Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om avbetalningsköp som skall gälla för köp som sluts mellan näringsidare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkretlitlagen (1977z98l ). Den föreslagna lagen ersätter tillsammans med den nyligen antagna konsumentkreditlagen den nu gällande lagen (1915z219) om avbetalningsköp.

Den nya avbetalningsköplagen bygger i stor utsträckning på den nuva- rande. Den innehåller en tvingande reglering som främst syftar till att ge avbetalningsköparen ett skydd mot alltför stränga påföljder om han får svårt att fullfölja köpet. Lagen begränsar säljarens möjligheter att kräva ut betalning i förtid eller att återta varan. Sådana åtgärder får vidtas endast om köparen har gjort sig skyldig till mera väsentligt kontraktsbrott. Köparen garanteras en rimlig ekonomisk uppgörelse med säljaren när varan måste återlämnats. Liksom f. n. ställs ett smidigt handräckningsiörlarande till säljarens förfogande när han har rätt att återta varan. Reglerna i den nya avbetalningsköplagen har anpassats till konsumentkrcditlagens systematik och terminologi.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt med konsumentkreditlagen , dvs. den ljanuari 1979.

1 Riksdagen I 97 7/ 78. I sam/. Nr 143

• Sida 2
•  Original

Prop. 1977/78: 142 2

1. Förslag till Lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestäm/nekar

l 5 Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkredit- lagen (197.71981 ).

Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om I. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan har lämnats ut till köparen, och

2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt ).

Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag lör varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.

25 1 lagen avses med

kontantpris: det pris till vilket varan vanligen hålls till handa mot kontant betalning.

kreditbelopp: den del av kontantpriset varmed betalningsanstånd lämnas,

kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av alla räntor. tillägg och andra kostnader som köparen har att erlägga med anledning av krediten.

kreditfordran: summan av kreditbeloppct och kreditkostnaden.

3 & Avtalsvillkor som inskränker köparens befogenheter eller förmåner enligt denna lag är ogiltigt.

["Zil'tirfsbvrrrlrrirlg

45. Köparen har alltid rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid. Säljaren får kräva betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom samt

1. köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela. kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter

• Sida 3
•  Original

Prop. l977/78: 142 3

förfallna poster, till mer än en tjugondel av denna, eller 2. köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

55 Vid förtidsbetalning enligt 4 Q' skall vid beräkning av säljarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkost- naden som enligt beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed på marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. Vid avräkning enligt första stycket får säljaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten. om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

.4 vräkaings/örbehå/l

6 & Belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på grund av avbetalningsköpet får säljaren inte först avräkna på annan fordran.

Första stycket utgör ej hinder för säljare att göra gällande förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan.

Ålertaganderärt

75. Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om

]. köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att erlägga förfallen och ej preskriberad delav kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller, om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till mer än en tjugondel av denna, eller som utgör återstoden av kreditfordringen, eller

2. köparen genom att åsidosätta i förbehållet angiven förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

85 Om köparen i fall som avses i 7; 1 efter utgången av den där angivna tiden men innan varan återtages erlägger belopp som inte har betalats i rätt tid jämte dröjsmålsränta och ersättning för säljarens kostnader i anledning av dröjsmålet, i förekommande fall beräknade enligt de grunder som anges i 9 & fjärde och femte styckena, får säljaren ej återtaga varan på grund av dröjsmålet. Ej heller får säljaren i sådant fall göra gällande avtalsvillkor som avses i 49' andra stycket.

Uppgörelse vid återtagande av vara

9 5 Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga vara. skall avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad säljaren kan antagas få ut genom att på lämpligt sätt

• Sida 4
•  Original

Prop. l977/78zl42 4

försälja varan.

Säljaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 5 &, fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan och som omfattas av förbehåll som avses i 6 å andra stycket samt i förekommande fall dröjsmålsränta.

Säljaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen exekutionsavgift. skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse tillämpas bestämmel- serna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.

I mål om handräckning för återtagande får säljaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

105 Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren, får varan åtenagas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan har värderats av utmätningsman, nedsätter mellan- skillnaden hos denne.

Har säljaren för att kunna återtaga varan eller för att denna efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt måst betala skuld som åvilar köparen, får säljaren vid tillämpning av första stycket avräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen till godo.

Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen, får säljaren inte kräva ut mer än mellanskillnaden (restskulden).

H andräekning

11 5 Säljaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans återta- gande under förutsättning att rörande avbetalningsköpet har upprättats en av parterna underskriven handling, som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

125 Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Den skall innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Om säljaren gör anspråk på dröjsmålsränta eller, i fall då avtalet innehåller förbehåll som avses i 6 & andra stycket, ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan, skall i ansökningen också uppges vad säljaren fordrar i den delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i ll &. Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden. om utmätningsmannen begär det. Betalas inte förskott inom förelagd tid, får handräckningen inställas.

I fråga om handräckning enligt denna lag tillämpas bestämmelserna om

• Sida 5
•  Original

'Jl

Prop. 1977/78: 142

utmätning i 56, 59, 60 och 601155 utsökningslagen (1877:31 s. 1).

13 5 llandräckning får beviljas endast om det är uppenbart att säljaren enligt 7 5 får göra gällande förbehållet om återtaganderätt.

145 Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och varar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen. är denna förfallen. Utmätningsmannen får bevilja anstånd med handräckning. om särskilda skäl föreligger med hänsyn till köparens förhållanden och övriga omständig- heter. Anstånd får dock ej beviljas utöver fyra månader från dagen för ansökningen om handräckning. Utmätningsmannen får föreskriva villkor för anståndet och. om anledning föekommer till det. förklara att anståndet skall upphöra att gälla.

155 Vid handräckning skall utmätningsmannen värdera varan. Om det behövs får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen.

165 Beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Mot överexekutors beslut får talan ej föras. Är köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen, är han oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol.

Visar inte säljaren att han har väckt talan vid domstol inom en månad efter det att handräckningen genomfördes eller. om förrättningen inom den tiden har överklagats, inom en månad efter det att överexekutors beslut medde- lades. får köparen hos utmätningsmannen lyfta belopp som har nedsatts enligt 105 första stycket.

175 I fråga om handräckning gäller iövrigt utsökningslagen (1877131 5. l)i tillämpliga delar.

Återtagande genom verkställighet av dom

185 Ansökan om verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats återlämna vara som har sålts genom avbetalningsköp görs skriftligen eller muntligen, varvid domen skall ges in. I fråga om verkställigheten tillämpas 12 5 tredje stycket, 14 5 och. om ej annat följer av domen. 15 5. Beträffande talan mot utmätningsmannens värdering tillämpas 16 5 andra och tredje styckena. Den tid av en månad som anges i sistnämnda stycke räknas dock i fall då förrättningen har överklagats från den dag då beslut av högre instans vann laga kraft.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1977/78: 142 6

UtmätningS/örbud

19 5 Vara som har sålts genom avbetalningsköp får ej utmätas för fordran på grund av köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Samtidigt upphävs lagen ( 1915:219 ) om avbetalningsköp samt lagen (l977z982) om ändring i lagen ( 1915:219 ) om avbetalningsköp.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses annars däri lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skall i stället denna tillämpas.

Äldre lag gäller fortfarande i fråga om köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

2. Förslag till Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977z981)

Härigenom föreskrivs att 17, 18, 20 och 22 55 konsumentkreditlagen (1977z98l) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvdelse föreslagen lydelse

17 5

Vill kreditgivaren utnyttja rätt att återtaga vara. skall avräkning göras mellan honom och köparen.

Köparen tillgodoräknas härvid va- Köparen tillgodoräknas härvid va- rans värde vid återtagandet. l'ltl rans värde vid återtagandet. Värdet beräkning av värdet äger _? _5' lagen beräknas eller vad kreditgivaren katt (I 9153! 9) om avbetalningsköp mut- antagas/ä' III genom att på lämpligt svarande tillämpning. sätt . försälja varan.

Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 13 5 samt i Förekommande fall dröjsmålsränta. dock ej enligt högre räntefot än som anges i 6 5" räntelagen (19752635).

Kreditgivaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kost- nader för återtagande av varan. nämligen exekutionsavgift,skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande. om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av kreditgivarens rätt. Vid bestämmande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

1 mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver. tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträ- de.

• Sida 7
•  Original

Prop. l977/78: 142 7

.N'nvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 5

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgi- varen, får varan återtagas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller. när varan värderats av utmätningsman, nedsätter mellan- skillnaden hos denne.

Har kreditgivaren för att kunna återtaga varan eller/ör att denna efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt måst beta/a sku/d som åvilar köparen . får kreditgivaren vid tillämp- ning av första stycket avräkna sådan betalning mot mellanskillnad köparen till godo.

Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgi- varen ej kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat varan.

20 &

Kreditgivaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning att rörande kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling. som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset. kreditbeloppet. kreditkostnaden, kredittiden, kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla upp- gift om hur stor del av kreditford- ringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt av- skrift av den handling som anges i första stycket.

Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla upp- gift om hur stor del av kreditford- ringen som utestår obetald. Om kreditgivaren gör anspråk på dröjs- målsränta skall i ansökningen också uppges vad kreditgivaren/ordrar i den delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i första stycket.

225

I fråga om handräckning och verkställighet av dom. som anges i 21 5 tredje stycket, äger i övrigt [05 tredje och fjärde styckena. 12—15 55 och [6 5 första (1913—219) om avbetalningsköp mot-

stycket lagen

[ fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 21 5 tredje stycket. äger i övrigt 12 5 andra och tredje styckena samt 14—18 55 lagen (1978:()()0) om avbe- näringsidkare talningsköp mellan

• Sida 8
•  Original

Prop. 1977/78:142

Nuvarande lydelse

svarande tillämpning. Härvid skall hänvisningen i 14 5 andra stycket till 5 5 första stycket avse 185 första stycket denna lag.

Föreslagen lydelse

m../l. motsvarande tillämpning. Härvid skall hänvisningen i 16 5 tredje stycket till Ill 5 första stycket avse 18 & första stycket denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1977z'984) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 10 &” brottsbalken i den lydelse paragrafen har erhållit genom lagen (l977c984) om ändring i nämnda balk skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 & Vad i 8 kap. 13% sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott än grov förskringring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som

grov.

Olovligt förfogande över egen- dom. som kommit i gärningsman- nens bcsittning genom avtal. enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts eller som innehållerförbehåll om återtagande- ra'tt som avses i 1 5 lagen (] 915.219) mn avbetalningsköp eller 15 5 konsu- mentkreditlagen (197 7:98] ). må ej åtalas av åklagare. med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Olovligt förfogande över egen- dom. som kommit i gärningsman- nens bcsittning genom avtal. enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts. eller som gärningsmannen eljest irmehar på grund av kreditköp rnedjörbehåll om årertagandera'tt, må ej åtalas av åkla- gare. med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän syn- punkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1977/78:142 9

Utdrag JUSTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-02- 16

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. statsråden Bohman. Ahlmark. Turesson. Gustavsson. Antonsson. Mogärd. Olsson. Dahlgren. Åsling, Söder, Troedsson. Mundebo. Krönmark. Ullsten, Burenstam Linder. Wikström. Johansson. Friggebo.

Föredragande: statsrådet Wikström

Lagrådsremiss med förslag till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

2.2. Lagstiftning 3.2.1 Lagen ( I 915.219) om avbetalnin_t.'sköp

Avbetalningsköplagen har främst till syfte att genom tvingande regler Sk)'dda avbetalningSköparen mot att säljaren gör gällande alltför stränga

• Sida 12
•  Original

Prop. 1977/78:142 12

påföljder vid kontraktsbrott. Å andra sidan ställs ett snabbt och billigt handräckningsförfarande till säljarens förfogande ide fall då han enligt lagen har rätt att återta försålt gods. Lagen reviderades år 1953. I samband med att konsumentkreditlagen antogs gjordes vissa ändringar i 1. 4. 11 och 15 && avbetalningsköplagen (SFS 1977:982). Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1979.

Lagen ärtillämplig endast på avbetalningsköp. Härmed förstås enligt 1 äett avtal enligt vilket lösöre säljs mot betalning i särskilda poster. av vilka åtminstone någon skall erläggas efter det att godset har utgetts till köparen. Dessutom krävs att säljaren har förbehållit sig antingen rätt att återta godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återtagandeförbehåll) eller äganderätten till godset tills betalningen eller viss del därav har erlagts (äganderättsförbehåll eller ägareförbehåll). Att sådant förbehåll har gjorts är det karakteristiska för avbetalningsköp och innebär att godset står som säkerhet för att köparen fullgör sina förpliktelser.

llar avtalet getts formen av hyresavtal skall avbetalningsköp ändå anses föreligga om avsikten är att den till vilken godset har utgetts skall bli ägare av det.

Sammanlagda beloppet av de po-ster som köparen har att erlägga enligt avtalet benämns i lagen avbetalningspriset. Med post avses dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall utge särskilt.

Med anledning av konsumentkreditlagens tillkomst upptogs i 1 åavbetal- ningsköplagen en erinran om att vissa avbetalningsköp regleras i konsument- kreditlagen.

Genom 2 5" första stycket avbetalningsköplagen begränsas säljarens rätt att göra gällande särskilda påföljder om köparen råkar i dröjsmål med betal- ningen. Om köparen underlåteratt betala förfallen post eller eljest fullgöra sin bctalningsskyldighet' får säljaren återta godset. utkräva ännu inte förfallen post eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande endast om betalningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Det krävs att köparens underlåtenhet avser belopp som utestår obetalat minst 14 dagar utöver förfallodagen och att detta belopp uppgår till minst en tiondel av avbetal- ningspriset eller. om i beloppet ingår två eller flera poster. till minst en tjugondel av avbetalningspriset eller att beloppet utgör återstoden av säljarens fordran. Med uttrycket ”särskild påföljd" markeras att bestämmelserna inte begränsar säljarens rätt att i vanlig ordning driva in sin fordran.

Om köparen efter utgången av den nämnda ljortondagarsfristen men innan godset återtas erlägger belopp som inte har betalts i rätt tidjämte ränta samt ersätter säljarens kostnader i anledning av dröjsmålet får säljaren enligt 2 5 andra stycket inte göra gällande särskilda påföljder. om detta skulle vara obilligt med hänsyn till att betalningsdröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen

• Sida 13
•  Original

Prop. 1977/78:142 13

utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter.

Kan köparen inte värja sig enligt 2 5 har säljaren rätt att återta godset. Vill han göra detta. skall avräkning ske mellan parterna enligt reglerna i 3—5 55.

Köparen tillgodoräknas enligt 3 & värdet av godset. när det återtas. Värdet skall beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att på lämpligt sätt försälja godset. Hänsyn skall sålunda tas till omständigheter som kan höja värdet i säljarens hand. såsom att han på nytt kan sälja godset i egen rörelse och dessförinnan reparera eventuell skada på godset.

1 4.5" anges vad säljaren skall tillgodoräknas. Främst gäller det obetalda poster. för vilka i avtalet bestämd förfallodag är inne när återtagande skcr. Vidare tillgodoräknas säljaren övriga obetalda poster med en viss reduktion som syftar till att köparen inte skall behöva betala fulla avbetalningspriset med hänsyn till att uppgörelse sker i förtid. Reduktionen innebär att säljaren av dessa poster tillgodoräknas endast så stor del som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetalningspriset. Har säljaren i avtalet uppgett det pris till vilket han skulle ha varit villig att sälja godset mot kontant betalning skall detta anses som godsets kontantpris. om det inte kan antas att godset kunde ha köpts till lägre pris.

Säljaren tillgodoräknas vidare ränta och gottgörelse för försäkringspremie. som säljaren har att fordra och som inte inräknats i avbetalningspriset. samt kostnad som han måste vidkännas för godsets återtagande. Ersättning för sådan kostnad utgår enligt kungörelsenll974z812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt lagen ( 1915:219 ) om avbetalningsköp. m.m. (ändrad senast 19762796). Om köparens rätt till godset är beroende av att han ersätter säljaren för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset. tillgodoräknas säljaren även fordran på sådan ersättning (förutsätter s.k. kopplingsförbehåll. se härom i det följande).

I samband med antagandet av konsumentkreditlagen har gjorts vissa huvudsakligen formella ändringar i de nu berörda reglerna. Ändringama innebär väsentligen att bestämmelserna i den nyss nämnda kungörelsen överflyttas till 45 avbetalningsköplagen.

Om godsets värde överstiger det belopp som har tillgodoräknats säljaren. får denne enligt 55 första stycket inte återta godset utan att han betalar överskottet till köparen eller. om värderingen gjorts av utmätningsman. nedsätter överskottet hos denne. Är godsets värde mindre än vad som tillgodoräknats säljaren. får han enligt 5 5 andra stycket inte utkräva mer än det överskjutande beloppet. Denna regel innebär att säljaren definitivt går förlustig det belopp varmed avbetalningspriset enligt de nyss berörda bestämmelserna skall reduceras.

Tidigare har berörts köparens möjlighet att enligt 2 & andra stycket avvärja återtagande vid sådant betalningsdröjsmål som berott på att han huvudsak- ligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter. Enligt 65" första

• Sida 14
•  Original

Prop. 1977/78:142 14

stycket kan köparen emellertid. oavsett orsaken till betalningsdröjsmålet. alltid avvärja att godset återtas sedan säljaren framställt yrkande om återtagande. Då fordras dock att köparen på en gång betalar vad säljaren har att fordra enligt 4 5. dvs. efter viss reduktion av säljarens fordran enligt avtalet. Köparen har enligt 6 5 tredje stycket även i annat fall rätt att fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid. varvid säljarens fordran likaledes skall beräknas i huvudsak enligt de i 45 angivna grunderna.

Om säljaren har återtagit godset. har köparen enligt 6 5 andra stycket rätt att inom viss tid därefter lösa tillbaka godset. Denna rätt består under 14 dagar efter återtagandet. Vill köparen utnyttja återlösningsrätten skall han betala säljaren godsets värde vid återtagandet samt vad säljaren kan ha att fordra enligt 55 andra stycket.

Det förekommer att flera föremål säljs genom samma avbetalningsköp. Vill säljaren i sådant fall återta godset har köparen enligt 7 5 första stycket rätt att behålla de föremål han önskar. Han skall då betala säljaren de värden som har åsatts dessa varor samt vad säljaren kan ha att fordra enligt 5 5 andra stycket. dvs. den eventuella skillnaden mellan vad säljaren med avseende på hela köpet har tillgodoräknats enligt 45 och samtliga föremåls värde när återtagandet sker. Har säljaren redan återtagit föremålen. har köparen rätt att inom 14 dagar därefter återlösa de föremål han önskar mot att han ersätter säljaren enligt de nyss angivna reglerna. Köparens rätt att behålla eller lösa åter något eller några av flera föremål gäller enligt 7 5 andra stycket inte om nämnda föremål har sådant samband med de övriga att dessas värde påtagligt skulle minskas genom avskiljandet.

Vissa avtalsvillkor har ansetts vara så otillbörliga vid avbetalningsköp att de förklarats ogiltiga genom bestämmelser i 8 5. Genom 8 5 första stycket ogiltigförklaras s. k. kopplingsförbehåll. dvs. förbehåll att köparens rätt till godset skall vara beroende av att han fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom på grund av avbetalningsköpet. Till komplettering härav ogiltigförklaras i 8 5 andra styckets. k. avräkningsförbehåll. dvs. förbehåll att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas på fordran som tillkommer säljaren av annan grund än avbetalningsköpet. Reglerna är dock inte undantagslösa. Såväl kopplings- som avräkningsförbehåll är nämligen giltiga. om de avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset.

I 9 5 ges en bestämmelse till köparens skydd vid tillämpning av förfallo- klausul. dvs. avtalsvillkor enligt vilket köparens underlåtenhet att fullgöra sina åligganden skall medföra att han inte har rätt till avtalad förfallotid. Om säljaren med åberopande av en förfalloklausul utkrävcr hela köpeskillingen eller del därav som annars inte skulle vara förfallen till betalning. skall säljarens fordran beräknas enligt reglerna i 4 5. dvs. med viss reduktion.

Säljaren kan återta godset genom frivillig uppgörelse med köparen. Säljaren kan också vända sig till domstol och få köparen förpliktad att utge godset. Det

• Sida 15
•  Original

'Jl

Prop. 1977/78:142 l

vanligaste är emellertid att säljaren utnyttjar det handräckningslörfarande som avbetalningsköplagen ställer till hans förfogande. Detta förfarande regleras i 10—14 55 samt 16 5 första stycket avbetalningsköplagen.

Enligt 10 5 får säljaren hos utmätningsman söka handräckning för godsets återtagande. En förutsättning för detta är att det om avbetalningsköpet har upprättats en av köparen underskriven handling som innehåller äganderätts- eller återtagandeförbehåll. uppgift om godsets kontantpris samt uppgift om vad köparen har att betala och när de särskilda beloppen förfaller till betalning. Ansökan om handräckning görs skriftligen och skall innehålla uppgift om den del av avbetalningspriset som är obetald. Gör säljaren anspråk på ränta. gottgörelse för försäkringspremie eller ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset skall även sådan fordran anges. Köpehandlingen skall i original och bestyrkt avskrift bifogas ansökningen. Om utmätningsmannen begär det skall säljaren betala handräckningskost- naden i förskott. "

Enligt 105 tredje stycket äger 56. 59. 60 och 603 55 utsökningslagen (1877:31 s. 1") motsvarande tillämpning vid handräckning. Detta innebär bl. a. följande. Handräckning söks där köparen har sitt hemvist eller där godset finns. Köparen skall i regel underrättas om handräckningen i så god tid att han kan beräknas få nödvändigt rådrum föratt bevaka sin rätt. Föreligger fara att godset göms undan eller lörstörs eller är saken annars brådskande behöver köparen dock inte underrättas. Köparens frånvaro utgör inte hinder för handräckningens genomförande. om det inte anses erforderligt att han får tillfälle att yttra sig. Om handräckning inte genast kan verkställas får utmätningsmannen vid behov säkerställa handräckningen genom vissa säkerhetsåtgärdcr i avvaktan på verkställighet.

Handräckning får enligt 11 5 första stycket avbetalningsköplagen beviljas endast om utmätningsmannen finner uppenbart att det föreligger sådant betalningsdröjsmål som anges i 25 första stycket eller att köparen har åsidosatt annan förpliktelse av väsentlig betydelse för säljaren. Enligt 11 5 andra stycket får gång- och sängkläder som är oundgängligen behövliga för köparen. hans make och oförsörjda barn inte i något fall återtas. 1 11 5 tredje stycket föreskrivs att handräckning inte får beviljas om köparen visar sannolika skäl att varan har sålts till oskäligt högt pris.

I samband med konsumentkreditlagens tillkomst har 11 5 andra stycket avbetalningsköplagen upphävts (beträffande motiven härför. se prop. 1976/ 771123 5. 150).

Utmätningsmannen har enligt 125 vissa möjligheter att medge anstånd med verkställigheten. Detta är fallet om handräckning sökts på grund av betalningsdröjsmål samt dröjsmålet beror på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter som kan antas vara av tillfällig natur. Anstånd får dock inte medges om säljarens rätt till godset äventyras eller hans

• Sida 16
•  Original

Prop. 1977/78:142 16

rätt eljest otillbörligt åsidosätts. Anstånd får medges intill tre månader från dagen för ansökningen om handräckning. Om synnerliga skäl föreligger kan nytt anstånd medges intill sex månader från nämnda dag. Utmätnings- mannen får föreskriva villkor för anståndet och. om anledning till det förekommer. förklara att detta skall upphöra.

Även säljaren kan medge uppskov med verkställigheten av handräckning. llar på grund härav verkställighet inte skett när sex månader har förflutit från ansökningen är denna enligt 165 första stycket förfallen. Säljaren är dock oförhindrad att på nytt ansöka om handräckning.

Vid handräckning skall utmätningsmannen enligt 13 5 uppteckna och värdera det gods som skall återtas. Om det behövs får utmätningsmannen vid värderingen anlita biträde av sakkunniga.

Enligt 14 5 första stycket får beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor men inte i högre instans. Om köparen eller säljaren är missnöjd med Värdering eller annan åtgärd som vidtagits vid handräckningen kan han dock enligt 14 5 andra stycket föra saken till domstol efter stämning på den andre.

Som tidigare har nämnts kan säljaren hos domstol utverka dom. varigenom köparen förpliktas att utge gods som sålts genom avbetalningsköp. Beträf- fande förrättning för verkställighet av sådan dom äger i stor utsträckning reglerna om handräckning motsvarande tillämpning.

Säljarens fordringar på grund av avbetalningsköp är i princip likställda med fordringar i allmänhet. Han är alltså oförhindrad att redan före utgången av den i 2 5 angivna fristen i vanlig ordning utkräva obetalda poster. Säljaren kan därvid vända sig till domstol för att få en exekutionstitel i form av dom eller lagsökningsutslag och därefter söka utmätning hos köparen. För denna situation har dock i 16 5 andra stycket uppställts en viktig regel till köparens skydd. enligt vilken det gods avbetalningsköpet avser inte får utmätas för fordran på grund av köpet. Skälet till denna regel är att värderingsreglernai 3 5 annars skulle sättas ur spel. Vidare skulle köparen förlora sin rätt enligt 6 och 7 55 att behålla eller återlösa det köpta godset eller del av det.

Av 17 5 första stycket framgår lagens tvingande natur. 1 17 5 andra stycket finns en regel som innebär att avtal om domstols behörighet att uppta tvist angående avbetalningsköp är ogiltigt. om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkom.

2.3.2. Lagen (191.5.'218)orn avtal och andra rättsliamllingar påI/iirmögenltets- rättens onrråde

Genom ändringariavtalslagentSFS 19761185). vilka trädde i kraft den ljuli 1976. intogs i lagens 36 5 en lörmögenhetsrättslig generalklausul som ersatte bl. a. tidigare gällande generalklausuler i 85 avbetalningsköplagen och 8 5 skuldebrevslagen.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1977/78:142 l7

Generalklausulen i 36 5 avtalslagen ger domstolarna möjlighet att jämka eller åsidosätta oskäliga villkor i avtal och andra rättshandlingar på förmö- genhetsrättens område. Avtalsvillkor får enligt generalklausulenjämkas eller lämnas utan avseende. om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll. omständigheterna vid avtalets tillkomst. senare inträffade förhål- landen och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll. får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhål- landet. Detta gäller inte bara privatpersoner som konsumenter utan även andra avtalsparter. De angivna bestämmelserna har motsvarande tillämpning ifråga om villkor vid annan rättshandling på förmögenhetsrättens område än avtal.

Generalklausulen är i princip tillämplig inom hela förmögenhetsrätten och kan tillämpas bl. a. på avtal eller andra rättshandlingar som gäller krediter av olika slag. 1 den proposition som ligger till grund för generalklausulen ( prop. 1975/76:81 ) har framhållits att även om det på vissa områden. såsom vid avbetalningsköp, finns särskilda lagbestämmelser till skydd för svagare avtalspart kan generalklausulen ändå ha en viktig funktion att fylla som en kompletterande skyddsregel. bl. a. i speciella situationer som inte har kunnat regleras i den särskilda lagen (prop. s. 112).

Generalklausulcn kan tillämpas på alla slags villkor. även sådana som avser vederlaget (priset) för en prestation. 1 prop. 1975/ 76:81 påpekas att ett område där det finns särskild anledning att överväga jämkning av vederlaget är kreditköpen. Det har emellertid också understrukits. att hänsyn alltid måste tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och att avsikten inte har varit att generalklausulen skall fungera som ett medel för en allmän priskontroll (prop. s. 138). En annan typ av avtalsvillkor som berörts i propositionen är s. k. förfalloklausuler. dvs. villkor som innebär att ett län eller annan kredit under vissa förhållanden skall förfalla till betalning före avtalad förfallodag samt avtalsvillkor som ger kreditgivare rätt att säga upp krediten till betalning i förtid. Även sådana avtalsvillkor kan. om de i ett enskilt fall framstår som oskäliga. jämkas eller åsidosättas med stöd av generalklausulen (prop. s. 139 0.

Enligt 37 5 avtalslagen i dess lydelse efter den 1 juli 1976 gäller att sådana förbehåll är ogiltiga. som innebär att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad. om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts inte rätteligen fullgörs.

3.3.3. KonstIlncnlkr't'dil/ugun

Syftet med konsumentkreditlagen är att i olika hänseenden stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. främst vid kreditköp.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1977/78:142 18

Lagen förbättrar konsumentens beslutsunderlag genom bestämmelser som ålägger näringSiclkare att vid krediterbjudande och kreditgivning lämna konsumenten viktig information om kreditvillkoren. Genom krav på normalt 20 procents kontantinsats vid kreditköp minskas bl. a. risken för sådan konkurrens om konsumenterna som sker genom förespeglande av skenbart förmånliga kreditvillkor. Möjligheterna för säljare att förbehålla sig rätt att ta tillbaka vara som sålts på kredit begränsas till varor som är lämpade att utgöra säkerhet för kredit. De nu nämnda reglerna anknyts till det näringsrättsliga systemet i marknadsföringslagen (1975:1418.ändrad 1976155) resp. lagen ( 1971:112 )om förbud mot oskäliga avtalsvillkor(_avtalsvillkorsla- gen. ändrad senast 19772452). Det betyder bl. a. att närmare riktlinjer för tillämpningen av dessa regler skall utformas av konsumentverket. i första hand efter förhandling med berörda näringslivsorganisationer.

Konsumentkreditlagen innehåller vidare bestämmelser som tar sikte på den situationen att avtal om kredit har träffats. Bestämmelserna är inriktade på kreditköpet. De ger konsumenten en starkare ställning gentemot säljare eller annan kreditgivare samt ett skydd mot betungande följder av betal- ningssvårigheter.

Enligt 1 5 är konsumentkreditlagen tillämplig beträffande varje form av kredit (betalningsanstånd eller län) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som erbjuds. lämnas eller förmedlas till konsument av näringsid- kare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med konsument avses enskild medborgare i egenskap av privatperson. Näringsidkare är varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Med kreditgivare avses enligt 2 5 den som lämnar krediten eller övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran.

Av de olika bestämmelserna i lagen tar bestämmelserna om informations- plikt vid marknadsföring av kredit sikte på alla krediter. Huvuddelen av lagens bestämmelser gäller däremot endast krediter som lämnas för kredit— köp. Härmed avses enligt 3 5 köp av vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Under begreppet kreditköp faller sålunda bl. a. sedvanliga delbetalningsköp — såsom avbetalningsköp — samt 5. k. låneköp och köp som sker med utnyttjande av kontokredit. allt .. den mån köpet avser vara (prop. 1976/ 77:123 s. 158).

Av 45 framgår att lagen är tvingande till konsumentens förmån. Avtals- villkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmåner enligt lagen är ogiltigt. Bestämmelsen avser villkor varigenom konsumenten i förväg godtar inskränkningar i sina rättigheter enligt lagen.

5—7 55 innehåller bestämmelser om näringsidkares informationsplikt vid marknadsföring av kredit. Enligt 5 och 6 55 skall näringsidkare dels vid

• Sida 19
•  Original

Prop. 1977/782142 19

annonsering. skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit och dels innan kreditavtal slutes lämna information om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara. tjänst eller annan nyttighet. skall även kreditkostnaden och kontantpriset anges. Skyldighet att lämna information föreligger dock inte. om krediten är av ringa omfattning ellerdet annars föreligger särskilda skäl (jfr prop. s. 162 fsamt LU 1977/78:5 s. 17 (i). Den information som skall lämnas innan kreditavtal slutes måste vara skriftlig.

Av 2 5 framgår närmare vad infomtationsplikten avser. Med kontantpris menas det pris till vilket vara. tjänst eller annan nyttighet vanligen hålles konsument tillhanda mot kontant betalning. Kreditkostnaden är det sammanlagda beloppet av alla räntor. tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. 1 kreditkostnaden skall inräknas förlust av sådan rabatt som säljaren regelmässigt lämnar till konsumenter som betalar kontant men som inte kommer kreditförvärvare till del. Sådan rabatt måste följaktligen dras av vid angivande av kontanpriset (prop. s. 156 0. Med effektiv ränta för en kredit avses kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet. i förekommande fall med hänsyn tagen till att delbetalningar skall göras under den löpande kreditti- den.

Av 7 5 konsumentkreditlagen framgår att lagens bestämmelser om informationsplikt är att betrakta som en utfyllnad av generalklausulen i 3 5 marknadsföringslagen . Enligt denna kan näringsidkare åläggas att vid marknadsföring lämna information som har särskild betydelse från konsu- mentsynpunkt. 75 konsumentkreditlagen innehåller en erinran att mark- nadsföringslagen gäller i fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 5 och 6 55 konsumentkreditlagen eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Härigenom markeras även att 5 och 6 55 konsumentkreditlagen inte uttömmande anger den information som kan krävas vid marknadsföring av kredit.

Av stor betydelse är att konsumentverket genom anknytningen till marknadsföringslagen har fått en bas för att utfärda närmare riktlinjer beträffande den information som bör lämnas till konsumenterna i samband med marknadsföring av kredit. Det har förutsatts att konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om informationsplikt skall fyllas ut och preciseras genom sådana riktlinjer. Dessa torde i allmänhet komma att utfärdas efter överläggningar mellan konsumentverket och berörda näringsidkare eller branschorganisationer (jfr prop. 1975/76:34 s. 103 — 108 och 126 fsamt prop. 1976/77:123 s. 85 f. 350 foch 370 f).

Konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om kreditköp inleds med de i 8 och 9 55 upptagna reglerna om kontantinsats. Enligt 8 5 skall säljaren vid kreditköp ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris. om

• Sida 20
•  Original

Prop. 1977/78: 142 20

inte särskilda förhållanden föranleder annat. Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren.

Även reglerna om kontantinsats anknyter till marknadsRiringslagen. Om näringsidkare för egen eller annans räkning säljer vara utan att iaktta dessa regler. skall det enligt 95 anses: utgöra sådan handling som avses i 25 marknadsföringslagen . dvs. otillbörlig marknadsföring. Härav följer bl. a. att konsumentverket kan utfärda riktlinjer även för tillämpningen av kontant- insatsreglerna. Verket har härigenom möjlighet att öva inflytande på vad som skall anses utgöra god sed på marknaden när det gäller uttagande av kontantinsats. 1 övrigt får hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 100 — 109 och 166 — 169 .

10 5 konsumentkreditlagen innehåller viktiga civilrättsliga bestämmelser om de befogenheter som vid kreditköp tillkommer köparen gentemot annan kreditgivare än säljaren. Bakgrunden till bestämmelserna är att det har blivit allt vanligare att konsument vid kreditköp engageras i ett s. k. trepartstör- hållande. Detta kan ske så att betalningen för en vara erläggs med pengar som konsumenten får låna av annan kreditgivare än säljaren på grund av överenskommelse mellan denne och kreditgivaren (jfr definitionen av kreditköp). Denna situation föreligger vid s.k. låneköp och vid köp med användande. av de allmänt förekommande kontokortskrediterna. Konsu- menten är här formellt sett part i två avtalsförhållanden. ett köpeavtal med säljaren och ett kreditavtal med den särskilde kreditgivaren. Ett trepartsför- hållande kan också uppstå genom att säljaren vid kreditköp ger konsumenten betalningsanstånd och därefter överlåter eller pantsätter sin fordran mot konsumenten till annan. som därmed inträder som kreditgivare. Detta förfarande är mycket vanligt vid avbetalningsköp. Konsumenten har efter överlåtelsen eller pantsättningen att betala sin skuld på grund av köpet till den nye kreditgivaren.

1 nu berörda situationer skulle konsumenten. om särskilda lagregler saknades. vara eller kunna bli avskuren från möjligheten att gentemot den särskilde (nye) kreditgivaren göra invändningar på grund av köpet. t. ex. rörande fel i varan eller dröjsmål med leverans (jfr prop. 19732138 s. 150 ffoch 265 ffsamt prop. 1976/77:123 s. 111 f). Konsumentköplagen förbättrade i viss mån konsumentens ställning i detta hänseende genom de särskilda reglerna om kreditköp i lagens 15 och 16 55. Genom 10 5 konsumentkreditlagen . som ersätter 15 och 16 55 konsumentköplagen . stärks konsumentens ställning ytterligare. 1 10 5 första stycket föreskrivs generellt att köparen vid kreditköp får mot kreditgivares krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren. Enligt 10 5 andra stycket får köparen vidare rätt att i vissa fall kräva tillbaka betalning som har erlagts till särskild eller ny kreditgivare. Om köparen på grund av köpet har anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling. skadestånd eller annan penning-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1977/78:142 21

prestation. svarar nämligen kreditgivaren lika med säljaren för anspråkets fullgörande. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har mottagit av köparen med anledning av krediten. Beträffande den närmare innebörden av 105 får hänvisas till prop. 1976/77:123 5. 113—1 16 och 169—172.

