SOU 1975:63
Konsumentkreditlag m. m.
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslut den 4 juni 1971 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Lidbom att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit. Med stöd av bemyndigandet till- kallades ordföranden i marknadsdomstolen, justitierådet Peter Wester- lind, ordförande, sekreteraren i industriförbundet Lars Gunnar Flem- ström, ledamoten av riksdagen Ingegärd Fraenkel, förste ombudsmannen i bankmannaförbundet Lennart Lundgren och numera statsrådet Gertrud Sigurdsen. Den 26 april 1973 entledigades Sigurdsen och tillkallades numera ledamoten av riksdagen Maj-Lis Landberg. Den 14 maj 1974 entledigades Flemström och tillkallades sekreteraren iindustriförbundet, jur. kand. Göran Björling.
De sakkunniga har antagit namnet kreditköpkommittén. Att såsom experter biträda kommittén förordnades den 10 september 1971 direktören hos Kooperativa förbundet Arne Rosengren samt den 17 september 1971 bankdirektören Sven Åke Cason, kanslisekreteraren Anna Hedborg, numera hovrättsassessorn Olov Hertzman, byråchefen hos statens pris- och kartellnämnd C. Gösta Malmström och numera avdel- ningsdirektören hos konsumentverket Ursula Wallberg. Den 21 februari 1972 entledigades Hedborg och förordnades såsom expert numera kansli- rådet i finansdepartementet Lennart Nilsson. Såsom ytterligare experter förordnades den 1 juni 1972 direktören hos Svenska AB Philips Arvid Brandberg och kronofogden Sven-Erik Rydén. Den 7 januari 1974 entledigades Rosengren samt förordnades såsom experter kanslisekrete- raren Mikael Ankers och direktören hos Kooperativa förbundet Olle Östling.
Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 7 september 1971 hovrättsassessorn Jörgen Beck-Friis. Den 15 december 1972 förordnades numera hovrättsassessorn Lars Qwist till biträdande sekreterare.
Kommittén får härmed överlämna betänkandet Konsumentkreditlag m. m. Betänkandets tyngdpunkt ligger i ett förslag till konsumentkredit- lag. Dessutom föreslås en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara.
Ledamöterna Björling och Fraenkel har reserverat sig mot vissa delar av kommitténs förslag. Särskilda yttranden har avgetts av experterna Brandberg och Cason.
Kommitténs arbete fortsätter med'återstående delar av uppdraget. Hit hör vissa frågor om kreditköp som inte är konsumentköp samt vissa frågor om konsumenttjänster på kredit.
Stockholm i augusti 1975
Peter Westerlind Göran Björling
Maj-Lis Landberg
Mikael Ankers
Sven Åke Cason
C. Gösta Malmström Sven-Erik Rydén
Olle Östling
Ingegärd F raen kel Lennart Lundgren /Jörgen Beck-Friis Lars Qwist
Arvid Brandberg Olov Hertzman Lennart Nilsson
Ursula Wallberg
Innehåll Sammanfattning ................................. l l Su m mar-v ...................................... 23
Förslag till
Konsumentkreditlag ............................... 27 Lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara ........ 33 Lag om ändring i lagen (19151219) om avbetalningsköp ....... 36 Lag om ändring i konsumentköplagen (1973z877) ........... 36 1 Inledning ................................ 37 1.1 Kommitténs uppdrag ........................ 37 1.2 Kommitténs arbete ......................... 42 2 Materialredovisning beträffande konsumentkrediterna . . 45 2.1 Inledning ................................ 45 2.2 Kreditköpens omfattning och fördelning på olika kredit- köpsformer .............................. 47 2.3 Närmare om konsumenternas kreditköp av viktigare varor 49 2.3.1 Inledning .......................... 49 2.3.2 Bilar ............................. 50 2.3.3 Båtar m.m. ........................ 55 2.3.4 Hushållsmaskiner ..................... 58 2.3.5 Möbler ........................... 60 2.3.6 TV-apparater m.m. ................... 62 2.4 Kreditköpens finansiering ..................... 64 2.5 Vem köper på kredit? ....................... 67 2.6 Havererade kreditköp ........................ 68 2.7 Något om konsumenternas lån i bank m.m. ......... 69 3 Nuvarande regler om kreditköp ................. 73 3.1 Inledning ................................ 73 3. 2 Lagen (19151219) om avbetalningsköp ............ 73 3.2 1 Bakgrunden ........................ 73
3.2.2 Reformslrävanden beträffande avbetalningshan- deln ............................. 74
3.3
3.4 3.5
4.1 4.2
4.3
5.5
6
3.2.3 De nuvarande reglernas innehåll ........... 3.2.4 Närmare om återtaganderätten ............ Särskilda bestämmelser om kreditköp i konsumentköp- 1agen(19731877) ........................... Lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. ......... Förordningen (1959r575) med föreskrifter om vissa betal- ningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar .......
Förekommande kreditköp som inte omfattas av avbetal- ningsköplagens regler ........................ Inledning ................................ Låneköp ................................ 4.2.1 Inledning .......................... 4.2.2 Konsumentkooperationens låneköp ........ 4.2.3 Andra Iåneköpsformer ................. Kontoköp ............................... 4.3.1 Inledning .......................... 4.3.2 Historik ........................... 4.3.3 Kontoköpen i Sverige .................. 4.3.4 De externa kontokortsföretagens samarbete med säljföretagen ........................ 4.3.5 Kontokortsföretagens avtal med kontohavaren 4351 Inledning .................... 4.352 Betalningsvillkoren ............. 4.3.5.3 Beräkning av kreditkostnaden ...... 4.3.5.4 Ändringar av kontobestämmelser, klau- suler om rätt att säga upp avtalet m. m. 4.3.5.5 Betalningsansvar vid inköp pa konto av obehörig person ............... 4.3.5.6 Kontokortsföretagens ansvar för de va- ror som köpts på kontot .......... 4.3.6 Andra kontosystem ................... Övriga kreditköp ...........................
Långtidsuthyrning av varor .................... Inledning ................................ Långtidsuthyrning av bilar ..................... Långtidsuthyrning av pianon ................... Långtidsuthyrning av TV-apparater ............... 5.4.1 Omfattning och marknadsstruktur ......... 5.4.2 Kostnaderna för att hyra färg—TV .......... Den rättsliga regleringen av hyresavtal ............. 5.5.1 Avgränsningen mot avbetalningsköp ........ 5.5.2 Det obligationsrättsliga förhållandet mellan uthy—
rare oeh förhyrare .................... 5.5.3 Skyddet för förhyraren .................
Kortfattad översikt över konsumentskyddet i Sverige
79 82
84
86
89 89 89 89 90 91 "92 92 93 94
97 98 98 98 100
101 103
104 105
106
107 107 108 108 108 108 109 111 111
112 113
115
7
7.1 7.2 7.3 7.4
7.5
7.6
8
Utländska förhållanden ....................... 125 Inledning ................................ 125 Tyskland ................................ 126 Norden ................................. 127 USA ................................... 129 7.4.1 Inledning .......................... 129 74.2 Truth in Lending ..................... 130 7.4.3 Legal maximering av kreditkostnaden ....... 134 7.4.4 Reglering av betalningsvillkoren vid kreditköp . . 135 7.4.5 Trepartsförhållanden .................. 137 7.4.6 Begränsningar i rätten att återta varor som sålts på kredit .......................... 138 7.4.7 Avräkning vid förtidsbetalning ............ 139 7.4.8 Reglering av kontokrediter .............. 139 England ................................. 142 7.5.1 Inledning .......................... 142 7.5.2 Consumer Credit Act .................. 143 7.5.2.1 Lagens tillämpningsområde ........ 143 7.5.2.2 Lagens systematik .............. 143 7.5.2.3 Terminologi .................. 144 7.524 Den lagtekniska metoden ......... 145 7.525 Upplysningsplikt om kreditkostnaden vid marknadsföring av kreditavtal och vid ingående av avtal ............ 146 7.526 Förhållandet mellan parterna under kre- ditavtalets löptid, trepartsförhållanden, avräkningsklausuler m. m. ......... 146 7.527 Påföljderna vid kontraktsbrott av konsu- menten vid kreditavtal och vid hyresav- tal ........................ 147 7.5.2.8 Domstolens befogenhet att jämka uppenbart obilliga kreditavtal och hyres- avtal ....................... 149 7.5.2.9 Bestämmelser om avräkning på kredit- kostnaden om gäldenären betalar kre—
diten i förtid .................. 149 7.5.2.10 Konsumentens rätt att frigöra sig från
avbetalningsköp och hyresavtal ..... 150 7.53 Reglering av betalningsvillkoren vid kreditköp . . 151 Europeiska gemenskaperna (EG) ................ 152 Allmänna överväganden ...................... 153 Huvudgrunderna för konsumentkreditlagen ......... 153 8.1.1 Inledning. Behovet av konsumentskydd ...... 153 8.1.2 Lagens tillåmpningsområde .............. 156 8.1.3 Lagstiftningstekniken .................. 157 8.1.4 Begreppet kreditköp. Parterna ............ 159 8.1.5 Upplysningsplikt för kreditgivaren ......... 163
8.2
8.3
8.1.6 Kreditbelopp och kredittid .............. 170 8.1.7 Trepartsförhållanden .................. 176 8.18 Villkor för ätertaganderätt .............. 180
8.181 Inledning. Reformbehov .......... 180
8.182 Begränsning av återtaganderätten . . . . 183
8.183 Uppgörelsen mellan parterna vid äter-ta— gande. Preskription av restskulden . . . 186 81.84 Förfarandet vid återtagande. Varor som
inte får återtas ................ 183
8.185 Preskription av återtaganderätten . . . . 190
8.1.9 Skydd mot vissa avtalsvillkor ............. 193 8.191 Oskäliga kreditkostnader .......... 193
81.92 Förfalloklausuler m.m. .......... 194
81.93 Avräknings- och kopplingsförbehäll . . . 197 8.1.9.4 Villkor om betalningsansvar vid obehö-
rigt användande av kontokort ...... 198 8.1.10 Förtidsbetalning och avräkning ........... 19.9 8.1.1] Kontoköp av annat än varor ............. 201 8.1.12 Tillsyn och påföljer m. m. ............... 202 Huvudgrunderna för lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara ........................... 205 8.2.1 Inledning. Behovet av konsumentskydd ...... 205 8.2.2 Lagstiftningstekniken. Lagens tillämpningsom— råde ............................. 207 8.2.3 Deposition ......................... 207 82.4 Upplysningsplikt ..................... 211 8.2.5 Uppsägningsrätt ..................... 212 8.2.6 Rätt att köpa varan ................... 213 8.2.7 Tillsyn och påföljder .................. 215 Information och ikraftträdande ................. 216 Specialmotivering .......................... 21 7 Konsumentkreditlagen ....................... 217 1 5 .................................... 217 2 % .................................... 218 3 5 .................................... 222 4 & .................................... 223 5 ä .................................... 224 6 & .................................... 225 7 & .................................... 225 8 å .................................... 226 9 & .................................... 226 10 å ................................... 226 11 å ................................... 227 12 å ................................... 337 13 å ................................... 318 14 å ................................... 330 15 å ................................... 330
32%; ...................................
1 _S ...................................
Reservationer ................................... 1. Av ledamoten Björling ........................... 1 Allmänna synpunkter .......................... 1.1 Inledning ................................. 1.2 lagstiftningens utgångspunkter ................... 1.3 Kreditmarknadens möjligheter ................... 1.4 Kommitténs faktaunderlag ...................... 1.5 Reservationens innehåll ........................
Kontantinsats och kredittid ...................... .1 Reglering av kontantinsats och kredittid ............. .2 Kontantinsatsens storlek ....................... 2.3 Kontantinsats vid kontoköp ..................... 2.4 Undantag från krav på kontantinsats ............... 2.5 Begränsning av kredittiden ................... . . ts) L) lx) 2.6 Betalningsanstånd vid arbetslöshet m rn ............. -
3 Kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser .........
4 Förfalloklausuler ............................. 258
5 Återtaganderätten ............................ 259 5.1 Behovet av återtaganderätt ...................... 259 5.2 Analys av kommitténs förslag .................... 260 5.3 Bibehållande av återtaganderätten ................. 264
6 Avräknings— och kopplingsförbehäll ................. 304
7 Uthyrning av varor ............................ 366 7.1 Behovet av lagstiftning ........................ 266 7.2 Uppsägningsrätt ............................. 266 7.3 Förvärvsrätt ............................... 267
2. Av ledamoten Fraenkel ........................... 268 Särskilda yttranden ............................... 271 1. Av experten Brandberg ........................... 271 2. Av experten Cason ............................. 271
Bilaga 1 Kommitténs bearbetning av 1969 års hushållsbudgetun- dersökning ............................... Bilaga 2 Kommitténs undersökning av mä! angående handräckning för återtagande av avbetalningsgods hos kronofbgdemyn- digheterna ............................... Bilaga 3 Samhällsekonomiska aspekter på konsumtionskrediterna av docent Peter Bohm ....................... Bilaga4 Möbelhandeln. Uppgifter lämnade av statens pris— och kartellnämnd (SPK), fjärde byrån, maj 1974 .........
279
291
317
Sammanfattning
Kommittén har till uppgift att föreslå åtgärder som förstärker konsu- menternas ställning i kreditsammanhangen. Med detta betänkande lämnar kommittén förslag till två nya lagar, en konsumentkreditlag och en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara. Vidare föreslår kommittén ändringar i lagen om avbetalningsköp och konsumentköp- lagen.
Konsumentkreditlagen föreslås gälla kredit, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Med kredit avses såväl anstånd med betalning som lan. Lagen har således en relativt vid ram. Den omfattar i princip varje kredit som syftar till privat konsumtion, vare sig detta syfte skall uppnås genom köp av varor eller tjänster eller på annat sätt med användande av kredit. Det är främst två skäl som talar för att lagstift- ningen bör ha denna bredd. För det första krävs en långtgående enhetlighet beträffande begrepp och normer för att konsumenterna skall kunna överblicka och jämföra kreditmarknadens olika alternativ. För det andra är kreditmarknaden så flexibel att en reglering inte lämpligen bör inskränkas till de typer av konsumentkredit som i lagstiftningsögon- blicket tilldrar sig störst uppmärksamhet.
Lagen innehåller dels regler om marknadsföring, avsedda att omfatta hela fältet av konsumentkrediter. dels särskilda bestämmelser om kredit- köp och omlån. Lagen avslutas med föreskrifter om tillsyn och straff.
Marknadsföring
En väsentlig förstärkning av den enskilde medborgarens ställning på kreditmarknaden förutsätter enligt kommitténs mening att tydligare upplysningar lämnas om den ekonomiska innebörden av de krediter som erbjuds. Informationsunderlaget bör vara sådant att konsumenten lätt kan göra en kostnadsjämförelse mellan olika former av kredit och mellan olika kreditgivares erbjudanden. En efter dessa riktlinjer utformad infor- mation möjliggör ett väl avvägt beslut i det enskilda fallet. Den främjar också konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare och
påverkar därigenom på ett för konsumenterna gynnsamt sätt kreditkost— naderna och kreditvillkoren i övrigt.
Kommittén föreslår mot denna bakgrund regler som ålägger kredit— givarna att vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring, där kredit erbjuds, lämna uppgift om den effektiva räntan. Med effektiv ränta avses konsumentens hela kostnad för krediten, alla tillägg och avgifter inräknade, uttryckt som en ärlig fallande ränta.
Särskilda bestämmelser om kreditköp
Kommittén har funnit att de med konsumentkrediterna förbundna olägenheterna framträder tydligast vid krediter som lämnas för inköp av varor. Huvuddelen av konsumentkreditlagens bestämmelser är därför inriktade på kreditköp. Med kreditköp avses i lagen att säljaren lämnar köparen anstånd med betalningen för en vara eller att betalningen erläggs med belopp som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne oeh säljaren. Till kreditköp hänför kommittén således inte bara formella avbetalningsköp och andra köp där anstånd med betalningen lämnas av säljaren utan även låneköp och köp med kontokort, dvs. transaktioner som ur säljarens synvinkel innebär en kontantaffär men som för konsumenten betyder att han sätter sig i skuld.
Kreditköpsbestämmelserna är främst inriktade på att skydda konsu— menterna mot alltför betungande kreditåtaganden och mot alltför stränga påföljder i fall de likväl råkar i betalningssvårigheter.
Maximering av kreditbelopp och kredittid
För att skydda konsumenten mot alltför betungande åtaganden föreslår kommittén att kreditgivaren vid större kreditköp inte får medge högre kreditbelopp än 75% av varans kontantpris. Sin funktion att skydda konsumenten i antytt hänseende utövar detta krav på viss kontantinsats genom den direkta effekten, att skuldbördan blir mindre. men även därigenom att kravet får anses ägnat att i betydande utsträckning förebygga mindre väl överlagda kreditköp; nödvändigheten att genast betala visst belopp kontant gör den presumtive köparen mera medveten om tyngden i det åtagande som hänför sig till den resterande delen av köpeskillingen. Tilläggas skall att kontantinsatskravet har en konsekvens också vid sidan av själva syftet att skydda konsumenten mot alltför betungande åtaganden. Det förhållandet. att viss del av köpesumman betalas kontant, påverkar nämligen övervägandena om vilken säkerhets- rätt säljaren bör anses kunna resa anspråk på. dels naturligtvis med hänsyn till att det kontant betalade beloppet reducerar säljarens fordran och dels med tanke på att köparen genom kontantbeloppets erläggande visat sin förmåga att uppbringa pengar antingen nu detta skett genom sparande eller genom lån. Denna kontantinsatskravets inverkan i säker- hetsavseende har spelat en roll inom ramen för kommitténs behandling av återtaganderättens omfattning; därom får hänvisas till den fortsatta
framställningen i förevarande sammanfattning.
Maximeringen av kreditbeloppet _ alltså kontantinsatskravet _ avses gälla under de förutsättningarna att varans kontantpris ligger över ett gränsvärde som fastställts av regeringen och att parterna överenskommit om längre kredittid än en månad eller lämnat kredittiden obestämd. Gränsvärdet får enligt förslaget inte sättas högre än 5 % av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (dvs. f. n. 470 kr). Kredittiden räknas från utgången av den månad kreditbeloppet tas ianspråk. För att hindra kringgående av bestämmelserna föreslås kompletterande regler som tar sikte på fall där parterna vid samma tillfälle avtalar om flera kreditköp och fall där parterna vill förlänga från början korta kredittider.
Kommitténs förslag om högsta tillåtna kreditbelopp innebär att 25 % måste erläggas som kontantinsats av konsumenten oavsett kreditköps- form eller varuslag. F.n. finns inte några allmänna föreskrifter om kreditbeloppets eller kontantinsatsens storlek. Inom större delen av den etablerade kredithandeln tas det likväl ut kontantinsatser av en storleks- ordning som motsvarar kommitténs förslag. Lägre insatser förekommer t. ex. inom hemförsäljningsbranschen. Beträffande bilförsäljning finns särskilda föreskrifter om högre kontantinsats. nämligen minst 40 %. Dessa föreskrifter, som har tillkommit av konjunkturpolitiska skäl. berörs inte av kommitténs förslag.
För att undvika långvariga betalningsåtaganden som kan inskränka konsumentens framtida valfrihet föreslår kommittén att kreditgivaren inte får medge längre kredittid än 24 månader. Begränsningen behöver inte iakttas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebär att varje månad skall återbetalas minst en tiondel av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads utgång. Med kontoköp avses kreditköp vid vilket köparen. exempelvis såsom då kontokort används, för betalningens erläggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. Förslaget ger regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om kredit- belopp och kredittid som avviker från lagens generella bestämmelser. Denna möjlighet är avsedd att kunna utnyttjas bl.a. i samband med lagens införande.
Upplysningsplikt vid avtalstillfallet
I syfte att förhindra alltför betungande åtaganden vid större kreditköp föreslår kommittén vidare att kreditgivaren åläggs skriftlig upplysnings- plikt vid själva avtalstillfället.
Såvitt gäller krediter som lämnas i samband med köp innebär förslaget att uppgift. innan köpet sluts, skall lämnas om olika i lagen angivna och definierade faktorer av betydelse för en bedömning av avtalet. Hit hör kontantpriset, dvs. det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. och kreditbeloppet, dvs. den del av kontantpriset med vilken anstånd lämnas eller som lånas. samt kredit— kostnaden i kronor och effektiva räntan. Uppgiftsskyldighet avses före- ligga under samma förutsättningar beträffande kontantpris och kredittid
som föreslagits för begränsning av kreditbeloppet. Särskilt vid avbetal- ningsköp sammanvävs transaktionerna kredit och köp ofta på sådant sätt att det är svårt att avgöra vad som verkligen betalas för krediten. Den föreslagna ganska omfattande informationsplikten syftar till att reda ut begreppen.
Beträffande överenskommelser som berättigar till kontoköp föreslås att uppgift skall lämnas om den effektiva räntan.
Trepartsförhållanden
I 15—1755 konsumentköplagen finns f.n. särskilda bestämmelser om kreditköp. Bestämmelserna syftar till att skydda köparen mot att behöva betala till särskild kreditgivare när säljaren inte fullgjort sin prestation enligt avtalet. Enligt 15 & förbjuds avtalsvillkor varigenom köparen avsäger sig rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot den kreditgivare som övertagit säljarens fordran på betalning. I 16 % finns en regel som garanterar köparen motsvarande invändningsrätt mot kredit— givare som finansierar låneköp. Lagens 17% innehåller ett förbud för säljaren att ta emot bl. a. växelförbindelse beträffande kreditbeloppet.
Konsumentköplagens 15 och 16 åå tillerkänner således köparen rätt att vägra betalning till kreditgivaren exempelvis om varan är felaktig. Lagen ger emellertid inte köparen rätt att i förekommande fall kräva tillbaka från en särskild kreditgivare vad han redan betalat till denne.
I konsumentkreditlagen föreslås en förstärkning av köparens ställning i sistnämnda avseende. Enligt förslaget får kreditgivaren i princip göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mot säljaren. Med befogenhet åsyftas inte bara rätten att vägra betalning utan även rätten att framställa anspråk mot kreditgivaren. Vill köparen rikta anspråket mot särskild kreditgivare skall han dock först göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden. Kreditgivarens ansvar för säljarens åligganden begränsas enligt förslaget till det belopp som kreditgivaren mottagit av köparen. Förslagets bestämmelser gäller. i motsats till de nuvarande reglerna, även gentemot kontokortsföretag. Bestämmelserna ger således ett mera långtgående skydd än 15 och 16 åå konsumentköplagen. Kommittén föreslår att dessa paragrafer upphävs.
Förbudet mot växel föreslås bli överfört till konsumentkreditlagen. Detta innebär att 17 & konsumentköplagen upphävs.
Rätt till förtidsbetalning m. m.
Förslaget innehåller en bestämmelse som ger köparen rätt att betala skuldbeloppet i förtid. Med skuldbelopp avses summan av kreditbelopp och kreditkostnad. Vill köparen betala i förtid skall. vid beräkning av kreditgivarens fordran, skuldbeloppet minskas med den del av kredit- kostnaden som hänför sig till den inte utnyttjade kredittiden.
Rätten till förtidsbetalning i kombination med reduktionsregeln ger köparen möjlighet att dra sig ur ett kreditavtal som visar sig vara förbundet med höga kreditkostnader och i stället välja ett billigare
alternativ på marknaden. Köparens befogenhet är således ägnad att minska kreditkostnaden i det enskilda fallet och torde även allmänt sett stimulera konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare och därigenom verka i riktning mot billigare krediter.
Förfalloklausuler
Kreditköpsavtal innehåller i allmänhet klausuler som ger kreditgivaren rätt att kräva betalningi förtid om köparen inte fullgör sina skyldigheter. Sådana s.k. förfalloklausuler kan leda till att köparen tvingas att vid dröjsmål med en delpost omedelbart betala hela skuldbeloppet.
I syfte att skydda köparen mot alltför stränga påföljder av detta slag föreslår kommittén att förfalloklausuler endast får göras gällande om köparen dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet eller om köparen, när kreditgivaren kan göra gällande återtaganderätt, överlåtit varan eller i strid med avtalet fört varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.
Om kreditgivaren är berättigad att göra gällande en förfalloklausul skall kreditkostnaden reduceras på samma sätt som vid frivillig förtids- betalning.
Återtaganderätt
Utmärkande för det formella avbetalningsköpet är att avtalet innehåller ett villkor som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter. Vissa av de missförhållanden som är förbundna med återtaganderätten har sedan länge uppmärksammats av lagstiftaren. Sålunda innehåller 1915 års avbetalningsköplag regler bl. a. om förutsättningarna för att kreditgivaren skall kunna återta varan vid köparens dröjsmål med betalningen. Förutsättningarna är att köparen dröjt i 14 dagar utöver förfallodagen med belopp som uppgår till viss del av avbetalningspriset eller med återstoden av köpeskillingen. Om godset återtas skall enligt avbetalningsköplagen en avräkning äga rum mellan parterna. Köparen skall tillgodoräknas varans värde medan säljaren tillgodoräknas dels inte betalda förfallna poster, dels så stor kvotdel av ännu inte förfallna poster som motsvarar förhållandet mellan kontant— priset och avbetalningspriset och dels vissa andra särskilda kostnader. Reglerna om avräkning tillämpas vid uppgörelse i godo, vid rättegång eller vid handräckning för återtagande av varan. Handräckning innebär att säljaren genom kronofogdemyndighetens medverkan kan återfå varan utan att först behöva vända sig till domstol. Det är således fråga om ett förenklat processuellt förfarande. Hos landets kronofogdemyndigheter handläggs årligen uppemot 40 000 handräckningsärenden av detta slag. Återtaganderätten i nuvarande lagstiftning har motiverats av kravet på kreditsäkerhet. Kommittén har emellertid funnit att denna form av realsäkerhet ofta är dålig. Bland orsakerna härtill kan nämnas dels att större delen av de varor som säljs med återtaganderätt snabbt minskar i
värde när de kommer i köparens hand, dels att föremålet i ett stort antal fall inte finns kvar hos köparen när varan skall återtas. 1 själva verket förhåller det sig också så, att återtaganderåtten utnyttjas i jämförelsevis ringa mån. Men även om den i nu åsyftad faktisk mening inte tasi anspråk i den utsträckning som hade kunnat väntas — alltså såsom en säkerhetsrätt — har den långtifrån varit utan betydelse. Återtaganderätten har nämligen kommit att spela en avsevärd roll såsom ett över konsu— menten hängande hot, outtalat eller uttalat. Över huvud taget har kommittén funnit att återtaganderätten både med hänsyn till sistnämnda förhållande och på grund av konsekvenserna i socialt avseende när den verkligen utnyttjats har varit förbunden med svåra olägenheter för konsumenten och detta trots de uppställda, förut berörda skydds— reglerna. I sammanhanget skall även framhållas att, medan ett föremål som återtas kan ha ett rätt högt bruksvärde för köparen, det ofta har ett mycket lågt värde för kreditgivaren. I sådant fall kan fördelen för kreditgivaren att återfå varan inte sägas stå i rimligt förhållande till de olägenheter som återtagandet innebär för konsumenten.
Kommittén har mot denna bakgrund kommit fram till att återtagande- rätten bör avskaffas såvitt gäller konsumtionsvaror i allmänhet. Däremot anser kommittén inte tiden mogen att helt avskaffa återtaganderåtten då det gäller dyrbarare varor som är mera kvalificerade för en säkerhetsrätt, exempelvis bilar.
Enligt förslaget till konsumentkreditlag får avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter endast göras gällande om följande förutsättningar är upp- fyllda. Dels krävs att det är fråga om en vara som enligt regeringens beslut får göras till föremål för återtaganderätt, dels krävs att förbehållet gjorts av säljaren i samband med köpet. Slutligen skall konsumenten ha dröjt i mer än en månad med att erlägga till betalning förfallen del av skuldbeloppet som uppgår till mer än en tiondel av hela skuldbeloppet.
Regeringens beslut får enligt förslaget endast avse varor vilkas kontant- pris överstiger två basbelopp (f. n. 18 800 kr.).
Förslaget innehåller vidare bestämmelser om den uppgörelse som skall äga rum mellan parterna när en vara återtas. Köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet medan kreditgivaren tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet sedan detta reducerats liksom vid frivillig förtidsbetalning. Överstiger varans värde det belopp som kredit— givaren tillgodoräknas åligger det denne att kompensera köparen innan varan återtas. Förslaget överensstämmer härvidlag i princip med vad som gäller enligt avbetalningsköplagen.
Är emellertid varans värde mindre än det belopp som tillgodoräknas kreditgivaren, får denne enligt förslaget inte kräva ut skillnaden annat än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminsk- ning. Förbudet att kräva ut restskulden är främst avsett att verka mot en anpassning av betalningsvillkoren efter köparens förmåga.
Beträffande handräckning för varans återtagande m. m. hänvisar kon— sumentkreditlagen till avbetalningsköplagens motsvarande bestämmelser. Detta innebär bl.a. att anstånd med handräckning kan beviljas om
köparen huvudsakligen utan att han själv rår för det råkat i tillfälliga betalningssvårigheter.
Konsumentkreditlagen innehåller dessutom ett par särskilda regler till köparens förmån.
För det första föreslår kommittén att handräckning eller verkställighet inte får beviljas beträffande vara som enligt 65 & utsökningslagen undan- tas från utmätning. Enligt den lagen undantas bl. a. möbler, husgeråd och annan utrustning i den månsakerna är nödvändiga för ett hem och dess skötsel. Förslaget bör ses mot den bakgrunden att även dyrbarare för en säkerhetsrätt mera kvalificerade varor i enskilda hushåll kan ha sådan betydelse att 65 & utsökningslagen kan tillämpas.
För det andra föreslår kommittén att återtaganderätten skall kunna preskriberas om kreditgivaren, sedan ansökan om handräckning gjorts, medgett uppskov och till följd därav verkställighet inte skett inom sex månader. Preskriptionsbestämmelsen syftar bl. a. till att förhindra att kreditgivaren under oskäligt lång tid utnyttjar återtaganderätten som påtryckning mot en köpare som har betalningssvårigheter.
Kontoköp av annat än varor
Det är vanligt att ett kontokort kan användas såväl vid inköp av varor som vid andra förvärv, exempelvis av resor. Inom kontokortssystemen görs i sådana fall inte någon skillnad mellan krediter som hänför sig till inköp av varor och andra krediter. Enligt kommitténs mening bör dessa krediter behandlas lika även i konsumentkreditlagen. Lagförslaget inne- håller en bestämmelse därom. Bestämmelsen avses gälla under förutsätt- ning att kontoavtalet berättigar såväl till varuköp som till annat förvärv. Förslaget innebär bl.a. att kreditgivaren kan göras ansvarig för att en researrangör inte fullgör sina åligganden mot konsumenten.
Obehörigt användande av kontokort
Avtal som berättigar konsumenten till köp med kontokort innehålleri regel villkor varigenom kontohavaren påtar sig ansvar för belopp som påförs kontot genom att kortet används av obehörig. Kommittén anser att risken för ekonomisk förlust till följd av obehörigt bruk av kontokort främst bör bäras av kreditgivaren. Denne har möjlighet att genom krav på legitimation begränsa sitt risktagande. Kommittén föreslår därför att avtalsvillkor av angivet slag endast får göras gällande om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan, genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller, utan att grov oaktsamhet ligger honom till last, förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren. Vidare förslås en bestämmelse att kontohavaren endast om han förfarit svikligt skall vara betalningsansvarig för belopp som påförs kontot sedan han hos kreditgivaren anmält att han inte längre har kortet i sin besittning. Denna bestämmelse avses gälla oavsett hur besittningen upphört.
Sarskilda bestämmelser om län
De från försäljning av varor fristående konsumentlånen kräver enligt kommitténs mening f. n. inte någon mera omfattande reglering. Lagför- slaget innehåller dock ett par särskilda bestämmelser om sådana lån.
För att syftet med informationen kring konsumentkrediterna skall kunna uppnås erfordras att även banker och andra långivare åläggs att vid avtalstillfället lämna uppgift om kreditkostnaden, den effektiva räntan och andra faktorer av betydelse för en bedömning av avtalet. Förslaget innehåller en bestämmelse om skriftlig uppgiftsskyldighet i angivna avseenden. Lagförslaget innehåller därjämte en bestämmelse som begränsar möjlig- heten att göra förfalloklausuler gällande vid lån.
Tillsyn
Kommittén förslår att regeringen utser en myndighet som skall utöva tillsyn över konsumentkreditlagens efterlevnad. På myndigheten avses ankomma bl.a. att meddela föreskrifter om hur lagens regler om uppgiftsskyldighet skall fullgöras. Såsom tillsynsmyndighet förordas kon- sumentverket eller konsumentombudsmannen.
Straff
Såsom påföljd för den kreditgivare som bryter mot lagens regler om kreditbelopp och kredittid eller mot tillsynsmyndighetens föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras föreslås böter. Samma påföljd föreslås för den kreditgivare som bryter mot förbudet att ta emot växelförbindelse m. m.
Lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara
Uthyrningslagen är avsedd som komplement till konsumentkreditlagen. Den föreslås gälla när konsument ifrån näringsidkare hyr vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Bakgrunden är i korthet följande.
Ett genomförande av konsumentkreditlagens bestämmelser om kredit- köp leder ofrånkomligt till vissa strukturförändringar på marknaden. Sålunda kommer det att bli en överströmning från traditionella avbetal- ningsköp mot modernare kreditköpsformer utan återtaganderätt och vidare mot vanliga län. I den riktningen verkar bl.a. de föreslagna reglerna om upplysningsplikt, kontantinsats och återtaganderätt. Kredit- köpsbestämmelserna kan emellertid också tänkas leda till en viss över- strömning mot långtidsförhyrning. Det området är f. n. inte reglerat ur konsumentskyddssynvinkel.
Med långtidsförhyrning är förbundna vissa nackdelar för konsu- menterna. Sålunda har det visat sig att en förhyrning i det långa loppet ställer sig avsevärt dyrare än ett motsvarande kreditköp. Vidare kan konsumenten råka ut för mycket stränga påföljder om han inte betalar
hyran ordentligt. Den största risken för en överströmning ligger i att en del näringsidkare, för att undgå kontantinsatskravet och för att även fortsättningsvis kunna använda sig av det hot som återtagandemöjligheten innebär, övergår från kreditförsäljning till uthyrning. Därigenom skulle konsumentkreditlagens skyddsregler förfela en stor del av sin verkan och påtagliga olägenheter kunna uppstå för konsumenterna.
Uthyrningslagen har inriktats på att hindra en överströmning från kreditköp mot kreditköpsliknande hyresförhållanden och på att skydda konsumenterna mot stränga påföljder. Till den delen innehåller lagen bestämmelser om deposition, upplysningsplikt, uppsägningsrätt och rätt att köpa varan samt regler om tillsyn och straff. Korttidsförhyrning påverkas inte av förslaget.
Deposition
Om hyrestiden är längre än en månad och varans kontantpris överstiger det gränsvärde som är avgörande för kontantinsatskravet vid kreditköp, får enligt förslaget den förhyrda varan inte överlämnas till konsumenten förrän denne deponerat ett belopp som motsvarar antingen betalning för hela den avtalade hyrestiden eller 25 % av varans kontantpris.
Förslaget syftar till att vid kreditköpsliknande förhyrning åstadkomma en motsvarighet till kontantinsatskravet vid köp utan att för den skull försvåra korttidsförhyrning.
Upplysningsplikt
För att konsumenten på ett överskådligt sätt skall få klart för sig den ekonomiska innebörden av en förhyrning och enkelt kunna göra en jämförelse mellan olika alternativ föreslår kommittén skriftlig upplys- ningsplikt vid avtalstillfället. Förslaget innebär bl. a. att en uthyrare som åtagit sig att svara för föremålets fungerande och underhåll skall lämna uppgift om hur stor del av hyran som hänför sig till åtagandet. Denna uppgift är avsedd att underlätta en kostnadsjämförelse mellan förhyrning och köp. Det finns nämligen anledning till antagande att en stor del av merkostnaden vid förhyrning beror just på att uthyraren åtar sig att svara för föremålets fungerande och underhåll.
Upplysningsplikt avses endast föreligga i fall där deposition skall ske, alltså vid kreditköpsliknande förhyrning för längre tid.
Uppsägningsrätt
Förslaget innehåller en bestämmelse som berättigar konsumenten att säga upp avtalet om hyresförhållandet pågått i mer än sex månader.
Uppsägningsrätten verkar liksom depositionskravet i den riktningen att långtidsuthyrning inte kommer att framstå som ett substitut för kredit- försäljning.
Rätt att köpa varan
Redan själva långvarigheten av ett kreditköpslikande hyresförhållande kan innebära en viss risk för konsumenten. Hyr konsumenten en TV-apparat vars kontantpris är 4 000 kr, för 150 kr i månaden, har han efter två och ett halvt år betalat ett sammanlagt hyresbelopp som överstiger kontantpriset. Genom den föreslagna uppsägningsrätten får konsumenten visserligen möjlighet att undvika de ekonomiskt oskäliga konsekvenser som ett fortsatt förhyrande kan sägas innebära. Det står emellertid klart att denna möjlighet inte utgör ett tillräckligt skydd för konsumenten mot förverkande av de medel som han under lång tid betalat i hyra. Även om konsumenten utnyttjar uppsägningsrätten kan han nämligen göra en betydande ekonomisk förlust i den mån uthyraren inte är villig att låta honom överta apparaten på rimliga villkor. Risken för ekonomisk förlust framträder vidare i situationer där konsumenten försummar sina åtaganden. Hyreskontrakten innehåller i regel en klausul som ger uthyraren rätt att omedelbart säga upp avtalet och återta det uthyrda föremålet om konsumenten inte betalar förfallet hyresbelopp i rätt tid. Omedelbar uppsägning kan förekomma som påföljd även för annat än betalningsförsummelse. Det är uppenbart att tillämpningen av den uppsägningsrätt som uthyraren förbehåller sig kan få mycket oför- månliga följder för konsumenten när han betalat hyra under längre tid och särskilt om han räknat med att få överta apparaten vid hyrestidens utgång.
För att stärka konsumentens ställning i situationer av angivet slag föreslår kommittén att konsumenten får rätt att köpa varan då hyresför- hållandet pågått i mer än sex månader. Enligt förslaget skall priset fastställas efter avräkning mellan parterna. Uthyraren tillgodoräknas därvid varans kontantpris samt de kostnader han haft för att fullgöra underhållsåtagande och liknande. Konsumenten tillgodoräknas vad han erlagt i betalning för den utnyttjande hyrestiden.
Som ett komplement till befogenheten att köpa varan föreslår kom- mittén att konsumenten får rätt att utan särskilt vederlag bli ägare till varan när konsumenten med tillämpning av avräkningsregeln tillgodo- räknas ett större belopp än uthyraren.
Undantag från lagen
I förslaget lämnas fullmakt åt regeringen att göra undantag från bestäm- melserna om deposition, uppsägningsrätt och rätt att köpa varan.
Tillsyn och straff
Lagens tillsynsbestämmelser överensstämmeri huvudsak med konsument- kreditlagens. Såsom påföljd för den uthyrare som bryter mot reglerna om deposition eller mot de föreskrifter som utfärdas av tillsynsmyndigheten rörande upplysningsplikten föreslås böter.
Ändringen i lagen om avbetalningsköp
Avbetalningsköplagen gäller vid delbetalningsköp med återtaganderätt, oavsett i vilken egenskap parterna uppträder. Konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp är avsedda att ersätta avbetalningsköplagens regler då fråga är om konsumentköp, dvs. då köparen uppträder som konsument och säljaren som näringsidkare.
Kommittén föreslår att en erinran om detta förhållande införs i avbetalningsköplagen.
Ändringen i konsumentköplagen
Såsom tidigare framgått föreslår kommittén att 15, 16 och 1755 konsumentköplagen upphävs.
Summary
In Sweden, as in other countries, developments in the consumer-credit sector have brought to the fore the question of legislative measures de- signed to strengthen the consumer-position on the market. The need for such measures has made itself most keenly felt in connection with the credits allowed for the purchase of goods. The Swedish legislation now in force applies in practice only to one form of consumer credit, viz, purchase on the instalment plan, with the reservation that the seller may in case of default take back the goods until final payment is made.
The Committee has found that extended legislation in this sector should be made wide enough to include, in principle, all credits referring to private consumption. The proposed Consumer Credit Code drawn up by the Committee refers to credit for private use allowed to consumers by professional credit grantors. The law contains rules for advertising intended to cover the whole field of consumer credits, and special regula- tions concerning credit purchase and loans. The focal point in the law is to be found in the regulations concerning purchase on credit.
The rules for advertising have chiefly to do with the disclosure of credit cost. It is incumbent on the credit grantor to state, irrespective of the form of credit, the effective rate of interest on his offers of credit. By effective rate of interest is meant the total cost of the credit to be borne by the consumer in terms of a true percentage rate including all incre- ments and charges. The effective interest is intended to form a basis for comparison between different credits.
The special regulations concerning credit purchase refer both to purchases where deferment of payment is allowed by the seller and to transactions where the payment is made with sums that the purchaser receives as a loan from the seller or from other credit grantor on the basis of agreement between the latter and the seller. Thus the regulations cover the credit-card business, irrespective of who finances the credit. The re- gulations in the proposal for credit purchase imply, in the main, the fol- lowing.
1) In order to protect the consumer from all too heavy commitments in connection with major purchases the credit amount is fixed at a maximum of 75 per cent of the cash price of the article. This rule, which thus implies a demand for an initial payment, is to apply on condition that the cash price of the article exceeds a limit-value that is determined
by the Government and that the parties have agreed upon a longer credit period than one month or have left the credit period indefinite.
2) In order to avoid protracted payment commitments that may re- strict the consumer's future freedom of choice, the credit period is fixed at a maximum of 24 months. An exception is made for open-end credits where at least one tenth of the amount of the debt is to be repaid every month.
3) Further, with the aim of preventing all too heavy commitments in connection with major purchases, it is incumbent upon the seller to give written information at the time when the agreement is contracted. If credit is allowed in connection with purchase the consumer must be given information concerning different factors stated in the law which may have importance for an assessment of the agreement. Among these factors are to be mentioned the cash price, the credit amount, the cost of the credit in terms of a sum of money and the effective rate of interest. In case of agreement with open-end credits the purchaser must be in- formed about the effective interest.
4) The position of the purchaser is strengthened vis-ä-vis credit grantors who in collaboration with the seller are financing the credit purchase. Against such a credit grantor the purchaser may assert the same rights on the strength of the purchase as against the seller himself. The purchaser shall not only have the same defence against the credit grantor where payment is demanded as he has against the seller, but shall also have the right to reclaim payments he has already made to the credit grantor. Such claims for a refund are, however, to be made in the first place on the seller.
5) In order firstly to give the purchaser an opportunity to free him- self from economically disadvantageous credit agreements, and secondly to stimulate competition between different credit grantors and forms of buying on credit, the purchaser is entitled to pay the amount of the debt in advance. In the case of advance payment the credit grantor”s claim is reduced in consideration of the shortened credit period.
6) Clauses entitling the credit grantor to demand payment in advance may in principle be implemented only in connection with qualified de- lays in making payment. The credit grantofs claim must in this case be reduced, as in the case of voluntary payment in advance.
7) Reservations entitling the seller to take the article back are al— lowable only in the case of goods that qualify for secured credit sale. The Government decides which goods may come into the question. The idea here is that only especially expensive goods may be reclaimed. If an ar- ticle is taken back the credit grantor may only in exceptional cases de- mand further payment from the purchaser. Under certain conditions the right to reclaim an article will become void. Articles which are essential for a home may never be reclaimed.
8) The credit grantor's right to make a cardholder responsible for pay— ment of an amount put down to an account through a credit card being used by a third party is restricted.
The special regulations concerning loans imply that it is also in-
cumbent upon a credit grantor who loans to a consumer where the loan is not covered by the regulations concerning purchases on credit to give written information regarding the effective interest and other factors of importance for an assessment of the agreeement. It is further suggested that as regards ordinary loans the credit grantofs possibilities of de- manding payment in advance should be restricted.
Observance of the Consumer Credit Code is to be controlled by an of- ficial body. This authority must communicate, among other things, more detailed rules as to how the effective interest is to be defined.
As a complement to the Cö'nsumer Credit Code the Committee propo- ses an Act with regulations concerning the hiring out of goods. The Act aims chiefly at the prevention of a development from credit purchase to a long-term lease resembling credit purchase, and unfavourable to the con- sumer interest. To this end the Committee proposes, inter alia, that an amount corresponding to the initial payment on credit purchase must in certain circumstances be deposited before the consumer is allowed to take possession of the leased article. In order to preclude enconomically unreasonable consequences of long-term leasing contracts the consumer shall be entitled to cancel the agreement when the leasing has continued in force for six months. After the same period the consumer is according to the proposal entitled to purchase the article at a price determined in a certain way.
Lagförslag
Förslag till Konsumentkreditlag
Härigenom föreskrives följande.
Inledande bestämmelser
1 5 Denna lag gäller kredit, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av näringsidkare som ombud för kreditgivaren.
Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmå- ner enligt denna lag är ogiltigt.
2 & 1 lagen avses med
kredit: betalningsanstånd eller län, kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,
kreditköp: köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erlägges med belopp, som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren,
kontantpris: det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning; kan detta pris ej beräknas, skall såsom kontantpris anses varans gängse marknadspris,
kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset som hänför sig till anståndet samt vid lån det lånade beloppet,
kontantinsats: skillnaden mellan kontantpris och kreditbelopp, kreditkostnad: summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga i anledning av krediten,
kreditköpspris: summan av kontantpris och kreditkostnad, effektiv ränta: kreditkostnaden angiven såsom en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,
kredittid: den tidrymd i månader inom vilken skuldbeloppet skall betalas, räknat från utgången av den månad då kreditbeloppet tas i anspråk,
skuldbelopp: summan av kreditbelopp och kreditkostnad, kontoköp: kreditköp, vid vilket köparen för betalningens erläggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit,
kontokort: legitimationshandling som utfärdats av kreditgivaren såsom kreditbevis vid kontoköp.
Marknadsföring
3 & Vid annonsering, skyltning eller liknande marknadsföring, där kredit erbjudes, skall uppgift lämnas om den effektiva räntan för den kredit som avses med erbjudandet.
Avses med erbjudandet kredit för kontoköp, checkräkningskredit eller annan fortlöpande kredit, skall uppgiften utformas så, att därav framgår den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet.
Avses med erbjudandet kredit för visst köp, skall förutom effektiva räntan varans kontantpris angivas.
Särskilda bestämmelser om kreditköp
4å Är avsikten att den till vilken varan utgives skall bli ägare därav, föreligger kreditköp även om avtalet betecknats såsom uthyrning eller betalningen såsom vederlag för varans bruk eller nyttjande.
5 & Överstiger kontantpriset det gränsvärde som bestämts enligt 6 & och överenskommer parterna om längre kredittid än en månad eller bestäm- mes ej kredittiden, får kreditgivaren ej medgiva högre kreditbelopp än sjuttiofem procent av kontantpriset.
Avtalas vid samma tillfälle om flera kreditköp och överstiger kontant- priset vid något av dessa ej gränsvärdet men överstiger varornas samman- lagda kontantpris detta värde, skall det sammanlagda kontantpriset ligga till grund för tillämpningen av första stycket.
Har parterna överenskommit om kredittid som ej är längre än en månad och vill parterna förlänga tiden utöver en månad, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas vid förlängningen, om kontantpriset överstiger gränsvärdet.
6 & Gränsvärdet bestämmes av regeringen efter förslag av tillsynsmyndig- heten. Det får ej bestämmas till högre belopp än fem procent av basbeloppet enligt lagen (] 9621381) om allmän försäkring.
7 & Kreditgivaren får ej medgiva längre kredittid än tjugufyra månader. Bestämmelsen i första stycket behöver ej iakttagas vid överenskommel- se som berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebär att varje
månad skall återbetalas minst tio procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid nästföregående månads utgång.
85 När särskilda förhållanden påkallar det, får regeringen beträffande viss vara meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid som avviker från bestämmelserna i S och 7 åå.
*)å Överstiger kontantpriset gränsvärdet och överenskommer parterna om längre kredittid än en månad eller bestämmes ej kredittiden, skall, då krediten lämnas i samband med köp, kreditgivaren eller säljaren såsom ombud för denne innan köpet slutes i tillämpliga delar lämna köparen skriftlig uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kre- ditkostnaden, kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbe- loppet samt de tidpunkter då delbetalningar skall göras på skuldbeloppet.
Har parterna i samband med köp överenskommit om kredittid som ej är längre än en månad och vill parterna förlänga tiden utöver en månad, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas vid förlängningen, om kontantpriset överstiger gränsvärdet.
Träffas överenskommelse som berättigar till kontoköp, skall skriftlig uppgift lämnas om den effektiva räntan. Uppgiften skall utformas så, att därav framgår den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet.
10 & Köparen får göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivare som mot säljaren.
Vill köparen med stöd av första stycket framställa anspråk mot annan kreditgivare än säljaren, skall han först göra sannolikt att säljaren ej fullgör sina åligganden på grund av köpet.
Framställer köparen anspråk som avses i andra stycket, är kreditgiva- ren ej skyldig att utgiva mer än vad han mottagit av köparen med anledning av krediten.
11 & Köparen har alltid rätt att betala skuldbeloppet i förtid.
12 & Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid, får endast göras gällande
1. om köparen dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet eller
2. om köparen, när kreditgivaren kan göra gällande återtaganderätt enligt 15 &, överlåtit varan eller i strid med avtalet fört varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras.
Bestämmelserna i första stycket utgör ej hinder för bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid.
13 & Vill köparen betala skuldbeloppet i förtid eller kräver kreditgivaren förtidsbetalning med stöd av 12 %, skall vid beräkning av kreditgivarens fordran från den obetalda delen av skuldbeloppet avräknas den del av
kreditkostnaden som hänför sig till den ej utnyttjade kredittiden.
Vid avräkningen får kreditgivaren tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten under förutsättning att denna kostnad särskilt angivits i avtalet och ej är oskälig.
14 & Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att avräk- na av köparen erlagt belopp på fordran som ej hänför sig till kreditköpet, är ogiltigt.
Bestämmelsen i första stycket utgör ej hinder mot att kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, avräknar erlagt belopp på kontots saldo.
15 & Avtalsvillkor, som ger kreditgivaren möjlighet att taga tillbaka varan om köparen ej fullgör sina skyldigheter enligt avtalet (återtagande- rätt), får göras gällande endast under förutsättning
]. att varan omfattas av regeringens beslut enligt 16 ä,
2. att förbehållet om återtaganderätt gjorts av säljaren i samband med köpet samt
3. att köparen dröjt i mer än en månad med att erlägga till betalning förfallen del av skuldbeloppet, som uppgår till mer än en tiondel av hela
skuldbeloppet.
16 & Regeringen beslutar efter förslag av tillsynsmyndigheten vilka varor som får göras till föremål för återtaganderätt. Sådant beslut får avse endast varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
17 & Vid återtagande av vara skall uppgörelse äga rum mellan parterna.
Köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Vid beräkning av värdet skall vad som stadgas i 3 5 lagen (19151219) om avbetalnings- köp äga motsvarande tillämpning.
Kreditgivaren tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet efter avräkning enligt 13 &. Kreditgivaren äger därjämte tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock ej enligt högre räntefot än som angives i (5 % första stycket förslaget till räntelag), samt kostnaden för återtagandet. Ersätt- ning för kostnad som nu sagts utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Överstiger varans värde det belopp som kreditgivaren tillgodoräknas, får varan ej återtagas med mindre kreditgivaren betalar överskottet till köparen eller, om handräckning sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där.
Är varans värde mindre än det belopp som tillgodoräknas kreditgiva- ren, får denne ej kräva ut skillnaden i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Kreditgivaren fåri sådant fall ej kräva ut mer än vad som hänför sig till värdeminskningen.
18 & Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka handräckning för varans återtagande, under förutsättning att om kreditköpet upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller
l. förbehåll om återtaganderätt samt
2. de uppgifter som angives i 9 & första stycket. Ansökan om handräckning skall göras skriftligen samt innehålla upp- gift om den del av skuldbeloppet som utestår obetald. Ansökningen skall i huvudskrift och bestyrkt avskrift vara åtföljd av den handling som avses i första stycket.
195 I fråga om handräckning för varans återtagande samt i fråga om förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktas lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt, äger i övrigt vad som föreskrives i lagen (1915:219) om avbetalningsköp motsvarande tillämp- ning. Handräckning eller verkställighet får dock ej beviljas beträffande vara som enligt 65 & utsökningslagen (1877131) undantages från utmätning.
20 & Har ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt 16 & lagen (19151219) om avbetalningsköp, får kreditgivaren ej längre göra gällande återtaganderätten.
21 & Kreditgivaren får ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande fordran på grund av kreditköpet. Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse, vars överlåtande eller pant- sättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.
Första stycket första punkten äger ej tillämpning på egen växel som är utställd av bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbruks- kasserörelsen.
22 & Innebär avtal som berättigar till kontoköp att kreditutrymmet får tas i anspråk även för annat förvärv än köp av vara, skall denna lags bestämmelser till den del de rör kontoköp äga motsvarande tillämpning på förvärvet.
23 & Avtalsvillkor som innebär att den med vilken kreditgivaren träffat överenskommelse som berättigar till kontoköp (kontohavaren) åtager si'g betalningsansvar för belopp, som påförts kontot genom att kontokort använts för inköp av obehörig, får endast göras gällande
]. om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan,
2. om kontohavaren genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller
3. om kontohavaren, utan att grov oaktsamhet ligger honom till last, förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren.
För belopp som påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren gjort anmälan att han ej längre har kortet i sin besittning är kontohavaren betalningsansvarig endast om han förfarit svikligt.
Särskilda bestämmelser om län
24 & Erhåller konsumenten, när fråga ej är om kreditköp, kredit i form av lån, skall innan avtalet slutes kreditgivaren i tillämpliga delar lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet, kredittiden samt de tidpunkter då delbetalningar skall göras.
25 & Avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid, får i fråga om lån som avses i 24 & göras gällande endast om trygghet ej längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.
Tillsyn m. m.
26 & Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterlev- naden av denna lag.
Tillsynen skall utövas så, att den ej vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.
275 Tillsynsmyndigheten har rätt att företaga inspektion hos närings- idkare som lämnar konsumentkredit i sin yrkesmässiga verksamhet och att taga del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplys- ningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn.
Underlåter den som bedriver verksamheten att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i denna paragraf, får myndigheten förelägga vite.
285 Det ankommer på myndigheten, att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten enligt 3, 9 och 24 åå skall fullgöras. Myndigheten har härutöver rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen, Föreskrift enligt detta stycke får förenas med vite. lnnan föreskrift meddelas skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig.
29% Den som hos myndigheten tagit befattning med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.
Straff m. m.
305 Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 5, 7, 21 eller 29 % eller mot föreskrift som meddelats enligt 28 5 första stycket.
31 5 Allmänt åtal för brott mot 29 & får väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
32 5 Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den . Tillsynsmyndigheten får dock före nämnda dag meddela föreskrift enligt 28 5, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 5 och 7 55 om kreditbelopp och kredittid gäller ej kreditköp som omfattas av förordningen (1959z575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.
Förslag till Lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara
Härigenom föreskrives följande.
1 5 Denna lag gäller när konsument av näringsidkare hyr vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som hyres ut i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om uthyrning från annan än näringsidkare om uthyrningen förmedlas av näringsidkare som ombud för uthyraren.
Avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller för- måner enligt denna lag är ogiltigt.
25 Överenskommer parterna om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, och överstiger varans kontantpris det gränsvärde, som regeringen beslutat med stöd av 65 konsumentkreditlagen, får uthyraren ej överlämna varan till konsumen- ten förrän denne hos uthyraren deponerat ett belopp som motsvarar antingen
1. betalning för hela den avtalade hyrestiden eller
2. tjugofem procent av varans kontantpris.
Bestämmes ej hyrestiden och överstiger kontantpriset gränsvärdet, får varan ej överlämnas förrän konsumenten deponerat det belopp som angives i första stycket 2.
Belopp som sålunda deponerats får ej utlämnas till konsumenten förrän hyresavtalet upphör att gälla. Vad nu sagts utgör ej hinder mot att konsumenten ur det deponerade beloppet tar i anspråk medel för betalning av förfallen hyra.
Det åligger uthyraren att utan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna tillgångar.
3 5 Uthyraren får då varans kontantpris överstiger gränsvärdet ej med- giva sådan förlängning av hyrestiden att den sammanlagda tiden blir längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen började, i annat fall än att konsumenten deponerat det belopp som angives i 2 5 första stycket 2.
Med förlängning likställes nytt avtal beträffande varan eller annan vara av samma slag.
4 5 Som deposition enligt 2 eller 3 5 anses ej belopp vilket konsumenten erhållit såsom lån av uthyraren eller av kreditgivare som avses i 1 5 konsumentkreditlagen på grund av överenskommelse mellan denne och uthyraren.
Med kontantpris avses det pris till vilket uthyraren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Kan detta pris ej beräknas skall såsom kontantpris anses varans gängse marknadspris.
55 Överstiger varans kontantpris gränsvärdet och överenskommer par— terna om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, eller bestämmes ej hyrestiden, skall uthyraren innan avtalet slutes i tillämpliga delar lämna konsumenten skriftlig uppgift om hyrestidens längd, vad konsumenten har att erlägga i betalning för hyrestiden, varans kontantpris, depositionsbeloppets stor- lek, de särskilda hyresbeloppens storlek och när dessa skall betalas, i vad mån hyresbelopp skall betalas ur depositionsbeloppet samt tidpunkten för varans överlämnande. Har uthyraren genom utfästelse om underhåll, reparation eller liknande åtagit sig att svara för varan under hyrestiden, skall uthyraren därjämte lämna uppgift om hur stor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet. Har parterna överenskommit om hyrestid som ej är längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, och vill parterna förlänga hyrestiden därutöver, skall vad som stadgas i första stycket iakttagas vid förlängningen, om varans kontantpris överstiger gränsvärdet.
65 Har hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, får konsu- menten göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid.
7 5 Vid hyrestidens utgång eller när avtalet eljest upphör att gälla skall uthyraren genast återbära vad konsumenten deponerat jämte ränta, iden mån det deponerade beloppet ej till följd av avtalet tagits i anspråk såsom betalning för den utnyttjade hyrestiden.
8 5 Konsumenten har, då hyresförhållandet varat längre tid än sex månader, rätt att köpa varan för ett pris som motsvarar skillnaden mellan vad som enligt andra stycket tillgodoräknas uthyraren och konsumenten.
Uthyraren tillgodoräknas varans kontantpris vid hyrestidens början samt till skäligt belopp de kostnader han har haft för att fullgöra sådant åtagande som avses i 5 5 första stycket andra punkten. Konsumenten tillgodoräknas vad han har erlagt i betalning för den utnyttjade hyres- tiden.
Konsumenten har rätt att utan särskilt vederlag bli ägare till varan när
konsumenten med tillämpning av andra stycket tillgodoräknas ett större belopp än uthyraren.
95 När särskilda förhållanden påkallar det, får regeringen beträffande uthyrning av viss vara föreskriva att 2, 3, 6 och 8 55 ej skall äga tillämpning eller meddela därifrån avvikande föreskrifter om deposition, uppsägningsrätt och rätt att köpa varan.
10 5 Myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterlev- naden av denna lag.
Tillsynen skall utövas så, att den ej vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.
11 5 Tillsynsmyndigheten har rätt att företaga inspektion hos närings- idkare som lämnar konsumentkredit i sin yrkesmässiga verksamhet och att taga del av samtliga handlingar som rör verksamheten.
Den som bedriver verksamheten skall lämna myndigheten de upplys- ningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn.
Underlåter den som bedriver verksamheten att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning i fall som avses i denna paragraf, får myndigheten förelägga vite.
125 Det ankommer på myndigheten att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten enligt 5 5 skall fullgöras. Myndigheten har härutöver rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen. Föreskrift enligt detta stycke får förenas med vite. Innan föreskrift meddelas skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle att yttra sig.
13 5 Den som hos myndigheten tagit befattning med tillsynsärende enligt denna lag får ej obehörigen yppa vad han därvid fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.
14 5 Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot _2, 3 eller 13 5 eller mot föreskrift som meddelats enligt 12 5 första stycket.
15 5 Allmänt åtal för brott mot 13 5 får väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
16 5 Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos regeringen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den Tillsynsmyndigheten får dock före nämnda dag meddela föreskrift enligt 12 5, såvitt avser tiden efter ikraftträdandet.
Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1915 :219) om avbetalningsköp
Härigenom föreskrives att 1 5 lagen (1915:219) om avbetalningsköp skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Med avbetalningsköp ———————— erlagd. Har avtalet ———————— därav. Sammanlagda beloppet — —- — — .. — — — utgiva.
Ifråga om konsumentköp gäller bestämmelserna :" konsumentkre- ditlagen.
Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om konsumentköp som ingåtts före lagens ikraftträdande.
Förslag till Lag om ändring i konsumentköplagen (1973z877)
Härigenom föreskrives att 15, 16 och 17 55 konsumentköplagen (19731877) skall upphöra att gälla vid utgången av . Paragraferna gäller dock fortfarande i fråga om köp som ingåtts före nämnda tidpunkt.
] Inledning
1.1 Kommitténs uppdrag
Direktiven för kommittén finns i anförande till statsrådsprotokollet den 4 juni 1971 av statsrådet Lidbom.
Lidbom redogör inledningsvis för de initiativ till lagstiftning som på senare år tagits för att tillgodose det behov av ökat skydd för konsumen- tema som den moderna samhällsutvecklingen medfört (jfr kapitel 6). Han anför därefter:
”Ett område där behovet av lagregler till konsumenternas skydd gör sig starkt gällande är avbetalningshandeln. För många enskilda personer är köp på avbetalning eller mot liknande kredit den enda möjlighet som står till buds att inom överskådlig tid förvärva dyrbara kapitalvaror. En stor del av handeln med exempelvis bilar, hushållsmaskiner och TV-apparater sker också i denna form. Redan transaktionernas stora ekonomiska betydelse för den enskilde motiverar att frågan om särskilda skyddsregleri lag ägnas speciell uppmärksamhet. Härtill kommer bl. a. att det ofta är svårt att värdera erbjudna villkors förmånlighet eller oförmånlighet och att den enskilde lätt kan felbedöma sina möjligheter att fullfölja ett avtal eller råka i oförutsedda situationer som gör ett sådant fullföljande praktiskt taget omöjligt.
Behovet av lagregler till köparens skydd vid avbetalningsköp uppmärk- sammades redan tidigt. Genom lagen (1915:219) om avbetalningsköp infördes vissa tvingande bestämmelser i sådant syfte, och skyddet har sedermera förstärkts genom en partiell revision av lagen är 1953. Lagen är framför allt inriktad på att förhindra att köparen drabbas av oskäligt stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom.
De nya lagar på konsumentskyddsområdet som redan föreligger eller som är att vänta inom den närmaste tiden ger möjligheter att på olika sätt ingripa mot skilda former av missbruk inom avbetalningshandeln. Lagen om otillbörlig marknadsföring möjliggör sanering av reklamen på områ- det och uppställande av krav på vederhäftig redovisning av erbjudanden om avbetalningsköp. Med stöd av lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor kan ingripande ske mot kontraktsformulär med villkor som oskäligt missgynnar köparen. Den genom lagen om hemförsäljning m. m. införda rätten att frånträda avtal gäller just köp på avbetalning och andra former av kreditköp.
Konsumentens ställning vid kreditköp har sålunda förbättrats genom de lagstiftningsåtgärder som jag har redogjort för. Men som jag fortsätt— ningsvis skall redovisa har utvecklingen när det gäller köp på avbetalning och andra former av kreditköp medfört behov av ändringar och komplet— teringar av de bestämmelser som direkt reglerar sådana köp.
Karakteristiskt för utvecklingen på konsumtionskreditmarknaden un— der senare år är att det har blivit allt vanligare att det inte är säljaren själv utan ett i förhållande till denne fristående företag som står för krediten till köparen. Detta kan ske i den formen att köparen i samband med vad som formellt är ett kontantköp genom säljarens förmedling får ett lån hos ett särskilt kreditinstitut för att finansiera köpet. En term som brukar användas för att beteckna sådana transaktioner är låneköp. Det kan också vara fråga om en stående kredit hos ett kreditinstitut som får utnyttjas för löpande inköp hos vissa företag. Detta är det utmärkande för vissa kreditkortssystem. Det trepartsförhållande mellan köpare, sälja- re och kreditgivare som uppkommer i dessa situationer kan medföra rättsliga komplikationer och få konsekvenser som ter sig stötande från den enskildes synpunkt. Sålunda torde köparen i allmänhet ha begränsa- de möjligheter att mot betalningskrav från kreditgivarens sida göra gällande invändningar som hänför sig till köpavtalet, t. ex. att varan är behäftad med fel eller brist eller att säljaren på annat sätt har åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet eller att detta är ogiltigt på grund av något som säljaren har låtit komma sig till last. Vidare blir de tvingande reglerna till köparens skydd i lagen om avbetalningsköp inte tillämpliga om låneköpsformen används. Detta inger så mycket större betänkligheter som de flesta köpare torde vara helt ovetande om att låneköpet skiljer sig från ett vanligt avbetalningsköp på sätt som kan påverka köparens rättsställning.
De nya former för konsumtionskredit som sålunda har vunnit utbred- ning på marknaden motiverar enligt min mening en utredning med sikte på att utröna vad man kan göra för att förstärka konsumentens ställning. Därvid bör också lagen om avbetalningsköp ses över. Jag föreslår att särskilda sakkunniga tillkallas för denna uppgift.
De sakkunniga bör skaffa sig en allmän överblick över de olika finansieringssystem som f. n. förekommer på marknaden. Det kan också finnas anledning att i någon omfattning studera motsvarande förhållan- den utomlands för att få underlag för en bedömning av vilka utvecklings- tendenser som kan väntas hos oss. De sakkunniga bör överväga vilka lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas för att få till stånd en lämplig avvägning mellan parterna och tillförsäkra köparen-kredittagaren ett tillfredsställande skydd. Prövningen bör i första hand ta sikte på konsu- menternas intressen.
Beträffande sådana nya företeelser som låneköp och kreditkort finns f.n. inte frågan reglerad i lag. De sakkunniga får överväga hur den lagstiftning som kan visa sig behövlig bör utformas. Vissa frågor kan eventuellt lösas genom tillägg till eller ändringar i gällande lagar, exempel- vis lagen om otillbörlig marknadsföring och lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Mycket talar emellertid för att det behövs en
särskild lag om konsumtionskredit. Härvid uppkommer frågan om regler- na i den nuvarande lagen om avbetalningsköp bör överföras till en sådan lag. Jag vill inte nu ta ställning till detta problem. Utredningen bör förutsättningslöst pröva olika lagtekniska lösningar.
Jag skall i det följande peka på några punkter där ändringar i avbetalningslagen bör övervägas. Jag vill emellertid framhålla att de sakkunniga inte bör bindas genom några mera preciserade direktiv utan ha frihet att komma med de förslag som deras undersökningar och överväganden kan ge anledning till,
Lagen om avbetalningsköp är enligt 1 5 tillämplig på avtal om försäljning av lösöre mot betalning i särskilda poster av vilka åtminstone någon skall erläggas efter det att godset har utlämnats till köparen. Som ytterligare förutsättning för lagens tillämplighet gäller att säljaren skall ha rätt att återta godset, om köparen åsidosätter vad som åligger honom eller att äganderätten till godset skall stanna hos säljaren tills betalningen eller viss del därav har blivit erlagd. De sakkunniga bör överväga om denna bestämning av reglernas tillämpningsområde är lämplig eller om en utvidgning bör ske, exempelvis så att begränsningen till avtal med återtagande- eller äganderättsförbehåll slopas. Vissa av lagens skyddsreg- ler skulle kunna fylla en uppgift även vid sådana avtal. En sådan ändring skulle också öppna möjlighet att vidga tillämpningsområdet till att omfatta avtal om förvärv av tjänster, exempelvis resor.
Lagen innehåller f. n. ingen begränsning med avseende på köparens person eller egendomens beskaffenhet och pris. Detta innebär bl. a. att den i sin helhet är tillämplig både på konsumentköp och på andra köp. Om ytterligare bestämmelser till skydd för konsumenterna införs, får särskilt övervägas i vad mån lagens regler skall begränsas till konsument- köp eller ha allmän räckvidd.
Som förutsättning för rätt till handräckning för återtagande av avbetal- ningsgods gäller f.n. att det föreligger en av köparen undertecknad handling av visst innehåll. Handlingen skall uppta bl. a. varans kontant- pris samt det pris köparen har att betala och tidpunkterna härför. I praktiken torde som regel kontrakt upprättas i enlighet med dessa föreskrifter trots att detta inte är någon nödvändig förutsättning för att avtalet skall bli giltigt. De sakkunniga bör överväga om det finns anledning att skärpa de gällande reglerna. Jag tänker härvid bl. a. på ett av konsumtionskreditutredningen i betänkandet (SOU 1966142) Konsum- tionskrediter i Sverige framlagt förslag till ändring i lagen, enligt vilket i den nämnda handlingen också skulle lämnas uppgift om kreditkostnaden, uttryckt som effektiv ränta för år räknat. En sådan uppgift kan tänkas ge köparen bättre möjligheter att jämföra kostanden för kredit i form av avbetalningsköp med kostnaden för kredit av annat slag och bör därige- nom eventuellt fylla en nyttig funktion som konsumentupplysning. Konsumtionskreditutredningens förslag har vid remissbehandlingen mot- tagits positivt av företrädare för konsumentintressena men kritiserats från andra håll på olika grunder. De sakkunniga bör ta upp frågan till förnyat övervägande med beaktande av vad som har anförts vid remissbehand- lingen. I samband härmed kan det också finnas anledning att överväga om
det bör införas regler som ålägger säljare att redan i sina försäljningserbju- danden lämna vissa upplysningar om avbetalningsvillkor och kreditkost- nad.
Den nuvarande lagen om avbetalningsköp innehåller inte någon egent- lig reglering av avbetalningsvillkoren. För ett särskilt område, nämligen bilhandeln, finns emellertid sådana regler. Förordningen (19591575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar innehåller sålunda bestämmelser om minsta kontantinsats och längsta kredittid. Bestämmelserna gäller bara säljare som inte har biträtt en särskild överenskommelse vilken ålägger honom att iaktta motsvarande regler. Motiven för denna reglering är av samhällsekonomisk art. Frågan kan emellertid också ses från konsumentskyddssynpunkt. Sålunda kan regler om minsta kontantinsats avhålla från oöverlagda köp. Vidare skulle t. ex. bestämmelser som bereder skydd mot oskäligt höga kreditkostna- der kunna motverka för köparen obilliga avtal på ett effektivare sätt än bestämmelser om upplysningsplikt och liknande. De sakkunniga bör förutsättningslöst pröva frågan om bestämmelser av nu antydd innebörd bör införas. Därvid bör de förslag som framlagts i betänkandet Konsum- tionskrediter i Sverige om en reglering från samhällsekonomiska utgångs- punkter vägas in i bedömningen.
