — sedan gammalt bl.a. de särskilda regionplaneför- bunden. I Stockholmsområdet verkar, som känt, sedan den 1 januari 1967 ett kommunalt lokaltrafikföretag omfattande Stockholms stad och län. Diskussioner pågår om utvidgning av detta samarbete att jämväl omfatta en rad planeringsuppgifter och åtgärder beträffande bl.a. bebyggelsen. Enligt beslut av 1967 års riksdag skall Stockholms stad och län bilda ett enda län fr.o.m. år 1968. — Beträffande Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan har en interkommunal samverkan på samhällsplaneringens område etablerats. _ I Skåne arbetar ett regionplaneinstitut med båda landstingen och Mal— mö stad som intressenter. En enhetlig och samlad planering av hälso- och sjukvårdsresurserna för hela Skåne har också nyligen påbörjats.

De speciella förhållandena rörande vägplaneringens behov av större, funk— tionellt avgränsade enheter är väl kända. Diskussioner har därvid förts ända sedan 1940-talet med efterhand allt större och bättre arronderade områden (se delkartorna A—E i figur 8), utmynnande i en indelning av landet i sju byggnadsdistrikt/planläggningsområden genom kombinationer av lån. Denna distriktsindelning är uppgjord efter näringsgeografiska grunder och så att större städers influensområden kommer inom ett och samma distrikt samt med beaktande av önskvärdheten att få så likstor arbetsbelastning som möjligt i distrikten. Den är avsedd att i fullständig form träda i kraft den 1 juli 1967. Det östra distriktet (med en ort i Storstockholm som cen— tralort) består av Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och

M. Indelning i 6 militär- och civilområden (sammanfallande) för totalförsvarets ledning i högre regional instans enligt beslut av 1964 års riksdag på grundval av betänkandet ”Totalförsvarets regionala ledning”, SOU 1963: 65. Huvudorter: Strängnäs, Kristian- stad, Skövde, Karlstad, Östersund och Boden. Beträffande Hallands län är indelningen provisorisk i det att gränserna här ”bör om möjligt ansluta till en eventuellt kommande länsgräns”. I det nämnda betänkandet diskuterades även tre- och fyraregionsalternativ. . Sammanställning av vägväsendets byggnadsdistrikt/planläggningsområden, sjukvårds— regionerna och militär/civilområdena.

Gotlands län, det sydöstra (med Jönköping som centralort) av Östergöt— lands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län, det södra (med Kristian- stad som centralort) av Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, det västra (med Göteborg som centralort) av Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län, det nordvästra (med Karlstad som central- ort) av Värmlands, Örebro och Kopparbergs län, det nedre norra (med Härnösand som centralort) av Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt det övre norra distriktet (med Luleå som centralort) av Väster- bottens och Norrbottens län. —— Erinras må också om indelningen i de sju regionsjukvårdsområdena (delkarta L i figur 8), centrerade kring Stock- holm, Uppsala, Linköping, Malmö—Lund, Göteborg, Örebro och Umeå samt om den nyligen fastställda indelningen i sex militär- och civilområden (del- : karta M i figur 8) med Strängnäs, Kristianstad, Skövde, Karlstad, Östersund och Boden som stabscentra. * I detta sammanhang bör också nämnas de under senare år genomförda in- ' delningarna i ekonomiska planeringsregioner i Storbritannien (10 regioner, , 1964) och Frankrike (21 regioner, 1960). I sistnämnda land, där systemet 3 verkat längst, räknar man med att en dylik region bör ha minst en miljon in- , vånare för att kunna ge ett tillfredsställande underlag för ekonomiska och l, kulturella aktiviteter på det regionala planet. Bl.a. bör varje region ha ett =. eget universitet. Inom varje region, som bildats genom sammanläggningar , av departements, söker man målmedvetet satsa på en ”regional huvudstad” , såsom motvikt till framförallt Paris." lj. Vad beträffar det andra, i inledningen till detta avsnitt nämnda skälet —- att , i möjligaste mån få en balanserad folkmängdsutveckling inom resp. län —— *— kan följande framhållas. l Det råder som bekant en allmän strävan i länen att öka eller åtminstone 1 vidmakthålla folkmängden. Detta är lättförståeligt av flera skäl. Minskat & befolkningsunderlag följs ofta av vikande skatteunderlag och därmed osä- j kerhet i den ekonomiska planeringen. En förutsättning för att vi skall kun- d:, na ge medborgarna likvärdig service etc. oavsett bostadsort samt regionalt 1, omsätta den fortsatta allmänna ekonomiska och sociala politiken i riktning , mot ett allt bättre samhälle med avseende på arbets-, utbildnings- och sjuk— ;' vårdsmöjligheter osv., är vidare att tillräckligt folkmängdsmässigt och eko— . nomiskt underlag finns för att nyttigheterna skall kunna fungera optimalt och motivera insatserna av kvalificerad personal, teknisk utrustning etc. Viktigt att framhålla är, som ovan berörts i samband med presentationen

1” Rörande dessa frågor, se närmare redovisningen med kommentarer av K. G. Edwards, Regional Planning in Britain, The East Midland Geographer, June 1965, och A. Aase, Sen- tralisering og desentralisering i Frankrike, Ymer 1966 samt artikeln ”Revolution för den franska landsorten. Nya huvudstäder bryter Parisdiktatur”, Sv. Dagbl. 9 april 1964. Se även den av ombudsmannen Per Langenfelt lämnade redogörelsen i bilaga 4 till detta betänkande.

av diagrammet figur 3, att ett län med stagnerande eller sjunkande folk mängd efter hand kommer i den situationen att den kvarboende befolk ningen i allt högre grad hänför sig till de högre åldersgrupperna. En såda ”förgubbningsprocess”, som flera län nu börjat få känning av men som med ledning av tillgänglig befolkningsstatistik torde bli verkligt kännbar i alla ”problemlänen” först om 5 a 10 är, gör att belastningen på sjukvårdens om-i råde blir allt större genom den vida högre sjukdomsfrekvensen hos äldre än hos yngre personer samtidigt som skatteintäkterna från berörda befolk-' ningsgrupper blir relativt begränsade.

Betraktar man den faktiska folkmängdsutvecklingen eller skatteunder— laget i ett relativt ”smårutigt” mönster, t.ex. de cirka 900 olika kommuner- na, får man, som känt, en mycket växlande bild. Detta beror på att vissa kommuner ökar, måhända kraftigt, medan andra, kanske närliggande, sam— tidigt står stilla eller minskar, kanske t.o.m. kraftigt. I vissa fall kan de starka differenserna bero på mer eller mindre tillfälliga eller lokala om- ständigheter såsom personliga initiativ, markresurser, ägandeförhållanden, historiskt präglade gränser, slumpartad industrilokalisering e.dyl.

Lägger man ihop de skilda kommunerna till större enheter, t.ex. de cirka 280 kommunblocken, blir de största differenserna utjämnade gentemot den ”rena” kommunredovisningen. Bilden är dock alltjämt ganska splittrad med talrika ”toppar" och ”dalar”.

Går man ytterligare ett steg uppåt, t.ex. till de 70 A-regionerna, utjämnas differenserna än mer. Den växande centralortskommunen har där lagts samman med omlandets stillastående eller bakåtgående kommuner. Vissa differenser kvarstår dock, vilka mellan ytterligheterna t.o.m. i samma län kan vara ganska betydande.

Nästa steg i en analys av detta slag kan vara att betrakta de nuvarande länen som statistiska enheter. Men även denna bild är ganska heterogen, så pass heterogen att den inte kan läggas till grund för en i egentlig mening förutsättningslös lokaliseringspolitik. Ty om en del av länen (såsom f.n.) är små eller stagnerande, är det risk för att man från ansvarigt håll i dessa län tillgriper en rad åtgärder, även klart olämpliga, för att få det egna länet att växa befolknings— och skatteunderlagsmässigt, eventuellt för att försöka ”få upp” det till någon slags miniminivå med avseende på folkmängden, som passar till faktiska eller förmodade ”bastal” för t.ex. landstingsverk- samheten.

I en sådan strävan kan det — som erfarenheten visar — således komma in klart olämpliga ställningstaganden och förverkliganden, vilka sannolikt inte skulle ha kommit till stånd eller ens på allvar diskuterats, om man haft ett större län att arbeta med, eftersom ett sådant län a priori hade haft en mera positiv folkmängdsutveckling som följd av den ovan beskrivna ut- jämningseffekten gentemot ett mindre län. Sannolikt kan ett större län också erbjuda flera alternativ rörande lokaliseringsort eller industriell

branschinriktning, vilket är av vikt vid t.ex. en avvägning mellan å ena sidan önskemålet om skatteintäkter och å andra sidan miljövärden.

Samtidigt får det antagas, att det ur såväl läns- och landstingsorganens som statens och enskildas intressen inte är önskvärt med vare sig stora ök- ningar eller minskningar i folkmängdshänseende, eftersom detta kan med— föra problem beträffande bl.a. planering, personal, intäkter och kostnader. Vid kraftiga folkmängdsökningar löper man t.ex. risken att få köer eller att få vidtaga nödlösningar på grundval av dåligt genomarbetade planer sam- tidigt som personalläget förvärrar situationen och detta gäller framför allt byggnads- och anläggningsverksamheten —— fördyrar de nödvändiga ny- byggnaderna. Det torde nämligen ofta vara en del mycket snabbt växande regioner som leder och därmed allmänt sett initierar de höga kostnaderna inom en rad verksamhetsområden.

Så långt möjligt borde det åtminstone kan man arbeta med detta som en hypotes vara så, att de olika landsdelarna (länen, planeringsområ- dena) genom en lämplig uppbyggnad så långt möjligt erhåller samma chans ' att öka i folkmängd som riket i dess helhet.

Det är emellertid självklart att enbart en sammanslagning även om * den ger betydande fördelar genom ”bortrensning” av de mindre minsknings- länen enligt tabell 1 och 2 ovan samt tillskapar större planeringsområden _— " icke löser hela grundproblemet nämligen att ernå en medelutvecklingsnivå ' eller chans därtill. Vad som de facto ligger bakom länens olika utvecklings- drag är den olikartade struktur-, tätorts- och glesbygdsutveckling som ju inte i och för sig förändras genom dylika sammanläggningar.

* Det nu förda resonemanget leder därhän, att man i varje län bör söka få in minst en större och ur arbets- och servicesynpunkt (bl.a. beträffande den högre utbildningen) tillräckligt mångsidig och utvecklingskraftig stad eller grupp av orter, så att den spontana tillväxten i denna ort eller dessa orter kompenserar den fortsatta avfolkningen i länets övriga delar, en avfolkning, . som givetvis inte bör hindras eftersom den är ett tecken på effektivitets— * höjning.

”Nutida ekonomiskt och socialt liv kräver otvivelaktigt för sin utveckling att människor kan föras ihop till samverkande grupper av inte alltför ringa storlek. ' Den spontana urbaniseringen har klart visat att det förhåller sig så. Det svenska huvudproblemet i regionalpolitiken är att finna en sådan balans mellan koncentra- tion och spridning att den ekonomiska effektivitet och sociala trygghet som ligger i koncentration väl kan tillvaratas samtidigt som hela det nationella territoriet i rimlig utsträckning förblir befolkat?”

Som ett verksamt medel mot en utveckling i framtiden, där landet utan- för de tre nuvarande storstadsområdena löper risk att sacka efter, har bl.a.

” T. Hägerstrand, Regionala utvecklingstendenser och problem. Urbaniseringen. App. B till Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1, s. 281.

Arpi15 nyligen föreslagit skapandet av flera slagkraftiga stadsregioner med stor och mångsidig service och stor befolkningsmässig och ekonomisk tyngd. En sådan process är på gång men kan underlättas och förstärkas genom bl.a. utvecklingen av resmöjligheterna och televäsendet såsom förut sagts samt en målmedveten, samordnad lokalisering av högre undervisningsan- stalter, regional förvaltning etc.

Samhället —— här användes detta begrepp i dess vidaste bemärkelse — är, som redan berörts, av olika skäl uppbyggt hierarkiskt, dvs. arbetar på olika nivåer när det gäller kontakter, beslut och förverkliganden. Detta system är naturligtvis olika uppbyggt alltefter den historiska utvecklingen, befolk- ningsunderlaget, den tekniska insatsen osv. i resp. samhällssektor. Regio- nalt sett utmynnar emellertid de summerade effekterna av de olika sektors- behoven och länkningarna i ett system av tätorter med influensområden, varvid självfallet de ur folkmängdssynpunkt mest ”närbetonade” enheterna _— t.ex. livsmedelsaffärer — återfinns i hela tätortsskalan, de mera speciali— serade enheterna i enbart de större orterna och de mest specialiserade, som hänför sig till hela landet eller större delar därav, i tätortshierarkins topp. Hit hör bl.a. en rad ledningsfunktioner av administrativ, kapitalförvaltande och konsulterande art, likaså olika högre funktioner inom utbildningsvä— sende och kulturliv.

Ur arbetsmarknadssynpunkt gäller att de mindre orterna ofta endast kan erbjuda en odifferentierad arbetsmarknad med allt vad detta innebär av ensidighet och osäkerhet. Dessa drag minskar och försvinner ju större orten är. En industrinedläggning i en liten ort slår ju där mycket hårt me— dan den blir föga eller inte alls kännbar i större orter där arbetskraften lättare sugs upp av andra företag.

En sådan gruppering som nu i korthet presenterats undergår givetvis för- ändringar i tiden, sammanhängande med framför allt den tekniska utveck— lingen och därvid särskilt kommunikationsväsendets. I huvudsak kan man säga, att dessa förändringar resulterat i en successiv höjning av underlaget i form av absolut eller relativt antal konsumenter, större krav på differen- tierade utbildningsmöjligheter etc., vilket i sin tur medfört problem för de mindre orterna, nota bene om dessa inte legat inom pendlingsavstånd från större, växande orter.

De nu nämnda spontana dragen, som torde komma att förstärkas i fram- tiden i takt med den fortsatta tekniska, sociala och ekonomiska utveck- lingen och människornas allt större anspråk på bl.a. fullgoda och differen- tierade arbets- och utbildningsmöjligheter, bör man nog söka implicera i ett regionalt utvecklingsprogram.

Den nyligen påbörjade lokaliseringspolitiken, vars förverkligande på det regionala planet tillhör en av länsstyrelsens viktigaste uppgifter, kan i prin-

15 G. Arpi, Stadsrcgionen som lokaliseringsgrundval, Svensk Sparbankstidskrift 1965:4.

cip sägas knyta an till det synsätt som nu i korthet refererats. Mot bak- grund av de erfarenheter man gjort utomlands och de synpunkter som ovan meddelats kan man våga säga att det i och för sig kan vara riktigt att satsa på ett relativt utspritt system av orter men att man ur mera långsiktig aspekt samtidigt synes böra se till att ett visst antal av orterna blir i verklig mening fullfjädrade, dvs. centra för den mest kvalificerade arbetsmarkna— den och servicen, och så mångsidiga och attraktiva att de inte endast upp— fattas som de naturliga huvudorterna i resp. län eller landsdel utan också kan bli reella, spontana alternativ till de tre nuvarande storstadsområdena.

”Dessa medelstora städer är värda att satsa ett stort intresse på; de är livskraf- tiga och liör framtiden till, och de kan rätt planerade ge en god kombination av effektivitet, miljö och rimlig dimension. De duger bättre än andra orter att bygga upp till fullvärdiga stödpunkter i det vidsträckta Skogsland, som vi inte har folk nog att hålla ens nödtorftigt servicebetjänat över större ytor.”

”Det finns också en ganska rikhaltig litteratur kring frågan om det kan tänkas existera en stadsstorlek som allsidigt sett kan betraktas som optimal. Än så länge är denna litteratur nog mera uppbygglig än klargörande. Om man betraktar stor- , staden enbart som ett ekonomiskt maskineri visar exempel i utlandet att en metro- polregion kan äga samma folkmängd som hela Sverige och likväl fungera med stor effektivitet. Å andra sidan ligger vissa sociala nackdelar i öppen dag, även om det knappast är utrett i vad mån dessa beror på befolkningsanhopningen som sådan eller om bakgrunden finns att söka i sådana allmänna brister hos social organisa- tion och fysisk planering som lämpligen avhjälps på annat sätt än genom storleks- maximering och decentralisering.” ”

Någon bestämd folkmängd bör man nog knappast därvid söka fixera, men åtskilliga indikatorer av skalekonomisk art (större anläggningar blir oftast mer ”ekonomiska” än mindre) och av s.k. tröskelkaraktär (vissa samhälls- funktioner kräver t.ex. ett visst befolkningsunderlag och är ej delbara) pekar på invånarantal i orten plus dess närmaste omland av lägst 100 000, kanske 200 000 år 300 000.13

Tänker vi oss att vi i Sverige fram till omkring år 1985 vill söka ”höja upp” 10 landsdelscentra från en nuvarande folkmängd av 50.000 å 100.000 invånare till låt säga det dubbla, 100.000 ä 200.000 invånare, så åtgår för detta endast ungefär 0,5 ä 1 miljon invånare av de prognosticerade omkring , 1,5 miljon nya tätortsinvånarna, vilket innebär att det blir människor över ' även till en rad andra orter, större som mindre.

1” G. Arpi, Medelstor stad planering och miljö. Ymer 1966, s. 8.

” Hägerstrand, o. a. a. s. 283.

15 Det kan förtjäna nämnas, att för att göra ”de nya städerna” i Storbritannien mer eko- nomiska och bättre balanserade m.m. har deras planfolkmängd successivt höjts från i flera fall 30 000 å 50 000 till 70 000 år 80 000 och från 80 000 till 130 000 år 150 000 (K. G. Edwards, The new towns of Britain, Geography, July 1964, s. 281, resp. P. J. Smith, Changing objek- tives in Scottish new towns policy, Annals of the Ass. of American Geographers, Sept. 1966, s. 500 ff). För Sovjetunionens del nämnes 100 000 31 300 000 invånare såsom lämplig tätortsstorlek (R. J. Osborn, How the Russians plan their cities, Ekistics, Febr. 1967, s. 77). Den maximala folkmängden i en tätort har, med utgångspunkt i att alltjämt ha rimliga arrangemang för biltrafiken, skattats till 700 000 (V. Gruen, The heart of our cities. The urban crisis, London 1965, s. 130). Såväl högre som lägre tal har emellertid också anförts i debatten.

Sträcker vi ut blickfältet till år 2000 och vill ha upp våra landsdelscentra till 200.000- å 300.000-personersnivån så innebär detta ett totalt åtgångstal, räknat från nuläget, av 1,5 å 2,3 miljoner, dvs. endast ungefär 2/ 3 av hela den emotsedda ökningen av tätortsfolkmängden på 2,5 år 3,5 miljoner.

”Skaffar vi oss ett sådant nät av små storstäder, bör vi ge dessa städer en annan, roll än vi har varit vana vid. Vi har alltid tänkt i stads- och landskommuner, och motsättningen mellan stad och land har uppfyllt våra tankar och den politiska de- batten. Nu är en ändring i detta betraktelsesätt på väg, men den kommer långsamt. Den lilla storstaden bör tilläggas ett område av omgivande landsbygd och mindre städer och tätorter, utgörande en enhet med sin storstad i administrativt och kom— munalt avseende och så väl tilltaget att den lilla storstadens invånare kan få sitt behov av fritidsområden väl tillgodosett inom området. En symbios mellan de små storstäderna och omgivande landsbygd är någonting som på alla sätt bör ef— tersträvas. En stor del av landet skulle lämpligen kunna organiseras som sådana storstadsområden, varigenom en ännu mycket större del av Sveriges befolkning i bilens tidsålder skulle kunna få tillgång till all rimlig storstadsservice.” 1”

Det har ibland sagts, att en dylik intensiv satsning på en viss ort eller orts- grupp skulle innebära en stagnation eller tillbakagång för övriga orter i länet eller landsdelen ifråga. Detta kan naturligtvis i och för sig komma att gälla för de sämst belägna orterna, kanske under en övergångstid även för andra orter som kommer i skuggan av den ”nya” orten. Men erfaren— heten pekar på, att en kraftigt växande storstad efter hand medför en all- män stimulans på allt längre avstånd ,såväl ifråga om bostad—pendling som beträffande en rad industriella och servicebetonade företag, vilka arbetar med storstadsområdet som marknad men som t.ex. av utrymmesskäl före- drar att ligga kvar eller etablera sig i någon av de ”gamla” grannstäderna.

Det synes vara angeläget att man, mot bakgrund av det ovan sagda, inte endast betraktar valet av residensstad och kårnsjukhusstad utifrån alltför snäva och av dagens förhållanden präglade aspekter utan söker föra in detta val i ett allmänt samhälleligt utvecklingsprogram på det regionala området, detta desto mer som läns- och landstingsorganen i sig själva -— genom de- ras stora uppsättning av personal och behov av kvalificerad service — kan hjälpa till att skapa en utvecklingskraftig och även för andra organ och kategorier attraktiv miljö. Vi kan givetvis också betrakta förhållandena om- vänt: För att få kvalificerad personal och service till läns— och landstings- organen behövs en attraktiv miljö. Det bör i en sådan ömsesidig, spiral— betonad utveckling framför allt pekas på universitets— och högskoleutbygg— nadernas stora roll.

Med en sådan ”automatikbetonad” princip, som ovan skisserats, reduce- rar man behovet av eller risken för centrala statliga direktinsatser eller and- ra statliga åtgärder på länsområdet och kan överlåta dessa till de samtidigt förstärkta regionala länsorganen. De lokala planeringsproblemen är, som redan sagts, naturligtvis lika stora oavsett kommunernas länstillhörighet.

1” S. Dahl, Länen som mål och medel. PLAN 1965: 1, s. 31.

Föränderlighetens samhälle talar helt enkelt för mycket stora lån, inom vilka man sedan alltefter teknik, resurser, önskemål etc. kan arbeta med det slag och antal serviceregioner, som de olika omständigheterna talar för från en samhällssektor till en annan och från en tid till en annan. Endast sådana län så långt möjligt fasta i ytterkonturerna men med möjligheter inom dem till ändamålsenliga och flexibla lösningar i lokaliserings- och in- delningshänseende torde ha chansen att på längre sikt förbli funktions- dugliga regionala och landstingskommunala enheter. Samtidigt får man inte blunda för att samhällsutvecklingen också i framtiden, liksom hittills, kan medföra behov av ännu större regionala verksamhetsområden än länen (jfr vad ovan sagts om ”stordistriktsindelningen” inom vägväsendet och om regionsjukvården m.m. samt om den ekonomiska regionindelningen i bl.a. Storbritannien och Frankrike). Det är därför viktigt att en länsindelning gö- res så, att dylika större enheter alltefter behoven kan bildas genom block- bildningar av län utan nya gränsjusteringar.

Valet av residensstad samt metodiken vid länsindelningen och gränsdragningen

Till huvudsaklig del är valet av de blivande residensstäderna lätt eftersom vi under alla förhållanden har ett visst antal större städer med tillhörande förorter eller relativt närbelägna grannorter, vilka tillsammans med sina omgivningar är så pass folkrika att de, liksom hittills, måste vara länscentra och ha en kvalificerad hälso— och sjukvård m.m.

När det gäller valet av övriga länscentra, dvs. residensstäder i de nya läns- bildningarna, hör i princip och i tillämpliga delar gälla vad som ovan sagts, dvs. man bör eftersträva att residensorten sammanfaller, blir identisk med eller ligger nära den största befolkningsagglomerationen eller den ort, som för invånarna verkligen uppfattas som ”regional huvudstad”. Vidare bör man se till att residensstaden ligger där trafiklederna konvergerar. Där valet står , mellan olika orter bör den ort väljas till vilken det föreslagna länets befolk- r ning har den lägsta summerade restiden. Viktigt torde också, med hänsyn till önskemålet att få tillräckligt kvalificerade befattningshavare, vara att ' orten inte endast är folkmängdsmässigt stor utan också har eller kan be- , dömas få en verkligt kvalificerad service i olika avseenden att erbjuda. Vi- ' dare tillkommer önskvärdheten av att knyta an lokaliseringen av länsorga- nen till den allmänna satsningen på vissa bestämda orter såsom förut fram- hållits. Utbildningsmöjligheterna särskilt i form av universitet eller uni- versitetsfilialer torde, som redan sagts, böra tillmätas särskild betydelse. Men även sådana ”yttre” omständigheter som tilltalande natur och bostads- miljö samt direkta järnvägs- och flygförbindelser med huvudstaden etc. torde vara viktiga omständigheter att beakta.

Vad beträffar gränsdragningen och arronderingen av länen bör man efter- sträva att söka föra samman sådana områden som s.a.s. hör ihop på grund av bebyggelsemässiga, arbetskraftsmässiga, trafikmässiga, kommersiella och andra funktionella eller historiska skäl. De större tätorterna med till- hörande influensområde beträffande handel och pendling m.m. bör vara! ”byggstenar” och i sin helhet ingå i ett och samma län. Av praktiska skäl blir byggstenarna de nuvarande kommunblocken eller kombinationen därav. Självfallet bör man också beakta vad man kan kalla tätortshierarkin och länkningen genom kontakter av olika slag och intensitet, dvs. hur be- folkningen i en mindre ort (och dess omland) för mera kvalificerad service etc. vänder sig till något större orter och hur man från dessa sistnämnda orter i sin tur vänder sig till läns— eller provinscentra etc.

Av det nu sagda följer i sin tur att gränserna så långt möjligt bör för- läggas i de svaghetszoner i fråga om arbetskraftsmässiga och kommersiella kontakter som vi har i landet, dvs. där kontakterna vänder sig åt olika håll. Ofta ligger dessa omslagszoner eller trafikdelare i relativt folkmängdsglesa områden, t.ex. i större skogsbygder, och har då i en del fall mycket gamla anor i form av bygde- och landskapsgränser, vars reella innebörd som kon-

Mlndre ort

Större on Större ort (ev. residensstad) (ev. nsldmsslqd)

Här här, | lämp- ligaste kommun- blocksgräns, löns- gransen drogas.

Växande Or! som är eller allt- ort mer blir förort till A.

A B 0 0

Nu be'inlllg länsgräns, Denna bör flyttas till ett "friare" läge. t.ex. till höger om 8.

Figur 9. Några principskisser belysande indelningsmetodiken och gränsdragning— en. Se även texten samt redovisningen av en faktisk situation enligt figur 7 ovan.

taktbarriärer alltjämt är levande. I dessa lägen ”irriterar” de administrativa gränserna minst och man torde vidare genom en dylik metodik sannolikt skapa den bästa politiska och regionala föreståelsen för utredningens förslag.

Omslagszonerna eller trafikdelarna kan, som benämningen anger, regi- streras genom pendlings— och andra trafikflöden, handels- och servicekon- takter, tidningsspridningens regionala bild etc. I betydande utsträckning av- speglar sig dessa kontaktinriktningar och därmed områdesindelningen och gränserna också av näringslivets indelningar i marknadsförings- eller di- stributionsområden etc liksom också i de 70 s.k. A-regionerna vilka bl.a. bc- gagnas vid frågor och redovisningar beträffande arbetsmarknad och lokali- seringspolitikm.

