SOU 1974:69

Invandrarutredningen

Till Statsrådet Anna-Greta Leijon

Invandrarutredningen — som tidigare har avgett ett delbetänkande med förslag om bl. a. grundutbildning i svenska för invandrare (SOU 1971 :51) och ett delbetänkande om offentlig tolkservice (SOU 1972:83) — får härmed överlämna sitt huvudbetänkande jämte en separat bilagedel. Utredningens arbete är härmed slutfört.

Reservation har avgivits av ledamoten Diesen.

Stockholm den 3 september 1974

Bertil Olsson

Hugo Bengtsson Ove Jönsson

Ingrid Diesen Lennart Mattsson

Bengt Fagerlund Rolf; Wirtén

/Jonas Widgren

| J "; | ; |;, ,, ': . ,, ' |_ lf ;! ' "" ' ' ' ' "" .,,.. , ,, _ _, ._, ,, ,,, ,,,, .';,. ' "."""".. ,.'.' ;. . .; . . ,. . ;;; ;" » , ;, ;' " -' ';';;' '»-,|.'|' "' ' "' ""-""" ' ' .. ". ,..'; ' N'." ' "”

, '_' ',...' ,... ',,|,., '.-,;',., ;;äil,.l'u,.',':.-';;"J .;.,',' 'W'. " ','.."_..' ;',. ,...; ; . 1"'v " ;; ;p. ; |,;;. "' ', "; ,... ';'1'

U,. , , ; _,' ; |,",_ ;'|_|-,;; "";;', , ;. .1'; '; ' '; ' ' ' " '|' "' ;';' »" ';;"""' " " ; ; . . ; 'n'-'.'" ' '; " "" »' '- ' , ':' ' ,",- ,FL'. |' ' "'" , , , ;,, ;, , ' |. ,.' |;|" . , ,, , ._;, ,,,,L,,", ;,;|.. . ,,'»; ;;;l.. . ». ; ' ' | " ,"|;;|;| | ';f|'_H '. "'.?" ". - " !" " I"" .; , ,' ;'_..;.' -.' "» .; ,'-;;',..;>"'.»»l'-,- l' . , , , | ._.. .-.,_ '... ..,; | '-|' .... .' ' " "' ;;. . . ? ',". ".','. .'."";'.,"',.," '.'.5”"',1,"-"'..'1'|,., ,, ,. , ; "; ,. ", ," ' ., ';'.',.'. ' l— . " .|. ; -:..'-|'. |;,.|. , . . - ; . . ; .. ;. - . . - . ;. ; --;;,;. "; ;;. ; ;;; , ,, .., , ,, _.: ,,,.4,»,. ;, ,,, . ;; ( |" '|" '- ' ;;|,,' "' ' ,);L', ,|, » -, ;; . -' |"" "'.'! ||; | ;; ;; '; | ' '|', ' " |,"-| ,|;| " 'l' .. . .. ,. T; ;;,;;- ',, '|l. » ,.:';. n."; , ,,,, ,, . ;;,|| ,,_-_1"| | '|,,-.,' ||_' . l; " ' "" ' "_" " ; ' '. . .' "' ,, ,, , _ .. .. .. . . .',-,...; . .;'l' " -. ";'P|”' ."

D.: ' ' ;;;

.l. .. .'. I' ',','_.l' ' ,...' |_- ....,.;'| |,,';l .-'.'

. ;1 J || - ' l .. , |;,,;, l,,,; ,;; "'|""; .|., - ,',:,—,, _|,,,,,,1-,., nu; .,, ,,, ,, , _ ',_l. .".:',',,;;., ,. '_',', '.|_|l TH'-"' .. .. . ,,'-; .,,_;_.' »' _','; ..' , , ' , ,"'_"".,-' " "-' .; -- '? ' ';;, ,,. '._"';,,' ;'-';'_', ;;,,|_,||' '|.;;.-,,-, , - _ '.,.' .,, ".',',,.,_;,.;,-',, I..?F , .;,,_';,., ;._., .”, ,. ' ,,-, .. ;;' . ,;;"". .. ; ., | |; | .-."' |'; "';';* ' . ,, . _ . ;; ; ,: ', - .. 'a'. »; .. .. . ,... ,., ," '. . .— ', ,. , ' .. .; _l,, ,. ;; | | ' ., " , . ,,|_-,| ;; ;; |, ' " ," ""' ' '| ' ". . | : -'| "" ' "' "UIF; '_'1"'|' ""'"” . . , || .,, ,,;lu' ",,.l'.” .,';,L ,ä'r' ;; ,- ,,_,» ' ,,,,' ' ',,",'.' | |';;- ,, , _ ? .', '; ', "Q' '. .. _',, ." ' ;; .. . '; , ,- .. —;;'_'- ; .. . .. . . . . ,.... _ , , ._ , _ ; ' _ , , _ _ . . ' ' I" "' ;; "' ' .'l;.,;;" ,, - ' . - ,, 'i'." l..-'i'; ' ' . , , ..; ', |,_| _, |;| _ ' ,, _. . ' ,. . ; , : "'|'. :; ' -,-___ '. .'. '.. ',l, . ; '.? " ';- . :.; ."- ' ;»;; '.;- ' .» ;- ..'- ;; '- .. .r' -. ,;,,", _ , , ..,2..,» »,.-. .." | |'. ,»; ; ' '. », "'. —' n' ' |_"' ' ; ' . "' "| | ,,"|"| ;',; ' '. , _ , .,, ,, I,, ,, , |, ,, _— , ,H|.,_'. ;;;;,, ,,,, ,, ;P" E' _l. . . ,, '-, _ ." '...'-”w"; .. ' ' "- .; ;' -. . 1' '» ';; "" " .'- . '. ., ' .; ' .. '." " 'N .' . . . . . _ | | ; ; ;. ; , ';| .. ;,|'; ,' , ; , -' , ;, _;, ,,,' _, ','_ ".,, , , ' ;,,1',',; ',, , ;, _| ;,,; ;|,'|'||,1|,'. : ,, _ ,, . .,... . , ,,,,,..,,,,. ;.,.,_ ' ' IL'H

Innehåll Förkortningar ................................... 17 Sammanfattning ................................. 19 Summary in English ............................... 23 Förutsättningar Kapitel 1 IU:s arbete .............................. 33 1.1 Direktiven ................... ' .............. 33 1,2 Beslut i övrigt om uppdraget ..................... 34 1.3 [U:s sammansättning .......................... 35 1.4 les verksamhet .............................. 36 1.5 Uppläggningen av betänkandet .................... 39 Kapitel 2 Invandringen ............................ 43 2.1 Invandrar- och minoritetsfrågornas behandling i Sverige under efterkrigstiden ............................... 43 2.2 Invandringen till Sverige — statistisk översikt ........... 50 2.2.1 Inledning och terminologi .................. 50 2.2.2 Folkutbytet med främmande länder ........... 51 Fördelning på länder ..................... 54 Invandrarnas köns- och åldersmässiga sammansätt- ning ................................ 56 Återutvandringen ....................... 57 2.2.3 Utlänningar och utrikes födda i Sverige ......... 59 Antal ............................... 59 Felaktigheter i utlänningsstatistiken ........... 61 Fördelning på länder ..................... 62 Ålder ............................... 62 Kön— och civilståndssammansättning ........... 64 Regional fördelning ...................... 65 2.2.4 lnvandringens demografiska effekter ........... 68 2.2.5 Den framtida invandringen ................. 70 2.3 Migrationen i Europa .......................... 71 2.3.1 En översikt ............................ 71 2.3.2 Aktuella utvandringsländer ................. 79

2.4 Internationella normer för behandlingen av invandrare . . . . 86

Kapitel 3 Målen ................................. 93 3.1 Inledning .................................. 93 3.2 Målen .................................... 94 3.3 Konsekvenserna .............................. 96

Förslag

Kapitel 4 Arbetsmarknadsfrågor ...................... 99 4.1 Statistisk översikt ............................ 99

4.1.1 Tillgänglig statistik ....................... 99 4.1.2 Antal utlänningar arbetsmarknaden .......... 99 4.1.3 Invandrarnas yrkesfördelning m. m. ........... 101 4.1.4 Arbetslösheten bland invandrarna ............. 106 4.2 Aktuella frågor .............................. 107 4.2.1 Arbete före inresa ........................ 107 4.2.2 Utlännings rättsställning arbetsmarknaden ..... 110 4.2.3 Introduktions— och utbildningsåtgärder ......... 111 4.2.4 De fackliga organisationerna och invandrarna ..... 1 13 4.31Uzsöverväganden ....................... 114

Kapitel 5 Bostadsfrågor ............................ 119 5.1 Statistisk översikt ............................ 119 5.2 Aktuella frågor .............................. 124

5.2.1 Bostad före inresa ....................... 124 5.2.2 Utlännings rättsställning bostadsmarknaden . . . . 125 5.2.3 Information ........................... 128 5.3IUzsöverväganden ....................... 129

Kapitel 6 Sociala frågor ............................ 131 6.1 Andra berörda statliga utredningar ................. 131 6.2 Socialförsäkringar m. m. ........................ 132

62.1 Internationella överenskommelser om social trygghet . 132 6.2.2 Förmåner vid sjukdom och föräldraskap ......... 134 6.2.3 Förmåner vid yrkesskada .................. 135 6.2.4 Förmåner vid arbetslöshet .................. 136 6.2.5 Familjestöd ........................... 139 6.2.6 Folkpension ........................... 140 6.2.7 Tilläggspension ......................... 144 6.2.8 IUzsöverväganden .................. 145 6.3 Socialhjälp m. m. ............................. 148 6.3.1 Regler för socialhjälp till utlänningar ........... 148 6.3.2 Hemsändningsinstitutet ................... 150 6.3.3 Socialhjälp i väntan arbetstillstånd .......... 151 6.3.4 Statistisk översikt ....................... 153 6.3.5 IUzsöverväganden .................. 158 6.4 Social service, vård och behandling ................. 161 6.4.1 Bama- och ungdomsvård ................... 161 6.4.2 Uppsökande verksamhet ................... 163

6.4.3 Social rådgivning ........................ 6.4.4 Social hemhjälp ......................... 6.4.5 Åldringsvård ........................... 6.4.6 Nykterhetsvård ......................... 6.4.7 IUzsöverväganden .................. 6.5 Hälso— och sjukvård ........................... 6.5.1 Invandrarnas hälsosituation ................. 6.5.2 Hälsoundersökningar ..................... 6.5.3 IUzsöverväganden .................. 6.6 Kriminalvård ................................ 6.6.1 Statistisk översikt ....................... 6.6.2 IUzsöverväganden .................. Kapitel 7 Kultur ................................. 7.1 En kulturpolitik för språkliga minoriteter ............. 7.1.1 Inledning ............................. 7.1.2 Andra berörda statliga utredningar ............ 7.1.3 Önskemål från invandrar— och minoritetsorganisa- tioner ...............................

7.1.4 IUzsöverväganden ..................

7.2 Kulturellt samarbete med invandrarnas ursprungsländer 7.2.1 Avtalsreglerat kulturutbyte ................. 7.2.2 Informations- och kulturverksamhet från Sverige . . . 7.2.3 Informations- och kulturverksamhet från utlandet i Sverige .............................. 7.2.4 IUzsöverväganden .................. 7.3 Kulturell service till de språkliga minoriteterna ......... 7.3.1 Invandrar— och minoritetsorganisationernas kultur- verksamhet ............................ 7.3.2 Litteraturförsörjningen .................... Litteraturförsörjningen genom det allmänna biblio- teksväsendet ........................... Litteraturutgivning och distribution ........... Litteratur i översättning ................... IUzsöverväganden .................. 7.3.3 Press— och tidskriftsfrågor .................. Tidningar och tidskrifter för språkliga minoriteter IUzsöverväganden .................. 7.3.4 Radio- och TV-sändningar .................. Internationell översikt .................... Finskspråkiga radio- och TV-sändningar i Sverige Finska radio- och TV-programs hör- och sebarhet i

Sverige .............................. Radio— och TV-sändningar för övriga språkgrupper i Sverige ..............................

[Utsöverväganden .................. 7.3.5 Teater, spelfilm och musik ................. Teaterverksamhet .......................

164 164 165

183 183 183

185 188 192 192 193

195 196 197

197 198

198 199 200 202 204 204 209 211 211 213

Spelfilmsutbud ......................... 220 Musik, körsång, folklore m. m. ............... 222 IUzsöverväganden .................. 225

Kapitel 8 Utbildning .............................. 229 8.1 Inledning .................................. 229 8.1.1 IU:s tidigare behandling av utbildningsfrågor ...... 229 8.1.2 Andra berörda statliga utredningar ............ 231 8.1.3 Statistiska uppgifter ...................... 232 8.1.4 Framförda önskemål ..................... 233

8.2 Internationell översikt ......................... 237 8.2.1 Invandrarbarnens utbildningssituation .......... 237 8.2.2 Internationella normer för utbildning för språkliga

minoriteter ............................ 238

8.3 Språkutveckling och tvåspråkighet ................. 240 8.4 Förskolan .................................. 242 8.4.1 Allmänt .............................. 242 8.4.2 Viss försöksverksamhet .................... 243 8.4.3 Utbildning av förskollärare ................. 246 8.4.4 IUzsöverväganden .................. 247 8.5 Grundskolan och gymnasieskolan .................. 248 8.5.1 Allmänt .............................. 248 Begreppet invandrarelev ................... 248 Frågor rörande skolplikten ................. 249 Samarbete mellan hem och skola ............. 250 8.5.2 Hemspråksundervisning ................... 250 Bestämmelser och anvisningar för undervisningen . . 250 Information om undervisningen .............. 252 Undervisningens omfattning ................ 252 Hemspråksundervisning utanför schematid ....... 253 Samarbete med invandrarnas ursprungsländer ..... 254 Särskilda minoritetsskolor .................. 255 IUzsöverväganden .................. 256 8.5.3 Stödundervisning och svenskinlärning .......... 259 Gällande bestämmelser .................... 259 Undervisningens organisation ................ 261 Undervisningens omfattning ................ 262 [U:söverväganden .................. 262 8.5.4 Lärare och läromedel ..................... 264 Antal lärare ........................... 264 Lärarutbildning ................... . ...... 266 Läromedel ............................ 268 IUzsöverväganden .................. 270 8.6 Viss övrig utbildning m. m. ...................... 271 8.6.1 Folkhögskolan ......................... 271 8.6.2 Högre utbildning och forskning i invandrarspråk . . . 272 8.6.3 IUzsöverväganden .................. 273

Kapitel 9 Föreningarna och trossamfunden ............... 275 9.1 Invandrarna i föreningslivet ...................... 275 9.1.1 Allmänt .............................. 275 9.1.2 IUzsöverväganden .................. 277

9.2 Invandrar- och minoritetsorganisationerna ............ 278 9.2.1 Beskrivning av organisationerna .............. 278 9.2.2 Organisationernas ekonomiska situation ......... 282 9.2.3 IUzsöverväganden .................. 287 9.3 Trossamfunden .............................. 297 9.3.1 Invandrarnas religionstillhörighet ............. 297 9.3.2 Nuvarande bidrag ....................... 302 9.3.3 IUzsöverväganden .................. 304 9.4 Särskild projektverksamhet ...................... 306 9.4.1 Nuvarande bidrag ....................... 306 9.4.2 IU'söverväganden .................. 308 Kapitel 10 Medinflytande och medborgarskap ............. 311 10.1 Utlännings rättsställning ........................ 311 10.1.1 Inledning ............................. 311 10.1.2 Utlännings fri- och rättigheter ............... 312 10.1.3 Begränsningar i rätten att inresa och vistas i Sverige . 315

10.1.4 Begränsningar i rätten att arbeta, driva näring eller på

annat sätt vara verksam i Sverige .............. 318 10.1.51Uzsöverväganden .................. 321 10.2 Medinflytandefrågor ........................... 323 10.2.1 Internationell översikt .................... 323 10.2.2 Politiskt och fackligt inflytande .............. 325 10.2.3 Kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare . . . 327 10.24 IUzsöverväganden .................. 328 10.3 Förvärv av svenskt medborgarskap ................. 329 10.3.1 Internationell översikt .................... 329 10.3.2 Den svenska medborgarskapslagstiftningen ....... 333

Före år 1950 .......................... 333 Nu gällande lagstiftning ................... 335 Sätten för förvärv av svenskt medborgarskap ...... 338

10.3.3 Statistisk översikt ....................... 345 10.3.4 Reformkrav ........................... 349 10.3.5 IUzsöverväganden .................. 352 Kapitel 11 Information och opinionsbildning .............. 357 11.1 Inledning .................................. 357 11.2 Information till invandrare ...................... 358 1 1.2.1 Invandrarnas informationssituation ............ 358 11.2.2 IUzs intervjuundersökning .................. 360 11.2.3 Aktuella informationsinsatser ............... 364 SIV ................................. 364 Invandrartidningen ...................... 367 övrig statlig information till invandrare ......... 370

sou 1974:69 Primärkommunerna och landstingen ........... 371 Organisationerna ........................ 373 De svenska tidningarnas spalter på invandrarspråk . . 374 ”Automatisk” information till invandrare ....... 375 11.2.4 IUzsöverväganden .................. 376 1 1.3 Information till svenskar — opinionsbildning och attitydför- ändring ................................... 380 11.3.1 Aktuella insatser ........................ 381 11.3.2 Vissa undersökningar ..................... 383 11.3.3IUzsöverväganden .................. 385 Kapitel 12 Ansvarsfördelning och samordning ............. 389 12.1 Myndigheternas ansvarsfördelning för åtgärder för invandrare 389 12.1.1 Nuvarande ordning ...................... 389 12.1.2 IUzsöverväganden .................. 390 12.2 Statens invandrarverk (SIV) ...................... 394 12.2.1 Tidigare behandling av frågan om den centrala utlän- ningsmyndighetens organisation .............. 394 12.2.2 SIV:s nuvarande organisation ................ 396 12.2.3 Informationstjänstemännen och byrån för anpass- ningsfrågor ............................ 398 12.2.4 IUzsöverväganden .................. 402 12.3 Kommunernas verksamhet för invandrare ............. 408 12.3.1 Tidigare behandling av frågan ................ 408 12.3.2 Nuvarande insatser ....................... 411 IU:s kommunenkät ...................... 412 Referensgrupper och samverkansorgan .......... 413 Invandrarbyråer ....................... 415 SIV:s kommunprojekt .................... 420 12.3.3IUzsöverväganden .................. 421 12.4 Statistik, forskning och dokumentation .............. 430 12.4.1 Inledning ............................. 430 12.4.2 Statistik .............................. 431 Bakgrund ............................. 431 lesöverväganden .................. 432 12.4.3 Forskning ............................ 433 Bakgrund ............................. 433 [U:söverväganden .................. 434 12.4.4 Dokumentation och arkivfrågor .............. 434 Bakgrund ............................. 434 IUzsöverväganden .................. 435 Reservation .................................... 437 Bilaga A Kostnadsberäkningar ........................ 439 Bilaga B Förslag till statsbidragskungörelser ............... 445 Bilaga C IU:s direktiv ............................. 447

Bilaga 1—6 finns i en särskild bilagedel (SOU 1974270)

Contents Abbreviations ................................... 17 Summary in Swedish .............................. 19 Summary in English ............................... 23 Premises Chapter 1 The work of the Commission on Immigration ...... 33 1.1 Terms of reference ............................ 33 1.2 Other decisions concerning the Commissionls instructions . . 34 1.3 The members of the Commission .................. 35 1.4 The activities of the Commission .................. 36 1.5 Disposition of the report ........................ 39 Chapter 2 Immigration in Sweden ..................... 43 2.1 Immigration and minority affairs in Sweden during the post-war period .............................. 43 2.2 Immigration in Sweden — a statistical summary ......... 50 2.2.1 Terminology ........................... 50 2.2.2 Exchange of population with other countries ..... 51 Distribution between different countries ........ 54 The sex and age structure of immigrants ........ 56 Re-emigration .......................... 57 2.2.3 Foreign nationals and persons born abroad living in Sweden .............................. 59 Numbers ............................. 59 Statistical errors ........................ 61 Distribution between different countries ........ 62 Age ................................. 62 Distribution by sex and marital status .......... 64 Regional distribution ..................... 65 2.2.4 The demographic effects of immigration ........ 68 2.2.5 The future immigration to Sweden ............ 70 2.3 Migration in Europe ........................... 71 2.3.1 A survey ............................. 71 2.3.2 Sending countries ..................... . 79

2.4 International norms for the treatment of immigrants ..... 86

Chapter 3 The goals .............................. 93 3.1 Introduction ................................ 93 3.2 The goals .................................. 94 3.3 The consequences ............................ 96

Proposals

Chapter 4 The labour market ........................ 99

4.1 Statistical survey ............................. 99

4.1.1 Statistics available ....................... 99 4.1.2 Number of aliens in the labour market .......... 99 4.1.3 Occupational status etc. ................... 101

4.1.4 Unemployment among immigrants ............ 106 4.2 Current issues ............................... 107 4.2.1 Forms of labour immigration ................ 107 4.2.2 The legal status of aliens in the labour market ..... 1 10 4.2.3 Introduction and training measures ............ 1 11 4.2.4 The trade unions and immigrants ............. 1 13 4.3 Proposals by the Commission ..................... 114 Chapter 5 Housing ............................... 119 5.1 Statistical survey ............................. 119 5.2 Current issues ............................... 124 5.2.1 Housing before entry ..................... 124 5.2.2 The legal status of immigrants in the housing market . 125

5.2.3 Information measures ..................... 128 5.3 Proposals by the Commission ..................... 129 Chapter 6 Social affairs ............................ 131 6.1 Other Commissions concerned .................... 131 6.2 Social insurance etc. ........................... 132 6.2.1 International agreements on social security ....... 132 6.2.2 Benefits in connection with sickness and childbirth 134 6.2.3 Benefits in connection with industrial injuries ..... 135 6.2.4 Benefits in connection with unemployment ...... 136 6.2.5 Support for families ...................... 139 6.2.6 Basic retirement pension ................... 140 6.2.7 Supplementary retirement pension ............ 144 6.2.8 Proposals by the Commission ................ 145 6.3 Social assistance ............................. 148 6.3.1 Rules governing social assistance to aliens ....... 148 6.3.2 Repatriation on social grounds ............... 150 6.3.3 Social assistance pending the award of work permits . 151 6.3.4 Statistical survey ........................ 153 6.3.5 Proposals by the Commission ................ 158 6.4 Social services etc. ............................ 161 6.4.1 Child and youth welfare ................... 161 6.4.2 Contact work in the field ................... 163 6.4.3 Guidance ............................. 164

6.4.4 Social domestic assistance .................. 164 6.4.5 Care of the aged ........................ 165 6.4.6 Care of alcoholics ....................... 165 6.4.7 Proposals by the Commission ................ 167 6.5 Health and medical services ....................... 169 6.51 The health situation of immigrants ............ 169 6.5.2 Health checks .......................... 171 6.5.3 Proposals by the Commission ................ 175 6.6 Criminality ................................. 178 6.6.1 Statistical survey ........................ 178 6.6.2 Proposals by the Commission ................ 180 Chapter 7 Culture ................................ 183 7.1 A cultural policy for linguistic minorities ............. 183 7.1.1 Introduction ........................... 183 ' 7.1.2 Other Commissions concerned ............... 184 7.1.3 Desiderata from immigrant and minority associations 185 7.1.4 Proposals by the Commission ................ 188 7.2 Co-operation in the cultural field with the countries of origin . 192 7.2.1 Cultural co-operation covered by international agree-

ments ............................... 192

7.2.2 Swedish cultural information abroad ........... 193 7.2.3 Information and cultural activities in Sweden from

abroad ............................... 19 5

7.2.4 Proposals by the Commission ................ 196 7.3 Cultural amenities for linguistic minorities ............ 197 7.3.1 The cultural activities of immigrant and minority

associations ........................... 197

7.3.2 The supply of literature for linguistic minorities . . . 198 The supply of literature through the public library system ............................... 198 The publication and distribution of literature ..... 199 Literature in translation ................... 200

Proposals by the Commission ................ 202

7.3.3 The ethnic press ........................ 204 Newspapers and periodicals for linguistic minorities . 204 Proposals by the Commission ................ 209 7.3.4 Radio and television for linguistic minorities ...... 211

International survey ...................... 211 Radio and television broadcasts in Finnish ....... 213 Technical co-operation between Finland and Sweden . 214 Radio and television broadcasts in other languages . 215 Proposals by the Commission ................ 216 7.3.5 Drama, film and music .................... 217 Drama and the theatrical arts ................ 217 Film ................................ 220 Music, folklore etc. ...................... 222 Proposals by the Commission ................ 225

Chapter 8 Education .............................. 229 8.1 Introduction ................................ 229 8.1.1 Previous consideration by the Commission of matters

concerning education for immigrants ........... 229

8.1.2 Other Commissions concerned ............... 231 8.1.3 Statistical survey ........................ 232 8.1.4 Desiderata from immigrant, minority and teachers,

associations ........................... 233

8.2 International survey ........................... 237

8.2.1 The educational situation of immigrant children . . . 237 8.2.2 International norms for the education of linguistic

minorities ............................ 238

8.3 Research on bilingualism ........................ 240 8.4 Nursery school .............................. 242 8.4.1 General .............................. 242 8.4.2 Current experiments ..................... 243 8.4.3 Training of pre-school teachers ............... 246 8.4.4 Proposals by the Commission ................ 247 8.5 Comprehensive school and upper secondary school ...... 248 8.5.1 General .............................. 248

Definition of an immigrant pupil .............. 248 School attendance ....................... 249 Co-operation between home and school ......... 250

8.5.2 Native language instruction ................. 250

Current regulations ...................... 250 Information on native language instruction ....... 252 The scope of native language instruction ........ 252

Native language instruction outside the schedule . . . 253 Co-operation with the countries of origin ........ 254 Minority schools ........................ 255 Proposals by the Commission ................ 256

8.5.3 Auxiliary tuition and learning Swedish .......... 259

Current regulations ...................... 259 The organization of the instruction ............ 261 The scope of the instruction ................ 262 Proposals by the Commission ................ 262

8.5.4 Teachers and teaching materials .............. 264

Numbers of teachers ..................... 264 Teacher training ........................ 266 Teaching materials ....................... 268 Proposals by the Commission ................ 270

8.6 Other forms of education ....................... 271 8.6.1 Folk high schools ....................... 271 8.6.2 The position of minority languages at the universities 272 8.6.3 Proposals by the Commission ................ 273

Chapter 9 Associations and denominations ............... 275

9.1 Immigrants as members of clubs and associations ........ 275

9.1.1 General .............................. 275 9.1.2 Proposals by the Commission ................ 277 9.2 Immigrant and minority associations ................ 278 9.2.1 Description of associations ................. 278 9.2.2 The financial state of the associations .......... 282 9.2.3 Proposals by the Commission ................ 287 9.3 Denominations .............................. 297 9.3.1 Religious affiliation of immigrants ............ 297 9.3.2 Existing grants ......................... 302 9.3.3 Proposals by the Commission ................ 304 9.4 Special project activities ........................ 306 9.4.1 Existing grants ......................... 306 9.4.2 Proposals by the Commission ................ 308 Chapter 10 Political influence and citizenship ............. 311 10.1 The legal status of aliens ........................ 311 1011 Introduction ............................ 311 10.1.2 The rights and liberties of aliens .............. 312 10.1.3 The right to enter and reside in Sweden ......... 315 10.1.4 The right to work in Sweden ................ 318 10.1.5 Proposals by the Commission ................ 321 10.2 Political influence of immigrants ................... 323 10.2.1 International survey ...................... 323 10.2.2 Political and trade union influence ............ 325 10.2.3 Immigrant franchise and eligibility for municipal elec- tions ................................. 327 10.2.4 Proposals by the Commission ................ 328 10.3 Acquisition of Swedish citizenship ................. 329 10.3.1 International survey ...................... 329 10.3.2 Swedish legislation concerning citizenship ....... 333 Before 1950 ........................... 333 Current legislation ....................... 335 Ways of acquiring Swedish citizenship .......... 338 10.3.3 Statistical survey ........................ 345 10.3.4 Desiderata ............................ 349 10.3.5 Proposals by the Commission ................ 352 Chapter 1 1 Information and public opinion ............... 357 11.1 Introduction ................................ 357 11.2 Information for immigrants ...................... 358 11.2.1 General .............................. 358 11.2.2 Interview survey by the Commission ........... 360 11.2.3 Current measures ........................ 360 'The National Immigration and Naturalization Board . 364 ”The Immigrant News” Invandrartidningen ..... 367 Other forms of Government information for im- migrants ............................. 370 Municipalities and county councils ............ 371 Organizations and associations ............... 373

Columns for immigrants in Swedish newspapers . . . 374 ”Automatic” information for immigrants ........ 375 11.2.4 Proposals by the Commission ................ 376 1 1.3 Informing the receiving society .................... 380 11.3.1 Current measures ........................ 381 11.3.2 Research on prejudice .................... 383 11.3.3 Proposals by the Commission ................ 385 Chapter 12 Public authorities concerned ................. 389 12.1 The responsibility for measures for immigrants ......... 389 12.1.1 The present system ...................... 389 12.1.2 Proposals by the Commission ................ 390 12.2 The organization of the National Immigration and Naturaliza- tion Board Statens invandrarverk ................. 394 12.2.1 Previous considerations .................... 394 12.2.2 The present organization of the Board .......... 396 12.2.3 The Bureau for Adjustment Questions of the Board . 398 12.2.4 Proposals by the Commission ................ 402 12.3 Municipal activities for immigrants ................. 408 12.3.1 Previous considerations .................... 408 12.3.2 Current measures ........................ 411 Questionnaire to the municipalities by the Commis- don ................................ 412 Reference groups and joint bodies ............ 413 The immigrant service bureaux ............... 415 Co-ordinating measures by the National Immigration and Naturalization Board .................. 420 12.3.3 Proposals by the Commission ................ 421 12.4 Statistics, research and documentation ............... 430 12.4.1 Introduction ........................... 430 12.4.2 Migration statistics ....................... 431 Background ........................... 431 Proposals by the Commission ................ 432 12.4.3 Migration research ....................... 433 Background ........................... 433 Proposals by the Commission ................ 434 12.4.4 Documentation and ethnic archives ............ 434 Background ........................... 434 Proposals by the Commission ................ 435 Separate Statement ............................... 437

Appendix A Estimates of the cost of the Commission”s proposals . 439 AppendixB Draft ordinances concerning Government grants to immigrant and minority associations and to muni- cipalities . . ., .......... . ............... 445 Appendix C The Commission*s terms of reference .......... 447

Förkortningar

ABF Arbetarnas bildningsförbund ABU allmänna beredningsutskottet ADB automatisk databehandling AMS arbetsmarknadsstyrelsen

art. artikel

AT arbetstillstånd

BrB brottsbalken BT bosättningstillstånd BvL barnaVårdslagen dkr. danska kronor Ds departementsstencil EFA expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrå- gor EG (EEC) Europeiska gemenskapen FCO fackliga centralorganisationen fmk finska mark

FN Förenta Nationerna FoB folk- och bostadsräkningen ILO International Labour Organization/Internationella arbetsorga- nisationen

IU invandrarutredningen KU konstitutionsutskottet Lgr läroplan för grundskolan LO Landsorganisationen i Sverige MbL medborgarskapslagen

mom. moment

nkr. norska kronor NSI nämnden för samhällsinformation

NU nordisk utredningsserie OECD Organisation for Economic Co-operation and Development/ Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling prop. proposition RB rättegångsbalken RPS rikspolisstyrelsen rskr riksdagsskrivelse SAF Svenska arbetsgivareföreningen

SOU 1974:69 SCB statistiska centralbyrån SFS svensk författningssamling SIDA Swedish International Development Agency/styrelsen för inter- nationell utveckling SIV statens invandrarverk SM statistiska meddelanden SOS Sveriges officiella statistik SOU statens offentliga utredningar Ss skolstadgan SU statsutskottet SÖ skolöverstyrelsen SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter TCO Tjänstemännens centralorganisation TF tryckfrihetsförordningen UD utrikesdepartementet UKÄ universitetskanslersämbetet UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Orga- nization/FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kul- tur

UT uppehållstillstånd

åk. årskurs

Sammanfattning

lnvandrarutredningen (IU) tillsattes år 1968 med uppdrag att kartlägga invandrarnas och minoriteternas situation i Sverige och att föreslå samhällsåtgärder på olika områden för dessa grupper. Utredningen har varit parlamentariskt sammansatt.

IU har tidigare avgett två delbetänkanden, ett år 1971 med förslag om bl. a. grundutbildning i svenska för vuxna invandrare (SOU 1971:51) och ett år 1972 om tolkservice och tolkutbildning (SOU 197283).

I detta betänkande gör IU en genomgång av invandrarnas och de språkliga minoriteternas situation på olika samhällsområden. Nedan följer en sammanställning av IU:s överväganden och förslag.

I kapitel 3 formulerar IU målen för en framtida invandrar- och minoritetspolitik med utgångspunkt från begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan.

: Jämlikhetsmålet innebär ett fortsatt arbete för att invandrarna skall få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. J ämlikhetsmålet innebär även att alla grupper i samhället skall ha likvärdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sitt modersmål och att utöva kulturverksamhet.

I Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter skall kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet, och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Åtgärder för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur under- lättar även valet mellan att stanna i Sverige eller återvända och återanpassas i ursprungslandet. D Samverkansmålet innebär att en ömsesidig och omfattande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Samverkansmålet inbegriper även ömsesidig tole- rans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen.

I kapitel 4 behandlas arbetskraftsinvandringen och invandrarnas situation i arbetslivet.

D Strävandena att reglera arbetskraftsinvandringen bör fortsätta. Arbete och bostad skall vara ordnade före inresan. De fackliga organisationerna bör liksom hittills ha ett väsentligt inflytande över arbetsmarknadspröv- ningen av invandringen. Vid utformningen av den svenska invandrings-

politiken bör hänsyn tas till effekterna av migrationen på utvandrings- ländernas arbetsmarknad.

B En fortsatt satsning på bättre arbetsmiljö är en förutsättning för att även invandrarnas situation i arbetslivet skall kunna förbättras och att koncentrationen av invandrare till mindre eftertraktade arbeten och arbetsplatser skall kunna motverkas.

Arbetsmarknadens parter rekommenderas att förbättra introduktionen av invandrare i arbetslivet. Företagens tolkservice och arbetarskyddet för invandrare bör förbättras. Invandrarnas behov av insatser inom arbets- marknadsutbildningen bör uppmärksammas ytterligare.

Invandrarnas medverkan och inflytande i de fackliga organisationerna bör uppmuntras och underlättas för att stå i bättre proportion till deras andel av medlemmarna.

I kapitel 5 tas upp invandrarnas bostadssituation.

D Invandrarnas ojämna fördelning mellan olika bostadsområden har samma orsaker som skiktningen på bostadsmarknaden efter ålder och inkomst. Invandrarnas boendesituation bör förbättras inom ramen för de generella bostadspolitiska åtgärderna.

I kapitel 6 behandlas invandrarnas sociala situation.

C Alla i landet bosatta utlänningar bör efter en viss tids bosättning ha en lagfäst rätt till svensk folkpension.

Kommunerna bör svara för socialhjälpen till i Sverige varaktigt bosatta utländska medborgare, medan staten bör svara för kostnader för social- hjälp till övriga utlänningar. D Handläggningstiden i asylärenden bör förkortas.

Ökad hänsyn bör tas till invandrarnas behov inom barna- och ungdomsvården, den uppsökande verksamheten, sociala hemhjälpen, åldringsvården, nykterhetsvården och kriminalvården. D Ett erbjudande om allmän hälsoundersökning bör ges till alla utländska medborgare som invandrar till Sverige.

[ kapitel 7 föreslår IU en kulturpolitik för språkliga minoriteter.

El Fyra delmål bör gälla för en kulturpolitik för språkliga minoriteter: ökade möjligheter till delaktighet i det allmänna svenska kulturutbudet, till kontakt med ursprungslandet, till kulturell egenverksamhet och till kulturell växelverkan mellan minoriteterna och majoritetsbefolkningen. D Statens kulturråd bör disponera ett särskilt anslag på 3 milj. kr. för kulturell verksamhet för språkliga minoriteter. D [U och litteraturutredningen har tidigare gemensamt föreslagit att 12 milj. kr. utgår från staten för inköp av litteratur för språkliga minoriteter på de allmänna biblioteken. Därutöver krävs kompletterande insatser, bl. a. för att främja litteraturproduktion på minoritetsspråk i Sverige. Tidningar och tidskrifter utgivna av invandrar- och minoritetsgrupper bör ges stöd.

D Programutbudet i radio och TV för språkliga minoriteter i Sverige bör ökas så att det står i rimlig proportion till dessa gruppers andel av licensbetalarna. D Statligt stöd bör utgå till teaterverksamhet bland språkliga minoriteter.

] kapitel 8 behandlas invandrarbarnens utbildningssituation och frågor om minoritetsorienterad utbildning.

C Målet för språkträningen för invandrarbarn i förskolan bör vara att främja aktiv tvåspråkighet. D Kommunerna bör vara skyldiga att anordna hemspråksundervisning för invandrarbarn i grundskolan, men denna undervisning bör vara frivillig för eleven. En utökning av hemspråksundervisningen är nödvändig för att utveckla aktiv tvåspråkighet hos barnen. Kommunerna bör få statsbidrag för information till lärare, skolpersonal och föräldrar om modersmålets betydelse för barnets utveckling. Även stödundervisningen för invandrarbarn bör utvidgas. DSärskild utbildning och fortbildning bör komma till stånd för hem- språkslärare och lärare i stödundervisning för invandrarbarn. Den nuvarande läromedelssituationen är otillfredsställande. 3 Minoritetsspråkens ställning vid universiteten bör förbättras.

I kapitel 9 behandlas invandrarna i föreningslivet.

3 Ett särskilt statsbidrag på 2,5 milj. kr. bör utgå årligen till invandrar- och minoritetsorganisationernas verksamhet. D Projektbidrag bör utgå till trossamfund med många invandrare, liksom även till andra organisationer för verksamhet med anknytning till invandrarfrågor. Invandrarna bör uppmuntras att delta i svensk förenings- verksamhet.

I kapitel 10 tas upp medinflytande- och medborgarskapsfrågor.

JÅterstående skillnader i lagstiftningen mellan i Sverige bosatta ut- ländska och svenska medborgare bör avlägsnas i största möjliga utsträck- ning.

lnvandrarnas möjligheter till politiskt inflytande bör vidgas. IU har med tillfredsställelse noterat att frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare har gjorts till föremål för särskild skyndsam utredning. D Kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap bör sänkas till två år för nordbor och fem år för icke- nordbor. Försörjningsvillkoret i samband med förvärv av svenskt medborgarskap bör slopas. Expeditionsavgiften för att få svenskt medborgarskap bör tas bort. Vissa frågor om barns medborgarskap bör ses över.

I kapitel 1 l behandlas information och opinionsbildning.

3 Samhällsinformationen till invandrarna på det egna språket börutvidgas; bl. a. bör invandrartidningen och statens invandrarverk få ökade resurser. C För att allmänhetens inställning till invandrare och minoriteter skall

påverkas och förbättras krävs långsiktiga insatser, främst inom utbild- ningsväsendet.

I kapitel 12 tas upp ansvarsfördelningen och samordningen mellan myndigheterna m. m. för åtgärder för invandrare.

C Varje myndighet och berörd organisation bör bära sitt ansvar för åtgärder för invandrare på samma sätt som för befolkningen i övrigt. D Statens invandrarverk bör ges ökade ekonomiska och personella resurser att samordna myndigheternas åtgärder och vissa förändringari verkets organisation bör vidtas. DEtt invandrarråd med 15 ledamöter knyts till invandrarverket som rådgivande organ. Ledamöterna utses av regeringen. I rådet ingår företrädare för invandrar— och minoritetsgrupper i Sverige. D Kommunerna bör informeras bättre om planerad invandring. D Statsbidrag bör utgå till kommunerna med 50 procent för särskild informationsverksamhet för invandrare (t. ex. i form av invandrarbyrå). B En basorganisation för migrationsforskning bör upprättas och 1,5 milj. kr. bör årligen utgå för forskning i invandrarfrågor.

I en separat bilagedel (SOU l974:70) finns beskrivningar av invandrar- och minoritetsgrupperna i Sverige, invandrar- och minoritetsorganisa- tionerna, IU:s intervjuundersökning och av situationen i några andra invandringsländer. Där redovisas också behandlingen av invandrar- och minoritetsfrågor i riksdagen. Vidare redovisas en omfattande undersök- ning om ”Svenskars fördomar mot invandrare” utförd av professor Arne Trankell.

I en ”exempelsamling” (Ds A 1974z4) ges ca 75 exempel på åtgärder som vidtagits till förmån för invandrare och språkliga minoriteter, främst på enskilt initiativ.

Summary

Statistical background to the work of the Commission

At the turn of the year 1973/74 there were 397,000 foreign nationals domiciled in Sweden. This number corresponds to 4.9 per cent of the total population of Sweden (8.1 million). The number of naturalized Swedish subjects at the same time can be estimated at approximately 240,000.

Immigration is estimated to have increased the population of Sweden between 1944 and 1970 by approximately 650,000 (roughly 8 per cent of the population as a whole and 22 per cent of the entire population increase occurring in the same period). This figure includes both immigrants themselves and children born to them in Sweden.

Immigration in Sweden has varied a great deal from year to year (see Figure 2_1), the peak years being 1969 and 1970. In the latter year, 73,500 persons immigrated to Sweden while 21.300 emigrated. In 1972 and 1973 emigration exceeded immigration. These variations reflect the fluctuations of the business cycle in Sweden.

As a result of post-war immigration, Sweden has acquired a consider- able number of linguistic minorities. Formerly, compared to other European countries, Sweden was extremely homogeneous both linguisti- cally and culturally speaking. The only native linguistic minorities who have been long established in Sweden are the Lapps (10,000 persons) and the Tornedal Finns (30,000). Both of these groups live in the northernmost parts of Sweden.

More than 62 per cent of a total of some 400,000 foreign nationals in Sweden come from the other Nordic countries (Denmark, Finland, Iceland and Norway), while' 19 per cent come from the European Mediterranean countries, 13 per cent from other European countries and only 6 per cent from countries outside Europe. The largest groups of foreign nationals in Sweden come from Finland (197,000), Yugoslavia (41.000), Denmark (29,000), Norway (27,000), Germany (19,000), Greece (17,000) and Italy (7.000).

At the end of the last war large numbers of refugees came to Sweden, e.g. from the Baltic countries. The Esthonians (approximately 25,000) are the largest Baltic group in Sweden.

The activities of the Commission

The Royal Commission on Immigration was appointed by the Govern- ment of Sweden in 1968 to study the position of immigrants and of linguistic and ethnic minorities in Sweden and to propose measures of social policy in various sectors on behalf of these groups. Most of the seven members of the Commission have been M.P.s. The Commission has had a full-time secretariat as well as the services of a large number of experts in different fields. The present report, submitted to the Government of Sweden in September 1974 for further action, marks the conclusion of the work of the Commission.

Previously the Commission has published two interim reports. The first of these, presented in 1971 (SOU 1971:51), dealt with the educational situation of adult immigrants and among other things proposed legislation entitling immigrants to paid leave of absence from their work in order to attend 240 hours' Swedish lessons. This proposal became law in 1973. The second interim report, presented in 1972 (SOU 1972:83), dealt with interpreter services and the training of interpreters to meet the needs of immigrants. The proposals thus made have prompted certain initiatives by the Government.

Contents of the report

The present report is the main report of the Commission. In order to give English—speaking readers some idea of its import, the list of contents has been translated into English, vid. p. 11. The headings of all the various tables have also been translated. A summary of the Commission's deliberations and proposals is given below.

Chapters 1—2 expound the premises of the Commission's proposals (the terms of reference and activities of the Commission, the previous consideration given in Sweden to immigrant and minority affairs, a statistical survey of immigration in Sweden and migration in Europe, and international norms concerning the treatment of immigrants).

Chapter 3 deals with the goals of Swedish policy regarding immigrants and minorities. In many other countries where the problems of linguistic or ethnic minorities have long been a part of the political structure, it would be impossible to link immigrant and minority affairs together as the Commission has done in this report. In Sweden, however, minority issues (apart from the status of the Lapp minority, which was expressly excluded by the Commission's terms of reference) have arisen only with the immigration of the past few decades. Groups in Sweden which can now be regarded as ”established minorities” were originally immigrants to Sweden. The Commission has therefore found it both natural and useful to treat immigrant and minority affairs under the same heading.

As the Commission sees it, Swedish policy regarding immigrants and minorities can be said to rest upon four premises.

D Migration between-countries can be expected to continue, and Sweden must therefore be prepared also in future to receive and train newly

arrived immigrants and to provide for the solution of their acute social problems. D A large number of immigrants will probably settle permanently in Sweden, whose native linguistic minorities will consequently be joined by new population groups speaking other languages besides Swedish and having a partly different identity which in many cases they will be anxious to retain. This need has already become manifest in a number of groups through the formation of separate associations and a desire for public support for the preservation of linguistic and cultural identity. D Many of the immigrants coming to Sweden will eventually re-emigrate, which may involve new problems of adjustment and adaptation for themselves but above all for their children. These problems can be alleviated by giving immigrants the opportunity of active contact with their own language, cultural heritage and native country while they are still in Sweden. D A goal for future work on behalf of immigrants will be, as in the past, that they are treated on an equal basis with Swedish citizens. There will be an increasing demand for cultural exchanges between Sweden and the immigrants” countries of origin. Swedish society will continue to become more international in its ways.

Given these premises, the goals of future immigrant and minority policy are defined by the Commission in terms of equality, freedom of choice and partnership. The goal of equality implies continued work to give immigrants the same living standard as the rest of the population. The goal of freedom of choice implies that public initiatives are to be taken to assure members of linguistic minorities domiciled in Sweden of a genuine choice between retaining and developing their original cultural identity and assuming a Swedish cultural identity. Measures for the preservation of links with the culture of the country of origin also make it easier for individual immigrants and their children to choose between Staying in SWeden and being re-integrated in their country of origin. The goal of partnership implies that the different immigrant and minority groups on the one hand and the native population on the other both stand to benefit from working together. This presupposes that the different minority groups are regarded as equal partners in the development of society, which in turn presupposes that they are given the necessary support to enable them to form associations of their own. The goal of partnership also implies that immigrants are to be involved in Swedish social issues and that it is to be made easier for them to play an active part in Swedish politics and trade union affairs.

In chapters 4—12 the Commission considers the practical conse— quences of these principles.

The position of immigrants in working life is dealt with in chapter 4. The Commission emphasizes that labour immigration should, as previous— ly, proceed on an organized basis, with employment, housing and — in the case of immigrants from outside Scandinavia — work permits arranged prior to entry. The Commission also underlines the importance

of improved introductory arrangements at individual firms and of more adequate industrial safety arrangements on behalf of immigrants. A very large proportion of immigrants belong to trade unions, but they still play only a limited part in union affairs. The Commission recommends that trade unions encourage more immigrants to participate in the conduct of union business.

Chapter 5 deals with the housing conditions of immigrants. The housing conditions of immigrants resemble those of other social groups with limited resources, who for various socio-economic reasons are at a disadvantage in the housing market. The uneven distribution of immi— grants between housing areas is also due to the same causes as the strict segregation of the housing market according to age, type of family and income. The housing situation of immigrants should therefore be improved by general measures of housing policy and not by measures specially designed for immigrants alone.

Chapter 6, concerning social affairs, observes that practically all the social benefits established in Sweden by the reforms of the past few decades are also available to foreign nationals domiciled in Sweden. On the other hand aliens are not entitled to basic retirement pension in Sweden. The Commission therefore proposes that all foreign nationals who have been domiciled in Sweden for a certain period of time should be entitled to basic pension benefits on the same terms as Swedish subjects. Social assistance has long been available on equal terms to native Swedes and foreign nationals domiciled in Sweden. The Com- mission proposes a certain re—apportionment between State and local authorities of the cost of social assistance to foreign nationals. The Commission also advocates increased efforts on behalf of immigrants in the context of child and youth welfare, active social welfare, social guidance, public domestic assistance, care of the aged, temperance policy and criminal welfare. It has been a particular task of the Commission to consider the question of compulsory health checks for immigrants. The Commission does not believe any such compulsory measures to be necessary, given the satisfactory state of existing health services for immigrants.

In Chapter 7 the Commission proposes a special cultural policy on behalf of linguistic minorities. This policy should have four partial objectives: greater opportunities for immigrants and linguistic minorities to share Swedish cultural amenities in general, to maintain contact with their countries of origin, to pursue their own cultural activities and to maintain a cultural exchange with the majority population. In order for these objectives to be attained, special State resources will have to be provided. The Commission proposes that the National Cultural Council, to be established in 1974 as a co—ordinating body of cultural policy in Sweden, be made a special allocation of Skr 3 million for the promotion of cultural activities among linguistic minorities. This allocation should among other things be applied to theatre activities and the provision of literature (see below).

The Commission has examined various parts of the cultural sector in

terms of these four partial objectives. As regards cultural co-operation with other countries, the Commission has found that insufficient allowance is made for the need for co-operation with the immigrants” countries of origin. At present this co-operation is limited. The Commission has previously proposed, together with the Literature Commission, that far—reaching measures be taken with regard to the provision of literature for the linguistic minorities. Proposals on this point have been jointly submitted by the two Commissions in the report of the Literature Commission entitled ”The Book” (SOU 1974z5).l Among other things these proposals envisage a non-recurrent State grant of Skr 12 million to public libraries towards the purchasing ofliterature for the linguistic minorities. In the present report the Commission proposes certain supplementary measures, including support for the production of literature in minority languages. The Commission also advocates support for the ethnic press and comprehensive support for theatrical activities on behalf of linguistic minorities in Sweden (above all for the Finnish-speaking population). The Commission also stresses the importance of films, music and folklore from the immigrants” original countries being made available in Sweden.

At present Swedish radio and television broadcasts in Finnish total approximately seven and three hours per week respectively. There are no regular broadcasts for other immigrant groups. The Commission is persuaded that 'radio and television broadcasts for immigrants and linguistic minorities should be greatly increased, since the present range of programmes cannot be said to be in any reasonable proportion to the numbers of licence holders represented by these groups.

Since the educational situation of adult immigrants was dealt with in the first interim report of the Commission, chapter 8 is mainly concerned with the education of immigrant children. An Act passed by the Swedish Riksdag in 1968 entitles immigrant children to auxiliary instruction at the comprehensive school totalling six periods per week, of which two may be used for lessons in a child*s native tongue. In 1972 there were 9,000 immigrant pupils attending lessons in their native languages in 116 municipalities.

ln'the light of experience of this instruction and of research findings concerning the importance of the native tongue to child development, the Commission defines the objective in the education of immigrant children as being to develop active bilingualism. However, this calls for a major expansion of native language teaching at the comprehensive school. The Commission proposes that municipalities be enjoined to provide native language instruction for children with other native languages than Swedish, though on the children”s part this instruction should be optional. The present number of periods allocated being too small to develop active bilingualism, increased auxiliary instruction is proposed

' An English summary in this report (pp. 459—460) outlines the improvements proposed in the literary sector in behalf of linguistic minorities.

for immigrant children in comprehensive schools, as well as measures at pre—school and upper secondary levels designed to promote active bilingualism among immigrant children.

Chapter 9 is entitled Associations and denominations. In this chapter the Commission begins by proposing that Swedish voluntary organizations be granted State support for activities undertaken on behalf of immigrants. Altogether there are some 800 immigrant and minority associations in Sweden. At present these associations receive a relatively limited amount of financial support from the State and local authorities. The Commission proposes a special Government allocation of Skr 2.5 million for support to the activities of immigrant and minority associations. This allocation is primarily intended for the ten or so leading nation-wide associations of immigrants and minorities in Sweden, but it is also proposed that smaller organizations be made eligible for Government grants. It is proposed that these grants be distributed via the National Immigration and Naturalization Board.

The Commission also considers various matters relating to religious denominations consisting predominantly of immigrants and proposes among other things increased Government support to the activities of such bodies.

In chapter 10, entitled Political influence and citizenship, the Com- mission appraises the legal status of immigrants and proposes the elimination, to as great an extent as possible, of residual legal distinctions between Swedes and foreign nationals.

The Commission also underlines the importance of a reinforcement of immigrant influence in trade union and political affairs at all levels of society. The Commission notes with satisfaction that a special Royal Commission has been appointed to investigate as expeditiously as possible the technical and other conditions attached to the award of municipal voting rights and eligibility to all immigrants in time for the 1976 elections.

The Commission has also undertaken a review of current nationality legislation in Sweden and proposes among other things that the qualification period for Swedish citizenship be reduced to five years for non-Nordic citizens (the present qualifying period being seven years) and to two years (at present three years) for citizens of the other Nordic countries.

Information matters are dealt with in chapter 11. The Commission advocates greater efforts to ensure that social information in Sweden reaches immigrants. The proposals made include a certain expansion of ”The Immigrant News” and of information activities run by the National Immigration and Naturalization Board.

One important issue which the Commission has had to consider concerns the possibility of influencing public attitudes towards immi- grants and persons of alien ethnic origin. To shed light on this issue, the Commission has sponsored a special survey of prejudices entertained by Swedes concerning immigrants (see below). This survey has led the Commission to conclude that comprehensive actions in the form of advertising campaigns and so on with a view to conditioning public

attitudes to immigrants are of dubious worth. For instance, one cannot discount the risk of such information drives having a negative influence by reinforcing existing prejudice. The principal routes recommended by the Commission for opinion creation of this kind are the education system and greater contact with persons of alien origin.

The final chapter of the report (chapter 12) is entitled Public authorities concerned and deals among other things with the division of labour between the authorities concerned with the implemen- tation of immigration policy. The Commission underlines the importance of fully implementing the principle adopted in 1968 by the Swedish Riksdag concerning the division of responsibility between public auth- orities, namely that the authority responsible for a particular sphere in relation to Swedish subjects must be responsible for the same Sphere in relation to immigrants. Special measures are required, however, at both central and local levels, for the co-ordination of measures for immigrant adjustment. The National Immigration and Naturalization Board has existed at central level since 1969, its task being among other things to assume responsi- bility for the co-ordination of public policies on behalf of immigrants. The Commission proposes a reorganization of the Board (cf. organiza- tion sketch in section 12.2.4). Firstly the Commission recommends the affiliation to the Board of a consultative body in the form of an Immigrant Council of 15 members representing immigrant and minority groups. It should be the duty of the Board to consult this Council on policy matters affecting the social and cultural conditions of immigrants and concerning the guidelines for the distribution of State grants to immigrant and minority associations, which the Commission has pro- posed (_chap. 9) should be distributed via the Board. The Commission also proposes the establishment of two units at the National Immigration and Naturalization Board to be responsible for measures concerning the social integration of immigrants, viz. a unit for survey and co-ordination activities and an information unit. It is also proposed that the Board be given comprehensive operative means for activities designed to improve the conditions of immigrants.

There are at present rather more than forty local Immigrant Service Bureaux, most of them financed entirely by the municipalities. Their task is to provide immigrants with the services of interpreters, handle contacts between immigrants and the relevant authorities and institu- tions, and also to help immigrants through guidance and information. The Commission proposes the award of Government grants correspond- ing to 50 per cent of municipal expenditure on special information activities for immigrants. These grants are to be distributed by the National Immigration and Naturalization Board.

In chapter 12 the Commission also considers the need for better statistics concerning migratory movements and ethnic minorities. The Commission also proposes the establishment in Sweden of a base organization for migration research.

A ppendices

The appendices to the report are published in a separate volume (SOU 1974z70).

Appendix 1 contains a description of the various immigrant and minority groups in Sweden. Appendix 2 is a presentation of a questionnaire survey of 800 immigrant and minority associations in Sweden.

Appendix 3 describes the interview survey of immigrants and Swedes conducted by the Commission in 1969 together with the expert group for survey activities on labour market affairs (EFA). The survey covered a statistically representative sample of 1,000 Finns, 1,000 Germans, 1,000 Italians, 500 Yugoslavs and a control group of 1,000 Swedes. An English summary of the results of the survey concerning the effects of immigration is included in the EFA report, SOU 1974z29 p. 476.

Appendix 4 is a presentation of the study of ”Preiudices of Native Swedes concerning Immigrants” carried out by Professor Arne Trankell on behalf of the Commission. Trankell's study is principally based on the interview survey carried out by the Commission during the autumn of 1969, which also included questions concerning Swedish attitudes to immigrants and to Swedish immigration policy. Trankellls study also refers to a number of studies of Swedish prejudices regarding immigrants carried out by the so-called IMFO group at the University of Stockholm. ' Trankell's study shows that prejudices can be regarded as a special instance of a fundamentally human mode of behaviour which the individual needs in order to be able to find his bearings in the world around him and in his dealings with other people. The 'pathological' idiosyncrasies of prejudices (their irrational content, their unreasonable and antipathetic character) can be attributed to the social and economic insecurity in which prejudice arises and/or the lack of experience and knowledge of other cultures and people from other countries which is characteristic of those who entertain the most conspicuous prejudice against immigrants.

Trankell's view is that the role of prejudice in human adjustment to the surrounding world is to defend the primary interests of the individual or the group (housing, family life, economy, work, social intercourse etc.) when they are threatened by other people or groups of people. This means that every person can be confronted by a situation inwhich he has to resort to prejudice in order to defend his interests. The implacability of prejudice (whereby 3 person will adhere to it in the teeth of all common sense and reality) is ascribed by Trankell to its function as a defence against the anxiety which the menace from immigrants inculcates in people whose own living conditions are insecure. In a special summary Trankell explains how our ability to counteract or prevent prejudice is affected by the function of prejudice in the adjustment of the individual to the surrounding world. The main thesis is that prejudice need not be regarded as intrinsically evil but rather as a symptom of individual security being threatened. The author concludes

that ”we cannot dispel prejudice and the hostile attitude it sanctions towards immigrants merely by refuting the erroneous content of the antipathetic ideas involved. If we insist on making the attempt, people are liable to dig their heels in, in which case the removal of their prejudice still further from the control of reason will aggravate their antipathy.”

ln his concluding argument, Trankell observes that it is ”the insecurity out of which prejudice arises that is the evil we have to identify and recify. The intrinsic evil is not the feeling of insecurity but the material or existential foundation of that feeling In all of these instances the evil factor is identical with . .. the threat to their own existence which cannot be controlled and which overwhelms people at the same time as they are criticized and are themselves ashamed on account of their feelings. To liberate them from this evil we must create a security which is the property of Everyman, i.e. a social and economic equality which goes much further than that we are familiar with today . . . But prejudice . . can also be rooted in an insecurity due to our ignorance. Lack of insight concerning the character of the world and ourselves makes us a defenceless prey to superstition and all kinds of delusions . . . The eradication of this evil demands a widespread improve- ment of educational standards in our country. This does not mean supplying Swedish households with brochures containing information on the background and social circumstances of immigrants, which we vainly hope will be read and' assimilated by the uninformed. Instead it means letting the educational revolution go on, opening up the universities on the grand scale, allowing more and more people to climb higher and higher through the various storeys of the education system and finding new ways of taking care of "those v'vho"fall by "the ways'ide or belive themselves too old to benefit from a better knowledge of the world and themselves."

Appendix 5 contains a summary of Immigrant and minority affairs considered by the Swedish Riksdag 1945—1973. Appendix 6 contains certain international surveys, among them a relatively exhaustive description of immigration policy in Canada and of measures taken there for the promotion of a multi-cultural society.

In 1973 the Commission published a separate research report on The Position of Immigrants in the Swedish City of Malmö, compiled on behalf of the Commission by Professor Harald Swedner (Ds In l973:l 1).

1. IU:s arbete

I.] Direktiven

Genom beslut den 28 maj 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande inrikesdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att utreda invandrares anpassningsproblem m. m. De sakkunniga antog namnet invandrarutredningen (IU). Direktiven för IU, som har formen av ett anförande till samma dags statsrådsprotokoll över inrikes- ärenden av chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune Johansson, återfinns i sin helhet i bilaga C.

I sammandrag kan IU:s uppdrag anges vara att kartlägga invandrarnas och de etniska minoriteternas situation i Sverige och att föreslå samhälls— åtgärder på olika områden för dessa grupper. Nedan återfinns en kort sammanställning av direktiven.

|:] Sverige kommer sannolikt även framdeles att vara ett invandringsland. Olika förhållanden, som t. ex. växlingar i konjunkturen, kan visserligen återverka på invandringens omfattning, men det är troligt att invand- ringen till Sverige på längre sikt kommer att förete ungefär samma bild som under efterkrigstiden. EI Även om utlänningar som bor i Sverige och svenska medborgare numera i huvudsak har samma rättsliga ställning på en rad väsentliga områden möter emellertid invandrare i Sverige många anpassnings- problem. Främst har dessa problem samband med att de talar annat språk, är vana vid andra samhälls— och levnadsförhållanden eller har annan religion. Dessa problem har blivit alltmer uppenbara efter hand som invandringen från mera avlägsna länder har ökat. D Utredningen skall först kartlägga de speciella problem som invandrare möter i Sverige. Det bör uppmärksammas att anpassningsproblemen kan vara olika för invandrare av olika nationaliteter och att problemen kan ändra karaktär efter hand som vistelsen här eventuellt övergår till permanent bosättning. Kartläggningen bör också omfatta etablerade etniska och religiösa minoriteters problem. Samefrågan bör inte behandlas av utredningen, men i övrigt bör det ankomma på utred- ningen att pröva vilka minoritetsproblem som bör tas upp i detta sammanhang. En fråga som inte bör förbigås är i vad mån en negativ inställning från den inhemska befolkningens sida till invandrare elleri Sverige bosatta minoriteter skapar särskilda problem.

El Utredningen skall vidare ge en redovisning av de möjligheter samhället redan nu erbjuder för att minska anpassningssvårigheterna eller för att på annat sätt tillgodose invandrares speciella behov, och även kartlägga invandrar- och minoritetsorganisationernas önskemål och verksamhet. Frågan om den inhemska befolkningen får tillräcklig information i invandrarfrågor bör också undersökas. El Sedan skall utredningen klarlägga i vilken mån anpassningssvårigheter

kvarstår eller särskilda önskemål inte tillgodoses trots åtgärder som redan vidtagits. Utredningen bör då överväga olika samhällsåtgärder som är ägnade att undanröja förhållanden som försätter invandrare eller dem som tillhör etablerade etniska eller religiösa minoriteter i sämre läge än befolkningen i övrigt. En särskild fråga i detta samman- hang är vilket ansvar som bör åvila samhället för att invandrares önskan att vidmakthålla kontakten med sitt ursprungslands språk och kultur skall kunna tillgodoses. DEn utgångspunkt för övervägandena bör vara att ansvaret för att åtgärder vidtas på skilda områden för att främja invandrarnas anpass- ning i första hand skall åligga resp. statliga eller kommunala fackmyn- digheter. Åtgärder för invandrarnas anpassning bör således i största möjliga utsträckning byggas in i samhällets allmänna välfärdsanord— ningar. Uppgiften att fortlöpande uppmärksamma de problem som invandrare möter i Sverige och att samordna insatser för invandrarnas anpassning bör dock ankomma på ett centralt organ.

1.2. Beslut i övrigt om uppdraget

I IU:s direktiv hänvisas till Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966, 1 vilken rådet hemställer till regeringarna i de nordiska länderna att utreda förutsättningarna för en konvention som syftar till att underlätta nor- diska medborgares kontakter med domstolar och andra myndigheter i annat nordiskt land. IU fick mot bakgrund av denna rekommendation i uppdrag att göra erforderlig undersökning i ämnet. I sitt andra delbetänkande (SOU 1972:83 kap. 8) redovisar IU sin undersökning av förutsättningarna från svensk synpunkt för ingående av en nordisk språkkonvention.

Till IU har Kungl. Maj:t överlämnat följande skrivelser att tas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget:

den 5 september 1968 en skrivelse från kyrkoherde Sven Norlén om andlig vård för invandrare i Sverige,

den 13 september 1968 en skrivelse från Centralförbundet för Finska Föreningar i Sverige, Föreningen Chinuch, Svenska Samernas Rik'sför- bund och Esternas Representation i Sverige med hemställan om att företrädare för minoritetsgrupper tillkallas att såsom experter biträda IU i dess arbete. I Kungl. Maj:ts beslut anges att det ankommer på IU att i de frågor som utredningen har att överväga samråda med företrädare för berörda minoritetsintressen samt att därvid ta del av deras synpunkter och informera dem om arbetets fortskridande,

den 28 januari 1972 ansökningar om ekonomiskt bidrag från Esternas Representation i Sverige, Estniska Kommittén i Sverige, Baltiska Arkivet, Baltiska Institutet, Estniska Lärdomssällskapet i Sverige, Estniska Natio- nalfonden, Estniska Nationalrådet, Estniska Nyhetsbladet, Finsk- Ingermanländarnas Centralförbund, Estniska Evangelisk-Lutherska Kyrkan, Estnisk Apostolisk Ortodoxa S:t Nikolai församling, Kristi Uppståndelse församling i Göteborg, Lettiska Kyrkoförvaltningen i Sverige och Ingermanländarnas Församlingshem i Borås,

den 13 april 1973 ansökningar om ekonomiskt bidrag från Estniska Kommittén i Sverige, Lettiska hjälpkommittén, Estniska nationalrådet, Baltiska Institutet och Baltiska Arkivet,

den ]1 maj 1973 en skrivelse från Svenska kommunförbundet med hemställan dels att berörda kommuner måtte beredas tillfälle att yttra sig i ärenden rörande s. k. reglerad invandring av arbetskraft från utom- nordiska länder, dels att åtgärder vidtas för att förbättra informationen till berörda kommuner i fråga om invandring från de nordiska länderna. Bland handlingarna ingår remissyttranden över skrivelsen från AMS, SIV, SAF och LO,

den 26 oktober 1973 en ansökan om ekonomiskt bidrag från Esternas Representation i Sverige

samt den 31 maj 1974 en ansökan från Svenska hemslöjdsförening- arnas riksförbund om ekonomiskt bidrag för inrättande av en konsulent- tjänst i slöjd för invandrare.

Vidare har chefen för inrikesdepartementet den 16 oktober 1968 till IU överlämnat en framställning från Mosaiska församlingen i Stockholm om att bli representerad i utredningen. Chefen för socialdepartementet har den 24 januari 1973 till IU överlämnat en skrivelse från Lettiska hjälpkommittén och Lettiska föreningen för socialt bistånd med anhållan om visst ekonomiskt bidrag.

1.3. IU:s sammansättning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 28 maj 1968 såsom ledamöter i IU dåvarande riksdagsledamoten, numera ambassa- dören, Yngve Möller (s), tillika ordförande, riksdagsledamoten Hugo Bengtsson (s), riksdagsledamoten Ingrid Diesen (m), riksdagsledamoten Bengt Fagerlund (s), dåvarande riksdagsledamoten Nils Kellgren (8) samt riksdagsledamöterna Lennart Mattsson (c) och Rolf Wirtén (fp).

Den 8 juli 1969 erhöll Kellgren begärt entledigande från uppdraget som ledamot samt förordnades byråchefen Ove Jönsson att vara ledamot i utredningen.

Den 6 december 1972 erhöll Möller begärt entledigande från upp- draget som ordförande i utredningen samt förordnades generaldirektören Bertil Olsson till ny ordförande.

Att såsom experter biträda utredningen tillkallades den 5 maj 1969 undervisningsrådet Ragnar Israelsson och numera departementsrådet Ossian Larnstedt (t.o.m. den 27 februari 1973), den 13 juni 1969

byrådirektören Sven Reinans (t.o.m. den 28 juni 1970), numera biträdande professorn Harald Swedner och professorn Arne Trankell, den 13 augusti 1969 generaldirektören Kjell Öberg, den 3 november 1969 numera departementsrådet Trygve Hellners, den 1 februari 1971 numera föredraganden hos riksdagen Jan Svedberg, den 18 oktober 1971 kanslirådet Stina Wahlström, den 28 februari 1973 försäkringsdomaren Ingemar Holmquist och fil. kand. Sulo Huovinen samt den 12 september 1973 fil. kand. Lennart Torstensson.

Som sekreterare åt utredningen har den 23 juni 1968 — 31 januari 1971 tjänstgjort föredraganden Jan Svedberg och från den 1 februari 1971 byrådirektör Jonas Widgren. Som biträdande sekreterare åt utredningen har tjänstgjort Jonas Widgren (den 5 september 1968g3l januari 1971), byrådirektören Sven Reinans (från den 29 juni 1970), byrådirektören Stig Lundström (från den 1 februari 1971), byråinten- denten Sven Hjelmskog (den 1 juli—13 augusti 1971 och den 7 februari—9 juni 1972), fil. kand. Sulo Huovinen (den 7 februari—9 juni 1972) samt byrådirektören Arne Schöldström (från den 12 mars 1973). 1 utredningens sekretariat har vidare från den 2 april 1973 tjänstgjort fil. kand. Gunborg Annerhall (t.o.m. den 30 juni 1974), fil. kand. Peter Fylking, fil. kand. Ann-Kristin Olofsson (t.o.m. den 30 november 1973), fil. kand. Birgitta Westring (t. o. m. den 30 juni 1974) samt från den 1 december 1970 kansliskrivaren Birgit Lilja.

1.4. IU:s verksamhet

IU:s verksamhet kan i stort delas upp i fem skeden. Under det första skedet, fram till september 1970, inriktade IU sitt arbete på en syste- matisk kartläggning av invandrarnas och de etniska minoriteternas situa- tion. En rad undersökningar inleddes och ett tjugotal utfrågningar ägde rum med företrädare för invandrar- och minoritetsgrupper, myndigheter och organisationer.

Det andra skedet, september 1970 till juni 1971, ägnades åt arbetet med IU:s första delbetänkande (SOU 1971:51), som behandlade invand- rarnas utbildningssituation och bl. a. innehöll förslag om en allmän grundutbildning i svenska på 240 timmar för vuxna invandrare. Riks- dagen har på grundval av IU:s förslag antagit en lag (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare.

Under det tredje skedet, juli 1971 till februari 1972, gjorde IU på grundval av resultat av de olika undersökningar som IU initierat prelimi- nära överväganden om insatser på olika samhällsområden.

Det fjärde skedet, mars till oktober 1972, arbetade IU med sitt andra delbetänkande (SOU 1972z83) som behandlar samhällets tolkservice. I betänkandet finns bl.a. förslag om utbildning och auktorisation av tolkar. Riksdagen har våren 1974 behandlat IU:s förslag i detta delbetänkande.

Det femte skedet, november 1972 till augusti 1974 har IU ägnat åt

arbetet med detta slutbetänkande. Under arbetet med betänkandet har IU hållit 31 sammanträden.

Genom att IU:s direktiv har varit av så generell karaktär har ett stort antal betänkanden från statliga utredningar m. m. remitterats till IU för yttrande. 1 IU's första delbetänkande finns en förteckning (s. 19) över de viktigare remissyttranden som utredningen har avgivit fram till den 4 april 1971. Nedan återfinns en förteckning över remissyttranden över betänkanden från statliga utredningar m.m. som IU avgett efter detta datum. Därutöver har IU avgett yttranden iett stort antal andra ärenden.

Datum för yttrande

Remiss från Ärendets art

1971-07-02

1971-09-17

1971-11-02

1972-01-10

1972-04-04

1972—06-14

1972-09-28 1972-10-31 1973-03-21

1973-04-26

1973-01—15

1973-02-15

1973-01-15

1973-04-19

1973-05-16

1973-10-31

Inrikesdepartementet

J ustitiedepartementet

Socialdepartementet

Utbildningsdeparte- mentet

Inrikesdepartementet

J ustitied epartementet

Socialdepartementet Socialdepartementet Utbildningsdeparte-

mentet

Utbildningsdeparte- mentet Inrikesdcpartementet

Statsrådsberedningcn

Statsrådsbcrcdningen

Inrikesdepartementet

Finansdepartementet

Utbild ningsdcparte- mentet

PM ang. förvaltningsreformen och utlän- ningsärendena (Ds In 1971:5) PM med förslag till nya regler om beiv- rande av vissa brott begångna av utlän- ningar (Ds Ju 1971114) Skrivelse 1971—10-15 från socialstyrelsen med förslag om obligatorisk anmälan av nyfödda barn till barnhälsovården Betänkande av organisationskomittén för ett institut för social forskning (Ds U 1971:4) Betänkande ang. beredskapsarbete inom kontor och förvaltning (Ds In 1971:15) Betänkande ang. offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden (SOU 1971:76) och PM med förslag till följdlagstiftning till rättshjälpslagen m. m. (Ds Ju l972z9) Betänkande avgivet av familjepolitiska kommittén: Familjestöd (SOU l972:34) Betänkande avgivet av 1968 års barnstuge- utredning: Förskolan (SOU 1972z26—27) Betänkande avgivet av 1968 års beredning om stat och kyrka: Samhälle och trossam- fund (SOU 1972:36) jämte bilagor (SOU 1972:37 och 38) Betänkande avgivet av kulturrådet: Ny kulturpolitik (SOU l972:66) Regeringsförslag till Nordiska rådet om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet (B 13/j) Betänkande avgivet av arbetsgruppen för framtidsforskning: Att välja framtid (SOU 1972159) Rapporten Åtgärder mot förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bak- grund (Ds Ju l972:35) Betänkanden avgivna av utlänningsutred- ningen: F lyktingskap (SOU 1972:84) och Frihetsberövande enligt utlänningslagen (Ds In 197220) samt betänkandet Utlän- ningspolitik och utlänningslagstiftning iNorden (NU 16/70) Betänkandet Periodiskt understöd vid beskattningen (SOU 1972:87) Betänkande avgivet av 1969 års radio— redning: Radio i utveckling (SOU 197328)

' Eskil Wadensjö, Immi- gration och samhällseko- nomi, Studentlitteratur, Lund 1973, 456 5.

1973-10-31 Inrikesdepartementet Betänkandet Anställningstillstånd för utomnordiska medborgare vid anställning på svenskt fartyg (Ds ln l973:12) 1974-02-28 Utbildningsdeparte- Skrivelse 1973-11-20 från SIV ang. ändring mentet av de bestämmelser som reglerar inskriv- ning i grundskolan av vissa icke—nordiska barn 1974-06-14 Utbildningsdeparte- Betänkande avgivet av litteraturutred- mentet ningen: Boken (SOU 19745) 1974-05-20 Arbetsmarknadsdeparte- PM ang. arbetsgivares uppgiftsskyldighet mentet enligt utlänningskungörelsen (Ds Fi

l974:3). Till IU:s yttrande fogades en PM med resultat av IU:s undersökningar av SIV:s statistik över arbetsanmälda utlän-

ningar. 1974—08-31 Socialdepartementet Betänkande avgivet av fosterbarnsutred- ningen: Barn- och ungdomsvård (SOU 19747) 1974-08-31 Utbildningsdeparte- Betänkanden avgivna av U 68: SOU 1973:59 mentet och Ds U 1973zl7

IU har utfört en rad undersökningar och enkäter. År 1968 inledde IU samarbete med den år 1967 av chefen för inrikesdepartementet tillsatta expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA) beträffande en riksomfattande intervjuundersökning bland invandrare av olika nationaliteter och bland svenskar. Undersökningens uppläggning beskrivs i ”Immigration och samhällsekonomi”l och i IU:s första delbetänkande (SOU 1971:51 bilaga 1). Resultat från undersökningen redovisas även i EFAZS rapport SOU 1974129. Uppgifter från undersök- ningen återfinns i IU:s samtliga betänkanden och i bilagorna 3 och 4 i den till detta betänkande fogade bilagedelen.

IU har vidare är 1970 utfört en enkät bland 52 kommuner (bl. a. redovisad i SOU 1971:51 bilaga 1, i Kommunal tidskrift nr 19/1971 och i avsnitt 12.321 i detta betänkande). Samma år utförde IU även en enkät till svenska utlandsmyndigheter, och år 1972 ett antal enkäter om tolkservice till kommuner, landsting och statliga myndigheter (redovisade i SOU l972:83). År 1973 utförde IU en undersökning av tillförlitligheten i statistiken över arbetsanmälda utlänningar (se avsnitt 4.1.1 och 12.42), en enkät till ca 800 invandrar— och minoritetsorganisationer (se avsnitt 9.2 och bilaga 2 i bilagedelen) samt en enkät om invandrarbyråer— nas personalsituation (se avsnitt 12.3.2).

IU inledde år 1969 samarbete med sociologiska institutionen vid Lunds universitet och pedagogiska institutionen vid Stockholms univer- sitet. IU har förmedlat forskningsbidrag till bägge institutionerna, där särskilda arbetsgrupper bildades under ledning av experterna i IU, bitr. professor Harald Swedner och professor Arne Trankell. Verksamheten vid Lunds uniVersitet under professor Swedners ledning har resulterat i sammanlagt ett tiotal undersökningar av olika invandrargrupper—s situa— tion i en storstadskommun (Malmö) och en landsortskommun (Lessebo). Professor Swedner har även på IU:s uppdrag utarbetat en särskild studie av invandrarnas situation i Malmö, vilken utgivits av IU som en forsk- ningsrapport (Ds In 1973111). Verksamheten vid Stockholms universitet under professor Trankells ledning har ägt rum inom ramen för den s. k.

IMFO-gruppens arbete (Arbetsgruppen för invandrar- och minoritets- forskning vid pedagogiska institutionen). IMFO-gruppen har publicerat ett tiotal relativt omfattande studier i invandrarfrågor. Professor Trankell har även utarbetat bilaga 4 i bilagedelen till detta betänkande.

För IU har det varit angeläget att bedriva utredningsarbetet i nära kontakt med berörda invandrar- och minoritetsorganisationer. År 1969 tillsatte organisationer för finska invandrare i Sverige ett samrådsorgan, den S. k. Arbetsgruppen för finska invandrarfrågor, för de fortlöpande kontakterna med IU. Gruppen fick ekonomiskt stöd av [U och utar- betade ett antal utlåtanden om finska invandrares problem på olika samhällsområden. Gruppens utlåtanden har utgivits i bokform1 . Arbets- gruppen upplöstes år 1974. Utöver ett stort antal utfrågningar som anordnats med invandrar- och minoritetsorganisationer har IU vid ett symposium den 17—18 oktober 1973 med företrädare för berörda invandrar- och minoritetsintressen diskuterat igenom utredningens preli- minära ställningstaganden i skilda frågor. IU:s sekretariat har även under utredningsarbetets gång haft fortlöpande kontakter med ett stort antal företrädare för invandrar- och minoritetsorganisationer.

IU har mottagit ett stort antal skrivelser och resolutioner m. m. från invandrar- och minoritetsorganisationer.

Genom dokumentationsverksamhet och studiebesök utomlands har IU sökt hålla sig fortlöpande informerad om utvecklingen på migrations- området i andra länder. Delegationer av IU har besökt Canada, Finland, Jugoslavien, Nederländerna och Storbritannien. Tjänstemän på IU:s sekretariat har vidare medverkat som experter i arbetet med migrations- frågor inom FN, UNESCO, OECD, Europarådet m.fl. internationella organisationer.

Fortlöpande kontakter har ägt rum mellan företrädare för IU och olika myndigheter och institutioner i Finland. Samråd i forskningsfrågor har skett inom ramen för arbetet inom den efter konsultationer mellan arbetsministrarna i Finland och Sverige år 1972 tillsatta finsk-svenska arbetsgruppen för migrationsforskning. Även med Jugoslavien har forsk- ningssamarbete utvecklats.

IU har haft samråd och kontakter med ett stort antal statliga utredningar i Sverige. IU har även i februari 1974 haft ett gemensamt sammanträde i Stockholm med den av statsrådet i Finland tillsatta delegationen för emigrantärenden, varvid frågor som tas upp i detta betänkande diskuterades.

1.5 Uppläggningen av huvudbetänkandet

I IU:s uppdrag ingår inte att se över utlänningslagstiftningen, dvs. regler om utlännings rätt att inresa, vistas och ta arbete i Sverige. Som framgår av avsnitt 2.1 fattade statsmakterna beslut om riktlinjerna för utlänningspolitiken kort efter det att IU hade tillsatts, och det angavs i IU:s direktiv att IU skulle grunda sina förslag på de riktlinjer för utlänningspolitiken som statsmakterna skulle anta hösten 1968. IU:s

1 De finska invandrarnas problem, Prisma, Stock- holm 1971, 103 s.

1 [U har valt att så ge— nom gående som möjligt använda termen ”språk- liga minoriteter” fram- för termer som ”natio- nella”, ”etniska” eller ”kulturella” minoriteter

(se vidare avsnitt 3. 1 ).

uppdrag skulle omfatta invandrarnas och minoriteternas sociala och kulturella situation i Sverige.

Det finns självfallet ett nära samband mellan invandrarnas situation i Sverige och de bestämmelser som reglerar deras rätt att inresa, vistas och ta arbete här, och IU uppmärksammar detta samband på flera ställen i betänkandet vid genomgången av olika konkreta problem. I stort har emellertid IU sökt göra en skillnad mellan dessa två problemområden. Denna begränsning i utredningsuppdraget har dock med nödvändighet lett till att kap. 4 om arbetsmarknadsfrågor och i någon mån även kap. 5 om bostadsfrågor fått göras relativt kortfattade, då invandrarnas situation på arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden nära hänger samman med invandringsbestämmelserna. IU återger data om invandrarnas arbetslivs— och boendesituation i relativt begränsad utsträckning även på grund av att utförliga uppgifter om detta relativt nyligen lämnats i RFA:s ovan nämnda undersökning i vilken IU medverkade.

IU har funnit det naturligt att lägga upp betänkandet som en genomgång av invandrarnas och de språkliga minoriteternas1 situation inom olika sektorer i samhället. IU har därvid i syfte att förenkla den fortsatta behandlingen av IU:s förslag i möjligaste mån sökt avgränsa innehållet i de olika kapitlena med hänsyn till statsdepartementens ansvarsområden. Det har dock inte alltid varit möjligt att renodlat följa denna princip.

I arbetet med de olika avsnitten i betänkandet har ett stort antal personer medverkat. Inom IU:s sekretariat har följande arbetsfördelning tillämpats: samordning, målfrågor och internationella frågor (Widgren), statistik, utredningsmetodik och minoritetsorienterade frågor (Reinans), sociala, arbetsmarknads-, bostads- och informationsfrågor (Lundström), kultur- och utbildningsfrågor (Huovinen), medborgarskaps- och juridiska frågor (Schöldström). I projektinriktad utredningsverksamhet inom olika delområden som tas upp i betänkandet har Fylking och Westring medverkat.

Avsnitt 2.4 har utarbetats av rådman Harry Tjernberg och avsnitt 6.2.1—6.2.7 av f. försäkringsdomaren Ingemar Holmquist. Vid samman- ställningen av avsnitt 9.3.1 har fil. lic. Lennart Ejerfeldt biträtt IU. Avsnitt 12.2 har utarbetats i samarbete med fil. kand. Lennart Torstensson. Översättningarna till engelska har utförts av fil. mag. Roger Tanner.

I en särskild bilagedel (SOU 1974:70) återfinns merparten av bilagorna till detta betänkande. Bilaga 1 ”Invandrar- och minoritetsgrupperna i Sverige” och bilaga 2 ”En undersökning av invandrar- och minoritetsorga- nisationerna” har sammanställts inom IU:s sekretariat (Olofsson, Reinans och Westring). Bilaga 3 "IU:s intervjuundersökning” har också utarbetats inom sekretariatet (Annerhall och Reinans). Bilaga 4 ”Svenskarnas fördomar mot invandrare” har författats av professor Arne Trankell. Bilaga 5 ”Av enskilda ledamöter genom motioner, interpellationer och enkla frågor i riksdagen upptagna invandrarfrågor åren 1945—1973” har sammanställts av föredraganden Jan Svedberg. Bilaga 6 ”Internationella översikter" har sammanställts inom IU:s sekreteriat, med undantag för

bilaga 6.1 ”Invandringslandet Canada”, som har utarbetats av departe- mentssekreteraren Bengt Lidal.

I syfte att ge exempel på åtgärder till förmån för invandrare och språkliga minoriteter som vidtagits främst på enskilt initiativ har IU låtit sammanställa en särskild s. k. exempelsamling (Ds A 197424). Exempel— samlingen omfattar ca 75 projekt. Den har ställts samman inom IU:s sekretariat (Annerhall och Lundström) och sekretariatet svarar även för urvalet av de enskilda exemplen.

lj.» ».

'1ll ". t' .'lyf'HlfA

l'tll H"

.ul'

”(här",-' r. .;ial'u 4,33?- ”f '(!"l

i;. .,

2. Invandringen

2.1. Invandrar— och minoritetsfrågornas behandling i Sverige under efterkrigstiden

En mycket koncentrerad beskrivning av synen på invandrarfrågoma i Sverige under efterkrigstiden skulle möjligen kunna formuleras på följan- de sätt: medan flyktingfrågorna dominerade l940-talets utlänningsde- batt, kom 1950-talets diskussioner främst att ägnas åt frågan om anställning av utländsk arbetskraft. Under början av 1960-talet intressera- de man sig i ökad utsträckning för invandrarnas sociala situation, och först efter mitten av 1960-talet togs iden allmänna svenska invandrarde- batten upp kultur- och minoritetspolitiska aspekter. De första åren under 1970-talet kan invandrarfrågan sägas ha blivit en etablerad allmänpolitisk fråga; detta har bl. a. markerats genom kraven på invandrarnas medbe- stämmande och likaberättigande samt genom insikten om att ett mera utvecklat samarbete mellan in- och utvandringsländerna i Europa bör komma till stånd om inte allvarliga intressemotsättningar mellan de bägge grupperna av länder skall uppstå.