Ett betydande antal av reglerna i lagen om avbetalningsköp tar sikte på situationen då köparen inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet. I 2 5 begränsas säljarens rätt att i sådant fall ta tillbaka godset, utkräva post som annars inte skulle vara förfallen eller göra annan i avtalet föreskriven särskild påföljd gällande. Sålunda fordras att köparens underlåtenhet avser belopp som utestår oguldet minst 14 dagar utöver förfallodagen och att beloppet uppgår till viss storlek, enligt huvudregeln minst en tiondel av avbetalningspriset. Vidare gäller att köparen under vissa omständighe- ter kan undvika påföljd genom att betala det förfallna beloppet jämte ränta och kostnader även efter l4-dagarstidens utgång. 3-5 55 innehåller regler om den avräkning som skall ske mellan säljare och köpare vid återtagande av avbetalningsgods. Köparen skall tillgodoräknas godsets värde, medan säljaren tillgodoräknas dels oguldna och förfallna poster, dels så stor kvotdel av de ännu inte förfallna posterna som motsvarar förhållandet mellan kontantpriset och avbetalningspriset, dels vissa andra särskilda kostnader. Enligt 6 5 kan köparen förhindra återtagande genom att betala säljaren hela det belopp denne har att fordra. Vidare ges köparen rätt att inom viss tid efter återtagandet lösa tillbaka godset. Paragrafen föreskriver slutligen också att köparen alltid har rätt att när som helst fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid, varvid säljarens fordran beräknas enligt de grunder som gäller vid återtagande.
De sakkunniga bör överväga om de gällande reglerna ger köparen tillfredsställande skydd. Härvid finns anledning att rent allmänt ompröva säljarens rätt att i särskild ordning återta godset vid försummelser från köparens sida. Som regel ligger det intej säljarens intresse att verkligen få tillbaka godset, vilket ofta torde ha mycket ringa värde för honom. Från köparens synpunkt kan däremot ett återtagande innebära en mycket allvarlig påföljd. Ätertaganderätten utgör därför i många fall ett utomor-
dentligt starkt påtryckningsmedel som säljaren kan använda för att understödja krav på betalning. Även om de sakkunniga kommer till att återtaganderätten i princip bör behållas, kan det finnas anledning att begränsa den genom att skärpa förutsättningarna för återtagande i olika hänseenden. Sålunda kan förtjäna övervägas bl. a. införande av skyldighet för säljaren att först anmana köparen att betala och av regler som innebär att rätten att åberopa viss försumlighet som grund för särskild påföljd preskriberas efter viss tid. Avräkningen vid återtagande resulterar erfaren- hetsmässigt i allmänhet i att det uppstår ett saldo till säljarens förmån som köparen blir skyldig att erlägga kontant. Detta beror dels på att köparen i fall då återtagande kommer i fråga vanligen inte har betalat mer än ett fåtal poster, dels på att reglerna om värderingen av godset är utformade så att detta ibland åsätts ett uppseendeväckande lågt värde. Det synes motiverat att överväga ändringar i dessa regler som gör dem mindre oförmånliga för köparen, exempelvis genom att säljarens rätt till särskild ersättning i pengar begränsas.
Jag har tidigare pekat på de problem och olägenheter som kan uppstå i fall där kreditgivaren träffar särskilt avtal med köparen så att ett trepartsförhållande uppstår. Liknande situationer kan uppkomma, om säljaren sedan ett avtal om kreditköp har träffats överlåter sina rättighe— ter mot köparen på tredje man. Detta kan ske exempelvis genom att köparen får ställa ut växlar eller andra löpande fordringshandlingar på den del av köpeskillingen som inte betalas kontant, vilka växlar säljaren sedermera diskonterar, eller genom att säljaren transporterar sin rätt enligt kontraktet på annan. Om överlåtelsen sker i sådana former att köparen inte kan åberopa samma invändningar mot den till vilken säljaren har överlåtit sin rätt som mot säljaren själv, kan köparen drabbas av oförmånliga konsekvenser. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas infö- rande av exempelvis förbud mot användning av löpande fordringshand- lingar i samband med konsumentkreditköp samt regler om ogiltighet av avtalsklausuler som innebär att köparens rätt till invändningar mot den som övertar säljarens rättigheter enligt kontraktet begränsas. De sakkun- niga bör överväga dessa frågor.
Sist berörda frågor aktualiseras delvis även i det utredningsarbete som bedrivs av de sakkunniga rörande lagstiftningen om köp av lös egendom. I den mån frågorna får sin lösning i detta sammanhang kan givetvis det utredningsarbete som skall ankomma på de sakkunniga rörande konsum- tionskreditfrågorna begränsas. De båda utredningarna bör samråda med varandra och komma överens om en lämplig arbetsfördelning så att dubbelarbete undviks. Även i andra frågor kan sådant samråd behövas. Samråd bör ske också med andra utredningar på närliggande områden, exempelvis generalklausulutredningen och kreditupplysningsutredningen.
Lagen om avbetalningsköp har tillkommit i nordiskt samarbete. Det är önskvärt att i sak bevara nordisk rättslikhet på området i den mån det kan ske utan avkall på bl. a. de konsumentskyddssynpunkter som bör vara grundläggande för det svenska utredningsarbetet. Intresse för en översyn av reglerna om avbetalningsköp föreligger även i andra nordiska länder, och visst arbete på området pågår redan. De sakkunniga bör
samarbeta med motsvarande utredningar i de andra nordiska länderna. De sakkunniga bör, om det visar sig lämpligt, kunna redovisa resultatet av sitt arbete etappvis i delbetänkanden."
1.2 Kommitténs arbete
Kommitténs uppgift rör alltså främst krediter som lämnas åt konsumen- ter. Den lagstiftning som f. 11. har störst betydelse på konsumentkredit- området, nämligen lagen om avbetalningsköp, gäller emellertid inte bara när konsument köper av näringsidkare (konsumentköp) utan även när båda parterna är näringsidkare, när båda parterna är konsumenter eller då näringsidkare köper av konsument. Såsom framgår av direktiven åligger det kommittén att, om nya skyddsbestämmelser föreslås, särskilt övervä— ga i vad mån reglerna bör begränsas till konsumentköp eller ges allmän räckvidd. I detta betänkande tas upp frågor som rör krediter som lämnas för enskilt bruk åt konsumenter av näringsidkare. Kommittén kommer under sitt fortsatta arbete att närmare beröra frågan i vad mån de regler som nu föreslås bör ges en mera allmän räckvidd. I det sammanhanget torde kommittén ha att beakta bl. a. det faktum att vissa mindre näringsidkare såsom fiskare, hantverkare och lantbrukare i kreditförhål- landen som angår deras rörelse kan ha samma behov av skydd som konsumenterna.
Betänkandets tyngdpunkt ligger på kreditköp av vara. Enligt direktiven har emellertid kommittén också att överväga skyddsregler för de fall där tjänster tillhandahålls på kredit. Det förslag som nu framläggs omfattar endast i begränsad omfattning köp av tjänster. Kommittén kommer under sitt fortsatta arbete att närmare överväga om ytterligare regler erfordras beträffande krediter som lämnas i samband med att tjänster utförs. Härvidlag kommer att beaktas det arbete som f. n. pågår inom konsumenttjänstutredningen.
Kommitténs arbete har aktualiserat frågan om förhyrning (se 82). Förhyrning av kapitalvaror kan framstå som ett alternativ till kreditköp. De funktionella likheterna är sådana att en reglering av kreditköpet knappast kan undgå att påverka hyresområdet, vilket inte är särskilt reglerat med avseende på konsumentintresset. Ehuru frågan om förhyr- ning inte berörts i kommitténs direktiv, har kommittén funnit det nödvändigt att föreslå vissa bestämmelser i ämnet. Dessa får ses som komplement till reglerna om kreditköp.
Kommittén har samrått med andra utredningar som har anknytning till konsumentskyddsområdet, nämligen köplagsutredningen, generalklausul— utredningen, konsumenttjänstutredningen och hemförsäljningskommit— tén, samt med bosättningslåneutredningen och leasingutredningen.
Arbetet har bedrivits i nordiskt samarbete. Kommitténs förslag har diskuterats vid överläggningar med företrädare för det finländskajustitie- ministeriet, det danska kreditkobsudvalg (tillsatt 1973) och det norska kredittkjopsutvalget (tillsatt 1972). Den 21 november 1974 tillsattes en motsvarande kommitté i Finland.
Kommittén har utfört en bearbetning av visst material som insamlats genom 1969 års hushållsbudgetundersökning (bilaga 1) samt en under- sökning av mål angående handräckning för återtagande av avbetalnings- gods (bilaga 2). Statens pris- och kartellnämnd har i samråd med kommittén utfört en serie branschundersökningar genom vilka kredithan- deln blivit belyst (se kapitel 2). Kommittén har haft överläggningar med myndigheter, organisationer samt med banker och andra företag som berörs av arbetet; i samband därmed har insamlats vissa uppgifter som ingår i materialredovisningen (se ånyo kapitel 2). På uppdrag av kommit- tén har nationalekonomen docenten Peter Bohm gjort en analys, Sam- hällsekonomiska aspekter på konsumtionskrediterna (bilaga 3).
2. Materialredovisning beträffande konsumentkrediterna
2.1. Inledning
Det har under alla tider förekommit att säljaren helt eller delvis lämnat köparen anstånd med betalningen. I takt med det ökande utbudet av dyrare kapitalvaror blev det allt vanligare att betalningen delades upp i särskilda poster och att varan därvid ställdes som säkerhet för betal— ningen. Denna kombination av delbetalning och realsäkerhet kallas avbetalningsköp.
Avbetalningsköpet användes till en början främst vid försäljning av föremål vars värdebeständighet kunde tillfredsställa säljarens krav på kreditsäkerhet. Det var ofta fråga om jordbruksmaskiner och industriell utrustning eller om dyrare varor för privat konsumtion. Singers symaskin anses ha svarat för avbetalningssystemets genombrott i Amerika och Europa.
Säljarens säkerhet i varan tog sig olika uttryck. När avbetalningssyste- met på 1880—talet började vinna terräng i Sverige gavs avtalet i regel hyreskontraktets form med rätt för köparen att bli ägare till varan då han betalt sista delposten. Numera upprättas i allmänhet avtal om köp med ägareförbehåll, dvs. säljaren förbehåller sig i kontraktet äganderätten till den sålda varan till dess att den slutliga betalningen blivit erlagd.
Kombinationen av delbetalning och realsäkerhet möjliggjorde avsätt- ning av produkter till en stor grupp människor som saknade medel för kontantköp och som inte kunde erbjuda annan kreditsäkerhet. Avbetal- ningssystemet kom härigenom att spela en betydelsefull roll för utveck- lingen mot industriell massproduktion.
Utbudet av dyrbarare föremål för bruk i hemmet såsom hushållsmaski- ner och TV-apparater har världen över inneburit en ytterligare expansion av kredithandeln. Värdet av dessa varor sjunker emellertid rätt snabbt sedan de kommit i köparens besittning. Varorna är således mindre lämpliga som säkerhet för säljarens fordran. Avbetalningsköpet anses likväl av många såsom en lämplig kreditform. Säljarens möjlighet att återta varan är nämligen ett starkt påtryckningsmedel mot den köpare som inte betalar planenligt.
Till en början stod säljarna själva i regel för de krediter de lämnade avbetalningsköparna. I samband med bilindustriens expansion blev det emellertid allt vanligare att säljarna överlät eller pantsatte sina avbetal-
1 Begreppet låneköp har lanserats som beteckning på konsumentkoopera- tionens kreditköp. Ter- men används i betänkan- det som benämning på själva systemet.
ningsfordringar till banker eller andra finansiärer. Härigenom erhöll säljaren likvida medel för sin rörelse. Numera diskonterar säljarna i stor omfattning sina avbetalningskontrakt hos särskilda för det ändamålet uppbyggda finansieringsföretag till vilka köparna således har att betala sin skuld.
Vid sidan av det traditionella avbetalningsköpet och i anslutning till det berörda finansieringsmönstret har efter hand vuxit fram kreditköps- system vid vilka krediten lämnas av en särskild finansiär redan i samband med köpet eller dessförinnan. Ett sådant system är det 5. k. låneköpetl som innebär att betalningen eller del därav erläggs med belopp som köparen i samband med köpet erhåller som lån av en med säljaren samarbetande kreditgivare. Ett mera utvecklat system av detta slag är kontoköp såsom användandet av kreditkort. Kreditkortssystemet innebär att finansiären, ofta ett särskilt kortföretag, på förhand lämnar konsu— menten ett kreditutrymme. Konsumenten får därvid ett kreditkort som berättigar honom att ta krediten i anspråk i samband med inköp i de butiker, bensinstationer etc. som är anslutna till systemet. Säljarna får i regel omgående betalt av kortföretaget. Genom inbetalningar till kort— företaget bibehåller konsumenten sitt kreditutrymme.
Till skillnad från vad som gäller vid det traditionella avbetalningsköpet ställs den sålda varan vid de nyss berörda kreditköpsformerna inte såsom säkerhet för krediten. Krediten beviljas i stället enbart på grundval av en bedömning av konsumentens förmåga att fullfölja ekonomiska åtagan- den. Bakom utbredningen av de moderna systemen ligger bl. a. dels insikten att relativt få varor har ett andrahandsvärde som motiverar en säkerhetsrätt och dels de ökade möjligheterna att få fram vederhäftiga kreditupplysningar.
Avbetalningsköpet, låneköpet och det därmed närbesläktade konto- köpet har sådan spridning och förankring att de kan sägas vara institu- tionaliserade kreditköpsformer; avbetalningsköpet genom tradition och lagstiftning, låneköpet såsom konsumentkooperationens kreditform och kontoköpet genom kreditkortföretagens verksamhet.
Härutöver förekommer i viss omfattning informella betalningsanstånd av olika slag. Såsom exempel kan nämnas delbetalningsköp utan säkerhet i varan och överenskommelser av den innebörden att hela köpeskilllingen skall erläggas på en gång efter köpet. Vidare förekommer funktionellt sett kreditköpsliknande hyresavtal med möjlighet för den som hyr att förvärva varan under hyrestiden eller vid dess utgång. En finansierings— form av hyreskaraktär är s. k. leasing. Leasing erbjuds framförallt före- tagare såsom ett alternativ till avbetalningsköp vid anskaffandet av maskinell utrustning. Hyrestiden brukar motsvara utrustningens avskriv— ningstid. Uthyrning av kapitalvaror för längre tid till konsumenter är f. n. ovanligt men förekommer i viss omfattning t. ex. beträffande TV- apparater.
En omfattande kartläggning av den på konsumenterna inriktade kredithandeln har redovisats i konsumtionskreditutredningens betänkan- de (SOU l966:42) Konsumtionskrediter i Sverige. Betänkandet byggde till stor del på en undersökning av tvärsnittskaraktär som utfördes i
samverkan med statistiska centralbyrån. Uppgifterna som avser förhållan- dena 1961 hämtades direkt från konsumenterna genom intervjuer. Undersökningen syftade bl. a. till att kartlägga konsumtionskrediternas totala omfattning samt deras fördelning på kreditformer och varugrup- per. Undersökningen ville vidare belysa kreditbeteendet hos olika in- komstgrupper och hushållstyper samt konsumenternas attityder till, erfarenheter av och kunskaper om krediterna. Konsumtionskreditutred- ningens undersökning avsåg inte bara kreditköp av olika slag utan även helt fristående lån som kommit till användning för privat konsumtion. Å andra sidan lämnades fastighets—, företags- och jordbrukskrediter utanför undersökningen. Det framhölls särskilt att den helt övervägande delen av hushållens skulder hade samband just med investeringar i egna hem, enskilda företag och jordbruk.
I detta kapitel görs mot bakgrunden av konsumtionskreditutred- ningens undersökning en sammanställning av numera tillgängligt material rörande konsumenternas kreditköp. Vidare lämnas vissa uppgifter om konsumenternas lån i bank. Vad gäller siffermaterialet och de jämförelser som görs bör anmärkas att det inte finns någon statistik som är avpassad för en direkt uppföljning av den breda kartläggning som utfördes i början av 1960-talet. Det färskare material som redovisas har insamlats och anskaffats med olika metoder och från skilda håll. Ur strikt statistisk synvinkel kan naturligtvis anmärkning riktas mot ett sådant förfarande. Metoden har emellertid bedömts ge en i förhållande till kommitténs uppgift tillräcklig belysning av konsumentkrediterna.
2.2. Kreditköpens omfattning och fördelning på olika kreditköpsformer
Värdet av totalförsäljningen till konsumenterna av varaktiga varor ut— gjorde år 1961 enligt konsumtionskreditutredningen 5 884 miljoner kronor (mkr.). Kreditförsäljningens värde angavs till 2 648 mkr. Summan av de krediter som beviljades konsumenterna angavs till 1461 mkr. Summan av de vid årets slut utestående krediterna (oavsett vilket år de beviljats) uppskattades till 1 000 mkr.
Kreditförsäljningen svarade således år 1961 för 45 % av hela försälj- ningsvärdet. I kreditförsäljningsvärdet inräknade konsumtionskreditut— redningen emellertid även värdet av inköp som konsumenterna gjorde med medel som de erhållit såsom från köpet fristående lån av bank eller annan. Borträknas detta värde (365 mkr. svarande mot ett kreditbelopp på 216 mkr.) finner man att de egentliga kreditköpen såsom avbetalnings- köp, låneköp och kontoköp svarade för ca 39 % av den totala försälj- ningens värde.
För att få ett aktuellare underlag för en bedömning av konsumenternas kreditköp har kommittén bl. a. studerat kredithandelns utveckling inom fem branscher, nämligen handeln med bilar, båtar, hushållsmaskiner, möbler samt radio- och ”IV-artiklar (2.3). På grundval av det material som därvid insamlats kan värdet av totalförsäljningen år 1973 av
2 Här bortses från köp som konsumenten finan- sierat genom fristående lån.
varaktiga varor till konsumenterna grovt uppskattas till ca 15 000 mkr. och kreditförsäljningens andel därav till ca 30 %. Större delen av kreditförsäljningens värde, ca 3 000 mkr., kan hänföras till bilköp. Radio- och TV-branschen svarade för drygt 800 mkr., möbelbranschen för 300—350 mkr., handeln med hushållsmaskiner för 250—300 mkr. och båtbranschen för ca 70 mkr.
Kreditförsäljningens relativa omfattning såvitt gäller varaktiga varor torde således totalt sett ha minskat sedan början av 1960-talet.2 Vad'gäller bilköp och båtköp har kreditförsäljningens andel minskat betydligt. En relativ minskning av andelen kreditköp, med hänsyn såväl till värdet som antalsmässigt, har också ägt rum inom handeln med hushållsmaski— ner. Den specialbearbetning som kommittén gjort av 1969 års hushålls- budgetundersökning visar att nedgången var ett faktum redan vid slutet av 1960-talet (se bilaga 1). En markant ökning av kreditförsäljningens värdemässiga andel kan däremot iakttagas inom radio- och TV-branschen. Ökningen torde få ses i samband med de senaste årens stegrade efter- frågan på färg-TV-apparater och stereoanläggningar.
Vad gäller krediternas fördelning på olika kreditformer fann konsum- tionskreditutredningen att avbetalningsköpet år 1961 dominerade mark- naden med 63 % av hela kreditbeloppet, däri inräknat fristående lån. Låneköpens och kontoköpens andel var endast någon procent, medan 19% hänfördes till övriga kreditköp, huvudsakligen delbetalningsköp utan ägarförbehåll, samt 14% till fristående lån. I stort sett samma andelar angavs för kreditförsäljningens värde. Av materialet framgår att avbetalningsköpens andel av de egentliga kreditköpen, varvid alltså bortses från de fristående lånen, var ca 73 %.
Det är inte möjligt att på grundval av tillgänglig statistik med krav på tillförlitlighet ange hur krediterna numera totalt sett fördelar sig på olika kreditköpsformer. Från branschundersökningarna föreligger emellertid uppgifter som kan läggas till grund för en försiktig bedömning. Bland de egentliga kreditköpen dominerar fortfarande avbetalningsköpet. Använ- dandet av låneköp har dock ökat betydligt inom samtliga branscher. Värdet av låneköpsförsäljningen angavs för år 1961 till 12 mkr. År 1973 utgjorde enbart värdet av konsumtionsföreningarnas låneköpsförsäljning 134 mkr. Åtskilliga privata butikskedjor särskilt inom radio—TV—bran- schen använder också låneköp. Uppskattningarna inom branschen ger vid handen att 15 % av kreditköpen år 1972 var låneköp. Andelen låneköp inom möbelhandeln är av samma storleksordning. Låneköpets fram- marsch torde fortsätta. Sålunda har under åren 1973—1974 ett flertal låneköpssystem introducerats på bil- och båtmarknaden.
Även kontoköpet, såsom användandet av kreditkort, har ökat sin andel av kreditköpen av varaktigare varor. Kreditkortens frammarsch är dock framför allt knuten till försäljning av kläder och andra varor av shopping- karaktär. Kortföretagens utestående krediter vid ingången till år 1973 var ca 200 mkr. Härtill kommer säljföretagens egna kontokrediter, uppskatt- ningsvis minst lika mycket, samt bensinbolagens kort. Det bör framhållas att kreditkorten i viss omfattning används vid tillhandahållande av tjänster, t. ex. resor. Med en del kort kan man också göra kontantuttag.
Kortinnehavarens begränsade kreditutrymme gör att korten sällan an- vänds vid inköp av dyrare varor. Emellertid har på senare tid börjat marknadsföras kontokrediter som i viss mån är inriktade på dyrare investeringar i enfamiljshus såsom köksrenovering och förnyelse av oljepanna.
Inom postorderbranschen som under år 1973 hade en omsättning på ca 550 mkr. har bruket av delbetalningskrediter vunnit stark utbredning sedan mitten av 1960-talet. Som exempel kan nämnas att praktiskt taget hela omsättningen (72 mkr.) inom ett av de båda största företagen i branschen kan hänföras till kreditförsäljning med kredittider upp till 15 månader utan säkerhetsrätt i varan.
Man kan således beträffande kreditköpsformerna konstatera att en förskjutning pågår från det traditionella avbetalningssystemet mot mo- dernare system, framför allt mot system där konsumenten liksom vid låneköp avtalar om krediten med annan långivare än säljaren. Den mest markanta strukturella förändringen sedan 1961 ligger emellertid i en förskjutning mot fristående banklån, alltså mot lån som inte grundar sig på en överenskommelse mellan säljare och kreditgivare. Den del av bankernas fristående lån till konsumenterna som förmodas komma till användning vid inköp av kapitalvaror torde ha ökat flera gånger mer än krediterna vid de egentliga kreditköpen (se 2.7).
2.3. Närmare om konsumenternas kreditköp av viktigare varor
2.3.1. Inledning
I detta avsnitt lämnas en närmare redogörelse för konsumenternas kreditköp. Framställningen är inriktad på de varor eller varugrupper som har störst betydelse i sammanhanget. Syftet är framför allt att belysa de villkor som möter konsumenterna och att ge en uppfattning om de förändringar därvidlag, som ägt rum sedan 1961. I blickpunkten ställs kontantinsatser, kredittider och kreditkostnader.
I framställningen återkommer vissa begrepp. De har följande innebörd. Kontantpriset är det pris som säljaren tar ut vid kontant försäljning, dvs. det pris som satts på varan minus förekommande rabatter eller andra avdrag.
Kontantinsatsen är det belopp som köparen betalar vid inköpstillfället. I kontantinsatsen inräknas värdet av inbytesvara.
Kreditbeloppet är kontantpriset minus kontantinsatsen. Kreditkostnaden är sammanlagda beloppet av alla räntor och andra tillägg som köparen har att erlägga på grund av kreditköpet eller annorlunda uttryckt: skillnaden mellan kreditköpspriset och kontant- priset.
Kreditköpspriset är alltså sammanlagda beloppet av kontantpriset och kreditkostnaden.
Skuldbeloppet är summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden. Kredittiden är den tidsrymd i månader inom vilken skuldbeloppet skall
betalas.
Effektiva räntan är kreditkostnaden uttryckt som en årlig ränta beräknad med hänsyn till att kreditbeloppet minskar under den löpande kredittiden. Vid beräkning av den effektiva räntan används följande formel.
2 x kreditkostnaden i kronor x 100 x 12
kreditbeloppet x (kredittiden + en månad).
Formeln är inriktad på de fall då skuldbeloppet betalas månadsvisi lika stora delposter. Den ger uttryck för det inte alltid självklara förhållandet att det genomsnittliga utestående kreditbeloppet motsvarar halva det nominella. Följande exempel visar hur formeln används. Kontantpriset vid ett avbetalningsköp är 1 000 kr. Konsumenten erlägger 200 kr. ikontantin— sats. Kreditbeloppet är alltså 800 kr. Konsumenten skall göra 12 delbetalningar å 75 kr. Skuldbeloppet är alltså 900 kr. och kreditkostna- den således 100 kr.
2x100x100x12 800x(12+1)
=23
Den effektiva räntan är i detta fall ca 23 %. Denna ränta kan jämföras med på motsvarande sätt beräknade räntor för andra kreditalternativ. I detta fall skulle alltså konsumenten ha kunnat låna de 800 kr. med 23 % ränta och med amortering under ett års tid utan att kreditkostnaden blev större än vid avbetalningsköpet.
Formeln har närmare analyserats i konsumtionskreditutredningens betänkande (SOU l966:42). Den anses ge en mycket god approximation när delbetalningarna fördelar sig någorlundajämnt över kredittiden.
2.3.2. Bilar
Bilismen i Sverige expanderade kraftigt under 1950- och 1960-talen. Under denna period ökade personbilsbeståndet från 252 000 bilar till 2 288 000. Utvecklingen nådde sin kulmen år 1965 då det såldes flera nya personbilar än det över huvud taget fanns registrerade personbilar 15 år tidigare. Trenden var sedan i stort sett fallande t.o.m. år 1971. Därefter tycks en viss återhämtning ha ägt rum.
År 1974 såldes 260 100 nya och 500 000 begagnade bilar till ett värde av 6 320 respektive 5 170 miljoner kronor. Det sammanlagda värdet_av personbilsförsäljningen motsvarar istort sett det sammanlagda försäljnings- värdet för övriga varaktiga varor som konsumenterna köper.
Kreditköpsandelen av det totala antalet personbilsköp har såsom framgår av följande tabell minskat påtagligt under senare år. Enligt uppgift från Motorbranschens riksförbund (MRF) torde f. 11. (april 1974) mindre än 20 % av nybilsförsäljningen ske på kredit.
Tabell 2.1 Kreditköpsandelen i procent av antalet sålda bilar”
År Nya bilar Begagnade bilar 1954 38 36 1955 49 40 1957 44 50 1958 52 1961 45 63 1965 47 58 1969 27 37 1972 20 50 1973 22 (30,4) 50 (30,8) 1974 20
”Uppgifterna för 1954—1961 är hämtade från SOU 1966:42. Beträffande 1965 se PKF 196718. Uppgifterna för 1969 kommer från hushållsbudgetundersökningen. Uppgifterna för 1972 liksom uppgiften om begagnade bilar för 1973 är uppskatt- ningar av MRF. Uppgifterna om nya bilar för 1973 och 1974 är hämtade från SPKs undersökningar ”Konsumentpriser på nya personbilar våren 1973” och ”Nya per— sonbilar av 1974 års modell, återförsäljarnas priser, pålägg och rabatter”. Siffrorna inom parentes avser hushållens bilköp under tredje kvartalet 1973 enligt en under- sökning utförd av SCB (se Statistiska meddelanden Nr P 19745).
Den markanta nedgången av kreditförsäljningen av nya bilar är inte lätt att förklara. Flera olika omständigheter kan ha påverkat utvecklingen, t. ex. ökat sparande inom vissa konsumentgrupper. Det kan vidare antas att konsumenterna i ökad utsträckning själva ordnar lån för att täcka skillnaden mellan den nya bilens pris och inbytesbilens värde. Situationen på kreditmarknaden under de senaste åren samt konsumenternas ökade medvetenhet om kostnaderna för olika kreditalternativ har säkerligen bidragit till utvecklingen.
Det förefaller som om kreditförsäljningens tyngdpunkt ligger på begagnade bilar. De genom hushållsbudgetundersökningen för år 1969 och de av SCB för tredje kvartalet 1973 framtagna siffrorna antyder dock att kreditförsäljningsandelen kan vara betydligt mindre än den uppskatt- ning till 50% som MRF gjort. En omständighet som skulle kunna förklara den högre kreditköpsandelen av begagnade bilar är att inbytesbil inte förekommer såsom dellikvid i samma utsträckning som vid köp av ny bil. År 1965 förekom inbyte vid 87 % av nybilsförsäljningarna medan motsvarande andel vid försäljning av begagnade bilar var 62% (PKF l967z8). Motsvarande siffra för tredje kvartalet 1973 var 89 respektive 53 %. Vidare kan antas att många av de konsumenter som köper billigare begagnade bilar har relativt dålig likviditet. De har sannolikt också mindre möjligheter att själva ordna lån.
Avbetalningsköpet har tidigare praktiskt taget varit den enda kredit- köpsform som kommit i fråga vid bilförsäljning till konsumenter. På senare tid har emellertid låneköpsformer börjat tränga in på marknaden. Under år 1973 har sålunda både Motormännens riksförbund (M) och Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) lanserat låneköp, M i sam- arbete med ett finansieringsföretag och MHF i samarbete med bank.
Kreditvillkoren vid bilköp är reglerade av konjunkturpolitiska skäl.
Diagram 2.1 Betalnings- sätt för nya bilarår1966.
Regleringen innebär f. n. att kontantinsatsen skall vara lägst 40 % och kredittiden längst 24 månader vid yrkesmässig kreditförsäljning av privat— bilar. Bestämmelserna härom finns i den s. k. bilkreditförordningen, KF 1 1 dec. 1959 med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (nr 575). Förordningen gäller endast de säljare som inte biträtt en särskild branschöverenskommelse av motsvarande inne- börd.
SPKs tidigare berörda undersökning av bilhandeln (PKF 1967:8) bely- ser bl. a. avbetalningsvillkoren år 1966. Längsta tillåtna kredittid var då 15 månader. Den genomsnittliga kredittiden visade sig också hålla sig däromkring såväl vid köp av nya som begagnade bilar. Följande diagram visar vad som då genomsnittligt sett gällde beträffande priser och betalningssätt. Diagrammet visar vidare hur förekomsten av inbytesbil påverkar kontantinsatsens respektive kreditbeloppets storlek vid avbetal— ningsförsäljning. Såsom framgår av diagrammet var kontantinsatsen vid nybilköp 62% i de fall då bytesbil ingick och 49% i andra fall. Motsvarande andelar vid köp av begagnad bil var 55 % respektive 47 %. Det kan tilläggas att 91 % av avbetalningsköparna lämnade inbytesbil vid nybilköp. Motsvarande andel vid köp av begagnad bil var 52 %.
Den genomsnittliga kreditkostnaden uttryckt som effektiv årsränta befanns år 1966 vara ca 30 %. Det kan synas anmärkningsvärt att konsumenterna godtagit ett så pass högt pris på krediten. Det bör då
.. Kontant Inbytesbvil Kredit— i pengar belopp Kontantförsäljning Avbetalningsförsäljning Utan byte Med byte Utan byte Med byte
v
7 340 5 488
51 % 38%
7%
Kon- tant-
55% insats
14 442 kr
14035 kr 14675 kr
' Kontant nbytesbil Kredit- i pengar belopp Kontantförsäljning Avbetalningsförsäljning
Utan byte Med byte Utan byte Med byte
insats
Diagram 2.2 Betalnings-
. . sätt för begagnade bilar 3 536 kr 8 674 kr 4 874 kr 8 226 kr år 1966.
framhållas att uppemot en tredjedel av kreditkostnaden knappast varit möjlig att uppfatta för genomsnittskonsumenten. Den delen har nämligen varit inbakad i varans pris. Undersökningen visar att skillnaden i kronor mellan säljarens anskaffningspris och försäljningspriset var större vid avbetalningsköp än vid kontantköp. Kontantköparen har således lyckats få ett lägre pris eller större rabatt på priset än avbetalningsköparna. Saken kan också uttryckas så att säljarna tillgodogjorde sig — förutom avbetal- ningstillägg och dylikt — ett större pålägg vid avbetalningsförsäljning.
Hur har då villkoren förändrats sedan mitten av l960-talet? Kommit— tén har företagit en undersökning av mål angående handräckning för återtagande av avbetalningsgods hos kronofogdemyndigheterna (krono— fogdeundersökningen). En redogörelse för undersökningen lämnas i bilaga 2. Enligt undersökningen som avser är 1971 var kontantinsatsen vid bilköp 36 % samt vid köp av enbart begagnade bilar 39 % (mot lägsta tillåtna 40 %). Det bör anmärkas att undersökningen avser "havererade” avbetalningsköp. Den genomsnittliga kontantinsatsen bedöms av MRF under 1970-talet ha legat kring 50 %.
Den tillåtna kredittiden förlängdes hösten 1971 från 15 till 18
månader samt våren 1974 till 24 månader. Närmare utredning hur förlängningen påverkat den genomsnittliga kredittiden saknas.
Vad gäller kreditkostnaden för konsumenten kan denna antas ha blivit något lägre i vart fall såvitt avser nya bilar. En av SPK våren 1973 företagen undersökning av priserna på nya personbilar tyder på att den ovan berörda rabattskillnaden mellan kontantköp och avbetalningsköp praktiskt taget försvunnit. SPK fann att genomsnittsrabatten vid kontant- köp uppgick till 5 % och vid avbetalningsköp till 4,8 % av det åsatta priset. En motsvarande undersökning av SPK våren 1974 utvisade att i maj 1974 var genomsnittsrabatten 5,7% vid kontantköp och 5,2% vid avbetalningsköp. En annan omständighet som kan ha påverkat den effektiva räntan isänkande riktning är den förlängda kredittiden.
Avbetalningsköparens kreditkostnad kan uppskattas med ledning av uppgifter som under våren 1973 sammanställts och lämnats av MRF. Kostnaden var i regel uppdelad på avbetalningstillägg, ränta och expedi- tionskostnad. Avbetalningstillägget var i allmänhet 3 % av kreditbeloppet i enlighet med MRFs rekommendationer. Vanligtvis användes s.k. rak ränta, dvs. räntan sattes i relation till hela kreditbeloppet utan hänsyns- tagande till att detta minskar under den löpande kredittiden. Den genomsnittliga raka räntan var drygt 9%. Den genomsnittliga expedi- tionskostnaden var cirka 10 kronor per delbetalningstillfälle. Genom- snittspriset för en ny bil var år 1973 cirka 20 000 kronor.
På grundval av dessa uppgifter kan avbetalningsköparens kreditkostnad år 1973 uppskattas till ca 24 % effektiv årsränta vid en kontantinsats på 50 % och 18 månaders kredittid. Resultatet av uppskattningen överens- stämmer ganska väl med 1971 års kronofogdeundersökning. Av denna framgår nämligen att den genomsnittliga effektiva räntan vid bilköp i allmänhet var 24 % och vid köp av begagnad bil 27 %.
Låneköp av bil ställde sig år 1973 betydligt billigare för konsumenten än avbetalningsköp. Det tidigare omnämnda M-lånets kostnader utgjordes i maj det året av 13,5 % fallande ränta, en månadskostnad på fem kronor samt en hanteringskostnad på 75 kronor. Den effektiva räntan för ett kreditbelopp på 10000 kronor med 18 månaders kredittid kan upp- skattas till ca 16 %. Man kan fråga sig hur konsumentens kreditkostnad vid avbetalnings- köp förhåller sig till säljarens kostnad för att lämna krediten. Inom MRF har under våren 1973 gjorts en sammanställning av säljföretagens kost- nader för en avbetalningskredit på 6 000 kronor under 15 månaders tid. Enligt sammanställningen var den genomsnittliga kostnaden 819 kronor. Om säljaren lät konsumenten betala detta belopp skulle konsumentens kreditkostnad stanna vid ca 20 % effektiv ränta. Materialet ger emellertid vid handen att konsumentens kostnad för ifrågavarande kredit år 1973 varit högre, nämligen ca 25 %. Även en försiktig bedömning av siffer- materialet torde ge underlag för påståendet att avbetalningssäljaren tillgodogör sig en viss vinst på själva kreditgivningen.
Avbetalningssäljarens genomsnittliga kostnad för att lämna krediten fördelade sig på följande poster:
Orderskrivning 40 kronor Kreditupplysning 45 Uppläggningskostnader
i eget företag 55 till bank 25 Kontakt med refinansiär 12 Löpande hanteringskostnad
i eget företag 40 till bank 35 Försäkringsbevakning 5 Egentliga refinansierings—
kostnader (räntekostnader) 432 Kreditförluster 60 Spärrkostnader hos bank eller finan- sieringsföretag 70
Merparten av delkostnaderna sammanhänger med kreditens refinansie- ring. Genomsnittssäljaren finansierade själv 20% av sin kreditgivning medan 40 % refinansierades i bank och 40 % hos särskilt finansierings- företag. Säljarens egentliga refinansieringskostnad i bank var uttryckt som effektiv ränta 8,5 % och hos finansieringsföretag 12,75 %. Härtill kommer — såsom framgår av uppställningen — vissa uppläggningskostna- der m. m. Bankkostnaden var densamma år 1961 (SOU l966:42). Finansieringsföretagens ränta beräknades då till 16 %. Dessa företag torde således sedan dess ha minskat sin bruttovinst inom bilsektorn med ca 3 %. (Beträffande finansieringsföretagen hänvisas till avsnitt 2.4.)
Det skall slutligen anmärkas att risken för kreditförlust har mycket liten betydelse för kreditkostnadens storlek. Såsom framgår av uppställ- ningen ovan uppskattas kreditrisken till 1 % av kreditbeloppet.
2.3.3 Båtar m. m.
Det finns mer än en halv miljon fritidsbåtar i vårt land. Ca 70 % är små öppna båtar. Ca 20% är däckade eller halvdäckade motorbåtar. Segel— båtarna utgör 7—8 % av båtbeståndet.
Efterfrågan på båtar och båtmotorer har ökat kraftigt det senaste decenniet. År 1961 såldes ca 20 000 fritidsbåtar och ca 29 000 småbåts- motorer till ett värde av ca 85 mkr. År 1973 såldes båtar och motorer för 300—400 mkr.
Konsumenternas kreditköp av båtar och båtmotorer har fått sin belysning dels genom konsumtionskreditutredningens intervjuundersök- ning hos konsumenterna (1961) och dels genom två undersökningar i leverantörs- och detaljistleden som gjorts av SPK, den ena 1962 och den andra 1973. (PKF 196312 och Dnr IV:37/72 publicerad 1974). Den senare undersökningen har utförts i samråd med kommittén.
Andelen kreditköp av totala antalet försäljningar har inte nämnvärt
förändrats sedan början av l960-talet. Ca 20 % av alla båtar och motorer säljs fortfarande på kredit. Kreditköp förekom år 1973 mest vid inköp av medeldyra båtar. Sålunda såldes endast 10 % av båtar med värde upp till 2 000 kronor på kredit. Kreditköpsandelen av båtar värda mellan 5 000 och 25 000 kronor var däremot drygt 30 %. Vad gäller båtari 100 OOO-kronors- klassen och däröver var kreditköpsandelen 15 %. Förklaringen till att kreditköp är så relativt ovanligt vid köp av riktigt dyra båtar kan vara att köparna här i större utsträckning själva finansierar båtköpen t. ex. genom lån i bank. Dessa köpare får antas ha större möjlighet än andra att ställa bankmässig säkerhet.
Bland kreditköpsformerna dominerade avbetalningsköpet med andelen 90 %. Låneköpets andel var 5 %. Återstående 5 % utgjordes huvudsak- ligen av delbetalningsköp utan återtaganderätt. Kreditkort användes knappast alls vid inköp av båtar och motorer. Såväl avbetalningsköp som låneköp förekom inom alla typer av handel.
Vad gäller varuhus och stormarknader svarade låneköpet för 80 % av kreditköpen. Det kan vidare nämnas att av de tillfrågade säljarna 40 % _ huvudsakligen järnhandlare, importörer och tillverkare — sålde endast mot kontant betalning.
År 1962 var den genomsnittliga kontantinsatsen vid avbetalningsköp 30 %, kredittiden var 10 månader och kreditkostnaden uttryckt såsom effektiv årsränta 32 %. I tabell 2.2 redovisas de genomsnittliga villkor för olika slag av båtar och motorer som gällde år 1972/73.
Tabell 2.2 Genomsnittliga avbetalningsvillkor försäljningsåret 1972/73
Båt- och motor- Genom- Genomsnittlig Genom- Genom- Genom- Genom- kategori snittligt kontant insats snittligt snittlig snittlig snittlig uttaget kredit- kredit- kredit- effektiv pris i _ belopp kostnad tid årsränta kr. kr. % kr. kr. mån. % Båtar Roddbåt 1 970 645 33 1 325 190 12 26 Öppen segelbåt 6 135 2 135 35 3 995 1 055 20 30 Däckad motorbåt 10 615 4 965 47 5 650 1 025 25 17 Däckad segelbåt 28 335 14 060 50 14 275 3 295 33 16 Motorer Utombordsmotor 1-— 4 hk 1 185 360 30 825 130 10 34 5—10 hk 2 295 740 32 1 550 250 14 26 11—25 hk 4 005 1 260 31 2 745 565 20 24 26— hk 6 575 2 595 39 3 980 785 21 22 lnombordsmotor 9 865 3 810 39 6 055 930 23 15
Kombinationsköp Roddbåt med utom-
bordsmotor 5 250 1 675 32 3 575 655 22 19 Däckad motorbåt med motor 23 280 9 030 39 14 250 3 495 32 18 Segelbåt med motor 33 905 14140 42 19 765 6 520 43 18
Det bör påpekas att tabellens uppgifter om den effektiva räntan inte utgår från kontantpriset (se 2.3.1) utan från det pris som tagits ut vid avbetalningsförsäljning. År 1962 tog detaljhandlarna ut ett ca 12 % högre pålägg vid avbetalningsförsäljning än vid kontantköp. Den effektiva kreditkostnaden år 1972/73 (25 % i totalt genomsnitt) kan alltså antas ha varit högre än vad som framgår av tabellen.
Av tabellen framgår att det är jämförelsevis billigare att köpa större dyrare båtar på avbetalning än att köpa mindre båtar i lägre prisklasser. Ju högre pris desto längre kredittid och desto lägre effektiv årsränta. Den effektiva räntan för varor under 1 000 kr. var i genomsnitt 40 % mot 16—17 % för varor över 10 000 kr. Sambandet mellan pris, kredittid och kreditkostnad framgår av diagram 2.3.
Av tabellen framgår vidare att kontantinsatsen var relativt låg vid köp av billigare båtar, drygt 30 %, men att den steg till 50 % vid dyrare köp. Tendensen var densamma beträffande motorer.
Låneköpet var betydligt billigare för konsumenten än avbetalnings- köpet trots att det genomsnittliga priset var betydligt lägre. Genomsnitts- villkoren framgår av följande uppställning.
Pris 1 825 kr. Kontantinsats 355 kr (ca 20 %) Kreditbelopp 1 475 kr. Kreditkostnad 120 kr. Kredittid 12 mån. Effektiv ränta 15 %
Såsom tidigare nämnts är låneköpet framförallt konsumentkoopera- tionens kreditköpsform. Även andra låneköpssystem förekommer dock vilket kan förklara varför den genomsnittliga räntan är något högre än den som tillämpas av KF.
Effektiv årsränta
Kronor
Kredittid 8 mån
1001—2000 .:. . ' ' :— '1 11 mån 2001—5000 .; " -- 18 mån 22 mån 32 mån Diagram 2.3 Genom-
snittlig effektiv årsränta och kredittid för köp av 38 mån olika värdemässig storlek
försäljningsåret I 9 72 / 73.
2.3.4. Hushållsmaskiner
Den totala försäljningen av elektriska hushållsapparater uppgick enligt beräkningar av Elektriska Hushållsapparatleverantörer (EHL) år 1973 till 1 400 miljoner kronor. Ca 25 % av totalvärdet hänförde sig till byggnadsmarknaden medan återstoden, ca 1 050 miljoner kronor. utgjorde försäljning till konsumenter.
Kreditköpsandelen varierar med varutyp. Allmänt kan sägas att ande- len är större vid varor som i betydande omfattning köps via hemförsälj- ning än vid butiksköp. Direktförså'ljningen från leverantör till konsument — till helt övervägande delen hemförsäljning — svarade år 1966 för ca 20% av den totala försäljningen av elektriska maskiner till hushållen (PKF 196819). För symaskiner var direktförsäljningsandelen ca 95 %. Kreditköpsandelen för Husqvarna symaskiner, vilka praktiskt taget säljs endast direkt, var år 1973 ca 60 % (uppgift från bolaget).
Enligt konsumtionskreditutredningen var kreditköpsandelen år 1961 för dammsugare 20 %, för tvättmaskiner 38 %, för kylskåp 25 % och för symaskiner 19 %. Till helt övervägande delen var det fråga om avbetal- ningsköp. Enligt SPKs senaste undersökning av branschen (PKF 196819) har avbetalningsköpet därefter fått starkt minskad betydelse. År 1966 var andelen avbetalningsköp i butiker (hemförsäljningen således ej inbegri- pen) för dammsugare 5 %, för tvättmaskiner 15 %, för kyl och frys 11 % samt för diskmaskiner 13 %. Avbetalningsköpets andel av försäljningen av dessa ”tyngre” maskiner i butik var således endast 10 %.
En enkät som EHL utfört hos sina medlemsföretag (marknadstäekning minst 90 %) mot bakgrunden av kommitténs arbete ger vid handen att ca 25 % av totalförsäljningen till konsumenter skulle vara kreditförsäljning. Avbetalningsköpet skulle fortfarande vara den vanligaste kreditköps- formen genom att svara för 70—80% (180—210 miljoner kronor) av kreditköpens värde. Huvuddelen av återstoden torde vara låneköp. För vissa leverantörers produkter synes låneköpet emellertid vara den dominerande kreditköpsformen.
Tabell 2.3 Genomsnittliga avbetalningsvillkor 1966
Vara Uttaget pris Kontant- Kredit- Avbetalnings- Kredit- Effek- inkl. oms och insats belopp tillägg tid tiv års- ev. tilläggsut- (inkl. oms) (Uttaget (inkl. oms) mån. ränta rustning, exkl. pris minus % avbetalnings- kontant- kr % av tillägg kr. % insats) rest-
kr. skuld
Dammsugare 445 57 13 388 48 12 12 24 Diskmaskiner 1 431 199 14 1 232 143 12 21 13 Tvättmaskiner 1 533 251 16 1 282 189 15 18 18 Kylskåp 557 95 17 462 66 14 12 27 Frysskåp 1 354 172 13 1 182 265 22 24 21 Frysbox 1 032 183 18 849 126 15 14 24 Kombinationsskåp 1 673 280 17 1 393 205 15 18 19
% 0
Tvättmaskiner
Kylskåp ' I .-
510 15 20 25 30 354045 50 5560
Kombinationsskåp , _.
Genomsnittlig effektiv årsränta vid avbetalningsköp
' Utan hänsyn till påläggsskillnader mellan kontant- och avbetalnings-
affärer . Diagram 2.4 Den sken-
Med hänsyn till påläggsskillnader bara respektive verkliga mellan kontant— och avbetalnings— kreditkostnaden vid affärer arbetalningköp år 1966.
Villkoren vid avbetalningsköp har blivit utförligt belysta genom 1966 års SPK-undersökning. De genomsnittliga villkoren framgår av tabell 2.3.
Som synes anges inte kontantpriset (se 2.3.1) i tabellen, utan det pris som säljaren tagit ut vid avbetalningsförsäljning. Vid kontantköp har emellertid köparen genomsnittligt sett kunnat få betydligt högre rabatter än avbetalnngsköparen. Säljaren har alltså tillgodogjort sig ett större pålägg vid avbetalningsförsäljning. Användes i stället kontantpriset (alltså åsatt pris ninus förekommande rabatter) som utgångspunkt för beräk- ningen blir len effektiva räntan för t. ex. dammsugare ca 60 %. Diagram 2.4 ur PKF 196829 åskådliggör på ett handgripligt sätt påläggsskill- nadernas betydelse för konsumentens verkliga kreditkostnad och svårig- heten för konsumenten att avgöra vilket pris han får betala för krediten.
Det genomsnittliga kontantpriset för tvättmaskiner (samtliga butiker och märker) var 1 372 kronor och det genomsnittliga kreditköpspriset 1 716 kromr. Kreditkostnaden var alltså 344 kronor. Kontantinsatsen var 251 kronor och kreditbeloppet således 1 121 kronor. Kredittiden för
tvättmaskiner var i genomsnitt 18,4 månader. Den effektiva räntan blir således enligt formeln (se 2.3.1).
2x344x100x12 _— =38% 1121 x(18,4+ 1)
Säljarens genomsnittliga pålägg var vid kontantköp av tvättmaskin 20% och vid avbetalningsköp 34 %. Under förutsättning att dessa relationer står sig torde avbetalningsköpet under 1970 totalt ha varit minst lika dyrt genomsnittligt sett som år 1966. Enligt kommitténs kronofogdeundersökning var nämligen den effektiva räntan år 1971 utan hänsyn till påläggsskillnader ca 21 % för tvättmaskiner och 20 % för hushållsapparater över huvud taget. Den genomsnittliga kontantinsatsen var enligt denna undersökning 8,3 % och kredittiden 21 månader. För 1973 uppskattas den genomsnittliga kontantinsatsen av EHL till 10—15 % och kredittiden till 18—24 månader. Uppgifterna för 1970-talet synes överensstämma ganska väl.
Villkoren kan variera högst betydligt med produkt och försäljnings- form. Vad som ovan beskrivits uttrycker genomsnittet. Det kan finnas anledning att särskilt beröra ett av de klassiska föremålen för avbetal— ningsförsäljning, nämligen symaskinen. Följande uppgifter har lämnats av Husqvarna AB som dominerar den svenska marknaden. Uppgifterna avser 1973 vilket år praktiskt taget bolagets hela svenska försäljning av symaskiner (ca 40 000 maskiner) skedde genom egna agenter direkt till hushållen. Den mest sålda maskinen (över 60 % av försäljningen) kostade kontant 1 945 kronor. Minimikontantinsatsen var 100 kronor, alltså ca S% av kontantpriset. Vid drygt hälften av avbetalningsköpen torde kontantinsatsen ha varit lägre än 150 kronor. 1 25 % av fallen var den dock högre än 500 kronor. Vid dessa köp torde ofta en begagnad bättre inbytesmaskin ha lämnats. Längsta kredittid var 35 månader och den genomsnittliga 31. Vid utnyttjande av den längsta kredittiden och vid en kontantinsats på 150 kronor var konsumentens kreditkostnad 371 kronor vilket skulle motsvara en effektiv ränta på 13,8 %. Beräkningen grundar sig på antagandet att kontantköparen inte erhåller högre. rabatt än avbetalningsköparen. Närmare uppgifter därom saknas. Bolaget har dock uppgivit att den enskilde agentens likviditet inte påverkas av betalnings- formen.
2.3.5. Möbler
Enligt konsumtionskreditutredningens intervjuundersökning köpte kon- sumenterna år 1961 möbler och mattor till ett värde av 779 mkr. Värdet
av kreditförsäljningen var 128 mkr. Handeln med möbler har därefter undersökts bl. a. av SPK (se PKF 1963:7 och SPKs rapport år 1972 Dnr [ Ö 158/72). Enligt SPK uppgick detaljhandelsförsäljningen av möbler för hemmabruk år 1972 till ca 1 700 mkr. varav kreditförsäljningen svarade för ca 400 mkr.
Tabell 2.4 visar för vissa år kreditförsäljningens andel av hela försälj- ningen och den genomsnittliga kontantinsatsens storlek.
Tabell 2.4 Kreditköpens andel och kontantinsatsens storlek vissa är
Är Kreditköpens Kontantinsatsens andel, % storlek, %
1954” 26 33
1958? 20 26
1961 20 30 .
1952d 25 30' 19726 24 30(
; SPK PM 1956. | Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Serie 13:25 och 31. ;sou19ssz4z. PKI-”19637. e SPK: rapport Dnrl Ö 158/72. ! Kontantinsats vid avbetalningsköp.
År 1961 var låneköpets andel av kreditförsäljningen 9 % medan avbetalningsköpet svarade för uppemot 90 %. Kontoköp förekom praktiskt taget inte inom möbelhandeln. Av det material som i samråd med kommittén insamlades vid 1972 års SPK-undersökning (bilaga 4) framgår att låneköpet ökat sin andel till ca 15 % på avbetalningsköpets bekostnad. Avbetalningsköpet dominerar dock fortfarande som kredit- köpsform med 65 % av all kreditförsäljning av möbler. Kreditkorten svarade år 1972 endast för någon procent. Andelen kreditköp vid vilka växel förekom var ca 10 %. (Konsumentköplagen som trädde i kraft år 1974 förbjuder säljaren att mottaga växelförbindelse beträffande kredit— beloppet.)
Kontantinsatsen vid avbetalningsköp höll sig år 1972 i allmänhet kring 30 %. Den genomsnittliga insatsen vid låneköp var 17 %. KF-butikerna krävde i genomsnitt lägre kontantinsats än andra butiker som använde låneköp.
Den genomsnittliga kredittiden var vid avbetalningsköp 14 och vid låneköp 13 månader.
Kreditkostnaden vid avbetalningsköp, uttryckt som effektiv årsränta, angavs av konsumtionskreditutredningen till 29 % (1961). En stor del av kreditkostnaden sammanhänger med att olika priser tillämpas vid kon- tant- respektive kreditförsäljning. Enligt en SPK-undersökning från början av 1960-talet (PKF l963:7) låg kontantpriset 5,2% under det åsatta priset medan priset vid avbetalningsköp låg 5 % över. Det innebär alltså att avbetalningsköparen igenomsnitt fick betala drygt 10 % mer än kontantköparen. År 1971 lämnade 80 % av butikerna rabatt vid kontant- försäljning. Den genomsnittliga kontantrabatten var ca 6 % (SPK Dnr 1 Ö 158/72). Av undersökningen kan inte utläsas hur mycket avbetalnings- köparen fick betala mer än kontantköparen. Kommitténs undersökning av havererade kreditköp (bilaga 2). vid vilken hänsyn inte kunnat tas till rabatter, ger vid handen att räntan i storstäderna var 18 % och i övriga delar av landet 13 %. Det saknas emellertid anledning till antagande att den effektiva räntan med hänsynstagande till rabatter skulle ha genom- gått någon större förändring sedan år 1961.
Kreditkostnaden vid låneköp var år 1961 ca 10 %. Låneköpet erbjuds huvudsakligen av konsumtionsföreningarna som år 1971 tillämpade en effektiv ränta på ca 12%. Den genomsnittliga effektiva räntan vid låneköp torde under början av 1970-talet ha legat kring 15 %.
2.3.6. TV—apparater m. m.
Konsumenternas kreditköp av TV-apparater och andra inom radiobran- schen vanliga artiklar av varaktigare natur har fått sin belysning i konsumtionskreditutredningens betänkande och därefter i två av SPK företagna branschundersökningar avseende förhållandena 1965 (se PKF 1966:6) och 1972—1973 (SPK Dnr IV:10/72, publicerad hösten 1974). Kredithandeln inom branschen har därjämte belysts genom kommitténs specialbearbetning av 1969 års hushållsbudgetundersökning (se bilaga 1).
År 1961 utgjorde kreditköpens andel av totalförsäljningsvärdet 38 %. Andelen kreditköp av det totala antalet köp var 39 % för TV-apparater och 17 % för övriga artiklar (SOU 1966:42).
År 1965 var kreditköpens värdeandel ca 40 %. 30 % av varorna köptes då på kredit. Nästan hälften av alla TV—apparater och radiogrammofoner såldes på avbetalning (PKF 1966:6).
Enligt bearbetningen av hushållsbudgetundersökningen hade andelen kreditköp år 1969 minskat beträffande TV-apparater till 24 % och beträffande övriga artiklar till 6 %.
Enligt SPKs senaste undersökning var andelen kreditköp i mars 1973 22 % av det totala antalet köp. Kreditköp förekom på praktiskt taget alla försäljningsställen. Kreditköpsandelen var avsevärt större i butiker med högre omsättning än i affärer med låg sådan. Följande tabell (2.5) visar hur kreditköpsandelen varierade beroende på varuslag.
Kreditköpsandelen vid inköp av s. k. stereopaket, alltså en kombination av olika artiklar, var 37 %.
Bland kreditköpsformerna dominerade avbetalningsköpet fullständigt år 1961. Låneköpets andel var endast någon procent. Kreditkort använ- des knappast alls. Avbetalningsköpet är fortfarande den vanligaste for- men och bedöms av SRL svara för 70—80 % av kreditköpen. Kreditkor- ten anses enligt samma källa numera ha ökat sin andel till ca 5 %. Den
Tabell 2.5 Antal kontant- och kreditköp av olika varuslag i mars 1973 hos radioaffärerna, procent
Varuslag Kontant- Kredit- Summa köp köp % % % Färg-TV 64 36 100 Svartvit-TV 75 25 100 Radio 94 6 100 Stereoartiklar 81 19 100
Totalt 78 22 100
Tabell 2.6 Förekomst av kreditköp och olika kreditformer 1972 hos radioaffäreri olika omsättningsklasser
Omsättnings— Antal buti- Antal butiker med olika klass, tkr. ker med kreditformer kreditköp Avbetal— Annan Låne- Kredit- ning delbe— köp kort talning % % % % % — 499 83 76 23 3 4 500— 999 100 95 31 10 5 1000—1 999 100 99 29 16 21 2 000— 100 97 23 29 18 Totalt 95 90 27 12 10
största ökningen torde dock låneköpet svara för. Dess andel bedöms ligga vid" 15 %. Tabell 2.6 från SPK-undersökningen visar utbredningen av olika kreditköpsformer i butiker av olika storlek.
Av tabellen kan utläsas att låneköps- och kreditkortssystemen haft störst genomslagskraft i de större butikerna. Vad gäller varuhusen kan nämnas att låneköp förekom hos 58 %, avbetalningsköp hos 42 % och köp med kreditkort hos 2 %.
År 1961 var den genomsnittliga kontantinsatsen vid TV-köp 20 % och vid köp av övriga artiklar 35 %. Kredittiden var 13 respektive 8 månader. Enligt SPK var insatsen vid TV-köp år 1965 oförändrad medan insatsen vid övriga köp sjunkit till 21—26 %. Kredittiden var 16 månader för TV-apparater men kortare för övriga varor. Bearbetningen av hushålls- budgetundersökningen ger vid handen att kontantinsatsen för TV och andra artiklar är 1969 låg något över 20 %. Kommitténs undersökning hos kronofogdarna (se bilaga 2) visar att kontantinsatsen, i vart fall såvitt avser havererade avbetalningsköp, år 1971 minskat till ca 13 % för TV och 16 % för övriga artiklar. Den genomsnittliga kredittiden vid dessa köp var 19 respektive 12 månader.
De genomsnittliga kreditvillkoren för år 1973 (mars månad) har undersökts av SPK. Resultatet redovisas i tabell 2.7.
Den genomsnittliga kreditkostnaden uttryckt som effektiv årsränta var
Tabell 2.7 Radioaffäremas genomsnittliga kreditvillkor vid avbetalningsköp i mars 1973 Varuslag Uttaget Kontantinsats Kredit- Kredit- Kredit- pris _— belopp kostnad tid kr. kr. % kr. kr. mån. Färg-TV '3 765 665 18 3 100 559 23 Svartvit-TV 1 152 242 21 910 126 10 Stereo-
artiklar 1 594 355 22 1 239 187 11
Tabell 2.8 Genomsnittlig effektiv årsränta vid avbetalningsköp i radiohandeln i mars 1973
Varuslag Effektiv årsränta Effektiv årsränta utan hänsyn till med hänsyn tagen kontantrabatter till kontantrabatter % %
Färg-TV 18 20 Svartvit-TV 30 37 Stereoartiklar 29 32
vid avbetalningsköp av TV-apparater år 1961 enligt konsumtionskredit- utredningen 28 %. År 1965 beräknade SPK kreditkostnaden för TV- apparater till drygt 30 % och för övriga artiklar till 43 % (variationer från 28 till 54 % förekom mellan de olika artiklarna). Den höga kreditkost- naden sammanhängde — liksom i flera andra branscher — med att kontantköparen fått ett förmånligare pris.
Den effektiva räntans storlek vid avbetalningsköp år 1973 (mars månad) framgår av tabell 2.8 som hänför sig till SPKs senaste undersökning. Tabellens högra kolumn ger den fullständigaste bilden av konsumentens kreditkostnad. Hänsyn har nämligen där tagits till de större rabatter som kontantköparen får. Några påtagliga skillnader i räntans höjd i butiker av olika storlek har inte kunnat konstateras.
Kreditkostnaden vid låneköp var vid samma tillfälle betydligt lägre än vid avbetalningsköp, nämligen ca 12 %.
2.4. Kreditköpens finansiering
Såsom tidigare framhållits finansieras konsumenternas kreditköp numera till större delen av andra kreditgivare än säljaren.
Bland de finansieringsalternativ som möter på marknaden kan två formellt olikartade huvudlinjer urskiljas. Den ena innebär att det till en början bara finns två parter i kreditköpsförhållandet, köpare och säljare. Säljaren lämnar köparen visst anstånd med betalningen men överlåter efter köpet sin fordran på betalning till annan kreditgivare. Säljaren får härigenom tämligen omgående betalning för sin fordran medan köparen erhåller en ny motpart till vilken han i fortsättningen har att betala sin skuld. Man brukar säga att säljaren diskonterar kreditköpskontraktet. Diskonteringsmetoden är utmärkande för avbetalningsköpet men före- kommer i viss mån även vid betalningsanstånd utan realsäkerhet. Den andra huvudlinjen i finansieringsmönstret innebär att köparen redan från början engagerar sig i ett trepartsförhållande med säljare och särskild finansiär. Var och en av dessa tre har då ett avtal med de båda andra. Köparen har avtal om lån med finansiären och om köp med säljaren. Mellan säljaren och finansiären har överenskommits att finansiären skall svara för lånet. Köpeskillingen erläggs sedan helt eller delvis med lånet. Systemet med kreditkort kan sägas vara en utvecklad variant av den
sålunda beskrivna låneköpsmetoden.
Finansieringen sker såväl vid diskonterings- som låneköpsmetoden i regel via banker eller särskilda finansieringsföretag.
Till gruppen finansieringsföretag brukar hänföras aktiebolag och eko- nomiska föreningar som ägnar sig åt att finansiera krediter. Till gruppen hör alltså inte banker, hypoteksinstitut, inteckningsbolag, tomträttskassor, eller andra kreditaktiebolag. En del finansieringsföretag sysslar endast med avbetalningskrediter, andra med kontoköpskrediter. Det är emeller- tid vanligt att verksamheten även omfattar s. k. factoring, dvs. finansie- ring m. ni. av producent— och distributionsföretags kundfordringar, samt leasing. Även andra verksamhetsformer förekommer, t. ex. lagerfinansie- iing, finansiering av ombyggnad eller nyetablering inom handeln och låneköpsfinansiering.
Finansieringsföretagen har i regel nära anknytning till banker eller till producent— och distributionsföretag. De bankanknutna företagen ägs ofta av investmentbolag som står bankerna nära. I en del fall drivs företagen numera som dotterbolag till bankerna. Såsom exempel på ett producent- anknutet företag kan nämnas landets största finansieringsföretag AB Volvofinans. I detta sammanhang bör påpekas att en del producenter själva direkt finansierar sin kreditförsäljning, t. ex. Electrolux som driver en omfattande avbetalningshandel.
Det typiska avbetalningsfinansieringsföretaget åtar sig förutom diskon- tering av säljarens kontrakt även inkassering och redovisning. Diskonte- ringen tillgår i regel så att säljaren inom ramen för en avtalad kreditgräns (limit) belånar sina kontrakt som därvid överlåts eller pantsätts till företaget. I allmänhet förbehåller sig företaget regressrätt mot säljaren för den händelse avbetalningsköparen inte fullföljer sin betalningsskyldighet. Det är dock inte ovanligt att kreditrisken delas mellan säljaren och företaget. Däremot är det ganska ovanligt att företaget påtar sig hela risken för att avbetalningsköparen inte betalar. Avtalet mellan säljaren och företaget innehåller i regel föreskrifter dels om de lägsta kontant- insatser och längsta kredittider som säljaren har att tillämpa vid sin kreditförsäljning, dels om de kreditupplysningar som säljaren skall in- hämta om köparen och dels om de formella krav kontraktet skall uppfylla för att bli diskonterat hos företaget. Då ett kontrakt diskonteras underrättar företaget köparen samt översänder inbetalningskort. Inkasse- n'ngsverksamheten upphör om inte köparen betalar efter ett par tre kravbrev varpå kontraktet antingen återförs till säljaren eller enligt uppdrag av denna överlämnas till särskild inkassobyrå. En del företag driver dock även renodlad inkassoverksamhet. Inom de ledande finansie- ringsföretagen sköts hanterings— och redovisningsrutinen med hjälp av en utvecklad datateknik.
Finansieringsföretagens verksamhet har expanderat kraftigt under 1960-talet. Vid utgången av år 1972 uppgick deras utestående krediter till 3 040 mkr. Härav svarade avbetalningskrediterna för 1 132 och kontokortskrediterna för 199 mkr. (19612200 respektive 30 mkr. enligt SOU 1966:42). Av företagens egna län var 25—30% banklån medan återstoden kom från andra företag. Företagens rörelseintäkter var 427
3 Närmare uppgifter om finansieringsföretagen finns publicerade i Sta- tistiska meddelanden N 1970z49, N 1971:57, N 197258 och N 1973256.
mkr. och rörelsekostnaderna 329 mkr. Överskottet var alltså 98 mkr., en ökning sedan föregående år med 29 mkr. Nettovinsten redovisades till 29 mkr., ungefär en fördubbling sedan föregående år. Halva vinstökningen hänförde sig till avbetalningsfinansiering.3
Det har således blivit allt vanligare att särskilda finansieringsföretag finansierar kreditköpen. Fortfarande diskonteras dock en stor del, sanno- likt merparten, av avbetalningskontrakten i bank. Det finns ingen statistik som direkt belyser denna typ av kreditgivning från banker till säljföretag. Uppskattningar inom Svenska bankföreningen ger emellertid vid handen att de av affärsbankerna beviljade krediterna av detta slag år 1973 var av storleksordningen 1000—2 000 mkr., eller drygt 3% av affärsbankernas totala utlåning till allmänheten,. Vad gäller sparbankerna föreligger inga motsvarande uppgifter. Det får emellertid antas att Sparbankernas kreditbelopp var lägre än affärsbankernas. Sannolikt över- steg det inte 1 000 mkr.
Säljarens kostnad i samband med diskontering av kreditköpskontrakt är i regel mindre om diskonteringen sker i bank än om den sker hos särskilt finansieringsföretag. Såsom framgår av 2.3.2 är det inom vissa branscher vanligt att samma säljare vänder sig till båda institutionerna. Med hänsyn till kostnader ställer det sig naturligt för säljaren att i första hand utnyttja sin bankförbindelse intill den limit som där ges och att därefter så långt det går diskontera den återstående delen av sina kontrakt hos ett finansieringsföretag.
Det är inom radio- och TV-handelsbranschen vanligt att producenter och leverantörer vid sidan av banker och särskilda finansieringsföretag deltar i finansieringen av avbetalningsförsäljningen. Tabell 2.9 som hänför sig till den senaste undersökningen av radio och TV-handeln (SPK Dnr IV:10/72) visar att ett betydande antal leverantörer åtminstone i någon omfattning medverkar. Vad däremot gäller möbelhandeln torde leverantörerna medverka i mycket liten omfattning. Av det material som insamlades vid 1972 års SPK-undersökning (Dnr 1 Ö 158/72) framgår att drygt 70 % av säljarna helt eller delvis tillämpade självfinansiering, att drygt 23% i någon omfattning diskonterade sina avbetalningskontrakt i bank, att 15 %vände
Tabell 2.9 Former för finansiering av avbetalningsköp i radiohandeln 1972. Antal butiker i olika omsättningsklasser, procent
Omsättning— Självfinan- Belåning Belåning Belåning Annat klass, tkr. siering hos leve i bank hos annat sätt rantör finansie- ringsinstitut
% % % % %
— 499 48 45 25 9 1 500— 999 48 54 24 16 10 1 OOO—l 999 59 44 32 23 6 2 000— 57 46 33 25 10 Totalt 52 48 28 17 7
sig till finansieringsföretag och att endast 1 % av säljarna finansierade sin avbetalningsförsälj ning med stöd av leverantörerna.
2.5. Vern köper på kredit?
Konsumenternas benägenhet att köpa på kredit beror av såväl ekonomiska som psykologiska faktorer.
Konsumtionskreditutredningen som undersökte hur olika samverkande faktorer påverkade kreditköpsbeteendet tillmätte hushållens egna er- farenheter av tidigare kreditköp störst betydelse. De hushåll som tidigare köpt på kredit visade sig i 1961 års undersökning ha en avsevärt större benägenhet att göra kreditköp än andra hushåll. Även de ekonomiska faktorerna befanns ha stor betydelse. Hushåll med lägre likviditet och lägre inkomster köpte relativt mera på kredit än de hushåll som hade en bättre ekonomisk situation. Likviditeten spelade därvid större roll än inkomsten. Kreditköpsandelen inom olika inkomstgrupper var minst dubbelt så stor hos hushåll som hade mindre än 500 kronor på banken än hos dem som hade mer.
Kommittén har gjort en särskild bearbetning av de uppgifter som insamlades genom 1969 års hushållsbudgetundersökning. Resultatet av bearbetningen redovisas i bilaga 1. Avsikten har varit att ge en mera aktuell belysning av olika sociala faktorers betydelse för benägenheten att köpa vissa varaktiga varor på kredit.
Bearbetningen visar att hushåll med en nettoinkomst över 40000 kronor år 1969 relativt sett gjorde betydligt färre kreditköp än de lägre inkomstgrupperna. Barnfamiljer köpte betydligt mer på kredit än hushåll utan barn. Benägenheten att köpa på kredit var avsevärt större i tätorter än i glesbygd. Åldersgruppen under 30 år köpte mera på kredit än andra åldersgrupper. Minst köpte de som är över 65 år.
Benägenheten att köpa på kredit varierade med olika varor. Vad gäller TV var andelen kreditköp störst bland barnfamiljer. Kreditköpsandelen var påfallande stor bland ensamstående med barn. Barnfamiljernas kredit- köp var i övrigt huvudsakligen inriktade på hushållsmaskiner och bilar. I jämförelse med de andra barnhushållen köpte ensamstående med barn förhållandevis färre motorfordon på kredit. Vad gäller nya bilar var benägenheten att köpa på kredit mycket större bland gifta och samman- boende utan barn än hos andra hushållstyper. De som var under 30 år köpte relativt sett betydligt flera bilar och naturligtvis också motorcyklar på kredit än andra åldersgrupper. Benägenheten att köpa båtar på kredit var störst i glesbygd.
