Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1971 tillkallade dåvarande statsrådet Lidbom fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit. Till ordförande utsågs ordföranden i mark- nadsdomstolen. justitierådet Peter Westerlind. De sakkunniga, som antog namnet kreditköpkommittén, biträddes av en rad experter, bl. a. bankdirek— tören Sven Åke Cason och numera byråchefen hos konsumentverket Ursula Wallberg. Som kommitténs huvudsekreterare tjänstgjorde hovrättsassessorn Jörgen Beck-Friis.

I augusti 1975 överlämnade kommittén betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. På grundval av kommitténs förslag framlade regeringen våren 1977 proposition (1976/77: 123) med förslag till konsument— kreditlag rn. m.

Liksom kommitténs förslag innebär propositionen att sådana avbetal- ningsköp som är konsumentköp bryts ut ur lagen (1915:219) om avbetal- ningsköp för att i stället regleras av konsumentkreditlagen. Att överväga avbetalningsköplagens framtid har följaktligen varit en kvarstående del av utredningsuppdraget. Av detta har också återstått att ta ställning till en del andra frågor som konsumentkreditlagen har aktualiserat.

Arbetet med kvarstående delar av utredningsuppdraget inleddes ijanuari 1976. Det har bedrivits av Westerlind såsom ensam utredningsman under namnet kreditköputredningen. Experter har varit Cason, Ursula Wallberg och Beck-Friis samt sekreteraren i Sveriges Industriförbund Catharina Andréen (den sistnämnda t. o. m. den 3 januari 1977). direktören i Sveriges Mekanförbund Rolf Deullar (fr. o. m. den 4 januari 1977) och direktören i Sveriges Grossistförbund Kurt Hjärpe (fr.o.m. den 20 januari 1977). Som sekreterare åt utredningen har tjänstgjort hovrättsassessorn Ingrid Olsson.

Sedan utredningsuppdraget nu i sin helhet slutförts får utredningen härmed överlämna betänkandet Näringsidkares avbetalningsköp m. m.

Särskilda yttranden har avgetts av experterna Beck-Friis, Cason, Deullar och Hjärpe.

Stockholm ijuni 1977

Peter Westerlind

/ Ingrid Olsson

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

1. Förslag till avbetalningsköplag

2. Förslag till lag om ändring | konsumentkreditlagen (1977: 000) 3 Förslag till lag om ändring I brottsbalken

2.2. Lagen (1915: 219) om avbetalningsköp

2.3 Konsumentkreditlagen (1977: 000) . . . . .

2.4 Förordningen (1959. 575) med föreskrifter om vissa betalnings- villkor vid yrkesmässig försäljning av bilar . . 2.5 Generalklausulen i 366 lagen (1915. 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

3 Materia/redovisning behållande näringsidkares avbetalningsköp "7.01. . . .

3.1 Allmänt . . 3.2 Entreprenadmaskiner 3.3 Lantbruksmaskiner 3.4 Skogsmaskiner

3.5. Lastbilar 3.6 Bussar 3.7 Personbilar 3.8 Verkstadsmaskiner 3.9 Kontorsutrustning

4 Allmänna överväganden om avbetalningsköp/agens framtid 4. 1 Inledning 4. 2 Huvudpunkter enligt konsumentkreditlagen 4.2.1 Inledning

11 11 15 16

17 17 21 23

25 25 26 33

49

52

55 55 58 62 63 64 67 67 69 69

71 71 71 71

• Sida 6
•  Original

4.2.2 Begränsning av återtaganderätten med hänsyn till varan . . 4.2.3 Informationsplikt . 4.2.4 Allmänt krav på kontantinsats 4. 2. 5 Trepartsförhållanden 4.3 Behovet av (tvingande) lagreglering . . 4.4 Den framtida lagregleringens ram och förhållande till konsu- mentkreditlagen 4.5 Gränsen mot hyresavtal 4.6 Återtaganderätten . . . 4.7 Kopplings- och avräkningsförbehåll 4.8 Förtidsbetalning . . . 4. 9 Uppgörelse vid varans återtagande . . 4. 10 Återtagande genom handräckning eller domsverkställighet 4.11 Utmätningsförbud 4.12 Vissa särskilda frågor 4.12.1 Vitesklausuler m. m. 4122 Rätt att lösa tillbaka varan . . 4123 Flera föremål i samma avbetalningsköp 4.12.4 Prorogations- och skiljeavtal 4.13 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 4.14 Följdändringar

5 Synpunkter [andra uppkomna fiagor . . . .

5.1. Konsumentkreditlagen som allmän förebild utanför konsument- kreditområdet . . 5.2 Särregler för sämre ställda näringsidkare 5.3 Lagstiftning om leasing till näringsidkare

5.4 Köparens ställning vid factoring . . . .

5.5. Konsumentkreditlagens kreditköpsregler som förebild i andra konsumentkreditsammanhang

6 Specialmotivering . 6.1 Förslaget till avbetalningsköplag . . 6. 2 Förslaget till lag om ändring 1 konsumentkreditlagen 6.3 Förslaget till lag om ändring 1 brottsbalken

Särskilda yttranden . . . 1 Av experten Beck- Friis . . . . 2 Av experterna Cason, Deullar och Hjärpe

Bilaga 1 Konsumentkredit/agens lydelse enligt prop. 1976/ 7 7 :123 Bilaga2 Den nuvarande avbetalningsköp/agens lydelse vid bifall till ändringar enligt prop. 1976/ 77 123 . . Bilaga 3 Det norska kredittlg'opsutvalgets förslag till lag om kreditköp m.m. (NOU1977.12)

Til/ägg

71 72 73 74 75

76 78 80 82 84 85 86 88 88 88 88 89 89 89 90

91

91 92 93 93

94 103 103 126 127

129 129 130

137

147

157

• Sida 7
•  Original

Sammanfattning

Kreditköpkommittén tillsattes för att utreda möjligheterna att förstärka konsumentens ställning i kreditsammanhang och för att i samband därmed se över lagen (1915:219) om avbetalningsköp.

1 betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. föreslog kommit- tén. att bestämmelser om konsumentkrediter skulle samlas i en särskild lag, konsumentkreditlagen. För denna föreslog kommittén bl. a. bestämmelser om marknadsföring av kredit avsedda att täcka hela fältet av konsument- krediter samt bestämmelser om kreditköp på varuområdet. Sådana avbetal— ningsköp som är konsumentköp skulle brytas ut ur avbetalningsköplagen för att i stället såsom en av flera kreditköpsformer regleras av konsumentkre- ditlagen.

Betänkandet kom att bilda underlag för regeringens proposition (1976/ 771123) med förslag till konsumentkreditlag m. m.

För kreditköpkommitténs efterträdare kreditköputredningen — kreditköp- kommitténs ordförande såsom ensam utredningsman —återstod att överväga avbetalningsköplagens framtid sedan konsumentköpen avskilts och blivit föremål för en ny reglering innefattande även sakliga ändringar. Utred- ningens överväganden har resulterat i förslag till ny avbetalningsköplag.

Med anledning av bl. a. uttalanden i kommittébetänkandet och proposi- tionen har utredningen också funnit sig föranlåten att redovisa sina synpunkter i en del andra frågor. Synpunkterna utmynnar inte i något lagförslag.

Ny avbetalningsköplag

Avbetalningsköp i den nuvarande lagens mening — dvs. delbetalningsköp med kreditsäkerhet i den sålda och överlämnade varan — spelar en icke oväsentlig roll vid särskilt mindre företags anskaffning av fordon eller maskin som inte sällan är av grundläggande betydelse för rörelsen. Bl.a. åtskilliga små åkerier och entreprenadföretag är beroende av denna kreditform.

Nuvarande avbetalningsköplag innebär ett skydd för köparen, som typiskt sett är den svagare parten. Enligt utredningens mening bör det inte komma i fråga att såsom en följd av reformer på konsumentkreditområdet avskaffa förefintligt skydd utanför detta område. Vid sidan av den reglering av avbetalningsköp som finns i konsumentkreditlagen bör därför alltjämt fmnas särskilda lagregler för övriga avbetalningsköp.

Konsumentkreditlagens regler för kreditköp med förbehåll om återtagan-

• Sida 8
•  Original

derätt bygger i stort sett på den nuvarande avbetalningsköplagens system. En del av skillnaderna har sin bakgrund i ett allmänt reformbehov. medan andra beror på rent konsumentpolitiska överväganden.

Ett med konsumentkreditlagens nu ifrågavarande regler parallellt system bör enligt utredningens åsikt utformas likadant i den mån så kan ske utan åsidosättande av de delvis andra hänsyn som måste tas utanför konsument- kreditområdet.

Utredningens förslag innebär att den nuvarande avbetalningsköplagen ersättes av en ny med bestämmelser som anpassats till konsumentkreditla- gens systematik och terminologi. I viss mån har en samordning skett även i sak.

Den nya lagen föreslås gälla för sådana avbetalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen. Avbetalningsköp definieras som avtal om köp av vara mot betalning i särskilda poster, av vilka minst en skall erläggas sedan varan lämnats ut till köparen, och under villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).

Lagen är tvingande till köparens förmån. I lagen används termerna kontantpris, kreditbelopp, kreditkostnad och kreditfordran. Med kontantpris avses det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Kreditbelopp är den del av kontantpriset varmed betalningsanstånd lämnas. Kreditkostnad är det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som köparen har att erlägga till säljaren med anledning av betalningsanståndet. Kreditfordran är summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

Förutom förbehåll om återtaganderätt reglerar lagen två typer av avtals- villkor som har visst samband med återtaganderätten. nämligen avräknings- förbehåll och förfalloklausuler.

Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan eller köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordran som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller, om dröjsmålet överstiger två månader, uppgår till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen eller utgör återstoden av denna. Det finns emellertid en bestämmelse som ger köparen möjlighet att genom rättelse förhindra återtagande på grund av inträffat betalningsdröjs— mål. Till skillnad från vad som nu gäller skall säljaren inte vid avräkning i samband med varans återtagande kunna tillgodoräkna sig obetald fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan. Det är för att säljaren skall kunna säkerställa betalningen av köpeskillingen som förbehåll om återtaganderätt med verkan mellan parterna och mot tredje man uppställs och har sitt berättigande trots att ett sådant förbehåll rent faktiskt har karaktär av panträtt utan besittning. Utredningen har därför ansett det vara följdriktigt att inte tillåta kopplingsförbehåll som möjliggör att vid varans återtagande täcka annan fordran genom det värde varan representerar.

Vad däremot gäller rena avräkningsförbehåll får visserligen enligt huvud- regeln belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på grund av köpet ej av säljaren först avräknas på annan fordran. men säljaren får

• Sida 9
•  Original

utan hinder av denna regel utnyttja förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan.

Säljaren får kräva betalning i förtid endast om han kan stödja sig på särskilt förbehåll om detta och köparen har gjort sig skyldig till sådant kontraktsbrott som enligt vad förut nämnts godtas såsom grund för återtagande.

Köparen har alltid rätt att i förtid betala den skuld för vilken varan utgör säkerhet.

Vid förtidsbetalning med eller utan samband med återtagande av varan skall enligt huvudregeln vid beräkning av säljarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Hithörande bestämmelser ger emellertid utrymme för sådan utformning av avtalet, att denna schablonberäkning inte behöver tillgripas.

Lagen innehåller bestämmelser om uppgörelse vid varans återtagande. Köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Säljaren får tillgodo- räkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning med hänsyn till ej utnyttjad kredittid. Han får vidare tillgodoräkna sig dröjsmålsränta och ersättning för vissa kostnader för återtagandet. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren får varan återtas endast om säljaren kompenserar köparen. Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen får säljaren ej kräva ut mer än mellanskillnaden.

Reglerna om varans återtagande genom handräckning eller domsverkstäl- lighet kvarstår i sak nästan oförändrade från den nuvarande avbetalningsköp- lagen.

Liksom tidigare gäller att vara som har sålts genom avbetalningsköp inte får utmätas för fordran på grund av köpet.

Den nya avbetalningsköplagen föranleder smärre följdändringar i bl. a. konsumentkreditlagen. som på vissa punkter hänvisar till nuvarande avbe— talningsköplag.

Vissa andra frågor

I kommittébetänkandet och den efterföljande propositionen har antytts möjligheter att låta konsumentkreditlagens kreditköpsregler gälla även motsvarande förvärv av andra nyttigheter än varor, i första hand tjänster, och att använda lagen som förebild för lagstiftning utanför konsumentkreditom- rådet med sikte främst på sämre ställda kredittagande näringsidkare.

Utredningen är inte beredd att förorda en utvidgning av kreditköpsreg- lernas tillämplighet så att dessa skulle omfatta fall där konsument gör motsvarande förvärv av exempelvis tjänst. Kreditköpsreglerna har utformats med tanke på varuområdet. där det har yppats vissa missförhållanden i samband med att konsument får handla på kredit i stället för att såsom är normalt avkrävas kontant betalning. Jämförliga problem har inte fram- kommit utanför varuområdet. Härtill kommer att tjänster och andra nyttigheter är sinsemellan mycket olika och bildar ett svåröverskådligt fa'lt. Exempel på faktorer som manar till eftertanke är att tjänster till skillnad från varor normalt betalas i efterhand.

Inte heller när det gäller fältet utanför konsumentkreditområdet kan utredningen tillstyrka en utvidgning av förefintliga konsumentkreditreglers

• Sida 10
•  Original

räckvidd. Framför allt i kommersiella förhållanden gör sig delvis andra synpunkter gällande än de överväganden som bestämt innehållet i konsu- mentkreditlagen. Dessutom är förhållandena mycket mera skiftande än på konsumentkreditområdet. Vad nu sagts gäller även fall där den kredittagande parten intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Olika rättsregler för olika kategorier av näringsidkare skulle också möta principiella betänklig- heter och gränsdragningen skulle vara svår att lagreglera.

• Sida 11
•  Original

Lagförslag

Återtagande/ätten

75. Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om

1. köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalnings- köpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan eller

2. köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditford- ringen eller, om dröjsmålet överstiger två månader, uppgår till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen eller utgör återstoden av denna.

85 Betalar köparen på en gång vad säljaren äger tillgodoräkna sig enligt grunder som anges i 9 &, blir förbehåll om återtaganderätt utan verkan. Sådan betalning får erläggas när som helst innan varan återtages. Om köparen efter utgången av tid som anges i 75 2 men innan varan återtages erlägger belopp, som ej har betalats i rätt tid, jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt grunder som anges i 9 5, får varan ej återtagas på grund av dröjsmålet.

Uppgörelse vid varans återtagande

9 5 Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga varan, skall avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad säljaren kan antagas utvinna genom att ombesörja varans

• Sida 13
•  Original

försäljning på lämpligt sätt.

Säljaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 5 & samt i förekommande fall dröjsmålsränta.

Säljaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad förtransport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande. om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid fastställande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

I mål om handräckning för återtagande får säljaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver. tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

Grundas återtagandet på dom, varigenom köparen har förpliktats utge varan, får säljaren även tillgodoräkna sig obetald ersättning för rättegångs- kostnad enligt domen.

10 5 Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren, får varan återtagas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellanskill- naden hos denne.

Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen, får säljaren ej kräva ut mer än mellanskillnaden.

H (mdräckning

11 & Säljaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans återta- gande, under förutsättning att det om avbetalningsköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden. kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

129" Handräckning söks hos utmätningsman i den ort där köparen har sitt hemvist eller varan finns. Med köparens hemvist förstås den ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångs- balken grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

Ansökan skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om den del av kreditfordringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i 11 &.

Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden, om utmätningsmannen begär det. Betalas ej förskott inom förelagd tid, får förrättningen inställas. Utmätningsmannen kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd.

135 Handräckning enligt denna lag får ej beviljas, om det finns påtaglig anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpet omfattas av konsu— mentkreditlagen (1977:000). Handräckning får beviljas endast om detär uppenbart, att säljaren äger göra gällande förbehåll om återtaganderätt. Gör köparen sannolikt att varan sålts till oskäligt högt pris, får handräck- ning ej beviljas.

• Sida 14
•  Original

14 5 Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och fortfar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Utmätningsman får bevilja anstånd med handräckning, om särskilda skäl föreligger. Anstånd får beviljas under högst fyra månader från dagen för ansökningen om handräckning.

15 5 Köparen skall underrättas om handräckningsansökningen och förestå- ende förrättning i så god tid, att han kan beräknas få behövligt rådrum att bevaka sin rätt. Föreligger risk att köparen skaffar undan eller förstör varan eller är saken eljest brådskande behövs dock icke underrättelse. Sådan behövs ej heller om köparen saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig eller var ombud för honom finns.

Handräckning får genomföras i köparens frånvaro, om det icke är erforderligt att köparen får tillfälle att yttra sig vid förrättningen. Är köparen ej närvarande men anträffas hans make, någon anställd eller annan som har hand om varan, skall denne anmodas att närvara.

16 5 Utmätningsman får vid behov säkerställa sökt handräckning genom att taga vård om varan. Är denna i tredje mans besittning får i stället förbud meddelas innehavaren att utan utmätningsmannens tillstånd lämna ut varan eller vidtaga annan åtgärd därmed till men för sökanden.

Utmätningsmannen får ej längre än nödvändigt upprätthålla åtgärd enligt första stycket. Har handräckning ej följt inom två veckor skall åtgärden hävas.

175 Vid handräckning skall utmätningsmannen värdera varan. Om det behövs får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen.

185 Beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Över dennes beslut får klagan ej föras. Part som är missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen är oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren att han väckt talan vid domstol inom en månad efter handräckningens genomförande eller, om förrättningen inom den tiden överklagats. inom en månad efter det överexekutors beslut meddelades, får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligt 105 första stycket kan ha blivit nedsatt hos denne.

195 Ifråga om handräckning gäller i övrigt utsökningslagens (1877:31 s. 1) bestämmelser i tillämpliga delar.

Återtagande genom domsverkställighet

205 I fråga om verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats återlämna vara som sålts genom avbetalningsköp, gäller vad nedan sägs och i övrigt utsökningslagens (187731 5. 1) bestämmelser i tillämpliga delar. Ansökan om verkställighet görs skriftligen eller muntligen med ingivande av domen. 12 5 första och tredje styckena, 14—16 55 samt, om ej domen föreskriver annat. 175 äger motsvarande tillämpning. Part som är missnöjd med utmätningsmannens värdering är oförhindrad

• Sida 15
•  Original

att väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren att han väckt sådan talan inom en månad efter verkställigheten eller, om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom en månad efter det beslut av högre instans vunnit laga kraft, får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligt 10 5 första stycket kan ha blivit nedsatt hos denne.

U tmä tnings/örbud

21 5 Vara som har sålts genom avbetalningsköp får ej utmätas för fordran på grund av köpet. Vad nu sagts gäller dock ej om kreditfordringen har betalats.

Denna lag träder i kraft den , då lagen (1915:219) om avbetal- ningsköp upphör att gälla. Äldre lag gäller dock fortfarande i fråga om köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses annars däri lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skall i stället denna tillämpas.

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 5 brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Lyde/se enligt prop. 1976 / 77:123 Föreslagen lydelse

10 & Vad i 8 kap. 13 5 sägs om inskränkning i åklagarens åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som

grov.

Olovligt förfogande över egen- dom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten ska/l övergdförst sedan betalning erlagts eller som innehåller förbehåll om återtaganderätt som avses i l 5" lagen (1915:219) om avbe- talningsköp eller 15 _5' konsumentkre- ditlagen (l977.'000). må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskil- da skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den

Olovligt förfogande över egena dom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå/ömt sedan betalning erlagts, eller som gärnings— mannen eljest innehar pä grund av kreditköp med förbehåll om återta- ganderätt. må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän syn- punkt.

• Sida 17
•  Original

1.1. Direktiven

Direktiven för utredningen finns i anförande till statsrådsprotokollet den 4 juni 1971 av dåvarande statsrådet Lidbom. Anförandet inleds med en redogörelse för redan tagna initiativ till lagstiftning för att tillgodose det behov av ökat skydd för konsumenterna som den moderna samhällsutveck- lingen medfört. [ övrigt innehåller anförandet följande:

"Ett område där behovet av lagregler till konsumenternas skydd gör sig starkt gällande är avbetalningshandeln. För många enskilda personer är köp på avbetalning eller mot liknande kredit den enda möjlighet som står till buds att inom överskådlig tid förvärva dyrbara kapitalvaror. En stor del av handeln med exempelvis bilar, hushållsmaskiner och TV-apparater sker också i denna form. Redan transaktionernas stora ekonomiska betydelse för den enskilde motiverar att frågan om särskilda skyddsregler i lag ägnas speciell uppmärk- samhet. Härtill kommer bl. a. att det ofta är svårt att värdera erbjudna villkors fönnånlighet eller ofönnånlighet och att den enskilde lätt kan felbedöma sina möjligheter att fullfölja ett avtal eller råka i oförutsedda situationer som gör ett sådant fullföljande praktiskt taget omöjligt.

Behovet av lagregler till köparens skydd vid avbetalningsköp uppmärk- sammades redan tidigt. Genom lagen (1915:219) om avbetalningsköp infördes vissa tvingande bestämmelser i sådant syfte, och skyddet har sedermera förstärkts genom en partiell revision av lagen är 1953. Lagen är framför allt inriktad på att förhindra att köparen drabbas av oskäligt stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom.

De nya lagar på konsumentskyddsområdet som redan föreligger eller som är att vänta inom den närmaste tiden ger möjligheter att på olika sätt ingripa mot skilda former av missbruk inom avbetalningshandeln. Lagen om otillbörlig marknadsföring möjliggör sanering av reklamen på området och uppställande av krav på vederhäftig redovisning av erbjudanden om avbetalningsköp. Med stöd av lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor kan ingripande ske mot kontraktsformulär med villkor som oskäligt miss- gynnar köparen. Den genom lagen om hemförsäljning m. m. införda rätten att frånträda avtal gäller just köp på avbetalning och andra former av kreditköp.

Konsumentens ställning vid kreditköp har sålunda förbättrats genom de lagstiftningsåtgärder som jag har redogjort för. Men som jag fortsättningsvis

• Sida 18
•  Original

skall redovisa har utvecklingen när det gäller köp på avbetalning och andra former av kreditköp medfört behov av ändringar och kompletteringar av de bestämmelser som direkt reglerar sådana köp.

Karakteristiskt för utvecklingen på konsumtionskreditmarknaden under senare år är att det har blivit allt vanligare att det inte är säljaren själv utan ett i förhållande till denne fristående företag som står för krediten till köparen. Detta kan ske i den formen att köparen i samband med vad som formellt är ett kontantköp genom säljarens förmedling får ett lån hos ett särskilt kreditin- stitut för att finansiera köpet. En term som brukar användas för att beteckna sådana transaktioner är låneköp. Det kan också vara fråga om en stående kredit hos ett kreditinstitut som får utnyttjas för löpande inköp hos vissa företag. Detta är det utmärkande för vissa kreditkortssystem. Det treparts- förhållande mellan köpare, säljare och kreditgivare som uppkommer i dessa situationer kan medföra rättsliga komplikationer och få konsekvenser som ter sig stötande från den enskildes synpunkt. Sålunda torde köparen i allmänhet ha begränsade möjligheter att mot betalningskrav från kreditgivarens sida göra gällande invändningar som hänför sig till köpavtalet. t. ex. att varan är behäftad med fel eller höst eller att säljaren på annat sätt har åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet eller att detta är ogiltigt på grund av något som säljaren har låtit komma sig till last. Vidare blir de tvingande reglerna till köparens skydd i lagen om avbetalningsköp inte tillämpliga om låneköps- formen används. Detta inger så mycket större betänkligheter som de flesta köpare torde vara helt ovetande om att låneköpet skiljer sig från ett vanligt avbetalningsköp på sätt som kan påverka köparens rättsställning.

De nya former för konsumtionskredit som sålunda har vunnit utbredning på marknaden motiverar enligt min mening en utredning med sikte på att utröna vad man kan göra för att förstärka konsumentens ställning. Därvid bör också lagen om avbetalningsköp ses över. Jag föreslår att särskilda sakkun- niga tillkallas för denna uppgift.

De sakkunniga bör skaffa sig en allmän överblick över de olika finansie- ringssystem som f.n. förekommer på marknaden. Det kan också finnas anledning att i någon omfattning studera motsvarande förhållanden utom- lands för att få underlag för en bedömning av vilka utvecklingstendenser som kan väntas hos oss. De sakkunniga bör överväga vilka lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas för att få till stånd en lämplig avvägning mellan parterna och tillförsäkra köparen-kredittagaren ett tillfredsställande skydd. Pröv- ningen bör i första hand ta sikte på konsumenternas intressen.

Beträffande sådana nya företeelser som låneköp och kreditkort finns f. n. inte frågan reglerad i lag. De sakkunniga får överväga hur den lagstiftning som kan visa sig behövlig bör utformas. Vissa frågor kan eventuellt lösas genom tillägg till eller ändringar i gällande lagar, exempelvis lagen om otillbörlig marknadsföring och lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Mycket talar emellertid för att det behövs en särskild lag om konsumtions- kredit. Härvid uppkommer frågan om reglerna i den nuvarande lagen om avbetalningsköp bör överföras till en sådan lag. Jag vill inte nu ta ställning till detta problem. Utredningen bör förutsättningslöst pröva olika lagtekniska lösningar.

Jag skall i det följande peka på några punkter där ändringar i avbetalnings- köplagen bör övervägas. Jag vill emellertid framhålla att de sakkunniga inte

• Sida 19
•  Original

bör bindas genom några mera preciserade direktiv utan ha frihet att komma med de förslag som deras undersökningar och överväganden kan ge anledning till.

Lagen om avbetalningsköp är enligt 1 5 tillämplig på avtal om försäljning av lösöre mot betalning i särskilda poster av vilka åtminstone någon skall erläggas efter det att godset har utlämnats till köparen. Som ytterligare förutsättning för lagens tillämplighet gäller att säljaren skall ha rätt att återta godset. om köparen åsidosätter vad som åligger honom eller att äganderätten till godset skall stanna hos säljaren tills betalningen eller viss del därav har blivit erlagd. De sakkunniga bör överväga om denna bestämning av reglernas tillämpningsområde är lämplig eller om en utvidgning bör ske, exempelvis så att begränsningen till avtal med återtagande- eller äganderättsförbehåll slopas. Vissa av lagens skyddsregler skulle kunna fylla en uppgift även vid sådana avtal. En sådan ändring skulle också öppna möjlighet att vidga tillämpningsområdet till att omfatta avtal om förvärv av tjänster, exempelvis resor.

Lagen innehåller f. n. ingen begränsning med avseende på köparens person eller egendomens beskaffenhet och pris. Detta innebär bl. a. att den i sin helhet är tillämplig både på konsumentköp och på andra köp. Om ytterligare bestämmelser till skydd för konsumenterna införs, får särskilt övervägas i vad mån lagens regler skall begränsas till konsumentköp eller ha allmän räckvidd.

Som förutsättning för rätt till handräckning för återtagande av avbetal- ningsgods gäller f. n. att det föreligger en av köparen undertecknad handling av visst innehåll. Handlingen skall uppta bl. a. varans kontantpris samt det pris köparen har att betala och tidpunkterna härför. I praktiken torde som regel kontrakt upprättas i enlighet med dessa föreskrifter trots att detta inte är någon nödvändig förutsättning för att avtalet skall bli giltigt. De sakkunniga bör överväga om det finns anledning att skärpa de gällande reglerna. Jag tänker härvid bl. a. på ett av konsumtionskreditutredningen i betänkandet (SOU 1966:42) Konsumtionskrediter i Sverige framlagt förslag till ändring i lagen, enligt vilket i den nämnda handlingen också skulle lämnas uppgift om kreditkostnaden, uttryckt som effektiv ränta för år räknat. En sådan uppgift kan tänkas ge köparen bättre möjligheter att jämföra kostnaden för kredit i form av avbetalningsköp med kostnaden för kredit av annat slag och bör därigenom eventuellt fylla en nyttig funktion som konsumentupplysning. Konsumtionskreditutredningens förslag har vid remissbehandlingen motta- gits positivt av företrädare för konsumentintressena men kritiserats från andra håll på olika grunder. De sakkunniga bör ta upp frågan till förnyat övervägande med beaktande av vad som har anförts vid remissbehandlingen. I samband härmed kan det också finnas anledning att överväga om det bör införas regler som ålägger säljare att redan i sina försäljningserbjudanden lämna vissa upplysningar om avbetalningsvillkor och kreditkostnad.

Den nuvarande lagen om avbetalningsköp innehåller inte någon egentlig reglering av avbetalningsvillkoren. För ett särskilt område, nämligen bilhan- deln, finns emellertid sådana regler. Förordningen (1959z575) med före- skrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar innehåller sålunda bestämmelser om minsta kontantinsats och längsta kredittid. Bestämmelserna gäller bara säljare som inte har biträtt en särskild

• Sida 20
•  Original

överenskommelse vilken ålägger honom att iaktta motsvarande regler. Motiven för denna reglering är av samhällsekonomisk art. Frågan kan emellertid också ses från konsumentskyddssynpunkt. Sålunda kan regler om minsta kontantinsats avhålla från oöverlagda köp. Vidare skulle t. ex. bestämmelser som bereder skydd mot oskäligt höga kreditkostnader kunna motverka för köparen obilliga avtal på ett effektivare sätt än bestämmelser om upplysningsplikt och liknande. De sakkunniga bör förutsättningslöst pröva frågan om bestämmelser av nu antydd innebörd bör införas. Därvid bör de förslag som framlagts i betänkandet Konsumtionskrediter i Sverige om en reglering från samhällsekonomiska utgångspunkter vägas in i bedöm- ningen.

Ett betydande antal av reglerna i lagen om avbetalningsköp tar sikte på situationen då köparen inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet. I 25 begränsas säljarens rätt att i sådant fall ta tillbaka godset, utkräva post som annars inte skulle vara förfallen eller göra annan i avtalet föreskriven särskild påföljd gällande. Sålunda fordras att köparens underlåtenhet avser belopp som utestår oguldet minst 14 dagar utöver förfallodagen och att beloppet uppgår till viss storlek, enligt huvudregeln minst en tiondel av avbetalnings- priset. Vidare gäller att köparen under vissa omständigheter kan undvika påföljd genom att betala det förfallna beloppet jämte ränta och kostnader även efter l4-dagarstidens utgång. 3—5 55 innehåller regler om den avräkning som skall ske mellan säljare och köpare vid återtagande av avbetalningsgods. Köparen skall tillgodoräknas godsets värde, medan säljaren tillgodoräknas dels oguldna och förfallna poster, dels så stor kvotdel av de ännu inte förfallna posterna som motsvarar förhållandet mellan kontantpriset och avbetalnings- priset, dels vissa andra särskilda kostnader. Enligt 6 & kan köparen förhindra återtagande genom att betala säljaren hela det belopp denne har att fordra. Vidare ges köparen rätt att inom viss tid efter återtagandet lösa tillbaka godset. Paragrafen föreskriver slutligen också att köparen alltid har rätt att när som helst fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid, varvid säljarens fordran beräknas enligt de grunder som gäller vid återtagande.

De sakkunniga bör överväga om de gällande reglerna ger köparen tillfredsställande skydd. Härvid finns anledning att rent allmänt ompröva säljarens rätt att i särskild ordning återta godset vid försummelser från köparens sida. Som regel ligger det inte i säljarens intresse att verkligen få tillbaka godset, vilket ofta torde ha mycket ringa värde för honom. Från köparens synpunkt kan däremot ett återtagande innebära en mycket allvarlig påföljd. Återtaganderätten utgör därför i många fall ett utomordentligt starkt påtryckningsmedel som säljaren kan använda för att understödja krav på betalning. Även om de sakkunniga kommer till att återtaganderätten i princip bör behållas, kan det finnas anledning att begränsa den genom att skärpa förutsättningarna för återtagande i olika hänseenden. Sålunda kan förtjäna övervägas bl. a. införande av skyldighet för säljaren att först anmana köparen att betala och av regler som innebär att rätten att åberopa viss försumlighet som grund för särskild påföljd preskriberas efter viss tid. Avräkningen vid återtagande resulterar erfarenhetsmässigt i allmänhet i att det uppstår ett saldo till säljarens förmån som köparen blir skyldig att erlägga kontant. Detta beror dels på att köparen i fall då återtagande kommer i fråga vanligen inte har betalat mer än ett fåtal poster, dels på att reglerna om värderingen av godset är

• Sida 21
•  Original

utformade så att detta ibland åsätts ett uppseendeväckande lågt värde. Det synes motiverat att överväga ändringar i dessa regler som gör dem mindre oförmånliga för köparen, exempelvis genom att säljarens rätt till särskild ersättning i pengar begränsas.

Jag har tidigare pekat på de problem och olägenheter som kan uppstå i fall där kreditgivaren träffar särskilt avtal med köparen så att ett trepartsförhål- lande uppstår. Liknande situationer kan uppkomma, om säljaren sedan ett avtal om kreditköp har träffats överlåter sina rättigheter mot köparen på tredje man. Detta kan ske exempelvis genom att köparen får ställa ut växlar eller andra löpande fordringshandlingar på den del av köpeskillingen som inte betalas kontant, vilka växlar säljaren sedermera diskonterar, eller genom att säljaren transporterar sin rätt enligt kontraktet på annan. Om överlåtelsen sker i sådana former att köparen inte kan åberopa samma invändningar mot den till vilken säljaren har överlåtit sin rätt som mot säljaren själv, kan köparen drabbas av oförmånliga konsekvenser. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas införande av exempelvis förbud mot användning av löpande fordringshandlingar i samband med konsumentkreditköp samt regler om ogiltighet av avtalsklausuler som innebär att köparens rätt till invändningar mot den som övertar säljarens rättigheter enligt kontraktet begränsas. De sakkunniga bör överväga dessa frågor.

Sist berörda frågor aktualiseras delvis även i det utredningsarbete som bedrivs av de sakkunniga rörande lagstiftningen om köp av lös egendom. I den mån frågorna får sin lösning i detta sammanhang kan givetvis det utredningsarbete som skall ankomma på de sakkunniga rörande konsum- tionskreditfrågoma begränsas. De båda utredningarna bör samråda med varandra och komma överens om en lämplig arbetsfördelning så att dubbelarbete undviks. Även i andra frågor kan sådant samråd behövas. Samråd bör ske också med andra utredningar på närliggande områden, exempelvis generalklausulutredningen och kreditupplysningsutredningen.

Lagen om avbetalningsköp har tillkommit i nordiskt samarbete. Det är önskvärt att i sak bevara nordisk rättslikhet på området i den mån det kan ske utan avkall på bl. a. de konsumentskyddssynpunkter som bör vara grund- läggande för det svenska utredningsarbetet. Intresse för en översyn av reglerna om avbetalningsköp föreligger även i andra nordiska länder, och visst arbete på området pågår redan. De sakkunniga bör samarbeta med motsvarande utredningar i de andra nordiska länderna.

De sakkunniga bör, om det visar sig lämpligt, kunna redovisa resultatet av sitt arbete etappvis i delbetänkanden.”

1.2. Konsumentkreditlagens tillkomst

Huvuddelen av utredningsarbetet har redovisats i dåvarande kreditköpkom- mitténs betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m.

Med utgångspunkt i detta betänkande har regeringen framlagt proposition (1976/77: 123) med förslag till konsumentkreditlag m. m. Lagen ersätter inom konsumentområdet lagen ( 1915 :219) om avbetalningsköp samt vissa bestäm- melser om kreditköp i konsumentköplagen (19732877).

I syfte att stärka konsumentens ställning i kreditsammanhang innehåller

• Sida 22
•  Original

konsumentkreditlagen dels på i princip alla konsumentkrediter tillämpliga bestämmelser om informationsplikt, dels en rad regler för fall där vara förvärvas genom kreditköp, vartill kommer en särskild bestämmelse rörande kontokort. Vad gäller avbetalningsköp blir sådana i vissa avseenden annor- lunda reglerade i konsumentkreditlagen än i avbetalningsköplagen.

Enligt konsumentkreditlagen skall näringsidkare vid annonsering, skylt- ning och liknande marknadsföring beträffande kredit lämna information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande information skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Till lagens viktigaste kreditköpsregler hör bestämmelser om kontantinsats. Grundregeln är att säljaren skall ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat.

En betydelsefull reform är att den nya lagen möjliggör inskridande mot användning av förbehåll om återtaganderätt beträffande vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet.

Nämnda bestämmelser om information, kontantinsats och begränsning av återtaganderätt är knutna till det marknadsrättsliga system som marknads- föringslagen (1975zl418) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor är uttryck för. Tanken är att riktlinjer för reglernas tillämpning skall upprättas efter förhandlingar mellan konsumentverket och berörda näringslivsorganisationer och att reglerna på det sättet skall anpassas till de särskilda förhållandena inom olika branscher m. m. I sista hand ankommer det på marknadsdomstolen att genom åläggande eller förbud bestämma reglernas innehåll.

Utöver nu berörda bestämmelser innehåller konsumentkreditlagen såvitt angår kreditköp också regler om köparens befogenheter mot annan kreditgi- vare än säljaren, förbud mot vissa fordringsbevis. förtidsbetalning och handräckning för återtagande av vara m. m.

En närmare redogörelse för den nya lagen, som föreslås träda i kraft den 1 januari 1978, finns i avsnitt 2.3.

Även i Norge, Danmark och Finland pågår arbete med lagstiftning inom förevarande område. Arbetet har emellertid inte i något av dessa länder fortskridit lika långt som i Sverige. Av allt att döma kommer i varje fall inte Norge att följa det svenska exemplet med en konsumentkreditlag. Sannolikt väljer man i stället att skapa en kreditköpslag som inte är begränsad till konsumentområdet men vars viktigaste bestämmelser utgörs av Särregler för konsumentköp och i någon mån även för (vissa) kreditköp med förbehåll om återtaganderätt oavsett köpets karaktär av konsumentköp eller annat köp. Det norska kredittkjopsutvalget har i februari 1977 avgett ett i serien Norges offentlige utredninger (NOU) publicerat betänkande med titeln Kredittkjop m. v. (NOU 1977:12). Utvalgets förslag till lag om kreditköp m. m. återges i bilaga 3.