1940-talet

I samband med andra världskrigets slut ökade antalet utlänningar i Sverige hastigt genom invandring från främst Danmark, Norge, Finland och de baltiska staterna och denna speciella invandring kom att sätta sin prägel på utlänningsdebatten i Sverige under åren närmast efter kriget. Medan antalet utlänningar i Sverige år 1939 (inkl. icke mantalsskrivna) uppgick till 23 700, så var antalet år 1944 185 000, varav över 90 000 var flyktingar (35 000 från de baltiska staterna och 45 000 från Danmark och Norge samt ca 90 000 från Finland, främst evakuerade barn). I pressens behandling av flyktingfrågorna dominerade bl. a. diskussionerna om baltutlämningen (år 1946) och om de särskilda interneringsförlägg- ningarna för utlänningar. Kritiken mot de senare ledde till en översyn av 1937 års utlänningslag. men det betänkande som 1943 års utlänningssak- kunniga avgav (SOU 1945:1) ledde endast till mindre ändringar i utlänningslagstiftningen, bl.a. krav på att även viseringspliktiga utlän— ningar skulle ha arbets- och uppehållstillstånd för att få arbeta och vistas i Sverige.

Något är efter krigsslutet började man i Sverige, liksom i andra industriländer i Europa, att inse att den tidigare befarade risken för en omfattande arbetslöshet i krigets spår var en felbedömning, och en diskussion om de framtida arbetskraftsbehoven inleddes. Tanken på en gemensam nordisk arbetsmarknad, som diskuterats mellan de berörda länderna från mitten av 1930-talet, togs upp på nytt. Efter överläggningar mellan länderna träffade Sverige och Danmark ett avtal om gemensam arbetsmarknad som trädde i kraft år 1946, medan Norge och Finland med hänsyn till risken för en i dåvarande läge för samhällsekonomin skadlig utflyttning av arbetskraft avhöll sig från att biträda avtalet.

Viseringskravet för danska, isländska och norska medborgare avskaffa- des år 1945 och för finska medborgare år 1949. Redan år 1943 hade medborgare i de nordiska länderna befriats från skyldigheten att ha arbetstillstånd för att ta anställning i Sverige.

Mot bakgrund av det akuta behovet av arbetskraft tillkallade rege— ringen år 1946 en beredning för utländsk arbetskraft, vilken föreslog att organiserad överföring av arbetskraft skulle äga rum från utomnordiska länder. Dåvarande arbetsmarknadskommissionen fick i uppdrag av regeringen att förhandla om arbetskraftsrekrytering med myndigheterna i Italien, Ungern och Österrike. Rekryteringen i Österrike gällde sudet— tyska arbetare. Avtal slöts med samtliga tre länder är 1947. Det italienska avtalet, som fortfarande är i kraft, avsåg till en början 500 arbetare, medan det ungerska, som sades upp av den ungerska regeringen är 1949, gällde 600 företrädesvis lantarbetare.

Frågan om arbetskraftsöverföring till Sverige och om en gemensam nordisk arbetsmarknad togs upp även i riksdagen år 1944 och år 1946. Riksdagsbehandlingen av invandrarfrågorna perioden 1945—1949 var inte särskilt omfattande; endast tre motioner, åtta interpellationer och en enkel fråga väcktes. Två av interpellationerna avsåg frågan om överförande av arbetskraft till Sverige, och tre gällde beivrande av rashetsande propaganda.

Central utlänningsmyndighet blev enligt riksdagens beslut är 1944 utlänningskommissionen, som bildades genom sammanslagning av utri- kesdepartementets expedition för utländska passärenden med socialsty- relsens utlänningsbyrå och avdelning för utlänningsförläggningar. Kom- missionens organisation sågs över av tre utredningar, år 1947, 1948 och 1951, i vilka föreslogs att kommissionens uppgifter skulle övertas av ett fristående permanent ämbetsverk (se vidare avsnitt 12.2.1). Detta kom emellertid att äga rum först år 1969.

195 O-talet

Under 1950-talet invandrade till Sverige i genomsnitt 10 000 utlänningar per år, men betydande variationer förekom mellan de enskilda åren; åren 1951—52 och 1955—57 uppvisade på grund av de goda konjunkturerna dessa är högre invandringstal (jfr figur 2.1). Bland invandrarna domine- rade arbetare. Ett system för kollektiv överföring av arbetskraft utvecklades av AMS som övertog arbetsmarknadskommissionens upp-

gifter år 1948. Från år 1950 föreskrevs att företag som önskade rekrytera utländsk arbetskraft skulle göra framställning härom till AMS, som därefter skulle höra vederbörande länsarbetsnämnd och fackförbund. Under den första hälften av 1950-talet var den kollektiva överföringen av arbetskraft omfattande; AMS beviljade ansökningar avseende rekrytering av sammanlagt 12 500 arbetare. Perioden 1956—1961 hade emellertid AMS att ta ställning till framställningar avseende endast ca 1 500 arbetare. Rekryteringsländer under första hälften av 1950-talet var främst Västtyskland och i någon mån Nederländerna och Österrike, medan i slutet av 1950-talet uttagning av arbetskraft ägde rum i framför allt Italien och i någon utsträckning i Österrike, Belgien och Grekland.

[ början av 1950-talet tog de nordiska ländernas regeringar på allvar äter upp frågan om en gemensam arbetsmarknad, och den nordiska parlamentariska kommittén för en friare samfärdsel fick i uppdrag att pröva frågan. Kommitténs förslag kom år 1953, och en överenskommelse om en sådan gemensam arbetsmarknad mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige trädde i kraft den 2 juli 1954. Island anslöt sig senare till överenskommelsen.

Synen på Sverige som ett mottagningsland för utländsk arbetskraft framträdde klart i regeringens förslag är 1954 till ny utlänningslag (prop. 1954z4l), ivilken föredragande departementschefen bl. a. anförde: ”Vårt land som under tiden närmast före det första världskriget hade en betydande utvandring, har numera blivit ett invandringsland”. Propositio- nen byggde på ett av 1949 års utlänningskommitté år 1951 avgivet betänkande (SOU 1951:42). 1954 års utlänningslag, vilken med vissa mindre ändringar gäller fortfarande, innehöll som främsta nyhet möjlig- heten för utlänningar som vistats en längre tid i landet att erhålla bosättningstillstånd, vilket i motsats till arbets- och uppehållstillstånd inte skulle vara tidsbegränsat, och det skulle skapa ökad trygghet för utlänningar som varit länge i Sverige. Den generella utlänningskontroll, som införts genom 1927 års utlänningslag, bibehölls med den motive- ringen att den gjorde det möjligt att anpassa antalet utländska arbetare till konjunkturläget genom att återkalla arbetstillstånd. Ett sådant förfa- ringssätt kom dock inte att genomföras i Sverige.

Under 1950-talet väcktes i riksdagen ett större antal frågor med anknytning till invandringen än under 1940-talet (sammanlagt 27 motio- ner). Bland de områden som var aktuella kan nämnas medborgarskapsfrå- gor (fyra motioner), besvärsordningen i utvisningsärenden m.m. (fem motioner), rätt för utländsk medborgare att erhålla offentlig tjänst i Sverige (två motioner, en interpellation och en enkel fråga), överföring av utländska läkare (två interpellationer), översyn av lagstiftningen på social- och utbildningsområdena med hänsyn till utländska medborgares rättig- heter (två motioner) samt ett förslag om att arbetsmarknadssynpunkter- na vid överföring av flyktingar frångås (en motion). Dessutom inleddesi riksdagen debatten om de svenska zigenarnas situation (tre motioner). Debatten ledde till tillsättandet av zigenarutredningen, som presenterade sina förslag är 1956 (SOU 1956z43).

I pressens behandling av invandrarfrågorna dominerades diskussionen

av frågeställningen ”invandring — för och emot”. Under andra hälften av 1950-talet började en och annan artikel dyka upp som ägnades åt invandrarnas anpassningsproblem.

l960-talet

Det var först under l960-talet som invandrarfrågorna blev ett allmänt inslag i samhällsdebatten. En vändpunkt skedde i mitten av decenniet, då statsmakternas och massmedias intresse för invandringens konsekvenser markant ökade. En illustration till detta förhållande utgör antalet i riksdagen väckta frågor (motioner, interpellationer och enkla frågor) med anknytning till invandringen och till etniska minoriteters situation i Sverige. Perioden 1960—1964 väcktes sammanlagt endast 25 frågor av detta slag, medan 120 frågor väcktes under perioden 1965—1969 och hela 162 frågor perioden 1970—1973. Åren l960—l964 dominerade arbetsmarknadsaspekter riksdagens behandling av invandrarfrågorna; de därefter väckta frågorna avser ett stort antal samhällsområden, men frågor om invandrarnas anpassningsproblem och utbildning dominerar.

Främst mot bakgrund av att Sverige i början av l960-talet övervägde en associering till EG (EEC) tillsattes år 1961 utlänningsutredningen, med uppdrag att se över utlänningslagstiftningen m.m. (direktiv den 1 december 1961). Utredningen fick parlamentarisk sammansättning. I riksdagen togs detta år för första gången i flerpartimotioner upp frågan om långsiktiga åtgärder för att bevara och utveckla den estniska minorite- tens kulturarv. Åren 1962 och 1963 vidtogs inga åtgärder av långsiktig betydelse på invandringspolitikens område och i riksdagen debatterades invandringsfrågorna i mycket liten utsträckning, vilket torde ha samband med att nettoinvandringen under större delen av dessa år var liten på grund av det försämrade konjunkturläget.

I slutet av år 1963 och under år 1964 ökade invandringen starkt och de dittills högsta invandringstalen under efterkrigstiden uppnåddes. Bris- ten på arbetskraft var stor och AMS begärde i maj 1964 tillstånd av regeringen att få organisera överföring av utländsk arbetskraft till Sverige i samarbete med organisationerna på den svenska arbetsmarknaden och med utländska arbetsmarknadsmyndigheter. I riksdagen väcktes motioner ivilka pläderades för en ökad invandring med hänsyn till arbetsmarknads— läget. I den allmänna debatten framstod ett fritt folkutbyte mellan länderna och en minskning av de institutionella hindren för arbetskraf- tens rörlighet som viktiga mål.

År 1964 ägde också den första mera omfattande pressdebatten rum om förhållandet mellan samhället och invandrarna. Bör målet för samhäl— lets insatser vara att assimilera invandrarna med den svenska befolkningen eller integrera de olika invandrargrupperna i den svenska befolkningen med bevarande av deras kulturella särdrag? De flesta debattdeltagarna var själva invandrare eller tillhörde etablerade etniska minoriteter. En debatt kring dessa frågor hade sedan länge förts inom flera invandrar- och minoritetsgrupper, men det var först detta år som dessa frågeställningar fördes in i den allmänna svenska kulturdebatten. Många av de åtgärder

som samhället sedan vidtog på invandrar- och minoritetsområdet initiera- des av denna debatt. Det är signifikativt att termen ”invandrare” ännu inte användes i denna första egentliga diskussion om målen för invand- rings- och minoritetspolitiken. Genomgående användes fortfarande be- teckningen ”utlänningar” även i detta sammanhang.

Även från regeringens sida togs år 1964 ett viktigt initiativ i frågan om invandrarnas språkliga och kulturella situation. l direktiven (den 7 februari 1964) till 1964 års utlands- och internatskoleutredning, som främst skulle överväga formerna för de utlandssvenska barnens skolgång, angavs att ”riksdagen har uttalat sig för att frågan rörande vissa minoriteters skolgång också bör hänskjutas till prövning av sakkunniga. De minoriteter, som därvid avsetts, är huvudsakligen efter kriget från andra länder nyinflyttade grupper, vilkas barn av språkliga eller religiösa skäl kan behöva beredas särskild skolgång.” Mot denna bakgrund skulle utredningen undersöka behovet av särskilda insatser för dessa barn inom ramen för det allmänna skolväsendet.

År 1965, då den stora invandringsvågen nådde sin kulmen, fort- satte debatten om en aktiv invandringspolitik i syfte att tillgodose behovet av arbetskraft. Ett nytt inslag i denna debatt var 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande (SOU 19659), i vilket bl. a. före- slogs att Sverige borde inleda en aktiv och planmässig invandringspolitik. Som viktiga motiv för en väsentligt ökad rekrytering av utländsk arbetskraft angav utredningen ”den växande knappheten på arbetskraft och i synnerhet på yrkeskunnig sådan i stora delar av Europa i förening med den tilltagande konkurrensen om de arbetskraftsreserver, som alltjämt står till förfogande”. Utredningen ansåg att en sådan politik kunde vara till stor fördel för utvandrarländerna, som skulle tillföras industriellt kunnande genom hemvändande f. d. utvandrare. Utredningen föreslog även i någon mån åtgärder för att minska den utländska arbetskraftens anpassningsproblem och förbättra invandrarnas ställning i socialförsäkringshänseende.

Även i riksdagen togs frågan om invandrarnas anpassningsproblem upp år 1965; i en rad motioner krävdes åtgärder avseende ”anpassningen till svenskt arbets- och samhällsliv för utländsk arbetskraft”; först detta år torde i riksdagen termen ”anpassning” ha använts som en samlingsbe- teckning för olika företeelser som hänger ihop med invandrarnas sociala och kulturella situation.

Från samhällets sida vidtogs i ökad utsträckning olika åtgärder för att sprida samhällsinformation till invandrare; bl.a. tog utlänningsutred- ningen vissa praktiska initiativ (se avsnitt 1 12.3.1). AMS och SÖ ingav en gemensam framställning till regeringen i vilken hemställdes att medel skulle ställas till förfogande för kostnadsfri undervisning i svenska för utlänningar. Regeringen biföll förslaget, vilket senare skulle visa sig bli en reform av avsevärd omfattning (se t. ex. SOU 1971 :51 avsnitt 8.3).

År 1966, då lågkonjunktur rådde i Sverige, förekom åter en relativt omfattande invandrardebatt i pressen: bl. a. jugoslaviska och turkiska arbetare kom till Sverige i stort antal, men myndigheterna intog numera en restriktiv hållning till invandring av arbetskraft. Regeringen beslöt att

genom en ändring av utlänningskungörelsen reglera invandringen från utomnordiska länder. Krav ställdes om att arbetstillstånd skulle vara beviljat före inresan. Arbetsgivarorganisationerna ansåg att en sådan skärpning av bestämmelserna inte var behövlig, men accepterade den senare. AMS började inrätta informationskontor i sydeuropeiska utvand- rarländer, främst i syfte att minska ”invandringstrycket” på Sverige. Regleringen av den utomnordiska invandringen ledde efter några år till en ökad invandring från Finland (se avsnitt 2.2.2 och figur 2.2).

Mot bakgrund av det bl. a. i riksdagen påtalade behovet av särskilda informations- och andra åtgärder för nykomna invandrare tillsatte chefen för inrikesdepartementet ijanuari år 1966 en interdepartemental arbets— grupp för invandrarfrågor, med uppgift att kartlägga de sociala, kulturella och andra problem som möter invandrare i Sverige samt att överväga åtgärder som bör vidtas för att underlätta deras anpassning (direktiv den 27 januari 1966). Beträffande gruppens verksamhet, se vidare avsnitt 11.2.3.1 och 12.2.3.

År 1967 avlämnade utlänningsutredningen sitt betänkande ”Invand- ringen” (SOU 1967:18) med förslag om bl. a. vissa ändringar i utlännings- lagstiftningen och om inrättande av en permanent central utlänningsmyn- dighet. Samma år avlämnade även 1964 års utlands- och internatskoleut- redning sitt betänkande "Skolgång borta och hemma” (SOU l966:55).

Flera remissinstanser anförde i yttranden över utlänningsutredningens betänkande att frågan om invandrarnas anpassning hade berörts alltför knapphändigt i betänkandet och att den borde bli föremål för särskild utredning. I samband med remissbehandlingen krävde LO i en särskild skrivelse till regeringen bl. a. att ”regeringen uttalar en klar målsättning för minoritetspolitiken och att denna målsättning skall innebära ett klart erkännande av minoritetsgruppernas strävan till kulturell egenverksam- het.” LO hemställde vidare att regeringen skulle vidta följande åtgärder:

”att anslå medel för forskning i de invandrandes integrationsproblem:

att sammankalla representanter för våra befolkningsminoriteter för att ta del av deras problem, samt att om möjligt bilda ett rådgivande organ med representanter för invandrar- och minoritetsgrupperna, med uppgift att bistå myndigheterna i hithörande frågor;

att utredningen ”Kyrka och stat” även ges uppdrag att utreda frågan om invandrarnas samt de av ålder bofasta etniska och konfessionella minoriteternas religiösa liv;

att en stor allsidig och förutsättningslös parlamentarisk utredning tillsätts för att utreda de språkliga, etniska och konfessionella minorite- ternas allmänna ställning i Sverige;

att man i nämnda utredningar tillkallar representanter för landets olika befolkningsminoriteter som sakkunniga;

att man i avvaktan på resultaten från ovannämnda utredningar under- söker möjligheterna att snarast möjligt för att angripa akuta frågor » inrätta samarbetsnämnder i kommunerna, bestående av personer och representanter för de olika minoritetsgrupperna på orten, utsedda av myndigheterna.”

Detta år hemställdes även i riksdagen om en utredning om invandrade minoriteters möjligheter att bevara sin språkliga, kulturella och religiösa egenart. De politiska partiernas ökade intresse för invandrarfrågorna

återspeglas i att socialdemokratiska arbetarepartiet, folkpartiet och högerpartiet tillsatte interna arbetsgrupper för invandrarfrågor.

Med anledning av förslag i Nordiska rådet tillsatte de finska och svenska regeringarna år 1967 finsk-svenska utbildningsrådet.

Mot bakgrund av kraven i riksdagen, från LO och inte minst från de stora minoritetsorganisationerna på en förutsättningslös utredning om invandrarnas och minoriteternas situation tillsattes IU år 1968. I direkti- ven föreskrevs att lU skulle grunda sina förslag på de allmänna riktlinjer för invandringspolitiken som regeringen senare samma år skulle föreslå riksdagen (dvs. prop. 1968:142, se nedan). År 1968 tillsattes även litteraturutredningen och beredningen om stat och kyrka, vilka bägge utredningar hade att behandla bl. 3. frågor om de språkliga resp. religiösa minoriteternas situation.

År 1968 lade regeringen fram förslag för riksdagen på grundval av betänkandena av 1964 års utlands- och internatskoleutredning och utlänningsutredningen. l prop. 1968267 ang. undervisning för utlands- svenska barn samt för vissa minoriteters barn iSverige föreslogs bl. a. att försöksverksamhet skulle anordnas med läsundervisning för barn i förskole- och grundskoleåldern på barnets eget modersmål. Vidare föreslogs att barn och ungdom som tillhör språklig minoritet skall kunna få kompletterande undervisning i modersmålet och andra ämnen.

Regeringens förslag på grundval av utlänningsutredningens betänkande återfanns i prop. 1968:142, 1968:158 och 1969153. Prop. 1968:142 innehöll förslag till riktlinjer för utlänningspolitiken och till den framtida organisationen för den centrala handläggningen av utlänningsfrågor. Riksdagen biföll i allt väsentligt förslagen i propositionen. Propositionens innehåll var i korthet följande.

En huvudlinje i utlänningspolitiken angavs vara att i internationellt samarbete skapa förutsättningar för ett fritt folkutbyte. Sådana förutsätt- ningar ansågs emellertid inte föreligga, varför förslagen i propositionen grundades på att invandringen till Sverige tills vidare måste kontrolleras för att göra det möjligt att samordna den med samhällets resurser och politiken inom andra områden och upprätthålla principen att invandrare skall ha möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. Frågor om invandrares anpassning i Sverige skulle enligt propositionen beredas ökat utrymme.

Statsmakterna skulle vidare ta ökat ansvar för utlänningspolitiken genom att ge närmare riktlinjer för förvaltningsmyndigheternas tillstånds- prövning; bl. a. angavs att den organiserade invandringen av arbetskraft, med krav på arbetstillstånd redan före inresan, skulle bestå. Förutsätt- ningarna att flytta eller omskola inhemsk arbetskraft och arbetskraftsut- budet från de icke yrkesverksamma kvinnorna, de handikappade och de äldre skulle även beaktas. Det betonades att invandrande arbetskraft inte får koncentreras till låglönebranscher med osäkra anställningsförhållan- den och hög arbetslöshetsrisk.

Löne— och andra anställningsvillkor skulle överensstämma med vad som är normalt för inhemsk arbetskraft med motsvarande kvalifikationer. Arbetsmarknadsparternas inflytande på den arbetsmarknadsbetingade

invandringen skulle bestå. Bostadsfrågan måste ordnas före inflyttningen hit.

Det angavs även att invandring av humanitära Skäl bör medges generöst. Invandring av flyktingar, som inte är asylsökande eller på annat sätt befinner sig i ett akut nödläge, skulle huvudsakligen ha formen av kollektiv överföring.

Uppehålls- och arbetstillstånd skulle ges för längre tider. Bosättnings— tillstånd skulle kunna meddelas redan efter två års bosättning. Yrkesbe- gränsning av arbetstillstånd skulle i regel kunna undvaras i fråga om utlänning som har arbetat här minst ett år.

Utlänningsfrågor skulle enligt propositionen handläggas av de vanliga fackmyndigheterna inom områden där utlänningar är i huvudsak jämställ- da med svenska medborgare, t. ex. inom undervisningsområdet, hälso- och sjukvården och socialvården. Övriga utlänningsfrågor skulle handläg- gas av en central utlänningsmyndighet. Denna skulle få avsevärt annorlun- da verksamhetsområde än utlänningskommissionen. Vid sidan av till- stånds- och kontrollfrågor skulle en huvuduppgift för myndigheten sålunda vara att handlägga frågor som avser bl. a. samordning av insatser för invandrarnas anpassning, uppföljning av anpassningsproblemen och bevakning av utvecklingen på anpassningsområdet. Vidare skulle myndig- heten handlägga medborgarskapsfrågor, som skulle föras över från Kungl. Maj:t till den centrala utlänningsmyndigheten.

År 1969 föreslog regeringen att den provisoriska utlänningsmyndighe- ten, statens utlänningskommission, skulle ersättas av ett fristående permanent ämbetsverk, statens invandrarverk (SIV). Förslag avseende organisationen av SIV lades fram i prop. l969z53. SIV inledde sitt arbete den 1 juli 1969.

Regeringens förslag till riktlinjer för utlänningspolitiken och till organisation av SIV bifölls av riksdagen.

År 1969 tillsattes av chefen för inrikesdepartementet en expertgrupp med uppgift bl. a. att kartlägga de utomnordiska zigenarnas situation i Sverige (direktiv den 24 oktober 1969).

År 1970 väcktes ett stort antal motioner i riksdagen med krav på ökade samhällsinsatser för invandrare och språkliga minoriteter. För att behandla frågor om åtgärder till förmån för samernas språk och kultur tillsattes samma år sameutredningen (direktiv den 11 december 1970).

2.2. Invandringen till Sverige — statistisk översikt

2.2.1. Inledning och terminologi

I IU:s tidigare delbetänkanden (SOU 1971 :51 kap. 2 och SOU l972:83 kap. 2) har getts statistiska översikter över in- och utvandringen och över i Sverige bosatta utländska medborgare. För att ge en samlad framställ- ning av tillgänglig statistik har i vissa fall uppgifter publicerade i IU:s tidigare betänkanden upprepats i detta avsnitt. Statistiska redogörelser för speciella områden återfinns i detta betänkande i resp. kapitel enligt

följande:

SOU 1974:69 sysselsättning och arbetsmarknadsförhållanden — avsnitt 4.1 bostadssituationen — avsnitt 5.1 sociala förhållanden — avsnitt 6.2—6.5 kriminalitet och kriminalvård — avsnitt 6.6 utbildning — avsnitt 8.1.3 naturalisation avsnitt 10.3.3

I avsnitt 11.2.2 ges vissa uppgifter om informationsflöde från den intervjuundersökning som IU genomförde år 1969. I bilaga 3 redovisas intervjuundersökningen mera utförligt. Detaljerade statistiska uppgifter om in- och utvandringen och utländska medborgare i en kommun återfinns i den forskningsrapport, ”Invandrare i Malmö” (Ds In 1973211), som bitr. professor Harald Swedner har sammanställt på uppdrag av IU. [ bilaga 4 redovisas den undersökning om svenskars uppfattning om invandrare som på IU:s uppdrag har utarbetats av professor Arne Trankell.

I detta betänkande använder IU i regel samma terminologi som i de tidigare delbetänkandena. Termen invandrare används således i dess allmänna icke närmare definierade betydelse. Närmast avses därmed personer av utländsk härkomst bosatta i Sverige. Beroende på samman- hanget räknas ibland naturaliserade utländska medborgare som invandrare, medan i andra sammanhang endast utlänningar avses.

Om invandrare under viss tidsperiod anges, avses invandrare enligt den officiella statistikens definition, dvs. under tidsperioden som inflyttade från utlandet kyrkobokförda personer. Om även personer överförda från obefintligregister avses, anges detta särskilt.

Med utlänningar avses personer som inte har svenskt medborgarskap, dvs. medborgare i utländska stater och statslösa. Med i Sverige bosatta utlänningar avses utlänningar som är kyrkobokförda i Sverige.

Med utvandrare avses personer som avregistrerats i folkbokföringen som utflyttade till utlandet. Om även personer överförda till obefintlig- register av-ses, anges detta särskilt.

2.2.2. Folkutbytet med främmande länder

Fram till 1930-talet översteg utvandringen från Sverige invandringen. Efter andra världskriget har invandringen kraftigt överstigit utvandringen med undantag för de två senaste åren (1972 och 1973). Man har beräknat att Sveriges folkmängd har ökat med ca 650 000 personer direkt och indirekt genom de barn som invandrarna har fött i Sverige som en följd av invandringen åren 1944—1970. Detta motsvarar ca 40 procent av folkökningen under denna tid och ca åtta procent av hela folkmängden år 1970.

I figur 2.1 visas hela den registrerade in- och utvandringen (inkl. svenska medborgare) åren 1944—1973. Det bör observeras att den faktiska tidpunkten för in- eller utvandringen kan vara en annan än den registrerade. Speciellt gäller detta åren under 1940-talet. En stor del av de flyktingar som kom till Sverige år 1944 registrerades således i den svenska

Antol 80 000

70 000

60 000

50 000

40 000

30 000

20 000

Figur 2.1 In- och utvand- ringen (inkl. svenska medborgare) åren 1944— 1973

Immigration and emigra- () tion in Sweden (Swedish subjects included),

10000

1944—1973 -|0000

Källa: SCB, Befolknings- rö'elsf'," (5?qu .”" Be" 1945 1950 |955 1980 less |97o folknmgsforandrmgar

(SOS) _ Immigration _ -- — Emigration --------- Immiqroi-ionsöverskotr

folkbokföringen först ett eller ett par år senare. Vidare ingår i diagram- met inte personer som har förts till eller från obefintligregistret (före år 1967 bok över obefintliga).

I de allra flesta fall har personer som överförs till obefintligregister i själva verket emigrerat från Sverige utan att anmäla detta, liksom de flesta överförda från obefintligregister är personer som har återvänt till Sverige. I tabell 2.1 visas dels den registrerade in- och utvandringen av utländska medborgare åren 1964—1973, dels samma siffror justerade med hänsyn till överförda till och från obefintligregistret. Före år 1967 fördes till bok över obefintliga sådana personer som inte påträffades vid två påföljande mantalsskrivningar. År 1967 ändrades bestämmelserna så, att utländsk medborgare som enligt vad man kan anta inte längre är bosatt i Sverige, och svensk medborgare som enligt säkra upplysningar vid två mantalsskrivningar i följd är stadigvarande bosatt i utlandet, avre— gistreras såsom utvandrad. Enligt överenskommelsen om nordiska flytt- ningsbetyg gäller dock att en person som kan antas ha flyttat till annat nordiskt land inte får avregistreras som emigrant utan att flyttningsbetyg från detta land har inkommit. Detta medförde att antalet utlänningar som överfördes till obefintligregistret minskade kraftigt från år 1968, men nu åter har stigit något. Som framgår av tabell 2.1 påverkar en sådan

Tabell 2.1 ln- och utvandringen av utländska medborgare inkl. överförda till och från obefintligregister åren 1964—1973

Alien immigration and emigration, including transfers to and from lists of untraceablc persons, 1964—1973

År Registrerad Överförda Justerad invand- utvand— thto- Från Till invand— utvand— Netto— ring ring invand— obefint- obefint- ring ting invand- ring ligregis- ligregis— ring ter ter

1964 34 933 11074 23 859 482 1455 35 415 12 523 22 886 1965 46 528 11 349 35 179 423 1 357 46 951 12 706 34 245 1966 43 874 14 445 29 429 349 1718 44 223 16 163 28 060 1967 27 075 14 529 12 546 294 2 006 27 369 16 535 10 834 1968 32 852 17 244 15 608 280 1475 33132 18 719 14 413 1969 60 775 14 434 46 341 372 440 61 147 14 874 46 273 1970 73 532 21267 52 265 209 127 73 741 21394 52 347 1971 38 716 31 364 7 352 132 259 38 848 31623 7 225 1972 25 643 32 334 —6 691 83 909 25 726 33 243 —7 517 1973 24 886 30264 -—5 378

Källa: SCB, Befolkningsförändringar (SOS)

justering inte nämnvärt invandringssiffrorna; däremot är den justerade utvandringen vissa år över 10 procent större än den registrerade.

Utvandringen från Sverige var mycket jämn under hela 1950-talet och början av 1960—talet med ca 15 000 personer, därav ca 5 000 svenska medborgare, om året. Mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet har utvandringen ökat kraftigt. Flertalet utvandrare är tidigare invandrare (se avsnitt 2.223), men även utvandringen av svenska medborgare har ökat och ungefär fördubblats i jämförelse med början av 1960-talet. Bakom denna ökning ligger den allt större internationaliseringen inom många samhällsområden. Invandringen har i motsats till utvandringen varierat mycket kraftigt under hela efterkrigsperioden beroende på det allmänna konjunkturläget i Sverige.

Det nära beroendet mellan invandringen och konjunkturerna belyses för perioden 1962—1973 i figur 2.2 som visar dels antalet lediga platser i Sverige, dels invandringen av vuxna män totalt och från de nordiska länderna resp. från vissa sydeuropeiska länder. Under konjunkturtoppen 1965—1966 steg den sydeuropeiska invandringen kraftigt. Trots att arbetskraftsinvandring från Sydeuropa försvårades under perioden 1967— 1973 skedde en uppgång även under högkonjunkturen 1969—1970, men i betydligt lägre grad. Den totala invandringen av vuxna män påverkades emellertid inte av invandringsstoppet utan invandringen från Finland ökade i stället starkt.

Det är framför allt arbetskraftsinvandringen som är beroende av konjunkturerna i Sverige. Det sker även en inte obetydlig invandring av t. ex. studerande, stipendiater av olika slag, personer som har gift sig med svenskar, adoptivbarn etc., som förmodligen endast i liten grad är beroende av konjunkturen. Samma sak gäller den ibland omfattande flyktinginvandringen. En betydande del av invandringen utgörs av famil-

Figur 2.2 Antalet lediga platser i Sverige och brut- toinvandringen av vuxna män, totalt och för vissa medborgarskapsgrupper åren I 962—1973

No. vacancics and immi- gration (gross) of adult males to Sweden, 1962— 1973, by nationality

Antal 70 000

60 000

50 000

40 000

30 000

20 000

10 000

0 1962 53 64 55 55 57 68 59 70 71 7 2 75 _ Antal lediga platser —-——-— Frön nordiska länder ___ Invandringen av vuxna män (brutto) ------- Från sydeuropeiska länder

Källa: SCB, Befolkninqsföröndringor (SOS). AMS

jemedlemmar till invandrare som kommer till Sverige av arbetsmarknads- skäl och denna invandring är mera indirekt beroende av konjunkturen i Sverige. Vidare är den invandring som sker av representanter för olika utländska företag etc. troligen betydligt mindre beroende av konjunk- turerna än den rena arbetskraftsinvandringen. På samma sätt är återut- vandringen olika för olika här angivna kategorier utlänningar som kommer till Sverige. Invandringen från de länder varifrån Sverige har haft en mera utpräglad arbetskraftsinvandring (t. ex. Finland och Jugoslavien) har således varit betydligt mera konjunkturberoende än hela invandringen eller invandringen från länder (som t. ex. Storbritannien) varifrån invandringen är mindre arbetsmarknadsorienterad.

2. 2. 2.1 Fördelning på länder

Bortsett från ett par år omedelbart efter krigsslutet —- då ett stort antal flyktingar från Estland och Lettland kyrkobokfördes i Sverige för första gången — har invandringen under hela efterkrigsperioden dominerats av invandringen från de övriga nordiska länderna, framför allt från Finland. I början av 1950-talet förekom en rätt omfattande immigration från Tyskland. Invandringen från Sydeuropa var mycket måttlig fram till några år in på 1960-talet och fick en större omfattning först år 1965, då den stora invandringsvågen från Grekland och Jugoslavien kom. Den utomeuropeiska invandringen som har kommit framför allt från USA och Canada och förmodligen till en stor del består av hemvändande

Tyskland Jugoslavien

Figur 2.3 Invandringens fördelning på viktigare in- vandringshinder åren 1962—1973. Uppgifterna avser medborgarskap (för England, Jugoslavien och Grekland dock länder Finland åren 1962—196 7).

Immigration by countries of origin, 1962—1973. Data refer to nationality. (Figures for Great Brit-

1962 53 54 55 66 57 sa 59 70 71 72 73 amiyugosmla and. Greece cover countries Källa: SCB, Befolkninqsföröndringor(SOS) 1962—1967 only.)

utlandssvenskar — har i allmänhet varit mindre än 10 procent av den årliga invandringen. Under senare år har en stegring skett av invandringen från olika afrikanska och asiatiska länder, delvis sammanhängande med att barn från dessa länder adopterats i Sverige i ökande omfattning.

I figur 2.3 visas schematiskt sammansättningen av immigrationen under åren 1962—1973 efter viktigare invandringsländer.

Utvandringen från Sverige har till övervägande del bestått av tidigare invandrare (se avsnitt 2.223) och har i huvudsak gått till samma länder varifrån invandrarna kommit. Genom att invandringen från olika länder har kommit i gång vid olika tidpunkter och har haft olika karaktär med hänsyn till könssammansättningen, familjeinvandringen etc. har invand- ringsnettot utvecklat sig olika i förhållande till olika länder. Beträffande italienska medborgare har således Sverige haft ett utvandringsöverskott varje år sedan år 1967, medan vi i förhållande till andra sydeuropeiska länder hade invandringsöverskott ännu är 1972 och för Turkiets del även 1973.

Figur 2.4 Andelen vuxna män bland invandrarna (brutto) åren 1962— I 9 73 för vissa nationaliteter och alla utlänningar

Proportion of adult males among immigrants (gross figures) of certain nation- alities and among all aliens, 1962—1973

2.2.2.2 Invandrarnas köns- och åldersma'ssiga sammansättning

I början av 1950-talet var kvinnorna flera än männen bland invandrarna. men sedan dess har männen övervägt. Sedan mitten av 1960-talet är männen i flertal även bland utvandrarna. För hela in— och utvandringen är emellertid skillnaderna i antal mellan könen betydligt mindre än för invandrarna från enskilda länder. Från vissa länder — t. ex. Finland ._ kommer i stort sett lika många män som kvinnor. Från andra länder, speciellt de sydeuropeiska, har proportionen mellan män och kvinnor växlat kraftigt. Detta återspeglar den olika form invandringen från olika länder har haft. Medan invandringen från Finland präglas av att hela familjer kommer till Sverige samtidigt, eller med korta intervaller, började invandringen från t. ex. Grekland och Turkiet med att vuxna män däribland många gifta — kom hit ensamma. Ett eller ett par år efter mannens ankomst till Sverige har i flertalet fall även familjen kommit till Sverige. Då (är 1967) invandringen av ny arbetskraft från utomnordiska länder reglerades hårdare, fick detta till följd att köns- och ålderssammansättningen bland invandrarna från de sydeuropeiska länderna

ändrades kraftigt (se figur 2.4). Denna familjeinvandring är numera i stort sett avslutad förjugoslaver- nas och grekernas del men pågår ännu för turkarna. Det föreligger emellertid även skillnader mellan olika sydeuropeiska länder. Sålunda är invandrarna från Italien — och i viss mån Turkiet — ofta unga ogifta män som gifter sig i Sverige. Bland italienarna och turkarna i Sverige är det vanligare att vara gift med en i Sverige född person än bland andra jämförbara grupper (se avsnitt 2.2.3.5).

Finländare Al l a ut'-— lönninqor Greker-

Jug oslover _ Tu rkor

1952 GB 64 65 66 57 68 69 70 71 72 73

SOUl974169 Antal 6000 5000 4000 3000 2000 [000 | "| |”. 0 IHH” mull "|". "lla-I...- ..- # oa :: :r- er av =: m sr m =:- rn cr as x':- — — N N vo FD x'? x'? in ln ».o m IN oåååéééåéåéééååå —- N N m n # sr rn in a LD i— rx m Emiqronter D Immigranter Källa: SCB, SM Be I974=4

De flesta både in- och utvandrare är i åldern 18—30 år. Det är således fråga om en i förhållande till hela befolkningen mycket ung grupp. I figur 2.5 visas in- och utvandrarnas åldersfördelning år 1973. Antalet barn i förskoleåldern är relativt stort både bland in- och utvandrarna, medan barn och ungdom i tonåren, liksom åldringar, förekommer i liten utsträckning.

Det finns vissa skillnader i ålderssammansättningen mellan olika nationaliteter; de grekiska invandrarna till Sverige har således haft en jämnare åldersstruktur än andra jämförbara grupper och bland medbor- garna i USA har funnits relativt många äldre personer, i huvudsak hemvändande svenskamerikaner.

2. 2. 2. 3 Å temtvandringen

Största delen av utvandrarna från Sverige har under efterkrigstiden varit utländska medborgare som tidigare invandrat. 1 tabell 2.2 visas andelen återutvandrare fram till och med år 1972 bland invandrade utländska medborgare åren 1968—1972. Återutvandringen är mycket hög för danskar, norrmän och medborgare i USA och Storbritannien, där hälften eller närmare hälften av invandrarna har återutvandrat inom tre till fyra år efter invandringen. Den registrerade återutvandringen är däremot låg för ungrare, polacker och turkar. Det bör observeras att den icke registrerade återutvandring som förmodligen har varit rätt omfattande

Figur 2.5 In- och utvand- rade utländska medborga- re efter ålder är I 973

Immigrants and emi- grants of foreign nation- ality, 1973. By age.

Tabell 2.2 Andelen invandrare 1968—1972 som vid invandringen var utländska medborgare och som återutvandrat vid slutet av år 1972 efter kön, medborgarskap och invandringsår. Procent.

Proportion of immigrants 1968—1972 who were aliens at time of immigration and who had reemigrated by the end of 1972, by sex, nationality and year of immigra— tion. Percentages. '

Medborgar- Invandringsår skapsland 1968 1969 1970 1971 1972 M Kv M Kv M Kv M Kv M Kv

Finland 32,4 27,1 33,8 25,9 40,4 29,6 34,5 25,9 10,5 9,4 Danmark 50,6 49,7 50,7 45,4 50,3 45,7 37,5 31,5 12,3 10,3 Norge 51,2 45,3 51,0 43,0 40,9 39,2 32,0 31,3 11,6 9,2 Jugoslavien 12,0 17,0 11,6 14,1 9,2 10,5 7,0 8,6 2,9 2,5 Grekland 19,2 21,0 15,1 17,9 12,4 12,7 6,5 6,0 0,8 2,1 Tyskland 31,3 39,7 32,8 40,0 29,9 34,5 17,9 21,7 4,6 6,5 USA 43,6 49,9 38,8 44,9 28,5 30,2 17,8 19,1 3,7 4.4 Storbritannien 43,2 53,9 34,0 48,7 22,9 27,7 18,1 23,7 2,7 3,3 Polen 14,8 14,3 6,5 5,1 7,5 4,9 9,2 3,1 1,0 0,8 Ungern 9,0 6,9 10,4 5,9 7,2 9,6 3,6 3,7 1,4 1,6 Turkiet 18,4 12,8 17,8 16,0 16,5 7,0 7,0 4,6 0,0 0,3 Italien 33,5 40,2 28,5 31,6 21,4 33,0 14,2 19,3 4,8 3,3 Övriga 26,7 25,6 20,9 20,3 15,0 14,2 11,0 8,9 2,3 1,7 Samtliga 32,6 29,6 31,8 26,3 31,7 25,1 23,3 18,5 6,9 6,0 Källa: SCB

Tabell 2.3 Registrerad återutvandring åren 1969—1972 bland invandrare 1961— 1968 (för jugoslaver 1964—1968) som hösten 1969 var i Sverige, efter uppgiven avsikt att återutvandra och nationalitet. Procent.

Registered re-emigration 1969—1972 among immigrants from 1961—1968 (Yugoslavs 1964—1968) living in Sweden in the autumn of 1969, by stated inten- tion to re-emigrate and by nationality. Percentages.

Nationalitet Andel som Därav år Samtliga efter återutvand— ___—_— uppgiven Avsikt att rat t. o. m 1969* 1971 1972 avsikt beträf- återutvandra 1972 _ 1970 fande återut- hösten 1969 vandring Finländare 14 5 4 5 100

Ja 30 15 7 8 16 Nej 6 2 2 2 39 Vet ej 14 3 5 6 44 Jugoslavcr 5 1 2 2 100

Ja 10 3 6 1 18 Nej 2 1 — 1 41 Vet ej 5 1 l 4 42 Tyskar 1 l 3 4 3 100

Ja 39 21 10 8 8 Nej 5 1 2 3 59 Vet ej 13 3 7 3 33 Italienare 20 6 7 7 100

Ja 37 17 11 9 26 Nej 9 l 5 4 34 Vet ej 18 3 6 9 40

Källa: lU :s intervjuundersökning

bl. a. hos turkar inte kommer till synes i tabell 2.2.

Återutvandringen av nordiska medborgare efter en kort tids vistelse i Sverige steg kraftigt år 1970. Av de finska män som invandrade år 1968 hade således 17,5 procent återutvandrat inom två år; bland dem som invandrade år 1969 är motsvarande andel 25,0 procent och för år 1970 40,4 procent. Denna utveckling kan bero på att nordiska flyttningsbetyg infördes år 1969 och att därmed fler nordbor, som kom till Sverige utan fastare planer för en längre tids vistelse, registrerades i folkbokföringen som invandrare.

I IU:s intervjuundersökning hösten 1969 tillfrågades fyra grupper invandrare om de hade för avsikt att stanna i Sverige eller återutvandra. IU har senare undersökt den faktiska registrerade återutvandringen fram till och med år 1972 för de intervjuade personerna. I tabell 2.3 visas den faktiska återutvandringen i relation till den uppgivna avsikten hösten 1969. För tyskarna ligger andelen som faktiskt har utvandrat inom tre år efter intervjun något över den andel som uppgav att de skulle återut- vandra, för de andra grupperna är andelen faktiska utvandrare lägre än andelen som uppgav sig vilja återutvandra.

2.2.3. Utlänningar och utrikes födda i Sverige

2.2.3] Antal

Antalet utländska medborgare (här och i det följande inkluderas statslösa om inte annat anges) i Sverige var vid folkräkningen år 1970 408 000 personer, dvs. 5,1 procent av hela befolkningen. Samtidigt var 538 000 personer, dvs. 6,7 procent av hela befolkningen, födda i utlandet.

I tabell 2.4 visas hela den svenska befolkningen vid folkräkningstillfäl- let fördelad efter medborgarskap och födelseland samt efter en beräknad

Tabell 2.4 Befolkningen den 1/11 1970 efter födelseland och medborgarskap enligt FoB 1970. Siffrorna inom parentes är beräknade. Population per 1.11.l970, by native country and nationality according to 1970 census. The figures in parenthesis are estimates.

Födelseland Svenska Utländska Hela befolk- Medborgarskap vid födelsen medborgare medborgare ningen Födda iSverige 7 463 000 76 000 7 539 000 Därav som

svenska medborgare (7 420 000) (1 000) (7 421 000) utländska medborgare (43 000) (75 000) (118 000) Födda iutlandet 206 000 332 000 538 000 Därav som

svenska medborgare (16 000) (1 000) (17 000) utländska medborgare (190 000) (331 000) (521 000) Hela hefolkningen 7 669 000 408 000 8 077 000 Därav som

svenska medborgare (7 436 000) (2 000) (7 438 000) utländska medborgare (233 000) (406 000) (639 000)

Källa: SCB, FoB 1970

fördelning efter medborgarskap vid födelsen. Bland utlänningarna, liksom bland de naturaliserade, finns stora grupper som är födda i Sverige. Det är framför allt fråga om i Sverige födda barn till invandrare. En del av dessa barn har en förälder som är infödd svensk, liksom det finns ett antal i Sverige som svenska medborgare födda personer som har en utländsk mor eller som är födda av naturaliserade svenska medborgare. I avsnitt 2.2.2 refereras uppgiften att den svenska befolkningen har ökat med 650 000 personer åren 1944—1970 genom invandringen. Antalet personer som själva är invandrare eller är avkomlingar till efterkrigsinvandrare är emellertid större, eftersom barnen i äktenskap mellan invandrare och infödda svenskar endast delvis är inräknade i den angivna siffran.

Det är således inte möjligt att ange någon bestämd siffra för hur många ”invandrare” som finns i Sverige. 1 den officiella statistiken redovisas endast medborgarskap och födelseland.

Det bör observeras att antalet i Sverige bosatta utlänningar ändras inte enbart genom in- och utvandringen utan även genom födelser och dödsfall liksom naturaliseringar. I tabell 2.5 visas registrerade ändringari antalet utlänningar i Sverige enligt befolkningsstatistiken. I tabellen anges även antalet registrerade utländska medborgare vid slutet av varje år och förändringarna från året innan. Skillnaderna mellan det registrerade antalet förändringar och förändringarna i antalet utlänningar enligt befolkningsregistren beror på felaktigheter vid folkbokföringen, troligen framför allt brister vid angivande av medborgarskap.

Antalet utländska medborgare och utrikes födda har ökat starkt i Sverige. De senaste åren har dock en liten minskning av antalet i Sverige bosatta utlänningar skett till följd av den starka utvandringen. Vid årsskiftet 1973/74 var 397 452 utlänningar registrerade som bosatta i Sverige.

Tabell 2.5 Förändringarna i antalet utlänningar i Sverige åren 1968—72 Changes in the number of aliens in Sweden, 1968—1972

liörändringsfaktor 1968 1969 1970 1971 1972 Invandring +32 852 +60 775 +73 532 +38 716 +25 643 Utvandring —17 244 —l4434 —21 267 -—31364 —32 334 Överföring från obefintligreg. +280 +372 +209 +132 +83 till obefintligreg. —1 475 —440 — 127 —259 —909 Födelse +8 893 +9112 +10 430 +11 107 +10 330 Dödsfall —870 —887 —964 —1 088 ,] 089 Naturalisering —10 317 —12 736 —13 028 —11577 410 824 Byte från svenskt till utländskt medborgarskap +77

Registrerad förändring +12 119 +41 762 +48 785 +5 667 —9 023

Antal i folkbokföringen registrerade utlänningar i slutet av året 320 580 364 808 411 230 416 567 406 705 1-'örändring från före- gående år . . +44 228 +46 462 +5 287 #9 862

Källa: SCB, Befolkningsförändringar (SOS) och Befolkningens sammansättning (SM, Serie Be)

2.2.3] Felaktigheter i utlänningsstatistiken

Siffror för antalet i Sverige bosatta utländska medborgare avser — liksom i all befolkningsstatistik i Sverige — i Sverige kyrkobokförda personer. Dessutom vistas ett okänt antal utlänningar i Sverige för en kortare eller längre tid utan att vara kyrkobokförda. Som villkor för kyrkobokfö- ringen gäller att man har för avsikt att vistas i Sverige i minst ett år. Å andra sidan är det troligt att ett inte obetydligt antal utlänningar som är kyrkobokförda i Sverige i verkligheten stadigvarande har bosatt sig i annat land utan att anmäla detta. På grundval av den intervjuundersök- ning som SCB genomförde på uppdrag av bl. a. IU gavs i IU:s första delbetänkande en uppskattning att uppåt 10 procent av i Sverige kyrkobokförda utlänningar i verkligheten hade lämnat landet (SOU ]971:51 avsnitt 2.3.2). Det är troligt att en sådan felaktighet i folkbok- föringen kvarstår och att således här angivna siffror för antalet i Sverige bosatta utlänningar är för höga.

Vid FoB 1970 uppstod mycket stora bortfall av uppgifter beträffande utländska medborgare. Uppgift om sysselsättning saknas således för ca 35 000 utländska medborgare, vilket motsvarar ungefär 14 procent av de vuxna utländska medborgare som enligt FoB 1970 var kyrkobokförda i Sverige. Utlänningarna utgör 26 procent av samtliga som saknade uppgift om sysselsättningen. Orsakerna till bortfallet har inte undersökts särskilt för de utländska medborgarna. Oftast rör det sig om fall där vederbörande inte har lämnat in någon folkräkningsblankett.

Andelen personer för vilka uppgift om sysselsättningen saknas varierar starkt för olika civilstånd, kön och nationalitet. En studie av FoB- material från Stockholms län som IU:s sekretariat har utfört visade t. ex. att bland utrikes födda som var finska medborgare saknades för 3,6 procent av de gifta samboende männen och 34,0 procent av övriga män uppgift om sysselsättningen. Motsvarande siffror för kvinnor var 1,6 och 18,5. Bland turkarna saknades uppgift om sysselsättningen för 19,9 procent av de gifta samboende männen och för 60,0 procent av övriga män. För ogifta turkiska män saknades således uppgiften för mera än hälften. De stora skillnaderna mellan de gifta samboende och övriga talar för att underlåtenhet att lämna in folkräkningsblankett inte i första hand beror på bristande information eller misstro mot myndigheterna utan på att vederbörande har lämnat landet. För denna tolkning talar även de erfarenheter man har gjort vid intervjuundersökningar där man har konstaterat att många yngre ensamstående män inte har kunnat näs för intervju på grund av att de återutvandrat eller flyttat till annan ort trots att de står kvar i folkbokföringen.l

Om den nu anförda tolkningen av bortfallet i FoB-materialet är riktig innebär detta att antalet i Sverige bosatta personer av vissa nationaliteter, t. ex. turkar överskattas i den offentliga befolkningsstatistiken. Vidare skulle detta innebära att andelen gifta skulle vara högre och förhållandet mellan könen jämnare än vad som framgår av befolkningsstatistiken. Invandringens prägel av familjeinvandring skulle således vara ännu starkare än vad som framgår av de siffror som anges i detta kapitel.

' Se t. ex. Invandrare i Malmö, Ds In 1973:11, s. 77.

22.33. Fördelning på länder

Vid årsskiftet 1973/74 fanns medborgare från 129 stater registrerade som bosatta i Sverige. Från flertalet länder är det emellertid endast fråga om ett mindre antal personer; endast från 27 länder är minst 500 medborgare bosatta i Sverige (se tabell 2.6). Vid FoB 1970 uppgavs de utrikes födda vara födda i 146 olika stater, av vilka emellertid flera sedermera har upphört att vara självständiga statsbildningar. Även här gäller att antalet personer födda i ett visst land är mycket litet för ett stort antal länder.

I tabell 2.7 redovisas de 22 medborgarskapsgrupper som uppgick till minst 1 000 personer vid årsskiftet 1973/74. Medborgarna i de nordiska länderna utgjorde då 62,5 procent av samtliga utlänningar i Sverige. Bortsett från de första efterkrigsåren, då flyktingarna från Estland utgjorde den största utlänningsgruppen i Sverige, har finländarna hela tiden varit den dominerande gruppen och utgjort ungefär hälften av alla utländska medborgare. Tillsammans med medborgarna från de andra nordiska länderna har de varit något färre än två tredjedelar av samtliga utlänningar.

2.2. 3.4 Ålder

Som visats i avsnitt 2.222 år invandrarna till Sverige övervägande unga. Då dessutom en mera omfattande invandring till Sverige kom till stånd först efter kriget och många av dessa tidiga invandrare har blivit svenska medborgare, är de i Sverige bosatta utländska medborgarna genom- snittligt betydligt yngre än den svenska befolkningen. I figur 2.6 a-b visas älderspyramider år 1970 för dels utländska medborgare, dels utrikes födda som är bosatta i Sverige. Dessa två kategorier har mycket

Tabell 2.6 Antal medborgare i olika länder som var bosatta i Sverige vid årsskiftet 1973/74

No. of nationals of various countries domiciled in Sweden at the end of 1973 and beginning of 1974

Antal personer med Antal länder samma medborgarskap

— 1 8 9 20

10 — 19 13 20 » 49 16 50 — 99 13 100 — 199 14 200 — 499 18 500 — 999 5 1000 — 1999 4 2 000 2 999 3 3000 —4999 4 5 000 9 999 5 10000 — 6

Hela antalet länder 129

Källa: SCB, råtabeller

Tabell 2.7 Alla medborgarskapsgrupper med minst 1000 medlemmar bosatta i Sverige vid årsskiftet 1973/1974 i storleksordning samt efter hur stor andel av samtliga utlänningar de utgör

All nationality groups numbering at least 1,000 persons domiciled in Sweden at the beginning of 1974, in order of magnitude and as proportions of the total number of aliens Mcdborgarskapsland Antal Gruppen utgör Grupperna % av samtliga t. o. m. gruppen utlänningar i ifråga utgör % av Sverige utlänningarna l-"inland 188 150 47,3 47,3 Jugoslavien 40 166 10,1 57,4 Danmark 28 237 7,1 64,5 Norge 26 575 6,7 71,2 Tyskland 18 402 4,6 75,8 Grekland 16 918 4,3 80,1 Italien 6 809 1,7 81,8 USA 6 263 1,6 83,4 Storbritannien 6 231 1,6 85,0 Polen 6 138 1,5 86,5 Turkiet 5 601 1,4 87,9 Ungern 4 616 1,2 89,1 Österrike 4 343 1,1 90,2 Tjeckoslovakien 4 091 1,0 91,2 Spanien 3 637 0,9 92,1 Nederländerna 2 514 0,6 92,7 Schweiz 2 207 0,6 93,3 Frankrike 2 024 0,5 93,8 Portugal 1 909 0,5 94,3 Korea21 1 863 0,5 94,8 Island 1 526 0,4 95,2 Sovjetunionen 1 121 0,3 95,5 a Nästan samtliga är barn som adopterats i Sverige. Källa: SCB, råtabcller

Mön Ålder Kvinnor

Figur 2.6a Utlänningar efter ålder, kön och

40 30 20 IO () 0 IO 20 30 40 civilstånd 1970 Antal personer i loco—tal

- . . .. . Aliens in 1970, by age, D Og'fm EG'HO For” q'fm sex and marital status

Män Ålder Kvinnor

Figur 2.6b Utrikes födda efter ålder, kön och civilstånd ] 970

_ 40 se 20 10 o 0 10 20 se 40 Residents born outsrde Antal personer— i mon-fot

Sweden, by age, sex and . . , .. _

marital status in 1970 DOg-fra 5630 For” gifta

avvikande ålderssammansättning; speciellt gäller detta den stora andelen barn bland de utländska medborgarna. Som framgår av figurerna är flertalet av dessa barn födda i Sverige.

1 tabell 2.8 visas ålderssammansättningen för några invandrargrupper och för hela befolkningen.

2.2.3.5 Kön- och civilsråndssammansa'ttning

Det tidigare beskrivna invandringsmönstret för invandrare från en del länder, med familjefadern som kommer först, medför att andelen kvinnor har varit låg för dessa grupper i början av invandringen. Detta gäller t. ex.

Tabell 2.8 Åldersfördelningen bland svenska medborgare och utlänningar i Sverige vid slutet av år 1972

Age distribution of Swedish subjects and aliens in Sweden at the end of 1972

Ålder Svenskar Samtliga Därav utlän- _. " ningar Jugo— Greker Ita- Turkar lean- slaver licnare dare —— 6 9,3 16,9 18,1 19,1 18,0 18,6 16,7 7 17 14,9 17,8 14,5 15,2 16,6 22,2 19,3 18 — 24 9,7 12,6 14,5 10,8 6,6 14,5 14,6 25 — 44 25,5 40,5 45,1 45,6 41,8 37,0 39,2 45 — 64 25,3 10,5 7,2 8,2 15,7 6,8 9,5 65 _ 15,3 1,7 0,6 1,2 1,4 1,0 0,9 Samtliga 100 100 100 100 100 100 100

Källa: SCB, råtabeller

Tabell 2.9 Antalet kvinnor per 1 000 män bland utländska medborgare i Sverige åren 1967—1973

No. of women per 1,000 men among foreign nationals in Sweden, 1967—1973

År Mcdborgarskapsland ltalien Jugosla-Grek- Turkiet Spa- Finland Tysk- Samtliga vicn land nien land utländska medborgare

1967 549 689 665 345 583 1025 866 855 1968 564 759 721 408 623 1021 856 870 1969 573 796 747 469 640 976 833 862 1970 549 808 767 521 638 958 807 858 1971 558 852 785 572 632 985 801 878 1972 568 880 805 637 627 1 011 802 898 1973 572 906 806 686 630 1030 801 914

Källa: SCB, Befolkningens sammansättning (SM, Serie Be)

Tabell 2.10 Andelen (procent) gifta invandrare från Italien och Jugoslavien som hösten 1969 var gifta med en i Sverige född person efter invandringsår Percentage of married immigrants from ltaly and Yugoslavia married in the autumn of 1969 to persons born i Sweden, by year of immigration

Nationalitet Invandringsår Samtliga

1961—63 1964—65 1966—67 1968

Italienare 41 28 16 21 32 Jugoslaver . . 13 6 3 9

Källa: IU:s intervjuundersökning

jugoslaver, greker och turkar. De finska medborgarna i Sverige har emellertid en mycket jämn könsfördelning (se tabell 2.9). Många flyk- tinggrupper som har kommit till Sverige visar en markant manlig övervikt. Det har gällt t. ex. esterna som kom i huvudsak är 1944 och ungrare som kom efter år 1956.

1 en del invandrargrupper, bland de större speciellt den italienska, finns många unga män som kommer ogifta till Sverige och gifter sig här med infödda kvinnor. 1 tabell 2.10 återges andelen gifta invandrare från Italien och Jugoslavien efter invandringsår och makens/makans födelseland.

] åldrarna kring 20 år är relativt fler utländska medborgare än svenskar gifta, medan i högre åldrar relativt fler är ogifta. Andelen frånskilda är något större bland de utländska medborgarna, speciellt bland kvinnorna (se figur 2.7 och 2.8).

2.2.3.6 Regional fördelning

Invandrarna är starkt koncentrerade till de mest tättbefolkade delarna av Sverige. Av kartan figur 2.9 framgår i vilka delar av landet de kommun- block finns som har minst 5 procent resp. flera än 1 000 utländska medborgare i sin befolkning. I figur 2.10 visas grafiskt fördelningen av

Figur 2. 7 och 2.8 Civil-

ståndsfordelning efter kommunblocken vid årsskiftet 1972/73 efter andel utländska medborga- alder for svenska och

utländska män resp. kvin- re i befolkningen. nor 1972 I IU:s andra delbetänkande har publicerats utförligare kartor over Marita] status ofSwedis-h utländska medborgares bosättning i Sverige. Den bild dessa kartor ger and immigrant men and gäller fortfarande (se SOU 1972:83 figur 2.1—2.4). women i" 1972” age I tabell 2.11 visas de utrikes födda, dels hela befolkningen är 1970 efter om de bor i glesbygd eller tätort av olika storlek. Majoriteten av utrikes födda personer bor i tätorter.

block med minst % 1000 utlänningar block med minst 5 procent utlänningar

Figur 2.9 Kommunblock vid årsskiftet 1972/73 efter antal och andel ut- ländska medborgare

Municipal areas having high immigrant densities at the beginning of 1973

Figur 2.10 Kommunbloc- ken vid årsskiftet 1972/ 73 efter andel utlänning- ar i befolkningen

Municipal blocks at the beginning of 1973, by proportion of aliens in population

Antal kommunblock 80

30

20

m .

,, __ U) & 07 0) O! O' 0) d') | I I I I | l i I & I I O O O = = C: D O O

Andel utländska medborgare i promille

Källa: SCB, SM Be man

2.2.4. Invandringens demografiska effekter

Invandringen under efterkrigstiden har haft stor betydelse för befolk— ningsökningen i Sverige. Samtidigt har invandringen hittills inneburit en föryngring av befolkningen. Detta förklaras inte enbart av att invandrarna vanligen är unga, utan även av det stora antalet barn som har fötts i Sverige av invandrare.

För de senaste åren föreligger uppgifter om fruktsamheten för ut- ländska medborgare i Sverige. Dessa data visar att de åldersspecifika fruktsamhetstalen ligger ca 20 procent högre för de utländska än för de svenska kvinnorna. Dessutom bidrar åldersfördelningen till att antalet barn som föds av utländska kvinnor är så högt. En fruktsamhetsanalys utarbetad av docent E. Hofsten (publicerad som bilaga 5 iSOU 1972134 ”Familjestöd") visar att den svenska fruktsamheten f. n. ligger så lågt att Sverige utan fortsatt invandring skulle få en minskande befolkning vid sekelskiftet.

De flesta invandrarna är i åldrarna 20—30 år. Detta innebär att invandringen i mitten av 1950-talet, när de små årskullarna födda på 1930-talet var i samma ålder, bidrog till att ”jämna ut" den svenska ålderspyramiden; befolkningen fick en jämnare åldersstruktur. I slutet av 1960-talet, när de stora årskullarna från 1940-talet var i den aktuella åldern, bidrog invandringen däremot till att ytterligare förstärka den ojämna åldersfördelningen i befolkningen (se figur 2.11).

Den föryngrande effekt som invandringen till Sverige under efterkrigs- tiden har haft på den svenska befolkningen beror på att vi fortfarande befinner oss i början av en period med invandring till Sverige. De invandrare som kom hit i början av 1950-talet i 20-årsåldern är nu i 40-årså1dern. På sikt kommer emellertid en sådan föryngrande effekt att försvinna. En jämn invandring under en lång period kommer inte att

Tabell 2.11 Utrikes födda och hela befolkningen är 1970 efter medborgarskap oeh typ av bosättningsort. Procent.

Persons born abroad and the entire population of Sweden in 1970, by nationality and density of residential areas. Percentages.

Tätortsgrad

Glesbygd Tätort med

200—499 inv.

500—1 999 inv. 2 000— inv.

Samtliga Antal

Medborgarskapsland

205 296

Sverige

Danmark Finland

Norge

Grekland Italien

10,6 14,8

1,8 2,1 5,5 6,0 81,9 76,8

100,0 100,0 21751 Källa: SCB, FoB 1970, råtabeller

5,5 1,9 5,4 87,2

100,0 174 000

9,1 1,7 6,2 82,7

100,0

1,1 1,9 7,7 89,1

100,0

1,7 0,3 2,1 95,7

] ugosla- vien 1,8 1,1

4,5 92,4

Polen

2,3 0,6 3,2 93,8

Tyskland Ungern Turkiet Övriga

Samtliga

Hela befolk- ningen

7,5 1,7 4,8 85,8 3,2 0,9 2,7 93,0 1,0 1,1 1,3 96,5 3,6 0,8 2,4 93,0 7,5 1,7 5,2 85,6

100,0 100,0

20137 11830

5 662

32 054

100,0 3 767 100,0 15 044 100,0 3 616 100,0 3 551 100,0 39 944 100,0 5 36 652

18,6 3,0

7,6 70,8 100,0 8 076 000

Figur 2.11 Befolkningen vid årsskiftet I 973/ 74 efter kön, ålder och med— borgarskap The population of Sweden at the end of 1973, by sex, age and nationality

Mön Ålder Kvinnor

Antal personer i 1000—tal

DSvensko medborgare .Utlöndsko medborgare och statslösa Källa: SCB, SM Be 1974

nämnvärt påverka befolkningens åldersmässiga sammansättning. Däremot kommer befolkningen att ökas starkt. Man har beräknat att en nettoin- vandring av ett visst antal människor i början av sin fertila period efter en generation kommer att innebära en dubbelt så stor ökning av befolk- ningen.

2.2.5. Den framtida in vandringen

Den framtida invandringen kommer att vara beroende av konjunkturut- vecklingen, den demografiska utvecklingen och politiska beslut i såväl Sverige som möjliga utvandringsländer. Av dessa faktorer kan endast den demografiska utvecklingen överblickas med en större grad av säkerhet. Det finns således inte underlag för en mera preciserad prognos om den framtida in- och utvandringen i Sverige.

Bedömningarna av vilken invandringspolitik Sverige bör föra har växlat under efterkrigstiden, beroende på hur man har bedömt den framtida konjunkturutvecklingen och upplevt situationen på arbetsmarknaden. Medan man tidigare allmänt betraktade invandringen som en nödvändig förutsättning för fortsatt ekonomisk expansion, torde den nuvarande arbetsmarknadssituationen ha medfört att man f.n. allmänt anser en begränsning av invandringen nödvändig.

De flesta bedömare i Finland anser att Finland inte längre kan betraktas som en arbetskraftsreserv för Sverige. Även om så skulle bli fallet, och om den restriktiva invandringspolitiken i Sverige fortsätter,

måste man räkna med en fortsatt invandring av betydande storlek, från såväl Norden som icke—nordiska länder, eftersom stora delar av invand- ringen ligger utanför arbetsmarknadsbedömningen. Detta gäller således den invandring som initieras av en tidigare invandring, flyktinginvandring- en, den invandring som sker genom giftermål och adoption i Sverige etc. Det är inte heller troligt att Sverige i en allt mera internationaliserad värld skulle hindra utländska specialister av olika slag, affärsrepresentanter, studerande etc. att komma till Sverige.

En sådan fortsatt betydande invandring behöver däremot naturligtvis inte innebära att vi i framtiden kan räkna med en nettoinvandring till Sverige. Det är troligt att de senaste årens mycket höga utvandring kommer att sjunka något när effekterna av den stora invandringen 1969—1970 kommer att ebba ut. En slutsats är emellertid att Sverige måste räkna med fortsatt stor rörlighet över gränserna.

2.3. Migrationen i Europa

I världen har antalet personer som utvandrat till andra länder för att ta arbete ökat kraftigt under de senaste decennierna. Det största migrations- området är Europa med ca 12 milj. utländska arbetare och med en årlig bruttoinvandring till industriländerna på totalt närmare en milj. personer. I USA är drygt fyra milj. utlänningar bosatta. I Latinamerika är nu de stora invandrarländerna Argentina (med ca 600 000 paraguayanska och ca 400000 bolivianska arbetare) och Venezuela (med nära 700 000 colombianska arbetare), i Västafrika främst Elfenbenskusten och Ghana i vilka finns närmare 1,5 milj. utländska arbetare från ett stort antal afrikanska länder. Bland de ”traditionella” invandrarländerna utanför Europa som har en större andel utländska arbetare bland sin yrkesaktiva befolkning bör även nämnas Canada, Australien och Sydafrika.

2.3.1. En översikt

Under 1800-talet och fram till 1930-talet skedde en omfattande utvandring från Europa. Drygt 40 milj. européer utvandrade till andra världsdelar, framför allt till Nord- och Sydamerika, men även till Sydafrika och Australien. Fram till år 1860 kom 66 procent av dessa utvandrare från brittiska öarna och 22 procent från Tyskland. Efter år 1860 började utvandringen från Sydeuropa till andra världsdelar att öka, och mellan åren 1890 och 1914 svarade Italien, Spanien och i viss mån Balkanländerna för nästan hälften av utvandringen från Europa. Under slutet av 1800-talet ökade även utvandringen från Ryssland, Polen och Skandinavien. Perioden 1840—1930 utvandrade 1,2 milj. svenskar till andra världsdelar.

Mindre känt är att migrationen mellan länderna i Europa har varit av betydande omfattning redan från slutet av 1800-talet. Av de 15 milj. italienare som lämnade sitt land mellan åren 1876 och 1920 utvandrade nästan hälften till andra länder i Europa. År 1886 utgjordes Frankrikes befolkning till tre procent av utländska medborgare, och antalet utlän—

ningar var där är 1936 drygt två milj. mot drygt tre idag. Invandringen svarade för 57 procent av befolkningstillväxten i Frankrike mellan åren 1891 och 1901 och för 33 procent mellan åren 1901 och 1911. Andelen yrkesarbetande utlänningar iTyskland var år 1907 större än är 1965, och strax före andra världskriget utgjorde den utländska befolkningen i Schweiz liksom nu 16 procent av totalbefolkningen. Även i Belgien och Storbritannien utgjordes stora delar av den yrkesverksamma befolkningen av utlänningar.

Arbetskraftsrörelserna i Europa före första världskriget skilde sig emellertid i flera väsentliga avseenden från dagens. 1 stor utsträckning kan de karakteriseras som en spontan gränsmigration: irländare utvandrade till England, belgare och italienare till Frankrike, italienare, tyskar, österrikare och fransmän till Schweiz osv. Planerad invandring i kollekti- va former förekom endast i begränsad utsträckning, t. ex. italienska arbetare till den franska järnindustrin och polska arbetare till det tyska lantbruket och till industrierna i Ruhrområdet. En stor del av flyttnings- rörelserna var säsongbetonade genom att merparten av invandrarna i Europa var sysselsatta i jordbruksnäringarna. Antalet invandrare från utomeuropeiska länder var mycket litet.

Första världskriget ledde till att detta migrationsmönster ändrades. Hundratusentals utlänningar återvände till sina hemländer. Den liberala invandringspolitik som förts av de flesta länder i Europa upphörde. Passtvång infördes och lagstiftning utarbetades i syfte att förhindra invandring av icke önskvärda utlänningar och reglera invandringen allt- efter situationen på arbetsmarknaden. Den invandringskontroll som infördes under dessa år avsågs till en början ha endast tillfällig karaktär. Men den samhällsekonomiska utvecklingen efter det andra världskriget gjorde det nödvändigt att bibehålla regleringen. Bl. a. föreskrevs i nästan alla länder i Europa krav på att utlänning som ville inresa, vistas och arbeta i ett land skulle ha särskilt tillstånd därtill.

Under perioden mellan de bägge världskrigen var migrationen i Europa av betydligt mindre omfattning än före första världskriget, beroende på den svåra arbetsmarknadssituationen i de krigsdrabbade länderna. Ande— len utlänningar av totalbefolkningen minskade i alla länder, med undan- tag av Frankrike under 1920-talet (organiserad invandring från Polen, Tjeckoslovakien och Italien) och Tyskland efter Hitlers maktövertagande år 1933, där dock en mycket stor del av de utländska arbetarna var tvångsrekryterade.

Andra världskriget gav upphov till omfattande flyktingströmmar i Europa. Till Västtyskland hade åtta milj. personer flytt från Östeuropa. År 1945 ansåg man allmänt i de krigshärjade länderna att enda sättet att undgå en långvarig arbetslöshet i efterkrigstidens Europa var att stimulera utvandringen till andra världsdelar. De främsta mottagarländerna åren efter kriget blev USA, Canada, Australien, Israel, Argentina och Vene— zuela. Denna fruktan för en massarbetslöshet visade sig emellertid redan efter några år vara en felbedömning. I Schweiz och Storbritannien uppnåddes kort efter krigets slut full sysselsättning, liksom något senare även i de andra industriländerna i Europa. Den ökade tillväxttakten i

ländernas ekonomi och den därav uppkomna arbetskraftsbristen fram- tvingade en omfattande inflyttning av utländsk arbetskraft till främst Storbritannien, Västtyskland och Frankrike. I invandringsländerna be- traktade man emellertid trots detta under hela 1950-talet invandringen som en temporär företeelse. Ländernas invandringspolitik byggde på antaganden om att de ekonomiska och demografiska omständigheter som gav upphov till dessa arbetskraftsrörelser mellan länderna skulle minska i betydelse. Detta skulle senare visa sig vara en felbedömning. Arbetskrafts- invandringen till Europas industriländer infogades mot denna bakgrund inte i en social och ekonomisk långsiktsplanering.

Betraktelsesättet att migrationen i Europa inte var av långsiktig karaktär och att anställning av utländsk arbetskraft inte skulle behöva tillgripas annat än som ett kompletterande arbetskraftspolitiskt medel alltefter konjunkturväxlingarna kom även att prägla utlänningslagstift- ningen i invandrarländerna i Europa. Man räknade heller inte med att invandrarna skulle komma att ”rota sig” i sin nya omgivning och man förutsåg inte de sociala, arbetsmarknads- och regionalpolitiska följder som denna omfattande migration skulle komma att få för såväl emigrations— som immigrationsländerna.

Det var först under 1960-talet som man i berörda länder började inse att migrationen från de sämre utvecklade regionerna i främst Sydeuropa till industriregionerna i norra Europa inte kunde betraktas som en temporär företeelse, utan att den intimt hängde samman med den långsiktiga utvecklingen av ländernas ekonomi. Invand- ringen till t. ex. Frankrike, Schweiz och Västtyskland ökade väsentligt i förhållande till 1950-talet (se tabell 2.12) och från länder som under efterkrigstiden haft en obetydlig utvandring, t.ex. Jugoslavien och Turkiet, inleddes en omfattande utflyttning. Ett nytt drag i utvandrings- mönstret under 1960-talet var även att den under mycket lång tid traditionella utvandringen till andra världsdelar minskade kraftigt samti- digt som emigrationen till industriländerna i Europa ökade.

Den grundläggande orsaken till den omfattande migrationen i EurOpa under 1960-talet och början av 1970-talet är skillnaden i ekonomisk utveckling mellan berörda ut- och invandringsländer. Invandringsländerna har en avsevärt högre bruttonationalprodukt per capita än utvandrar— länderna, med undantag för utvandrarländerna Finland och Italien. Medan andelen av den yrkesverksamma befolkningen i invandrarländerna

Tabell 2.12 Genomsnittlig årlig nettoinvandring för några invandrarländer Average annual net immigration in certain receiving countries

1950454 1955459 1960—64 1965—69 Belgien + 3000 + 11 000 + 22 000 + 17 000 Frankrike + 28 000 +156 000 +300 000 + 91 000 Schweiz + 23000 + 32 000 + 74 000 + 15 000 Sverige + 9 000 + 10 000 + 12 000 + 26 000 Västtyskland +221 000 +297 000 +315 000 +231 000

Figur 2.12 Viktigare ut- och invandringsregioner i Europa och Nordafrika Major emigration and immigration areas in Europe and Northern Africa

som är sysselsatta i jordbruket varierar mellan 3 och 10 procent, med undantag för Frankrike där andelen är 15 procent, uppgår andelen sysselsatta ijordbruket i utvandrarländerna till mellan 75 och 20 procent. I de sydeuropeiska utvandrarländerna finns stora grupper invånare med mycket kort skolutbildning. Den naturliga befolkningstillväxten äri allmänhet stor i utvandrarländerna; som ett exempel kan nämnas Turkiet, där befolkningen på f.n. 36 milj. ökar med ungefär en milj. per år. Näringslivet i utvandrarländerna befinner sig i en omfattande omdaning och den ofta snabba industrialiseringen minskar det totala antalet arbetstillfällen och påskyndar en inflyttning från landsbygdsområden till tätortsområden. Genom rationaliseringen av jordbruket ökar både den öppna och den dolda arbetslösheten: om man enbart ser till antalet registrerade arbetslösa så är deras antal mycket högt iså gott som alla utvandrarländer. Samtliga dessa bakgrundsfaktorer, i kombination med de mera industrialiserade ländernas arbetskraftsbrist, har bidragit till den ökade utvandringen från främst länderna kring Medelhavsområdet till Nordeuropa.

Nästan samtliga utvandringsregioner i Europa och Nordafrika (se figur 2.12) karakteriseras av att de antingen är olönsamma jordbruksområ- den, eller av att de är storstadsområden vilka inte kunnat ”svälja” den omfattande migrationen inom landet. Utvandringsregioner är i Marocko främst Atlasbergen, Casablanca-, Rabat- och Er—Rif—områdena; i Algeriet

ll

"liir—l lllllllllllllll' % ,

& _......' I'* I

. e 1"

al;—”(7

Oran-området samt i synnerhet Alger och landsdelen Kabylien, och i Tunisien områdena kring Tunis och Sousse samt kusten vid Gabé-områ- det och ön Djerba. Från Malta äger en i förhållande till folkmängden relativt omfattande utvandring rum. 1 Portugal sker utvandringen främst från Minho, Beira och Traz-os—Montes samt från Algarvekusten, i Spanien från Galicien, Leon, Estremadura samt vissa områden i Anda- lusien och i Gamla och Nya Kastilien, i Italien från Syditalien (framför allt Kalabrien och Sicilien), Abruzzerna och Venedigregionen, i Jugosla— vien från Prekomurje i Slovenien, från Kroatien, Bosnien—Hercegovina, Makedonien samt Serbien (främst från Kosovo och Homoljskiplatån). I Grekland sker utvandringen främst från Epirus, Makedonien och Trakien samt från öarna (bl.a. Kreta) och södra Peloponnesos och iTurkiet främst från Marmaradistriktet och från Anatoliska höglandet.

Under 1950-talet och början av 1960-talet ansåg man på officiellt håll i de flesta av utvandringsländerna att emigrationen var en för det egna landet lämplig lösning av en rad problem. Utvandringen kunde leda till minskade spänningar på arbetsmarknaden genom att antalet i landet arbetslösa minskade och den i regel mycket svaga betalningsbalansen kunde förbättras genom att utlandsarbetarna skickade hem sparmedel. Utvandrarna skulle också kunna få yrkesutbildning och industriell erfarenhet, vilket skulle komma hemlandet till godo vid ett eventuellt återvändande. Liksom i invandrarländerna betraktade man migrationen som ett relativt kortsiktigt och övergående fenomen.

Denna i stort sett positiva syn på utvandringens verkningar förändrades under andra hälften av 1960-talet i de flesta emigrationsländerna. Under senare år har dessa länder med undantag för Turkiet och vissa afrikanska utvandringsländer — vidtagit olika åtgärder i syfte att stimulera utlandsarbetarnas hemvändande. Emigrationen betraktas nu- mera som ett på kortare sikt nödvändigt ont som emellertid på längre sikt kan få allvarliga konsekvenser för ländernas utveckling.

Bakgrunden till denna förändrade syn på utvandringen är i korthet följande. Genom en förbättrad utvandringsstatistik och nya forsknings- rön under senare år har föreställningen att majoriteten av emigranterna är dåligt utbildade och ”dolt arbetslösa” jordbruksarbetare modifierats åtskilligt. Andelen av utvandrarna under senare år som före utvandringen var industriarbetare har nämligen visat sig vara relativt stor: för Finland 40, Grekland 30, Jugoslavien 26, Portugal 46 och Spanien 67 procent, och av utvandrarna under 1972 från Jugoslavien, Grekland och Portugal kom ca 18 procent från servicenäringarna. Andelen industriarbetare bland utvandrarna visar också en tendens att öka för vissa länder (t. ex. Portugal och Spanien). En stor del av utvandrarna (t. ex. för Jugoslaviens del drygt 40 procent) hade anställning före utvandringen. Stora grupper bland utvandrarna har också en god yrkesutbildning. Motivet för utvand- ringen är således i flertalet fall möjligheten till ökade löner och sparande och i mindre utsträckning arbetslöshet. Mot denna bakgrund har i flera utvandrarländer akuta arbetskraftsbehov uppstått ivissa branscher, t. ex. i metallindustrin i Finland och i byggnadsindustrin och turistnäringarna i Jugoslavien. I flera utvandringsländer bedömer man denna utveckling som allvarlig för den inhemska arbetsmarknaden. Till bilden hör även att

man numera genom olika undersökningar vet, att även om antalet hemvändande migranter ökar i takt med utvandringen, så är det ofta endast en liten del av dessa re-emigranter som verkligen bosätter sig i hemlandet. Många som vänder hem efter några års arbete utomlands kan inte få lämpligt arbete och tvingas åter utvandra.

En annan faktor som påverkar utvandrarländernas syn på utvandringen är dess demografiska effekter för emigrationsregionerna. Genom att utvandrarna är unga uppkommer där en ojämn åldersfördelning, och i flera utvandringsregioner har den totala folkmängden minskat väsentligt genom utvandringen. Ytterligare en aspekt på detta förhållande, som tagits upp i några utvandringsländer, är av säkerhetspolitisk karaktär; landets försvarsförmåga minskar genom att ungefär hälften av de manliga utvandrarna är mellan 20 och 35 år.

Den mest påtagliga positiva effekten av utvandringen för utvandrarlän- dernas ekonomi är det ökade valutainflödet, som i hög grad till det bättre påverkar betalningsbalansen. Avsevärda belopp sänds hem. År 1972 remitterade de jugoslaviska utlandsarbetarna valuta till ett värde av 868 milj. US-dollar till bankerna i ursprungslandet, de portugisiska utlands- arbetarna 822 milj. US-dollar, de spanska 865 milj. US-dollar och de turkiska 740 milj. US-dollar.

Samtliga utvandringsländer, utom i viss mån Finland, söker genom en rad åtgärder stimulera utlandsarbetarna att sända hem pengar (t.ex. genom särskilda sparprogram, högre ränta på dessa sparmedel, skattelätt— nader etc.). Den framtida användningen av denna utvecklingspotential intresserar i ökad utsträckning utvandrarländernas regeringar och berörda internationella organisationer, bl. a. OECD, som utför undersökningar i frågan. Det har i flera länder noterats att sparmedlen ofta investeras i ofördelaktiga objekt t. ex. i ett på sikt olönsamt jordbruk eller i ett eget företag i en redan alltför ”uppsvälld” servicesektor. I stället söker man numera i framför allt Turkiet men även Jugoslavien att få utlandsarbetar- na att lägga sina pengar i sparprogram som har till syfte att genom investeringar i mindre industrier eller jordbrukskooperativ utveckla de regioner varifrån utvandring sker och därigenom garantera utlandsarbetar- na arbete vid återkomsten. Därigenom kan utvandringen medföra goda effekter för såväl den enskilde som har ett konkret motiv för att vända hem — som för samhället.

Mot bakgrund av de farhågor om utvandringens långsiktiga effekter som man har i emigrationsländerna satsar man ökade resurser på olika åtgärder som syftar till att hålla kontakten med utvandrarna och stimulera ett framtida hemvändande. Samarbetet med berörda organ i invandrarländerna utvidgas även. Med invandrarländerna har man också börjat diskutera möjligheten av ökade industrietableringar från deras sida i emigrationsregionerna och av andra slag av kapitalöverföringar.

Även i invandringsländerna har synen på arbetskraftsmigrationen förändrats under senare år och långsiktsaspekterna har rönt ökad upp- märksamhet. Olika förhållanden har medverkat till att numera samtliga invandringsländer i Europa under senare år för en relativt restriktiv invandringspolitik och i möjligaste mån söker begränsa invandringen.

Ett väsentligt förhållande är att i de utvecklade industriländerna kraven har ökat på att skapa sysselsättning åt inhemska undersysselsatta grupper innan fortsatt invandring övervägs. De regionalpolitiska aspekterna har även fått ökad betydelse i sysselsättningsplaneringen och man befarar att en ohämmad invandring till de expansiva industriregionerna kan motver- ka försöken att stimulera industrin att investera i ”glesbygdsområden”.

Ett annat betydelsefullt förhållande i sammanhanget är den ökade medvetenheten om att en stor del av invandrarna troligen kommer att stanna i invandringsländerna. Den liberalare inställning till familjeinvand- ring som gjort sig gällande i flertalet europeiska invandringsländer förstärker tendensen hos stora grupper invandrare att för gott bosätta sig i invandringslandet. Därigenom uppkommer krav på utökad samhälls- service för invandrare: skolgång för barnen med undervisning även i deras hemspråk (jfr avsnitt 8.2.1), utjämning av återstående skillnader i sociallagstiftningen mellan landets medborgare och de utländska arbetar- na, spräkundervisning och samhällsinformation, investeringar i ökat samhällsbyggande i form av skolor, vägar och bostäder m.m. I några invandringsländer har således medvetandet om dessa ökade kostnaderi samband med invandringen bidragit till en mera restriktiv invandrings- politik.

En avgörande fråga som invandringen gett upphov till och som under senare år rönt uppmärksamhet i alla invandrarländer är avsaknaden av kanaler för politiskt inflytande för invandrare. Merparten av de utländska arbetarna i Europa kan inte utöva rösträtt eller på annat sätt påverka den politiska utvecklingen i hemlandet och inte heller utöva rösträtt i värdlandet. De långsiktiga följderna av en situation där växande grupper av den vuxna befolkningen inte får delta i val bedöms som oroväckande på många håll i Europa. Mot denna bakgrund har under senare år i flertalet invandrarländer förslag rests om kommunal rösträtt för invand- rare och även andra modeller för ökat politiskt inflytande för invandrare har diskuterats (se vidare avsnitt 10.2.1).

Trots den mera restriktiva syn på invandringen som f.n. finns i samtliga invandringsländer fortsätter antalet invandrare i Europa att öka, och alla prognoser tyder på en fortsatt ökning under de närmaste decennierna. Numera beräknas ca 12 milj. utländska arbetare bo och arbeta i Västeuropas mera industrialiserade länder. Mer än hälften av dessa kommer från Medelhavsländema och ungefär en tredjedel, i första hand bosatta i Frankrike och Storbritannien, från utomeuropeiska länder. Ungefär 85 procent av invandrarna i Europa vistas i länder där man talar andra språk än deras egna och hälften av invandrarna har till modersmål språk som tillhör helt andra språkgrupper än det som talas i vistelselandet. En femtedel kommer från områden med kulturella och religiösa sedvänjor som starkt avviker från dem i den nya omgiv- ningen.