Hushåll i inkomstgruppen under 20 000 kr. köpte mera symaskiner och dammsugare på kredit än andra inkomstgrupper. Benägenheten att köpa båtar och båtmotorer var också störst i den gruppen. Benägenheten att köpa begagnade bilar på avbetalning var däremot ganska låg i denna grupp. Förhållandevis betydligt flera begagnade bilar kreditköptes i inkomstgruppen 20 000—30 000 kr. Nya bilar köptes mest i gruppen 30 000—40 000 kr. Även beträffande TV kan konstateras att kreditköps-
benägenheten var större inom mellangrupperna än bland hushållen i inkomstgruppen under 20 000 kr.
2.6. Havererade kreditköp
För att få en bild av hur konsumenterna lyckas med sina kreditköp har kommittén gjort en undersökning hos kronofogdemyndigheterna om handräckning för återtagande av avbetalningsgods, dvs. varor som sålts med förbehåll att säljaren kan ta tillbaka varan om köparen inte sköter sina avbetalningar. Undersökningen som redovisas utförligt i bilaga 2 avser förhållandena år 1971.
Antalet avbetalningsköp det året kan uppskattas till ca 750000. Antalet avbetalningsmål, dvs. ansökningar av säljare eller annan kredit- givare om återtagande av avbetalningsgods, var 38 374. Ungefär 5 % av köpen ledde således till kronofogden. Andelen torde ha varit ungefär densamma under de senaste 15—20 åren.
Undersökningen visar att säljaren i regel väntar mycket länge med att göra ansökan om återtagande sedan köparen råkat i dröjsmål med betalningen. Säljaren väntar längre då det är fråga om varor med lågt andrahandsvärde än då det gäller föremål med högre sådant. Vad gäller bokverk väntade säljaren i genomsnitt uppemot två är; tre fyra år var inte ovanligt. Beträffande bilar var tiden fem månader. Det kan således på goda grunder antas att antalet avbetalningsköp där konsumenterna råkar i betalningssvårigheter är betydligt större än vad antalet mål visar.
Av det totala antalet ansökningar om handräckning för återtagande av varan fullföljdes 43 %. Av antalet ansökningar ledde dock endast 33 % till att föremålet verkligen återtogs genom handräckning.
Vid var fjärde handräckningsförrättning visade det sig nämligen att föremålet inte fanns kvar hos köparen. Antalet sådana fall var särskilt stort då det gällde färg-TV, radioapparater och stereoanläggningar. I storstadsområdena anträffades endast var tredje färg-TV då handräck— ningen skulle verkställas.
Andelen fall då säljaren fullföljde sin ansökan varierade med varuslag.. För bilar var andelen 33 %, för färg-TV 35 %, för hushållsmaskiner 45 % och för bokverk 65 %.
I 45 % av ansökningsfallen torde någon form av uppgörelse ha träffats mellan parterna under den tid målet var anhängigt hos kronofogden. Köparen kan efter försening ha fortsatt sina delbetalningar varvid säljaren återkallat eller låtit ansökningen förfalla. Köparen kan också ha lämnat tillbaka varan frivilligt. Vad gäller bilar synes uppgörelse ha träffats i närmare 60% av fallen. Det bör i detta sammanhang anmärkas att frivilligt återlämnande och andra uppgörelser mellan parterna förekom- mer i betydande omfattning även utan att säljaren dessförinnan gjort ansökan om handräckning.
Av de till kronofogdemyndigheterna inkomna ansökningarna avvisades eller vidarebefordrades till annan myndighet 12 %.
Utredningen visar vidare att säljaren iåtskilliga fall, sedan ansökan om
handräckning gjorts, medgav uppskov med själva återtagandet. Anled- ningen härtill torde vara att säljaren hellre vill få betalning än att få tillbaka föremålet. Uppskov förekom mycket oftare i storstadsområdena än i övriga delar av landet. Beträffande möbler och TV-apparater meddelades relativt flera uppskov än beträffande bilar. I de fall där uppskov förekom lämnades i genomsnitt två till tre uppskov. Antalet uppskov per ärende var mindre för bilar än för möbler och TV-apparater. Den genomsnittliga uppskovstiden var 50 dagar.
Materialet visar således att en viss skillnad såvitt avser säljarens agerande föreligger mellan bilar och andra varor. Beträffande bilar görs ansökan om återtagande tidigare. Uppgörelse träffas oftare, till följd varav ansökan inte fullföljs i samma utsträckning som beträffande andra varor. Detta trots att förhållandevis färre uppskov meddelas.
Vad gäller de villkor som tillämpats vid de havererade köpen torde dessa i viss mån avvika från de genomsnittliga villkoren vid avbetalnings- köp. Vid de havererade bilköpen var sålunda kontantinsatsen avsevärt lägre än genomsnittet och något lägre än vad som föreskrivs i bilkredit- förordningen. Även vid möbelköp var kontantinsatsen lägre. Dessutom var kredittiden längre. Kontantinsatsen vid havererade köp av hushålls- maskiner var endast ca 8 %. År 1966 var den genomsnittliga insatsen för hushållsmaskiner ca 15 %.
Vid den avräkning som äger rum mellan parterna då föremålet återtas genom handräckning kom köparen i allmänhet i skuld till säljaren, i genomsnitt med ett belopp som motsvarade ca 20 % av varans kontant- pris. Antalet fall då avräkningen gav ett för köparen negativt resultat var förhållandevis mycket mindre då bilar återtogs än då handräckningen gällde andra varor. Bilköparens kvarstående skuld var också relativt sett lägre än den genomsnittlige avbetalningsköparens.
2.7 Något om konsumenternas lån i bank m. m.
I tidigare avsnitt har lämnats närmare uppgifter om konsumenternas kreditköp, dvs. om avbetalningsköp, låneköp, kontoköp och andra avtal där det föreligger ett klart samband mellan köpet och den skuld konsumenten skaffar sig. Såsom inledningsvis framhållits har det blivit allt vanligare att konsumenten istället för att inlåta sig på ett sådant avtal väljer att själv ordna ett från köpet fristående lån i bank när han saknar likvida medel för inköp av varaktigare kapitalvaror. Det föreligger i dessa fall inte något direkt samband mellan konsumentens skuldsättning och de inköp han därefter kan tänkas göra Emellertid torde det vara uppenbart att denna typ utav lån till konsumenterna inte kan lämnas därhän ien exposé över konsumentkrediterna.
Enligt konsumtionskreditutredningen utgjorde banklånens andel av det totala kreditbelopp som kunde hänföras till inköp av varaktigare föremål år 1961 endast 4 % eller 62 mkr.4 Det kan anmärkas att ca 10 % av det
- - - . .. 4Lånt' -r"' totala kreditbeloppet utgjorde fristaende lan av annat slag, t. ex. konsu- dgnd orthstt
ringar i fritidshus är inte menter emellan eller län av företag. Banklånen kom främst till använd- inräknade.
5 Behovet av en sådan har ofta framhållits, se t. ex. SOU 1966:42.
ning vid bilköp men utnyttjades ganska mycket även vid köp av möbler och hushållsapparater. Vad gäller övriga varor var det däremot ovanligt att inköpen finansierades genom upptagande av län.
Det föreligger inga tillförlitliga uppgifter om långivningens nuvarande omfattning. Saken kan knappast bli fullständigt belyst annat än genom en ny omfattande intervjuundersökning ute bland konsumenterna. Vederbörande låntagare torde nämligen vara enda källan för korrekta uppgifter om vad ett visst lån egentligen använts till.
Beträffande omfattningen av affärsbankernas långivning har för kom- mitténs räkning dock gjorts vissa uppskattningar inom Svenska bankför- eningen. Dessa ger vid handen att konsumentkrediterna år 1973 svarade mot 1,10 % av affärsbankernas totala utlåning till allmänheten. Per den 31.12.1973 skulle andelen disponerade krediter motsvara ca 540 mkr. Beloppet kan antas fördela sig med i stort sett lika delar på personlån, sparlån och personkrediter i checkräkning. (Det är svårt att säga i vad mån dessa blancokrediter används även till fritidshus och lägenheter. Checkräkningskrediterna torde inte användas vid inköp av varaktigare föremål i samma utsträckning som de övriga blancokrediterna.)
Vad gäller sparbankerna har inte några motsvarande uppgifter stått att få. Deras totala utlåning till allmänheten var lägre än affärsbankernas (ca 35 000 mkr. mot ca 50 000 mkr.) men de har å andra sidan av tradition en särskild inriktning på privatpersoner. Det förefaller inte otänkbart att deras direkta långivning till konsumenterna kan ha samma omfattning som affärsbankernas.
Det har tidigare framhållits att det verkliga ändamålet med lånen inte utan vidare låter sig utredas. I samband med låneansökan berörs dock i regel, åtminstone samtalsvis, frågan vad pengarna skall användas till. Det bör anmärkas att en del banker inte längre anser sig ha anledning att gå närmare in härpå vid kreditprövningen. Av intervjuer som kommittén gjort inom olika bankkontor framgår att de uppgivna ändamålen med lånen i stort sett överensstämmer med vad som angavs år 1961. Därtill tycks lån för båtköp numera vara ganska vanliga. Lån för inköp av TV förefaller också ha fått större betydelse än tidigare.
Även om en samlad statistik saknas på detta område5 torde det stå klart att lånen sedan år 1961 ökat sin andel av konsumenternas krediter
högst betydligt. En förklaring härtill kan vara en ökad medvetenhet hos en del konsumenter om de höga kreditkostnaderna vid avbetalningsköp.
Till belysning av konsumentens kreditkostnad uttryckt som effektiv årsränta vid direkta banklån har tabell 2.10 upprättats med utgångspunkt i de räntor och avgifter som gällde för vissa affärsbankslån i februari 1974. Bankerna torde i princip ha en positiv inställning till konsumentlånen. Denna typ av utlåning uppfattas, trots dess ringa andel av den totala utlåningen, såsom en viktig del av bankernas verksamhet. I den mån kreditrestriktioner inte råder torde bankerna i regel vara beredda att lämna lån till den konsument som lever under något så när ordnade förhållanden och mot vilken betalningsanmärkningar inte riktats. I restriktiva lägen torde den konsument ha företräde som tidigare etablerat ett förhållande med banken genom inlåning, fastighetsköp eller liknande.
Tabell 2.10 Kreditkostnaden uttryckt som effektiv årsränta vid vissa affärsbankslån, februari 1974
Lånetyp Skuld- Amortering Upplägg- Expedi- Ränte- Ränta Kredit- Effektiva belopp per nings— tions— sats kr. kostnaden årsräntan kr. kvartal avgift avgift % kr. %
kr. kr. Borgenslåna 3 000 250 30 55 8,50 382 467 10,39 Lån utan säkerhet 3 000 250 30 33 9,50 427 490 10,90 Borgenslån 10 000 500 30 95 8,50 2 125 2 250 9,00 Lån utan säkerhet 10 000 500 30 57 9,50 2 375 2 462 9,85 Borgenslån 25 000 1 000 30 120 8,50 6 641 6 791 8,69 Personlån 25 000 1 000 30 72 9,50 7 422 7 524 9,63 Lån mot in-
tecknings- säkerhet 25 000 1 000 30 120 8,0 6 250 6 400 8,19
a För sparlån gällde samma räntesats som för borgenslån.
Det anses dock i allmänhet inte försvarligt att lämna lån på småbelopp. Lån under 1 000 kronor beviljas sällan. Kostnaderna för uppläggning och hantering bedöms bli för höga. För inköpskrediter av den storleksord- ningen rekommenderar en del banker kunden att skaffa sig kontokort.
Att konsumenterna inte i större omfattning väljer banklån framför avbetalningsköp kan tänkas bero på en överdriven respekt parad med en obehagskänsla att bli granskad och prövad. Från bankernas sida såg man nog gärna att konsumenterna hade en mera frimodig inställning till verksamheten. En annan omständighet som ur viss synvinkel kan ställa banklånen i sämre läge än de direkta köpkrediterna är att lånen inte kan användas vid impulsköp. Ur en annan synvinkel bör naturligtvis den omständigheten — liksom det relativt låga priset på krediten — räknas banklånen tillgodo.
Beträffande detta slag av krediter skall slutligen anmärkas att banker- nas kreditrisk är mycket liten. En undersökning vid Stockholms Spar- bank av 65 000 lån visade att förlusten var ca 0,5 %.
En särskild typ av banklån är de statliga bosättningslånen (Bosättnings— lånekungörelsen 19461570, senaste ändring SFS l974zl93). F. n.gälleratt bosättningslån kan erhållas av förlovade eller gifta eller av man och kvinna vilka stadigvarande sammanbor under äktenskapsliknande former. Lån kan också beviljas ensamstående vårdnadshavare med barn. Såsom ytterligare villkor för lån gäller enligt 5 & kungörelsen att de lånesökande äribehov av medel för anskaffandet av de bosättningsföremål eller verktyg rn. m. för vilka länet är avsett, att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandens egna villkor och intressen samt att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja. I kungörelsen finns inga regler om de sökandes inkomster men i tillämpningen har lån i regel beviljats endast om de sökandes gemensamma inkomst varit lägre än 35 000 kr./år. Bosättningslån beviljas fr. o. m. 1 juli 1974 med högst 7 000 kronor.
6 Se SOU 1972:34 s. 326 ff.
De lämnas ur statens bosättningslånefond genom riksbanken. Lånen beviljas utan borgen. Räntan är låg (statens normallåneränta, f. n. 7 %). År 1973 beviljades bosättningslån för ca 36 mkr. Det utestående kreditbelop- pet samma år var ca 143 mkr. Beloppet har minskat under senare år. Riksbanken torde eftersträva en hög återbetalningsprocent. År 1971 avslogs ca 40 % av ansökningarna. Avskrivningsandelen var 142 %.6 Bosättningslånens framtida inriktning är f. n. föremål för överväganden (se kapitel 6). Huruvida dessa län kan bli ett mera slagkraftigt alternativ till kreditköp av t. ex. möbler och hushållsmaskiner återstår alltså att se.
Riksbanken, som administrerar bosättningslånen, bedriver även en utlåningsverksamhet till konsumenterna av samma art som affärsbanker- na och sparbankerna. Denna långivning som kräver borgen kallas avbetal- ningslån. År 1973 beviljades sådana lån för 17,6 mkr. Härav kunde 10,5 mkr. hänföras till konsumtionskrediterna. Återstoden utgjorde huvudsak- ligen lån för anskaffande av lägenheter.
3. Nuvarande regler om kreditköp
3.1. Inledning
Allmänt sett kan de regler som gäller vid kreditköp hänföras antingen till köpet som sådant eller till själva kreditsituationen. De grundläggande bestämmelserna om köp av lös egendom finnsi 1905 års köplag. För det fall att köparen är konsument och säljaren näringsidkare gäller därjämte de bestämmelser till skydd för köparen som finns i konsumentköplagen (se kapitel 6). Kreditsituationen däremot är, bortsett från vad som följer av allmänna avtalsrättsliga regler, egentligen inte reglerad annat än vid en viss bestämd form av kreditköp, nämligen vid avbetalningsköpet. Vissa regler som rör även andra kreditköpsformer förekommer dock i konsu- mentköplagen och i hemförsäljningslagen samt i förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.
I detta kapitel lämnas en redogörelse för lagen om avbetalningsköp (3.2). Härvid beskrivs bakgrunden till lagen (3.2.1) och pekas på olika reformförslag som väckts efter lagens tillkomst (3.2.2). Vidare lämnas en översikt över de nuvarande reglernas innehåll (3.2.3) samt berörs närmare återtaganderätten (3.2.4). Kapitlet innehåller också en kortfattad redo- görelse för de särskilda regler rörande kreditköp som finns ikonsument- köplagen (3.3) samt en översikt över hemförsäljningslagen (3.4). Kapitlet avslutas med en redogörelse om föreskrifterna vid bilköp (3.5).
3.2. Lagen (191 51219) om avbetalningsköp
3.2.1. Bakgrunden
Det visade sig redan tidigt att avbetalningssystemet var förenat med åtskilliga missförhållanden. Mot systemet invändes bl. a. att det upp- muntrade till osund kreditgivning och ofta förledde köparen att anskaffa föremål som var onödiga för honom och inte passade för hans ekonomis- ka förhållanden. Vidare klagades över att på avbetalning sålda varor ofta var av underhaltig beskaffenhet och betingade oskäligt höga priser. Det visade sig också att säljarna som i allmänhet var köparna ekonomiskt överlägsna ofta begagnade sin ställning till att förmå köparen att underkas- ta sig oskäligt hårda kontraktsvillkor.
De missförhållanden som framträtt i samband med avbetalningshan-
1 Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, lag om avbetal- ningsköp m. m., avgivna den 31 januari 1914.
2 Prop. 1915283. Försla- get var i vissa delar omar- betat till följd av lagrå- dets anmärkningar.
3 Lagarnas tillämplighet var dock inte begränsad till konsumentköp utan gällde vid köp i allmän— het.
deln ledde så småningom till ingripanden på lagstiftningens väg för att skydda köparna. Tyskland gick härvid i spetsen. Där utfärdades redan år 1894 en lag om ”Abzahlungsgeschäfte”.
Frågan om lagstiftning rörande avbetalningsköp aktualiserades i vårt land första gången år 1901 då ämnet uppsattes på programmet för det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet. Av de i programmet upptagna ämnena blev rättsförhållandet mellan köpare och säljare först föremål för behandling. De överensstämmande lagar om köp och byte av lös egendom vilka tillkom såsom resultat av detta arbete innehöll emellertid inte några speciella bestämmelser om avbetalningsköp. Skälet härtill var att ämnet på grund av sin fristående natur och med hänsyn till de socialpolitiska synpunkter som borde beaktas inte ansågs lämpa sig för behandling i detta sammanhang. Sedan samarbetet för att åstadkom- ma överensstämmande lagstiftning på obligationsrättens område är 1909 återupptagits mellan Sverige, Danmark och Norge enades man om en plan för det gemensamma lagstiftningsarbetet. Planen upptog bl. a. frågan om bestämmelser mot missbruk av ekonomisk övermakt och liknande, särskilt angående köp på avbetalning. För Sveriges del uppdrogs utred- ningsarbetet åt den s.k. obligationsrättskommittén. År 1914 avlämnade kommittén ett under samarbete med danska och norska kommittéer upprättat betänkande med förslag till bl. a. lag om avbetalningsköp.1 Förslaget lades till grund för lagen (1915:219) om avbetalningsköp2 som utfärdades den 11 juni 1915.
Lagen hade främst till syfte att genom tvingande regler skydda köparen mot alltför hårda avbetalningsbestämmelser om påföljder av köparens kontraktsbrott. Å andra sidan ställdes ett snabbt och billigt handräckningsförfarande till säljarens förfogande i de fall, då denne enligt lagen ägde återfå den sålda varan. Lagen omfattade endast avbetalnings— köp, där avbetalningspriset inte översteg 3 000 kr.
Förslag till lag om avbetalningsköp framlades även i Norge och Danmark. I Norge utfärdades den 21 juli 1916 en ”Lov om kjop paa avbetaling”. Därefter följde en dansk ”Lov om Keb paa Afbetaling" den 8 maj 1917. De civilrättsliga reglerna i de tre lagarna var i det stora hela överensstämmande, låt vara att avvikelser förekom på flera punkter. Bestämmelserna om varans återtagande genom exekutiv myndighet före- tedde större olikheter eftersom man måst ta hänsyn till de i varje land för det exekutiva förfarandet i allmänhet gällande reglerna. I Finland tillkom den 30 november 1933 en lag om avbetalningsköp, vilken i det väsentliga anslöt sig till de övriga lagarna.
3.2.2. Reformsträvanden beträffande avbetalningshandeln
De nordiska lagarna om avbetalningsköp framstod som tidiga exempel på lagstiftning med utpräglad konsumentskyddande funktion.3 ] vårt land har efter tillkomsten av avbetalningsköplagen väckts åtskilliga reformförslag i huvudsakligt syfte att stärka konsumentskyddet. Sålunda anhöll 1927 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt. I
skrivelsen anfördes, att avbetalningssystemet enligt riksdagens mening utvecklat sig på ett sådant sätt att det kunde befaras medföra allvarliga vådor av den art att åtgärder i reglerande syfte från det allmännas sida kunde befinnas av behovet påkallade. Riksdagen antydde åtskilliga utvägar varigenom man kunde tänkas råda bot på missförhållandena. Bl.a. framhölls att en reglering av agentverksamheten säkerligen skulle medföra ett bättre tillstånd över huvud taget inom avbetalningshandeln. Införandet av en bestämmelse att varor under ett visst värde inte fick säljas på avbetalning utan tillstånd av offentlig myndighet kunde måhän- da verka i samma riktning. Vidare pekade riksdagen på möjligheten att, såsom ett medel att inskränka avbetalningsköp av lyxartiklar, begränsa kredittiden.
Den av riksdagen begärda utredningen påbörjades inom handelsdepar- tementet och fortsattes av kommerskollegium som 1933 framlade förslag i ämnet.4 Kollegiet ställde sig avvisande till tanken att genom statlig reglering av agentverksamheten komma till rätta med missförhållandena. Enligt kollegiets mening borde inte heller komma i fråga att göra rätten att driva försäljning på avbetalning beroende av offentlig myndighets prövning eller att begränsa den tidrymd inom vilken avbetalningsköpare hade att fullgöra sin betalningsskyldighet. Kollegiet föreslog i stället att rättsverkan skulle frånkännas äganderättsförbehåll då köpet avsåg kläder, skodon eller vissa lyxföremål eller då avbetalningspriset inte översteg 500 kr. Vidare föreslogs en höjning av värdegränsen för lagens dåvarande tillämpningsområde från 3 000 till 5 000 kr.
Kungl. Maj:t föreslog år 1934 ändrade bestämmelser om åtal för förskingring av avbetalningsgods. Förslaget innebar att förskingring av sådant gods inte längre skulle falla under allmänt åtal utan hänföras till målsägandebrott. Departementschefen anförde i propositionen att den föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten otvivelaktigt skulle komma att tvinga säljarna till en viss försiktighet då det gällde att anskaffa köpare och därmed rikta sin udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet såsom det utvecklats i vårt land. Den av kommerskollegium föreslagna utvägen avvisades. Frågorna om reglering av agentverksamheten och införande av tillståndstvång för avbetalningshandel upptogs inte till behandling. Verkningarna av den föreslagna ändringen av åtalsrätten ansågs böra avvaktas innan andra och mera vittgående åtgärder vidtogs.
Förslaget angående ändrade bestämmelser om åtal för förskingring av avbetalningsgods bifölls av 1934 års riksdag. Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott har därefter vad som tidigare betecknades såsom förskingring av avbetalningsgods inordnats under begreppet olovligt förfogande varom numera stadgas i 10 kap. 45 brottsbalken. Sådant brott fick tidigare inte åtalas av allmän åklagare om inte åtalet var påkallat ur allmän synpunkt. Enligt nu gällande bestämmelser i brottsbal- kens 10 kap. 10% andra stycket får olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts, inte åtalas av åklagare om inte åtal av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt.
Redan samma år tog riksdagen ett nytt initiativ till reform av 4 Se prop. 193498.
5 SOU 1938:11. Betän— kandet utgör till väsent— liga delar ett sammandrag av Schmidts akademiska avhandling. Om ägareför- behåll och avbetalnings— köp (Uppsala 1938).
6 Se SvJT 1948 s. 382 ff och SOU 1966:42 s. 25 f.
7 F. d. justitierådet Ru- dolf Eklund, ordförande, och Folke Schmidt.
9 Prop. 195323, SFS 1953:l52-—154.
avbetalningshandeln. Riksdagen anförde genom sitt första lagutskott bl. a. att det inte syntes uteslutet att ett ingripande mot agenter skulle kunna ske på så sätt som ifrågasatts i skrivelsen från 1927 års riksdag. Det borde också enligt riksdagens mening övervägas att inskränka eller upphäva befogenheten för säljaren att utan föregående dom erhålla handräckning för godsets återtagande.
Med anledning härav gjordes inom justitiedepartementet vissa förarbe- ten för en revision av lagstiftningen om avbetalningsköp. Sålunda framla- de sedermera professorn Folke Schmidt i ett betänkande riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och avbetalningsköp.5 Vidare utförde kommerserådet Siegfried Matz vissa förberedande undersökningar som avslutades 1946.6 Efter dessa förberedelser tillkallades 1947 två utredningsmän för att inom departementet verkställa utredning på området.7 Ur direktiven citeras följande.
Det främsta syftet med utredningen bör vara att skapa sådana rättsregler som lämna köparen erforderligt skydd mot obilliga kontrakts- villkor och även i övrigt motverka de ekonomiska och sociala olägenheter som visat sig vara förbundna med avbetalningssystemet. För att nå detta syfte torde det bli erforderligt att samordna olika medel. Det bör ankomma på utredningen att pröva både de utvägar som tidigare anvisats och andra som kunna visa sig framkomliga. Förutom den nu angivna huvuduppgiften för utredningen bör det undersökas, i vad mån ändringar eller tillägg eljest böra vidtagas i de nu gällande rättsreglerna för avbetalningshandeln. I samband med frågan om äganderättsförbehåll vid avbetalningsköp kan det visa sig lämpligt att överväga vilken verkan som bör tillerkännas dylika förbehåll i allmänhet.
Utredningsmännen avlämnade sitt förslag 1950.8 Det byggde på resultat som uppnåtts vid gemensamma nordiska överläggningar med delegerade från Danmark, Finland och Norge, i vilka länder motsvarande förslag framlas. Förslagen som visade ännu större enhetlighet än de ursprungliga lagarna ledde till lagstiftning. ] Norge och Sverige9 skedde detta 1953 genom ändringar i de ursprungliga lagarna samt i Danmark och Finland genom utfärdandet av helt nya lagar. i Danmark 1954 och i Finland 1966.
De viktigaste av 1953 års ändringar i avbetalningsköplagen var slopan- det av den övre värdegräns på 3 000 kr som tidigare gällt, införandet av noggranna regler för avräkningen mellan parterna vid återtagning av avbetalningsgods, förbud mot s.k. kopplingsförbehåll, möjligheter till anstånd för köparen vid tillfälliga betalningssvårigheter, återtagningsför- bud såvitt avser oundgängligen behövliga gång— och sängkläder samt förbud mot utmätning i avbetalningsgodset.
I det betänkande som låg till grund för 1953 års ändringar berördes frågan om införandet av ett koncessionssystem för avbetalningshandeln. Utredningsmännen ansåg sig för sin del inte kunna förorda införandet av ett dylikt system och anförde som skäl för denna ståndpunkt främst att ett koncessionssystem skulle medföra en avsevärd arbetsbörda för de myndigheter som skulle handha dessa ärenden, att det säkerligen skulle vara svårt att effektivt övervaka efterlevnaden av en dylik lagstiftning och
att systemet skulle innebära en onödig belastning för de enskilda näringsidkarna.
Det av kommerskollegium år 1933 framlagda förslaget att rättsverkan skulle frånkännas äganderättsförbehåll beträffande vissa angivna slag av varor tillbakavisades av utredningsmännen såväl beträffande lyxartiklar som andra konsumtionsvaror. Utredningsmännen anförde att en sådan reform inte längre var lika trängande sedan de straffrättsliga reglerna ändrats år 1942.
Utredningsmännen ansåg sig även böra avstyrka det av bl. a. 1927 års riksdag framförda förslaget att frånkänna äganderättsförbehåll rättsver- kan där avbetalningspriset inte uppgår till visst minimibelopp. Till stöd för sin uppfattning i denna del anförde utredningsmännen att varje värdegräns måste bli godtycklig samt att en regel om ogiltighet av äganderättsförbehåll vid köp under ett visst värde huvudsakligen skulle komma att beröra de ekonomiskt sämst ställda som hade behov av att erhålla kredit även på små belopp.
Utredningsmännen avvisade också tanken att komma till rätta med missförhållanden inom avbetalningshandeln genom att inskränka eller upphäva befogenheten för avbetalningssäljare att utan föregående dom erhålla handräckning för godsets återtagande. Utredningsmännen ansåg nämligen att om säljarna skulle bli tvungna att anlita den betydligt dyrare domstolsvägen för att få tillbaka godset betydande olägenhet skulle uppstå inte bara för säljarna utan även för köparna. Eftersom säljaren vid den uppgörelse som skall ske när godset återtas äger tillgodoräkna sig sina kostnader för återtagandet låg det i köparens intresse att dessa kostnader blev så låga som möjligt.
Det hade i Schmidts betänkande ifrågasatts att införa en föreskrift om att avbetalningsköp alltid skulle upprättas skriftligen och med två vittnen. Under de gemensamma nordiska överläggningarna hade denna tanke dock inte vunnit anklang på något håll. Det hade därvid framhållits att en sådan formföreskrift, särskilt om det krävdes att vittnena vore närvarande, skulle vålla praktiska olägenheter för den lojala avbetalnings- handeln utan att utgöra ett tillräckligt effektivt medel att tvinga köparen till önskvärd eftertanke.
Utredningsmännen hade föreslagit införande av möjlighet att förbjuda fortsättandet av en avbetalningsrörelse som bedrevs på uppenbart olämp- ligt sätt. Detta förslag avvisades emellertid av departementschefen bl. a. av principiella skäl.
Regelsystemet har inte förändrats sedan 1953. År 1966 framlade emellertid konsumtionskreditutredningen vissa ändringsförslag.1 0
Enligt direktiven hade utredningen bl. a. att undersöka konsumtions- krediternas för— och nackdelar ur konsumenternas och handelns synvinkel samt att i förekommande fall föreslå förbättringar eller åtgärder mot missförhållanden. Särskilt intresse skulle ägnas åt prissättningen och kreditvillkoren. Utredningen skulle vidare kartlägga konsumtionskrediter— nas omfattning, inriktning och utveckling för att få underlag för en bedömning av krediternas samhällsekonomiska verkningar. Även i detta avseende skulle förslag till åtgärder framläggas. Utredningen skulle också 10 SOU 1966:42.
” SOU 1970:35, prop. 1971286.
göra vissa överväganden om statistiska undersökningar på området.
Utredningen lät under arbetets gång statistiska centralbyrån utföra en stor intervjuundersökning bland hushållen för att utröna kreditköpens förekomst och fördelning inom olika varugrupper och hushåll, hushållens attityder m. m.
Utredningen fann rent allmänt att det fanns ett legitimt behov av konsumtionskrediter, främst då det gällde dyrare varaktiga varor. Härige- nom möjliggjordes en förnuftig användning av för en längre period tillgängliga inkomster. Konsumenten fick ökad valfrihet. Det fanns, ansåg utredningen, vidare inte något som tydde på att allvarligare missförhållan- den förekom. Samhället hade i stort sett inte anledning att reagera mot konsumtionskrediterna. Utredningen framförde dock flera reformförslag.
För det första föreslogs en särskild lag enligt vilken konsumenten skulle ha rätt att inom en vecka frånträda avtal som tillkommit under försälj- ningsbesök i köparens bostad. Frågan om agentförsäljning har därefter behandlats av särskilda sakkunniga. På grundval av deras arbete tillkom hemförsäljningslagen som trädde i kraft den 1 juli 1971.1 1
Vidare föreslogs ändringar i avbetalningsköplagen av den innebörden att såsom ytterligare förutsättning för att säljaren skulle kunna få handräckning för återtagande av godset skulle gälla att kreditkostnaden, uttryckt såsom effektiv årsränta, redovisats i kontraktet. Tanken bakom förslaget var att köparen lättare skulle kunna göra en jämförelse mellan kostnaderna för alternativa kreditformer. Utredningen föreslog att den effektiva räntan skulle beräknas efter en viss formel. Underlaget för beräkningen skulle vara skillnaden mellan avbetalningspris och kontant- pris. 1 avbetalningspriset skulle, till skillnad från vad som gäller, inräknas allt vad köparen har att betala med anledning av krediten. Mot förslaget invändes bl. a. att den effektiva räntan skulle komma att ge uttryck för annat än den egentliga räntekostnaden. Risk- och hanteringskostnader skulle komma att inbegripas. Detta kunde — anförde t. ex. Finansierings- företagens Förening i sitt yttrande över förslaget — ge en missvisande bild. Även i andra avseenden kritiserades förslaget. Redan bland de sakkunniga i utredningen fanns en reservant. Denne, kommerserådet Lindstedt, som flera remissyttranden hänvisade till, pekade bl. a. på att handräckning inte kunde vägras hur felaktig uppgiften om den effektiva räntan än var, att termen effektiv ränta varken var vedertagen eller entydig samt att lagförslaget var svårbegripligt och vanskligt att tillämpa. Remissvaren från konsumentintressenas sida var emellertid positiva. Även i de negativa remissvaren (t. ex. Industriförbundet, Motorbranschens riksförbund, handelskamrarna, kommerskollegium, statens pris- och kar— tellnämnd) sympatiserade man på det hela taget med tanken bakom förslaget men oroade sig för de praktiska konsekvenserna. Bl. a. påtalades svårigheterna att fastställa det kontantpris som skulle ligga till grund för ränteberäkningen. Förslaget har inte lett till lagstiftning.
Utredningen förordade även en Ökad allmän konsumentupplysning så att konsumenterna bättre skulle kunna bedöma vilken kreditform som var förmånligast.
Det föreslogs vidare en förordning enligt vilken regeringen skulle ha
fullmakt att då det gällde bl.a. yrkesmässig försäljning fastställa lägsta kontantinsats och föreskriva längsta kredittid. Utredningen hade kommit fram till att en sådan reglering borde ingå i den arsenal av hjälpmedel som regeringen har för att påverka konjunkturutvecklingen. Förslaget bejakades av det stora flertalet remissinstanser. I flera yttranden hänvisa- des dock till den osäkerhet som råder om konsumtionskrediternas roll i konjunktursammanhang. Förslaget har inte lett till lagstiftning.
Utredningen förordade slutligen, under hänvisning till konsumtionskre- diternas betydelse för konjunkturutvecklingen och den allmänna ekono- miska politiken, att en fortlöpande statistisk information om kreditköp och konsumtionskrediter anordnades genom statistiska centralbyrån.
3.2.3. De nuvarande reglernas innehåll
Avbetalningsköplagen innehåller såväl materiella som processuella regler tillämpliga vid en viss bestämd form av delbetalningsköp, avbetalnings- köpet. Reglerna är huvudsakligen inriktade på att reglera förhållandet mellan parterna då avbetalningsköparen inte fullgör sina förpliktelser och säljaren därför gör gällande vissa i avtalet angivna särskilda påföljder. Lagen är inte uttömmande utan måste understödjas av allmänna civil- och processrättsliga regler, t.ex. köplagens och utsökningslagens. Lagens syfte är att med tvingande bestämmelser balansera förhållandet mellan köpare och säljare för att därigenom förebygga missförhållanden inom avbetalningshandeln. Med avbetalningsköp i lagens mening förstås enligt 1 ä avtal om försäljning av lösöre mot betalning i särskilda poster av vilka åtminstone någon skall erläggas efter det att godset har utgetts till köparen. Som ytterligare förutsättning för lagens tillämplighet gäller att säljaren skall ha rätt att återta godset om köparen åsidosätter vad som åligger honom (återtagandeförbehåll) eller att äganderätten till godset skall stanna hos säljaren tills betalningen eller viss del därav har blivit erlagd (äganderätts— förbehåll, ibland förenklat till ägareförbehåll). Avbetalningsköp föreligger även om avtalet getts formen av hyreskon- trakt om det framgår av omständigheterna att den part till vilken godset utgetts skall bli ägare därav. Med avbetalningspris avses sammanlagda beloppet av de poster som köparen har att erlägga enligt avtalet. Med post avses dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall utge särskilt.1 2 Syftet med 2 % första stycket, är att förhindra att köparen drabbas av alltför stränga särskilda påföljder vid ringare dröjsmål med betalningen. Bland särskilda påföljder nämns i lagtexten återtagande av godset samt 12 Detta innebär att säl- utkrävande av post som ännu inte är förfallen till betalning (förfalloklau- jaren. kan bestämma om .. ., .. . .. . kreditkostnaden skall sul). Bland andra tankbara påföljder kan nämnas v1te. Med uttrycket inräknasiavbetalnings— ”särskilda” markeras att regeln inte begränsar säljarens rätt att i vanlig priset eller om den helt ordning driva in sin fordran, dvs. genom lagsökning eller rättegång. äläieågntagåtäsgäfdäa Begränsningen i tillämpningen av särskilda påföljder gäller endast vid poster;jerOUl966:42 betalningsförsummelse. s. 175 ff, 187 f.
13 Jfr 37 & avtalslagen.
För att särskilda påföljder skall få göras gällande på grund av dröjsmål med betalningen krävs antingen att köparen dröjt 14 dagar utöver förfallodagen med att betala belopp, som uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset, och att detta belopp fortfarande utestår obetalt, eller att sådant dröjsmål ligger köparen till last i fråga om två eller flera poster, vilka själva eller tillsammans med annat obetalt förfallet belopp utgör minst en tjugondel av avbetalningspriset, eller att dröjsmålet avser återstoden av säljarens fordran.
Om köparen efter utgången av denna frist men innan godset återtas erlägger belopp som inte betalts i rätt tid jämte ränta och kostnader i anledning av dröjsmålet får säljaren enligt 2 % andra stycket inte göra gällande särskilda påföljder om detta skulle vara obilligt med hänsyn till att dröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslös- het eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter.
Kan köparen inte värja sig enligt 25 så har säljaren rätt att återta godset. 3-5 55 innehåller regler om den avräkning som då skall ske mellan parterna. Köparen skall enligt 45, tillgodoräknas godsets värde medan säljaren tillgodoräknas dels oguldna och förfallna poster, dels så stor kvotdel av de ännu inte förfallna posterna som motsvarar förhållan- det mellan kontantpriset och avbetalningspriset, dels vissa andra särskilda kostnader. Visar sig godsets värde vara mindre än vad säljaren har att fordra, får han inte utkräva mer än det överskjutande beloppet sådant detta är att bestämma enligt vad nyss sagts. Godsets värde skall enligt 3 & beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att ombesörja dess försäljning på lämpligt sätt. Hänsyn skall tas till de omständigheter som höjer värdet i säljarens hand, t. ex. att han kan sälja det i sin rörelse och dessförinnan reparera saken. Köparen behöver alltså inte hålla till godo med det värde som en exekutiv försäljning kunde ha inbringat. Reglerna innebär ett långtgående skydd mot s.k. förverkandeklausuler,'3 dvs, avtalsbestämmelser som innebär att säljaren om godset återtas inte behöver återbetala någon del av köpeskillingen.
Reglerna kan tillämpas vid en uppgörelse i godo, vid rättegång eller vid handräckning för återtagande av godset.
Handräckning innebär att säljaren genom utmätningsman kan återfå godset utan att först behöva vända sig till domstol. Handräckning förutsätter enligt 10 & skriftligt av köparen underskrivet kontrakt inne- hållande återtagande- eller äganderättsförbehåll, varans kontantpris samt vad köparen har att erlägga och när de särskilda beloppen förfaller till betalning. Handräckning är alltså ett förenklat processuellt förfarande. Det omges för den skull med särskilda skyddsbestämmelser till förmån för köparen. Enligt 11 ?; skall det sålunda vara uppenbart att sådant allvarligare dröjsmål som anges i 2 5 första st. föreligger eller att köparen åsidosatt förpliktelse vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren. Visar köparen sannolika skäl att varan sålts till oskäligt högt pris får handräckning inte ske. Nödvändiga gång- och sängkläder får liksom vid utmätning inte fråntas gäldenären. Utmätningsmannen kan meddela anstånd med handräckningen antingen efter medgivande av säljaren eller
enligt 12 % om köparen av särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter.
Säljarens fordringar på grund av avbetalningsköp är i princip likställda med fordringar i allmänhet. Säljaren är alltså oförhindrad att redan före den i 2 % angivna fristens utgång i vanlig ordning utkräva obetalda poster. Han kan därvid vända sig till domstol för att få en exekutionstitel i form av dom eller lagsökningsutslag. Med stöd av denna kan säljaren, om köparen inte betalar godvilligt, få utmätning hos köparen. För fordran på grund av avbetalningsköp får dock enligt 16 5 andra stycket inte det gods köpet avser utmätas. Skälet är att värderingsreglerna i 3 % annars skulle sättas ur spel. Vidare skulle köparen förlora den i 6?) andra stycket föreskrivna rätten att inom 14 dagar efter återtagandet återlösa godset.
Av 6 & följer vidare att köparen när som helst har rätt till förtidsbetal- ning. Säljarens fordran skall därvid beräknas enligt de i 45 angivna grunderna. Det innebär att beloppet nedsätts så att köparen slipper betala den del av skillnaden mellan avbetalningspris och kontantpris som belöper på den inte utnyttjade kredittiden.
Redan vid avbetalningsköplagens tillkomst upptogs en bestämmelse att uppenbart obilliga kontraktsvillkor kunde åsidosättas. Syftet var att hindra säljaren från att föreskriva hur stränga påföljder som helst om köparen inte fullgjorde sina åligganden i något annat avseende än beträffande betalningsskyldigheten. Bestämmelsen kan sägas ha varit en förebild för övriga obligationsrättsliga generalklausuler. Den nuvarande klausulen i 8 5 första stycket är utformad som den i skuldebrevslagen och innebär att villkor av domstol må jämkas eller lämnas utan avseende om tillämpningen uppenbarligen skulle vara stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig.
Vissa villkor har ansetts så otillbörliga att de förklarats ogiltiga direkt i lagtexten. 1 8 & andra stycket förbjuds sålunda s. k. kopplingsförbehåll, dvs. förbehåll att köparens rätt till godset skall vara beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom enligt avbetalningsköpet. Det kan vara fråga om fordran som föranleds av ett annat avbetalningsköp eller om en helt fristående förpliktelse. Regeln hindrar exempelvis säljaren att låna pengar till köparen mot säkerhet i på avbetalning sålt gods eller att behålla äganderätten till godset i en avbetalningstransaktion till dess att köparen full-ort sin betalningsskyl- dighet i ett senare avbetalningsköp. Regeln kompletteras genom en bestämmelse i 8 & tredje stycket om förbud mot förbehåll att av köparen inbetalt belopp först skall avräknas på fordran som tillkommer säljaren på annan grund än avbetalningsköpet. Den som har flera förfallna skulder till samma person äger enligt allmänna rättsgrundsatser vid inbetalning själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske om betalningen inte täcker allt vad han är skyldig. Bestämmelsen innebär att köparen vid avbetalningsköp inte på förhand kan avstå från denna rätt. Annars kunde, genom säljarens sätt att fördela betalningen mellan olika transaktioner, samma olägenheter uppstå för köparen som vid kopplingsförbehåll. Förbuden mot avräknings— och kopplingsförbehåll omfattar inte ersätt- ning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset.
14Se t. ex. Hellner, Köp- rätt, tredje uppl. (Sthlm 1969) s. 116. Jfr 28 ä 2 st. köplagen.
15 Se t. ex. Almén, Om köp och byte av lös egen- dom, tjärde uppl. (Sthlm 1960) s. 406 ff, Schmidt, Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (Uppsala 1938) s. 112 ff och 160 ff, Eklund—Nordström, Lagen om avbetalnings- köp (Sthlm 1957) s. 21 f och 29 f samt Westerlind, Vad som är fast egendom (1967) s. 151 not 225 och Kommentar tilljor- dabalken 1—5 kap. (Sthlm 1971) s. 176 not 65.
16 Se t. ex. Almén a.a. s. 408 ff, Eklund-Nord- ström a.a. s. 29 ff, Agell i SvJT 1965 s. 226, Hessler iNordisk genklang, Fest- skrift till Carl Jacob Am- holm (Oslo 1969) s. 462.
1 den mån säljaren vid allvarligare dröjsmål enligt 2 % första stycket äger göra gällande en förfalloklausul som rör betalningsförsummelse och med stöd därav utkräver hela köpeskillingen eller i vart fall mer än vad som är förfallet till betalning skall enligt 9 5 vid beräkning av säljarens fordran kreditkostnaden liksom vid återtagande och förtidsbetalning reduceras så att köparen slipper betala den del av skillnaden mellan avbetalningspris och kontantpris som belöper på den inte utnyttjade kredittiden. Regeln i 9 & gäller emellertid inte bara förfalloklausuler som rör betalningsförsummelse utan även sådana klausuler som förutsätter att köparen brister i fullgörelse av annan skyldighet enligt avtalet, t. ex. skyldighet att anmäla flyttning, i den mån klausulen inte är otillbörlig enligt 8 & första stycket.
Köparens rättsskydd vid avbetalningsköp får sin verkan genom att avbetalningsköplagens regler är av tvingande natur. Enligt 17% kan köparen nämligen inte avstå från någon rätt eller förmån enligt lagen för den händelse han framdeles skulle åsidosätta sina förpliktelser. Någon inskränkning i avtalsfriheten finns däremot inte ifråga om överenskommel- ser som kan träffas efter det köparen redan gjort sig skyldig till kontraktsbrott.
3.2.4. Närmare om återtaganderätten
För att avbetalningsköp skall anses föreligga krävs således bl. a. att säljaren förbehåller sig antingen rätt att ta tillbaka varan eller äganderät- ten till densamma till dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.
Återtagandeförbehållet (lex commissoria) eller, som det ibland kallas, enkelt hävningsförbehålll 4 har beskrivits såsom ett resolutivt villkor som innebär att äganderätten går över till köparen men kan gå tillbaka till säljaren om köparen inte fullgör sin betalningsskyldighet. Äganderättsför- behållet (pactum reservati dominii) har däremot ansetts vara ett suspen- sivt villkor innebärande att äganderätten inte övergår till köparen utan blir kvar hos säljaren till dess att köparen betalt.1 5
I förhållandet mellan de avtalsslutande parterna kan de båda typerna av förbehåll anses likvärdiga. Ett äganderättsförbehåll berättigar således liksom återtagandeförbehållet säljaren att vid kvalificerat dröjsmål av köparen ta tillbaka varan. 1 avbetalningskontrakten förekommer i regel båda formerna av förbehåll. Ofta nöjer sig dock säljaren med äganderätts- förbehållet. Däremot torde det knappast förekomma kontrakt som bara inrymmer återtagandeförbehåll.
En omdiskuterad fråga som här något skall beröras är emellertid huruvida de båda formerna av förbehåll även ur sakrättslig synvikel är likvärdiga.
Det står beträffande äganderättsförbehållet klart att detta med vissa inskränkningar som senare skall beröras har sakrättslig verkan.16 Säl- jarens rätt till varan bibehålls således i allmänhet ograverad vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs. Säljaren är också skyddad mot köparens singularsuccessorer. Säljaren har alltså rätt att kräva tillbaka varan om köparen sålt den vidare. Här gäller emellertid i
princip allmänna regler om exstinktiva godtrosförvärv vilket innebär att säljaren, om den senare förvärvaren varit i god tro, inte har annan möjlighet att få tillbaka varan än att lösa till sig denna från förvärvaren. Det bör dock anmärkas att domstolarna då det gäller avbetalningsgods ställer mycket stränga krav på den senare förvärvaren för att denne skall anses ha varit i god tro.[ 7 Beträffande återtagandeförbehållets sakrättsli- ga verkan har i viss mån delade meningar gjort sig gällande. Det har sålunda ibland hävdats att förbehållet skulle sakna sådan verkan och endast ha en obligationsrättslig effekt.18 Förbehållet skulle med andra ord inte kunna göras gällande mot t. ex. köparens borgenärer. Till förmån för att även återtagandeförbehållet har sakrättslig verkan har framhållits att förbehållet eljest skulle vara meningslöst.19
Syftet med äganderättsförbehållet vid avbetalningsköp är uppenbarligen att säljaren såsom borgenär skall få en befogenhet framför andra borgenärer att tillgodogöra sig sin fordran ur den sålda varan om köparen såsom gäldenär inte fullföljer sin del av kreditavtalet.
Den säkerhetsrätt som säljaren eftersträvar vid avbetalningsförsäljning kan såtillvida jämföras med panträtt att det i båda fallen är fråga om en kreditsäkerhet. Den omständigheten att man vid lagstiftning om avbetal- ningsköp valde fiktionen att säljaren bibehåller äganderätten till den sålda varan för att uppnå säkerhetssyftet torde sammanhänga med att pantsätt- ning av lös sak för sakrättslig verkan förutsätter att gäldenären lämnar ifrån sig föremålet.20 Det är uppenbart att ett sådant förfarande inte kan komma ifråga vid avbetalningsköp som tvärtom syftar till att köparen/ gäldenären omedelbart skall komma i besittning av varan.
Analogien med panträtten och en därav betingad oro, att säljarens säkerhetsrätt vid avbetalningsköp stred ”mot den i moderna rättssystem allmänt erkända principen att panträtt i lös egendom förutsätter att godset är i borgenärens besittning”, föranledde obligationsrättskommit- tén att utföra en argumentering som gick ut på att säljaren på grund av förbehållet aldrig ”avstått från sin äganderätt” till varan. Synsättet har av moderna iakttagare betecknats som begreppsjurisprudens eller juridiskt hokuspokus.
De lege ferenda har man på en del håll velat betrakta säkerhetsrätten som en ”inköpspant”. Bakgrunden är den att det i verkligheten ofta inte är säljaren utan en bank eller annan långivare som finansierar köpet. Det borde menar man då vara likgiltigt vem som använder sig av panten, säljaren, finansiären eller eventuellt den som garanterar att köparen betalar. Man vill alltså vidga ramen för säkerhetsrättens tillämpning så att exempelvis även långivaren vid låneköp kan förbehålla sig återtagande- rätt.21
Säkerhetsrättens giltighet enligt svensk rätt är som tidigare antytts begränsad i flera avseenden.
För återtaganderättens sakrättsliga giltighet krävs sålunda att förbehål- let gjorts innan köparen kommit i besittning av varan samt att förbehållet avser bestämt gods.22
Det händer att säljaren förbehåller sig rätten att ta tillbaka varan trots att det vid avtalstillfället är båda parternas avsikt att köparen skall få sälja
17 Se rättsfallsöversikten iSOU 1965214 S. 36 f.
15 Bland företrädarna för denna uppfattning märks Almén (a.a. s. 406), Schmidt (a.a. s. 162 f), Eklund—Nordström (a.a. s. 21).
19 Denna ståndpunkt företräds av Undén i Svensk sakrätt I, sjätte uppl. (1969) s. 107 och Hessler (a.a. & 470).
20 Se Arnholm, Pantret- ten (3 utg. 1962) s. 354 ff, Agell a.a. s. 229, Hess— ler a.a. s. 464, Schmidt a.a. & 118 ff, Unde'n a.a. s. 101 f, NJA II 1915 s. 304 f.
21 Braekhus a.a. s. 15 f.
22 Se Schmidt a.a. s. 147 ff och där angivna rätts- fall, Agell aa. s. 240.
23 Eklund—Nordström a.a. s. 25, SOU 1965:14 s. 34, Agell a.a. s. 239 ff med hänvisningar.
24 NJA 1960 s. 9, jfr Agell a.a. s. 230 ff.
25 Se Westerlind, Vad som är fast egendom s. 145 ff och 156 fsamt Kommentar till jordabal— ken 1—5 kap. 8. 172 ff och 179 f.
26 Se Beckman m. fl., Kommentar till brottsbal- ken I tredje uppl. (1970) s. 415 f.
varan vidare innan han fullgjort sin betalningsskyldighet. l sådana fall där köparen alltså har fri förfoganderätt torde förbehållet inte ha sakrättslig verkan.23
På avbetalning köpta föremål förenas ofta med annan egendom, i. ex. bildäck med köparens bil. Däcken torde i det fallet bli sådana bestånds- delar av eller tillbehör till bilen att förbehållet förlorar sin sakrättsliga giltighet. Huruvida förbehållet även förlorar sin verkan i förhållandet mellan köparen och säljaren är mera osäkert.24
Beträffande tillbehör i allmänhet till fastighet t. ex. kylskåp och tvättmaskiner (se 2 kap. 2 & jordabalken) gäller att den som gjort förbehåll om säkerhetsrätt aldrig kan rikta anspråk mot tredje man på att återfå varan sedan denna av fastighetsägaren införlivats med fastigheten. Förbehållet förlorar alltså här sin sakrättsliga verkan (i motsats till vad som gäller vid 5. k. industritillbehör, 3 å). Det är fullt klart att förbehållet är verkningslöst även i förhållandet mellan de avtalsslutande parterna (5 ä); 5
En viss begränsning av säkerhetsrättens giltighet, låt vara av ringa betydelse, ligger däri att köparen åtnjuter ett visst beneficium enligt ll & andra stycket avbetalningsköplagen. Gång- och sängkläder som oundgäng- ligen behövs för köparen och hans familj får aldrig återtas.
Säkerhetsrätten är straffrättsligt skyddad. Skyddet var tidigare utfor- mat så att den avbetalningsköpare som isin tur sålde eller pantsatte eller på annat sätt förfogade över en ännu inte slutbetald på avbetalning köpt vara kunde åtalas för förskingring. Gärningen låg under allmänt åtal. Hotet om åtal för förskingring ansågs uppmuntra en osund avbetalnings- handel. Man menade att avbetalningsförsäljning ägde rum även i de fall då säljaren borde förstå att det fanns särskild risk för att köparen förskingra— de varan och att säljaren sedan utnyttjade åklagaren för att driva in fordringen. Numera bedöms gärningen inte längre som förskingring utan som olovligt förfogande, en brottstyp med lindrigare straffskala (IO kap. 4 & brottsbalken).26 Den som misstänks för olovligt förfogande över egendom som sålts med äganderättsförbehåll får numera inte åtalas av åklagare om inte åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synvinkel (lO & andra stycket). Bestämmelsen (4 5) om olovligt förfogande talar om att någon ”med egendom, som han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt”. Det bör anmärkas att åtalsregeln (10 å andra stycket) endast åsyftar fall där säljaren har kvar ”äganderätten” till varan.
3.3. Särskilda bestämmelser om kreditköp i konsumentköp- lagen (19731877)
Konsumentköplagens 15—17 åå innehåller särskilda bestämmelser om kreditköp. Syftet med dessa år att skydda köparen mot att behöva betala till särskild kreditgivare när säljaren inte har fullgjort sin prestation enligt
köpeavtalet.
15 % innebär att klausul, varigenom köparen avsäger sig rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot den som förvärvat säljarens fordran på köpeskillingen, är ogiltig. Sådana klausuler förekom regelmässigt i avbetalningskontrakt före konsumentköplagens tillkomst. Den bank eller det finansieringsföretag där säljaren diskonterat avbetal- ningskontraktet var då berättigad till betalning av köparen även om denne t. ex. på grund av fel i varan kunnat frånträda köpet.
16 å innehåller en motsvarande regel om köparens invändningsrätt mot långivare när köpeskillingen erlagts med belopp som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling erhållit som lån av bank eller annan med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån. Regeln tar sikte på låneköpet. Eftersom lånetransaktionen formellt sett är ett särskilt avtal mellan konsumenten och långivaren hade konsumenten tidigare ingen möjlighet att mot krav på betalning göra invändningar t. ex. om fel ivaran.
Konsumentköplagens 15 och 16 && innebär att finansiären vid berätti— gad invändning om t. ex. fel i varan får avstå från vidare betalning av konsumenten. Finansiären blir dock inte skyldig att återbetala vad han redan kan ha uppburit genom delbetalning eller att i övrigt svara för säljarens kontraktsbrott.
Lagens 17 5 innehåller ett straffsanktionerat förbud för säljaren att av köparen ta emot växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling beträffande den del av betalningen som inte erlagts vid köpet. Det var tidigare vanligt att säljaren vid avbetalningsköp betingade sig en sådan fordringshandling jämsides med avbetalningskontraktet. Löpande ford- ririgshandlingar har den egenskapen att en tredje man som i god tro fått papperet i sin hand vid krav på betalning hos gäldenären (köparen) är skyddad mot invändningar grundade på gäldenärens förhållande till den ursprungliga borgenären (säljaren). Detta innebar att tredje man kunde kräva konsumenten på betalning även om det t. ex. var sådant fel på varan att konsumenten kunnat häva köpet.
3.4. Lagen (19711238) om hemförsäljning m.m.
Hemförsäljningslagen är främst inriktad på kreditköp men omfattar även visst slag av fortlöpande tjänster, 5. k. abonnemangsavtal. Syftet med lagen är att skydda konsumenten mot påtryckning och överrumpling vid bl. a. hemförsäljning. Skyddet består däri att konsumenten inom en vecka kan ångra sig och skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet.
Enligt l % äger lagen tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös egendom för enskilt bruk under förutsättning att köparen avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Lagen gäller under motsvarande förut- sättningar också i fråga om abonnemangstjänster, t. ex. åtaganden att mot betalning underhålla egendom. Om ett köpeavtal ingås och fullgörs
27 SOU 1945:11. ” SOU 194752.
på ömse sidor vid sammanträffandet, är lagen inte tillämplig. För att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet, skall säljaren vid sammanträffandet lämna honom särskild underrättelse (2 5). Under- rättelsen skall lämnas och kvitteras på särskilt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir konsumenten över huvud taget inte bunden av sin beställning. Har köparen frånträtt avtalet skall i princip vardera parten lämna tillbaka vad han har tagit emot. Har säljaren inte hämtat godset inom tre månader, tillfaller det köparen utan kostnad (4 och 5 ååå). Lagen innehåller också en bestämmelse om verkan av sådan utfästelse av säljarens ombud om köpevillkor som är gynnsammare för köparen än de som är upptagna på den ordersedel eller i det kontrakt som använts vid försäljningen (3 5). Bestämmelsen syftar till att ge köparen ett bättre skydd i de fall då en sådan s. k. sidolöpare har förekommit. Hemförsälj— ningslagen är av tvingande natur. Villkor, varigenom köparens rättigheter enligt lagen inskränks, är sålunda ogiltigt (6 5). Lagen är f. n. föremål för översyn (se 6 kap.).
3.5. Förordningen (l959:575) med föreskrifter om vissa betal- ningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
För att råda bot på inflationsutvecklingen efter andra världskriget föreslog kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering27 bland annat skärpta betalningsvillkor vid försäljning på avbetalning. Förslag i samma riktning framlades av 1946 års möbelutredning.28 I Betänkande Rörande avbetal- nings- och förskottsköp m. m. (SOU 1949138) rekommenderades att en reglering av kreditvillkoren skulle ske genom överenskommelser med branschorganisationerna. Betänkandet resulterade i att kommerskolle- gium år 1950 fick i uppdrag att ta upp förhandlingar med branscher som sålde varaktiga konsumtionsvaror. Påföljande år träffades en överenskom- melse med bilbranschen om regler rörande kontantinsatsens storlek och kredittidens längd vid försäljning av bilar på avbetalning. År 1955 ingick staten, som företräddes av statsekreteraren i handelsdepartementet. en ny överenskommelse med bilbranschen. Avtalet innebar en viss skärpning av de betalningsvillkor som skulle tillämpas. För nya personbilar som inte skulle användas i yrkesmässig trafik stadgades en lägsta kontantinsats på 50 % och en längsta kredittid på 12 månader. Vid samma tid träffades en rad överenskommelser mellan staten och olika branschorganisationer om betalningsvillkoren vid avbetalningsköp. Härigenom kom reglerade betal- ningsvillkor att gälla för handeln med cyklar, mopeder, radio, TV, pianon, tvättmaskiner och möbler. Lägsta kontantinsatsen varierade i dessa avtal mellan 35 och 50 %. För tvättmaskiner som kostade mellan 1 100 och 2 000 kronor krävdes emellertid endast 25 % i kontantinsats. Kredittiderna varierade från sex till 20 månader. För pianon som kostade mer än 2 800 kronor var kredittiden emellertid utsträckt till 40 månader.
Svagheten i metoden med frivilliga överenskommelser visade sig snart. Flertalet organisationer uppgav att de lojala medlemmarna blev lidande på att oorganiserade företag utnyttjade situationen genom att såsom
konkurrensmedel erbjuda kunderna lägre kontantinsatser och längre kredittider än som angivits i branschöverenskommelsen. Detta medförde att samtliga organisationer efter hand frånträdde sina avtal med staten.29
År 1959 träffades ett nytt avtal med bilbranschen av samma typ som tidigare. Denna överenskommelse byggde emellertid på förutsättningen att de bilhandlare som inte berördes av överenskommelsen genom lagstiftning skulle underkastas samma restriktioner som de organiserade bilhandlarna frivilligt påtagit sig. Vid 1959 års riksdag lades fram ett förslag till sådan lagstiftning och påföljande år trädde förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar i kraft. Samtidigt blev den nya överenskommelsen gällande. Både över- enskommelsen och förordningen har därefter reviderats i olika avseenden.
Överenskommelsen och förordningen innehåller samma föreskrifter om betalningsvillkoren. För närvarande gäller för personbilar som inte är avsedda att användas i ykresmässig trafik en lägsta kontantinsats på 40 % och en längsta kredittid på 24 månader. 1 kontantinsatsen får inräknas värdet av inbytesbil. Däremot får kontantinsatsen inte utgöras av medel som köparen genom sidoavtal lånat av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.
Skillnaden mellan förordningen och överenskommelsen framträder i tillsynen och sanktionssystemet. Tillsynen över efterlevnaden av förord- ningen handhas av kommerskollegium som äger företa revision hos säljare och vid vite förelägga dem att lämna erforderliga uppgifter. Någon misstanke om brott behöver inte föreligga för att revision skall få äga rum. Vid revisionen får anlitas ”auktoriserad revisor eller annan härför skickad person”. Överträdelse av förbudet anmäls till allmän åklagare för åtal och målen handläggs av allmän domstol. Påföljden för överträdelse är böter motsvarande en tiondel av bilens värde dock lägst 500 och högst 2000 kronor. Under år 1974 anmäldes 30 fall till åtal. Samma år meddelades 14 fällande domar. Sammanlagda beloppet av utdömda böter utgjorde under detta år 78 000 kronor. Medianbeloppet var ca 1 500 kronor.
Det ankommer på Motorbranschens riksförbund (MRF) att kontrollera att de enskilda bilhandlare som biträtt branschöverenskommelsen följer denna. Samtliga MRFs ca 1 000 medlemmar i bilhandelssektionen har förbundit sig att iaktta överenskommelsen. Detsamma gäller för omkring 150 utomstående bilhandlare. Den enskilde bilhandlarens förbindelse innebär att han åtar sig att isin försäljningsverksamhet inte ”vidta åtgärd som strider mot syftet i överenskommelsen eller som är avsedd att möjliggöra ett kringgående av densamma”. Han förbinder sig vidare att för granskning tillhandahålla bokföring jämte tillhörande handlingar. Förbundet anlitar en fristående revisionsbyrå som verkställer kontrollen hos de enskilda bilhandlarna. Sanktionen för överträdelse av överenskom- melsen är skadestånd. Detta är utformat som ett civilrättsligt vite. Vitets storlek beräknas på samma sätt som böterna i förordningen.30 Frågan om erläggande av vite hänskjuts till en särskild nämnd, bilkreditnämnden, som består av tre ledamöter. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t, en ledamot utses av MRF och en ledamot av Sveriges Bilindustri- och
29 SOU 1966242 s. 141.
30 Skillnaden i påföljds- systemen tar sig uttryck i vissa skatteeffekter. Medan böter som ut- dömts med stöd av för- ordningen drabbar före- tagsledaren personligen och inte kan betraktas som omkostnad i rörelsen är viten som utdömts av bilkreditnämnden av- dragsgilla (se RÅ 1967 s. 27).
31 Enligt uppgift från kommerskollegium.
Bilgrossistförening. Till bilkreditnämnden inkom31 40 mål 1974. Samma år meddelades 53 skiljedomar. Summan av utdömda viten utgjorde 285 900 kronor. Vitena tillfaller förbundet och används för att bekosta kontrollverksamheten.
Den nuvarande ordningen med ett system för den oorganiserade bilhandeln och ett annat för den organiserade löper inte utan friktioner. Från den organiserade bilhandeln framhålls att det är angeläget med en effektiv kontroll av de bilhandlare som inte är anslutna till överenskom- melsen för att den konkurrensneutralitet som ytterst är en förutsättning för överenskommelsen skall kunna ernås. Förordningen ärinte utformad så att det går att komma tillrätta med alla former av överträdelser. Detta gäller särskilt åsidosättande av regeln om kredittiden. Det förekommer att den i kontraktet angivna kredittiden förlängs genom muntliga över- enskommelser mellan säljaren och köparen. Eftersom sanktionen är anknuten till överlämnandet av bilen och avtalet om förlängning kan träffas senare kan syftet med bestämmelsen vara förhållandevis enkelt att kringgå. Vad nu sagts gäller inte i lika hög grad för övervakningen av den särskilda avbetalningsöverenskommelsen. Bilhandlare som är anslutna till överenskommelsen har förbundit sig att inte vidta åtgärd som strider mot överenskommelsens syfte eller som är avsedd att möjliggöra kringgående av densamma. Detta har öppnat möjlighet för bilkreditnämnden att komma tillrätta med olika typer av illojalt beteende. Som exempel på vad som åligger säljaren enligt nämndens bedömning kan anföras att säljaren inte får lämna anstånd med amortering annat än när köparen kan styrka att han är ur stånd att betala i rätt tid på grund av arbetslöshet eller sjukdom. Det är vidare i allmänhet inte tillåtet att lägga upp ojämna amorteringsplaner så att de första delbetalningarna avser rätt låga belopp, medan den sista betalningen avser en stor klumpsumma. En sådan amorteringsplan leder nämligen i många fall till en förlängning av kontraktet där den sista betalningen slås ut över en längre tid. Enligt MRF utgör övervärdering av inbytesbilar ett betydligt allvarligare pro- blem än underhandsförlängning av kontrakttiden. Eftersom värdet av inbytesbilen får räknas in i kontantinsatsen leder en övervärdering till att alltför låg kontantinsats tas ut.
4. Förekommande kreditköp som inte omfattas av avbetalningsköplagens regler
4.1. Inledning
Såsom framgår av kapitel 2 förekommer vid sidan av det i lag särskilt reglerade avbetalningsköpet olika kreditköpssystem och betalningsan- stånd vid vilka avbetalningsköplagens skyddsbestämmelser inte är tillämp- liga.
I detta kapitel lämnas en närmare redogörelse för några representativa sådana system. Här berörs också vissa informella betalningsanstånd som förekommer på marknaden.
4.2. Låneköp
4.2.1. Inledning
Med utgångspunkt i ekonomiska realiteter kan ett kreditköp sägas innebära att köparen helt eller delvis lånar det belopp som erfordras för att betala varan. Mot bakgrunden av köparens situation består således kreditköpet av två olika element, ett lån och ett köp.
Då köparen ingår ett avtal om avbetalningsköp eller annat delbetal- ningsköp har han endast en motpart. Långivaren och säljaren är samma person. Det framgår därför inte klart att betalningen för varan erläggs med ett lån. Traditionella fiktioner av den innebörden att köparen lämnar säljaren anstånd med betalningen skymmer bilden och elementen lån och köp sammanvävs till en transaktion. ] de fall där säljaren efter delbetalningsköpets ingående överlåter sin fordran till bank eller annan isoleras emellertid låneaspekten. Köparen får såsom låntagare en särskild motpart och länet framstår tydligare såsom en från köpet åtskild transaktion.
Såsom framgår av den tidigare framställningen har det efter hand blivit allt vanligare att betalningen erläggs kontant till säljaren med belopp som köparen erhållit som lån av särskild långivare. I sådana fall, där det således är fråga om två olika avtal, framträder skillnaden mellan lån och köp formellt sett helt klart. Säljaren får vid dessa transaktioner omgående betalning för varan. Köparen har därmed fullgjort sina förpliktelser enligt köpeavtalet och det återstår för honom att fullfölja sina skyldigheter enligt låneavtalet. Trots att köpet ur säljarens synvinkel är en kontant-
affär ligger det nära till hands att med köparens situation i blickpunkten betrakta de båda avtalen tillsammantagna såsom ett kreditköp med i huvudsak samma funktionella innebörd som ett delbetalningsköp. Vad nu sagts gäller framför allt då lånet lämnas i samband med ett inköp och det finns en viss anknytning mellan säljaren och långivaren. Typiskt sett föreligger i dessa fall ett avtal mellan långivaren och säljaren av den innebörden att långivaren skall lämna lån för inköp av varor hos säljaren. I regel förmedlas lånet av säljaren. Omvänt kan emellertid långivaren tänkas förmedla köpet. För att beteckna denna typ av transaktioner används uttrycket låneköp.
Kreditköp vid vilka anknytningen mellan säljaren och långivaren finns men där lånet eller krediten innebär att konsumenten utnyttjar ett utan samband med köpet medgivet kreditutrymme beskrivs under 4.3.
4.2.2. Konsumentkooperationens låneköp
Låneköpet lanserades på 1940-talet av Kooperativa förbundet (KF). Bakgrunden var att man önskade tillgodose hushållens behov av krediter för inköp av varaktigare konsumtionsvaror utan att för den skull behöva tillämpa det traditionella avbetalningssystemet vilket KF länge varit kritiskt inställt mot.
Låneköpet är avsett för medlemmar i de till KF anslutna konsument- föreningarna och kan användas vid inköp av varaktigare konsumtions— _ varor i föreningarnas butiker och varuhus. För närvarande gäller därvid följande. Vid köpetillfället underskriver köparen ett till Sparbankernas Bank AB ställt skuldebrev (”låneköpslån”). Varan anges i skuldebrevet. Handlingen upprättas på formulär som tillhandahålls av säljföreningen. Lånebeloppet motsvarar varans pris minskat med en kontantinsats i vilken lånekostnaden ingår. Lånekostnaden i kronor anges i skuldebrevet. Köparen erlägger kontantinsatsen till säljföreningen. Skuldebrevet över- lämnas till KF som betalar ut lånebeloppet direkt till föreningen. Köparen amorterar lånet med i skuldebrevet bestämda månatliga belopp. Beloppen erläggs till ett postgirokonto som innehas av Sparbankernas Bank varifrån pengarna överförs till KF. Långivaren är alltså i verklig- heten KF som också administrerar verksamheten.
Detaljerade regler omgärdar låneköpet. Det får användas endast vid inköp av kapitalvaror för mer än 300 kr. Fem till tio procent skall erläggas kontant, dock lägst 100 kr. Den lägre kontantinsatsen medges vid större inköp. Det åligger försäljaren att upplysa köparen om att högre kontantinsats innebär lägre lånekostnad. Lånetiden får inte vara längre än två år. Lånebeloppet får inte vara mindre än 200 kr eller högre än 6 000 kr. Det får inte överstiga viss andel av köparens inkomst.
Köparen skall ha fast anställning. Det förekommer att köparens soliditet kontrolleras i kreditregister och genom förfrågningar hos köpa- rens arbetsgivare. Kontrollen sker i regel medan köparen väntar i butiken. Köparen får då utan dröjsmål besked huruvida låneköpet kan komma till stånd.