• Sida 23
•  Original

1.3. Utredningens efterföljande arbete

I direktiven uttalades att de nya former av konsumtionskredit som vunnit utbredning — låneköp och kreditkortssystem — motiverade en utredning med sikte på vad som kunde göras för att förbättra konsumentens ställning, varvid också lagen (1915:219) om avbetalningsköp borde ses över. För det fall att ytterligare bestämmelser till konsumentens skydd skulle tillföras denna lag fick enligt direktiven särskilt övervägas i vad mån lagens regler skulle begränsas till konsumentköp eller ha allmän räckvidd. På grundval av kreditköpkommitténs arbete har tillkommit en proposition

(1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag vilken innebär att regle- ringen av sådana avbetalningsköp som är konsumentköp bryts ut ur avbetalningsköplagen och att dessa avbetalningsköp blir föremål för en delvis ny reglering även i sak. En uppgift för kreditköputredningen har därför blivit att överväga avbetalningsköplagens framtid. I det sammanhanget har utredningen också haft att ta ställning till frågan i vad mån konsumentkre- ditlagens regler bör tjäna som förebild för bestämmelser utanför konsument- kreditområdet.

Såsom framgår av kapitlen 4 och 6 har dessa överväganden resulterat i förslag till en ny avbetalningsköplag som skiljer sig från den som ersätts huvudsakligen därigenom att systematik och terminologi följer konsument- kreditlagens modernare mönster.

Den nuvarande avbetalningsköplagen har tillkommit i nordiskt samarbete. 1 direktiven angavs att det var önskvärt att i sak bevara nordisk rättslikhet på området i den mån det kunde ske utan att man gjorde avkall på bl. a. de konsumentskyddssynpunkter som borde vara grundläggande för det svenska utredningsarbetet. Såsom framgått av föregående avsnitt — 1.2 — har det svenska lagstiftningsarbetet kommit längre än övriga nordiska länders och lett till proposition med förslag till konsumentkreditlag. Det är av naturliga skäl detta lagförslag och inte vad som kan tänkas bli resultatet av övriga nordiska länders lagstiftningsarbete som har tjänat som utgångspunkt för kreditköputredningens förslag till ny avbetalningsköplag.

Kreditköputredningen har sett frågan om avbetalningsköplagens framtid som sin egentliga uppgift. I betänkandet Konsumentkreditlag m. m. och den efterföljande propositionen har emellertid gjorts vissa uttalanden. som föranlett utredningen att redovisa sitt synsätt i fråga om konsumentkredit- lagen som allmän förebild utanför konsumentkreditområdet, särregler för sämre ställda näringsidkare och konsumentkreditlagens kreditköpsregler som förebild i andra konsumentkreditsammanhang. Vidare har en riksdags- motion gett anledning att nämna hur utredningen ser på köparens ställning vid factoring. Slutligen har utredningen uttalat sin åsikt i frågan om behovet av lagstiftning om leasing till näringsidkare mot bakgrund av att leasing kan vara ett alternativ till avbetalningsköp. Utredningens synpunkter i berörda frågor har sammanställts i kapitel 5.

• Sida 24
•  Original

• Sida 25
•  Original

2.1. Inledning

Utmärkande för kreditformen avbetalningsköp —enligt här använd definition — är att en vara säljs mot betalning i flera poster, av vilka minst en skall erläggas efter det att köparen har fått varan i sin hand, och att varan på grund av förbehåll från säljarens sida står som säkerhet för köparens förpliktel- ser.

Avbetalningsköp förekommer såväl vid privatpersoners förvärv av kapi— talvaror för enskilt bruk som vid näringsidkares anskaffning av maskiner och annan utrustning försin rörelse. Hittills har avbetalningsköpet haft sin största betydelse när det gäller konsumentkapitalvaror.

Tidigt uppkom ett behov av att genom särskild lagstiftning skydda avbetalningsköpare mot oskäligt hårda kontraktsvillkor. Därför infördes den alltjämt gällande lagen (1915:219)om avbetalningsköp. Lagen var ett resultat av nordiskt samarbete. Likartade lagar tillkom i Norge, Danmark och Finland. Kreditköpkommitténs betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkre- ditlag m. m. innehåller en tämligen utförlig redogörelse för bakgrunden till avbetalningsköplagen. l betänkandet behandlas också de ändringar i lagen som har tillkommit före år 1976. En översikt över lagen i dess nuvarande lydelse lämnas nedan i avsnitt 2.2.

Enligt en på betänkandet grundad proposition (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m. skall sådana avbetalningsköp som är konsu- mentköp avskiljas från avbetalningsköplagens tillämpningsområde för att i stället regleras i en konsumentkreditlag. Denna innebär bl. a. en i princip enhetlig reglering för alla konsumentkreditköp och en allmän förbättring av konsumentens ställning i kreditsammanhang. I vissa avseenden blir avbe- talningsköp annorlunda reglerade i konsumentkreditlagen än i avbetalnings- köplagen. En redogörelse för innehållet i konsumentkreditlagen finns i avsnitt 2.3.

För bilhandeln gäller en av konjunkturpolitiska hänsyn betingad reglering beträffande kontantinsats och kredittid. Den kan sägas bestå av dels förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, dels en med förordningen sammanhörande överenskommelse mellan kommerskollegium och Motorbranschens Riks- förbund (MRF). Regleringen behandlas i avsnitt 2.4. En i vissa hänseenden utförligare beskrivning finns i nämnda betänkande.

Till lagstiftning av särskilt intresse för kreditköputredningens arbete hör

• Sida 26
•  Original

också den nytillkomna generalklausulen i 36 & lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Generalklausulen utgör i olika sammanhang ersättning för eller komplement till civilrättsliga skyddsregler. Om generalklausulen handlar avsnitt 2.5.

2.3. Konsumentkreditlagen (1977:000)

Kreditköpkommitténs betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m.m. har lagts till grund för proposition (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m.

Propositionen innebär i huvudsak följande. Konsumentkreditlagen är uppdelad på fem huvudavsnitt med rubrikerna Inledande bestämmelser(1—4 åå), Marknadsföring av kredit (5—7 åå), Bestäm-

• Sida 34
•  Original

melser om kreditköp (8—23 &&), Betalningsansvar vid förlust av kontokort m. m. (24 &) samt Tillsyn m.m. (ZS—30%).

Enligt l & gäller konsumentkreditlagen kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren. Jfr 1 & konsumentköplagen (1973z877).

Under de förutsättningar i övrigt som anges i l & gäller således konsu- mentkreditlagen för alla former av kredit. Av de enskilda materiella bestämmelserna i lagen är det emellertid endast bestämmelserna om marknadsföring som har detta vidsträckta tillämpningsområde. Huvuddelen av lagens bestämmelser avser endast kreditköp (om detta begrepp, se nedan). Behovet av konsumentskydd har ansetts göra sig starkast gällande när kredit lämnas med direkt inriktning på köp.

Med beteckningen konsument avses enskild individ i egenskap av privatperson. Såsom näringsidkare betraktas envar — fysisk eller juridisk person —som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Se prop. s. 152.

l paragrafen talas om kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Har kreditgivaren på förhand beviljat konsument ett kreditutrymme som är avsett huvudsakligen för enskilt bruk och har sedan i visst fall kreditut- rymmet tagits i anspråk för köp av vara som är avsedd huvudsakligen för köparens näringsverksamhet, gäller enligt motivuttalande (se prop. s. 369) lagens 10 &, fastän denna bestämmelse (se nedan) i och för sig tar sikte på det enskilda kreditköpet. Näringsidkares kreditköp kan således — om motivutta- landet följs — under speciella omständigheter vara underkastat reglering i konsumentkreditlagen.

I Zä finns en rad definitioner av termer som förekommer i lagen. Med kreditgivare avses den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran. Kontantpris är det pris till vilket vara, tjänst eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant betalning. Kreditbelopp är vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed anstånd lämnas och vid lån det lånade beloppet. Kreditkostnad är det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. Effektiv ränta är kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Kreditfordran är summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.

Av de uppräknade termerna fordrar effektiv ränta en närmare kommentar. Termen är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om marknads- föring av kredit, vilka avser att tillförsäkra konsumenten den information han behöver för att bedöma och jämföra olika krediter. Konsumentkreditlagen innehåller inte några närmare föreskrifter om hur den effektiva räntan skall beräknas i olika fall. Enligt motiven (se prop. s. 89) ankommer det på konsumentverket att utarbeta riktlinjer och anvisningar i samråd med berörda näringsidkare och deras organisationer. Vissa formler som har redovisats i kreditköpkommitténs betänkande (s. 50 och 230) anses kunna

• Sida 35
•  Original

tjäna som ledning.

Det förtjänar påpekas att konsumentkreditlagen medför att sådana avbe- talningsköp som är konsumentköp regleras med användande av en annan terminologi än övriga avbetalningsköp.

Som redan framgått ären stor del av konsumentkreditlagens bestämmelser tillämpliga endast på kreditköp. Detta begrepp definieras i 3 9. Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erlägges med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Liksom avbetalningsköplagen är alltså konsumentkreditlagens kreditköps- bestämmelser begränsade till köp av vara.

Kreditköp föreligger först och främst vid betalningsanstånd, dvs. när säljaren utger varan till köparen utan att ha erhållit full betalning. Till denna grupp av kreditköp hör avbetalningsköp och delbetalningskrediter utan säkerhet i den sålda varan samt köp där hela betalningen skall erläggas vid ett enda tillfälle efter det att säljaren med eller utan förbehåll om återtaganderätt har lämnat ut varan till köparen.

Till kreditköp hänförs även fall då någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Det sistnämnda är fallet vid 5. k. låneköp, som karakteriseras av att köparen i samband med köpet ingår låneavtal med särskild kreditgivare, t. ex. en bank, som samarbetar med säljaren för finansiering av inköp hos denne. Kreditköp i lagens mening föreligger även om krediten inte beviljas i samband med visst inköp utan på förhand genom att en särskild kreditgivare, t. ex. ett kontokortsföretag, beviljar ett utrymme för fortlöpande kredit, som får användas för inköp (kontoköp) hos de säljare med vilka den särskilda kreditgivaren har träffat överenskommelse om denna form av lån från kreditgivaren till köpare. Detta system kan kallas extern kontokredit till skillnad från intern sådan, som utmärks av att det är säljaren själv —eller möjligen någon honom närstående — som lämnar köparen ett utrymme för fortlöpande kredit.

I 3 (i andra stycket finns en bestämmelse som har utformats efter mönster av 1 & andra stycket avbetalningsköplagen. Har ett avtal betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger enligt bestämmelsen ändå kreditköp, om detär avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

Vid förhyrning av varor för längre tid förekommer det ibland att avtalet innehåller en s. k. optionsklausul varigenom uthyraren lämnar konsumenten möjlighet att under den avtalade hyrestiden eller vid dess utgång bli ägare till varan, om konsumenten så önskar. Det kan här vara fråga om maskerade kreditköp. Men om parterna verkligen har velat lämna frågan om köp öppen till ett senare tillfälle bör enligt motiven avtalet naturligtvis betraktas som förhyrning till dess att konsumenten utnyttjar möjligheten att förvärva varan. Om detta sker på kredit blir konsumentkreditlagens regler i fortsätt- ningen gällande för parternas mellanhavande. I övrigt får det enligt motiven överlämnas åt rättstillämpningen att dra gränsen mellan kreditköp och hyresavtal med tillämpning av bestämmelsen i 3 & andra stycket. Se prop. s. 159 (jfr även 5. 348).

• Sida 36
•  Original

Enligt 4 g" är lagen tvingande till konsumentens förmån på det sättet, att avtalsvillkor som inskränker de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner konsumenten är ogiltigt. Konsumenten får däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens bestämmel- ser. Paragrafen avser avtalsvillkor varigenom konsumenten i förväg godtar inskränkning i sina rättigheter enligt lagen. Däremot hindrar paragrafen inte konsumenten att, när en befogenhet eller förmån som lagen tillerkänner honom har aktualiserats, i det konkreta fallet avstå från befogenheten eller förmånen med giltig verkan. Se prop. s. 369.

Konsumentkreditlagens regler om marknadsföring av kredit (5-7 åå) täcker alla kreditformer inom lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna utgör för konsumentkreditområdet ett komplement till marknadsföringsla- gens (1975zl4l8) på ett vidare fält gällande och allmänt utformade general- klausul om information (3é marknadsföringslagen).

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsument— synpunkt, kan marknadsdomstolen med stöd av 3 & marknadsföringslagen ålägga honom att lämna sådan information. Ett åläggande skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt. Fråga om åläggande tas upp av marknadsdomstolen efter ansökan av i första hand konsumentombuds- mannen (KO). Enligt marknadsföringslagen har KO rätt att, i sista hand med användande av vite, från näringsidkare infordra utredning i ärende om tillämpning av 3 &. Beslut i fråga om åläggande hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. 1 fall som inte är av större vikt får fråga om åläggande prövas av KO genom informationsföreläggande. Har sådant föreläggande godkänts gäller det mot näringsidkaren såsom ett av marknadsdomstolen meddelat åläg- gande. Fråga om utdömande av vite prövas av allmän domstol på talan av åklagare.

Inom ramen för sin roll inom det marknadsrättsliga systemet — till vilket nu beskrivna reglering hör — bevakar konsumentverket, i vilket KO numera ingår, vad som sker på marknaden och tar vid behov upp överläggningar med berörda näringsidkare och organisationer i syfte att på frivillig väg få till stånd överenskommelser om marknadsföring i lagens anda.

Det är inte minst den sistnämnda verksamheten och möjligheten för konsumentverket att utfärda vägledande anvisningar som har utgjort motiv för anknytning av konsumentkreditlagens bestämmelser om informations- plikt till det marknadsrättsliga systemet. Se prop. s. 86.

Enligt Så konsumentkreditlagen skall näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden och kontantpriset anges.

Information enligt vad nu angetts behöver dock ej lämnas, om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl. Den andra undantagsregeln tar sikte bl. a. på den situationen att det visar sig vara förenat med särskilt stora svårigheter att lämna information om t. ex. den effektiva räntan på ett hanterligt och rättvisande sätt. Se prop. s. 162.

Innan kreditavtal sluts skall enligt 6é näringsidkare som lämnar eller

• Sida 37
•  Original

förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden och i den omfattning som anges i 5 å. Informationen skall lämnas skriftligen.

Syftet med bestämmelserna om informationsplikt är att konsumenten skall få tydliga upplysningar om den reella kreditkostnaden och ett gott underlag förjämförelser mellan olika krediterbjudanden. Det är därför som uppgift om den effektiva räntan intar en central ställning. Se prop. s. 88. Termen har kommenterats i det föregående.

Anknytningen till det förut beskrivna marknadsrättsliga systemet kommer till uttryck i 7å, enligt vilken det i fråga om underlåtenhet att lämna information som anges i 5 och 6 åå eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen.

I den använda formuleringen ligger en erinran om att det enligt 3å marknadsföringslagen kan prövas huruvida även annan information än den som anges i 5 och 6 åå konsumentkreditlagen kan anses ha särskild betydelse från konsumentsynpunkt vid marknadsföring av kredit.

En mycket stor del av konsumentkreditlagen (8—23 åå) upptas av bestäm- melser som gäller endast för kreditköp enligt definitionen i 3 å. Åtminstone i princip tillämpliga på kreditköp av alla slag är regler om kontantinsats, köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren, förbud mot vissa fordringsbevis, förtidsbetalning och förbud mot viss avräkning (8—14 åå). Därutöver finns bestämmelser (15—23 åå) för endast avbetalningsköp och andra kreditköp med förbehåll om återtaganderätt.

Regler om kontantinsats vid kreditköp finns i 8 och 9 åå. Ett syfte med kravet på kontantinsats är att betalningssvaga konsumenter skall avhållas från oöverlagda köp av umbärliga varor på betungande kreditvillkor, som de kanske inte kan fullgöra. Risken för sådana oöverlagda köp har ansetts särskilt framträdande vid avbetalningsköp och andra fall där säljaren är ursprunglig kreditgivare. Se prop. s. 100 ff.

Enligt 8å skall vid kreditköp säljaren av köparen ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat. Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

I motiven framhålls att man rör sig på ett vidsträckt område som inrymmer många skilda branscher, ett flertal olika kreditformer — vilka kan förändras och utökas med nya —samt en svåröverskådlig mängd varor av olika karaktär och i skilda prisklasser. Detta är huvudorsaken till att reglerna om kontant- insats inte har gjorts fasta och till att de — liksom bestämmelserna om marknadsföring av kredit — har anknutits till det marknadsrättsliga systemet. Se prop. s. 102.

Anknytningen kommer till uttryck i 9 å. Säljer näringsidkare för egen eller annans räkning vara utan att iaktta vad som sägs i 8 å, skall det enligt 9å anses utgöra handling som avses i 2å marknadsföringslagen.

Den sistnämnda bestämmelsen är en generalklausul som riktar sig mot otillbörlig marknadsföring. Företar näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen med stöd av 2 å

• Sida 38
•  Original

marknadsföringslagen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företa annan liknande handling. Till 2å ansluter sådana regler om vite och handläggning som kompletterar 3 å. I stället för informationsföreläggande förekommer här förbudsföreläggande.

Det är tänkt att konsumentverket genom överläggningar och förhandlingar med näringsidkaresidan samt genom utfärdande av riktlinjer och anvisningar rörande kontantinsats vid konsumentkreditköp skall i hög grad kunna påverka betraktelsesättet såvitt gäller bedömningen av vad som skall krävas enligt 8 å konsumentkreditlagen. Ytterst ankommer emellertid bedöm— ningen på marknadsdomstolen.

Motiven innehåller en del vägledande uttalanden. Där framhålls att 8 å lämnar utrymme för att i undantagsfall helt efterge kravet på kontantinsats, men att å andra sidan god sed på marknaden kan kräva uttag av högre kontantinsats än som motsvarar 20 procent av kontantpriset. Se prop. s. 166 f.

Enligt motiven står det idag i överensstämmelse med god sed på marknaden att inte ta ut kontantinsats vid kreditköp som sker inom ramen för kontokortssystem av den typ som numera har vunnit utbredning på marknaden. Detta är en praxis som enligt motiven tills vidare bör bibehållas. Av betydelse för denna ståndpunkt är att det kan anses ligga isjälva idén med kontokortssystemen att kontohavaren inte skall vara beroende av att ha kontanter tillgängliga. Se prop. s. 101, 103 f. och 167.

Det sägs också i motiven, att möjlighet bör finnas att efterge kravet på kontantinsats vid kreditköp som avser varor med förhållandevis lågt värde eller där kredittiden är kort. Se prop. s. 105.

Enligt ett annat uttalande kan det finnas skäl att godta en lägre kontantinsats än 20 procent beträffande mycket dyra och värdebeständiga varor, där behovet av att genom krav på viss minsta kontantinsats motverka oöverlagda köp är föga framträdande och i vart fall kan tillgodoses genom en procentuellt lägre konantinsats. Se prop. s. 106 f.

Vid hemförsäljning där ångervecka gäller bör det enligt motiven kunna komma i fråga att ge kontantinsatskravet den innebörden, att kontantinsats skall erläggas först efter det att ångerfristen utgått. Se prop. s. 167.

Enligt 30å gäller bestämmelserna i 8 och 9 åå inte kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1975190) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Bestämmelser av det slag som avses i 30å finns f. n. i förordningen (1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och i den därtill anknytande s. k. avbetal- ningsöverenskommelsen. Om den regleringen, se avsnitt 2.4.

När det gäller att bedöma den praktiska betydelsen av konsumentkredit- lagens regler om kontantinsats måste hänsyn också tas till följderna av lagens bestämmelser om begränsning av återtaganderätten (se nedan). Denna begränsning är ägnad att minska förekomsten av betalningsanstånd och låga kontantinsatsuttag.

1 10 å finns bestämmelser om köparens befogenheter mot annan kreditgi- vare än säljaren. Bakgrunden till regleringen är följande.

Det har blivit allt vanligare att konsument såsom köpare och kredittagare kommer in i ett trepartsförhållande. Så är fallet vid låneköp och extern

• Sida 39
•  Original

kontokredit. Även när det gäller avbetalningsköp och andra fall av betal- ningsanstånd kan en särskild kreditgivare komma in i bilden. Det är i synnerhet vid avbetalningsköp vanligt att säljaren genom överlåtelse eller pantsättning av sina rättigheter enligt köpekontraktet till en bank eller ett finansieringsföretag bereder sig betalning för sin fordran, medan köparen såvitt angår krediten får en ny motpart till vilken han har att betala sin skuld på grund av köpet.

I fråga om överlåtelse av fordran gäller som huvudregel att den till vilken fordringen har överlåtits inte har bättre rätt gentemot gäldenären än överlåtaren hade. Alla invändningar som gäldenären kunnat rikta mot överlåtaren kan han också göra gällande mot den nya borgenären. Motsva- rande huvudregel gäller vid pantsättning. Det förekommer emellertid att en köpare genom klausul i kreditköpsavtal frånsäger sig rätten att göra gällande invändningar mot den som övertar säljarens rätt enligt avtalet (s. k. cut-off- klausul). _

Vid låneköp och extern kontokredit grundas krediten formellt sett på ett särskilt avtal mellan köparen och annan kreditgivare än säljaren. Allmänna rättsprinciper ger därför inte köparen någon rätt att mot kreditgivarens krav på betalning göra invändning om exempelvis fel i varan.

Genom konsumentköplagen (19731877) skapades ett visst skydd för konsumenten i trepartsförhållanden. Har säljaren lämnat anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran, är köparen enligt 15å konsumentköplagen inte bunden av villkor, varigenom han helt eller delvis har avstått från rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot ny borgenärs krav på betalning. Enligt 16 å får vid låneköp som omfattas av bestämmelsen köparen mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan framställa mot säljaren. Bestämmelsen omfattar endast fall där krediten lämnas i samband med köpet. En sådan situation föreligger inte när konsumenten på förhand har beviljats ett kreditutrymme av t. ex. ett kontokortsföretag.

Den invändningsrätt som konsumentköplagen tillförsäkrar konsumenten har sin största betydelse i fall där säljaren blivit insolvent och konsumenten därför inte hos honom kan bereda sig täckning.

Genom konsumentkreditlagens 10 å — som skall ersätta konsumentköpla- gens 15 och 16 åå — förstärks konsumentens ställning ytterligare. Det har ansetts rimligt att en kreditgivare som möjliggör eller underlättar för säljaren att utnyttja den försäljningsmässigt sett gynnsamma kreditköpsformen, vilken båda har fördel av, åläggs ett vidsträckt ansvar mot köparen. Se prop. s. 114.

Enligt 10 å får vid alla kreditköp enligt lagens definition — således även när extern kontokredit anlitas — köparen mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. Och har köparen på grund av köpet anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation, svarar kreditgivaren lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgi- varen är dock ej skyldig att betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.

Ett framträdande syfte med det senare slaget av befogenhet för köparen är

• Sida 40
•  Original

att denne skall i möjligaste mån vara garanterad att återfå vad han presterat på grund av köpet, om detta hävs. Befogenheten har liksom den redan i konsumentköplagen reglerade invändningsrätten sin största betydelse i fall där säljaren blivit insolvent och köparen därför inte hos honom kan bereda sig täckning. Jfr prop. s. 114.

Även användning av löpande fordringshandling i samband med kreditköp kan vara till nackdel för köparen. Denne kan inte mot tredje man som i god tro förvärvar sådan handling framställa samma invändningar som han kunnat göra mot säljaren.

I 17å konsumentköplagen finns ett straffsanktionerat förbud som skall ersättas med ett på visst sätt utvidgat och likaledes straffsanktionerat förbud i 11 å konsumentkreditlagen. Enligt sistnämnda bestämmelse får kreditgivare inte motta av köparen ingången växelförbindelse beträffande fordran på grund av kreditköpet (något som dock inte gäller egen växel, som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen). Kreditgivaren får ej heller till bevis för sin fordran motta av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse, vars överlåtande eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invänd- ningar på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar handlingen.

Om emellertid en löpande fordringshandling trots förbudet kommer i omlopp är frågan om köparens invändningsrätt underkastad de bestämmelser som enligt särskild lagstiftning — t. ex. växellagen — gäller för ifrågavarande handling.

I 12 och 13 åå finns regler om förtidsbetalning. Såsom ett undantag från huvudregeln i gällande rätt — och efter mönster av 6 å tredje stycket avbetalningsköplagen — föreskrivs i 12 å första stycket för alla former av kreditköp att köparen alltid har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid. En ovillkorlig rätt att reglera skulden i förtid har ansetts vara av värde för köparen inte endast om betalning är nödvändig för att han skall få förfoganderätt över varan utan även i t. ex. fall där kreditkostnaden är hög (om reduktion med hänsyn till ej utnyttjad kredittid, se nedan). Jfr prop. s. 117.

Kreditgivaren å sin sida får enligt 12 å andra stycket - som bör jämföras med 2 å första stycket avbetalningsköplagen — kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll om detta samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Bestämmelsen utgör dock ej hinder för bank eller annan kreditgivare att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om skyldighet därtill följer av annan författning (se 12 å tredje stycket).

Avbetalningsköplagen innehåller inga bestämmelser som begränsar sälja- rens möjlighet att göra gällande förbehåll om förtida betalning (eller återtaganderätt) på annan grund än köparens betalningsdröjsmål. Konsu- mentkreditlagen däremot godtar endast betalningsdröjsmål som grund. Se prop. s. 119.

Såsom framgår av en jämförelse med 15å andra stycket har 12 å andra stycket utformats med särskild tanke på avbetalningsköpen (jfr avbetalnings- köplagen där samordningen mellan påföljderna förtidsbetalning och återta- ganderätt kommit till uttryck i en och samma bestämmelse, 2 å första

• Sida 41
•  Original

stycket). Konsumentkreditlagens bestämmelse om rätt för kreditgivare att kräva betalning i förtid är emellertid tillämplig på alla former av kredit- köp.

1 fall där kreditavtalet hänför sig till ett visst köp sätts dröjsmålsbeloppet i relation till den ursprungliga kreditfordringen (dock med beaktande av att kreditfordringens storlek kan förändras med variation i kreditkostnaden under avtalstiden). När det gäller kreditköp med användande av kontokredit bör enligt motiven utgångspunkten vara inte det enskilda köpet utan kontots saldo. Det är alltså med detta, den totala aktuella kreditfordringen i utgångsläget för bedömningen, som ett till en eller flera debiteringar hänförligt dröjsmålsbelopp skall jämföras. Se prop. s. 174 f.

1 2 å första stycket avbetalningsköplagen avses med särskild påföljd inte endast utkrävande av betalning i förtid och återtagande av varan utan också t. ex. utkrävande av vite. Det har inte befunnits nödvändigt att reglera mer än de två förstnämnda påföljderna i konsumentkreditlagen. När det gäller t. ex. Vitesklausuler i avtal om konsumentkreditköp förlitar man sig på general- klausulen i 36 å avtalslagen såsom korrektiv (se prop. s. 122). Jfr avsnitt 2.5 nedan.

När förtidsbetalning sker på köparens eller kreditgivarens initiativ skall enligt 13å vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Frånsett behandlingen av uppläggningskostnaden har således i konsu- mentkreditlagen för enkelhetens skull valts en schablonmässig beräkning som till skillnad från avbetalningsköplagens motsvarande regler grundar sig på förhållandet mellan ej utnyttjad kredittid och avtalad kredittid. Enligt motiven är det för tillämpningen av bestämmelserna i 13 å en underförstådd förutsättning att den i kreditfordringen ingående kreditkostnaden till någon del kan anses hänförlig till den ej utnyttjade kredittiden, något som alltid anses böra vara fallet vid sedvanliga delbetalningsköp och låneköp. Se prop. s. 177.

Det bör redan här anmärkas att reduceringsreglema i 13 å skall tillämpas vid den avräkning som äger rum när en vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt tas tillbaka (se 17å tredje stycket).

Enligt 14 å får belopp som köparen erlägger för avräkning på viss kreditfordran i anledning av kreditköp inte först avräknas på annan fordran.

Bestämmelsen tar sikte på s.k. avräkningsförbehåll, dvs. avtalsvillkor varigenom köparen på förhand avstår från befogenheten att själv avgöra på vilken av flera förfallna skulder till samma kreditgivare avräkning skall ske vid betalning som inte täcker allt vad han är skyldig.

Förbudet att göra gällande avräkningsförbehåll har betydelse i fall där säkerhet har ställts för ifrågavarande kreditfordran eller dröjsmålsräntan för denna fordran är högre än räntan för fordran på vilken kreditgivaren vill avräkna inbetalningen. Huvudorsaken till bestämmelsens tillkomst är förhål- landena vid kreditköp med återtaganderätt. Enligt 8 å avbetalningsköplagen är avräkningsförbehåll med visst undantag utan verkan. Man har velat

• Sida 42
•  Original

förhindra att återtaganderätten faktiskt kopplas till annan fordran. Undan- taget gäller förbehåll om avräkning mot fordran på reparation eller annan åtgärd med avseende på godset. Något motsvarande undantag har inte befunnits motiverat i konsumentkreditlagen.

Vid köp med användande av kontokredit blir enligt motiven kontots saldo att betrakta som kreditfordran. Bestämmelsen i 14 å utgör således inte hinder mot att kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, avräknar erlagt belopp mot kontots saldo, även om i denna fordran ingår belopp som hänför sig till olika köp. Se prop. s. 177.

Konsumentkreditlagens avsnitt om kreditköp innehåller en rad bestäm- melser som avser endast kreditköp med förbehåll om återtaganderätt (15—23 åå). Avsnittet innehåller vissa regler — 15å tredje stycket och 21 å tredje stycket — som i praktiken mycket kraftigt begränsar användningsom- rådet för denna form av kredit vid konsumentköp. Såsom framgår av det följande kan nämnda regler åtminstone på sikt medföra att förbehåll om återtaganderätt kommer till användning i huvudsak beträffande bilar och båtar.

Till skillnad från avbetalningsköplagen gäller 15—23 åå konsumentkredit- lagen inte bara delbetalningsköp där minst en post skall erläggas i efterhand utan också kreditköp där hela betalningen skall erläggas på en gång efter varans utlämnande.

I stort sett har avbetalningsköplagens regelsystem efterbildats. Bland avvikelserna kan nämnas att konsumentkreditlagen inte medger utkrävande av restskuld.

Med förbehåll om återtaganderätt avses enligt 15 å första stycket avtals- villkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtal. Ett sådant förbehåll kan formuleras på olika sätt. Avgörande är villkorets reella innebörd. Definitionen omfattar således båda de typer av förbehåll som anges i 1 å avbetalningsköplagen.

Ett grundläggande krav för att en vara skall kunna återtas från köparen är givetvis — oavsett om köpet omfattas av konsumentkreditlagen eller inte — att avtalet innehåller ett förbehåll om återtaganderätt som är giltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler och att de i avtalet uppställda förutsättning- arna för att förbehållet skall få åberopas är uppfyllda.

Enligt 15 å andra stycket konsumentkreditlagen — som skall jämföras med 2å första stycket avbetalningsköplagen — får förbehåll om återtaganderätt göras gällande endast under förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning och köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen.

Enligt motiven (se prop. s. 372) kan ett förbehåll anses ha gjorts i samband med köpet även om det har uppställts (kort) efter varans överlämnande. Att ett förbehåll inte kan göras gällande mot t. ex. köparens borgenärer hindrar inte att det kan ha verkan mellan parterna. En anknytning till vad som gäller i sakrättsligt hänseende har emellertid skett såvitt avser förutsättningen att förbehållet måste ha gjorts av säljaren för att trygga hans egen rätt till betalning. Förbehåll om återtaganderätt saknar alltså verkan även mellan partema, om det t. ex. har uppställts vid låneköp.

• Sida 43
•  Original

Det skall påpekas att 5. k. kopplingsförbehåll i undantagsfall är möjliga på avbetalningsköplagens område men inte enligt konsumentkreditlagen.

Konsumentkreditlagen tillåter inte att återtaganderätt används som påföljd för annat kontraktsbrott än dröjsmål med betalningen av kreditfordringen. Här föreligger således en skillnad i förhållande till avbetalningsköplagen, liksom när det gäller förtida betalning såsom påföljd.

Liksom enligt avbetalningsköplagen måste ett påföljdsgrundande betal- ningsdröjsmål uppfylla vissa kvalifikationskrav i fråga om tidslängd och belopp vilka i princip överensstämmer med förutsättningama för att betal- ning skall fä utkrävas i förtid med stöd av förfalloklausul. Konsumentkre- ditlagen föreskriver dubbelt så lång tidsfrist som avbetalningsköplagen. Och kravet på att dröjsmålsbeloppet alltid måste överstiga en tiondel av kredit— fordringen innebär att återtaganderätten enligt konsumentkreditlagen — till skillnad från vad som är fallet enligt avbetalningsköplagen — upphör när nio tiondelar av kreditfordringen har betalats (däremot upphör inte utmätnings- förbudet enligt 23 å).

En förutsättning som helt saknar motsvarighet i avbetalningsköplagen är att dröjsmålsbeloppet måste avse en del av kreditfordringen som inte blivit preskriberad. Bestämmelsen kan sägas utgöra ett undantag från principen att sakrättsliga anspråk inte kan preskriberas.

I 15 å tredje stycket finns konsumentkreditlagens tredje koppling till det marknadsrättsliga systemet. Använder näringsidkare förbehåll om återta- ganderätt vid försäljning av vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämp- ning.

I motiven betonas, att den primära funktionen hos ett förbehåll om återtaganderätt är att bereda säljaren säkerhet för den lämnade krediten. Ett förbehåll skall därför inte få tjäna som enbart påtryckningsmedel, något som hittills ibland har varit fallet. Syftet med regleringen i 15 å tredje stycket är att uppnå en begränsning av användningen av förbehåll om återtaganderätt till relativt dyra och värdebeständiga varor för vilka det finns en fungerande andrahandsmarknad. Se prop. s. 127 ff. Det torde huvudsakligen vara bilar och båtar samt vissa hushållsmaskiner som motsvarar dessa krav (märk emellertid 21 å tredje stycket).

Kopplingen till det marknadsrättsliga systemet sker denna gång genom hänvisning till avtalsvillkorslagen. Den lagens centrala bestämmelse är en generalklausul i 1 å. Är villkor som näringsidkare använder vid erbjudande av exempelvis vara till konsument för enskilt bruk med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. För handläggningen av fråga om förbud gäller bestämmelser som till stor del motsvarar reglerna om handläggning av fråga om tillämpning av generalklausulema i marknadsföringslagen. Liksom enligt den lagen kan KO i fall som inte är av större vikt själv pröva förbudsfråga

• Sida 44
•  Original

genom förbudsföreläggande.

Den verksamhet som bedrivs inom ramen för avtalsvillkorslagen utgörs i betydande omfattning av förhandlingar mellan konsumentverket och berörda näringsidkare eller branschorganisationer. Genom förhandlingsme- toden och det näringsrättsliga systemet i övrigt (se ovan) blir det enligt motiven möjligt att göra en nyanserad bedömning av en varas lämplighet som kreditsäkerhet och att ta hänsyn till inte endast nu rådande förhållanden utan också den fortgående utvecklingen på marknaden för olika produkter. Det blir även möjligt att låta näringsidkare använda sig av återtaganderätt i något större utsträckning under en övergångstid. Se prop. s. 128.

Förbud som enligt 15 å tredje stycket kan riktas mot förbehåll om återtaganderätt är såsom tidigare påpekats av näringsrättslig karaktär. Detta hindrar emellertid inte en återverkan på det civilrättsliga planet. Enligt motiven (se prop. s. 180) torde ett villkor som kan förbjudas eller rentav har förbjudits av marknadsdomstolen vid bedömning i ett enskilt fall ofta kunna lämnas utan avseende med stöd av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 å avtalslagen (jfr avsnitt 2.5).

I 16 å konsumentkreditlagen finns en bestämmelse om möjlighet för köparen att avvärja återtagande och förtida betalningsskyldighet sedan han råkat i kvalificerat betalningsdröjsmål. Om köparen efter utgången av den i 15 å andra stycket angivna tiden men innan varan återtas erlägger belopp som inte har betalats i rätt tid jämte ränta och kostnader enligt de grunder som anges i 17 å tredje-femte styckena (se nedan) får enligt 16 å kreditgivaren ej återta varan på grund av dröjsmålet. Inte heller får kreditgivaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor om förtidsbetalning.

Denna reglering skall jämföras med 2å andra stycket avbetalningsköp- lagen enligt vilket lagrum det krävs att det av närmare beskriven anledning skulle vara obilligt att utkräva påföljden (återtagande, förtidsbetalning m. m.). Köparen har dock alltid möjlighet att undgå yrkat återtagande genom slutreglering enligt 6 å första stycket avbetalningsköplagen.

I 17 och 18 åå konsumentkreditlagen finns bestämmelser om uppgörelse mellan parterna när varan återtas, vare sig detta sker genom handräckning eller verkställighet av dom eller utan myndighets medverkan. Regleringen bygger på det system som finns i avbetalningsköplagen (3—5 åå).

Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återta varan, skall enligt 17å första stycket avräkning göras mellan honom och köparen.

Enligt I7å andra stycket tillgodoräknas köparen varans värde vid återta- gandet. Vid beräkning av värdet äger 3 å avbetalningsköplagen motsvarande tillämpning.

När det gäller principerna för värderingen hänvisar motiven till prop. 1953z3, som låg till grund för den senaste mera omfattande ändringen av avbetalningsköplagen. I motiven anmärks vidare följande. Vad säljaren kan antas ”utvinna" genom att på lämpligt sätt sälja varan omfattar vad som kan antas inflyta genom försäljningen med avdrag av försäljningskostnaderna. Av 1953 års proposition framgår att i princip alla försäljningskostnader skall beaktas, såväl fasta kostnader som mera speciella, t. ex. för annonsering, transport och reparation. Säljaren får däremot inte tillgodoräkna sig handels- vinst på den nya försäljningen. Det kan inträffa att kreditgivaren för att kunna verkställa ett återtagande måste betala vissa skulder som egentligen åvilar

• Sida 45
•  Original

köparen. Denne kan t.ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som verkställt reparation har rätt att kvarhålla varan som säkerhet för reparationsfordringen (retentionsrätt). Om kreditgivaren då för att få ut varan tvingas betala reparationsfordringen bör hänsyn härtill tas vid bestämmandet av varans värde vid avräkningsförfarandet. Detta torde överensstämma med vad som gäller enligt avbetalningsköplagen. Vad nu sagts bör gälla även när retentionsrätt utövas för andra fordringar än reparationsfordringar och kreditgivaren på grund härav är skyldig att betala sådan fordran för att återtagandet skall kunna verkställas. Se prop. l976/ 77:123 s. 181 f.

1 l7å tredje-femte styckena anges vad kreditgivaren får räkna sig till godo.

Kreditgivaren får först och främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt 13 å.

] motiven anmärks att avtalets uppgifter om kreditköpsfaktorerna normalt kan läggas till grund för beräkningen av vad kreditgivaren skall tillgodoräk- nas. Handräckning är utesluten om dessa uppgifter är ofullständiga eller felaktiga (jfr 20 och 21 åå). Vid domsverkställighet blir domens innehåll avgörande. Av domen kan följa att från kontraktet avvikande uppgifter om kreditköpsfaktorerna skall läggas till grund vid avräkningsförfarande. Köparen kan t. ex. ha vunnit framgång med en invändning om att kontraktets kontantprisuppgift ej motsvarar faktiskt tillämpat kontantpris eller att kreditkostnaden är oskäligt hög. Se prop. s. 182.