Denna på en gång funktionella och emotionella men också praktiska syn gör att man så långt det är möjligt skall undvika länsgränser i sådana om- råden som utifrån allmänna synpunkter bör behandlas enhetligt och i ett svep. Storstadsområdena har härvid framhållits ovan. Synsättet gör vidare att man t.ex. bör låta så stora delar som möjligt av ett kustområde ingå i ett och samma län, framför allt med hänsyn till avvägningskomplexet fri— tidsverksamhet industrilokalisering, samt att en industriregion eller annan näringsgeografisk region med viss enhetlighet eller ägandemässig samhörighet bör ingå i ett och samma län. Därjämte bör gränserna dragas så att man inte får för stora folkmängdstal i de från residensstaden längst bort i länet belägna områdena, detta dels för att minimera restider och res- kostnader, dels för att undvika att, om en större stad ligger alldeles i ut- kanten, efter hand få ett förortsproblem vid en (kanske nyskapad) läns- gräns. Runt varje större tätort som bedöms komma att utvecklas måste m.a.o. expansionsutrymme inom ett och samma län tillskapas.

På kartorna i figur 9 visas några principskisser beträffande indelnings— metodiken och gränsdragningen.

Slutligen måste så långt möjligt befolkningsförhållandena beaktas i syfte i att få lån som bättre än de nuvarande får förutsättningar till en spontan,

positiv utveckling och som blir tillräckligt starka ur folkmängdsaspekt (i nu- läget minst omkring 300 000 invånare) för att kunna fylla de alltmer krä— vande funktioner som åvilar och kommer att åvila länen och deras olika * organ.

'” Beträffande nämnda källmaterial och dess användning vid regionindelningar kan hän- visas till Arpi—Hall—Wire'n, Region och marknad, Sthlm 1966. —— Ur metodologisk syn— punkt kan hänvisning vidare ske till ”Regionsjukvården”, SOU 1958:26, särsk. s. 296— 300, och ”Principer för en ny kommunindelning”, SOU 1961 : 9, s. 134—147 0. 182—187.

Bilaga 2

Synpunkter på den framtida befolkningens storlek i länen

Av departementssekreteraren Bengt Thufvesson

]. Allmänt.

Förutsättningarna för att göra kvalificerade bedömningar ifråga om den framtida befolkningens storlek i olika län är för närvarande av skilda an— ledningar inte särskilt gynnsamma. I synnerhet inte om man i bedömningar— na vill beakta inte enbart de demografiska förändringsfaktorerna utan även förändringarna inom näringslivet. Tillgången på källmaterial är t.ex. inte tillfredsställande. Informationen om befolkningens storlek,ålder, flyttningar etc. är visserligen god men data om näringslivet är otillräckliga. Tillgången på information av det senare slaget förbättras emellertid när resultaten av 1965 års folkräkning föreligger, vilket väntas ske under hösten 1967. Mera ambitiösa prognosarbeten måste anstå till efter denna tidpunkt. Det finns emellertid även andra skäl att inte nu påbörja något omfattande arbete med befolkningsprognoser för olika län. Inrikesdepartementet har utfärdat sär- skilda anvisningar om länsplanering, i vilka prognosarbete av olika slag in— går som väsentliga moment. Preliminära resultat av detta arbete kommer att föreligga i september månad 1967. Detta material kommer att ge under— lag för bättre bedömningar av utvecklingsmöjligheterna än de som för när- varande kan göras. Dessutom arbetar en särskild arbetsgrupp tillsatt av den till inrikesdepartementet knutna ”Expertgruppen för regional utrednings— verksamhet” (EBU) med vidareutvecklingen av regionala prognoser av oli— ka slag.

Med hänsyn till vad som ovan framhållits har det inte ansetts rimligt att utarbeta nya befolkningsprognoser som underlag för länsindelningsutred- ningens ställningstaganden. Det bästa har istället ansetts vara att analysera och omarbeta nu tillgängligt prognosmaterial samt redovisa resultatet härav. Önskvärt hade varit om man i detta arbete kunnat beakta såväl centralt ut— arbetade bedömningar (t.ex. långtidsutredningen) som regionalt upprättade prognoser. För närvarande saknas emellertid aktuella, efter enhetliga meto— der regionalt upprättade bedömningar för hela landet. Av regionala myndig— heter upprättade prognoser av sådant slag framställdes av länsstyrelserna i samband med kommunblocksplaneringen. Dessa prognoser tillkom emeller— tid i allmänhet redan omkring 1961 och byggde på förhållandevis enkla me- toder, varför de i dag kan betraktas som föråldrade.

I och för sig vore det motiverat att ställningstaganden av det slag som skall göras av länsindelningsutredningen grundades inte på prognoser i be-

märkelsen neutrala framskrivningar av nuvarande utvecklingstendenser utan på ett slags program i vilka beaktades olika beslutande organs möjlig- heter att med lokaliseringspolitiska medel påverka den pågående utveck- lingen i den ena eller andra riktningen.

För närvarande saknar vi emellertid ett enhetligt system för formulering av sådana program. Visserligen prövas ansatser till en sådan programfor— mulering i länen. Men några resultat föreligger ännu inte. Det blir därför nödvändigt att det material som skall framställas som underlag för länsin- delningsutredningens ställningstaganden får formen av ganska enkla be- dömningar av, vilka de framtida effekterna av nuvarande utvecklingstenden— ser blir för befolkning och näringsliv i olika regioner.

En första utgångspunkt i detta arbete har varit det för närvarande mest aktuella prognosmaterialet med täckning för hela riket, nämligen statistiska centralbyråns befolkningsframräkning för kommunblocken som redovisa— ' des 1965. Denna prognos kan sägas vara en framskrivning av dödlighet och ' nativitet för 60-talets första år och av nettoflyttning för åren 1961—1963. ' Antagandena om flyttningarna bygger alltså på en förhållandevis kort ob- » servationsperiod. Första prognosår är 1965 (se Statistiska Meddelanden Ser. 'B1965120). l

De analyser som i det följande skall redovisas har i huvudsak gjorts kom— Ö munblocksvis utom kring de största tätorterna där sammanslagningar av ' flera block har gjorts. Antalet kommunblock inklusive Stockholms stad ' uppgår till 282. I den här genomförda analysen utnyttjas 213 ”regioner”. ' Redovisningen sker emellertid utom i vissa delar av avsnitt 2 på s.k. kom- ' munblockslän.

2.1. Utfallet av SCB:s framräkning första prognosåret 1965. Statistiska centralbyråns befolkningsframräkning avviker för första ”prog- nosåret” 1965 med mer än i 1,5 % för 99 av de berörda områdena, som ;, framgår av tabellerna 1—3. I 55 fall är värdena mer än 1,5 % för låga '! och i 44 fall mer än 1,5 % för höga.

' Framräkningens regionala utfall framgår av fig. 1. Även om bilden kan ', synas något svårtolkad är det tydligt att det är vanligare i Norrland än i

södra Sverige att prognosen redan i utgångsläget ligger för högt. Detta * framgår än tydligare av nedanstående sammanfattning. Tydligt är också , att prognosutfallet första prognosåret är bäst i Götaland och Svealand, klart ' sämre i Norrland.

Ett studium av prognosutfallet för olika stora ”regioner” ger ingen en— tydig bild. (Tab. 3.) I de storleksgrupper där ett något så när stort antal regioner finns att bearbeta är det ungefär lika vanligt med såväl positiva som negativa avvikelser från den observerade folkmängden 1965. Klart är

Tabell 1 . Index Antal områden — 90,4 ........................................................... 1

90,5— 92,4 ........................................................... 1 92,5— 94,4 ........................................................... 1 94,5— 96,4 ........................................................... 12 96,5— 98,4 ........................................................... 40 98,5—101,4 ........................................................... 114 101,5 —103,4 ........................................................... 33 103,5 —105,4 ........................................................... 9 105,5 —-107,4 ........................................................... 1

1075 ...........................................................

Avvikelser mellan observerad och prognostiserad befolkning 1965 enligt SCB:s bc- folkningsframräkning. 100 anger överensstämmelse mellan de bägge värdena. Värden un— der 100 anger att den prognostiserade befolkningen är för låg, över 100 att den är för hög.

Tabell 2. För högt :!: 1,5 % För lågt Summa

Götaland Antal ............................. 13 58 30 101

% ............................... 13 57 30 100 Svealand Antal ............................. 11 33 17 61

% ............................... 18 54 28 100 Norrland Antal ............................. 20 23 8 51

% ............................... 39 45 16 100 Summa Antal .............................. 44 114 55 213

% ................................

Antal områden med för höga och + värden samt för låga värden inom i 1,5 % för prog- nosen i relation till den observerade folkmängden 1965.

Tabell 3. Antal inv. För lågt :|; 1,5 % För högt Summa ' 4 999 ............................ 1 — — 1 5 000 6 999 ............................ (i 5 11 7 000— 9 999 ............................ 13 26 13 52 10 000 —14 999 ............................ 15 22 13 50 15 000—19 999 ............................ 8 10 7 25 20 000 —29 999 ............................ 9 16 3 28 30 000 —49 999 ............................ — 14 4 18 50 000 ——99 999 ............................ 1 9 4 14 100 000 ........... _. ................ 2 12 -— 14 Summa ................................... 55 114 44 213

Utfallet av framräkningen i förhållande till den verkliga folkmängden 1965 för områden av olika storlek.

: _ .a _ s* _ K

,. | + 1 ;t I

Framriknlngen llggnr

5,5 V.

:

15914 196

3,5 'I-

__

1,5 'I. 1,5 'I. 3,5 'I.

% 5,5 'I.

Fig. 1. Utfallet av statistiska centralbyråns befolkningsframräkning första prognosåret 1965.

15!) m

emellertid att utfallet för de största regionerna med över 100000 inv. (12 st.), är bättre än för andra storleksgrupper. Endast två regioner, Västerås och Borås kommunblock, har en avvikelse på mer än 1,5 % och i båda fal- len ligger den framräknade befolkningen lägre än den verkliga.

Avvikelserna mellan framräkningarna och den verkliga folkmängden 1965 för länen framgår av diagrammen, fig. 2—13. Skillnaderna 1965 mellan den heldragna linjen och den grövre streckade linjen (A) i det övre kurv- systemet antyder dessa avvikelsers omfattning (se även tab. 4).

2.2. Befolkningsutvecklingen i länen.

Befolkningsutvecklingen i länen framgår dels av tabellerna 4 och 5 dels av det översta kurvsystemet i de olika länsdiagrammen. I dessa anger den över- sta heldragna linjen utvecklingen mellan 1950 och 1965 med värden note- rade 1950, 1960 och 1965. Den streckade kurvan märkt A anger befolknings- utvecklingen 1965—1980 enligt statistiska centralbyråns befolkningsfram- räkning med flyttningsantaganden, kurvan B motsvarande värde utan flytt— ningsantaganden. För att det skall bli möjligt att grunda bedömningarna om den framtida befolkningens storlek i länen på ett så aktuellt material som möjligt har statistiska centralbyråns framräkning justerats för de olika länen med avseende på den avvikelse som noterats mellan prognostiserad och verklig befolkning 1965. Justering har därvid endast vidtagits i fråga om totalbefolkningen. Denna justering har gjorts med ledning av förhållan— det mellan den beräknade och den observerade nettoflyttningen mellan 1960 och 1965. Försök att beakta utvecklingen under 1966 har också gjorts. De justerade värdena för totalbefolkningen redovisas för år 1980 i tabell 6.

I tabell 5 redovisas kommunblockslänens andelar av rikets totalbefolk— ning under olika år. 1950—1965 enligt kända befolkningstal, och 1965— 1980 enligt statistiska centralbyråns befolkningsframräkning. Med ledning av dessa värden och den justering som för 1980 gjorts av statistiska central— byråns prognos har en framskrivning av andelsförskjutningarna gjorts till 1985. Dessa värden för 1965 har sedan applicerats på det s.k. medelalterna— tivet i statistiska centralbyråns riksprognos 1985. Den befolkning som där- vid erhålles i olika län redovisas i tabell 6.

Den här berörda justeringen av statistiska centralbyråns framräkning för 1980 samt den beräkning som gjorts för året 1985 upptas inte i den i avsnitt 3 genomförda kalkylen över utvecklingen inom näringslivet.

3. Vilken utveckling inom näringslivet förutsätter statistiska centralbyråns befolkningsframräkning? Svaret på denna fråga är givetvis mycket svårt att ge. Tillgängligt utred- ningsmaterial och den tid som stått till förfogande för detta arbete medger

endast att tämligen enkla räkneexempel, i huvudsak med utgångspunkt från vissa av långtidsutredningens antaganden i SOU 1966:1 , göres.

Först göres en bedömning av arbetskraftstillgångarna i olika regioner (3.1) dels med och dels utan antaganden om flyttningsrörelser. Därefter göres en regionalt differentierad ”prognos” för sysselsättningen inom jord— bruket (3.2) som till slutresultat får värden som ganska nära sammanfaller med långtidsutredningens. Nästa moment har varit en bedömning av syssel- sättningen inom servicenäringarna vid den totalbefolkning som framräk— ningen antyder (3.3) och slutligen redovisas genom skillnaden mellan be- räknade arbetskraftstillgångar och sysselsättning inom jordbruk och ser— vice vilken utveckling inom industrin som denna framräkning synes förut- sätta.

3.1. Beräknade arbetskraftstillgångar.

, Beräkningen av arbetskraftstillgången har gjorts på så sätt att långtids-

utredningens antaganden om yrkesverksamheten i olika åldersgrupper ( SOU 1966:8 ) tillämpats på den framtida befolkningen enligt SCB:s fram- räkning för kommunblocken 1965, 1970, 1975 och 1980 samt dessutom på den för 1960 kända befolkningen. Eftersom framräkningen inte särredovi- sar gifta och ogifta kvinnor har en sammanvägning av långtidsutredningens antaganden måst göras, så att dessa avser samtliga kvinnor. Förändringen av arbetskraftstillgångarna 1960—1980 enligt dessa långtidsutredningens antaganden har därefter via ett index tillämpats på det verkliga antalet för- värvsarbetande 1960. Genom detta förfaringssätt erhålles en viss regional anpassning av långtidsutredningens antaganden.

Betydande svårigheter möter när det gäller att bedöma arbetskraftstill- gångarna inom olika områden. Givetvis existerar ett inbördes samband mel— lan utbud av arbetskraft och efterfrågan på så sätt att det utbud som en viss befolkning ger upphov till t.ex. ökar med ökad efterfrågan och omvänt min- skar vid minskad efterfrågan. Detta förhållande har man i regel hittills inte beaktat i regionala undersökningar och inte heller i denna.

Till dessa svagheter i det här tillämpade systemet kommer dessutom att den regionala anpassningen av yrkesverksamheten som göres inte innebär någon framtida utjämning mellan olika områden.

Arbetskraftstillgångarna i olika län enligt dessa förutsättningar redovisas i tabell 7 samt i de olika länsdiagrammen. Dels för de fall att in- resp. ut— flyttning kommer att ske från olika län (kurva C i diagrammen) och dels för det fall att ingen flyttning sker och befolkningen sålunda förändras en- bart genom dödlighet och nativitet (kurva D). Arbetskraftstillgångarna en— ligt alternativet med flyttningar i vilket då också ingår inflyttningsvinster i förhållande till utlandet är av samma storleksordning som redovisas i lång— tidsutredningen. Som framgår av den efterföljande tabellen 8 skulle antalet

invånare per förvärvsarbetande enligt dessa beräkningar komma att variera kraftigt mellan olika län. Värdet ifråga skulle komma att ligga mycket lågt i de områden som redan nu har låga värden d.v.s. storstadsområdena och Älvsborgs län medan man även i framtiden skulle ha höga värden d.v.s. i regel lägre yrkesverksamhet främst i norrlandslänen. För vissa län antyder det höga värdet över antalet invånare per förvärvsarbetande en ogynnsam äldersfördelning d.v.s. en hög andel åldringar. Som jämförelse redovisas därför i tabell 9 andelen personer över 65 år 1950—1980.

Trenden i utvecklingen av antalet förvärvsarbetande 1960—1965 i dessa beräkningar stämmer ganska väl överens med utvecklingen av antalet yr- kesverksamma inkomsttagare enligt den officiella statistiken (se ”Skatte— taxeringarna samt fördelningen av inkomst och förmögenhet” 1960—1964).

3.2 Utvecklingen inom näringslivet.

Den i det föregående berörda beräkningen av arbetskraftstillgångarna kan ses som ett slags regional utproportionering av långtidsutredningens resul— tat. Även de synpunkter som i det följande lämnas på sysselsättningen inom olika näringsgrenar bygger på denna förutsättning.

Någon aktuell regional redovisning av den förväntade sysselsättningsut— vecklingen finns f.n. inte. I avsaknad härav har vissa beräkningar gjorts för de naturliga jordbruksområdena.

Först gjordes en framskrivning av utvecklingstendenserna när det gäller åkerarealens fördelning på brukningsenheter av olika storlek mellan 1956 och 1961 för de naturliga jordbruksområdena. De erhållna värdena avstäm- des mot de regionala bedömningar som redovisats i ”Lantbrukets struktur- utveckling” ( SOU 1964:37 ).

På den sålunda erhållna arealen har tillämpats olika åtgångstal vad gäl- ler arbetskraften vilka bygger på de s.k. räkenskapsresultaten 1960 med antagande om samma årliga minskning för framtiden som gäller för början av 60-talet. Den resulterande förändringen i arbetskraftsåtgången har via , ett index applicerats på antalet förvärvsarbetande inom jordbruket 1960 varvid en anpassning av jordbruksområden till de inledningsvis berörda 213 områdena gjorts.

För skogsbruket och fisket har långtidsutredningens antaganden använts utan någon regional differentiering.

Den på detta sätt erhållna sysselsättningen inom jordbruk m.m. framgår av tabell 10. Värdena där är för 1970 av samma storleksordning som i lång- tidsutredningen medan de för 1980 ligger över långtidsutredningens värden. Långtidsutredningens värden bör här ses som de troligaste. Det material

3.2.1. Jordbruk, skogsbruk och fiske. ' '

som använts för de här redovisade beräkningarna har emellertid inte kun- nat ge någon vägledning för hur en ytterligare nedgång i jordbruket skulle regionalt fördelas.

3.2.2 Serviceverksamhet.

I de här mycket översiktliga beräkningarna har serviceverksamheten be- stämts på samma sätt som tillämpades i arbetsmarknadsstyrelsens progno- ser 1963 (Meddelande från lokaliserings- och utredningsbyrån 1963z23). Andelen i service sysselsatta i olika områden har varje femårsperiod sålun- da ökats med samma antal procentenheter som kan härledas ur långtids- utredningens resultat för hela riket. I och för sig kunde det vara motiverat att justera de i dessa beräkningar använda andelsförändringarna för olika län med hänsyn till utvecklingstendenserna mellan folkräkningsåren 1950 och 1960. Under denna period var emellertid servicetillväxten påfallande hög i vissa glesbygdslän. En del av dessa län uppvisade 1960 en mycket hög ' andel sysselsatta inom serviceverksamheterna. Högsta andelen sysselsatta finner vi nämligen förutom i storstadslänen och Uppsala lån på Gotland och i vissa av norrlandslänen. För en del av de senare länen förefaller det inte troligt att den i förhållande till riksgenomsnittet mycket kraftiga ökningen av serviceverksamheten under 50-talet kommer att fortsätta under den pe- riod som här diskuterats. Det måste i stället betraktas som troligt att vissa förskjutningar ifråga om servicetillväxten under prognosperioden kommer att ske i förhållande till vad som skedde under 50-talet. Det måste anses sannolikt att en förhållandevis stor ökning kommer till stånd i sådana län som tidigare haft särskilt gynnsam utveckling inom industrin men som uppvisar relativt liten andel i sysselsatta inom servicenäringarna (detta gäl- ler t.ex. Älvsborgs och Västmanlands län). Medan sådana län som haft en svag industriutveckling och redan har hög serviceandel kan väntas få en i förhållande till riksgenomsnittet lägre tillväxt inom serviceverksamheterna (hit hör t.ex. Jämtlands län och Norrbottens län). I de värden som redovisas i tabell 11 har hänsyn inte tagits till dessa förhållanden. Vissa ytterligare kommentarer lämnas dock i avsnitt 4.

Långtidsutredningens gränsdragning mellan service och industri överens- stämmer inte helt med folkräkningens. Eftersom långtidsutredningens an- taganden lägges till grund för dessa beräkningar och då folkräkningsupp- gifterna i olika regioner har måst användas utan justering uppstår vissa avvikelser mellan de värden som anges i långtidsutredningen för service och industri och de som redovisas i tabellerna 11 och 12 för dessa näringsgrenar.

3.2.3. Industri— och byggnadsverksamhet.

Utvecklingen inom industrin har efter ovan redovisade bedömningar för ser—

Tab. fr.. Befolkningsu(vecklingen 1950—1965 samt befolkaingsframräkning 1965—1980 för kommunblocksläncn, med och utan flyttningsantaganden.

Observerad befolkning Befolkningsframräkning, l OOO-tal personer

Län 1965 1970 1975 1930

1950 1960 1965 m. flytt. u. flytt. m. flytt. u. flytt. m. flytt u. flytt. m. flytt. u. flytt. A+B . .. 1 109 642 1 277 029 1384 792 1 400,83 1 316,6 1 535,4 1 350,53 1675,2 1 378,5 1 810,61 1 400,1 166 863 178 847 194 952 193; 185,0 210,6 191,0 227,9 196.8 244,51 202,2 198 076 212 939 226 898 224,31 219,3 236,3 226,6 248,3 234,0 259,0 240,5 352 321 361 524 369 282 371,2 372,6 381,0 384,5 390,5 396,5 398,6 407,2 274 476 288 530 299 215 295,8 297,8 302,7 307,6 309,3 317,8 315,2 327,2 150 961 153 214 158 965 156,9 156,3 160,6 160,1 164,5 164,4 168,3 168,5 239 716 238 635 238 763 238,3 244,3 237,6 251,0 236,51 258,1 234,5 264,13 58 993 54 322 53 742 53,7 55,7 53,1 57,4 52,6 59,4 51,8 61,5 146 135 144 468 149 321 149,5 148,2 154,3 152,7 158,6 157,3 162,3 161,3 253 707 252 238 258 399 257,1 257,6 262,1 263,6 266,5 270,6 270,8 277,0 588 650 631 046 672 978 674,9 650,6 720,9 670,1 767,8 688,6 813,4 704,6 158 351 164 253 172 908 172,3 168,5 180,1 175,0 187,7 180.7 195,2 186,1 563 427 631 037 674 319 676,5 655,1 723,1 676,8 770,0 696,6 814,3 714,2 347 835 364 103 378 926 374,2 375,3 382,9 386,7 390,6 397,7 397,1 407,4 251 309 252 764 257 598 257,61 258,7 262,4 265,4 267,2 272,5 271,7 279,2 281 458 291 085 287 276 289,2 298,7 287,0 306,5 284,6 314,2 281,6 321,0 247 737 263 138 268 824 266,5 270,5 270,3 278,5 274,1 286.5 276,23 293,3 201 094 230 311 247 580 241,5 240,0 253,7 249,8 266,3 259,5 278,4 268,6 267 134 285 859 282 446 284,51 293,9 282,3 302,6 279,5 311,6 275 ,9 320,0 284 985 293 070 293 272 294,7 301,3 295,6 310,2 295,8 319,1 294,7 326,9 283 754 285 620 277 485 280,4 295,4 274,3 305,5 267,9 315,6 261,() 324,4 143 983 139 800 130 963 131,9 143,51 124,3 148,1 117,2 152,9 110,4 157,3 231 701 239 625 233 874 236,7 251,4 234,1 263,8 231,8 276,2 229,3 287,5 241 731 261 672 259 824 266,4 278,4 270,9 296,7 275,51 315,7 279,3 333,9

S:a . . . . . 7 044 039 7 495 129 7 772 662 7 789,0 7 734,6 8 095,6 7 980,2 8 405,9 8 220,E 8 695,61 8 434,51

viceverksamheterna och jordbruk m.m. tagits som skillnaden (i fortsätt- ningen kallad residualen) mellan det beräknade utbudet av arbetskraft en- ligt befolkningsprognosen med flyttningsantaganden och den beräknade sys- selsättningen inom dessa näringsgrenar (tab. 12).

Om man jämför den industriutveckling som residualen i kalkylen anger för tiden 1960—1965 med de utvecklingstendenser som kan erhållas från industristatistiken 1960—1964 (se Meddelande från arbetsmarknadsstyrel- sens utredningsbyrå 1967:5) eller inkomststatistiken 1960—1964 (se Sve- riges officiella statistik: ”Skattetaxeringarna samt fördelningen av inkomst och förmögenhet”) finner man för riket som helhet ungefär samma utveck— lingsbild enligt samtliga källmaterial. Om man studerar enskilda län är förhållandena dock mindre entydiga vilket skall kommenteras något i av- snitt 4.

Tab. 5. Kommunblockslänens andel (%) av totalbefolkningen iriket

1 950—1 985. Observerad befolkning SCB:s hefolkningsprognos Antagna

Län värden

1950 1960 1965 1965 1970 1975 1980 1985 A+B 15,8 17,0 17,9 18,0 19,0 19,9 20,8 21,1 C 2,4 2,4 2,5 2,5 2,6 2,7 2,8 3,0 D 2,8 2,8 2,9 2,9 2,9 3,0 3,0 3,1 E 5,0 4,8 4,8 4,8 4,7 4,7 4,6 4,4 F 3,9 3,9 3,9 3,8 3,7 3,7 3,6 3,7 G 2,1 2,0 2,1 2,0 2,0 2,0 1,9 2,0 H 3,4 3,2 3,1 3,1 2,9 2,8 2,7 2,6 I 0,8 0,7 0,7 0,7 0,7 0,6 0,6 0,6 K 2,1 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,8 1,9 L 3,6 3,4 3,3 3,3 3,2 3,2 3,1 3,2 M 8,4 8,4 8,7 8,7 8,9 9,1 9,4 9,7 N 2,3 2,2 2,2 2,2 2,2 2,2 2,2 2,3 0 8,0 8,4 8,7 8,7 8,9 9,2 9,4 9,6 P 4,9 4,9 4,9 4,8 4,7 4,7 4,6 4,7 R 3,6 3,4 3,3 3,3 3,2 3,2 3,1 3,1 S 4,0 3,9 3,7 3,7 3,6 3,4 3,2 3,0 T 3,5 3,5 3,5 3,4 3,3 3,3 3,2 3,3 U 2,9 3,1 3,2 3,1 3,1 3,2 3,2 3,6 W 3,8 3,8 3,6 3,7 3,5 3,3 3,2 2,9 X 4,1 3,9 3,8 3,8 3,7 3,5 3,4 3,3 Y 4,0 3,8 3,6 3,6 3,4 3,2 3,0 2,7 Z 2,0 1,9 1,7 1,7 1,5 1,4 1,3 1,1 AC 3,3 3,2 3,0 3,0 2,9 2,8 2,6 2,4 BD 3,4 3,5 3,3 3,4 3,4 3,3 3,2 2,8 S:a 100,1 100,0 100,1 100,1 99,9 100,3 99,9 100,1

Tab. 6. Befolkning i kommunblockslän. 1980 efter justering av statistiska centralbyråns framräkning. 1985 förklarin_ se texten.