Atertagande- eller äganderättsförbehåll förekommer inte. Äganderät-
ten till den köpta varan övergår således till köparen vid själva låneköpstill— fället. Låneköparen kan liksom köpare i allmänhet utnyttja den generella bytesrätt som gäller för varor inköpta i KF—butiker och varuhus. Han är då berättigad att återfå kontantinsatsen som alltså inkluderar lånekostna- den.
Risken för att låntagaren inte fullgör sin betalningsskyldighet bärs till större delen av ett dotterföretag till KF, Föreningen Garanti, samt till en mindre del, motsvarande bruttomarginalen på varan, av vederbörande konsumentförening.
Ar 1974 tecknades ca 108 000 låneköp. Lånebeloppet var ca 154 mkr, försäljningsbeloppet ca 187 mkr. Det genomsnittliga värdet av ett låneköp var ca 1 750 kr, lånebeloppet ca 1 400 kr och kontantinsatsen ca 20 %.. Lånekostnaden för köparen uttryckt som effektiv årsränta torde ha hållit sig omkring 12 %. Av försäljningsbeloppet hänförde sig ca 60 mkr till möbler och sängkläder samt ca 52 mkr till TV-apparater. En annan stor grupp var elektriska hushållsmaskiner. Lånetiden var i 27 % av fallen fem månader, i 43 % av fallen tio månader, i 13 % av fallen 15 månader och i 17 % av fallen 20 månader. Av lånebeloppet garanterades ca 65 mkr av Föreningen Garanti. Föreningens garantiförlust var ca 102 000 kr. Konsumentföreningarnas förluster på kundkrediterna uppgick till ca 470 000 kr. Den sammanlagda förlusten uppgick således till ca 570 000 kr, vilket motsvarar ca 0,37 % av lånebeloppet.
4.2.3. Andra låneköpsformer
På marknaden förekommer ett flertal olika låneköpssystem vid sidan av KF:s. ] en del fall lämnas lånet för inköp av en viss bestämd vara hos den till systemet anknutne säljaren, i andra fall för inköp av visst slag av vara. Det förekommer att varuanknytningen helt saknas.
På initiativ av Sveriges Köpmannaförbund infördes år 1959 en låne— köpsform som kallas köplån. Introduktionen sammanföll i tiden med en mycket stark expansion för KF:s låneköp. Enligt köplånesystemet1 avtalar den lokala köpmannaföreningen med en sparbank på orten att denna skall finansiera lån för inköp av varaktiga konsumtionsvaror. Säljaren tillhandahåller konsumenten formulär för låneansökan och skuldebrevsformulär. Ansökan om lån riktas till respektive sparbank som också verkställer kreditprövningen. Om lånet beviljas anmodas låntagaren att besöka banken för underskrift. Lånebeloppet utgör lägst 400 kr och högst 3 000 kr (i undantagsfall 5 000 kr). Låntagaren får lånet i form av en betalningsanvisning som gäller såsom likvid i butiker anslutna till Sveriges Köpmannaförbund, Sverges Trävaruhandlareföreningars Central- förbund eller Sveriges Hantverks— och lndustriorganisation. Betalnings- anvisningen inlöser säljaren i sin tur i sparbanken. Han erhåller då anvisningens nominella belopp minus en avgift på två procent. Räntan erläggs till banken i förskott av köparen. Den beräknas på det vid varje tidpunkt utestående kreditbeloppet med hjälp av tabeller. Kredittiden får uppgå till lägst sex och högst 20 månader. Kontantinsats behöver inte lämnas och under juli och december behöver låntagaren inte göra några
1 Uppgifterna är hämtade ur Sparbanksföreningens allmänna bestämmelser för köplån 26.4.1968.
amorteringar. Kreditrisken ligger helt och hållet hos banken.
Ett annat system av denna typ är det s.k. privatköplånet som i samarbete med affärsbankerna introducerades strax efter köplånet. Pri- vatköplånet kan användas även för finansiering av vissa tjänster.
Nu beskrivna system torde f. n. praktiseras i ganska liten omfattning. Detta innebär dock inte att låneköpet skulle ha svårt att hävda sig på konsumentkreditmarknaden. Tvärtom har ett antal nya system introdu- cerats.
Bland på senare tid lanserade system kan för bilbranschens del nämnas M-lånet och MHF-lånet. M-lånet kan beviljas medlemmar i Motormännens riksförbund för inköp av personbilar hos bilfirmor som är anslutna till Motorbranschens riksförbund. Lånet lämnas av ett särskilt finansierings- företag, nämligen Skandic Refinans AB. Kreditbeloppet kan variera mellan 3 000 och 20 000 kronor men får inte vara högre än 60 % av bilens pris och längsta kredittid är 24 månader (i enlighet med 1959 års förordning, se 3.5). Kreditkostnaden består av ränta (13,5 %, maj 1973) en månadskostnad på fem kronor och en hanteringskostnad på 75 kronor. Den effektiva räntan kan uppskattas till ca 16 %. MHF-lånet är avsett för medlemmar i Motorförarnas helnykterhetsförbund. Långivare är Sparbankernas Bank som alltså utbetalar beloppet till säljaren. Lånet kan användas även för inköp av andra kapitalvaror än bilar, t. ex. TV, husvagn eller båt. Kreditvillkoren vid bilköp överensstämmeri stort med dem som gäller för M—lånet. Vad gäller radio- och "FV-branschen kan nämnas Dalers köplån som är bankfinansierat (PK-banken) och Expert— butikernas kundlän där långivaren är ett särskilt finansieringsföretag (AB Expert-Kredit).
4.3. Kontoköp
4.3.1. Inledning
Ordet kontoköp används i olika betydelser. Ofta använder man det för att beteckna ett informellt samförstånd om betalningsanstånd. Man får skriva upp hos handlaren, eller ”köpa på bok”. Det finns då inget avtal om ett visst, bestämt, kreditutrymme som köparen får använda sig av utan köpmannen prövar från gång till gång om han vill bevilja kredit. ! regel betalas sådana formlösa krediter inom en månad och säljaren brukar inte ta ut någon särskild kreditavgift. 1 förevarande framställning har orden "kontoköp” och ”kontokredit” emellertid en helt annan innebörd än den nu nämnda. Ordet ”konto” i olika sammanställningar betecknar att kreditgivaren utfäster sig att lämna kontohavaren ett kreditutrymme, en stående eller öppen kredit, som kontohavaren efter eget gottfinnande kan använda för inköp. Ett utmärkande drag i dessa avtal är att kontohavaren till ny skuldsättning får använda sig av det kreditutrymme som frigörs genom att han betalar av på den skuld som uppkommit på kontot. Man brukar uttrycka detta som att krediten är rullande, eller med ett engelskt ord ”revolving”. På detta sätt uppstår ett kontinuerligt avtalsförhållande mellan kreditgivare och kontohavare. I regel får konto-
havaren också en plastbricka som legitimationshandling utvisande att han är berättigad att handla på konto.
4.3.2. Historik
Kontokrediter som en organiserad kreditform har egentligen uppstått först under 1950-talet. Visserligen hade redan i början på 1900-talet vissa varuhus och bensinbolag utfärdat kontokort, men detta hade skett i en mycket begränsad omfattning till en exklusiv krets av stamkunder. Sådana kontorstekniska och administrativa rutiner som är en förutsätt- ning för att ett kontosystem med ett stort antal konton skall kunna hanteras på ett ekonomiskt sätt fanns inte förrän vid tiden efter andra världskriget. 1949 när de kreditrestriktioner som varit i kraft under kriget hade avskaffats startade i USA det första kontosystemet med inriktning på att massdistribuera kontokorten. Den bärande idén i detta konto- system, Diners Club, var att kontokortet skulle kunna användas som ett betalningsmedel vid resor och restaurangbesök. Samma karaktär av ”hotell— och restaurangkort" fick American Express kontosystem, vilket tillkom i början av 1950-talet. Dessa två kontokortsystem har numera nått en internationell spridning och kan användas i de flesta länder vid betalning av tjänster och vid inköp av varor. När denna moderna form av kontosystem väl introducerats började varuhus och bensinbolag att utfärda kort till sina kunder. Också bankerna i USA började intressera sig för finansieringsformen som en enkel och rationell metod att hantera småkrediter och som en metod att få kontroll över penningströmmen från konsumenter till köpmän. Köpmän insåg att det innebar stora fördelar att ansluta sig till ett kontosystem. Man slapp att själv finansiera och administrera kundkrediterna och svara för den därmed förbundna kreditrisken. I gengäld måste köpmännen till bankerna betala en viss avgift baserad på de inköp som ägt rum på kontokorten. Snart inledde bankernai USA ett ingående samarbete över delstatsgränserna. Flertalet banker är numera anslutna till något samarbetsorgan av vilka National Bank Americard Incorporated och Interbank Card Association är de mest betydande. Dessa sammanslutningar fungerar som avräkningscentral mellan köpmän och banker. De anslutna bankerna marknadsför sina kreditkort under den gemensamma varubeteckningen Bank Americard respektive Master Charge (Interbank). Dessa två kreditkort har i USA tillsammans 95 % av den totala kreditvolym som utestår på bankkredit- kort.
Kontokreditema har fått en växande betydelse vid finansieringen av mindre konsumentkrediter i USA. Detta kan belysas av det faktum att den utestående krediten på bankkreditkort vuxit från 828 miljoner dollar vid utgången av 1967 till 5 408 miljoner dollar vid utgången av 1972; det innebär en genomsnittlig tillväxttakt på omkring en miljard dollar om året. Några tillförlitliga siffror på hur många kontokort, bensinbolags- kort, m. fl., som är i omlopp finns inte, men man förmodar att det i varje fall finns i genomsnitt några kort per hushåll. En av anledningarna till det stora antalet kontokort är att vissa företag vid introduktion av konto-
system på nya orter skickade ut kort till hushåll utan att korten var beställda. Den typen av marknadsföring av kontokort har emellertid av olika skäl numera förbjudits.
Kontokrediternas utveckling har i Sverige i många avseenden följt samma mönster som i USA. Sålunda utfärdade vissa varuhus, bl. a. NK, kontokort redan vid tiden före andra världskriget. Den verkliga expan— sionen av kreditformen kom emellertid först i början av 1960-talet. Då tillskapades s.k. kontoringar, sammanslutningar av köpmän på olika köpstråk. 1 Stockholm fanns bl. a. Citykonto, Gamla Stans Konto och Söderkonto. Kontokorten kunde användas för inköp i de anslutna butikerna inom respektive område. Dessa kontosystem övertogs i början av l960-talet av Köpkort AB som står nära samtliga affärs— och sparbanker utom Stockholms Sparbank. Bolaget har utsträckt sin verksamhet över hela Sverige och har för närvarande omkring 7 000 butiker och varuhus samt ett stort antal verkstäder och bensinstationer anslutna till systemet. Med det stora antalet anslutna butiker och det nära samarbetet med bankerna utgör Köpkort en svensk motsvarighet till de amerikanska bankkreditkorten. Det kan vidare nämnas att bolaget genom ett särskilt dotterföretag. Detaljhandelns Kontoservice AB, admi— nistrerar vissa säljföretags egna kontosystem. En med Köpkort konkurre- rande rörelse bedrivs av ett företag som kallar sig ”Conto Företagen”. Företaget har två regionala kontosystem, Stockholms Conto, eller Stock- holms Kontoring, och Göteborgs Conto, vardera med omkring tvåhundra anslutna butiker. Vidare driver företaget ”Villa Conto", med huvudsaklig inriktning på villaägare och på butiker inom byggvarusektorn. Kundkredi- tema i dessa tre kontosystem finansieras av Stockholms Sparbank. ”Conto Företagen” administrerar också kontosystem åt vissa andra företag, bl. a. lKEA Konto och Kapp Ahl Konto. Finansieringen av dessa kreditkort sker helt och hållet internt av respektive säljföretag och ”Conto Företagens” uppgift är endast att sköta bokföringen och inkasse— ra fordringar som uppkommer på kontona.
4.3.3. Kon toköpen i Sverige
En kontokredit kan ha en mer eller mindre utpräglad kreditfunktion. [ en del kontosystem är kreditfunktionen av underordnad betydelse; krediten meddelas endast för så lång tid som krävs för att administrera en betalningsrutin. Som regel förlöper det inte mer än en eller två månader från det krediten utnyttjats till dess skulden är betald. Typiska sådana är bensinbolagens och de för hotell- och restauranger använda systemen. Härvid används ofta kontokorten av företagare som inte är intresserade av kreditmöjligheten utan enbart av kontokortens funktion som betal— ningsmedel vid resor och vid representation. 1 andra kontosystem framhävs kreditfunktionen genom att kontohavaren om han så önskar kan utnyttja en längre kredittid. En av fördelarna från kontohavarens synpunkt med dessa kontosystem är att han inte behöver bestämma sig för om han vill utnyttja sig av kreditmöjligheten förrän när han fått månadsräkningen från kontokortsföretaget. Han kan då välja mellan att
betala allt han är skyldig genast eller utnyttja sig av en kredit och endast betala en del av skulden. Kontohavaren kan sålunda efter eget gottfinnan— de avgöra när och i vilken utsträckning han vill utnyttja sig av kreditmöj- ligheten.
lnom ramen för kommitténs arbete finns anledning att framför allt uppmärksamma sådana kontosystem där kontohavaren kan utnyttja längre kredittid än en månad räknat från utgången av inköpsmånaden. Den fortsatta framställningen avser därför företrädesvis dessa system. Man kan urskilja en kategori som karakteriseras av att krediten finansie— ras av ett företag som är fristående från försäljningsföretaget och av att kortet kan användas för inköp i olika butiker. Sådana kontosystem kallas i den fortsatta framställningen fristående eller ”externa”; till denna kategori hör bl.a. Köpkort och Villa Conto. En annan kategori känne— tecknas av att försäljningsföretaget självt finansierar kontokrediterna och att kontokortet bara kan användas för inköp hosjust det företaget; man kan kalla sådana kontosystem företagsbundna eller ”interna". Det finns mellanformer mellan externa och interna kontosystem. NK-Konto är ett exempel på en sådan mellanform. Kontot administreras av ett fristående bolag, AB NK-Konto. Kontokortet kan användas inte bara för inköp på NK—varuhusen utan också på NK/Turitzkoncernens stormarknader i Stockholmstrakten, t.ex. på BRA-stormarknad i Arninge. Fastän AB NK—Konto formellt sett är fristående från Säljföretaget existerar emeller- tid det ett så nära samarbete mellan kontoföretaget och de olika säljföretagen inom NK/Turitzkoncernen att kontosystemet i själva verket framstår som företagsbundet.
Det finns inte någon tillförlitlig statistik över hur många konton med utpräglad kreditfunktion som finns i omlopp i Sverige eller över hur stor den utestående kreditvolymen är. Man kan emellertid uppskatta antalet sådana konton vid ingången av 1975 till mellan 200 000 och 250 000 och den utestående kreditvolymen till mellan 200 och 250 miljoner kronor. Köpkort som är det helt dominerande kreditkortet svarar ensamt för över 160 000 konton och för en utestående kreditvolym på över 150 miljoner kronor.
I Sverige används ifrågavarande kontokort huvudsakligen för små och medelstora krediter. Vanligen äger inköpen rum på varuhus eller i butiker som säljer kläder och skor. Typiskt är att för Köpkort ligger över 60 % av omsättningen inom de nu nämnda branscherna. Den genomsnittliga inköpssumman är mycket låg, enligt vad kommittén inhämtat från olika företag. För t. ex. Köpkort är den genomsnittliga inköpssumman på konto ca etthundra kronor. Kontokort används emellertid också i viss utsträckning vid större inköp. Varuhusens sortiment ärju inte begränsat till kläder och skor. Även sådana butiker som har ett genomsnittligt sett dyrbart sortiment såsom foto— och radiohandlare är anslutna till kontokortssystem.
Kontokortsföretagen gör en noggrann kreditprövning innan företagen beviljar en önskan om att få öppna konto. Enligt uppgift avvisar företagen mellan 20 och 25 % av alla ansökningar. I vissa fall kräver man att sökande skall ställa säkerhet i form av borgen. Sökandens inkomst
Tabell 4.1 Kontohavarnas fördelning i åldersgrupper 1970.
Ålder Procent —-20 7,3 21— 30 26,6 31440 26,7 41—50 24,8 51—60 11,8 61— 2,8
och förmögenhetsställning avgör hur hög kredit han kan komma i åtnjutande av. I allmänhet bestäms det högsta kreditbeloppet till omkring 10% av årsinkomsten. Flertalet kontokortsföretag brukar bevilja en kredit på mellan 1 000 och 10 000 kronor. Kontohavarna använder i genomsnitt mellan 40 % och 60 % av det beviljade kreditutrymmet för faktisk skuldsättning. Det innebär, enligt vad kommittén har inhämtat från de större kontokortsföretagen, en genomsnittlig skuldsättning på mellan 700 och 1 200 kronor per konto.
Köpkort har lämnat uppgifter om kontohavarnas ålder, civilstånd, inkomst och yrkesgrupper. Dessa uppgifter, som hänför sig till förhål- landena 1970, kan betraktas som representativa för kontokrediterna i sin helhet. Köpkort är ju det dominerande företaget med ett mycket stort antal kontohavare. Tabell 4.1 visar ålderssammansättningen.
Omkring 30 % av kontohavarna är kvinnor. Fördelningen av män och kvinnor på civilstånd och inkomst framgår av följande tabeller som avser nya kontohavare 1970.
Tabell 4.2 måste läsas under beaktande av att i många äktenskap mannen står som kontohavare fastän kontot används även av hustrun. — En fördelning mellan olika yrkeskategorier visar för männens del att den största yrkeskategorin är administrativt arbete 34 %, följt av service- arbete 24% och tillverkningsarbete 15 %. För kvinnorna föreligger en ännu mer markant fördelning på administrativt arbete och servicearbete med respektive 42 % och 40 %.
Tabell 4.2 Kontohavarnas civilstånd 1970.
Civilstånd Män % Kvinnor %
Ogift 27,2 43.1 Gift 67,0 33,5 Änkling/änka 1,0 2,6 Skild 4,8 20,8
Tabell 4.3 Kontohavarnas inkomst 1970.
Inkomst tusen kr Män % Kvinnor % —20 6,1 3 3,5 21 — 30 37,6 40,3 31 —40 26,9 10,2
41—50 15,8 6,1 51— 13,6 9,9
Den noggranna kreditvärderingen isamband med öppnandet av kontot och den möjlighet företaget har att kontinuerligt följa kontohavarens betalningsförmåga gör att kreditförlusterna är mycket små, enligt uppgift mindre än 0,5 % av utestående kreditbelopp. Ytterligare en förklaring till de små kreditförlusterna är att man försiktigt anpassar kreditutrymmet till kontohavarens årsinkomst. Detta förhållande begränsar också konto- krediternas användbarhet. Anledningen till att kontokrediterna mest används för små krediter är alltså inte bara den att kreditsystemen tillskapats just för att kunna administrera sådana krediter utan också den att kontokrediterna som regel är en kredit utan säkerhet och att företagen inte vågar utsträcka krediten till att avse höga belopp.
4.3.4. De externa kon tokortsföretagens samarbete med säljföretagen
Säljföretaget får omgående betalt från kontokortsföretaget för försälj- ningar som skett på kontot. I gengäld måste Säljföretaget betala vissa avgifter till kortföretaget. Dessa avgifter kan bestämmas på olika sätt. Ett sätt är att kreditkortsföretaget ersätter endast en viss procent av försälj- ningsnotans belopp. Den metoden används emellertid, såvitt kommittén känner till, numera inte i Sverige. I stället brukar ersättningen delas upp på en anslutningsavgift och en serviceavgift som sätts i relation till företagets försäljning på kontot under en längre tidsperiod. För Köpkorts del beräknas denna serviceavgift på butikens försäljning under närmast föregående halvår och är degressiv, dvs. den sjunker i förhållande till omsättningen. Vid en omsättning på 100 000 kr/halvår utgör avgiften 2,6 % och minskar till 2 % vid en omsättning på omkring två och en halv miljon kr per halvår. De allra största företagen betalar en avgift på 1,5 % av den försäljning som äger rum på kontokort.
För kontokortsföretagen utgör serviceavgifterna en betydande del av företagens inkomster; Köpkort har uppgett andelen till omkring 20 % av inkomsten. För försäljningsföretagen utgör serviceavgifterna en allmän omkostnad i rörelsen som enligt avtal med kontokortsföretaget inte får direkt övervältras på kontokunderna. Försäljningen till kontokunderna måste nämligen ske till kontantpris. 1 vilken mån avgifterna till konto- kortsföretaget verkar höjande på den allmänna prisnivån i butiken beror på två omständigheter, nämligen dels på om ökningen av den totala för- säljningsvolymen på grund av att försäljningsföretaget erbjuder kunderna att handla på konto är så stor att försäljningsföretaget kan kompensera sig för de kostnader som kontokortsföretaget tar ut samt dels på om serviceavgiften överstiger den kostnad försäljningsföretaget skulle ha för att självt finansiera och administrera kundkrediterna.
Rent praktiskt går samarbetet mellan säljföretag och kontokortsföre- tag till på följande sätt. Säljföretaget lämnar in försäljningnotor till banken som krediterar säljföretagets checkräkning den av butiken upp- givna försäljningssumman vilken sedan stäms av mot den riktiga försälj- ningssumman när kontokortsföretaget hunnit kontrollera försäljnings- notorna. Den faktiska finansieringen av kontokrediten sker alltså via
kontoföretagets checkräkningskonto och avräkning sker över säljföre— tagens checkräkningskonton.
Kontokortsföretaget står för hela kreditrisken även i de fall konto- havaren överskridit sin kredit. En förutsättning för att kontokortsföre- taget skall betala försäljningsnotorna är emellertid att Säljföretaget har följt vissa föreskrifter. Säljföretaget skall bl.a. ha tagit kontakt med kreditkortsföretaget om inköpssumman överstigit ett visst angivet belopp och skall ha kontrollerat mot utfärdade spärrlistor bl. a. att kortet inte har kommit i obehörig persons besittning.
4.3.5. Kontokortsföretagens avtal med kontohavaren
4.3.5.l Inledning
Varje kontokortsföretag har sina egna kontobestämmelser som reglerar förhållandet till kontohavarna. I dessa standardavtal kan man utläsa vissa gemensamma frågeställningar som alltid måste lösas i ett kontoförhållan- de. I samtliga kontobestämmelser återfinns sålunda klausuler som reglerar betalningsvillkoren, hur kreditkostnaden skall beräknas, kontokortsföre- tagets och kontohavarens rätt att säga upp avtalet och hur ansvaret skall fördelas mellan företaget och kontohavaren om en person som hittat eller stulit kreditkortet gör inköp med användande av kortet. De självständiga, externa kontokortsföretagen, som t. ex. Köpkort och Villa Conto, reglerar i sina kontobestämmelser också kontokortsföretagets ansvar om den vara som inköpts på kontot inte är av fullgod kvalitet.
4.3.5.2 Betalningsvillkoren
Kontohavaren tillställs varje månad ett kontoutdrag som visar balansen, saldot, på kontot vid föregående månads utgång. ] Sverige föreskriver vissa kontokortsföretag, bl. a. Köpkort och NK-Konto, att kontohavaren om han önskar betala endast en del av skulden åtminstone måste betala l/lO av saldot avrundat till närmaste högre SO-tal kronor. Kontohavaren äger dock enligt kontobestämmelserna åtnjuta två betalningsfria månader per kalenderår. Det förhållandet, att den minsta inbetalningen sätts i relation till saldot på kontot, medför att när kontot används för enstaka större inköp storleken av den minsta inbetalningen successivt sjunker månad för månad. Detta kan illustreras med följande exempel.
Ett konto visar vid utgången av september 1973 ett saldo på 500 kr. Under oktober 1973 köper kontohavaren för 2 000 kr på kontot. Några nya inköp görs inte förrän kontoskulden är helt slutbetald. Kontohavaren betalar varje månad det minsta belopp han enligt kontobestämmelserna är skyldig att göra, dvs. 1/10 av utgående saldot föregående månad förhöjt till närmaste 50-tal kr. Kontohavaren utnyttjar sig också av betalningsfria månader i december och juli. Företaget debiterar en räkningsavgift varje månad på 4 kr och en månadsränta på 1,48 %. Ställningen på kontot vid olika tidpunkter framgår av tabell 4.4 och diagram 4.1.
2500 2000 1500 1000 500 0 sept dec april augusti dec april augusti dec april juni 73 74 75 76 Diagram 4.1. Tabell 4.4 Saldo Inköp lnbetalt Kostnad Utg. balans September 1973 500 Oktober 1973 2 000 50 41 2 491 November 1973 250 38 2 279 December 1973 betalnfri 38 2 317 Januari 1974 250 35 2 102 Februari 1976 50 7 187 Mars 1976 50 6 143 April 1976 50 6 99 Maj 1976 50 5 54 Juni 1976 54 — — Summa 553 29 472
Den effektiva räntan kan räknas ut enligt följande formel där i är den effektiva räntan, p summan av kreditkostnaderna och y summan av ut- gående balanser.
12-100-p dvs 12-100-553
1: y 29472 = 22,39 %
Exemplet visar att kontohavaren kan komma i åtnjutande av en kredittid på uppemot två och ett halvt år för att betala en skuld på 2 500 kr. Det utmärkande draget i dessa kontobestämmelser är att det tar förhållandevis längre tid att betala den senare delen av skulden än den första delen. I det valda exemplet tar det sålunda tio månader att minska kontoskulden från ca 2 500 kr till ca 1 250 kr och 22 månader att minska skulden från ca 1 250 till 0 kr.
I allmänhet använder innehavarna av Köpkort och NK-Konto inte korten för enstaka inköp så som exemplet i föregående stycke förut- sätter. I stället brukar korten användas för en mängd mindre inköp Vilket medför att kontoskulden ofta är nästan lika hög månad för månad; inbetalningarna på kontot vägs upp av nya inköp. Om kontot används på det sättet blir den genomsnittliga kredittiden för ett enskilt inköp ca tolv månader.
Betalningsvillkoren kan givetvis utformas på andra sätt än det som Köpkort och NK-Konto valt. Villa Conto utgör ett exempel på ett kreditkort som har andra regler om återbetalning. Kontohavaren har vid öppnandet av kontot att välja mellan sex alternativa återbetalningstider nämligen 2, 6, 12, 18, 24 och 36 månader. Han äger emellertid oberoende av vilken återbetalningstid han väljer alltid betala hela skulden på en gång om han så önskar. Väljer kontohavaren t.ex. ett tolv månaders konto beräknas det lägsta amorteringsbeloppet genom att man dividerar den högsta skulden på kontot, sedan detta senast var nollställt, med den begärda kredittiden, tolv månader. Resultatet avrundas uppåt till närmaste 50-tal kr. Innebörden av bestämmelsen är att man i princip får ett lika högt amorteringsbelopp per månad under hela kredittiden. Om till exempel ett enstaka inköp görs på kontot för 2 000 kr när det inte finns någon skuld på kontot blir amorteringsbeloppet per månad 2 000112 = 167 kr och efter avrundning 200 kr. För krediter med en avbetalningstid av två månader debiteras ingen räntekostnad. Räntefoten stiger i relation till återbetalningstidens längd. I november 1974 var räntekostnaden på 6 månaders konto 0,8 %/per månad och för ett 36 månaders konto 1,75 %/per månad. Att räntefoten på detta sätt höjs med återbetalningstidens längd sammanhänger med att den avgift som konto- kortsföretaget erhåller från säljaren är satt i relation till försäljningssum- man och inte till återbetalningstiden. Det innebär att denna avgiftsandel till täckning av den totala kreditkostnaden relativt sett minskar vid längre återbetalningstider.
4.3.5.3 Beräkning av kreditkostnaden
Kontokortsföretagen debiterar kontohavaren en ränta beräknad på den utgående balansen på kontot vid slutet av månaden, eller bokförings- perioden. Räntefoten ligger normalt mellan 1,2 % och 1,6 % per månad. Därtill kommer för några företag en fast räkningsavgift på upp till 4 kr.
Kontohavaren debiteras emellertid inte under alla omständigheter en ränta för den utnyttjade krediten. Detta sammanhänger med att det av ålder anses vara god affärssed att inte ta ut någon ränta om köparen
betalar inom 30 dagar. Kontokortsföretagen debiterar inte någon ränta för inköp under månaden om kontohavaren helt betalt föregående månadsräkning. De kontohavare som betalar hela skulden varje månad slipper således betala räntekostnad för den kredit som de faktiskt utnyttjat. Tänkas kan att kontokortsföretagets kostnad för att bevilja en sådan räntefri kredit inte täcks av eventuella andra avgifter som kontohavaren måste betala, t.ex. en fast räkningsavgift. De externa kontokortsföretagen kan balansera denna kostnad mot de avgifter som erläggs av de anslutna säljföretagen. De säljföretag som själva meddelar kontokrediter får väga kostnaden mot den eventuella försäljningsökning som kan bli resultatet av att man håller kontohavare med ifrågavarande förmån. Hur stor blir då kontohavarens relativa årskostnad, den effektiva räntan, för kontokrediten? Som framgår av föregående stycke beror kostnaden helt på hur kontohavaren utnyttjar sig av kreditmöjligheten och på hur stor den genomsnittliga skulden på kontot är. 1 föregående avsnitt, 4.3.5.2 har lämnats ett exempel på hur stor den effektiva räntan kan bli om kontokortet används för enstaka inköp. Om kontokortet används för regelbundna inköp och kontohavaren väljer att alltid ha en viss skuld på kontot kan den effektiva räntan räknas ut på sätt som framgår av följande exempel.
Den genomsnittliga skulden på ett konto är under ett år 1 000 kr. Kontot var vid årets ingång belastat med en viss skuld och saldot betalas inte helt under någon månad på året. Om kontokortsföretaget debiterar en månadsränta på 1,48 % och en räkningsavgift på 4 kr blir den totala kreditkostnaden under året 12 - 1,48 %- 1 000 + 12 - 4 = 225 kr 60 öre eller uttryckt som en effektiv årsränta 22,56 %.
4.3.5.4 Ändringar av kontobestämmelserna, klausuler om rätt att säga upp avtalet m. m.
När ett konto öppnas är parternas avsikt i allmänhet att avtalet skall bestå under lång tid. Kontobestämmelserna är i regel utformade på sådant sätt att kontokortsföretaget har möjlighet att i olika avseenden ändra avtals- villkoren. De avtalsvillkor som tillerkänner företaget denna befogenhet utformas inte exakt på samma sätt i alla kontobestämmelser. Genom— gående gäller dock att företagen har rätt att under löpande avtal ändra räntesatser och eventuella räkningsavgifter, att ompröva den meddelade kreditens storlek samt att under vissa omständigheter säga upp avtalet. Vissa företag förbehåller sig rätt att få lämna olika administrativa föreskrifter och att eventuellt föreskriva en lägsta inköpssumma för vilket kontot får användas. Kontohavarnas möjlighet att få tillstånd ändringar i avtalet är mer begränsad. Den består i stort sett i att han kan begära förhöjning av kreditbeloppet samt i att han kan säga upp avtalet. Kontokortsföretaget tillerkänner sig som regel i kontobestämmelserna en vittgående befogenhet att ändra räntefoten och storleken av särskilda avgifter. Som exempel kan nämnas IKEA Kontos villkor: ”Om ändringar sker i det allmänna ränte- eller kostnadsläget har IKEA Konto rätt att
anpassa månadsränta och kontoavgifter efter dessa förändringar.” Köp- korts kontobestämmelser innehåller motsvarande förbehåll: ”Genom att underteckna kontoansökan godkänner kontohavaren att Bolagetjusterar månadsräntans procentsats vid ändringar i det allmänna ränteläget.” NK-Kontos villkor är mer utförligt utformat men innebörden är densam- ma, en vidsträckt befogenhet till ändringar av avgifterna: ”AB NK-Konto förbehåller sig rätt att av kontoinnehavaren ta ut de kostnader som AB NK-Konto åsamkas på grund av ev. höjd mervärdeskatt eller annan allmän varuskatt, samt att vidtaga de ändringar av räntan som kan förorsakas av det allmänna ränteläget. AB NK-Konto förbehåller sig också rätt att efter avisering vidtaga de ändringar av räkningsavgiften som kan förorsakas av det allmänna kostnadsläget.”
De standardavtal som kommittén studerat ger kontohavaren rätt att med en månads varsel säga upp avtalet. Denna befogenhet är en logisk följd av avtalens konstruktion i övrigt. Kontohavaren har enligt avtalen alltid möjlighet att, om han så önskar, omedelbart betala allt vad han är skyldig på kontot. l konsekvens härmed är det naturligt att kontohavaren då också skall kunna säga upp avtalet med kort varsel.
Också kontokortsföretaget har enligt kontoavtalen rätt att med en månads varsel säga upp kontoavtalet. Något skäl för uppsägningen behöver inte åberopas. Vad följden av en sådan uppsägning blir utsågs inte direkt i kontobestämmelserna. Man kan tänka sig att uppsägningen innebär antingen att hela kontoskulden omedelbart är förfallen till betalning, eller endast att kontohavaren är avstängd från nya inköp men får betala av på den redan uppkomna skulden i enlighet med den betalningsplan som tidigare gäller. De kontokortsföretag kommittén har varit i kontakt med har upplyst att man endast avser en befogenhet att avstänga kontohavaren från nya inköp medan skulden får betalas av enligt vad som tidigare överenskommits. Denna tolkning överensstämmer väl med kontobestämmelsernas övriga utformning. Samtliga standardavtal som kommittén haft tillgång till innehåller nämligen också en mera kvalificerad uppsägningsrätt för de fall kontohavaren kommit efter med betalningen eller överskridit det tillerkända kreditutrymmet. I sådana fall förbehåller sig företagen rätt att genast säga upp krediten och att låta hela skulden förfalla till omedelbar betalning.
Som exempel på utformning av avtalsklausuler om uppsägningsrätt kan tas IKEA:s, Köpkorts och NK-Kontos kontobestämmelser. IKEA Konto föreskriver: ”Kontot kan avslutas av kontohavaren eller IKEA Konto med en månads varsel. Om kontohavaren inte följer dessa kontobestäm- melser kan IKEA Konto säga upp kontot omedelbart. Då förfaller hela skulden till betalning.” Köpkorts kontobestämmelser innehåller: ”Genom att underteckna ansökan godkänner kontohavaren att detta avtal av endera parten kan uppsägas med en månads varsel. Bolaget dock obetaget att omedelbart uppsäga krediten vid underlåtenhet från kontohavarens sida att fullfölja avtalet, varvid kvarstående skuld genast förfaller till betalning.” NK-Konto har delat upp uppsägningsrätten på två klausuler, den första handlar enligt rubriken om ”Överskridande av kreditgräns m. m.” och lyder: ”Om kreditgränsen överskridits eller om betalning ej
sker enligt betalningsvillkoren har AB NK-Konto rätt att genast uppsäga kontoavtalet samt påfordra omedelbar likvid av hela den utestående skulden jämte ränta och ev. kostnader.” I en senare klausul med rubriken ”Giltighetstid” stadgas: ”Kontoavtalet upphör att gälla en månad efter det att kontoinnehavaren eller AB NK-Konto uppsagt detsamma. Skulle felaktiga upplysningar om kontoinnehavaren ha lämnats eller de faktiska förhållandena vid kreditbedömningen senare ha ändrats, har AB NK- Konto rätt att omedelbart ompröva och ev. uppsäga kontoavtalet.” NK-Konto är det enda företag som omnämner möjligheten att ompröva kontoavtalet. Förmodligen anser de övriga företagen att uppsägnings- rätten i sig måste innefatta den mindre långtgående befogenheten att sänka kreditgränsen om detta är nödvändigt till följd av att kontohava- rens kreditvärdighet försämrats.
I detta sammanhang finns det anledning att nämna att vissa konto- kortsföretag enligt kontobestämmelserna lämnar anstånd med att utkräva betalning om kontohavaren kan styrka sjukdom. Köpkort har dessutom en form av försäkring som inträder vid sjukdom och vid dödsfall.
4.3.5.5 Betalningsansvaret vid inköp på konto av obehörig person
Kontohavaren erhåller i regel ett kontokort från företaget. Kortets företeende i butiken är i allmänhet en förutsättning för att kontohavaren skall få ta kreditutrymmet i anspråk, dvs. handla på kontot. Den som otillbörligt kommer i besittning av kortet har stora möjligheter att använda sig av det för inköp i kontohavarens namn. På olika sätt försöker kontokortsföretagen minska risken för sådana bedrägerier. Om företaget har fått reda på att ett kort stulits eller på annat sätt förkommit skickar företaget ut spärrlistor till säljföretagen. Det åligger säljaren att vid inköp kontrollera att kortet inte är uppfört på en sådan lista. Vid inköp över vissa belopp åligger det säljaren att också ta kontakt med kontokortsföre- taget så att kortet kan kontrolleras mot ajourförda spärrlistor. Själva kontokortet kan också utformas på sådant sätt att det är möjligt att identifiera kontohavaren. Det är vanligt att korten är försedda med kontohavarens namnteckning som det åligger säljaren att kontrollera mot- köparens underskrift på försäljningsnotan. Några företag står i begrepp att förse korten med fotografi och med vissa personuppgifter.
Trots de säkerhetsåtgärder som kontokortsföretagen företar, förekom- mer det att stulna eller borttappade kreditkort används vid inköp. Hur den ekonomiska förlust som i sådana fall uppkommer fördelas mellan kontokortsföretag, säljföretag och kontohavare varierar från företag till företag. I princip är kontohavaren betalningsansvarig för alla inköp på kontot. Kontokortsföretaget inträder emellertid i regel och övertar betalningsansvaret för inköp som ägt rum efter det att kontohavaren anmält att han förlorat kortet. Den som kommit ibesittning av kortet kan likväl redan ha hunnit företa några köp innan kontohavaren märkt förlusten av kortet. Åtminstone ett av kontokortsföretagen anser sig kunna ta på sig den ekonomiska risken också för sådana inköp. Vanligen får emellertid kontohavaren svara för inköp som ägt rum innan anmälan
om förlusten kommit företaget till handa. IKEA Konto föreskriver t. ex.: ”Kontokortet skall hållas i säkert förvar. En eventuell förlust anmäles snarast till IKEA Konto. Kontohavaren är ansvarig för obehörigt utnyttjande av kontokortet intill dess förlustanmälan kommit till IKEA Konto men ej för köp som göres därefter.”
Köpkort tillämpar enligt uppgift från bolaget i praktiken samma regel som IKEA Konto. Köpkort tar alltså på sig den ekonomiska förlusten för inköp som gjorts på ett spärrat konto. Företaget säger sig också i flertalet fall ta på sig den ekonomiska förlusten för inköp som skett innan kontohavaren upptäckt att han förlorat kortet. Företaget önskar emeller- tid inte att dessa regler skall komma till uttryck i kontobestämmelserna utan vill förbehålla sig rätten till en fri prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Kontobestämmelserna föreskriver därför endast att kontohavaren är betalningsskyldig för på kontot gjorda inköp och att det åligger kontohavaren att förvara kontokortet på ett betryggande sätt och genast underrätta företaget vid förlust av kortet.
NK-Kontos kontobestämmelser återspeglar ett annat sätt att se på frågan hur ansvaret bör fördelas mellan kreditkortsföretag och konto- havare för bedrägerier som möjliggörs genom att obehörig person kommit i besittning av kreditkortet. Enligt kontobestämmelserna är det företaget som primärt står risken vid köp som obehörig person gör med hjälp av kreditkortet. Företaget kan emellertid vända sig mot kontohavaren om denne inte genast anmält förlusten av kortet eller om kontohavaren inte förvarat kortet på ett betryggande sätt.
4.3.5.6 Kontokortsföretagens ansvar för de varor som köpts på kontot
När kontokortsföretaget är en annan juridisk person än Säljföretaget uppstår det ett trepartsförhållande mellan kreditgivare, säljare och köpare (kontohavare). Som framgår av tidigare redogörelse förekommer det att kontokortsföretaget är en egen juridisk person också när det föreligger ett mycket nära samband mellan kontokortsföretaget och Säljföretaget. Sålunda finansieras t. ex. NK-Konto och IKEA Konto av fristående bolag, AB NK-Konto respektive AB IKEA Konto. Vad man emellertid kanske främst tänker på vid trepartsförhållanden är sådana kontokorts- företag som Köpkort och Villa Conto.
Trepartsrelationen är av intresse därför att den påverkar köparens, kontohavarens, möjlighet att få rättelse om den vara han köpt är felaktig eller om säljaren i något avseende inte fullgör vad som åligger honom. En köpares främsta vapen mot en tredskande säljare är att hålla inne med betalningen. Om emellertid säljaren inte är den som lämnar krediten utan krediten tillhandahålls av en särskild kreditgivare kan detta påtrycknings- medel saknas.
Som framgått i det föregående har man i konsumentköplagen på olika sätt sökt tillgodose det allmänna önskemålet att konsumenten inte skall avskäras från möjligheten att hålla inne betalningen om det är något fel i den köpta varan; man har sålunda i 17 % infört ett straffsanktionerat förbud mot växlar (se 3.3). Vidare har man i 15 & ogiltigförklarat
avtalsvillkor som i köpekontrakt avskär köparens möjlighet att framställa invändningar mot den som övertagit säljarens fordran. Slutligen har man med tanke på låneköpssituationer i l6å föreskrivit att vid lån, som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling erhållit av bank eller annan, med vilken säljaren samarbetar för Sådan förmedling av lån, köparen får mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. Kontokortsföretagen har i vidsträckt mån uteslutits från konsument- köplagens reglering av trepartsförhållanden. Detta har rent tekniskt skett genom att i 16 & konsumentköplagen föreskriva som förutsättning för kreditgivarens ansvar att köparen skall ha erhållit lånet i samband med köpet. Anledningen till att kontokrediterna kom att uteslutas från regleringen av trepartsförhållanden i konsumentköplagen var att det föredragande statsrådet ansåg att frågan om kreditgivarens ansvar mot köparen/låntagaren vid olika former av kontokredit borde prövas i ett vidare sammanhang, där även andra konsumentskyddsaspekter på konto- krediterna togs upp till bedömning. Föredragande statsrådet förordade därför i propositionen till konsumentköplagen att hela frågan om köparens relationer till kontokortsföretaget skulle få anstå till dess resultat av kreditköpkommitténs arbete i denna del förelåg.
Kontokortsföretagen har också i stor utsträckning friskrivit sig från ansvar för de varor som köpts på konto. Av naturliga skäl kan de företag som är så nära lierade med Säljföretaget som AB NK-Konto och AB IKEA Konto dock inte ha något faktiskt intresse av en friskrivning.
4.3.6. Andra kontosystem
Avslutningsvis finns det anledning att erinra om att kommittén i ett inledande avsnitt, 4.3.1, som kriterium för kontokrediter har valt att krediten skall ha beviljats på förhand och inte i samband med ett visst inköp. Denna definition kan tyckas godtycklig. Många gånger används ordet kontokredit också i andra sammanhang. Ingenting hindrar en affärsidkare från att i sin bokföring lägga upp ett särskilt konto för en enstaka avbetalningsaffär och att sedan hålla kontot öppet fastän kredi- ten slutbetalats. [ inledningen har pekats på att man ibland använder ordet konto för att beteckna en informell överenskommelse om att få ”skriva upp” ett inköp hos sin handlare. Ordet konto används alltså i allmänt språkbruk för att beteckna ett kortare eller längre kundförhållan- de. Postorderhandeln i Sverige har anammat detta språkbruk. När en kund första gången gör ett inköp, öppnas ett ”konto” i hans namn. Kunden får emellertid inte reda på hur stor kredit han kan använda sig av, utan vid varje nytt inköp prövar företaget om man vågarlåta honom ta varan på kredit eller om man skall begära viss handpenning eller eventuellt kontant betalning.
4.4. Övriga kreditköp
Vid sidan av det traditionella avbetalningsköpet och system av de slag som beskrivits i detta kapitel förekommer informella kreditköp av olika slag. Enligt konsumtionskreditutredningen skulle delbetalningsköp utan återtaganderätt förekomma i ganska stor omfattning (SOU 1966:42 s. 19). I detaljhandeln förekommer att en vara köps t. ex. med tre månaders kredit mot erläggande av en tredjedel kontant, en tredjedel i slutet av andra månaden och återstoden i slutet av tredje månaden utan ägande- rätts- eller återtagandeförbehåll. Sådana köp omfattas alltså inte av avbetalningsköplagens regler. Det gör inte heller förekommande kredit- köp vid vilka hela betalningen skall erläggas på en gång någon tid efter köpet.
Det var tidigare mycket vanligt att köparen till säljaren lämnade en växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling beträffande den del av betalningen som inte erlagts i samband med köpet. Såsom framgår av 3.3 är det efter konsumentköplagens tillkomst inte längre tillåtet för säljaren om han är näringsidkare att ta emot en sådan handling av en konsument.
5. Långtidsuthyrning av varor
5.1. Inledning
I Sverige är det ganska ovanligt att konsumenter väljer att långtidshyra en vara i stället för att köpa den. I andra länder har hyresverksamheten fått en helt annan utbredning. Som exempel kan nämnas att i England hyr uppemot hälften av hushållen sin TV-apparat. Det är svårt att veta vad som är anledningen till att uthyrningsverksamheten i Sverige inte nått någon större omfattning. Till viss del kan förklaringen vara att många konsumenter har negativa föreställningar om innebörden av ett hyres- avtal; man förutskickar att det är dyrt och man anser att man ”betalar åt andra” eftersom man kanske aldrig blir ägare till varan hur länge man än hyr. På senare år har emellertid en viss utökning av hyresverksamheten skett genom att två engelska uthyrningsfirmor etablerat sigi Sverige och börjat hyra ut färg-TV till konsumenter. Likaså har börjat förekomma en viss, fast ännu så länge helt obetydlig, långtidsuthyming av bilar till konsumenter. Sedan länge har man inom pianohandeln använt sig av en kombination av uthyrning och köp, s.k. hyrköp. Såvitt kommittén känner till förekommer inte att några andra varor än de nu nämnda långtidsförhyrs av konsumenter. Om man ser på korttidsuthyrning av varor för några dagar och upp till några månader blir bilden emellertid en helt annan. Redan i telefonkatalogen för Stockholm hittar man hundra- talet företag som sysslar med uthyrning av en mängd olika varor från högtidskläder och handdukar till barnvågar, sjukvårdsutrustning, båtar och sportflygplan.
Långtidsuthyming till företag av maskinutrustning, ibland mycket dyrbar sådan, har på senare år blivit alltmer vanligt. Oftast har uthyr- ningsverksamheten karaktären av s. k. ”financial leasing”. Med det menas att ett särskilt finansieringsföretag, Ieasingbolag, köper maskinen av producenten och sedan hyr ut den på i allmänhet 3—5 år. Hyresavgifterna är beräknade så att leasingbolaget på denna hyrestid skall hinna återfå det nedlagda kapitalet och ränta. Efter hyrestidens utgång erbjuds förhyraren i allmänhet att fortsätta hyresförhållandet till en mycket reducerad hyra. Financial leasing erbjuder vissa fördelar jämfört med andra former för finansiering av anskaffning av maskiner. Leasingbolaget behåller hela tiden äganderätten till maskinen och får därför ett fullständigt sakrätts- ligt skydd för sina fordringar om förhyraren råkar på obestånd under
hyrestiden. Ur förhyrarens synvinkel kan fördelen med leasing innebära att han i initialskedet inte behöver bidra till finansieringen av maskinen med eget kapital.
5.2. Långtidsuthyrning av bilar
Det är förmodligen endast ett ringa antal konsumenter som långtidshyr — leasar — bilar för övervägande enskilt bruk. Någon tillförlitlig uppgift om hur stort antalet är föreligger emellertid inte. Leasing av bilar sker numera i regel för en tidsperiod av minst två år. Hyran varierar för mellanklassbilar från 700 kr och upp till 1 000 kr i månaden beroende bl. a. på vilken körsträcka som ingår i det fasta priset.
5.3. Långtidsuthyrning av pianon
Det är vanligt inom pianohandeln att kunden erbjuds att under en inledningsperiod hyra pianot. Om kunden inom denna period — i regel sex månader — vill köpa pianot får han tillgodoräkna sig större delen av de hyror han erlagt. Det finns flera anledningar till att pianon kommit att marknadsföras på detta sätt. En av anledningarna är att pianon ofta säljs till familjer med små barn som håller på att lära sig spela. Det är naturligt att föräldrarna vill försäkra sig om att barnets intresse inte alltför snabbt går över innan man bestämmer sig för att slutligt förvärva ett skrymman- de och förhållandevis dyrbart musikinstrument. Man kan förmoda att en relativt betydande andel av det totala antalet försålda pianon per år säljs genom denna kombinerade försäljning av hyra och köp. Någon statistisk siffra på denna andel föreligger emellertid inte.
5.4. Långtidsuthyrning av TV—apparater
5.4.1. Omfattning och marknadsstruktur
Det är endast beträffande långtidsuthyming av färg-TV till konsumenter som hyresmarknaden är någorlunda väl undersökt. Statens pris- och kartellnämnd har sålunda i en utredning 1974 rörande radio- och TV-handeln undersökt den uthyrningsverksamhet som förekommer. SPK har också biträtt kommittén med att utreda kostnaderna för att hyra färg-TV jämfört med kostnaden för att köpa TV. Ur utredningen rörande radio- och TV-handeln 1974 har hämtats följande beskrivning av uthyr- ningsverksamheten: ”I Sverige finns f.n. två företag som uteslutande ägnar sig åt uthyrning av TV—apparater, Telerent Svenska AB och Thorn TV-Leasing AB. Båda företagen är knutna till engelska tillverkare av TV—apparater. Telerent är ett helägt dotterbolag till Telerent Europa SA som i sin tur ägs av Granada TV-Rental Ltd, England. Thorn tillhör Svenska Thorn AB som är ett helägt dotterbolag till Thorn Electrical
Industries Ltd, England. —— Thorn som är det största företaget etablerades 1970. Företaget har f. n. försäljningsställen eller utställningslokaler på 9 orter i landet. De apparater som hyrs ut är av märket Ferguson och tillverkas inom Thorn-koncernen. De köps direkt från England. Samma apparater säljs även till detaljhandeln av ett annat företag i den svenska koncernen, Thorn Ferguson Radio AB. — Telerent startade sin verksam- het 1969. Företaget har utställningslokaler på tre orter. Dess sortiment omfattar apparater av flera olika märken, av vilka det vanligaste är Salora. Apparaterna köps från svenska leverantörer. — Vid sidan av dessa specialiserade företag finns det många detaljister som hyr ut radio- och TV—artiklar, i regel "TV-apparater. Av radiohandlarna bedrev 22 procent uthyrningsverksamhet 1972. Verksamheten hade hos flertalet butiker en relativt liten omfattning och hade närmast karaktären av kundservice. Radiohandlarnas uthyrning avsåg, till skillnad från leasingföretagens, i regel kortare perioder. Hos varuhusen förekom ingen uthyrning. — Radiohandelns och Ieasingföretagens sammanlagda intäkter av uthyr- ningsverksamhet uppgick 1972 till 9 mkr. Det motsvarar 1,2 % av den totala omsättningen i fackhandeln av försäljning och uthyrning av "IV-apparater. Antalet gällande hyresavtal vid årsskiftet 1972/73 var drygt 16 000.”
5.4.2. Kostnaderna för att hyra färg-TV
Är det dyrt att hyra? Denna fråga måste konsumenten försöka få besvarad när han står i valet mellan att köpa en vara på kredit och att hyra den för en längre tid. I själva verket går frågan inte att besvara generellt. De två alternativen är jämförbara endast under vissa förutsätt- ningar. En sådan förutsättning kan vara att konsumenten i alla fall tänker byta varan efter några år och att det därför egentligen är honom likgiltigt om han blir ägare till varan eller inte. Trots att några generella jämförelser mellan kostnaderna för hyra och kostnaderna för kreditköp i strikt mening inte är möjliga har kommittén ansett det angeläget att försöka åstadkomma åtminstone någon belysning av frågan om kostnaderna för hyra. Statens pris— och kartellnämnd har varit kommittén behjälplig med att utföra följande jämförande undersökning av konsumentkostnaderna för leasing, kontantköp och avbetalningsköp av färg-TV. Undersökningen baseras på den verksamhet som bedrivs av Thorn TV-Leasing AB och Telerent Svenska AB: ”Företagens hyresvillkor innefattar en hyrestid på minst ett år med en uppsägningstid om en månad. Hyresavgifterna betalas månads- vis i förskott. Hyreskontrakt kan efter hyrestidens utgång förlängas eller förnyas. Hyrd apparat kan bytas ut under hyresperioden. Hyrd apparat kan också köpas varvid köparen får betala ett av respektive företag fastställt pris. Telerent medger köp inom 6 månader från hyrestillfället, Thorn efter en hyrestid om minst ett år. — I det följande görs en jämförelse av konsumentens kostnader för leasing, kontantköp och avbetalningsköp av en 26 tums färg-TV. Apparaten antas betinga ett pris av 4 000 kr. Kostnaderna ijämförelsen har ackumulerats och räknats med ränta på ränta med räntesatsen 6 %. Kostnaderna för antenn och
Diagram 5.1 Konsument- kostnader vid leasing, kontantköp och avbetal- ningsköp av färg-TV om apparatens livslängd är 10 år och reparationskost- naden 75 kr. per år.
Diagram 5.2 Konsument- kostnader vid leasing, kontantköp och avbetal- ningsköp av färg-TV om apparatens livslängd är 8 år och reparationskost- naden 200 kr. per år.
Kostnader tkr 20
18
16
14
12
10
Kostnader tkr 20
18
16
14
12
10
9
9
leasing
avbetalningsköp kontantköp
10 År
leasing
avbetalningsköp kontantköp
10 År
licens, som är lika för de olika alternativen, har inte tagits med i jämförelsen. — För avbetalningsköpet har antagits att 25 % eller 1 000 kr erläggs som kontantinsats och att återstoden inklusive kreditkostnaden betalas på 24 månader. Kreditkostnaden, som beräknats med utgångs- punkt från en effektiv årsränta om 18 % utgör 563 kr. Kostnaderna för leasingalternativet har beräknats med utgångspunkt från Thorns avgifter vilka uppgår till 132, 126 respektive 120 kr per månad för det första, andra och tredje året samt 114 kr per månad för de följande åren. Det förutsätts att priser liksom hyresavgifter är oförändrade under jämförelse- perioden. Vid leasing täcks kostnaderna för reparationsservice genom hyresavgifterna. För att få jämförbarhet måste man därför vid köpalter- nativen räkna med en viss årlig servicekostnad utom för första året då garantin gäller. Man måste också göra ett antagande om apparatens tekniska livslängd. — Några säkra uppgifter finns inte vare sig om reparationskostnader eller livslängd. Svenska AB Philips uppskattar repa- rationskostnaderna till i genomsnitt 75 kr per år och livslängden till 10—12 år. Enligt Thorn är den genomsnittliga reparationskostnaden i radiohandeln ca 200 kr per år och livslängden 8—10 år. I [diagram 5.1] antas reparationskostnaderna uppgå till 75 kr per år och livslängden till 10 år. — Av diagrammet framgår att leasingalternativet är billigast under de tre första åren varefter det under det fjärde året övergår till att bli det dyraste. Efter 10 år uppgår de ackumulerade kostnaderna för kontantköp till 8 055 kr, för avbetalningsköp till 8 705 och för leasing till 19 295 kr. Leasingalternativet är således efter 10 är mer än dubbelt så dyrt som köpalternativen. Även om hänsyn tas till de nyanskaffningar som måste göras vid köpalternativen efter 10 år är leasingalternativet det dyraste. — Även om man antar att de årliga reparationskostnaderna är 200 kr och livslängden 8 år blir leasing dyrare än avbetalnings- eller kontantköp under det fjärde året (diagram [5.2]). Vid köpalternativen måste emeller- tid nyanskaffning ske efter 8 år. De ackumulerade kostnaderna efter 10 år blir 13 805 kr vid kontantköp och 14 870 kr vid avbetalningsköp. — En faktor som inte tagits med ijämförelsen är den möjlighet att sälja apparaten som finns vid köp men inte vid leasing. Kostnaderna för köpalternativen blir därmed lägre än vad som angetts. — Kostnadsmässigt är leasing således med angivna förutsättningar mindre fördelaktigt än köp sett på en lO—årsperiod. Det finns emellertid andra faktorer som kan tala för leasing och som inte går att kvantifiera. Den viktigaste är att kostnaderna för reparationsservice täcks av hyresavgifterna. Konsumen- ten garderar sig därmed för reparationskostnader som i det enskilda fallet kan vara betydligt högre än de som tagits med ijämförelsen.”
5.5. Den rättsliga regleringen av hyresavtal
5.5.1. Avgränsningen mot avbetalningsköp
Före avbetalningsköplagens ikraftträdande 1915 ikläddes avbetalnings- köp ofta hyresavtalets form. Den uttalade eller underförstådda avsikten
var därvid att förhyraren skulle bli ägare till varan vid hyrestidens utgång. Lagstiftaren ansåg det vara en viktig angelägenhet att inrymma alla sådana förklädda avbetalningsköp inom avbetalningsköplagens ram och föreskrev därför i l & andra stycket avbetalningsköplagen följande: "Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet anses som avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den, som fått godset till sig utgivet, skall bliva ägare därav.” [ förarbetena till lagen angavs som kriterium på att parterna åsyftat en övergång av äganderätten att hyresbeloppen var större än vad som kunde anses motsvara enbart ersättning för brukande av föremålet.
Trots de klargörande motivuttalandena till l % avbetalningsköplagen är det i praktiken inte alltid så lätt att enbart av utformningen av ett hyreskontrakt avläsa vad som var parternas avsikt vid ingåendet av avtalet. Speciella svårigheter möter vid tolkningen av s. k. optionsklausu- ler. Sådana innebär att förhyraren under hyrestiden eller vid dess utgång mot en viss ersättning får förvärva äganderätten till varan. Ibland utformas dessa klausuler som en rätt för förhyraren att om han köper saken få avräkna viss del av erlagda hyresbelopp. Det är osäkert huruvida förekomsten av en optionsklausul i ett hyresavtal kan få till följd att avtalet vid en rättslig prövning blir betraktat som ett avbetalningsköp. Denna osäkerhet om den reella innebörden av gällande rätt har fått till följd att hyresavtal som regel inte innehåller några optionsklausuler. Träffas i ett enskilt fall ett optionsavtal görs detta ofta muntligen elleri form av sidolöpare. Därigenom undviks de komplikationer som kan uppstå vid en rättslig prövning om uthyraren måste begära handräckning för att återfå den uthyrda egendomen. [ de fall uthyraren i kontraktet omnämner en möjlighet för förhyraren att förvärva varan utformas denna upplysning mycket försiktigt. Som exempel på utformningen av en sådan klausul kan nämnas radiobranschens standardavtal i vilket följande klausul har intagits: ”Ehuru försäljning icke åsyftas, är uthyraren beredd att positivt pröva önskemål av hyresmannen om köp av den hyrda egendomen och att i så fall gottgöra hyresmannen en del av erlagda hyran enligt uthyrarens normer. Uthyraren förbehåller sig dock rätten till fri kreditprövning.”
5.5.2. Det obligationsrättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare
Det finns i svensk rätt inga tvingande lagregler som beskär parternas möjlighet att själva bestämma innehållet i ett hyresavtal. [ själva verket finns det inte ens några dispositiva lagregler som är tillämpliga på avtalsförhållandet. Som naturliga förpliktelser ingår emellertid i de flesta hyresavtal en skyldighet för förhyraren att vårda den hyrda varan och en skyldighet för uthyraren att hålla varan i funktionsdugligt skick. Sist- nämnda skyldighet tar sig oftast uttryck i att kostnaden för service och reparationer ingår i hyresbeloppet. Värdet av dessa serviceåtaganden begränsas stundom av att uthyraren förbehåller sig en tämligen lång tidsfrist inom vilken åtgärd skall företas. Det är inte heller säkert att alla
kostnader för service ingår i hyran utan uthyraren kan förbehålla sig rätt att särskilt debitera vissa kostnader. I nästan alla hyresavtal finns klausuler som reglerar påföljden av att förhyraren inte betalar hyran i rätt tid. Som regel ålägger dessa klausuler förhyraren att omedelbart återläm- na varan om han råkar i dröjsmål med betalningen. Om varan inte återlämnas har uthyraren rätt att återta varan genom handräckningsförfa- rande. Vid en handräckning för återtagande av uthyrd vara äger någon avräkning inte rum mellan parterna, såsom fallet är vid handräckning för återtagande av avbetalningsgods. Förhyraren har alltså inte någon möjlig- het att återfå någon del av de hyresbelopp han erlagt. I stället är han som regel skyldig att utge ersättning till uthyraren för den skada han vållat. Denna ersättningsskyldighet är ofta reglerad på förhand genom klausuler i hyresavtalet. Innebörden av sådana klausuler är ibland mycket hårda för förhyraren. En försenad eller utebliven betalning kan medföra att förhyraren blir skyldig att omedelbart utge resterande hyresbelopp för den avtalade hyresperioden. Denna skyldighet kan enligt avtalet föreligga oavsett om uthyraren tagit tillbaka varan eller inte.
Hyreskontrakten binder ofta förhyraren under mycket lång tid. För hyra av färg-TV år avtalstiden som regel minst ett år och för leasing av bilar ofta två år. Avtalen är i regel försedda med förlängningsklausuler som innebär att avtalstiden automatiskt förlängs med ett år om förhyraren inte säger upp avtalet senast en månad före utgången av den avtalade hyresperioden. De långa hyrestiderna bidrar till att minska hyreskostna- derna.
5.5.3. Skyddet för förhyraren
Vad beträffar hyra av lösöre anses i rättspraxis och doktrin sedan lång tid tillbaka att förhyrarens rätt är av enbart obligationsrättslig natur. Hyres- rätten är alltså en ”svagare” rätt än äganderätt och panträtt. Förhyraren är inte skyddad mot de anspråk uthyrarens borgenärer kan göra på varan, inte heller har han något skydd mot en ny ägare till vilken uthyraren överlåtit varan. Denna brist på sakrättsligt skydd kan för förhyraren få besvärande följder. Om uthyraren går i konkurs är förhyraren skyldig att utge saken till konkursboet fastän hyrestiden inte gått till ända. Uthyra- ren får nöja sig med att i konkursen bevaka den fordran han kan ha på att återfå eventuell förskottshyra och på att få ersättning för annan skada han kan ha lidit. I själva verket anses förhyrarens skydd mot anspråk från tredje man vara så ringa att om uthyraren överlåter den uthyrda varan till tredje man utan att ha förbehållit förhyrarens nyttjanderätt till varan så behöver den nye ägaren inte respektera nyttjanderätten. Han kan alltså kräva att få varan utgiven till sig. Det anses att förhyraren i så fall måste avstå från besittningen till varan och nöja sig med att begära ersättning för kontraktsbrott av den som hyrde ut varan till honom.
Den i föregående stycke redovisade uppfattningen om förhyrarens rättsliga ställning gentemot upplåtarens borgenärer och mot ny ägare av saken kan sägas vara väl etablerad och bygger på en gammal rättstradi- tion. Detsamma är förhållandet med den praxis — främst avgörandena
NJA 1905 s. 329 och NJA 1917 A 429 — som har åberopats till stöd för den angivna uppfattningen av det rättsliga läget. Att man kunnat ta så lätt på nyttjanderättshavarens behov av sakrättsligt skydd för rättigheten sammanhänger med att förr i tiden uthyrning i regel skedde på mycket kort tid och förhyraren därför inte kunde lida någon större ekono- misk förlust om hyresavtalet upphörde att gälla. Nu är förhållandena emellertid helt annorlunda. Uthyrning av maskiner till företag avser långa hyrestider och ibland mycket värdefull utrustning. Betydande ekono— miska värden är därför förbundna med att hyresavtalet består. Detsamma kan vara fallet vid uthyrning av t. ex. färg-TV till konsumenter.
6. Kortfattad översikt över konsumentskyddet i Sverige
Det har under senare år tagits en serie initiativ till lagstiftning på olika områden i syfte att stärka den enskilde medborgarens ställning som konsument. I det följande lämnas en summarisk redogörelse för genom- förd lagstiftning som har anknytning till kommitténs arbetsfält och för det arbete som bedrivs inom utredningar som står kommittén nära. Avslutningsvis berörs den verksamhet som bedrivs av konsumentverket och statens pris- och kartellnämnd.
Lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring trädde i kraft den 1 januari 1971. Syftet med lagen är främst att skydda konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam eller annan marknadsföring. Lagens centrala bestämmelse (l 5) är en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring av vara eller tjänst företagen handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumen- ter eller näringsidkare. Förbud skall i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen ingår i lagen bl. a. straffbestämmelser rörande speciella marknadsföringsåtgärder, såsom uppsåtligt vilseledande reklam. Lagen är av näringsrättslig (marknadsrättslig) natur. Den reglerar förhållandet mellan det allmänna och näringsidkaren och ingriper inte direkt i näringsidkarens förhållande till enskilda konsumenter.
Tillämpningen av lagen är i huvudsak anförtrodd två särskilda myndig- heter, marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen (KO). Dorn- stolen är enda instans i mål om förbud enligt generalklausulen. KO övervakar marknaden och för det allmännas talan inför domstolen.
Lagen (l97l:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, även den av näringsrättslig karaktär, trädde i kraft den 1 juli 1971. Huvudsyftet med lagen är att ge underlag för en förbättrad avvägning mellan konsument- och företagarintressen vid utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher. Den centrala bestämmelsen (l 5) utgörs även här av en generalklausul. Bestämmelsen ger möjlighet att förbjuda näringsidkare att vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk använda villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständighe- ter är att anse som oskäligt mot konsumenten. Motsvarande gäller beträffande erbjudande till konsument att förvärva nyttjanderätt till lösöre. Från lagens tillämpningsområde har undantagits verksamhet som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen. Förbud skall i
regel förenas med vite.
Tillämpningen av lagen ankommer i första hand på marknadsdomsto— len och KO. Till grund för lagen ligger tanken att KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte att få tillstånd ändring i sådana villkor som kan anses oskäliga. Han skall härvid i första hand försöka uppnå rättelse på frivillig väg. Lagen ger honom emellertid möjlighet att om förhandlingarna blir resultatlösa föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Dom- stolens uppgift är i sådant fall att göra en bedömning av om ett använt villkor typiskt sett är oskäligt gentemot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Marknadsdomstolen skall alltså inte gå in på en granskning av individuella avtal. Ett förbud från domstolens sida mot visst villkor gäller endast den aktuelle näringsidkarens användning av villkoret i framtiden. Domstolens avgörande kan inte överklagas. [ det fall förbudsfråga inte är av större vikt kan KO i stället för att gå till marknadsdomstolen anmoda näringsidkaren att självmant godkänna ett förbud mot villkoret (s. k. förbudsföreläggande). Godkänns sådant föreläggande, gäller det som förbud av marknadsdomstolen.
Lagen (1971238) om hemförsäljning m. m. för vilken redogjorts tidigare (3.4) är i motsats till de båda nyssnämnda lagarna av direkt betydelse vid tvister mellan näringsidkare och enskilda konsumenter. Den är således av civilrättslig karaktär.
Konsumentköplagen (19731877) som trädde ikraft den 1 januari 1974 är också av civilrättslig natur. Den innehåller tvingande köprättsliga regler till konsumenternas skydd. Lagen eftersträvar inte någon fullständig reglering av köparens ställning utan anger vissa grundläggande befogen- heter, ett minimiskydd som köparen under alla förhållanden skall ha vid köp av varor för enskilt bruk. ] frågor som inte regleras i konsumentköp- lagen gäller 1905 års allmänna köplag, kompletterad eller ersatt av avtal.
Konsumentköplagen skall tillämpas när konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet (l 5). Den gäller således inte när annan än konsument är köpare eller när köpet skett från privatper- son. Dock gäller lagen beträffande köp från annan än näringsidkare om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.
Huvuddelen av lagen rör köparens förhållande till säljaren. Regleringen syftar framför allt till att ge köparen rättsligt stöd för att framtvinga riktig prestation från säljarens sida. Lagen upptar emellertid också bestämmelser om köparens förhållande till varans tillverkare m. fl. Vidare innehåller lagen regler som syftar till att skydda köparen mot vissa förfaranden vid kreditköp som medför att köparens rättsliga ställning försämras.
I lagen preciseras till en början köparens minimibefogenheter om säljaren inte levererar varan i rätt tid (3 5). Om dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen har han rätt att häva köpet såvida säljaren trots uppmaning inte levererar varan inom skälig tid. I vissa fall får köparen häva köpet utan att dessförinnan ha gjort någon särskild uppmaning. Detta gäller om det på annat sätt måste ha stått klart för säljaren att
dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. Köparen har också rätt att vid dröjsmål innehålla betalningen tills varan hålls honom till handa.
Lagen reglerar vidare köparens befogenheter vid fel i varan. Härvid skils mellan det fall att säljaren eller annan för hans räkning, t. ex. tillverkaren, åtagit sig att avhjälpa felet (4 5) och det fall att något sådant åtagande inte gjorts (5 5). Avhjälps i det förra fallet inte felet inom skälig tid efter det att köparen framställt anspråk på grund av felet eller levereras inte inom samma tid felfri vara i den felaktigas ställe, kan köparen alltid göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. Föreligger inte något åtagande att avhjälpa fel, kan köparen göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet inte är ringa, häva köpet. Har köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig säljaren att rätta detta eller att lämna felfri vara, får köparen dock inte göra gällande befogenhet som nyss sagts, om rättelsen sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom.
Vid såväl dröjsmål som fel i varan har köparen rätt att med viss begränsning hålla betalningen inne tills säljaren fullgör sin prestation (3 5 andra stycket, 45 andra stycket och 5 å andra stycket). Köparen kan vidare få skälig ersättning för särskilda utgifter som han har ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel (6 5).
Lagen behandlar också frågan om säljarens ansvar för vilseledande uppgifter om varans beskaffenhet eller användning (7 5). Säljaren ansva- rar inte bara för uppgifter som lämnas vid köpetillfället utan också för uppgifter i reklamen beträffande varan, t. ex. i annons eller annat meddelande som är avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom. Kan den vilseledande uppgiften antas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med fel. Säljaren medges dock bl. a. viss rättelsemöjlighet. Hans ansvar omfattar i viss utsträckning även uppgifter som lämnats av varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan.
Lagen innehåller inte några tvingande regler av generell natur som slår fast vilka krav köparen skall kunna ställa på varans kvalitet. [ två bestämda hänseenden ges dock bestämmelser till konsumenternas skydd (8 åå). Om en vara säljs i strid mot försäljningsförbud som har meddelats från hälso- eller säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller om varan är så bristfällig att den inte kan användas utan uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. En särskild regel ges vidare om köparens ställning när varan sålts ”i befintligt skick" (9 å). Regeln syftar till att hindra att en säljare enbart genom att föra in detta förbehåll i avtalet skall undgå allt ansvar för varans beskaffenhet.