För det andra får kreditgivaren tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 å räntelagen (1975:635), vilket betyder fyra procent över det vid varje tidpunkt gällande diskontot. Någon motsva- rande begränsningsregel finns inte i avbetalningsköplagen.

Är det fråga om handräckning måste enligt motiven yrkande om dröjsmålsränta framställas senast vid åtenagandeförrättningen. Innehåller åberopat kontrakt bestämmelser om dröjsmålsränta kan kreditgivaren anses ha yrkat sådan ränta. Se prop. s. 182.

Kreditgivaren får för det tredje tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kredit- givarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

Enligt avbetalningsköplagen får säljare tillgodoräkna sig gottgörelse för försäkringspremie som säljaren har att fordra och som inte inräknats i avbetalningspriset. Konsumentkreditlagen saknar motsvarighet till denna bestämmelse och motiven anger att kostnad för försäkring — liksom all annan ersättning som säljaren betingar sig utöver kontantpriset —enligt konsument- kreditlagen är att betrakta som kreditkostnad och därför ingår i den del av kreditfordringen som tillgodoräknas kreditgivaren efter reduktion enligt 13 å. Se prop. s. 183.

• Sida 46
•  Original

Konsumentkreditlagen tillåter inte vare sig kopplings- eller avräknings- förbehåll. Det har därför inte kommit i fråga att införa någon motsvarighet till bestämmelsen i avbetalningsköplagen om tillgodoräknande av reparations- ersättning o.d.

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas större belopp än kreditgiva- ren,får varan enligt 18 åförsta stycket återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av utmätningsman (se nedan), nedsätter mellanskillnaden hos denne. Bestämmelsen överens- stämmer med avbetalningsköplagens regel. Kreditgivaren skall således aldrig kunna bereda sig en särskild förmån genom att göra gällande påföljden återtagande.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen får kreditgivaren ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden).

I sistnämnda avseende föreligger en skillnad i förhållande till avbetalnings- köplagen, som ger säljaren rätt att kräva ut restskulden. Motiven till konsumentkreditlagen ger uttryck åt synsättet att en kreditgivare som väljer det för honom fördelaktiga återtagandealternativet — och alltså inte kräver ut sin fordran i vanlig ordning — i gengäld bör få nöja sig med det värde som återtagandet kan tillgodoföra honom. Det kommer då att ligga i säljarens intresse att använda förbehåll om återtaganderätt endast när det gäller varor, som är lämpade att utgöra säkerhet för den lämnade krediten. Ett annat anfört skäl är att systemet understödjer kravet på kontantinsats och önskemålet om en till varans livslängd anpassad kredittid. Se prop. s. 133 f.

Köparen får enligt 19 å inom 14 dagar återlösa vara som har återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan föreligga enligt avräkningen. Motsvarande reglering finns i avbetalningsköplagen (6 å andra stycket).

Det kan anmärkas att konsumentkreditlagen inte innehåller någon motsvarighet till 7 å avbetalningsköplagen, som reglerar det fallet att flera föremål har sålts genom samma avbetalningsköp.

Konsumentkreditlagen ansluter i stort sett till avbetalningsköplagens system vad gäller handräckning och verkställighet av dom varigenom köparen förpliktats utge vara i enlighet med förbehåll om återtaganderätt.

Enligt 20å första stycket — som skall jämföras med lOå första stycket avbetalningsköplagen — får kreditgivaren hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning att det om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

De krav på handlingens innehåll som konsumentkreditlagen ställer har syftet att skapa underlag för utmätningsmannens bedömning av ärendet. Rent faktiskt kan de också framtvinga att den som säljer en vara med återtaganderätt lämnar köparen viss viktig information om kreditköpets innebörd (jfr 6 å). Se prop. s. 185.

För handräckning krävs att en skriftlig köpehandling har upprättats och underskrivits av båda parter (jfr avbetalningsköplagen som endast kräver köparens underskrift). Saknas uppgifter som krävs enligt första stycket, skall ansökningen om handräckning enligt motiven omedelbart avslås. Detsamma

• Sida 47
•  Original

gäller om köparen visar sannolika skäl att kontraktet innehåller felaktig uppgift, exempelvis om kontantpriset. Se prop. s. 185 och 373 (jfr s. 360).

Ansökan om handräckning skall enligt 20 å andra stycket göras skriftligen samt innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Denna uppgift är nödvändig för att utmätningsmannen skall kunna göra den prövning som avses i 21 å första stycket (se nedan). Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling som anges i 20å första stycket. Vid brister i dessa avseenden bör enligt motiven utmätningsmannen bereda sökanden tillfälle att komplettera ansökningen. Sker ej komplettering skall ansökningen avslås. Se prop. s. 185.

Handräckning får enligt 21 å första stycket konsumentkreditlagen beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar som anges i 15 å andra stycket föreligger. Denna bestämmelse motsvaras i avbetalningsköplagen av 11 å första stycket.

I motiven till konsumentkreditlagen uttalas, att ansökningen genast skall avslås, om det redan av ansökningshandlingarna framgår att de angivna förutsättningama inte är uppfyllda eller om det i handräckningsmålet framkommer omständighet som ger anledning till tvekan huruvida förut- sättningama är uppfyllda. Se prop. s. 186.

Det förekommer att köparen erlägger betalning på ett så sent stadium som vid förrättningen i ett handräckningsmål. Han kan likväl genom betalningen avvärja ett återtagande om förutsättningama enligt 16 å är uppfyllda. Kreditgivaren är inte skyldig att godta ett lägre belopp även om detta är så stort att kvalificerat dröjsmål enligt 15å andra stycket inte längre skulle föreligga. Om kreditgivaren emellertid godtar sådan betalning, går han miste om rätten att återta varan på grund av dröjsmålet. Se prop. s. 186.

Såsom en följd av regleringen i 15 å tredje stycket föreskrivs i 21 å andra stycket att handräckning ej får beviljas om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot marknadsrättsligt förbud.

Konsumentkreditlagen innehåller inte någon motsvarighet till 11 å sista stycket avbetalningsköplagen, där det föreskrivs att handräckning ej får beviljas om köparen visar sannolika skäl för att varan har sålts till oskäligt högt pris. En sådan bestämmelse har ansetts obehövlig i konsumentkredit- lagen med hänsyn till dennas regler om avräkning och bortfall av restskuld. Se prop. s. 135.

Enligt 21 å tredje stycket får handräckning eller domsverkställighet inte beviljas för återtagande av vara som enligt 65 å utsökningslagen undantas från utmätning.

Från utmätning undantas enligt sistnämnda lagrum bl.a. möbler och annan utrustning som är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Vidare undantas föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk och utrustning som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet, allt till skäligt värde. Bestämmelsen gör det möjligt att undanta exempelvis elektriska hushållsapparater från utmätning. I praktiken förekommer att även TV- apparat och under speciella omständigheter t. o. m. bil inbegrips i gäldenärens s. k. beneficium. Huruvida viss sak som gäldenären har ingår i hans beneficium är en fråga som kan besvaras olika i olika verkställighetsärenden beroende på gäldenärens situation. Vad som skall undantas från utmätning kan också variera från tid till annan beroende på standardutvecklingen för

• Sida 48
•  Original

människor i gemen och därmed sammanhängande förändringar i det allmänna synsättet. Se prop. s. 187.

Avbetalningsköplagens närmaste motsvarighet till 21 å tredje stycket konsumentkreditlagen är ett till nödvändiga gång- och sängkläder begränsat återtagandeförbud enligt en bestämmelse — 11 å andra stycket (se även 15 å första stycket) — som kommer att upphävas samtidigt med att konsument- kreditlagen träder i kraft.

I fråga om handräckning och verkställighet av dom äger — utöver bestämmelserna i 20 och 21 åå — lOå tredje och fjärde styckena, 12—15 åå samt 16å första stycket avbetalningsköplagen motsvarande tillämpning, varvid hänvisningen i 14 å andra stycket till 5 å första stycket skall avse 18 å första stycket konsumentkreditlagen. Detta framgår av 22 å konsumentkre- ditlagen.

Vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får enligt 23å ej utmätas för fordran på grund av kreditköpet. Detta utmätningsförbud har sin motsvarighet i 16 å andra stycket avbetalningsköplagen.

Såsom framgår av redogörelsen för avbetalningsköplagen finns där — i 17 å andra stycket — en bestämmelse om att avtal om domstols behörighet att uppta tvist angående avbetalningsköp är utan verkan, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkommit. Konsumentkreditlagen innehåller inte någon bestämmelse som riktar sig mot prorogationsklausuler eller skiljeklausuler. Frågan om verkan av sådana klausuler får bedömas efter allmänna regler. Begränsningar kan följa av lagstiftning rörande konsumenttvister om mindre värden. Härtill kommer den spärr som generalklausulen i 36 å avtalslagen utgör (se avsnitt 2.5).

Ett särskilt avsnitt i konsumentkreditlagen utgör dennas 24 å,som handlar om betalningsansvar vid förlust av kontokort. Med kontokort avses legiti- mationshandling som utfärdats av kreditgivaren såsom bevis om kontokredit för förvärv av vara eller annat. Avtalsvillkor som innebär att kontohavare skall vara betalningsskyldig för belopp, som påförts kontot genom att kontokort har använts av obehörig, får göras gällande endast om kontoha- varen eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till annan, genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. För belopp som genom obehörig användning av kontokortet påförts kontot sedan kreditgivaren mottagit anmälan att kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning är kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Konsumentkreditlagen avslutas med bestämmelser om tillsyn m. 111. (25—30 åå).

De regler i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen till vilka konsu- mentkreditlagen hänvisar ger konsumentverket goda möjligheter att kontrol- lera tillämpningen av bestämmelserna om marknadsföring av kredit, kon- tantinsats och användning av förbehåll om återtaganderätt. Dessa kontroll- möjligheter har emellertid inte ansetts vara helt tillfyllest. I konsumentkre- ditlagen har införts särskilda tillsynsregler, som bl. a. ger konsumentverket möjlighet att företa stickprovskontroller utan att det behöver föreligga anledning anta att lagens bestämmelser har åsidosätts. Se prop. s. 144.

• Sida 49
•  Original

Enligt 25 å utövar konsumentverket tillsyn över efterlevnaden av konsu- mentkreditlagen. Undantagna från verkets tillsyn är bl. a. verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen och verksamhet hos exekutiv myndighet.

För utövande av tillsynen har enligt 26 å konsumentverket eller den som verket förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar kredit som avses i konsumentkreditlagen och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen. Underlåter närings- idkare att lämna tillgång till handling eller att lämna begärd upplysning får konsumentverket förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kr.

Enligt 27å förs talan om utdömande av vite vid allmän domstol av åklagare. 128 å finns bestämmelser om tystnadsplikt. Enligt 29 å fårtalan mot beslut om föreläggande att tillhandahålla handling föras hos kammarrätten. Mot annat beslut av konsumentverket enligt 26 å får talan ej föras.

Som tidigare nämnts finns i 30å en regel om att bestämmelserna i 8 och 9 åå inte gäller kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (l975z90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Konsumentkreditlagen träder i kraft den 1 januari 1978. Av övergångsbestämmelserna handlar en om tillämpning av 24 å konsu— mentkreditlagen, medan i övrigt föreskrivs att om det i lag eller annan författning förekommer bestämmelse som avser det fall att vara innehas på grund av avbetalningsköp, bestämmelsen skall äga motsvarande tillämpning på det fall att vara innehas på grund av kreditköp enligt konsumentkredit- lagen. Här syftas på sådana bestämmelser som innebär att den som innehar vara på grund av avbetalningsköp skall betraktas som ägare av varan i visst sammanhang. fastän äganderättsförbehåll har uppställts av säljaren.

2.4. Förordningen (19592575) med föreskrifter om vissa betal- ningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar

Förordningen (1959z575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (ändrad senast 1976: 1074) är en av konjunk- turpolitiska hänsyn betingad reglering av kontantinsatsens storlek och kredittidens längd vid yrkesmässig försäljning av personbilar samt av lastbilar och bussar vilkas totalvikt ej överstiger 1 800 kg.

Sådana föreskrifter som meddelas i förordningen grundas numera på ett av riksdagen lämnat bemyndigande i lagen (1975z90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Förordningens bestämmelser om betalningsvillkor jämte vissa därtill anknytande regler skall enligt dess 3 å inte äga tillämpning, om säljaren har biträtt en av regeringen godkänd överenskommelse enligt vilken det åligger honom att iaktta motsvarande regler om kontantinsats och kredittid. En sådan s. k. avbetalningsöverenskommelse föreligger mellan kommerskolle-

• Sida 50
•  Original

gium och Motorbranschens Riksförbund (MRF). Samtliga MRFzs medlem- mar i bilhandelssektionen och en rad utomstående bilhandlare har förbundit sig att iaktta överenskommelsen.

Såväl förordningen som överenskommelsen äger tillämpning oberoende av om köparen är konsument eller näringsidkare. Såsom framgått av avsnitt 2.3 skall konsumentkreditlagens bestämmelser om kontantinsats inte gälla vid köp som omfattas av förordningen eller överenskommelsen.

Enligt förordningen och överenskommelsen äger bestämmelserna i dem tillämpning vid yrkesmässig försäljning av bilar, dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800 kg. Med försäljning förstås varje överlåtelse där vederlaget enligt avtal helt eller delvis skall utgå i pengar. Överlåtelse anses föreligga även om säljaren har uppställt sådant äganderättsförbehåll eller återtagandeförbehåll som avses i avbetalningsköp- lagen eller om avtalet har getts formen av hyresavtal men avsikten är att den till vilken bilen utges skall bli ägare av denna.

Förordningen och överenskommelsen föreskriver att säljaren inte får utlämna försåld bil,om inte köparen till honom har erlagt minst 40 procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit sig att gälda vederlaget inom 18 månader (kredittid). Före den 1 januari 1977 var längsta tillåtna kredittid 24 månader. Kontantinsatsen får inte inbegripa vad köparen kan ha erhållit såsom försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap. Har avtalats att köparen får erlägga del av vederlaget i form av begagnat motorfordon, får värdet av detta inbytesfordon inräknas i kontantinsatsen. Kredittiden räknas fr.o.m. kalendermånaden efter den då bilen utlämnades av säljaren.

Regleringen av kontantinsats och kredittid hindrar inte att ett avtal som inte motsvarar bestämmelsernas krav är giltigt mellan parterna i enlighet med sitt innehåll.

Förordningens bestämmelser om kontantinsats och kredittid är straffsank- tionerade. Säljare som utlämnar försåld bil i strid mot bestämmelserna skall enligt 4 å förordningen böta en tiondel av bilens värde, dock lägst 750 kr och högst 3 000 kr. Prövningen ankommer på allmän domstol.

Säljare som är bunden av överenskommelsen skall, om han utlämnar bilen i strid mot överenskommelsens bestämmelser, erlägga ett civilrättsligt vite, som beräknas på samma sätt som böterna enligt förordningen och tillfaller MRF. Vitet utdöms av en särskild nämnd, bilkreditnämnden. Ansökan om utdömande av vite görs av MRF.

Över den del av bilmarknaden som inte omfattas av överenskommelsen utövar kommerskollegium tillsyn enligt förordningen. Kollegiet har rätt att genom auktoriserad revisor eller annan skickad person kontrollera att säljare efterkommer föreskrifterna om kontantinsats och kredittid. Vidare får kollegiet meddela föreskrifter för verkställigheten av förordningen.

Genom överenskommelsen har MRF åtagit sig att utöva tillsyn över den sektor av bilmarknaden som består av bilhandlare vilka anslutit sig till överenskommelsen. MRFzs tillsyn sker genom att MRF anlitar auktoriserade revisorer, som regelbundet kontrollerar bokföringen hos sådana bilhandlare. Kostnaderna för tillsynen bestrids så långt möjligt med influtna vitesbelopp. MRF har efter hörande av kommerskollegium utfärdat åtskilliga anvisningar till föreskrifterna i överenskommelsen.

• Sida 51
•  Original

Metoden med två parallella system kan skapa problem. Från MRF har anförts att det är angeläget med en effektiv kontroll av de bilhandlare som inte är anslutna till överenskommelsen för att säkerställa den konkurrensneutra- Iitet som ytterst är en förutsättning för överenskommelsen.

Förordningen är så utformad,att det kan vara svårt att komma tillrätta med vissa former av överträdelser. Särskilt slående är detta närdet gäller regeln om kredittiden. Det förekommer att den i kontraktet angivna kredittiden förlängs genom muntligt avtal mellan säljaren och köparen. Eftersom sanktionen är knuten till överlämnandet av bilen och avtalet om förlängning kan träffas senare, är syftet med bestämmelsen förhållandevis enkelt att kringgå.

Problemet är mindre när det gäller överenskommelsen. Anslutna bilhand- lare har förbundit sig att inte vidta åtgärd som strider mot dess syfte eller som är avsedd att möjliggöra kringgående av den. Bilkreditnämnden har därför en särskild möjlighet att komma tillrätta med olika typer av illojalt beteende.

Som exempel på vad som åligger säljaren enligt nämndens bedömning kan anföras att säljaren inte får lämna anstånd med amortering annat än när köparen kan styrka att han är ur stånd att betala i rätt tid på grund av arbetslöshet eller sjukdom. Det är vidare i allmänhet inte tillåtet att lägga upp ojämna amorteringsplaner, så att de första delbetalningarna avser rätt låga belopp, medan den sista betalningen avser en klumpsumma. En sådan amorteringsplan leder nämligen i många fall till en förlängning av kontraktet genom att den sista betalningen slås ut över en längre tid.

Ett allvarligare och inom båda systemen mera svårlöst problem än underhandsförlängning av kredittiden torde emellertid vara övervärdering av inbytesbilar. Eftersom värdet av inbytesbilen får räknas in i kontantinsatsen, kan en övervärdering leda till att alltför låg kontantinsats tas ut.

Såsom tidigare nämnts omfattar förordningen och överenskommelsen inte sådana lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800 kg.

Den yrkesmässiga lastbilstrafiken (åkarbilstraflken) bygger huvudsakligen på tunga lastbilar, varmed avses fordon med en totalvikt överstigande 3,5 ton. Även ] den icke yrkesmässiga trafiken (flrmabilstrafiken), där lätta lastbilar dominerar, utgörs merparten av lastbilsbeståndet av fordon vilkas totalvikt överstiger 1 800 kg.

Utredningen rörande företagsstrukturen inom den yrkesmässiga vägtra- fiken föreslog i sitt betänkande (SOU 1971:34) Lastbil och taxi — förslag till förbättrad företagsstruktur m. m., att förordningen skulle kompletteras med bestämmelser i fråga om lastbilar tyngre än 1 800 kg samt släpfordon. För nya och begagnade fordon av nämnda kategorier föreslogs en lägsta kontantinsats av 25 resp. 35 procent samt, beroende på fakturavärdets storlek, en längsta kredittid av 48, 36 eller 24 månader.

Det skall här nämnas att omkring 70 procent av landets åkerier är enbilsföretag och att flertalet sådana och något större åkerier i allmänhet förvärvar sina lastbilar genom avbetalningsköp.

Förslaget var avsett att bli ett medel mot osund nyetablering och expansion inom åkerinäringen. Det skulle befrämja rationella verksamhetsformer och leda till en konsolidering inom branschen. En dylik sanering förväntades minska omfattningen av sådana från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt betänk— liga företeelser som överlast och för långa arbetstider.

• Sida 52
•  Original

Förslaget har inte genomförts. I prop. 1972z81 (se s. 83 f.) anförde föredragande departementschefen, att effektiva regler om betalningsvillkor vid avbetalningsköp — med giltighet även för den icke yrkesmässiga trafiken — kunde utgöra ett komplement till lämplighetsprövningen (se nedan) beträf- fande den som söker eller innehar tillstånd till yrkesmässig trafik. Emellertid kunde villkoren kringgås bl. a. genom att fordonen överläts genom långtids- uthyrning i stället för avbetalningsköp. Departementschefen fann det inte meningsfullt att införa restriktioner i fråga om avbetalningshandeln så länge denna möjlighet att åsidosätta restriktionerna stod öppen.

I enlighet med förslag i propositionen föreskriver förordningen (1940:910) ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. sedan den 1 oktober 1972 ekonomisk lämplighetsprövning vid meddelande av trafiktillstånd. På denna punkt finns vissa kompletterande förslag i trafikpolitiska utredningens betänkande (SOU 1975:66) Trafikpolitik — behov och möjligheter.

Leasingutredningen konstaterar i sitt betänkande (Ds K 1975:l 1) Billea- sing, att frågan om kreditrestriktioner som ett medel att ekonomiskt sanera den yrkesmässiga trafiken knappast längre blir aktuell, om den ekonomiska lämplighetsprövningen effektiviseras enligt trafikpolitiska utredningens förslag. Leasingutredningen anser sig också ha funnit. att en eventuell lagstiftning om kreditrestriktioner avseende även tyngre lastbilar och släpvagnar inte kan väntas medföra några konstlade överströmningseffekter från köp till leasing. Något förslag om hur leasing bör behandlas i ett sådant tänkt system lämnas därför inte i betänkandet. Se s. 11 i detta.

2.5. Generalklausulen i 36å lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Genom lagstiftning som trätt i kraft den ljuli 1976 har i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område såsom lagens 36 å införts en ny generalklausul, vilken ersätter bl. a. generalklausulerna i 8 å avbetalningsköplagen och 8 å skuldebrevslagen.

Den nya generalklausulen ger domstolarna ökade möjligheter att komma åt oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Avtalsvillkor får enligt generalklausulen jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet, att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. De angivna bestämmelserna äger motsvarande tillämp- ning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.

Generalklausulen är i princip tillämplig inom hela förmögenhetsrätten. Enligt uttalandeimotiven (prop. 1975/76:81 s. 108 f.)bör generalklausulen tillämpas med större restriktivitet i rena affärsförhållanden än i fall där ena parten är näringsidkare och den andra konsument.

På konsumentskyddsområdet utgör den civilrättsliga generalklausulen ett

• Sida 53
•  Original

komplement till den näringsrättsliga lagen(l971:112)om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Ett viktigt syfte med generalklausulens införande var att villkor som har träffats av förbud enligt avtalsvillkorslagen i behövlig utsträckning skulle kunna angripas på civilrättslig väg. För att underlätta möjligheterna till en likartad bedömning har förutsättningama för ingripande angetts på samma sätt i generalklausulen som i avtalsvillkorslagen. Enligt båda fordras att ifrågavarande avtalsvillkor är oskäligt. Se prop. s. 131.

I motiven har framhållits att det på vissa områden, såsom vid avbetal- ningsköp, finns särskilda lagbestämmelser till skydd för svagare avtaISpart, men att generalklausulen ändå kan ha en viktig funktion att fylla som en kompletterande skyddsregel, bl. a. i speciella situationer som inte har kunnat regleras i den särskilda lagen. Se prop. s. 112.

Alla slags villkor, även sådana som avser vederlaget (priset) för en prestation,kan angripas med stöd av generalklausulen. I motiven anmärks att ett område där det kan finnas särskild anledning att överväga jämkning av vederlaget är kreditköpen. Det har emellertid också understrukits, att hänsyn alltid måste tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och att avsikten inte är att generalklausulen skall fungera som ett medel för en allmän priskontroll. Se prop. s. 138.

Bland de typer av villkor som förtjänar särskild uppmärksamhet kan nämnas förfalloklausuler (dvs. villkor som innebär att en kredit under vissa förhållanden skall anses förfallen till betalning före avtalad förfallotid), Vitesklausuler, generalpantklausuler (som innebär att en pant som har ställts som säkerhet för en skuld häftar även för andra gäldenärens skulder till samma borgenär) och skiljeklausuler. I motiven behandlas dessa och vissa andra typer av villkor (prop. s. 139 ff).

Det kan i sammanhanget nämnas att föredragande statsrådet i proposi- tionen utgick från att kreditköpkommittén — såsom också skedde — skulle föreslå vissa bestämmelser som begränsade rätten att göra gällande förfallo- klausuler. Emellertid torde, anförde statsrådet, dessa särskilda bestämmelser komma att utgöra i huvudsak endast ett grundskydd för konsumenterna. Även om bestämmelserna iakttogs skulle det sålunda kunna inträffa att åberopande av en förfalloklausul i ett enskilt fall kunde framstå som oskäligt med påföljd attjämkning skulle kunna ske med stöd av generalklausulen. Se prop. s. 140. I kreditköpkommitténs betänkande (SOU 1975:63)Konsument- kreditlag m. m. finns ett uttalande som ansluter till vad som förutsattes vid generalklausulens tillkomst (se 3. 196 f.). Däremot har saken inte berörts i propositionen (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m.

• Sida 54
•  Original

• Sida 55
•  Original

3.1. Allmänt

Avbetalningsköp i lagens mening karakteriseras av att en vara säljs mot betalning i flera poster, varav minst en skall erläggas efter varans utgivande, och under villkor som går ut på att säljaren skall ha rätt att återta varan, om köparen inte fullgör sina åligganden. Villkor av sistnämnda slag benämns i denna framställning förbehåll om återtaganderätt.

Vid näringsidkares förvärv av varor för bearbetning eller vidareförsäljning ges ringa utrymme för avbetalningsköp och andra kreditköp med förbehåll om återtaganderätt. En sådan fmansieringsform kan emellertid under särskilda förhållanden få praktisk betydelse även vid dylika förvärv. Exempel på detta är när lantbrukare av slakteriförening köper djur som efter uppfödning hos lantbrukaren skall säljas till föreningen såsom slaktdjur. Med säkerhet i form av förbehåll om återtaganderätt kan föreningen bevilja lantbrukaren betalningsanstånd under hela uppfödningstiden för att sedan vid den vanligen successiva slaktdjursleveransen avräkna skuldbelopp mot likvid från föreningen.

I allmänhet är det vid förvärv av fordon, maskiner och annan utrustning för rörelsen som avbetalningsköp kommer i fråga för näringsidkaren. Denna finansieringsförm spelar emellertid inte heller i sådana sammanhang någon framträdande roll generellt sett.

Näringsidkare som finner det omöjligt eller oförrnånligt att med egna medel betala utrustning kontant försöker vanligen i första hand få banklån. Kreditkostnaden är i allmänhet lägre vid banklån än vid leverantörskredit. Normalt beviljas inte banklån utan betryggande säkerhet i form av exem- pelvis fastighetsinteckning, företagsinteckning eller borgen. Särskilt de små företagen saknar i en del fall bankmässiga säkerheter eller finner skäl att behålla dessa för kommande kreditbehov. Näringsidkare har vissa begrän- sade möjligheter att erhålla banklån utan normalt godtagbar eller helt utan säkerhet — s. k. blancokredit — och att få statligt kreditstöd. Sådant stöd — som kan bestå i garanti vid banklån — lämnas under vissa förutsättningar i fall där vanlig bankkredit är utesluten. En form av statligt kreditstöd är s. k. hantverks- och industrilån, som beviljas av länets företagareförening. Det finns även särskilda kreditinstitut med inriktning på mindre företag i allmänhet eller på sådana inom viss bransch. Dessutom förekommer att sammanslutning av näringsidkare på olika sätt medverkar till kreditgivning. En näringsidkare kan emellertid sällan påräkna vare sig statligt eller annat

• Sida 56
•  Original

kreditstöd om han inte kan ställa någon som helst säkerhet. Och ju sämre säkerheten är, desto strängare blir vid kreditprövningen kravet på lönsamhet för branschen och företaget samt personlig duglighet hos företagets ledare.

Säkerhetsrätt i varan kan under vissa omständigheter få avgörande betydelse för näringsidkarens möjlighet att skaffa den för rörelsen behövliga utrustningen. Detta gäller både när krediten finansieras av leverantören och när särskild finansiär på ett eller annat sätt träder i leverantörens ställe.

En säljare som lämnar köparen anstånd med betalningen kan efter köpet till en tredje person (finansiären) överlåta eller pantsätta sina rättigheter enligt köpeavtalet mot att han omgående får betalning från finansiären. En förutsättning för transaktionen mellan säljaren och finansiären kan vara att kreditköpsavtalet innehåller förbehåll om återtaganderätt beträffande varan, en rättighet som då kommer finansiären till godo. Ofta är det redan vid kreditköpsavtalets ingående förutsatt mellan parterna, att säljaren skall överlåta sina rättigheter enligt kontraktet. Det förekommer att en tilltänkt överlåtelse har sin bakgrund i kontakter mellan köparen och den blivande finansiären om kreditgivning från denne på vissa villkor som i fråga om kontantinsats, kredittid eller ränta är förmånligare för köparen än de villkor som säljaren normalt betingar sig vid kreditköp. En kontraktsöverlåtelse som moment i kreditgivningen fyller i ett sådant fall funktionen att ge finansiären en mot tredje man — t. ex. köparens borgenärer — verkande säkerhet i varan. Sakligt sett är skillnaden liten mellan ett arrangemang av nu beskriven typ och — huvudsakligen på konsumentkreditområdet förekommande — s.k. låneköp som karakteriseras av att säljaren uppbär betalning för varan med belopp Som köparen erhåller såsom lån av finansiären på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, en kreditform vid vilken finansiären i varje fall inte mot tredje man kan göra gällande förbehåll om återtaganderätt. Det händer att finansiären — dock ej om denne är en bank eller därmed jämförlig kreditinrättning — i stället för att förvärva en fordran med säkerhet i den sålda varan köper själva varan från säljaren för att sedan genom kreditköpskontrakt med förbehåll om återtaganderätt sälja den vidare till köparen, ibland med en bakomliggande utfästelse från den ursprunglige säljaren att denne skall svara för skyldigheter som annars skulle ha åvilat finansiären såsom säljare. Det skall emellertid påpekas, att de senast berörda formerna med mer eller mindre utvecklat avtal mellan finansiären och köparen inte synes vara ens tillnärmelsevis lika vanligt förekommande som metoden att säljaren belånar kontraktet hos finansiär vilken inte har någon form av avtal med köparen.

Banker och finansieringsföretag finansierar en betydande del av avbetal- ningskreditema till näringsidkare.

Finansieringsföretagen bedriver finansieringsrörelse avseende exempelvis confirming (fortlöpande inköpsfinansiering), factoring (belåning eller köp av kundfordringar), leasing (långtidsuthyming, varom mera nedan), avbetal- ningskrediter och lagerfinansiering. En del av dem är i huvudsak inriktade på en eller ett par av nu nämnda finansieringsförmer. I regel har finansierings- företagen nära anknytning till banker eller till produktions- och distributions- företag. Många factoring- och leasingföretag är bankanknutna. En del finansieringsföretag för bl. a. avbetalningskrediter är knutna till företag inom

• Sida 57
•  Original

bilbranschen eller till produktionsföretag inom andra branscher.

En leverantör har ofta med bank eller finansieringsföretag ett refinansie— ringsavtal som innebär att leverantören intill ett högsta kreditbelopp (limit) får belåna sina avbetalningskontrakt hos finansiären. Formellt antingen överlåts eller pantsätts kontrakten. Finansiären brukar emellertid förbehålla sig rätt att vägra belåning i varje enskilt fall där hans kreditprövning motiverar avslag. Det förekommer att refinansieringsavtal upptar föreskrifter om vilka villkor rörande kontantinsats, kredittid m. ni. som avbetalningskontrakt skall innehålla för att få belånas. Finansiären kräver vanligen att alla risker, inkl. kreditrisken, skall bäras av leverantören, som vid bristande betalning från köparen således har att återlösa kontraktet. I många fall åtar sig finansiären att utföra omfattande hanteringstjänster i samband med inkas- sering av fordringar enligt belånade kontrakt.

Bl. a. på grund av lägre kreditkostnad för leverantören belånas fortfarande en stor del av avbetalningskontrakten i bank. En del leverantörer har refinansieringsavtal med såväl bank som finansieringsföretag och utnyttjar i första hand kreditlimiten i banken.

Det förekommeri viss mindre omfattning att finansieringsföretag hos bank återbelånar till finansieringsföretaget överlåtna eller pantsatta avbetalnings- kontrakt. När så sker förbehåller sig banken regelmässigt rätt att vid utebliven betalning från köparen vända sig mot finansieringsföretaget.

Såsom tidigare nämnts ägnar sig vissa finansieringsföretag åt finansiering av leasingverksamhet. Leasing är särskilt i den ena av sina båda huvudva- rianter, finansiell till skillnad från operationell leasing, ett under vissa omständigheter lämpligt alternativ till köp. Vid finansiell leasing är avtalets finansieringsfunktion det väsentliga för både uthyraren och hyresmannen. Uthyraren svarar vid denna form i regel inte för reparationer och underhåll. Finansiell leasing kännetecknas av att hyresavtalet är ouppsägban under en med hänsyn till varans ekonomiska livslängd och hyresmannens önskemål bestämd basperiod av normalt 3-8 år med leasingavgifter som tillsammans täcker varans anskaffningskostnad (minus påräkneligt restvärde) och den särskilda kapitalkostnadsersättning som uthyraren betingar sig. Vid baspe- riodens slut har hyresmannen i allmänhet rätt att fortsätta hyresförhållandet mot kraftigt nedsatt avgift. Däremot ges han sällan på förhand rätt att köpa varan vid basperiodens utgång, eftersom hyresavtalet normalt utformas med sikte på att klart utesluta det från avbetalningsköplagens tillämpningsom- råde. Vid finansiell leasing anmodar vanligen hyresmannen ett finansierings- företag att inköpa varan för uthyrning till hyresmannen(indirekt leasing). Det förekommer att leverantör av utrustning lämpad för leasing träffar överens- kommelse med finansieringsföretag om att leverantören skall kunna hänvisa kunder till finansieringsföretaget för avtal med detta om inköp för leasing. Ganska vanligt är att leverantören efter att själv ha ingått leasingavtal med kunden med eller utan förhandsöverenskommelse med finansieringsföre- taget till detta överlåter eller pantsätter den uthyrda varan och sina rättigheter enligt avtalet. En leverantör kan på nu beskrivna olika sätt omgående få likvida medel för varan och i regel befrias från kreditrisken. Han kan också välja att själv finansiera leasingverksamhet. Såväl belåning av leasingkon- trakt som självfinansierad uthyrning förekommer när leverantör bedriver operationell leasing, som i regel innebär kortare hyrestid än vid finansiell

• Sida 58
•  Original

leasing och skyldighet för uthyraren att svara för reparationer och under- håll.

Ett syfte med leasing är att nyttjaren inte skall behöva binda kapital som kan få en mera givande användning. Ett leasingavtal innebär ofta att hyresmannen inte i begynnelseskedet behöver betala så stort belopp som han skulle ha varit nödgad till vid avbetalningsköp, där kontantinsatsen normalt är högre än första leasingavgiften plus den depositionsavgift som uthyraren i vissa fall fordrar. I allmänhet är kravet på kreditvärdighet hos kunden minst lika strängt vid långtidsuthyrning som vid avbetalningsköp. Något alternativ för den som inte godtas som kund vid avbetalningsköp är leasing därför inte.

Det är omöjligt att utan ingående undersökningar bilda sig en säker uppfattning om utbredningen av avbetalningsköp och närliggande finansie- ringsformer. Redan av begränsade förfrågningar rörande vissa varuslag och företagstyper framgår emellertid, att avbetalningsköp spelar en icke oväsentlig roll vid särskilt mindre näringsidkares anskaffning av fordon eller maskin som inte sällan är av grundläggande betydelse för rörelsen. Det skall också anmärkas att avtal som motsvarar definitionen på avbetalningsköp lär förekomma ganska ofta i fall där inte någondera parten är inställd på att vid behov falla tillbaka på lagbestämmelserna om denna kreditform. Problem med någon orsak i avbetalningsköp synes föreligga huvudsakligen för mycket små kapitalsvaga företag under oerfaren ledning—t. ex. vissa s. k. enmaskins- entreprenörer — vilka har svårigheter även i andra sammanhang.

Från utredningens förfrågningar beträffande olika varuslag lämnas här en redogörelse med tonvikt på entreprenadmaskiner och lastbilar, de varuslag där avbetalningsköpet har sin största betydelse. Undersökningen genom- fördes under första kvartalet 1976 och uppgifterna hänför sig till den tiden, om inte annat anges. Det skall påpekas att avbetalningsköp förekommer även vid andra varuslag än de nedan nämnda.

3.2. Entreprenadmaskiner

Till maskiner för byggnads- och anläggningsverksamhet (entreprenadmaski- ner) hör bl. a. dumprar, last- och schaktmaskiner, grävmaskiner, väghyvlar, mobilkranar, borrmaskiner och asfaltbeläggningsmaskiner.

Köpare av entreprenadmaskiner är förutom statliga och kommunala organ ett stort antal privata entreprenörer, från ledande företag inom entreprenad- branschen till rörelser baserade på endast en entreprenadmaskin med företagets ägare såsom förare.

Sannolikt närmare 80 procent av landets rörelsedrivande entreprenadma— skinägare är anslutna till branschorganisationen Sveriges Schaktentreprenö- rers Riksförbund (SER). Av de cirka 3 500 företag som via ett tjugotal s. k. SER-distrikt är medlemmar i förbundet har ungefär 50 procent endast en entreprenadmaskin. Övriga har 2—150 maskiner.

Efter en utbrytning ur SER har bildats numera Byggindustrins Maskinen- treprenörer (BYMA), vars cirka 50 medlemmar har i genomsnitt 25 anställda och disponerar över uppskattningsvis 5—100 maskiner var. BYMA:s kansli är samordnat med maskinavdelningen hos Svenska Byggnadsentreprenörför-

• Sida 59
•  Original

eningen (SBEF), bland vars medlemmar märks ledande företag inom branschen.

Flertalet fast etablerade tillverkare och importörer av entreprenadmaskiner är medlemmar i Entreprenadmaskinleverantörernas samarbetsorgan (EMSA), som enligt egen uppskattning genom sina cirka 30 medlemmar täcker 90—95 procent av marknaden för entreprenadmaskiner. En stor del av medlemmarna är inte endast tillverkare eller importörer utan handhar själva den huvudsakliga försäljningen av maskiner till entreprenörerna samt reparationsverksamhet avseende maskiner av det egna märket.

Utanför EMSA finns bl. a. en del företag som utan fast fot på marknaden säljer maskiner av udda märken, inte sällan utan att kunna erbjuda reparationsmöjligheter.