Till reglerna i 105 ansluter ett i 11 5 upptaget förbud för kreditgivare vid kreditköp att motta vissa f ord ringsbevis av köparen. Förbudet avser växel och annan skuldförbindelse som kan medföra att köparen förlorar sin rätt att mot krav på betalning göra invändning på grund av köpet. om ny borgenär i god tro förvärvar förbindelsen. Förbudet är straffsanktionerat. Bestämmelserna i 11 5 ersätter liknande bestämmelser i 17 5 konsumentköplagen .

12 och 13 55 konsumentkreditlagen innehåller regler om förtidsbetalning vid kreditköp. Enligt 12 5 första stycket har köparen alltid rätt att betala hela sin skuld till kreditgivaren i förtid. För att kreditgivaren skall ha rätt att påfördra betalning i förtid krävs enligt 12 5 andra stycket för det första att kreditgivaren har törbehållit sig sådan rätt genom en s.k. förfalloklausul. Vidare krävs att köparen sedan merän en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen och att denna del uppgår till tner än en tiondel av hela kreditfordringen (summan av kreditbelopp och kreditkostnad. se 2 5). Om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster är det emellertid tillräckligt att dessa tillsammans utgör mer än en tjugondel av hela kreditfordringen (LU 1977/78:5 s. 29 1). Enligt 12 5 tredje stycket får dock bank eller annan kreditgivare göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid. om skyldighet därtill följer av annan författning (jfr prop. 1976/77:123 5. 11.9 1).

13 5 innehåller regler som syftar till att köparen vid lörtidsbetalning inte skall behöva betala den del av kostnaden för krediten som belöper på den återstående. icke utnyttjade kredittiden. 1 prop. 1976/77:123 hade regeringen i denna del föreslagit en enkel schablonregel. Riksdagen valde emellertid en annan lösning (LU 1977/7825 s. 33 11). Enligt denna skall den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den del av kreditkostnaden som enligt beräkningsgrunder. som står i överensstämmelse med god sed på markna- den. är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden (första stycket). Om betalning sker på annan tid än i avtalet bestämd förfallodag skall den ej utnyttjade kredittiden räknas från första förfallodagen efter betalningen. Kreditgivaren får dock enligt 135 andra stycket tillgodoräkna sig hela kostnaden lör uppläggning av krediten. om denna kostnad särskilt anges i avtalet och inte är oskälig. Bestämmelserna i 135 är tillämpliga vare sig lörtidsbetalningen sker på köparens eget initiativ eller till följd av att kreditgivaren kan åberopa en förf'alloklausul. Som kommer att framgå i det följande skall de tillämpas även vid den uppgörelse som skall ske. om kreditgivaren med stöd av förbehåll om återtaganderätt tar tillbaka vara som sålts på kredit.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1977/78:142 22

Den i 13 5 avsedda reduktionen av kreditkostnaden kan. om kreditgivaren så påfordrar. ske med användande av beräkningsmetoder som ger god matematisk rättvisa mellan parterna. 1 första hand har man här åsyftat tillämpning av den s. k. 78-regeln(se SOU 1975:63 s. 139 f. 200 foch 228 fsamt LU 1977/7825 5. 33 ff). Å andra sidan kan beräkningsmetoderna framstå som alltför komplicerade. Det har förutsatts att konsumentverket och berörda näringslivsorganisationer kan utarbeta råd och anvisningar samt ta fram tabeller och liknande hjälpmedel för den praktiska tillämpningen (LU 1977/ 78:5 5. 38).

Av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande avbetalningsköplag ( avsnitt 2.2.1 ) framgår att s.k. kopplings- och avräkningsförbehåll vid avbetalningsköp i allmänhet är ogiltiga. Sådana förbehåll kan dock göras gällande. om de avser fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på avbetalningsgodset. Genom konsumentkreditlagen utesluts även denna möjlighet. Såvitt gäller avräkningsförbehåll följer detta av 14 5. Om köparen till kreditgivaren erlägger ett belopp för avräkning på viss kreditfordran i anledning av kreditköp. får kreditgivaren enligt 14 5 inte först avräkna beloppet på annan fordran som han har mot köparen. I fråga om kopplingsförbehåll får hänvisas till den följande redogörelsen för 15 5 andra stycket konsumentkreditlagen .

15—23 55 konsumentkreditlagen innehåller bestämmelser som endast gäller kreditköp med förbehåll om återtaganderätt. dvs. sådana kreditköp som idag normalt faller under avbetalningsköplagen. Med förbehåll om återtagan- derätt avses enligt 155 första stycket avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan. om inte. köparen fullgör sin del av kreditköpsavtal. Ett sådant villkor kan vara utformat som ett s. k. äganderätts- eller ägarförbehåll ( prop. 1976/77:123 s. 178 ).

1 åtskilliga fall där förbehåll om återtaganderätt har uppställts torde kreditgivaren inte kunna tillgodoföra sig något nämnvärt ekonomiskt värde genom att återta varan. Denna kan t. ex. vara av sådant slag att den har ett mycket ringa andrahandsvärde. Trots detta har varan ofta ett betydande bruksvärde för köparen. I denna situation utgör återtaganderätten ett rent påtryckningsmedel. Konsumentkreditlagen bygger bl. a. på tanken att detta normalt inte bör förekomma. Som ett medel att åstadkomma detta resultat hari 15 5 tredje stycket tagits upp vissa bestämmelser av näringsrättslig natur. Enligt dessa gäller att näringsidkare kan förbjudas att använda förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet. I fråga om sådant förbud tillämpas bestämmelserna i avtalsvillkorslagen. Detta innebär att fråga om förbud prövas av marknads- domstolen eller. i fall som inte är av större vikt. av KO. Förbud skall normalt förenas med vite. Anknytningen till avtalsvillkorslagen medför att konsu- mentverket på samma sätt som när det gäller reglerna om marknadsföring

• Sida 23
•  Original

Prop. 1977/78:142 23

och kontantinsats kan ta fram riktlinjer beträffande användningen av förbehåll om återtaganderätt. i första hand efter överläggningar med berörda näringsidkare eller branschorganisationer (prop. s. 128 f).

1 155 andra stycket anges förutsättningarna för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande. För det första krävs att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med köpet för att trygga säljarens rätt till betalning. Annan kreditgivare än säljaren kan alltså inte förbehållas detta slags säkerhet i varan. vilket innebär att återtaganderätt är utesluten i samband med låneköp och köp med användande av kontokort. Ett av säljaren till säkerhet för dennes egen fordran uppställt förbehåll kan däremot åberopas av annan kreditgivare till vilken säljaren har överlåtit eller pantsatt sin rätt.

För att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande fordras vidare enligt nämnda stycke att köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen och ej preskriberad del av kreditfordringen och att denna del uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Om dröjsmålet omfattar två eller flera poster är det dock tillräckligt att dessa tillsammans utgör mer än en tjugondel av hela kreditfordringen (LU l977/ 78:5 5. 40 f). Kraven på betalningsdröjsmålets längd och beloppsmässiga omfattning överensstämmer alltså med dem som gäller för att kreditgivaren skall kunna kräva betalning i förtid. Att endast dröjsmål med kreditford- ringen kan åberopas till stöd för återtagande innebär att kopplingsförbehåll inte kan användas för att säkerställa annan fordran genom återtaganderät- ten.

Även om köparen har råkat i sådant kvalificerat betalningsdröjsmål som avsesi 15 5andra stycket kan köparen enligt 16 5 avvärja återtagande. Härför krävs att köparen innan varan återtas erlägger hela det belopp som inte har betalats i rätt tid samt ev. dröjsmålsränta och ersättning för kreditgivarens kostnader enligt grunder som anges i 17 5 tredje—femte styckena. I sådant fall får kreditgivaren inte heller göra gällande en förfalloklausul med åberopande av dröjsmålet.

Om kreditgivaren vill utnyttja rätt att återta vara och köparen inte vill eller förmår avvärja detta genom betalning. skall förhållandet mellan dem avvecklas genom en uppgörelse som regleras i 17 och 18 55.

Enligt 17 5 första stycket skall vid uppgörelsen göras en avräkning mellan kreditgivaren och köparen. Köparen skall härvid enligt andra stycket tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet äger 3 5 avbetalningsköplagen motsvarande tillämpning ("se avsnitt 2.2.1 ovan).

Kreditgivaren får enligt 175 tredje stycket tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter sådan reduktion av kreditkostnaden som anges i 13 5. Vidare får kreditgivaren tillgodoräkna sig dröjsmålsränta. dock inte enligt högre räntefot än som anges i 6 5 räntelagen (1975:635) . 1 förekommande fall får kreditgivaren också tillgodoräkna sig ersättning för

• Sida 24
•  Original

Prop. 1977/78:142 24

vissa kostnader för återtagande av varan. Detta gäller enligt 17 5 fjärde stycket exekutionsavgift. skälig transportltostnad och i viss mån utgift för inställelse vid förrättning för återtagande. 1 mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren enligt 17 5 femte stycket tillgodoräkna sig även skälig ersätt- ning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde. I denna del kan regeringen meddela närmare föreskrifter.

Om det vid avräkningen uppkommer ett saldo till köparens förmån. får varan enligt 18 5 första stycket återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller. när varan värderats av utmätningsman. nedsätter mellanskillnaden hos denne. Detta motsvarar vad som gäller enligt avbetalningsköplagen.

För det fall att avräkningen resulterar i ett saldo till kreditgivarens förmån har hittills gällande rätt inneburit att kreditgivaren efter återtagandet har kunnat driva in köparens restskuld på vanligt sätt. Genom 18 5 andra stycket konsumentkreditlagen införs nu i stället ett principiellt förbud för kreditgi- varen att kräva ut restskulden. Skulden får dock krävas ut i det undantags- fallet att varan har utsatts för betydande värdeminskning genom köparens vanvård. Beträffande den närmare motiveringen för dessa bestämmelser — vilka bl. a. torde komma att få en understödjande effekt på reglerna om kontantinsats och om begränsning av återtaganderätten till mera värdebe- ständiga varor— får hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 133 fsamt till LU 1977/ 78:5 5. 70—72.

Det bör påpekas att med restskuld enligt 18 5 andra stycket endast avses belopp som omfattas av de tidigare berörda avräkningsreglerna. Kreditgi- varen är således alltid oförhindrad att även efter varans återtagande kräva ut ersättning för rättegångskostnader som hänför sig till dom varigenom köparen har förpliktats utge varan (prop. s. 184).

Sedan en vara återtagits har köparen enligt 19 5 rätt att inom fjorton dagar lösa den tillbaka från kreditgivaren. [ så fall måste köparen emellertid betala kreditgivaren inte bara varans värde vid återtagandet utan också den restskuld som kan ha uppkommit vid avräkningen.

Ett återtagande kan komma till stånd på olika sätt (jfr avsnitt 2.2.1 ovan). Det kan ske genom en uppgörelse direkt mellan parterna. utan medverkan av myndighet. Kreditgivaren kan också vända sig till domstol och utverka en dom som innebär att köparen förpliktas utge varan. Domen kan sedan verkställas på vanligt sätt. med beaktande av konsumentkreditlagens regler om avräkning mellan parterna m m.

Det vanligaste förfarandet torde emellertid även i fortsättningen bli att kreditgivaren hos utmätningsman begär handräckning för återtagande av varan. Bestämmelser härom har upptagits i 20—22 55 konsumentkreditlagen . 1 viss utsträckning hänvisar dessa till handräckningsreglerna i avbetalnings- köplagen . Viktiga avvikelser förekommer dock.

Enligt 205 konsumentkreditlagen får kreditgivaren hos utmätningsman

• Sida 25
•  Original

'Jl

Prop. 1977/78:142 2

söka handräckning för varans återtagande. Som förutsättning härför gäller att det rörande kreditköpet har upprättats en av parterna underskriven handling. som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset. kreditbeloppct. kreditkostnaden. kredittiden. kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas. Denna handling skall i avskrift bifogas handräckningsansökningen. som skall vara skriftlig och innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Saknas i nyssnämnda handling uppgift om exempelvis kontantpris skall ansökningen avslås (prop. s. 185). Detsamma gäller om köparen visar sannolika skäl att handlingen innehåller felaktig uppgift till köparens nackdel (prop. s. 185.360 och 373).

1 21 5 första stycket föreskrivs att handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar som anges i 15 5 andra stycket föreligger. Enligt 21 5 andra stycket får handräckning inte beviljas. om förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot sådant förbud som avses i 15 5 tredje stycket.

Genom 21 5 tredje stycket har köparens s. k. beneficium vid återtagande utvidgats väsentligt i förhållande till vad som gäller enligt avbetalningsköp- lagen. llandräckning eller verkställighet av dom. varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka vara som sålts med förbehåll om återtaganderätt. får sålunda inte beviljas beträffande vara som faller under reglerna om beneficium vid utmätning i 65 5 utsökningslagen (1877:31 s. 1) . Detta innebär att handräckning eller domsverkställighet inte får ske med avseende på bl. a. möbler och annan utrustning som är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Vidare undantas föremål som tjänar uteslutande till köparens personliga bruk och utrustning som fordras för köparens förvärvsverksamhet. allt till skäligt värde. I denna del får i övrigt hänvisas till prop. s. 187.

Vad i övrigt angår förfarandet vid handräckning och domsverkställighet hänvisar 225 konsutnentkreditlagen till bestämmelserna i 105 tredje och fjärde styckena. 12—15 55 och 16 5 första stycket avbetalningsköplagen. En redogörelse för dessa bestämmelser har tidigare lämnats ( avsnitt 2.2.1 ovan).

Vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt är kreditgivaren oför- hindrad att göra gällande sin fordringsrätt i vanlig ordning. Han kan således vända sig till domstol för att få ett verkställbart utslag på sin fordran i stället för att göra gällande sin återtaganderätt. Med stöd av sådant utslag kan kreditgivaren begära utmätning hos köparen. För denna situation innehåller emellertid 23 5 konsumentkreditlagen den viktiga regeln. att den vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt inte får utmätas för fordran på grund av kreditköpet. Syftet med regeln är främst att förhindra att konsu- mentkreditlagens regler om avräkning mellan parterna sätts ur spel. Det i lagtexten använda uttrycket "fordran på grund av kreditköpet" inbegriper — förutom kreditfordran — också fordran på lagsökningskostnad o.d. som

• Sida 26
•  Original

Prop. 1977/78:142 26

hänför sig till köpet. inte heller på grund av sådan fordran kan alltså varan utmätas. Det är därvid utan betydelse om rätten att ta tillbaka varan har gått förlorad på grund av att kreditfordringen helt eller till större delen har erlagts (prop. s. 373).

Efterlevnaden av konsumentkreditlagen har ställts under offentlig tillsyn. Bestämmelserna härom finns i 25--29 55.

3.3.4 .-lmzan lags/("limma

Annan lagstiftning av intresse i detta sammanhang är bl. a. inkassolagen (1974: 1 82. ändrad 19752744) som i första hand syftartill att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder. Vidare bör nämnas förordningen ( 1959:575 ) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (ändrad senast 197611074). Förordningen innehåller en konjunkturpolitiskt motiverad reglering av kontantinsats (f. n. minst 40 procent) och kredittid (f. n. högst 18 månader) vid sådan bilförsälj- ning (se närmare prop. 1976/77:123 s. 34 fsamt SOU 1977:24 s. 49 ff).

3.2. Allmänna utgångspunkter

Utredningen redovisar i avsnitt 4 av betänkandet sina allmänna övervä- ganden rörande avbetalningsköplagens framtid mot bakgrund bl. a. av förslaget till konsumentkreditlag. I avsnittet 5.1 berör utredningen frågan om konsumentkreditlagen lämpligen kan utgöra en allmän förebild för lagstift- ning rörande krediter utanför konsumentområdet.

Utredningen ställer sig avvisande till tanken att konsumentkreditlagens regler generellt skulle efterliknas utanför konsumentkreditområdet. Enligt utredningen gör sig här till stor del andra synpunkter gällande än inom konsumentområdet. Av störst intresse är kreditavtal där båda parter är

• Sida 27
•  Original

Prop. 1977/78:142 27

näringsidkare. Utredningen framhålleratt ett företag typiskt sett är beroende av krediter för att kunna driva sin rörelse och att onödiga förvärv inte utgör något framträdande inslag. Bristande jämbördighet mellan parterna före- kommer men är inte tillnärmelsevis lika vanlig som i förhållandet närings- idkare—konsument. Det faller sig enligt utredningen naturligt att ställa högre krav på den som driver näring än på en konsument bl.a. när det gäller att tillvarata de egna intressena. Kredittransaktioner i näringsidkarlörhållanden kan dessutom förete betydande olikheter sinsemellan.

1 konsumentkreditlagen framträder enligt utredningens mening vissa bestämmelser som viktigare än andra när det gäller att stärka kredittagarens/ köparens ställning. Utredningen syftar på reglerna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit (5—7 55). om kontantinsats vid kreditköp (8 och 9 55). om köparens befogenheter gentemot särskild kreditgivare vid kreditköp (105) och om begränsning av användningen av förbehåll om återtaganderätt till köp avseende varor som kan anses lämpade att utgöra säkerhet för kredit (15 5 tredje stycket).

Utredningen anser det inte kunna komma i fråga att utanför konsument- kreditområdet införa generellt tillämpliga bestämmelser om iii/hmm!iansp/ikr vid markmuk/öring av krm/ir. Det finns enligt utredningens mening inte heller tillräckliga skäl för en sådan informationsplikt med ett mera begränsat tillämpningsområde. t. ex. enbart såvitt avser avbetalningsköp som faller utanför konsumentkreditlagen . Den huvudsakliga grunden för denna stånd- punkt är att informationsplikten inte skulle få samma betydelse utanför konsumentkreditområdet som inom detta. Ändamålet med den i konsu- mentkreditlagen föreskrivna informationen rörande bl. a. effektiv ränta är främst att ge konsumenten möjligheter att göra jämförelser mellan olika alternativ. Den näringsidkare som överväger avbetalningsköp för sin rörelse saknar emellertid. framhåller utredningen. inte sällan annan utväg. Alterna- tiven självfinansiering och avstående från köp har i regel inte samma aktualitet för en Sådan näringsidkare som för konsumenten (jfr även betänkandet s. 55 f).

Utredningen avvisar också ett lagstadgat komaminsarskr-av vid kredit/di]; utanför konsumentområdet. Utredningen framhåller att de varor som en näringsidkare köper på avbetalning normalt behövs för hans rörelse. 1 kommersiella förhållanden är leverantörskrediter ofta ett nödvändigt led i finansieringen av en rörelse. För näringsidkaren måste det enligt utredningen typiskt sett vara till övervägande fördel att kunna göra ett avbetalningsköp med låg eller ingen kontantinsats. Utredningen säger sig visserligen ha funnit att det åtminstone tidigare har förelegat vissa problem för främst mindre företag att fullfölja sina avbetalningsköp bl. a. när det gällt entreprenadma- skiner och lastbilar. Enligt utredningen skulle ett krav på hög kontantinsats ha kunnat motverka sådana problem. Under de senaste åren har emellertid skett en avsevärd förbättring. Om ett ingripande skulle behövas bör detta

• Sida 28
•  Original

Prop. 1977/78:142 28

enligt utredningen i varje fall inte ha formen av en allmän kontantinsatsreg- lering. Problem inom viss bransch eller beträffande visst varuslag bör angripas med direkta medel. anpassade efter omständigheterna.

Vad angår s.k. rrc/rar'ls/ör/rä/lar.vc/mr framhåller utredningen att det vid avbetalningsköp näringsidkare emellan är vanligt att kreditgivningen finan- sieras genom att säljaren erhåller betalning av tredje man (särskild kreditgi- vare). sorn på grund av pantsättning eller överlåtelse i stället övertar säljarens rättigheter gentemot köparen. Ofta är det redan när köpeavtalet ingås förutsatt att en särskild kreditgivare på detta sätt skall träda in (jfr betänkandet s. 56). Det förekommer i hithörande fall att köparen genom en bestämmelse i köpeavtalet (s. k. cut.—offklausul) avskärs från möjligheten att gentemot den särskilde kreditgivarens krav på betalning framställa invänd- ningar på grund av köpet. t. ex. rörande fel i varan. Köparen kan i trepartsförhållandet inte heller kräva att den särskilde kreditgivaren återbär någon del av den betalning som han redan har uppburit av köparen. t. ex. om köpet hävs. Dessa begränsningari köparens befogenheter får betydelse främst om säljaren blir insolvent och därför inte kan tillgodose köparens ev. anspråk på grund av köpet.

Som har framgått i avsnitt 2.2.5 ovan innebär 10 5 konsumentkreditlagen en betydande förstärkning av konsumentens ställning i bl. a. den nu berörda situationen.

Enligt utredningens mening saknas det anledning att införa motsvarande regler utanför konsumentkreditområdet. Såvitt gäller möjligheten att kräva åter redan erlagd betalning i samband med hävning o.d. hänvisar utred- ningen till att köparens situation inte förändras genom att säljaren överlåter eller pantsätter sina rättigheter enligt köpeavtalet. Enligt utredningen förhåller det sig visserligen annorlunda om överlåtelsen på grund av en cut- olTklausul medför att köparen även avskärs från rätten att mot den särskilde kreditgivarens krav på betalning framställa sådana invändningar på grund av köpet som han hade kunnat åberopa mot säljaren. Utredningen framhåller emellertid att köparens ställning i denna situation är jämförlig med den som han skulle ha befunnit sig i. om han hade betalat kontant. Den risk som läggs på en kreditköpare genom en cut-ol'lklausul kan därmed enligt utredningens mening inte betraktas som typiskt sett oskälig i näringsidkartörhållanden. ] anslutning härtill påpekar utredningen också att bruket av växlar — som på grund av växellagstiftningen kan medföra samma effekter som cut-ofiklau- suler — är allmänt godtaget i kommersiella förhållanden och knappast kan förbjudas just vid avbetalningsköp näringsidkare emellan. så länge påtagliga missförhållanden inte har framkommit.

Utredningen finner inte heller skäl föreligga att efter mönster av konsu- mentkreditlagen söka begränsa användningen av_/örb('/ni/l om återtagande- rätt vid kreditköp utanför konsumentkreditområdet. Enligt utredningen har det inte framkommit några olägenheter med nuvarande ordning. Förbehåll

• Sida 29
•  Original

Prop. 1977/78:142 29

om återtaganderätt används enligt utredningen här mest vid näringsidkares köp av dyra varor med betydande andrahandsvärde. 1 kommersiella förhål- landen kan det inte heller utan vidare anses ligga i kreditbehövande köpares intresse att stränga krav ställs på varans värde som säkerhet.

Mot bakgrund av sina ställningstaganden i nu berörda frågor har utred- ningen övervägt. om det över huvud taget behövs särskild lagstiftning beträffande avbetalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen .

1 denna del framhåller utredningen bl. a. att den nu gällande avbetalnings- köplagen har tillkommit med sikte inte bara på konsumenters utan också på kapitalsvaga småföretagares avbetalningsköp (betänkandet s. 75 f). Avbetal- ningsköpet spelar alltjämt en beaktansvärd roll när sådana näringsidkare skall skaffa nädvändig utrustning för rörelsen. Utredningen påpekar att den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 365 avtalslagen visserligen ger ökade möjligheter att komma åt avtalsvillkor som i det enskilda fallet framstår som oskäligaGfr avsnitt 2.2.2 ovan). Avbetalningsköparens ställning blir enligt utredningen emellertid säkrare om man genom lagstiftning skapar ett preciserat minimiskydd. Det möter enligt utredningen också betänklig- heter att i anslutning till förbättringar för konsumenterna försvaga det skydd som f. n. gäller för näringsidkare som köper på avbetalning. i all synnerhet som dessa ofta är beroende av denna kreditform för sin rörelse. Enligt utredningen bör man alltså även i fortsättningen i lag reglera även sådana avbetalningsköp som faller utanför konsumentkreditlagen .

När det gäller lagstiftningstekniken berör utredningen frågan huruvida reglerna för sådana avbetalningsköp som nyss nämndes bör sammanföras med konsumentkreditlagen till en enda lag. Enligt utredningen skulle det emellertid framstå som onaturligt med en lag som gällde för. i princip. alla krediter på konsumentområdet men som utanför detta omfattade endast en särskild form av kreditköp, nämligen avbetalningsköp. Utredningen befarar även att en gemensam lag kan leda till en alltför långtgående saklig samordning mellan reglerna för konsumentkreditköp och reglerna för de avbetalningsköp som utredningens överväganden avser. Enligt utredningen är ett flertal sakliga skillnader mellan dessa regelsystem motiverade. En särskild avbetalningsköplag vid sidan av konsumentkreditlagen blir enligt utredningen mer överskådlig och lättolkad än en gemensam lag.

Utredningen föreslår alltså att man beträffande avbetalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen behåller en särskild. tvingande lag. Denna bör enligt utredningen ersätta den nuvarande avbetalningsköplagen. vilken bl. a. har blivit språkligt omodern. samt anpassas till konsumentkre- ditlagens systematik och terminologi. Enligt utredningens mening måste också en del av de materiella lösningarna i konsumentkreditlagen slå igenom i en ny avbetalningsköplag. Olikheter bör enligt utredningen i princip förekomma endast om de motiveras av de särskilda hänsyn som gör sig gällande på konsumentområdet.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1977/78:142 30

Utredningen har övervägt ( avsnitt 5.2 i betänkandet) huruvida särskilda regler bör gälla för sådana näringsidkare som vid upptagande av kredit för rörelsen skulle kunna anses ha samma behov av skydd som konsumenter. Som exempel nämns hantverkare. lantbrukare och fiskare. Enligt utred- ningen är det emellertid praktiskt taget omöjligt att åstadkomma en hanterlig och rättvis gränsdragning mellan olika näringsidkare i detta hänseende. Utredningen finner det vidare principiellt betänkligt att låta en grupp av näringsidkare åtnjuta förmånligare regler än andra. En ev. särskild reglering avseende resurssvaga näringsidkare bör enligt utredningen i vart fall inte gå ut på att dessajämställes med konsumenter. då kreditgivning till företag har en delvis annan funktion än kreditgivning till konsumenter för enskilt bruk. Utredningen tror för sin del att en tillämpning av exempelvis konsument- kreditlagens bestämmelser om kontantinsats och begränsning av återtagan- derätten närmast skulle försämra finansieringssituationen för resurssvaga företag. De särskilda hänsyn som i näringsidkarlörhållanden kan behöva tas till att en kredittagare intar en underlägsen ställning kan enligt utredningens mening tillgodoses genom tillämpning av generalklausulen i 36 5 avtalslagen . 1 sammanhanget understryker utredningen också att det är en viktig uppgift för näringsidkarnas intresseorganisationer att genom information och rådgiv- ning ge stöd åt här avsedda näringsidkare.

3.3. Förslaget till ny avbetalningsköplag 3.3.1 Til/('imprringsornråtlc m. m.

I fråga om en ny avbetalningsköplags tillämpningsområde framhåller utredningen att den nuvarande avbetalningsköplagen gäller alla avbetal- ningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen . Sålunda inryms en del sannolikt ytterst sällan förekommande fall. exempelvis avbetalningsköp mellan två privatpersoner. Enligt utredningens mening är det dock lämpligast att också en ny avbetalningsköplag får gälla alla fall utanför konsumentkre- ditområdet. Den bör i likhet med den nuvarande gälla endast vid köp av varor.

I sammanhanget tar utredningen vidare upp frågan huruvida en ny avbetalningsköplag. till skillnad från den nuvarande. efter mönster av konsumentkreditlagen bör i tillämpliga delar omfatta även sådana kreditköp med förbehåll om återtaganderätt som inte är delbetalningsköp. Att fall med betalning vid ett enda förfallotillfalle lämnades utanför den nu gällande avbetalningsköplagen synes enligt utredningen ha berott på att sådana fall antogs knappast förekomma i den handel som man hade för ögonen när lagen kom till. Utredningen uppger att kombinationen förbehåll om återtaganderätt och engångsbetalning inte har tilldragit sig någon uppmärksamhet. När kombinationen kommer till användning torde vanligen köpesumman vara

• Sida 31
•  Original

Prop. 1977/78:142 31

låg eller annan särskild omständighet föreligga. som göratt avtalet inte såsom det typiska avbetalningsköpet kan anses motivera en lagreglering utanför konsumentkreditområdet. Utredningen framhåller vidare att en lagreglering av förutsättningarna för återtaganderätt innebär ett ingrepp i annars gällande regler om hävningsrätt. Det är enligt utredningen inte givet att en för delbetalningsköp avpassad bestämmelse är lämplig i fall där hela betalningen skall erläggas på en gång efter varans utgivande. Som exempel nämner utredningen att det utanför konsumentkreditområdet knappast kan anses skäligt att säljaren i sådana fall vid utebliven betalning skall tvingas vänta viss tid med t.ex. återtagande. Köparens kontraktsbrott avser här hela hans prestation.

Enligt utredningens mening bör de udda fallen av engångsbetalning således kunna lämnas utanför en ny avbetalningsköplag.

Utredningen föreslår alltså att en ny avbetalningsköplag ges tillämpning på samma slags köp som den nu gällande och att dessa även i fortsättningen betecknas avbetalningsköp. Härmed förstås enligt förslaget avtal om köp av vara mot betalning i särskilda poster. av vilka minst en skall erläggas sedan varan har lämnats ut till köparen.och under villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan. om köparen inte fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt). Efter mönster av gällande avbetalningsköplag och konsu- mentkreditlagen föreslås att det i den nya lagen tas in en erinran om att avbetalningsköp föreligger även i fall då avtalet har getts formen av ett hyresavtal. om det är avsett att den till vilken varan lämnas ut skall bli ägare av denna. Beträffande vissa frågor om gränsdragningen mellan avbetal- ningsköp och reella hyresavtal kan hänvisas till betänkandet (s. 78 1).

Enligt utredningen bör vissa grundläggande begrepp definieras i lagen. Med koriranrpris bör enligt förslaget förstås det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Termen kreditbelopp föreslås definierad som den del av kontantpriset varmed betalningsanstånd lämnas. Med kr'ca'irkusrnad bör förstås det sammanlagda beloppet av alla räntor. tillägg och andra kostnader som köparen har att erlägga till säljaren med anledning av betalningsanståndet. Med Iver/ir/i'u'dran avses i förslaget summan av kreditbeloppct och kreditkostnaden. De sålunda föreslagna definitionerna överensstämmer i huvudsak med motsvarande begreppsbcstämningar i konsumentkreditlagen .

3 . 3 . 2 Återraganderärlen

Enligt utredningen bör den nya avbetalningsköplagen innebära att förbe- håll om återtaganderätt får göras gällande i två situationer. nämligen dels vid betalningsdröjsmål från köparens sida och dels när köparen har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

När det gäller betalningsdröjsmål som grund för återtagande är en av

• Sida 32
•  Original

Prop. 1977/78:142 32

utgångspunkterna för utredningens överväganden de regler som enligt prop. 1976/77:123 föreslogs gälla för konsumentköpens del. Dessa innebar att förbehåll om återtaganderätt skulle få göras gällande endast om köparen sedan mer än en månad var i dröjsmål med förfallen del av kreditfordringen. som uppgick till mer än en tiondel av hela kreditfordringen. Vid riksdags— behandlingen av propositionen kompletterades denna regel emellertid med en bestämmelse enligt vilken återtagande får ske även om dröjsmålsbeloppet utgör endast en tjugondel av kreditfordringen. förutsatt att dröjsmålet omfattar flera vid olika tidpunkter förfallna poster (se avsnitt 2.2.3 ovan).

För att ett betalningsdröjsmål skall berättiga till återtagande bör enligt utredningen alltid krävas att dröjsmålet har varat mer än en månad. När det gäller dröjsmålsbeloppets storlek föreslår utredningen att man som grund— regel ställer kravet att detta belopp uppgår till mer än en tiondel av kreditfordringen. Enligt utredningen kan denna regel emellertid i vissa fall vara alltför sträng mot säljaren. eftersom det vid näringsidkares avbetal- ningsköp ofta rör sig om stora belopp. Om dröjsmålet överstiger två månader bör det därför räcka att dröjsmålsbeloppet uppgår till mer än en tjugondel av kreditfordringen eller utgör återstoden av denna. 1 det sist nämnda fallet skall dröjsmålsbeloppets storlek sålunda enligt förslaget inte ha någon betydelse. Detta innebär en principiell avvikelse från konsumentkreditlagen . Som motivering härför åberopar utredningen att det utanför konsumentkreditom- rådet är naturligast att låta återtaganderätten gälla så länge den fordran består som föranlett förbehållet om återtaganderätt.

Experterna Cason. Deullar och Hjärpe har avgett ett särskilt yttrande. vari utredningens förslag rörande kraven på betalningsdröjsmålets omfattning kritiseras. Experterna framhåller i det särskilda yttrandet. att förslaget i förhållande till nu gällande avbetalningsköplag innebär en skärpning till säljarens nackdel. Med hänsyn till att köpeobjekten i kommersiella transak- tioner ofta representerar betydande värden kan enligt experterna den föreslagna förlängningen av tidsfristerna i många fall medföra avsevärda olägenheter för kreditgivarna. 1 det övervägande antalet fall då återtagande aktualiseras har köparen inställt sina betalningar. försatts i konkurs eller på annat sätt hamnat i sådant obestånd att det kan antas att han inte kommer att kunna fullgöra sina betalningsförpliktelser. Enligt experternas mening är deti sådana fall motiverat att säljaren utan tidsutdräkt får återta varan. Risk föreligger annars att varans värde snabbt minskar till följd av att köparens möjligheter och intresse att underhålla varan avtar. Följden av detta kan bli att säljarens möjligheter att tillgodogöra sig ett restvärde på varan äventyras. Experterna uppger att den vid avbetalningsköp vanliga kredittiden för olika typer av maskiner som säljs till näringsidkare ligger mellan 12 och 60 månader. För större och dyrare maskiner är motsvarande kredittid för närvarande 36—60 månader. Experterna framhåller att den tidsfrist som en köpare kan komma i åtnjutande av till följd av tjugondelskravet därmed kan

• Sida 33
•  Original

Prop. 1977/78:142 33

uppgå till hela tre månader eller mer. Experterna förordar därför att den nu gällande avbetalningsköplagens regler om kvalificerat betalningsdröjsmål får kvarstå i huvudsak oförändrade. Enligt experternas mening bör dock det tillägget göras. att säljare alltid skall ha rätt att återta vara så snart förfallen del av kreditfordringen har varit utestående i mer än två månader. Enligt experterna bör motsvarande regler gälla för säljarens rätt att kräva lörtidsbe- talning.

Enligt utredningen torde det visserligen sällan bli aktuellt att säljaren åberopar annan grund för återtagande än betalningsdröjsmål. Utredningen menar likväl att en ny avbetalningsköplag bör ge viss möjlighet härtill av principiella skäl och med hänsyn till att det i kommersiella förhållanden ofta är fråga om dyra varor och stora krediter. Utredningen framhåller att hanteringen av säljarens säkerhet för krediten är en av köparens centrala förpliktelser vid avbetalningsköp. På grund härav föreslår utredningen att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande även vid annat kontrakts- brott än betalningsdröjsmål. om kontraktsbrottet har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

Enligt konsumentkreditlagen får förbehåll om återtaganderätt göras gällande endast om dröjsmålsbeloppet inte har blivit preskriberat. Detta kan sägas innebära ett undantag från den allmänna regeln i gällande rätt. att sakrättsliga anspråk inte preskriberas (jfr prop. 1976/77:123 s. 130 ). Enligt utredningen bör den nya avbetalningsköplagen däremot utgå från den allmänna regeln och återtagande sålunda kunna ske även på grund av preskriberad fordran. Utredningen framhåller att det i de partsrelationer som här är aktuella vanligen inte kan anses oskäligt att åberopa ett förbehåll om återtaganderätt i denna situation. Somjämförelse nämner utredningen att en sedvanlig panträtt kan utnyttjas även om den bakomliggande fordringen har preskriberats. Experten Beck-Friis har i särskilt yttrande anmält avvikande mening i den nu berörda frågan. Han anser att en ny avbetalningsköplag på ifrågavarande punkt bör ges samma innebörd som konsumentkreditlagen .