I fråga om sådan tidsbestämd garanti beträffande varan som lämnats av säljaren eller annan för hans räkning innehåller lagen en regel om lättnad i bevisbördan för köparen vad angår uppkomsten av fel i varan (10 5).
I lagen ingår även regler om vad köparen har att iaktta vid reklamation (11 å). Han skall reklamera inom skälig tid från det att han märkt eller bort märka felet. Om varans tillverkare eller annan genom garanti har åtagit sig att avhjälpa fel i varan, kan reklamation göras hos antingen
tillverkaren eller säljaren.
Beträffande köparens förhållande till varans tillverkare m. fl. reglerar lagen två fall då konsumenten kommer i förbindelse med varans tillver- kare, generalagent för varan eller annan i tidigare säljled (12—14 55). Det första fallet gäller den situationen att tillverkaren eller annan för säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan men visar försummelse vid fullgörande av åtagandet. I sådant fall har konsumenten rätt till ersätt- ning för skada, om skadan inte är ringa. Om konsumenten har förmåtts att köpa varan genom vilseledande uppgift om denna från tillverkaren eller annan i tidigare säljled kan han ha rätt till skadestånd av denne. En förutsättning är dock att den vilseledande uppgiften har lämnats uppsåt- ligen eller av vårdslöshet.
Lagen innehåller slutligen vissa särskilda bestämmelser som rör kredit— köp (15—17 åå). En redogörelse för dessa har tidigare lämnats (3.3).
Lagen om rättegången (1974.'8) i tvistemål om mindre värden träddei kraft den 1 juli 1974. Lagen syftar till att mindre tvister i större utsträckning skall lösas under medverkan av domstolarna. En viktig punkt är att kostnaderna i rättegången skall hållas nere så att en ekonomiskt svagare part inte skall dra sig för att gå till domstol. Rättegångsförfarandet i mindre tvister har därför förenklats.
Det förenklade förfarandet är tillämpligt i dispositiva mål, främst kanske tvister om köp eller uthyrning av varor och annan lös egendom, arbetsbeting, lån av saker eller pengar samt skadestånd. Tvisteföremålets värde får i regel inte överstiga ett halvt basbelopp. Oavsett värdet skall dock en tvist kunna tas upp i det förenklade förfarandet om den huvudsakligen rör fråga varöver allmänna reklamationsnämnden avgett utlåtande. Klausul i avtal mellan näringsidkare och konsument om att framtida tvist i anledning av avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän får inte göras gällande, om tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp. [ syfte att få ned parternas rättegångskostnader är förfarandet utformat så att parterna kan föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde. Tingsrätten skall hjälpa allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter att få tvister prövade vid domstol eller reklamationsorgan. Om tvisten förs till domstol, skall domstolen bistå och vägleda parterna vid talans utförande samt se till att tvistefrå- gorna blir klarlagda och målet utrett. Rätten skall också försöka förlika parterna. Tappande part skall i princip vara skyldig att ersätta motparten hans rättegångskostnader, men omfattningen av ersättningsgilla kostnader begränsas. Tingsrättens avgörande får överprövas av hovrätten endast i vissa särskilt angivna fall efter prövningstillstånd av hovrätten. Sådant tillstånd blir möjligt exempelvis när prejudikatfråga föreligger eller när rättstillämpningen är klart oriktig. Prövning i högsta domstolen kan ske enligt vanliga regler.
Kreditupplysningslagen (1973:1173) trädde i kraft den 1 juli 1974. Syftet med lagen är i första hand att undanröja riskerna för att kreditupplysningsverksamheten skall medföra otillbörligt intrång i de kreditsökandes personliga integritet. Hänsyn tas också till kreditgivarnas intresse av en effektivt fungerande kreditupplysningsverksamhet.
Lagen innebär för det första att kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast av den som har fått särskilt tillstånd. Detta gäller dock inte kreditupplysning genom tryckt skrift. Tillståndsprövningen utövas av den nyligen inrättade datainspektionen som redan enligt datalagen har att tillvarata integritetsskyddsintressen. Datainspektionen skall även utöva fortlöpande tillsyn över kreditupplysningsverksamheten. Utländsk med- borgare eller utländskt företag får inte meddelas tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet här i landet. Lagen innehåller vidare be- stämmelser som begränsar kreditupplysningsföretagens rätt att samla in, lagra och lämna ut information. Begränsningarna gäller bl. a. information av ömtålig natur, t. ex. uppgifter om brott, administrativa tvångsåtgärder, sjukdom m. m. Vidare begränsas användningen av uppgifter om betal- ningsförsummelse i kreditupplysningar om privatpersoner. I princip får uppgift lämnas endast om sådan betalningsförsummelse som har fastsla- gits av myndighet. Datainspektionen kan dock medge undantag. I kreditupplysningar om privatpersoner får inte förekomma information som är mer än fem år gammal. För att ytterligare stärka integritetsskyd- det innehåller lagen en bestämmelse om till vem kreditupplysning om privatperson får lämnas. Det krävs i princip att beställaren har behov av kreditupplysningen för kreditprövning e. d. Var och en har rätt att erhålla besked om vilka uppgifter som finns registrerade om honom hos kreditupplysningsföretagen. Dessutom har privatpersoner rätt att få del av innehållet i lämnade kreditupplysningar. Lagen innehåller också föreskrifter om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift samt bestäm— melser om straff och skadestånd. Den som driver kreditupplysningsverk- samhet skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogas någon genom otillbörligt integritetsintrång eller genom att oriktig uppgift lämnas om honom. Den som orsakat skadan kan dock undgå ersättningsskyldighet, om han kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits.
Inkassolagen (1974:182) trädde i kraft den 1 januari 1975. Syftet med lagen är i första hand att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet. Det har också givits vissa bestäm- melser till skydd för borgenärerna.
Inkassolagen gäller i princip all yrkesmässigt bedriven inkassoverksam- het. I vissa avseenden gäller dock särskilda bestämmelser för de egentliga inkassoföretagen. Sålunda får inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indriv- ning bedrivas endast av den som har fått särskilt tillstånd. Tillståndspröv- ningen anförtros åt datainspektionen. Inspektionen skall också utöva fortlöpande tillsyn över all yrkesmässig inkassoverksamhet. Den centrala bestämmelsen i lagen är en regel om att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Detta uttryck preciseras genom en rad konkreta bestämmelser. Bl. a. föreskrivs att rättslig åtgärd inte får vidtas mot en gäldenär förrän han har tillställts krav. Vidare ges regler om innehållet i kravbrev, om verkan av betalning som gäldenären erlägger till den som har uppdrag att driva in fordran och om förvaltning och redovisning av klientmedel. Lagen innehåller också bestämmelser om straff och skade-
stånd. Den som bedriver inkassoverksamhet är skyldig att ersätta skada som tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd.
Reklamutredningen har år 1974 överlämnat betänkandet Reklam V (SOU 197423) som bl. a. innehåller ett förslag till lag om informationi reklam och annan marknadsföring. Enligt förslaget skulle Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar få befogenhet att utfärda föreskrifter om informationslämnande. Med stöd av lagen skulle särskilda föreskrifter alltså kunna utfärdas i administrativ ordning. Delegering från Kungl. Maj:t bör enligt utredningens mening i första hand ske till konsumentverket såsom den för konsumentpolitiken i stort närmast ansvariga myndigheten.
Den föreslagna lagen anger endast ramen för Kungl. Maj:ts befogenhet. Föreskrift skall riktas till näringsidkare och avse information rörande vara eller tjänst som utbjuds till konsument. En förutsättning för att föreskrift skall kunna utfärdas är att informationen är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Föreskrift skall inte utfärdas om det finns grundad anledning anta att informationen ändå kommer att lämnas, t. ex. därför att näringsidkarna frivilligt åtagit sig att lämna de avsedda upplysningar- na. Föreskrift skulle kunna utfärdas beträffande såväl varor som tjänster. Som exempel på vad en föreskrift skulle kunna avse nämns i förslaget information om varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenska- per, lämplig användning, förvaring och skötsel av varan, priset och betalningsvillkoren, förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare samt vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten.
Förslaget gäller i princip alla slag av säljmeddelanden. Utredningen har funnit att man trots de kontrollsvårigheter som föreligger inte bör utesluta möjligheten att föreskriva informationslämnande också vid personlig säljargumentering, vare sig den är skriftlig eller muntlig.
För att lagen skall få avsedd effekt och bli ett verksamt medel i konsumentpolitiken föreslås en offentlig tillsyn. Det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att utse tillsynsmyndighet. Utredningen föreslår att den centrala tillsynen uppdelas mellan konsumentverket och KO enligt vissa av utredningen angivna grunder. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift enligt lagen skulle kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
En marknadsföringsåtgärd som innefattar överträdelse av en informa- tionsföreskrift torde i regel också kunna beivras genom vitesförbud enligt marknadsföringslagen. För att få en samordning mellan de båda lagarna föreslås att åtal skall få ske endast efter anmälan eller medgivande av KO. Som riktpunkt för KO:s bedömning härvidlag bör gälla att en marknads- föringsåtgärd normalt inte bör tas upp enligt marknadsföringslagen om den är otillbörlig endast på grund av att den innebär överträdelse av en informationsföreskrift. Det ligger i en sådan situation närmare till hands att tillämpa straffbestämmelsen i lagförslaget.
Köplagsutredningen tillsattes år 1962. Dess huvuduppgift är att delta i det nordiska arbetet med en revision av den allmänna köprätten.
Utredningen har även haft att överväga behovet av särskilda köprättsliga regler till konsumentens skydd. Den delen av sin uppgift har utredningen skilt sig från genom det betänkande (SOU 1972128) som ligger till grund för konsumentköplagen. Därjämte har utredningen haft att se över reglerna om ränta vid dröjsmål med betalningen. I den delen har utredningen år 1974 överlämnat betänkandet Räntelag (SOU 1974128).
1 betänkandet föreslås att de allmänna bestämmelserna i 9 kap. 10 % handelsbalken och 6 % första stycket skuldebrevslagen ersätts av en särskild lag, räntelagen, som skall vara generellt tillämplig på penningford— ringar inorn förmögenhetsrättens område såvitt inte annat är avtalat eller särskilt föreskrivet i annan lagstiftning (l ä).
Förslaget behandlar huvudsakligen frågan om ränta sedan gäldenären försuttit betalningstiden, dvs. från vilken tidpunkt och efter vilken räntefot dröjsmålsränta utgår. Någon allmän regel om ränta på fordran som inte är förfallen till betalning föreslås däremot inte. Är förfallodagen bestämd i förväg börjar räntan, liksom f. n., att utgå omedelbart från denna dag (2 % första stycket). I annat fall utgår räntan, inte såsom nu först från stämningsdagen, utan efter 30 dagar från den dag borgenären avsänt eller på annat sätt framställt krav på betalning (3 % första stycket). Dröjsmålsräntan föreslås motsvara diskontot plus fyra procent (5 5 första stycket).
Utredningen föreslår därjämte bl. a. särskilda regler om ränta då redan erlagd betalning går åter på grund av att avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande anledning (4 5). Denna ränta som kallas avkastningsränta utgår från den dag betalningen ursprungligen erlades (alltså för tid innan fordran att få pengarna tillbaka förfallit). Avkastningsräntan är lägre än dröjsmålsräntan, nämligen dis- kontot plus två procent (5 % andra stycket). Sin egentliga betydelse får reglerna om avkastningsränta därigenom att det blir möjligt att i annan lagstiftning hänvisa därtill. Utredningen föreslår sålunda för ett flertal av de räntebestämmelser som f. n. finns i speciallagstiftning att ränta före förfallodagen skall utgå som avkastningsränta, t. ex. beträffande ränta på expopriationsersättning när tillträde skett.
Vad som sagts om räntans höjd gäller fordringar som inte tidigare varit räntebärande. Löper däremot fordran enligt avtal med ränta när den förfaller till betalning blir den tidigare räntan avgörande för dröjsmåls- räntans höjd. Räntan fortsätter alltså att utgå efter samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Är räntefoten lägre än den i 5 & första stycket angivna dröjsmålsräntan höjs clock räntefoten till den där angivna (6 å).
Generalklausulutredningen har är 1974 överlämnat betänkandet Ge- neralklausul i förmögenhetsrätten (SOU 1973383). ] betänkandet föreslås att de nuvarande på olika håll förekommande förmögenhetsrättsliga generalklausulerna, bl. a. 8 % avbetalningsköplagen, skall ersättas av en allmän generalklausul som får sin plats i avtalslagen. Den föreslagna klausulen ger domstolarna större möjlighet att ingripa mot otillbörliga bestämmelser i avtal särskilt om ena parten är konsument eller intar annan liknande ställning i ett avtalsförhållande. Skulle en avtalsbestäm- melse eller dess tillämpning i visst fall med hänsyn till omständigheterna
vid avtalets tillkomst, avtalets innehåll i övrigt eller senare inträffade förhållanden vara att anse som otillbörligt, får bestämmelsen jämkas eller lämnas utan avseende. I vissa fall kan hela avtalet jämkas eller bli ogiltigt.
Konsumenttjänstutredningen tillsattes år 1972 och har till uppgift att utarbeta en civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på service- området. Varken konsumentköplagen eller den allmänna köplagen är i princip tillämplig på avtal om serviceverksamhet, utan i stort sett saknas reglering i lag. I betydande utsträckning tillämpas dock köplagens regler analogt. Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen gäller emellertid även för tjänster. Bland de typer av avtal som särskilt berörs i direktiven för utredningen är avtal om arbete på lös sak (t. ex. underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten), avtal om behandling av person (t. ex. sjukvård, tandbehandling och skönhetsvård), tjänster av ”immateriell” art (t. ex. undervisning och juridisk rådgivning) och avtal om sällskapsresor.
Hemförsäljningskommittén tillsattes år 1973. Utredningen har till uppgift att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas för att skapa tillräckliga garantier för att hemförsäljningslagens regler om skydd för konsumenterna verkligen blir effektiva. En möjlighet som anvisas i direktiven är att lagens regler om formerna för ingående av avtal straffsanktioneras. Ett alternativ är att förbjuda näringsidkare som missbrukat hemförsäljningen att i fortsättningen bedriva sin verksamhet i den formen. Utredningen skall vidare undersöka vilka möjligheter det finns att bereda konsumenterna bättre skydd vid försäljning per telefon och om det finns skäl att utvidga hemförsäljningslagens tillämpningsom- råde att omfatta även kontantköp i viss utsträckning. Slutligen ingår i uppdraget också att undersöka frågan om införande av tvingande lagstift- ning om öppet köp.
Bosättningslåneutredningen som tillsattes 1973 har inriktat sitt arbete på en utvidgning av de nuvarande möjligheterna att erhålla bosättningslån (se 2.7). Utredningen har under 1975 avlämnat betänkandet Bättre bosättning för flera (SOU 197515) i vilket föreslås ändringar i syfte att öka långivningen till de grupper som idag inte kan beviljas län. Det bör enligt utredningens mening inte fastställas någon inkomstgräns för låne- sökande. Bosättningslån föreslås utgå med högst 10000 kr och den normala återbetalningstiden föreslås vara sju år. Utredningen föreslår vidare bl. a. att ränte- och amorteringsfria lån skall kunna beviljas lånesökande med låga inkomster. Ett ränte- och amorteringsfritt lån skall avskrivas med en tiondel per år. Om låntagarens inkomstförhållanden ändras skall riksbanken kunna överföra lånet till ett räntebärande amorteringslån. Enligt utredningen skall förutsättningen för beviljandet av ett ränte- och amorteringsfritt lån vara att kommunen gentemot bosättningslånefonden garanterar återbetalning av hälften av den kapital- förlust som kan uppkomma på lånet. Lämnandet av en sådan garanti skall enligt utredningen kunna uppställas som förutsättning för beviljande av lån även i andra fall om riksbanken bedömer lånesökandens återbetal- ningsförmåga som osäker.
Leasingutredningen tillsattes 1972 för att utreda frågor om långtidsut- hyming av motorfordon och släpvagnar. Utredningens uppgift är inte av
konsumentpolitisk natur. Men utredningen har enligt direktiven bl. a. att beakta att förhyrning för lång tid av fordon utgör en möjlighet att kringgå gällande bestämmelser om kreditrestriktioner vid avbetalningsköp (se 3.5). Dessa restriktioner gäller endast lastbilar och bussar med en totalvikt av högst 1 800 kg samt personbilar. Det åligger utredningen att inrikta sitt arbete på att skapa förutsättningar för att foga in långtidsför- hyrningen i ett eventuellt utbyggt system med kreditrestriktioner avseen- de även tyngre fordon.
Konsumentverket är sedan 1973 den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor. Verkets huvuduppgift är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Verksamheten skall särskilt inriktas på frågor som är av betydelse för resurssvaga konsumenter. För att förverkliga dessa syften bedriver konsumentverket informations- och utredningsverksamhet. Som exempel på sådan utredningsverksamhet kan nämnas en principskiss till lag om produktsäkerhet framlagd i december 1974 av en arbetsgrupp i konsumentverket. Man föreslår att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall få befogenhet att föreskriva vissa grundkrav för en varas innehåll eller beskaffenhet, om varans användning eller förbrukning kan medföra särskild risk för skada på person eller egendom. Motsvarande föreslås gälla om varor som är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Konsumentverket har kontakter med konsumenterna via allmänna reklamationsnämnden, verkets centrala rådgivning, länens hemkonsulenter samt kommunal och annan lokal konsumentpolitisk verksamhet. Verket är numera huvudman för allmän- na reklamationsnämnden, inrättad 1968. Nämnden har till huvuduppgift att pröva anmärkningar som enskilda konsumenter framställer mot beskaffenhet av varor och tjänster. Nämndens utslag har formen av rekommendation men efterlevs likväl i allmänhet av näringsidkarna. Nämndens verksamhet har fått en betydande omfattning. Under 1974 anhängiggjordes 5845 skriftliga ärenden. Under samma år besvarades uppskattningsvis 15 000 telefonförfrågningar från allmänheten.
Statens pris- och kartellnämnd (SPK) svarar för frågor rörande pris- övervakning och skall följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet. Då allmänna prisregleringslagen är i kraft svarar SPK för kontrollen av lagens efterlevnad samt handlägger dispensärenden. SPK gör varje år ca 40 större undersökningar. Dessa är ofta branschundersökningar på områden, som är av stor betydelse för konsumenterna. Kredithandeln har såsom framgår av kapitel 2 blivit belyst iett flertal sådana undersökningar. Undersök- ningarna publiceras i regel 1 Pris— och kartellfrågor som ges ut av SPK i samarbete med näringsfrihetsombudsmannen (NO) och marknadsdomsto- len.
Regeringen har nyligen i en proposition förordat en väsentlig utbygg- nad av kommunernas medverkan ikonsumentpolitiken (prop. l975:40). Enligt propositionen bör kommunerna i framtiden svara för bl. a. all direkt konsumentvägledning. För detta ändamål kommer det att finnas konsumentsekreterare i kommunerna.
lI'J-IJA' 35321": ...l [fil.lwrn
.,"u .l .
"','Ml. IV: "hl ,)l' "||",
. ela-w" '- .: färg) ".ll 'I '$: '.” elli, Jil-ljun" ,.
gå,-QI, ww .,l',' "'l" " lW'IIL'E'l'" '.'.'1' lå" "t.: " '.'.låqi'Lh'il '.'l'l"".' .." .F
MNW-g., ",rltl-u'Ftr |.
. "lv-"'” '|:. .:. Jill”. . ?. "r."ll'.1:.'.'|'.
qs-q'åplll :"ll .','.J_'.'|,I' tr.-. 'l”
. u ...
" I'”!'" nu tar.—', ','U'l' l.”.l'Hl .'. I,..|'—..,LIJIA|:—IÅ ,,J, I'l..', "I"-'f- "F'.',.'| ,, , ""'Tå'wt' " i"'.'l,l|-,A-"" 'll." ' tiprl'L 'l' .i'.
.-. "13”... '.l' 'n't' sTF. "lli "En -' www-' -'"_ l'IlT' |" #lhiqfäuäm' .. . "..
,,'"Q",,Il|.,._|..|,,,""1.u llll'l.. ". ,,t. *LH ':...ll' ...'|.j;.",*,l.._'1|., ' l' ' 'fl'II .a,” J"u,_'|_,rjf 'l'_l_.-l,:,,,".'-.. Mtg:!”- bal.."
. ul,; hamhll'rr. nu 'H'llu'. |||,_",|,.i.,"|l'-:'1"l-. '? .: .".-
,_. .,, "".r."'l"ull"" ...._|,, ,,..|,.,,,-. ,,_
.'.
arr-m.m.....” tum". . --
" , "nå'- -'-'.t.1.t,."k_l-'-r .. &&."er dm," "' lgh-fll? .*l'"i'.'.. '.'l' ' ':k'n':
". I"J'l.'l_,', .Lqu',_ Håll Ur'li-lif'". o':'rl'Fr .Latrr- l"'111.|..1'|.
F'
7. Utländska förhållanden
7.1. Inledning
Vid industrialismens genombrott i Europa i mitten av 1800-talet ökade användningen av konsumtionskrediter snabbt i omfattning. Massfram- ställningen av möbler, symaskiner och andra för den tiden dyrbara varor framtvingade nya marknadsföringsmetoder och nya former av krediter. Avbetalningsköpet kom att för dessa varor bli den dominerande kredit- formen. Genom att säljaren förbehöll sig äganderätten till varan till dess att betalningen erlagts kunde varan tjäna som säkerhet för kreditbeloppet och dyrbara varor kunde säljas till konsumenter som inte hade möjlighet att ställa någon annan form av säkerhet för krediten. Villkoren i avbetalningskontrakten var ofta hårda och säljaren kunde vid minsta dröjsmål med betalningen återta varan från köparen utan att gottgöra köparen för vad denne redan betalat. Stundom t.o.m. spekulerade hårdföra säljare i att köparen inte skulle komma att kunna fullfölja köpet. Det blev med tiden uppenbart att det krävdes lagstiftning för att skydda avbetalningsköparen mot alltför hårda påföljder. Tyskland blev härvid föregångsland. Redan 1894 stadfästes där en lag om ”Abzahlungs- geschäfte”. Denna lag kom att tjäna som förebild för lagstiftning i andra länder bl. a. Österrike, Schweiz och de nordiska länderna.
Ett andra språng i utvecklingen ägde rum under åren omedelbart efter andra världskriget. Den snabba konjunkturuppgången genererade en accelererande tillväxt av konsumtionskrediterna. Denna utveckling blev mest påfallande i USA. Där framträdde nya kreditköpssystem såsom kontoköp med användande av kontokort och låneköp. Konsumenterna hade tidigare för det mesta använt kredit vid inköp av dyrare varor som bilar, tvättmaskiner och diskmaskiner. Nu började man använda kontokort vid inköp av kläder och rena dagligvaror. Inriktningen och omfattningen av konsumentkrediterna kom att bli en helt annan än tidigare. Lagstift- ningen kunde inte längre vara enbart inriktad på att reglera avbetalnings- köpen utan man måste försöka möta även de nya kreditformerna. Arbetet med att tillskapa en modern kreditlagstiftning började i mitten på 1960-talet i USA och har resulterat dels i en federal lagstiftning Consumer Credit Protection Act från 1968 dels i en modellagstiftning Uniform Consumer Credit Code som bl.a. syftar till att göra den delstatliga lagstiftningen på detta område enhetlig. Dessa två lagstiftnings—
1 Framställningen byg- ger huvudsakligen på Ostler, F. och Weidner, J. Abzahlungsgesetz. 6. Aufl, Berlin och New York 1971.
verk har redan hunnit tjäna som förebild för lagstiftningsprojekt iandra länder. Den lag om konsumtionskrediter som antogs i England sommaren 1974 har i hög grad inspirerats av den amerikanska lagstiftningen. Detsamma är fallet med vissa ändringar som företagits i den tyska avbetalningsköplagen.
Marknadsföringen av konsumtionskrediter sker i likartade former över hela den västliga världen. De mål som lagstiftarna ställer upp för sig när det gäller att tillförsäkra konsumenterna en likvärdig förhandlingsposi- tion med kreditgivaren är desamma i alla länder. Det gäller att upplysa konsumenterna om de verkliga kostnaderna för krediten. Det gäller att skydda konsumenterna från hårda påföljder vid eventuella kontraktsbrott från deras sida. Det gäller slutligen att främja konkurrensen mellan olika kreditformer för att därigenom nedbringa de ofta häpnadsväckande höga kreditkostnaderna. De medel som står lagstiftarna till buds för att nå dessa mål är begränsade. Det är därför naturligt att lagstiftare i olika länder söker tillgodogöra sig varandras erfarenheter på detta område. I många länder är det ett egenvärde att försöka harmonisera sin lagstiftning med de lagar som finns i omgivande länder. Inom EG bedrivs t. ex. ett intensivt arbete på att utforma gemensamma direktiv för medlems- länderna om lagstiftning beträffande konsumtionskrediter. Syftet är härvidlag bl.a. att undanröja lagstiftning som kan försvåra det fria utbytet av varor och tjänster inom den gemensamma marknaden. Också inom Norden har sedan början av 1900—talet bedrivits ett omfattande samarbete vad beträffar lagstiftningen på konsumtionskrediternas om— råde. Detta samarbete har kommit till uttryck i en nära nog ensartad lagstiftning om avbetalningsköp i de olika nordiska länderna.
7.2. Tyskland1
Tyskland blev det första land i Europa som försökte att genom lagstift- ning komma till rätta med avigsidorna hos avbetalningshandeln. Redan 1894 antogs den fortfarande gällande ”Gesetz betreffend die Abzahlungs- geschäfte”. Lagen gäller köp av lösöre som skall betalas i delbetalningar och som överlämnats i köparens besittning. Har vid ett sådant kreditköp säljaren förbehållit sig rätt att häva avtalet i fall köparen inte fullgör sina skyldigheter och hävs på grund härav avtalet, skall vardera parten återbära vad han uppburit. Köparen skall alltså återlämna varan och säljaren skall återlämna vad han fått av köpeskillingen. Köparen är emellertid skyldig att ersätta säljaren den skada denne lidit. Reglerna om hur denna ersättning skall beräknas är förhållandevis komplicerade. För det första skall säljaren ha ersättning för de särskilda utgifter han haft i anledning av köpet, t. ex. för leverans av varan liksom för inkassokostnader och andra direkta utgifter. Hit räknas emellertid inte några allmänna affärsomkostnader. För det andra skallsäljaren ha ersättning för eventuella skador som genom köparens förvållande kan ha åsamkats varan. För det tredje skall köparen ersätta säljaren för värdet av det nyttjande eller bruk han haft av varan. Vid bestämmandet av denna ”nyttjanderättsersättning”” skall särskilt avseende fästas vid eventuell värdeminskning på varan.
Motsvarande bestämmelser som gäller i de fall säljaren förbehållit sig hävningsrätt skall gälla om säljaren i stället förbehållit sig äganderätt till varan. I praktiken konstituerasiTyskland liksomiSverige ett avbetalnings- köp nästan alltid genom ett ägarförbehåll.
En särskild paragraf i lagen stadfäster en för modern rättsuppfattning grundläggande princip för avtalstolkning, nämligen att avtal skall tolkas efter sitt innehåll och inte efter den form parterna givit avtalet. I paragrafen sägs under rubriken ”Umgehungsgeschäfte” att bestämmelserna om avbetalningsköp skall gälla även beträffande sådana avtal som syftar till att _nå samma resultat som ett avbetalningsköp fastän avtalet klätts ien annan rättslig form än avbetalningsköpet, oavsett om mottagaren av saken har rätt att senare förvärva äganderätt till varan eller inte. Paragrafen utsäger direkt att bestämmelsen särskilt syftar på hyresavtal. I övrigt innehåller den tyska avbetalningsköplagen bl. a. befogenhet för domstol att jämka vitesbestämmelser. Vidare regleras i lagen rättsverkan av s. k. förfalloklausuler. Med en förfalloklausul menas en bestämmelse som ålägger köparen att vid eventuellt dröjsmål med betalningen av amorteringar omedelbart betala den återstående skulden. En sådan klausul får enligt lagen endast göras gällande om köparen är i dröjsmål med betalningen av två på varandra följande amorteringar och om storleken av de belopp med vilka han är i dröjsmål sammanlagt uppgår till minst en tiondel av varans pris.
På senare tid har vissa tillägg gjorts i den tyska avbetalningsköplagen. 1969 infördes krav på att avtalet skall träffas i skriftlig form och på att säljaren skall ange varans kontantpris och det totala kreditköpspriset inklusive alla kreditkostnader. Vidare skall i kontraktet anges en full- ständig betalningsplan. Genom ett tillägg till lagen som trädde i kraft i oktober 1974 åläggs säljaren att även uppge den effektiva årsräntan för krediten. Med detta menas den totala kreditkostnaden uttryckt som en enhetlig årsränta baserad på kontantpriset och med hänsyn tagen till antalet delbetalningar, storleken av dessa och tidpunkten för betal- ningarna. Vid samma tidpunkt trädde i kraft bestämmelser om en vittgående ångerrätt vid avbetalningsköp. Denna ångerrätt gäller inte, såsom i den svenska hemförsäljningslagen, endast när avtalet träffats i köparens bostad eller på någon annan plats där säljaren normalt inte bedriver affärsrörelse utan generellt vid alla avbetalningsköp.
7.3. Norden
Den tyska avbetalningsköplagen kom att tjäna som inspiration till det lagstiftningsarbete som vid sekelskiftet inleddes i de nordiska länderna och som i Sverige resulterade i 1915 års lag om avbetalningsköp. Motsvarande lagar antogs 1916 i Norge, 1917 i Danmark och 1933 i Finland. De nordiska avbetalningsköplagarna reviderades i väsentliga avseenden genom lagändringar som trädde i kraft 1953 i Sverige ochi Norge, 1954 i Danmark och 1966 i Finland. Dessa revideringar har medfört att rättslikheten i de nordiska länderna på detta område kommit att bli nära nog fullständig. Detta gäller såväl i avseende på det materiella
2 Se Ot. prp. nr 3. (1973—74), om lov om endringer i lov av 8 mars om handelsnaering.
innehållet i avbetalningsköplagarna som i avseende på deras redaktiovnelila utformning. Några nyanser finns emellertid; i Norge, Danmark och Finland avser lagen i motsats till i Sverige även skuldebrev ouh andra värdepapper. I övrigt återfinner man de viktigaste skillnaderna mellan lagarna först när man kommer till de exekutiva reglerna. I Sverge och i Finland infördes vid revideringen av avbetalningsköplagarna ett s.k. beneficium för avbetalningsköparen. Detta beneficium innebär att nöd- vändiga gång- och sängkläder inte kan återtas. I Danmark fruktide man att ett sådant ”trangsbeneficium”, skulle omöjliggöra försälning på avbetalning av vissa varor till mindre bemedlade. Ett motsvarande skydd för avbetalningsköparen har emellertid i rättspraxis åstadkommits genom att man ställt upp såsom förutsättning för handräckningsförfarande för återtagande av gångkläder att den som sökt handräckning ställer andra passande kläder till köparens disposition om han inte har några andra egna kläder. Inte heller i Norge vågade man sig i samband med revisionen av avbetalningsköplagen på att införa något beneficium för köparen. — En annan skillnad mellan de olika nordiska lagarna är att i Finland kan en säljare vid ett handräckningsförfarande omedelbart få utmätt den överskjutande fordran han kan ha på köparen sedan varan återtagits. I Sverige och i de övriga nordiska länderna måste säljaren skaffa sig en särskild exekutionstitel på restfordringen innan utmätning för denna kan äga rum. I Finland har man vidare i avbetalningsköplagen infört bestämmelser om att avtalet måste upprättas på särskilda blanketter som utfärdas av handels— och industriministeriet.
I samtliga nordiska länder har man efter andra världskriget av konjunk- turpolitiska skäl ansett sig tvungen att söka reglera betalningsvillkoren vid avbetalningsköp. I Sverige gäller f. 11. sådana bestämmelser endast vid bilköp men i de övriga länderna har regleringen en mera vidsträckt omfattning. Sålunda har i Norge2 denna reglering utvidgats till att avse även låneköp och s. k. avdragköp dvs. delbetalningsköp utan äganderätts- förbehåll i den sålda varan. Kontoköpen står emellertid fortfarande utanför regleringen. Den utvidgning av tillämpningsområdet för regle- ringen som kommit till stånd i Norge framtvingades av att en omfattande överströmning hade ägt rum från avbetalningsköp till andra kreditköps- former som inte omfattades av regleringen. Konkurrensförhållandena på kreditmarknaden hade därigenom blivit snedvridna och man hävdade från finansieringsföretag som sysslade med diskontering av avbetalnings- kontrakt att regleringen av betalningsvillkoren missade sitt konjunktur- politiska syfte om inte också andra kreditformer än avbetalningsköp omfattades av regleringen. De norska bestämmelserna som är intagna i lagen om "handelsnaering” föreskriver f. n. generellt en lägsta kontantin- sats av 35 %. För böcker är kravet på handpenning emellertid endast 10 % och för bilar gäller en kontantinsats av 60 %. Vid bilköp har man också bestämmelser om längsta kredittid, vilken f.n. är 12 månader. 1 Danmark omfattar regleringen av betalningsvillkoren endast avbetalnings- köp och föreskriver generellt en lägsta kontantinsats av 20 %, vilket även gäller bilar. Några bestämmelser om längsta kredittid finns inte. Reglerna om betalningsvillkoren är intagna som ett särskilt stycke i l & avbetal-
ningskörlagen. Sanktionen för överträdelse av bestämmelsen är att äganderättsförbehållet blir utan verkan. Denna rättsverkan är avsedd att avskräckt säljaren från att ta ut en för låg handpenning. Även för köparen kan bortfallet av åganderättsförbehållet få negativa konsekven- ser. Det anses nämligen i dansk doktrin3 att bortfallet av äganderättsför- behållet medför att avbetalningsköplagen och de bestämmelser som där intagits till skydd för köparen inte blir tillämpliga på avtalet.
I Finland har regleringen av betalningsvillkoren vid avbetalningsköp förutom ett konjunkturpolitiskt syfte också ett valutapolitiskt syfte. I allmänhet har man vid kreditköp av bil en lägsta kontantinsats av f.n. 60 % och en längsta kredittid på nio månader. När det gäller bilar som importeras från länder som har en icke konvertibel valuta, dvs. öststats- Iänder, är den lägsta kontantinsatsen 40% och den längsta tillåtna kredittiden 18 månader. I Finland har man i övrigt en kontantinsats på 20 % och en längsta kredittid på ett och ett halvt år. Regleringen gäller inte generellt vid köp av alla slags varor utan endast vid inköp av nya bilar, TV-apparater, radio och stereoanläggningar, kylskåp, frysskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner, symaskiner och dammsugare.
7.4. USA4 7.4.1 Inledning
Användningen av konsumtionskrediter har i USA vuxit lavinartat sedan slutet av andra världskriget. Vid utgången av år 1946 uppgick konsum— tionskrediterna till sex miljarder dollar. Vid utgången av 1972 uppgick de till 150 miljarder dollar. Det innebär att krediterna vuxit fem gånger snabbare än bruttonationalprodukten. Man beräknar att i genomsnitt 35 % av konsumtionsvarorna f. n. köps på kredit.
Tillväxten av konsumtionskrediterna har ökat behovet av lagstiftning som skyddar konsumenterna vid kredittransaktioner. Sådan lagstiftning har under de senaste fem åren tillkommit på såväl federal som delstatlig nivå. Konsumentrörelsernas ökade inflytande under l960-talet medförde en stark press på de lagstiftande församlingarna. 1968 tillkom efter många års debatt i kongressen en federal konsumentlagstiftning kallad ”the Consumer Credit Protection Act”. Grundpelaren i denna lagstiftning kallas ”Truth in Lending” och utgör en samling bestämmelser om hur konsumenten skall upplysas om kreditkostnaden. Vid samma tid som Truth in Lending Act trädde i kraft, den 1 juli 1969, tillsatte
3 Se Jensen, T. Afbetaling, Köpenhamn 1970. 4 Framställningen bygger på rapport av the National Commission on Consumer Finance, Consumer Credit in the United States, december 1972 o Technical Studies Volume I och VI; Uniform Consumer Credit Code, Working Redraft No. 5, november 1973; the Commonwealth of Massachusetts, Consumer Credit Manual; National Consumer Law Center, Boston, Model Consumer Credit Act 1973; Boards of Govenors of the Federal Reserve System, Bank Credit Card and Check Credit Plans, Juli 1968, Federal Reserve Regulation Z, Truth in Lending, Consumer Credit Cost Disclosure, Juli 1969 samt Amendments to Truth in Lending Act, 1970.
kongressen en kommission benämnd ”the National Commission on Consumer Finance”. Kommissionens uppgift är att följa utvecklingen av konsumtionskrediterna och att föreslå lagstiftning och andra åtgärder som kan förbättra konsumentskyddet och verka så att krediter finns att tillgå till rimlig kostnad. Kommissionen har i december 1972 framlagt en rapport med förslag till olika åtgärder.
Också på delstatlig nivå har tillkommit lagar för att skydda gäldenären vid kredittransaktioner. Några av dessa lagar är av förhållandevis hög ålder och deras ursprung kan ledas tillbaka till tiden för unionens tillkomst; så är fallet med bestämmelserna om högsta tillåtna kredit- kostnad. Till följd bl.a. av att lagarna tillkommit vid olika tidpunkter skiljer sig lagstiftningen i väsentliga avseenden åt i de olika delstaterna. Detta medför betydande svårigheter för de kedjeföretag och andra näringsidkare som säljer över hela USA. Exempelvis kan samma standard- kontrakt inte användas i alla stater. I syfte att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang och att härvidlag åstadkomma enhetlighet mellan de olika delstatslagarna framlade 1968 ”the National Conference of Commissioners on Uniform State Laws” en modellagstiftning kallad ”the Uniform Consumer Credit Code”, förkortad UCCC eller U3C. Denna lag har i sin helhet antagits i sju stater, och har påverkat utformningen av lagstiftningen i en rad andra stater. UCCC föreligger nu i ett femte utkast daterat i november 1973. — Vissa grupper av konsu- menter anser emellertid att UCCC inte är tillräckligt konsumentvänlig. En privat statsunderstödd organisation, ”the National Consumer Law Center” i Boston, framlade 1970 en konkurrerande modellagstiftning kallad ”the National Consumer Act”, förkortad NCA. NCA anses ha influerat vissa delstaters lagstiftning och den har i väsentliga delar antagits i Wisconsin. I januari 1973 framlades en omarbetad version av NCA kallad ”the Model Consumer Credit Act”.
7.4.2. Truth in Lending
Grundtanken i den amerikanska konsumentpolitiken är att den upplyste konsumenten själv kan ta till vara sina intressen. Följaktligen har lagstiftningsarbetet i första hand inriktats på att se till att konsumenten vid kredittransaktioner erhåller en korrekt och uttömmande information om kreditkostnaderna. Truth in Lending reglerar hur sådan information skall lämnas. Lagens tillämpningsområde är inte bara kreditköp utan också banklån och krediter som lämnas vid betalning av tjänster. Upplysning skall lämnas om den totala kreditkostnaden, innefattande förutom ränta på krediten alla avgifter såsom uppläggningskostnader och faktureringsavgifter. Den totala kreditkostnaden skall också uttryckas som en relativ årskostnad, ”annual percentage rate” förkortat APR, satt i relation till det genomsnittliga kreditbeloppet. Annual percentage rate motsvarar närmast termen effektiv ränta. Den effektiva räntan för en kredit kan direkt jämföras med räntefoten för ett lån med fallande ränta där några särskilda avgifter utöver räntekostnaden inte tas ut. Kravet på exakthet vid angivande av den effektiva räntan är högt. Det får inte skilja
mer än 1/4 'It mellan den uppgivna effektiva räntan och den verkliga. Inom Federal Reserve Board, motsvarigheten till Sveriges riksbank, har en omfattande administrativ organisation byggts upp för att kontrollera genomförandet av Truth in Lending. Federal Reserve Board har också tillerkänts befogenhet att på administrativ väg utfärda tillämpningsföre- skrifter.
Truth in Lending föreskriver att köparen vid ingåendet av ett kredit- köp skall erhålla skriftlig information om bl.a.:
l. kontantpriset, ”cash price”,
2. kontantinsatsen ”down payment”, inkluderande inbytesvara, ”trade in”,
3. skillnaden mellan kontantpriset och kontantinsatsen, dvs. det faktiska kreditbeloppet, ”unpaid balance of cash price”,
4. den totala kreditkostnaden ”finance charge”,
5. summan av kontantpriset och kreditkostnaden, dvs. kreditköpspriset, ”deferred payment price”, och
6. den effektiva årsräntan, dvs. den relativa kostnaden för krediten
uttryckt i procent, ”annual percentage rate”, förkortad ”APR”.
Truth in Lending meddelar också föreskrifter om annonsering av kredit. Innebörden av bestämmelsen är att en kreditgivare som annonse- rar att han säljer en vara på kredit, till exempel genom att ange hur stor kontantinsats som fordras, måste lämna en fullständig information om samtliga villkor för krediten.
Nedanstående annons utgör ett exempel på en annonsering som uppfyller kraven i Truth in Lending:
PER WEEK (_S7I.S7Monthly)
48. MONTHS TO PAY Model #11] Custom Beetle with full
factory equipment. Based on selling price of 32733 which includes ull transportation and preparation charges. For unpoid cosh balance of 52634, finance charges of $80'l.36. For total payment of $$$—43536. Total deierred payment price $3534.36. 12.67% annual percentage rote.
Sales tox not included. "AND NEW 1974 vourswacms Credit terms listed apply lo qualified
bu er:. oumsnono VOLKSWAGEN, INC. &
51-30 Northern Boulevard,Woodside,N.Y. TW 84840 Aulhorized Deolor !
EXHIBIT A
Example of a retailer's statement, prepared by a manual hilling operation, for an account on which the finance charge is determined by a single periodic rate or a minimum charge of 50 cents applicable to balances under a specific amount. It also assumes that the finance charge is computed on the previous balance before deducting payments and/or credits. Separate slips shall accompany each statement, identifying all charges and credits and showing the dates and amounts thereof.
Any Store U.S.A.
MAIN STREET—ANY CITY, U.S.A.
(Customer's name here)
AMT. PAID $
TO INSURE PROPER CREDIT RETURN THIS PORTION WITH YOUR PAYMENT
. FINANCE PREVIOUS CHARGE NEW MINIMUM BALANCE &%%er BALANCE PAYMENT
...—_u
FINANCE CHARGE IS COMPUTED BY A ”PERIODIC RATE" OF % PER MONTH (OR A MlNlMUM CHARGE OF 50 CENTS FOR-BALANCES UNDER $ ) WHICH IS AN ANNIIAL PERCEN'IAGE RATE OF % AP- PLIED TO THE PREVIOUS BALANCE WITHOUT DEDUCTING CURRENT PAYMENTS AND/ OR CREDITS APPEAR- ING ON THIS STATEMENT.
NOTICE
PLEASE SEE ACCOMPANYING STATE- MENTIS) FOR IMPORTANT INFORMA- TION.
PAYMENTS. CREDITS DR CHARGES. RECEIVED AFTER THE DATE SHOWN ABOVE THE ARROW, WHICH IS THE CLOSING DATE OF THIS BILLING CYCLE, WILL APPEAR ON YOUR NEXT STATEMENT. TO AVOID ADDITIONAL FINANCE CHARGES PAY THE "NEW BALANCE" BEFORE THIS DATE NEXT MONTH.
ANY STORE, U.S.A. MAIN STREET, ANY CITY, U.S.A.
This form, when properly completed, will show how a creditor may comply with the disclosure requirements of the provisions of paragraphs (b) and (c) of 5261 of Regulation Z for the type of credit extended in this example. This form is intended solely for purposes of demonstration and it is not the only format which will permit a creditor to comply with disclosure requirements of Regulation Z.
Särskilda bestämmelser meddelas i Truth in Lending för hur upplys- ningsplikten skall fullgöras vid kontoköp och andra fortlöpande krediter (open end credits). Den effektiva räntan, APR, uträknas vid kontoköp genom att dividera kreditavgiften med saldot på kontot. Man får då månadsräntan eller räntan för den använda tidsperioden. Denna ränta multipliceras med tolv, eller om saldot avser en annan tidsperiod än en månad med det antal sådana tidsperioder som det går på ett år. Om kreditgivaren exempelvis debiterar en avgift på 1,5 % på månadens saldo blir den effektiva räntan tolv gånger 1,5 eller 18 %.
I samband med öppnandet av ett nytt konto skall fullständig informa- tion lämnas om alla avtalsvillkor bl. a. om hur kreditkostnaden uträknas. Mycket detaljerade föreskrifter lämnas också om hur det månatliga saldobeskedet skall se ut. Bl.a. skall där lämnas uppgift om vilken årsränta som använts vid beräkningen av kreditavgiften. Exemplet på föregående sida (Exhibit A) är hämtat ur en broschyr som är utgiven av Federal Reserve Board.
The National Commission on Consumer Finance har utfört grundliga vetenskapliga undersökningar om hur Truth in Lending påverkar konsu— menternas beteende. Sålunda har man undersökt vilken förändring som inträtt i konsumenternas medvetenhet om den effektiva räntan. Man jämförde medvetenheten om APR hos konsumenter som ingått kreditköp före lagens ikraftträdande och hos sådana som köpt sedan lagen varit i kraft i femton månader. Som ”medveten” definierades en konsument som kunde minnas och uppge räntan för ett nyligen ingånget kreditköp eller upptaget lån. Beträffande de varubundna krediterna såsom avbetal- ningsköp (conditional sale) ökade andelen konsumenter som var med- vetna om den effektiva räntan, APR, från i genomsnitt 14,5 % till 38,3 %. Även sedan lagen tillämpats i mer än ett år var alltså 62 % av kreditköparna omedvetna om den effektiva räntan för krediten. En uppdelning mellan olika kategorier av krediter visade att hela 83 % av dem som köpte begagnade bilar på kredit var omedvetna om den effektiva räntan. Beträffande konsumenter som använde sig av kreditkort och andra former av kontoköp var medvetenheten om den relativa kreditkostnaden högre redan före lagens ikraftträdande. För de konsu- menter som använde sig av konton i butiker ökade andelen konsumenter som var medvetna om räntan från 35,2 % till 55,5 %; motsvarande siffror beträffande kreditkort som utfärdats av banker visade en ökning från 26,6 % till 63,4 %.
Skyldigheten att på ett standardiserat sätt upplysa om den effektiva räntan har tillkommit för att konsumenten skall kunna jämföra olika kreditmöjligheter och olika typer av krediter med varandra. Det äri fyra hänseenden som man kan tänka sig att konsumenten bör påverkas av informationen:
1. i sökandet efter jämförbar information om kreditkostnaden, 2. vid valet av försäljare och kreditgivare,
3. i valet mellan kontant betalning och kreditköp samt
4. vid beslutet om han skall köpa nu, vänta eller inte köpa alls.
The National Commission on Consumer Finance har utvärderat vilken påverkan som Truth in Lending haft på konsumenterna i nu angivna avseenden. Man undersökte denna påverkan genom att tillfråga ett antal kreditköpare som ingått kreditköp 15 månader efter lagens ikraft- trädande om de lagt märke till den information som lämnades om kreditkostnaderna vid avtalets ingående. Det visade sig att av de 57 % av köparna som över huvud taget lagt märke till någon information hade 56 % lagt märke till informationen om effektiva räntan, APR, 43 % lagt märke till informationen om den totala kreditkostnaden och 37 % lagt märke till betalningsplanen (hur stor månadsbetalningen var och hur många inbetalningar).
Kreditköparna i den grupp som lagt märke till informationen till- frågades också om de ansåg informationen användbar:
20 % sade att informationen inte var användbar, 54 % kunde inte ange någon särskild nytta med informationen men kände sig bättre till mods av att veta kreditkostnadens storlek,
9 % sade sig ha fått reda på hur dyrt det var med krediter och tänkte inte köpa på kredit igen,
9% sade att de använt informationen till att jämföra olika kredit- möjligheter och
8 % gav andra svar.
Det var alltså bara 18 % av dem som över huvud taget lagt märke till informationen som direkt påverkades av den, antingen så att de inte köpte på kredit igen eller så att de jämförde olika kreditmöjligheter. Det visade sig att konsumenterna över huvud taget påverkades mycket litet av informationen om den relativa kostnaden för krediten. Avgörande för om ett kreditköp skulle äga rum var i stället priset på varan, hushållets aktuella finansiella situation och vanan att handla i en viss affär.
7.4.3 Legal maximering av kreditkostnaden
I samtliga USA:s delstater utom två finns bestämmelser som reglerar den maximala räntan på lån och krediter. Bestämmelserna har sitt ursprungi en engelsk 1600-tals lag mot ocker som förbjöd uttagande av ränta över 6 %. En sådan räntesats visade sig med tiden vara orealistiskt låg; den hindrade en normal kreditgivning under industrialismens uppbyggnads- skede. Det visade sig också att räntan i längden inte kunde sättas lika hög för alla typer av krediter utan måste differentieras bl. a. med hänsyn till kategori av låntagare, säkerhet för krediten och villkor för återbetalning.
För kreditköpens del utvecklades i common law en princip kallad ”the time-price doctrine”. Innebörden av denna princip är att en säljare har rätt att fritt bestämma två priser för varan, ett kontantpris och ett kredit— köpspris. Skillnaden mellan dessa två priser betraktas enligt common law inte som en ränta underkastad bestämmelserna om ocker. Sedan 1935 har emellertid många stater genom lagstiftning begränsat den tillåtna kreditkostnaden ”the time-price differential” för vissa typer av konsu- mentkreditköp. I första hand har reglerats kreditkostnaden vid bilköp
och vid användande av kontokort.
Som rättsläget nu utvecklats har man i varje stat egna regler om högsta tillåtna kreditkostnad. Man har också olika räntesatser beroende på typen av kredit, kreditens storlek och vilken institution som beviljar krediten. Som exempel kan tas regleringen i New Yofk: för ett lån på 500 $ som skall betalas tillbaka på 12 månader är högsta tillåtna räntan för ett personligt banklån 11,6 %, för lån hos finansieringsföretag (small loan companies) 24,8 %, för en avbetalningskredit för köp av begagnad bil som inte är äldre än två år 17,7 % och för en bil äldre än två år 24,8 %.
En av följderna av de komplicerade bestämmelserna om högsta ränta är att man fått en skiktning av marknaden. Låginkomsttagare är många gånger avskurna både från bankkrediter och från krediter hos säljare. I stället får de uppta lån hos ”small loan companies” som har rätt att betinga sig den högsta kreditkostnaden. Konkurrensen mellan olika typer av kreditgivare blir därför ofullständig.
UCCC innehåller vissa förenklingar i regelsystemet. Bestämmelserna om högsta kreditkostnad skall vara gemensamma för alla typer av kreditgivare och skall avse alla typer av konsumtionskrediter. Den totala kreditkostnaden, inkluderande alla typer av avgifter, skall inte få över- stiga 36 % per år på den del av den vid varje tidpunkt utestående krediten som understiger 300 S, 21 % på beloppet mellan 300 $ och 1 000 $ och 15 % på den del som ligger över 1 000 $.
I USA förs en livlig debatt om värdet av restriktioner rörande kreditkostnadens relativa storlek. På den ena sidan anförs att konsumen- tens underläge i förhållande till kreditgivaren gör att denne i praktiken kan bestämma priset för krediten och att maximeringen av kreditkost- naden sätter en gräns för detta. På den andra sidan anförs att restriktionerna verkar hämmande på konkurrensen mellan olika kredit- givare och att alltför låga legala räntor utestänger vissa kategorier av låntagare från den allmänna marknaden och driver dem i famnen på ockrare. Det är här inte möjligt att göra någon utvärdering av dessa skilda ståndpunkter. The National Commission on Consumer Finance föreslår emellertid betydande höjningar av de legala räntetaken; i dessa rekom— mendationer kan kanske inläsas en strävan i riktning mot avskaffandet av denna typ av restriktioner. Samma strävan kommer till uttryck i UCCC.
7.4.4 Reglering av betalningsvillkoren vid kreditköp
Under andra världskriget hade man i USA liksom i många andra länder, regler om lägsta kontantinsats och längsta amorteringstid vid kreditköp. Regleringen, som kallades ”regulation W”, hade till syfte att verka stabiliserande på konjunkturutvecklingen. Erfarenheterna av bestäm- melserna ansågs goda och man avsåg att behålla regleringen även i fredstid. Emellertid utvisade en undersökning av näringslivets och konsu- menternas attityder till regleringen att man skulle få betydande svårig- heter med att övervaka regleringen under fredsförhållanden och regle— ringen avskaffades. Bland fördelarna med regulation W har nämnts att kravet på en relativt hög kontantinsats underlättade för konsumenterna
att få lån på bättre villkor än som eljest varit möjligt. Kreditgivarna fästte vid bedömande av kreditrisken avseende vid att kreditsökandens ekonomi redan före köpet var anpassad till ett visst sparande. Bland de omständig- heter som kan skapa problem vid övervakandet av bestämmelser om betalningsvillkoren vid kreditköp nämns benägenheten hos vissa säljare att övervärdera en inbytesvara och ta igen den förlusten av köparen genom att inte lämna sedvanlig rabatt. För att få full effekt av regleringen skulle bestämmelserna därför behöva utformas på det sättet att köparen måste erlägga kontantinsatsen i reda pengar utan att i kontantinsatsen få inräkna värdet av en inbytesvara.
Man möter hos företrädare för den offentliga administrationen och för näringslivet en stark tilltro till att de fria marknadskrafterna medför en naturlig anpassning av betalningsvillkoren i varje enskilt fall till veder- börande konsuments kreditvärdighet. Det anses rimligt att anta att en kreditgivare känner sig tvungen att begränsa både kreditbeloppets storlek och amorteringstidens längd om han är tveksam beträffande gäldenäre ns förmåga att betala. Det sägs vidare att man inom näringslivet i stor utsträckning anpassar kredittidens längd inte bara till hur man bedömier den enskilde konsumentens kreditvärdighet utan också till hur man bedömer konjunkturutvecklingen i stort.
The National Commission on Consumer Finance har 1970 undersökt i vilken mån kreditgivare anpassade kredittidens längd till vederbörande gäldenärs betalningsförmåga. Undersökningen utvisar att kreditköpare vilkas betalningsförmåga bedöms som osäker inte kommer i åtnjutande av samma långa kredittid som andra konsumenter. Det visade sig bl. a. att kreditgivare fäste stort avseende vid rastillhörighet. Sålunda kunde av undersökningen utläsas att den kortaste kredittiden fick konsumenter som inte var vita och som tjänade mindre än 7 500 $ om året. Vid kreditköp av en vara som kostade mer än 500 $ erhöll endast 24 % av kreditköpare tillhörande denna minoritetsgrupp en kredittid på mer än 30 månader. Detta skall jämföras med att i genomsnitt 36 % av samtliga konsumenter i undersökningen erhöll så lång kredittid. Det kan här nämnas att kommissionen ser det som en angelägen uppgift att garantera att konsumenters kreditvärdighet inte bedöms under hänsynstagande till rastillhörighet eller till om vederbörande år man eller kvinna.
På federal nivå finns det alltså ingen lagstiftning om betalningsvillkor vid konsumentkrediter. I vissa stater har man emellertid försökt mot- verka det förhållandet att vissa låntagare sätter sig i för hög skuld. Detta har skett genom att i ”small loan laws" föreskriva längsta amorteringstid för mindre penninglån. Tanken med detta är att låntagaren skall tvingas arbeta sig ur sin skuldsättning. I allmänhet föreskrivs att ett mindre penninglån skall vara återbetalat inom två år. — De allvarligaste konse- kvenserna av långa kredittider inträder när räntefoten för krediten är hög; den totala kreditkostnaden framstår då som helt orimlig i förhållande till kreditbeloppet. l Model Consumer Credit Act försöker man undvika detta resultat genom att koppla kredittiden till den relativa kredit- kostnaden. Man föreslår sålunda att kredittiden för krediter som löper med mer än 24 % effektiv årsränta, APR, skall vara högst 25 månader.
Om APR överstiger 18 % men är lägre "än 24% föreslås den längsta kredittiden vara 37 månader.
Myndigheter, konsumentorganisationer och företagare synes vara med- vetna om att många enskilda konsumenter råkar i svårigheter genom en alltför hög skuldsättning, men anser att det överväldigande flertalet konsumenter har fördel av att kunna komma i åtnjutande av krediter. Denna uppfattning kommer bl. a. till uttryck i den rapport som 1972 avgavs av the National Commission on Consumer Finance. Denna kommission är, som nämnts, tillsatt av kongressen och den kan i hög grad betraktas som ett auktoritativt språkrör för allmänt omfattade åsikter. Kommissionen anför i rapporten att den uppfattar ”the consu- mer credit industry both as the lubricant which oils the wheels of our great industrial machine and as the vehicle largely responsible for creating and maintaining in this country the highest standard of living in the world”. Kommissionen fortsätter: ”It is in this context that the rest of the report is cast-building an environment of urgency to improve the industry which enables U.S. citizens to obtain many necessities and enjoy lifes amenities out of current income.” Kommissionen anser att den ökade användningen av konsumtionskrediter inte är något att oroa sig över. Kommissionen påvisar bl. a. att relationen mellan konsumenternas utgifter för krediter och den behållna nettoinkomsten varit konstant under hela 1960—talet. Denna relation har hela tiden varit ca 15 %, om man betraktar konsumentkollektivet i dess helhet.
Den dominerande strävan hos politiker och ansvariga myndigheter i USA synes vara att se till att billiga krediter blir tillgängliga för allt större grupper av konsumenter. Särskilt angeläget anses det vara att genom en ökad konkurrens söka slå ut de s.k. ”loan sharks” som opererar i städernas slumområden och bjuder ut penninglån till skyhöga kostnader till konsumenter som inte kan komma i åtnjutande av andra krediter. Man hyser en viss fruktan för att ensidigt insatta regleringar av betalnings- villkoren vid kreditköp skulle kunna medföra att vissa konsumenter som inte har pengar tillgängliga till kontantinsatsen frestas vända sig till sådana kreditgivare. Man är emellertid medveten om att en reglering av betalningsvillkoren vid kreditköp skulle kunna förmå vissa konsumenter att vänja sig vid ett visst förhandssparande så att de undviker att råka in i ett ekorrhjul av amorteringar på gamla lån och ny skuldsättning.
7 .4 .5 Trepartsförhällanden
Vid kreditköp är det vanligt att säljaren inte står för den slutliga finansieringen av krediten. Ofta överlåts kontraktet på en bank eller ett finansieringsinstitut. Detta medför att tre parter blir inblandade i kreditköpet, köparen, säljaren och kreditgivaren. Eftersom kreditgivaren har ett naturligt intresse av att inte bli involverad i själva säljtransaktio- nen utan enbart i finansieringen av affären förses avtalen ofta med klausuler som inskränker köparens rätt att göra invändningar mot kreditgivaren. I USA har under de senaste 20 åren konsumentgrupper fört en ständig kamp mot denna typ av klausuler, ”waiver of defence
Clauses”. Genom lagstiftning har i olika stater användandet av växlar och löpande papper förbjudits vid konsumenttransaktioner. Samtidigt har waiver of defence Clauses förklarats ogiltiga. Dessa lagstiftningsåtgärder har varit inspirerade av 1968 års text till UCCC. —I 1973 års UCCC-utkast har man gått ett steg vidare. Rätten att göra invändningar gäller inte endast mot sådana finansiärer som övertar säljarens kontrakt, utan också mot sådana finansiärer som lämnar konsumenten kredit för inköp från en viss säljare. Som exempel på sådana krediter kan nämnas låneköp och användandet av bankkreditkort. Om 1973 års UCCC-utkast blir antaget i de olika delstaterna skulle rättsläget i USA komma att i väsentliga avseenden överensstämma med vad som gäller i Sverige sedan konsument- köplagens ikraftträdande. I ett avseende är emellertid konsumentskyddet i UCCC mer avancerat än i den svenska konsumentköplagen. Enligt konsumentköplagen har en kreditkortsinnehavare inte rätt att göra invändningar mot finansieringsföretaget på grund av att säljaren inte fullgör sina skyldigheter. Enligt UCCC har en kreditkortsinnehavare samma rätt mot finansiären som andra kreditköpare har. Denna rätt äri UCCC formulerad så att konsumenten mot en särskild kreditgivare har rätt att framställa samma krav och invändningar som han har mot säljaren. Den särskilde kreditgivarens ansvar är dock begränsat till den fordran han hade på konsumenten när kravet eller invändningen framställdes. Vidare skall konsumenten ha gjort ett allvarligt försök att få rättelse av säljaren innan han vänder sig mot kreditgivaren.
7.4.6 Begränsningar i rätten att återta varor som sålts på kredit
Enligt Uniform Conditional Sales Act från 1919, vars principer överens- stämmer med common law, har en säljare rätt att själv återta en vara som sålts på avbetalning (conditional sale) om köparen inte fullföljer betalningarna. Säljaren behöver alltså inte som i Sverige anlita någon myndighet för handräckningsförfarande. Skälet till denna rätt till ”självhjälp” är en fruktan för att ett omständligare förfarande skulle dra ut på tiden och minska värdet av säkerhetsrätten. Säljaren skall efter det att han återtagit varan sälja den antingen på auktion eller på ett kommersiellt försvarbart sätt. Sedan avdrag gjorts för försäljningskost- naden och andra omkostnader krediteras gäldenären den del av försälj- ningssumman som överstiger borgenärens fordran. Om någon restkskuld kvarstår har borgenären rätt att också driva in denna. — Många gånger inbringar försäljningen av det återtagna godset endast en obetydlig summa och till följd därav blir restskulden förhållandevis hög. Den omständigheten att gäldenären måste återlämna den köpta varan medför sålunda inte någon större reduktion av hans skuldbörda. The National Commission on Consumer Finance fann i sin rapport 1972 att detta förhållande måste rättas till och rekommenderade följande bestämmelser: Om avbetalningsköpet avser en vara med ett försäljningspris understigande 1765 $. motsvarande genomsnittspriset på en begagnad bil, får säljaren välja mellan två alternativ. Det första alternativet är att ta tillbaka varan som full betalning för skulden; säljaren går då miste om rätten att utkräva
någon restfordran. Det andra alternativet är att säljaren i vanlig ordning stämmer köparen för utfående av fordringen men säljaren måste då i gengäld avstå från säkerhetsrätten. Denna rekommendation från kommis- sionen har upptagits i 1973 års textförslag till UCCC.
7.4.7 Avräkning vid förtidsbetalning
I några amerikanska delstater har man genom lagstiftning tillerkänt konsumenter en generell rätt att betala upptagna krediter i förtid och att därvid få tillgodoräkna sig en viss del av den överenskomna kreditkostna- den. Vid denna avräkning proportionaliseras kreditkostnaden direkt på det vid varje tidpunkt faktiskt utestående kreditbeloppet. Hur denna proportionalisering utförs framgår av följande exempel.
Ett lån skall återbetalas på tolv månader med lika stor amortering varje månad. I diagram 7.1 representerar varje kvadrat en månads amortering. Summan av kvadraterna på varje horistonell linje motsvarar det uteståen- de kreditbeloppet respektive månad.
Det totala antalet kvadrater är 78, (12+11+10+9+ . . . +2+l); detta antal kan beräknas ur följande formel
%'(nH)
där
n = antalet amorteringar.
BBBBBB BBEBBB BBBBBB BBEBBB BBBBBB BBBBBB BBBBBB _ BBBBB & BBBB NÅID 12th
Diagram 7.1
Alltså % - (12+l) = 78. Kreditkostnaden fördelas jämnt på varje kvadrat, dvs. varje kvadrat tillförs 1/78 av kreditkostnaden. Om nu gäldenären betalar hela skulden vid utgången av den sjunde månaden
tillgodoräknas han åféjåå—Zil =%å av kreditkostnaden vilket motsvarar
det kreditutrymme (antal kvadrater) han inte utnyttjat. Man kan ur detta resonemang härleda en allmän formel för avräkning på kreditkostnaden vid förskottsbetalning, den s. k. 78-regeln. Enligt denna formel skall gäldenären tillgodoräknas.
t —'(t+1) _2 _t'(t+1) _ _(n+1)-CellerR——n——_—(T+l—j-C
där
R = reduktionen av kreditkostnaden t = återstående antalet amorteringar
= ursprungligt antal amorteringar C = kreditkostnaden.
7.4.8 Reglering av kontokrediter
Användandet av kontokort har i USA på kort tid kommit att bli en dominerande kreditform för mindre och medelstora krediter till konsu- menter. Introducerandet av kreditformen i större skala skedde så sent som i mitten av l960-talet. Den snabba tillväxt som därefter ägt rum har inte skett utan komplikationer. Starka krav har i USA från konsumentor- ganisationer framförts om reglering av kreditformen i olika avseenden. Genom federal lagstiftning har man begränsat kontohavarens betal- ningsansvar för köp på kontot som gjorts av en obehörig person som kommit i besittning av kontokortet. Bakgrunden till denna lagstiftning är en händelse som inträffade i Chicago 1966. Flera banker hade vid denna tid beslutat sig för att introducera sina kontokortsystem i området. I syfte att snabbt nå marknadstäckning skickade bankerna ut kontokort till sina kunder och till andra personer som bedömdes som kreditvärdiga, utan att korten var beställda av mottagaren. Bankerna hade inte förutsett att en sådan massdistribution av kort innebar en risk för att korten kom på avvägar. Det var emellertid vad som hände. Organiserade ligor tillgrep kontokort på postanstalter och sökte systematiskt igenom brevlådor på jakt efter plastkorten. Bankerna i Chicago åsamkades på kort tid förluster på flera miljoner dollar på grund av inköp som ägde rum med de tillgripna kontokorten. Allvarligare än den ekonomiska förlusten var emellertid förlusten av prestige. Bankerna kände inte till vilka kort som tillgripits och använts vid bedrägerier utan sände räkningar till de personer som registrerats som kontohavare. Enskilda konsumenter kom därigenom att krävas på betalning för inköp som gjorts på konton som de över huvud taget inte kände till. Reaktionen från allmänheten blev våldsam och ledde med tiden till att kongressen 1970 antog en
lagstiftning som förbjöd kontoföretag att sända ut kort som inte var beställda. Samtidigt beslöt kongressen att i avsevärd mån begränsa kontohavares betalningsansvar för inköp på konto av obehörig person som kommit över kontokortet.
Kongressen uppställde en rad förutsättningar för att betalningsansvar skulle kunna inträda. Det förutsätts för det första att kontohavaren har beställt eller åtminstone accepterat mottagandet av kontokortet. Konto- företaget skall vidare ha upplyst kontohavaren om det betalningsansvar han kan ådra sig om kortet kommer bort samt skall ha försett konto— havaren med en adresserad och frankerad anmälan som kan användas om kortet förloras. Kontohavarens betalningsansvar omfattar endast köp som hunnit göras innan kontohavaren meddelat företaget att han förlorat kortet och betalningsansvaret förutsätter att kontoföretaget tillämpat någon metod som gör det möjligt att identifiera den som företer konto- kortet som den riktige innehavaren av kortet. Under alla omständigheter begränsas kontohavarens betalningsansvar för inköp på konto av obehörig person till 50 $. Genom denna beloppsgräns fördelar man risken för ekonomisk förlust vid bedrägerier på samtliga kontohavare.
Stort intresse har i USA tilldragit sig de olika metoder kontokortsföre- tagen använder sig av vid fastställandet av den balans som ligger till grund för uträknandet av räntekostnaden. I ett föregående avsnitt har redo- gjorts för den metod som allmänt används i Sverige (4.3.5.3). Enligt denna uträknas räntan på den utgående balansen vid slutet av den månad som räkningen avser sedan man gjort avdrag för eventuell inbetalning och lagt till inköpen under månaden. I USA har man allmänt tillämpat en annan metod som kallas ”the previous balance method”. Den innebär att man beräknar räntekostnaden på den närmast föregående månadens utgående balans, ”the previous balance”. Den metoden passar för företag som använder sig av manuella metoder vid administration av kontosyste- met. Man får härigenom längre tid på sig att hinna räkna ut räntan än om man skulle beräkna den på räkningsmånadens utgående balans. Nackde- len med metoden är att kontohavaren vid ränteberäkningen inte får tillgodoräkna sig inbetalningar som gjorts under månaden om inte inbetalningen täcker hela den ingående balansen. I det senare fallet slipper han nämligen enligt de normer som kontokortsföretag allmänt tillämpar betala räntekostnaden. Fördelen med metoden för kontohava- ren är att han slipper betala ränta för de inköp som ägt rum på kontot under månaden. Sett över en längre tidsperiod blir kreditkostnaden för kontohavaren densamma om företaget använder sig av ”the previous balance method” som om företaget använder sig av den metod som tillämpas i Sverige. För att undvika att kontohavaren belastas med en räntekostnad fastän han gjort viss inbetalning på kontot har några företag börjat tillämpa en metod som tar hänsyn till gjorda inbetalningar men inte till de inköp som skett under månaden. Denna metod kallas ”the adjusted balance method”. Den mest rättvisande metoden vid uträknande av räntekostnaden är den som tar hänsyn inte bara till alla inköp och inbetalningar som gjorts under månaden utan också till tidpunkten under månaden för dessa transaktioner. Metoden som kallas ”the average daily
5 framställningen bygger på Consumer Credit Report of the Com- mittee, Chairman Lord Crowther, London, March 1971; White Paper on Reform of the Law on Consumer Credit, London September 1973; R. Goode, Hire Purchase Law and Practice Second Edition, London 1970, samma författare Intro- duction to the Consumer Credit Act 1974, London 1974.
balance method” förutsätter tillgång till datamaskiner som kan räkna ut balansen för varje dag. Dessa dagsbalanser adderas och divideras med antalet dagar i månaden. På det sättet får man en siffra för den genomsnittliga balansen på kortet under månaden; denna siffra multipli— ceras sedan med räntefoten. Utöver de nu nämnda metoderna existerar också olika varianter av dessa metoder.
Konsumentorganisationer i USA har krävt att man genom lagstiftning skall begränsa antalet tillåtna metoder för uträknande av kreditkostna- den. Ett av argumenten för dessa framställningar är att användandet av olika metoder försvårar jämförelsen av kostnaderna för olika kontokort. ”The previous balance method” anses dessutom vara obillig mot konsumenterna därför att kontohavaren vid ränteberäkningen endast i visst fall får tillgodoräkna sig inbetalningar på kontot under den månad räkningen avser. Konsumentorganisationernas propåer har hittills inte lett till någon federal lagstiftning. Emellertid har den modellagstiftning, UCCC, som tillkommit för att samordna de olika delstaternas lagstiftning förbjudit ”the previous balance method”. I den takt delstaterna antar UCCC kommer därför med tiden alltmer enhetliga metoder vid beräk- ningen av räntekostnaden för kontokrediter att tillämpas.