De berörda europeiska ländernas migrationsstatistik är bristfällig och frågan om en bättre och för länderna enhetligare statistik har tagits upp i ett flertal sammanhang under senare år. Europarådet aktualiserade frågan vid andra europeiska befolkningskonferensen år 1971 (rekommendation

Tabell 2.13 Utlänningar i Europas invandringsländer efter ursprungsland Aliens in receiving countries of Europe, by country of origin

Emigrationsländer

Algeriet Finland Grekland Irland Italien Jugoslavien Marocko Portugal Spanien Tunisien Turkiet

a) år 1970 b) är 1971 C) är 1972 d)år1973

e) endast arbetsanmälda utlänningar

Immigrationslånder

Belgien bf)

5 000

100fg) 20 000 255 000 7 100 31 000 6 500 71 000

1 600 17 000

0 samtliga utlänningar

g) beräkning

Danmark

df)

500 1 100 5 500 200 1 000

6 200

Frankrike CD

754 500

500fg) 11 000 1 200 588 700 65 200 194 300 694 600 630 300 106 800 18 300

Ned erlän- Norge derna ce)

af)

1 ooofg) 400fg) 1 000 4 000

13 200 400 7 800 900 21 000 500 4 800 25 900 300 500 29 300

Schweiz

bf)

1 500fg) 9 000 526 600 29 00060 102 300 12 100 1 3OOCE)

S torb ritan- nien

bf)

2 ooofg)

4 000 300 000 212 000 4 000

12 000 36 000 18 000

Sverige

cf)

350 197 000 16 900 200

7 100 40 700 900 1 900 3 800 400 5 100

Västtysk- land ce)

1 600afg) 4 700be) 270 200 700 426 400 475 000 15 600 66 000 184 200 11 000 511 600

Öster- rike de)

600

1 400 147 000 300

19 600

nr 6 om ”Statistical requirements for the study of migration in Europe”) och rådets ministerkommitté har även utfärdat en resolution (72) 18 om ”Methods of compiling statistics on international migration of workers”. Även OECD har tagit upp frågan och syftet med den s.k. SOPEMI- gruppen (se bilaga 6.5) är bl. a. att få fram ett enhetligt statistiskt underlag för bedömningen av den europeiska migrationens verkningar. Uppgifter om antalet invandrare i Europa måste vad gäller många länder betraktas som approximativa. Merparten av Europas invandringsländer redovisar fortlöpande endast antalet arbetsanmälda utlänningar.

I tabell 2.13 återfinns en sammanställning av antalet invandrare i vissa länder i Europa efter'ursprungsland. Sammanställningar av detta slag är mycket svåra att göra. Som framgår av noterna till tabellen avser vissa uppgifter skilda tidpunkter och skilda kategorier utlänningar. Tabellen, som sammanställts inom IU:s sekretariat och bygger på ett stort antal källor, torde dock ge en ungefärlig bild av var de stora koncentrationerna av invandrare finns.

Slutligen bör redovisas ungefärliga uppgifter om det totala antalet utlänningar i de största invandrarländerna. Frankrike har det största antalet utländska medborgare, ca 3,8 milj., varav 2 milj. kommer från Europa, följt av Storbritannien med 2,6 milj. (varav endast ca 60 000 kommer från Europa utom Irland). Därefter kommer Västtyskland med 2,6 milj., Schweiz med en miljon, Belgien med nära 700 000, Sverige med 400000, Nederländerna och Österrike med vardera ca 200000 samt Luxemburg med 80 000.

Även andelen utlänningar av totalbefolkningen i invandrarländerna varierar kraftigt. I Luxemburg är andelen störst med 24 procent, följt av Schweiz med 17 procent, Belgien och Frankrike med 7 samt Storbritan- nien, Sverige, Västtyskland och Österrike med ca 5 procent.

Utlänningarnas andel av arbetskraften i de olika europeiska immigra- tionsländerna varierar från ca 30 procent (Schweiz) till 2 procent (Nederländerna). I Luxemburg är andelen 21 procent, i Frankrike 11, i Västtyskland 9, i Sverige och Storbritannien 6 och i Belgien 5 procent.

2.3.2. Aktuella utvandringsländer

Den industriella utvecklingen i Finland började senare och var även långsammare än i Sverige. Den under 1800-talet starkt ökande folkmäng- den kunde inte erbjudas sysselsättning inom landet vilket ledde till en omfattande emigration, framför allt till USA, dit under perioden 1866—1915 ca 320 000 personer utvandrade. En viss begränsad utflytt- ning ägde också rum till Ryssland.

Under tiden efter år 1945 har industrialiseringen i Finland fortgått snabbt, så att år 1974 endast 16 procent av den yrkesaktiva befolkningen är sysselsatt inom jord- och skogsbruket. 1950- och 1960-talens starka industriella utveckling har lett till en omfattande ”flykt från lands- bygden”, speciellt markerad sedan mitten av 1960-talet, då en genom- gripande omläggning av jordbrukspolitiken ägde rum. Den interna migrationen har i sin tur lett till en regional obalans och till en

koncentration av befolkningen till landets södra och sydvästra delar, där på en femtedel av landarealen drygt hälften av befolkningen är bosatt. Trots den positiva ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden har den finska arbetsmarknaden inte kunnat sysselsätta alla dem som frigjorts från jordbruket, utan landet har främst under 1960-talet brottats med betydande sysselsättningsproblem Detta har lett till en omfattande utvandring från Finland även under efterkrigstiden. Under perioden 1946—1970 har drygt 400 000 personer lämnat landet. De viktigaste mottagningsländerna har varit:

Sverige 329 000 personer (81 %) Canada 21 000 personer (5 %) Australien 13 000 personer (3 %) USA 12 000 personer (3 %) Övriga länder 30 000 personer (8 %)

405 000 personer (100 %)

Utvandringen till Sverige har fram till år 1970 i huvudsak följt konjunk- tursvängningarna på den svenska arbetsmarknaden oberoende av utveck- lingen i hemlandet, och har från ett årsmedeltal på 1950-talet på ca 6 500 personer (netto) ökat till mitten av 1960-talet, då årsmedeltalet uppgick till ca 14 000 personer (netto). Under åren 1969—70 ägde en rekordartad uppgång av utvandringen till Sverige rum, då den steg från 17 300 år 1968 till 38 500 år 1969 och 41 500 år 1970. Samtidigt ägde en fördubbling av utvandringen till Australien rum till ca 2 000 personer per år. Emigrationen till de övriga nordiska länderna har emellertid under hela efterkrigstiden varit av förhållandevis blygsam omfattning; till t. ex. Norge utvandrade år 1970 368 personer och till Danmark 440 personer. Under perioden 1971—73 har en stabilisering av utvandringen till Sverige till den tidigare nivån inträtt. Då emellertid återinvandringen varit större har ett invandringsöverskott i förhållande till Sverige uppstått (1971 2 200 personer, 1972 7 300 och 1973 7000). Denna omsvängning i migrationsrörelsen "förklaras främst av den minskade efterfrågan på arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden, den stigande efterfrågan på arbetskraft i Finland och åtgärder som vidtagits av finska myndigheter.

Utvandringen har geografiskt berört praktiskt taget hela landet. Under 1940- och 1950-talen var det framför allt skärgårds— och kusttrakterna med svensktalande befolkning och vissa delar av inlandet som utgjorde de viktigaste utflyttningsområdena. Under 1960-talet kom tyngdpunkten att förskjutas mot de norra och östra delarna av landet, vilket blev speciellt markant efter det att omorienteringen i den finska jordbruks- politiken slagit igenom. Under massutvandringen åren 1968—70 kom ca 40 procent av utvandrarna från de två nordligaste länen, Lapplands och Uleåborgs län, vilkas befolkning endast utgör ca 13 procent av totalbe- folkningen.

Utvandringen under 1960-talets sista år medförde att Finlands totala folkmängd för första gången i fredstid efter l860—talets nödår minskade med ca en procent. Regionalt drabbades Lapplands och Uleåborgs län hårdast, där folkminskningen till följd av utvandringen uppgick till ca sex

procent resp. fyra procent. Denna folkminskning ledde till att utvand- ringen blev en av de viktigaste frågorna i den finska inrikespolitiska debatten. I debatten om utvandringens orsaker och följdverkningar betonades särskilt följderna på lång sikt, bl. a. med tanke på att ca en tredjedel av utvandrarna var i sin mest arbetsföra ålder (.20— 24 år), vilket i olika regioner medförde en snedvridning av befolkningens åldersfördel- ning.

När politikerna således konfronterades med utvandringsproblemen visade det sig att beslutsunderlaget i form av statistik, forskning och utredningar var mycket bristfälligt, varför statsrådet i Finland år 1970 tillsatte en kommission för emigrationsforskning, som år 1971 lade fram sitt betänkande. Förslagen omspände en rad forskningsprojekt, vilka under en treårsperiod skulle kosta ca 1,3 milj. fmk. För åren 1972—74 beviljades arbetskraftsministeriet sammanlagt en milj. fmk av riksdagen för detta ändamål. För samordning av migrationsforskningen mellan Finland och Sverige tillsattes dessutom är 1972 en gemensam finsk- svensk arbetsgrupp.

Vidare tog Finland initiativ till överläggningar med Sverige om en överenskommelse mellan Finland och Sverige om kanalisering av arbets- kraftsrörelserna genom den offentliga arbetsförmedlingen (se vidare avsnitt 4.2.1). Även i övrigt intensifierades samarbetet i arbetskrafts- frågor mellan de bägge länderna.

För att skapa underlag för den långsiktiga planeringen av migrations- frågorna tillsatte statsrådet år 1970 en Delegation för emigrantärenden, som fick i uppdrag att följa migrationens utveckling och studera de utflyttades villkor i det nya landet samt att utreda följderna av migrationen och fungera som statsrådets remissorgan i hithörande frågor. Delegationen, som har karaktär av expertutredning, avlämnade år 1972 sitt första delbetänkande och i april 1974 sitt andra delbetänkande. Utgångspunkten för delegationens ställningstaganden har varit varje finsk medborgares i grundlagen stadfästa rätt att fritt välja sin bostadsort, vilket även innefattar rätten att lämna landet och att återvända dit. Dessutom fastslås att det finska samhällets ansvar för sina medborgare även sträcker sig till dem som bor utomlands.

Med utgångspunkt i dessa grundsatser har delegationen sedan formule- rat fyra övergripande mål för den finska migrationspolitiken som sam- manfattningsvis innebär att varje finsk medborgare skall tillförsäkras rätt till arbete och utkomst i hemlandet, att var och en som beslutar sig för att utvandra skall ges möjlighet att fatta detta beslut på grundval av tillförlitlig och mångsidig information, att utvandrarna skall beredas möjligheter att återvända till hemlandet och att de i utlandet bosatta skall beredas möjligheter att i den främmande omgivningen utveckla sin identitet och bevara kontakterna med hemlandet, dess språk och kultur.

1 den allmänna debatten i Finland har under lång tid utvandrarnas förhållanden i Sverige tilldragit sig stort och ibland negativt intresse, och många krav på långtgående åtgärder från det finska samhällets sida i syfte att stödja finländarna i Sverige har framförts. Den finska staten har också aktivt engagerat sig för sina i utlandet bosatta medborgare och sedan

början av de finska föreningssträvandena i Sverige ekonomiskt understött den finska föreningsverksamheten. Bidragsbeloppet som successivt ökat uppgår f.n. till ca 500000 fmk/år. Likaså bidrar finska kyrkan med ungefär 300 000 fmk/år till det finska församlingsarbetet i Sverige.

De i utlandet bosatta finska medborgarnas möjligheter att delta i allmänna val i hemlandet var sedan mitten av sextiotalet en omdiskuterad politisk fråga som år 1972 fick sin lösning. Rösträtt i riksdagsval och valbarhet till riksdagen tillerkändes varje finsk medborgare som _fyllt 18 år (för valbarhet 20 är) oberoende av bosättningsort. Den kommunala rösträtten är emellertid alltjämt knuten till bosättningsorten, och från den utgångspunkten har också från finsk sida i Nordiska rådet väckts förslag om att nordbor oberoende av medborgarskap skulle tillförsäkras kommunal rösträtt på sin bosättningsort (se vidare avsnitt 10.2.3).

Betydande ekonomiskt stöd från finska staten utgår även till en fri medborgarorganisation, Suomi-Seura (Suomi-samfundet), som sedan år 1927 arbetar för att upprätthålla kontakterna mellan finska utvandrare och hemlandet. Huvudparten av det statliga stödet kanaliseras genom organisationen vidare till finska organisationer i utlandet. Verksamheten inom förbundet, som tidigare huvudsakligen var inriktad på utvandrare i utomeuropeiska länder (främst USA, Canada och Australien), har sedan slutet av 1960-talet i allt högre grad blivit inriktad på Sverige.

Som en följd av utvandringen till Sverige har också den diplomatiska representationen i Sverige förstärkts. I den senaste migrationspolitiska diskussionen i Finland har särskilt understrukits behovet av information om hemlandet till de i Sverige bosatta utvandrarna. Vidare har arbetskraftsministeriet tilldelats särskilda resurser för informationsarbetet i Sverige.

Från Jugoslavien har sedan slutet av 1800-talet en betydande emigra— tion ägt rum under olika perioder, och man räknar med att det finns ca fem milj. personer i andra världsdelar som har jugoslaviskt påbrå. Den nuvarande utvandringsvågen, som härrör från 1960-talets början, har lett till att ca en miljon av landets ca 20 milj. medborgare är bosatta utomlands.

Utvandringen har direkt samband med den ekonomiska reform som genomfördes i Jugoslavien är 1965 och som bl. a. innebar en övergång från planhushållning till marknadsekonomi och en omfattande satsning på den internationella exportmarknaden. Denna omläggning av närings- livets inriktning förutsatte bl. a. en mera kapitalintensiv produktion och antalet förvärvsarbetande sjönk under några år efter reformens ikraftträ- dande. Samtidigt hade under hela efterkrigstiden andelen sysselsatta i jordbruket av den yrkesverksamma befolkningen minskat hastigt, från ca 75 procent år 1945 till nära 30 procent i slutet av 1960-talet och en stor del av denna arbetskraft kunde inte få arbete i hemmaproduktionen. Tillfällig anställning i utlandet kom mot denna bakgrund att accepteras och i viss mån även stimuleras av myndigheterna som ett medel i arbetsmarknadspolitiken.

Drygt 15 procent av den totala yrkesaktiva befolkningen i Jugoslavien arbetar f.n. utomlands. Av de jugoslaviska utvandrarna kommer ca 45

procent från landsbygdsmiljö och den dominerande yrkesbakgrunden är jordbruksnäringarna och metall- och byggnadsindustrin.

Delstaterna Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Makedonien svarar var för sig för en större andel av den totala utvandringen från Jugoslavien än deras andel av totalbefolkningen i Jugoslavien, medan Montenegro, Serbien och Slovenien svarar för en mindre andel. Kroatiens andel minskar dock medan utvandringen från Bosnien-Hercegovina, Makedo- nien och Serbien ökar (se tabell 2.14). 1 Västtyskland är merparten av de jugoslaviska arbetarna från Bosnien-Hercegovina och Kroatien, i Österrike merparten från Serbien och Bosnien-Hercegovina, i Frankrike merparten från Serbien och i Beneluxländerna, Schweiz och Sverige merparten från Serbien och Kroatien. Av de jugoslaviska utlandsarbetarna är ungefär 500 000 i Västtyskland och omkring 300 000 i övriga Europa. I utomeuropeiska länder arbetar ca 150 000 jugoslaviska medborgare, främst i Australien (60 000), Canada (41 000) och USA (33 000).

Utvandringen har under senare år blivit en av de mest omdiskuterade politiska frågorna i Jugoslavien. _I och med att de jugoslaviska arbetarnas vistelse utomlands betraktas som tillfällig och utvandrarna således anses vara en integrerad del av hemmabefolkningen har omfattande åtgärder vidtagits från de jugoslaviska samhällsorganens sida i syfte att förbättra utvandrarnas ställning och underlätta deras möjligheter att en gång återvända. Utvandringen från Jugoslavien visar inte någon tendens att avta under överskådlig framtid och de långsiktiga negativa arbetsmark- nads- och försvarspolitiska effekter som den kan ge upphov till uppmärk- sammas i ökad grad. Stor tonvikt har lagts på frågan om en reglering av utvandringen så att den inte motverkar de regional— och arbetsmarknads- politiska strävandena.

Arbetskraftsavtal har slutits med Frankrike är 1965, Österrike år 1965, Sverige år 1966, Västtyskland år 1968, Australien år 1969, Nederländer—

Tabell 2.14 Hela befolkningen, anställda iJugoslavien och jugoslaver anställda i ut- landet efter delrepublik år 1971

The total population, No. employed in Yugoslavia and Yugoslav workers abroad, by rcpublics in 1971

Total befolkning Anställda i Jugo- Anställda utom-

slavien lands Antal Andel Antal Andel Antal Andel Bosnien-Hercegovina 3 743 000 18,3 525 000 13,6 152 835 19,3 Kroatien 4 423 000 21,6 959 000 24,9 268 340 34,0 Makedonien 1 647 000 8,0 261 000 6,8 71 810 9,1 Montenegro 530 000 2,6 80 000 2,1 10 685 1,3 Slovenien 1 725 000 8,4 549 000 14,2 56 150 7,1 Serbien (utom Kosovo och Vojvodina) 5 242 000 25,6 986 000 25,6 131 615 16,7 Kosovo 1 245 000 6,0 98 000 2,5 26 525 3,3 Vojvodina 1 950 000 9,5 399 000 10,3 72 540 9,2 Jugoslavien totalt 20 505 000 100,0 3 858 000 100,0 790 500 100,0

na år 1970 och Luxemburg år 1970, men fortfarande tar bara ungefär hälften av utvandrarna kontakt med arbetsförmedlingen iJugoslavien före utresan. Detta gäller i särskilt hög grad de utvandrare som söker sig till Österrike, Sverige och Australien. Mot denna bakgrund har i Jugosla- vien år 1973 antagits en särskild lag i syfte att reglera utvandringen med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden och erbjuda ett ökat rättsskydd för jugoslaviska medborgare som arbetar utomlands. Enligt lagen skall den federala arbetsbyrån och delstaternas arbetsförmedlingsor- gan årligen utarbeta planer i vilka skall anges hur stor utvandring som från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter bör tillåtas från olika regio- ner och vilka åtgärder som skall vidtas för att främja återvandring. Arbetsförmedlingarna får vidare inte medverka till anställning utomlands om den arbetssökande inte har fullgjort sin värnplikt eller om vederbö- rande inte sörjt för att i hemlandet kvarlämnade barn får en tillfredsstäl- lande social omvårdnad. I lagen anges även att de jugoslaviska myndighe- terna skall verka för att förbättra utvandrarnas och deras familjers sociala och rättsliga ställning samt barnens utbildningssituation. Lagen påbjuder dock inte obligatorisk arbetsförmedling för dem som vill ta anställning utomlands och man får räkna med att en del av utvandringen även framdeles kommer att ske på individuell basis.

Till grund för den nuvarande jugoslaviska migrationspolitiken ligger vissa grundsatser som antogs av de högsta politiska organen i februari 1973. Dessa grundsatser utgår från att, till följd av skillnaden i utveck- lingsgrad mellan Jugoslavien och industriländerna i Nordeuropa och i konsekvens med ”vårt lands öppenhet gentemot omvärlden”, utvandring kommer att äga rum även framdeles. Utvandringen för emellertid med sig en rad negativa effekter, ekonomiska, arbetsmarknadspolitiska och för- svarspolitiska, genom att det företrädesvis är den unga arbetskraften som utvandrar. Det framhålls i programmet att dessa negativa effekter bör motarbetas inom ramen för stabiliseringen av samhällsekonomin och bl.a. genom ökade lönepolitiska insatser, bättre utnyttjande av den i landet tillgängliga arbetskraften, ökat industrisamarbete med utlandet, ökad intern migration, ökat bostadsbyggande samt förbättrade möjlighe- ter för utlandsarbetarna att investera sina sparmedel i lönsamma och produktionsfrämjande objekt i hemlandet. I programmet anges även vilka slag av åtgärder som bör vidtas för att underhålla kontakten med arbetarna i utlandet och förbättra deras situation.

Som exempel på åtgärder med detta syfte som vidtagits under senare år kan nämnas följande. Den konsulära organisationen i invandrarländer- na har utökats väsentligt och i flera länder har särskilda statliga informa- tionskontor öppnats, bl. a. iSverige. Man stödjer bildandet av klubbar för de jugoslaviska arbetarna utomlands och företrädare för utvandrarnas organisationer deltar även i det politiska arbetet i hemlandet. Tuméer med folkloreartister anordnas fortlöpande i invandrarländerna av de jugoslaviska delrepublikernas radio/TV-institutioner, i Sverige i samarbete med LO och Jugoslaviska riksförbundet. Det jugoslaviska fackförenings- förbundet (Savez sindikata) samarbetar med de centrala fackliga organisa- tionerna i invandrarländerna, främst Västtyskland och Sverige. Social—

arbetare sänds ut att bistå utvandrare i svårigheter. De jugoslaviska invandrarbarnens utbildning i hemspråket och nationella ämnen ägnas särskild omsorg: med bl. a. Västtyskland finns ett samarbete beträffande lärare för invandrarbarnen som liknar samarbetet i denna fråga mellan Finland och Sverige, och mellan SÖ i Sverige och motsvarande organ i Jugoslavien finns en gemensam arbetsgrupp för frågor om utbildning för jugoslaver i Sverige. Informationsmaterial och tidningar sprids i stora upplagor i invandrarländerna. En omfattande forskning om utvandringen, dess orsaker och följder, har igångsatts (främst vid universitetet i Zagreb).

På regeringsnivå har en särskild stående kommitté inrättats för samord- ning av de migrationspolitiska åtgärderna, under ordförandeskap av den regeringsledamot som svarar för migrationsfrågorna. Motsvarande sam- ordningsorgan finns även i delrepublikerna. På ”verksnivå” är Federala arbetsbyrån ansvarig för migrationsfrågorna.

Från Grekland utvandrade från början av seklet till 1920-talet ca en halv milj. personer enbart till USA, dvs. ungefär tio procent av Greklands dåvarande folkmängd. Från 1959 blir Västtyskland det viktigaste mottag- ningslandet, till vilket 600 000 greker utvandrade mellan 1960 och 1972, av vilka en fjärdedel återutvandrat till Grekland. Utvandringen till Australien är fortfarande omfattande. En viss avmattning iutvandringen väntas äga rum under 1970-talet. Viss arbetskraftsbrist har registrerats i Grekland vad gäller varvs- och gruvindustrin samt servicenäringarna och en ännu begränsad invandring av arbetskraft från Nordafrika och Förena- de Arabrepubliken sker.

Sammanlagt lever fem milj. italienare utanför Italien, varav 2,3 milj.i Europa (1,5 milj. i EG-länder), 1,9 milj. i Sydamerika, 0,5 milj. i Nordamerika, 150 000 i Afrika och 20 000 i Asien. Den genomsnittliga bruttoutvandringen per år under det senaste århundradet har uppgått till 300000 personer. Utvandringen avtar dock successivt; samtidigt har invandringen till Italien ökat och idag arbetar 25 000 personer från länder utanför EG i Italien. Genom att utvandring under mer än ett sekel varit en traditionell företeelse i Italien har ett omfattande program genom åren byggts upp i syfte att bistå utlandsarbetarna på en rad områden. Ansvarig myndighet för utvandringsfrågorna är Direzione Generale dell” Emigrazione e degli Affari Sociali inom det italienska utrikesdepartementet.

Emigrationen från Turkiet var oansenlig fram till 1960-talet, då regeringen med olika medel började stimulera utvandringen. På några år växte hastigt Turkiets andel av den totala invandringen till Europa, och totalt torde finnas ca en milj. turkiska utlandsarbetare i Europa. Merpar- ten av utvandringen sker numera genom turkiska arbetsmarknadsmyndig- heter, och av totalt 1,5 milj. registrerade arbetslösa vill en milj. utvandra. Den turkiska betalningsbalansen är i hög grad beroende av utvandringen; medan remitteringarna från utlandsarbetarna uppgick till 15 procent av exportintäkterna år 1965 uppgick de till 88 procent av exportintäkterna år 1972. Utvandringen visar ingen tendens att avta under den kommande tioårsperioden.

I olika världsdelar finns drygt tre milj. utvandrare från Spanien, varav

drygt en milj. i Europa (främst Frankrike och Västtyskland och nära två milj. i Sydamerika (främst Argentina där 1 180000 spanjorer bor). Liksom beträffande Portugal avtar dock den transoceana utvandringen kraftigt; medan 115 000 spanjorer utvandrade till europeiska länder är 1972, sökte sig samma är endast 6 000 spanjorer till andra världsdelar. Spanien för en aktiv utvandringspolitik sedan 1950-talet och har ingått arbetskraftsavtal med 12 länder. År 1956 inrättades under arbetsministe- riet Instituto Espanol de Emigraciön, vilket har ansvaret för den sociala och kulturella omvårdnaden av de spanska utvandrarna. Utvandringen visar en tendens att avta i takt med landets industrialisering. Ett tecken på detta är bl. a. att viss invandring av nordafrikanska arbetare till Spanien ägt rum under de senaste åren.

Från Portugal har 1,9 milj. personer utvandrat under 1900-talet. F. n. är tre procent av den yrkesaktiva befolkningen utlandsarbetare. Under perioden 1961—1972 fyrdubblades utvandringen från Portugal och den olagliga utvandringen var i slutet av 1960-talet större än den lagliga. Utvandringen till Brasilien har minskat kraftigt (från 88 procent av den totala utvandringen år 1952 till 1 procent år 1972) medan utvandringen till Frankrike har ökat (75 procent av den totala utvandringen år 1970). I Frankrike finns 700 000 portugisiska invandrare. Portugal saknade till år 1970 en uttalad migrationspolitik, men numera för Portugal en aktiv migrationspolitik av samma typ som flertalet andra europeiska utvandrar- länder, med sikte på ett framtida hemvändande. Arbetskraftsavtal har slutits med fyra länder. Ansvarig myndighet för utvandringsfrågorna är sedan år 1970 Secretariado Nacional de Emigracao. Utvandringen visar ingen tendens att avta under 1970-talet.

Emigrationen från Maghrebländerna (Algeriet, Marocko och Tunisien) började vid sekelskiftet och uppnådde höga tal på 1920-talet, då 120 000 nordafrikaner arbetade i Frankrike, av vilka 100 000 var algerier, varpå en minskning skedde. F. 11. uppgår nordafrikanernas antal i Frankrike till en milj., varav 700 000 är algerier. I övriga länder i Europa finns ca 80 000 nordafrikaner. Sedan de tre länderna blev självständiga stater är utvandringen från dem reglerad genom särskilda arbetskraftsavtal med Frankrike och Belgien (samtliga tre länder), Västtyskland (endast Marocko och Tunisien) samt Nederländerna (endast Marocko). Utvand- ringen visar ingen tendens att avta; i Algeriet med en befolkning på 10 milj. personer finns ca en miljon arbetslösa.

2.4. Internationella normer för behandlingen av invandrare

Den folkomflyttning som ägt rum efter andra världskriget har gjort det nödvändigt att genom internationella överenskommelser stärka utlän- ningars sociala och rättsliga ställning. Arbetet härmed har bedrivits inom FN och dess fackorgan, främst ILO, och inom regionala organisationer som Europarådet och EG.

Inom ILO påbörjades arbetet redan före andra världskriget. Sålunda antog internationella arbetskonferensen år 1939 konvention (nr 66)

angående migrerande arbetares rekrytering, arbetsförmedling och arbets- villkor. I konventionen, som hade ett tämligen begränsat tillämpningsom- råde, föreskrevs bl. a. att medlemsstat skulle förbinda sig att inte behandla utlänningar mindre förmånligt än egna medborgare i fråga om arbetsförhållanden och särskilt lönevillkor samt rätten att ansluta sig till fackliga organisationer. Konventionen kom till följd av andra världskriget inte att få någon större betydelse.

Arbetet med att stärka utlänningars arbetsrättsliga ställning återupp- togs efter krigsslutet och inriktades i första hand på en revision av konventionen angående migrerande arbetare av år 1939. Efter ett omfattande förarbete antog ILO år 1949 en konvention (nr 97) angåen- de migrerande arbetare. Konventionen, som inte har ratificerats av Sverige, syftar till att undanröja skillnaderna mellan inhemsk och utländsk arbetskraft genom att göra de invandrade arbetarna delaktiga av samma förmåner som kommer landets egna medborgare till godo. Konventionen ålägger sålunda konventionsstat bl. a. att utan åtskillnad med hänsyn till ras, trosbekännelse eller kön behandla invandrare, som vistas lagligen i staten, inte mindre förmånligt än egna medborgare i fråga om arbets- och lönevillkor, medlemskap i fackliga organisationer, bostadsförhållanden samt skatter och avgifter som hänför sig till arbetet. Konventionen föreskriver lika behandling även i fråga om social trygghet, dock med den betydelsefulla begränsningen att konventionsstat får vidta lämpliga anordningar beträffande bevarande av rättigheter, som redan blivit förvärvade eller är under förvärvande, och i sin nationella lagstiftning meddela särskilda bestämmelser beträffande ekonomiska förmåner eller delar därav, som helt bekostas med allmänna medel. I en samtidigt med konventionen antagen rekommendation (nr 86) angående migrerande arbetare utvecklas och kompletteras de i konventionen angivna principerna och ges förslag rörande deras praktiska tillämpning.

Konventionen angående migrerande arbetare reglerar inte utlännings rätt till utbildning. Genom tillkomsten av UNESCO:s konvention den 14 december 1960 mot diskriminering inom undervisningen har likabehand- lingsprincipen genomförts även på detta område. Enligt konventionen, som har ratificerats av Sverige, skall konventionsstat ge utländska medborgare, som är bosatta i staten, samma tillgång till undervisning som de egna medborgarna. Med undervisning avser konventionen alla slag eller nivåer av undervisning, dess standard och kvalitet och de villkor under vilka den meddelas.

Internationella arbetskonferensen diskuterade år 1961 möjligheterna att ILO skulle utarbeta ett antal internationella instrument som skulle tillförsäkra arbetstagare sysselsatta i ett främmande land ett skydd likvärdigt det som i enlighet med landets system för social trygghet tillkom dess egna medborgare. Arbetet härmed resulterade i att 1962 års arbetskonferens kunde anta en konvention (nr 118) angående utlän- ningars likställande med ett lands egna medborgare ifråga om social trygghet. I konventionen stadgas att medlemsstat skall inom sitt territo- rium i sin lagstiftning tillförsäkra medborgare från varje annan medlems- stat, som ratificerat konventionen, samma behandling som statens egna

medborgare i fråga om såväl anslutning till som rätt till förmåner inom varje gren av social trygghet, beträffande vilken medlemsstaten godtagit konventionens förpliktelser. Ett lands ratificering får enligt konventionen omfatta en eller flera av följande grenar av social trygghet, nämligen hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom, förmåner vid havan- deskap och barnsbörd, förmåner vid invaliditet, förmåner vid ålderdom, förmåner till efterlevande, förmåner vid yrkesskada, förmåner vid arbets- löshet samt familjeförmåner. Konventionen föreskriver vad angår förmå- ner att likabehandlingen skall garanteras utan villkor med avseende på bosättning. I fråga om vissa förmåner, vilkas utgivande är beroende av direkt finansiellt deltagande från de skyddade personernas eller deras arbetsgivares sida eller av viss kvalifikationstid i förvärvsarbete, kan medlemsstat dock uppställa krav på bosättning. Konventionen äger utan villkor om ömsesidighet tillämpning på flyktingar och statslösa. Sverige ratificerade år 1963 konventionen såvitt avser hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom samt förmåner vid havandeskap och barnsbörd, vid yrkesskada och vid arbetslöshet (jfr. avsnitt 6.2.6).

För att stärka flyktingars och statslösas ställning utarbetades inom Förenta Nationernas ram i början av 1950-talet två särskilda konventio- ner, nåmligen konventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och konventionen den 28 september 1954 angående statslösas rättsliga ställning. Konventionerna, som har ratificerats av Sverige, har i stort sett samma innehåll. Enligt konventionerna skall flykting och statslös ha samma ställning som tillflyktslandets egna medborgare i fråga om bl. a. rätt till grundskoleutbildning samt avlöning, arbetstidens längd, betald semester, lärlingskap, yrkesutbildning och förmåner enligt kollektivavtal. I fråga om rätt att tillhöra sammanslut- ningar utan politiska syften eller vinstsyften och fackföreningar skall flykting och statslös behandlas som mest gynnad utlänning. I fråga om bl. a. rätt till bostad vid bostadsreglering och rätt till deltagande i den högre undervisningen skall flykting och statslös ha minst lika förmånlig ställning som utlänningar i allmänhet.

Av betydelse för utlänningars rättsliga ställning är slutligen även de av Förenta Nationernas generalförsamling hösten 1966 antagna två konven- tionerna på de mänskliga rättigheternas område. Den ena av dessa konventioner är Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som innehåller bestämmelser avsedda att garantera envar vissa minimirättigheter i ekonomiskt, socialt och kultu- rellt avseende, bl.a. i fråga om facklig verksamhet, utbildning och kulturell verksamhet. Den andra konventionen är Internationella konven- tionen om medborgerliga och politiska rättigheter som innehåller bestämmelser avsedda att bereda envar skydd för vissa grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter, såsom rätt till frihet och personlig säkerhet, rätt till tankefrihet, samvetsfrihet, yttrandefrihet och församlingsfrihet. Båda konventionerna, som med vissa förbehåll har ratificerats av Sverige, innehåller ett allmänt förbud mot diskriminerande behandling. Sålunda föreskriver exempelvis konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter att konventionsstat skall respektera och

tillförsäkra envar, som befinner sig inom dess område och är underkastad dess jurisdiktion, de i konventionen inskrivna rättigheterna utan åtskill- nad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt. Vissa av de friheter som konventionen avser att skydda kan enligt uttryckliga undantagsbestämmelser i konventionen inskränkas till skydd för den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), den allmänna hälsovården eller sedligheten (jfr. avsnitt 10.1.2).

Även inom Europarådet har bedrivits ett omfattande arbete för att stärka utlänningars sociala och rättsliga ställning i medlemsländerna. Detta arbete — som delvis bedrivits jämsides med motsvarande arbete inom Förenta Nationernas ram och till stor del haft samma inriktning har avsatt flera betydelsefulla resultat.

Mot bakgrund av erfarenheterna från andra världskriget framstod det som en särskilt angelägen uppgift att genom en konvention skapa ett rättsligt skydd för de mänskliga rättigheterna. Arbetet härmed inleddes redan vid Europarådets första möte trots att ett liknande arbete tidigare hade påbörjats inom Förenta Nationernas ram. Anledningen härtill var att konventionsarbetet inom Förenta Nationerna hade visat sig möta betydande svårigheter på grund av åsiktsskillnader mellan medlemsstater- na, som ytterst bottnade i skilda kulturarv och samhällssystem. Europa- rådet var däremot en sammanslutning av en krets stater med gemensam kultur och en enhetlig syn på de mänskliga rättigheterna, och det ansågs därför vara värdefullt att förankra denna begreppsbildning i en internatio- nell konvention. Europarådets arbete resulterade i konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen, som har ratificerats av Sverige, har samma syfte som den förut nämnda Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och utgår liksom denna från ett allmänt förbud mot diskriminerande behandling på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

En av grundtankarna bakom tillkomsten av Europarådet var att varje enskild stat i så stor utsträckning som möjligt skulle skapa rättslig jämställdhet mellan statens egna medborgare och medborgare i övriga till Europarådet anslutna stater. För att förverkliga denna tanke utarbetades inom Europarådet en särskild konvention om den rättsliga ställning som en konventionsstat är skyldig att tillerkänna medborgare i annan konventionsstat, den europeiska bosättningskonventionen den 13 decem- ber 1955. Den tanke som låg till grund för konventionen kunde dock endast delvis förverkligas. Trots detta får konventionen ses som ett betydelsefullt steg mot en tryggare rättsställning för utlänningar på det område som regleras av konventionen. Konventionen, som har ratificerats av Sverige, föreskriver i princip likställighet mellan konventionsstats egna medborgare och medborgare i övriga konventionsstater bl. a. i fråga om utövandet av civila rättigheter som rör person eller egendom, i fråga om

rättsliga och administrativa garantier, såsom fri rättshjälp och rättsligt skydd till person, egendom, rättigheter och intressen i fråga om lön och allmänna arbetsvillkor samt i fråga om tillträde till undervisning vid offentlig läroanstalt.

På det sociala området har Europarådets arbete i första hand inriktats på sådana frågor som har betydelse för samordningen av de sociala trygghetssystemen i de olika medlemsstaterna. De viktigaste resultaten av detta arbete är 1953 års båda provisoriska europeiska överenskommelser om social trygghet och en europeisk konvention av samma år om social och medicinsk hjälp, vilka avtal i stor utsträckning garanterar utlänningar jämställdhet med vederbörande stats egna medborgare i fråga om sociala förmåner. Dessa avtal har ratificerats av Sverige. Rådet utarbetade som ett led i denna verksamhet en europeisk socialstadga, som antogs av rådets ministerkommitté den 7 juli 1961. Stadgan, som med vissa begränsningar har ratificerats av Sverige, utgör en konvention om minimistandard för stora delar av det sociala fältet med bl. a. sysselsätt- ningspolitiken, arbetsrätten, arbetarskyddet och socialförsäkringen inbe- gripna. Den syftar till att utgöra en gemensam ram för socialpolitiskt reformarbete inom hela kretsen av medlemsstater. Stadgan innehåller också några bestämmelser som medför skyldighet för ratificerande stat att bereda medborgare i annan stat som tillträtt stadgan sociala förmåner och annat skydd. Åtskilliga åtgärder i syfte att underlätta vistelsen för migrerande arbetare skall vidtas, och all diskriminering av utländsk arbetskraft är i princip förbjuden. Den utländske arbetstagaren skall ha samma löneförmåner och arbetsvillkor i övrigt som det egna landets medborgare, han skall kunna förvärva medlemskap i facklig organisation på samma villkor, han skall ha samma möjligheter att få bostad för sig och sin familj och han skall inte betungas med andra eller större skatter eller socialförsäkringsavgifter.

Inom Europarådet pågår sedan några år tillbaka ett omfattande arbete på att genom en ny konvention ge arbetstagare, som är medborgare i konventionsstat, en tryggare social och rättslig ställning vid vistelse i annan konventionsstat. Ett förslag till konvention angående migrerande arbetares rättsliga ställning lades fram är 1971 och håller nu på att bearbetas. Detta arbete har gått långsamt och mer eller mindre avstannat sedan ILO på nytt tagit upp frågan om migrerande arbetare på arbetskonferensens dagordning. Frågan behandlades av konferensen ijuni 1974 och skall tas upp till förnyad behandling är 1975. Internationella arbetsbyrån utarbetar f.n. förslag till nya internationella instrument i ämnet.

Slutligen kan nämnas att Sverige —- liksom flera länder i Mellaneuropa — ingått bilaterala överenskommelser med bl. a. Jugoslavien och Turkiet rörande anställning av arbetskraft från dessa länder. Avtalet med Jugoslavien, som ingicks år 1966, föreskriver bl. a. att jugoslaviska arbetare i Sverige skall i fråga om löne- och andra arbetsvillkor åtnjuta samma behandling som svenska arbetstagare enligt gällande lagstiftning och kollektivavtal samt ha tillgång till yrkesutbildning på samma villkor som svensk arbetskraft och med hänsyn till tillgången på platser i

skolorna. Enligt avtalet med Turkiet, som ingicks år 1967, gäller motsvarande för turkiska arbetare som är sysselsatta i Sverige.

I bilaga 6.5 i bilagedelen finns en redogörelse för pågående aktiviteter på migrationsområdet inom de internationella organisationerna.

|" »|, .".” *||.|..'

||. .,-,|||_ »| |. ,,|_ ||—|, ,

r|*|||' '

' " ' : . || ' *-. . ' 1 3" i* |Y :|.'. '" *" ___-,.._|, 11” |'-; |||'|”-|

* ,,|,, | .** ; ||| ,,"j,

| - . |. |||,

., , _ . . . _, . || » .. *' —.- | :* l. ' ',*||l* _|, | |— | |||-,: .'.|'._|r "*" -:|*

[' ||l _ |||* |||||| .

|,||

,,,',R..,

||. *'-*****|-

"”' _” ff.,;-

, ||'|' |.|-,. .*F'|||*'l | ' .. |.-|||. .." ||” || .. - , :|| |||||,-'| ,.|_._ ,I— "":_>1| | | ',* l : A* | _,)|' "4 , * * ,I* lil ,. . . -'| ** ,, | |, _ .". ||||_, | .lf, ||, .| .-|..,|| | || * '_|* ,,,, | | , [||| ,,,ljrnl, ' _ |. .,.||,, ,, ,, ,, ,, || r , | | | *| in"-*. |,.| ,i'i|'__ * ||| f'|f”|||||.ll*..";. "in. an.

3. Målen

3.1. Inledning

I IU:s uppdrag ingår att komma med förslag om åtgärder som behövs för att invandrade utlänningar skall finna sig till rätta i Sverige och få en tillfredsställande social och kulturell service. I uppdraget ingår också att överväga åtgärder som syftar till att tillförsäkra i Sverige bosatta grupper med annat modersmål än svenska eller med ett från majoritetsbefolk- ningen avvikande kulturmönster möjligheter att bevara och utveckla sitt eget språk och sin egen kultur. [ IU:s uppdrag ingår däremot inte att komma med förslag rörande den framtida invandringens omfattning, inte heller att pröva frågor om utlänningslagstiftningens utformning. De ställningstaganden som statsmakterna gjorde i dessa frågor är 1968 skall enligt direktiven för IU ingå i underlaget för IU:s överväganden.

Det bör observeras att åtgärder för invandrarnas sociala anpassning och åtgärder till stöd för kulturell egenverksamhet bland språkliga minoriteter endast delvis avser samma personer. De grupper i Sverige som kan betraktas som språkliga eller etniska minoriteter är bortsett från samer och tornedalsfinnar bildade av invandrare och deras i Sverige födda barn. Många medlemmar i dessa minoritetsgrupper har passerat de akuta anpassningssvårigheterna i samband med invandringen och är ur social synpunkt väl integrerade i det svenska samhället. Däremot upplever de ofta sin kulturella och språkliga miljö som avvikande från den som präglar majoritetssamhället. För många nyligen invandrade personer kan å andra sidan de sociala anpassningsproblemen ha en mycket stor betydelse.

Det kan diskuteras om det är lämpligt att behandla frågor om invandrarnas anpassning i den nya omgivningen samtidigt med frågor av minoritetspolitisk karaktär. I många andra länder, där etniska eller språkliga minoriteters problem sedan länge har ingått i det politiska mönstret, skulle en sådan sammankoppling av minoritets- och invandrar- frågor inte vara möjlig. I Sverige har minoritetsfrågorna (bortsett från frågan om samernas ställning i det svenska samhället som enligt direkti- ven ligger utanför IU:s arbetsuppgifter) aktualiserats främst i samband med invandringen efter andra världskriget.

Eftersom de grupper som numera kan betraktas som ”etablerade minoriteter” (t. ex. judar och ester) ursprungligen är invandrargrupper

behandlar IU i detta betänkande invandrar— och minoritetsfrågor som delar av ett och samma problemområde. Ett särskiljande av behandlingen av invandrarfrågor å ena sidan, och minoritetsfrågor å den andra, skulle enligt IU:s uppfattning inte svara mot den faktiska situationen i Sverige. Mot denna bakgrund har IU även valt att i första hand använda begreppet ”språkliga” minoriteter framför begrepp som ”nationella”, eller ”et— niska” minoriteter.

3.2. Målen

Fyra förutsättningar kan enligt IU:s uppfattning anges som grund för en invandrar- och minoritetspolitik med sikte på 1970- och 1980-talens svenska samhälle.

El Migrationen mellan länderna kan bedömas fortsätta, vilket innebär att Sverige även framöver måste vara berett på att ta emot och inskola nyanlända invandrare och sörja för att deras akuta sociala problem löses. El En stor del av invandrarna kommer troligen att stadigvarande bosätta sig här i landet, och Sverige kommer att vid sidan av de inhemska språkliga minoriteterna få nya befolkningsgrupper, som talar andra språk än svenska, och som har en delvis annorlunda identitet, som de ofta vill bevara. Detta behov har redan nu hos en delgrupper tagit sig uttryck i bildandet av ett eget organisationsväsende och i önskemål om samhällsstöd för bevarande av den språkliga och kulturella egenarten. El Många av de invandrare som kommer till Sverige kommer att i sinom tid återutvandra, vilket för dem och i synnerhet för deras barn kan medföra nya anpassnings- och omställningsproblem. Dessa problem kan bli mindre om man under vistelsen i Sverige har gett invandrarna möjlighet till aktiv kontakt med det egna språket, kulturarvet och hemlandet. El Ett riktmärke för det fortsatta arbetet för invandrarna kommer liksom hittills att vara att de skall behandlas likvärdigt med svenska medborga- re. I ökad utsträckning kommer krav att ställas på ett vidgat kulturut- byte mellan Sverige och invandrarnas ursprungsländer. Internationali- seringen av det svenska samhället kommer att fortskrida.

Mot denna bakgrund vill lU formulera målen för en framtida invand- rar- och minoritetspolitik med utgångspunkt från begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Jämlikhetsmålet innebär ett fortsatt arbete för att skapa likvärdiga levnadsvillkor för invandrargrupper och den övriga befolkningen i landet. Ijämlikhetsmålet ligger således såväl kravet på att samma regler skall gälla på alla samhällsområden för invandrare och svenskar, som kravet på att invandrarna skall ges möjlighet till en levnadsstandard som motsvarar den som den övriga befolkningen har. Jämlikhetsmålet som ett övergripande mål i invandringspolitiken har fastställts av statsmakterna år 1968.

En förutsättning för att jämlikhetsmålet skall kunna upprätthållas är

att invandringen hela tiden anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt. En grundläggande utgångspunkt för svensk invandringspolitik bör liksom hittills vara att invandringen inte skall motverka den önskvärda utvecklingen på andra samhällsområden. Vid en arbetsmarknadsmässig bedömning av framtida invandring bör således hänsyn tas till om det finns undersysselsatta grupper i landet som först bör beredas sysselsättning.

I jämlikhetsmålet ligger även att de språkliga minoriteterna bör få tillgång till information, utbildning och kultur som motsvarar det utbud som kommer majoritetsbefolkningen till del. Invandrarna bör genom grundläggande utbildning i svenska språket ges möjligheter att anpassa sig till och verka i det svenska samhället, och genom olika åtgärder bör sociala och språkliga hinder undanröjas för invandrarna att ta del av det svenska utbildningsväsendets utbud och svenskspråkiga kulturyttringar.

Det är viktigt att fastställa att lika villkor på kultur- och utbildnings- områdena emellertid också innebär att invandrarna och deras barn genom samhällsinsatser skall ges reella förutsättningar att bibehålla det egna språket, utöva kulturell egenverksamhet och upprätthålla kontakt med ursprungslandet, på samma sätt som majoritetsbefolkningen kan bevara och utveckla sitt språk och sina kulturella traditioner.

Minoritetspolitiken bör — för att uppfylla jämlikhetsmålet syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället upprätthålla och skapa respekt för egen språklig och kulturell identitet.

Jämlikhetsmålet har även en viktig internationell aspekt. Den interna- tionaliseringsprocess som i så hög grad kommit att prägla samhällsutveck- lingen under senare år har sin grund i starka utvecklingspolitiska och ekonomiska trender. En fortsatt ökad internationalisering av samhälls- livet ger bättre förutsättningar för fredsarbete och förståelse och solida- ritet över nationsgränserna. En ökad internationalisering är ett väsentligt övergripande mål i samhällsplaneringen. Migrationen över gränserna är ett viktigt inslag i internationaliseringsprocessen.

En förutsättning för att migrationen skall svara mot krav på internatio- nell solidaritet, och på jämlikhet och rättvisa för medborgarna i de berörda länderna, är emellertid att den inte motverkar den ekonomiska utjämningen mellan länder med olika utvecklingsnivåer. Erfarenheterna från 1960-talets migration mellan länderna visar att den på sikt kan hämma den sociala och ekonomiska utvecklingen i utvandringsländerna. Denna utveckling bör motverkas genom utökat ekonomiskt samarbete mellan invandrings- och utvandringsländer i syfte att skapa alternativa sysselsåttningsmöjligheter i ursprungslandet för den som nödgas utvand- ra.

Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser skall ges möjligheter att själva välja i vilken grad de skall bibehålla och utveckla den ursprungliga kulturella och språkliga identiteten, och i vilken grad de skall uppgå i en

svensk kulturell identitet. Detta förutsätter att de olika invandrargrupper- na får ekonomiskt och annat stöd för att utveckla kulturell egenverksam- het, och att det allmänna kulturutbudet i Sverige bättre svarar mot de behov som uppkommit genom invandringen. Åtgärder för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur underlättar även valet för den enskilde invandraren och hans barn mellan att stanna här och återvända till och reintegreras i ursprungslandet.

Sam verkansmålet innebär att en fruktbärande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolk- ningen. Samverkansmålet inbegriper även ömsesidig tolerans och solidari- tet mellan invandrare och den inhemska befolkningen. Detta förutsätter att de olika minoritetsgrupperna blir, och upplevs som, likvärdiga parter i samhället, vilket i sin tur bl. a. förutsätter att de ges stöd att bilda egna organisationer och ge uttryck för åsikter genom egna pressorgan. Sam- verkansmålet innebär vidare att invandrarna bör engageras för svenska samhällsfrågor och att det skall bli lättare för dem att aktivt delta i det svenska politiska och fackliga arbetet. Invandrarna och de språkliga minoriteterna måste bli delaktiga i utformningen av de beslut som direkt berör deras situation. Samverkansmålet syftar även till att genom utbild- ning och information öka förståelsen för människor av annat ursprung, så att intressegemenskapen mellan invandrar— och minoritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet kommer till uttryck och intressekonflikter på nationella eller språkliga grunder kan undvikas. Därvid bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.

Till samverkansmålet anknyter även de internationella aspekter som nämnts under jämlikhetsmålet. Invandrings- och utvandringsländer bör i ökad grad samverka i olika frågor. Det är ett berättigat intresse hos utvandringslandet att vilja hålla kontakten med de personer som har utvandrat. Invandringslandet bör i största möjliga utsträckning tillmötes- gå utvandringslandets önskemål härvidlag, i den mån dessa inte strider mot grundläggande demokratiska värderingar eller de berörda individer- nas intressen. Om hinder av detta slag inte finns bör samarbete utvecklas t. ex. på utbildnings- och kulturområdena och mellan fackliga organisa- donen

3 .3 Konsekvenserna

En rad långtgående åtgärder har redan vidtagits på invandringspoli- tikens område som är i överensstämmelse med jämlikhets-, valfrihets- och samverkansmålen. Fortfarande kvarstår dock olösta frågor eller krävs fördjupade insatser inom olika samhällsområden för att målen skall uppfyllas. El Invandrarnas situation i arbetslivet bör förbättras både genom gene- rella arbetsmarknadspolitiska insatser (t. ex. arbetsmarknadsutbildning och arbetarskydd) och genom särskilda åtgärder avsedda för invand- rare (t.ex. förbättrade introduktions- och informationsåtgärder från

företagens och de fackliga organisationernas sida). En väsentlig intro- duktionsåtgärd är den nya lagen om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning. Invandrarnas inflytande i de fackliga organisationerna bör uppmuntras och underlättas för att stå i bättre proportion till deras andel av medlemmarna (kap. 4). El De missförhållanden som kan uppstå för invandrare på bostadsmark- naden bör motarbetas genom allmänna bostadspolitiska åtgärder. En ökad uppmärksamhet bör ägnas åt tendenserna till social och ekono- misk skiktning av bostadsmarknaden (kap. 5). D De generella socialpolitiska trygghetssystemen bör vara tillgängliga för alla i landet bosatta personer. Det gäller bl. a. folkpensionen, som f. n. kan utgå till merparten av de utländska medborgarna i landet, men till vilken en mindre del av de utländska medborgarna inte har rätt. I det sociala serviceutbudet och i hälso- och sjukvården bör ökad hänsyn tas till de olika invandrargruppernas särskilda behov (kap. 6). 4 El En kulturpolitik för språkliga minoriteter bör utarbetas. Den bör syfta till ökade möjligheter till delaktighet i det allmänna svenska kulturut- budet, till kontakt med ursprungslandet, till kulturell egenverksamhet och till kulturell växelverkan med majoritetsbefolkningen. På olika områden som litteraturförsörjning, pressverksamhet, radio/TV, teater, film och musik bör ökad hänsyn tas till de kulturbehov som invand- ringen ger upphov till (kap. 7). D På utbildningsområdet krävs en rad insatser av olika slag. IU har redan i tidigare betänkanden lagt förslag om bl. a. svenskundervisning, alfabetiseringsundervisning och tolkutbildning. Nu bör uppmärksam- heten i ökad utsträckning riktas mot invandrarbarnens utbildningssi- tuation. Insatser krävs således för att förbättra förskoleutbildningen för invandrarbarn, för att ge barn med annat hemspråk än svenska utökad undervisning i detta språk i såväl grundskola som gymnasium, för att förstärka stödundervisningen för invandrarbarn, för att förbätt- ra invandrarbarnens möjligheter till vidareutbildning och minoritets- språkens ställning vid universiteten (kap. 8). DEtt system för samhällsstöd till invandrar- och minoritetsorganisa- tionernas verksamhet måste utvecklas. Trossamfunden bör ges bättre möjligheter att tillgodose invandrarnas behov. Olika ideella och frivil- liga organisationer bör stimuleras att vidta åtgärder för att öka förståelsen och kontakterna mellan invandrare och svenskar (kap. 9). B En genomgång bör göras av den svenska lagstiftningen för att avlägsna vissa återstående skillnader i rättsställning mellan invandrare och svenskar. Invandrarna bör ges vidgade möjligheter till politiskt och fackligt inflytande; frågan om kommunal rösträtt och valbarhet är föremål för särskild utredning. Svenskt medborgarskap bör kunna förvärvas enklare och snabbare än f. n. (kap. 10). BSamhällsinformationen till invandrarna måste förbättras och utökas.

Inställningen till invandrare hos allmänheten bör påverkas genom långsiktiga utbildnings- och informationsinsatser (kap. 1 l). [1 Varje fackmyndighet bör bära sitt ansvar för åtgärder för invandrare men samtidigt bör möjligheterna förbättras att samordna de centrala

insatserna på invandringspolitikens område. Kommunernas verksamhet för att sörja för invandrarnas välfärd bör ges särskilt statligt stöd. En förbättrad migrationsstatistik och långsiktig forskning i invandrar- och minoritetsfrågor krävs för effektiva samhällsinsatser för invandrare och minoriteter (kap. 12).

4. Arbetsm arknadsfrågor

4.1. Statistisk översikt

4.1.1. Tillgänglig statistik

Statistiska uppgifter om utlänningar på den svenska arbetsmarknaden publiceras av SIV på grundval av arbetsanmälningar av anställda utlänningar och av SCB på grundval av folk- och bostadsräkningarna. Uppgifter om arbetslösa utlänningar finns i AMS-statistiken över hos arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa. Dessutom finns uppgifter om invandrarna på arbetsmarknaden i olika specialundersökningar.

En undersökning som IU har gjort av SIV:s arbetsanmälningsstatistik visar att denna är behäftad med stora fel, framförallt beroende på att arbetsgivarnas skyldighet att anmäla och avanmäla anställda utlänningar fullgörs bristfälligt. Utredningen om företagens uppgiftsplikt har i en promemoria (Ds Fi 19743) föreslagit att arbetsgivarnas anmälningsskyl- dighet enligt utlänningskungörelsen slopas och att statistiken över arbetsanmälda utlänningar därmed upphör.

Som framhålls i avsnitt 22.32 är även FoB-uppgifterna om utländska medborgare i Sverige bristfälliga; bl a saknades för en avsevärd del (ca 14 procent) av vuxna utländska medborgare uppgift om sysselsättning i folkräkningsblanketten. Bortfallet i FoB 1970 gör att folkräkningens uppgifter om sysselsättning måste användas med försiktighet när det gäller invandrare, speciellt beträffande mindre nationalitetsgrupper.

IU måste mot denna bakgrund konstatera att någon tillfredsställande statistisk belysning av utlänningarnas roll på den svenska arbetsmark- naden f. n. inte kan ges. [ det följande används förutom vissa uppgifter ur folkräkningarna framförallt uppgifter ur den intervjuundersökning som IU och EFA genomförde år 1969. Vissa andra uppgifter ur denna undersökning finns i bilaga 3 i bilagedelen till detta betänkande. En utförligare redovisning av EFA:s uppgifter om bl. a. utlänningarna på den svenska arbetsmarknaden finns i Eskil Wadensjös avhandling ”Immigra- tion och samhällsekonomi”, Lund 1973 och i EFAzs rapport SOU l974z29.

4.1.2. Antal utlänningar på arbetsmarknaden

Enligt SIV:s arbetsanmälningsstatistik var 232 800 utlänningar anställda den 1 januari 1974. Enligt FoB 1970 var 181 700 utlänningar förvärvs-

arbetande den 1 november 1970. Antalet arbetsanmälda vid denna tidpunkt (den 1 oktober 1970) var 228 374. FoB-uppgifterna om hela antalet förvärvsarbetande utlänningar år 1970 torde tämligen väl motsva- ra verkligheten och antalet förvärvsarbetande utlänningar torde vara ungefär lika stort nu. Andelen utlänningar av de förvärvsarbetande i Sverige skulle således uppgå till ca fem procent.

Uppgifter om förvärvsintensitet ur FoB 1970 är inte användbara på grund av de ovan omnämnda bristerna i befolkningsstatistiken. I 1960 års folkräkning redovisas en större andel förvärvsarbetande bland utlän- ningarna än för hela befolkningen, men skillnaderna då kunde förklaras med gruppernas olika ålders-, köns- och civilståndssammansättning.

IU:s intervjuundersökning år 1969 visade att de intervjuade utländska männen hade högre förvärvsintensitet än svenskarna. Bland kvinnorna hade invandrarna från Finland, Italien och Jugoslavien en väsentligt större andel förvärvsarbetande medan tyskorna arbetade i mindre utsträckning än svenskorna. Dessa skillnader kvarstår om man delar upp materialet efter civilstånd eller ålder, med undantag av att ogifta tyskor förvärvsarbetade i högre utsträckning än ogifta svenskor. De utländska kvinnornas högre förvärvsintensitet framstår ännu klarare om man delar upp materialet efter arbetstid (se tabell 4.1).

Troligen varierar förvärvsintensiteten kraftigt mellan olika invandrar- grupper. Speciellt beträffande vissa grupper från Sydeuropa tycks andelen förvärvsarbetande vara mycket hög. I en undersökning som

Tabell 4.1 Förvärvsarbetande i oktober 1969 fördelade efter nationalitetsland, kön och arbetstid. Procent.

Persons gainfully employed in October 1969, by country of nationality, sex and working hours. Percentages.

Kön och nationalitet Ej förvärvs— Deltid Halvtid Heltid arbetande Män Finländare 7 0 0 93 Italienare 5 l 2 92 Jugoslaver 6 — 1 93 Tyskar 9 1 I 89 Svenskar 21 — 1 78 Kvinnor Finländare 34 4 6 56 Italienare 34 5 8 54 Jugoslaver 20 4 7 76 Tyskar 55 7 6 32 Svenskar 56 4 12 28 Båda könen Finländare 22 2 3 73 Italienare 14 2 4 80 Jugoslaver 12 2 3 84 Tyskar 27 3 3 67 2 7 54 Svenskar 38

Källa: IU:s intervjuundersökning

utfördes på uppdrag av IU i Lessebo kommun bland där bosatta greker var t. ex. samtliga gifta kvinnor förvärvsarbetande.l

4.1.3. Invandrarnas yrkesfördelningm. m.

En större andel av invandrarna än av hela befolkningen är arbetare. År 1960 var enligt folk- och bostadsräkningen det året 74 procent av de förvärvsarbetande utländska medborgarna arbetare mot 62 procent bland de utrikes födda och 51 procent i hela befolkningen. Motsvarande uppgifter finns inte från FoB 1970. Den omfattande invandringen i slutet av 1960-talet har medfört att andelen arbetare bland utlänningarna i Sverige har ökat. I tabell 4.2 visas yrkesställningen hos fyra invandrar- grupper som ingick i IU:s intervjuundersökning.

Variationerna mellan olika invandrargrupper, liksom mellan invandrar- na, under olika perioder, är dock stora. I IU:s intervjuundersökning var andelen tjänstemän mycket liten bland jugoslaver och finländare, medan den var något större för tyskarna än för den svenska kontrollgruppen.

Invandrarnas fördelning på olika yrken kan belysas med uppgifter ur folkräkningarna år 1960 och 1970, då utrikes födda har redovisats efter yrken. Stora andelar utrikes födda förekom år 1970 i flera tillverknings- yrken. t. ex. var 35,8 procent (3 483 personer) av gummivaruarbetarna utrikes födda. Av textilarbetarna var år 1970 29,7 procent utrikes födda (år 1960 15,4 procent), av varm- och kallvalsare 26,0 (år 1960 20,1). Höga frekvenser utrikes födda förekom även i en del yrken som kräver lång utbildningstid. Således var 22,6 procent av läkarna år 1970 födda utrikes (år 1960 17,1 procent). Låga andelar utrikes födda fanns bland några transportyrken, t. ex. lokförare 0,8 procent (0,6 år 1960), liksom allmänt samhällsadministrativt arbete, 3,4 procent år 1970. Av städare var år 1970 15,9 procent (8 693 personer) födda utrikes.

Tabell 4.2 Förvärvsarbetande invandrare och svenskar efter yrkesställning hösten 1969. Procent.

Gainfully employed immigrants and Swedes by occupational status, autumn 1969. Percentages.

Nationalitet Yrkesställning

Företagare Tjänstemän Arbetare Summa Finländare 1 9 90 1.00 Italienare 2 11 87 100 Jugoslaver 1 5 94 100 Tyskar 5 40 55 100 Svenskar 10 35 55 100

Anm.: Arbetare och tjänstemän är här definierade på ett något annorlunda sätt än vad som är vanligt. Vårdpersonal (ej medicinsk personal) är här förda till arbetare.

Källa: IU:s intervjuundersökning

' Thomas Thomcll, Grekiska arbetar i Lessebo, Sociologiska institutionen Lunds universitet, 1972.

Tabell 4.3 Utrikes födda personer som förvärvsarbetar minst 20 timmar per vecka enligt FoB 1970 efter yrke, kön och invandringsår

Persons born abroad and gainfully employed for at least 20 hours per week according to the 1970 census, by occupation, sex and year of immigration

Yrke Samtliga Därav efter Män Kvinnor Båda könen — 1940 1941—— 1945 Ant. % Ant. % Ant. % % % 0 Naturvetenskapligt, tekniskt och samhällsvetenskapligt, humanis- tiskt och konstnärligt arbete 27 526 15,7 20 540 18,2 48 066 16,7 26,6 25,6 1 Administrativt arbete 3 252 1,9 759 0,7 4 011 1,4 6,3 2,9 2 Kameralt och kontorstekniskt arbete 4 365 2,5 16 454 14,6 20 819 7,2 13,2 12,4 3 Kommersiellt arbete 7 195 4,1 7 018 6,2 14 213 4,9 11,7 7,0 4 Lantbruks-, skogs- och fiskeri- arbete 6 722 3,8 1 823 1,6 8 545 3,0 5,1 3,1 5 Gruv— och stenbrytningsarbete 1 234 0,7 73 0,1 1 307 0,5 0,1 0,2 6 Transport- och kommunikations- arbete 7 023 4,0 1 771 1,6 8 794 3,1 3,6 3,9 7—8 Tillverkningsarbete 107 993 61,7 39 714 352 147 707 51,3 21,2 35,9 90494 Servicearbete 8 774 5,0 24 351 21,6 33 098 11,5 11,5 8,5 98 Militärt arbete 291 0,2 0 0 291 0,1 0,5 0,3 99 Personer med ej identifierbara yrken eller med ej angiven yrkestillhörighet 719 0,4 408 0,4 1 127 0,4 1,6 0,2 Summa 175 067 100 112 911 100 287 978 100 100 100

Antal 9 564 18 830

Källa: FoB 1970, råtabeller

[ tabell 4.3 visas de utrikes föddas yrkesfördelning på l—siffernivå enligt FoB 1970. I tabellen ingår naturaliserade invandrare, liksom övriga i utlandet födda svenska medborgare. Av de utrikes födda männen hade drygt 60 procent yrken i tillverkningsarbete mot 45 procent bland alla förvärvsarbetande män i Sverige. Av de utrikes födda kvinnorna hade 35 procent sådana yrken (14 procent av samtliga kvinnor), medan 22 procent (20 procent av samtliga kvinnor) var sysselsatta i servicearbete. Uppgift om invandringsår saknas för 15 procent av de utrikes födda personer som arbetar minst 20 timmar per vecka. Trots detta framträder ett tydligt mönster där senare invandrare i betydligt större utsträckning har yrken som kan klassificeras som tillverkningsarbete. Andelen i sådana yrken är även högre för invandrare under högkonjunkturåren än lågkonjunkturåren under 1960-talet. Detta förklaras av att det framför allt är invandringen av arbetare i industrin som är konjunkturkänslig. Motsvarande uppgifter finns inte tillgängliga för utländska medborgare eller efter födelseland. I tabell 4.4 visas emellertid uppgifter om utlänningar som arbetar minst 20 timmar per vecka efter näringsgren enligt FoB 1970. Flest personer arbetar i tillverkningsindustri i samtliga redovisade grupper, men andelen varierar kraftigt mellan olika nationaliteter.

invandringsår

1946— 1951— 1956— 1961— 1966 1967 1968 1969 1970 UPP- Utrikes 1950 1955 1960 1965 gift födda i ' ' sak- % av % % % % % % % % % nas samtliga 21,9 19,4 19,3 13,1 12,1 15,6 14,8 9,8 7,4 18,3 7,4 2,0 1,2 1,2 0,6 0,5 0,6 0,5 0,4 0,3 2,2 5,1 10,7 8,7 8,1 5,1 4,1 4,7 4,6 3,3 2,1 9,3 5,6 5,3 6,4 5,1 3,2 2,1 2,8 2,5 1,5 1,2 7,5 4,7 3,4 3,4 2,6 2,2 2,3 2,5 2,3 2,6 2, 3,9 3,1 0,4 0,8 0,6 0,4 0,3 0,4 0,4 0,4 0,4 0,4 10,4 3,5 3,2 3,5 3,0 2,1 2,4 2,0 1,2 0,9 4,8 4,0 37,2 43,7 48,0 61,4 63,1 57,8 61,2 71,6 75,4 38,4 12,7 13,2 13,0 11,5 10,8 12,8 12,7 11,1 8,7 9,1 13,7 10,1 0,1 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,3 1,7

0,1 0,1 0,2 0,2 0,4 0,4 0,4 0,4 0,6 1,0 18,4 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 8,4 27551 29553 31778 47621 12382 856012791 24469 22240 42639

En betydande del av invandrarna har samma eller liknande yrken i Sverige som de hade i hemlandet före utvandringen. I IU:s intervjuunder- sökning uppgav 48 procent av finländarna, 67 procent av italienarna, 56 procent av jugoslaverna och 75 procent av tyskarna att de hade samma yrkesställning och näringsgren i Sverige som i hemlandet före utvand— ringen. Skillnaderna mellan könen inom resp. nationalitet var mycket små. De som framförallt har fått byta yrkesställning är de som i hemlandet arbetade som tjänstemän.

Olika undersökningar i Finland och Jugoslavien som gjorts under senare år tyder på att relativt många utvandrare hade arbete i industrin före utvandringen. Av utvandrarna från Finland är 1971 var enligt officiell finsk statistik ca 54 procent förvärvsarbetande. Av dessa var 17,6 procent sysselsatta ijordbruk, medan 38,5 procent (50,0 procent av männen) före utvandringen arbetade i tillverkningsyrken.

I IU:s intervjuundersökning tillfrågades de undersökta invandrar- grupperna och en svensk kontrollgrupp om de arbetar inom det yrke de kan bäst. Svaren framgår av tabell 4.5.

Skillnaderna mellan de olika invandrargrupperna kan inte förklaras av skillnader i ålderssammansättning. Bland jugoslaverna är andelen som

Tabell 4.4 Utlänningar som förvärvsarbetar minst 20 timmar per vecka enligt FoB Aliens gainfully employed for at least 20 hours per week according to the 1970 census,

Näringsgren Samtliga Män Kvinnor Båda könen Antal % Antal % Antal %

Ej specificerad verksamhet 1 348 1,2 395 0,7 1 743 1,0 Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske 4 305 3,8 501 0,8 4 806 2,7 Brytning av mineraliska produkter 948 0,8 101 0,2 1 049 0,6 Tillverkning 71 507 63,0 32 304 51,4 103 811 58,8 El-, gas-, och vatten- försörjning 226 0,2 58 0,1 289 0,2 Byggnadsverksamhet 9 344 8,2 269 0,4 9 613 5,5 Varuhandel, restaurang- oeh hotellverksamhet 9 698 8,6 8 504 13,5 18 202 10,3 Samfärdsel, post- och telekommunikationer 3 893 3,4 1 507 1,7 4 950 2,8 Bank— och försäkrings-, fastighets— och uppdrags- verksamhet 2 733 2,4 1 779 2,8 4 512 2,6 Offentlig förvaltning och andra tjänster 9 423 8,3 17 857 28,4 27 280 15,5

Summa 113 425 100 62 825 100 176 250 100

Källa: FoB 1970, råtabeller

uppger sig arbeta inom det yrke de kan bäst betydligt lägre för personer med lång utbildning (34 procent bland dem som har studentexamen eller högre) medan motsvarande skillnad inte finns i andra undersökta grupper.

Invandrarna har en betydligt större rörlighet på arbetsmarknaden än svenskarna. Detta gäller såväl män som kvinnor och olika åldrar. I tabell 4.6 visas andelen som bytt arbete under det senaste året.

Tabell 4.5 Andel av förvärvsarbetande i fyra invandrargrupper och en svensk kontrollgrupp som hösten 1969 angav att de arbetar inom det yrke de kan bäst. Procent.

Proportion of gainfully employed persons in four immigrant groups and Swedish control group stating in the autumn of 1969 that they were employed in the occupation they were best qualified for. Percentages.

Nationalitet Båda könen Män Kvinnor Finländare 67 70 63 Italienare 69 70 64 Jugoslaver 56 52 63 Tyskar 82 85 72 Svenskar 92 92 91

Källa: IU:s intervjuundersökning

[970 efter näringsgren, kön och medborgarskap

by industry, sex and nationality

Därav efter medborgarskapsland

Danmark Finland Grekland Jugoslavien Tyskland Tjeckoslo- Turkiet vakien Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

106 0,8 836 0,8 53 0,8 167 0,9 85 1,0 23 1,2 39 2,8

742 5,6 3 220 3,4 8 0,1 35 0,1 195 2,3 9 ,4 3 0,2 l 0 0

0

55 0 4 781 0,8 44 0,2 18 O 2 10 0,5 ,

6 9 876 64,6 2 1

5726 4312 59 813 64,14965 79,2 13961 78,0 3164 3627 884 4,

25 0 1 147 0, 5

, 2 0,0 4 0,0 15 0,2 5 0, 1451 10,9 5 372 18 2

1 ,7 99 1,5 335 , 502 5,8 40

00 1

0,5 1 594 12,0 6 910 7,4 495 7,9 1 405 7,8 1 998 23,2 165 8,7 235 17,3 701 5,3 1 963 2,1 62 0,9 342 1,9 379 4,4 34 1,8 49 3,6

390 2,9 1645 1,7 61 0,9 107 0,5 428 5,0 76 4,0 30 2,2

_2436 18,4 12 585 13,4 520 8,3 __1486 8,3 1841 21,3 638 33,8 113 8,3 13226 100 93272 100 6265 100 17886 100 8625 100 1884 100 1354 100

Uppgifter om invandrarnas inkomstförhållanden finns i olika under- sökningar, men någon noggrannare redovisning därav har inte skett. Undersökningarna pekar på att invandrarna inkomstmässigt är koncentre- rade till medelinkomster, och att således höga, men framför allt låga årsinkomster sällan förekommer. Man har i dessa undersökningar inte kunnat påvisa att någon skillnad i lönesättningen för samma arbete skulle förekomma mellan invandrare och infödda personer. De skillnader som

Tabell 4.6 Andel personer i fyra invandrargrupper och en svensk kontrollgrupp som hösten 1969 uppgav att de bytt arbete under det senaste året. Procent.

Proportion of persons in four immigrant groups and a Swedish control group stating in the autumn of 1969 that they had changed jobs during the past year.

Percentages. Nationalitet Samtliga Kön Ålder Män Kvinnor 16—-25 26—35 36--45 46 —67

[finländare 42 41 43 54 38 29 20 Italienare 28 26 31 44 27 18 19 Jugoslaver 43 41 45 57 37 38 38 Tyskar 34 32 39 47 32 24 23 Svenskar 21 18 25 46 21 20 12

Källa: IU:s intervjuundersökning

Tabell 4.7 Inkomst per månad hösten 1969 i fyra invandrargrupper och en svensk kontrollgrupp. Andelar (procent) som uppger viss inkomst.

Monthly earnings during the autumn of 1969 in four immigrant groups and a Swedish control group. Proportions stating a particular income. Percentages.

Nationalitet Inkomst (1 kr. per månad)

10» 1010— 1510— 2010— 2510— 3510— 1000 1500 2000 2500 3500 —

Båda könen

Finländare 13 22 41 16 8 1 Italienare 12 22 39 18 9 1 Jugoslaver 14 24 47 13 2 l Tyskar 13 11 25 25 19 7 Svenskar 28 15 23 15 13 6 Män Finländare 5 11 46 25 12 1 Italienare 6 17 42 23 11 l Jugoslaver 6 16 55 19 2 l Tyskar 6 7 24 29 24 9 Svenskar 16 11 24 21 20 9 Kvinnor Finländare 22 35 34 6 2 0 Italienare 28 38 29 4 ,1 1 Jugoslaver 27 37 34 2 —- 0 Tyskar 33 22 27 12 4 2 Svenskar 47 21 20 7 4 l

Källa: IU:s intervjuundersökning

framträder beror på vilka arbeten de olika grupperna har fått.

Att så få invandrare jämfört med infödda svenskar befinner sig i de lägsta inkomstklasserna förklaras av att invandrarna mycket mera sällan har deltidsarbeten liksom av att invandrarna i betydligt högre grad bori orter med god tillgång på arbete. I tabell 4.7 visas inkomsten 1969 i kr. per månad enligt IU:s intervjuundersökning. Tyskarna har i jämförelse med svenskarna bättre inkomstförhällanden, medan de övriga invandrar- grupperna ligger klart under den infödda befolkningen. Skillnaderna kvarstår vid en uppdelning efter ålder.

Jämför man de olika nationalitetsgruppernas inkomster efter utbild- ning finner man att finländare, italienare ochjugoslaver är underrepresen- terade i de högsta inkomstgrupperna inom varje utbildningsskikt.

4.1.4. Arbetslösheten bland invandrarna

AMS redovisar kvartalsvis antalet arbetslösa utländska medborgare anmälda vid arbetsförmedling. Av tabell 4.8 framgår dels hela antalet anmälda arbetslösa, dels antalet och andelen utländska medborgare bland dessa åren 1970—1973. Eftersom man inte känner till antalet arbetande utlänningar tillräckligt noggrannt kan man inte med ledning av denna statistik redovisa andelen arbetslösa bland utlänningarna. Troligen var andelen utlänningar bland de arbetslösa lägre än deras andel bland alla i arbetskraften fram till mitten av år 1971. Under senare delen av år 1971,

Tabell 4.8 Hos arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa åren 1970—1974 efter

medborgarskap Persons registered at the employment Offices as unemployed 1970—1974, by nationality År Hela antalet Därav utländska medborgare Månad arbetslösa ' Antal Procent 1970 Mars 43 547 933 2,1 Juni 24 618 588 2,4 September 27 748 899 3,2 December 44 516 1 312 2,9 1971 Mars 64 968 2 585 4,0 Juni 47 799 2 389 5,0 September 57 803 3 492 6,0 December 73 612 4 166 5,7 1972 Mars 80 061 5 078 6,3 Juni 54 717 3 485 6,4 September 64 251 3 963 6,2 December 72 511 4 121 5,7 1973 Mars 77 527 4 879 6,3 Juni 56 418 3318 5,9 September 60 482 3 399 5,6 December 64 748 2 984 4,6 1974 Mars 65 995 3 098 4,7

Juni 43 937 1973 4,5

Källa: A MS, Arbetsmarknadsstatistik

hela 1972 och större delen av 1973 var andelen utlänningar bland de anmälda arbetslösa troligen något större, medan siffran för december 1973 troligen åter innebär att andelen har blivit mindre än andelen av samtliga förvärvsarbetande.

En betydligt större andel arbetslösa utlänningar än svenskar var år 1973 i yngre åldersklasser. Av utlänningarna var 84 procent under 45 års ålder mot 46 procent bland svenskarna. Däremot var andelen personer under 18 är ungefär lika stor i bägge kategorierna. Dessa skillnader kan i huvudsak förklaras av utlänningarnas åldersmässiga sammansättning. Ungefär 60 procent av de arbetslösa utlänningarna hade varit arbetslösa över en månad. Motsvarande andel för svenskar var ungefär lika stor.

4.2. Aktuella frågor

4.2.1. Arbete före inresa

De arbetsmarknadspolitiska aspekterna på invandringen har behandlats av två statliga utredningar under 1960-talet. I betänkandet "Arbetsmark—

nadspolitik” (SOU 196519) anförde 1960 års arbetsmarknadsutredning att den fann det angeläget att flyttningsrörelserna mellan länderna fortskrider och att Sverige i internationella sammanhang ger sitt fulla stöd åt strävandena i denna riktning. Ett undanröjande av hindren för den internationella rörligheten skulle enligt utredningen öka det ekono- miska utbytet av de totala arbetskraftsresurserna. Utredningen räknade med att konkurrensen om den iländerna tillgängliga arbetskraften skulle skärpas i framtiden, då en ökad frihet för ilyttningsrörelserna samtidigt skulle medföra större utrymme för rekryteringsåtgärder från invandrings- ländernas sida. Mot denna bakgrund föreslog utredningen att Sverige som ett led i arbetsmarknadspolitiken inleder en planmässig rekrytering av arbetskraft i andra länder.

Utlänningsutredningen kommenterade i sitt betänkande ”Invand- ringen” (SOU 1967118) arbetsmarknadsutredningens förslag i detta avseende och framhöll att förutsättningar för fria arbetskraftsrörelser av det slag som arbetsmarknadsutredningen föreslog inte existerar. En fri rörlighet för arbetskraften är möjlig enbart i begränsad utsträckning, som t. ex. inom Norden eller den Europeiska gemenskapen. Den internationella utvecklingen på arbetsmarknadsområdet syntes enligt utlänningsutredningen tala för att det saknas förutsättningar för att i berörda länder avveckla den generella invandringskontrollen. Under efterkrigstiden har, framhöll utredningen vidare, invandringens omfatt— ning endast i ringa mån bestämts med hänsyn till samhällets möjligheter att bereda invandrarna bostäder, utbildning och social omvårdnad. Om inte invandringen i större utsträckning anpassas till samhällets möjligheter att ta emot invandrarna föreligger en allvarlig risk för sociala problem och anpassningssvårigheter bland invandrarna, framhöll utlänningsutred- ningen.

Genom uttalandena i prop. 19682142 om riktlinjer för utlänningspoli- tiken, som grundar sig på utlänningsutredningens betänkande, anslöt sig statsmakterna till utlänningsutredningens ståndpunkt. I propositionen (s. 102—103) framhölls bl. a. att tillströmningen av utlänningar till den svenska arbetsmarknaden måste avvägas så

”att det arbetsmarknadspolitiska målet att bereda arbetskraft som redan finns här full, produktiv och fritt vald sysselsättning inte äventyras. Kontroll över invandringen är nödvändig även för att vi skall kunna upprätthålla principen att invandrare skall ha en standard som är jämförlig med den inhemska befolkningens, något som förutsätter att det finns garantier för bl.a. att utländsk arbetskraft avlönas efter samma normer som inhemsk och att den utländska arbetskraften inte koncentre- ras till de sämst betalda yrkesområdena eller yrkesområden med osäker anställningstrygghet på längre sikt. Vidare kan kontroll av invandringens omfattning och inriktning bidra till att minska risk för att invandringen blir en faktor som fördröjer önskvärd strukturomvandling av låglöne- branscher. '

I kravet på jämförlig standard för invandrare och den inhemska befolkningen ingår att invandrare skall ha bostadsförhållanden som kan godtas enligt de normer som gäller för den inhemska befolkningen.

Våra resurser i övrigt på det sociala området, utbildningsområdet och hälso- och sjukvårdsområdet byggs upp med hänsyn till bl. a. den

beräknade arbetsmarknadsutvecklingen. Härigenom får man tämligen god anpassning av resurserna till den antagna invandringen.”

Mot denna bakgrund uttalade statsmakterna att det år 1966 införda kravet att utomnordisk arbetskraft skall ha AT ordnat före inresan skall bestå. Beträffande formerna för prövningen om invandring av utländsk arbetskraft skall få ske eller inte framhölls bl. a. att arbetsmarknads- parternas inflytande på den arbetsmarknadsmässigt betingade invand- ringen bör bibehållas.

Efter år 1968 kännetecknas utvecklingen när det gäller frågan om formerna för invandringen till Sverige av ytterligare ansträngningar att reglera invandringen.

Som har framgått av avsnitt 2.2.2 utgörs en stor del av invandringen till Sverige av annan invandring än arbetskraftsinvandring. År 1972 invandrade till Sverige 12 047 icke-nordbor (8 405 i åldern 15-—64 år). Samma år gjordes 12 389 förstagångsansökningar om AT av vilka 9 485 beviljades. Av ansökningarna skedde 5 586 före inresan (4 290 beviljade) medan 3 899 ansökningar (2 293 beviljade) gjordes efter inresa. Därvid måste observeras att uppgiften om antalet invandrade icke-nordbor avser personer som blivit kyrkobokförda som invandrare i Sverige, och som således har haft för avsikt att stanna en längre tid här, medan det bland de personer som söker AT finns ett stort antal personer (t. ex. musiker, montörer etc.) som endast avser att vara här en kort tid.. Bland icke-nordbor som söker AT först efter inresan finns anhöriga till tidigare invandrare och politiska flyktingar. Frågan om ekonomisk hjälp i samband med väntan på AT tas upp i avsnitt 6.3.3.

I detta sammanhang bör även påpekas att endast en mycket liten del av de invandrare som har kommit till Sverige från utomnordiska länder sedan mitten av 1960-talet har överförts hit i kollektiva former. Kollektiv överföring av arbetskraft har främst förekommit i enlighet med arbets- kraftsavtalet mellan Jugoslavien och Sverige av år 1966. Under perioden 1965—1971 överfördes totalt ca 4 000 arbetare kollektivt till Sverige, varav ca 3 500 var jugoslaver.

Även frågan om en ökad styrning av arbetskraftsrörelserna mellan Finland och Sverige har varit föremål för ökad uppmärksamhet, främst med anledning av den stora utvandringen från Finland åren 1968—70. Enligt överenskommelsen av år 1954 om en fri nordisk arbetsmarknad förutsätts att arbetskraften i största möjliga omfattning förmedlas genom den offentliga arbetsförmedlingen i de bägge länderna. Av de invandrare som har kommit till Sverige från Finland har emellertid endast en liten del sökt arbete i Sverige genom arbetsförmedlingen i något av de båda länderna. Enligt en stickprovsundersökning utförd av SIV år 1971 hade endast 15 procent av de förvärvsarbetande finländarna i Sverige sökt arbete här genom den finska arbetsförmedlingen och ungefär lika många genom den svenska. År 1972 hade enligt en undersökning utförd i Finland ca 20 procent av de finska utvandrarna till Sverige sökt arbete här genom den finska arbetsförmedlingen (se även avsnitt 11.22 och tabell 11.1).

Mot denna bakgrund togs år 1972 upp frågan om ett avtal mellan

Finland och Sverige som bl. 3. skulle syfta till att minska de problem som migrationen lett till i de bägge länderna och för de enskilda utvandrarna genom att söka kanalisera den via arbetsförmedlingarna. Avtalet under- tecknades i april 1973 av svenska och finska myndigheter och organisa- tioner och trädde i kraft den 1 juli 1973. Överenskommelsen innebär bl. a. att finländska arbetstagare som söker arbete i Sverige skall vända sig till arbetsförmedlingen i hemlandet för att få en allsidig information om såväl vad det egna landet kan erbjuda i fråga om arbete, sociala förmåner m. ni. som motsvarande förhållanden i Sverige. För den svenske arbetsgivaren gäller att han får anställa endast sådan arbetssökande som har haft kontakt med arbetsförmedlingen i Sverige eller Finland, såvida det inte är fråga om arbetsbyte inom Sverige. Arbetsmarknadsmyndig- heterna skall ställa resurser till förfogande så att överenskommelsen får åsyftad effekt. För att säkra det egna behovet av arbetskraft har Finland dessutom vidtagit särskilda åtgärder inom bl. a. arbetsmarknads-, regio- nal- och bostadspolitikens områden.

