SOU 1975:99
Samerna i Sverige
Till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet
Genom beslut den ll december 1970 bemyndigade Kungl. Maj:t stats- rådet Lidbom att tillkalla fem sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om åtgärder till stöd för samernas språk och kultur m. m.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 29 januari 1971 som sakkunniga landshövdingen Gösta Elfving, tillika ordförande, hovrätts- assessorn Olof Köhl, numera departementssekreteraren Thomas Rön- ström, rektorn Lars Thomasson och renskötaren Lars Utsi.
Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 18 mars 1971 f. d. undervisningsrådet Ragnar Israelsson och som biträdande sekreterare departementssekreteraren Ulla—Britta Silén.
De sakkunniga antog namnet sameutredningen. Att som experter biträda utredningen har sedermera efter framställ- ning från utredningen förordnats den 29 maj 1972 professorn Sten Henrysson och forskningsassistenten Henning Johansson samt den 24 januari 1974 professorerna Hilding Eek och Israel Ruong.
Sameutredningen har tidigare avgett delbetänkandena (Ds U 197312) Samernas folkhögskola och (Ds U l973:l4) Forskning och eftergymna- sial utbildning i samiska. Utredningen får härmed överlämna sitt huvud- betänkande (SOU 1975:099 och 0100) Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Uppdraget är därmed slutfört.
Särskilt yttrande angående stödjande medlemmar i samebyar har avgetts av ledamöterna Thomasson och Utsi.
Stockholm i december 1975.
Gösta Elfving Olof Köhl Thomas Rönström Lars Thomasson Lars Utsi
/Ragnar Israelsson
'na:- Fm" %% ffs!
Innehåu
Sammanfattning ....................................... Coak7kaigaesso såmigillii ............................ Summary in English ...............................
Kapitel 1 Utredningsuppdraget m. m ..................... 1.1 Direktiven ................................. 1.2 Till utredningen överlämnade skrivelser .............. 1.3 Avgivna yttranden ............................ 1.4 Utredningsarbetet ............................
Kapitel 2 De svenska samernas historiska bakgrund .......... 2.1 Allmänt ................................... 2.2 Samernas ursprungsmiljö ........................ 2.3 Statens och kyrkans påverkan på samisk religion, språk och
kultur .................................... 2.4 Samerna och nybyggeskolonisationen ............... 2.5 Den första renbeteslagstiftningen .................. 2.6 Förslag till åtgärder för de icke-renskötande samerna ..... 2.7 Revision av renbeteslagstiftningen .................. 2.8 Den statliga administrationen av samefrågorna .......... 2.9 Det samiska skolväsendet ....................... 2.10 Samernas organisationssträvanden under första hälften av
1900-talet ................................. 2.1 1 Svenska samernas riksförbund .................... 2.12 1971 års rennäringslag ......................... 2.13 Samernas samepolitiska och kulturpolitiska program .....
Kapitel 3 Folkrättsligt skydd av grundläggande fri— och rättigheter och av minoritetsgrupper ........................... 3.1 Inledning .................................. 3.2 De internationella åtagandena. FN-systemet ........... 3.2.1 Det fortgående arbetet ......................
3.2.2 Den allmänna förklaringen ................... 3.2.3 Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ............................. 3.2.4 Konventionen om medborgerliga och politiska rättig-
11 19 27
37
43 43 44
52 52
53 54 55 56
59 59 60 60 61
63
3.2.5 Andra konventioner inom FN—systemet .......... 3.2.6 FN och det ”egentliga” minoritetsskyddet ........ 3.3 Europarådets system .......................... 3.3.1 Inledning ............................ 3.3.2 Den europeiska konventionen ............... 3.3.3 Den europeiska sociala stadgan .............. 3.4 Nationernas förbunds insatser .................... 3.4.1 Minoritetsskyddet ....................... 3.4.2 ILO och ”infödda” befolkningsgrupper ......... 3.5 Slutsatser .................................
Kapitel 4 Demografiska förändringar i den samiska befolknings- gruppen ....................................... 4.1 Allmänt .................................. 4.2 De renskötande samerna i Sverige 1958— 1972 ......... 4.3 De icke-renskötande samerna i Sverige 1965— 1973 ...... 4.4 Den totala samebefolkningen .....................
Kapitel 5 De icke-renskötande samernas speciella problem ..... 5.1 Bakgrund ................................. 5.2 Samhörighet och samhörighetskänsla mellan olika grupper samer .................................... 5.3 De icke-renskötande samernas kontakter med samebyn i framtiden ................................. 5.4 Samhörighet och samhörighetskänsla på nationsnivå ..... 5.5 Samebyn som befolkningsenhet .................. 5.6 De icke-renskötande samernas syn på begreppet hemtrakt 5.7 Träffpunkteri hemtrakten ...................... 5.8 Samebyn och anslutning av icke-renskötande samer ..... 5.9 Samebyn skall avgöra medlemskap i samebyn ......... 5.10 Gemensam riksorganisation för alla samer ............ 5.1 1 Språk- och skolfrågor ......................... 5.12 Intresset för andra näringsfång än renskötsel ..........
Kapitel 6 Samisk kultur ............................ 6.1 Inledning ................................. 6.2 Det samiska kulturarbetet ...................... 6.2.1 Språket .............................. 6.2.2 Den samiska litteraturen" .................. 6.2.3 Sameradion ........................... 6.2.4 Museiverksamhet och kulturminnesvård m. rn. . 6.2.5 Nordiskt samiskt institut .................. 6.3 Samhällsinsatser för samernas kultur ............... 6.3.1 Kulturpolitiska insatser för minoriteter ......... 6.3.2 Bidrag och stödformer för samekulturen ........ 6.4 Överväganden och förslag ......................
65 67 70 70 71 72 72 72 74 74
77 77 77 83 87
91 91
92
93 94 94 95 96 97 97 98 98 99
101 101 103 103 106 109 110 112
114
SOU l975z99 Kapitel 7 Sameslöjden—Samekonsthantverket ............. 7.1 Sameslöjdens historiska bakgrund och utveckling ....... 7.2 Samiska initiativ till stöd för sameslöjden och samekonst— hantverket ................................ 7.3 Utredningen rörande sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige 7.3.1 Insamlade data ......................... 7.3.2 Rekommendationer ..................... 7.3.3 Same—Ätnams yttrande över utredningen ....... 7.4 Senare åtgärder till stöd för sameslöjden ............. ' 7.4.1 Av sameutredningen vidtagna åtgärder .........
7.4.2 Framställningar från SSR och Same—Ätnam ..... 7.5 Överväganden och förslag ......................
Kapitel 8 Samernas organisationer ..................... 8.1 Allmänt .................................. 8.2 Den första sameföreningen ...................... 8.3 Den första riksorganisationen .................... 8.4 Nya strävanden att bilda en riksorganisation .......... 8.4.1 Organisationsfrågans behandling vid 1937 års lands-
möte ...............................
8.4.2 Organisationsfrågans behandling vid 1948 års lands-
möte ...............................
8.5 Svenska samernas riksförbund ................... Såminuorra, Svenska samernas riksungdomsförbund ..... 8.6 Same-Ätnam, förening för samisk kultur ............. 8.7 Lokala sameföreningar ........................ 8.8 Överväganden och förslag ...................... Kapitel 9 Stöd till tidskriften Samefolket ................ 9.1 Allmänt .................................. 9.2 Överväganden och förslag ...................... Kapitel 10 Stödjande medlemmar i samebyar .............. 10.1 Inledning ................................. 10.2 Rennäringslagens bestämmelser om medlemskap i sameby
m. m. .................................... 10.3 Utredningsuppdraget m. m. ..................... 10.4 SSR:s förslag om stödjande medlemmar ............. 10.5 Samernas synpunkter ......................... 10.6 Överväganden och förslag ......................
Kapitel 1 1 Samiska utbildningsfrågor ................... 1 1.1 Historik .................................. 11.1.1 Ett första försök till skolmässig utbildning ....... 11.1.2 Skytteanska skolan ...................... 11.1.3 Lappskolorna ...... . . . ................. 11.1.4 Den ambulerande undervisningen .............
123
125 126 126 127 127 128 128 129 131
135 135 136 136 138
138
139 141 143 145 147 151
157 157 158
173 173 173 173 173 174
1 1.1.5 De fasta skolorna återinrättas ............... 11.1.61913 års reform ........................ 11.1.7 Nomadskolans fortsatta utveckling ............ 1 1.2 Nomadskolans utformning enligt 1962 års riksdagsbeslut . . 11.2.1 Bakgrund ............................. 11.2.2 1957 års nomadskolutredning ............... 11.2.3 1962 års riksdag ........................ 11.2.4 Beslut vid 1967 års riksdag rörande nomadskolans ledning .............................. 11.3 Utbildning för samer. Nuvarande förhållanden ......... 11.3.1 Förskola för samernas barn ................. 11.3.2 Nomadskolan. Organisation, omfattning och under- visning .............................. 11.3.3 Undervisning i samiska i grundskolan .......... 11.3.4 Samisk utbildning i gymnasieskolan ........... 11.3.5 Högskoleutbildning och forskning i samiska ...... 11.3.6 Samisk vuxenutbildning ................... 11.3.6.1 Samernas folkhögskola .............. 1 1.3.6.2 Frivillig bildningsverksamhet och övrig vux- enutbildning ..................... 11.3.7 Lärarutbildning för det samiska undervisningsom- råd_et ............................... 11.3.8 Läromedelsfrågor ....................... 11.4 Vissa senare överväganden i fråga om nomadskolväsendet
m. m. ................................... 11.5 Utvecklingen av invandrar- och minoritetsundervisningen . . 1 1.6 Överväganden och förslag ...................... 11.6.1 En samisk utbildningsväg .................. 11.6.2 Samer i förskolan ....................... 11.6.3 Sameskola, grundskola, gymnasieskola ......... 11.6.4 Högskoleutbildning och forskning i samiska ...... 11.6.5 Samisk vuxenutbildning ................... 11.6.6 Lärare och läromedel för det samiska undervisnings-
området .............................
Kapitel 12 Finansieringsfrågor ........................ 12.1 Allmänt .................................. 12.2 överväganden och förslag ......................
Kapitel 13 Fiskesamerrza ........................... 13.1 Inledning ................................. 13.2 Fiskerikonsulentens undersökning ................. 13.3 Överväganden och förslag ......................
13.3.1 Inledning ............................ 13.3.2 Fjällfiskets betydelse ..................... 13.3.3 Den rättsliga grunden för fisket ovanför odlingsgrän-
sen .................................
177 179 179 180 180
182 183 183
184 186 187 188 189 189
191
192 193
194 197 201 201 203 203 209 210
213
217 217 218
221 221 221 226 226 227
SOU 1975z99 Kapitel 14 Nordiskt samarbete isamefrågor ............... 231 14.1 Allmänt .................................. 231 14.2 Nordiska samerådet .......................... 231 14.3 Nordiska rådet .............................. 233 14.4 Nordiska ministerrådet ........................ 233 14.5 Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och rensköt- selfrågor .................................. 234
Kapitel 15 Den fortsatta utvecklingen av stödet till samekulturen 237
Särskilt yttrande
_ nu...—...nu : .
Sammanfattning
En grundläggande utgångspunkt för sameutredningen har varit uppfatt- ningen att samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal i Sverige som — eller äldre än _ landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening. Samerna befinner sig i sitt eget land, men utgör en etnisk minoritet inom den samlade befolkningen. Detta ger dem en klar särställning i förhållande till övriga minoriteter och det föreligger därför skäl att tillämpa delvis andra bedömningar för samernas del.
Den samiska befolkningen i Sverige beräknas omfatta ca 15000 personer. En stor del av dem är i dag bosatta utanför det geografiska rennäringsområdet. Den renskötande befolkningen uppgår till ca 2 500 personer. Flertalet har således sysselsättningar i andra näringar än renskötseln. Detta skapar speciella svårigheter då det gäller att genomföra åtgärder till stöd för samernas språk och kultur, eftersom både språket och kulturen i hög grad är knutna till den bland samerna av ålder utövade näringen.
En avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är enligt utredningen att rennäringen kan fortleva som en samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde som av ålder varit samernas. Det är därför nödvändigt att rennäringen även i fortsättnigen får statligt stöd och att samhället verkar för att skapa arbetstillfällen för samerna inom renskötselområdet.
De förslag i fråga om stöd åt samernas språk och kultur som utredningen lägger fram grundar sig på den principiella uppfattningen om värdet för ett demokratiskt samhälle att stödja utvecklingen av en pluralistisk kultur, där såväl samernas som andra minoriteters kultur får goda möjligheter att göra sig gällande. Det bör vara naturligt för samhället att vid avvägningen av ekonomiska insatser för samegruppen visa en långtgående generositet.
Utbyggnaden av de åtgärder som behövs beräknas enligt utredningen ske under lång tid, eftersom de fortgående måste anpassas till utveck- lingen och till samernas egna önskemål. Åtgärdernas närmare innehåll och utformning kan därför endast i viss utsträckning anges i dag. De synpunkter och förslag som sameutredningen lägger fram måste ses mera som en riktningsangivelse än som ett avslutat verk. Det är från
denna utgångspunkt som sameutredningen föreslår (kap. 15) att ett ledningsorgan upprättas inom statsrådsberedningen för den fortsatta utvecklingen av stödarbetet. Ledningsorganet föreslås bestå av en arbets— grupp, exempelvis under ledning av ett av de konsultativa statsråden, med vissa departement och ämbetsverk representerade i samverkan med företrädare för samerna och deras organisationer.
Utredningen ger inledningsvis en översikt över samernas historiska bakgrund (kap. 2). Därefter lämnas en redogörelse för det folkrättsliga skyddet av grundläggande fri— och rättigheter och av minoritetsgrupper (kap. 3).
Utredningen redovisar i ett sammanhang de befolkningsstudier över de renskötande och icke-renskötande samerna som utredningen låtit utföra (kap. 4). Jämförelse görs även med tidigare undersökningar från 1958 och 1965. Hela samebefolkningen utgör enligt undersökningarna 15 342 personer, varav ca en sjättedel kan hänföras till den renskötande befolk- ningen.
Antalet icke-renskötande samer den 31 december 1973 redovisas i den ena befolkningsstudien till 12 930 personer. Icke—renskötande samer finns bosatta i hela landet. Det största antalet, 6 098 samer, finns i Norrbottens län. I Västerbottens län finns 2 137 samer och i Stockholms län 1 179. För att kartlägga de särskilda problem som samerna möter i det svenska samhället och undersöka samernas samhörighetskänsla och inställningen i språk- och kulturfrågor har utredningen genom peda- gogiska institutionen vid universitetet i Umeå utfört en intervjuundcr- sökning rörande kulturella, sociala och psykologiska frågor (kap. 5). Av denna undersökning framgår bl. a. att flertalet av de icke-renskötande samerna i framtiden vill upprätthålla kontakter med de renskötande i hembyn, att såväl de renskötande som de icke-renskötande är starkt intresserade av att stärka samhörigheten inom samegruppen i sin helhet och anser att detta bäst kan ske genom en gemensam sammanslutning för alla samer i landet. Det framgår vidare att de icke-renskötande samer som lämnat renskötselomrädet helst upprätthåller kontakter med samer från samma hemby. 1 övrigt har bl. a. kunskaperna i samiska inom de olika samegrupperna undersökts.
En utgångspunkt för utredningens överväganden ifråga om samhällets stöd till samernas språk och kultur ividaste mening (kap. 6) har varit att det är en uppgift för samerna själva att utforma sin kulturella verksam— het. Utredningen har sett det som sin uppgift att redovisa olika sidor av det samiska kulturarbetet och söka utforska i hur hög grad de statliga insatserna på kulturområdet kan komma även samerna till godo. Målen för den statliga kulturpolitiken omfattar även samerna och deras kultu- rella strävanden och utredningen redovisar hur de allmänna samhälls- " insatserna på kulturområdet innebär ett stöd även för samiskt kultur-
arbete. De statliga bidragen är som regel utformade så att de inte styr verksamheten. De kan sålunda utnyttjas för aktiviteter som utformas helt i enlighet med samiska värderingar. Utredningen berör i detta samman- hang bidragsformer som studiecirkelbidrag, bidrag för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet samt bidrag till kulturpro—
gram inom föreningslivet. Andra stödformer som samerna bör kunna utnyttja är bl. a. konstnärsstipendier, bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper, bidrag till konferenser, kurser, gästspel m.m. och det statliga litteraturstödet.
Sameutredningen anser det vara en viktig grundprincip att statliga bidragsformer, liksom f. n. är fallet, även tillgodoser minoriteternas behov. Emellertid bör ökade ansträngningar göras för att samerna i större utsträckning skall få del av de anslagsmedel som tillförts kulturområdet under senare år. Det bör vara en viktig uppgift för bl. a. Svenska samernas riksförbund (SSR), Same-Ätnam och Nordiskt samiskt institut att skaffa sig överblick över de bidragsmöjligheter och stödformer som finns, och förmedla information om dessa till samiska organisationer och kultur- arbetare. Det får också förutsättas att statliga myndigheter, kultur— och utbildningsinstitutioner, folkbildningsorganisationer m. fl., som har hand om fördelning av samhällets kulturstöd, i sitt löpande arbete tar hänsyn till samernas behov.
1 de fall där allmänna bidragssystem och stödformer inte kan tillämpas bör stöd i särskilda former kunna utgå. Utredningen föreslår ett särskilt anslag, vilket bör betraktas som ett allmänt stöd åt samernas kultur och de samiska organisationerna. Anslaget motiveras i första hand av för— slagen i kap. 6, 8 och 9 om samhällsstöd till samiskt kultur— och organisationsarbete och till tidskriften Samefolket.
l kulturkapitlet (kap. 6) tar utredningen också upp vissa frågor rörande det samiska språket, sameradion och den traditionella samekulturen. Utredningen understryker särskilt betydelsen av att de samiska frågorna i stort blir ett naturligt inslag i den allmänna samhällsplaneringen.
Sameslöjden och samekonsthantverket (kap. 7) utgör en viktig del av den samiska kulturen. Ett stort antal samer försörjer sig helt på sameslöjd och samekonsthantverk och efterfrågan på samiska slöjdalster är stor. Enligt utredningen finns det goda förutsättningar för en utvidgning och breddning av sameslöjden och samekonsthantverket. För detta krävs dock en utbyggnad av organisationen kring verksamheten. Enligt av SSR och Same-Ätnam framförda förslag om stöd för sameslöjden och same- konsthantverket behöver insatser göras i fråga om utbildning, råvaru— anskaffning och marknadsföring. Beträffande de båda sistnämnda om- rådena har kommerskollegiets utredning ”Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige” lämnat förslag till åtgärder, till vilka sameorganisationerna anslutit sig. Även sameutredningen ansluter sig till förslagen.
De insatser som behövs på området bör enligt sameutredningen handhas av en organisation bildad av samerna själva och med SSR och Same-Ätnam som huvudmän. Utredningen föreslår att det uppdras åt statens industriverk och arbetsmarknadsverket att snarast ta upp över- läggningar i frågan med de samiska huvudorganisationerna.
När det gäller de ekonomiska resurser som kommer att behöva sättas in för att stödja verksamheten bör det prövas huruvida medel som de båda verken redan disponerar för här antydda ändamål kan tas i anspråk. Om detta inte är möjligt, bör speciella anslag utverkas för ändamålet.
Den föreslagna organisationen bör även ta sig an frågan om anskaffan-
de av slöjdvirke för sameslöjden. Detta bör ske genom förhandlingar med domänverket och andra markägare. På staten tillhörig mark bör slöjdvirke kunna tillhandahållas avgiftsfritt.
Utredningen redogör för samernas organisationer, deras tillkomst- historia och nuvarande organisation och verksamhet (kap. 8). SSR bör enligt utredningen ha stora förutsättningar att bredda sin verksamhet på ett sådant sätt att förbundet kan bli en centralorganisation för alla samer. Ett samarbete har inletts mellan SSR och föreningen Same-Ätnam. Självfallet ankommer det på samerna själva att verka för lämpliga lösningar i organisationsfrågan. Om samernas organisationer väljer att bredda sin verksamhet, krävs emellertid en förstärkning av SSR:s, Same- Ätnams och de lokala sameföreningarnas resurser. SSR får i dag sitt huvudsakliga ekonomiska stöd genom anslag ur samefonden. Om en utvidgad verksamhet av någon betydelse för de icke-renskötande samerna skall kunna komma till stånd, kan kostnaderna inte täckas av fondmedel.
Utredningen föreslår att statsbidrag utgår för de samiska organisatio- nernas verksamhet med 350 000 kr. per år. Detta belopp bör utbetalas till samefonden, varigenom samerna själva får ett avgörande inflytande i fråga om användningen av medlen. Enligt utredningens mening bör ifrågavarande medel fördelas med visst belopp till SSR, om dess verksam— het breddas till att även omfatta de utanför samebyarna och sameföre- ningarna stående samerna och en samordning kommer till stånd med Same-Ätnams verksamhet. Alternativt bör bidraget kunna utgå till SSR och Same-Ätnam gemensamt eller till var och en av dessa organisationer. Ett särskilt belopp bör kunna fördelas på lokala sameorganisationer oberoende av om organisationen är medlem i en gemensam riksorganisa- tion eller inte. Återstående medel bör kunna utnyttjas för projekt eller verksamhet som riksförbund eller riksförening och/eller lokal förening eller organisation önskar genomföra. Samefondens kulturdelegation bör besluta om den närmare fördelningen av organisationsbidraget.
Svenska samernas riksungdomsförbund (SSR—U) får bidrag från både samefonden och de allmänna anslagen till ungdomsorganisationer, Utred- ningen pekar på de kompletterande bidragsmöjligheter som SSRÄU har fått i och med att förbundet erhåller statsbidrag till sin centrala verksamhet. Det av utredningen föreslagna statsbidraget till de samiska organisationerna bör även komma SSR—U till godo.
Sameutredningen föreslår ökat statligt stöd till tidskriften Samefolket (kap. 9). Tidskriften har enligt utredningen en viktig uppgift när det gäller att stärka sammanhållningen bland samerna. Den sprider också information till olika institutioner i samhället om samernas förhållanden och problem. Utgivningen av Samefolket har hittills garanterats genom bidrag från olika håll, i första hand genom statsbidrag och bidrag ur samefonden. Eftersom statsbidraget varit oförändrat sedan budgetåret 1965/66, har hela kostnadsökningen fått täckas genom bidrag ur same- fonden. Enligt sameutredningen bör samefonden alltjämt fungera som huvudsakligt finansieringsorgan för Samefolket. Fonden kan emellertid inte ensam belastas med så höga bidragsanspråk som blir aktuella under kommande år. Utredningen föreslår att nuvarande statsbidrag på 50 000
kr. höjs med ytterligare 135 000 kr. och att sammanlagt 185 000 kr. ställs till samefondens disposition för finansieringen av tidskriften Same- folket.
I ett kapitel om vissa finansieringsfrågor (kap. 12) tar sameutredningen upp frågan om anvisande av de medel som enligt utredningens förslag i kap. 6, 8 och 9 bör utgå till främjande av samernas kultur och de samiska organisationernas verksamhet. Med hänsyn till att samerna bör ha ett avgörande inflytande i fråga om användningen av det nya statsbidraget föreslår utredningen att medlen skall fördelas av samefonden och dess kulturdelegation. Samefondens egna medel används i allt väsentligt för att tillgodose de renskötande samernas behov. Utredningens förslag syftar emellertid främst till ökat stöd för de icke-renskötande samerna, varför det enligt utredningens uppfattning blir nödvändigt att tillföra same— fonden tillskott av budgetmedel. Ett nytt anslag, benämnt Bidrag till samisk kultur, bör införas fr.o.m. budgetåret 1977/78. Anslaget bör utgå med 600 000 kr. och ställas till samefondens disposition.
Ett spörsmål, som särskilt nämnts i direktiven, är frågan om s.k. stödjande medlemmar i samebyar. Frågan hänger samman med samernas strävanden att skapa ökad samhörighet mellan den större gruppen utflyttade samer och den mindre grupp samer som är kvar inom rennäringen. Utredningen uttalar sin anslutning till den av SSR framförda tanken på ett stödjande medlemskap i samebyarna som ett led i strävandena att stärka samernas samhörighet (kap. 10). Följande rikt- linjer, som i huvudsak överensstämmer med SSR:s förslag, kan tänkas för ett sådant medlemskap. Det bör vara byn som avgör vem som skall antas som stödjande medlem och därvid bör ivarje särskilt fall prövas vilka skäl som kan tala för anslutning. Villkoren för ett stödjande medlemskap måste utformas enligt de särskilda önskemål som kan finnas inom varje sameby. Likaså bör byn besluta om de förmåner i form av krokfiske och småviltjakt som skall kunna tillerkännas vederbörande. Endast genom att lägga beslutanderätten i byns händer torde grundvalen kunna skapas för ett nödvändigt förtroende från samebymedlemmarnas sida till den nya anordningen. De förslag till riktlinjer för verksamheten som utredningen förordar förutsätter enligt utredningen åtminstone den ändringen i rennäringslagen att sameby ges rätt att till byn utomstående renskötsel- berättigad person, stödjande medlem, upplåta rätt att utan avgift till eget behov jaga småvilt och fiska med krok på byns område.
Sameutredningen har i sitt arbete sökt anlägga en helhetssyn på de samiska utbildningsfrågorna (kap. 11). Utredningen ger en samlad redo- visning av de möjligheter som finns att inom det allmänna skolsystemets ram tillgodose de samiska utbildningsbehoven. Dessa möjligheter är_i många fall relativt goda. På åtskilliga punkter krävs dock enligt utred- ningen förbättringar eller nya insatser för att man skall kunna tala om en samisk utbildningsväg som motsvarar samernas berättigade önskemål.
En viktig del av samhällets stöd åt samerna och deras kultur är de insatser som kan göras för samernas barn i förskolan. Möjligheterna till hemspråksträning under förskoleåren har grundläggande betydelse för samebarnens personlighetsutveckling. Det åligger kommunerna att i
förskoleplaneringen särskilt beakta samebarnens behov i detta avseende. När det gäller lärare för språkträningen i förskolan understryker utred- ningen bl. a. vikten av att skolöverstyrelsen (SÖ) beaktar möjligheten att till förskollärarutbildning anta behöriga sökande med samiska som modersmål inom ramen för den s. k. fria kvoten.
Utredningen har funnit att nomadskolan eller sameskolan haft stor betydelse när det gällt att bevara och utveckla den samiska kulturen. 1962 års beslut att det skall finnas två likvärdiga utbildningsmöjligheter för samerna, så länge de själva önskar detta, bör enligt sameutredningen alltjämt vara utgångspunkten för samhällets insatser. Utredningens förslag syftar därför till att dels förbättra sameskolan, dels ge de samiska inslagen en starkare ställning i grundskolan. Frågor om nedläggning av enskilda sameskolor bör prövas omsorgsfullt och i nära samråd med samernas företrädare. Först när alla parter är eniga om att det inte är rimligt att behålla skolan längre kan nedläggning av en sameskola komma i fråga. En kärnfråga blir enligt utredningens mening att bedöma vilka insatser som behövs för att samernas språk och kultur skall få en ställning i grund- skolan som motsvarar önskemålen om ett samiskt alternativ.
Intresset för en starkare ställning i grundskolan för de samiska frågorna avser inte bara språket utan samernas språk och kultur i vidare mening. Sameutredningen understryker betydelsen av att samiskt stoff genom- gående integreras i läromedel och undervisning. Genom att de samiska frågorna får en naturlig plats i grundskolan ökar förståelsen för de problem som möter samerna i deras egenskap av etnisk minoritet i det svenska samhället. En stark ställning för samernas språk och kultur i grundskolan bidrar inte bara till att främja de samiska elevernas allmänna utveckling utan också till att skapa förståelse för samernas önskemål och strävanden. Detta måste enligt sameutredningen innebära att man inom grundskolans ram har de bästa förutsättningarna för att med ett ökat samhällsstöd bidra till bevarandet och utvecklingen av samernas kultur.
Utredningens förslag om en förbättrad sameskola och en starkare ställning för de samiska inslagen i den allmänna grundskolan och gymnasieskolan förutsätter enligt utredningen en utbildning av lärare med samiska som modersmål. Utredningen föreslår att behöriga samer antas i fri kvot till klasslärarutbildning vid lärarhögskolan i Umeå. Vidare föreslås att utbildning av ämneslärare för samehögstadiet, grundskolans högstadium och gymnasieskolan organiseras vid universitetet och lärar- högskolan i Umeå. Utredningen föreslår dessutom att särskilda tjänster som hemspråkslärare i samiska inrättas, vilket möjliggör en samordnad samisk språkundervisning alltifrån förskola till gymnasieskola i de kom- muner som redovisar ett sådant behov.
Utredningen finner det angeläget att förutsättningar skapas för ett ökat antal veckotimmar i samiska inom grundskolan. Detta bör i första hand kunna ske genom ett flexibelt utnyttjande av resurserna inom timplanens ram.
De riktlinjer som utredningen dragit upp för en utökad och förbättrad samisk undervisning i grundskolan är också giltiga i fråga om gymnasie- skolan. Utredningen understryker betydelsen av att yrkesinriktade gym—
nasiekurser kan anordnas för att fylla samiska utbildningsbehov.
Efter ett tidigare förslag av sameutredningen har en professur i samiska inrättats vid universitetet i Umeå och förutsättningar skapats för utbild- ning och forskning i ämnet. I samband med reformeringen av den högre utbildningen bör utbildningsmyndigheterna kunna ta stor hänsyn till behovet av samiska kurser vid utformningen av utbildningslinjer. Det bör också enligt utredningens mening vara möjligt att i stor utsträckning fastställa utbildningsplaner och kursplaner som direkt tar hänsyn till samiska önskemål och behov. Högskoleutbildningen blir härigenom en viktig länk i en samisk utbildningsväg. Utredningen understryker särskilt betydelsen av att den decentraliserade universitetsutbildningen ges för- stärkta resurser, inte minst för att tillgodose vuxenutbildningsbehovet.
I centrum för den samiska vuxenutbildningen står Samernas folkhög- skola i Jokkmokk. Utredningen betonar vikten av ett fortsatt samhälleligt stöd till folkhögskolan och framhåller att det på vissa punkter kan behövas ökade resurser för att skolan skall kunna upprätthålla sin ställning som samiskt kulturcentrum. Utredningen föreslår en ökad tilldelning av lärartimmar för undervisningen i samiska språk vid folkhög- skolan. Utredningen anser vidare att en utbyggnad av folkhögskolans lokaler är en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på nuvarande höga nivå. I fråga om den allmänna studie- och kursverksamheten har utredningen funnit det önskvärt med ett större verksamhetsområde för den konsulent som knutits till Samernas folkhög- skola. Denne bör kunna bedriva uppsökande verksamhet och organisera kurser i första hand inom de tre nordligaste länen.
Det pågående utvecklingsarbetet när det gäller läromedel för den samiska undervisningen bör enligt sameutredningen kunna leda till en väsentligt förbättrad läromedelssituation. Utredningen framhåller särskilt vikten av att förskolan och alla stadier i grundskolan förses med läromedel. Det kan enligt utredningen finnas skäl att överväga ett särskilt statsbidrag till kommunerna för läromedelskostnader i anslutning till sameundervisningen. Det bör också vara möjligt att utforma statsbidraget för hemspråksundervisning i samiska så att det inkluderar kommunernas extra läromedelskostnader.
Sameutredningen har haft i uppdrag att undersöka fiskesamernas förhållanden och överväga vilka åtgärder som kan behövas för att säkerställa denna grupps utkomstmöjligheter (kap. 13). Enligt en under- sökning som utredningen låtit göra finns endast ett fåtal fiskesamer vars situation från juridisk synpunkt är osäker. Enligt sameutredningen är det angeläget att dessa samers utkomstmöjligheter säkerställs så att de kan fortsätta sitt fiske i ungefär samma omfattning som hittills. Sameutred- ningen föreslår att lantbruksnämnden får i uppdrag att i nära samråd med fiskesamerna i fråga och de samebyar inorn vilka fisket bedrivs verka för att frågan får en från juridisk synpunkt tillfredsställande lösning. Olika vägar bör prövas beroende på förhållandena i det särskilda fallet. Det är t. ex. inte uteslutet att en närmare undersökning kan visa att någon av samerna i fråga fortfarande skall anses tillhöra samebyn. En annan framkomlig väg för lantbruksnämnden att säkerställa fiskesamernas ut-
komstmöjligheter kan vara att fisket med stöd av rennäringslagen avgifts- fritt upplåtes för längre eller kortare tid till sådan fiskesame. Om svårigheter skulle uppkomma att på någon av de angivna vägarna nå en tillfredsställande lösning för någon av samerna i fråga, bör lantbruks- nämnden, som förvaltar statens vatten ovanför odlingsgränsen, bemyndigas medge att fisket tills vidare får bedrivas som hittills. Även andra lösningar bör kunna prövas.
Kap. 14 i betänkandet innehåller en redogörelse för nordiskt samar— bete isamefrågor. ] kap. 15 redovisas utredningens syn på den fortsatta utvecklingen av stödet till samekulturen. Med utgångspunkt i uppfatt- ningen att samerna, i egenskap av ursprunglig etnisk minoritet inom landets samlade befolkning, intar en särställning och förtjänar ett långt- gående samhällsstöd, tar utredningen upp frågan om ansvaret för och samordningen av samhällets åtgärder till stöd för samerna. Vidare berörs frågan om genomförande av utredningens förslag och de beräknade kostnaderna.
Utöver de allmänna bidragssystem och stödformer som kommer även samerna till godo föreslår utredningen således att ett nytt anslag, Bidrag till samisk kultur, bör utgå med 600 000 kr. fr. o. m. budgetåret 1977/78 och avse stöd till samiskt kultur- och organisationsarbete i vid mening. För de förslag av principkaraktär som avser stödet till bl. a. sameslöjden och samisk utbildning saknas f. n. underlag för fullständiga kostnadsbe- räkningar. Det bör ankomma på berörda myndigheter att ta hänsyn till utredningens förslag vid sina anslagsframställningar, om möjligt redan inför budgetåret 1977/78. Utredningen erinrar vidare om de ökade kostnader som föranletts av utredningens tidigare förslag om stöd till Samernas folkhögskola och inrättande av en professur i samiska.
Särskilt yttrande angående stödjande medlemmar i samebyar har avgetts av ledamöterna Thomasson och Utsi.
Öoak'kåigeesso
Såmiciel'gadanlåv'digåddi (sameutredningen) vuolgasaddji larmas su är'- valusainis dat oai'vil atte såmiål'bmut la: äl'gova—zkkadat, mii vasddjä last Ruotas nu boaris dahje vel ain boarraset gå riika aenådatäl'bmut. Nuvt zei lazt säbmela'z'zat sir'dula'z'zat åööaåi'gåsas mielas. Såbmela'z'zat ässet sin ieZaset aednamis. muttu sii last caer'dalas minoritet'ta stuoråt varkkadaga sis'te. Dåt ad'dä siddjiide nubbiid minoritettaid ek'tui ciel'gasit sierralågän sajadaga ja dan gie'zil ber'rege adnit sin hårråi aerä årvuåtal- lamiid.
Rekkenas'tujuvvu atte såmiål'bmugii gullet Ruotas 15 000 persuvna. Stuora oassi sis åsså geogråfalas boazodoalloguovloid ålgubael'de. Boazodoal'livzekkadakkii gullet fas sullii 2500 persuvna. Dat maerkaéa atte zenetoasis ket ara a:lähusvuogit gå boazodoallo. Dät mieldisbuk'tå sierralägån väddisvuoöaid dalle gå galgaéii bar'gat sämigiela ja kultura doar'jalzemi ala. dasgå sikke giella atte kultura gullaba mihämud'dui åk'tii daina såmiid boares a:lähusvugiin.
Maerridaed'dji aek'ton sämikultura saeilohazbmäi la: ciel'gadanlåv'digåddi oai'vila miel de dat atte boazodoallo bisso sabmelaå aellinvuokkin ja atte muddåt oassi såbmela'z'zain sat'tet boat'teäigisge fid'net sin aelåhusa boazodoalos dahje mutton aerä lägiin dan geogräfalas ässanguovlos. mii älgo råjis lzemafs säbmela'z'zaid. Dan ditte lae därba'slaå sikke atte boazo- doallo boat'tevas åigisge oai'io ståttalas doar'jaga ja atte servudat år'dne såbmela'z'zaide bar'godilåla'svuoöaid boazodoalloguovlo sis'te.
Ciel'gadanlåv'digåddi såbmelai'zaid giella- ja kulturadoar'jaga härråi dak'kun evtuhusaid vuoööojurdan lie oai'vil dan birra atte maggår år'vo servudakkii laz das atte doar'jo mångaslai kultura åv'danaemi, kultura, man sis'te sikke sämiid arte aerå minoritettaid kultura oa'z"zo buriid vejulaé- vuoöaid doallat ieias fåmos. Servudakkii ber'reäii laet lundulas éåjehit Stuora årvasvuoöa dalle gå räööädallå daid ekonomala's doar'jagiid birra, mat båttet såmiål'bmugii av'kin.
Ciel'gadanlåv'digåddi mielas väl'då dårbaslaå Iägådusaid ål'laéubmi gukkes åigi dan gae'zil gå lägädusat fer'tejit hei'vehuvvut åv'danaebmäi ja säbmelaiiaid ie'zaset gåi'bådusaide. Dan sivas sät'tä dal du'sée muttin oassåi almohit lägädusaid sisdoalo ja håmi. Buoret lazge dan ditte adnit öiel'gadanläv'digåddi oai'dnoguoddoid ja evtuhusaid åv'dal njuolgadussan gå ål'lasuvvun bar'gon. Dån duogåia vuos'tå evtuha éiel'gadanlåv'digåd'di (kap. 15) atte ståttaräööigåddis (statsrådsberedningen) åsahuvvu hoav'- daorgåna boat'tevas doarjabargo åvdidazmi våras. Hoav'daorgäna sis-
doalasii evtuhusa miel'de bar'gojukkusa, å.m.d. åvra konsulrariivalas stättaräöi (statsråd) håv'dema vuol'de. Dan jukkusis gal'get evtuhusa miel'de äi'rasar soames depärremenrain ja doaimahagain (ämbetsverk) bar'gat åvtaräöis säbmelaiiaid ja säbmelas organisasuvnaid äi'rasiiguin.
Ciel'gadanläv'digåddi smier'ramuåas ad'dujuvvu vuoc'can coak'kaigaes— so säbmelaäåaidhistotjcilas dungaåis (käp. 2). Dan mannä boaträ cil'gehus sikke vada/(15 frid'dja- ja vuoi'garvuoöuid arte minoritettaid (il'bmulltik- kalas suoa'djalremi birra (käp. 3).
Öiel'gadanlåv'digåd'di maid buk'tä åv'dan daid vwkkadardut'kanmsaid boazosäbmela'z'zaidja boazohis säbmela'zZaid birra, maid iefs lze doaimahan (käp. 4). Vwr'dädus dak'kujuvvu malda åvdir dut'kamuéaiguin (1958 ja 1965). Dut'kamiid miel'de gullet sämiäl'bmugii 15 342 persuvna. man lågos sullii Ezi'c'éet oassi sät'tå låk'kur boazodoal'li vaekkadakkii.
Åvta vaakkadatdur'kama miel'de laei juov'lamäno 31. baeive I973 boazohis såbmela'ziaid låkko 12930 persuvna. Boazohis säbmelaZ'zar ässet riika juokke laenas. Stuorämus oassi. 6098 säbmela'z'za. gäv'dnu Norrbottena laenas. 2137 säbmelai'za ässet Västerbottena lzenas ja Stockholma lanas fas 1 179 säbmelaZ'za. Kär'ten ditre daid sierralägän ga'zaldagaid mar dei'vet såbmela'z'zaid ruorrila's servudagas ja dut'kan dirte säbmela'zåaid åk'tavuoöadåvdo ja sin oai'vila giella— ja kulturga'zal- dagain la: éiel'gadanläv'digåd'di Ub'mi universitetta pedagogala's insti- tuéuvna båk'te dakkan sak'kehallana'ut'kama kultura/a_i, sosialalaå ju psykologalai gaåaldaguid birra (käp. 5). Där dut'kan cäjeha å.m.d. arte aenetoassi boazohis säbmela'z'zain boat'teäigis hälida bisohir guoskahusaid ruok'toguovlo boazosäbmelai'zaideja arte sikke boazodoal'li arte boazohis säbmela'ziain lat hui ållo berustubmi nannodit åbba sämiäl'bmuga åk'- tasa'svuoöa ja sii oaivildir arte nan'nen dåppähuvvä buoremusat buor sämiid åk'tasas litto båk'te. Vii'däsmbbut boarrä åv'dan arte dat boazohis säbmelaZZar, gatt laet guoööän boazodoalloguovloid. häliidit doallar mielastebmusir äk'tavuoöa ruok'roguovlo säbmela'z'zaide. Muöoi lze vel å.m.d. säbmelaZZaid sämigieldäi'do dut'kujuvvun dan miel'de maggär a:lähusvuogit sis last.
Öiel'gadanläv'digåddi mielas ber'rejit säbmela'z'zar ie'za hämihir kultu- ralas doaimaidis ja dat large I&mafs åk'ta Iäv'digåddi vuolgasaddji gå lae räööädallan servudagas sämiid gielu ja kultura väräs (kap. 6) boat'ti doar'jaga birra. Ciel'gadanläv'digåd'di la väl'dän alcesis doai'bman cil'get säbmelas kulturbargo asrä beliid ja gaeé'calir dut'kar arte man sruora äv'ki säbmela'z'zaide lat daina doar'jagiin maid stät'ta ad'dä kulturguov- loide. Stärtala's kulturpolitikka moalla sistisdoallä maidäi sämiid ja sin kulturala's rac'camiid ja biel'gadanläv'digåd'di cäjeha, måvr almulafs servudardoar'jagat kultursurgiide lzet oaivilduvvun maid säbmelas kultur- bargo väräs. Stärtalas doar'jagat 1331 däbäla'ziar nu ård'nejuvvun atte dar aei ållenge väi'kut bar'gui. Dan gze'zil daid sät'rä gavahit doaimaide. mat ål'läsir hämihuvvujit sämiid åv'dagåvaid miel'de. Ciel'gadanläv'- digåd'di väl'dä daggu bajäs daggär doarjavugiid gå å.m.d. doarja oap'- pacir'kiliida, doar'ja gaec'caladdamii ja åv'däna'rinbar'gui kulturalas doaimaid sis'te ja doarja kulturprogrämmaide saer'viaellima sis'te. Aerä doar'jagar, maid säbmela'ziar ber'rejit oai'åor, l&t å.m.d. stipacndar däidaceppiide, doarja frid'dja reätteriide. dän'soide ja 'cuojahed'djiide.
doarja konferzensaide. kursaide, jåt'tisuottastallamiide (gästspel) 92.82. ja startalas girjälafsvuoöa doarja.
Daeralas vuoööojurda lae sämiciel'gadanläv'digåddi mielas dat atte stättalas doar'jagat, degu dälge, dutradit maidäi minoritettaid dår'bagiid ja aener gal'gä bar'gujuvvut dan ala atre säbmela'z'zat åi'äut oasi daina väriin, mat latt juk'kujuvvun kultura väräs manimus vässän jagiid äigi. Ruota Sämiid Riikasaer'vi (RSR), Same-Ätnam ja Davviriikaid Sämi Institut'ra ber'reéeddje dieöoid 'coag'gir daid doarjavejulasvuoöaid ja doarjavugiid birra, mat gäv'dnujit, ja ad*dit viidäsaebbut dieöoid sämiid organisaéuvnaide ja kulturbar'giide. Vuor'dimis lae, arte stättala's else- valdit. kultur- ja mät'rähusinstitu3uvnat, ål'bmut'cuv'gehusorgänisaéuvnat j.n.å., maid häldos last servudaga kulturmaarriruöat, väl'det bativälaé bargoinaset säbmelai'zaid där'bagiid vutrii.
.lås däbälas doarja ii satte äd'dujuvvut, de ber're juokkit sierra doar'jagiid. Ciel'gadanläv'digåd'di evtuha sierra matrriruöa, mii ber're äd'nujuvvur almulafs doar'jagin sämikulrura ja sämiid organisa'suvnaid väräs. Käpit'taliin 6, 8 ja 9 evtuhuvvu, arte servudat doarjufsii sämiid kultura ja säbmela'z'zaid orgänisafsuvnaid ja maid Samefolket- äviisa. Där evtuhus lae maerriruttajuokkima vuoöostus.
Kulrurkäpir'ralis (kap. 6) väl'dä läv'digåd'di maid bajäs soames ga- "zaldagaid, mar gus'ker sämigiela. sämirädio ja är'bejuvvun sämikultura. Erenoamä's daetala's 'ciel'gadanläv'digåddi oai'vila miel'de 183, arte sämiid ga'zaldagain boaöäsii lundulas oassi almulas servudarplänadakkamiida.
Såmia'uodtlji ja stimiz/äicladuaddji laeba sämikultura daet-ala's oassi (kap. 7). Ållo såbmelaiiaid äi'dno bir'genläkki la: sämiduoddji ja sämi- däidaduoddji. Sämidujiid jarran la: stuoris. Öiel'gadanläv'digåddi mielas gäv'dnujit buor—it vejulafsvuoöar sämiduoji ja sämidäidaduoji åvdidaebmäi ja viididaebmäi, murru doaimaid dik'éoma värås därba'sa dieöosge huk'ser orgänisaéuvnaid. Ruota Sämiid Riikaszer'vi ja Same-Ätnam laeba dakkan evtuhusa samiduoji ja sämidäidaduoji doar'jaga väräs. Dan miel'de ber're ad'dir ekonomalaå vszki skuv'lemii, äv'dnasiidår'dnemii ja vuov'dimii. Guovre manimus namahuvvun suorgi väräs la: kommerskollegiet cielga- dusa "Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige" (Sämiduoji ekonomala's mzerkafsubmi Ruoras) båk're guoö'Öän evtuhusaid, maid sämiid organisa- fsuvnat laet dåk'kehan. Ciel'gadanläv'digåd'di manna dasa miel'de.
Orgänisafsuv'dna. man säbmela'z'zar ie'za RSR ja Same-Ätnam hoav'dan last vuoööodan, ber're väl'dit daida ä's'siide därbaéla's doaimaid giet- tadallama vuolläi. Ciel'gadanlåv'digåd'di evtuha atte industriavaer'ka (industriverker) ja bär'godepärrement'ra (arbetsmarknadsverket) färga— musar räööädalaéeiga ä's'si birra åvtaräöis säbmelafs oai'veorgänisa'suv- naiguin. Mii guos'kä ekonomälas vaek'kiväriid. mar därba'suvvujir bargo doar'jalaebmäi. ber're läv'digåddi mielas dut'kar, arte sär'tägå daid väriid, maid aeska mäinafsuvvun guok'te doaimahagajuo ålgusjuokkiba, gaevahir däs målnaåuvvun ul'bmiliida. Sierra väriid ber're år'dnet. jås daid ruöaid ii satte gaavahit. matjuo gäv'dnujit.
Evruhuvvun orgänisaåuvna gaednegasvuorta lm maid fuolahit åvtaräöis mac'ciräö'öehusain (domänverket) ja ie'zä zenaaigädiiguin, arte äv'dnasar duoji väräs l&t gäv'dnun läkkäi. Stätta aadnama al'de ber're nuvtä oa'z"zor duoddjiäv'dnasiid.
Öiel'gadanläv'digåd'di 'cil'ge såbmeluååaicl arga/risus"vnaid, sin historja' ja dälå's orgänisasuv'dnamälle ja doai'bmadäbi (kap. 8). Ruora Sämiid Riikasaervis ber're'sii läv'digåddi mielas Iaer stuora vejulasvuoöar viididir bargos dan läkkäi arte sus boaöäsii guovdä'sorgänisaåuv'dna buor sämiide. RSR ja Same-Ätnama gaskas lae juo äl'gahuvvun åk'tasas bar'go. Dar Ia? dieöos säbmela'z'zaid ie'zaset ä's'si ärj'giru'sSar orgänisa'suv'dnaga'zaldagaid vuogas coav'dima ala. RSR, Same-Ätnama ja bäikälas sämiserviid vaek'kiväriid fer're stuoridir, jås sämiid organisasuvnat viididir doaimaidis. Su oai'vedoar'jaga oa'z"zo RSR åd'ne sämifoanda mazrriruöain. Buot gåloid ii särre mäk'sir foanda väriin, jås bar'go boazohis säbmela'z'zaid buorrin durradar'ri läkkäi viididuvvu.
Ciel'gadanläv'digåd'di evtuha, arte sämiorgänisaåuvnaid väräs boaöäéii jakkäsa'z'zat 350000 kruvnu stärtavzekkirurra. Submi gal'ga mäk'sujuvvut sämifån'dii. Dän båk're å'z"zur säbmela'z'zat väriid gaevahzfmi ie'zaser våikuhusa vuolläi. Läv'digåddi mielas ber're mäina'suvvun mterriruöas åk'ta oassi ad'dut RSRzäi, jås seervi doai'bma viididuvvu guos'kar maid caeroid ja sämiserviid ålgubrrlläi gul'li såbmelaZZaid ja jås saer'vi bar'gä åvtas Same-Ätnamiin. Målsarek'to lae, arte vazk'kirutta lac RSR ja Same-Ärnama åk'rasas dahje arte goab'bäge orgänisafsuv'dna an'Zo sierra sumi. Ber're'sii 1831 vejula's juokkit åvta rurtasumi bäikälas sämiorgä- nisaåuvnaide nu arte juokke lar'to oai'io murtin oasi das fuolakaer'rä. lm orgänisafsuv'dna åk'rasaé riikaorgänisasuvna lar'to dahje ii. Vzekkiruöat. mar lar vel bäccän, sät'ter åccama båk'te gaevahuvvur profsek'tii dahje bar'gui, man riikalir'ro dahje riikaszer'vi ja/dahje bäikälas saer'vi dahje orgänisa'suv'dna häliida ål'lasur'rir. Sämifoanda kulturdelegasuv'dna ber're maarridit orgänisaéuv'dnavmk'kiruöa lagar gzevahusa ala.
Säminuorra (SSR-U) oa'z'Zo doar'jaga sikke sämifoandas arte nuo- raidserviide boat'ri almulas väriin. Läv'digåd'di fuomä'sat'ra. arte SSR-U la: å'z'Zun startas dzeralaemus bar'gusis lassin vaek'kiruöa. Stärradoarja. man läv'digåd'di lae evtuhan säbmela's organisafsuvnaide. ber're maid boatrit SSR-U äv'kin.
Ciel'gadanläv'digåd'di åv'danbuk'tä evtuhusa, arte stårtalas vaek'kirurta Iasihuvvu Samefolket-riviisa väräs (käp. 9). Där ävii'sa la: lav'digåddi mielas dzeralas gas'kaoabmi gå häliida nan'ner åk'ravuoöa sabmela'z'zaid gaskas. Maidä viidida ävil'sa dieöoid min servudaga ara insrirusuvnaide säbmela'z'zaid diliid ja problemaid birra. Aerä guovloin boar'ri ekonomala's doarjarurta la: dän räddjäi däkkidan Samefolkera ålgusad'dima. Dan gaeiil gå stärralaé vaek'kirurra latmafs målsamaer'ton bufsaer'rajagi 1965/66 räjis, lat buor Iassänan gälor gåk'cujuvvun sämifoandas boar'ri variiguin. Sämiciel'gadanläv'digåd'di oaivilda arte sämifoan'da ber're boar'revafs äigis doai'bmar väl'doässäla's doarjaorgänan Samefolkerii. Murru foanda åk'tu ii galga ra'zahir daid alla doarjagäi'bådusaiguin. mar båtrer boar'te jagiid sis'te duortan. Ciel'gadanläv'digåd'di evtuha, arte srät'ra addäfsii fån'dii däläs 50000 kruvnu startavaek'kisumi lassin vel 135000 kruvnu ja åk'tiibuor 185000 kruvnu ad'dujuvvufsii sämifån'dii, vai vaekkeha Samefolket-äviisa ruöala'z'zar.
Käpit'talis goas'tidangaåaldagaid birra (kap. 12) väl'dä ciel'gadanläv'- digåd'di bajäs daid ruöaid juokkinga'zaldaga. mar läv'digåddi evtuhusaid miel'de, käpit'taliin 6, 8 ja 9, ber'rejit ad'dujuvvut sämiid kultura ja
säbmela's orgänisafsuvnaid åvdidzebmäi. Ciel'gadanläv'digåd'di evtuha, arte sämifoan'da ja su kulturdelegaåuv'dna juogäåeige maerriruöaid dan ditte gä säbmela'z'zain ber'reåii last maerridaed'dji väikohusfäbmo dan åööa stättadoar'jaga gaevahusa ala. Sämifoanda ieZas ruöaid väl'dooassi gaeva- huvvu boazosäbmela'z'zaid där'bagiid duttadaebmäi. Läv'digåddi oai'- . vievruhus lie, arte doarja boazohis säbmela'z'zaide Iasihuvvu. Dan gaz'zil l. Ia: lav'digåddi miel'de vwl'tamaer'ton ad'dir amet ruöaid sämifån'dii. t» Åööa maerrirutta, mii gå'c'cuduvvu "Bidrag till samisk kultur” (Vaek- kirurta säbmelafs kulturii) ber're sisabuk'tujuvvut buéatt'tajagi 1977/78 räjis. Mazrriruöa srurrudar lae 600000 kruvnu ja dan gal'gä addir gavahusa väräs sämifån'dii.
Ga'zaldat. mil erenoamä'zir mälnaåuvvu gåc'cusis (direktiivas), lat ga'zaldat n.g. ("reroicl doarfiomiellattoid (stödjande medlemmar i same- byar) birra. Ga'zaldat gullä åk'tii såbmelai'zaid vig'gamu'sain lasihir åk'- tasaSvuoöa stuorär ererfär'ren ja uccit boazozelähussii bäccän säbmela's- joavko gaskas. RSR la åv'danbuk'tän dan jur'daga, arte doar'jo- miellar'rovuorra caroin, la:- åk'tii gul'li vig'gamuåain nan'ner säbmelaZZaid åk'ravuoöa. Ciel'gadanläv'digåd'di åvtasruvvä dasa (käp. 10). Öuovvuvas njuolgadusaid miel'de, mar sullii hei'vejir åk'tii RSR evtuhusain. sär'rä val'ljer doar'jo miellarroid 'caeroide. Caero ää'éi lae maerridit, gii dåk'kehuv- vu doar'jomiellat'ron. Juokke åccan ber're väl'dut sierra dut'kama vuol— läi. Guorahallar namalassii fer're dan arte mat ä's'éidilir häller szer'vama bazle. Sazr'van doar'jomiellat'ton ber're hämihuvvut dar sierra gäi'bädusar vuoööon. mar gåv'dnujir juokke caeros. Caerro ber're maidä mzerridir daid ruöalafs ävkiid ala. maid vuog'gaoag'gon (krokfrske)ja smävvafuoö'- öomzeccastus (småviltjakt) mieldisbuk'riba ja mar sät'ter Iuoppaduvvut mäinasuvvun lar'tui. Duååe dan båk're arte sämicaarro oai'io maerridan— vuoi'garvuoöa sät'ter caero lattor cåjehir dän åööa lägädussii därbafsla's luor'tämusa. Ciel'gadanläv'digåd'di ark'toda gåir dan nubbästusa boa- zoaelähusläkkii. arte sämiccerro oa'z"zo vuoi'garvuoöa ad'dir ålgubaelläi can-o gul'li. boazodållui vuoi'gaduvvun persuv'dnii, doar'jolarrui. nuvrä ie'zas där'bagii maeccäsrir smavvafuoööo ja guoläsrit vuoggain "carro aednama al'de.
Sämiciel'gadanläv'digåd'di lm gae'c'calan viidis oainoin su bargostis guorahallar mammi— mtit*tähusgaZa/dagaid (kåp. ll). Läv'digåd'di cåk'- ke cil'gehusasris åk'tii dieöoid daid vejulasvuoöaid birra, mar gäv'dnujir almulais skuv'lasysrema sis'te durtadan våras säbmela'z'zaid mär'rähus- därboid. Oap'panvejulafsvuoöar Izer märj'ga gaarde gårälai'zar (relativt) buorit. Mutron äfséir gäi'bidit öiel'gadanläv'digåddi mielas buoridtemi dahje åööasishuk'sema, jås mät'rähus galgas durtadit säbmelaZZaid vuoi'- gaduvvun gäi'bädusaid.
Sämiid mänäid åv'daskuv'lema år'dnen Ia: åk'ta datalas oassi servudaga doar'jagiin sämiide ja sämiid kulturii. Sämimänäid persuvnalaévuoöa åv'dänaebmäi lat vuoööodzed'dji daeralas atre sii å'z'Zur vejulafsvuoöaid här'jehallat ruok'togiela dalle gå väz'zet åv'daskuvla. Gieldar ber'rejit väl'dit dän ässis säbmela's mänäid därboid vurrii dalle gå sii dakker plänaid åv'daskuvla väräs. Mii boarrä åv'daskuvla oappahed'djiid giella— här'jehallamii, lae läv'digåd'di dan oai'vilis arte Alimus skuv'ladoaima- har (SÖ) addä'sii dasa vuoi'gaduvvun säbmelaiiaide vejula'svuoöa bassar
n.g. frid'dja åssudaga (fria kvoten) båk're åv'daskuvlaoappahzed'djimar'tä- hussii.
Ciel'gadanläv'digåd'di lze gävnahan, arte nomadskuv'la dahje samiskuv'- la la: matrkaSan ållo dalle gå laemas gaäaldagis sasilohir ja åvdidir sämikultura. Jagi 1962 maerrädusa, arte ber'rejit gav'dnur guok're åvtaar'- vusas oap'panvejulasvuoöa säbmelaZZaide, nu gukkä gå ieZa dan häliidit. ber're sämiciel'gadanläv'digåddi mielas last ain servudaga doar'joma vuolgasaddji. Läv'digåd'di adnä su evtuhusain åvta däfos arte ber're buorebun dakkar sämiskuvla ja nubbi däfos arte sämiid evtuhusaide ja därboide ber're ad'dir stuorät fämo vuoööoskuvlas. Jäs äi'go haei'rit murton sämiskuvla. de ber're vuos räööadallar sämiid åvdasål'bmuiguin. Aeska dalle gå buor bzeläla'z'zat lzet åvramielas das arte skuvla ii gannät gukkir äigi sat doallar, de sät'tä skuvla Ioappahan boattit ga'zaldakkii. Ciel'gadanläv'digåddi mielas väimosgaialdat lac smier'tat arte maid ber're bar'gat dan ala arte sämiid giella ja kultura oefz'zuåii vuoööoskuvlas sajadaga, mii väsrida sämiid gäi'badusaid.
Beru'srubmi säbmela'ziaid ga'zaldagaid nannuset sajädakkii vuoööo- skuvlas ii guoska baere giela murru sämiid giela ja kultura viidasit mielas. Sämi'ciel'gadanläv'digåddi mielas lat daeralaé. arte säbmelas dieöor bid'- djujuvvujit oap'panäv'dnasiida ja oappahussii. Dan 'caöa. arte sämiid ga'zaldagat åi'iut Iundulafs sajädaga vuoööoskuvlas, lassäna ad'dejubmi sämiid där'romusaide ja vig'gamuéaide. Däs cuovvo läv'digåddi mielas. arte vuoööoskuvla sis'te sät'tä buoremusat vaikohir dasa. arte lasihuvvun servudatdoar'jomiin vzekkeha säbmelas kultura saeilohazmi ja åv'dånar'- rima.
Ciel'gadanläv'digåd'di evtuha arte sämiskuv'la buoriduvvu ja Samir å'z"zut stuorär väikohusa vuoööoskuvlas. Murtu dar azk'roda läv'digåddi mielas daid sämigieloappahed'djiid skuv'lema. gzeina sämigiella lae &d'nigiellan. Låv'digåd'di evtuha, arte dåk'kehar'ti samit vål'dujuvvujit frid'dja åssudakkii (fria kvoten) kläs'saoappahaed'djiåp'pii Ub'mi oappa— haed'djiallaskuv'lii. Viidäszebbur evtuhuvvu. arte samialladasi (samehög- stadier), vuoööoskuvla alladäsi ja gymnasia fäg'gaoappahed'djiide åt"- dnejuvvu mär'tähus universitetras ja oappaheed'djiallaskuvlas Ub'mis. Öiel'gadanläv'digåd'di evtuha, arte rap'pujuvvujir daggär virgir degu å.m.d. sämigiela ruok'togiellaoappahaed'dji-vir'gi. mii vejulaZ'Zan dakkä år'- dnejuvvun sämigieloappahusa åv'daskuvlas gidda gymnasiaskuvla räddjäi daina gieldain, maina dasa IEEE dår'bo.
Öiel'gadanläv'digåddi oai'vila miel'de lac heivulafs år'dnet benet vak'- kodiimoid sämigieloappahusa varäs vuoööoskuvlas. Dar gal'ga gåit älgus däppähuvvat resursaid mängalägän (flexibel) gaevahmmi båk're dii'b- moplänaid miel'de.
Dar njuolgadusat. maid läv'digåd'di lze bajäsväl'dän vuoööoskuvla lasihuvvun ja buoriduvvun sämigieloappahusa väräs. gus'ket maidäi gymnasia. Ciel'gadanläv'digåddi oai'vila miel'de la: daerala's år'dner ämmärkursaid gymnasias oap'pandärboid gåk'cama väräs.
Sämiciel'gadanläv'digäddi åvdit evtuhusa manna lae professordoai'bma rabastuvvun Ub'mi universirertas ja vejulasvuoöar Ieer ad'dujuvvun giela dur'kamii ja oap'pamii. Gå skuv'lzeiseväldir år'dnejir åööasit alir mär'- rähusa ber1rejit sii vurtii väl'dit sämikursaid därboid _mär'tähuslinnjäid
. ___—mm. _ »
vuoööodanbargos. Läv'digåd'di oaivilda dan arte ber'resii lätt vejula's rakkadit mär'rähusplanaid ja kur'saplänaid, mat viidäsit ja ål'läsit vutrii- väl'der sämiid gäi'bädusaid ja därboid. Dän båk're allaskuv'laoappahusas boaträ mazrridaed'dji oassi säbmelaiiaid mär'rahusga'zaldagain. Läv'di- gåddi mielas la: erenoamä's daerala's, arte decentraliserejuvvun universi- rer'taoappahus an'Zo aener vak'kivariid, vai maidä å.m.d. durtada räve- sål'bmuidoappahusdärboid.
Rävesål'bmuid oappahusa guovdä'zis la: Sämiid Ål'bmurallaskuv'la Jåkkamåkkis. Öiel'gadanlav'digåd'di åv'danbuk'tä attejoar'kevas servuda- gas boat'ri doarja Ål'bmurallaskuv'lii Iae dazrzrlas ja arte mutton oassåi darbafsuvvujit lassivärir vai skuv'la såt'tä bisohit ie'zas säbmela's kultur- guovdziZin. Läv'digåd'di evtuha arte amet oappahaed'djidiimot ad'dujuvvu- jit samigieloappahusa väräs. Läv'digåd'di adnä vel maid, arte mäina- åuvvun skuvla lanjaid fer're stuoridit ja huk'set vai sät'tä bar'gat satmmå alla dasis degu dälge. Mii guos'kä almulas oap'pan- ja kur'sadoaimaid, doai'vo läv'digåd'di arte sruorät doai'bmavuoööo gäv'dnufsii dan kon- sulen'rii. gii Ia: cad'nun Sämii Äl'bmurallaskuv'lii. Sån ber're mat'tit dik'fsor åc'ci doaima (uppsökande verksamhet) ja år'dner kursaid vuos ja åv'dimus gålma davimus laenas.
Dar åv'danar'rinbar'go såmigielalas oappahusa oap'panäv'dnasiid väräs. mii jåöihuvvu, doal'vo läv'digåddi mielas dasa. arte oap'- panävnasdilli ållo buorräna. Läv'digåd'di oaivilda, arte åv'daskuvla ja vuoÖÖoskuvla buor däsir ber'rejit oaå'åot oap'panäv'dnasiid. Läv'- digåddi mielas gäv'dnujir sibar ad'dir sierra stättadoar'jaga gieldaide oap'panäv'dnasiid väräs sämioappahussii. Ber're |Z£1 maid vejulas arte starradoarja rakkaduvvu ruok'rogieloappahussii sämigielas nu arte doarja sisdoallä gieldaid sierra oap'panävnasgåloid.
Sämiöiel'gadanläv'digåddi bar'gon lzemafs dut'kar giro/Iisabmelaiiaid diliid ja dakkar smiet'tamusa arte måvt sät'rä nan'ner dän joavko bir'- genvejulasvuoöaid (kap. 13). Åvra dur'kamusa miel'de. mii las dak'- kujuvvun guollisäbmelaZZaid birra. zei gav'dnu ållo daggär guollisämit, gaeid dilli juridiikalaZZat lae aeppesikkar. Daid sämiid zelähusvejulas- vuoöaid ber're nan'ner nu arte sii sät'ter joar'kir guolastaemi sullii szemmä läkkäi gå dänge räddjäi, oaivilda läv'digåd'di. Ciel'gadanläv'digåd'di evtuhus lie arte zenabar'gonammagåd'di (lantbruksnämnden) åk'tii räöii guollisäbmelaZZaiguin ja daid czeiroiguin. maid aednama al'de biv'din däppähuvvä. bar'gä dan ala arte gaåaldar oai'äo juridiikälaiiar dåk'kehar'ri cåv'dusa. Ber're is'kat mängalägän räöiid dan miel'de maggar zis'sidilli la j'ceraldagas. Å.m.d. las vejulaå, arte lagar dut'kan éäjeha. atre muttin säbmelas, gren äs'si la: dur'kama vuol'de. aln fer're låk'kut cerrui gul'lin. Nub'bi aerä vejulaå vuokki aenabar'gonam- magåd'däi. gå häliida sik'karas'tir guollisäbmelaiiaid bir'genvejulas- vuoöaid. särrafsii 1821. arte boazolaga båk're ad'dä guoläsranlåbi nuvrä gukkir dahje oanehir äi'gai daggär guollisäbmelai'iii. Jäs baddjänes väddisvuotra arte ii gävna åvtage mäinaåuvvun vuogi miel'de gaéaldagas år'ro säbmelai'iii durtadar'ri éåv'dusa. de ber're aenabar'gonammagåd'- dai. mii räö'öe riika cäziid sad'doräji (odlingsgräns) bajäbael'de. ad'dur vuoi'garvuorra mieöihir arte biv'din oai'io däppähuvvat degå dänge räddjäi. Maidäi aeralagan öoav'dinmallät ber'rejit is'kur.
Smier'tamusa 14. käpir'tal sisdoallä cil'gehusa Davviriikaid samigaåal- dagaid guos'ki åk'tasasbargo birra. Käpit'talis 15 öil'gejuvvu läv'digåddi oai'vil dan ässis arte må doar'ja! .s'tiniiku/turu joatkevas av'danwmi. Såmit laer caer'dalas äl'govzekkadar riika stuorät al'bmuga sis'te. Säb- melaZZaiguin lr£ sierra dilli ja sii änsäåit viidis servudatdoar'jaga. Där vuolgasaddjin väl'dä läv'digåd'di bajäs gaZaldaga arte maggär lae åvdasväs'rädus servudaga doaimain sämiid doar'jonbargos ja måvt dat doaimar år'dnejuvvujir. Viidäsaebbut boarrä gaialdar läv'digåddi evruhu— said caöahanbargo birraja rek'kenas'tun gåloid birra.
Lassin däbälas doarjamäl'lii ja doarjavuokkäi säbmelaiiaid av'kin evtuha öiel'gadanläv'digåd'di åööa doar'jaga "Bidrag till samisk kultur". Dasa maerrirurran boaträ 600000 kruvnu buézer'rajagi 1977/78 räjis ja dar Iae doarja säbmelas kulturii ja 0rgänisaéuv'dna- bar'gui. Daid vuöula evruhusain, mat gus'ker å.m.d. sämiduoji ja säbmelas mär'tähusa. väi'lo vuööudar dasa arte särräsii rekkenas'rit ålläsit daid sturrudaga. Vir'- gigåd'di ber're väl'dit vuttii läv'digåddi evtuhusa, gå juokkä väriid. jås laes vejulas de juo åv'dal buåaet'rajagi 1977/78. Lav'digåd'di fuomä— sat'rä viidäsaebbut arte gålot lzet Iassänän lav'digåddi åvdit evtuhusai gaeiil. Evtuhusat gus'ket doar'jaga sämiid Ål'bmutallaskuvlii ja sämi— gielprofessor-virgi räkkadmmi.
Läv'digåddi lattor Thomasson ja Utsi ad'diba sierra cil'gehusa. mii guos'kä öaeroid doar'jomiellatoid.
Summary
A fundamental basis for the Commission on Lapps has been that the Lapps1 are an aboriginal population, which would appear to be of as long — or longer — standing in Sweden as the majority population. The Lapps are thus not immigrants in the modern sense. The Lapps are in their own country, but comprise as ethnic minority within the total population. This gives them a clear, special status in relation to other minorities, and there is reason to apply to some extent different judgments in relation to the Lapps.
The Lapp population in Sweden is estimated at c. 15,000 persons. A high proportion of them are now domiciled outside the geographical reindeer-farming area. The reindeer—farming population comprises c. 2,500 persons. The majority thus have occupations in other sectors than reindeer-farming. This creates special difficulties when it comes to implementing measures to support the language and culture of the Lapps, in that both the language and the culture are intimately linked with the livelihood traditionally pursued by the Lapps.
In the Commission”s opinion, a necessary condition for the preserva- tion of the Lapp culture is that reindeer-farming should survive as a Lapp livelihood, and that a reasonable number of Lapps should be able in the future to make a living from reindeer-farming or other occupation within the geographical area of domicile that has traditionally been theirs. It is therefore necessary that reindeer-farming should continue to attract state support, and that the community should assist in providing job oppor- tunities for Lapps in the reindeer-farming area. The proposals presented by the Commission regarding support for the Lappish language and culture are based on the view, in principle, that it is of value for a democratic society to support the development of a pluralist culture, in which the cultures of both the Lapps and other minorities have a good chance of asserting themselves. lt should be only natural for our society to display a far-reaching generosity in its economic efforts on behalf of the Lapp community at large.
The Commission assumes that the necessary measures must be imple- mented over a long period, in that they must constantly be adapted to development and to the Lapps, own wishes. For this reason, the more detailed content and structure of these measures can at present only be suggested. The views and proposals put forward by the Commission on
1 The term Lapp is used throughout this summary as being the term most frequently used in inter- national literature. The Commission uses "same" and "samisk” in the re- port. The nordic Lapps are presently considering as English translations for instance Sami or Saamee for the noun and Sami or Saamic for the adjective.
Lapps must be seen more as an indication of policy than as a finished work. It is from this premiss that the Commission proposes (Chapter 15) that a steering body be set up within the Cabinet Office to handle the subsequent development of this work of support. lt is proposed that this body consist of a working group, for example under one of the Ministers without Portfolio, with certain departments and Government Offices represented, in co-operation with representatives of the Lapps and their organisations.
By way of introduction, the Commission presents a survey of the historical background of the Lapps (Chapter 2). An account is then given of the protection of basic freedoms and rights, and of minority groups, accorded in international law (Chapter 3).
The Commission goes on to report, alt in one section, the population studies it has had performed on the reindeer-farming and non-reindeerfarming Lapps (Chapter 4). Comparisons are made with previous studies in 1958 and 1965. According to these studies, the total Lapp population comprises 15,342 persons, about one sixth of which can be ascribed to the reindeer-farming population.
The number of non-reindeer farming Lapps as of December 31 1973 is reported in one of the population studies as 12,930 persons. Non-reinde— erfarming Lapps are domiciled throughout the country. The largest number, 6,098 Lapps, is in Norrbotten County. There are 2,137 Lapps in Västerbotten County, and 1,179 in Stockholm County. To chart the special problems encountered by Lapps in Swedish society, and to investigate their sense of affinity and attitudes on linguistic and cultural questions, the Commission has performed, through the Department of Education at Umeå University, an interview survey on cultural, social and psychological questions (Chapter 5). lt emerges for example, from this survey that the majority of non-reindeerfarmning Lapps would like, in the future, to maintain contacts with the reindeer-farmers in their home communities (the ”villages”), that both farmers and non-farmers are extremely interested in strengthening the cohesion of the Lapp commu- nity as a whole, and that they consider that this can best be achieved through an association common to all Lapps in the country. Ir further appears that the non-reindeerfarming Lapps who have left the reindeer- farming area would like above all to maintain contacts with Lapps from the same home community. Other aspects studied include the knowledge of Lappish prevailing in different groups.
One of the Commission? premisses when considering public sector support to the Lappish language and culture in the widest sense (Chapter 6) has been that it is for the Lapps themselves to shape their own cultural activities. The Commission has seen it as its task to give an account of different aspects of Lapp cultural work, and to try to establish how far state efforts in the cultural sector can benefit also the Lapps. The objectives of the Government”s cultural policy cover also the Lapps and their cultural strivings, and the Commission reports how general public efforts in the cultural sector involve a support also to Lapp cultural work. As a rule, the relevant state grants are so designed as not to steer
J
activities. They can thus be utilised for activities structured entirely in accordance with Lapp values. In this context, the Commission discusses such forms as grants to study circles, grants for experiments and development in the cultural field, and grants to cultural programmes organised by clubs and associations. Other forms of support that the Lapps should be able to utilise include artists” scholarships, grants to free theatre groups, dance groups, and music groups, grants towards confer- ences, courses, performances by visiting artists etc., and the state support extended to literature.
The Commission on Lapps considers it an important, fundamental principle that the different types of state grant should provide, as they do at present, also for the interests of minorities. However, increased efforts should be made to ensure that the Lapps benefit to a greater extent than at present from the funds allocated to the cultural sector in recent years. lt should be an important task for, among other bodies, the National Union of Swedish Lapps (SSR), Same—Ätnam, and the Nordic Sami Institute to acquire a general picture of existing openings for grants and different kinds of support and to pass on such information to Lapp organisations and cultural workers. lt must also be assumed that the state authorities, institutes of culture and education, organisations for popular education etc. responsible for distributing public support in the cultural sector take the needs of the Lapps into consideration in the normal course of their work.
ln cases where the ordinary public system of grants and different kinds of support cannot be applied, it should be possible to arrange special types of support. The Commission proposes a special grant, to be regarded as a general support to the Lapp culture and Lapp organisations. The primary motives for this grant are the proposals put forward in Chapters 6,8 and 9 regarding public support to the Lapp culture and organisations, and to the periodical Samefolket.
In the chapter devoted to culture (Chapter 6), the Commission also discusses certain questions relating to Lappish, the Lapp radio, and the traditional Lapp culture. The Commission particularly emphasises how important it is that Lapp questions at large should become a natural feature of general social planning.
Lapp arts and crafts (Charter 7) are an important aspect of the Lapp culture. A large number of Lapps make their living entirely from arts and crafts, and there is a great demand for Lapp handicraft work. According to the Commission, the opportunities for expanding and widening Lapp arts and crafts are good. This, however, presupposes further development of the organisation dealing with these activities. According to proposals on support for Lapp arts and crafts put forward by SSR and Same- Ätnam, efforts are necessary in the fields of training, acquisition of raw materials, and marketing. In these last two fields, the Board of Com— merce, in its study ”The economic role of Lapp handicrafts in Sweden”, has proposed measures that have been approved by the Lapp organisa- tions. The Commission also endorses these proposals.
In the Commission”s opinion, the measures necessary in this field should be handled by an organisation formed by the Lapps themselves,
with SSR and Same-Ätnam as its principals. The Commission proposes that the Board of Industry and the Labour Market Board be requested to start deliberations on this subject with the main Lapp organisations as soon as possible.
As regards the financial resources necessary to support activities, it should be consided whether the funds already at the disposal of the two Boards for purposes of this kind can be utlised. If not, special grants should be obtained for the purpose.
The proposed organisation should also deal with the procurement of suitable wood for Lapp handicrafts. This should be done by negotiation with the Board of Crown Forests and Lands, and other land-owners. On land owned by the state, it should be possible to provide suitable wood free of charge.
The Commission gives an account of the Lapp organisations, how they came into being historically, and their present organisation and activities (Chapter 8). According to the Commission, SSR should be in a good position to expand its activities in such a way as to become a central organisation for all Lapps. Collaboration has started between SSR and the Same-Ätnam Society, Naturally, it is for the Lapps themselves to work for suitable solutions as regards organisation. lf, however, the Lapp organisations choose to broaden their activities, then the resources of SSR, Same-Ätnam and the local Lapp associations will have to be reinforced. Today, SSR gets its main economic support in the form of grants from the Lapp Fund. lf activities for the non-reindeerfarming Lapps are to be organised on any significant scale, it will be impossible to cover costs with money from the Fund.
The Commisssion proposes that stare grants be made for the activities of the Lapp organisations to a sum of SKr. 350,000 per annum. This sum should be paid into the Lapp Fund, so that the Lapps themselves have a decisive influence as regards its use. In the Commission”s opinion, the money in question should be divided up, with a certain sum going to SSR, if the latter's activities are broadened to cover also the Lapps outside the Lapp communities and associations, and co-ordinated with those of Same-Ätnam. Alternatively, it should be possible to make the grant to SSR and Same-Ätman jointly, or to each of these organisations. It should also be possible to distribute a special sum among the local Lapp organisations, regardless of whether an organisation is a member of the common national organisation or not. The remaining funds it should be possible to use for projects or activities that a national association or society and/or a local society or organisation wishes to carry out. The more detailed distribution of the organisation grant should be decided by the Lapp Fund”s Cultural Delegation.
The National Union of Young Swedish Lapps (SSR-U) receives grants both from the Lapp Fund and through the general appropriations to youth organisations. The Commission draws attention to the supplemen- tary opportunities SSR-U now has to obtain grants, in that it receives state grants for its central activities. The state grant the Commission proposes for Lapp organisations should also benefit SSR—U.
The Commission proposes increased state support for the periodical Samefolket (Chapter 9). According to the Commission, this periodical fulfils an important function in strengthening cohesion among the Lapps. It also disseminates information to different public institutions concer- ning the situation and problems of the Lapps. The publication of Samefolket has previously been guaranteed by grants from various quarters, primarily state grants and money from the Lapp Fund. ln that the state grant has remained unchanged since the fiscal year 1965/66, the entire increase in costs has had to be covered by grants from the Lapp Fund. ln the Commission”s view, the Lapp Fund should continue to function as the main body financing Samefolket. However, the Fund cannot alone bear the burden of the large claims for grants that will arise in future years. The Commission proposes that the present state grant of SKr. 50,000 be raised by a further SKr. 135,000, and that a total of SKr. 185,000 be put at the disposal of the Lapp Fund for the purpose of financing this periodical.
In a chapter on certain questions of financing (Chapter 12), the Commission considers the allocation of the funds which in accordance with its proposals in Chapters 6,8 and 9 should be provided to promote the Lapp culture and the activities of the Lapp organisations. ln view of the fact that the Lapps themselves should have the final say on how the new state grant is used, the Commission proposes that the money be distributed by the Lapp Fund and its Cultural Delegation. The Lapp Fund*s own financial resources are used essentially to meet the require- ments of the reindeer—farming Lapps. The Commission's proposals, however, aim mainly at increased support for the non-reindeerfarming Lapps; it therefore considers it necessary to make the Lapp Fund an increased allocation under the budget. A new grant, designated the ”Grant for Lapp culture", should be introduced from and including the fiscal year 1977/78. This grant should amount to SKr. 600,000, and be put at the disposal of the Lapp Fund.
A question specifically mentioned in the Commission's terms of reference is that of supporting members of the Lapp communities. This question is bound up with the efforts of the Lapps to create greater cohesion between the larger group of Lapps who have left and the smaller group who remain in reindeer-farming. The Commission notes its endorsement of the idea, broached by SSR, of a ”supporting member- ship” of the Lapp communities, as part of the effort to strengthen the Lapps” sense of affinity (Chapter 10). The following guidelines, which agree in the main with what SSR has proposed, might be applied to such membership. It should be the Lapp community itself that decides who is to be accepted as a supporting member, considering in each individual case the reasons that can be adduced for such membership. The conditions of supporting membership must be designed in accordance with such special requirements as may exist in each community. Similarly, the Lapp community should decide as to the benefits in the form of fishing with hooks and hunting small game that should be extended to the member. Only by giving the individual Lapp community
the right to decide would it seem possible to create the foundations for the confidence in the new system necessary on the part of community members. The Commission considers that the guidelines it recommends for activities presuppose at least an amendment to the Reindeer Farming Act giving the Lapp community the right to extend to a person entitled to farm reindeer but outside the community, i.e. a supporting member, the right to hunt small game and fish with the use of hooks within the communitys area free of charge for his own needs.
The Commission has tried in its work to adopt an integrated, overall approach to the questions of Lapp education (Chapter 1 1). The Commis- sion gives a coherent account of the opportunities that exist to meet the educational needs of the Lapps within the general school system. In many cases, these are relatively good. In the Commission*s view, however, improvements or new efforts are needed in numerous respects before one can speak of 3 line of Lapp education which meets the Lapps” own, justified demands.
An important aspect of public support for the Lapps and their culture is what can be done for Lapp children in the pre-school. The opportunities for training in the ”home language” during the pre-school years are of fundamental importance for the Lapp childrenls personality develop- ment. It is up to the municipal authorities to pay particular attention to the needs of Lapp children in this respect when planning pre-school facilities. As regards the teachers necessary for language training in the pre-school, the Commission emphasises the importance of the National Board of Education utilising the possibility it has of accepting competent applicants with Lappish as their mother tongue for training as pre-school teachers within the framework of the ”free quota”.
The Commission finds that the Nomad school or Lapp school has been of great importance in preserving and developing the Lapp culture. ln its opinion, the decision of 1962 that two equal and alternative educational possibilities should be open to the Lapps, for as long as they themselves so wish, should continue to be the basis for provisions by the public sector. The aims of the Commission,s proposals are thus a) to improve the Lapp school and b) to give Lapp teaching matter within the ordinary Basic School a stronger position. Questions relating to the discontinua— tion of individual Lapp schools should be carefully reviewed, in close consultation with Lapp representatives. Only when all parties are agreed that it is no longer reasonable to retain the school can the closure of a Lapp school be contemplated. A key issue in the Commission's opinion, will be to judge what measures must be taken for the language and culture of the Lapps to have a status in the Basic School corresponding to the desires for a Lapp alternative.