7.5 Englands 7.5.1 Inledning
I England, liksom i andra industriländer, har konsumtionskrediterna vuxit snabbt i omfattning under de senaste 25 åren. Konsumtionskredi- terna har härigenom kommit att spela en alltmer betydelsefull roll i nationens ekonomi och behovet av olika former av statliga regleringar har blivit framträdande. Av penningpolitiska skäl har man vid olika tillfällen ansett sig tvungen att försöka begränsa tillväxttakten genom kreditpoli- tiska medel bl. a. genom att reglera betalningsvillkoren vid kreditköp. Med tiden har emellertid krav på en konsumentpolitisk lagstiftning kommit att skjutas i förgrunden. 1968 tillsattes en kommitté under ordförandeskap av lord Crowther med uppgift att utarbeta riktlinjerna för en sådan lagstiftning. Kommittén framlade sin rapport 1970 och denna rapport har bildat underlag för den konsumentkreditlag, Consumer Credit Act, som antogs av parlamentet i augusti 1974 och som redan i vissa delar hunnit träda i kraft. Lagen avser att reglera alla ämnesområden som har anknytning till konsumtionskrediter. Som kredit, credit, behandlas både rena penninglån och anstånd med betalning vid köp av fast egendom, varor och tjänster. Olika former av säkerhetsrätter bl. a. borgen och pant regleras uttömmande. Vissa bestämmelser meddelas om hyra av varor. Förhyrning är i England ett ofta använt alternativ till kreditköp. I lagen meddelas vidare bestämmelser för den verksamhet som bedrivs av inkassobyråer och kreditupplysningsföretag.
7.5.2 Consumer Credit Act 7521 Lagens tillämpningsområde
Den engelska konsumentkreditlagen har i själva verket ett ännu bredare ämnesområde än vad som framgår av uppräkningen i föregående stycke. Som konsumentkredit definieras nämligen alla kreditavtal som avser kreditbelopp under 5 000 pund under förutsättning att gäldenären inte är en juridisk person. Borgenärens status spelar ingen roll. Lagen är in. a. o. tillämplig på avtal mellan privatpersoner, på avtal mellan näringsidkare och privatpersoner, oavsett vem som är borgenär och vem som är gäldenär, samt på avtal mellan näringsidkare. Gäldenären får dock inte vara en juridisk person. Att lagens tillämpningsområde utsträckts till att gälla även krediter som tas upp av ”mindre” näringsidkare beror enligt förarbetena till lagen på att man har ansett en sådan näringsidkare lika skyddsvärd som en konsument och detta särskilt därför att hans underläge i förhållande till kreditgivaren kan bli mest påtagligt när han är i störst behov av kredit.
Det säger sig självt att en lagstiftning som har ett så brett anslag som den engelska konsumentkreditlagen måste förses med vissa begränsningar av tillämpningsområdet. Man har som nämnts en övre beloppsgräns. Som ”Consumer credit agreement” definieras inte krediten om kreditbeloppet överstiger 5 000 pund. Även s. k. ”small agreements” dvs. krediter på under 30 pund lämnas i huvudsak oreglerade. Lagen ger vidare vederbö- rande departementschef, "the Secretary of State”, vidsträckta befogenhe- ter att utesluta olika kreditformer. Han har sålunda befogenhet att utesluta krediter mot inteckning i fast egendom som lämnas av vissai lagen angivna slags kreditinstitut. Han äger emellertid inte utesluta sådana krediter där inteckning lämnas som säkerhet vid kreditköp av en vara eller tjänst, s.k. second mortgage. Det beror på att användandet av inteckningar som säkerhet vid ingående av kreditköp av varor under senare år på grund av stigande priser på fastigheter och därigenom växande utrymme för inteckningssäkerheter har blivit alltmer vanligt i England och att behovet av skydd för konsumenter som vid kreditköp pantförskriver sina fastigheter har blivit särskilt framträdande. Ytterligare begränsningar av lagens tillämpningsområde har åstadkommits genom att ”the Secretary of State” äger utesluta sådana krediter vid vilka amorteringarna inte överstiger ett visst antal. I förarbetena anges gränsen till tre amorteringar, kontantinsatsen inte inräknad. Likaså äger han utesluta vissa krediter med en kreditkostnad under en viss procent per år. Som exempel på krediter som kan undantas med stöd av denna fullmakt anges rena pennninglån med en ränta under 10 %. När det gäller hyra av varor kan från lagens tillämpningsområde uteslutas bl. a telefoner och elmätare.
7.5.2.2 Lagens systematik
Den bärande idén i den engelska konsumentkreditlagen är att alla krediter skall regleras med utgångspunkt i de funktionella likheter och
olikheter som föreligger mellan kreditformerna. Detta innebär en radikal förändring av lagstiftningstekniken som tills nu varit inriktad på att reglera krediterna med utgångspunkt i institutionella förhållanden eller med hänsyn till arten av kredit. Man har bl. a. haft lagar som reglerat finansieringsföretags och panthavares utlåningsverksamhet, ”the Money Lenders Act” och ”the Pawnbrokers Act”. Dessa lagar liksom den lag som reglerar avbetalningsköp, ”the Hire- Purchase Act”, upphävdes vid konsumentkreditlagens ikraftträdande. Lagens 193 paragrafer är uppdelade i följande tolv avsnitt:
1. reglerar de funktioner som i detta sammanhang anförtros åt ”Director General of Fair Trading”. Detta ämbete har ungefär motsvarande uppgifter som dem konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen har i Sverige.
2. anger lagens tillämpningsområde och definierar bl. a. ”credit agree- ments” och ”hire agreements”.
3. stadgar ett licensförfarande för näringsidkare som yrkesmässigt meddelar eller förmedlar kredit eller som hyr ut varor.
4. här rubriken ”Seeking business” och reglerar förfarandet vid annonse— ring och marknadsföring av krediter.
5. reglerar förfarandet vid avtalets ingående: ”Entry into credit or hire agreement.”
6. reglerar olika omständigheter som kan inträffa under kredittiden: ”Matters arising during currency of credit or hire agreements.”
7. reglerar påföljderna vid kontraktsbrott och vid uppsägning av avtalet och bär rubriken ”Default and Termination”.
8. avhandlar borgen, pant och andra säkerheter.
9. innehåller processuella föreskrifter. 10. reglerar bl. a. kreditupplysningsbyråers och inkassoföretags verksam- het: ”Ancillary credit business.” ll. anger vilka myndigheter som har att tillse efterlevnaden av lagen. 12. innehåller supplementära bestämmelser. Där ingår en alfabetisk ordlista med legala definitioner på sammanlagt etthundratolv olika ord och begrepp som förekommer i lagen. Där definieras begrepp från a till w, från ”advertisement” till ”working day”.
Av denna uppställning framgår vilket mönster lagstiftaren har följt. Avsnitten fyra till sju år disponerade efter den tidsföljd som ett avtal följer, från inledandet av förhandlingar till dess avtalet upphör. Man har alltså inte delat upp lagen i olika avsnitt efter den kreditform som avses utan man skär i varje avsnitt igenom alla olika kreditformer.
7.5.2.3 Terminologi
Den kronologiska disposition av lagen och lagstiftarens allmänna ambi- tion att reglera kreditformerna efter deras olika inbördes funktionella likheter och olikheter har dessvärre nödvändiggjort användandet av en mycket svårtillgänglig terminologi. Här skall endast förklaras några av de termer som används i lagen. Ordet ”credit” används för att beteckna alla
former av lån och krediter såväl rena penninglån som den kredit som lämnas vid ett kreditköp oavsett om den lämnas av säljaren i form av anstånd med betalningen eller av ett fristående finansieringsföretag. I överensstämmelse med denna terminologi betecknas som ”creditor” både den ursprunglige kreditgivaren och den som eventuellt senare övertar fordringen. ”Creditor means the person providing credit under consumer credit agreement or the person to whom his right and duties under the agreement have passed by assignment or operation of law, and in relation to a prospective consumer credit agreement, includes the prospective
creditor.”
Efter syftet med krediten delas krediterna upp i ”restricted -use credit” och ”unrestricted -use credit”. Med ”restricted —use credit” menas att gäldenären endast kan använda krediten på ett visst sätt. Hit hör t. ex. alla kreditköp som finansieras av säljaren samt låneköp och kontoköp. Checkräkningskrediter och rena penninglån är däremot att hänföra till ”unrestricted -use credit”. En annan indelningsgrund för krediterna är i ”debtor-creditor agreements” och i ””debtor-creditor-supplier agree— ments”. ”Debtor-creditor agreements” är penninglån medan ”debtor-cre- ditor-supplier agreements” är sådana avtal där krediten används för betalning av en vara eller tjänst. Ordet ”supplier” betecknar alltså den som säljer varan eller som utför tjänsten. Detta kan vara kreditgivaren själv eller en tredje person med vilken kreditgivaren samarbetar eller avser att samarbeta (”under pre-existing arrangements, or in contemplation of future arrangements”). Det är uppenbart att i regel måste de båda indelningsgrunderna sammanfalla. Ett avbetalningsköp, låneköp eller en kontokredit måste givetvis vara såväl ”a restricted use credit” som ”a debtor—creditor-supplier agreement”. Likaså är ett rent penninglån oftast både ”an unrestricted-use credit” och ”a debtor-creditor agreement”. Emellertid finns det några udda fall där kategoriindelningen inte samman- faller. Om t.ex. en bank lämnar en person en kredit för att reglera en redan uppkommen skuld blir detta ”a restricted-use credit” men förhål- landet mellan banken och gäldenären blir ”a debtor-creditor agreement”. Utöver de två nu nämnda indelningsgrunderna indelas i lagen krediterna i ”running-account credit” och i ”fixed-sum credit”. Som ”running- account credit” definieras löpande kreditavtal dvs. kontokrediter och som ”fixed-sum credit” alla andra kreditformer.
7.5.2.4 Den lagtekniska metoden
I Consumer Credit Act har lagstiftaren samtidigt använt sig av två olika tekniker för lagstiftning. I vissa avseenden lämnas mycket detaljerade föreskrifter om borgenärens och gäldenärens skyldigheter och rättigheter. I andra avseenden har lagen i stället karaktären av rambestämmelser inom vilka ”the Secretary of State” genom förordningar äger föreskriva om lagens närmare innehåll. Man hoppas härigenom uppnå en större flexibilitet än om man i lagen i detalj skulle reglera alla olika förhållanden. Viktiga funktioner har också anförtrotts åt ”the Director General of Fair Trading”, som nämnts ett ämbete med i huvudsak samma
funktioner som dem konsumentombudsmannen och näringsfrihetsom- budsmannen har i Sverige.
Consumer Credit Act innehåller utöver civilrättsliga regler också en omfattande näringsrättslig reglering för att genomdriva att lagen efterlevs. Näringsidkare som meddelar eller förmedlar krediter till konsumenter eller som hyr ut varor till konsumenter skall för sin verksamhet ansöka om licens hos ”the Director General of Fair Trading”. Vid prövningen av om licens skall utfärdas skall en allmän bedömning göras av vederböran- des lämplighet, bl.a. om han har varit ”engaged in business practices appearing to the Director to be deceitful or oppressive, or otherwise unfair or improper (wether unlawful or not)”. Denna prövning skall göras också när licensen efter en tidsperiod skall förnyas. Det finns även möjlighet att under vissa förhållanden dra in licensen under löpande period. Licensieringssystemet kommer att kräva en omfattande admi- nistration. Man beräknar att i storleksordningen 70 000 licenser kommer att utfärdas när lagen i denna del träder i kraft under 1975.
7.5.2.5 Upplysningsplikt om kreditkostnaden vid marknadsföring av kreditavtal och vid ingående av avtal
Ryggraden i all modern lagstiftning om konsumentkrediter är upplys- ningsplikt om de verkliga kreditkostnaderna uttryckt såväl iabsoluta begrepp som i en effektiv årsränta. Detta är fallet även med Consumer Credit Act. Man har uppdragit åt ”the Secretary of State” att närmare anvisa hur denna upplysningsplikt skall utformas i samband med reklam och vid annan allmän marknadsföring av krediter och av hyresavtal. Det åligger honom vidare att utfärda föreskrifter rörande innehållet i och formen för de skriftliga kontrakt som används vid kreditavtal ”with a view to ensuring that the debtor or hirer is made aware of — (a) the rights and duties conferred or imposed on him by the agreement, (b) the amount and the rate of the total charge for credit (in the case of a consumer credit agreement), (c) the protection and remedies available to him under this Act, and (d) any other matters which, in the opinion of the Secretary of State, it is desirable for him to know about in connection with the agreement”. Upplysningsskyldigheten gäller inte bara i förhållande till gäldenären utan också i förhållande till den som avser att gå i borgen för gäldenärens skuld.
7.5.2.6 Förhållandet mellan parterna under kreditavtalets löptid, trepartsförhållanden, avräkningsklausuler m. m.
I avsnittet med rubriken ”Matters arising during currency of credit or hire agreements” regleras kreditgivarens och gäldenärens mellanhavanden under kreditens löptid. I detta avsnitt återfinns de viktiga bestämmelser- na om trepartsförhållanden. I ”debtor-creditor-supplier”-relationer där kreditgivaren inte samtidigt är säljare (respektive den som utfört en tjänst) gäller att kreditgivaren är solidariskt ansvarig med säljaren gentemot gäldenären för de anspråk, ”claim”, gäldenären kan resa mot
säljaren för kontraktsbrott. Kreditgivaren har i gengäld en i lagen inskriven regressrätt mot säljaren, vilket gör det möjligt för kreditgivaren att hålla sig skadeslös. Man har enligt förarbetena till lagen ansett det rimligt att lägga ett solidariskt ansvar på kreditgivare och säljare eftersom de tillsammans marknadsför varan och krediten. Från gäldenärens synpunkt är kreditköpet en sammansatt transaktion och från kreditgiva- rens och säljarens synpunkt ”a joint venture from which both expect to profit”. I två avseenden är konsumentskyddet i trepartsförhållanden mer fullständigt i den engelska konsumentkreditlagen än i den gällande svenska konsumentköplagen. För det första omfattas hela kreditfältet. Enligt definitionen täcker begreppet ”debtor-creditor-supplier”” bl. a. kreditkortstransaktioner, en form av kredit som är utesluten från regleringen i den svenska lagen. För det andra är kreditgivaren fullt ut ansvarig för säljarens åligganden. Konsumenten har inte som i Sverige enbart en invändningsrätt gentemot de krav som framställs från kreditgi- varen. Utöver de allmänna begränsningarna av lagens tillämpningsområde, som redovisats i ett föregående avsnitt, har man infört speciella begränsningar med avseende på tillämpningen av bestämmelserna om trepartsförhållanden. Dessa bestämmelser är sålunda inte tillämpliga vid avtal mellan privatpersoner (under a non-commercial agreement) och inte heller om varans kontantpris understiger 30 pund eller överstiger 10 000 pund. Det senare oavsett om själva kreditbeloppet är under 5 000 pund.
En hel mängd frågor utöver regleringen av trepartsförhållanden tas upp i avsnittet rörande förhållandena mellan kreditgivare och gäldenär under kreditens löptid. Där finns t. ex. bestämmelser som tvingar kreditgivaren att på förfrågan lämna gäldenären upplysning om kontots ställning vid olika tidpunkter. Av störst intresse är kanske regleringen av s. k. avräkningsklausuler. En gäldenär kan ju ha flera skulder till samma kreditgivare, t. ex. på grund av olika kreditköp. Om en inbetalning inte räcker till att täcka all den skuld som är förfallen till betalning har enligt den engelska konsumentkreditlagen gäldenären rätt att ange på vilken skuld inbetalda belopp först skall avräknas. Om någon anvisning inte lämnas och om något av kreditavtalen är ett avbetalningsköp skall avräkning på de olika skuldbeloppen ske i proportion till storleken av de belopp som är förfallna.
7.5.2.7 Påföljderna vid kontraktsbrott av konsumenten vid kreditavtal och vid hyresavtal
Consumer Credit Act är som framgår av ett föregående avsnitt disponerad efter en kronologisk följd. Först meddelas bestämmelser om kreditgivarens och gäldenärens mellanhavanden före avtalets ingående, dvs. regler om annonsering och marknadsföring. Sedan regleras omständigheterna vid avtalets ingående, det är bl. a. den skriftliga upplysningsplikten. Därefter mellanhavandena under avtalets löptid, bl. a. regleringen av trepartsförhål- landen, och slutligen regleras förhållandena vid avtalets upphörande antingen det beror på en uppsägning från gäldenärens eller från kreditgivarens sida eller på att gäldenären t. ex. genom betalning i förtid
slutreglerat förhållandet.
Behovet av lagstiftning till konsumenternas skydd framstår som sär- skilt angeläget när det gäller regleringen av parternas mellanhavanden vid avtalets upphörande. När avtalet ingås tror väl båda parter att kreditav- talet kommer att fullgöras i enlighet med avtalet och att gäldenären kommer att betala sin skuld i rätt tid. Parterna fäster därför ofta inte tillräckligt avseende vid formuleringen av de klausuler som reglerar på- följden vid försummad betalning eller vid annat kontraktsbrott från gäl- denärens sida. Länge har det framstått som en angelägen uppgift att genom lagstiftning skydda gäldenärer mot alltför stränga påföljder vid kontraktsbrott. De kontraktsbrott en gäldenär kan göra sig skyldig till är inte enbart att underlåta att betala skulden i rätt tid. Särskilt vid avbetal- ningsköp kan gäldenären ha måst ikläda sig en rad förpliktelser, t. ex. att hålla varan försäkrad, eller vid flyttning att underrätta kreditgivaren om sin nya adress. Det är nödvändigt att genom lagstiftning se till att de påföljder som stadgas i avtalet mellan kreditgivare och gäldenär inte står i orimlig proportion i förhållande till den skada gäldenären kan orsaka genom kontraktsbrottet.
I Consumer Credit Act stadgas som första förutsättning för att en kreditgivare skall få säga upp avtalet eller göra gällande någon annan påföljd på grund av dröjsmål med betalningen eller på grund av något annat kontraktsbrott från gäldenärens sida att kreditgivaren tillställer gäldenären ett meddelande, ”default notice”, i vilket anges bl. a. kon- traktsbrottet, vilka åtgärder gäldenären skall vidta för att avhjälpa kon— traktsbrottet och vilka påföljder som annars kommer att göras gällande. I meddelandet skall vidare anges en viss tidsrymd — minst sju dagar — inom vilken gäldenären skall ha möjlighet att betala förfallen gäld eller eljest avhjälpa kontraktsbrottet. Om gäldenären betalar eller avhjälper felet inom denna tid kan några påföljder inte göras gällande.
Vad som händer om gäldenären inte betalar efter utgången av den tids- period som anges i ”the default notice” beror bl. a. på typen av kredit. ] England är såsom i andra länder den dominerande kreditköpsformen av- betalningsköp. Med det menas ett kreditköp där säljaren har möjlighet att återta varan om köparen inte betalar i rätt tid. I England har man för detta ändamål två rättsinstitut, ”hire-purchase” och ”conditional sale”. Båda två regleras på exakt samma sätt i lagen, men är ur begreppsmässig synpunkt skilda rättsinstitut. ”Hire-purchase” är konstruerat som ett hyresavtal med en optionsrätt för den som hyr. Förhyraren kan alltså under angivna förutsättningar förvärva varan men är inte skyldig att göra detta. Vid ”conditional sale” är parterna från början överens om att äganderätten skall övergå till köparen, men äganderättens övergång är villkorad. Köpet är inte fullbordat förrän hela köpeskillingen betalts eller förrän någon annan angiven förutsättning är uppfylld. När det gäller ”hire-purchase” och ”conditional sale agreement” tillerkänner man i England, liksom fallet är i USA, säljaren vidsträckta befogenheter att själv återta varan om köparen brister i fullgörande av betalningen. I Consumer Credit Act har man emellertid infört två begränsningar i denna rätt till självhjälp. Om köparen betalt mer än en tredjedel av det totala kredit-
köpspriset betraktas varan som ”protected goods” och det fordras dom- stolsutslag för att varan skall kunna återtas. Domstolsutslag fordras också om varan finns i köparens bostad och köparen vägrar att lämna säljaren tillträde till bostaden. Vid utfärdandet av en exekutionstitel som ger borgenären rätt att på exekutiv väg utsöka fordringen eller vid ”hire- purchase” och ”conditional sales agreement” rätt att genom handräck- ningsförfarande återta varan, äger domstolen efter fritt bedömande ut- forma lämpliga föreskrifter. Domstolen kan t. ex. lämna gäldenären ytter— ligare anstånd med betalningen. Om domstolen anser att värdet på en vara som sålts på avbetalning avsevärt överstiger det utestående fordrings- beloppet kan domstolen som förutsättning för att varan skall få hand- räckningsvis återtas föreskriva att kreditgivaren skall till gäldenären ut- betala det överskott som kan uppstå när varan säljs på nytt.
Vid uthyrning av varor till konsumenter gäller en motsvarande reglering som vid konsumentkrediter av påföljderna för kontraktsbrott från förhyrarens sida och av det judiciella förfarandet. Om sålunda uthyraren önskar säga upp avtalet eller göra gällande någon annan påföljd är han för det första skyldig att lämna förhyraren en ”default notice”. Domstol har om det anses lämpligt rätt att bevilja förhyraren anstånd med betalningen av förfallna hyresbelopp. Slutligen har domstolen vid hyresavtal rätt att när hyresavtalet upphör föreskriva att uthyraren skall återbetala viss del av de erlagda hyresbeloppen. Vid prövning härav skall domstolen ta hänsyn till den nytta (the enjoyment) förhyraren haft av hyresavtalet. Domstolen har alltså på detta sätt en möjlighet att jämka en hyresersättning som med hänsyn till omständigheterna framstår som alltför hög.
7.5.2.8 Domstolens befogenhet att jämka uppenbart obilliga kreditavtal och hyresavtal
Domstolarna har tillerkänts vidsträckt befogenhet att jämka kreditavtal som är oskäliga, ”extortionate”, mot gäldenären. Detta anses vara fallet om kreditkostnaden är orimligt hög (grossly exorbitant) eller om avtalet eljest strider mot god affärssed. Vid bedömandet av om kreditkostnaden är för hög skall domstolen enligt lagtexten beakta en rad faktorer, bl. a. kostnaden för jämförbara krediter, gäldenärens ålder, erfarenhet, hälsa och allmänna möjlighet att bedöma avtalets innebörd (business capacity) samt huruvida gäldenären befann sig i finansiella svårigheter vid uppta- gandet av krediten. Dessa omständigheter skall ställas mot den kreditrisk som för kreditgivaren är förbunden med krediten. Dennajämkningsmöj- lighet vid kreditavtal motsvaras vad beträffar hyresavtal av den befogen- het domstolen har att förordna om återbetalning av erlagda hyresavgifter.
7.5.2.9 Bestämmelser om avräkning på kreditkostnaden om gäldenären betalar krediten i förtid
Ett kreditavtal avslutas någon gång genom att gäldenären betalar sin skuld i förtid. Det är då rimligt att han får en viss nedsättning av den
överenskomna kreditkostnaden. Consumer Credit Act uppdrar åt ”the Secretary of State” att närmare reglera bestämmelserna om nedsättning. I förarbetena hänvisas till den s. k. 78-regeln. Innebörden av denna regel har redovisats i avsnitt 7.4.7. Man har emellertid i England något modifierat formelns tillämpning. Vid beräkning av hur många månader som gäldenären inte utnyttjat sig av krediten genom att han betalat skulden i förtid, skall man från det faktiska antalet månader subtrahera tre månader. På detta sätt tillgodoses kreditgivaren för de initiala kostnader— na för uppläggning av krediten. — 78-regeln är som framgår av tidigare redogörelse tillämpbar endast om krediten amorteras löpande under avtalstiden. Om hela kreditbeloppet och kreditkostnaden enligt avtalet skall erläggas på en gång vid kredittidens utgång avser man i England att vid förtida betalning av krediten använda följande formel för avräkning på kreditkostnaden
R= -C
0157
där
R = reduktionen av kreditkostnaden
a = den inte utnyttjade kredittiden minus tre månader b = den avtalade kredittiden
C = den totala kreditkostnaden.
7.5.2.10 Konsumentens rätt att frigöra sig från avbetalningsköp och hyresavtal
Den grundläggande principen för alla lagar som reglerar olika former av avtal har länge varit att ett avtal skall hållas. På senare tid har man emellertid börjat ifrågasätta om man inte när det gäller konsument- transaktioner bör lämna konsumenten en möjlighet att ångra sig och frigöra sig från avtalet. Consumer Credit Act ger köparen möjlighet att under vissa förutsättningar säga upp (terminate) ett avbetalningsköp, dvs. ”hire—purchase” eller ”conditional sale agreement”. Vidare har förhyraren i ett rent hyresavtal tillerkänts rätt att obeorende av vad avtalet innehåller säga upp avtalet efter utgången av en viss hyrestid. Vad beträffar ”hire-purchase” och ”conditional sale agreement” har köparen till- erkänts befogenhet att när som helst säga upp avtalet och återlämna varan. Han är emellertid skyldig att ersätta säljaren för dennes förlust. Denna förlust har i lagen schabloniserats till att avse dels alla poster som förfallit till betalning vid tidpunkten för uppsägningen, dels till det belopp som därutöver kan erfordras för att kreditgivaren skall tillgodogöras halva det totala kreditköpspriset. Säg att det totala kreditköpspriset är 1 000 pund, att köparen betalat 300 pund i kontantinsats och att vid tidpunkten för uppsägningen ytterligare 100 pund förfallit till betalning Köparen måste då erlägga 100 + (% 1 000—300f100) = 200 pund för att kunna frigöra sig från avtalet. Denna schablonregel är emellertid inte ovillkorlig. Även vid tillämpning av denna regel har domstolarna
tillerkänts vidsträckt befogenhet. Om sålunda en domstol skulle finna att säljarens förlust inte är så stor som följer av schablonregeln kan domstolen jämka ersättningen till skäligt belopp. — Vad beträffar förhyrarens rätt att säga upp hyresavtal gäller att förhyraren under inga omständigheter kan bli bunden för längre tid än 18 månader. Om förhyraren säger upp hyresavtalet har domstol samma befogenhet som när en uthyrare säger upp avtalet att på talan av förhyraren jämka hyresersättningen och förplikta uthyraren att eventuellt återbetala viss del av hyran.
7.5.3 Reglering av betalningsvillkoren vid kreditköp
I Consumer Credit Act har inte tagits in några bestämmelser om längsta kredittid och minsta kontantinsats vid kreditköp, utan sådana föreskrifter lämnas i särskilda förordningar. Reglering av betalningsvillkoren vid avbetalningsköp har i England under hela efterkrigstiden varit ett ofta använt kreditpolitiskt instrument, Från olika håll och av olika skäl har kritik riktats mot denna form av reglering. Man har hävdat att krav på ökade kontantinsatser och kortare kredittider vid avbetalningsköp endast har marginell betydelse när det gäller att dämpa den totala efterfrågan på kredit. Man har också hävdat att regleringen får vissa ofördelaktiga fördelningseffekter. Höjda kontantinsatser och kortare kredittider med därav följande förhöjda amorteringsbelopp kan hindra låginkomsttagare från att företa nödvändiga avbetalningsköp men påverkar inte alls de mer likvida konsumenternas möjligheter att utnyttja sig av krediter. Fördel- ningseffekterna anses bli accentuerade av att regleringen av betalningsvill- koren hittills endast gällt vid avbetalningsköp ”hire-purchase” och ”conditional sale”, de enda kreditformer som i större utsträckning är tillgängliga för sådana låginkomsttagare som inte kan ställa någon annan form av säkerhet än den som består i att säljaren vid bristande betalning kan återta den försålda varan. Andra former av delbetalningsköp har liksom kontokrediter och rena penninglån hela tiden lämnats utanför regleringen. Vid förhyrning av varor har man med tiden blivit tvungen att tillskapa bestämmelser som är jämförbara med kravet på kontantinsats vid avbetalningsköp. Detta har man gjort genom att föreskriva att hyran för 42 veckor skall erläggas i förskott vid långtidsförhyrning av varor. Vid den översyn av konsumentlagstiftningen som utfördes av ”the Crowther Committee” tog kommittén fasta på den kritik som riktats mot regleringen av betalningsvillkoren vid avbetalningsköp och föreslog att bestämmelserna skulle avskaffas. Denna rekommendation följdes och regleringen avskaffades ljuli 1971. Regleringen återinfördes emellertid i sin förutvarande form redan i december 1973 som en del av ett omfattande konjunkturpolitiskt program i syfte att förstärka Englands vikande betalningsbalans mot omvärlden.
6 Commission of the European Communities XI/155/74-E Draft Articles proposed for discussion as the basis of a Proposal for a Directive relating to consumer cre— dit, March 1974.
SOU l975:63 7.6 Europeiska gemenskaperna (EG)
EG-kommissionen håller f. n. på att utarbeta direktiv6 till medlemslän- dernas regeringar för att åstadkomma en harmonisering av de olika ländernas lagar om konsumentkrediter. Direktiven avses innehålla relativt detaljerade ramar inom vilken lagstiftning får utformas. Det preliminära förslag till direktiv, daterat i mars 1974, som nu diskuteras inom medlemsstaterna har utformats i nära anslutning till den nyligen antagna engelska konsumentkreditlagen. Enligt förslaget skall direktiven omfatta konsumentkrediter i den vida bemärkelse som anges i den engelska lagen samt uthyrning av varor till konsumenter. Man avser emellertid att utesluta bl.a. krediter under vissa belopp och krediter där antalet delbetalningar inklusive kontantinsatsen, är litet. Enligt förslaget skall medlemsstaterna vara skyldiga att lagstifta rörande innehållet i reklam och annonsering om konsumentkrediter. Vidare innehåller förslaget till direktiv skyldighet för medlemsstaten att lagstifta om upplysningsplikt vid ingående av kreditavtal. Upplysningsplikten skall innefatta skyldighet för kreditgivaren att innan avtalet ingås lämna upplysningar om bl. a. den totala kreditkostnaden och den verkliga (effektiva) räntan för krediten. Dessa uppgifter skall också framgå av en skriftlig handling innehållande samtliga avtalsvillkor. I denna handling skall vid kreditköp också anges bl. a. varans kontantpris och det totala kreditköpspriset. Såsom föreskrivs i den engelska lagen föreslås kreditgivaren bli fullständigt solidariskt ansvarig för säljarens åligganden i trepartsförhållanden. Beträffande avbetalningsköp föreslås att avbetalningsköpares ersättningsskyldighet till säljaren när den försålda varan återtas skall utgöra kompensation dels för den användning köparen haft av varan, dels för den värdeminskning som varan undergått under den tid köparen haft den i sin besittning. De föreslagna direktiven är vidare inriktade på regler om rabatt vid förtidsbetalning av krediten och på regler som möjliggör för domstol att jämka obilliga kreditavtal. Slutligen föreslås att varje medlemsstat skall inrätta ett licensieringssystem för näringsidkare som yrkesmässigt medde- lar krediter eller hyr ut varor till konsumenter.
Det förtjänar understrykas att medlemsstaterna, i den mån dessa förslag slutligen också blir direktiv, är skyldiga att utforma sin lagstift- ning i enlighet därmed. I vissa frågor avser man dock att lämna medlemsstaterna valfrihet. Så är fallet med reglering av betalningsvillko- ren. Enligt det föreliggande förslaget skulle det således stå medlemsstater— na fritt att förordna om minsta kontantinsats och om begränsning av kredittiden.
8. Allmänna överväganden
8.1. Huvudgrunderna för konsumentkreditlagen
8.1.1. Inledning. Behovet av konsumentskydd
Kommitténs huvuduppgift gäller krediter i samband med köp av varor. Bland de olika formerna för kreditköp märks främst avbetalningsköpet, låneköpet och kontoköpet. Utmärkande för de båda först nämnda formerna är att krediten avser köp av mera beständiga föremål och att kreditbeloppet skall betalas i delposter. Även vid kontoköp, som dock i regel avser mindre beständiga varor, används ofta delbetalningsmetoden.
Genom att använda sig av delbetalningsmetoden kan konsumenten utnyttja en del av sin inkomst till investering i föremål som är så pass dyra att han inte kan köpa dem kontant inom ramen för sin löpande månadsbudget. Det är ofta fråga om föremål som underlättar tillvaron eller ökar trevnaden för köparen och hans familj. Delbetalningsmetoden möjliggör således ett rationellt användande av medel som är tillgängliga för konsumenten en längre tid. I förhållande till köp som föregås av sparande betyder kreditköpsmöjligheten att konsumenten kan tidigare— lägga sin konsumtion. I ett läge där familjens behov av t. ex. hushållskapi- talvaror är stort men där inkomsten är låg för att senare förväntas stiga kan kreditköp framstå som ett lämpligare alternativ än sparande. För konsumenter med låga inkomster, utan förmögenhet och utan förmåga att erbjuda säkerhet har köpkrediterna särskild betydelse. Dessa konsu- menter har nämligen såsom kreditmarknaden f. n. fungerar i praktiken små möjligheter att erhålla någon annan form av kredit för privat konsumtion, t.ex. vanliga banklån. Detta gäller särskilt i tider då bankerna ålagts återhållsamhet i sin utlåning och oavsett huruvida konsumenten i det enskilda fallet trots begränsade resurser kan klara av ett lån.
Ehuru dessa krediter således under nuvarande förhållanden fyller en samhällsekonomisk uppgift har det länge stått klart att erbjudande av kredit i samband med köp kan leda till att konsumenten åtar sig betalningsförpliktelser som han inte klarar av. Redan det stora antalet avbetalningsmål talar härvidlag sitt tydliga språk. Det står också klart att, även om det stora flertalet konsumenter slutligen betalar sina köpskulder, detta inte sällan sker med stora svårigheter och under uppoffringar på andra för hushållen betydelsefulla områden.
Den gemensamma marknadsföringen av varor och krediter kan göra det svårt för konsumenten att välja vara efter behov, pris och kvalitet. En alltför lättillgänglig kredit kan leda till oöverlagda köp av varor som inte svarar mot konsumentens eller hushållets behov. Kreditmöjligheten används ofta som ett konkurrensmedel vid marknadsföring och kan sätta i andra hand de faktorer som bör vara avgörande vid valet av en viss produkt, nämligen pris och kvalitet. Därtill kommer att transaktionerna kredit och köp sammanvävs till ett svårtydbart mönster som ofta döljer det pris konsumenten får betala för själva krediten och således omöjliggör en kostnadsjämförelse mellan olika slag av krediter.
Av kommitténs material framgår att den f. n. dominerande kreditköps- formen, det formella avbetalningsköpet, medför påfallande höga kredit- kostnader för konsumenten. Skillnaden mellan det pris konsumenten får betala för en avbetalningskredit och för andra krediter kan endast till liten del förklaras under hänvisning till större kreditrisker. Förklaringen till huvuddelen av kostnadsskillnaden torde ligga i själva systemet. Avbetalningshandeln med dess sammanblandning av kredit och försälj- ning fyller inte på samma sätt som bankverksamhet kraven på rationellt skött kreditgivning. Systemet förutsätter i regel att säljaren i sin tur anlitar olika kreditgivare med åtföljande hanterings- och refinansierings- kostnader. Därtill kommer att avbetalningssäljaren många gånger förutom sin försäljningsvinst även tillgodogör sig vinst på den kredit som lämnas till konsumenterna.
Det av kommittén redovisade materialet bestyrker vidare den allmänna uppfattningen att ekonomiskt sämre ställda grupper använder sig av kreditköp i större omfattning än mera gynnade. De höga merkostnaderna vid avbetalningsköp drabbar de konsumenter som inte kommer sig för att göra anspråk på de billigare finansieringsalternativen och framför allt dem som av ekonomiska skäl är utestängda från de förmånligare krediterna. Det kan således konstateras att de minst gynnade i samhället i regel får betala det högsta priset för konsumentkrediterna. Kreditmarknaden företer i detta avseende en skillnad från flertalet andra marknader där alla konsumenter möter samma priser. Det är också de minst gynnade grupperna i samhället som i större mån än andra inskränker sina valmöjligheter genom att för framtiden binda sina knappa resurser vid ett mer eller mindre överlagt kreditköp.
De berörda negativa verkningarna av kreditköpssystemet drabbar inte bara dem som har ett särskilt utsatt läge utan även i varierande grad konsumenterna i allmänhet. Olägenheterna motiverar enligt kommitténs mening en betydande utbyggnad av den rättsliga regleringen på området. Ur samhällsekonomisk synvinkel bör en sådan ordning eftersträvas att de enskilda medborgarna kan tillgodogöra sig krediternas fördelar me:l ett minimum av risk för negativa konsekvenser.
Huvuddelen av de krediter som lämnas för enskilt bruk hänför sig primärt till andra ändamål än köp av varor. Störst betydelse bland dessa krediter har de lån som lämnas för investeringar i egna hem, bostadslägen- heter och fritidshus. Såsom framgår av kapitel 2 använder sig konsumen- terna i allt större utsträckning av lån även vid anskaffande av dyrare
varor. Lånen är i regel inte förbundna med samma olägenheter för konsumenterna som de direkta inköpskrediterna. Ramen för en blivande konsumentkreditlagstiftning bör dock i princip vara så vid att alla krediter för enskilt bruk omfattas, låt vara att regleringen huvudsakligen bör inriktas på de kreditformer där olägenheterna är störst. Det är enligt kommitténs mening främst två skäl som talar för att lagstiftningen bör ha denna bredd. För det första krävs en långtgående enhetlighet beträffande begrepp och normer för att konsumenterna skall kunna överblicka och jämföra kreditmarknadens olika alternativ. För det andra är marknaden så flexibel att en reglering inte lämpligen bör inskränkas till de typer av konsumentkredit som i lagstiftningsögonblicket är mest aktuella. Redan nu pågår såsom tidigare anmärkts en förskjutning från traditionella kreditköp mot fristående lån.
För att stärka konsumenternas ställning på kreditmarknaden i stort erfordras till en början en grundläggande förbättring av det informations- underlag som står till buds. Kommittén föreslår i den delen regler om upplysningsplikt för hela konsumentkreditfältet.
Olägenheterna vid kreditköp har enligt kommitténs mening sin grund huvudsakligen just i kombinationen kredit och köp. Kommittén anser det nödvändigt att göra en klarare åtskillnad mellan dessa båda transaktioner. Det kan starkt ifrågasättas om inte de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning bör i framtiden avskaffas och kreditgivningen istället helt överlåtas på banker eller andra kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse. De bestämmelser som kommittén för köpkrediternas del föreslår om kreditbelopp, kredittid, trepartsförhållanden och återtaganderätt avser ytterst att påverka utveck- lingen i den riktningen. Kommittén har emellertid inte ansett tiden mogen att avskaffa köpkrediterna. Dessa representerar såsom tidigare påpekats ibland den enda möjligheten att få kredit. Förslagets bestäm- melser om kreditköp är därför i övrigt huvudsakligen inriktade på att skydda konsumenterna mot alltför betungande åtaganden i samband med köp och mot alltför kännbara påföljder om de likväl råkar i svårigheter.
De från försäljning av varor fristående konsumentlånen kräver enligt kommitténs mening f. n. inte någon mera omfattande särskild reglering; Utöver upplysningsplikt för kreditgivaren föreslås skyddsregler endast såvitt avser s. k. förfalloklausuler.
Kreditgivningen till konsumenterna är enligt kommitténs mening av sådan allmän betydelse att den bör stå under samhällets tillsyn. Tillsynen föreslås i första hand avse efterlevnaden av förslagets regler. Tillsynsmyn- digheten bör i samband därmed insamla och bearbeta statistiska uppgifter på området, särskilt rörande kreditkostnaderna, samt sprida information om förhållandena på konsumentkreditmarknaden.
En närmare redogörelse för de överväganden som ligger bakom kommitténs förslag lämnas i det följande. Lagförslaget är direkt inriktat på att förbättra den enskilde medborgarens ställning på kreditmarknaden. Det bör dock framhållas att kreditgivning inte i och för sig kan lösa fördelningspolitiska problem. Man ökar således inte de sämst ställdas resurser genom att göra konsumentkrediterna lättillgängligare. Tvärtom
utgör krediten ofta en skenlösning som i det långa loppet förvärrar den redan missgynnade medborgarens situation. Kommitténs förslag syftar bl. a. till ett bättre utnyttjande av konsumenternas resurser. En avgöran- de förstärkning av de sämst ställdas resurser kan däremot inte ske inom ramen för kommitténs uppgift.
8.1.2. Lagens tillämpningsområde
En förstärkning av kredittagarens ställning på marknaden krävs främst då kreditgivaren har den starkare positionen. Så är i regel fallet när kreditgivaren är näringsidkare och krediten skall användas för privat konsumtion.
Partsrelationen näringsidkare/konsument har också varit utgångspunk- ten för den konsumentskyddslagstiftning som hitintills genomförts på 1970-talet. Sålunda är tillämpningsområdet för såväl avtalsvillkorslagen som konsumentköplagen begränsat till det nämnda partsförhållandet.
Denna begränsning av tillämpningsområdet är mycket klart målinrik— tad. Det råder heller inte något tvivel om att den genomförda lagstiftningen träffat det område där skyddsbehovet är störst. Kommit- tén, vars huvuduppgift är konsumentskyddet, anser det ur såväl pragma- tisk som systematisk synvinkel lämpligt att fortsätta på den inslagna vägen.
Kommittén föreslår därför att lagstiftningen skall gälla kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk under förutsättning att kreditgiva- ren är näringsidkare. Utanför tillämpningsområdet faller således län eller andra krediter där båda parterna uppträder i egenskap av näringsidkare eller där båda parterna uppträder som privatpersoner. Utanför faller också krediter som lämnas av privatperson till näringsidkare.
Kravet att kreditgivaren skall vara näringsidkare bör inte vara undantagslöst. Kommittén tänker på den situation då kreditgivaren visserligen är privatperson men då krediten lämnas genom förmedling av. näringsidkare. I ett sådant fall befinner sig kredittagaren i regel isamma underläge som när han såsom motpart har en yrkesmässig kreditgivare. Kommittén föreslår därför att lagen blir tillämplig på krediter som förmedlas av näringsidkare oavsett huruvida kreditgivaren är näringsidka- re eller ej.
Med näringsidkare bör liksom i övrig konsumentskyddslagstiftning förstås varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur. Avsikten är dock inte att varje kredit som lämnas av näringsidkare för privat konsumtion skall omfattas av lagen. Om en näringsidkare lämnar kredit utanför sin yrkesmässiga verksamhet bör transaktionen bedömas på samma sätt som om han varit privatperson. Kommittén föreslår därför såsom ytterligare förutsättning för lagens tillämpning att krediten lämnas i näringsidkarens yrkesmässiga verksam- het.
lnledningsvis har framhållits att lagens tillämpningsområde inte bör begränsas till vissa former av kredit. Kommittén anser att lagen i princip bör omfatta varje kredit som huvudsakligen syftar till privat konsumtion
(konsumentkredit). Lagen bör således vara tillämplig vare sig detta syfte skall uppnås genom köp av varor, tjänster eller på annat sätt med användande av kredit. Med kredit avser kommittén såväl betalningsan- stånd i samband med köp som lån av olika slag.
Kommittén föreslår alltså att lagen skall gälla kredit som lämnas till konsument och är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, under förutsätt- ning att kreditgivaren är näringsidkare som lämnar krediten i sin yrkes- mässiga verksamhet eller att krediten förmedlas av sådan näringsidkare såsom ombud för kreditgivaren (1 % första och andra styckena).
Denna bestämning av tillämpningsområdet anknyter således till vad som f. n. gäller på konsumentskyddsområdet. Det är emellertid uppen- bart att en så schablonartad avgränsning lämnar åtskilliga situationer där en part har en underlägsen ställning utanför skyddslagstiftningen. Påtaglig obalans kan sålunda råda även när båda parterna uppträder i egenskap av näringsidkare eller när båda uppträder som privatpersoner. Situationer är också väl tänkbara där en privatperson har en betydligt starkare ställning än en näringsidkare.
Kommittén är inställd på att under sitt fortsatta arbete närmare överväga i vad mån vissa av de regler som i detta betänkande föreslås beträffande kredit från näringsidkare till konsument bör göras tillämpliga även på andra kreditförhållanden. Behovet av en sådan utvidgning sammanhänger i viss män med annat lagstiftningsarbete. Kommittén tänker på generalklausulutredningens förslag att särskild hänsyn vid prövningen av avtalsvillkors skälighet skall tas inte endast till om part är konsument utan även till om part intar annan liknande ställning i ett avtalsförhållande. Ett genomförande av det förslaget skulle i viss mån kompensera konsumentbegreppets otillräcklighet som rättspolitisk be— stämning.
8.1.3. Lags ttftningstekniken
Kommittén har prövat olika lagtekniska lösningar för en utbyggnad av den rättsliga regleringen på konsumentkreditområdet.
Flera av de frågor som behandlas i betänkandet skulle i viss mån kunna lösas genom tillägg till eller ändringar i gällande lagar.
Sålunda skulle marknadsföringslagen kunna utbyggas med särskilda regler om upplysningsplikt vid erbjudande av konsumentkrediter. Vidare skulle avtalsvillkorslagen kunna kompletteras med direkt angivna förbud mot vissa typer av kreditvillkor. Kommittén anser emellertid sådana lösningar mindre lämpliga. Vad gäller upplysningsplikten krävs en så specialinriktad begreppsbildning att reglerna därom inte bör tynga den allmänt inriktade marknadsföringslagen. Därtill kommer att prövningen enligt den lagen syftar till att på ett öppet fält avgöra vad som är förenligt med god marknadsmoral medan de regler som kommittén funnit erforderliga ger direkt anvisning om hur den som erbjuder kredit skall bete sig. Motsvarande synpunkter kan anläggas på en utbyggnad av avtalsvillkorslagen. Beträffande den lagen bör särskilt framhållas att den inte är inriktad på att lösa uppkomna tvister mellan avtalsparterna. En
reglering av kreditvillkoren bör enligt kommittén ha en sådan inriktning.
Kommittén vill således inte förorda en lagteknisk lösning inom ramen för den nuvarande marknadsrättsliga lagstiftningen. Kommittén vill emellertid framhålla att innehållet i de regler som föreslås år ägnat att i vissa sammanhang ge ökat underlag för ingripande enligt såväl marknads- föringslagen som avtalsvillkorslagen. Sålunda bör reglerna om upplys- ningsplikt kunna vara till ledning vid bedömningen av vad som är otillbörlig marknadsföring näringsidkare emellan. Vidare bör en närings- idkare som i avtalsformulär använder sig av villkor, som enligt de regler vilka kommittén föreslår inte får åberopas i förhållandet mellan parterna, kunna förbjudas att fortsätta därmed enligt avtalsvillkorslagen.
Det skulle kunna anses ligga nära till hands att vid en utbyggnad av konsumentskyddet begagna avbetalningsköplagen såsom instrument för reformsträvandena. Genom ändringar i och tillägg till den lagen skulle en viss förstärkning av konsumenternas ställning kunna uppnås. Kommittén vill emellertid inte rekommendera en sådan lösning. För det första är den lagen specialkonstruerad för just avbetalningsköpet. Den är med andra ord uteslutande inriktad på en speciell form av kredit, dvs. på sådana delbetalningsköp där säljaren har återtaganderätt. Dessutom hänför sig det huvudsakliga syftet med lagen till en viss situation, nämligen den att säljaren vid dröjsmål med betalningen vill ta tillbaka det sålda. Lagen tillhandahåller följaktligen inte någon lämplig bas för det mera vittsyftan- de regelsystem som kommittén föreslår. För det andra är avbetalnings- köplagen tillämplig på köp i allmänhet. Den gäller således även t. ex. när företagare använder sig av avbetalningsköp för att finansiera investeringar i maskiner och andra produktionsmedel. De regler som kommittén föreslår tar sikte på förhållandet mellan konsumenter och näringsidkare och är inte utformade under hänsynstagande till behovet av ändamålsen— liga kreditformer näringsidkare emellan.
Konsumentköplagen tar i princip sikte på samma partsrelation som kommitténs förslag. Dessutom innehåller den lagen vissa, låt vara provisoriska, bestämmelser om kreditköp. Kommittén har, såvitt avser i vart fall köpkrediterna, övervägt en utbyggnad inom konsumentköpla- gens ram. Emellertid ligger den lagens tyngdpunkt på förhållandet mellan köpare och säljare. Förutsättningen för lagens tillämpning är att ett köp ägt rum och bestämmelserna är huvudsakligen inriktade på köparens rättigheter vid fel i varan och dröjsmål med leveransen. Kommitténs förslag däremot är inriktat på förhållandet mellan kredittagare och kreditgivare. En utbyggnad av konsumentköplagen med kreditköpsregler skulle helt förskjuta tyngdpunkten från köprättsliga regler till bestäm- melser om kreditgivning. Konsumentkrediter som inte har direkt anknyt- ning till köp av vara skulle ändå få lämnas utanför lagen. Annan plats fick också sökas för de marknadsrättsliga regler och de övriga regler av offentligrättslig karaktär som finns med i kommitténs förslag.
Mot denna bakgrund föreslår kommittén att konsumentkrediterna regleras i en särskild lag, konsumentkreditlagen. Därigenom blzr de bestämmelser som tar direkt sikte på kreditgivning åt konsumenter samlade på ett ställe. Genom denna teknik markeras att lagen tur en
betydligt bredare syftning än gällande kreditköpsregler. Lagens vida ram förenklar den framtida ytterligare utbyggnad av konsumentskyddet som kan visa sig nödvändig på en flexibel kreditmarknad.
Den lagstiftningsteknik som kommittén sålunda förordar får vissa konsekvenser för avbetalningsköplagen och konsumentköplagen.
Beträffande avbetalningsköplagen föreslår kommittén att denna t.v. får stå kvar i oförändrat skick för att gälla vid transaktioner som inte faller under konsumentkreditlagen, dvs. när både köparen och säljaren uppträder som näringsidkare, när båda parterna är privatpersoner eller då näringsidkare köper av privatperson.
De sammanhang som avses i konsumentköplagens särskilda bestämmel- ser om kreditköp (15—17 55) täcks av regler i konsumentkreditlagen. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna upphävs.
I förordningen (19592575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar (se 3.5) finns f. n. särskilda regler om kreditbelopp (kontantinsats) och kredittid samt om tillsyn och påföljder. Såsom framgår av ett följande avsnitt (8.1.6) anser kommittén att dessa regler t.v. bör gälla vid sidan av konsumentkreditlagens motsvarande regler. Kommittén föreslår därför, såvitt avser konsumentkreditlagens ikraftträdande, en bestämmelse som innebär att lagens regler om kreditbelopp och kredittid inte skall gälla vid kreditköp som omfattas av förordningen.
Det bör i detta sammanhang framhållas att konsumentkreditlagens ikraftträdande förutsätter att vissa bestämmelser meddelas av regeringen. Av skäl som framgår av det följande föreslår nämligen kommittén att regeringen skall bestämma dels ett gränsvärde (6 &) som blir avgörande bl. a. för bestämmelserna om kreditbelopp, dels vilka varor som får göras till föremål för återtaganderätt (16 å) och dels vilken myndighet som skall utöva tillsynen över lagens efterlevnad (28 å). Kommittén föreslår därjämte att regeringen, när särskilda skäl föreligger, beträffande kredit- köp av viss vara skall kunna meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid som avviker från bestämmelserna i lagen (8 5). Regeringens fullmakt i sistnämnda avseende förutsätts få särskild betydelse i ett övergångsskede. Lagens ikraftträdande förutsätter vidare att tillsynsmyn- digheten meddelat närmare föreskrifter om hur kreditgivarens uppgifts- skyldighet skall fullgöras (28 å).
En skyddslagstiftning av konsumentkreditlagens natur bör vara tvingande i den meningen att de rättigheter eller förmåner som lagen tillerkänner konsumenten i dennes förhållande till kreditgivaren inte kan göras verkningslösa genom förbehåll i avtal. Kommittén föreslår därför att avtalsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter eller förmå- ner enligt lagen skall vara ogiltiga (1 % tredje stycket).
8.1.4. Begreppet kreditköp. Parterna
Såsom tidigare framhållits är behovet av skyddsregler störst isamband med krediter som lämnas för inköp av varor. Förslagets tyndpunkt ligger därför på särskilda bestämmelser om kreditköp.
1 Se Almén a. a. s. 405 f (& 28 vid not. 119) och 877 f(å 70).
Enligt kommitténs mening bör till kreditköp hänföras för det första varje transaktion som innebär att säljaren utger varan till köparen utan att ha erhållit full betalning. Hit hör självklart de fall då säljaren uttryckligen beviljat köparen anstånd med betalningen och de fall då säljarens beteende i övrigt ger vid handen att ett avtal om anstånd för längre eller kortare tid föreligger. Hit bör också hänföras de fall vid vilka man inte kan konstatera en uttrycklig eller stillatigande överenskommelse om kredit men vid vilka säljaren i verkligheten släpper varan ifrån sig innan betalningen blivit erlagd. Denna bestämning av begreppet kredit- köp grundar sig således på faktiska, lätt konstaterbara förhållanden. Bestämningen torde överensstämma väl inte bara med allmänt språkbruk utan även med den i vårt land rådande rättsuppfattningen på köprättens område.l Till den typ av kreditköp som nu berörts hör således det traditionella avbetalningsköpet och andra delbetalningsköp men också de fall där hela betalningen erläggs på en gång vid någon tidpunkt efter det att varan kommit i köparens besittning.
Vidare bör enligt kommitténs mening till kreditköp hänföras vissa transaktioner som visserligen innebär att säljaren gör en kontantaffär men som för köparens del betyder att han sätter sig i skuld. Kommittén tänker här på låneköp och vissa kontoköp, dvs. på sådana transaktioner där betalningen helt eller delvis erläggs med belopp som köparen lånar i bank eller av annan kreditgivare. Utmärkande för transaktioner av det här slaget är att det finns en överenskommelse mellan säljaren och kreditgiva- ren som går ut på att den senare skall lämna kredit för inköp hos säljaren.
Att låta låneköp och samtliga kontoköp omfattas av begreppet kreditköp torde strida mot den traditionella uppfattningen på köprättens område men överensstämmer väl med de delreformer rörande konsumen- ternas köp på kredit som har genomförts under senare år. Sålunda gäller ångerrätt enligt hemförsäljningslagen (] & tredje stycket) om köparen betalar med användande av kontokort (”kreditbevis”) eller med belopp som han erhåller såsom lån av säljaren eller genom dennes förmedling. Vidare gäller enligt konsumentköplagen (16 &) att köparen vid vissa låneköp kan göra invändningar, som hänför sig till köpet, mot långivarens krav på betalning. Till stöd för ett vidgat kreditköpsbegrepp kan anföras följande. Med utgångspunkt i ekonomiska realiteter är det ur konsumen- tens synvinkel inte någon skillnad mellan vanliga betalningsanstånd och de krediter som lämnas vid låneköp och liknande. Konsumentens situation är i princip densamma antingen han såsom vid betalningsan- stånd skall betala till säljaren eller till den som efter köpet övertagit säljarens fordran eller såsom vid låneköp redan från början till en särskild kreditgivare. I vilket fall som helst har konsumenten att, i regel med delposter, betala den skuld han ådragit sig i samband med köpet. Den formella skillnaden mellan traditionella betalningsanstånd och låneköp torde sällan uppmärksammas av genomsnittskonsumenten. Även ur säljarens synvinkel är det stora likheter mellan de formellt olika finansieringsformerna. Vid t. ex. avbetalningsköp överlåter säljaren ofta sin fordran till en särskild finansiär efter köpet. Vare sig säljaren i efterhand överlåter sin fordran eller, såsom vid låneköp, i samband med
köpet förmedlar ett lån åt köparen, måste säljaren i regel ha en på förhand etablerad förbindelse med den som finansierar krediten. Ett syfte med denna förbindelse är att öka säljarens omsättning, ett annat att främja finansiärens verksamhet. Både säljaren och finansiären drar således fördel av samarbetet. Ur främst finansiärens synvinkel kan det föreligga en skillnad mellan t. ex. avbetalningsköp och låneköp. Vid låneköp förlitar sig finansiären i allmänhet på att konsumenten betalar medan han vid avbetalningsköp i regel förbehåller sig att låta fordringen återgå till säljaren om dröjsmål med betalningen uppstår. Denne får då själv söka få betalt från konsumenten. Kreditrisken ligger således i det ena fallet hos finansiären och i det andra hos säljaren. Denna risk kan emellertid fördelas på olika sätt genom tillskapande av garantibolag som i viss mån går i borgen för köparens skuld. Så har skett beträffande KF:s låneköp genom bildandet av Föreningen Garanti.
Låneköpet och kontoköpet är f. n. inte förbundna med mera påtagliga olägenheter för konsumenterna. Dessa finansieringsformer representerari dagens läge relativt fördelaktiga alternativ till avbetalningsköp. Kostna— derna är i allmänhet lägre. Genom införandet av låneköpet har KF tagit initiativ till en utveckling som leder bort från sådana kreditköp där säljaren såsom vid avbetalningsköp kan ta tillbaka varan. Denna utveck- ling, som fullföljs inom andra låneköpssystem och av kontokortföreta- gen, anser kommittén vara till fördel för konsumenterna. Även för kreditgivaren torde större trygghet uppnås om krediten såsom vid de modernare formerna beviljas på grundval av en bedömning av konsumen- tens förmåga att fullfölja sina åtaganden än om kreditgivaren såsom vid avbetalningsköp förlitar sig på säkerheten i varor som ofta är underkasta- de snabb värdeminskning. Ehuru kommittén således ser med betydligt blidare ögon på låneköp och kontoköp än på det traditionella avbetal- ningsköpet står det klart att även låneköpet och kontoköpet bör omfattas av de särskilda bestämmelser om kreditköp som föreslås. Ett uteslutande av någon kreditköpsform skulle med stor sannolikhet leda till en överströmning mot det oreglerade området varigenom skyddsreglernas syfte kunde förfelas.
Det har på sina håll invänts att kontoköpet, framför allt användandet av s. k. externa kreditkort, inte bör omfattas av kreditköpsreglerna av det skälet att krediten inte beviljas i samband med köpet utan vid en tidigare tidpunkt efter bankmässig prövning. Man har därvid gjort gällande att köp med kreditkort bör jämställas med inköp vid vilka köparen utnyttjar en checkräkningskredit. Kommittén håller med om att det marknadsfö- ringsmässiga sambandet mellan kredit och inköp inte är lika starkt vid kontoköp som vid t. ex. avbetalningsköp eller låneköp där kreditmöjlig- heten ofta används som ett argument vid försäljning av en viss vara. I ett större kreditkortssystem utsätts konsumenten f. n. mera sällan för bearbetning av det slaget utan kan bibehålla en större självständighet vid valet mellan olika produkter. I ett sådant system har argumentationen i regel en annan mera allmänt försäljningsfrämjande inriktning av den innebörden att konsumenten bör kunna göra inköp även om han för tillfället saknar kontanta medel. Enligt kommitténs mening utgör de nu
berörda olikheterna inte tillräckligt skäl för att undanta kontoköp från regleringen. Kommittén vill framhålla att konsumentens skuld till kreditgivaren såväl vid kontoköp som vid andra kreditköp uppstår i direkt samband med ett visst inköp. Vad gäller användandet av kreditkort och checkar föreligger enligt kommitténs mening den väsentliga olikheten att användandet av kreditkort bygger på en överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren som går ut på att den senare lämnar kredit vid inköp i säljarens butik medan utnyttjandet av en checkkredit inte alls bygger på motsvarande förutsättning utan på tanken att checken skall vara ett allmänt accepterat betalningsmedel. Den checkräkningskredit som konsumenten kan få på t. ex. banklönekonto saknar varje spår av inriktning på köp eller annat utan lämnar ett fullständigt fritt val åt räkningsinnehavaren. Kommittén vill i detta sammanhang slutligen understryka att kontoköpet mäste inordnas i den utbyggda kreditköps- lagstiftningen om man inte vill uppmuntra just denna kreditform på t. ex. låneköpets bekostnad. Kommittén har för sin del inte funnit anledning att särskilt gynna kontoköpet.
Kommittén anser alltså att begreppet kreditköp bör omfatta även transaktioner där krediten lämnas av annan kreditgivare än säljaren i den mån krediten lämnas efter avtal mellan säljaren och kreditgivaren. Däremot bör enligt kommitténs mening till kreditköp inte hänföras vanliga lån som konsumenten på eget initiativ ordnar i bank eller hos annan långivare även om det lånade beloppet skulle användas för inköp av varor. I dessa fall föreligger inte ett klart samband mellan konsumen- tens skuldsättning och köpet eller något avtal mellan långivaren och säljaren. Vid tidpunkten för låneskuldens uppkomst har konsumenten fortfarande kvar sin valfrihet. Han kan i princip välja var, när och hur han vill förbruka lånet. Ett från försäljningsintressen fristående banklån representerar f. n. praktiskt taget alltid ett billigare alternativ för konsumenten än kreditköp. En överströmning från kreditköp till sådana lån tjänar enligt kommitténs mening konsumenternas intressen.
Sammanfattningsvis föreslår kommittén att med kreditköp skall avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren (se 2 €).
Denna bestämning av kreditköpsbegreppet, som är grundläggande för kommitténs förslag, syftar till att bereda konsumenten ett tillfredsställan— de skydd även i förhållande till andra kreditgivare än säljaren Var och en som i ett kreditköpsförhållande framstår som konsumentens motpart bör omfattas av lagstiftningen. Hit hör naturligtvis säljaren såväl när han lämnar anstånd med betalningen som när han lämnar köparen ett lån att betala köpet med. Hit hör också krcditgivarna vid låneköp och kontoköp. Dessa senare kreditgivares situation skiljer sig i princip knappast från den situation som den finansiär befinner sig i, vilken efter själva köpet övertar säljarens eller annan primär kreditgivares fordran på konsumenten. Eftersom konsumenten i fortsättningen har att betala till den som övertagit den ursprungliga fordran bör enligt kommitténs mening även
den finansiären betraktas som part i det fortlöpande kreditköpsförhållan- det. Kommittén föreslår därför att med kreditgivare skall avses den som lämnar krediten eller övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran (se 2 ©). Den särskilt i förhållande till avbetalningsköplagen utvidgade kretsen av de parter som berörs av skyddsreglerna får betydelse bl. a. när det är fel på den sålda varan och då konsumenten kommer i dröjsmål med betalningen.
8.1.5. Upplysningsplikt för kreditgivaren
Det är av grundläggande betydelse för konsumentskyddet att den enskilde medborgaren får sådan information om innebörden av alternati- va kreditköpsformer att han antingen väljer den form som med hänsyn till kreditkostnaden eller andra omständigheter framstår som den bästa eller helt avstår från kreditköp. Informationen bör utformas så, att konsumenten lätt kan göra en jämförelse mellan olika erbjudanden om kreditköp, och den bör ge underlag för en bedömning hur det skulle ställa sig att som alternativ till kreditköp ta ett vanligt lån i bank eller hos annan kreditgivare. En efter dessa riktlinjer utformad information torde skapa förutsättningar för ett väl avvägt beslut i det enskilda fallet. Den främjar också konkurrensen mellan olika kreditformer och kreditgivare samt påverkar därigenom på ett för konsumenterna gynnsamt sätt kreditkostnaderna och kreditvillkoren i övrigt.
Vid avbetalningsköp finns f. n. en viss upplysningsplikt för säljaren. Enligt 10 & avbetalningsköplagen gäller nämligen såsom förutsättning för återtagande av avbetalningsgods genom handräckning att det föreligger en av köparen undertecknad handling som upptar varans kontantpris samt vad köparen har att erlägga och när de särskilda beloppen förfaller till betalning. Uppgiften om kontantpriset har enligt lagens förarbeten bl. a. till syfte att för köparen klargöra hur mycket han måste betala för att erhålla kredit. Bestämmelserna i 10% är emellertid i verkligheten av begränsat värde då det gäller upplysning om kreditkostnaden. För det första krävs inte för giltigheten av ett avbetalningsköp som sådant att någon viss avtalsform använts; avtalet kan följaktligen ha muntlig form. Uppgifterna enligt 10% är således, även om de i regel förekommeri avbetalningskontrakt, inte obligatoriska annat än isamband med hand- räckning. För det andra kan uppgifterna inte på ett enkelt sätt läggas till grund för en jämförelse mellan priserna på olika kreditalternativ. Det är visserligen enkelt att räkna fram skillnaden mellan avbetalningspris och kontantpris. Resultatet ger emellertid inte alltid uttryck för den verkliga kreditkostnaden i kronor. Detta beror på att såväl avbetalningspriset som kontantpriset vart för sig kan bestämmas på olika sätt. Enligt l & tredje stycket avbetalningsköplagen avses med avbetalningspriset sammanlagda beloppet av de poster som köparen har att erlägga enligt avtalet. Med post avses dock inte sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall utge särskilt. Detta innebär att säljaren kan avgöra om kreditkostnaden skall inräknas i avbetalningspriset eller om den helt eller delvis skall tas ut i form av ränta på oguldna poster. Väljs den senare
2 Se SOU l966:42 s. 75 ff,175 ff, 187f0ch 196.
varianten erhåller köparen inte någon tydlig uppgift om kreditkostnaden även om han i och för sig kan räkna fram skillnaden i kronor mellan avbetalnings- och kontantpris.Vad gäller kontantpriset anges detta ofta av säljaren på sådant sätt att kreditkostnaden förefaller lägre än vad den i verkligheten är. Det är sålunda vanligt att säljaren i realiteten lämnar rabatter på det uppgivna kontantpriset, särskilt åt dem som betalar kontant. För kreditköparen kan en utebliven rabatt sägas utgöra en del av kreditkostnaden. För det tredje ger inte ens en korrekt i kronor angiven kreditkostnad tillräckligt tydlig vägledning då den enskilde konsumenten skall göra en jämförelse mellan priserna på olika krediter. Antag att avbetalningspriset på en vara är 1 000 kr och kontantpriset 900 kr samt att betalningen skall erläggas månadsvis i tolv poster under ett år. För de allra flesta förefaller nog kreditkostnaden 100 kr uttryckt som en årlig ränta vara 10 %, vilket i och för sig är riktigt om man räknar räntan på det ursprungliga kreditbeloppet (s. k. rak ränta). Beräknar man emellertid räntan med hänsyn till att kreditbeloppet i verkligheten minskar i takt med avbetalningarna blir den årliga räntan ca 20 % (5. k. fallande ränta).2 Förklaringen härtill är helt enkelt att säljarens fordran genomsnittligt sett endast motsvarar halva kreditbeloppet. Den ”verkliga” räntan kan alltså sägas vara dubbelt så hög som den skenbara.
Att det i praktiken finns ett klart behov av jämförbara upplysningar om kreditkostnaderna vid olika alternativ framgår redan därav att avbetalningsköpet, som fortfarande är den helt dominerande formen av kreditköp, ställer sig avsevärt dyrare för konsumenten än andra krediter. Att avbetalningsköpet likväl håller sin ställning kan inte förklaras enbart med att avbetalningsköpet är lättillgängligare för köparen än andra kreditformer. Enligt kommitténs mening måste också svårigheten att bilda sig en uppfattning om den verkliga kostnaden vid avbetalningsköp spela en betydande roll.
Kommittén anser att kreditgivaren bör åläggas att lämna korrekta och med andra alternativ jämförbara upplysningar om kreditkostnaden och faktorer som påverkar kostnadens storlek. För att konsumenterna skall kunna överblicka och jämföra kreditmarknadens olika alternativ bör upplysningsplikten omfatta inte bara kreditgivare vid avbetalningsköp och andra kreditköp utan alla näringsidkare som lämnar kredit för enskilt bruk. Upplysningsplikt bör föreligga såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där krediterbjudande förekommer som vid de tillfällen då parterna träffar avtal om kredit.
Med kreditkostnad bör enligt kommitténs mening förstås allt vad konsumenten har att erlägga med anledning av krediten, dvs. summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader. För att en jämförelse mellan olika kreditalternativ skall kunna göras bör kreditkostnaden anges såsom en årlig fallande ränta. Som benämning för konsumentens verkliga kreditkostnad uttryckt som ränta har kommittén valt uttrycket effektiv ränta som användes redan av konsumtionskreditutredningen (SOU 1966:42, jfr 2.3.1). 1 kommitténs förslag har begreppen kreditkostnad och effektiv ränta getts nu angiven innebörd (se 2 5).
Vad först beträffar annonsering, skyltning och liknande marknadsfö-
ring, där kredit erbjuds, föreslår kommittén alltså att uppgift skall lämnas om den effektiva räntan för den kredit som avses med erbjudandet (3 & första stycket). Bestämmelsen riktar sig bl. a. mot förledande erbjudan- den av typen ”TV endast 90 kronor i månaden” och innebär att krediterbjudanden mäste konkretiseras.
På marknaden förekommer erbjudanden som innebär att konsumenten får disponera ett visst kreditutrymme. Så är fallet vid erbjudande av kredit för kontoköp, checkräkningskredit och andra fortlöpande kredi- ter. I regel lämnas det åt konsumenten att närmare bestämma på vilket sätt han vill utnyttja kreditmöjligheten. I sådana fall går det iallmänhet inte att på förhand mera bestämt ange den effektiva räntans storlek. Kommittén föreslår därför beträffande dessa krediterbjudanden att uppgiften om effektiva räntan skall utformas så, att därav framgår räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet (3å andra stycket).
Vid annonsering och liknande rörande krediterbjudanden som avser kredit för visst köp föreslår kommittén att, förutom effektiva räntan, varans kontantpris skall anges (3 & tredje stycket). Det är främst två skäl som motiverar detta. För det första är varans pris en faktor av sådan betydelse för konsumentens val av vara att den inte bör få skymmas av krediterbjudandet. För det andra är kontantpriset, såsom närmare skall beröras nedan, den reella utgångspunkten för beräkningen av kreditkost- naden vid krediter som lämnas i samband med köp.
En informationsplikt av detta slag måste antas ge ett betydande skydd mot oskäligt höga kreditkostnader. Dels får konsumenten begripliga uppgifter att ta ställning till. Dels kommer kreditgivarna bl. a. av konkurrensmässiga skäl att dra sig för att i framtiden erbjuda påfallande dyra krediter. Enligt kommitténs mening bör emellertid såsom tidigare anmärkts skyddet fullständigas med uppgiftsplikt även vid de tillfällen då kreditköp och andra kreditavtal ingås. Upplysningsplikten kommer här att avse villkoren i det enskilda avtalet.
Vid krediter som lämnas i samband med köp, framför allt vid avbetalningsköp, är den ränta som konsumenten skall ha att betala på kreditbeloppet ofta svår för att inte säga omöjlig att uppfatta för konsumenten vid avtalstillfället. Detta beror främst på att transaktioner— na kredit och köp A såsom förut har betonats — sammanflätas i ett för den enskilde konsumenten svårtydbart mönster. Enligt kommitténs mening måste begreppen redas ut på sådant sätt att de olika kreditköps- faktorerna tydligt framträder. Att utrymmet för dimbildning kring den verkliga kreditkostnaden begränsas till ett minimum är av självklart intresse inte bara för konsumenterna utan även för de kreditgivare som strävar efter att lämna begripliga uppgifter. Under intryck av de diskussioner som förts inom kommittén har på senare tid inom näringslivet efter överläggningar med konsumentombudsmannen utarbe- tats ett standardkontrakt för avbetalningsköp, K 74. Kontraktet ger klart uttryck för en strävan mot bättre information.