Avtalet har lett till en viss ökning av andelen personer som tar kontakt med arbetsförmedlingen i något av de bägge länderna före migration.

4.2.2. Utlännings rättsställning på arbetsmarknaden

Internationella normer

FN:s allmänna förklaring av år 1948 om de mänskliga rättigheterna föreskriver att ”envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet” (art. 23). Rätten till arbete tas även upp i FN-konventionen av år 1958 angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutöv- ning samt i FN:s konvention av år 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I samband med Sveriges godkännande av denna konvention uttalade statsmakterna att arbetsmarknadens parter bör i samverkan se till att rasdiskriminering i arbetslivet förhindras.

Invandrares rättigheter på arbetsmarknaden tas vidare upp i ILO- konventionen (nr 97) angående migrerande arbetare och i ILO-konven- tionen (nr 118) angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet, för vilka närmare redogörs i avsnitt 2.4. Även i överenskommelser som träffats inom Europarådet har frågan om invandrarnas rättsliga ställning på arbetsmarknaden tagits upp, bl. a. iden europeiska bosättningskonventionen av år 1955 ochi 1961 års europeiska sociala stadga samt i förslaget till konvention angående migrerande arbetares rättsliga ställning (se vidare avsnitt 2.4).

Under senare år har även Europarådets ministerkommitté antagit en rad resolutioner som syftar till att förbättra invandrarnas situa— tion på arbetsmarknaden. ] resolution (68) 2 angående socialt bi- stånd till invandrare uppmanas medlemsstaternas regeringar bl.a. att underlätta invandrares befordran i arbetslivet och i resolution (69) 7 framhålls bl.a. att särskilt samarbete bör komma till stånd mellan invandrings— och utvandringsländer beträffande godkännande av yrkes—

kunskaper som förvärvats vid vistelse utanför hemlandet och beträffande yrkesutbildning. I resolution (69) 9 betonas att invandrare bör ha samma möjligheter som det egna landets arbetare att bl. a. välja och bli vald till förtroendeman och att delta i fackligt arbete. I en resolution (70) 36 behandlas uteslutande frågan om ett utökat arbetarskydd för invandrade arbetstagare. ] resolution (74) 15 föreskrivs likabehandling mellan invandrade och inhemska arbetare vad avser arbetsförhållanden, lön, avsked samt geografisk rörlighet och yrkesrörlighet.

I de bilaterala överenskommelser som Sverige har ingått med bl. a. Jugoslavien och Turkiet rörande anställning av arbetskraft föreskrivs vilka rättigheter som skall gälla för jugoslaviska resp. turkiska arbetare som är anställda i Sverige (se avsnitt 2.4).

Svenska bestämmelser

Utlänningar har inte en ovillkorlig rätt att ta arbete i Sverige och för dem gäller särskilda bestämmelser beträffande rätten att driva näring och även rätten att vara verksam i vissa andra avseenden på den svenska arbetsmarknaden. För dessa begränsningar redogörs i avsnitt 10.1.3 och 10.1.4.

I övrigt gäller i allt väsentligt samma bestämmelser för utländska medborgare på den svenska arbetsmarknaden som för svenska medborg— are. De har t. ex. tillgång till arbetsförmedlingarnas service på samma villkor, samma rätt att delta i arbetsmarknadsutbildning och samma rätt till förmåner vid arbetslöshet och yrkesskada. Arbetarskyddslagen (194911) gäller alla anställda, liksom även de inom den arbetsrättsliga lagstiftningen nyligen ikraftträdda lagarna, nämligen lagen (1974112) om anställningsskydd, lagen (1974313) om vissa anställningsfrämjande åtgär- der samt lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen.

] bestämmelser om löner och anställningsförhållanden i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter görs ingen skillnad mellan svenska och utländska medborgare.

4.2.3. Introduktions- och utbildningsåtgärder

Såväl statsmakterna som arbetsmarknadens parter har i skilda samman- hang betonat vikten av att särskilda introduktionsåtgärder vidtas för invandrare som anställs i Sverige. Den hittills mest långtgående åtgärden på detta område är lagstiftningen om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare (prop. 19722100 och 1973:43). Lagstiftningen grundar sig på förslag som IU förde fram i sitt första delbetänkande. Lagen är tillämplig på i princip samtliga utländska arbetstagare i Sverige och föreskriver att arbetsgivare är skyldig att bereda anställda ledighet i 240 timmar från ordinarie arbetstid för att delta i svenskundervisning och att betala dem lön för deltagande i240 timmars undervisning. Arbetsgivaren skall också så snart det kan ske upplysa den utländske arbetstagaren om hans rättigheter enligt lagen samt inom 60

dagar från anställningens början bereda honom möjlighet till ledighet för att påbörja undervisningen. För utländska arbetstagare som anställts i Sverige före den 1 januari 1973 är dock rätten till ledighet och lön behovsmässigt differentierad till att omfatta 160 eller 240 undervisnings- timmar.

Medan frågan om svenskundervisning för anställda invandrare har fått en generell lösning är den särskilda företagsintroduktionen för invandrare ojämnt utbyggd och varierar väsentligt mellan olika arbetsgivare och arbetsplatser. Från arbetsmarknadsparternas sida har dock försök gjorts att ställa upp riktlinjer för introduktionsåtgärderna. Överenskommelser om företagsintroduktion för invandrare har sålunda år 1969 träffats mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareför- bundet och samma år mellan SAF:s Allmänna grupp, Glasindustrins Arbetsgivareförbund och Svenska Fabriksarbetareförbundet, liksom även senare mellan Fabriksarbetareförbundet och Kooperativa förbundets förhandlingsorganisation, I överenskommelsen mellan Verkstadsför- eningen och Metallindustriarbetareförbundet framhålls att introduktio- nen på arbetstid inte skall få medföra en minskning av arbetsinkomsten. Beträffande facklig anslutning framhålls följande:

En aktiv samverkan kring introduktionsfrågorna bör kunna öka möjligheterna att förebygga och undanröja eventuella missförstånd och motsatsförhållanden i relationen svensk och utländsk arbetskraft eller olika grupper av utländsk arbetskraft emellan. I detta sammanhang noteras att Verkstadsföreningen i särskild ordning tillrått sina medlems- företag att rekommendera den utländska arbetskraften att ansluta sig till Metallindustriarbetareförbundet. Organisationerna är ense om att en sådan ordning bör öka den utländske arbetarens förutsättningar att snabbt få kännedom om förhållandena på den svenska arbetsmarknaden och att få personliga kontakter i den nya arbetsmiljön.

En central överenskommelse om riktlinjer för introduktionen i företagen och undervisningen i svenska för invandrare träffades mellan LO och SAF den 20 november 1970. Överenskommelsen har endast en rekommenderande innebörd och är vad gäller avsnitten om svenskunder- visning genom den nya lagstiftningen inte längre aktuell. 1 överenskom- melsen rekommenderas att överenskommelser av ovan nämnt slag träffas även mellan förbunden inom övriga berörda branscher. År 1971 gjordes en uppföljning av effekterna av denna centrala överenskommelse, varvid konstaterades att inga nya förbundsöverenskommelser om introduktion av invandrare på företagen hade träffats. Mot denna bakgrund uppmana- de LO och SAF samma år åter förbunden att sluta överenskommelser av detta slag. Åtgärden har dock inte lett till resultat.

Av särskild betydelse när det gäller introduktionen i arbetslivet för invandrare är hälsoundersökningar. Se vidare avsnitt 6.5.

I såväl internationella sammanhang (jfr. den Europarådsresolution som nämns i avsnitt 4.2.2) som i Sverige ägnas frågan om ett förbättrat arbetarskydd för invandrare ett ökat intresse. I vissa länder föreligger uppgifter om hög olycksfallsfrekvens bland invandrare. I Sverige saknas rikstäckande sådana uppgifter. Olycksfallsfrekvens varierar i allmänhet med anställningens längd, tidigare erfarenhet av liknande arbete och

ålder. Eftersom invandrarna i flera sådana hänseenden genomsnittligt avviker från den infödda arbetskraften, och frekvensen olycksfall i arbetet i Sverige ligger på en låg nivå, är det svårt att statistiskt påvisa skillnader i olycksfallsrisken mellan utlänningar och svenskar. Uppgifter föreligger endast från enstaka företag där man antingen har genomfört interna studier eller har uttalat sig erfarenhetsmässigt. I de flesta fall anser man att inga eller mycket små skillnader finns i olycksfallsfrekvens mellan utländska medborgare och t. ex. svenskar som inte har tidigare erfarenhet av industriarbete.

Olycksfallsriskerna för anställda invandrare är emellertid stora och arbetarskyddsstyrelsen har därför ägnat frågan särskild uppmärksamhet; bl. a. har informationsmaterial för invandrare utarbetats och yrkesinspek- törerna har genom cirkulär uppmanats att verka för extra arbetarskydds- åtgärder för invandrare. En arbetsgrupp, som bildades år 1971, med företrädare för arbetarskyddsnämnden, arbetarskyddsstyrelsen, SIV, SAF och LO har föreslagit en plan för sådana åtgärder.

Arbetarskyddslagens 7 5 kan betecknas som nyckelparagrafen när det gäller åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Där stadgas bl. a. att arbetsgivare är skyldig att iaktta allt ”som skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.” Med utgångspunkt från denna bestämmelse har frågan rests om arbetsgivaren är skadeståndsansvarig om en invandrare skadas som följd av att han inte har fått tillräckliga arbetsinstruktioner på modersmålet. Några ärenden av detta slag har prövats vid domstol; i ett ärende som prövades av högsta domstolen år 1973 förklarades arbetsgivaren skadeståndsskyldig.

Invandrarnas andel av arbetsmarknadsutbildningen överstiger deras andel av den totala arbetskraften i Sverige. Under budgetåret 1972/73 påbörjade 106 700 personer arbetsmarknadsutbildning, varav 11 580 var utländska medborgare (nära 11 procent). För invandrare ges särskild svenskundervisning inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen (jfr. SOU 1971 :51 avsnitt 8.4). På fyra orter i Sverige ges sedan år 1973 finskspråkig arbetsmarknadsutbildning. Den är 1972 tillsatta kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen kommer att i ett betänkande som avges inom kort redovisa uppgifter om invandrare i arbetsmarknadsutbild- ningen och berör då frågan om invandrarnas behov av särskilda insatser inom ramen för utbildningen.

Beträffande särskilda informationsinsatser för invandrare på arbets- marknaden, se avsnitt 11.2 och 7.3.3.

4.2.4. De fackliga organisationerna och invandrarna

LO har inte möjlighet att exakt ange hur många LO-anslutna arbetare som är utländska medborgare. Mari uppskattar dock antalet till 200 000. Inte heller inom tjänstemannaområdet finns exakta uppgifter tillgängliga om antalet utländska medborgare bland medlemmarna.

I en undersökning från 19691 gjordes grova uppskattningar för vissa förbund. Svenska Metallindustriarbetareförbundet redovisade 10 procent

'K Dillén m. fl., Fackför- eningsrörelsens förhål- lande till sina utländska medlemmar, Pedagogiska institutionen Stockholms universitet 1969.

1Se A Aune, De fin- ländska invandrarnas fackliga aktivitet inom Metallindustriarbeta- reförbundet, Umeå universitet 1970 samt E. Söderlund, Att vara finländare iMetall, 1970.

utländska medborgare, Svenska Fabriksarbetareförbundet 9 procent, Hotell- och Restauranganställdas förbund 45 procent och Svenska Beklädnadsarbetareförbundet 22 procent utländska medborgare.

F. n. torde endast Svenska Metallindustriarbetareförbundet ha detalje- rade statistiska uppgifter om utländska medborgare bland medlemmar- na.l Uppgifterna från Metallindustriarbetareförbundet visar att i augusti 1972 var 61 669 av förbundets totalt 386 000 medlemmar invandrare, dvs. 16,0 procent. Ungefär en sjättedel av de invandrade medlemmarna utgjordes av kvinnor. Den procentuella fördelningen per land var följande: Finland 60, Jugoslavien 15, Danmark 4, Grekland 7, Norge 3, Tyskland 3, Ungern 2, Italien 2 och övriga 8.

Invandrarnas delaktighet i de fackliga organisationernas verksamhet har kartlagts ofullständigt. Endast från vissa mindre undersökningar finns uppgifter om i vilken utsträckning invandrare förekommer bland fackliga förtroendemän, i företagsnämnder, iverkstadsklubbarnas styrelser, bland skyddsombuden osv. Mellan t.ex. storföretag med många invandrare

, varierar antalet förtroendevalda invandrare väsentligt; vid vissa storföre-

tag är deras andel relativt sett normal medan den vid vissa är anmärkningsvärt liten i förhållande till det stora antalet anställda invandrare.

Under senare år har LO och fackförbunden vidtagit en rad åtgärder i syfte att förbättra informationen om och till invandrarna. Flera förbund och fackföreningar har översatt avtal, arrangerat informationsmöten, medverkat i utbildningen av tolkar i arbetsplatsfrågor, initierat svenskun- dervisning, tagit initiativ till inrättande av invandrarbyråer m.m. Från fackförbundspressens sida har man sedan några är tillbaka infört artiklar på flera språk (se avsnitt 11.2.3.6).

Från flera håll har krav framförts på en bättre samordning och ett enhetligare uppträdande från LO-förbundens sida vad gäller invandrar- och migrationsfrågor. För att tillmötesgå dessa önskemål tillsatte LO:s landssekretariat år 1972 ett invandrarråd. I rådet ingår representanter för olika förbund där det finns relativt många utländska medborgare bland medlemmarna. Till rådet är knuten en referensgrupp med företrädare för invandrarnas organisationer. FCO har vidare på initiativ av LO bildat ett åttiotal lokala invandrarkommittéer som arbetar med frågor rörande utbildning av tvåspråkiga kontaktmän på arbetsplatserna, tolkfrågor, informationsmaterial, kurser och lokala invandrarpolitiska program.

4.3. IU:s överväganden

I avsnitt 3.2 har [U betonat vikten av att ett fortsatt arbete bedrivs på alla samhällsområden för att förverkliga 1968 års beslut om att invandrare och svenskar skall ges möjligheter till samma levnadsstandard och samma rättigheter och skyldigheter. En förutsättning för att detta jämlikhetsmål skall kunna upprätthållas är att invandringen hela tiden anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i

övrigt. Detta förutsätter i sin tur att invandringen till Sverige regleras, så att den inte motverkar den utveckling som är önskvärd på andra samhällsområden. Invandringen får således inte stå i motsättning till målen för arbetsmarknads- och regionalpolitiken.

IU anser att strävandena att reglera arbetskraftsinvandringen bör fortsätta. För att sådan invandring från utomnordiska länder skall få äga rum måste krävas att arbete, bostad och arbetstillstånd skall vara ordnade före invandringen. Om invandring sker i kollektiva former bör _ som IU redan framhållit i sitt första delbetänkande (SOU l97l:51 avsnitt 10.6) — förberedande undervisning i svenska och svensk arbetslivsorientering ges redan i hemlandet. De fackliga organisationerna bör liksom hittills ha ett väsentligt inflytande över arbetsmarknadsprövningen av invandringen. För invandring från nordiska länder bör eftersträvas att den i högre grad än f. n. kanaliseras via arbetsförmedlingarna.

Under senare tid har frågan om utvandringens långsiktiga effekter i utvandringsländerna ägnats särskild uppmärksamhet. I avsnitt 3.2 har IU framhållit att en förutsättning för att migrationen skall svara mot internationell solidaritet är att den inte motverkar den ekonomiska utjämningen mellan länder med olika utvecklingsnivåer. Erfarenheterna från 1960-talets migration mellan länderna visar att den på sikt kan hämma den sociala och ekonomiska utvecklingen i utvandringsländerna. Sverige bör enligt IU:s mening vid utformningen av invandringspolitiken ta hänsyn till effekterna av migrationen på utvandringsländernas arbets- marknad.

Ytterligare ett motiv för att Sverige upprätthåller kontroll över invandringen av arbetskraft är att undvika att invandrarna koncentreras till de sämst betalda yrkesområdena eller till arbetsplatser med dålig arbetsmiljö. Som framgår av uppgifterna i avsnitt 4.1 är en större andel utländska medborgare än svenskar arbetare. De statistiska uppgifter som finns tillgängliga tillåter inte ett generellt påstående om att invandrarna är överrepresenterade i yrkesgrupper som kännetecknas av speciellt låga löner. Många invandrare rekryteras emellertid först till yrken som av löne- och miljömässiga skäl är mindre eftertraktade. Den höga rörlighet som invandrarna har på arbetsmarknaden talar visserligen för att det senare sker en utjämning i detta avseende mellan invandrade och svenska arbetare. Faktum kvarstår dock att invandrare i Sverige och andra europeiska länder i stor utsträckning hamnar i sådana arbeten och på sådana arbetsplatser, som den inhemska befolkningen helst undviker.

l arbetsmarknadspolitiken bör ökad uppmärksamhet ägnas åt koncent- rationen av utländska medborgare till vissa arbetsplatser med dålig arbetsmiljö. En fortsatt satsning på förbättrad arbetsmiljö är en förutsätt- ning för att även invandrarnas arbetssituation skall kunna förbättras, och för att tendensen till koncentration av invandrare till vissa arbeten och arbetsplatser skall kunna motverkas.

I avsnitt 12.1.2 redovisar IU sina överväganden om ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadens parter vad gäller åtgärder för invandrare på den svenska arbetsmarknaden. IU betonar där särskilt arbetsgivarnas ansvar för att informera arbetsmarknadsmyndigheter, kommuner och fackliga

organisationer om planerad anställning av utländsk arbetskraft. Informa- tionen till kommunerna är särskilt viktig. I avsnitt 12.33 har IU tagit upp denna fråga till diskussion och föreslår där vissa åtgärder som skulle göra kommunerna mera delaktiga i den beslutsprocess som föregår invandring av arbetskraft. Från LO:s och SAFzs sida har en rekommendation utfärdats om att

parterna förbundsvis bör sluta överenskommelser om introduktion av utländsk arbetskraft, men hittills har endast ett fåtal sådana överenskom- melser träffats. IU anser att detta förhållande är otillfredsställande. Det är oroväckande att invandrarnas behov av särskild information i samband med anställningen förbises på många arbetsplatser. En bristfällig intro- duktion kan få allvarliga konsekvenser för såväl den enskilde som för företaget. En för ytlig arbetsplatsorientering kan leda till onödiga olycksfall och yrkesskador. IU anser mot denna bakgrund att det är utomordentligt angeläget att förbundsvisa överenskommelser om intro- duktion av invandrare i arbetslivet träffas över hela arbetsmarknaden och att dessa överenskommelser även leder till konkreta insatser.

En förutsättning för att introduktionen på arbetsplatsen skall bli ändamålsenlig och effektiv är att det i de olika introduktionsmomenten finns tillgång till kompetenta tolkar. Den kartläggning av företagens tolkservice som IU gjorde i samband med arbetet på delbetänkandet om tolkservice (SOU l972:83) visar att åtskilliga brister finns på detta område. De åtgärder som under senare tid har vidtagits för att utöka utbildningen av arbetsplatstolkar och fackliga tolkar kommer dock att leda till en förbättring av den nuvarande situationen.

Invandrare är genom otillräcklig företagsintroduktion och bristande tolkservice utsatta för särskilt stora risker för olycksfall i arbetet. Det är angeläget att en utökad samverkan mellan arbetsmarknadens parter, arbetarskyddsstyrelsen och SIV kommer till stånd för att utveckla metoder för arbetarskydd för invandrare och sprida dem till företagen. Utbildning av tvåspråkiga skyddsombud bör även ske. 1 den allmänna utbildningen för skyddsombud bör invandrarnas problem på arbetsplat- sen ägnas särskild uppmärksamhet.

En viktig introduktionsåtgärd är hälsoundersökningar. IU har särskilt i uppdrag att överväga frågan om hälsokontroll för invandrare. IU tar upp frågan om hälsokontroll för invandrare i avsnitt 6.5. Frågan om förmåner vid arbetslöshet och yrkesskada tas upp i avsnitt 6.2.

Invandrarna utgör en stor andel av dem som genomgår arbetsmark- nadsutbildningen. Insatser på utbildningsområdet är av stor vikt för att invandrarnas arbetslivssituation skall förbättras och deras yrkesrörlighet och sociala mobilitet skall underlättas. Som IU har angett i avsnitt 4.2.3 kommer den år 1972 tillsatta kommittén för översyn av arbetsmarknads- utbildningen att inom kort redovisa ett betänkande som även innehåller uppgifter om invandrarna i arbetsmarknadsutbildningen. Invandrarnas behov av särskilda insatser inom arbetsmarknadsutbildningen, t. ex. undervisning som ges på det egna modersmålet, bör ägnas stor uppmärk- samhet i den vidare prövningen av kommitténs förslag.

En stor betydelse i arbetet för att förbättra invandrarnas ställning i

arbetslivet och deras medinflytande på arbetsplatsen och i samhället i övrigt har de fackliga organisationerna. Invandrarna i Sverige är i stor utsträckning fackligt anslutna. Särskilda åtgärder krävs emellertid för att en ökad medverkan av invandrare i det fackliga arbetet skall komma till stånd. Deras medverkan och inflytande i de fackliga organisationerna bör uppmuntras och underlättas för att stå i bättre proportion till deras andel av medlemmarna.

[ ,:.f*_'.':..r ...,,"

ru" nur 95:35" - Him. drilfrm ut.—:FE' Lamb nå mmm blink

n

a'|""|"'1I..I'H”'15 11:

l'... (

5. Bostadsfrågor

5.1. Statistisk översikt

De uppgifter om invandrarnas boendesituation i Sverige som föreligger f. n. härrör främst dels från lokalt orienterade undersökningar, dels från IU:s intervjuundersökning år 1969.

Var bor invandrarna?

Invandrarna i Sverige är koncentrerade till vissa regioner och bor i stor utsträckning i tätorter. På de enskilda orterna brukar de utländska medborgarna vara ojämnt fördelade mellan olika stadsdelar eller bostads- områden. I t. ex. hela Göteborgs kommun var andelen utländska medbor- gare 8,8 procent år 1972, men andelen i de olika församlingarna i kommunen varierar mellan 2,5 procent och 28,7 procent. Om en fördelning sker på mindre enheter, kvarter eller bostadsområden, kan man finna områden där nästan inga utlänningar bor och andra där en mycket stor del av de boende är utlänningar.l

I en rad undersökningar under senare år har man konstaterat att andelen utländska medborgare i större svenska städer är hög dels i de allra nyaste bostadsområdena, dels i områden med gammal och omodern bebyggelse. Det finns stora skillnader i bosättningsmönstret mellan olika nationaliteter. Medan finländarna i stor utsträckning återfinns i de nyaste bostadsområdena, är framförallt vissa sydeuropeiska invandrar- grupper —— jugoslaver, turkar, greker rn. fl. koncentrerade till det sämre bostadsbeståndet i de centrala stadsdelarna.

Invandrarnas koncentration i städerna till dels äldre bostadsområden, dels helt nybyggda områden, kan förklaras av hur bostadsmarknaden fungerar. De bostäder som invandrare har kunnat få är dels omoderna bostäder med låg kvalitet vilka trots låga hyreskostnader inte efterfrågas, dels sedan slutet av 1960-talet de nybyggda lägenheterna för vilka efterfrågeunderskott råder på grund av de höga hyrorna. [vissa fall har en stark lokal koncentration av en viss nationalitet uppstått genom att företag hyr ut eller förmedlar lägenheter till nyanställda eller att hyresvärden är invandrare och hyr ut åt sina landsmän.

För moderna bostäder med lägre hyror, byggda under 1940- och 1950-talen, råder starkt efterfrågeöverskott. Dessa lägenheter förmedlasi

1 I IU's forsknings- rapport ”Invandrare i Malmö" (Ds In 1973:11) återfinns detaljerade uppgifter om utlänning- arnas boende i Malmö.

stor utsträckning på sådana vägar — genom bekantskap o. d. _ som gör att nyligen invandrade utlänningar har små möjligheter att erhålla sådana bostäder.

Andelen utlänningar i befolkningen i områden med sämre bostads- bestånd i storstäderna har ökat under senare år, men detta beror i många fall inte på ökad inflyttning av utlänningar utan på att befolkningen minskar i området och att svenskarna utgör en större andel bland dem som flyttar från området. Ålderssammansättningen för utlänningarna i det sämre bostadsbeståndet avviker starkt från åldersfördelningen för den svenska befolkningen i samma områden, medan åldersfördelningen för den utländska resp. svenska befolkningen är betydligt mera likartad i nybyggda områden.

Rörligheten på bostadsmarknaden

Av IU:s intervjuundersökning framgick att invandrarna i betydligt större utsträckning än svenskarna hade bytt bostad under året före intervjutill- fället. Medan ca hälften av finländarna och jugoslaverna hade bytt bostad under året hade endast ca 16 procent av svenskarna gjort det. Delvis men långt ifrån helt kan dessa skillnader förklaras med skillnader i ålders- sammansättning (se tabell 5.1).

Av de invandrare som flyttat i Sverige hade flertalet flyttat korta sträckor, 0—5 mil, medan relativt få hade flyttat längre sträckor vid flyttningstillfället närmast före intervjun. Framför allt italienarna hade flyttat i mycket liten utsträckning och endast kortare sträckor. Detta kan förklaras av att italienarna i Sverige är bosatta i huvudsak i fyra stora städer (Stockholm, Göteborg, Malmö och Västerås). Av de invandrare som hade flyttat i Sverige uppgav flertalet som huvudsaklig orsak till senaste flyttningen att de hade fått en i någon mening bättre bostad (se tabell 5.2).

Flertalet av invandrarna uppgav att det huvudsakliga motivet var antingen att få en egen bostad, en större bostad eller en modernare bostad. Däremot uppgav relativt få att de hade flyttat för att få en billigare bostad. En inte oväsentlig andel uppgav att de hade flyttat för

Tabell 5.1 Andel invandrare och svenskar i åldern 16—67 år som bytt bostad året före intervjutillf'ället hösten 1969. Procent.

Proportion of immigrants and Swedes moving. Percentages.

Grupp Kön Ålder Samt- Män Kv 16—25 26—35 36—45 46—67 liga Finländare 47 49 46 56 45 41 22 Italienare 33 37 25 37 37 26 19 Jugoslaver 51 54 47 55 49 46 60 Tyskar 30 34 25 50 28 20 6 Svenskar 16 18 15 38 21 9 5

Källa: IU :s intervjuundersökning

Tabell 5.2 Angiven flyttningsorsak till senaste flyttningen. Procent. Main reason given by immigrants for latest change of address. Percentages.

Grupp Har ej Angiven viktigaste flyttningsorsak fl ttat jäv.? Egen Större Moder- Billi- Nytt Närm a- Annat rige bo- bostad nare gare arbe- re stad bostad bostad te släkt och vän- ner Finländare 10 17 21 16 6 17 I 12 Italienare 13 17 26 17 5 7 2 13 Jugoslaver 11 13 19 16 8 18 1 14 Tyskar 1 3 27 1 9 7 3 14 3 14

Källa: IU:s intervjuundersökning

att få ett nytt arbete. Att en så pass liten andel av italienarna uppgav att de hade flyttat för att få ett nytt arbete berodde sannolikt på att de som tidigare nämnts bor i några få större städer med rikt differentierade arbetsmarknader.

Boendeform

Jämfört med svenskarna bor invandrarna i betydligt större utsträckning i lägenheter och i hyresrum och i betydligt mindre utsträckning i villor och radhus (se tabell 5.3). I olika undersökningar från storstäderna påvisas vidare att andelen utlänningar ivillakvarteren är mycket lägre än andelen utlänningar i hela staden. Att invandrarna i så liten utsträckning bor i villa eller radhus kan förklaras dels av att många av invandrarna inte förrän efter lång tid bestämmer sig för om de skall bosätta sig i Sverige för gott, dels av invandrarnas inkomst- och förmögenhetsfördelning. Vid en jämförelse mellan grupperna finner man också att den invandrargrupp av de fyra undersökta som hade de högsta inkomsterna —- tyskarna — också i betydligt större utsträckning bodde i villa eller radhus. Viss betydelse har emellertid även det förhållandet att utbudet av villor och radhus kan variera från ort till ort.

Tabe115.3 Invandrare och svenskar fördelade efter bostadskategori år 1969. Procent.

Immigrants and Swedes by housing categories in 1969. Percentages.

Grupp Hyres— Insats— Villa, Hos för- Inne— Annat lägenhet lägenhet radhus äldrar cl- boende ler släkt Finländare 65 10 8 7 8 3 Italienare 66 11 6 7 9 1 Jugoslaver 73 8 3 7 8 1 Tyskar 52 15 19 3 10 2 Svenskar 33 10 36 13 4 5

Källa: IU:s intervjuundersökning

' Ungdomsbostadsutred- ningen (SOU 1970:43) tog särskilt upp frågan om bostäder för bl.a. ensamstående invandrare.

Tidigare har särskilt större företag i vissa fall erbjudit nyanställda bostad i baracker av skiftande kvalitet. Under år med omfattande invandring har sådana baracker ibland kommit att användas av nästan enbart utländska medborgare. Även om barackboendet har betraktats som en temporär lösning av bostadsfrågan, har ibland boendet där blivit mer eller mindre permanent. Dessa omständigheter har ofta medfört allvarliga sociala problem för de boende. Enligt IU:s intervjuundersökning år 1969 var högst ett par procent av utlänningarna då bosatta i barack ett år efter invandringen.

Sedan ett par år finns inte längre — med några mindre enstaka undantag —- särskilda baracker för utländska arbetare i Sverige. 1 t. ex. Göteborg och Malmö avvecklades de flesta barackerna under år 1972. Tillgången på lediga lägenheter i storstadsområdena har eliminerat beho- vet av temporära bostäder. Dessutom har tillkomsten av s. k. bostads- hotell förbättrat bostadssituationen för t. ex. ungkarlar eller gifta män bland invandrarna som innan familjen kommit till Sverige avvaktar med att skaffa familjebostad.1

Bostadsstandard

Skillnader kan konstateras mellan den bostadsstandard som utländska medborgare bosatta i Sverige och svenska medborgare har. Skillnaderna är dock enligt IU:s intervjuundersökning ännu mer markerade mellan olika grupper bland utlänningarna, både vid en uppdelning efter nationa- litet och om man delar upp materialet efter t. ex. ankomstår till Sverige eller inkomst. I tabell 5.4 visas bostadens utrustningsstandard år 1969 för de fyra invandrargrupper som ingick i IU:s intervjuundersökning och för svenskar.

Vad gäller samtliga redovisade kvaliteter hos bostaden var jugosla- vernas bostäder genomgående sämre utrustade. Med stöd av vissa lokala studier under senare år kan antas att situationen är betydligt sämre vad gäller bostadens allmänna kondition och utrustning för några syd— europeiska invandrargrupper som inte ingick i IU:s intervjuundersökning.

Tabell 5.4 Utrustningsstandard för personer som hyr eller äger lägenhet, villa eller radhus. Procent.

Equipment standards of Swedes and immigrants renting or owning a flat, detached house or semi—detached house. Percentages.

Grupp Andel av bostäderna som har central— vattentoa— bad eller kylskåp värme lett dusch Finländare 87 95 81 92 Italienare 84 93 75 85 Jugoslaver 66 74 53 75 Tyskar 93 95 87 92 Svenskar 93 93 87 93

Källa: IU:s intervjuundersökning

Detta gäller t. ex. för en del av portugiserna i Malmöl. Även vid IU:s utfrågningar med turkiska och arabiska organisationer har liknande erfarenheter redovisats. Det bör dock observeras att nu åsyftade grupper utgör en mycket liten andel av utlänningarna i Sverige (sydeuropeiska invandrare utom jugoslaver utgjorde år 1973 drygt sju procent av samtliga i Sverige bosatta utländska medborgare).

Bostadsstandarden för den största invandrargruppen, finländarna, skilde sig enligt IU:s intervjuundersökning inte beträffande någon utrust- ningsdetalj i nämnvärd grad från den som den svenska befolkningen hade. Detsamma gällde för italienare och tyskar. De skillnader som ofta kan iakttas vad gäller bostadsstandard och bostadsform mellan utlänningar och svenskar beror delvis på om vederbörande har beslutat sig för att stanna i Sverige för gott eller inte. Det senare förhållandet framkom tydligt i en undersökning bland greker i Lessebo.2

Trångboddhet

Karakteristiskt för invandrarnas boendesituation är att de i avsevärt högre grad är mer trångbodda än svenskarna.3 [ IU:s intervjuundersökning framkom t. ex. att bland hushåll som bestod av fyra personer var 62 procent av de finländska, 50 procent av de italienska och hela 80 procent av de jugoslaviska trångbodda, men endast ca 14 procent av de tyska och svenska hushållen. Stora skillnader förelåg särskilt vad gällde ettrums- lägenheterna. Medan högst fyra procent av de svenska och tyska hus- hållen i ettrumslägenheter bestod av tre personer var motsvarande andel för finska hushåll 25 procent och för jugoslaviska hela 32 procent.

De stora skillnaderna vad gäller trångboddhet mellan olika nationalite- ter kvarstår om man utgår från olika bostadstyper. Även i detta fall blir boendemönstret identiskt för tyskar och svenskar (se tabell 5.5). Andelen trångbodda bland jugoslaverna är mycket hög.

Tabell 5.5 Boendetäthet för personer som hyr eller äger lägenhet, villa eller radhus. Procent.

Habitation density of immigrants and Swedes renting or owning a flat, detached house or semi-detached house. Percentage. ! Dåmaso Yagiie Portu- Grupp Boende per rum, kök oräknat Andel trång- giser i_ Malmö, SOCiOlO' ————————————————-——— bodda enligt glska institutionen Mer än 2 Mer än 1 Mindre än 1 1965 års norm Lunds universitet, 1972. i:;mlgårsdda år; ej mer 2 Thomas Thomell, Gre- års. det") kiska arbetare i Lessebo, " ' Sociologiska institutionen Finländare 13 55 32 50 13.unds unwersrtet, 1972. Italienare 9 48 43 43 I detta sammanhang Jugoslaver 22 54 24 69 har anvants 1965 ars Tyskar 2 34 64 19 svenska trangboddhets- Svenskar 2 25 73 16 norm = fler än tva bo—

ende per rum, kök och Källa: IU:s intervjuundersökning ett rum oräknade.

Trångboddheten för vissa invandrargrupper kan endast till en begrän- sad del förklaras med att de bor på orter med knapp tillgång på bostäder. En viktig förklaring är även vistelsetidens längd. För samtliga undersökta invandrargrupper gäller att de som har bott i Sverige en längre tid är trångbodda i mindre utsträckning än invandrare med kort vistelsetid.

Det finns anledning att förmoda att trångboddheten bland invandrarna har minskat under de senaste åren. Tillgången på ett— och tvårumslägen- heter är emellertid inte enbart beroende på nyproduktionen utan på den stora allmänna efterfrågan på sådana lägenheter. Invandrarnas förmåga att konkurrera om de små lägenheterna förbättras därför inte nämnvärt av att det f. n. finns ett inte oansenligt antal tomma lägenheter i nyproducerade flerfamiljshus.

De svenska småhushållens bostadssituation var år 1969 betydligt bättre än invandrarnas. Sålunda hade 35 procent av de svenska ettpersons- hushållen två rum vilket endast gällde nio procent bland finländarna.

5.2. Aktuella frågor

5.2.1. Bostad före inresa

Utlänningsutredningen redovisade i sitt betänkande ”Invandringen” (SOU 1967:18 s. 154 och 179) olika bostadspolitiska aspekter på invand- ringen och förordade att ökad vikt läggs vid frågan om bostad före inresa. [ prop. 1968:142, som grundar sig på utlänningsutredningens betän- kande, inskärptes kravet på att bostadsfrågan skall vara löst före inresan. Vidare betonas vikten av att invandrare skall ha samma bostadsstandard som den inhemska befolkningen. Föredragande departementschefen an- förde sålunda bl. a. följande i detta sammanhang:

”Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till utredningens mening att utlännings bostadsfråga måste vara löst innan tillstånd till inresa, vistelse och arbetsanställning här lämnas. Även i fråga om bostaden bör samma standardkrav som för den inhemska befolkningen upprätthållas. På detta område har utvecklingen hittills visat tecken till att utlännings— kvarter av slumkaraktär bildas, särskilt i de stora städerna. Denna utveckling måste brytas. Det kan med hänsyn till läget på bostadsmark- naden inte ske på annat sätt än att kravet på godtagbar bostad inte efterges.”

Föredragande departementschefen anförde vidare bl. a. följande:

”Bostadsstyrelsen har starkt betonat utredningens uttalande att utlän- ning bör tillåtas att invandra tillsammans med sin familj endast om lämplig familjebostad kan disponeras. Jag delar denna uppfattning. Vid bedömningen av familjebostadens lämplighet bör vedertagna normer inom landet beaktas. Ett särskilt problem utgör utlänning som invandrar för obestämd tid och avser att sedermera ta hit sin familj, om han bestämmer sig för att stanna här. Man kan knappast kräva att utlänningen i detta fall skall disponera lämplig familjebostad redan innan han bestämmer sig för att stanna. Å andra sidan bör familjebostad kunna disponeras vid familjens ankomst hit eller inom rimlig tid därefter. Detta bör så långt det är möjligt beaktas vid tillståndsgivningen. Företag som

vill rekrytera utländsk arbetskraft bör visa att möjlighet finns att hjälpa de rekryterade till familjebostad. Dessa krav i fråga om bostaden bör klargöras för utlänning som vill invandra utan sin familj.

Vid prövningen av bostadsfrågan bör vidare bedömas om bostads- erbjudandet är realistiskt med hänsyn till bl.a. bostadskostnaden. I sammanhanget bör också beaktas att den tillståndssökande utlänningen befinner sig i ett tvångsläge, eftersom han behöver bostad för att få tillstånd för sig och sin familj att invandra. För att hindra att detta tvångsläge utnyttjas av bostadsupplåtare bör den tillståndsprövande myndigheten bistå utlänningen vid bedömningen av att kostnaden för erbjuden bostad inte är uppenbart oskälig med hänsyn till hyresläget för jämförbara bostäder i orten. Vidare bör uppmärksammas att det i regel får anses olämpligt att dispositionsrätten till bostaden knyts samman med anställning hos viss arbetsgivare.

Invandrare har mestadels själva inte möjlighet att anskaffa bostad här. Genom den organiserade invandringen av arbetskraft och särskilt vid kollektiv rekrytering läggs ansvaret för bostadsanskaffningen i första hand på arbetsgivare som vill anställa utländsk arbetskraft. Medgivande därtill bör inte lämnas utan att garantier finns att bostadsfrågan löses. Vid kollektiv överföring av flyktingar ligger motsvarande ansvar på de myndigheter som svarar för överföringen."

Knappt 40 procent av de invandrare som har kommit under den senaste tioårsperioden utgörs av icke-nordbor. Bland dem finns dock många flyk- tingar och s. k. anknytningsfall för vilka oftast ingen prövning av arbets- eller uppehållstillstånd sker före inresan. När de stora utvandringsvågorna från Finland ägde rum åren 1969—1971 saknades möjligheter för de kommunala myndigheterna att i god tid planera för att de finska invandrarna skulle få en så tillfredsställande bostadssituation som möjligt, vilket orsakade problem i många såväl storstadskommuner som andra kommuner (jfr. avsnitt 12.3.3). Motsvarande situation uppstod för kommuner i framförallt södra Finland när en mera omfattande återvand- ring av finländare från Sverige började år 1971. 1 de förhandlingar om kanalisering av den finsk-svenska arbetskraftsmigrationen genom arbets- förmedling som inleddes år 1972 (se vidare avsnitt 4.2.1) gavs mot denna bakgrund särskild vikt åt frågan om möjligheterna att planera för de finska invandrarnas och återvandrarnas bostadsförsörjning. I protokollet av den 11 april 1973 stadgas således bl. a. att arbetsförmedlingarna i de bägge länderna skall ge information i bostadsfrågor, och SAF och dess motsvarighet i Finland (AFC Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund) anger i de rekommendationer som fogats som bilagor till protokollet att företagen i Sverige resp. Finland bör lämna ”så långt möjlig fyllig och objektiv redogörelse för anställningsvillkor, möjligheter till bostad m. m.” till arbetsförmedlingarna om de önskar rekrytera arbetskraft i något av de två länderna.

5.2.2. Utlännings rättsställning på bostadsmarknaden Internationella normer

I FN:s allmänna förklaring av år 1948 om de mänskliga rättigheterna stadgas i art. 25 att envar har rätt till en levnadsstandard, som är

tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet bl. a. bostad. Vidare tas rätten till bostad upp bl. a. i FN:s konvention av år 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskrimine- ring, i vilken stadgas i art. 5 att konventionsstaterna förpliktar sig att tillförsäkra envar utan åtskillnad bl.a. rätten till bostad. Riksdagen godkände år 1970 FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och antog i detta sammanhang en bestämmelse i brottsbalken om olaga diskriminering, dvs. diskriminering på grund av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung. När det gäller bostadsmark- naden omfattar bestämmelsen dels hotell- och pensionatverksamhet, dels yrkesmässig försäljning och upplåtelse av fastigheter och bostäder, däremot inte möblerade rum (se vidare SOU 1968:68 och prop. l970:87).

I ILO-konventionen (nr 97) angående migrerande arbetare stadgas bl. a. beträffande bostadsförhållandena att invandrare inte får behandlas mindre förmånligt än de egna medborgarna. Till den till konventionen fogade rekommendationen (nr 86) har fogats ett normalavtal. Detta avtal rekommenderas till beaktande då medlemsstaterna vill komplettera kon- ventionen och rekommendationen genom avtal. I avtalet föreskrivs att invandrare skall ges alla nödvändiga upplysningar angående bl. a. bosätt- ningen i landet och att vederbörande myndighet i invandringslandet skall tillse att invandraren och medlemmar av hans familj erhåller en hälsosam och i övrigt lämplig bostad.

Enligt den europeiska sociala stadgan av år 1961 förbinder sig de fördragsslutande staterna bl. a. att, i den mån bostadsförhållanden reg- leras genom lagstiftning eller är underkastade administrativ myndighets kontroll, garantera migrerande arbetstagare och deras familjer en behand- ling vad gäller bostadsförhållanden som inte är mindre förmånlig än den som tillkommer de egna medborgarna.

Rätten till likvärdig behandling för invandrare på bostadsmarknaden tas även upp i det förslag till konvention angående migrerande arbetares rättsliga ställning som f. n. är under arbete inom Europarådet.

I flera av de under senare år av Europarådets ministerkommittés ställföreträdare antagna resolutionerna angående invandrarnas situation berörs också frågor om invandrarnas bostadsförhållanden. I t. ex. resolu- tion (68) 2 angående socialt bistånd till invandrare uppmanas medlems- staternas regeringar bl.a. att ge information på invandrarnas egna språk om bostadssituationen i invandringslandet och att se till att invandrarna omfattas av den sociala service som syftar till att kontrollera att bostadsförhållandena är i överensstämmelse med hälsovårdsbestämmel- ser m.m. I resolution (69) 8 förordas särskilda åtgärder i fråga om bostadsförsörjningen för migrerande arbetare. Regeringarna i invandrings- länder uppmanas bl.a. att vidta åtgärder i syfte att ge invandrare information och råd beträffande bostadsförhållanden på den aktuella orten samt att förbättra metoderna för att informera invandrare om bostadsförhållanden. I resolutionen uppmanas vidare regeringarna att se till att det i anställningskontraktet för utländska arbetare som invandrar inom ramen för internationella arbetskraftsavtal ingår en klausul som

stadgar att arbetsgivaren skall svara för anskaffandet av en bostad för invandraren och hans familj och att den tillståndsgivande myndigheten bör avslå ansökningar om arbetstillstånd såvida inte arbetsgivaren anskaf- far bostad.

Svenska bestämmelser

Utlänningar som är bosatta i Sverige har i allt väsentligt samma rättig- heter på bostadsmarknaden som svenska medborgare. De har t. ex. tillgång till bostadsförmedlingarnas service på samma villkor och hyres- lagstiftningen gäller alla hyresgäster oavsett medborgarskap.

För de olika upplåtelseformerna på bostadsmarknaden gäller skilda civil- och skatterättsliga regler. Hyreslagen och bestämmelserna om bostadsrätt och tomträtt gör inga skillnader mellan utländska och svenska medborgare. Däremot gäller särbestämmelser för utlänningar som önskar förvärva fast egendom med äganderätt. Huvudregeln är att den som förvärvat fast egendom skall söka inskrivning av förvärvet lagfart — hos tingsrätt. Utlänning måste emellertid först erhålla förvärvstillstånd enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. in. innan lagfart kan beviljas. I denna lag stadgas bl. a. att utländsk medborgare inte utan tillstånd för varje särskilt fall här i riket får förvärva fast egendom (jfr. avsnitt 10.1.4). Förvärvstillstånd meddelas av länsstyrelsen.

Beträffande de bostadssociala förmånerna gäller följande villkor. Stat- ligt bosiz'ttningslån beviljas utländska medborgare om båda sökandena varit bosatta i Sverige sedan minst två år. Dispens från detta krav kan ges om en av sökandena har vistats i Sverige i minst två år eller om sökandena lämnar en sanningsförsäkran om att de ämnar bosätta sig i Sverige. Utlänningar har samma rätt till statligt och statskommunalt bostadstillägg som svenska medborgare. Bostadstilläggen utbetalas första kvartalet efter det att inflyttning till Sverige skett. Kommunalt bostadstillägg för pensio- närer utgår endast till de utländska medborgare som genom konvention är berättigade till svenska folkpensionsförmåner (se vidare avsnitt 6.2).

Flyktingar och därmed jämställda har i samband med den första arbetsplaceringen rätt till vissa särskilda bostadssociala förmåner som räntefritt startlån för bl.a. den första hyran och bohag. Socialstyrelsen kan dessutom för vissa flyktingar ersätta grundavgiften för bostadsrätt och vissa amorteringar som ingår i årsavgiften.

Utländska medborgare som är bosatta i Sverige har vidare rätt till statligt bostadslån till uppförande av småhus och för genomgripande ombyggnad eller förbättring av småhus. Ett villkor för att en utlänning skall få lån är dock att länsstyrelsen lämnat tillstånd för köp av tomt- marken, s. k. förvärvstillstånd (se ovan).

Sedan år 1972 behöver inte styrelseledamot och suppleant för styrelse- ledamot samt firmatecknare i bostadsrättsförening vara svensk medbor- gare (prop. 1971 :12). Däremot finns i bostadsrättslagen (1971 :479) samma bestämmelser beträffande revisor och likvidator som i lagen om ekonomiska föreningar, dvs. krav på svenskt medborgarskap för behörig-

het (jfr. avsnitt 10.1.4). Det kan i detta sammanhang nämnas att enligt lagen (19731188) om arrendenämnder och hyresnämnder såväl ledamot som ersättare för ledamot av arrendenämnd och hyresnämnd skall vara svensk medborgare.

5.2.3. Information

Behovet av information om förhållandena på bostadsmarknaden till olika invandrargrupper har understrukits av flera invandrarorganisationer i samband med IU:s utfrågningar. Detta behov framträder även tydligt vid en analys av breven till invandrartidningens frågespalt, där nästan var tionde fråga har anknytning till boendet.

Informationsutbudet från kommunernas, bostadsföretagens och de centrala myndigheternas sida till invandrare i boendefrågor har emellertid ännu inte hunnit byggas ut i sådan omfattning att det kan sägas motsvara behovet. Detta framgår bl. a. av IU:s kommunenkät år 1971. Som ett exempel kan nämnas att endast fyra av de 52 kommuner som ingick i enkäten uppgav att man hade översatt blankett för bostadsansökan till finska eller serbokroatiska.

De informationsåtgärder inom bostadssektorn som hittills har vidtagits på det centrala planet är främst insatser från invandrartidningens sida samt den broschyr om bostadsförhållanden som ingår i SIV:s s.k. invandrarpaket, vilket översatts till 14 språk och sänds till alla ”invand— rarhushåll” (se vidare avsnitt ll.2.3.l). Broschyren är utarbetad av bostadsstyrelsen i samråd med SIV. Tidigare insatser som kan nämnas är en översättning av ansökningsblanketten om bostadstillägg till ett antal språk, broschyren ”Bostad i Sverige” på sex språk som utarbetats av SIV i samarbete med Hyresgästernas riksförbund samt HSB:s ordningsregler och stadgar för bostadsrättsförening på fem språk. Utöver centrala informationåtgärder av detta slag har punktinsatser gjorts av enskilda bostadsföretag, arbetsgivare, lokala bostadskonsumentföreningar och kommunala organ m. fl. Dessutom har en del bostadsförmedlingar sär- skilt anställt personal med kunskaper i invandrarspråk, och vid några större förmedlingar har man fasta tider för tolkmedverkan.

5.3. IU:s överväganden

Invandrarnas bostadssituation kännetecknas av att de i stor utsträckning bor i mindre eftersökta bostäder i de expansiva tätortsregionerna, dvs. i de allra nyaste bostadsområdena och i områden med omoderna och ofta nedslitna bostäder. Allmänt kan hävdas att invandrarnas bostadsstitua- tion liknar den som även gäller för andra grupper i samhället som av olika socio-ekonomiska skäl har ett sämre utgångsläge när det gäller att få rymliga och välutrustade bostäder av god kvalitet till en skälig kostnad. Bostadssituationen i allmänhet i Sverige är dock god vid en internationell jämförelse och det gäller i än högre grad invandrarnas bostadssituation i Sverige jämfört med invandrares bostadssituation i andra länder i Europa.

Till stor del är invandrarnas boendesituation under särskilt den första tiden i Sverige beroende av om bostadsfrågan är löst före inresan. Kravet på att en godtagbar bostad skall vara ordnad före inresan kan genom prövningen av arbets— och uppehållstillstånd i princip upprätthållas när det gäller den utomnordiska invandringen. Genom 1973 års avtal om kanalisering av arbetskraft mellan Finland och Sverige via arbetsförmed- lingarna har även möjligheter skapats för att bättre planera bostadsfrågan även för finska invandrare till Sverige, och för finländare som återvandrar till Finland från Sverige. Inte minst för att kommunerna skall kunna planera åtgärder på bostadsområdet inför en väntad invandring är det av vikt att bostadsaspekterna tillmäts stor vikt i invandringspolitiken. Beträffande möjligheterna för kommunerna att få bättre information om väntad invandring vill IU hänvisa till vad IU anför i avsnitt 12.3.3.

IU anser att de riktlinjer som antogs år 1968 av statsmakterna när det gäller kravet på att en godtagbar bostad skall vara ordnad före inresan äger giltighet även idag. I prop. 1968:142 anfördes bl.a. att den till- ståndsprövande myndigheten bör pröva om bostadserbjudandet är realis- tiskt med hänsyn till bl. a. bostadskostnaden. I samband med tillstånds- prövningen sker emellertid f. n. av olika skäl ingen kontroll av bostads- villkoren enligt dessa riktlinjer. Anvisningar för hur bostadsprövningen skall gå till och vilka kriterier som skall gälla saknas. I åtskilliga fall, i synnerhet i de mindre kommunerna, har visserligen den lokala polis- myndigheten viss kännedom om bostadsbeståndets kvalitet och man får förutsätta att bedömningen, trots frånvaron av centrala riktlinjer, följer bostadsstyrelsens trångboddhetsnormer och den lokala hälsovårds- sradgans minimikrav vad gäller utrustningsstandard och sanitära förhål- landen. De kommunala organen är emellertid inte inkopplade i bostads- prövningen. Det är mot denna bakgrund angeläget att SIV'i samråd med AMS och bostadsstyrelsen utfärdar anvisningar för bostadsutredningen i tillståndsärendena.

Invandrarnas boendesituation kan och bör förbättras endast inom ramen för de generella bostadspolitiska åtgärderna. Under senare år har flera utredningar tillsatts som skall pröva bostadspolitiska frågor av långsiktig karaktär och den svenska bostadspolitiken befinner sig f. n. i ett skede av omprövning och utveckling. Det är enligt IU av vikt att invandrarnas boendesituation ägnas uppmärksamhet i det bostads- politiska reformarbetet när åtgärder för olika resurssvaga grupper i sam- hället övervägs.

Invandrarnas ojämna fördelning mellan bostadsområdena har i princip samma orsaker som den skiktning på bostadsmarknaden efter ålder, familjetyp och inkomst som gäller svenskar. Denna skiktning är främst beroende av lägenheternas standard och ålder. Betecknande är den skarpa åldersmässiga skiktningen mellan invånarna i nya och äldre bostadsom- råden. Den koncentration av invandrare som kan konstateras dels i mycket gamla lägenheter, dels i de nyaste bostadsområdena, kan således förklaras av detta. Tendensen att invandrarna koncentreras i de nyaste och dyraste områdena har t. ex. uppträtt först under senare år då efter- frågan på lägenheter i detta bestånd har sjunkit. I diskussionen om in-

vandrarnas bostadsmässiga koncentration anförs emellertid ofta som en orsak till denna att invandrarna söker lägenheter i närheten av landsmän. Enligt tillgängliga undersökningar har denna synpunkt underordnad betydelse för byte av bostad. Det främsta skälet till bostadsbytena har varit önskemål att få en bättre standard.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att uppmärksamma att man i undersökningar av dem som bor i det sämre bostadsbeståndet har konstaterat att de kan delas upp i två kategorier, nämligen dels de som har bott där en längre tid och som av allt att döma inte av eget initiativ kommer att flytta därifrån, dels de — framförallt unga familjer — för vilka den sämre bostaden är en ”genomgångsstation” på vägen till en bättre bostadsmiljö. Den utländska befolkningen i de sämre bostadsbestånden avviker åldersmässigt mycket starkt från den svenska befolkningen i samma områden. Även invandrarnas stora andel av dem som byter bostad och de motiv som de anger för bostadsbytena tyder på att boendet i sämre bostadsmiljöer för invandrarnas del i stor utsträckning är ett steg på vägen till en bättre bostad.

Anpassningen till förhållandena i den nya omgivningen kan dessutom särskilt under den första tiden underlättas om invandrare får möjlighet att bo i närheten av sina landsmän. Detta förhållande har enligt IU:s mening inte tillräckligt uppmärksammats i diskussionen om invandrarnas boendesituation. Möjligheten för olika invandrargrupper i Sverige att på längre sikt bygga upp och bevara en social och kulturell gemenskap är dock mera beroende av andra faktorer än av att medlemmar i resp. invandrargrupp får möjligheter att bo i samma bostadsområde.

Utländska medborgare bosatta i Sverige har rätt till bostadssociala förmåner på samma villkor som svenska medborgare. IU har emellertid funnit anledning att uppmärksamma följande problem. Bostadstilläggen utbetalas första kvartalet efter det att inflyttning till Sverige skett. Det kan emellertid dröja en längre tid innan tilläggen beviljats och betalas ut. Den första utbetalningen är retroaktiv. De som inte klarar hyran utan bostadstillägg kan under tiden fram till dess att detta betalas ut få social- hjälp till hyreskostnaden. Socialnämnden kan således ge vederbörande förskott på tillkommande förmåner och kräver sedermera tillbaka det förskotterade beloppet av förmedlingsorganet. Det är enligt IU:s mening en olägenhet för alla som befinner sig i denna situation att temporärt behöva uppbära socialhjälp därför att bostadstillägget inte kan förskot- teras. IU anser att denna fråga bör ägnas särskild uppmärksamhet.

I den aktuella bostadspolitiska debatten har begreppet ”boende- demokrati” en stor betydelse. I den fortsatta diskussionen om hur boendedemokratin skall utvecklas bör enligt IU:s uppfattning frågan om invandrarnas delaktighet och medverkan i intresseorganisationerna och övriga medinflytandeorgan på bostadsmarknaden ägnas stor uppmärk- samhet. Det kan t. ex. konstateras att invandrare relativt sett är svagt representerade i hyresgästföreningars styrelser.

IU vill slutligen understryka vikten av att berörda centrala myndig- heter, kommuner, intresseorganisationer och bostadsföretag förbättrar informationen till invandrare om förhållandena på bostadsmarknaden och i bostadssociala frågor.

6. Sociala frågor

Ännu på 1930-talet utgick sociala förmåner endast i liten utsträckning till utländska medborgare bosatta i Sverige. Genom nordiska överenskom- melser, som sammanfördes och utvidgades i 1955 års konvention om social trygghet, genom övrigt internationellt samarbete på det sociala området och genom att utlänningars rättigheter till sociala förmåner enligt den svenska sociallagstiftningen successivt har utvidgats, har de utländska medborgarnas sociala situation i Sverige på ett genomgripande sätt förbättrats. Fortfarande kvarstår dock reformarbete på olika sektorer innan invandrare i Sverige kan sägas ha samma sociala grundskydd som övriga invånare.

I detta kapitel tar IU upp invandrarnas sociala situation. De delsekto- rer som IU har valt att granska i detta sammanhang är socialförsäk- ringarna (avsnitt 6.2), socialhjälp och vissa angränsande frågor (avsnitt 6.3), social service som barna- och ungdomsvård, uppsökande verksam— het, social rådgivning, social hemhjälp, åldringsvård och nykterhetsvård (avsnitt 6.4) hälso— och sjukvård (avsnitt 6.5) samt kriminalvård (avsnitt 6.6).

6.1. Andra berörda statliga utredningar

Invandrarnas sociala problem och de åtgärder som kan komma i fråga för att lösa dessa problem måste ses i ett vidare socialpolitiskt perspektiv. Sedan mitten av 1960-talet har målen för den svenska socialpolitiken varit föremål för en intensiv debatt och de nya tendenser som har gjort sig gällande på det socialpolitiska fältet inverkar naturligtvis på utform- ningen av framtida sociala åtgärder för invandrare.

Uppgiften att från principiella utgångspunkter se över den sociala vårdlagstiftningen och dess samband med övriga grenar av det sociala trygghetssystemet åvilar sedan år 1967 socialutredningen (direktiv den 8 december 1967). Utredningen har nyligen avlämnat ett omfattande principbetänkande benämnt ”Socialvården — Mål och medel” (SOU 197439), i vilket utredningen gör en översyn av målen för socialpoliti- ken. Socialutredningen berör även i någon mån invandrarnas sociala situation i sitt betänkande.

Även överväganden från andra statliga utredningar är av betydelse när frågor om invandrarnas sociala situation behandlas. Av särskild betydelse

för IU:s arbete har resultat av familjepolitiska kommitténs arbete varit (direktiv den 26 februari 1965). Kommittén tog in ett särskilt avsnitt i sitt betänkande ”Familjestöd” (SOU l972:34 s. 333—337) om invandrar— barnens rätt till vissa förmåner, och kommitténs förslag i denna del har lett till vissa författningsändringar (se vidare avsnitt 6.2.8). För IU viktiga frågor har även tagits upp av barnstugeutredningen (jfr. avsnitt 8.1.2). Frågan om invandrarnas sociala situation har viss anknytning till ytterligare ett antal statliga utredningar under social- och justitiedeparte- menten som tillsatts under senare år, såsom t. ex. fosterbarnsutredningcn, nykterhetsvårdens anstaltsutredning, socialpolitiska bidragsutredningen, kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården och kriminal- vårdsberedningen.

6.2 Socialförsäkringar rn. m.

Den lagfästa socialförsäkringen kan härledas från industrialismens genom- brott i Europa och avsåg ursprungligen endast skador i samband med industriellt arbete. Vid sidan härav har under 1900-talet utvecklats omfattande system för social trygghet för arbetstagare som drabbas av sjukdom och varaktig arbetsoförmåga som uppkommit utan samband med arbetet, vid arbetslöshet samt för familjens försörjning vid arbets- tagarens död. Även dylika system har i allmänhet utformats som försäkringar. I allt större omfattning har även andra förvärvsarbetande än industriarbetare kommit att omfattas av sådana försäkringssystem.

Mellan socialförsäkringssystemen i Europa varierar ersättningsstandar- den för olika riskfall och persongrupper, liksom även kraven på avgifts- eller annan kvalifikationstid för att försäkringsförmåner skall få upp- bäras. I bl. 3. de nordiska länderna har utvecklingen i viss mån varit en annan än på den europeiska kontinenten. En del system, som på kontinenten anses som typiska socialförsäkringsgrenar, har här från början fått formen av eller utvecklats till allmänna trygghetssystem av icke försäkringsmässig karaktär för stora befolkningsgrupper eller hela befolkningen. Den svenska lagstiftningen gör härvid i allmänhet, om man bortser från folkpensioneringen, ringa eller ingen skillnad mellan i riket bosatta utlänningar och svenska medborgare.

6.2.1. Internationella överenskommelser om social trygghet

Sverige har ingått en rad internationella överenskommelser om social trygghet som modifierar den svenska lagstiftningen till förmån för invandrare bosatta i Sverige. De väsentligaste av dessa överenskommelser är: 1. Konvention den 15 september 1955 mellan Sverige, Danmark, Fin- land, Island och Norge om folkpension, tilläggspension, förmåner vid sjukdom, moderskap, yrkesskada och arbetslöshet, barnbidrag, bi- dragsförskott samt hjälp åt nödställda (SFS 1956:491, ändr. 1962z226, l966:562, 19672113, 19692797 och 1974149).

10.

11.

12.

. Nordisk överenskommelse den 24 februari 1967 om sjukförsäkring

(SFS 1967:80).

. överenskommelse den 22 mars 1973 mellan Sverige och Norge om

rätt i vissa fall till tilläggspension (SFS 1973 2234). Nordisk överenskommelse den 8 september 1959 om arbetslöshets- försäkring (SFS 1959:5 24) och överenskommelse i februari och mars 1974 mellan Sverige och Danmark om gränsarbetares rätt till ersätt- ning under arbetslöshet. . Konvention den 17 december 1954 mellan Sverige och Schweiz om

folkpension och förmåner vid yrkesskada (SFS 19551522). Konvention den 9 juni 1956 mellan Sverige och Förenade Konunga- riket Storbritannien och Nordirland om folkpension, förmåner vid sjukdom, moderskap, yrkesskada och arbetslöshet samt barnbidrag (SFS 1957:154). Konvention den 25 maj 1955 mellan Sverige och Italien om folkpension, tilläggspension, förmåner vid sjukdom, moderskap, yrkesskada och arbetslöshet samt barnbidrag (SFS 1957:458, ändr. l973z750).

. Överenskommelse den 29 oktober 1971 mellan Arbetslöshetskas— sornas samorganisation i Sverige och Instituto Nazionale della Previdenza Sociale i Italien om arbetslöshetsförsäkring. Konvention den 5 juli 1968 mellan Sverige och Jugoslavien om folkpension, tilläggspension, förmåner vid sjukdom, moderskap och yrkesskada samt barnbidrag (SFS l969:375). Europeisk överenskommelse och tilläggsprotokoll den 11 december 1953 om pensioner (SFS 1955:563). Till denna överenskommelse, som för Sveriges del endast avser folkpension, har förutom Sverige — anslutit sig bl. a. Belgien, Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet och Förbundsrepubliken Tysk- land. Därjämte har överenskommelsen godtagits av Danmark, Island, Italien, Norge och Förenade Konungariket Storbritannien och Nord- irland. Medborgare i dessa länder är emellertid genom de vid punkterna l, 6 och 7 angivna konventionerna tillför- säkrade rätt till folkpension på fördelaktigare villkor än enligt överenskommelsen. Enligt tilläggsprotokollet skall flyktingar erhålla folkpension på samma villkor som är föreskrivna i huvudöverens- kommelsen. Europeisk överenskommelse och tilläggsprotokoll den 11 december 1953 om förmåner vid sjukdom, moderskap, yrkesskada och arbets- löshet samt om familjestöd (SFS 1955z563). Denna överenskom- melse har godtagits av samma länder som anslutit sig till den europeiska pensionsöverenskommelsen. Enligt tilläggsprotokollet skall flyktingar erhålla ifrågavarande förmåner på samma villkor som är föreskrivna i huvudöverenskommelsen.

Internationella arbetsorganisationens (ILO) år 1962 antagna kon- vention nr 118 om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet, till vilken Sverige anslutit sig beträffande förmåner vid sjukdom, moderskap, yrkesskada och arbetslöshet (SFS 1964:57).

Av utlänningarna i Sverige omfattas på grund av sin nationalitet ca 75 procent av konventioner mellan Sverige och vederbörandes hemland (l, 5, 6, 7 och 9) och ytterligare 12 procent enbart av de europeiska överenskommelserna (10 och 11) eller i viss mån ILO-konventionen nr 118 (12). Av återstående 13 procent omfattas de flesta inte av någon av Sverige biträdd internationell överenskommelse om social trygghet och är

Tabell 6.1 Vid årsskiftet 1973/74 konventionsskyddade och ej konventionsskydda- de utlänningar (social trygghet)

Aliens in Sweden covered and not covered by social security agreements

Status i konventionsavseende Medborgarskapsland Antal den 31.12.1973 Omfattas av konventioner med annat land

Finland 188 100 Jugoslavien 40 100 Danmark 28 200 Norge 26 600 Italien 6 800 Storbritannien 6 200 Schweiz 2 200 Island 1 500 299 700 Omfattas av de euroepiska

överenskommelserna Västtyskland 18 400 Grekland 16 900 Turkiet 5 600 Nederländerna 2 500 Frankrike 2 000

Belgien 300

Irland 200 Cypern 100 46 000 Övriga

USA 6 400 Polen 6 100 Ungern 4 600 Österrike 4 300 Tjeckoslovakien 4 100 Spanien 3 600 Portugal 1 900 Korea 1 900 Sovjetunionen 1 100 Övriga länder 13 600 Statslösa 3 900 51 500

Summa 397 200

Källa: råtabeller från SCB

därför bl.a. helt uteslutna från rätt till folkpension. [ den sistnämnda gruppen ingår emellertid, till ett antal som inte kan närmare anges, personer, som bl.a. på grund av status som politiska flyktingar är konventionsskyddade. I tabell 6.1 anges antalet personer som ingår i de olika grupperna.

6.2.2. Förmåner vid sjukdom och föräldraskap

Enligt lagen om allmän försäkring är alla som är bosatta i Sverige obligatoriskt sjukförsäkrade. Utlänningari Sverige är i samma omfattning och på samma villkor som i Sverige bosatta svenska medborgare berätti- gade till medicinsk vård mot låg avgift eller avgiftsfritt, till tandvård mot

nedsatt avgift (barn och ungdomar avgiftsfritt enligt särskilda bestäm- melser), till kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och vid allvarlig sjukdom behövliga förbrukningsartiklar och födelsekontrollerande medel i vissa fall samt till sjukpenning vid sjukdom och föräldrapenning vid föräldraskap. Försäkringen handhas av riksförsäkringsverket och de all- männa försäkringskassorna. Alla i riket bosatta personer som fyllt 16 år skall vara inskrivna i allmän försäkringskassa. För i riket bosatta barn gäller försäkringen utan sådan inskrivning. Försäkringen finansieras genom arbetsgivaravgifter, avgifter från de försäkrade och statsbidrag.

F örsäkringsförmånerna utges utan villkor om fullgjord avgifts-, bosätt- nings- eller annan kvalifikationstid. Dock krävs för rätt till föräldrapen- ning för både svenska medborgare och utlänningar, att vederbörande förälder varit inskriven hos försäkringskassa under minst 180 dagar i följd närmast före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten för denna.

Beträffande sjukförsäkringen är principen om likabehandling av i Sverige bosatta utländska och svenska medborgare helt genomförd redan i lagstiftningen. Bestämmelser om likabehandling i detta avseende i internationella överenskommelser, som av Sverige ingåtts med andra länder, berör därför inte invandrare i Sverige.

6.2.3. Förmåner vid yrkesskada

Enligt lagen (19541243) om yrkesskadeförsäkring är i princip varje svensk eller utländsk arbetstagare i allmän eller enskild tjänst obligatoriskt försäkrad för yrkesskada. Med arbetstagare likställs personer som genom- går viss yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller som deltar i praktisk yrkesorientering. Med yrkesskada förstås skada till följd av olycksfall i arbetet eller vid färd till eller från arbetsstället samt av arbetet orsakade sjukdomar av olika slag. Utlänningar bosatta i Sverige har rätt till försäkringsförmåner i samma omfattning och på samma villkor som svenska medborgare.

Försäkringsförmånerna, som utges utan villkor om fullgjord kvalifika- tionstid, omfattar ersättning för kostnader för medicinsk vård, tandvård och läkemedel samt för proteser och andra särskilda hjälpmedel till lindrande av menliga följder av skadan. Vidare omfattar förmånerna sjukpenning, vårdbidrag, livränta vid under längre _eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel, livräntor till efterlevande samt begravningshjälp. Förmånerna utges i full utsträckning vid vistelse utomlands. Försäkringen finansieras uteslutande genom arbetsgivaravgifter.

Eftersom lagstiftningen om yrkesskada helt likställer utlänning med svensk medborgare och försäkringsförmånerna utges oberoende av ivilket land den förmånsberättigade vistas, har — såvitt avser utlänningari Sverige i de överenskommelser om förmåner vid yrkesskada, som träffats med andra länder, endast upptagits frågor om viss samordning i fall då den skadade tidigare varit utsatt för yrkesskada som omfattas av det andra landets försäkring och, vid yrkessjukdom, i fall då den skadade

i båda länderna varit sysselsatt i verksamhet vari fara för sjukdomen förelegat.

6.2.4. Förmåner vid arbetslöshet

Kontantersättningar vid arbetslöshet utges enligt lagen (1973 :370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (19731371) om kontant arbetsmark- nadsstöd. Enligt arbetsmarknadskungörelsen (19662368) föreligger vidare möjligheter till arbetslöshetshjälp genom särskilt anordnade arbeten. Nämnas bör även att långvarigt arbetslösa, som fyllt 60 år och som blivit utförsäkrade från arbetslöshetsförsäkringen eller länge uppburit kontant arbetsmarknadsstöd på arbetsmarknadsmässiga grunder, kan erhålla folk— och tilläggspension i form av förtidspension även om deras arbetsförmåga inte är nedsatt i sådan omfattning som eljest utgör förutsättning för rätt till sådan pension.

Dagpenning på grund av arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen, inom vilken utges dagpenning under begrän- sad tid och längst till 67 års ålder, är frivillig och finansieras genom arbetsgivaravgifter, avgifter från de försäkrade och statsbidrag. Försäk- ringen handhas av erkända arbetslöshetskassor under tillsyn av AMS. Rätt att bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa tillkommer, oberoende av medborgarskap, var och en som fyllt 15 men inte 66 år och som förvärvsarbetar i viss minsta utsträckning och uppfyller föreskrift i kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde som arbets- tagare eller självständig företagare. Såvitt gäller arbetstagare krävs för rätt till ersättning tolv månaders medlemsskap i arbetslöshetskassa. Vidare krävs att den försäkrade närmast före arbetslöshetens inträde har utfört arbete på den svenska arbetsmarknaden i fem månader inom en ramtid av tolv månader. Med förvärvsarbete jämställs i viss utsträckning bl. a. tid då den försäkrade genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt eller uppburit föräldrapenning enligt lagen om allmän försäkring. I ramtiden inräknas inte tid då medlem varit förhindrad att arbeta på grund av t. ex. styrkt sjukdom. Om Kungl. Maj:t har träffat överens- kommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning, skall erkänd arbetslöshetskassa tillämpa dessa villkor.

Frågor om utlänningars möjlighet att för rätt till dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen tillgodoräkna utomlands fullgjord kvalifika- tionstid har upptagits i den nordiska konventionen om social trygghet samt i konventionerna med Italien och med Storbritannien och Nord- irland. Sådana frågor berörs också i den europeiska överenskommelsen och tilläggsprotokollet om sociala trygghetssystem avseende bl. a. för— måner vid arbetslöshet. I den nordiska konventionen och i konventionen med Italien förutsätts att särskilda överenskommelser om tillgodoräk- nande av kvalifikationstid ingås mellan de nordiska länderna resp mellan berörda svenska arbetslöshetskassa och vederbörande italienska försäk-

ringsinrättning. Sådana överenskommelser har träffats år 1959 och år 1971.

I den nordiska särskilda överenskommelsen om arbetslöshetsförsäkring stadgas att vid ansökan om ersättning för försäkrad, som uppehåller sigi nordiskt land och som efter sin senaste inflyttning i landet har fullgjort avgifts- och arbetsperioder om sammanlagt fyra veckor, skall avgifts- och arbetsperioder som är tillgodoräkningsbara i de övriga länderna betraktas som fullgjorda i vistelselandet. Vid tillgodoräknandet skall i annat nordiskt land uppburen daghjälp och därmed likställt motsvarande understöd — dock inte understöd från hjälpkassa _ betraktas som utbetalade i vistelselandet. Överenskommelsen avser alla, oavsett med- borgarskap, som överflyttas från arbetslöshetsförsäkring i ett nordiskt land till arbetslöshetsförsäkringen i ett annat sådant land. Enligt särskild

överenskommelse mellan Sverige och Danmark har svenska och danska gränsarbetare oavsett bostadsorten rätt att tillhöra arbetslöshetsförsäk— ringen i det land, där de arbetar, på samma villkor som det landets medborgare.

Enligt överenskommelsen mellan Arbetslöshetskassornas samorganisa- tion och den italienska försäkringsinrättningen får svensk eller italiensk medborgare, som varit ansluten till den italienska obligatoriska arbetslös- hetsförsäkringen och flyttat från Italien till Sverige, tillgodoräkna tid som är tillgodoräkningsbar i den obligatoriska italienska försäkringen för rätt till ersättning från svensk arbetslöshetskassa som biträtt överenskommel- sen. Denna har biträtts av de erkända arbetslöshetskassorna utom Musikernas m.fl. erkända arbetslöshetskassa och Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa.

I konventionen med Storbritannien och Nordirland har den svenska regeringen förbundit sig att verka för att AMS och de svenska erkända arbetslöshetskassorna medger svensk eller brittisk medborgare, som är medlem i arbetslöshetskassa, rätt att såsom avgifter till kassan tillgodo- räkna försäkringsavgifter som han erlagt iegenskap av arbetstagare enligt den brittiska lagstiftningen. Dessa regler iakttas av samtliga erkända arbetslöshetskassor.

Vid tillämpningen av den italienska överenskommelsen och av konven- tionen med Storbritannien och Nordirland skall — på grund av bestäm- melser i den europeiska överenskommelsen och tilläggsprotokollet med italiensk resp. brittisk medborgare likställas flykting samt medborgare i Belgien, Danmark, Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Förenade Konungariket Stor- britannien och Nordirland, Turkiet samt Förbundsrepubliken Tyskland.

Kontant arbetsmarknadsstöd

Genom det kontanta arbetsmarknadsstödet kompletteras arbetslöshets- försäkringen för arbetslösa som inte är berättigade till dagpenning från försäkringen. Stödet, som finansieras genom arbetsgivaravgifter och statsbidrag, handhas av AMS och länsarbetsnämnderna. Utbetalningen ombesörjs av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Kontant arbetsmarknadsstöd utgåri princip endast för viss begränsad tid. För den som fyllt 60 eller i vissa fall 55 år utgår emellertid stödet under obegränsad tid. Rätten till ersättning upphör dock vid 67 års ålder eller när den arbetslöse dessförinnan börjar uppbära ålderspension eller hel förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd är, oberoende av medborgarskap, arbetstagare och självständiga företagare som inte är arbetslöshetsförsäkrade eller som ännu inte uppfyller försäkringens ersättningsvillkor. I vissa fall kan stödet också utgå till den som är utförsäkrad och inte längre kan få dagpenning från arbetslöshetskassa.

I allmänhet krävs för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd att den arbetslöse arbetat i Sverige i minst fem månader under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde enligt motsvarande regler som gäller för rätt till dagpenning från försäkringen. Utan krav på att arbetsvillkoret uppfyllts utgår kontant arbetsmarknadsstöd till den som i anslutning till att han avslutat ungdomsutbildning, viss yrkesin- riktad vuxenutbildning eller minst tre månaders arbetsmarknadsutbild- ning stått till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande genom den offentliga arbetsförmedlingen under en tid av minst tre månader. Härvid krävs att vederbörande ställt sig till arbetsmarknadens förfogande inom fem månader från utbildningens avslutande. Har Kungl. Maj:t träffat överenskommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning skall dessa villkor tillämpas. Någon sådan överens- kommelse har inte träffats.

Arbetslöshetshja'lp

Arbetslöshetshjälp enligt arbetsmarknadskungörelsen ges i form av bered- skapsarbete, arkivarbete och musikerhjälp. För rätt till arbetslöshetshjälp uppställs inga krav på fullgjord kvalifikationstid, men enligt kungörelsen får sådan hjälp i regel endast ges åt arbetslös svensk medborgare och utlänning som är medborgare i stat, med vilken Sverige träffat överens- kommelse om ömsesidighet i fråga om hjälpåtgärder vid arbetslöshet. I särskilda fall kan även annan utlänning få arbetslöshetshjälp.

Bestämmelser om utlännings likställighet med svensk medborgare i fråga om rätt till arbetslöshetshjälp finns i den nordiska konventionen om social trygghet, i den europeiska överenskommelsen och tilläggsproto- kollet om sociala trygghetssystem avseende bl. a. förmåner vid arbetslös- het samt i ILO-konventionen nr 1 18.

Enligt den nordiska konventionen skall sålunda dansk, finsk, isländsk och norsk medborgare i fråga om rätt till arbetslöshetshjälp vara helt likställd med svensk medborgare.

Enligt den europeiska överenskommelsen skall flyktingar samt med- borgare i Belgien, Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxem— burg, Nederländerna, Förenade Konungariket Storbritannien och Nord- irland, Turkiet samt Förbundsrepubliken Tyskland efter sex månaders vistelse i Sverige vara berättigade till arbetslöshetshjälp på samma villkor som svenska medborgare under förutsättning att vederbörande före

arbetslöshetens inträde stadigvarande bosatt sigi Sverige.

Enligt ILO-konventionen nr 118 skall statslösa samt medborgare i ett antal utomeuropeiska länder (förutom medborgare i några till den nordiska konventionen och den europeiska överenskommelsen anslutna länder) vara likställda med svenska medborgare i fråga om rätt till arbetslöshetshjälp under förutsättning att vederbörande varit stadigvaran- de bosatt i Sverige i sex månader omedelbart före ansökan om hjälpen.

6.2.5. Familjestöd

Andra länders familjestöd motsvaras i Sverige närmast av barnbidrag enligt lagen (l974z529) om allmänna barnbidrag. Hit kan även hänföras studiestöd i form av förlängt barnbidrag enligt studiestödslagen (1973: 349), bidragsförskott enligt lagen (19641143) om bidragsförskott, statligt bostadstillägg till barnfamiljer (SFS 1968z425) samt statskommunalt bostadstillägg till bl. a. barnfamiljer (SFS 19732379).

De allmänna barnbidragen, som administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna, finansieras helt över statsbudgeten. För rätt till allmänt barnbidrag för barn som är svensk medborgare krävs endast att barnet är bosatt i Sverige. För barn som inte är svensk medborgare krävs därjämte att barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i Sverige eller, om detta villkor inte är uppfyllt, att barnet eller endera av dess föräldrar vistas i Sverige sedan minst sex månader.

Enligt den nordiska konventionen om social trygghet är danska, finska, isländska och norska barn helt likställda med svenska barn i fråga om rätt till allmänt barnbidrag (ändring som trätt i kraft den 1 januari 1974).

Enligt ILO-konventionen nr 118 om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet innebär ett lands godtagande av konventionens avsnitt om familjestöd att barnbidrag skall utges inte bara inom landet utan även för barn som är bosatta ivarje annat land som godtagit nämnda avsnitt. På grund härav har ett godtagande av konventionens avsnitt om familjestöd inte ansetts möjligt för Sveriges del. Vid frågans behandling är 1963 (prop. l963z29) framhöll ILO-kommittén att det svenska systemet med allmänna barn- bidrag alltför mycket skilde sig från den typ av familjeförmåner som förekom i de flesta andra länder för att en samordning skulle kunna ske efter konventionens grundsatser.

Till barn som är bosatta iSverige utges av allmänna medel studiestöd i form av förlängt barnbidrag. Bidraget utgår oavsett barnets medborgar- skap utan villkor om viss tids vistelse i Sverige eller fullgörande av annat särskilt kvalifikationsvillkor.

Bidragsförskott, som administreras av barnavårdsnämnderna och utgår av allmänna medel, har i princip karaktär av förskott av faders eller modets underhållsbidrag för barn i fall då barnet inte står under föräldrarnas vårdnad eller vårdnaden om barnet tillkommer endast en av föräldrarna. För rätt till bidragsförskott för barn, som är svensk med- borgare, krävs endast att barnet är bosatt i Sverige. Är barnet inte svensk

medborgare krävs därjämte att vårdnadshavaren är svensk medborgare och bosatt i riket. Enligt särskilt förordnande utgår bidragsförskott om både barn och vårdnadshavare är flyktingar eller statslösa och sedan sex månader vistas i Sverige.

Enligt den nordiska konventionen om social trygghet skall för dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare i fråga om rätt till bidragsförskott i Sverige gälla samma villkor och samma regler som för svenska medbor- gare. I övriga av Sverige ingångna internationella överenskommelser berörs inte frågan om rätt till bidragsförskott.

Statligt och statskommunalt bostadstillägg utges av allmänna medel till barnfamiljer som är bosatta i Sverige. Härvid görs ingen skillnad med avseende på familjernas medborgarskap.

6.2.6. Folkpension Lagstiftningen om folkpensionering

I lagen (19622381) om allmän försäkring regleras, förutom sjuk- försäkringen, även den allmänna pensioneringen. Denna är utformad som två parallella system, nämligen folkpensioneringen, som ger ett grund- skydd, och försäkringen för tilläggspension.

Inom båda pensionssystemen utges ålders- och förtidspensioner samt, vid dödsfall, änke- och barnpensioner. Pensionsåldern är 67 år med möjlighet att tidigarelägga eller uppskjuta uttaget av ålderspension, varvid pensionsbeloppet blir lägre resp. högre än eljest. Förtidspension utges vid upphävd eller med minst 50 procent nedsatt arbetsförmåga eller. i fråga om äldre arbetslösa, vid upphävd eller med minst 50 procent nedsatt möjlighet att förvärva arbetsinkomst. Barnpension utgår till barn under 18 år. Alla pensionerna är automatiskt värdesäkrade genom anknytning till det 5. k. basbeloppet.

Inom folkpensioneringen utges därjämte pensionstillskott för personer utan rätt till tilläggspension eller med låg sådan pension, barntillägg, vårdbidrag för handikappade barn, invaliditetstillägg, inkomstprövat hustrutillägg, inkomstprövat kommunalt bostadstillägg samt, såsom fri- stående pensionsförmån, invaliditetsersättning. Bortsett från det kom- munala bostadstillägget är även dessa förmåner automatiskt värdesäkrade.

Berättigade till folkpension är enligt lagstiftningen endast svenska medborgare. För rätt att uppbära folkpension vid bosättning utomlands krävs att vederbörande har varit mantalsskriven i Sverige för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Folkpensionerna utgår med för de olika pensionsformerna varierande enhetliga belopp utan villkor om viss fullgjord bosättnings— eller annan kvalifikationstid och oberoende av om vederbörande varit arbetstagare eller egen företagare eller överhuvudtaget varit förvärvsarbetande.

Bortsett från det kommunala bostadstillägget, som bestäms av veder- börande kommun och av kommunala medel utges till i kommunen mantalsskrivna personer, finansieras folkpensionerna över statsbudgeten med tillskott av avgifter från arbetsgivare och egna företagare.

1 det följande behandlas bestämmelser i konventioner och följdöver- enskommelser till sådana om invandrares rätt till folkpension dels vid bosättning i Sverige, dels efter flyttning från Sverige samt pensionsrätt enligt den europeiska pensionsöverenskommelsen med tilläggsprotokoll. Därjämte återges pensionsbestämmelser i ILO-konventionen nr 118 ochi 1972 års europeiska konvention om social trygghet.

Konventionsbesta'mmelser om rätt till folkpension vid bosättning i Sverige

Som framgått av det föregående år de konventioner som ingåtts direkt mellan Sverige och andra länder tillämpliga på nordiska, schweiziska, brittiska, italienska och jugoslaviska medborgare. Förutom att de lag— stadgade särskilda förutsättningarna för rätt till ålders-, förtids-, änke- eller barnpension skall vara uppfyllda uppställer konventionerna skilda villkor beträffande i Sverige fullgjord bosättningstid m. rn.

För rätt till ålderspension krävs för nordiska medborgare minst tre års och för medborgare i övriga konventionsländer minst fem års oavbruten bosättning i riket omedelbart före ansökan om pensionen. För italienska och jugoslaviska medborgare krävs dessutom bosättning i riket under en sammanlagd tid av minst 15 år efter fyllda 18 år, däri inräknad femårstiden omedelbart före ansökan. Jugoslavisk medborgare, som varit mantalsskriven i Sverige för de år, under vilka han fyllt 57—62 år, är oberoende av om nämnda bosättningsvillkor är uppfyllda berättigad till viss ålderspension. För italiensk medborgare menas med bosättningstid tid för bosättning och mantalsskrivning.