Enligt en grov uppskattning betingar nya entreprenadmaskiner av nämnda slag vanligen ett kontantpris mellan 200000 kr och 2000000 kr exkl. mervärdeskatt, medan den genomsnittliga ekonomiska livslängden är 7 år. Efter 2—3 års användning har maskinens värde ofta sjunkit till hälften av det ursprungliga. En begagnad grävmaskin, som är några år gammal, kan inte sällan köpas för 60 000 kr. Åtskilliga entreprenörer startar sin verksamhet med en billig begagnad maskin och förvärvar sedan genom successiva inbyten allt dyrare maskiner. Handeln med begagnade maskiner har betydande omfattning.

Liksom stat och kommun förvärvar större enskilda entreprenörer i regel sina maskiner genom kontantköp. Men de medelstora entreprenadföretagen — med ett femtiotal maskiner — begagnar sig i stor utsträckning av avbetalningsköp. Enligt EMSA kan andelen avbetalningsköp för sådana företag uppskattas till betydligt mer än 50 procent. Vad gäller de mindre företagen är andelen kanske 90 procent.

Enligt EMSA:s nyligen utarbetade standardvillkor benämnda Allmänna bestämmelser för maskinleveranser (MASKIN 75) skall vid kreditköp — om parterna inte skriftligen överenskommer annat — köparen när maskinen avlämnas erlägga minst 20 procent av köpeskillingen exkl. mervärdeskatt eller ställa betryggande säkerhet för sådan insats.

Mervärdeskatten på köpeskillingen utgör avdragsgill ingående skatt vid rörelseidkande köpares mervärdeskatteredovisning. När köpeskillingen betalas i delposter ingår i varje post den därtill hänförliga mervärdeskatten. Om köparen redovisar mervärdeskatt enligt kontantmetoden inträder avdragsrätten när betalning sker. Vid redovisning enligt faktureringsme- toden (bokföringsmässiga grunder) får köparen göra avdrag för ingående skatt så snart leverans skett och mottagen faktura bokförts såsom skuld i räkenskaperna. Enligt uppgift från SER har det vid entreprenörers avbetal- ningsköp förekommit att den första delbetalningen utgjorts av belopp som köparen efter mervärdeskatteredovisning enligt faktureringsmetoden har utfått såsom överskjutande ingående skatt.

Vad gäller kontantinsatsens storlek har EMSA uppgett, att dess medlemmar sedan länge normalt kräver 20—25 procent med undantag i huvudsak för fall där en kreditvärdig kund har tillfälliga betalningssvårighe- ter.

Enligt ett på bl. a. entreprenadmaskiner inriktat avbetalningsfinansierings- företag utan producentanknytning har man som riktmärken vid prövningen

• Sida 60
•  Original

om ett kontrakt skall få pantsättas en lägsta kontantinsats av 25 procent för nya och 30 procent för begagnade maskiner.

BYMA har uppfattningen att den begärda kontantinsatsen vid medlem- marnas avbetalningsköp i regel uppgår till minst 20 procent.

SER anser sig inte kunna bekräfta EMSA:s uppgift om kontantinsatsens storlek och pekar på beräkningssvårigheter med hänsyn till dolda rabatter. Enligt SER råder det emellertid inte någon tvekan om att den verkliga kontantinsatsen i ett icke obetydligt antal fall — med SER:s syn alltför många — ligger väsentligt under 20 procent även när säljaren är en medlem i EMSA.

Med dolda rabatter åsyftar SER en enligt SER och BYMA välkänd företeelse på marknaden sedan åtskilliga år. Det är vanligt att säljarens listpris inkluderar ett särskilt pålägg som säljaren är beredd att avstå från. Ofta sker detta genom att inbytesmaskinen åsätts ett onaturligt högt värde. I stället för att sänka listpriset med belopp utgörande hela eller del av pålägget övervärderas inbytesmaskinen med ifrågavarande belopp. Det förhandlings- bara utrymmet har av entreprenörorganisationerna uppskattats till inemot 20 procent såvitt gäller grävmaskiner. Systemet betraktas av SER och BYMA som otillfredsställande och för oinitierade köpare riskabelt. Det finns emellertid tecken som tyder på att det är på tillbakagång.

Såvitt gäller grävmaskiner och andra entreprenadmaskiner med en livs- längd av omkring 7 år har EMSA uppgett, att kredittiden vid avtalets ingående normalt bestäms till 36 månader eller något mer. Utvecklingen går mot längre kredittider beroende på dyrare maskiner och önskemål om samordning med avskrivningsmöjligheterna. Det är bland mindre entrepre- nörer en vanlig företeelse att köparen vid tillfälligt avbräck i sin rörelse utverkar förlängning av kredittiden. En ursprunglig kredittid av 36 månader blir ofta 42 månader, innan affären är avslutad. Det förutnämnda avbetal- ningsfinansieringsföretaget ser helst att kredittiden inte är längre än 36 månader men godtar inte sällan en kredittid av 42 månader för ny maskin. BYMA har uppfattningen att kredittiden vid medlemmarnas avbetal- ningsköp brukar hålla sig omkring 36 månader. SER har utifrån erfarenheter från sina medlemmar anmärkt, att kredittiden inte sällan redan från början varit 42—48 månader, enstaka gånger ännu längre.

Det är vanligt att entreprenörer före kredittidens utgång lämnar maskinen som inbyte vid avbetalningsköp av dyrare maskin och att restskulden på inbytesmaskinen då inkalkyleras i det nya avtalets betalningsvillkor.

Branschgenomsnittet för den effektiva räntan vid avbetalningsköp har — i februari 1976 då det av riksbanken fastställda diskontot var 5,5 procent — av EMSA uppskattats till 11 procent exkl. och 12—13 procent inkl. den särskilda finansieringsavgift med karaktär av engångsbelopp som säljaren brukar kräva.

I avbetalningskontrakten förekommer regelmässigt säljarförbehåll om att köparens rätt till maskinen skall vara beroende av att han betalar även reparationer och andra säljarens åtgärder med avseende på maskinen. Sådana förbehåll betraktas på säljarhåll som en nödvändig och på köparhåll som en i princip godtagbar företeelse.

Det är vanligt men inte regel att köparen avkrävs växelförbindelse på

• Sida 61
•  Original

belopp som inte betalas kontant. En del säljare anser att en sådan ordning har praktiskt och psykologiskt värde. Enligt SER betraktas en begäran om växel som naturlig.

Om man ser till genomsnittet för branschen torde enligt EMSA 3—4 procent av ett säljföretags avtal om avbetalningsköp sluta med att maskinen återtas och torde företagets kundförluster med anledning av sådana avtal motsvara en procent av årsomsättningen. Det förekommer att medelstora entrepre- nadföretag inte kan fullfölja sina avbetalningsköp. I det helt övervägande antalet återtagandefall är det emellertid ett enmaskinsföretag som måste lämna tillbaka varan. Enligt EMSA finns det exempel på fall där säljaren efter maskinens återtagande har lyckats driva in en del av den vid avräkningen fastställda restskulden.

SER har uppfattningen att andelen återtagandefall är större än 3—4 procent och att säljföretagens därmed större kundförluster kan antas återverka på prissättningen. Under alla omständigheter är det enligt SER betänkligt många enmaskinsentreprenörers avbetalningsköp som inte kan fullföljas från köpa- rens sida. SER menar, att det inte sällan på båda sidor har funnits en alltför stor iver att få till stånd en affär.

Under 1960-talet rådde ett för entreprenadbranschen mycket gynnsamt klimat. Detta medförde en rad inte alltid genomtänkta nyetableringar av framför allt enmaskinsföretag. Mindre seriöst inriktade och ofta kortlivade entreprenad- och säljföretag fick ett visst spelrum. Det ansågs på sina håll att säljarna i gemen genom en alltför generös kreditgivning bidrog till att skapa överskott av entreprenörer och maskiner på marknaden. En blivande entreprenör kunde genom avtal om avbetalningsköp få ut en maskin mot obetydlig kontantinsats och därmed starta en rörelse på bräcklig ekonomisk grund, ofta med konkurs som följd. Erfarenheter av en del köpares bristande vilja eller förmåga att fullgöra sina åtaganden vid avbetalningsköp föranledde emellertid en åtstramning av säljarnas kreditgivning. Och i det försämrade klimatet har flertalet mindre seriösa företag försvunnit från marknaden.

Sedan branschen således har undergått en sanering betecknar EMSA kreditköpsförhållandena som i stort sett tillfredsställande. SER däremot anser att frånvaron av ytterligare åtstramning av kreditgivningen är en av flera orsaker till alltjämt rådande problem beträffande små entreprenadfö- retag på en fortfarande övermätt marknad.

Bristande ekonomisk bärkraft hos vissa tåmaskinsföretag medför problem inte endast gentemot maskinleverantörer utan också i förhållande till anställda och skattemyndigheter. Även för konkurrerande större entrepre- nörer finns negativa aspekter. Det förekommer att under lösligare former bedrivna små entreprenadföretag lämnar orimligt låga anbud beroende på att deras arbetskraft underbetalas eller på att uppdraget inte tänkes komma till myndigheternas kännedom och föranleda skatte- och avgiftsuttag.

Inom branschen råder emellertid enighet om att det behövs åtskilliga små entreprenadföretag på marknaden och att dessa med rådande svårigheter att utverka fristående lån är beroende av ibland riskbetonade leverantörskrediter som naturligen lämnas mot säkerhet i varan.

För entreprenörer har inte utbildats någon form av låneköp eller därmed jämförlig kredithjälp att tillgå vid maskinanskaffning. Genom en del SER- distrikts maskincentraler — som är uppdragsförmedlande organ — bedrivs

• Sida 62
•  Original

emellertid viss försöksverksamhet varigenom möjliggörs för medlemmar att vid maskinköp få kredit inom ramen för en av centralen för ändamålet utverkad kreditlimit i bank.

Såsom tidigare nämnts sker en stor del av maskinförsäljningen direkt från tillverkaren eller importören till entreprenören. Sådana Säljares avbetalnings- kreditgivning finansieras oftast genom banklån mot säkerhet i form av bl. a. inteckningar. Ibland överlämnas såsom vanligen marginella säkerheter avbetalningskontrakten och växelförbindelser från köparna. Det före- kommer emellertid i ej obetydlig omfattning. att avbetalningskontrakt belånas hos finansieringsföretag.

Leasing av entreprenadmaskiner har inte vunnit utbredning såsom alternativ till köp. De minsta entreprenadföretagen är i allmänhet uteslutna från leasing på grund av otillräcklig kreditvärdighet. För andra företag kan en förklaring vara att entreprenadmaskiner sällan används i ensanad verk- samhet och sällan äri kontinuerligt bruk. Uthyrarens kostnadsberäkning kan under sådana omständigheter i regel inte leda till en konkurrenskraftig hyra.

3.3. Lantbruksmaskiner

Till lantbruksmaskiner hör bl. a. traktorer, plogar, såmaskiner, gödselspri- dare, slåttermaskiner och skördetröskor.

Flertalet lantbrukare är anslutna till lantbrukskooperationen och en betydande del av maskinanskaffningen till lantbruket sker från de till Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR) knutna lantmännenföreningarna eller dessas dotterföretag. Övriga säljare är inhemska tillverkare, importörer och återförsäljare utanför lantbrukskooperationen. Ett flertal återförsäljare inom och utom lantmännenorganisationen är anslutna till Motorbranschens Riksförbund (MRF).

Av nämnda maskiner är traktorer och självgående skördetröskor de utan jämförelse genomsnittligt sett dyraste. En ny traktor kostar ofta över 50 000 kr och en ny självgående skördetröska inte sällan över 80 000 kr. Traktorn kan normalt användas under minst 10 år och den självgående skördetröskan i 7—10 år.

Lantbruksmaskiner har i regel ett betydande andrahandsvärde. Det är mycket vanligt att lantbrukaren lämnar en begagnad maskin som inbyte vid köp av ny maskin.

En icke oväsentlig del av lantbrukarnas maskinanskaffning sker genom avbetalningsköp. Enligt lantmännenorganisationen och MRF är denna fmansieringsform vanlig såvitt gäller traktorer och självgående skördetrös- kor.

Kontantinsatsens storlek varierar starkt, framför allt beroende på inbytes- maskinens ofta höga värde. Från lantmännenorganisationen har upplysts, att kontantinsatsen av nämnda skäl inte sällan är nära 50 procent. Kredittiden är i regel inte längre än 36 månader.

I avbetalningskontrakten förekommer regelmässigt säljarförbehåll om att köparens rätt till maskinen skall vara beroende av att han betalar även reparationer och andra åtgärder med avseende på maskinen. Åtskilliga säljare

• Sida 63
•  Original

bedriver även en omfattande reparationsverksamhet.

Det är inte ovanligt att köparen avkrävs växelförbindelse på belopp som inte betalas kontant.

Med relativt få undantag lyckas lantbrukarna fullgöra sina förpliktelser vid avbetalningsköp. Det brukar på sin höjd bli fråga om extra betalningsanstånd vid mellankommande svårigheter. Avbetalningsköpt maskin behöver sällan återtas. När så sker har maskinen i allmänhet ett relativt högt värde, varför köparens restskuld efter avräkningen blir liten.

På bankhåll betraktas såsom ett problem för lantbrukarna själva att deras finansieringsmetoder inte sällan är orationella. Sålunda använder sig lant- brukare ibland av avbetalningsköp i stället för att utnyttja föreliggande möjlighet att få billigare kredit genom banklån mot säkerhet i form av fastighets- eller företagsinteckning.

Avbetalningskontrakt belånas inte sällan hos bank eller finansieringsföre- tag. Åtskilliga säljare inom lantmännenorganisationen vänder sig till föreningsbank för sådan finansiering. Det finns ett på centralt håll utarbetat system med tillämplighet inom och utom förevarande sektor enligt vilket bank kan med säljare träffa avtal om kredit i räkning mot pant av avbetalningskontrakt eller i samband med avbetalningsköp utfärdade löpande skuldebrev, s. k. varureverser. Vid det senare alternativet behåller säljaren kontrakten. Sina rättigheter enligt dessa har han emellertid generellt pantförskrivit till banken och samtidigt förbundit sig att överlämna kontrakten till banken om och när banken så påfordrar.

Leasing har inte vunnit insteg hos lantbrukarna. Däremot förekommer ofta korttidsförhyrning av lantbruksmaskin med eller utan förare.

3.4. Skogsmaskiner

Till maskiner som används i det alltmer mekaniserade skogsbruket hör bl. a. skotare, lastare, lunnare, fällare och processorer.

Köpare av skogsmaskiner är till stor del statligt, kooperativt och enskilt ägda skogsföretag. Maskiner av vanligen enklare slag köps av en del lantbrukare, som brukar sina skogsägor i egen regi och i vissa fall även åtar sig att utföra skogsarbete åt andra, framför allt de stora skogsbolagen. Det finns också med sådana uppdrag heltidssysselsatta skogsmaskinförare vilka själva anskaffar inte sällan mycket dyr utrustning för sin verksamhet.

Antalet skogsmaskinförare som i den egenskapen har ställning av självständiga företagare — och inte av arbetstagare — kan beräknas uppgå till cirka 1 500. Sammanlagt disponerar de över uppskattningsvis 5 000 maski- ner. Uppgifterna kommer från Svenska Åkeriförbundet (SÅ), vilket bland sina medlemmar räknar omkring 300 företag ur denna grupp, som saknar naturligt organisationshemvist.

Merparten av skogsmaskinerna kommer från ett fåtal tillverkare och importörer vilkas verksamhetsområde vanligen omfattar även entreprenad- maskiner, i ett par fall dessutom lantbruksmaskiner. En stor del av försäljningen sker genom lantmännenföreningar och deras dotterföretag samt genom återförsäljare utanför lantbrukskooperationen.

Maskiner av nämnda slag kostar i många fall flera hundra tusen kr, vissa

• Sida 64
•  Original

processorer över en miljon kr. De har en genomsnittlig livslängd av 4—5 år, något längre vid enskiftskörning och något kortare vid tvåskiftskörning. Beträffande processorers användningstid och värde efter ett par års bruk råder osäkerhet på grund av den ringa erfarenhet man hittills har av sådana maskiner. _

Åtskilliga skogsmaskinförare har upp till femåriga åtagandeavtal med sina uppdragsgivare. Det förekommer i beaktansvärd omfattning att dessa hyr ut maskiner till skogsmaskinförama eller genom exempelvis borgensåtagande möjliggör kreditgivning till förarna vid deras maskinanskaffning. Många gånger blir emellertid maskinanskaffningen en affär mellan endast maskin- föraren och leverantören och den har då praktiskt taget alltid karaktären av ett avbetalningsköp. Kontantinsatsen understigeri regel inte 25 procent. Kredit- tiden är oftast 36—48 månader. Omständigheterna i det enskilda fallet har stor betydelse för kreditvillkoren.

Under 1960-talet och början av 1970-talet hade åtskilliga skogsmaskin- förare stora ekonomiska svårigheter. Generellt sett är förhållandena därvidlag betydligt bättre numera. På säljarsidan har antalet verksamma företag minskat och en viss åtstramande likriktning mellan säljarna inbördes skett i fråga om köpevillkoren. Samtidigt har en del skogsmaskinförare avstått från maskinköp och verksamhet som egna företagare på grund av den numera behövliga utrustningens höga pris.

Avbetalningskontrakt avseende skogsmaskiner är i viss utsträckning föremål för belåning hos föreningsbanker och andra banker samt finansie- ringsföretag.

Leasing har vunnit visst — ännu litet — insteg på skogsmaskinsområdet.

3.6. Bussar

Vid kontakter med finansieringsföretag har framkommit att en del enskilda busstrafikföretag förvärvar bussar genom avbetalningsköp.

En större buss kostar flera hundra tusen kr och kan normalt användas i trafik under mer än tio år. För att en säljare skall kunna räkna med att få belåna kontrakt på avbetalningsköp av sådan buss hos ett finansieringsfö- retag med eller utan producentanknytning bör kontantinsatsen vara minst 20—25 procent och kredittiden högst 60 månader.

Hittills har leasing av buss förekommit i ytterst ringa omfattning.

3.7. Personbilar

Många näringsidkare av olika kategorier har behov av en eller flera personbilar som transportmedel i sin rörelse. Försäljningen av personbilar till företag och andra icke privatpersoner är antalsmässigt betydande, fastän försäljningen till privatpersoner utgör en avsevärt större del av den totala försäljningen. Grovt beräknat torde en fjärdedel av nybilsförsäljningen och en tiondel av försäljningen av begagnade bilar ske till andra än privatperso- ner.

Det är mindre vanligt att en näringsidkare köper personbil på kredit än att en privatperson gör det. Avbetalningshandeln med personbilar har emellertid

• Sida 68
•  Original

en antalsmässigt beaktansvärd omfattning även utanför konsumentkredit- området. Möjligheten att köpa på avbetalning torde utnyttjas främst av små företag.

En köpargrupp av intresse är taxiförctagen vilkas verksamhet baseras på personbilar. Taxinäringen bedrivs i stor utsträckning av enmansföretag. Enligt uppgift från Svenska Taxiförbundet är det mycket vanligt att taxibilar förvärvas genom avbetalningsköp. Av bl. a. likviditetshänsyn används denna finansieringsform ofta även när taxiföretagaren har medel för kontant betalning. [ syfte att hålla dennes kreditkostnader nere har på sina håll lokala taxiorganisationer infört ett system av samma typ som SÅlFA använder. Organisationen eller ett till denna knutet bolag inköper bilen kontant av bilhandlaren och säljer den sedan till taxiförctagaren genom avtal om avbetalningsköp till lägre ränta än bilhandlaren skulle ha betingat sig. Systemet lär fungera väl och återtagandefallen vara mycket få.

Enligt bilkreditförordningen och den därmed sidoordnade avbetalnings- överenskommelsen gäller en minsta kontantinsats av 40 procent och (fr.o.m. den 1 januari 1977) en längsta kredittid av l8 månader vid yrkesmässig kreditförsäljning av bl. a. personbilar oavsett om köparen är konsument eller näringsidkare. Under år 1976 var maximum för kredittiden 24 månader.

Det förekommer en del försök att kringgå reglerna om kontantinsats och kredittid. Bilkreditnämnden — det organ som prövar överträdelser av avbetalningsöverenskommelsen — har i sitt remissyttrande över betänkandet Konsumentkreditlag m. m. berört "hissning", mellanprisaffärer och andra företeelser som knappast kan vara begränsade till konsumentkreditområdet. "Hissning" sammanhänger med övervärdering av inbytesbil. Ibland ”his— sas” inbytesbilens och försäljningsbilens priser med samma belopp och skapas därigenom priser med vilka kontantinsatsen uppgår till föreskriven procentsats. Med mellanprisaffärer avses fall där köpehandlingen inte upplyser om försäljningspris och inbytespris utan endast anger vilken bil som säljs, vilken bil som köps in och vad köparen har att betala emellan, kontant och genom avbetalningar. När det gäller kredittiden förekommer mer eller mindre uttryckliga sidoöverenskommelser om längre kredittid än den tillåtna. Det händer också att den sista amorteringen görs oproportionerligt hög —s. k. tung bakända — och därmed praktiskt taget omöjlig för köparen att klara på utsatt tid. I mångt och mycket torde förhållandena vid personbilsförsäljning från bilhandlarens synvinkel vara desamma vid affärer med näringsidkare som vid affärer med privatperson. Han kan använda samma formulär till avbetalningskontrakt i båda fallen, om detta är utformat med hänsyn till konsumentköplagens regler. Belåning av avbetalningskontrakt i bank eller finansieringsföretag — exempelvis de i tidigare avsnitt nämnda AB Volvofi- nans och Södertälje Bilkredit AB —sker sannolikt i samma omfattning när en näringsidkare är köpare som vid konsumentköp. Redovisningen beträffande avbetalningsköp av personbilar i betänkandet Konsumentkreditlag m. m. är därför i stora delar av intresse även utanför konsumentkreditområdet. Leasing i den på bilområdet vanliga betydelsen uthyrning på bestämd tid av minst ett år förekommer inte i nämnvärd omfattning med privatpersoner som hyresmän. Enligt leasingutredningens betänkande Billeasing (Ds K l975:l l s.

• Sida 69
•  Original

51 f.) kan däremot en stor del av personbilarna inom företagssektorn antagas vara finansierade genom leasing. Från betänkandet kan noteras följande uppgifter(se s. 125 ff.). Av de cirka 32 400 leasingbilar som fanns vid årsskiftet 1974/75 var 31 700 personbilar. Cirka 80 procent av dessa personbilar var uthyrda för två är, vanligen genom direkt leasing och på villkor om s.k. full service. För en personbil i 30 OOO-kronorsklassen är den totala hyran vid tvåårsavtal och en körsträcka om 5 000 mil drygt 20000 kr, varav 65—75 procent utgör ersättning för kapitalkostnader inkl. vinst för uthyraren. Denne gör i regel en ingående kreditbedömning av den tilltänkte hyresmannen och tar ibland ut särskild depositionsavgift.

Leasing anses på sina håll vara ett många gånger fördelaktigt alternativ till köp främst för företag med stor bilpark i vilken förnyelser sker med korta intervaller. Företagets kalkylering underlättas genom att hyran är fastställd från början och i princip omfattar alla kostnader för bilinnehavet utom drivmedelskostnaderna. Mervärdeskatten kan ha betydelse för finansierings- förmens lämplighet i det enskilda fallet. Ingående skatt som belöper på leasingavgift för inhyrd personbil är avdragsgill till den del bilen används i verksamhet som medför skattskyldighet. Men avdrag får inte göras för ingående skatt som belöper på köpesumman för ny personbil, däremot för all ingående skatt som belöper på samma bils driftskostnader oavsett om bilen används även utanför rörelsen.

3.8. Verkstadsmaskiner

Till verkstadsmaskiner hör en mängd olika såväl maskiner av standardtyp som Specialmaskiner med vitt skilda användningsområden i prisnivåer från något tusental till miljontals kr. Det är inte ovanligt att ett mindre tillverkningsföretag för sin verksamhet är beroende av maskiner som kostar ett par hundra tusen kr.

Uppgifter från näringslivsorganisationer samt enskilda leverantörer och finansieringsföretag ger vid handen att avbetalningsköp förekommer i varierande omfattning vid mindre och medelstora industriföretags anskaff- ning av verkstadsmaskiner. Genom de på senare år förbättrade kreditmöj- ligheterna för sådana företag kan åtskilliga av dessa finansiera sina inköp av verkstadsmaskiner med fristående lån. En annan finansieringsform av betydelse i sammanhanget är leasing. Det finns emellertid fall där ett företag i avsaknad av sådana finansieringsmöjligheter eller av annat skäl begagnar sig av avbetalningsköp. En leverantör av verktygsmaskiner i priser från ett par tusen kr upp till miljonbelopp har upplyst, att av 1975 års omsättning, som uppgick till cirka 50 milj. kr, ungefär 10 procent hänförde sig till avbetal- ningsköp och närmare 5 procent avsåg försäljning för leasing.

3.9. Kontorsutrustning

Kontorsutrustningi form av maskiner, möbler m. m. köps av nästan alla slags företag. I fråga om sådan avancerad och dyrbar utrustning på exempelvis dataområdet som begagnas av huvudsakligen stora företag torde inte

• Sida 70
•  Original

avbetalningsköp — men däremot leasing — förekomma i någon nämnvärd omfattning. Av uppgifter från bl. a. organisationer och enskilda leverantörer framgår emellertid att avbetalningsköp har en viss betydelse vid särskilt mindre företags anskaffning av vanlig kontorsutrustning.

• Sida 71
•  Original

4. Allmänna överväganden om avbetalnings- köplagens framtid

4.1. Inledning

Konsumentkreditlagen enligt prop. 1976/77:123 innebär att sådana avbetal- ningsköp som är konsumentköp förs utanför avbetalningsköplagens tillämp- ningsområde och blir föremål för en delvis ny reglering även i sak. Detta ger anledning att överväga avbetalningsköplagens framtid. Behövs särskilda regler för sådana avtal — huvudsakligen avbetalningsköp mellan näringsid- kare — som alltjämt omfattas av lagen? Hur bör i så fall dessa regler vara utformade? 1 vad mån bör konsumentkreditlagens regler efterbildas på detta område?

4.2. Huvudpunkter enligt konsumentkreditlagen

4.2.1. Inledning

Konsumentkreditlagens syfte är att stärka konsumentens ställning i kredit- sammanhang. Såsom de viktigaste medlen att åstadkomma detta framträder lagens på bl. a. avbetalningsköp tillämpliga bestämmelser om informations- plikt, kontantinsats, skydd i trepartsförhållanden samt begränsning av återtaganderätt med hänsyn till varan.

Nämnda bestämmelser har tillkommit utan tanke på vad som kan vara lämpligt utanför konsumentkreditområdet. Att delvis andra synpunkter gör sig gällande i framför allt kommersiella förhållanden hindrar emellertid inte att det kan ha sitt intresse att försöka tänka sig in i hur en efterbildning i någon form av berörda företeelser skulle verka vid utanför konsumentkreditom- rådet gjorda avbetalningsköp och andra kreditköp med förbehåll om återta- ganderätt.

4.2.2. Begränsning av återtaganderätten med hänsyn till varan

I motiven till konsumentkreditlagen framhålls att den primära funktionen hos ett förbehåll om återtaganderätt är att bereda säljaren säkerhet för den lämnade krediten. Ett förbehåll bör följaktligen inte få tjänstgöra huvudsak- ligen som påtryckningsmedel. 1 15% tredje stycket konsumentkreditlagen finns en reglering som bygger på tanken att ett förbehåll om återtaganderätt skall godtas endast om varan är lämpad som kreditsäkerhet. Syftet med regleringen är att uppnå en begränsning av användningen av förbehåll om

• Sida 72
•  Original

återtaganderätt till förhållandevis dyra och värdebeständiga varor för vilka det finns en fungerande andrahandsmarknad. Regleringen är anknuten till det marknadsrättsliga systemet i avtalsvillkorslagen.

Utanför konsumentkreditområdet används förbehåll om återtaganderätt mest i avtal mellan näringsidkare om kreditköp av dyra varor med betydande andrahandsvärde. I kommersiella förhållanden kan det inte utan vidare anses ligga i kreditbehövande köpares intresse att så stränga krav på varans säkerhetsvärde upprätthålls som konsumentkreditlagen förutsätter. Några olägenheter med nuvarande ordning har inte framkommit utanför konsu— mentkreditområdet. Skäl saknas därför att —exempelvis genom beloppsgräns — skapa något slags motsvarighet till 15 & tredje stycket konsumentkreditla- gen.

1 lagens 21 & tredje stycket finns en bestämmelse om återtagandeförbud vilken i praktiken starkt begränsar användningen av förbehåll om återtagan- derätt. Förbudet är kopplat till gäldenärens beneficium och är av skäl som anges här nedan i avsnitt 4.10 inte möjligt att utsträcka till kommersiella förhållanden.

4.2.3. Informationsp/ikt

Enligt 5 ?; konsumentkreditlagen skall näringsidkare vid annonsering, skylt- ning och liknande marknadsföring av kredit lämna information om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet skall även kreditkostnaden och kontant- priset anges. Information enligt vad nu nämnts behöver dock inte lämnas. om krediten är av ringa omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl. Innan kreditavtal sluts skall enligt 6 & näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten skriftligen tillhandahålla konsumenten information i de hänseenden och i den omfattning som anges i 5 é". Regleringen anknyter genom 7 & till marknadsföringslagens bestämmelser om information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Bestämmelserna om informationsplikt är tillämpliga på alla kreditformer, och faktorn effektiv ränta har skjutits i förgrunden främst med hänsyn till sin betydelse vidjämförelser mellan olika krediter. Av naturliga skäl kan det inte komma i fråga att utanför konsumentkreditområdet skapa en generell reglering om informationsplikt. Att å andra sidan stipulera en till viss kreditform — såsom avbetalningsköpet — begränsad informationsplikt kan inte få den betydelse som konsumentkreditlagens reglering åsyftar. Till bilden hör att för en näringsidkare som behöver viss utrustning för sin rörelse och överväger avbetalningsköp detta slags köp inte sällan är hans enda utväg. Alternativen självfinansiering och avstående från köp har i regel inte samma aktualitet som för en konsument.

Sant är att avbetalningsköp är en kreditform som anlitas av åtskilliga kapitalsvaga näringsidkare med bristfälliga ekonomiska kunskaper. Dessa näringsidkares handlingsmöjligheter blir dock — såsom nyss berörts — knappast större av en uppgift om den effektiva räntans höjd. Vad en sådan näringsidkare skulle ha intresse av är närmast särskilda bestämmelser som förhindrar oskäligt hög kreditkostnad och oskäligt totalpris. Sådana bestäm- melser finns emellertid inte ens på konsumentkreditområdet. Även där får

• Sida 73
•  Original

man i detta hänseende förlita sig på generalklausulen i 36å" avtalslagen. Skyldighet att upplysa om den effektiva räntan är visserligen inte utan intresse i detta sammanhang, eftersom en sådan förpliktelse i och för sig är ägnad att hålla nere kreditkostnaden. Men för att denna verkligen skall bli lägre — utan att kontantpriset höjs i motsvarande mån — krävs att säljaren inte tror sig med hänsyn till marknadssituationen eller eljest ha så stark ställning att han vinner på att tillämpa det högre priset.

En annan aspekt är att informationsplikt beträffande den effektiva räntan kan förhindra felaktig föreställning om den verkliga kostnaden för krediten. Denna verkan har emellertid sin egentliga praktiska betydelse i fall där köparens situation är sådan att uppgiften kan få betydelse för tillkomsten av eller innehållet i ett avtal.

Uppgift om den effektiva räntan vid avbetalningsköp (eller kreditköp med förbehåll om återtaganderätt) kan med hänsyn till det anförda knappast tänkas ha så stort värde, att det framstår som motiverat med en informations- plikt på detta begränsade område. Utredningen finner det således inte befogat att föreslå en av kreditformen beroende informationsplikt.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om informationsplikt avkräver besked inte bara om den effektiva räntan utan även om kreditkostnaden angiven i kronor och om kontantpriset. Det finns ytterligare en bestämmelse som är av intresse i detta sammanhang; enligt 20% första stycket konsu- mentkreditlagen gäller såsom förutsättning för handräckning att det om kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling som förutom förbehåll om återtaganderätt innehåller uppgift om bl. a. kreditkost- naden och kontantpriset. En indirekt följd av denna bestämmelse är att köparen normalt får viss grundläggande information inför avtalsslutet. Skulle en bestämmelse motsvarande 20å första stycket konsumentkreditlagen införas utanför konsumentkreditområdet (jfr 10% första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen) torde den bestämmelsen i praktiken få en sådan genomslagskraft att särskilda bestämmelser om upplysningsplikt i berörda hänseenden blir överflödiga. Mot sådana särskilda bestämmelser skulle man f.ö. kunna anföra delvis samma betänkligheter som mot informationsplikt beträffande den effektiva räntan.

4.2.4. Allmänt krav på kontantinsats

Enligt 8å konsumentkreditlagen skall vid kreditköp — med eller utan förbehåll om återtaganderätt — säljaren av köparen ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat. Genom 9 & är regleringen knuten till marknadsföringslagens bestäm- melser om otillbörlig marknadsföring.

Konsumentkreditlagens principiella krav på kontantinsats har tillkommit huvudsakligen för att avhålla betalningssvaga konsumenter från oöverlagda köp av umbärliga varor på kreditvillkor som visar sig vara betungande och kanske rentav omöjliga att uppfylla.

Vid näringsidkares kreditköp gör sig delvis andra synpunkter gällande. Varan är normalt behövlig för köparens rörelse. Och i kommersiella förhållanden utgör leverantörskrediter ett naturligt inslag, ofta också ett

• Sida 74
•  Original

nödvändigt led i finansieringen av köparens rörelse. Det måste typiskt sett anses vara till övervägande fördel för en näringsidkare att kunna göra ett avbetalningsköp med låg eller ingen kontantinsats. något som gäller även om satsningen är riskbetonad.

Ofrånkomligt är emellertid att möjligheten att köpa på kredit utan större kontantinsats är ägnad att öka förekomsten av kreditköp som visar sig inte kunna fullföljas. Etablering och utbyggnad av företag med otillräcklig ekonomisk grundval kan i viss mån motverkas genom krav på hög kontantinsats vid köp av utrustning för rörelsen. Behövs ingripande bör emellertid i första hand övervägas direkta medel. I varje fall bör inte problem inom viss bransch eller beträffande visst varuslag föranleda en allmän reglering om kontantinsats. Skall en reglering i detta avseende kunna lösa de uppkomna problemen utan menliga sidoeffekter måste regleringen anpassas efter ifrågavarande bransch eller varuslag.

Att döma av vad som framkommit vid utredningens av naturliga skäl relativt begränsade undersökning beträffande avbetalningsköp är det i främsta rummet entreprenadmaskiner och lastbilar som förtjänar uppmärk- samhet i förevarande sammanhang. Inom dessa sektorer finns bland köparna ett markant inslag av små företag med kapitalkrävande utrustning i konjunkturkänslig verksamhet, faktorer som är ägnade att medföra ett jämförelsevis stort antal felslående kreditköp. Förhållandena inom ifrågava- rande branscher har tidigare på sina håll uppfattats som mycket besvärande delvis på grund av en alltför generös kreditgivning från Säljares sida. Enligt samstämmiga uppgifter har emellertid en avsevärd förbättring skett under de senaste åren.

Regler om kontantinsats kan också användas som konjunkturpolitiskt instrument. Exempel på detta är bilkreditförordningen och den därmed sidoordnade överenskommelsen mellan kommerskollegium och MRF. Se avsnitt 2.4.

Med utgångspunkt i de synpunkter utredningen har att anlägga finns inte tillräckliga skäl att föreslå någon kontantinsatsreglering.

4.2.5. Trepartsförhäl/anden

Med kreditköp avses enligt 3 & konsumentkreditlagen köp av vara vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. När sist omnämnd särskild kreditgivare eller kreditgivare som övertagit säljarens eller särskild kreditgivares fordran på grund av kreditköpet kräver betalning får köparen enligt 10.5 konsumentkreditlagen mot kravet framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. Enligt 10 &" gäller vidare att, om köparen på grund av köpet har anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation, kreditgivaren svarar lika med säljaren för ansprå- kets fullgörande. Kreditgivaren är dock ej skyldig att betala mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten. Konsumentkreditlagen meddelar också genom 11 & ett straffsanktionerat förbud mot användning av växlar och andra löpande fordringshandlingar i kreditköpssammanhang.

• Sida 75
•  Original

Det är vid avbetalningsköp mellan näringsidkare vanligt att kreditgiv- ningen finansieras genom att säljarens rättigheter enligt avtalet pantsätts eller överlåts till en tredje part. Ofta är det redan vid avbetalningsköpets slutande förutsatt att den tredje parten skall träda in och att det blir till denne som köparen skall betala. Det förekommer då att säljaren och köparen genom bestämmelse i avtalet låter köparens situation gentemot den tredje parten bli densamma som om denne hade lämnat köparen ett fristående län (men den tredje parten kan få en sakrättsligt verkande säkerhet i den sålda varan som inte skulle ha varit möjlig vid ett sådant lån). Köparens brist på befogenheter gentemot den tredje parten får betydelse främst om säljaren blir insolvent och köparen av det skälet inte kan få täckning hos honom. Har i en sådan situation köpet hävts kan köparen varken av säljaren eller av den tredje parten få tillbaka vad han betalat av köpeskillingen. Han är t. o. m. tvungen att fortsätta betalningarna till den tredje parten, eftersom han genom avtalsbe- stämmelsen avstått från invändningsrätt.

Bör efter konsumentkreditlagens mönster ingrepp ske i den nu behandlade ordningen?

Såvitt gäller köparens anspråk på penningprestation — t. ex. återfående av köpeskilling — inom ramen för redan erlagt belopp saknas utan tvekan skäl att säkerställa köparen. Att denne sedan säljaren överlåtit sina rättigheter är i samma ställning som om överlåtelsen inte hade skett kan inte betraktas som oskäligt. Något [annorlunda förhåller det sig om köparen på grund av bestämmelse i avtalet är avskuren från sådan rätt till invändningar mot krav på fortsatt betalning som han skulle ha haft om överlåtelsen inte hade kommit till stånd. Köparens situation i det läget är emellertid jämförlig med den situation som skulle ha förelegat om han hade betalat kontant. Den risk som läggs på kredittagande köpare genom en bestämmelse av nämnda slag kan följaktligen inte i näringsid kareförhållanden betraktas som ett typiskt sett oskäligt avtalsvillkor. Till bilden hör att användning av växlar är ett allmänt godtaget bruk i kommersiella förhållanden och knappast kan förbjudas vid viss kreditform så länge påtagliga missförhållanden inte uppdagats vid just den kreditformen.

Även bortsett från de invändningar som kan riktas mot särbestämmelser för viss kreditform faller det sig naturligast att alltjämt låta allmänna regler om trepartsförhållanden gälla beträffande utanför konsumentkreditområdet tillkomna kreditköp med förbehåll om återtaganderätt.