Utredningen anser att köparen liksom f. n. bör ha möjlighet att avvärja ett återtagande som har aktualiserats. Om köparen har råkat i kvalificerat betalningsdröjsmål skall han enligt förslaget kunna förhindra återtagande genom att betala det belopp som inte har erlagts i rätt tid samt dröjsmålsränta och ersättning för säljarens kostnader. Till skillnad från vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen föreslås köparen ha denna möjlighet oavsett anledningen till att han har råkat i dröjsmål. Har köparen gjort sig skyldig till annat kontraktsbrott. som berättigar till återtagande. än betal- ningsdröjsmål. skall han enligt förslaget kunna avvärja återtagande genom betalning som i princip innebär en slutlig reglering av parternas mellanha- vande.

• Sida 34
•  Original

Prop. 1977/78:142 34

Enligt utredningens mening kan det i kommersiella förhållanden inte anses vara typiskt sett oskäligt att kopplings- och avräkningsförbehåll kommer till användning i de undantagsfall som avses i nuvarande avbetal- ningsköplag. nämligen då förbehållen gäller fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på avbetalningsgodset. Utred- ningen hänvisar härvid till att det normalt finns ett nära samband mellan själva avbetalningsköpet och fordringar på grund av reparation e. d. Vidare framhåller utredningen att säljaren genom förbehåll av ifrågavarande slag inte kommer i bättre ställning än om han i stället utnyttjar sin rätt att kvarhålla varan till dess att reparationen betalas (retentionsrätt). Med hänsyn härtill och till frågans praktiska betydelse vid handel med bilar och maskiner bör enligt utredningen en ny avbetalningsköplag ge visst utrymme för kopplingar av det slag som avses här.

Mot bakgrund av att konsumentkreditlagen över huvud taget inte tillåter användning av kopplings- och avräkningsförbehåll har utredningen emel- lertid funnit anledning att från mera principiella synpunkter pröva i vilken utsträckning de nuvarande kopplingsmöjligheterna bör bibehållas i en ny avbetalningsköplag. Utredningen framhåller härvid att ett direkt kopplings- förbehåll medför att säljaren kan utnyttja sin återtaganderätt för att säkerställa betalningen inte bara av sin fordran på köpeskillingen utan också av andra fordringar. Enligt utredningen har återtaganderätten emellertid sitt berättigande som säkerhet för att köpeskillingen betalas. Med hänsyn härtill saknas det enligt utredningens mening anledning att låta säljaren med stöd av återtagandeförbehåll få täckning även för andra fordringar. Utredningen anser därföratt en ny avbetalningsköplag inte bör ge utrymme för tillämpning av direkta kopplingsförbehåll. Enligt utredningen saknas det däremot skäl att hindra användningen av sådana avräkningsförbehåll som avser fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan.

Experterna Cason. Deullar och Hjärpe hari sitt särskilda yttrande redovisat avvikande uppfattning även såvitt angår tillåtligheten av kopplingsförbehåll. Enligt experterna har utredningen inte visat. att några olägenheter av kopplingsförbehåll avseende reparationsfordringar hittills förekommit i samband med avbetalningsköp mellan näringsidkare. De framhåller att frågan om kopplings- och avräkningsförbehåll i dag torde vara av större praktisk betydelse än vid 1953 års revision av avbetalningsköplagen. bl. a. på grund av att kostnaderna för underhåll och reparationer i relation till priset på varan i dag är större än tidigare. Vidare röner enligt experterna frågan om service. underhåll och reparationer i dag större uppmärksamhet i samband med köpets avslutande än vad som förut varit fallet. eftersom många produkter numera är mer komplicerade än tidigare och därför i större behov av underhåll och service. Båda parterna är därmed redan i ett tidigt skede

• Sida 35
•  Original

Prop. 1977/78:142 35

medvetna om att sådana åtgärder måste vidtas och att detta många gånger medför betydande kostnader. Enligt experternas mening har således de praktiska skälen för kopplingsförbehåll efter hand förstärkts. Om kopplings- förbehåll inte tillåts i förhållandet mellan näringsidkare skulle det innebära risker för att motiverade reparations- och underhållsåtgärder uppskjuts eller underlåts. Vidare uppkommer enligt experterna risk för att säljaren tvingas att i högre grad utnyttja sin retentionsrätt i godset. Experterna säger sig inte vilja resa någon invändning mot utredningens principiella resonemang beträffande återtaganderättens karaktär av panträtt utan besittning såsom säkerhetenbart för kreditfordringen. De anser dock att praktiska skäl bör väga tyngre än de principiella invändningar som eventuellt kan anföras. Oskälig tillämpning av kopplingsförbehåll bör enligt deras mening kunna hindras med tillämpning av 36 5 avtalslagen . Under hänvisning till vad sålunda har anförts förordar de tre experterna att direkta kopplingsförbehåll i fråga om fordran för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset även fortsättningsvis skall godtas vid avbetalningsköp mellan näringsidkare.

3.3.4. Bela/ning ijörrid

Utredningen föreslår att köparen enligt den nya avbetalningsköplagen — liksom f. n. och enligt konsumentkreditlagen — skall ha rätt att när som helst betala sin återstående skuld till säljaren.

Säljaren föreslås få kräva betalning i förtid endast om han gjort förbehåll om detta (förfalloklausul) samt köparen genom att åsidosätta förpliktelse enligt avtalet har äventyrat säljarens säkerhet i varan eller köparen i mer än en månad underlåtit att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av kreditfordringen eller. om dröjsmålet överstiger två månader. mer än en tjugondel av kreditfordringen. Utredningens tre experter från näringslivet förordar i sitt särskilda yttrande. att kraven på betalningsdröjsmålets omfattning ges samma utform- ning som dessa experter har föreslagit såvitt gäller förutsättningarna för återtagande (se avsnitt 3.3.2 ).

Enligt konsumentkreditlagen har köparen vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt samma möjlighet att genom betalning avvärja tillämpning av förfalloklausul som att avvärja återtagande. Härför fordras enligt 16 5 konsumentkreditlagen att köparen innan varan återtas erlägger belopp. som inte har betalats i rätt tid. jämte ränta och kostnader enligt närmare angivna grunder.

Utredningen föreslår som tidigare har framgått att den nya avbetalnings- köplagen skall innehålla motsvarande regler såvitt angår köparens möjlighet att avvärja återtagande på grund av betalningsdröjsmål. Utredningen anser däremot att regeln i 16 5 konsumentkreditlagen när det gäller förfallopåföljd är alltför kategorisk för att efterbildas utanför konsumentkreditområdet.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1977/78:142 36

Frågan i vad mån köparen skall kunna undgå förfallopåföljd genom helt eller delvis korrigerande åtgärd. som vidtas efter det att förutsättningarna för sådan påföljd inträtt. bör lämnas oreglerad i den nya avbetalningsköplagen. Det får enligt utredningen i varje enskilt fall särskilt bedömas. om det enligt 36 5 avtalslagen skall anses oskäligt att trots sådan åtgärd påfordra tillämp- ning av en förfalloklausul.

Enligt såväl den nuvarande avbetalningsköplagen som konsumentkredit- lagen har köparen vid betalning i förtid — oavsett anledningen till att sådan betalning sker — rätt att erhålla viss reduktion av sin skuld till kreditgivaren. Grunden härför är att hela kredittiden inte utnyttjas. till följd varav kreditkostnaden blir lägre än den annars skulle ha blivit.

Utredningen föreslår att även den nya avbetalningsköplagen skall inne- hålla regler om reduktion av kreditkostnaden vid förtida betalning. Utred- ningens förslag i denna del har utformats med utgångspunkt från den schablonmässiga reduktionsregel som enligt regeringens förslag i prop. 1976/ 77:123 skulle tas in i konsumentkreditlagen . Enligt denna skulle vid beräkning av kreditgivarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgöri förhållande till den avtalade kredittiden. Säljaren skulle likväl alltid få tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten. om denna kostnad särskilt angivits i avtalet och inte är oskälig. Utredningen har föreslagit att den berörda schablonregeln skall ingå även i en ny avbetal- ningsköplag. dock kompletterad med bestämmelser enligt vilka särhållna kreditkostnadsbelopp alltid skall tillgodoräknas säljaren. om de uppenbar- ligen helt hänför sig till utnyttjad kredittid. Experterna Cason. Deullar och Hjärpe har emellertid i sitt särskilda yttrande förordat att reduktionen av kreditkostnaden i stället sker enligt regler som tar större hänsyn till den verkliga räntekostnaden för den utnyttjade kredittiden. De hänvisar härvid till en avräkningsmetod som kom mer till användning vid förtida betalning av banklån. Denna baseras enligt experterna på beräkning av den effektiva räntan under den tid som lånet har löpt. Experterna berör i sammanhanget vidare den s. k. 78-regeln. Experten Beck-Friis anser för sin del att denna regel bör tillämpas för att bestäma reduktionen av kreditkostnaden vid förtida betalning enligt en nyavbetalniiigsköplag.

Som har framgått i avsnitt 2.2.3 frångicks den i propositionen föreslagna schablonregeln vid riksdagens behandling av förslaget till konsumentkredit- lag. till förmån för regler som bygger på en matematiskt mera korrekt fördelning av kreditkostnaden över kredittiden. Härvid har förutsatts att bl. a. 78-regeln skall komma till användning.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1977/78: 142 37

3.3.5. Lf'lingör'vhc' vid varus (irt'r'lrrgarrdc

Utredningen framhåller att grundtanken bakom avräkningsreglerna i gällande avbetalningsköplag och i konsumentkreditlagen är att kreditgivaren i princip skall försättas i samma ekonomiska läge som om köpet hade fullföljts men inte göra någon extra vinst genom återtagandet. Enligt utredningen bör en ny avbetalningsköplag bygga på samma system.

Utredningen föreslår alltså till en början att köparen vid avräkning i anledning av återtagande skall tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. beräknat efter vad säljaren kan antas utvinna genom att försälja varan på lämpligt sätt. 1 anslutning härtill tar utredningen upp ett par speciella frågor (betänkandet s. 114 f). Det förekommer att säljaren för att kunna få ett återtagande till stånd måste betala vissa skulder som egentligen åvilar köparen. Denne kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som verkställt reparationen har rätt att kvarhålla varan som säkerhet för reparationsfordringen. Om säljaren då för att få ut varan tvingas betala reparationsfordringen bör enligt utredningen hänsyn härtill tas när varans värde bestäms vid avräkningen. Detta bör gälla även när retentionsrätt utövas för andra fordringar än reparationsfordringar och säljaren därför måste betala sådan fordran. Vidare förekommer att fordon som skall återtas inte får brukas på grund av att förfallen vägtrafikskatt inte har erlagts (jfr 16 och 21 55 vägtrafikskattelagen . SFS 1973:601). 1 sådant fall bör enligt utredningen fordonets värde vid återtagandet bestämmas med hänsyn till att inbetalning måste göras om fordonet skall få användas omgående (jfr prop. 1974: 164 s. 32 ). Återtar säljaren fordonet efter avräkning med avdrag för obetald skatt men blir det köparen och inte säljaren som inbetalar skatteheloppet. bör enligt utredningen köparen anses få en däremot svarande återkravsrätt inom ramen för det avdrag som gjorts vid värderingen av fordonet. Också om säljaren inför återtagandet betalat skatten bör enligt utredningen avdrag göras vid värderingen.

Säljaren skall enligt förslaget få tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter sådan reduktion av kreditkostnaden som tidigare berörts ( avsnitt 3.3.4 ) samt i förekommande fall dröjsmålsränta. 1 anslutning härtill uttalar utredningen bl. a. (betänkandet s. 115) att yrkande om dröjsmålsränta. när särskild återtagandelörrättning äger rum. måste fram- ställas senast vid denna. Om ett åberopat kontrakt innehåller bestämmelser om dröjsmålsränta kan enligt utredningens mening säljaren emellertid anses ha framställt sådant yrkande. Utredningen anser att någon motsvarighet till konsumentkreditlagens regel om begränsning av räntefotens storlek inte bör gälla enligt den nya avbetalningsköplagen (jfr betänkandet s. 86).

Säljaren föreslås vidare få tillgodoräkna sig ersättning för vissa kostnader för återtagandet enligt regler som i huvudsak motsvarar konsumentkredit- lagens bestämmelser härom (17 5 fjärde och femte styckena konsumentkre-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1977/78:142 38

ditlagen. se avsnitt 2.2.3 ). Den olikheten i förhållande till konsumentkredit- lagen föreslås dock att säljaren. om återtagandet grundas på dom varigenom köparen har förpliktats att utge varan, får tillgodoräkna sig även obetald ersättning för rättegångskostnad enligt domen (jfr betänkandet s. 116).

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren får varan enligt förslaget återtas endast om säljaren kompenserar köparen.

För det fall att säljaren tillgodoräknas ett större belopp än köparen — dvs. att den senare belastas med en restskuld - innebär den nuvarande avbetalnings- köplagen att säljaren får kräva ut restskulden. om denna inte har blivit preskriberad. Samma ordning föreslås gälla enligt den nya avbetalningsköp- lagen. Den inskränkning av rätten att kräva ut restskuld som följer av konsumentkreditlagen bör enligt utredningens mening inte införas i en lag som kommer att gälla främst avtal mellan näringsidkare.

3.3.6. Åmrragt'un'le genom hamlrätfkning eller domsver/eslä/Iighel

Utredningen anser att nuvarande ordning för att tvångsvis genomföra ett återtagande av avbetalningsgods: i huvudsak bör behållas också i en ny avbetalningsköplag.

När det gäller de formella förutsättningarna för handräckning föreslår utredningen regler som nära anknyter till konsumentkreditlagens motsva- rande bestämmelser. Enligt förslaget får handräckning beviljas endast om det är uppenbart att säljaren äger göra gällande förbehåll om återtaganderätt. Den föreslagna regeln sammanhänger med handräckningsförfarandets summa- riska natur och har sin motsvarighet i konsumentkreditlagen . Utredningen föreslår emellertid vidare att handräckning inte skall få beviljas. om köparen gör sannolikt att varan har sålts till oskäligt högt pris. En motsvarande bestämmelse finns i nu gällande avbetalningsköplag men har ansetts kunna undvaras i konsumentkreditlagen (jfr prop. 1976/77:123 s. 135 ).

Någon motsvarighet till regeln i 21 & tredje stycket konsumentkreditlagen . enligt vilken handräckning eller verkställighet av dom inte får beviljas beträffande vara som ingåri köparens s. k. beneficium enligt 65 åutsöknings- lagen, bör enligt utredningens mening inte upptas i en ny avbetalningsköplag. Utredningen anför bl. a. att återtaganderätten närmast är jämförbar med panträtt. Enligt 67ä första stycket utsökningslagen utgör bestämmelserna i 65ä samma lag inte hinder mot att pant utmätes för pantfordringen. Konsumentkreditlagens samordning med 65 ?; utsökningslagen är betingad av sociala hänsyn. Ett motsvarande "avsteg" kan enligt utredningen inte göras utanför konsumentkreditområdet.

Som framgår av det hittills anförda innebär utredningens förslag att avräknings- och handräckningsreglerna i den föreslagna nya avbetalnings- köplagen på vissa punkter blir oförmånligare för köparen än motsvarande _ regler i konsumentkreditlagen . Det blir alltså av betydelse. vilken lag som är

• Sida 39
•  Original

Pr'op. 1977/78:142 39

tillämplig på ett köp. Mot den bakgrunden anser utredningen att det behövs en hanterlig regel för utmätningsmannens bedömning av frågan om den nya avbetalningsköplagens tillämplighet i det enskilda fallet. Utredningen före- slår därför att det i den nya avbetalningsköplagen föreskrivs. att handräck- ning enligt lagen inte får beviljas. om det finns påtaglig anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpet omfattas av konsumentkreditlagen .

Utredningen föreslår vidare att i den nya avbetalningsköplagen tas in en rad regler om handräckningsförfarandet. vilka i sak motsvarar vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen. På grund av hänvisning i konsumentkreditlagen skall dessa regler tillämpas även vid handräckning enligt den lagen. Vidare föreslår utredningen att i den nya avbetalningsköp- lagen skall föras in vissa bestämmelser. som f. n. återfinns i utsökningslagen och gäller för handräckningsförfarandet på grund av hänvisning i nuvarande avbetalningsköplag.

Enligt förslaget skall beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. som härvid är sista instans. Part som är missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen skall emellertid vara oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. varvid för säljaren gäller vissa tidsfrister. om han vill undvika att köparen får disponera ett vid avräkningen ev. uppkommet saldo till köparens förmån. Vidare föreslås en allmän hänvisning till utsökningslagens bestämmelser i den mån dessa är tillämpliga på handräckningsförfarandet. Nu berörda regler överensstämmer med vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen.

De sålunda föreslagna bestämmelserna om handräckningsförfarandet skall enligt utredningsförslaget i huvudsak ha tillämpning även i fråga om verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att återlämna vara som sålts genom avbetalningsköp.

3.3. .7' Umtärnings/iirbud

Enligt gällande avbetalningsköplag får det gods som har sålts genom avbetalningsköp inte utmätas för fordran på grund av köpet. Detsamma gäller enligt konsumentkreditlagen såvitt angår vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt. Utredningen anser att ett utmätningsförbud bör gälla även enligt en ny avbetalningsköplag. Enligt förslaget får sålunda vara. som har sålts genom avbetalningsköp. inte utmätas för fordran på grund av köpet.

I detta sammanhang tar utredningen emellertid upp frågan. huruvida utmätningsförbudet bör gälla även efter det att rätten att ta tillbaka varan har gått förlorad på grund av att kreditfordringen har blivit betalad. Utredningen framhåller att det i ett rättsfall rörande tillämpningen av gällande avbetal- ningsköplag har ansetts att utmätningsförbudet inte gäller i den berörda situationen (se NJA 1976 s. 128). 1 prop. 1976/77:123 med förslag till

• Sida 40
•  Original

Prop. 1977/78:142 40

konsumentkreditlag m. m. har föredragande departementschcfen däremot uttalat att utmätningsförbudet gäller även om rätten att återta varan har gått förlorad på grund av att kreditfordringen helt eller till större delen har erlagts (prop. s. 373).

Enligt utredningens mening bör man utanför konsumentkreditområdet upprätthålla den linje som kommit till uttryck i nyssnämnda rättsfall. dvs. tillåta utmätning för fordran på grund av köpet sedan återtaganderätten upphört på grund av betalning av kreditfordringen. Det kan här vara fråga om exempelvis lagsökningskostnader. Enligt utredningen bör utanför konsu- mentkreditområdet säljaren vid avbetalningsköp liksom vid andra kreditköp få ta varan i anspråk för täckning av varje fordran på grund av köpet.

3.3.8 l-"'iresklausttlm' nt. m.

Den nuvarande avbetalningsköplagens regler om att säljaren vid köparens betalningsdröjsmål får göra gällande särskild påföljd bara om betalningsdröjs- målet är på visst sätt kvalificerat avser inte endast förfallopåföljd och återtagande utan även annan särskild påföljd i form av t. ex. vite. I konsumentkreditlagen har avtalsvillkor om sådana andra särskilda påföljder inte ansetts kräva särskilda bestämmelser. utan det har ansetts tillfyllest att villkoren kan angripas med stöd av 36 å' avtalslagen (jfr avsnitt 2.2.2 ). Enligt utredningen kan det betraktelsesätt som sålunda ligger bakom konsument- kreditlagen anläggas även såvitt gäller en ny avbetalningsköplag.

Enligt såväl den gällande avbetalningsköplagen som konsumentkredit- lagen har köparen inom fjorton dagar efter ett återtagande rätt att på vissa villkor lösa tillbaka den återtagna varan. Enligt utredningen bör detta inte gälla enligt en ny avbetalningsköplag. Utredningen hänvisar härvid till de ganska stränga krav som i förslaget ställs upp för att återtagande skall få ske samt till köparens möjligheter att avvärja återtagande genom betalning och att få uppskov med verkställigheten av återtagande.

l konsumentkreditlagen finns inte någon motsvarighet till bestämmel- serna i den nuvarande avbetalningsköplagen om fall där flera föremål har sålts genom samma avbetalningsköp. Enligt utredningen bör det även inom området för en ny avbetalningsköplag vara möjligt att undvara lagbestäm- melser av detta.innehåll.

[ den nuvarande avbetalningsköplagen finns en bestämmelse om att avtal om domstols behörighet att ta upp tvist angående avbetalningsköp är utan verkan, om avtalet har ingåtts innan tvisten uppkommit. Utredningen framhåller att konsumentkreditlagen däremot inte innehåller några särskilda bestämmelser om sådana s. k. prorogationsavtal eller om skiljeavtal. Begräns- ningar i deras verkan kan dock följa av 11 &" lagen (l974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden och av Såå lagen (19291145) om skiljemän. llärtill kommer enligt utredningen den spärr mot oskäliga avtalsvillkor av

• Sida 41
•  Original

Prop. 1977/78:142 41

förevarande slag. som 36 & avtalslagen utgör. Enligt utredningens mening får denna anses tillräcklig när det gäller tvister om avbetalningsköp utanför konsumentkreditområdet.

3.4. A ndra frågor

Vid sidan av de frågor som hittills har berörts har utredningen även haft att överväga frågor om de särskilda finansieringsformerna leasing och factoring och om konsumenttjänster på kredit.

3.4.1. Leasing till m'iringsit/karc

Utredningen lämnar i betänkandet (s. 57—70) uppgifter angående s.k. leasing (långtidsuthyrning) och dess förekomst i näringsidkarförhållanden. llärav framgår i huvudsak följande.

Leasing förekommer i två huvudvarianter. finansiell och operationell leasing. Särskilt finansiell leasing är under vissa omständigheter ett lämpligt alternativ till köp. Vid sådan leasing är avtalets finansieringsfunktion det väsentliga för både uthyraren och hyresmannen. Uthyraren svarar i regel inte för reparationer och underhåll. Finansiell leasing kännetecknas av att hyresavtalet är ouppsägbart under en basperiod som med hänsyn till varans ekonomiska livslängd och hyresmanncns önskemål normalt varierar mellan 3—8 år. Leasingavgifterna täcker tillsammans varans anskaffningskostnad (minus påräkneligt restvärde) och den särskilda kapitalkostnadsersättning som uthyraren betingar sig. Vid basperiodens slut har hyresmannen i allmänhet rätt att fortsätta hyresförhållandet mot kraftigt nedsatt avgift. Däremot ges han sällan på förhand rätt att köpa varan vid basperiodens utgång. eftersom hyresavtalet normalt utformas med sikte på att klart utesluta det från avbetalningsköplagens tillämpningsområde. Vid finansiell leasing anmodar vanligen hyresmannen ett finansieringslöretag att inköpa varan för uthyrning till hyresmannen (indirekt leasing). Det förekommer att leverantör av utrustning lämpad för leasing träffar överenskommelse med finansieringslöretag om att leverantören skall kunna hänvisa kunder till finansieringsföretaget för avtal med detta om inköp för leasing. Ganska vanligt är att leverantören. efter att själv ha ingått leasingavtal med kunden. till linansieringsföretaget överlåter eller pantsätter den uthyrda varan och sina rättigheter enligt avtalet. En leverantör kan på nu beskrivna olika sätt omgående få likvida medel för varan och i regel befrias från kreditrisken. Han kan också välja att själv finansiera leasingverksamhet.

Operationell leasing innebäri regel kortare hyrestid än vid finansiell leasing och skyldighet för uthyraren att svara för reparationer och underhåll. Såväl belåning av leasingkontrakt som självfinansierad uthyrning förekommer vid operationell leasing.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1977/78:142 42

Ett syfte med leasing är att nyttjaren inte skall behöva binda kapital som kan få en mera givande användning. Leasingavtalet innebär ofta att hyresmannen i begynnelseskedet inte behöver betala ett så stort belopp som kontantinsatscn vid avbetalningsköp. Kraven på kundens kreditvärdighet äri allmänhet minst lika stränga vid leasing som vid avbetalningsköp. Leasingär således inte något alternativ för den som inte godtas som kund vid avbetalningsköp.

Enligt utredningen har leasing inte alls eller endast i ringa omfattning kommit till användning som finansieringsform när det gäller företags och andra näringsidkares anskaffning av entreprenadmaskiner. lantbruksmaski- ner. skogsmaskiner. lastbilar och bussar. Däremot kan en stor del av personbilarna inom företagssektorn antas vara finansierade genom leasing(jfr betänkandet s. 68 1). Leasing är också av betydelse vid företags anskaffning av verkstadsmaskiner och dyrbarare kontorsmaskiner.

Utredningen påpekar att lagstiftning angående leasing hittills inte har ansetts erforderlig. Utredningen har ansett sig sakna anledning att gå in på frågan om det framtida behovet av sådan lagstiftning. eftersom leasing fungerar som ett alternativ till köp över huvud taget och inte enbart till avbetalningsköp. Utredningen fratnhållcr vidare att leasing inte i någon nämnvärd omfattning utnyttjas av de minsta företagen. Oskäliga villkor i leasingavtal kan. framhåller utredningen. kommas åt med tillämpning av 36,( avtalslagen . Härvid kan bestämmelserna rörande avbetalningsköp indirekt få betydelse. t. ex. när det gäller att bedöma skäligheten av villkor rörande återtagande av varan före hyrestidens utgång och återtagandets ekonomiska följder för hyresmannen (jfr betänkandet s. 79 och 93).

3.4.3. Köparens ställning vid 'lklt'tm'ing

Beträffande kreditformen factoring (belåning eller köp av kundfordringar) lämnar utredningen följande uppgifter.

Factoring innebär att factorn — normalt ett finansieringsföretag - lämnar rörelsekredit åt ett försäljningsföretag mot säkerhet i dettas fakturafordringar sedda som en helhet. Försäljningslöretaget får åtnjuta kredit motsvarande viss procent av de fordringar som factorn för tillfället har såsom säkerhet. dock med viss beloppsbegränsning. Man brukar skilja mellan fakturabelåning och fakturaköp. Vid fakturabelåning — som är den i Sverige ojämförligt vanligaste formen — står försäljningsföretaget risken för att kunden inte betalar. medan vid fakturaköp denna risk övertas av factorn mot särskild riskpremie. Utöver kreditgivning brukar avtalet innebära. att factorn övertar hanteringen av försäljningsföretagets kundfordringar.

När försäljningsföretaget fakturerar en kundfordran använder det normalt formulär med tryckt uppgift om att. fordran har överlåtits på factorn och att kunden därför skall erlägga betalning till factorn. Denne får sedan till

• Sida 43
•  Original

Prop. 1977/78:142 43

försäljningsföretaget redovisa skillnaden mellan å ena sidan det belopp som kunden har erlagt till factorn (vid fakturaköp fakturabeloppet) samt å andra sidan kreditbeloppct till försäljningsföretaget plus ränta och annan ersättning till factorn. — Den factoring som bedrivs av de svenska factoringbolagen omfattar enligt uppgift i princip endast fakturafordringar som avserandra köp än konsumentköp.

Utredningen erinrar om att det för ett par år sedan i en riksdagsmotion (1974:653) påtalades att en köpare kunde förbise uppgift i fakturan om att betalning skall ske till ett finansieringsföretag. Om köparen på grund av sådant förbiseende betalar till säljaren. löper han risk att behöva betala fakturabeloppet en gång till. Enligt den i sammanhanget analogt tillämpliga 29 å skuldebrevslagen kan vid överlåtelse av enkelt skuldebrev gäldenären visserligen med befriande verkan betala till den ursprungliga borgenären. om gäldenären inte har vetskap om eller skälig anledning misstänka att överlåtelse av skuldebrevet har skett. Motsvarande gäller enligt 10 : samma lag vid pantsättning. Motionärerna menade emellertid att detta skydd för köparen inte var tillräckligt starkt och hemställde därför att riksdagen skulle anhålla om översyn av gällande lagstiftning med hänsyn till systemet med factoring. Motionen avstyrktes av lagutskottet. som i sitt betänkande (LU 1974128) anförde bl.a. att risken för dubelbetalning i praktiken inte var så uttalad att den ensam kunde motivera den förordade lagöversynen. I sammanhanget nämndes också det inom den dåvarande kreditköpkom- mittén pågående arbetet. Motionen avslogs av riksdagen.

Utredningen lägger inte fram något förslag till lagstiftning rörande factoring. Utredningen framhåller emellertid som sin uppfattning att den allmänna princip som kommer till uttryck i 29 _.- skuldebrevslagen inte har mindre bärkraft vid factoring än i andra sammanhang.

3 .4 .3 KOIISIIII)('Hik!"0(/il/(1_£.'t'll$ tillämplig/rer på konsumenlerslörvärr av tjänster m. m.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp är f. n. tillämpliga endast vid köp av vara. Denna begränsning är emellertid inte grundad på något slutligt ställningstagande till behovet av skyddsregler i lag såvitt gäller kreditförvärv av tjänster och andra nyttigheter som inte utgör varor. 1 prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m. m. förklarades sålunda. att kreditköputredningen hade att återkomma med förslag rörande sådana skyddsregler. om det bedömdes som erforderligt. Vidare framhölls bl. a. att resultatet av konsumenttjänstutredningens (Ju 1972207) arbete fick avvaktasi detta sammanhang (prop. s. 81. jfr även 5. 138).

Kreditköputredningen redovisar nu i betänkandet sina överväganden i frågan huruvida tillämpningsområdet- för konsumentkreditlagens bestäm- melser om kreditköp bör utvidgas till att omfatta även konsumenters

• Sida 44
•  Original

Prop. 1977/78:142 44

kreditförvärv av andra nyttigheter än varor. främst tjänster.

Utredningen framhåller att kreditgivning i samband med förvärv av annat än varor är av skiftande beskaffenhet och att man här rör sig på ett område som är svårt att överblicka. Vad angår bl. a. förfalloklausuler. kopplings- och avräkningsförbehåll. vitesklasusuler samt andra avtalsvillkor som rör frågor där parterna har stridiga intressen anser utredningen därför. att generalklau- sulen i 36 & avtalslagen framstår som rätt slags medel mot oskälig avtalstill- lämpning på ifrågavarande område. De skiftande förhållandena gör enligt utredningen också att en ovillkorlig rätt för konsumenten att betala sin skuld i förtid här inte kan komma i fråga.

Utredningen tar emellertid till närmare övervägande upp frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för konsumentkreditlagens bestäm- melser om kontantinsats och trep:.trtsförhållanden vid kreditköp. främst till att omfatta även kreditförvärv av tjänster. När det gäller förvärv av andra nyttigheter. t. ex. värdepapper och fast egendom. anser utredningen att man utan vidare kan avfärda tanken på att låta ifrågavarande regleri konsument- kreditlagen tjäna som allmän förebild.

I fråga om tjänsteområdet framhåller utredningen till en början att detta är vida mera heterogent och svåröverskådligt än varuområdet. Som exempel på konsumenttjänster nämner utredningen uppförande av hus. reparation av bil. klädtvättning. godsförvaring. undervisning. hushållshjälp. transporter samt sällskapsresearrangemang. Utredningen anför vidare att det innebär problem att fastställa vad som är kredit när tjänst tillhandahålls. Kredit står i motsats till kontant betalning. dvs. betalning samtidigt med att det förvär- vade objektet överlämnas. I fråga om tjänster är emellertid huvudregeln att betalning behöver erläggas först vid anfordran. sedan tjänsten har utförts. Kreditkostnad eller motsvarande brukar härvid inte förekomma om inte parterna har kommit överens om att konsumenten skall åtnjuta särskilt anstånd med betalningen. Vid enstaka slag av tjänster är det dock vanligt att den som tillhandahåller tjänsten betingar sig betalning i förskott.

Om en kontantinsatsreglering skall införas på tjänsteområdet torde man enligt utredningen sålunda tvingas att ställa upp regler om förskottsbetalning. vilket skulle betyda krav på tidigareläggning av betalningen i förhållande till vad som f. n. vanligen tillämpas. Enligt utredningen måste det emellertid normalt anses vara till övervägande fördel för konsumenten att inte behöva betala något innan han har fått minst motsvarande del av motpartens prestation. Frånvaron av reglering beträffande tidpunkten för betalningen har såvitt utredningen känner till hittills inte skapat några påtagliga problem av det slag som konsumentkreditlagens kontantinsatsreglering avser att motverka. Risken för oöverlagda avtal om umbärliga tjänster måste enligt utredningens mening typiskt sett vara avsevärt mindre än motsvarande risk vid varuköp. Åtskilliga tjänster avser reparation eller annan åtgärd beträf- fande sak som konsumenten redan har. Endast researrangemang torde kunna

• Sida 45
•  Original

Prop. 1977/781142 45

aktualisera det betraktelsesätt som ligger bakom konsumentkreditlagens kontantinsatsreglering.

Under hänvisning till bl. a. nu berörda förhållanden uttalar utredningen att någon allmän kontantinsatsreglering beträffande tjänster inte kan komma i fråga. En grundläggande förutsättning för en sådan reglering måste nämligen enligt utredningen vara att ett krav på kontantinsats typiskt sett är befogat.

Utredningen framhåller att man möjligen skulle kunna tänka sig att beträffande visst slag av tjänst. där ingripande anses påkallat. införa en motsvarighet till kontantinsatsregleringen vid varuköp. Enligt utredningens mening bör dock för detta krävas att det vid ifrågavarande slag av tjänst är brukligt att konsumenten avkrävs förskottsbetalning. kanske också att medgivande till betalning i efterhand innebär debitering av kreditkostnad.

När det gäller frågan om en utvidgning av reglerna om trepansförhållanden i 109" konsumentkreditlagen till tjänsteområdet framhåller utredningen att det sannolikt är mycket ovanligt att den som tillhandahåller tjänst låter annan överta hans fordran på (efterhands-) betalning. Något egentligt skäl att i dessa fall tillförsäkra konsumenten en bättre ställning än som följer av nämnda allmänna regler har enligt utredningen inte framkommit. Utredningen anför att det på tjänsteområdet oftast är fråga om angelägna förvärv. vid vilka efterhandsbetalning är naturlig och fördelaktig för konsumenten. Den tredje part som övertar betalningsanspråk på grund av tjänst kan inte såsom vid varuköp typiskt sett anses underlätta användningen av kredit. lnte heller kan han bereda sig rätt att återta förvärvsobjektet. Med hänsyn till de skiftande förhållandena på tjänsteområdet är det enligt utredningen vidare möjligt att en reglering motsvarande den som gäller vid övertagande av fordran på grund av kreditköp skulle kunna få olämpliga konsekvenser.

Vad angår det fall att kreditgivaren redan från början är en annan än den som tillhandahåller tjänsten anför utredningen att bestämmelserna i 10% konsumentkreditlagen för motsvarande situation inte har en sådan bakgrund att de i sig uppfordrar till en likartad reglering på tjänsteområdet. Utredningen finner inte fog för synsättet att kreditgivarens ansvar måste vara detsamma oavsett vad som förvärvas med hjälp av krediten. En grundläggande förutsättning för en till tjänsteområdet utsträckt reglering måste enligt utredningens åsikt vara att det anses åtminstone typiskt sett oskäligt mot konsumenten att kreditavtalet "hålls isär" från avtalet om tjänst. Underlag för en sådan ståndpunkt saknas emellertid på tjänsteområdet. Beträffande särskilt krediter av typen låneköp framhåller utredningen vidare att dessa inte utgör något uppmärksammat inslag vid vanliga konsumenttjänster. 1 de fall då sådana krediter förekommer kan enligt utredningen reglerna i gällande rätt mycket väl tänkas vara lämpliga.