1 OOO-tal invånare

1980 1985 A +B 1 760 1 885 C 248 265 D 268 280 E 390 395 F 325 331 G 176 180 H 239 237 I 52 51 K 163 167 L 278 284 M 813 865 N 202 210 0 814 856 P 412 420 R 272 276 S 277 270 T 292 298 U 303 320 XV 268 260 X 295 293 Y 256 246 Z 108 98 AC 224 219 BD 258 255 S:a 8 693 8 961

i

T ab. 7 . Arbetskraftstillgångar 1960—1980 i kommunblockslänen enligt i texten angivna förutsättningar. Arbetskraftstillgången 1 OOO—tal personer Förvärvs- arbetande 1965 1970 1975 1980 0 196 m. tlytt. u. flytt. m. flytt. u. tlytt. m. tlytt. u. llytt. m. tlytt. u. tlytt. A + B 603 676 682,5 640,7 745,0 653,6 814,0 667,1 870,5 671,2 C 73 328 80,2 76,3 86,2 77,9 93,1 79,8 100,2 82,2 1) 90 942 96,1 93,8 99,3 95,2 103,2 97,2 108,5 100,4 E 152 373 157,4 158,2 158,6 159,6 160,6 162,5 163,6 166,3 F 123 405 129,1 129,9 130,2 132,1 132,0 135,2 133,7 138,3 G 63 940 65,5 65,2 66,1 65,9 67,0 66,9 68,3 68,2 H 96 796 95,7 98,0 92,9 98,0 90,2 98,1 87,7 98,5 I 21 971 22,1 22,9 21,6 23,3 21,4 24,3 21,1 25,1 K 59 571 61,9 61,4 63,0 62,4 63,7 63,3 65,4 65,1 L 108 113 110,7 110,8 111,5 112,3 112,2 114,8 113,2 116,5 M 289 108 313,3 301,5 332,0 307,7 350,9 313,2 371,9 320,1 N 69 732 73,0 71,4 74,9 72,1 76,9 73,1 79,4 74,5 0 278 465 302,0 292,1 318,6 297,8 338,4 304,9 356,5 310,8 _ P 165 865 171,0 172,0 172,4 174,5 173,6 177,2 175.8 180,9 R 104 856 106,0 106,3 105,9 106,8 106,5 108,2 107,7 110,2 S 122 946 121,2 125,1 117,5 125,2 114,4 125,8 112.0 126,8 T 113 423 115,1 116,8 114,2 117,2 113,2 117,9 112,7 118,7 U 99 266 104,9 104,1 109,2 106,9 113,6 109,9 118,7 113,2 W 118 477 117,9 121,7 114,9 122,9 111,9 124,6 109,5 126,6 X 120 310 121,1 123,7 119,3 124,6 117,6 126,3 116,8 128,4 Y 115 900 113,7 119,7 109,4 121,4 105,4 123,5 102,2 125,5 Z 56 522 53,7 58,3 49,8 59,0 46,5 60,1 43,4 60,7 AC 93 917 93,0 98,2 89,8 100,1 89,3 104,4 87,8 106,8 BD 101 149 103,2 107,4 103,8 112,9 105,4 119,7 106,9 126,1

3 244 054 3 410,7 3 375,6 3 505,8 3 429,5 3 621,2 3 497,9 3 733,4 3 561,0

Tab. 8. Antal invånare per förvärvsarbetande. 1950 och 1960 enligt folkräkningarna, 1965—1980 enligt tabellerna 4 och 7.

1950 1960 1965 1970 1975 1980

2,05 2,12 2,05 2,06 2,06 2,08 2,37 2,44 2,42 2,44 2,45 2,44 2,33 2,34 2,34 2,38 2,41 2,39 2,31 2,37 2,35 2,40 2,43 2,44 2,30 2,34 2,29 2,32 2,34 2,36 2,35 2,40 2,40 2,43 2,45 2,46 2,44 2,47 2,49 2,56 2,62 2,67 2,42 2,47 2,43 2,46 2,45 2,45 2,49 2,43 2,41 2,45 2,49 2,49 2,40 2,33 2,32 2,35 2,38 2.39 2,17 2,18 2,15 2,17 2,19 2,19 2,29 2,36 2,36 2,40 2,44 2,46 2,16 2,27 2,24 2,27 2,28 2,28 2,16 2,20 2,19 2,22 2,25 2,26 2,33 2,41 2,43 2,48 2,51 2,52 2,29 2,37 2,39 2,44 2,49 2,52 2,29 2,32 2,32 2,37 2,42 2,46 2,31 2,32 2,29 2,32 2,35 2,34 2,31 2,41 2,41 2,46 2,50 2,52 2,37 2,44 2,43 2,48 2,52 2,52 2,41 2,46 2,47 2,51 2,54 2,55 2,38 2,47 2,46 2,50 2,52 2,54 2,56 2,55 2,55 2,61 2,60 2,61 2,62 2,59 2,58 2,61 2,61 2,61

+ US

ääNÄNåCHmeOZZFVå—mQWMUnäv

2,27 2,31 2,28 2,31 2,32 2,33

.W :»

Tab. 9. Andelen (%) invånare över 65 år.

1960 enligt folkräkningen, 1965—1980 enligt SCB:s l)efolkningsframräkning.

1960 1965 1970 1975 1980 A +B 11 11 12 12 13 C 13 13 14 14 13 D 12 13 14 14 15 E 12 13 15 16 16 F 12 13 14 15 16 G 14 15 15 16 17 H 13 15 16 18 19 I 13 14 16 17 18 K 13 14 15 16 16 L 14 15 15 16 17 M 13 13 13 14 15 N, 14 14 14 15 16 0 12 12 13 14 14 P 12 13 15 16 17 R 14 15 16 16 17 S 13 14 16 18 19 T 13 14 15 17 18 U 10 11 12 13 14 W 12 14 16 17 19 X 12 14 16 17 18 Y 12 14 16 18 19 Z 13 15 17 19 21 AC 9 11 13 15 17 BD 8 9 10 12 13 S:a 12 13 14 15 16

Tab. 10. Sysselsättningsförändring inom jordbruket. Förvärvsarbetandei 1000-ta1. Index 1960 = 100. Förklaring se texten.

1960 1965 1970 1975 1980 Antal Index Antal Index Antal Index Antal Index

H 71 85 53 63 39 46 28 75 55 &0 41 &6 30 74 55 41 3A 30 73 53 39 63 29 74 53 39 5,7 29 74 53 39 45 30 75 55 41 30 74 54 40 29 75 58 44 35 77 57 42 30 79 59 45 34 79 60 46 34 78 , 61 50 36 74 53 39 29 74 55 45 30 76 56 43 33 74 54 41 30 75 55 41 29 76 58 43 32 77 58 46 34 76 57 44 33 77 59 46 35 77 58 45 34 77 59 46 35

:45"$"!*å*$”5”$9:* wamwaqmwh ...,—. bdb- m'FE":*r*ED59:45”:*!>$”S”5”:4$”55 Oued-505

oocnc>owo>E>cncuc>co p-n—wbou—m

_ ».

manpuum

_

u ».

campade (Bletch—lv—

_ mfzgoaam

».

—=m-—bww|o

p.. då »— av 75 56 43 32

Tab. 11. Förvärvsarbetande inom serviceverksamheten 1950—1980.

asår för indexserien 1965—1980 är 1960. Serviceandelen 1960 anger sysselsatta i ser—

viceverksamheter i procent av samtliga förvärvsarbetande. Förvärvsarbetande 1965—1980 anges i 1000-ta1.

1965 1970 1975 1980 S . erv1ce- 1950 1960 Antal Index Antal Index Antal Index Antal Index 219861 |- B 317 089 346 796 408,8 118 461,8 133 530,4 153 594,6 171 57,4 , . .. 26 734 31616 36,7 116 41,7 132 48,2 152 55,4 175 43,1 . 26 869 30 667 34,5 113 37,8 123 42,6 139 48,2 157 33,7 51 878 54 728 60,1 110 64,1 117 70,1 128 76,7 140 35,9 36 257 40 628 45,4 112 48,4 119 53,2 131 58,1 143 32,9 18 694 20 291 22,4 110 24,2 119 26,8 132 29,7 146 31,7 30 944 32 808 34,5 105 35,5 108 37,4 114 39,3 120 33,9 8 630 9 127 9,6 105 9,8 107 10,4 114 11,0 121 41,5 22 005 22 517 24,7 110 26,3 117 28,6 127 31,3 139 37,8 35 536 37 473 40,7 109 43,1 115 46,8 125 50,7 135 34,7 112 187 124 095 141,7 114 157,4 127 177,7 143 200,4 161 42,9 22 107 24 525 27,3 111 30,0 122 32,8 134 36,4 148 35,2 122 894 131 604 149,9 114 165,2 126 186,7 142 208,3 158 47,3 43 952 51 578 57,0 111 61,0 118 67,0 130 73,6 143 31,1 32 081 34 157 37,0 108 39,2 115 43,0 126 47,0 138 32,6 37 658 42 157 44,4 105 45,7 108 48,3 115 51,0 121 34,3 33 971 38 472 41,5 108 43,6 113 46,8 122 50,4 131 33,9 25 833 30 876 35,0 113 38,7 125 43,9 142 49,7 161 31,1 34 277 39 748 42,1 106 43,5 109 46,0 116 48,6 122 33,6 39 703 43 851 46,0 105 47,7 109 50,7 116 54,0 123 36,5 43 007 47 308 48,9 103 49,3 104 50,9 108 52,6 111 40,8 21 535 23 054 23,6 102 23,4 102 23,8 103 24,0 104 40,8 ... 28 317 34 623 37,0 107 38,1 110 41,5 120 44,2 128 36,9 1 . . . 34 001 41563 44,9 108 47,9 115 51,8 125 56,1 135 41,1

1 205 906 1334 262 1 493,6 112 1 622,9 122 1 805,5 135 1 991,1 149 41,1

226 Tab. 12. Förvärvsarbetande inom industrin (Residual se texten). Inden: 1960 = 100. Förvärvsarbetande 1965—1980 anges i 1000—ta1. 1965 1970 1975 1980

1950 1960 Antal Index Antal Index Antal Index Antal Ind A+B ....... 200 952 240 758 262,3 109 274,7 114 277,4 115 271.3 11 C .......... 26 116 29 516 34,3 116 37,8 128 39,9 135 41,2 141 D .......... 42 015 48 846 53,2 109 55,2 113 56,0 115 56,9 11 E .......... 69 752 76 244 81,5 107 83,2 109 82,1 108 80,7 10 F .......... 55 702 63 076 69,2 110 71,4 113 71,1 113 69,9 11 G .......... 23 581 28 405 31,8 112 33,8 119 34,1 120 34,1 12 H .......... 39 125 43 187 45,7 106 46,0 107 44,3 103 42,2 9 I .......... 6 199 5 250 6,9 131 7,6 145 8,0 152 8,0 15 K .......... 23 739 27 386 29,9 109 31,0 113 30,8 112 30,1 11 L .......... 38 460 44 421 50,0 113 53,4 120 54,3 122 54,6 12 M .......... 117 890 131 355 145,0 110 154,7 118 157,9 120 160,2 12 N .......... 25 446 28 815 32,7 113 35,4 123 36,7 127 37,4 13 O .......... 113 004 128 808 138,1 107 142,3 110 142,7 111 141,7 1] P .......... 81 685 89 721 96,0 107 98,5 110 97,0 108 95,1 10 R .......... 38 441 45 046 50,1 111 52,6 117 53,0 118 52,9 11 S .......... 47 758 55 459 57,6 104 57,5 104 55,1 99 52,7 9 T .......... 55 278 61 449 63,6 103 63,2 103 60,7 99 58,3 9 U .......... 46 705 57 807 62,1 107 64,7 112 65,4 113 65,0 11 W ......... 51 109 59 518 61,2 103 60,1 101 57,7 97 54,8 9 X .......... 52 787 56 915 60,1 106 60,2 106 58,0 102 56,1 9 Y .......... 44 805 49 090 50,0 102 49,0 100 46,0 94 43,3 8 Z .......... 14 381 15 761 16,4 104 16,0 102 14,6 93 13.2 8 AC ......... 24 675 35 293 37,5 106 37,7 107 37,0 105 35,3 10 BD ........ 27 699 40 744 43,6 107 44,8 110 44,9 110 44,2 10

S:a ......... 1 267 321 1 462 870 1 578,6 108 1 630,9 111 1 625,0 111 1 600!) 101

4. Länsvisa kommentarer till befolkningsframräkning och näringslivs- kalkyl.

Den kommentar som i det följande skall ges till framräkningsresultaten så- dana de beskrives i avsnitt 2 och näringslivskalkylen sådan den framgår av avsnitt 3 måste med nödvändighet bli av mycket översiktlig karaktär. De avvikelser från framräkningsresultaten som i en del fall framhålles som troliga kommer inte att kunna siffermässigt anges. Vare sig analysmodell eller statistiktillgång medger detta. Resonemangen måste inskränkas till försök att utpeka de län där förändringsriskerna mätt i förhållande till nu— varande utvecklingstendenser synes vara störst, såväl i positiv som i nega- tiv riktning. Dessa kommentarer får därför närmast karaktären av ”kvalifi- cerade gissningar” i vilka värderingar måste utnyttjas som inte alltid kun- nat siffermässigt underbyggas.

När i det följande ord som tillväxt, minskning, förändring etc. användes avses i samtliga fall sysselsättningen även i de fall detta inte klart framgår av texten. Vid hänvisning till ”kalkylen” avses de beräkningar som redovi- sats i tabellerna 7—12.

Stockholms stad och län.

Statistiska centralbyråns befolkningsframräkning ligger för 1965 drygt 1 % över den verkliga folkmängden. Om genomgående justering vidtages med hänsyn härtill skulle folkmängden komma att 1980 uppgå till ca 1,76 milj. invånare.

Enligt kalkylen (tabellerna 7—12) skulle arbetskraftstillgångarna vid den ovan beräknade befolkningen öka förhållandevis kraftigt. Eftersom emellertid residualen d.v.s. kalkylens mått på industrisysselsättningen sy- nes ligga klart högre än den verkliga sysselsättningen 1965 enligt industri— statistiken är det troligt att arbetskraftstillgångarna överskattats för detta år. Möjligen har tillgångarna överskattats även för efterföljande år.

Under 1950-talet följde utvecklingen inom jordbruket i området ungefär riksgenomsnittet medan den inom industrin låg klart över riksgenomsnittet I och inom serviceverksamheterna något under. Under tiden 1960—1964 var utvecklingen inom industrin emellertid svagare än i riket i genomsnitt. Det— ta förhållande synes ha gällt för samtliga branscher. Långtidsutredningen räknar med att tillväxten inom industrin i riket under tiden 1965—1970 skall bli föga mer än hälften av ökningen 1960—1965. Om tillväxten inom det här området även i fortsättningen kommer att bli lägre än riksgenom- snittet betyder detta troligen att antalet industrisysselsatta skulle komma att öka mycket svagt och därmed knappast följa den tendens som anges i kalkylen (tabell 12).

Sysselsättningsökningen inom servicenäringarna låg på 1950-talet något

under riksgenomsnittet. Tillförlitliga uppgifter om utvecklingen efter 1960 saknas men det synes med utgångspunkt från inkomststatistiken rimligt anta att utvecklingen efter 1960 i varje fall inte legat under riksgenom- snittet. Enligt långtidsutredningen kommer under tiden fram till 1980 till- växten inom servicenäringarna att bli mycket kraftig. Huvuddelen av till- växten kommer att ske inom gruppen tjänster. Med vetskap om denna grupps fördelning inom landet förefaller det troligt att en förhållandevis stor del av ökningen kommer att ske i storstadsområdena och att det där—. för är möjligt att sysselsättningsökningen inom servicenäringarna fram till 1980 i dessa kan komma att ligga över riksgenomsnittet. Eftersom det finns risk för överskattning av arbetskraftstillgångarna i kalkylen finns det san— nolikt inte utrymme inom ramen för den angivna totalbefolkningen för en sådan ökning av servicenäringarna även om utrymmet ökar något till följd av den svagare utveckling som kan förutses inom industrin. En kraftig ök- ning inom servicenäringarna synes därför kräva större inflyttning än som räknats med i den justerade befolkningsframräkningen (tabell 6). Avvikel- ser från där angivna värden skulle mot bakgrund av ovan fört resonemang troligare bli positiva än negativa. Samtidigt finns emellertid negativa för- ändringsrisker i så måtto att en del av den här för Stockholms stad och län tänkta utvecklingen kan komma att spontant ”decentraliseras” till grann— länen.

Uppsala län.

Statistiska centralbyråns befolkningsframräkning och den observerade folk- mängden stämmer för år 1965 så när som på 0,5 %. Med justering för denna avvikelse skulle befolkningen 1980 uppgå till ca 248000 invånare. Under 1950-talet låg sysselsättningsutvecklingen inom jordbruket ungefär vid riks- genomsnittet, industrin låg under detta värde, medan servicenäringarna låg avsevärt över. Under 1960-talets första år synes utvecklingen inom indu— strin ha varit bättre än riksgenomsnittet dock icke fullt så kraftig som an— ges i kalkylen. Residualen är där något för stor, vilket med reservation för osäkerhet i beräkningarna av arbetskraftstillgångarna, troligen beror på en större tillväxt av servicenäringarna än som anges i tabell 11. Kalkylen ger utrymme för en mycket kraftig ökning av sysselsättningen inom industrin under hela prognosperioden. Med hänsyn till att överskattning skett i detta avseende för tiden 1960/65 kan detta troligen också komma att gälla för ti- *, den efter 1965. Möjligen kan detta kompenseras av en större sysselsättning i inom servicebranscherna än som beräknats; samtidigt bygger emellertid be— * räkningarna av arbetskraftstilgångarna på relativt låg yrkesverksamhet (de ? potentiella tillgångarna är större än vad som anges i kalkylen).Tillsammans % gör detta att en eventuell avvikelse från den i tabell 6 angivna prognosen ; med större sannolikhet kan väntas bli negativ än positiv. Viss reservation

l 3 i I ( I i l i

för denna bedömning måste emellertid göras med hänsyn till de synpunk- ter som angivits i kommentaren för Stockholms stad och län.

Södermanlands län.

Statistiska centralbyråns framräkning ligger för år 1965 ca 1 % lägre än den verkliga befolkningen. Om genomgående justering göres härför fram till prognosperiodens slut skulle det innebära en folkmängd om ca 270 000 personer 1980 d.v.s. ca 10 000 fler än som anges i statistiska centralbyråns framräkning.

I den kalkyl som redovisas i avsnitt 3 har industriutvecklingen om man jämför med utvecklingen enligt industristatistiken 1960—1964 sannolikt underskattats något. Troligen beroende på att arbetskraftsefterfrågan inom servicenäringarna varit lägre än vad som beräknats i kalkylen.

Under 1950-talet var nedgången inom jordbruket i länet i stort sett som i riket i genomsnitt medan tillväxten inom industrin var något större än riksgenomsnittet, samma förhållande gällde för servicenäringarna. Utveck— lingen inom industrin efter 1960 synes enligt industristatistiken ha legat klart över riksgenomsnittet. 1964 sysselsattes ca 70 % av de sysselsatta in- om verkstadsindustrin och gruppen järnverk. För verkstadsindustrin synes utvecklingen ganska väl ha följt riksgenomsnittet medan den för järnver- ken låg klart över. I kalkylen har i tabell 12 räknats med en relativt svag industritillväxt 1965 till 1980. Med hänsyn till långtidsutredningens bedöm- ningar för de dominerande industribranscherna fram till 1970 och deras hit- tillsvarande utveckling i förhållande till riksgenomsnittet förefaller en så— dan bedömning inte orimlig. Här måste emellertid vissa reservationer göras bl.a. med hänsyn till de synpunkter som angivits vid diskussionen av Stock— holms stad och län, där ju framhölls som möjligt att en del av den utveck- ling som där beräknats skulle kunna tänkas komma till stånd i angränsan- de län. Detta gör att i tabell 6 angivna värden över befolkningen troligen måste ses som minimivärden samt att avvikelsen från dessa värden med större sannolikhet blir positiva än negativa.

Östergötlands län.

Den av statistiska centralbyrån gjorda framräkningen överskattar med ca 0,5 % antalet invånare i länet 1965. Justeras framräkningen under hela prognosperioden med hänsyn härtill skulle folkmängden i länet uppgå till ca 390 000 personer 1980 (tabell 6).

Även för Östergötlands län synes den kalkyl som redovisas i tabellerna 7—12 innebära en viss underskattning av industritillväxten 1960—1965. Sannolikt beroende på att arbetskraftstillgångarna varit något större än som angivits i kalkylen.

Under 1950-talet hade Östergötlands län en kraftigare nedgång av syssel- sättningen inom jordbruket än riksgenomsnittet, samtidigt som tillväxten inom såväl serviceverksamheter som industri var lägre än för riket normalt. Detta betyder att den totala förändringen av antalet förvärvsarbetande ock- så höll sig under riksgenomsnittet.

Kalkylen ger endast utrymme för en mycket svag industritillväxt 1965— 1970; 1970—1980 skulle sysselsättningsminskning inträffa. Utvecklingen skulle bli sämre än riksgenomsnittet. En sådan utveckling inom industrin stämmer inte med nuvarande utvecklingstendenser eftersom utvecklingen 1960—1964 synes ha legat över riksgenomsnittet. Hur utvecklingen gestaltat sig efter 1960 inom servicenäringarna saknar vi egentligen information om. Med hänsyn till den ganska låga serviceandelen 1960 är det knappast tro— ligt att tillväxten 1960—1965 skulle ha legat under riksgenomsnittet. Den beslutade utbyggnaden av den högre undervisningen i länet synes innebära att servicetillväxten även under den period som här beröres troligen kom- mer att ligga över riksgenomsnittet. Även om man räknar med att ett större arbetskraftsuttag skall bli möjligt än vad som anges i kalkylen förefaller det inte troligt att en industritillväxt som ungefär följer riksgenomsnittet och en serviceförändring som eventuellt ligger över detta värde skall kunna inrymmas inom ramen för den totalbefolkning som angetts i tabell 6. Det måste därför anses troligt att avvikelser från där angivna värden med stör- re sannolikhet blir positiva än negativa.

Jönköpings län. Statistiska centralbyråns befolkningsframräkning med flyttningsantagan— den ligger drygt 1 % under det observerade befolkningen 1965. Om juste— ring vidtages med hänsyn härtill beräknas befolkningen uppgå till ca 325 000 år 1980. För utvecklingen inom näringslivet under 1950-talet gällde för länet följande. Nedgången inom jordbruk med binäringar var något mindre än riksgenomsnittet, tillväxten inom industrin något lägre än detta värde medan ökningen inom serviceverksamheterna låg över riksgenom- snittet. Beträffande utvecklingen efter 1960 i de viktigaste industrigrenarna enligt industristatistiken: (verkstadsindustri, massaindustri, övrig träindu- stri, läder och gummiindustri) kan följande konstateras. För verkstadsin— dustrin följer utvecklingen ganska väl riksgenomsnittet, för gruppen övrig träindustri ligger utvecklingen över riksgenomsnittet medan den för massa ligger något under riksgenomsnittet och för läder- och gummi avsevärt över detta värde.

Om kalkylen justeras med hänsyn till befolkningsframräkningens avvi- kelser 1965 kommer residualens storlek, d.v.s. kalkylens mått på industri- utvecklingen, och den observerade industritillväxten enligt industristatisti— ken att stämma ganska väl. Enligt kalkylen skulle industrin komma att

231 växa svagt efter 1965 och ha i stort sätt oförändrad sysselsättning 1970—— 1975 och därefter minska något till 1980. Detta innebär en något bättre ut- veckling än föl riket i genomsnitt mellan 1965 och 1970 men motsvara un- gefär riksgenomsnittet i kalkylen mellan 1970 och 1975. En sådan utveck— ling kan med hänsyn till hittillsvarande tendenser inom industrin inte be- traktas som orealistisk. _

F.n. synes andelen sysselsatta inom serviceverksamheten vara låg varför en framtida tillväxt inom dessa näringsgrenar som ligger över riksgenom— snittet måste anses trolig. En sådan utveckling synes dock möjlig inom ra— men för den i tabell 6 beräknade totalbefolkningen.

Kronobergs län. Även för Kronobergs län finns en avvikelse mellan den 1965 observerade befolkningen och den av statistiska centralbyrån prognostiserade med ca 1 %, med vederbörliga justeringar synes detta kunna innebära en befolkning 1980 om ca 176 000 personer.

Under 1950-talet var minskningen inom jordbruket i Kronobergs län något större än riksgenomsnittet, tillväxten inom industrin var klart över riksgenomsnittet medan förändringarna inom servicenäringarna låg något under detta värde. För viktigare industrihranscher (verkstadsindustrin med ca 1/3 av de industrisysselsatta, jord- och stenindustri, massaindustri och giuppen övrig träindustri) var utvecklingen 1960—1964, inom verkstads— industlin klart över riksgenomsnittet, inom gruppen jord- och stenindustri under detta värde, medan gruppen massaindustri och övrig träindustri ungefär följde riksgenomsnittet.

I kalkylen förutsättes 1965—1970 en kraftigare tillväxt inom industrin än riksgenomsnittet, vilket överensstämmer med nuvarande utvecklingsten- denser, medan utvecklingen efter 1970 skulle komma att i stort sett följa riksgenomsnittet.

Andelen 1 service sysselsatta var 1960 förhållandevis låg, eller 32 %. Med utgångspunkt från kalkylen synes rimligt anta att tillväxten inom service— verksamheterna 1961—1965 i stort sett följt riksgenomsnittet. Med hänsyn till den f.n. förhållandevis ringa andelen sysselsatta inom dessa verksam— heter synes det rimligt anta att den framtida utvecklingen inom service- näiingarna skall komma att ligga över riksgenomsnittet. Eftersom yrkes- verksamhetsgraden 1 kalkylen antagits bli förhållandevis låg synes en sådan utveckling möjlig inom iamen för den i tabell 6 angivna totalbefolkningen.

Kalmar län.

För Kalmar län överensstämmer statistiska centralbyråns befolkningsfram-

räkning för 1965 med den observerade befolkningen detta år. Detta motsva- rar en folkmängd av ca 239 000 år 1980.

Under 1950—talet var tillbakagången inom jordbruket i länet mindre än riksgenomsnittet. Under samma tid låg tillväxten inom såväl industri som servicenäringar klart under detta värde. I kalkylen över utvecklingen för tiden efter 1960 synes en viss underskattning ha skett av industriutveck- lingen. Residualen har blivit för liten troligen beroende på att ett större arbetskraftsuttag skett än som beräknats.

De dominerande industrigrupperna enligt industristatistiken synes 1960 —1964 har utvecklats på följande sätt: verkstadsindustrin ungefär som riksgenomsnittet, övrig träindustri något svagare än riksgenomsnittet samt jord- och stenindustrin klart svagare än riksgenomsnittet. För industrin som helhet låg utvecklingen dock något över detta värde.

Enligt kalkylen skulle industritillväxten efter 1965 bli mycket blygsam och ligga klart under riksgenomsnittet. 1980 skulle sysselsättningen ligga under 1960 års värden. För närvarande finns det inga tecken som tyder på att man skulle behöva räkna med en sämre industriutveckling än för riket normalt. Tillväxten synes nu ligga över detta värde. På grund av den rela— tivt låga yrkesverksamhetsgrad som antagits i beräkningarna för Kalmar län i kalkylen synes det emellertid rimligt anta att ett större arbetskrafts- uttag skulle kunna ske utan ökning av befolkningsnumerären 1980, vilket skulle tillåta en gynnsammare utveckling inom industrin än som antagits i kalkylen.

Gotlands län.

För Gotlands län stämmer statistiska centralbyråns befolkningsframräk- ning 111ed den observerade befolkningen för 1965. 1980 motsvarar detta en totalbefolkning om ca 52 000 invånare. Under 1950-talet var minskningen inom jordbruket på ön betydligt mindre än riksgenomsnittet. Tillväxten in- om industrin var mycket under detta värde och även tillväxten inom service- näringarna höll sig under riksgenomsnittet. Totalt betydde detta att antalet förvärvsarbetande på ön minskade.