4.3. Behovet av (tvingande) lagreglering

Om de i avsnitt 4.2 behandlade ämnena inte blir föremål för lagstiftning blir nästa fråga huruvida avbetalningsköplagen bör upphävas utan att ersättas av annan lag. Har konsumentköpens avskiljande och tillkomsten av general- klausulen i 36 & avtalslagen gjort avbetalningsköplagen obehövlig?

Avbetalningsköplagen innehåller en rad tvingande bestämmelser till köparens skydd samtidigt som den till säljarens förfogande ställer ett praktiskt handräckningsförfarande.

Lagen har inte tillkommit med sikte endast på konsumentköpen. Detta framgår klart av den proposition (1953z3) som låg till grund för 1953 års

• Sida 76
•  Original

omfattande ändringar i lagen. Föredragande departementschefen påpekade (se 5. 32),att den yrkesmässiga biltrafiken hade kommit att i stor utsträckning bedrivas av kapitalsvaga småföretagare som förvärvade sina för trafiken behövliga bilar genom avbetalningsköp. Departementschefen fann det uppenbart, att denna avbetalningshandel inte borde lämnas utanför en reglering som syftade till att från sociala synpunkter stärka köparens ställning.

Såsom framgått av tidigare kapitel spelar avbetalningsköpet alltjämt en beaktansvärd roll vid kapitalsvaga näringsidkares anskaffning av nödvändig utrustning för rörelsen.

Generalklausulen i 36 & avtalslagen ger ökade möjligheter att komma åt avtalsvillkor som i det enskilda fallet framstår som oskäligt. Avbetalnings- köparens ställning blir emellertid säkrare om det genom särskilda bestäm— melser —såsom iden nuvarande avbetalningsköplagen — skapas ett preciserat minimiskydd. Sådana särskilda bestämmelser motverkar också tillkomsten av avtal med diskutabla och - som det kanske visar sig — ohållbara villkor.

Det möter också betänkligheter att i' anslutning till förbättringar för konsumentköparen avskaffa skyddsregler för näringsidkande avbetalnings- köpare. Många näringsidkare är beroende av denna kreditform för sin rörelse och kan därför sägas vara i väl så starkt behov av lagens hjälp som konsumentköparna.

Slutligen bör påpekas att det i fråga om varans återtagande och på vissa andra punkter där konsumentkreditlagen bygger på den nuvarande avbetal- ningsköplagen måste anses naturligast och mest praktiskt att behålla en motsvarande reglering utanför konsumentkreditområdet för att främja såväl enhetlig behandling sinsemellan av näringsidkares avbetalningsköp som en samordning mellan dessa och konsumenters avbetalningsköp. Det kan i sammanhanget erinras om att personbilar — ett viktigt varuslag inom av- betalningshandeln — av näringsidkare säljs till såväl konsumenter som nä- ringsidkare.

Liksom konsumentkreditlagen är den nuvarande avbetalningsköplagen tvingande till köparens förmån. Genom dispositiva lagregler kan endast i mindre mån motverkas sådana nackdelar som kan befaras om lagregler över huvud taget saknas. Även de framtida lagreglerna bör därför göras tvingande till köparens förmån.

4.4. Den framtida lagregleringens ram och förhållande till konsumentkreditlagen

Den nuvarande avbetalningsköplagen gäller alla avbetalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen. Sålunda inryms en del sannolikt ytterst sällan förekommande fall, exempelvis avbetalningsköp mellan två privatper- soner. Frågan är nu om man för tillämpligheten av en framtida lagreglering utanför konsumentkreditområdet i princip skall kräva att köpet sluts mellan två näringsidkare i och för deras rörelser. Man skulle då av praktiska skäl kunna låta lagreglerna gälla alla avbetalningsköp där krediten lämnas eller förmedlas av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet men på vilka

• Sida 77
•  Original

konsumentkreditlagen ej är tillämplig. Om emellertid bestämmelserna om avbetalningsköp får ett istort sett oförändrat innehåll är den enklaste vägen att låta regleringen gälla alla fall utanför konsumentkreditområdet. Bestäm- melserna innefattar en avvägning mellan köparens och säljarens motstående intressen och deras tillämpningsområde har hittills inte vållat några olägen- heter. Det uppställda regelsystemet kan vara till nytta i varje partsförhållande där denna kreditform kommer till användning mellan parter som inte båda finner för gott att avstå från att åberopa reglerna.

Den begränsning till köp av varor som hittills har gällt och som har sin motsvarighet i konsumentkreditlagen bör naturligen gälla även i fortsätt- ningen.

Om man bestämmer sig för lagregler om avbetalningsköp inställer sig frågan huruvida dessa regler efter konsumentkreditlagens mönster bör — i tillämpliga delar — omfatta även sådana kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som inte är delbetalningsköp.

Av de två huvudkriterierna för avbetalningsköp, förbehåll om återtagan- derätt och delbetalningar. är det trots kreditformeris beteckning det förra kriteriet som är viktigast och som har varit avgörande för tillkomsten av den nuvarande avbetalningsköplagen. Att fall med betalning vid ett enda förfallotillfälle lämnades utanför regleringen synes bero på att sådana fall antogs knappast förekomma i den handel som man hade för ögonen.

Exempel på kombinationen förbehåll om återtaganderätt och engångsbe- talning har inte tilldragit sig någon uppmärksamhet. När kombinationen kommer till användning torde vanligen köpesumman vara låg eller annan särskild omständighet föreligga. som gör att avtalet inte såsom det typiska avbetalningsköpet kan anses motivera en lagreglering utanför konsument- kreditområdet. Förbehållet torde i fall med engångsbetalning ofta sakna avgörande betydelse för krediten. Det kan ha kommit med därför att parterna använt standardformulär eller därför att säljaren menat att en extra gardering inte kan skada.

En lagreglering av förutsättningama för återtaganderätt innebär ett ingrepp i annars gällande regler om hävningsrätt. Det är inte givet att en för delbetalningsköp avpassad bestämmelse är lämplig i fall där hela betalningen skall erläggas på en gång efter varans utgivande. Tag som exempel att bestämmelsen föreskriver ett mer än månadslångt dröjsmål med betalning av viss del av fordran. Antag att en köpare har fått varan i sin hand på villkor att hela betalningen regleras inom tre veckor och med förbehåll om återtagan- derätt från säljarens sida. Det kan knappast utanför konsumentkreditområdet anses skäligt att säljaren vid utebliven betalning skall tvingas vänta till dess att dröjsmålet överskrider en månad. Köparen har ju inte erlagt någon betalning alls för varan. Kontraktsbrottet avser hela hans prestation. I och för sig kan man naturligtvis tänka sig en lag som för återtagandepåföljd föreskriver olika kvalifikationskrav beroende på om köpet är ett delbetal- ningsköp eller inte. Men för att en sådan ordning skall övervägas bör krävas ett reellt behov av lagstiftning beträffande fallen av engångsbetalning. Med nuvarande brist på erfarenhetsunderlag är det också svårt att bedöma vilka kvalifikationskrav som kan vara lämpliga för sådana fall.

De udda fallen av engångsbetalning har hittills utan att det vållat olägenhet lämnats utanför aktuell lagstiftning och de torde med fördel kunna lämnas

• Sida 78
•  Original

oreglerade även i fortsättningen.

Den nuvarande avbetalningsköplagen är ganska svårläst. Detta beror inte bara på att språket är omodernt. Genomgripande ändringar i lagen har inverkat menligt på dess systematik. Praktiska skäl talar för att de bestäm- melser som i fortsättningen skall gälla för avbetalningsköp utanför konsu- mentkreditområdet får bilda en ny lag, som ersätter den nuvarande.

Det är praktiskt med en särskild benämning på ifrågavarande kreditform. Avbetalningsköp är visserligen inte någon välfunnen beteckning — antydan om återtaganderätten saknas — men den förekommer i en rad andra författningar och har Över huvud taget vunnit ett sådant insteg, att det skulle vara opraktiskt och förvillande med en ny term, som säkerligen inte heller den skulle bli invändningsfri. Den naturliga benämningen på den nya lagen blir därför avbetalningsköplag. '

I realiteten binder innehållet i konsumentkreditlagen på åtskilliga punkter innehållet i en ny avbetalningsköplag. eftersom man knappast kan ha två parallella system med inbördes olikheter som inte kan motiveras med de särskilda hänsyn som gör sig gällande på konsumentkreditområdet. lnte endast det väsentliga i konsumentkreditlagens terminologi och systematik utan också en del av den lagens lösningar i sak får därför slå igenom i en ny avbetalningsköplag även om konsumentkreditlagens ståndpunkt skulle kunna diskuteras. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att ställa frågan huruvida bestämmelser för sådana avbetalningsköp som inte är konsumentköp borde inlemmas i konsumentkreditlagen (jfr det norska förslaget till lag om kreditköp m. m. i NOU 1977:12). Emellertid faller det sig onaturligt med en lag som på konsumentkreditområdet år i princip heltäckande men som på området utanför gäller endast en viss kreditköpsform. Härtill kommer att även en del sådana bestämmelser i konsumentkreditlagen som har betydelse huvudsakligen för avbetalningsköp vilar på ett synsätt som inte bör anläggas när det gäller avbetalningsköp som inte är konsumentköp. Ett flertal sakliga skillnader mellan regelsystemen är motiverade. Ett på en gemensam lag inriktat arbete kan lätt leda till en alltför långtgående saklig samordning med konsumentköpen. Vill man för övriga avbetalningsköp försöka skapa ett överskådligt och lättolkat regelsystem med sakligt självständiga bestäm- melser är en separat lag det bästa medlet.

Vid konsumentkreditlagens tillkomst valdes tekniken att låta den nuva- rande avbetalningsköplagen tjänstgöra som en allmän lag till vilken konsu— mentkreditlagen på vissa punkter hänvisar. Att en ny avbetalningsköplag införs ger inte anledning att frångå denna teknik.

4.5. Gränsen mot hyresavtal

Har ett avtal betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger enligt uttrycklig bestämmelse i konsumentkre- ditlagen ändå kreditköp om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna (se 3 5 andra stycket). En motsvarande bestämmelse i avbetalningsköplagen har utgjort förebild till konsumentkreditlagens regel. Det är risken för att hyresterminologi skall tillgripas i försök att kringgå

• Sida 79
•  Original

tvingande lagbestämmelser som har ansetts motivera ett särskilt påpekande i lagtexten. Ett sådant bör finnas även i en ny avbetalningsköplag.

Det har ibland ifrågasatts om inte vissa avtal om finansiell leasing i själva verket är avbetalningsköp i lagens mening, även om de inte går ut på att hyresmannen skall bli ägare av varan. Förutom att denna utgör säkerhet har avtalen med avbetalningsköp den likheten att varumottagaren har bundit sig för att erlägga betalningar som täcker ett kreditköpspris för varan. Härtill kommer att han under avtalstiden har ungefär samma rättigheter och skyldigheter med avseende på varan som en avbetalningsköpare har innan säljarens återtaganderätt upphört. Hyresbeloppens förfallodagar är ofta fördelade över praktiskt taget hela den tid under vilken varan beräknas ha ett ekonomiskt värde. Vara som kan användas efter den ursprungligen bestämda hyrestiden får normalt behållas för ytterligare period mot särskild ersättning som i regel är mycket lägre än den tidigare.

För att förtjäna beteckningen köp måste emellertid ett avtal syfta till att varumottagaren skall få förfoganderätt över varan (omedelbart eller sedan vissa villkor uppfyllts). Bestämmelser om avbetalningsköp skall följaktligen i princip inte tillämpas på avtal av ovan beskrivna typ.

Avtal om uthyrning av vara kan emellertid innehålla ett uttryckligt eller tyst villkor om rätt för hyresmannen att under hyrestiden eller efter dess utgång, vanligen mot ersättning utöver hyresbeloppen, förvärva ägande- rätten till varan (köpoptionsrätt). Om en köpoptionsklausul har till syfte att dölja parternas avsikt att varan skall förvärvas med äganderätt skall frågan om tillämpligheten av regler för avbetalningsköp givetvis bedömas efter den verkliga avsikten med avtalet. Tveksammare är det fall att parterna verkligen har velat lämna frågan om köp öppen till ett senare tillfälle.

I konsumentkreditlagens förarbeten uttalas, att ett hyresavtal med reell köpoptionsklausul får betraktas som förhyrning till dess att konsumenten utnyttjar sin rätt att köpa varan. Om så sker på kredit blir konsumentkredit— lagen i fortsättningen tillämplig på parternas mellanhavande. Se prop. 1976/ 77:123 s. 159 (märk även lagrådets uttalande på s. 348).

Det kan inte gärna komma i fråga att i en avbetalningsköplag med starkt begränsad räckvidd låta genom särskild bestämmelse ta speciell ställning i en fråga som är av principiell karaktär och som därför bör få samma lösning över hela linjen. När det gäller spörsmålet i vad mån en köpoptionsklausul kan medföra att avbetalningsköplagen blir tillämplig på ett avtal med uppdelad betalning bör till vägledning för rättstillämpningen hänvisas till vad som uttalades vid tillkomsten av konsumentkreditlagen. l överensstämmelse med detta bör avbetalningsköplagen i vart fall inte kunna bli mer än villkorligt tillämplig förrän hyresmannen utnyttjar sin rätt att köpa varan. Se vidare specialmotiveringen.

Att regler om avbetalningsköp inte är tillämpliga på ett avtal utesluter inte att de kan få viss betydelse när det gäller att enligt generalklausulen i 365 avtalslagen bedöma skäligheten av villkor om exempelvis förutsättningama för varans återtagande före hyrestidens utgång och de ekonomiska konse- kvenserna för hyresmannen vid en sådan upplösning.

• Sida 80
•  Original

4.6. Återtaganderätten

I konsumentkreditlagen betecknas såsom förbehåll om återtaganderätt avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen ej fullgör sin del av kreditköpsavtal (se 15 5 första stycket).

I en ny avbetalningsköplag bör i stället för uttryckssättet i den nuvarande lagen användas samlingsbegreppet förbehåll om återtaganderätt enligt en definition som bygger på tvåpartsförhållandet säljare/köpare men som i övrigt ansluter till konsumentkreditlagens. Avtalsvillkorets formulering skall således vara utan betydelse. Det blir endast den reella innebörden som räknas.

Ett återtagandeförbehålls värde som kreditsäkringsmedel är beroende av att förbehållet har sakrättslig verkan. För att förbehållet skall tillerkännas sådan verkan torde krävas bl. a. att det har gjorts av säljaren före varans utgivande och uppställts för att trygga dennes rätt till köpeskillingen. Se lagrådsledamotsuttalandet i prop. 1976/77:123 s. 355. Lika litet som konsu— mentkreditlagen och den nuvarande avbetalningsköplagen bör en ny avbe- talningsköplag innebära något avsteg från principerna i gällande rätt beträf- fande möjligheterna att med sakrättslig verkan uppställa förbehåll om återtaganderätt. Den nya avbetalningsköplagen bör liksom den nuvarande direkt reglera endast förhållandet mellan säljare och köpare. I princip bör lagen endast reglera frågan vid vilka kontraktsbrott ett mellan nämnda parter — men ej nödvändigtvis sakrättsligt — i och för sig giltigt förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande enligt sitt innehåll. Det kan inte komma i fråga att i en lag med begränsad räckvidd ta speciell ställning i en fråga som är av principiell karaktär. När det gäller förutsättningama för giltigheten av ett förbehåll om återtaganderätt får därför allmänna regler tillämpas.

Enligt konsumentkreditlagen är betalningsdröjsmål den enda typ av kontraktsbrott som berättigar till återtagande (se 15 å andra stycket). Den nuvarande avbetalningsköplagen däremot utgår från att även annat slag av kontraktsbrott kan vara grund för återtagande men reglerar inte förutsätt- ningama för detta. Enda spärr mot oskälig tillämpning av sådant förbehåll är generalklausulen i 36 & avtalslagen.

[ praktiken torde det sällan bli aktuellt att åberopa annan grund än betalningsdröjsmål. Men av principiella skäl och med hänsyn till att det i kommersiella förhållanden ofta rör sig om dyra varor och stora krediter bör denna möjlighet finnas i en ny avbetalningsköplag. Det är betalningen och hanteringen av säkerheten som är centrala förpliktelser i köparens del av avtalet. I den nya lagen bör av detta skäl för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande vid an nat kontraktsbrott än betalnings- försummelse krävas att köparen genom kontraktsbrottet har äventyrat säljarens säkerhet i varan. Och denna förutsättning bör uttryckligen anges i lagtexten.

Enligt såväl konsumentkreditlagen som den nuvarande avbetalningsköp— lagen måste en betalningsförsummelse vara på visst sätt kvalificerad för att berättiga till återtagande. Enligt konsumentkreditlagen skall dröjsmålet ha varat mer än en månad och beloppet uppgå till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Den nuvarande avbetalningsköplagens tidskrav är fjorton

• Sida 81
•  Original

dagar och vad gäller beloppet krävs att detta uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två eller flera pöster, minst en tjugondel av avbetalningspriset eller också utgör återstoden av säljarens fordran.

Även en ny avbetalningsköplag bör uppställa kvalifikationskrav för betalningsförsummelse. Liksom enligt konsumentkreditlagen bör krävas ett mer än månadslångt dröjsmål. Normalt får det anses skäligt att köparen har den tiden på sig, innan säljaren kan tillgripa återtagande. Det kan visserligen för säljaren framstå som angeläget att ingripa omedelbart efter konstaterad betalningsförsummelse i fall där köparens allmänna ekonomiska situation är prekär och denne därför kan antas vara särskilt frestad att avhända sig varan. Men den säljare som har nöjt sig med säkerhet i form av den sålda och överlämnade varan får bära därmed förknippade risker. Det skall f. ö. anmärkas att ett sakrättsligt verkande förbehåll om återtaganderätt ger säljaren skydd mot icke godtroende förvärvare av varan.

När det gäller dröjsmålsbelopp är konsumentkreditlagens kvalifikations— krav mindre väl lämpat för näringsidkares avbetalningsköp. Vid dessa rör det sig ofta om höga belopp. En komplettering till konsumentkreditlagens tiondelsregel är därför på sin plats. En sådan komplettering behövs f. ö. redan av det skälet att det utanför konsumentkreditområdet är naturligast att låta återtaganderätten gälla sålänge den fordran som föranlett förbehållet består. I en ny avbetalningsköplag kan lämpligen krävas att dröjsmålsbeloppet uppgår till mer än en tiondel av kreditfordringen eller, om dröjsmålet överstiger två månader, uppgår till mer än en tjugondel av kreditfordringen eller utgör återstoden av denna. Om betydelsen av skillnaden mellan kreditfordran och det vidare begreppet fordran på grund av köpet, se specialmotiveringen.

Enligt konsumentkreditlagen och den nuvarande avbetalningsköplagen får förbehåll om återtaganderätt göras gällande endast om det belopp som konstituerar kvalificerat dröjsmål alltjämt utestår obetalat när återtagande sker. Har kvalificerat dröjsmål väl inträffat kan köparen enligt avbetalnings- köplagen under viss förutsättning förhindra återtagande genom att betala vad som ej erlagts i rätt tidjämte ränta samt säljarens kostnader med anledning av dröjsmålet. Enligt konsumentkreditlagen kan köparen alltid förhindra åter— tagande genom sådan rättelse. Men en partiell korrigering — som ju kan vara av sådan omfattning att köparen inte längre skulle befinna sig i kvalificerat dröjsmål — har enligt båda lagarna köparens motpart rätt att avvisa för att i stället utkräva påföljden återtagande. Godtar köparens motpart likväl en sådan partiell korrigering som nu nämnts har han inte längre rätt att utkräva återtagande för ifrågavarande dröjsmål.

En ny avbetalningsköplag bör ge köparen möjlighet att — oavsett orsaken till dröjsmålet — avvärja återtagande genom att betala allt som ej erlagts i rätt tid jämte dröjsmålsränta samt säljarens kostnader med anledning av tilltänkt återtagande. En sådan regel får anses innebära en rimlig avvägning mellan även näringsidkande parters intressen. När det gäller partiell betalningskor- rigering bör hittillsvarande principer gälla.

Har köparen gjort sig skyldig till annat återtagandegrundande kontrakts- brott än betalningsdröjsmål bör han kunna avvärja sådan påföljd genom betalning som i princip innebär slutreglering.

Enligt konsumentkreditlagen får förbehåll om återtaganderätt göras

• Sida 82
•  Original

gällande endast om det kvalificerande dröjsmålsbeloppet ej blivit preskribe- rat. Detta utgör ett undantag från den allmänna regeln i gällande rätt att sakrättsliga anspråk inte preskriberas.

Vad en ny avbetalningsköplag beträffar ligger det närmast till hands att följa den allmänna regeln. Det kan i förevarande partsrelationer normalt inte anses oskäligt att åberopa ett förbehåll om återtaganderätt i fall där en regelrätt panträtt utan vidare skulle ha fått göras gällande.

Möjligheterna att koppla återtaganderätten till andra krediter behandlas i avsnitt 4.7.

Beträffande sambandet med s.k. förfalloklausuler, se avsnitt 4.8 och specialmotiveringen.

4.7. Kopplings- och avräkningsförbehåll

I den nuvarande avbetalningsköplagen finns bestämmelser om kopplings- och avräkningsförbehåll. Med kopplingsförbehåll förstås i detta sammanhang villkor som möjliggör användning av återtaganderätten till säkerhet även för annan köparens förpliktelse än sådan, som åligger honom enligt avbetal- ningsköpet. Såsom ett indirekt kopplingsförbehåll kan i detta sammanhang ses avräkningsförbehåll varigenom säljaren förbehåller sig att belopp som köparen inbetalar först skall avräknas på fordran som tillkommer säljaren på annan grund än avbetalningsköpet.

Förbehåll av angivna slag har ansetts normalt otillbörliga mot avbetal- ningsköparen — som har ett påtagligt intresse av att tillvinna sig förfogande- rätten över godset utan hinder av andra mellanhavanden med säljaren — och är enligt den nuvarande avbetalningsköplagen i princip utan verkan.

Undantag gäller om förbehållet avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande godset. Vid 1953 års revision av lagen fanns det åtskilliga förespråkare för uppfattningen att förbehåll av nämnda slag borde förbjudas helt. Avgörande för att så inte blev fallet var avbetalningshandeln med bilar. Det ansågs vara till betydande fördel för den avbetalningsköpare som inte kunde betala en reparation kontant, om säljaren-reparatören med hänsyn till uppställt förbehåll var villig att avstå från sin retentionsrätt och omedelbart efter utförd reparation lämna ut fordonet eller att över huvud taget åtaga sig en reparation på kredit. Den fördelen för köparen ansågs väga tyngre än nackdelen av förbehåll av förevarande slag. Inte minst tänkte man på fordon som brukas i yrkesmässig trafik eller eljest i köparens näringsverksamhet. Köparens förmåga att fullgöra avbetalningarna på köpeskillingen och därmed behålla bilen är i sådana fall ofta beroende av de inkomster som han kan få genom att använda den. Sambandet med avräkningsreglerna tillmättes också betydelse. Vid uppgörelsen mellan parterna i samband med godsets återta- gande får säljaren tillgodoräkna sig även reparationsfordringen, om köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för sådan åtgärd. Att säljaren genom förbehåll skulle kunna skaffa sig denna förmån ansågs rimligt med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen tillgodoräknas godsets värde i reparerat skick. Vad man främst hade i tankarna var här konkurrenssitua- tionen mellan säljaren och köparens övriga borgenärer, således en sakrättslig aspekt. Se prop. 195323 5. 49 f., 55 f., 104 f. och 112 f.

• Sida 83
•  Original

Konsumentkreditlagens regler om återtaganderätt lämnar inte utrymme för direkt kopplingsförbehåll (se 155 andra stycket och 17 å). Och avräk- ningsförbehåll saknar utan undantag verkan vid alla konsumentkreditköp (se 14 å). Bakgrunden till detta ställningstagande framgår av prop. 1976/77:123 s. 122 ff.

Den nuvarande avbetalningsköplagens huvudregel bör överföras till den nya avbetalningsköplagen. I fall som omfattas av huvudregeln får det även i kommersiella förhållanden anses vara typiskt sett oskäligt att uppställa förbehåll av förevarande slag. Det omdömet gäller däremot inte fall som avses med avbetalningsköplagens undantagsregel. Här finns normalt ett nära samband med fordran på grund av köpet och säkerheten för denna fordran. Och mot bakgrund av att någon inskränkning inte gäller i fråga om retentionsrätten kan det inte anses att säljaren gentemot köparen skaffar sig en obehörig förmån när han lämnar ut varan mot förbehåll av förevarande slag. Förbehållet ger honom inte starkare säkerhet i varan än han skulle ha haft om han hade utnyttjat retentionsrätten. Med hänsyn till dessa omstän- digheter och till frågans praktiska betydelse vid såväl bil— som maskinhandel bör även en ny avbetalningsköplag lämna visst utrymme för kopplingar av hithörande slag. Totalförbudet i konsumentkreditlagen ger emellertid anled- ning att granska de nuvarande kopplingsmöjligheterna från mera principiella synpunkter för att se om de bör beskäras.

Det är för att säljaren skall kunna säkerställa betalningen av köpeskillingen som förbehåll om återtaganderätt med verkan mellan parterna och mot tredje man uppställs och har sitt berättigande trots att ett sådant förbehåll rent faktiskt har karaktär av panträtt utan besittning. Mot denna bakgrund saknas anledning att låta säljaren med stöd av återtagandeförbehåll få täckning för annan fordran. Antag exempelvis att säljaren efter reparation av varan lämnar ut denna, fastän reparationsfordringen ej har betalats. Om köparen sedan underlåter att göra några inbetalningar till säljaren medför ett direkt kopplingsförbehåll att denne vid varans återtagande får utnyttja varans värde till täckning av såväl köpeskillingsfordringen som reparationsfordringen. För att undvika dylika konsekvenser bör den nya avbetalningsköplagen inte lämna något utrymme för direkta kopplingsförbehåll.

Däremot finns inte anledning att lägga hinder i vägen för avräkningsför- behåll som avser reparation eller annan åtgärd beträffande varan. Betydelsen av ett avräkningsförbehåll framträder i fall där köparens resurser räcker för inbetalning av belopp motsvarande den ersättning som avses med förbehållet men inte för reglering på utsatt tid av både köpeskillingen och ersättningen. Genom förbehållet kan i sådant fall köparen hindras från att - såsom kan vara i hans intresse — förbigå den fordran för vilken återtaganderätten inte gäller och som därför kan vara mest angelägen för säljaren att få reglerad (förbehållet skulle ge motsvarande möjlighet om säljaren i stället för återtaganderätt hade annan säkerhet för köpeskillingen). I linje med vad som tidigare uttalats beträffande vad som berättigar förbehåll om återtaganderätt bör avräkningsförbehåll däremot inte kunna leda till att den därmed avsedda fordringen tillgodoräknas vid varans återtagande.

Skulle det i ett enskilt fall framstå som oskäligt att tillämpa avräknings- förbehåll som nu nämnts bör detta — liksom avräkningsförbehåll utanför området för avbetalningsköp — kunna angripas med stöd av generalklausulen i 36 & avtalslagen.

• Sida 84
•  Original

4.8. Förtidsbetalning

] svensk rätt gäller som huvudregel att gäldenären inte äger påfordra att få infria sin skuld före utsatt förfallodag. Enligt den nuvarande avbetalnings- köplagen har emellertid köparen rätt att när som helst betala sin återstående skuld (vad säljaren får tillgodoräkna sig vid återtagande) och att då få kreditkostnaden reducerad med hänsyn till outnyttjad kredittid. Denna undantagsregel har tillkommit för att säkerställa en möjlighet för avbetal- ningsköparen att få fullständig förfoganderätt över varan så snart han kan betala den. Rättigheten kan också ha betydelse om kreditkostnaden år oförmånlig. Enligt konsumentkreditlagen gäller en motsvarande bestäm- melse vid alla konsumentkreditköp (se 12 & första stycket). Skäl saknas att i en ny avbetalningsköplag frångå nuvarande ordning, som inte kan anses innebära något besvärande intrång i säljarens intresse och som hittills inte har vållat olägenheter. Det kan anmärkas att skyldighet för säljaren att acceptera förtida slutreglering har betydelse för användningen som utmätningsobjekt av rätten för köparen att mot betalning förvärva varan.

Enligt konsumentkreditlagen (se lZé andra stycket) får vid kreditköp kreditgivaren kräva betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll om detta (5. k. förfalloklausul) samt köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Förutsättningarna i fråga om kvalificerande kontraktsbrott är sålunda desamma som gäller i fråga om påföljden återta- gande.

Sådan samordning som finns i konsumentkreditlagen finns också i den nuvarande avbetalningsköplagen.

Av att ett återtagande kan innebära förtida slutreglering följer att förfallopåföljd bör kunna göras gällande i alla fall där återtagande får ske.

1 en ny avbetalningsköplag bör efter mönster av konsumentkreditlagens bestämmelse om förfallopåföljd och i linje med den nya lagens regel om återtagandegrundande kontraktsbrott införas en bestämmelse om att säljaren får kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll om detta samt köparen genom att åsidosätta förpliktelse enligt avtalet har äventyrat säljarens säkerhet i varan eller köparen i mer än en månad underlåtit att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av kreditfordringen eller, om dröjsmålet överstiger två månader, mer än en tjugondel av kreditfordringen.

Angående frågan om avvärjande av förfallopåföljd genom rättelse av kvalificerande kontraktsbrott, se specialmotiveringen.

För att köparen vid förtida reglering inte skall behöva betala den del av kreditkostnaden som belöper på den ej utnyttjade kredittiden innehåller såväl den nuvarande avbetalningsköplagen som konsumentkreditlagen före- skrifter om reduktion av kreditgivarens fordran. Principen för reduktion är olika i de båda lagarna men vardera lagen anvisar en och samma metod oavsett om det är köparen som vill betala i förtid eller det är kreditgivaren som kräver förtidsbetalning med stöd av förfalloklausul, och den anvisade metoden gäller även vid avräkning i samband med återtagande av varan.

Avbetalningsköplagens beräkningsmetod innebär i huvudsak att säljaren tillgodoräknas så stor del av — frånsett förfalloklausul — ej förfallna poster som

• Sida 85
•  Original

kontantpriset utgör i förhållande till avbetalningspriset. Metoden har varit lätt att tillämpa men har kritiserats därför att proportioneringen inte tar hänsyn vare sig till kredittidens längd eller till att uppläggningskostnaden för krediten bör hänföras till kredittidens början.

Enligt konsumentkreditlagen (se 13 5) skall vid beräkning av kreditgiva- rens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Betalningsplan enligt avbetalningskontrakt har hittills brukat innebära att åtskillnad inte görs mellan kreditbelopp och kreditkostnad i (de vanligen på lika stora belopp lydande) avbetalningsposterna. Det är med tanke på dylika fall som konsumentkreditlagens schablonregel har konstruerats. Jfr prop. 1976/77:123 s. 176 f.

I enhetlighetens intresse bör den nuvarande avbetalningsköplagens beräk- ningsmetod frångås till förmån för konsumentkreditlagens system. Frånsett behandlingen av uppläggningskostnaden innebär emellertid detta system en förenklad fördelning av kreditkostnaden under den avtalade kredittiden. En sådan förenkling kan få besvärande konsekvenser vid näringsidkares avbe- talningsköp, som ofta avser dyra varor och ger upphov till beloppsmässigt höga kreditkostnader. Därför bör i en ny avbetalningsköplag den från konsumentkreditlagen hämtade schablonregeln kompletteras med uttryck- liga bestämmelser om att dels säljaren alltid får tillgodoräkna sig särhållet kreditkostnadsbelopp som uppenbarligen helt hänför sig till den utnyttjade kredittiden, dels köparen aldrig är skyldig att betala särhållet kreditkostnads- belopp som uppenbarligen helt hänför sig till ej utnyttjad kredittid. På det sättet tydliggörs möjligheten att konstruera avtal som förhindrar schablon- regelns orättvisor. Se närmare specialmotiveringen. Som framgår av den kan betalningsvillkoren utformas på sådant sätt att regleringen vid förtidsbetal- ning blir både enkel och rättvis. Möjligheten att undgå schablonregeln kan väntas bli utnyttjad vid alla större krediter.

4.9. Uppgörelse vid varans återtagande

Såväl den nuvarande avbetalningsköplagen som konsumentkreditlagen föreskriver att avräkning skall ske mellan parterna om kreditgivaren vill utnyttja sin rätt att återta varan. Avräkningsreglerna är tillämpliga såväl vid uppgörelse utan myndighets medverkan som vid varans återtagande genom handräckning eller domsverkställighet. Grundtanken bakom avräkningsreg- lerna är att kreditgivaren såvitt möjligt skall försättas i samma ekonomiska läge som om köpet hade fullföljts men att han inte skall kunna göra någon extra vinst på att åberopa återtaganderätten. En ny avbetalningsköplag bör bygga på samma system.

Enligt avräkningsreglerna skall köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. När det gäller beräkningen av värdet hänvisar konsumentkre- ditlagen till den nuvarande avbetalningsköplagen, som föreskriver att varans värde skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att på

• Sida 86
•  Original

lämpligt sätt försälja varan. Värderingsregeln kan sägas innebära en förmån för köparen. Det belopp till vilket varan enligt regeln värderas torde normalt vara högre än vad en försäljning i exekutiv ordning skulle inbringa. Värderingsregeln bör i sak oförändrad överföras till den nya lagen.

Enligt konsumentkreditlagen får kreditgivaren tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt reglerna vid förtidsbetalning. I förekommande fall får han därjämte tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 & räntelagen, och kostnader för varans återtagande med vissa begränsningar.

Dessa konsumentkreditlagens regler bör efterbildas i den nya lagen. Dock bör av principiella skäl begränsningen av dröjsmålsräntans höjd inte få motsvarighet i den nya lagen. I kommersiella förhållanden faller det sig inte naturligt med en absolut gräns vid just denna kreditform, särskilt som motsvarande gräns saknas för räntans höjd under den avtalade kredittiden. En viss olikhet är påkallad också beträffande återtagandekostnaderna. Se specialmotiveringen.

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen får säljaren tillgodoräkna sig gottgörelse för försäkringspremie som säljaren har att fordra och som inte inräknats i avbetalningspriset. I regel har gottgörelse för försäkringspremie karaktär av kreditkostnad och behandlas då som sådan. Någon motsvarighet till bestämmelsen skall därför inte finnas i den nya lagen.

Såsom framgår av avsnitt 4.7 blir det inte heller aktuellt i den nya lagen med någon motsvarighet till den nuvarande avbetalningsköplagens bestämmelse om att säljaren vid uppgörelsen får tillgodoräkna sig fordran på ersättning för reparation m. m. under förutsättning av förbehåll.

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgi- varen får varan återtas endast om kreditgivaren kompenserar köparen. Detta gäller såväl enligt den nuvarande avbetalningsköplagen som enligt konsu- mentkreditlagen och bör gälla även enligt den nya lagen.

Har kreditgivaren tillgodoräknats ett större belopp än köparen får kredit- givaren enligt den nuvarande avbetalningsköplagen kräva ut mellanskill- naden (restskulden) — om inte denna blivit preskriberad — men ej mer. Enligt konsumentkreditlagen får restskulden aldrig krävas ut. Såsom framgår av den tidigare översikten (se avsnitt 2.3) sammanhänger konsumentkreditla- gens ståndpunkt med en allmänt återhållsam inställning till återtagande- rätten på konsumentkreditområdet.

I en ny avbetalningsköplag —som gäller främst avtal mellan näringsidkare — bör principen om full ekonomisk ersättning till säljaren gälla även fall där varan inte täcker hela säljarens återstående fordran.

4.10. Återtagande genom handräckning eller doms- verkställighet

För det fall att köparen inte går med på att återställa varan genom godvillig uppgörelse har säljaren enligt den nuvarande avbetalningsköplagen två möjligheter. Den ena är att utverka och få verkställd dom varigenom köparen förpliktas utge varan. Under vissa omständigheter behöver säljaren inte gå den vägen utan kan anlita det handräckningsförfarande som avbetalnings-

• Sida 87
•  Original

köplagen ställer till hans förfogande. På detta system bygger även konsu- mentkreditlagen.

Enligt konsumentkreditlagen (se 20å första stycket) uppställs såsom formell förutsättning för handräckning att det om kreditköpet har upprättats en av båda parter underskriven handling som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostna- den, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas. De krav på handlingens innehåll som konsumentkreditlagen ställer har syftet att skapa underlag för utmätningsmannens bedömning av ärendet och väntas rent faktiskt också leda till att den som säljer en vara med återtaganderätt normalt lämnar köparen viss viktig information om kredit— köpets innebörd.

Konsumentkreditlagens bestämmelse utgör en med hänsyn till bl. a. dess terminologi anpassad efterbildning av föreskrift i den nuvarande avbetal- ningsköplagen. Det faller sig naturligt att i en ny avbetalningsköplag efterbilda konsumentkreditlagens regel.

Vad nu sagts gäller även konsumentkreditlagens bestämmelse om formen för och innehållet i ansökan om handräckning (se 20å andra stycket).

Handräckning är ett slags summarisk process. För att handräckning skall få beviljas bör därför — i huvudsaklig överensstämmelse med den nuvarande avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen— den nya avbetalnings- köplagen kräva att förutsättningama för att förbehållen återtaganderätt skall få göras gällande uppenbarligen är för handen.

I den nuvarande avbetalningsköplagen finns en bestämmelse av innebörd att handräckning ej får beviljas, om köparen gör sannolikt att varan sålts till oskäligt högt pris. Motsvarighet saknas i konsumentkreditlagen. Som motivering har anförts den lagens behandling av restskulden (se prop. 1976/ 77: 123 s. 135). Det ligger närmast till hands att låta den nya avbetalningsköp- lagen - som medger utkrävande av restskuld — överensstämma med den nuvarande på föreliggande punkt. Visserligen skulle prisets betydelse kunna göras till en fråga om tillämpningen av en allmän regel om förutsättningama för handräckning, men kravet på enkelhet i den summariska processen motiverar en särregel av samma innebörd som den nuvarande bestämmel-

sen. Enligt 21 & tredje stycket konsumentkreditlagen får handräckning eller

verkställighet av dom inte beviljas beträffande vara som enligt 65 & utsök- ningslagen undantas från utmätning. Återtaganderätt är alltså utesluten inom området för gäldenärens (köparens) beneficium.