The interest in Lapp questions being accorded a stronger status in the Basic School relates not just to Lappish, but to the language and culture of the Lapps in the wider sense. The Commission emphasises how important it is that Lapp teaching matter be consistently integrated in teaching aids and reaching. ln that Lapp questions come to acquire a natural place in the Basic School, an increased understanding will develop
of the problems Lapps encounter in their capacity as an ethnic minority within the Swedish community. The according of a strong status to the language and culture of the Lapps in the Basic School will not only help promote the Lapp students' general development, but also further an understanding of the Lapps” wishes and strivings. In the Commission's opinion, this must imply that the best openings, with a greater public support, to promote the preservation and development of the Lapp culture exist within the Basic School.
The proposals presented for an improved Lapp school and a stronger position för Lapp teaching matter in the ordinary Basic School and Gymnasium School presuppose, according to the Commission, the training of teachers with Lappish as their mother tongue. The Commis- sion proposes that qualified Lapps be admitted in the free quota for class—teacher training at the teacher training college in Umeå. lt further proposes that the training of subject teachers for the Upper level of the Lapp School, the Upper level of Basic School, and the Gymnasium School be organised at the university and teacher training college in Umeå. It proposes, finally, the creation of special posts as ”home language teachers” in Lappish, thus making possible co-ordinated Lapp language teaching from the pre-school to the Gymnasium School in such municipalities as report such a need.
The Commission finds it important that the necessary conditions be created for an increased number of hours per week being devoted to Lappish in the Basic School. It should be possible to achieve this primarily by a flexible use of resources within the framework of the timetable.
The guidelines drawn up by the Commission for expanded and improved Lapp teaching within the Basic School also apply to the Gymnasium School. The Commission emphasises the importance of possibilities to organise vocationally geared gymnasium—level courses to meet the educational requirements of Lapps.
Following a previous proposal by the Commission on Lapps, a Chair of Lappish has been established at Umeå University, and arrangements made for teaching and research in this subject. ln conjunction with the impending reform of higher education, the education authorities should be able to pay greater consideration to the need for Lapp courses when designing lines of education. In the Commission”s view, it should also be possible to a large extent to establish curricula and syllabuses that directly provide for Lapp desires and requirements. Higher education will thus become an important link in a Lapp line of education. The Commission particularly emphasises the importance of allocating greater resources ro decentralised university teaching, largely in order to meet the need for adult education.
The focal point of Lapp adult education is the Lapp Folk High School in Jokkmokk. The Commission emphasises the importance of continued support from the public sector to the Folk High School, and states that increased resources can be necessary at certain points if the school is to retain its position as a Lapp centre of culture. The Commission proposes
an increased allocation of teaching hours for instruction in Lappish at the Lapp Folk High School. lt also considers that its premises must be expanded if activities are to continue at the present high level. With regard to general study and course activities, the Commission finds it desirablc that the consultant attached to the Lapp Folk High School should be given a wider sphere of competency. He should be able to arrange out—reach acitivties, and organise courses in, above all, the three northernmost counties.
Current development work on aids for Lapp teaching should lead, in the Commission's view, to a greatly improved situation as regards aids. The Commission particularly emphasises the importance of providing aids for the pre-school and all levels of the Basic School. There may, says the Commission, be reason to consider a special state grant to the muncipalities towards the cost of aids used in Lapp teaching. It should also be possible to structure the state grant for "home language teaching” in Lappish so as to include the extra cost of aids to the local authority.
The Commission on Lapps was requested to study the situation of the fishing Lapps, and to consider what measures may be necessary to secure this group”s opportunities to make a livelihood (Chapter 13). According to a study the Commission has had performed, there are only a few fishing Lapps whose legal situation is uncertain. According to the Commission, it is urgent that the opportunities of these Lapps to make a livelihood be secured, so that they can continue their fishing on much the same scale as previously. The Commission proposes that the County Agricultural Board be requested, in close collaboration with the fishing Lapps concerned and the Lapp communities in which fishing takes place, to try to promote a satisfactory solution from the legal standpoint. Different approaches should be tried, depending on the circumstances from case to case. It is not, for example, impossible that closer investigation may reveal that some of the Lapps in question are still to be regarded as members of the Lapp community. Another viable way for the Agricultural Board to secure the livelihoods of the fishing Lapps could be to give such a Lapp free fishing rights for a shorter or longer period with the support of the Reindeer Farming Act. lf in the case of such a Lapp, difficulties should arise in reaching a satisfactory solution along the lines indicated, then the Argricultural Board, which manages the state's water above the limit of cultivation, should be authorised ro permit fishing to continue as previously until further notice. lt should also be possible to try out other solutions.
Chapter 14 of the report contains an account of Nordic co—operation on Lapp affairs. ln Chapter 15, the Commission gives its views on the future development of support to Lapp culture. Taking as its starring- point the view that the Lapps, as an aboriginal ethnic minority within the country”s total population, occupy a special position, and deserve far-reaching support from the public sector, the Commission considers the question of responsibility for and the co-ordinarion of public measures to support the Lapps. The question of how the Commission”s proposals should best be implemented is considered, as are the estimated
costs.
Over and above the general systems of grants and different types of support which also benefit the Lapps, the Commission thus proposes that a new grant, the ”Grant for Lapp culture”, be extended, to a sum of SKr. 600,000, from and including the fiscal year 1977/78, to support Lapp culture and the work of organisation in the broad sense. In the case of those proposals-in-principle relating, for example, to support for Lapp handicrafts and Lapp education, no basis is available at present for any complete estimate of costs. It should be left to the authorities concerned to make allowance for the Commission's proposals in their budgetary requests, if possible already in respect of the fiscal year 1977/78. The Commission also recalls the increased costs arising from its previous proposals covering support to the Lapp Folk High School, and the establishment of a Chair in Lappish.
A separate statement on supporting members of Lapp communities has been submitted by members Thomasson and Utsi.
1. Utredningsuppdraget m. m.
1.1. Direktiven
Direktiven för utredningsuppdraget återfinns i protokollet över utbild- ningsårenden den 1 1 december 1970. I direktiven anförde föredraganden, statsrådet Lidbom:
Under lång tid har en samisk befolkning funnits i de nordligare delarna av Sverige, Norge och Finland samt i de nordvästra delarna av Sovjetunionen. Deras antal uppskattas totalt till omkring 50 000.
Traditionellt försörjer sig en stor del av samerna på renskötsel. 1 Sverige kodifierades samernas ensamrätt till renskötsel med utnyttjande av annans mark redan är 1886. Det förslag till ny lagstiftning om rennäringen m.m. som läggs fram denna dag i lagrådsremiss bygger fortfarande på principen om ensamrätt till renskötsel för samerna.
Sysselsättningsmöjligheterna inom rennäringen är emellertid på retur. Antalet samer i Sverige som är beroende av renskötsel för sin försörjning uppgick enligt 1965 års folkräkning till ca 2 500 personer. Antalet personer av samisk härkomst, som i det svenska samhället huvudsakligen identifierar sig med den samiska kulturen och talar samiska språk, är avsevärt större. Någon fullständig undersökning av den samiska folkgrup- pens omfattning i denna vidsträcktare mening har inte företagits. I anslutning till 1945 års folkräkning undersöktes hur många personer i Sverige som använder samiska språket som hemspråk i familj eller föräldrahem. Totalt angavs då 4 100 personer ha samiska som hemspråk i familjen, medan ytterligare 5 300 hade haft samiska som språk i föräldrahemmet. Det totala antalet renskötselberättigade personer beräk- nades till 9 900.
l lagrådsremissen denna dag om renskötseln behandlas inte bara samernas ställning inom rennäringen. Där dras också upp riktlinjer för en lösning av samernas sysselsättningsproblem i stort. Den fortgående minsk- ningen av den renskötande befolkningens antal och det minskade ut- rymmet för heltidssysselsättning i renskötsel har emellertid gjort att även andra frågor som rör samerna än sysselsättningsfrågorna successivt fått allt större aktualitet. Det gäller framför allt frågan om samernas möjlig- heter att bevara sitt språk och utveckla sin kultur under nya levnadsbe— tingelser och i nya miljöer.
Svenska samernas riksförbund har i ett uttalande vid urtima landsmöte den 4 oktober 1968 begärt utredning av sådana samiska problem som inte direkt hör samman med rennäringen. Liknande krav har framförts av olika sameorganisationer vid uppvaktningar inför regeringen under innevarande år. Även i riksdagen har ämnet diskuterats (se bl.a. SU l970:68 p. 3).
Samiska kulturfrågor uppmärksammas f.n. i olika sammanhang. Det nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och rennäringsfrågor har i anledning av en rekommendation av Nordiska Radet (33/1968) utrett frågan om upprättande av ett nordiskt sameinstitut i Tromsö och lagt fram förslag i ämnet till regeringarna i Sverige, Norge och Finland. Institutet avses få betydelsefulla uppgifter inom forskningen, utbildningen och folkbildningen liksom på det allmänkulturella området i de tre länderna.
År 1968 överlämnade de nordiska radiocheferna till resp. länders regeringar en rapport med förslag om ett samnordiskt produktionscent- rum för sameprogram i ljudradion. Förslaget behandlas f.n. inom de nordiska regeringarnas kontaktorgan för radio- och "IV—frågor.
Folkhögskolan i Jokkmokk har haft stor betydelse för samernas vidareutbildning. En utredning pågår om förutsättningarna för att kunna bevara skolan.
De kulturella insatser som redan gjorts eller förbereds för att stödja samerna är betydelsefulla. De är emellertid inte tillräckliga. Jag föreslår, att det nu görs en utredning som kan läggas till grund för en samlad bedömning av vilka kompletterande åtgärder som kan och bör vidtas från samhällets sida till stöd främst för samernas språk oeh kultur. Uppgiften bör anförtros särskilda sakkunniga.
I Utredningsuppdraget bör ingå att kartlägga de särskilda problem av olika slag som samerna möter i det svenska samhället. De sakkunniga bör också studera de fortgående demografiska förändringarna inom den samiska folkgruppen. Av stor betydelse för arten, omfattningen och inriktningen av de åtgärder som kan behöva vidtas från samhällets sida är samernas samhörighetskänsla och inställningen i språk- och kulturfrågor hos dem som lämnat rennäringen och brutit upp från samernas renskötsel- områden. För att samhälleliga stödåtgärder skall bli verksamma måste de ha förankring i önskemål och strävanden hos samerna själva. Samernas egna attityder hör därför också till det som de sakkunniga bör försöka kartlägga.
Utbildningsfrägorna är grundläggande för samernas möjligheter att med bibehållande av sin särart göra aktiva insatser i det svenska samhället. Det är därvid inte bara fråga om utbildningen i samiska språk utan om samernas möjligheter över huvud taget att utnyttja samhällets olika utbildningsvägar.
Samerna kan fullgöra sin skolgång antingen i nomadskolor eller inom det reguljära skolväsendet. Sedan 1969 års läroplan för grundskolan införts finns dessutom möjlighet för samerna att erhålla undervisning i samiska som minoritetsspråk.
De sakkunniga bör särskilt undersöka samernas möjligheter att utnyttja samhällets yrkesutbildning, omskolning och vuxenutbildning. Frågan om utbildning av lärare isamiska ämnen bör uppmärksammas av de sakkunniga. I sammanhanget bör även prövas om resurser kan skapas vid universitetet i Umeå för eftergymnasial utbildning i samiska Språket och kulturen.
Under utredningsarbetet bör också undersökas i vilka former och i vilken omfattning som samhällets kulturella service f. n. kommer samerna till godo och vilka förbättringar som kan göras bl. a. genom samverkan mellan regionala kulturinstitutioner och institutioner med riksomfattan- de verksamhet.
Det är angeläget att bereda samerna tillfälle att i ökad utsträckning delta i turismens utveckling inom samernas kärnområden. De sakkunniga bör ta upp denna fråga i samarbete med den av chefen för jordbruks- departementet tillkallade utredningen för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m.
; Samernas egna organisationer bedriver både ungdomsverksamhet och , annan verksamhet som är av betydelse för den samiska kulturens bevarande. En av det föreslagna nordiska sameinstitutets uppgifter är att stödja dessa organisationer i deras arbete. Det bör undersökas om åtgärder bör sättas in på det nationella planet ' för att komplettera samnordiska initiativ på området. I enlighet med vad som förutskickats i lagrådsremissen denna dag om renskötseln bör de sakkunniga utreda frågan om stödjande medlemmari samebyarna. Fiskesamernas förhållanden bör undersökas, och de sakkun-
niga bör överväga vilka åtgärder som kan behövas för att säkerställa denna grupps utkomstmöjligheter.
Utöver de frågor jag särskilt nämnt i det föregående bör de sakkunniga kunna ta upp även andra frågor som faller inom utredningsuppdragets allmänna ram. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med representanter för olika kategorier av samer. De sakkunniga bör samråda med de myndigheter, institutioner, kommittéer och andra organ som i
svensk eller nordisk regi har hand om olika spörsmål som berör samernas förhållanden i Sverige.
De förslag som de sakkunniga lägger fram bör vara åtföljda av kostnadsberäkningar.
1.2. Till utredningen överlämnade skrivelser
1. Den 20 september 1971 från P. M. Bals ang. samisk ordbok
2. Den 9 februari 1973 från A. Partapuoli m. fl.
3. Den 6 augusti 1973 från de differentierade samerna ang. synpunkter på samernas organisationsväsende
4. Den 29 oktober 1973 från Samernas samarbetsnämnd och från Elisabet Blind ang. synpunkter på sysselsättning och service m. m. för icke-renskötande samer
5. Den 7 december 1973 från Sveriges författarförbund ang. den samiska kulturen
6. Den 13 februari 1974 från Arctic Preople*s Conference ang. resolutio- ner i minoritetsfrågor
7. Den 22 november 1974 från Svenska samernas riksförbund (SSR) ang. resolutionerna A och B antagna vid samernas landsmöte 1974
8. Den 30 oktober 1975 från SSR ang. resolution A antagen vid samernas landsmöte 1975.
Dessutom har ett stort antal enskilda personer och sammanslutningar till utredningen överlämnat skrivelser och framställningar som berör utredningsuppdraget. Vissa av dessa skrivelser framgår av nedanstående förteckning. '
Datum lngivare Ärendet avser
1971-08-09 SSR Resolutioner antagna vid samernas landsmöte 1971 197 1—11—04 Samernas folkhögskola Åtgärder som garanterar skolans fortbestånd 1972-02—01 Lars Svonni Professur i samiska språket och kulturen
Datum
1972-03-07 1972-05-04
197 2-06-06 1972-06-28
1972-09-1 3 1972-09-29
1972—11—03 1972-12-02
1972-12-07 1972—12-21 1972-12—21 1973-01—17 1973-04-16
197 3-05-08 197 3—06-07
197 3—09—01 1973-11-20
1973-12-10 1974—01-14
1974-01-29 1974-02-13
1974-02-18 1974-04—26
1974-10-24
1975—01-29 1975-06-17
lngivare Samernas folkhögskola
Britt Marie Bonta och Inga-Maria Mulk SSR SSR
P. M. Bals [. A. Mikaelson
Bengt Amma Larsson och Henrik Larsson
Same-Ätnam
P. M. Bals
Gällivare sameförening Norrbottens sameförbund SSR
SSR
Storumangruppen SSR
Samernas folkhögskola SSR
SSR och Same-Ätnam Nils-Erik Spiik
Nils-Erik Spiik
Kirunagruppen av samer— nas samarbetsnämnd
Gällivare sameförening Kiruna sameförening
Kiruna sameförening
SSR SSR
1.3. Avgivna yttranden
Ärendet avser
Pedagogiskt utvecklingsar— bete i samiska
Samesändningar i radio
l—iiskesamerna
Resolutioner antagna vid samernas landsmöte 1972
Fiskefrågor Historik och vissa synpunk» ter 1 samefragor
l4'iskesamerna
Målsättningen för Samernas folkhögskola Tryckning av samisk ordbok Stödjande medlemmar Vissa riittstragor Ämneskonsulenttjänst Stödjande medlemmar i samebyarna
Dzo
Rcsolutioner antagna vid samernas landsmöte 1973
Åtgärder för stärkande av verksamheten vid skolan
Stödjande medlem mar i samebyarna
Sameslöjden Stödjande medlemmar i samebyarna
Dzo Dzo
D:o
Samiska som språk i gymna- sieskolan
Framtida skolor för same» barn
Tidningen Samefolket Resolutioner antagna vid samernas landsmöte 1975
Efter remiss har utredningen avgivit följande yttranden:
1. den 3 september 1971 till utbildningsdepartementet i anledning av en ansökan om inrättande av ett universitetslektorat i sydsamiska
språket
2. den 14 oktober 1971 till utbildningsdepartementet i anledning av en ansökan om medel till Samernas folkhögskola
3. den 14 april 1972 till utbildningsdepartementet i anledning av det norska Kirke- og undervisningsdepartementets förslag om inrättande av ett nordiskt sameinstitut
4. den 5 april 1973 till jordbruksdepartementet i anledning av ansökan om bidrag ur vattenregleringsmedel till vissa utredningar om syssel— sättningen för icke-renskötande samer 5, den 5 april 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av kulturrådets betänkande (SOU 1972266 och 67)
6. den 26 juni 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av 1965 års musei— och utställningssakkunnigas betänkande (SOU 19735)
7. den 18 april 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av en ansökan om bidrag till stiftelsen Samernas folkhögskola
8. den 12 oktober 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av 1969 års radioutrednings betänkande (SOU 197318)
9. den 12 oktober 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av Nordiska rådets rekommendation om samnordisk insats för skydd av miljön i samernas kärnområden 10. den 13 mars 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av länsskolnämndsutredningens betänkande (SOU l973z47) 11. den 27 juni 1974 till utbildningsdepartementet i anledning av litteraturutredningens betänkande (SOU 197415) 12. den 7 augusti 1974 till utbildningsdepartementet i anledning av hemställan från länsskolnämnden i Norrbottens län om försöksverk- samhet med samiska som tillvalsämne i grundskolan 13. den 12 augusti 1974 till utbildningsdepartementet i anledning av en
ansökan om medel till ombyggnad av Samegärden i Tärnaby, Storumans kommun
14. den 29 oktober 1974 till arbetsmarknadsdepartementet i anledning av invandrarutredningens betänkande (SOU 1974:69) 15. den 25 april 1975 till utbildningsdepartementet i anledning av en framställning från länsskolnämnden i Norrbottens län om nedläggning av nomadskolan i Arjeplog 16. den 10 juni 1975 till utbildningsdepartementet i anledning av Nordiska rådets rekommendation angående åtgärder för att stärka det samiska kulturlivet.
1.4. Utredningsarbetet
För att erhålla underlag för sina ställningstaganden har utredningen haft överläggningar med skilda samegrupper och representanter för samerna bl. a. i Kiruna den 25—28 maj 1972, i Lidingö den 24—25 oktober 1972 och i Umeå den 6—7 april 1973. För att särskilt utreda frågan om s.k. stödjande medlemmar har utredningen haft överläggningar med represen- tanter för samebyarna under april månad 1974 i Östersund, Arvidsjaur och Kiruna.
Utredningen har vidare deltagit i Svenska samernas riksförbunds landsmöten i Kiruna 1971, i Vilhelmina 1972, i Åre 1973. i Jokkmokk
1974 och i Hemavan 1975 samt i de Nordiska samekonferenserna i Gällivare 1971 och i Snåsa 1974.
Utredningen har isamarbete med pedagogiska institutionen vid univer- sitetet i Umeå företagit tre större undersökningar.
l. 2.
De renskötande samerna i Sverige 1958—1972. En befolkningsstudie. Samernas språk och kultur. En intervjuundersökning rörande kultu- rella, sociala och psykologiska frågor. .De icke-renskötande samerna i Sverige 195241972. En befolknings-
studie.
Utredningen har vidare tagit del av bl. a. följande undersökningar.
.Tännäs sameby. De utflyttade och deras ättlingar. Undersökningen
utförd vid universitetet i Umeå. Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige. Undersökningen utförd av
kommerskollegiet.
.Såminuorra. Utredning utförd av ordförande i Svenska samernas
riksungdomsförbund.
För att ureda fiskesamernas förhållanden har fiskerikonsulenten Robert Karlsson på utredningens uppdrag gjort en undersökning om fiskesamerna i Norrbottens län.
”___—_em_v—qq ___—___.z—nc
2. De svenska samernas historiska bakgrund
2.1. Allmänt
Samernas nuvarande ställning är resultatet av en lång utveckling. Betydelsefulla statliga insatser har gjorts för att stödja samerna på olika områden. En särskild lagstiftning har införts till skydd för rennäringen och olika åtgärder för att stärka den samiska kulturen har resulterat i bl.a. ett särskilt skolväsende, stöd till Samernas folkhögskola, en professur i samiska, stöd åt en samisk tidskrift, stöd till utgivning av hjälpmedel för undervisning i samiska och stöd till sameslöjden. Andra betydelsefulla stödåtgärder med samma syfte utgör inrättandet av sameradion och Nordiskt samiskt institut. Dessa insatser är långt ifrån tillräckliga. Ett fortsatt stöd är nödvändigt, inte minst med hänsyn till den påverkan som den samiska kulturen utsatts för genom historien.
Samerna och svenskarna i övrigt kan ses som två olika folk, vilka utgör motparter under historiens gång. Enligt detta synsätt är alltså samerna ett särskilt folk med sitt speciella levnadssätt, med ett eget arbets- och näringsliv, en egen kultur, eget språk och egna bosättningsområden. Mötet mellan samerna och deras grannfolk innebar en kulturkontakt som fick stor betydelse för samernas möjligheter att fortleva som en etnisk grupp. Denna konfrontation har för samerna fått den verkan att samerna ständigt stått i underläge och därigenom sett sig som den förlorande parten, både territoriellt, ekonomiskt, befolkningsmässigt och i fråga om sin kulturella identitet. Såväl samerna själva som deras bosättningsom- råden blev tidigt föremål för exploatering av mäktiga grannar som efter hand delade deras bosättningsområden mellan sig.
Förhållandena för samerna, som är uppdelade i fyra stater, nämligen Sverige, Norge. Finland och Sovjetunionen, har utvecklat sig olika. För Sveriges del har under de senaste hundra åren tillkommit en lagstiftning till skydd för de renskötande samerna, som erbjuder mycket av intresse för förståelsen av samernas ställning i vårt land. En av sameutredningen anlitad expert, professor Israel Ruong, har avlämnat en längre i bilaga redovisad historisk återblick rörande samerna. Detta kapitel bygger till viss del på denna utredning, vilken i mycket speglar synpunkter som finns bland samer.
Samerna är bärare av en särskild kultur, som allmänt anses berika kulturen i vårt land. Denna åsikt utgör en del av den ideologi om ett
multikulturellt samhälle, som från statligt håll fått klart uttryck i bl.a. prop. 1974z28 angående den statliga kulturpolitiken och prop. 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitikcn m. m. Den bärande tanken i denna ideologi är att varje kultur har sitt egenvärde och att bärarna av de olika kulturerna skall få stöd från det allmänna för att bevara och utveckla sin speciella kultur. Vad samerna angår har emellertid från statligt håll långt tidigare gjorts klara uttalanden om värdet av att bevara samernas kultur, speciellt sådan den framträder genom renskötseln. Senast i propositionen till 1971 års riksdag med förslag till ny rennäringslag (prop. 1971151) uttalas uppfattningen att renskötseln är en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Denna sammankoppling av näring och kultur ligger i linje med den uppfattning som kommer till uttryck i modern socialantropologisk och etnografisk forskning.
Renbeteslagstiftningen har enligt samisk uppfattning medfört en uppdelning av samefolket i renskötande och icke—renskötande. Förklaringen till att stödet från samhällets sida nästan helt koncentrerats till den renskötande gruppen av samerna är att finna i vissa idéer som framkom under senare delen av 1800-talet och framför allt kring och strax efter sekelskiftet, vilket kommer att belysas längre fram i detta ka-
pitel.
2.2. Samernas ursprungsmiljö
Samerna har urgammal hemortsrätt i de nordliga delarna av nuvarande Sverige, Norge och Finland och de är enligt vissa forskare troligen urbefolkningen i hela Finland och i norra delarna av Skandinaviska halvön, inkl. Finnmarken. Arkeologisk och modern genetisk forskning ger utifrån sina från varandra vitt skilda utgångspunkter detta antagande ett visst stöd. Andra forskare synes mena att det möjligen funnits konkurrerande befolkningsinslag före den samiska invandringen.
Samerna är av historieskrivare alltifrån 100-talet e. Kr. kända under namnet fenni, finnoi. skrithifinoi, screrefennae. Alfred den store av Eng- land använder efter sin sagesman Ottar från Norge scridefinnas och finnas. Finn var den gamla nordiska benämningen på samerna och i Norge kallas de på sina håll så än i dag. Finland har uppenbarligen fått sitt svenska namn p.g.a. att landet beboddes av finnas, dvs. samer, då svenskar fick landfäste där. Benämningen lapp används i de skriftliga källorna för första gången av Saxo grammaticus på 1200-talet.
Med nordborna torde samerna kommit i kontakt redan i början av vår tideräkning. På 2300-talet var samerna i starkt beroende av vikingarna. Källorna härom är de isländska sagorna, i synnerhet Egilssagan. Ovan- nämnda Ottar säger att han hade sin största inkomst av finneskatten. Finnefärder var en inkomstbringande hantering, ty landet överflödadc då av vilt av olika slag. En finnefarare var Torolf Kveldulfsson i Egilssagan, som var Harald Hårfagers handgångne man. Men vikingarna var inte ensamma om att tillgodogöra sig landets tillgångar. Från öster kom
kylfinnar, karelare och senare birkarlarna och hälsingarna eller norr- länningarna. Birkarlarna delade upp landet mellan sig. Det var älv- områdena med deras fiskevatten, bäverbäckar och fångstområden som utgjorde samegruppers bosättningsområden och som blev de naturliga intressedistrikten för skilda birkarlagrupper. Dessa distrikt kallades lapp- marker: Kemi, Torne, Lule och Pite lappmarker. Birkarlarna hade rätt att ta upp skatt av samerna och för detta betalade de en viss avgift i form av pälsvaror till svenska kronan. Birkarlarna ansågs hävda svenska kronans överhöghet över samernas land ända bort till Västersjön (Atlanten) alltifrån Titis-fjorden (Tysfjorden) och norrut. Vid Kalmarkrigets slut 1613 avsade sig Sverige anspråken på havskusten i väster.
2.3. Statens och kyrkans påverkan på samisk religion, språk och kultur
Under 1600-talet fick det svenska våldet i norr en starkare organisation genom att man utsåg fasta och beständiga kyrk- och tingsplatser, där också skatteuppbörden ägde rum. Särskilda lappfogdar för skatteupp- börden hade då varit verksamma alltsedan Gustav Vasas tid. Intresset för lappskatten var den drivande kraften för den statliga inkl. den kyrkliga verksamheten. Upptäckten av silvermalmen i Nasafjäll väckte ett starkt intresse för bergverksrörelsen i norr och samerna och deras dragdjur anlitades för malmtransporterna.
Samernas förkristna religion och kultur kom genom kronans politik och kyrkans missionsverksamhet att föra ett allt mer tynande liv. När man grundade kyrkor i lappmarkerna ville man också till dessa kyrkor få fram präster som kunde samiska. Karl IX lät då tvångsvis uttaga samepojkar och sända dem till Uppsala för att de skulle läsa till präster. Företaget misslyckades. Något senare gjordes försök att utbilda same- pojkar i Piteå. ] samband därmed trycktes de första böckerna på samiska. År 1632 inrättades Skytteanska skolan i Lycksele, som kom att spela en mycket stor roll för den svenska och kristna kulturens utbredande bland samerna. Tack vare skolan lyckades man få fram samiska präster för tjänstgöring i lappmarken. Redan under senare hälften av 1600-talet finner man tre generationer präster av samisk härkomst, med namnet Graan, som skolmästare vid Skytteanska skolan.
Staten visade emellertid också intresse för att få fram tillförlitlig in- formation om samernas kultur. Sålunda utkom år 1673 Schefferus” Lapponia, som grundar sig på redogörelser från präster i norr, t. ex. Samuel Rheen om Lule lappmark, Johannes Tornaeus om Torne lapp- mark, Olaus Niurenius om Ume lappmark. En av dessa präster, Nicolaus Lundius, var själv same. En samisk student Olof Sirma gav värdefulla upplysningar om och prov på samisk poesi.
Men konfrontationen mellan utövarna av samernas religion och den kristna lärans handhavare blev ibland hård. Så t. ex. lär en schaman (näjd)1 ha blivit bränd på bål genom tillskyndan av prästen i Silbojokki Arjeplog.
1 Schaman eller näjd (nordsamiska noai'di) och trumman spelade en vik» tig roll inom samernas religion. ”Den schama- nistiska religionen var ex- tatisk. — — — Ett viktigt moment i schamanismen var att näjden försatte sig i trance genom trumman— de. Under medvetslöshe- ten troddes hans själ läm- na kroppen och färdas i dödsriket för att utröna förborgade ting'om fram- tiden." (Israel Ruong. Sa— merna 1975 s. 69.)
Under frihetstiden, efter det karolinska enväldets fall, blev kultur- kontakten mjukare. Ett samiskt skriftspråk, det sydlapska skriftspråket, utarbetades och vann stadga. Nya Testamentet utkom år 1755, översatt av Pehr Fjellström, skolmästare i Lycksele och centralgestalten i den språkliga verksamheten. Han undervisade blivande präster och missionä- rer i samiska. Under ledning av Directionen för lappmarks ecklesiastik- verk inrättades lappskolor i kyrkbyarna, efter mönster av Skytteanska skolan i Lycksele. Eleverna som gick ut från dessa skolor fick premier för att sprida läskunnighet och kristendom bland sina närmaste grannar och fränder. Premieundervisningen utvecklades och under senare hälften av 1700—talet uppstod ett fastare organiserat kateketväsende med ambule- rande skolor. Flera präster av samisk härkomst var aktiva under 1700— talet. En av dem var Lars Rangius från Rans sameby i norra Västerbotten, som gjorde den första översättningen till samiska av evangelierna. Johan Öhrling utarbetade ett samiskt-latinskt-svenskt lexikon, som utkom år 1780, ett arbete som har sitt värde ännu i dag för den samiska språkforskningen och språkvården. Viktig information om samisk kultur lämnades genom skrifter av Pehr Fjellström och Per Högström. Samiskan som prediko- och bokspråk hade en stark ställning.
I början av 1800-talet avtog intresset för samiskan bland prästerna, i skolan och hos myndigheterna. På 1870—talet uttalades från kyrkligt håll att all undervisning i lappskolorna måste efter hand ske på svenska språ— ket. Den yttersta orsaken till försvagningen av samiskans status både i kyrkan och skolan var nybyggarbefolkningens tillväxt under 1800-talet. Den gick i fråga om antal förbi den samiska befolkningen. Den svenskta- lande befolkningen måste betjänas på svenska och efter hand som samer- na lärde sig svenska blev det allt mindre nödvändigt för prästerna att behärska samiska. Nybyggarnas barn måste beredas plats vid lappskolor- na, varvid samiskan fick träda tillbaka för svenskan.
2.4. Samerna och nybyggeskolonisationen
I samma takt som odlingen framskred trängdes samerna tillbaka av de svenska kolonisterna. Till följd härav uppstod ett lapskt inland och ett svenskt kustområde. Så småningom framträdde behov att bestämma gränserna mellan kustområdet och lappmarkerna. Den första kända officiella handlingen angående en sådan gränsreglering är ett kungl. brev av år 1584, som rörde Songamuotka rå i nordligaste delen av Norrland. l brevet förklarades, att samerna hade urminnes hävd ovanför denna rå och att tornebönderna inte fick göra intrång ovanför densamma.
År 1665 utkom tre författningar som är viktiga för förståelsen av relationerna mellan svenska staten och samerna. Dessa dokument visar statens alltmera stegrade intresse för en ordnad beskattning av samerna och dess allt starkare strävanden att stimulera jordbrukskolonisationen i samernas bosättningsområden. År 1673 utfärdades lappmarksplakatet, vilket gav nybyggare vissa fri- och rättigheter i samernas bosättningsom- råden. Av författningarna framgick att man var väl underrättad om att
konflikter förekom mellan nybyggare och samer, något som inte stämde med landshövding Johan Graans av regeringen omfattade doktriner att nybyggare och samer använde helt olika slag av naturtillgångar och därför inte behövde konkurrera med varandra. Svedjebruket som framför allt drevs i den finska delen av det svenska väldet, närmare bestämt i Kemi lappmark, innebar stora olägenheter för samerna. Genom föreskrifter försökte man reglera förhållandena. Olika försök gjordes att gå upp gränsen mellan lappmarken och kustlandet. År 1671 förrättades en ekonomisk besiktning för att fastställa denna gräns. Ett nytt intresse för gränsreglering förelåg nu. Det gällde för kronan att förmå svenskar att bosätta sig i lappmarkerna för bearbetning av malmfyndigheterna. Grän- sen var dock fortfarande obestämd. Efter utfärdandet av plakatet år 1673 började de fasta bosättningarna ta mera fart. I plakatet stadgades, att själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska och finska församlingarna och fördelas i särskilda socknar. Nybyggarna i lapp- markerna fick vissa förmåner. Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades i reglementet år 1749 för nybyggarna (det s.k. lappmarks- reglementet). Kort efter utfärdandet av lappmarksreglementet på 1750- talet blev lappmarksgränsen i sin helhet uppgången, sannolikt efter förordnande av Kungl. Maj:t.
Tanken att samerna skulle assimileras med den svenska befolkningen var mycket aktuell redan under första hälften av 1700—talet. Man ville göra samerna bofasta för att de skulle bli mera åtkomliga för missionen. På många håll i lappmarkerna var prästerna de första nybyggarna. I Pite lappmark är utvecklingen av nybyggarkolonisationen väl känd genom arbeten av Petrus Laestadius, Erik Bylund och Erik Nordberg. Nybyggena anlades av präster och deras efterkommande, av samesläkter, som snart blev helt försvenskade, och av folk från nedre bygden och av bergverks- arbetare.
Vid nybyggeskolonisationens framväxt, inkl. den som direkt emanerar från prästerna, spelade lappskattelanden, lapplanden, stor roll. Lapp- landen uppläts under medverkan från innehavarna till prästbord och skolbord. Fiske, jakt och myrhötäkt utgjorde vid sidan av lönen den egentliga grundvalen för prästernas och skolmästarnas existens och verksamhet. I de södra lappmarkerna kom redan under första hälften av 1700—talet klagomål från samerna att viltet och fisken tröt. Nybyggarna fick allt starkare grepp om lapplandens fiskevatten och jaktmarker också författningsmässigt. Härtill kom konkurrensen från bygdelagsbönderna i kustbygderna. Genom fastställandet av lappmarksgränsen 1751 ute— stängdes kustbönderna från fiske och jakt i det landområde eller landskap som fick namnet Lappland.
Under de första tre årtiondena av 1800-talet försvagades samernas ställning mycket kraftigt. Genom Petrus Laestadius vet man att en landshövding t.ex. förbjöd de nomadiserande samerna att slå läger närmare än en mil från ett nybygge för att skydda nybyggarnas höhässjor från renarna och en domhavande dömde i tvister mellan samerna och nybyggare så att nybyggaren fick saklöst skjuta och tillgodogöra sig de renar som påträffades för nära hans myrhöhässjor.
2.5. Den första renbeteslagstiftningen
Året 1841 kan betecknas såsom en vändpunkt istatens lappmarkspolitik. Från att ensidigt ha gynnat jordbrukskolonisationen började statsmakter- na utfärda bestämmelser till skydd för samerna. Denna nya linje i kro- nans politik gentemot samerna resulterade efter hand i bestämmelserna om en odlingsgräns 1867 och renbeteslagarna av 1886 och 1898, som av- såg att reglera förhållandet mellan rennäringen och jordbrukskolonisatio- nen. Denna mera samevänliga politik kommer till uttryck i vissa uttalan- den i riksdagen och inom förvaltningen. Så t. ex. väcktes vid 1850 års riksdag en motion om behovet av särskild fattigvård för samerna.
År 1867 förordnade Kungl. Maj:t, med anledning av en framställning av riksdagen, att en gräns provisoriskt skulle bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker för att skydda samernas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och för att förebygga tvister dem emellan. Gräns- bestämningen syftade också till att hindra att nybyggen anlades i trakter som var helt och hållet otjänliga för odling. Genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut har odlingsgränsen sedermera blivit definitivt uppdragen. Syftet med att dra upp odlingsgränsen var således att trakterna ovanför gränsen skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. En del hemman och nybyggen korn emellertid att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock inte få anläggas där. Denna bestämmelse har inte kunnat göras fullt effektiv, utan under årens lopp har ett ganska stort antal bosättningar förekommit även i trakterna ovanför odlings- gränsen.
lnom vissa socknar brukade enskilda samer skaffa sig av länsstyrelsen meddelad inrymning, vilket innebar befogenhet för samen i fråga att inom det till honom upplåtna området med andras uteslutande föra sina renar på bete. På andra orter sökte samerna inte inrymning utan begagnade renbetet gemensamt.
Man kan skilja mellan en yttre och en inre renbetesfråga. Den förra har sitt utgångsläge i 1751 års gränstraktat mellan Sverige och Norge, dess kodicill ”Lappmännerne beträffande”. Enligt kodicillen skulle samerna utan hinder av den fastställda gränsen mellan Sverige och Norge ha rätt att efter gammal sedvänja flytta från det ena riket till det andra och därvid på allt sätt hjälpas till rätta i det land där de befann sig. På 1800-talet uppkom emellertid tvistigheter mellan Norge och Sverige rörande omfattningen av den rätt som enligt kodicillen tillkom samerna. Det blev början till en lång rad utredningar av svensk-norska kommittéer.
Den inre renbetesfrågan började utredas i början av 1800-talet. 1882 tillsattes en kommitté med uppgift att utarbeta förslag till lagbestämmel- ser angående samerna och deras förhållande till de bofasta. Redan följande år framlade kommittén sina förslag, som så småningom kom att resultera i 1886 års renbeteslag. Denna lag ersattes genom lagen (1898: 66) om de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige. Lagen bestämde bl. a. de områden inom vilka de renskötande samerna hade rätt att föra sina renar på bete och de tider av året, då betning av renar inom de
särskilda områdena fick äga rum. Vidare reglerade lagen de renskötande samernas rätt att ta bränsle och annat virke till bostäder, visthus och stängsel samt deras rätt att för sitt livsuppehålle jaga och fiska. Den reglerade även de renskötande samernas förhållande till den bofasta befolkningen, främst deras skyldighet att ersätta skador som renarna förorsakade.
De icke—renskötande samernas förhållanden tas upp första gången i riksdagen år 1899 i en motion, i vilken föreslås att personer ur denna samegrupp skall få möjlighet att få nyttjanderätt upplåten på tjugo år för att driva boskapsskötsel. Lagutskottet anförde mycket starka betänklig- heter mot motionens förslag. Lagutskottet anförde bl. a.
att lagstiftningen dittills gått ut på att åt lapparna bevara deras ursprung- liga säregna näringsfång och skydda dem som renskötare, att det faktiskt fanns ett icke oväsentligt antal lappar som ägnade sig åt andra näringar än renskötseln, huvudsakligen boskapsskötsel, att det kunde ifrågasättas om dessa näringsfång förtjänade omgivas med lagens särskilda hägn, att skäl inte fanns att på renbetesmarkerna åstadkomma en bofast boskapsskötande befolkning, som skulle göra intrång på de renskötan- de samernas rätt, varigenom en kollision skulle uppstå mellan de bofasta och icke—bofasta på enahanda sätt som vid gränserna av samernas område, och att en grundlig utredning i vart fall var nödvändig för frågans säkra bedömande.
Riksdagen avslog motionen.
Den svenska kolonisationen av samernas bosättningsområden hade vid denna tid i stort sett avslutats. När kolonisationen hotade att helt utplåna den samiska befolkningen vidtog statsmakterna efter hand åtgärder till stöd för renskötseln och dess utövare. Men majoriteten av samerna — i varje fall i de sydligare lappmarkerna — de som av omständigheternas makt sett sig nödsakade att ta upp små nybyggen i fjällskogarna blev enligt de skrivna lagarna utan rätt att bruka marker som de ansåg sig äga. Denna rättslöshet, som förhållandet uppfattades av samerna, skärptes genom att dessa samer för sin existens blev beroende av att marken uppläts till dem av kronan.
Statsmakterna borde enligt samernas mening ha beaktat att den samiska kulturens urform var en ärjemarkshushållning, en fångstkultur med hållande av några tama renar för transporter. Ur denna urform har såväl renskötseln såsom monokultur och samiskt gårdsbruk utvecklats genom utveckling dels mot utpräglad nomadism med hållande av för självhushållet tillräckligt stor renhjord (ällo = ”det man lever av”), dels mot mer utpräglad bofasthet med gård och jordbruk i kombination med jakt och fiske.
i i i 2.6 Förslag till åtgärder för de icke-renskötande samerna
Till följd av statsmakternas inställning kom de gårdsbrukande samerna att inlemmas i den svenska statsunderstödda och statsdirigerade ny- byggarkolonisationen och förlorade snabbt sin samiska identitet och uppgick i den svenska, svensktalande befolkningen. Och när en betydan- de del av samerna, två tredjedelar t. ex. i Västerbottens län, redan vid sekelskiftet var bofasta då fanns det inte skäl att stödja den bosättningen.
2.7. Revision av renbeteslagstiftningen
Nästan omedelbart efter det 1898 års renbeteslag utfärdats framställ- des krav på revision av lagstiftningen. Detta krav gällde närmast de icke- renskötande samernas ställning och deras existensmöjligheter, frågor som inte blivit lösta genom 1898 års lagstiftning. Från skilda håll påkallades åtgärder i syfte att avhjälpa det betryckta läget bland de kategorier av den samiska befolkningen som inte hade renskötsel såsom yrke. Medan frågorna ännu var beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal ledamöter i riksdagens andra kammare en motion (1908 111163), i vilken hemställdes om en fullständig utredning av lappfrågan. I motionen anfördes bland annat följande:
Lapparna liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och kringskurna av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade iallmän- het gynnat odlingens framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas bekostnad och utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvanerätt, som ju nomaderna kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvitt- ringsförfattningarnas tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig hänsyn till lapparnas berättigade krav på en tryggare existens. I stället för att så mycket som möjligt åt nomaderna söka bevara och bibehålla större sammanhängande områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit nybyggesanläggningar upp mot barrskogsgränsen och till och med långt därovan, sålunda utöver den gräns, dit en verklig odling kunde tänkas nå. Långt inne i de egentliga renbetesområdena hade de bofasta dessutom insynat en stor mängd spridda myrar och andra slåtterlägen- heter, vilket i hög grad försvårat renskötseln och ådragit lapparna skadeersättningsanspråk från de bofastas sida. Dessa omständigheter jämte andra därmed samverkande orsaker hade vållat att den nomadise- rande lappbefolkningen sammansmält i hög grad.
Den övriga delen av lappbefolkningen vore både egendomslös och hemlös. Å den jord, som förut tillhört lapparna med hävdens och den förstkommandes rätt, finge den icke renägande lappen ej ens uppföra en liten koja för att bereda sig tak över huvudet utan att riskera att bliva avhyst och bötfälld.
De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma för lapparna, borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga de nomadiserande lapparnas existens och dels att bringa hjälp och undsättning åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutan- de kunde leva av renskötseln.
I motionen föreslogs åtskilliga åtgärder för att trygga de nomadiseran- de samernas existens. Vidare behandlades frågan om lämpligaste sättet att ge varaktig hjälp åt sådana samer som antingen helt och hållet saknade renar eller inte hade tillräckligt många för att kunna livnära sig som nomader.
Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t (rskr l908:113) om utredning av bl. a. frågan om Vilka åtgärder som borde vidtas för att dels trygga den nomadiserande lappbefolkningens tillvaro och främja renskötselns utveckling, dels hjälpa den övriga lappbefolkningen ur dess betryckta ställning och bereda den lämpliga existensmöjligheter.
Ärendet anmäldes i statsrådet i oktober 1908 av dåvarande chefen för civildepartementet. Denne föreslog att den närmare utredningen skulle anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan borde dock vissa förberedande undersökningar göras, som kunde ligga till grund för en kommittés arbeten. Undersökningar av skilda slag ägde också rum under ett flertal år. De gav uppslag till åtskilliga åtgärder till fromma för de renskötande samerna] men ledde iövrigt inte fram till den länge väntade allmänna revisionen av lapplagstiftningen. Anledningen härtill var när— mast den, att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge till följd av att förhandlingar med Norge upptagits i den yttre renbetes- frågan. Eftersom dessa förhandlingar inverkade på den inre svenska lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingar- na innan man underkastade lagstiftningen en fullständigare granskning.
Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen vilka ansågs vara av trängande art och inte nödvändigt hängde samman med de ämnen som avsågs i de med Norge förda underhandlingarna, togs dock Linder tiden upp till behandling. Dit hörde frågan om vilka personer i renbeteslagens mening som skulle räknas som samer, frågan om renbeteslagens tillämp- lighet på samer, som inte driver renskötsel samt frågan om rätt för samerna att bosätta sig på kronomark inom lappmarkerna och på renbetesfjällen. Nu nämnda frågor lades fram till riksdagens prövning genom proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års renbeteslag (prop. 1917:169, JoU1917:59, rskr 19171374).
Propositionen vann i flera delar inte riksdagens bifall. Bland annat ansåg riksdagen beträffande den för samerna mycket betydelsefulla frågan om rätt för dem att bosätta sig på kronomark att förslaget i den delen borde upptas på nytt i samband med den tilltänkta revisionen av hela lagstift— ningen rörande lapparna och efter det att tillfälle beretts lapparna att själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter och önskningar som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för en sådan revision.
Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes någon tid därefter. I februari 1919 undertecknades mellan de svenska och norska regeringarna en konvention angående flyttlapparnas rätt till renbete. Sedan sålunda anledningen till uppskovet med frågan om den inre lapplagstiftningen fallit bort uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté — 1919 års lappkommitté — att utföra en allmän revision av de bestämmel- ser som reglerade lapparnas förhållanden inom riket och den icke-lapska befolkningens rätt att hålla renar. Kommittén avgav i maj 1923 två betänkanden i ämnet. Det ena innefattade förslag till renskötsellagstift- ning. Kommitténs förslag i den delen blev inte framlagda för riksdagen. I stället tillkallades en särskild sakkunnig att biträda med överarbetning av kommitténs förslag. På grundval av den sakkunniges förslag (SOU
1 Se bl. a. kungörelserna den 3 juni 1915 (nr 169) ang. upplåtande av od— lingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlings— gränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och den 3 de- cember 1916 (nr 603) ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbot- tens läns lappmark samt kungörelsen den 5 juni 1917 (nr 250) ang. strö- ängars utbytande mot annan mark.
1927225) antogs lagen (1928309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. I lagen finns utöver bestämmelser om vilka som omfattas av renskötselrätten och denna rätts innebörd, detaljerade föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande. Det andra be- tänkandet som 1919 års lappkommitté avgav innefattade förslag till stadga angående nomadundervisningen i riket och till instruktion för nomadskolinspektören. Förslaget ledde till utfärdande av stadgan (1925: 511—513) angående nomadundervisningen iriket rn. fl. författningar.
1919 års lappkommitté anmälde att två frågor som kommittén enligt sitt uppdrag haft att ta ställning till — nämligen frågan om möjligheterna till bättre utkomst för de samer, vilka såsom bofasta idkade jordbruk eller hade andra yrken och frågan om en genomgripande revision av de bestämmelser som avsåg samernas fattigvård — inte hunnit slutföras i sin helhet. Frågan om revision av för samernas fattigvård gällande föreskrif- ter gjordes därför till föremål för särskild utredning. I september 1924 lämnades en utredning i ämnet vilken lades till grund för proposition till 1927 års riksdag, varvid frågan fick sin lösning utom ivad den samman- hängde med frågan om samernas beskattning (prop. 1927:108, SU 1927: 133, rskr 1927:269).
2.8. Den statliga administrationen av samefrågorna
Till renskötselfrågan hörde skapandet av en stark statlig administration. Särskilda uppsyningsmän utsågs som skulle övervaka tillämpningen i praktiken av renbeteslagstiftningen. Dessa blev sedermera benämnda lappfogdar. I slutet av 1920-talet fick de till sin hjälp särskilda tillsyns- män. I lappbyarna fanns ordningsmännen som var samer och som till- sattes av länsstyrelsen på förslag av byarna.
Lappväsendet hade, förutom rena renskötselärenden, att handlägga vissa frågor rörande fjällägenheter som upplåtits till samer. Den samiska fattigvården hörde också till fogdarnas ämbetsområde, liksom jakt- och fiskerättsupplåtelser och handläggning av tvister rörande ströängarna. Fogdarna skulle höra byarna vid de 5. k. lappfogdesammanträdena. Vid lappfogdesammanträdena förekom också att inbördes tvister mellan samer av personlig karaktär drogs fram inför fogden för avgörande.
2.9. Det samiska skolväsendet
1908 års motion hade också tagit upp samernas skolfråga. I denna fråga gjordes det en gränsdragning mellan de nomadiserande samernas barn och de bofasta samernas. 1957 års nomadskolutredning har i sitt betänkande (SOU 1960:41) Samernas skolgång givit en kortfattad historik över sameskolans utveckling från äldsta tid. Ur denna kan bl. a. följande särskilt uppmärksammas. 1895 infördes en ny skolform genom särskilda vinterkurser på tio veckor i Karesuando och Jukkasjärvi. De blev urformen till de fasta nomadskolorna, som sedan blev nuvarande nomad-
skolor med samehögstadiet i Gällivare som sista länk. I början av 1900—talet hade man fem olika former för sameundervisningen, lapp- skolor, kateketskolor, vinterkurser, allmänna folkskolor och Svenska missionssällskapets skolor. Dessa missionsskolor var vanliga folkskolor med intilliggande barnhem. De sista av dessa skolor var den i Lannavaara i Norrbotten och den i Ånge 1 Jämtland. Den sistnämnda övergick i statens ägo först i slutet av 1930—talet. Det var framför allt dessa skolor som enligt 1908 års motion var olämpliga för nomadernas barn, emedan de ansågs dra deras håg från nomadlivet.
Domkapitlet i Luleå fick Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda samernas skolgång. Detta arbete resulterade i 1913 års nomadskolreform (prop. 1913197, SU 1913134, rskr 191328). Utredningsmannen, biskopen i Luleå, hade framhållit som en väsentlig brist att lappfolkskolorna med sin helårsläsning och sin femåriga kurs bidrog till att avvänja samernas barn från nomadlivet och renskötseln med de långa ansträngande vandringarna och de tunna tältkåtorna som bostäder vinter och sommar. 1 propositio- nen till 1913 års riksdag gavs följande programförklaring: ”Vi önska, att den ras, vilken ensam är i stånd att utnyttja våra öde fjällvidder, skall bibehållas vid det levnadssätt, som den ärvt av sina fäder och för vilket den till själva sin natur är avpassad, men vi önska tillika, att den ej härigenom skall avstängas från den grundläggande undervisning, som man vill låta varje medborgare i vårt land få åtnjuta” (prop. 1913:97 s. 58).
För det samiska skolväsendets senare utveckling redogörs i kapitel 11.
2.10. Samernas organisationssträvanden under första hälften av 1900-talet
Många av dem som deltog i besluten i fråga om statens politik gentemot den samiska gruppen började ganska tidigt efterlysa samernas egen medverkan. Samerna började också själva göra sig hörda. År 1898 ledde Thomas Nilsson, fader till den Torkel Tomasson som kom att spela en stor roll i den begynnande samiska frigörelseprocessen, en deputation till Oscar II och justitieministern Ludvig Annerstedt med anledning av skadeståndsskyldigheten för höskador på det egna skattelandet. Anner— stedt var en av de första som i riksdagen uttalade sig för att företrädare för samerna skulle inlemmas i beslutsprocessen. Samma år började också Carl Lindhagen intressera sig för samefrågor. Genom en rad samevänliga motioner och inlägg i riksdagsdebatterna lyckades han få fram en rad riksdagsbeslut, som var av betydelse för samernas begynnande emancipa- tion. Från 1898 till 1937 väckte Lindhagen ett tjugotal motioner. 1 två av dem (1 1920:209 och 1 1930:210) föreslog han egen samisk representa— tion i riksdagen. Genom en motion (I l920:208) drev han igenom att 1919 års ”lappkommitté” förstärktes med samisk representation. År 1929 motionerade han om en effektiv rättsordning för samernas jord- bruks— och bostadsfråga (I l929:188) och år 1937 om en permanent organisation av samernas landsmöten (1 1937zl94).
I sistnämnda motion hade Lindhagen bifogat bilagor i form av urklipp ur Samefolkets Egen Tidning. Den viktigaste av dessa är en skrivelse undertecknad bl. a. av Torkel Tomasson, Gustaf Park, Jonas Åhrén och Nils Thomasson, som utmynnar bl. a. i yrkanden om
att snarast åstadkomma en revision av författningen om den lapska kolonisationen att lapputredningen som anbefalldes 1930 måste förstärkas med samiska representanter och dessutom bl. a. med Lindhagen att lappbefolkningen berättigas att i riksdagen erhålla en egen represen— tant, samt att genom en ofördröjlig lagrevision samerna får tillbörlig självstyrelse ”genom okvald befogenhet att själva utse ordningsmän och lapp- fogdar".
Beträffande propositionen 1917 i samefrågan kan också återges Lind- hagens ord i hans memoarer del 111 s. 305: ”Ett av de viktigaste spörsmålen angick lapparnas rätt att bosätta sig på kronans marker i de trakter, som äro avsedda för renskötsel. De hade börjat uppföra åt sig ”fyrkantiga” bostadshus. Förslaget avsåg att göra denna rätt beroende av särskilt undantagstillstånd. Gällande lag för lapparnas rätt att å sina renbetesområden begagna sig av land och vatten till underhåll för sig själva och sina renar ansågs icke grunda någon befogenhet för dem att uppföra bostadshus och deras rätt till virkestäkt icke heller omfatta virke till bostadshus.” Det blev en livlig debatt i kamrarna. Den resulterade i att propositionen föll. Ett beslut fattades dock, nämligen att samerna borde beredas tillfälle att överlägga vid ett samfällt möte om propositio- nens innehåll. Detta beslut i riksdagen gav möjlighet för samerna att vid ett landsmöte följande år framlägga sin syn på de brännande frågor, som rörde dem. Landsmötet 1918 kan betraktas som en vändpunkt i fråga om samernas möjligheter att överlägga om och utöva inflytande i egna angelägenheter.
Som närmare framgår av kap. 8 Samernas organisationer tog det ganska lång tid innan den samiska gruppen kom till insikt om betydelsen av en stark, central organisation som kunde ta till vara gruppens intressen och hävda dem inför myndigheter och olika intressegrupper i samhället. Under tiden från det första landsmötet i Östersund 1918 fram till 1950 gjordes en rad försök att samla samerna inom en organisation med de uppgifter som ovan antytts. Efter en rad misslyckanden kunde man emellertid efter långa och omfattande förberedelser samla en krets av aktiva samer till ett möte i Jokkmokk år 1950 för att bilda Svenska samernas riksförbund (SSR).
2.1 1 Svenska samernas riksförbund Enligt de uppdragna riktlinjerna för förbundets verksamhet skulle för- bundet utgöra en sammanslutning av samebyar och sameföreningar. Förbundets uppgift skulle vara att tillvarata och främja de svenska
samernas ekonomiska, sociala, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns fortbestånd och sunda utveckling. Redan från början av förbundets verksamhet framstod behovet av en om- budsmannaorganisation för förbundet som mycket angelägen. Det dröjde emellertid fram till år 1962, innan detta önskemål kunde infrias. Kring ombudsmannen växte sedan fram ett förbundskansli som förlades till Stockholm. Det torde vara den allmänna meningen bland samerna och framför allt inom den renskötande gruppen, att tillkomsten av SSR med sin ombudsmannainstitution och sitt eget kansli har gett en större tyngd och en ökad stadga åt samegruppens strävanden att hävda sina intressen och vinna inflytande över behandlingen av olika samefrågor.
Ett mycket viktigt initiativ som förbundet tog utgjorde en framställ- ning år 1963 till Kungl. Maj:t med begäran om en översyn av bestämmel- serna på renskötselns område. Framställningen fick stöd av de myndig- heter som handlägger samefrågor. Med anledning härav tillkallades år 1964 sakkunniga för att se över renbeteslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. Rennäringssakkunniga överlämnade år 1968 betänkandet Rennäringen iSverige (SOU 1968:16).
2.12 1971 års rennäringslag
Enligt 1964 års rennäringssakkunniga fanns det i fråga om rennäringens framtidsutsikter goda möjligheter att genom olika rationaliseringsåtgärder nå en tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet. Detta bedömdes av de sakkunniga kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som — om hänsyn togs även till rennäringens betydelse för samekulturen — inte behövde över- stiga vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart. De sakkunniga förordade därför att det allmänna genom administrativa insatser och ekonomiskt stöd skulle medverka till den förbättring av näringen som fordrades för att renskötselföretagen skulle kunna lämna ett tillfredsstäl- lande utbyte. Huvudpunkterna i ett program borde vara en omorganisa- tion av renskötseln med övergång till ny driftsform inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar. För att reglera byarnas verksamhet fordrades en speciell associationsrättslig lagstiftning, som tillsammans med huvuddelen av den gällande renbeteslagen — med vissa ändringar och tillägg — föreslogs ingå i en helt ny rennäringslag. Vidare borde det ekonomiska stödet åt näringen enligt de sakkunniga byggas ut, samtidigt som den statliga administrationen borde omorganiseras för att möta de nya krav som reformprogrammet medförde. [ propositionen ( 1971 :51) framhölls det vara ett angeläget intresse från såväl rennäringens som samhällets synpunkt att genom rationaliserings- åtgärder av olika slag skapa förutsättningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel. Vidare framhölls att det var ett samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet för- bättrades. Rennäringen är en förutsättning för att samekulturen skall be- stå. Endast i begränsad omfattning torde det därför vara möjligt för sa- merna att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och
övriga kulturyttringar levande under någon längre tid. Det allmänna bor— de därför genom olika åtgärder medverka till att förbättra förutsätt- ningarna för renskötselns rationalisering.
I den nya lagen (1971 :437) omorganiserades lappbyarna till samebyar med uppgift att driva renskötsel. Denna organisation bygger på principen om samverkan mellan medlemmarna i byn såsom inom ekonomiska föreningar. Samerna bestämmer själva om sina angelägenheter på bystäm- ma och genom stadgar för byn. Innehållet i samernas renskötselrätt är detsamma som i 1928 års lag. Lappväsendet, den statliga administratio- nen för rennäringen, upphörde. I stället inrättades vid var och en av lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län en rennäringsdelegation. Lantbruksstyrelsen är sedan 1962 central ren- näringsmyndighet. Till styrelsen är knuten en rådgivande nämnd. Rege- ringen kan under vissa förutsättningar förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde. I fråga om ersättning för skada el- ler olägenhet av upphävandet gäller expropriationslagens regler om värde- ring och om domstolsförfarande. Ersättningen fördelas i princip lika mel- lan vederbörande sameby och samefonden. Denna fond har en särskild styrelse som bestämmer om fondmedlens användning. Stöd i form av statlig lånegaranti och bidrag lämnas till rennäringens rationalisering.
2.13. Samernas samepolitiska och kulturpolitiska program
I sitt remissyttrande över rennäringssakkunnigas förslag formulerade SSR sitt samepolitiska program. I detta program framförde samerna bl. a. önskemålet att erkännandet av att Sverige har en samefråga skulle ges i full officiell form. Det anförs vidare att enligt departementsstadgan handhar jordbruksdepartementet rennäringen men samerna önskar att utbildningsdepartementet som samordnande skall ha samefrågan som sådan om hand med bibehållande av näringsfrågorna i ett näringsdeparte- ment och arbetsmarknadsfrågorna i ett arbetsdepartement. Samerna önskar även att staten officiellt skall erkänna de samiska organen, landsmötet och ombudsmannaorganisationen, samt att en folkvänlig politik mot samerna som minoritet genomförs.
Vid den nordiska samekonferensen i Gällivare år 1971, sammankallad av Nordiska samerådet, antogs ett kulturpolitiskt program. (Såmiid kulturpolitiika, Helsingfors 1974.) Programmet innehåller dels en allmän del, dels sex olika avdelningar med åtgärdsförslag omfattande 1) språk, undervisning och litteratur 2) nordiskt samiskt institut 3) slöjd, konst- hantverk och konst 4) massmedia 5) samernas organisationer, samt 6) ekonomi, rätt och miljö.
Tillkomsten av ett samiskt kulturpolitiskt program har av samerna själva bedömts som en stark manifestation, ikoncentrat uttryckt i inled- ningsorden till det antagna programmet:
”Vi är samer och vi vill vara samer, utan att därför vara varken mer eller mindre än andra folk i världen. Vi är ett folk med ett eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur- och samhällsstruk- tur. Vi har under historiens lopp funnit vår bärgning och levat i
Sameätnam, och vi äger en kultur som vi vill skall utvecklas och leva vidare.”
I programmet hävdas också bl. a. att samerna måste erkännas som en etnisk grupp och få stöd och inflytande i frågor som angår dem. ”Vi vill ha en samisk demokrati. Denna rätt till självstyre vill vi skall erkännas oss gemensamt och lika av storsamhällena.” Vidare anförs att samerna måste få ett större inflytande över användningen av naturtillgångarna inom renskötselområdet och det ekonomiska utbytet från dem. ”Vi måste först och främst få ekonomisk trygghet, men tillräckliga ekono- miska och samhälleliga åtgärder når föga resultat om vi inte finner en kulturell trygghet. De åtgärder som vidtas för att vi skall kunna förbättra våra existensmöjligheter måste också ge oss möjlighet att arbeta oss fram innanför vår egen livsform. Detta är en av kärnpunkterna i vårt kultur— program. — Först när vi rättsligt, socialt och ekonomiskt fått en trygg ställning kan vårt kulturliv komma till full utveckling och förbli en levande kultur.”
3. Folkrättsligt skydd av grundläggande fri- och rättigheter och av minoritetsgrupper
3.1. Inledning
Under tiden efter andra världskrigets slut har inom mellanstatliga organi- sationer, som Sverige tillhör, stor uppmärksamhet ägnats det interna- tionella skyddet av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Detta skydd tar främst sikte på de enskilda individerna men beaktar i vissa sammanhang också grupper av enskilda. Dessas särställning i exem- pelvis etniskt, språkligt eller religiöst avseende förtjänar emellertid be- aktande i de olika ländernas lagstiftning och rättstillämpning och därför även i ett internationellt program för genomförande världen över av de grundsatser som sammanfattas under beteckningen skydd av grund- läggande mänskliga fri— och rättigheter. Det har av denna anledning synts utredningen angeläget att lämna en redogörelse för de fri- och rättigheter som anges eller definieras i de konventioner, som hittills utarbetats och till vilka Sverige anslutit sig och för den internationella kontroll som inrättats eller övervägts för att effektivt skydda fri- och rättigheterna.
Det må erinras om att de nutida internationella strävandena har en ofta åberopad utgångspunkt i den berömda franska rättighetsförklaringen av den 4 augusti 1789, vilken satt spår i en rad nationella konstitutioner i demokratiska länder. Redan iden svenska regeringsformen av 1809, 5 16, fanns en motsvarighet till mer moderna statsförfattningars rättighets- deklarationer. & 16 i 1809 års RF som byggde på den gamla svenska landslagens konungaed avsåg att skydda de enskilda mot övergrepp från den styrande makten, dvs. enligt regeringsformens text ”Konungen”. I 1974 års regeringsform, som trädde i kraft den 1 januari 1975, heter deti 2 kap, 1 %, att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad en rad angivna grundläggande fri- och rättigheter, däribland mötesfrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet. Dessa regler komplette- ras av stadganden i 8 kap. 1—3 55. 1 25 stadgas att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag; lag stiftas enligt RF 1 kap. 3 5 av riksdagen. l 8 kap. 3 % stadgas i första stycket att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekono- miska förhållanden, meddelas genom lag. Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelsen, att sådana föreskrifter är bl. a. föreskrifter
”som begränsar de fri- och rättigheter och det skydd i övrigt, som enligt 2 kap. 1—3 åå tillkommer svensk medborgare”. Innebörden av nu anförda regler är att begränsningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna endast får genomföras genom beslut av riksdagen som ensam stiftar ”lag”. Regeringen, vars normgivning sker genom ”förordningar”, äger inte ge föreskrifter som begränsar de i 2 kap. uppräknade grundläggande fri— och rättigheterna.
Vid sidan av dessa konstitutionella regler har Sverige genom konven— tioner med andra stater, särskilt inom ramen för Förenta nationerna och dess fackorgan samt Europarådet, påtagit sig att värna i konventionerna angivna grundläggande fri- och rättigheter.
3.2. De internationella åtagandena. FN-systemet _ 3.2.1 Det fortgående arbetet
Inom FN och dess huvudorgan, inklusive sekretariatet, och inom FN:s "familj” av fackorgan pågår kontinuerligt en verksamhet som avser att bygga ut det internationella samarbetet. Den rättsliga grundvalen är FN:s stadga som antogs i San Francisco den 26 juni 1945 och vartill Sverige anslöt sig i november 1946. FNs stadga är formellt en konvention, vars olika artiklar endast förbinder de stater som genom anslutning till stadgan blivit medlemmar av FN. Ofta sägs dock numera — av både politiker och jurister — att åtminstone en del av de handlingsmönster med adress till staterna, som ingår i stadgan, numera allmänt godtagits som uttryck för gällande folkrätt och därigenom är bindande också utanför medlemmarnas krets. För denna mening kan åberopas artikel 1, 6) i stadgan, enligt vilken ”organisationen skall sörja för” att stater, som ej är medlemmar av FN, handlar i överensstämmelse med FN:s grund- satser. Detta hotfulla uttalande har fått stöd i 1960 års deklaration av FN:s generalförsamling angående kolonialsystemets avskaffande i vilken det bl. a. heter att ”alla stater skall strikt tillämpa FN:s stadga”.
1 artikel 113 av FN:s stadga anges bland organisationens ändamål att åstadkomma internationell samverkan bl. a. ”vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion”. I artikel 68 föreskrevs att FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) hade att tillsätta en särskild kommission för främjande av mänskliga rättigheter. Till kommissionen knöts en underkommission för före- byggande av diskriminering och för skydd av minoriteter. l FN—sekretaria- tet sysslar en särskild ”Human Rights Division” med utredningar och andra tjänster åt de politiska organen. Kommissionen kunde redan 1948 framlägga förslag till den Allmänna förklaring om de mänskliga rättig- heterna, som FN:s generalförsamling antog samma år i Paris ”som en gemensam riktlinje för alla folk och alla nationer”. Av detta uttryckssätt kan man utläsa att ”förklaringen” — ofta också i Sverige kallad ”deklara— tionen” — inte är eller vid dess tilkomst var att betrakta som en strikt bindande överenskommelse. Men den bedöms numera ofta på annat sätt.
! FN:s senare praxis har generalförsamlingen antagit en rad ”deklara- tioner” som i kretsarna kring FN och även ofta i den folkrättsliga litteraturen kommit att bedömas som uttryck för regler ur den folkrätts- liga sedvanerätten (”allmän folkrätt”) eller som ett nytt slag av ”interna- tionell lagstiftning” vid sidan av de formenliga konventionerna (traktater- na). När FN:s generalförsamling 1960 antog deklarationen om kolonial- systemets avskaffande, hette det i denna ingress, att ”alla stater skall strikt tillämpa bestämmelserna i FN:s stadga, förklaringen om de mänsk- liga rättigheterna och denna deklaration”. Man tycks här 5. a. s. retroak- tivt ha velat ge förklaringen om de mänskliga rättigheterna samma ställning som senare deklarationer vilka anses påkalla ”strikt tillämp- ning”.
Oavsett denna folkrättsliga frågeställning har det emellertid inom FN:s organ ansetts vara av väsentlig betydelse att i anslutning till den allmänna förklaringen närmare utforma de mänskliga fri- och rättigheterna i konventioner som är avsedda att bli klart bindande för stater som ansluter sig till dem samt att upprätta internationell kontroll för att säkra deras efterlevnad. I detta avseende uppnåddes resultat då generalför- samlingen 1966 enhälligt antog texten till två konventioner: en konven- tion om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och en konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt ett frivilligt ”protokoll".
Den sistnämnda konventionen innehåller bestämmelser om inrättande av en ”kommitté för de mänskliga rättigheterna”. Uppgiften för kom- mittén som är att skilja från den nyssnämnda ”kommissionen” som närmast har ett lagberedande uppdrag är att granska rapporter som avges av konventionsstaterna om konventionens tillämpning. Den kan också pröva klagomål av en konventionsstat mot en annan under förutsättning att båda staterna erkänt kommitténs kompetens att göra så. Enligt protokollet kan stat medge att kommittén får behandla klagomål från enskild person i fall då den stat mot vilken klagomål riktats ratificerat säväl konventionen som protokollet. I intet fall kan kommittén träffa några bindande avgöranden. Vid klagomål stat mot stat kan den söka förlika de tvistande. Vid klagomål från enskilda kan kommittén framföra sina synpunkter till den klagande och den berörda staten. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter övervakas genom att de anslutna staterna regelmässigt till ECOSOC avger rapporter om konven- tionens tillämpning. Det ankommer på ECOSOC att, eventuellt genom framställning till FN:s generalförsamling, fästa uppmärksamhet vid de slutsatser rådet dragit genom sitt studium av rapporterna.
3.2.2. Den allmänna förklaringen
Sedan de två konventionerna tillkommit kan måhända sägas att den allmänna förklaringens text, trots att konventionerna ännu inte trätt i kraft, framstår främst som ett program och en idégivare. Så länge dess principer inte hade omsatts i konventionstexter utgjorde förklaringen en auktoritativ sammanställning av framför allt individernas rätt till frihet och skydd mot godtyckliga ingripanden från statsmaktens sida, ehuru
kompletterade med det som kommit att kallas ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, alltjämt dock angivna främst som rättigheter för den enskilde individen. Av grundläggande betydelse i förklaringen är dess artikel 2, som har följande lydelse:
”Envar är berättigad till alla de fri— och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egen börd eller ställning i övrigt.
Ingen åtskillnad må vidare göras på grund av den politiska, juridiska eller internationella ställning, som intas av det land eller område, till vilken en person hör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.”
Ehuru hänsyn i främsta rummet tas till de enskilda människornas förhållanden beaktas dock också intressen, som kan hävdas av ”grupper” av individer, t. ex. inom ramen för föreningsfriheten (artikel 20), som också utsäger att ingen kan tvingas tillhöra en förening. Om man särskilt söker efter artiklar, som kan ha tillämplighet på grupper som kan betecknas som ”minoriteter”, kan sägas, att artikel 22 har viss relevans. Den brukar anges som ett ”paraplystadgande” i det att den ger en allmän inledning till de följande artiklarna om sociala, ekonomiska och kultu- rella rättigheter. Artikel 22 har följande lydelse:
”Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättig- heter, som är oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellan- folkligt samarbete med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.”
Det kan också påpekas att den redaktionskommitté inom FN:s ”Human Rights Commission”, som arbetade med utformningen av den blivande förklaringen föreslog en artikel av följande lydelse och beteckna- de sitt förslag som varande av högsta vikt:
”1 stater, där ett väsentligt antal människor lever vid sidan av befolkningens majoritet och skiljer sig från denna i fråga om ras, språk eller religion, skall personer som tillhör sådana etniska, språkliga eller religiösa minoriteter ha rätt att i den mån det är förenligt med allmän ordning upprätta och vidmakthålla sina skolor och kulturella eller religiösa institutioner och att använda sitt språk i pressen, inför offentlig- heten och hos domstolar och andra statliga myndigheter.”
Om denna text har det sagts att den saknade två viktiga element. Det borde ha angivits att till rätten att upprätta skolor hör möjligheten för en minoritet att erhålla skälig andel av de allmänna medel, som står till förfogande för ändamålet, och att minoritetsskyddet enligt stadgandet borde ha begränsats att gälla till förmån för minoriteter som önskar särbehandling. FN:s generalförsamling beslöt emellertid, när deklara- tionen antogs 1948, att inte med denna införliva någon artikel om minoritetsskydd, trots att förslag härom ställdes av Danmark, Jugoslavien
och Sovjetunionen. Slutligen må om förklaringen framhållas, att den beaktar de mer
allmänna krav som bör ställas på det samhälle inom vars ram de mänskliga rättigheterna skall förverkligas. Artikel 28 har sålunda fått följande lydelse:
”Envar har rätt till en social och internationell ordning i vilken de fri— och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, till fullo kunna förverk- ligas.”
I sina två slutartiklar uppmärksammar förklaringen också de plikter som åligger ”envar” mot det samhälle inom vilket han lever. De har följande lydelse:
Artikel 29
]. Envar har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans personlighet ensamt är möjligt.
2. Vid utövandet av sina fri- och rättigheter må envar underkastas endast sådana inskränkningar, som blivit fastställda i lag i uteslutande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt för att tillgodose det demokratiska samhällets rätt- mätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.
3. Dessa fri- och rättigheter må i intet fall utövas i strid mot Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.
Artikel 30
lntet i denna förklaring må tolkas såsom innebärande rättighet för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att omintetgöra något av häri uttalade fri— och rättigheter.
Det förtjänar påpekas, att avfattandet av slutartiklarna i förklaringen vållade betydande meningsskiljaktigheter då dess text utarbetades och antogs. l tolkningen av förklaringen och även av de konventioner, som avser att förverkliga dess syftemål, måste slutartiklarna dock givetvis få vägledande betydelse. Kontroverser mellan de enskildas plikter inom samhället och deras rättigheter mot detta samhälle och dess styrelse är alltid tänkbara. Genom de konventioner som knutits till förklaringen skall sådana kontroverser kunna undvikas och, om de likväl uppkommer, leda till avgöranden i enlighet med de tankegångar som uppbär för- klaringen.
3.2.3. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Om denna konvention, liksom om den allmänna förklaringen och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, kan sägas att den präglas av tankegången att det gäller att för ”envar” säkra en rättighet eller en frihet och att denna tryggade position, som skall beredas varje enskild människa, gäller i förhållande till styrelsen i det land där han lever, dvs. hans överhöghet, hans egen regering. Man kan därför säga att konventionerna skyddar ett lands medborgare; gäller det ut- länningar finns vissa skyddsgrundsatser i den folkrättsliga sedvanan och till skydd för flyktingar verkar FN:s särskilda överkommissarie på
grundval av en konvention som gäller för denna kategori av människor. För ”invandrare” är ett särskilt internationellt skydd inte utbildat, ehuru regler som gäller om utlänningar i allmänhet eller om flyktingar ibland kan ha tillämplighet och invandrargrupper ibland kan komma att organi- sera sig som ”minoriteter” och därför som kollektiv söka skydd i konventioner som utbildats för att främst men inte exklusivt åt ett lands stadigvarande befolkning bereda skydd mot överhetens maktåtgärder.
I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter påträffas inte mycket som har intresse med avseende på någon särskild ”grupp” som nu nämnts. Det gäller individernas rätt till arbete, rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, social trygghet, levnadsstandard, hälsa, utbildning osv. Påpekas må dock att denna konvention, liksom konven- tionen om medborgerliga och politiska rättigheter, lägger fast i sin första artikel att ”alla folk har självbestämmanderätt” och att de med stöd av denna rätt äger att ”fritt bestämma sin politiska ställning och fullfölja sin egen utveckling på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena”. Här gäller det ett kollektiv: ”folket”. Denna folkens självbestämningsrätt (”right of self-determination”) omnämns flerstädes i FN:s stadga och ligger till grund för dekolonialiseringen. Denna avser dock knappast minoritetsgrupper utan snarare en majoritet, som konstituerar ”folket” inom ett territorium, vilket styrs som en koloni under ett främmande lands domvärjo. Situationen ligger utanför området för skydd av mänsk- liga fri- och rättigheter, vare sig för enskilda eller för grupper av enskilda eller folkgrupper av den typ som brukar anges som ”minoriteter”.
3.2.4. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
De enskilda rättigheterna enligt denna konvention avser också individer- nas rättsställning som sådana och inte direkt grupper av individer; i denna konvention finns dock i artikel 13 ett stadgande som ger visst skydd för utlämningar mot ”avlägsnande” från det land där han vistas och som på detta sätt kan ha betydelse för medlemmarna av en grupp av invandrare. Bland de rättigheter som anges i konventionen må nämnas rätten att röra sig fritt på en stats område och att fritt välja vistelseort inom landet, att lämna detta och att inte godtyckligt förvägras rätten att inresa till sitt eget land (artikel 12) och vidare rätten till likhet inför domstolarna (artiklarna 14 och 15) och att ”överallt erkännas som person i rättsligt hänseende” (artikel 16). [ konventionen följer som skyddade de mer ”klassiska” rättigheterna: skydd av privatlivet, hem och korrespondens (artikel 17), tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet (artikel 18), åsiktsfrihet och yttrandefrihet (artikel 19), församlingsfrihet (artikel 21), föreningsfrihet (artikel 22), skydd av familjen (artikel 23), likhet inför lagen (artikel 26). Den senare artikeln ger uttryck ät fördömande av diskrimination i mer generella ordalag. Artikel 27, slutligen, innehåller en bestämmelse om minoriteters rättigheter vilken fått följande lydelse:
”I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.”
Artikeln, som måhända kan sägas reparera en brist i den allmänna förklaringen, har en negativ formulering. Personer som tillhör en minori- tet skall inte "förvägras” vissa rättigheter. Det är inte gruppen som sådan, som tillerkänns en särskilt skyddad ställning, utan personer som önskar medverka med ”andra medlemmar av sin grupp”. Som senare skall påpekas arbetar man dock inom underkommissionen mot diskriminering och inom FN-sekretariatet med att söka utveckla minoritetsskyddet mot bakgrund av strävanden att nå fram till definitioner som svarar mot förhållandena inom det nutida statssystemet.
Det kontrollsystem som konventionen inrättat i del IV genom den särskilda kommittén för de mänskliga rättigheterna har redan omnämts; det torde ha ansetts lättare att etablera en sådan kontroll beträffande de rättigheter, som här angetts som de ”klassiska”, än då det gäller de mer ”moderna” ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Liknande synpunkter synes ha utgjort motiv för det redan omnämnda särskilda fakultativa protokoll som ansluter sig till konventionen om medborger- liga och politiska rättigheter, liksom för att denna i del II (artikel 2) innehåller förpliktelser för konventionsstaterna att vidta ”erforderliga åtgärder för att genom lagstiftning eller på annat sätt förverkliga i denna konvention inskrivna rättigheter, som ej redan är i kraft”, att säkerställa för envar effektiv möjlighet att väcka talan om hans rättigheter kränkts och att säkerställa verkställigheten av avgöranden som träffats i saker av detta slag. Artikeln lämnar viss frihet åt staterna när det gäller den mer detaljerade utformningen av detta rättsskydd, men förpliktelsen att ställa s. k. nationella remedier till förfogande finns där och den gäller givetvis, sedan konventionen trätt i kraft, även Sverige som redan ratificerat den.
3.2.5. Andra konventioner inom FN—systemet
En rad konventioner som angår diskrimination har under årens lopp antagits dels av FN:s egna organ och dels av några av dess fackorgan, särskilt ILO och UNESCO. Först må nämnas 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord som ratificerats av Sverige och föranlett antagande av lagen 20 mars 1964 om straff för folkmord, såväl förövande därav som ”försök, förberedelse eller stämpling” till folkmord. Frågan är enligt lagen om gärningar ”mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp” vilka företas med avsikt ”att förgöra gruppen helt eller delvis”. FN:s generalförsamling antog 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, vartill Sverige anslutit sig. Av särskild betydelse är förpliktelsen enligt artikel 2, punkt 1 (d), enligt vilken envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland lagstiftning, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida. Här må hänvisas till den bestämmelse som numera finns i brottsbalken 1629 om straff för ”olaga diskriminering” och som riktar sigjust mot näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. Dylik lagstiftning bör givetvis kunna tjäna skilda minoritetsgruppers intressen inom en stat, låt vara att
främst rasdiskriminering är direkt åsyftad. Det må tilläggas att genom artikel 8 i konventionen ett särskilt FN-organ — kommittén för av- skaffande av rasdiskriminering — inrättats, bestående av experter som utses genom hemlig omröstning bland konventionsstaterna, av vilka envar kan föreslå en kandidat bland sina egna medborgare. Kommittén skall granska regelbundna rapporter från konventionsstaterna och kan göra förslag till generalförsamlingen. En viss möjlighet för enskilda eller grupper av sådana att vända sig till kommittén öppnas genom konven- tionen.
Bland genom FN antagna konventioner kan också nämnas konven— tionen 1951 om flyktingars rättsliga ställning jämte det av generalförsam- lingen 1966 antagna protokollet till konventionen som utvidgar dess tillämplighetsomräde, konventionen 1961 om begränsning av statslöshet och konventionen 1953 om kvinnors politiska rättigheter. Nämnas må också 1959 års deklaration om barnets rättigheter.
Bland FN:s fackorgan har UNESCO bidragit med en konvention 1960 mot diskriminering inom undervisningen till vilken Sverige 1967 anslutit sig. Konventionen åsyftar inte direkt att ge minoritetsgrupper en särställ- ning men dess bestämmelser har likväl stor betydelse för dem. I artikel 5 heter det att det är väsentligt att tillerkänna medlemmar av nationella minoriteter rätt att bedriva egen undervisningsverksamhet samt att inrätta egna skolor. Det heter också att staterna skall vidta ”alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa de principer som uppräknas i artikel 5. Det är betydelsefullt att staterna genom artikel 3 förbundit sig att inte i någon av de stödformer, som utgår till läroanstalter från de offentliga myndigheternas sida, tillåta några inskränkningar eller fördelar som enbart grundar sig på att eleverna tillhör en viss grupp. En minoritetsgrupp kan alltså inrätta egna skolor och har rätt till stöd från de offentliga myndigheterna på samma grunder som gäller för andra skolor. Bland de i artikel 5 uppräknade principerna är det också från minoritetsgruppernas synpunkt av vikt, att det anges som väsentligt att respektera föräldrars och andra målsmäns frihet att välja andra läroanstal- ter för sina barn än de som upprätthålls av de offentliga myndigheterna, alltså egna skolor, och att tillförsäkra barnen en religiös och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse. Ingen person eller grupp av personer skall påtvingas en religiös fostran som inte överens— stämmer med hans eller deras övertygelse. Genomförandet av konven- tionens grundsatser kan i många länder påkalla en ganska genomgripande översyn av lagstiftningen på undervisningsområdet. Det är därför viktigt att konventionen ålägger staterna att till UNESCO:s generalkonferens rapportera om de åtgärder som företagits för konventionens tillämpning. Det ger möjlighet för en konventionsansluten stat att fästa uppmärksam- heten på vad den kan anse vara ett fördragsbrott från en annan konventionsansluten stat. Tvister om konventionens tolkning kan hän- skjutas till Internationella domstolen. Ett smidigare förfarande har skapats genom ett protokoll 1962 om inrättande av en förlikningskom- mission för att slita tvister om konventionen.