Kommittén föreslår att vissa faktorer anges och definieras i lagen (se 2 5). Intresset av en allmängiltig begreppsbildning på området överväger
enligt kommitténs mening de olägenheter som kan vara förbundna med att belasta lagtexten med definitioner. Av de angivna begreppen är en del uteslutande inriktade på krediter i samband med köp medan andra syftar även på övriga konsumentkrediter.
När det gäller krediter som lämnas i samband med köp är kontantpri- set den faktor som utgör grunden för beräkning av kreditkostnaden. Såsom tidigare sagts bör med kreditkostnad förstås allt som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten eller med andra ord allt vad han erlägger utöver varans kontantpris. Beräknas kreditkostnaden med utgångspunkt i ett pris som är högre än det pris till vilket varan brukar säljas mot kontant betalning kommer alltså kreditkostnaden att framstå som lägre än vad den i verkligheten är. Att högre priser tas ut vid kreditförsäljning än vid försäljning mot kontant betalning är långt ifrån ovanligt. I regel sker denna prisdiskriminering på det sättet att kontant- köparen erhåller rabatt på det pris som satts på varan medan k'editköpa- ren erhåller ingen eller lägre rabatt. Flera SPK-undersökninga har visat att skillnaden i rabatt ofta svarar för en mycket stor del av merkostnaden vid kreditköp (se kapitel 2, t. ex. diagram 2.3). Rabattsystemet förekom- mer i regel inte i större varuhus men är väl utbrett inom detafjhandeln i övrigt. Systemet har även bortsett från kreditköpsaspekten vssa avigsi- dor. Det fordras t. ex. en del påstridighet för att över huvui taget få rabatt. Många medborgare, inte sällan de sämst ställda i samhälet, saknar vilja eller förmåga att pruta på priset. De får därför betala etthögre pris än de mera försigkomna. Kontantpriset har sådan betydelse för konsu- mentens kreditkostnad att det bör omfattas av uppgiftsplikten men med kontantpris bör — för att den verkliga kreditkostnaden sl-all kunna beräknas — förstås det pris till vilket säljaren skulle ha varit viläg att sälja varan mot kontant betalning. Kan säljarens pris vid kontant försäljning av någon anledning inte fastställas, t. ex. därför att han inte sålt varan kontant, bör såsom kontantpris anses varans gängse marknadsp'is.
Kreditbeloppet är en annan viktig faktor i sammanhanget eftersom det är på det beloppet som den effektiva räntan, alltså dei relativa kreditkostnaden, beräknas. Vid ett vanligt lån bör med kreditbelopp naturligtvis förstås det lånade beloppet. Vid krediter i sambanc med köp kan det ofta vara svårt för den enskilde konsumenten att avgöra vilket belopp han faktiskt lånar. Kreditbeloppet förväxlas vid betalnirgsanstånd ofta med den totala skuld som konsumenten försätter sig i genom kredittransaktionen. Detta skuldbelopp inkluderar i regel även kredit- tillägg och liknande och blir därigenom större än det egentliga kreditbe- loppet. För att undvika missförstånd av detta slag, vilket lätt leder till en felbedömning av den relativa kreditkostnaden, bör enligt kommitténs mening begreppet kreditbelopp vid betalningsanstånd definieras som den del av kontantpriset med vilken konsumenten fått anstånd. Kreditbelop- pet blir då kontantpriset minskat med den kontantinsats som lonsumen— ten erlägger vid köpet. Kommittén anser att kreditbeloppet är av så grundläggande betydelse för beräkningen av den effektiva 'äntan att kreditbeloppet bör omfattas av upplysningsplikten.
Härutöver bör — förutom naturligtvis kreditkostnaden i k'onor och
effektiva räntan — upplysningsplikten omfatta kontantinsats, kredit- köpspris, kredittid och skuldbelopp samt betalningsplan. Begreppet kontantinsats bör enligt kommitténs mening definieras som skillnaden mellan kontantpris och kreditbelopp. Med kreditköpspris bör avses summan av kontantpris och kreditkostnad, dvs totalpriset vid kreditköp. Beteckningen skuldbelopp bör däremot avse summan av kreditbelopp och kreditkostnad, dvs. vad konsumenten har kvar att betala. Kredittiden är en av de faktorer som har betydelse för beräkningen av den effektiva räntan. Med kredittid bör avses den tidrymd inom vilken skuldbeloppet skall betalas. Tiden bör anges i månader och för enkelhets skull räknas från utgången av den månad då kreditbeloppet tas i anspråk. I regel skall skuldbeloppet betalas i delposter under den löpande kredittiden. Konsu— menten bör få tydliga uppgifter om de tidpunkter då delbetalningar skall göras.
Uppgiftsskyldigheten bör naturligtvis fullgöras innan kreditavtalet blir bindande för konsumenten. Det är ju först sedan uppgifterna lämnats som konsumenten har möjlighet att överblicka avtalets innebörd. Det bör enligt kommitténs mening krävas att uppgifterna lämnas skriftligen. Härigenom undviks missförstånd om avtalets innebörd och skapas de grundläggande förutsättningarna för tillsynen över lagens efterlevnad. Upplysningsplikten torde i regel komma att fullgöras genom att uppgifterna tas in i det kontrakt som upprättas mellan parterna. I den mån skriftligt avtal inte upprättas måste en särskild handling med uppgift om kreditköpsfaktorerna överlämnas till konsumenten.
I flertalet fall där kredit lämnas i samband med köp är det säljaren som är kreditgivare. Vid låneköp lämnas emellertid krediten av en särskild kreditgivare. Upplysningsplikten är främst inriktad på att belysa kredit- villkoren. Ansvaret för att uppgifterna lämnas bör därför ligga hos kreditgivaren. Vid låneköp kan det ligga nära till hands att uppgifterna lämnas av säljaren. Ett sådant förfarande bör enligt kommitténs mening kunna godtas om säljaren uppträder som ombud för kreditgivaren.
Det kan inte komma i fråga att föreskriva en upplysningsplikt av den nu beskrivna omfattningen vid alla slag av krediter i samband med köp. I många fall lämnas formlösa krediter för kortare tid. Detta sker i allmänhet av praktiska skäl utan avsikt att tillgodose ett egentligt kreditbehov. Dessa krediter är inte förbundna med några kostnader för konsumenten. Upplysningsplikten fyller i sådana sammanhang inte något behov. Enligt kommitténs mening bör upplysningsskyldigheten inte omfatta krediter vid vilka överenskommits om en kredittid på en månad eller kortare tid Undantag från upplysningsskyldigheten bör också göras då fråga är om mindre inköp. Enligt kommitténs mening bör kravet på upplysning inte upprätthållas annat än om varans kontantpris överstiger ett visst värde, gränsvärdet (se 6 %$). Gränsvärdet och bestämmandet därav berörs närmare i avsnittet Kreditbelopp och kredittid (8.1.6).
Mot denna bakgrund föreslår kommittén, beträffande krediter som lämnas i samband med köp, att kreditgivaren eller säljaren, såsom ombud för denne, innan köpet sluts i förekommande fall skall lämna skriftlig uppgift om kontantpriset, kreditbeloppet, kontantinsatsen, kreditkostna-
den, kreditköpspriset, effektiva räntan, kredittiden och skuldbeloppet samt om de tidpunkter då delbetalningar skall göras på skuldbeloppet. Som förutsättning för att upplysningsplikten skall gälla föreslås dels att parterna överenskommit om längre kredittid än en månad eller lämnat kredittiden obestämd och dels att kontantpriset överstiger det av regeringen bestämda gränsvärdet (9 & första stycket).
Upplysningsplikt skulle således inte föreligga om parterna avtalat om en kredittid som inte är längre än en månad. Genom att till en början endast medge en kortare kredittid som efter hand förlängdes skulle kreditgivaren trots att den faktiska kredittiden blev längre än en månad kunna slippa ifrån att lämna uppgifterna. För att undvika att upplys- ningskravet på detta sätt kringgås föreslår kommittén att upplysnings- skyldighet skall föreligga vid förlängning av kredittiden (9ä andra stycket).
Vad som nu föreslagits gäller krediter som lämnas i samband med köp. Vid kontoköp (se 2 %) har konsumenten redan vid ett tidigare tillfälle erhållit den kreditmöjlighet som utnyttjas vid köpet. Upplysningsplikten bör alltså här inriktas inte på inköpstillfället utan på det tillfälle då kreditöverenskommelsen träffas. Vid detta tillfälle bör krävas att kreditgivaren lämnar uppgift om den relativa kreditkostnaden. Kommit- tén föreslår alltså beträffande överenskommelser som berättigar till kontoköp att kreditgivaren skall lämna skriftlig uppgift om den effektiva räntan. Liksom vid marknadsföringen föreslås att uppgiften skall utfor- mas så, att därav framgår den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet (9 & tredje stycket).
Även vid de tillfällen då avtal om vanliga lån träffas bör konsumenten erhålla upplysning om relevanta kreditfaktorer. Uppgifter om kreditbe- lopp, kredittid och återbetalningstillfällen förekommer av naturliga skäl praktiskt taget alltid vid lån. För att syftet med informationen kring konsumentkrediterna skall uppnås erfordras enligt kommitténs mening att banker och andra långivare vid avtalstillfället lämnar uppgift även om kreditkostnaden och den effektiva räntan, Det är ju just med de fördelaktigare banklånen som konsumenten bör jämföra ett kreditköps— alternativ. Priset på krediten måste alltså uttryckas isamma termer. Vad gäller konsumentens lånekostnader bör framhållas att dessa också vid banklån f. n. kan vara svåra att överblicka. Förutom bankränta får konsumenten betala avgifter av olika slag, t.ex. uppläggnings- och expeditionsavgifter. Förekomsten av sådana avgifter höjer naturligtvis den effektiva räntan (se tabell 2.10).
Kommittén föreslår således beträffande lån att kreditgivaren innan avtalet sluts skall i tillämpliga delar lämna konsumenten skriftlig uppgift om kreditbeloppet, kreditkostnaden, effektiva räntan, skuldbeloppet och de tidpunkter då delbetalningar skall göras (24 å) Förslaget avser lån som konsumenten erhåller utan att det är fråga om kreditköp.
Kommittén har alltså föreslagit upplysningsplikt såväl vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring där krediterbjudanden förekom— mer (3 %) som vid de tillfällen då parterna träffar kreditavtal (9 och 24 ååå). 1 förslaget har angetts de faktorer beträffande vilka uppgift skall
lämnas vid de olika tillfällena. Det är enligt kommitténs mening erforderligt att närmare föreskrifter meddelas till ledning för näringsid- karna om hur uppgifterna skall lämnas vid skilda former av konsument- kredit. Vad nu sagts gäller särskilt uppgifter om den effektiva räntan. Det förefaller emellertid mindre lämpligt att i lagen införa detaljföreskrifteri dessa avseenden. Kommittén föreslår i stället att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (28 5 första och tredje styckena).
Av särskild vikt är att föreskrifter utfärdas om hur den effektiva räntan skall beräknas och anges vid olika former av kredit. Genom samråd mellan tillsynsmyndigheten och berörda näringsidkare torde ändamålsen- liga metoder kunna utvecklas Samarbetet bör inriktas på att få fram schabloner som på någon procent när anger den effektiva räntan. Den formel som redovisats under 2.3.1 torde kunna läggas till grund för beräkningen av räntan vid de allra flesta former av kredit som lämnas i samband med köp. Beträffande fortlöpande krediter såsom kredit för kontoköp och checkräkningskredit går det, vilket tidigare framhållits, i regel inte att mera bestämt ange den effektiva räntans storlek. Föreskrif- terna bör här särskilt inriktas på att för konsumenterna klargöra vilka användningssätt som medför högre respektive lägre effektiv ränta. Vad gäller vanliga lån av bank eller annan torde det i regel inte vara några svårigheter att beräkna den effektiva räntan. Beträffande vissa lånetyper, t. ex. paritetslån, torde emellertid krävas särskilda föreskrifter rörande beräkningen. För de mest använda kreditköpsformerna kan det måhända vara lämpligt att meddela föreskrifter i tabellform.
Tillsynsmyndigheten bör vidare meddela närmare föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten angående kontantpriset skall fullgöras vid kredit- köp. Det gäller här främst att åstadkomma normer för hur det pris skall beräknas "till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning” (se 2 5) eller med andra ord hur priset skall anges i de fall då säljaren lämnar rabatt till en del kunder. Föreskrifterna bör ha en sådan inriktning att uppgiften om kontantpriset kommer att avse det genomsnittspris som en säljare i verkligheten tar ut vid försäljning mot kontant betalning, dvs. det pris som satts på varan minus förekommande rabatter och avdrag. Det bör också klargöras hur det gängse marknadspri- sct skall beräknas i de fall då detta skall gälla som kontantpris. Till ledning för normbildningen kan eventuellt tjäna de metoder för beräkning av genomsnittsrabatter som används vid de tidigare berörda SPK—undersökningarna.
Tillsynsmyndigheten bör ha fria händer att meddela ifrågavarande föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras. Vad gäller huvuddelen av de faktorer varom upplysning skall lämnas vid kreditavtals ingående (9 och 24 åå) torde det inte föreligga något behov av mera omfattande föreskrifter. Det bör dock ankomma på myndighe- ten att efter samråd med företrädare för olika kreditformer meddela föreskrifter om hur kontrakt och andra formulär bör utformas för att svara mot de nya kraven på skriftlig upplysning.
Kommitténs förslag om upplysningsplikt för kreditgivarna torde generellt sett verka i riktning mot lägre kreditkostnader för konsumenter— na. Ett genomförande av förslaget om upplysningsplikt utesluter emeller- tid inte att en del kreditgivare även i framtiden kan betinga sig påfallande hög ersättning för krediten. Kommittén har övervägt att som komple- ment föreslå regler om högsta tillåtna ersättning för kreditkostnaden. Kommittén har dock funnit att en maximering av kreditkostnaden för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp, kredittider, kreditrisker etc. skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert system. Med hänsyn härtill och då fastställande av kostnadstak kan föra med sig en tendens hos de kreditgivare som nu klart ligger under taket att vilja närma sig detsamma har kommittén låtit tanken på en bestämd maximering falla. Kommittén anser i stället att avtalsvillkor rörande kreditkostnad skall kunna göras till föremål för en mer nyanserad skälighetsbedömning i såväl marknadsrättslig som förmögenhetsrättslig ordning, i sistnämnda hänseende med stöd av den generalklausul som helt nyligen föreslagits av generalklausulutredningen (SOU l974z83). Upplys— ningsplikten. den offentliga tillsyn som kommittén föreslår och den därmed förbundna informationen skapar det nödvändiga underlaget för bedömningen Frågan om jämkning av oskäligt höga kreditkostnader berörs närmare vid 8.1.9.
8.1.6. Kreditbelopp och kredittid
Det finns f. n. inte någon allmän reglering av kreditbeloppets storlek eller kredittidens längd vid avbetalningsköp eller andra kreditköp. Såsom framgår av 3.5 förekommer emellertid en särskild reglering av dessa kreditköpsfaktorer vid bilförsäljning. Regleringen innebär f.n. såvitt gäller privatbilar att kontantinsatsen skall vara lägst 40 % av vederlaget, vilket alltså innebär att kreditbeloppet inte får överstiga 60 ”0, samt att kredittiden inte får vara längre än 24 månader. Regleringen är främst motiverad av konjunkturpolitiska skäl. Konsumtionskreditutredningen föreslog på sin tid (SOU l966:42) att regeringen skulle få en generell befogenhet att bestämma villkoren för kreditförsäljning i den utsträck- ning som ansågs erforderligt ur konjunkturpolitisk synvinkel. Denna befogenhet borde ingå i arsenalen av konjunkturpolitiska styrmedel. Enligt utredningen borde föreskrifter om kontantinsats och kredittid kunna utfärdas för varor som i betydande utsträckning tillhandahölls på kredit. Som exempel nämndes förutom bilar bl. a möbler, hushållsmaski— ner och TV-apparater. Under remissbehandlingen av förslaget invändes bl.a. att det var svårt att avgöra vilken roll konsumtionskrediterna spelade i konjunktursammanhang och vilken effekt som kunde paräknas av mindre förändringar av kreditvillkoren. Det helt övervägande antalet remissinstanser biträdde dock utredningens förslag Förslaget har inte lett till lagstiftning.
När kommittén nu på nytt tar upp dessa spörsmål läggs tyngdpunkten på det konsumentpolitiska planet.
De svårigheter som konsumenterna råkar ut för i samband med
kreditköp beror enligt kommitténs mening till stor del på att konsumen— terna under trycket av ett ständigt ökande utbud av varor kan felbedöma sin förmåga att fullfölja betalningen. Risken för sådana felbedömningar sammanhänger med att uppmaningen till köp kombineras med ett samtidigt erbjudande om kredit. Genom krediterbjudanden kan försälj- ningen ökas och konsumenterna kan köpa saker som de eljest inte kunnat skaffa eller fått vänta med att inköpa. Kreditköp är emellertid såsom tidigare framhållits ofta endast till skenet en lösning på de problem som möter den betalningssvage konsumenten då han vill skaffa sig en eftertraktad sak. Krediten ger honom inte ökade resurser utan medverkar i stället till att dölja det faktum, att han inte har råd att skaffa sig det eftertraktade föremålet, och kan leda till att hans situation blir än mer utsatt.
Det är uppenbart att relativt höga kontantinsatser kan avhålla den betalningssvage konsumenten från att ge sig in på kreditköp som vid liberalare villkor skenbart framstår som överkomliga för honom. Det står också klart att en tröskel av detta slag innebär en spärr mot oöverlagda köp för konsumenten i allmänhet. Kravet på en initial utbetalning uppfordrar konsumenten att närmare överväga sitt behov av varan samt att granska varans pris och kvalitet. Betalar konsumenten en större del av varans pris vid inköpstillfället bibehåller han för framtiden en större frihet att välja på marknaden än om han binder sig vid ett högt kreditbelopp. Kommittén anser redan mot denna bakgrund att en viss kontantinsats bör vara obligatorisk vid kreditköp.
Ur kreditgivarnas synvinkel är konsumentens förmåga att erlägga en viss del av varans pris vid köpetillfället en tämligen god indikation på konsumentens förmåga att därefter fullfölja de återstående delbetalning- arna. En kontantinsats av lämplig storlek är således ett ändamålsenligt komplement till den kontroll av konsumentens soliditet som sker genom att kreditupplysning inhämtas. Inom kredithandeln uttas också, såsom närmare framgår av kapitel 2, regelmässigt kontantinsatser. Det bör framhållas att kreditsäljaren i allmänhet inte kan diskontera sina kontrakt om konsumenten inte erlagt en viss kontantinsats. Finansieringsföretagen uppställer nämligen bestämda krav i det avseendet (se 2.4). Den genom— snittliga kontantinsatsen vid avbetalningsköp av bilar och större båtar ligger f.n. kring 50 %. Den genomsnittliga insatsen vid TV-köp är knappt 20 % och vid köp av hushållsmaskiner, produkter som till stor del utbjuds genom hemförsäljning, 10—15 %. Inom de olika varugrupper- na förekommer kontantinsatser som är betydligt högre eller lägre än de genomsnittliga. Konsumentens genomsnittliga kontantinsats vid KF:s låneköp torde ligga strax Linder 20 %. Vid kontoköp, såsom då kreditkort används, erlägger konsumenten i regel inte någon betalning vid inköps- tillfället.
Av kommitténs material framgår att kontantinsatsen vid avbetalnings— köp. vilka misslyckats till följd av konsumentens betalningssvårigheter, är lägre än den genomsnittliga (se 2.6). Vid t.ex. havererade köp av hushållsmaskiner var insatsen endast ca 8 "'n. När avbetalningsgods återtas uppstår vid den avräkning som äger rum mellan parterna i regel en
betydande restskuld som konsumenten har att betala sedan han blivit av med varan. Den genomsnittliga restskulden vid olika varor utgör omkring en femtedel av varans pris. Beträffande just hushållsmaskiner utgör restskulden en betydligt större del av priset. Restskulden krävs emellertid sällan ut i praktiken. Det står klart att återtaganderätten i fall då avräkningen således resulterat i en restskuld förfelat sin funktion att säkerställa kreditgivaren. Denne gör en förlust som hade kunnat undvikas eller i vart fall minskas om ett strängare kontantinsatskrav hade upprätthållits. Härav torde framgå att en obligatorisk kontantinsats av viss storleksordning skulle vara ägnad att i situationer som de åsyftade åstadkomma en förbättrad position för kreditgivaren. Emellertid skulle en lämpligt avvägd kontantinsats kunna bidra till en ännu mera väsentlig vinning; den skulle avsevärt medverka till att möjliggöra en inskränkning av återtaganderätten. Kommittén återkommer i ett senare sammanhang till spörsmålet om återtaganderättens begränsning (se 8.1.8).
Föreskrifter om minimikontantinsats innebär att erbjudanden om lägre initial betalning inte längre kommer att kunna användas som konkurrens- medel kreditsäljare emellan. Härigenom vinns bl. a. den fördelen att kvalitet och pris, såväl varans pris som kreditens, kommer mera i förgrunden. Frågan kan emellertid ställas, om det inte finns grupper av konsumenter för vilka erbjudanden om påfallande låga insatser represen— terar den enda möjligheten att komma över kapitalvaror. Att så är fallet kan naturligtvis inte uteslutas. lnkomstnivän i vårt land har dock numera nått en sådan nivå i förhållande till de viktigare kapitalvarornas pris att de allra flesta konsumenterna titan alltför krävande förhandssparande kan åstadkomma en kontantinsats av rimlig storlek. För de sämst ställda i samhället utgör lättillgängliga krediter ingen lösning. Fördelningspolitiska problem bör, såsom tidigare framhållits, lösas på annat sätt. Kommittén är inriktad på att skapa sådana förutsättningar att konsumenterna kan avsluta sina kreditköp utan bekymmer. Det är inte förenligt med denna ambition att låta kreditgivare konkurrera om de ekonomiskt missgynnade medborgarna genom att erbjuda dem villkor som ter sig förmånliga men som i realiteten är ekonomiskt ogynnsamma.
Kontantinsatskravet bör i princip gälla vid samtliga kreditköp av större omfattning. Kravets innebörd bör vara att en viss del av föremålets kontantpris skall erläggas av konsumenten innan han får föremålet i sin besittning. Kravet bör lagtekniskt formuleras på det sättet att kreditgiva- ren inte får medge högre kreditbelopp än en viss i procent angiven del av kontantpriset. En sådan formulering torde vara nödvändig eftersom kravet omfattar även låneköp och andra kreditköp vid vilka säljaren får full kontant betalning redan i samband med köpet genom det län eller den kredit som konsumenten erhållit av den kreditgivare som samarbetar med säljaren.
Enligt kommitténs mening bör insatskravet i princip vara detsamma oavsett vilket varuslag köpet gäller (beträffande bilar se nedan). 1 och för sig är det tänkbart att indela förekommande varor i olika grupper och föreskriva om olika minsta kontantinsats En sådan indelning blir dock alltför komplicerad utan att något påtagligt konsumentintresse därige-
nom tillgodoses. En annan fråga, som kommittén senare skall återkomma till, är att det bör finnas en möjlighet att undantagsvis meddela särskilda föreskrifter om kontantinsats för vissa varor
Frågan är då på vilken nivå en obligatorisk minsta kontantinsats bör ligga. En höjning av nivån torde för en del konsumenter innebära att de visserligen mera ingående överväger sitt behov av varan men att de likväl kreditköper varan eller kanske en billigare vara av liknande slag. För andra konsumenter innebär en höjning att de avstår från kreditköpet eller väntar därmed. En del av dem som avstår från kreditköpet kan antas själv ordna ett vanligt banklån för att finansiera inköpet av varan. Möjligheter- na att erhålla fristående lån bör öka eftersom en mindre del av kreditmarknadens kapacitet skulle tas i anspråk vid kreditköp. En annan del av konsumenterna bland dem de som likväl inte kan få banklån, kommer helt att avstå från inköp av varor som de skulle ha köpt om kontantinsatsen inte höjts. Dessa konsumenter kommer i stället att förbruka sina medel på annat slag av konsumtion.
En höjning av kontantinsatsen leder alltså till en överströmning från avbetalningsköp, låneköp, kontoköp och andra kreditköp till fristående lån i bank eller hos annan kreditgivare, en utveckling som enligt kommitténs mening är önskvärd., En höjning kan emellertid också leda till en överströmning av efterfrågan från varor som nu istor utsträckning säljs på kredit till andra företrädesvis billigare varor och till tjänster. Tänkbart är också att en höjning av kontantinsatsen kan leda till en minskning av volymen konsumentkrediter och därigenom till en total efterfrågeminskning. Detta kan ske om bankerna åläggs stor återhållsam- het med kreditgivning åt konsumenter (jfr Bohms analys, Bilaga 3, avsnitt 3).
Ur samhällsekonomisk synvinkel behöver en ändrad inriktning på efterfrågan inte vara till nackdel. En total minskning av efterfrågan kani vissa lägen vara till fördel. Den effekt som en höjning av kontantinsatsen skulle få på efterfrågan och de konsekvenser som detta skulle föra med sig är emellertid svårbedömbara. Kommittén vill därför inte förorda någon betydande höjning av kontantinsatsens nivå.
Kommittén anser mot denna bakgrund att kontantinsatsen bör ligga på en nivå som ungefär motsvarar vad som redan tillämpas inom huvuddelen av kredithandeln. Kommittén föreslår därför att den obligatoriska insatsen skall vara 25 % eller med andra ord att kreditgivaren inte får medge högre kreditbelopp än 75 % av kontantpriset.
Ett insatskrav av denna storleksordning torde i allmänhet inte medföra nägra påtagliga förändringar för den seriösa kredithandeln eller några riskabla samhällsekonomiska konsekvenser. Däremot kommer påfallande låga insatser och de olägenheter som dessa kan leda till för konsumenter och konkurrerande näringsidkare att försvinna från marknaden. För de företag som sysslar med hemförsäljning av hushållsmaskiner på kredit innebär kommitténs förslag dock en uppstramning i förhållande till vad som är brukligt inom branschen. Den föreslagna kontantinsatsen leder sannolikt till en minskning av hemförsäljningen. Ur samhällsekonomisk synvinkel torde det inte vara något att invända mot att denna
jämförelsevis kostsamma och ibland påträngande försäljningsform får träda tillbaka. Det kan emellertid finnas anledning att under en övergångsperiod ge företagen tillfälle till en omställning av sina försälj— ningsmetoder. Kommittén återkommer till detta.
Kontantinsatskravet bör inte upprätthållas annat än vid kreditköp av viss omfattning. Liksom beträffande upplysningsplikten bör hänsyn tas till varans pris och kredittidens längd. Ett upprätthållande av kravet även vid smärre inköp på kredit skulle i många fall leda till onödig omgång inom handeln. Med stor sannolikhet skulle de moderna och för många konsumenter praktiska kontokortsystemen råka ut för allvarliga störning- ar. Kommittén föreslår därför såsom förutsättning för kontantinsatskra- vet dels att kontantpriset överstiger ett visst gränsvärde, dels att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd. Föreligger dessa förutsättningar får kreditgivaren alltså inte medge högre kreditbelopp än 75 % av kontantpriset (5 5 första stycket).
Gränsvärdet bör inte fixeras en gång för alla. Det bör kunna ändras av regeringen under hänsynstagande till det allmänna prisläget och förhållan- dena på kreditköpsmarknaden. Initiativ till ändring av värdet bör tas av tillsynsmyndigheten. Enligt kommitténs mening bör värdet bestämmas så, att kontantinsatskravet och upplysningsplikten upprätthålls vid större delen av de inköp som nu sker genom avbetalningsköp och låneköp. Kommittén föreslår därför att gränsvärdet bestäms av regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten samt att värdet inte får bestämmas till högre belopp än fem procent av basbeloppet enligt lagen (1962138l) om allmän försäkring (6 å). Basbeloppet för augusti 1975 var 9 400 kronor.
Kontantinsatskravet bör inte kunna kringgås genom att ett inköp delas upp i flera köp. Sålunda bör t. ex. ett s. k. Stereopaket vars olika delar inköps vid samma tillfälle till ett sammanlagt pris, som överstiger gränsvärdet men där de enskilda delarnas pris inte uppgår till gränsvärdet, inte få utges till köparen förrän kontantinsatsen erlagts. Samma princip bör gälla vid t. ex. inköp av möblemang och vid ekipering. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att det sammanlagda kontantpriset skall vara avgörande för kontantinsatskravets upprätthållande i de fall då vid samma tillfälle avtalas om flera kreditköp (5 & andra stycket).
Kontantinsatskravet bör inte heller kunna kringgås på det sättet att parterna till en början överenskommer om en kredittid som är en månad eller kortare tid och därefter förlänger tiden.. Kommittén föreslår därför att högre kreditbelopp än 75 % av kontantpriset inte får medges när parterna vill förlänga kredittiden. Förslaget innebär alltså att kontantin- sats måste erläggas när kreditgivaren medger längre sammanlagd kredittid än en månad (5 & tredje stycket).
Långa kredittider kan medföra vissa nackdelar för konsumenterna. Sålunda kan det vara svårt att för en längre tid överblicka sin förmåga att fullfölja ett betalningsåtagande. Inkomstutvecklingen kan vara ojämn och oförutsedda utgifter kan bli nödvändiga. Ett långvarigt betalningsåtagan— de begränsar därtill den framtida valfriheten och gör det svårare för konsumenten att tillgodose nya behov som kanske framstår som mera
betydelsefulla än det som skulden hänför sig till.
Kredittiderna vid avbetalningsköp och låneköp är såsom framgår av kapitel 2 inte påfallande långa. I regel tillämpas kredittider som ligger väl under två år. Vid avbetalningsköp av dyrare båtar överstiger dock den genomsnittliga kredittiden tre år.
Kommittén anser att en spärr mot alltför långa kredittider vid kreditköp bör införas, Kommittén vill däremot inte förorda en allmän förkortning av de kredittider som f. n. tillämpas inom handeln. Vid en påtaglig förkortning av tiden riskeras nämligen effekter liknande dem som kan uppstå vid en generell höjning av kontantinsatsen (se Bohms analys, Bilaga 3, avsnitt 3). Enligt kommitténs mening bör vid kreditköp inte få avtalas om längre kredittid än två år. Att den genomsnittliga kredittiden vid försäljning av en del dyrare föremål såsom större båtar f. n. är längre bör inte vara något hinder för en maximering till två år. De konsumenter som kan göra investeringar av den storleksordningen torde i regel ha goda förutsättningar att själva ordna finansieringen, t. ex. genom banklån. Kommittén föreslår alltså att kreditgivaren inte får medge längre kredittid än 24 månader vid kreditköp (7 & första stycket).
Förslaget innebär således att parterna inte kan avtala om längre kredittid än två år. Om konsumenten trots krav inte betalar inom tvåårstiden bör kreditgivaren inte lastas för detta. Har han emellertid låtit konsumenten förstå att han inte tänker kräva betalning inom den angivna tiden hör han anses ha brutit mot bestämmelsen. Såväl ett uttryckligt som ett stillatigande medgivande om längre kredittid bör kunna läggas kreditgivaren till last.
Såvitt avser kontoköp bör regeln om längsta kredittid modifieras. Det är ofta i praktiken svårt för att inte säga omöjligt att avgöra hur stor del av en kontoskuld som hänför sig till ett visst inköp och därmed hur länge skulden stått ute. Såsom framgår av redogörelsen om kontoköp (se 4.3) bygger flertalet kontokortsystem på principen att den utnyttjade krediten skall amorteras med minst en tiondel per månad. Denna princip svarar väl mot de tankar som ligger bakom förslaget till en maximering av kredittidens längd. Kommittén ser ingen anledning att rubba på denna amorteringsteknik. Kommittén föreslår därför att huvudregeln om längsta kredittid inte behöver iakttas vid överenskommelse som berättigar till kontoköp, om överenskommelsen innebär att konsumenten varje månad skall återbetala minst 10 procent av det skuldbelopp som kvarstår på kontot vid utgången av föregående månad (7 5 andra stycket).
De nu föreslagna reglerna om högsta kreditbelopp (minsta kontantin- sats) och längsta kredittid är såsom framgått av generell natur och tar således inte hänsyn till vilket slag av vara som kreditköpet avser. Det har framhållits att genomförandet av reglerna i viss män kan förändra förutsättningarna på några marknader. I det avseendet har nämnts hemförsäljning av hushållsapparater och försäljning av större båtar. Det kan måhända av olika skäl, t.ex. av sysselsättningspolitiska, visa sig erforderligt att övergångsvis ta hänsyn till särskilda förhållanden inom någon bransch. Även i framtida lägen utan samband med övergångssitua- tionen skulle för övrigt en möjlighet till särskilda hänsynstaganden kunna
3 Denna princip kommer såvitt avser enkelt skulde- brev till uttryck i 27 å (och 10 &) skuldebrevs— lagen. Principen anses gälla även vid överlåtelse av fordran i ett ömsesi— digt fordringsförliållande.
vara av värde. Kommittén anser därför att regeringen bör ha möjlighet att beträffande kreditförsäljning av viss vara meddela andra föreskrifter om kreditbelopp och kredittid än de som föreslagits för kreditköp i allmänhet. Regeringen bör även ha möjlighet att använda sig av dessa kreditköpsfaktorer som ett ekonomisk—politiskt instrument bland de andra medel som står till förfogande för det ändamålet (jfr prop. 19741168 med förslag till lag om kreditpolitiska medel). Kommittén förutsätter dock att denna möjlighet endast undantagsvis utnyttjas. Verkningarna av en reglering av villkoren vid kreditköp är nämligen såsom tidigare framhållits svårbedömbara. Kommittén föreslår alltså att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid som avviker från de generella bestämmelserna (8 €).
Beträffande kreditförsäljning av bilar finns redan i förordningen (l9591595) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar en reglering av kontantinsats och kredittid samt ett särskilt tillsyns- och påföljdssystem (se 3.5). Förordningen avser inte bara konsumentkreditköp utan kreditköp i allmänhet, dock med undantag för köp av vissa större fordon. Regleringen är konjunkturpolitiskt motiverad och tillkom i syfte att dämpa efterfrågan. Bilmarknaden är sedan lång tid anpassad efter ett kontantinsatskrav på 40 %. En plötslig sänkning av kravet till den betydligt lägre nivå som kommittén föreslår för kreditköp i allmänhet kan inte rekommenderas. Det gäller här en produkt som fortfarande svarar för större delen av hela kreditförsäljningen till konsumenter. Risken är således större än eljest att en betydande förändring av kontantinsatsen kan få svårbedömbara verkningar på samhällsekonomin. Kommittén anser därför att kreditköp av bilar åtminstone t. v. bör undantas från de nu föreslagna bestämmelserna om kreditbelopp och kredittid. I framtidsperspektivet, efterhand som bilar förlorar sin dominans som kreditköpsobjekt, kan kommittén föreställa sig en nedtrappning av kontantinsatsnivån. I den mån en sådan nedtrappning motiveras av konjunkturpolitiska skäl kan den tänkas ske inom ramen för den nuvarande förordningen. Alternativt kan förordning- en upphävas och särskilda föreskrifter om kontantinsats och eventuellt om kredittid meddelas med stöd av 85 konsumentkreditlagen. Mot bakgrunden av det anförda föreslår kommittén för konsumentkreditla- gens del en ikraftträdandebestämmelse av den innebörden att de föreslagna reglerna om kreditbelopp och kredittid inte skall gälla vid kreditköp som omfattas av förordningen.
8. l .7 Treparts förhållanden
Vid betalningsanstånd finansierar säljaren/kreditgivaren ofta den kredit han lämnar till konsumenten genom att överlåta (eller pantsätta) sin fordran mot konsumenten till bank eller särskilt finansieringsföretag (se 2.4). Beträffande sådan överlåtelse av fordran gäller grundsatsen att den som övertagit fordringen inte har bättre rätt mot konsumenten än överlåtaren.3 Härav borde i princip följa att konsumenten kan göra
gällande samma befogenheter på grund av köpet mot den som övertagit säljarens fordran som mot säljaren, t. ex. göra gällande befogenhet att häva köpet på grund av fel i varan eller kräva att köpet förklaras ogiltigt till följd av allmänna avtalsrättsliga regler, såsom på grund av omyndig- het, ocker, svek eller liknande. Kontrakt som överläts till särskild kreditgivare (finansiären) brukar emellertid innehålla en klausul genom vilken konsumenten frånsäger sig möjligheten att mot finansiären göra gällande befogenheter på grund av köpet.4 Förekomsten av en sådan s. k. cut-off-klausul kan naturligtvis försämra konsumentens ställning. Det är främst två situationer som tilldrar sig intresse. Den första är när konsumenten tvingas att fortsätta betala till finansiären trots att han mot säljaren hade kunnat göra berättigade invändningar mot krav på betalning. Utmärkande för den andra situationen är att konsumenten erlagt en större del av betalningen till finansiären och att det därefter framkommer någon omständighet, t. ex. ett allvarligt fel, som ger honom befogenhet att häva köpet. Konsumenten kan då visserligen vända sig mot säljaren. Kan emellertid säljaren inte anträffas eller saknar denne förmåga att betala tillbaka köpeskillningen (t. ex. på grund av konkurs) är konsumentens läge besvärligt. Cut—off—klausulen hindrar honom nämligen från att av finansiären återkräva den betalning han erlagt till denne.
Genom 15å konsumentköplagen har konsumentens ställning i den förstnämnda situationen numera helt förändrats. Såsom framgår av 3.3 innebär nämligen 15% att konsumenten vid krav på betalning från finansiären alltid får framställa invändningar på grund av köpet. Bestämmelsen gäller endast vid ett av säljaren själv lämnat betalningsan- stånd. Konsumentköplagen innehåller emellertid även en bestämmelse som ger konsumenten motsvarande skydd mot förlust av rätten att framställa invändningar vid låneköp. I 16% stadgas sålunda att, om köpeskillingen eller del därav erläggs med belopp som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling har erhållit såsom lån av bank eller annan med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån, köparen får mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. En olikhet mellan de bägge paragraferna ligger i att 15 5 ger ett skydd endast mot en avtalsklausul av visst innehåll medan 16% är en regel av mer allmän karaktär som ålägger en avtalspart visst ansvar för hur en part i ett annat avtal fullgör sina förpliktelser. Sistnämnda paragraf medför att köparen får samma ställning i invändningshänseende mot kreditgivaren som i det fall som regleras i 15 %. Trots lånets formellt självständiga natur har konsumenten således möjlighet att i förhållande till kreditgivaren åberopa bl. a. fel i varan och på grund härav t.. ex. innehålla köpeskilling- en i avbidan på att felet avhjälps. För att 16 % konsumentköplagen skall bli tillämplig krävs alltså att konsumenten har fått lånet genom säljarens förmedling. Härvid är det inte tillräckligt att säljaren enbart har lämnat honom anvisning på viss kreditgivare. Säljaren skall på ett mera aktivt sätt ha medverkat till att köparen beviljas kredit för erläggande av köpeskil- lingen. Förhållandena skall med andra ord väsentligen vara sådana som
4 Det vanligaste kon- traktsformuläret (K 74) innehåller följande formu- lering: Efter sådan över- låtelse svarar alltjämt säl- jaren och inte den nye kontraktsinnehavaren för säljarens förpliktelser på grund av köpet.
utmärker KF:s låneköp. För att klarlägga detta har det föreskrivits att konsumenten skall ha erhållit länet i samband med köpet. För tillämp— ning av regeln krävs också att det rör sig om en kreditgivare — bank eller annan — med vilken säljaren har nära ekonomisk förbindelse. Det behöver dock inte finnas någon ägargemenskap mellan säljaren och kreditgivaren. I motiven anförs att den nära ekonomiska förbindelsen typiskt sett kommer till uttryck i att det föreligger ett fast avtal om att kreditgivaren finansierar kreditaffärer av aktuellt slag. Det bör särskilt anmärkas att bestämmelsen i löä konsumentköplagen inte omfattar kreditköp annat än om krediten lämnas i samband med köpet. Sä ärinte fallet då konsumenten på förhand erhållit ett utrymme för fortlöpande kredit av ett kreditkortsföretag. Frågan om konsumentens relationer till kortföretag kommer enligt ett utbetalande av departementschefen inte att tas upp till bedömning förrän resultatet av kommitténs arbete föreligger.
Konsumentens ställning i den andra av de båda tidigare berörda situationerna, nämligen den att konsumenten genom en cut-off—klausul fråntas sin befogenhet att från finansiären återkräva den betalning han erlagt, har inte förändrats genom konsumentköplagen. Under remissbe- handlingen av förslaget till den lagen hävdade kommittén att konsumen- ten inte bara borde garanteras rätten att avbryta pågående delbetalning utan att han även borde bibehållas vid sin rätt att från finansiären kräva tillbaka vad han redan erlagt till denna. Kommitténs inställning till detta spörsmål har inte ändrats.
En grundläggande fråga i detta sammanhang är i vad mån den som finansierar säljarens kundkrediter bör bära ansvaret för säljarens kon- traktsbrott. Enligt kommitténs mening bör visserligen ansvaret för fel i varan eller för annan oriktighet som har att göra med köpet i första hand vila på säljaren. Emellertid bör även den finansiär som möjliggör för säljaren att utnyttja den försäljningsmässigt sett gynnsamma formen kreditköp, varav båda har fördel, vara skyldig att ta sin del av ansvaret mot konsumenten. Det kan å andra sidan inte gärna komma ifråga att ålägga en finansiär som helt saknar anknytning till köpet en ansvarighet i detta avseende.
Här inställer sig nu dels frågan vilken finansiär som har sådan anknytning till köpet att han inte bör kunna undandra sig ansvaret för säljarens kontraktsbrott och dels frågan hur långt finansiärens ansvar bör sträcka sig.
Vad gäller den första frågan anser kommittén att ansvar alltid bör kunna åläggas den finansiär som övertar säljarens fordran mot konsumen- ten. Detsamma bör gälla den finansiär som enligt avtal med säljaren lämnar konsumenten län för att betala köpet, oavsett om lånet såsom vid låneköp lämnas i samband med köpet eller om det såsom vid kontoköp har medgetts vid ett tidigare tillfälle. Kommittén anser med andra ord att den som finansierar sådana transaktioner. vilka av kommittén betecknats såsom kreditköp (se 2 5), inte skall kunna undandra sig ansvar.
Beträffande den andra frågan anser kommittén att konsumenten i princip bör få göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot
finansiären som mot säljaren. Vad avser finansiär som övertagit säljarens fordran på grund av kreditköp förefaller en sådan ordning ganska naturlig mot bakgrunden av den inledningsvis berörda allmänna principen beträffande överlåtelse av fordran. Samarbetet mellan en säljare och en finansiär vid kreditköp är enligt kommitténs mening av samma slag vare sig finansiären såsom vid betalningsanstånd övertar säljarens fordran efter köpet eller han före köpet eller i samband därmed lämnar den erforderliga krediten. Kommittén anser därför att ansvaret bör vara av samma omfattning oavsett genom vilken form av kreditköp ansvarsförhål- landet uppstått.
Kommittén föreslår mot :denna bakgrund såsom huvudregel att konsumenten vid kreditköp får göra gällande samma befogenheter på grund av köpet mot kreditgivaren som mot säljaren (10 5 första stycket). Med kreditgivare avser kommittén den som lämnar krediten eller övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran (se 2 ?g).
Huvudregeln innebär bl. a. att konsumenten i förekommande fall kan kräva tillbaka vad han erlagt till kreditgivaren och naturligtvis också att han kan göra invändningar vid krav på betalning. Såsom grundval för dylika krav eller invändningar skulle i så fall kunna åberopas någon av de omständigheter som konsumentköplagen anger i avsnittet om köparens förhållande till säljaren; likaså skulle kunna åberopas vad som följer av allmänna köprättsliga och avtalsrättsliga regler. Huvudregeln skulle i vissa fall kunna ge stöd för mycket långtgående krav mot kreditgivaren. Som exempel kan nämnas ersättningskrav för förlust som konsumenten lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan. Kommittén anser därför att kreditgivarens ansvar vid krav bör begränsas något. Eftersom det huvudsakliga syftet med återkravsrätten är att konsumenten skall vara garanterad att få tillbaka det belopp han betalt, bör gränsen lämpligen sättas där. Kommittén föreslår således att kreditgivarens ansvar vid krav begränsas till vad han mottagit av köparen med anledning av krediten (10 % tredje stycket).
Såsom tidigare framhållits bör säljaren själv vara den som är primärt ansvarig för sina förpliktelser. I konsekvens härmed bör konsumenten i första hand rikta sina anspråk mot säljaren. Säljaren har för övrigt i regel större förutsätningar att avhjälpa fel och liknande. Först om säljaren inte fullgör sina åligganden bör konsumenten få ställa krav på kreditgivaren. Är situationen däremot den att kreditgivaren kräver konsumenten på betalning bör konsumenten givetvis — liksom enligt 15 och 16 55, konsumentköplagen — få rikta sina invändningar direkt mot kreditgiva- ren. Kommittén föreslår därför att konsumenten, om han vill framställa anspråk mot kreditgivaren på grund av köpet, först skall göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden (10 å andra stycket). Större krav på bevisning från konsumentens sida rörande sannolikheten att säljaren brister i fullgörande bör inte ställas. Konkurstillstånd och liknande är naturligtvis bevis nog. Rimliga försök att få svar från säljaren bör godtas.
De av kommittén nu föreslagna bestämmelserna ger ett mera långtgå- ende skydd än motsvarande bestämmelser i konsumentköplagen. Kom- mittén har såsom framgår av 8.3. föreslagit att de sistnämnda bestämmel-
serna upphävs.
I 175 konsumentköplagen finns ett straffsanktionerat förbud för säljare att av köpare ta emot växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling beträffande det som inte erlagts av köpeskillingen i samband med köpet (se 3.3 och prop. l973:l 38). Kommittén föreslår att bestämmelsen efter en mindre omarbetning överförs till konsumentkre— ditlagen. Omarbetningen består i att förbudet i stället för att riktas mot den säljare som lämnar betalningsanstånd riktas mot kreditgivaren (23 å).
8.1 .8 Villkor för återtaganderätt 8.1.8.l Inledning. Reformbehov
Avbetalningsköpet är fortfarande den dominerande formen av kreditköp. Vid avbetalningsköp har säljaren befogenhet att häva köpet om konsu— menten inte fullgör sina åtaganden. l realiteten innebär detta att säljaren/kreditgivaren har en mot konsumentens andra borgenärer skyddad rätt att ta tillbaka varan. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen (3.2.3) innehåller avbetalningsköplagen detaljerade bestäm- melser om förutsättningarna för att säljaren skall kunna återta godset vid köparens dröjsmål med betalningen. Förutsättningarna är alltså f.n. att köparen är i dröjsmål 14 dagar utöver förfallodagen med belopp som uppgår till viss del av avbetalningspriset eller med återstoden av kö- peskillingen. Om godset återtas skall enligt avbetalningsköplagen en avräkning äga rum mellan parterna. Köparen skall tillgodoräknas varans värde, medan säljaren tillgodoräknas dels inte betalda förfallna poster, dels så stor kvotdel av ännu inte förfallna poster som motsvarar förhållandet mellan kontantpriset och avbetalningspriset och dels vissa andra särskilda kostnader. Reglerna om avräkning tillämpas vid upp- görelse i godo, vid rättegång eller vid handräckning för återtagande av godset. Handräckning innebär att säljaren genom kronofogdemyndig— hetens medverkan kan återfå godset utan att först behöva vända sig till domstol. Det är således fråga om ett förenklat processuellt förfarande. Hos landets kronofogdemyndigheter handläggs årligen upp emot 40 000 handräckningsärenden av detta slag.
Genom bestämmelser som föreslagits (3.2) beträffande kreditköp uppnås enligt kommitténs mening en betydande förbättring av skyddet för konsumenten vid delbetalningsköp av nu ifrågavarande beskaffenhet. Emellertid medför den med avbetalningsköpet förbundna återtagande- rätten olägenheter som måste beaktas särskilt.
Till en början kan på nytt erinras om att avbetalningsköpet är den dyraste formen av konsumentkredit. En orsak härtill framgår av följande. Det har genom kommitténs undersökning hos kronofogdemyndigheterna (se 2.6 och bilaga 2) visat sig att det vid den avräkning som sker mellan parterna, då föremålet återtas, i de allra flesta fall uppstår en restskuld för konsumenten (se 8.1.8.3). Skulden är omedelbart förfallen till betalning och kan utkrävas av konsumenten. Restskulden indrivs emeller- tid endast undantagsvis. Skälet därtill är att den konsument från iilken
föremålet återtagits av säljaren bedöms sakna utmätningsbara tillgångar. Restskulden utgör dock ofta en betydande del av varans pris (beträffande exempelvis bokverk mer än halva priset). Det torde inte kunna undvikas att förekomsten av restskulder inverkar på kreditkostnaderna vid avbetalningsköp. En annan och säkerligen mera betydelsefull orsak till de höga kostnaderna för konsumenten är dock att säljaren såsom framgår av kapitel 2 ofta tillgodogör sig större vinst vid avbetalningsförsäljning än vid försäljning i allmänhet. Kreditköpspriset bestäms alltså i verkligheten inte enbart med hänsyn till att kreditförsäljning drar högre kostnader för säljaren än kontantförsäljning. Det kan med andra ord hävdas att denna metod gynnar kontantköparna på avbetalningsköparnas bekostnad. Av betydelse för de höga kostnaderna är säkerligen också att krediten ofta måste refinansieras hos flera olika kreditgivare.
För den enskilde konsumenten innebär återtagandet naturligtvis att han blir av med föremålet. Föremålet har ofta av förklarliga skäl upplevts som en del av familjens egendom. Medan föremålet för konsumenten kan ha ett rätt högt bruksvärde har det för säljaren efter återtagandet ett mycket lågt värde, i vart fall om det inte förekommer en fungerande andrahandsmarknad såsom då det gäller bilar. I andra fall kan fördelen för säljaren att återta godset inte sägas stå i rimligt förhållande till de olägenheter som uppstår för konsumenten.
Det har visat sig att föremålet i ett stort antal fall inte finns kvar hos köparen då säljaren/kreditgivaren vill ta tillbaka detsamma. Det har t. ex. framkommit att i storstadsområdena anträffas endast var tredje färg-TV då apparaten skall tas tillbaka (se 2.6). Ibland är orsaken att föremålet helt enkelt förbrukats. Kreditgivaren dröjer nämligen i allmänhet mycket länge med att omsätta ett hot om återtagande till verklighet. I regel har emellertid konsumenten sålt eller på annat sätt gjort saken oåtkomlig. Han kan i sådana fall ha gjort sig skyldig till olovligt förfogande och riskerar böter eller fängelse, en konsekvens som han nog inte alltid har klar för sig.
De nu berörda förhållandena motiverar enligt kommitténs mening en omprövning av återtaganderätten.
Syftet med återtaganderätten är att tillfredsställa kravet på kredit— säkerhet. Det är tydligt att återtaganderättens betydelse som säkerhet överskattas. Större delen av de varor som numera säljs på avbetalning betingar ett relativt lågt pris och varans värde sjunker snabbt när konsumenten använder sig av den. Realsäkerheten är således dålig. Säljarens intresse av att verkligen ta tillbaka en sådan vara är mycket litet. Därtill kommer att återtagandet drar kostnader som i regel måste övervältras på andra konsumenter. Att kreditgivaren likväl gör förbehåll om att ta tillbaka varan torde bero på att han tillmäter återtaganderätten betydelse som påtryckningsmedel för att framtvinga betalning. Det kan ifrågasättas om en ansökan om handräckning för återtagande har så mycket större effekt i det avseendet än en ansökan om betalningsföre- läggande eller lagsökning. Även andra omständigheter motiverar en ny inställning till återtaganderättens funktion. Sålunda har utvecklingen av kreditupplysningsverksamheten gett kreditgivaren helt andra möjligheter
än tidigare att vid kreditförsäljning beakta köparens betalningsförmåga. Det är uppenbart att en större säkerhet uppnås om krediten beviljas med utgångspunkt i konsumentens förmåga att fullfölja sina åtaganden än om kreditgivaren förlitar sig på återtagandet av en vara som är underkastad snabb värdeminskning. Att återtaganderättens verkliga betydelse som säkerhet minskat i vårt samhälle bestyrks av den relativa minskningen av antalet avbetalningsköp till förmån för banklån samt billigare och modernare kreditköpsformer utan återtaganderätt såsom låneköp och kontoköp.
Beträffande en hel del av de varor som nu åsyftas fyller det traditionella avbetalningsköpet knappast någon samhällsekonomisk funk- tion. En enkel radio t.ex. kostar inte mer än att konsumenten i allmänhet kan köpa den kontant utan krävande sparande. Behovet av kredit för inköp av t. ex. möbler vid familjebildning kommer att i allt större utsträckning tillgodoses genom statliga bosättningslån. Moderna bostäder fyller utan hyresgästens medverkande högt ställda krav på maskinell utrustning etc. Över huvud taget synes avbetalningsköpet till följd av samhällsutvecklingen inte längre nödvändigt för att fylla medborgarnas grundläggande behov. Inte heller kan sägas att avbetal- ningsköpet med dess återtaganderätt numera på samma sätt som då symaskinen eller personbilen slog igenom är av någon avgörande betydelse för den industriella utvecklingen.
Kommittén anser mot bakgrunden av det anförda att återtagande- rätten i princip bör avskaffas åtminstone såvitt avser konsumtionsvarori allmänhet. Spörsmålet om återtaganderättens berättigande vid konsu- mentkreditköp ställer sig emellertid något annorlunda då det gäller den enskilde medborgarens verkligt tunga investeringar i kapitalvaror, t. ex. personbilar. Ca 20 % av de nya och minst 30 % av de begagnade bilarna säljs med återtaganderätt. De krediter som därvid lämnas svarar för en mycket betydande del av konsumentkrediterna. På bilmarknaden är köp med återtaganderätt fortfarande den helt dominerande kreditköpsformen även om låneköpet på senare tid börjat vinna utbredning också på denna marknad. Ett plötsligt avskaffande av återtaganderätten vid bilköp kan få den konsekvensen att en del av de konsumenter som f. n. gör köp med återtaganderätt ställs utan kreditalternativ till dess att marknaden hunnit anpassa sig till nya former. Detta kan få i vart fall temporära negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Sålunda skulle bilinnehavet kunna socialt struktureras på ett inte godtagbart sätt. Vidare skulle efterfrågan kunna påverkas i en riktning som kanske inte är önskvärd av sysselsätt- ningspolitiska skäl. Vid bilköp är återtaganderätten såsom kreditsäkerhet mera motiverad än vid köp av konsumtionsvaror i allmänhet. Dels ger en kreditupplysning i dessa fall _ även om upplysningen skulle utvisa att köparen bör kunna fullfölja delbetalningsplanen — inte ett säkert underlag för säljarens riskbedömning. Delbetalningsposterna blir nämli- gen ofta så pass stora att även mindre försämringar i konsumentens ekonomi kan göra honom oförmögen att fullfölja planen. Dels behåller bilar i regel ett relativt högt värde under kredittiden vilket kan realiseras på en fungerande andrahandsmarknad. Kreditgivaren kan alltså i dessa
fall verkligen tillgodogöra sig bilens värde som säkerhet och behöver inte i samma utsträckning som i fråga om konsumtionsvaror i allmänhet övervältra sin förlust på andra köpare. Med hänsyn härtill vill kommittén, trots sin principiella inställning, inte förorda att återtaganderätten nu helt avskaffas vid konsumentkreditköp.
8.182. Begränsning av återtaganderätten
Kommittén anser alltså att förbehåll om återtaganderätt endast undan- tagsvis bör tillåtas. l föregående avsnitt har anförts skäl för att tillåta återtaganderätt vid inköp av varor som är särskilt kvalificerade säkerhets- objekt. Därvid har närmast pekats på bilar. Emellertid kan nya för konsumenterna betydelsefulla produkter, som genom sin värdebestän- dighet är särskilt lämpliga som objekt för en säkerhetsrätt, vinna inträde på marknaden. Det är därför mindre ändamålsenligt att direkt i lagtexten slå fast vilka varor som får säljas med återtaganderätt. Kommittén anser att urvalet av varor bör göras av regeringen med stöd av tillsynsmyndig- heten. På så sätt torde det växlande samhällsekonomiska behovet av en återtaganderätt bäst kunna beaktas. Det är dock tydligt att enskilda varor inom en bestämd varugrupp kan vara mera eller mindre lämpliga objekt för återtaganderätt. Sålunda torde t. ex. begagnade bilar av lägre värde i regel inte uppfylla de krav som bör ställas på en kreditsäkerhet. Kommittén anser att den enskilda varan bör ha ett relativt högt bestående värde för att få göras till föremål för återtaganderätt. I allmänhet torde varans värde återspeglas i dess pris. Den begränsning av återtaganderätten som erfordras inom en utvald varugrupp synes lämpli— gen kunna göras med utgångspunkt i den enskilda varans kontantpris.
Kommittén föreslår att avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet (återtaganderätt) endast får göras gällande under vissa bestämda förutsättningar (15 å). Den grundläggande förutsättningen är att varan omfattas av ett beslut av regeringen (15 5 1). Beträffande regeringens bestämmanderätt föreslås mot bakgrunden av det tidigare anförda att regeringen efter förslag av tillsynsmyndigheten skall besluta vilka varor som får göras till föremål för återtaganderätt. Enligt förslaget får regeringens beslut dock endast avse varor vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (16 å). Förslaget lämnar således i denna del fullmakt åt regeringen att föreskriva t. ex. att personbilar, vilkas kontantpris överstiger två gånger basbeloppet eller den högre beloppsgräns som regeringen finner lämplig, får göras till föremål för återtaganderätt.
Återtaganderätten ger alltså kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka varan om konsumenten inte fullgör sina skyldigheter. Återtaganderätten kan f. n. utnyttjas antingen av säljaren eller av den kreditgivare till vilken säljaren överlåtit sina rättigheter enligt avtalet. Denna ordning bör enligt kommitténs mening bibehållas även vid konsumentkreditköp. Det bör däremot inte komma ifråga att utvidga återtaganderätten på det sättet att även annan kreditgivare än den som tillika är säljare kan förbehålla sig
rätt att ta tillbaka varan från konsumenten. Sålunda bör inte kreditgivare vid t. ex. låneköp kunna använda sig av återtaganderätt. Inte heller bör återtaganderätt kunna instiftas efter det att köpet ägt rum. Vad nu sagts kan måhända synas självklart. Det bör dock framgå av lagtexten. Kommittén föreslår därför. såsom en andra förutsättning för att varan skall få tas tillbaka från konsumenten, att förbehållet om återtaganderätt gjorts av säljaren i samband med köpet (15 ä 2).
Enligt avbetalningsköplagen (2 5) krävs för att återtaganderätt skall få göras gällande på grund av dröjsmål med betalningen att köparen dröjt i 14 dagar antingen med belopp som uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två eller flera poster, till minst en tjugondel därav, eller att dröjsmålet avser återstoden av säljarens fordran. Återtagande kan emellertid ske även på grund av att köparen åsidosatt annan förpliktelse än betalningsskyldighet. Vidare kan åter— taganderätten kopplas till reparationer och andra åtgärder ”med avseende å godset” (8 5 andra stycket).
Enligt kommitténs mening bör härvidlag såvitt avser konsumentkredit- köp göras vissa förändringar i förutsättningarna.
För det första bör annan grund än dröjsmål med betalningen inte få åberopas för tillbakatagande av varan. Häremot skulle visserligen kunna invändas t. ex. att kreditgivaren bör ha möjlighet att ta tillbaka varan om konsumenten vanvårdar densamma så, att påtaglig värdeminskning uppstår. Så länge konsumenten gör sina delbetalningar kan kreditgivaren dock knappast anses ha något större intresse av att återta föremålet.
För det andra bör återtaganderätten inte få kopplas samman med andra fordringar än sådana som hänför sig direkt till kreditköpet. Endast dröjsmål med skuldbeloppet, dvs. summan av det kreditbelopp och den kreditkostnad som hänför sig till själva köpet, bör kunna leda till återtagande. Varan bör således inte kunna tas tillbaka på grund av att konsumenten försummat att betala reparationskostnader och liknande. En möjlighet att på sådan grund återta varan skulle svara dåligt mot den restriktiva inställning som enligt kommitténs mening bör intas till återtaganderätten.
För det tredje bör tidsfristen 14 dagar förlängas för att bringas i närmare överensstämmelse med den praktiska verkligheten. [ genomsnitt dröjer kreditgivaren, såvitt avser bilköp, mer än fem månader med att göra ansökan om handräckning, räknat från den tidpunkt då konsu- menten råkat i kvalificerat dröjsmål. En förlängning av tidsfristen till en månad torde således i allmänhet inte vålla kreditgivarna några olägen- heter.
För det fjärde bör för att varan skall kunna återtas alltid krävas att dröjsmålet avser mer än en tiondel av skuldbeloppet. Om dröjsmålet avser sista posten får säljaren enligt avbetalningsköplagen återta varan oavsett postens storlek. Denna möjlighet att återta varan på grund av dröjsmål även med små belopp bör alltså inte finnas vid konsumentkreditköp.
Mot bakgrund av det sagda föreslår kommittén, såsom en ytterligare förutsättning för att ett förbehåll om återtaganderätt skall få göras gällande vid konsumentkreditköp, att köparen dröjt i mer än en månad
med att erlägga till betalning förfallen del av skuldbeloppet, som uppgår till mer än en tiondel av hela skuldbeloppet (15 ä 3).
Sammanfattningsvis föreslår alltså kommittén att avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet endast får göras gällande om följande tre förutsättningar är uppfyllda. Dels krävs att det är fråga om en vara som enligt regeringens beslut får göras till föremål för återtaganderätt. Dels krävs att förbehållet om återtaganderätt gjorts av säljaren i samband med köpet. Slutligen skall konsumenten ha dröjt i mer än en månad med att erlägga till betalning förfallen del av skuldbeloppet som uppgår till mer än en tiondel av hela skuldbeloppet.
När kommittén talar om återtaganderätt åsyftas således villkor som ger kreditgivaren rätt att ta tillbaka varan. Ett sådant villkor kan formuleras på olika sätt. Vanligt är att säljaren förbehåller sig äganderätten till varan. Den kreditsäkerhet som äganderättsförbehållet ger har betydelse inte bara i förhållandet mellan säljare och köpare (obligationsrättsligt) på det sättet att säljaren kan ta tillbaka varan, utan även i förhållandet mellan säljaren och köparens borgenärer (sakrättsligt) på det sättet att säljarens rätt bibehålls vid utmätning hos köparen eller vid dennes konkurs. (Vid säljarens konkurs har köparen rätt att genom fullföljande av avtalet få full äganderätt till godset.) Den sakrättsliga aspekten har sin största betydelse vid köp som inte är konsumentköp, t. ex. då en näringsidkare kreditköper maskinell utrustning, men torde tillmätas viss vikt även då konsumenter köper dyrare varor på avbetalning. Såsom tidigare nämnts (3.2.4) hävdas på en del håll att redan ett förbehåll att ta tillbaka varan konstituerar ett sakrättsligt skydd motsvarande det som äganderätts— förbehållet ostridigt ger. Kommittén vill gärna medge att ett sådant betraktelsesätt har sina pragmatiska fördelar. Säljarens förbehåll om ”äganderätt” till det sålda föremålet tjänar inte något annat syfte än att säljaren skall ha befogenhet att under vissa förutsättningar ta tillbaka saken och att denna befogenhet skall stå sig i förhållande till köparens eventuella andra fordringsägare. Enligt kommitténs mening bör alltså säljaren redan genom att förbehålla sig återtaganderätt kunna uppnå ett sakrättsligt skydd. Om denna uppfattning kommer till klart uttryck, blir äganderättsförbehållet onödigt och säljaren behöver inte längre upprätt— hålla den fiktionen att han äger den sålda varan.
Enligt 2 & andra stycket avbetalningsköplagen får säljaren inte utnyttja sin återtaganderätt om köparen, innan varan återtas, betalar det belopp, dröjsmålet avser, jämte ränta och kostnader, om återtaganderättens utkrävandc skulle vara obilligt med hänsyn till att dröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter. Kommitténs förslag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Det torde knappast förekomma att säljaren vill utnyttja återtaganderätten sedan dröjsmålet rättats till. Ett sådant utnyttjande av ett avtalsvillkor bör för övrigt kunna hindras genom åberopande av den förmögenhets- rättsliga generalklausul som föreslagits av generalklausulutredningen. Den klausulen bör enligt kommitténs mening i regel med framgång kunna åberOpas oavsett anledningen till det dröjsmål som blivit tillrättat.
8.1.8.3 Uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Preskription av restskulden
1 3—5 åå avbetalningsköplagen finns regler om den avräkning som skall äga rum mellan parterna då en vara återtas. Köparen skall enligt 45 tillgodoräknas godsets värde medan säljaren tillgodoräknas dels obetalda förfallna poster, dels så stor kvotdel av de ännu inte förfallna posterna ”som det pris, vilket godset skulle hava betingat om det köpts mot kontant betalning, utgör i förhållande till avbetalningspriset” och dels vissa kostnader. För den händelse godsets värde skulle vara mindre än vad säljaren har att fordra föreskrivs i 5 5 att säljaren inte får utkräva mer än det överskjutande beloppet. Godsets värde skall enligt 3 & beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att ombesörja dess försäljning på lämpligt sätt. Hänsyn skall tas till omständigheter som höjer värdet i säljarens hand, t. ex. att han kan reparera föremålet och sälja det i sin rörelse. Reglerna ger ett långtgående skydd mot s.k. förverkande- klausuler, t. ex. avtalsbestämmelser som innebär att säljaren om godset återtas inte behöver återbetala vad han uppburit. Den reduktion av säljarens fordran som skall ske enligt 4 & syftar till att köparen inte skall behöva betala ersättning för kreditkostnad som belöper sig på kredittid som inte utnyttjats.
Det skydd som avbetalningsköplagens bestämmelser ger köparen i dessa avseenden bör upprätthållas även i konsumentkreditlagen. Kommit- tén föreslår därför att uppgörelse skall äga rum mellan parterna vid återtagande av vara (17 5 första stycket) samt att köparen liksom enligt avbetalningsköplagen skall tillgodoräknas varans värde (17 å andra stycket). Härvid hänvisar kommittén till 3 % avbetalningsköplagen. Varans värde motsvarar enligt denna paragraf skillnaden mellan ett beräknat försäljningspris och kostnaderna för försäljningen. Kommittén förutsätter att återtaganderätt vid konsumentkreditköp endast kommer att tillåtas beträffande ett fåtal varor för vilka det finns en väl fungerande andrahandsmarknad. Det böri regel inte möta några större svårigheter att beräkna dessa varors värde. Beträffande bilar bör de prislistor som utarbetas inom motorbranschen kunna tjäna till ledning.
Kreditgivarens tillgodohavande bör däremot beräknas på ett något annorlunda sätt än enligt avbetalningsköplagen. Kommitténs terminologi ger utrymme för en viss förenkling. Det bör sålunda kunna föreskrivas att kreditgivaren skall tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet efter viss reduktion. Med skuldbeloppet avses alltså summan av kredibeloppet och kreditkostnaden (se 2 5). Reduktion bör ske med den del av kreditkostnaden som hänför sig till den del av den överenskomna kredittiden som inte utnyttjats när varan återtas. Kommittén anser att denna princip bör gälla vid all betalning som sker före kredittidens utgång. Principen kommer till uttryck i förslagets 135 och berörs närmare under 8.1.10. Kreditgivaren bör förutom det reducerade skuldbeloppet få tillgodoräkna sig dröjsmålsränta samt de kostnader han har haft för återtagandet. Högre dröjsmålsränta än den legala räntan enligt det nyligen avgivna förslaget (SOU 197428) till räntelag bör dock
inte få tillgodoräknas. Beträffande kostnaderna skall anmärkas följande. Enligt 4 % tredje stycket avbetalningsköplagen utgår ersättning för säljarens kostnad vid återtagande enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Sådana bestämmelser har meddelats i kungörelse (19741812) om ersättning för kostnad i mål om handräckning enligt avbetalnings- köplagen m. m.5 Bestämmelserna, som innebär att ersättningen sätts schablonmässigt, bör äga tillämpning även vid återtagande enligt konsumentkreditlagen. Kommittén föreslår således att kreditgivaren tillgodoräknas den obetalda delen av skuldbeloppet efter avräkning enligt 13 5. Enligt förslaget får kreditgivaren därjämte tillgodoräkna sig dröjsmålsränta, dock högst med den räntefot som anges i Så första stycket förslaget till räntelag, samt ersättning för kostnaderna vid återtagandet. Ersättning för kostnader som nu sagts föreslås utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar (17 % tredje stycket).
Om resultatet av avräkningen mellan parterna blir ett saldo till köparens förmån bör säljaren naturligtvis kompensera konsumenten om varan tas tillbaka. Kommittén föreslår därför att varan, om värdet överstiger det belopp som kreditgivaren tillgodoräknas, inte får återtas med mindre kreditgivaren betalar överskottet till konsumenten eller, om handräckning sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där (17 & fjärde stycket). Denna bestämmelse överensstämmer med vad som gäller i motsvarande fall enligt avbetalningsköplagen.
Emellertid uppstår f. n. i regel ett saldo till säljarens förmån vid den avräkning som äger rum då avbetalningsgods återtas (se 2.6). Avräkningen resulterar alltså i en restskuld för köparen. Restskulden, som ofta uppgår till en betydande delav varans pris (i genomsnitt ca 20 %), år förfallen till betalning och kan utkrävas hos köparen. Storleken av restskulden tyder på att återtaganderätten inte fungerar särskilt bra som kreditsäkerhet och att högre kontantinsats borde ha uttagits i de aktuella fallen. Kommitténs förslag att vid konsumentkreditköp begränsa återtaganderätten till varor som är särskilt kvalificerade för en säkerhetsrätt bör leda till att avräkningsresultatet utjämnas. Även om det förslaget genomförs finns det emellertid anledning att räkna med att restskulder kan uppstå också i framtiden. Detta kan hända t. ex. om säljaren medger ett kreditbelopp som är för stort i förhållande till köparens betalningsförmåga (kontantinsatsen är alltså för låg), om kredittiden är för lång i förhållande till varans livslängd, om priset är för högt i förhållande till varans marknadsmässiga värde, om varan undergår snabb värdeminskning eller om kreditkostnaden utgör en påfallande stor del av skuldbeloppet. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på säljaren att begränsa risken för att en restskuld uppstår för köparen. Säljaren bör med andra ord, sedan han bedömt köparens förmåga att fullfölja ett kreditköp, anpassa sina villkor på ett sådant sätt att det inte skall behöva uppkomma någon restskuld. Villkoren bör lämpligen utformas så, att varans värde överstiger skuldbeloppet under kredittiden. Kommittén anser att säljaren bör uppfordras till en sådan anpassning genom ett förbud att annat än undantagsvis kräva ut restskulden. Undantaget bör avse den situationen att varan utsatts för onormal värdeminskning genom vanvård eller
5 Jfr. prop. (1974z42) med förslag till inkassolag s. 83 ff.
liknande.