Den kalkyl som gjorts över utvecklingen efter 1960 förefaller att stämma ganska väl med den utveckling som industristatistiken och inkomststatisti— ken anger.

Industritillväxten låg i början av 1960-talet över riksgenomsnittet. I kal- kylen finns utrymme för en industritillväxt som ligger över det för riket normala åtminstone fram till 1975. För närvarande kan det synas något tveksamt om en sådan utveckling skall komma till stånd, med negativa för- ändringsrisker som följd. Avvikelser från den framräknade befolkningen 1980 synes därför med större sannolikhet bli negativa än positiva.

233 Blekinge län.

För Blekinge län stämmer statistiska centralbyråns befolkningsframräk-' ning för 1965 väl med den observerade folkmängden samma år. För 1980 innebär denna framräkning ca 163 000 invånare.

Under 1950-talet hade Blekinge en mindre tillbakagång inom jordbruket än riksgenomsnittet medan förändringarna inom industrin ungefär följde riksgenomsnittet. Tillväxten inom servicenäringarna låg betydligt under riksgenomsnittet och var om Stockholms stad och län betraktas som en en- het lägst i riket. Även under tiden 1960—1964 synes utvecklingen för indu- strin i Blekinge som helhet ha legat mycket nära riksgenomsnittet. Detta förhållande återspeglas också i kalkylen. Beträffande de viktigaste industri- branscherna kan konstateras att utvecklingen inom verkstadsindustrin och järnverk ligger något under riksgenomsnittet medan den inom livsmedels- industrin ligger över riksgenomsnittet.

Enligt kalkylen skulle industriutvecklingen ganska väl komma att följa riksgenomsnittet fram till 1980. Detta följer ungefär nuvarande utveck— lingstendenser.

Blekinge har f.n. i förhållande till många jämförbara lån i södra Sverige en förhållandevis stor andel sysselsatta inom serviceverksamheterna. Med hänsyn härtill och på grund av dessa näringsgrenars nuvarande utveckling i länet finns det anledning anta att tillväxten inom serviceverksamheterna kommer att ligga under riksgenomsnittet fram till 1980. Om härtill lägges att i kalkylen sysselsättningen inom jordbruk med binäringar upptages till tämligen höga och därmed osäkra värden är det rimligt anta att avvikelser- na i befolkningsutveckling från i tabell 6 angivna värden med större sanno- likhet blir negativa än positiva.

Kristianstads län.

För 1965 ligger statistiska centralbyråns framräkning för Kristianstads län ca 0,5 % under den observerade folkmängden. Om i justeringen av fram- räkningen även förskjutningarna under 1966 beaktas skulle folkmängden 1980 uppgå till ca 278 000 invånare.

Under 1950—talet var nedgången inom jordbruket i Kristianstads län klart lägre än riksgenomsnittet. Minskningen var mindre än i något annat län i landet. Medan tillväxten inom industrin ungefär följde riksgenomsnittet och i servicenäringarna låg ganska klart under detta värde.

I kalkylen över utvecklingen 1960—1965 förefaller det som om industri— utvecklingen har underskattats något. Enligt industristatistiken synes till- växten ha varit större än vad residualen i kalkylen anger. Troligen beror detta på att minskningen inom jordbruket varit något större än som beräk— nats. Efter 1960 har industritillväxten legat över riksgenomsnittet. Detta

gäller såväl för verkstadsindustrin som livsmedels- och läder— och gummi- industrin. Kalkylen ger utrymme för tillväxt inom industrin under hela prognosperioden 1965—1980, vilket liksom hittills skulle innebära en något bättre utveckling än riksgenomsnittet.

Malmöhus län.

Statistiska centralbyråns befolkningsframräkning ligger för 1965 något för högt, men antalet invånare 1966 följer ganska väl den i framräkningen er- hållna trenden mellan 1965 och 1970. 1980 motsvarar detta en befolkning av ca 813 000 personer.

Malmöhus läns näringsliv utvecklade sig under 1950-talet på i stort sett följande sätt: Jordbruket minskade klart mindre än riksgenomsnittet, och länet hade efter Kristianstads län den relativt minsta nedgången i riket för denna näringsgren. Utvecklingen inom industrin låg under riksgenomsnit— tet medan utvecklingen inom servicenäringarna ganska väl följde detta värde.

Kalkylen för 1965 stämmer ungefär med de tendenser som industristati- stiken och inkomststatistiken anger. Industriutvecklingen synes under bör- jan av 60-talet totalt sett ungefär ha följt riksgenomsnittet. Av de viktigaste industribranscherna har verkstadsindustrin dock haft en utveckling som legat under riksgenomsnittet, medan livsmedelsindustrin legat mycket kraf- tigt över detta värde, liksom den kemiska industrin. I kalkylen för tiden efter 1965 finns utrymme för en utveckling inom industrin som ligger klart över riksgenomsnittet. I synnerhet gäller detta för tiden mellan 1965 och 1970. Efter 1970 skulle skillnaderna i förhållande till riksgenomsnittet bli mindre. Med hänsyn till nuvarande utvecklingstendenser och långtidsut— redningens bedömningar för de dominerande industribranscherna är det möjligt att kalkylen i detta avseende innebär en överskattning. Å andra si- dan är det troligt att sysselsättningsökningen inom serviceverksamheterna kan bli större än vad som beräknats.

Hallands län.

I befolkningsframräkningen för Hallands län underskattas befolkningen 1965 med ungefär 0,5 %. 0111 även förskjutningarna under 1966 beaktas skulle efter justering befolkningsframräkningen för 1980 stanna vid ca 202 000 personer.

Även i Hallands län var nedgången inom jordbruket på ål)—talet mindre än riksgenomsnittet även om den var större än i Kristianstads och Malmö- hus län. Inom industrin var tillväxten något svagare än riksgenomsnittet medan ökningen inom serviceverksamheterna låg över detta värde.

I den kalkyl som har gjorts över utvecklingen efter 1960 är det möjligt

att industritillväxten underskattats något. Detta även om kalkylen justeras med hänsyn till avvikelserna 1965 mellan prognostiserad och verklig befolk- ning. Att döma av förändringarna enligt inkomststatistiken beror denna un- derskattning framför allt på att arbetskraftsuttaget blivit något större än som beräknats i kalkylen.

Efter 1960 synes industritillväxten i länet ha legat klart över riksgenom- snittet. Detta gäller samtliga industrigrenar utom de som i industristatisti- ken betecknas som övrig träindustri. Kalkylen ger utrymme för en industri- utveckling 1965—1980 som även den ligger klart över riksgenomsnittet. Om man beaktar att en del av den utveckling som i framräkningarna till- skrivits Göteborgs- och Bohuslän p.g.a. länens arrendering mycket väl kan komma att spontant decentraliseras till Hallands län är det troligt att av- vikelser från den framräknade befolkningen med större sannolikhet blir positiva än negativa.

& Göteborgs och Bohus län.

Statistiska centralbyråns befolkningsframräkning ligger för 1965 något för högt men denna avvikelse tar utvecklingen igen under 1966, därför synes någon justering av centralbyråns framräkning inte påkallad. Detta betyder en befolkning om ca 814 000 personer 1980. När det gäller näringslivets ut- veckling under 50-talet kan vi konstatera att tillväxten inom industrin och servicenäringarna låg under riksgenomsnittet samt att minskningen inom jordbruket var något mindre än detta värde. Den förhållandevis ogynnsam- sa utvecklingen inom industrin kan hänföras till byggnadsverksamheten. I den kalkyl som gjorts över utvecklingen 1960—1965 är det troligt att indu- striutvecklingen underskattats något. Enligt kalkylen skulle tillväxten ha legat något under riksgenomsnittet, liksom under 50-talet, men enligt indu— stristatistiken förefaller det som om den har legat något över detta värde.

Den klart dominerande branschen inom industrin är verkstadsindustrin som under början av (SO-talet haft en utveckling som synes ha legat över riksgenomsnittet, samma är förhållandet med den kemiska industrin, me- dan tillväxten inom livsmedelsindustrin som är den andra industribransch- en i storleksordning, legat något under riksgenomsnittet. I kalkylen anges en industriutveckling 1965—1980 som ganska väl skulle följa riksgenom- snittet, vilket i stort sett skulle överensstämma med nuvarande utvecklings- tendenser.

Pä grund av den avgränsning som länet har och då expansionen och be- folkningstillväxten är lokaliserad till den begränsade södra delen är länet är det rimligt anta att en del av den befolkningstillväxt som i framskriv— ningarna tillföres Göteborgs- och Bohus län kan komma att ske i nuvarande Hallands och Älvsborgs län.

Befolkningsframräkningen för Älvsborgs län ligger drygt 1 % för lågt i för- hållande till den verkliga folkmängden 1965. Om förskjutningarna även un- der 1966 beaktas skulle den framskrivna folkmängden 1980 uppgå till ca 412 000 personer.

Under 1950-talet var nedgången inom jordbruket något större än för riket normalt, medan tillväxten inom industrin synes ha legat under riksgenom- snittet och ökningen inom serviceverksamheterna betydligt över detta vär- de. Trots den förhållandevis kraftiga tillväxten inom servicenäringarna var andelen sysselsatta inom dessa verksamheter 1960 endast något över 31 % vilket tillsammans med Västmanlands län var den lägsta serviceandelen i riket.

I den kalkyl som upprättats över utvecklingen efter 1960 kan konstateras god överensstämmelse både med inkomststatistiken och industristatistiken. Residualen d.v.s. kalkylens mått på industrisysselsättningen överensstäm- mer ungefär med förhållandena enligt industristatistiken.

Industriutvecklingen synes i början av 60-talet i stort sett ha följt riks- genomsnittet. I kalkylen ges emellertid inte utrymme för en sådan utveck— ling 1965—1980. På grund av den förhållandevis höga yrkesverksamhets- grad som antagits i länet och på grund av att man knappast kan tänka sig att tillväxten inom serviceverksamheterna skulle komma att ligga under riksgenomsnittet bl.a. på grund av den låga serviceandel som nu finns, är det troligt att en fortsatt industriutveckling av den omfattning som skett i början av 60-talet skulle kräva en ökad befolkningsinflyttning. Med hänsyn till de bedömningar som långtidsutredningen gör för de viktigaste industri- branscherna i länet förefaller emellertid inte den lägre tillväxttakt som av- ges i kalkylen orealistisk. Trots detta synes det sannolikt att avvikelserna sett på lång sikt från den framräknade befolkningen med större sannolik— het blir positiva än negativa, på grund av de förhållanden som berördes i kommentaren till Göteborgs och Bohus län.

Skaraborgs län.

För Skaraborgs län stämmer befolkningsframräkningen med den observe- rade befolkningen första prognosåret väl. Även utvecklingen under 1966 följer samma trend varför statistiska centralbyråns framräkning kan an— vändas för 1980 utan justering, som mått på den framräknade totalbefolk- ningens storlek .

I Skaraborgs län var nedgången inom jordbruket något stör-re än riks— genomsnittet under 1950-talet, inom industrin låg tillväxten över riksge— nomsnittet medan den inom serviceverksamheterna låg under detta värde. Även i Skaraborgs län var andelen sysselsatta inom serviceverksamheterna förhållandevis låg 1960 eller ca 33 %.

I den kalkyl som redovisas i tabellerna 7—12 förefaller det som om indu- stritillväxten 1960—1965 har underskattats. I kalkylen antages minskning- en inom jordbruket komma att ligga under riksgenomsnittet även fortsätt- ningsvis och eftersom utvecklingen inom serviceverksamheterna med hän- syn till den låga andelen sysselsatta 1960 knappast kan ha legat under riks— genomsnittet är det troligt att den brist i kalkylen som återspeglas i den för låga industritillväxten beror på att uttaget av arbetskraft blivit något större än som anges. Detta är troligt även på grund av den förhållandevis låga _vrkesverksamhetsgrad som antagits i kalkylen.

Under början av (SO-talet synes utvecklingen inom industrin ha legat nå- got över riksgenomsnittet, detta gäller för nästan alla mera betydande in- dustrihranscher. Industriutvecklingen 1965—1980 skulle enligt kalkylen också komma att ligga något över riksgenomsnittet.

Värmlands län. För Värmlands län ligger befolkningsframräkningen 1965 drygt 0,5 % för högt i förhållande till den observerade befolkningen samma år. Om även utvecklingen under 1966 beaktas bedömes den framräknade totalbefolk- ningen uppgå till ca 277 000 personer vilket alltså ligger något lägre än statistiska centralbyråns framräkning.

Under 50-ta1et var minskningen inom jordbruket större än riksgenom- snittet medan tillväxten inom industrin var kraftigare än riksgenomsnittet, vilket även gällde för servicenäringarna.

I kalkylen över utvecklingen efter 1960 synes tillväxten inom industrin ha överskattats, främst beroende på att arbetskraftsuttaget synes ha blivit något mindre än som anges i kalkylen.

Under (SO-talets första år har utvecklingen inom industrin legat betydligt under riksgenomsnittet. Någon nettoökning av sysselsättningen skulle en- ligt industristatistiken knappast ha skett mellan 1960 och 1964. I samtliga de tre största industribranscherna i länet synes industritillväxten ha legat under riksgenomsnittet under denna period. Även i kalkylen efter 1965 skulle industriutvecklingen komma att ligga under riksgenomsnittet. I och för sig finns det med den yrkesverksamhetsgrad som antagits i beräkning- arna av arbetskraftstillgångarna, inom ramen för den totalbefolkning som anges i befolkningsframräkningarna utrymme i kalkylen för större indu- stritillväxt än den nuvarande.

Örebro län. I Örebro län ligger befolkningsframräkningen för 1965 knappt 1,5 % för lågt i förhållande till den verkliga folkmängden detta år. Om hänsyn tages

till utvecklingen även under 1966 kan man uppskatta den framräknade to— talbefolkningen 1980 till ca 292 000 personer.

Utvecklingen i jordbruket under 50-talet följde i Örebro län ungefär riks- genomsnittet, medan tillväxten inom industrin under samma tid låg under riksgenomsnittet och inom serviceverksamheterna över detta värde.

Kalkylen för utvecklingen 1960—1965 stämmer med de förhållanden som , i olika avseenden kan belysas med hjälp av industristatistiken och inkomst- statistiken. Industritillväxten under dessa år synes ha legat under riksge— nomsnittet. Även för tiden efter 1965 skulle enligt kalkylen utvecklingen inom industrin komma att ligga under detta värde. I och för sig är det tro- ligt att en viss höjning av arbetskraftsuttaget kan ske inom ramen för den totalbefolkning som angivits i kalkylen, men eftersom servicetillväxten bl.a. med hänsyn till de beslut som är fattade ifråga om utbyggnad av den högre undervisningen knappast kan komma att ligga under riksgenomsnit- tet, förefaller det troligt att en kraftigare industriutveckling än den som anges i kalkylen måste förutsätta ökad inflyttning till länet. För närvarande synes det inte finnas anledning att diskutera en justering av befolknings- framräkningarna i sådan riktning.

Västmanlands län.

Befolkningsframräkningen ligger för Västmanlands län mycket kraftigt un- der den observerade befolkningen 1965. Dessa avvikelser består även för 1966. Om framräkningen justeras med hänsyn härtill skulle befolkningen komma att uppgå till ca 303 000 personer 1980.

Jordbruket minskade sin sysselsättning något mindre än riksgenomsnit— tet under 50-talet, industrin växte till avsevärt kraftigare än vad som var normalt för riket, och inom serviceverksamheterna var tillväxten också stör- re än riksgenomsnittet. Andelen sysselsatta inom servicenäringarna var dock 1960 fortfarande mycket låg (31 % ).

I kalkylen för utvecklingen efter 1960 överskattas troligen utvecklingen inom industrin, vilket blir särskilt märkbart om man justerar kalkylen med hänsyn till avvikelsen i befolkningsframräkningen för 1965. Detta torde inte höra tolkas som tecken på ett mindre arbetskraftsuttag än det som an- ges i kalkylen, utan troligen som en kraftigare tillväxt inom servicenäring— arna än som beräknats. Detta synes rimligt bl.a. med hänsyn till den förhål- landevis ringa andelen sysselsatta som man 1960 hade inom servicenä— ringarna.

På grund av den stora inflyttning som tidigare skett och som förutsättes ske med åtföljande gynnsam åldersfördelning skulle de arbetskraftstill- gångar som kan påräknas i länet ge utrymme för en kraftigare tillväxt inom industrin än riksgenomsnittet mellan 1965 och 1980. Detta skulle alltså

0

vara en bättre utveckling än vad nuvarande utvecklingstendenser tyder pa.

1 i i i i i

I början av prognosperioden kan man dock hålla för troligt att en del av detta utrymme liksom 1960—1965 kommer att tas i anspråk av en ökad tillväxt inom servicenäringarna som rimligen bör väntas växa kraftigare än riksgenomsnittet även under dessa år.

Kopparbergs län. 1 Kopparbergs län ligger statistiska centralbyråns befolkningsframräkning 1965 drygt 0,5 % över den observerade befolkningen. Om utvecklingen även under 1966 beaktas och framräkningen justeras fram till 1980 skulle en totalbefolkning på ca 268 000 erhållas.

Under 1960—talet var nedgången inom jord— och skogsbruket betydligt kraftigare än riksgenomsnittet samtidigt var tillväxten inom industrin nå- got över riksgenomsnittet och ökningen inom servicenäringarna betydligt över det för riket normala.

I den kalkyl som har gjorts för utvecklingen 1960—1965 skulle minsk- ningen inom jord- och skogsbruk ungefär följa riksgenomsnittet, föränd- ringen inom serviceverksamheterna skulle komma att ligga något under riksgenomsnittet, liksom inom industrin. Kalkylen stämmer i de avseenden den kan kontrolleras med hjälp av industri- och inkomststatistik. Utveck- lingen inom industrin i länet i början av 60-talet har varit sämre än riks- genomsnittet. Detta synes ha gällt för samtliga de viktigaste branscherna nämligen verkstadsindustrin, järnverk, massaindustrin och gruppen övrig träindustri. Det är egentligen endast inom gruvbrytningen som utvecklingen synes ha varit bättre än genomsnittet för riket. Utvecklingen skulle i kal- kylen komma att ligga under riksgenomsnittet även för resten av prognos- perioden. Nuvarande utvecklingstendenser synes i huvudsak tämligen väl återspeglas i kalkylen, varför det inte finns anledning diskutera någon justering av befolkningsframräkningarna.

Gävleborgs län. Även för Gävleborgs län är befolkningsframräkningen för 1965 ungefär 0,5 % högre än den observerade folkmängden. Denna avvikelse tar emellertid utvecklingen igen under 1966 och därför kan statistiska centralbyråns fram- räkning användas som lämpligt mått på den till 1980 framräknade total— befolkningen, vilket innebär ca 295 000 invånare.

I Gävleborgs län följde utvecklingen inom jord- och skogsbruk ungefär riksgenomsnittet under 50-talet, medan tillväxten inom såväl industrin som serviceverksamheterna låg klart under detta värde. Enligt kalkylen skulle utvecklingen inom jord- och skogsbruk efter 1960 ha varit något bättre än riksgenomsnittet, medan den inom servicenäringarna skulle ha legat under detta värde, liksom beträffande industrin. Det förefaller av inkomststati—

stiken att döma som om minskningen inom jordbruket har underskattats medan kalkylen för övriga näringar synes stämma ganska väl. I början av öO—talet har utvecklingen inom de viktigaste industribranscherna d.v.s. verkstadsindustrin, järnverken och massaindustrin varit något olika. Inom verkstadsindustrin synes tillväxten ha varit lägre än riksgenomsnittet, det- samma gäller massa och pappersindustrin medan utvecklingen inom järn— verken varit bättre än för riket normalt. Totalt betyder detta att utveck- lingen inom industrin varit något svagare än riksgenomsnittet men relativt sett bättre än under 50-talet. I kalkylen för tiden efter 1965 skulle det inte finnas utrymme för någon ökning av sysselsättningen inom industrin, efter 1970 skulle t.o.m. en minskning behöva inträffa. P.g.a. de relativt låga vär— den över yrkesverksamhetsgraden som använts i kalkylen synes det dock möjligt att inom ramen för den totalbefolkning som angetts inrymma en bättre utveckling inom industrin än den som beräknats i kalkylen.

Västernorrlands län.

I Västernorrlands län ligger statistiska centralbyråns befolkningsframräk- ning drygt 1 % över den verkliga befolkningen 1965. Om utvecklingen un- der 1966 också beaktas skulle den framräknade befolkningen kunna upp- skattas till ca 256 000 år 1980.

Under 1950-talet var minskningen inom jord- och skogsbruket klart kraf- tigare än riksgenomsnittet, tillväxten inom industrin låg under detta värde medan utvecklingen inom serviceverksamheterna ungefär följde riksgenom- snittet. Den kalkyl som gjorts för utvecklingen efter 1960 stämmer med av- seende på de värden som med någon säkerhet kan kontrolleras, nämligen ifråga om utvecklingen inom industrin. Industriutvecklingen skulle alltså under början av 60-talet liksom under 50-talet ha legat under riksgenom- snittet, detta har också gällt för flera av de viktigaste industribranscherna t.ex. massaindustrin, den kemiska industrin och sågverksindustrin, medan utvecklingen inom verkstadsindustrin ungefär har följt riksgenomsnittet. Även i kalkylen efter 1965 skulle utrymmet för industrin bli sådant att ut— vecklingen skulle komma att ligga under riksgenomsnittet. Andelen för- värvsarbetande inom servicenäringarna var 1960 förhållandevis högt näm- ligen 41 %. Trots det har i kalkylen antagits samma andelsökning för sys- selsättningen inom serviceverksamheterna i det här länet som i andra län i riket. Det måste betraktas som troligt att en viss överskattning av utveck- lingen inom serviceverksamheterna har gjorts. I varje fall om hela prognos— perioden tas i beaktande. Eftersom dessutom en förhållandevis låg yrkes- verksamhetsgrad antagits i beräkningarna av antalet förvärvsarbetande innebär detta tillsammantaget att det finns utrymme i kalkylen för en bätt- re industriutveckling än som angivits.

241 Jämtlands län.

Även för Jämtlands län överskattas befolkningen 1965 i statistiska central- byråns framråkning. Om justering göres med hänsyn härtill och utveck- lingen under 1966 samtidigt beaktas synes den framräknade befolkningen 1980 kunna uppskattas till ca 108 000 invånare.

Under 1950-talet var nedgången av sysselsättningen inom jordbruket inte så kraftig som genomsnittligt för riket, utvecklingen inom såväl industri som servicenäringarna låg under samma tid under riksgenomsnittet. I kal- kylen för utvecklingen 1960—1965 skulle minskningen inom jordbruket även under de första åren av 60-talet ha varit mindre än riksgenomsnittet och utvecklingen inom industri skulle ha legat något under det normala för riket. Om man emellertid studerar industristatistiken förefaller det troligt att industritillväxten under denna tid ungefär följt riksgenomsnittet. Detta innebär alltså en underskattning i kalkylen, troligen främst beroende på en större minskning av sysselsättningen inom jordbruket än som beräknats. ,Under åren 1960—1964 kan man säga att utvecklingen i flera av de vik- itigaste industribranscherna synes ha följt riksgenomsnittet t.ex. verkstads- Eindustrin, medan den i vissa branscher har legat under riksgenomsnittet t.ex. massaindustrin och vissa över som i livsmedelsindustrin. Totalt sett skulle industriutvecklingen under prognosperioden 1965—1980 bli sämre än riksgenomsnittet, vilket skulle innebära en avvikelse från nuvarande ut- vecklingstendenser. Sannolikt finns inom ramen för den totalbefolkning som anges för 1980 utrymme för en gynnsammare utveckling inom indu- strin än som beräknas i kalkylen, dels p.g.a. att minskningen inom jordbru- ket kan väntas bli större än som där anges och dels därför att tillväxten inom servicenäringarna av samma skäl som berördes under Västernorr- lands län sannolikt har överskattats. Arbetskraftsuttaget kan också tänkas bli större.

Västerbottens län.

I Västerbottens län ligger statistiska centralbyråns befolkningsframräkning |för 1965 ca 1 % för högt. En del av denna avvikelse tas igen av utvecklingen |under 1966 men det synes likväl motiverat att justera befolkningsframräk- ningen till ca 224 000 invånare 1980.

Under 50-talet var minskningen inom jordbruket i länet betydligt kraf- tigare än riksgenomsnittet. Ökningen inom industrin låg mycket kraftigt över riksgenomsnittet liksom inom serviceverksamheterna. Enligt den kal- kyl som gjorts över utvecklingen efter 1960 skulle minskningen inom jord- bruket bli mindre än riksgenomsnittet, vilket knappast kan bedömas som realistiskt, i varje fall inte för hela prognosperioden fram till 1980, medan utvecklingen inom industrin 1960—1965 skulle ha varit något svagare än riksgenomsnittet. Detta senare synes även överensstämma med den utveck-

ling som kan noteras enligt industristatistiken. Av de viktigaste industri- branscherna synes utvecklingen ha legat över riksgenomsnittet inom verk- stadsindustrin och sågverken, under riksgenomsnittet inom massaindustrin och övrig träindustri. Kalkylen ger utrymme fram till 1970 för en svag ökning av industrisysselsättningen, därefter skulle en viss minskning ske, liksom förutsättes i kalkylen för hela riket. Detta innebär att utvecklingen skulle komma att ligga något under riksgenomsnittet, vilket dock inte kan betecknas som orimligt med hänsyn till nuvarande utvecklingstendenser och långtidsutredningens bedömningar för de viktigaste industribranscher- na i länet. Sysselsättningen inom servicesektorn var i Västerbottens län läg- re än i de övriga norrlandslänen (37 %) 1960 och eftersom en kraftig ut- byggnad av den högre undervisningen i länet pågår, synes prognosen för serviceverksamheterna i varje fall inte ligga för högt. Eftersom tämligen låga värden för yrkesverksamheten antagits i kalkylen vid beräkningarna av arbetskraftstillgångarna synes inom ramen för den angivna totalbefolk- ningen en kraftigare tillväxt möjlig inom industrin och serviceverksamhe- terna, i synnerhet som minskningen inom jordbruket sannolikt dessutom troligen blir större än som beräknats.

Norrbottens län.

För Norrbottens län sker i statistiska centralbyråns framräkning en över- skattning av befolkningen 1965 med ca 2,5 %. Även om utvecklingstenden— serna ändrades under 1966 synes det motiverat justera befolkningsframräk— ningen till ca 258 000 invånare 1980.

Under 50-talet var minskningen inom jordbruket betydligt kraftigare än riksgenomsnittet, medan tillväxten inom såväl industrin som servicenäring arna låg betydligt över detta värde. Av inkomststatistiken att döma har ned gången inom jordbruket under början av ($O-talet varit betydligt kraftigar än som anges i kalkylen. Eftersom utvecklingen inom industrin samtidigt synes ha överskattats och inom serviceverksamheterna troligen inte under- skattats innebär det att arbetskraftsuttaget blivit mindre än som beräknats. Till en del förklaras detta av att beräkningarna av arbetskraftstillgångarn grundats på statistiska centralbyråns befolkningsframräkning, vilken ligge för högt för 1965.