Slutligen må hänvisas till de s. k. internationella arbetskonventionerna
som utarbetats av ILO alltsedan dess tillkomst inom ramen för freds- verket efter första världskriget. I ILO:s arbete läggs stor vikt vid dessa konventioners värde som led i FN-familjens arbete för att definiera och trygga de mänskliga rättigheterna.
Nämnas kan 1930 och 1937 års konventioner mot tvångsarbete, 1948 års konvention om föreningsfrihet och organisationsrätt, 1949 års kon- vention om organisationsrätt och kollektivavtal, 1951 års konvention om likalönsprincipen, 1958 års konvention om diskriminering i anställnings- förhållanden samt 1962 års ”Social Policy Convention” och 1964 års ”Employment Policy Convention”. Konventionerna bidrar alla till ut- formningen och utvecklingen av FN:s människorättsprogram, De rör sig inom arbetspolitikens och arbetsrättens områden och tar inte särskilt sikte på de människogrupper som kan anges som minoriteter, men en del av de principer och de regler som kommit till uttryck av en minoritets— grupp. Särskilt viktigt är i fråga om arbetskonventionerna det kontroll- system som anknyter till dem; det bidrar till den nyordning inom folkrätten, som ger individen viss möjlighet att inför mellanstatliga instanser försvara en rätt som blivit prekär inom den rättsordning där han lever och arbetar. Kontrollen inom ILO möjliggörs genom staternas fortlöpande rapportering till ILO och rätten för fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer att hos ILO:s organ anföra klagomål mot även den egna regeringen. Antalet arbetskonventioner uppgick 1973 till 146 och antalet av arbetskonferensen antagna rekommendationer till 144. De berör sådana frågor som tvångsarbete, skydd av föreningsfriheten och organisationsrätten, motverkande av skilda slag av diskriminering, full sysselsättning, säkra arbetsförhållanden och social trygghet. (Se danska socialministeriets för gemensamt nordiskt behov utgivna översättning av en redogörelse 1968 av ILO :s generaldirektör till arbetskonferensen 1968 ”ILO og menneskerettighederne”, Köpenhamn 1968.)
3.2.6. FN och det ”egentliga” minoritetsskyddet
Det är inget tvivel om att vid FN:s tillkomst och då organisationens arbetsformer och arbetsprogram utvecklades syftet var att vid sidan av det vittomfattande programmet till skyddande av grundläggande mänsk- liga fri- och rättigheter ägna uppmärksamhet åt de särskilda problem och de särskilda behov som skapas av existensen av skilda slag av minoritets- grupper inom staterna. Huvudansvaret för FN:s arbete har burits av kommissionen för de mänskliga rättigheterna som ett underorgan till FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). Sedan kommissionen inrättades 1946 befullmäktigades den av ECOSOC ienlighet med ett ryskt förslag att inrätta tre underkommissioner, varav en för frågor om diskriminering och en för minoritetsfrågor. Kommissionen använde dock denna sin fullmakt så, att en av dess underkommissioner (berörd ovan) skulle syssla med båda de sistnämnda ämnena. Det har sagts att detta beslut grundade sig på en vid tiden rådande policy enligt vilken assimila- tion av minoriteterna borde uppmuntras, då särskilda åtgärder för dem vore överflödiga så länge envar utan åtskillnad tillförsäkrades skydd mot
diskrimination på grund av ras, kön, språk eller religion. Det har också sagts att underkommissionen, som främst sysslat med diskriminerings- frågorna, av de överordnade FN-organen hindrats att effektivt gripa sig an med minoritetsproblemen. Underkommissionen består dock alltjämt och är sammansatt av experter, utsedda av kommissionen för de mänskliga rättigheterna; de verkar som individer och inte som företrädare för de stater varifrån de kommer.
Sedan 1949 års generalförsamling beslutat att i den allmänna för- klaringen om de mänskliga rättigheterna inte ta in någon artikel om minoritetsskyddet, gjorde underkommissionen under de år som följde flera ansträngningar — understödda av FN—sekretariatets avdelning för de mänskliga rättigheterna — att få minoritetsskyddet uppfört på de högre FN-instansernas dagordning. Dess ansträngningar hade dock föga fram- gång. En betydande information om minorijtetsfrågorna runtom ivärlden insamlades emellertid och arbetet i underkommissionen och sekretariatet inriktades på frågor om definition och klassifikation av minoriteterna.
Från 1950 hade arbetet praktiskt taget vilat, ehuru som resultat kan noteras den tidigare omnämnda artikel 27 i konventionen om medborger— liga och politiska rättigheter. År 1967 gavs emellertid underkom- missionen i uppdrag att åter studera begreppet minoritet men främst med hänsyn tagen till den roll minoritetsgrupper spelar inom ”multinational societies” varmed torde avses länder, där ingen grupp har bestämd majoritet bland befolkningen, som består av flera betydelsefulla etniska eller språkliga grupper som lever sida vid sida. Som exempel på sådana länder kan nämnas Jugoslavien och Schweiz. År 1971 uppdrog ECOSOC ät underkommissionen att utse en särskild rapportör angående tillämp- ningen av artikel 27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Till rapportör utsågs en italiensk expert, Francesco Capotorti. I dennes undersökningsplan angavs som en arbetsdefinition termen minoritet följande: ”en etnisk, religiös eller språklig minoritet är en grupp, som är numerärt underlägsen den övriga befolkningen i den stat dit minoriteten hör och som besitter kulturella, fysiska eller historiska särdrag och en religion eller ett språk som skiljer den från den övriga befolkningen”.
Vidare gav ECOSOC 1971 i uppdrag åt underkommissionen att utse en särskild rapportör för en fråga som på engelska angavs som ”discrimina- tion against indigenous populations”; rapportören skulle föreslå nöd- vändiga nationella och internationella åtgärder för undanröjande av sådan diskrimination. Rapportör för denna senare undersökning är den ecuado— rianska politikern José F. Martinez Cobo.
Vissa begreppsbestämningar, då det gäller å ena sidan skydd av ”minoriteter” i allmänhet och, å den andra motverkande av särbehand— ling av individer eller grupper, som genom sin ”ras” skiljer sig från den övriga befolkningen, är att notera inom det under årens lopp pågående arbetet inom FN:s organ. Sålunda uttalade underkommissionen vid sin första session att motverkande av diskriminering är att motverka varje handling som fråntar individer eller grupper av människor den likabe— handling som de önskar.
Om skyddet av minoriteter å andra sidan, avgav underkommissionen följande förklaring:
”Skydd av minoriteter, inom ramen för skyddet av icke-dominanta grupper, vilka har det allmänna önskemålet om en med majoriteten jämställd behandling men som likväl önskar en viss särbehandling i syfte att bevara grunddrag som de besitter och som skiljer dem från majo- riteten av befolkningen. Skyddet gäller likväl individer som tillhör dylika grupper och som önskar samma skydd. Av detta följer att särbehandling av sådana grupper eller individer som tillhör sådana grupper är berättigad när den är utförd i deras intresse och i intresset av hela samhällets välfärd. De drag som motiverar ett sådant skydd är ras, religion och språk. För att vara berättigad till skydd måste en minoritet gentemot regeringen i det land de bor hysa en odelad lojalitet. Dess medlemmar måste också vara medborgare i landet. — I det fall en minoritet önskar assimilering men är utestängd, så är det fråga om diskriminering och skall behandlas som sådan.”
Vid sin tredje session (1950) återkom underkommissionen med en annan version av sin definition som nu gällde ”minoritet” i ljuset av de åtgärder som FN kunde tänkas vilja ta. Definitionen löd som följer:
”Termen minoritet innefattar endast de icke-dominanta grupper i en befolkning som besitter och önskar behålla stabila, etiska, religiösa eller språkliga traditioner eller särdrag som på ett markerat sätt skiljer sig från den övriga befolkningens; sådana minoriteter bör i sig själva bestå av ett tillräckligt antal individer för att utveckla sådana särdrag; medlemmarna av sådana minoriteter måste vara lojala till den stat i vilken de är medborgare.”
Vid sidan av utvecklingen på det område, som i underkommissionens namn anges som skydd av minoriteter och motverkande av diskrimine- ring, ligger det 1971 igångsatta projektet angående diskrimination mot ”indigenous populations”. Här används termen ”discrimination” för det engelska projektnamnet, ehuru det kunde synas som om man i verklig— heten hade att göra med en form av minoritetsskydd, Den definition som rapportören lämnat och som återges nedan är härvidlag av intresse. Först må dock antecknas att man inte har att göra med minoriteter i den mening som avsågs med det tidigare arbetet inom Nationernas förbund. Inte heller har man att göra med företeelser som kan inpassas i termen ”kolonialism”. Snarare möter man problem, som ter sig som en efter- skörd av tidigare seklers koloniala företag eller äventyr. De grupper som avses är t. ex. de amerikanska kontinenternas indianer, en tidigare majoritet som bortsopades av en massiv inflyttning från Europa och som nu blivit en minoritet. Enligt de strävanden som pågår särskilt iFörenta staterna, Kanada och Mexiko söker man nu utvägar för en välvillig särbehandling av dessa minoriteter — medan t. ex. negrerna i Förenta staterna i princip kräver likabehandling, inte särbehandling; ett förhål- lande som angivits som ett skäl för Förenta staternas regering att inom FN:s organ stödja de uppfattningar enligt vilka diskrimineringsfrågorna bör ges precedens framför minoritetsfrågorna.
Arbetet inom FN:s nu omnämnda "nya giv” bedrivs genom insamlande av informationer m. ni. av FN-sekretariatets ”Division of Human Rights”
samt genom sammanfattande rapporter till underkommissionen av rap— portören. Uppdraget till underkommissionen från ECOSOC avser ”en fullständig och omfattande översikt angående arten och omfattningen av problemet med diskrimineringen av infödda befolkningsgrupper samt nationella och internationella åtgärder som är nödvändiga för att elimi- nera dylik diskriminering”. Arbetet skall utföras i samarbete med FN:s fackorgan och andra kompetenta internationella, regionala och nationella sammanslutningar.
Rapportören Martinez Cobo har avgivit en rapport den 29 juni 1972 och en ytterligare rapport den 25 juni 1973 vilka ingår i underkom— missionens handlingar. I den senare rapporten redovisas också åtgärder vidtagna av ILO, UNESCO och ”the Andean Indian Programme" (AIP). AIP är ett samarbetsprogram mellan FN, ILO, UNESCO, FAO och WHO, som avser att förbättra levnadsvillkoren för omkring l0 milj. indianer som är bosatta i Altiplano, en hög och ofruktbar platå i Anderna 10 000 meter över havets nivå och tillhörande sex sydamerikanska länders nationella territorier: Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador och Peru.
I sin första rapport presenterade rapportören sin definition av termen ”indigenous populations" på följande sätt:
”Infödda befolkningsgrupper består av existerande avkomlingar av de folk som bebodde ett lands nuvarande område helt eller delvis, vid den tidpunkt då människor med ett annat kulturellt eller etniskt ursprung anlände dit från andra delar av världen, övermannade dem och genom erövring, bosättning eller på annat sätt bragte dem i ett icke-dominant eller kolonialt förhållande; vilka i dag lever i högre grad enligt sina speciella sociala, ekonomiska och kulturella vanor och traditioner än med institutionerna i det land i vilket de nu utgör en del, under en statsstruktur som omfattar huvudsakligen de nationella, sociala och kulturella drag av andra dominerande grupper av befolkningen.”
Till denna översättning till svenska av rapportörens engelska text bör måhända tilläggas att ordet ”indigenous” — på svenska återgivet med ”infödda” — även på originalspråket är något oklart, inte minst då det tas i betraktande att i FN:s språkbruk termen ”non-indigenous” använts som beteckning på de medlemmar av ett lands befolkning, som väl är ”infödda” men som må kunna betecknas som avkomlingar av för länge sedan inflyttade människor med annat kulturellt eller etniskt ursprung än dem som är klart ”indigenous”. Detta förhållande belyser de svårigheter som ideligen mött inom FN:s organ och även i andra sammanhang, då det gällt att finna klara beteckningar för vad man i ena eller andra avseendet menar då man talar om ”minoriteter”.
3.3. Europarådets system
3.3.1. Inledning
Syftet för Europarådet vartill Sverige givit sin anslutning är ”att åväga- bringa en fastare enhet mellan dess medlemmar i ändamål att skydda och förverkliga de ideal och principer, vilka utgör deras gemensamma arv”.
Detta syfte skall enligt stadgan fullföljas bland annat ”genom värnandet och utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna”. Var och en av Europarådets medlemmar har genom sin anslutning till rådet godkänt principen att alla individer inom dess område skall åtnjuta dessa fri- och rättigheter samt förpliktat sig att samarbeta med övriga medlemmar för fullföljande av rådets syften.
Denna rådets målsättning ledde till utarbetandet genom skilda organ inom rådet efter ett initiativ vid dess rådgivande församlings — dvs. det parlamentariska organets — första möte i augusti 1949 till den i Rom den 4 november 1950 antagna europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Konventionen ratificerades i Sverige 1952. Till konventionen har därefter fogats fem tilläggsprotokoll som kompletterar konventionen. De har alla ratificerats av Sverige, låt vara med ett förbehåll vad angår stadgandet idet första protokollet, som berör föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervis- ning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filoso- fiska övertygelse. Det heter i förbehållet att ”Sverige icke kan medge föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska övertygelse för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att delta i delar av de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att delta i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medges för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är ordnad”.
År 1954 tog Europarådets ministerråd initiativet till utarbetande av en europeisk social stadga. Denna undertecknades i Turin den 18 oktober 1961.
3.3.2. Den europeiska konventionen
Liksom FN:s allmänna förklaring och dess konventioner tar Europarådets konventioner främst sikte på de enskilda individernas skydd mot stats- makten och särskilt på de ”frihetsrättigheter” som brukar beskrivas som klassiska. Av konventionens bestämmelser har emellertid artikel 14 visst intresse då den tar hänsyn till minoritetsgruppers intressen. Den har följande lydelse:
”Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som anges i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.”
Artikeln avser närmast förbud mot diskrimination. Den nämner dock som föremål för det angivna skyddet också tillhörighet till ”nationell minoritet”. Det kan tillfogas, att domstolen för de mänskliga rättig- heterna bifallit en talan av fransktalande minoritetsgrupper i Belgien på grund av att detta lands lagstiftning uteslutande på grund av föräldrarnas bosättningsort hindrat fransktalande barn att få tillgång till franska skolan. För detta avgörande åberOpades också det tidigare omnämnda
tilläggsprotokollet nr 1, som inleds med orden ”Ingen må förvägras rätten till undervisning”.
Den europeiska konventionen har genomfört ett ganska effektivt system för kontroll av fullgörandet av de genom anslutning till konven- tionen gjorda åtagandena från staternas sida, nämligen en kommission för de mänskliga rättigheterna och en domstol för de mänskliga rättig- heterna. Frågor om påstådda konventionskränkningar skall först hand- läggas av kommissionen, men kan därefter prövas av domstolen. Enligt en fakultativ klausul kan medlemsstat medge rätt för enskilda att klaga till kommissionen. Sverige har godtagit denna klausul och 1966 också en andra fakultativ klausul, som gör domstolen kompetent att ta upp klagomål mot en stat även om denna inte för fallet i fråga särskilt medgett att domstolen är behörig. Antecknas må också att rådets högsta verkställande politiska organ (ministerrådet) skall övervaka att dom- stolens beslut blir verkställda.
3.3.3. Den europeiska sociala stadgan
Inom det europeiska systemet motsvarar stadgan närmast den inom FN—systemet antagna konventionen om ekonomiska, sociala och kultu- rella rättigheter. Det skydd som stadgan bereder är dock föga långt- gående. Den anger, har det sagts, närmast ett rättspolitiskt framtidsmål. Beträffande de rättigheter som klart anges i stadgan förutsätter denna inte att de skall med en gång genomföras; det är för anslutning tillräckligt att en stat förbinder sig att respektera ett visst antal artiklar eller moment i stadgan. Kontrollsystemet är mindre effektivt än i konventionen. De anslutna staterna skall rapportera om sin tillämpning av stadgan, vilka granskas av en särskild expertkommitté, av en regeringskommitté och inom den rådgivande församlingen. Sedan denna yttrat sig kan minister- rådet med kvalificerad majoritet besluta att rikta ”rekommendationer" till en medlemsstat. Rekommendationen är in. a. o. det slutliga sanktions— medlet.
Stadgan trädde i kraft den 26 februari 1965 och antogs i vissa delar av Sverige redan 1962.
3.4. Nationernas förbunds insatser 3.4.1 Minoritetsskyddet
Det förtjänar påpekas att de strävanden som kännetecknat arbetet såväl inom FN som inom Europarådet, då det gäller skyddet av grundläggande fri- och rättigheter, har sin förebild iarbetet efter första världskrigets slut inom Nationernas förbund och, som tidigare nämnts, inom Internatio- nella arbetsorganisationen (ILO), som den 11 april 1919 inrättades i Geneve som en autonom organisation inom NF:s ram och som nu utgör ett av FN:s fackorgan med säte i Geneve efter att under andra världs- kriget ha övervintrat i Kanada.
Vad beträffar NFzs organ var det främst på minoritetsskyddets område
som internationella garantier av mänskliga rättigheter skapades och då särskilt för skyddet av nationella minoriteter. Om dessa grupper trätt i skymundan i FN:s verksamhet, där så stor vikt lagts vid skydd mot diskriminering och på senare tid vid "infödda” befolkningsgruppers behov och även i de instrument som utarbetats inom Europarådet, torde dock kunna sägas att de nationella minoriteterna kvarstår på dessa organisationers program för de mänskliga rättigheternas förverkligande och alltjämt kan få betydande aktualitet. Modellerna från Nationernas förbund saknar därför inte intresse.
Fredsverket efter första världskriget ledde till våldsamma ingrepp i det tidigare statssystemet i Europa. En rad nya nationalstater kom till stånd och då de nya gränserna drogs, sökte man skapa egentliga nationalstater. Emellertid lyckades man trots folkomröstningar och folkomflyttningar inte lösa minoritetsproblemen. Mellan 25 och 30 milj. människor kom alltjämt att leva inom stater, där de från religiös, etnisk, språklig eller kulturell synpunkt — ibland från alla dessa synpunkter _ utgjorde minoriteter. Det låg i linje med de allmänna grundsatserna för fredsverket att bereda dessa människor möjlighet att bevara sin egenart och detta syfte ansågs effektivt kunna fullföljas endast om staterna, där de skulle' komma att leva, genom traktater påtog sig förpliktelser i fråga om deras behandling, och om fullgörandet av dessa förpliktelser ställdes under internationell kontroll. Man ville genom traktater skapa en internationell minoritetsrätt.
Minoritetsrätten eller minoritetsbestämmelserna avsåg visserligen att vara till gagn för de individer, som tillhörde en etnisk, språklig, religiös eller kulturell minoritet, men det är likväl påtagligt att man inom NF:s system närmast synes ha velat skydda ”gruppen” och att denna iviss mån framstod som en organiserad enhet med anspråk på ett visst mått av autonomi inom staten; det mest typiska exemplet på uppnådd organise- rad autonomi lämnar den språkliga och kulturella minoritet som bildas av befolkningen på Åland.
Minoritetsrätten påkallade först och främst att alla innevånare i ett förpliktat land skulle beredas skydd till liv, frihet och religionsutövning utan åtskillnad på grund av börd, nationalitet, språk, ras eller religion. Detta är närmast ett skydd av de mänskliga rättigheterna, kvalificerad med ett uttryckligt förbud mot diskrimination. Vidare skulle individer tillhörande en minoritetsgrupp ha rätt till medborgarskap i landet, detta för att hindra att minoritetsförpliktelser skulle kringgås genom att människor ur en minoritetsgrupp betraktades som ”utlänningar” eller statslösa. Till de allmänna frihetsrättigheterna lade fördragen och ut- fästelserna i allmänhet särskilda rättigheter just för minoritetsgrupperna såsom rätt att använda sitt eget språk inför landets myndigheter, rätt att påkalla inrättandet av skolor med undervisning på minoritetsspråket eller att själva inrätta sådana samt rätt att skapa vissa egna institutioner med i viss mån publik ställning som skolkommittér och dylikt. Till frihetsrättig— heterna hörde föreningsrätten som givetvis hade särskild betydelse för minoritetsgrupperna.
Det står inte klart i vilken mån de minoritetsförpliktelser, som
lagfästes i de minoritetstraktater som tillkom under FN:s egid kvarstår efter andra världskriget. 1921 års konvention mellan Finland och Sverige om Åland är dock alltjämt i kraft.
3.4.2 [LO och ”infödda"befolkningsgrupper
Det pågående livliga intresset inom vissa av FN:s organ när det gäller de problem som gäller ”infödda” befolkningsgruppers situation kan också söka stöd och förebilder i arbetet under Nationernas förbunds tid och särskilt inom ILO. Där gjordes redan 1921 vissa undersökningar på området och 1926 tillsattes en särskild kommitté av experter för att syssla med vad man kallade ”Native Labour”. Under FN—skedet har detta arbete fullföljts särskilt genom samverkan mellan de amerikanska med- lemsstaterna i ILO. ILO publicerade 1953 en handbok med titeln ”Indigenous Peoples: Living and Working Conditions of Aboriginal Populations in Independent Countries” och dess representativa organ (”arbetskonferensen”) antog 1957 en konvention om ”the protection and integration of indigenous and other tribal and semitribal populations of independent countries”. Liksom många av de aktstycken som antagits eller utredningar som gjorts på området ger också denna konvention anledning till vissa definitionssvårigheter. I punkt 2 av dess artikel 1 görs dock ett försök att ange innebörden, såvitt gäller konventionens tolkning, av termen ”semi-tribal”; det sägs inkludera grupper och personer som ehuru de är på väg att förlora sina kännedrag av stammar, inte ännu integrerats i det nationella samhället.
3.5. Slutsatser
Vad beträffar samebefolkningens förhållanden med tanke på dess situa- tion i Sverige ur folkrättslig synvinkel torde av den ovan lämnade redogörelsen framgå, att arbetet såväl inom FN som inom Europarådet främst tagit sikte på de enskilda individernas fri- och rättigheter och därvid lagt viss tonvikt på de 5. k. klassiska frihetsrättigheterna. Det låter sig därför svårligen göra att på grundval av FN:s deklaration och konventioner, liksom på grundval av Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna, finna definitioner som anger en grupp — eller ”minoritet” i vidsträckt mening — som rättighetsinnehavare eller rätts— subjekt enligt konventionernas definitioner. Under NF:s system framstod den nationella minoriteten som bärare av vissa på särskilda konventioner eller på allmän folkrätt under utveckling angivna eller grundade rättig- heter, men, som påpekats, inom FN har minoritetsskyddet kommit att tilldra sig mindre uppmärksamhet än åtgärder för att skapa interna- tionella barriärer mot diskrimination mellan särskilt människor av olika ”ras”. Senare års arbete för främjande av de intressen för skydd av etniska, språkliga, religiösa eller kulturella grupper eller minoriteter, som naturligt kan sägas falla inom ramen för det i artikel 1 FN-stadgan nämnda ändamålet för FN att befordra och främja ”aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad
med avseende på ras, kön, språk eller religion”, har inte lett till rättsligt klarlagda, än mindre allmänt antagna definitioner av de grupper eller minoriteter, vilkas intressen bör främjas genom att de olika staternas frihet i sin lagstiftning begränsas genom en internationellt antagen standard.
Om denna sammanfattning av rättsläget på grundval av vad hittills uppnåtts inom det internationella samarbetet, kan te sig otillfreds- ställande vid bedömningen av krav och önskemål som ställs av sådana folkgrupper, som i Sverige samebefolkningen utgör, kan dock påpekas, att definitionerna eller beskrivningarna i konventionerna inte är helt uttömmande eller ”hårda” och att de därför kan tolkas och tillämpas på ett sätt som "vidgar deras skyddsfunktion. Denna möjlighet finns då konventionerna — som omnämnts i den tidigare redogörelsen — upprättar internationella kontrollerande eller dömande organ för att säkra efter- levnaden. Det kan exempelvis antecknas att före Sveriges anslutning till Europarädskonventionen 1950 om de mänskliga rättigheterna en utred— ning verkställdes inom de ansvariga departementen. Utredningens resultat var att Sveriges lagstiftning stod i överensstämmelse med konventionens krav, varför svensk anslutning till konventionen ansågs möjlig utan lagändringar; den ratificerades av Sverige 1952. Kritik mot utredningens slutsatser förekom efter anslutningen till konventionen både inom och utanför riksdagen, men i stort sett torde den allmänna uppfattningen ha varit att Europarådskonventionens olika krav var tillfredsställda i svensk lagstiftning. Likväl har under senare år i ett antal fall svenskars klagomål mot svenska myndigheter vunnit beaktande inom den europeiska kom— missionen för de mänskliga rättigheterna. Kontrollorganens ”rättspraxis” kan sålunda medföra en tolkning av konventionsåtagandena som ter sig som en utvidgning av rättsskyddets tillämpningsområde. Om eller när FN-konventionerna och deras kontrollapparater träder i verksamhet är det inte otänkbart att t. ex. även stadganden, som efter ordalagen i första hand inte ter sig som tillämpliga på en grupp inom ett lands befolkning, kan komma att tolkas på ett för denna grupps intressen mer förmånligt sätt än man tidigare haft anledning anta.
Frånvaron av en i en bindande konvention nedlagd eller inom ramen för internationell sedvanerätt (allmän folkrätt) utbildad definition av en etnisk, språklig, religiös eller kulturell minoritet med anspråk på interna- tionellt skydd gör det från internationellrättslig synpunkt föga menings- fullt att påkalla att en särskild sådan grupp ”erkännes” av en eller flera stater. ”Erkännandet” i folkrätten hänför sig till klara begreppsbilder såsom en ”stat” eller en ”regering”. Att staten A ”erkänner” en ny entitet, ”B”, som stat, innebär att A har förklarat sig gentemot B bunden av alla de regler i folkrätten som är tillämpliga på förhållandet stater emellan. Att en ”regering” i ett främmande land ”erkännes” innebär att den erkännan- de förklarar sig komma att anse den erkända regeringen som behörig att internationellt företräda det främmande landet. Ett ”erkännande” inne- bär m.a.o. att den erkännande påtar sig vissa förpliktelser eller i varje fall berövar sig möjligheten att hävda ståndpunkter som går stick i stäv mot det givna erkännandets innehåll. Också en minoritet skulle ju kunna
erkännas ”som minoritet”, men detta skulle få folkrättslig mening först om man nått fram till en allmänt omfattad begreppsbild, då det gäller en minoritet som rättssubjekt. Varken inom FN:s eller Europarådets organ har man nått någon klarhet på denna punkt.
Av stor vikt i dagens politiska diskussion är principen om folkens självbestämningsrätt som anges i FN—stadgans artikel ] (”ändamål och grundsatser”) som ”principen om folkens lika rättigheter och självbe- stämmanderätt”. Denna princip har lagts till grund för det gradvisa avskaffandet av kolonialsystemet. [ 1960 års FN-deklaration om kolonial- systemets avskaffande hette det sålunda bl. a., att ”alla folk har självbe- stämmanderätt och i kraft av denna rätt avgör de fritt sin politiska status samt bestämmer över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling”. Som ovan nämnts är begreppet ”folk” (engelska: ”people”) inte definie- rat och har närmast pragmatisk innebörd: det används i samband med dekolonialiseringen. Om innebörden enligt folkrätten av ett ”erkännan- de” av en viss grupp som ett ”folk” är det svårt att spå; i varje fall hänför sig termen ”folk” i samband med självbestämningsrätten till grupper, som kräver full nationell självständighet och frigörelse från en främmande regim.
4. Demografiska förändringar i den samiska befolkningsgruppen
4.1. Allmänt
För att genomföra utredningsuppdraget bedömde utredningen det nödvändigt att få en framräkning av hela samepopulationen bl. a. för att kunna studera de fortgående demografiska förändringarna inom den samiska gruppen. En folkräkning av samerna har också länge varit ett önskemål från de samiska organisationerna. Framräkningen borde enligt ett förslag av statistiska centralbyrån göras som en framskrivning av den renskötselberättigade befolkningen enligt 1945 års folkräkning. Vid närmare överväganden i frågan framkom emellertid att det inte var möjligt att den vägen få fram ett tillfredsställande material bl. a. med hänsyn till att 1945 års folkräkning i fråga om sameräkningen var begränsad till de tre nordligaste länen. Utredningen bedömde det inte heller möjligt att för sitt arbete avvakta en ny folkräkning och ansåg det även vara osäkert om en folkräkning med hänsyn till sin tekniska utformning skulle kunna ge en godtagbar statistik över samebefolk- ningen.
Utredningen har i stället valt att genom Umeå universitets pedagogiska institution utföra befolkningsstudier över såväl de renskötande samerna som de icke—renskötande samerna. Undersökningarnas huvudsakliga innehåll redovisas i det följande. Undersökningarna isin helhet har medtagits som bilaga till betänkandet.
4.2. De renskötande samerna i Sverige 1958—1972
Syftet med undersökningen har varit att ge sådant demografiskt material om den renskötande befolkningen i Sverige att jämförelser med tidigare undersökningar skall kunna göras och att därmed också kunna ge en bild av befolkningsutvecklingen under de senaste decennierna.
Som utgångspunkt för registrering av befolkningen i undersökningen har använts renlängderna för 1965—1971 kompletterade med data från församlingsböckerna. Uppgifterna avser förhållandena vid årsskiftet 1971/72.
Umeåundersökningen har studerat befolkningen utifrån tre något olika definitioner. Den snävaste avgränsningen motsvarar den som användes vid de beräkningar som gjordes år 1965 för 1964 års rennäringssakkunniga
och omfattar endast personer i hushåll där minst en person är aktiv renskötare. Den ”mellersta” avgränsningen, som motsvarar den beräkning som gjordes år 1958 för 1957 års nomadskolutredning, omfattar även familjemedlemmar som bildat egna hushåll, utan att någon i hushållet är renskötande, men som inte har övergått till annan verksamhet. Den vidaste avgränsningen omfattar härutöver personer som mer eller mindre övergått till andra näringar men som finns kvar i nära anslutning till samebyn och dess renskötsel. Nedanstående figur visar undersöknings— populationens storlek efter olika definitioner. (Fig. 1)
2500
/ ' """"" Teckenförklaring
Populationen 1972 enligt Umeåundersök- ningen
2000
1000 Populationen 1972 enligt 1958
d f" ' ' 1500 års e inition
Populationen 1972 enligt 1965 års definition
EDS
500 Figur ] Undersöknings— populationens storlek efter olika definitioner I 972.
Mellan den snävaste och den vidaste avgränsningen finns en skillnad på ca 500 personer. De differenser i befolkningens storlek som de olika avgränsningarna åstadkommer ger upphov till en ”kringbefolkning” i nära anslutning till de renskötande hushållen. Denna kringbefolkning är, proportionellt sett, lika över hela renskötselområdet även om den kanske mest märks i de folkrika samebyarna längst upp i norr. Vikten av att man är medveten om denna kringbefolknings existens visas i Umeåundersök- ningen genom en särskild studie i Västerbottens län. I denna studie visade det sig att det för den renskötande befolkningen i samebyarna är onaturligt att ställa denna kringbefolkning utanför på något sätt.
Den största befolkningssiffran, 2 749 personer, är uppdelad på drygt 2 000 i Norrbotten, ca 300 i Västerbotten och ca 400 iJämtland. Av befolkningen utgörs 575 av barn under 15 år, vilket motsvarar 21 %. Andelen över 60 år är 15 % och imellanåldrarna 64 %.
Nedanstående ålderspyramid visar i koncentrerad form ålders-, köns- och civilståndsfördelningen. (Fig. 2)
Män Kvinnor
// l ///////// //////////
WMI 7///////////////
7///////////_
140 120100 80 60 40 20 20 40 60 80 100 120 140
[: Ogifta % Gifta
Som synes är könsproportionerna upp till 25 års ålder relativt jämna. Åldrarna 25—75 år uppvisar emellertid stort kvinnounderskott. Civil- ståndsfördelningen uppvisar betydande skillnader mellan könen. I åldrar- na 30—50 år är drygt 50 % av männen ogifta mot endast ca 13 % av kvinnorna.
Den befolkning som själv aktivt bedriver renskötsel eller biträder däri samt deras familjemedlemmar utan annat eget yrke utgörs av 2094 personer, varav 915 är aktiva renskötare och 1 179 är familjemedlemmar. Denna befolkning utgör de renskötande familjerna i dess snävaste bemärkelse. Ser man till storleken på åldersgrupperna inbördes framgår att ca 24 % är barn under 15 år. Andelen över 60 år är drygt 10 % och i mellanåldrarna 66 %. Det framgår också att antalet kvinnor i mellanåldrarna är betydligt lägre än antalet män, 527 resp. 855. .
Det framgår att antalet kvinnor utan eget yrke är förhållandevis stort i de renskötande familjerna och att den manliga dominansen är kraftig inom yrkesgruppen renskötare. Av totalt 797 personer i mellanåldrarna är 748 män mot 49 kvinnor. Jämförs distrikten sinsemellan framgår att Norrbottens norra distrikt uppvisar betydligt fler i renskötseln aktiva kvinnor än övriga distrikt.
Under tiden 1965—1971 har den kraftigaste avgången från renskötseln till annan verksamhet ägt rum inom skogssamebyarna och Norrbottens norra distrikt. Inkluderande familjemedlemmar omfattar avgången totalt 140 personer. Av dessa kommer drygt 80 % från skogssamebyarna och Norrbottens norra distrikt. De flesta kvinnorna över 20 år är gifta. Merparten är gifta med män som övergått till annat yrke. Detta innebär således att avgången till stor del bestått av kompletta familjer.
Figur 2 Den renskö- tande befolkningens ålders—, köns— och civilståndsfördelning (Källa: Johansson,
Förut gifta H. 1974.)
En betydande avgång har skett från rennäringen utan att övergång till annat varaktigt yrke ägt rum. Numerärt har avgången varit störst i Norrbottens södra distrikt men även Norrbottens norra distrikt och Jämtland uppvisar höga siffror. Ser man till åldersgrupperna framgår att avgången varit störst i den äldsta gruppen, dvs. personer över 60 år. Numerärt är avgången i den äldsta gruppen störst i Norrbottens norra distrikt och Jämtland medan avgången i de yngre grupperna är störst i Norrbottens södra distrikt.
För att få en bild av hur antalet renskötande samer förändrats har
jämförelser gjorts med tidigare undersökningar.
För 1957 års nomadskolutredning utfördes en demografisk undersök- ning av den renskötande befolkningen i landet (SOU 1960:41). Upp- gifterna i undersökningen avser förhållandena den 1 september 1958.
Sammanfattningsvis framgår av jämförelserna med undersökningen från 195 8 följande.
Totalt har den renskötande befolkningen minskat från 3 010 till 2 412 personer under tiden 1958—1972. Procentuellt har minskningen varit lika stor i fjällbyarna sammantagna och skogsbyarna sammantagna. Fortfarande återfinns huvuddelen av den renskötande befolkningen i Norrbottens län även om den procentuella andelen av hela befolkningen har minskat från 76 procent till 71 procent. Procentuellt av landets hela renskötande befolkning har Jämtlands län en ökning från 12 procent till 17 procent. Jämtland är det enda län som uppvisar en ökning i absoluta tal, från 378 till 398 personer. Kvinnornas andel av den totala befolkningen har minskat från 44,8 procent till 42,3 procent. Utvecklingen beträffande kvinnornas andel av hela befolkningen är något olika i olika byar. Andelen har minskat i Norrbottens fjällsamebyar, är i stort sett oförändrad i skogssamebyarna och Västerbotten samt har ökat något iJämtland. Könsproportionerna inom olika åldersgrupper uppvisar stora skillnader mellan åldersklasserna. Den brist på kvinnor som fanns 1958 i åldrar över 20 år har ej avhjälpts utan följt männen upp i åldersklasserna. Barnens andel av befolkningen har minskat klart i Könkämägruppen, minskat något inom övriga samebyar i Norrbotten samt ökat något i Västerbottens fjällsamebyar och Jämtland. Den framskrivning av befolkningen som gjordes 1958 är i dagsläget överspelad på grund av större utflyttning än beräknat.
På uppdrag av 1964 års rennäringssakkunniga utförde Göteborgsuni- versitetet en demografisk undersökning av den renskötande befolk- ningen (Rapport 1968:7. Demografiska institutionen Göteborgs universi- tet). Uppgifterna i undersökningen avser förhållandena omkring den 1 juli 1965.
Sammanfattningsvis framgår av jämförelserna med undersökningen från 1965 följande.
i l |
I; * Totalt har de renskötande hushållen minskat sin befolkning från 2 497
är 1965 till 2 270 år1972.
% —— Befolkningen har minskat i samtliga distrikt utom Jämtland.
— Största minskningen uppvisar koncessionsbyarna och Norrbottens norra distrikt. Största delen av minskningen kan där hänföras till åldern 0—» 14 år. Utvecklingen är likartad i de flesta byarna inom Norrbottens norra distrikt.
— 1 Jämtland kan befolkningsökningen hänföras till åldern 0—14 år och åldrar över 30 år.
* Aldern 15_59 år uppvisar minskning i alla distrikt utom Jämtland och Västerbotten.
— Aldersgruppen 60 år och äldre har minskat inom samtliga distrikt utom Jämtland.
— Kvinnounderskottet, som 1965 var påtagligt från 20 år och uppåt, är 1972 märkbart från 25 år och uppåt. ' Den unika civilståndsfördelningen från 1965 kvarstår. —— ] åldern 20—30 år har antalet ogifta kvinnor ökat tydligt. Norrbottens norra distrikt och skogssamebyarna visar markanta ökningar av ogifta kvinnor i åldern 15—29 år.
-— Könsproportionerna bland ogifta i åldern 20—29 år är jämnast i skogssamebyarna och Norrbottens norra distrikt. ' Antalet ogifta män i åldern 45—59 år har ökat i samtliga distrikt. __ Antalet gifta män och kvinnor har ökat i Jämtland huvudsakligen i åldern 30—44 år.
— Antalet hushåll har minskat från 696 år 1965 till 673 år 1972.
l-iushållsantalet har minskat i samtliga distrikt utom Jämtland. ,_ En tendens till mindre hushållsstorlekar förmärks.
.. En-personhushållen har ökat markant i Norrbottens norra distrikt. —— 1965 var en-personshushållen, relativt sett, vanligare i de båda södra länen än i Norrbotten. 1972 framgår att en utjämning skett härvidlag. — Den procentuella andelen hushåll med barn under 16 år har minskat. — Medelantalet barn per hushåll har minskat från 2.2 till 2.0. — Fruktsamheten har sjunkit framför allt iNorrbottens norra distrikt men även i övriga distrikt utom Norrbottens södra. —- Giftermålstalen har minskat, dock kan kanske en viss tendens till ökning förmärkas de senaste åren. — Antalet äktenskap har minskat främst i Norrbottens norra distrikt. —- Medelvigselåldern för män och kvinnor har sjunkit något men åldersdifferensen tenderar att öka. Största åldersdifferens uppvisar koncessionsbyarna och Norrbottens norra distrikt. — Avgången från renskötseln har i genomsnitt per år varit ca 1.5 procent i Norrbotten och knappt 1 procent i Västerbotten och Jämtland. -— Om utvecklingen fortsätter beräknas den renskötande befolkningen fram till år 2000 minska till ca 1 500 personer.
I detta sammanhang har en grov skattning av arbetskraftstillgången inom renskötseln fram till år 2000 gjorts. Under antagande att dödlighet, nativitet och utflyttning fram till år 2000 antar samma proportioner som under tiden 1965—1972 erhålles följande tabell över antalet män i åldern 20—59 år.
Årtal 1965 1977 1982 1987 1992 2000
Antal män 820 755 700 635 555 515
Trots att jämförelserna med 1958 års undersökning och 1965 års undersökning skett med hjälp av olika avgränsningar av befolkningen går resultaten entydigt i samma riktning. Detta kan ytterligare understryka undersökningens tillförlitlighet. Ur de bådajämförelserna kan noteras att avgången från den renskötande befolkningen i genomsnitt per ar varit ungefär lika stor under tidsperioden 1958—1965 som 1965—1972. I sammanhanget påpekas att 1958 års undersökning klart underskattade avgången medan 1965 års undersökning tenderar att överskatta den.
Det allt överskuggande problemet, som även tenderar att växa, är de ojämna könsproportionerna. Dessa är i stort sett orsaken till de övriga negativa tendenserna i form av t. ex. minskad fruktsamhet och lägre giftermålsfrekvens. Samtidigt som dessa befolkningsmässigt ogynnsamma faktorer gör sig gällande har paradoxalt nog i Norrbottens norra distrikt antalet ogifta kvinnor ökat markant. Detta kan förklaras som en fördröjning av utflyttningen som sammanhänger med förlängd skolgång. Man måste vara beredd på att radikala förändringar bara inom några år kan inträffa som innebär att den fördröjda utflyttningen kommer till stånd. Inom den kringbefolkning som tidigare diskuterats finns bl. a. ett 50-tal ogifta kvinnor i åldern 15—24 år. Dessa kvinnor plus de ogifta kvinnor som för närvarande finns i de renskötande hushållen måste beredas möjligheter att stanna kvar inom renskötselområdet.
Umeåundersökningen tar slutligen upp vissa sociala aspekter i anled- ning av befolkningsutvecklingen och anför bl. a. att när man i olika sammanhang diskuterat den renskötande befolkningen har ur befolk— ningssynvinkel ogynnsamma förhållanden oftast lämnats åsido. Man har riktat sitt intresse enbart på ekonomiska faktorer och därvid oftast kommit fram till slutsatsen att den renskötande befolkningen kraftigt måste decimeras för att näringen skall kunna ge bärgning åt befolkningen. De ekonomiska beräkningarna grundas på att rennäringen skall utgöra den enda inkomstkällan som hushållen kan ha. Därvid har man helt negligerat kvinnorna inom befolkningen. På senare år har man dock aktivt arbetat med att genom kvinnlig slöjd skapa inkomster. Detta är, framhålls i undersökningen, i och för sig bra men man måste samtidigt vara klar över att inte alla har de anlag som denna typ av arbete kräver. Likaledes bör man förstå att många kvinnor utbildat sig på helt andra områden, t. ex. kontorsutbildning, lärarutbildning etc., och helt naturligt vill få meningsfull användning för sina kunskaper. SSR har många gånger fört fram synpunkter om att rennäringen skall kunna drivas som
kombinationsnäring till någon annan näring. Mot bakgrund av de nega- tiva befolkningstendenserna delar undersökningen SSR:s synpunkter, förutsatt att det blir fråga om arbetstillfällen för kvinnor. Allvaret i situationen framträder, enligt undersökningen, när man blickar framöver och ser en växande obalans i könsproportionerna. Kan inte denna negativa utveckling hejdas kommer de folkrikare byarna med stor sannolikhet att drabbas av allvarliga sociala problem. För att motverka denna utveckling måste arbetstillfällen i renskötselområdet skapas åt kvinnlig arbetskraft. Härigenom skapas förutsättningarna för normal familjebildning.
4.3 De icke-renskötande samerna i Sverige 1965—1973
Beträffande den icke-renskötande samebefolkningen konstateras i under- sökningen att det knappast finns någon forskning som direkt sysslat med denna grupp. Detta beror troligen mindre på forskarnas bristande intresse för denna grupp än på de praktiska svårigheter som sammanhänger med att över huvud taget få fram nödvändiga uppgifter om befolkningen för att t. ex. kunna göra slumpmässiga urval. När sameutredningen efterfråga- de en undersökning rörande bl. a. medlemskap i sameby och inställning till vissa språk- och skolfrågor även bland samer utanför renskötseln var det därför nödvändigt att göra en särskild befolkningsundersökning. Föreliggande rapport kompletterar undersökningen om den renskötande befolkningen.
Syftet med undersökningen är att beskriva den icke-renskötande samebefolkningen, vilken erhålls med utgångspunkt i den tidigare beskriv- na renskötande befolkningen, samt att ge en bild av denna befolknings geografiska utbredning och dess flyttningar.
Utgångspunkten för registrering av den renskötande befolkningen var, som tidigare nämnts, renlängderna för åren 1965—1971. Renlängdernas uppgifter kompletterades med data från församlingsböckerna och kompletteringarna bestod i att för varje person som under ifrågavarande tid upptagits på renlängd inhämtades fullständiga uppgifter om vederbö- randes egen familj. Vidare upptecknades ifrågavarande persons födelse- familj. Detta material har även utgjort grunden för den befolkning som denna rapport behandlar.
Personerna i såväl den kompletta egna familjen som i födelsefamiljen har systematiskt följts upp fram till den 31 december 1973. Uppföljning- en har bestått i att uppgifter om eventuella giftermål, födslar, skilsmäs— sor, dödsfall eller flyttningar insamlats. Detta har skett dels genom personliga besök vid pastorsexpeditioner, dels genom blanketter som per post tillställts expeditionerna. För Jämtlands län har också ett vid institutionen för allmän och jämförande etnografi i Uppsala insamlat material använts. Jämtlandsrnaterialet har omarbetats för att bli jämför- bart med det nordligare materialet. Endast en viss olikhet föreligger i fråga om flyttningarna. Detta behandlas i samband med att flyttningarna redovisas.
Denna insamlingsteknik har medfört att uppgifter om totalt ca 25 000 personer, utspridda över hela landet och i vissa fall även i tittandet, insamlats. Genom tillvägagångssättet att gå tillbaka till födelsefamiljen och därefter följa utvecklingen framåt i tiden har det varit oundvikligt att insamla uppgifter även om personer som i dagsläget ej längre är i livet. Av det totala materialet var drygt 15 000 personer i livet den 31 december 1973. Av dessa har ca 2 500 tidigare inräknats i den renskötande befolkningen. Det slutliga antalet icke-renskötande samer som levde den 31 december 1973 och redovisas i denna rapport är 12 930. I denna samebefolkning har således medräknats personer som ej inräknats i den renskötande befolkning som tidigare redovisats men som uppfyller ett av följande villkor:
1. Själv är upptagen på någon renlängd under tiden 1965-' 1971. (Dock ej person varom det i renlängden framgår att vederbörande räknas som icke-same.)
2. Själv är ättling i rakt nedstigande led till person som 1965 1971 är upptagen på någon renlängd.
3. Själv är förälder till person som 1965—1971 upptagits på någon renlängd.
4. Själv är ättling i rakt nedstigande led till person under 3.
5. Själv är make/maka till personer under 144.
Beträffande den Sze punkten bör observeras att även icke-same som gift sig med same medräknats. Om äktenskapet emellertid upplösts har icke-samen avförts från populationen. Eventuella barn har dock även fortsättningsvis medräknats.
Resultaten avser genomgående de förhållanden som gällde den 31 december 1973.
Av undersökningen framgår att den icke—renskötande befolkningen är utspridd över hela landet. Samer finns också i 14 andra länder. Tabell 1 visar översiktligt populationens utbredning.
Tabell ] Populationens fördelning på olika län inom Sverige samt på andra länder
Stockholms län 1 179 Älvsborgs län 75 Norge 39 Uppsala län 183 Skaraborgs län 74 Danmark 13 Södermanlands län 178 Värmlands län 72 Finland 7 Östergötlands län 126 Örebro län 176 Holland 4 Jönköpings län 71 Västmanlands län 161 Västtyskland 7 Kronobergs län 26 Kopparbergs län 231 Frankrike 3 Kalmar län 54 Gävleborgs län 202 Schweiz 2 Gotlands län 39 Västernorrlands län 426 ltalien 1 Blekinge län 19 Jämtlands län 930 England 2 Kristianstads län 26 Västerbottens län 2 137 Liberia 5 Malmöhus län 131 Norrbottens län 6 098 Kanada 10 Hallands län 17 Sjömanshus 1 USA 10 Göteborgs och Bohus Okänd vistelseort 26 Australien 5
län 161 Brasilien 3
Totalt 12 930
Tabell 2 Kommuner i Sverige med fler än 50 personer ur populationen
Kiruna 1 678 Strömsund 177 Åsele 66 Gällivare 1 445 Piteå 170 Upplands Väsby 59 Arvidsjaur 570 Lycksele 166 Berg 58 Jokkmokk 569 Krokom 159 Sollentuna 57 Storuman 441 Örnsködsvik 15 8 Nyköping 55 Luleå 437 Uppsala 127 Falun 54 Stockholm 433 Sundsvall 118 Gävle 54 Arjeplog 391 Göteborg 114 Ludvika 54 Norsjö 389 Åre 112 Sandviken 53 Boden 330 Älvsbyn 107 Karlskoga 52 Umeå 304 Härjedalen 105 Norrköping 52 Östersund 288 Västerås 98 Järfälla 51 Skellefteå 257 Botkyrka 84 Vilhelmina 242 Haninge 78 Pajala 231 Kalix 74 Sorsele 224 Södertälje 74
Totalt 10 815
Av tabell 1 framgår att icke-renskötande samer finns inom samtliga län i landet. Det största antalet finns inom Norrbottens län som ensamt svarar för ca 47 % av hela populationen. För Västerbottens län är motsvarande andel 17 %, Stockholms län 9 % och Jämtlands län 7 %.
Som framgår av tabell 2 finns över 80 % av populationen inom de 44 kommuner som medtagits i tabellen. De övriga inom landet boende samerna fördelar sig på 183 kommuner sammanlagt. Totalt har således 227 av landets samtliga 278 kommuner, eller drygt 80 %, någon person ur ifrågavarande population. Sammanfattningsvis kan populationens bosättningsorter anges med tabell 3. '
Tabell 3 Populationens fördelning på kommuner med fler resp. färre än 50 personer ur populationen samt utrikes bosatta eller med okänd bostadsort
Bosatta inom kommun med minst 50 personer
ur populationen 10 815 Bosatta inom kommun med mindre än 50
personer ur populationen 1 977 Bosatta utomlands 111 Sjömanshus eller okänd bostadsort 27
Summa 12 930
Tabell 4 Undersökningspopulationens fördelning på län efter ursprungssameby
Län Antal Procent Norrbotten 8 104 63 Västerbotten 3 255 25 Jämtland” 1 571 12
Totalt 12 930 100
” Här inräknas även Köpparbergs län.
Varje person i undersökningspopulationen har hänförts till en ur— sprungsby. Till denna har därefter även förts barn, barnbarn osv. Härigenom har man fått en översiktlig bild av den ursprungliga geografiska förankringen. Tabell 4 återger undersökningspopulationen fördelad på län efter ursprungsbyn.
Som synes har 63 % av undersökningspopulationen någon anknytning till samebyarna inom Norrbottens län, medan 25 % har anknytning till Västerbotten och 12% till Jämtland. Av undersökningspopulationen i Norrbotten kan ca 57 % hänföras till skogssamebyarna. I Västerbotten är motsvarande andel ca 30 %.
Undersökningspopulationens fördelning på civilstånd, ålder och kön framgår av figur 3.
Figur 3 har som synes ett utpräglat pyramidalt utseende. Detta innebär således att antalet i de yngre åldrarna är relativt stort och att antalet personer minskar successivt när man går högre upp i åldrarna. Vad avse1 den renskötande befolkningen har tidigare konstaterats att civilstandsför— delningen är mycket sned. Det är därför intressant att jämföra figur 3 med ålderspyramiden i figur 2 som avser den renskötande befolkningen. Det framgår klart att den mycket sneda civilstånds- och åldersfördelning som finns i den renskötande befolkningen inte föreligger inom den icke-renskötande samebefolkningen.
I tabell 5 jämförs andelen ogifta i figur 1 för valda åldersgrupper med motsvarande värden för hela rikets befolkning.
Inom undersökningspopulationen är andelen ogifta något högre än för hela riket. Detta gäller för männen speciellt i åldern 25-—34 år, medan största skillnaden för kvinnorna finns i åldern 204-24 år. Vad avser rikets hela befolkning är emellertid andelen ogifta upp till 30-årså1dern mindre bland utländska medborgare. Detta innebär att om man ej tar hänsyn till de utländska medborgarna kommer skillnaderna mellan rikets övriga befolk-
Kvinnor
% 80( %-
//////// ”M”/A 7//////////////A5
7/////////////// ///////////////
/%
1 1
Figur 3 Undersöknings— populationens ålders-, 700 600 500 400 300 200 100 100 200 300 400 500 600 700 köns- och civilstånds ör- , delning. N : 12 930.f |:] Ogifta % Gifta Förut gifta
Tabell 5 Andelen ogifta inom undersökningspopulationen enligt figur 1 och rikets
befolkning Ålder Hela riket” Undersökningspopulationen % män % kvinnor % män % kvinnor
15--19 100 98 100 99 20" 24 88 68 90 78 25 »29 46 26 56 35 307 34 22 12 32 20 357 39 16 8 19 15
a Källa SCB 197414.
Tabell 6 Medelvigselålder och differens i vigselålder för första gången vigda i rikets hela befolkning. den renskötande befolkningen och undersökningspopulationen
Hela riket Undersöknings— Den renskötande populationen befolkningen Medelvigselålder män 26,6 28,1 31,1 Medelvigselålder kvinnor 24,4 25,6 25,7 Differens 2,2 2,5 5,4
ning och undersökningspopulationen i tabell 1 att minska. För exempel- vis åldern 20—24 år blir andelen ogifta män för hela riket 90,5 % och andelen ogifta kvinnor 73,8 %. Antalet kvinnor per 1 000 män är för rikets hela befolkning 1 009 (SCB 1974z7) mot 1 011 i undersöknings- populationen. Även här är således överensstämmelsen mellan rikets befolkning i övrigt och undersökningspopulationen god.
Ålderspyramidens utseende återspeglas också i ett högt allmänt födelsetal. Detta är för undersökningspopulationen 16,17 0/00 medan riket som helhet har 13,49 Q/oo. Det allmänna födelsetalet är ett ungefärligt mätt på nativiteten, vilken alltså är högre för undersökningspopulationen än för hela riket. För den renskötande populationen blir motsvarande tal 11,0 0/00 om man gör undersökningen i förhållande till den mera ”nor- malt” åldersfördelade manliga befolkningen. Medelvigselåldern för första gången vigda framgår av tabell 6.
Av tabell 6 framgår att undersökningspopulationen även i detta avseende i betydligt mindre grad än den renskötande befolkningen avviker från riksgenomsnittet.
4.4 Den totala samebefolkningen
Som ovan angivits har undersökningen av den renskötande befolkningen och den icke-renskötande befolkningen haft en gemensam utgångspunkt. De båda undersökningarnas resultat kompletterar således varandra. Om den renskötande befolkningen begränsas till att omfatta 2 412 personer (se fig. 1), utgör hela samebefolkningen enligt undersökningarna 15 342 personer. 1 figur 4 har renskötande och icke-renskötande befolkning sammanförts till en ålderspyramid.
Kvinnor
Män
%] ////// I //////////////2 '////////// ///// ////////////////. /////////////////////
////////////////////// ..... . //////////////////////// ////////////////// _ ///////å—
_ '//// // _EETW //////// //////
—/ %% %% .//////////////// W/ %% _/////////; _a
kx
k
kk
%?k
700 600 500 400 300 200 100 100 200 300 400 500 600 700
Figur 4 Den totala same befolkningen _ ///// Gifta N=15342. : Förut gifta
Den renskötande befolkningens sneda civilstånds— och könsfördelning inverkar vid sammanslagningen så till vida att ett visst kvinnounderskott uppstår i totalpopulationen. Antalet kvinnor per 1 000 män blir efter sammanslagningen 962, vilket således ligger under värdet för hela riket. Vidare framgår att även andelen ogifta män ökar något. Som jämförelse till figur 4 kan det vara av intresse att något studera figur 5.
Som synes avviker formen på pyramiden i figur 4 väsentligt från åldersfördelningen för riket år 1970 i figur 5. Närmaste likhet finner man med pyramiden från 1925 och 1950. Ser man framåt i tiden kommer den samiska populationen relativt sett att öka snabbare än rikets övriga befolkning.
Genom att utgångspunkten för undersökningen togs irenlängder under ett begränsat antal år, 1965—1971, täcker figur 4 ej hela den samiska befolkning som skulle erhållas om man bearbetat samtliga renlängder och för tidigare är även lappbyindelningslängder för de områden där dessa förekommer. En sådan total undersökning kräver stora personella resurser och kan knappast göras utan tillgång till databasen i Haparanda. Föreliggande material och övriga undersökningar för sameutredningen ger dock möjlighet att göra en försiktig uppskattning av storleken på den befolkning en total undersökning kunde ge. I en tidigare rapport (Lööv 1973) gjordes en total uppföljning av samtliga utflyttade och ättlingar till dessa från Tännäs sameby i Jämtlands län. Tidsperioden under vilken flyttningarna följdes var 1896—1972. Totalt erhölls 197 personer vilka var i livet vid årsskiftet 1972/73. Av dessa var en det aktiva i renskötsel
1900
1 1 1 | | | |— I
_| 1
I 60' 50 40 30 20 10 0/0010 20 30 40 50 60
1950
1 T 50 40 30 20 100
1 n 1 1 /00 10 20 30 40 50
1970
i | _r r" 1 r— —1 50 40 30 20 10 0/00 10 20 30 40 50
inom andra samebyar, men totalt 173 personer hänfördes till icke-renskö- tande befolkning. Med den metodik som föreliggande undersökning tillämpat har sammanlagt 148 av de 173 personerna, eller ca 86 %, kommit med i undersökningspopulationen. Låter man denna andel representera även övriga samebyar skulle man vid en total undersökning få en samisk befolkning på 17 526 personer. Det finns dock anledning att antaga att flyttningarna från samebyarna startade tidigare i de sydligare delarna av renskötselområdet än längre norrut. Bl a. visar vissa resultat i denna undersökning detta. Tar man hänsyn därtill kan man kanske reducera den totala samebefolkningen enligt denna metod till ca 17 000 personer. Utgår man från detta och räknar med en årlig naturlig folkökning på ca 6 o/oo skulle man vid år 2000 ha en samisk befolkning på ungefär 20 000 personer.
r | —r |— I ”1 50 40 30 20 10 0/0010 20 30
'T—I
40 50
Figur 5 Relativ ålders— fördelning för Sveriges befolkning vid valda tidpunkter. Källa: SCB 1972.
5. De icke-renskötande samernas speciella problem
5.1. Bakgrund
Sameutredningen skall enligt sina direktiv kartlägga de särskilda problem av olika slag som samerna möter i det svenska samhället och undersöka samernas samhörighetskänsla och inställningen i språk— och kulturfrågor hos dem som lämnat rennäringen och brutit upp från samernas ren- skötselområden. Utredningen har därför genom pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå utfört en intervjuundersökning rörande kultu- rella, sociala och psykologiska frågor. Undersökningen redovisas isin helhet som bilaga till betänkandet. I det följande redogörs för undersök- ningens huvudsakliga innehåll.
Syftet med undersökningen har varit att studera beteendemönster, sociala relationer och inställningen till olika företeelser som har att göra med samernas ställning som etnisk minoritet i Sverige.
Inledningsvis anförs i undersökningen att samerna allmänt anses utgöra en etnisk grupp i Finland, Norge, Sverige och Ryssland. Som särkultur inom dessa nationella kulturer är den samiska kulturen utsatt för kraftig påverkan inom respektive nation och denna påverkan blir helt naturligt kraftigare än den påverkan den samiska kulturen kan utöva på de nationella kulturerna.
För en person som hör hemma i den svenska nationella kulturen förefaller troligen det samiska vara en marginell företeelse kulturellt och socialt. Betraktar man emellertid den samiska kulturen som en egen kultur blir förhållandet ett annat. I många sammanhang anser man att samekulturen i huvudsak utgörs av det som har med renskötseln att göra. För en person som ägnar sig åt renskötseln är det säkerligen mycket i den svenska kulturen som förefaller inte bara marginellt utan även helt främmande.
1 ett modernt samhälle som det svenska möter en etnisk grupp med egen kultur som den samiska det övriga samhället på en rad olika områden varvid ett mångskiftande utbyte uppstår framför allt på de kulturella och sociala områdena.
Som bl. a. framgått av kap. 4 utgör de renskötande samerna endast en sjättedel av hela samepopulationen. Den övriga delen utgörs av de samer som aldrig varit renskötande eller som lämnat rennäringen och övergått till andra yrken och sysselsättningar. De benämns allmänt som icke-ren- skötande samer. Dessa samers marginella situation karakteriseras av ett
visst beroendeförhållande både till den renskötande gruppen och till den grupp som utgörs av övriga svenskar. Beroendeförhållandet till den renskötande gruppen är bl. a. en följd av lagstiftningen rörande ren- skötseln. Beroendeförhållandet till den övriga svenska befolkningen är uppenbart i och med att man försöker finna sin utkomst inom denna. Den icke—renskötande samebefolkningens situation utgör huvudfrågan för sameutredningen. [ undersökningen har dock även jämförelsedata från den renskötande befolkningen behandlats.
I undersökningen ingår därför både renskötande och icke-renskötande samer. Urvalet ur den renskötande undersökningspopulationen har tagits proportionellt mot varje samebys storlek. Åldersmässigt har urvalet begränsats till personer födda 1900—1955. Totalt omfattar urvalet 233 icke-renskötande och 1 13 renskötande samer.
Den renskötande populationen varifrån urvalet tagits innehåller även en viss ”kringbefolkning” som inte är direkt sysselsatt inom rennäringen.
[ undersökningen ingående personer har i regel vissa relationer till någon sameby. Dessa relationer har att göra med vad som benämnts ”social marginality". En av huvudfrågorna i undersökningen har varit att belysa dessa relationers omfattning och styrka. Samebyn betraktas därvid dels som en organisation för renskötseln, dels som den befolkningsenhet byn utgör och dels som det geografiska område byn omfattar.
5.2. Samhörighet och samhörighetskänsla mellan olika grupper samer
En viktig fråga i undersökningen har varit att få veta hur stark samhörig— heten är dels inom den renskötande gruppen av samer och dels mellan denna grupp och de samer inom byarna och deras närmaste omgivning som går under benämningen icke-renskötande samer. 1 undersökningen talar man om samhörighet på bynivå till skillnad från samhörighet på nationsnivå varmed avses i vissa fall renskötselområdet i sin helhet ochi andra fall hela riket.
Av undersökningen framgick att samhörighetskänslan inom den ren— skötande gruppen beträffande både männen och kvinnorna var stark. En jämförelse med motsvarande förhållanden beträffande den icke—ren- skötande gruppen utvisade en väsentligt svagare samhörighetskänsla inom denna. För att närmare få de icke-renskötande samernas relationer till samebyarna belysta har man bl. a. undersökt i vilken utsträckning de icke-renskötande samerna deltagit i samebyns offentliga verksamhet. Denna hade i undersökningen uppdelats i tre olika verksamhetsfält. Det första avsåg deltagande i samebyns möten och sammankomster av olika slag, det andra deltagande i renskötseln och det tredje deltagande i arbetet med renskötselns anläggningar. Resultatet av undersöknzngen gav vid handen att endast ca 10% av såväl männen som kvinnorna hade deltagit i samebyns sammankomster, att ca en fjärdedel av både männen och kvinnorna under det senaste året åtminstone någon dag hjälpt till inom renskötseln och att endast 6,3 % av männen och 1,8 % av kvinnorna deltagit i arbetet med renskötselanläggningar. Av undersökningen fram-
gick således att de icke-renskötande samerna i mycket ringa utsträckning deltagit i samebyns offentliga verksamhet. Som de viktigaste orsakerna till detta förhållande har angetts att man inte ansåg sig ha något att göra på samebyns möten, att man inte kunnat delta i renskötselarbetet på grund av arbete på annat håll och på grund av långa avstånd till arbetsplatsen samt att man saknat tid och intresse för att delta i arbetet med renskötselns anläggningar.
1 anslutning till det konstaterade ringa deltagandet isamebyns olika verksamheter har de icke-renskötande samerna tillfrågats hur man såg på möjligheten att hålla kontakten med hembyn. Ungefär hälften av både män och kvinnor ansåg att det var svårt att upprätthålla kontakten med samebyns offentliga verksamhet. En antydan fanns till att kvinnornas svårigheter var större än männens. Huvudsakligen berodde svårigheterna på att man själv inte hade renar och att man ofta saknade kontakteri hembyn. Sådana skäl anfördes av ungefär hälften av dem som sade sig ha svårt eller mycket svårt att upprätthålla kontakten. En fjärdedel av de tillfrågade anförde som skäl att man emotionellt kände sig stå utanför verksamheten.
Av dem som tyckte att kontakten var ganska lätt eller mycket lätt att upprätthålla anförde huvudparten att de personliga kontakterna var det väsentliga. Därnäst ansåg man att det egna intresset i kombination med att man ägde någon skötesren i byn gjorde kontakterna lättare.
5.3. De icke-renskötande samernas kontakter med samebyn i framtiden
Mot bakgrund av dessa resultat ställdes frågan om de icke—renskötande i framtiden skulle vilja ha kontakt med samebyn i berörda avseenden. Svaret blev att flertalet män och kvinnor i framtiden ville delta i samebyns möten. Påfallande var att kvinnorna i större utsträckning än männen uttalade denna önskan. Flertalet män och kvinnor uttalade också intresse av att delta i renskötseln. Även här var tendensen att kvinnorna gjorde de klaraste uttalandena. Arbetet med renskötselns anläggningar föreföll dock inte tilldra sig något påfallande intresse. Majoriteten av de tillfrågade var inte intresserad av att ha kontakter på detta område i framtiden. Detta gällde speciellt för männen. I en kommentar till undersökningen sades att om man närmare studerade dem som svarat nej till de tre aspekterna framgick det att huvudanledningen till att man inte i framtiden ville ha kontakt var bristande intresse. Av undersökningsreslutaten i övrigt framgick att samhörighetskänslan i fråga om byns offentliga verksamhet var relativt svag. Det fanns också en tendens till att kvinnorna upplevde samhörigheten svagare än männen. Av de icke-renskötande ville övervägande delen, 73 % av männen och 60 % av kvinnorna, att samhörigheten med samebyarna skulle bli bättre. När det gällde att finna former för hur en sådan förbättring skulle åstadkommas uttalades i första hand vikten av ökade möjligheter att träffas. En annan viktig åtgärd ansågs vara en förbättrad information från samebyn till den icke—renskötande gruppen. 20 % av männen och knappt
15 % av kvinnorna ansåg att medlemskap och rösträtt i samebyn skulle kunna stärka samhörighetskänslan.
Även de renskötande samerna hade tillfrågats om vilka åtgärder de fann angelägna för att stärka intresset hos de renskötande för samebyns offentliga verksamhet. Av svaren framgick att det var framför allt på tre områden som särskilda insatser behövde göras. För både män och kvinnor föreföll en bättre anpassning till den nya rennäringslagen vara ett sätt att öka samhörighetskänslan inom samebyn. En annan åtgärd av vikt ansågs vara att arbetet i större utsträckning utfördes gemensamt inom byn. Ett intressant inslag i sammanhanget var frågan om medlem- skap och rösträtt i samebyn för de icke-renskötande samerna. Även inom den renskötande gruppen ansåg ca 20 % av männen att en sådan åtgärd kunde stärka intresset för samebyns offentliga verksamhet.
5.4. Samhörighet och samhörighetskänsla på nationsnivå
Vad hittills redovisats om samhörighet och samhörighetskänsla har gällt förhållandena på bynivå. Samma frågor om samhörighet togs emellertid upp även på nationsnivå. Svaren gav vid handen att samhörighetskänslan på denna nivå måste betraktas som ganska svag. Detta förhållande gällde både de icke-renskötande och de'renskötande. Ungefär hälften av både män och kvinnor inom den förstnämnda gruppen ville dock att den i framtiden skulle bli bättre. Detta trodde man bäst skulle kunna ske genom att folk från olika byar kunde träffas och diskutera om saker som händer i deras byar. Inom den renskötande gruppen ansåg en relativt stor del att det borde vara en uppgift för SSR att ordna samarbete mellan byarna och lära folk att känna varandra. Detta skulle kunna ske, ansåg man, genom att man fick träffas och utbyta informationer och diskutera gemensamma angelägenheter. En mindre andel män inom denna grupp ansåg vidare att en ändring av rennäringslagen skulle kunna öka samhörig— hetskänslan på nationsnivån.
5.5. Samebyn som befolkningsenhet
Frågan om samhörighet och samhörighetskänsla har också undersökts med betraktande av byn som befolkningsenhet mer än som en organisa- tion för renskötseln. I denna egenskap består samebyn av dels ren— skötande, dels icke-renskötande samer. Undersökningen visade entydigt att de bästa kontakterna mellan den icke-renskötande befolkningen och den renskötande fanns inom hembyn. Endast ca 3 % sade sig helt sakna kontakter med renskötande samer. Dessa 3 % lade skulden för denna kontaktlöshet helt på sig själva och menade att kontakterna uteblivit på grund av bristande intresse.
Den renskötande gruppen redovisade att samhörighetskänslan var mycket stark. Av gruppen ansåg ca 70 % att samhörigheten var tillräckligt bra. Drygt 10 % av kvinnorna och drygt 15 % av männen trodde dock att den kunde stärkas genom att olika arbetsuppgifter utfördes tillsammans. Härigenom skulle man kunna minska vissa friktioner människorna
emellan. Av de icke-renskötande samerna var det en betydligt mindre andel som ansåg att samhörigheten med den renskötande befolkningeni hembyn var tillräckligt bra.
I fråga om de framtida kontakterna visade resultaten av undersök- ningen att viljan till kontakter med hembyns renskötande befolkning var mycket stor inom den icke-renskötande gruppen. I undersökningen redovisades ett par intressanta iakttagelser, nämligen att de som saknade kontakter med den renskötande gruppen inte heller önskade sådana för framtiden och att ca 5 % av männen som hade kontakter förklarade sig benägna att avbryta dessa.
Undersökningen visade att de icke-renskötande samernas samhörig- hetskänsla med alla renskötande i landet var förhållandevis svag i jämförelse med förhållandet på bynivån. Ca en fjärdedel av männen och en tredjedel av kvinnorna förklarade att de inte alls kände någon samhörighet med de renskötande. På frågan om man trodde på möjlig- heterna att stärka samhörigheten framgick det av svaren att ca 30 % inte var intresserade av frågan. Den renskötande gruppen visade en betydligt starkare samhörighetskänsla på nationsnivå än de icke-renskötande. I jämförelse med förhållandet på bynivån var den dock väsentligt svagare.
Genom undersökningen försökte man också utforska hur starka kontakterna var mellan olika grupper av icke-renskötande samer på nationsnivå. En fråga gällde den icke-renskötande gruppens kännedom om bytillhörigheten för de icke-renskötande samerna inom bekantskaps- kretsen. Det framgick av svaren att man i stor utsträckning kände till från vilka byar de icke-renskötande samerna i bekantskapskretsen kom. Oftast utgjordes bekantskapskretsen av icke—renskötande samer från hembyn. Med dessa hade man också den bästa kontakten. Ca 3 % var helt ovetande om huruvida deras bekanta över huvud taget var samer eller inte. Av svaren i övrigt kunde utläsas att många icke-renskötande helt saknade kontakt med icke-renskötande samer från andra byar än hembyn, att 90 % av de icke-renskötande i framtiden ville upprätthålla kontakten med andra icke-renskötande samer från hembyn samt att 60 % ville ha kontakter med de icke-renskötande också från andra byar än hembyn. Sammanfattningsvis framgick att de icke-renskötandes kontakter med andra icke-renskötande från hembyn var relativt lätta att upprätthålla men svåra att upprätta på grund av svårigheter att träffas.
5.6. De icke-renskötande samernas syn på begreppet hemtrakt
I ett avsnitt av undersökningen hade man också försökt utforska vad de icke-renskötande samerna på nationsnivå betraktade som sin hemtrakt. Man ställde också frågor rörande hur ofta och hur länge man vistades i den bygd som man betraktade som hemort. När det gällde den första frågan framgick klart att de icke—renskötande hade en mycket bestämd uppfattning om vad de betraktade som sin hemtrakt. Hela 97,5 % kunde klart utpeka och avgränsa området på kartan. Ungefär 90 % tog med sin hemsamebys område i denna avgränsning. Av svaren framgick att man i
de allra flesta fallen avsåg ett större geografiskt område och inte enstaka orter.
Beträffande de övriga frågorna i sammanhanget visade svaren att en mycket stor del av de icke-renskötande samerna faktiskt vistades mer eller mindre regelbundet inom hemsamebyns geografiska område. Unge- fär 80 % av både män och kvinnor sade sig således vistas inom området minst någon gång varje månad. Detta måste innebära att dessa människor finns inom området så gott som året om. För de övriga 20 % var vistelsen inom området koncentrerad till månaderna juni-augusti. Av de ca 40 % som bodde på längre avstånd från hembyn uppehöll sig de flesta en eller ett par nätter hos släktingar varje gång de besökte hemtrakten. Ungefär en tredjedel av dessa förlade i regel också sin semester dit.
Anledningen till att man sökte sig till hemtrakten angavs vara att man dels hade släkt där, dels ville upprätthålla kontakten med naturen. Båda dessa skäl angavs lika ofta. Endast några få personer angav kontakten med renskötseln som skäl. Ungefär 75 % av de tillfrågade sade sig vara fast beslutna att även i framtiden vistas i området i ungefär samma utsträckning som nu. Resten skulle gärna vilja det men var oroliga för var och hur de kunde bo där den dag då föräldrar eller andra anhöriga var borta. Huvuddelen av besökarna bodde således hos släktingar. Endast ca 15 % ägde själva fritidsbostad av något slag. Beträffande verksamheten under besöken framgick det av undersökningen att männen jagade, fiskade och gick omkring i markerna och att kvinnorna hälsade på hos vänner och bekanta. Drygt 60 % uppgav att de skulle vara intresserade av att skaffa sig en fritidsbostad inom området som man helst skulle vilja placera i en mindre by. Huvudparten skulle också vilja bygga fritids- bostaden själv. Dessa resultat av undersökningen utvisade en mycket stark bindning till hemtrakten och en stark samhörighet med denna. Över 80 % av båda könen kände större samhörighet med renskötselområdet i sin helhet än med den övriga delen av landet. Trots den starka känslan för hemtrakten som resultaten utvisade ansåg dock många att den ytterligare kunde stärkas, främst genom ökade möjligheter till arbete i hemtrakten. Den renskötande gruppen betonade särskilt att en sådan förstärkning kunde ske om framtida bosättning inom området kunde tillförsäkras. En klar majoritet inom denna grupp fram- höll emellertid att hela renskötselområdet i landet är ett alltför stort område för att den enskilde individen skulle kunna känna samhörighet med alla samer inom området.
5.7. Träffpunkter i hemtrakten
Den starka känslan för hemtrakten och de framförda önskemålen om kontakter med både renskötande och icke-renskötande samer gav anled— ning att ställa frågan om eventuella träffpunkter i hemtrakten. Av svaren framgick att endast ca 15 % av de renskötande samerna hade tillgång till någon samegård, hembygdsgård, ungdomsgård, kafé el.dyl. där man kunde sammanträffa med t. ex. utflyttade samer. En knapp tredjedel av den icke-renskötande gruppen kunde enligt undersökningen nås genom
dessa lokaler. De lokaler man angav var Samernas folkhögskola, de fåtaliga samegårdar som finns, vidare någon skola eller föreningslokal. Drygt 70 % av männen och 50 % av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen, vilka hade tillgång till sådana lokaler, ansåg att dessa träff- punkter underlättade för dem att hålla kvar kontakten med såväl andra icke—renskötande samer som med de renskötande och hemtrakten i övrigt. Man uttalade också önskemål om att samlingsplatserna skulle utformas så att det blev naturligt för vanliga människor att söka sig dit.
5.8. Samebyn och anslutning av icke-renskötande samer
En fråga som enligt undersökningen varit aktuell de senaste åren är om och i så fall hur man eventuellt kan knyta de icke-renskötande samerna till samebyn. Detta är enligt undersökningen en angelägen men samtidigt en mycket känslig fråga. Av undersökningen framgick att 90% av de icke-renskötande samerna inte var upptagna som medlemmar i samebyn. , Av männen trodde sig 20% vara medlemmar men i verkligheten var endast 3 % medlemmar. För kvinnorna var motsvarande siffror 30 resp. 7. I stort sett hälften av både män och kvinnor hade inte några kunskaper om vad rennäringslagen ställer för krav på medlemskap i sameby. Endast en fjärdedel av männen och ca en tredjedel av kvinnorna hade kunskaper om vad rennäringslagen innehåller. När det gällde att ange vilka rättig- heter som borde knytas till medlemskap i syfte att öka samhörigheten med samebyn anslöt sig 40% av både männen och kvinnorna till ett alternativ som innebar endast jakt— och fiskerättigheter. Drygt 50% av männen och 40 % av kvinnorna ansåg att dessa rättigheter skulle vara begränsade medan ca 30% av båda könen ville jämställa de icke-ren- skötande samerna med de renskötande i fråga om rättigheter. Även den renskötande gruppen anslöt sig till begränsade rättigheter.
På en fråga om vilka skyldigheter som borde åvila de icke-renskötande samerna som medlemmar i samebyn svarade hälften av både männen och kvinnorna att man var tveksam om man över huvud taget skulle knyta några skyldigheter till medlemskapet. Den andra hälften ansåg att medlemmarnas enda skyldighet var att ta hänsyn till renskötselns behov.
Majoriteten män och kvinnor i den icke-renskötande gruppen ansåg att medlemskap i samebyn skulle öka samhörighetskänslan samer emellan medan ungefär 20 % i den renskötande gruppen var tveksam om medlem- skap kunde öka samhörighetskänslan.
5.9. Samebyn skall avgöra medlemskap i samebyn
Båda grupperna ansåg att medlemskap borde ordnas genom samebyn och inte genom någon annan lokal organisation och båda grupperna ansåg att vissa förutsättningar måste uppfyllas av den som ville bli antagen som medlem i samebyn. Ungefär 80 % i båda grupperna ansåg att samisk börd skulle vara kriteriet för inträde i byn. Hälften av dessa införde dock
begränsningen att personen ifråga måste vara från den by där han ville vinna inträde som medlem. Knappt 10 % ville ha renskötselrätt som krav för inträde. Drygt 30 % av männen och nästan 50 % av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen ansåg att hela samebyn, dvs. även icke-ren- skötande, som ingick i samebyns befolkningsenhet, skulle vara med och besluta om vilka som skulle antas som medlemmar, medan nästan 50 % av männen och 30 % av kvinnorna i den renskötande befolkningen ansåg att hela samebyn i samråd med lantbruksnämnden skulle avgöra vilka
som skall antas som medlemmar.
5.10. Gemensam riksorganisation för alla samer
Ungefär 80 % av männen och 90 % av kvinnorna i båda grupperna ansåg att samhörigheten på nationsnivå bäst kunde stödjas om både ren— skötande och icke-renskötande samer var enade i en enda riksorganisation av typ SSR, och denna stora majoritet var enig om att olika organisationer på riksplanet skulle splittra samerna. Emellertid hade den icke-ren- skötande gruppen farhågor för att renskötselns problem helt skulle komma att dominera en gemensam organisation och att de icke-ren- skötande därigenom skulle komma i skymundan. Den renskötande gruppen å sin sida hade farhågor för att den icke-renskötande gruppen på grund av sin större numerär helt skulle dominera en gemensam organisa- tion och att de renskötandes problem skulle bli mindre uppmärksam-
made.
5.1 1 Språk- och skolfrågor
Enligt undersökningen har språk- och skolfrågor länge intagit en central plats i diskussionen om den samiska kulturens möjligheter att fortleva i Sverige. Kunskaperna om språkets utbredning och status inom framför allt den icke-renskötande samebefolkningen har dock varit mycket dåliga. En ofta framförd åsikt har varit att samiskan som språk i framför allt de sydligare delarna av renskötselområdet i stort sett varit i utdöende. I andra sammanhang återigen har man hävdat att språket även i dessa områden fortlever och utvecklas, även om det sker under svåra yttre omständigheter.
Resultaten av undersökningen rörande den kulturella marginaliteten visade att kunskaperna i samiska inom den icke-renskötande gruppen var klart sämre än i den renskötande gruppen och att kvinnorna genom- gående i båda grupperna föreföll att ha något bättre kunskaper än männen. Det framgick vidare att ca 5 % av den renskötande gruppen inte alls förstår samiska, ca 20 % inte kan tala samiska, ca 45 % inte kan läsa samiska och ca 80 % inte kan skriva samiska. Motsvarande siffror för den icke-renskötande gruppen var att ca 20 % inte förstår samiska, ca 40 % inte kan tala samiska, ca 65 % inte kan läsa samiska och ca 85 % inte kan skriva samiska. Drygt hälften av den renskötande gruppen var intresserad av att själv genomgå en kurs i samiska.
Ca 50 % i den renskötande gruppen och ca 90 % i den icke-ren- skötande gruppen angav att inget av deras barn kunde samiska. Intresset för att barnen skulle lära sig samiska var klart större hos den renskötande gruppen än hos den icke-renskötande gruppen. 7,4 % av den renskötande gruppen och 1,3 % av den icke-renskötande gruppen vilka hade barn som inte kunde samiska angav att barnen fick undervisning i samiska i skolan.
Ca 40% i den icke—renskötande gruppen och ca 20% i den ren- skötande gruppen vilka hade barn som inte kunde samiska var tveksamma till undervisning i samiska i skolan medan i stort sett samtliga i den renskötande gruppen och ca 90 % i den icke—renskötande gruppen önskade samiskt stoff i grundskolans undervisning.
Ca 50 % av männen och ca 40% av kvinnorna i den renskötande gruppen och ca 65 % av männen och ca 60 % av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen hade aldrig deltagit i någon kursverksamhet av något slag.
Den icke-renskötande gruppen hade i större utsträckning än den renskötande deltagit i kursverksamhet utan anknytning till samekultur. De kurser som den renskötande gruppen deltagit ihade oftast anordnats av AMS eller lantbruksstyrelsen medan ABF oftast varit arrangör vid kurser för den icke-renskötande gruppen. Över 90 % av den renskötande gruppen ansåg att kurserna varit meningsfulla och att det meningsfulla i många kurser var att man fick komma tillsammans och gemensamt uträtta något.
Slöjdkurserna hade väckt det största intresset hos båda grupperna. Båda grupperna önskade även i fortsättningen få slöjd- och språkkurseri stor utsträckning och den renskötande gruppen ville också ha kurser med renskötselinriktning.