Förbehåll om återtaganderätt är såsom nämnts närmast jämförbart med panträtt. Enligt 67é första stycket utsökningslagen utgör reglerna i 65% samma lag inte hinder mot att pant utmätes för pantfordringen. Konsument- kreditlagens samordning med 65 & utsökningslagen är betingad av sociala hänsyn. Ett motsvarande avsteg kan inte göras utanför konsumentkreditom- rådet. Enligt 65å utsökningslagen skall från utmätning till skäligt värde undantas bl. a. arbetsredskap och annan utrustning som fordras för gäldenä- rens förvärvsverksamhet. Men detta gäller endast fysisk person. Någon motsvarighet finns inte för t. ex. aktiebolag. Såvitt gäller näringsidkare skulle en samordning med 65ä utsökningslagen innebära ett underkännande av avbetalningsköpet som finansieringsform för enskilda näringsidkare.

• Sida 88
•  Original

I övrigt gäller enligt såväl den nuvarande avbetalningsköplagen som konsumentkreditlagen bl. a. regler om behörig utmätningsman, underrät- telse till köparen om sökt handräckning, anstånd med verkställigheten och värdering av varan. Konsumentkreditlagen hänvisar i dessa delar till avbetalningsköplagen, vilken i viss mån i sin tur hänvisar till utsökningsla- gen.

I och med den nya avbetalningsköplagen bör en förenkling och moderni- sering ske genom att en del av hänvisningarna till utsökningslagen ersätts med fullständiga bestämmelser och genom att lagtexten arbetas om efter nutida mönster. Någon större ändring i sak är inte påkallad. Se närmare specialmotiveringen.

Såsom redan framgått har en del av reglerna i avbetalningsköplagen samband med systemet i utsökningslagen. Denna kommer sannolikt att ersättas av en utsökningsbalk under första hälften av 1980—talet. I samband därmed måste vissa justeringar göras i den avbetalningsköplag som då är i kraft.

4.11. Utmätningsförbud

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen får för fordran på grund av avbetalningsköp det gods köpet avser ej tagas i mät. En motsvarande regel finns i konsumentkreditlagen. Avsikten med systemet är att till köparens gagn säkerställa en tillämpning av avräkningsreglerna vid återtagande. Det faller sig naturligast att en ny avbetalningsköplag bygger på samma princip som den nuvarande. Beträffande vissa detaljfrågor i sammanhanget, se specialmotiveringen.

4.12. Vissa särskilda frågor

4.12.1 Vitesklausuler m. m.

Den nuvarande avbetalningsköplagens regel om begränsning av verkan av avtalsvillkor om särskild påföljd vid betalningsdröjsmål avser inte endast förbehåll om återtaganderätt och förfalloklausuler utan också t. ex. Vitesklau- suler. I konsumentkreditlagen har avtalsvillkor om sådana andra särskilda påföljder inte ansetts kräva särskild bestämmelse. Generalklausulen i 36 & avtalslagen har ansetts tillfyllest såsom korrektiv. Se prop. 1976/77:123 s. 122. Samma betraktelsesätt kan anläggas såvitt gäller en ny avbetalningsköp-

lag.

4122 Rättat! lösa tillbaka varan

Enligt l9ä konsumentkreditlagen får köparen inom fjorton dagar lösa tillbaka vara som har återtagits. Vill köparen lösa tillbaka varan skall han betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet. Har kreditgivaren vid avräkning mellan parterna tillgodoräknats ett större belopp än köparen, skall köparen också betala mellanskillnaden (restskulden). Bestämmelsen i konsu-

• Sida 89
•  Original

mentkreditlagen överensstämmer i sak med vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen.

Iden nya lagen uppställs ganska stränga förutsättningar för att återtagande skall få ske. Bl. a. fordras vid betalningsförsummelse att dröjsmålstiden överstigeren månad. Av betydelse i sammanhanget är också rätten att genom betalning avvärja återtagande på grund av kontraktsbrott liksom möjligheten att få uppskov med verkställigheten. Med hänsyn till dessa förhållanden bör utanför konsumentkreditområdet köparen inte längre ha rätt att oberoende av överenskommelse med säljaren lösa tillbaka varan.

4123. Flera föremål i samma avbetalningsköp

I konsumentkreditlagen finns inte någon motsvarighet till bestämmelserna i den nuvarande avbetalningsköplagen om fall där flera föremål har sålts genom samma avbetalningsköp. Har i ett sådant fall säljaren yrkat att återfå avbetalningsgodset har köparen enligt den nuvarande avbetalningsköplagen med visst undantag rätt att ta ut och behålla eller, om återtagande redan skett, inom fjorton dagar därefter lösa tillbaka de föremål han helst vill mot att han betalar säljaren de värden som har åsatts dem samt eventuellt saldo säljaren tillgodo enligt avräkningsreglerna.

Liksom på konsumentkreditområdet bör det inom området för den framtida avbetalningsköplagen vara möjligt att avvara lagbestämmelser av förevarande slag.

4.12.4 Prorogations- och skiljeavta/

Iden nuvarande avbetalningsköplagen finns en bestämmelse om att avtal om domstols behörighet att uppta tvist angående avbetalningsköp är utan verkan, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkommit.

Konsumentkreditlagen innehåller inga bestämmelser om verkan av proro- gations- eller skiljeavtal. Begränsningar kan dock följa av lagstiftning rörande konsumenttvister om mindre värden. Härtill kommer den spärr som generalklausulen i 36 & avtalslagen utgör.

Sistnämnda spärr får anses tillfyllest när det gäller tvist om avbetal— ningsköp utanför konsumentkreditområdet.

4.13. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Av allt att döma kan en ny avbetalningsköplag träda i kraft tidigast den 1 juli 1978, således efter konsumentkreditlagen.

Den nuvarande avbetalningsköplagen bör gälla i alla delar — således även exekutionsrättsliga — i fråga om köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

Det förekommer att annan författning hänvisar till den nuvarande avbetalningsköplagen. I samband med den nya lagen bör bl. a. hänvisning— arna i konsumentkreditlagen omformuleras, medan övriga fall lämpligen kan täckas av en bestämmelse om att hänvisning till den äldre lagen i stället skall avse motsvarande föreskrift i den nya.

• Sida 90
•  Original

4.14. Följdändringar

I sin utformning enligt prop. 1976/77:123 innehåller konsumentkreditlagen hänvisningartill 3 åsamttill 10 ätredje och fjärde styckena, 12—15 åå och 16 & första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen. En ny avbetalnings- köplag bör föranleda omformulering av hänvisningarna.

Enligt en i nämnda proposition föreslagen lagändring som avses träda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen hänvisas i 10 kap. 10% andra stycket brottsbalken till den nuvarande avbetalningsköplagen och konsu- mentkreditlagen. Även brottsbalksstadgandet bör omformuleras med anled- ning av den nya avbetalningsköplagen.

• Sida 91
•  Original

5. Synpunkter i andra uppkomna frågor

I konsumentkreditlagen finns regler om marknadsföring (informationsplikt) avsedda att täcka alla slag av konsumentkrediter samt vissa till kreditköp begränsade bestämmelser om kontantinsats, förtidsbetalning, avräkningsför- behåll, återtaganderätt och trepartsförhållanden.

Till lagens utgångspunkter hör den typiskt sett bristande jämbördigheten mellan parterna. Bakom åtskilliga bestämmelser ligger också ett syfte att minska risken för att konsumenten för ett kanske onödigt förvärv antar ett erbjudande om kredit som säljaren är alltför snar att lämna och som leder till betalningsförpliktelser vilka konsumenten får svårt att fullgöra.

Utanför konsumentkreditområdet gör sig till stor del andra synpunkter gällande. Av störst intresse är avtal där båda parter är näringsidkare. Ett företag är typiskt sett beroende av krediter för att kunna driva sin rörelse. Onödiga förvärv utgör inte något framträdande inslag. Bristande jämbör- dighet mellan parterna förekommer men är inte en ens tillnärmelsevis lika utbredd företeelse som på konsumentkreditområdet. Det faller sig också naturligt att ställa högre krav på den som väljer att driva näring än på en konsument när det gäller att ta tillvara egna intressen och bära konsekven- serna av det egna handlandet.

Till dessa förhållanden kommer att transaktioner mellan näringsidkare företer betydande olikheter sinsemellan. Regler som täcker ett stort och svåröverskådligt fält innebär en påtaglig risk för olämpliga och oförutsedda verkningar i utomordentligt många olika fall samt dessutom en oproportio- nerligt stor apparat för det man vill uppnå med reglerna.

Såsom framgått av kapitel 4 kan en del av konsumentkreditlagens regler inte utanför konsumentkreditområdet efterbildas ens på ett så begränsat fält som avbetalningsköpets. Och sådana regler som föreslås få motsvarighet i en ny avbetalningsköplag kan inte i sin tur med fördel ges allmän räckvidd. De oenhetliga förhållandena utanför konsumentkreditområdet gör att general- klausulen i 365 avtalslagen framstår som rätt typ av medel att komma till rätta med eventuella skevheter.

• Sida 92
•  Original

Konsumentkreditlagen gäller krediter — betalningsanstånd och lån — av alla slag inom konsumentkreditområdet (se 1 5). Det är emellertid endast i fråga om marknadsföring som lagens bestämmelser har detta stora tillämpnings- område.

Frånsett föreskrifterna om marknadsföring och en bestämmelse rörande kontokort omfattar konsumentkreditlagens reglering endast krediter med direkt inriktning på köp av vara enligt lagens definition av begreppet kreditköp (se 3 5). Behovet av skydd för konsumenten har ansetts mest framträdande vid sådana krediter. Det har tagit sig uttryck i regler om kontantinsats, köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren, förbud mot vissa fordringsbevis, förtidsbetalning, förbud mot viss avräkning samt begränsningar i fråga om återtaganderätt.

Samtliga kreditköpsformer har i angivna avseenden reglerats i princip enhetligt. Därvid har förhållandena vid avbetalningsköp i åtskilligt tjänat som utgångspunkt. Det har befunnits lämpligt att låta samma reglering som för avbetalningsköp i tillämpliga delar gälla inte endast för andra fall där säljaren är ursprunglig kreditgivare utan också för låneköp där konsumenten ingår låneavtal med särskild kreditgivare i samband med köpet samt för kontoköp med anlitande av extern kontokredit där krediten är beviljad på förhand utan inriktning på bestämt köp. Samordningen har sin förklaring i en

• Sida 95
•  Original

allmän strävan efter enhetlighet i förening med önskemålet att uppnå en så förmånlig ställning som möjligt för konsumenten från vars horisont de olika kreditköpsformerna kan te sig tämligen lika. Risken för överströmning till oreglerad kreditköpsform har också spelat en viss roll.

Av tekniska och praktiska skäl har emellertid vissa uttryckliga och tysta undantag från enhetlighetsprincipen befunnits påkallade med avseende på låneköpen (märk 12 % tredje stycket) och framför allt kontoköpen. Åtskilliga av bestämmelserna saknar för kontoköp praktisk betydelse eller får åtmin- stone ett annat innehåll genom att de inte kan tillämpas på de enskilda köpen utan måste anknytas till kontoavtalet. Och enligt uttalande i motiven skall krav på kontantinsats normalt inte tillämpas vid kontoköp som sker med utnyttjande av moderna kontokortssystem. Detta beror bl. a. på att det ansetts ligga i kreditfomiens idé att kontohavaren inte skall behöva ha kontanter tillgängliga. Se beträffande denna fråga prop. 1976/77:123 s. 101, 103 f. och 167. Det är huvudsakligen i fråga om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren som det externa kontoköpets hänförlighet under kreditköpsbegreppet åstadkommer ett ingrepp i den ordning som parter hittills har tillämpat.

Såsom ett annat slags undantag från principen att alla kreditköp skall behandlas lika kan ses det förhållandet att kontantinsatsregleringen har förutsatts skola bli tillämpad på ett flexibelt sätt med hänsyn tagen till förekomsten av inte endast olika kreditköpsformer utan också exempelvis olika varuslag.

Kreditköpsreglernas begränsning till varuområdet innefattar inte något ställningstagande i frågan om behovet eller lämpligheten av skyddsregler vid kreditgivning i samband med förvärv av annat än vara. I propositionen (se 5. 81) sade sig föredragande departementschefen utgå från att kreditköputred- ningen beträffande tjänster och andra nyttigheter som inte utgör varor skulle återkomma med förslag i den mån lagregler bedömdes erforderliga. I fråga om tjänster anslöt sig departementschefen till uppfattningen att resultatet av konsumenttjänstutredningens (Ju l972:07) arbete får avvaktas innan särskilda skyddsregler på detta område kan införas. Det kan här nämnas att konsumenttjänstutredningen enligt uppgift väntas avge sitt huvudbetän- kande i slutet av år 1977.

Med anledning av att det finns s.k. blandade kontokortssystem, som medger förvärv av såväl varor som andra nyttigheter, t. ex. tjänster, uttalade departementschefen, att det skulle te sig egendomligt om ett förvärv av tjänst skulle underkastas kreditköpsreglerna enbart i det speciella fallet att förvärvet sker inom ramen för ett blandat kontokortssystem. Frågor om exempelvis kontantinsats eller fristående kreditgivares ansvar i samband med tillhanda- hållande av tjänster och andra nyttigheter utanför varuområdet borde oavsett formen för krediten anstå i avvaktan på resultatet av främst kreditköputred- ningens och konsumenttjänstutredningens pågående arbete. Se prop. s. 138.

Det är endast när det gäller fristående lån som propositionen har kommit att utanför varuområdet innehålla vissa ståndpunktstaganden. Med fristå- ende lån åsyftas här tvåpartsavtal där kreditgivaren — i typfallet en bank — lämnar konsumenten ett penninglån utan att i samband därmed tillhanda- hålla vara, tjänst eller annan nyttighet som skall betalas med lånesum-

• Sida 96
•  Original

man.

Departementschefen uttalar på ett ställe, att han åtminstone f. n. inte finner anledning att införa särskilda regler om begränsningar i kreditgivarens rätt att göra förfalloklausuler och därmed jämförbara avtalsvillkor gällande vid fristående lån. 1 en sådan regel skulle det bli nödvändigt att göra ett förbehåll för banklagstiftningen motsvarande det förbehåll som uppställts beträffande kreditköp (12 & tredje stycket). Vidare anfördes att man när det gäller fristående lån rör sig på ett område som är svårt att överblicka. Sådana lån kunde vara av den mest skiftande beskaffenhet och lämnas under synnerliga olikartade förhållanden. Det kunde därför finnas ett flertal fullt legitima skäl för kreditgivaren att uppställa och göra gällande förbehåll om betalning i förtid. Iden mån det behövdes ett skydd mot oskälig tillämpning av förfalloklausuler i hithörande fall borde man kunna nöja sig med generalklausulen i avtalslagen som ger möjlighet att beakta samtliga förhållanden i det enskilda fallet. Se prop. s. 121 f.

På ett annat ställe uttalar departementschefen, att generalklausulen i avtalslagen utgör ett tillräckligt skydd mot oskälig tillämpning av såväl kopplings- som avräkningsförbehåll vid fristående lån, vare sig lånet lämnas av bank eller av annan kreditgivare. Se prop. s. 125.

Konsumentkreditlagen innehåller inte några regler om sådan i avtal föreskriven särskild påföljd för konsuments åsidosättande av avtalet som t. ex. vite. Departementschefen har anslutit sig till synsättet att sådan påföljd i regel inte bör godtas vid vare sig kreditköp eller fristående lån men att särskilda regler därom inte erfordras med hänsyn till att avtalsvillkor som föreskriver sådan påföljd bör kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i avtalslagen. Se prop. s. 122.

Med den syn på fristående lån som departementschefen gett uttryck åt i propositionen bör utredningen utan vidare kunna lämna denna form av kreditgivning därhän.

Det finns emellertid anledning att återknyta till vad departementschefen anförde om att fristående lån är av skiftande beskaffenhet och att man här rör sig på ett område som är svårt att överblicka. Detta gäller nämligen också kreditgivning i samband med förvärv av tjänster och andra nyttigheter utanför varuområdet. Också här framstår därför generalklausulen i avtals- lagen som den rätta typen av medel mot oskälig tillämpning av sådana avtalsvillkor som departementschefens uttalanden avser. Även när det gäller andra sådana slags avtalsvillkor med kreditanknytning som rör frågor där parterna har stridiga intressen synes generalklausulen vara den lämpligaste formen av korrektiv. De skiftande förhållandena gör också att en ovillkorlig rätt för konsumenten att betala sin skuld i förtid inte kan komma i fråga.

Av konsumentkreditlagens kreditköpsregler hör bestämmelserna om kontantinsats och trepartsförhållanden till de viktigaste. I propositionen nämns också såsom frågor för ytterligare begrundande kontantinsats och fristående kreditgivares ansvar i samband med tillhandahållande av tjänster och andra nyttigheter utanför varuområdet (se 5. 138).

Det är alltså tjänster som skjuts i förgrunden i propositionens uttalanden. Och det synes vara möjligheten av en samordning med konsumentkreditla- gens regler för varuområdet som man har i tankarna.

Till att börja med skall påpekas att tjänsteområdet är vida mera heterogent

• Sida 97
•  Original

och svåröverskådligt än varuområdet (vilket ju är långt ifrån enhetligt —jfr kontantinsatsregleringen och motiven till denna). Såsom exempel på konsu- menttjänster kan nämnas uppförande av hus, reparation av bil, klädtvättning, godsförvaring, undervisning, hushållshjälp, transporter samt researrange- mang av typen sällskapsresa.

Ett annat problem är svårigheten att fastställa vad som är kredit när tjänst tillhandahålls. Kredit står i motsats till kontant betalning. Därmed förstår man vanligen betalning samtidigt med objektets — i typfallet varans — överlämnande. Huvudregeln är ju också att en köpare är skyldig att betala för varan när denna överlämnas till honom. Ifråga om tjänster är huvudregeln att betalning behöver erläggas först vid anfordran efter tjänstens utförande. Vid enstaka slag av tjänster är det emellertid vanligt att den som tillhandahåller tjänsten betingar sig betalning i förskott. Skall konsumenten anses få kredit, om betalning inte krävs innan den avtalade tjänsten börjar utföras?

Avsikten med konsumentkreditlagens kontantinsatsreglering är att motverka oöverlagda köp av umbärliga varor på betungande kreditvillkor som det kanske visar sig omöjligt att uppfylla eller som i varje fall starkt begränsar konsumentens handlingsmöjligheter under lång tid. I motiven har också uttalats, att låg eller obefintlig kontantinsats inte bör få användas som marknadsförings- eller konkurrensmedel till men för konsumentintresset. Risken för oöverlagda köp har ansetts särskilt framträdande vid avbetal- ningsköp och andra fall där varusäljaren är (ursprunglig) kreditgivare. Enligt motiven skall krav på kontantinsats normalt inte tillämpas vid kontoköp som sker med utnyttjande av moderna kontokortssystem. Detta beror bl. a. på att det ligger i kreditformens idé att kontohavaren inte skall behöva ha kontanter tillgängliga. Det sägs också i motiven, att möjlighet bör finnas att efterge kravet på kontantinsats vid kreditköp som avser varor med förhållandevis lågt värde eller där kredittiden är kort.

Vid tjänster måste såsom nämnts betalningen typiskt sett erläggas antingen i förskott eller i efterhand. Och såsom likaledes redan anmärkts är huvudregeln att betalning behöver erläggas först vid anfordran efter tjänstens utförande. Kreditkostnad eller motsvarande brukar inte förekomma i sådana sammanhang med mindre parterna kommit överens om att konsumenten skall åtnjuta särskilt anstånd med betalningen. Det måste anses normalt vara till övervägande fördel för konsumenten att inte behöva betala något innan han fått minst motsvarande del av motpartens prestation.

Om konsumenten i linje med tankegången bakom varuområdets kontant- insatsreglering skall avhållas från till äventyrs förekommande förhastade och onödiga avtal om tjänster med betungande betalningsåtaganden för framtiden, lär man bli tvungen att uppställa regler om förskottsbetalning, något som alltså — till skillnad från situationen vid varuköp — skulle betyda krav på tidigareläggande av betalningen i förhållande till vad som följer av det hittills ordinärt tillämpade ”kontantförfarandet” och möjligen också fram— tvinga en utvidgning av konsumentkreditlagens tillämpningsområde. När tjänsten har utförts saknas ett sådant medel som innehållande av köpt vara utgör. Visserligen kan i en del fall retentionsrätt föreligga, men detta innebär inte ökade möjligheter till en upplösning utan betalningsskyldighet för konsumenten.

Hittills har frånvaron av reglering beträffande tidpunkten för betalningen

• Sida 98
•  Original

såvitt känt inte skapat några påtagliga problem av det slag som konsument- kreditlagens kontantinsatsreglering avser att motverka. Risken för oöver- lagda avtal om umbärliga tjänster måste typiskt sett vara avsevärt mindre än motsvarande risk vid varuköp. Det förtjänar i sammanhanget såsom exempel anmärkas, att åtskilliga tjänster avser reparation eller annan åtgärd beträf- fande sak som konsumenten redan har. Av de förut uppräknade konsument- tjänsterna är det väl endast researrangemang som kan aktualisera det betraktelsesätt som ligger bakom konsumentkreditlagens kontantinsatsre- glering.

Redan av det anförda torde framgå att någon allmän kontantinsatsreglering beträffande tjänster inte kan komma i fråga. En grundläggande förutsättning för en sådan reglering måste nämligen vara att ett krav på kontantinsats typiskt sett är befogat. Vad man möjligen skulle kunna tänka sig är att beträffande visst slag av tjänst där ingripande anses påkallat föreskriva en ordning — t. ex. partiell förskottsbetalning — som motsvarar kontantinsatsreg— leringen vid varuköp. För att ett krav på partiell förskottsbetalning skall falla sig någorlunda naturligt torde emellertid en förutsättning vara att det vid ifrågavarande slag av tjänst är brukligt att konsumenten avkrävs förskotts- betalning, kanske också att medgivande till betalning i efterhand innebär debitering av kreditkostnad.

Det förekommer även på tjänsteområdet att betalning sker med utnytt- jande av extern kontokredit. Betalning för bl. a. bilreparationer och resear- rangemang regleras ibland på detta sätt. Om den som tillhandahåller tjänst är oförhindrad att låta konsumenten vänta med betalningen och därmed ådraga sig skuld i och med att tjänsten utförs, kan det knappast föreligga hinder mot att låta konsumenten ådraga sig skuld genom betalning med lånade medel. Regleras emellertid betalningstidpunkten genom föreskrift om partiell förskottsbetalning kan man naturligtvis hävda att ett sådant förskott inte bör få erläggas genom ianspråktagande av extern kontokredit. Här har det emellertid sitt intresse att notera det synsätt som kommer till uttryck i det förut omnämnda motivuttalandet om att krav på kontantinsats enligt konsumentkreditlagen normalt inte skall tillämpas vid kontoköp som sker genom utnyttjande av moderna kontokortssystem.

Såsom tidigare nämnts antyds i propositionen (s. 138) möjligheten att låta konsumentkreditlagens regler om trepartsförhållanden vid kreditköp gälla inte endast på varuområdet utan också sådana förvärv av tjänst som motsvarar kreditköp.

Ifrågavarande regler avser dels fall där säljaren är ursprunglig kreditgivare men för in en tredje part genom att till denne överlåta eller pantsätta sin fordran på grund av kreditköpet — något som förekommer vid framför allt avbetalningsköp — dels fall av låneköp och köp där extern kontokredit tas i anspråk. Utgångspunkt är fall där säljaren är ursprunglig kreditgivare och det synsätt som då gör sig gällande, nämligen att konsumenten inte genom avtalsvillkor skall berövas det skydd som allmänna regler ger vid tredje parts övertagande av fordran. Vad sedan gäller låneköp kan detta praktiskt sett anses ligga nära fall där säljaren lämnar kredit utan förbehåll om återtagan- derätt i varan och för konsumenten vara svårt att skilja från sådana fall. I konsumentköplagen infördes regler som tillförsäkrade konsumenten invänd- ningsrätt mot kreditgivaren i övertagande- och låneköpsfall. Genom konsu-

• Sida 99
•  Original

mentkreditlagen har skett en påbyggnad av dessa skyddsregler. Vid samtliga kreditköpsformer — således även vid extern kontokredit — anses den kreditgivande tredje parten ha en skyldighet att dela säljarens ansvar mot konsumenten, eftersom han på ett direkt och för honom själv vinstgivande sätt underlättar möjligheterna för säljaren att låta konsumenten handla — inte sällan obehövliga — varor på kredit. Enligt konsumentkreditlagen får köparen vid kreditköp mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. Och har köparen på grund av köpet anspråk på återfående av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation, svarar keditgivaren lika med säljaren för anspråkets fullgörande inom ramen för det belopp som han mottagit av köparen med anledning av krediten. Till reglerna om trepartsförhållanden kan också räknas ett straffsanktionerat förbud mot användning av växlar och andra löpande fordringshandlingar i kreditköpssammanhang.

Såsom framgår av översikten i avsnitt 2.3 har regleringen sin egentliga praktiska betydelse i fall där köparen inte kan få täckning hos säljaren därför att denne blivit insolvent eller håller sig undan.

Enligt allmän regel gäller vid överlåtelse och pantsättning av sådan fordran som inte grundar sig på löpande fordringshandling, att den nye borgenären inte har bättre rätt mot gäldenären än överlåtaren eller pantsättaren hade (se de analogt tillämpliga 279" och 10% skuldebrevslagen). Avstår gäldenären genom en s. k. cut-off-klausul från sådan befogenhet som han kunnat stödja på denna princip kan oskälig tillämpning av villkoret förhindras genom en annan allmän regel, nämligen generalklausuleni avtalslagen.

Det är sannolikt mycket ovanligt att den som tillhandahåller tjänst låter annan överta hans fordran på (efterhands-)betalning. Något egentligt skäl atti -dessa fall tillförsäkra konsumenten en bättre ställning än som följer av nämnda allmänna regler har inte framkommit. Av intresse i sammanhanget är att det på tjänsteområdet — till skillnad från varuområdet — oftast är fråga om angelägna förvärv vid vilka efterhandsbetalning är naturlig och fördel- aktig för konsumenten. Den tredje part som övertar betalningsanspråk kan typiskt sett inte såsom vid varuköp anses underlätta användningen av kredit i fall där kontant betalning är det normala. Och någon återtaganderätt beträffande förvärvsobjektet kan han inte bereda sig. Tjänsteområdet är svårt att överblicka. Det är därför inte otänkbart att en reglering motsvarande den som gäller vid övertagande av fordran på grund av kreditköp —och som utgör undantag från allmänna grundsatser — skulle få icke avsedda olämpliga konsekvenser.

Som förut nämnts förekommer extern kontokredit även på tjänsteområdet, men den spelar en betydligt mindre roll där än på varuområdet. Trepartsför- hållanden av samma slag som låneköpen är naturligtvis tänkbara också på tjänsteområdet. I brist på särskilda lagregler och avtal om annat betraktas dock relationen mellan den särskilda kreditgivaren och konsumenten som ett från avtalet om tjänst separat kreditförhållande.

De skyldigheter som konsumentkreditlagen ålägger kreditgivare vid låneköp och extern kontokredit på varuområdet innebär tillskapande av särskilda förmåner för konsumenten. Den djupaste orsaken till att man , såvitt nu är i fråga, likställt dessa kreditköpsformer med fall där säljaren är ursprunglig kreditgivare torde vara önskemålet att ge konsumenten en så

• Sida 100
•  Original

förmånlig ställning som möjligt med hänsyn till att köpet av den ofta umbärliga varan kanske inte skulle ha kommit till stånd om kreditmöjlig- heten hade saknats (jfr kontantinsatsregleringen). Liksom när det gäller fall där säljaren är ursprunglig kreditgivare kan i låneköpsfall kreditmöjligheten mycket ofta antas ha haft avgörande betydelse för köpet. Härtill kommer att konsumenten kan ha haft svårt att skilja låneköpet från ett kreditköp med säljaren som kreditgivare. Vad angår varuköp som konsument gör med utnyttjande av extern kontokredit torde kreditmöjligheten typiskt sett ha avgörande betydelse endast vid en mindre del av köpen. Med den allmänna syn på kredit vid varuköp som ligger bakom konsumentkreditlagen låg det emellertid nära till hands att låta en reglering av låneköpsfallen omfatta även de definitionsmässigt närbesläktade fallen av kontoköp med extern konto— kredit.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om köparens befogenheter mot kreditgivaren vid låneköp och extern kontokredit har inte en sådan bakgrund att bestämmelserna skulle i sig uppfordra till en likartad reglering på tjänsteområdet.

En grundläggande förutsättning för en till tjänsteområdet utsträckt reglering måste vara att det — huvudregeln i gällande rätt till trots — anses åtminstone typiskt sett oskäligt mot konsumenten att kreditavtalet hålls isär från avtalet om tjänst. Underlag för en sådan ståndpunkt saknas emellertid på tjänsteområdet. En allmän reflexion är att det ligger betydligt mindre nära till hands med ett särskilt ansvar för kreditgivande tredje part på tjänsteområdet än på varuområdet, där hans medverkan normalt kan spela en större och för konsumenten tveeggad roll genom att kontant betalning är huvudregel och risken för onödiga förvärv större.

"Låneköpsfall" utgör inte något uppmärksammat inslag vid vanliga konsumenttjänster. Reglerna i gällande rätt kan mycket väl tänkas vara lämpliga i de fall där låneköpsliknande arrangemang till äventyrs förekom- mer. Antag att en bank med en husbyggare överenskommer att banken skall till den konsument för vars räkning huset byggs låna pengar med vilka konsumenten skall betala husbyggaren för dennes arbete. Varför skulle det vara oskäligt mot konsumenten att dennes kreditavtal med banken behandlas såsom ett fristående lån? En sådan ordning kan f. ö. underlätta möjligheterna för köparen att uppnå goda villkor gentemot såväl husbyg- garen som banken. Det bör också anmärkas att man knappast kan tänka sig en reglering som ger konsumenten större förmåner än som anses erforderligt att tillförsäkra honom i fall där den som tillhandahåller tjänsten är ursprunglig kreditgivare.

Det har redan nämnts att extern kontokredit förekommer vid en del tjänster. Kreditformen kan tänkas få ett vidgat användningsområde. Liksom när det gäller ”låneköpsfall” föreligger svårigheter att överblicka området för en reglering motsvarande den på varuområdet. Man torde dock kunna våga påståendet att det i fråga om extern kontokredit förefaller ännu mindre sannolikt att reglerna i gällande rätt skulle vara typiskt sett oskäliga mot konsumenten, eftersom här sambandet mellan kreditavtalet och förvärvsav- talet är mera uttunnat. Såsom tidigare anmärkts ligger det betydligt mindre nära till hands med ett särskilt ansvar för kreditgivande tredje part på tjänsteområdet än på varuområdet. Och inte ens på varuområdet framträder

• Sida 101
•  Original

kreditgivarens ansvar vid extern kontokredit såsom självständigt motiverat utan såsom en följd av vad som befunnits påkallat i låneköpsfall.

Utredningen finner inte fog för synsättet att kreditgivarens ansvar måste vara detsamma oavsett vad som förvärvas med hjälp av krediten. Skulle man emellertid se saken på det sättet och betrakta det som principiellt riktigast att den som lämnar konsument extern kontokredit skall ha ett med säljaren (eller motsvarande) solidariskt ansvar gentemot konsumenten, bör konsu- mentkreditlagen få en reglering som till skillnad från vad som nu är fallet utgår från kreditkonstruktionen. En sådan reglering skulle gälla oavsett vad som förvärvades med utnyttjande av kontot. Med ett sådant betraktelsesätt skulle inte endast tjänster utan också andra nyttigheter underkastas samma regler som varor.

Såsom tidigare nämnts hör till reglerna om trepartsförhållanden vid kreditköp även ett straffsanktionerat förbud mot användning av växlar och andra löpande fordringshandlingar i kreditköpssammanhang. Något reellt behov av ett motsvarande förbud på tjänsteområdet har inte framkommit. Bruk av t. ex. växel kan mycket väl tänkas vara försvarligt vid sådana avtal om tjänst där det till äventyrs förekommer.

Vad gäller andra nyttigheter än varor och tjänster torde man utan vidare kunna avfärda tanken på att låta konsumentkreditlagens regler om kontant- insats och trepartsförhållanden tjäna som allmän förebild. Till dessa andra nyttigheter hör exempelvis värdepapper och fast egendom.

Över huvud taget finns det skäl till försiktighet med att — i intresset av att främja enhetligheten hos lagstiftningen — utvidga konsumentkreditlagens kreditköpsregler till områden där något verkligt behov av motsvarigheter inte har gjort sig gällande. Om inte annat bör risken för oförutsedda verkningar vara en avhållande faktor.

• Sida 102
•  Original

• Sida 103
•  Original

5.2. Särregler för sämre ställda näringsidkare

1 betänkandet Konsumentkreditlag m. ni. har såsom en återstående utred- ningsuppgift antytts frågan om särregler för krediter till sådana näringsidkare — exempelvis hantverkare, lantbrukare och fiskare — som skulle i kreditför- hållanden som gäller deras rörelse kunna anses ha samma behov av skydd som konsumenter.

Till att börja med bör påpekas att det är praktiskt taget omöjligt att åstadkomma en både hanterlig och rättvis gränsdragning mellan sådana näringsidkare som skulle omfattas av särregler och övriga näringsidkare.

Det möter vidare principiella betänkligheter att låta en grupp näringsidkare komma i åtnjutande av förmånligare regler än andra, något som f. ö. kan innebära stöd för en orationell företagstyp. En annan sak är att genom en allmän regel såsom generalklausulen i 36 & avtalslagen eller genom bestäm- melser för viss avtalstyp med normalt ojämbördiga parter, exempelvis avbetalningsköp, skapa korrektionsmedel som får större betydelse för resurssvaga näringsidkare än för övriga.

Om likväl särregler skall övervägas för sämre ställda näringsidkare, bör sådana regler inte gå ut på att jämställa de berörda med konsumenter. Kreditgivning till företag har en delvis annan funktion än kreditgivning till konsumenter för enskilt bruk. En liten rörelse är lika väl som en stor i regel beroende av krediter för att kunna existera. Och kreditavtal mellan närings- idkare är endast i en del fall av samma slag som på konsumentkreditområdet. Långt ifrån alla regler i konsumentkreditlagen skulle vara lämpliga för sådana avtal mellan näringsidkare vid vilka den kredittagande parten intar en underlägsen ställning. En tillämpning av konsumentkreditlagens bestäm- melser om exempelvis kontantinsats och begränsning av återtaganderätt vid kreditköp skulle närmast försämra finansieringssituationen för de företag som redan nu har det svårare än andra i detta hänseende.

När man talar om resurssvaga näringsidkares särskilda behov av skydd i kreditsammanhang tänker man främst på risken för att den starkare kreditgivaren genomdriver avtalsvillkor som i oskälig mån gynnar honom själv. Här finns ett korrektivvi avtalslagens generalklausul.

En annan aspekt är risken för att berörda näringsidkare råkar illa ut på grund av okunnighet i ekonomiska frågor. Det särskilda behov av informa- tion och rådgivning som dessa näringsidkare kan ha i olika kreditsamman- hang torde svårligen kunna tillgodoses genom särskilda lagregler. Näringsid- karnas egna intresseorganisationer har här en viktig uppgift att fylla. En väg som ligger nära till hands är utbyggnad av den rådgivningsverksamhet som företagareföreningarna bedriver (jfr företagareföreningsutredningens betän- kande Utbyggd regional näringspolitik, SOU 1977:3). Såvitt gäller vad som kan krävas av kreditgivarparten torde detta i stort sett inskränka sig till att denne inte genom kredittagarens okunnighet tillvinner sig oskäliga avtals- villkor. Motmedel är här dels allmänna regler om avtals ogiltighet, dels generalklausulen. Och när det gäller att bedöma huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt i generalklausulens mening eller eljest angripligt är det ofta av påtaglig betydelse vilken information som kreditgivaren har lämnat.

• Sida 93
•  Original

5.3. Lagstiftning om leasing till näringsidkare

Såsom tidigare anmärkts är ett syfte med leasing att nyttjaren inte skall behöva binda kapital som kan få en mera givande användning.

Leasing kan vara ett alternativ inte endast till kontantköp utan även till exempelvis avbetalningsköp. Ett leasingavtal innebär ofta att hyresmannen inte i begynnelseskedet behöver betala så stort belopp som han skulle ha varit tvungen till vid avbetalningsköp, där kontantinsatsen normalt är högre än summan av den första leasingavgiften och den depositionsavgift som uthyraren i vissa fall fordrar. Detta förhållande och de tvingande reglerna vid avbetalningsköp är ett par av de faktorer som kan leda till att leasing i en del fall kommer till användning i stället för avbetalningsköp. I transaktioner näringsidkare emellan saknas skäl att genom lagstiftningsåtgärd söka motverka sådana val. Leasing är under vissa omständigheter en för nyttjaren fördelaktigare finansieringsform.

Hittills har man ansett sig kunna undvara lagregler angående leasing. Utredningen har inte anledning att gå närmare in på frågan om det framtida behovet av en lagreglering av denna finansieringsform, vars främsta funktion inte är att tjäna som alternativ till avbetalningsköp utan till köp över huvud taget och som inte heller begagnas av de minsta företagen i någon nämnvärd män.

Det förtjänar emellertid påpekas att ett oskäligt avtalsvillkor i ett leasing- avtal kan åtkommas med hjälp av generalklausulen i 36 & avtalslagen. Beroende på omständigheterna kan i detta sammanhang bestämmelser i en lag om avbetalningsköp få en indirekt betydelse (se avsnitt 4.5).

5.4. Köparens ställning vid factoring

Den förut nämnda kreditformen factoring innebär att factorn — normalt ett finansieringsföretag — lämnar rörelsekredit åt säljföretag mot säkerhet i det senare företagets fakturafordringar sedda som en helhet. Upp till ett absolut bestämt högsta belopp får Säljföretaget åtnjuta kredit motsvarande viss procent av de fordringar som factorn för tillfället har såsom säkerhet. Man brukar skilja mellan fakturabelåning och fakturaköp. Vid fakturabelåning — som är den i Sverige ojämförligt vanligaste formen — står Säljföretaget risken för att kunden inte betalar, medan vid fakturaköp denna risk övertas av factorn mot särskild riskpremie. Utöver kreditgivning brukar avtalet mellan factorn och Säljföretaget innebära, att factorn övertar hanteringen av säljföretagets kundfordringar. Hanteringen sköts i allmänhet genom datatek- nik.

När Säljföretaget fakturerar en kundfordran använder det normalt formulär med tryckt uppgift om att fordran överlåtits på factorn och att kunden därför skall erlägga betalning till factorn. Denne får sedan till Säljföretaget redovisa skillnaden mellan å ena sidan det belopp som kunden erlagt till factorn (vid fakturaköp fakturabeloppet) samt å andra sidan kreditbeloppet till säljföre- taget plus ränta och annan ersättning till factorn.