Industriutvecklingen i början av (SO-talet har enligt industristatistiken varit sämre än riksgenomsnittet. Av de viktigare industribranscherna är det egentligen endast gruppen järnverk som synes ha haft en bättre utveckling! än riksgenomsnittet, verkstadsindustrin har utvecklats något sämre än riks-j genomsnittet, medan utvecklingen inom gruvbrytningen ungefär följt utJ vecklingen i riket som helhet. I kalkylen finns utrymme för en utvecklin _ som efter 1965 ganska väl skulle följa riksgenomsnittet. Hittillsvarande ut-t vecklingstendenser tyder på att kalkylen i detta avseende kan vara för 0in

timistisk. Eftersom samtidigt en överskattning med stor sannolikhet har skett i beräkningarna i fråga om jordbruket och möjligen även för service- näringarna samt då i beräkningarna av arbetskraftstillgångarna förhållan- devis låga värden använts för yrkesverksamheten, innebär dessa förhållan- den tillsammantagna risk för arbetskraftsöverskott även inom ramen för den i tabell 6 framräknade totalbefolkningen, med negativa förändrings- risker som följd.

Förklaring till Iänsdiagrammen, fig. 2—13.

Den övre heldragna kurvan avser totalbefolkningens utveckling 1950—1965. Den streckade grova linjen, märkt A, motsvarar statistiska centralbyråens befolknings- framräkning med flyttningsantaganden och den streckade linjen, märkt B, mot- svarande värden utan flyttningsantaganden. Det mellersta kurvsystemet avser to— tala antalet förvärvsarbetande, 1950—1960 enligt observerade förhållanden, och 1965—1980 enligt i texten angivna förutsättningar. Kurva C visar antalet förvärvs- arbetande vid en framskriven totalbefolkning enligt kurva A, och kurva D mot- svarande värden vid en framskriven totalbefolkning enligt kurva B. Kurvorna där- under, märkta J, I och S, avser utvecklingen inom jordbruk, skogsbruk och fiske (J), industri med byggnadsverksamhet (1) samt serviceverksamheter _— handel, samfärdsel och tjänster (S) vid en utveckling av totala antalet förvärvsarbetan- de enligt kurva C.

|||,

lil-|| lll-l

iltl

__uToood— _ .>:_

o—

m_.

om

om nu ou omu—

._u—|ooo.oo_. _.>=_

2

m—

25

20

Inv. i 10.000'lul.

., ,,

//

__- ..— _- ___-

______._ _) , _ .

__- ”_,

1950 60

aff

ii Xl ll. tl tt xx

30

2:

20

”få

10

_.— ...-__ __..- __

"N— *— __

| I 1950 60 65 70 75 80

Fig. 3. Befolknings- och näringslivsutveckling i Södermanlands resp. östergötlands län.

omm—

o—

.:Eu oood— _ .>:_

&

oa nu en nu om omm— - . . _.._|ll._|l|_ ,,.IlI/y öka!-I'll lll lll |||-ll m m till X: _ ..tiii _nlll ||| lll-l .. o— 0 ”Hu.-""till ”""thlli .. O . & cw MN XX... läx llllluuxg om '|'! x 4.1! XX _ ll. m_i

__u. ooo.o_ _ .>c_

25

Inv. i 10.000-lat.

20

1950 60

|nv.i 10.000—lat.

X.

...av _.

___—__

MA

....

1050 60

Fig. 5. Befolknings- och näringslivsutveckling i Kalmar resp. Gotlands län.

65

lnv. | 10.000—lut. L

25

20 Inv. i 10.000-tul. K

__ = ==.===:=== C

10 10

————————— C,D

__ *” |

._——.___| '#'/___- ___—__ :::_————-—5 'x_

————— J FIF—”H

! 1050 60 65 70 75 00 1950 50 65 70 75 80

Fig. 6. Befolknings- och näringslivsutveckling i Blekinge resp. Kristianstads län.

”HFN macen-tal. M

Inv; i 10.000-iul.

fi n 2 H H l l _l

l !

10

.._.———— ___. __._.——-_—

| ______ ;——— J " ! i ______ EJ

1950 60 65 70 "75 BO 1950 60 65 70 75 80

Fig. 7. Befolknings- och näringslivsutveckling i Malmöhus resp. Hallands län.

I'll- jul'lull lill I/ |||..I l/I ,, IRL! lllllll m . _ lllll|.||ll.ll . xxflxxlx l X llllll *xxxxxlx' w X x 2 l illlllllll o Ill ! HH Hall cl. 0 xx x!!! x m— .lll- Ill.!" """ Mull- 2 N X x X xx xxx-xx m xx x " -x. , .X m X xx x XX . 4? XX mm 0 lax . 423852 ::: ul . llx . xx S

.EToooé _ .>c_

lnmi 10000-10L

Inv.] 10000-laL

1950

Fig. 9. Befolknings- och näringslivsutveckling i Skaraborgs resp. Värmlands län.

Inv. i 10.0003lal. '|' |nv.i 10.000-iil. U

30 30

(in H U xx xx Xl &

ll

25 / 25

20 20/

ll Xl

__— ..— ...-_— ___-.— _..-

. . ! å ' 1950 60 55 70 75 60 1950 50 55 70 75 nu

Fig. 10. Befolknings- och näringslivsutveckling i örebro resp. Västmanlands län.

Inv. i mono-m. AA * _ ' "

Inu i lODOO-laL

i/

:/ ' : -_—_________—__————_

J

1950

Fig. 11. Befolknings- och näringslivsutveckling i Kopparbergs resp. Gävleborgs län.

Inv. i 10.000-lal.

Inv. I moon-|z|.

1950

Fig. 12. Bcfolknings- och näl'ingslivsutveckling i Västernorrlands resp. Jämtlands län.

mv. x 1o.ooo-ux. BD

Inv. x m.m-m. AC ' / 30 | ao ,

. /// . / 25 , 25

20 20

./ ./'_ ,-

_D - ,,, _____ c

_-

__-—-__ ___—.— _—__ .—.__1____J

__

—————-—c

II II I

10

5 &(=F'—=====:__—_.| " _ & _

|__WJ

1950 60 65 70 75 00 1950 60 65 70 75 80

Fig. 13. Befolknings- och näringslivsutveckling i Västerbottens resp. Norrbottens län.

Till

Kungl. Medicinalstyrelsen

Enligt de åt utredningen givna direktiven skall utredningsarbetet ytterst syfta till ett fullständigt förslag rörande de ändringar i nuvarande länsindelning, som av olika skäl kan anses påkallade, dock att frågan om att sammanföra Stockholms ' stad och län skall prövas av 1961 års storstadsutredning. Sistnämnda utredning har numera avgivit sitt betänkande ”Organisations— och samarbetsfrågor i Stock- 3 holmsområdet” (SOU 1964: 56). Av detta framgår, att storstadsutredningen efter samråd med länsindelningsutredningen begränsat sina bedömanden beträffande länsindelningen i Stockholmsområdet att avse frågan om ett eventuellt samman- förande av Stockholms stad och nuvarande Stockholms län. Detta innebär, att det ankommer på länsindelningsutredningen att framlägga förslag angående den lämpliga omfattningen av den sammanslagna länsenhet i Stockholmsområdet, som föreslås i storstadsutredningens betänkande. Tidigare har denna utredning avgivit ett betänkande angående ”Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena” (SOU 1963: 6).

Som underlag för sitt blivande förslag har länsindelningsutredningen enligt di- rektiven att -— med utnyttjande av det av 1959 års länsindelningsutredning fram- lagda betänkandet ”Länsindelningen inom Stockholms- och Göteborgsområdena” (SOU 1961: 40) _— ingående undersöka, hur länen som områden främst för stat- lig förvaltning och landstingskommunal verksamhet bör vara uppbyggda för att såväl allmänhetens berättigade krav på en välordnad service som det allmännas intresse av en effektiv förvaltningsapparat bäst skall tillgodoses. I detta samman- hang skall också beaktas, att en med hänsyn till totalförsvarets ledningsorganisa- tion lämplig länsindelning erhålles.

Det framhålles i direktiven, att ett av de problem, som vid denna undersökning måste allsidigt belysas, är vad som för en rationellt bedriven statlig och lands- tingskommunal verksamhet bör uppställas som riktpunkt i fråga om länens stor- lek, främst i fråga om det befolkningsmässiga underlaget.

Vad beträffar den statliga verksamheten sammanhänger bedömningen i nämnda avseende med vilka förvaltningsgrenar som bör ha länen som regionala distrikt samt förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av personella, tekniska och andra resurser i verksamheten.

Med avseende på den landstingskommunala verksamheten skall länsindelnings- utredningen enligt sina direktiv på motsvarande sätt som beträffande den statliga söka klarlägga, vad olika nu aktuella eller för framtiden sannolika förändringar i verksamheten kan antagas innebära i fråga om krav på befolkningsmässigt och ekonomiskt underlag i landstingskommunerna. Vid dessa undersökningar bör ut- redningen enligt direktiven utgå från, att sambandet mellan län och landstings— område i princip skall bibehållas. Ändringar i länsindelningen kommer på grund härav att återverka på den landstingskommunala indelningen och därmed också på landstingskommunernas sjukvårdande verksamhet.

Med hänsyn till den dominerande roll, som sjukvården i dess olika former intar och i framtiden kommer att inta i den landstingskommunala verksamheten, är det

uppenbart, att bedömningen av vad som bör uppställas som riktpunkt i fråga om länens storlek i mycket hög grad kommer att påverkas av vad som anses vara den lämpligaste storleken på sjukvårdsområdena.

Det nu anförda gäller främst de sjukvårdsområden, som icke beröres av stor- stadsregionerna. I dessa senare regioner torde det nämligen bli ofrånkomligt, att man bedömer indelningsfrågorna utifrån andra synpunkter än för landet i övrigt.

För att få de problem, som sammanhänger med frågan om sjukvårdsområdenas lämpligaste storlek i såväl storstadsrgeionerna som övriga delar av landet så all- sidigt belysta som möjligt — icke endast ur planerings- och organisationssynpunkt utan även med hänsyn till personella och materiella resurser samt till allmän- hetens krav på bästa möjliga sjukvård —— vill länsindelningsutredningen härige- nom vända sig till medicinalstyrelsen, som utövar högsta tillsynen över landstings- kommunernas och de landstingsfria städernas sjukvårande verksamhet, med begä- ran om en redogörelse för hur medicinalstyrelsen ser på de sålunda angivna frå- gorna.

Till

Länsindelningsutredningen

[ skrivelse till medicinalstyrelsen den 24 mars 1965 har länsindelningsutred- ningen anhållit om styrelsens yttrande om sjukvårdsområdenas lämpligaste storlek i såväl storstadsregionerna som övriga delar av landet ur planerings- och organisa- tionssynpunkt samt med hänsyn till personella och materiella resurser och till allmänhetens krav på bästa möjliga sjukvård.

Med anledning härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Beträffande den slutna vården _ såväl kropps- som mentalsjukvård _ talar erfarenheterna från såväl Sverige som utlandet för att ett befolkningstal ej gärna understigande 250.000 ä 300.000 är lämplig storlek för ett sjukvårdsområde samt att speeialistvården av vissa mera sällsynta sjukdomar och mera ovanliga diagnos- tiska och terapeutiska ingrepp kräver ett befolkningstal av 1 miljon.

I fråga om den nuvarande sjukvårdsorganisationen kan man i vissa fall säga att utvecklingen fördröjts genom att några landstingskommuners befolkningstal un- derstiger 250.000.

Landets uppdelning i sjukvårdsregioner enligt regionvårdsutredningen organi- serades i slutet av 1950-talet och bygger på ett frivilligt samgående av ett flertal sjukvårdshuvudmän. Denna form av sjukvårdsorganisation vinner alltmer i bety- delse i och med den fortlöpande speeialiseringen och är föremål för stort intresse och aktivitet från sjukvårdshuvudmännens sida. Invånarantalet i regionerna har beräknats uppgå till högst 1.500.000 (Stockholmsregionen) och lägst 680.000 (Umeåregionen). l sistnämnda fall understiger befolkningsunderlaget sålunda vä- sentligt det önskvärda 1 miljon-strecket.

Den slutna kroppssjukvården inom varje landstingsområde är vanligen koncen- trerad till ett centrallasarett, kring vilket ett varierande antal sjukhus av normal- lasaretts storlek grupperats. Vissa landsting med koncentration av befolkningen till flera tätortsområden eller markant demografisk-geografisk uppdelning av sjuk-

vårdsområdet har byggt två lasarett, som är eller förtjänar benämnas central- lasarett. Så är fallet i Älvsborgs, Västernorrlands och Skaraborgs läns landstings- kommuner.

Med nuvarande länsindelning uppstår sjukvårdsorganisatoriska svårigheter framför allt i de fall, där länsgränserna kommit att på ett artificiellt sätt bryta naturliga kommunikationsleder. Befolkningen tvingas därvid resa långa sträckor inom det egna länet för att få sina sjukvårdsbehov tillgodosedda, trots att sjuk- vårdsinrättning finns på kortare aVStånd utanför länsgränsen. Exempel härpå är norra Uppland samt nordvästra och sydöstra delen av Kristianstads län. Samma sak gäller de till de landstingsfria städerna gränsande befolkningsområdena, där befolkningen kan tvingas åka tvärs genom staden för att nå sin sjukvårdsinrätt- ning.

På en del håll, där stora befolkningsenheter, skilda av länsgränser, ligger nära varandra, har flera landsting samordnat sjukvården över länsgränserna. Så har exempelvis skett inom triangeln Vänersborg—Uddevalla—Trollhättan. Ett kom-, plicerat problem utgör särskilt sydöstra Småland, Kalmar läns södra landstings- område och Blekinge, där även Kristianstads län är involverat.

Ur medicinsk synpunkt är det väsentligt att man vid en ny länsindelning får befolkningsenheter med ett invånarantal som ej understiger 250.000—300.000. Nästa enhet av betydelse för sjukvården bör sättas till 1.000.000, som då kan för- sörja alla specialiteter (jämför regionplanen). Väsentligt är vidare, att länsgrän— serna låggs så, att ett maximum av sjukvårdssökande får minsta avstånd till cen- trallasaretten. Man bör göra isokroner på samma sätt som regionvårdsutredningen men huvudsakligen räkna med individuella transportmedel. Detta gäller också andra centrala sjukvårdsinrättningar men naturligtvis ej i samma grad.

För organisationen av den öppna vården inklusive tandvården (folktandvår- den) torde den blivande länsindelningen sakna större betydelse.

Dock vill styrelsen härvid framhålla att enligt dess uppfattning det är önskvärt att invånarantalet inom läkardistrikten bör hålla sig omkring 25.000 utom i egent- liga glesbygder. En kongruens med kommunblocken är med hänsyn till såväl den ; öppna vården som hälsovården i hög grad påkallad.

För länsläkarorganisationens del synes vara viktigast, att befolkningstalet i om- rådet ej understiger 250.000, då först vid denna storlek av ett län dess länsläkar- organiation visat sig behöva ha full stab och därmed också när full effektivitet. I län med högre invånarantal kan vissa eller vid mycket stora län samtliga av nu- varande länsläkarorganisations befattningshavare behöva dubbleras, vilket låter sig väl göras.

För den administrativa organisationen av vården av flertalet psykiskt efter- blivna i enlighet med 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna har ett befolkningsunderlag av omkring 250.000 invånare visat sig fungera väl.

Beträffande vården av gravare psykiskt efterblivna (ca 25 % av hela klientelet) har mentalsjukvårdsberedningen den 10 mars 1965 avgivit ett förslag till region- indelning, vilket för närvarande är under remissbehandling. Denna vårdform liksom c.p.-vård m.m. kräver däremot stora befolkningsenheter.

Medicinalstyrelsen skulle för sin del gärna se landet indelat i sju administrativa områden motsvarande sjukvårdsregionerna enligt regionvårdsplanen -— län och inom dessa ett antal storkommuner, som ej bör understiga 250.000 än 300.000 invånare, men som utan olägenhet kan vara väsentligt större.

I sin allmänna sjuk- och hälsovårdsplanering har medicinalstyrelsen hittills rekommenderat följande befolkningsantal för respektive sjukvårdsenhet:

Distriktsvård

(hälsovård och öppen vård) Normallasarett. Centrallasarett. Regionsjukhus .

25.000 (motsvarar kommunblocksstorlek) 60.000 250.000 1.000.000

Bilaga 4

Regional indelning i vissa främmande länder

Av ombudsmannen, jur. kand. Per Langenfelt, Stockholm

En jämförelse med utländska förhållanden visar att frågor rörande ändrad indelning för de utländska motsvarigheterna till de svenska länen, d.v.s. de regionala statsmyndigheternas verksamhetsområden, är aktuella framför allt i våra nordiska grannländer Finland, Norge och Danmark. I Finland har sålunda två nya län bildats genom delning av äldre län så sent som i slutet på 1950-talet och en ytterligare uppdelning av ett län — Åbo-Björne- borg kan bli aktuell under de närmaste åren. I Norge har en statlig kom- i mitté, som utrett frågan om ny fylkesindelning, avgivit ett betänkande i juli 1965 och i Danmark har likaledes en statlig kommitté i ett betänkande, som framlagts i maj 1966, föreslagit ändringar i bl.a. amtindelningen. Bort— sett från dessa länder, där av nämnda utredningar att döma behov av änd- rad länsindelning synes föreligga, har en statlig kommitté tillsatts i Eng— land under våren 1966, som fått i uppdrag att förutom att utreda former— na för en genomgripande omdaning av den kommunala självstyrelsen —— även söka föreslå lämplig regional områdesindelning ur såväl kommunal som statlig synpunkt. I Nederländerna liksom i Västtyskland och Österrike synes däremot några planer på en ändring av de befintliga regionala för- valtningsområdena inte vara för handen, medan man däremot i Frankrike ur planhushållnings- och regionplanesynpunkt skapat nya s.k. överregioner ; utöver den redan befintliga departementsindelningen. Innan framställningen övergår till att behandla de olika ländernas indivi- , duella indelning, synes det vara av värde att här något beröra de regionala förvaltningsområdenas karaktär och uppgifter i allmänhet. I Sverige utgör länen områden som geografiskt avgränsar inte bara länsstyrelsens och and- * ra länsorgans verksamhet utan även landstingens. Det förhållandet, att man 1 inom samma område har dels statliga förvaltningsmyndigheter, och dels en landstingskommun, vars uppgifter är skarpt avgränsade från de statliga or— ganens, är något som Sverige är ensamt om. I Finland är länet visserligen verksamhetsområde för länsstyrelsen på samma sätt som i Sverige, men där finns inget landsting. IVästtyskIand har man statliga regionala förvaltnings- områden (Regierungsbezirk), där den statliga regionalmyndigheten är till organisation och verksamhetssätt påfallande lik den svenska länsstyrelsen, men »bezirket» utgör inte, om man bortser från förhållandet i Schleswig- Holstein, samtidigt område för en sekundärkommun som i Sverige. I Öster— rike är bilden i stort sett lika med den i Västtyskland ur förvaltningssyn— punkt, men med den skillnaden att Österrike saknar regionkommuner. I Danmark, Norge, Nederländerna och Frankrike möter man däremot det för-

261 hållandet, att det statliga regionala förvaltningsområdet också är område för en regionkommun, vars förvaltning emellertid är integrerad i den stat— liga regionala förvaltningsmyndigheten. Man kan påstå att i dessa länder —- överfört till svenska förhållanden länsstyrelsen och landstinget har sam- manlagts med bibehållande av landstingets fullmäktigeförsamling såsom gemensamt beslutande organ, samtidigt som den sekundärkommunala kom— petensen vidgats. Storbritannien skiljer sig slutligen från övriga länder, som berörs i denna översikt, såtillvida att någon regional statsförvaltnings— myndighet i likhet med våra länsstyrelser överhuvud taget inte finns.

De länder som berörs i denna översikt är, som redan inledningsvis an- tytts, Finland, Norge och Danmark, Västtyskland, Österrike och Nederlän- derna samt Frankrike och Storbritannien.

De nordiska länderna Den finska länsindelningen är i stort sett oförändrad från den tidpunkt, då de gamla slottslänen skapades på 1500— och 1600-talen till omkring år 1930. Fram till 1809 utgjorde Finland en del av det svenska riket. Länens och länsstyrelsernas utveckling och verksamhetssätt var under denna tid i stort sett lika med motsvarande förhållanden inom andra delar av Sverige. Ännu i dag präglas den finska länsstyrelsen av den uppbyggnad och organisation, som den fick under den svenska tiden, och även därefter har utvecklingen i stort sett följt samma linjer som för länsstyrelserna i Sverige. Det synes därför ur länsindelningssynpunkt inte erforderligt att här närmare redo- göra för den nuvarande finska länsstyrelsens arbetsformer.

De finska länen är i dag 12 till antalet och har en ytvidd och ett invånare- antal som framgår av nedanstående sammanställning. Uppgifterna avser den 1 januari 1965.

* Län Residensstad Areal km' Folkmängd Nyland Helsingfors ............ 9.868 920.000 Åbo-Björneborg Åbo .................... 22.014 672.000 Åland Mariehamn ............ 1.481 21.000 Tavastehus Tavastehus ............ 16.597 606.000 Kymmene Kuovala ................ 10.737 349.000 S:t Michel S:t Michel .............. 16.430 233.000 Norra Karelen Joensuu ................ 17.798 202.000 * Kuopio Kuopio ................ 16.773 270.000 Mellersta Finland Jyväskylä ............... 15.759 248.000 Vasa Vasa .................. 27.243 450.000 Uleåborg Uleåborg ................ 56.559 421.000 Lapplands län Rovaniemi .............. 93.997 219.000 Hela landet ................................ 505.256 4.611.000

I början på 1930-talet skapades Lapplands län genom att dess nuvarande område avskildes från Uleåborgs län. I slutet av 1950-talet delades Kuopio län i två län genom utbrytning av Norra Karelens län. Även Mellersta Fin- lands län bildades på samma sätt genom delning av Vasa län. För dagen är en ändring mycket aktuell i fråga om Åbo-Björneborg län. En inom länet tillsatt kommitté med landshövdingen som ordförande har föreslagit, att det nuvarande länet skall uppdelas i två län med Björneborg och Tammerfors som residensstäder. Även i andra län har liknande synpunkter förts på tal. Man torde i Finland syfta till att skapa län med en utformning som är lämp- lig ur näringsgeografisk, kommunikationsmässig och administrativ syn— punkt, samtidigt som det krävs att de utgör ur befolkningssynpunkt natur- ligt avgränsade områden.

Det kan nämnas, att man i Finland saknar motsvarighet till de svenska , landstingen. Landstingens uppgifter utföres i Finland av kommunalförbund eller av primärkommuner, som vanligen träffar avtal med varandra om ut- ' förandet av t.ex. uppgifter inom sjukhusväsendet. Det bör också nämnas, att vid sidan av frågan om en ändrad länsindelning även förslag framlagts syf- tande till en ny kommunindelning, som framför allt berör de 478 landskom- munerna. En statlig kommitté har föreslagit, att kommunerna bör ha minst

Fylke Areal km' Folkmängd Dstfold .................................. 4.180 209.000 Akershus ................................ 4.907 266.000 Oslo .................................... 453 483.000 Hedmark ................................ 27.545 177.000 Oppland ................................ 25.313 167.000 Buskerud ................................ 14.965 189.000 Vestfold ................................ 2.216 165.000 Telemark ................................ 15.312 154.000 Aust-Agder .............................. 9.215 78.000 Vest—Agder .............................. 7.280 114.000 Rogaland ................................ 9.141 249.000 Hordaland .............................. 15.586 236.000 Bergen .................................. 49 115.000 Sogn og Fjordane ........................ 18.530 101.000 Möre og Romsdal ........................ 15.076 217.000 Ser-Tröndelag .......................... 18.717 219.000 Nord-Tröndelag .......................... 22.463 117.000 Nordland ................................ 38.327 244.000 Troms .................................. 25.958 131.000 Finnmark .............................. 48.649 75.000

Hela landet .............................. 323.882 3.706.000

8.000 invånare och i inte något fall lägre än 4.000. Ett lagförslag innehållan- de principer för en ny kommunindelning kan inom kort väntas bli framlagt för riksdagen, men även efter det ett riksdagsbeslut fattats, torde det dröja lång tid, innan de nya gränserna för kommunerna kan fastställas.

Den norska motsvarigheten till våra län utgöres av fylker. Indelningen i fylker har i stort sett varit oförändrad sedan 1866, och de ändringar som därefter har skett har huvudsakligen bestått i att enstaka kommuner flyt- tats från ett fylke till ett annat. Den mest omfattande ändringen ägde rum 1948, då Akers kommun med 130.000 invånare bröts ur Akershus fylke och sammanlades med Oslo kommun. I Norge finns det 18 landsfylker och 2 by— fylker. Byfylkerna, som utgöres av Oslo och Bergen, har inte egen fylkes— organisation i egentlig mening. De har sedan 1923 respektive 1907 haft ge- mensam fylkesman med grannfylkena Akershus och Hordaland.

F ylkenas areal och folkmängd framgår av vidstående sammanställning. Uppgifterna avser den 1 januari 1965.

Den nuvarande fylkesindelningen i Norge har helt nyligen varit föremål för utredning av en statlig kommitté, som i juli 1965 avlämnade ett betän— kande benämnt >>Instilling av revision av fylkesindelningen». Kommittén konstaterar i sitt betänkande att utvecklingen inom den offentliga förvalt- ningen har medfört att man måste ställa större krav än tidigare på fylkena, så att de kan utgöra rationella enheter både för den statliga förvaltningen och för det fylkeskommunala arbetet. Man är emellertid inom kommittén inte enig om att tidpunkten nu skulle vara lämplig för en omprövning av fylkesindelning. Majoriteten anser, att de ändringar som skett i den primär- kommunala indelningen, städernas uppgående i respektive fylken och ny- tillkomna arbetsuppgifter för fylkena, gör det nödvändigt att fylkena får tid på sig att anpassa sig till de nya förhållandena, innan någon revision av gränserna göres. Kommittén har i sin helhet därför blott kunnat enas om att föreslå vissa smärre förändringar i fylkesindelningen. Alla kommittéleda- möter utom en har vidare föreslagit, att fylkena Aust-Agder och Vest-Agder skall sammanslås till ett fylke. En minoritet inom kommittén har däremot framlagt ett principförslag till ny fylkesindelning, enligt vilket antalet fyl- ken i första hand föreslås nedbringat från 20 till 7 och i andra hand till 12 för landet i sin helhet.

Det norska fylket har, som inledningsvis antytts, sedan gammalt en dub- bel funktion, nämligen dels som verksamhetsområde för en statlig regional förvaltningsmyndighet och dels som en sekundärkommun för ombesörjan- det av sådana uppgifter, som de inom fylket belägna kommunerna inte själva lämpligen kan lösa. Framför allt gäller det uppgifter inom skolväsendet, hälso- och sjukvården och vägväsendet. Tillsammans svarar dessa tre huvud- uppgifter för över 80 % av fylkeskommunernas sammanlagda utgifter. Det kan nämnas, att städerna tidigare stod utanför fylkena och uppsiktsmässigt

löd direkt under inrikesdepartementet i 0510. Från och med den 1 januari 1964 är emellertid städerna infogade i fylkena och fylkeskommunerna be- står nu av samtliga primärkommuner inom fylket.

I Norge har under senare tid genomförts en ganska omfattande kommun- indelningsreform. Antalet landskommuner med lågt invånareantal var ti- digare mycket stort. År 1950 fanns det 284 landskommuner av sammanlagt 680, som hade under 2.000 invånare. Från 1960 till 1965 har emellertid an— talet landskommuner nedbringats till 419 och antalet städer till 47, vilket innebär att Norge i dag har sammanlagt 466 kommuner mot 744 år 1950.