5.12. Intresset för andra näringsfång än renskötsel
Ca 20% av den renskötande gruppen och ca 35% av den icke-ren- skötande gruppen skulle kunna tänka sig att vara egna företagare inom turistnäringen. Denna egna företagsamhet skulle helst avse hotell eller campingrörelse eller tillverkningsindustri av något slag.
Fiske till försäljning bedrevs av ca 17 % av den renskötande gruppen och ca 8 % av den icke-renskötande gruppen. Fiske som fritidsverksam- het, för eget behov eller för försäljning, bedrevs av ca 90% av den icke-renskötande gruppen och ca 85 % av den renskötande gruppen.
Drygt 90 % av den renskötande gruppen plockade bär för eget behov. Motsvarande andel för den icke-renskötande gruppen var ca 85 %.
Ca 50 % av den renskötande gruppen och ca 60 % av den icke—ren- skötande gruppen bedrev inte någon småviltjakt. Drygt 70% av den renskötande gruppen och drygt 40 % av den icke-renskötande gruppen jagade älg.
Ca 70 % av den renskötande gruppen och ca 50 % av den icke-ren- skötande gruppen slöjdade. Slöjd för försäljning bedrevs av ca 35 % av den renskötande gruppen mot ca 25 % av den icke-renskötande gruppen. Knappt hälften av dem som slöjdade hade specialiserat sig på någon
produkt eller något material. Den inkomst man fick genom försäljning från fiske, jakt, bärplockning
eller slöjd ville man inte avstå ifrån. Medelvärdet för skattningarna av värdet av de produkter som införskaffades genom fiske, jakt, bärplock- ning och slöjd var ca 3 000 kr. per år för den renskötande gruppen.
De personer i den icke-renskötande gruppen som själva tidigare sysslat med renskötsel hade lämnat renskötseln oftast av ekonomiska skäl eller hälsoskäl. Ytterst få hade i samband med övergången från rennäringen till annan näring tagit kontakt med arbetsförmedlingen. Huvuddelen hade fått nytt arbete genom egna kontakter med olika arbetsgivare. Av dem som kontaktat arbetsförmedlingen erhöll samtliga hjälp i form av av- gångsvederlag, omskolning eller starthjälp. Ungefär en tredjedel av dem som inte sökte denna hjälp kände inte till att det fanns möjlighet att erhålla sådan hjälp.
Ca 40% av männen och drygt 20 % av kvinnorna hade någon gång behövt byta bostadsort för att få nytt arbete. Av dem som någon gång behövt byta bostadsort hade drygt 60% haft problem av olika slag i samband med flyttningarna. Problemen hade varit komplicerade och omfattat såväl bostadsförhållanden som arbetsförhållanden, kontakt- problem och problem sammanhängande med bristfällig egen utbildning. De som i den icke-renskötande gruppen tidigare varit aktiva renskötare hade i mycket större utsträckning än övriga i gruppen fått byta bostads- ort för att erhålla arbete.
6. Samisk kultur
6.1. Inledning
Enligt direktiven för sameutredningen skall utredningen kunna läggas till grund för en samlad bedömning av vilka kompletterande åtgärder som kan och bör vidtas från samhällets sida till stöd främst för samernas språk och kultur. Sameutredningen har avstått från att söka definiera begreppet samisk kultur. Det kan inte vara meningsfullt eller önskvärt att slå fast en enda kulturdefinition. I kulturdebatten under senare år har kulturbegrep— pet utvidgats från att i huvudsak omfatta de olika konstarterna till att avse även frågor om t. ex. miljö, utbildning, organisationsarbete och massmedier. Även frågor som rör kommunikation, aktivitet, gemenskap och samspel mellan kulturarbetare och samhälle har påverkat utveckling- en av kulturbegreppet. Sameutredningen har i sitt arbete haft det vidgade kulturbegreppet för ögonen och utredningens samlade förslag i detta betänkande skall ses som förslag till åtgärder för samernas kultur i vidaste mening.
För att ytterligare belysa de aspekter som kan läggas in i begreppet samisk kultur kan en norsk och en svensk same citeras. Sålunda har Nils Jernsletten i en artikel i boken Samemakt (1970. Red. Andres Kling) besvarat frågan om vad samekultur är på följande sätt.
”Den är någonting ganska litet eller ingenting för de utomstående som frågar på det sättet. Eller kanhända är den några människor som talar ett obegripligt tungomäl tillsammans, eller några färgstarka, gammaldags dräkter, en samekniv eller några gamla redskap på museum, sådana som ingen behöver längre. Och så är den väl underliga toner som fulla samer förmedlar och som kallas jojk och som nu har kommit på skiva. Och självfallet renen, han är den viktigaste i hela samekulturen, viktigare än samen själv, efter turistbroschyrer och norsk lag att döma.
För oss samer är samekultur ingenting av detta. Allt detta är mer eller mindre beständiga yttre drag, yttringar. Samekultur är att vi sitter tillsammans och talar om saker som människan kanske talar om på alla platser i världen, att vi talar tillsammans om saker på vårt eget sätt, på lapska, eller att vi tiger. Samekultur är det att vi ror på fjorden eller älven eller vattnet, går på jakt, kokar kaffe, vandrar ute i naturen som det heter på norska men inte alls på lapska, att vi är där under bar himmel och har vår tid och att vi lever. Vi har inte uttryck för fin kvällsstämning, härlig
soluppgång, vidunderligt stilla kväll — sådana uttryck som storstadsmän- niskan är så kvick att hitta på. Eller samekultur är att några undomar i Oslo då och då möts för att tala lapska, eftersom de finner att ”det är så trevligt att tala lapska”. Samekulturen är samiskt språk och ett sätt att tänka och en Iivshållning som väldigt många rationella stadsmänniskor inte skönjer mer av än att de kallar det för slentrian, oeffektiv låt-det-regna-mentalitet. Och gamla sametraditioner i konsten att utnyttja ett magert lands alla naturresurser, hör med till bilden av kulturen. Ron är en del av den traditionen, tålmodigheten är den enda möjliga hållningen hos människor som inte har vunnit över naturen. Konst? Å jo, konst i ögonblicket, i en jojkstrof eller en berättelse eller i ett knivskaft med ornamentik som kanske ingen vet vem som har gjort. Den gedigna, eviga konsten med signatur under har vi inte. Vi har kanske saknat drömmen om att leva evigt på jorden?
Nej, detta kan på intet sätt gälla som definition på samekultur, och fortfarande tror jag att det kommer att dröja mycket, mycket länge innan den kan definieras — innan den är död.”
I en artikel publicerad i Norrländska Socialdemokraten den 28 oktober 1972 skrev ordföranden i Same-Ätnam, Gustaw Heikka, följande om vad
han anser vara samekultur: ”Samekultur är ursprungligen ett levnadssätt som genom århundraden
utvecklats under hårda livsbetingelser och direkt anpassats till den karga naturens möjligheter. Tidigare kännetecknades levnadssättet av no- madism, men numera har övergång till fast året-runt-bosättning skett. I levnadssättet ingår bland annat att praktiskt lösa sina vardagsuppgifter, att för sig själv försöka klargöra sin situation i det pluralistiska samhället och att slå vakt om och hävda vissa grundläggande värderingar byggda på folkgruppens livsuppfattning,
ett näringsliv, vari ingår renskötsel, fiske, jakt, jordbruk, slöjd och turism,
ett språk, samiskan, som egentligen är näringsbundet till den grad att det riskerar att dö ut om renskötseln försvinner,
en historia inklusive mytologi, som visserligen inte finns skriven i form av en samlingsvolym, men ändock existerar,
en nationaldräkt, som kan betecknas som ett yttre (synligt) kännetec- ken, men ändock bör tillmätas rätt så stor betydelse i kulturmanifesta- tionssyfte,
en diktartradition, som ursprungligen utgått från jojken, den improvi- serade erinringens konst, men på senare tid gett sig till känna i form av utgivna dikter och böcker,
ett utbyggt skolsystern, vari nomadskolorna, samehögstadiet och Samernas Folkhögskola i Jokkmokk ingår,
en organisationssträvan, som kan exemplifieras med sameföreningarna, Svenska Samernas Riksförbund och Same-Ätnam och slutligen
en samhörighetskänsla samer emellan."
6.2. Det samiska kulturarbetet
6.2.1. Språket
Sameutredningen har i sitt tidigare utredningsarbete prioriterat vissa samiska utbildningsfrågor, vilket resulterat i delbetänkanden om Samer- nas folkhögskola (Ds U 197322) och om forskning och eftergymnasial utbildning i samiska (Ds U l973:l4). Vid genomgången av de olika utbildningsbehoven har undervisningen i samiska språk av naturliga skäl fått en framskjuten plats. Samiska språkets utbredning och dess olika dialekt— eller språkformer beskrivs i bl. a. 1957 års nomadskolutrednings betänkande (SOU 1960:41) Samernas skolgång.
Samiskan är ett finsk-ugriskt språk som kännetecknas av stor formrike- dom. Språket sönderfaller i tre dialektgrupper, nämligen de centralsa— miska, sydsamiska och östsamiska dialekterna. Centralsamiska talas av det ojämförligt största antalet samer. Området där detta språk talas sträcker sig från gränstrakterna mellan Norrbottens och Västerbottens län i söder bortemot trakterna av Enare träsk i nordöstra Finland. Centralsa- miska talas också i Troms och Finnmarks fylken i Norge samt i Enontekiö och Utsjoki socknar i Finland. Dialektgruppen har sitt kärnområde i Kautokeino socken i Finnmarken. Centralsamiska talas således i alla fjällsamebyar i Norrbottens län och i alla skogssamebyar från och med Jokkmokk och norrut. Skogssamernas dialekter i Arvidsjaur och Arjeplog hör däremot till den sydsamiska gruppen.
Centralsamiskan omfattar tre skilda dialekter, nämligen nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska. Kautokeinodialekten av nordsamiskan har under det senaste århundradet brett ut sig på granndialekternas bekost- nad såväl söderut som österut och norrut. Detta innebär att från och med Jukkasjärvi och angränsande delar av Gällivare i söder till och med Utsjoki längst i nordost kan samerna utan större svårigheter göra sig förstådda med varandra på sitt modersmål, nordsamiskan. Detta främjas väsentligt av att man år 1947 kom överens mellan Sverige och Norge att utveckla ett gemensamt nordsamiskt skriftspråk som utgår från Kauto- keino- och Karasjokdialekterna. Svårigheterna blir betydligt större för dem som talar lulesamiska och pitesamiska.
Begränsar man sig till det svenska sameområdet är det fråga om endast två huvudområden, centralsamiska och sydsamiska, av vilka det först- nämnda således sönderfaller i nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska. Skillnaden i ordförråd och grammatik är så stora mellan de tre centralsamiska dialekterna och i synnerhet mellan dessa och sydsamiska att man kan tala om flera olika samiska språk. Nordsamiska är den dialekt eller det språk som har den största spridningen, såväl inom hela det nordiska sameområdet som inom den svenska delen av detta. Hur många samer som talar nordsamiska finns det inga exakta uppgifter om. Uppskattningsvis brukar anges ca 25 000 inom de tre länderna i fråga. När det gäller sydsamiska torde det röra sig om endast något tusental som behärskar detta språk inom Sverige och Norge. I fråga om lulesamiskan och pitesamiskan, som förekommer inom den
svenska samebygden, rör det sig om väsentligt lägre antal.
När det gäller frågan hur många svenska samer som i dag nöjaktigt behärskar något av de samiska språken eller dialekterna saknas också tillförlitliga uppgifter. Senaste tillgängliga uppgifter om antalet samiskta- lande personer härrör sig från 1945 års folkräkning. Enligt de uppgifterna skulle av den till 10 000 uppgående samegruppen drygt 5 000 tillhöra en samisk språkgemenskap. 1957 års nomadskolutredning försökte med utgångspunkt i 1945 års folkräkning uppskatta vilka förändringar i antalet samisktalande som skett under den mellanliggande lS-årsperio- den. Man kom fram till att antalet personer som då talade nordsamiska torde uppgå till i runt tal 2 900. Antalet samer som då fortfarande talade sydsamiska angavs till ca 1 200, men utredningen konstaterade samtidigt att detta antal torde vara för högt, eftersom erfarenheten visade en stark tillbakagång för sydsamiskan. Enligt dessa beräkningar skulle således för 15 år sedan ca 4 000 samer nöjaktigt kunna förstå och tala någon form av samiska språk, dock med stark övervikt för nordsamiskan.
Enligt den intervjuundersökning som redovisats i kap. 5 framgår att ca 5 % av den renskötande gruppen samer inte alls förstår samiska. Ca 20 % kan inte tala samiska, ca 45 % kan inte läsa samiska och ca 80 % kan inte skriva samiska. Motsvarande siffror för den icke-renskötande gruppen samer visar att ca 20% inte förstår samiska. Ca 40% kan inte tala samiska, ca 65 % kan inte läsa samiska och ca 85 % kan inte skriva samiska. Vidare framhålls att ca 50 % i den renskötande gruppen och ca 90 % i den icke-renskötande gruppen anger att inget av deras barn kan samiska.
Enligt sameutredningens uppfattning finns det bland dagens samer ett levande intresse för det samiska språket. Man har från olika sammanslut- ningar representerande skilda grupper av samer uttalat en oro för att det egna språket skall trängas undan och få allt svårare att hävda sig i dagens samhälle. Bland samerna har allvarliga överväganden gjorts rörande lämpliga åtgärder till stöd för det egna modersmålet. Intresset har inte bara inriktats på att skapa nya förutsättningar för en ökad utbildning i samiska, utan man har också siktat på en utveckling av själva språket. I det nyss nämnda av Heikka formulerade kulturinnehållet antyds att det samiska språket är så starkt bundet vid rennäringen att språkets framtid helt är beroende av om rennäringen kan behållas. Även i andra sammanhang brukar framhållas att det samiska språket är rikt på ord och uttryck som har med renskötseln och naturen att göra. Det är emellertid fattigt på ord och uttryck som har anknytning till modern teknik och modernt samhällsliv.
I samernas kulturpolitiska program, som antogs av nordiska stmekon- ferensen i Gällivare år 1971, sägs om språket att det är nödvändigt ”att vi odlar och får odla vårt språk, utveckla det och använda det som ett modernt kommunikationsmedel i tal och skrift, hemma och i samhället”. Som en första åtgärd för att fullfölja kulturprogrammet på språkområdet tillsattes en språknämnd med ledamöter från Finland, Norge och Sverige. En av de viktigaste uppgifterna för den samiska språknämnden angavs vara att berika samiskan med ord och uttryck för moderna företeelser av
olika slag, som ju saknas i det traditionella språket. Inom språknämnden utsågs ett arbetsutskott som i första hand skulle skapa termer och uttryck för bl. a. skola, affärsliv, föreningsverksamhet m.m. Enligt de uppgjorda planerna skulle i arbetsutskottet ingå dels språkligt skolade personer, dels goda språkmeddelare för kontroll av nybildningarna. För det grundläggande arbetet, som utfördes vid Åbo universitets forsknings- station i Keva under år 1972, ställdes medel till förfogande av Nordiska kulturfonden. En stencil innehållande ca 1 500 ord utarbetades. För det fortsatta arbetet inom språknämnden har samefonden lämnat bidrag till kostnaderna för de svenska ledamöternas medverkan.
Nordiskt samiskt institut, som har till uppgift att också ta sig an arbetet med samiska språk, fungerar som sekretariat för den samiska språknämnden. Institutet har vidare startat ett forskningsprojekt kring det samiska språket med speciell inriktning på syntax och fraseologi. Projektet leds av professor Israel Ruong, Uppsala. Om arbetsuppläggning och genomförande har projektledaren framhållit följande: ”Genom en undersökning av satsens struktur, dess beståndsdelar, de grundläggande ordkombinationerna, dvs. fraserna, har man möjlighet att tränga djupare ned i de djupare skikten i språkets byggnad. En djupundersökning med denna inriktning är nödvändig för att man skall få en fast grund för ett fortsatt utvecklingsarbete. Samiskan har vid det nuvarande skriftspråkets utformning liksom också i tal rönt starkt inflytande från grannspråken, finskan, norskan och svenskan. Det innebär att samiskans syntax i inte ringa utsträckning kommit att bli olika i de tre länderna.” Projektet kräver dels en genomgång och en analys av redan existerande material, texter och inspelningar, dels en omfattande datainsamling från fältet. För arbetet, som beräknas fortgå över 1977, har institutet hittills avsatt drygt 100 000 sv. kr.
I sitt tidigare förslag till stöd för Samernas folkhögskola har sameutredningen redovisat vad man gjort vid folkhögskolan för att stödja det samiska språket. Skolan har medverkat i ett utvecklingsarbete rörande språket. Detta arbete har resulterat i bl. a. en samisk-svensk och svensk-samisk ordbok, utgiven av Olavi Korhonen. Ordboken redovisar i första hand ordförrådet i nordsamiskan.
När man planerade för att ge samiskan en plats på schemat såväl i nomadskolan som på det samiska högstadiet av grundskolan kom man att satsa på nordsamiskan, inte bara av den anledningen att det var det mest spridda språket, utan också därför att det var det bäst vetenskapligt genomarbetade språket. Därtill kom att man som tidigare nämnts år 1947 träffade överenskommelse mellan Norge och Sverige om ett gemensamt nordsamiskt skriftspråk i syfte att möjliggöra en ömsesidig användning av samisk litteratur i båda ländernas skolor. Detta samarbete håller f. n. på att byggas ut ytterligare. Från olika håll har framhållits som angeläget att också Finland ansluter sig till det skriftspråk som Norge och Sverige enat sig om. Någon överenskommelse härom har emellertid ännu inte träffats.
Sameutredningen förordade i sitt andra delbetänkande inrättandet av en professur i samiska vid universitetet i Umeå. Utredningen framhöll att den forsknings- och utbildningsorganisation som föreslogs borde ha sin
tyngdpunkt i det samiska språket. Vid tidigare överväganden om en professur hade den samiska kulturen i övrigt dominerat. Utredningen underströk för sin del att inte minst bristen på utbildningsmöjligheter för lärare inom den samiska undervisningen och det stora antalet forsknings- uppgifter med språklig inriktning motiverade att organisationen fick en språklig profil. En professur i samiska i enlighet med utredningens förslag inrättades den 1 juli 1975 (se vidare kap. 11.3.5).
6.2.2. Den samiska litteraturen
Samerna har numera på ett helt annat sätt än tidigare lämnat egna bidrag till den skrivna litteraturen. En ökad kulturell medvetenhet har tagit sig uttryck inte enbart i t. ex. krav och önskemål om ändrad status för samiskan som språk utan också initierat till en nyproduktion av litteratur på samiska och en utökad användning över huvud taget av samiska i skrift. Lika omfattande som litteraturen kring samerna ter sig, lika begränsad är emellertid samelitteraturen i egentlig mening — den av samer — liksom den litteratur för övrigt som finns tillgänglig på samiska. Lars Thomasson ger i bilaga 5 till sameutredningens betänkande en bred skildring av den samiska litteraturen. Följande sammanfattning bygger på hans beskrivning.
Det som skrivits på samiska omfattar nu uppskattningsvis 600 böcker och småskrifter. Det mesta är av religiös art. Katekesen är f. ö. den bok som översatts mest. Till kategorin böcker på samiska hör också läseböcker för skolbruk, grammatikor och ordböcker. Men det som senast skrivits på samiska är inte begränsat till läromedel av olika slag, ordböcker och psalmtexter. Också skönlitterärt ökar användningen av samiska som uttrycksmedel, både för översättning och i originaltexter.
Samerna har inte förrän in på det senaste århundradet haft någon egentlig skriven litteratur och den litterära tradition som t. ex. jojkningen under sekler burit upp och förmedlat har därför spelat en mycket stor roll för deras samlade litterära kvarlåtenskap, alltifrån samestudenten Olof Sirmas bidrag i Johannes Schefferus” Lapponia 1673 — där de först upptecknade jojkdikterna finns bevarade — till de nu levande traditions- bärarna och nyskaparna av samisk poesi. Med jojkningens sångtexter har bevarats en folklig diktning av i första hand lyrisk art. De samiska folksagor och sägner, som också utgör en del av den litterära traditionen, finns rikt dokumenterade i t. ex. Just. Qvigstads stora samling Lappiske eventyr og sagn 1927—1929 (med nära 600 sagor, sägner och fabler — ofta varianter av samma motiv).
De första riktigt individuella bidragen till samelitteraturen inleds med ett verk av Johan Turi, född 1854 i Kautokeino i norska Finnmarken och död i Jukkasjärvi 1936. 1910 utkom hans Berättelse om samerna, Muit, talus sämiid birra, skriven på samiska och utgiven på samiska med översättning till danska. 1 svensk text förelåg den 1917 och den kom också i tyska och engelska utgåvor. I sin bok berättar Turi om den gamla samiska livsformen, om strapatsrika flyttningar och långa vaknätter vid renhjorden, om rovdjurens härjningar och om sammanstötningar mellan
samer och bofasta. Turi har själv förklarat syftet med sitt verk på så sätt att han genom det ville ge en skildring av det samernas liv han så grundligt kände.
Turi hade illustrerat sin ”berättelse” med egna teckningar för att ännu bättre kunna åskådliggöra vad han ville skildra. Ett stycke längre på den vägen gick Nils Nilsson Skum med sitt stora bildverk Same-sita—lappbyn, 1938. Till varje bild av det hundratal som verket omspänner hade Skum skrivit ett förklarande stycke.
Turi skrev en andra bok, Från fjället, som utkom 1931 genom Anna Bielkes försorg, och även för Skum följde ytterligare en bok, ivilken han ville skildra de former av renskötsel han lärt sig under ett långt liv. Valla renar kom ut postumt, fyra år efter hans död (1955), och ingick liksom Same-sita i Nordiska museets serie Acta Lapponica.
Anta Pirak frän Jokkmokk var flyttsame men också en tid lärare. Han dikterade sin självbiografi för jokkmokksprästen och språkforskaren Harald Grundström, som först gav ut den i svensk översättning, En nomad och hans liv, 1935, och därefter med dess samiska text, Jåhtte saamee viessom (En flyttsames liv), 1937. Boken ger en allsidig skildring av jokkmokksamernas liv och tankevärld och kan enligt Björn Collinder betecknas som ”en liten lapsk encyklopedi”.
När Andreas Labba efter många års arbete fick sin bok Anta förlagd 1969, vilken sedan skulle följas av Anta och Mari 1971, när Andreas korta författarbana redan var slut, inleddes en ny aktiv tid för ”samelitteraturen”. Kulturklimatet var då sådant att det som uppfattades som ursprungligt och genuint fick ett alldeles nytt egenvärde. Anta handlar om samepojken Anta och det liv han får vara med om i förfluten tid. Händelserna är inte okända från andra skildringar och andra sammanhang. Berättelsen är enkel och okomplicerad. Men enkelheten slog an.
Andreas Labba bröt isen för andra. Sara Ranta—Rönnlund fortsatte att berätta i inte mindre än tre böcker i snabb följd. I Nådevalpar (1971), Nåjder (1972) och Njoalpas söner (1973) skildrar hon vad hon sett och hört av livet i samevisten och bondbyar.
Om förfluten tid skrev också Per Idivuoma sin roman Rövarvind (1973), som handlar om livet kring ett par, tre samefamiljer i en avlägsen och isolerad bygd för 40—50 år sedan, där arbetet med renarna och kampen för tillvaron upptar all tid.
Men det fanns också annat att skildra. Erik Nilsson Mankok, renskötare från Vilhelmina, som tog en fil. kand. i Uppsala och sedan vände hem till renskogen igen, ville också skildra samelivet men inte i de brukliga formerna. I Mitt lassokoppel, som han själv måste förlägga (1962), skildrar han den samiska vardagen med renarbetarens, renproletä- rens ögon. Det blir den första egentliga samhällsromanen från samisk miljö. Mankok har sedan återkommit med U-land i norr (1966), en debattskrift som argumenterar för särskilda samiska "areor" som det enda alternativet till utplåning i de bygder där en tillräckligt stor samisk bosättning finns, och Infryst breddgrad (1968), där han åter tar upp den ursprungliga romanformen.
Av annorlunda art är också Margareta Sarris roman När Simon Fjällborg med flera kom till insikt (1971). Den tar ett nytt grepp i samefrågorna och försöker tolka situationen för de samer som inte är renskötande — ”hästlapparna” — men som kanske inte heller är förankrade i majoritetsbefolkningens samhälle.
Annok Sarri har i sin roman Ravnas vinster (Oslo 1973) tagit som tema svårigheten att vara same och ”höra hemma" i en miljö och samtidigt leva i en annan med andra förhållanden, livsformer och värderingar.
Till de många berättare som stigit fram under 1960- och 1970-talen hör också Lars Rensund, Jonas Åhrén och Per Markus Bals. Rensund skildrar renskötselförhållandena i Arjeplog under åren kring 1930 i en hyllning till morbrodern Jon Erik Steggo i Med Jon-Erik pa renstigarna (1960) och Jonas Åhrén har bidragit med både egna minnen och ”det som är sant och sägenomspunnet” i En same berättar (1963). Per Markus Bals har i Min vagga har vaggat i tiomilafjäll (1973) berättat om sin flyttning från Övre Soppero i Norrbotten till Tärna i Västerbotten.
För andra litterära bidrag svarar ur en yngre generation bl. a. Olle Andersson, Lars Pirak, Stina Westerlund och Sylvia Blind, den sistnämn- da troligen den som är mest produktiv på samiska i Sverige just nu med dikter och prosastycken som publiceras i de samiskspråkiga tidningarna. Olle Andersson skriver enbart på svenska och Stina Westerlund mest på samiska. En särskild uppmärksamhet har en bok ur en annan genre rönt, nämligen Per Nikolaus Blinds jaktskildringar Storviltjakt i Lappland (1972) med starkt kritiska inlägg mot vad han uppfattar som en rovjakt på väg att utarma fjällens fauna men också med en viss udd mot de renskötande samerna i fråga om rovdjursrivna renar. För scenen skrev jämtlandssamen Göte Wilks 1960 det lilla skådespelet Jojk — erinringens säng.
Några moderna diktare har också stigit fram utöver de nämnda. Den mest uppmärksammade är Paulus Utsi, som framträtt med dikter med starkt koncentrerad lyrik. Den gamla samiska kulturen, så som den varit förankrad i samernas livsföring kring renarna som centrum, hotas av undergång inför vad Paulus Utsi upplever som en hänsynslös teknisk och ekonomisk utveckling. År 1974, strax före hans död, utkom hans enda separata diktsamling, Giela Giela, pä nordsamiska. Paulus Utsi har tidigare publicerat dikter bl. a. i Samefolket, i Debut 66 (ett urval nya dikter av Lars Bäckström) samt i Från bygd och vildmark (även i särtryck).
När det gäller den omfattande litteraturen kring samerna kan vissa bidrag av handbokskaraktär eller i form av mera samlade orienteringar eller uppsatser särskilt uppmärksammas. Israel Ruongs Samerna (1969 och senare upplaga 1975) är därvid det mest grundliga och mest aktuella arbetet, samtidigt som det redogör för den samiska kulturen i äldre tid. Detsamma gäller hans mindre omfattande bidrag The Lapps in Sweden, närmast avsett för en internationell läsekrets och utgivet av Svenska institutet (1967).
Metoden att i temaböcker eller temanummer av en tidning ge en samlad orientering i olika frågor och ge uttryck för en opinion har blivit
allt vanligare också i samiska sammanhang. Ett sådant bidrag till litteraturen om samerna är t. ex. Samemakt (1970. Red. Andres Kling), med underrubriken Välfärd till döds eller kulturellt folkmord. Det senaste exemplet på temabok är Samerna — ett folk i fyra länder(l974. Red. Lars Svonni) med avsnitt om bl. a. samernas språk, skolor, utbildning och minoritetsställning. Lars Thomasson ger i bilaga 5 också en översikt över temaböcker, tidskriftsartiklar och artikelserier, veten- skapliga undersökningar och olika slag av facklitteratur kring de samiska frågorna.
6.2.3. Sameradion
Under 1950-talet startade Sveriges Radio programverksamhet för den samiska befolkningen med inriktning särskilt på den till renskötseln knutna gruppen. För uppgiften svarade den regionala rundradion inom Norrbottensdistriktet sedan verksamheten först startat vid redaktionen i Sundsvall. Programproduktionen sköttes till en början i huvudsak av lokalredaktionen i Jokkmokk. Efter hand flyttades verksamheten till regioncentralen i Luleå. I samband med den av Sveriges Radio genomför- da ändringen av region- och distriktsindelningen förlades också en lokalredaktion för sameradion till Kiruna. Från och med år 1966 gick man över till kontinuerliga sändningar med fasta sändningstider. Dessa utgjordes av dagliga nyhetssändningar från måndag till fredag på morgontid, vartill kom ett aktuellt magasin varje fredag på kvällstid. Samma år utökades personalen vid regioncentralen med en samisk medarbetare med uppgift att uteslutande ägna sig åt de samiska nyhetssändningarna. Eftersom medarbetaren behärskade det nordsamiska språket kunde nyheterna sändas på samiska. För att de samer som talade sydsamiska eller lulesamiska skulle få något utbyte av sameradion sändes dock det aktuella magasinet på fredagarna på svenska och riktade sig till hela det samiska kärnområdet. Sameradions sändningar gär f. n. ut över hela Norrland, med undantag för Gästrikland och Hälsingland, samt över norra Dalarna.
För programverksamheten inom sameradion svarar i första hand två samiska befattningshavare. En av dem, som är placerad i Luleå, svarar i huvudsak för det aktuella magasinsprogrammet och det samiska under- hållningsprogrammet som sänds varje fredag. I uppgiften ingår också en starkare inriktning på den sydsamiska språkgruppen. Den andra befatt- ningshavaren innehar sedan 1973 en för de nordiska länderna gemensam tjänst som producent av sameprogram och producerar från lokalredaktio- nen i Kiruna ett magasinsprogram på samiska, som sänds simultant i de tre länderna varje lördag. Kostnaderna för denna tjänst delas lika mellan de tre nordiska radioföretagen. Genom det nordiska samarbetet startades redan under hösten 1964 gemensamma nyhetssändningar på samiska. Sändningarna producerades först från Tromsö, men har fr.o.m. 1973 övertagits av Sveriges Radios redaktion i Kiruna. Från den 15 oktober 1975 har ytterligare en samnordisk tjänst tillkommit för att sköta de
gemensamma nyhetsprogrammen. Redaktionen för dessa program kom- mer dock att flyttas över till Enare i Finland under 1976.
Radioföretagen i Finland, Norge och Sverige har sedan länge planerat att upprätta ett samnordiskt produktionscentrum för sameprogram i ljudradion. År 1968 överlämnade de tre nordiska radiocheferna till resp. länders regeringar en rapport med förslag om ett sådant produktions— centrum. Förslaget förverkligades dock inte, främst beroende på att den norska radion först måste invänta utbyggnaden av ett P 2-nät. En ny arbetsgrupp har emellertid överarbetat förslaget. Arbetsgruppen ansåg i en är 1974 framlagd promemoria, i likhet med den tidigare kommittén, att det med hänsyn till samekulturens speciella karaktär var ändamålsen- ligt att inrätta ett gemensamt produktionscentrum för sameprogram i radio och TV. Detta skulle dock inte ersätta de nationella sameredaktio- nerna. Arbetsgruppen föreslog att ett produktionscentrum av detta slag skulle förläggas till Kautokeino i Nordnorge.
På grundval av nämnda promemoria beslöt de nordiska radiocheferna att uttala sin principiella anslutning till förslaget. Radiochefernas ställningstagande innebar en sänkt ambitionsnivå i förhållande till arbetsgruppens förslag. Man ansåg det inte motiverat med möjligheter till TV-produktion och en särskild musikstudio. Ett genomförande av förslaget skulle medföra investeringskostnader på 6,1 milj. kr. och de årliga driftkostnaderna är beräknade till 2,4 milj. kr. De nordiska radioföretagen har enats om att vid ett genomförande av förslaget låta kostnadsfördelningen ske efter den princip som tillämpas vid representa- tion i Nordiska samerådet, nämligen Finland 3/12, Norge 5/12 och Sverige 4/12. Sveriges Radio har i enlighet härmed hemställt hos regeringen att företaget för upprättande av ett samnordiskt produktions- centrum för sameprogram i ljudradion för budgetåret 1976/77 tilldelas 2 milj. kr. för investeringar och 800 000 kr. för driften.
6.2.4 Museiverksamhet och kulturminnesvård m. m.
Betydande insatser för att bevara samekulturen görs av företrädare för kulturminnesvård och museer. Som ett led i kulturminnesvårdens bevarandeplanering kartlägger riksantikvarieämbetet kulturlämningar inom samiska områden i likhet med vad som gjorts i landet i övrigt. 1 underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen redovisas de samiska intressena i viss utsträckning. Det mindre goda inventeringsläget för de inre delarna av Norrland medför emellertid svårigheter när det gäller att hävda bevarandesynpunkter för samiska kulturlämningar. I samband med pågående utredningsarbete rörande fortsatt vattenkraftutbyggnad i norra Norrland har riksantikvarieämbetet haft i uppdrag att kartlägga bl. 3. de samiska intressen som berörs av en sådan utbyggnad.
Länsmuseerna inom de nordliga länen med samisk befolkning har nedlagt mycket arbete och stora kostnader på att insamla, registrera och ställa ut viktiga föremål av olika slag som har anknytning till och ger exempel på betydelsefulla samiska kulturyttringar. Norrbottens museum
har samisk kultur som specialitet och har haft det sedan museets tillkomst på 1870-talet. Betydande delar av samlingen är deponerade i kommunmuseer som samverkar med länsmuseet. Denna samverkan som sker såväl praktiskt som personellt och ekonomiskt innebär bl. a. att länsmuseets personal bär huvudansvaret för övriga museala samlingar i länet. Detta medför att en stor del av tillväxten numera sker inom resp. kommunmuseer, som genom länsmuseets överblick kan ges olika special- inriktningar. Sådana kommunala museer är Silvermuseet i Arjeplog och Jokkmokks museum. Vidare kan nämnas Gällivare hembygdsmuseum, som för närvarande är föreningsägt men planeras bli omorganiserat till ett kommunalt museum.
Museet i Arjeplog har silverarbeten som tillhört samer i Arjeplog som specialitet. Under senare år har samlingen utökats genom en omfattande insamling av enklare vardags- och bruksföremål. Den delen av samlingen är i dag vid sidan av silversamlingen unik och förebildlig. Samlingen omfattar ca 2 300 nummer och växer snabbt.
I Jokkmokks museum utgör kärnan i samlingen en deposition från Norrbottens museum av föremål från Jokkmokks samebyar, drygt 1 000 föremål. Tyngdpunkten ligger på slöjd och konsthantverk, där samlingen ständigt kompletteras genom nyförvärv. Samlingen omfattar totalt ca 1 700 nummer.
De samlingar som förvaltas genom Norrbottens museum eller i samverkan med museet uppgår till över 7 000 föremål. Tillväxten har beräknats till 300—500 nummer per år. Genom det kartläggningsarbete som utförts vid museet har man kunnat konstatera i vilken omfattning samlingarna täcker det geografiska området och i hur hög grad de är representativa för den samiska kulturen. Kompletteringsarbetet har därigenom kunnat systematiseras i avsikt att göra samlingarna så långt möjligt heltäckande. Det har också möjliggjort en fortlöpande dokumenta- tion av vad som händer på sameområdet. Museet anordnar varje är flera utställningar av samekultur, dels inom museet, dels i form av vandringsut- ställningar eller specialutställningar.
Västerbottens museum i Umeå äger en samling av hög kvalitet med tyngdpunkten lagd på äldre bruksslöjd, sammanlagt 950 nummer. En betydande del av denna samling kommer från Tärnafjällen. Museets dokumentation av inlandsmiljöer i förvandling har i viss mån berört samisk kultur. Tillsammans med riksantikvarieämbetet har omfattande undersökningar utförts i sjöregleringsområdena i Tärna och Sorsele, där framför allt nybyggarkulturen undersökts. Jämtlands läns museum i Östersund har en mindre samling sameföremål från Jämtland och Härjedalen. Tillväxten betraktas som slumpartad. Bland aktiviteterna kan nämnas en vandringsutställning av nutida sameslöjd sammanställd för skolbruk.
Även de statliga museerna har ägnat den samiska kulturen intresse och gjort betydelsefulla insatser på området. Den största samlingen, ca 8 000 nummer, finns i Nordiska museet, som också har ett mycket stort upptecknings- och fotoarkiv. Samlingarna omfattar föremål av alla kategorier, dock mindre av enkla vardagsföremål. Samlingen utgör en
sektion inom avdelningen för näringsliv och har en akademiskt utbildad arbetskraft som är helt avdelad för detta arbete. De medel som står till buds för fältarbete är emellertid ganska små. Ett aktivt arbete pågår emellertid och uppföljs av en fortlöpande dokumentation bl. a. i museets publikation Acta Lapponica. De bedrivna specialundersökningarna har gällt ämnen som jakt och fiske, utflyttningen, giftermål samt samerna i Stockholm. Historiska museets samiska samlingar är deponerade i Nordiska museet. Etnografiska museet har också en samling sameföremål, ca 450 nummer, men har numera en obetydlig tillväxt.
Ett samarbete har inletts mellan länsmuseerna i Norrbottens, Väster- bottens, Jämtlands och Kopparbergs län samt Nordiska museet i Stockholm rörande den samiska kulturen. En särskild arbetsgrupp skall sammanställa dokumentations- och forskningsprojekt som är av gemen- samt intresse. Skälet till denna inriktning av samarbetet har angetts vara att det för museerna föreligger ett starkt behov av dokumentation och forskning för att kunna tillgodose de krav på ökad information som kommit fram i olika sammanhang. Vidare föreligger det stora luckor i utforskningen av den samiska kulturen, både när det gäller äldre förhållanden och dagens. Med utgångspunkt i ett sådant dokumentations- och forskningsarbete kan informationsprodukter i form av utställningar, böcker m.m. framställas. Arbetsgruppen och riksantikvarieämbetet har kommit överens om att presentera sitt arbete gemensamt. Som ett led i detta samarbete och för att få en överblick över pågående och planerad sameforskning arrangerade Nordiska museet i november 1973 ett symposium rörande den samiska kulturen (Sameforskning i dag och i morgon. Nordiska museet, stencil).
Omfattande samlingar av systematiska grammofon- och ljudbandsinspel— ningar finns vid dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, som också har uppteckningar av samiska dialekter och folklore samt fotografier och teckningar som rör den samiska kulturen. En del liknande material finns också vid dialekt— och ortnamnsarkivet i Umeå.
Vid ett flertal institutioner inom universiteten bedrivs även viss forskning om samernas kultur. Hit hör institutionerna för finsk-ugriska språk och etnologi vid universitetet i Uppsala, institutionerna för etnologi, religionshistoria och naturgeografi vid universitetet i Stock- holm, samt de kulturgeografiska institutionerna i Uppsala, Stockholm och Göteborg. Vid universitetet i Umeå bedrivs samisk forskning inom bl. a. ämnesområdena pedagogik, sociologi, företagsekonomi, geografi och inom den nyinrättade institutionen för samiska.
6.2.5. Nordiskt samiskt institut
Tanken på att skapa ett för alla samer i de tre nordiska länderna gemensamt organ till stöd för samisk kultur och samiskt språk går långt tillbaka i tiden. Genom anordnandet av nordiska samekonferenser och genom tillkomsten av det Nordiska samerådet skapades möjligheter till gemensamma överläggningar rörande olika sameproblem över gränserna.
Det var inom dessa samarbetsorgan som frågan om ett nordiskt samiskt institut väcktes och närmare utvecklades. Men det var först sedan Nordiska rådet i rekommendation (33/1968) rekommenderat regeringar- na i Norge, Finland och Sverige att vidta åtgärder för inrättande av ett nordiskt sameinstitut samt utreda frågan om institutets verksamhet och placering som frågan fick större aktualitet. Utredningsuppdraget gick till det nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor, vars kulturutskott fick det egentliga ansvaret för utredningsarbetet. En arbetsgrupp inom utskottet samlade in materiel och utarbetade en skiss till organisation för institutet.
Samarbetsorganets arbetsgrupp föreslog ett s. k. icke-lokaliserat insti- tut, vilket skulle ledas av ett råd och ha tillgång till ett sekretariat. Institutets uppgifter på forskningssidan skulle bli att inventera forsk- ningsbehov och prioritera lämpliga forskningsprojekt. Det förutsattes därvid att institutet skulle förfoga över ekonomiska resurser för finansiering av projekten i fråga. Tyngdpunkten i institutets verksamhet skulle ligga på sektorn för folkupplysning och kulturarbete. Samarbetsor- ganet anslöt sig till förslaget om att institutet skulle styras av ett råd och ha tillgång till ett sekretariat för den dagliga ledningen av verksamheten. Man fann ett icke-lokaliserat institut utgöra den mest realistiska organisationsformen framför allt i det inledande skedet av verksamheten. Samarbetsorganet ansåg att sekretariatet borde förläggas till en universi— tetsstad och förordade för sin del Tromsö. Man ansåg att ett nära samarbete med forskningsinstitutioner var en grundläggande förutsätt— ning för institutets verksamhet.
Efter remissbehandling och fortsatt handläggning inom berörda depar- tement kunde Nordiska ministerrådet i mars 1972 fatta principbeslut om upprättande av ett nordiskt sameinstitut. En interimsstyrelse fick i uppdrag att planlägga verksamheten vid institutet. Interimsstyrelsen avlämnade ljanuari 1973 sitt förslag till statuter för institutet. En extra samekonferens behandlade statutförslaget i Kautokeino i februari. Nordiska ministerrådet fastställde statuter för Nordiskt samiskt institut i mars 1973. En utförligare beskrivning av institutets tillkomsthistoria ges i betänkandet (Ds U l973:l4) Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska.
Nordiskt samiskt institut har enligt statuterna som mål att tjäna den samiska befolkningen i de nordiska länderna i syfte att förbättra befolkningens ställning socialt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt bl. a. genom att
B skapa förståelse för, befästa och vidareutveckla samiskt språk och kulturliv, byggt på samiska traditioner och värderingar Darbeta med näringsfrågor, ekonomiska och rättsliga frågor samt miljöfrågor |___l arbeta med utbildningsfrågor, undervisning och information. Institutet skall vidare ta initiativ till, samordna och verkställa utredning, planering och forskning samt genomförande av projekt. Det skall genom konsulent— och rådgivningsverksamhet erbjuda hjälp både i
teoretiska och praktiska frågor. Det förutsätts att institutet skall samarbeta med universitet, högskolor och andra institutioner samt med berörda organisationer och andra organ inom institutets arbetsområde.
Nordiskt samiskt institut är förlagt till Kautokeino i Norge. Institutet leds av en styrelse och en institutschef. Styrelsen består av tolv ledamöter med suppleanter, vilka utnämns av Nordiska ministerrådet. Fem av ledamöterna utnämns efter förslag av regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige och övriga sju efter förslag av Nordiska samekonferensen. Tjänsten som institutschef tillsätts av ministerrådet efter förslag från styrelsen. Institutet har tre sektioner, en för näringsliv, miljö och rättsfrågor, en för samiska språket och kulturen; samt en för utbildning och informa- tion. Nordiska samerådet är rådgivande organ till institutet.
Nordiska ministerrådet bestrider kostnaderna för institutets löpande verksamhet inom ramen för den gemensamma verksamhetsbudgeten för det nordiska kultursamarbetet. Styrelsen kan också ansöka om medel från andra finansieringskällor för genomförande av särskilda projekt. För verksamhetsåret 1976 har institutet en budget på 1 380 000 Nkr.
Institutets personal består f. n. av ett tiotal tjänstemän. Ett omfattan- de samarbete håller på att byggas upp mellan institutet och andra institutioner och organ som arbetar med samiska frågor. I institutets verksamhet ingår arrangerandet av seminarier i olika samefrågor och genomförandet av projekt. Seminarier har genomförts kring frågor rörande bl. a. samiskt konstverk, jordbruksproblem, rensjukdomar samt skolplaner och läromedel. Vidare planeras seminarier om offentlig administration, färskvattenfiske och utbildning för de samiska näringar- na. Ett samiskt sommaruniversitet genomfördes 1974 i Jokkmokk och institutet har för avsikt att söka permanenta denna verksamhet.
Projektverksamheten har hittills koncentrerats till ett antal projekt som löper över flera år och syftar till att belysa centrala samekulturella frågor. En omfattande historisk-juridisk undersökning genomförs rörande den rättsliga situationen i de samiska bosättningsområdena. Ett forsk- ningsprojekt kring det samiska språket, med speciell inriktning på syntax och fraseologi, har som nämnts (6.2.1) inletts. En samisk historiebok håller på att utarbetas, vilken skall kunna tjäna som lärobok i gymnasieskolan. Vidare har ett projekt inletts som syftar till att utarbeta ett miljöprogram för de samiska områdena. Bland planerade projekt kan nämnas en undersökning rörande samiska vuxenutbildningsbehov och utarbetande av en lärobok i hembygdskunskap.
6.3. Samhällsinsatser för samernas kultur
6.3.1. Kulturpolitiska insatser för minoriteter
De senaste åren har ett kulturpolitiskt reformarbete genomförts som lett till väsentligt ökade statliga ekonomiska insatser på kulturområdet. Detta gäller åtgärder såväl inom teater-, musik-, litteratur- och konstområdena
m....— _,
som inom radio och TV, folkbildning och organisationsliv samt insatser för att bevara och levandegöra kulturarvet. De mål som år 1974 lades fast för den statliga kulturpolitiken (prop. 1974228, KrU 1974:15, rskr 19741248) gäller också för utformningen av insatser för minoriteter. Kulturpolitiken skall bl. a. i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. I prop. 197428 (5. 371) underströks bl.a. att invandrare och andra etniska grupper måste ha möjlighet att utveckla sin ursprungliga kultur för att därigenom bevara sin nationella identitet. Det var enligt departementschefen inte bara i minoritetsgruppernas intresse att kulturyttringar av skiftande ursprung fick tillfälle att utvecklas. En växelverkan mellan kulturaktiviteter med skiftande nationell prägel skulle vara allmänt stimulerande för kulturlivet.
Mot bakgrund av bl.a. invandrarutredningens förslag i betänkandet (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna behandlades minoritets- kulturfrågorna även i prop. l975:20 om den statliga kulturpolitiken 2 (KrU l975:12, rskr l975z201). Invandrarnas och de språkliga minorite- ternas möjligheter att föra de egna kulturtraditionerna vidare var enligt departementschefen (s. 234) i många fall begränsade, samtidigt som bevarandet av det egna kulturarvet ofta var av avgörande betydelse för identitetsupplevelsen. Åtgärder för att ge dessa grupper möjligheter att bevara och utveckla det egna kulturarbetet måste enligt departementsche- fen utgöra en betydelsefull del av en framåtsyftande invandrar- och minoritetspolitik. Han uttalade vidare att det var nödvändigt att förstärka samhällets insatser för att komma tillrätta med bristerna i invandrarnas och de språkliga minoriteternas kulturella situation. Riksdagens kulturut- skott uttalade att insatser inom ramen för redan existerande bidragsfor- mer och kulturinstitutioner borde komma i fråga i första hand. Det var enligt utskottet viktigt att noga följa utvecklingen och se till att de allmänna samhälleliga stödåtgärderna inom olika områden av kulturlivet verkligen åstadkommer en reell förbättring av minoriteternas kulturella situation.
6.3.2. Bidrag och stödformer för samekulturen
De allmänna stödformerna och bidragssystemen på kulturområdet erbjuder olika möjligheter till stöd även för samernas kulturella strävan- den. Det ökade stöd som numera utgår till kulturverksamhet inom organisationer och föreningar kan som regel utnyttjas för kulturaktivite- ter, vars former och innehåll helt bestäms av organisationerna själva. Stödformer som studiecirkelbidragen, bidrag för experiment och utveck- lingsarbete bland amatörer samt bidrag till kulturprogram inom för- eningslivet har en konstruktion som gör det möjligt för t. ex. de lokala sameföreningarna att utnyttja bidragen för samiskt inriktad kulturell verksamhet.
En genomgång av anslagen för kulturändamål illustrerar de möjligheter som erbjuds även för samekulturen att tillgodogöra sig det statliga kulturstödet. Samiska kulturarbetare kan söka s. k. konstnärsstipendier, vilka tilldelas ”konstnärer som genom tillräckliga insatser dokumenterat
sin begåvning”. Författare och översättare, konstnärer inom måleri m. m., tonsättare och konstnärer i övrigt kan erhålla stora arbetsstipen- dier på 15 000 kr., små arbetsstipendier på lägst 4 000 kr., resestipendier, stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag. Vidare kan till konstnärer inom måleri m. rn. utgå arbetsbidrag för projekt. Flera sameslöjdare finns bland dem som erhållit konstnärsstipendier under de senaste åren. Litterärt verksamma samer bör även kunna få del av biblioteksersättningarna, t. ex. genom stipendier ur författarfondens fria del.
Ett stort antal bidrag disponeras och fördelas av statens kulturråd till olika ändamål inom kulturrådets ansvarsområde. Som exempel på bidrag och stödformer som kan sökas för samiskt kulturarbete kan följande nämnas. Det tidigare nämnda bidraget för experiment och utvecklingsar- bete bland amatörer är avsett för kulturell verksamhet på lokal nivå. De projekt som får stöd skall bidra till utvecklingen av nya och förbättrade metoder på amatörområdet och vända sig till dem som sällan eller aldrig kommer i kontakt med kulturell verksamhet. Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper kan utgå i form av årligt driftbidrag, utrustningsbidrag eller bidrag till särskilt angiven verksamhet. Kulturrådet skall särskilt beakta behovet av att komplettera den verksamhet som bedrivs av statliga och statsunderstödda institutioner. Kulturrådet disponerar även medel för bidrag till konferenser, kurser, gästspel, festivaler, vissa turnéer och studiebesök.
Det statliga litteraturstödet som infördes den 1 juli 1975 kan utgå för utgivningen av såväl den samiska litteraturen i snävare bemärkelse som litteraturen kring de samiska frågorna (prop. 1975120, KrU 1975 :12, rskr l975z201). Det statliga förlagsstödet har till syfte att främja mångsidig- het och kvalitet i bokutgivningen. Stöd till bokutgivning kan efter beslut av statens kulturråd utgå för ny svensk skönlitteratur, skönlitteratur i översättning, klassiker, facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur. Vid behandlingen av litteraturstödet gav riksdagen som sin mening till känna vad kulturutskottet anfört om att samernas behov av facklitteratur särskilt borde uppmärksammas. Kulturutskottet anförde att inom ramen för statens kulturråds allmänna ansvar för de statliga insatserna på kulturområdet låg även att följa förhållandena för olika språkliga och etniska minoriteter, bl. a. samer. Det var därför naturligt att kulturrådet som ett led i sitt arbete med att följa utvecklingen på bokmarknaden även ägnade uppmärksamhet åt frågan om utgivning av facklitteratur på olika minoritetsspråk. Kulturutskottet förutsatte att kulturrådet därvid aktualiserade de åtgärder som bedömdes önskvärda inom ramen för samhällets kulturpolitik och minoritetspolitik (KrU 1975112 3. 54, rskr 19751201).
I detta sammanhang bör även nämnas Nordiska ministerrådets försöks— verksamhet med stöd till översättning av nordisk litteratur till andra nordiska språk. Vid fördelningen av stödet skall särskild hänsyn tas till litteratur på minoritetsspråk, däribland samiska.
När det gäller musikområdet kan nämnas att Rikskonserter lämnar stöd till regionala och lokala musikaktiviteter. De samiska organisationerna,
bl. a. de lokala sameföreningarna, har möjlighet att söka bidrag till olika verksamheter. Vidare bör det vara möjligt att inom ramen för Rikskon- serters fonogramproduktion uppmärksamma behovet av att dokumentera den samiska musiken, jojken, på fonogram.
Ett särskilt statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet utgår för aktiviteter såsom föreläsningar, sång, musik, dans, dramatisk framställ- ning, filmvisning eller utställningsvcrksamhet. Bidrag utgår dels för program som anordnas av studieförbunden, dels till ideella föreningar utanför studieförbunden. Statsbidragsgivningen skall främja en mångsidig kulturell verksamhet i så stor del av landet som möjligt. Genom samverkan med studieförbundens lokal- eller distriktsavdelningar eller genom att söka bidrag direkt från resp. länsbildningsförbund kan t. ex. Same-Ätnam och sameföreningarna tillgodogöra sig dessa bidrag för sitt kulturarbete.
Denna översikt ger en bild av hur de allmänna samhällsinsatserna på kulturområdet innebär ett stöd även för samiskt kulturarbete. Vid sidan av de allmänna stödformerna har särskilda insatser gjorts för att i viktiga avseenden stärka det samiska kulturarbetet. Som exempel på sådana insatser kan nämnas inrättandet av sameradion, införandet av ett särskilt statsbidrag till Samernas folkhögskola och det särskilda stödet till utgivande av tidskriften Samefolket.
Även på det nordiska planet har åtgärder vidtagits som kommit de svenska samerna till godo. Det främsta exemplet på detta är inrättandet av Nordiskt samiskt institut, vars verksamhet finansieras över de nordiska regeringarnas gemensamma kulturbudget. Samiska projekt har också vid upprepade tillfällen erhållit bidrag från Nordiska kulturfonden.
Fondmedel av olika slag har också kunnat ställas till förfogande för samisk verksamhet. De medel ur samefonden som kunnat disponeras för samernas organisationer, i första hand SSR, och för samisk kultur har haft stor betydelse för samernas arbetsmöjligheter på det kulturella området.
6.4. Överväganden och förslag
Som framhållits inledningsvis har utredningen avstått från att närmare försöka definiera begreppet samisk kultur och i stället utgått från ett kulturbegrepp i vidaste mening. En grundläggande utgångspunkt för utredningens överväganden i fråga om samhällets stöd till samernas kultur har varit att det är en uppgift för samerna själva att utforma sin kulturella verksamhet. Ett bevarande och en utveckling av den samiska kulturen måste självfallet ske på samernas egna villkor. Sameutredningen har sett det som sin uppgift att främst redovisa olika sidor av det samiska kulturarbetet och söka utforska i hur hög grad de statliga insatserna på kulturområdet kan komma även samerna till godo.
Som framgått omfattas även samerna och deras kulturella strävanden av målen för den statliga kulturpolitiken. Utredningen har i avsnitt 6.3 redovisat hur de allmänna samhällsinsatserna på kulturområdet innebär
ett stöd även för samiskt kulturarbete. De statliga bidragen är som regel utformade på ett sådant sätt att de inte blir styrande för verksamheten. De kan sålunda utnyttjas till aktiviteter som utformas helt i enlighet med samiska värderingar. Riksdagen har dessutom i ett särskilt uttalande vid 1975 års riksmöte framhållit angelägenheten av att den samiska folkminoritetens kultur stöds inom ramen för de statliga kulturpolitiska insatserna (prop. l975z20, KrU 1975112 5. 35—36, rskr 19751201).
Vid en samisk kulturkonferens våren 1975 i Jokkmokk, anordnad av Nordiskt samiskt institut, framfördes en rad önskemål och krav om olika åtgärder till stöd för samekulturen. Förslag väcktes om att skapa en fast samisk teater. Ett förbättrat stöd till utgivande av samisk litteratur förordades. Vidare framfördes önskemål om en organisation för samisk konst och om en samisk kulturtidskrift på nordisk basis. Den i Västerbottens län påbörjade dräktinventeringen föreslogs utvidgad till hela det samiska bosättningsområdet. Förslag framfördes vidare om att samerna skulle driva ett eget skivbolag. För finansieringen av olika projekt föreslogs inrättande av en— samisk kulturfond. Dessa och andra förslag från konferensen i Jokkmokk visar att många intressanta initiativ tas av samerna på kulturområdet. Samtidigt står det klart att det behövs klarare principer när det gäller finansieringen av den kulturella verksam- heten.
Sameutredningen anser det vara en viktig grundprincip att statliga bidragsformer utformas på ett sådant sätt att de även tillgodoser minoriteternas behov. Kulturpolitiken skall enligt ett av målen utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Sameutred- ningens grundsyn i detta avseende överensstämmer helt med riksdagens uttalande våren 1975 om angelägenheten av att den samiska folkminori- tetens kultur stöds inom ramen för de statliga kulturpolitiska insatserna.
Mot denna bakgrund är det enligt utredningen önskvärt att ökade ansträngningar görs för att samerna i större utsträckning skall få del av de anslagsmedel som tillförts kulturområdet under senare år. Det bör vara en viktig uppgift för bl. a. SSR, Same-Ätnam och Nordiskt samiskt institut att skaffa sig överblick över de bidragsmöjligheter och stödformer som finns, och förmedla information om dessa till samiska organisationer och kulturarbetare. Det får också förutsättas att statliga myndigheter, kultur- och utbildningsinstitutioner, folkbildningsorganisationer och andra organ, som har hand om fördelning av samhällets kulturstöd, i sitt löpande arbete tar hänsyn till samernas behov. Först genom en sådan ömsesidig bevakning kan det samiska kulturarbetet tillförsäkras resurser för eget kulturarbete inom områden som teater, litteratur, musik, konst- och utställningsverksamhet, folkbildningsarbete etc.
I de fall där allmänna bidragssystem och stödformer inte kan tillämpas bör emellertid stöd isärskilda former kunna utgå. Utredningen redovisar i kap. 15 de särskilda motiven för mera långtgående insatser för just samerna. Samernas särställning som en ursprunglig etnisk minoritet ställer krav på samhällsinsatser som möjliggör för samerna att stärka och bevara sin samiska grupptillhörighet. För finansieringen av de statliga insatserna
har utredningen valt att föreslå ett särskilt anslag, Bidrag till samisk kultur, som skall tillföras samefonden (kap. 12). Medlen är avsedda som ett allmänt stöd åt samernas kultur och de samiska organisationerna. Utredningen vill i detta sammanhang betona att det föreslagna organisa- tionsstödet bör ses som ett kulturstöd i vidaste mening. För ett breddat samiskt organisations- och kulturliv, inte minst till förmån för de icke-renskötande samerna, krävs särskilda resurser.
Som närmare skall framgå av kap. 8 har utredningen ansett att de lokala sameföreningarnas arbete är så betydelsefullt att en del av de särskilda medlen bör kunna utgå också till dem. En decentraliserad föreningsverksamhet på lokalplanet har således enligt sameutredningen stor betydelse för samekulturens fortsatta utveckling. Men det har sina svårighe- ter att upprätthålla en regelbunden verksamhet och att erhålla resurser för olika aktiviteter. Den lokala föreningen har enligt utredningen alla förutsättningar att vara en naturlig mötesplats för såväl renskötande samer som icke-renskötande, under förutsättning att dess program vilar på en stabil personell och ekonomisk grund. Ett särskilt samhällsstöd av föreslagen typ, dvs. ett lokalt organisations- och verksamhetsstöd, gör det möjligt för en förening att t. ex. arvodera en person som kan ansvara för föreningens program. Denne kan vidare aktivera samerna på orten till egen kulturell verksamhet, vidareutbildning och andra aktiviteter, samt över huvud taget bidra till en förstärkt gruppgemenskap bland berörda samer.
När det gäller det samiska språket har utbildningsfrågorna endast flyktigt berörts i detta avsnitt. Till de frågorna återkommer utredningen 1 kap. 11, som behandlar utbildningsfrågorna i sin helhet. I fråga om språkets ställning, användnings- och spridningsområden m. ni. har utred- ningen försökt ge en så realistisk bild av förhållandena som varit möjlig med hänsyn till föreliggande fakta på området. Vid sina överväganden har utredningen kommit fram till att de önskemål och krav som samerna själva i olika sammanhang framfört mycket väl kan tillgodoses inom de institutioner som utredningen varit med om att utreda och förorda. Utredningen tänker härvid i första hand på de förslag rörande samiska språk som kom till uttryck i utredningens i september 1973 avgivna betänkande (Ds U l973:l4) Forskning och eftergymnasial utbildningi samiska. Den professur i samiska, som ingick i förslagen, och enligt beslut av riksdagen har inrättats den 1 juli 1975, jämte organisationen kring denna utgör enligt utredningens mening ett mycket viktigt organ som kan förväntas ge ett väsentligt stöd åt samiskan. Ett annat sådant organ utgör enligt utredningens mening Nordiskt samiskt institut i Kautokeino i Norge. Som tidigare redovisats har detta institut redan isitt inledande skede gett prioritet åt frågor som rör samiska språk. Utredningen förutsätter också att den samiska språknämndens arbete kommer att fortsätta i någon form. Enligt vad utredningen i andra sammanhang anfört bör också Samernas folkhögskola på olika sätt kunna medverka till att vårda och utveckla samiskan. De nämnda organen — med undantag för språknämnden — får kostnaderna för sin verksamhet täckta genom statliga bidrag. Utredningen utgår ifrån att vederbörande institutioner
bevakar finansieringsfrågorna och i sina anslagsframställningar tillser att medel avsätts för samiskt utvecklingsarbete på språkområdet.
Under den tid som sameradion arbetat har samesändningarna blivit alltmer allsidiga. Detta sammanhänger givetvis med det ökade nyhetsma- terial som radion haft att bevaka och arbeta med. Detta ökade nyhetsflöde har föranletts av de stora förändringar rörande samernas förhållanden som inträtt under senare år. Det har varit mycket betydelsefullt för samerna att radion regelbundet kunnat följa upp och informera om utvecklingen bland samerna. Den information som lämnats har i hög grad behandlat relationerna mellan samerna som etnisk grupp och samhället i stort samt förhållandet mellan rennäringen och motståen- de intressen såsom turism och fritidsintressen, kraftverksbyggen och andra inbrytningar i sameområdet. Trots otillräcklig personal för den egna programproduktionen, kort sändningstid och brister i den tekniska utrustningen har sameradion kunnat utvecklas till en viktig institution för den samiska befolkningen och samesändningarna betraktas allmänt som en nödvändig del av samernas kulturliv.
Under våren 1975 har beslut fattats om införande av lokalradio (prop. 1975113, KrU 197526, rskr 1975282). Landet kommer att indelas i 24 lokalradioområden, som vart och ett får en egen ledning, en genomsnitt- lig bemanning på 14 medarbetare och en sändningstid på 10 till 15 timmar i veckan. Lokalradiostationerna skall starta sin verksamhet under år 1977. Huvudman för lokalradion är ett dotterbolag till Sveriges Radio, Sveriges Lokalradio AB. Lokalradion skall genom självständigt redaktio- nellt arbete spegla bl. a. de lokala samhällsfrågorna och därvid ge enskilda medborgare samt olika grupper och företrädare för olika intressen möjlighet att komma till tals.
Inrättandet av lokalradion kan i flera avseenden komma att innebära att förutsättningarna för sameradions verksamhet förändras. Sameutred— ningen förutsätter emellertid att utvecklingen av lokalradion inte på någon punkt skall innebära att den samiska programverksamheten försvåras. I propositionen om lokalradio uttalade föredragande statsrådet att det är angeläget att sändningar på minoritetsspråk i radio och TV får en större omfattning än i dag och att kulturella och andra aktiviteter bland minoriteterna uppmärksammas (prop. 1975213 5. 76). Sameutred- ningen vill i linje härmed hävda det berättigade kravet på en förstärkt och utvecklad sameradioverksamhet inom ramen för riksradions och den nya lokalradions samlade sändningsverksamhet.
Sameutredningen har inte till uppgift att föreslå hur sameradion skall vara organiserad efter det att lokalradion startat sin verksamhet. Utredningen anser det vara en fråga för Sveriges Radio och Sveriges Lokalradio att i samråd med sameradions befattningshavare och de samiska organisationerna närmare överväga hur den samiska programverk- samheten skall vara organiserad. Utredningen vill emellertid ta upp några frågor som varit aktuella under de senaste åren.
De samer som lämnat rennäringen och brutit upp från det samiska kärnområdet och som nu är spridda över landet har iolika sammanhang uttalat önskemål om att sameradions program skulle sändas i riksradion
för att ge möjligheter för de utflyttade att kunna avlyssna programmen. Detta skulle ha stor betydelse när det gäller att bevara och stärka samhörigheten samerna emellan. Vid ett par tillfällen har bl. a. Uppsala sameförening gjort framställningar till Sveriges Radio om en utvidgning av samesändningarna i radio över hela landet eller åtminstone till de mellansvenska distrikten, där huvudparten av de utflyttade samerna är bosatta. Sveriges Radio har inte kunnat bifalla dessa framställningar med motiveringen att samesändningarna i första hand är regionala sändningar och att det inte är möjligt att binda sändningstiden över riksnätet för att låta en liten krets lyssnare i övriga delar av landet få del av dessa sändningar.
Frågan om samesändningarnas geografiska räckvidd är enligt sameut- redningen utomordentligt viktig för det samiska kulturarbetet. Same- radion kan i dag avlyssnas alltifrån Karesuando i norr till norra Dalarna i söder. Dessa möjligheter måste givetvis bestå efter tillkomsten av den nya lokalradion. De lokalradioområden som i första hand berörs är Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Kopparberg. Sameutredningen vill samtidigt understryka vikten av att de samiska sändningarna också med viss regelbundenhet kan bli tillgängliga i de mellansvenska områden som har ett betydande antal samer, i första hand Stockholm och Uppsala. Även på denna punkt bör det vara en fråga för Sveriges Radio och lokalradioföretaget att i samråd överväga hur sådana sändningar skall kunna komma till stånd. Sameutredningen har tidigare, i sitt yttrande över betänkandet (SOU 1973:8) Radio i utveckling, framhållit att program som produceras inom ett lokalradioområde för en bestämd målgrupp med fördel skulle kunna utnyttjas av andra lokalradio- stationer som har motsvarande målgrupper. Sameprogram skulle härige- nom kunna sändas över vissa mellansvenska radiostationer utan att extra produktionsresurser behöver tas i anspråk.
En annan betydelsefull fråga för utvecklingen av sameradion är inrättandet av ett samnordiskt produktionscentrum för sameprogram. Ett sådant produktionscentrum ersätter emellertid inte produktionsverksam- heten vid den nationella sameradion i Finland, Norge och Sverige. Det innebär tvärtom ett nödvändigt komplement till de nationella insatserna. Genom en samnordisk programproduktion kan man utnyttja resurserna rationellt och tillgodogöra sig erfarenheter och kunskaper från alla de delar av Norden där samer bor och arbetar. Sameutredningen tillstyrker att ett samnordiskt produktionscentrum upprättas i huvudsak enligt radioföretagens förslag. Utredningen förutsätter därvid att frågor rörande lokalisering, språk och sändningstider m. m. löses i nära samråd med de samiska organisationerna.
Den traditionella samekulturen förändras snabbt och det är en viktig och brådskande forskningsuppgift att studera dessa förändringar. Ytterli- gare insatser måste enligt sameutredningen göras för att kartlägga och utforska den kultur som, i de områden där den utvecklats, framträdde tidigare än den kultur som vuxit fram i samhället i övrigt. Ett betydelsefullt samarbete har i detta avseende inletts mellan berörda länsmuseer, Nordiska museet och riksantikvarieämbetet. Inte minst för
länsmuseerna bör det vara en naturlig uppgift att ägna sig åt de samiska kulturfrågorna, som på olika sätt präglar stora delar av det regionala kulturlivet. Det ökade statliga stödet till kulturminnesvård och musei- verksamhet, och inte minst det nya statsbidraget till länsmuseerna, bör enligt sameutredningen göra det möjligt för bl. a. museerna att möta det starka behovet av dokumentation och forskning kring den traditionella samekulturen.
Sameutredningen har vidare erfarit att det bl. a. inom dialekt- och ortnamnsarkiven i Uppsala och Umeå finns ett betydande obearbetat material av bandinspelningar från olika samiska språkområden. Utred- ningen finner det angeläget att arkiven erhåller tillräckliga resurser för att registrera och bearbeta detta material och göra det tillgängligt för allmänheten.
Det bör understrykas att de kunskaper om samekulturen som erhålles genom insamling, dokumentation och forskning måste göras tillgängliga genom en aktiv informationsverksamhet. Inte minst genom museernas utställningsverksamhet kan människor engageras och stimuleras att, på grundval av kunskaper om den historiska utvecklingen, intressera sig för de dagsaktuella samiska kulturfrågorna. En förutsättning för att kunska— perna om den traditionella samekulturen skall kunna bidra till att belysa samernas situation i dag är emellertid att kulturminnesvårdens organ, museerna och arkiven m.fl. i sin verksamhet samarbetar med samerna och deras organisationer.
Om det skall vara möjligt att behålla och utveckla en levande samisk kultur i vid bemärkelse är det enligt utredningens mening nödvändigt att de samiska frågorna i stort blir ett naturligt inslag i den allmänna sam- hällsplaneringen. Rennäringens aktuella situation och dess betydelse som näringsunderlag för den samiska befolkningen har uppmärksammats i olika planeringssammanhang, inte minst i den fysiska planeringen. I regeringens beslut våren 1975 angående fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen framhölls att rennäringens rätt och speciella krav i fråga om mark skulle beaktas i den fortsatta planeringen. Samråd borde komma till stånd med berörda samebyar i ett tidigt skede av planerings- arbetet. 1 de särskilda besluten för berörda län framhölls vidare att hänsyn skulle tas till rennäringens intressen vid planeringen i fjällområ- dena.
Statens planverk har i samverkan med lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund genomfört en kartläggning av renskötselns markan- vändning, vilken skall kunna ge underlag för berörda kommuner i det fortsatta planeringsarbetet. Vidare har riksantikvarieämbetet kartlagt de kulturhistoriska intressen, däribland samiska sådana, som berörs av fortsatt vattenkraftutbyggnad. Genom dessa kartläggningar har möjlighe- terna ökat för att i den fysiska planeringen ta hänsyn till rennäringens intressen. Sameutredningen anser detta vara av grundläggande betydelse för rennäringens fortbestånd och utveckling, och därigenom också för bevarandet av en livskraftig samisk kultur.
7. Sameslöjden _ Samekonsthantverket
7.1. Sameslöjdens historiska bakgrund och utveckling
Den samiska slöjden och den mera kvalificerade delen av denna, det samiska konsthantverket, utgör otvivelaktigt en viktig del av den samiska kulturen.
I en artikel i skriften ”Same i dag”, utgiven av Israel Ruong (1965), har Phebe Fjellström beskrivit den samiska slöjdens historiska bakgrund och utveckling på följande sätt. ”Den lapska slöjdproduktionen domineras av tennslöjd, textil slöjd samt horn- och träslöjd. Tennslöjden, som utövas av kvinnorna och har uråldriga anor och redan iäldre tid uppdrevs till anmärkningsvärt hög nivå — då prydnader av det billiga tennet fick ersätta det mera kostbara dräktsilvret — har hållits vid liv till våra dagar och har för närvarande en framträdande position inom det hantverksbe- stånd som saluförs av dagens samiska slöjdare anslutna till Same-Ätnam. Den textila slöjden, som även den utövas av kvinnorna, kommer huvudsakligen till uttryck i bandvävning samt i tillverkningen av ranor, ett slags ullfiltar, som vävs på hängande varp med hjälp av en ålderdomlig vävstolstyp s. k. opstagogn. Rotkorgstlätning får måhända ses som en om textilt arbete erinrande teknik. Männens slöjd är hornslöjden och de välkända föremålsbestånd, knivskaft, nålhus, skedar, körstavar samt skopor av masurbjörk är de kanske mest karakteristiska yttringarna av samisk hantverksproduktion med hänsyn till den ålderdomliga dekor, som vanligen ristats in på dessa ting och som man brukar benämna lapsk ornamentik." Den samiska nyttoslöjden hade till uppgift att tillgodose behovet av bruksföremål som var nödvändiga för dåtida samiskt levnadssätt. När det gällde att finna råmaterial för denna tillverkning var man hänvisad till de resurser eller tillgångar som den egna näringen erbjöd och vad den omgivande naturen kunde erbjuda. Arbetsplatsen var kåtan med sina begränsade utrymmen. Den lämnade inte plats för några mera skrymman- de redskap och verktyg. Man måste kunna arbeta med mycket begränsade resurser såväl i fråga om verktyg som i fråga om råmaterial. Detta hindrade emellertid inte att de produkter som framställdes var lämpliga för sina ändamål samtidigt som de var estetiskt tilltalande. I samma mån som ändrade förhållanden inträtt beträffande rennäringen, bosättningen och levnadssättet över huvud taget har behovet för samerna att själva
förfärdiga sina bruksföremål inte längre samma aktualitet. Denna för- ändring beskrivs av Israel Ruong i en artikel i Årsbok för Norrbottens museum (1967) benämnd ”Samerna och naturmiljön” på följande sätt: ”De förändringar som t. ex. renskötseln undergått under den senaste mansåldern är att hänföra till renskötarbefolkningens anpassning, aktiv eller passiv, till den moderna tekniken och ekonomin. Denna anpassning, ackulturation, innebär att nya element införlivas, integreras, i kultur- mönstret. Det innebär också att kulturdrag utplånas. .. Ekonomiskt innebär det att de renskötande samerna alltmer övergått från natura- hushållning till penninghushållning. Denna övergång innebär bl. a. att större delen av hemmagjorda bruksting försvunnit och ersatts av köpta bruksföremål.” Han beskriver också på ett mycket talande sätt över- gången till en ny inriktning av sameslöjden mot ett mera utpräglat samekonsthantverk. ”Tillverkningen av föremål efter mönster av gamla föremål har dock ej upphört. Men de föremål, kosor, knivar, skålar, som tillverkas är i stor utsträckning avsedda för avsalu, alltså för att få in kontanter. I samband därmed har den gamla brukskonsten iviss omfatt- ning omvandlats till konsthantverk, varvid nyheter i fråga om föremål och utförande blivit vanliga.”
Det utmärkande för samernas alster har angetts vara att de skall ha en praktisk funktion och att material, teknik, form och dekor skulle bygga på gammal samisk tradition. Funktionen hos gamla ting måste ibland anpassas till nutida användningsförhållanden. Det gäller att skapa nya ting med samisk anknytning. En av de mera kända företrädarna för sameslöjden, Lars Pirak, Jokkmokk, har i en artikel ”Sameslöjdaren — en kulturbärare” i Sociala Meddelanden (1966-06—05), beskrivit en sådan funktionsanpassning på ett mycket belysande sätt: ”1962 gjorde jag till mitt hem ett par saltkar iform av ripor i renhorn. Helt nya i formen. Jag utnyttjade skiftningarna i hornet och utifrån egna upplevelser i naturen som renskötare avbildade jag ripor. Min målsättning från början var att följa saltets väg. Salt har människan behövt i alla tider. Förr förvarades saltet i flaskor av trä och viderötter, vilka hade tillslutande lock och hängdes upp på kåtaväggen eller förvarades i ryggsäcken. I ett modernt hus behöver man inget lock till saltet utan saltkaret kan ställas på någon hylla och utgöra en prydnad. Jag gjorde saltkaret i form av fåglar, för fåglar har alltid avbildats av samer. Seitarna (offerstenarna) var ofta i form av fåglar. Jag ville göra lyckofåglar för att berika min eljest av fyrkanter omgärdade värld. Traditionen kommer igen genom materialet och fågelformen, men funktionen och föremålet i sin form är avpassat för vår tid." Den lämnade redogörelsen ger en klar bild av hur sameslöjdama genom sin yrkesskicklighet i förening med sin konstnärliga blick för estetisk formgivning och utsmyckning har lyckats förändra nyttoslöjden till ett konsthantverk som står mycket högt och vars alster är mycket efterfrågade.
7.2. Samiska initiativ till stöd för sameslöjden och samekonst- hantverket
Det finns i dag ett stort antal samer, såväl manliga som kvinnliga, som försörjer sig helt på sameslöjd och samekonsthantverk. Detta har blivit möjligt tack vare den stora efterfrågan på samiska slöjdalster. Denna ökade efterfrågan har ett nära samband med den ökade turismen inom samernas kärnområde. Detta förhållande har i sin tur fört med sig en souvenirbetonad inriktning av de samiska slöjdalstren som bl. a. haft till uppgift att konkurrera med det stora utbudet av importerade varor med falsk ursprungsbeteckning.
Utöver det att sameslöjden och samekonsthantverket ger utkomst åt ett antal slöjdare på heltid, utgör de också en viktig kompletteringsnäring till renskötseln. Samerna har under ganska lång tid ägnat intresse åt att utveckla sameslöjden och samekonsthantverket inte minst med tanke på att ge deltidssysselsättning åt ett antal män och kvinnor bland samerna som inte kan få tillräcklig sysselsättning och tillfredsställande försörjning i renskötseln.
I kap. 8 redogör utredningen isamband med behandlingen av föreningen Same-Ätnams verksamhet för insatser som föreningens slöjdutskott gjort för sameslöjden och dess utveckling. Utskottet har under åtskilliga år bedrivit en omfattande konsulentverksamhet. I denna verksamhet har ingått att anordna kurser för slöjdare men också viss utställningsverksam- het. Det arbete som utförts av utskottet och de anställda konsulenterna har gett vid handen att en ytterligare utvidgning och breddning av sameslöjden och samekonsthantverket kräver en viss utbyggnad av organi- sationen kring verksamheten. Rådgivningen och konsulentverksamheten behöver utökas. För en rationell uppläggning och anskaffning av råmate- rial för produktion av olika alster fordras en särskild organisation och vissa ekonomiska stödåtgärder. Även för marknadsföring och distribution behövs speciella insatser.
För att åstadkomma en sådan förbättrad organisation togs ett initiativ år 1966 för bildandet av en ekonomisk förening benämnd ”Sameslöjd och Material”. Föreningen skulle närmast fungera som en stödförening för sameslöjden och samekonsthantverket med uppgift att anskaffa och tillhandahålla råvaror och verktyg rn. m. för tillverkningen och att medverka vid marknadsföring och distribution av de tillverkade alstren. För att kunna genomföra detta program till överkomliga kostnader för de enskilda slöjdarna och konsthantverkarna räknade man med statligt stöd för verksamheten. Det fordrades också lokaler för lagerhållning och distribution förlagda på lämplig plats inom området. Av olika skäl har emellertid föreningen inte kunnat bedriva en verksamhet i överensstäm- melse med de uppdragna riktlinjerna. En framställning till företagarföre- ningen i Norrbottens län om ekonomiskt stöd till den planerade verksam- heten föranledde ingen åtgärd från företagarföreningens sida.
» Sameslöjder—i tie—tråktas i bidragshänseende som en del av den svenska hemslöjden och erhåller visst stöd av statsmedel bl. a. till avlönande av en konsulent för sameslöjden. Liksom hemslöjden står sameslöjden numera
under inseende av statens industriverk, som efter kommerskollegiet och dess hemslöjdsnämnd övertog ansvaret för verksamheten den 1 januari 1974.
Företrädare för sameslöjden och samekonsthantverket — främst Same— Ätnams slöjdutskott — fann det med tiden angeläget att få till stånd en utredning rörande sameslöjden. Det övergripande syftet med en sådan utredning skulle vara att skaffa fram sådana uppgifter om sameslöjdens ekonomiska roll för samerna och för samhället att en bedömning kunde göras om konsekvenserna av en fristående ekonomisk organisation för omhändertagandet av sameslöjden i landet. På därom gjord framställning beslöt kommerskollegiet i november 1970 att företa en sådan utredning.
Utredningen som genomfördes 1972 utgjordes av en intervjuundersök- ning. Sammanlagt genomfördes 136 intervjuer, varav 85 i den norra regionen omfattande Norrbottens län och 51 i den södra, dvs. Väster— botten, Jämtland och Härjedalen. Här följer ett sammandrag av de resultat och rekommendationer som redovisas i utredningen.
7.3. Utredningen rörande sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige
7.3.1. Insamlade data
Den totala omsättningen för sameslöjden i landet uppgår enligt undersök- ningen till mellan 1,4 milj. kr. och 1,8 milj. kr., dock troligen närmare 1,4 milj. kr. Av denna omsättning kan ungefär 950 000 kr. från produktionssynpunkt hänföras till den norra regionen och 450 000 å 500 000 kr. till södra regionen. Omsättningen fördelas vidare på ca 245 slöjdare i norra regionen och ca 127 slöjdare i den södra regionen, vilket i sin tur motsvarar en årlig genomsnittsinkomst av slöjdalster på i norra regionen ca 3 900 kr. och i södra regionen ca 3 600 kr. Undersökningsmaterialet antyder att merparten av försäljningsintäkter- na hänförs i norra regionen till trä- och hornslöjd, ca 50 % eller ca 380 000 kr. Försäljningen av skoslöjd och souvenirer uppgår till ca 21 % (200 000 kr.) resp. 16 % (152 000 kr.). I södra regionen utgör motsvaran- de varugrupper 30 %, 29 % resp. 20 % av försäljningen eller resp. 135 000 kr., 130 000 kr. och 90 000 kr. Drygt hälften av försäljningen, motsva- rande intäkter på 760 000 kr., sker direkt till kunderna utan någon form av distributionsmellanled. Hemslöjdsföreningarna i undersökningsom- rådet svarar för ca 154 000 kr. enligt denna undersökning. Klara skillnader finns mellan den norra och den södra regionen vad gäller val av distributionssätt. ”Affärer i tätort” och ”enskilda uppköpare” svarar för en mycket större del av försäljningen i den norra än i den södra regionen. Vissa råmaterial köps i större utsträckning än andra, textilier och bällingar t. ex., medan horn och trä tillhör de råmaterial som i största utsträckning skaffas av den enskilde slöjdaren utan särskild kostnad. Problem med råmaterialförsörjningen har mellan 80 och 90% av de intervjuade. Dessa problem är i första hand att ”veta var råmaterialen
finns" och de höga kostnader som inköp av råmaterial utgör. Kostnads- aspekten på råmaterialförsörjningen är mest framträdande för textilier, pälsberedda skinn och läder.
Slöjdarna har således problem i fråga om både produktionsutrustning och råvaror. Försäljningen anges också vara ett viktigt problem.
7.3.2. Rekommendationer
Enligt utredningen i fråga är det klarlagt att råvaruproblematiken redan nu är av den arten att åtgärder omedelbart måste vidtas för att förhindra att sameslöjden minskar i betydelse som inkomstkälla för samerna.
Dessa åtgärder bör syfta till att en organisation skapas för att:
1. Planera och vidta åtgärder för en långsiktig lösning av råvarubristen med avseende på a) tillgång b) kvalitet c) kostnader för råvaran . I övrigt utgöra ett rådgivande organ för sameslöjdare med avseende på
a) produktval
b) tillverkningsmetoder
c) tillverkningsutrustning
d) prissättning av produkter och
e) försäljningsrådgivning Enligt utredningens uppfattning måste en sådan organisation ägas och drivas av samerna själva i någon form, så att den därmed får en djup och bred förankring bland de slöjdande samerna.