För rätt till förtidspension krävs för italiensk medborgare att han varit bosatt i riket sammanlagt minst fem år samt att han efter sista ankomsten till Sverige varit normalt arbetsför under minst ett år. För medborgare i övriga konventionsländer krävs minst ett års oavbruten bosättning i riket omedelbart före ansökan om pensionen samt att vederbörande under denna tid minst ett år varit normalt arbetsför. Nordisk eller schweizisk medborgare, som inte uppfyller detta krav, kan erhålla förtidspension efter samma tids bosättning omedelbart före ansökan som krävs för rätt till ålderspension. Jugoslavisk medborgare, som varit mantalsskriven i Sverige för de år, under vilka han fyllt 57—62 år, är oberoende av om ovannämnda villkor är uppfyllda berättigad till viss förtidspension.

För att änkepension skall kunna utgå till änka med nordiskt, schweiziskt eller brittiskt medborgarskap eller till änka efter italiensk eller jugoslavisk medborgare uppställs i konventionerna samma krav på i Sverige fullgjord bosättningstid som gäller för rätt till ålderspension. Bosättningskravet kan ha fullgjorts antingen av den avlidne vid dödsfallet, om också änkan då var bosatt i riket, eller av änkan vid ansökningstill- fället. För änka med nordiskt, schweiziskt eller brittiskt medborgarskap, som vid dödsfallet var bosatt i Sverige, gäller att hon, om den avlidne vid dödsfallet var berättigad till förtidspension, erhåller änkepension vid fortsatt bosättning i riket oberoende av om övriga bosättningsvillkor är uppfyllda. Änka med jugoslaviskt medborgarskap, som varit mantals-

skriven i Sverige för de år, under vilka hon fyllt 57—62 år, är oberoende av om ovannämnda bosättningsvillkor är uppfyllda berättigad till viss änkepension.

För att barnpension skall kunna utgå till barn med nordiskt, schweiziskt eller brittiskt medborgarskap eller till barn till avliden italiensk eller brittisk medborgare krävs antingen — under förutsättning att barnet vid dödsfallet var bosatt i riket — att den avlidne vid dödsfallet fullgjort den bosättningstid som krävs för rätt till ålderspension eller att barnet självt omedelbart före ansökan om barnpensionen varit oavbrutet bosatt i riket minst fem år eller, för barn med nordiskt medborgarskap, minst tre år. För barn med nordiskt, schweiziskt eller brittiskt medbor— garskap, som vid dödsfallet var bosatt i Sverige, gäller att barnet, om den avlidne vid dödsfallet var berättigad till förtidspension, erhåller barn- pension vid fortsatt bosättning i riket oberoende av om övriga bosätt- ningsvillkor är uppfyllda.

Konventionsbestämmelser om rätt till folkpension efter flyttning från Sverige

Enligt den nordiska konventionen är medborgare i nordiskt land likställd med svensk medborgare i fråga om rätt att efter flyttning från Sverige uppbära ålders-, förtids- eller änkepension. Förutsättningen är, liksom för svensk medborgare, att vederbörande varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år. Vidare får nordisk medborgare, som blivit berättigad till svensk folkpension och därefter flyttar till annat nordiskt land, behålla denna pension i högst tre år. Från folkpension som sålunda utbetalas under vederbörandes bosättning i det andra nordiska landet avdras eventuell från detta land utgående pension.

Vid tillämpningen av konventionen med Storbritannien och Nord- irland har brittisk medborgare, som varit mantalskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år och som åtnjuter folkpension, ansetts berättigad att uppbära pensionen även efter flyttning till sitt hemland. Eventuell brittisk pension dras därvid av från folkpensionen.

Genom ändringar i konventionen med Italien, vilka trädde i kraft den 1 november 1973, har italienska medborgare, som varit mantalsskrivna i Sverige för de år under vilka de fyllt 57—62 är, rätt att vid flyttning från Sverige under vissa förutsättningar och i viss utsträckning föra med sig redan utgående folkpension och att även erhålla folkpension vid efter flyttningen inträffat pensionsfall. Förutsättningarna härför är följande:

a) Alla konventionsvillkoren för pensionsrätt under bosättning i Sverige skall vara uppfyllda, varvid dock när pensionsfallet inträffat efter flyttningen bortses från villkoret att minst fem års bosättning skall ha fullgjorts omedelbart före ansökan om pensionen.

b) Vederbörande (den avlidne när det är fråga om änkepension) skall i princip ha förvärvat rätt till tilläggspension genom att pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för erforderligt antal år fr. o. m. 1960, då lagstiftningen om tilläggspension trädde i kraft. Med att rätt till tilläggs-

pension förvärvats likställs att till statlig inkomstskatt taxerad inkomst beräknats för minst tre inkomstår före 1960 eller för så stort antal sådana inkomstår att dessa tillsammans med år, för vilka pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats, uppgår till minst tre. '

Efter flyttning från Sverige utgår under dessa förutsättningar folk- pension i form av ålders-, förtids- eller änkepension i förhållande till sammanlagda antalet kvalifikationsår (år för vilka pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats och inkomstår före 1960 för vilka beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst). Uppgår sammanlagda antalet kvalifikationsår till 30 eller mera, utgår folkpensionen med fullt belopp. I annat fall utgår så stor andel av pensionens fulla belopp som svarar mot förhållandet mellan antalet kvalifikationsår och talet 30. Dock utges efter flyttning från Sverige inga inkomstprövade förmåner, t. ex. hustrutillägg.

Enligt konventionen med Jugoslavien är jugoslavisk medborgare, som varit mantalskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år, berättigad till viss folkpension i form av ålders-, förtids- eller änke- pension, dock inte inkomstprövade förmåner, vare sig han är bosatt i Sverige eller flyttat från riket. Härvid utgår folkpensionen med fullt belopp, om han från fyllda 18 år till dess pensionsfallet inträffade varit mantalsskriven i Sverige för 30 år eller mera, och i annat fall med så stor andel av fullt belopp som svarar mot förhållandet mellan antalet mantalsskrivningsår och talet 30.

Rätt till folkpension enligt den europeiska pensionsöverenskommelsen med tilläggsprotokoll

Medborgare i de länder som är anslutna till den europeiska pensions- Överenskommelsen (se avsnitt 6.2.1 punkt 10) är berättigade till folk— pension i samma omfattning som svenska medborgare under följande förutsättningar:

a) Vederbörande skall vara stadigvarande bosatt i Sverige.

b) Han skall efter fyllda 20 år ha uppehållit sig i Sverige sammanlagt minst 15 år.

c) Han skall omedelbart före ansökan om pension har varit stadig- varande bosatt i Sverige minst fem år i oavbruten följd.

d) För rätt till förtidspension krävs därjämte att vederbörande stadig- varande bosatt sig i Sverige innan den sjukdom, som förorsakar hans arbetsoförmåga eller nedsatta arbetsförmåga, första gången medicinskt konstaterades.

Enligt tilläggsprotokollet till pensionsöverenskommelsen är flyktingar berättigade till folkpension på samma villkor som medborgare i de länder som anslutit sig till överenskommelsen.

ILO-konventionen nr 118 om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet

Genom att ratificera denna konvention förbinder sig ett land att — i den omfattning konventionen föreskriver beträffande olika grenar av social

trygghet — med landets egna medborgare likställa flyktingar, statslösa och medborgare i de andra länder som ratificerat konventionen. Ratifikationen behöver inte avse samtliga grenar av social trygghet utan kan begränsas till att gälla en eller flera sådana grenar. Sveriges ratifikation av konven- tionen avser inte pensionsförmåner. Det kan emellertid i detta samman- hang vara av intresse att återge konventionens bestämmelser rörande den typ av pensioner som folkpensionen representerar.

I detta avseende får enligt konventionen såsom villkor för utgivande av pension till utlänningar uppställas krav på att vederbörande uppehållit sig i landet eller, när fråga är om efterlevande, att den avlidne uppehållit sig i landet under viss tid. Vid förtidspension eller pension till efterlevande får högst krävas fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pensionen resp. före dödsfallet. Vid ålderspension får högst krävas tio år efter fyllda 18 år, därav fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension.

1972 års europeiska konvention om social trygghet

Enligt denna av Sverige ej ratificerade konvention får för utlännings rätt till full ålderspension av folkpensionstyp uppställas villkor om bosättning i landet tio år mellan fyllda 16 år och uppnådd pensionsålder, därav fem år omedelbart före ansökan om pension. För rätt till full förtids- eller efterlevandepension gäller samma bosättningsvillkor som enligt ILO- konventionen nr 118. Därjämte föreskrivs att utlänning, som inte upp- fyller bosättningsvillkoren för rätt till full pension med varit omfattad av landets lagstiftning åtminstone ett år, skall erhålla partiell pension i förhållande till intjänandetid i form av bosättning. Sådan intjänad partiell pension — det kan även bli fråga om full pension — skall utges även efter vederbörandes flyttning från landet. Från export får dock undantas bl. a. pensionsförmåner motsvarande svenska vårdbidrag för barn, invaliditets- tillägg för delvis förvärvsarbetande förtidspensionärer, inkomstprövade folkpensionsförmåner och invaliditetsersättningar.

6.2.7. Tilläggspension

Enligt lagen om allmän försäkring intjänas inom försäkringen för tilläggs- pension, som är obligatorisk, pensionsrätt av arbetstagare och egna företagare genom förvärvsarbete i åldrarna 16—65 år. Pensionsgrundande är för varje kalenderår, intill en viss högsta nivå, den försäkrades förvärvsinkomst under kalenderåret i den mån den överstiger det vid årets början gällande s. k. basbeloppet. Detta, som månadsvis bestäms i förhållande till konsumentprisindex och därigenom följer det allmänna prisläget i Sverige,. var vid 1974 års början 8 100 kr. och steg fr.o.m. april 1974 till 8 500 kr. Upp till basbeloppet anses förvärvsinkomsten pensionsskyddad genom folkpensioneringen. Försäkringen finansieras för arbetstagare uteslutande genom arbetsgivaravgifter och för andra försäk- rade uteslutande genom egenavgifter.

Tilläggspension utgår i form av ålders— och förtidspension på samma

villkor som folkpension av nämnda slag samt, vid den försäkrades död,i form av pensioner till hans efterlevande änka och barn. ] princip krävs för rätt till tilläggspension att den försäkrade förvärvat pensionsgrundande inkomst för minst tre kalenderår. För rätt till förtids- och efterlevande- pension tillgodoräknas emellertid den försäkrade normalt pensions- grundande inkomst t.o.m. 65 års ålder med belopp som kan anses motsvara vad han skulle ha förvärvat efter pensionsfallet om detta inte hade inträffat. Rätt till förtids- eller efterlevandepension kan därför komma att föreligga på grund av endast ett eller två års inom försäk- ringen fullgjord kvalifikationstid i form av förvärvsarbete.

Tilläggspension utgår i förhållande till de pensionsgrundande inkoms- ternas storlek och i förhållande till antalet är, för vilka pensionsgrun- dande inkomst förvärvats eller eljest tillgodoräknats. Med utgångspunkt från denna beräkningsgrund utgår full tilläggspension när antalet pen- sionsgrundande år uppgår till 30 eller mera. Vid mindre antal pensions- grundande år utgår tilläggspension med motsvarande antal trettiondedelar av full pension. Enligt särskilda övergångsbestämmelser, som gäller svenska medborgare födda under åren 1896—1923, kan full tilläggs- pension utgå vid ett lägre antal pensionsgrundande år (20—29). I övrigt är utlänningar likställda med i riket bosatta svenska medborgare ifråga om såväl pensionsrättens intjänande som tilläggspensionens beräkning. Vidare gäller oavsett den pensionsberättigades medborgarskap att tilläggspension vid dennes bosättning utomlands utbetalas utan inskränkningar.

Bestämmelser om försäkringen för tilläggspension avseende utlänningar i Sverige förekommer inte i någon annan internationell överenskommelse än den nordiska konventionen om social trygghet. Enligt denna skall tilläggspension som intjänats i Sverige av medborgare i annat nordiskt land beräknas enligt samma regler som för svensk medborgare, således med tillämpning även av de övergångsbestämmelser som avser försäkrade födda under åren 1896—1923 och som enligt lagstiftningen endast gäller svenska medborgare. ] vissa fall, då en person är bosatt i ett nordiskt land och arbetar som anställd i ett annat sådant land eller arbetar för ett företag som har sitt säte i det andra landet, föreskriver konventionen med avvikelse från principen att pensionsrätten skall intjänas i bosättnings- landet att den i stället skall intjänas i det andra landet. I fråga om s. k. gränsarbetare har mellan Sverige och Norge med stöd av konventionen slutits en särskild överenskommelse om sådana arbetstagares intjänande av pensionsrätt i sysselsättningslandet. ] konventionen har även intagits bestämmelser för att hindra för hög sammanlagd tilläggspension i fall då enligt flera nordiska länders lagstiftning pension kan beräknas på grund- val av antagande om pensionsrätt, som den försäkrade skulle ha intjänat om pensionsfallet inte hade inträffat.

6.2.8. IU:s överväganden

De av statsmakterna år 1968 uppdragna riktlinjerna för invandrarpolitiken innebär bl. a. att i Sverige bosatta utlänningar skall i princip behandlas likvärdigt med svenska medborgare. Detta överensstämmer med grund-

synen i den svenska socialpolitiken. IU har i fråga om de sociala trygghetsgrenarna av socialförsäkringskaraktär undersökt ivad mån detta jämlikhetsmål uppfylls av lagstiftningen eller genom av Sverige ingångna eller biträdda internationella överenskommelser.

Vad gäller sjukförsäkringen är enligt lagstiftningen utlänningar i Sverige helt likställda med svenska medborgare som är bosatta i riket. [ Sverige liksom i de övriga nordiska länderna är sjukförsäkringen uppbyggd efter principen att endast i landet bosatta personer omfattas av försäkringen och inte t. ex. invandrares i hemlandet kvarlämnade familjemedlemmar. Enligt flertalet kontintentala system är emellertid familjemedlemmarnas försäkringsskydd knutet till familjeförsörjarens försäkringstillhörighet. När en invandrare från ett sådant land blir sjukförsäkrad i Sverige och upphör att vara försäkrad i sitt hemland, kommer därför de kvarlämnade familjemedlemmarna ofta att sakna rätt till sjukvård på försäkringens fördelaktigare villkor i fråga om vårdavgifter m.m. En lösning av detta problem, som påtalats av bl.a. invandrarorgani- sationer, är på grund av systemens olika konstruktion inte möjlig inom ramen för den svenska lagstiftningen.

Inom yrkesskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsiikringen, det kontanta arbetsmarknadsstödet och — så när som på vissa övergångsbestämmelser för svenska medborgare tillhörande äldre åldersgrupper — tilläggspensio- neringen (ATP) är utlänningar helt likställda med svenska medborgare. Oavsett den pensionsberättigades medborgarskap kan ATP t. ex. utbeta- las utan inskränkningar vid bosättning utomlands. För tillhörighet till yrkesskadeförsäkringen krävs ingen kvalifikationstid. Frågan om tillgodo- räknande av utomlands fullgjord kvalifikationstid för rätt till förmån från de övriga trygghetsgrenarna är beroende på överenskommelser mellan Sverige och berörda länder. Ett flertal sådana överenskommelser har träffats på grundval av ömsesidighet.

Berättigade till arbetslöshetshjälp är i princip endast svenska medbor- gare och utlänningar som omfattas av överenskommelser om ömsesidig- het. Även i fall då sådana överenskommelser inte har träffats finns dock enligt lagstiftningen möjlighet att göra undantag från kravet på svenskt medborgarskap.

Rätt till bidragsförskott har enligt lagstiftningen svenska barn och enligt den nordiska konventionen om social trygghet därjämte invandrar- barn som är medborgare i annat nordiskt land. Familjepolitiska kommit- tén föreslogi sitt betänkande SOU l972:34 slopande av kravet på svenskt medborgarskap, och [U har i yttrande över betänkandet anslutit sig till detta förslag. I ett den 19 juni 1974 avgivet betänkande har riksförsäk- ringsverket och statskontoret bl. a. föreslagit att samma bosättnings— och medborgarskapsregler skall gälla för rätt till bidragsförskott som för rätt till barnbidrag.

Allmänt barnbidrag utgår enligt lagstiftningen för svenskt barn som är bosatt i riket samt för här bosatt utländskt barn, under förutsättning att barnet fostras av någon som är bosatt i riket eller att barnet eller endera av dess föräldrar sedan minst sex månader vistas i riket. För utländskt barn som tillsammans med sina föräldrar flyttar till Sverige medför dessa

bestämmelser att rätt till barnbidrag inträder först efter en väntetid som kan variera från två till sex månader. IU har tidigare i sitt yttrande över familjepolitiska kommitténs ovan nämnda betänkande anslutit sig till kommitténs förslag om slopande av kraven på mantalsskrivning och sex månaders vistelse. Därefter har genom ändring i nordiska konventionen om social trygghet, som trätt i kraft den 1 januari 1974, barn med danskt, finskt, isländskt eller norskt medborgarskap blivit helt likställda med svenska barn i fråga om rätt till allmänt barnbidrag. De får således numera barnbidrag i och med att de är bosatta i riket.

Till skillnad från vissa andra invandringsländer utger Sverige inte barnbidrag för utlänningars i hemlandet kvarlämnade barn. Vid 1963 års riksdagsbehandling av frågan om ratifikation av avsnittet om familjestöd i ILO-konventionen nr 118, i vilket krävs export av barnbidrag för barn bosatta inom länder som godtagit nämnda avsnitt, uttalades att det svenska systemet alltför mycket skilde sig från den typ av familjeförmåner som förekom i de flesta andra länder för att en samordning skulle kunna ske efter konventionens grundsatser. På grund härav ansågs ett godtagande av konventionens familjestödsavsnitt inte möjligt för Sveriges del (prop. 196329).

Emellertid tolkas de nuvarande lagbestämmelserna av riksförsäkrings- verket på så sätt att utländska barn, som är mantalsskrivna i Sverige och vilkas föräldrar är bosatta här, är berättigade till barnbidrag under skolgång i hemlandet. Frågan hänger delvis samman med tolkningen av bosättningsbegreppet, som utreds av hemvistsakkunniga.

De egentliga svårigheterna att på den sociala trygghetens område skapa likställighet mellan utlänningar och svenska medborgare möter inom folkpensioneringen. Detta gäller dock inte medborgare i de övriga nordiska länderna, vilkas grundpensionssystem företer stora likheter med den svenska folkpensioneringen. Med dessa länder har uppnåtts en samordning av systemen som får anses motsvara högt ställda krav. Enligt samordningsreglerna i den nordiska konventionen om social trygghet är nordiska medborgare med avseende på rätten till grundpension (folk- pension) helt likställda med bosättningslandets medborgare efter en vistelsetid av i regel tre år, i vissa fall efter en kortare tids vistelse i landet. Efter flyttning till annat nordiskt land utbetalas beviljad pension i regel tre år, varefter fortsatt motsvarande pension utges av det nya bosättnings- landet på de villkor och med det belopp som gäller enligt dess lagstiftning. I Danmark, Island och Norge, där grundpensionens storlek beror av bosättningstid i landet, får därvid bosättningstid i annat nordiskt land tillgodoräknas.

Med andra länder än de nordiska har en samordning enligt den nordiska ömsesidighetsmodellen inte varit möjlig, beroende på grund- läggande olikheter i pensionssystemen. Till skillnad från ATP, som av svenskar och utlänningar intjänas på lika villkor och vars pensionsför- måner exporteras i obegränsad omfattning, är rätten till folkpension i den svenska lagstiftningen förbehållen svenska medborgare och i princip beroende av bosättning i Sverige. Vid bosättning utomlands kan folkpension i regel utgå endast under förutsättning att vederbörande varit

mantalsskriven i Sverige för de år då han fyllt 57—62 år. Pensionen utgår med i princip lika belopp för alla oberoende av arbetsinsatser i arbetsför ålder och har sålunda karaktären av ett grundskydd. Denna konstruktion saknar nästan helt motsvarighet på den europeiska kontinenten, där pensionsrätt tjänas in genom förvärvsarbete och där pension utgår från botten i förhållande till förvärvsinkomst eller erlagda avgifter för pensionsfallets inträffande. En förutsättning för pensionsrätt äri allmän- het förvärvsarbete eller avgiftsbetalning under en förhållandevis lång tid, ofta minst 15 år.

Oaktat dessa olikheter har i konventioner med flera länder intagits bestämmelser om rätt för utlänningar att efter mer eller mindre långvarig vistelse i Sverige uppbära folkpension vid fortsatt bosättning i riket. På senare tid har i konventioner med först Jugoslavien och senare med Italien medgivits rätt för medborgare i dessa länder att även efter flyttning från Sverige uppbära partiella folkpensioner i förhållande till bosättnings— eller arbetstid i Sverige. Sådan export har inte medgivits på fördelaktigare villkor än för svenska medborgare, dvs. efter mantalsskriv- ning i riket för de år varunder vederbörande fyllt 57—62 år.

Även för medborgare i en del länder, med vilka Sverige inte ingått särskilda konventioner, föreligger på grund av den av Sverige biträdda europeiska pensionsöverenskommelsen rätt till folkpension i Sverige efter 15 års bosättning i riket, därav minst fem år omedelbart före ansökan om pension. Vissa invandrargruppertäcks emellertid varken av konventioner eller av den europeiska överenskommelsen och saknar sålunda helt folkpensionsskydd. Enligt IU:s mening är det angeläget att det för dessa tillskapas ett sådant skydd av åtminstone den omfattning som föreligger enligt den europeiska överenskommelsen.

IU föreslår därför att samtliga i riket bosatta utlänningar tillförsäkras ett lagfäst minimiskydd i form av rätt till folkpension efter viss tids vistelse i Sverige. Frågan härom bör tas upp till prövning med det snaraste.

6.3. Socialhjälp m.m.

I detta avsnitt tar IU upp bl. a. frågan om kostnadsfördelning mellan stat och kommun beträffande socialhjälp till utlänningar. Vissa till social- hjälpen angränsande problem tas även upp i detta avsnitt. Det gäller bl. a. nuvarande praxis beträffande polismyndigheternas handläggning av frågor om tillfälligt ekonomiskt stöd till utlänningar, frågan om det 5. k. hemsändningsinstitutet samt statistiken över socialhjälp till utlänningar.

6.3.1. Regler för socialhjälp till utlänningar

Lagen (19562) om socialhjälp, som bl.a. reglerar rätten att erhålla individuell behovsprövad ekonomisk hjälp, innehåller även bestämmelser rörande omvårdnad, bistånd i personliga angelägenheter samt vård i ålderdomshem. År 1968 inskrevs i socialhjälpslagen kommunernas

förstahandsansvar för handikappvården. I samband därmed infördes en skyldighet för kommunen att ”göra sig väl förtrogen med den enskildes behov”, vilket bl. a. skall förverkligas genom en aktiv uppsökande verksamhet.

I socialhjälpslagens 1 & stadgas att det är vistelsekommunen som skall tillse att den enskilde erhåller den omvårdnad och hjälp som motsvarar hans behov. Någon skillnad i detta avseende görs inte mellan svenska och utländska medborgare. Det föreligger inte krav på kyrkobokföring för att erhålla hjälp.

Obligatorisk socialhjälp (12 5) är avsedd att vara ett minimiskydd, såväl i ekonomiska krissituationer som vid långvariga hjälp- och vård- behov, arbetsoförmåga och liknande. Den beviljas efter ansökan (ibland dock oberoende av sådan) hos social centralnämnd (socialnämnd) när vissa förutsättningar är uppfyllda. Den obligatoriska socialhjälpen kan utgå till

a. minderåriga (den som inte fyllt 16 år), b. åldringar, c. sjuka och handikappade (”lyte eller eljest bristande kropps- och själskrafter”) vilka inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl helt eller delvis bör avhålla sig från arbete, under förutsätt- ning att vederbörande själv saknar medel och att hans behov inte tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde är inte återbetalningsskyldig för obligatorisk socialhjälp. Däremot kan den beviljande kommunen återsöka sådan socialhjälp från annan kommun om den som erhållit hjälp är mantalsskriven i den andra kommunen, eller i vissa fall från staten (bl. a. om vederbörande är utländsk medborgare).

Frivillig socialhjälp (13 &) utgår i andra fall än de i 12 & angivna efter vad socialnämnden anser vara erforderligt ivarje särskilt fall. I ett mindre antal kommuner har kommunfullmäktige fastställt särskilda regler för frivillig socialhjälp. Den frivilliga hjälpen möjliggör en rad långsiktiga åtgärder med i många fall rehabiliterande inriktning. Enligt 13 5 kan även socialvårdsbehov av tillfällig natur tillgodoses, t. ex. starthjälp efter frihetsberövande, hemsanering, klädutrustning och liknande. För hjälp som beviljats enligt denna paragraf är hjälptagaren i princip återbetal- ningsskyldig.

Statsbidrag för utgiven socialhjälp regleras huvudsakligen i 23 & socialhjälpslagen. Huvudbestämmelsen är att staten via länsstyrelserna ersätter utgiven obligatorisk socialhjälp för utländska medborgare samt för svenskar som inte är mantalsskrivna i landet eller vilkas mantalsskriv- ning inte har kunnat fastställas. Härtill kommer en rad specialbestämmel- ser som något vidgar statsbidragsgivningen. Nedan återges 23 &:

”23 5. För socialhjälp, som enligt 12 % åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskriv- ningsort för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat

hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten i den mån gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild person. Vad nu sagts skall även gälla i fall som avses i 22 å andra stycket, där för det senaste är, för vilket vistelse eller inackordering i enskilt hem eller vårdhem under omständigheter, som i a) — c) sistnämnda lagrum sägs, ej påverkat hjälptagarens mantals- skrivning, hjälptagaren icke blivit mantalsskriven i riket eller hans mantalsskrivningsort ej kunnat utrönas.

Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för socialhjälp, som enligt 12 % lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall som avses i 225 andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk medborgare.”

Beträffande socialhjälp åt flyktingar och därmed jämställda gäller särskilda statsbidragsregler. För socialhjälp m. m. till flyktingar erhåller nämligen kommunerna via socialstyrelsen statsbidrag för utbetald social- hjälp såväl enligt 12 & (obligatorisk) som enligt 13 & (frivillig). Särbestäm- melser gäller även beträffande socialhjälp till utomnordiska zigenare m. fl.

6.3.2. Hemsändningsinstitutet

Sverige har genom att ratificera vissa konventioner om social trygghet och medicinsk hjälp åtagit sig vissa förpliktelser gentemot de fördrags- slutande staternas nödställda medborgare som vistas i landet (jfr. avsnitt 6.2.1). 1 såväl 1955 års nordiska trygghetskonvention som 1953 års europeiska konvention om social och medicinsk hjälp ingår således även bestämmelser om hemsändning under vissa omständigheter av nödställda eller personer som är i behov av särskild vård och som vistas i annat konventionsland.

Även i svensk lagstiftning finns bestämmelser om hemsändning av personer som är i behov av särskild hjälp och vård. Kungl. Maj:t har med stöd av 71 & utlänningslagen utfärdat särskilda bestämmelser om hemsändande av utlänning som inte är politisk flykting, nämligen beträffande 1) den som erhåller socialhjälp 2) den som omhändertas enligt barnavårdslagen 3) den som undergår sluten psykiatrisk vård och 4) den som är psykiskt utvecklingsstörd. Syftet med dessa bestämmelser om hemsändning har varit att ge utlänningens hemland det slutliga ansvaret för utlänningens hälso- och sjukvård.

[ enlighet med stadgandet i 71 & utlänningslagen har utfärdats en kungörelse (19561492) angående anmälan om socialhjälp ät utlänningar m. m. I kungörelsen finns även bestämmelser om hemsändning av den som omhändertas enligt barnavårdslagen. Vidare har utfärdats en kungörelse (l966:585) angående tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall m. m., i vilken villkoren anges för att framställning om hemsändande av personer med psykiatriska vårdbehov och vissa psykiskt utvecklingsstörda skall kunna göras av patient, anhöriga eller överläkare.

I såväl konventionen som i kungörelsen angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar stadgas att hemsändning inte skall komma i fråga om vissa humanitära skäl talar däremot. Såsom särskilda humanitära

skäl för att hemsändning inte skall komma till stånd nämns bl. a. att nära anhöriga skiljs från varandra, om utlänningen nått en framskriden ålder och länge vistats i landet samt om det skulle innebära men för utlänningens hälsa.

I detta sammanhang är bestämmelserna om hemsändning av utlänning som uppburit socialhjälp av särskilt intresse. Det åligger varje kommun att inom 14 dagar efter den dag då socialhjälp började utgå till en person som inte är svensk medborgare, och om behovet av socialhjälp kan antas bli varaktigt, anmäla detta till länsstyrelsen. På samma sätt åligger det kommunen att anmäla till länsstyrelsen om en utlänning omhändertagits enligt barnavårdslagen och om omhändertagandet kan antas bli varaktigt. Är utlänningen dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare räknas såsom varaktigt behov endast sådant behov som antas vara i minst ett år. Det åligger länsstyrelsen att pröva om framställning om utlännings hemsändande skall göras hos Kungl. Maj:t.

Enligt länsstyrelsernas organisationsnämnds ärendestatistik för budget- året 1971/72 hade sammanlagt 147 anmälningar om socialhjälp och om omhändertagande för samhällsvård av utlänningar inkommit till läns- styrelserna. Samma statistik redovisar att 129 ärenden avgjorts under samma budgetår och 14 ärenden förts över till nästa budgetår. Till t. ex. länsstyrelsen i Malmöhus län hade inkommit 36 ärenden och till länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län hade vardera inkommit 15 ärenden. Till övriga länsstyrelser hade ett fåtal ärenden inkommit och tre länsstyrelser hade inte registrerat något ärende.

Antalet anmälningar om varaktigt behov av socialhjälp hos utlänningar till länsstyrelsen i Malmöhus län var under år 1972 25. Länsstyrelsen har efter prövning av anmälningarna inte funnit sådana omständigheter föreligga att framställning om hemsändning i något fall borde göras hos Kungl. Maj:t. Socialdepartementet mottar ett begränsat antal framställ- ningar från länsstyrelserna om hemsändning. [ ytterst få fall har Kungl. Maj:t beslutat att hemsändning skall ske.

6.3.3. Socialhjälp i väntan på arbetstillstånd

För utomnordiska invandrare som vill ta anställning i Sverige krävs att AT skall vara beviljat före inresan. Som framgår av avsnitt 4.2.1 är det emellertid ett inte oansenligt antal personer som söker AT efter inresa till Sverige. De som söker AT först efter inresa kan vara s. k. anknytningsfall (anhöriga till här bosatta invandrare), personer som anser sig vara politiska flyktingar och som sökt politisk asyl, personer som inte känner till att man måste ha AT före inresa, studerande som vill fortsätta att arbeta i Sverige efter det att den för dem tillståndsfria tiden (tre månader) löpt ut samt specialarbetare som är här för arbete under kortare tid.

Handläggningstiden hos SIV för samtliga AT-ärenden framgår av tabell 6.2. Någon särredovisning av handläggningstiden för ärenden om AT efter inresa förekommer inte. Handläggningstiderna är i realiteten längre än

Tabell 6.2 Handläggningstid hos SIV för samtliga arbetstillståndsärenden som avgjordes under andra kvartalet 1974

Time taken by the National Immigration and Naturalization Board to handle all work permit cases decided during the second quarter of 1974

Antal veckor Antal beslut Procent

—2 2 979 41.4 2—4 1 645 22.9 4—6 838 11.7 6—8 517 7.2 8— 1 212 16.9

Summa 7 191 100

Källa: SIV

vad som framgår av tabellen eftersom de även handläggs av polismyndig- het och i vissa fall av länsarbetsnämnder och fackliga organisationer.

Eftersom en del ärenden om AT efter inresa är svåra att utreda kan de ta väsentligt längre tid att handlägga än övriga ansökningar om AT. Den som ansöker om AT efter inresa får inte ta anställning förrän AT beviljats. Det förekommer dock att en del frestas att ta anställning med tillfälliga arbeten för att klara försörjningen. Många klarar även ekonomin genom egna sparmedel eller genom hjälp av släktingar och närstående. En del tvingas söka socialhjälp. Det förekommer också att man under väntetiden förstör såväl sin egen som anhörigas ekonomi, varför socialhjälpsbehovet kan kvarstå även efter det att tillståndsfrågan är avgjord.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 1971 har polismyndighet möjlighet att i vissa fall bevilja ekonomisk hjälp till utlänningar som väntar på AT och UT. Förutsättningen är att vederbörande saknar medel till uppehållet och ”anträffats vid ankomsten till Sverige eller omedelbart därefter och beträffande vilken prövning pågår i fråga om tillstånd för honom att kvarstanna i riket” (föreskrifter och anvisningar för polis- väsendet 970—2). Vederbörande skall ha uppehållit sig i landet högst sju dagar, ”i annat fall stannar kostnaderna på socialnämnd även om avvisning av utlänningen aktualiserats”. Hjälpen avser i huvudsak medel för inkvartering, kost, fickpengar, akut tandvård samt kläder och skor. Polisverkets kostnader för denna hjälp uppgick budgetåret 1972/73 till 548 000 kr.

Ansvarsfördelningen mellan den lokala socialnämnden och polis— myndigheten vad gäller tillfällig ekonomisk hjälp för personer som söker AT efter inresa är sålunda reglerad, men tillämpningen varierar mellan olika kommuner och polisdistrikt. Detta kan illustreras med praxis i Malmö och Trelleborg. Vad gäller personer som söker politisk asyl har det träffats en överenskommelse mellan socialförvaltningen och polis- myndigheten i Malmö att socialförvaltningen skall svara för uppehållet från första dagen i Sverige, även om polismyndigheten har kommit i kontakt med vederbörande före åttonde dagen efter ankomsten. Social-

förvaltningen följer därefter ärendet till dess beslut i tillståndsfrågan träffats. Den hjälp som lämnas till dess att beslut har träffats i tillståndsfrågan betraktas som ett förskott, vilket sedan återsöks från RPS via polismyndigheten i Malmö. Personer som inrest till Malmö och som saknar AT eller UT beviljas inte socialhjälp för uppehälle, såvida det inte helt klart rör sig om socialhjälpsbehov enligt 12 & socialhjälpslagen eller vederbörande har sökt politisk asyl. I övriga fall betraktas vederbörande som ”turist”. Den socialhjälp som i dessa fall kan förekomma är huvudsakligen hemresa till närmaste gränsstation. I Trelleborg svarar emellertid polismyndigheten för tillfällig hjälp till samtliga som sökt AT och UT efter inresa om de kontaktat polismyndig- heten inom sju dagar efter ankomsten. I övriga fall svarar sociala centralnämnden för hjälp till uppehållet.

6.3.4. Statistisk översikt Allmän t

Samhällets samlade socialhjälpskostnader uppgick år 1973 till 527 milj. kr., vilket motsvarar ca en procent av de totala samhällsutgifterna för socialpolitiken. Kostnaderna för socialhjälpen varierar starkt mellan kommunerna.

År 1973 erhöll 490000 personer socialhjälp, dvs. sex procent av befolkningen. Merparten av socialhjälpstagarna uppbär dock socialhjälp under en kortare period. Andelen socialhjälpstagare har under hela 1900-talet, utom på 1930-talet, pendlat mellan fyra och sex procent. I vissa hastigt expanderande kommuner utgör andelen socialhjälpstagare ofta 10 procent eller mer och i några av Stockholms förorter utgör socialhjälpstagarna 20 procent av befolkningen. I stora delar av södra och västra Sverige uppgår socialhjälpstagarna till endast ett par procent av befolkningen. För ett par decennier sedan förekom det sällan att utländska medborgare uppbar socialhjälp. Invandringen under 1960-talet har medfört en ökning av antalet utländska medborgare bland social- hjälpstagarna.

För en utförlig beskrivning av socialhjälpens utveckling och omfattning hänvisas till socialutredningens betänkande SOU 1974:39.

Socialhiälp till utländska medborgare

Av tabell 6.3 framgår antalet och andelen hjälpfall m. m. med huvudman som inte är svensk medborgare under perioden 1968—1972.

De hjälpfall som har en huvudman som inte är svensk medborgare har en familjetypmässigt och åldersmässigt från övriga hjälpfall avvikande sammansättning. Andelen barnfamiljer är betydligt större bland ut- ländska hjälpfall än bland svenska och denna skillnad har ökat under senare år. Däremot har andelen ensamstående män bland utlänningarna , som tidigare varit större än bland svenskarna _ sjunkit och ligger nu på samma nivå som för svenskarna. Åldersmässigt är de utländska hjälpfallen betydligt yngre (se tabell 6.4).

1 Resultatet från en- käten, bl. a. vad gäller so- cialhjälp, har presenterats i Kommunal tidskrift nr 19/1971 (tabell 3). 2 "Socialhjälpstagare i Malmö 1966—1969”, Drätselkontorets i Malmö statistikavdelning 1971, 60 s.

Tabell 6.3 Antalet hjälpfall m. m. som erhållit socialhjälp efter huvudmannens medborgarskap åren 1968—1972 Social assistance by nationality of head of receiving family, 1968—1972

Antal hjälpfall m. m. 1968 1969 1970 1971 1972 Antal hjälpfall Totalt 182 510 195 815 222 017 250 233 251958 Därav med utländsk huvudman 15 576 19 749 27 064 31 347 30 285 Procent 8,5 10,1 12,2 12,5 12,0 Kostnader för socialhjälpen (i milj. kr) Totalt 252,9 292,0 358,5 443,7 496,1 Därav till hjälp- fall med utländsk huvudman 18,4 24,4 39,1 55,6 66,4 Procent 7,3 8,4 10,9 12,5 13,4 Kostnaden i genom- snitt per hjälpfall

(i kr) Samtliga 1514 1491 1615 1773 1969 Därav med utländsk huvudman 1 386 1 235 1 445 1 774 2 193

Källa: SOS, Socialvården 1968—1972

Socialhjälpen i medeltal per hjälpfall var, som framgår av tabell 6.3, tidigare lägre för hjälpfall med utländsk huvudman, men för år 1972 ligger det genomsnittliga beloppet högre för utländska hjälpfall. Skillna- derna förklaras delvis av den olika familjetypssammansättningen. Om man håller familjetypen konstant reduceras skillnaden mellan utländska och svenska hjälpfall år 1972 till ungefär hälften. I flera undersökningar har påvisats att socialhjälpen till utländska hjälpfall utgår under kortare perioder än till svenska hjälpfall.

I ett antal undersökningar, bl. a. den kommunenkät lU genomförde år 1970, har man konstaterat att andelen socialhjälp utgiven till hjälpfall med utländsk huvudman starkt överstiger andelen utlänningar i kommu- nens befolkning.l Därav kan man dock inte, som har skett ibland, dra slutsatsen att utlänningarna skulle erhålla socialhjälp i större utsträckning än svenska medborgare. Bland de utlänningar som erhållit socialhjälp ingår personer som inte är fast bosatta och kyrkobokförda i Sverige. När man beräknar frekvensen utlänningar i befolkning ingår dock bara de kyrkobokförda utlänningarna. Fördelningen av den socialhjälp som utgått till hjälpfall med utländsk huvudman på kyrkobokförda resp. icke kyrkobokförda utlänningar har inte närmare kunnat belysas i gjorda undersökningar. I en undersökning i Malmö avseende socialhjälpen år 1966—1969 konstateras dock att ”en stor andel av de utländska medborgare som erhållit ekonomisk hjälp i Malmö, icke är skrivna i

staden”.2

Tabell 6.4 Hjälpfall som erhållit socialhjälp åren 1968—1972 efter medborgarskap, familjetyp och ålder. Procent.

Social assistance by type of family, age and nationality of head of family, 1968—1972. Percentages.

Familjetyp Ensamstående män utan barn med barn Ensamstående kvinnor utan barn med barn

Gifta/samboende par utan barn med barn

Ålder —15 16—29 30—39 40—49 50—59 60—66 67—74 75—

Antal hjälpfall

1968 1969 1970 1971 1972

Samtliga

22 12 11 19

0 28 16 16 14 9 9 8

Med ut- ländsk huvudman

Samtliga

14 22 10 13

6 11 24 19

0 0 45 31 27 16 16 14 14 9 8 8

(NN—|_—

Med ut- ländsk huvudman

Samtliga

43 34 14 21 10 13

7 11 26 21 0 0 49 33 26 17 14 15 12 8 8 7

(NN—1—

Med ut- ländsk huvudman

Samtliga

14 13 10 12

8 10 28 24 () _ 51 38 25 18 13 15 6 12 2 7 1 6 1 5

Med ut- ländsk huvudman

S am tliga

Med ut- ländsk huvudman

(NN—1—

35 1 18 13 10 24

0 40 19 14 11 6 5 4

182 510

Källa: SOS, Socialvården 1968—1972

15 576 195 815 19 749 222 017 27 064 250 233 31 347

251 958

kDNv—dv—t

30 285

' linligt uppgift ger t. ex. socialnämnden i Stock- holm varje månad pengar För hemresa till 100—300 finländare. Dessa perso- ncr ingår i statistiken över utlänningar som er- hållit socialhjälp.

Bland de utlänningar som erhåller socialhjälp utan att vara fast bosatta i Sverige finns såväl personer som tillfälligt arbetar i Sverige som, vilket torde vara vanligare, tillfälliga besökare som får hjälp vid enstaka tillfällen, t. ex. med hemresan. Minskningen av antalet socialhjälpsfall med utländsk huvudman, och av andelen ensamstående under år 1972, kan eventuellt hänga samman med den starkt minskade invandringen under senare år.

Det är troligt att den socialhjälp som utgår till utlänningar, speciellt icke kyrkobokförda utlänningar, är av mycket varierande storlek och varaktighet eftersom däri ingår såväl kortvarig hjälp för t. ex. hemresal som sådana fall som i väntan på AT och UT måste anlita socialvården. Att den genomsnittliga kostnaden för utgiven socialhjälp per hjälpfall för utländska medborgare år 1972 överstiger motsvarande kostnad för hjälp till svenska medborgare behöver således inte innebära att antalet fall med höga bidragsbelopp har ökat, utan kan bero på att antalet hjälpfall som har fått mindre belopp för hemresa har sjunkit.

Statsbidrag till kommunerna

Socialhjälpen är en kommunal angelägenhet, som nästan helt finansieras med kommunalskattemedel. Statens ersättning till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna, som huvudsakligen utgör ersättning för socialhjälp till utländska medborgare, uppgick budgetåret 1972/73 till ca 28 milj. kr., varav närmare åtta milj. kr. avsåg flyktingar.. Detta innebär att statsbidraget till kommunerna för utgiven socialhjälp till utlänningar täcker ca fem procent av kommunernas totala socialhjälpskostnader. Antalet hjälpfall för vilka kommunerna fått ersättning från länsstyrel- serna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna åren 1964—1970 framgår av tabell 6.5. Uppgifter som enbart avser ersättning enligt socialhjälps-

Tabell 6.5 Antal hjälpfall för vilka statlig ersättning utgått enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna åren 1964—1970

Cases for which municipalities received state compensation under the Social Assistance and (”hild Welfare Acts, 1964—1970

År Antal hjälpfall Totalt Därav nordiska medborgare Antal % 1964 5 400 2 700 50 1965 5 700 3 500 61 1966 6 800 4 300 63 1967 6 600 3 650 55 1968 7 200 4 800 67 1969 9 100 6 300 69 1970 11 200 8 200 73

Källa: Socialdepartementet

lagen finns inte tillgängliga. Enligt uppgifter från några län som har redovisat kostnaderna separat avser 60—70 procent av statens ersättning kostnader enligt socialhjälpslagen.

År 1969 var hela antalet hjälpfall med utländsk huvudman 20 349 och å." 1970 27 295. Jämför man dessa uppgifter med siffrorna i tabell 6.5 framgår det att kommunerna har fått ersättning för betydligt mindre än hälften av hjälpfallen med utländsk huvudman, vilket torde innebära att merparten av socialhjälpen till utlänningarna utges enligt 13 &.

Av de 848 kommuner som fanns år 1969 var det 292 (34 procent) som inte hade rapporterat några utländska socialhjälpsfall till SCB. Bland de övriga kommunerna fanns ett stort antal med mycket få fall utländska hjälptagare. Utgivna belopp var tämligen låga i flertalet kommuner. Den till utlänningar utgivna socialhjälpen år 1969 översteg 15 000 kr. i 149 kommuner (18 procent).

1 en specialundersökning som socialdepartementet har låtit utföra i fyra län med anledning av den i avsnitt 12.3.1 nämnda skrivelsen från Svenska kommunförbundet angående kostnadsansvaret för anpassnings- åtgårder och socialhjälp till utländska medborgare m. m. och som IU under hand tagit del av — framgår bl.a. de totala återsökningsbara kostnaderna enligt 125 socialhjälpslagen för socialhjälp till utländska medborgare i dessa län och hur mycket staten medgivit vara statsbidrags- berättigade kostnader. Undersökningen avsåg Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län. Sökta och erhållna belopp totalt, resp. lägsta och högsta belopp som kommun sökt resp. erhållit i ersättning från statsverket framgår av tabell 6.6.

Av kommunerna sökt ersättning för socialhjälp till utländska med- borgare har beviljats i mycket varierande utsträckning. Dessa variationer torde kunna förklaras av att olika kommuner och länsstyrelser tillämpar

Tabell 6.6 Av kommunerna sökta och beviljade ersättningsbelopp för socialhjälp år 1969

Compensation applied for and received by municipalities for social assistance 1969

Län Sökt ersättningsbelopp kr. Beviljade ersättningsbelopp kr. Totalt För kommun inom Totalt För kommun inom gruppen i resp. gruppen i resp. län län Högsta Lägsta Högsta Lägsta tal kr. tal kr. tal kr. tal kr. Stockholm 2 970 349 1 199 688 197 2 251601 1 123 251 215 Malmöhus 1 030 701 568 614 215 965 178 567 167 215 Göteborgs och Bohus län 1 159 829 880 476 50 989 661 762 776 850 Västmanlands län 664 452 325 047 2 267 599 950 292 113 1 840 Samtliga 5 827 331 1 199 688 50 4 806 390 1 123 251 215

Källa: Socialdepartementet

1 Framställning till Kungl. Maj:t den 28 juni 1971.

2 Framställning till Kungl. Maj:t ijuni 1967.

olika regler när de avgör om ett visst bidrag är att hänföra till socialhjälp enligt 12 eller 13 5.

6.3.5. IU:s överväganden

Principen att invandrare som är bosatta i Sverige skall beredas möjlighet till med svenskar likvärdiga levnadsbetingelser har kommit till klart uttryck i socialhjälpslagen, som bl. a. föreskriver att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen oberoende av medborgarskap erhåller den omvårdnad och hjälp som motsvarar hans behov. Reglerna för att få socialhjälp är således samma för svenskar och för utlänningar.

Kommunerna har emellertid inte samma kostnadsansvar för svenska och utländska medborgare. Kommunerna svarar för både obligatorisk och frivillig socialhjälp till svenska medborgare. Den obligatoriska social- hjälpen (enligt 125 socialhjälpslagen) till utlänningar ersätts av stats- medel. Den frivilliga hjälpen (enligt 13 &) ankommer på kommunen. Det nuvarande systemet innebär således t. ex. att en kommun kan få ersättning för socialhjälp till en utländsk medborgare som sedan länge har varit bosatt i kommunen och där betalt kommunalskatt, medan frivillig socialhjälp till en utlänning som tillfälligt vistas i kommunen inte är ersättningsberättigad. För flyktingar däremot ersätter staten såväl obliga— torisk som frivillig socialhjälp. Enligt IU:s uppfattning är den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun när det gäller socialhjälp till utlänningar otillfredsställande. Socialutredningen har i sitt nyligen presenterade betänkande (SOU l974z39) föreslagit att den nuvarande uppdelningen av socialhjälpen (socialutredningen föreslår benämningen socialbidrag) på obligatorisk och frivillig hjälp slopas och att därigenom rätten till socialbidrag vidgas. Socialutredningen har dock endast i förbigående berört frågan om socialhjälp till utlänningar och dess kostnadseffekter för stat och kommun. Mot denna bakgrund har IU funnit det angeläget att från de synpunkter lU har att beakta ta upp frågan om socialhjälp till utländska medborgare till diskussion.

Flera skäl talar enligt IU:s mening för att den nuvarande kostnads- fördelningen mellan stat och kommun beträffande socialhjälp till utlänningar ses över. De nuvarande reglerna om fördelningen av kost- nader mellan stat och kommun för socialhjälp åt utlänningar utgår från förhållanden som gällde vid socialhjälpslagens tillkomst då socialpolitiken inte var lika utvecklad som nu, då kommunernas sociala ansvar även för invandrare inte var fastslaget från statsmakternas sida och då endast ett litet antal kommuner berördes av invandringen.Härtill kommer att det nuvarande systemet präglas av en oenhetlig praxis vad gäller länsstyrel- sernas bedömning av om utbetald socialhjälp skall betraktas som obligatorisk eller frivillig.

De förslag i den nu aktuella frågan som riktats till Kungl. Maj:t under senare tid har emellertid oftast gått ut på att statsmedel skall utgå för kommunernas samtliga kostnader för socialhjälp för utlänningar. Såväl Svenska kommunförbundetl som socialstyrelsen2 har således föreslagit

att staten skall svara för kostnaderna även för frivillig socialhjälp åt utlänningar. Frågan har också behandlats i riksdagen (se bilaga 5 i bilagedelen). Även utlänningsutredningen framförde liknande synpunkter iSOU l967zl8.

Ett argument som ofta framhålls för att motivera statsbidragsgivningen till kommunernas samtliga utgifter för socialhjälp till utlänningar är att kommunerna inte har möjlighet att påverka invandringens omfattning och inriktning. Förslagen har inte lett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det kan enligt IU:s uppfattning inte längre anses vara en försvarlig ordning att invandrare och svenskar särbehandlas vad gäller kostnads- ansvaret för socialhjälp. Å andra sidan kan det med fog hävdas att det är otillfredsställande att kommunerna skall ha att svara för kostnader för socialhjälp för utlänningar som inte har rätt att vistas i landet eller som endast vistas mycket tillfälligt här. IU föreslår mot denna bakgrund att kommunerna bör ha att svara för kostnaderna för all socialhjälp till utländska medborgare som är varaktigt bosatta ilandet. Som kriterium på varaktig bosättning i Sverige anser lU att kyrkobokföring bör gälla. Socialhjälp som kommunerna ger åt utlänningar som inte är kyrkobok- förda i landet bör emellertid enligt IU:s mening ersättas av staten. Det gäller t.ex. utlänningar som söker AT och UT efter inresa men vägras sådant, utlänningar som avvisas enligt l9å utlänningslagen och andra grupper av utlänningar som vistas tillfälligt i Sverige eller arbetar här en kortare period utan att vara kyrkobokförda här. Därigenom torde en mera rättvis kostnadsfördelning mellan stat och kommun åstadkommas.

Staten svarar f.n. för en stor del av omvårdnaden av flyktingar och därmed jämställda. Även om ett mål beträffande flyktingars anpassning till förhållandena i Sverige naturligtvis bör vara att så många som möjligt av dem skall komma in i det normala arbetslivet, torde det vara realistiskt att räkna med att många flyktingar under en relativt lång period blir beroende av samhällets ekonomiska stöd för sitt uppehälle. Eftersom tlyktingintagning sker på statens initiativ bör kostnaderna för denna inte belasta enbart de kommuner där flyktingarna blir varaktigt bosatta. IU förordar därför i likhet med socialutredningen (SOU 197439 5. 538) att socialhjälp till flyktingar i princip även framdeles skall bekostas med statliga medel.

Totalt betalade länsstyrelserna under budgetåret 1972/73 16,5 milj. kr. till kommunerna för obligatorisk socialhjälp till utlänningar. Om man beräknar att den frivilliga socialhjälpen till utländska medborgare var ungefär lika stor som den obligatoriska, och därtill lägger hjälpen till flyktingar och därmed jämställda, uppgick de samlade socialhjälps- kostnaderna till utlänningar till ca 50 milj. kr. under budgetåret 1972/73, vilket motsvarar ca tio procent av socialhjälpskostnaderna i landet. F. n. torde således kommunerna ersättas av staten med ca en fjärdedel av den socialhjälp de utger till utländska medborgare. Det är troligt att andelen socialhjälp som av kommunerna utbetalas till i Sverige icke kyrkobok- förda utlänningar är minst lika stor. IU beräknar därför, att detta förslag inte innebär att kommunernas kostnader för socialhjälp stiger utan att

effekten snarast är en omfördelning och möjligen en ökning av statsbidraget till kommunerna. Då en mycket stor del av socialhjälps— kostnaderna för utländska medborgare faller på större kommuner, och det troligen även är i dessa kommuner som flertalet icke kyrkobokförda utlänningar uppehåller sig, torde även en sådan omfördelningseffekt som en följd av IU:s förslag vara måttlig. Ett genomförande av förslaget skapar betydligt klarare regler på området och en onödig särbehandling av invandrare i Sverige försvinner. Varierande praxis förekommer f. 11. när det gäller lösningen av frågan om personer som sökt AT och UT efter inresa skall erhålla medel till sitt uppehälle från den kommunala socialvården eller från polismyndigheten. Om hjälpbehovet aktualiseras inom sju dagar efter ankomsten faller kostnadsansvaret i regel på polisväsendet. Förskottering kan emellertid ske av sociala centralnämnden som återkräver den beviljade hjälpen från polisverket via den lokala polismyndigheten. Aktualiseras hjälpbehovet åtta dagar efter ankomsten faller ansvaret för uppehållet till de hjälpbehövande på socialnämnden i kommunen. Dessvärre råder det oklarhet om hur man skall bedöma hjälpbehovet för dem som sökt AT och UT efter inresa. Man kan utgå från att merparten av de aktuella kommunerna beviljar frivillig socialhjälp i de aktuella fallen, och endast i liten utsträckning obligatorisk socialhjälp. I vissa kommuner beviljas ingen socialhjälp alls i dessa fall.

I enlighet med IU:s förslag att kommunernas kostnader för socialhjälp till utlänningar som inte är kyrkobokförda i landet skall ersättas av staten bortfaller behovet av sådan tillfällig ekonomisk hjälp som polismyndighet kan bevilja personer som söker AT och UT efter inresa. IU föreslår därför att de nuvarande bestämmelserna om polismyndigheternas möjligheter att ge sådan hjälp upphör att gälla. Polismyndighet bör dock i fortsättningen efter överenskommelse med den lokala socialnämnden ha möjlighet att förskottera tillfällig socialhjälp t. ex. då de lokala sociala myndigheterna inte har mottagningstid.

Nära sammanhängande med denna fråga är möjligheten för den som söker AT och UT efter inresa att få arbeta i avvaktan på beslut i tillståndsfrågan. I många fall är ärendena om tillstånd efter inresa mycket komplicerade och kräver lång handläggningstid. Om vederbörande saknar medel för vistelsen i Sverige under väntetiden kan han ställas inför så stora sociala påfrestningar att det kan få negativa ekonomiska och psykiska följder för hans eventuella fortsatta vistelse i Sverige. Det är önskvärt att handläggningstiderna i dessa ärenden avsevärt förkortas.

Nödställda svenska medborgare som vistas utomlands kan erhålla ekonomisk hjälp av svenska konsulat och beskickningar. Den enskilde är oftast återbetal-ningsskyldig. Däremot råder ofta inte samma ordning för nödställda utländska medborgare som tillfälligt vistas i Sverige, t. ex. turister. Det förefaller enligt IU motiverat att Sverige tar upp denna fråga i bilaterala förhandlingar i syfte att åstadkomma en klarare ansvarsfördel- ning mellan Sverige och berörda länder.

Socialnämnd som ger socialhjälp till utländsk medborgare, och som finner att behovet av hjälp är varaktigt, skall anmäla detta till

länsstyrelsen inom 14 dagar efter det att hjälpen började utgå. Länsstyrel- sen skall därefter pröva om framställning om utlänningens hemsändande bör göras hos Kungl. Maj:t. Beträffande nordiska medborgare gäller att hjälpbehovet i regel skall ha varat i mer än ett år. Kungl. Maj:t har under senare år inte beslutat om hemsändning mer än i ett begränsat antal fall.

IU anser att reglerna om hemsändning av utländsk medborgare som erhållit och som antas varaktigt behöva socialhjälp bör bli föremål för översyn, om möjligt i samband med den inom arbetsmarknadsdeparte- mentet pågående översynen av utlänningslagstiftningen. Regler om hemsändning till följd av socialhjälpsbehov bör enligt IU:s uppfattning utmönstras ur sociallagstiftningen, då frågan om hemsändning närmast är av utlänningspolitisk karaktär och nära sammanhänger med övriga frågor om utlännings avlägsnande från landet.

Den tillgängliga statistiken över socialhjälpen till utländska medborgare skiljer inte på tillfälliga besökare i Sverige och här bosatta utländska medborgare. Det finns inte heller någon statistisk överblick av om socialhjälpsbehovet för invandrare varierar efter hur lång tid de vistas i Sverige. Jämförelser vad gäller socialhjälpsberoende hos utlännigar och migrerande svenskar har endast gjorts i några lokala undersökningar. Att här i landet icke bosatta utlänningar som erhåller socialhjälp — t. ex. för hemresa ingår i socialhjälpsstatistiken medför att andelen utlänningar som erhåller socialhjälp överstiger andelen utlänningar i den bofasta befolkningen. Detta har i flertalet undersökningar tagits till intäkt för att invandrarna i större utsträckning än svenska medborgare skulle erhålla socialhjälp, vilket torde ha bidragit till uppkomsten av negativa fördomar mot invandrare. I själva verket ger den nuvarande statistiken inget underlag för att påstå det ena eller det andra. Mot denna bakgrund anser lU det vara önskvärt att de statliga och kommunala myndigheterna som producerar statistik om socialhjälp uppmärksammar de här berörda problemen.

6.4. Social service, vård och behandling

6.4.1. Barna- och ungdomsvård

Antalet barn och ungdomar i Sverige som helt eller delvis härstammar från invandrare är mycket stort (jfr. avsnitt 8.1.3). Flertalet av dem är dock födda i Sverige. Genom att giftermål mellan invandrare och infödda är tämligen vanliga, och detta kan förutsättas bli ännu mer frekvent i kommande generationer, kommer en stor del av den svenska befolk- ningen i framtiden att på något sätt kunna räknas som ”invandrare”. Man har således beräknat att vid en fortsatt invandring av samma omfattning som under 1960—talet kommer ca 25 procent av de yngre generationerna i Sverige om några årtionden att ha utländskt påbrå.

De problem som hittills mest har uppmärksammats när det gäller barna- och ungdomsvård för invandrare är barntillsynen, situationen i skolan (stödundervisning, hemspråksundervisning, mobbing, skolfram-

1 K Laurén, Nationellt främlingsskap och tonårs- identitetsproblem, Social- medicinsk tidskrift juni 1973, s. 359. AG Heyman, Invand- rarbarn-Slutrapport, Stockholms invandrar- nämnd 1973, 140 s.

gång och linjeval) och arbetslöshet bland invandrade ungdomar. I växan- de utsträckning har man emellertid även observerat de störningar i invandrarungdomarnas utveckling som har sin grund i identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster. Det finns uppgifter som talar för att psykiska svårigheter som kan ledas tillbaka till störningar i identitetsbildningen är mycket vanliga bland andra generationens invand- rare och att andelen ”invandrarbarn” som behandlas i den psykiska barn- och ungdomsvården klart överstiger deras andel av motsvarande ålders— klasser i hela befolkningen.1 Identitetsbildningen och invandrarnas möj- ligheter att i Sverige på ett meningsfullt sätt uppleva sin identitet sammanhänger med omgivningens inställning och den kulturella miljön. Frågor som hänger samman med detta behandlas bl.a. i kap. 7, kap. 8 och avsnitt 11.3.

I detta avsnitt ges vissa uppgifter om de utländska barnen och ungdomarna i de sociala myndigheternas verksamhet. Det gäller frågor om invandrarbarn placerade i fosterhem och barnhem samt omhänder- tagande av invandrarbarn och -ungdomar för samhällsvård. Frågor om bidragsförskott och barnpension behandlas i avsnitt 6.2. Frågor om barns medborgarskap behandlas i avsnitt 10.3.

Barn placerade i fosterhem och barnhem

Fosterbarnsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1974:7) redovisat vissa uppgifter vad gäller barns nationalitet, födelseland och vistelseland före placeringen i fosterhem och barnhem. De visar att de utländska barnen är 1970 svarade för en något större andel av fosterbarnen (tio procent) än deras andel av samtliga barn i landet upp till 15 är (sju procent).

Barn som sedermera adopteras är under viss tid formellt privatplacera- de fosterbarn. Anledningen till att det bland fosterbarnen fanns en något större andel barn med utländskt medborgarskap än bland alla barn och ungdomar i landet kan således vara att många barn från utlandet i avvaktan på adoption var fosterbarn. De flesta av de utländska barnen var dock födda i Sverige; ca fem procent av fosterbarnen var födda i annat land.

Fosterbarnsutredningen genomförde år 1971 en enkät till landstingen och de landstingsfria kommunerna. Enkäten omfattade alla i barnhems- planerna ingående barnhem. Av alla barn som vårdades på barnhem år 1971 var 12 procent utländska medborgare. Andelen vårdade med utländskt medborgarskap varierade för de olika barnhemstyperna. På specialhemmen var den lägst med sju procent. Upptagningshemmen uppvisade en något högre siffra (11 procent) och på spädbarnshemmen var den dubbelt så hög som på specialhemmen (15 procent). Den största andelen med utländskt medborgarskap (35 procent) fanns bland dem som vårdades på mödrahem. Av dessa vistades flertalet i mödrahem inom Stockholms läns landsting där de utgjorde 55 procent av totalantalet. De flesta av dem var medborgare i annat nordiskt land.

Omhändertagande för samhällsvård

Omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen skall ske om förebyggande åtgärder bedöms som gagnlösa eller har vidtagits utan resultat (29 5). Det kan även ske på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke om någon som inte har fyllt arton år är i behov av specialvård ”eller annan vård och fostran utom hemmet på grund av att föräldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlåta att tillfredsställande sörja för honom” (31 å).

IU har genom sin kommunenkät år 1970 sökt kartlägga hur många utländska barn och ungdomar som omhändertas för samhällsvård. Resul- taten visade att det finns stora variationer mellan olika kommuner. I flera kommuner med över 50000 invånare är de utländska barnen klart underrepresenterade. T. ex. Huddinge kommun uppgav att 125 svenska barn i åldern 7—17 år var omhändertagna för samhällsvård enligt 31 å i barnavårdslagen men inte något utländskt barn. Liknande förhållanden redovisades i Linköping där 134 svenska barn i åldern 7—17 år var omhändertagna enligt samma paragraf mot inget utländskt barn (se tabell 6.7).

6.4.2. Uppsökande verksamhet

Enligt socialhjälpslagen skall kommunerna bedriva uppsökande verksam- het och bl.a. på grundval av denna planera sina olika serviceinriktade åtgärder. Åtskilliga kommuner har utarbetat metoder för uppsökande verksamhet. I de flesta kommuner har denna av ekonomiska skäl i första hand omfattat pensionärer och handikappade. Uppsökande verksamhet som även omfattar olika invandrargrupper har hittills bedrivits i ett mindre antal kommuner med invandrarbyråer. Den uppsökande verksam- heten har i dessa fall främst syftat till att ge information till invandrare.

Tabell 6.7 Omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen i kommuner med mera än 50 000 invånare] år 1970 Persons taken in charge by public authorities under the Child Welfare Act in municipalities with over 50 000 inhabitants in 1970

Omhändertagande för samhällsvård enligt

barnavårdslagens 29 5 31 & Summa 0—6 är Svenska medborgare 649 1 373 2 022 Utländska medborgare 65 321 386 Summa 714 1 694 2 408 7—1 7 är Svenska medborgare 3 091 4 278 7 369 Utländska medborgare 273 487 760 Summa 3 364 4 765 8 129

Källa: lU :s kommunenkät

1 Uppgifterna avser 19 av 22 kommuner.

Även studieförbund har bedrivit uppsökande verksamhet bland invand- rare på många orter i samband med svenskundervisning för invandrare (jfr. IU:s förslagi SOU l97lz51 avsnitt 11.5).

6.4.3. Social rådgivning

För den mest omfattande sociala rådgivningsverksamheten svarar social- byrå'erna. Tidigare fanns påtagliga svårigheter på grund av otillräcklig språkberedskap att tillmötesgå invandrarnas behov av personlig rådgiv- ning. Dessa svårigheter har numera minskat åtminstone vad gäller de mest frekventa invandrarspråken. Under den senaste tioårsperioden har täm- ligen många finskspråkiga socialarbetare utbildade vid socialhögskola anställts i Sverige. Vissa beräkningar tyder på att antalet finskspråkiga socialarbetare, av vilka merparten torde vara anställda som socialassisten- ter inom den kommunala socialvården, uppgår till mellan 150 och 200. Även bland den övriga sociala personalen finns åtskilliga som behärskar invandrarspråk, t.ex. i tillsyns- och vårdarbete. Behovet av utbildad personal inom socialvården som kan finska och andra invandrarspråk är dock fortfarande stort, även om utbyggnaden av samhällets tolkservicei viss mån har förbättrat situationen.

Barnavårdscentralerna spelar en mycket viktig roll i den sociala och hjälpvårdande rådgivningsverksamheten för invandrare. Barnavårdscen- tralerna tar emot barn upp till skolåldern. Så gott som alla spädbarn äri kontakt med barnavårdscentralerna. De undersökningar som har gjorts av utländska barns kontakter med barnavårdscentralerna (bl.a. IU:s kom- munenkät) tyder på att dessa i lika stor utsträckning som svenska barn kommer i kontakt med centralerna. Mödravårdscentralerna lämnar gra- vida kvinnor och nyblivna mödrar råd och upplysningar samt erbjuder kostnadsfria undersökningar, bl. a. graviditetsdiagnoser. Vidare ger möd- ravårdscentralerna preventivmedelsrådgivning. Omkring 90 procent av alla gravida kvinnor utnyttjar mödravårdscentralernas tjänster. Det har inte framkommit några skillnader i utnyttjandet av mödravårdens tjänster mellan utländska kvinnor och svenskor.

6.4.4. Social hemhjälp

Den sociala hemhjälpen består av tre olika verksamhetsformer, nämligen hemvårdarverksamhet (för moder som blivit akut sjuk eller för att föräldrar till t. ex. handikappade barn skall få möjlighet till avkoppling), hemsamaritverksamhet (för främst åldringar och handikappade) och barnvårdarverksamhez (för t.ex. förvärvsarbetande mödrar vars barn blivit sjuka). Uppgifter från bl.a. IU:s kommunenkät tyder på att de utländska medborgarna inte är under—representerade inom någon av den sociala hemhjälpens grenar. Stickprovsundersökningar som lU har gjort i Trelleborg och Borås visar vidare att invandrarnas andel i de olika verksamhetsgrenarna motsvarar invandrarnas ålders- och familjesamman- sättning. Barnvårdarverksamheten är således den service som efterfrågas mest och hemsamaritverksamheten minst.

6.4.5. Åldringsvård

Sveriges befolkningsutveckling de senaste två decennierna karakteriseras av att antalet personer över 65 år har ökat från ca 710 000 till omkring 1 130 000 personer. År 1959 utgjorde personer över 65 år 10 procent av befolkningen. Idag har den siffran stigit till drygt 14 procent för att om tio år vara ca 16 procent. De utländska medborgarna utgör f. n. endast någon eller några procent av gruppen pensionärer. Antalet "invandrare” bland pensionärer (personer i åldern 65 år och äldre) är 2000 kan uppskattas till 110 000, om man utgår från antagandet om en framtida nettoinvandring av 20000 personer per år. Utan någon som helst framtida invandring kan antalet uppskattas till ca 90 000. ”Invandrarna" kommer således att utgöra mellan sex och åtta procent av hela antalet åldringar vid nästa sekelskifte. En markant stegring av såväl antalet som andelen ”invandrare” bland äldringarna kommer att ske ungefär år 2010—2020, då de invandrare som nu är omkring 20—30 år kommer upp i dessa åldrar.

Invandrarnas nuvarande ålderssammansättning gör att invandrarfrågor- na inom åldringsvården ännu inte blivit särskilt påtagliga, varken vad gäller den institutionella åldringsvården eller den öppna åldringsvårdens olika grenar. Några studier av ”invandrare” bland ålderdornshemmens gäster har inte utförts. Någon kartläggning av ålderdomshem i Sverige speciellt avsedda för etniska eller religiösa minoriteter har heller inte gjorts. Sådana ålderdomshem finns emellertid, t. ex. Judiska pensionärs- hemmet i Stockholm och Mosaiska församlingens i Malmö ålderdoms- hem.

IU utförde år 1972 en enkät bland socialvårdskonsulenterna som främst syftade till att få synpunkter på särskilda behov för invandrare inom svensk åldringsvård. Socialvårdskonsulenterna ställde sig tveksamma till tanken på särskilda ålderdomshem för vissa invandrargrupper. Där- emot ansåg flera konsulenter att särskilda avdelningar på ålderdomshem- men kunde inrättas för invandrare som tillhör samma språkgrupp och som vill vara i kontakt med landsmän.

6.4.6. Nykterhetsvärd

Samhällets nykterhetsvård syftar dels till att förebygga uppkomsten av alkoholmissbruk, dels till att ge vård och behandling åt personer som har drabbats av alkoholskador.

Primärkommunal nykterhetsvård

Enligt IU:s kommunenkät var de utländska medborgare som hade blivit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder under augusti—oktober 1970 genomgående under 45 år och nordiska medborgare. Övervakning och tvångsintagning förekom i ringa utsträckning för utländska medborgare. Flera av de nordiska medborgare som hade tvångsintagits av nykterhets— nämnderna saknade troligen fast bostad. Antalet ingripanden mot ut-

ländska medborgare var relativt sett avsevärt färre i mindre kommuner. Merparten av de 52 tillfrågade kommunerna uppgav att de inte hade vidtagit några särskilda åtgärder för att informera invandrarna om svensk alkohol- och nykterhetsvårdslagstiftning.

I 1964 års nykterhetsvårdsundersökning (SOU 1967236—37) gavs uppgifter om den kommunala nykterhetsvården med uppdelning efter bl. a. nationalitet och ålder. Enligt undersökningen var åtta procent av männen och fem procent av kvinnorna i den öppna nykterhetsvården utländska medborgare. Andelen utlänningar var störst i de yngre ålders— grupperna (bland män i åldern 35—39 år var 21 procent utlänningar). Bland de utländska medborgarna dominerade nordbor. En undersökning som IU genomförde i samarbete med socialförvaltningen i Trelleborg hösten 1973 visade samma mönster.

Institutionell nykterhetsvård

År 1970 intogs 180 utlänningar i allmänna vårdanstalter för alkoholmiss- brukare. De utgjorde sex procent av samtliga intagna. Liksom beträffande frivården är flertalet utlänningar nordiska medborgare. Icke-nordbor förekommer knappast inom den institutionella nykterhetsvården. Utlän- ningar förekommer relativt sett oftare i åldersgruppen 25—34 år och mindre i åldrarna över 50 år. Av de intagna utlänningarna var tio (sex procent) kvinnor. Andelen utlänningar bland intagna kvinnor är samma som för män.

Nykterhetsvårdens anstaltsutredning, som bl.a. har till uppgift att utreda platsbehovet vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare, har i ett delbetänkande (Ds S 197229) redovisat uppgifter om bl.a. de intagnas medborgarskap. Vid undersökningstillfället (mars 1972) fanns samman- lagt 232 patienter med utländskt medborgarskap (varav fem kvinnor) inskrivna vid de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Vidare fanns 49 patienter med utländskt medborgarskap inskrivna vid de enskilda vårdanstalterna för alkoholmissbrukare.

Under de senaste åren har utländska medborgare som vårdas vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare i allt större utsträckning intagits på ett begränsat antal institutioner. Nykterhetsvårdens anstaltsutredning, konstaterade att av de 133 patienter som vid undersökningstillfället var närvarande eller endast tillfälligt frånvarande vid de allmänna vårdan- stalterna kunde 59 (44 procent) inte tillfredsställande förstå svenska. Av dessa patienter (som samtliga var finländare) var 37 placerade på vårdanstalterna Dagöholm och Vårnäs i Södermanlands län. Vid båda institutionerna finns finsktalande personal. Utredningen föreslog därför att de vårdanstalter som kommer att ta emot ett större antal utlänningar som inte förstår svenska förses med bl. a. personal som behärskar resp. språk samt att på anstalten ges möjligheter att meddela undervisningi svenska.

6.4.7. IU:s Överväganden

Drygt nittio procent av invandrarna i Sverige kommer från länder med utvecklad socialvård. Åtskilliga av de sociala serviceformer som idag finns i Sverige finns även i invandrarnas ursprungsländer. Vissa serviceformer förekommer i en del fall i större utsträckning i dessa länder än i Sverige. De stora skillnaderna mellan Sverige och aktuella utvandringsländer (speciellt öst— och sydeuropeiska samt utomeuropeiska länder) gäller huvudmannaskapet för social service. I socialistiska stater spelar staten och arbetstagarorganisationerna en annan roll än här. Beträffande ett stort antal i sammanhanget aktuella utomnordiska länder har vidare de frivilliga organisationerna en annan betydelse än i Sverige. Dessa skillna- der innebär att många invandrare kan ha svårigheter att orientera sig om den sociala serviceorganisationen i Sverige, vilket ställer stora krav på informationsinsatser för att göra den sociala servicen känd.

All social service i Sverige står öppen för invandrare på samma villkor som för svenskar. Den stora invandringsökningen under 1960-talet har emellertid medfört att den sociala serviceapparaten inte har hunnit byggas ut och anpassas på ett sådant sätt att de personella och administrativa resurserna svarar mot de problem som ofta uppkommer i kontakten mellan invandrare och sociala myndigheter. I första hand är det bristfällig kommunikation mellan invandraren och socialarbetaren som förorsakar svårigheterna, men även skillnader i kulturbakgrund och normsystem.

Anpassningen av det sociala serviceutbudet till invandrarnas behov har mot denna bakgrund främst tagit sig uttryck i att den kommunala socialvården under senare år har rekryterat socialassistenter, kuratorer och annan personal som behärskar invandrarspråk och placerat dem i tjänster där kontakter med invandrare är särskilt vanliga. Vissa socialför- valtningar har t. ex. särskilda invandrarkonsulenter och några barnavårds- nämnder har finskspråkig personal. Utbyggnaden av invandrarbyråerna är också av betydelse i detta sammanhang. IU:s kommunenkät visade även att socialförvaltningar med många kontakter med finskspråkiga hjälp- sökande har relativt god tillgång till finsktalande bland den egna persona— len. Möjligheterna att få service på andra språk är avsevärt sämre (jfr. avsnitt ll.2.3.4 och tabell 11.8). Kontakter med abortkuratorer, familje- rådgivare m. fl. får i dessa fall ofta ske genom tolk. Den sociala servicen kan emellertid inte ges på ett helt adekvat sätt via tolk. Det gäller i synnerhet sådan rådgivning där en god känslomässig och intellektuell kontakt mellan hjälpsökande och rådgivare är en förutsättning, exempel- vis långvarig samtalsbehandling.

IU betraktar den utveckling som skett de senaste åren vad gäller rekrytering av specialfunktionärer med kunskap i invandrarspråk som positiv, men förutsätter att ytterligare ansträngningar görs för att öka antalet tvåspråkiga socialarbetare ilandet. Rekryteringen har i stort skett utan närmare hänsyn till behovet av vidareutbildning och fortbildning. Möjligheterna till samarbete med invandrarnas ursprungsländer (i första hand Finland) när det gäller rekrytering och vidareutbildning av två—

språkiga socialarbetare bör enligt IU:s mening ytterligare övervägas.

Socialnämndernas uppsökande verksamhet har ännu inte utvecklats till att särskilt omfatta även olika invandrargrupper. Nämnderna saknar både ekonomiska och personella resurser härför. [U anser att uppsökande verksamhet som avser invandrare måste ha som ett viktigt mål att ge information om sociala rättigheter och skyldigheter, service, vård och behandling. Kommunerna skulle i större utsträckning än hittills för denna verksamhet kunna engagera invandrare med goda kunskaper om den svenska socialpolitiken. En framkomlig väg är även att den uppsökande verksamheten bedrivs i samarbete med invandrarorganisationer eller svenska organisationer som engagerar sig i invandrarfrågor. De merkost- nader som kommunerna åsamkas genom en sådan extra satsning som en utvidgning av den uppsökande verksamheten till invandrare innebär bör enligt IU:s mening bekostas med det statsbidrag som [U i avsnitt 12.3.3 föreslår skall utgå för lokal informationsverksamhet för invandrare.

l barna- och ungdomsvården har man i växande grad observerat de störningar i invandrarbarnens och —ungdomarnas utveckling som har sin grund i identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster, och som kan leda till djupgående sociala problem. Dessa tendenser bör enligt IU:s uppfattning ägnas en omsorgsfull uppmärksamhet. Som IU framhåller i avsnitt 8.4.4 kan de motverkas genom insatser redan i förskoleåldern, då personlighetens grundmönster utformas i huvuddrag. Även i den fortsatta utbildningen kan — bl. a. om den syftar till en aktiv tvåspråkighet och till en ”stolthet” över det egna kulturella arvet — en sådan utveckling motverkas. IU får härvid hänvisa till vad IU anför i avsnitt 8.5.

Den sociala hemhjälpen och åldringsvården för invandrare bereder f. n. inga större svårigheter för kommunerna. Med hänsyn till de uppgifter om det framtida antalet ”invandrare” bland åldringar i Sverige som redovisas i avsnitt 6.4.5 bör dock frågan om särskild service för åldringar bland invandrare studeras närmare. När det gäller kommunal åldringsvård för invandrare anser lU att huvudprincipen bör vara att vården skall ges inom ramen för nuvarande anordningar. De särskilda behov, t. ex. vad gäller språklig, kulturell, religiös och annan service för åldringar som tillhör nationella eller språkliga minoriteter, bör emellertid påverka tjänsteut- budet vid ålderdomshemmen och andra boendeformer för äldre i större utsträckning än f. n. Motsvarande gäller den öppna åldringsvården. Möjligheter till samboende för medlemmar av samma språkliga minoritet bör — i den mån de enskilda åldringarna så önskar kunna erbjudas genom interkommunal samverkan. Om en enskild kommun finner att behov finns av åldringsbostäder (servicehus, insprängda enheter i fler- familjshus eller ålderdomshem) gemensamma för medlemmar av en nationell eller språklig minoritet kan detta i många fall vara att föredra. Om t. ex. en invandrar- eller minoritetsorganisation vill inrätta, eller har inrättat, särskilda hem för åldringar inom den egna gruppen bör dessa insatser stödjas.

IU:s kommunenkät visade att kommunerna inte upplever invandrarna som något större problem inom den kommunala nykterhetsvården. Detta

bekräftas av det ringa antalet tvångsintagna och övervakade utländska medborgare i nykterhetsvården. Det finns därför enligt [U:s åsikt inte någon anledning att överbetona behovet av nykterhetsvårdande åtgärder för invandrare. Den grundläggande informationen om svensk nykterhets- vårdslagstiftning på invandrarspråk bör dock förstärkas.

lU vill vidare understryka vikten av att övervakare rekryteras bland invandrare. Även vad gäller den institutionella nykterhetsvården är bristen på tvåspråkig personal stor. Risken finns att de patienter som är invandrare inte erhåller en adekvat och en med de svenska patienterna likvärdig behandling.

6 .5 Hälso- och sjukvård

6.5.1. Invandrarnas hälsosituation

De särskilda hälsoriskerna för invandrare i länderna i Europa kan hänföras dels till situationen före utvandringen, dels till situationen i samband med invandringen, dels till stözningar som kan uppstå efter en längre tids vistelse i invandringslandet.

Vad gäller det första slaget av hälsorisker kan nämnas att det finns sjukdomar som den invandrade kan ha ådragit sig i hemlandet och som upptäcks först i invandringslandet. Resultat från studier beträffande tuberkulos bland invandrare i olika länder iEuropa har bl. a. påvisat detta förhållande. Det framgår av dessa undersökningar att olika invand- rargrupper kan ha högre tuberkulosfrekvens än den inhemska befolk- ningen beroende på dålig allmänhygien, bristande hälsoövervakning eller otillräckligt utbyggd tuberkulosbehandling i hemlandet. Tarmsjukdomar och parasiter av olika slag, t.ex. inälvsmaskar, kan också tillhöra de sjukdomar som invandraren för med sig. [ länder till vilka större invandring sker från utomeuropeiska länder är detta inte ovanligt. De klimatologiska och hygieniska förhållandena i industriländerna hindrar emellertid dessa sjukdomar att nå epidemisk omfattning. Även veneriska sjukdomar kan föras med. Sannolikt är dock frekvensen veneriska sjukdomar betydligt större bland t. ex. turister av olika slag än bland invandrare.

Beträffande det andra slaget av hälsorisker gäller att invandrare, särskilt under den första bosättningstiden, kan komma att utsättas för såväl fysiska, psykiska som psyke-somatiska sjukdomstillstånd till följd av förändrade levnadsbetingelser, såsom nya kostförhållanden, stressfak- torer i en ovan arbetsmiljö, normkonflikter till följd av kulturavstånd m. m. Det är relativt vanligt att man i anslutning till invandringen utsätts för vissa hälsorisker därför att man möter ett infektionsmönster som skiljer sig från det i hemlandet. För Sverige gäller detta endast en liten andel av den totala invandringen eftersom grundimmuniseringarna mot tuberkulos, stelkramp m.m. i de flesta öst-, väst- och nordeuropeiska länderna i stort sett är identiska.

När det gäller det tredje slaget av hälsorisker bör påpekas att undersök-

ningar tyder på att psykiska störningar hos invandrare kan uppstå till följd av invandringen ännu många år efter bosättningen i det nya landet, liksom även olika funktionella störningar av typ magbesvär, magsår, tarmkatarr och liknande. Dessa problem kan sägas vara 5. k. transplanta- tionsproblem, dvs. långsiktiga effekter av anpassningen till ett nytt land. Som exempel på sådana långsiktiga effekter kan anföras de iakttagelser som i Sverige har gjorts inom den psykiska barn- och ungdomsvården (jfr. avsnitt 6.4.1).

Den hittills mest omfattande undersökningen avseende invandrarnas andel inom olika sjukvårdsgrenar i Sverige har utförts i Göteborg av professor Bengt Lindegård. Den undersökningsdel som avsåg sjukhuspo- pulationen baserade sig på den rutinmässiga patientredovisningen inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning åren 1968 och 1969. Detta ”diagnos- band” kördes mot länsstyrelsens befolkningsregister. Totalt ingick drygt 60 000 journaler i båda årens material. Åtskilliga journaler gick inte att identifiera mellan de två databanden främst beroende på felaktigt personnummer. Det slutliga antalet journaler uppgick till ca 58 000 varav 4 700 avsåg invandrare och 54 000 svenskar.

Invandrarna varierar kraftigt mellan olika ”klinikgrupper”. Lindegård framhåller att en del av skillnaderna låter sig förklaras av åldersolikheter mellan patienter inom olika klinikgrupper. Vidare inverkar olikheter i diagnosmönster för invandrare och svenskar. Invandrarna är överrepresen- terade inom gynekologi. Detta beror på att förlossningar är den största diagnosgruppen inom ”gynekologi”, vilket i sin tur beror på att invand- rarkvinnorna har en högre fertilitet än svenskorna och på gruppens ålderssammansättning. Vidare är invandrarna överrepresenterade vid ”Renströmska” (lungsjukdomar), vilket enligt Lindegård antyder att lungsjukdomar är vanligare bland invandrare, för såväl män som kvinnor i samtliga åldrar, än bland infödda.

Lindegård fann att det hos invandrarkvinnor i samtliga åldersgrupper upp till och med kategorin 40—49 år framskymtar tecken på ”ovälkom- na" graviditeter. Med undantag för tonåringarna iakttog Lindegård att såväl spontana missfall som legala aborter var överrepresenterade. Beträff- ande normalförlossning kunde överrepresentation konstateras för den yngsta (IO—19 år) och den äldsta (40—49 år) åldersgruppen. Lindegård antar att det bakom dessa fynd döljer sig bristfällig information om antikonception och kanske sexualbiologi över huvud taget bland vissa invandrarkvinnor. För denna hypotes talar överrepresentationen av ägg- stocks— och äggledareinflammationer i de mellersta åldersgrupperna (20—29 och 30—39 år).

Inom de största vårdgrenarna, kirurgi och medicin, förekommer invandrare i blygsam omfattning. I en särskild studie avseende vårdtidens längd för de tre största vårdgrenarna — medicin, kirurgi och gynekologi — fann Lindegård genomgående ingen skillnad mellan invandrare och den inhemska befolkningen.

6.5.2. Hälsoundersökningar

Vid 1967 års riksdag väcktes vissa motioner om hälsokontroll av utländsk arbetskraft. I allmänna beredningsutskottets utlåtande över motionerna förordade utskottet att frågan om förbättrad hälsokontroll för invandrare m. m. utreds. Riksdagen anslöt sig till utskottets utlåtande. I IU:s direktiv har inskrivits att IU bör beakta vad 1967 års riksdag anfört i denna fråga. Detta innebär således att IU har ett särskilt uppdrag att behandla frågan om hälsokontroll för invandrare.

Tidigare behandling av frågan

År 1966 väcktes en interpellation angående hälsokontroll av invandrad utländsk arbetskraft. I socialministerns svar på interpellationen anfördes bl.a. att motivet för att allmänt ordna hälsokontroll av den utländska arbetskraften inte synes vara starkare än en liknande undersökning i fråga om den svenska.