Den factoring som bedrivs av de svenska factoringbolagen omfattar enligt uppgift i princip endast fakturafordringar som avser andra köp än konsu-

• Sida 94
•  Original

mentköp.

För ett par år sedan påtalades i en riksdagsmotion (1974z653), att en köpare kunde förbise uppgift i fakturan om att betalning skall ske till ett finansie- ringsföretag. Om han därför betalar till Säljföretaget, löper han risk att behöva betala fakturabeloppet en gång till för att rätt borgenär, factorn, skall få vad honom tillkommer. Enligt den i sammanhanget analogt tillämpliga 295 skuldebrevslagen kan vid överlåtelse av enkelt skuldebrev gäldenären med befriande verkan betala till den ursprungliga borgenären till dess han får vetskap om eller har skälig anledning misstänka att överlåtelse av skulde- brevet har skett. Motsvarande gäller enligt 10 & samma lag vid pantsättning. Motionärerna menade att detta skydd för köparen inte var tillräckligt starkt och hemställde därför att riksdagen skulle anhålla om översyn av gällande lagstiftning, i första hand skuldebrevslagen, med hänsyn till systemet med factoring. Motionen avstyrktes av lagutskottet, som i sitt betänkande (LU 1974128) anförde bl. a. att risken för dubbelbetalning i praktiken inte var så uttalad att den ensam kunde motivera den förordade lagöversynen. I sammanhanget nämndes också det inom den dåvarande kreditköpkom- mittén pågående arbetet. Motionen avslogs av riksdagen.

Med anledning av hänvisningen till kreditköpkommittén skall här såsom utredningens uppfattning framhållas, att den allmänna princip som kommer till uttryck i 295 skuldebrevslagen inte bör frånkännas tillämplighet vid factoring. Den har inte mindre bärkraft där än i andra sammanhang. Påpekas bör att ”skälig anledning misstänka” innebär en bedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

6. Specialmotivering

6.1. Förslaget till ny avbetalningsköplag

Såsom framgår av den allmänna motiveringen föreslås att den nuvarande lagen (1915:219) om avbetalningsköp ersättes av en ny avbetalningsköplag. Denna är i huvudsak anpassad till den blivande konsumentkreditlagens (19772000) systematik och terminologi (se prop. 1976/77:123). Även en del av de fåtaliga sakliga skillnaderna mellan den nuvarande och den föreslagna avbetalningsköplagen beror på konsumentkreditlagens inverkan.

Mot denna bakgrund är det ofrånkomligt att förarbeten och praxis beträffande konsumentkreditlagen i efterbildade delar får stort inflytande på tillämpningen av den föreslagna avbetalningsköplagen.

Konsumentkreditlagen innehåller i sin utformning enligt propositionen hänvisningar till gällande avbetalningsköplag i fråga om beräkning av varans värde samt handräckning och domsverkställighet. På punkter där regleringen således är gemensam återverkar tillkomsten av en ny avbetalningsköplag på konsumentkreditlagen. De härav åstadkomna sakliga ändringarna är emel- lertid små. Om följdändringar i konsumentkreditlagen, se avsnitt 6.2.

Inledande bestämmelser

1.5

Jfr ] ä i den nuvarande avbetalningsköplagen samt l ä, 3 & andra stycket och 15 & första stycket konsumentkreditlagen.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. För att lagen skall vara tillämplig krävs dels att fråga är om avbetalningsköp, dels att detta inte omfattas av regleringen i konsumentkreditlagen.

Liksom den nuvarande avbetalningsköplagen tar den föreslagna lagen sikte på förhållandet mellan säljare och köpare såsom varande åtminstone ursprungliga parter i ett avtal om avbetalningsköp.

Begreppet avbetalningsköp definieras i första stycket. Tre kriterier uppställs, nämligen varuköp. delbetalningar och förbehåll om återtagande- rätt.

Liksom konsumentkreditlagens kreditköpsbestämmelser omfattar avbe- talningsköplagen endast köp av vara. Med ”vara” avses lösa fysiska föremål, inbegripet levande djur. Till sådant som inte kan klassificeras som vara hör inte endast fast egendom och byggnad på annans mark utan också aktier och andra värdepapper samt rättigheter av olika slag. Överlåtelse av t. ex. rätten

• Sida 104
•  Original

till en affärsrörelse kan således inte falla under avbetalningsköplagen.

Det andra kriteriet — att betalningen enligt avtalet skall erläggas i två eller flera poster, varav minst en efter varans utgivande — framgår delvis av benämningen avbetalningsköp. Konsumentkreditlagen reglerar även det fallet att hela betalningen skall erläggas på en gång efter varans utlämnande till köparen. Så är alltså inte fallet med avbetalningsköplagen, men för att denna skall vara tillämplig räcker det om en post skall erläggas efter varans utgivande.

Termen post kräver en närmare kommentar. Enligt nu gällande avbetal- ningsköplag avses med post inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkrings- premie som köparen skall utge särskilt. Den föreslagna avbetalningsköplagen har emellertid en annan terminologi. Ränta och gottgörelse av nämnda slag utgör kreditkostnad (se 2 å) och såsom post i den nya lagens mening skall räknas varje delbetalning på den summa av kontantinsats. kreditbelopp och kreditkostnad som köparen har att erlägga.

Det tredje kriteriet är att avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin del av avtalet. Efter mönster av konsumentkreditlagen— vars definition dock bygger på kredit- köpsbegreppet som innesluter trepartsförhållanden — har den föreslagna avbetalningsköplagen — som enbart tar sikte på tvåpartsförhållandet säljare/ köpare — för sådana villkor samlingsbeteckningen förbehåll om återtagande- rätt. Avgörande för villkorets hänförlighet under beteckningen är inte villkorets formulering utan dess reella innebörd.

För att ett avbetalningsköp i lagens mening skall föreligga fordras att förbehållet enligt allmänna rättsregler är giltigt åtminstone mellan parterna - det behöver inte ha sakrättslig verkan — och enligt sådana regler möjliggör för säljaren att återta varan vid avtalsbrott från köparens sida. För de avbetal- ningsköp som faller under lagen uppställs i 7 & vissa särskilda förutsättningar för att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande.

I l å andra stycket finns ett särskilt påpekande, som har sin motsvarighet i såväl den nuvarande avbetalningsköplagen som konsumentkreditlagen. Har ett avtal getts formen av hyresavtal skall utan hinder därav avbetalningsköp anses föreligga, om det är avsett att den till vilken varan lämnas ut skall bli ägare av denna. Påpekandet har sin bakgrund i att hyresterminologi kan tänkas komma till användning i försök att kringgå lagens tvingande regler.

Avgörande är alltså parternas avsikt. Utanför lagen faller avtal som inte går ut på att den till vilken varan lämnas ut i sinom tid skall få förfoganderätt över varan.

Beträffande sådan finansiell leasing som inte är maskerat avbetalningsköp, se avsnitt 4.5.

Det förekommer ibland vid uthyrning att avtalet innehåller ett tyst eller uttryckligt villkor, varigenom uthyraren lämnar hyresmannen möjlighet att under den avtalade hyrestiden eller efter dess utgång bli ägare till varan, om hyresmannen så önskar(optionsrätt). En 5. k. optionsklausul kan vara ett sätt att maskera ett avbetalningsköp. Men om parterna verkligen har velat lämna frågan om köp öppen till ett senare tillfälle bör — i överensstämmelse med uttalande i motiven till 3 & andra stycket konsumentkreditlagen (se prop. 1976/77: 123 s. 159,jfr även 5. 348)- avtalet betraktas som förhyrning till dess

• Sida 105
•  Original

att hyresmannen gör bruk av sin rätt att köpa varan. Innan så har skett kan avbetalningsköplagen i vart fall inte vara mer än villkorligt tillämplig. För att den skall träda i tillämpning i och med köpet om någon del av betalningen därefter återstår torde krävas att avtalet kan anses inrymma ett giltigt förbehåll om återtaganderätt för detta senare skede. Hithörande gränsdrag- ningsfrågor torde få överlämnas åt rättstillämpningen.

Om ett avbetalningsköp omfattas av regleringen i konsumentkreditlagen är avbetalningsköplagen inte tillämplig. Detta framgår av 1 & tredje stycket avbetalningsköplagen. Det är l & konsumentkreditlagen som såvitt nu är i fråga indirekt reglerar avbetalningsköplagens räckvidd. I sistnämnda bestäm- melse anges konsumentkreditlagens tillämpningsområde. Den lagen gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjudes till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren. I praktiken medför denna reglering att avbetalningsköp- lagen får betydelse huvudsakligen för avtal mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet.

I händelse av tvist torde det ankomma på köparen att styrka åtminstone den förutsättning för konsumentkreditlagens tillämplighet som avser varans — och därmed kreditens — ändamål. Jfr propositionen (1973zl38) med förslag till konsumentköplag m. rn. s. 161 f. och propositionen (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m. 5. 153 f.

I dom varigenom köparen förpliktas utge avbetalningsköpt vara skall med tanke på verkställigheten och därmed sammanhängande rättsverkningar anges vilken lag som är tillämplig.

Begär säljaren handräckning för återtagande av avbetalningsgods får handräckning enligt den för köparen i vissa hänseenden oförmånligare avbetalningsköplagen ej beviljas om det finns påtaglig anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpet omfattas av konsumentkreditlagen (se 13 & med Specialmotivering). Tillämpning av avbetalningsköplagen i handräckningsmål hindrar emellertid inte att köparen genom efterföljande rättegång kan få fastslaget att avtalet var ett konsumentköp och att han därför t. ex. inte är betalningsskyldig för restskuld som uppkommit vid avräk- ningen.

Ett avtal om avbetalningsköp kan ha utländsk anknytning. Huruvida avbetalningsköplagen likväl skall tillämpas på avtalet får i varje enskilt sådant fall bedömas med stöd av den internationella privaträttens lagvalsregler. De processuella (exekutionsrättsliga) reglerna i avbetalningsköplagen kan inte anses tillämpliga med mindre avtalet är underkastat lagens materiella bestämmelser.

2?

Jfr 1 ä tredje stycket (se även 4 och 10 åå) i den nuvarande avbetalningsköp— lagen samt 2 & konsumentkreditlagen.

I paragrafen definieras några termer som förekommeri lagen. Konsument- kreditlagen har utgjort mönster men överensstämmelsen ärinte hundrapro- centig (se nedan). Märk i sammanhanget att sådan bestämmelse som 5 &

• Sida 106
•  Original

konsumentkreditlagen saknar motsvarighet i avbetalningsköplagen.

Med kontantpris åsyftas det pris till vilket säljaren i det individuella fallet skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Vanligen överensstämmer detta pris med ett av säljaren normalt tillämpat kontantpris. Vid svårigheter att fastställa säljarens kontantpris får man falla tillbaka på varans gängse marknadspris vid kontantaffa'r.

Det förekommer att den som köper en vara på kredit helt eller delvis går miste om sådan ”rabatt” som säljaren regelmässigt lämnar till köpare som betalar kontant. Att kontantpriset enligt lagen inte får inrymma belopp som i regel rabatteras bort vid kontantköp överensstämmer med vad som gäller enligt konsumentkreditlagen. Annorlunda förhåller det sig med sådana avdrag som i undantagsfall lämnas till köpare på grund av speciella omständigheter, t. ex. långvarig affärsförbindelse eller ett särskilt stort inköp. Att köparen vid kontantköp skulle ha fått rabatt på grund av sådan omständighet innebär enligt avbetalningsköplagen — men inte enligt konsu- mentkreditlagen (se prop. 1976/77:123 s. 156) — att belopp motsvarande utebliven rabatt skall räknas till hans kreditkostnad.

Kreditbeloppet är den del av kontantpriset varmed betalningsanstånd lämnas, dvs. kontantpriset minus den kontantinsats som tas ut.

Med kreditkostnad avses det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som köparen har att erlägga till säljaren med anledning av betalningsanståndet. De olika kostnadsposternas benämning och natur saknar betydelse, blott de debiteras köparen med anledning av krediten. Det kan vara fråga om t. ex. kostnader för inhämtande av kreditupplysningar, olika slag av s. k. avbetalningstillägg, räntor och gottgörelse för försäkrings- premie som säljaren erlägger (skall köparen hålla varan försäkrad blir den premie som han erlägger till försäkringsgivaren inte i lagens mening kreditkostnad). Ett ytterligare exempel är tillägg som består i att köparen går miste om ”rabatt" (se ovan beträffande kontantpris). Men som kreditkostnad räknas endast belopp som debiteras köparen även om han fullgör alla sina skyldigheter enligt avtalet. Dröjsmålsräntor bör således inte hit.

I regel utgör kreditkostnaden ett av framtida faktorer oberoende belopp. I vissa fall kan emellertid kreditkostnaden vara omöjlig att exakt beräkna vid avtalets ingående. Den kan t. ex. vara anknuten till det vid varje tidpunkt gällande diskontot.

Summan av kreditbelopp och kreditkostnad benämns kreditfordran. I vissa bestämmelser talas om säljarens fordran på grund av köpet (se 6 och 21 ä;”). Till sådan fordran hör inte endast kreditfordran utan också t.ex. dröjsmålsränta.

3å

Jfr 17 & första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 4 & konsumentkreditlagen.

Paragrafen fastslår att avbetalningsköplagen är på det sättet tvingande till köparens förmån, att de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner köparen inte får inskränkas genom villkor i avtal. Avtalsvillkor är ogiltigt i den mån villkoret innebär sådan inskränkning. Köparen får däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens bestämmel-

• Sida 107
•  Original

ser.

Syftet med ogiltighetsregeln är att komma åt inskränkande villkor som reglerar en framtida situation. Meningen är inte att reglera uppgörelser som parterna träffar med anledning av ett redan inträffat kontraktsbrott. I ett sådant fall skall köparen med giltig verkan kunna avstå från rättighet som kan grundas på lagen. Även annars skall köparen i ett redan föreliggande fall kunna med bindande verkan avstå från aktualiserad befogenhet som lagen tillförsäkrar honom, t. ex. i fråga om avräkning enligt 6 &. För att markera detta talas i lagtexten uttryckligen om avstående på förhand.

F örtidsbetalning 4 &

Jfr 2 ä och 6 &" tredje stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 12 å och 16 å andra punkten konsumentkreditlagen.

Paragrafen handlar om förtidsbetalning på säljarens och på köparens begäran.

Första stycket begränsar säljarens möjligheter att kräva betalning i förtid. Han måste genom s.k. förfalloklausul ha gjort förbehåll om att få kräva förtidsbetalning. Självfallet måste också de i förfalloklausulen uppställda förutsättningama för utkrävande av förtidsbetalning vara uppfyllda. Men inte alla förfalloklausuler tillåts få verkan enligt sitt innehåll. Avbetalningsköp- lagen godtar endast två grunder för utkrävande av förtidsbetalning enligt förbehåll (jfr konsumentkreditlagens enda grund).

Den ena grunden är att köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan. Ett exempel är att köparen genom vanvård av varan utsätter denna för en onormalt snabb värdeförsämring. Man kan också tänka sig att köparen - utan att vanvård föreligger — genom avtalsstridig användning av varan påskyndar dennas förslitning. Ytterligare ett exempel är att köparen inte uppfyller föreskriven skyldighet att hålla varan försäkrad. Det bör även nämnas att säljarens säkerhet kan äventyras om köparen i strid med avtalet frånhänder sig besittningen av varan eller för denna ur landet.

Den andra grunden har motsvarighet i konsumentkreditlagen och är ett i fråga om tid och relativ beloppsstorlek kvalificerat betalningsdröjsmål. De båda kvalifikationskraven måste vara uppfyllda samtidigt. Utgångspunkten för tidsberäkningen är den betalningsplan som parterna kommit överens om. Den obetalda del av kreditfordringen (kreditbelopp plus kreditkostnad) som är förfallen enligt betalningsplanen skall sättas i relation till hela kreditford- ringen. Är kreditkostnaden anknuten till det vid varje tidpunkt gällande diskontot får man i detta sammanhang utgå från att diskontot inte ändras under den tid som återstår enligt betalningsplanen.

Bestämmelserna i 4 & första stycket kan sägas utgöra en specialreglering i förhållande till den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 ;" avtalslagen. Att de i specialregleringen uppställda förutsättningama för utkrävande av förfallopåföljd är uppfyllda utesluter emellertid inte att i ett extraordinärt enskilt fall tillämpning av ifrågavarande avtals förfalloklausul anses oskälig i generalklausulens mening och därför inte tillåts.

• Sida 108
•  Original

En fråga som lämnas oreglerad i den nya avbetalningsköplagen är i vad mån köparen, efter kontraktsbrott som berättigar till utkrävande av förfallo- påföljd, genom helt eller delvis korrigerande åtgärd skall kunna undgå sådan påföljd. Det får i varje enskilt fall särskilt bedömas om det skall anses oskäligt i generalklausulens mening att åtgärden till trots påfordra tillämpning av förfalloklausul. Konsumentkreditlagen föreskriver att kvalificerande dröjs— målsbelopp alltjämt måste utestå obetalt när förfallopåföljden utkrävs (jfr formuleringarna i 12é andra stycket konsumentkreditlagen och 4ä första stycket avbetalningsköplagen). Detta bör inte utan vidare gälla avbetal- ningsköp enligt avbetalningsköplagen. Säljaren kan inte vägra att ta emot betalning enligt 85 andra stycket. Sådan betalning täcker kvalificerande dröjsmålsbelopp men inte t. ex. kostnaderi inledd rättegång om utkrävande av förfallopåföljd för dröjsmålet. I konsumentkreditlagen finns en bestäm- melse (16% andra punkten) av innebörd att den som genom rättelse har avvärjt återtagande därmed också har avvärjt utkrävande av förfallopåföljd. En så kategorisk regel bör inte gälla utanför konsumentkreditområdet. För avvärjande av återtagande kan inte gärna krävas erbjudande om betalning av exempelvis kostnader i inledd rättegång om utkrävande av förfallopåföljd för inträffat betalningsdröjsmål. Men det ligger nära till hands att uppställa ett sådant krav för att säljaren skall fråntas rätten att utkräva förfallopåföljd för dröjsmålet. Har dom i målet fallit torde rättelse knappast kunna ske genom betalning av belopp som ej erlagts i rätt tid plus ränta och kostnader. 1 så fall skulle ju domen egentligen inte innebära skyldighet att betala hela den däri angivna summan. Av att ett återtagande kan innebära förtida slutreglering följer att förfallopåföljd bör kunna göras gällande i alla fall där återtagande får ske. Men det är inte givet att förfallopåföljd, som ej är en för avbetalningsköp speciell företeelse, skall få göras gällande endast när återtagande får ske. Det förtjänar här påpekas att avbetalningsköplagen inte uppställer något krav på att säljaren i första hand skall utnyttja återtaganderätten. Klart är emellertid att det normalt inte bör godtas att förfallopåföljd visserligen får utkrävas men inte genom det sätt som säljaren kanske finner naturligast, nämligen med utnyttjande av det värde varan representerar. Därför är de i 4 ä första stycket angivna påföljdsgrundande kontraktsbrotten i princip desamma som gäller för återtaganderätt enligt 7 &.

Avbetalningsköplagen ger köparen viss rätt att betala i förtid. Han får därmed möjlighet att tidigare än avtalet förutsätter bereda sig förfoganderätt över varan liksom att undgå oförmånlig kreditkostnad. [ 458 andra stycket hänvisas till 858 första stycket. Vad som såvitt nu är i fråga tillförsäkras köparen genom 8ä första stycket är en rätt att genom förtidsbetalning för alltid hindra att förbehållet om återtaganderätt kommer till användning. Den skuld som i så fall helt måste täckas består av dels obetald del av kreditfordringen (angående reduktion med hänsyn till ej utnyttjad kredittid, se 5 t'), dels i förekommande fall dröjsmålsränta och uppkommen kostnad för tilltänkt återtagande. Har säljaren rätt att först avräkna belopp, som köparen inbetalar, på annan fordran (jfr 6 &) kan köparen bli tvungen att reglera även denna fordran.

• Sida 109
•  Original

Så

Jfr 4 &, 6 & tredje stycket och 9 & i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 13 & konsumentkreditlagen.

Paragrafen innebär att köparen vid förtidsbetalning enligt förfalloklausul har rätt att få kreditfordringen reducerad på visst sätt. Som framgår av 8 # första stycket och 9 & tredje stycket skall bestämmelserna tillämpas även när förtidsbetalning sker på köparens begäran och vid den avräkning som äger rum om säljaren återtar varan.

Kreditfordringen inrymmeri regel kreditkostnad som till viss del avser den kredittid som inte utnyttjas. Bestämmelserna i 5 & syftar till att köparen inte skall behöva betala den del av kreditkostnaden som kan anses belöpa på den ej utnyttjade kredittiden.

När förtidsbetalning aktualiseras skall enligt den från konsumentkredit- lagen hämtade huvudregeln i första stycket vid beräkning av säljarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Säljaren får dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Som exempel på uppläggningskostnad kan nämnas säljarens kostnad för kreditupplysning. Hit hör också administrationskostnader som hänför sig till avtalsförhållandets inledande skede, däremot inte efter hand uppkommande aviseringskostnader och liknande. Det kan vara svårt försäljaren att ange den exakta kostnaden för uppläggning av kredit för visst avbetalningsköp. En schablonmässig beräkning bör därför kunna komma i fråga. För att komma åt fall där den angivna uppläggningskostnaden till en del utgörs av förtäckt annan kreditkostnad föreskrivs att undantaget från första stycket första punkten gäller endast om den angivna uppläggningskostnaden ej är oskä- lig.

Beräkningsmetoden enligt huvudregeln kan belysas med följande exempel hämtat från specialmotiveringen till 13 & konsumentkreditlagen i prop. 1976/ 77:123.

En vara köps på avbetalning den 30 maj. Kredittiden är tio månader. Enligt kontraktet har varan köpts på följande villkor i övrigt:

kontantpris 1 350 kr kontantinsats 350 kr kreditbelopp ] 000 kr kreditkostnad 165 kr kreditfordran 1 165 kr

Av kreditkostnaden utgör 55 kr uppläggningskostnad. Betalningen skall enligt kontraktet erläggas med 116 kr 50 öre den 30 i varje månad med början den 30juni.

Den 30 november har köparen enligt betalningsplanen erlagt 699 kr av kreditfordringen. Samma dag vill han göra sig fri från avtalet genom förtidsbetalning. Ej utnyttjad kredittid uppgår till fyra månader,dvs. 4/10 av den avtalade kredittiden. Sedan säljaren har tillgodoräknats hela upplägg- ningskostnaden för krediten skall den obetalda delen av kreditfordringen, 466

• Sida 110
•  Original

kr, minskas med 4/10 av (165 — 55 =) 110 kr, dvs. 44 kr. Säljarens fordran uppgår således till (466 — 44 =) 422 kr.

Betalningsplan enligt avbetalningskontrakt har hittills brukat innebära att åtskillnad inte görs mellan kreditbelopp och kreditkostnad i (de vanligen på lika stora belopp lydande) avbetalningsposterna. Det är med tanke på dylika fall som den från konsumentkreditlagen hämtade metoden i paragrafens första stycke har konstruerats. Är emellertid avtalets betalningsvillkor så utformade, att exempelvis viss del av kreditbeloppet skall amorteras varje månad och att samtidigt särskilt beräknad ränta skall erläggas för den under den senaste månaden utestående krediten, saknas grund att tillämpa nämnda metod. Det kan i sammanhanget förtjäna påpekas, att kreditkostnad kan särredovisas i förhållande till kreditbelopp även om alla betalningsposter är lika stora (varvid första posten kanske nästan helt avser ränta, medan sista posten nästan helt utgörs av amortering). Mot denna bakgrund har i andra stycket generellt föreskrivits att säljaren får tillgodoräkna sig varje särhållet kreditkostnadsbelopp som uppenbarligen helt hänför sig till den utnyttjade kredittiden. Och självfallet är köparen aldrig skyldig att betala särhållet kreditkostnadsbelopp som uppenbarligen helt hänför sig till ej utnyttjad kredittid. Rekvisitet att beloppet uppenbarligen helt hänför sig till utnyttjad eller ej utnyttjad kredittid syftar givetvis inte endast på formell särredovis- ning utan också på det faktiska underlaget (jfr vad ovan sagts beträffande behandlingen av uppläggningskostnad enligt första stycket).

Såsom framgått av avsnitt 4.8 kan regleringen i andra stycket ses som ett incitament till sådan konstruktion av betalningsvillkoren, att schablonregeln i första stycket inte behöver användas. Möjligheten kan väntas bli utnyttjad vid alla större krediter.

Förbud mot viss avräkning 6 & Jfr 8 & i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 14 & konsumentkreditla- gen.

Den som har flera förfallna skulder till samma kreditgivare har i princip befogenhet att själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske vid betalning som inte täcker allt vad han är skyldig. Gäldenären kan emellertid tänkas på förhand avstå från denna befogenhet. Avtalsvillkor varigenom sådant avstående görs är normalt bindande.

Enligt huvudregeln i 6 & avbetalningsköplagen får emellertid belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på grund av avbetalnings- köpet ej först avräknas på annan fordran. Fordran på grund av avbetalnings- köpet är ett vidare begrepp än kreditfordran och omfattar t. ex. till denna hänförliga dröjsmålsräntor och rättegångskostnader. Huvudregeln utgör således inte hinder för säljaren att låta belopp som köparen erlägger för avräkning på kreditfordringen i stället gå i avräkning på ränta som nu nämnts. Vad huvudregeln innebär är att köparen inte genom avräkningsförbehåll från säljarens sida kan betagas möjligheten att prioritera skuld på grund av avbetalningsköpet framför annan skuld till säljaren.

• Sida 111
•  Original

Undantag gäller emellertid om denna andra skuld avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan. Med annan åtgärd avses närmast till reparation ej hänförlig åtgärd som har till syfte att bevara eller öka varans värde. Det kan vara fråga om kompletterings- och förbättringsarbeten på varan samt förvaring av denna.

Att ett avräkningsförbehåll är förenligt med avbetalningsköplagen utesluter inte att det i ett extraordinärt fall anses oskäligt att tillämpa och därför lämnas utan avseende med stöd av den allmänna generalklausulen i 36 å avtalslagen.

Återtaganderätten

7é

Jfr 2 & första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 15 å andra stycket konsumentkreditlagen. .

Vad som menas med förbehåll om återtaganderätt framgår av 1 &. För att kunna leda till återtagande måste förbehållet enligt allmänna regler vara verksamt åtminstone mellan parterna.

Varan får givetvis inte återtas med mindre de i förbehållet uppställda förutsättningama är uppfyllda. Men inte alla förbehåll om återtaganderätt tillåts få verkan enligt sitt innehåll. Avbetalningsköplagen godtar endast två grunder för utkrävande av återtaganderätt (jfr konsumentkreditlagens enda grund).

Den ena grunden är att köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan. Ett exempel är att köparen genom vanvård av varan utsätter denna för en onormalt snabb värdeförsämring. Man kan också tänka sig att köparen — utan att vanvård föreligger — genom avtalsstridig användning av varan påskyndar dennas förslitning. Ytterligare ett exempel är att köparen inte uppfyller föreskriven skyldighet att hålla varan försäkrad. Det bör även nämnas att säljarens säkerhet kan äventyras om köparen i strid med avtalet frånhänder sig besittningen av varan eller för denna ur landet.

Den andra grunden har motsvarighet i konsumentkreditlagen och är kvalificerat betalningsdröjsmål. De båda krav som uppställs, tidskravet och beloppskravet, måste vara uppfyllda samtidigt. Utgångspunkten för tidsbe- räkningen är den betalningsplan som parterna kommit överens om. Den obetalda del av kreditfordringen (kreditbelopp plus kreditkostnad) som är förfallen enligt betalningsplanen skall sättas i relation till hela kreditford— ringen. Är kreditkostnaden anknuten till det vid varje tidpunkt gällande diskontot får man i detta sammanhang utgå från att diskontot inte ändras under den tid som återstår enligt betalningsplanen. Det skall särskilt påpekas att återtaganderätt tillåts vid mer än två månader långt dröjsmål med slutbetalningen av kreditfordringen oavsett beloppets storlek i förhållande till hela kreditfordringen.

Kreditfordran är ett snävare begrepp än fordran på grund av köpet. Till det vidare begreppet hör exempelvis sådan dröjsmålsränta och rättegångskostnad som hänför sig till kreditfordringen. Avbetalningsköplagen reser inga hinder för säljaren att med tanke på förutsättningama för återtaganderätten låta

• Sida 112
•  Original

belöpp som köparen inbetalar först avräknas på annan fordran på grund av köpet än kreditfordran i enlighet med allmän regel (jfr 9 kap. 5 & handels- balken) eller avräkningsförbehåll.

Bestämmelserna i 7 & kan sägas utgöra en specialreglering i förhållande till den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 & avtalslagen. Att de i specialregleringen uppställda förutsättningama för utkrävande av påföljden återtagande är uppfyllda utesluter emellertid inte att i ett extraor- dinärt enskilt fall tillämpning av ifrågavarande avtals förbehåll om återta- ganderätt anses oskälig i generalklausulens mening och därför inte tillåts.

Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om det belopp som konstituerar kvalificerat betalningsdröjsmål alltjämt utestår obetalt när återtagande sker. Har kvalificerat betalningsdröjsmål väl inträffat kan köparen förhindra återtagande genom korrigerande betalning enligt 8 & andra stycket. Men en enligt detta lagrum otillräcklig betalning som erläggs sedan kvalificerat dröjsmål redan inträtt har säljaren rätt att avvisa för att i stället utkräva påföljden återtagande. Detta gäller även om betalningen är av sådan storlek, att köparen inte längre skulle befinna sig i kvalificerat dröjsmål. Godtar säljaren likväl en sådan partiell korrigering har han inte längre rätt att utkräva återtagande för ifrågavarande dröjsmål.

Såvitt gäller annat återtagandegrundande kontraktsbrott än betalnings- dröjsmål kan köparen avvärja återtagande genom den oberoende av kontraktsbrott tillämpliga bestämmelsen om slutreglering i 8 & första stycket. 1 övrigt får i varje enskilt fall där korrigerande åtgärd vidtagits i efterhand bedömas om det skall anses oskäligt i generalklausulens mening att åtgärden till trots påfordra tillämpning av förbehåll om återtaganderätt. Antag exempelvis att köparen efter försummelse av försäkringsplikt ordnat med försäkring och därmed säkerställt säljaren för återstoden av kredittiden. Att likväl utkräva återtagande kan framstå som oskäligt.

Det finns ett påtagligt samband mellan förbehåll om återtaganderätt och förfalloklausuler. Se den allmänna motiveringen och specialmotiveringen Under 4 &.

Angående frågan om utmätning av varan eller av köparens rätt enligt kontraktet, se under 21 &.

85

Jfr 2 ;" andra stycket och 6 (5 första och tredje styckena i den nuvarande av- betalningsköplagen samt löå konsumentkreditlagen.

Enligt första stycket har köparen oberoende av om det innebär förtidsbe- talning (jfr 4 5 andra stycket) och oberoende av om han begått återtagande- grundande kontraktsbrott möjlighet att för alltid hindra att förbehållet om återtaganderätt kommer till användning. I så fall måste köparen på en gång betala vad säljaren äger tillgodoräkna sig enligt grunder som anges i 9 &. Säljaren skall m. a. o. inte behöva avstå från säkerheten utan full kompen- sation. Köparen kan utnyttja sin rätt även om säljaren redan inlett rättegång eller exekutivt förfarande. Men det måste ske innan varan återtas.

Andra stycket bereder köparen en möjlighet att — på lindrigare villkor än enligt första stycket — förhindra återtagande på grund av ett redan inträffat kvalificerat betalningsdröjsmål men ej återtagandeförbehållets användning

• Sida 113
•  Original

på grund av framtida sådant kontraktsbrott eller på grund av kontraktsbrott av annat slag.

Enligt andra stycket kan köparen, sedan han råkat i sådant kvalificerat betalningsdröjsmål som anges i 75 2, hindra att varan återtas på grund av dröjsmålet genom att erlägga belopp som inte har betalats i rätt tid plus dröjsmålsränta och kostnader. Denna möjlighet har köparen så länge varan ej har återtagits, oavsett anledningen till betalningsdröjsmålet. Rättelse kan ske både före och efter det att säljaren har inlett rättegång eller exekutivt förfarande.

För att rättelse enligt andra stycket skall anses fullgjord måste köparen först och främst erlägga allt som inte har betalats i rätt tid enligt betalningsplanen i avtalet. Således måste köparen betala även belopp som har varit förfallet under så kort tid att det inte kan ha betydelse för säljarens rätt att göra gällande förbehåll om återtaganderätt. För det andra måste köparen på försenade belopp betala den dröjsmålsränta som följer av lag eller avtal. Slutligen måste köparen ersätta säljarens kostnader för tilltänkt återtagande med anledning av dröjsmålet. Säljaren skall — liksom i fall som avses med första stycket — få ersättning för sådana redan uppkomna kostnader som skulle ha tillgodoräknats honom i samband med det återtagande som köparens rättelse förhindrar. Därför skall grunderna i 9 5 tillämpas.

Verkan av rättelse enligt andra stycket är att säljaren inte på grund av ifrågavarande dröjsmål får återta varan. Däremot är såsom tidigare anmärkts säljaren oförhindrad att vid framtida kvalificerat betalningsdröjsmål göra gällande förbehållet om återtaganderätt. Och rättelsen påverkar inte möjlig- heten för säljaren att utkräva återtagande på grund av kontraktsbrott som avses i 7 5 1.

Säljaren kan inte genom vägran att ta emot betalning enligt 8 5 förhindra verkan som anges i paragrafen.

Av grunderna för 8 5 bör följa att en betalning för att vara tillräcklig skall omfatta även sådan reparationsersättning o.d. samt vägtrafikskatt som säljaren erlagt och som skulle ha påverkat varans värdering vid tilltänkt återtagande (se specialmotiveringen till 9 5).

Bestämmelserna i 85 innebär ej inskränkning i den rätt att avräkna inbetalat belopp på annan fordran som kan tillkomma säljaren (jfr 6 5). Dock förutsättes vid tillämpning av andra stycket att rätten hade kunnat utnyttjas även om betalning erlagts i rätt tid.

Angående förfallopåföljd, se under 4 5.

Uppgörelse vid varans återtagande 9 5

Jfr 3 och 4 55 i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 17 5 konsument- kreditlagen.

I paragrafens första stycke anges, att avräkning skall ske mellan parterna, om säljaren vill utnyttja rätt att återta varan. Avräkningen sker enligt föreskrifter i paragrafens senare stycken.

Reglerna om avräkning är tillämpliga såväl vid handräckning för återta- gande och verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats lämna

• Sida 114
•  Original

tillbaka varan som när återtagande sker utan medverkan av myndighet. En uppgörelse utan sådan medverkan förutsätter givetvis köparens medgivande. Såsom framgår av 3 5 kan reglerna om avräkning inte till köparens nackdel åsidosättas genom avtal som träffats på förhand.

Vid avräkningen skall enligt andra stycket köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Så är fallet även om detta värde är högre än totalpriset enligt avbetalningsköpet. Värdet beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att ombesörja varans försäljning på lämpligt sätt. Syftet med denna regel är att motverka undervärdering av varan. Det pris som en försäljning i exekutiv ordning skulle kunna antas inbringa är inte sällan för lågt för att kunna tillåtas bli utslagsgivande vid värderingen i samband med återtagande.

Ett mera givande sätt att ombesörja varans försäljning kan vara avyttring på nytt i säljarens egen rörelse. [ vissa fall kan det vara lönsamt att först avhjälpa skada som varan kan vara behäftad med.

Vad säljaren kan antas ”utvinna" är det belopp som kan förväntas inflyta genom en försäljning minus försäljningskostnaderna. I princip alla försälj- ningskostnader skall beaktas, såväl fasta kostnader som mera speciella, t. ex. för annonsering, transport och reparation (jfr ovan). Säljaren får däremot inte tillgodoräkna sig handelsvinst på den nya försäljningen.

Det kan inträffa att säljaren för att kunna få ett återtagande till stånd måste betala vissa skulder som egentligen åvilar köparen. Denne kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som verkställt reparationen har rätt att kvarhålla varan som säkerhet för reparationsford- ringen (retentionsrätt). Om säljaren då för att få ut varan tvingas betala reparationsfordringen bör hänsyn tas till detta när varans värde bestäms vid avräkningen. Vad nu sagts bör gälla även när retentionsrätt utövas för andra fordringar än reparationsfordringar och säljaren därför måste betala sådan fordran för att återtagande skall kunna ske. 1 och för sig skulle det kanske kunna anses riktigare att behandla fordran av ifrågavarande slag som en kostnad för återtagande (jfr fjärde—sjätte styckena). Men man kan också se saken på det sättet, att retentionsrätten medför att säljaren får tillgodogöra sig endast ett restvärde på varan. Det finns därför inte anledning att här göra skillnad mellan konsumentkreditlagen och avbetalningsköplagen (se prop. 1976/77:123 s. 181 f.). Vid handräckning och domsverkställighet bör av utmätningsmannens protokoll framgå i vad mån avdrag skett för lösen- summa. Sådan kan givetvis inte föranleda att varan åsätts ett negativt värde.

Det kan förekomma att fordon som skall återtas inte får brukas på grund av att förfallen vägtrafikskatt för det innevarande och det närmast föregående Skatteåret ej erlagts. Se 16 och 21 55 vägtrafikskattelagen (19731601). I sådant fall bör fordonets värde vid återtagandet bestämmas med hänsyn till att inbetalning måste göras om fordonet skall få användas omgående (jfr prop. 19742164 s. 32). Avdraget kan givetvis inte bli så stort, att varan åsätts ett negativt värde. Återtar säljaren fordonet efter avräkning med avdrag för obetald skatt men blir det köparen och inte säljaren som inbetalar skattebe- Ioppet —i förhållande till staten är köparen betalningsskyldig för beloppet som kan indrivas hos honom — bör köparen anses få en däremot svarande återkravsrätt (i första hand rätt till nedsättning av obetald restskuld) inom

• Sida 115
•  Original

ramen för avdraget. lnbetalningen av skattebeloppet innebär ju att varans värde stiger. Också om säljaren inför återtagandet betalat skatten bör avdrag göras vid värderingen. Vid handräckning och domsverkställighet bör av utmätningsmannens protokoll framgå i vad mån avdrag skett.

I övrigt kan när det gäller principerna för värderingen av varan hänvisas till prop. 1953:3 på samma sätt som skett i prop. 1976/77:123 (se 5. 181).

I tredje—sjätte styckena anges vad säljaren får räkna sig till godo vid avräkningen.