Bildandet av en sådan organisation bör noggrant planeras med tanke på ]. Huvudmannaskap 2. Organisatorisk uppläggning 3. Planerad omfattning och nyttjandegrad
4. Lokaliseringsort/er 5. Finansiering lx) För att få det önskade förtroendet bland sameslöjdarna och därmed hög utnyttjandegrad och ekonomisk bärighet måste organisationen ha en Välplanerad verksamhet och starta i liten skala. Den bör tillföras finan- siella resurser endast mot bakgrund av dokumenterade behov och önskemål.
7.3.3. Same-Ätnams yttrande över utredningen
Same-Ätnams slöjdutskott, som bereddes tillfälle att yttra sig över utredningen, uttalade sig mycket positivt om de framlagda rekommenda- tionerna till åtgärder. På en punkt gjorde man dock viss erinran och det gällde sammansättningen av den målgrupp som låg till grund för intervju- undersökningen. Denna var nämligen begränsad till avsaluslöjdare. Ut- skottet framhöll att denna begränsning medförde att den större delen av
slöjdare både inom och utom renskötseln bortfallit. Därför kunde enligt utskottets mening varken det verkliga antalet slöjdare eller summan av slöjdintäkterna uppskattas.
Med utgångspunkt i de av utredningen redovisade svårigheter, som sameslöjdarna kämpar med i sin yrkesutövning, underströk utskottet att endast en organisation med möjlighet att göra stora inköp, att vid renslakter tillvarata råmaterial i stor skala samt att svara för lagerhållning och distribution skulle kunna säkerställa slöjdarnas behov av råmaterial i full utsträckning och till rimliga priser. Utskottet underströk att bildan- det av den ekonomiska föreningen ”Sameslöjd och Material” varit ett led i strävandena att lösa råvarubehovet för slöjden på ett tillfredsställande sätt samtidigt som man ville skapa ökade distributions- och avsättnings— möjligheter för slöjdarnas alster. Enligt utskottets uppfattning uppfyllde föreningen de i utredningen framlagda rekommendationerna.
7.4. Senare åtgärder till stöd för sameslöjden
7.4.1. Av sameu tredningen vidtagna åtgärder
Av vad här anförts har framgått att sameslöjden och samekonsthant- verket utgör viktiga delar av den samiska kulturen. Men sameslöjden och samekonsthantverket utgör också betydelsefulla inkomstkällor för samer- na. De betraktas därför allmänt som viktiga komplement till de övriga samiska näringsgrenarna renskötsel, jakt och fiske. Vare sig man lägger tyngdpunkten på kultursidan eller på näringssidan har det framstått som angeläget för sameutredningen att i sitt utredningsarbete undersöka vad som lämpligen kan och bör göras för att ge ett effektivt stöd för denna verksamhet.
1 det föregående har påpekats att statens industriverk numera är den centrala myndighet som handlägger frågor som rör hemslöjden och sameslöjden. Sedan sameutredningen fått ta del av kommerskollegiets utredning, tog sameutredningen kontakt med industriverket för att bl. a. höra efter huruvida man inom verket hade planer på att vidta åtgärderi enlighet med utredningsförslagen. Från sameutredningens sida framhölls att, eftersom det här rör sig om en för samerna viktig näringsgren, det föreföll utredningen som om det närmast skulle ankomma på industri- verket att ta initiativ till stödåtgärder för denna näringsgren. Av överlägg- ningarna framgick emellertid att man inom industriverket inte tagit ställning i frågan. Den 9 maj 1974 anordnades en sammankomst med företrädare för sameslöjden för att tillsammans med industriverket, sameutredningen och en representant för Norrbottens hemslöjdsförbund dryfta olika åtgärder till stöd för sameslöjden. Vid överläggningarna framkom att Norrbottens hemslöjdsförbund vidtagit vissa åtgärder för att bl. a. medverka till att tillgodose råvarubehovet för sameslöjden och att man var beredd att utvidga denna verksamhet. Det meddelades också att länsstyrelsen i Norrbottens län ställt regleringsmedel till förfogande, som också skulle komma sameslöjden till godo. Från de närvarande same-
slöjdsrepresentanterna avvisades konsekvent all medverkan från Norr- bottens hemslöjdsförbunds sida när det gäller sameslöjden och samekonst- hantverket. Man åberopade därvid att det i den tidigare nämnda utred- ningen framhållits "att en sådan organisation som i utredningen förordats måste ägas och drivas av samerna själva i någon form så att den därmed får en djup och bred förankring bland de slöjdande samerna”.
7.4.2. Framställningar fra'n SSR och Same-Ätnam
Som framgått av här lämnade uppgifter om sameslöjden och samekonst- hantverket har det varit föreningen Same-Ätnam och dess slöjdutskott som ägnat det största och mest aktiva intresset åt här nämnda verksamheter. På senaste tiden har emellertid även SSR tagit upp dessa frågor på sitt arbetsprogram. I december 1973 enade sig SSR och Same—Ätnam om ett gemensamt uttalande, där man hävdade att sameslöjden och samekonsthantverket är samiska verksamheter. Man såg därför med viss oro på de planer som presenterats från bl. a. Norrbottens läns henislöjdsförening om att ta över vissa delar av sameslöjden. Enligt de båda sameorganisationernas mening hade man grundad anledning befara att därigenom det samiska i sameslöjden skulle komma att falla bort. I uttalandet kräver man att de resurser, ekonomiska och andra, som ny synes finnas för satsningar på icke-samiska organisationers verksamhet inom sameslöjden i stället satsas på samernas egna verksamheter genom ett stöd till samisk företagsamhet för sameslöjden.
Ett nytt initiativ togs ljanuari 1975 av de båda nämnda föreningarna som i en gemensam skrivelse till sameutredningen lämnade vissa förslag till åtgärder för organisation m. ni. av sameslöjden. I skrivelsen hänvisas till samernas kulturpolitiska program där det framhålls att de många samer som helt eller delvis livnär sig på slöjd och konsthantverk skall ges möjlighet att utveckla sin näring kulturellt, socialt och ekonomiskt. Det framhålls också i den nämnda skrivelsen att samerna — främst genom Same-Ätnams slöjdutskott — under en följd av är aktivt verkat för hög kvalitet på sameslöjden och förbättrade möjligheter för Slöjdarna avseen- de framför allt utbildning, råvaruanskaffning och marknadsföring. Man ville vidare hävda att ett resultat av dessa insatser är den på kommerskol- legiets uppdrag gjorda utredningen ”Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige”. Att SSR har för avsikt att mera aktivt stödja den samiska slöjden framgår bl. a. av att man vid 1974 års landsmöte med anledning av en motion i frågan förklarade att man ämnade stödja strävandena att bygga upp en samisk organisation för sameslöjden.
I skrivelsen till sameutredningen framhålls vidare att det är utomor- dentligt betydelsefullt att en samisk organisation för sameslöjden har en djup förankring såväl bland Slöjdarna som i de samiska organisationerna. SSR och Same—Ätnam har därför beslutat att ställa sig som huvudmän för den samiska företagsamheten beträffande sameslöjden. Sedermera har också en interimsstyrelse tillsatts för föreningen Sameslöjd och Material, ekonomisk förening.
När det gäller den verksamhet som skall bedrivas, dess omfattning och lokalisering anges följande i skrivelsen. ”Huvudpunkterna för det samiska slöjdföretaget torde helt sammanfalla med de frågor som ovan redovisats från utredningen Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige, nämligen råvaruanskaffning, utbildning och marknadsföring. Det torde i första hand komma ifråga att tillvarataga och förädla de produkter från renen som kommer till användning i slöjdproduktionen. Vidare bör företaget anskaffa och förmedla annat slöjdmaterial, redskap och verktyg som används inom slöjdproduktionen. I fråga om marknadsföring bör också övervägas hur företaget skall förmedla och försälja sameslöjd, dock inte i detaljistledet utan som grossist. Angående utbildningsverksamheten bör samordning med nuvarande konsulentverksamhet inom slöjdutskottet närmare övervägas.”
I fråga om lokaliseringen poängterades att det är helt nödvändigt att verksamheten läggs upp så att den kan betjäna slöjdare inom hela det samiska området. Detta skulle innebära behov av ett flertal centraler för tillvaratagande och förädlande av slöjdmaterial. I inledningsskedet skulle man dock få nöja sig med en huvudcentraljämte någon filialverksamhet. Förslagsvis skulle centralen ligga i Tärnaby med tanke på närheten till de produkter från renen som används inom slöjden och med tanke på det centrala geografiska läget iförhållande till hela sameområdet. Redan från starten måste dock övervägas att skapa en filialverksamhet lämpligen förlagd till Karesuando, framför allt med tanke på närheten inte bara till många slöjdare på svenska sidan utan även med tanke på kontakterna med slöjdare på finska och norska sidan.
I fråga om personal och lokaler framhålls av de båda organisationerna att även om man startar verksamheten i relativt blygsamma former blir behovet av personal följande: en företagsledare, en föreståndare och materialförvaltare samt fyra medarbetare för att tillvarata och förädla råvaror samt biträda med förmedlings- och försäljningsverksamhet. Under perioder med stor arbetsbelastning måste möjlighet finnas att förstärka organisationen. I fråga om lokaler och transportmedel måste företaget disponera över kontors-, arbets-, försäljnings- och lagerlokaler. Nödvändi- ga transportfordon kan lämpligen inhyras under uppbyggnadsarbetet.
Vad slutligen beträffar finansieringsfrågorna framhålls i skrivelsen att de självfallet sammanhänger med ambitionsnivån på verksamheten. En beräkning har gjorts redovisande kostnaderna för inköp av råmaterial samt kostnader för personal m. m. Enligt denna ekonomiska kalkyl skulle personalkostnaderna uppgå till 405 000 kr. per år, övriga driftkostnader till 147000 kr. och kostnaderna för ett ganska fullständigt lager av råmaterial, verktyg och redskap till ca 800 000 kr. Med utgångspunkt i dessa beräkningar skulle erforderligt startkapital uppgå till ca 1 350 000 kr. När det gäller anskaffning av detta kapital har man utgått ifrån att detta samiska företag skall på samma sätt som andra företag få del av lokaliserings-, glesbygds— och vattenregleringsmedel. Dessa förutsättningar har man bedömt vara tillräcklig grund för att sätta igång verksamheten.
SOU 1975:99 Sameslöjden — Samekonsthantverk 131 7.5 Överväganden och förslag
Enligt vad här tidigare anförts måste sameslöjden och samekonsthant- verket betraktas som betydelsefulla delar av den samiska kulturen. Eftersom sameutredningen enligt sina direktiv skall ge en samlad bedöm- ning av vilka kompletterande åtgärder som kan och bör vidtas från samhällets sida till stöd främst för samernas språk och kultur, har det för utredningen framstått som angeläget att ägna sameslöjden och same— konsthantverket ett speciellt intresse. Dessa verksamheter har i hög grad medverkat till att belysa det särpräglade i begreppet samekultur. Yrkes- utövarna har också kommit att framstå som företrädare för det speciellt samiska genom att i sin formgivning och utsmyckning ta sina förebilder från den gamla samiska bruks- och nyttoslöjden.
Av vad tidigare redovisats har framgått att ett ganska stort antal samer ägnar sig åt arbete med framställning av slöjdalster av olika slag. För många samer har detta arbete blivit en huvudsysselsättning som också ger en acceptabel utkomst för utövarna. Många samer har slöjden och konsthantverket som en bisysselsättning vid sidan av annat förvärvsarbe- te. Dessa bisysslor har förbättrat försörjningsmöjlighetema för åtskilliga familjer. Genom att efterfrågan på samiska slöjdalster och konsthant- verksprodukter är mycket stor, har det varit möjligt att utan egentlig försäljningsorganisation avyttra det tillverkade till hyggliga priser. I dag framstår de nämnda verksamheterna som mycket betydelsefulla komple- ment till övriga samiska näringsgrenar.
Utredningen har under utredningsarbetets gäng övertygats om att de svenska samerna såsom etnisk grupp måste kunna påräkna ett betydande stöd från samhällets sida, om de skall kunna bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. I olika sammanhang har utredningen velat under- stryka vikten av att samerna som etnisk grupp har tillgång till en rad institutioner av olika slag som kan medverka till att stödja och utveckla olika sidor av den samiska kulturen och det samiska levnadssättet. Viktiga sådana institutioner utgör sameskolan på grundskolenivå, den samiska folkhögskolan, professuren i samiska vid universitetet i Umeå och organisationen kring denna samt det nordiska sameinstitutet i Kautokeino i Norge.
En annan slutsats som utredningen kommit fram till är att det starkaste stödet för samekulturen ges av de samer som är knutna till rennäringen och således har sin utkomst inom samernas kärnområde. Som framgått av de demografiska uppgifterna som lämnas i kap. 4 har denna grupp samer emellertid minskat väsentligt under den senaste 20-årsperioden och utgör i dag endast ca 2 500 individer. Såvitt utredningen kunnat finna är det denna grupp som man i allt väsentligt måste bygga på när det gäller att sätta in åtgärder till stöd för samekulturen. En väsentlig uppgift härvid blir enligt utredningens mening att medverka till att skapa ytterligare utkomstmöjligheter för ett antal samer inom kärnområdet vid sidan av vad de övriga samiska näringsgre- narna kan ge. Enligt utredningens mening är sameslöjden och samekonst-
hantverket redan nu viktiga kompletteringsnäringar som ger sysselsätt- ning och utkomst till ett icke ringa antal män och kvinnor inom samegruppen.
Såväl den utredning som kommerskollegiet låtit utföra som uttalanden av Slöjdarna själva och deras organisationer har gett uttryck för en mycket optimistisk uppfattning om att förutsättningar finns för en omfattande utbyggnad av sameslöjden och samekonsthantverket. Same- utredningen delar denna uppfattning och har gett uttryck för den i sitt första delbetänkande (Ds U 197322) Samernas folkhögskola. Utredningen förordade i betänkandet att den slöjdutbildning som bedrevs vid folkhög- skolan skulle byggas ut och ges ökade resurser i fråga om både lokaler för verksamheten och erforderlig utrustning. Utredningen angav också att avsikten med den förordade utbildningen skulle vara att till intresserade deltagare överföra kulturarvet på detta område, utveckla det konstnärligt och kvalitetsmässigt samt att ge förutsättningar för ett ekonomiskt utnyttjande av insatserna till förmån för samerna själva. Utredningen ifrågasatte vidare om inte sameslöjden och samekonsthant- verket borde få medverka till att ge skolan dess profil på samma sätt som musiken ger profil åt Framnäs folkhögskola och teckning och målning åt Sunderbyns folkhögskola. Som en konsekvens av utredningens syn på betydelsen av en gedigen utbildning för blivande slöjdare och konsthant- verkare framförde utredningen förslag om ökad lärartäthet för special- kursen i samisk slöjd och samekonsthantverk. Enligt riksdagsbeslut år 1974 får Samernas folkhögskola för nämnda kurs använda en lärartäthet som motsvarar relationstalet 4,0, vilket innebär att för varje undervis- ningstimme får tillgodoräknas fyra lärartimmar (jfr 1 1.3.6.1).
Enligt de av SSR och Same-Ätnam till utredningen framförda förslagen om stöd för sameslöjden och samekonsthantverket är det på tre områden som insatser behöver göras, nämligen i fråga om utbildning, råvaruanskaff- ning och marknadsföring. Beträffande de båda sistnämnda områdena har utredningen ”Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige” lämnat utförliga förslag till åtgärder, till vilka sameorganisationerna anslutit sig. Även sameutredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till förslagen. Enligt utredningens mening behöver insatser göras på följande områden.
]. Anskaffning och tillhandahållande av råmaterial, verktyg och annan utrustning.
2. Framställning av halvfabrikat och viss beredning av förekommande råmaterial.
3. Uppsamling av beställningar på olika produkter från vissa försäljnings- organ och uppköpare. Utläggning av beställningarna på för uppgifterna lämpliga slöjdare och konsthantverkare. Rådgivning i fråga om bearbetning av halvfabrikat m. m. till färdiga produkter och ifråga om konstnärlig utformning och utsmyckning.
4. Viss idégivning, produktutveckling och design beträffande modeller och konstnärlig utsmyckning. Kvalitetsbedömning beträffande färdiga produkter och tillståndsgivning till kvalitetsmärkning av produkterna.
5. Marknadsföring.
Sameutredningen ansluter sig till uppfattningen att dessa olika uppgifter bör kunna handhas av en ekonomisk organisation bildad av samerna själva och med de båda samiska huvudorganisationerna SSR och Same—Ätnam som huvudmän. Utredningen bedömer det också vara möjligt att med det redovisade utredningsmaterialet som grund åstad- komma positiva insatser till stöd för sameslöjden och samekonsthant- verket och dess utövare. Även om man betraktar det hela som en fråga om samarbete inom samernas egen grupp, där en omfattande aktivitet kommit till uttryck, bedömer utredningen det emellertid som nödvändigt med ett samhälleligt stöd för att den planerade verksamheten skall kunna komma till stånd och utvecklas enligt uppgjorda riktlinjer. När det gäller att bedöma behovet av insatser och omfattningen av dessa bör man beakta att samekonsthantverket utgör den exklusiva delen av sameslöjden och att antalet utövare av denna konstform är ganska ringa. När det gäller sameslöjden i övrigt är det emellertid fråga om ett betydande antal duktiga slöjdare, vilkas alster både kvalitativt och kvantitativt verkligen möjliggör en arbetsmarknadsmässig insats. Utredningen har tidigare understrukit hur betydelsefull sameslöjden är som ett komplement till övriga samenäringar inom kärnområdet och finner det i anslutning härtill synnerligen angeläget att industriverket och arbetsmarknadsverket tar initiativ till ett samarbete med samernas organisationer i avsikt att ge det stöd som behövs för att bygga upp ett företag med de uppgifter som här skisserats. Utredningen föreslår därför att det uppdras åt de båda nämnda verken att snarast ta upp överläggningar i frågan med de samiska huvudorganisationerna. Vid dessa överläggningar bör kommerskollegiets utredning och den av SSR och Same-Ätnam till sameutredningen ingivna framställningen kunna tjäna som utgångspunkt och underlag. Utred- ningen bedömer det som mycket betydelsefullt att de båda centrala ämbetsverken engagerar sig aktivt i strävandena att lösa sameslöjdens problem.
När det gäller de ekonomiska resurser som kommer att behöva sättas in för att stödja verksamheten bör det enligt utredningen prövas huruvida medel som de båda verken redan disponerar för här antydda ändamål kan tas i anspråk. Om detta inte är möjligt, bör speciella anslag utverkas för ändamålet.
Inom sameslöjdens område arbetar f. n. en konsulentorganisation som omfattar två tjänster, varav den ena finansieras med statsmedel. Utred- ningen förutsätter att det inte kan bli tal om att försämra möjligheterna till rådgivning och utbildning inom slöjdområdet utan räknar tvärtom med en positiv utveckling i detta avseende.
Då det gäller att anskaffa slöjdvirke för sameslöjden föreslår utred- ningen att det får ankomma på nyss nämnda samiska organisation, som bl. a. skall anskaffa och tillhandahålla råmaterial, att ta sig än denna fråga och genom förhandlingar med domänverket och andra markägare tillse att virke för träslöjd finns att tillgå. På staten tillhörig mark bör slöjdvirke kunna tillhandahållas avgiftsfritt. För de sameslöjdare som står utanför samebyarna och som för sin yrkesverksamhet är beroende av slöjdvirke är det av utomordentlig vikt att frågan om tillhandahållande av
slöjdvirke löses enligt utredningens förslag. Det får inte föreligga någon risk för att sämre förhållanden uppstår för sameslöjdarnas del jämfört med tidigare tolkning av gällande bestämmelser eller förut tillämpad praxis.
8. Samernas organisationer
8.1. Allmänt
Det brukar framhållas att om en etnisk grupp skall kunna behålla och utveckla sitt språk och sin kulturella identitet krävs dels att gruppen är tillräckligt stor för att bl. a. kunna bära upp egna institutioner av olika slag och dels att den är organiserad så att den kan tillfredsställa de behov hos gruppmedlemmarna som har motiverat gruppbildningen.
När det gäller de samiska organisationssträvandena kan konstateras att det tog ganska lång tid innan den samiska gruppen kom till klarhet om betydelsen av en stark organisation som kunde ta till vara gruppens intressen och hävda dem inför myndigheter och olika intressegrupperi samhället. Det fanns emellertid samer som var övertygade om behovet av en riksomfattande organisation och som var beredda att medverka till skapandet av en sådan. De fick ganska länge arbeta utan synlig framgång. En av de mest aktiva företrädarna för samerna, kyrkoherden Gustaf Park, beskrev i ett föredrag vid den nordiska samekonferensen i Jokkmokk 1953 de svenska samernas organisationssträvanden på följande sätt. ”I fråga om organisation, sammanslutning för ett visst ändamål i gängse mening, har de renskötande samerna i vårt land varit likgiltiga ända fram till vår tid. Deras liv som renskötare har ej inbjudit till sådana krångliga mellanhavanden med varandra som vad föreningar med skrivna stadgar, styrelser, föreskrivna sammanträden m. m. isjälva verket är. Renskötseln med individuell vård av renarna, renskiljningar och flyttningar var det verkliga och med tillräckligt arbete uppfyllda livet.” Han framhöll vidare att så länge samerna fick vara något så när i fred och odelat ägna sig åt sin fäderneärvda näring i fjällen och i våra nordliga skogsbygder, var deras liv relativt lugnt och fredligt. Men med jordbrukskulturens och industria- lismens framträngande ända upp till samernas urgamla landområden förändrades förhållandena enligt Park till en mer eller mindre bitter kamp för tillvaron. 1 kolonisationens spår följde, framhöll Park, ibland allvarliga konfrontationer mellan å ena sidan dem som ägnade sig åtjordbruk med fast boskapsskötsel och å andra sidan samerna med sin renskötsel. Även andra intrång och inte minst verkningarna av den s. k. avvittringen kom att påverka samernas förhållanden i negativ riktning i sådan omfattning att läget för samerna ingav bekymmer. Det var under detta tryck utifrån som samerna började komma till insikt om behovet av en större sammanhållning.
136. Samernas organisationer SOU1975:99 8.2 Den första sameföreningen
Det första initiativet till bildandet av en sameförening togs av samerna i Vilhelmina år 1904. Det hade krävts mycket förarbete — enligt Park — och en omfattande agitation för att få samerna att inse det allvarliga i deras situation och att komma till klarhet om att deras individualistiska inställning i många frågor — inte minst till renskötseln som näring — måste få vika och ersättas av en stark vilja till sammanhållning och samarbete. Det gällde med andra ord att uppträda som en enig och målmedveten folkgrupp för att kunna bevaka sina vitala intressen. Till föreningen anslöt sig samer från hela södra länsdelen. Föreningen fick därför namnet Vilhelmina-Åsele sameförening.
Föreningens uppgifter angavs i den första paragrafen i föreningsstad— gan. Den fick följande lydelse:
”Föreningens ändamål är att arbeta för den svenska lappbefolkningens höjande i religiöst, nyktert och moraliskt hänseende samt i övrigt sprida ; välmåga i Lappmarken genom att söka arbeta till förbättring av lapparnas * ställning i l. socialt, ekonomiskt, kommunalt och politiskt hänseende;
2. bevaka och understödja lapparnas intressen; samt
3. genom representanter av eget folk söka arbeta för spridande av kännedom om de lapska förhållandena, samt hos en och var utomstående uppväcka intresse för lappfolkets strävanden till ernående av bättre levnadsvillkor.”
Denna förenings verksamhet beskrivs av Gustaf Park som mycket framgångsrik. Den åstadkom bl. a. förbättrade existensmöjligheter inte endast för samerna inom Västerbottens län utan också för övriga samer. Det framhålls också att genom denna förenings arbete fick de mest aktiva medlemmarna sin första skolning i offentligt framträdande och i sättet att sköta en föreningsverksamhet. Det skulle också visa sig att denna första sameorganisation blev underlaget för en kommande riksomfattan- de organisation bland samerna.
8.3. Den första riksorganisationen
Det dröjde emellertid ända fram till 1918 innan några åtgärder av betydelse vidtogs för att åstadkomma en riksorganisation för samerna. Även i detta fall var det ett visst tryck utifrån som blev anledning till att frågan aktualiserades. Vid 1917 års riksdag förelåg nämligen en proposi— tion (l9l7zl69) om ändring av vissa delar av 1898 års renbeteslag. Enligt mångas mening hade såväl i utredningsuppdraget som i propositionen en alltför pessimistisk uppfattning om de svenska samernas duglighet att fortsätta renskötseln kommit till uttryck. Samerna hade, menade man, blivit alltför starkt påverkade av den omgivande kulturen, varför det ansågs nödvändigt att vidta åtgärder för att förhindra en fortsatt utveckling i denna riktning. I nämnda proposition tog föredragande departementschefen upp bosättningsfrågan och anförde härom bl.a.
följande. ”Genom bosättningen har det redan förut i förhållande till renantalet alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevak- ningen av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande, framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har på vissa håll föranlett de särskilda hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jättehjordar, som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta har lett till stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de mindre förmögna ' som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena som andra hållet framkallat missnöje. Av det anförda framgår”, fortsatte departementschefen ”att staten saknar anledning att förhjälpa renskötan- | de lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida man icke [ borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också, om renskötseln skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in på en dylik , väg.” Med anledning av vissa motioner (ll l9l7:404 och 405) i frågan uttalade lagutskottet (LU 1917159) att ”förslaget inte avsåg att, såsom motionärerna närmast synas förmena, stadga något generellt förbud för lappar att bo i timrade bostäder utan förbud för dem att utan kontroll uppföra dylika bostäder å kronans till renbeten upplåtna marker”.
Riksdagen beslöt (rskr l9l7z374) att ”lapparna böra beredas tillfälle att vid ett gemensamt lappmöte _ som lärer vara avsett att hållas ijanuari 1918 i Östersund — överlägga och framkomma med förslag med anledning av den i propositionen bebådade allmänna revisionen av lagstiftningen om lapparnas rätt till renbete och därmed sammanhäng- ande ämnen”. Möjligheterna till ett sådant sammanträffande borde därför på allt sätt underlättas av statsmakterna och orternas tjänstemän. Riksdagen menade att medel för ändamålet skulle utan riksdagens särskilda hörande kunna anvisas ur de tre lappfonderna i enlighet med de för dem gällande bestämmelserna.
Det blev Vilhelmina-Åsele sameförening som fick uppdraget att sammankalla ombud till ett landsmöte. Det förlades till Östersund den 5—9 februari 1918 och finns utförligt refererat i det tryckta protokollet (Svenska Lapparnas Landsmöte i Östersund den 5—9 februari 1918. Uppsala l9l8). Mötet har 4 enligt Gustaf Park — satt avgörande spår i lagstiftningen såväl när det gäller nomadskolornas organisation som i fråga om renskötseln och samernas bosättningsfrågor. Men det fick också en avgörande betydelse för de samiska organisationssträvandena. Man beslöt nämligen enhälligt att bilda ”Lapparnas Centralförbund”.
Som riktlinjer för förbundets verksamhet antogs första paragrafen i Vilhelmina-Åsele sameförenings stadgar. Samma förenings styrelse skulle också tills vidare fungera som styrelse för det nya förbundet. Man fastställde också en medlemsavgift om 5 kr. per år och medlem.
När det gällde att trygga det nya förbundets framtid visade det sig att de ekonomiska frågorna skapade stora problem för styrelsen. För att lösa dessa arbetade man efter två linjer. Dels inriktade man sig på bildandet av lokalföreningar och startade i samband därmed en insamling av bidrag från samerna själva, dels ansökte man om Kungl. Maj:ts medgivande att få
anordna ett varulotteri. Penninginsamlingen gav ett blygsamt resultat och framställningen om att få anordna lotteri avslogs. Inte heller andra initiativ som togs för att lösa förbundets ekonomi ledde till önskat resultat. Centralstyrelsen gav då upp eftersom alla utvägar att skaffa erforderligt kapital syntes stängda. Lapparnas Centralförbund upphörde i slutet av 1923 med sin verksamhet.
Om orsakerna till misslyckandet med det nya förbundet uttalade den tidigare nämnde Gustaf Park följande: ”Utan tvivel var orsaken i första hand liknöjdhet hos den stora massan av samer för moderna organisa- tionssträvanden. Norr om Arvidsjaur och Arjeplog var man alldeles främmande för allt föreningsväsende och här uppe finns i alla fall det stora flertalet av samiska renägare. Och där det i någon mån fanns intresse, rådde bristande förståelse för villkoren för en för hela folket omfattande organisation. Även må som orsak nämnas de intresserades ovana vid modernt föreningsarbete. Den andra avgörande anledningen till misslyckandet låg utan tvivel i statsmakternas resp. lappväsendets till en början negativa inställning till samernas organisationssträvanden.”
8.4. Nya strävanden att bilda en riksorganisation
8.4.1. Organisationsfrdgaizs behandling vid 1937 års landsmöte
Det förhållandet att man trots olika försök inte kunde skaffa fram erforderligt rörelsekapitel för Lapparnas Centralförbund upplevdes som en stor besvikelse hos alla dem som offrat tid och arbete för att åstadkomma en slagkraftig centralorganisation för samegruppen. Den uppkomna situationen verkade förlamande på hela organisationsfrågan och påverkade också förhållandena inom de enskilda sameföreningarna som under en följd av år förde en tynande tillvaro.
Efter hand började emellertid en annan inställning till samernas orga- nisationssträvanden göra sig gällande. Ett bevis härför kunde utläsas i det ! betänkande som 1930 års lapputredning avgav år 1936 (SOU 1936123), där man förordade organisationsbildningar bland samerna och föreslog statsbidrag för detta ändamål. Utredningen ansågs på ett genomgripande sätt beröra samernas existensfråga i hela dess vidd och, då en proposition i ”lappfrågan” väntades vid 1938 års riksdag, tog Arjeplogs sameförening initiativ till en ny gemensam samisk opinionsyttring och inbjöd till landsmöte i Arvidsjaur 4—7 oktober 1937. I anledning av motioner (1:193 och 194) till 1937 års riksdag ang. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål uttalade statsutskottet (SU 19371185) att samerna borde beredas tillfälle att avge yttrande över lapputredningens betänkan— de. Kostnaden för ett allmänt möte för ändamålet torde, enligt utskottet, kunna bestridas av Kungl. Maj:t av tillgängliga medel. Kungl. Maj:t borde emellertid se till att staten genom vederbörande länsstyrelse eller på annat sätt erhöll representation vid mötet. Landsmötet förkastade de av utredningen förordade renskötselåtgär- derna och gjorde därutöver uttalanden i andra frågor, bl.a. ang. nomadskolorna. Även landsmötesprotokollet från Arvidsjaur föreligger i
tryck (Det svenska samefolkets allmänna landsmöte i Arvidsjaur 4—7 oktober 1937. Umeå 1938).
Landsmötet fick emellertid stor betydelse för det samiska förenings- väsendet. Insatserna vid mötet kom att på olika sätt rikta samernas uppmärksamhet på betydelsen av samarbete och sammanhållning. En motion i organisationsfrågan gav upphov till en livlig diskussion som utmynnade i ett enhälligt uttalande att bilda en riksorganisation. Man tillsatte också en tremannakommitté med uppgift att vidta åtgärder för att genomföra beslutet. Bl.a. genom kommitténs arbete bildades ett antal nya sameföreningar. Så gott som varje socken hade efter hand sin egen lokalförening. Inom kommittén var man dock tveksam huruvida enbart lokala sameföreningar kunde bära upp en riksorganisation. Kom- mittén upplöstes efter några år utan att den hade lyckats lösa frågan om en samernas riksorganisation.
I detta sammanhang kan också erinras om att frågan om en särskild samisk representation i riksdagen var föremål för behandling vid 1937 års landsmöte. I en motion, som landsmötet beslöt lägga till handlingarna, yrkades nämligen att landsmötet skulle göra en framställning om att samerna skulle bli representerade iriksdagen. Denna fråga hade redan vid två tillfällen tidigare behandlats i riksdagen efter särskilda motioner (1920 11209 och 1930 1:210). Bägge motionerna avslogs av riksdagen. Konstitutionsutskottet (KU l920:27) anförde bl. a. att en särskild samisk representant skulle innebära att ”lapparna erhölle ett inflytande på riksdagens sammansättning som flerfaldigt överstege det av deras antal betingade som de för närvarande äga”. Utskottet anförde vidare: ”Härtill kommer, att den lapska befolkningen, som bekant, är fördelad på ett flertal län, vilket förhållande givetvis ur såväl praktiska som tekniska synpunkter ökar betänkligheterna mot en bestämmelse om dess förenan- de till en särskild valkorporation. Slutligen skulle, enligt utskottets uppfattning, en bestämmelse i av motionären angiven riktning vara olämplig jämväl därutinnan att även andra av speciella intressen och särskilda levnadsförhållanden sammanbundna befolkningsgrupper såsom en konsekvens av ett dylikt stadgande skulle kunna påfordra egen, av vederbörande folkgrupps numerära styrka icke betingad representation."
8.4.2. Organisationsfrågans behandling vid 1948 års landsmöte
Den Berglöfska utredningen, som arbetade åren 1939—1942 (Betän- kande ang. åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m.m. SOU l942:4l), gjorde ett par uttalanden till förmån för samernas organisa- tionssträvanden som kan betraktas som mycket betydelsefulla. Det ena gällde kravet att samerna skulle beredas tillfälle att yttra sig över ärenden som behandlade för samerna betydelsefulla frågor och det andra att bidrag måtte utgå till ekonomiska och ideella föreningar till gagn för samerna såväl vid föreningarnas bildande som för deras verksamhet i övrigt.
Det var dock först ett betänkande med förslag till reformering av renslakten m. m., avgivet av 1946 års köttbesiktningskommitté, som gav
1 Lappby hari 1971 års rennäringslag utbytts mot benämningen sameby, liksom lappar i senare författningstext ersatts med samer.
upphov till sammankallandet av ett tredje landsmöte år 1948 (Protokoll m. m. från samelandsmötet i Arvidsjaur den 26—27 februari 1948. Uppsala 1948). För tillkomsten stod Gustaf Park denna gång ensam. Även vid det här landsmötet vitsordades behovet av en riksorganisation —- och t.o.m. en ombudsman — som kontinuerligt kunde följa med i utvecklingen kring samernas problem och som kunde ta itu med frågor som krävde snabba ingripanden. Det vore långt ifrån tillfredsställande att få sammankalla ett landsmöte vart tionde år. Landsmötet utsåg därför ett arbetsutskott med uppgift att dels tillvarata samernas intressen, dels handla i frågor, som inte tålde så långt uppskov som vad sammankallan- det av ett allmänt landsmöte innebar, och dels vid behov avge yttranden i samefolkets namn.
En första uppgift för arbetsutskottet blev att sondera stämningen och intresset hos samerna för att bilda en riksorganisation och undersöka huruvida lappbyarnal var benägna att bli medlemmar i den planerade sammanslutningen. Enligt arbetsutskottets bedömning var lappbyarna en stabil och ekonomiskt bärig grund för samernas riksorganisation. Positiva svar inkom från byarnas ordningsmän och arbetsutskottet började kort tid därefter överlägga om utformningen av stadgar för riksorganisationen.
Det nya greppet vid försöken att bilda en samisk riksorganisation, nämligen att lämna tanken på individuellt medlemskap och i stället grunda organisationen på kollektivt medlemskap genom samebyar och lokala sameföreningar, visade sig vara mycket framgångsrikt. Denna konstruktion innebar bl. a. att de lokala sameföreningarna, som utgjorde sammanslutningar för såväl renskötande som icke-renskötande samer, kunde ge även den sistnämnda gruppen viss representation i riksförbun- det. I det sammanhanget bör även nämnas att det huvudsakliga arbetet kring organisationsbildningen utfördes av samer som stod utanför ren- skötseln. Förklaringen härtill har angetts vara, att dessa samer hade större erfarenheter av storsamhället, dess värderingar och dess sätt att fungera och därför tidigare än andra samer hade kommit till insikt om behovet av en större aktivitet från samernas sida i fråga om insatser av betydelse för samernas sak. Det har också framhållits, att samefrågorna från början i hög grad bedömdes som angelägna för alla samer. I målsättningen för de första landsmötena ingick inte enbart att dryfta och ta ställning till konkreta samefrågor utan i lika hög grad att väcka respekt för samerna som folkgrupp och utåt visa att också samerna hade behov av och anspråk på en plats i samhället.
I anslutning till vad som yttrades vid landsmötet om en särskild ombuds- man för samerna kan erinras om vad riksdagens justitieombudsman anförde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 januari 1966. Skrivelsen överlämnades av Kungl. Maj :t den 11 februari 1966 till rennäringssakkun- niga för att beaktas vid fullgörande av utredningsarbetet. JO uttalade där att en utredning borde komma till stånd syftande till att ge de renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarata sina av lagen erkända rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga skäl och utan rimlig ersättning. JO anförde också att rennäringens särskilda förhållanden samt den omständigheten att staten sedan lång tid
tillbaka påtagit sig ansvaret och kostnaderna för en genom lappväsendet utövad verksamhet till hjälp åt renskötseln talade för att staten också bär kostnaden för de organ som enligt JO:s uppfattning bör finnas för att bevaka samernas intressen och föra deras talan. Omfattningen och utformningen av en sådan ombudsmannaorganisation för de renskötande samerna torde, enligt JO, vara beroende av, bl. a., vilken organisation och ställning lappbyarna erhöll framdeles.
8.5. Svenska samernas riksförbund
Efter långa förberedelser kunde arbetsutskottet sammankalla av lapp- byarna och sameföreningarna utsedda ombud till ett möte i Jokkmokk den 3—5 oktober 1950. Vid mötets öppnande gavs en redogörelse för händelseförloppet från det första landsmötet i Östersund 1918 fram till dagens viktiga sammankomst. Vidare angavs vissa principiella riktlinjer för det blivande riksförbundets verksamhet. Bl. a. fastslogs att riksorgani— sationen måste vara opolitisk. Organisationen skulle avhålla sig från att misstänkliggöra myndigheter som hade att handlägga samefrågor. Verk- samheten skulle bedrivas på ett sådant sätt att förbundet inte skulle komma att betraktas som en kamporganisation mot lappväsendet utan skulle vara ett organ för samarbete med berörda tjänstemän grundat på saklighet och realism. Om däremot vissa åtgärder som vidtogs mot samer kunde ge intryck av översitteri, okunnighet eller orättvisa skulle det åvila riksorganisationen och dess styrelse att hävda de enskilda samernas intressen även om detta måste ske med hård kritik.
Efter vederbörligt förberedelsearbete enade sig mötet om ett beslut att bilda Svenska samernas riksförbund (SSR). Det av arbetsutskottet framlagda förslaget till stadgar antogs med smärre ändringar.
i stadgarna, reviderade 1974, anges att SSR:s ändamål är att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, admi- nistrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. Förbundet utgör en sammanslutning av samebyar och sameföreningar. Beslutanderätten utövas av valda ombud, som samlas till ordinarie landsmöte en gång om året på plats som styrelsen bestämmer. Extra landsmöte kan sammankal- las. Varje sameby och varje lokal sameförening får utse ett ombud för varje påbörjat SO—tal medlemmar. De verkställande och förvaltande uppgifterna handhas av en styrelse, som utses av landsmötet för tre år i taget. Antalet ledamöter var från början 15 med lika många suppleanter men har senare utökats till 17. Av styrelsens ledamöter skall minst 12 tillhöra sameby och representera fasta geografiska mandatområden med fördelning enligt landsmötesbeslut. Styrelseledamot skall vara av samisk börd och renskötselberättigad enligt lag.
Varje sameby och sameförening som sökt medlemskap i förbundet skall erlägga en medlemsavgift. Från början utgjorde avgiften 25 kr. för varje sameby och sameförening med högst 50 medlemmar. Ganska snart höjdes avgiften till 75 kr. Numera är den 350 kr. Därtill kommer ett
obligatoriskt bidrag för varje sameby motsvarande ett belopp på 25 öre per ren. Enligt det senaste årets budget beräknas medlemsavgifter och anslag från samebyarna och sameföreningarna uppgå till 64 000 kr.
I det samepolitiska program som antogs vid l968 års landsmöte uttalas att organisationsanslutningen bland samerna är så gott som total. Samerna står här, framhålls det, långt framom de flesta andra intresse- grupperingar i vårt land som har liknande inriktning. Med hänvisning till den i stadgarna angivna målsättningen för verksamheten framhålls vidare, att SSR har anspråk grundade i den representativa demokratins och rättsstatens väsen och principer att genom egna organ företräda samerna även i förvaltning och rättslig vård av samernas gemensamma nyttigheter, rätten till land och vatten och lappfonden härunder inbegripna, samt — tillagt 1974 _ i kulturella och minoritetsråttsliga frågor.
I enlighet härmed ingår i SSR:s uppgifter att även lämna medlemmarna service i olika avseenden. Det betonas särskilt att denna service är viktigast, när det gäller samebyarna. I det samepolitiska programmet sägs att dessa ofta ställs en och en mot en mäktig av statsmakterna uppbyggd mångförgrenad organisation med traditionell dominans, stora resurser _och betydande makt över såväl samebyn som den enskilde renarbetaren.
För att SSR skall kunna svara mot de förväntningar från medlemmar- nas sida, som måste bli en följd av den breda målsättning som här anges, har förbundet funnit det nödvändigt att inom organisationens ram bygga upp ett kansli med tyngdpunkten förlagd till den juridiskt—rättsliga inriktning som arbetet inom förbundet fått. Behovet av en ombudsman- naorganisation gjorde sig gällande redan vid starten av förbundets verksamhet. Det dröjde emellertid till 1962 innan detta önskemål kunde förverkligas. Nämnda år anställdes en juridisk ombudsman i förbundet och i samband därmed inrättades riksförbundets kansli i Stockholm. Att kansliet förlades till Stockholm och inte på ort inom samernas kärnområde motiverades med nödvändigheten av att kunna bevaka vad som händer på riksplanet i fråga om samernas förhållanden och snabbt kunna göra ingrepp till gagn för samernas sak.
Genom den prioritering som gjorts till förmån för de rättsliga frågorna och som lett till omfattande engagemang från ombudsmannens sida i bl. a. det 5. k. Skattefjällsmålet har det bedömts nödvändigt att förstärka kansliet med ytterligare en jurist sedan några år tillbaka. Bl.a. detta förhållande har medfört väsentligt ökade kostnader för förbundet. Enligt den fastställda staten för år 1974 skulle utgifterna för verksamheten uppgå till ca 600 000 kr. Utöver den juridiska personalen har SSR också för kortare perioder haft en konsulent anställd för informations- och upplysningsverksamhet bland renägarna, t. ex. i samband med den nya rennäringslagstiftningen. Verksamheten har vid varje tillfälle finansierats av särskilda statliga medel. En fast konsulent för kontinuerlig verksamhet ute på fältet har bedömts äga hög prioritet i riksförbundets verksamhet. Årliga äskanden om anslag av statliga medel för en sådan konsulenttjänst har tidigare lämnats utan bifall, men frågan om en konsulent under SSR:s huvudman- naskap har ånyo aktualiserats motionsvägen vid 1975 års riksmöte och
vunnit riksdagens bifall (JoU 197521, rskr 1975283).
Samebyarnas och sameföreningarnas kontanta bidrag till förbundet täcker endast drygt tio procent av förbundets utgifter. Övriga kostnader täcks f. n. genom anslag ur samefonden.
SSR har - såsom det framhållits från riksförbundets egen sida — från dess bildande och intill nu strävat efter att utvecklas till en organisation som kan göra anspråk på att företräda samegruppens samlade vilja. Utan att bedöma de anspråken från SSR:s sida kan det emellertid konstateras, att det remissförfarande för att inhämta samernas synpunkter i egna angelägenheter, som före riksförbundets tillkomst utgjorde undantag och som då varje gång krävde extra ordinära åtgärder för att kunna genom- föras, nu ingår som en naturlig del av förbundets verksamhet. På nästan alla områden med anknytning till rennäringen eller samiska kulturfrågori vidare bemärkelse förekommer — i huvudsak kanaliserat genom SSR _ ett omfattande samråd och reellt medinflytande för sameintressena. Sålunda finns det nu samiska representanter i styrelsen för samefonden och på det kulturella området i samefondens kulturdelegation. Vidare är samerna representerade i lantbruksstyrelsens plenum då rennäringsfrågor behandlas, i den till lantbruksstyrelsen knutna rennämnden, i lantbruks- nämndemas rennäringsdelegationer i de tre nordligaste länen samt i det för renbeteskonventionen med Norge inrättade fasta utskottet samt i stiftelsen resp. styrelsen för Samernas folkhögskola.
Vid en genomgång av de olika landsmötenas beslut kan likaså konsta- teras, att rättsfrågor i förening med svårövervägda frågor om samernas möjligheter att påverka utvecklingen i förhållandet samerna—stor- samhället kontinuerligt aktualiserats i SSR:s verksamhet genom de, enligt samernas uppfattning, ökade intrången i renskötselområdena. Ökad landsvägstrafik, omfattande vattenregleringar och gruvdrift, tung turism och växande friluftsliv, långt drivet storskogsbruk, fridlysning av rovdjur etc. ställer otvivelaktigt de renskötande samerna inför allt större krav på anpassning till nya förhållanden. Som riksorganisation intar SSR, även om riksförbundet har sin huvuduppgift riktad på rennäringen, i det läget en nyckelroll, eftersom alla frågor mer eller mindre påverkar samernas kulturella Situation i stort och därmed också får betydelse för den samiska befolkningsgruppen som helhet, inte enbart de renskötande samerna.
Sdminuorra, Svenska samernas riksungdomsförbund
I anslutning till Svenska samernas riksförbund har även bedrivits viss ungdomsverksamhet. Ungdomsorganisationen benämndes tidigare Svens- ka samernas riksförbunds yngre råd, men går numera under namnet Svenska samernas riksungdomsförbund (SSR-U). I en av förbundets ordförande, Ingwar Åhrén, gjord utredning ”Från Svenska samernas riksförbunds yngre råd till Såminuorra” lämnas en del data om förbundets mål och riktlinjer och om dess verksamhetsformer m. rn. Där sägs bl. a. att samisk ungdom har bedrivit organisationsarbete allt sedan de första försöken gjordes att organisera samerna. År 1940 bildades en
ungdomsorganisation — SAMU — med säte i Mittådalen. Den syftade till att organisera den samiska ungdomen över hela landet och stod dessutom öppen även för andra än samer. Samu, som arbetade aktivt bara några år, var uppbyggd på lokalavdelningar som organiserades på några orter inom samernas kärnområde. Organisationen gav också ut ett medlemsblad.
SSR:s yngre råd bildades 1963 på Samernas folkhögskola. Det blev i huvudsak eleverna på skolan som kom att utgöra stommen i förbundet under den första verksamhetsperioden. Det nya namnet Såminuorra antogs i samband med fastställandet av vissa stadgeändringar genom beslut på årsmöten 1972 och 1973. Enligt dessa stadgar skall Såminuorra vara en organisation för samiska ungdomar i Sverige. Förbundet skall vara anslutet till SSR och vara representerat i SSR:s styrelse genom en ledamot jämte ersättare. Beslut härom har fattats i början av år 1975 av SSR:s styrelse. Enligt beslutet skall ledamoten vara adjungerad i SSR:s styrelse, som också svarar för kostnaderna.
Förbundet har till uppgift att tillvarata och befrämja sameungdomens ekonomiska, sociala, kulturella, rättsliga och administrativa intressen med särskild hänsyn till de samiska näringarna. Förbundet skall i övrigt arbeta för att främja sameungdomens kunskap om och aktning för den samiska näringens och kulturens egenart och värde. Medlemskap i förbundet vinnes dels av varje sameby och lokal sameförening och dels genom individuellt medlemskap. Högsta beslutande organ för förbundet är det förbundsmöte som hålls varje år. Beslutanderätten tillkommer av samebyar och sameföreningar utsedda ombud. Förbundets verkställande och förvaltande organ utgörs av en styrelse som består av elva ledamöter, av vilka minst fem skall tillhöra sameby eller sameförening. Styrelsen skall arbeta med minst tre utskott, nämligen ett näringsutskott, ett kulturutskott och ett programutskott. Vidare bör nämnas att Såminuorra är som medlemsorganisation anslutet till Sveriges ungdomsorganisationers landsråd och statens ungdomsråd.
I den nämnda utredningen påtalas att förbundet i dag saknar en central administration. Skall det vara möjligt att bedriva en verksamhet av mera kvalitativt och kvantitativt omfång, framhålls det, så måste den uppbygg- nadsstruktur som antagits i de nya stadgarna fullföljas. Närmast i tiden har legat att realisera anställande av en förbundssekreterare. En sådan tjänst på halvtid har tillsatts från den 1 juni 1975.
De viktigaste inslagen i ungdomsförbundets verksamhet utgör i första hand de nordiska ungdomskonferenserna som anordnas vartannat eller vart tredje år. Sådana konferenser har hållits i Nikkaluokta i Sverige, i Enare i Finland, i Karasjok i Norge och nu senast i Ammarnäs i Sverige. Därjämte har man anordnat kursveckor varje år till vilka ett 20-tal ungdomar kunnat inbjudas. När det gäller mer lokalt inriktad verksamhet i samebyarnas och sameföreningarnas regi behövs enligt utredarens mening mera aktiva insatser än vad hittills kunnat åstadkommas. Han framhåller emellertid att en inventering av orter med samisk befolkning, där förutsättningar föreligger att starta lokala aktiviteter, ger vid handen att minst ett 35-tal sådana orter torde finnas. För att åstadkomma en större aktivitet beträffande ungdomsverksamheten på dessa orter krävs
emellertid en förstärkning av såväl ekonomiska som personella resurser.
I utredningen sägs vidare att ungdomsförbundets ekonomi alltid vållat dess styrelse bekymmer. Förbundet får i dag bidrag från olika håll. Den största bidragsgivaren är, liksom beträffande SSR:s verksamhet, same- fonden. Stödet till ungdomsförbundet är i regel inräknat ianslaget till SSR. Från samefonden utgick för budgetåret 1974/75 ett anslag på 31000 kr., vartill kommer ett par tusen kronor från samebyar och sameföreningar.
Fr. o. m. budgetåret 1971/72 erhåller samernas ungdomsorganisation även statsbidrag för i första hand sin centrala verksamhet. Det statliga stödet till ungdomsorganisationerna har fr. o. m. budgetåret 1975/76 fått en ny utformning (prop. l975zl4, KrU 1975:9, rskr l975:124). Det nya bidraget till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet utgår till organisation med minst 3000 medlemmar i åldrarna 7—25 år och lokalavdelningar i minst hälften av landets landstingskommuner. Dessa bidragsbestämmelser kan inte tillämpas på Svenska samernas riksung- domsförbund på grund av organisationens särart. I prop. 1975214 (5. 57—58) har emellertid föredragande statsrådet uttalat att verksamheten är av sådant värde att statligt stöd bör utgå. Statsbidraget till central verksamhet utgör detta budgetår 15 000 kr. Eftersom SSR-U erhåller statsbidrag till sin centrala verksamhet kan förbundet också få bidrag till den lokala verksamheten och få del av vissa medel som fördelas av statens ungdomsråd för försöksverksamhet och utvecklingsarbete.
8.6. Same-Ätnam, förening för samisk kultur
Under 1940-talet utvecklades en betydande aktivitet bland samerna och deras företrädare till stöd för samisk kultur i dess olika former. År 1942 tillkom Samernas folkhögskola som skulle bli en mycket viktig faktor när det gällde att väcka intresse för och medverka i utvecklingen av den samiska kulturens viktigaste yttringar. År 1945 bildades Same-Ätnam, Sällskapet Lapska Odlingens framtid, eller Same-Ätnam, förening för samisk kultur, som organisationen efter stadgeändring 1969 numera kallas. När det gällde tillkomsten av Samernas folkhögskola och bildandet av Same—Ätnam var det i första hand krafter utanför samernas krets som tog initiativ och på olika sätt gav stöd åt verksamheten, även om tanken på en särskild samisk folkhögskola ofta framfördes av de bägge samerna Gustaf Park och Karin Stenberg.
Vid föreningens bildande 1945 framhölls att Same—Ätnam ville söka samla alla intresserade för samernas sak och i sin verksamhet tillgodose såväl renskötande som icke-renskötande samers intressen. Medlemskapet stod därför öppet även för andra än samer och kan nu vinnas av enskilda, institutioner och samfälligheter som vill främja föreningens syften.
I motiveringen anfördes att Same—Ätnam skulle vara en organisation med samerna för samerna. Häri kan också spåras en viss självkritisk inställning till hur samefrågor tidigare ofta handlagts.
Målet för föreningens verksamhet enligt 5 2 i stadgarna uttrycks på följande sätt. ”Sin uppgift vill föreningen fylla framför allt
&) genom att främja kunskapen om och aktningen för den samiska kulturens egenart och värde,
b) genom att verka för aktiv samisk språkvård,
c) genom att främja kunnigheten i samisk slöjd och samiska konsthant- verk,
d) genom att stödja samernas strävanden för utveckling av sitt näringsliv, samt
e) genom att stödja samernas intemordiska strävanden.”
Under de första verksamhetsåren arbetade föreningen med fyra olika utskott:
a) skriftutskottet (litteratur, film, radio)
b) slöjdutskottet (slöjdkurser och utställningar)
c) bildningsutskottet (det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bland samerna), samt (1) näringsutskottet (renvården, renforskningen).
Sedan SSR bildats och fått sin verksamhet i hög grad inriktad på renskötselns fortbestånd och sunda utveckling fann man inom Same- Ätnam lämpligt att avveckla näringsutskottet.
Allt eftersom SSR lyckats bredda sin verksamhet och närma sig de mål för verksamheten som formulerats i det samepolitiska programmet från 1968 och i de reviderade stadgarna, har SSR mer och mer kommit att ta över uppgifter som utgjorde viktiga inslag i Same-Ätnams verksamhet. Dessa förhållanden har lett till att man i de båda organisationerna dryftat möjligheterna till en samordning av de gemensamma strävandena och t. o. m. ställt frågan om inte ett samgående av de båda organisationerna skulle komma att gagna det samiska. Ett sådant samgående skulle emellertid kräva vissa förändringar. Det finns nämligen vissa struktur— skillnader i de båda organisationerna. Ett exempel på sådana skillnader utgör det förhållandet att till SSR är anslutna samebyar och sameför- eningar som kollektiva medlemmar, under det att Same-Ätnam bygger på individuellt medlemskap och därutöver står öppet även för andra med-
lemmar än samer. Tillsammans med SSR representerar numera också Same-Ätnam
samerna i olika sammanhang, företrädesvis på det kulturella området. Same—Ätnam ingår således i stiftelsen Samernas folkhögskola och i stiftelsen Samefolket, liksom föreningen finns företrädd isåväl samefon- den som dess kulturdelegation.
Trots det ringa medlemsantalet — ca 250 — och de mycket begränsade både personella och ekonomiska resurserna har Same-Ätnam dock både sökt och, efter egen bedömning, lyckats fylla en viktig kulturell uppgift. Det är framför allt slöjdutskottet, som bidragit till att ge föreningen status och inflytande. Genom anslag till den verksamhet som slöjdutskot- tet bedriver kan föreningen avlöna två heltidsanställda konsulenter. Deras verksamhet i form av kurser och individuell rådgivning till de enskilda
Slöjdarna har bidragit till den positiva utveckling som sameslöjden och det samiska konsthantverket kunnat uppvisa under senare år. Bidragsgi- vare — förutom samefonden — är statens industriverk, landstingen i de tre nordligaste länen, vissa kommuner inom dessa län, Längmanska företagar- fonden samt Johan Widells donationsfond. Enligt det senaste årets budget omsätter föreningen ca 270 000 kr. Medlemsavgiften utgör 10 kr. per år och medlem. Många medlemmar betalar emellertid frivilligt ett större belopp än det fastställda. Senaste året uppgick medlemsavgifterna till ca 3 000 kr.
Under några år har också ett språkutskott varit verksamt inom föreningen. Dess viktigaste uppgift har varit att anordna kurser i samiska. Kostnaderna för dessa kurser har bestritts genom anslag ur samefonden.
8.7. Lokala sameföreningar
Inom det samiska bosättningsområdet finns 13 sameföreningar som är anslutna till SSR. Dessa lokala föreningar står öppna för såväl same- bymedlemmar som sådana samer som aldrig tillhört sameby eller som lämnat rennäringen med dess binäringar och som därför inte längre är eller betraktas som medlemmar i samebyarna.
Utredningen har fått det intrycket att den verksamhet som bedrivs inom dessa föreningar har en väsentlig betydelse när det gäller att bevara och stärka samhörigheten mellan skilda grupper av samer. Några av dessa föreningar har tagit betydelsefulla initiativ med direkt inriktning på verksamheter som kan medverka till bevarande och utveckling av samekulturen i dess olika former. Kiruna sameförening kan anges som ett exempel. Föreningen har t. ex. varit en drivande kraft bakom strävandena att anskaffa en ny samegård i Kiruna som ersättning för det tidigare s. k. lapphärbärget med lokaler för en verksamhet som tillfredsställer också nya behov, både olika aktiviteter i föreningens inre verksamhet och mera utåtriktad verksamhet. Ett exempel är bl.a. strävandena att sprida kännedom om samerna och deras kultur och att få lämna informationer om samer av samer såväl för den närmaste omgivningen som för den ström av turister som årligen passerar Kiruna. En sådan informationsverk- samhet anordnade föreningen med ekonomiskt stöd av Kiruna kommun och samefonden sommaren 1974. Förutom en speciell slöjdutställning visades t. ex. bildskärmar om det samiska skolväsendet och det nya sameinstitutet i Kautokeino. Vidare visades en bildserie sammanställd av Samernas folkhögskola i Jokkmokk som tog upp och i ord och bild belyste olika sameproblem.
Som ytterligare exempel på lokala föreningar med verksamhet som utgör ett viktigt stöd för den samiska samhörigheten och den samiska kulturen kan nämnas Tärna sameförening som har sitt säte i Tärnaby i Västerbotten. Enligt gällande stadgar har föreningen till uppgift att främja och utveckla samernas ekonomiska, sociala och kulturella intres- sen med hänsyntagande till samebefolkningen i sin helhet och utan hänsyn till yrkeskategori. I likhet med vad som skett i Kiruna har även
Tärna sameförening tagit aktiv del i anskaffandet av en s. k. samegård. År 1970 inköpte nämligen sameföreningen av Tärna kommun det gamla ålderdomshemmet i Tärnaby som ursprungligen var avsett för samer inom området. I och med att byggnaden övertogs av sameföreningen fick den status som samegård. När man planerade för ombyggnad och renovering av byggnaden lades tyngdpunkten på att förse föreningen med lämpliga lokaler för dess verksamhet. Den kulturella verksamheten skulle omfatta föreläsningar, studiecirkelarbete, filmförevisningar, sammanträden, kon- ferenser och viss kursverksamhet. Den kursverksamhet som skulle bedri— vas skulle i första hand avse sameslöjdens skiftande behov. Men även övrig samekultur skulle samlas inom samma byggnad som härigenom skulle fungera som sammanbindande länk för samerna inom området. Av föreningens medlemmar gjorda insatser har lett till att arbetet med ombyggnaden fortskridit så långt att byggnaden kan tas i bruk inom kort. Arbetet utförs som kommunalt beredskapsarbete i arbetsmarknadssty- relsens (AMS) regi. Kostnaderna för renoveringen har beräknats till 550 000 kr., varav AMS bidrar med 75 % eller 412 500 kr., kommunen genom utnyttjande av s. k. regleringsavgifter bidrar med 20 % eller 110 000 kr. och sameföreningen genom anslag ur samefonden bidrar med 5 % eller 27 500 kr. Med det anförda har utredningen velat belysa vilka insatser som kan åstadkommas av lokala föreningar genom god samman- hållning och ett levande intresse för samernas särpräglade kultur och levnadssätt.
Från Jämtland kan också Frostvikens-Hotagens sameförening nämnas som en av de äldsta sameföreningarna. Den tillkom, enligt vad som redogörs i en festskrift vid föreningens 50-årsjubileum 1969, ”starkt påverkad av tidens folkrörelser och föreningsbildningar samt inte minst genom 1918 års landsmöte i Östersund. Målsättningen var klart social- politisk för ”emående av bättre levnadsvillkor” som det hette i de första stadgarna. Men man understödde också allmän folkbildning och under alla förhållanden blev föreningsbildningen ett forum för diskussion och kollektiva beslut, som sedan skulle verkställas. Härigenom utlöstes en aktivism som oftast gav positiva resultat.”
Utöver de här nämnda sameföreningarna finns inom det samiska kärnområdet ytterligare ett tiotal liknande föreningar med i huvudsak samma mål och riktlinjer för sin verksamhet. Några har också ordnat särskilda samiska kulturområden (t. ex. ”lappstäderna” i Arvidsjaur och Malå) och andra söker förvärva eller uppföra samegårdar som centra för den lokala verksamheten. Även om inte alla dessa kan uppvisa samma livaktighet och initiativkraft som de ovan nämnda föreningarna, utgör de dock en betydelsefull tillgång för samegruppen. Samtliga är som nämnts anslutna till SSR och deltar således genom ombud i de årliga landsmö- terra.
De icke-renskötande samer som utflyttat från kärnområdena och övergått till annan yrkesverksamhet på olika orter inom landet har även bildat egna föreningar. Gemensamt för dessa föreningar synes vara att man inriktat den bedrivna verksamheten på förhållanden och problem som de utflyttade samerna möter vid övergången till nya miljöer och nya
arbets- och levnadsförhållanden. Några av dessa föreningar har också på olika sätt gett uttryck för missnöje nred att de utflyttade samerna enligt lag inte får behålla rättigheter som de tidigare ägt i egenskap av renskötande samer. Utredningen har mottagit framställningar från dem av innebörd att utredningen skall ta upp frågor av civilrättslig art och medverka till att åtgärder vidtas för en förändring av gällande lagstiftning till förmån för de icke-renskötande samerna. Den organisation som varit mest aktiv på detta område har varit De differentierade samernas Storumankonferenser. En rad resolutioner har antagits av bl. a. organisa- tionens Storuman— och Gällivaregrupper, där man ställer kravet, att samer, som måst flytta bort från sina hemtrakter och hävdvunna områden genom strukturrationalisering, arbetslöshet och andra omstän- digheter, skall ha sina rättigheter kvar för att kunna bevara sin etniska och kulturella integritet. 1 en resolution sägs med hänsyftning på sameutredningen följande: ”Vi anser oss inte betjänta av enbart en utredning beträffande språk och kultur, utan det skall vara allsidig utredning som tillika tar sikte på ekonomiska, sociala och rättsliga situationer.” Även vid överläggningar med utredningen har de rättsliga frågorna aktualiserats av föreningens företrädare.
Även inom Norrbotten har en förening av icke-renskötande samer bildats med inriktning på de rättsliga frågorna. Sammanslutningen, som bär namnet Norrbottens sameförbund, har riktat skarp kritik mot 1971 års rennäringslag, som enligt förbundets uppfattning skapat barriärer mellan icke-renskötande samer och deras anhöriga bland de renskötande samerna. Förbundet har tagit till uppgift att kämpa för att få bort dessa barriärer. I en inlaga till utredningen har man velat fästa utredningens uppmärksamhet på rättsfrågornas betydelse för samegruppen. I samman- hanget berörs olika grupper av samer som enligt förbundets mening drab— bats hårt av den nya lagstiftningen bl. a. isin yrkesutövning. Man nämner särskilt fiskesamerna och de samer som livnär sig på slöjd. Man vänder sig också mot fritidsorganisationernas roll inom fjällvärlden. Enligt förbun- dets mening har dessa organisationer skaffat sig en alltmer vidgad maktposition till förfång för samerna.
Inom Stockholmsområdet har de från sameområdet utflyttade samer- na bildat tre olika sammanslutningar, nämligen Stockholms sameför- ening, Mälargruppen och Same-Slita. Den förstnämnda föreningen är den enda av de utflyttade samernas organisationer som är ansluten till SSR. Bland de frågor som varit aktuella för föreningen kan nämnas frågan om en samegård i Stockholm, där både samer i Stockholm samt besökande samer skulle kunna ha en träffpunkt. Ett stort problem för föreningen har varit att få kontakt med de ca 600 samer som finns inom Stockholmsområdet. Bristen på egna lokaler har verkat hämmande när det gällt att anordna sammankomster och kursverksamhet och göra det möjligt för medlemmarna att som fritidssysselsättning ägna sig åt same- slöjd och andra samiska verksamheter. För att kunna följa med vad som händer inom det samiska kärnområdet har föreningen framfört önskemål om att de program som sänds inom sameradion skulle återsändas på riksnätet, så att de kan avlyssnas också i Stockholm. Ett initiativ som
tagits på senaste tiden är planerna på en samisk kulturvecka iStockholm under år 1976. I programmet för veckan skall ingå utställningar, föredrag och demonstrationer av samisk slöjd och samiskt konsthantverk och andra samiska kulturyttringar.
Den andra sammanslutningen, Mälargruppen, synes i stort sett arbeta efter samma mål och riktlinjer som gäller för Storumangruppen och Norrbottens sameförbund.
Same-Siita, som är den tredje sammanslutningen i Stockholm, skiljer sig i väsentliga avseenden från samtliga övriga sameföreningar. Initiativet till sammanslutningen togs av några stockholmssamer 1952. De ville i Stockholms närhet skapa ett samiskt läger, där de ämnade bygga upp en sameby i miniatyr. I denna miljö — som i långa stycken skulle spegla ursprungsmiljön — skulle de utflyttade samerna och deras barn på ett realistiskt sätt få uppleva något av den samiska kulturen sådan den under århundraden växt fram i nära kontakt med naturen och det näringsliv som är speciellt för samerna. Men samtidigt ville man skapa möjligheter till rekreation och friluftsliv genom lägervistelse.
För att kunna fullfölja dessa mål och riktlinjer för verksamheten har föreningen sedan hösten 1955 arrenderat ett markområde av Stockholms kommun. Området är beläget vid sjön Trehörningen inom Lisma fritids- område i Huddinge kommun ca 3 mil söder om Stockholms city. Inom området har föreningen erhållit tillstånd att uppföra ett antal kåtor med förrådsbodar m. m. De kommunala myndigheterna i Huddinge har ställt sig positiva till planeringen och byggnationerna inom området. I färdig- ställt skick skall enligt planerna finnas fyra kåtabyggnader med tillhöran- de förrådsutrymmen jämte en större kåtaliknande byggnad, inrymmande samlingslokal jämte vissa andra behövliga lokaler. Arrendeavgiften som utgör 400 kr. per år betalades fram till 1961 genom bidrag från dåvarande lappfonden. Denna fond har också lämnat bidrag till inom området utförda arbeten. Vidare har föreningen erhållit anslag av Stock- holms stiftsråd, Stockholms stadsmission och Kungafonden m. fl.
Som medlem i föreningen betraktas den som gjort direkta insatseri föreningens verksamhet. Man har ca 35—40 medlemmar, varav ett drygt tiotal är aktiva ute på lägerplatsen. Verksamheten inom Same-Siitä har enligt stadgarna både en religiös och en kulturell inriktning. Det religiösa intresset kom — åtminstone under ett tidigare skede — till uttryck genom anordnande av s. k. kyrkhelger ute på lägret.
På senare tid har Same-Siitä genom insatser av några av föreningens mest aktiva medlemmar gått i spetsen för åtgärder som syftar till att samla de icke-renskötande samernas intressen och behov under ett gemensamt organ. Nämnda organ har benämnts Samernas juridiska samarbetsnämnd och är sammansatt av representanter för de utanför SSR stående lokala sameföreningarna. Till nämnden har knutits ett par riksdagsmän med särskilt intresse för samefrågorna. Enligt riktlinjerna för samarbetsnämnden skall den representera den samiska folkgruppen med få eller inga renar. Den önskar vidare vara remissorgan för nämnda grupp samer.
8.8. Överväganden och förslag
Som framgått av den lämnade redogörelsen för SSR:s verksamhet och organisatoriska uppbyggnad har man i det samepolitiska programmet gjort gällande att organisationsanslutningen till SSR är så gott som total. Denna uppfattning kan väl betraktas som riktig, om man i organisations- underlaget räknar in endast de samer som är anknutna till samebyar och sameföreningar. Samtliga 44 samebyar är medlemmar och sänder i regel ett eller flera ombud till de årliga landsmötena. De lämnar också bidrag till SSR enligt de fastställda grunderna. De lokala sameföreningarna ide tre nordligaste länen är också medlemmar i SSR. Därmed följer rätt för dem att utse ombud till förbundets landsmöten. De erlägger också särskild avgift för medlemskapet. Denna uppgår f.n. till 350 kr. per sameförening och år.
Enligt de demografiska undersökningar som utredningen låtit utföra och som redovisas i kap. 4 synes antalet samer inom kärnområdet, som är renskötande eller har nära anknytning till renskötseln och dess binäring- ar, uppgå till lägst ca 2 500. Denna grupp, som genom samebyar och sameföreningar är ansluten till SSR, skulle således utgöra ca en sjättedel av det totala antalet samer i landet. Den grupp som står utanför samebyarna, vare sig de finns kvar i kärnområdena eller har brutit upp därifrån, utgör 12 000—13 000 personer, vilka normalt inte tillhör riksförbundet. Inom denna grupp förekommer emellertid såsom nämnts viss föreningsverksamhet i form av lokala sameföreningar. Sådana för- eningar finns i bl. a. Stockholm, Uppsala, Mälardalen, Göteborg och Umeå med omnejd. Av dessa är endast föreningen i Stockholm ansluten till SSR. Såvitt utredningen kunnat finna har de utflyttade samerna haft svårt att acceptera SSR som en riksorganisation också för dem. Med hänsyn till förbundets målsättning och organisatoriska uppbyggnad betraktas SSR delvis som en riksorganisation uteslutande för de renskötande samerna. Här kan bl. a. nämnas stadgandet i 5 14 i förbundets stadgar att av de 17 styrelsemedlemmarna skall 12 tillhöra samebyar och representera fasta geografiska mandatområden. Vidare anges i det samepolitiska programmet att av den service SSR skall ge sina medlemmar är den till samebyarna den viktigaste. En granskning av den verksamhet som bedrivs av de båda juristerna i kansliet ger också vid handen att det är de renskötande samernas intressen som i första hand tillgodoses.
Av vad här redovisats framgår att de 12 000—13 000 samer, som står utanför samebyarna och som finns kvar i kärnområdena eller brutit upp därifrån och förlorat de rättigheter som är knutna till rennäringen, i stor utsträckning kommit att stå utanför den samiska riksorganisationen. Under utredningsarbetets gång har sameutredningen i olika sammanhang sökt utröna hur man bland de utflyttade samerna ser på organisations- frågan. l förekommande samtal i frågan har två alternativ dryftats. Det ena har gällt om intresse finns för en allmän anslutning till SSR och det andra om man finner det önskvärt att skapa en särskild riksomfattande organisation för de utflyttade samerna. Bland de icke-renskötande samer
som finns inom sameområdet eller i den närmaste omgivningen till detta har ganska klara uttalanden gjorts till förmån för en anslutning till SSR för hela samegruppen oavsett om man är renskötande same eller inte. Bland de samer som befinner sig på längre avstånd från kärnområdet har man uttalat sig ganska negativt till en anslutning till SSR, men man har inte heller gett något förord för bildandet av en egen riksorganisation.
De förändringar som inträffat rörande samernas förhållanden under senare tid har kommit att dela samerna i två skilda grupper, den renskötande gruppen och den icke-renskötande. Från samiskt håll framhålls att det är lagstiftningen kring rennäringen som orsakat denna delning. När det har gällt att ge stöd åt den samiska minoriteten har det alltid varit de renskötande samernas intressen, önskemål och krav som stått i centrum. Den växande grupp samer som av olika anledningar lämnat inte bara anknytningen till rennäringen utan också det samiska kärnområdet har inte på samma sätt varit föremål för några åtgärder som kunnat medverka till att bevara deras samiska identitet och att stärka samhörigheten med den renskötande gruppen. Av direktiven för sameut- redningen framgår emellertid att man från statsmakternas sida är beredd att allvarligt överväga vilka möjligheter som kan föreligga för att åstadkomma förbättringar i dessa avseenden.
Utredningen anser att SSR bör ha stora förutsättningar att bredda sin verksamhet på ett sådant sätt att riksförbundet kan bli en centralorganisa- tion för hela den etniska grupp som samerna utgör. Utredningen vill emellertid framhålla att det här gäller en organisationsfråga där det måste ankomma på samerna själva att ta erforderliga initiativ och aktivt verka för en lämplig lösning av frågan. Utredningens uppgift i sammanhanget skulle härigenom begränsas till att lämna synpunkter som kan tjäna som underlag för ett ställningstagande till de resursförstärkningar som be- dömts nödvändiga för en tillfredsställande lösning av organisationsfrågan. Om samerna väljer att bredda verksamheten på här antytt sätt krävs emellertid en förstärkning av SSR:s resurser — i form av anslag till verksamheten i stort, till särskilda uppgifter inom riksförbundet till gagn för de icke-renskötande samerna eller till en eller flera tjänster, vars innehavare får till uppgift att ta sig an de icke—renskötande samernas
intressen och problem. När det gäller att ta ställning till frågan om ekonomiskt statligt stöd till det samiska organisationsarbetet kan det förefalla mest lämpligt att inrikta stödet på en riksorganisation, i det här fallet på SSR, under förutsättning att det påbörjade samarbetet mellan SSR och Same-Ätnam vidareutvecklas mot en ytterligare samordning av resurserna. Fördelen av en sådan åtgärd skulle vara att man därigenom inom samma organisation eller organisationsram får större möjligheter att arbeta för alla samer och på så sätt åstadkomma en större samhörighet inom samegruppen. En sådan förstärkning av resurserna skulle även möjliggöra för SSR att i än högre grad ta sig an de icke-renskötande samernas problem och önskemål.
Av den redovisning som ovan gjorts av vissa lokala sameföreningars insatser till stöd för det samiska torde framgå att utredningen bedömer dessa insatser så betydelsefulla att det kan allvarligt övervägas om inte
viss del av ett organisationsstöd borde utnyttjas för dessa föreningars egen verksamhet.
Som tidigare angetts får SSR sitt huvudsakliga ekonomiska stöd genom anslag ur samefonden. Ifrågavarande anslag belastar den del av samefon— dens medel som avser stöd åt samiska organisationer och främjande av den samiska kulturen. Av den särskilda redovisning rörande samefondens ekonomi som lämnas i kap. 12 framgår att man från början — enligt 1964 års rennäringssakkunniga räknade med att den s. k. kultur- och organisationsdelen skulle stödjas genom ett årligt anslag på 300 000 kr. Efter hand som SSR:s verksamhet ökat och utgifterna därmed stigit har SSR begärt allt högre belopp, varför det ovannämnda beräknade anslaget på 300 000 kr. har mer än fördubblats under senare år. Med hänsyn till att SSR:s verksamhet i så hög grad är inriktad på de renskötande samernas intressen och angelägenheter har någon erinran inte gjorts mot att allt större belopp ur samefonden tagits i anspråk för ändamålet. Om en utvidgad verksamhet till förmån för de icke-renskötande samerna skall kunna komma till stånd, t. ex. genom att ytterligare en eller flera befattningshavare skulle tillkomma för att kunna tillgodose de icke-ren- skötande samernas behov och önskemål, torde kostnaderna härför inte kunna täckas av fondmedel. För genomförande av förslaget om förstärk- ning av SSR:s, Same-Ätnams och sameföreningarnas ekonomiska resurser skulle således behövas ett tillskott av statsmedel.
I det här sammanhanget kan som ett alternativ diskuteras om inte statsbidrag bör utgå för SSR:s totala verksamhet, således inte bara för den del som särskilt skulle avse de ökade kostnaderna för de icke-renskö- tande samerna. Därmed skulle man också undvika att ytterligare markera gränserna mellan renskötande och icke-renskötande samer. Tidigare har utredningen nämligen anfört att de allra flesta initiativ och åtgärder i samefrågor påverkar samernas kulturella situation i stort och att de därmed också får betydelse för den samiska folkgruppen i dess helhet, oberoende av om de närmast avser den renskötande gruppen eller inte.
När det gäller frågan om storleken av ett samiskt organisationsbidrag har utredningen tagit del av invandrarutredningens (IUzs) förslag om verksamhetsbidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer (SOU 1974:69). 1U:s förslag innebär att till de större organisationerna med 3 000 registrerade medlemmar och däröver skall utgå ett grundbelopp på 75 000 kr. och därutöver 25 kr. för varje medlem över 3 000. Under nuvarande förhållanden skulle SSR inte kunna redovisa 3 000 registrera- de medlemmar och således inte uppfylla vilkoret för stöd enligt de angivna grunderna. Även mindre organisationer bör emellertid enligt IU kunna få bidrag på grundval av antalet medlemmar och organisationens verksamhet. Den fördelningsgrund som kan utläsas av 1U:s förslag till stöd för mindre organisationer skulle vid ett medlemstal på ca 900 ge ett bidrag motsvarande grundbeloppet för en organisation på 3 000 medlem- mar, dvs. 75 000 kr. För såväl större som mindre organisationer föreslås som villkor för stöd att de har sin huvudsakliga verksamhet iSverige och är demokratiskt uppbyggda.
Statsmakterna fattade under våren 1975 beslut om verksamhetsbidrag
till invandrar- och minoritetsorganisationer (prop. l975z26, InU 197526, rskr l975cl60). [ propositionen (s. 75) framhöll föredraganden att stats- makterna inte borde binda sig för den utformning av bidragssystemet som IU hade förordat. Invandrar- och minoritetsorganisation som är att betrakta som riksorganisation skall kunna få statsbidrag för sin verksam- het om denna huvudsakligen är förlagd till Sverige. Organisationen skall vidare vara demokratiskt uppbyggd, dvs. de enskilda medlemmarna skall ha det avgörande inflytandet över organisationens verksamhet. Bidrag utgår endast om organisationen själv står för en del av kostnaderna för sin verksamhet. Det ankommer i övrigt på statens invandrarverk att ge närmare anvisningar om bidragsvillkoren.
Sameutredningen har redogjort för invandrarutredningens förslag och det sedermera införda organisationsstödet som en bakgrund till utred- ningens eget ställningstagande i anslagsfrågan. Enligt utredningens mening bör man emellertid inte dra för långtgående paralleller mellan utform- ningen av å ena sidan ett allmänt bidrag till invandrar- och minoritets- organisationer och å andra sidan det statliga stödet till samernas organisationer. 1 kap. 15 utvecklar sameutredningen närmare sin syn på den särställning som bör tillskrivas den ursprungliga samiska minoriteten.
Vid sina överväganden har utredningen kommit fram till att som stöd för de samiska organisationernas verksamhet bör av statsmedel utgå 350 000 kr. per år. Ifrågavarande belopp bör utbetalas till samefonden. Det innebär, som närmare framgår av kap. 12, att samerna själva får ett avgörande inflytande i fråga om användningen av medlen. Enligt utred- ningens mening bör ifrågavarande anslag utnyttjas med visst belopp till SSR, därest dess verksamhet breddas till att även omfatta de utanför samebyarna och sameföreningarna stående samerna och verksamheten därutöver samordnas med Same-Ätnam. Alternativt bör bidraget kunna utgå till SSR och Same-Ätnam gemensamt eller till var och en av dessa organisationer. Ett särskilt belopp bör lämpligen kunna fördelas på lokala sameorganisationer oberoende av om organisationen är medlem i en gemensam riksorganisation eller inte. Återstående medel bör kunna utnyttjas för projekt eller verksamhet som riksförbund eller riksförening och/eller lokal förening eller organisation önskar genomföra. Det bör ankomma på samefondens kulturdelegation att besluta om den närmare fördelningen av organisationsbidraget.
Sameutredningen har ovan redogjort för det stöd som Svenska samernas riksungdomsförbund (SSR-U) erhåller i form av bidrag från både samefonden och de allmänna anslagen till ungdomsorganisatio- nerna. Det föreslagna nya statsbidraget för de samiska organisationernas verksamhet bör givetvis även komma SSR-U till godo. Utredningen vill därutöver särskilt peka på de bidragsmöjligheter som SSR-U har fått i och med att förbundet erhåller statsbidrag till sin centrala verksamhet (1975/76:VIII B 47 p. 4). Utöver detta bidrag är förbundet berättigat till statsbidrag för sin lokala verksamhet (1975/76:VIII B 48 p. 3) enligt förordningen (1971 :388) om statsbidrag till ungdomsorganisationer (om- tryckt l975:466). Statsbidrag kan erhållas för de ungdomssamman- komster som anordnas av förbundets lokalavdelningar i samebyarna och
sameföreningarna. SSR-U kan dessutom få bidrag till försöksverksamhet och utvecklingsarbete ur de medel som för detta ändamål fördelas av statens ungdomsråd (1975/76:VIII B 47 p. 6).
9. Stöd till tidskriften Samefolket
9.1. Allmänt
Frågan om en samernas egen tidskrift diskuterades redan vid det tidigare omnämnda landsmötet i Östersund 1918 då samerna bildade sitt centralförbund. En norsk same, Daniel Mortenson, som under några år utgivit tidskriften Waren Sardne (”Fjällets budskap”) utvecklade tanken på att en egen tidning, eventuellt gemensam för Sverige och Norge, skulle kunna vara ett bindemedel för en sammanslutning omfattande alla samer i landet. Landsmötet beslöt emellertid enhälligt att inte starta något eget tidningsorgan utan att tills vidare anta erbjudanden från Östersunds- Posten och Dagsposten i Trondhjem att upplåta spalter till förbundets förfogande samt att försöka få liknande överenskommelser med tidningar i Västerbotten och Norrbotten. Som redaktionskommitté skulle för- bundsstyrelsen tills vidare fungera. Man fann dock snart att dessa tidningar inte var ändamålsenliga som förbindelselänkar. Den mest verksamma kraften i förbundsstyrelsen, Torkel Tomasson, startade därför på egen hand Samefolkets Egen Tidning, som kom ut med ett provnummer i december 1918 och fr. o. m. är 1919 med fyra nummer årligen. I nr 2 av S.E.T. 1919 skrev Tomasson bl. a. om denna tidnings uppgift: ”En tidning är det oundgängliga redskapet, förmedlaren och den sammanhål- lande länken i arbetet för ett folks gemensamma kulturella strävanden. Och av det sätt, på vilket detta redskap uppfattas av folket, kan man se ungefär, huru långt frukten är mogen. Kan icke ett folk uppfatta betydelsen av sin egen press, så är det också omöjligt att bland folket utföra något kulturellt arbete. Ty huru skulle vi eljest kunna stå i förbindelse med varandra och veta, huru vi bäst skola sträva för ett gemensamt mål eller tillvarataga våra gemensamma intressen. Endast den människa, som andligt ligger så lågt nere att hon icke har någon längtan efter eller behov av att höja sig och följa med sin tid och utvecklingen omkring sig, utan nöjer sig allenast med intresset riktat på nätt och jämt det nödvändigaste alldagliga, kan i vår tid leva utan sin egen tidning. En dylik same har naturligtvis heller ingen trängtan eller åstundan att bidraga till vårt folks andliga och samhälleliga förkovran.”