I spetsen för den statliga regionala förvaltningsmyndigheten i fylket står” fylkesmannen, motsvarigheten till vår landshövding, som är utsedd av rege- ringen och som i Norge kan tagas ur såväl de ledande politikernas krets som bland de högre ämbetsmännens. I sin egenskap av statlig ämbetsman har fylkesmannen uppgifter framför allt beträffande tillsynen över kommuner- na, och han har som sådan skyldigheten att pröva vissa kommunala beslut samt att granska kommuernas budget och räkenskaper. I Norge utövar så- lunda fylkesmannen en legalitetskontroll beträffande vissa kommunala be- slut. Fylkesmannen har därutöver också uppgifter inom familjerättens om— råde, i den mån parterna är ense om att fylkesmannen skall handlägga deras ärende. Genom den nya byggnadslagen av den 18 juni 1965 har fylkes- mannen fått en starkare ställning än tidigare i fråga om kontrollen av kom- munernas byggnadsverksamhet och planväsende.

Den beslutande myndigheten i fylkeskommunen utgöres av fylkestinget, vars ledamöter väljes för 4 år av fullmäktigeförsamlingarna i primärkom— munerna. Fylkestinget sammanträder en gång om året och fastställer då fyl- keskommunens budget samt förrättar erforderliga val m.m. Tidigare var fyl- kesmannen ordförande i såväl fylkestinget som i förvaltningsutskottet. År 1921 ändrades detta så att tinget självt utsåg ordförande bland sina leda— möter. Är 1964 genomfördes den ändringen, att ordföranden skulle vara ge- mensam för såväl ting som förvaltningsutskott, vilket innebär, att fylkes— mannen inte längre har säte i förvaltningsutskottet. Även om fylkesmannen sålunda har fått stiga tillbaka för en utveckling, som syftar till att stärka självstyrelsen och dess funktion, har dock fylkesmannen behållit sin ställ— ning som ledande tjänsteman inom fylket, vars förvaltning han är ansvarig för.

Den primära och fylkeskommunala organisationen i Norge har under se— nare år undergått avsevärda förändringar. Man kan peka på den redan be— rörda kommunindelningsreformen, som nedbringat antalet primärkommu- ner med 1/3 ; vidare städernas ingående i fylkena och de olika lagstiftnings- åtgärder, som inom många områden medfört decentralisering av statliga uppgifter till fylkeskommunen. Synpunkter har också förts fram på att fyl- kesmannens dubbelställning såsom statlig representant inom fylket och le- dande tjänsteman för dess kommunala förvaltning i längden blir alltför be—

tungande, då arbetsuppgifterna på båda sidorna tenderar att öka. Det har föreslagits, att fylkesmannen snarare borde övergå till att enbart syssla med de statliga uppgifterna inom fylket samt att taga hand om det regionala, ekonomiska och lokaliseringsmässiga planerandet för fylket. Fylkesmannens administrativa uppgifter inom fylkeskommunen skulle kunna överflyttas på en ledande tjänsteman i kommunen. De nu nämnda spörsmålen befinner sig för närvarande under utredning.

Det regionala statsförvaltningsområdet i Danmark utgöres av amtet. Av nedanstående sammanställning framgår areal och folkmängd i Köpen- hamns kommun och amten, varvid även de städer och kommuner, som ej ingår i amtskommunerna, medräknats. Uppgifterna avser förhållandena den 1 juli 1965.

Areal km” Folkmängd

Köpenhamns kommun .................... 84 682.000 Köpenhamns amt ........................ 493 767.000 Frederiksborgs amt 1.343 209.000 Holbaek 1.751 131.000 1.478 135.000 1.692 124.000 Bornholm 587 49.000 Maribo .................................. 1.797 129.000 Svendborg 1.666 149.000 Odense .................................. 1.814 276.000 Vejle 2.347 226.000 Skanderborg 1.719 142.000 Århus 804 234.000 Randers 2.465 178.000 2.914 248.000 derring ................................ 2.865 183.000 Thisted 1.773 84.000 Viborg .................................. 3.049 167.000 Ringkabing 4.659 219.000 3.069 194.000

Haderslev 1.341 74.000 Åbenrå-Sonderborg 1.231 113.000 Tender .................................. 1.390 43.000 Hela landet .............................. 42.331 4.756.000

Amtet är inte blott ett regionalt statsförvaltningsområde, det är också en regionkommun. Antalet amtskommuner, som regionkommunen benämns,

är dock 25, enär 3 av amten år delade i 2 amtrådskretsar. Den nuvarande amtsindelningen i Danmark går tillbaka till tidpunkten för tillkomsten av 1841 års kommunallag, som reglerade den kommunala självstyrelsen i lands- kommunerna. Man ansåg då på ungefär samma grunder som i Sverige vid tillkomsten av 1862 års kommunallagar, att de många små kommunerna skulle få problem att klara av Vissa större regionala uppgifter såsom den slutna sjukvården, skolväsendet, vägunderhållet m.m. och man beslöt därför att inrätta en region- eller sekundärkommun för dessa uppgifter, amtskom- munen. Indelningen i amtskommuner kom dock att grundas på den redan äldre befintliga indelningen i amt. De nuvarande amtsgrånserna i Danmark kan därför sägas ha en lång historisk tradition. Liksom i Norge ansågs de mera stadsliknande samhällena böra tillerkännas en högre grad av självsty— relse och de s.k. köpstäderna undantogs därför från amtskommunens tillsyn.

Danmark har i dag ca 1.250 landskommuner (sognekommuner). Antalet landskommuner var emellertid tidigare mycket större, men genom frivilliga sammanläggningar, framför allt under de senaste 10 åren, har 398 kommu- ner sammanslagits till 118 nya kommuner. Det är då huvudsakligen lands- kommuner som sammanslagits eller uppgått i städer. Förutom de 1.250 landskommunerna finns i Danmark 88 städer eller bykommuner, varav 86 är köpstadskommuner.

Den historiskt betingade gränsdragningen för amtens områden har or- sakat många problem framför allt under senare tid. Även i Danmark har man en kraftigt accentuerad befolkningsomflyttning från landsbygd till stä- der, vilket medfört att många amt fått se sin befolkning högst avsevärt redu- cerad. De nuvarande amtsområdena har också visat sig otidsenliga för en modern regionplanering. Framför allt har dessa svårigheter gjort sig märk- bara beträffande sådana amt, som gränsar till städer. Ett flertal utredningar har sysslat med dessa frågor, både när det gäller landet i sin helhet och vissa delar därav, t.ex. den av kommunallagskommissionen verkställda Fynunder- sökningen 1963. I maj 1966 avgav samma kommitté ett betänkande »Kom— muner og Kommunestyre». Kommitténs förslag i vad det gäller indelnings- ändringar kan sammanfattas på följande sätt.

Kommittén föreslår att även köpstäderna skall ingå i amten samtidigt som de nya amtens gränser skall bestämmas så att de tillgodoser kravet på en be- folkningsmässig, nåringsgeografisk och administrativ enhet. Framför allt bör därvid beaktas de speciella problem, som råder i storstadsområdena, där de nya amtskommunerna inte blott bör täcka den nuvarande stadsmässiga utbyggnaden utan även giva reservutrymme för en kommande utveckling. De nya amten skall överhuvud taget ges en sådan områdesbestämning, att de får ett tillräckligt ekonomiskt och befolkningsmässigt underlag för att kunna utföra sina framtida uppgifter. Det praktiska genomförandet av den- na omfattande indelningsreform föreslås ske på ett sådant sätt att en ny speciell indelningsutredning tillsätts som bör avgiva sitt förslag före den 1

april 1969. Efter vederbörlig remiss— och riksdagsbehandling tänkes för— slaget föras ut i verkligheten fr.o.m. den 1 april 1970.

I spetsen för amtet står amtmannen, den närmaste motsvarigheten till vår landshövding. Amtmannen utses av regeringen och tages företrädesvis bland de högre åmbetsmännen inom ministerierna i Köpenhamn, företrädesvis in— rikesministeriet. Amtmannen har i Danmark liksom fylkesmannen i Norge en dubbel funktion, då han dels är den regionala statsförvaltningens ledare och dels ordförande i amtsrådet och verkställare av dess beslut. Amtman- nens rent statliga förvaltningsuppgifter består främst i att utöva tillsyn över och rådgivning till landskommunerna inom amtet, men han har också lik— som i Norge uppgifter inom familje- och civilrättens område. Amtskommu- nens beslutande organ är amtrådet, som består av amtmannen som själv- skriven ordförande samt 9—15 medlemmar, vilka väljes för fyra år sam— tidigt över hela landet. Amtsrådets verkställande organ utgöres av amtman- nen, och det ankommer på honom att förbereda och verkställa amtrådets beslut.

Det kan tilläggas att de statliga centrala myndigheterna i Köpenhamn, bo- * stadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen o.dyl., har indelat Danmark i olika regioner med hänsyn till sina speciella arbetsuppgifter. Som regel avviker * dessa regionindelningar betydligt från amtsindelningen och har vanligen karaktären av större regioner än vad de enskilda amten utgör.

Västtyskland och Österrike De svenska länen motsvaras i Västtyskland närmast av de regionala statliga förvaltningsområdena, som benämns »Regierungsbezirk». Om man bortser från Bremen och Hamburg, vilka samtidigt som de är delstater i den väst- tyska förbundsrepubliken jämväl är städer eller kommuner, och även från de speciella förhållanden, som råder i Väst-Berlin, är 9 av förbundsstatens länder indelade i 33 »Regierungsbezirk» eller förvaltningsområden. Det 10:e landet Schleswig-Holstein har en speciell indelning, till vilken återkommes senare.

»Regierungsbezirk» är en (del-)statlig myndighet, vars chefstjänstemän tillsättes av landets regering. Det står under ledning av en »Regierungsprä- sident», som kan sägas motsvara vår landshövding. Han utses vanligen bland de högre förvaltningsämbetsmännen. »Regierungsbezirk» är helt en regional statsförvaltning och har som sådan uppgifter som mycket påminner om de svenska länsstyrelserna, framför allt när det gäller uppsikten över kom- munerna. Det finns i Västtyskland ett mycket stort antal primärkommuner, ca 24.500, och de är sammanförda under 425 sekundär- eller regionkommu- ner (Landkreise), med undantag för de 171 största städerna, som är obero- ende av regionkommunen och som kan jämställas med våra tidigare lands— tingsfria städer. Inom varje »Regierungsbezirk» kan det sålunda finnas dels

större städer, som är oberoende av sekundärkommunen, och dels sekundär- kommuner, som inom sig har ett antal landskommuner eller mindre städer. Förhållandet illustreras om man väljer »Regierungsbezirk Köln» som exem— pel. Dess geografiska verksamhetsområde har en ytvidd av 4.000 km2 med 2,4 milj. invånare, fördelade på 7 regionkommuner i storleksordningen mel- lan 100.000—220.000 invånare samt 2 >>kreis>>-fria städer, Köln med ca 800.000 och Bonn med ca 150.000. Det kan nämnas, att detta »Regierungs- bezirk» har ca 900 anställda fördelade på sex huvudavdelningar.

Det västtyska »Regierungsbezirk» kan se tillbaka på en lång historisk tradition. Det tillkom närmast på initiativ av den berömde tyske administra- tören, friherre von Stein, i början på 1800-talet. Såvitt kunnat utrönas, har några väsentligare ändringar av »Regierungsbezirkens» områden inte skett under senare tid. De indelningsändringar, som är aktuella i Västtyskland, synes snarast taga sikte på att sammanlägga den stora mängden av små pri— märkommuner — framför allt landskommuner något som dock hittills inte i någon större utsträckning kunnat ske på frivillighetens väg. Man sö- ker också förmå sekundärkommunerna, kreisen, att gå samman till större enheter, men även här befinner sig frågan på utredningsstadiet.

Anledningen till att indelningen i »Regierungsbezirk» inte ändrats torde vara, att områdena i det stora flertalet fall sedan lång tid både befolknings- mässigt och geografiskt haft ett fullt betryggande underlag för sin verk- samhet.

Av speciellt intresse är delstaten Schleswig-Holstein, som är indelad i 14 förvaltningsdistrikt. I detta land har man emellertid lagt samman den stat— liga regionala förvaltningsmyndigheten med sekundärkommunens förvalt— ning och uppgifter. Man har där sålunda en organisation på det regionala planet, som erinrar om den i Danmark och Norge samt i Österrikes »Statuar- Städten». De »kreis»-fria städerna lyder i Schleswig-Holstein direkt under inrikesdepartementet, en situation som påminner om köpstäderna i det när- belägna Danmark.

I de förbundsländer, som samtidigt också är städer, Bremen och Hamburg, är lands-, stads- och bezirksmyndigheten mer eller mindre klart integrerade i samma förvaltningsorganisation. Även i Väst-Berlin föreligger en dylik in— tegrerad förvaltning, ehuru med speciella avvikelser.

I Förbundsrepubliken Österrike finns i vart och ett av de 9 länderna regio- nala statliga förvaltningsmyndigheter kallade »Verwaltungsbezirken». Deras organisation och arbetssätt påminner mycket inte bara om de västtyska »Regierungsbezirk» utan också om de svenska länsstyrelserna, dock med den skillnaden att de österrikiska bezirken mestadels är mindre både till geografisk omfattning och till antalet anställda. Den kan närmast beskrivas som en tämligen liten svensk länsstyrelse med 2,0—50 anställda. De 14 största av Österrikes städer har en speciell ställning som »Statuarstädten», vilket innebär, att de samtidigt som de är primärkommuner också är »Ver-

altungsbezirk», d.v.s. att de förutom de primärkommunala uppgifterna ock- så ombesörjer bezirkets administrativa uppgifter i vad det berör staden. Huvudstaden Wien intar en särställning så till vida att den samtidigt är land, bezirk och kommun, allt integrerat i en förvaltning. Bezirks-områdena i Österrike har en lång historisk tradition. Det stora antalet små kommuner i Österrike — drygt 3.500 av förbundsrepublikens 4.000 kommuner har så- lunda under 3.000 invånare — har accentuerat tanken på en kommunindel- ningsreform, syftande till att genom sammanläggningar av de mindre kom- munerna skapa »storkommuner». Förslag har förts fram att låta varje be— zirksområde bli en kommun under ledning av en sammanlagd bezirks- och självstyrelsemyndighet. Man skulle på detta sätt kunna skapa regionkom— muner, som fick en områdesindelning utformad med tanke på dagens behov i fråga om regionplanering, och som skulle utgöra en lämplig enhet ur be— folkningsmässig, näringsgeografisk och administrativ synpunkt. Den nu- varande kommunallagen lär ha getts en utformning med tanke på en på dy— likt sätt uppbyggd kombination av bezirk och regionkommun, men hittills har planerna inte förverkligats. Skulle så ske torde Österrikes regionala statsförvaltningsmyndighet bäst kunna liknas vid den, som finns i Schles- wig-Holstein och i Danmark eller Norge, för att nu nämna några exempel. I Wien har man inrättat regionala förvaltningsmyndigheter med förtroen- demannainslag, men deras arbetsuppgifter är inte helt överensstämmande med dem, som åvilar bezirken i landet i övrigt.

Nederländerna De svenska länens motsvarigheter i Nederländerna utgöres av de 11 provin- serna. Provinsområdena har fått en utformning betingad av historiska tra— ditioner, som söker sitt ursprung till den tid efter Karl den Stores död år

Provins Areal km' Folkmängd Groningen 2.329 491.688 Friesland ................................ 3.432 490.976 Drenthe 2.645 329.992 ()verijssel 3.811 846.944 Gelderland 5.555 1.359.527 Utrecht .................................. 1.329 720.595 Noord—Holland 2.687 2.145.059 Zuid-Holland 2.854 2.817.303 Zeeland 1.744 287.517 Noord-Brabant 4.929 1.605.864 Limburg 2.176 937.486

Hela landet .............................. 33.491 12.032.951

814, då det område, som nu omfattas av Nederländerna, Belgien och Luxem— burg, kom att delas upp i ett antal hertigdömen och grevskap. Nederländer- na har i dag ca 12 milj. invånare och en ytvidd av 36.000 km”.

De nederländska provinsernas areal och folkmängd framgår av omståen- de sammanställning. Uppgifterna avser den 1 januari 1964.

Den nuvarande provinsindelningen är av gammalt datum, och dess grän- ser har inte ändrats på senare tid. I samband med de mycket omfattande torrläggningsföretag, som ägt rum i Nederländerna, har fråga tid efter annan uppkommit, om inte de nyvunna områdena skulle bilda egna provinser med tanke på de speciella förhållanden, som där var rådande. Hittills har detta förslag emellertid inte förts ut i verkligheten, utan de nyvunna områdena har efter hand lagts till de redan bestående kringliggande provinserna.

Den nederländska provinsen är inte blott ett område för regional statsför- valtning utan utgör också samtidigt en regionkommun. Den kan sägas vara ett mellanting mellan den svenska länsstyrelsen och landstinget. I spetsen för provinsen står sålunda en av regeringen utsedd »Commissaris der Ko- ningin», närmast motsvarande vår landshövding, vilken utses av regeringen för obestämd tid. Som regel väljes han bland personer ur den högre admini— strativa karriären. Han är ordförande i provinsfullmäktigeförsamlingen, där han har yttranderätt och i förvaltningsutskottet, där han även har röst- rätt. Dessutom är han provinsstyrelsens chefstjänsteman och administrative ledare och utövar provinsmyndighetens representativa funktioner. De indel- ningsändringar, som varit aktuella under senare år i Nederländerna, har hu- vudsakligen berört primärkommunerna, vars antal för närvarande är 980. Antalet var tidigare betydligt större, men allt sedan 1950-talet har samman- läggningar skett främst av de mindre kommunerna. Det bör tilläggas att den nederländska provinsen intar en mycket stark ställning i landets regionala förvaltning. Utvecklingen synes gå därhän, att man från statsmakternas sida i allt högre grad decentraliserar uppgifter till provinserna, som därigenom personalmässigt blivit av betydande omfång. Framför allt inom regionplane- ringen och på lokaliseringspolitikens område har provinserna fått nya upp— gifter av betydande storleksordning.

Frankrike

De franska departementen motsvarigheten till de svenska länen — till- kom under revolutionen 1789 för att bli enheter för i första hand den stat- liga regionala förvaltningen och i andra hand för att fungera som en region- kommun med kommunala uppgifter. Genom att departementsgränserna fick annan sträckning än den, som inramade de tidigare historiskt betingade grevskapen eller furstendömena, kom departementen länge att leva ett konst- lat liv, men de har därefter, allteftersom den departementala verksamheten

ökat, kommit att bli administrativa enheter av betydelse. Den lagstiftning från 1871, som alltjämt reglerar departementens verksamhet, tager liksom den som gäller kommunerna sikte på det förhållandet, att departementet liksom kommunen har en dubbel uppgift, nämligen dels som administrativt område för statsverksamhet och dels som område för en sekundärkommun, ett län och ett landstingsområde. Man kan säga att prefekten »le préfet», den av staten tillsatte landshövdingen, närmast representerar statsintresset och departementets fullmäktigeförsamling »le Conseil Général» det kommunala inslaget.

De indelningsändringar, som under senare tid gjort sig gällande i Frank— rike, har inte i så hög grad berört de 90 departementen, utan fastmer de ca 38.000 primärkommunerna, varav det stora flertalet har en ytterst liten folk- mängd. Visserligen har antalet nedgått från omkring 44.000 vid tidpunkten för franska revolutionen till ett antal strax under 38.000 i dag, men med de krav, som numera inte bara i Frankrike utan tämligen genomgående världen över ställts på kommunerna, är de för små för att ha tillräckliga resurser för sin verksamhet. Härtill kommer den utveckling, som präglar de flesta länder i Europa, nämligen flykten från landsbygden. I Frankrike har den tendensen gjort sig kännbar, att vissa regioner, t.ex. Paris-regionen, hotar att dra åt sig industrier och arbetskraft i sådan utsträckning att vissa andra delar av landet, som inte bedöms lika attraktiva ur lokaliseringssynpunkt, drabbas av en mycket långt gående avfolkning.

En lagstiftning från 1959 har berett de franska kommunerna större möj— lighet än förr att inte bara bilda kommunalförbund för gemensamma upp- gifter utan även att gå samman till större enheter. Framför allt gentemot landsbygdskommunerna bedriver myndigheterna en starkt uppmuntrande politik, både i fråga om statsbidrag och annan hjälp, i syfte att förmå dem att gå samman i större enheter. Lagstiftningen ger också möjlighet till tvångsåtgärder i de fall någon kommun i en lämplig blockbildning vill dra sig undan samarbetet. Hittills sker dock sammanläggningarna i huvudsak efter frivilliga linjer. I fråga om sådana regioner, som bildas av t.ex. en stad och dess kranskommuner, finns möjlighet att enligt samma lagstiftning gå samman i »district urbain», vilket tämligen nära motsvarar våra kommun- block och som syftar till att de i distriktet ingående kommunerna gemen- samt skall planlägga och utföra regionala angelägenheter.

Även för departementets del ger lagstiftningen från 1959 möjlighet att handla regionalt på annat sätt än tidigare. Man kan nu —- och har i viss ut— sträckning även prövat det i praktiken — skapa särskilda regionala orga- nisationer för flera departement — överdepartement som försetts med ett eget råd och som getts vittgående befogenheter framför allt på det eko- nomiska planeringsområdet. Det kan också nämnas, att en särskild region- kommun skapats för Stor-Paris-området, som efter diverse motigheter i starten nu söker att samordna de regionala frågorna inom regionen. Man

kan sålunda i Frankrike, liksom i flertalet europeiska länder, finna ett på- tagligt intresse för de regionala och lokaliseringsmässiga frågorna.

Det kan ha sitt intresse att nämna, att det i Frankrike även finns en stat- lig regional områdesindelning inom departementen, nämligen de 300 arron- dissementen, som tjänar som mellanled mellan departementen och kommu- nerna. Chefen för arrondissementen är en ämbetsman, en underprefekt (sous-préfet), utsedd av prefekten, som har ett mindre kansli till hjälp. Han skall i första hand vara rådgivare åt kommunerna, framför allt beträf- fande sådana angelägenheter som är av lokalstatlig natur, men han har ock- så övervakande funktioner t.ex. beträffande den kommunala budgeten och polisväsendet. Mellan arrondissementen och kommunerna finns ytterligare en regional indelning, kantonerna, som närmast kan sägas motsvara de ti- digare svenska fögderierna. De är dessutom administrativa områden för mönstring av värnpliktiga och utgör även valdistrikt.

Storbritannien

De svenska länen har en dubbel funktion som områden för statlig regional förvaltningsverksamhet och för landstingens självstyrelse. Den engelska motsvarigheten _— det bör framhållas att översikten begränsas till den del av Storbritannien, som utgöres av England och YVales till de svenska länen utgöres av grevskapen (counties), men dessa har uteslutande till funktion att vara områden för kommunal självstyrelse. En regional statsför- valtning av den typ som representeras av våra länsstyrelser finns helt enkelt inte i Storbritannien. I England är statsstyrelsen i princip så inrättad, att besluten fattas hos vederbörande myndighet i London, sedan upplysningar inhämtats och undersökningar verkställts ute i landet. Det finns självfallet en mängd representanter för den centrala statsmakten stationerade runt om i landet, t.ex. skolinspektörer, väginspektörer, revisorer m.fl., men dessa har en tämligen ringa grad av självständighet och måste i alla väsentliga frågor inhämta beslut från sina överordnade i London.

Vad här sagts innebär dock inte att England skulle sakna administrativ indelning. Tvärtom kan det sägas att England har en _ huvudsakligen ur självstyrelsesynpunkt administrativ indelning, som är ytterst långtgåen— de. Ur kommunal synpunkt är England och Wales indelat i 60 »administra— tive counties», på svenska närmast grevskap. Inom de olika grevskapen finns det sedan tillhopa 276 >>Municipal or non-county boroughs» och som van- ligen består av ur svenska förhållanden medelstora eller stora städer under 100.000 invånare. De 82 största städerna >>County Boroughs» med över 100.000 invånare är självständiga enheter, som ej lyder under grevskapet. Vidare finns det inom de 60 grevskapen >>urban districts», en motsvarighet till våra köpingar, och >>rural districts» landskommuner —-— till ett antal av 474. Inom landskommunerna har man sedan ytterligare en enhet, >>parish>>

socken varav det existerar ca 7.500, som har en egen fullmäktigeför- samling och ca 3.300 de minsta med under 300 invånare —— med bystäm— ma (meetings). Till de nu nämnda enheterna skall också läggas »Greater London Council» regionkommunen för Stor-London-området —- och de 32 »Greater London Boroughs» samt »The City of London», vilka är de kom- munala enheterna inom detta grevskap enligt den nya organisationen för Stor-London, som trätt i funktion från och med den 1 april 1965.

För att göra bilden klarare beträffande den kommunala indelningen synes det också nödvändigt att nämna några ord om den kommunala kompetensen och organisationen. I var och en av de ovannämnda kommuntyperna finns det sålunda en fullmäktigeförsamling, ett »council», som beslutande organ och under den ett stort antal nämnder och styrelser, »committees», samt naturligtvis tjänstemän till olika antal och slag beroende på kommunens storlek. Medan de svenska primärkommunerna enligt kommunallagen har samma kompetens är de engelska kommunernas kompetens sinsemellan va- rierande och beroende på parlamentsbeslut, antingen berörande kommuner av likartad typ eller speciella för blott en kommun. Generellt sett kan sägas, att grevskapen och de 82 största städerna har rätt att ombesörja alla kom- munala angelägenheter som vanligen förekommer inom en kommun, de är s.k. »all purposes authorities». Ett grevskap har emellertid möjlighet att be- sluta om delegering av vissa uppgifter till de inom sitt område belägna and— ra kommuntyperna och de lägre kommuntypernas kompetens blir sålunda beroende på den delegationsrätt de fått och deras ekonomiska resurser och storlek över huvud taget.

Om man bortser från den nyligen genomförda indelningsreformen i Stor- London-området är praktiskt taget alla gränser för de ovan angivna olika slagen av kommunala enheter historiskt betingade och har förblivit i stort sett oförändrade sedan medeltiden. »Urban och Rural Districts» skapades visserligen genom »Local Government Act 1894» samtidigt som socknen i viss mån återupplivades, men gränserna följde dock tidigare existerande in— delningar. I den nu gällande »Local Government Act 1958» finns dock i ett särskilt kapitel förutsättningar angivna för en översyn av den kommunala indelningen och det finns för närvarande kommittéer som granskar olika delar av England och Wales just ur den synpunkten. Några väsentliga änd- ringar, i vart fall när det gäller grevskapen, har dock inte hittills skett.

Det bör kanske framhållas att den ovan nämnda indelningen uteslutande berör de kommunala enheterna och att dessa, som nedan kommer att visas, ingalunda överensstämmer med de områden, som de statliga ämbetsverken och ministerierna tillämpar. Det finns dock en anknytning mellan grevska- pen och statsmakten, nämligen institutionen »The Lord Lieutenant», som existerar som en monarkens representant i varje grevskap. Hans uppgifter är dock av övervägande ceremoniell och representativ natur, men han har också vissa smärre organisatoriska uppdrag inom civilförsvarets och rätts-

skipningens område, där han bl.a. äger föreslå kandidater till »fredsdomare>> (»Justices of the Peace»).