Vad därefter angår s. k. externa kontokrediter framhålls att de kan tänkas komma till ökad användning vid konsumenters förvärv av tjänster. Liksom

• Sida 46
•  Original

Prop. 1977/78:142 46

när det gäller låneköpsfall föreligger enligt utredningen här svårigheter att överblicka området för en eventuell reglering motsvarande den på varuom- rådet. Utredningen anser sig dock våga påstå. att det i fråga om extern kontokredit förefaller ännu mindre sannolikt att reglerna i gällande rätt skulle vara typiskt sett oskäliga mot konsumenten. eftersom sambandet mellan kreditavtalet och förvärvsavtalet här är mera uttunnat.

Till 10% konsumentkreditlagen anknyter ett i 11 & samma lag upptaget straffsanktionerat förbud mot användning av växlar och andra löpande fordringshandlingar i kreditköpssammanhang. Utredningen anför att något reellt behov av ett motsvarande förbud på tjänsteområdet inte har framkom- mit. Bruk av t.ex. växel kan enligt utredningen mycket väl tänkas vara försvarligt vid sådana avtal om tjänst där det till äventyrs förekommer.

4. Föredraganden 4.1 Allmänna utgångspunkter 4 . I . 1 F ("it's/(Igels bakgrund

Avbetalningsköpet är föremål för särskild rättslig reglering genom lagen ( 1915:219 ) om avbetalningsköp (ändrad senast 1977z982). avbetalningsköpla- gen. Lagen kom till sedan det hade visat sig att avbetalningssystemet. som introducerades under senare hälften av förra seklet. medförde åtskilliga missförhållanden. Bl.a. hade säljarna ofta utnyttjat sin i allmänhet över- lägsna ekonomiska ställning till att påtvinga köparna oskäligt hårda avtals- villkor. Det främsta syftet med avbetalningsköplagen var att genom tving- ande regler skydda avbetalningsköparna. som ofta levde under små ekon- omiska omständigheter. mot maktmissbruk från säljarens sida. Reglerna i avbetalningsköplagen går framför allt ut på att hindra att köparen drabbas av alltför stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom samt på att garantera honom en rimlig ekonomisk uppgörelse med säljaren om han inte förmår fullfölja köpet. Lagen revide- rades år 1953. En av de mest betydelsefulla ändringar som då gjordes var att lagens tillämpningsområde utvidgades till att omfatta alla avbetalningsköp. Tidigare hade den gällt endast för köp där avbetalningspriset ej översteg 3 000 kr. Till stöd för denna utvidgning av tillämpningsområdet anfördes vid 1953 års revision bl. a. intresset av att även kapitalsvaga småföretagare erhöll det skydd som lagen ger.

Avbetalningsköplagen gäller enbart för den form av kreditköp. avbetal- ningsköp. som närmare definiera.-; i lagens 1 &. Där uppställs bl. a. det kravet för lagens tillämplighet att säljaren skall ha förbehållit sig ägande- eller återtaganderätt till det försålda godset. Delbetalningsköp utan sådant förbe- håll —i det följande benämnt förbehåll om återtaganderätt — faller alltså inte under lagens skyddsregler. Inte heller omfattar lagen sådana särskilda former

• Sida 47
•  Original

Prop. 1977/78:142 47

av köpkredit som har utvecklats under de senaste årtiondena. exempelvis kontokortskrediter och olika varianter av s.k. låneköp. Vidare är lagen tillämplig endast på köp av lösöre (vara).

Mot bakgrund av den utveckling av bl.a. nya kreditköpsformer som hade ägt rum tillsattes år 1971 kreditköpkommitten (Ju 1971:05) föratt utreda den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtions- kredit m. m. Kommittén tog sig först an konsumentområdet och lade år 1975 fram betänkandet ( SOU 1975:63 ) Konsumentkreditlag m.m. Detta har i väsentliga delar legat till grund för den nyligen antagna konsumentkredit- lagen ( 1977:981 ).som träder i kraft den ljanuari 1979( prop. 1976/77:123 . LU 1977/78:5. rskr 25).

Konsumentkreditlagen ingår som ett led i den lagstiftning till skydd för konsumenterna som har genomförts under senare år. Genom lagen har tagits ett nytt grepp på uppgiften att ge kredittagarna ett rimligt skydd mot alltför ogynnsamma avtalsvillkor. Medan avbetalningsköplagen gäller endast för en särskild form av kreditköp. omfattar konsumentkreditlagen alla former av kredit. I gengäld är lagens tillämpningsområde begränsat till konsumentkre- diter. dvs. krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas. erbjuds eller förmedlas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Såvitt gäller konsumentkrediterna innehåller lagen en uttömmande reglering beträffande bl. a. sådana avbetalningsköp som hittills har omfattats av avbetalningsköplagen.

Konsumentkreditlagen medför sålunda en väsentlig inskränkning av tillämpningsområdet för avbetalningsköplagen. Denna skulle i fortsätt- ningen gälla endast för bl. a.avbetalningsköp där säljaren är privatperson och köparen näringsidkare. där båda parter är privatpersoner — förutsatt att krediten inte förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren —eller där båda parter är näringsidkare.

Sedan kreditköpkommitten hade lagt fram sina förslag beträffande konsu- mentkrediterna återstod av dess uppdrag bl.a. att utreda behovet av en särskild avbetalningsköplag med det nyss angivna tillämpningsområdet. En fråga som därvid aktualiserades var huruvida den lagstiftning som hade föreslagits för konsumentområdet i själva verket borde utsträckas till att gälla även utanför detta område. Kommittén hade i sitt betänkande själv pekat på att i vart fall en del näringsidkare såsom kredittagare kunde ha samma beh0v av skydd som konsumenterna. Vidare framhölls i propositionen med förslag till konsumentkreditlag m. m.( prop. 1976/77:123 s. 8l)att en fråga som borde övervägas i det fortsatta utredningsarbetet var huruvida det fanns behov av särskilda regler till konsumenternas skydd vid förvärv på kredit av bl.a. tjänster. Konsumentkreditlagens regler om kreditköp gäller nämligen endast vid köp av varor.

lnför arbetet med dessa och en del andra återstående delar av utrednings- uppdraget ombildades kreditköpkommitten till en enmansutredning som erhöll biträde av experter och sekreterare. kreditköputredningen. Denna har

• Sida 48
•  Original

Prop. 1977/78:142 48

nu i betänkandet (SOU 1977124) Näringsidkares avbetalningsköp m.m. redovisat sina överväganden beträffande bl.a. nyss berörda frågor. Utred- ningen har sett spörsmålet om avbetalningsköplagens framtid som sin mest väsentliga uppgift. 1 betänkandet läggs fram förslag till en ny avbetalnings- köplag som föreslås ersätta den nuvarande och gälla avbetalningsköp som inte omfattas av konsumentkreditlagen .

4.1.2 Tillämpning !" näringsidkar/örliällamlen av vissa bestämmelser i konsu- mentkredirldgen

Utanför konsumentkreditområdet är det utan tvekan kreditavtal med näringsidkare på båda sidor som är av den största praktiska betydelsen. Mina överväganden i det följande kommer därför i princip att ske med utgångs- punkt i denna partskonstellation. Detta överensstämmer med vad som har skett i betänkandet. Jag kommer senare att särskilt ta upp frågan om behandlingen av andra partsförhållanden som ligger utanför konsumentkre- ditområdet.

Av det faktamaterial som utredningen har redovisat i betänkandet framgår att avbetalningsköpet alltjämt spelar en betydelsefull roll då näringsidkare skall skaffa utrustning för rörelsen. Detta gäller särskilt beträffande kapital- svaga småföretagare. På grund härav finner jag det för min del klart att det inte kan komma i fråga att för näringsidkarförhållanden avskaffa det skydd som avbetalningsköplagen f. n. skänker köparen. De frågor som nu är aktuella gäller i stället om näringsidkarens ställning när han uppträder som kredittagare bör förbättras samt om det i övrigt är påkallat att i vidgad utsträckning ingripa med lagstiftning rörande kredit i näringsidkarförhållan- den. 1 likhet med utredningen finncrjag det ändamålsenligt att dessa frågor övervägs mot bakgrund av den nyligen tillkomna regleringen i konsument- kreditlagen.

1 konsumentkreditlagen har införts bestämmelser som föreskriver viss informationsplikt för näringsidkare vid marknadsföring av konsumentkredi- ter. Näringsidkare är sålunda skyldig att lämna information om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av särskild vara. tjänst ellerannan nyttighet.skall även kreditkostnaden i kronor samt kontantpriset anges. informationen är avsedd att ge den som överväger att utnyttja kredit ett bättre beslutsunderlag. Kravet på en öppen redovisning av kostnaderna för olika krediter torde därjämte kunna medverka till att hålla dessa kostnader nere. Bestämmelserna om informationsplikt gäller i princip för alla slags konsumentkrediter.

En annan nyhet i konsumentkreditlagen är att det för kreditköp. bl.a. sedvanliga avbetalningsköp. uppställs krav på en kontantinsats som normalt Skall motsvara minst 20 procent av den köpta varans kontantpris. Kravet på kontantinsats är bl. a. avsett att motverka osund kredithandel. Lagen innehåller vidare bestämmelser som är avsedda att begränsa användningen

• Sida 49
•  Original

Prop. 1977/782142 49

av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp — dvs. användningen av det vanliga avbetalningsköpet — till köp som avser varor med ett sådant andrahandsvärde att de typiskt sett är lämpade att utgöra säkerhet för kredit. Avsikten bakom dessa bestämmelser är att återtaganderätten skall komma till användning endast i fall då den kan fungera som en kreditsäkerhet i egentlig mening. genom att återtagandet kan tillföra kreditgivaren ett ej obetydligt ekonomiskt värde. Såväl kravet på kontantinsats som de nu senast berörda bestämmelserna underbyggs med ett principiellt förbud för kreditgi- vare att efter återtagande av vara kräva ut den skuld som eventuellt återstår.

Kreditköputredningen har inte funnit skäl föreslå att de nu berörda reglerna i konsumentkreditlagen eller motsvarigheter till dem skall ges tillämpning utanför konsu mentkreditom rådet. En skyldighet för kreditgivare att lämna information om effektiv ränta m. m. skulle enligt utredningen här få en alltför begränsad praktisk betydelse. Vad angår ett krav på kontantinsats framhåller utredningen bl.a. att de kreditköp som görs av näringsidkare normalt avser varor som är nödvändiga för rörelsen. Utredningen har funnit det i allmänhet vara till fördel för en näringsidkare att kunna köpa på kredit utan eller med endast låg kontantinsats. Förbehåll om återtaganderätt kommer enligt utredningen utanför konsumentområdet mest till använd- ning vid näringsidkares köp på kredit av dyra varor med betydande andrahandsvärde.

Utredningens bedömningar i dessa hänseenden har biträtts av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till utredningens slutsatser.

Det torde sålunda inte vara påkallat att införa lagbestämmelser rörande skyldighet att lämna information om effektiv ränta m.m. för kredit som lämnas eller erbjuds till näringsidkare. Man bör enligt min mening i allmänhet kunna utgå från att den kredittagare som handlar inom ramen för en affärsmässigt organiserad verksamhet också skaffar sig kännedom om den verkliga kostnaden för en kredit. F.ö. torde informationsplikten i konsu- mentförhållanden få en smittande effekt. så att för framtiden även mindre erfarna näringsidkare blir medvetna om vikten av korrekt och jämförbar information om kostnaderna för olika krediter. Sådan information torde därför i stor utsträckning komma att lämnas. även om det inte påbjuds av uttryckliga lagregler. Jag avser dock att i det följande (avsnittet 4.6) föreslå vissa bestämmelser som indirekt torde medföra att tydliga upplysningar om bl. a. kreditkostnaden alltid lämnas vid avbetalningsköp.

De huvudsakliga överväganden som ligger bakom kravet på kontantinsats vid konsumentkreditköp har knappast någon bärkraft när det gäller närings- idkares kreditköp för rörelsen. Oöverlagda impulsköp. föranledda av lock- ande krediterbjudanden. torde här inte förekomma i någon beaktansvärd omfattning. Däremot kan det givetvis tänkas att ett krav på kontantinsats vid kreditköp i någon mån skulle kunna motverka etablering och utbyggnad av

• Sida 50
•  Original

Prop. 1977/782142 50

företag med otillräcklig ekonomisk grundval och minska antalet kreditköp som sedermera inte kan fullföljas. Såsom utredningen har framhållit framstår emellertid ett krav på kontantinsats inte som ett lämpligt medel att komma tillrätta med sådana problem.i all synnerhet som de torde ha aktualitet endast inom vissa branscher. inte heller synes det påkallat att med giltighet för näringsidkares kreditköp införa lagbestämmelser som begränsar använd- ningen av förbehåll om återtaganderätt till att avse varor som är lämpade att utgöra säkerhet för kredit. Som framgår av vad utredningen har anfört torde de varor som näringsidkare köper på kredit under förbehåll om återtagande- rätt vanligen vara av sådan beskaffenhet att de uppfyller det angivna villkoret.

Vad slutligen angår konsumentkreditlagens principiella förbud för säljaren att efter återtagande av vara kräva ut köparens eventuella restskuld har detta en utpräglat konsumentskyddande karaktär. Som jag har nämnt har regeln också ett visst samband med kravet på kontantinsats och strävan att begränsa användningen av förbehåll om återtaganderätt vid konsumentkreditköp. Jag delar utredningens uppfattning att ett motsvarande förbud inte bör införas när det gäller kreditköp näringsidkare emellan.

Till konsumentkreditlagens regler om kreditköp hör civilrättsliga bestäm- melser om kreditköparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren i s. k. trepartsförhållanden. Bestämmelserna tar sikte dels på den situationen att kreditgivaren redan från början är en annan än säljaren.såsom vid låneköp och vissa kontoköp. dels på det fallet att säljaren visserligen är ursprunglig kreditgivare men sedermera överlåter eller pantsätter sin fordran mot köparen. Tidigare var det vanligt att köparen härvid genom en s.k. cut- offklausul skars av från rätten att mot den nye kreditgivaren framställa invändningar som hänförde sig till köpet. I båda dessa situationer tillförsäkras köparen genom konsumentkreditlagen rätten att mot den särskilde eller nye kreditgivarens krav på betalning göra gällande samma invändningar på grund av köpet som han skulle ha kunnat rikta mot säljaren. Köparen har också rätt att i vissa fall kräva tillbaka betalning som han har erlagt till särskild eller ny kreditgivare. Till dessa regler anknyter ett straffsanktionerat förbud för kreditgivare vid kreditköp att av köparen ta emot växelförbindelse eller annat fordringsbevis som inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot godtroende förvärvare av beviset.

Kreditköputredningen anser att någon motsvarighet till konsumentkredit- lagens regler om trepartsförhållanden inte bör gälla utanför konsumentkre- ditområdet. Enligt utredningens mening kan det i näringsidkarförhållanden inte anses typiskt sett oskäligt att: vid låneköp o. d. kreditavtalet hålls åtskilt från köpeavtalet eller att i överlåtelse- och pantsättningssituationer den nye kreditgivaren skyddar sig genom en cut-offklausul. Utredningen påpekar också bl. a. att bruket av växlar är allmänt godtaget i kommersiella förhållanden.

Utredningens överväganden i den nu berörda frågan har godtagits av

• Sida 51
•  Original

Prop. 1977/78:142 51

praktiskt taget samtliga remissinstanser.

För egen del vill jag särskilt framhålla följande. Om en konsument ingår avtal om låneköp och han får låna medel till betalningen för den köpta varan av en särskild kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. torde konsumenten vanligen uppfatta säljaren som sin enda motpart. Det skulle kunna verka både överraskande och stötande om han på grund av den formella skillnaden mellan kreditavtalet och köpeavtalet skulle kunna tvingas att betala sin skuld till kreditgivaren även om säljaren inte fullgjorde sina förpliktelser enligt köpeavtalet. När säljaren själv ursprung- ligen lämnar krediten torde konsumenten ofta inte vara medveten om att en överlåtelse eller pantsättning av säljarens fordran mot honom till följd av en cut-offklausul skulle kunna försätta honom i motsvarande situation. Syftet med konsumentkreditlagens regler om kreditköpares invändningsrätt mot särskild eller ny kreditgivare är att förhindra sådana överraskande och från konsumentsynpunkt föga rimliga effekter som nu har berörts.

De huvudsakliga skäl som sålunda ligger bakom konsumentkreditlagens regler gör sig inte alls på samma sätt gällande när köparen är näringsidkare. Den som själv driver rörelse får förutsättas vara förtrogen med vanliga konstruktioner för kreditgivning och finansiering och kunna inrätta sitt handlande därefter. Som utredningen påpekar är också användningen av växlar allmänt godtagcn näringsidkare emellan.

På grund av det anförda delarjag utredningens uppfattning att det saknas skäl att beträffande näringsidkarförhållanden vidta någon ändring av de rättsregler som f. n. gäller i fråga om kreditköpares möjlighet att mot särskild eller ny kreditgivare framställa invändningar som grundas på köpet. Inte heller finns det anledning att i näringsidkarförhållanden införa en rätt för köparen att återkräva redan erlagd betalning från fristående kreditgivare eller att förbjuda användningen av växlar o. d.

.4. 1.3 En ny avbetalningsköp/ag

De frågor som har berörts nu har avsett sådana regleri konsumentkredit- lagen som saknar motsvarighet i gällande avbetalningsköplag. llärutöver innehåller konsumentkreditlagen emellertid bestämmelser i ämnen som regleras även i avbetalningsköplagen. Dessa bestämmelser gäller köparens rätt att genom betalning i förtid avsluta ett kreditköp samt kreditgivarens rätt att med stöd av en s. k. förfalloklausul kräva betalning i förtid. Vidare regleras i båda lagarna. ehuru på olika sätt. tillåtligheten av s. k. avräkningsförbehåll. En avsevärd del av konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp gäller kreditköp med förbehåll om återtaganderätt. dvs. främst just det sedvanliga avbetalningsköpet. Härvidlag regleras i båda lagarna förutsätt- ningarna för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande vid köparens betalningsdröjsmål. Enligt konsumentkreditlagen är detta den enda grund som kan föranleda återtagande. Avbetalningsköplagen tillåter däremot

• Sida 52
•  Original

Prop. 1977/78:142 52

återtagande även på andra grunder men reglerar inte närmare förutsättning- arna härför. Båda lagarna innehålier därjämte bestämmelser om tillåtligheten av s. k. kopplingsförbehåll, regler om den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna vid återtagande samt bestämmelser om återtagande på exekutiv väg genom bl. a. handräckning. ! det senare hänseendet gäller på grund av en hänvisning i konsumentkreditlagen avbetalningsköplagens bestämmelser i avsevärd utsträckning även för konsumentkreditköpcn. Såväl i konsument- kreditlagen som i avbetalningsköplagen föreskrivs att fordran på grund av köpet inte får föranleda utmätning av vara som omfattas av återtaganderätt. Slutligen bör här nämnas att båda lagarna innehåller regler som syftar till att köparen vid uppgörelse i förtid skall få sin skuld till kreditgivaren reducerad, detta med hänsyn till att hela kredittiden ej utnyttjas. Utöver de nu redovisade reglerna finns i avbetalningsköplagen vissa bestämmelser som det inte har ansetts påkallat att överföra till konsumentkreditlagen .

Som jag redan tidigare har slagit fast måste det skydd som gällande avbetalningsköplag ger åt köpare:-1 i vart fall i huvudsak behållas såvitt avser köp utanför konsumentkreditområdet, dvs. främst köp som sluts mellan näringsidkare. Det förslag till en ny avbetalningsköplag som kreditköputred- ningen har lagt fram uppfyller detta krav och innebär härutövcr vissa förbättringar av köparens ställning vid avbetalningsköp. Förslaget innehåller bestämmelser i alla de ämnen som jag nyss berörde och som f. n. regleras såväl i konsumentkreditlagen som i avbetalningsköplagen. Terminologiskt och systematiskt har förslaget anpassats till konsumentkreditlagen .

lnnanjag går närmare in på utredningens förslag vill jag ta upp en fråga som aktualiseras av konsumentkreditlagens vidsträckta tillämpningsområde såvitt gäller olika former av kreditköp. Med kreditköp avses i konsument- kreditlagen köp av vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Lagens regler om kreditköp omfattar därmed inte bara det sedvanliga avbetalningsköpet. dvs. delbetalningsköp med förbehåll om återtaganderätt. utan även andra delbe- talningsköp. köp där hela betalningen erläggs någon gång efter det att varan har utgivits samt olika former av låneköp och kontoköp vid vilka kreditgi- varen är en annan än säljaren. Mot bakgrund härav kan ifrågasättas om reglerna utanför konsumentkreditområdet,såsom utredningen har föreslagit. bör begränsas till att avse endast avbetalningsköp i hittillsvarande mening. Det har emellertid inte under utredningsarbetet kommit fram att det utanför konsumentkreditområdet skulle föreligga något beaktansvärt behov av sådana regler för andra kreditköp än avbetalningsköp. Frågan har inte heller tagits upp vid remissbehandlingen av betänkandet. Jag har därför funnit mig böra godta utredningens förslag att den lagstiftning som nu är i fråga skall inriktas på sådana avbetalningsköp som regleras i den nuvarande avbetal- ningsköplagen.

• Sida 53
•  Original

U| w

Prop. 1977/78:142

Förslaget till ny avbetalningsköplag bygger i huvudsak på förutsättning- arna att parterna i ett avbetalningsköp utanför konsumentkreditområdet normalt är mera jämbördiga än vad som är fallet inom konsumentområdet samt att man bör kunna ställa högre krav på den köpare som är näringsidkare än på en konsument när det gäller att 'ta tillvara de egna intressena. En annan omständighet som har tillmätts betydelse vid utformningen av utredningens förslag är att det vid avbetalningsköp näringsidkare emellan ofta rör sig om dyrbara varor och stora krediter. Dessa utgångspunkter har medfört att förslaget i flera avseenden innebär en något annan avvägning mellan parternas intressen än den som har kommit till uttryck i konsumentkredit- lagen. Utredningen har emellertid samtidigt framhållit att olikheter mellan de båda regelkomplexcn bör förekomma endast i den mån sådana skillnader är motiverade av särskilda hänsyn. l förslaget har därför tagits upp inte bara det väsentliga i konsumentkreditlagens terminologi och systematik utan även en del av de lösningar i sak som den lagen innehåller.

Förslaget har i huvudsak fått ett välvilligt mottagande under remissbe- handlingen. I vart fall det stora flertalet remissinstanser har godtagit de nyss angivna allmänna utgångspunkterna för lagförslaget. Även jag kan ansluta mig till att dessa bör bilda grundvalen för ny lagstiftning om avbetalningsköp utanför konsumentområdet och att utredningens förslag i det väsentliga bör genomföras. För egen del vill jag emellertid tillägga att behovet av sakliga ändringar i nu gällande avbetalningsköplag synes vara förhållandevis begrän- sat. På grund härav anserjag att de nya reglerna på vissa punkter, där en hel del remisskritik har förekommit, närmare bör anslutas till den nu gällande lagens ståndpunkt. Detta gäller bl. a. förutsättningarna för att säljaren vid köparens betalningsdröjsmål skall få göra gällande förbehåll om återtagan- derätt och en eventuell förfalloklausul. ] fråga om kopplingsförbehåll innebär utredningsförslaget att dessa i fortsättningen inte skall kunna komma till användning. Även på denna punkt bör de synpunkter som har framförts under remissbehandlingen föranleda närmare anslutning till nu gällande regler.

På andra punkter åter har jag funnit att de nya reglerna bör utformas i närmare överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i konsument- kreditlagen. llärvidlag tänkterjag först och främst på reglerna om reduktion av kreditkostnaden vid uppgörelse i förtid, där utredningens förslag får anses ha förlorat aktualitet genom den" lösning som valdes vid riksdagens behandling av förslaget till konsumentkreditlag. Vidare bör reglerna om köparens rätt att betala i förtid och om förbud mot utmätning av vara, som köpts genom avbetalningsköp. för fordran på grund av köpet i högre grad än enligt utredningens förslag samordnas med motsvarande regler i konsument- kreditlagen.

De nya regler somjag sålunda föreslår bönsåsom utredningen har förordat. tas upp i en särskild lag om avbetalningsköp som ersätter den som nu gäller. Som utredningen vidare har föreslagit bör den nya lagen göras tvingande till

• Sida 54
•  Original

Prop. 1977/78:142 54

köparens förmån. Avtalsvillkor som inskränker köparens befogenheter eller förmåner enligt lagen bör alltså vara ogiltigt.

4.1.4 F rågor ()mjörhå'l/amler mellan konst!/nenrkrezlirlagen och en ny avbetal- ningsköp/ag

Jag avser att i de följande avsnitten närmare behandla de olika spörsmål beträffande de nya reglernas utformning somjag nu har berört. Dessförinnan vill jag emellertid ta upp ett par mera principiella frågor som avser förhållandet mellan konsumentkreditlagen och en ny avbetalningsköplag.

Som tidigare har framgått aktualiserades redan under det utredningsarbete som ledde fram till konsumentkreditlagen frågan huruvida vissa näringsid- kare borde omfattas av samma regler som enligt konsumentkreditlagen gäller för konsumenter. Som exempel nämndes då fiskare, hantverkare och lantbrukare. Kreditköputredningen har nu närmare övervägt detta spörsmål men avvisat tanken på att särskilda regler skulle gälla fören del näringsidkare såsom kredittagare. Denna ståndpunkt har godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser och jag ansluter mig för egen del till den. Jag vill härvid stryka under att de nya regler om avbetalningsköp som nu föreslås. i likhet med den gällande avbetalningsköplagen. tar sikte på att bland näringsidkarna skydda de särskilt resurssvaga. Dessa torde nämligen ofta vara hänvisade till avbetalningsköpet när det gäller att finansiera inköp för rörelsen. I praktiken innebär därför den nu föreslagna lagstiftningen en särreglering på kreditköpsområdet för sådana näringsidkare som i fråga om skyddsbehov står konsumentköparen nära.

Ytterligare en fråga som rör förhållandet mellan konsumentkreditlagen och en ny avbetalningsköplag gäller huruvida de fall där kredit lämnas av privatperson — utan att detta sker genom förmedling av näringsidkare som ombud för kreditgivaren — bör hänföras under den ena eller den andra lagens tillämpningsområde. Problemet gäller i realiteten huruvida vissa av konsu- mentkreditlagens regler om kreditköp bör utsträckas till att omfatta sådana fall. Enligt min mening är det nämligen uppenbart att det inte kan komma i fråga att för dessa fall tillämpa konsumentkreditlagen i dess helhet. t. ex. bestämmelserna om informationsplikt. krav på kontantinsats och begräns- ning av användningen av förbehåll om återtaganderätt.

Utredningen har ansett att hithörande fall även i fortsättningen bör hållas utanför konsumentkreditlagens tillämpningsområde och att de sålunda. i den mån fråga är om avbetalningsköp. i stället bör falla under den nya avbetalningsköplagen. Utredningens ställningstagande har lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. En instans anser dock att den nya avbetalningsköplagen bör gälla enbart köp mellan näringsidkare i och för deras rörelser medan kreditköp mellan andra parter bör hänföras under konsumentkreditlagen .

För min del ansluterjag mig på denna punkt till utredningens förslag. Den

• Sida 55
•  Original

'Jl

Prop. 1977/78:142 5

avvägning mellan säljares/kreditgivares och köpares motstående intressen som har skett i konsumentkreditlagen måste i flera hänseenden anses föga lämplig för de fall som här otvivelaktigt är av störst intresse. nämligen kreditköp direkt mellan två privatpersoner. F. ö. bör tilläggas att den av utredningen föreslagna ordningen står i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om tillämpningsområdet för den med konsumentkreditlagen nära besläktade konsumentköplagen .

4.1.5 Leasing

Utredningen har i korthet berört frågan om s. k. leasing till näringsidkare. Leasing — som innebär långtidsuthyrning av t. ex. maskiner eller fordon — utgör en finansieringsform som kan tjäna som ett alternativ till avbetal- ningsköp och under vissa omständigheter vara mer fördelaktig. Enligt utredningen saknas det anledning att genom någon lagstiftningsåtgärd söka begränsa användningen av leasing i näringsidkarförhållanden. I övrigt har utredningen inte ansett sig ha anledning att gå närmare in på frågan om behovet av särskild lagstiftning rörande leasing.

Under remissbehandlingen av betänkandet har detta spörsmål berörts av endast en remissinstans. nämligen RSV. RSV har anfört att det vid leasing synes kunna föreligga ett lika stort behov av regler till skydd för den svagare parten — hyresmannen —som vid avbetalningsköp samt antytt att en närmare undersökning härav bör göras i nu förevarande sammanhang.

För egen del vill jag erinra om att en näraliggande fråga var aktuell under arbetet på konsumentkreditlagen. Kreditköpkommittén hade i sitt betän- kande lagt fram förslag till en lag rörande uthyrning av varor till konsumen- ter, vilken varavsedd bl. a. att skydda hyresmannen mot alltför ofördelaktiga avtalsvillkorsärskilt vid hyresavtal för längre tid. I propositionen med förslag till konsumentkreditlag intogs emellertid den ståndpunkten att man åtmin- stone tills vidare borde avstå från att införa en särskild lagstiftning om uthyrning. eftersom frågorna behövde övervägas närmare och det inte fanns något som tydde på att det förelåg ett omedelbart behov av särskilda lagregler på området. Samtidigt framhölls dock att frågan fick tas upp till förnyad prövning om utvecklingen gav anledning till det (jfr prop. 1976/77:123 s. 143).

De överväganden som Sålunda gjordes beträffande lagstiftning om bl.a. långtidsuthyrning av varor till konsumenter har enligt min mening tillämp- ning även när det gäller frågan om särskilda lagregler rörande leasing till näringsidkare. F. n. saknas skäl att vidta några åtgärder på detta område.

4. 1.6 F actor/ng

Utredningen har vidare något uppehållit sig vid en fråga som för några år sedan aktualiserades ien riksdagsmotion (l974:653) och som gäller köparens

• Sida 56
•  Original

Prop. 1977/78:142 56

ställning vid s. k. factoring. Factoring innebär i allmänhet att ett finansie- ringslöretag (factorn) lämnar rörelsekredit åt ett försäljningsföretag mot säkerhet i dettas fakturafördringar. vilka överlåts till eller pantsätts hos factorn. Försäljningsföretagets kund. dvs. köparen. får normalt ett formulär med tryckt uppgift om att fordringen har överlåtits på factorn och att kunden därför skall erlägga betalning till denne. 1 den nyss nämnda motionen framhölls att en köpare kunde förbise en sådan betalningsanvisning och i stället betala till försäljningsföretaget. Köparen riskerar då att behöva betala även till factorn, om köparen kan anses ha haft åtminstone skälig anledning misstänka att försäljningsföretaget inte längre var rätt betalningsmottagare. jfr 10 och 29 & lagen (1936181) om skuldebrev. Riksdagens lagutskott avstyrkte emellertid ett i motionen framställt yrkande om att gällande regler skulle ses över i syfte att eventuellt förbättra köparens ställning. I sitt betänkande (LU l974:28) anförde utskottet bl. a. att risken för dubbelbetal- ning i praktiken inte var så uttalad att den ensam kunde motivera den begärda översynen. Vidare hänvisades till det arbete som pågick inom den dåvarande kreditköpkommitte'n. Motionen avslogs av riksdagen.

Utredningen — som i sitt betänkande redovisar en uppgift att factoring i Sverige i princip inte omfattar fakturafordringar på grund av konsumentköp — har inte föreslagit någon åtgärd i den nu diskuterade frågan. Utredningen har hänvisat till det skydd för köparen som ligger i det nyss nämnda kravet på att han. för att riskera dubbelbetalningskall ha haft åtminstone skälig anledning misstänka att fordringen mot honom har överlåtits eller pantsatts. Frågan huruvida detta krav är uppfyllt skall. påpekar utredningen. bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Med det sist sagda torde utredningen ha avsett att bedömningen kan påverkas av sådana omständig- heter som t. ex. en bristfällig formulering eller olämplig placering av den tidigare nämnda informationen om till vem betalning skall ske.

För egen del får jag anföra följande. Som lagutskottet antydde i sitt nyss nämnda betänkande torde det i praktiken inte föreligga någon större risk för att den köpare som felaktigt betalar till säljaren tvingas att betala även till factorn. Skulle detta likväl ske. har köparen naturligtvis anspråk på att säljaren återbetalar det belopp som han felaktigt har uppburit. Härmed är emellertid inte sagt att den nu berörda frågan saknar betydelse. Utredningens betänkande ger dock inte något säkrare faktiskt underlag för ett ställnings- tagande. Något förslag till ändrade regler läggs därför inte fram nu. Utvecklingen på området bör emellertid uppmärksamt följas så att frågan om en lagändring vid behov på nytt kan aktualiseras.

4.1.7 K rer/il !" samband med avtal om tjänst m. m.

Konsumentkreditlagens regler om kreditköp gäller endast vid köp av vara. Frågan om behovet av liknande sk yddsregler även vid kreditförvärv av andra nyttigheter. bl. a. tjänster. berördes dock i propositionen med förslaget till

• Sida 57
•  Original

'Jl Xl

Prop. 1977/78:142

konsumentkreditlag. Det framhölls där att denna fråga. som har visst samband med konsumenttjänstutredningens (Ju 1972107) uppgifter. borde närmare övervägas av kreditköputredningen i dess fortsatta arbete. Utred- ningen har nu redovisat sina synpunkter i denna del. Härvid har frågeställ- ningen begränsats till att i huvudsak avse huruvida kreclitköpsreglerna i konsumentkreditlagen bör ges ett mera vidsträckt tillämpningsområde än det som nu gäller.

Enligt utredningen bör en sådan utvidgning över huvud taget komma i fråga endast såvitt avser kravet på kontantinsats och reglerna om s.k. trepartsförhållanden.dvs. om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren. Den kreditgivning som förekommer i samband med förvärv av annat än varor är enligt utredningen nämligen av så skiftande beskaffenhet och så svåröverskådlig att mera precisa regler inte bör införas i övrigt. t. ex. när det gäller köparens rätt att betala i förtid. skydd mot oskälig tillämpning av förfalloklausuler och tillåtligheten av avräkningsförbehåll. I sådana avse- enden framstår enligt utredningens mening den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 i lagen (19151218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) som det lämpliga rättsliga medlet att komma åt missförhållanden.

Ett krav på kontantinsats och en utsträckning av konsumentkreditlagens bestämmelser om trepartsförhållanden bör enligt utredningen emellertid övervägas enbart när det gäller förvärv av tjänster. däremot inte i fråga om köp av andra nyttigheter såsom exempelvis värdepapper och fast egendom.

Beträffande ett krav på kontantinsats vid förvärv av tjänst framhåller utredningen att huvudregeln när det gäller betalningen för tjänst är att denna skall erläggas först i efterhand. dvs. sedan tjänsten har utförts. och då vid anfordran. En reglering motsvarande kontantinsatskravet vid kreditköp av vara måste därför på tjänsteområdet utformas som ett krav på viss betalning vid en tidigare tidpunkt. Enligt utredningen är ett sådant krav emellertid varken påkallat eller lämpligt. För konsumenten måste det normalt anses vara till övervägande fördel att inte behöva betala något förrän han har fått minst motsvarande del av motpartens prestation. Kontantinsatskravets funktion att motverka oöverlagda avtal har enligt utredningen förhållandevis ringa aktualitet på tjänsteområdet. möjligen med undantag för researrange- mang.

Utredningen anser det inte heller böra komma i fråga att utvidga tillämpningsområdet för konsumentkreditlagens regler om köparens befo- genheter mot annan kreditgivare än säljaren till att omfatta även krediter för förvärv av tjänster. Enligt utredningen är det sannolikt mycket ovanligt att den som tillhandahåller tjänster överlåter sin fordran på betalning till annan. [ den mån detta förekommer och cut-offklausuler då kommer till användning har konsumenten enligt utredningens mening ett tillräckligt skydd i gene- ralklausulen i 36 äavtalslagen. Sådana kreditkonstruktioner som låneköp och

• Sida 58
•  Original

'Jl OO

Prop. 1977/78:142

kontoköp med annan kreditgivare än säljaren spelar enligt utredningen en betydligt mindre roll på tjänsteområdet än på varuområdet. även om kontokrediterna kan tänkas få ett vidgat användningsområde. Enligt utred- ningen saknas det på tjänsteområdet underlag för ståndpunkten att det skulle vara typiskt sett oskäligt mot konsumenten/kredittagaren att kreditavtalet i sådana fall behandlas som ett rättsförhållande som är skilt från avtalet om utförande av tjänsten.