Säljaren får enligt tredje stycket först och främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt 5 5. Sistnämnda paragraf föreskriver viss reduktion med hänsyn till ej utnyttjad kredittid.

Normalt kan kontraktets uppgifter om kreditfaktorema läggas till grund för beräkningen av vad säljaren skall tillgodoräknas. Handräckning är i regel utesluten om dessa uppgifter är ofullständiga eller innehåller felaktighet (jfr Specialmotiveringen till 11 och 13 55). Vid domsverkställighet blir domens innehåll avgörande. Av domen kan följa att från kontraktet avvikande uppgifter om kreditfaktorema skall läggas till grund för avräkningen. Köparen kan t. ex. ha vunnit framgång med en invändning om att kontraktets kontantprisuppgift ej motsvarar faktiskt tillämpat kontantpris eller att kreditkostnaden är oskäligt hög.

Utöver obetald del av den enligt 55 reducerade kreditfordringen får säljaren tillgodoräkna sig dröjsmålsränta enligt vad som följer av lag eller avtal.

Yrkande om dröjsmålsränta måste framställas senast vid återtagandeför- rättningen. Innehåller åberopat kontrakt bestämmelser om dröjsmålsränta kan säljaren anses ha yrkafsådan ränta. Och givetvis fordras ej särskilt yrkande, om dom som begärs verkställd innehåller föreskrift om att säljaren skall tillgodoräknas dröjsmålsränta vid avräkningen. Sådant yrkande måste emellertid framställas om domen utan att hänvisa till kontrakt med bestämmelser om dröjsmålsränta endast anger att varan skall återställas efter avräkning enligt reglerna i avbetalningsköplagen.

Enligt fjärde—sjätte styckena får säljaren vid avräkningen också tillgodo- räkna sig ersättning för vissa kostnader som kan uppkomma vid återtagande av vara. I fjärde stycket anges till en början att säljaren får tillgodoräkna sig ersättning för exekutionsavgift. Sådan avgift tas ut enligt exekutionsavgifts- kungörelsen (1971:1027). Vidare får säljaren tillgodoräkna sig skälig kostnad för transport av varan samt ersättning för utgift som han åsamkats för inställelse vid återtagandeförrättning, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt. Ersättning för utgift för inställelse vid återtag- andeförrättning fastställs med motsvarande tillämpning av bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne. Dessa bestäm- melser återfinns i vittnesersättningskungörelsen (19731262).

1 femte stycket ges en särskild regel om tillgodoräknande av ersättning för kostnad i mål om handräckning för återtagande. I sådant mål får säljaren tillgodoräkna sig även skälig ersättning för sitt eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde. Närmare föreskrifter om vad som härvidlag skall anses utgöra skälig ersättning utfärdas av regeringen.

Grundas återtagande på dom, varigenom köparen har förpliktats utge varan, får enligt sjätte stycket säljaren tillgodoräkna sig obetald ersättning för

• Sida 116
•  Original

rättegångskostnad enligt domen. Om vid avräkning i samband med återta- gande varans värde täcker vad säljaren får tillgodoräkna sig enligt tredje och fjärde styckena men ej dessutom hela ersättningen enligt sjätte stycket kan säljaren få utmätning för resten i annan köparens egendom.

I grund och botten har belopp enligt femte stycket och belopp enligt sjätte stycket samma karaktär av kostnad för varans återtagande. Sjätte stycket saknar emellertid motsvarighet i konsumentkreditlagen (av visst intresse i sammanhanget är måhända den lagens regel om bortfall av restskuld).

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen får säljare tillgodoräkna sig gottgörelse för försäkringspremie som säljaren har att fordra och som inte har inräknats i avbetalningspriset (45 första stycket 3). Den nya lagen saknar motsvarighet till denna bestämmelse. Har säljaren betingat sig ersättning för försäkringspremie är det fråga om en kreditkostnad som alltså ingår i kreditfordringen (se under 2 5).

Den nya lagen innehåller inte heller någon motsvarighet till den nuvarande lagens särskilda bestämmelse om tillgodoräknande av reparationsersättning o. d. (45 första stycket 5). Se den allmänna motiveringen.

105

Jfr 5 5 i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 18 5 konsumentkreditla- gen.

Grundtanken i den uppgörelse som föreskrivs i 9 och 10 55 är att säljaren genom vad köparen redan erlagt och genom varans värde skall — såvitt möjligt — försättas i det ekonomiska läge som han skulle ha befunnit sig i, om avtalet hade fullgjorts, men att han inte skall bereda sig någon extra vinst på att köparen tvingas lämna varan ifrån sig. Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren — dvs. om varan åsätts ett högre värde än summan av de belopp som säljaren får tillgodoräkna sig — får därför varan enligt huvudregeln i 10 5 första stycket återtas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till köparen.

En särskild regel gäller för fall där varan har värderats av utmätningsman. Som framgår av 17 5 och 20 5 tredje stycket skall varan värderas av utmätningsman vid handräckning och vid verkställighet av dom på återta- gande, om inte domen föreskriver annat. Och som framgår av 18 och 20 55 blir resultatet av en avräkning efter utmätningsmannens värdering inte alltid slutgiltigt. Säljaren har liksom köparen möjlighet att underställa värderingen domstols prövning. Skulle domstolen därvid uppskatta värdet till lägre belopp än utmätningsmannen har gjort och har köparen vid avräkningen tillerkänts överskjutande mellanskillnad, blir köparen återbetalningsskyldig gentemot säljaren. Denne har därför ett intresse av att kunna säkra återbetalning. Av det skälet har säljaren valrätt mellan att erlägga mellanskillnaden till köparen och att nedsätta beloppet hos utmätningsmannen, om varan har värderats av denne.

Av 18 5 tredje stycket och 20 5 fjärde stycket framgår när köparen har rätt att lyfta nedsatt belopp.

Om säljaren tillgodoräknas ett större belopp än köparen, får säljaren enligt förevarande paragrafs andra stycke inte sedan kräva ut mer än mellanskill- naden (jfr konsumentkreditlagen som omöjliggör utkrävande av restskuld). I

• Sida 117
•  Original

den mån mellanskillnaden inkluderar preskriberat belopp får det naturligtvis inte krävas ut.

H andr'äckning 1 1 5

Jfr 10 5 första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 20 5 första stycket konsumentkreditlagen.

Liksom i den nuvarande avbetalningsköplagen anvisas ett såsom handräckning betecknat förenklat processuellt förfarande som gör det möjligt för säljaren att mot köparens vilja återta varan utan att först behöva vända sig till domstol för att få en verkställbar dom.

Enligt förevarande paragraf får säljaren söka handräckning hos utmät- ningsman under förutsättning att det om avbetalnings köpet har upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller förbehåll om återtagan- derätt samt uppgift om vissa kreditfaktorer. De krav på handlingens innehåll som här ställs upp har syftet att skapa underlag för utmätningsmannens behandling av ansökningen. Rent faktiskt kan de också framtvinga att den som säljer en vara genom avbetalningsköp lämnar köparen viss viktig information om avtalets innebörd i kredithänseende.

I och för sig krävs inte skriftlig form för att ett avbetalningsköp skall vara giltigt. Men för att handräckning skall kunna komma i fråga måste således en skriftlig handling ha upprättats, i realiteten en köpehandling.

Förutom förbehåll om återtaganderätt skall handlingen innehålla uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditford- ringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas. I vissa fall har det inte varit möjligt att i kontraktet ange exakta belopp för kreditkostnad och kreditfordran. Ett exempel är att kreditkostnaden eller del därav har knutits till det vid varje tidpunkt gällande diskontot. Det skall också framhållas, att bestämmelsens krav på uppgifter inte får leda till ren formalism. Finns i kontraktet uppgifter om kontantpris, kontantinsats och kreditkostnad bör handräckning inte få vägras med hänvisning till att uttryckliga uppgifter om kreditbeloppet och kreditfordringen saknas. Uppgiftskravets syfte att skapa underlag för utmätningsmannens behandling av ansökningen bör tillmätas avgörande betydelse vid tillämpning av bestämmelsen. För att leda till avslag på ansökningen bör därför brist avse uppgift av betydelse för handräck- ningen.

Ansökan om handräckning skall omedelbart avslås inte endast om kontraktet saknar erforderlig uppgift utan också om köparen visar sannolika skäl för att exempelvis uppgiften om kontantpriset är felaktig och att kontraktet därför inte kan tjänstgöra som underlag för utmätningsmannens handläggning.

Det bör påpekas att en i berörda frågor något strängare syn kan inläsas i förarbetena till konsumentkreditlagens motsvarande bestämmelse (se prop. 1976/77:123 s. 185, 360 och 373).

Den omständigheten att en handräckningsansökan har avslagits av utmätningsman inskränker inte säljarens möjlighet att väcka talan vid domstol för att utverka dom varigenom köparen förpliktas att lämna tillbaka

• Sida 118
•  Original

varan. Och såsom framgår av 18 5 utgör genomförd handräckning inte hinder för missnöjd part att väcka talan i saken vid domstol.

125

Jfr 10 5 andra, tredje och fjärde styckena — med det sistnämndas hänvisning till 56 5 utsökningslagen— i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 20 5 andra stycket och 22 5 konsumentkreditlagen.

Enligt förevarande paragrafs första stycke skall handräckning sökas hos utmätningsmannen i den ort där köparen har sitt hemvist eller varan finns.

Efter mönster i utsökningslagen preciseras närmare vad som menas med hemvist i förevarande sammanhang.

Beteckningen utmätningsman har hämtats från utsökningslagen. Jfr 19 5 i den nya avbetalningsköplagen samt 1 kap. utsökningslagen, kronofogdein- struktionen (1965:687) och kungörelsen (19641366) om rikets indelning i kronofogdedistrikt.

156 5 utsökningslagen finns en föreskrift som avser det fall att ansökan om utmätning har gjorts hos obehörig utmätningsman. Är saken brådskande får utmätningsmannen med överlämnande av målet till behörig utmätningsman föranstalta om provisorisk åtgärd enligt 60 a 5 utsökningslagen. En motsva- rande föreskrift i avbetalningsköplagen har inte bedömts erforderlig.

1 andra stycket föreskrivs att ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om den del av kreditfordringen som utestår obetald. Denna uppgift är nödvändig för att utmätningsmannen när betal- ningsförsummelse åberopas skall kunna göra den prövning som avses i 13 5 andra stycket och för att han vid bifall till ansökningen skall kunna företa avräkning mellan parterna. Till ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling som anges i 11 5. Vid brister i dessa avseenden bör utmätnings- mannen bereda sökanden tillfälle att komplettera ansökningen. Sker inte komplettering enligt begäran, skall ansökningen avslås.

I tredje stycket finns bestämmelser om förskottering av förrättningskost- nad. Det är sådan exekutionsavgift — i praktiken utsökningsavgift och, om särskild värderingsman anlitas, tilläggsavgift — som säljaren enligt 95 får tillgodoräkna sig vid avräkningen mellan parterna. Gentemot statsverket svarar emellertid säljaren såsom sökande för ifrågavarande kostnad. Han är därför skyldig att på utmätningsmannens begäran förskottera kostnaden. Betalas ej förskott inom förelagd tid får handräckningen inställas. Utmät- ningsmannen kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd (jfr 16 5). Inställande av handräckningsförrättning och hävande av redan vidtagen åtgärd kommeri praktiken i fråga när föreläggandet inte getts i samband med att ansökan kommit in utan först i ett senare skede. Underlåtenhet att efterkomma föreläggande kan föranleda avvisning av ansökan. Normalt bör förskott som anses behövligt inväntas innan handräckningsförrättning utsätts eller provisorisk åtgärd vidtas.

• Sida 119
•  Original

135

Jfr 11 5 i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 215 första stycket konsumentkreditlagen.

Som framgår av 1 5 tredje stycket omfattas sådana avbetalningsköp som är konsumentköp inte av avbetalningsköplagen utan av konsumentkreditlagen. Den förra lagens bestämmelser om handräckning och avräkning mellan parterna är på vissa punkter oförmånligare för köparen än den senare lagens. Typiskt sett torde åtminstone någon av skillnaderna få betydelse i ett mål om handräckning.

Svårigheter att bedöma vilken lag som är tillämplig på ett köp torde uppkomma främst när det gäller personbilar.

För att handräckning enligt avbetalningsköplagen skall beviljas förutsättes att säljarens ansökan kan anses innebära ett yrkande om tillämpning av den lagen.

För bedömningen av frågan om avbetalningsköplagens tillämplighet finns behov av en för utmätningsmannen hanterlig regel som beaktar både handräckningsprocessens natur och praktiska synpunkter. I 13 5 första stycket föreskrivs därför, att handräckning enligt avbetalningsköplagen ej får beviljas, om det finns påtaglig anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpet omfattas av konsumentkreditlagen (jfr ovan under 1 5). Är fråga om vara som nästan aldrig köps av privatperson eller har köparen i åberopat kontrakt förklarat att varan inte är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk bör normalt hinder enligt 13 5 första stycket anses inte föreligga.

Vid avslag på ansökan om handräckning enligt avbetalningsköplagen är säljaren oförhindrad att söka utverka dom varigenom köparen förpliktas återlämna varan enligt reglerna i den lagen. Och tillämpning av avbetalnings- köplagen i handräckningsmål hindrar inte att köparen genom efterföljande rättegång kan få fastslaget att avtalet var ett konsumentköp och att han därför t.ex. inte är betalningsskyldig för restskuld som uppkommit vid avräk- ningen.

Innebär säljarens ansökan om handräckning ett andrahandsyrkande om åtgärd enligt konsumentkreditlagen blir prövningen av detta yrkande en fråga om tillämpning av den lagen.

Enligt förevarande paragrafs andra stycke får handräckning beviljas endast om det är uppenbart att säljaren äger göra gällande förbehåll om återtagan- derätt. Se 7 5 och vad som anförs i specialmotiveringen till den paragrafen. Märk att formuleringen i 13 5 andra stycket täcker även de allmänna förutsättningar som inte behandlas i lagtexten till 7 5.

Framgår det redan av ansökningshandlingarna att förutsättningama inte är uppfyllda. skall ansökningen genast avslås. Detsamma gäller om det i handräckningsmålet framkommer omständighet som ger anledning till tvekan huruvida förutsättningama är uppfyllda. Detta följer av rekvisitet att saken skall vara uppenbar och ligger också i den summariska processens natur. En invändning från köparens sida leder alltså till att ansökningen skall avslås, om inte invändningen är klart obefogad.

Som framgår av 85 har köparen vissa möjligheter att förhindra återta- gande. Detta gäller även om betalningen görs på ett så sent stadium som vid handräckningsförrättning.

• Sida 120
•  Original

Enligt paragrafens tredje stycke får handräckning ej beviljas, om köparen gör sannolikt att varan sålts till oskäligt högt pris. Förevarande typ av invändning får anses kräva en särskild regel även i en framtida avbetalnings- köplag (se ovan avsnitt 4.10). Frågan om och i vad mån köparen är bunden av en utfästelse att utge ett pris som på grund av hög kreditkostnad eller eljest kan anses oskäligt lämpar sig inte för prövning i den summariska process som handräckning utgör.

Som framgår av 185 har parterna rätt att överklaga beslut i fråga om handräckning samt möjlighet att åstadkomma rättelse genom talan vid domstol.

145

Jfr 12 5 och 16 5 första stycket andra punkten i den nuvarande avbetalnings- köplagen samt 22 5 konsumentkreditlagen.

Paragrafen utgör ett slags motsvarighet till bestämmelserna i 88 c 5 utsökningslagen om anstånd med utmätning och uppskov med försäljning av utmätt egendom.

1 kraft av sin processuella dispositionsrätt kan säljaren såsom sökande alltid lämna köparen anstånd med handräckningen. För att en ansökan inte av sådant skäl skall kvarligga oavgjord under onaturligt lång tid föreskrivs emellertid i första stycket, att ansökningen är förfallen, om anståndet fortfar över sex månader från dagen för ansökningen. Om säljaren vill återta varan sedan hans ansökan har förfallit fordras således att han gör ny ansökan.

Paragrafens andra stycke anger förutsättningama för att utmätnings- mannen skall kunna bevilja anstånd. I förhållande till nu gällande ordning märks den skillnaden att anståndstiden får uppgå till högst fyra månader. Det bör också anmärkas att lagtexten inte utesluter anstånd vid annat åberopat kontraktsbrott än betalningsförsummelse.

Ett anståndsmedgivande av utmätningsmannen skall ha till syfte att möjliggöra för avbetalningsköparen att, efter rättelse, i vederbörlig ordning fullfölja köpet. Utmätningsmannen bör därför inte bevilja anstånd, om det redan från början finns grundad anledning till antagande att köparen inte kan såväl åstadkomma rättelse som därefter fullgöra sina förpliktelser avtalsen- ligt.

För anstånd fordras särskilda skäl. Ett sådant kan vara att köparen av ursäktlig orsak har råkat i tillfälliga betalningssvårigheter. Av intresse i detta sammanhang är också hur stor del av kreditfordringen som redan har betalats och sedan hur lång tid och med hur stort belopp köparen är i dröjsmål.

Vid prövning av frågan huruvida anstånd skall beviljas måste utmätnings- mannen självfallet beakta även säljarens intresse. Denne bör normalt höras innan anstånd beviljas. Exempel på situationer där anstånd kan vara äventyrligt för säljaren och i så fall ej bör beviljas är att varan är utsatt för hastig värdeförsämring eller att det föreligger påtaglig risk för att köparen skall olovligt förfoga över varan.

Har säljaren före ansökningen om handräckning lämnat köparen anstånd med betalningen skall detta förhållande beaktas vid utmätningsmannens prövning.

Det har inte ansetts behöva särskilt utsägas i lagtexten att utmätnings-

• Sida 121
•  Original

mannen får föreskriva villkor för anståndet. Ett sådant villkor kant. ex. vara att köparen under anståndstiden gör vissa regelbundna avbetalningar. Inte heller har det ansetts nödvändigt att i lagtexten ange att utmätningsmannen på förekommen anledning kan förklara att anståndet skall upphöra att gälla.

15.5

Jfr hänvisningen till 59 och 60 55 utsökningslagen i 10 5 fjärde stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 22 5 konsumentkreditlagen.

Köparen kan ha befogade invändningar att framställa mot säljarens ansökan om handräckning (jfr kommentarerna till 11 och 13 55). Eller han kan tänkas vilja göra rättelse och därför ha intresse av att begära anstånd med handräckningen enligt 14 5. Han kan även tänkas vilja framföra synpunkter på värderingen av varan. Givetvis är det också allmänt sett ägnat att underlätta handräckningen om köparen är närvarande.

Det är mot denna bakgrund som bestämmelserna i 155 skall ses. En handräckning får normalt inte genomföras utan att köparen åtminstone blivit underrättad om förrättningen i god tid. Paragrafen uppställer två undantag. Det ena gäller om det föreligger risk att köparen skaffar undan eller förstör varan eller saken eljest är brådskande. Det andra gäller om köparen saknar känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig eller var ombud för honom finns.

Köparens intresse av att få bevaka sin rätt tillgodoses främst genom bestämmelserna om underrättelse. Hans frånvaro hindrar inte att handräck- ningen genomförs. om det inte erfordras att han får tillfälle att yttra sig vid förrättningen.

165

Jfr hänvisningen till 60 a 5 utsökningslagen i 105 fjärde stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 22 5 konsumentkreditlagen. Paragrafen ger utmätningsmannen möjlighet att vidta provisorisk åtgärd med högst två veckors varaktighet för att säkerställa sökt handräckning. Provisorisk åtgärd torde knappast aktualiseras i andra fall än sådana som avses med undantagsreglerna i 15 5 första stycket.

175

Jfr 13 5 i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 22 5 konsumentkredit- lagen.

Om utmätningsmannen meddelar handräckning för återtagande av varan, åligger det honom att verkställa den värdering av varan som är nödvändig för att fastställa vad köparen skall äga räkna sig till godo vid den uppgörelse av parternas mellanhavande som sker i samband med handräckningen.

Ibland kan utmätningsmannen behöva anlita särskild sakkunskap för att fastställa varans värde. Enligt förevarande paragraf har han rätt att vid behov anlita en eller flera sakkunniga att biträda vid värderingen. Han är i och för sig inte bunden av sakkunnigs värdering.

• Sida 122
•  Original

Det är viktigt att de ofta dyra fordon och maskiner som blir föremål för återtagande värderas med sakkunskap. Att parterna har möjlighet att i efterhand åstadkomma rättelse genom hänvändelse till domstol (se under 18 5) är inte tillräckligt. Utmätningsmännen måste ha tillgång till och i tveksamma fall normalt begagna sig av möjligheten att anlita kvalificerade och opartiska värderingsmän.

185

Jfr 14 5 i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 22 5 konsumentkredit- lagen.

Enligt paragrafens första stycke får utmätningsmans beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Någon bestämd besvärstid gäller inte. Det är med hänsyn till handräckningsmålens typiskt sett enkla beskaffenhet och till den oinskränkta möjligheten att väcka talan vid domstol (se nedan) som klagan i högre instans inte tillåts. Avskaffas överexekutors- institutet i samband med utsökningsbalkens ikraftträdande får frågan om högsta instans prövas på nytt.

Om part inte vill godta det värde som åsatts varan vid återtagande, torde ett överklagande till överexekutor sällan kunna leda till åsyftat resultat. Bevisning om varans värde förebringas vanligen genom vittnen eller sakkunniga och dessa får endast inför domstol höras på ed. Men om köparen förmenar att utmätningsmannen i annat avseende förfarit felaktigt vid handräckningens genomförande eller att handräckning över huvud taget inte bort meddelas, kan han ha skäl att söka rättelse genom att i vanlig ordning fullfölja talan till överexekutor. Och har sökt handräckning blivit vägrad kan säljaren hos överexekutor få prövat om han med rätta blivit avskuren från den genväg som ett handräckningsförfarande innebär.

Eftersom handräckning är en summarisk process är part inte endast vid missnöje med utmätningsmannens värdering utan också vid missnöje med annan åtgärd vid handräckningen oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Detta framgår av paragrafens andra stycke. Befogenheten att instämma saken till domstol är inte för någondera parten begränsad till viss tid.

En missnöjesgrund utan motsvarighet i nuvarande förhållanden kan vara att säljaren fått handräckning enligt avbetalningsköplagen, medan köparen menar att konsumentkreditlagen bort tillämpas och restskulden därför ha bortfallit. Vill köparen gentemot säljaren ha definitivt fastslaget att han inte är betalningsskyldig för restskulden har han att väcka talan vid domstol.

Har säljaren inte inom en månad efter handräckningen eller, om denna inom sådan tid överklagats, inom en månad efter det överexekutors beslut meddelades visat att han väckt talan vid domstol får detta enligt tredje stycket till följd att köparen äger lyfta det belopp som enligt 10 5 första stycket kan ha blivit nedsatt hos utmätningsmannen. Att köparenfår lyfta beloppet hindrar emellertid inte att han sedermera på talan av säljaren kan förpliktas återbetala det helt eller delvis. Om åter säljaren inorn nämnda tid har instämt sin talan till domstol kommer det att bero på domens innehåll huruvida säljaren eller köparen får lyfta beloppet, eller om detta skall fördelas mellan dem.

• Sida 123
•  Original

195

Jfr 165 första stycket första punkten i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 22 5 konsumentkreditlagen.

Handräckning för återtagande av vara som sålts genom avbetalningsköp kan sägas vara en speciell exekutionsform som har sin grund inte i utsökningslagen utan i avbetalningsköplagen. De regler om handräckning som avbetalningsköplagen innehåller är emellertid inte uttömmande utan måste kompletteras. Därför anges i förevarande paragraf att utsökningslagens bestämmelser skall i övrigt gälla i tillämpliga delar.

Hänvisningen till utsökningslagen avser närmast denna lags allmänna föreskrifter (1 och 9—10 kap.) inklusive de särskilda författningar som de allmänna föreskrifterna i vissa fall förutsätter. Men även regler i andra kapitel bör kunna tillmätas betydelse i situationer där avbetalningsköplagens handräckningsregler framstår som ofullständiga.

Återtagande genom domsverkställighet 20 5

Jfr 15 5 och 16 5 första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 22 5 konsumentkreditlagen.

Vare sig säljaren har möjlighet att utverka handräckning eller inte kan han väcka talan mot avbetalningsköparen vid domstol med yrkande att köparen skall förpliktas lämna tillbaka varan. Vinner säljaren bifall till sin talan kan han sedan vid behov få domen verkställd av utmätningsman.

Verkställighet av tvistemålsdomar regleras i utsökningslagen med därtill anknytande författningar. Denna reglering gäller i tillämpliga delar även verkställighet av dom på återtagande av avbetalningsgods, något som uttryckligen anges i 20 5 första stycket avbetalningsköplagen. Liksom hänvisningen i 19 5 avser hänvisningen i 20 5 första stycket närmast utsökningslagens allmänna föreskrifter (1 och 9—11 kap.) inklusive de särskilda författningar som de allmänna föreskrifterna i vissa fall förutsätter. Utsökningslagens bestämmelser om annan verkställighet än. utmätning är nämligen knapphändiga. För verkställighet av dom på återtagande av avbetalningsgods ges emellertid genom specialbestämmelser i avbetalnings- köplagen en rad föreskrifter som anknyter till den ordning som gäller vid handräckning.

Paragrafens andra stycket handlar om sättet för ansökan om verkställighet. Efter mönster av vad som i allmänhet gäller vid verkställighet får ansökan göras skriftligen eller muntligen med ingivande av domen. Närmare föreskrifter finns i utsökningskungörelsen (1971:1098);jfr 12 5 utsökningsla- gen.

lparagrafens tredje stycke hänvisas till bl. a. 12 5första och tredje styckena. Detta innebär att samma regler om utmätningsmans behörighet och utkrävande av förskottsbetalning gäller vid handräckning och domsverkstäl- lighet.

Av 20 5 tredje stycket följer också,att de regler om anstånd som gäller vid handräckning skall gälla även vid domsverkställighet. Skäl att bevilja anstånd torde dock föreligga mera sällan vid domsverkställighet, eftersom köparen

• Sida 124
•  Original

typiskt sett då har haft längre tid på sig att rätta till ett betalningsdröjs- mål.

De i 155 för handräckning föreskrivna reglerna om underrättelse och köparens närvaro äger motsvarande tillämpning vid domsverkställighet. Även vid sådan kan köparen ha ett intresse av att beredas tillfälle att yttra sig. låt vara att det normalt inte är lika framträdande som vid handräckning.

Hänvisningen i 20 5 tredje stycket täcker också 16 5. Utmätningsmannen får således även inför domsverkställighet vidta provisorisk åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.

När säljaren vid domstol framställer yrkande om att återfå varan torde något värde på denna i regel inte kunna anges i domen. Detta beror på att till grund för uppgörelsen skall läggas varans värde vid återtagandet. dvs. vid tidpunkten för domsverkställigheten. Har domstolen i sin dom förpliktat köparen att återställa varan men inte yttrat sig om dess värde eller sättet för värderingen — enligt en oskriven allmän grundsats får domstol i en dom förordna om sättet för dennas verkställande — måste den myndighet som verkställer domen värdera varan. Då blir, såvitt nu är i fråga, situationen densamma som vid handräckning. Om detta finns i form av hänvisningen till 17 5 bestämmelse i 20 5 tredje stycket. Enligt hänvisningen skall utmätnings- mannen — vid behov med biträde av en eller flera sakkunniga — värdera varan, om inte domen föreskriver annat.

Liksom vid annan domsverkställighet kan klagan föras över utmätnings- mans förfarande. Om sådan klagan innehåller avbetalningsköplagen inga specialbestämmelser. De allmänna reglerna i utsökningslagen gäller fullt ut. Till skillnad från vad som är fallet på grund av särskild föreskrift i 18 5 första stycket avbetalningsköplagen är överexekutor inte högsta instans vid klagan över domsverkställighet. Skillnaden sammanhänger med att genomförd handräckning inte utgör något hinder mot att missnöjd part väcker talan vid domstol. Vid domsverkställighet däremot kommer sådan talan i fråga endast som ett medel att korrigera utmätningsmannens värdering.

Har varan värderats av utmätningsman torde den som är missnöjd med det åsatta värdet ha ringa utsikt att få det ändrat. om han i vanlig ordning klagar över verkställighetsförrättningen. Bevisning angående varans värde kan endast undantagsvis förebringas på annat sätt än genom vittnen och sakkunniga, och för att sådana skall få höras under edsansvar är det nödvändigt att saken förs till domstol. Att denna utväg står öppen framgår av 20 5 fjärde stycket.

Även vid domsverkställighet kan säljaren bli skyldig att nedsätta visst belopp hos utmätningsmannen. 1 205 fjärde stycket finns därför också bestämmelser motsvarande dem i 18 5 tredje stycket. Den enda skillnaden är att det i sistnämnda lagrum talas om överexekutors beslut, medan 20 5 fjärde stycket talar om lagakraftvinnande av beslut av högre instans. Skillnaden beror på det tidigare berörda förhållandet att överexekutor inte är högsta instans vid klagan över domsverkställighet.

• Sida 125
•  Original

Utmärningsförbua' 21 5

Jfr 16 5 andra stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt 23 5 konsumentkreditlagen.

Säljaren är vid avbetalningsköp oförhindrad att göra gällande sin kredit- fordran i vanlig ordning. Han kan således vända sig till domstol för att få ett verkställbart utslag på sitt betalningsanspråk även om förutsättningama för återtaganderätt är uppfyllda. Betalar inte köparen, kan säljaren med stöd av utslaget begära utmätning hos köparen. 1 det läget är säljaren på grund av förevarande paragrafhänvisad till annan egendom än den som köpet avser. Vill säljaren för att täcka sin fordran utnyttja varans värde måste han begagna sig av den återtaganderätt som han förbehållit sig. Och i den situationen är köparen tillförsäkrad skydd genom avbetalningsköplagens bestämmelser om ekonomisk uppgörelse.

Det principiella utmätningsförbudet i paragrafens första punkt gäller inte endast för kreditfordran utan även för annan fordran på grund av köpet, t. ex. sådan dröjsmålsränta och rättegångskostnad som är hänförlig till kreditford- ringen. Detta gäller oberoende av om beloppet är tillgodoräkningsbart vid återtagande eller inte. Förmånen av säkerhet i varan rnotsvaras'av ett krav på att varan i första hand skall utnyttjas för det ändamål Säkerhetsrätten avser.

Föreskriften 121 5 får anses innefatta att ej heller köparens rätt till varan får utmätas för fordran på grund av avbetalningsköpet. Men bestämmelsen lägger inte hinder i vägen för utmätning av köparens rätt enligt kontraktet för annan fordran —t. ex. krav på ersättning för reparation av varan —som säljaren eller annan borgenär kan ha mot köparen. Rätten att mot betalning av köparens återstående skuld enligt kontraktet förvärva varan är om dennas värde överstiger skulden en tillgång som utmätningsborgenär kan ha intresse av att utnyttja. Att utmätning inte får ske på sådant sätt att köparens kontraktsmotparts rätt träds för när följer av allmänna regler.

Säljaren kan inte utan överenskommelse med köparen hindra tillämpning av utmätningsförbudet genom att avstå från sin rätt på grund av förbehållet om återtaganderätt (en överenskommelse om förbehållets borttagande innebär att avtalet övergår från avbetalningsköp till vanligt kreditköp).

Har rätten att ta tillbaka varan gått förlorad därför att kreditfordringen erlagts gäller inte utmätningsförbudet enligt första punkten. Utmätning i varan kan ske för t. ex. oreglerad lagsökningskostnad som köparen förpliktats utge i tidigare mål om utfående av då resterande skuld på grund av köpet, såvida inte hinder mot utmätning föreligger enligt allmänna bestämmelser. Detta står i överensstämmelse med vad som anses gälla beträffande utmätningsförbudet i den nuvarande avbetalningsköplagen. Se rättsfallet NJA 1976 s. 128.

Enligt motivuttalande (se prop. 1976/77:123 s. 373) skall nämnda rättsfall inte vara vägledande vid tillämpningen av utmätningsförbudet i konsument- kreditlagen. Utanför konsumentkreditområdet bör emellertid den hittillsva- rande linjen upprätthållas (och komma till uttryck i lagtexten). Här ligger det närmare till hands att låta avbetalningssäljaren liksom säljare vid vanligt kreditköp ta varan i anspråk för täckning av varje fordran på grund av köpet

• Sida 126
•  Original

(med den inskränkning som följer av allmänna bestämmelser om utmät- ningsförbud). Förbehållet om återtaganderätt får då endast den betydelsen, att så länge ifrågavarande rätt kan gälla — med därav följande skyldigheter för köparen — kreditfordringen och återtagandesystemet tillerkännes prioritet.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Av allt att döma kan en ny avbetalningsköplag träda i kraft tidigast den ljuli 1978, således efter konsumentkreditlagen.

Övergångsbestämmelserna innebär att den nuvarande avbetalningsköp- lagen i alla delar — således även exekutionsrättsliga — skall gälla i fråga om avbetalningsköp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

Hänvisningar till den nuvarande avbetalningsköplagen förekommer i en rad författningar. Såvitt gäller konsumentkreditlagen och brottsbalken föreslås ändringar i hänvisningarna (se följande avsnitt). Någon allmän inventering har emellertid inte gjorts. I stället har såsom övergångsbestäm- melse upptagits en föreskrift av innebörd att om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning till eller annars däri avses lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen, så skall i stället denna tillämpas.

Utredningen utgår från att den för de exekutiva myndigheterna viktiga utsökningskungörelsen (1971:1098) ses över med hänsyn till konsumentkre- ditlagen och den nya avbetalningsköplagen.

6.2. Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

I 17 5 konsumentkreditlagen finns bestämmelser om vad vardera parten skall tillgodoräknas vid uppgörelse i samband med varans återtagande. Köparen skall tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Enligt propositionens lydelse av 17 5 andra stycket skall vid beräkning av värdet 3 5 i nu gällande avbetalningsköplag äga motsvarande tillämpning.

Sistnämnda paragraf motsvaras i den nya avbetalningsköplagen av dennas 9 5 andra stycket. Där föreskrivs att värdet beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att ombesörja varans försäljning på lämpligt sätt. I överensstämmelse härmed har hänvisningen i 175 andra stycket konsu- mentkreditlagen bytts ut mot en föreskrift om att värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas utvinna genom att ombesörja varans försäljning på lämpligt sätt.

1 propositionens lydelse av 225 konsumentkreditlagen hänvisas beträf- fande handräckning och domsverkställighet till vissa exekutionsrättsliga bestämmelser i den nuvarande avbetalningsköplagen.

Den nya avbetalningsköplagen upptar i 12 5 första och tredje styckena samt 14—20 55 exekutionsrättsliga bestämmelser, som kan sägas motsvara dem till vilka 22 5 konsumentkreditlagen nu hänvisar. En omformulering av hänvis- ningen har skett med hänsyn till detta förhållande. De få sakliga skillnaderna i förhållande till nuvarande ordning är små. Se lagtexten och specialmotive- ringen till nämnda bestämmelser i den nya avbetalningsköplagen.

Det bör anmärkas att bestämmelser i konsumentkreditlagen vilka saknar motsvarighet i avbetalningsköplagen kan leda till att en föreskrift som genom

• Sida 127
•  Original

nyssnämnda hänvisning är gemensam för båda lagarna i enstaka fall får en annan tillämpning vid konsumentköp än vid köp som omfattas av avbetal- ningsköplagen. Exempelvis kan konsumentkreditlagens bestämmelse om bortfall av restskuld föranleda större återhållsamhet med beviljande av anstånd med verkställighet av återtagande.

Ändringarna i konsumentkreditlagen avses träda i kraft samtidigt med den nya avbetalningsköplagen. Enligt uttrycklig föreskrift gäller de äldre bestäm— melserna i fråga om köp som har ingåtts före lagändringens ikraftträdande (jfr övergångsbestämmelserna till den nya avbetalningsköplagen).

6.3. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

I samband med konsumentkreditlagens ikraftträdande får enligt prop. 1976/ 77:123 10 kap. 105 andra stycket brottsbalken följande lydelse: Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts eller som innehåller förbehåll om återtaganderätt som avses i 1 5 lagen (1915:219) om avbetalningsköp eller 15 5 konsumentkreditlagen (19771000), må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

I samband med den nya avbetalningsköplagens ikraftträdande bör i brottsbalksstadgandet talas om olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal, enligt vilket ägande- rätten skall övergå först sedan betalning erlagts, eller som gärningsmannen eljest innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Detta uttryckssätt måste anses inkludera alla sådana förbehåll om återtaganderätt som avses i nuvarande och kommande avbetalningslag samt konsumentkre- ditlagen. Dessutom klargörs genom denna formulering att förbehållet om återtaganderätt inte behöver ha uppställts innan egendomen kom i gämings- mannens besittning. Jfr prop. 1976/77:123 s. 372. Av formuleringen avses också framgå att förbehållet om återtaganderätt även när det inte är uttryckt som ägareförbehåll kan avse annan egendom än vara.

• Sida 128
•  Original

• Sida 129
•  Original

Särskilda yttranden

Justitiedepartementet

ernnlig tronföljd. [51 Psykiskt avvikande lagöverträdare. 1231 Näringsidkares avbetalningsköp m.m. [241

Utrikesdepartementet

Biståndspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u-län- derna. 113] 2. Sveriges samarbete med u—länderna. Bilagor. [14]

Försvarsdepartementet

Totalförsvaret 1977—82. 111 Rätten till vapenfri tjänst. [7]

Kommunikationsdepartementet

Bilarbetstid. 121 Kommunal och enskild väghållning. [12]

Budgetdepartementet

Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. 16] lnflarionsskyddad skatteskala. [181 Kommunernas ekonomi 1975—1985. [201

Utbildningsdepartementet

Folkhögskolan 2. [81 Betygen i skolan. 191 Forskning om massmedier. [111 Radio och tv 1978—1985. 1191 Svensk undervisning i utlandet. 1211

Jordbruksdepartementet

Sjukvårdsavfall. [41 Oversyn av jordbrukspolitiken. [171

Arbetsmarknadsdepartementet

Utbyggd regional näringspolitik. [3] Arbete med näringshjälp. [221

lndustridepartementet

Handelsstålsutredningen. 1. Handelsstålsindustrin inför 1980-ta- let. [15] 2. Handelsstålsindustrin inför 1980—talet. Bilagor. [161

Ekonomidepartementet Utrikeshandelsstatistiken. 1101

_____________————_———

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

• Sida 160
•  Original

SJUNGL. BlBL. 2 U JUL 1977 EKHOLM

• Sida 161
•  Original

• Sida 162
•  Original

• Sida 163
•  Original

• Sida 164
•  Original

MW LiberForlag

ISBN 91 åla-034638 ISSN 0375-250X