Den regionala indelningen av England och XVales ur statsförvaltningssyn- punkt utvisar en skiftesrik och brokig historia. De tidigaste exemplen åter— finns på 1700-talet, när det dåvarande postverket utnämnde särskilda upp— syningsmän, som inom var sitt distrikt skulle kontrollera och inspektera de olika postanstalterna. Under 1800—talet tillskapades vidare distrikt för in— spektörer, som hade till uppgift att kontrollera den kommunala fattigvår- dens verksamhet inom de olika kommunerna. I stort sett kan dock sägas att , Storbritannien ända fram till nuvarande tid ur statlig administrativ syn- punkt styrs från »Whitehall», dvs. de centrala ministerierna och ämbets- verken i London, som har eller hade sitt huvudsakliga säte utmed XVhitehall i London och vars läge konstituerade begreppet »Whitehall» som ett uttryck för central statsstyrelse. Redan under första världskriget visade det sig emel- lertid nödvändigt att indela landet i olika civilförsvarsområden och områden för rekrytering av soldater, och detta blev de första formerna av en regional statlig organisation i större skala. Efter det första världskriget fanns ett stort behov av att sanera den dåvarande slumbebyggelsen och skapa nya bo- städer och det ministerium, som var ansvarigt för bostadsbyggandet, ska- pade regionala områden för sin verksamhet. Under 1920-talet blev det nöd- vändigt att inrätta särskilda regionala områden med förlikningsmän och arbetsförmedlingar i syfte att förebygga strejker och arbetslöshet och man upprättade då regioner, som var utformade med tanke på just den speciella verksamheten. Under andra världskriget indelades Storbritannien på nytt i civilförsvarsområden och efter kriget fanns återigen behov av regional pla— nering inom de olika ministeriernas verksamhetsområden. Det visade sig emellertid ganska snart att de olika departementen eller ministerierna för sin verksamhet fann det naturligt att följa sinsemellan olikartade regioner, och man indelade England och Wales allt efter behov för den egna verk- samheten.

Detta hade till följd att ett av de mer betydelsefulla ministerierna (The Treasury) tämligen omedelbart efter kriget indelade England i 10 »Standard Regions» och man uttryckte en förhoppning och en anmodan till andra de- partement och centrala myndigheter att följa den av The Treasury tilläm- pade distriktsindelningen. Så blev emellertid inte fallet. Om man ser på läget i dag, så finner man att hälsovårdsministeriet för sin del indelat Eng- land och Wales i 9 regioner ur ett avseende, 6 ur ett annat och 5 ur ett tredje, medan inrikesdepartementet funnit lämpligt att indela landet i 14 distrikt. Ur skolsynpunkt är landet indelat i 10 inspektionsdistrikt, och när det gäller tillsynen av vägar och trafikändamål är landet indelat i 8 respek- tive 9 distrikt. Lägger man därtill att postverket, järnvägarna, de nationali- serade sjukhusen, transportväsendet och arbetsmarknadsministeriet indelat England och Wales i sinsemellan olika områden, finner man en förvirrande

blandning av områdesbestämningar, låt vara att de i vissa fall av geografiskt betingade omständigheter sammanfaller. Man kan alltså konstatera, att de statliga centrala förvaltningsmyndigheterna vid sin indelning av landet i distrikt eller regionala områden genomgående följt den indelning, som varit mest praktisk ur respektive ministeriums eller ämbetsverks egen syn- punkt och inte följt någon för generella ändamål fastställd indelning.

Den bristande överensstämmelsen mellan kommungränserna, framför allt när det gäller grevskapen och de statliga regionerna för olika administrativa ändamål liksom avsaknaden av regioner som kommunikationsmässigt, nä- ringsgeografiskt och administrativt hör samman, har skapat många problem i Storbritannien. I synnerhet har dessa gjort sig gällande under de senaste åren, då det på grund av befolkningsomflyttningarna från de norra till de södra delarna av landet visat sig nödvändigt att vidta åtgärder av lokalise- ringspolitiskt slag och stödåtgärder för industrin. Dåvarande ekonomi— ministern i labourregeringen, Mr. George Brown, framförde i ett anförande i underhuset den 10 december 1964 regeringens planer beträffande regio- nalism, som i stort sett innebar följande.

England — liksom Skottland och Wales skall delas upp i stora regio- ner, som var och ett skall förses med dels ett ekonomiskt råd (Economic planning council) och dels ett arbetande organ, en styrelse med kansli (Eco- nomic planning boards). Rådets ledamöter utses av regeringen och skall be- stå av ca 25 medlemmar, tagna från regionens kommuner, industrier, uni— versitet och överhuvud taget representera olika delar av samhällslivet. De utnämns i sin egenskap av »duktigt folk» och inte som representanter för kommuner eller gruppintressen. Rådens uppgifter är att dra upp riktlinjer- na för verksamheten och att bedöma hur regionens resurser bäst skall till- varatagas. Rådet har inte några verkställande eller beslutande funktioner utan är av rådgivande karaktär. Rådets kansli eller arbetande utskott skall bestå av experter på regionplanering och andra med särskilda förutsätt- ningar för att kunna vägleda rådets verksamhet och sköta sambandet med alla de statliga och kommunala myndigheter, som mer eller mindre arbetar inom samma verksamhetsfält.

Mr. Browns förslag har därefter genomförts och det finns för närvarande tsex regioner upprättade, som har sina kanslier i Newcastle, Manchester, *Leeds, Nottingham, Birmingham och Bristol, vilket i stort täcker hela Eng— land utom de ur industri- och befolkningssynpunkt attraktiva delarna runt London och utmed kanalkusten.

Från kommunal sida har kritik riktats mot denna form av arrangemang, då man hävdar att de kommunala myndigheterna ställts åt sidan och man har svårt att förstå, hur ett verkningsfullt samarbete skall kunna uppstå mellan alla de myndigheter, som finns i varje region. Det torde emellertid ännu vara för tidigt att dra några slutsatser beträffande de resultat, som dessa nya regionala råd kan åstadkomma.

Senare har regeringen funnit att den kommunala självstyrelsen i Stor- britannien är i behov av genomgripande översyn, såväl i vad det gäller kom— munindelning som i fråga om kommunernas kompetens och organisation. Regeringen har därför under våren 1966 tillsatt en ny statlig kommitté, som har fått mycket vittgående direktiv och som skall utreda dessa frågor och där bl.a. den regionala områdesindelningen skall beaktas ur såväl statlig som kommunal synpunkt.

277 Bilaga 5

iningskostnaderna (i 1 OOO-tal kr) under budgetåret 1965/66 för vissa länsorgan!)

N E :: cu = a.) o .— :U :: = 0 nu : 2 : l-l :: u.) H . _ ” ä % å nu få å % E ;S Sum- Folk- AFM _D 'C! H =! o :: o :d " ” -- mngs' ., & g & % :; *g" _a := 5 % ?, ma mangd kost- E & .. "2 g g a = _a » a ,; evlö' 1” nader o r:. m . ' .: :o :a = n :, nings- 1966 £ & a "3 '” & => 'a' &? o 'i: k t 1 000 p" g: 5 o #7, % ”H E 0 E ; ä o 08 ' ( ' inv. i b:"; 5 0 .:: : H E” 5 >. gå 3 nader tal) kr a & få '$. a 39 % '; =; = a 5 ' .a &: s s a s a a .5 ä .5 .a »? =O r-l ») v—l > A u-l _l >—l A A 13 952 2 335 795 451 36 417 1 382 26,35 8 713 970 7 534 565 302 475 127 149 49

3 545 751 232 317 2 514 314 130 83 60 93 53 8 092 185 43,74 4 051 575 319 240 2 893 219 155 131 87 147 59 8 876 241 36,83 5 434 625 334 317 3 866 281 163 265 93 93 59 11 530 366 31.50 4 599 619 359 329 3 509 286 190 215 92 147 59 10 404 296 35,15 3 447 576 289 255 2 442 290 141 261 83 59 60 7 903 164 48,19 4 462 681 304 384 2 741 247 170 260 63 113 59 9 484 236 40,19 1 702 325 173 166 537 165 110 52 59 59 3 348 54 62,00 3 453 542 263 243 2 752 231 137 131 60 93 60 7 965 149 53,46 4 575 531 331 355 2 589 411 197 246 89 93 59 9 476 262 36.17 9 165 1 014 499 413 3 228 551 233 346 161 147 59 15 816 667 23,71 3 686 548 230 240 1 889 295 184 249 88 93 58 7 560 180 42,00 10 393 1 693 560 383 3 582 695 338 416 89 113 59 18 321 666 27,51 5 819 661 404 317 4 121 391 177 314 107 147 59 12 517 390 32,09 4 261 618 291 375 2 479 220 200 257 88 93 59 8 941 255 35,06 4 807 692 356 403 3 824 258 161 372 95 147 59 11 174 287 38.93 4 534 591 345 330 3 183 289 162 235 82 93 59 9 903 268 36,95 4 220 701 329 364 2 536 271 154 201 80 93 59 9 008 250 36,03 4 764 671 343 324 3 176 286 187 541 81 147 59 10 579 282 37,51, 4 758 780 362 364 2 750 249 198 441 89 147 59 10 197 293 34,80 5 321 727 453 332 4 985 371 163 476 92 148 44 13 112 277 47,34 3 721 749 379 314 3 458 225 159 240 81 95 60 9 481 131 72,37 4 784 957 439 381 4 816 331 199 372 94 148 60 12 581 234 53,76 5 726 1 150 501 530 6 449 337 208 481 103 149 62 15 696 260 60,37

133 892 20 082 8 890 8127 81853 7 778 4 308 7 118 2136 2 806 1 391 278 381 7 773 35,81

anställningen gjord med ledning av uppgifter från riksrevisionsverket och resp. centrala myndigheter. Från tyrelsernas avlöningsanslag har därvid avräknats arvoden till civilbefälhavare och beräknade löner till befatt- havare på dessas kanslier, löner till militärassistenter samtliga ej avlönade från detta anslag samt er- 'ngar till civilförsvarschefer och vägtrafikombud.

Bilaga 6

Avlöningskostnader per invånare i de olika länen för budgetåret 1965/66 (länen i ordning efter kostnaden per invånare)

Undersökta länsorgan Endast länsstyrelserna

Folkmängd Avlönings- Folkmängd Avlönings- i 1 OOO-tal kostn. per " i l OOO-tal kostn. per inv. inv. 1 kr. inv. inv. 1 kr.

23,71 667 13,74 26,35 593 14,69 27,51 366 14,85 31.50 390 14,92 32,09 296 15,54 34,80 666 15,61 35,06 293 16,24 35,15 255 16,71 36,03 287 16,75

262 36,17 241 16,81 241 36,83 250 16,88 268 36.95 282 16,89 282 37,51 268 16,92 287 38,93 262 17,46 236 40,19 789 17,68 180 42,00 236 18,91 185 43,74 185 19,16 277 47,34 277 19,21 164 48,19 234 20,44 149 53.46 180 20,48 234 53.76 164 21,02 260 60,37 260 22,02 54 62,00 149 23,17 131 72,37 28,40 31,52

Hela riket ...... 7 773 35,81 17,23

Bilaga 7

Antalet anställda 30/6 1966 vid överståthållarämbetet och länsstyrelsernal)

Länsstyrelsen utom landskontoret Landskontoret

Antal löneplansanställda Ant :|]

Antal löneplansanställda i lönegrad Antal

Summa i lönegrad Summa

övriga antal övriga antal 131—s A21—27 A15—20 A1—14 anställda anställda B1—8 A21—27 AIS—20 A1—14 anställda anställda

Län

80 70 184 16 368 39 33 199 312 11 18 66 105 14 23 63 110 25 43 93 169 17 28 94 146 14 24 52 96 16 35 81 141

4 7 32 47 13 24 56 98 18 38 78 142 42 70 165 291 16 26 69 118 45 79 180 317 26 46 79 205 22 22 49 116 17 34 81 148 17 36 84 146 15 27 71 122 14 39 85 155 19 38 84 152 23 33 92 155 14 27 62 108 18 35 72 137 17 36 1 17 179

v—l

ooocmmwwmwwmwwmwwcwwmwocmww

33 31 161 24 260 27 12 105 95 247 13 11 49 12 90 13 16 62 102 17 19 62 113 16 12 57 91 12 14 44 78 14 14 57 93

7 3 18 32 13 9 36 63 15 13 58 94 27 28 128 205 15 10 42 74 26 29 149 220 13 18 62 120 12 13 52 89 11 16 47 107 12 13 58 93 12 13 58 96 15 16 57 101 13 17 62 102 16 17 71 111 12 11 41 70 13 18 50 97 16 18 56 104

H

m CO Hoommwmmmmmmmmwmmmmmmmwwww

ensamma.-:|

'—

mmmoonr—oo-ncoaom— N N

Lal—QNv-lv-lml INCDNIOQSSMVZLGH Inom emonmmw=_MAEZOmMmeDBN>Ng

om

"! Cl m

S:a 146 393 391 1 642 280 2 852 159 556 891 2 288 189 4 083

1) Sammanställningen gjord med ledning av uppgifter från ÖÄ och länsstyrelserna.

meopaumwhmwmmwwwwrou—wmwuxhw

Antalet anställda 30/6 1966 vid länsarbetsnämnderna, länsbostadsnämnderna, lantbruksnämnderna, skogs— vårdsstyrelserna, länsskolnämnderna, vägförvaltningarna, länsarkitektskon— toren, länsingenjörskontoren, länslantmäterikontoren, länsnykterhetsnämn— derna, socialvårdskonsulentorganisationen, länsläkarorganisationen och läns— veterinärorganisationent)

Antal löneplansanställda i lönegrad Antal övriga Summa antal

131—5 A21—27 A15—20 A1—14 anställda anställda

23 106 167 313 13 42 72 117 14 37 82 115 15 44 87 189 18 48 84 174 13 43 62 122 16 38 84 127

9 19 16 47 13 33 72 105 16 46 53 124 16 60 99 163 13 37 66 86 22 65 91 184 20 60 105 200 15 50 70 131 19 49 105 184 15 43 76 159 14 46 65 122 17 56 95 177 17 51 80 165 18 57 135 190 14 48 99 160 18 62 140 215 18 71 172 265

+ ev >_—

621 248 252 337 330 243 269

93 226 242 341 207 368 387 268 363 297 250 353 320 406 325 444 539

A C D E F G H I K L M N 0 P R S T U W X Y Z

__.

1211 2177 3 834 121 7 729

1) Sammanställningen gjord med ledning av uppgifter från resp. centrala myndigheter.

281 Bilaga 9 Sammanställning över antal befattningar vid landstingens kanslier!)

(Lönegraderna jämförbara med motsvarande statliga före 1/7 1966)

Landsting Lonegrad Övriga Summa antal Bl _a A21 —27 A15_20 Al _14 anställda anställda

B .......... 21 72 40 110 _ 243 c .......... 2 12 10 33 _ 57 D .......... 5 15 6 22 _ 48 E .......... 7 22 10 37 _ 76 F .......... 5 10 7 33 _ 55 G .......... 3 14 7 18 _ 42 Hn ........ 2 6 3 15 _ 26 Hs ......... 2 13 5 15 _ 35 I .......... 2 2 4 8 _ 16 K .......... 3 16 5 27 _ 51 L .......... 4 15 11 24 _ 54 M ......... 9 40 22 69 8 148 N .......... 2 6 6 14 _ 28 o .......... 4 8 6 20 _ 38 P .......... 7 19 9 39 _ 74 R .......... 5 20 12 27 _ 64 s .......... 4 11 9 21 _ 45 T .......... 10 26 24 49 13 122 U .......... 3 16 4 14 _ 37 w ......... 2 12 10 21 - _ 45 x .......... 4 15 9 33 1 62 Y .......... 5 22 12 50 _ 89 2 .......... 3 11 6 22 _ 42 AC ......... 7 11 13 28 _ 59 BD ........ 2 12 15 28 _ 57 Samtliga

landsting 123 426 265 777 22 1 613

1) Upprättad inom Svenska landstingsförbundet med ledning av förvaltningsutskottens statförslag för år 1967.

Landstingskommunernas totala ekonomiska omslutning enligt budget för är 1967 (drift- och kapitalbudget) samt antalet landstingsanställda samma år jämte motsvarande uppgifter för de landstingsfria städerna (allt i avrundade tal).!)

Landsting Omslutning Antal

i milj. kr.?) anställda

Stockholms läns ................ 680 7 500 Uppsala läns .................. 170 6 000 Södermanlands läns ............ 250 4 500 Östergötlands läns .............. 390 6 500 Jönköpings läns ............... 260 5 500 Kronobergs läns ............... 140 3 500 Kalmar läns norra ............. 100 2 000 Kalmar läns södra ............. 130 2 000 Gotlands läns .................. 70 1 000 Blekinge läns .................. 140 3 000 Kristianstads läns .............. 260 4 000 Malmöhus läns ................ 580 11 000 Hallands läns .................. 140 2 500 Göteborgs och Bohus läns ....... 230 4 500 Älvsborgs läns ................. 360 8 500 Skaraborgs läns ................ 200 4 000 Värmlands läns ................ 230 5 000 Örebro läns ................... 310 6 000 Västmanlands läns ............. 240 4 000 Kopparbergs läns ............... 240 5 000 Gävleborgs läns ................ 280 5 000 Västernorrlands läns ............ 350 5 500 Jämtlands läns ................. 130 2 500 Västerbottens läns .............. 290 5 000 Norrbottens läns ............... 280 5 500 Samtliga landsting .............. 6 450 119 500 Stockholms stad ................ 1 120 18 500 Göteborgs stad ................. 540 9 500 Malmö stad ................... 270 6 000 Hela riket ..................... 8 380 153 500

1) Uppgifterna betr. landstingen har sammanställts inom Svenska landstingsförbundet. Betr. Stock- holm, Göteborg och Malmö har motsvarande uppgifter inhämtats från resp. stad.

2) Inkl. interna betalningar för vårdprestationer m. m.

283 Bilaga 11 Sammanställning över samarbetet mellan landsting samt mellan landsting och

städer utanför landsting

Upprättad inom Svenska landstingsförbundet med ledning av landstingens tryckta handlingar och protokoll samt rättad och kompletterad i enlighet med svar på förfrågan hos landstingen våren 1966.

A. Samarbete i kommunalförhumlsform (SFS 19573281, ändr. 64:45)

Deltagande landsting Ändamål Anstalt Göteborgs och Bohus läns landsting Central yrkesskoleunder- Göteborg och Göteborgs stad visning Stockholms läns landsting och Kollektiva trafiksystemet

Stockholms stad

B. Gemensamma anstalter

Huvudmän Anstalt Lasarett

Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs Kungälvs lasarett läns landsting för patienter från nedre delen av Götaälvdalskommunerna i Älvs- borgs län

Sanatorier

Kalmar läns norra och södra lands- Målilla sjukhus ting

Undervisnings- och vårdanstalter för psykiskt efterblivna

Jönköpings och Kronobergs läns Nannylunds skolhem, Eksjö (sam- samt Kalmar läns norra och södra arbetet kommer ev. att upphöra) landsting

Kalmar läns norra och södra lands- Målilla sjukhus, E-paviljongen ting Göteborgs och Bohus läns landsting Stretereds särskola och yrkeshem, och Göteborgs stad Kållered. Stretereds vård- och ar-

betshem, Kållered. Sagåsens vård- hem, Kållered. Sagåsens centrala yrkesskola, Kållered. Vårdhem- met Gläborg, Gläborg. Styrsö vård- hem, Styrsö

Älvsborgs och Skaraborgs läns lands- ting

Örebro och Västmanlands läns lands- ting

Kalmar läns norra och södra lands- ting

Östergötlands läns och Kalmar läns norra landsting Kronobergs och Hallands läns lands- ting Kalmar läns södra och Blekinge läns landsting Göteborgs och Bohus och Älvsborgs läns landsting

Centrala verkstadsskolor

Sjuksköterskeslcolor

Anstalt

Johannesbergs skol-, yrkes- och Vårdhem, Mariestad J ohannesbergshemmet, Alingsås Kroppefjällshemmet, Dals Rostock

Gersillaskolan, Kungsör

Oskarshamns centrala verkstadsskola

Birgitta sjuksköterskeskola, ping Kronobergs-Hallands sjuksköterske- skola, Växjö Sydöstra Sveriges sjuksköterske- skola, Kalmar Västra Sveriges sjuksköterskeskola, Borås (samarbetet avvecklas suc- cessivt)

Linkö-

Arbetsträningsverkstäder

Jönköpings och Kronobergs läns landsting samt Kalmar läns norra och södra landsting

Arbetsträningsinstitutet, Jönköping. (Förhandlingar skall upptagas an- gående frågan om att överföra arbetsträningsinstitutet i J önkö- pings läns landstings ägo.)

Vårdhem för alkoholmissbrukare

Jönköpings och Kronobergs läns samt Kalmar läns norra och södra landsting

Hässlebogårdens vårdhem, Marian- nelund

C. Platsapplåtelser enligt avtal

Disponerande huvudman Upplåtande huvudman

Lasarett och motsvarande

Stockholms läns landsting

Uppsala läns landsting patienter från vissa kom- muner i norra Uppland, huvudsakligen Älvkarle- by kommun patienter från Bro härad och Håbo-Tibble socken

Södermanlands läns lands- ting patienter från Enhörna samt BB-fall även från Hölö och del av Vagn- härads kommun Östergötlands läns lands- ting patienter från Skedevi församling

patienter från Ydre

Kronobergs läns landsting patienter från Lidhult

Kalmar läns norra lands- ting ortopediska m.fl. fall, pa- tienter till barnpsykia- triska kliniken patienter från Södra Vi patienter från Virserum (avtal skall träffas)

Karolinska sjukhuset Serafimerlasarettet Akademiska sjukhuset Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt Allmänna barnbörds- huset

Gävleborgs läns lands- ting

Stockholms läns lands- ting

Stockholms läns lands- ting

Södermanlands läns landsting

Jönköpings läns lands- ting

Jönköpings läns lands- ting

Östergötlands läns lands- ting

D:o Jönköpings läns lands- ting

Anstalt

s.k. länsplatser

Gävle lasarett

Löwenströmska lasarettet

Södertälje lasarett

Kullbergska sjuk- huset, Katrine- ' holm Eksjö lasarett Tranås sjukstuga

S. Unnaryds sjuk- stuga Linköpings lasa-

rett

Kisa lasarett Vetlanda lasarett

Disponerande huvudman

patienter från Mörlunda

Blekinge läns landsting gynekologiska fall och förlossningsfall från västra länsdelen Malmöhus läns landsting patienter från norra länsdelen Göteborgs stad

Älvsborgs läns landsting vissa specialistfall enligt regionvårdsavtal

thoraxkirurgiska fall enligt regionvårdsavtal patienter från Högsäters, Färgelanda och Ödeborgs kommuner patienter med hud- och könssjukdomar från norra Älvsborgs län patienter med ortope- diska sjukdomar och infektionssjukdomar patienter från norra länsdelen

patienter från Högvads, Kindaholms, Kungsäters och Horreds kommuner samt Älekulla försam- ling av Svansjö kommun

Upplåtande huvudman

Kalmar läns södra lands- ting

Kristianstads läns lands- ting

Kristianstads läns landsting Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs läns landsting

Göteborgs stad

Malmöhus läns lands- ting Göteborgs och Bohus läns landsting

Dzo

Hallands läns landsting

Anstalt

Oskarshamns lasarett

Kristianstads lasa- rett

Ängelholms lasa- rett Kungälvs lasarett

Sahlgrenska sjukhuset Renströmska sjukhuset Göteborgs barn- sjukhus Lunds lasarett

Uddevalla lasarett

D:o

Dzo (Eventuellt blivande rehabi- literingsklinik) Lasaretten i Hallands län (främst V ar— bergs lasarett)

Disponerande huvudman

patienter från delar av Redvägs och Gäsene kommuner samt Kärr— åkra församling kvinnor och barn från länet

patienter från gräns- kommunerna intill Värmland patienter från Vårviks församling och del av Torrskogs församling av Lelångs kommun Skaraborgs läns landsting patienter från Habo kommun

Örebro läns landsting förlossningsfall från Hällefors-regionen invånare i Ljusnarsbergs

kommun boende inom Ludvika riktnummer- område Västmanlands läns lands- ting befolkningen i Bjurfors inom Norbergs köping Kopparbergs läns lands- ting befolkningen i Vad och Viksberg inom Söder- bärke kommun Gävleborgs läns landsting patienter från Svabens- verks kapellförsamling patienter från delar av Los kommun

Upplåtande huvudman

Skaraborgs läns lands- ting

D:0

Värmlands läns lands- ting

Dzo

Jönköpings läns lands- ting

Värmlands läns lands- ting

Kopparbergs läns landsting

Kopparbergs läns lands- ting

Västmanlands läns landsting

Kopparbergs läns lands- ting Jämtlands läns lands- ting

Anstalt

Falköpings lasa- rett l):0

Säffle lasarett

Årj ängs lasarett

Jönköpings lasa- rett (förslag till 1966 års lands- ting)

Filipstads lasarett

Ludvika lasarett

Avesta lasarett

Fagersta lasarett

Falu lasarett

Svegs lasarett

Disponerande huvudman

Västernorrlands läns landsting patienter från Haverö kommun Jämtlands läns landsting patienter från delar av Ytterhogdals kommun patienter från Fors kommun

Kronobergs läns landsting

Dzo Dzo

Östergötlands läns lands- ting Malmö stad

Göteborgs och Bohus läns landsting patienter från södra läns- delen

Kalmar läns norra och södra samt Blekinge läns landsting

poliopatienter

Upplåtande huvudman

Jämtlands läns lands- ting

Gävleborgs läns lands- ting Västernorrlands läns landsting

Tuberkulosq'ukvård

Kalmar läns norra och södra landsting Blekinge läns landsting

Kristianstads läns landsting Jönköpings läns lands- ting Malmöhus läns lands- ting

Älvsborgs läns lands- ting

Epidemisjukvård

Kronobergs läns lands- ting

Anstalt

Östersunds lasa- rett

Ljusdals lasarett

Sollefteå lasarett

Målilla sjukhus

Furs sanatorium, Saleboda Brobysjukhuset

Eksjö lasaretts lungklinik Orupssanatoriet

Lungklinikerna vid Västeråsens sjukhus och Sjö- Gunnarsbo sana- torium Lungkliniken i Vänersborg (principbeslut)

Behandlings- central vid Växjö epidemisjukhus

Disponerande huvudman

Kristianstads läns landsting

patienter från västra länsdelen

Göteborgs och Bohus läns

landsting patienter från södra länsdelen Älvsborgs läns landsting patienter som i anled—

ning av polio eller andra orsaker kräver hög- specialiserad andnings- vård patienter från norra länsdelen

Göteborgs och Bohus läns landsting patienter i första hand från Hjertrums för- samling i lnlands Torpe kommun

Älvsborgs läns landsting patienter från Högvads kommun patienter i första hand från Götaälvdals- kommunerna

Stockholms läns landsting

Kalmar läns norra lands- ting Kalmar läns södra lands-

ting

Upplåtande huvudman Malmöhus liins lands- ting

Göteborgs stad

Göteborgs stad

Göteborgs och Bohus läns landsting

Långtidsvård

Älvsborgs läns landsting

Hallands läns landsting

Göteborgs och Bohus läns landsting

Spastikervård Stockholms stad

Östergötlands läns landsting

Anstalt

Hälsingborgs epidemisjukhus (infektionsklinik)

Infektionssj uk- huset i Göteborg

Göteborgs epide— misj ukhus

Uddevalla lasarett (infektions- kliniken)

Trollhättans sjukhem

Fagereds sjukhem

Kungälvs sjukhem

CP-externatet i Fredhäll Blivande special- skola för CP-barn m.fl. i Linköping1

1 Principförslag till organisationsplan för CP-vården som underlag för det kommande samarbetet godkändes år 1965.

Upplåtande huvudman Anstalt

Disponerande huvudman

Astmatikervård

Stockholms stad Stockholms läns lands- Solstickegården, Uppsala läns landsting ting Täby

Undervisning och vård av psykiskt efterblivna

Stockholms läns landsting Södermanlands läns Yrkeshem vid Uppsala läns landsting landsting Nävertorpskolan, Östergötlands läns landsting Katrineholm

Örebro läns landsting Västmanlands läns lands- ting Stockholms läns landsting Gotlands läns landsting Klintehemmet, Klintehamn Jönköpings läns landsting Älvsborgs läns landsting Yrkessärskola i Kronobergs läns landsting Borås (planerad) Kalmar läns norra lands— ting Kalmar läns södra lands- ting Skaraborgs läns landsting Göteborgs och Bohus läns landsting Göteborgs stad Kalmar läns södra lands— Kalmar läns norra Verkebäcks ting landsting vårdhem Blekinge läns landsting Kristianstads läns Yrkeshem i Malmöhus läns landsting landsting Hässleholm Hallands läns landsting (färdigt 1967) Malmö stad Kristianstads läns landsting Malmöhus läns lands- Möllevångs- ting hemmet i Lund, förskoleavdelning Hallands läns landsting Malmöhus läns lands- Rönneholms- ting hemmet Gävleborgs läns landsting Västernorrlands läns Provisoriskt vård- Jämtlands läns landsting landsting hem i Sollefteå Västerbottens läns lands— ting Norrbottens läns landsting

Disponerande huvudman

Södermanlands läns lands- ting Jönköpings läns landsting

Kalmar läns norra lands-

ting Kronobergs läns landsting

Kalmar läns södra lands-

ting

Kristianstads läns landsting Kristianstads läns landsting Hallands läns landsting Södermanlands läns lands-

ting

Västmanlands läns lands-

ting

Upplåtande huvudman Hörselvård

Östergötlands läns landsting

Blekinge läns landsting

Malmöhus läns lands- ting Örebro läns landsting

Barnavård

Anstalt

Hörselskolan, Linköping

Hörselskolan, Karlskrona

Hörselskolan, Lund Hörselskolan, Örebro

Särskilda överenskommelser enligt planer.