Under remissbehandlingen har de ställningstaganden av utredningen som har återgetts nu berörts närmare endast av ett par remissinstanser. Konsu- mentverket/konsumentombudsmannen (KO) anser att utredningens bedömningar visserligen inte framstår som omotiverade men förordar att det Slutliga ställningstagandet i hithörande frågor får vänta till dess att konsu- menttjänstutredningen har avslutat sitt arbete. Konsumenttjänstutred- ningen säger sig dela uppfattningen att konsumentkreditlagens bestäm- melser om kontantinsats och trepartsförhållanden inte bör tjäna som förebild på tjänsteområdet samt ansluter sig i huvudsak till de skäl för denna ståndpunkt som har anförts i betänkandet.

För egen del harjag funnit att frågan om en utvidgning av tillämpnings- området för konsumentkreditlagens regler om kreditköp till att omfatta även konsumenters kreditförvärv av andra nyttigheter än varor — eller införandet av liknande regler för sådana förvärv — bör diskuteras i detta lagstiftnings- ärende endast såvitt gäller tjänster. l fråga om andra kreditförvärv ger betänkandet inte underlag för något ställningstagande.

Vad kreditköputredningen och konsumenttjänstutredningen har anfört ger enligt min mening stöd för att en reglering på tjänsteområdet som skulle motsvara kravet på kontantinsats vid kreditköp av vara f. n. inte bör komma i fråga. Den framtida utvecklingen bör emellertid följas så att denna fråga på nytt kan aktualiseras. om det visar sig nödvändigt.

Utredningen har anfört beaktansvärda skäl för att särskilda skyddsregler för konsumenten i trepartsförhållanden på tjänsteområdet varken är nödvän- diga eller helt lämpliga. Konsurrrenttjänstutredningen har anslutit sig till dessa överväganden. På grund härav bör det inte komma i fråga att nu införa sådana regler. Det slutliga ställningstagandet i denna fråga bör emellertid enligt min mening anstå till dess konsumenttjänstutredningen har slutfört sitt uppdrag. Då torde det föreligga andra möjligheter att bedöma behovet av exempelvis bestämmelser som riktar sig mot cut-offklausuler i avtal om tjänster och att överblicka konsekvenserna av sådana bestämmelser. Vidare bör det kunna bättre bedömas om det är lämpligt att utsträcka vissa andra bestämmelser om kreditköp till att omfatta kreditavtal i samband med förvärv av tjänster.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1977/78:142 59

4.2 Återtaganderätt och förtidsbetalning 4.2.1 Inledning

Det karakteristiska för avbetalningsköpet och grunden till dess stora utbredning är att själva den köpta varan kan utgöra säkerhet för säljarens fordran mot köparen fastän varan är i köparens besittning och kan användas av honom. Detta praktiska arrangemang är möjligt tack vare att det i avtalet tas in förbehåll om rätt för säljaren att återta varan vid exempelvis bristande betalning samt att förbehållet har verkan inte bara mellan säljaren och köparen utan i allmänhet även gentemot tredje man. t. ex. köparens andra fordringsägare. Varan som sådan kan sålunda inte utmätas för köparens skulder och den dras inte heller in i köparens konkurs (jfr dock Eklund- Nordström. Lagen om avbetalningsköp. Stockholm 1957. s. 31—33). Nu angivna förhållanden. jämte uppdelningen av betalningen i mindre poster. göratt avbetalningsköpet är en form av kreditköp som står öppen även för den som har en förhållandevis svag ekonomi. Någon särskild kreditsäkerhet behöverju inte presteras. och om varan är avsedd för köparens näringsverk- samhet kan dess användning tillföra köparen de medel som behövs för att betala varan.

Säljarens återtaganderätt visade sig emellertid tidigt kunna medföra oskäliga följder för avbetalningsköparna. eftersom denna rätt enligt avtalen ofta inträdde redan vid minsta betalningsdröjsmål och köparen vid ett återtagande inte var garanterad en rimlig ekonomisk uppgörelse. Dessa omständigheter utgjorde den huvudsakliga anledningen till avbetalnings- köplagens tillkomst.

l nära samband med återtaganderätten står de 5. k. förfalloklausuler som praktiskt taget alltid förekommer i avtalen om avbetalningsköp. En sådan klausul innebär vanligen att säljaren har rätt att påfordra omedelbar betalning av hela den återstående skulden. om köparen exempelvis råkar i dröjsmål med betalningen. Då avbetalningsköparen föratt kunna fullfölja köpet i regel är beroende av att betalningen får erläggas i mindre poster är för'fallopåföljden oftast liktydig med att köparen måste låta säljaren återta varan.

4.2.3 Säljarens räl! arr kräva bem/ning flå/"lill och återta varan

Genom 2 & första stycket i avbetalningsköplagen begränsas säljarens rätt att göra ett återtagandeförbehåll eller en förfalloklatrsul gällande för det fall köparen råkar i dröjsmål med betalningen. Om köparen underlåter att betala förfallen post eller eljest fullgöra sin betalningsskyldighet får säljaren återta godset eller utkräva annars ej förfallen post endast om betalningsdröjsmålet har viss minsta omfattning. Det krävs att köparens underlåtenhet avser belopp som utestår obetalat minst 14 dagar utöver förfallodagen och att detta belopp uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller. om i beloppet ingår två eller flera poster. till minst en tjugondel av avbetalningspriset eller

• Sida 60
•  Original

Prop. 1977/78:142 60

att beloppet utgör återstoden av" säljarens fordran. Med avbetalningspriset förstås sammanlagda beloppet av de poster som köparen enligt avtalet har att erlägga.

Avbetalningsköplagen begränsar inte säljarens möjlighet att åberOpa ett förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul av annan anledning än köparens betalningsdröjsmål. l'lär råder alltså principiellt avtalsfrihet. Vidare bör anmärkas att enligt gällande rätt säljarens befogenhet att återta varan kvarstår även om säljarens fordran har blivit preskriberad. Detta följer av att återtaganderätten som tidigare har berörts är ett sakrättsligt anspråk.

Genom konsumentkreditlagen förbättras konsumentköparens skydd mot återtagande och förfallopåföljdcr. För det första är det endast köparens dröjsmål med betalningen av förfallen del av kreditfordringen som kan åberopas som grund för att återta varan eller utkräva förfallopåföljd. Med kreditfordringen avses summan av det belopp med vilket köparen ursprung- ligen fick betalningsanstånd ('kreditbeloppet) och alla köparens kostnader med anledning av krediten (kreditkostnaden). Vidare har den tidsfrist som medges köparen fördubblats. så att det krävs att dröjsmålet har varat under mer än en månad. Beträffande återtaganderätten föreskrivs uttryckligen att denna ej får göras gällande på grund av preskriberad fordran.

När det gäller kraven på betalningsdröjsmålets beloppsmässiga omfattning föreslogs i propositionen angående konsumentkreditlag att det skulle fordras att dröjsmålet omfattade ett belopp som översteg en tiondel av kreditford- ringen. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget godtogs denna bestämmelse emellertid endast som en huvudregel. För vissa fall ansågs den vara alltför sträng mot kreditgivaren. och den kompletterades därför med en regel enligt vilken det är tillräckligt att dröjsmålet omfattar ett belopp som överstiger en tjugondel av kreditfordringen. om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster. Här skedde alltså ett närmande till avbetalnings- köplagens ståndpunkt. Regleringen innebär att återtagande aldrig får ske när restskulden utgör en tjugondel eller mindre del av kreditfordringen.

Kreditköputredningens förslag innebär att den nya avbetalningsköplagen i likhet med konsumentkreditlagen skall uttömmande ange i vilka fall ett förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul får göras gällande. Detta bör enligt utredningen få ske dels vid kvalificerat betalningsdröjsmål och dels när köparen genom avtalsstridigt förhållande har äventyrat säljarens säkerhet i varan.

Utredningens förslag i fråga om de krav som bör ställas på ett betalnings- dröjsmåls omfattning i olika hänseenden lades fram innan riksdagen hade behandlat regeringens förslag till konsumentkreditlz-rg och har utformats mot bakgrund av regeringsförslaget. Förslaget innebär att återtagande får ske om köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen delav kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller. om dröjsmålet överstiger två månader. trppgår till mer än en tjttgondel av kreditfordringen eller utgör återstoden av denna. En förfalloklausul får

• Sida 61
•  Original

Prop. 1977/78:142 61

enligt förslaget göras gällande om köparen i mer än en månad har underlåtit att erlägga förfallen del av kreditfordringen och den uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller. om dröjsmålet överstiger två månader. till mer än en tjugondel av kreditfördringen.

Tre av utredningens experter. alla företrädare för näringslivet, har i ett särskilt yttrande förordat att man i stället bibehåller de förutsättningar som enligt den nuvarande avbetalningsköplagen gäller för säljarens rätt att återta varan och göra en förfalloklausul gällande vid betalningsdröjsmål. De nuvarande bestämmelserna bör enligt experterna emellertid kompletteras med en regel enligt vilken säljaren alltid skall ha rätt att återta varan och utkräva avtalad förfallopåföljd. om förfallen del av kreditfordringen har varit utestående i mer än två månader.

Enligt utredningen torde det i praktiken sällan bli aktuellt att säljaren åberoparannan grund för återtagande än köparens dröjsmål med betalningen. Utredningen anser emellertid av principiella skäl och med hänsyn till att det vid näringsidkarens avbetalningsköp ofta rör sig om dyrbara varor och stora krediter att det bör finnas möjlighet för säljaren att göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt också om köparen har äventyrat säljarens säkerhet i varan genom att åsidosätta annan förpliktelse på grund av avbetalningsköpet. Även förtidsbetalning bör kunna krävas i det fallet.

Utredningens förSIag innebär att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande även om säljarens anspråk på betalning har blivit preskriberat. Enligt utredningen kan det i de partsförhållanden som häräraktuella normalt inte anses oskäligt att återtaganderätten sålunda får göras gällande på samma sätt som en vanlig panträtt. En av utredningens experter har dock i särskilt yttrande förordat att en ny avbetalningsköplag på denna punkt ges i princip samma innebörd som konsumentkreditlagen .

De förslag från utredningen som har redovisats nu har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Förslaget att den nya avbetalningsköp- lagen i likhet med konsumentkreditlagen skall uttömmande ange de fall i vilka ett förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul får göras gällande har godtagits av remissinstanserna. Däremot råderdelade meningar när det gäller vilka krav som bör ställas på omfattningen av ett betalnings- dröjsmål för att det skall få åberopas i sammanhanget. Det stora flertalet remissinstanser. däribland de allra flesta företrädare för näringslivsintrcssen. anser att kraven bör bestämmas i huvudsak på samma sätt som enligt den nu gällande avbetalningsköplagen. En majoritet av dessa instanser ansluter sig helt till det särskilda yttrandet av de tre experterna från näringslivet och förordar sålunda också att nuvarande bestämmelser skall kompletteras med en regel enligt vilken återtagandeförbehåll och förfalloklausul alltid får göras gällande vid betalningsdröjsmål som överstiger två månader. oavsett stor- leken av det belopp som dröjsmålet avser.

Förslaget att ett förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul också skall få göras gällande. om köparen genom annat kontraktsbrott än betal-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1977/78:142 62

ningsdröjsmål har äventyrat säljarens säkerhet i varan. har lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. I ett par yttranden framförs emellertid kritik som går ut på att den föreslagna bestämmelsen är alltför allmänt hållen. Några få remissinstanser har särskilt berört frågan huruvida återtagande- rätten bör få göras gällande även när fordran har preskriberats och har härvid motsatt sig detta.

För egen del vill jag till en början framhålla att ett återtagande av varan i regel utgör en mycket allvarlig påföljd för avbetalningsköparen. Varan kan ha ett stort bruksvärde för honom, och inte sällan torde han få svårt att på goda villkor Skaffa en liknande vara. Detta kan naturligtvis vara särskilt allvarligt. om köparen är näringsidkare och behöver varan för sin rörelse. Tillämp- ningen av en förfalloklausul. som vanligen innebär att kreditavtalet hävs och att köparens hela återstående skuld förfaller till omedelbar betalning. torde ofta leda till att varan återtas och är även i andra fall i allmänhet till stor nackdel för köparen. Jag biträder därför utredningens förslag att den nya avbetalningsköplagen bör innehålla uttömmande bestämmelser om i vilka fall ett förbehåll om återtaganderätt eller en förfalloklausul får göras gällande.

Återtagande bör få ske och förfalloklausul göras gällande liksom nu om köparen råkar i kvalificerat dröjsmål med betalningen. När det gäller dröjsmålets omfattning anser jag att den nya avbetalningsköplagen. som i första hand tar sikte på köp mellan näringsidkare. i större utsträckning än som följer av utredningens förslag bör beakta säljarens intresse av att utan dröjsmål kunna återta varan eller kräva betalning i förtid. om köparen inte fullgör sin betalningsskyldighet. Den nuvarande avbetalningsköplagens regler på denna punkt har nämligen såvitt känt inte vållat några olägenheter. Tvärtom har såväl näringslivets experteri utredningen som flertalet remiss- instanser på näringsidkarsidan ansett att bestämmelserna har fungerat tillfredsställande. De torde sålunda innefatta en rimlig avvägning mellan säljarens och köparens intressen. På grund härav förordarjag att den tidsfrist som köparen har på sig innan återtagande får ske eller förfallopåföljd får utkrävas liksom f. n. bestäms till fjorton dagar.

Kraven på dröjsmålsbeloppets storlek bör i enhetlighetens intresse utformas på samma sätt som enligt konsumentkreditlagen . Dröjsmålet bör alltså avse förfallen delav kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller. om dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna poster, till mer än en tjugondel av hela kreditförtlringen. Termen kreditfordran bör ges samma innebörd som i konsumentkreditlagen och sålunda beteckna summan av det belopp med vilket köparen har fått betalningsanstånd (kreditbeloppct) och kreditkostnaden. Den nuvarande avbetalningsköplagen sätter i stället det belopp som dröjsmålet avser i förhållande till avbetalningspriset. Då detta i allmänhet är högre än kredit- fordringen på grund av att det inkluderar även kontantinsatsen, kan de nya reglerna te sig något strängare mot köparen. Detta bör emellertid kunna

• Sida 63
•  Original

Prop. 1977/78:142 63

godtas. bl.a. med hänsyn till att jag i det följande kommer att föreslå att köparen lättare än f. n. skall kunna avvärja återtagande eller förfallopåft'jljd sedan han väl har råkat i kvalificerat betalningsdröjsmål.

Av principiella skäl och med hänsyn till att det vid köp mellan näringsid- kare ofta är fråga om avsevärda kreditbelopp och kreditkostnader bör det inte komma i fråga att. efter mönster av konsumentkreditlagen . låta möjligheten till återtagande upphöra sedan köparen har betalat en viss. låt vara större. del av kreditfordringen. Som utredningen har föreslagit bör säljaren enligt de nya reglerna sålunda alltid. oavsett beloppets storlek. få återta varan om dröjsmålet avser återstoden av kreditfordringen.

Som tidigare berördes synes de nuvarande reglerna om återtagande m. m. vid betalningsdröjsmål ha fungerat tillfredsställande. Vidare mildras. enligt vad jag nyss anförde. kraven på dröjsmålets bel0ppsmässiga omfattning något enligt de bestämmelser som har föreslagits nu. Främst med hänsyn härtill finns det enligt min mening inte anledning att. som de tre experterna från näringslivet har förordat. komplettera de föreslagna bestämmelserna med en regel enligt vilken återtagande alltid skulle få ske och förfallopåföljd alltid utkrävas om ett betalningsdröjsmål har varat i mer än två månader.

För fordringar på grund av sådana köp som skall omfattas av den nya avbetalningsköplagen torde under överskådlig tid komma att gälla den hittillsvarande preskriptionstiden av tio år. Även reglerna om preskriptions- avbrott kan antas bestå i allt väsentligt. Med hänsyn härtill kan det framstå såsom en i huvudsak teoretisk fråga. om återtagande bör få ske på grund av preskriberad fordran. Enligt min mening saknas det emellertid anledning atti det här diskuterade hänseendet låta återtaganderätten få annan innebörd enligt den nya avbetalningsköplagen än enligt konsumentkreditlagen . J'ag kan alltså inte biträda utredningens förslag att återtagande skall kunna ske även efter det att säljarens fordran har blivit preskriberad.

Den som säljer en vara med förbehåll om återtaganderätt får anses ha ett berättigat intresse av att köparen inte handhar varan så att den utsätts för onormal värdeminskning eller förfogar över varan så att säljarens möjligheter att återta den eller kontrollera dess skick omintetgörs. I och för sig kan det vara rimligt att säljaren förbehåller sig rätt att för sådant fall kräva omedelbar betalning av hela den fordran för vilken återtaganderätten gäller. När detta likväl inte har medgetts på konsumentkreditområdet har grunden varit bl. a. att kreditgivarna vid konsumentköp i allmänhet saknar praktisk möjlighet att kontrollera köparnas hantering av varorna samt faktiskt intresse av att kräva betalning i förtid i annat fall än vid betalningsdröjsmål. Säljarens principiellt berättigade intresse av att säkerheten bevaras intakt har därför fått stå tillbaka för konsumentens intresse av att få åtnjuta avtalade kreditvillkor så länge han fullgör sin betalningsskyldighet på ett godtagbart sätt (jfr prop. 1976/77: 123 s. 119 samt LU 1977/78:5 s. 30 och 41).

Jag delar utredningens uppfattning att samma intresseavvägning inte bör göras när det gäller avbetalningsköp mellan näringsidkare. Som flera gånger

• Sida 64
•  Original

Prop. 1977/78:142 64

tidigare har framhållits rör det sig här ofta om stora krediter. Avbetalnings- säljarna har därmed typiskt sett ett helt annat intresse än vid konsumentköp inte bara av att köparen fullgör sin betalningsskyldighet utan även av att kreditsäkerheten så långt möjligt bevaras. Som utredningen har föreslagit bör den nya avbetalningsköplagen därför lämna möjlighet åt säljaren att kräva betalning i förtid. om köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhetsrätt. Med hänsyn till de risker för säljaren som det kan innebära om köparen trots vanvård e. (1. får fortsätta att disponera över varan utan att ha erlagt full betalning för denna. har jag också funnit mig böra biträda utredningens förslag att även ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande direkt på grund av att säljarens säkerhetsrätt har äventyrats.

4.2.3 Köparens räl! att avvärja skr/dighet att betala i förtid och årerragande

Enligt Zå andra stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen gäller att säljaren inte får kräva betalning i förtid eler återta godset på grund av köparens betalningsdröjsmål. om köparen efter utgången av fjortondagars- fristen men innan godset återtas erlägger det belopp som han har underlåtit att betala i rätt tid jämte ränta samt ersätter alla kostnader som säljaren har måst vidkännas i anledning av dröjsmålet. Som en ytterligare förutsättning gäller att utkrävande av sådan påföljd för betalningsdröjsmålet skulle vara obilligt med hänsyn till att detta berott på att köparen till följd av sjukdom ellerarbetslöshet ellerav annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld har råkat i betalningssvårigheter. ] konsumentkreditlagen uppställs däremot inte något sådant villko'r för att köparen genom korrigerande betalning skall kunna avvärja återtagande eller förfallopåföljd. Enligt 16; konsumentkre- ditlagen är det tillräckligt att köparen innan varan återtas erlägger belopp. som inte har betalats i rätt tid.jämte ränta och ersättning för vissa kostnader som föranletts av ett tilltänkt återtagande.

Enligt utredningen bör i fortsättningen även utanför konsumentkreditom- rådet gälla att köparen genom korrigerande betalning skall kunna avvärja återtagande på grund av betalningsdröjsmål. oavsett orsaken till dröjsmålet. Härför bör enligt utredningen fordras att köparen innan varan återtas erlägger det belopp. som inte har betalats i rätt tid. jämte ränta och ersättning för säljarens kostnader i anledning av tilltänkt återtagande. Det kan särskilt anmärkas att kostnadsersättning enligt förslaget. till skillnad från vad som gäller enligt konsumentkreditlagen . skall innefatta även ersättning för säljarens eventuella kostnader i rättegång som har syftat till dom på säljarens rätt att återta varan.

En fråga som enligt utredningen däremot bör lämnas oreglerad i en ny avbetalningsköplag är huruvida köparen genom korrigerande betalning skall kunna avvärja även en avtalad förfallopåföljd. Denna fråga får enligt utredningen i förekommande fall i stället bedömas med tillämpning av den

• Sida 65
•  Original

Prop. 1977/78:142 65

förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 & avtalslagen .

Utredningens nu ifrågavarande förslag har lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Även enligt min mening bör den nya avbetalningsköplagen ge köparen möjlighet att avvärja påföljd av ett kvalificerat betalningsdröjsmål. oavsett vad detta har berott på. Såsom utredningen har anfört får en sådan ordning anses innebära en rimlig avvägning mellan säljarens och köparens intressen även om de är näringsidkare. Jag kan emellertid inte biträda utredningens förslag att de nya reglerna i denna del skall inskränkas till att avse endast rätt för köparen att hindra återtagande. Om en korrigerande betalning inte därjämte hindrar att säljaren med åberopande av en förfalloklausul kräver ut köparens hela återstående skuld enligt köpeavtalet. synes reglerna bli av ringa värde för köparen. Ett sådant krav torde nämligen oftast leda till att ett återtagande inom kort aktualiseras på nytt.

Jag anser alltså att köparen genom en korrigerande betalning bör kunna avvärja såväl förfallopåföljd som återtagande på grund av ett kvalificerat dröjsmål. För att säljarens berättigade intressen skall tillgodoses föranleder detta emellertid att kraven på den korrigerande betalningen bör bestämmas på ett något annat sätt än enligt utredningens förslag. Såsom utredningen har påpekat följer nämligen av förslaget att köparen för att avvärja återtagande inte skulle vara skyldig att ersätta t. ex. säljarens kostnader i inledd rättegång om utkrävande av förfallopåföljd för dröjsmålet. Enligt min mening bör i stället föreskrivas att köparens korrigerande betalning föratt medföra den här diskuterade verkan måste omfatta. förutom belopp som inte har betalats i rätt tid jämte ränta. ersättning för i princip säljarens alla kostnader i anledning av dröjsmålet. Detta stämmer överens med vad som gäller enligt den nuvarande avbetalningsköplagen.

4.2.4 Köparens rätt att betala i förtid

Den nuvarande avbetalningsköplagen ger köparen en ovillkorlig rätt att fullgöra sin betalningsskyldighet mot säljaren i förtid. Bestämmelser härom finns i 6 & första och tredje styckena. Första stycket avser den situationen att säljaren har yrkat att återfå godset. Köparen kan då på en gång betala allt vad säljaren skulle kunna tillgodoräkna sig vid ett återtagande. Efter sådan betalning får godset ej återtas. Om köparen i annat fall vill betala i förtid har han rätt till detta enligt tredje stycket.

Enligt 12.5 första stycket konsumentkreditlagen gäller att köparen vid kreditköp alltid har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid. Med skuld avses här återstoden av kreditfordringen. Genom sådan betalning upphör rätten att återta varan med stöd av förbehåll om återtaganderätt. Det bör anmärkas att kreditgivaren enligt konsumentkreditlagen inte först får på annan fordran avräkna belopp som köparen erlägger för avräkning på kreditfordringen.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1977/78:142 66

Utredningen har föreslagit att köparen även enligt en ny avbetalningsköp- lag ges rätt att befria sig från säljarens återtaganderätt genom betalning i förtid. Sådan betalning föreslås kunna ske när som helst innan varan återtas. Säljaren bör enligt utredningen dock inte vara skyldig att avstå'från sin säkerhet utan full kompensation. Utredningen föreslår därför att den förtida betalningen måste avse allt som säljaren skulle kunna tillgodoräkna sig vid ett återtagande.

Utredningens förslag har i sakligt hänseende lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. En remissinstans — RSV — har dock i sitt yttrande särskilt anmärkt att bestämmelserna om köparens rätt till betalning i förtid bör utformas på samma sätt som i konsumentkreditlagen.

För egen del anser jag att köparen enligt den nya avbetalningsköplagen. liksom f. n.. bör ha rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid. Härigenom får köparen möjlighet att när som helst förvärva definitiv äganderätt till varan. Med hänsyn till den reduktion av kreditkostnaden som. enligt vad jag kommer att föreslå i det följande. skall ske vid betalning i förtid kan köparen utnyttja rätten till förtidsbetalning också för att på rimliga villkor frigöra sig från en avbetalningskredit som han anser oförmånlig i kostnadshänse- ende.

lenhetlighetens intresse bör den nya avbetalningsköplagens bestämmelser om köparens rätt att betala i förtid ges samma utformning som i konsument- kreditlagen. Det bör alltså föreskrivas att köparen alltid har rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid. 1 normalfallet. dvs. om köparen tidigare har skött sina betalningar. har säljaren inte någon annan fordran mot köparen som här är av intresse än återstoden av kreditfordringen. Om emellertid köparen skulle ha ådragit sig annan skuld till säljaren som har med köpet att göra. t. ex. skyldighet att betala dröjsmålsränta eller ersättning för säljarens kostnader i anledning av betalningsdröjsmål. kan säljarens berättigade intresse av att få betalt för sådan fordran innan återtaganderätten upphör tillgodoses genom att han får möjlighet att i första hand avräkna erlagd betalning på denna fordran. Till hithörande frågor återkommerjag i ett följande avsnitt-. Jag skall där även ta upp frågan om säljarens rätt att i första hand avräkna erlagd betalning på sådan säljarens fordran som avser ersättning för reparation av varan o. (1.

4.3 Avräkning vid förtidsbetalning

Den kredit som avbetalningsköparen erhåller medför praktiskt taget alltid kostnader för honom i form av s. k. avbetalningstillägg. gäldränta m. m. Hur stora kostnaderna blir beror bl. a. på kredittidens längd och kreditbeloppets storlek. Om köpet avslutas genom betalning i förtid. bör köparen ha anspråk på att få sin kostnad för krediten reducerad med hänsyn till att hela den avtalade kredittiden inte utnyttjas. Regler om sådan reduktion finns både i den nuvarande avbetalningsköplagen och i konsumentkreditlagen . De skall tillämpas såväl när köparen på eget initiativ betalar i förtid som när säljaren

• Sida 67
•  Original

Prop. 1977/78:142 67

med stöd av en förfalloklausul eller i samband med återtagande av varan utkräver betalning i förtid. Bl. a. i fråga om metoden att beräkna reduktionen råder emellertid väsentliga skillnader mellan de båda lagarna.

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen reduceras köparens skuld med tillämpning av en schablonregel. Denna innebäri huvudsak att säljaren tillgodoräknas endast så stor del av de vid avräkningstillfället ännu ej förfallna posterna som godsets kontantpris utgör i förhållande till avbetal- ningspriset. Intresset av en ekonomiskt och matematiskt mera korrekt reduktion har här fått stå tillbaka för kravet på enkla och lättillämpade regler (jfr SOU 1950:42 s. 36 ff).

Kreditköpkommittén påpekade i sitt betänkande (SOU 1975:63) Konsu- mentkreditlag m. m. att bl. a. finansieringsföretagen hade gjort gällande att en mera genomarbetad metod för reduktionen skulle införas. Kommittén anslöt sig till detta önskemål och föreslog bestämmelser för avräkningen vid förtidsbetalning som till skillnad från avbetalningsköplagens schablonregel beaktade såväl kredittidens längd som kreditkostnadernas fördelning över kredittiden. Detta uttrycktes i kommitténs lagförslag så. att vid beräkning av kreditgivarens fordran från den obetalda delen av skuldbcloppet (kreditford- ringen) skulle avräknas den delav kreditkostnaden som hänförde sig till den ej utnyttjade kredittiden. Kreditgivaren skulle dock få tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggningen av krediten. om denna kostnad särskilt hade angetts i avtalet och inte var oskälig. Kommittén gav inte några närmare anvisningar om hur kostnadsreduktionen skulle räknas fram utan förutsatte att ändamålsenliga beräkningsmetoder skulle kunna utvecklas i samråd mellan den myndighet som skulle ha tillsyn över lagen och berörda näringsidkarorganisationer. Såsom en relativt enkel beräkningsmetod som gav godtagbara resultat angav kommittén dock den s.k. 78-rcgeln. Vid avräkning enligt denna regel proportionaliseras kreditkostnaderna direkt på det vid varje tidpunkt utestående kreditbeloppet enligt följande formel

R=tft+fj -C n(n+1) där

R =reduktionen av kreditkostnaden

t =återstående antalet amorteringar när förtidsbetalningen sker n = ursprungliga antalet amorteringar

C = kreditkostnaden.

1 den proposition som låg till grund för konsumentkreditlagen framhölls bl. a. att det naturligtvis i och för sig var önskvärt att avräkningen mellan parterna vid betalning i förtid kunde ske enligt regler som gav ett så rättvist resultat som möjligt. Det ansågs emellertid att de regler som kommittén hade föreslagit ofta kunde medföra alltför komplicerade beräkningar för att uppfylla kravet på nödvändig enkelhet. I propositionen föreslogs därför att

• Sida 68
•  Original

Prop. 1977/78:142 68

avräkningen i stället skulle ske enligt en schablonregel som innebar att den obetalda delen av kreditfordringen skulle minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgjorde i förhållande till den avtalade kredittiden. Kreditgivaren skulle dock alltid få tillgodoräkna sig uppläggningskostnad som var angiven i avtalet och inte var oskälig (se prop. 1976/77:123 s. 120 f och 175 ffl

Vid riksdagens behandling av propositionen ansåg sig lagutskottet (LU 1977/78:5 s. 31—39) inte kunna godta förslaget om hur reduktionen av kreditkostnaden skulle gå till. då detta inte tog hänsyn till förhållandet mellan amorterat och icke amorterat belopp. Resultatet blev därför enligt utskottets mening från rättvisesynpunkt mindre tillfredsställande. Från den synpunk- ten ansågs inte heller avbetalningsköplagens schablonregel nöjaktig. Det bör här inskjutas att såväl den bestämmelse som hade föreslagits i propositionen som avbetalningsköplagens regel praktiskt taget alltid gynnar köparen. om de jämförs med en matematiskt korrekt beräkningsmetod.

Efter att ha inhämtat lagrådets yttrande föreslog utskottet för sin del avräkningsbestämmelser som närmare anslöt till kreditköpkommitténs förslag. Utskottsförslaget bifölls av riksdagen. Bestämmelserna om avräk- ningen fick därmed det innehåll som numera framgår av 13 ;" konsument- kreditlagen. Enligt denna bestämmelse skall vid beräkningen av kreditgiva- rens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med den delav kreditkostnaden som enligt beräkningsgrunder. som står i överensstämmelse med god sed på marknaden. är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. Vidare upptas i paragrafen dels en särskild regel för det fall att förtidsbetalning sker på annan tid än avtalad förfallodag. dels den i propositionen föreslagna bestämmelsen om kreditgivarens rätt att tillgodoräkna sig uppläggningskost— nad.

Det centrala i 13; konsumentkreditlagen är föreskriften att den del av kreditkostnaden skall avräknas som är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. Paragrafen anger här själva principen för reduktionen. Den ger emellertid visst utrymme för användning av skilda beräkningsmetoder som kan leda till sinsemellan olika resultat. I detta hänseende framgår av lagutskottets betänkande i huvudsak följande.

En avräkningsmetod som står i överensstämmelse med den i 13 ;" angivna principen är att reduktionen baseras på den verkliga räntekostnaden. Denna metod ger ett matematiskt exakt resultat men är komplicerad och svår att tillämpa i praktiken. Enligt utskottet är avräkning med tillämpning av den s. k. 78-regeln i allmänhet att föredra i konsumentkreditsammanhang. Utskottet underströk emellertid. samtidigt att det enligt dess mening är invändningsfritt. om parterna i konkreta fall tillämpar den besvärligare men samtidigt mer korrekta räntemetoden.

Enligt utskottet synes avräkning enligt 78-rege1n ge ett resultat som nära överensstämmer med det matematiskt korrekta. i vart fall vid krediter av den storlek som normalt förekommer i konsumentkreditsammanhang. En

• Sida 69
•  Original

Prop. 1977/78:142 69

förutsättning för detta är emellertid att krediten amorteras löpande med jämna tidsmellanrum och lika stora belopp under hela kredittiden. Vid avvikelser härifrån ger 78-regeln inte ett matematiskt helt tillfredsställande resultat. och regelns användbarhet minskar ju större oregelbundenheterna blir. Bestämmelsen i 13 så ger emellertid utrymme för att i sådana fall även andra beräkningssätt används.

Eftersom 13% konsumentkreditlagen sålunda anger endast själva prin- cipen för reduktionen av kreditkostnaden finns det behov av råd och vägledning för dess tillämpning i det praktiska affärslivet. Härom har lagutskottet i sitt betänkande uttalat att det får ankomma på konsument- verket i dess egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen att i samarbete med berörda näringslivsorganisationer tillgodose detta behov. Detta kan enligt utskottet lämpligen ske genom att avräkningstabeller. grundade på 78-regcln. och andra anvisningar utarbetas. Avsikten att tillämpningen i huvudsak skall grundas på anvisningar av detta slag har kommit till uttryck genom hänvisningen i paragrafen till beräkningsgrunder som står i överensstäm- melse med god sed på marknaden.

Även en ny avbetalningsköplag som skall gälla utanför konsumentkredit- området bör ge köparen rätt att få sin kostnad för krediten reducerad om uppgörelse sker i förtid. Kreditköputredningen har också lagt fram förslag till regler i detta ämne. Dessa bygger emellertid i huvudsak på det tidigare redovisade förslaget i propositionen angående konsumentkreditlagen . Med hänsyn till att detta förslag inte antogs av riksdagen anser jag mig här böra lämna utredningens förslag åt sidan.

De regler som har tagits upp i 13 & konsumentkreditlagen kan medföra att avräkningsmetoder. som har betecknats som komplicerade och svåra att tillämpa. kan komma till användning om kreditgivaren begär det. Av lagutskottets tidigare nämnda betänkande framgår emellertid att riksdagen har haft sin uppmärksamhet riktad på de olägenheter som kan vara förknippade med bestämmelserna men ansett nackdelarna vara av så underordnad praktisk betydelse att intresset av att ge möjlighet till ekono- miskt och matematiskt korrekta avräkningar har fått väga över. Detta intresse gör sig självfallet än starkare gällande vid avbetalningsköp mellan näringsidkare. bl.a. med hänsyn till att det här ofta är fråga om betydligt större krediter. Det bör därför inte komma i fråga att den nya avbetalnings- köplagen . som i första hand tar sikte på köp mellan näringsidkare. i det nu diskuterade hänseendet skulle ge sämre möjligheter för säljaren än konsu- mentkreditlagen.

Jag anser att den nya lagen i likhet med konsumentkreditlagen endast bör ange själva principen för reduktionen av kreditkostnaden. Denna princip ger utrymme för olika avräkningsmetoder. Hit hör avräkning som bygger på den verkliga räntekostnaden samt under vissa förutsättningar avräkning enligt 78-regeln. Med tanke på att de olika möjliga beräkningsmetoderna för många torde framstå som komplicerade och valet mellan dem svårt behövs det även

• Sida 70
•  Original

Prop. 1977/78:142 70

utanför konsumentkreditområdet anvisningar. för den praktiska tillämp- ningen. Jag anser mig kunna utgå från att berörda näringsidkarorganisationer kommer att ta fram avräkningstabeller och andra hjälpmedel samt utfärda rekommendationer för deras användning i olika fall. Sådana anvisningar torde bli faktiskt normbildande för köp mellan näringsidkare. Med hänsyn till detta bör i den nya avbetalningsköplagen. liksom i konsumentkreditlagen . anges att principen för avräkning mellan parterna får sin närmare utformning genom vad som är god sed på marknaden.

Jag föreslår alltså att i den nya avbetalningsköplagen tas in bestämmelser om avräkningen vid förtidsbetalning. enligt vilka vid beräkning av säljarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen skall minskas med den delav kreditkostnaden som enligt beräkningsgrunder. som står i överensstämmelse med god sed på marknaden. är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. 1 överensstämmelse med vad som gäller enligt konsumentkreditlagen bör säljaren vid avräkningen dock alltid få tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggningen av krediten. om denna kostnad särskilt anges i parternas avtal och inte är oskälig.