Tomasson var redaktör för tidningen till sin död 1940. Då övertog Gustaf Park utgivningen av tidningen och fortsatte därmed fram till 1960. Sedan Gustaf Park avsagt sig redaktörskapet övertog Israel Ruong
tidskriften som snart kom att betecknas som organ för SSR och Same-Ätnam. År 1961 ändrades namnet till Samefolket. Fr.o.m. bud- getåret 1965/66 åtnjuter tidningen ett statsbidrag om 50 000 kr. Under 1960-talet erhöll tidningen även ett bidrag ur den dåtida statens lappfond med i medeltal 15 000 kr. per år.
1970 års landsmöte beslöt att Samefolket skulle överföras till en stiftelse. Stiftelsen grundades 1971 på medel som tillfördes stiftelsen genom anslag ur samefonden. Stiftelsen förvaltas och företräds av en styrelse bestående av fem ledamöter av vilka fyra utses av SSR och en av Same-Ätnam. Stiftelsens styrelse utser redaktör och ansvarig utgivare. SSR:s och Same-Ätnams målsättning skall vara vägledande för tidskriften. Syftet med tidskriften är främst att vara språkrör för samerna och förbindelseorgan mellan samegrupper. Tidskriften skall vidare sprida kännedom till olika samhällsorgan och till en vidare allmänhet om samernas kultur och näringar samt vara ett forum för diskussion om samernas förhållanden från social, ekonomisk, kulturell och juridisk synpunkt samt följa och bevaka utvecklingen inom dessa områden. I Samefolket införs artiklar på samiska språket och tidskriften skall genom sitt innehåll tjäna utbildning och undervisning på olika nivåer.
Kostnaderna för utgivning av tidskriften Samefolket skall finansieras med medel influtna i form av prenumerations- och annonsintäkter samt årliga anslag över riksstaten och från SSR, Same-Ätnam, samebyar och sameföreningar samt vissa fonder.
Förutom det årliga statsbidraget om 50 000 kr. har Samefolket fått temporärt bidrag ur samefonden år 1972 med 38 000 kr., år 1973 med 50 000 kr. och år 1974 med 95 000 kr. SSR, samebyarna och Same-Ätnam har bidragit med tillhopa ca 25 000 kr. under dessa år, varjämte skolöverstyrelsen (SÖ) gett ett årligt bidrag om 3 000 kr. och lantbruksstyrelsen betalat 5 000 kr. per år för abonnemang av visst spaltutrymme. Abonnemangsintäkterna var år 1972 22 000 kr., år 1973 26 000 kr. samt är 1974 34 000 kr.
Utgivningen av tidningen byggde tidigare till stor del på oavlönad verksamhet. Under en treårsperiod intill år 1974 har lönen för redaktören successivt ökats till att ungefär motsvara lönen för en heltidsanställd redaktör. Redaktörsskifte, byte av tryckeri m.m. har medfört föränd- ringar som lett till att tidskriftens omkostnader i det närmaste har fördubblats från ca 76 000 kr. år 1971 till ca 144 000 kr. år 1973. För år 1974 var kostnaderna 199 000 kr., vilket innebär ett underskott om 6 000 kr. För år 1975 beräknas kostnaderna till 241 000 kr.
9.2. Överväganden och förslag
Utredningen betraktar tillgången till en egen tidning som synnerligen betydelsefull för den samiska gruppen, bl.a. därför att den utgör ett viktigt led i strävandena att stärka samhörigheten inte endast inom den renskötande delen av samegruppen utan också mellan denna grupp och
den större gruppen samer som utflyttat från det samiska området.
Invandrarutredningen (IU) har i sitt betänkande (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna ganska utförligt behandlat press— och tidskriftsfrågor för språkliga minoriteter inom landet. IU konstaterar därvid att tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska som riktar sig till invandrare och språkliga minoritetsgrupper i Sverige är värdefulla från flera synpunkter och ofta är en förutsättning för organiserad verksamhet inom gruppen. Detta talar enligt IU:s uppfattning för att samhället bör stödja utgivningen av tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska i Sverige. Även om det anförda huvudsakligen avser invandrargrupper och deras informationsproblem och de tidskrifter som åsyftas avser Skrifter på annat språk än svenska, vill sameutredningen hävda, att IU:s slutsats i mycket hög grad är tillämplig också på en ursprunglig minoritet som samerna.
Samefolket — samernas egen tidning ' trycks på svenska språket. Tidskriften har emellertid inslag av artiklar på samiskt språk. Avsikten med dessa artiklar är att skapa intresse för det samiska språket och ge stoff som bl.a. kan utnyttjas i den undervisning som bedrivs i ämnet samiska. Språkkunskaperna i det samiska modersmålet är ganska brist- fälliga hos stora grupper bland samerna. Bristerna framträder tydligast när det gäller det samiska skriftspråket. Detta leder till att många samer har svårigheter att läsa samiska. Det bör i detta sammanhang framhållas att samiskan traditionellt har varit ett utpräglat talspråk. Skriftspråket är av ganska sent datum och har, enligt den norske sociologen Per Otnes, skapats av i huvudsak icke—samiska språkforskare — inte utan konflikter med samerna själva. En annan nackdel i fråga om samernas språk är som tidigare antytts, att det inte är fråga om ett enhetligt språk som talas av alla samer. Det rör sig om tre språk eller dialekter som skiljer sig väsentligt från varandra. Nordsamiska talas av flertalet samer i de tre nordiska länderna Finland, Norge och Sverige. Inom detta språk är också skriftspråket bäst utvecklat eftersom det är gemensamt för Norge och Sverige. Sydsamiska talas av ca ett tusental samer och lulesamiska av en ännu mindre grupp. Av vad här framhållits torde framgå att det är helt naturligt att Samefolket i huvudsak utges på svenska. Härigenom kan samerna överlag tillgodogöra sig innehållet, samtidigt som det gjorts tillgängligt också för andra än samer.
Enligt utredningens mening har tidskriften en viktig uppgift när det gäller såväl att stärka sammanhållningen inom den samiska gruppen i sin helhet som att sprida information till olika institutioner i samhället om samernas förhållanden och problem. Det gäller därför att öka spridningen av tidningen så mycket som möjligt. Utredningen har vid sina överlägg- ningar med tidningens styrelse bl. a. tagit upp frågan om åtgärder för en ökad spridning av tidskriften. Det har därvid framkommit att man saknat ekonomiska resurser för att kunna sätta in åtgärder i syfte att åstad- komma en större spridning och en ökning av upplagan. För närvarande uppgår upplagan till 1 800 ex. per månad. Antalet fasta abonnenter anges utgöra endast ca 1 000.
Dessa förhållanden har en negativ inverkan på tidningens ekonomi. Av
den budget för år 1975 som överlämnats till utredningen framgår bl. a. att utgifterna för framställning och distribution av tidningen föregående år uppgick till 199 000 kr. Intäkter i form av abonnemangsavgifter uppgick till 34 000 kr. och av annonsavgifter till 3 000 kr. eller tillhopa 37 000 kr. Dessa intäkter täckte således endast ca 18 procent av tidningens utgifter för året 1974.
Som tidigare redovisats har ekonomiska bidrag måst utgå från olika håll för att tidningens utgivning skall kunna garanteras. I fråga om statligt stöd har tidningen kunnat påräkna ett anslag av 50 000 kr. per år, räknat fr. o. rn. budgetåret 1965/66. När statligt bidrag första gången beviljades täckte det till väsentlig del tidningens utgifter. Samtidigt hölls utgifterna nere genom en rad frivilliga åtaganden från medarbetarnas sida. De förändringar som vidtagits under senare år och som tidigare redovisats har ställt väsentligt ökade krav på ekonomiskt stöd. Därtill kommer de automatiska kostnadsökningarna som blivit en följd av de allmänna prisstegringama och penningvärdets fall.
Under 1960-talet erhöll tidningen ett årligt bidrag på 15 000 kr. ur dåvarande lappfonden. Fr.o.m. år 1972 har samefonden lämnat årliga bidrag med allt större belopp som för år 1974 uppgick till 95 000 kr. För år 1975 har behov redovisats på 128 000 kr. som bidrag ur fonden. Enligt vad utredningen inhämtat har samefondens kulturdelegation de senaste åren för att säkra tidningens existens under den nya uppbyggnadsperio- den prioriterat sina bidrag till Samefolket i avvaktan på sameutredningens förslag i frågan.
Eftersom det statliga bidraget, 50 000 kr., till Samefolket varit oförändrat sedan år 1965/66 har hela kostnadsökningen fram till 1975 fått täckas genom ökade bidrag ur samefonden. För verksamhetsåret 1975 behöver summan av intäkter uppgå till 241 000 kr. för att täcka utgifterna för tidningen. Abonnemangsavgifter och annonsintäkter förut- sätts uppgå till 45 000 kr. Tillsammans med det statliga bidraget 50 000 kr. och övriga bidragsposter 16 500 kr. samt en beräknad ränteinkomst av 1 500 kr. skulle hela beloppet intäkter uppgå till 113 000 kr. Det underskott som uppstår och förutsätts täckas av samefonden uppgår således som tidigare nämnts till 128 000 kr.
Enligt den uppgjorda femårsplanen kommer medelsbehovet att stiga successivt från 241 000 kr. år 1975 till 383 000 kr. år 1979 som framgår av nedanstående uppställning.
1975 1976 1977 1978 1979
Intäkter Abonnemangs-
avgifter 42 000 59 000 63 000 90 000 96 000 Annons-
intäkter 3 000 3 000 3 000 3 000 3 000 Bidrag 194 500 203 500 233 500 245 500 282 500 Räntor ] 500 1 500 1 500 1 500 1 500
241 000 267 000 301 000 340 000 383 000
Kostnader (exkl. avskrivningar, bokslutsposter och skatt) Tryckning och distribution 85 000 97 000 111 000 127 000 145 000 Löner 124 000 139 000 156 000 175 000 196 000 Övriga kostnader 25 000 27 000 30 000 33 000 36 000
234 000 263 000 297 000 335 000 377 000
Med bibehållande av nuvarande fasta bidrag av 50 000 + 16 500 kr. och ränteinkomster på 1 500 kr. per år skulle bidrag från samefonden fr. o. m.. 1976 behöva utgå med följande belopp per år fram t. o. m. 1979, nämligen
1976 1977 1978 1979
137 000 167 000 179 000 216 000
Genom en successiv ökning av abonnemangsavgifterna och antalet abonnenter stiger de egna inkomsterna för motsvarande år till följande belopp
1976 1977 1978 1979
59 000 63 000 90 000 96 000
Annonsintäkterna beräknas genomgående uppgå till 3 000 kr. per år. Enligt utredningens mening kan inte samefonden belastas med så höga anspråk på bidrag som det här blir fråga om. Antingen måste en väsentlig ökning ske av det statliga bidrag som utgått sedan budgetåret 1965/66 eller också måste statliga medel tillföras samefonden av sådan storleks- ordning att de täcker huvudparten av uppkomna driftsunderskott. De bidrag som erfordras för att kunna trygga utgivningen av tidningen skulle, enligt de redovisade beräkningarna, stiga från 137000 kr. 1976 till 216 000 kr. år1979.
I likhet med vad utredningen förordat beträffande stöd till samiska organisationer vill utredningen framhålla att samefonden alltjämt bör fungera som huvudsakligt finansieringsorgan också för tidningen Samefol- ket. Men för att samefonden skall kunna fungera som sådant måste
statliga medel avsedda särskilt för tidskriften tillföras fonden. En mindre del av de erforderliga medlen för stöd åt tidningen bör även i fortsätt- ningen kunna tas av de fondmedel som årligen anvisas till stöd för samekulturen. Sameutredningen föreslår med hänsyn till föreliggande medelsbehov att nu utgående statsbidrag om 50000 kr. ökas med ytterligare 135 000 kr. fr.o.m. budgetåret 1977/78. Ett sammanlagt bidrag på 185 000 kr. bör således enligt utredningens mening ställas till samefondens disposition för finansieringen av tidskriften Samefolket. Utredningen har därvid räknat med en överföring av 50 000 kr. från anslaget Tidskriftsstöd under åttonde huvudtiteln. Genom utredningens förslag får samefonden och dess kulturdelegation ett väsentligt inflytande över finansieringen av tidskriften Samefolket.
10. Stödjande medlemmar i samebyar
10.1. Inledning
Ett spörsmål, som särskilt nämnts i direktiven, är frågan om s. k. stödjande medlemmar i samebyar.. Frågan hänger samman med strävande- na att skapa ökad samhörighet mellan den större grupp utflyttade samer och den mindre grupp samer som är kvar inom rennäringen. Det var från denna utgångspunkt tanken på ett stödjande medlemskap först togs upp av SSR år 1968 och det är mot samma bakgrund som sameutredningen fått i uppdrag att utreda frågan.
10.2. Rennäringslagens bestämmelser om medlemskap i sameby m. m.
I 9 % rennäringslagen (197lz437) finns bestämmelser om samebyns än- damål. Där sägs bl. a. att sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Det åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drivs på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för renskötseln. Sameby får inte driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.
Rennäringslagens bestämmelser om medlemskapet i sameby lyder (11%):
Medlem i sameby är
1. renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesområde,
2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesom- råde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till med- lem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.
Enligt 12 % kan sameby som medlem anta annan renskötselberättigad än som anges i 11 %, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.
Man skiljer i rennäringslagen mellan två kategorier medlemmar i
sameby, nämligen renskötande medlemmar och andra medlemmar. Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde (13 å).
Samebymedlemmarnas rätt att delta i samebyns angelägenheter utövas på bystämma. I fråga om rösträtten på bystämma finns bestämmelser i 595 lagen. I bestämmelserna sägs i huvudsak dels att varje myndig medlem (alltså både renskötande medlemmar och andra medlemmar) har en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av sådana föreskrifter i stadga som inte gäller ekonomiska förhållanden eller renskötselns praktiska anordnande, dels att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som då har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom, dels att ingen får rösta för mer än sammanlagt en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet, alltså en röstspärr, dels att den mening som fått det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut.
Jakt- och fiskerätt ingår enligt rennäringslagen som birättigheter i renskötselrätten. Enligt 25 & lagen får medlem i sameby jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.
Sameby eller medlem i sameby får i princip inte upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten (31 & första stycket). En undantagsbestämmelse finns dock i 31 5 andra stycket lagen. Enligt denna bestämmelse får samebyn åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift jaga och fiska till sitt husbehov på byns område enligt 25 & lagen. För motivet till denna undantagsbestämmelse redogörs i avsnitt 10.3.
10.3 Utredningsuppdraget m. m.
I direktiven till utredningen sägs följande:
”I enlighet med vad som förutskickats i lagrådsremissen denna dag om ny lagstiftning om renskötsel m. m. bör de sakkunniga utreda frågan om stödjande medlemmar i samebyarna.”
I nämnda lagrådsremiss som finns fogad till proposition 1971 :51 med förslag till rennäringslag m. rn. anför departementschefen följande (5. 119—120):
”SSR har föreslagit att samebyn skall få rätt att anta byn utomstående same som stödjande medlem i byn med rätt för sådan medlem att i begränsad omfattning jaga och fiska inom byns område. Som skäl åberopas att det finns behov av någon form av gemenskap mellan samer som är verksamma inom renskötseln och samer som ägnar sig åt annan yrkesverksamhet, vare sig de är renskötselberättigade eller inte. Jag har full förståelse för SSR:s synpunkter men är inte beredd att nu biträda förslaget annat än i fråga om sådan same som lämnar renskötseln och går över till annat yrke. För sådant fall är det befogat att införa en regel som öppnar möjlighet för samebyn att låta sådan same avgiftsfritt jaga och fiska till sitt husbehov inom byns område. Härigenom bör förutvarande medlems eventuella omställningsproblem i någon mån kunna begränsas. l
övrigt ankommer det på de sakkunniga för utredningen rörande samernas kulturfrågor m. m. att, enligt direktiven för utredningen, närmare utreda frågan om stödjande medlemmar.”
För att få underlag för förslag i frågan har sameutredningen tagit upp frågan till diskussion vid ett symposium i Kiruna i maj 1972 och vid konferenser med representanter för sameföreningar i Lidingö i oktober 1972 och i Umeå i april 1973. Vidare gjorde utredningen våren 1973 en enkät i frågan hos 43 samebyar och 16 sameföreningar. Byarna och föreningarna ombads därvid att svara skriftligen genom att fylla i ett frågeformulär som innehöll olika frågor med anknytning till förslaget om stödjande medlemmar.
Det har emellertid visat sig att dessa åtgärder inte räckt till för att få frågan belyst allsidigt. De diskussioner som sålunda ägt rum gav inte någon entydig bild av samernas inställning till SSR:s förslag, och enkäten i frågan besvarades inte i önskvärd omfattning. Från samehåll framfördes i stället önskemål om direkta överläggningar med utredningen i frågan dels för att få bättre information om vad saken gällde, dels för att direkt till utredningen kunna framföra synpunkter på frågan.
Sådana överläggningar genomfördes under april månad 1974 i Öster— sund, Arvidsjaur och Kiruna. Samtliga samebyar hade inbjudits att sända representanter och 37 personer, företrädande 28 byar, hade infunnit sig. Vidare deltog företrädare för SSR och dess kansli.
10.4. SSR:s förslag om stödjande medlemmar
Frågan om stödjande medlemmar togs upp vid 1968 års urtima lands— möte i Östersund i samband med behandlingen av SSR:s remissyttrande över rennäringssakkunnigas betänkande (SOU 1968216) med förslag till ny rennäringslag. Det framhölls därvid att banden mellan renskötande och icke-renskötande samer måste stärkas. Samebyn borde därför ges rätt att anta även icke-renskötande samer såsom stödjande medlemmar. Sådan medlem avsågs endast få rösträtt i allmänna frågor såsom skolfrågor. I detta medlemskap borde ingå rätt att inom byns område fiska med krok samt bedriva småviltjakt. Medlemmen borde dock inte i sin egenskap av stödjande medlem få jaga eller fiska till avsalu.
[ ett uttalande till utredningen, antaget vid sammanträde i Kiruna den 17 januari 1974, presenterade SSR:s styrelse vissa förslag till ändringari rennäringslagen med anledning av sitt förslag om stödjande medlemmar. Styrelsen föreslår sålunda att till 12 % lagen fogas ett tredje stycke av följande lydelse:
Sameby kan, även i annat fall än i första stycket sågs, som medlem antaga annan renskötselberättigad än som angesi 11 å. Sådan medlem, som ej äger rösträtt i samebyn, har att till byn erlägga en avgift som byn bestämmer. Han kan av samebyn uteslutas om han ej erlägger fastställd avgift eller om han ej rättar sig efter författningar eller beslut av samebyn om jakt och fiske eller om han eljest grovt eftersätter sina skyldigheter mot byn.
Vidare föreslås att till 25 & lagen fogas ett fjärde stycke av följande lydelse:
Medlem av sameby, som antagits enligt 12 % 3 st., äger efter samebyns bestämmande rätt till krokfiske och småviltjakt för eget behov på mark som anges i första stycket. '
10.5. Samernas synpunkter
Som tidigare nämnts under punkten 10.3 har sameutredningen för att få underlag för förslag i frågan diskuterat frågan vid överläggningar med representanter för dels de icke-renskötande, dels de renskötande samerna.
Vid konferenser där icke-renskötande samer deltagit har framförts åsikter från den ena ytterligheten: att de gamla samerättigheterna är fäderneärvd rätt, en bördsrätt, och att alla samer därför redan nu har samma rättigheter, till den andra: att de icke-renskötande som nu har sin utkomst i storsamhället inte vill åka hem och ta levebrödet från de renskötande. Det har också framkommit farhågor att den samiska menigheten kommer att ytterligare splittras om samebyarna skall avgöra vem som skall få bli medlem. Man har menat att sådana beslut är ägnade att framkalla konfliktsituationer. Andra åter har sett medlemskapet mera som ett ideellt medlemskap och menat att samebyarna genom de stödjande medlemmarna skulle kunna tillföras de erfarenheter de ut- flyttade samerna haft tillfälle att skaffa sig och få stöd och hjälp av tekniker, ekonomer m.fl. Många har invänt mot uttrycket "stödjande medlemmar” och frågat vad stödet skall bestå av.
Vid de överläggningar sameutredningen haft med representanter för samebyarna har många invändningar rests mot en utvidgning av medlems- kretsen. Det har framhållits att om förslaget skall genomföras måste det för att ge rennäringen ett effektivt skydd vara ett absolut krav att de icke-renskötande medlemmarna inte får ta någon del i beslut som rör näringsfrågor.
Vidare har många påpekat att tillgången till jakt och fiske inte är obegränsad och att det måste få ankomma på byarna att bestämma omfånget och tiden för upplåtelserna. Representanter för vissa samebyar som kan hänföras till utpräglade glesbygder har i det sammanhanget pekat på vikten av goda kontakter med ortsbefolkningen och sagt sig hysa farhågor för att förslaget att med förtur ge jakt och fiske åt stödjande medlemmar kan bidra till konflikter med den övriga bofasta befolkningen i kärnområdena.
Representanter för samebyarna i Kirunaområdet menar å sin sida att om upplåtelser av jakt och fiske skall ges även de stödjande med- lemmarna så kommer det inte att finnas utrymme för andra än samerna, och kirunabornas krav att komma ut ifritidsområdena måste då starkt begränsas. Man menar att om renskötseln skall kunna överleva så måste det ske en begränsning någonstans.
Det positiva i förslaget om stödjande medlemskap anses allmänt vara att systemet kan bidra till att bredda basen för samebyarna och att en
bredare förankring kan ge en samlad sameopinion så att samebyarna får bättre gehör hos myndigheterna för sina synpunkter. Däremot anser sig byarna inte ha behov av direkt hjälp eller stöd från de nytillkommande medlemmarna. Man menar också att den personkrets varifrån medlem skall kunna hämtas måste vara begränsad. Många anser att SSR:s förslag om en begränsning av personkretsen till renskötselberättigade samer är för vid och vill helst ha en begränsning till dem som varit renskötare men lämnat byn och möjligen till dessas barn. Man är i stort enig om att medlemmarna inte skall få välja by, utan att inträde endast får ske i den by från vilken man ”utvandrat”.
Sammanfattningsvis anser sig representanterna för samebyarna kunna godta ett förslag om utvidgad medlemskrets under förutsättning att byarna själva suveränt får avgöra vem som skall antas som medlem, att de nya medlemmarna inte får något som helst inflytande på byns ekono— miska angelägenheter och att byarna får full kontroll över jakt- och fiskeupplåtelserna. De jaktvårdande och fiskevårdande åtgärderna skulle dock även i fortsättningen åvila lantbruksnämnderna.
Med anledning av att det ursprungliga förslaget rörande stödjande medlemmar under utredningsarbetets gång blivit föremål för viss kritik från olika berörda parter och med hänsyn till den tveksamhet som framkommit om möjligheten att vinna en uppslutning kring förslaget utan vissa modifikationer fann utredningen angeläget att få frågan behandlad vid SSR:s landsmöte i maj 1974. SSR:s styrelse delade utredningens uppfattning om lämpligheten av en sådan åtgärd. Som underlag för överläggningen lades en av utredningen upprättad prome- moria, i vilken redovisades de synpunkter och önskemål som fram- kommit, framför allt vid de kontakter utredningen haft med olika grupper samer.
[ en orientering i frågan som gavs vid landsmötet av utredningens ordförande betonades särskilt att utredningen inte tagit ställning i frågan. Ett sådant ställningstagande beräknades kunna ske först sedan utred- ningen fått klarhet om landsmötets syn på frågan. I den debatt som följde deltog ett 30-tal ombud. Av deras uttalanden framgick tydligt att man allmänt var beredd att ansluta sig till ett stödjande medlemskapi huvudsak enligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Man under- strök vikten av att samebyarna får beslutanderätten både när det gäller frågan om antagande av stödjande medlemmar och frågan om upplåtelse av rätt till jakt och fiske. Många ombud uttalade sig klart mot lagstiftning i frågan. Genomgående förordades en viss återhållsamhet när det gäller att bestämma antalet stödjande medlemmar i de skilda byarna, allt i avsikt att inte vidta åtgärder som kan skada rennäringen och dess utövare.
10.6. Överväganden och förslag
Den ekonomiska utvecklingen har i snabbt stegrad takt minskat antalet aktiva utövare av rennäringen och ökat skaran av samer som sökt sig till andra sysselsättningar, mestadels utanför de gamla geografiska sameom-
rådena. Det är naturligt om de utflyttade samerna känner en önskan om någon form av organiserad kontakt med sina gamla hembygder. Samebyn får därvid för dem en annan betydelse än den som kommit till uttrycki 1971 års rennäringslag, där den beskrivs som enbart en renskötarorganisa- tion eller en ekonomisk förening.
Vilken organisatorisk form denna kontakt skall få har som framgått av tidigare avsnitt vållat mycken diskussion bland samerna. Som tidigare nämnts har samebyn till ändamål att ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Samebyn är särskilt uppbyggd för att främja rationalise— ringssträvandena inom renskötseln och för att få till stånd ett effektivt samarbete mellan renägarna i en by. Av rennäringslagen och förarbetena till lagen framgår att samebyn intar en särställning bland de ekonomiska föreningarna. Regelmässigt ägnar byns medlemmar hela sin livsgärning åt föreningens verksamhet, rennäringen. För medlemmarnas ekonomiska välfärd är det av avgörande betydelse att verksamheten är klokt planlagd och bedrivs ändamålsenligt. Samtidigt inrymmer den ekonomiska sam- verkan i byn vissa tvångsmoment. Bl. a. är medlemskap i samebyn obligatoriskt för den som driver renskötsel inom byns område, och kostnaderna för renarnas skötsel och byns verksamhet fördelas mellan renägarna i proportion till det antal renar de har. Att låta ett sådant system, som har sin grund i att renbetesrätten inte kan utövas individuellt utan endast kollektivt, omfatta även aktiviteter av ideell natur och för den skull öppna byarna för en ny medlemskrets, de s. k. stödjande medlemmarna, kan möta svårigheter. Det är sålunda inte uteslutet, att en sådan kombinerad ekonomisk och ideell verksamhet kan verka tyngande på samebyns ekonomiska förvaltning. Inte från något håll har gjorts gällande att en stödjande medlem bör få vara med och besluta i byns ekonomiska angelägenheter. Det har ifrågasatts om det ens är möjligt att, som framförts i vissa sammanhang, låta de stödjande medlemmarna få vara med och diskutera byns ekonomiska angelägenheter. Som framgår av redogörelsen för de förda diskussionerna har starka röster höjts för att en klar boskillnad måste göras mellan å ena sidan byns ekonomiska verksam- het och å andra sidan dess ideella verksamhet. Samtidigt har båda grupperna förkastat ett förslag att bilda särskilda föreningar med uppgift att verka för gemenskapen mellan olika kategorier samer. Som skäl härför har anförts att samebyn av ålder utgör kärnan i den samiska gemen- skapen.
Från renskötarhåll har framhållits att det behövs någon form av begränsning av gruppen stödjande medlemmar, om byarna öppnas för denna nya grupp. I annat fall kan den nya medlemskadern bli en alltför stark påfrestning på byn. De avgränsningsmöjligheter som diskuterats är:
renskötselberättigade samer som är bosatta inom renskötselområdet, renskötselberättigade samer som någon gång haft renskötsel som yrke, alla renskötselberättigade samer, alla renskötselberättigade samer och därtill de personer av samisk härkomst som är fiskesamer, slöjdare e. d. som ev. inte är renskötselbe- rättigade.
DBL—JD
SSR:s förslag att ge stödjande medlem rätt till jakt och fiske har också
vållat diskussion. Det har framhållits att det råder stor efterfrågan på jakt- och fiskemöjligheter i fjälltrakterna från både samer och andra och att tillgången ju inte är obegränsad. Förslaget har sagts gynna urbanise- rade samer på ortsbefolkningens bekostnad. Samtidigt har framhållits att förslaget inte innebär annat än ett begränsat fiske, krokfiske, till eget behov och småviltjakt i samma omfattning. Andemeningen i förslaget är att en stödjande medlem som är på besök inom byns område skall få ägna sig åt jakt och fiske endast som fritidsaktivitet och när det gäller fisket inte fiska mer än vad som gäller för innehavare av sportfiskekort.
En nackdel med SSR:s förslag om jakt- och fiskerätt för stödjande medlemmar som åberopats är att förslaget kan innebära att samebyarna och samefonden därigenom går miste om vissa upplåtelseinkomster. Dessutom kommer den jakt- och fiskerätt som nu är i fråga 5. a. 5. att falla utanför lantbruksnämndernas och rennäringsdelegationernas pröv- ning av upplåtelser av jakt- och fiskerätt inom renskötselområdet. Lantbruksnämnderna har nämligen till uppgift att vid sin prövning av sådana upplåtelser tillgodose jaktvårdens och fiskevårdens intressen.
Enligt SSR:s ursprungliga förslag bör en stödjande medlem automa- tiskt få rätt till jakt och fiske. En sådan regel borde enligt SSR:s förslag uttryckligen skrivas in i rennäringslagen. En annan tänkbar lösning som föreslagits är att sameby, på motsvarande sätt som gäller enligt 31 å andra stycket rennäringslagen, i varje särskilt fall prövar huruvida byn är beredd att ge stödjande medlem jakt- och fiskemöjligheter. Enligt denna lösning skulle det alltså ankomma på byn att från fall till fall avgöra om jakt och fiske skall upplåtas åt den som av idella skäl inträtt i sameby som stödjande medlem. Ett skäl till en sådan lösning som anförts är att samebyn på så sätt bättre kan bestämma omfånget av och tid och plats för den jakt- och fiskeaktivitet det är fråga om.
Från olika håll har anförts att själva beteckningen "stödjande medlem- mar” inte skulle vara lämplig. Det skulle i själva verket gälla mera att ge utanför samebyn stående samer förmåner i form av jakt och fiske än att bereda dessa tillträdande medlemmar möjlighet att stödja sin hemby.
Enligt utredningens mening har förslaget om ett stödjande medlem- skap sitt berättigande om det ses som en åtgärd att stärka samhörigheten inom den samlade samiska folkgruppen och ett sådant medlemskap bör då verkligen uppfattas som ett uttryck för de utflyttades vilja att stödja hemmabyarna. Från denna utgångspunkt kan det särskilda medlemskapet innebära en möjlighet att stärka den samiska tanken. I detta syfte får företrädarna för de båda grupperna samer — de utflyttade och de hemmavarande ' förutsättas vara beredda att i samförståndets intresse ge avkall på önskan till mera långtgående lösningar. I varje fall till dess mera ingående erfarenhet av det nya systemet vunnits torde man böra utgå från en begränsad verksamhet.
Vill man genomföra och pröva ett system med stödjande medlemskap, kan följande riktlinjer för verksamheten tänkas. De överensstämmer enligt utredningens mening i huvudsak med SSR:s förslag.
Anslutning som stödjande medlem borde beviljas endast renskötsel- berättigad person och endast i den egna hembyn. Under alla omständig—
heter bör det vara byn som avgör vem som skall antas som stödjande medlem och därvid borde i varje särskilt fall prövas vilka skäl som kunde tala för anslutning. Tanken är ju att ett sådant medlemskap skall främja gemenskapen mellan samer i byarna och utanför byarna. Att påtvinga en by medlemmar som byn inte vill acceptera skulle alltså klart strida mot syftet med förslaget om stödjande medlemmar.
I enlighet med SSR:s förslag borde en medlemsavgift uttas av stödjan— de medlem. Avgiften borde åtminstone täcka byns faktiska kostnader med hänsyn tagen till ökade administrationskostnader och minskade jakt- och fiskeintäkter. Givetvis skall en stödjande medlem vara skyldig att rätta sig efter gällande bestämmelser och föreskrifter samt byns stadgar och beslut i sitt förhållande till byn. [ gengäld skall han kunna tilldelas rätt till krokfiske och småviltjakt på tid och inom område som byn bestämmer.
Det är givetvis nödvändigt att villkoren för ett stödjande medlemskap utformas i enlighet med de särskilda önskemål som kan finnas inom varje sameby. Även om de utflyttade samerna är långt fler till antalet än de i rennäringen kvarstannande berör den ifrågasatta anslutningsformen same- byn på ett så markant sätt att byns intresse måste gå i första hand. Någon risk för att samebyn skadas i sin verksamhet som ekonomisk förening får självfallet inte godtas. Även om utredningen principiellt sett helst skulle ha velat tillstyrka en fri anslutning för alla icke-rennäringsutövande samer som så önskar till den by vederbörande själv väljer framstår ett sådant medgivande av hänsyn till samebymedlemmarna och av praktiska skäl som helt omöjligt. Den enda realistiska möjligheten att pröva en anord- ning med stödjande medlemskap torde vara att en betydande restriktivi- tet iakttas då det gäller antalet stödjemedlemmar. Endast de som har tidigare personlig anknytning till byn och rennäringen bör komma ifråga. Det torde därför vara nödvändigt att det läggs i samebyns egna händer att besluta om sådant medlemskap över huvud taget skall förekomma ibyn och, ifall det införs, att godtaga eller förkasta sökande samt att besluta om sådan medlem skall kunna få rösta i frågor av ideell natur. Som framhållits ovan är det uteslutet att sådan medlem får rösträtt i frågor av ekonomisk natur som berör rennäringen och dess binäringar.
Likaså bör byn äga att besluta om de förmåner i form av krokfiske och småviltjakt som skall kunna tillerkännas vederbörande. Endast genom att lägga beslutanderätten i byns händer torde grundvalen kunna skapas för ett nödvändigt förtroende från samebymedlemmarnas sida till den nya anordningen. [ gengäld får man förutsätta att uppdraget handhas med all tänkbar omtanke och oväld.
Med hänvisning till det anförda uttalar utredningen sin anslutning till den av SSR framförda tanken på ett stödjande medlemskap i samebyarna som ett led i strävandena att stärka samernas samhörighet.
Rätten för sameby att anta stödjande medlemmar för ideell verk- samhet är enligt utredningens mening självklar. De förslag till riktlinjer för verksamheten som utredningen förordar förutsätter emellertid enligt utredningens mening åtminstone den ändringen i rennäringslagen att sameby ges rätt att till byn utomstående renskötselberättigad person,
stödjande medlem, upplåta rätt att utan avgift till eget behovjaga småvilt och fiska med krok på byns område som anges i 31 å andra stycket. Som tidigare nämnts är samebyn i princip förbjuden att i sin tur upplåta de rättigheter som enligt lagen tillkommer samerna. För att öppna en möjlighet för byarna att tillerkänna de stödjande medlemmarna förmåner i form av begränsad jakt- och fiskerätt måste undantag göras från denna i lagen inskrivna huvudregel.
För att åstadkomma en samordning mellan lantbruksnämndernas och rennäringsdelegationernas prövning av upplåtelser av jakt- och fiskerätt å ena sidan och å andra sidan de jakt- och fiskeupplåtelser som samebyarna föreslås få göra, bör lämpligen också föreskrivas att upplåtelse av jakt och fiske till stödjande medlemmar skall prövas efter samråd med lantbruks- nämnden. Motsvarande bestämmelse gäller f.n. enligt 36% lagen be- träffande skötesrenar.
Utredningen anser sig genom det framlagda förslaget ha öppnat möjlighet för samebyarna att bidra till att öka samhörigheten mellan de renskötande och de icke-renskötande samerna.
Sameutredningen understryker slutligen ännu en gång att den bärande motiveringen för införande av ett ideellt medlemskap måste vara önskan att stärka samförståndet inom den samiska folkgruppen och att ge denna ökade gemenskap uttryck i en anknytning från den utflyttade gruppen till de samebyar från vilka de enskilda individerna utgått. Den uttalade starka restriktiviteten vid uppbyggnaden av den nya medlemskapsformen kan givetvis lättas för den händelse den första periodens erfarenheter blir så positiva att detta kan anses berättigat. Det torde i främsta rummet ankomma på varje enskild sameby att ta ställning till erfarenheterna.
1 l Samiska utbildningsfrågor
1 1.1 Historik
] 1.1.1 Ett första försök till skolmässig utbildning
I 1957 års nomadskolutrednings betänkande (SOU l960:4l) Samernas skolgång ges i kap. 3 en historik rörande nomadundervisningen i äldre tid. De första ansatserna till ett samiskt skolväsende uppstod ur kyrkans missionsintresse redan under medeltiden och samverkade efter hand med strävanden av fiskalisk eller maktpolitisk art från statsmakternas sida. Under Karl IX:s tid gjordes en ansats till ett samiskt skolväsende då ett antal samepojkar med tvång fördes till Uppsala ”skolestuga” för att utbildas till präster. I den skildring av samernas historiska bakgrund som Israel Ruong sammanställt för utredningen och som i sin helhet ingår i bilagedelen till detta betänkande nämns ytterligare en del detaljer kring detta första utbildningsinitiativ.
1 1.1.2 Skytteanska skolan
Större betydelse för samernas skolbildning fick däremot enligt Ruong Skytteanska lappskolan i Lycksele, vars upphovsmän var prästen i Umeå socken, Olaus Niurenius, och riksrådet Johan Skytte. Niurenius ansåg att det effektivaste sättet att kristna samerna var att utbilda samiska söner till präster, ty andra än präster av samisk härkomst kunde inte stå ut med att resa bland samerna och bo i deras land. Utbildningen måste även förläggas till lappmarken. År 1632 startade skolan sin verksamhet i prästgården i Lycksele. Dess viktigaste uppgift angavs vara att utbilda blivande präster. I uppgiften ingick således inte att direkt sörja för en allmän folkupplysning. Skolarbetet begränsades till en början till läsning av ABC-bok och katekes, men utvidgades efter hand med räkning och skrivning. Vid århundradets slut studerades t. o. m. latin och grekiska av de elever som ämnade övergå till gymnasium. Elevernas vistelse på skolan bekostades av statsverket. Som ett resultat av denna utbildning inskrevs fjorton samiska studenter i Uppsala mellan åren 1633 och 1722.
1 1.1.3 Lappskolorna
Början av 1700—talet anges av Ruong som en betydelsefull nydaningstid för samernas undervisning. En norsk präst, Thomas von Westen, rekom-
menderade i ett brev till de svenska prästerna i lappmarksförsamlingarna att präster eller ”kateketer” skulle resa omkring och vistas längre tid hos samerna. Den föreslagna åtgärden skulle dels vara ett led i det fortsatta kristnandet av samerna och dels medverka till en förbättrad undervisning. Som en följd av den reformvilja som på olika sätt kommit till uttryck utfärdades 1723 års förordning om ”lappländarnes flitigare undervisning i kristendom och skolors inrättande där i orten”. I förordningen föreskrevs bl. a. att ”vid varje huvudkyrka i Lappmarken skall en skola anläggas; skolornas antal skall bliva sju”. I det tidigare nämnda betänkandet (s. 29) sägs följande om detta viktiga stadgande. ”Den skolorganisation som med anledning härav kom till stånd i de lapska församlingarna var obestridli- gen långt före sin tid; först genom 1842 års folkskolestadga kom en bestämmelse, motsvarande den nyss anförda, att gälla för rikets övriga delar.”
Trots stor brist på medel uppfördes skolbyggnader och skolarbetet kom igång enligt de uppgjorda planerna. År 1735 fastställdes en utförlig skolordning och år 1739 fick det lapska kyrko- och skolväsendet en central ledning kallad ”direktionen för Lappmarks ecklesiastikverk”. Denna överstyrelse var sammansatt av sex högt kvalificerade ämbetsmän och gjorde enligt Ruong en betydande insats för att ”bringa det nya skolväsendet i funktion”.
Enligt de här tidigare åberopade källorna omfattades inte de s.k. lappskolorna med någon större entusiasm av föräldrarna. Många av dem gjorde direkt motstånd mot att lämna sina barn till skolorna. Från början utvaldes endast pojkar men efter något årtionde kom också många flickor att genomgå lappskolan. Åldern på eleverna varierade i hög grad. Den nedre åldersgränsen utgjorde tolv år men det var inte ovanligt att även fullvuxna personer genomgick skolan. Det dominerande i undervisningen var kristendomskunskap och innanläsning, som skulle övas på både svenska och samiska och ge sådana färdigheter som var nödvändiga för studiet av katekesen och annan religiös litteratur. Undervisning i skriv- ning och räkning förekom knappast under 1700-talet. Kursen var tvåårig och eleverna hölls kvar i skolans internat året om eftersom man inte vågade sända hem dem under ferierna på grund av svårigheten att samla dem igen vid det nya läsårets början.
Med det ringa elevantalet såväl vid lappskolorna som Skytteanska skolan kunde dessa skolor inte svara för en mera omfattande allmän folkupplysning för det samiska folket. Man räknade emellertid med att skolorna på indirekt väg skulle kunna tjäna ett sådant syfte genom att de utbildade samerna vid återkomsten till hemorten skulle dela med sig av sina kunskaper i kristendom och sina färdigheter i läsning. Skolorna skulle på det sättet kunna betraktas som en enkel form av lärarutbild- ning.
1 1.1.4 Den ambulerande undervisningen
Den pedagogiska verksamhet som de utbildade samerna utövade ute i vistena uppmuntrades genom kontanta belöningar och vann därmed inom
kort en relativt stor omfattning. Undervisningen, som gick under namnet "premieundervisningen”, ersattes efter några årtionden av en fastare organisation med ambulerande lärare s.k. kateketer. Genom denna organisation fick sameundervisningen en karakteristisk form, som under växlande beteckningar levde kvar långt in på 1900-talet. Det har i olika sammanhang framhållits att denna undervisningsform var särskilt väl anpassad till samernas levnadsförhållanden, dvs. den hade direkt anknyt- ning till nomadlivet. I mitten av 1700-talet framträdde dock vissa meningsbrytningar om vilket undervisningssystem som var det bästa. De stationära skolorna betraktades som mer effektiva från undervisnings- synpunkt än de ambulerande, men hade den nackdelen att de nådde endast ett fåtal av samebefolkningen med sin undervisning.
Vid 1800-talets början fanns fasta skolor i Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog, Lycksele samt Föllinge i Jämtland. Vid den tidpunkten var resekateketernas antal relativt litet och torde inte ha överstigit ett femtontal. År 1818 förordnades att fyra fasta skolor skulle nedläggas och efter hand även de återstående. Skälen till denna drastiska åtgärd angavs vara att den vid skolorna bedrivna undervisningen var synnerligen bristfällig och ineffektiv, bl. a. på grund av lärarnas bristfäl- liga kunskaper i samiska. Ett annat argument för nedläggningen av de fasta skolorna var att dessa skolor ansågs locka samernas barn bort från nomadlivet och renskötseln. 1818 års förordning innebar att kateketerna skulle överta den samiska folkundervisningen.
Efter någon tid utsattes även den på kateketer uppbyggda undervis- ningsformen för kritik från flera håll bl.a. från missionären Petrus Laestadius. Denne underkände helt kateketerna som religionslärare och förespråkade en återgång till de stationära skolorna. I hans utbildnings— program ingick att göra lappskolorna till utbildningsanstalter för både svenskar och samer, där alla för lappmarken behövliga befattningshavare kunde utbildas för sin uppgift och där läsbegåvad ungdom kunde få en grundläggande undervisning för fortsatta studier vid högre skolor. Han hävdade också att samiska språket borde få en starkare ställningi ”denna till lärdomsskola utbyggda lappskola”.
] 1.1.5 De fasta skolorna återinrättas
År 1846 utfärdades ett nytt reglemente för ecklesiastikverket i Lappmar- ken som medförde en del förändringar i det samiska skolväsendet. De fasta skolorna fick en renässans och kateketskolorna avskaffades i princip, l nämnda reglemente gjordes skillnad mellan å ena sidan församlingar där samiska språket allmänt brukades och å andra sidan de församlingar där svenska eller finska var allmänt förekommande. I de förstnämnda församlingarnas fasta lappskolor skulle undervisningen be- drivas på samiska. Det gällde i första hand skolorna i Jokkmokk och Gällivare, som trots indragningsbeslutet år 1818 alltjämt var i verksam- het. Vidare gällde det skolan i Arjeplog som återinrättades och Skytteans- ka skolan i Lycksele. I övriga lappmarksförsamlingar skulle samernas barn undervisas på svenska med undantag för Karesuando och Jukkasjärvi där
undervisningen skulle ske på finska. ] dessa lappskolor togs endast samiska barn in. Föräldrarna skulle i allmänhet själva bekosta deras underhåll. Barn till mindre bemedlade föräldrar intogs som frielever. Undervisningstiden utsträcktes till fem eller sex år.
År 1877 ändrades ecklesiastikverkets reglemente på nytt i vissa avseenden. Bl. a. stadgades att barn till svenska föräldrar under vissa villkor kunde vinna inträde i de fasta lappskolorna. Undervisningen skulle därvid bedrivas på svenska språket i den mån barnen lärde sig förstå detta språk. Vidare återinfördes kateketskolorna för de barn som inte kunde få undervisning i lappskola eller vanlig folkskola.
År 1895 infördes särskilda vinterkurser om tio veckor förlagda till Karesuando och Jukkasjärvi.
År 1896 fastställdes ett nytt reglemente för ecklesiastikverket i Lappmarken, varigenom det samiska skolväsendet kom att överensstäm- ma med 1842 års folkskolestadga för riket. Undervisningen av samernas barn skulle ombesörjas ”antingen i lappfolkskolor eller i kateketskolor eller i allmänna folkskolor”. Lärotiden skulle i regel vara fem år med en årlig lästid av 36 veckor. Undervisningens innehåll skulle vara detsamma som för den allmänna folkskolan. Undervisningen skulle ”såvitt ske kan” meddelas på svenska språket. Det förutsattes emellertid att inte alla barn kunde tillgodogöra sig en undervisning på svenska vid inträdet i skolan. Därför fick undervisningen under de första åren bedrivas på samiska och finska, men under de båda sista skolåren skulle alla barn delta i undervisningen på svenska.
I början av 1900-talet hade man sålunda fem olika skolformer, nämligen lappfolkskolor, kateketskolor, vinterkurser, allmänna folksko- lor samt ett antal på enskilt initiativ grundade skolanläggningar. Det var det år 1835 stiftade Svenska Missions-Sällskapet som tagit initiativet till dessa ”missionsskolor”, som egentligen var vanliga folkskolor med särskil- da elevhem.
11.1.6 1913 års reform
Som framgått av redovisningen ovan gav samernas skolväsende i början av 1900-talet intryck av en mycket splittrad organisation. Det utsattes också för stark kritik med krav på genomgripande reformer. Kungl. Maj:t gav domkapitlet i Luleå i uppdrag att utreda frågan. Domkapitlet uppdrog i sin tur åt biskopen att ”ägna ärendet en förberedande behandling”. År 1909 överlämnades till domkapitlet ett förslag till ändrad lydelse av vissa delar av reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk. Utredningsförslaget beskrivs ingående i det tidigare nämnda betänkandet Samernas skolgång.
Syftet med förslaget till omorganisation av det samiska skolväsendet angavs vara dels att åstadkomma en så god undervisning som möjligt för flyttsamernas barn och dels att finna undervisningsformer som inte avvänjde barnen från nomadlivet. För att tillgodose sådana målsättningar borde kateketskolformen utvidgas och de dittillsvarande lappskolorna ersättas med fasta skolor efter mönster av vinterkurserna, vilka lyckats bättre än lappfolkskolorna att samla nomadbarnen till undervisning.
Vidare förordades att den samundervisning som ägt rum mellan flyttsa- mernas barn och de bofasta barnen skulle upphöra.
1 proposition till 1913 års riksdag framhöll departementschefen att en tillfredsställande lösning av frågan var synnerligen svår att finna, då det gällde att tillgodose med varandra svårförenliga intressen. Det framlagda förslaget betraktades i propositionen som en kompromiss mellan den stationära undervisningen i de fasta skolorna och den ambulerande undervisningen i de 5. k. kateketskolorna, vilka i propositionen benämn- des fast nomadskola resp. vandrande nomadskola. ”Vi önska, att den ras, vilken ensam är i stånd att utnyttja våra öde fjällvidder, skall bibehållas vid det levnadssätt, som den ärvt av sina fäder och för vilket den till själva sin natur är avpassad, men vi önska tillika, att den ej härigenom skall avstängas från den grundläggande undervisning, som man vill låta varje medborgare i vårt land få åtnjuta” (prop. 1913197 5. 58).
I propositionen gjordes klara uttalanden om att den vandrande nomadskolan skulle stödjas och utvecklas, medan undervisningstiden i den fasta nomadskolan borde bli så kort som möjligt. I sitt beslut följde riksdagen i huvudsak det framlagda förslaget (SU l9l3z45, rskr 191328).
Från samiskt håll brukar framhållas att den princip som triumferadei och med 1913 års beslut var satsen att ”lapp skall vara lapp”. Den samundervisning för svenskar och samer som utvecklats under senare delen av 1800-talet och som tagit sig uttryck i nedläggningen av de gamla samiska "särskolorna" och deras ersättning genom den allmänna folksko- lan fick inget stöd i riksdagens beslut. Detta beslut innebar i stället en återgång till särundervisningen, vilken medförde en sänkt standard i jämförelse med den undervisning som bedrevs i den fasta lappfolkskolan och i den allmänna folkskolan. I förhållande till den gamla kateketunder- visningen betraktades dock det nya systemet som ett framsteg. En annan fördel som nämnts var att först genom den nya ordningen lyckades man samla alla samiska barn till undervisning.
11.1.7. Nomadskolans fortsatta utveckling
Den i 1913 års riksdagsbeslut prioriterade skolformen med vandrande nomadskolor, vilka också benämndes visteskolor, infördes över hela det samiska bosättningsområdet. Skolorna i fråga utvecklades och förbättra- des målmedvetet under 1920-talet. På längre sikt visade sig dock skolformen mindre ändamålsenlig. Efter hand blev den vandrande skolan en fast skola, belägen i närheten av flyttningsvägarna men ofta långt ifrån de platser där nomaderna befann sig under större delen av sommaren. Barnen fick därför endast tillfälligtvis besök av sina föräldrar och de fick endast ett fåtal tillfällen att delta i renskötseln. Från och med 1938 indrogs sommarvisteskolorna undan för undan och ersattes av byskolorna som var benämningen på 1913 års fasta skolor. Längst bevarades sommarskolorna i de nordligaste distrikten, där systemet bäst hade låtit anpassa sig till nomadlivet. Först vid utgången av läsåret 1951/52 försvann de sista visteskolorna.
Byskolornas elever inackorderades i början vanligen enskilt hos trak-
tens bondebefolkning. I enlighet med intentionerna bakom 1913 års beslut arbetade man emellertid för att upprätta särskilda skolhushåll med samisk prägel och det blev under ett par årtionden vanligt att barnen bodde i s.k. skolkåtor. Dessa hushållskåtor, uppseendeväckande i sin miljö, utsattes för skarp kritik inte endast från barnens föräldrar utan också från övriga samer och folk utanför samernas krets. Under 1940- talet avlöstes de av tidsenliga internat i särskilda byggnader vid byskolor- na, som efter hand blev inrymda i moderna skolhus.
Allvarliga invändningar gjordes också mot den korta lästiden vid nomadskolorna. 1919 års lappkommitté, som inte ansåg att en längre lästid vid den fasta nomadskolan skulle avvänja barnen från nomadlivet, föreslog en minimitid om 17 2/7 veckor, dvs. samma lästid som gällde för halvtidsläsande folkskolor. Vid såväl byskola som visteskola skulle dom- kapitlet kunna utöka lästiden till 34 4/7 veckor. Tack vare nomadskolin- spektörens insatser kunde lästiden efter hand fastställas till den angivna maximitiden. I propositionen till 1939 års riksdag föreslogs en utredning rörande införande av s.k. fortsättningsskola för nomadernas barn. I ett principiellt betydelsefullt uttalande fann riksdagen det befogat att no- madbarnen bibringades en skolunderbyggnad fullt likvärdig med den som kom den bofasta befolkningens barn till del (prop. 1939:102, SU 1939:108, rskr 1939:206). Obligatorisk tvåårig fortsättningsskolundervis- ning infördes år 1943. Eftersom folkskolan under senare delen av 1930-talet mera allmänt förlängdes med ett sjunde skolår uppkom efter hand krav på att skolplikten skulle förlängas i motsvarande omfattning också för nomadernas barn. Först läsåret 1959/60 hade samtliga nomad- skoldistrikt infört det sjunde skolåret.
1913 års reglemente för nomadskolan innehöll ingen föreskrift om undervisningsspråket. I stadgorna år 1925 och 1938 föreskrevs emellertid att undervisningen skulle ske på svenska, såvida inte särskilda förhållan- den föranledde annat. Denna inställning i språkfrågan innebar något principiellt nytt. Tidigare hade undervisningen bedrivits på samiska eller varit tvåspråkig i den utsträckning läroböcker med parallelltryckt samisk och svensk text använts. Genom den föreskrivna prioriteringen av svenskan som undervisningsspråk skapades en egendomlig motsättning. Samtidigt som man önskade motverka en alltför stark påverkan från den svenska bygden med dess kultur och levnadsförhållanden och på allt sätt eftersträvade att bevara nomadlivet med dess särpräglade förhållanden, så arbetade man på att driva tillbaka samiskan som skolspråk till förmån för svenskan. I betänkandet Samernas skolgång sägs (s. 45) att "förklaringen måste vara att man på sina håll redan från början tvivlade på isolerings- principens riktighet eller åtminstone på dess förmåga att lösa alla problem”. Av nomadskolinspektörernas årsberättelser från denna tid framgår också att det bedömdes som nödvändigt för samebarnen att behärska svenska språket.
I något sammanhang i denna historik har nomadskolinspektörens arbete omnämnts. Inrättandet av denna tjänst var ett resultat av en utredning rörande den lapska undervisningens ledning som tillkallades år 1915. Genomförandet av 1913 års skolreform hade mött svårigheter,
bl. a. därför att skolråden i lappmarksförsamlingarna inte förmått full- göra sina uppgifter beträffande nomadskolorna och därför att en enhetlig central ledning saknades. På förslag av de sakkunniga slopades den lokala ledningen genom Skolråd och kyrkoherde. Samtidigt inrättades en sär- skild inspektörstjänst för nomadskolorna benämnd nomadskolinspektör. Fr. o. m. är 1916 ställdes nomadskolorna direkt under ledning av nomad- skolinspektören och domkapitlet.
I något sammanhang har också nomadskolfullmäktige nämnts. Denna institution som tillkom år 1925 skulle ta till vara och utveckla det föräldraintresse för skola och undervisning som inom det allmänna skolväsendet kunde göra sig gällande inom skolråden. Nomadskolfullmäk- tige skulle utses till ett antal av två ledamöter för varje lappby, vilka skulle på kallelse av nomadskolinspektören sammanträda minst en gång varje år. Nomadskolfullmäktige saknade emellertid beslutanderätt och fungerade därför huvudsakligen som rådgivande och informerande organ.
11.2. Nomadskolans utformning enligt 1962 års riksdagsbeslut
11.2.1. Bakgrund
Av den historik som lämnats rörande det samiska utbildningsväsendets olika utvecklingsskeden under mer än tre århundraden har bl. a. framgått att under årtiondena närmast före 1960-talet en påtaglig strävan kunde iakttas från statsmakternas sida att skapa viss paritet mellan den s.k. nomadskolan och det allmänna skolväsendet. Vid det praktiska genom- förandet av olika reformer inom nomadskolväsendet uppstod emellertid ständigt en avsevärd eftersläpning i förhållande till utvecklingen inom det allmänna skolväsendet. Det principuttalande som antogs vid 1939 års riksdag om att nomadbarnen skulle bibringas en skolunderbyggnad fullt likvärdig med den som kom den bofasta befolkningens barn till del blev vägledande för statsmakternas fortsatta ställningstaganden i fråga om samernas utbildningsbehov. Det bör därför inte betraktas som någon tillfällighet att en utredning rörande samernas skolgång tillsattes samma år som statsmakterna tillsatte den beredning som, med ledning av de stora skolutredningarna på 1940-talet och den under 1950-talet bedrivna försöksverksamheten med nioårig enhetsskola, skulle utforma riktlinjerna för en framtida grundskola. I denna utrednings uppgift skulle ingå att finna former för hur man inom det samiska skolväsendet skulle kunna genomföra de reformer som i en nära framtid bedömdes bli aktuella för det allmänna skolväsendet. 1957 års nomadskolutredning kunde således arbeta parallellt med 1957 års skolberedning. Såväl skolberedningens som nomadskolutredningens förslag kunde redovisas i propositioner till 1962 års riksdag.
l 1 .2.2 195 7 års nomadskolutredning
I nomadskolutredningens betänkande (SOU l960:4l) Samernas skolgång konstaterades bl. a. att den ursprungliga motiveringen för nomadskolan, nämligen den renskötande samebefolkningens nomadiserande levnadssätt, knappast längre hade giltighet. Däremot kunde nya motiv åberopas grundade på allmänt erkända psykologiska och pedagogiska principer liksom på hänsynen till den speciella kulturbakgrund som samerna företer. Sådana skäl ansåg utredningen tillräckliga för att särskilda skolor alltjämt skulle vara upprättade för samernas barn. Dessa skolor borde stå öppna för alla barn, vilkas föräldrar betraktade sig som samer, även om det hävdvunna namnet nomadskolor bibehölls. Samerna borde tillerkän- nas rätt att välja mellan att låta sina barn gå i nomadskola eller i det allmänna skolväsendets skolor.
Enligt förslaget skulle målen generellt vara desamma för sameskolan som för grundskolan. Anknytningen till den samiska kulturen skulle dock ge nomadskolan en speciell karaktär. Samerna skulle ha rätt till en undervisning som i alla avseenden var likvärdig — den behövde för den skull inte vara identisk _ med den som kom majoritetsbefolkningen till del. Samernas barn skulle ha rätt att genom skolan få en orientering om den samiska kulturens utveckling och dess situation i nutiden. Denna orientering skulle inte bara ge kunskap utan även väcka respekt för och pietet mot arvet från tidigare släktled samt väcka en känsla av samhörig- het med det egna folket.
Utredningen föreslog vidare att nomadskolorna skulle stå under led- ning av skolstyrelserna i de kommuner där skolorna var belägna. Samtliga kostnader för nomadundervisningen skulle dock bestridas av staten, men förvaltningen av dessa medel skulle handhas av vederbörande huvudman. Kommunerna skulle även förvalta nomadskolornas byggnader, vilka dock inte skulle överföras i kommunernas ägo.
För att ge samerna viss insyn i skolstyrelsernas handläggning av frågor som rörde nomadundervisningen föreslogs att nämnda undervisning skulle företrädas i styrelsen av en av samerna som grupp utsedd fackrepresentant. Denne skulle också företräda målsmannaintresset bland samerna. Enligt utredningens förslag borde valet av representant ske genom Svenska samernas riksförbund. :
Som en följd av förslaget att den lokala ledningen skulle läggas på skolstyrelserna förordade utredningen att den regionala ledningen skulle förläggas till vederbörande länsskolnämnd. Nomadskolinspektörstjänsten föreslogs bli knuten till länsskolnämnderna i de tre nordligaste länen.
I sitt yttrande över det framlagda betänkandet ansåg samernas organi- sationer det vara mycket otillfredsställande att nomadskolorna inord- nades under den kommunala Skolstyrelsen. Man framhöll som önskvärt att det samiska skolväsendet skulle stå under samisk ledning.
11.2.3 1962 års riksdag
Nomadskolans nuvarande organisation och omfattning grundar sig på riksdagens beslut är 1962 (prop. 1962z51, SU 1962zl4l, rskr 19622319)
varigenom det slås fast att nomadskolan för framtiden skall bestå som en särskild skolform, så länge samerna själva önskar det, och vara likställd med den reguljära obligatoriska skolan. ”Samerna bör således ställas inför två likvärdiga utbildningsmöjligheter och själva, genom sitt intresse för den ena eller andra formen av skolgång, bestämma, vilken omfattning den särskilda undervisningen rent organisatoriskt skall ha. I utgångsläget anser jag det vara naturligt att räkna med oförändrade förhållanden i fråga om tillgång på skolor. Skulle efter valfrihetens införande visa sig, att behovet av nomadundervisning minskar, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om erforderliga organisatoriska förändringar och eventuell minskning av antalet nomadskolor” (prop. 196215] 3. 49—50).
Före 1962 hade fjällsamerna varit skyldiga att sända sina barn till nomadskolan. Andra samebarn hade möjlighet men inte obetingad rätt att göra det. Genom 1962 års riksdagsbeslut korn nomadskolan att stå öppen för alla samebarn. Dcpartementschefcn anslöt sig i propositionen (s. 50) till nomadskolutredningens uppfattning att alla, som påstår sig vara samer, skall få utnyttja rätten att sända sina barn till nomadskola.
] propositionen gick departementschefen emot utredningens förslag om en lokal ledning av nomadskolorna genom den kommunala skolstyrel- sen. Han framhöll bl. a. att ”handhavandet av undervisningsfrågorna för en folkgrupp, vilken är i så utpräglad minoritetsställning som samerna, av lokala organ, i vilka minoriteten saknar allt inflytande och inte heller lämpligen kan beredas sådant, är ägnat att inge stora principiella betänk- ligheter. Även av praktiska skäl finns det anledning att ifrågasätta den av utredningen föreslagna anordningen. Nomadskolornas hela elevantal till- sammantaget är inte större än elevantalet i en medelstor centralskola. En splittring av ledningen av en så liten och homogen enhet på flera kommuner skulle enligt min mening med hänsyn till nomadskolans syfte medföra väsentligt större nackdelar än fördelar. Till svårigheterna vid en ledning genom den kommunala Skolstyrelsen hör också, som jag nyss antydde, det enligt min mening närmast olösbara problemet att finna former för ett verkligt samiskt inflytande på nomadskolans ledning. Detta inflytande synes däremot i den nuvarande nomadskolfullmäktige- institutionen — vars bibehållande jag förordar — fungera väl” (3. 55—56).
Även på en annan väsentlig punkt hade departementschefen annan mening än utredningen. Det gällde organisationen och placeringen av högstadieundervisningen för samernas barn. Utredningen hade föreslagit två grupphögstadier förlagda till och samordnade med högstadieskolorna i Kiruna och Jokkmokk. I propositionen föreslogs att ett speciellt högstadium för samerna skulle förläggas till Gällivare och på lämpligt sätt samordnas med kommunens högstadium. Beträffande nämnda avvikelser från utredningens förslag följde riksdagen propositionen.
När det gällde den från samernas synpunkt mycket betydelsefulla nomadskolinspektörstjänsten gjorde departementschefen följande utta- lande (prop. 1962151 5. 57). ”För egen del finner jag det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen till sitt förfogande har en expert på samernas förhållanden, och det torde under den kommande övergångsperiodeni nomadskolans utveckling vara betydelsefullt, att den nuvarande inspektö—
rens förtrogenhet med samernas skolproblem kan utnyttjas. Sett på längre sikt anser jag det emellertid knappast erforderligt att behålla en särskild inspektörsbefattning för det till omfattningen mycket begränsade nomadskolväsendet. Jag föreslår därför, att det skall tagas under allvarligt övervägande, om inte befattningen som nomadskolinspektör bör indra- gas, när den nuvarande innehavaren avgår från tjänsten. Behovet av expertis torde därefter kunna tillgodoses genom att en konsulent för nomadskolfrågor knytes till skolöverstyrelsen. Denna befattning torde kunna få karaktär av bisyssla, för vilken bör engageras en person, som genom sin övriga verksamhet är väl förtrogen med samefrågor.”
Som tidigare antytts innebar de beslutade reformerna att nomadskolan skulle så långt möjligt såväl organisatoriskt som innehållsmässigt ställasi paritet med den samtidigt beslutade nioåriga grundskolan. Rent organisa- toriskt innebar det att den allmänna skolplikten för samernas barn utökades till nio obligatoriska skolår. Det innebar också att den årliga lästiden utökades till 39 veckor. De då befintliga nomadskolorna skulle omfatta årskurserna 146 och i sin undervisning följa den för grundskolan fastställda läroplanen, dock med inslag av samiska ämnen.
När det gällde högstadiet, dvs. årskurserna 7—9, skulle detta förläggas till Gällivare och samordnas med kommunens eget högstadium. Till detta högstadium skulle samtliga elever i nomadskolorna kunna hänvisas. För att detta skulle kunna ordnas krävdes att ett elevhem uppfördes i Gällivare för att klara inackorderingsfrågorna för berörda elever. År 1964 började högstadiet att organiseras upp och 1967 var det utbyggt med de tre årskurserna. Även beträffande högstadiet skulle grundskolans läroplan tillämpas, men även där skulle inslag av samiska ämnen förekomma. Den största avvikelsen utgjorde den yrkesförberedande utbildning som skulle förekomma i nionde årskursen enligt 1962 års läroplan för grundskolan. För sameeleverna erbjöds en särskild renskötarlinje med en teoretisk del som var förlagd till centralskolan och en praktisk del som var förlagd till renskötselområdet, varvid eleverna fick följa och praktiskt delta i ren- skötseln. I enlighet med grundskolans allmänna riktlinjer ägde eleverna full valfrihet när det gällde att välja utbildningslinjer. De kunde också välja hemortens högstadium om de så önskade i stället för det särskilda samehögstadiet.
11.2.4. Beslut vid I 967 års riksdag rörande nomadskolans ledning
Som tidigare nämnts avvisade 1962 års riksdag förslaget att låta kommu- nerna bli huvudmän för sameskolorna. Vidare beslutades vid samma riksdag att tjänsten som nomadskolinspektör skulle bibehållas tills vidare med motiveringen att det måste anses ofrånkomligt att under den övergångsperiod i nomadskolans utveckling som förelåg ha tillgång till inspektörens förtrogenhet med samernas skolproblem. Av departements— chefens uttalande i övrigt framgick att frågan skulle komma att aktualise- ras i samband med tjänsteinnehavarens avgång med pension. Frågan togs upp till behandling i 1967 års statsverksproposition (prop. l967:l bil. 10 s. 116—] 17).
Beträffande de uppgifter som ingick i nomadskolinspektörens arbete framhöll departementschefen att med tjänsten kommit att bli förenad inte bara tillsynen över nomadskolväsendet utan även i hög grad uppgif- ten att främja samernas möjligheter att följa med i den allmänna kulturella utvecklingen under samtidigt bevarande av sin egenart. I vad avsåg den skoladministrativa sidan av problemet erinrade departements- chefen om sitt tidigare uttalande i prop. 196215]. Han var nu övertygad om att nomadskolan skulle erhålla ”de bästa möjligheterna att följa med i skolväsendets utveckling och att komma i åtnjutande av kvalitativa förbättringar på skolområdet genom att nomadskolinspektionen förläggs till en länsskolnämnd med de resurser i fråga om differentierad sakkun- skap på olika områden, som ett sådant regionalt organ förfogar över. Jag anser därför, att den nuvarande nomadskolinspektörstjänsten bör indra- gas vid nuvarande tjänsteinnehavarens avgång. Från och med budgetåret 1967/68 bör sålunda tillsynen av hela nomadskolväsendet utövas av länsskolnämnden i Norrbottens län, vid vilken en av vid nämnden befintliga fyra skolinspektörstjänster bör vara en nomadskolinspektörs- tjänst, med vilken jämte andra skolinspektörsuppgifter skall vara förenat särskilt ansvar för nomadskolväsendet ävensom för annan utbildnings- verksamhet och kulturell verksamhet avseende den samiska befolk- ningen.”
Genom det anförda har sameutredningen velat belysa att det skedde en viss svängning i frågan mellan åren 1962 och 1967. Från att år 1962 vara benägen att utbyta nomadskolinspektörstjänsten mot en konsulenttjänst på deltid i skolöverstyrelsen (prop. 1962151 s. 57) var departementsche- fen år 1967 beredd att föreslå att en av skolinspektörstjänsterna vid länsskolnämnden i Norrbottens län skulle omvandlas till en nomadskol- inspektörstjänst. Anledningen till denna omsvängning torde få sökas i den aktivitet som samerna själva genom sina organisationer, Svenska samernas riksförbund och Same-Ätnam, utövade när det gällde att slå vakt kring tjänsten i fråga. Riksdagen beslutade i enlighet med departementschefens förslag (SU 196718, rskr 196718).
1 1.3 Utbildning för samer. Nuvarande förhållanden
11.3.1. Förskola för samernas barn
Enligt lagen (197311205) om förskoleverksamhet är kommunerna fr.o.m. den 1 juli 1975 skyldiga att anvisa plats i förskolan för alla sexåringar som är skrivna i kommunen eller som stadigvarande vistas där. Genom information och uppsökande verksamhet skall kommunen verka för att alla sexåringar i kommunen deltar i verksamheten, som skall omfatta minst 525 timmar per år. I 5 % i ovannämnda lag stadgas vidare att barn, ”som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd isin utveckling”, skall så långt möjligt anvisas plats i förskola redan före sex års ålder. Kommunerna skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver särskilt stöd och anvisa
dem förskoleplats.
Av lagens utformning framgår att det åligger kommunerna att anskaffa förskoleplatser åt samtliga sexåringar i kommunen, men det föreligger ingen skyldighet för föräldrarna att sända sina barn till förskola. Detta innebär att kommunerna har ansvar också för samernas barn, men det ankommer på föräldrarna att förklara sig beredda att lämna sina barn till förskola och i samband därmed också ställa anspråk på kommunerna. I de anspråken kan inläggas krav på samma åtgärder som tillkommer bl. a. invandrarbarnen. Det kan gälla t. ex. språkträning såväl på modersmålet som på svenska. Det kan också gälla vilken form av förskola som kan komma ifråga. I vissa kommuner där samernas bosättning är någorlunda koncentrerad kan den vanliga stationära formen tillämpas. Är det fråga om rena glesbygdsförhållanden kan det bli aktuellt med någon form av ambulerande verksamhet. Det kan också i några fall bli fråga om en samordning med nomadskolan.
11.3.2. Nomadskolan. Organisation, omfattning och undervisning
Enligt bestämmelserna i nomadskolförordningen (1967z216, omtryckt 19711390, ändrad senast 19751451) har samers barn rätt att fullgöra skolplikt i nomadskolan i stället för i grundskolan. Nomadskolan är en statlig skola, över vilken skolöverstyrelsen har inseende. Länsskoinämn- den i Norrbottens län har tillsyn över landets nomadskolor och skall även främja annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna (2 % förordningen (1965:741) med instruktion för läns- skolnämnderna). För den direkta ledningen av nomadskolorna svarar en särskild skolinspektör vid länsskolnämnden i Norrbottens län, tillika nomadskolinspektör, som jämte andra uppgifter har ett särskilt ansvar för nomadskolväsendet och för annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna (6 % länsskolnämndsinstruktionen).
För varje nomadskola finns nomadskolfullmäktige, som har till uppgift att överlägga med länsskolnämnden i frågor som rör undervisningen och yttra sig i sådana ärenden. Nomadskolfullmäktige utses för varje skola av föräldrarna till eleverna vid skolan. Länsskolnämnden sammanträder med nomadskolfullmäktige minst en gång om året.
Nomadskolan omfattar nio årskurser. För årskurserna 146 finns nomadskolor i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk och Arje- plog i Norrbottens län samt i Tärnaby och Ange i Västerbottens resp. Jämtlands län. Nomadskolan i Karesuando är numera integrerad med kommunens grundskola på så sätt att nomadskolan svarar för två klasser och kommunen för övriga fyra klasser. I Lannavaara undervisas ortens samtliga barn i nomadskolan, sedan kommunens egen skola för några år sedan drogs in. Nomadskolan i Arjeplog, för vilken länsskolnämnden föreslagit nedläggning i och med utgången av läsåret 1974/75, skall efter regeringens beslut (ämbetsskrivelse 1975-06-26) bestå i avvaktan på sameutredningens förslag. Det gemensamma högstadiet (årskurserna 7—9) är centraliserat till Gällivare och samverkar där med Gällivare kommuns eget högstadium.
På nomadskolans låg- och mellanstadium finns nu endast klasser med B2 b—form, med undantag för de två klasserna av Aa-typ i Karesuando. Högstadiet i Gällivarie har en klass för varje årskurs. Elevantalet har genom åren gått starkt tillbaka. I årskurserna 1—6 har elevantalet minskat från 629 elever läsåret 1942/43 till 404 tio år senare, 301 efter ytterligare tio år och drygt 200 elever läsåret 1972/73. Enligt Sözs anslagsframställ- ning för budgetåret 1976/77 uppgick elevantalet till 153 läsåret 1974/75. För läsåren 1975/76 och 1976/77 beräknas elevantalet uppgå till 164 resp. 142. Prognosen för resten av 1970-talet pekar på en stabilisering vid 150—160 elever och en i stort oförändrad organisation. Det kan tilläggas att länsskolnämnden i Norrbottens län ijuni 1975 fått en framställning från samiska föräldrar i Övre Soppero om att ytterligare 23 barn skulle få börja i Lannavaara nomadskola höstterminen 1975. Elevantalet iårskur- serna 1—6 skulle härigenom uppgå till 187 läsåret 1975/76.
Även på högstadiet, som från början hade tre hela klassavdclningar, har elevantalet minskat markant till 53 läsåret 1972/73 och 33 för vartdera av läsåren 1973/74 och 1974/75. För 1975/76 har SÖ räknat med 45 elever och från 1976/77 med ca 80 elever per läsår. Det totala antalet sameelever vid nomadskolan utgjorde således 186 läsåret 1974/75 och beräknas läsåret 1975/76 uppgå till 232 (inkl. de nytillkomna eleverna från Övre Soppero).
De till nomadskolotna knutna elevhemmen utnyttjas numera i full utsträckning endast i Tärnaby och Änge, där avstånden mellan skolorna hemmen är särskilt stora. Vid de andra skolorna har skolskjutsarna en sådan omfattning att elevhemmen beläggs endast delvis eller under vissa tider. I Karesuando och Arjeplog står elevhemmen f. n. tomma.
Vid nomadskolan tillämpas 1969 års läroplan för grundskolan (Lgr 69) med iakttagande av att undervisningen i de ämnen SÖ bestämmer skall beröra även frågor av betydelse för samernas kultur och levnadsförhållan- den. Vidare stadgas i nomadskolförordningen att undervisningen skall meddelas på svenska och samiska och att ämnet samiska skall förekomma i samtliga årskurser.
Utöver de allmänna riktlinjerna för undervisningen i grundskolan har SÖ utfärdat kursplaner och kompletterande anvisningar för undervis- ningen av samernas barn. 1 supplementet Sameskolor (Lgr 69 11: Same) sägs inledningsvis följande:
"Med hänsyn till samebarnens speciella språkliga situation, framför allt under de tidigare skolåren, måste man inom grundskolans ram erbjuda en undervisning som, såväl i fråga om innehåll som metodisk uppläggning, är särskilt anpassad för dessa barn. De bör beredas möjlighet att använda sitt samiska modersmål i avsikt att grundlägga och utveckla en positiv inställning för samiska (samespråket) och samisk kultur. Sådan särskilt avpassad undervisning skall vara tillgänglig för alla samebarn, oavsett om deras föräldrar är renskötare eller inte.”
För barn i sameskolorna skall, där så är möjligt, anordnas obligatorisk undervisning i ämnet samiska. Syftet med undervisningen är enligt kursplanen att ge undervisning i ett modersmål och inte i ett främmande språk. Undervisningen får omfatta högst två veckotimmar per årskurs. På
låg- och mellanstadierna är samiska ett kompletterande obligatoriskt ämne, som ersätter undervisning i andra ämnen som länsskolnämnden i Norrbottens län bestämmer efter samråd med elevens föräldrar. På högstadiet är samiska ett kompletterande tillvalsämne som ersätter del av tillvalsämne eller obligatoriskt ämne som rektor bestämmer efter samråd med eleven. Samiska får även försöksvis under läsåren 1975/78 vara självständigt tillvalsämne på högstadiet, utöver de i skolstadgan angivna tillvalsämnena (ämbetsskrivelse 1974-09-27).
Undervisningen om samekulturen skall enligt kursplanen ge en ålders- anpassad orientering om samernas kultur, historia och religion. Bland de olika huvudmomenten för orienteringsämnena kan nämnas ett utvidgat och fördjupat studium av renen, renskötseln och det landskap där näringen utövas, renskötselns binäringar och andra för samerna specifika näringsutövningar samt jämförelser mellan olika näringsgrenar inom renbetesområdet och de intressekollisioner som kan uppstå i frågor kring vattenregleringar, moderna skogsvårdsåtgärder, turismen, jakt och fiske, gruvdrift och fritidsintressen. I centrum står samerna som minoritets- grupp och jämförelsen mellan det samiska och det svenska kulturarvet.
I läroplanssupplementet framhålls vidare som väsentligt att undervis- ningen även i andra ämnen, t. ex. estetiska ämnen, anknyts och anpassas till undervisningen i samiska och samekulturen. För samisk slöjd och samiskt konsthantverk finns en studieplan inom ramen för fritt valt arbete. Studiebesöken och den praktiska yrkesorienteringen kompletterar därutöver möjligheterna till samisk undervisning efter elevens fria val.
1 1.3.3 Undervisning i samiska i grundskolan
För undervisningen i samiska i grundskolan gäller läroplanens allmänna bestämmelser för undervisning i minoritetsspråk. Efter beslut av den kommunala Skolstyrelsen får finska ingå i undervisningen för elever som har finska som modersmål (hemspråk). [ andra minoriteters språk får undervisning anordnas enligt samma grunder som för finska, om behov och förutsättningar föreligger enligt skolstyrelsens bedömning. Minori— tetsspråksundervisningen får omfatta högst två veckotimmar per årskurs. På låg— och mellanstadiet är sålunda samiska ett kompletterande obligato- riskt ämne, medan det på högstadiet är ett kompletterande tillvalsämne (Lgr 69, allmänna bestämmelser till timplanerna, p. 15—16). De komplet— terande anvisningarna i läroplanssupplementet Sameskolor (Lgr 69 11: Same), för vilka utredningen redogjort under 11.3.2, gäller givetvis även för undervisningen i samiska i den allmänna grundskolan. I tillämpliga delar gäller även anvisningarna för ämnet finska i läroplanens allmänna del och bestämmelserna i supplementet Undervisning av invandrarbarn m. fl. — 2 (Lgr 69 11: Inv.).
Kungl. Maj:t har vidare medgivit att samiska på försök under läsåren 1975/78 får vara självständigt tillvalsämne, utöver de i skolstadgan angivna tillvalsämnena, på grundskolans och nomadskolans högstadieri Norrbottens län (ämbetsskrivelse 1974-09-27). Undervisningen i samiska som tillvalsämne omfattar fyra veckotimmar i årskurs 7 och 9, samt tre
veckotimmar i årskurs 8.
Det bör tilläggas att ämnet Fritt valt arbete (två veckotimmar i årskurserna 7—9) kan ges en samisk inriktning, varvid eleverna kan engageras för samiskt kulturarbete och få kontakter med de samiska organisationernas verksamhet. Vidare kan den praktiska yrkesoriente- ringen (tre studiebesök i årskurs 8 och två veckors vistelse på arbetsplats i årskurs 9) utformas så att den bidrar till fördjupade kunskaper om de specifikt samiska problemen i arbetslivet.
1 sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 säger SÖ att ett ökat intresse för undervisning i samiska i grundskolan kunnat förmärkas under de senaste åren. I ett flertal kommuner ges undervisning i samiska i grundskolan och antalet elever som får sådan undervisning kommer enligt SÖ att öka kommande läsår.
] 1.3.4 Samisk utbildning i gymnasieskolan
När det gäller de mera teoretiskt inriktade studievägarna i gymnasiesko- lan finns inte någon speciell studieväg för samernas barn. Såvitt utred- ningen kunnat bedöma söker sig emellertid samebarnen till fortsatt utbildning utöver grundskolan i samma omfattning som andra ungdomar. Det gäller såväl de sameelever som undervisats på samehögstadiet i Gällivare som de som fått sin högstadieutbildning i annan ordning. Från samiskt håll har man uttalat önskemål om att även på gymnasiet få utrymme för inslag av samiska ämnen, såsom samiska språk, samisk historia och samiskt samhällsliv.
Det finns dock redan i dag vissa möjligheter till undervisning i samiska i gymnasieskolan. I 8 kap. 45 fjärde stycket skolförordningen (1971: 235) sägs att elev som har annat språk än svenska som modersmål kan byta ut undervisningen i främmande språk mot undervisning i sitt modersmål. Kungl. Maj:t har vidare i ämbetsskrivelse 1972-04-07 närmare medgivit att C-språk (nybörjarspråk) som enligt läroplanen för gymnasie- skolan ingår i timplanen för viss studieväg får bytas ut mot annat främmande språk som är elevens modersmål. Om C-språk inte ingår i timplanen, avser bestämmelsen i stället B-språk (språk som eleven utöver engelska läst i grundskolan) eller, om inte heller B-språk förekommer, engelska. B- eller C-språk läses normalt tre eller fyra veckotimmar per årskurs.
Skolöverstyrelsen fastställer kursplaner för minoritetsspråksundervis— ningen i gymnasieskolan. Enligt vad utredningen erfarit har någon kursplan i samiska ännu inte fastställts. Undervisning i samiska förekom- mer således ännu inte på någon av gymnasieskolans linjer.
I fråga om yrkesinriktad utbildning för samer i det nya gymnasiet har, efter ett par års försök med kortare kurser, en tvåårig kurs inom rennäringen (specialkurs) kunnat anordnas vid Välkommaskolan iMalm- berget fr. o. m. läsåret 1974/75. Kursen vänder sig till dem som tänker arbeta inom bl. a. rennäring, sameadministration och turistnäring. Utbild- ningen ger samma behörighet som tvåårig jordbrukslinje, vilken ligger till grund för lantmästarutbildning. Ämnet rennäringskunskap dominerar i
årskurs 1. Maskiner och tekniska anläggningar ägnas stort utrymme i årskurs 2. Även naturvård och samiska samt gymnasieskolans tillvals- ämnen ingår i denna gymnasiekurs. Möjligheten att läsa svenska och engelska i båda årskurserna gör eleverna behöriga för universitets- och högskolestudier.
Läsåret 1974/75 har sex elever genomgått den tvååriga specialkursen inom rennäringen. För läsåret 1975/76 har sju elever anmält sig till utbildningen.