År 1967 togs frågan åter upp i likalydande motioner i första och andra kammaren (12369 och [1:460). I motionerna hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående obligato- risk läkarundersökning av invandrade utländska arbetstagare och deras familjemedlemmar. Samtidigt väcktes två likalydande motioner i samma ämne (1:671 och 11:837) vari det hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande möjligheterna att skyndsamt införa obligatorisk hälsokontroll av utländsk arbetskraft, som söker anställning inom restaurangbranschen.

l motionerna 11369 och [11460 föreslogs en utredning i syfte att undersöka möjligheterna att anordna kostnadsfri läkarundersökning in- klusive skärmbildsundersökning, helst centraliserad, för utländska arbets- tagare och deras familjer. Man ansåg vidare att AT bör sammankopplas med villkor att vederbörande kan styrka att han själv och familjen uppfyller krav på fullgod hälsa. I motionerna 1:671 och [12837 anförde motionärerna att det är nödvändigt att utländska medborgare, med undantag för norska och danska medborgare, före anställning i restau- rangbransehen underkastas läkarundersökning, i varje fall skärmbilds- undersökning. En omarbetning av livsmedelsstadgan föreslogs även. ,

Allmänna beredningsutskottet tog upp motionerna till samtidig be- handling. Utskottet inhämtade yttranden från dåvarande medicinalstyrel- sen, AMS, SAF, TCO och LO. AMS anslöt sig inte till tanken på att hälsokontroll införs enbart beträffande vissa nationaliteter, vilket föresla- gits i motionerna 1671 och 112837, då en skiljaktig behandling av olika länders medborgare lätt kan uppfattas som diskriminering av den grupp som särbehandlas. Läkarkontrollen bör inte begränsas att avse enbart smittosamma sjukdomar utan bör även vara en hälsokontroll i allmänhet. Hälsokontrollen borde genomföras på frivillig basis, föregången av or- dentlig information om syftet med en hälsokontroll, ansåg AMS. SAF framhöll i sitt yttrande att hälsofrågor för utländska arbetstagare inte borde särskiljas från hälsofrågor rörande arbetstagare i allmänhet. SAF

avstyrkte därför motionsyrkandena.

Medicinalstyrelsen anslöt sig till motionärernas krav och föreslog en utredning genom särskilda sakkunniga av frågan om ordnande av kost- nadsfri hälsokontroll för invandrade utländska arbetstagare och deras familjemedlemmar. Även TCO tillstyrkte förslaget om en utredning liksom även LO. I sitt yttrande framhöll LO att målet för en dylik hälsokontroll bör vara att eliminera risker för smittospridning inom framför allt livsmedelshanterings- och serviceyrken och att tillgodose de mer vida aspekter på hälsa och arbetsanpassning som gäller för befolk- ningen i dess helhet.

Beredningsutskottet (ABU 27) fann sig icke kunna biträda motionärer- nas yrkanden. Med hänvisning till vad som framkommit i bl. a. medicinal- styrelsens, TCO:s och LO:s yttranden över motionerna förordade erneller- tid utskottet att möjligheterna till en förbättrad hälsokontroll och ett inlemmande i det förebyggande hälsovårdssystemet av invandrarna utreds i syfte att främja hälsa och arbetsanpassning och att motverka eventuella smittorisker. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 219).

År 1972 väcktes en motion (482) angående skärmbildsundersökning av invandrare och år 1973 framlades en med föregående motion nästan identisk motion i frågan (437), med hemställan om skapandet av sådana rutiner inom den allmänna dispensär- och skärmbildsundersökningen att invandrare tillförsäkras sådan undersökning snarast efter invandringen. ] sitt betänkande SU l972:5 tog socialutskottet upp motion (482) till behandling och hänvisade därvid till allmänna beredningsutskottets ovan nämnda utlåtande från år 1967. Med hänvisning till IU:s arbete avstyrkte socialutskottet motionärernas yrkande. Med samma motivering avstyrkte utskottet år 1973 (SU 197315) motion (437). Vidare framhöll utskottet att frågor om hälsokontroll för invandrare kan bli uppmärksammade i utredningar hos socialstyrelsen om hälsoundersökningar och annan före- byggande hälsovård.

Vid 1974 års riksdag väcktes åter en motion (290) i frågan om ”dispensär- och skärmbildsundersökning av invandrare”.

Allmänt om hälsoundersökningar

Allmänna hälsoundersökningar syftar till att spåra upp tidiga symptom eller tecken på sjukdom hos stora befolkningsgrupper.

Erfarenheterna från försöken med allmänna hälsoundersökningar har bedömts som tveksamma. Detta har lett till en ökad tonvikt på s.k. riktade hälsoundersökningar, dvs. undersökningar som koncentreras till vissa väsentliga sjukdomstillstånd med relativt stor utbredning bland befolkningen (eller avgränsade populationer) och är av sådan karaktär att en tidig, helst praesymptomatisk diagnos med åtföljande behandling kan beräknas minska eller helst eliminera ett kvalificerat vårdbehov. Riktade hälsoundersökningar har genomförts sedan flera decennier i Sverige och omfattat diabetes, livmodercancer, tuberkulos m. m.

Ett effektivt instrument i detta uppspårande arbete utgör skärmbilds- undersökningarna, särskilt vad gäller tuberkulosdiagnosticering. Totalt

beräknas antalet skärmbildsundersökningar i Sverige f. n. uppgå till ca en miljon årligen. Två tredjedelar av dessa undersökningar utförs vid dispen- särerna. Genom införandet för ca 35 år sedan av skärmbildsundersök- ningar, och tillkomsten av tuberkulosdispensärerna, tillhör Sverige i dag de länder i världen som har den lägsta förekomsten av tuberkulos.

För många invandrare blir hälsokontroll isamband med anställning en första kontakt med svensk hälso- och sjukvård. Företagshälsovården omfattar emellertid ännu inte mera än 15 procent av totalantalet anställda och 25 procent av de industrianställda. Merparten av de utländska arbetstagarna i Sverige återfinns dock i större industrier med ganska väl utbyggd företagshälsovård. Vid mindre företag är företags- hälsovården fortfarande otillräckligt utbyggd. Företagshälsovården har emellertid utvecklats mycket snabbt, och de senaste åren har mer än 300 tjänster inrättats inom företagshälsovården. Antalet företagsläkare, ut- tryckt i heltidstjänster, beräknas år 1975 uppgå till 650.

Någon generell lagstiftning vad gäller hälsoundersökningar och läkarin— tyg i samband med anställning finns inte i Sverige. För vissa branscher existerar emellertid sådana bestämmelser. Beträffande livsmedelshante- n'ngen stadgas det sålunda i 31 & livsmedelskungörelsen (1971 :807 ändr. 19731665) bl. a. att endast den som genom läkarintyg styrker att han är fri från sjukdom och smitta som genom livsmedel kan överföras på människa får börja arbeta med livsmedel som ej är färdigförpackade eller med annat arbete av omedelbar betydelse för hygienen vid sådant arbete i anläggning för framställning eller beredning av vissa livsmedelsprodukter, restaurang eller livsmedelsbutik. Vidare stadgas i 325 att anställda i livsmedelsbranschen minst en gång om året skall genomgå läkarundersök- ning eller annan hälsokontroll i den utsträckning som livsmedelsverket bestämmer efter samråd med socialstyrelsen.

För att erhålla ordinarie befattning i statlig eller kommunal tjänst krävs att vederbörande företer läkarintyg. Krav på läkarintyg för anställ- ning inom sjukvården (utöver radiologiskt arbete) för vissa kategorier medicinalpersonal fastställs av respektive huvudman.

I detta sammanhang bör även nämnas skyddsympningarna. I Sverige förekommer frivillig skyddsympning mot tuberkulos, difteri, kikhosta, stelkramp, mässling, polio och röda hund samt obligatorisk smittkopps— vaccinering och frivillig revaccinering av skolbarn mot smittkoppor.

Tuberkulos hos utlänningar

Från och med år 1969 anmäls alla i Sverige nyupptäckta fall av aktiv tuberkulos till Centrala tuberkulosregistret hos Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar. Registrering sker på data och årlig statistik publiceras, varvid en viss särredovisning sker av personer ”med nuvarande och/eller tidigare utländskt medborgarskap” (se tabell 6.8).

Uppgifter om hur många av de personer som ingår i tabellen som är naturaliserade saknas. Siffrorna kan således inte relateras till hela antalet utlänningar i Sverige. Det är dock klart att frekvensen nyupptäckta fall av

Tabell 6.8 Personer med nuvarande och/eller tidigare utländskt medborgarskap med nyupptäckt aktiv tuberkulos Immigrants with active tuberculosis of the lung recently discovered in Sweden, 1969—1971

År Män Kvinnor Summa 1969 180 111 291 1970 201 131 332 1971 171 82 253

Källa: Nationalföreningcn mot hjärt- och lungsjukdomar

aktiv tuberkulos är högre hos utländska än hos svenska medborgare i Sverige. Det saknas dessutom uppgifter om inom vilken tidsrymd efter invandringen som upptäckten har skett. Det är sannolikt att det i flertalet fall är fråga om personer som har burit sjukdomen med sig vid invandringen och för vilka sjukdomen har upptäckts inom en relativt kort tid efter invandringen. Nedgången i antalet upptäckta fall från år 1970 till år 1971 har samband med minskningen av invandringen.

Av de nya fallen av postprimär lungtuberkulos år 1971 upptäcktes 4 procent genom familje- och miljöundersökning, 11 procent genom kontrollundersökning av i tbc-register inte upptagna fall, 1 1 procent efter massundersökning med skärmbild och hela 73 procent (888 fall) på annat sätt. Någon särredovisning av utländska medborgare efter sätt för upp- täckt har inte genomförts. Förmodligen upptäcks flertalet sådana fall i samband med läkarundersökningar, t. ex. i samband med invandring och anställning och de finns troligen i gruppen ”övriga”. Bland nuvarande och/eller tidigare utländska medborgare med nyupptäckt aktiv tuberku- los finns dock ett antal personer som är fast bosatta i Sverige och förvärvar sjukdomen här. Dessa fall når man inte genom åtgärder i samband med invandringen.

Den i detta sammanhang viktigaste gruppen är invandrare som har tuberkulos redan vid invandringen men hos vilka tuberkulosen inte upptäcks förrän efter en längre tids vistelse i Sverige. Uppgifter om hur stor denna grupp kan vara saknas. Om man antar att flertalet fall av aktiv tuberkulos kommer att upptäckas förr eller senare kan antalet sådana i början ”dolda” fall inte vara särskilt stort, eftersom de siffror som redovisas i tabell 6.8 även omfattar dessa.

Det har blivit allt vanligare att större företag låter nyanställda genomgå en hälsokontroll. Eftersom en stor del av de invandrare som anses ha särskild risk att få tuberkulos torde bli anställda inom stora företag är det rimligt att anta att flera fall upptäcks på detta sätt. Vidare genomgår skolpliktiga barn bland invandrarna hälsokontroll i skolan. I samband med graviditet är hälsokontroll, inkl. skärmbildsundersökning, regel (jfr. avsnitt 6.4.3). Det är rimligt att anta att antalet sådana fall av tuberkulos som man kan upptäcka tidigare genom ett system med obligatorisk hälsokontroll av samtliga invandrare i samband med invand- ringen kan röra sig om några tiotal fall per år.

6.5.3. I U.'s överväganden

Hälso- och sjukvården har till följd av invandringen ställts inför en rad komplicerade problem när det gäller utredning, diagnostik, vård och behandling.

Trots att antalet utländska läkare inom den svenska hälso- och sjukvården idag uppgår till mellan 1 500 och 2 000 och att ett betydande antal sjuksköterskor, biträden och övrig personal med kunskaper i invandrarspråk har anställts, är detta i sig ingen garanti för att invand- raren kan få de] av denna språkreserv i den situation då särskilda språkkunskaper behövs. Rekryteringen av tvåspråkig medicinalpersonal sker nämligen utan hänsyn till om det förekommer invandrare eller inte i sjukhusens upptagningsområden.

IU anser att det är önskvärt att sjukvårdsmyndigheterna i sin rekryte- ringspolitik tar större hänsyn till det aktuella behovet av medicinalperso- nal som behärskar finska, serbokroatiska, grekiska etc. IU är medveten om att en planmässig rekrytering med denna inriktning inte kan genom- föras konsekvent. Det bör emellertid enligt IU:s mening läggas ökad vikt vid dessa aspekter vid anställning av läkare, sjuksköterskor och annan medicinalpersonal i regioner med många invandrare. De verksamhetsom- råden som IU här främst avser är gynekologin och psykiatrin, speciellt vad gäller sådant diagnostiskt arbete, eller sådan vård och behandling, som av erfarenhet endast med stora svårigheter går att genomföra med tolk.

IU har i sitt delbetänkande om tolkservice (SOU 1972:83) uttalat att ett ökat antal fasta tolktjänster bör inrättas för att förbättra tolkservicen i landet. IU vill i detta sammanhang föreslå att ett system med fasta tolktjänster inom sjukvården prövas. IU anser att fast anställda tolkar avsevärt skulle förbättra invandrarnas situation inom sjukvården. Vidare bör, som IU anförde i delbetänkandet om tolkservice och upprepar i avsnitt 12.3.3, överenskommelser träffas i ökad utsträckning mellan landsting och primärkommuner angående utnyttjande av de lokala invandrarbyråernas tolkservice.

Långa vårdtider är alltid påfrestande, både för patienten och de anhöriga. För invandrare med bristfälliga kunskaper i svenska kan långa vårdtider medföra speciellt starka psykiska påfrestningar genom den språkliga isolering som situationen kan innebära. IU anser det därför vara angeläget att sjukvårdsmyndigheterna förbättrar tillgången på tvåspråkiga patientbesökare utan sjukvårdande uppgifter, antingen anställda av lands- tingen eller engagerade i samarbete med invandrar- eller andra organisa- tioner. Ett nät av patientbesökare skulle göra de långa vårdtiderna lättare att uthärda, samtidigt som denna nya medarbetargrupp skulle underlätta värden för personalen genom att riskerna för depressioner hos patienter- na eller irritationsmoment mellan patienter och personal skulle minska.

Vissa invandrare har andra kostvanor. Särskilt gäller detta invandrare från länder där religionen föreskriver att maten måste tillagas på särskilt sätt eller förbjuder användandet av vissa livsmedel. lU vill mot denna bakgrund framhålla angelägenheten av att invandrares särskilda önskemål

om och behov av speciella rätter beaktas i så stor utsträckning som resurserna medger.

De informationsinsatser som sjukvårdshuvudmännen har vidtagit för att informera invandrarna om den svenska sjukvården och dess serviceut- bud har hittills varit av begränsad omfattning och måste betraktas som otillräckliga (se avsnitt 1 1.2.3.4). lU vill därför understryka vikten av att landstingen och socialstyrelsen uppmärksammar invandrarnas behov av språkanpassad information om den svenska sjukvården. Särskilt angeläget anser IU det vara att informationen om den förebyggande hälso- och sjukvården språkanpassas. Extra uppmärksamhet bör ägnas den antikon- ceptionella och sexualbiologiska upplysningen mot bakgrund av den högre frekvensen aborter och förtidsbörder som kunnat konstateras bland vissa invandrarkvinnor.

Beträffande mödra- och barnavårdscentralernas verksamhet har under- sökningar visat att över 90 procent av alla gravida invandrarkvinnor deltar i den förebyggande mödravården. Den obligatoriska anmälan av alla nyfödda barn till barnhälsovården har vidare lett till att den förebyggan- de barnavården nu har goda möjligheter att komma i kontakt med samtliga barn i förskoleåldern. Barnavårdscentralerna har dessutom skyl- dighet att göra hembesök hos samtliga nyfödda barn och i vissa fall även hos äldre barn. IU anser mot denna bakgrund att nya insatser av generell karaktär för invandrarkvinnor inte är nödvändiga på detta område. Alla ansträngningar bör emellertid vidtas för att göra informationen om den förebyggande mödra- och barnavården till invandrare så effektiv att man når samtliga barn och mödrar på ett tidigt stadium.

Som anförts i inledningen till avsnitt 6.5.2 har IU som ett särskilt uppdrag att pröva frågan om hälsokontroll för invandrare. Bakgrunden till diskussionen om hälsokontroll för invandrare är att utländska med- borgare bosatta i Sverige uppvisar en högre frekvens nyupptäckta fall av aktiv tuberkulos än den infödda befolkningen. Särskilt har uppmärksam— mats fall där utländska medborgare sysselsatta inom livsmedelsbranschen har medfört sjukdomen till Sverige eller här drabbats av tuberkulos. Det bör dock påpekas att i denna diskussion har det faktum att turisterna svarar för den största delen av inrcsorna till Sverige inte beaktats i tillräcklig utsträckning.

I fiera länder tillämpas det systemet att AT eller UT endast ges till personer som uppvisar läkarintyg på att de är friska. Eftersom nordiska medborgare i Sverige inte behöver ha AT eller UT skulle ett liknande system här kunna omfatta endast utomnordiska medborgare. Invandrare från Danmark och Norge är i sammanhanget av mindre intresse, eftersom tuberkulosfrekvensen där är lika låg som i Sverige. Däremot är frekvensen av tuberkulos högre i Finland, där antalet döda i andningsorganens tuberkulos per 100000 invånare år 1968 var 8,8 medan motsvarande siffra för Sverige var 4,2. Eftersom invandringen från Finland hittills har varit minst dubbelt så stor som invandringen från de utomnordiska länder som har en hög frekvens tuberkulos synes ett obligatorium som inte omfattar även finländare bli mindre effektivt. En obligatorisk hälso- kontroll av alla invandrare till Sverige skulle således förutsätta att man

inför särskilda regler för invandring från nordiska länder.

En obligatorisk skärmbildsundersökning av utomnordiska invandrare till Sverige skulle rimligen inte omfatta turister och utlänningar som söker AT och UT först efter inresa. Därtill kommer att utomnordiska invandrare som söker AT efter inresa ofta frestas att ta tillfälliga arbeten i väntan på att tillståndsfrågan blir avgjord. Lagstiftning beträffande hälsokontroll för invandrare torde inte förändra denna situation. Ett obligatorium av här antytt slag skulle vara mindre tillfredsställande eftersom hälsokontrollen (skärmbildsundersökningen) skulle sättas in alldeles för sent. Dessutom blir en del tuberkulösa sjukdomar inte manifesta förrän efter viss tid i en ny miljö.

Den höga förvärvsintensiteten hos såväl män som kvinnor bland invandrarna och deras fördelning på branscher innebär troligen att en stor del av de anställda invandrarna relativt snart efter ankomsten till Sverige genom företagshälsovården genomgår allmänna hälsoundersökningar, i vilka skärmbildsundersökningarna utgör en viktig komponent. lU åsyftar här i första hand de stora företagen, där de flesta invandrarna är anställda. IU är emellertid väl medveten om att företagshälsovården i många mindre företag dessvärre ännu inte är tillräckligt utbyggd. Den förebyggande mödravårdens utbyggnad innebär vidare att samtliga gra- vida invandrarkvinnor får genomgå hälsoundersökningar. Även skolhälso- vården har stor betydelse i detta sammanhang. Ändringar i livsmedelskun— görelsen år 1971 har vidare förbättrat situationen inom livsmedelsindu- strin och restaurangnäringen, då numera senast inom 14 dagar efter anställning krävs friskintyg för anställning i dessa branscher. Det inträffar dessvärre dock fortfarande att utlänningar utan giltiga tillstånd får anställning inom restaurangnäringen.

Mot denna bakgrund anser IU att det under nuvarande förhållanden inte föreligger behov av att införa särskilda hälsokontroller, i första hand skärmbildsundersökningar, enbart för invandrare. Det tuberkulosföre- byggande arbetet och uppspårningen av aktiv tuberkulos bör enligt IU:s mening i princip ske på samma sätt som hittills men intensifieras för de riskgrupper till vilka även en del av invandrarna hör. I detta sammanhang vill lU framhålla vikten av att företagshälsovården i allmänhet byggs ut och att de mindre företagen härvid ägnas särskild uppmärksamhet. De ytterligare åtgärder för att förbättra hälsokontrollen för invandrare som framförallt krävs är utökad information om hälsorisker och hälso- kontroll. Detta informationsbehov bör uppmärksammas av såväl sjuk- vårdshuvudmännen och arbetsmarknadens parter som SIV, socialstyrel- sen och arbetarskyddsstyrelsen.

IU anser således sammanfattningsvis att det är utomordentligt viktigt att invandrare snarast möjligt efter bosättningen i Sverige bereds goda praktiska möjligheter att genomgå hälsokontroll, inklusive skärmbilds- kontroll, och att särskild målgruppsanpassad information ges till invand— rare om värdet att utnyttja erbjudande om hälsoundersökningar. Alla åtgärder bör vidtas för att så tidigt som möjligt söka upptäcka sjukdoms- fall bland invandrare som befinner sig iriskzonen. För tuberkulosens del gäller det exempelvis personer som bor i undermåliga bostäder eller eljest

lever under sanitärt och hygieniskt icke acceptabla förhållanden. IU vill därför starkt förorda att informationen om skärmbildsundersökning görs så effektiv som möjligt och att denna information intensifieras inom hela hälso-, sjuk och socialvården. Den bästa möjligheten att nå samtliga invandrare med denna information torde vara att göra erbjudandet om hälsoundersökning i samband med kyrkobokföring eller då vederbörande skrivs in i försäkringskassa. Ett sådant erbjudande från samhällets sida bör kunna uppfattas som en positiv åtgärd som företas med hänsyn till den enskildes bästa.

6.6. Kriminalvård

6.6.1. Statistisk översikt Kriminalitet

Uppgifter om utländska medborgares kriminalitet i Sverige finns i statistiken om till påföljd för grövre brott dömda och de personer som åklagare beslutat att inte åtala för grövre brott. Som grövre brott räknas

dels brott för vilket dömts till påföljd, som antecknas i det allmänna kriminalregistret (fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel— se, internering, överlämnande till öppen eller sluten psykiatrisk vård och, om för brottet är stadgat fängelse, vård enligt lagen om nykterhetsvård),

dels brott för vilket dömts till överlämnande till vård enligt barnavårds- lagen,

dels brott vilket åklagare ej åtalat (enligt 1964 års lag om unga lagöverträdare, BvL 69 5 och RB 2027 p. 2), om för brottet enligt åklagarens bedömning — skulle ha ådömts påföljd som skall antecknas i kriminalregistret.

I tabell 6.9 visas antalet om grövre brott övertygade personer åren 1967—1971 efter medborgarskap.

Andelen utlänningar bland de om grövre brott övertygade är två gånger så stort som andelen utlänningar i hela befolkningen. Därvid måste man dock hålla i minnet att åldersfördelningen bland de utländska medborgar-

Tabell 6.9 Personer, vilka dömts till påföljd eller överlämnande till sluten psykia- trisk vård samt personer vilka åklagare beslutat att ej åtala för grövre brott mot BrB, efter medborgarskap och årtal för dom eller beslut No. of persons convicted of serious criminal offences 1967—1971, by nationality

Årtal för Totalt Absolut antal Procent dom eller beslut Utl. Sv. Utl. Sv. 1967 25 835 2 386 23 449 9,2 90,8 1968 27 373 2 778 24 595 10,1 89,9 1969 26 872 2 875 23 997 10,7 89,3 1970 28 449 3 220 25 229 11,3 88,7 1971 29 577 3 277 26 300 11,1 88,9

Källa: Den grövre brottsligheten 1967, 1968, 1969, 1970 och 1971

na i Sverige starkt avviker från åldersfördelningen i hela befolkningen och att bland de om grövre brott övertygade utlänningarna ingår många personer som inte är kyrkobokförda i Sverige och således inte räknas med i den svenska befolkningsstatistiken.

För år 1967 finns en utförligare analys av utlänningarnas brottslighet, bl. a. med uppdelning på kyrkobokförda och icke kyrkobokförda.1

År 1967 var 40 procent av de utlänningar som övertygades om grövre brott icke kyrkobokförda i Sverige, medan 60 procent var kyrkobok- förda och närmast motsvarar begreppet ”invandare”. Jämför man frek- venserna per 1 000 individer räknat för de svenska och i Sverige kyrkobokförda utländska medborgare som år 1967 övertygades om grövre brott mot brottsbalken, och tar man hänsyn till ålder och brottsgrupp, finner man att såväl utlänningar som svenskar har tydliga överfrekvenser i de yngre åldersklasserna, 15—17 och 18—20 år. Utlän- ningarna har i dessa åldrar i fråga om samtliga brottsgrupper lägre eller

samma antal brottslingar per 1 000 individer som svenskarna. I åldrarna över 21 år har däremot utlänningarna när det gäller brott mot person och brott mot allmänheten högre frekvenser än svenskarna varierande med ålder. Vad beträffar brott mot förmögenheten ligger frekvenserna ganska nära varandra medan i fråga om brott mot staten antalet utländska brottslingar per 1 000 individer är lägre än eller samma som motsvarande antal svenskar.

De kvinnor med utländskt medborgarskap, som år 1967 övertygades om grövre brott mot brottsbalken, har något lägre frekvenser än svenska kvinnor i åldrarna upp till 40 år, men högre med stigande ålder.

Tar man också hänsyn till de utländska medborgarnas nationalitet finner man stora variationer såväl inom som mellan de olika nationali- teterna allt efter ålder och brottsgrupp.

Vid en tolkning av dessa siffror måste man hålla i minnet att möjligheterna för upptäckt kan vara olika för svenska resp. utländska medborgare som begår brott; det kan heller inte uteslutas att utlänningar i högre grad än svenskarna döms till kriminalregisterpåföljder för brott som för svenskarnas del skulle ha medfört böter osv. Det är således inte möjligt att med ledning av dessa siffror påstå att utländska medborgare i Sverige begår färre eller fler brott än svenskarna. De skillnader i brottsfrekvens som kan finnas är dock mycket små.

Utlänningar i fångvårdsanstalt

Antalet utländska medborgare som intagits i fångvårdsanstalter mer än fördubblades under 1960-talet. År 1961 intogs totalt 687 utländska medborgare i fångvårdsanstalt mot 1 687 år 1969. I början av 1960-talet uppgick antalet utländska medborgare till drygt 10 procent av totalan- talet intagningar och drygt 30 procent av de utländska medborgarna hade strafftider som översteg sex månader. Vid årsskiftet 1973/74 uppgick antalet utländska medborgare på fångvårdsanstalt till 574, varav 219 hade förvisningsdom.

De nordiska medborgarnas andel av de utländska medborgare som

1 Britt Sveri, Utlän— ningars brottslighet, Svensk juristtidning 1973 s. 279—310.

1 Årsberättelse för verk- samheten vid kriminal- vårdsanstalten i Malmö, är 1970.

Tabell 6.10 Verkställighet i annat nordiskt land 1972 av dom meddelad ]" Sverige I—Jxecutions in other Scandinavian countries of sentences pronounced in Sweden, 1972

Påföljd Danmark Finland Island Norge Summa l—'rihetsstraff 35 239 — 17 291 Böter 1258 1878 18 678 3 832

tagits in i fångvårdsanstalt har minskat fran 80 procent år 1961 till 71 procent år 1969. Till viss del beror denna minskning på det vidgade nordiska samarbetet i fråga om verkställighet av frihetsstraff. Antalet personer som dömts i Sverige men som överförts till annat nordiskt land har ökat under 1960-talet (se tabell 6.10).

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården har i sitt betänkande Kriminalvård i anstalt (SOU 1971:74) redovisat utförliga uppgifter om utländska medborgare.

6.6.2. IU:s överväganden

Antalet utländska medborgare intagna i svensk fångvårdsanstalt har ökat under 1960-talet. Detta sammanhänger med att antalet utländska med- borgare bosatta i Sverige har ökat starkt under perioden men främst med

”brottslighetens internationalisering. Nära hälften av de utlänningar som

döms till påföljd för grövre brott ärinte kyrkobokförda i Sverige och bör inte betraktas som invandrare. Även bland de intagna i fångvårdsanstalt finns en stor andel utlänningar som saknar fastare anknytning till Sverige.

Det ökade inslaget utländska medborgare inom den slutna kriminalvår- den har medfört en rad komplikationer. I debatten om utländska medborgare i kriminalvården har bl.a. tanken på särskilda fångvårdsan- stalter för utländska medborgare aktualiserats. Som motiv för en sådan kategorisering av de intagna har bl. a. anförts att det skulle vara ändamålsenligt med tanke på utlänningarnas behov av språkkunnig personal, annorlunda kosthåll och särskild religionsutövning samt deras önskemål om utländska tidningar och lektyr på främmande språk.1 lU anser att ökad kategorisering avseende utländska medborgare inom samtliga institutionsformer endast bör ske om en bättre vård, behandling, utbildning eller service kan uppnås. För vissa vårdformer kan det således finnas skäl för en koncentration av skilda grupper utländska medborgare till vissa anstalter. lU anser således att en ökad kategorisering inom kriminalvården inte bör föras längre än att den kan anses vara motiverad ur rehabiliteringssynpunkt.

Bland de utlänningar som finns intagna vid fångvårdsanstalterna finns åtskilliga som åberopar hinder för verkställande av förvisning när straffti- den är avtjänad. En prövning av frågan om förvisningen kan verkställas eller inte har enligt tidigare praxis inte skett förrän i ett absolut slutskede av verkställigheten. Detta har ur den intagnes och kriminalvårdens synpunkt lett till allvarliga olägenheter. Sålunda har behandlingsplaneringen för-

svårats, permissioner vanligen inte medgetts och förberedelserna inför frigivningen omöjliggjorts. IU har emellertid med tillfredsställelse kon- staterat att kriminalvårdsstyrelsen och SIV sedermera har kommit över- ens om att SIV redan när utlänningen börjar avtjäna straffet Skall göra en preliminär bedömning av frågan om förvisningen kan komma att verkstäl- las. Därigenom kan de kriminalvårdande organen få möjlighet att på ett tidigare stadium börja planera olika anpassningsåtgärder i samband med frigivningen, t.ex. anskaffa arbete och bostad i Sverige.

För intagna med långa strafftider kan anstaltsvistelsen bli destruktiv. I dessa fall är det särskilt viktigt att ansträngningar görs för att ge de intagna möjlighet att bevara relationer med vänner och bekanta både i Sverige och i hemlandet.

Invandrarorganisationerna bör ha en viktig roll i den frivilliga kontakt- verksamheten för utländska medborgare i fångvårdsanstalter.

IU vill vidare understryka vikten av att de intagna utländska med- borgarnas behov av svenskundervisning, tolkservice, kulturell service på det egna språket i form av t.ex. litteratur, tidningar och tidskrifter, andlig vård, samt särskilda kostbehov som betingas av t.ex. religiösa sedvänjor, tillgodoses i största möjliga utsträckning.

Personalfrågorna bör även i detta sammanhang ägnas ökad uppmärk- samhet. Det är sålunda angeläget att invandrarfrågor tas upp i personalut- bildningen inom kriminalvården. Det gäller inte minst personal i frivården som t. ex. skyddskonsulenter, personundersökare och övervakare. Beho- vet av tvåspråkig personal bör även uppmärksammas. Kriminalvårdsstyrel— sen beräknar att det akuta behovet av finsktalande övervakare uppgår till cirka 800 personer. IU anser mot denna bakgrund att rekryteringen av övervakare med kunskaper i invandrarspråk bör intensifieras.

| .! anal ,. . .

. mer. i. N'.

7. Kultur

7.1. En kulturpolitik för språkliga minoriteter

7.1 .1 Inledning

Sverige har länge, jämfört med de flesta övriga europeiska länder, befunnit sig i en unik situation genom att landet har haft en språkligt, religiöst och kulturellt mycket enhetlig befolkning, med undantag för den ursprungliga samisk- och finsktalande befolkningen i landets nordliga delar. En av statsmakterna fastlagd kulturpolitik för språkliga minoriteter har saknats.

Genom den invandring som har skett framför allt under efterkrigstiden har emellertid situationen ändrats på ett avgörande sätt. Tätorterna i landet har i dag i sin befolkning inslag av människor som talar andra språk än svenska och som har en annan kulturell bakgrund än den gängse svenska. Denna nya situation har ställt allmänheten, myndigheterna och organisationerna inför en rad nya frågor av ekonomisk, social, politisk och kulturell karaktär.

Helt naturligt har de hittillsvarande insatserna från samhällets sida framför allt varit inriktade på att lösa akuta, främst sociala och språkliga problem för dem som sökt sig hit, och något entydigt mål för samhällets förhållande till invandrarna och de språkliga minoriteterna i landet på lång sikt har inte formulerats. Till detta har även invandringens karaktär av arbetskraftsimmigration starkt bidragit.

Det har varit ett starkt och berättigat samhällsintresse att invandrarna stimuleras att lära sig svenska och att de genom lämpliga utbildningsan- ordningar erbjuds goda möjligheter till sådana studier. Långtgående åtgärder i denna riktning har också vidtagits under senare år. Vidare har krävts att invandrarna ges information och utbildning som syftar till att bekantgöra det svenska samhället med dess traditioner och värde- och normsystem. Detta kan sägas vara viktigt inte minst med tanke på den andra generationen, som växer upp här i landet, så att normkonflikter i familjen och samhället kan undvikas. Viktiga instrument i detta arbete är utbildningsväsendet och massmedia. Även i dessa avseenden har en rad åtgärder vidtagits, särskilt sedan mitten av 1960-talet.

Allteftersom de grundläggande sociala frågorna börjat kunna lösas och invandrarna börjat finna sig tillrätta i det svenska samhället har emellertid

de språkliga och kulturella aspekterna kommit att inta en alltmera central plats både i den interna diskussionen inom minoritetsgrupperna och i den allmänna svenska debatten. Som ett resultat av den pågående diskus- sionen har krav formulerats på en mer vittgående tolkning av begreppen ”likställdhet” och ”en med övriga befolkningsgrupper jämbördig behand— ling”. Liksom samhället för medborgarna i allmänhet påtar sig viktiga uppgifter utöver uppgiften att lösa de elementära sociala trygghetsfrå- gorna, kan det sägas vara ett allmänt rättvise- och jämlikhetskrav att samhället gör detta även i förhållande till invandrarna och de inhemska minoriteterna. Främst gäller det att tillförsäkra dessa grupper delaktighet i samhällets kulturella serviceutbud och att stödja den kulturella och sociala egenverksamhet som utvecklats inom invandrar- och minoritets— grupperna.

Det är troligt att en fortsatt invandring kommer att ske till Sverige och att stora grupper av personer med annat modersmål än svenska under överskådlig framtid kommer att stadigvarande vistas i landet. Det torde stå klart att ett fullständigt språkskifte för de invandrare som kommit till landet i vuxen ålder generellt inte är möjligt och inte heller eftersträvans- värt. Vad beträffar barnen har omfattande forskning om den tidiga språkinlärningen övertygande visat att grunden för en harmonisk person- lighetsutveckling är att de ges möjlighet att utveckla sitt modersmål, vilket även underlättar senare inlärning av andra språk.

Förutom språket spelar vidare den egna identitetsupplevelsen en avgörande roll för individens möjligheter till aktivt kulturellt deltagande och skapande, och för den andra generationen invandrare, som vanligen väl behärskar svenska, är denna faktor ofta av fundamental betydelse. Det är naturligt för flertalet invandrare att vilja bevara den ursprungliga identiteten, samtidigt som de inom vissa områden, t ex ekonomiskt, kan eftersträva en fullständig assimilering med majoritetsbefolkningen. Det är vidare naturligt att intressegemenskapen med befolkningsmajoriteten med tiden successivt ökar och därigenom även tyngdpunkten för identitetsupplevelsen förskjuts så att den överflyttas från ursprungslandet till det nya hemlandet, men även då ofta inom ramen för en känsla av etnisk samhörighet. Takten i denna process är ofta avhängig av gruppens möjligheter att i det nya landet bygga upp egna och från ursprungslandet mer eller mindre fristående organisationer, kulturella uttrycksformer och lojaliteter.

Behovet av att tillförsäkra invandrarna i Sverige delaktighet i samhäl- lets allmänna kulturutbud, att ge invandrarbarnen möjligheter att ut- veckla kunskaperna i föräldrarnas modersmål och att stödja invandrarnas och minoriteternas egna organisationer och kulturella verksamhet moti- verar delvis nya samhällsåtaganden inom ramen för en kulturpolitik för

språkliga minoriteter.

7.1.2. Andra berörda statliga utredningar

Enligt sina direktiv skall IU i sitt arbete hålla nära kontakt med andra statliga utredningar som berör invandrarnas situation i landet. På kultur-

området har under den tid lU varit i arbete en rad utredningar tillsatts, av vilka dock flertalet har haft att utreda delproblem med liten eller ingen anknytning till IU:s arbetsområde.

De utredningar på kulturområdet som direkt berör IU:s eget arbete är kulturrådet (direktiv den 29 november 1968) och litteraturutredningen (direktiv den 6juni 1968).

Kulturrådet har som främsta uppgift haft att lägga fram förslag rörande den framtida kulturpolitiken. Rådet skall även lägga fram förslag om statliga insatser för olika grupper av kulturarbetare. Kulturrådet hari sitt betänkande ”Ny kulturpolitik” (SOU 1972266) avgivit förslag till mål för kulturpolitiken och till kulturverksamhetens framtida organisation. Bl.a. föreslog rådet att ett permanent statligt organ för kulturfrågor skulle inrättas. I betänkandet anförde kulturrådet att ”speciella kultur- politiska åtgärder riktade till olika invandrargrupper är motiverade av olika omständigheter”. Rådet anförde även att ”samhället bör också bereda de växande invandrargrupperna möjlighet att hålla den egna kulturtraditionen vid liv. Samtidigt kan insatser för att föra ut invandrar- nas kulturtraditioner öka förståelsen för dessa grupper och för det svenska kulturmönstret innebära stimulerande nytillskott.” Kulturrådet lade dock inte fram några särskilda förslag med tanke på invandrare och språkliga minoriteter utan hänvisade därvid till IU. I prop. l974z28, vilken grundar sig på kulturrådets förslag, har föreslagits mål för samhällets kulturpolitik (se vidare avsnitt 7.1.4) samt att ett statens kulturråd inrättas fr.o.m. den 1 oktober 1974 som central kulturmyn— dighet. Förslagen i prop. 1974:28 har bifallits av riksdagen.

Litteraturutredningen hade i uppdrag att allsidigt undersöka littera- turens och bokmarknadens villkor med särskild hänsyn till åtgärder som kan främja litteraturkonsumtion och -distribution samt produktion av skönlitteratur och tidskrifter. I direktiven togs även upp frågan om bok- och tidskriftsförsörjningen till de språkliga minoriteterna i Sverige. Samråd i denna fråga skulle ske med IU. Mot denna bakgrund har de båda utredningarna gemensamt utformat kap. 8 ”De språkliga minorite- ternas litteraturförsörjning” i litteraturutredningens huvudbetänkande ”Boken” (SOU l974z5). Litteraturutredningens och IU:s gemensamma förslag redovisas kortfattat i avsnitt 7.3.2.l.

7.1.3. Önskemål från invandrar— och minoritetsorganisationer

Debatten inom invandrarorganisationerna kännetecknas av att den till en början främst har kretsat kring sociala och ekonomiska problem. Först senare har även de kulturella frågorna börjat betonas. Detta förhål- lande är förklarligt mot bakgrund av att en förutsättning för en diskussion om kulturproblemen är att den sociala och ekonomiska situationen är något så när tillfredsställande för gruppen i fråga. Det tar även lång tid att bygga upp föreningar och institutioner som kan initiera och kanalisera diskussionerna. Bland de grupper som kommit hit som flyktingar är situationen delvis annorlunda. [ diskussionerna inom exem-

pelvis de baltiska grupperna har kulturfrågorna under hela tiden i Sverge stått i förgrunden.

Riksförbundet finska föreningar i Sverige har formulerat ett samhälls- och kulturpolitiskt program för sin verksamhet (antaget i maj 1972), där man beträffande kulturpolitiken framhåller följande:

”Riksförbundets kulturpolitiska planering baseras på det faktum, ltt sverigefinnarna till sin huvuddel hör till den kroppsarbetande befclk- ningen. Eftersom den kulturella verksamheten bör vara tillgänglig för så många som möjligt anser riksförbundet det vara nödvändigt att (en kulturella verksamhet som är nära förbunden'med massorna fortlöparde stärks. Speciellt måste uppmärksamheten"inriktas på att stärka betingel- serna för idrottsverksamhet, att höja standarden på amatörteaterverk- samheten, att effektivera och differentiera kursverksamheten, samt att stimulera samhälls- och kulturdebatten.

Uppbyggandet av egna sverigefinska kulturinstitutioner måste btrja från basnivån, med andra ord måste man i första hand inrikta sig på att. få till stånd sådana institutioner vilkas tjänster kan nyttiggöras av de sverigefinnar som är med i produktionslivet. Det synes inte vara ånda- målsenligt att grunda speciella institutioner för att stärka en s k. elitkultur innan man fått utbudet av kulturella tjänster som utgår från de stora massornas behov att bli effektivt och i princip tillgängligt för liela invandrarbefolkningen.

Den sverigefinska kulturella verksamheten måste till sina centrala delar med hänsyn till befolkningens sammansättning och levnadsvillkor vara sådan att den väcker till samhälleligt engagemang och tar ställning till samhällets uppbyggnad. Vid sidan av detta måste emellertid också sådan verksamhet effektivt stödjas som till sitt innehåll är rent underhållande eller estetiskt, så att man vidmakthåller en bred aktivitetsbas och att samspelet mellan aktivistgrupper med olika intresseriktning kan ge impulser och stimulans till kulturarbetet

I strävan mot en egen sverigefinsk kultur bör man förorda sådana verksamhetsformer, som får sin tillväxtkraft från invandrarnas egna led och som speglar sverigefinnarnas villkor. Kulturarbetet och i synnerhet den kulturella debatten bör vara förankrade i det svenska samhället, men i den litterära skapande och framställande verksamheten bör man av hänsyn till traditionerna och språket sträva efter att ständigt få impulser också från Finland. De sverigefinska kulturarbetarnas antal och deras yrkesmässiga kompetens måste ökas genom utbildningsverksamhet, för vilken det nödvändigtvis behövs ledarhjälp speciellt från Finland.

Den kulturpolitiska planeringen måste vara aktiv på ett sådant sätt, att man ständigt underhåller verksamhet, som är inriktad på nya mål. I stärkandet av de stora massornas kulturella vilja och önskningar måste man emellertid följa en vid och smidig tidtabell, eftersom en människa med tungt kroppsarbete också i bästa fall har förhållandevis lite krafter för kulturella intressen. Det grundläggande målet är att de kulturella tjänsterna till sitt antal, omfattning och kvalitet skall svara mot efter- frågan. Detta är å andra sidan möjligt endast om antalet sådana personer som yrkesmässigt utför finskspråkigt kulturellt arbete kan i jämförelse med nuläget mångdubblas genom stöd från det svenska samhället.

Till de grundläggande förutsättningarna för den sverigefinska kulturens utveckling hör att den finskspråkiga pressens ställning i landet allsidigt förbättras, att den finskspråkiga radioverksamheten till sin omfattning och kvalitet förstärks, att finskspråkiga televisionsprogram produceras i Sverige och att kvaliteten på de televisionsprogram som införskaffas från Finland förbättras, att bibliotekens finskspråkiga service i avsevärd grad ökas, samt att en mångsidig bokutgivning på finska möjliggörs i Sverige.”

Förbundet har vidare anordnat en rad lokala, regionala och riksomfat- tande kulturpolitiska diskussionsdagar, från vilka uttalanden och önske- mål tillställts IU. Så t. ex. framfördes vid ett kulturpolitiskt seminarium den 15—16 januari 1972 följande önskemål:

Cl ”att man i den offentliga förvaltningen i Sverige bör inrätta ett sekretariat för handläggning, planering och koordinering av frågor rörande invandrarnas kulturverksamhet El att kommunerna i större utsträckning än för närvarande i sitt praktiska arbete borde beakta invandrarnas synpunkter, och att enhetliga rikt- linjer för hur detta bäst kan ske snarast borde utarbetas El att man i de offentliga utredningar i Sverige som berör kulturfrågor alltid bör beakta de finskspråkigas behov El att Riksteaterns finskspråkiga verksamhet bör utökas Elatt även Rikskonserter i sin verksamhet bör ta hänsyn till de finsk- språkigas behov CI att den finskspråkiga radio— och TV-verksamheten bör utökas, och att man bör påböija produktion av finskspråkiga TV-program i Sverige El att folkbibliotekens service till de finskspråkiga avsevärt måste utökas och förbättras.”

Från baltiska organisationer och från enskilda ester och letter har i olika framställningar och resolutioner såväl till IU som till andra statliga organ gjorts ett stort antal kulturpolitiska uttalanden. Något enhetligt kultur- program som skulle omfatta alla olika områden av det kulturella livet har inte utformats. Medan man fram till mitten av 1960-talet ofta underströk gruppernas karaktär av tlyktinggrupper och betraktade den kulturella verksamheten, bokutgivningen etc., som kulturverksamhet i exil, under- stryker man numera medvetet gruppernas ställning som nationella mino- riteter i Sverige och anser att samhället i princip bör ta ett likvärdigt ansvar för dessa gruppers kulturella verksamhet på samma sätt som för majoritetskulturen. De konkret framförda kraven gäller ofta utbildnings- frågor eller andra frågor med anknytning till ungdomens möjligheter att behålla föräldrarnas kulturella identitet. Önskemål har även framställts om stöd till sångkörer, tidskrifter, bokproduktion m. m. Speciellt under senare år har framförts önskemål om resurser för arkivändamål, dvs. för att dokumentera de estniska och lettiska minoriteternas liv i Sverige se- dan 1940-talet.

De sydeuropeiska invandrargrupperna främst jugoslaver, greker, italienare och turkar har vid utfrågningar och liknande diskussionstill- fällen till lU framfört önskemål om i första hand bättre biblioteksservice på modersmålet, varvid barnlitteraturen speciellt skulle uppmärksammas. Vidare har förts fram önskemål om stöd till den egna teater- och folkdansverksamheten samt om ökat kulturellt utbyte med hemländerna. Starka önskemål har även framförts från de sydeuropeiska invandrar— grupperna om en väsentligt utökad radio- och TV-verksamhet på resp. språk.

7.1.4. IU:s överväganden

Statsmakterna har nyligen antagit mål för samhällets kulturpolitik (prop. 1974128). Dessa mål har formulerats på följande sätt:

D Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. D Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers förutsättningar och behov. D Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet. Cl Kulturpolitiken skall främja decentralisering av verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet. El Kulturpolitiken skall ge fler människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor. D Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. Cl Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. Cl Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och ideer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

Dessa övergripande kulturpolitiska mål äger naturligtvis i lika mån giltighet för invandrarna och de språkliga minoriteterna som för den inhemska befolkningen. I propositionen betonas även särskilt nödvändig- heten av att samhället aktivt stöder invandrarnas arbete för att upprätt- hålla och utveckla den kultur som de fört med sig hit: ”Dessa delvis främmande kulturmönster skall också ses som ett värdefullt inslag i det svenska samhället, som berikar och inspirerar vår egen kulturella utveck- ling.”

Med hänsyn till invandrarnas och minoritetsgruppernas speciella situa- tion torde emellertid förverkligandet av dessa mål vad gäller invandrarna och de språkliga minoriteterna i landet inte kunna ske enbart inom ramen för samhällets allmänna åtaganden och åtgärder på kulturområdet, utan säråtgärder är nödvändiga främst med tanke på de delar av kulturutbudet som är språkbundna.

Dessa särskilda samhällsåtaganden bör enligt IU:s uppfattning bl. a. syfta till

El att medverka till att skapa en berikande fritid, varvid speciell hänsyn bör tas till invandrarnas sociala och ekonomiska situation; åtgärderna bör syfta till att ge inte bara stimulans i snäv kulturell mening, utan bör också erbjuda alternativa fritidsaktiviteter till nöjesindustrins utbud, D att aktivera och medvetandegöra individen; det är bekant att många invandrare upplever sig stå utanför alla möjligheter att påverka sin egen situation, varför samhället också med kulturpolitiska åtgärder bör stimulera till engagemang för det samhälle invandraren lever i, |] att bidra till att ett rikhaltigt och så långt möjligt varierat kulturutbud står till invandrarnas förfogande, El att uppmuntra egen skapande aktivitet,

D att motverka uppkomsten av konflikter på kulturell, ekonomisk eller social grund mellan invandrarna och den svenska befolkningen eller mellan invandrargrupperna inbördes samt El att medverka till att de kulturella traditioner invandrarna fört med sig och skapar här kan berika det allmänna svenska kulturlivet.

Alla åtgärder som vidtas bör emellertid ske i medvetande om att invandrarna är utsatta för påverkan inte bara från det svenska samhället, utan också från ursprungslandet och från den egna gruppen i Sverige. Följaktligen bör de kulturpolitiska åtgärderna utformas i fullt samför- stånd med och under medverkan av den grupp som berörs av dem.

Mot den ovan skisserade allmänna bakgrunden vill IU ange fyra delmål för en särskild kulturpolitik för invandrare och språkliga minoriteter:

Delmål ]: ökade möjligheter till delaktighet i det allmänna svenska kulturutbudet.

Väsentligt är därvid att språkliga hinder så långt möjligt undanröjs. Detta förutsätter att invandrarna stimuleras att lära sig svenska och att samhället erbjuder goda möjligheter till sådana studier. Åtgärder i detta syfte har också vidtagits. Vidare krävs att invandrarna ges information och utbildning som syftar till att göra dem förtrogna med det svenska samhället och dess traditioner, värde- och normsystem. Detta är betydelsefullt inte minst med tanke på de barn som växer upp här i landet, så att normkonflikter i hemmet och i samhället kan undvikas.

Till de många invandrare som inte behärskar svenska bör det språk- bundna kulturutbudet så långt det är praktiskt möjligt förmedlas i översättning. Härigenom skapas också möjligheter att förmedla svensk kultur till invandrarnas ursprungsländer. Invandrarnas möjligheter att följa och delta i den allmänna politiska och samhälleliga debatten är begränsade, varför åtgärder bör vidtas för att möjliggöra förmedling av åtminstone viktigare dagsaktuella debattfrågor till invandrargrupperna på deras egna språk.

Invandrarnas möjligheter och vilja till engagemang för det nya samhälle de lever i påverkas också i hög grad av de attityder de möter från den inhemska befolkningen, varför ytterligare åtgärder bör vidtas för att skapa förståelse för invandrarnas kulturella, språkliga och sociala bak- grund och situation.

Delmål 2: ökade möjligheter till kontakt med ursprungslandet.

Stora invandrargrupper i Sverige karakteriseras av en betydande rörlighet; för många invandrare framstår vistelsen i Sverige som temporär. Mot bl. a. denna bakgrund är det angeläget att det svenska samhället med— verkar till att kontakterna med ursprungsländerna utvecklas. De flesta invandrargrupperna i landet är också numerärt så små, att det torde vara omöjligt att här utveckla ett mångsidigt kulturliv på egen grund och med ett språk som har sin tyngdpunkt utanför landets gränser utan kontakter med och impulser från det land där språket talas. För att dessa kontaktmöjligheter skall kunna hållas öppna krävs resurser för besök av

enskilda kulturarbetare och ensembler samt för förmedling till Sverige av litteratur, press, film o.d. Dessa kontakter är självfallet viktiga också med tanke på den svenska publiken och det svenska kulturlivet. Härigenom kan förståelse skapas för invandrarnas bakgrund samtidigt som kulturell provinsialism kan motverkas och svenskt kulturliv kan få värdefulla impulser till nyskapande.

Delmål 3: ökade möjligheter till kulturell egenverksamhet.

Detta förutsätter att villkor skapas för utveckling av mångsidiga kulturella aktiviteter på det egna språket i Sverige, vilket i sin tur förutsätter att barnen ges möjligheter att utveckla kunskaperna i föräld- rarnas modersmål. Liksom samhället understöder kulturell egenverk- samhet för den svenska befolkningen bör det tilldela invandrargrupperna resurser för egen skapande verksamhet och för uppbyggnad av egna kulturella institutioner, som kan fungera som bas och idégivare inom gruppen. Man bör även eftersträva att det kulturutbud som härigenom skapas så långt möjligt står alla inom gruppen till buds. Allmänna kulturmedia, t.ex. press, radio, TV och teatrar, bör även kunna användas för förmedling av kulturutbud på andra språk än svenska.

Delmål 4: ökade möjligheter till kulturell växelverkan mellan minorite— terna och majoritetsbefolkningen.

Detta förutsätter att delar av invandrarnas kulturella manifestationer, såväl sådant som tillkommit i ursprungslandet som här i Sverige, för- medlas till den svenska befolkningen. Det är nämligen inte bara viktigt att invandrarna får möjligheter att tillgodogöra sig delar av det allmänna svenska kulturutbudet på sina egna språk, utan lika väsentligt är det att invandrarnas kulturella manifestationer och den debatt som förs inom invandrargrupperna blir tillgängliga och bekanta för den svenska befolk- ningen. Härigenom kan ansatser till kulturell isolationism bland invand- rarna motverkas samtidigt som den svenska befolkningens attityder till invandrarna kan påverkas i positiv riktning. Viktigt är även att härigenom möjligheter skapas till kontakt mellan invandrargrupperna.

IU:s förslag till mål för samhällets kulturpolitik för invandrare och språkliga minoriteter syftar sammanfattningsvis till att dels öka invand- rarnas möjligheter att ta del av det allmänna svenska kulturutbudet, dels ge de invandrare som så önskar möjlighet att här utveckla sitt kulturarv på det egna språket. Självfallet kan på grund av de olika språkgruppernas skiftande storlek m.m. inte likartade betingelser skapas för samtliga grupper, men samtidigt som åtgärder vidtas med tanke på de största språkgrupperna får inte de mindre gruppernas behov negligeras. Vid förverkligandet av de ovan angivna delmålen bör även särskild hänsyn tas och speciella resurser tilldelas för verksamhet bland de underprivilegierade grupper som finns också bland invandrarna, såsom lågutbildade, barn, åldringar, handikappade m.fl.

Det är angeläget att företrädare för invandrarna och de språkliga minoritetsgrupperna bereds tillfälle att aktivt delta i den kulturpolitiska planeringen, så att de åtgärder som planeras får åsyftad verkan. På

kommunal nivå vilar ansvaret för kulturfrågorna i flertalet kommuner på särskilda kulturnämnder. I en del fall har referensgrupper knutits till dessa nämnder med representanter för olika lokala organisationer på kulturområdet. lU vill betona vikten av att lokalt verksamma invandrar- föreningar bereds möjlighet att delta i referensgruppernas arbetei de fall sådana inrättas på orter med ett betydande antal invandrare. Motsvarande bör enligt IU:s mening gälla de regionala referensgrupper som kan komma att inrättas i anknytning till landstingens särskilda kulturnämnder eller kombinerade utbildnings- och kulturnämnder.

Vad gäller frågan om ansvarsfördelningen mellan de centrala myndig- heterna beträffande kulturell service för invandrare anser IU i enlighet med vad som anförs i avsnitt 12.1.2 att samma mönster för ansvarsfördelningen bör gälla som på andra samhällsområden, dvs. i detta fall att de myndigheter som har att handlägga kulturfrågor i allmänhet även bör handlägga ärenden som rör invandrarnas och de språkliga minoriteternas kultursituation. Enligt statsmakternas nyligen fattade beslut skall ett statens kulturråd inrättas fr.o.m. den 1 oktober 1974. Till rådet skall knytas tre särskilda nämnder med beredande och rådgivande funktioner avseende dels teater, dans, film och musik, dels litteratur och bibliotek, dels konst, museer och utställningar. I vissa fall skall rådets styrelse i samråd med nämnderna även kunna tillsätta särskilda arbets- grupper för behandling av frågor rörande bidragsfördelning m.m. IU föreslår att det centrala ansvaret för invandrarna och de språkliga minoriteternas kulturfrågor skall åvila statens kulturråd. För rådets behandling av dessa frågor förordar IU att en särskild permanent referensgrupp inrättas med företrädare för invandrar- och minoritets- organisationer.

Förverkligandet av de riktlinjer som IU anger för en kulturpolitik för invandrare och språkliga minoriteter kräver särskilda ekonomiska insatser från statens sida. Den del av invandrarnas kulturella egenverksamhet som utvecklas inom ramen för invandrarnas och minoriteternas egna organi- sationer bör enligt IU:s uppfattning i första hand stödjas genom de statsbidrag till organisationernas verksamhet som IU föreslår i avsnitt 9.2. För fördelningen av dessa medel bör SIV svara. Därutöver krävs enligt IU:s mening ett omfattande stöd för särskild kulturverksamhet för språkliga minoriteter som ett led i samhällets samlade kulturpolitik. IU föreslår mot denna bakgrund att kulturrådet får förfoga över ett särskilt anslag för främjande av kulturell verksamhet för språkliga minoriteter. Anslaget förutsätts användas för verksamhet på a) teaterns, b) littera— turens och c) övriga områden. Det årliga anslagsbehovet har totalt beräknats till 3,0 milj. kr. I resp. avsnitt i detta kapitel berörs verksamhet som föreslås få stöd genom anslaget. I bilaga A återfinns en kostnadsbe- räkning av anslaget och dess delposter.

7.2. Kulturellt samarbete med invandrarnas ursprungsländer

Sverige bedriver ett regelbundet kulturellt samarbete och utbyte med de flesta europeiska och en rad utomeuropeiska länder. Verksamhetens huvudsakliga syfte är att i utlandet främja kunskaper om svenskt kultur- och samhällsliv samt att på utbytesbas motta utländska grupper, kultur- arbetare, stipendiater m.fl. på besök i Sverige. Även om således det mellanstatliga samarbetet inte primärt berör invandrarna i Sverige och deras kultursituation är det indirekt av betydelse för dem genom att kunskaperna om Sverige ökar i utvandringsländerna och genom att kunskaperna om utvandringsländernas kultur ökar i Sverige.

Av direkt betydelse för invandrarna är sådant kulturellt samarbete som skapar möjligheter att t. ex. genom i Sverige gästande kulturarbetare och artister få kulturbehov tillgodosedda på det egna språket samt att kunna få direktkontakt med kulturutvecklingen i hemlandet.

7.2.1. Avtalsreglerat kulturutbyte

Sveriges internationella samarbete på kulturområdet är i viss mån reglerat dels genom multilaterala avtal, dels genom bilaterala avtal.

Det multilaterala samarbetet sker huvudsakligen inom ramen för verksamheten inom olika internationella organ. På global nivå sker sådant samarbete främst inom UNESCO. För kultursamarbetet mellan Europa- rådets medlemsländer finns sedan år 1954 en Europeisk kulturkonven- tion, som Sverige ratificerade år 1958 (SÖ 19582106). Enligt konven- tionen förbinder sig Sverige att så långt det är möjligt

”uppmuntra sina egna medborgares studium av övriga fördragsslutande parters språk, historia och allmänna kultur samt bereda dessa parter möjligheter att inom partens territorium verka för främjande av sådana studier, och sträva efter att utveckla studier av sitt eget eller sina egna språk, sin historia och allmänna kultur inom övriga fördragsslutande parters territorium samt bereda dessa parters medborgare möjligheter att bedriva sådana studier inom partens territorium”.

Vidare förbinder sig Sverige enligt konventionen att underlätta studie- resor, ömsesidiga besök och utbyte av kulturföremål.

Ansvaret för genomförandet av dessa stadganden åvilar för så vitt gäller information om Sverige i utlandet och mottagande av stipendiater i Sverige Svenska institutet. I övrigt sker samarbetet huvudsakligen i oreglerade former mellan olika kulturinstitutioner i Sverige och mot— svarande organ i utlandet.

Speciella avtal om kulturellt och vetenskapligt utbyte har ingåtts med östeuropeiska länder. Sådana avtal har för Sveriges räkning undertecknats av Svenska institutet med Albanien, Jugoslavien, Polen, Rumänien, Sovjetunionen och Ungern. Ett icke avtalsreglerat samarbete förekommer även med Tjeckoslovakien och Tyska Demokratiska Republiken. Avtalen reglerar i första hand frågor om utbyte av forskare, gästföreläsare, stipendiater och kulturarbetare, men innehåller även allmänna åtaganden

om utbyte av gästspel av teater- och musikensembler samt av utställningar och film.

I det internationella kultursamarbetet intar samarbetet i Norden en särställning genom den nära språkliga, historiska, politiska och kulturella samhörigheten. Alltsedan Nordiska rådets tillkomst år 1952 har det nordiska kultursamarbetet diskuterats i rådet. År 1971 resulterade samarbetet i att de nordiska regeringarna kom överens om att ingå ett Nordiskt kulturavtal (SÖ 197122). Avtalet syftar till ”att stärka och intensifiera kulturellt samarbete i vid bemärkelse mellan avtalsparterna för att vidareutveckla den nordiska kulturgemenskapen och öka den samlade effekten av ländernas insatser i utbildning, forskning och annan kulturell verksamhet genom gemensam planering, samordning, samverkan och arbetsfördelning samt att skapa praktiska förutsättningar för ett väl fungerande samarbete”. För det praktiska genomförandet av avtalets intentioner har ett särskilt nordiskt kultursekretariat inrättats i Köpen- hamn.

För att ekonomiskt underlätta det nordiska kulturutbytet träffades år 1966 en överenskommelse mellan de nordiska länderna om att skapa en Nordisk kulturfond (SÖ 196736 med ändring SÖ l969:6), som f. n. årligen förfogar över 3 250 000 dkr att användas till ändamål som främjar samarbete inom vetenskap, utbildning och folkupplysning samt litteratur, musik, bildkonst, teater, film och andra konstarter.

För bilateralt kulturutbyte mellan Sverige och övriga nordiska länder disponeras avkastningen av ett antal fonder, av vilka de största är Svensk-danska kulturfonden (bildad år 1954; fondkapital 300 000 skr), Fondet for dansk-svensk samarbejde (bildad år 1960; fondkapital ca 7,5 milj. dkr), Kulturfonden för Sverige och Finland (bildad år 1958; fondkapital 24 milj. skr), Fondet for Svensk-norsk samarbeid — Svensk- norska samarbetsfonden (bildade år 1949; fondkapital 3 milj. nkr. resp. 2,6 milj. skr). Någon motsvarande fond för samarbete mellan Sverige och Island finns inte, men den svenska riksdagen har sedan budgetåret 1972/73 anvisat ett belopp på 60 000 kr. för ändamålet.

7.2.2. Informations- och kulturverksamhet från Sverige

Sverigeinformationen i utlandet åvilar en rad olika officiella och ”halv- officiella” myndigheter och organ, bland vilka de viktigaste är UD, Svenska institutet, Exportrådet, Svenska turisttrafikförbundet, före- ningen Norden och Sveriges Radio. Den allmänna Sverigeinformationen handhas av UD:s informationsbyrå, Svenska institutet och Sveriges Radios utlandsprogram. I informationsförmedlingen inom Norden spelar dessutom Nordiska rådet och föreningen Norden en betydelsefull roll. Föreningen Norden är en fri, statsunderstödd medborgarorganisation.

Huvuddelen av den samhällsfinansierade Sverigeinformationen till ut- landet produceras och kanaliseras genom den statligt finansierade stiftel- sen Svenska institutet, vars verksamhet omfattar fem huvudprogram:

] Stöd åt information om det svenska samhället 2 Stöd åt studier och forskning 3 Stöd åt presentation av svensk konstnärlig verksamhet 4 Stöd åt undervisning i svenska språket och litteraturen 5 Gäststipendieverksamhet (som kommer att inordnas under huvud-

program 2).

Informationsverksamhetens huvudsyfte är att tillgodose svenska utlands- myndigheters och olika svenska institutioners behov av informationsma- terial om svenskt samhälls- och'kulturliv, främst i form av produktion av trycksaker, filmer och utställningar. Till verksamheten användes under budgetåret 1972/73 sammanlagt 1 492 600 kr. Huvudavnämare av insti- tutets informationsmaterial är Västeuropa, särskilt Frankrike, och Nord- amerika. Ett ökat intresse för Sverige har även noterats i Latinamerika. På eget initiativ har institutet påbörjat en särskild försöksverksamhet i Afrika i syfte att få ett ökat informations- och kulturutbyte till stånd med främst Kenya, Nigeria, Tunisien och Senegal. I samarbete med olika svenska institutioner har institutet vidare producerat och distribuerat ett antal utställningar om svenskt samhälls- och kulturliv. Under det senaste verksamhetsåret har sammanlagt 57 utställningar visats i utlandet, varav dock ingen i t. ex. Finland, Jugoslavien, Grekland eller Turkiet.

Institutet bedriver en omfattande verksamhet med utlåning av filmer om Sverige, huvudsakligen genom filmdepåer vid ambassader o. d. Under år 1972 förfogade institutet över sammanlagt 1 894 filmkopior, förde- lade på 10 olika språkversioner, av vilka huvuddelen (999 st.) var engelskspråkiga. Antalet filmer på ur invandrarsynpunkt intressanta språk var begränsat (franska 205, spanska 137, italienska 15, portugisiska 12, serbokroatiska 4) och när det gäller finska, grekiska, turkiska fanns inga filmer alls. Under år 1972 sågs dessa filmer av ca 1 490 600 personer vid sammanlagt ca 15 600 visningar, av vilka 1 318 visningar (54 000 åskådare) ägde rum i Finland, 278 visningar (22 500 åskådare) i Grekland, 70 visningar (7 500 åskådare) i Italien, 4 visningar (450 åskådare) i Jugoslavien samt 87 visningar (56 800 åskådare) i Turkiet.

En viktig opinionsskapare om livet i Sverige är den svenska spelfilmen. Huvuddelen av svensk spelfilm förmedlas genom kommersiella kanaler, vilket medför att en del av kvalitetsfilmsproduktionen har svårt att nå utanför Norden. För introduktion av dessa filmer spelar Svenska . institutets förmedlingsverksamhet en stor roll.

Stipendie- och gästföreläsarverksamheten är i huvudsak baserad på bilaterala överenskommelser, vilket innebär att ömsesidighet är huvud— regeln vid utbytet (i synnerhet gäller detta de östeuropeiska länderna). Vissa stipendier för främst studerande från utvecklingsländer för studieri Sverige finns dock utan ömsesidighet. Stipendiatutbytets omfattning med för Sverige aktuella utvandringsländer är av blygsam omfattning (2 51 3 stipendiater årligen).

Svenska institutet har ett utlandskontor (Centre Culture] Suédois) i Paris, som bedriver utställnings-, filmvisnings- och föreläsningsverksam- het. Institutets kontor i London upphörde med sin verksamhet den 1 juli 1973.

Som framgår av ovanstående översikter är Svenska institutets verksam— het endast i ringa mån inriktad på att tillgodose efterfrågan på allmän Sverigeinformation i länder varifrån utvandring sker till Sverige. Detta gäller särskilt Finland.

7.2.3. Informations- och kulturverksamhet från utlandet i Sverige

Huvuddelen av den officiella allmäninformationen om samhälls- och kulturutvecklingen i invandrarnas ursprungsländer och utlandet i övrigt förmedlas i Sverige genom ambassadernas försorg, av vilka flertalet inrättat speciella tjänster som press- eller kulturattaché. De utländska turistbyråerna och handelsrepresentationerna spelar vidare en betydelse- full roll. Ett mindre antal länder har byggt upp speciella institut för kulturförmedling i Sverige. De största av dessa utländska kulturinstituti Sverige är Institut Francais, Instituto Italiano di Cultura, DDR-Kultur- centrum, Tyska Kulturinstitutet (Goethe Institut) och US Cultural Centre.

Av delvis annorlunda karaktär är det informationscentrum som den jugoslaviska staten har inrättat i Stockholm år 1973. Dess huvudsakliga uppgift är att sprida information om förhållandena i Jugoslavien bland jugoslaver i Sverige samt bland den svenska allmänheten och berörda svenska organisationer och institutioner. Tonvikten ligger på åtgärder inom kulturområdet. Liknande jugoslaviska centra har upprättats i ett antal andra städer i Europa i vilka finns ett stort antal jugoslaviska invandrare.

I Finland har förslag framförts om inrättande av ett informations- kontor i Sverige, i första hand med syfte att sprida information om hemlandet till här bosatta finländare.

Av viss betydelse för informationsförmedlingen mellan invandrarnas ursprungsländer och Sverige är också de föreningar, sällskap och samfund för kulturellt samarbete med utlandet som uppstått genom åren. F.n. verkar ett tjugotal sådana vänskapsföreningar i landet, av vilka ungefär hälften avser samarbete med länder inom det socialistiska blocket. De sistnämnda länderna utger även i förhållandevis stor omfattning svensk- språkligt informationsmaterial och tidskrifter för spridning i Sverige. Radiosändningar från utlandet på, svenska (huvudsakligen på kortvåg) förekommer i viss omfattning, främst från socialistiska länder.

Stöd från invandrarnas ursprungsländer för kulturell verksamhet i Sverige förekommer i många olika former. Det kan gälla ekonomiskt och annat stöd till invandrarnas organisationer, finansiering av gästspel från hemlandet, förmedling av film, litteratur, tidskrifter m.m. Omfattningen och storleken av det stöd som förmedlas till Sverige är svår att kartlägga, men enligt den enkät som IU tillställde invandrarorganisationer i Sverige våren 1973 uppgav 10 profana organisationer att de fick sådant stöd. I sju fall rörde det sig om ekonomiska bidrag mellan 1 000 och 300 000 kr., i övrigt bestod stödet av hjälp med material, filmer o. (1.

Den finska staten har sedan 1950-talet ekonomiskt understött den finska och finlandssvenska föreningsverksamheten i Sverige dels direkt,

dels indirekt genom Suomi-Seura (Suomi-samfundet), som är en samhälls- understödd medborgarorganisation med uppgift att upprätthålla kontak- terna med finländare i utlandet. Det finska statliga ekonomiska under- stödet till organisationer i Sverige uppgår i dag till ca 500 000 kr/år. Huvudmottagare är Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Riksför— bundet för finskspråkigt församlingsarbete och Finlandssvenskarnas riks— förbund i Sverige. Ekonomiskt och annat stöd har även lämnats för anordnande av utställningar, teaterturnéer och andra gästspel m. m. Vad gäller den framtida finska emigrationspolitiken har Delegationen för emigrantärenden i ett delbetänkande uttalat att även om huvudansvaret för de i utlandet bosatta medborgarnas förhållanden faller på det land där de är bosatta, så ”sträcker sig det finska samhällets ansvar för sina medborgare även till de finländare som är bosatta utomlands”.

Från Jugoslaviens sida har uttalats att ansvaret för ekonomiskt stöd till utlandsarbetarnas föreningar i första hand åligger bosättningslandet. Däremot ges ett relativt omfattande stöd i form av filmer, böcker, kulturarbetarbesök rn. m. till föreningar för jugoslaveri utlandet och nära kontakter upprätthålls med sådana föreningar. I delrepublikerna i Jugo- slavien finns särskilda organisationer med uppgift att hålla kontakt med dem som emigrerat och aktivt understödja kulturverksamhet på det egna språket i utlandet. I samarbete med svenska organisationer organiseras dessutom årligen artistbesök från Jugoslavien i Sverige, vilka främst bekostas med jugoslaviska medel.

7.2.4. IU:s överväganden

Den allmänna Sverigeinformationen i utlandet är f. n. i första hand inriktad på de stora europeiska länderna, Nordamerika och vissa delar av Sydamerika. Ländervalet bestäms av Sveriges allmänna kulturella, kom- mersiella och politiska förbindelser med omvärlden. Enligt IU:s mening är det emellertid angeläget och av stor betydelse för den ömsesidiga förståelsen mellan Sverige och de länder varifrån stora invandrargrupper sökt sig hit, att hänsyn också tas till de särskilda informationsbehov som skapas i dessa länder genom invandringen till Sverige. De organ, främst Svenska institutet, som handhar den kulturella Sverigeinformationen i utlandet bör i sin framtida verksamhet i ökad omfattning uppmärksamma detta förhållande och framställa allmänt informationsmaterial för sprid— ning i de länder varifrån större invandrargrupper kommit till Sverige. Om detta inte kan ske inom ramen för nu tillgängliga resurser bör enligt IU:s uppfattning speciella medel anslås för denna verksamhet. Liknande hänsyn bör även tas vid uppläggningen av stipendiatutbyte och övrig kulturell utbytesverksamhet.

Det är vidare angeläget att ökad allsidig information om kulturella förhållanden i invandrarnas ursprungsländer ges i Sverige. Till en del kan detta ske genom dessa länders egen informationsverksamhet häri landet, men betydande insatser bör också kunna ske på initiativ från Sverige, inte minst inom utbildningsväsendet. Bland många tänkbara åtgärder vill IU därför föreslå att särskilda medel tilldelas SIV för stipendiering av

författare, filmare och journalister för resor till utvandringsländer för författarskap och reportage om där rådande förhållanden. Med tanke på skolans möjligheter att kunna förbättra undervisningen om dessa länder bör även läromedelsförfattare och läromedelsproducenter kunna komma i åtnjutande av de föreslagna stipendierna. En liknande stipendiemodell tillämpas i dag av t.ex. SIDA. Under delposten d) i det sakanslag som SIV föreslås förfoga över (se avsnitt 12.2.4) har IU beräknat medel för sådan stipendieverksamhet.

7.3. Kulturell service till de språkliga minoriteterna

7.3.1. Invandrar- och minoritetsorganisationernas kulturverksamhet

För den mest omfattande kulturverksamheten för invandrare och språk- liga minoriteter i Sverige svarar invandrarnas och minoriteternas egna organisationer. De från samhällets sida vidtagna åtgärderna för att ge invandrarna service på det egna språket har hittills främst varit inriktade på att i olika former ge information samt att i kontakterna mellan myndigheter och invandrare erbjuda tolkhjälp. Insatserna för att främja kulturell verksamhet på invandrarnas egna språk har varit mera begrän- sade till sin omfattning.

De organisationer som vuxit upp bland invandrare och språkliga minoriteter i landet har följaktligen i stor utsträckning fått ta på sig uppgifter på fritids-och kulturområdet som för den svenska befolkningeni allmänhet ombesörjs av samhälleliga institutioner eller av samhället understödda organisationer. Invandrarorganisationernas möjligheter att tillgodose de behov som finns på fritids- och kulturområdet är emellertid starkt begränsade av ekonomiska och personella skäl. Vidare spelar den demografiska och sociala strukturen inom respektive grupp en stor roll för organisationernas förmåga att verka aktivt kulturförmedlande och skapande. Endast ett fåtal språkminoriteter i Sverige har således haft resurser att bygga upp den infrastruktur som är nödvändig för ett mångsidigt eget kulturliv. Detta gäller i första hand den estniskspråkiga befolkningen i Sverige. Situationen för de stora invandrargrupper som kommit till Sverige av främst ekonomiska orsaker är ofta i många avseenden annorlunda. Organisationsväsendet har till en början främst uppstått för att ge de egna landsmännen möjlighet att skapa nya sociala kontaktmönster. Krav på en mångsidig kulturell verksamhet inom orga- nisationerna förs dock fram i ökad utsträckning bland medlemmarna.

För att invandrar- och minoritetsorganisationerna skall kunna få reella möjligheter att förverkliga önskemålen om en varierad kulturverksamhet krävs samhällsstöd till organisationerna. I avsnitt 9.2 framförs bl. 3. mot denna bakgrund förslag om särskilda statliga bidrag till invandrar— och minoritetsorganisationer i Sverige.

Vid sidan av eller som underavdelning av dessa allmänna invandrar- och minoritetsorganisationer har under senare år börjat växa fram en rad specialiserade sammanslutningar och grupper med mer markerade kultur-

[ Föreningen Nordens enkät ”Biblioteken och de finska invandrarna" 1970, IU:s kommunenkät 1970 samt en enkät gjord av länsbiblioteket i Stockholms län våren 1972.

politiska syften. Denna utveckling är särskilt markant inom de finska och jugoslaviska invandrargrupperna. Samtidigt som denna specialisering pågår inom de nationellt uppbyggda organisationerna har mångnationella kulturorganisationer uppstått, av vilka Invandrarnas Kulturcentrum (IKC), som arbetar som en sektion av Studieförbundet Vuxenskolan, var den första (bildad år 1971). Organisationen söker genom utåtriktad verksamhet bereda invandrade kulturarbetare och konstutövare såväl amatörer som professionella — möjlighet att nå ut till en bred publik, samtidigt som den genom Studieverksamhet vill bereda medlemmarna möjlighet till vidareutbildning. Med mera uttalat syfte att fungera som ett forum för debatt, dokumentation och forskning arbetar Immigrantinsti— tutet (bildat år 1972).

7.3.2. Litteramrförsörjningen 7.3.2.l Litteraturförsörjningen genom det allmänna biblioteksväsendet

Frågan om litteraturförsörjningen till språkliga minoriteter i Sverige har nyligen relativt utförligt behandlats av litteraturutredningen i samråd med IU. Litteraturutredningens överväganden jämte bakgrundsmaterial i denna fråga har utformats i samarbete med IU och återfinns i betänkan- det ”Boken” (SOU 197415) kap. 8. Här återges i sammanfattning de båda utredningarnas gemensamma förslag till åtgärder.

Flertalet invandrares möjligheter att tillfredsställa sitt litteraturbehov på modersmålet är starkt begränsade, vilket innebär att bibliotekens kulturella ansvar för invandrar- och minoritetsgrupperna i vissa avseenden kan anses vara större än vad som gäller för den svenska befolkningen i allmänhet. Trots att många bibliotek gjort betydande ansträngningar att tillgodose efterfrågan på litteratur bland invandrargrupperna är denna del av bibliotekens service starkt eftersatt (i synnerhet vad beträffar barn- och ungdomslitteratur), vilket undersökningar utförda av bl.a. IU, SÖ och föreningen Norden visat.I

Försök utförda av litteraturutredningen (”Försök med bibliotek” SOU 1972161) har visat ”att biblioteken har stora förutsättningar att kunna bli ett kontaktcentrum för invandrargrupperna och en informa- tionscentral, som kan ge information i båda riktningarna: till invandrarna om svenska förhållanden och till hemmabefolkningen om invandrarnas problem”. Detta förutsätter emellertid att bibliotekens möjligheter att erbjuda invandrargrupperna sina tjänster kraftigt förstärks.

Ansvaret för bokförsörjningen till invandrarna och de språkliga mino- ritetsgrupperna bör åvila samma myndigheter som svarar för bokför- sörjningen i övrigt, dvs. på det lokala planet kommunerna och de kommunala biblioteken, på det regionala planet länsbiblioteken med kostnadsfördelning mellan landsting och stat samt lånecentralerna, helt bekostade av statsmedel.

Då emellertid en betydande upprustning av bibliotekens bokbestånd på minoritetsspråk är nödvändig för att invandrarna i görligaste mån skall beredas tillgång till litteratur i samma utsträckning som personer med

svenska som modersmål föreslås att ett statligt engångsanslag utgår till en sammanlagd kostnad av 12 milj. kr., varav 9,3 milj. kr. bör avse länsbibliotekens verksamhet och 2,7 milj. kr. lånecentralernas verksam- het. Av praktiska skäl kan kostnaden slås ut på en period av 3 a 5 år, men beslut om upprustning bör fattas i ett sammanhang. En upprustning av de lokala bokbestånden förutsätts även ske. De kostnader som därutöver behövs för att vidmakthålla och förnya litteraturbestånden på minoritets- språk bör bekostas i den ordning som eljest gäller för inköp till biblioteken.

Utredningarna betonar även vikten av att bokbestånd på minoritets- språk finns att tillgå i skolor, på kriminalvårdsanstalter, sjukhus och andra vårdinstitutioner.

Litteraturutredningens betänkande ”Boken” har remitterats till ett stort antal instanser för yttrande och beredning med anledning av utredningens förslag pågår f. n. inom utbildningsdepartementet.

7.3.2.2 Litteraturutgivning och distribution

Litteraturutgivning på andra språk än svenska avsedd för i Sverige bosatta personer (med undantag för litteratur utgiven för undervisningsändamål och informationsskrifter för invandrare) förekommer endast på ett begränsat antal språk. Efter år 1945 har ett tiotal böcker utkommit på samiska, av vilka endast ett par varit skönlitterära arbeten. I övrigt har viss utgivning skett på polska och ungerska. På finska har utgivits några kyrkliga skrifter samt på senare år ett par arbeten på tornedalsfinsk dialekt samt några debattskrifter avsedda för den sverigefinska befolk- ningen.

Den största och mest regelbundna utgivningen har ägt rum på estniska och lettiska. Sedan år 1944 har i Sverige utgivits ca 950 titlar på estniska, av vilka ca 450 utgörs av skönlitterära arbeten i originalupplaga. Huvud- delen av utgivningen har skett på ett författarägt kooperativt förlag (Eesti Kirjanike Kooperativ). Enligt Svensk bokförteckning utgavs åren 1970—73 i Sverige sammanlagt 27 skönlitterära verk på estniska och 9 på lettiska.

Att den litterära produktionen bland andra invandrargrupper än de baltiska har varit och är blygsam förklaras bl.a. av dessa gruppers socio-ekonomiska ställning i det svenska samhället samt av att man relativt lätt kunnat upprätthålla kontakterna med ursprungslandet. Vidare har man inte på grund av den i hög grad ojämna yrkesfördelningen inom grupperna kunnat skapa den infrastruktur som möjliggör förlags- verksamhet, avsättningsmöjligheter m. m. Detta betyder emellertid inte att litterär aktivitet bland de grupper som kommit hit främst av ekonomiska skäl inte skulle förekomma. Inom exempelvis den finska gruppen finns ett antal skribenter som ägnar sig åt skönlitterärt och annat författarskap. Endast ett fåtal av dem har emellertid haft möjlighet att få sina alster publicerade. Utgivningen har i dessa fall skett i Finland och har följaktligen möjliggjorts av att böckerna bedömts ha haft kommersiella avsättningsmöjligheter i Finland. Skönlitterär utgivning på finska i första

hand riktad till en sverigefinsk publik har inte förekommit.

För distribution av litteratur på det egna språket har bland vissa invandrargrupper byggts upp speciella försäljningsorganisationer. Så t. ex. sker avsättningen av den estniska utgivningen i Sverige huvudsakligen genom ett abonnemangssystem (bokklubb). Genom föreningar, arbets- platsombud o.d. sker också distribution framför allt av politisk och religiös litteratur även på andra språk.

Den svenska bokhandelsorganisationen erbjuder i dag små möjligheter för distribution av litteratur från invandrarnas ursprungsländer. Lager— hållningen av utländsk litteratur är begränsad till de stora världsspråken (engelska, tyska, franska) och avpassad efter den svenska publikens efterfrågan. Via Pressbyråns försäljningsorganisation distribueras i viss omfattning finsk kiosklitteratur av typ detektiv-, kärleks-, läkar- och westernromaner. Direkta köp från ursprungsländerna förekommer givetvis, men för flertalet invandrare torde det vara svårt att skapa sig en uppfattningom aktuell bokutgivning i hemlandet. Detta begränsar även finnarnas möjligheter att utnyttja de dotterföretag i Sverige som finska bokspeditionsföretag har upprättat.

Av betydelse för invandrarnas möjligheter att bekanta sig med aktuella författare och därigenom få stimulans till ökad läsning och andra kulturella aktiviteter är den uppsökande verksamhet med författarbesök som Författarcentrum på försök bedrivit. Verksamheten har hittills huvudsakligen varit inriktad på finska invandrare; vid ett tillfälle har även en i Sverige verksam grekisk författare deltagit. Under rubriken "Finska samtal” har under åren 1972—1974 sammanlagt ett tiotal finska för- fattare igrupp eller enskilt besökt ett trettiotal kommuner med stor finsk befolkning. Besöken har haft uppsökande karaktär och arrangemangen har ägt rum på arbetsplatser, skolor, sjukhus, invandrarbyråer, föreningar m. rn. Talrika hembesök har också gjorts. Verksamheten, som i huvudsak finansierats av berörda kommuner med stöd från Kulturfonden för Sverige och Finland, har stimulerat till ökad kulturell aktivitet inom den finska invandrargruppen och även ökat medvetenheten och kunskapen om invandrarnas kulturproblem bland den svenska befolkningen.

7.3.23. Litteratur i översättning

Språksvårigheterna utgör det kanske största hindret när det gäller att göra det möjligt för invandrare att få del av det allmänna svenska kulturut- budet. Läsning av svensk originallitteratur kräver så goda kunskaper i svenska att det torde vara orealistiskt att ens med en mycket väl utbyggd språkundervisning uppställa detta som generellt mål för det stora flertalet av den första generationens invandrare.