Som jag tidigare har nämnt finns det i 13% konsumentkreditlagen en särskild regel för det fall att förtidsbetalning sker på annan tid än avtalad förfallodag. Vid tillämpningen av konsumentkreditlagens regler om avräk- ningen vid förtidsbetalning skall i sådant fall den ej utnyttjade kredittiden räknas från första förfallodagen efter betalningen. Bestämmelsen har utfor- mats efter förebild av 6å tredje stycket andra meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen. Den är föranledd av önskemålet att hindra att köparen får en alltför förmånlig avräkning. om han förtidsbetalar sin skuld strax innan en amortering förfaller ti11 betalning. Att bestämmelsen har tagits upp i konsumentkreditlagen . trots att den innebär ett avsteg till konsumentens nackdel från principen om matematisk rättvisa mellan parterna. får ses mot bakgrund av att avräkning enligt 78-regeln har avsetts bli det normala förfarandet på konsumentområdet. Som framgår av den förut redovisade formeln har nämligen vid tillämpningen av 78-regeln antalet återstående amorteringar direkt betydelse för resultatet av avräkningen.

När det gäller köp mellan näringsidkare finns det knappast anledning att ge något särskilt företräde åt 78-regeln. Såväl näringslivets experter i kreditköp- utredningen som flertalet remissinstanser på näringslivssidan har förordat att avräkningen vid förtidsbetalning i näringsidkarförhållanden i första hand baseras på en beräkning av den verkliga eller effektiva räntan. Med en sådan beräkningsmetod behövs inte någon särskild regel beträffande förtidsbetal- ning som sker på annan tid än avtalad förfallodag.

Som jag förut antydde kan det befaras att de nu föreslagna avräkningsreg- lerna kan komma att vålla vissa tillämpningsproblem. inte minst vid handräckning för återtagande av vara innan kredittiden har löpt ut. Det är därför angeläget att avtalen om avbetalningsköp i fortsättningen upptar närmare bestämmelser om hur avräkningen vid förtida uppgörelse skall gå

• Sida 71
•  Original

Prop. 1977/78: 142 71

till. Detta torde kunna ske exempelvis i den formen att parterna i avtalet hänvisar till anvisningar som har utarbetats för viss bransch e. (1. I sista hand går det naturligtvis ut över parterna. om handräckningsförlarandet skulle komma att fungera mindre snabbt och smidigt än f. n. Jag anser mig därför kunna utgå från att parterna på olika sätt söker underlätta den praktiska tillämpningen av den nya reglerna. Jag räknar också med att riksskatteverket såsom centralmyndighet för kronofogdemyndigheterna kommer att biträda dessa med sammanställningar över gällande branschanvisningar och med tabeller och andra hjälpmedel för uträkningar enligt givna metoder.

I anslutning till vad som nu har anförts vill jag understryka att den nya lagen avses bli tvingande endast på det sättet att köparens befogenheter och förmåner enligt lagen inte får inskränkas genom avtal. Det finns alltså inte något hinder mot att man t. ex. för vissa branscher. där önskemålet om enklare avräkningsregler dominerar. utformar avtalsformulär som innehåller mera schablonartade avräkningsregler. under förutsättning att köparen inte härigenom sätts i en sämre ställning än som följer av lagens regler (jfr LU 1977/78:5 s. 38). Säljaren kan också i det enskilda fallet. genom avtalet eller i exempelvis en handräckningssituation. till köparens förmån avstå från tillämpningen av mera invecklade avräkningsregler.

4.4 Avräknings- och kopplingsförbehåll

En särskild typ av avtalsvillkor som behandlas i den nuvarande avbetal- ningsköplagen är 5. k. kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll. Med kopplingsförbehåll avses ett villkor enligt vilket köparens rätt till det köpta godset görs beroende av att köparen fullgör även annan förpliktelse än som åligger honom enligt avbetalningsköpet. Detta innebär att säljaren kan utnyttja sin rätt att återta godset om köparen åsidosätter sådan annan förpliktelse och att säljaren vid ett återtagande, oavsett på vilken grund detta sker. ur godsets värde får tillgodt'tgöra sig ersättning även för en fordran som avses med kopplingsförbehållet. Med avräkningsförbehåll åsyftas ett avtals- villkor som ger säljaren rätt att bestämma på vilken fordran en betalning från köparen skall avräknas när säljaren har mer än en fordran mot köparen.

Enligt 8 ;" avbetalningsköplagen förbjuds i princip att kopplingsförbehåll används vid avbetalningsköp. Undantag görs dock för det fallet att ett kopplingsförbehåll avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende på godset. lnte heller avräkningsförbehåll får förekomma annat än då det avser ersättning för reparation e. d. Förbehåll som strider mot dessa regler är utan verkan.

Beträffande effekterna av att kopplings- och avräkningsförbehåll sålunda i viss omfattning tillåts vid avbetalningsköp kan framhållas följande. Enligt 2 & avbetalningsköplagen krävs det föratt säljaren skall få utkräva förfallopåföljd eller återta varan ett kvalificerat betalningsdröjsmål från köparens sida. Dessa bestämmelser gäller inte beträffande sådan fordran på ersättning för repara-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1977/78:142 72

tion e. (1. som omfattas av ett giltigt kopplingsförbehåll. I fråga om förutsättningarna för utkrävande av förfallopåföljd eller återtagande vid dröjsmål med betalning av sådan fordran råder sålunda i princip avtalsfrihet (jfr Eklund—Nordström. Lagen om avbetalningsköp. 1957. s. 83). Detta innebär naturligtvis en viss försvagning av köparens skydd. Å andra sidan kan säljaren inte utnyttja den enkla och snabba handräckningsvägen för att återta en vara på grund av dröjsmål med betalningen av kopplad fordran. Detta följer av bestämmelsen i 11 % första stycket avbetalningsköplagen. Vill säljaren återta varan på grund av dröjsmål som nyss nämndes. måste han sålunda väcka talan vid domstol om att återfå den (jfr Eklund—Nordström. &. a.. 5. 83 1). Om säljaren mot köparen har både en fordran enligt själva avbetalningsköpet och en fordran för reparation eller annan åtgärd beträf- fande varan kan säljaren emellertid med stöd av ett avräkningsförbehåll i första hand avräkna alla inbetalningar på den senare fordringen. llar köparen inte tillräckliga medel för att i tid betala båda fordringarna. kan säljaren härigenom åstadkomma att köparen råkar i kvalificerat dröjsmål med betalningen av fordringen enligt avbetalningsköpet och på grund härav återta varan med anlitande av handräckning. Om fordringen för reparation c. d. då inte är fullt betald kan säljaren, som tidigare nämnts. tillgodoräkna sig denna fordran vid återtagandet.

Genom konsumentkreditlagen utesluts helt användningen av kopplings- förbehåll som innebär att återtaganderätten kan utnyttjas som säkerhet för annan fordran än kreditfordringen. Enligt 15 %andra stycket konsumentkre- ditlagen gäller sålunda att endast kvalificerat dröjsmål med betalningen av kreditfordringen får åberopas som grund för återtagande. Vid återtagande får kreditgivaren tillgodoräkna sig endast obetald del av kreditfordringen samt dröjsmålsränta och ersättning för vissa kostnader. Vidare gäller enligt 14% konsumentkreditlagen att kreditgivaren inte får först på annan fordran avräkna belopp. som köparen erlägger för avräkning på kreditfordringen vid kreditköp. Detta innebär att inte heller avräkningsförbehåll kan komma till användning vid konsumentkreditköp. Beträffande motiven för att varje möjlighet till koppling sålunda har avvisats kan hänvisas till prop. 1976/ 77:123 s. 123—125 (jfr även LU 1977/78:5 s. 42 f).

Enligt kreditköputredningen kan det vid avbetalningsköp mellan närings- idkare inte anses typiskt sett oskäligt att säljaren får utnyttja kopplings- och avräkningsförbehåll i den utsträckning som f. n. är tillåten enligt avbetal- ningsköplagen. Totalförbudet i konsumentkreditlagen har emellertid gett utredningen anledning att mot bakgrund av mera principiella synpunkter föreslå en inskränkning av de nuvarande kopplingsmöjligheterna vid avbe- talningsköp utanför konsumentområdet. Utredningen framhåller att förbe- hållet om återtaganderätt har sitt berättigande för att säljaren skall kunna säkerställa betalningen av köpeskillingen. Mot den bakgrunden saknas det enligt utredningens mening anledning att låta säljaren få täckning även för annan fordran med stöd av ett återtagandeförbehåll. Utredningen har därför

• Sida 73
•  Original

Prop. 1977/78:142 73

föreslagit att ett återtagande inte skall kunna utlösas genom ett kopplings- förbehåll. Enligt utredningen finns det däremot inte skäl att hindra använd- ningen av avräkningsförbehåll som avser fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan. Ett avräkningsförbehåll bör emellertid inte få leda till att fordran för reparation e. (1. tillgodoräknas säljaren vid återtagande av varan.

Utredningens tre experter från näringslivet anser i sitt särskilda yttrande att kopplingsförbehåll även i fortsättningen skall tillåtas i samma omfattning som enligt den gällande avbetalningsköplagen. Enligt experterna har detta större betydelse i dag än när de nuvarande reglerna kom till. bl. a. på grund av att kostnaderna för reparationer och underhåll numera är högre i förhållande till varornas pris. Om möjligheterna att använda kopplingsförbehåll slopas kan det enligt experterna medföra risk för att motiverade reparationer o. (1. inte vidtas eller att de skjuts upp. Experterna framhåller även att utredningen inte har redovisat att några olägenheter har uppkommit i samband med avbetalningsköp mellan näringsidkare till följd av gällande reglering.

Det stora flertalet remissinstanser. främst företrädare för näringslivets intressen. har anslutit sig till den uppfattning som har redovisats av experterna från näringslivet. Från något håll har påpekats att det framstår som inkonsekvent att förbjuda kopplingsförbehåll men tillåta avräkningsför- behåll beträffande reparationsfordringar o. d.

För egen del vill jag framhålla att de skäl som vid konsumentkreditlagens tillkomst anfördes för att avskaffa användningen av kopplingsförbehåll vid konsumentkreditköp i stor utsträckning gör sig gällande även såvitt avser avbetalningsköp mellan näringsidkare. Liksom utredningen anser jag det också riktigt att återtaganderätten i princip får användas endast för att säkerställa säljarens rätt till betalning enligt själva avbetalningsköpet. Jag vill emellertid erinra om att jag i det föregående ( avsnitt 4.2 ) har framhållit att säljaren därmed också har ett berättigat intresse av att varan hålls i ett sådant skick att säljarens säkerhet inte äventyras. Detta kan underlättas.om säljaren får viss möjlighet att utnyttja varans värde för att säkerställa fordringar på ersättning för reparationer. underhåll o. (1. Man kan inte heller bortse från att en sådan ordning i en del fall kan vara till direkt fördel för köparen genom att han lättare än annars kan få reparationsåtgärder rn. m. utförda på kredit.

Redan utredningens förslag i fråga om avräkningsförbehåll innebär en praktiskt betydelsefull inbrytning i principen att återtaganderätten bör säkerställa endast rätten till betalning enligt själva avbetalningsköpet. Som har framgått tidigare har detta förslag i och för sig godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.

Mot bakgrund av vadjag nyss anförde och med hänsyn till remissutfallet i övrigt anserjag emellertid att man bör kunna gå ett steg längre. när man nu befinner sig utanför konsumentkreditköpens område. Enligt min mening bör säljaren sålunda inte endast få rätt att åberopa ett avräkningsförbehåll i den omfattning som utredningen har föreslagit. Har ett sådant förbehåll uppställts

• Sida 74
•  Original

Prop. 1977/78:142 74

i fråga om fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan. bör säljaren också få tillgodoräkna sig sådan fordran när varan återtas. En sådan ordning synes mera följdriktig än den som utredningen har föreslagit. Om säljaren tillåts att i första hand avräkna kontant betalning på reparationsfordringar o. d., kan det: framstå som svårförståeligt att han inte skulle ha en motsvarandemöjlighet när köparen erlägger ”betalning" genom att varan återtas.

Med den nu föreslagna lösningen finns det emellertid inte tillräcklig anledning att i fortsättningen behålla säljarens nuvarande möjlighet att förbehålla sig rätt att återta varan vid dröjsmål med betalning av reparations- fordringar o. (1. Som framgår av den tidigare redogörelsen kan denna rätt f. n. inte göras gällande handräckningsvis. och någon lagändring härvidlag har inte ifrågasatts. Kopplingsrätten framstår då som föga betydelsefull från praktisk synpunkt vid sidan av säljarens möjlighet att i första hand avräkna betalning på reparationsfördringar o.d. samt att tillgodoräkna sig sådana fordringar i samband med ett återtagande. [ likhet med utredningen anserjag därför att den nya avbetalningsköplagen inte bör lämna utrymme för att använda sådana direkta kopplingsförbehåll.

4.5 Uppgörelsen vid återtagande

Både den nuvarande avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen föreskriveratt avräkning skall ske mellan parterna om säljaren (kreditgivaren) vill utnyttja sin rätt att återta en vara. Avräkningsreglerna är tillämpliga såväl vid uppgörelse utan myndighets medverkan som när varan återtas genom handräckning eller domsverkställighet. Bestämmelserna om vad köparen och säljaren skall tillgodoräknas bygger i princip på tanken att säljaren (kreditgi- varen) skall försättas i samma ekonomiska läge som om köpet rätteligen hade fullgjorts vid den tidpunkt då återtagandet sker. Köparen tillgodoräknas sålunda varans värde vid återtagandet. Säljaren (kreditgivaren) tillgodoräknas den obetalda delen av sin fordran enligt köpet med viss reduktion. eventuell dröjsmålsränta— enligt konsumentkreditlagen maximerad till viss räntesats — samt kostnader för återtagandet enligt vissa närmare föreskrifter. Enligt avbetalningsköplagen tillgodoräknas säljaren emellertid desutom fordran på ersättning för reparation c. d. beträffande godset. under förutsättning att avtalet innehåller kopplingsförbehåll avseende sådan fordran.

Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren (kreditgivaren). får varan enligt båda lagarna återtas endast om mellanskill- naden betalas till köparen eller. om varan har värderats av utmätningsman. nedsätts hos denne.

Fördel fall att avräkningen i stället resulterari ett saldo till säljarens förmån får denne enligt avbetalningsköplagen kräva ut mellanskillnaden (restskul— den) men inte mer. Enligt konsumentkreditlagen gäller däremot ett princi— piellt förbud för kreditgivaren att kräva ut restskulden. Förbudet gäller dock

• Sida 75
•  Original

Prop. 1977/78:142 75

inte i det undantagsfallet att varan har utsatts för betydande värdeminskning genom vanvård från köparens sida.

Kreditköputredningens förslag till bestämmelser i en ny avbetalningsköp- lag om uppgörelsen mellan parterna vid återtagande innebär till väsentlig del att den nuvarande avbetalningsköplagens regler anpassas till konumentkre- ditlagen. Köparen skall enligt förslaget tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. beräknat efter viss grund. Säljaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter den förut behandlade reduktionen av kreditkostnaden (se avsnitt 4.3 ovan) samt i förekommande fall dröjsmåls- ränta. Enligt utredningen bör utanför konsumentkreditområdet inte gälla någon särskild begränsning av räntesatsens storlek. Vidare har utredningen föreslagit att säljaren skall få tillgodoräkna sig närmare angivna kostnader för återtagandet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrivs i konsumentkreditlagen och i den nuvarande avbetalningsköplagen. Grundas återtagandet på dom varigenom köparen har förpliktats att utge varan skall säljaren enligt förslaget få tillgodoräkna sig även obetald ersättning för rättegångskostnad enligt domen. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i konsumentkreditlagen. Ger avräkningen till resultat att en restskuld - uppkommer för köparen skall säljaren enligt förslaget ha rätt att kräva ut denna men inte mer.

Utredningens förslag har i de nu berörda delarna tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

För egen del harjag redan tidigare anslutit mig till utredningens förslag i fråga om säljarens rätt att utkräva eventuell restskuld (se avsnitt 4.1 ovan). Även iövrigt kanjag i huvudsak biträda förslaget till regler om avräkningen mellan parterna när återtagande sker. Jag anser dock att det är överflödigt att föreskriva att säljaren. när återtagandet grundas på dom. får tillgodoräkna sig fordran på rättegångskostnad enligt domen. Det är här fråga om en domfäst och exigibel fordran som säljaren kan kvitta mot ett eventuellt saldo köparen till godo. Av vad jag har anfört i det föregående avsnittet (4.4) följerå andra sidan att de av utredningen föreslagna bestämmelserna bör kompletteras med en föreskrift att säljaren också får tillgodoräkna sig sådan fordran på ersättning för reparation c. (I. som omfattas av ett avräkningsförbehåll.

En särskild fråga som har tagits upp av utredningen gäller hur man bör förfara vid avräkningen. om säljaren för att kunna återta varan måste betala en skuld som köparen har till tredje man. Köparen kan t. ex. ha lämnat varan för reparation under sådana förhållanden att den som har verkställt reparationen har retentionsrätt. dvs. rätt att hålla kvar varan- som säkerhet för sin fordran på ersättning. Måste säljaren då för att få ut varan betala köparens reparationsskuld bör detta enligt utredningen beaktas genom avdrag på varans värde vid avräkningen. Detsamma bör enligt utredningen gälla när. retentionsrätt utövas för _andra fordringar än reparationsfordringar och säljaren måste betala sådan fordran för att kunna återta varan. Utredningens förslag motsvarar vad som har ansetts böra gälla enligt den nuvarande

• Sida 76
•  Original

Prop. 1977/78:142 76

avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen (se prop. 1976/77: 123 s. 181 f).

En liknande fråga kan uppkomma på grund av att fordon" inte får brukas. om förfallen vägtrafikskatt (fordonsskatt eller kilometerskatt) för det löpande och det närmast föregående skatteåret inte har erlagts. se 16 och 21 && vägtrafikskattelagen (19732601). I sådant fall bör enligt utredningen avdrag göras på fordonets värde vid återtagandet med hänsyn till att inbetalning måste göras om fordonet skall få användas (jfr prop. l974zl64 s. 32). Har säljaren återtagit ett fordon efter avräkning med avdrag för obetald skatt men blir det sedermera köparen såsom förutvarande ägare av fordonet som betalar in skattebeloppef (jfr 75 vägtrafikskattelagen ). bör köparen enligt utred- ningen anses få en däremot svarande återkravsrätt mot säljaren inom ramen för det avdrag som skett på fordonets värde vid återtagandet.

Utredningens överväganden i dessa frågor har biträtts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Vissa kritiska synpunkter har emellertid framförts i yttrandena från RSV och några kronofogdemyndighe- ter. Såvitt gäller köparens vägtrafil:;skatteskulder anser sålunda RSV och ett par kronofogdemyndigheter att dessa bör beaktas vid avräkningen endast om säljaren senast vid återtagandet erlägger skatten. RSV ifrågasätter dock om det inte vore rimligt att medge säljaren visst anstånd härmed men ändå beakta skatteskulden vid avräkningen. om skulden uppgår till särskilt stort belopp och köparen annars skulle få ett saldo sig till godo. Några kronofog- demyndigheter ställer sig avvisande till att säljarens betalning av köparens reparationSskulder e. d. till tredje man eller av köparens vägtrafikskatteskul- der skall behandlas som en ”dold” post vid avräkningen och anser att sådan betalning i stället bör öppet tillgodoräknas säljaren som en kostnad för återtagandet eller som en särskild avräkningspost.

För egen del harjag kommit fram till att de frågor som här diskuteras bör lösas genom uttryckliga lagregler och inte enbart genom motivuttalanden. Under remissbehandlingen har nämligen framkommit att nuvarande praxis hos kronofogdemyndigheterna inte torde vara fullt enhetlig och att det i någon mån råder delade meningar om vad som bör gälla på de ifrågavarande punkterna.

Jag anser det vara klart att säljaren i samband med ett återtagande bör på något sätt få tillgodoräkna sig att han har varit tvungen att betala köparens skulder till tredje man som har retentionsrätt i varan. Detsamma bör gälla om säljaren måste betala köparens skuld avseende t. ex. vägtrafikskatt för att varan efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt.

De betalningar som här avses kan ibland uppgå till betydande belopp. En reglering i avbetalningsköplagen av säljarens rätt att i samband med ett återtagande tillgodoräkna sig sådana betalningar bör emellertid begränsas till en rätt försäljaren att avräkna dem mot ett saldo köparen till godo som annars skulle ha uppkommit. Det saknas anledning att genom avbetalningsköplagen därutöver ta ställning till frågan i vad mån säljaren genom sin betalning får en

• Sida 77
•  Original

Prop. 1977/78:142 77

motsvarande fordran mot köparen. Med hänsyn härtill bör de nu aktuella betalningarna inte regleras i bestämmelserna om den vanliga avräkningen mellan parterna såsom poster som skall tillgodoräknas säljaren. Detta skulle kräva onödigt komplicerade regler. I stället bör frågan lösas genom ett undantag från principen att varan får återtas endast om säljaren erlägger sådan mellanskillnad till köparens förmån som- har uppkommit vid den obligatoriska avräkningen. Enligt undantagsföreskriften bör säljaren mot köparens tillgodohavande få avräkna sådan betalning av köparens skuld. som säljaren har varit tvungen att erlägga föratt kunna återta varan eller för att denna efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt.

Den nu föreslagna regeln innefattar inte något krav på att säljaren har betalat köparens hela skuld. t. ex. en vägtrafikskatteskuld. föratt han skall få återta varan. Det räcker att betalningen på skulden motsvarar köparens tillgodohavande. Med hänsyn härtill bör å andra sidan endast faktiskt fullgjord betalning kunna åberopas av säljaren. Om skulden inte hade existerat. hadeju säljaren ändock blivit tvungen att till köparen betala eller för hans räkning nedsätta ett motsvarande belopp för att kunna återta varan.

Motsvarande bestämmelser om kreditgivarens rätt att vid återtagande tillgodoräkna sig betalning av köparens skulder bör föras in i konsumentkre- ditlagen. Jag återkommer till detta i det följande.

4.6 Förfarandet vid återtagande. förbud mot utmätning. m. m.

Den nuvarande avbetalningsköplagen innehåller bestämmelser om handräckning för återtagande av avbetalningsgods och verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats återlämna vara som har sålts på avbetal- ning. Enligt konsumentkreditlagen får dessa bestämmelser i stor utsträck- ning tillämpning även på konsumentkreditköp med förbehåll om återtagan- derätt. Konsumentkreditlagens regler om handräckning m. m. innebär dock en del betydelsefulla avvikelser från motsvarande regler i avbetalningsköpla- gen.

Kreditköputredningen föreslår att den nuvarande avbetalningsköplagens regler om handräckning rn. m. — med de ändringar däri som skett i samband med konsumentkreditlagens tillkomst (SFS l977:982)— i huvudsak förs över till den nya avbetalningsköplagen. Utredningens förslag innehåller dock vissa sakliga och formella avvikelser från de nuvarande reglerna. Sålunda föreslås. efter mönster från konsumentkreditlagen. att ansökan om handräckning skall få göras endast om det beträffande köpet har upprättats en skriftlig handling som innehåller uppgifter om olika faktorer som har betydelse vid handräckningen. bl. a. kreditkostnaden. Vidare föreslår utredningen en regel som är avsedd att göra det lättare att bestämma huruvida den nya avbetalningsköplagens eller konsumentkreditlagens föreskrifter om hand- räckning skall tillämpas i ett enskilt fall. Enligt denna regel skall handräck- ning enligt den nya lagen inte få beviljas. om det finns påtaglig anledning

• Sida 78
•  Original

Prop. 1977/78:142 78

räkna med möjligheten att det ifrågavarande köpet faller under konsument- kreditlagen. [ lagtekniskt hänseende föreslås att en hänvisning i den nuvarande avbeterningsköplagen till 56. 59. 60 och 60 a åå utsökningslagen (l877z3l s. 1) ersätts med fullständiga bestämmelser'i den nya lagen.

De nya reglerna föreslås i samma. omfattning som reglerna i den nuvarande avbetalningsköplagen bli tillämpliga också på konsumentkreditköp med förbehåll om återtaganderätt.

För egen del kan jag i likhet med remissinstanserna ansluta mig till utredningens förslag i de flesta hänseenden. Beträffande vissa punkter fårjag dock särskilt anföra följande.

Som utredningen har föreslagit bör det för att säljaren skall få utnyttja handräckning fordras. att beträffande köpet har upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller. bl. a. uppgifter om kreditkostnaden för köpet. Detta torde få till följd att köparen praktiskt taget alltid kommer att erhålla skriftlig information om sin kostnad för krediten (jfr avsnitt 4 .l.2 ovan)

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen krävs att säljaren i ansökan om handräckning uppger bl. a. vad han fordrar i ränta. om han gör anspråk på sådan. Någon motsvarighet till den regeln finns inte vare sig i konsument- kreditlagen eller i utredningens förslag. Utredningen uttalar (betänkandet s. 115) att säljare som vill göra anspråk på dröjsmålsränta bör ha möjlighet att framställa yrkande härom senast vid återtagandeförrättningen samt att sådant yrkande får anses ha blivit framställt. om ett åberopat kontrakt innehåller bestämmelser om dröjsmålsränta (jfr även prop. l976/771l23 s. 182).

Vad utredningen sålunda föreslagit har under remissbehandlingen kritise- rats av RSV och några kronofogdemyndigheter. som befarar att onödiga praktiska problem skall uppstå. Om säljaren inte såsom f. n. framställer ränteyrkande redan i ansökningen om återtagande utan gör det först i samband med återtagandeförättningen kan det enligt dessa remissinstanser leda till att förrättningen inte kan genomföras iett sammanhang. Kronofog- demyndigheten kan vidare belastas med komplicerade ränteberäkningar trots att säljaren i praktiken kanske sak nar intresse av att kräva ut dröjsmålsräntan eller skulle nöja sig med ett lägre och på enklare sätt beräknat räntebelopp. De ifrågavarande remissinstanserna anser därför att det enligt den nya avbetal- ningsköplagen bör fordras att säljaren i sin ansökan uttryckligen anger vad han fordrar i dröjsmålsränta.

Enligt min mening finns det skäl att beakta de synpunkter av praktisk art som sålunda har förts fram. Jag förordar därför att både i den nya avbetalningsköplagen och i konsumentkreditlagen införs en föreskrift om att säljaren i ansökningen skall uppge vad han fordrar i dröjsmålsränta.

I det föregående ( avsnitt 4.4 och 4.5 ) har jag föreslagit att säljaren vid avräkningen i samband med återtagande skall få tillgodoräkna sig fordran på sådan ersättning för reparation e. (l. beträffande varan som omfattas av ett

• Sida 79
•  Original

Prop. 1977/78:142 79

avräkningsförbehåll. Det bör krävas att säljaren i ansökan om handräckning anger vad han fordrar i sådant hänseende.

Enligt den nuvarande avbetalningsköplagen gäller att handräckning inte får beviljas om köparen visar sannolika skäl att godset har sålts till oskäligt högt pris. Utredningen har föreslagit att denna regel. som saknar motsva- righet i konsumentkreditlagen (se prop. 1976/77:123 s. 135). skall föras över till den nya avbetalningsköplagen. Förslaget har godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. För egen del anserjag emellertid att bestämmelsen är överflödig i en lag som främst skall omfatta avbetalningsköp mellan näringsidkare. Den torde också kunna vålla praktiska svårigheter för kronofogdemyndigheten. Jag föreslår därför att bestämmelsen får utgå. I de fall där den till äventyrs kunde aktualiseras torde generalklausulen i 365 avtalslagen erbjuda köparen tillräckliga möjligheter att undgå oskäliga följder (jfr prop. 1975/76:81 s. 138).

Enligt utredningens förslag får beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. som härvid är sista instans. Part som är missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen skall emellertid vara oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Förslaget överens- stämmer i dessa delar med gällande rätt.

I remissyttrandena från bl. a. RSV och Föreningen Sveriges kronofogdar har anförts att överexekutors beslut i handräckningsärende i fortsättningen bör kunna överklagas. åtminstone i hovrätt. Som skäl härför åberopas bl. a. intresset av vägledning för rättstillämpningen.

Jag vill i denna fråga hänvisa till det arbete som f.n. pågår med en fullständig reformering av utsökningsrätten på grundval av förslag från lagberedningen. 1 det sammanhanget övervägs att avskaffa överexekutorsin- stitutionen. Om detta blir fallet. måste givetvis frågan om instansordningen i handräckningsärenden enligt avbetalningsköplagen tas upp. En näraliggande lösning är härvid att hovrätt görs till andra instans.-Den nu diskuterade frågan bör emellertid övervägas i det större sammanhang som utsökningsreformen utgör. Jag är därför inte beredd att nu föreslå någon ändring i gällande besvärsbestämmelser.

Som tidigare har nämnts föreslår utredningen att hänvisningen i den gällande avbetalningsköplagen till 56. 59. 60 och 60 a && utsökningslagen i den nya lagen skall ersättas med fullständiga bestämmelser av i sak samma innehåll som de ifrågavarande paragraferna i utsökningslagen . Dessa reglerar bl.a. vilken utmätningsman som är behörig i utsökningsärende samt vissa åtgärder av utmätningsman i sådant ärende.

Det kan förutses att utsökningsbalksreformen kommer att innebära vissa ändringar av de bestämmelser i utsökningslagen som har angetts nyss. På grund härav bör denna reform avvaktas innan frågan tas upp om att föra in motsvarande bestämmelser i den nya avbetalningsköplagen. Jag föreslår alltså att den nuvarande hänvisningen till utsökningslagen behålls t. v.

Enligt löä andra stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen får det

• Sida 80
•  Original

Prop. 1977/78:142 80

gods som har sålts genom avbetalningsköp inte utmätas för fordran på grund av köpet. En motsvarande bestämmelse finns i 23 & konsumentkreditlagen beträffande vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt.

Utredningen anser att ett utmätningsförbud bör gälla även enligt en ny avbetalningsköplag. Enligt förslaget får sålunda vara. som har sålts genom avbetalningsköp. inte utmätas för fordran på grund av köpet. Utredningen framhåller emellertid att utmätningsförbudet i den nuvarande avbetalnings- köplagen i ett rättsfall (NJA 1976 s. 128) inte har ansetts gälla efter det att kapitalskulden enligt ett avbetalningsköpekontrakt samt en uppkommen handräckningskostnad betalats. Utmätning av avbetalningsgodset ansågs då få ske för lagsökningskostnad på grund av köpet (jfr prop. 1976/77:123 5.362). Enligt utredningen bör detta avgörande vara vägledande när utmätningsför- budet utformas i en ny avbetalningsköplag. Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse om att detta förbud inte längre skall gälla. om kreditfordringen har betalats.

För egen del vill jag erinra om att den nu berörda frågan. som utredningen också påpekat. har diskuterats i propositionen med förslag till konsument- kreditlag (prop. 1976/77:123 s. 36l—364 och 373). Det framhölls där att det i konsumentkreditlagens regel om utmätningsförbud använda uttrycket "fordran på grund av köpet" inbegriper inte bara kreditfordringen utan också fordran på lagsökningskostnad o.d. som hänför sig till köpet. Inte heller på grund av sådan fordran kan alltså varan utmätas. Det är därvid utan betydelse om rätten att återta varan har gått förlorad på grund av att kreditfordringen helt eller till större delen har betalats. Dessa uttalanden föranledde inte någon erinran från riksdagens sida.

Enligt min mening bör utmätningsförbudet i den nya avbetalningsköp- lagen ha samma innebörd som i konsumentkreditlagen . Det ter sig föga tilltalande att säljaren. sedan återtaganderätten har upphört på grund av att kreditfordringen har betalats. genast skulle kunna få utmätning i varan för betalning av andra fordringar på grund av köpet. för vilka utmätning i varan inte kan ske så länge återtaganderätten gäller. Härtill kommer. när det gäller köp som faller under den nya avbetalningsköplagen. att mina förslag i fråga om avräkningsförbehåll ( avsnitt 4.4 ) innebär att säljaren med stöd av ett sådant förbehåll alltid i första hand kan avräkna köparens betalningar på andra fordringar på grund av köpet än kreditfordringen. Genom att utnyttja ett avräkningsförbehåll kan säljaren alltså vidmakthålla återtaganderätten intill dess samtliga fordringar på grund av köpet har betalats. Från köparens synpunkt innebär detta den fördelen att han vid eventuella betalningssvå- righeter är garanterad en uppgörelse enligt de tidigare berörda reglerna om avräkning mellan parterna vid ett återtagande. Mot den bakgrunden bör säljaren inte kunna genom avräkning på kreditfordringen. så att återtagan- derätten upphör. åstadkomma att varan får utmätas för fordran på grund av köpet. med de nackdelar som detta vanligen torde innebära för köparen.

Jag föreslår därför att vara som har sålts genom avbetalningsköp inte får

• Sida 81
•  Original

Prop 1977/78:142 81

utmätas för fordran på grund av köpet och att detta skall gälla även om rätten att återta varan har upphört på grund av att kreditfordringen har betalats.

4.7 Rätt att lösa tillbaka återtagen vara. vitesklausuler m. m.

Enligt både den gällande avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen har köparen rätt att inom fjorton dagar efter ett återtagande på vissa villkor lösa tillbaka den återtagna varan. Utredningen har ansett att en sådan rätt att oberoende av överenskommelse med säljaren återlösa varan inte längre bör gälla utanför konsumentkreditområdet. Förslaget har godtagits av alla remissinstanser utom en. som anser att den nuvarande regeln bör föras över till den nya lagen. För egen del ansluter jag mig till utredningens åsikt. Köparens möjligheter att genom korrigerande betalning avvärja återtagande, vilka förbättras genom den nya lagen (se avsnitt 4.2 ovan). samt möjlighe- terna till anstånd med handräckning och domsverkställighet bör ge köpare tttanför konsumentkreditområdet ett tillfredsställande skydd. Det torde för övrigt kunna antas att köparen i regel kan träffa överenskommelse med säljaren om att få lösa tillbaka en återtagen vara på villkor som motsvarar dem som föreskrivs i den nuvarande avbetalningsköplagen. Enligt dessa skall köparen till säljaren betala inte bara varans värde vid återtagandet utan även den restskuld som kan ha uppkommit vid avräkningen i samband med återtagandet.

Den nuvarande avbetalningsköplagens regler om att säljaren vid köparens betalningsdröjsmål får göra gällande särskild påföljd bara om ett betalnings- dröjsmål är på visst sätt kvalificerat avser inte endast förfallopåföljd och återtagande utan även särskild påföljd i form av t. ex. vite. Jag delar utredningens uppfattning att sådana andra särskilda påföljder inte behöver regleras i den nya avbetalningsköplagen. Detta har inte heller skett i konsumentkreditlagen (se prop. l976/772123 s. 122). Som utredningen har framhållit torde det även utanför konsumentkreditområdet vara tillfyllest att avtalsvillkor om sådana påföljder kan angripas med stöd av generalklausulen i 36 & avtalslagen . om de framstår som oskäliga. Detsamma gäller enligt min mening de avtalsvillkor om domstols behörighet att uppta tvist angående avbetalningsköp som f. n. regleras i 17 ;" andra stycket avbetalningsköpla- gen.

l konsumentkreditlagen finns inte någon motsvarighet till bestämmel- serna i den nuvarande avbetalningsköplagen om fall där flera föremål har sålts genom samma avbetalningsköp. Enligt utredningen bör sådana bestäm- melser kunna undvaras också i en ny avbetalningsköplag. Någon erinran mot detta har inte framställts under remissbehandlingen. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1977/78:142 82

4.8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Den nya avbetalningsköplagen bör träda i kraft samtidigt med konsument- kreditlagen.alltså den I januari 1979. De nya bestämmelserna bör emellertid äga tillämpning endast på avtal som har ingåtts sedan bestämmelserna har trätt i kraft. Detta torde stå i överensstämmelse med allmänna grunclsatser(jfr prop. l976/771123 s. 149) men bör likväl komma till uttryck i en särskild övergångsbestämmelse. Som utredningen har föreslagit bör vidare i en övergångsbestämmelse anges att. om det i lag eller författning förekommer hänvisning till eller om däri annars avses lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen. denna i stället skall tillämpas. Vad som har sagts nu bör självfallet gälla endast i den mån ett köp faller under den nya lagen.