11.3.5. Högskoleutbildning och forskning i samiska
1 sameutredningens andra delbetänkande (Ds U l973:l4) Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska föreslog utredningen att en forsk- nings- och utbildningsorganisation i samiska skulle skapas vid universite- tet i Umeå. Som skäl för en sådan organisation anförde utredningen bl. a. att samarbetet med det nordiska samiska institutet och ett rationellt utnyttjande av institutets resurser förutsatte goda basresurser inom forsknings- och utbildningsområdet också i Sverige. Vidare kunde en utvidgning av undervisningen i samiska som minoritetsspråk i nomadsko- lan, grundskolan och gymnasieskolan endast ske genom att utbildnings- möjligheter öppnades för lärare i ämnet. Som ytterligare skäl framhölls att det samiska inslaget i en rad yrkesutbildningar måste förstärkas och att en utvidgad samisk kursverksamhet i form av bl. a. decentraliserad vuxenutbildning på universitetsnivå var önskvärd för folkbildningsarbe- tets behov. Utredningen underströk också att ett utvecklingsarbete på olika områden till stöd för den samiska kulturen krävde insatser av forskningskaraktär.
Bristen på utbildningsmöjligheter för lärare inom den samiska under- visningen och det stora antalet forskningsuppgifter med språklig inrikt- ning motiverade enligt utredningen att organisationen fick en språklig profil. Såväl behovet av grundutbildning som forsknings- och forskarut- bildningsbehoven måste tillgodoses. Utredningen föreslog mot denna bakgrund inrättandet av en professur i samiska.
Utredningen pekade särskilt på behovet av vuxenutbildning på univer- sitetsnivå och föreslog att denna undervisning i stor utsträckning borde anordnas i form av decentraliserad universitetsutbildning, med hänsyn bl. a. till det vidsträckta upptagningsområdet.
Den av sameutredningen föreslagna professuren i samiska inrättades den 1 juli 1975 (prop. 197411 bilaga 10 s. 241—242, UbU 1974:13, rskr 19741121). Professurens tyngdpunkt skall enligt riksdagsbeslutet ligga på det samiska språket, men tjänsten skall också omfatta samisk kultur. 1 i övrigt anförde departementschefen (s. 242) att sameutredningens förslag i om decentraliserad universitetsutbildning i samiska borde ägnas särskild uppmärksamhet. ,
Vid universitetet i Umeå ingår ämnesområdet samiska organisatoriskt i institutionen för lingvistik och vetenskapsteori. Såväl normalstudieplan som lokal studieplan har fastställts för grundkurs och påbyggnadskurs j t. 0. m. 80 poäng. Läsåret 1975/76 väntas ca 20 elever följa grundutbild- ;
ningen. I fråga om lärarresurser har institutionen tilldelats 500 assistent- timmar för forskning och allmänt institutionsarbete. För grundutbild- ningen utgår medel för 60 lektorstimmar ur universitets kursanslag.
Inom ramen för den decentraliserade universitetsutbildningen anord- nas en grundkurs i samiska vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Kursen, som tidigare anordnats i samarbete med universitetet i Uppsala, kommer från läsåret 1975/76 att ledas av institutionen för samiska i Umeå. För genomförandet av kursen har UKÄ anvisat ca 30 000 kr. för professors- och lektorsundervisning, resor, arvode för kursledning och administration.
Vid universitetet i Uppsala kommer det även i fortsättningen att vara möjligt att meddela undervisning i samiska inom finsk-ugriska institutio- nen, vid vilken finns inrättad en professur i finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska.
1 1 .3.6 Samisk vuxenutbildning ] l.3.6.l Samernas folkhögskola
Samernas folkhögskola tillkom år 1942 med Svenska missionssällskapet Kyrkan och Samerna som huvudman. Den är sedan år 1945 förlagd till Jokkmokk. Fram till år 1968 tog skolan endast emot samiska elever. Fr. o. m. läsåret 1968/69 är emellertid skolan öppen även för andra än samer. Sedan missionssällskapet inte längre ansett sig kunna stå som huvudman för verksamheten, bildades år 1972 Stiftelsen Samernas folkhögskola med Svenska samernas riksförbund, Same-Ätnam och Jokk- mokks kommun som huvudmän. Stiftelsens styrelse består av sju ledamöter, av vilka två utses av SSR, en av Same-Ätnam, tre av Jokkmokks kommun och en av länsstyrelsen i Norrbottens län. De förhållanden som ledde fram till omorganisationen finns närmare beskriv- na i sameutredningens första delbetänkande (Ds U 197312) Samernas folkhögskola.
Sameutredningen underströk i nämnda delbetänkande att Samernas folkhögskola utgör en mycket betydelsefull institution till stöd för strävandena att bevara och utveckla samisk kultur. Skolan har en väsentlig uppgift att fylla när det gäller att hjälpa enskilda samer till en utbildning som är anpassad till deras behov och önskemål, och som kan äga rum i en miljö som ger utrymme för samiska traditioner, samiskt tänkande och samiska värderingar. Utredningen framhöll vidare bl. a. att skolan med sin tvärkulturella utformning medverkar till att skapa förståelse och intresse för samekulturen bland den ickesamiska ungdo- men.
Utredningen fann vid sina överväganden att Samernas folkhögskola borde bibehållas och dess verksamhet förstärkas. Kursverksamheten vid skolan föreslogs uppbyggd kring en två- till treårig grundkurs med inslag av samiska ämnen som eleverna fritt kan välja enligt egna önskemål. Vid sidan av grundkursen borde anordnas en specialkurs i samisk och nordisk slöjd med konsthantverk för såväl samiska som andra elever, en ämnes-
kurs i ekologi i huvudsaklig överensstämmelse med en vid skolan bedriven försöksverksamhet, en ämneskurs avsedd att ge utbildning för turistnä- ringen samt ämneskurser om ca fyra veckor vardera i samiskt språk på olika nivåer. Vidare föreslogs kortare ämneskurser i samarbete med studieförbund, andra organisationer, olika myndigheter och Nordiskt samiskt institut. I samma mån som skolan utvecklades enligt dessa riktlinjer, torde den enligt utredningen mer och mer kunna betraktas som ett centrum för samiskt kulturarbete men också som ett centrum för annat kulturarbete som knyter an till den tvärkulturella inriktning som skolan företräder.
Utredningen ansåg att skolan skulle kunna drivas med reguljära bidrag från stat och landsting rn. fl. Utredningen förutsatte dock att statsbidrag skulle kunna utgå för att täcka ett cv. underskott intill dess skolan byggts ut i enlighet med utredningens förslag. Utredningen föreslog vidare vissa investeringar för att åstadkomma förbättringar på lokalsidan. Det gällde bl. a. nybyggnad av elevhem och undervisningslokaler.
Sameutredningens förslag, som behandlades av statsmakterna år 1974 (prop. 197411 bil. 10 s. 419—422, UbU 197412], rskr 19741209), ledde till att Samernas folkhögskola fick möjligheter att fortsätta och vidareut- veckla sitt arbete. Departementschefen uttalade bl. a. att det var en viktig uppgift för skolan att förmedla kännedom om samernas kultur och levnadsförhållanden till en mycket vid krets, bl. a. genom ett utvidgat samarbete med föreningsliv, folkbildningsorganisationer, Skolmyndighe- ter och kulturinstitutioner.
Det särskilda statliga stödet till Samernas folkhögskola kom att utformas som en kompensation för förlorat landstingsbidrag, varvid verksamheten beräknades komma att omfatta ca 3 110 elevveckor. Liksom tidigare skall det härutöver vara möjligt för sameorganisationerna att få täckning för sin andel av det ev. driftunderskott som kan uppstå vid den beräknade kursvolymen.
] fråga om tilldelningen av lärartimmar gäller för specialkursen i samisk och nordisk slöjd det högre relationstalet 4,0. Motionsyrkanden om samma relationstal för undervisningen i samiska språk har inte bifallits av riksdagen. Vid 1975 års riksmöte anförde emellertid utbildningsutskottet att det blivit övertygat om att snara åtgärder kunde behöva sättas in för att undervisningen i samiska språk skulle kunna bedrivas på ett adekvat sätt. Regeringen bemyndigades att vidta de åtgärder som befanns önsk- värda (mot. 19751813 och 1377, UbU 197516, rskr 1975151).
Folkhögskolans kursprogram för arbetsåret 1975/76 är synnerligen omfattande. Som ett uttryck för den vidgade aktiviteten vid skolan och för strävandena att stärka och utveckla det rent samiska i utbildningen anordnas en särskild samisk utbildningslinje. Kursen är knuten till Sözs s.k. PUFF—projekt (Pedagogisk utveckling för folkhögskolan). Den ett- åriga kursen, som är helt inriktad på samisk kultur och livsform, är öppen endast för samiska studerande. Bland de särskilda teman som kommer att studeras kan nämnas Miljön i Sameland och Den nordsamiska tvångsför- flyttningen. I den allmänna folkhögskolekursen för samiska och icke samiska studerande är studierna uppdelade på tre "nivåer”, dvs. kursen är
treårig men man behöver inte välja samma "nivå” i alla ämnen. Möjlighet finns att välja samiska ämnen. Vidare genomförs en tvåårig specialkurs i sameslöjd och samiskt konsthantverk och en ekologisk specialkurs. Samtliga dessa kurser är helårskurser (34 veckor). Det sammanlagda antalet helårsstuderande är ca 90, varav hälften är samer.
Vid sidan av helårskurserna anordnas ett stort antal kortare ämneskur- ser i bl. a. sameslöjd, samhällsfrågor, syd-, lule- och nordsamiska, natur- kunskap och rennäringsfrågor. Dessa kurser förläggs ofta till olika samebygder utanför Jokkmokk. I samverkan med universitetet i Umeå genomförs en decentraliserad universitetskurs i samiska (jfr. 11.3.5). Våren 1976 startar även en studiekurs om 20 poäng i informationsteknik med samisk inriktning.
Folkhögskolans insatser vid sidan av kursverksamheten förstärker ytterligare skolans ställning som samiskt kulturcentrum. Skolan deltar i projektet Läromedelsutveckling i samiska (se 11.3.8) och sörjer för en omfattande distribution av läromedel över hela det samiska bosättnings- området. En aktiv informationsverksamhet bedrivs gentemot bl. a. sko- lor, myndigheter och forskare. Skolan producerar också utställningar och hyr ut filmer och bildband. ] kursverksamheten och i den allmänna verksamheten samverkar Samernas folkhögskola med bl.a. Nordiskt samiskt institut, samebyarna, sameföreningarna, folkbildningsorganisatio- ner, lantbruksnämnderna, AMS, universiteten och andra folkhögskolor.
ll.3.6.2 Frivillig bildningsverksamhet och övrig vuxenutbildning
Till stöd för den frivilliga bildningsverksamheten bland samerna finns en kombinerad tjänst som ämneslärare och konsulent inrättad vid Samernas folkhögskola. Konsulenten fullgör en del av sin tjänstgöring vid Norr- bottens läns bildningsförbund och området för konsulentverksamheten utgörs av hela Norrbottens län. Genom den spridda bebyggelsen inom området blir avstånden mycket stora, vilket försvårar den kontaktverk- samhet som konsulenten skall upprätthålla. Detta förhållande gör också studieverksamheten mycket komplicerad och svår att genomföra. Trots detta har en omfattande studie- och kursverksamhet kunnat bedrivas. Enligt ämneskonsulentens rapport över verksamheten under redovisnings- året 1974/75 har ett tiotal ämneskurser av olika slag kunnat anordnas av Samernas folkhögskola i samråd och samarbete med Nordiskt samiskt institut, sameorganisationerna och studieförbunden. Som exempel på ämnen och ämnesområden som förekommit kan nämnas rennäringslagen, samernas historia, skola och utbildning, samekvinnans situation i sam- hället och ekologi med speciell inriktning på rennäringen.
En annan verksamhetsform som flitigt utnyttjas utgör studiecirklarna. Närmare ett 20-tal sådana har redovisats. Det vanligaste ämnet man har studerat i dessa är samiska språket. Tretton cirklar har ägnat sig åt detta ämne. Andra ämnen har varit samernas historia, bygd i förvandling och samerna — ett folk i fyra länder. Konsulenten har i övrigt ägnat omfattande tid åt informationsverksamhet och uppsökande verksamhet. Enligt rapporten har ett 90—tal sammankomster och kontakter ägt rum,
som med hänsyn till de omfattande resvägarna tagit mycket tid i anspråk. Enligt konsulentens uppfattning finns ett stort intresse för kurser i olika ämnen.
Till den här beskrivna verksamheten bör läggas raden av kurser i sameslöjd och samekonsthantverk som anordnas av Same-Ätnams slöjdut- skott och dess konsulenter. Vidare bör nämnas den kursverksamhet i samiska språk som anordnats av olika sameföreningar, i regel med ekonomiskt stöd från samefonden.
Av den intervjuundersökning som utredningen låtit genomföra rörande samernas språk och kultur (bilaga 3) framgår bl. a. att ca 50 % av männen och ca 40 % av kvinnorna i den renskötande gruppen och ca 65 % av männen och ca 50 % av kvinnorna iden icke-renskötande gruppen aldrig deltagit i någon kursverksamhet. Att döma av dessa uppgifter skulle ett mycket stort ackumulerat behov av utbildning i kursform föreligga. Det framgår också av undersökningen att drygt 60 % av den renskötande gruppen och lika stor procent av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen och 40 % av männen i denna grupp var intresserade av någon kurs som utannonserats under det senaste året. När det gäller valet av ämnen i utbildningen framgår entydigt av de båda gruppernas uttalanden att det är slöjd- och språkkurser som i första hand efterfrågas. ] den renskötande gruppen efterfrågas också kurser med inriktning på rensköt- seln. När det gäller deltagande i kursverksamheten kan utläsas att de renskötande samerna oftast deltagit i kurser anordnade av AMS och lantbruksstyrelsen. Av ABF anordnade kurser har till största delen besökts av de icke-renskötande samerna. ] den nämnda undersökningen betonas i många sammanhang de speciella svårigheterna framför allt för den renskötande gruppen när det gäller möjligheterna att mera regel- bundet kunna delta i studieverksamheten. För männen är det bl. a. arbetet inom rennäringen som försvårar deltagandet och för kvinnorna är det barntillsynen som utgör den största svårigheten.
De beslut som under våren 1975 fattats av statsmakterna om åtgärder för en vidgad vuxenutbildning och studiestöd till vuxna bör leda till förbättringar även för den samiska vuxenutbildningen (prop. 1975123, SfU 1975114, rskr 19751176, UbU 1975116, rskr 19751177). De s.k. prioriterade studiecirklarna, för vilka ett högre statsbidrag per studietim- me utgår, skall fr. o. m. budgetåret 1975/76 även omfatta cirklar i annat språk än svenska och engelska, om deltagarna har detta språk som modersmål (hemspråk). Ett särskilt bidrag per studietimme skall vidare utgå till studiecirklar som anordnas i glesbygd. Ett nytt studiestöd för vuxna för både kortare och längre studier införs den 1 januari 1976. Bl. &. skall ett internatbidrag, avsett att täcka omkostnader för resor och inackordering rn. m., kunna utgå till deltagare i kortare ämneskurser vid folkhögskola.
11. 3. 7 Lärarutbildning för det samiska undervisningsområder
De lärare som undervisat i samiska ämnen i nomadskolan har i många fall saknat erforderlig ämnesutbildning för denna uppgift. Viss kursverksam-
het i samiska språket har dock förekommit. Bl. a. har Samernas folkhög- skola i Jokkmokk under de senaste åren anordnat intensivkurser i samiska, delvis på universitetsnivå. Detta har bidragit till att nomadsko- lorna numera med något undantag har lärare med akademiskt betyg i samiska. Någon metodisk och pedagogisk utbildning för det speciella ämnesområdet har inte kunnat erbjudas dessa lärare. Flera av de lärare som anlitats för undervisningen i samiska i den allmänna grundskolan saknar över huvud taget lärarutbildning.
I betänkandet (Ds U l973:l4) Forskning och eftergymnasial utbild- ning i samiska framhöll sameutredningen nödvändigheten av att på olika sätt förstärka utbildningen av de lärare som skall arbeta inom sameunder- visningen. Lårarutbildningens behov var enligt utredningen ett av de starkaste motiven för att skapa resurser för eftergymnasial utbildningi samiska. Klasslärare vid nomadskolor och grundskolans låg- och mellan— stadier måste få såväl ämnesutbildning som metodisk-pedagogisk utbild- ning. Ett nära samarbete borde etableras mellan den föreslagna universi- tetsinstitutionen för samiska språket och kulturen och lärarhögskolan. Vidare måste ämneslärare vid samehögstadiet i Gällivare, grundskolans högstadium i övrigt samt gymnasieskolan få möjlighet till ämnesteoretisk utbildning i samiska. En utbildningsorganisation för detta ändamål borde enligt utredningen samarbeta med lärarhögskolans ämneslärarlinje, där den praktisk-pedagogiska utbildningen förutsattes äga rum. Utredningen underströk också behovet av fortbildning och vidareutbildning för lärare inom det samiska området på alla utbildningsstadier.
Den av sameutredningen föreslagna tjänsten som professor i samiska vid universitetet i Umeå inrättades den 1 juli 1975 (prop. 197411 bil. 10 5. 2414242, UbU 1974:13, rskr 19741121). Härigenom har ett första steg tagits mot en förstärkt lärarutbildning för det samiska undervisningsom- rådet.
1 1.3.8 Läromedelsfrågor
Produktionen av läromedel för den samiska undervisningen fick under de första tio åren efter 1962 års nomadskolreform inte tillräcklig omfatt- ning. Vissa betydelsefulla projekt kunde dock genomföras med ekono— miskt stöd från SÖ, bl. a. Israel Ruongs lärobok i samiska, Min såmigiella. Inom ramen för det av SÖ bedrivna utvecklingsarbetet beviljades även medel under budgetåren 1970/72 .för en kartläggning av samernas önskemål om sameundervisningens utformning. Arbetet utfördes inom pedagogiska institutionen vid universitet och lärarhögskolan i Umeå.
Budgetåret 1972/73 inleddes, efter initiativ från Samernas folkhög- skola i Jokkmokk, ett planmässigt utvecklingsarbete för framställning av samiska läromedel på alla utbildningsnivåer. Projektet Läromedelsutveck- ling i samiska, som förestås av en projektledare underställd länsskolnämn- den i Norrbottens län, bedrivs i nära samarbete med Samernas folkhög- skola. Projektet har vidare en referensgrupp med företrädare för bl. a. SÖ och samelärarna. Kostnaderna beräknas till ca 100 000 kr. årligen under femårsperioden 1973—1978.
Den aktuella utvecklingsplanen omfattar läromedel för grundskolans samtliga stadier, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Läromedlen framställs i första hand på nordsamiska. Vissa titlar kommer också att anpassas till syd- och lulesamiska. Läromedelsproduktionen i Norge och Finland beaktas inom projektet. Arbetet har nu kommit så långt att projektledningen ansett tiden vara mogen för en ny allmän analys av läromedelsbehoven för undervisningen i samiska.
Statens institut för läromedelsinformation disponerar även medel för produktion av läromedel. Statsbidrag kan utgå för läromedelsproduktion inom områden där det råder brist på lämpliga läromedel. ] prop. 1973:76 (s. 85, UbU 1973128, rskr l973:242) anförde dåvarande departements- chefen att produktionsstödet borde användas för att förbättra lärome- delstillgången inom bl. a. specialundervisningen, vuxenutbildningen, in- vandrarundervisningen och vissa av grenarna och varianterna i de yrkesin- riktade linjerna i gymnasieskolan samt gymnasieskolans specialkurser.
För budgetåret 1974/75 har institutet för läromedelsinformation anslagit 80 000 kr. som produktionsstöd för ovannämnda projekt Läro- medelsutveckling i samiska och 16 000 kr. till utarbetande av en samisk historia. Det senare projektet genomförs av Nordiskt samiskt institut. Institutet för läromedelsinformation förutser vidare i petita för budget- året 1976/77 att behovet av produktionsstöd för läromedel inom olika former av invandrarundervisning kommer att öka under de närmaste åren. När det gäller minoritetsundervisningen i övrigt påpekar institutet att arbetet med att utveckla läromedel för samiska språket och kulturen lett till att åtta titlar nu är under produktion och ytterligare sju titlar beräknas kunna förläggas läsåret 1975/76. Ekonomiskt stöd för utgiv- ningen av det underlag för läromedelsproduktion som tagits fram inorn ovannämnda utvecklingsarbete kommer enligt institutet att behöva utgå med ca 100 000 kr. under vart och ett av de kommande tre budgetåren.
11.4. Vissa senare överväganden i fråga om nomadskol- väsendet m. m.
Länsskoinämndsurredningen föreslog i betänkandet (SOU 1973:48) Sko- lans regionala ledning att länsskolnämnderna skulle avvecklas. En särskild nomadskolstyrelse föreslogs inrättad för nomadskolorna. Den skolinspek- tör i Norrbottens län som också är nomadskolinspektör skulle under styrelsen sköta de uppgifter som annars tillkommer skolchef eller rektor.
I anslutning till remissbehandlingen av länsskolnämndsutredningens förslag tillkallade SÖ (uppdrag av Kungl. Maj:t iämbetsskrivelse 1973- 11-02) en utredningsgrupp för vissa frågor angående organisationen av den regionala ledningen av skolväsendet i Norrbottens län. Gruppen skulle undersöka hur nuvarande organisation fungerat sedan den infördes år 1967 med avseende på de speciella krav som länets karaktär av glesbygdsområde samt inslagen av samisk och finsktalande befolkning medförde. I fråga om nomadskolväsendet och undervisningen av samebarn i den
obligatoriska skolan underströk Sö:.v utredningsgrupp (Vissa frågor an- gående den regionala ledningen av skolväsendet i Norrbottens län. Stencil 1974-03—21) vissa förhållanden, nämligen
att sameskolorna skall finnas kvar så länge samerna själva önskar det, att frågan om varje enskild sameskolas fortsatta existens och utveck- ling dock kan medföra mycket svåra ställningstaganden vid avvägningen mellan t. ex. sameminoritetens önskemål och vad som av den regionala skolmyndigheten bedöms vara pedagogiskt och ekonomiskt försvarbart,
att — med hänsyn till den nu rådande skolformen vid sameskolorna (sz) — den frågan under de närmaste åren kommer att vara konstant aktuell och med hänsyn till att det rör en folkminoritet också av ömtålig natur och därför samtidigt utgöra en mycket grannlaga uppgift för nomadskolinspektör och länsskolnämnd,
att detvikande elevunderlaget över huvud taget i flera lappmarkskom- muner kan innebära att sameföräldrarnas val av skolform påverkas av andra faktorer, än vad som avsetts när riksdagen fastslog valfrihet för föräldrarna,
att den nya situationen därför kräver ökade insatser från de ansvariga skolmyndigheterna i fråga om, dels verksamheten vid sameskolorna, dels de nya behov undervisningen av samebarn i den obligatoriska skolan i övrigt ställer.
Utredningsgruppen ägnade särskild uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning överförandet av sameskolans ledning från den separata nomadskolinspektionen till länsskolnämnden i Norrbottens län medfört den pedagogiska förstärkning som utgjorde ett av huvudskälen till åtgärden. Gruppen undersökte också i vilken mån det för innehavaren av tjänsten som skolinspektör/nomadskolinspektör funnits utrymme för uppgiften ”annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna”. Utredningsgruppen framhöll därvid att nomadskolinspektörens arbetsbörda måste bedömas som synnerligen krävande, i första hand inte på grund av de kvantitativa uppgifterna utan snarare med hänsyn till de delade uppgifterna. Uppgifterna att vara dels skolinspektör, dels nomad— skolinspektör och dels ansvarig för ett vidare kulturarbete i fråga om samerna som helhet ställer var för sig höga krav på den som skall fullgöra dessa uppgifter. Gruppen pekade också på att sameskolorna saknar de personalresurser som varje normalt rektorsområde förfogar över, såsom rektor, studierektor och arvoderade tillsynslärare.
Sameskolornas verksamhet är enligt utredningsgruppen ett extremt exempel på utbildning i skolglesbygd, även om själva skolenheterna ligger i mindre eller större tätorter och kommunikationerna därigenom under- lättas för eleverna. Även om elevantalet sjunkit, är dock skolenheterna lika många som tidigare och de pedagogiska kraven har ökat. Behovet av pedagogiska insatser för sameskolans verksamhet är enligt utrednings- gruppen större än någonsin.
I sina överväganden och förslag anförde utredningsgruppen att de språkliga och etniska minoriteterna ställer stora och berättigade krav på tillsyn, stimulans och allmän omsorg, och att detta kräver särskild språkkunskap, speciella insikter i minoritetskulturer och stor förtrogen- het med glesbygdens skolfrågor.
l avvaktan på resultaten av pågående utredningsarbeten fann gruppen
att länsskolnämnden var i omedelbart behov av pedagogiska förstärk- ningar i den utåtriktade verksamheten. I länsskolnämndens arbete för den utglesade samiska minoritetens skolor borde kontinuerligt kunna ingå kvalificerad konsulentverksamhet på fältet, såväl i orienteringsämnenas och färdighetsträningens samiska delar som i informationen kring studie- och yrkesorienteringsfrågorna och detta även till samiska grupper som inte har sina elever i sameskola. Arbetsgruppen föreslog sålunda en konsulenttjänst med utåtriktad verksamhet för den samiska minoriteten i länet. En motsvarande tjänst föreslogs för den finsktalande minoriteten. I övrigt föreslogs att man inom lärarutbildningen skulle tillgodose de språkliga minoriteternas speciella behov av lärare.
SÖ (skrivelse 1974-09-23) delade utredningsgruppens uppfattning att förhållandena i Norrbottens län ställde särskilda krav på den regionala skolmyndigheten och att det var nödvändigt att länsskolnämnden fick resurser som motsvarade dessa krav. SÖ underströk att den omständighe— ten att elevantalet i nomadskolan är vikande innebär inte att skolans och skolmyndigheternas ansvar för möjligheterna att bibehålla det satiriska språket och kontakten med och kännedomen om den samiska kulturen minskar. Utvecklingen leder enligt SÖ snarast till att länsskolnämndens uppgift ”att främja annan utbildningsverksamhet och kulturell verksam- het bland samerna” får ökad betydelse. SÖ uttalade sammanfattningsvis att länsskolnämndens personella resurser inte var tillräckliga med hänsyn till de särskilda förhållandena.
När det gällde förslag till åtgärder ville SÖ inte för närvarande föreslå en omprövning av den organisation som genomfördes år 1967. SÖ ville således inte aktualisera någon ändrad form för tillsyn av nomadskolväsen- det. SÖ hade tidigare, i samband med att överstyrelsen yttrade sig över länsskolnämndsutredningens förslag rörande ledningen av nomadskolorna (skrivelse 1974-05-06), framhållit att SÖ inte var beredd att tillstyrka att en nomadskolstyrelse inrättades. SÖ ansåg sig nu inte heller böra föreslå inrättande av en femte skolinspektörstjänst vid länsskolnämnden. Där— emot föreslog SÖ att nämnden skulle tillföras en ny resurs för minoritets- frågor. Det fanns enligt SÖ goda skäl för utredningsgruppens förslag om en förstärkning motsvarande två konsulenttjänster. Både länsstyrelsen och länsskolnämnden hade tillstyrkt detta förslag. SÖ ansåg emellertid att förstärkningen tills vidare borde begränsas till att motsvara en tjänst. Resursförstärkningen borde ha formen av ökade medel till expertis motsvarande kostnaderna för en kvalificerad heltidstjänst. Enligt Sözs mening borde insatser nu i första hand behövas för den finskspråkiga minoriteten.
I prop. 1975:l uttalade föredraganden att hon inte var beredd att tillstyrka Sözs förslag om särskilda medel för en tjänst för minoritetsfrå— gor vid länsskolnämnden i Norrbottens län. Det borde ankomma på SÖ att vid fördelningen av medlen till expertis, reseersättningar och expenser till nämnderna bedöma i vad mån de redovisade önskemålen kunde tillgodoses inom ramen för disponibla medel (prop. l975:l bil. 10 s. 145, UbU 197513, rskr 1975z29).
Sameutredningen anslöt sig i sitt remissyttrande till länsskolnämnds-
utredningens förslag om en särskild nomadskolstyrelse. Genom detta förslag skulle samerna på ett helt annat sätt än tidigare få ett inflytande i fråga om ledningen av berörda skolor. Sameutredningen ansåg dock inte att man skulle särskilt föreskriva att den av länsstyrelsen i Norrbottens län utsedde styrelseledamoten skulle vara styrelsens ordförande. Styrel- sen borde enligt sameutredningen själv utse ordförande.
Sameutredningen förordade vidare i nämnda yttrande att man skulle ta bort uttrycket ”nomad” i alla sammanhang där det förekommer i nomadskolstadgan (numera nomadskolförordningen) och i stället tala om sameskolstadga (sameskolförordning), sameskola, sameskolinspektör, sameskolstyrelse och sameskolfullmäktige. Skolöverstyrelsen hade iläro- planssupplementet (Lgr 69 II: Same) redan vidtagit en sådan ändring i terminologin. Även Svenska samernas riksförbund framhöll i sitt remiss- yttrande att det var angeläget att benämningarna sameskola, sameskol- inspektör etc. konsekvent infördes.
Länsskolnämndsutredningens förslag och inkomna remissyttranden överlämnades i april 1975 till utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) för fortsatt handläggning. Samtidigt överlämnades till SSK för handläggning ovannämnda utredning rörande bl. a. nomad- skolväsendet samt Sözs skrivelse med anledning av utredningsgruppens förslag.
1 1.5 Utvecklingen av invandrar— och minoritetsundervisningen
Statsmakterna fattade år 1968 principbeslut om undervisning av barn som tillhör språkliga minoriteter (prop. 1968167, SU 19681129, rskr 19681303). Genom detta beslut skapades möjligheter till en minoritets- språksundervisning i grundskolan, som bl. a. skulle medverka till att den som tillhörde en språklig minoritet kunde behålla kontakten med sin ursprungsmiljö. Ett omfattande utvecklings- och utredningsarbete har genomförts efter 1968 års beslut. Sameutredningen vill för sin del, som bakgrund till utredningens egna ställningstaganden till de samiska utbild- ningsfrågorna, i korthet redovisa de utbildningsinsatser som gjorts för invandrarna och de språkliga minoriteterna och även lämna en redogörel- se för de utredningsförslag som föreligger.
Inom förskolans område pågår försöksverksamhet med språkträning för invandrarbarn. För att tillgodose behovet av utbildade personer för sådan språkträning har SÖ utrett förutsättningarna för en särskild förskollärarutbildning för dem som har finska eller annat minoritetsspråk som modersmål. För att öka antalet förskollärare med kunskaper i minoritetsspråk skall SÖ, innan den särskilda förskollärarutbildningen kan bli anordnad, vid antagningen till förskollärarutbildning inom ramen för den s. k. fria kvoten i skälig utsträckning anta behöriga sökande med finska eller annat minoritetsspråk som modersmål.
En rad insatser har gjorts för att invandrarbarnen på bästa sätt skall kunna tillgodogöra sig utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan. De mest omfattande insatserna gäller stödundervisning och hemspråks-
undervisning i grundskolan. Stödundervisningen, för vilken statsbidrag utgått sedan läsåret 1966/67, kan innebära antingen undervisning i svenska som främmande språk eller studiehandledning på elevens moders- mål. I kommuner med många invandrare finns möjlighet att anordna den första tidens undervisning i s. k. förberedelseklass. I vissa fall sker läs— och skrivundervisningen i sådan klass på elevernas modersmål.
Möjligheterna till hemspråksundervisning i grundskolan, dvs. undervis— ning i det egna modersmålet, skapades genom statsmakternas beslut år 1968. Denna undervisning har först under senare år fått större omfatt- ning. Medvetenheten om betydelsen av att eleverna får tillfälle att utveckla sitt eget modersmål har ökat. En särskild utbildning av klasslä- rare med finska som modersmål har påbörjats under budgetåret 1974/75, för att öka underlaget för rekrytering av tvåspråkiga finska lärare till grundskolan.
Inom gymnasieskolan har såväl yrkesinriktade som allmänna special— kurser anordnats för invandrare. Fr.o.m. budgetåret 1974/75 har även särskilda medel anvisats för invandrarelever i gymnasieskolan. En särskild folkhögskola för finska elever inrättades i Haparanda läsåret 1973/74.
Betydande utbildningsinsatser har även gjorts för de vuxna invandrar- na. Anställda invandrare har givits rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning. Studiecirklar i hemspråk för vuxna invandrare räknas från den 1 juli 1975 som prioriterade cirklar. Invandrarna utgör också en betydande andel av deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen.
Invandrarutredningen (IU) lade i sitt första delbetänkande (SOU 1971:51) Invandrarnas utbildningssituation tonvikten på utbildningsåt- gärder för vuxna invandrare. IU föreslog bl. a. att de vuxna invandrarna, som har en skiftande utbildningsbakgrund, borde ges möjligheter att komplettera sin tidigare utbildning och borde stimuleras till deltagande i den allmänna vuxenutbildningen. Kurser som särskilt tog sikte på invandrarnas utbildningsbehov borde enligt IU anordnas av folkhögskolor och studieförbund samt i radio/TV.
IU framhöll i samma betänkande vikten av att invandrarbarn fick möjlighet att delta i förskoleverksamhet. Invandrarbarnen borde redan i förskolan ges möjligheter att bli helt tvåspråkiga. IU ansåg det också nödvändigt att undervisningen för invandrarbarn i grundskolan inriktades på att stimulera barnen att bli tvåspråkiga. Regler borde utarbetas för statsbidrag till kompletteringsundervisning på det egna modersmålet utanför den schemabundna tiden. Läromedelssituationen borde förbätt- ras och särskild utbildning ordnas för lärare i minoritetsspråk. Möjlighe- ten till undervisning på modersmålet borde också enligt lU uppmärksam- mas i informationen till föräldrar samt invandrar- och minoritetsorganisa- tioner.
I sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna tog IU upp utbildningsfrågorna med tonvikten lagd på åtgärder för barn och ungdom och på minoritetsorienterad utbildning. IU framhöll att den principiella målsättningen att redan i förskolan främja en aktiv tvåsprå- kighet hos de berörda barnen ställde mycket stora krav på förskolan, såväl organisatoriskt som ekonomiskt. Informationen till barnstugornas
personal om invandrar— och minoritetsbarnens bakgrund borde förstärkas, liksom även informationen till barnens föräldrar om modersmålets betydelse för barnets utveckling. I kommuner med små invandrargrupper skulle man enligt IU med hänsyn till lärartillgången och kostnaderna kunna ordna språkträningen i förskolan genom interkommunala överens- kommelser. Man borde.också beakta den insats som görs av frivilliga organisationer som bedriver förskolor för barn från vissa minoritetsgrup- per. IU ansåg det även viktigt att träningen i hemspråk sköttes av förskollärare med särskild utbildning i metodik för hemspråksundervis- ning och med tillgång till adekvat undervisningsmaterial.
IU föreslog vidare en särskild översyn av gällande bestämmelser och rekommendationer om hemspråksundervisningen igrundskolan och gym- nasieskolan. Principiellt ansåg IU att kommunerna borde vara skyldiga att ordna hemspråksundervisning för invandrarbarn i grundskolan, men att denna undervisning borde vara frivillig för eleven. Berättigade att deltai hemspråksundervisningen skulle vara alla barn, vilkas föräldrar uppger att barnets hemspråk är ett annat språk än svenska och som önskar att barnet får undervisning i detta språk samt barn som själva önskar undervisning i hemspråket. Enligt IU borde undervisningen i princip vara förbehållen barn med annat hemspråk än svenska eller barn från hem där både svenska och annat språk används jämsides. Rätten till hemspråks- undervisning måste således enligt IU föreligga även för barn som tillhör grupper som funnits i Sverige i flera generationer. Rent svenskspråkiga elever som vill lära sig ett ”invandrarspråk” borde enligt IU kunna få sådan undervisning i form av fritt valt arbete. Det kan för övrigt noteras att IU med invandrarelev/invandrarbarn avser barn från familjer, där båda eller den ena av föräldrarna har annat modersmål än svenska.
IU ansåg det nödvändigt med en väsentlig utökning av timantalet för hemspråksundervisningen. Man borde enligt IU inte vara främmande för att överväga en viss ökning av det totala antalet undervisningstimmar för berörda elever. Möjligheterna att förlägga en del av hemspråksundervis- ningen till icke schemalagd tid borde också övervägas och regler för statsbidrag till sådan verksamhet utarbetas. De särskilda problem som undervisningen medför i kommuner med mycket litet antal invandrar- barn skulle man enligt IU kunna lösa genom olika former av interkommu- nal samverkan, med hjälp av etermedia och ambulerande lärare. IU ansåg också att såväl berörda skolmyndigheter som lärare, övrig skolpersonal och föräldrar borde ges en omfattande information om modersmålets betydelse och om möjligheterna att erhålla hemspråksundervisning inom skolan. För särskilda lokala informationsinsatser borde statsbidrag kunna utgå.
lU ansåg det vara en grundläggande förutsättning för hemspråksunder- visningen att lärarutbildningen för denna undervisning fick fasta former. Invandrarfrågorna och problemen rörande språkinlärning och tvåspråkig- het borde också behandlas utförligt i såväl klass- som ämneslärarutbild- ningen vid lärarhögskolorna. IU betraktade även läromedelssituationen som otillfredsställande. Det kan slutligen nämnas att lU också uttalade sig för att minoritetsspråken skulle få en förstärkt ställning på universi-
tetsnivå. Bl. a. borde man enligt IU införa en särskild utbildningsväg i språk som talas av stora språkliga minoritetsgrupper i landet (IU anger bl. a. samiska), vilken skulle vara avsedd för dem som talar dessa språk som modersmål.
I december 1974 tillkallades en arbetsgrupp för fortsatt utredning av invandrarelevernas utbildningssituation i grundskolan och gymnasiesko- lan, den s. k. invandrargruppen. Enligt direktiven till gruppen (utdrag ur statsrådsprotokoll 1974—12-20) skulle utgångspunkten för arbetet vara att konkretisera IU:s förslag, bl.a. mot bakgrund av remissyttrandena. lnvandrargruppen har i oktober 1975 avlämnat betänkandet (Ds U 1975: 13) Förslag om åtgärder för invandrarbarnen i förskola, grundskola och gymnasieskola. Gruppens förslag redovisas längre fram i detta kapitel.
Vid 1975 års riksmöte fattades beslut om de övergripande målen och riktlinjerna för den framtida invandrar- och minoritetspolitiken (prop. 1975226, InU l975z6, rskr l975:160). Vidare fattades beslut om kon- kreta åtgärder på skilda samhällsområden. Föredragande statsrådet tog i propositionen upp vissa principiella frågor om invandrarundervisningen (s. 69—73). I avvaktan på förslag från ovannämnda arbetsgrupp gick emellertid statsrådet inte närmare in på IU:s olika förslag. Statsrådet uttalade dock som sin principiella uppfattning att invandrarbarnen i görligaste mån borde erbjudas möjlighet att genom åtgärder inom skolsystemets ram bevara och utveckla sin språkliga och kulturella identitet.
I prop. 1975126 underströks vidare att det är en styrka för det svenska skolväsendet att på olika sätt kunna tillgodose mångfalden av intressen i utbildningen. Inom det allmänna skolväsendet kan bättre garantier skapas för en kulturell valfrihet än genom särskilda skolor för bl. a. språkliga minoriteter. Föredragande statsrådet fann det mycket angeläget att slå vakt om huvudsyftet med den svenska grundskolan, nämligen att den skall vara en skola för alla ungdomar, oberoende av deras sociala, ekonomiska, nationella eller religiösa bakgrund. I fråga om hemspråks- undervisningen framhölls i propositionen att deltagandet i denna borde vara frivilligt och omfattningen av åtgärderna beroende av de berörda barnens och föräldrarnas önskemål. Skolan och berörda myndigheter skulle dock på ett aktivt sätt sprida upplysning om möjligheterna till undervisning i ursprungslandets språk och kultur. Under vilka omständig- heter rätt till hemspråksundervisning skulle föreligga och hur undervis- ningen skulle organiseras liksom andra hithörande frågor kommer att bedömas av statsmakterna på grundval av invandrargruppens förslag.
lnvandrargruppen föreslår i ovannämnda betänkande att varje kom- mun årligen inventerar behovet av särskilda åtgärder för invandrarbarnen och upprättar ett gemensamt program för förskola — grundskola — gymnasieskola när det gäller bl. a. hemspråksundervisningen. Insatser i förskolan och på grundskolans låg— och mellanstadium bör enligt gruppen prioriteras. Deltagande i hemspråksträning föreslås vara frivilligt för eleverna, men kommunen skall vara skyldig att anordna hemspråksträ— ning för alla barn som har ett annat hemspråk än svenska.
Som genomsnittlig resurs för hemspråksträningen på grundskolans låg-
och mellanstadium anger invandrargruppen fyra timmer per vecka för varje grupp med fyra elever. Genom ett flexibelt utnyttjande av kom- munens samlade resurser skall det bli möjligt att erbjuda barnen ett väsentligt högre timantal för hemspråksträning. I avvaktan på resultaten av pågående försöksverksamhet med hemspråk som tillvalsämne föreslås inga förändringar i timplanekonstruktionen på grundskolans högstadium. Vidare föreslås att en resurs motsvarande två veckotimmar per grupp för hemspråksträning ställs till förfogande i gymnasieskolan. Möjligheterna att byta ut B- eller C-språk eller i vissa fall engelska mot undervisning i hemSpråk kvarstår enligt förslaget.
Särskilda kommunala tjänster som hemspråkslärare bör enligt invand- rargruppen inrättas. Hemspråkslärare bör ha hand om språkträning i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan, samt även kunna arbeta inom fritidsverksamhet. SÖ föreslås i samråd med socialstyrelsen få i uppdrag att utforma ett utbildningsprogram för dessa lärare. Statsbidrag till kommunerna för de föreslagna tjänsterna föreslås utgå i form av ett bidrag på 2 300 kr. per deltagande elev och år. I detta belopp ingår ett bidrag till extra läromedelskostnader. Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.
1 1.6 Överväganden och förslag
1 1.6.1 En samisk utbiidningsväg
De samiska utbildningsfrågorna diskuteras allt intensivare bland samerna på landsmöten, i samebyar och föreningar, på kurser och konferenser, i tidskriften Samefolket och i sameradion. Det samiska alternativet till den allmänna skolan är i dag i första hand nomadskolan. Det är naturligt att nomadskolans framtid också kommit att stå i centrum för den samiska utbildningsdebatten. I samernas kulturpolitiska program, som antogs av den sjunde nordiska samekonferensen iGällivare år 1971, framhålls att ”Skolan måste ge sameeleven en känsla av trygghet och harmoni genom att ge samernas språk, kultur och arbetsliv bredare utrymme i skolarbe- tet. Genom en utveckling och samordning av samiska skolor, från nybör- jarstadiet till universitetsnivå, får vi möjlighet att använda och utveckla vårt modersmål, studera vår historia och samhällsliv och utifrån denna artegna grund få en god utbildning”. Samerna i Sverige framför allt star- kare önskemål om en utveckling av de samiska inslagen på alla stadier i utbildningssystemet. Samerna måste kunna ”välja samiskt” alltifrån för- skola till vuxenutbildning.
De samiska utbildningsfrågorna har ofta diskuterats vid utredningens symposier och konferenser med företrädare för bl. a. samernas organisa- tioner och berörda myndigheter. Utredningen har tagit del av de under- sökningar som gjorts rörande samernas behov och önskemål i skolfrågor. Utbildningsfrågorna berörs också i den intervjuundersökning som på sa- meutredningens uppdrag utförts under ledning av pedagogiska institutio- nen vid universitetet och lärarhögskolan i Umeå (bilaga 3). Utredningen
har således sökt kartlägga den nuvarande omfattningen inom utbildnings- systemet av samisk utbildning och samiska kulturinslag. De aktuella för- hållandena redovisas i kap. 1 1.3 och bildar utgångspunkten för utredning- ens principiella överväganden och förslag i det följande.
Sameutredningen har i sitt arbete sökt anlägga en helhetssyn på de sa- miska utbildningsfrågorna. Utifrån denna helhetssyn har utredningen i några väsentliga avseenden redan under utredningsarbetets gång kunnat medverka till att förstärkta resurser skapats för samisk utbildning och forskning. Så har t. ex. utredningens förslag i delbetänkandena Samernas folkhögskola (11.3.6.l) och Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska (11.3.5) genomförts efter beslut av 1974 års riksdag. Utredning— en har vidare kunnat delta i uppbyggnaden av Nordiskt samiskt institut. De åtgärder som redan vidtagits har bidragit till att komplettera innehål- let i en ”samisk utbildningsväg” i enlighet med samiska krav och önske- mål. Vid 1975 års landsmöte underströk SSR:s ordförande betydelsen av sameutredningens två delförslag, ”nämligen det förslag som räddade och gav ny start åt Samernas folkhögskola samt inrättandet av professuren i samiska vid Umeå universitet”.
En samisk utbildningsväg är med sameutredningens synsätt inte likty- digt med ett från det svenska utbildningsväsendet i övrigt helt fristående samiskt utbildningssystem. Sameutredningen har inte heller uppfattat att man från samiskt håll skulle vilja bygga upp särskilda samiska institutio- ner för varje utbildningsnivå. Den samiska utbildningsvägen kan sägas be- stå av samiska inslag inom alla delar av utbildningssamhället.
Genom statsmakternas principbeslut år 1968 (se 11.5) lades grunden för en rninoritetsspråksundervisning i skolan, som bl. a. syftade till att ge eleverna möjlighet att behålla och utveckla sin kulturella och språkliga identitet. Den principiella uppfattningen att åtgärder bör vidtas inom skolsystemets ram för att tillfredsställa de språkliga minoriteternas ut- bildningsbehov underströks ytterligare när 1975 års riksdag fattade be- slut om mål och riktlinjer för den framtida invandrar- och minoritetspo- litiken. Ett av huvudsyftena med den svenska skolan är att den skall vara en skola för alla ungdomar, oberoende av deras sociala, ekonomiska, na- tionella eller religiösa bakgrund. Detta leder enligt sameutredningen till önskemål och krav från bl. a. de språkliga minoriteternas sida om hur skolan skall vara utformad för att tillgodose deras behov.
För att kunna ta ställning till de samiska utbildningsfrågorna bör man bl. a. söka bilda sig en samlad uppfattning om de möjligheter som finns att inom det allmänna skolsystemets ram ge undervisning i minoritetens språk och kultur iönskvärd omfattning. Om de samiska inslagen inte kan beredas plats på vissa utbildningsstadier, är enligt utredningen särlösning- ar befogade. Sameutredningen anser med stöd av redovisningen i kap. 11.3 att de samiska utbildningsmöjligheterna i många fall är relativt goda. På åtskilliga punkter krävs dock förbättringar eller nya insatser för att man skall kunna tala om en samisk utbildningsväg som motsvarar samer- nas berättigade önskemål.
1 1.6.2 Samer iförskolan
En viktig del av samhällets stöd åt samerna och deras kultur är de insatser som kan göras för samernas barn i förskolan. Möjligheterna till någon form av hemspråksträning under förskolåren har fundamental betydelse för samebarnens personlighetsutveckling. Enligt lagen (l973:1205) om förskoleverksamhet skall kommunerna bereda plats i förskola för alla sex- åringar. Barn med behov av särskilt stöd och stimulans skall så långt möj- ligt anvisas plats från tidigare ålder. Kommunerna skall genom uppsökan- de verksamhet ta reda på bl. a. vilka barn som är i behov av sådant stöd. I kommunens åligganden ingår sålunda att i förskoleplaneringen särskilt beakta samebarnens särskilda behov.
Språkträningen i förskolan och undervisningen i samiska inomadsko- lan (sameskolan) resp. grundskolan får inte ses som isolerade företeelser. Det är således viktigt att kommunerna i sin uppsökande verksamhet och information anlägger en helhetssyn på de insatser som kan göras för att tillgodose samernas särskilda behov. Genom ett utvidgat samarbete mel- lan förskola och grundskola skapas förutsättningar för att de insatser som görs för att stärka samiskt språk och kultur ger önskvärt resultat.
Sameutredningen vill särskilt uppehålla sig vid frågan om lärarpersonal för den samiska språkträningen iförskolan. Utredningen föreslår i avsnitt 11.6.6, i anslutning till ett aktuellt förslag från den s.k. invandrargrup- pen, att särskilda tjänster inrättas för hemspråksundervisningen i samiska inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Med sådana tjänster möjliggörs en samordnad undervisning i samiska alltifrån förskola till gymnasieskola. Tyngdpunkten i dessa lärares insatser kan läggas på för- skolan i de kommuner där grundskolan förfogar över samiskspråkiga klass- och ämneslärare. Hemspråkslärarna bör företrädesvis rekryteras bland samerna. Lärarutbildning och lärarerfarenhet bör värderas högt lik- som även annan relevant yrkeserfarenhet. De föreslagna hemspråkslärar- na kommer att utgöra en viktig resurs när det gäller att åstadkomma en starkare ställning för samernas språk och kultur på alla utbildningsnivåer. Sameutredningen förutsätter vidare att Sö särskilt beaktar möjligheterna att till förskollärarutbildning anta behöriga sökande med samiska som modersmål.
1 1.6.3 Sameskola, grundskola, gymnasieskola
Sameutredningen har tidigare i detta kapitel utförligt redovisat nomad- skolans historiska bakgrund och utveckling (11.1), 1962 års nomadskol- reform (11.2) och nomadskolans nuvarande organisation, omfattning och undervisning (1 1.3.2). Som framgår av historiken har såväl målen för som innehållet i den särskilda skolformen skiftat väsentligt från tid till annan. Enligt vad sameutredningen kunnat finna har emellertid nomadskolan el- ler sameskalan, som utredningen föredrar att kalla den, haft en väsentlig betydelse när det gällt att bevara, utveckla och till nya generationer över- föra det samiska kulturarvet.
1962 års nomadskolreform innebar ett åtagande från samhällets sida
att sörja för att särskilda skolor fanns att tillgå för samernas barn, så länge samerna önskade sådana skolor. Detta framgår klart av följande ut- talande av dåvarande ecklesiastikministern:
”Ett tillhandahållande av sådana skolor av hög standard i förening med nu nämnd valfrihet synes nämligen vara den enda lösning, som med- ger allt undvikande av tvång i någon riktning. Samerna bör således ställas inför två likvärdiga utbildningsmöjligheter och själva, genom sitt intresse för den ena eller andra formen av skolgång, bestämma, vilken omfattning den särskilda undervisningen rent organisatoriskt skall ha. I utgångsläget anser jag det vara naturligt att räkna med oförändrade förhållanden i frå- ga om tillgång på skolor. Skulle det efter valfrihetens införande visa sig, att behovet av nomadundervisning minskar, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om erforderliga organisatoriska förändringar och eventuell minskning av antalet nomadskolor.” (prop. 1962151 5. 49—50).
Den starka nedgången i elevantalet vid sameskolorna har lett till en allt intensivare diskussion om skolornas framtid. I Karesuando och Lan- navaara har skolmyndigheterna med hänsyn till elevantalet varit tvungna att vidta organisatoriska förändringar på lokalplanet. Länsskolnämnden och Sö har dessutom föreslagit en indragning av sameskolan i Arjeplog. Denna framställning bifölls emellertid inte av regeringen.
Från samernas sida har man inte i första hand uppehållit sig vid frå- gan om en avveckling av sameskolorna. Debatten har snarare kretsat kring de åtgärder som skulle kunna vidtas för att ge sameskolan den höga pedagogiska standard som avsågs med 1962 års reform och vilka kompletterande åtgärder samhället borde vidta för att tillfredsställa de samiska utbildningsbehoven.
Sameskolans låga elevantal sammanhänger främst med den stora utflyttning från de samiska kärnområdena som ägt rum och med den allmänt sjunkande nativiteten, vars förklaringar redovisats i kap. 4. En- dast till en mindre del kan elevsituationen förklaras med att sameför- äldrarna föredragit att sända sina barn till den allmänna grundskolan. ] många fall har det knappast varit fråga om ett val på lika villkor mellan de två skolformerna. Rekryteringen till sameskolorna påverkas själv- fallet starkt av bl. a. sådana omständigheter som att sameelever sällan kan bo hemma, om de väljer att gå i sameskola. Trots en viss stabilise- ring av boendeformerna även bland renskötande samer, kvarlever dock traditionen att sända barnen till sameskola. Å andra sidan är de renskö- tande samerna inte alltid bosatta inom rimligt avstånd från en sameskola. Bland samer, som inte förut haft sina barn i sameskolor och bland samer som lämnat rennäringen och renskötarområdet föredrar man många gånger att sända sina barn till närmaste skola, även om denna inte spe- ciellt tillgodoser den samiska gruppens språk- och kulturbehov. För de icke-renskötande samerna blir möjligheten att sända barnen till samesko- lorna närmast illusorisk, eftersom samtliga sameskolor ligger inom ren- skötselområdet och många samer flyttar ut därifrån.
Nuvarande rekryteringsläge för sameskolorna har med andra ord sin yttersta orsak i den geografiska spridningen av en liten folkgrupp, vilket även underströks av den av SÖ tillsatta utredningsgruppen (jfr 11.4). Sa- meskolornas verksamhet är ett extremt exempel på utbildning i glesbygd.
Statsmakternas beslut är 1962 att det skall finnas två likvärdiga utbild- ningsmöjligheter för samerna, så länge de själva önskar detta, bör enligt sameutredningen alltjämt vara utgångspunkten för samhällets insatser. I det följande redovisar utredningen sina förslag till dels en förbättrad sa- meskola, dels en grundskola där de samiska inslagen får en starkare ställ- ning.
Utredningens förslag när det gäller de samiska utbildningsfrågorna har, liksom de flesta förslag som utredningen lägger fram i övrigt, i första hand till syfte att ge underlag för och markera den önskvärda inriktning— en av fortsatta åtgärder. Om statsmakterna fattar beslut på grundval av utredningens förslag blir det en fråga för vederbörande utbildningsmyn- digheter att i samråd med samernas organisationer omsätta förslagen till konkreta insatser. En del av förslagen, bl. a. de som gäller lärarutbildning- en, bör dock genomföras skyndsamt. Sameutredningen vill i fråga om det fortsatta utvecklingsarbetet för sameskolan och den samiska undervis- ningen i grundskolan och gymnasieskolan framhålla följande.
Utbildningen av lärare för sameskolan är, som utredningen tidigare framhållit (11.3.7), otillfredsställande. När det gäller utveckling och pro- duktion av läromedel har en viss förbättring inträtt först under de allra senaste åren (11.3.8). Utredningen behandlar i ett följande avsnitt (11.6.6) frågan om lärare och läromedel för hela det samiska undervis- ningsområdet.
I kap. 11.4 har utredningen redovisat vissa överväganden i fråga om bl. a. ledningen av sameskolorna. Länsskolnämndsutredningens förslag, re- missyttrandena samt förslagen från den av SÖ tillsatta utredningsgruppen har överlämnats till utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK). Oavsett vilka lösningar SSK kan komma att föreslå beträffande or- ganisationen av sameskolan, bör man enligt sameutredningen välja en led- ningsform som ger samerna och deras organisationer ett reellt inflytande över skolan. Nuvarande s. k. nomadskolfullmäktige medger enligt sameut- redningen inte samiskt inflytande över skolans ledning i önskvärd omfatt- ning. Länsskolnämndsutredningens förslag om en särskild skolstyrelse skulle innebära en förbättring i detta avseende.
Inspektionen för sameskolan och anknytningen till länsskolnämnden i Norrbottens län förtjänar särskild uppmärksamhet. Sameutredningen de- lar den uppfattning som framfördes av Sözs utredningsgrupp, nämligen att det är en i det närmaste orimlig uppgift för en person att vara både skolinspektör och sameskolinspektör och dessutom svara för ”annan ut- bildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna”. Det före- faller som om den pedagogiska förstärkning, som varit ett av skälen för sameskolans anknytning till länsskolnämnden, nära nog uteblivit. Same- utredningen anser därför att förslaget från Sözs utredningsgrupp om en konsulenttjänst, med utåtriktad verksamhet för den samiska minoriteten, fortfarande har aktualitet. Om SÖ vid fördelningen av medlen till exper- tis m. rn. till länsskolnämnderna inte anser sig kunna tillgodose nämnda behov, bör SÖ kunna återkomma med sin tidigare framställning om särskilda medel för en tjänst för minoritetsfrågor.
När det gäller förutsättningarna för att behålla de enskilda sameskolor-
na kan följande tilläggas. Av nuvarande sameskolor har skolorna i Gälli- vare, Jokkmokk, Tärnaby och Änge ett förhållandevis stabilt elevunder- lag. I Karesuando och Lannavaara har skolorna kunnat upprätthållas del- vis tack vare samverkan mellan sameskolan och kommunens grundskola. Antalet samiska elever ökar kraftigt iLannavaara läsåret 1975/76 genom tillskott från Övre Soppero. I Arjeplogs sameskola finns däremot ett myc- ket litet antal elever och frågan om skolans fortsatta existens har som nämnts varit föremål för regeringens prövning. [ avvaktan på sameutred- ningens förslag lämnade regeringen länsskolnämndens framställning om nedläggning av skolan utan åtgärd.
Sameutredningen vill för sin del betona vikten av att frågor om ned- läggning av enskilda sameskolor prövas omsorgsfullt och i nära samråd med samernas företrädare. Som alternativ till nedläggning bör det vara möjligt att pröva nya organisatoriska lösningar på lokalplanet, t. ex. på det sätt som skett i Karesuando och Lannavaara. Även i Arjeplog kom- mer sameskolan att samverka organisatoriskt med kommunens grundsko- la från läsåret 1975/76. Nedläggning av en sameskola bör enligt utred- ningen komma i fråga först när alla parter är eniga om att det inte är rim- ligt att behålla skolan längre och när de samiska intressena kan tillgodo- ses på ett bättre sätt i kommunens grundskola. En kärnfråga blir att be- döma vilka insatser som behövs för att samernas språk och kultur skall få en ställning i grundskolan som motsvarar de berättigade kraven och önskemålen om ett samiskt alternativ.
Intresset för undervisning i samiska igrundskolan har ökat under de senaste åren och allt fler kommuner har infört sådan undervisning. Denna utveckling har noterats i Sözs senaste anslagsframställning och kan också utläsas ur de undersökningar rörande samiska skolfrågor som utförts av pedagogiska institutionen vid universitetet och lärarhögskolan i Umeå. Resultaten av undersökningarna har redovisats i bl. a. rapporten Sameun- dervisning — samernas behov och önskemål i skolfrågor (Del I 1973. Del 11 under utgivning) och rapporten Dags för en förändrad syn på sameun- dervisningen? (Pedagogisk debatt, Umeå nr 5 1973). Vissa frågor rörande sameundervisningen tas också upp i den intervjuundersökning som redo- visas i bilaga 3.
I den första undersökningen, som omfattade ca 100 såväl renskötan- de som utflyttade samer, ställdes bl. a. frågan om vilken skolform som ansågs vara bäst i valet mellan sameskola, ”vanlig” grundskola och grund- skola med samiska inslag. Mer än hälften av renskötarna och drygt 70 % av de utflyttade uttalade sig för en grundskola med samiska inslag. Det som framkom vid undersökningarna stärker intrycket av att det många gånger är rent praktiska överväganden, t. ex. närheten till en viss skola, som varit och är styrande för samernas val av skolform.
Det bör framhållas att intresset för en starkare ställning i grundskolan för de samiska frågorna inte bara avser samiska språket utan samernas språk och kultur i vidare mening. I Umeåundersökningarna har framkom— mit ett allmänt önskemål om att barnen i grundskolan över huvud taget borde få lära sig mer om samerna. Samiskt stoff borde genomgående inte- greras i läromedel och undervisning. Sameutredningen vill understryka
betydelsen av detta. Om grundskolan skall kunna vara en skola för alla ungdomar, måste den i mycket större utsträckning än i dag också förmed— la allmänna kunskaper om samerna, om deras historia och levnadsförhål- landen, om rennäringens villkor och inte minst om de icke-renskötande samernas situation. Genom att de samiska frågorna får en naturlig plats i grundskolan ökar förståelsen för de problem som möter samerna ideras egenskap av etnisk minoritet i det svenska samhället. En stark ställning för samernas språk och kultur i grundskolan bidrar inte bara till att främja de samiska elevernas allmänna utveckling utan också till att skapa förståelse för samernas önskemål och strävanden. Detta måste enligt sameutredningen innebära att man inom grundskolans ram har de bästa förutsättningarna för att med ett ökat samhällsstöd på ett verksamt sätt bidra till bevarandet och utvecklingen av samernas kultur.
I ett senare avsnitt (11.6.6) föreslår sameutredningen att utbildning av klasslärare och ämneslärare för den samiska undervisningen inleds vid lä— rarhögskolan och universitet i Umeå. Detta är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna lägga grunden till en förstärkt sameundervisning i grundskolan. Utredningen föreslår vidare, i anslutning till ett aktuellt för- slag av den s. k. invandrargruppen, att särskilda tjänster som hemspråkslä- rare inrättas i vissa kommuner för en samordnad hemspråksundervisning i förskola, grundskola och gymnasium. I samma avsnitt understryker ut- redningen behovet av fortsatt utveckling och produktion av samiska läro- medel för i första hand grundskolans behov. Det är med andra ord den nuvarande bristen på lärarpersonal och läromedel som först måste avhjäl- pas för att sameundervisningen i grundskolan skall kunna bli ett verkligt samiskt alternativ.
Undervisningen i samiska i grundskolan omfattar enligt gällande be- stämmelser högst två veckotimmar per årskurs. Den ersätter undervisning- en i annat obligatoriskt ämne eller del av tillvalsämne. Samiska kan därut- över väljas som självständigt tillvalsämne på högstadiet (jfr 1133). Om grundskolan skall kunna erbjuda en undervisning i samiska som motsvarar samiska önskemål och behov måste man enligt utredningen ompröva om- fattningen och organisationen av denna undervisning. Sameutredningen finner det angeläget att förutsättningar skapas för en ökning av antalet veckotimmar i samiska, även om detta bl. a. kan medföra vissa schema- tekniska och andra organisatoriska svårigheter.
Man bör enligt utredningen i första hand försöka utöka timantalet i samiska genom ett flexibelt utnyttjande av resurserna inom den fastställ- da timplanens ram. Det bör t. ex. vara möjligt att, på det sätt som före- slagits beträffande hemspråksundervisningen för invandrarelever, öka un- dervisningen i samiska genom ett friare utnyttjande av det antal vecko— timmar som enligt timplanen står till förfogande för ämnet svenska. Den enskilde elevens språkfärdighet i samiska resp. svenska bör vara utgångs— punkt för fastställande av antalet veckotimmar i samiska. Kommunen har ett ansvar för att sameeleverna och deras föräldrar informeras om möjlig- heterna till undervisning i samiska och om den betydelse sådan undervis- ning kan ha för elevernas allmänna utveckling. Genom en aktiv kommu- nal insats kan sameelevernas behov av undervisning i det egna modersmå-
let tillgodoses bättre än f. n.
Utredningen är medveten om att många föräldrar ogärna ser att under- visningen i samiska sker på bekostnad av andra ämnen inom timplanens ram. I viss utsträckning bör det enligt utredningen dock vara möjligt att lägga sameundervisningen som ett tillägg till ordinarie timplan. Möjlig- heterna till en sådan förläggning av en del av undervisningen kommer otvivelaktigt att öka om statsmakterna fattar beslut i enlighet med förslagen från utredningen om skolans inre arbete (SIA).
För en tillfredsställande utveckling av sameundervisningen inom grundskolans ram är det också nödvändigt att överväga formerna för samernas inflytande över denna undervisning på det lokala planet. Frågan om en vidgad medverkan och lokalt inflytande för medborgarna i den kommunala verksamheten är ständigt aktuell i den allmänna debatten. I betänkandet (SOU l975:4l) Kommunal demokrati har utredningen om den kommunala demokratin bl. a. övervägt olika modeller för lokala sty- relser vid kommunala institutioner. Ett blandat organ med såväl förtroen- devalda ledamöter som företrädare för olika intressegrupper är en av de styrelseformer som diskuterats. I Umeåundersökningen om samernas språk och kultur (se bilaga 3) berörs också frågan om det lokala inflytan— det över sameundervisningen. Särskilda lokala bestyrelser föreslås, vilka skulle utses av samebyar, sameföreningar och Hem- och skolaföreningar.
Sameutredningen har tidigare (11.4) redovisat länsskolnämndsutred- ningens förslag såvitt avser ledningen av sameskolan och de synpunkter som föranletts av detta förslag. Utredningen om skolan, staten och kom- munerna (SSK) utreder bl. a. denna fråga. Sameutredningen anser att de frågor som gäller samernas och deras organisationers inflytande över sa- meskolan och den samiska undervisningen i grundskolan och gymnasiet bör ses i ett sammanhang. Samernas ställning som en liten inhemsk mino— ritet motiverar enligt utredningen att särskilda hänsyn tas för att säker- ställa deras inflytande såväl centralt, regionalt som lokalt. Den starkare ställning för de samiska frågorna inom grundskolan, som utredningen för- ordar i detta kapitel, förutsätter bl. a. ett permanent samråd mellan sa- mernas företrädare och den kommunala Skolstyrelsen.
De riktlinjer som utredningen dragit upp för en utökad och förbättrad samisk undervisning i grundskolan är också giltiga i fråga om gymnasie— skolan. Utredningens förslag till åtgärder för att avhjälpa bl. a bristen på lärare bör kunna leda till en förbättrad situation även för gymnasiesko- lans undervisning i samiska. SÖ bör snarast i enlighet med gällande be- stämmelser fastställa kursplan för denna undervisning. Den möjlighet som finns i dag till undervisning i minoritetsspråk istället för B- eller C-språk bör finnas kvar. Det bör enligt sameutredningen också övervägas, vilket även föreslagits av invandrargruppen, om det är möjligt att därutöver in- föra de allmänna bestämmelser som gäller för grundskolan om minoritets- språksundervisning, f. n. två veckotimmar per årskurs.
Sameutredningen vill understryka betydelsen av att yrkesinriktade gymnasiekurser kan anordnas för att fylla samiska utbildningsbehov. Den tvååriga specialkursen inom rennäringen, som nu anordnas för andra läs- året, är ett exempel på en kurs som ger kunskaper för arbete inom de sa-
miska näringarna och dessutom ger behörighet för fortsatta studier. SÖ bör fortlöpande överväga behovet av och inriktningen på sådana kurser, så att de blir ett meningsfullt inslag i en samisk utbildningsväg.
11.6.4. Högskoleutbildning och forskning [ samiska
Genom tillkomsten av en institution vid universitetet i Umeå för utbild- ning och forskning i samiska har förutsättningar skapats för ett fortsatt utvecklingsarbete till stöd för den samiska minoritetens språk och kul- tur. Umeåinstitutionen blir ett centrum för den samiska lärarutbildning- en (jfr 11.6.6), framför allt när det gäller den ämnesteoretiska delen av klasslärar- och ämneslärarutbildningen. Utbildning i samiska språket och kulturen bör också tillmätas betydelse för andra undervisningsyrken, t. ex. förskollärare, speciallärare och fritidspedagoger. Det är vidare nöd- vändigt att förstärka det samiska inslaget i en rad andra yrkesutbild- ningar. I betänkandet Forskning och eftergymnasial utbildning i sa- miska framhöll sameutredningen att det inom tekniska yrken som agro- nom, jägmästare, landskapsarkitekt, lantmästare och skogsmästare be- hövs kvalificerade kunskaper om samekulturen, bl. a. med hänsyn till rennäringens intressen. Kunskaper i samiska och samiskt kulturliv måste också anses viktiga för utövandet av kultur- och informationsyrken så- som bibliotekarie, museiman och journalist.
I samband med reformeringen av den högre utbildningen (prop. l975z9, UbU l975:17, rskr l975:179) bör utbildningsmyndigheterna kunna ta stor hänsyn till behovet av samiska kurser vid utformningen av utbildningslinjer. Vid universitetet i Umeå bör bl. a. sådana linjer inrät— tas som svarar mot samiska önskemål och särskilda lokala förutsättningar. Särskilda önskemål om kombinationer av kurser med samisk inrikt- ning skall inom den nya högskolan kunna omsättas i individuella utbild- ningslinjer. Vidare skall åtgärder som främjar återkommande utbildning prioriteras vid den fortsatta planeringen av utbildningssystemet. De be- slut som fattats om bl.a. vidgade utbildningsmöjligheter i enstaka kur- ser och utbyggnad av högskoleutbildningen utanför universitetsorterna är enligt sameutredningens mening helt i linje med utredningens tidigare för- slag om att tillgodose de samiska fortbildnings- och vidareutbildningsbe- hoven.
Sameutredningen underströk i ovannämnda betänkande att för ett kvalificerat utvecklingsarbete till stöd för den samiska kulturen krävs forskningsinsatser. Med hänsyn till forsknings- och forskarutbildningsbe- hoven inrättades i enlighet med utredningens förslag en professur isa- miska. Den samiska utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå har därigenom fått en sådan uppbyggnad att den kan motsvara de krav som ställs på den reformerade högskoleutbildningen. Departementschefen an- förde i prop. 197519 (5. 425) att ett samspel mellan grundläggande utbild- ning och forskning/forskarutbildning borde komma till stånd över hela fältet av högskoleutbildning. Anknytningen till forskning var en av de faktorer som borde känneteckna all högskoleutbildning. Sameutredning- en har tidigare pekat på det stora antalet samiska forskningsuppgifter
med språklig inriktning. Hit hör bl. a. tvåspråkighetens problem och den fortsatta utvecklingen av det samiska skriftspråket. En övergripande upp- gift är att utforska och dokumentera hur samekulturen förändras. Genom tillkomsten av professuren finns vid universitetet i Umeå nu förutsätt- ningar för en samisk forskning i samarbete med andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Sameutredningen vill dessutom särskilt be- tona vikten av att ett samarbete kommer till stånd med Nordiskt samiskt institut, som bl. a. skall ta initiativ till och samordna den samiska forsk- ningen i Norden.
När det gäller den samiska högskoleutbildningens organisation och resurser vill sameutredningen i korthet beröra några frågor. Den allmänna uppläggningen av utbildningen i samiska påverkas ihög grad av elevernas skiftande bakgrund och förkunskaper. Bland de studerande finns de som talar, läser och skriver samiska och de som helt saknar förkunskaper. Dessutom är flera samiska dialekter företrädda, i första hand nordsamis- ka, lulesamiska och sydsamiska. Det medför givetvis stora svårigheter att samtidigt och med samma kursfordringar undervisa studerande med sa- miska som modersmål och personer utan några som helst förkunskaper.
Invandrarutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) att man borde införa en särskild utbildningsväg i språk som talas av stora språkliga minoritetsgrupper i landet, vilken skulle vara avsedd för dem som talar dessa språk som modersmål. Sameutredningen anser att man bör söka anpassa också högskoleutbildningen i samiska efter de varieran- de förkunskaperna. Det är särskilt viktigt att de som har samiska som modersmål och som har goda kunskaper i språket kan erbjudas en kva- lificerad högskoleutbildning, bl. a. som ett led i en samisk lärarutbild- ning. Inom den reformerade högskoleutbildningen bör det enligt same- utredningens mening vara möjligt att i stor utsträckning fastställa ut- bildningsplaner och kursplaner som direkt tar hänsyn till samiska önske- mål och behov. Högskoleutbildningen blir härigenom en viktig länk i en samisk utbildningsväg. Utredningen vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att den decentraliserade universitetsutbildningen i sa- miska ges de resurser som krävs för en förstärkt verksamhet, inte minst för att tillgodose behovet av samisk vuxenutbildning på högskolenivå.
Det är enligt sameutredningen inte möjligt att f. n. förutse det fram- tida behovet av lärarresurser för den samiska högskoleutbildningen. Ut- redningen vill dock erinra om det i olika sammanhang framförda försla- get om ett universitetslektorat i sydsamiska. I fråga om planeringen på längre sikt kan vidare nämnas att en arbetsgrupp inom fakultetsbere- ningen för humaniora och teologi ansett det vara naturligt att det som en komplettering till professuren i samiska inrättas en tjänst som univer- sitetslektor i ämnet i Umeå (Förslag till omorganisation av utbildningen i småämnena vid humanistisk fakultet. UKÄ 1973-l 1-25).
11.6.5. Samisk vuxenutbildning
Målen för vuxenutbildningen och frågan om vuxenutbildningens roll i ett system för återkommande utbildning behandlas i prop. 1975 :23 om vid-
gad vuxenutbildning samt studiestöd till vuxna m. m. (5. 168—171). En viktig uppgift för vuxenutbildningen är att bidra till den studerandes per- sonlighetsutveckling, bl. a. genom att utveckla förmågan till kritisk ana— lys av den egna situationen och det omgivande samhället. Ett annat vik- tigt mål är att genom vuxenutbildningen stärka individens ställning i ar- betslivet. Vuxenutbildningen måste i allt högre grad utformas så att den när de mest angelägna grupperna. Det är särskilt angeläget att utveckla studiemetoder som tillgodoser de korttidsutbildades behov. De korttids- utbildades allmänna situation ger dem avsevärt sämre möjligheter att ak- tivt verka för att förändra sina arbetsvillkor och övriga levnadsförhållan- den. Vuxenutbildningen blir ett instrument för att bryta ett mönster som kan leda till social, intellektuell och kulturell utarmning.
För många samer innebär samhällets vuxenutbildningsåtgärder en möj- lighet att kompensera inte bara en låg allmän grundutbildning utan också en i många avseenden bristfällig utbildning i det egna modersmålet, sa- miskan. Deltagandet i studiecirkelverksamhet, folkhögskolekursen kom- munal och statlig vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning etc. kan för samerna liksom för andra grupper i samhället bli naturliga led i en åter- kommande utbildning. Det krävs emellertid särskilda insatser för att ut— bildningen skall bli en realitet för alla som har behov av den. Informatio- nen om rätten och möjligheterna till vuxenstudier måste förstärkas. Stu- diefinansieringen måste anpassas till de vuxnas allmänna situation.
I centrum för den samiska vuxenutbildningen och det samiska kultur- arbetet står Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Sameutredningen har ti- digare redovisat den omfattande kursverksamheten vid skolan och de in- satser som görs vid sidan av kursprogrammet för att stärka och utveckla den samiska kulturen (11.361). Sedan utredningen i delbetänkandet (Ds U 197322) Samernas folkhögskola föreslagit ett ökat stöd för skolan, har skolan också erhållit ett särskilt statsbidrag vid sidan av det reguljära folk- högskolebidraget. Skolans samiska profil har bl. a. tagit sig uttryck i en särskild utbildningslinje som är helt inriktad på de samiska frågorna. Den- na kurs ger liksom de allmänna folkhögskolekurserna behörighet för fort- satta studier. Folkhögskolans betydelse för den samiska vuxenutbildning- en understryks ytterligare av det stora antalet samiska studerande och den stora omfattning verksamheten med kortare ämneskurser fått under de senaste åren. Skolans centrala ställning i det samiska kulturlivet har också lett till att den kunnat stå som mottagare för decentraliserad uni- versitetsutbildning och delta i utvecklingsarbetet på läromedelsområdet.
Sameutredningen vill starkt betona vikten av att Samernas folkhögsko- la även i fortsättningen får det samhälleliga stöd som krävs för att verk- samheten skall kunna bedrivas med nuvarande intensitet och omfattning. Genom det allmänna och särskilda statsbidraget till Samernas folkhögsko- la och genom möjligheten för de samiska huvudmannaorganisationerna att få täckning för sin andel av ett ev. driftunderskott för den direkta folkhögskoleverksamheten har ekonomisk bastrygghet skapats för skolan. Skolan tillförs därutöver resurser på olika sätt genom samverkan med folkbildningsorganisationer, skolmyndigheter, kulturinstitutioner och inte minst med Nordiskt samiskt institut. Utredningen vill emellertid
framhålla att det på vissa punkter kan behövas ytterligare resurser för att folkhögskolan skall kunna upprätthålla sin ställning som samiskt kultur- centrum.
Undervisningen i samiska språk är ett viktigt inslag i folkhögskolans helårskurser och spräkkurserna utgör även ett väsentligt inslag i ämnes- kursprogrammet. De särskilda pedagogiska problem som följer av det sto- ra antalet samiska dialekter och de bristfälliga läs- och skrivkunskaperna bland dem som har samiska som modersmål kan enligt sameutredningen motivera att särskilda hänsyn tas vid tilldelningen av lärartimmar för språkundervisningen. Riksdagen har tidigare bemyndigat regeringen att vidta önskvärda åtgärder för att undervisningen i samiska språk skall kun- na bedrivas på ett adekvat sätt (UbU 197516, rskr 1975151). Sameutred- ningen, som även berört problemen rörande språkundervisningen i avsnit- tet om högskoleutbildningen (11.6.4), föreslår mot denna bakgrund att relationstalet för tilldelningen av lärartimmar bestäms till 4,0 för under- visningen i samiska språk vid Samernas folkhögskola.
I sitt delbetänkande om Samernas folkhögskola föreslog sameutred- ningen även vissa investeringar på lokalsidan. Utredningen pekade på behovet av bl. a. nya undervisningslokaler och ytterligare ett elevhem. Skolans lokalfråga är ännu inte löst. Det ankommer på SÖ att enligt gäl- lande bestämmelser fastställa skolans lokalbehov och fatta beslut istats- bidragsfrågan. Sameutredningen anser att utbyggnaden av folkhögskolans lokaler är en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna behållas på nuvarande höga nivå.
Sameutredningen har ovan (ll.3.6.2) i korthet redogjort för den all- männa studie- och kursverksamhet som bedrivs bland samerna och de hinder som måste övervinnas för att bl. 3. de renskötande samerna skall kunna delta mera regelbundet i längre eller kortare studier, studiecirklar etc. Genom att en särskild konsulent, knuten till Samernas folkhögskola, kunnat organisera ämneskurser och studiecirklar samt bedriva en omfat- tande uppsökande verksamhet har den allmänna bildningsverksamheten bland samerna ökat. Konsulentens verksamhetsområde har varit Norrbot- tens län, men det har i olika sammanhang ansetts vara önskvärt att konsu- lenten kan verka inom ett större område, iförsta hand inom de tre nord- ligaste länen. Det torde ankomma på Sö att besluta om tjänstgöringen för innehavaren av tjänsten. Sameutredningen delar åsikten att det är önskvärt med ett större verksamhetsområde för konsulenten. Samtidigt är det viktigt att konsulentverksamheten bedrivs i nära samverkan med länsbildningsförbunden och de lokala studieförbunden. Härigenom får sa— merna i så stor utsträckning som möjligt del av samhällets resurser för den fria och frivilliga bildningsverksamheten.
När det gäller studiefinansieringen innebär det nya studiestödet för vuxna för både kortare och längre studier, vilket införs den 1 januari 1976, förbättrade möjligheter till utbildning för samer med kort eller ofullständig utbildning. Sameutredningen förutsätter att länens vuxenut- bildningsnämnder vid behandlingen av ansökningar om studiestöd, bl. a. internatbidrag, särskilt uppmärksammar samernas behov av sådant stöd. Utredningen anser vidare att man snarast bör lösa frågan om arbetsmark-
nadsutbildningsbidrag till deltagare i Slöjdkurserna vid Samernas folkhög- skola. Det bör för övrigt vara en viktig uppgift för Nordiskt samiskt in- stitut att följa utvecklingen av studiestödet i de nordiska länderna och söka öka möjligheterna för samerna att delta i kursverksamhet över na- tionsgränserna.
1 1 .6.6 Lärare och läromedel för det samiska undervisningsområdet
Bristen på lärare som utbildats för samisk undervisning hindrar i stor ut- sträckning förverkligandet av en samisk utbildningsväg. Sameutredningen framhöll redan i betänkandet Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska nödvändigheten av att på olika sätt förstärka lärarutbildningen. Lärarutbildningens behov var också ett av motiven för den föreslagna uni- versitetsinstitutionen i samiska. Genom inrättandet av professuren i samiska vid universitetet i Umeå den 1 juli 1975 har möjligheterna till samisk ämnesutbildning förbättrats (se 11.3.5 och 11.3.7).
Sammanfattningsvis finns enligt utredningen följande omedelbara lä- rarutbildningsbehov för det samiska undervisningsområdet. För språk- träningen i förskolan behövs utbildning av tvåspråkiga förskollärare och barnskötare. Vidare behöver klasslärare vid sameskolor och grundskolans låg- och mellanstadier få ämnesutbildning och metodisk-pedagogisk ut— bildning. Ämneslärare vid samehögstadiet i Gällivare, grundskolans hög- stadium och gymnasieskolan bör få möjlighet till ämnesteoretisk utbild- ning i samiska och praktisk-pedagogisk utbildning med samisk inriktning. Vidare finns ett behov av fortbildning och vidareutbildning för lärare inom det samiska området på alla nivåer.
Frågan om lärarutbildningens mål, struktur, innehåll m. m. utreds av 1974 års lärarutbildningsutredning (U l974:04). Utredningen skall be- handla bl. a. grundutbildningen för klasslärare och ämneslärare, övervä- ga frågor om fortbildningens uppläggning och innehåll samt ägna särskild uppmärksamhet åt frågan hur man skall få in mer undervisning om in- vandrarnas problem i bl. a. klasslärarutbildningen. Lärarutbildningens or- ganisation och innehåll kan således komma att förändras i väsentliga av- seenden sedan statsmakterna tagit ställning till lärarutbildningsutred- ningens kommande förslag. Detta behöver enligt sameutredningens me- ning inte innebära något hinder för att omedelbara åtgärder vidtas i syf- te att avhjälpa bristen på utbildade lärare för den samiska undervisningen.
SÖ, som haft i uppdrag att utreda frågan om en särskild förskollärar- utbildning för dem som har finska eller annat minoritetsspråk som mo- dersmål, har i oktober 1975 lagt fram förslag om utbildning av tvåsprå- kiga förskollärare. Sameutredningen förutsätter att de samiska aspekterna beaktas vid fortsatta överväganden om sådan utbildning. Utredningen vill också understryka vikten av att SÖ, i enlighet med regeringens tidigare beslut (ämbetsskrivelse 1974-04-19), till förskollärarutbildning även antar behöriga sökande med samiska som modersmål inom ramen för den s. k. fria kvoten.
Sameutredningens förslag om en förbättrad sameskola och en starkare ställning för de samiska inslagen i den allmänna grundskolan (11.6.3) för-
utsätter enligt utredningens mening en utbildning av klasslärare med sa- miska som modersmål. Utredningen föreslår att behöriga sökande med sa- miska som modersmål antas i fri kvot till klasslärarutbildning vid lärar- högskolan i Umeå. SÖ bör få i uppdrag att utforma förslag till särskild metodikutbildning i samiska. I fråga om den samiska ämnesutbildning- en bör lärarhögskolan samarbeta med institutionen för samiska vid uni- versitetet i Umeå.