Utgivning och översättning av svensk litteratur på främmande språk sker huvudsakligen i utlandet. I viss omfattning utges även översättningar i Sverige, dock ihuvudsak endast på världsspråken. Tillgången på svensk skönlitteratur i översättning varierar starkt mellan olika språkområden och det är svårt att skapa sig en exakt uppfattning om dagsläget. I tabell 7.1 ges emellertid en översikt av utgivningen av svensk skönlitteratur i

Tabell 7.1 Skönlitteratur i översättning från svenska till andra språk utgiven i utlandet och från andra språk till svenska Fiction translated from Swedish into other languages and published abroad, and fiction translated from other languages into Swedish

Språk Svensk skönlitteratur Utländsk skönlitte- i översättning till ratur i översättning andra språk till svenska 1969—1973 1966—1970 antal procent antal procent titlar titlar

Arabiska 3 0,1 Bulgariska 5 0,7 Danska 165 21,8 105 2,9 Engelska 105 13,9 2 362 72,0 Estniska 6 0,8 Franska 32 4,2 289 7,8 Finska 31 4,1 27 0,7 Grekiska 2 0,3 24 0,7 Grönländska 1 0,1 Hebreiska 5 0,1 Italienska 16 2,1 33 0,9 Isländska, färöiska 5 0,7 10 0,3 Japanska 4 0,5 14 0,4 Kinesiska 9 0,2 Latin 9 0,2 Lettiska 6 0,8 Litauiska 3 0,4 Norska 143 18,9 63 1,7 Nederländska 33 4,4 14 0,4 Polska 18 2,4 8 0,2 Portugisiska 3 0,4 3 0,1 Ryska 12 1,6 84 2,3 Rumänska 4 0,5 Spanska 12 1,6 30 0,8 Serbokroatiska l 0,1 3 0,1 Tyska 99 13,1 193 5,3 Tjeckiska, slovakiska 37 4,9 10 0,3 Turkiska 7 0,9 4 0,1 Ulngerska 6 0,8 11 0,3 Ufkrainska 2 0,3 Vietnamesiska 1 0,1 4 0,1 Övriga språk 12 0,3 Flera språk (i samma bok) 64 1,7

Summa 759 100 3 393 100

Källa: ”Suecana extranea”

utlandet på ett antal språk under åren 1969—1973. Sammanställningen omfattar inte barnlitteratur. Till frågan om invandrarnas tillgång till swensk skönlitteratur i översättning anknyter frågan om den svensk- språkiga publikens möjligheter att tillgodogöra sig litteratur från invand- rarnas hemländer liksom den litteratur som här publiceras på andra språk äm svenska. I tabell 7.l ges även en översikt över den skönlitteratur (exkl. biarnlitteratur) som under perioden 1966—1970 översatts till svenska från eitt antal språk.

Andelen översättningar i den svenska bokutgivningen är mycket stor; mera än hälften av den svenska bokutgivningen utgörs av översättningar. översättningslitteraturen domineras dock av de stora världsspråken och endast ca tre procent av utgivningen under perioden 1966—1970 översattes från mindre språk som talas av invandrare i Sverige. Orsaken till detta förhållande får sökas i bristen på lektörer och översättare och i förlagens marknadsbedömningar.

7.3.2.4 IU:s överväganden

Som framhållits ovan har IU och litteraturutredningen nyligen i littera- turutredningens betänkande ”Boken” (SOU l974:5) lämnat ett gemen- samt förslag beträffande frågan om litteraturförsörjningen för språkliga minoriteter. I detta sammanhang inskränker sig IU därför endast till vissa kompletterande synpunkter på frågan om de språkliga minoriteternas litteraturförsörjning.

IU:s och litteraturutredningens förslag innebar i korthet följande. Mot bakgrund av att litteratur för språkliga minoriteter är dåligt företrädd på de allmänna biblioteken föreslogs att en engångsupprustning av det centrala bokbeståndet på invandrarspråk sker till en kostnad för stats- verket av 12 milj. kr., varav 9,3 milj. kr. bör avse länsbibliotekens verksamhet och 2,7 milj. kr. lånecentralernas. Kostnaderna föreslogs bli fördelade över en period av 3 ä 5 år.

Som ett komplement till det stöd som således föreslagits i SOU 197415 bör emellertid enligt IU:s uppfattning även stöd till lokala bokinköp utgå, i huvudsak i samma omfattning som f.n. (500 000 kr/år) och under motsvarande tid (3 ä 5 år), så att ett grundbestånd av litteratur på invandrarspråken blir tillgängligt på alla orter med betydande antal invandrare. När denna upprustning gjorts bör inköp av litteratur på invandrarspråken ske inom ramen för den normala biblioteksverksam- heten. Uppstår nya behov genom invandring av nya språkgrupper till en ort bör emellertid särskilt statligt stöd utgå till inköp av ett grundbestånd av litteratur till ortens bibliotek. Vidare förutsätter IU att inköpta böcker vid betydande minskning av behovet erbjuds andra bibliotek.

IU önskar vidare särskilt uppmärksamma invandrarbarnens litteratur— behov och rekommenderar mot denna bakgrund ett nära samarbete mellan biblioteken och skolan när det gäller inköp av barnlitteratur. Det är vidare angeläget att barnlitteratur inköps också på språk som talas av mindre språkgrupper i landet. I sådana fall bör något eller några centralbibliotek åta sig uppgiften genom att tillhandahålla vandrings- bibliotek till övriga bibliotek. Genom centralt distribuerade inköpslistor bör information om inköpen spridas till bibliotek och skolor samt även till invandrar- och minoritetsorganisationer.

Uppsökande verksamhet av sådant slag som t. ex. Författarcentrum bedrivit bör enligt IU:s uppfattning fortsätta och utsträckas att omfatta även andra större invandrargrupper än de finskspråkiga. Vid behov bör medel ur det av lU föreslagna anslaget för främjande av kulturell verksamhet för språkliga minoriteter kunna utgå till sådan verksamhet.

Vid planeringen och genomförandet av andra typer av uppsökande aktiviteter vid biblioteken i landet (såsom sagostunder, utställningsverk- samhet m.m.) bör invandrarnas behov ihågkommas. Samråd bör därvid ske med invandrarnas organisationer.

Litteraturutredningen har i sitt betänkande "Boken” framlagt förslag till särskilda produktionsstödjande åtgärder för den svenska skönlittera- turen. Det huvudsakliga stödet skall ges i form av produktionsbidrag i förhand och förknippas med vissa villkor vad gäller pris och lagerhållning. Vidare föreslås speciellt stöd för lagerhållning av klassiker samt visst stöd till utgivningen av fack- och barnlitteratur. För att dels stödja nyetable- ring, dels förbättra förutsättningarna för mindre och medelstora förlag föreslår litteraturutredningen att en statlig fond inrättas, som i första hand skall inriktas på utlåning av pengar. Fonden bör därvid kunna satsa på projekt som innebär betydande risktagande. Utlåningens omfattning har av litteraturutredningen beräknats till ca 3 milj. kr. Som en särskild uppgift bör fonden enligt litteraturutredningens förslag också beakta de språkliga minoriteternas speciella problem i förlagshänseende.

De av litteraturutredningen föreslagna stödåtgärderna för litteraturut- givning kan förmodligen till en del lösa problemen med utgivning av litteratur på minoritetsspråk i Sverige, i första hand dock endast för de största språken beträffande vilka en tillräcklig spridning kan uppnås. För att säkerställa utgivning av litteratur på även mindre språk och av fack- och debattlitteratur på minoritetsspråken torde enligt IU:s mening ytterligare stödåtgärder vara nödvändiga.

För IU framstår det som mindre behövligt att i nuvarande läge skapa speciella nya förlag för utgivning av böcker på minoritetsspråk, framför allt av det skälet att kontinuitet i utgivningen knappast kan garanteras annat än för litteratur på estniska. IU vill därför som ett komplement till de av litteraturutredningen föreslagna stödåtgärderna föreslå att ett direkt produktionsstöd skall kunna utgå till svenska förlag som åtar sig utgiv- ning av verk på minoritetsspråk. Stödet bör utgå från fall till fall och i första hand avse de merkostnader som förlaget får vidkännas för utgåvan. Stödet skulle utformas som ett garantibelopp som kunde tas i anspråk om underskott skulle uppstå. IU föreslår att ett sådant stöd för bokproduktion på invandrarspråk skall kunna utgå ur de medel som IU i avsnitt 7.1.4 har föreslagit för främjande av kulturell verksamhet för språkliga minoriteter. Stöd till översättningar till svenska av litteratur som utkommit i invandrarnas ursprungsländer och av verk som utkommit på minoritetsspråk i Sverige, liksom även till viss översättning av svenska verk till aktuella främmande språk, bör vidare enligt IU:s mening kunna utgå med samma medel och på samma villkor som gäller för utgivning av böcker på minoritetsspråk. IU anser det vidare vara angeläget att författare som skriver på minoritetsspråk i Sverige bereds tillfälle att utveckla sitt författarskap och ges bättre möjligheter till studier och resor. IU föreslår att stöd i form av stipendier utgår till förtjänta författare ur det ovan föreslagna anslaget för främjande av kulturell verksamhet för språkliga minoriteter.

Storleken på det årliga stödbehovet för bokproduktion, Översättnings-

verksamhet och stipendiering kan inte beräknas med exakthet. IU anser att 600 000 kr. är ett rimligt belopp för detta ändamål och föreslår att denna summa avsätts för sådan verksamhet (jfr. bilaga A).

7.3.3. Press- och tidskriftsfrågor

Frågan om pressens roll i invandringspolitiken och om tidningar och tidskrifter för invandrare och språkliga minoriteter i Sverige kan betraktas ur olika infallsvinklar som nära anknyter till varandra.

För det första är pressen ett viktigt informationsmedium. Invandrarna har behov av att få information om det svenska samhället liksom om utvecklingen i ursprungslandet och inom den egna gruppen i Sverige. Den svenska allmänheten å andra sidan bör informeras om invandringen, dess orsaker och följder samt om invandrarnas situation i Sverige. För det andra har pressen en betydande opinionsbildande roll, även inom invand- rargrupperna och de språkliga minoriteterna. Pressen har vidare en kulturell funktion genom att erbjuda möjligheter till fortlöpande infor- mation om aktuella kulturella strömningar liksom även till debatt och diskussion. Tidningar och tidskrifter på det egna språket är även en förutsättning för språkets bevarande och utveckling.

Pressverksamhet för invandrare av utpräglad informationskaraktär (t.ex. den statliga invandrartidningen och spalter på invandrarspråk i svenska tidningar och tidskrifter) behandlas i kap. 1 l liksom även frågan om den svenska pressens roll när det gäller att verka för ökade kunskaper om invandringen och invandrarna. I detta avsnitt behandlas frågor rörande de språkliga minoritetsgruppernas egen pressverksamhet och deras möjligheter att här i landet få tillgång till tidningar och tidskrifter från ursprungslandet.

7.3.3.1 Tidningar och tidskrifter för språkliga minoriteter

[ Sverige utkommande finskspråkig press

De finskspråkiga tornedalingama fick redan år 1882 genom Haapararznan Lehti (Haparandabladet) ett pressorgan. l-Iaaparannan Lehti sammanslogs år 1923 med Haparandabladet till landets enda tvåspråkiga tidning. F. n. utkommer tidningen tre gånger i veckan.

Den första publikationen i den finska invandrarkolonin i Sverige började utkomma år 1918 som organ för Stockholms finska förening, som då dominerades av finska socialdemokrater, vilka efter inbördeskri- get lämnat Finland. Tidningen, som hette Wiesti (Kuriren), upphörde emellertid redan år 1920.

När invandringen från Finland efter andra världskriget fick allt större omfattning började också möjligheten att här i Sverige ge ut en finsk- språkig tidning att på nytt diskuteras, och under 1950-talet gjordes de första försöken att skapa rikstäckande pressorgan för de finska invandrar- na. Flertalet av dessa tidningar, liksom några som startades på 1960-talet, blev emellertid kortlivade. De första pressorganen var privatfinansierade projekt med blygsamma upplagor utan direkt förankring i de finska

organisationer som från början av 1950-talet växte upp i landet, vilket på ett avgörande sätt bidrog till företagens ringa framgång.

Behovet av samarbete mellan de olika lokala finska föreningar som bildats ledde till att Ruotsin Suomalaisseurojen Keskusliitto (Centralför- bundet för finska föreningar i Sverige, numera Riksförbundet finska föreningar i Sverige) bildades år 1957. Ett par år efter organisationens grundande började frågan om ett eget pressorgan att diskuteras. Ett förverkligande av tanken på en egen tidning skedde dock inte förrän år 1964, då Ruotsin Suomalainen (Sverigefinnen/Finne i Sverige) började utkomma som månatlig tidskrift. I mars 1970 övergick tidningen till tabloidformat och började samtidigt utges varannan vecka. Sedan augusti 1972 utkommer den varje vecka. Ruotsin Suomalainen är i dag den största i Sverige utkommande finskspråkiga tidningen med en upplaga om ca 10 000 ex. Vissa specialnummer trycks i upplagor om ca 35 000 ex. Antalet prenumeranter är ca 8 000. Tidningen finansieras genom annons- och prenumerationsintäkter samt genom bidrag från Riksförbundet. För att möjliggöra utgivning varje vecka utgick ett engångsanslag för det första året om 40 000 fmk över den finska statsbudgeten. Engångsbidrag till tidningen har även utgått från anslaget Anpassningsåtgärder för invandrare. Ruotsin Suomalainen, som under de första åren kunde betecknas som en renodlad föreningstidning, har numera som mål att vara ett allmänt nyhets- och debattorgan för finnar i Sverige, vilket speciellt kommit till uttryck efter omläggningen till veckotidning.

Suomalaisten Uutislehti (Finska nyhetsbladet), som utges sedan år 1959, är en efterföljare till en av de tidningar som startades i början av 1950-talet. Tidningen, som numera distribueras från Finland, redigeras i Sverige och utkommer varannan vecka i en upplaga om ca 4 000 ex. Antalet prenumeranter är ca 2 000. Tidningen finansieras i huvudsak genom annonsintäkter. Liksom Ruotsin Suomalainen har Suomalaisten Uutislehti ambitionen att vara ett allmänt nyhets- och debattorgan. För den finska invandrargruppen redigeras ytterligare en tidning i Sverige, Uusi Tukholmalainen (Nya Stockholmaren), som emellertid numera har en mycket sporadisk utgivning.

Vid sidan av dessa tidningar av allmän karaktär utkommer i Sverige ett antal finskspråkiga publikationer av tidskriftskaraktär. Finska ortodoxa församlingen i Sverige utger sedan år 1958 tidskriften Ortodoksinen Viesti (Ortodoxa budskapet), som utkommer i en upplaga om ca 1 000 ex. tre gånger om året. De lutherska trosbekännarna prenumererar ofta på kyrkliga tidskrifter utgivna i Finland, men har även sedan hösten 1973 en egen tidning, Siirtolainen ja Kirkko, som utgör språkrör för Riksför- bundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige. Stockholms finska församling utger vidare ett tvåspråkigt medlemsblad, Eläviå' Kiviä/ Levande stenar. De finska ingermanländarnas tidskrift Ristin Viesti (Korsets budskap) har numera upphört.

Tidningar och tidskrifter av politisk karaktär är en förhållandevis sen företeelse. Sedan år 1971 utkommer en finskspråkig upplaga av Gnistan (KFML/SKP) och Stormklackan (Marxist-leninistiska kampförbundet). Våren 1974 har dessutom VPK börjat utge en finskspråkig kvartalstid-

ning benämnd Uusi Päivä (Ny Dag).

Föreningsblad och andra publikationer utges av flertalet lokala finska föreningar. Även om de i första hand är inriktade på föreningens egen verksamhet har några av dem börjat utvecklas till viktiga lokala informationsorgan, så t.ex. den i Västerås utkommande Meikäläinen (En av de våra), som åtnjuter kommunalt stöd.

En allvarlig av finska invandrarorganisationer påtalad svårighet för utvecklingen av den finskspråkiga pressen i Sverige är bristen på utbildade journalister, redaktörer och övriga medarbetare. I viss utsträckning har Riksförbundet finska föreningar i Sverige försökt förbättra situationen genom att anordna seminarier och kortare kurser för finskspråkiga skribenter i landet. Av ekonomiska skäl har verksamheten hittills haft blygsam omfattning (se även avsnitt 11.236).

I Finland för läsare i Sverige redigerad press

Från början av 1960-talet diskuterades på många håll i Finland möjlig- heten att utge en tidning eller tidskrift för läsare i Sverige. Intresset var störst inom den s. k. populärpressen, och år 1970 startade en av Finlands största veckotidningar Apu (Hjälpen) en särskild åttasidig bilaga Ruotsin Apu, som häftas in i den del av upplagan som går till Sverige. Bilagan, som har en egen redaktion, innehåller utom reportage och insändare även en brevlåda för arbetsmarknads- och sociala frågor. Medarbetarna är bosatta i Sverige. Efter det att bilagan började utges har tidningen höjt sin upplaga i Sverige från ca 5 000 ex. till ca 25 000 ex. Tidningen Apus Sverigebilaga informerar främst om förhållanden i Sverige. Tidningens innehåll i övrigt är självfallet knutet till Finland.

Som en följd av de stora utvandringsvågorna i slutet av 1960-talet började man i Finland diskutera behovet av ett speciellt organ för hemlandsinformationen till i Sverige bosatta finländare, och den finska Delegationen för emigrantärenden har i sitt första delbetänkande i december 1972 föreslagit att ”undervisningsministeriet skulle vidta åt- gärder för att få till stånd en tvåspråkig tidskrift för finländare i Sverige, som skulle utkomma 4—6 gånger om året och som skulle innehålla aktuella händelser och utvecklingstendenser i Finland såväl på ekonomins som på samhällslivets område”. Förslaget har ännu inte lett till förverk- ligande.

[Finland utkommande press med spridning i Sverige

Invandrarnas möjligheter att hålla kontakt med utvecklingen i hemlandet liksom även deras möjligheter att få tillgång till ett varierat tidskriftsut- bud är i hög grad avhängiga av importen av tidningar och tidskrifter från hemlandet. Importen av finska och andra utländska tidningar och tidskrifter till Sverige omhänderhas av ett dotterföretag till Svenska Pressbyrån, som i sin tur ombesörjer distributionen. Totalt har Press- byrån ca 16 000 återförsäljare i landet, av vilka ett tusental är särskilda försäljare av utländsk press.

F. n. importeras från Finland sju dagstidningar (av vilka två är

svenskspråkiga) och '31 vecko- och månadsmagasin. Urvalet av dagstid- ningar är begränsat till Finlands största morgon- och kvällstidningar och bland vecko- och månadsmagasinen återfinns de stora damtidningarna (7), herrtidningar (5), allmänna familjejournaler (6) och vissa roman- och novellserier (4). Endast en serietidning och två ungdomstidningar importeras. Inga av Finlands seriösa politiska, litterära eller andra tidskrifter försäljs i Sverige. Av de finska tidningarna distribueras endast två (den allmänna veckotidningen Apu och herrtidningen Hymy) till samtliga återförsäljare i landet. De övriga återfinns endast hos specialför- säljare av utländsk press. Totalt utgör de finska tidningarnas andel av försäljningen av utländsk press i Sverige ca 35—40 procent. Av vecko- och månadstidningarna säljs sammanlagt ungefär 135000 ex./nr och av dagstidningarna ungefär 600 000 ex./år eller ungefär 1 750 ex./dag. I viss utsträckning sker försäljning av finska tidningar och tidskrifter genom egna ombud på arbetsplatser o.d. och genom direktprenumeration. På grundval av finska beräkningar kan antalet prenumeranter i Sverige av tidningar och tidskrifter från Finland uppskattas till ca 60 000.

Estnisk press i Sverige

I Sverige utkommer ca 15 tryckta tidningar och tidskrifter m.m. på estniska med mer eller mindre regelbunden utgivning. Dessutom finns ett stort antal (ca 40) stencilerade publikationer, medlemsblad etc.

Tidningen Eesti Päevaleht (Estniska Dagbladet) utkommer sedan år 1971 två gånger i veckan med 8—12 sidor per nummer. Tidigare utkom denna tidning dagligen i form av en eller flera sidor estniskspråkig texti Eskilstuna-Kuriren. Flera andra mindre publikationer i tidningsformat utkommer även. Av dessa utges tidningen Teataja två gånger per månad.

S. k. TS-kontrollerade uppgifter för upplagans storlek finns endast för Eesti Päevaleht. Upplagan var i april 1974 2 650 ex. Tidningen Teataja har ca 600 prenumeranter. De övriga publikationerna i tidningsformat distribueras i stor utsräekning gratis och utgivningen bygger till övervä- gande del på annonsinkomster. Av tidskrifterna är den i Lund utgivna litteratur- och kulturtidskriften Tulimuld viktigast. Estniska Kommittén, Estniska Nationalfonden m.fl. estniska organisationer utger bladet Sönumid (Meddelanden), som sänds gratis till ca 6 000 hushåll. Esternas Representation i Sverige utger tidskriften Rahvuslik kontakt (Nationell kontakt), som normalt har en upplaga på ca 1 200 ex.

Eesti Päevaleht och presstödet

Enligt presstödskungörelsen (SFS 19711492, 1972:427, 1974:505) utgår produktionsbidrag till vissa dagstidningar. I kungörelsen eller förarbetena till kungörelsen (prop. 1971127, KU 32, rskr 180) berörs inte frågan om tidningens språkdräkt. Av de tidningar som utges på annat språk än svenska har Ruotsin Suomalainen och Eesti Päevaleht ansökt om produktionsbidrag. Vid tidpunkten för ansökan utkom Ruotsin Suoma-

lainen endast två gånger i månaden och motsvarade därmed inte kraven för produktionsbidrag.

Eesti Päevalehts ansökningar om produktionsbidrag för åren 1971 till 1973 har avslagits av presstödsnämnden. Detta har medfört en viss pressdebatt och frågan har även behandlats i riksdagen. Presstödsnämn- dens beslut motiverades med att Eesti Päevaleht dels ”icke är en allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär”, dels ”att den icke har en andratid- nings svårigheter, då den ej kan anses ha konkurrens från annan tidning”. Två av presstödsnämndens åtta ledamöter reserverade sig mot beslutet till förmån för produktionsbidrag till Eesti Päevaleht.

Från estniskt håll har hävdats att presstödsnämndens beslut saknar underlag i presstödskungörelsen och att Eesti Päevalehts konkurrens- situation är exakt den som beskrivs i prop. 1971227 som ligger till grund för kungörelsen. Man anser vidare att presstödsnämndens beslut innebär en diskriminering av kulturell verksamhet på annat språk än svenska då presstödsnämndens båda motiveringar för avslag bygger på att tidningen utges på estniska.

I riksdagen har är 1973 (547) och 1974 (139 och 355) väckts motioner i syfte att ändra reglerna för presstöd så att tidningar på annat språk än svenska skall få produktionsbidrag. Konstitutionsutskottet anslöt sig år 1973 (KU 1973111) till uppfattningen att produktionsbidrag i princip bör kunna utgå även för tidning som utkommer på annat språk än svenska om den i övrigt uppfyller förutsättningarna härför. Utskottet avstyrkte emellertid motionskravet på ett särskilt uttalande från riks- dagen med motiveringen att frågan sannolikt kommer att behandlas av 1972 års pressutredning. Även år 1974 avstyrkte utskottet motionernai frågan (KU 1974z23) med hänvisning till pressutredningens och IU:s arbete.

Press för övriga språkgrupper i landet

Inga tidningar av dagspresskaraktär utges i Sverige på andra språk än finska och estniska avsedda för grupper i landet med annat modersmål än svenska (med undantag av invandrartidningens editioner). Däremot utges ett mycket stort antal medlemsblad, stencilerade bulletiner etc. Av de 564 invandrar- och minoritetsorganisationer som ingick i IU:s enkät till invandrar- och minoritetsorganisaioner våren 1973 utgav —— om man räknar bort de finska och estniska organistionerna — 64 egna publikatio- ner (se bilaga 2 i bilagedelen).

På svenska utger Invandrarnas Kulturcentrum sin samhälls— och kultur- politiska tidskrift Vårt Nya Land, som utkommer sedan år 1971 med åtta nr/år. Likaledes utges de svenska samernas informations— och kulturtid- skrift Samefolket på svenska, även om text också på samiska införs i begränsad omfattning.

I flera sydeuropeiska utvandringsländer utges numera särskilda tid- ningar och tidskrifter som riktar sig speciellt till utvandrare. I Jugoslavien utges i vissa delrepubliker av de redan vid sekelskiftet grundade för- eningarna för kontakt med utvandrarna särskilda publikationer som ger

nyheter från hemmarepubliken. En federal statlig tidning för utvandrare YU—Novosti — utges i Belgrad varannan vecka sedan år 1968. Den har ett fyrtiotal sidor, av vilka merparten är på serbiska eller kroatiska, men i viss utsträckning finns material även på slovenska, makedonska och albanska. Ca 2 000 ex. av tidningen går till mottagare i Sverige. Vissa jugoslaviska veckotidningar, t. ex. Vjesnik u Srijedu, tillämpar samma system som den finska Apu, dvs. häftar in en särskild bilaga för utvandrare i den del av upplagan som går på export.

Utomnordiska invandrares möjligheter att få tillgång till tidningar och tidskrifter från sina tidigare hemländer är begränsade. Det av Pressbyrån distribuerade urvalet av utländsk press är i första hand avsett för den svenska publiken, vilket gör att urvalet domineras av tidningar och tidskrifter på engelska (83 tidskrifter/11 tidningar), tyska (43/7) och franska (13/3). Av pressorgan från utvandringsländerna distribueras endast tidningar och tidskrifter från Jugoslavien (4 veckotidningar och 4 dagstidningar), Italien (6 veckotidningar och 2 dagstidningar) och Spanien (2 veckotidningar) i viss omfattning i Sverige. År 1971 såldes genom Pressbyrån ca 65 000 ex. av de jugoslaviska veckotidningarna och 100 000 av dagstidningarna. Motsvarande siffror för det italienska sorti- mentet var 36 000 resp. 137 000. Grekiska, turkiska och arabiska tidningar importeras genom särskild prenumerationsordning endast till några försäljningsställen i Stockholm, Göteborg och Malmö.

73.32. IU:s överväganden

De tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska som riktar sig till invandrare och språkliga minoritetsgrupper i Sverige är värdefulla ur flera synpunkter. De har betydelse som kanaler för information och opinions- bildning om det svenska samhället. De kan ofta på ett bättre sätt än svenska massmedia förmedla nyheter från ursprungsländerna och om händelserna inom den egna gruppen i Sverige. De är också uttryck för gruppsamhörighet och gruppidentitet, och ofta är dessa publikationer en förutsättning för organiserad verksamhet inom gruppen. Dessa aspekter talar enligt IU:s uppfattning för att samhället bör stödja utgivningen av tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska i Sverige.

Samhällsstöd till tidningar och tidskrifter på annat språk än svenska är emellertid förenat med betydande svårigheter. De publikationer det är fråga om är mycket växlande till sin karaktär. En del har en oregelbunden utgivning och det är svårt att erhålla fullt jämförbara uppgifter om spridning m. m. för dessa publikationer. Det föreligger också stora kvalitativa skillnader mellan de publikationer som utges inom olika språkgrupper.

I enlighet med sin grundsyn på invandrar- och minoritetsgruppernas ställning i Sverige vill IU betrakta de publikationer som utges av sådana grupper som en integrerad del av den svenska publikationsverksamheten. De större publikationer som utges på annat språk än svenska har en viktig funktion som opinionsbildare om det aktuella skeendet inom det svenska samhället inom dessa grupper. Det är enligt IU:s uppfattning en brist att

dessa opinionsyttringar nästan inte alls har uppmärksammats av svenskspråkiga massmedia. En bättre sådan bevakning bör därför efter- strävas. Förutsättningarna härför torde med tiden bli bättre när ett ökat antal tvåspråkiga personer blir verksamma inom svenska massmedia.

Stöd utgår f. n till dagspress från presstödsnämnden och till vissa tidskrifter från tidskriftsnämnden. Samhällets stöd till pressen är under omprövning av 1972 års pressutredning.

IU anser att starka principiella skäl talar för att de möjligheter till press- oeh tidskriftsstöd som gäller generellt bör vara tillämpliga även på tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska som utges i Sverige. Det finns emellertid f. n. endast två tidningar på annat språk än svenska som kan uppfylla kriterierna för att betraktas som allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär enligt presstödskungörelsens bestämmelser, näm- ligen den finskspråkiga Ruotsin Suomalainen och den estniskspråkiga Eesti Päevaleht. Även om reglerna för presstöd kommer att ändras till följd av förslag från pressutredningen är det inte troligt att särskilt många publikationer som utges av invandrar— eller minoritetsgrupper i Sverige kan komma att uppfylla de generella reglerna. För att inte flertalet språkgrupper skall ställas utanför samhällsstöd för sina publikationer måste således nya stödmöjligheter öppnas. Det är svårt att formulera generella regler för stöd till sådana mindre tidningar och tidskrifter bl. a. beroende på att dessa publikationer utges under växlande former. Ett väsentligt stöd kan emellertid förmedlas till dessa publikationer från berörda organisationer genom det statsbidrag som IU i avsnitt 9.2 föreslår skall utgå till invandrar- och minoritetsorga- nisationer. Därutöver föreslår IU att bidrag till tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska som utges inom invandrar- och minoritets- grupper i Sverige och som inte uppfyller de regler för bidrag som gäller generellt skall kunna utgå från SIV:s anslag för projektbidrag. I viss mån bör även stöd kunna ges från det anslag som IU föreslår att kulturrådet skall förvalta för främjande av kulturell verksamhet för språkliga mino- riteter. Ett nära samråd i dessa frågor bör förekomma mellan SIV och kulturrådet.

Ett problem som ofta påtalats i detta sammanhang är att enligt gällande bestämmelser (TF 5 kap. 1 och 2 åå) endast svensk juridisk eller fysisk person får stå som ägare till periodisk skrift och endast svensk medborgare bosatt i Sverige vara utgivare. Bestämmelserna innebär att invandrare som inte är svenska medborgare inte kan äga och utge t. ex. ett debattorgan i invandrarfrågor. Från de synpunkter IU har att beakta är detta ett otillfredsställande förhållande. Då detta problem förutsätts tas upp till behandling av den år 1970 tillsatta massmediautredningen avstår IU från att lägga fram ett eget förslag i frågan.

IU anser vidare att det är viktigt att samhällsinformation sprids bland invandrargrupper även genom annonsering i tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska som utges i Sverige. En sådan annonsering innebär naturligtvis även ett ekonomiskt stöd till resp. tidningar. NSI bör dra upp riktlinjer för en sådan annonsering i samråd med SIV.

Ett annat problem som bör uppmärksammas i detta sammanhang är

vilka möjligheter som f. n. finns att få tillgång till i utlandet utgivna dagstidningar och tidskrifter i Sverige. Försäljning av lösnummer av utländska tidningar förekommer på kommersiell basis och det är även möjligt att i Sverige prenumerera på utländska tidningar. Detta ställer sig emellertid oftast mycket dyrt i jämförelse med vad motsvarande svenska tidningar kostar. IU anser dock att eventuella åtgärder för att komma till rätta med detta problem, t. ex. subventionering av transportkostnader etc., framförallt bör vara ett intresse för de länder där de aktuella tidningarna utges. IU finner det därför inte vara motiverat att föreslå några åtgärder från svensk sida i denna fråga. Av stor vikt är emellertid att biblioteken på orter med större inslag av invandrare tillhandahåller dagstidningar och tidskrifter på de aktuella språken som ett normalt inslag i verksamheten.

7.3.4. Radio- och TV—sa'ndningar

Liksom i fråga om press- och tidskriftsverksamhet för invandrare och språkliga minoriteter har radio- och TV-verksamheten anknytning både till informations- och kultursektorn. Med tanke på radions och televi- sionens stora betydelse för det kulturella livet inom de språkliga mino- ritetsgrupperna och för kulturutbytet mellan utvandringsländerna och Sverige behandlas frågor om radio- och TV-sändningari detta kapitel.

7.3.4.l Internationell översikt

Radio- och TV-sändningar för invandrare förekommer i relativt stor omfattning i samtliga större invandringsländer i Europa. Genom att de regionala radio- och TV-näten ofta är mera utbyggda i dessa länder än i Sverige ges större möjligheter till variation i programutbudet alltefter de olika invandrargruppernas bosättningsområden i landet. Även rikssänd- ningar för invandrare och språkliga minoriteter förekommer dock i betydligt större utsträckning än i Sverige om man ser till de olika invandrargruppernas och de språkliga minoriteternas storlek. 1 tabell 7.2 ges en översikt över radiosändningar för invandrare i vissa länder i Europa.

I vissa av de länder som tas upp i tabell 7.2 förekommer även regelbundet särskilda TV-sändningar för invandrare. I t. ex. Västtyskland sänds på TV-riksnätet ett program för italienare på måndagar, för greker på tisdagar, för spanjorer på onsdagar, för turkar på torsdagar och för jugoslaver på fredagar.

Som exempel på radiosändningar för invandrare i utomeuropeiska invandringsländer kan nämnas att särskilda radiosändningar för italienska invandrare förekommer i Argentina, Australien, Canada, Chile, Arab- republiken Egypten, USA (vid sammanlagt 109 radiostationer), Panama, Peru, Sydafrika, Tunisien, Uruguay och Venezuela. TV-sändningar för italienska invandrare förekommer i Australien, Brasilien och USA.

I Canada sänder ca 50 radiostationer varje vecka på ca 25 språk under sammanlagt 200 timmar. Av minoritetsspråken sänds främst på italien-

Tabell 7.2 Särskilda radiosändningar för invandrare i vissa länder är 1974 Special radio broadcasts for immigrants in certain countries, 1974

Land Arabiska Grekiska Hindi/ Italienska Urdu

Polska Portu- gisiska

Serbokroa- tiska

Spanska

Turkiska

Sändningstid

Belgien (RTB) x x x Belgien (BRT) x x x Frankrike (ORTF) x xe Luxemburg (RTL) x Nederländerna (NOS) x x x

Schweiz (S RG/SSR) x x

Storbritannien (BBC) xC Västtyskland (WDR) x x

Västtyskland (WDR/ x x Bayerischer Rundfunk)

Österrike (ORF/

Studio Wien)

Österrike (ORF/ Studio Salzburg)

Källa: Sveriges Radio

a Italienska 60 min. per vecka.

b Dessutom ett program i månaden för övriga språkgrupper. C Dessutom regionala sändningar.

d Endast 10 min. per vecka. 0 Endast 50 min. per vecka.

X X

X

40 min./vecka och språka 10 min./vecka och språkb

1 tim. 30 min./ vecka och språk ca 1 tim./vecka och språk

30 min./vecka och språk italienska ca 1 tim./ vecka övriga 30 min./ vecka och språk 1 tim. 10 min.] vecka och språk 2 tim. 40 min./ vecka och språk 2 tim. 40 min./ vecka och språk 5 min./vecka och språk

5 min./vecka och språk

ska, tyska och ukrainska. TV-sändningar förekommer bl. a. på italienska, spanska, portugisiska och polska.

7.3.4.2 Finskspråkiga radio- och TV-sändningar i Sverige

Inom ramen för Sveriges Radios verksamhet förekommer finsk-språkiga ljudradiosändningar dels lokalt över Norrbotten för den inhemska finsk- språkiga befolkningen i Tornedalen, dels sändningar över riksnätet för finska invandrare. De lokala finskspråkiga sändningarna i Norrbotten startade år 1957 med ett magasinprogram en gång i veckan (30 min.). Sedan år 1967 sänds även finsk grammofonmusik en gång i veckan (15 min.) i anslutning till magasinet och nyheter fem gånger i veckan (5 min.). Hösten 1972 inleddes även ett samarbete med Finland om ett aktuellt magasin som sänds en gång i månaden (60 min.). För program- verksamheten svarar en särskild redaktion i Luleå.

Sveriges Radios finskspråkiga radiosändningar över riksnätet (P2) började år 1961 med ett brevlådeprogram kallat "Oss (finnar) emellan” (Meidän kesken), som till en början sändes sporadiskt, men från år 1961 som ett 10-minuters program varje vecka. Under sommaren 1965 utöka- des verksamheten med finskspråkiga nyheter, som i första hand riktade sig till finska turister i landet. Efter turistsäsongens slut fortsatte emellertid nyhetssändningarna, då det visade sig att behovet av denna nyhetsservice var mycket stort bland de finska invandrarna. Från år 1966 ombesörjdes programmet av Finlands rundradios stockholmskorrespon- dent. Under den första tiden sändes nyhetsprogrammet två gånger varje vardagsmorgon (kl. 6.00 och 8.00), men år 1967 tillkom ett nyhetssam- mandrag på kvällstid. Samma år började också det första underhållnings- programmet sändas ("Välkommen till morgonkaffet”, 15 min. varje Söndagsmorgon). Den sammanlagda sändningstiden per vecka uppgick således till 75 min. före den omläggning av programverksamheten som ägde rum hösten 1969.

Den finska redaktionen utgör en särskild fristående programenhet med f. n. fem ordinarie anställda (redaktionschefen, två redaktörer och två biträden). Därutöver anlitas ett fyrtiotal medarbetare på freelance-basis. Den sammanlagda sändningstiden uppgår för närvarande till 7 tim. och 15 min. per vecka, som fördelas på ett så långt möjligt varierat programutbud. Programmen sänds liksom tidigare över P2-nätet. Sänd- ningstiderna är måndagar—fredagar kl. 6.00—6.30, 800—8.30, 17.00— 17.25 samt lördagar kl. 13.00—14.00. Den totala sändningstiden per år fördelas f. n. på följande programtyper: nyhetsförmedling 38 procent, samhälls- och arbetsmarknadsfrågor 29 procent, underhållning 10 pro- cent, barnprogram 5 procent, idrott 5 procent, kultur 4,5 procent, religion 2 procent och övrigt 6,5 procent.

Sedan år 1972 förekommer regionalt över mellansvenska distriktet (Örebro) sändningar på finska. Dessa sändningar omhänderhas av en särskild redaktör. Inom ramen för Sveriges Radios försök med lokalradio- sändningar förekom vidare finskspråkiga sändningar över Radio Malm- berget (Kiruna) under perioden 1 februari—15 juni 1973.

Kostnaderna för den finskspråkiga ljudradioverksamheten uppgick budgetåret 1973/74 till ca en milj. kr. (inkl. programteknik och personal- kostnader).

Någon produktion i Sverige av finskspråkiga TV-program före- kommer f. n. inte. De möjligheter finskspråkiga i Sverige (med undantag för Norrbottens gränskommuner) har att se finska program i televisionen inskränker sig dels till de program som förekommer inom ramen för Nordvisionsutbytet, dels till de speciella finskspråkiga programtimmarna.

Under budgetåren 1971/72—1972/73 sände Sveriges Radio samman- lagt 112 Nordvisionsprogram producerade i Finland med en total sänd- ningstid om 49 tim. 37 min. De program som sänds inom ramen för detta samarbete utgörs dock ofta av program på svenska eller av renodlade musikprogram. Nästan hälften av programmen utgjordes under den redovisade perioden av barn- och ungdomsprogram.

Sedan hösten 1968 sänds efter avtal mellan Finlands rundradio och Sveriges Radio två programtimmar i Finland producerade TV-program i kanal 1. Sändningstiden är lördagar och söndagar kl. 10.00—11.00. Urvalet sker i samråd mellan radiobolagen i Finland och Sverige, och strävan är att inom ramen för den knappt tillmätta programtiden ge ett tvärsnitt av den finska televisionens produktion (gäller inte Oy Mainos— TV-Reklam AB:s produktion). Sedan slutet av 1960-talet sammanställs varje vecka en nyhetsöversikt över de viktigaste händelserna i framförallt Finland speciellt för publiken i Sverige. Översikten sänds på söndagar. De finska programmen, med undantag för nyheterna, textas till svenska. Våren 1972 började Finlands TV producera ett för sverigefinnar avsett nyhetsmagasin om 30 min., som sänds fredagar kl. 11.30 med repris kl. 17.25 i kanal 1. I första hand speglas aktualiteter i Finland, men i några fall har TV-team sänts över till Sverige i samband med viktigare händelser bland den sverigefinska befolkningen. För produktionskostnaderna för detta program svarar Finlands rundradio.

7.3.4.3 Finska radio- och TV-programs hör— och sebarhet i Sverige

Etermedia i Sverige och Finland är f.n. bundna av de nationella gränserna på ett sätt som inte längre svarar mot de krav de ökade befolkningsrörelserna ställer. Det har beräknats att i Sverige något hundratusental människor bor i områden som täcks av Finlands TV och att motsvarande antal i Finland kan följa de svenska TV-sändningarna. För ljudradion har sådana beräkningar inte gjorts. Huvuddelen av befolkningen i Sverige och Finland saknar möjlighet att direkt höra eller se grannlandets radio- och TV-program. Särskilt beträffande radion är det ett anmärkningsvärt förhållande att man endast i de norra delarna av Finland och Sverige nöjaktigt kan avlyssna grannlandets radioprogram. IU har i två skrivelser år 1970 påtalat detta missförhållande, nämligen dels i ett yttrande över ett medlemsförslag till Nordiska Rådet om utbyggnad av TV-samarbetet mellan Finland och Sverige (se nedan), dels ien skrivelse den 27 oktober 1970 till kommunikationsdepartementet. Radio- och TV-samarbetet mellan Sverige och Finland har även

behandlats av den finska Delegationen för emigrantärenden (Komitean- mietintö 1972: B 119). Delegationen förordar i sitt betänkande i första hand. ett kraftigt utökat utbyte av televisionsprogram mellan radioföre- tagen i Sverige och Finland och att uteffekten av radiosändaren i Åbo skulle förbättras så att acceptabel mottagning av de finska rundradio- sändningarna skulle möjliggöras i hela Sverige.

Nordiska Rådet har i en rekommendation 1971 (nr 20/1971) rekom- menderat ”regeringarna i Finland och Sverige att vidtaga åtgärder för att möjliggöra en utbyggnad av TV-samarbetet mellan länderna för att tillgodose den i Sverige bosatta finskspråkiga och den i Finland bosatta svenskspråkiga befolkningens intresse att tillgodogöra sig aktuella och mångsidiga program på sitt modersmål”.1

7.3.4.4 Radio- och TV-sändningar för övriga språkgrupper i Sverige

Lokalt över Norrbottensdistriktet sänds sedan år 1952 radioprogram på samiska. Programmen, som f. n. har en sammanlagd sändningstid om 1 tim. 40 min. per vecka, består i huvudsak av nyheter (25 min.) och aktualitetsprogram (60 min.), i viss utsträckning producerade i samarbete med motsvarande samiska redaktioner i Rovaniemi och Tromso.

Radio- och TV-sändningar för andra språkgrupper i Sverige än de finsk- och samisktalande har förekommit i ytterst liten utsträckning. I radio har lokala sändningar förekommit bl. a. på grekiska (Växjö) och serbokroatiska (t.ex. Örebro). I sammanhanget kan dock nämnas att Sveriges Radios utlandssändningar går ut på mellanvåg i storstockholms- området från år 1974. Inom Sveriges Radio finns även planer på en försöksverksamhet med särskilda sändningar i radions P2 för jugoslaveri Sverige (30 min./dag fem dagar i veckan).

Sedan hösten 1971 sänds en entimmes önskeprogram för invandrare (”Det vill jag höra”) över riksnätet (P2). Programmet har sedan våren 1973 kompletterats med ett nyhetssammandrag på grekiska, serbokroa- tiska och turkiska (vardera 5 min.). För programmet svarar Sveriges Radios vuxenutbildningsavdelning och för verksamheten under budget- året 1973/74 disponeras 48 000 kr. vilket möjliggör 40 program per år.

Vid några tillfällen har ”blänkare” på serbokroatiska, grekiska, italien- ska och turkiska m.fl. språk förekommit över riksradionätet och i TV, t. ex. i samband med högertrafikomläggningen år 1967 och vid introduk- tionen av kurser i svenska och samhällskunskap.

I Sveriges Radios verksamhetsberättelse för år 1972/73 anför radio- chefen ”att ljudradion i framtiden får anledning att sända mer målinrikta- de program för smärre lyssnargrupper — exempelvis för olika språkliga minoriteter. Dessa behov av en omdisponering och krav på nya priorite- ringar kan komma att gå ut över den lätta musiken under vissa tider av dygnet. Bortfallet kompenseras dock av ett programstoff, som sannolikt

kan ha lika högt lyssnarvärde. . . . . I TV förekommer inga sändningar för här aktuella språkgrupper. Inom

TV 2 har sedan år 1970 planer utarbetats för ett veckoprogram med sändningar på ett flertal invandrarspråk, men några medel har hittills inte

1 Se ”Nordiskt TV- samarbete”, NU 7/72.

anslagits för verksamheten.

Utomnordiska invandrares möjligheter att med normalutrustade radio- mottagare kunna lyssna på sändningar från ursprungslandet är begrän- sade. Många lånder har visserligen sändningar riktade till utlandet, i en del fall t. o. m. specialsändningar för utvandrare, men sändningarna sker på kortvågsnätet och är känsliga för störningar. Sändarnas uteffekt är också ofta låg.

7.3.4.5 IU:s överväganden

IU anser att det är mycket angeläget att särskilda sändningar för invandrare och språkliga minoriteter förekommer i betydligt större utsträckning än f. n. i såväl ljudradion som i TV. Önskemål om en utökad radio- och TV-verksamhet för språkliga minoriteter har förts fram med särskild styrka vid IU:s kontakter med invandrar- och minoritetsorgani- sationer. Sverige ligger på detta område efter flera andra invandrings- länder i Europa.

Det nuvarande programutbudet för språkliga minoriteter kan inte sägas stå i någon rimlig proportion till dessa gruppers andel av licensbetalarna. De språkliga minoriteternas programbehov bör _ som IU redan framhållit i sitt första delbetänkande tillgodoses inom ramen för företagets programavvägningar i stort och finansieras med avgiftsmedel. Avsteg från denna princip för finansieringen av program för språkliga minoriteter bör enligt IU:s uppfattning dock i viss begränsad utsträckning kunna göras för att på försöksbasis pröva nya programtyper för språkliga minoriteter och för initialkostnader för programverksamhet för sådana grupper.

I avsnitt 7.1.1 framhålls att de språkliga minoriteterna i Sverige hittills inte rönt en med den svenskspråkiga befolkningen likvärdig behandling när det gäller samhällets kulturella service. På ljudradions och televi- sionens områden anser IU i konsekvens med denna grundsyn att en utvidgning av i första hand sändningarna av finskspråkiga program bör ske. För televisionens del bör även i Sverige producerade finskspråkiga program kunna övervägas. Även rikssändningar inom ljudradion på språk som serbokroatiska, grekiska och turkiska m. fl. språk är starkt motive- rade.

Inom lokal— och regionalradioverksamhet bör sändningar på minoritets- språk kunna förekomma i betydande utsträckning. För att åstadkomma en resursbesparande lösning av de särskilda problem som är förknippade med lokal— och regionalradiosåndningar för språkliga minoriteter i Sverige borde service med produktion av vissa program och programinslag kunna ges från centralt håll. Frågan om ökad se- och hörbarhet beträffande i första hand etersänd- ningar i Finland och Sverige bör enligt IU beaktas på ett mera ingående sätt än hittills och stor hänsyn bör därvid tas till den i Sverige bosatta finskspråkiga befolkningens önskemål att kunna ta del av de riksfinska sändningarna, liksom finlandssvenskarnas önskemål att ta del av rikssvenska program. I det internationella våglängdssamarbetet' bör även hänsyn tas till av invandrare iSverige framförda önskemål om förbättrad

hörbarhet på de särskilda kortvågssändningar för utvandrare som före- kommer i flera utvandrarlånder i Sydeuropa. Vidare bör enligt IU:s uppfattning ökad hänsyn tas till de olika nordiska invandrargrupperna i Sverige i Nordvisionssamarbetet och annat tekniskt samarbete för att förbättra sebarheten på de nordiska TV-sändningarna. Det är också angeläget att det särskilda samarbete som förekommer mellan Finlands rundradio och Sveriges Radio beträffande finskspråkiga sändningar i Sverige intensifieras.

Vid TV:s inköp av utlandsproducerade program är det önskvärt att större hänsyn tas till det behov av program på det egna språket som finns hos olika invandrargrupper i landet. Sveriges Radio bör även, enligt IU:s uppfattning, i ökad utsträckning bevaka kulturella evenemang bland invandrar— och minoritetsgrupper i Sverige. På så sätt kan minoritetsgrup- pens behov av information om händelseri den egna gruppen tillfredsstäl- las liksom även den svenska publikens önskan att bli orienterad om invandrarnas kulturaktiviteter.

7.3.5. Teater, spelfilm och musik 7.3.5.l Teaterverksamhet

Inom en del invandrargrupper utgör den egna amatörteaterverksamheten en uppskattad del av kulturutbudet på det egna språket. Verksamheten samlar många intresserade deltagare och en talrik publik. I synnerhet gäller detta den finska gruppen, som fört med sig en levande amatör- teatertradition från Finland. Enligt uppgift från Riksförbundet finska föreningar i Sverige torde f. n. antalet finska amatörteatergrupper i landet uppgå till ca 30 med ett sammanlagt antal deltagare som kan uppskattas till ca 250. För barn och ungdom finns vidare ett tjugotal särskilda teatergrupper. Den finskspråkiga amatörteaterverksamheten bedrivs hu- vudsakligen inom ramen för de lokala finska föreningarnas verksamhet.

Repertoaren består främst av kortare stycken, men några grupper har även framfört mera krävande verk. Inom den finska invandrargruppen i Sverige verkar dessutom ett tiotal pjäsförfattare. Det stora problemet för den finskspråkiga teaterverksamheten vid sidan av lokalproblem m. m. är bristen på utbildade ledare. Genom egen kursverksamhet har emellertid Riksförbundet finska föreningar i Sverige i samarbete och med stöd av finska amatörteaterorganisationer sökt vidareutbilda teaterledarna. Lika- så har några av teatergrupperna tagit som främsta uppgift att utbilda deltagarna, och inte sett framförandet av skådespel som en huvuduppgift. Några av teatergrupperna har nått en god konstnärlig kvalitet och har ambitioner att utvecklas i riktning mot halvprofessionella ensembler. Som exempel kan nämnas den i Göteborg verksamma Suomi Teatteri med 16 medlemmar som verkat sedan hösten 1972. För sin verksamhet åtnjuter gruppen kommunalt bidrag.

Den estniska amatörteaterverksamheten började från delvis andra utgångspunkter än den finska amatörteaterverksamheten. Vid överflytt- ningen till Sverige vid andra världskrigets slut medföljde ett antal

yrkesskådespelare, regissörer och scenografer, som här kunde fortsätta en halvprofessionell teaterverksamhet, och även ge nytillkomna amatörmed- lemmar en grundutbildning. Här verksamma estniska författare har också försett teatergrupperna med textmaterial. F. 11. är fem estniska amatör- teatergrupper verksamma i landet (i Stockholm, Göteborg och Lund). Sammanlagt har under åren 1968—1973 producerats 26 helaftonföreställ- ningar, av vilka 16 författats av i Sverige verksamma estniska författare.

Invandrarnas Kulturcentrum har sedan verksamhetens början år 1971 samlat teaterintresserade medlemmar till den s. k. invandrarteatern, som f. n. har ett sextiotal medlemmar från ett tjugotal länder. Verksamheten består dels av studieverksamhet, där man ger grund- och vidareutbildning, dels av offentliga framföranden. Sedan starten har man gett ca 250 föreställningar av teater, opera, dans och deklamation. Huvudsakligen sker framförandena på svenska och riktar sig till en svensk publik. För verksamheten har bidrag utgått från SIV, teater- och musikrådet, Stock- holms läns landsting, Rikskonserter, Riksteatern, Stockholms kommun och utbildningsdepartementet.

För den egna amatörteaterverksamheten, liksom även för möjlighe- terna att upprätthålla en levande kontakt med ursprungslandets kultu- rella utveckling, är gästspel från ursprungslandet av stor betydelse. Samtidigt kan de även ge en svensk publik och den svenska teatern värdefull stimulans. Den främsta återhållande faktorn när det gäller ett ökat teaterutbyte med utlandet är finansieringssvårigheterna. I huvudsak får gästspelen göras självbärande, men när det gäller talpjäser på för den svenska publiken främmande språk kan detta vara svårt. Årligen har emellertid genom teater- och musikrådet beviljats anslag för nordiska gästspel med ca 50 000 kr. För nordiska gästspel finns dessutom anslagsmöjligheter från Nordiska Kulturfonden. I vissa fall har gästspel delvis finansierats genom anslag från sändarlandet. Riksteatern, den av Riksteatern förvaltade speciella gästspelsscenen Södra Teatern i Stockholm samt Dramatiska teatern och stadsteatrarnai Stockholm och Malmö är de viktigaste gästSpelsscenerna. Sammanlagt har vid dessa teatrar ca 70 gästspel ägt rum åren 1970—1973, varav 22 från Finland, sju från Sovjetunionen och elva från USA och Storbritannien. Från t.ex. Jugoslavien har inget gästspel ägt rum under denna tid. Riksteaterns mål är att ta stor hänsyn till invandrargrupperna och man försöker anordna åtminstone två finska gästspel per år. Av finansiella skäl har verksamheten för övriga invandrargrupper hittills varit förhållan- devis begränsad.

Vid sidan av dessa gästspel förekommer lokalt inriktade aktiviteter, exempelvis i Norrbotten, där under åren 1968/69—1972/73 sammanlagt 38 gästspel från Finland arrangerats av Norrbottens Bygdeteater och ABF. Det totala antalet föreställningar som getts av dessa gästande grupper uppgår till 306. Verksamheten har främst riktat sig till den finsktalande befolkningen i Tornedalen och Malmfälten.

I samverkan med studieförbund och Riksteatern bedriver även Riksför- bundet finska föreningar i Sverige en omfattande turnéverksamhet med teatrar från Finland. Så t. ex. anordnades år 1973 20 gästspelsbesök med

främst mindre teatergrupper från Finland, som gav totalt ca 40 föreställ- ningar.

Vid sidan av gästspelsbesök kan TV vara ett verksamt medium när det gäller att förmedla teater till invandrargrupper i Sverige, i synnerhet på språk som talas av mindre grupper i landet. Samtidigt erbjuder TV genom sin textning den svenska publiken unika möjligheter att simultant tillgodogöra sig innehållet. Av de pjäser som under senare år har sänts i TV 1 och TV 2 är ungefär hälften svenskproducerade och hälften importerade. I den mån översatta teaterverk har visats bland de svensk- producerade rör det sig främst om klassiska verk från Tyskland, Frank- rike, Sovjetunionen och England.

I tabell 7.3 ges en översikt över hur de importerade TV-pjäserna fördelade sig efter ursprungsländer åren 1971 och 1972. I två fall (Grekland och Tjeckoslovakien) var dock pjäserna inspelade i Sverige men skrivna och spelade av invandrare i Sverige. Beträffande Finland gäller att pjäser som ingått i TV:s finska sändningar inte är medtagna i tabellen.

Till frågan om teaterverksamhet på invandrarnas egna språk anknyter även frågan om invandrarnas möjligheter att tillgodogöra sig teatrarnas svenskspråkiga utbud. Problemet har ännu inte i nämnvärd grad upp— märksammats av teatrarna, men genom Studieverksamhet har olika studieförbund försökt överbrygga språksvårigheterna. Skådebanan har vidare igångsatt en försöksverksamhet bland finländare på en arbetsplats i Stockholm, som syftar till att presentera svenskt kulturutbud till invand-

Tabell 7.3 I TV visade teaterföreställningar som producerats i utlandet efter ursprungsland åren 1971 och 1972 Theatre performances shown on Swedish television in 1971 and 1972 and produced abroad, by countries of production

Land 1971 1972 TV 1 TV 2 TV 1 TV 2

Canada Danmark Finland Frankrike Grekland Italien Jugoslavien Norge Polen Schweiz Sovjetunionen Storbritannien och USA Tjeckoslovakien Trinidad Turkiet Ungern Västtyskland Östtyskland Österrike

_.- »—-| >—-UJo—-l i—r—Nr—wr—l b—llUuNU—äl _— lli—nlwlv—lwl lelNlINll

lt—nwo—ol >—-uxo>—-

N INN-hl NND—lxll asus)»-

... Iv—l-zäL/i

wi l-txu-l

Källa: Sveriges Radio

rarna samtidigt som svenskar skall ges orientering om finska kulturaktivi- teter.

7.3.5.2 Spelfilmsutbud

Den svenska spelfilmsproduktionen är förhållandevis liten och följakt— ligen fylls spelfilmsbehovet till stor del av import från andra länder. Så t. ex. har under de två senaste åren endast 11 procent av de filmer som visats på svenska biografer varit svenska produktioner. Filmen skulle mot denna bakgrund kunna spela en betydande roll i kulturförmedlingen mellan Sverige och invandrarnas ursprungsländer dels genom att erbjuda invandrarna en levande kontakt med det egna språket och den egna kulturen, dels genom att till svensk publik förmedla omedelbara intryck om livet i invandrarnas ursprungsländer.

Utbudet av spelfilm som når ut till landets biografer bestäms emeller- tid till övervägande del av kommersiella intressen och hänsynstaganden, vilket lett till att det domineras av anglosaxiska produktioner. Ca 50 procent av de långfilmer som visats på biografer i Sverige de senaste åren har producerats i USA och ca 10 procent i Storbritannien. De amerikan- ska filmer som visades i Sverige verksamhetsåret 1972/73 hade totalt mer än 1 1 milj. åskådare. Vidare är det endast i undantagsfall som filmer från i sammanhanget ”udda” länder når ut till orter utanför de större städerna. De stora invandrargrupperna i landet har inte medfört någon nämnvärd import av spelfilm från deras ursprungsländer. I den mån sådan överhuvudtaget förekommer utgör den mindre än en procent av det totala utbudet (med undantag för Italien, som under verksamhetsåret 1972/73 svarade för 8 procent). [ tabell 7.4 visas i vilken utsträckning filmer från några ur invandrarsynpunkt aktuella länder har visats i Sverige de senaste åren.

Tabell 7.4 Antal långfilmer från vissa ur invandrarsynpunkt aktuella länder som visats i Sverige verksamhetsåren 1971/72 och 1972/73 samt antal åskådare (i tusental) Number of films from certain countries of interest to immigrants shown in Sweden during the business years 1971/72 and 1972/73, together with cinema admissions (thousands)

Produktionsland Visningsår

1971/72 1972/73

Antal Filmer Antal åskådare Antal filmer Antal åskådare

Finland 5 4,6 3 35,7 Grekland 1 0,04 — — Italien 117 l927,5 163 l455,0 Jugoslaviicn 3 40,8 2 12,8 Polen 2 2,6 1 0,1 Spanien 4 24,9 4 5,3 Tjeckoslovakien 7 15,7 6 3,7 Ungern 7 3,5 7 2,7

Källa." Svenska iilminstitutet

Med tanke på den rådande situationen på den allmänna filmmarknaden spelar TV en betydelsefull kulturpolitisk roll på filmens område, men även i TV:s utbud dominerar de anglosaxiska produktionerna. Av de långfilmer som sänts i TV 1 under 1970-talet (ungefär 100 varje år) har nära 60 procent varit anglosaxiska produkter. I TV 2 har under samma tid ca 45 procent av de visade långfilmerna varit från USA och Storbritannien. I mycket liten utsträckning har filmer sänts från ur invandrarsynpunkt aktuella länder (se tabell 7.5).

Orsakerna till den stora anglosaxiska dominansen är liksom beträffan- de biografernas utbud främst av ekonomisk karaktär. Hänsynstagande till den allmänna ”publiksmaken” torde också vara av betydelse. I de regelbundet återkommande tittarundersökningarna får produktioner från ”udda” länder låga popularitetssiffror. Från invandrare och deras organi- sationer har emellertid upprepade önskemål framförts om ökat utbud av underhållningsfilm från deras hemländer, men TV har i sin upphandlings- politik visat betydande restriktivitet i detta hänseende. De filmer som visats från ovanligare filmländer har i första hand valts ut med tanke på den svenska publikens önskan att se utländsk kvalitetsfilm.

Tabell 7.5 Antal i TV visade långfilmer perioden 1970/73 efter produktionsland Number of films shown on Swedish television 1970—1973, by countries of production

Produktionsland TV 1 TV 2 Summa filmer Budgetåret Verksamhetsåret 1970/71 1971/72 1972/73a 1970 1971 1972 1973 Algeriet 1 l 2 Belgien 1 1 Danmark 1 6 5 12 l-"inland 7,5 2 1 10,5 Frankrike 3 4 16 24 15 19 5 86 Indien 1 1 Italien 3 2,5 3 3 4 7 5 27,5 Japan 7 10 2 2 21 Jugoslavien 2 2 Kuba 1 4 5 Norge 2 1 4 7 Polen 3 l 1 l 6 Schweiz 1 ] Sovjetunionen 3 11 2 3 2 4 4 29 Spanien 1 0,5 1 2,5 Storbritannien 12 21 3 16 22 26 14 114 Sverige 14 10,5 20 23 19 21 19 126,5 Tjeckoslovakien 3 4 3 4 14 Tunisien l 1 Ungern 1 3 5 9 USA 47 45 54 37 26 44 39 292 Västtyskland 1 5 6 2 1 15 Övriga 7 3 5 8 23 Antal länder 17 11 7 14 15 17 19 32

Källa: Sveriges Radio

3 T. 0. m. oktober 1973.

Som framgår av översikterna ovan är invandrarnas möjligheter att här i Sverige se film från sina resp. ursprungsländer ytterligt begränsade vad gäller utbudet genom de sedvanliga filmdistributionskanalerna. För de största invandrargrupperna kompenseras denna brist i någon mån genom den filmförmedlingsverksamhet som de egna nationella organisationerna bedriver. För Riksförbundet finska föreningar utgör filmuthyrningsverk- samheten, som man bedrivit sedan förbundets tillkomst, en viktig uppgift. Förbundet har f. 11. till sin disposition 44 finska spelfilmer av främst underhållningskaraktär som årligen lånas ut 500 gånger till ca 60 orter och ses av 20—800 personer per föreställning. Vid sidan av finska spelfilmsproduktioner kan Riksförbundet erbjuda fyra sovjetiska spel- filmer med finsk text, liksom även tre svenska filmer. Ett starkt önskemål från förbundets sida är att kunna bredda repertoaren med utländsk (främst svensk) film textad till finska, men av upphovsrättsliga skäl har önskemålet hittills inte kunnat förverkligas.

Liknande filmutlåningsverksamhet bedrivs av Jugoslaviska riksförbun- det som årligen från Jugoslavien erhåller 15—20 spelfilmer, vilka cirkule- rar mellan förbundets olika lokala föreningar (f.n. ca 30 st.). Filmföre- visningarna, som är öppna även för icke medlemmar, tillhör föreningarnas mest uppskattade aktiviteter.

7.3.5.3 Musik, körsång, folklore rn. m.

Musiken är i högre grad än många andra konstformer internationell. Det gäller i synnerhet den europeiska klassiska musiken. Av betydelse i detta sammanhang är emellertid invandrarnas eget musikaliska skapande liksom deras möjligheter att här i landet få tillgång till underhållningsmusik från ursprungslandet. Även för den svenska publiken är tillgängligheten av denna musik av stor betydelse.

Huvuddelen av invandrarnas musikaliska skapande sker inom ramen för verksamheten i de egna organisationerna. Flertalet stora invandrar- grupper har fört vidare och i viss mån utvecklat traditioner från hemlan- det och här byggt upp t. ex. sångkörer och folkdansgrupper. Främst gäller detta de baltiska organisationerna, som från hemlandet tagit med sig en rik tradition på detta område. Liknande verksamhet bedrivs även inom finska och andra invandrargrupper. Omfattningen av verksamheten är svår att kartlägga, men som exempel kan nämnas att vid en estnisk sångfestival i juni 1973 uppträdde nio sångkörer från olika platser i Sverige med tillsammans ca 300 sångare för en publik på drygt 3 000 per- soner. Uppgifter om verksamhet av här aktuellt slag återfinns även i bi- laga 2 i bilagedelen, i vilken redovisas svaren på IU:s enkät till invandrar- och minoritetsorganisationer.

Många invandrarorganisationers verksamhet bygger på anordnande av danstillställningar och liknande. Till en del tillgodoses musikbehovet genom att orkestrar från hemlandet gör turnéer här i Sverige, men även inom invandrargrupperna har egna orkestrar vuxit fram. Såväl bland sve- rige-finnarna som bland andra invandrargrupper finns ett stort antal dans- orkestrar med egna vokalister. Det rör sig i flertalet fall om amatörmusi-

ker. För de finska musikerna i landet har en egen intresseorganisation bildats. Den musik som spelas är huvudsakligen populärmusik av internationellt ursprung eller populärmusik från hemlandet. Ett bety- dande musikskapande sker emellertid också i Sverige, men möjligheterna att nå ut till bred publik med denna musik är begränsade. För grammofonindustrin är den inte tillräckligt kommersiellt attraktiv, vilket t.ex. för den finska gruppen gör att Sveriges Radios finskspråkiga sändningar i stort sett utgör den enda distributionskanalen. För den sverigefinska invandrargruppen har dock två LP-skivor utkommit (den ena på ett finskt skivmärke, den andra på upphovsmannens eget märke). Genom skivhandelns struktur, som kännetecknas av att den huvudsak- ligen endast importerar sådana skivor som är kommersiellt lönsamma, är invandrarnas möjligheter att i Sverige finna skivor från hemlandet tämligen begränsade. Endast de finskspråkiga invandrarna kan i viss utsträckning finna populärmusik från hemlandet i den svenska skivhan- deln. För att tillgodose invandrarnas behov i detta hänseende och för att också göra den svenska publiken bekant med musiken i invandrarnas ursprungsländer spelar radion en avgörande roll.

Sveriges Radio har två kanaler som huvudsakligen sänder musik, P2 för den seriösa musiken och P3 för populärmusiken. Under år 1972 gjorde Sveriges Radio en undersökning av P3:s skivutbud med avseende på svensk resp. utländsk musik. Undersökningsperioden bestod sam- manlagt av tio dygn under april, maj, augusti, september och oktober. Totalt spelades under dessa dygn ungefär 320—360 skivor/dygn i P3, av vilka 26—35 procent utgjordes av skivor med utländsk sång, 17—26 procent av skivor med svensk sång, 27—36 procent av utländska instru- mentalskivor och 7—1 1 procent av svenska instrumentalskivor.

För att få en ungefärlig uppfattning om varifrån den utländska musiken kommer och om man söker tillhandahålla invandrargrupperna musik från deras resp. ursprungsländer och därigenom även erbjuda den svenska publiken möjlighet att lyssna till sådan musik har en mindre stickprovsundersökning utförts inom IU:s sekretariat. Undersökningen, som inte gör anspråk på representativitet, omfattade fyra vardagsdygn i P3 i april 1974. Endast skivor annonserade av hallåman i icke—rubricerade program har av praktiska skäl kunnat studeras, varför undersökningen alltså inte täcker hela P3:s skivutbud under dessa dygn. I genomsnitt spelades 196 skivor ”skvalmusik" per studerat dygn i P3, varav större delen under dygnens första hälft mellan kl. 00.00—12.00 (se tabell 7.6). Därefter har man i P3 fler inslag av ”rubricerade” program.

Som framgår av tabell 7.6 svarade de svenska och anglosaxiska sång- och instrumentalskivorna för i genomsnitt 40 resp. 44 procent av utbudet. De upptog alltså tillsammans mera än 80 procent av P3:s ”skvalmusik”-utbud. Resterande ungefär 16 procent — bestod av sång- och instrumentalmusik från åtta andra språk/nationsgrupper, varav fransk och spansk/sydamerikansk musik helt dominerar. Utbudet av skivor från olika aktuella utvandringsländer befanns under dessa dygn vara obetyd- ligt: totalt spelades endast fyra skivor från Finland, åtta från Grekland och ingen från t. ex. Jugoslavien. På grammofonredaktionen vid Sveriges

Tabell 7.6 Radions skivutbud i P 3 efter härkomstländer under fyra dygn våren 1974. Antal och procentuell andel skivor/dygn. Records played on the P3 (light entertainment) channel of Swedish radio on four days during the spring of 1974, by countries of origin

ant. % ant. % ant. % ant. %

Svensk sång 51 28 71 33 67 31 67 38

instrumentalmusik 18 10 15 7 13 6 14 8

Anglosaxisk sång 59 33 59 27 65 31 37 21

instrumentalmusik 20 11 38 18 33 15 31 18

Fransk säng 6 3 8 4 7 3 6 3 instrumentalmusik 3 3 2 Tysk säng 3 2 4 3 instrumentalmusik 4 1 1 4 Italiensk sång 2 2 1 3 instrumentalmusik — 2 2 —» Spansk och sång 7 4 6 3 8 4 4 2 sydamerikansk instrumentalmusik 4 3 4 — Finsk sång — 1 1 2 Grekisk säng 1 1 5 2 l Rysk sång _ l 1 Norsk sång 2 Övrigt 1 2 1 Totala antalet "skval— 179 215 213 176

skivor”/dygn

Radio uppger man att man föredrar att lägga den lite mer ”ovanliga” musiken, till vilken kategori man räknar musik från invandrarnas ur- sprungsländer, i ett ”rubricerat” program, där man har möjlighet att göra en kort presentation av musiken ifråga och dess artister. Med hänsyn till detta kan eventuellt ytterligare inslag från invandrarnas ursprungsländer ha förekommit.

Sveriges Radio mottar ett stort antal önskemål från invandrare om musik från deras hemländer, vilket säkerligen bidragit till att man numera har som mål att åtminstone i viss omfattning minska andelen av engelsk och framförallt amerikansk populärmusik. Även radion har emellertid vissa svårigheter att förvärva skivor från utlandet.

I samarbete med svenska organisationer, studieförbund och svenska artistförmedlingar har ett under senare år ökat antal gästspel av populär- artister från invandrarnas ursprungsländer ägt rum i Sverige. Verksam- heten har hittills dock främst varit riktad till de finskspråkiga i landet. Ett viktigt undantag utgör dock de turnéer med mycket kända underhåll- ningsartister från Jugoslavien som årligen anordnas i Sverige av de olika jugoslaviska delstaternas radio/TV-företag i samarbete med LO och Jugoslaviska riksförbundet.

I första hand med tanke på svensk publik har även Rikskonserter under senare år anordnat gästspel med folkloreensembler från ett tiotal länder, däribland Ungern, Tjeckoslovakien, Turkiet och Finland. En betydande del av framträdandena har ägt rum i skolor och utbildnings- anstalter. Rikskonserter svarar även för produktionen av en serie gram- mofonskivor med folkmusik från olika länder.

Som introduktör av främmande kulturkretsar spelar dansen en viktig roll och de svenska folkdansgruppernas internationella kontaktutbyte är i detta sammanhang av stor betydelse. Svenska ungdomsringen för bygde- kultur har omfattande utlandskontakter i form av utbytesverksamhet och besök utomlands. Perioden 1971—1973 arrangerades sålunda 23 resor till Finland och 10 besök från Finland av folkdansgrupper. Även med t. ex. Jugoslavien och Turkiet skedde under denna period utbyte av folkdans- grupper.

Till de kulturinslag som invandrarna har fört med sig till Sverige hör även hemslöjdstraditioner. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund har i en framställning den 3 december 1973 till Kungl. Maj:t hemställt om att invandrarnas hemslöjdsverksamhet uppmärksammas i större utsträckning och förs ut till en svensk allmänhet. Riksförbundet föreslår bl.a. att en konsulenttjänst i slöjd för verksamhet bland invandrare inrättas under en försöksperiod av fem år. Kungl. Maj:t har lämnat framställningen utan annan åtgärd än att handlingarna i ärendet genom beslut den 31 maj 1974 har överlämnats till IU.

7.3.5.4 IU:s överväganden

Endast i mycket begränsad utsträckning är det allmänna teaterutbudet inriktat på de språkliga minoriteternas önskemål och behov. Det gäller såväl de svenska talscenernas egen verksamhet som gästspelen och TV:s teaterföreställningar. Enligt IU:s mening är det angeläget att ökad hänsyn tas till invandrarnas och de språkliga minoriteternas önskemål om ett varierat teaterutbud på det egna språket och att här aktuella aspekter, ytterligare uppmärksammas i den teaterpolitiska debatten.

Den livaktiga amatörteaterverksamhet som olika invandrargrupper bedriver i Sverige anser IU vara en värdefull kulturyttring som kan nå ut till och aktivera en bred publik. IU är medveten om att verksamhet av denna art kräver goda ledare för att kunna utvecklas. Amatörverksamhet som bedrivs i en invandrargrupp vidkänns svårigheter i högre grad än motsvarande svenska teaterverksamhet. För utbildning av ledare och instruktörer ter det sig därför naturligt att ett samarbete mellan studieförbund och invandrarnas organisationer etableras i större utsträck- ning än vad som nu är fallet. Sådan kompletterande kursverksamhet som inte kan ske inom ramen för studieförbundens verksamhet kan finansie- ras genom det stöd till invandrar- och minoritetsorganisationer som IU föreslår i avsnitt 9.2.

Inom den finska invandrargruppen har en mångsidig amatörteaterverk- samhet utvecklats och kontakterna med teaterlivet i Finland är livliga. Som ett komplement och en förstärkning av det nuvarande utbudet har önskemål framförts från finska invandrarorganisationer om att få till stånd en permanent, professionell finskspråkig teaterensemble i Sverige, som genom turnéverksamhet skulle kunna berika den lokala teaterverk- samheten. Teatern skulle inte, enligt förslagsställarnas uppfattning, orga- niseras som en fast institutionsteater, utan skulle i hög grad arbeta med olika former av uppsökande verksamhet. Vid sidan av den egentliga

teaterverksamheten skulle ensemblen vidare kunna verka som instruk- tör och inspiratör för den lokala amatörteateraktiviteten. Även från olika organisationer .för andra invandrargrupper har önskemål framförts om särskilda insatser på teaterområdet, bl. a. om teaterkonsulenter för organisationernas amatörteaterverksamhet.

Med beaktande av den finska invandrarbefolkningens storlek och det uttalade behovet av en finskspråkig kvalitativt högtstående teaterverk- samhet förankrad i svensk miljö samt med hänsyn till övriga minoritets- gruppers (t. ex. ester) och invandrargruppers behov av insatser på teaterns område föreslår IU att särskilda statliga medel skall utgå för teaterverk- samhet bland språkliga minoriteter i Sverige. IU har beräknat att 1,2 milj. kr årligen behövs för ändamålet. Medlen bör som framhållits i avsnitt 7.1.4 fördelas av kulturrådet. Det bör ankomma på kulturrådet att i samråd med övriga berörda organ på teaterområdet fördela pengarna till verksamhet av det slag som förefaller lämpligt. Medlen bör även kunna användas för stöd åt gästspel från olika länder så att olika invandrargrup- per kan få ökade möjligheter till kontakt med teater i ursprungslandet.

Genom sin genomslagskraft är spelfilmen ett verksamt medium för spridning av information om levnadsmönster och traditioner i främmande länder. Det är därför enligt IU:s mening angeläget att den svenska publiken får stifta bekantskap med delar av den filmproduktion som sker i invandrarnas ursprungsländer, liksom det för invandrarna är viktigt att genom filmens förmedling få kontakt med det egna språket och den egna kulturkretsen.

Filmproduktionen i många utvandrarländer år blygsam till omfatt- ningen och kvalitativt ojämn, men utan åsidosättande av rimliga kvalitets- krav torde en ökad import av spelfilm från dessa länder kunna ske till Sverige. På grund av filmbranschens struktur och det faktum att impor- ten i första hand bestäms av rent kommersiella intressen, anser IU att televisionen härvid har en särskilt ansvarsfull kulturpolitisk uppgift. Ca 50 procent av spelfilmsutbudet i de båda TV-kanalerna utgörs i dag av anglo-amerikanska produktioner. Enligt IU:s uppfattning torde i detta avseende utrymme finnas för ett ökat hänsynstagande till invandrargrup- perna i Sverige. Särskilt angeläget är det att även kvalitetsmässigt god underhållningsfilm från aktuella utvandringsländer erbjuds TV-publiken i Sverige. En sådan nyorientering av TV:s inköpspolitik bör enligt IU:s mening ske inom ramen för nu tillgängliga ekonomiska resurser.

För IU framstår det vidare som mycket angeläget att invandrarna och de språkliga minoritetsgrupperna ges möjlighet att här få tillgång till musik från ursprungsländerna och att denna musik även ges spridning till en svensk publik. Det är vidare angeläget att den musikaliska verksamhet som bedrivs inom invandrarorganisationerna ges stöd så att den kan vidareutvecklas och ges hög kvalitet.

På grund av musik- och skivhandelns struktur är det angeläget att man prövar olika vägar att tillmötesgå invandrarnas önskan att få tillgång till framförallt populär- och folkmusik från hemlandet. Detta kan bäst ske genom att Sveriges Radio i ökad utsträckning i sina sändningar, inte endast inom ramen för särskilda program, spelar musik från invandrarnas

ursprungsländer. Särskild uppmärksamhet bör även från bibliotekens sida ägnas åt invandrarnas, särskilt invandrarbarnens, behov av musik från hemländerna.

Ett inte oväsentligt inslag i den kulturverksamhet som många invandrargrupper fört med sig hit utgör hemslöjdsverksamheten och bl. a. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund har uppmärksammat detta förhållande. lU föreslår att medel ur det i avsnitt 7.1.4 föreslagna anslaget för främjande av kulturell verksamhet för språkliga minoriteter skall kunna utgå för att i Sverige stimulera hemslöjds- och annan hantverksverksamhet med anknytning till invandrarnas ursprungsländer.

"ansatta iris.-...g ip 'Wiwull".ri'5hkilååilfl . nöt-ihätii'lhw'hnhfäh , —— _ -. , '. silhltånidT-iräiltiårlhä _ _.'- .'Lj__' _ ' .. ._ ' . '__ ,' _' _ " ' ' ' _ _ 'tm'jxwrgåzii-rkvk'L r'1'rl'_'.rl ", "" -.',,'.'-._ ._ " :'— |_- ' 4 ' "" ._._,|*" 'lm.""ll|| . . : mr _" .||. , __ _ f _' _ .., . ' , "# " ill. ....:.m-.e'..r. & |"! ' _'.' ”_.. '_', ' _ . . |. _,_'-'1.-. . _- _ _ _ -." l"? Liling—11.3: |' . " ' " ' " ' H..—um... gren.-_. mun i".-i _ _ __|-;. :"i'. 13.1'51' 'r-n i.. ruta ." ' " ' * . "':. "' * ___. ' - _.'_____ . »: '..Eil,err'.rnr.'.'irtr;r-:r ,' _. __.p ' '- ' "' ' __ .. ': ' . _| i!"l|.i|'."'l"._—1i'.'.'nrl:' __ ' __ ' , ' .m' 'nlrdt'rf'rr f'." '.._ ' " . " ". ' .' ' '- ' ' . , . 'hFT||"I1|'nll1|;'fl-.'k" ' ' " ' " _'__- 'l 'Ll || ll Hj!" '..'-'| '. _ __ _, ' .. _ _' * ' ,. '_'_mluh'tmn' ' ' ' " . .,? urin ru +";- ll_l ... -"h :lsel url-d -'

',.'. "I-Hmm tilt new-t'.-

' ..._ ,.r. inning-= avihrnsf , _ ._ ,'||"lu. 'r hm'hni i'.'.- till __ '.' ___ ', __ . ._ _ , -. _ __ __ _ ___"! _m m.,-";..-

__) Ill ""r'.""" - ',."_'_",.'T." .-r' ' _" _ .m--'ni.$:,".'i|rj:gi:'l f." l ' ' ..'.l|'l|:|uÖ:1-I"ll-l_£ arv

, . - _. .. _ ...,:rqulr-zi. I detta ' ” ' ' "" hummer-Iman- . . ., _ - . . _. _.,__ _,__.. _ ".i1",l'tmälll 89.3

' ”"-5,1” "" .. r.].l lis" wil-luhn i

,r

...-_.'.." ? ' ”annan...-rip n'.

'» .,,i- ., . FHI-' 751-' ..””-- ..

' ' . ..r r ' ,-I!'-' Ul.?l'mimimp. b ' ' "' ' " Å. ..."--' qadi"? '" Mil-ting till

|._-,-' '_—._,I j'et .'.1'||.!

. |' vi.-”15411? lll-'-

. '_'_L' '|[__ _l,,|n 'UiS'l Bk»

8. Utbildning

IU har isitt första delbetänkande (SOU 1971 :51) behandlat invandrarnas utbildningssituation, med tonvikt på utbildningsåtgärder för vuxna in- vandrare som t. ex. svenskundervisning. I sitt andra delbetänkande (SOU l972:83) har IU behandlat bl. a. tolkutbildning. I detta betänkande tar IU upp utbildningsfrågor med tonvikt på åtgärder för barn och ungdom och på minoritetsorienterad utbildning.

8.1. Inledning

8.1.1. IU:s tidigare behandling av utbildningsfrågor

I IU:s första delbetänkande gavs en allmän översikt av invandrarnas utbildningssituation: där redovisades 1 kap. 3 internationella normer för utbildning för invandrare (dock inte normer för utbildning med minori- tetsskyddande syften) och 1 kap. 4 definierades de målgrupper bland invandrarna som är aktuella för samhällets utbildningsåtgärder.

1 kap. 5 redogjordes för utbildning för invandrarbarn iförskoleåldem. IU framhöll därvid vikten av att invandrarbarn får möjlighet att delta i förskoleverksamhet för att de därigenom skall kunna ges tillfälle till en allsidig utveckling. Framför allt gäller detta barn med bristande kunska- per i svenska. Svenskinlärningen bör emellertid inte ske på ett sådant sätt att barnen förlorar kunskaperna i hemspråket. IU underströk vikten av den stimulans för de icke enbart svenskspråkiga barnens intellektuella och emotionella utveckling som ligger i att dessa barn blir helt tvåspråki- ga beaktas i förskolan. Vikten av information till och kontakt med föräldrarna underströks vidare. Särskild orientering i invandrarfrågor borde enligt IU förekomma i förskollärarutbildningen.

1 kap. 6 redovisades utbildningsåtgärder för barn iskolpliktsåldern. I detta sammanhang betonade IU att ett självklart mål bör vara att alla invandrarbarn tillförsäkras goda kunskaper i svenska. Det är därför av vikt att SÖ och länsskolnämnderna genom olika åtgärder stimulerar kommunerna att utnyttja de resurser som står till förfogande för stödundervisning av invandrarbarn. Satsningen på undervisning i svenska varken får eller behöver emellertid innebära att man omöjliggör för barnen att bibehålla och utveckla sitt hemspråk. IU underströk att det är ett samhällsintresse att invandrarbarnen ges goda möjligheter att bli

tvåspråkiga. Eftersom det visat sig att många föräldrar är ovilliga att låta modersmålsundervisningen ske på bekostnad av annan undervisning ansåg IU det vara värdefullt om kompletterande undervisning utanför den schemabundna tiden kan fortsätta tills ytterligare erfarenheter vunnits av modersmålsundervisningen och att regler om statsbidrag för denna verksamhet utarbetas. Mot bakgrund av att bristen på läromedel och lärare försvårat undervisningen i invandrarbarnens modersmål betonade IU att målet bör vara att så långt det är praktiskt möjligt erbjuda alla invandrarbarn lika villkor beträffande lärare och läromedel med inrikt- ning på minoritetsspråk. Detta förutsätter bl. a. att särskild utbildning anordnas för lärare i minoritetsspråk. I informationen till föräldrarna bör bl. a. uppmärksammas möjligheten till undervisning på modersmålet. Sådan information bör även spridas till invandrar- och minoritetsorganisa- tionerna.

I kap. 7 tog IU upp utbildning för ungdom iåldern 16-20 år. IU anförde därvid att invandrarungdomar som har genomgått hela eller en stor del av grundskolan i Sverige inte torde ha direkta språkliga hinder för fortsatt utbildning i gymnasial skola. Men för de övriga invandrarung- domar som vistas i Sverige tillsammans med sin familj och som är inriktade på utbildning vid gymnasium bör möjligheter till en förberedan- de undervisning skapas. Innan eleverna behärskar svenska i sådan omfatt- ning att de kan delta i undervisning på svenska är det nödvändigt att man vid dessa förberedande kurser har tillgång till lärare som talar elevernas språk. Undervisningen bör från början ha sådan inriktning att eleverna så snart detta är möjligt kan överföras till gymnasieskolan för att där kunna fullfölja en fullständig svensk gymnasieutbildning. Även efter det att de överförts till gymnasium behöver de emellertid fortsatt stödundervisning i svenska. Den största gruppen invandrarungdomar i Sverige, nämligen de som har kommit hit i avsikt att förvärvsarbeta, bör dels stimuleras att följa svenskundervisning och samhällsorientering, dels ges möjlighet att följa särskilda yrkesinriktade kurser för invandrarungdom.

Som framgår av redogörelsen ovan utgjordes IU:s överväganden ikap. 5, 6 och 7 i det första delbetänkandet i stor utsträckning av kommentarer till redan pågående verksamhet. Några förslag av mera långtgående karaktär gavs inte med hänsyn till att statsmakterna redan några år tidigare hade prövat frågor om undervisning för språkliga minoriteter i Sverige (prop. 1968:67, SU 1968:129, rskr 19681303), på grundval av förslag från 1964 års utlands- och internatskoleutredning i betänkandet ”Skolgång borta och hemma” (SOU 1966:55).

Förslag framfördes däremot av lU om väsentligt utökade insatser på utbildningsområdet för vuxna invandrare. 1 kap. 8 redovisades nuvarande utbildningsåtgärder för vuxna invandrare och i kap. 9 önskemål från invandrarorganisationer om utbildningsåtgärder. 1 kap. 10 och 11 före- slogs att alla vuxna invandrare i Sverige bör få möjlighet att följa grundutbildning i svenska om 240 timmar, för vilken kommunerna och SÖ bör ansvara. Anställda invandrare skulle kunna följa utbildningen på betald arbetstid och arbetsgivarna skulle genom lag vara skyldiga att betala lön under utbildningstiden. Icke anställda invandrare, t. ex. hemar-

betande kvinnor, föreslogs få en statlig premie (på 700 kr.) om de fullföljer utbildningen och barnpassning och annan social service skulle anordnas i samband med utbildningen. Kommunerna skulle anordna särskild uppsökande information för invandrare om grundutbildningen och annan utbildning. Vidare föreslog IU i kap. 12 fördjupad utbildning för vuxna invandrare som t. ex. viss svenskundervisning inom den kommunala vuxenutbildningen, i folkhögskolorna och i radio/TV. IU föreslog slutligen att en särskild utbildningsanordning för invandrade analfabeter inrättas. Utbildningen borde åvila staten, omfatta två år och bedrivas under samma studiesociala former som arbetsmarknadsutbild- ningen.