Stockholms läns landsting

Dzo

Kronobergs läns landsting Blekinge läns landsting Kristianstads läns landsting Hallands läns landsting Gotlands läns landsting

Kristianstads läns landsting Hallands läns landsting Malmöhus läns landsting

Malmö stad

Värmlands läns landsting

Örebro läns landsting

Uppsala läns landsting

Gotlands läns landsting

Malmöhus läns lands- ting

Stockholms läns lands- ting Malmöhus läns lands- ting Malmö stad

Malmöhus läns lands- ting Örebro läns landsting

Värrnlands läns lands- ting

Baptisternas pojk- hem i Kungs- ängen Spädbarns- hemmet, Visby Upptagningshem, Ystad

Skogsbo mödra- hem, Boo Mödrahemmet, Hälsingborg Upptagningshem, Malmö Mödrahemmet, Lund Upptagningshem, Trelleborg Fjugesta späd- barnshem Hynboholms mödrahem

Disponerande huvudman Upplåtande huvudman

Kopparbergs läns landsting Gävleborgs läns lands— ting

Västernorrlands läns Jämtlands läns lands-

landsting ting

Jämtlands läns landsting Västernorrlands läns landsting

Anstalt

Mödrahemmet, W ockatsgården, Hagaström Storsj ölidens mödrahem, Östersund Härnösands barn- hem (provisorium), Tomtebo pojkhem,

Sollefteå

Eventuellt samarbete enligt planer.

Stockholms läns landsting Uppsala läns landsting Uppsala läns landsting Stockholms läns lands— ting Värmlands läns landsting annan landstings- kommun Kopparbergs läns landsting Gävleborgs läns lands- ting .

Västernorrlands läns Jämtlands läns lands-

landsting ting

Jämtlands läns landsting Västernorrlands läns landsting

Sjuksköterskeutbildning

Gotlands läns landsting Stockholms läns lands-

ting

Yrkesutbildning

Hallands läns landsting Göteborgs och Bohus Älvsborgs läns landsting läns landsting Västmanlands läns lands- Södermanlands läns ting landsting Östergötlands läns lands- Kalmar läns norra ting landsting Kalmar läns norra lands- Östergötlands läns ting landsting

Upptagningshem Upptagningshem

Upptagningshem

Upptagningshem

j, Upptagningshem ] och specialhem

Kevinge, Dande- ryd

Centrala verk- stadsskolan, Mölndal Centrala verk— stadsskolan, Eskilstuna Lantbruks- och lanthushålls- skolor Lantbruks- och lanthushålls- skolor

Disponerande huvudman Kronobergs läns landsting Kalmar läns norra lands— ting

Kalmar läns södra lands- ting

Jönköpings läns landsting Kalmar läns södra lands- ting

Kalmar läns norra lands— ting Kalmar läns södra lands— ting

Malmöhus läns landsting Hallands läns landsting Kronobergs läns landsting Blekinge läns landsting Malmö stad Malmöhus läns landsting

Malmöhus läns landsting

Kristianstads läns lands- ting

Upplåtande huvudman

Jönköpings läns lands- ting

Östergötlands läns landsting

Jönköpings läns lands- ting

Kristianstads läns lands- ting

Malmö stad

Kristianstads läns landsting Malmöhus läns lands- ting

Utbildning av yrkeschaufförer

Laborantutbild— ning

Utbildning av operations- och röntgenassistenter

Viss utbildning inom sjukvård och åldringsvård

Yrkesskola, Malmö

| Clearingavtal

D. Samarbete enligt avtal rörande öppen vård

Disponerande huvudman

Södermanlands läns lands- ting för patienter från En— hörna kommun Jönköpings läns landsting för patienter från Ökna och Karlstorps förs. Kronobergs läns landsting för patienter från Hälle- berga, Algutsboda och Långasjö

Upplåtande huvudman Folktandvård

Stockholms läns lands- ting

Kalmar läns norra landsting

Kalmar läns södra landsting

Inrättning

Distriktstandpol., Södertälje

Distriktstandpol., J ärnforsen

Distriktstandp Ol., Emmaboda, Nybro och Visse- fj ärda

Sjukhusägare

Stockholms läns landsting

skolbarn

Östergötlands läns lands— ting

Jönköpings läns landsting patienter från Hjälmse- ryd

Kronobergs läns landsting

patienter från Lidhult

patienter från vissa delar av Algutsboda kommun samt Långasjö socken av Almeboda kommun Kalmar läns norra lands— ting patienter från Gärdse- rums resp. Hannäs socken av Uknadalens kommun

Landsting Uppsala läns landsting Dispensärvård

Jönköpings läns lands- ting

Provinsialläkarväsende

Kronobergs läns lands- ting

Jönköpings läns lands— ting

Kalmar läns södra landsting

Östergötlands läns landsting

E. Samplanering

Regionsjukhus

Distriktstandpol. , Uppsala

Centraldisp., Eksjö

Lammhults provinsialläkar— distrikt

S. Unnaryds provinsialläkar- distrikt Emmaboda provinsialläkar- distrikt

Åtvidabergs och Valdemarsviks provinsialläkar- distrikt

I. Enligt avtal om samarbete beträffande regionsjukvård

Stockholms stad

Staten

Södermanlands läns (Nyköpings las. upp- tagningsområde) Gotlands läns Uppsala läns Västmanlands läns (utom Köpingsomr.) Kopparbergs läns

Akademiska sjuk- huset

Sjukhusägare

Östergötlands läns lands- ting

Malmöhus läns landsting

Göteborgs stad

Örebro läns landsting

Västerbottens läns lands- ting

Gävleborgs läns Västernorrlands läns (utom Ångermanland) Jämtlands läns Jönköpings läns Kalmar läns norra Kalmar läns södra Kronobergs läns Blekinge läns Kristianstads läns Hallands läns (södra delen) Malmö stad

samt under en över- gångstid

Jönköpings läns Kalmar läns norra Kalmar läns södra Älvsborgs läns Hallands läns (norra delen) Göteborgs och Bohus läns Älvsborgs läns Skaraborgs läns Södermanlands läns (Eskilstuna och Katrine- holms las. upptagnings- omr.) Värmlands läns Västmanlands läns (Köpings las. upptag- ningsomr.) Västernorrlands läns (utom Medelpad) Norrbottens läns

Regionsjukhuset i Linköping

Lunds lasarett

Göteborgs stads sjukhus

Regionsjukhuset i Örebro

Umeå lasarett

II. Enligt författning Undervisning och vård av psykiskt efterblivna

Gemensamma planer och gemensamma anstalter. (Plan enligt SFS 1954: ,

483 % 2.)

1. Göteborgs och Bohus läns landsting samt Göteborgs stad

2. Jönköpings och Kronobergs läns samt Kalmar läns norra och södra lands- ting (samarbetet skall upphöra) . Älvsborgs och Skaraborgs läns landsting . Örebro och Västmanlands läns landsting

blu—CO

Barnhemsvård

Regionsamverkan enligt planer. (Plan enligt SFS 1960:97 % 56.)

1. Södermanlands, Örebro och Västmanlands läns landsting

2. Östergötlands läns samt Kalmar läns norra och södra landsting

3. Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Hallands läns landsting

4. Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs läns lands- ting .Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns landsting (överläggningar pågår) UI

III. Frivillig Sjukvård i allmänhet

1. Stockholms läns landsting och Stockholms stad har avtalat att gemensamt uppdraga riktlinjer för ombesörjandet av på dem ankommande anstalts- vård enligt sjukvårdslagen och att i den mån så finnes möjligt träffa särskilda avtal om genomförandet av gemensamma sjukvårdsåtgärder. Följande avtal har träffats: Avtal mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting om sam- ordning av sjuksköterskeutbildningen i Stockholms stad och län. Avtal mellan staten, Stockholms stad och Stockholms läns landsting angående provisoriskt anordnande av läkarutbildning. Avtal om samordning av barnsbörds- och gynekologivården i Stockholms ; stad och län samt om upplåtelse till staden av vissa länets vårdplatser för * långvarigt sjuka. Samordningsavtal mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting angående barnsj ukvården.

2. Göteborgs och Bohus läns landsting har träffat avtal om samarbete mellan Göteborgs stad och landstinget i sjukvårdsfrågor. Hallands och Älvsborgs läns landsting har beträffande sina andelar i regionen ställt sig positiva till medverkan i utredningen åtminstone vad beträffar centrallasaretts- specialiteter.

Disponerande landsting/ upplåtande landsting

Stockholms läns / Staten (direktionen för Akade- miska sjukhuset)

Uppsala läns/Stockholms

läns landsting Stockholms läns/Uppsala läns landsting

Uppsala läns/Gävleborgs

läns landsting

Södermanlands läns/Stock- holms läns landsting

Östergötlands läns/Söder— manlands läns landsting

Östergötlands läns/Jön- köpings läns landsting

Jönköpings läns/Krono- bergs läns landsting

Jönköpings läns /Kalmar läns norra landsting

Kronobergs läns/Jön- köpings läns landsting

befolkning i gränsområden För befolkningen i

Gränskommunerna mot Uppsala (Knivsta, Almunge m.fl.) Bro härad och Håbo— Tibble socken Skolbarn från Stock- holms län med skolgång i Uppsala län Vissa kommuner i norra Uppland, huvudsakligen Älvkarleby kommun Enhörna kommun samt BB-fall även från Hölö kommun och del av Vagnhärads kommun Enhörna kommun

Skedevi församling av Hävla kommun

Ydre kommun

Hj älmseryd

Ökna och Karlstorps församlingar av Alseda kommun Lidhult

Vårdform och anstalt

Akademiska sjuk— huset, Uppsala

Löwenströmska lasarettet Folktandvården, Uppsala

Gävle lasarett

Södertälje lasarett

Sjukhem i Söder- tälje Folktandvården, Södertälje Kullbergska sj uk— huset, Katrine- holm Eksjö lasarett Tranås sjukstuga Eksjö lasaretts lungklinik Centraldispen- såren, Eksjö Lammhults provinsialläkar- distrikt Folktandvården, Järnforsen

S. Unnaryds sjukstuga S. Unnaryds provinsialläkar- distrikt

Disponerande landsting/ upplåtande landsting

Kronobergs läns /Kalmar läns södra landsting

Kronobergs läns / Kalmar läns södra landsting

Kalmar läns norra /Öster- götlands läns landsting

Kalmar läns norra/ J ön- köpings läns landsting Kalmar läns norra/Kalmar läns södra landsting Blekinge läns/Kristian- stads läns landsting

Kristianstads läns/ M almö- hus läns landsting

Malmöhus läns/Kristian- stads läns landsting Göteborgs och Bohus läns/ Älvsborgs läns landsting

Dzo

Älvsborgs läns / Göteborgs och Bohus läns landsting

D:o Dzo

För befolkningen i

Vissa delar av Alguts— boda kommun samt Långasjö församling av Älmeboda kommun Hälleberga och Alguts- boda kommuner, Långa- sjö församling av Älme- boda kommun Södra Vi kommun Gärdserums resp. Hannäs församling av Uknadalens kommun

Virserums kommun (avtalet ej klart ännu) Mörlunda kommun

Gynekologfall och för- loss ningsfall från västra delen av länet Epidemifall från västra länsdelen

Norra länsdelen

Södra länsdelen

Från Hjertrums för- samling i Inlands Torpe kommun i första hand Ödeborgs, Färgelanda och Högsäters kommu— ner

Norra länsdelen Götaälvdalskommunerna i första hand

Vårdform och anstalt

Emmaboda provinsialläkar- distrikt

Folktandvården, Emmaboda, Nybro och Visse- fjärda

Kisa lasarett Åtvidabergs och Valdemarsviks provinsialläkar— distrikt Vetlanda lasarett

Oskarshamns lasarett Kristianstads lasarett

Epidemisjuk— huset, Hälsing- borg Ängelholms lasarett Lungklinikerna vid Västeråsens sjukhus och Sjö- Gunnarsbo sana— torium Lungklinik i Vänersborg Trollhättans sjukhem

Uddevalla lasarett

Dzo Kungälvs sjukhem

Disponerande landsting/ upplåtande landsting

läns landsting

läns landsting

Dzo

Älvsborgs läns / Hallands läns landsting

Dzo

Skaraborgs läns/Jön- köpings läns landsting Örebro läns/Värmlands läns landsting Örebro läns/Kopparbergs läns landsting

bergs läns landsting Kopparbergs läns/Väst- manlands läns landsting Gävleborgs läns/Koppar- bergs läns landsting

Gävleborgs läns / J ämt- lands läns landsting Västernorrlands läns/ J ämtlands läns landsting

läns landsting Jämtlands läns/Väster— norrlands läns landsting

För befolkningen i

Älvsborgs läns/ Skaraborgs

Älvsborgs läns/Värmlands

Västmanlands läns/Koppar-

Jämtlands läns/Gävleborgs

Delar av Gäsene och Redvägs kommuner, Kärråkra församling av Hökerums kommun Vårviks och del av Torrskogs församling av Lelångs kommun Gränskommunerna intill Värmland

Horreds och Kungsäters kommuner, Älekulla församling av Svansjö kommun samt Högvads och Kindaholms kommuner Högvads kommun Habo kommun

Hällefors-regionen Ljusnarsbergs kommun

Bjurfors inom Norbergs köping Vad och Viksberg inom Söderbärke kommun Svabensverks kapell- församling av Alfta kommun

Delar av Los kommun

Haverö kommun Ytterhogdals kommun

Fors kommun

Vårdform och anstalt

Falköpings lasarett

Årjängs lasarett

Säffle lasarett Lasaretten i Hallands län främst Varbergs lasarett

Fagereds sjukhem Jönköpings lasarett Filipstads lasarett Ludvika lasarett Avesta lasarett

Fagersta lasarett

Falu lasarett

Svegs lasarett Östersunds lasarett Ljusdals lasarett

Sollefteå lasarett

Skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och skatten

Bilaga 12

tjamnzngs nuvarande indelning

bidrag för landsting och städer utom landsting vid

Landstingskommun

Landstingsfri stad

Stockholms läns . . . Uppsala läns . . . . . Södermanlands läns Östergötlands läns . Jönköpings läns . . . Kronobergs läns . . . Kalmar läns norra . Kalmar läns södra .

Gotlands läns ..... Blekinge läns . . . . . Kristianstads läns . Malmöhus läns . . . .

Hallandsläns Göteborgs och Bohus läns . . Alvshorgs läns ..... . . . . . .

Skaraborgs läns

Folk-

mängd 1.1. 1966

594 769 183 751 240 940 366 072 295 999 164 433

87 728 147 901 53 742 149 321 262 002 419 126

179 942 244 321 390 122 254 949

Skatteunderlag enligt 1966 års taxering

Skattekraft

Enligt taxe- rings- nämn- dernas beslut

1 000 skr

55 442 13 658 17 591 25 964 19 678 10 259 5 018 8 835

2 841 9 442 16 624 31 429

11 468 16 635 26 085 16 095

Tillskott av

1 000 skr

892 824 1 155 1 520

1 965 1 765 1 397 1 980 1 089 1 476 2 533 2 143 1 690 1 229 2 440 2 547

i%1

Totalt kol 4)

1000 skr den 1.1.

56 334 14 483 18 746 27 484

21644 12 023 6 415 10 814

3 930 10 918 19158 33 572 13 158 17 865 28 526 18 642

Skatte- skatteunderlag (kol3+ kronor?

Dito i % av

per inv. medel-

1966

93,22 74,33 73,01 70,93 66,48 62,39 57,20 59,73 52,86 63,23 63,45 74,99 63,73 68,09 66,86 63,13

skatte- kraften3

121,1 96,6 94,9 92,2

86,4 81,1 74,3 77,0

68,7 82,1 82,4 97,4 82,8 88,5 86,9 82,0

Utdebiterat belopp' enl.

beslut är 1966 (= S:a

landstingsskatt och skatte-

utj.-bidrag

Skatteutjämningsbidrag år 1967

1 000 kr kr per kr/skr (=kol 6. inv. den (=fast- Xkol 11) 1.1. 1966 ställd utdeb.- sats)

9 10 11

371 804 625 6.60 94 138 512 6,50 112 479 467 6,00 186 894 511 6,80 140 685 475 6,50 78 152 475 6,50 48 110 548 7,50 67 590 457 6,2

29 080 541 79 158 530 128 356 490 251 789 601

01900 sann (*th

90129 501 116121 475 199680 512 112 783 442

in 00.

ce.

CCI—": m.. comhco

1 000 kr kr per kr per

(=kol4

12 5 886 5 358 6 930 10 337

12 775 11471 10476 12 374

8 058 10 702 16 973 16 069

11574 7 990 17 083 15 411

inv. X kol 11) den 1.1.

1966

13 10 29 29 28 43 70 119

150

60

skatte- kr5 ( : kol 12zkol 3)

14

0,11 0,39 0,39 0,40 0,65 1,12 2,09 1,40 2,84 1,13 1,02 0,51 1,01 0,48 0,65 0,96

vppuzrwsu—

Gävleborgs läns . . . . . . . . . . 293 272 18 744 2 700 14,4 21 444 63,91 83,0 160 833 548 7,50 20 253 69 1,08 Västernorrlands läns . . . . . . 277 485 18 572 5 004 26,9 23 576 66,93 87,0 188 608 680 8,00 40 034 144 2,16 Jämtlands läns . . . . . . . . 130 963 7 699 3 414 44,3 11 113 58,78 76,4 75 568 577 6,80 23 217 177 3,02 Västerbottens läns . . . . . . 233 874 14 824 5 619 37,9 20 443 63,38 82,3 143 099 612 7,00 39 334 168 2,65 Norrbottens läns . . . . . . . . . 259 824 19 091 5 908 30,9 24 998 73,47 95,5 187 487 722 7,50 44 309 171 2,32

Samtliga landsting . . . 6 318 049 440 920 56 675 12,9 497 595 69,79 90,7 3 368 130 533 6,77 391 9z'0 62 0,89 . 783 643 94 427 — 94 427 120,50 156,6 (547 679) (699) (5,80) — — —— . 421 809 39 571 -—— »— 39 571 93,81 121,9 (224370) (532) (5,67) _ —— —— . 249 161 23 093 — 23 093 92,68 120,4 (123 083) (494) (5,33) —— _

Stockholm . Göteborg . . . Malmö . . . .

Hela riket . . . 7 772 662 598 012 56 675 9,5 654 687 76,94 100,0 (4263262) (548) (6,51) 391 950 50 0,66

Anm. Uppgifterna är preliminära med undantag av folkmängdsuppgifterna. Hänsyn har tagits till att Norrköpings stad har införlivats med landstinget. Däremot har icke hänsyn tagits till övriga indelningsförändringar som träder i kraft den 1.1. 1967.

1 Kol. 4 i procent av kol. 3. — 2 Härmed avses skatteunderlaget enligt taxeringsnämndernas beslut dvs. kol. 3 : kol. 2. —- 3 Enligt kol. 7 är den genom- snittliga skattekraften i riket 76,94 skattekronor per invånare. Här har emellertid räknats med den av statistiska centralbyrån uträknade medelskatte- kraften på 76,97 skattekronor per invånare som ligger till grund för länstyrelssernas beräkningar av tillskott av skatteunderlag. Denna skattekraft grundar sig på mera preliminära skatteunderlagsuppgifter än de som redovisas i kol. 3. —— 4 För de tre städerna utom landsting har antagits att en tredjedel av den totala utdebiteringen har varit erforderlig för att bestrida den verksamhet som normalt ankommer på ett landsting. — 5 Beloppen anger hur mycket utdebiteringen skulle behöva höjas om skatteutjämningsbidragen slopades och i stället tick utdebiteras på skatteunderlaget som framkommer vid laxe-

ringen.

Skatteunderlag, skattekraft, utdebitering och skatteu

Bilaga 13

tjamnzngsbidrag för landsting vid föreslagen indelning

Skatteunderlag enligt 1966 års taxering Skattekraft Utdebiterat belopp (= sza

Emg Folk- nämn- mängd dernas

1J.1966 beäut 10005kr

Landstingskommun

1 2 3

Tillskott av taxerings- skatteunderlag (kol 3 +

4

1 000 skr i %1

5

Totalt

kol 4)

1 000 skr

6

landstingsskatt och skatte- utj ämningsbidrag)

. bidrag Skatte- DltO i

kronor, % av

Skatteutjämnings-

per inv. medel- den 1.1. skatte- 1966 kraftena

1 000 kr* kr per kr/skr inv. den

1.1. 1966

1 000 kr kr per (= be- (= kol 4 inv. räknad .kol 11) den utdeb. 1.1. sats)5 1966

7 8 9 10 11 12 13

kr per

skatte- kr' (= kol 12:

kol 3

14

Alt. 1. Landstingen garanteras ett tillskjutet skatteunderlag som ej understiger det för år 1965 tillskjutna skatteunderlaget

1626081 454359

167 125 34 026 29 351 20 075 29 064

Stockholms läns . Mälardalens läns Östergötlands läns . . . . . . . . 423 843 Jönköpings läns . . . . . . . . . . 302 279 Växjö läns ...... .. 472 915 Skåne läns Göteborgs läns . Västergötlands läns . . . . . . . Värmlandsläns Örebro läns . .....

946 071 . 1 037 740 415 940 319 222 268 824

72 100 80 234 27 382 20 078 19 346 18 544 20 501 ' 26 270 14 824 19 091

Kopparbergs läns . . . . 282 446 Gävleborgs läns . . . . . . . . . . 320 796 Västernorrlands läns . . . 408 448 Västerbottens läns . . . . . . . . 233 874 Norrbottens läns . . . . . . . . . 259 824

2 151 2 133 1 926 2 028 5 516 3 762 3 293 3 032 3 264 1 338 2 109 2 956 8 419 5 619 5 908 ":"EQÄ MOCO v—lv—l

0 nedan G= "$#"ch PÅ!—(

”i": Hä! v—tv—l

32,0 37,9 30,9

169 276 36 158 31 277 22 103 34 580

75 862 83 527 30 414 23 342 20 684 20 653 23 457 34 689 20 443 24 998

102,78 74,89 69,25 66,41 61,46

133,5 97,3 90,0 86,3 79,8

1 046 109 643 205 932 453 218 760 516 143 533 475 231 280 489

6,18 5,70 6,99 6,49 6,69

13 294 8 12 156 27 13 465 32 13 159 44 36 902 78

76,21 77.32 65,83 62,90 71,96

99,0 100,5 85,5 81,7 93,5

511 562 541 527 667 508 196 795 473 147 637 462 144 505 538

6,74 6,32 6,47 6,32 6,99

25 356 27 20 810 20 19 618 47 20 628 65 9 354 35

65,66 63,91 64,32 63,38 73,47

85,3 83,0 83,6 82,3 95,5

119 786 424 174 933 545 264 175 647 143 099 612 187 487 722

5,80 7,46 7,62 7,00 7,50

12 229 43 22 050 69 64 150 157 39 334 168 44 309 171

Helariket .7772662 598012

53 453 8,9 651 464

76,94 100,0 4 263 262 548 6,54 366 814 47

169 986 102,78 133,5 1 046 109 643 6,15 17 599 11 0,11 31 848 69,25 90,0 218 760 516 6,87 17 157 40 0,58 76 932 76,21 99,0 511 562 541 6,65 32 128 33 0,44

Stockholms läns . . . . . 1 626 081 167 125 2 862 7 5

7

2 84 395 77,32 100,5 527 667 508 6,25 26 005 25 0,32

7 0

1 Östergötlands läns. . . . . 423 843 29 351 2 497 8 Skåneläns 946071 72100 4831 6, 5 2 7

Göteborgs läns . . . . . . . . . .. 1 037 740 80 234 4161 Västergötlands läns . . . . . . . 415 940 27 382 3 468 1 Örebro läns . . . . . . . . . . 268 824 19 346 1 346

30 850 65,83 85,5 196 795 473 6,38 22 124 53 0,81 20 691 71,96 93,5 144 505 538 6,98 9 392 35 0,49

Hela riket . . . . . . .. . . . . . . 7 772 662 598 012 57 114 9,6 655 126 76,94 100,0 4 263 262 548 6,51 389 322 50 0,65

Anm. Liksom i tab. 1 är uppgifterna preliminära med undantag av folkmängdsuppgifterna. Under alt. 2 har endast redovisats de landsting för vilka alternativet medför en förändring vid jämförelse med alt. 1.

1 Kol. 4 i procent av kol. 3. —— Härmed avses skatteunderlaget enligt taxeringsnämndernas beslut dvs. kol. 3 : kol. 2. — Enligt kol. 7 är den genom- snittliga skattekraften i riket 76,94 skattekronor per invånare. Här har emellertid räknats med den av statistiska centralbyrån uträknade medelskatte- kraften på 76,97 skattekronor per invånare som ligger till grund för länsstyrelsernas beräkningar av tillskott av skatteunderlag. Denna skattekraft grundar sig på mera preliminära skatteunderlagsuppgifter än de som redovisas i kol. 3. * För de tre landstingsfria städerna har antagits att en tredjedel av den totala utdebiteringen har varit erforderlig för att bestrida den verksamhet som normalt ankommer på ett landsting. _ Kol. 9 : kol. 6. = 0Beloppen anger hur mycket utdebiteringen skulle behöva höjas om skatteutjämningsbidragen slopades och i stället fick utdebiteras på skatteunderlaget som fram- kommer vid taxeringen.