Sameutredningen föreslår vidare att utbildning av ämneslärare för sa- mehögstadiet, grundskolans högstadium och gymnasieskolan organiseras vid universitetet och lärarhögskolan iUmeå. Den ämnesteoretiska utbild- ningen bör handhas av universitetsinstitutionen för samiska och den prak- tisk-pedagogiska utbildningen bör förläggas till lärarhögskolans ämneslä- rarlinje.
Det bör enligt utredningen vidare uppdras åt SÖ att, efter de av utred- ningen redovisade riktlinjerna, utforma förslag till utbildning av ämneslä- rare för det samiska undervisningsområdet. För att ändamålsenligt kunna utnyttja tillgängliga resurser för den ämnesteoretiska delen av utbildning- en bör det enligt utredningen vara naturligt att bygga upp utbildningen vid lärarhögskolan och universitetet i Umeå. Det bör samtidigt uppdras åt SÖ att lägga fram förslag om hur fortbildningen och vidareutbildningen skall vara organiserad. Härvid bör utbildningsbehovet för redan verksam- ma lärare observeras.
Invandrargruppen har i betänkandet (Ds U 1975113) Förslag om åtgär- der för invandrarbarnen i förskola, grundskola och gymnasieskola före- slagit inrättandet av särskilda kommunalt reglerade tjänster som hem- språkslärare. Förslaget är bl. a. ett uttryck för behovet av dels en mål- medveten satsning på träning av hemspråket från tidig ålder, dels per- sonell samverkan mellan verksamheten i förskolan och undervisningen i grundskolan. I hemspråkslärarens uppgifter skulle bl. a. ingå att delta i uppsökande verksamhet och medverka i språkträning inom förskolan, undervisa i och på hemspråket igrundskolan och/eller gymnasieskolan, ge studiehandledning på hemspråket, ta fram material för användning i såväl förskolan som grundskolan samt delta i elevernas fritidsverksamhet. SÖ bör enligt förslaget få i uppdrag att utforma ett särskilt program för grundutbildning samt fortbildning för hemspråkslärare.
Sameutredningen har med stort intresse tagit del av förslaget om de särskilda tjänsterna som hemspråkslärare och konstaterar att denna typ av tjänst förefaller att vara synnerligen lämplig även för hemspråksträ- ningen i samiska inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Ut- redningen har tidigare redovisat behovet av en förstärkt samisk under- visning i bl. a. den allmänna grundskolan och gymnasieskolan. För detta krävs utbildade lärare. Utredningens förslag i det föregående om utbild- ning av samiskspråkiga klass— och ämneslärare bör kunna bidra till att lärarrekryteringen väsentligt förbättras. Detta utesluter inte att man med tjänster som hemspråkslärare, som får de av invandrargruppen föreslagna uppgifterna, skulle kunna skapa särskilt goda förutsättningar för en ut- vecklad samisk undervisning. Genom konstruktionen av dessa tjänster möjliggörs en samordnad hemspråksundervisning alltifrån förskola till
gymnasieskola. Behovet av en sådan samordning blir med hänsyn till de samiska behoven särskilt stort i de kommuner som saknar särskild same- skola. Sameutredningen föreslår mot denna bakrund att tjänster som hemspråkslärare i samiska inrättas i första hand i de kommuner som re- dovisar ett behov av samisk undervisning i såväl förskola som grundskola och gymnasium. Det bör uppdras åt SÖ att utforma ett utbildningspro- gram även för dessa lärare.
Behovet av läromedel för den samiska undervisningen är utomordent- ligt stort. Utredningen har ovan (11.3.8) redogjort för det pågående ut- vecklingsarbetet. Detta arbete, som får ekonomiskt stöd från SÖ och sta- tens institut för läromedelsinformation, bör enligt utredningen kunna le- da till en väsentligt förbättrad läromedelssituation på det samiska områ- det. Sameutredningen vill särskilt framhålla vikten av att alla stadier i grundskolan förses med läromedel. Detta är en nödvändig förutsättning för att de samiska utbildningsbehoven skall kunna tillfredsställas inom den allmänna grundskolans ram. Det bör vidare understrykas att försko- lan också har behov av lekmaterial och läromedel med samisk inriktning.
För att åstadkomma en utveckling på läromedelsområdet fordras att man har tillgång till författare som både behärskar det samiska stoffet och som har nödvändiga pedagogiska förutsättningar att ge läromedlen den uppläggning som de enskilda inlärningssituationerna kräver. Ett an- nat problem när det gäller framställning" av läromedel för samiska skolor och samisk utbildning över huvud är den ringa efterfrågan upplagemässigt som föreligger. Att framställa läromedel för så små grupper som det här är fråga om kan ske endast med omfattande subventioner, eftersom läro- medlen utan sådant produktionsstöd skulle ställa sig alltför dyra i inköp. Mot denna bakgrund kan det enligt sameutredningen finnas skäl att även överväga ett särskilt statsbidrag till kommunerna för läromedelskostnader i anslutning till sameundervisningen. Det bör också vara möjligt att utfor- ma statsbidraget för hemspråksundervisningen så att det inkluderar kom- munernas extra läromedelskostnader. En sådan lösning har föreslagits när det gäller läromedel för invandrarundervisningen.
] 2 Finansieringsfrågor
12.1 Allmänt
Genom statsmakternas beslut är 1971 omvandlades statens lappfond till samefonden (prop. 1971:51, JoU 1971 :37, rskr 19711216). Förstnämn- da fond hade i sin tur tillskapats enligt beslut av 1943 års riksdag genom sammanförande av jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder.
Enligt bestämmelserna i rennäringskungörelsen (1971 :438) utgår me- del från samefonden för att främja och stödja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer.
Fondens inkomster utgörs, förutom av ränta och vinst på fondens tillgångar, i huvudsak av avgifter för upplåtelser av nyttjanderätt, vissa ersättningar för skada eller olägenhet för renskötseln samt medel som avsätts till främjande av rennäringen med stöd av vattenlagen eller som enligt lag eller konvention tillfaller staten för att användas till åtgärder som har samband med renskötseln.
Regeringen fastställer budgetårsvis ramar för den med fondmedel finansierade verksamheten. Sålunda fastställdes ramen för budgetåret 1975/76 till högst 3 260 000 kr., varav för kultur- och organisationsända— mål 815 000 kr.
I samband med statsmakternas nyss nämnda beslut är 1971 uttalades att med hänsyn till fondens markanta buffertuppgift borde målsättningen vara att inte tillåta att fondens odisponerade kapitalbelopp går ner till alltför lågt belopp. Riksdagen fann det emellertid inte då nödvändigt att tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel, eftersom det vid den tidpunkten i fonden fanns ett odisponerat, ej ändamålsbestämt belopp överstigande 11 milj. kr. Den 30 juni 1975 var samefondens behållning 16 milj. kr. enligt uppgift av kammarkollegiet. För samefonden. finns en styrelse som bestämmer hur medlen skall disponeras inom de av regeringen fastställda ramarna. Inom styrelsen finns en kulturdelegation som beslutar om medel till kultur- och organisationsändamål. Samerna har erhållit medinflytande över fonden och — i fråga om den särskilda kulturdelegationen —- även fått majoritets- ställning. Av fondstyrelsens sex ledamöter, vilka samtliga förordnas av
regeringen, utses två efter förslag av SSR och en efter förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Ordföranden utses av regeringen. Kulturdele- gationen har tre ledamöter. En av ledamöterna utses av SSR och en av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Ordföranden i kulturdelegationen är en av samerepresentanterna.
Vid omorganisationen av samefonden år 1971 beräknade statsmakter- na att av det då förutsatta årliga anslagsbehovet från fonden om ca 3 milj. kr. skulle 300 000 kr. behövas såsom bidrag till allmänna sameända- mål. Beräkningen gjordes av 1964 års rennäringssakkunniga på grundval av den verksamhets- och behovsram som ansågs föreligga vid tiden för rennäringssakkunnigas arbete. För budgetåret 1971/72 fastställdes också en ram om 300 000 kr. vilken fördelades med 150 000 kr. till främjande av den samiska kulturen och med 150 000 kr. till samiska organisationer. Beloppet till samiska organisationer beräknades med hänsyn tagen till att SSR fått stöd ur lappfonden för första delen av budgetåret. Av organisationsmedlen beviljades SSR 145 000 kr. och Same-Ätnam 5 000 kr. Sedan Kungl. Maj:t medgett en utökning av ramen beviljades SSR ytterligare 55 950 kr. för att täcka ett underskott för kansliets kostnader. Under de följande budgetåren har ramen höjts främst beroende på SSR:s ökade kostnader. Medlen har fördelats sålunda:
Budgetår Ram SSR Same-Ätnam Kulturmedel 1972/73 520 000 352 000 18 000 150 000 1973/74 595 000 420 000 25 000 150 000 1974/75 816 000 611 000 25 000 180 000 1975/76 815 000 570 000 25 000 220 000
Av de medel som avsatts för kulturändamål har under de senaste åren ett betydande bidrag disponerats för att stödja tidningen Samefolket. Resterande medel har i huvudsak fördelats med smärre belopp till ett sextiotal enskilda personer och sammanslutningar för studier, undersök- ningar och andra projekt. Ett större anslag har beviljats stiftelsen Kiruna samegård.
12.2 Överväganden och förslag
Statsmakternas beslut är 1971 innebar att systemet med en särskild fond, vars medel skall användas till olika ändamål till gagn för samerna, behölls. Samtidigt erhöll samerna själva ett ökat inflytande i fråga om disposi- tionen av fondmedlen bl. a. till främjande av den samiska kulturen och de samiska organisationerna. Fondens benämning ändrades från statens lappfond till samefonden. Enligt riksdagsbeslutet var det inte då nöd- vändigt att tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel.
I sina förslag om stöd till etniska minoriteter har invandrarutredningen förordat att statsbidrag skulle utgå ur bl. a. invandrarverkets stat och efter beslut av invandrarverket. Även sameutredningen har övervägt huruvida den av utredningen föreslagna bidragsgivningen till samisk
kultur bör finansieras över riksstaten och bidragen utbetalas efter beslut av statliga myndigheter. Sameutredningen har emellertid i sitt utred- ningsarbete utgått från den grundläggande principen att samerna själva skall bestämma om sina egna angelägenheter. I följd härav anser utred- ningen att samerna och deras organ måste få ett avgörande inflytande på hur man skall disponera de medel som enligt utredningens förslag skall användas till stöd för samerna.
En möjlighet att ge samerna detta inflytande är att ett permanent samiskt kulturorgan inrättas för att fördela de nya statsbidragen. Redan nu har emellertid samerna ett avgörande inflytande i samefondens kulturdelegation där två av tre ledamöter är samerepresentanter. Same- utredningen anser därför att även de medel, som enligt utredningens förslag i kap. 6, 8 och 9 bör användas till främjande av den samiska kulturen och de samiska organisationerna, bör utgå från samefonden. Det innebär att samefondens kulturdelegation får besluta om den närmare fördelningen av dessa medel. Samerna själva får således ett avgörande inflytande i fråga om användningen av statsbidragen.
Sameutredningen anser att det är nödvändigt att samefonden nu förstärks med ett årligt statsbidrag som stöd till den samiska kulturen och de samiska organisationerna. Samefonden och dess medel har nämligen hittills i allt väsentligt använts för att tillgodose de renskötande samernas behov. Därtill kommer att samefondens medel till viss del består av ersättning för intrång i renskötseln och olika slag av upplåtelseavgifter. Genom samefonden får man bl. a. till stånd viss önskvärd utjämning av de olika samebyarnas ekonomiska resurser. Visserligen kan sägas att de medel som utgått till vissa allmänna sameändamål, t. ex. till tidningen Samefolket, indirekt kommit även de icke-renskötande samerna till del. Utredningens förslag tar emellertid främst sikte på att tillgodose de icke—renskötande samernas behov. Enligt utredningens mening bör same- fonden därför nu tillföras visst tillskott av budgetmedel. Utredningen har beräknat det årliga bidragsbehovet till ca 600000 kr. Utredningen föreslår att ett nytt anslag benämnt Bidrag till samisk kultur förs upp under åttonde huvudtiteln fr. o. m. budgetåret 1977/78. Anslaget, som bör utgå med 600000 kr., bör ställas till samefondens disposition. Medlen är avsedda som ett allmänt stöd till samernas kultur och de
samiska organisationernas verksamhet. Det bör ankomma på samefon- dens kulturdelegation att besluta om medelsfördelningen. Sameutred- ningen har för sin del uppskattat ett behov av bidrag till tidskriften Samefolket med 185 000 kr. (kap. 9) och till de samiska organisationerna med 350 000 kr. (kap. 8). I det föreslagna beloppet ingår en överföring på 50 000 kr. från anslaget Tidskriftsstöd.
13. F iskesamema
13.1. Inledning
Sameutredningen har i uppdrag att, som det uttrycks i direktiven, undersöka fiskesamernas förhållanden och överväga vilka åtgärder som kan behövas för att säkerställa denna grupps utkomstmöjligheter.
För att få underlag för sina bedömningar och ställningstaganden har utredningen låtit göra vissa undersökningar rörande gruppen fiskesamers storlek, dess sammansättning, lokalisering och försörjning. Undersök- ningen har utförts av*fiskerikonsulenten vid lantbruksnämnden i Norr- bottens län. Denne har också fått till uppgift att belysa dels fiskets nuvarande omfattning, dels vilka åtgärder som utförts för att främja yrkesfisket i fjällområdet. Beträffande frågan om fiskets nuvarande omfattning innehåller undersökningen uppgifter om berörda vatten, antal fiskare, lönsamhet och uppgifter om med vilken rätt som fisket utövas. Fiskerikonsulenten har också gjort en bedömning av de framtida förut- sättningarna för yrkesfisket i fjällområdet.
13.2. Fiskerikonsulentens undersökning
Fiskerikonsulentens undersökning redovisas i sin helhet i bilaga till betänkandet. Här nedan följer endast en kortare sammanfattning.
Som underlag för fiskerikonsulentens redovisning har använts sådant statistiskt material avseende antal fiskare och fångstmängder som fiskeri- intendenten i övre norra distriktet insamlat i samband med uppdrag i vattenmål. Uppgifterna har främst insamlats från samebyarna inom Gällivare och Jokkmokks kommuner. Vidare bearbetning av detta käll- material har skett inom ramen för länsstyrelsens ”Översiktsplanering BD-län, fjällområdet”. Härjämte har vissa uppgifter i statistiska central- byråns fiskeinventering 1970 kommit till användning. Redovisningen har begränsats till att avse området ovanför odlingsgränsen eftersom yrkes- fiske i nämnvärd omfattning inte förekommer i övriga sötvatten i Norrbottens län.
Till grund för undersökningen av fiskerättsliga frågor har renlängder, arrendekontrakt och avtal om fiskerättsupplåtelser utnyttjats. Härutöver har i viss utsträckning material rörande vattendomstolens handläggning av målet angående Suorvas fjärde reglering studerats.
Redovisningen av stödåtgärder för yrkesfisket är huvudsakligen grun- dad på material från länsstyrelsen och länsarbetsnämnden.
Som allmän information inför sammanställningen om yrkesfisket i fjällområdet har fiskerikonsulenten gett en redovisning av de allmänna förutsättningarna för yrkesfisket samt av tillgången på vatten och fisk m. m. i området ovanför odlingsgränsen. Han konstaterar därvid att det finns totalt ca 20 000 sjöar som är större än 1 ha i området ovanför odlingsgränsen. Den sammanlagda arealen uppgår till ca 450 000 ha vilket motsvarar ca 8 procent av hela området ovanför odlingsgränsen. Som jämförelse nämns att motsvarande värde i landet i sin helhet uppgår till 8,5 procent. Av den totala sjöarealen utgör sjöar större än 500 ha ca 62 procent, vilket innebär att det finns goda förutsättningar för yrkesfiske i området. I fjällområdet uppträder företrädesvis kallvattenanpassade fiskarter och i högre belägna områden utgör öring och röding dominerande arter. I viss utsträckning förekommer även harr inom vissa områden. Totalt sett domineras dock fisktillgångarna av sik.
Den totala uppskattade fiskproduktionen i området ovanför odlings— gränsen är relativt jämnt fördelad mellan de fyra fjällkommunerna Kiru- na, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog. De 102 största sjöarna i området ovanför odlingsgränsen svarar för drygt hälften av den totala fiskpro- duktionen i området. Av fiskeritekniska och andra skäl kan den årliga fiskproduktionen inte utnyttjas till fullo. Realistiskt sett, menar fiskeri- konsulenten, torde dock en nyttjandegrad av 60 procent vara möjlig. Fiskerikonsulenten anför vidare att en försiktig bedömning av första- handsvärdet av dessa kvantiteter visar att den utnyttjbara årliga fiskeri- produktionen i större vatten kan värderas till sammanlagt ca 1,5 milj. kr.
Rörande möjligheten till avsättning av fisken anför fiskerikonsulenten att i området ovanför odlingsgränsen förekommer två större uppköpare av fisk, AB Storlulehandel, Luspebryggan, Porjus, och Arjeplogs Fisk AB. Därutöver sker upphandling av fisk av mindre uppköpare och/eller större detaljister. De ambulerande uppköparna uppträder företrädesvis inom Storluleregionen. För fiskarterna öring och röding finns goda avsättnings- möjligheter. Förstahandspriserna varierar väsentligt beroende på vilken form av försäljning som tillämpas. Svårigheter föreligger att nämnvärt öka förstahandspriserna eftersom djupfryst grönländsk eller kanadensisk lax är prisbildare på området. För sik finns stora avsättningssvårigheter och problem föreligger att avsätta nuvarande fångstvolymer från fjällområdet. Det som främst begränsar avsättningen är utbudet av sik från kustfisket. Detta har också medfört att kustfisket är prisbildare på sikmarknaden.
Bland fiskemetoderna i fjällområdet är nätfisket dominerande. I mindre omfattning förekommer även notfiske men en klar tillbakagång för notens utnyttjande jämfört med 1930—1940-talen kan konstateras. Yrkesfisket i fjällområdet är starkt koncentrerat till sommarsäsongen och pågår med varierande intensitet under större delen av sommaren (juni-— sept). Vissa fiskare som utövar fisket som kombinationsnäring till renskötseln försöker i viss mån anpassa renskötselarbetet till optimalt utnyttjande av fiskesäsongen. Under vinterhalvåret är fisket i stora delar
av fjällområdet starkt begränsat. Inom Arjeplogs kommun har dock ett omfattande vinternätfiske utvecklats. Samma förhållande kännetecknar Kaitumälvsområdet inom Gällivare kommun.
Beträffande frågan om den fiskerättsliga grunden för fiskets utövande anför fiskerikonsulenten bl. a. följande. Enligt 255 rennäringslagen får medlem i sameby jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när ren— skötsel är tillåten där. Medlem i sameby är dels renskötselberättigad same som deltar i renskötseln inom byns betesområde, dels renskötselbe- rättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete (11 &) Ett villkor för att få jaga och fiska är således medlemskap i samebyn. Emellertid förlorar man medlemskapet och därmed också rätten till jakt och fiske om man upphör med rennäringen och övergår till annan yrkesverksamhet för sin försörjning. Enligt tillämpad praxis brukar emellertid samer som lämnat rennäringen men huvudsakligen försörjer sig av jakt och fiske, alltså av rättigheter som hör till renskötselrätten, behålla sitt medlemskap isamebyn.
Förutom att vara medlem eller betraktas som medlem i sameby kan annan rättslig grund för avsalufisket ovanför odlingsgränsen åberopas, anför fiskerikonsulenten vidare. Till denna grupp hör fiskare som utövar fisket med stöd av enskild fiskerätt, bestämmelser i arrendekontrakt rörande fjällägenhet eller liknande eller med stöd av upplåtelse av den förvaltande myndigheten. Enligt fiskerikonsulenten är det inte ovanligt att innehavare av enskild fiskerätt eller fjällägenhet med fiskerätt dess- utom genom upplåtelse tillförsäkras en utökad fiskerätt på vatten ovanför odlingsgränsen.
I en tredje grupp innefattas samer som ej är sysselsatta i rennäringen och ej är medlemmar i sameby och ej heller genom arrendekontrakt eller upplåtelse innehar fiskerätt. Det är främst dessa som avses då begreppet fiskesamer använts. Frågan om dessa innehar fiskerätt måste anses oklar och har diskuterats i olika sammanhang. I allmänhet är de bosatta inom renskötselområdet och har sin huvudsakliga utkomst från de binäringar som närmast förknippas med rennäringen.
I sin redovisning har fiskerikonsulenten delat upp fiskarna i nu nämnda tre grupper med hänsyn till den rättsliga grunden för förvärvsfisket. Till grupp 1 hänförs fiskare som är eller kan betraktas som medlem i sameby, till grupp 2 fiskare som utövar fisket med stöd av enskild fiskerätt, bestämmelse i arrendekontrakt etc. samt till grupp 3 de fiskare som inte kan hänföras till någon av grupperna 1 och 2.
I sin undersökning om yrkesfisket ovanför odlingsgränsen redovisar fiskerikonsulenten den nuvarande omfattningen av yrkesfisket inom olika samebyar kommunvis. Fiskerikonsulenten framhåller att yrkesfiskets betydelse för samerna och den bofasta befolkningen varierar inom olika regioner. Generellt sett har avsalufisket mycket stor betydelse för befolkningen i Storluleregionen (Sörkaitums och Sirkas samebyar). Stor betydelse har yrkesfisket även inom fjällsamebyarna i Arjeplogs kommun
och i Norrkaitums sameby. Inom övriga områden har yrkesfisket en begränsad omfattning som dock har betydelse som försörjningstillskott. Av redogörelsen framgår vidare att inom Kiruna kommun har antalet yrkesfiskare uppskattats till sex varav ingen är att hänföra till grupp 3. Antalet yrkesfiskare inom Gällivare kommun anges för 1971 till 62, varav till grupp 3 är att hänföra fyra i Norrkaitums sameby och två i Sörkaitums sameby. Totalt uppskattas antalet yrkesfiskare inom Jokk- mokks kommun för 1971 till 122, varav sju i Sirkas sameby kan hänföras till grupp 3. Det totala antalet avsalufiskare i fjällområdet inom Arje- plogs kommun uppskattas till ca 50, varav inom Luokta-Mavas sameby en är att hänföra till grupp 3. Under år 1973 medgavs 69 tillstånd till yrkesfiske. Antalet upplåtelser med rätt till avsalufiske under 1969)l 971 överensstämmer med denna siffra.
I genomsnitt utövar årligen 250 personer avsalufiske i större eller mindre omfattning i området ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län. Av dessa har fiskerikonsulenten hänfört 164 till den grupp (grupp 1) fiskare som är eller kan betraktas som medlemmar i sameby och 72 till grupp 2, vilka fiskar med stöd av enskild fiskerätt, medan resterande 14 personer inte anses ha dokumenterad rätt att utöva fiske. Fiskerikonsu- lenten framhåller att dessa 14 personer bedriver fiske i liten omfattning och att flera av dem har sin huvudsakliga inkomst från annat än renskötsel, jakt och fiske. Några av dem har sin huvudsakliga inkomst av slöjd.
Bruttovärdet av yrkesfisket i fjällområdet ligger årligen i storleksord- ningen 850 000 kr. Av fångstvärdet svarar samebymedlemmarna för den största delen. Samebymedlemmarnas andel av yrkesfisket har ökat under senare år medan för övriga fiskare en värdemässig nedgång på ca 20 % konstaterats.
Fiskerikonsulenten påpekar att vid en direkt jämförelse med ren- näringen så motsvarar samebymedlemmarnas nuvarande totala brutto- fångstvärde ca 500 000 kr., bruttoavkastningen från ca 7 000 renar, dvs. lika mycket som hela renmassan i fjällsamebyarna inom Gällivare kom— mun (enligt 1971 års renlängder).
De framtida förutsättningarna för yrkesfisket i fjällområdet är enligt fiskerikonsulenten svåra att bedöma. Dock måste, menar han, ett bibe- hållande av nuvarande nivå anses möjlig och angelägen inte minst från samhällets synpunkt. Härutöver kan läggas den direkta och indirekta sysselsättningseffekten som yrkesfisket innebär i ett område som i övrigt har stora sysselsättningsproblem. Med en genomsnittlig bruttoinkomst per månad på 5 000 kr. motsvarar yrkesfiskets nuvarande omfattning ca 60 sysselsatta under hela sommaren (3 mån.). Ur fiskebiologisk synvinkel finns även uppenbara fördelar med det yrkesfiske som utövas i de stora sjöarna eftersom det medför en angelägen och kontinuerlig beskattning av bestånden vilket är en förutsättning för bibehållen beståndskvalitet. F. n. kan uppskattas att beträffande öring/röding räder ett utnyttjande i storleksordningen 75 % av vad som är möjligt från biologisk och fiskeri- teknisk synpunkt. Av den utnyttjbara delen av den årliga sikproduk— tionen (340 ton) kan yrkesfiskets nuvarande omfattning uppskattas
motsvara 20-—25 %. Möjligheterna till en utveckling av yrkesfisket till en optimal nivå måste därför bedömas utifrån förutsättningarna att finna avsättning för en väsentligt ökad sikkvantitet. Utgångsläget för detta måste anses ogynnsamt. Tidigare har antytts att kustfisket är prisbildare på sikmarknaden. Då kustfisket i jämförelse med fjällfisket tillämpar rationellare fiskemetoder med låg arbetsinsats kan det i viss mån tåla låga förstahandspriser på sik. Fjällfisket, som i väsentlig utsträckning utövas med nåt. år i detta avseende i ett ogynnsamt läge genom att fångst- metoden är arbetskrävande. Vidare har kustfisket ett större arturval — sik, siklöja, lax, strömming — som möjliggör alternativa fiskemetoder och en lång fiskesäsong. Fjällfiskets artbegränsning till artutbudet öring/rö- ding och sik innebär även sämre utgångspunkt från biologisk synpunkt. Därtill kan läggas att kustfisket i befolkningskoncentrationen i kust- regionen har en stor närmarknad för avsättning av sina produkter medan detta i stort saknas för fjällområdet. Sammantaget medför detta att fjällfisket. förutom de klimatiskt och avståndsmässigt betingade fak- torerna, har ett mycket ogynnsamt utgångsläge i konkurrensen gentemot kustfisket.
Fiskerikonsulenten anför att mot bakgrund av att flera av fjällom- rådets större sjöar utbyggts för vattenkraftändamål och med beaktande av yrkesfiskets betydelse som utkomstkälla för fjällområdets glesbygds- befolkning har åtgärder för fiskets förbättrande regionalt getts hög prioritet. Bland de insatser som gjorts och f.n. görs för att främja yrkesfisket och fisket i övrigt i fjällområdet nämner fiskerikonsulenten att en översiktlig inventering av behovet av stödåtgärder för yrkesfisket genomfördes år 1969 på initiativ av länsstyrelsen. Inventeringen genom- fördes av fiskeriintendenten och redovisades i ”Åtgärdsplan för yrkes- fisket ovan odlingsgränsen i Norrbottens län”. I utredningen föreslogs olika stödformer — vissa av hittills oprövad natur »— för att förbättra möjligheterna till ett lönsamt avsalufiske i de större fjällsjöarna. Före- slagna åtgärder kostnadsberäknades till ca 5 milj. kr. Medel till verk- ställande av åtgärdsplanen har anvisats av arbetsmarknadsstyrelsen. Fiske- rikonsulenten redovisar följande i åtgärdsplanen föreslagna stödåtgärder. Till väsentlig del bestod åtgärderna av utplantering av större fisk av arterna öring, röding och kanadarödingi de stora siksjöarna. l betydande omfattning avsåg planen även åtgärder i form av inplantering av fisk- näringsorganismer för att höja näringsstandarden i sjöarna. Härutöver ingick andra fiskevårdande insatser såsom biotopförbättrande åtgärder och fiskeparasitbekämpande insatser i programmet. Inom ramen för denna verksamhet har under åren 1970—1973 drygt 1 milj. kr. satsats på fiskevårdande åtgärder i olika former. I samråd med enskilda fiskare har hittills ca 30 mindre isbodar utplacerats i fjällområdet till en kostnad av ca 225 000 kr. Genom länsarbetsnämnden har betydande stöd utgått till enskilda yrkesfiskare för anskaffning av fiskeredskap. Ifrågavarande stöd utgår till äldre personer vars möjligheter att finna lämpliga arbetsupp- gifter på den öppna arbetsmarknaden bedöms som ogynnsamma. Totalt har 142 225 kr. anvisats för ändamålet.
För att komplettera det redskapsstöd som länsarbetsnämnden utdelar
har länsstyrelsen ställt 200000 kr. av fonderade regleringsmedel till förfogande för fiskare som inte kan erhålla stöd i form av näringshjälp. Härigenom har redskapsstödet kunnat spridas till yngre yrkesfiskare och möjligheterna att få en gynnsammare åldersstruktur inom fiskarkåren har förbättrats. Hittills har bidrag härför utgått med 171 300 kr. För att i viss mån kompensera yrkesfiskarna i fjällområdet för de merkostnader som bland annat förorsakas av höga omkostnader vid distribution av fisk i fjällområdet har fraktstöd utgått. Medel härtill har anvisats av glesbygds- medel som stått till kommerskollegiets disposition. Fraktstödet har utbe- talats direkt till den enskilde fiskaren. Under år 1972 utgick ett fraktstöd motsvarande 1:15 kr. per kilogram levererad fisk.
Bland övriga stödåtgärder nämner fiskerikonsulenten att Kungl. Maj :t genom olika beslut utdömt villkorsmedel till olika åtgärder i fiskeför- bättrande syfte i sjöar och områden helt eller delvis belägna i området ovanför odlingsgränsen. F. n. uppgår dessa medel till ca 764 000 kr. Av dessa avser 100 000 kr. jämte ränta åtgärder inom Arjeplogs kommun, ca 404 000 kr. Jokkmokks kommun, och för åtgärder i vatten inom Gälliva- re kommun finns ca 260 000 kr. disponibla.
I enlighet med vad som uttalats i förarbetena till den nya rennärings— lagen skall medel av upplåtelseintäkter via samefonden anvisas till lantbruksnämnden för jakt- och fiskevård m. m. i området ovan odlings- gränsen. För vartdera av budgetåren 1972/73 och 1973/74 har belopp i storleksordningen 150 000 kr. anvisats lantbruksnämnden för jakt- och fiskevårdande åtgärder.
Som restitution för bensinskatt erlagd för bensin som förbrukats i yrkesfisket anvisar Kungl. Maj :t årligen ett reservationsanslag för fiskets befrämjande. Ifrågavarande medel fördelas av fiskeristyrelsen mellan länen med utgångspunkt i de sammanställningar av bensinförbrukningen som sker av lantbruksnämnderna. F. n. anvisas årligen ca 125 000 kr. till Norrbottens län varav ca 80 000 kr. för sötvattensfisket. Beslut om ut- nyttjande av bensinskattemedel fattas av fiskeristyrelsen efter förslag av lantbruksnämnden. Under slutet av 1960-talet utgick vid företagare- föreningen glesbygdsmedel i form av bidrag till nätinköp till vissa personer inom Jokkmokks kommun. Bidraget var maximerat till 750 kr. och behovsprövat. Totalt torde ca 170 000 kr. ha utgått genom denna stödform. Under 1973 har länsstyrelsen av regleringsmedel anvisat 150 000 kr. till AB Storlulehandel i form av lån för investering i ett nytt flygplan för fisktransporter m.m. Motivet för lånegivningen var främst att mot bakgrund av fiskets stora betydelse för befolkningen i Stora Luleälvsregionen tillskapa möjligheter till en fortsatt verksamhet i om- rådet.
l3.3 Överväganden och förslag
13.3.1. Inledning
Sameutredningen skall enligt utredningsdirektiven undersöka fiske- samernas förhållanden och överväga vilka åtgärder som kan behövas för
att säkerställa denna grupps utkomstmöjligheter.
Av motiven till rennäringslagen (prop. 1971:51, JoU 1971137, rskr l97lz216) framgår att med fiskesamer avses sådana samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning. Utredningen utgår från att begreppet fiskesamer i direktiven till utredningen använts i samma bemärkelse som i förarbetena till rennäringslagen. Det bör dock anmärkas att begreppet fiskesamer i andra sammanhang har använts i en mycket vidare mening än nu sagts, nämligen för att beteckna alla de samer som inte är medlemmar i sameby, vare sig de är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning eller intel. Som tidigare framgått har sameutredningen låtit undersöka yrkesfisket i Norrbottens län ovan- för odlingsgränsen från i huvudsak två olika synpunkter, nämligen dels från näringssynpunkt, dels från rättslig synpunkt.
13.3.2. Fjällfiskets betydelse
Som framgår av den undersökning som utredningen låtit göra varierar yrkesfiskets betydelse inom olika områden ovanför odlingsgränsen. Den största betydelsen har avsalufisket inom Storluleregionen, dvs. inom Sörkaitums och Sirkas samebyar. Även inom Arjeplogs kommun och Norrkaitums sameby har fisket jämförelsevis stor betydelse. Antalet fiskare var åren 1969—1971 igenomsnitt omkring 250 om året.
Bruttovärdet av yrkesfisket i fjällområdet ligger årligen omkring 850 000 kr. Av fångstvärdet svarar samebymedlemmarna för den största delen och deras andel av yrkesfisket har ökat under senare år.
Av undersökningen framgår också att betydande insatser har gjorts för att förbättra fisket i fjällområdena. Sålunda har på initiativ av läns- styrelsen år 1969 lagts fram förslag till stödåtgärder för yrkesfisket ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län vilka—kostnadsberäknats till ca 5 milj. kr. Medel för genomförande av åtgärderna har anvisats av arbets- marknadsstyrelsen. Genom länsarbetsnämnden har också betydande stöd utgått till enskilda yrkesfiskare för anskaffning av fiskeredskap. Vidare har Kungl. Maj:t genom olika beslut utdömt villkorsmedel till åtgärder i fiskeförbättrande syfte i sjöar och områden helt eller delvis belägna i området ovanför odlingsgränsen.
De framtida förutsättningarna för yrkesfisket i fjällområdet är som framgår av den undersökning som utredningen låtit göra svåra att bedöma. F. n. gäller beträffande fiske av öring och röding att detta fiske utnyttjas till ca 75 % av vad som är möjligt från biologisk och fiskeri— teknisk synpunkt. Däremot utnyttjas endast 20—25 % av den årliga sikproduktionen. Frågan om utvecklingsmöjligheterna av fjällfisket är enligt fiskerikonsulenten främst en fråga om hur och i vilken utsträckning ökad avsättning för sik skall kunna åstadkommas. Med all sannolikhet kommer emellertid avsättningen på den lokala marknaden inte att kunna utvecklas, utan avsättning måste ordnas på annat håll. I vilken omfattning den i nuläget inte utnyttjade sikkvantiteten kan bli mera lättsåld genom förädling och mindre beroende av utbudet av färsk sik från kustfisket är
1 Se Cramer-Prawitz, Stu- dier i renbeteslagstiftning 1970, s. 49 ff.
enligt fiskerikonsulenten ovisst. Denne påpekar också att det huvudsak- liga fjällfisket med all sannolikhet även i fortsättningen måste bedrivas med nät vilket gör att rationaliseringsmöjligheterna är begränsade.
Enligt sameutredningen är det från många synpunkter mycket ange- läget att yrkesfisket i fjällområdet behålls åtminstone på nuvarande nivå. Genom att avsalufisket utgör en väsentlig del i glesbygdsbefolkningens försörjning skulle i vissa områden sociala problem uppstå om inte möjligheten fanns till en inkomstförstärkning genom fiske. Därtill kom- mer den direkta och indirekta sysselsättningseffekt som yrkesfisket innebär i ett område som i övrigt har stora sysselsättningsproblem. Även från fiskebiologisk synpunkt är yrkesfisket av stor vikt, eftersom det medför en fördelaktig beskattning av bestånden, vilken är en förutsätt- ning för att behålla kvaliteten på fisket.
Sameutredningen vill för sin del understryka vikten av att fiskeri- myndigheter och andra myndigheter liksom hittills noga följer utveck- lingen inom hela fjällområdet och så långt möjligt verkar för att fisket i området når en optimal nivå. Såvitt sameutredningen kan bedöma finns f. n. medel tillgängliga för de stödåtgärder som kan behövas på fjällfiskets område. Det saknas därför anledning att f. n. föreslå ytterligare resurser för ändamålet.
13.3.3. Den rättsliga grunden för fisket ovanför odlingsgränsen
Av dem som i större eller mindre omfattning bedriver avsalufiske ovanför odlingsgränsen är de flesta medlemmar i samebyar. Sålunda framgår av den undersökning som sameutredningen låtit utföra i Norrbottens län att av de totalt ca 250 personer som de senaste åren utövat avsalufiske är omkring 165 medlemmar i sameby. De flesta av dessa samer bedriver fis- ket som kompletteringsnäring till rennäringen. Den rättsliga grunden för dessa samers fiske är odiskutabel. De utövar fisket med stöd av rennä- ringslagen (1971:51). Enligt 25 & lagen får medlem i sameby avgiftsfritt fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetes- fjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.
Av återstående yrkesfiskare ovanför odlingsgränsen, vilka alltså inte är medlemmar i sameby, utövar omkring 75 fisket antingen med stöd av avtalsenlig rätt — t. ex. genom upplåtelse av lantbruksnämnd på kronans vatten eller genom kombinerat avtal om lägenhetsarrende och fiskeupp- låtelse — eller enligt reglerna om enskild fiskerätt.
] fråga om upplåtelse på statens vatten ovanför odlingsgränsen gälleri huvudsak följande. I enlighet med bestämmelserna i rennäringslagen prövas sådan ansökan av lantbruksnämnden. Vid prövningen skall iakttas, att upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln, att den är förenlig med god fiskevård och att den kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas fiske. Vid prövningen inhämtas yttrande från berörd sameby. Enligt uppgift aVSpeglas härvid det goda samarbete som råder mellan å ena sidan samebyarna och å andra sidan den bofasta befolkningen. Endast undantagsvis förekommer det att samebyn av- styrker upplåtelse. 1 de få fall så sker inhämtar lantbruksnämnden som
regel yttrande från fiskeriintendenten. Denne bedömer frågan med utgångspunkt i den biologiska situationen och med beaktande av fiskets omfattning i de vatten som avses med ansökan. ] den bedömning som därefter sker beaktas förutom rennäringslagens bestämmelser och de t'iskeribiologiska aspekterna även glesbygdsbefolkningens behov av ut- komstmöjligheter. Under vart och ett av åren 1969—1973 uppgick antalet tillstånd till yrkesfiske i Norrbottens län till omkring 70.
Av de 250 fiskare som i större eller mindre omfattning utövar avsalufiske återstår enligt utredningens undersökning endast 14 samer som alltså inte har fiskerätt på grund av lag eller avtal och vars fiskerätt därför kan ifrågasättas. Utredningen har låtit närmare undersöka denna grupp samers ställning i fiskerättsligt avseende. Undersökningen ger vid handen att inom Norrkaitums sameby har fyra fiskare hänförts till gruppen oklara i fiskerättsligt avseende. Samtliga är bosatta i Kaitum och har sin huvudsakliga inkomst av slöjd. Inom Sörkaitums sameby har två fiskare hänförts till denna grupp. Båda har sin huvudsakliga inkomst från annat än renskötsel, jakt eller fiske. Sju fiskare från Sirkas sameby har också hänförts till samma grupp. Dessas samebytillhörighet har varit föremål för prövning i samband med vattendomstolens handläggning av frågor rörande Suorvas reglering. Slutligen har en fiskare inom Luokta- Mavas sameby ansetts sakna fiskerätt med hänsyn till att han är norsk medborgare.
Enligt sameutredningens mening är det angeläget att utkomstmöjlig- heterna för dessa 14 samer liksom för ev. andra samer i samma situation säkerställs så att de kan fortsätta sitt fiske i ungefär samma omfattning som tidigare, även om deras situation f. 11. från rentjuridisk synpunkt är osäker. Enligt sameutredningens mening bör lantbruksnämnden få i uppdrag att i nära samråd med fiskesamerna i fråga och de samebyar, inom vilket fisket bedrivs, verka för att frågan får en från juridisk synpunkt tillfredsställande lösning. Olika vägar bör prövas beroende på förhållandena i det särskilda fallet. Det är t. ex. inte uteslutet att en närmare undersökning kan visa att någon av samerna i fråga fortfarande skall anses tillhöra samebyn. Enligt gällande bestämmelser förlorar man sitt medlemskap i samebyn och därmed också rätten till jakt och fiske om man upphör med rennäringen och övergår till annan yrkesverksamhet för sin försörjning. Enligt praxis brukar emellertid samer som visserligen upphör med den egentliga renskötseln och övergår till att enbart jaga och fiska för sin försörjning få behålla sitt medlemskap i samebyn. Enligt sameutredningens mening har denna praxis fog för sig, eftersom jakt— och fiskerätt ingår som birättigheter i renskötselrätten.
En annan framkomlig väg för lantbruksnämnden att säkerställa fiske- samernas utkomstmöjligheter kan vara att fisket med stöd av rennärings- lagen avgiftsfritt upplåtes för längre eller kortare tid till sådan fiskesame som nu är i fråga. Den möjligheten har redan förutsattsi förarbetena till rennäringslagen där upplåtelse av fiskerätt åt fiskesame i motiven till 34 % anges som ett exempel på fall där det kan vara befogat att göra undantag från principen att upplåtelse av bl. a. rätt till fiske skall ske mot avgift.
Om svårigheter skulle uppkomma att på någon av de nu angivna
vägarna nå en tillfredsställande lösning för någon av samerna i fråga, bör lantbruksnämnden, som förvaltar statens vatten ovanför odlingsgränsen, bemyndigas medge att fisket tills vidare får bedrivas som hittills. Även andra lösningar bör kunna prövas så att ifrågavarande samers utkomst- möjligheter säkerställs.
Även i fråga om de samer som fiskar med stöd av bl. a. bestämmelser i arrendekontrakt eller upplåtelse av lantbruksnämnd kan i enskilda fall föreligga ett osäkert framtida underlag för både deras rätt till fiske och möjligheten att utöva fisket vid ev. ändrade förhållanden (vattenreglering- ar etc.). I denna grupp kan det finnas samer som visserligen har upplåtel- se i någon form men som inte tillhör sameby och likväl genom sitt fiske känner sig ha en mycket stark förankring såväl i en gammal samisk näring som i den samiska miljön. Utredningen har i det här sammanhanget velat beröra också dessa samers förhållanden, så att även deras utkomstmöjlig- heter kan bli föremål för sådan omsorg att förutsättningarna för fisket (arrenden, upplåtelser etc.) inte försämras.
14. Nordiskt samarbete i samefrågor
14.1. Allmänt
I det nordiska samarbetet som utvecklades efter andra världskriget har även de samiska spörsmålen fått en naturlig förankring. Initiativet till ett nordiskt samarbete togs av samerna genom anordnandet av en internor- disk konferens i samiska kultur- och näringsfrågor sommaren 1953 i Jokkmokk. Föredragen vid denna konferens finns samlade i en svensk, norsk och finsk utgåva "Sämiid Dilit”, Oslo 1957. Inbjudan till konferensen utsändes av Sami Saervi i Norge, Lapin Sivistysseura i Finland och Same-Ätnam i Sverige till enskilda personer, sammanslut- ningar och institutioner vilka antogs vara intresserade av samernas angelägenheter. Konferensen beslöt tillsätta en kommitté med tre medlemmar från varje land. Kommitténs uppgift var att utarbeta ett förslag till ett gemensamt nordiskt råd för sameangelägenheter och att till dess rådet bildats svara för att samarbetet fortsatte och en ny konferens anordnades vid lämpligt tillfälle.
14.2. Nordiska samerådet
Den andra nordiska samekonferensen hölls i Karasjok i augusti 1956 med deltagare från Finland, Norge och Sverige. Konferensen beslöt att bilda ett nordiskt sameråd, vilket som ett permanent organ skulle befordra samernas gemensamma intressen. Konferensen antog även stadgar för Nordiskt sameråd (Nordiska Rådets handlingar, S:te sessionen, Helsing- fors).
Nordiska samerådet består av fem representanter från Norge, fyra från Sverige och tre från Finland. Majoriteten i rådet skall vara samer och rådsmedlemmarna skall representera olika sidor av närings- och kulturliv. Rådet skall samlas minst en gång om året.
Varje lands rådsmedlemmar utgör en nationell sektion av rådet. För att förbereda ärenden kan rådet tillsätta särskilda kommittéer. Rådet har till uppgift att ta tillvara samernas ekonomiska, sociala och kulturella intressen på ett, såsom det sägs i stadgarnas 8 5, med samernas respektive medborgarskap förenligt sätt. För att främja samhörigheten mellan olika grupper av samer och för att göra samefrågorna mera allmänt diskuterade
och kända, skall rådet anordna öppna nordiska konferenser vart tredje år (från 1974 vartannat år).
Vid konferenserna utser Finland 18, Norge 30 och Sverige 24 delegater. Delegeradeförsamlingen utgör konferensens beslutande organ. Av Sveriges 24 delegater utses 18 av SSR och 6 av Same-Ätnam. Konferensernas beslut presenteras i form av resolutioner.
Initiativet till ett administrationsbidrag till Nordiska samerådets gemensamma sekreteriat (i Helsingfors) togs av Nordiska rådet, vars presidium efter framställning av Nordiska samerådet i skrivelse i april 1961 rekommenderade regeringarna i Finland, Norge och Sverige att lämna det önskade bidraget (Nordiska rådet, juridiska utskottets förslag 1961:4). Under en följd av år gavs bidrag av regeringarna i de tre länderna, för år 1974 ca 20 000 kr. fördelade med 3/12 för Finland, 5/12 för Norge och 4/12 för Sverige. I oktober 1973 ansökte Nordiska samerådet hos Nordiska ministerrådet om stöd till ett utbyggt, perma- nent sekretariat med 85 000 kr. för år 1974, 126 000 kr. för 1975 och 260000 kr. för 1976. För ändamålet har ministerrådet för år 1975 anvisat 70 000 Dkr.
För samerådets nationella sektioner utgår nationella bidrag. Den svenska sektionen har för budgetåret 1975/76 erhållit ett bidrag om 25 000 kr.
Som tidigare nämnts är en av samerådets uppgifter att regelbundet anordna samekonferenser. I anledning av ett medlemsförslag till Nordiska rådet år 1958 (Sak A 7/1958) enligt vilket rådet skulle rekommendera regeringarna att söka förenhetliga de i Finland, Norge och Sverige gällande reglerna rörande den samiska befolkningens rättigheter med avseende på naturresursemas utnyttjande, inbjöd Nordiska samerådet i samarbete med Nordiska rådet till en konferens i Stockholm i april 1959. De vid konferensen framförda synpunkterna låg till grund för en av Nordiska rådet år 1959 antagen rekommendation (5/59) angående förbättring av samernas levnadsförhållanden.
Den tredje nordiska samekonferensen hölls i Enare i Finland 1959 (Nordiska rådets handlingar 7:e sessionen, Sak A 1). Vid konferensen antogs bl.a. en plan för skol- och folkbildningsarbete. Därefter har nordiska samekonferenser hållits regelbundet vart tredje är, nämligen år 1962 i Kiruna (Samefolket 196229—10), år 1965 iTana i Norge (Nordisk utredningsserie 1965:13), år 1968 i Hetta i Finland (Nordisk utrednings- serie 196916), år 1971 i Gällivare (Samefolket 1971 :l 1) samt är 1974 i Snåsa i Norge (Samefolket 197417—8).
Den verksamhet som Nordiska samerådet bedriver är dels inåtriktad dvs. avsedd att stärka samhörigheten och medvetenheten hos samerna, dels utåtriktad dvs. avsedd att påverka myndigheterna och den allmänna opinionen i respektive länder. De nordiska samekonferenserna har blivit alltmer målbestämda och inställda på konkreta och för den samiska folkgruppen viktiga frågor. Sålunda hade konferensen i Kiruna 1962 som motto ”Demokratin och minoriteterna”, konferensen iTana 1965 ”Fast samisk framtidsplanering” och konferensen i Hetta 1968 ”Har samerna en framtid i Norden?”. Samekonferensen i Gällivare 1971 hade som
målsättning att utarbeta ett samiskt kulturprogram, och konferensen i Snåsa 1974 hade som huvudtema arbetsformer och arbetsuppgifter för Nordiskt samiskt institut. Det kulturpolitiska program som antogs i Gällivare 1971 finns tryckt i Såmiid kulturpolitiika (Helsingfors 1974).
Bland övrig dokumentation kan nämnas The Lapps today in Finland, Norway and Sweden del I (Paris 1960. Bibliothéque Arctique et Antarctique, Sorbonne) med redogörelser för konferenserna i Jokk- mokk 1953 och Karasjok 1956 samt del 2 (Oslo 1969) med redogörelser för konferenserna i Stockhom och Enare 1959 samt Kiruna 1962.
14.3. Nordiska rådet
Vederbörliga beslut om Nordiska rådets inrättande fattades i de olika länderna vid skilda tidpunkter under 1952. Finland anslöt sig 1955. Rådet, som är ett rådgivande organ, dryftar frågor av gemensamt intresse och kan rikta rekommendationer till regeringarna. Det åligger regering- arna att årligen lämna meddelanden om sina åtgärder i anledning av rådets tidigare rekommendationer.
Det har varit en naturlig arbetsuppgift för Nordiska rådet att beakta samebefolkningens problem och hjälpa samerna att tillvarata sina intressen över landgränserna. Rådets inställning har därvid varit att länderna har ett särskilt ansvar för att denna numerärt ringa befolknings— grupp kan bevara och utveckla sina gamla kulturformer (Nordisk utredningsserie 1962z8).
Rådet har bl. a. rekommenderat regeringarna att bevara och i takt med en ytterligare intensifiering av det nordiska samarbetet utvidga de bestående möjligheterna för samerna att uttala sig i ärenden som har särskilt intresse för dem (rek. 17/70).
I anledning av ett medlemsförslag om en gemensam nordisk samepoli- tik har rådet vidare rekommenderat regeringarna att gemensamt och i samråd med samerna ge dem och deras organisationer omedelbart ekonomiskt stöd i tjänliga former, allt i syfte att understödja samernas ansträngningar att bevara sin ställning som etnisk grupp, samt att ställa medel till förfogande för de ytterligare utredningar som kan erfordras för att finna bestående lösningar på samernas problem (rek. 5/72). Rådet har även riktat en rekommendation till Nordiska ministerrådet att utarbeta ett gemensamt program för att skydda och bevara miljön i de samiska kärnområdena (rek. 24/74). Nordiska rådets rekommendationer har vidare lett till inrättandet av ett nordiskt samarbetsorgan för samespörs- mål och renskötselfrågor samt av ett nordiskt samiskt institut.
14.4. Nordiska ministerrådet
Enligt art. 55 i den år 1971 reviderade samarbetsöverenskommelsen den 23 mars 1962 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (Helsingforsavtalet) skall de nordiska ländernas regeringar samarbeta i
Nordiska ministerrådet. Det anges vidare att ministerrådet skall fatta beslut i den utsträckning som framgår av Helsingforsavtalet och andra överenskommelser mellan de nordiska länderna. Även i övriga samarbets- frågor skall ministerrådet svara för samarbetet mellan de nordiska ländernas regeringar och mellan regeringarna och Nordiska rådet (Nordisk utredningsserie 1971 :20 sid. 23).
Om ministerrådets sammansättning stadgas i art. 56 Helsingforsavtalet, att i ministerrådet ingår medlemmar från varje lands regering. Det anges vidare att varje land skall utse en regeringsmedlem med uppgift att med biträde av en ämbetsman svara för samordningen av nordiska samarbets- frågor. Sammansättningen av ministerrådet skall växla alltefter arten av de frågor som behandlas i rådet. Nordiska ministerrådet är det beslutsfat- tande organet inom det mellan de nordiska länderna år 1971 träffade kulturavtalet.
För att förbereda ministerrådets arbete på kulturområdet finns en ämbetsmannakommitté för nordiskt kulturellt samarbete. För att bistå ministerrådet och ämbetsmannakommittén har inrättats ett gemensamt sekretariat (sekretariatet för nordiskt kulturellt samarbete, Köpenhamn). I organisationen för det nordiska kultursamarbetet ingår den nordiska kulturfonden (Nordisk utredningsserie 1970120, 1971 :l7, 1971220).
14.5. Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor
Nordiska rådet rekommenderade i mars 1962 regeringarna i Finland, Norge och Sverige att snarast tillsätta ett nordiskt organ för behandling av gemensamma samespörsmål och renskötselfrågor (rek. 13/62).
Redan i mitten av 1950-talet väcktes förslag i Nordiska rådet om en ökad samverkan mellan länderna på renskötselns område. Förslaget föranledde två rekommendationer om sådan samverkan (rek. 20/56, 5/59). 1 två särskilda tilläggsförslag till dessa rekommendationer (sak D 14/62, sak D 47/62) fördes tankarna på ett gemensamt nordiskt organ för samefrågor fram. Förslagen behandlades ijuridiska utskottet (utskot- tets förslag nr 10/62 i anledning av rek. 20/56, 5/59, sak D 14 och D 47/62). Utskottet konstaterade att något egentligt nordiskt samarbete inte kommit till stånd på det officiella planet med avseende på samefrågorna i allmänhet och inte heller på de mera speciella rensköt- selspörsmålen. Enligt utskottets mening sammanhängde förutsättningarna för samekulturens fortsatta bestånd och utveckling nära med renskötsel- näringens vidare utbyggnad. Det tedde sig därför naturligt för utskottet att behandla renskötsel- och samespörsmålen gemensamt. Utskottet fann det angeläget att ett permanent samarbetsorgan kom till stånd emellan regeringarna med behörighet att syssla med alla slag av same- och renskötselspörsmål. På det officiella planet erfordrades en motsvarighet till Nordiska samerådet, som var ett samarbetsorgan mellan samernas egna sammanslutningar. Utskottet föreslog därför Nordiska rådet att rekommendera regeringarna att tillsätta ett sådant samarbetsorgan och
rådet biföll också utskottets förslag genom nämnda rekommendation nr 13/62. Frågan om samarbetsorganet slutbehandlades av Nordiska rådet år 1964 (juridiska utskottets förslag 8/64, rek. 12/64).
Samarbetsorganets första möte hölls i Helsingfors den 22 januari 1965. De nordiska ländernas delegationer i samarbetsorganet utsågs i Finland den 4 december 1963, i Sverige den 14 februari 1964 och i Norge den 26 juni 1964. Varje delegation har sex ledamöter varav två samerepresentan- ter. Samtliga ledamöter utses av regeringarna.
Samarbetsorganet har ett kulturutskott och ett rennäringsutskott vilka var för sig skall kartlägga resp. utskotts frågekomplex samt angelägen- hetsgradera och tidsprioritera de gemensamma spörsmålen och i möjligas- te mån göra kostnadsberäkningar. Utskotten sammanträder ett par gånger varje år. Härutöver har samarbetsorganet årligen ett plenarsammanträde, vanligen i december månad. Samarbetsorganets beslut har form av rekommendationer till regeringarna. Samarbetsorganet avger årligen en berättelse till Nordiska rådet.
Samarbetsorganet har bl. a. rekommenderat viss fördelning mellan de tre länderna av renforskningen och anordnat nordiska renforsknings- konferenser. Genom organets försorg har driftsstatistik insamlats för att utreda rennäringens lönsamhet. Organet har behandlat frågan om produktion av renkött. En nordisk redaktionskommitté har tillsatts för att utarbeta en ordlista med enhetlig renskötselterminologi. Samarbets- organet har vidare på rennäringens område riktat rekommendationer till regeringarna att dels genom stipendiefond eller i annan ordning öppna ekonomiska möjligheter för det egna landets renskötare att deltaga i renskötselutbildning i ett annat nordiskt land, dels uppdra åt resp. myndigheter att i samråd förbereda och genomföra en kampanj för korm- och svalgbromsbekämpning samt att ställa till förfogande medel för ändamålet och dels vidta åtgärder för att förhindra massdöd av renar.
På kultursidan har samarbetsorganet bl. a. initierat ett nordiskt same- lärarmöte 1965 och ett nordiskt möte 1966 om sameslöjden. År 1967 rekommenderade organet att ett samarbete mellan de tre länderna borde komma till stånd beträffande skolfrågor, samisk språkvård och läromedel i samiska samt att som en följd härav samelärarmöten fortsättningsvis borde anordnas i Nordiska samerådets regi och efter samråd med samarbetsorganets kulturutskott samt skolöverstyrelsen och dess motsva- righeter.
I anledning av en rekommendation av Nordiska rådet om ett nordiskt sameinstitut (rek. 33/68) har samarbetsorganet utrett frågan om institu- tets verksamhet och placering samt i skrivelse till regeringarna ijuni 1970 överlämnat sina överväganden och förslag i frågan. Nordiskt samiskt institut har numera upprättats i Kautokeino i Norge. Institutets organisa- tion och verksamhet m. m. redovisas i kap. 6.
15. Den fortsatta utvecklingen av stödet till samekulturen
De förslag som sameutredningen lägger fram grundar sig på den principiella uppfattningen om värdet för ett demokratiskt samhälle att stödja utvecklingen av en pluralistisk kultur, där såväl samernas som andra minoriteters kulturer får goda möjligheter att göra sig gällande. En utgångspunkt för utredningen har därvid varit uppfattningen att samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal i Sverige som — eller äldre än — landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening. De intar en särställning både gentemot invandrarna och majoritetsbefolkningen. I sitt yttrande över invandrar- utredningens betänkande uttalade utredningen bl. a. att de nytillkomna minoritetsgrupperna i allmänhet har ett hemland som står öppet för dem som önskar återvända. Hemlandet stöder också sina utvandrares strävan att i det nya landet bevara sin speciella kultur. Samerna befinner sigi detta avseende i en helt annan situation, eftersom den samiska befolkningen torde vara ursprungligare än någon annan grupp medborga— re i landet. Samerna befinner sig i sitt eget land men utgör en etnisk minoritet inom den samlade befolkningen. Detta ger dem en klar särställning. Med det anförda har sameutredningen velat understryka att samerna utgör en minoritet som väsentligt avviker från övriga minoriteter i landet och att det därför föreligger skäl att tillämpa delvis andra bedömningar för deras del.
Den samiska befolkningen i Sverige kan f. n. anses omfatta ca 15 000 personer. Antalet samer bosatta inom det geografiska kärnområdet och med anknytning till renskötseln och dess binäringar uppskattas till omkring 2 500. Större delen av samerna — bosatta inom eller utanför det geografiska rennäringsområdet _ har således sysselsättningar i andra näringar än renskötseln. Detta skapar speciella svårigheter då det gäller att genomföra åtgärder till stöd för samernas språk och kultur, eftersom både språket och kulturen i hög grad är knutna till den bland samerna av ålder utövade näringen.
Det bör anmärkas att utredningen har funnit det bäst överensstämma med sin uppgift att i ett läge, då samernas rätt till vissa geografiska områden i landet ligger under domstolarnas prövning, inte gå in på hithörande frågor.
Språkfrågan har givitvis betydelse för samerna liksom för andra etniska grupper. Utredningen har närmare uppehållit sig vid språkfrågan i kap. 6.
Enligt utredningen bör samhället aktivt stödja samernas strävanden att bevara och utveckla språket som en grund för samhörighet. Emellertid får det språkliga kriteriet inte drivas för långt då det gäller att avgränsa den etniska samegruppen. Som framgår av de genom utredningens försorg verkställda undersökningarna är kunskaperna i samiska inom den icke-renskötande gruppen klart sämre än inom den renskötande gruppen. Men inte heller inom den renskötande gruppen är kunskaper i samiska genomgående. En orsak härtill är att samhället först på senare år har tillhandahållit en förbättrad undervisning i samiska. Det samiska skrift— språket är av jämförelsevis sent datum, vilket också torde ha spelat en inte oväsentlig roll. Man torde kunna påstå att det är faktorer utanför samernas egen tillskyndan som orsakat det samiska språkets tillbaka- trängande. Under senare tid, när den samiska grupptanken vuxit sig starkare, har emellertid intresset för språket ökat. Det skulle då vara orätt att lägga språkkriteriet till grund för ett underkännande av grupptanken. Om ökat stöd ges åt de samiska strävandena i språkfrågan, kommer språket sannolikt att kunna inta en annan och mera framskjuten ställning som en kulturellt sammanbindande faktor inom samegruppen. Men det är angeläget att de samhälleliga stödåtgärderna sätts in snabbt. Detta har varit orsaken till att utredningen lagt fram delförslag angående Umeåpro- fessuren och stödet till Samernas folkhögskola.
Det torde vara ostridigt att förekomsten av sammanhållna och samarbetande etniska och kulturella grupper i ett samhälle kan tillföra detta positiva värden. Det gäller i särskilt hög grad ett ursprungligt befolkningselement som det samiska. Samtidigt som det är en rättvisefrå- ga att samerna får möjlighet att leva och verka som etnisk grupp och att denna strävan underlättas bidrar en sådan utveckling till att forma det svenska samhället i pluralistisk riktning och därigenom förstärka dess demokratiska prägel. Utvecklingen i det industrialiserade samhället har under lång tid inneburit en press på den samiska gruppen och har dessutom starkt minskat antalet samer som kan livnära sig på renskötseln, något som också lett till en splittring av samerna. Dessa förhållanden måste enligt utredningens mening beaktas, när tiden nu kan anses mogen för mera långtgående insatser till stöd för samernas strävanden att stärka och bevara sin samiska grupptillhörighet. Det bör vara naturligt för samhället att vid avvägningen av ekonomiska insatser till förmån för samegruppen visa en långtgående generositet.
Utredningen har visserligen i enlighet med sina direktiv begränsat sin uppgift till att huvudsakligen gälla de samer som har lämnat rennäringen och ofta också det geografiska rennäringsområdet eller som — utan att vara renskötande — fortfarande är bosatta där. Men utredningen ser det som en avgörande förutsättning för strävandena att bevara den samiska kulturen att rennäringen kan fortleva som en samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde som av ålder varit samernas. Endast härigenom torde det vara möjligt att behålla och utveckla en levande samisk kultur och en sammanhållning som någon längre tid kan bära upp den etniska gruppen och dess strävanden. Det är
därför nödvändigt att rennäringen även i fortsättningen får statligt stöd och att samhället inriktar sig på att skapa arbetstillfällen för samernai näringar som kan anslutas till och komplettera rennäringen. Hit hör t. ex. fiske, slöjd och verksamhet inom bl. a. turism och friluftsliv med speciell inriktning på fjälltrakterna, men också sådana industrier som naturligt kan anknytas till rennäringsbygden. Viktigt är att denna utveckling leds av samerna själva, men ett betydande stöd från samhällets sida torde vara nödvändigt. Det är svårt att f.n. ange omfattningen av det stöd samhället bör lämna, men om statsmakterna accepterar de allmänna riktlinjerna för stödet bör det vara naturligt att i första hand utbildnings- departementet och skolöverstyrelsen, jordbruksdepartementet och lant- bruksstyrelsen, arbetsmarknadsdepartementet och arbetsmarknadsverket tillsammans med industridepartementet och statens industriverk blir samhällets organ för samarbetet med samerna i dessa frågor. I detta samarbete bör samhällsstödets framtida form och omfattning växa fram.
Därmed är utredningen framme vid spörsmålet om ledningen av den fortsatta samhällsinsatsen för bevarandet och utvecklingen av den etniska samegruppen i Sverige.
F. 11. delas samhällsansvaret mellan jordbruksdepartementet, som svarar för stödet åt rennäringen, arbetsmarknads- och industrideparte- menten, som via arbetsmarknadsverket och industriverket handhar arbetsmarknadsåtgärder i form av beredskapsarbete eller stöd åt exempel- vis sameslöjclen, samt utbildningsdepartementet. Det är givetvis viktigt att samhällsinsatserna samordnas och att utvecklingen kan följas fortlöpan- de. Detta kan enligt utredningen ske genom att en arbetsgrupp upprättas inom statsrädsberedningen, exempelvis under ledning av ett av de konsultativa statsråden, med de nämnda departementen och ämbetsverken representerade i samverkan med företrädare för samerna och deras organisationer. Till arbetsgruppens uppgifter skulle höra att planlägga och leda utvecklingsarbetet i syfte att åstadkomma en önskvärd utbyggnad av stödet åt samerna enligt de principer som förts fram i direktiven till utredningen och som utredningen försökt att närmare utveckla i detta och tidigare betänkanden. Avsikten skulle vara att möjliggöra för landets samer att stärka sin existens som etnisk grupp och att vårda och vidareutveckla den samiska kulturen och språket och sålunda i samhällets eget intresse bidra till större inbördes samhörighet inom samegruppen men också till större gemenskap med det svenska samhället. Samerna skulle behandlas inte som särlingar i samhället utan som fullmyndiga bärare av ett viktigt inslag i en pluralistisk kultur.
Utbyggnaden av de åtgärder som behövs beräknas enligt utredningen ske under lång tid, eftersom de fortgående måste anpassas till utveck- lingen och till samernas egna önskemål. Åtgärdernas närmare innehåll och utformning kan därför endast i viss utsträckning anges i dag. De synpunkter och förslag som sameutredningen lägger fram måste ses mera som en riktningsangivelse än som ett avslutat verk. Det är från denna utgångspunkt som sameutredningen föreslår att ett ledningsorgan upprättas inom statsrådsberedningen för den fortsatta utvecklingen av stödarbetet.
När det gäller genomförandet av utredningens förslag och de beräkna- de kostnaderna härför vill utredningen även framhålla följande.
Utredningen föreslår således att ett nytt anslag, Bidrag till samisk kultur, bör utgå med 600 000 kr. fr. 0. m. budgetåret 1977/78 och avse stöd till samiskt kultur— och organisationsarbete i vid mening (kap. 6, 8, 9 och 12). Anslaget kompletterar de möjligheter till stöd för samernas kulturella strävanden som allmänna bidragssystem och stödformer kan erbjuda.
För de förslag som gäller sameslöjden (kap. 7) och de samiska utbildningsfrågorna (kap. 11) saknas f.n. fullständiga kostnadsberäk- ningar. Det bör ankomma på berörda myndigheter att ta hänsyn till utredningens förslag vid sina anslagsframställningar, om möjligt redan inför budgetåret 1977/78. Även om utredningsförslagen i vissa delar har karaktären av principförslag, bör de enligt utredningens uppfattningi många fall kunna genomföras skyndsamt. Detta gäller såväl tillskapandet av en samisk organisation för sameslöjden och samekonsthantverket som flera av de åtgärder som syftar till att bereda ett ökat utrymme för de samiska frågorna inom hela utbildningssystemet.
Utredningen vill därutöver erinra om de ökade kostnader som följer av ställningstagandena till utredningens tidigare förslag om stöd till Samer- nas folkhögskola och inrättande av en professur i samiska.
Särskilt yttrande
Av Lars Thomasson och Lars Utsi
Stödjande medlemmar i samebyar
I försöken att stärka samhörigheten mellan de olika grupperna av samer har utredningen enligt vår mening ådagalagt en mycket stor enighet i sina olika överväganden och förslag. Då det gäller frågan om stödjande medlemmar i samebyar understryks alldeles särskilt att den bärande motiveringen för ett stöd/ande medlemskap måste vara en önskan att stärka samförståndet och samhörigheten inom den samiska folkgruppen. Denna ökade gemenskap bör också ges uttryck i en anknytning av den utflyttade gruppen samer till de samebyar från vilka de utflyttat. Samma synsätt framträder också i den uttalade förståelsen för att samebyn för de utflyttade samerna oftast har en annan betydelse än den som kommit till uttryck i 1971 års rennäringslag, där samebyn beskrivs som enbart en renskötarorganisation eller en ekonomisk förening, och att den därför av samerna själva av ålder betraktats utgöra kärnan i den samiska gemenska— pen.
Denna gemensamma principiella syn innebär en anslutning till den grundtanke som SSR framförde i 1968 års samepolitiska program, där det (i programmets lagtext 2 kap. 5 5) — som en motivering för förslaget till stödjande medlemmar _ framhölls att detta var en av de för samernas bevarande som etnisk grupp väsentliga punkterna. ”Samebyn bör därför ges rätt att antaga samer som stödjande medlemmar”, anfördes vidare i kommentaren, och ”härigenom kan de renskötande samerna visa sin solidaritet med övriga samer och vice versa”. SSR:s målsättning var, att samebyn återigen skulle bli vad den sedan gammalt varit, inte bara en produktionsteknisk enhet utan också ett medel för samernas sociala sammanhållning.
Det ligger såvitt utredningen kunnat finna ett starkt gemensamt intresse från olika samegruppers sida i det stödjande medlemskapet såsom en åtgärd att stärka samhörigheten samerna emellan. Man måste därför också förutsätta att både medlemmarna i samebyarna och de utanför samebyarna stående samerna _ var för sig — för den skull också är beredda att avstå från mera restriktiva eller mera långtgående lösningari frågan om stödjande medlemmar, i varje fall intill dess större erfarenhet av det nya systemet vunnits.
SSR har föreslagit att en bestämmelse om en sådan utvidgning av
samebyns rätt att antaga s. k. stödjande medlemmar sanktioneras i lag. Förslaget till lagtext lyder:
12 ä 3 st. Sameby kan, även i annat fall än i första stycket sågs, som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 &. Sådan medlem, som ej äger rösträtt i samebyn, har att till byn erlägga en avgift som byn bestämmer. Han kan av samebyn uteslutas om han ej erlägger fastställd avgift eller om han ej rättar sig efter författningar eller beslut av samebyn om jakt och fiske eller om han eljest grovt eftersätter sina skyldigheter mot byn.
25 ä 4 st. Medlem av sameby, som antagits enligt 12 ä 3 st., äger efter samebyns bestämmande rätt till krokfiske och småviltjakt för eget behov på mark som anges i första stycket.
Sameutredningens förslag om stödjande medlemskap förutsätter enligt utredningens mening ”åtminstone den ändringen i rennäringslagen att sameby ges rätt att till byn utomstående renskötselberättigad person, stödjande medlem, upplåta rätt att utan avgift till eget behov jaga småvilt och fiska med krok på byns område som angesi 31 å andra stycket. För att öppna en möjlighet för byarna att tillerkänna de stödjande medlem— marna förmåner i form av begränsad jakt- och fiskerätt mäste undantag göras från denna i lagen inskrivna huvudregel.” Utredningen har inte tagit ställning till ev. ytterligare ändringar i rennäringslagen.
Det kan ytligt sett kanske synas vara en underordnad fråga huruvida anslutningen av stödjande medlem bör möjliggöras genom en uttrycklig föreskrift i lagtext om möjligheten att anta annan medlem i sameby eller enbart genom en bestämmelse därom i t. ex. stadgarna för den sameby som vill införa sådana bestämmelser i sina stadgar. I bägge fallen blir det ju samebyn som får hela beslutanderätten över vilken jakt- eller fiskerätt man vill ge de nytillträdande icke-renskötande medlemmarna. Med SSR:s förslag till lagtext, vartill vi ansluter oss, blir principen om möjligheten att anta medlemmar även utanför renskötarnas krets stadgad i själva lagen, varigenom den samiska enheten och identiteten får en principiell markering. För de icke-renskötande medlemmarna utanför samebyarna är enligt vår mening en sådan markering också av stor betydelse.
För att undvika ev. missuppfattning, att lagfästandet av denna princip skulle innebära något slags tvång emot samebyn, vill vi understryka, att något tvång inte ligger i vårt förslag. Samebyn behåller fortfarande avgörandet beträffande medlemskap och ev. begränsad jakt- och fiskerätt för stödjande medlemmar. Utredningen har ju också på den punkten uttalat att det endast genom att lägga beslutanderätten i byns händer torde kunna skapas grundvalar för ett nödvändigt förtroende från bymedlemmarnas sida för den nya anordningen samt att man i gengäld får förutsätta, att uppdraget handhas med all tänkbar omtanke och oväld. Även med SSR:s förslag till lagtext har samebyn alla möjligheter attsäga nej till såväl att ta in ytterligare medlemmar som till att ge dessa medlemmar någon som helst jakt— eller fiskerätt. Med förslaget har samebyn dock inte möjlighet att säga nej till hela idén om ett utvidgat medlemskap. Det enda denna lagtext ”framtvingar” » vilket vi finner väsentligt och angeläget — är att själva grundprincipen om möjlighet till ett utvidgat medlemskap fastslås i lag.
Kronologisk förteckning
EDPN9P'PWNT'
18. 19. 20.
21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31.
32. 33.
34.
35. 36.
37.
38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 56.
Demokrati på arbetsplatsen. A. Psalmer och visor. Del 1:1. U. Psalmer och visor. Del 1:2. U. Psalmer och visor. Del 1:3. U. Bättre bosättning för flera. S. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. U. Framtida studerandehälsovård. U. Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. IndiViden och skolan. U.
. Rörlig pensionsålder. S. . Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. . Totalfinansiering. B. . Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. S. . Konstnärerna i samhället. U.
. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn. . Kriminalvårdens nämnder. Ju. . Markanvändning och byggande. Remissammanställning ut-
given av bostadsdepartementet. B. Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. Konsumentskydd på låsområdet. H. Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju. Pensionsförsäkring. Fi. Lag om allmänna handlingar. Ju. JO—ämbetet. Uppgifter och organisation. R. Tre sociologiska rapporter. Ju. Å jour. Om journalistutbildning. U. Forskningsräd. U. Politisk propaganda på arbetsplatser. A. Program för ljud och bild i utbildningen. U. MedborgerIiga fri- och rättigheter i vissa länder. Ju. Barnens livsmiljö. S. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rap- port 1. S. Barns hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. S. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rap- port 3. S. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. S. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. S. Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. S. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. S. Barnkultur. Barnmiljoutredningens rapport 8. S. Statsbidrag till kommunerna. Fi. Trafikolyckor och statistik. K. Kommunal demokrati. Kn. Kommunal demokrati. Sammanfattning. Kn. Kvinnor | statlig tjänst. Fi. Etablering av miljöstörande industri. B. Vidareutbildning i internationell marknadsföring. H. Kommunal organisation och information. Kn. Kollektivtrafik i tätort. K. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. K. Massmediegrundlag. Ju. Internationella koncerner i industriländer. I. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. B. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. 8. Beskattning av realisationsvinster. Fi. Fämansbolag. Fi. Bötesverkställighet. Ju. Trafikbuller. Del II. Flygbuller. K.
57. 58. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68. 69. 70.
71. 72. 73. 74. 75. 76.
77. 78. 79. 80. 81. 82. 83. 84. 85. 86. 87. 88. 89. 90. 91. 92. 93. 94. 95. 96.
97.
98.
99.
Varuförsörjning i kristid. H. Målet är jämställdhet. Ju. Utbildning för vuxna. U. Energiberedskap för kristid. H. Energiberedskap för kristid. Bilagor. H. Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. S. Konsumentkreditlag m.m. Ju. Språkresor. U. Förfogandelagstiftningen. Fö.
Trafikpolitik — behov och möjligheter. K.
Utbildning i samspel. S. Handikappanpassad kollektivtrafik K. Samhället och distributionen. H. Samhället och distributionen. Bilagor om företag, anställda och hushåll. H. Landstingens arkiv. Kn. Distansundervisning. U. Frivilligförsvarets förmåner. Fö. Socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster m.m. S. MedborgerIiga fri- och rättigheter. Regeringsformen. Ju. Handikappanpassad kollektivtrafik. Sammandrag ur SOU 1975:68 (svensk, engelsk och tysk version). K. Allmän skatteflyktsklausul. Fi. Svensk press. Pressens funktioner i samhället. Fi. Svensk press. Statlig presspolitik. Fi. Postens roll i tidningsdistributionen. K. Farliga vrak. K Organisation för skyddat arbete. A. Stälindustrins arbetsmiljö. |. Ersättning vid arbetsskada. S. Vägplanering. K. Vägplanering. Bilagor. K. Samverkan i barnomsorgen. 5. Fem veckors semester. A. Långtidsutredningen 1975. Fi. Arbete åt alla. A. Politik för regional balans. A. Politik för regional balans. Bilaga 1. A. Politik för regional balans. Bilaga 2. A. Barns sommar. S. Telefonavlyssning. Ju. Energiförsörjningen 1975—1980. Bilaga 3 till 1975 års lång— tidsutredning. Fi. Varuhandeln 1975—1980. Bilaga 4 till 1975 års Iängtidsut— redning. Fi. Miljövård i Sverige 1975—1980. Bilaga 6 till 1975 års läng- tidsutredning. Fi. Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. [99]
Systematisk förteckning
Riksdagen JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. [23]
Justitiedepartementet
Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Kriminalvårdens nämnder. [16] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20] Lag om allmänna handlingar. [22] Tre sociologiska rapporter. [24] 1973 års fri- och rättighetsutredning. 1. Medborgerliga fri» och rättigheter i vissa länder. [29] 2. Medborgerliga fri- och rättigheter. Regeringsformen. [75]
Massmediegrundlag. [49] Bötesverkställighet. [55] Målet är jämställdhet. [58] Konsumentkreditlag m.m. [63] Telefonavlyssning. [95]
Försvarsdepartementet
FÖrfogandelagstiftningen. [65] Frivilligförsvarets förmåner. [73]
Socialdepartementet
Bättre bosättning för flera. [5] Pensionskommittén. 1. Rörlig pensionsålder. [10] 2. Socialförsäk- ringsavgifter på uppdragsinkomster m.m. [74] Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader. [13] Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [30] 2. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 1. [31] 3. Barns hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. [32] 4. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 3. [33] 5. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. [34] 6. Barn— familjernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. [35] 7. Bar- nen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. [36] 8. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. [37] 9. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. [38] Förkortad arbetstid för smäbarnsföräldrar. [62] Utbildning i samspel. [67] Ersättning vid arbetsskada. [84] Samverkan i barnomsorgen. [87] Barns sommar. [94]
Kommunikationsdepartementet
Trafikolyckor och statistik. [40] Utredningen om kollektivtrafik i tätorter. 1. Kollektivtrafiki tätort. [47] 2. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. [48] Trafikbuller, Del [I. Flygbuller. [56] Trafikpolitik — behov och möjligheter. [66] HAKO-utredningen. 1. Handikappanpassad kollektivtrafik. [68] 2. Handikappanpassad kollektivtrafik. Sammandrag ur SOU 1975:68 (svensk, engelsk och tysk version]. [76] Postens roll i tidningsdistributionen. [80] Farliga vrak. [81] Kommittén för den långsiktiga vägplaneringen. 1. Vägplanering. [85] 2. Vägplanering. Bilagor. [86]
Finansdepartementet
1972 års pressutredning. 1. Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] 2. Svensk press. Pressens funktioner i samhället. [78] 3. Svensk press. Statlig presspolitik. [79] Pensionsförsäkring. [21] Statsbidrag till kommunerna. [39] Kvinnor i statlig tjänst. [43] Beskattning av realisationsvinster. [53]
Fåmansbolag. [54] Allmän skatteflyktsklausul. [77] 1975 års långtidsutredning. 1. Långtidsutredningen 1975. [89] 2. Energiförsörjningen 1975—1980. Bilaga 3 till 1975 års långtids- utredning. [96] 3. Varuhandeln 1975—1980. Bilaga 4 till 1975 års långtidsutredning. [97] 4. Miljövård i Sverige 1975—1980. Bilaga 6 till 1975 års långtidsutredning. [98]
Utbildningsdepartementet
1969 års psalmkommitté. 1. Psalmer och visor. Del 1:1. [Zl 2. Psalmer och visor. Del 12. [3] 3. Psalmer och visor. Del 1:3. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna.
1. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. [GI 2. In- dividen och skolan. [9] Framtida studerandehälsovård. [7] Konstnärerna i samhället. [14] A jour. Om journalistutbildning. [25] Forskningsråd. [26] Program för ljud och bild i utbildningen. [28] Utbildning för vuxna. [59] Språkresor. [64] Distansundervisning. [72] Sameutredningen. 1. Samerna i Sverige. Stöd ät språk och kultur.
Handelsdepartementet
Konsumentskydd på Iåsomrädet. [19] Vidareutbildning i internationell marknadsföring. [45] Varuförsörjning i kristid. [57] Energiberedskapsutredningen. 1. Energiberedskap för kristid. [60] 2. Energiberedskap för kristid. Bilagor. [61] Distributionsutredningen. 1. Samhället och distributionen. [69] 2. Samhället och distributionen. Bilagor om företag, anställda och hushåll. [70]
Arbetsmarknadsdepartementet
Demokrati på arbetsplatsen. [ll Politisk propaganda på arbetsplatser. [27] Organisation för skyddat arbete. [82] Fem veckors semester. [88] Arbete åt alla. [901 Länsplaneringsutredningen 1974. 1. Politikför regional balans.]91l
2. Politik för regional balans. Bilaga 1. [92] 3. Politik för regional balans. Bilaga 2. [931
Bostadsdepartementet
Totalfinansiering. [12] Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdepartementet. [17] Etablering av miljöstörande industri, [44] Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Bostadsför- sörjning och bostadsbidrag. [51] 2. Bostadsförsörjning och bo— stadsbidrag. Bilagor. [52]
Industridepartementet
Internationella koncerner i industriländer. [50] Stålindustrins arbetsmiljö. [83]
Kommundepartementet
Kommunal rösträtt för invandrare. [15] Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. [18] Utredningen om den kommunala demokratin. 1. Kommunal de— mokrati. [41] 2. Kommunal demokrati. Sammanfattning. [42] 3. Kommunal organisation och information. [46]
Landstingens arkiv. [71]
Kronologisk förteckning
. Nordisk överenskommelse om förmåner vid sjukdom, havan- deskap och barnsbörd
Peruskoulu pohjoismaissa
Litteratur om nordiskt samarbete Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet
Bötesstraffet Nordic Cooperation for Tourism. Proposals for Action Voksenopplaering i de nordiske land. En konferanserapport Oversikt over forsknings— og utviklingsarbeld som gjelder eng- elskundervisningen i de nordiske land — 1974 Fort— och vidareutbildning för teaterarbetare
. Nordisk samarbeid om billedkunst . STINA. Arbetsrapport, allmän del . STINA. Arbetsrapport, bilagor . Turistkonferens . Langtidsbedommelse for det allmennkulturelle område . Farskole og skole i samvirke
Nordisk koniaktmandsseminar i Århus
. Fotografisk kemi . Arbetsmiljöfrågor. Seminarium i Porsgrunn
industriellt samarbete i Norden. Journalistseminarium i Århus Kvarkenkonferens
. Nordinfo . Revision av den nordiska trygghetskonventionens bestämmel-
ser om grundpension