IU:s förslag om svenskundervisning på betald tid för anställda invand- rare har legat till grund för lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare, ändrad 19732238 (prop. 1972:100, InU l972:27, rskr l972:292 och prop. 1973:43, InU 1973:15, rskr 1973:158). Förslaget om kommunalt huvudmannaskap för svenskundervisningen för invandrare har däremot inte genomförts, liksom inte heller förslagen om premier till icke anställda invandrare som följer svenskundervisning och om särskild alfabetiseringsundervisning.

I IU:s andra delbetänkande, som behandlade tolkservice, föreslogs vad gäller utbildningsåtgärder att en särskild folkskola inrättas på högskole- nivå och att studieförbunden mot statsbidrag anordnar viss tolkutbild- ning. IU:s förslag i denna del har behandlats av statsmakterna (prop. 197421 bilaga 10) och har lett till bl. a. ett uppdrag från Kungl. Maj:t den 15 februari 1974 till UKÄ att utreda frågor om den högre tolkutbild- ningens organisation samt till en väsentlig utvidgning av studieförbundens tolkutbildning.

8.1.2. Andra berörda statliga utredningar

Under den tid som IU har arbetat har en rad utredningar varit verksamma på utbildningsområdet. Flertalet av dessa har emellertid behandlat del- problem som endast i mindre utsträckning har haft betydelse för IU:s arbete. Bland de utredningar som närmare berör IU:s arbetsområde kan emellertid nämnas följande.

Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU) (direktiv den 9 oktober 1964) har iuppdrag att överväga åtgärder till förbättring av sexualundervisningen och -upplys- ningen. Sexualundervisningen är ett område som av många invandrare upplevs som främmande och stötande och har följaktligen stor betydelse för framför allt invandrarföräldrarnas inställning till den svenska skolan. Eftersom IU har inhämtat att USSU i sitt betänkande kommer att behandla invandrarnas situation i detta avseende avstår IU från att behandla frågan.

Kommittén för television och radio i utbildningen (TRU-kommittén) (direktiv den 24 februari 1967) har i uppdrag att bedriva försöksverksam- het med television och radio i utbildningen. Kommittén har isitt arbete uppmärksammat invandrarbarnens speciella situation och har producerat

ett antal program för invandrarbarn i förskoleåldem (se vidare avsnitt 8.4.2.)

Av särskild betydelse för IU har barnstugeutredningens verksamhet varit (direktiv den 26 april 1968). Utredningen har i uppdrag att utreda barnstugeverksamheten närmast före och under de första skolåren. Isitt betänkande ”Förskolan” (SOU l972:27 kap. 17) behandlade barnstuge- utredningen särskilda insatser för invandrarbarn. IU har avgivit yttrande över betänkandet.

Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) (direktiv den 23 januari 1970) skall bedriva försöksverksamhet med vuxenutbildning. De av kommittén hittills presenterade resultaten beträf- fande framför allt uppsökande verksamhet i cirkelstudier kan enligt IU :s uppfattning få stor betydelse även när det gäller utbildning för invand- rare.

Utredningen om skolans inre arbete (SIA) (direktiv den 27 maj 1970) skall utreda åtgärder för elever med särskilda svårigheter i skolan och därmed sammanhängande frågor, bl. a. skolans arbetsmiljö.

8.1.3. Statistiska uppgifter

Vid årsskiftet 1973/74 var 61000 utländska barn i skolpliktig ålder kyrkobokförda i Sverige. Antalet barn i åldern 4—6 år var 28 000. I tabell 8.1 visas antalet utländska barn i åldern 0—17 år efter medborgarskap. Det bör observeras att dessa uppgifter avser barn med utländskt medbor- garskap. För vissa grupper — t.ex. greker — kan dessa siffror antas tämligen väl motsvara antalet barn med motsvarande modersmål. Av barnen med finskt medborgarskap har en stor del svenska som moders- mål; i slutet av 1960-talet var ca 25 procent av de finska medborgarna i

Tabell 8.1 Antal barn och ungdomar i åldern 0—17 år med utländskt medborgar- skap i Sverige den 31.12.1973 efter ålder och medborgarskap

Numbers of foreign nationals aged 0—17 years living in Sweden 31.12.1973 by age and nationality

Medborgar- Ålder Summa skapsland 0 3 4 6 7 9 10 12 13 15 16--17

Danmark 1 926 1 622 2 036 1 969 1 768 1 008 10 329 Finland 17 504 13 747 12 731 10 611 8128 4 824 67 545 Norge 2 185 1 707 1658 1 427 1 176 687 8 840 Grekland 1928 1 299 815 650 661 446 5 799 italien 707 519 438 296 255 141 2 356 Jugoslavien 4 3.15 2 943 2 014 1 556 1 348 924 13 100 Storbritannien 774 478 416 292 186 106 2 252 Turkiet 707 340 395 330 296 221 2 289 övriga 9 134 5 319 4 199 2 968 2 436 1 379 25 435 Samtliga 39 180 27 974 24 702 20 099 16 254 9 736 137 945 % av alla i mot- svarande ålder i Sverige 9,7 8,9 7,2 6,6 5,5 4,7 7,4

Sverige finlandssvenskar. Bland jugoslaverna i Sverige finns flera språk- grupper varav de som talar serbokroatiska (dvs. serbiska eller kroatiska) makedonska och slovenska är de största. Barn till naturaliserade invand- rare ingår inte i tabellen. Detta innebär att vissa grupper barn med annat modersmål än svenska — t. ex. estniskspråkiga — inte alls kommer till synes i denna statistik. Inte heller ingår barn födda inom äktenskap mellan svensk man och utländsk kvinna.

Flertalet utländska barn i Sverige är födda i Sverige. De senaste åren har dock årligen ett par tusen barn i skolpliktig ålder, och som inte har svenska, danska eller norska som modersmål, invandrat till Sverige. Hur stor del av de i Sverige födda barnen som inte kan svenska vid uppnådd skolålder är inte känt, men förmodligen lär sig flertalet sådana barn svenska redan i förskoleåldern.

I IU:s första delbetänkande (SOU 1971151, avsnitt 5.2.2) anges vissa uppgifter från IU:s kommunenkät om utländska barn iförskolor. Där uppges bl. a. att ”det allmänna intrycket är . . .att de utländska barnen förekommer i mindre utsträckning i barnstugorna än svenska barn". Några senare rikstäckande undersökningar om detta har inte genomförts. Det är dock troligt att andelen invandrarbarn i förskolan har ökat betydligt under de senaste åren som en följd av den ökade uppmärksam- het som frågan om invandrarbarn i förskoleåldern har fått.

Antalet invandrarbarn i grundskolan är ej känt. I de undersökningar som SÖ har utfört om invandrarbarnens situation i skolan har de skolmyndigheter som har besvarat enkäterna själva fått definiera begrep- pet invandrarbarn. Man har därvid använt en rad olika kriterier, vilket förklarar att antalet invandrarelever enligt Sözs enkäter väsentligt under- stiger antalet utländska medborgare i skolpliktig ålder. Troligen är dock antalet utländska barn i skolpliktig ålder som inte är inskrivna i grundskolan mycket litet.

En fråga som ofta har påtalats i den allmänna debatten är i vad mån invandrarbarn fortsätter sin skolgång i gymnasial skola efter avslutad grundskola. Vanligen antar man att andelen invandrarelever som fortsät— ter i gymnasial skola är väsentligt lägre än motsvarande andel för infödda svenska barn. De undersökningar som har utförts] ger emellertid inte entydigt stöd åt ett sådant antagande. Man har funnit inga eller små skillnader mellan invandrarelever och svenska elever när det gäller fortsatt utbildning efter avslutad grundskola. Även här gäller dock att resultatet delvis är beroende på hur man definierar begreppet ”invandrarbarn”. I de undersökningar som har utförts har använts mycket växlande definitioner (jfr. avsnitt 8.5.l.l).

8.1.4. Framförda önskemål Önskemål från invandrarorganisationer

I SOU 1971251 har IU redovisat de önskemål från olika invandrarorgani- sationer beträffande utbildning för invandrarbarn som framkommit vid IU:s utfrågningar med företrädare för dessa organisationer (avsnitten 5.4,

1Se bl.a. Socialmedi- cinsk tidskrift juni 1973 s. 357.

6.5 och 7.5). Undervisnings- och utbildningsfrågorna har även fortsätt- ningsvis hört till de mest omdiskuterade problemen inom invandrarorga- nisationerna och ytterligare synpunkter och önskemål har under senare år framförts till [U och statliga myndigheter.

Riksförbundet finska föreningar i Sverige har i sitt kultur- och samhällspolitiska program (antaget i maj 1972) angående undervisning och utbildning bl. a. uttalat:

”Målet för sådana utbildningspolitiska åtgärder som rör invandrare bör enligt riksförbundets uppfattning vara, att var och en enligt sina förut— sättningar och önskemål skall kunna tillägna sig allmän och yrkesinriktad utbildning. Åtgärderna bör garantera möjligheten att få och mottaga undervisning samt att såväl psykiska som fysiska egenskaper harmoniskt och utan störningar kan utvecklas. För att uppnå detta måste man med tillräckligt effektiva åtgärder sörja för att kunskaperna i svenska och dess ordförråd utvecklas, att kunskaperna i modersmålet bevaras och stärks samt att modersmålet kommer till användning som undervisningsspråk i alla de fall då inlärningen på grund av otillräckliga kunskaper i svenska kräver detta. I synnerhet på förskolans och den obligatoriska skolans alla stadier bör man för att underlätta inlärningsprocessen utan förutfattade meningar använda sig av de metoder, som ivarje enskilt fall visar sig vara mest effektiva. På orter med en betydande finskspråkig befolkning bör man skapa ett nät av finskspråkiga mottagningsklasser (förberedelseklas- ser) som till sitt förfogande har tvåspråkiga lärarkrafter i tillräcklig omfattning. För inhämtande av gymnasieskolans och olika yrkesskolors lärokurser bör det finnas tillgång till ett mot behovet svarande antal finskspråkiga klasser. Man bör inte heller stå främmande för möjligheten att inrätta olika skolor och internat om behovet av finskspråkig ämnes- undervisning visar sig bli stort.

Eftersom samarbetet mellan skolan och föräldrarna ingår som en organisk del av det svenska skolväsendet, måste man tillse, att även de finska föräldrarna har en reell möjlighet att delta i detta arbete. Bristande språkkunskaper får inte bli ett hinder för deltagandet, utan de olägen- heter som förorsakas av detta måste undanröjas genom finskspråkig information, finskspråkiga möten och arrangemang, samt med hjälp av tolkar. Det är synnerligen viktigt, att den allmäninformation som rör skolan också når ut till de finska föräldrarna.

För att underlätta invandrarelevernas svårigheter borde man inom skolväsendets olika stadier ha ett tillräckligt antal tvåspråkiga skolpsyko- loger och kuratorer.

För att man på ett tillfredsställande sätt skulle kunna sköta sverige- finnarnas olikartade utbildningsfrågor borde samarbetet mellan de myn- digheter och organisationer som i Sverige och Finland har ansvaret för

utbildningspolitiken kraftigt utvecklas.”

Vidare har förbundet i en särskild skrivelse år 1973 till chefen för utbildningsdepartementet framfört en rad konkreta önskemål, vilka sammanfattningsvis innebär, att

”—möjlighet till stödundervisning för invandrarelever i gymnasieskolan bör ges enligt samma grunder som i grundskolan

— försöksverksamheten på gymnasienivå för invandrarelever bör fort- sätta efter olika modeller och verksamhetens omfattning vidgas

—— frågan om finska språket som tillvalsämne på grundskolans högsta- dium bör prövas i samband med utvärdering av läroplanen

försöksverksamheten med förskola för invandrarbarn bör fortsätta dels efter en modell där finskspråkiga barn placeras i klasser där flertalet barn är svensktalande varvid träning i finska språket skall ingå i program- met, dels försök med klasser för enbart finsktalande barn där Språkträ- ning i svenska ingår i programmet

stödåtgärderna för finska invandrarbarn i grundskolan bör utformas så att — i kommuner med ett större antal finska barn — eleverna bereds möjligheter att börja sin skolgång i förberedelseklass. Ämnesundervis- ningen bör ske på elevens modersmål och svenska undervisas som främmande språk. Eleverna bör vistas i sådan klass till dess deras förmåga att läsa och skriva finska har stabiliserats. Äldre skolpliktiga elever som kommer till den svenska skolan bör placeras i särskilda inskolningsklasser där ämnesundervisning förutom i övningsämnen sker på elevernas modersmål. Även stödundervisning i svenska bör kunna ges. I kommuner där antalet finska barn inte är tillräckligt för den skisserade modellen bör antalet veckotimmar per undervisningsgrupp för stödunder- visning höjas från sex till tio och större delen av stödundervisningen ges på elevens modersmål

— fortbildningen i finska språket för tvåspråkiga lärare kraftigt bör byggas ut både kvalitativt och kvantitativt. Intagningen av lärarkandida- ter i finska bör dessutom utökas

det är angeläget att det inom SÖ finns tvåspråkiga tjänstemän som behärskar finska språket och som har i uppdrag att handlägga de finska invandrarnas frågor.”

Utbildningspolitiska uttalanden har även gjorts av ett flertal estniska organisationer, men något aktuellt och allmänt omfattat program för hur undervisningen av estniska barn bör anordnas kan inte sägas föreligga. De estniska organisationernas strävan har varit att bygga ut den befintliga undervisningen på estniska. Således har man vid flera tillfällen framfört krav på att de existerande estniska grundskolorna, som f. n. är sexåriga, skall byggas ut med egna högstadier, liksom man har framfört önskemål om statligt stöd till gymnasial utbildning på estniska (stödet till det estniska gymnasiet i Stockholm drogs in hösten 1970). För att stärka de estniska skolornas ställning har man, förutom inrättandet av högstadium, även föreslagit att lärarna vid skolorna skulle anställas kommunalt eller statligt även om skolorna förblev privatskolor (jfr. hur lärarfrågan är löst för de utlandssvenska skolorna) eller att bidragsgivningen till skolorna skulle ske via förslagsanslag. Man hävdar från estniskt håll att esterna som en nationell minoritet i Sverige bör få samhällets stöd för att ge sina barn möjligheter till estniskspråkig undervisning, och har även hävdat att statsmakternas principiellt negativa inställning till särskilda minoritets- skolor strider mot den av Sverige ratificerade UNESCO-konventionen av år 1960 mot diskriminering inom undervisningen.

Önskemål om en väsentlig utvidgning av hemspråksundervisningen har framförts vid kontakter som bl. a. jugoslaviska och grekiska invandrar- organisationer har haft med [U och med berörda myndigheter.

Önskemål fra'n lärarorganisationer

I en skrivelse den 17 december 1973 till chefen för utbildningsdeparte- mentet har Sveriges Lärarförbund, utöver frågor rörande hemspråks-

lärares tjänsteunderlag och behörighet, uppmärksammat frågan om hem- språkets ställning i grundskolan:

”Språkforskarna har emellertid under de senaste åren istigande omfatt- ning kommit att uppmärksamma hemspråkets centrala betydelse för individens sociala och intellektuella utveckling.

Denna och andra viktiga omständigheter medför, att hemspråkets ställning i den svenska grundskolan enligt förbundets uppfattning bör omprövas.

Det kan således starkt ifrågasättas om inte hemspråket borde vara obligatoriskt ämne för de invandrarbarn som ej har svenska som hem- språk. Givetvis måste dispensmöjligheter finnas där särskilda motiv föreligger för att invandrarbarnet ej bör deltaga i denna undervisning.”

Beträffande hemspråkslärarnas ställning anför förbundet bl. a.:

”Idag saknar alltför många av hemspråkslärarna en adekvat utbildning för uppgiften. Hemspråkslärarnas trygghet i anställningen är praktiskt taget obefintlig och kan knappast förbättras så länge ett bredare underlag för dessa tjänster inte har kunnat skapas och så länge inte en särskild behörighet och fasta tjänster har kunnat inrättas.”

I en särskild skrivelse samma dag till Sö har Sveriges Lärarförbund vidare framfört en rad konkreta önskemål om förbättringar rörande information till föräldrarna om hemspråksundervisningen, om särskilda hjälpmedel för invandrarundervisningen, om hemspråkets ställning, om olika lärarkategorier, om orienteringen om hemlandet och om vissa samordningsfrågor m. m.

Sveriges finska lärarförening, som sedan år 1970 verkar som intresse- organisation för de i Sverige verksamma finska lärarna, har i en proklama- tion den 7 oktober 1972 bl. a. anfört:

"För närvarande har svenskundervisningen för invandrarbarn ingen klar målsättning om man tänker på skolgången. Målet är ofta endast talsprå- ket, som ingalunda är tillräckligt. Denna brist i undervisningen kommer klart till synes speciellt på högstadiet, där eleverna fortfarande får elementärundervisning i svenska, trots att de redan vistats i Sverige kanske 2—4 år. Sålunda klarar de inte ens de enklaste förekommande uppgifterna på sin årskurs.

Metoderna som används nuförtiden är ej avsedda för invandrarbarn, utan de är baserade på undervisningen i svenska som modersmål. Då svenska dock inte är den finska elevens (invandrarelevens) modersmål, borde dessa barn få undervisning i svenska som ett f r ä m m a n d e 5 p r ä k, med hjälp av moderna metoder för undervisningen i främmande

språk.

Modersmålets betydelse för barnets språkutveckling är viktig. Moders- målet är det språk barnet först lär sig. Härvid lär det sig 5 p r ä k e t som sådant, som kommunikationsmedel, dvs. konsten att tala. Detta kan aldrig senare upprepas, och all annan inlärning sker på annat sätt.

Ett litet barns psykiska mognad går i takt med språkutvecklingen, och barnets språk, alltså modersmålet, är inte färdigutvecklat när barnet börjar skolan.

Om man tar hänsyn till detta, är det självklart, att barnet måste erbjudas tillfälle att utveckla sitt modersmål under sina första skolår och

att man, om så icke sker, kan inverka negativt, icke blott på barnets språk-, utan även på dess psykiska utveckling. Undersökningar visar även, att ett barn, som väl behärskar sitt modersmål, bättre lär sig ett andra språk.

Sveriges finska lärare anser det viktigt att få finskspråkig undervisning även på grundskolans andra stadier. I en speciellt svår situation befinner sig nyinflyttade elever på högstadiet. P. g. a. bristande språkkunskaper kan de inte tillgodogöra sig undervisningen i klassen och därmed är de ej jämställda i tävlan om inträdet till gymnasieskolan.”

De jugoslaviska hemspråkslärarnas förening har bl. a. krävt utökad hemspråksundervisning på de språk som talas av jugoslaviska invandrare i Sverige med i stort sett samma motiv som anförts av Sveriges finska lärarförening.

8.2. Internationell översikt

8.2.1. Invandrarbarnens utbildningssituation

Invandrarbarnens utbildningssituation har under senare år ägnats stor uppmärksamhet i den internationella debatten om migrationsfrågor. Antalet invandrarbarn har ökat kraftigt i invandringsländerna i Europa och kan idag uppgå till drygt två milj., varav minst ca 800 000 i vardera Västtyskland och Frankrike och ca 300 000 i Schweiz. De olika invand- ringsländerna har inte hunnit anpassa sina utbildningssystem till denna nya situation och det råder i de flesta länder osäkerhet om vilka åtgärder som bör vidtas inom skolväsendet på längre sikt. De system som sedan gammalt finns i vissa länder för undervisning av inhemska språkliga minoriteter kan inte tillämpas för undervisningen av invandrarbarn. Även barnens sociala situation kräver extraordinära insatser; det är troligt att relativt många skolpliktiga invandrarbarn i Europa, främst i Frankrike och Västtyskland, inte går i skolan.

Uppläggningen i de olika invandringsländerna av särskilda introduk- tionsåtgärder för invandrarbarn i den obligatoriska skolan är likartad. När det däremot gäller hemspråksundervisningen s. k. bikulturell undervis- ning är ländernas inställning och åtgärder mera varierande. Undervis- ning i särskilda introduktionsklasser förekommer i Belgien (för främst italienska och grekiska barn), Frankrike, Nederländerna (endast i liten omfattning), Schweiz (i hälften av kantonerna) och i Västtyskland. I Frankrike sker undervisningen i introduktionsklasser i 3—12 månader och högst 20 elever får finnas i varje klass. Läsåret 1972/73 fanns upp till 750 sådana klasser. Även i Västtyskland kan undervisningen i introduk- tionsklass vara i ett år; klasserna består av 15—24 elever med samma modersmål.

Hemspråksundervisning på ordinarie skoltid förekommer i Västtysk- land. Undervisningen utförs av lärare som rekryterats från bl. a. Grek- land, Italien och Turkiet. 1 Schweiz omfattar hemspråksundervisningen

minst två timmar per vecka under ordinarie skoltid, men den finansieras av resp. ursprungsland (Italien och Spanien). Därutöver förekommer fritidsundervisning 2—5 timmar per vecka i ursprungslandets regi. I Frankrike och Nederländerna förekommer inte hemspråksundervisning på ordinarie skoltid inom den allmänna obligatoriska skolan;i Frankrike äger dock vissa försök rum med hemspråksundervisning i tre timmar på ordinarie skoltid. Hemspråksundervisning förekommer även i viss ut- sträckning på fritid i den allmänna skolans lokaler, men är då finansierad av resp. ursprungsland.

Europarådet har sedan slutet av 1960-talet ägnat frågan om utbildning för invandrarbarn särskild uppmärksamhet och Europarådets minister- kommittés ställföreträdare antog år 1970 en resolution i ämnet (70)35. I resolutionen rekommenderas bl.a. inrättandet av introduktionsklasser för invandrade elever (jfr SOU 1971:51 s. 42). Även UNESCO har nu tagit upp frågan om invandrarbarnens utbildning på sitt program. En expertgrupp har på UNESCO:s uppdrag hösten 1973 uttalat sig om inriktningen av programmet. I sina rekommendationer uttalade bl. a. expertgruppen att fyra-fem timmars hemspråksundervisning per vecka under ordinarie skoltid är ett minimikrav om barnet skall kunna bibehålla och utveckla hemspråket, vilket är ett viktigt principiellt mål.

8.2.2. Internationella normer för utbildning för språkliga minoriteter

I det system för minoritetsskydd som byggdes upp under 1920-talet av Nationernas förbund ingick utbildningsfrågor som en viktig del. Av de nordiska länderna berördes emellertid endast Finland av dessa bestäm- melser genom en särskild deklaration som avgavs till Nationernas för- bunds råd i samband med Finlands inträde i Nationernas förbund. Efter det andra världskriget har inom FN gjorts försök att skapa allmänna regler för behandling av nationella minoriteter, men dessa ansträngningar har inte lett till någon överenskommelse eller allmänt accepterade riktlinjer på detta område. I detta sammanhang bör dock nämnas de i avsnitt 2.4 redovisade konventionerna på de mänskliga rättigheternas område, vilka ratificerades av Sverige år 1971. I art. 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter uttalas att — i sådana stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter —— de, som tillhör sådana minoriteter, inte skall förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Av direkt intresse ur utbildningssynpunkt är följande internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till:

Nordiska avtalet om kulturellt samarbete av år 1971 föreskriver i art. 3 bl. a. att samarbetet skall inriktas på att ”söka tillgodose önskemål från medborgare i ett nordiskt land som bor i ett annat nordiskt land om undervisning på hans modersmål”. Detta stadgande berörs inte särskilt av föredragande departementschefen i prop. 1971:54 som låg till grund för riksdagens godkännande av avtalet.

I UNESCO:s konvention mot diskriminering inom undervisningen av år 1960, som ratificerades av Sverige år 1967, lyder art. 5 punkt 1 c):

Fördragsslutande stater är ense om att det är väsentligt att tillerkänna medlemmar av nationella minoriteter rätt att bedriva egen undervisnings- verksamhet, innefattande upprätthållande av skolor samt, beroende på varje stats undervisningspolitik, användning av eller undervisning i deras eget språk, förutsatt emellertid:

(i) att denna rätt inte utövas på ett sätt, som hindrar medlemmarna av dessa minoriteter från att förstå kulturen och språket hos samhället som helhet och från att deltaga i dess verksamhet, eller som sätter den nationella suveräniteten i fara; (ii) att undervisningens nivå inte är lägre än den allmänna nivån som fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter; samt

(iii) att sådan skolgång är frivillig.

I artikelns punkt 2 sägs att fördragsslutande stater förbinder sig att vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa tillämpningen av de principer som uppställts i första momentet av artikeln.

I samma konvention art. 3 sägs:

För att avskaffa och förhindra diskriminering som avses i denna konvention förbinder sig fördragsslutande stater att:

(1) inte, i någon av de stödformer som utgår till läroanstalter från de offentliga myndigheternas sida, tillåta några inskränkningar eller fördelar som enbart grundar sig på att eleverna tillhör en viss grupp.

I prop. 1967136 angående godkännande av konventionen diskuteras inte begreppet ”nationell minoritet” och inte heller vad art. 5 kan innebära för den svenska skolpolitiken. I propositionen görs ett allmänt uttalande att de underliggande värderingarna ikonventionen ”länge varit principiellt vägledande för vårt handlande på detta område” samt att ”såvitt avser svenska medborgare uppfyller gällande bestämmelser och rådande praxis på undervisningens område helt konventionens krav”. I bl. a. den svenska minoritetsdebatten har ifrågasatts om de beslut som fattades av statsmakterna år 1968 om undervisning av bl.a. vissa minoriteters barn (prop. 1968z67) är i överensstämmelse med konven- tionen.

I anslutning till Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av år 1950 har utarbetats ett tilläggsprotokoll från år 1952, i vilket bl. a. uttalas att staten skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse (jfr avsnitt 2.4 och 10.12). Sverige har är 1953 ratificerat tilläggsprotokollet med den reservationen att

”Sverige icke kan medgiva föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska övertygelse för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att deltaga i delar av de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att deltaga i samma skolors kristendomsundervisning

endast kan medgivas för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är anordnad.”

8.3. Språkutveckling och tvåspråkighet

Forskningen rörande språkinlärning och -utveckling samt tvåspråkighet är mycket omfattande, och har under de senaste decennierna framför allt bedrivits i länder med stora språkliga minoritetsgrupper såsom USA och Sovjetunionen. I Sverige har tvåspråkighetsproblem i ökad omfattning uppmärksammats av forskningen sedan slutet av 1950-talet (bl. a. av Hansegård, Oksaar, Malmberg, Ruke-Dravina, Loman).

I det följande ges en starkt koncentrerad sammanfattning av vissa forskningsresultat om vilka enighet råder mellan flertalet tvåspråkighets- forskare.

Språket är det system av ljud och betydelsebärare som gör det möjligt för människan att tolka och systematisera omvärlden och att förmedla sina iakttagelser och upplevelser till andra. Förutom som kommunika- tionsmedel mellan olika individer spelar språket en stor roll för männi- skans intellektuella och känslomässiga liv. Alla språk har en gemensam fysiologiskt betingad kärna, men samtidigt är varje enskilt Språksystem unikt och anpassat till omgivningen och behoven hos den grupp männi- skor som utnyttjar språket i fråga.

Det första språk som barnet lär sig ger det de första begreppen och formerna för tänkandet och kontakten med yttervärlden. Det första språket kommer därigenom att spela en avgörande roll för barnets senare intellektuella och emotionella utveckling. Med det första språket tillägnar sig barnet även sitt första normsystem och viktiga delar av ett kultur- mönster. Detta första språk brukar vanligtvis kallas för modersmålet.

Begreppet ”modersmål” är tyvärr inte entydigt, utan kan användas för att beteckna dels det första inlärda språket, dels det språk som talas i hemmet, dels det språk individen behärskar bäst eller det språk individen oftast använder. Ibland kan begreppet användas även om ett helt folks eller en hel nations språk. I det följande kommer termen att användas i betydelsen det först inlärda språket och termen hemspråk om ett modersmål, som avviker från omgivningens språk och som talas i hemmet.

De flesta barn kommer i sin tidigaste barndom i kontakt med endast ett språk, även om det finns exempel på familjer där två eller t.o.m. flera språk används i det dagliga umgänget. Ett barn som växer upp i miljöer där flera språk används blir emellertid först i 3—4 års ålder fullt medveten om detta förhållande. Ett barn som vid tidig ålder lär sig två språk brukar kallas tvåspråkigt.

Lika litet som begreppet ”modersmål” är begreppet ”tvåspråkighet" entydigt definierat. Det kan användas om alla olika grader av behärskning av två språk, från fullständigt likvärdig förmåga i två språk till mycket bristfällig kunskap i ett av språken. I vissa sammanhang används det dessutom för att beteckna samhällen med två eller flera språk.

Hos individer brukar man dessutom särskilja olika former av tvåsprå- kighet beroende på hur inlärningsprocessen har gått till. Om inlärningen av de två språken har skett ungefär samtidigt, utan en medveten viljeansträngning och inlärning, kan man tala om samordnad eller naturlig tvåspråkighet. I detta fall har individen tillägnat sig två olika Språksystem som, åtminstone teoretiskt, fungerar oberoende av varandra. Om emeller- tid inlärningen av det andra språket har skett via det första kan man tala om sammansatt eller kulturell tvåspråkighet. Denna typ av tvåspråkighet skapas genom t. ex. skolornas språkundervisning. Det är endast möjligt att förvärva den först nämnda typen av tvåspråkighet under de tidigaste barnaåren. ()m barnet tillägnat sig och befäst det första språksystemet genom exempelvis några års skolgång på detta språk, kommer senare språkinlärning att ske genom förmedling av modersmålet.

Tvåspråkigheten är också ofta funktionellt differentierad, dvs. de båda språken används i olika livssituationer, t.ex. så att det ena språket begagnas i umgänget med den trängre familje- och vänkretsen medan det andra används i kontakterna med det omgivande samhället. Denna funktionella differentiering leder till att graden av behärskning av båda språken sällan är likvärdig. Det språk som reduceras till enbart talspråki hemmiljön löper allvarlig risk att utarmas om inte barnet får möjlighet att utveckla språket också i andra funktioner. För barnets senare skolfram— gång spelar även väl befästa kunskaper i modersmålet (hemspråket) en avgörande roll; detta gäller såväl barn i enspråkiga som i tvåspråkiga miljöer. Talrika forskningsresultat pekar även entydigt på att inlärning av ett andra språk i avgörande grad underlättas av en god behärskning av modersmålet.

Ett barn som inte får möjlighet att utveckla sitt modersmål till en nivå där abstrakt tänkande är möjligt och som i skolan konfronteras med undervisning på ett annat språk utsätts för stora påfrestningar intellek- tuellt och emotionellt och allvarliga störningar i barnets språkliga och intellektuella utveckling kan uppstå. Bristfällig behärskning av moders- målet leder till bristfälliga kunskaper också i det andra språket, s.k. halvspråkighet.

Ett fullständigt språkskifte kan naturligtvis äga rum om barnet i tidig ålder konfronteras enbart eller praktiskt taget enbart med det andra språket eller om barnet upplever ett starkt socialt tryck mot användandet av hemspråket. Detta kan i sin tur leda till störningar i kontakterna med föräldrarna eller helt omöjliggöra kommunikationen mellan föräldrar och barn.

Tvåspråkighetens problem behandlas numera relativt utförligt i anvis- ningarna till grundskolans läroplan (Lgr 69 II Supplement/Undervisning av invandrarbarn m. fl. 2:a reviderade uppl. ss. 93—94).

Undersökningar bland invandrarelever (bl.a. av Pertti Toukomaa i Olofström 1971—72 bland finska invandrarelever) visar att lärare ofta missbedömer elevernas kunskaper och förmåga i svenska. Efter något års vistelse i Sverige har barnet väl tillägnat sig det vardagliga språkbruket, som det kanske även talar snabbt och spontant i den lokala dialektala formen, men saknar ett ordförråd på abstrakt nivå och förståelse för

ordens valör och djupare innebörd. Samma undersökningar visar att ju äldre eleven är vid inflyttningen desto bättre kan han eller hon inom kort tid tillägna sig svenska. Enligt Toukomaa kan man anta att det för en elev som kommit till Sverige i fyraårsåldern normalt tar 4—5 år att hjälpligt tillägna sig ordens djupare innebörd, medan det för en elev som flyttat in i tioårsåldern räcker med endast ett par år. I det senare fallet har eleven hunnit utveckla sitt modersmål till en relativt hög abstraktionsnivå innan inlärningen av det andra språket börjar.

För undvikande av språkliga och intellektuella störningar hos barnet har språkforskarna betonat vikten av att den grundläggande inlärningen (även av läs- och skrivfärdigheten) i två- och flerspråkiga samhällen sker på barnets modersmål och att modersmålet (hemspråket) i skolan tillåts utvecklas parallellt med inlärningen av det andra språket.

8.4. Förskolan

8.4.1. Allmänt

För statsmakternas behandling av frågor om förskoleverksamhet för invandrarbarn före år 1971 hänvisas till avsnitt 5.1 i SOU 1971 :51.

Genom statsmakternas beslut om allmän förskola för sexåringar, som införs fr. o. m. den I januari 1975, åläggs kommunerna att anvisa platsi förskolan för alla barn i kommunen från och med höstterminen det kalenderår barnet fyller sex år. Den allmänna förskolan skall vara avgiftsfri. Genom information och uppsökande verksamhet skall kommu- nen verka för att alla sexåringar ikommunen deltar i verksamheten, som skall omfatta minst 15 timmar per vecka och totalt minst 525 timmar per år.

I lagen om förskoleverksamhet 5 & (SFS 197311205) stadgas ”att barn, som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga och andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling, skall så långt möjligt beredas platsi förskola” redan före sex års ålder. I motiven för lagen (prop. l973:l36 s. 66) framhålls att invandrarbarn ofta har behov av sådant stöd. Det anses därför viktigt att invandrarbarn med språk- och/eller kontaktsvårigheter får delta i förskoleverksamhet så tidigt som möjligt. För svenska barn är det också berikande att därigenom få kontakt med andra länders språk och kultur. Kommunerna skall genom uppsökande verksamhet få kännedom om barn i behov av särskilt stöd och anvisa dem förskoleplats. Statsbidrag skall utgå till alla kommuner med 1 200 kr. per barn och år för den förskoleverksamhet i deltidsgrupp som anordnas för barn som avses i lagens 5 &, dock för högst 10 procent av antalet fyra- och femåringar i kommunen. Till kommuner som redan har förskoleplats för samtliga sexåringar skall samma bidrag utgå för den del av platsantalet som överstiger 90 procent av antalet sexåringar i kommunen.

8.4.2. Viss försöksverksamhet

I avsnitt 5.3 i SOU 1971:51 ges en översikt av förskoleverksamhet för invandrarbarn och barn tillhörande språkliga och konfessionella minorite- ter som bedrivits fram till år 1971. Vissa åtgärder som vidtagits därefter redovisas nedan.

Sö:.s uppdrag att anordna försök med läsundervisning pa' minoritetsspråk

Mot bakgrund av vad 1964 års utlands— och internatskoleutredning anförde om undervisning i minoritetsspråk i sitt betänkande SOU 1966:55 uppdrog Kungl. Maj:t den 25 juli 1968 åt SÖ att bl. a. anordna försöksverksamhet med lärarundervisning på minoritetsspråk för barn i förskole- och grundskoleåldern. Med anledning av detta uppdrag har SÖ år 1972 i samarbete med pedagogiska institutionen vid Lunds universitet initierat ett femårigt projekt i syfte att undersöka de pedagogiska, psykologiska, sociala och lingvistiska förutsättningarna för tvåspråkig inlärning i främst förskolan men även på grundskolans lågstadium. Projektet utförs i samverkan med skolmyndigheterna i Malmö.

Under läsåret 1972/73 prövades inom ramen för projektet två olika modeller. Enligt den ena modellen fick 15 femåriga finska barn 2/3 av sin språktråning på finska av en finsktalande förskollärare och 1/3 av träningen på svenska av en svensktalande lågstadielärare. Enligt den andra modellen indelades 15 finska sexåringar i tre grupper om fem och placerades i vanliga svenska förskoleklasser. De fick 1/3 av sin språk— träning på finska av en finskfödd förskollärare och 2/3 på svenska av en svensktalande förskollärare. Preliminära resultat av försöken visar att de barn som vistats i en enhetlig språklig miljö är tryggare; de har bättre disciplin och har lättare att t. ex. sysselsätta sig själva än barnen i den grupp som placerades ut bland svenska barn.

Under läsåret 1973/74 prövades den första modellen både för fem- och sexåringar. Båda grupperna har en finsktalande förskollärare och en svensk lågstadielärare. Samma läsår prövades också tvåspråkig undervis- ning för två finska grupper i grundskolans åk 1. Båda grupperna ingår i svenska klasser. Den ena gruppen, på tio barn, har fått ett års tvåspråkig förskoleträning, medan den andra, på sju barn, inte har fått det. Barnen läser åtta vtr finska och en vt svenska. Övriga 11 vtr läser man tillsammans med resten av klassen. Läraren i finska hjälper dock till under två av de fyra timmarna i matematik och under två av de fem timmarna i orienteringsämnen.

Socialstyrelsens försöksverksamhet med förskola för invandrarbarn

År 1971 tillsatte socialstyrelsen en arbetsgrupp för att bedriva försöks- verksamhet med förskola för invandrarbarn. Syftet var att finna organisa- toriska och pedagogiska modeller för att tillgodose invandrarbarns behov inom förskolans ram. Verksamheten omfattade budgetåret 1971/72 18 kommuner varav i fem med Röda Korset som huvudman och 1972/73 tio

kommuner, vartill kommer nio förskolori Röda Korsets regi. Budgetåret 1973/74 deltog förskolor i nio kommuner: Borlänge, Gustavsberg, Göte- borg, Huddinge, Norrköping, Olofström, Trollhättan, Täby och Upp— lands-Väsby. Medel för verksamheten har anvisats av socialdepartementet och allmänna arvsfonden. Under budgetåret 1971/72 och 1972/73 uppgick de sammanlagda anslagen för verksamheten till ca 500 000 kr. och under budgetåret 1973/74 till ca 170 000 kr.

Under försöksperioden har man arbetat med två typer av förskoleverk- samhet för invandrarbarn, dels särskild förskola, dels integrering av invandrarbarn i den reguljära förskolan. Den enskilda kommunens val av modell har berott på faktorer som invandrarbarnens antal, fördelning på nationaliteter och geografisk spridning samt tillgång på platser och personal i förskolan.

Den särskilda förskolan vänder sig främst till barn i åldern 4—6 är, vilka inte kunnat beredas platsi den reguljära förskolan, och syftar till att vara en introduktion till den reguljära förskolan. Den särskilda förskolan har formen av språklekskola med tonvikt på inlärning av svenska. Med avseende på nationalitet förekommer såväl homogent som heterogent sammansatta grupper. Några av förskolorna har extra medhjälpare som är tvåspråkiga och som ger hemspråksträning.

Vid integrering iden reguljära förskolan ombesörjs språkträningen av ambulerande lärare, som tränar barnen ca 20 min. dagligen. Några kommuner har engagerat tvåspråkiga föräldrar som medhjälpare. Under det första året inriktades språkträningen i huvudsak på att finna lämpliga former för träning i svenska. Man fann emellertid snart att inlärningen av svenska måste baseras på utveckling av barnets modersmål, varför man under den fortsatta försöksverksamheten har sökt utveckla modersmåls- träningen. Försöken med ambulerande språklärare visade mindre lyckade

Tabell 8.2 Antal barn som budgetåret 1972/73 deltog i av socialstyrelsen initierad försöksverksamhet med förskola för invandrarbarn efter ålder och kommun

Number of children taking part in experimental pre—school activity initiated by The National Board of Health and Welfare for immigrant children, 1972/73, by age and municipality

Kommun Lekskola Daghem S umma

6år Sår 4år 6år Sår 4år 3år 2år

Göteborg 9 25 8 42 Olofström 64 _ — 5 1 70 Täby 3 9 12 Trollhättan 50 4 12 6 5 77 Upplands Väsby 48 48 Gustavsberg 29 7 2 7 6 6 57 Norrköping 19 29 14 2 2 66 Lerum 1 7 l 9 Borlänge 8 22 1 31 Huddinge 15 2 17

Summa 243 99 32 16 16 16 6 1 429

r___-____._- ..

resultat eftersom språkläraren ofta upplevdes som ett störande moment för barnen.

Under budgetåret 1972/73 berördes totalt 429 barn av verksamheten fördelade på 40 förskolor, varav 31 reguljära, 4 särskilda och 5 heltidsför- skolor. Antalet barn i de olika försökskommunerna framgår av tabell 8.2.

Verksamheten har i huvudsak inriktats på svensk- och hemspråksträ- ning, fortbildning av förskolornas personal, föräldrasamarbete och samar- bete mellan förskolan och grundskolans lågstadium. Hemspråksträning har bedrivits i alla kommuner utom två (Täby och Olofström). De aktuella språken har varit finska, turkiska, serbokroatiska och grekiska. Särskilda språkförskolor har förekommit i Göteborg (turkiska barn), Borlänge och Norrköping (finska barn) samt i Täby och Norrköping (blandade nationaliteter). I övriga kommuner har barnen integrerats i den reguljära förskolan. Den fortbildningsverksamhet i form av studiecirklar för förskolepersonal som startades inom försökets ram har mottagits positivt, och önskemål har framförts om fortsättning av verksamheten. Studiecirklarna har omfattat orientering om invandringen till Sverige och invandrarnas situation, förskolans och lågstadiets mål och problem rörande mobbning, språkträning och metodik. Totalt har 10 cirklar arbetat i sex kommuner med 122 deltagare.

Sammanfattningsvis har försöksverksamheten under budgetåret 1972/73 enligt socialstyrelsen gett följande erfarenheter:

DUtökad information på föräldrarnas modersmål måste ges så att föräldrarna redan innan barnet börjar förskolan känner till förskolans mål och arbetssätt.

D Samarbetet mellan invandrarföräldrar och personal i förskolan funge- rar oftast bäst där det finns tvåspråkig personal. [] Intresset bland invandrarföräldrarna för förskolans verksamhet visar sig i deras regelbundna deltagande i de sammankomster som ordnas i förskolan. DTvåspråkig personal bidrar till att barnet känner trygghet i den nya miljön. Detta är särskilt viktigt vid inskolningen. El Ur språkinlärningssynpunkt bör barngruppens sammansättning bestå av ett färre antal svenska barn tillsammans med barn från en annan språkgrupp/ett land. Kontakten med svenska barn är positiv och underlättar den spontana inlärningen av svenska språket. D De resultat som framkommit genom Språktest bland invandrarbarn stöder den av barnstugeutredningen rekommenderade åtgärden med särskild förskola åt invandrarbarn före den allmänna förskolan för sexåringar. El För att underlätta och övervaka att invandrarbarnens svenskinlärning och modersmålsutveckling hålls intakt är det nödvändigt att det i förskolan finns personal helst med pedagogisk utbildning — som talar barnets språk.

Experimentdelen av försöksverksamheten avslutades ijuni 1974 och en rapport om verksamheten kommer att sammanställas.

TR U:s verksamhet för förskolebarn

På initiativ av barnstugeutredningen bildade TRU-kommitten år 1970 en särskild arbetsgrupp för försöksproduktion av program för förskolebarn. Avsikten var att nå dels barn i hemmiljö som ser programmen ensamma utan handledning, dels barn i hemmiljö med handledare, dels barn i barn- stugor eller andra grupper med lärare och handledare. Under de första årens försöksverksamhet har man prioriterat de ”ensamma barnen”, dvs. den första målgruppen. Sändningarna av TRU:s förskoleprogram började under hösten 1971 med ett program per vecka under tio veckor. Utbudet har sedan successivt ökat och omfattade under hösten 1973 13 program.

De första årens erfarenheter finns redovisade i ”TRU:s försöksverksam- het 1967-1972” (SOU 1973119), där man bl. a. rekommenderar att ”ökade insatser bör göras för att svara mot de särskilda behoven hos speciella grupper, t. ex. olika handikappade och invandrare, dels genom inslag i de ordinarie programmen och dels genom separata program”. På grund av det förhållandevis begränsade antalet sändningstillfällen har man emellertid hittills inte kunnat producera mera än ett särskilt program för invandrarbarn (hösten 1973 för finska barn). För vissa program har man emellertid utarbetat föräldrahandledningar, som översatts till finska, och som spridits på vissa orter.

Under hösten 1973 gjorde TRU i samarbete med SIV, socialstyrelsen och Rädda Barnen tre program med ljudband på finska, grekiska, serbokroatiska och turkiska samt en tryckt sammanfattning av filmerna på dessa språk. Materialet som bl. a. behandlar barnens skolstart är avsett som diskussionsunderlag vid sammankomster med invandrarföräldrar och/eller att användas i skolornas språkundervisning.

I anslutning till det program som sändes för finska invandrarbarn hösten 1973 gjordes en mindre undersökning (SR/PUB 55/73) som syftade dels till att ge en bild av hur finska invandrarfamiljer med barn i förskoleåldern utnyttjar etermedia, dels till att ge en uppfattning om hur ett antal finska och svenska barn reagerade för programmet. Urvalet av finska barn gjordes utan krav på representativitet. Undersökningens resultat visade att de finska barnen såg på TV igenomsnitt l,S-—-2 timmar per dag. Det visade sig även att det var de finska barn som inte kunde tala eller förstå svenska som såg mest på TV. För denna grupp var siffran 3—4 timmar per dag.

Vid sidan av dessa program har det inte förekommit särskilda program för invandrarbarn i TV på andra språk än svenska. Inom ramen för TV:s finskspråkiga sändningar sänds emellertid ibland finskspråkiga barnpro— gram.

8.4.3 Utbildning av förskollärare

Med hänsyn till den pågående utbyggnaden av förskoleverksamheten i Sverige beräknas en ökning ske med 120 intagningsplatser på lärarhögsko— lornas förskollärarlinjer. För att möta det ökade lärarbehovet pågår dessutom en försöksverksamhet med förkortad förskollärarutbildning för

barnskötare med längre tids erfarenhet från barnstugorna. Under budget- året 1974/75 avses verksamheten omfatta 144 deltagare. Barnstugeutred- ningen har vidare genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utreda vissa utbildningsfrågor för personal i barnstugeverksamhet. Utredningen skall även ytterligare analysera behovet av personal inom detta område.

Den allvarligaste svårigheten för träningen i hemspråk för invandrar- barn är bristen på utbildade tvåspråkiga förskollärare. Några närmare beräkningar av behovet föreligger inte, men inom den av Finlands regering år 1970 tillsatta delegationen för emigrantärenden har vissa beräkningar av behovet i Sverige av finskkunniga lärare och övrig förskolepersonal gjorts.l Med utgångspunkt från grundkravet att det i varje förskola där det finns finska barn skall finnas en lärare eller en annan jämförbar vuxen som kan finska har delegationen uppskattat behovet till mellan 750 och 1 000 personer. Delegationen föreslår att skyndsamma åtgärder vidtas för att kartlägga hur i Sverige bosatta invandrare med lämplig utbildningsbakgrund från hemlandet skulle kunna användas i förskoleverksamheten. Man föreslår vidare att reguljär förskollärarutbildning för finsktalande bör anordnas och att möjligheter- na att genom förkortad utbildning fylla en del av behovet borde utredas snarast. Samarbete i dessa utbildningsfrågor borde vidare enligt delega- tionens åsikt etableras mellan Sverige och Finland.

Till en del kan delegationens önskemål anses vara uppfyllda genom det uppdrag som SÖ fick den 19 april 1974 att utreda förutsättningarna för att anordna en särskild förskollärarutbildning för sökande med finska eller annat minoritetsspråk som modersmål.

8.4.4 IU:s överväganden

Förskoleåldern är mycket viktig med hänsyn till barnets utveckling eftersom personlighetens grundmönster då utformas i huvuddrag.

Uppväxtmiljön under dessa år kan ha avgörande betydelse för barnets senare utveckling. Ett barn som växer upp i en stimulans- och kontakt- fattig miljö riskerar att få allvarliga men i sin fortsatta utveckling, både socialt och intellektuellt. Mot denna bakgrund fyller förskolan ur jämlikhetssynpunkt en mycket viktig funktion genom att den på ett tidigt stadium kan motverka att barn som kommer från en stimulans- fattig miljö även får ett sämre utgångsläge för sin senare utveckling.

Den försöksverksamhet med språkträning i förskolan för invandrarbarn som startades för några år sedan av såväl socialstyrelsen som SÖ är ännu inte avslutad. De resultat som hittills framkommit bekräftar den av IU tidigare framförda åsikten att förskolan har en viktig funktion att fylla för att ge barnen möjligheter till en allsidig utveckling och riktig språkträning (jfr. SOU 1971:51 avsnitt 5.5). En fortsatt försöksverksam- het, bl.a. med sikte på att utveckla metodik och undervisningsmaterial för språkträningen, är nödvändig.

En tidig och grundläggande träningi barnets modersmål underlättar en senare harmonisk utveckling, liksom en effektiv inlärning av svenska. Den sociala träningen i förskolan skapar möjligheter till en bättre social

' Siirtolaisasiain Neuvot- telukunnan Mietintö II, Helsinki 1974.

anpassning och förskolans svenskträning ger en god grund för grund- skolans språkundervisning. Svenskträningen i förskolan får emellertid inte utformas på ett sätt som undertrycker barnens kunskaper och känslo- mässiga engagemang i modersmålet. Målet för språkträningen i förskolan bör således vara att främja aktiv tvåspråkighet hos de berörda barnen.

Denna principiella målsättning ställer mycket stora krav på förskolan, såväl organisatoriskt som ekonomiskt. lU anser att informationen om invandrar- och minoritetsbarnens bakgrund till barnstugornas personal bör förstärkas, liksom även informationen till invandrarbarnens föräldrar om modersmålets betydelse för barnets utveckling och om förskolans roll och betydelse för barnets allmänna personlighetsutveckling. Denna infor- mation anser IU bör kunna samordnas med den förstärkta informations- verksamhet som föreslås i avsnitt 8.527.

Kravet att förskolan skall utveckla barnens kunskaper i sitt modersmål innebär att barn av samma nationalitet bör samlas i tillräckligt stora grupper. Även om så sker är dock i många kommuner antalet barn från mindre invandrargrupper så litet att en effektiv träning i barnens modersmål inte kan anordnas med hänsyn till lärartillgången och kostna- derna. I de fall det är möjligt bör man söka lösningar av detta problem genom interkommunala överenskommelser.

I detta sammanhang bör beaktas den insats som görs av frivilliga organisationer som bedriver förskolor för barn från vissa minoritetsgrup- per med träning i hemspråket. Sådana privata förskolor utnyttjas inte sällan av barn från många kommuner som annars, på grund av att antalet barn i dessa kommuner är för litet, inte skulle kunna erhålla träning i hemspråket på förskolenivå.

Ett ytterligare problem som måste uppmärksammas i detta samman- hang är hemspråkslärarnas kompetens. Det är enligt IU:s uppfattning viktigt att träningen i hemspråk handhas av utbildade förskollärare med särskild utbildning i metodik för hemspråksundervisning och med tillgång till adekvat undervisningsmaterial. Detta förutsätter att utbildningen av tvåspråkiga förskollärare prioriteras. Därvid bör möjligheterna till sam- arbete med invandrarnas ursprungsländer prövas.

8.5 Grundskolan och gymnasieskolan

8.5.1 Allmänt

För en beskrivning av den tidigare behandlingen av frågor om utbildning för språkliga minoriteters barn på grund- och gymnasieskolenivå hänvisas till avsnitt 6.1 i SOU 1971:51, i vilket redogörs för förslag från 1964 års utlands- och internatskoleutredning och statsmakternas behandling av dessa förslag.

8.5.1.l Begreppet invandrarelev

F. n. saknas en entydig definition av begreppet invandrarelev. I allmänhet används begreppet om alla barn av utländsk härkomst, oavsett om de är

födda i landet eller inte och oavsett om de är utländska eller svenska medborgare. I utbildningshänseende likställs vidare barn från inhemska språkliga minoritetsgrupper (såsom tornedalingar och samer) i vissa avseenden med och anses vara i behov av samma åtgärder som barn av utländsk härkomst (jfr. avsnitt 8.1.3).

I det följande kommer IU att, om inte annat anges, med invandrarelev/ invandrarbarn avse barn från familjer, där båda eller den ena av föräldrar- na har annat modersmål än svenska.

8.5. l .2 Frågor rörande skolplikten

Enligt 30 & skollagen (19622319) gäller skolplikt för barn ”som är bosatt i riket” med början höstterminen det kalenderår då barnet fyller sju år och upphör med utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år. Denna bestämmelse gäller även för sådana invandrarbarn som har fullgjort sin skolplikt enligt bestämmelserna i utflyttningslandet.

I skollagens 43 5 d) stadgas vidare att barn som vistas i kommun, även om det inte är kyrkobokfört där, skall tas emot i grundskolan om ”eljest med hänsyn till barnets bästa särskilda skäl äro till att barnet under vistelsen mottages för undervisning”. Tolkningen av dessa bestämmelser har vållat vissa problem när det gäller inskrivning iskolan av sådana icke-nordiska invandrarbarn, vilkas familjer vistas i landet utan att ha frågan om UT löst, eller som vistas utan UT hos anhöriga i Sverige med de legala vårdnadshavarna bosatta i hemlandet. Beträffande dessa barn har SÖ utfärdat följande anvisning (ASÖ 72/73 nr 16): ”Om det — genom hänvändelse till skolan eller på annat sätt — kommer till de kommunala myndigheternas kännedom att ett utomnordiskt barn i skolpliktig ålder vistas i kommunen utan att ha uppehållstillstånd i Sverige är det därför angeläget att omedelbart tillse att frågan om uppehållstillstånd blir prövad för att man skall kunna ta ställning till frågan om inskrivning i grundskola”. Huvudregeln för skolmyndigheter- nas handläggning av dylika fall har emellertid varit att snarast möjligt inplacera eleverna i den svenska skolan med hänvisning till 43åd) skollagen och till de olägenheter och dröjsmål med undervisningens igångsättande som den ofta långa handläggningstiden av tillståndsären- dena skulle medföra för barnen.

I skrivelse den 20 november 1973 till utbildningsdepartementet har SIV hemställt att åtgärder vidtas för att barn som saknar UT inte lagligen skall kunna skrivas in i grundskolan förrän barnet har beviljats UT. I ärendet har IU yttrat sig den 28 februari 1974 och därvid framhållit det angelägna i att berörda myndigheter prioriterar handläggningen av dessa ärenden, så att väntetiderna förkortas, men att avsteg inte bör göras från principen att alla barn mellan 7 och 16 år som vistas i landet är skolpliktiga.

Genom beslut den 26 april 1974 har Kungl. Maj:t lämnat framställ- ningen utan åtgärd, men förutsätter att SÖ utfärdar nya anvisningar i ärendet.

8.5.1.3 Samarbete mellan hem och skola

Riksförbundet Hem och Skola, som är samarbetsorganisation för de lokala hem och skolaföreningarna, tillsatte år 1971 en arbetsgrupp för invandrarfrågor. Den fick bl. a. till uppgift att medverka till en ömsesidig förståelse mellan invandrare och svenskar. För detta arbete har gruppen med medel från SIV utarbetat ett diskussionsunderlag (”Gamla och nya svenskar — ömsesidig anpassning”).

Under läsåret 1973/74 har arbetsgruppen i en enkät till ”invandrar- kommuner” ilandet frågat om skolmyndigheternas syn på informationen till invandrarelever och -föräldrar. Avsikten var att få en uppfattning om i vilken utsträckning den lokala hem- och skolaföreningen skulle kunna medverka till att skapa kontakt med invandrarföräldrar. Av resultaten framgår att endast 10 procent av de 141 kommuner som besvarade enkäten (totalt tillfrågades, 178 kommuner) ger ut all information från skolan till hemmen på det för elever och föräldrar aktuella språket; däremot uppger 70 procent av kommunerna att den information som man anser vara viktig för invandrarföräldrar ges ut på det för dem aktuella språket. Ca 20 procent av ”invandrarkommunerna” ger emeller— tid inte ut någon översatt information alls.

Den arbetsplan som Hem- och Skola-rörelsen utarbetat för perioden 1974—1976 innehåller bl. a. förslag om utökad kontakt med invandrar- organisationerna, förbättrad undervisning i hemspråket och skärpt upp- märksamhet när det gäller invandrarbarn med särskilda behov.

8.5.2 Hemspra'ksundervisning 8.5.2.l Bestämmelser och anvisningar för undervisningen

För undervisningen i hemspråket igrundskolan gäller följande bestäm- melser (Lgr 69, s. 111):

15. I kommun med även finskspråkig befolkning får Skolstyrelsen besluta att ämnet finska i följande ordning kan ingå i undervisningen för elever med finska som modersmål (hemspråk). Undervisningen i finska får omfatta högst 2 vtr under varje årskurs. Samundervisning skall i möjligaste mån anordnas mellan elever i olika klasser och årskurser. På låg- och mellanstadiet är finska ett kompletterande obligatoriskt ämne som ersätter undervisningen i andra ämnen som rektor bestämmer efter samråd med elevens föräldrar. På högstadiet är finska ett kompletterande tillvalsämne som ersätter annat tillvalsämne eller obligatoriskt ämne som rektor bestämmer efter samråd med eleven. 16. I andra minoriteters språk än finska får anordnas undervisning enligt de grunder som anges i punkt 15, om behov och förutsättningar föreligger enligt skolstyrelsens bedömning.

Undervisningen i modersmålet får på högstadiet alternativt förläggas till tid för fritt valt arbete enligt beslut av Kungl. Maj:t den 2 juni 1972 (ändring av skolstadgan 5 kap. 115). Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 26 april 1974 får finsktalande elever i Norrbottens län från läsåret

1974/75 även läsa finska som tillvalsämne på högstadiet (4 vtr i åk 7, 3 vtr i åk 8 och 4 vtr i åk 9).

Målet för grundskolans undervisning i hemspråket skall enligt läro- planen (Lgr 69 Il Supplement/Undervisning av invandrarbarn m.fl., andra rev. uppl. s. 87) inriktas på

”de grundläggande färdigheterna att lyssna, se och tala, läsa och skriva. Varje elev skall utveckla sin förmåga att förstå och ta ställning till vad han hör, ser och läser samt att uttrycka sig enkelt och klart i tal och skrift.

Undervisningen bör stimulera elevernas läslust, väcka deras intresse för hemlandets litteratur och kultur och odla deras sinne för språket. Genom läsning av litteratur, som svarar mot deras utvecklingsnivå, bör eleverna få stifta bekantskap med några betydande författare, huvudsakligen från senare tid. Undervisningen bör vidare uppmuntra dem till självständig och skapande språklig verksamhet och väcka deras intresse för modersmålet och lust att vårda det.”

Undervisningen skall normalt vara utformad som undervisning i ett modersmål och inte som nybörjarundervisning i ett främmande språk.

Riktmärket för gruppstorlek bör enligt läroplanen vara fem elever per grupp. Den lokala Skolstyrelsen ges emellertid möjlighet att låta ett mindre antal elever bilda grupp.

Rätt att delta i undervisningen — under förutsättning av skolstyrelsens medgivande — har alla elever i grundskolan som kommer från hem där ett annat språk än svenska används som umgängesspråk i familjen. Rätt för svenska elever att välja undervisning i minoritetsspråk medges inte. Inte heller finns läroplan i minoritetsspråk som främmande språk.

Bestämmelserna om hemspråksundervisning i läroplanen gäller i prin- cip alla språk. Lettiska centralrådet har i ett flertal skrivelser under senare år till kommunstyrelsen i Lund, SÖ, länsstyrelsen i Malmöhus län, regeringsrätten och även till IU bl. a. hemställt om att undervisning i lettiska skall kunna ges under ordinarie skoltid inom grundskolan med hänvisning till läroplanens bestämmelser. Regeringsrätten har enligt be- slut den 13 maj 1974 inte ansett sig kunna avgöra ärendet utan har hänskjutit frågan till Kungl. Maj:ts prövning.

Viss undervisning på modersmålet ges även inom ramen för stödunder- visningen (se avsnitt 8.5.3.l).

Hemspråksundervisningen liksom den i avsnitt 8.5.3 beskrivna stöd- undervisningen, finansieras genom de 21 milj. kr. för stödundervisning för icke-svenskspråkiga elever som årligen har anvisats ur åttonde huvud- titelns förslagsanslag Bidrag till driften av grundskolor m. m. .

I gymnasieskolan får enligt ämbetsskrivelse den 7 april 1972 (kom- mentartext till Ss 8 kap. 1 &) undervisning i hemspråket äga rum enligt följande ordning:

Kungl. Maj:t medger att C-språk som enligt läroplanen för gymnasie- skolan ingår i timplanen för viss studieväg får utbytas mot annat främmande språk som är elevens modersmål.

Om i timplanen för viss studieväg i gymnasieskolan ej ingår C-språk avser bestämmelsen i första stycket om C-språk i stället B-språk eller, om ej heller detta ämne förekommer, engelska.

Skolöverstyrelsen bemyndigas fastställa kursplan för språk som elev kan välja enligt första eller andra stycket.

Kursplaner har ännu ej (juni 1974) fastställts. I gymnasieskolan erbjuds även möjlighet att efter Sözs medgivande studera finska och vissa andra minoritetsspråk som C-språk, dvs. nybör- jarspråk.

Svårigheten är att få tillräckligt många elever för att man skall kunna ordna en undervisningsgrupp. På gymnasieskolan är i detta fall minsta gruppstorlek åtta elever. Invandrarelever kan dock gå upp i s. k. särskild prövning i sitt modersmål och på detta sätt erhålla betyg i ämnet.

8.5.2.2 Information om undervisningen

Informationen såväl till invandrarföräldrarna och -eleverna som till svenska lärare och elever om betydelsen och värdet av hemspråksunder- visningen och om de bestämmelser som gäller på området har hittills varit förhållandevis knapp. Centralt utarbetad information utöver den som ges i läroplanen med tillhörande supplement ges i den av SÖ isamarbete med SIV utarbetade broschyren ”Skola i Sverige” som finns på 14 språk (se avsnitt ll.2.3.l). Viss information har även getts i invandrartidningens fem olika språkeditioner, bl. a. genom temanummer som gått till samtliga invandrarhushåll inom dessa språkgrupper.

Betydelsefulla informationsåtgärder har vidtagits i en rad kommuner med stort antal invandrare såsom Stockholm, Göteborg och Malmö, där informationsblad med anmälningsblankett till undervisningen sprids till samtliga registrerade ”invandrarhem” med barn i skolåldern. För svenska lärare anordnas vidare informationsdagar där i sammanhanget aktuella problem diskuteras och belyses.

I Norrbottens län har länsskolnämnden låtit utarbeta en särskild broschyr om möjligheterna att läsa finska i grundskolan som sprids som gruppkorsband till samtliga hushåll i de tvåspråkiga gränskommunerna. Broschyren har även ställts till andra länsskolnämnders förfogande.

8.5.2.3 Undervisningens omfattning

Möjligheten att få undervisning i hemspråket som kompletterande tillvals- ämne i grundskolan under två vtr har funnits sedan läsåret 1970/71. Omfattningen av undervisningen är svår att kartlägga då tillförlitliga uppgifter saknas. En uppfattning om omfånget kan emellertid erhållas av vissa undersökningar. Av en av SÖ år 1971 genomförd undersökning framgick att veckan 19—23 april 1971 deltog sammanlagt 3 854 eleveri sådan undervisning. I Gotlands och Jämtlands län förekom denna undervisning inte alls och i mycket liten utsträckning i Kronobergs (6 elever), Västernorrlands (l elev) och Västerbottens län (5 elever). Högt deltagarantal uppvisade däremot Stockholms län (1 042 elever), Östergöt- lands län (304 elever), Malmöhus län (398 elever), Göteborgs och Bohus län (509 elever) samt Älvsborgs län (433 elever). Av eleverna gick 36 och

41 procent på låg- resp. mellanstadiet och 23 procent på högstadiet.

Under höstterminen 1972 insamlades åter uppgifter om hemspråks- undervisningens omfattning av SÖ, varvid en markant ökning av antalet elever kunde noteras. Sammanlagt deltog 9 099 elever fördelade på 116 kommuner i undervisningen. Fördelningen mellan länen uppvisade i huvudsak samma bild som i den tidigare undersökningen. Sammanlagt gavs undervisning i 23 språk, bland vilka finskan dominerade med 6 272 elever (69 procent av samtliga). Serbokroatiska studerades av 674 elever (jugoslaviska språk lästes av sammanlagt 925 elever, vilket motsvarar 10 procent av samtliga) och grekiska av 593 elever (6,5 procent av samtliga). Undervisningen var tämligen jämnt fördelad på låg-, mellan- och högsta- diet med någon övervikt för de lägre stadierna.

Den största språkliga bredden uppvisar storstadsområdena (så t. ex. gavs i Stockholm höstterminen 1973 undervisning i 27 språk). Ilandeti Övrigt dominerar finska (57 kommuner har enbart finska, ytterligare sex har enbart finska och serbokroatiska).

8.5.2.4 Hemspråksundervisning utanför schematid

Eftersom hemspråksundervisningen enligt läroplanen ersätter undervis- ning i annat läroämne har önskemål från både invandrarelever och deras föräldrar framförts om att få till stånd undervisning även på tid utanför det ordinarie skolschemat. Sådan undervisning ges f.n. i Stockholm sedan läsåret 1971/72.

Under höstterminen 1973 deltog sammanlagt 657 elever i verksam- heten fördelade på följande språkgrupper:

Arabiska 30 elever (3 grupper) Finska 114 elever (IO grupper) Grekiska 60 elever (7 grupper) Italienska 52 elever (4 grupper) Koreanskaa 20 elever (2 grupper) Makedonska 6 elever (l grupp) Serbokroatiska 128 elever (9 grupper) Slovenska 17 elever (2 grupper) Spanska 49 elever (5 grupper) Tjeckiska 13 elever (] grupp) Turkiska 108 elever (6 grupper) Tyska 25 elever (2 grupper) Ungerska 35 elever (2 grupper)

Summa 657 elever (54.grupper)

a Huvudsakligen av svenska familjer adopterade barn.

Verksamheten, som äger rum på lördagar vid tre skolor och anordnas av skoldirektionens fritidsavdelning, är avsedd som en förstärkning och breddning av den modersmålsundervisning som äger rum inom läro- planens ram. Under mer fria former studeras hemlandets språk och kultur. Studierna bedrivs varje termin under två efter varandra följande 10-veckorsperioder med fyra 40-minuterspass per gång. Information om

studierna ges till samtliga invandrarelever vid terminstarten eller i sam— band med inskrivningen. I undervisningen används samma läromedel som i skolans hemspråksundervisning. Någon betygssättning äger emellertid inte rum eftersom undervisningen är en form av fritidsverksamhet. För verksamheten har organiserats en samarbetsnämnd bestående av före— trädare för elever, föräldrar, lärare, skolförvaltningen och skoldirek- tionen. Flera språkgrupper, t. ex. ester, letter och ungrare, har anordnat egna kompletteringsskolor som i en del fall även har fått kommunala bidrag för sin verksamhet. I skolorna ges efter ordinarie skoltid undervisning i nationella ämnen. Till de estniska kompletteringsskolorna utgår även statsbidrag. Vårterminen 1974 var sådana estniska kompletteringsskolor med tillsammans 309 elever verksamma på 17 orter i Sverige.

Särskild lägerskoleverksamhet inriktad på hemspråksundervisning och -träning anordnas under sommaren varje år av Riksförbundet finska föreningar för i Sverige bosatta finska barn. Verksamheten, som har pågått sedan år 1958, bedrivs i enlighet med av SÖ utfärdade anvisningar för lägerskoleverksamhet. Lägerskolorna anordnas i Sverige; tidigare även i samarbete med förbundet Pohjola—Norden (finska föreningen Norden) också i Finland. Under sommaren 1973 anordnades 7 lägerskolor med 271 deltagare. För verksamheten utgår statsbidrag till lärarlöner (under budgetåret 1974/75 med 50000 kr.) och kommunala bidrag. Finska staten beviljar vidare ett antal stipendier till finsktalande ungdomar från Sverige för studier vid 5. k. sommargymnasier i Finland.

8.525 Samarbete med invandrarnas ursprungsländer

Samarbete mellan utbildnings- och skolmyndigheter i Sverige och i utvandringsländer för att lösa problem främst i samband med hemspråks- undervisningen förekommer med Finland och Jugoslavien.

Frågan om de finskspråkiga invandrarbarnens skolgång i Sverige och deras möjligheter att studera finska i den svenska skolan har under hela den tid som utvandring i större omfattning har pågått tilldragit sig stor uppmärksamhet i Finland. Under början av 1960-talet togs formella kontakter med de svenska utbildningsmyndigheterna i frågan och under mitten av 1960-talet togs frågan på finskt initiativ upp till behandling i Nordiska rådet, som år 1967 rekommenderade regeringarna i Sverige och Finland ”att tillsätta ett permament rådgivande och förslagsställande samarbetsorgan med uppgift att verka för att underlätta den i Sverige bosatta finskspråkiga befolkningens utbildningsproblem” (rekommenda- tion nr 27/1967). Samarbetsorganet, som består av tre finska och tre svenska ledamöter, började sin verksamhet samma år under namnet finsk-svenska utbildningsrådet. Utbildningsrådet har formulerat sin upp- gift enligt följande:

att överväga och föreslå åtgärder inom främst utbildningsområdet för att underlätta en anpassning till svenska förhållanden,

att överväga och föreslå åtgärder med syfte att bevara kontakten med Finland och underlätta återanpassning till finska förhållanden,

att kartlägga vilka resurser som fordras för förverkligande av nyss— nämnda åtgärder och framlägga förslag till hur dessa resurser skall framskaffas och

att som underlag för ovannämnda överväganden och förslag låta verkställa erforderliga undersökningar.

Rådet har under åren 1968 och 1969 i samarbete med SCB gjort en undersökning av finska invandrarbarns och -ungdomars skol- och språksituation, utbildningsönskemål m. m. (SOU l970:44), vilken IU har redovisat i sitt första delbetänkande (SOU 1971:51, s. 5152). Rådet har vidare tagit initiativ till förbättringar av läroplanens anvisningar om stöd- och hemspråksundervisningens utformning, i läromedelsfrågor samt i allmänna skol- och elevvårdsfrågor på såväl grundskole- som gymnasie- stadiet. Sedan 1968 har rådet även rekryterat tvåspråkiga lärare från Finland och Sverige för tjänstgöring som stöd- och hemspråkslärare i Sverige. För vuxna invandrare påbörjade rådet år 1968 i samarbete med SlV och vissa folkhögskolor internatkurser under sommaren i främst svenska. Verksamheten, som har övertagits av SÖ, omfattar sedan 1969 även andra invandrargrupper än finnar. Utbildningsrådets finska avdel- ning har även utverkat finska statsmedel till i Sverige verksamma finska lärares fortbildning i Finland.

Samarbetet med Jugoslavien, som inleddes år 1970, är av annorlunda karaktär och äger i huvudsak rum inom den år 1972 tillsatta för de bägge länderna gemensamma arbetsgruppen, som fick till uppgift att behandla frågor om de jugoslaviska barnens utbildningssituation i Sverige. I gruppen ingår företrädare för SÖ och för skolmyndigheter i Jugoslavien. Gruppen skall särskilt ta upp frågor om läroplaner och studieplaner, hemspråksundervisning, lärarfortbildning, diagnostiska prov och läro- medel. Gruppen har hittills haft tre sammanträden.

8. 5.2.6 Särskilda minoritetsskolor

Estniska skolan iStockholm har drivits sedan år 1945. Läsåret 1973/74 hade skolan tre klasser på grundskolans lågstadium med sammanlagt ca 60 elever och tre klasser på mellanstadiet med sammanlagt ca 50 elever. Undervisningen följer grundskolans läroplan. I samtliga årskurser sker undervisning såväl i som på estniska. Undervisningen i svenska omfattar dock i samtliga sex årskurser flera timmar än undervisningen i estniska. Under de senaste 20 åren har elevantalet varierat mellan 100 och 250 elever. Sedan läsåret 1954/55 erhåller skolan statsbidrag för lönerna för de sju lärare som är verksamma vid skolan. Skolans lokaler ställs till förfogande kostnadsfritt av Stockholms skoldirektion. Skolan har sökt men inte erhållit statsbidrag för undervisning på grundskolans hög- stadium.

Estniska skolan i Göteborg började sin verksamhet år 1960. F.n. har skolan en lågstadieklass och två mellanstadieklasser med sammanlagt tre lärare, för vilkas löner statsbidrag utgår. Skolan har ca 50 elever. Lokaler för skolan upplåts kostnadsfritt av Göteborgs allmänna skolstyrelse.

Hillelskolan judisk grundskola i Stockholm — grundades år 1955 på

' Lgr 69, allmän del, 5. 10.

initiativ av föreningen Chinuch, som är skolans huvudman. Skolan omfattade läsåret 1973/74 en klass av vardera åk 1—6. Det sammanlagda antalet elever vid skolan var ca 115. Skolan är konfessionslös (dvs. den ålägger inte barnen någon religionsutövning) men ämnena hebreiska och judendomskunskap ingår i läroplanen (fyra—sju vtr). I övrigt följer undervisningen grundskolans läroplan. Statsbidrag utgår för en rektors- lön, sex lärarlöner och för timlärarlöner.

I prop. 196827 anförde föredragande departementschefen att ”inflytta- de språkliga minoriteters barn bör undervisas tillsammans med övriga barn och inte i särskilda skolor. Det statliga stödet till de estniska grundskolorna bör dock alltjämt tills vidare utgå i oförändrad form, dvs. med ett visst belopp som fastställs varje år med hänsyn till skolornas pedagogiska standard och elevantal. De estniska grundskolorna bör inte byggas ut med gymnasium”. Departementschefen anförde vidare att statsbidraget till estniska gymnasiet borde upphöra.

Beträffande skolor för religiösa minoriteter anförde departements- chefen följande:

”Ett huvudsyfte med den svenska grundskolan är vidare att den skall vara en skola för alla ungdomar oavsett deras sociala, ekonomiska eller religiösa bakgrund. Jag finner det utomordentligt angeläget att slå vakt härom. Statsbidrag bör med hänsyn till vad jag anfört inte utgå till Särskilda skolor för religiösa minoriteter. Frågan om statsbidrag till Hillelskolan har emellertid vidare aspekter. Denna fråga bör bedömas under hänsynstagande till en lång historisk utveckling som innebär att ett folk parallellt med sin anpassning till vårt och andra västerländska samhällen funnit angeläget och lyckats med att bevara en nationell och kulturell identitet. Enligt min uppfattning måste denna strävan respek- teras och jag finner häri speciella motiv för att tillstyrka fortsatt statsbidrag till Hillelskolan. Kungl. Maj:t beslutar om storleken av statsbidraget till skolan.”

8.5.2.7 I U:s överväganden

I centrum för skolans verksamhet står den enskilde eleven. De som verkar inom skolan skall visa aktning för elevens människovärde och söka skaffa sig kännedom om hans individuella egenart och förutsättningar samt söka främja hans personliga mognande till en fri, självständig och harmonisk människa.1

Detta allmänna mål för skolan har särskild betydelse när det gäller barn som kommer från hem med ett annat språk eller har en annan kulturell bakgrund än majoriteten av barn. Det är viktigt att skolan respekterar och värnar om barnens och föräldrarnas integritet. Detta måste manifesteras i skolans arbete inte bara genom åtgärder som ger barnen möjligheter att bli aktivt tvåspråkiga utan även genom att man, där så är möjligt, använder hemspråket som undervisningsspråk. Ökade insatser bör även göras för att informera de svenska eleverna om de länder som invandrarbarnen kommer från, med sikte på kulturell växel- verkan, så att invandrarnas kulturtraditioner kan berika undervisningen. Skolans totala arbete bör anpassas till den nya situation som har uppstått

genom invandringen, dvs. även utanför den egentliga undervisningen (t. ex. hälsovård, bespisning m. ni.) hör hänsyn tas till invandrarelevernas särskilda behov.

Möjligheter för hemspråksundervisning i grundskolan skapades genom statsmakternas beslut är 1968. Det är dock först under de senaste åren som denna undervisning ges i större omfattning. En ökad medvetenhet om dessa problem präglar skolan i dag. Ett exempel på detta är det reviderade supplementet om undervisning av invandrarbarn till läroplanen för grundskolan, vilket innebär ett stort framsteg genom den positiva syn på tvåspråkighet som där framträder.

Alla barn har rätt till sitt modersmål och lU anser att skolan måste göra ökade ansträngningar för att erbjuda alla barn möjlighet att utveckla detta. Nu gällande bestämmelser och rekommendationer om hemspråks- undervisningen bör ses över mot bakgrund av de erfarenheter man nu har vunnit av hemspråksundervisningen och den större medvetenhet om dessa problem som nu präglar skolans arbete. lU föreslår att denna översyn sker i särskild ordning och vill i det följande ge principiella synpunkter på hemspråksundervisning främst i grundskolan, men även i gymnasieskolan, utan att framlägga detaljerade förslag.

Bland de frågor som bör uppmärksammas i en sådan översyn är de nuvarande reglerna om för vilka barn hemspråksundervisningen skall anordnas. Från olika håll har föreslagits att denna undervisning, som nu får anordnas om Skolstyrelsen finner att behov och förutsättningar föreligger, skall vara obligatorisk för ”invandrarbarn”. Enligt IU:s åsikt är det inte möjligt att upprätthålla ett sådant krav på obligatorium, eftersom den kategori barn som bestämmelsen skulle avse inte entydigt kan avgränsas. Formella kriterier som att barnet eller föräldrarna är utländska medborgare eller har invandrat från utlandet är inte tillräckliga, eftersom det grundläggande i sammanhanget är barnets språkliga situa- tion. Denna är inte beroende av barnets formella medborgarskap eller något dylikt lätt konstaterbart förhållande. För att så många barn som möjligt med annat hemspråk än svenska skall kunna erbjudas undervis- ning i hemspråket föreslår IU i stället att det skall föreskrivas att kommunerna, om vissa grundvillkor beträffande antal barn är uppfyllda, skall ha att anordna sådan undervisning. IU anser således att kommuner- na bör ges en skyldighet att ordna hemspråksundervisning men att denna undervisning bör vara frivillig för eleven. IU är medveten om att en sådan skyldighet för kommunerna att anordna hemspråksundervisning kommer att medföra problem, särskilt när det gäller mindre språkgrupper och mindre kommuner. I många fall torde dock sådana problem kunna lösas genom interkommunal samverkan.

Hemspråksundervisningen bör vara utformad som undervisning i ett modersmål. De barn som hemspråksundervisningen är avsedd för har dock varierande förkunskaper i hemspråket. IU föreslår att berättigade att delta i hemspråksundervisningen skall vara alla barn oberoende av deras förkunskaper » vars föräldrar uppger att barnets hemspråk är ett annat språk än svenska och som önskar att barnet får undervisning i detta språk samt barn som själva önskar undervisning i hemspråket. Barnets

medborgarskap, födelseland e. d. får därvid inte tillmätas betydelse. Rätt till hemspråksundervisning måste således föreligga även för barn som tillhör grupper som har funnits i Sverige i flera generationer. I princip bör dock denna undervisning vara förbehållen barn med annat hemspråk än svenska eller barn från hem där både svenska och ett annat språk används jämsides (t. ex. om en av föräldrarna är svensk och den andra invandrare). Rent svenskspråkiga elever som är intresserade av att lära sig ett ”invand- rarspråk” bör erbjudas sådan undervisning i form av s. k. fritt valt arbete. Det torde vara vanligt att föräldrar underskattar modersmålets roll i barnets utveckling och utgår från att språkets användning i familjen är en tillräcklig grund för aktiv tvåspråkighet. Eftersom det nuvarande syste- met med hemspråksundervisning under schematid innebär att eleven ”går miste” om en viss del av den övriga undervisningen vill många föräldrar inte utnyttja möjligheterna till hemspråksundervisning på grund av farhågor för att barnet får ett sämre utgångsläge än andra elever. IU anser därför att en omfattande information om modersmålets betydelse och om möjligheterna att erhålla hemspråksundervisning inom skolan bör ges till såväl berörda skolmyndigheter som till lärare, övrig skolpersonal och föräldrar. Informationen till invandrarbarnens föräldrar bör utformas så att ställningstagandet i frågan kan ske på grundval av en god förståelse för problemet. Sådan information bör utarbetas centralt av SÖ. För särskilda lokala informationsinsatser bör statsbidrag kunna utgå i proportion till antalet undervisningstimmar för modersmålsundervisning inom kom-

munen. Nuvarande timtal (2 vtr) för hemspråksundervisningen bedöms allmänt

av språkexperter vara för litet för att utveckla en aktiv tvåspråkighet. En väsentlig utökning av timantalet är därför nödvändig. En sådan förstärk- ning kommer att medföra att schematekniska problem i samband med hemspråksundervisningen kommer att bli svårare att bemästra. Likaså kommer kravet att ett antal timmar av den ordinarie undervisningen måste väljas bort _ om den totala undervisningsvolymen skall ges inom ett oförändrat antal timmar per vecka förmodligen att medföra att flera föräldrar tvekar inför den möjligheten. I samband med den översyn av bestämmelserna och anvisningarna för hemspråksundervisningen som IU förordar bör denna svårighet uppmärksammas. Därvid bör man inte vara främmande för att överväga en viss ökning av det totala antalet undervisningstimmar för dessa elever. För att stärka hemspråkets ställ- ning och ge barnen möjlighet att använda sitt modersmål praktiskt vore det även önskvärt om hemspråket kom till användning som undervis- ningsspråk; vissa delar av kursen i orienteringsämnen skulle t. ex. kunna ges på modersmålet.

Hemspråksundervisningen medför särskilda problem i kommuner med ett mycket litet antal invandrarbarn. Det bör övervägas om man kan söka en lösning på dessa svårigheter genom olika former av interkommunal samverkan, med hjälp av etermedia och ambulerande lärare.

I samband med den förordade översynen bör möjligheterna också övervägas att förlägga en del av hemspråksundervisningen till icke schemalagd tid. Som framgått av avsnitt 8.5.2.4 förekommer f.n. sådan

undervisning dels i form av s. k. kompletteringsskolor som anordnas av invandrar- och minoritetsgrupperna själva, dels som fritidsverksamhet anordnad av kommunen. Det är realistiskt att räkna med att för vissa språkgrupper och orter undervisning på schemabunden tid inte kan anordnas. IU föreslår att regler för statsbidrag till sådan verksamhet utarbetas (jfr. SOU 1971:51 s. 59).

1 kommuner med många elever från samma språkgrupp har dessa elever i lågstadiet samlats i särskilda klasser där undervisning har skett på modersmålet. Först sedan barnen har förvärvat grundläggande kunskaper i såväl modersmålet som svenska har svenska införts som undervisnings- språk. Dessa klasser har visat sig vara framgångsrika och eleverna därifrån har förvärvat bättre kunskaper även i svenska språket än elever som från början undervisats i svenskspråkiga klasser. Detta mönster för undervis- ning av barn från hem med annat hemspråk än svenska har i första hand organiserats för att få en tillfredsställande inskolning och bättre förmåga i svenska hos eleverna, dvs. med samma motivering som s. k. förberedelse— klasser med undervisning på annat språk än svenska för elever som kommer in i det svenska skolväsendet från utländska skolor utan att kunna svenska. Såväl dessa förberedelseklasser som lågstadieundervisning på hemspråk är emellertid värdefull även ur den synpunkten att de tillförsäkrar barnen grundläggande kunskaper i hemspråket. Enligt IU:s åsikt talar bägge dessa motiv för att kommuner med tillräckligt elevun- derlag bör rekommenderas att använda denna form av undervisning.

Undervisningen i de estniska skolorna, där modersmålet används som undervisningsspråk tillsammans med svenska, är i princip upplagd på samma sätt som i de av kommunerna anordnade lågstadieklasserna med undervisning på annat språk. Skillnaden är att eleverna i dessa skolor hålls samman under en längre period och att skolorna formellt utgör särskilda enheter. IU har icke haft att överväga minoritetsskolornas ställning i det svenska skolväsendet. IU vill dock i detta sammanhang ansluta sig till de motiv som åberopades av statsmakterna år 1968 (prop. 1968:67) för fortsatt statsbidrag till de estniska skolorna och Hillelskolan och anser att statsbidrag till dessa skolor skall utgå på samma grunder som hittills.

I den översyn som IU förordar bör frågan om utökad modersmålsun- dervisning i gymnasieskolan övervägas. Att modersmålet i gymnasieskolan numera kan studeras som tillvalsämne är ett betydelsefullt framsteg, men att endast denna möjlighet erbjuds är en nackdel med tanke på de elever som är inriktade på fortsatta studier vid postgymnasiala läroanstalter.

8.5.3 Stödundervisning och svenskinlärning

8.5 .3 .1 Gällande bestämmelser

Frågan om statsbidrag till stödundervisning för invandrade elever inom grundskolan är reglerad i brev den 16 juni 1966, vari Kungl. Maj:t har medgivit att statsbidrag enligt bestämmelserna i kungörelsen 1958z665 om statsbidrag till det allmänna skolväsendet kan utgå för sådan under- visning under högst sex veckotimmar per undervisningsgrupp. För under-