4.9 Följdändringar i konsumentkreditlagen m. m.

Somjag har nämnt i avsnittet 4.5 bör i konsumentkreditlagen tas upp regler om att kreditgivaren i samband med återtagande får mot ett saldo köparen till godo. som kan ha uppkommit vid avräkningen mellan parterna. avräkna betalning på vissa köparens skttlder. Detta föranleder ett tillägg till 18,ä konsumentkreditlagen . Vidare bör. i enlighet med vad jag har anfört i avsnittet 4.6. bestämmelserna om handräckningsansökan i 20 å andra stycket konsumentkreditlagen kompletteras med föreskrift om att sådan ansökan skall innehålla uppgift om vad kreditgivaren fordrar i fråga om dröjsmåls- ränta.

Utredningen har föreslagit vissa följdändringar av formell natur i l7ä andra stycket och 22 & konsumentkreditlagen . Förslagen bör godtas. när det gäller 22 & dock med vissa justeringar som föranleds av mina ställningsta- ganden i avsnittet 4.6. Även utredningens förslag om ändring i 10 kap. lOå andra stycket brottsbalken bör genomföras. Ändringen behövs bl. a. därför att man under en övergångstid efter den nya avbetalningsköplagens ikraft- trädande har att räkna med förekomsten av köp som fortfarande faller under de äldre reglerna om avbetalningsköp.

5. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till '

1. lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl..

2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (19771981).

3. lag om ändring i lagen (l9'.-'7:984) om ändring i brottsbalken . Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1977/78:142 83

6. Specialmotivering 6.1 Förslaget till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. l %

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den motsvarar i sakligt hänseende l ä i utredningens förslag till avbetalningsköplag samt 1 & första. andra och fjärde styckena i den nuvarande avbetalningsköplagen.

När konsumentkreditlagen träder i kraft den 1 januari 1979 kommer det stora flertalet av de nuvarande avbetalningsköpen. nämligen konsumentkö- pen. att omfattas av den lagen. Den nya avbetalningsköplagen skall gälla endast för avbetalningsköp som inte faller under konsumentkreditlagen. Hit hör bl. a. köp där säljaren är privatperson och köparen näringsidkare.där båda parter är privatpersoner — förutsatt att krediten inte förmedlas av näringsid- kare som ombud för kreditgivaren — eller där båda parter är näringsidkare (jfr 1 & konsumentkreditlagen). Köp mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet har här den största praktiska betydelsen. Detta förhållande återspeglas i lagens rubrik samt i första stycket av förevarande paragraf.

1 förevarande paragrafsägs alltså att lagen gäller avbetalningsköp so'm sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen. Beträffande den sistnämnda lagens tillämp- ningsområde får hänvisas till prop. 1976/77: 123 s. 152—155. Här skall endast framhållas att fysisk person som är näringsidkare är att betrakta som konsument i konsumentkreditlagens mening när han handlar utanför sin yrkesmässiga verksamhet. Konsumentkreditlagen kan alltså vara att tillämpa på ett köp som en näringsidkare ingår i sin egenskap av privatperson. förutsatt att övriga förutsättningar för lagens tillämplighet är uppfyllda.

Den definition av avbetalningsköp som upptas i l å andra stycket är i sak densamma som återfinns i den nuvarande avbetalningsköplagen. Uttrycket "lösöre" har dock bytts ut mot den modernare termen "vara". Härmed avses fysiska föremål. inbegripet levande djur. Begreppet vara omfattar däremot inte byggnad på annans mark eller rättigheter av olika slag och inte heller aktier och andra värdepapper eller fast egendom (jfr prop. 1976/77:123 s. 158). Vidare talas i den föreslagna lagen inte om äganderättsförbehåll utan endast om förbehåll om återtaganderätt. Härmed avses villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan. om köparen inte fullgör sin del av avtalet. Ett sådant villkor kan emellertid formuleras på olika sätt, bl. a. som ett förbehåll om fortsatt ”äganderätt" för säljaren (jfr prop. 1976/77:123 s. 178).

För att ett avbetalningsköp i den nya lagens mening skall föreligga fordras liksom f. n. att betalningen skall erläggas i två eller flera avbetalningar. i lagen kallade poster. och att någon av posterna skall betalas sedan varan har lämnats ut till köparen. Huruvida någon. post skall erläggas dessförinnan saknar däremot betydelse. liksom posternas antal och inbördes storlek.

Vidare fordras för att ett avbetalningsköp skall föreligga att avtalet

• Sida 84
•  Original

Prop. 1977/78:142 84

innefattar ett förbehåll om återtaganderätt till säljarens förmån. Förbehållet måste givetvis vara giltigt mellan parterna enligt allmänna avtalsrättsliga regler. För detta krävs inte att förbehållet har kommit till innan varan utgavs till köparen eller i samband därmed. Det bör nämnas att konsumentkredit- lagen på denna punkt intar en strängare hållning. Ett förbehåll om återtaganderätt kan enligt 15 & konsumentkreditlagen inte göras gällande ens i förhållandet mellan kreditgivare och köpare. om inte förbehållet har gjorts i samband med köpet.

Från frågan om återtagandeföt'behållets giltighet och verkningar mellan parterna har man att skilja frågan om säljarens möjligheter att åberopa ett sådant förbehåll mot tredje man.. dvs. förbehållets sakrättsliga verkningar. Denna fråga regleras varken i den nuvarande avbetalningsköplagen eller i konsumentkreditlagen. lnte heller behandlas den i den nu föreslagna lagen. som endast avser förhållandet mellan parterna i avbetalningsköpet. Spörsmål rörande den sakrättsliga effekten av förbehåll om återtaganderätt får liksom hittills lösas med stöd av de regler som har utbildats i doktrin och genom rättspraxis. Allmänt kan här framhållas att det finns flera fall där ett förbehåll om återtaganderätt visserligen har verkan mellan parterna men inte kan åberopas av säljaren mot tredje man (jfr exempelvis pr0p. 1976/77:123 s. 355 med där gjorda hänvisningar).

Trots att lagens bestämmelser enligt sin ordalydelse avser endast förhål- landet mellan säljare och köpare gäller de naturligtvis även mellan köparen och den som har övertagit säljarens rättigheter enligt köpeavtalet. t. ex. en bank eller ett finansieringsföretag som kan göra gällande säljarens rätt på grund av överlåtelse eller pantsättning.

Tredje stycket av förevarande paragrafinnehåller en regel som syftar till att under lagens tvingande bestämmelser om avbetalningsköp föra in avtal som har klätts i nyttjanderättsavtalets form men som i själva verket måste anses utgöra köpeavtal. Det avgörande härvidlag är huruvida det kan anses ha varit parternas avsikt att den som har fått vara utlämnad till sig skall bli ägare av varan. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 & andra stycket av den nuvarande avbetalningsköplagen samt i 3 å andra stycket konsumentkredit- lagen. När det gäller gränsdragningen mellan köp och nyttjanderättsavtal kan i övrigt hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 158 f. och 347 f. (jfr även utredningens betänkande s. 1041).

2.5

1 paragrafen ges definitioner av vissa termer som förekommer i lagen. Bestämmelserna motsvarar till stor del 235 i utredningsförslaget. Definitio- nerna av vad som skall avses med kontantpris och kreditkostnad har dock närmare anslutits till motsvarande bestämningar i 2 & konsumentkreditla- gen.

Med kreditkostnad avses i lagett det sammanlagda beloppet av alla räntor.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1977/78: 142 85

tillägg och andra kostnader som köparen har att erlägga med anledning av den kredit han erhåller genom avbetalningsköpet. Vilken benämning de olika kostnadsposterna ges saknar betydelse liksom deras natur. bara de debiteras köparen med anledning av krediten. Det kan vara fråga om t. ex. kostnader för att inhämta kreditupplysningar. olika slag av fasta eller rörliga avgifter. s.k. avbetalningstillägg. gäldräntor m.m. Till kreditkostnaden hör också ersättning till säljaren för sådana försäkringspremier avseende varan som säljaren skall erlägga enligt avtalet mellan parterna. Om det i stället. vilket torde vara det vanliga. enligt avtalet åligger köparen att hålla varan försäkrad bör de premier som han betalar till försäkringsgivaren inte betraktas som en kreditkostnad (jfr utredningens betänkande s. 106). Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande bör framhållas. att om säljaren i den senare situationen på grund av köparens försummelse att fullgöra försäk- ringsplikten måste träda till och erlägga försäkringspremier för att skydda sin säkerhet. så utgör de belopp som säljaren på grund härav kan kräva ut av köparen inte kreditkostnad i lagens mening. Detta följer av det nyss sagda samt av att kreditkostnad enligt lagen självfallet omfattar endast belopp som debiteras köparen även när han fullgör alla sina förpliktelser enligt köpeav- talet. Med kreditkostnad avses sålunda inte heller dröjsmålsräntor. straffav- gifter e. d.. som debiteras köparen endast för den händelse han åsidosätter sina åligganden enligt köpeavtalet (jfr prop. 1976/77:123 s. 156).

Som kreditkostnad skall enligt den nya avbetalningsköplagen också betraktas ett tillägg vid avbetalningsköp som består i att köparen helt eller delvis går miste om sådan "rabatt" som säljaren lämnar köpare vid förvärv mot kontant betalning. Till skillnad från vad utredningen har föreslagit (betänkandet s. 106) behöver enligt departementsförslaget beaktas endast sådana rabatter som den enskilde säljaren regelmässigt lämnar till köpare som betalar kontant men som inte kommer avbetalningsköparen till del. Som kreditkostnad behöver däremot inte räknas förlust av rabatt som på grund av omständigheterna i det särskilda fallet kunde ha utgått till köparen. om han hade betalat kontant.

Vad som nu har sagts belyses av definitionen av termen kontantpris. Kreditkostnaden utgörju skillnaden mellan hela den betalning som avbetal- ningsköparen har att erlägga enligt avtalet och varans kontantpris. Med kontantpris avses enligt lagen det pris till vilket varan vanligen hålls tillhanda mot kontant betalning. Härav framgår att kontantpriset inte får inrymma sådana regelmässigt lämnade ”kontantrabatter" som nyss berördes. 1 första hand åsyftas det pris som den enskilde säljaren vanligen tar ut vid kontantaffärer. Om något sådant pris till äventyrs inte kan fastställas. får man falla tillbaka på det pris som får anses utgöra det gängse marknadspriset vid kontantaffärer beträffande varor av ifrågavarande slag. 1 definitionen under- förstås att det skall vara fråga om det kontantpris som vanligen tillämpas gentemot den kategori av köpare som den ifrågavarande avbetalningskö- paren tillhör.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1977/78:142 86

De nu berörda reglerna. vilka i princip överensstämmer med vad som gäller enligt konsumentkreditlagen . torde inte behöva vålla några tillämpningssvå- righeter. eftersom kontantpriset och kreditkostnaden i allmänhet kommer att anges i ett av båda parter undertecknat skriftligt avtal. En sådan skriftlig dokumentation av bl. a. kontantpriset utgör nämligen en förutsättning för att säljaren skall kunna återta varan genom handräckning (se nedan under 11 å).

Bestämmandet av kreditkostnaden har betydelse bl. a. för tillämpningen av reglerna om reduktion av kreditkostnaden vid uppgörelse i förtid (se 5 & och 9s' tredje stycket). Som närmare skall beröras under 3ä skall den föreslagna lagen vara tvingande till köparens förmån. vilket innebär att köparen dock alltid kan åberopa ett avtal som ger honom större förmåner än lagen. Härav bör följa att avtalet skall ligga till grund för beräkningen av reduktionen även om parterna i detta har angett ett lägre kontantpris och en högre kreditkostnad än som följer av de här berörda definitionerna. t. ex. därför att de har beaktat en individuell rabatt som skulle ha beviljats köparen vid kontantaffär.

Med kreditbelopp avses i lagen den del av kontantpriset varmed betalnings- anstånd lämnas. Termen kredit/Ordrup] används för att beteckna summan av kreditbelopp och kreditkostnad. Kreditfordringens storlek har avgörande betydelse vid tillämpningen av bl. at. de viktiga bestämmelserna i 4 &" andra stycket och 7 & om förutsättningarna för att säljaren skall få göra gällande en förfalloklausul resp. ett förbehåll c--m återtaganderätt vid köparens betalnings- dröjsmål.

1 6 & första stycket och 19 & förekommer uttrycket "fordran på grund av" avbetalningsköpet. Härmed åsyftas inte endast kreditfordringen utan även andra fordringar som säljaren har mot köparen och som är att hänföra till köpet. såsom fordran på dröjsmålsränta eller på ersättning för kostnader i lagsökningsförfarande eller vanlig rättegång rörande köpet.

3.5

Paragrafen motsvarar 17 ;" första stycket i den nuvarande avbetalningsköp- lagen samt 35)" i utredningsförslaget och 455 konsumentkreditlagen . Den fastslår att lagen i förhållandet mellan köpare och säljare är på det sättet tvingande till köparens förmån att de befogenheter och förmåner som lagen tillerkänner köparen inte får inskränkas genom villkor i avtal. Avtalsvillkorär ogiltigt i den mån villkoret innebär en sådan inskränkning. Köparen får däremot alltid åberopa avtalsvillkor som för honom är förmånligare än lagens bestämmelser.

Paragrafen avser avtalsvillkor varigenom köparen i förväg godtar inskränk- ningar i sina rättigheterenligt lagen. Däremot hindrar paragrafen inte köparen att, när en befogenhet eller förmån som lagen tillerkänner honom har aktualiserats. i det konkreta fallet avstå från befogenheten eller förmånen

• Sida 87
•  Original

Prop. 1977/78:142 87

med giltig verkan. Det har inte ansetts behövligt att i lagtexten särskilt utmärka detta förhållande (jfr prop. 1976/77:123 s. 348 och 369 f.).

4s

l 4 & regleras köparens rätt att betala i förtid samt säljarens rätt att kräva förtidsbetalning. Paragrafen kanjämföras med 2 ;" första stycket och 6 & tredje stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen. med 4 & och 8 & första stycket i utredningsförslaget samt med 12 & konsumentkreditlagen. Paragrafen har behandlats under 4.2 i den allmänna motiveringen.

Enligt första stycket har köparen alltid rätt att betala sin skuld till säljaren i förtid. Denna köparens befogenhet är ovillkorlig och kan som framgår av 3 & inte åsidosättas genom avtal. Med skuld åsyftas här den obetalda delen av kreditfordringen. Genom att erlägga betalning som täcker denna kan köparen. som framgår av 7 &. befria sig från säljarens återtaganderätt. Bestämmelsen i första stycket är emellertid inte avsedd att hindra säljaren från att med stöd av ett giltigt avräkningsförbehåll i första hand avräkna en av köparen erlagd betalning på annan förfallen fordran på grund av avbetal- ningsköpet eller på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan (se 6 €). Om säljaren vill utnyttja sin möjlighet till sådan avräkning kan köparen alltså bli tvungen att betala ett högre belopp än som motsvarar den obetalda delen av kreditfordringen. om han vill befria sig från återtaganderätten.

Andra stycket begränsar säljarens möjligheter att kräva betalning i förtid. Bestämmelserna riktar sig mot 5. k. förfalloklausuler i avtal om avbetalnings- köp. Av inledningen till andra stycket framgår att avtalet måste innehålla en sådan klausul. om säljaren över huvud taget mot köparens vilja skall kunna kräva betalning i snabbare takt än som framgår av den överenskomna betalningsplanen. Härutöver krävs att köparen har gjort sig skyldig till ett på angivet sätt kvalificerat betalningsdröjsmål eller att han genom avtalsbrott har äventyrat säljarens säkerhet i varan. En förutsättning för att dessa grunder skall kunna åberopas till stöd för ett krav på förtidsbetalning är självfallet att detta också följer av den ifrågavarande förfalloklausulen. Om denna uppställer strängare krav på exempelvis omfattningen av ett betalningsdröjs- mål än lagen. måste dessa krav vara uppfyllda.

Enligt lagen får en förfalloklausul göras gällande för det första. om köparen sedan mer än fjorton dagar är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller. om dröjsmålet avser två eller fiera vid olika tidpunkter förfallna poster. till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen. De båda krav som uppställs. tidskravet och storlekskravet. måste samtidigt vara uppfyllda. Utgångs- punkten för tidsberäkningen är den betalningsplan som parterna har kommit överens om. Det förtjänar dock särskilt påpekas att den i paragrafen angivna respittiden av fjorton dagar börjar löpa först när köparen är i dröjsmål med

• Sida 88
•  Original

Prop. 1977/78:142 88

förfallen del av kreditfordringen som är av den storlek som krävs i paragrafen.

Kreditfordringen torde i allmänhet utgöra ett konstant belopp. I vissa fall kan dock kreditkostnaden variera under avtalstiden. t. ex. därför att ränte- satsen har anknutits till diskontot. i sådana fall kommer kreditfordringens storlek att förändras med variationen i kreditkostnaden. Givetvis skall hänsyn tas till detta vid tillämpningen av 4 &.

Med anledning av innehållet i ett par remissyttranden skall framhållas att det av 4.5 andra stycket punkt ] framgår att endast bcIOpp som enligt betalningsplanen är förfallet till betalning skall beaktas när det gäller att avgöra om kraven på dröjsmålsbeloppets storlek är uppfyllda. Upplupen men ännu inte förfallen ränta får sålunda inte medräknas.

Av bestämmelserna i andra stycket punkt 1 följer att köparen kan undgå förfallopåföljd genom att under loppet av fjortondagarsfristen erlägga det belopp som inte har betalats i rätt tid. Säljaren kan inte vägra att ta emot sådan betalning. Han torde dock inte vara skyldig att acceptera betalning av endast en del av den förfallna fordringen. Sedan köparen väl har råkat i ett betalningsdröjsmål som uppfyller både tids- och beloppskraven kan han däremot inte avvärja förfallopåföljd genom att erbjuda betalning som endast motsvarar dröjsmålsbeloppet. Säljaren kan då inte anses skyldig att ta emot sådan betalning och därigenom hindras från att göra förfalloklausulen gällande. Om säljaren frivilligt tar emot betalningen går han emellertid miste om sin rätt att kräva betalning i förtid på grund av det ifrågavarande dröjsmålet. Av paragrafens formulering framgår nämligen att det kvalifice- rande dröjsmålsbeloppet alltjämt måste utstå obetalat när förfällopåföljden görs gällande. Det nu sagda överensstämmer med vad som gäller enligt den nuvarande aVbetalningsköplagen (se Eklund-Nordström. Lagen om avbetal- ningsköp. 1957, s. 42) samt enligt konsumentkreditlagen (prop. 1976/77:123 s. 173 ff. 354 och 374).

Enligt 8ä har köparen viss rätt att hindra att säljaren gör gällande en förfalloklausul, även om köparen har kommit i sådant kvalificerat betalnings- dröjsmål som anges i 4 & andra stycket punkt 1. I denna del får hänvisas till vad som anförs under 8 Q'.

Enligt 4 & andra stycket punkt 2 har säljaren vidare rätt att med stöd av en förfalloklausul kräva betalning i förtid, om köparen genom att åsidosätta en i klausulen angiven förpliktelse på grund av avbetalningsköpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan. Här avses den säkerhet för att kreditfordringen betalas som ligger i återtaganderätten.

Som utredningen har framhållitfbetänkandet s. 107) kan den nu ifrågava- rande grunden åberopas exempelvis om köparen genom vanvård eller avtalsstridig användning av varan utsätter denna för en onormalt snabb värdeminskning. Den kan också aktualiseras om köparen inte uppfyller föreskriven skyldighet att hålla varan försäkrad. Säljarens säkerhet kan vidare

• Sida 89
•  Original

Prop. 1977/78:142 89

äventyras om köparen i strid mot avtalet frånhänder sig besittningen av varan eller för denna ur landet.

Det skulle vara mindre lämpligt. om avbetalningskontrakten i fortsätt- ningen kom att uppta endast en allmän hänvisning till den nya lagen av innehåll exempelvis att säljaren kan fordra förtidsbetalning om köparen genom kontraktsbrott har äventyrat säljarens säkerhet i varan. För att motverka detta har i andra stycket punkt 2 ställts upp ett krav på att köparen skall ha åsidosatt en förpliktelse som harangetts i själva förbehållet. Häravses även förpliktelse att avhålla sig från visst förfarande med varan. Givetvis kan i förbehållet göras hänvisning till annan del av avtalstexten där den åsyftade förpliktelsen har slagits fast.

När det gäller att avgöra om köparen genom visst förfarande har äventyrat säljarens säkerhet i varan måste hänsyn tas till samtliga föreliggande omständigheter. Är det t. ex. fråga om att köparen har vanvårdat varan bör det sålunda beaktas om varan ändå. i det skick som den har. kan anses utgöra tillräcklig säkerhet för den återstående delen av säljarens fordran. Hänsyn bör också tas till huruvida säljarens återtaganderätt över huvud taget kan anses ha varit ägnad att ge honöm en kreditsäkerhet i egentlig mening.

Har köparen genom ett avtalsbrott tillskapat ett förhållande som. om det fick bestå. skulle äventyra säljarens säkerhet i varan. bör säljaren ändå inte kunna påkalla betalning i förtid. om köparen har vidtagit sådan rättelse att säljarens intresse av fullgod säkerhet för krediten åter kan anses tillgodosett. Köparen kan t. ex. i strid mot avtalet ha överlämnat besittningen av varan till annan men härefter ha återtagit den. I hithörande situationer kan det dock i vissa fall bedömas att köparen genom sitt förfarande har visat en sådan brist på respekt för säljarens intressen att dennes säkerhet i varan likväl får anses äventyrad. Säljaren bör sålunda exempelvis inte behöva finna sig i upprepade förfaranden av nytt angivet slag från köparens sida.

Så

Paragrafen reglerar köparens rätt att vid förtidsbetalning få sin skuld reducerad på visst sätt med hänsyn till att hela kredittiden inte utnyttjas. Den motsvarar väsentligen 13 å konsumentkreditlagen . Bestämmelserna har utförligt behandlats under 4.3 i den allmänna motiveringen.

Med förtidsbetalning förstås betalning av belopp som enligt den avtalade betalningsplanen ännu inte är förfallet till betalning. Det saknar betydelse om det är köparen själv som tar initiativet till förtidsbetalning eller om det är säljaren som med stöd av en avtalsklausul påfordrar sådan betalning (se 4 å). Som framgår av 9 & tredje stycket skall bestämmelserna i 5 & tillämpas även vid den avräkning som äger rum när säljare återtar vara.

När det gäller den närmare innebörden av första stycket kan i huvudsak hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen. Som där har framhållis ger bestämmelserna möjlighet att använda matematiskt korrekta

• Sida 90
•  Original

Prop. 1977/78:142 90

beräkningsmetoder för att bestämma den reduktion av kreditkostnaden som köparen skall ha. Av den allmänna motiveringen framgår vidare att det finns utrymme för tillämpning av olika beräkningsmetoder. som överensstämmer med den i första stycket angivna principen för reduktionen men som i det enskilda fallet kan ge sinsemellan något olika resultat. Med anledning härav bör påpekas att lagen medger att säljaren — om inte annat har avtalats — påfordrar tillämpning av den beräkningsmetod som ger det för honom gynnsammaste resultatet. förutsatt att metoden står i överensstämmelse med den angivna principen för reduktionen och god sed på marknaden.

I enlighet med vad som har anförts under 2 % skall som kreditkostnad anses även förlusten av sådana rabatter som regelmässigt lämnas till kontantköpare men som inte kommer avbetalningsköparen till del. En speciell form av rabatter utgör emellertid de 5. k. kassarabatterna. När det gäller behandlingen av sådana rabatter i nu förevarande sammanhang bör vid tillämpningen av den nya avbetalningsköplagen gälla samma ordning som vid tillämpningen av konsumentkreditlagen. ! denna del får hänvisas till LU 1977/78:5 s. 39.

Enligt paragrafens andra stycke lår säljaren vid avräkningen tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten. om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig. Som exempel på uppläggningskostnad kan nämnas säljarens kostnad för kreditupplysning. Hit hör också administra- tionskostnader som hänför sig till avtalsförhållandets inledande skede. men däremot inte efter hand uppkommande aviseringskostnader och liknande. Det kan vara svårt för säljaren att i det enskilda fallet ange den exakta kostnaden för uppläggningen av krediten. En schablonmässig beräkning bör därför kunna komma i fråga.

65

Paragrafen motsvarar 6 & i utredningsförslaget och kan jämföras med 8 & i den nu gällande avbetalningsköplagen och med 149" konsumentkreditla- gen.

Den som har flera förfallna skulder till samma borgenär har i princip befogenhet att själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske vid betalning som inte täcker allt vad han är skyldig. Gäldenären kan emellertid tänkas på förhand avstå från denna befogenhet. Avtalsvillkor varigenom sådant avstående görs är i allmänhet bindande. Bestämmelserna i 65 begränsar emellertid användningen av villkor av angivet slag, s. k. avräkningsförbehåll, i samband med avbetalningsköp.

Enligt huvudregeln i första stycket får belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på grund av avbetalningsköpet inte först avräknas på annan fordran. Uttrycket "fordran på grund av avbetalningskö- pet" omfattar inte endast kreditfordringen utan även andra fordringar som säljaren har mot köparen och som är att hänföra till köpet. såsom fordran på

• Sida 91
•  Original

Prop. 1977/78:142 9l

dröjsmålsränta eller på ersättning för kostnader i lagsökningsförfarande eller. vanlig rättegång rörande köpet. Huvudregeln utgör därför inte hinder för säljaren att avräkna belopp. som köparen betalar föravräkning på kreditford- ringen. på annan fordran på grund av köpet. I enlighet med vad som nyss anfördes förutsätter detta emellertid att säljaren har förbehållit sig rätt härtill genom ett avräkningsförbehåll. Även utan sådant förbehåll torde säljaren dock ha rätt att i första hand låta betalning gälla fordran på dröjsmåls- ränta.

Från huvudregeln i första stycket görs emellertid ett undantag i andra stycket. Enligt detta får säljaren göra gällande förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan. Bestämmelsen är avsedd att ha samma innebörd som motsvarande' bestämmelse i den nuvarande avbetalningsköplagens 8 &. Med ”annan åtgärd" beträffande varan avses närmast åtgärd som har till syfte att bevara eller öka varans värde. såsom kompletterings- eller förbättringsarbeten på denna. Även förvaring av varan åsyftas.

Det ligger i sakens natur att säljaren bör underrätta köparen. om han med stöd av ett avräkningsförbehåll avräknar erlagd betalning på annan fordran än den som köparen har avsett. Iåtskilliga avbetalningskontrakt förekommer en bestämmelse enligt vilken. om fordran på ersättning för reparation e. d. föreligger. avräkning alltid i första hand sker på sådan fordran såvida inte säljaren meddelar annat. Det finns inte anledning att ingripa mot en sådan avtalspraxis.

Även om möjligheterna att utnyttja avräkningsförbehåll enligt lagen är tämligen begränsade får de anses vara av stor praktisk betydelse för säljaren. Av 4 och 7 55 följer nämligen att rätten att kräva betalning i förtid eller återta varan kvarstår endast så länge någon del av kreditfordringen utestår obetald. Genom att utnyttja ett avräkningsförbehåll kan säljaren se till att hans återtaganderätt och rätt att kräva betalning i förtid gäller intill dess att han har erhållit täckning såväl för reparationsfordringar o. d. som för varje fordran på grund av köpet.

Enligt 9 & tredje stycket gäller att säljaren vid uppgörelse i samband med återtagande av vara får tillgodoräkna sig sådan fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan som omfattas av ett avräkningsförbehåll.

7ä

Paragrafen anger vissa förutsättningar för att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande. Den kan jämföras med 25 första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen samt- med 15 å andra stycket konsument- kreditlagen.

Grundläggande förutsättningar för att en vara skall kunna återtas från köparen är naturligtvis att förbehållet om återtaganderätt är giltigt enligt

• Sida 92
•  Original

Prop. 1977/78:142 92 allmänna avtalsrättsliga regler och att de i avtalet uppställda villkoren för att förbehållet skall få göras gällande är uppfyllda. Därjämte uppställs i 7 & vissa särskilda krav för att förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande. Dessa krav är i princip desamma som enligt 45 gäller för säljarens rätt att åberopa en förfalloklausul. Här kan därför i huvudsak hänvisas till vad som har anförts under 4 ;". ] 7å punkt 1 anges dock uttryckligen att vid betalningsdröjsmål ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast på grund av dröjsmål med betalning av icke preskriberad del av kreditford- ringen. Härav följer att man inte heller vid tillämpningen av 7 & punkt 2 skall ta hänsyn till preskriberad del av kreditfordringen när det gäller att avgöra. om säljarens säkerhet i varan har äventyrats. Vidare föreskrivs i 7 & punkt 1 att förbehåll om återtaganderätt får göras gällande oavsett dröjsmålsbeloppets storlek. om dröjsmålet avser återstoden av kreditfordringen.

I fråga om verkan av att köparen vid betalningsdröjsmål erbjuder betalning av dröjsmålsbeloppet under respittiden av fjorton dagar samt av att säljaren frivilligt mottar sådan betalning därefter men innan återtagande sker fårjag hänvisa till vad som har anförts under 4 &. Av 7ä punkt ] framgår att det kvalificerande dröjsmålsbeloppet alltjämt måste utestå obetalat när återta- gande sker. llärav följer att säljaren går miste om sin rätt att på grund av ett betalningsdröjsmål återta varan. om han innan återtagandet sker mottar sådan betalning av en del av dröjsmålsbeloppet. att detta inte längre uppgår till så stor del av kreditfordringen som krävs enligt bestämmelserna i 7ä punkt 1.

Enligt Så har köparen viss rätt att hindra att säljaren gör gällande ett förbehåll om återtaganderätt. även om köparen har kommit i sådant kvalificerat betalningsdröjsmål som anges i 7; punkt 1. I denna del får hänvisas till vad som anförs under 8 &.

Det böranmärkas att det enligt annan författning än den nya avbetalnings- köplagen kan löreligga särskilda begränsningar av möjligheten att göra gällande ett förbehåll om återtaganderätt (jfr 2 kap. 4 och 5 ;s jordabal- ken).

Så

Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 8 & andra stycket i utrednings- förslaget. Den kan jämföras med 2 få andra stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen (se även 6 å- första stycket samma lag) och med 1655 konsumentkreditlagen.

Enligt 8 & kan köparen. sedan han har råkat i sådant kvalificerat dröjsmål som anges i 7å punkt 1. hindra att varan återtas på grund av dröjsmålet genom att i efterhand erlägga det belopp som inte har betalats i rätt tid plus ränta och kostnader. Denna möjlighet har köparen så länge varan inte har återtagits. oavsett anledningen till betalningsdröjsmålet. Rättelse kan ske både före och efter det att kreditgivaren har inlett rättegång eller exekutivt

• Sida 93
•  Original

Prop. 1977/78:142 93

förfarande för att återta varan.

För att rättelse skall anses fullgjord måste köparen till en början betala allt som inte har erlagts i rätt tid enligt avtalet jämte dröjsmålsränta. Således måste köparen betala även belopp som har varit förfallet i mindre än fjorton dagar och därför inte har haft betydelse för säljarens rätt att göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

Vidare måste köparen ersätta säljaren för alla dennes kostnaderi anledning av dröjsmålet. ] denna del överensstämmer förevarande paragraf med motsvarande bestämmelse i den nuvarande avbetalningsköplagen. Den innefattar därmed en mot köparen strängare regel än l6 & konsumentkredit- lagen. enligt vilken köparen behöver ersätta kreditgivaren endast för vissa närmare angivna kostnader.

De kostnader som avsesi 8 & är bl. a. sådana kostnader i ett inlett förfarande för återtagande som anges i 9 & fjärde och femte styckena. Kostnader av det slaget skall beräknas enligt de grunder som anges i sistnämnda två lagrum. Andra kostnader i anledning av dröjsmålet kan vara t.ex. kostnader i lagsökningsförfarande eller vanlig rättegång angående betalning eller återta- gande. Även sådana kostnader skall ersättas för att rättelse enligt 8 & skall anses fullgjord. Paragrafen ställer därmed något större krav på den korrige- rande bctalningen än motsvarande bestämmelse i utredningsförslaget. enligt vilken köparen inte skulle vara skyldig att ersätta kostnader i lagsöknings- förfarande eller rättegång som syftat enbart till utkrävande av förfallopåföljd. Denna avvikelse från utredningsförslaget sammanhänger med att köparens korrigerande betalning enligt förevarande förslag avvärjer även tillämpning av en förfalloklausul.

Över huvud taget är tanken bakom 8 & att säljaren skall försättas i samma situation som om betalningsdröjsmålet aldrig hade inträffat. Som har berörts under 4.5 i den allmänna motiveringen kan det hända att säljaren i samband med ett återtagande måste betala en skuld som åvilar köparen för att" kunna återta varan. t. ex. en ersättning till en reparatör som utövar rätt att hålla kvar varan som säkerhet för sin fordran (retentionsrätt). Sådan betalning torde visserligen i allmänhet äga rum på ett sent stadium av återtagandeförfaran- det. Om köparen likväl efter betalningen men innan återtagandet sker erbjuder korrigerande betalning enligt 8 & måste denna omfatta även ersättning för en sådan utgift för säljaren som nu har berörts. Detsamma bör gälla om säljaren för att efter ett återtagande kunna bruka ett fordon på avsett sätt har tvingats att betala en vägtrafikskatteskuld som åvilat köparen. Det är ju här fråga om kostnader som säljaren aldrig skulle ha ådragit sig om betalningsdröjsmålet inte hade inträffat. och om han inte vore berättigad till full ersättning för dem skulle köparens möjligheter till rättelse i efterhand uppenbarligen kunna missbrukas.

Verkan av rättelse enligt 8 5 är. som redan har framgått. för det första att säljaren inte på grund av ifrågavarande dröjsmål får återta varan. Därtill kommer enligt paragrafens andra mening. att säljaren inte heller får kräva ut

• Sida 94
•  Original

Prop. 1977/78:142 94

förtida betalning (se 4 &) på grund av dröjsmålet. Däremot är säljaren oförhindrad att vid framtida kvalificerade dröjsmål göra gällande förbehåll om återtaganderätt och förfalloklausul. Rättelse enligt 8 & inverkar självfallet inte på säljarens rätt att på grund av köparens vanvård av varan c. d. kräva betalning i förtid enligt 4 & andra stycket punkt 2 eller göra gällande förbehåll om återtaganderätt enligt 7 & punkt 2. I sammanhanget bör dock erinras om att ett betalningsdröjsmål aldrig bör anses utgöra ett sådant äventyrande av säljarens säkerhet i varan som avses i de båda nu nämnda lagrummen.

Som utredningen har framhållit kan säljaren inte genom vägran att ta emot betalning enligt 8 & hindra verkan som anges i paragrafen. Denna inskränker emellertid inte den rätt som säljaren kan ha att i första hand avräkna köparens betalning på annan fordran än sådan som avses i Så (jfr 6 å). Om t. ex. utmätningsman i ett anhängigt ärende om återtagande får ett meddelande från köparen att denne har erlagt korrigerande betalning. bör utmätnings- mannen därför höra efter hos säljaren. om betalningen har avräknats på sådant sätt att rättelse har uppnåtts enligt 8 &. Utredningen har i detta sammanhang uttalat att säljaren dock bör få avräkna betalning. som erläggs för rättelse enligt 8 så. på annan fordran endast under förutsättning att sådan avräkning hade kunnat ske även om betalning hade erlagts i rätt tid. Härmed torde utredningen åsyfta bl. a. att den fordran på vilken avräkning sker måste ha varit förfallen till betalning redan när det belopp som dröjsmålet avser skulle ha erlagts enligt den avtalade betalningsplanen. Eftersom det godtas att en betalning som erläggs för rättelse enligt 8 & över huvud taget får avräknas på annan fordran bör emellertid den av utredningen antydda inskränkningen i säljarens rätt härvidlag inte gälla. Avgörande bör i stället vara förhållandena när den korrigerande betalningen sker.

9.5

Paragrafen behandlar uppgörelsen mellan parterna vid återtagande av vara (se även lO 5). Den motsvarar med vissa ändringar9 & första—femte styckena i utredningsförslaget och kan jämföras med 3 och 45% i den nuvarande avbetalningsköplagen samt med l7å konsumentkreditlagen.

[ första stycket sägs att om säljaren vill återta varan. avräkning skall göras mellan honom och köparen. Avräkningen sker på det sätt som anges i de följande styckena.

Reglerna om avräkning tillämpas både vid handräckning för återtagande och vid verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka en vara. Reglerna skall emellertid också tillämpas om säljaren återtar varan utan medverkan av myndighet. Av 3 & framgår att reglerna om avräkning inte kan åsidosättas genom avtal till köparens nackdel.

Enligt andra stycket skall köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Värdet skall beräknas efter vad säljaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt försälja varan. Reglerna om värderingen är avsedda att ha

• Sida 95
•  Original

Prop. 1977/78:142 95

samma innebörd som 3 så" i den nuvarande avbetaIningsköplagen. [ denna del kan hänvisas till prop. 1953:3 och prop. 1976/77:123 s. 181. Som framgår av vad som har anförts under 4.5 i den allmänna motiveringen skall bestäm- mandet av varans värde dock inte påverkas av att säljaren eventuellt har betalat eller kan antas komma att betala vissa köparens skulder (jfr 10 ä). 1 övrigt bör hittillsvarande värderingspraxis kunna tillämpas.

Säljaren får enligt tredje stycket först och främst tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter reduktion enligt 5 &. Här kan hänvisas till vad som har anförts vid den paragrafen samt under 4.3 i den allmänna motiveringen. '

Normalt kan avtalets uppgifter om kreditfordringens och kreditkostnadens storlek m. m. läggas till grund för beräkningen av vad säljaren skall tillgodoräknas enligt 95 tredje stycket. Av llfé framgår att det är en förutsättning för handräckning att bl. a. dessa uppgifter har angetts i en av parterna undertecknad handling rörande köpet. Vid domsverkställighet blir domens innehåll avgörande. Av domen kan följa att beräkningen skall grundas på exempelvis en annan kreditkostnad än den som har angetts i kontraktet (jfr prop. 1976/77:123 s. 182).

Enligt tredje stycket får säljaren vidare tillgodoräkna sig fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan och som omfattas av ett giltigt avräkningsförbehåll. I denna del får hänvisas till vad som har anförts under 6 &. Fordringen får tillgodoräknas även om den inte är förfallen till betalning vid avräkningstillfället. Säljaren får även tillgodoräkna sig dröjsmålsränta. Av 12 & framgår att säljaren i ansökan om handräckning skall uppge bl. a. vad han fordrar i dröjsmålsränta samt i ersättning för reparation e. d.

Enligt 9ä fjärde och femte styckena får säljaren vid avräkningen också tillgodoräkna sig ersättning för vissa kostnader som kan uppkomma vid återtagande av vara. Bestämmelserna överensstämmer med 17 & fjärde och femte styckena konsumentkreditlagen (jfr prop. 1976/77:123 s. 182 f).

10.5

Bortsett från bestämmelserna i andra stycket motsvarar paragrafen 10% utredningsförslaget och 5 & i den nuvarande avbetalningsköplagen. Den kan jämföras med 18 % konsumentkreditlagen.

Om köparen vid avräkningen enligt 9 & tillgodoräknas ett större belopp än säljaren. får varan enligt huvudregeln i 10 & första stycket återtas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till köparen eller. när varan har värderats av utmätningsman. nedsätter mellanskillnaden hos denne. Säljarens möjlighet till nedsättning av mellanskillnaden motiveras av hans intresse av att inte behöva betala ut något belopp till köparen när säljaren anser att avräkningen har gett ett oriktigt resultattse 16 å andra och tredje styckena samt 18 å andra stycket. jfr prop. 1976/77:123 s. 183 f och utredningens betänkande s'. 116).

• Sida 96
•  Original

Prop. 1977/78:142 96

Bestämmelsen i 10.5 andra stycket är formellt sett en nyhet. Den har behandlats under 4.5 i den allmän na motiveringen. Bestämmelsen tar sikte på den situationen att säljaren för att kunna återta varan eller för att den na efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt har blivit tvungen att betala en skuld som åvilat köparen. Som framgår av den allmänna motiveringen kan det vara fråga om en skuld till tredje man som har retentionsrätt i varan. Ett annat ofta förekommande fall är att säljaren för att ett fordon skall kunna brukas måste betala vägtrafikskatt (fordonsskatt och/eller kilometerskatt) som köparen har underlåtit att erlägga. Bestämmelsen i andra stycket innebär att. om avräkningen har resulterat i ett saldo köparen till godo. säljaren mot detta saldo får avräkna sådan betalning som nu har nämnts i stället för att betala ut saldot till köparen eller nedsätta ett motsvarande belopp hos utmätningsmannen. Om den ifrågavarande betalningen täcker hela den mellanskillnad som tillkommer köparen kan varan sålunda återtas utan betalning eller nedsättning enligt första stycket. I annat fall behöver säljaren endast betala eller nedsätta det belopp med vilket mellanskillnaden överstiger säljarens betalning av köparens skuld.

Om återtagande sker utan medverkan av myndighet är det naturligtvis en förutsättning för avräkning enligt andra stycket att köparen går med på avräkningen. Vid handräckning eller domsverkställighet får det ankomma på utmätningsmannen att pröva om lörutsättningarna för avräkning föreligger. Det måste krävas att säljaren på ett tillförlitligt sätt styrker att betalning har skett och att den har gällt en skuld av det slag som avses i bestämmelsen. Köparen kan göra anspråk på att få ett bevis om betalningen som han kan åberopa mot den fordringsägare som har mottagit säljarens betalning. Såväl köparen som säljaren bör få ett bevis om att avräkning har skett enligt andra stycket.

Finner utmätningsmannen att förutsättningarna för avräkning enligt 10 ;" andra styckct inte är uppfyllda. måste säljaren verkställa betalning eller nedsättning enligt första stycket för att få återta varan. Säljaren kan överklaga utmätningsmans beslut att inte tillåta avräkning. Är det fråga om handräck- ning. gäller härvid 16 å. Säljaren kan också enligt 165 andra stycket väcka talan mot köparen vid domstol rörande sin rätt till avräkning enligt 10 å andra stycket.

Det bör anmärkas att säljaren också har möjlighet att mot ett saldo köparen till godo kvitta exigibla fordringar som han har mot köparen. Det gäller 1. ex. säljarens fordran på rättegångskostnad enligt dom varigenom köparen har förpliktats att återlämna varan. I denna del kan hänvisas till vad som har anförts under 4.5 i den allmänna motiveringen.

Om säljaren vid uppgörelsen mellan parterna tillgodoräknas ett större belopp än köparen. dvs. om en restskuld uppkommer för köparen. får säljaren enligt 10 i tredje stycket inte kräva ut merän mellanskillnaden (restskulden). Bestämmelsen motsvarar 5 & andra stycket i den nuvarande avbetalnings- köplagen. Den avses framför allt uttrycka att säljaren definitivt går förlustig det belopp med vilket kreditfordringen har reducerats enligt 9 & tredje

• Sida 97
•  Original

Prop. 1977/78:142 97

stycket.

Det bör framhållas att 10; tredje stycket gäller endast belopp som har ingått i avräkningen enligt 9 &. Betalning som avses i 10 å andra stycket och som inte har kunnat avräknas mot ett saldo till köparens förmån är säljaren givetvis oförhindrad att kräva ut i vanlig ordning. Detsamma gäller andra fordringar mot köparen som inte omfattas av avräkningsreglerna i 9 &.

ils

Paragrafen uppställer som en grundläggande formell förutsättning för att säljaren skall få söka handräckning för varans återtagande att det rörande köpet har upprättats en av parterna underskriven handling. som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset. kreditbeloppet. kreditkostnaden. kredittiden. kreditfordringen och de tidpunkter när betal- ning skall erläggas. Paragrafen har samma innebörd som 20 & första stycket konsumentkreditlagen (se prop. 1967/77:123 s. 185. 360 och 373).

Det bör påpekas att kreditkostnaden och därmed kreditfordringen i vissa fall kan variera under avtalstiden. t. ex. därför att räntesatsen har anknutits till diskontot. De uppgifter om dessa faktorer som har intagits i den handling som avses i 11 & kan därmed ha blivit inaktuella när ansökan om handräck- ning görs. Detta hindrar självfallet inte att sådan ansökan får göras. Säljaren måste emellertid i samband med ansökningen lämna de nya och korrekta uppgifterna. Om återtagande begärs på grund av betalningsdröjsmål har ju krditfordringens storlek i en del fall betydelse för prövningen huruvida förutsättningar för återtagande föreligger (jfr 7 & punkt 1). och kreditkostna- dens storlek har betydelse för avräkningen enligt 9å tredje stycket och

Så.

12å

Paragrafen innehåller bl. a. bestämmelser rörande innehållet i ansökan om handräckning.

Enligt 12 & första stycket skall ansökan om handräckning göras skriftligen och innehålla uppgift om hur stor del av kreditfordringen som utestår obetald. Om säljaren gör anspråk på dröjsmålsränta eller. i fall då varan omfattas av giltigt avräkningsförbehåll. ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan. skall han i ansökningen också uppge vad som fordras i den delen. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den i 11 & beskrivna handlingen rörande köpet. Vanligen torde det vara fråga om ett skriftligt köpekontrakt.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte köpehandlingen. såsom föreskrivs i den nuvarande avbetalningsköplagen. bör ges in även i original. Härigenom skulle man bl. a. bättre kunna kontrollera att sökanden är rätt fordringsägare och inte har överlåtit sina rättigheter mot köparen. Tillräckliga 7 Riksdagen 1977/78. I sam/. Nr [42

• Sida 98
•  Original

Prop. 1977/78:142 98

skäl synes emellertid inte föreligga att på denna punkt gå ifrån utredningens förslag (jfr även 20ä andra stycket konsumentkreditlagen ). Om det finns anledning anta att sökanden inte är rätt borgenär kan han självfallet åläggas att styrka sin rätt exempelvis genom att förete köpehandlingen i original.

Det bör framhållas att 12 5 inte uttömmande anger de uppgifter som bör lämnas i samband med ansökan om handräckning. Det ligger sålunda i sakens natur att sådana uppgifter måste lämnas om både sökanden och köparen att dessa kan identifieras. Köparens personnummer eller organisa- tionsnummer torde vanligen framgå av köpekontraktet. Det bör kunna krävas att ansökan innehåller eller kompletteras med uttrycklig uppgift om varans art. eftersom denna vanligen har betydelse för planläggningen av återtagandeförrättningen.

Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande skall vidare påpekas att säljaren i samband med ansökan om handräckning kan vara skyldig att förete även andra handlingar, såsom växlar och andra löpande fordringshandlingar som har utfärdats av köparen och avser fordringar som skall beaktas vid avräkningen mellan parterna. Härvidlag kan hänvisas till uttalanden som gjordes i samband med 1953 års ändringar i den nuvarande avbetalningsköplagen (prop. 19533 5. 106—108 och 113. se även Eklund- Nordström. Lagen om avbetalningsköp. 1957. s. 99 11.

1 12 å andra stycket upptas bestämmelser om sökandes skyldighet att på utmätningsmans begäran erlägga exekutionsavgift i förskott. Beträffande den närmare innebörden av dessa bestämmelser kan hänvisas till vad utred- ningen haranfört i sitt betänkande (s. 1 18). Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten särskilt ange att utmätningsmannen vid sökandens underlåtenhet att betala förskott kan häva redan vidtagen åtgärd (jfr 12 ;" tredje stycket i föreliggande lagförslag samt 60 a & utsökningslagen).

12 & tredje stycket motsvarar 1.0 & tjärde stycket i den nuvarande avbetal- ningsköplagen. De bestämmelser i utsökningslagen till vilka hänvisas handlar om behörig utmätningsman. underrättelse till gäldenären (denne skall normalt underrättas), betydelsen av gäldenärens frånvaro när förrätt- ning skall ske (frånvaro är enligt huvudregeln inte hinder för förrättningen) och provisorisk åtgärd i fall där verkställighet inte kan ske genast.

1355

Paragrafen motsvarar i sak 13 & första och andra styckena i utredningsför- slaget.

Den nu föreslagna lagens regler om förutsättningarna för återtagande och handräckning samt om uppgörelsen mellan parterna vid återtagande skiljer sig i vissa hänseenden från motsvarande regler i konsumentkreditlagen . Den nya avbetalningsköplagen är sålunda på en del punkter mindre fördelaktig för köparen än konsumentkreditlagen . Skillnaderna kan självfallet få betydelse i ett mål om handräckning.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1977/78:142 99

För att handräckning enligt den nya avbetalningsköplagen skall beviljas lår förutsättas att handräckningsansökningen kan anses innefatta ett yrkande om att denna lag skall tillämpas. Ett sådant yrkande torde ofta kunna utläsas av omständigheterna i samband med ansökningen. om det inte har framställts uttryckligen.

Emellertid kan det ibland vara tveksamt om det aktuella köpet verkligen omfattas av den nya avbetalningsköplagen och inte i stället av konsument- kreditlagen. Köparen kan t. ex. göra gällande att han har gjort köpet i egenskap av konsument och att varan är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk (jfr 1 & konsumentkreditlagen och prop. 1976/77:123 s. 152—154). Handräckningsprocessen är med sin summariska natur föga lämpad för en mer ingående prövning av sådana frågor. Utmätningsmannen måste likväl kunna fatta ett avgörande. och det får härvid anses önskvärt att i möjligaste mån förhindra att ett köp som omfattas av konsumentkreditlagen föranleder handräckning enligt avbetalningsköplagen.

Mot den nu angivna bakgrunden föreskrivs i 13 & första stycket. i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit. att handräckning enligt förevarande lag inte lår beviljas. om det finns skälig anledning anta att avbetalningsköpet omfattas av konsumentkreditlagen . Det är inte någon formell förutsättning för tillämpning av bestämmelsen att köparen har gjort invändning om att konsumentkreditlagen gäller för köpet. Vid prövningen av om det skall anses föreligga ”skälig anledning antaga” att konsumentkreditlagen är tillämplig på ett köp blir bl. a. varans art och köpekontraktets innehåll av betydelse (se vidare betänkandet s. 119).

Om en ansökan om handräckning avslås enligt 13% första stycket kan beslutet överklagas enligt 16 & första stycket. Säljaren är vidare oförhindrad att söka utverka en dom varigenom köparen förpliktas återlämna varan enligt reglerna i den nya avbetalningsköplagen. Det kan emellertid också tänkas att handräckningsansökningen innefattaratt andrahandsyrkande om handräck- ning enligt konsumentkreditlagen . ] sådant fall kan handräckning givetvis ske enligt den lagen. om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Enligt 13% andra stycket får handräckning beviljas endast om det är uppenbart att säljaren enligt 7 få får göra gällande förbehållet om återtagan- derätt. Bestämmelsen hari princip samma innebörd som 11 få första stycket i den nuvarande avbetalningsköplagen och anknyter nära till 21.5 första stycket konsumentkreditlagen (se härom prop. 1976/77:123 s. 186).

14=

Paragrafen motsvarar med en redaktionell ändring 14 a' i utredningsförsla- get. Den kanjämlöras med 12 å och 16 & första stycket andra meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen. vartill hänvisas i 22 & konsumentkreditla- gen. Bestämmelserna i paragrafen kan sägas utgöra en motsvarighet till reglerna i 88 c & utsökningslagen om anstånd med utmätning och uppskov

• Sida 100
•  Original

Prop. 1977/78:142 100

med försäljning av utmätt egendom.

Säljaren kan som handräckningssökande alltid lämna köparen anstånd med sökt handräckning. Föratt en ansökan inte på grund härav skall kvarstå oavslutad under alltför lång tid föreskrivs i första stycket att ansökningen är förfallen. om anståndet varar över sex månader från dagen för ansökningen. Som framgår av bestämmelsens formulering hindrar den inte att handräck- ning genomförs efter sexmånaderstidens utgång. om bara anståndet har upphört dessförinnan. Har en ansökan om handräckning däremot förfallit enligt 14 & första stycket. måste säljaren göra en ny ansökan om han därefter vill återta varan.

Enligt 7 & punkt 1 har köparen yid betalningsdröismål alltid en respittid av fjorton dagar på sig innan säljaren kan återta varan. I praktiken torde det vanligen förflyta betydligt längre tid innan säljaren ansöker om handräckning för återtagande. Det får likväl anses vara befogat att utmätningsmannen liksom f. n. har viss möjlighet att bevilja anstånd med sökt handräckning. Bestämmelser härom har upptagits 1 145 andra stycket. Enligt dessa får utmätningsmannen bevilja anstånd med handräckning. om särskilda skäl föreligger med hänsyn till köparens förhållanden och övriga omständigheter. Anstånd får dock inte beviljas utöver fyra månader från dagen för ansök- ningen om handräckning.

Anstånd som beviljas av utmätningsmannen skall ha till syfte att ge köparen möjlighet att efter rättelse fullfölja köpet. För att särskilda skäl för anstånd skall föreligga bör därför krävas att det är troligt att köparen blir i stånd att fullgöra sin betalningsskyldighet. Det bör emellertid normalt fordras att även andra skäl talar för anstånd. Ett sådant skäl kan vara att köparens betalningssvårigheter kan anses ursäktliga. Ett annat kan vara att betalnings- dröjsmålet avser endast en mindre. återstående del av kreditfordringen. Vid prövningen av huruvida anstånd skall beviljas måste utmätningsmannen emellertid ta hänsyn också till säljarens intresse av att behålla fullgod säkerhet i varan (jfr 7 & punkt 2) eller av att återfå varan för försäljning på nytt. Utmätningsmannen bör därför normalt inhämta yttrande från säljaren innan anstånd beviljas. Om det framkommer att säljaren redan före ansökningen om handräckningen har lämnat köparen anstånd med betalningen kan detta naturligtvis tala mot ett ytterligare anstånd. Andra omständigheter som kan föranleda restriktivitet med anstånd är att betalningsdröjsmålet avser ett betydande belopp eller har varat under avsevärd tid.

Det bör påpekas att det enligt 14 å andra stycket inte är uteslutetatt anstånd med handräckning beviljas även i fall då återtagande har aktualiserats på grund av att säljarens säkerhet i varan har äventyrats (jfr 7 & punkt 2). Det ligger dock i sakens natur att det sällan kan bli fråga om anstånd i denna situation.

14 å andra stycket ålägger inte utmätningsmannen att bevilja anstånd utan ger honom endast en rätt att göra detta. Det föreskrivs vidare att utmätnings- mannen kan ställa upp villkor för anstånd. Ett sådant villkor kan gälla t.ex.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1977/782142 _ 101

att köparen gör vissa avbetalningar under anståndstiden eller att varan under denna tid inte får användas. Utmätningsmannen kan vidare. om anledning förekommer till detta. förklara att ett beviljat anstånd skall upphöra att gälla.

155

Paragrafen föreskriver att utmätningsmannen vid handräckning skall värdera varan (jfr 9,2— andra stycket). Om det behövs. får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen. Motsvarande bestämmelser linns f. n. i 13 & avbetalningsköplagen.

16ä

Paragrafen motsvarar 18 å i utredningsförslaget samt 14 & iden nuvarande avbetalningsköplagen.

Enligt första stycket får beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. som härvid är sista instans. I denna del kan hänvisas till vad som har anförts under 4.6 i den allmänna motiveringen. Någon särskild tid behöver inte iakttas för överklagande.

RSV har i sitt remissyttrande tagit upp flera frågor som sammanhänger med möjligheten att överklaga beslut i fråga om handräckning. Med anledning härav kan anföras följande. Ett typiskt fall i vilket rättelse bör kunna vinnas genom överklagande hos överexekutor föreligger när handräckning över huvud taget inte borde ha meddelats (jfr Eklund- Nordström. Lagen om avbetalningsköp. 1957. s. 115). 1 ett sådant fall kan överexekutor upphäva beslutet om handräckning. På grund av hänvisningen till utsökningslagen i 17% (jfr 16% första stycket första meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen) torde överexekutor vidare med tillämp- ning av 208 & utsökningslagen kunna förordna att handräckningsförfarandet tills vidare skall inställas i avvaktan på överexekutors slutliga utslag. Även om återtagandet redan har verkställts när överklagande sker bör överex- ekutor — åtminstone i fall då det bedöms som möjligt att återställa varan — kunna pröva. om handräckning hade bort beviljas. Besvaras frågan nekande. bör överexekutor i ett sådant fall kunna förordna att verkställigheten skall gå åter i den mån det kan ske. Det bör nämnas att hithörande frågor kommer att uppmärksammas i samband med den pågående reformen av utsökningsrät- ten.

Om köparen eller säljaren är missnöjd med värdering eller annan åtgärd vid handräckning. är han enligt 16 i andra stycket oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Som utredningen har påpekat (betänkandet s. 122) är denna möjlighet av särskild betydelse vid missnöje med värderingen av varan. eftersom ett överklagande till överexekutor i detta fall sällan kan leda till åsyftat resultat. Bevisning om varans värde kan nämligen behöva föras genom förhör med vittnen eller sakkunniga. och dessa kan endast inför

• Sida 102
•  Original

Prop. 1977/78:142 102

domstol höras under ed.

lnte heller befogenheten att stämma in saken till domstol är begränsad till viss tid. Om emellertid säljaren inte visar att han inom en månad efter handräckningen eller. om förrättningen inom den tiden har överklagats. inom en månad efter det att överexekutors beslut meddelades har väckt talan vid domstol. får detta enligt 16 & tredje stycket till följd att köparen får lyfta belopp som enligt 10% första stycket har nedsatts hos utmätningsmannen. Att köparen får lyfta beloppet hindrar inte att han senare på talan av säljaren kan förpliktas att helt eller delvis betala tillbaka beloppet till säljaren.

175,

Paragrafen motsvarar 19% i utredningsförslaget och 16% första stycket första meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen.

[ likhet med vad som är fallet enligt den nuvarande avbetalningsköplagen är de regler om handräckning som upptas i det föreliggande lagförslaget inte uttömmande. Därför anges i 17 5 att i fråga om handräckning gäller i övrigt utsökningslagen i tillämpliga delar. Hänvisningen till utsökningslagen avser närmast den lagens allmänna föreskrifter( 1 och 9—10 kap.)jämte de särskilda författningar som de allmänna föreskrifterna i vissa fall förutsätter. Som utredningen har framhållit bör emellertid även regler i andra kapitel av utsökningslagen kunna beaktas i situationer där den nu föreslagna lagens regler om handräckning framstår som ofullständiga.

18.5

Paragrafen innehåller bestämmelser om återtagande genom verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats återlämna vara som sålts genom avbetalningsköp. Paragrafen motsvarar i sak 205 i utredningsförslaget och kan jämföras med 15 å och 165 första stycket första meningen i den nuvarande avbetalningsköplagen.

Verkställighet av dom i tvistemål regleras i utsökningslagen med därtill anknytande författningar. Denna reglering gäller i tillämpliga delar även vid Verkställighet av dom som avses i förevarande paragraf.

Enligt 18 ;" första stycket får ansökan om verkställighet göras skriftligen eller muntligen. varvid domen skall ges in. Närmare föreskrifter finns i utsökningskungörelsen ( 1971:1098 ).jfr 12 35 utsökningslagen .

I fråga om verkställigheten äger enligt andra stycket vissa av lagens föreskrifter om handräckning motsvarande tillämpning. Detta gäller reglerna i 12 & tredje stycket. vilka hänvisar till vissa bestämmelser i utsökningslagen (se under 12 å). Vidare skall bestämmelserna i 14; om anstånd m.m. tillämpas även i fråga om verkställighet av dom. Om inte annat följer av den ifrågavarande domen. skall utmätningsmannen också vid verkställighet av dom värdera varan enligt föreskrifterna i 15 & (jfr utredningens betänkande s. 124). Utredningen har föreslagit att bestämmelserna om verkställighet av

• Sida 103
•  Original

Prop. 1977/78:142 103

dom skall uppta en hänvisning även till reglerna om sökandens skyldighet att förskottera exekutionsavgift (se 12 i andra stycket). Skyldighet härtill följer emellertid av bestämmelser i utsökningslagen som är direkt tillämpliga vid verkställighet av dom.

195

Paragrafen innehåller förbud mot utmätning av vara. som har sålts genom avbetalningsköp. för fordran på grund av köpet. Den motsvarar i sak 23.5 konsumentkreditlagen och kan jämföras med 16 å andra stycket i gällande avbetalningsköplag. Innehållet i paragrafen har berörts under 4.6 i den allmänna motiveringen.

Som har framhållits av utredningen torde utmätningsförbudet i 195 innebära att inte heller köparens rätt till varan får utmätas för fordran på grund av avbetalningsköpet (betänkandet s. 125. jfr Eklund-Nordström. Lagen om avbetalningsköp. 1957. s. 122). Säljaren kan inte utan överenskom- melse med köparen möjliggöra utmätning genom att avstå från sin återtag- anderätt enligt avtalet. Självfallet kan utmätningsförbudet inte kringgås genom att säljaren överlåter sin fordran till tredje man. Förbudet avser nämligen fordran på grund av köpet oavsett vem som innehar fordringen (jfr Eklund-Nordström. a. st.)

Öt'e/gångsbestämnte/serna

Den nya lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. skall träda i kraft den ljanuari 1979. Samtidigt upphävs den nuvarande avbetalningsköp- lagen.

Om lag eller annan författning hänvisar till eller åsyftar lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen. skall i stället denna föreskrift tillämpas.

I enlighet med allmänna rättsgrundsatser skall äldre lag fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts före den 1 januari 1979.

6.2 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

1 17 & konsumentkreditlagen finns bestämmelser om vad vardera parten skall tillgodoräknas vid uppgörelse i samband med återtagande av vara. Enligt 17 å andra stycket skall köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet skall 3 & i den nuvarande avbetalnings- köplagen äga motsvarande tillämpning. Denna hänvisning ersätts i förslaget med en bestämmelse av i sak samma innebörd som 9 å andra stycket andra meningen i den nya avbetalningsköplagen. Sålunda föreskrivs att värdet skall beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt försälja varan.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1977/78:142 104

I 18 % har tagits in ett nytt andra stycke som motsvarar 10 % andra stycket i den nya avbetalningsköplagen. Har kreditgivaren för att kunna återta varan eller för att denna efter återtagande skall kunna brukas på avsett sätt måst betala skuld som åvilar köparen. får kreditgivaren i samband med att återtagande sker avräkna sådan betalning mot en eventuell mellanskillnad köparen till godo. Här kan hänvisas till vad som har anförts under 4.5 i den allmänna motiveringen samt i specialmotiveringen till 10 %.

I enlighet med vad som har sagts under 4.6 i den allmänna motiveringen har i 20 % andra stycket tagits in en föreskrift om att kreditgivaren i ansökan om handräckning skall uppge vad han fordrar i dröjsmålsränta. om han gör anspråk på sådan ränta.

Bestämmelserna i 22 %. enligt vilka avbetalningsköplagens regler om handräckning och domsverkställighet i vissa delar äger motsvarande tillämpning vid handräckning och domsverkställighet enligt konsumentkre- ditlagen. har ändrats så att hänvisningarna i paragrafen avser motsvarande bestämmelser i den nya avbetalningsköplagen.

Ändringarna i konsumentkreditlagen föreslås träda i kraft samtidigt med den nya avbetalningsköplagen. dvs. den 1 januari 1979. Samma dag träder konsumentkreditlagen i kraft enligt SFS 1977:981.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1977:984 ) om ändring i brotts- balken

Genom förslaget ändras den särskilda åtalsregeln i 10 kap. 10% andra St.Vcket brottsbalken . Lagrummets senaste lydelse framgår av SFS 1977:984. som dock ännu inte har trätt i kraft.

Enligt den föreslagna lydelsen av 10 kap. 10 % andra stycket får åklagare endast om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt väcka åtal beträffande olevligt förfogande över egendom. som har kommit i gärnings- mannens besittning genom avtal. enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning har erlagts eller som gärningsmannen eljest innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Förslaget har utformats i enlighet med utredningens förslag i denna del (jfr betänkandet s. 127).

7. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl..

2. lag om ändring i konsumentkreditlagen ( 1977:981 ).

3. lag om ändring i lagen ( 1977:984 ) om ändring i brottsbalken .

8. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet. med föredragandens hemställan.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1977/78:142 105

Bilaga [

Utredningens lagförslag

kreditfordringen. Om köparens rätt att betala i förtid gäller vad som följer av 8% första stycket.

S% Vid förtidsbetalning enligt 4% skall vid beräkning av säljarens fordran den obetalda delen av kreditfordringen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden. Säljaren får dock alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten. om denna kostnad särskilt anges i avtalet och ej är oskälig.

Utan hinder av första stycket skall särhållet kreditkostnadsbelopp som uppenbarligen helt hänför sig till utnyttjad kredittid tillgodoräknas säljaren. medan köparen aldrig är skyldig att betala någon del av särhållet kreditkost- nadsbelopp som uppenbarligen helt hänför sig till ej utnyttjad kredittid.

Förbud mot viSs avräkning

6 % Belopp som köparen erlägger för avräkning på säljarens fordran på grund av avbetalningsköpet får säljaren ej först avräkna på annan fordran. Utan hinder av vad nu sagts får dock säljaren utnyttja förbehåll om avräkning på fordran som avser ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande varan.

Älermganderärren

7 % Förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast om

1. köparen genom att åsidosätta förpliktelse på grund av avbetalnings- köpet har äventyrat säljarens säkerhet i varan eller

2. köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som uppgår till mer än en tiondel av hela kreditford- ringen eller. om dröjsmålet överstiger två månader. uppgår till mer än en tjugondel av hela kreditfordringen eller utgör återstoden av denna.

8% Betalar köparen på en gång vad säljaren äger tillgodoräkna sig enligt grttnder som anges i 9 %. blir förbehåll om återtaganderätt utan verkan. Sådan betalning får erläggas när som helst innan varan återtages.

Om köparen efter utgången av tid som anges i 7% 2 men innan varan återtages erlägger belöpp. som ej har betalats i rätt tid.jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt grunder som anges i 9 %. får varan ej återtagas på grund av dröjsmålet.

Uppgöre/sc vid varans återtagande

9 % Vill säljaren utnyttja rätt att återtaga varan. skall avräkning göras mellan honom och köparen.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1977/78:142 107

Köparen tillgodoräknas härvid varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad säljaren kan antagas utvinna genom att ombesörja varans försäljning på lämpligt sätt.

Säljaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditförclringen efter avräkning enligt 5 % samt i förekommande fall dröjsmålsränta.

Säljaren får därjämte tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan. nämligen exekutionsavgift. skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande. om inställelsen har varit påkallad för tillvaratagande av säljarens rätt. Vid fastställande av ersättning för utgift för inställelse äger bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

1 mål om handräckning för återtagande får säljaren. enligt vad regeringen närmare föreskriver. tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.

Grundas återtagandet på dom. varigenom köparen har förpliktats utge varan. får säljaren även tillgodoräkna sig obetald ersättning för rättegångs- kostnad enligt domen.

10 % Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än säljaren. får varan återtagas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till köparen eller. när varan värderats av utmätningsman. nedsätter mellanskill- naden hos denne. ' .

Tillgodoräknas säljaren ett större belopp än köparen. får säljaren ej kräva ut mer än mellanskillnaden.

H (tm/räckning

ll % Säljaren får hos utmätningsman söka handräckning för varans återta- gande. under förutsättning att det om avbetalningsköpet har upprättats en av parterna underskriven handling. som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt uppgift om kontantpriset. kreditbeloppct. kreditkostnaden. kredittiden. kreditfordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.

12% l-landräckning söks hos utmätningsman i den ort där köparen har sitt hemvist eller varan finns. Med köparens hemvist förstås den ort där han är bosatt samt. beträffande dödsbo. den ort där den döde senast var bosatt och. beträffande annan juridisk person. den ort som enligt 10 kap. rättegångs- ' balken grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

Ansökan skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om den del av kreditfördringen som utestår obetald. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling som anges i 11 %.

Exekutionsavgift skall förskotteras av sökanden. om utmätningsmannen begär det. Betalas ej förskott inom förelagd tid. får förrättningen inställas. Utmätningsmannen kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1977/78:142 108

13% Handräckning enligt denna lag får ej beviljas. om det finns påtaglig anledning räkna med möjligheten att avbetalningsköpet omfattas av konsu- mentkreditlagen (l977:000).

Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart. att säljaren äger göra gällande förbehåll om återtaganderätt.

Gör köparen sannolikt att varan sålts till oskäligt högt pris. får handräck- ning ej beviljas.

14 % Lämnar säljaren anstånd med sökt handräckning och fortfar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen. är denna förfallen.

Utmätningsman får bevilja anstånd med handräckning. om särskilda skäl föreligger. Anstånd får beviljas under högst fyra månader från dagen för ansökningen om handräckning.

15 % Köparen skall underrättas om handräckningsansökningen och förestå- ende förrättning i så god tid. att han kan beräknas få behövligt rådrum att bevaka sin rätt. Föreligger risk att köparen skaffar undan eller förstör varan eller är saken eljest brådskande behövs dock inte underrättelse. Sådan behövs ej heller om köparen saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig eller var ombud för honom finns.

llandri'ickning får genomföras i köparens frånvaro. om det icke är erforderlig-t att köparen får tillfälle att yttra sig vid förrättningen. Är köparen ej närvarande men anträffas hans make. någon anställd eller annan som har hand om varan. skall denne anmodas att närvara.

16 % Utmätningsman får vid behov säkerställa sökt handräckning genom att tag—_. vård om varan. Är denna i tredje mans besittning får i stället förbud meddelas innehavaren att utan utmätningsmannens tillstånd lämna ut varan eller vidtaga annan åtgärd därmed till men för sökanden.

Utmätningsmannen får ej längre än nödvändigt upprätthålla åtgärd enligt första stycket. llar handräckning ej följt inom två veckor skall åtgärden hävas.

17% Vid handräckning skall utrnätningmannen värdera varan. Om det behövs får en eller flera sakkunniga anlitas att biträda vid värderingen.

18% Beslut i fråga om handräckning överklagas hos överexekutor. Över dennes beslut får klagan ej föras.

Part som är missnöjd med värde:-"ingellerannan åtgärd vid handräckningen är oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol.

Visar ej säljaren att han väckt talan vid domstol inom en månad efter handräckningens genomförande eller. om förrättningen inom den tiden överklagats. inom en månad efter det överexekutors beslut meddelas. får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligt 10% första stycket kan ha blivit nedsatt hos denne.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1977/78:142 109

19% I fråga om handräckning gäller i övrigt utsökningslagens (187731 5. ]) bestämmelser i tillämpliga delar.

Årurragam/c genom domst'tv'kini/lighc!

20% i fråga om verkställighet av dom. varigenom köparen har förpliktats återlämna vara som sålts genom avbetalningsköp. gäller vad nedan sägs och i övrigt utsökningslagens (1877131 s. 1) bestämmelser i tillämpliga delar.

Ansökan om verkställighet görs skriftligen eller muntligen med ingivande av domen.

12 % första och tredje styckena. 14—16 %% samt. om ej domen föreskriver annat. 17% äger motsvarande tillämpning.

Part som är missnöjd med utmätningsmannens värdering är oförhindrad att väcka talan mot den andre vid domstol. Visar ej säljaren att han väckt sådan talan inom en månad efter verkställigheten eller. om förrättningen inom den tiden har överklagats. inom en månad efter det beslut av högre instans vunnit laga kraft. får köparen hos utmätningsmannen lyfta det belopp som enligt 10% första stycket kan ha blivit nedsatt hos denne.

Urlnälnings/örbiid

21 % Vara som har sålts genom avbetalningsköp får ej utmätas för fordran på grund av köpet. Vad nu sagts gäller dock ej om kreditfordringen har betalats.

Denna lag träder i kraft den . då lagen (1915:219') om avbetalningsköp upphör att gälla. Äldre lag gäller dock fortfarande i fråga om köp som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses annars däri lagrum som har ersatts genom föreskrift i den nya lagen skall i stället denna tillämpas.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1977/78:142