Ett sådant förbud kan ses som ett logiskt komplement till de övriga av förslagets regler som verkar i riktning mot en balansering av säljarens fordran i förhållande till varans värde. Dess betydelse kommer att ligga främst på det psykologiska planet. [ verkligheten förhåller det sig nämligen på det sättet att säljaren endast undantagsvis kräver ut restskulden. Detta beror på att den köpare som fråntas varan oftast bedöms sakna utmätningsbara tillgångar. Emellertid förekommer det f. n. att säljaren bevakar restskulden år efter år till dess att köparen vid något tillfälle innehar tillgångar som kan utmätas. Inkassokostnaderna och kraven på dröjsmålsränta kan då uppgå till belopp som inte sällan är betydligt högre än själva restskulden.
Kommittén föreslår mot denna bakgrund att kreditgivaren, om varans värde är mindre än det belopp som tillgodoräknas honom, inte får kräva ut skillnaden i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Enligt förslaget får kreditgivaren i sådant fall inte kräva ut mer än vad som hänför sig till värdeminskningen (17 & femte stycket).
8.1.8.4 Förfarandet vid återtagande. Varor som inte får återtas
De föreslagna reglerna om återtaganderätt är avsedda att tillämpas vid uppgörelse i godo, vid rättegång och vid förrättning för verkställighet av dom samt vid handräckning för återtagande av varan. Handräckning är ett förenklat processuellt förfarande varigenom säljaren mot köparens vilja kan få tillbaka varan utan att först behöva vända sig till domstol. Regler om handräckning och verkställighet för återtagande av avbetalningsgods finns i 10—16 %% avbetalningsköplagen. Reglerna hänvisar i viss mån till utsökningslagen. Lagberedningen har i betänkandet Utsökningsrätt XIII (SOU 1974:55), föreslagit vissa ändringar i bestämmelserna. Ändringarna syftar till en anpassning av bestämmelserna till lagberedningens förslag till Utsökningsbalk (SOU 1973:22).
Enligt 10 % avbetalningsköplagen förutsätter handräckning ett skriftligt kontrakt som innehåller återtagande- eller äganderättsförbehåll samt uppgift om varans kontantpris m.m. Ansökan om handräckning görs hos kronofogdemyndigheten (Utmätningsman). Enligt 11 % får handräckning endast beviljas om det är uppenbart att kvalificerat dröjsmål föreligger eller att köparen åsidosatt förpliktelse vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren. Visar köparen sannolika skäl att varan sålts till oskäligt högt pris får handräckning inte ske. Nödvändiga gång- och sängkläder får inte fråntas köparen. Utmätningsman kan meddela anstånd med handräckning antingen efter medgivande av säljaren eller enligt 12 & om köparen av särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter. Enligt 13 5 skall godset upptecknas och värderas. Särskild värderingsman kan tillkallas. Av 14 & följer att beslut om handräckning kan överklagas hos överexekutor. Parterna är också oförhindrade att föra talan vid domstol. Genom 15 % görs vissa av bestämmelserna tillämpliga
beträffande verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktats utge gods, som sålts genom avbetalningsköp. Enligt 165 i dess nuvarande lydelse förfaller handräckningsansökan om säljaren medgett uppskov med förrättningen och verkställighet på grund därav inte skett efter sex månader. Lagberedningen har föreslagit en modifiering av denna regel så, att anståndet inte automatiskt skall medföra att ansökningen förfaller. Enligt förslaget krävs ett beslut. Avsikten är att ett sådant regelmässigt skall ges efter sexmånaderstidens utgång men att ansökningen skall kunna hållas vid liv om anståndet undantagsvis är motiverat (SOU 1974255 5. 177). Av 16 % följer vidare att avbetalningsgods inte får utmätas för fordran på grund av köpet.
Kommittén anser att dessa bestämmelser bör äga motsvarande tillämpning på förfarandet då säljaren vill utnyttja den återtaganderätt som tillåts enligt konsumentkreditlagen. Vissa modifikationer och förändringar bör dock göras.
Sålunda bör krävas att kontraktet, för att varan skall få återtas, innehåller upplysning om de relevanta kreditköpsfaktorerna. Kommittén föreslår därför att kreditgivaren får söka handräckning under förutsättning att om kreditköpet upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller förbehåll om återtaganderätt samt de uppgifter som anges i 9 % första stycket. Vidare föreslås att ansökan skall göras skriftligen och innehålla besked om den del av skuldbeloppet som utestår obetald samt att ansökan skall vara åtföljd av kreditköpshandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift (18 5).
Enligt avbetalningsköplagen får såsom tidigare påpekats gång- och sängkläder som är oundgängligen nödvändiga för köparen och hans familj aldrig återtas. Detta köparens s. k. beneficium, som tillkom genom 1953 års ändringar i lagen, har sin motsvarighet i 65 & utsökningslagen (6 kap. l & förslaget till utsökningsbalk) vid utmätning för fordringar i allmänhet. Det skydd som gäldenären har vid utmätning är emellertid av en helt annan och vidsträcktare omfattning än köparens beneficium enligt avbetalningsköplagen. Sålunda undantas enligt utsökningslagen bl.a. möbler, husgeråd och annan utrustning i den mån sakerna är nödvändiga för ett hem och dess skötsel. Bestämmelsen gör det möjligt att undanta exempelvis elektriska hushållsmaskiner från utmätning. I praktiken förekommer att även TV-apparater inbegrips i gäldenärens beneficium. Att gäldenärens beneficium är mera omfattande vid utmätning än vid återtagande av avbetalningsgods innebär att den konsument som köpt en hushållsmaskin på delbetalning utan säkerhet i godset eller enligt låneköpssystemet är i ett bättre läge än avbetalningsköparen för den händelse han inte lyckas fullfölja sitt kreditåtagande. Han har med andra ord möjligheter att få behålla maskinen i en situation där avbetalningsköparen blir av med densamma. Genom att införa lika vidsträckta undantag vid återtagande av vara som vid utmätning skulle man kunna begränsa utövandet av återtaganderätten såvitt avser vissa för det vanliga hushållet typiska nyttoföremål.
Kommitténs förslag om begränsning av återtaganderätten vid konsumentkreditköp innebär att endast varor som är särskilt
6 Uppgifterna avser förhållandena år 1971.
kvalificerade för en säkerhetsrätt får säljas med återtaganderätt. I regel torde hushållskapitalvaror och andra föremål som enligt 65 % utsökningslagen kan undantas från utmätning inte uppfylla dessa krav. Det kan därför synas onödigt att utvidga den krets av varor som inte får återtas. Det kan emellertid mycket väl förekomma att en del varor, beträffande vilka regeringen i framtiden tillåter återtaganderätt, i enskilda hushåll spelar en sådan roll för hemmet och dess skötsel att de enligt 65 & utsökningslagen bör undantas från utmätning. Vad nu sagts utgör enligt kommitténs mening ett tillräckligt argument för att höja konsument— skyddet vid återtagande till samma nivå som gäller vid utmätning. Kommittén föreslår därför att handräckning eller verkställighet inte får beviljas beträffande vara som med hänsyn till gäldenärens behov enligt 65 & utsökningslagen undantas från utmätning (19 å andra stycket).
1 övrigt föreslår kommittén att avbetalningsköplagens regler skall äga motsvarande tillämpning i fråga om handräckning och verkställighet av dom, varigenom köparen förpliktas lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt (195 första stycket). Hänvisningen till avbetalnings— köplagen innebär således bl. a. att utmätningsmannen kan meddela anstånd med handräckningen antingen efter medgivande av säljaren eller om köparen huvudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter. Det bör påpekas att återtagande endast får ske om de särskilda förutsättningar som angetts i 15 % konsumentkreditlagen är uppfyllda. Hänvisningen till avbetalningsköplagen innebär således inte att varan, såsom enligt 11 & avbetalningsköplagen, kan återtas på grund av att köparen brustit i fullgörande av annan förpliktelse än betalnings- åtagande.
8.1.8.5 Preskription av återtaganderätten
Av kommitténs material (2.6) framgår att säljaren i regel väntar mycket länge med att göra ansökan om återtagande av varan, räknat från det att köparen råkat i kvalificerat dröjsmål med betalningen. Materialet visar vidare att säljaren sedan han väl gjort ansökan ofta medger uppskov med själva återtagandet. Beträffande bilar var den genomsnittliga väntetiden ca fem månader och uppskovstiden en till två månader. Vid andra varor var väntetiden betydligt längre. Köparens genomsnittliga restskuld till säljaren sedan avräkning ägt rum mellan parterna i samband med återtagande av bil motsvarade ca 20 % av varans kontantpris.6 Trots att enligt gällande föreskrifter 40% av priset skall erläggas kontant av köparen uppstår således vid avräkningen en betydande restskuld.
Orsaken till den höga restskulden är till stor del den långa tid som förflyter från det att köparen råkar i betalningssvårigheter till dess att varan verkligen återtas. Köparen kan mer eller mindre ha upphört att göra avbetalningar, dröjsmålsränta har börjat löpa och säljarens fordran växer med ökande hastighet, allt medan varans värde minskar. Ju senare varan återtas, ju större blir restskulden.
Under den tid som förflyter innan varan verkligen återtas utsätts konsumenten regelmässigt för ett starkt tryck. Kanske lyckas
konsumenten, under det fortlöpande hotet om återtagande, då och då genom uppoffringar för hushållet eller genom åsidosättande av förpliktelser på andra områden betala så mycket att kreditgivaren låter honom hållas. Varan har såsom tidigare påpekats ofta inte något värde för kreditgivaren medan den däremot kan ha ett ganska högt bruksvärde för konsumenten. Det är just denna värdemässiga skillnad som skapar de psykologiska förutsättningarna för påtryckningen. Anstånden och uppskoven kan måhända vid ett ytligt betraktande framstå som en förmån för konsumenten. För kommittén framstår metoden emellertidi en annan dager.
Det är inte ovanligt att kreditgivaren, sedan han gjort ansökan om handräckning, lämnar en hel serie uppskov med själva återtagandet för att slutligen låta verkställa detsamma. Den bakomliggande verkligheten är då i regel den att konsumenten före varje uppskov lyckats göra en inbetalning, som godtagits av kreditgivaren, men slutligen fått ge upp. Kronofogdemyndigheten framstår i dessa ärenden som en av kreditgivaren anlitad inkassobyrå. Det olämpliga i detta behöver väl inte närmare kommenteras. Kommittén vill likväl för att ytterligare belysa kronofogdemyndighetens egendomliga roll i sammanhanget hänvisa till 45 inkassolagen (19741182). lnkassoverksamhet skall enligt denna bestämmelse bedrivas enligt god inkassosed. Ytterligare stadgas i sammanhanget: "Därvid skall iakttagas att gäldenär ej vållas onödig skada eller olägenhet eller utsättes för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoätgärd."
Vid sin bedömning av de förhållanden som beskrivits i detta avsnitt har kommittén kommit fram till att återtaganderätten A trots de betydande inskränkningar som tidigare föreslagits beträffande varuslag m. m. (15 %) ) måste begränsas även tidsmässigt. Någon form av preskription bör alltså införas. Vad gäller utformandet av sådana preskriptions- bestämmelser bör beaktas att konsumenten på ett eller annat sätt, trots att han kommit i kvalificerat dröjsmål med betalningen, ofta löser sina problem utan att varan återtas, i vart fall inte genom handräckning. Det har nämligen beträffande bilar visat sig att knappt 25 % av handräckningsansökningarna leder till verkställighet. 1 10% av fallen påträffas inte bilen då den skall återtas. I ca 50 % av fallen återkallas eller förfaller ansökningen (se bilaga 2, tabell B2.2). De gånger då ansökan återkallas eller förfaller torde konsumenten ha antingen frivilligt lämnat tillbaka bilen eller återvunnit sin betalningsförmåga under den tid ärendet legat hos kronofogdemyndigheten.
Den allmänna preskriptionstiden är f.n. tio år, vilket innebär att borgenären inom den tiden måste bevaka sin rätt hos gäldenären för att inte förlora sin talan (KF 4.3.1862 om tioårig preskription m.m.). Preskriptionsregeln anses emellertid inte ha sakrättslig verkan. För avbetalningsköpets del innebär detta att köparens fordran kan preskriberas efter tio år men att återtaganderätten likväl kvarstår.7 I det betänkande som låg till grund för 1953 års ändringar i avbetalnings- köplagen föreslogs en bestämmelse av innehåll, att säljaren för att återta 7 SOU 1957.” S_ 88; godset skulle väcka talan därom inom tre år från sista postens Undén a. a. s. 102 ff.
8 SOU 1950:42 s. 61.
9 Prop. 19533 5. 72.
”' SOU 1957:11 5.9,15, 87
” SOU 1966:42 s. 173.
förfallodag.B Bestämmelsen utgick emellertid sedan flera remissinstanser ifrågasatt lämpligheten av att införa preskriptionsregler med sakrättslig verkan. Frågan skulle prövas i ett större sammanhang.9 År 1957 föreslogs i betänkandet Fordringspreskription m. m. bl.a. dels att fordringar på grund av försäljning av lös egendom m. ni. skulle preskriberas efter tre år från den dag fordringen förföll och dels att återtaganderätten skulle vara utan verkan när fordringen preskriberades.l 0 Förslaget harinte i någon del lett till lagstiftning. Sedan frågan såvitt den avser avbetalningsköp aktualiserats vid 1965 års riksdag uttalade konsumtionskreditutredningen att saken inte hade så stor praktisk betydelse att den borde lösas innan den då pågående nordiska översynen av preskriptionslagstiftningen skett.ll Frågan om preskription i allmänhet överväges f.n. inom justitiedepartementet. Övervägandena kan antas leda till ett förslag om en preskriptionstid på något år för fordringar på grund av konsumentkredit- köp. Utformningen av de allmänna preskriptionsreglerna har emellertid ingen avgörande betydelse för de speciella olägenheter av återtagande- rätten som kommittén nyss berört. Sålunda skulle en preskriptionstid på något år, även om den skulle innebära att återtaganderätten förföll med fordringen, endast i undantagsfall påverka anstånds- och uppskovs- tidernas längd. En annan sak är att en förkortning av den allmänna preskriptionstiden generellt sett är till fördel för konsumentintresset.
Kommittén har därför undersökt andra metoder att komma tillrätta med olägenheterna. Kommittén har därvid övervägt en processuell regel av den innebörden att säljaren, om han vill åberopa köparens betalningsförsummelse som grund för återtagandet, måste göra detta inom viss kortare tid. Detta skulle innebära att säljaren relativt snabbt måste besluta sig huruvida han vill ta tillbaka godset eller för den fortsatta kredittiden nöja sig med en fordringsrätt. Köparen skulle i så fall under relativt kort tid utsättas för målmedveten påtryckning men skulle inte vidare behöva uppleva ett ständigt hot om återtagande. Om godset återtogs skulle detta sannolikt äga rum på ett relativt tidigt stadium. Det finns nämligen anledning till antagande att betalningsför- summelse som kan leda till återtagande framträder redan vid de allra första posterna. En sådan metod skulle emellertid kräva ett alltför komplicerat system, särskilt med hänsyn till att betalningsdröjsmål kan uppstå upprepade gånger under kredittiden. Därtill kommer att säljaren kanske skulle känna sig tvingad att ta tillbaka varan även i situationer som kunde redas upp på ett bättre sätt.
Kommittén vill i stället förorda den metod som framgår av följande. Enligt 16 & avbetalningsköplagen gäller f. n. att en ansökan om handräckning förfaller om säljaren medgett uppskov och verkställighet till följd därav inte skett inom sex månader från dagen för ansökan. Lagberedningen har, såsom framhållits tidigare (8.1.8.4), föreslagit den ändringen att ansökningen inte automatiskt skall vara förfallen utan att det skall krävas ett beslut av kronofogdemyndigheten. Kommittén, som stöder detta förslag, anser att återtaganderätten, sedan en ansökan sålunda förklarats förfallen, inte på nytt bör kunna göras gällande. Till förmån för ett sådant ställningstagande talar att, har till följd av anstånd
eller upprepade anstånd verkställighet inte skett efter sex månader kreditgivaren inte längre bör kunna utnyttja den påtryckning som återtaganderätten innebär, vare sig med hjälp av kronofogdemyndigheten eller på annat sätt.
Kommittén föreslår därför att kreditgivaren, då ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt 16 & avbetalningsköplagen, inte längre får göra gällande återtaganderätten (20 å). Bestämmelsen hindrar inte kreditgivaren från att i vanlig ordning göra gällande sin fordringsrätt mot konsumenten. Däremot kan han inte fortsättningsvis kräva att få tillbaka varan. När återtaganderätten inte längre får göras gällande upphör också dess sakrättsliga funktion. Kreditgivaren har således fortsättningsvis inte bättre rätt än konsumentens övriga oprioriterade fordringsägare.
8.1.9. Skydd mot vissa avtalsvillkor 8.1.9.l Oskäliga kreditkostnader
Till de villkor som har den största betydelsen för konsumenten vid betalningsanstånd eller län hör det pris för krediten som parterna avtalar om, dvs. konsumentens kreditkostnad. Denna kostnad är ofta svår för att inte säga omöjlig att uppfatta för konsumenten vid avtalstillfället. Kommittén har föreslagit att kreditgivaren skall vara skyldig att såväl i sin reklam som vid kreditavtals ingående upplysa om kreditkostnaden på ett bestämt sätt och i termer som möjliggör en adekvat jämförelse mellan olika kreditalternativ och mellan olika kreditgivares villkor (3 och 9 åå). Kommittén kommer vidare att föreslå att en myndighet skall utöva tillsyn över att kreditgivarna fullföljer sin skyldighet i detta och andra avseenden. Tillsynsmyndigheten förutsätts regelbundet lämna infor- mation om gängse kreditkostnader vid olika kreditformer och om de priser på kredit som tillämpas vid betalningsanstånd inom olika branscher (se 8.1.12). Ett genomförande av kommitténs förslag i dessa delar utesluter emellertid inte att en del kreditgivare även i framtiden kan betinga sig en påfallande hög ersättning för krediten. Kommittén har övervägt att såsom komplement föreslå regler om högsta tillåtna ersättning för kreditkostnaden. Kommittén har dock funnit att en maximering av kreditkostnaden för olika kreditformer med inbördes varierande kreditbelopp, kredittider, kreditrisker etc. skulle kräva ett alltför komplicerat och osäkert system. Med hänsyn härtill och då fastställande av kostnadstak kan föra med sig en tendens hos de kreditgivare som nu klart ligger under taket att vilja närma sig detsamma har kommittén låtit tanken på en bestämd maximering falla. Kommittén anser i stället, såsom framgått av ett tidigare avsnitt (8.1.5), att avtalsvillkor rörande kreditkostnad skall kunna göras till föremål för en mer nyanserad skälighetsbedömning med stöd av den generalklausul som nyligen föreslagits av generalklausulutredningen (SOU 1974:83). Upplysningsplikten, tillsynen och den därmed förbundna informationen skapar det nödvändiga underlaget för bedömningen.
I yttrande (1974-12-19) över generalklausulutredningens förslag har kommittén bl. a. framhållit att kreditgivaren i regel är den starkare parten samt att det bör beaktas att hans ställning är särskilt överlägsen när krediten lämnas i samband med försäljning av eftertraktade kapitalvaror. Vid prövning huruvida kreditkostnaden i ett visst fall är oskälig bör enligt kommitténs mening en jämförelse göras med den gängse kostnaden för krediter av motsvarande slag. En betydande avvikelse bör kunna leda till jämkning även om det inte kan visas att kreditgivaren begagnat sig av konsumentens oförstånd, lättsinne eller liknande. Visar kreditgivaren godtagbara skäl för den högre kreditkostnaden, såsom t. ex. att kreditrisken i det aktuella fallet är särskilt stor, bör dessa dock beaktas. Den omständigheten att en kreditgivares verksamhet bedrivs så, att den medför kostnader som väsentligen överstiger vad som är vanligt inom branschen i övrigt, bör i allmänhet inte betraktas såsom ett godtagbart skäl. Såsom grund för en högre kreditkostnad bör inte heller få åbempas att krediten lämnats utan närmare prövning av konsumentens betalningsförmåga. Vid kreditköp bör transaktionerna kredit och köp hållas åtskilda. Omständigheter som hänför sig till varans pris och kvalitet eller liknande bör inte beaktas vid prövningen av kreditkostnadens skälighet. Beaktas bör däremot alla förhållanden som hänför sig till själva kreditavtalet såsom kreditens löptid, kreditbeloppets storlek, betalnings- planens utformning, förekomsten av återtaganderätt eller förfalloklau- suler och liknande. Kommittén vill i detta sammanhang såsom sin mening uttala att diskriminerande kreditkostnadsvillkor inte bör tillåtas. Kreditgivare bör således inte få betinga sig olika ersättning för kreditkostnad på grund av olikheter hos konsumenterna beträffande kön, ras, civilstånd, ålder och liknande. Det bör särskilt framhållas att enbart den omständigheten att konsumenten bedöms tillhöra en grupp, inom vilken dröjsmål med betalningen anses vanlig, inte bör få leda till att kreditgivaren tar mera betalt för krediten än han eljest skulle ha gjort. Den högre kreditkostnaden måste kunna motiveras i det enskilda fallet. Om det inte finns saklig grund för den högre kreditkostnaden bör denna alltså kunna jämkas, anförde kommittén i nyssnämnda yttrande.
8.1.9.2 Förfalloklausuler m.m.
De nuvarande bestämmelserna om avbetalningsköp är huvudsakligen inriktade på att reglera förhållandet mellan parterna då köparen inte fullgör sina förpliktelser och kreditgivaren därför gör gällande i avtalet angivna särskilda påföljder. Avbetalningsköplagens syfte är, liksom den moderna konsumentlagstiftningens, att balansera förhållandet mellan parterna. Bland särskilda påföljder nämns i lagen återtagande av det sålda (återtaganderätt) samt utkrävande av post som ännu inte är förfallen till betalning (förfalloklausuler). Bland andra särskilda påföljder märks vite. Kommittén har i det föregående redovisat sina förslag om de förutsättningar som bör vara uppfyllda för att återtaganderätt skall få åberopas vid konsumentkreditköp.
Beträffande förfalloklausuler som görs gällande på grund av dröjsmål
med betalningen uppställer avbetalningsköplagen samma krav på kvalificerat dröjsmål som beträffande återtaganderätten. Kommittén anser att kravet på kvalificerat dröjsmål, såvitt avser rätt att göra förfalloklausuler gällande, bör upprätthållas vid alla former av kreditköp. förutsättningarna bör i princip vara desamma som föreslagits beträffande återtaganderätten (se 8.1.8.2). Kommittén föreslår därför, såsom huvudregel vid kreditköp, att avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid, endast får göras gällande om konsumenten dröjt i mer än en månad med att erlägga förfallet belopp som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet (12 % första stycket 1).
Kreditköpskontrakt i vilka avtalats om återtaganderätt innehåller ofta ett villkor av den innebörden att den återstående skulden omedelbart förfaller till betalning, om säljarens säkerhet i varan sätts i fara (se t. ex. det tidigare nämnda kontraktet K74 punkt 8). Kommittén anser att sådant villkor kan vara motiverat. Dock bör inte vilka faromoment som helst godtas som grund för ett utkrävande av skuldbeloppet i förtid. Om konsumenten gör sig av med varan kan säkerhetsrätten utplånas. Om konsumenten för varan utomlands har kreditgivaren svårt att göra säkerhetsrätten gällande. Kommittén anser att båda dessa grunder bör godtas. Emellertid bör den omständigheten att konsumenten far till utlandet med en bil, som köpts med förbehåll om återtaganderätt, inte utan vidare kunna leda till att kreditgivaren får kräva betalning i förtid. Som förutsättning bör gälla att förfarandet strider mot avtalet och idet enskilda fallet minskar kreditgivarens möjlighet att få tillbaka skuldbeloppet. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att förfallo- klausuler får göras gällande då kreditgivaren har återtaganderätt enligt 15 &, om konsumenten överlåter varan eller i strid med avtalet för varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras (12 & första stycket 2).
Kreditgivaren vid kreditköp är ofta en bank. Lagen (19552183) om bankrörelse innehåller bl. a. föreskrifter om den säkerhet som ' bankaktiebolag skall kräva vid beviljande av kredit (59—61 åå) samt om löptiden för lån och om förtida uppsägning (63 å). [ sistnämnda avseenden föreskrivs dels en löptid av högst ett år och dels att bank skall förbehålla sig rätt att säga upp vissa lån till betalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig män eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Motsvarande föreskrifter ges i lagen (19552417) om sparbanker och lagen (1956:216) om jordbrukskasse- rörelsen. Enligt kommitténs mening torde de föreskrifter som gäller för bank inte i regel behöva komma i konflikt med de bestämmelser om förfalloklausuler som kommittén föreslår. I undantagsfall kan emellertid tänkas att bankerna, mot bakgrunden av de särskilda föreskrifterna, har vägande skäl att göra gällande förfalloklausuler på andra grunder än vad som tillåts enligt kommitténs förslag. Kommittén anser därför att undantag från de föreslagna bestämmelserna bör göras för de kreditgivare som är bundna av sådana särskilda föreskrifter som nu berörts. Ett sådant
undantagande förefaller inte riskabelt. Dels tillämpar bankerna f. n. sina förfalloklausuler med stor återhållsamhet. Dels bör den tidigare berörda generalklausulen kunna användas mot banker som gör gällande förfalloklausuler i oträngt läge. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna i 12 % första stycket 1 och 2 inte skall utgöra hinder för bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid (12% andra stycket).
Vad nu föreslagits avser alltså kreditgivarens möjligheter att göra förfalloklausuler gällande vid avbetalningsköp, låneköp och andra kreditköp.
De skuldebrevsformulär som bankerna använder vid från försäljning fristående lån till konsumenter innehåller praktiskt taget alltid förfalloklausuler som ger bankerna möjlighet att efter eget gottfinnande kräva betalning i förtid om låntagaren inte i behörig ordning fullgör sina förpliktelser, om säkerheten inte längre är betryggande eller om risk föreligger för att låntagaren inte kommer att fullgöra sina förpliktelser. Klausulerna ger alltså bankerna rätt att även vid mycket ringa dröjsmål med amortering eller ränta säga upp hela lånet till betalning.
Enligt kommitténs mening bör även vid fristående lån rätten att göra gällande förfalloklausuler begränsas. De bestämmelser som föreslagits i 12 5 är inriktade på normalfallet vid kreditköp, nämligen att ett skuldbelopp av begränsad storlek återbetalas månadsvis i lika stora delposter och att kredittiden är relativt kort. Konsumenternas fristående lån kan emellertid vara av mycket skiftande slag alltifrån sparlån och personlån på smärre belopp till län mot säkerhet i fastighet på betydande belopp och med långa kredittider. Betalningsplanen är ofta utformad på annat sätt än vid kreditköp. Det är exempelvis inte ovanligt att län är amorteringsfria under flera år eller att hela lånebeloppet återbetalas på en gång. Mot denna bakgrund är det olämpligt att såsom vid kreditköp göra rätten till förtidsbetalning direkt beroende av dröjsmålstidens längd och det förfallna beloppets storlek. I stället bör väljas en metod som gör det möjligt att ta hänsyn till olika förekommande lånetyper men som likväl inte överlämnar tillämpningen åt kreditgivarens helt och hållet skönsmäs— siga bedömning.
Kommittén föreslår att förfalloklausuler i fråga om fristående län endast får göras gällande om trygghet inte längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande (25 5). Den föreslagna paragrafen bör enligt kommitténs mening i regel utgöra hinder mot att förfalloklausuler görs gällande vid kortare dröjsmål och vid dröjsmål som avser smärre belopp. Beträffande lån som företer likheter med köpkrediterna bör förfalloklausuler i allmänhet inte kunna göras gällande annat än vid så kvalificerat dröjsmål som avses i 12 % första stycket.
De nu föreslagna reglerna är avsedda att ge konsumenten ett grundskydd på ett område där förfalloklausuler regelmässigt före— kommer. Det bör framhållas att ett åberopande av en förfalloklausul, trots att det sker i överensstämmelse med 12 eller 25 å, i ett enskilt fall kan framstå som oskäligt och att klausulen kan komma att jämkas med
stöd av den berörda generalklausulen.
Vad sedan gäller andra särskilda påföljder som kan tänkas förekomma, t.ex. viten, anser kommittén att sådana i regel inte bör godtas i konsumentkreditsammanhang. Kommittén föreslår inte några särskilda regler därom. Det förefaller enligt kommitténs mening som ganska naturligt att viten och liknande ersättningar knappast bör förekomma som påföljd vid betalningsförsummelse i förhållanden där näringsidkare erbjudit konsument kredit i samband med köp. Skulle sådant villkor förekomma bör det kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen.
8.193. Avräknings- och kopplingsförbehåll
I den nuvarande avbetalningsköplagen finns direkta förbud mot vissa typer av avtalsvillkor, nämligen mot s.k. avräknings- och kopplings- förbehåll (8 5 andra och tredje styckena). Med kopplingsförbehåll avses att två eller flera kreditavtal mellan samma parter kopplas på så sätt att kreditgivaren kan utnyttja en säkerhet som ställts i ett av avtalen som säkerhet även för fullgörande av de övriga avtalen. Vid avbetalningsköp kan förbehållet innebära att säljaren behåller återtaganderätten till ett föremål till dess att köparen fullgjort sina förpliktelser enligt alla avtal mellan parterna. Med avräkningsförbehåll avses ett villkor, varigenom en kreditgivare förbehåller sig rätt att bestämma på vilken av flera fordringar en inbetalning från gäldenären skall avräknas. Avräkningsförbehåll syftar alltså till en koppling av flera avtal mellan samma parter och kan liksom det direkta kopplingsförbehållet användas för att utvidga säkerhetsrätten till någon sorts allmän panträtt av hypotekskaraktär.1 2 Villkor som utvidgar säkerhetsrätten — i praktiken blir här fråga om en utbyggnad av återtaganderätten — bör i och för sig kunna lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen. Blir villkoren, liksom enligt avbetalningsköplagen, uttryckligen förbjudna, vinns emellertid den fördelen att en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet inte behöver ske. Förslagets regler om återtaganderätt lämnar inte utrymme för en direkt koppling mellan olika transaktioner; motsvarighet till avbetalningsköplagens förbud mot kopplingsförbehåll behöver följakt- ligen inte övervägas. Avräkningsförbehåll bör enligt kommitténs meningi princip förbjudas vid alla konsumentkreditköp, eftersom ett utnyttjande av sådana förbehåll kan göra det svårt för konsumenten att överblicka sina skulder och, såvitt gäller köp med återtaganderätt, kan leda till att återtaganderätten faktiskt kopplas till andra krediter. Kommittén föreslår därför att avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att avräkna av köparen erlagt belopp på fordran som ej hänför sig till kreditköpet, skall vara ogiltigt (14 5 första stycket).
De skuldebrevsformulär, som bankerna använder sig av vid vanliga lån till konsumenter, innehåller i regel såväl kopplings— som avräknings— förbehåll. Några olägenheter därav har inte uppmärksammats. ] den mån avräkningsförbehåll eller annat förbehåll som kan leda till koppling förekommer i konsumentkreditavtal som inte är kreditköp, bör deras
12 Se Eklund-Nordström a. a. s. 78 ff.
skälighet emellertid kunna prövas enligt generalklausulen under beaktande av att sådana förbehåll inte är tillåtna vid kreditköp.
Vid användande av kreditkort bokförs konsumentens olika inköp på ett och samma konto och delbetalningar görs på den sammanlagda skulden. Det avtal som berättigar konsumenten att göra kontoköp förutsätter att avräkning görs mot kontots saldo. Förbudet lnot avräkningsförbehåll är naturligtvis inte avsett att rikta sig mot den avräkningsmetod som används vid kontoköp. Detta bör framgå av lagtexten. Kommittén föreslår därför att förbudet inte skall utgöra hinder mot att kreditgivaren, då fråga är om kontoköp, avräknar erlagt belopp mot kontots saldo (14 5 andra stycket).
8.1.9.4 Villkor om betalningsansvar vid obehörigt användande av kontokort
Av redogörelsen om kontoköp (4.3.6.5) framgår att kreditavtalet i regel innehåller avtalsvillkor, varigenom konsumenten påtar sig ansvar för belopp som påförts kontot genom att kontokortet använts av obehörig. Konsumenten är enligt förekommande villkor skyldig att förvara kortet väl och att anmäla om han blir av med kortet. Gör han inte det, får han ersätta den förlust som kan uppstå för kreditgivaren. Enligt en del avtal bär konsumenten risken för obehörigt användande av kortet oavsett huruvida någon anmärkning kan riktas mot honom beträffande sättet att förvara kortet. Ett vanligt avtalsvillkor är att konsumenten ansvarar för alla uttag till dess att han anmält att han blivit av med kortet. Ibland föreskrivs att risken övergår på kreditgivaren några dagar efter anmälan.
Det är uppenbart att förlusten av ett kontokort, om sådana avtalsvillkor tillämpas fullt ut, kan få mycket obehagliga följder för konsumenten. Mot förekomsten av sådana villkor torde visserligen ingripanden i flera fall kunna ske i marknadsrättslig ordning med stöd av lagen om oskäliga avtalsvillkor. Tillämpningen av villkoren i enskilda fall bör också kunna hindras med stöd av den föreslagna förmögenhetsrätts— liga generalklausulen. Det torde dock vara lämpligt att en blivande konsumentkreditlag innehåller ett grundskydd i detta avseende.
Kommittén anser att risken för ekonomisk förlust till följd av missbruk av kontokort i första hand bör bäras av kreditgivaren. Denne har möjlighet att genom strängare krav på legitimation begränsa sitt risktagande. I vissa fall bör kreditgivaren dock av konsumenten (kontohavaren) kunna återkräva belopp som genom missbruk av kortet påförts kontot och utbetalats till säljaren. Krav av detta slag bör för det första kunna göras gällande om kontohavaren frivilligt lämnat ifrån sig kortet till annan person som använt sig av detsamma. Krav bör vidare kunna resas om kontohavaren till följd av grov oaktsamhet blivit av med kortet och detta därefter använts av obehörig.
Även vid oaktsamhet som inte kan anses som grov bör kreditgivaren ha viss möjlighet att kräva betalning av kontohavaren, nämligen i det fall att kontohavaren underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten av kortet anmäla förlusten till kreditgivaren.
Kommittén föreslår sålunda att avtalsvillkor som innebär att kontohavaren åtar sig betalningsansvar för belopp, som påförts kontot genom att kontokort använts av obehörig för inköp, endast får göras gällande om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan, om kontohavaren genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller om kontohavaren, utan att grov oaktsamhet ligger honom till last, förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren (23 & första stycket).
Såvitt avser oaktsamhet vilken inte är att beteckna som grov innebär förslaget således att kontohavaren, om han genast efter upptäckt anmäler förlusten, inte behöver betala för de inköp som kan ha gjorts i tiden mellan förlusten och upptäckten. Enligt kommitténs mening bör kontohavaren, oavsett hur kortet kommit ur hans besittning eller vilken grad av oaktsamhet som kan läggas honom till last, i princip inte behöva betala för inköp som gjorts efter det att han anmält att han inte längre innehar kortet. Om kontohavaren anmäler till kreditgivaren att han inte längre har kortet i sin besittning kan kreditgivaren nämligen föra upp kortet på en spärrlista som sänds ut till de säljare som är anslutna till kortsystemet och därigenom undvika att kortet används för inköp. Har emellertid kontohavaren gjort sig skyldig till svikligt förfarande bör han naturligtvis inte kunna undandra sig att betala det belopp som efter anmälan påförts kontot. Såsom exempel på förfarande av åsyftat slag kan anföras att kontohavaren gör en osann anmälan om förlust av kortet och fortsätter att använda sig av detsamma.
Kommittén föreslår därför att kontohavaren endast om han förfarit svikligt skall vara betalningsansvarig för belopp som påförts kontot sedan kontohavaren hos kreditgivaren anmält att han inte längre har kortet i sin besittning (23 å andra stycket).
8.1.10. Förridsbetalning och avräkning
Enligt 6 & tredje stycket avbetalningsköplagen har köparen när som helst rätt att betala hela sin återstående skuld och att då få viss reduktion av beloppet. Regeln är en särskild förmån för köparen vid avbetalningsköp. Motsvarande befogenhet finns inte vid andra kreditköp eller vid vanliga lån. Genom möjligheten till förtidsbetalning kan avbetalningsköparen tidigare få fullständig förfoganderätt över varan varigenom han kan t. ex. sälja föremålet. Reduktionen innebär att köparen slipper betala den del av kreditkostnaden som belöper sig på den inte utnyttjade kredittiden. Vid reduceringen tillämpas samma metod för beräkning av säljarens fordran som vid återtagande av gods och då förfalloklausuler görs gällande.
Även vid andra kreditköp än avbetalningsköp bör det vara till fördel för konsumenten att ha en ovillkorlig rätt att när som helst kunna avsluta sitt mellanhavande med kreditgivaren och därvid få kreditkostnaden reducerad. Antag t. ex. att en konsument sedan han inlåtit sig på ett kreditköp som är förbundet med relativt höga kreditkostnader kommer underfund med att han har möjlighet att själv ordna ett banklån som
ställer sig betydligt förmånligare för honom än köpkrediten. Han skulle då kunna förtidsavsluta kreditköpstransaktionen och därigenom ned— bringa sina kreditkostnader. En sådan befogenhet för konsumenten är således ägnad att minska kreditkostnaden i det enskilda fallet. En rätt till förtidsbetalning bör dessutom stimulera konkurrensen mellan olika kreditformer och kommer därigenom även generellt att verka för billigare krediter. Kommittén föreslår därför, såvitt gäller kreditköp, att konsumenten alltid skall ha rätt att betala skuldbeloppet i förtid (11 å).
Frågan hur skuldbeloppet bör reduceras vid förtidsbetalning akutaliseras inte bara när konsumenten vill betala i förtid utan även när kreditgivaren har rätt att kräva betalning i förtid enligt 12% och i samband med den uppgörelse mellan parterna som enligt 17 5 skall äga rum vid återtagande av vara. Kommittén anser att reduktionen i samtliga fall bör ske enligt samma princip.
Man kan tänka sig mer eller mindre sofistikerade metoder för att beräkna reduktionen vid förtida betalning. 1 avbetalningsköplagen anvisas en rätt enkel metod för den avräkning som skall äga rum mellan parterna. Säljaren tillgodoräknas så stor del av inte förfallna poster som kontantpriset utgör i förhållande till avbetalningspriset. (Han tillgodo- räknas därutöver bl.a. ränta som inte inräknats i avbetalningspriset.) Metoden innebär en enkel proportionering utan hänsynstagande vare sig till kredittidens längd eller till det förhållandet att en relativt större del av kostnaden för krediten hänför sig till kredittidens början (uppläggnings- kostnaden). Metoden har ansetts uppfylla ett nödvändigt krav på enkelhet och lättillämplighet. Det är däremot uppenbart att den inte syftar till en matematiskt korrekt reduktion. Från bl. a. finansierings- företagens sida hävdas med allt större kraft att en mera genomarbetad metod bör införas. Det görs därvid gällande att avbetalningsköplagens ”fyrkantiga” metod inte ger kreditgivaren full ersättning för kredit- kostnaden.
Kommittén anser i princip att varje konsumentkredit skall bära sin egen kostnad. Sådana regler som kan leda till att kostnaden övervältras på andra konsumenter bör alltså undvikas. Tillämpningen av avbetalnings- köplagens metod kan leda till att sådan övervältring sker eftersom särskild hänsyn inte tas till uppläggningskostnader. Kommittén anser att kreditgivaren oavsett när kredittiden avbryts bör få tillgodoräkna sig kostnaden för uppläggningen av krediten. Såsom förutsättning härför bör dock gälla att kostnaden finns särskilt angiven i avtalet. Härigenom undviks svårigheter att i efterhand fastställa hur stor del av kreditkostnaden som hänför sig till kreditens uppläggning. Uppläggnings- kostnaden torde komma att anges efter schablonmässig beräkning. För att undvika olägenheter därav bör föreskrivas att kreditgivaren endast får tillgodoräkna sig kostnaden om den inte är oskälig.
Vad sedan gäller själva reduceringstekniken anser kommittén att hänsyn skall tas till kredittidens längd. Detta kan måhända uppfattas som ett komplicerande av metodiken i förhållande till vad som nu gäller enligt avbetalningsköplagen. Att kommittén likväl förordar ett sådant hänsynstagande är emellertid närmast en logisk konsekvens av att
kreditkostnaden alltid skall anges såsom en effektiv ränta, vilket bl. 3. innebär att hänsyn tas till att kreditbeloppet minskar under den löpande kredittiden. Liksom då det gäller den effektiva räntan anser kommittén det varken nödvändigt eller lämpligt att meddela närmare tekniska anvisningar om hur reduceringsbeloppet skall beräknas. Genom samråd mellan tillsynsmyndigheten och berörda näringsidkarorganisationer bör ändamålsenliga metoder kunna utvecklas. Det får anses helt uteslutet att åstadkomma en praktiskt tillämpbar metod som ger fullständig matematisk rättvisa. Det finns dock formler som ger godtagbara resultat. t - ( t + |) _ n ' (n + 1) [ formeln står ”t" för den del av kredittiden som återstår då förskottsbetalning sker medan "n” står för den från början avtalade kredittiden och ”c” för kreditkostnaden (inklusive uppläggningskost- naden).
Mot denna bakgrund föreslår kommittén att, vid beräkning av kreditgivarens fordran i samband med förtidsbetalning, från den obetalda delen av skuldbeloppet skall avräknas den del av kreditkostnaden som hänför sig till den inte utnyttjade kredittiden (135 första stycket). Kommittén föreslår vidare att kreditgivaren vid avräkningen får tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten under förutsättning att denna kostnad särskilt angivits i avtalet och inte är oskälig (13% andra stycket). Bestämmelserna föreslås gälla såväl när köparen vill betala i förtid som när kreditgivaren har rätt till förtidsbetalning. Av en hänvisning från 17 å andra stycket framgår att En relativt enkel sådan formel är den s.k. ”rule of 78”: c. bestämmelserna är avsedda att tillämpas även vid den uppgörelse som sker mellan parterna när återtaganderätt gjorts gällande. Återtas varan under kredittiden innebär ju uppgörelsen att kreditförhållandet avslutasi förtid. Även i sådana fall bör således skuldbeloppet reduceras så att konsumenten inte behöver betala kreditkostnadsersättning för kredittid som inte utnyttjats.
8.1.1 1 Kontoköp av annat är varor
Enligt direktiven har kommittén att överväga i vad mån ett utvidgat skydd vid konsumentkreditköp bör omfatta även kreditförvärv av tjänster. Som exempel har i direktiven nämnts resor. Under kommitténs arbete har konsumenttjänstutredningen tillsatts. Utredningens uppdrag går ut på att tillgodose konsumenternas behov av rättsskydd på serviceområdet. Avtal om sällskapsresor och liknande arrangemang faller inom uppdragets ram. Enligt uppgift avser utredningen att lägga fram förslag till dels en allmän konsumenttjänstlag och dels en särskild lag om sällskapsresor.
Tjänster tillhandahålls f.n. inte på kredit i någon större omfattning. Kommittén, som inte har uppmärksammat några påtagliga olägenheter av kreditgivning i det sammanhanget, anser att resultatet av konsument- tjänstutl'edningens arbete bör avvaktas innan närmare överväganden görs beträffande en reglering av kredittjänsterna.
Såsom framgår av 4.3 kan emellertid kontokort användas även vid andra förvärv än vid inköp av varor. Sålunda används kontokort vid ”köp” av sällskapsresor. Detta är f. n. praktiskt taget den enda fornl av ”köpkredit” som förekommer i samband med sådana resor. Reseköpet bokförs på kontot på samma sätt som andra inköp. l kontokortssystemen görs över huvud taget inte någon skillnad mellan krediter sonl hänför sig till inköp av varor och andra krediter. Det finns då knappast någon anledning varför inte de av kommittén föreslagna reglerna i den mln de rör kontoköp skulle kunna göras tillämpliga även på andra förvärv än köp av vara. Kommittén föreslår att en bestämmelse därom redan nu införsi konsumentkreditlagen (22 å).
Förslaget innebär bl. a. att bestämmelserna om kreditbelopp, kredittid och angivandet av effektiva räntan blir tillämpliga inte bara på köp, resor och andra tjänster utan även på andra köp av annat än varor, t. ex. aktier och obligationer. Särskilt bör uppmärksammas att reglerna om kreditgivarens ansvar för fel i varan och annat som har med själva köpet att göra (10 &) enligt förslaget äger motsvarande tillämpning t. ex. när en researrangör inte fullgör sina åligganden mot konsumenten.
8.1.12. Tillsyn och påföljder m. m.
Inom ramen för den konsumentskyddslagstiftning som byggts upp under senare år utövas en viss offentlig kontroll av marknaden. Kontrollen omfattar också kredithandeln. Sålunda granskar konsumentombuds- mannen även kreditköpskontrakt och bevakar kreditsäljarnas annonsering och övriga reklam. Marknadsdomstolen kan förbjuda det fortsatta användandet av kreditvillkor och reklamerbjudanden som domstolen funnit oskäliga eller otillbörliga. Konsumentverket följer utvecklingen på bl.a. konsumentkreditområdet och sprider viss information därom till allmänheten. Genom statens pris- och kartellnämnds undersökningar får villkoren för konsumenternas kreditköp inom vissa branscher tid efter annan en mycket god belysning. Vad gäller bankernas kreditgivning kan vidare erinras om den övervakning som utövas av bankinspektionen, låt vara att bankinspektionens verksamhet inte är särskilt inriktad rå att tillvarata konsumentintresset.
Efterlevnaden av konsumentkreditlagens delvis ganska detaljerade bestämmelser kräver enligt kommitténs mening en mera samlac och specialinriktad tillsynsverksamhet än den som f. n. förekommer. Tillsynen bör anförtros någon av de myndigheter som redan är verksamma på konsumentskyddsområdet. Närmast till hands ligger konsumentverket och/eller konsumentombudsmannen. Vissa orglnisa- toriska frågor, bl. a. rörande fördelningen av andra arbetsuppgifter mellan dessa båda myndigheter, övervägs f.n. inom handelsdepartementet, främst med anledning av reklamutredningens betänkande Inforlnazion i reklamen (SOU 1974:23). Kommittén anser sig i detta läge in:e ha tillräckligt underlag för att förorda den ena eller andra av dessa myndigheter. Kommittén föreslår därför att tillsynen över lagens efterlevnad skall utövas av myndighet som regeringen bestämmer (26%
första stycket).
Såsom framgår av 8.1.5 har kommittén föreslagit att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att efter samråd med berörda näringsidkare meddela närmare föreskrifter beträffande upplysnings- plikten (28 5 första och tredje styckena). Sådana föreskrifter förutsätts bli meddelade före lagens ikraftträdande. Under tiden närmast efter lagens ikraftträdande bör särskild uppmärksamhet ägnas åt reglerna om upplysningsplikt. Verksamheten bör inte vara enbart kontrollerande utan myndigheten bör aktivt arbeta för att i samråd med näringsidkarorganisa- tionerna förbättra konsumenternas informationsunderlag.
Upprätthållandet av kontantinsatskravet vid kreditköp fordrar en fortlöpande kontroll från tillsynsmyndighetens sida. Det är enligt kommitténs mening av stor vikt att den mot kravet lojala delen av kredithandeln inte försätts i en konkurrensmässigt sett sämre situation genom att andra delar av handeln åsidosätter kravet på kontantinsats. Genom punktvisa aktioner bör en effektiv kontroll kunna upprätthållas även med relativt begränsade resurser.
För att övervakningen skall kunna bedrivas rationellt bör myndigheten kunna ha tillgång till de kreditavtal som enskilda näringsidkare träffar med konsumenterna. Ibland erfordras en mera djupgående kontroll varvid tillsynsmyndigheten behöver ta del av näringsidkarnas bokföring. Kommittén föreslår därför att tillsynsmyndigheten skall ha rätt att företa inspektion hos näringsidkare som lämnar konsumentkredit i sin yrkesmässiga verksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten (27 % första stycket). Vidare föreslås att den som bedriver verksamheten skall vara skyldig att lämna myndigheten de upplysningar om verksamheten som myndigheten begär för sin tillsyn (27å andra stycket) samt att myndigheten skall få förelägga vite, om den som bedriver verksamheten underlåter att lämna tillgång till handling eller att lämna upplysning som nyss sagts (27 % tredje stycket). Myndigheten bör ha rätt att meddela de föreskrifter rörande verksamheten som föranleds av tillsynen samt att förena sådan föreskrift med vite. Förslaget innehåller en bestämmelse därom (28 å andra stycket).
Tillsynen bör naturligtvis bedrivas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig. Kommittén föreslår att en erinran härom tas in i lagtexten (26 å andra stycket). Vidare föreslås tystnadsplikt för befattningshavare hos myndigheten (29 5) samt en bestämmelse varav framgår att talan mot tillsynsmyndighetens beslut kan föras hos regeringen genom besvär (32 å).
Statistiken rörande konsumentkrediterna är f. n. bristfällig. Detta bör rättas till. Särskilt bör framhållas betydelsen av att underlag tas fram för allmän information till konsumenterna om den verkliga kreditkostnaden vid alternativa kreditformer och om de villkor i övrigt som konsumenterna möter på kreditmarknaden. Härutöver kan det vara av intresse att få uppgifter om konsumentkrediternas omfattning och fördelning på olika kreditformer, om vilka varor eller tjänster som de primärt finansierar, om vilka medborgargrupper som använder sig av krediterna samt om bankernas och finansieringsföretagens roll.
I den föreslagna lagen ges kreditgivaren bestämda förhållningsregler i olika avseenden. Sålunda åligger det honom att lämna vissa ilagen angivna uppgifter bl.a. om den effektiva räntan såväl då kredit erbjuds som då kredit lämnas (3 och 9 55). Det ankommer på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (28 5 första stycket). Vidare åligger det kreditgivaren att rätta sig efter reglerna om kreditbelopp och kredittid (5 och 7 åå) samt att respektera förbudet mot användande av växel och andra löpande fordringshandlingar (21 å). Samhället bör kunna inskrida mot den kreditgivare som inte rättar sig efter dessa förhållningsregler. Påföljd bör också kunna drabba den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten som åsidosätter tystnads- plikten (29 å). Kommittén föreslår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 5, 7, 21 eller 295 eller mot föreskrift som meddelats enligt 28 5 första stycket skall kunna dömas till böter (30 å). Beträffande brott mot tystnadsplikten föreslås en viss begränsning i åtalsrätten (31 å).
Initiativet till åtal mot kreditgivare som bryter mot lagen förutsätts i allmänhet komma från tillsynsmyndigheten. Det är emellertid väl tänkbart att branschorganisationerna anmäler illojala kreditförsäljare till åtal eller att konsumenterna själva ingriper.
Situationer kan förekomma där kreditförsäljare mer eller mindre i maskopi med konsumenter överträder bestämmelserna om högsta kreditbelopp och längsta kredittid. Konsumenterna bör inte i dessa fall anses delaktiga i brott.
Med Stöd av marknadsföringslagens generalklausul kan marknads— domstolen förbjuda näringsidkare att fortsättningsvis använda sig av marknadsföringsåtgärd som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Marknadsdomstolen bedömer därvid om en viss åtgärd är otillbörlig eller inte. Kommittén har föreslagit att den effektiva räntan skall anges vid reklam och liknande där kredit erbjuds (3 5). Erbjudande av kredit utan angivande av effektiva räntan kommer således, om förslaget genomförs, att strida mot en konkret marknadsföringsregel. Det kommer då i princip inte att finnas utrymme för en bedömning huruvida det är otillbörligt att utelämna uppgiften om den effektiva räntan i erbjudandet. Det är med andra ord inte meningen att marknads- domstolen skall behöva förbjuda ett beteende som är otillåtet redan enligt konsumentkreditlagen. [ sådant fall bör vederbörande åtalas vid allmän domstol och dömas till böter. [ den mån erbjudandet emellertid framstår som otillbörligt inte bara mot konsumenter utan även mot t. ex. konkurrerande näringsidkare eller erbjudandet rentav riktas direkt till näringsidkare bör däremot ett förbud av marknadsdomstolen kunna aktualiseras. Konsumentkreditlagens konkreta regler bör därvid kunna åberopas till stöd för ett förbud.
8.2. Huvudgrunderna för lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara
8.2.1. Inledning. Behovet av konsumentskydd
Det är inte nödvändigt att äga ett föremål för att kunna tillgodogöra sig den nytta eller det nöje som föremålet för med sig. Konsumenten har ibland möjlighet att i stället för att köpa en vara förhyra varan och därigenom tillgodogöra sig de tjänster som varan så att säga avkastar. En hyresmarknad för kapitalvaror fyller enligt kommitténs mening en viktig samhällsekonomisk uppgift. Det är en klar fördel för konsumenten att kunna tillgodose tillfälliga behov av sådana varor utan att för den skull behöva göra större investeringar i form av köp. Även förhyrning för längre tid kan av en del konsumenter uppfattas som ett lämpligt alternativ till köp. Ett av skälen kan vara att uthyraren i regel ansvarar för underhåll och reparation av föremålet under hyrestiden.
Förhyrning för längre tid kan således ha vissa funktionella likheter med kreditköp. Den väsentliga olikheten mellan kreditköp och förhyr— ning ligger i avtalets syfte just såvitt avser äganderätten till varan. Då parterna ingår ett avtal om kreditköp är deras avsikt att konsumenten skall bli ägare till föremålet. Vid avtal om förhyrning är avsikten däremot att konsumenten under viss tid skall använda varan utan att äga densamma. Det förekommer att avtal betecknas som hyresavtal trots att avsikten är att konsumenten skall bli ägare till föremålet. Skälet kan vara att säljaren härigenom tror sig kunna kringgå avbetalningsköplagens tvingande skyddsregler. För att undanröja varje tvivel om att kreditköp föreligger i sådana fall innehåller avbetalningsköplagen (l å andra styc- ket) en bestämmelse varav framgår att avbetalningsköp föreligger även om avtalet betecknats såsom hyresavtal, ”såframt det finnes vara åsyftat. att den. som fått godset till sig utgivet, skall bli ägare därav”. Kommittén har föreslagit att en motsvarande bestämmelse införs i konsumentkredit- lagen (4 å). Vid förhyrning för längre tid förekommer det att avtalet innehåller en optionsklausul, varigenom uthyraren lämnar konsumenten möjlighet att under den avtalade hyrestiden eller vid dess utgång bli ägare till varan. Det kan här vara fråga om maskerade kreditköp av nyss berört slag men det kan lika gärna förhålla sig på det sättet att parterna önskat lämna frågan om köp öppen till ett senare tillfälle; exempelvis kan konsumenten vid avtalstillfället ha varit osäker på sitt framtida behov av föremålet.
Det finns f. n. inte några regler som är särskilt inriktade på att skydda konsumenterna vid förhyrning av varor. Frågan om ett sådant skydd har inte berörts i kommitténs direktiv. Ett genomförande av de i konsument- kreditlagen föreslagna bestämmelserna om kreditköp kan antas leda till vissa strukturförändringar på konsumentkreditmarknaden. Sålunda torde följden bli en överströmning från avbetalningsköp mot modernare kredit- köpsformer utan återtaganderätt och vidare mot vanliga län. I den riktningen verkar bl. a. reglerna om upplysningsplikt, minsta kontant— insats och begränsning av återtaganderätten. Kreditköpsreglerna kan
emellertid också tänkas leda till en viss överströmning mot det ur konsumentskyddssynvinkel oreglerade hyresområdet. Möjligheten att en sådan överströmning sker riktar intresset mot vissa med långtidsförhyr— ning förbundna nackdelar.
För det första är kostnaderna för konsumenten höga vid förhyrning av kapitalvaror. Såsom framgår av kapitel 5 och den där redovisade SPK— undersökningen ställer sig en förhyrning i det långa loppet avsevärt dyrare än ett motsvarande kreditköp. Det är visserligen möjligt att de relativt höga kostnaderna vid förhyrning kan pressas något om förhyrning såsom alternativ till kreditköp slår igenom på bred front. Till stor del torde emellertid de högre kostnaderna sammanhänga med att uthyraren tillhandahåller inte bara själva varan utan därutöver vissa förmåner i form av service som syftar till att bereda konsumenten ett större mått av bekvämlighet och obundenhet än han har vid köp. Frågan huruvida dessa fördelar är värda sitt pris kan inte besvars generellt. En del konsumenter skulle kanske bejaka frågan. Somliga skulle säkert föredra den billigare konsumtionsform som kreditköp innebär.
För det andra är konsumenten inte såsom vid kreditköp skyddad mot påföljder av förverkandekaraktär. Uthyraren är oförhindrad att utan motprestation ta tillbaka varan när hyresavtalet upphör att gälla, vilket det i regel gör om konsumenten inte betalar hyran ordentligt. Det är väl inte mycket att säga om det så länge hyrestiden är kort. Har emellertid hyresförhållandet pågått länge kan konsumenten ha betalat betydande belopp i hyra. Det sammanlagda beloppet kan t.o.m. överstiga varans kontantpris och varan kan fortfarande ha ett betydande värde åtminstone för konsumenten.
I dagens situation är de nu berörda olägenheterna måhända av marginell betydelse för konsumentintresset. Skulle emellertid den före— slagna kreditköpslagstiftningen leda till en allmän överströmning mot förhyrning kan olägenheterna bli högst påtagliga. Den största risken för en överströmning torde ligga i att en de] näringsidkare, för att undgå kontantinsatskravet och för att även fortsättningsvis kunna använda sig av återtagandemöjlighetens psykologiska effekter, övergår från kreditför— säljning till uthyrning. Därigenom skulle konsumentkreditlagens skydds- regler förfela en stor del av sin verkan och påtagliga olägenheter av det nyss berörda slaget riskeras. Mot bakgrunden härav bör enligt kommitténs mening konsument— kreditlagen kompletteras med vissa särskilda bestämmelser om uthyrning av varor. Bestämmelserna bör främst inriktas på att hindra en över— strömning från kreditköp mot kreditköpsliknande hyresförhållanden och på att bereda konsumenterna skydd mot påföljder av förverkandekarak— tär. Bestämmelserna bör däremot inte utformas så, att konsumenternas möjligheter att genom korttidsförhyrning tillgodose mera tillfälliga behov försvåras.
8.2.2. Lagstzjf'tningstekniken. Lagens tillämpningsområde
Uthyrning är en typ av avtal varigenom föremål och tjänster tillhanda— hålls mot avgift. Det är således fråga om en rättshandling av annat slag än kreditavtal. Konsumentkreditlagen är därför inte någon lämplig ram för de bestämmelser om uthyrning som kommittén anser erforderliga, låt vara att förhyrning för längre tid kan förete funktionella likheter med kreditköp. Bestämmelserna om uthyrning syftar inte till en allmän reglering av det rättsliga förhållandet mellan uthyrare och förhyrare. De är endast inriktade på vissa särskilda frågor som aktualiserats i samband med konsumentkrediterna. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att frågorna regleras i en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning.
Lagens tillämpningsområde bör liksom konsumentkreditlagens be— gränsas till sådana partsrelationer där näringsidkare står mot konsument. Konsumentkreditlagens regler om kreditköp är huvudsakligen inriktade på köp av varor. Bestämmelserna om uthyrning, som är avsedda att komplettera dessa regler, bör ha motsvarande syftning. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna skall äga tillämpning när konsument av näringsidkare hyr vara, som är aVSedd huvudsakligen för enskilt bruk och som hyrs ut i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet (1 & första stycket).
Sker uthyrningen genom förmedling av näringsidkare bör bestämmel- serna, i konsekvens med vad som föreslagits beträffande konsument- krediterna (se 8.1.2), gälla oavsett huruvida uthyraren är näringsidkare eller inte. Kommittén föreslår alltså att bestämmelserna skall äga mot- svarande tillämpning ifråga om uthyrning från annan än näringsidkare om uthyrningen förmedlas av näringsidkare såsom ombud för uthyraren (l å andra stycket).
Bestämmelserna bör liksom konsumentkreditlagens vara tvingande i den meningen att de rättigheter och förmåner som tillerkänns konsu— menten i dennes förhållande till uthyraren inte kan göras verkningslösa genom förbehåll i avtal. Kommittén föreslår således att avtalsvillkor som inskränker de befogenheter som bestämmelserna ger åt konsumenten skall vara ogiltigt (1 & tredje stycket).
8 .2 .3 Deposition
Konsumentkreditlagens regler om minsta kontantinsats vid kreditköp kan såsom ovan framhållits leda till en överströmning mot uthyrning som inte är önskvärd med hänsyn till konsumentintresset. För att hindra en sådan överströmning bör, då kreditköpsliknande förhyrning äger rum, upp- ställas krav på någon form av initial prestation från konsumentens sida motsvarande kontantinsatsen. Nära till hands ligger att kräva viss för- skottsbetalning av hyresbelopp. En sådan ordning kan emellertid vara riskabel för konsumenten. Såsom framgår av kapitel 5 saknar konsumen- ten nämligen skydd mot att uthyrarens borgenärer gör anspråk inte bara på varan utan även på hyresbelopp som erlagts i förskott. En obligatorisk insats i form av förskottsbetalning kan därför inte förordas. Enligt
kommitténs mening bör insatsen i stället göras i form av deposition. Konsumenten skulle alltså deponera ett visst belopp hos uthyraren, som har att förvara och redovisa detsamma för konsumentens räkning (jfr lagen, 19442181, om redovisningsmedel). Det bör åligga uthyraren att avskilja deponerat belopp från sina egna medel. Parterna bör dock vara oförhindrade att avtala om att förfallna hyresavgifter efterhand skall erläggas ur det deponerade beloppet.
Depositionens storlek bör i princip motsvara storleken av kontant— insatsen vid kreditköp, dvs. 25 % av varans kontantpris. Konsumenten bör dock liite behöva deponera ett större belopp än vad som motsvarar summan av hyresavgifterna för hela den avtalade hyrestiden. Kravet på deposition bör inte upprätthållas vid typisk korttidsuthyrning. Deposi— tion bör inte heller vara obligatorisk annat än vid uthyrning av varor beträffande vilka kontantinsatskravet upprätthålls vid kreditköp.
Kommittén föreslår sålunda att den förhyrda varan inte får överlämnas till konsumenten förrän denne deponerat ett belopp som motsvarar antingen betalning för hela den avtalade hyrestiden eller 25 % av varans kontantpris. Såsom förutsättning för depositionskravets upprätthållande föreslår kommittén att hyrestiden är längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, och att varans kontantpris överstiger det gränsvärde som regeringen beslutar med stöd av 65 konsumentkreditlagen (2 5 första stycket).
Depositionskravet bör inte kunna kringgås genom att parterna lämnar hyrestiden obestämd. Kommittén föreslår därför att, om hyrestiden lämnas obestämd och varans kontantpris överstiger gränsvärdet, varan inte får överlämnas till konsumenten förrän denne deponerat 25 % av kontantpriset (2 5 andra stycket).
Inte heller bör kravet kunna kringgås på det sättet att parterna till en början överenskommer om en hyrestid som är så kort att deposition inte behöver göras men därefter förlänger tiden. Kommittén föreslår i den delen att uthyraren, då varans kontantpris överstiger gränsvärdet, inte får medge sådan förlängning av hyrestiden att den sammanlagda tiden blir längre än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen började, i annat fall än att konsumenten deponerat 25 % av varans kontantpris (3 % första stycket). Regeln bör inte kunna göras verknings— lös genom att parterna formellt träffar en ny överenskommelse om uthyrning av samma vara eller byter ut det hyrda föremålet mot ett annat med samma funktion. Kommittén föreslår därför att nytt avtal beträffan- de varan eller annan vara av samma slag skall likställas med förlängning (3 5 andra stycket).
Uthyrning som i verkligheten inte pågår längre tid än en månad, räknat på angivet sätt, omfattas således inte av de föreslagna depositionsreglerna. Detsamma gäller, oavsett hyrestidens längd, uthyrning av föremål vars kontantpris inte överstiger det gränsvärde som markerar den ”fria zonen” vid kreditköp. En tids- och värdemässig överensstämmelse med vad som föreslagits gälla för kravet på kontantinsats vid kreditköp har alltså eftersträvats. För uthyrning som omfattas av depositionskravet erbjuds parterna två alternativ. Antingen deponeras hela hyran eller deponeras
25 % av varans kontantpris. Alternativens innebörd kan åskådliggöras med följande exempel. Antag att kontantpriset för en TV är 4 000 kr. Säljs varan på kredit får kreditgivaren inte medge högre kreditbelopp än 75 % av kontantpriset. Konsumentens kontantinsats vid kreditköp blir alltså 25 % därav, dvs. 1 000 kr. Antag vidare att näringsidkaren är villig att hyra ut motsvarande apparat för 150 kr. i månaden. Väljs alternativet att deponera 25 % av varans kontantpris har konsumenten att, innan han får apparaten i sin besittning, erlägga 1 000 kr. Alternativet att deponera hyran skulle innebära att konsumenten måste prestera följande belopp beroende på uthyrningstidens längd innan han kan ta hem apparaten:
3 mån _ 450 kr 4 mån _ 600 kr 5 mån # 750 kr 6 mån — 900 kr
7 mån— 1050 kr
12 mån _ 1800 kr
Är hyrestiden kort väljs naturligtvis alternativet att deponera hyran. Vid uthyrning för längre tid väljs sannolikt i stället alternativet att deponera 25 % av kontantpriset, vilket alltså innebär att konsumenten liksom vid kreditköp betalar 1 000 kr. innan han får apparaten i sin besittning.
Av exemplet framgår att kravet på initial insats är lägre vid förhyrning för kortare tid än vid långtidsförhyrning och kreditköp. Kommittén har eftersträvat denna effekt för att undvika att konsumenternas möjligheter att tillfredsställa tillfälliga behov av kapitalvaror genom förhyrning skall försvåras av regleringen.
Vad händer då om ett avtal om korttidsförhyrning förlängs så att ett kreditköpsliknande förhållande uppstår? Antag att den ursprungliga hyrestiden är tre månader och att konsumenten enligt 2 & l deponerat 450 kr. men att parterna vill förlänga avtalet ytterligare. Uthyraren får enligt 35 i så fall inte, oavsett förlängningens omfattning, medge förlängning om inte konsumenten deponerar ytterligare 550 kr. så att han sammanlagt har deponerat ] 000 kr. Om den ursprungliga hyrestiden är en månad eller kortare tid krävs inte alls någon deposition. Av 3 & följer emellertid att kreditgivaren inte heller i detta fall får medge förlängning utöver månadsgränsen förrän sammanlagt 1 000 kr. depone- rats.
Syftet med depositionskravet bör inte kunna kringgås genom att uthyraren lånar konsumenten det belopp som skall deponeras. Reglerna om initial prestation bör inte heller kunna sättas ur spel genom att en särskild kreditgivare efter avtal med uthyraren lånar konsumenten er- forderligt depositionsbelopp. Kommittén föreslår därför att belopp, som konsumenten erhållit såsom lån av uthyraren eller av kreditgivare som avses i l & konsumentkreditlagen på grund av överenskommelse mellan denne och uthyraren, inte skall godtas som deposition (45 första stycket). Hänvisningen till konsumentkreditlagen syftar på näringsidkare
som lämnar krediten i sin yrkesmässiga verksamhet.
Enligt det ena av de båda föreslagna depositionsalternativen spelar varans kontantpris en avgörande roll för depositionsbeloppets storlek. Kontantpriset bör fastställas på samma sätt som vid kreditköp. Kommit— tén föreslår således att med kontantpris skall avses det pris till vilket uthyraren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Kan detta pris inte fastställas föreslås att såsom kontantpris skall anses varans gängse marknadspris (4 & andra stycket).
Det belopp som konsumenten deponerat hos uthyraren tillhör kon— sumenten. I sakens natur ligger att konsumenten inte bör kunna fritt förfoga över deponerade medel under hyrestiden. Han bör dock kunna använda sig av deponerade medel för att till uthyraren erlägga hyres— belopp efter hand som sådana förfaller till betalning. Kommittén föreslår därför att deponerade belopp inte får utlämnas förrän hyresavtalet upphör att gälla. Det föreslås emellertid vidare att vad nu sagts inte skall utgöra hinder mot att konsumenten ur det deponerade beloppet tar i anspråk medel för att betala förfallen hyra (2 & tredje stycket).
För att säkerställa att deponerade medel förbehålls konsumenten bör såsom tidigare påpekats sådana medel hållas åtskilda från uthyrarens egna medel. Kommittén föreslår att det skall åligga uthyraren att utan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna tillgångar (25 fjärde stycket).
Då hyresförhållandet upphör skall naturligtvis deponerade medel överlämnas till konsumenten i den mån konsumenten inte använt dessa medel för att betala hyran. Det deponerade beloppet får i regel antas bli ian- språktaget för just det ändamålet. Under den tid beloppet är deponerat kan konsumenten göra en viss ekonomisk förlust i fall beloppet inte görs räntebärande. Det synes lämpligt att sådana medel insätts på särskild räkning i bank. För att uppfordra uthyraren därtill och för att kompen- sera konsumentens ränteförlust föreslår kommittén att uthyraren vid hyrestidens utgång eller när avtalet eljest upphör att gälla skall återbära vad konsumenten deponerat jämte ränta, i den mån det deponerade beloppet inte till följd av avtal mellan parterna tagits i anspråk såsom betalning för den utnyttjade hyrestiden (7 5).
De föreslagna reglerna om deposition är såtillvida av generell natur att hänsyn inte tas till hyresföremålets art. Det bör enligt kommitténs mening finnas möjlighet för regeringen att beträffande uthyrning av visst slag göra undantag från depositionskravet. Kommittén tänker främst på uthyrning av sådana föremål som rullstolar och andra invalidfordon. Regeringens möjlighet att enligt 8 % konsumentkreditlagen meddela särskilda bestämmelser om kontantinsats (kreditbelopp) och kredittid (se 8.1.6) bör ha sin motsvarighet på uthyrningsområdet. Kommittén före- slår därför att regeringen, när särskilda förhållanden påkallar det, beträffande viss vara får göra undantag från depositionskravet eller meddela föreskrifter om deposition vilka avviker från de generella bestämmelserna (9 5). .
8.2.4. Upplysningsplikt
Den upplysningsplikt som föreslagits i konsumentkreditlagen har till främsta syfte att klargöra för konsumenten vad olika krediter kostari jämförbara termer. Det skulle vara av värde om kostnaderna vid förhyr- ning för längre tid kunde jämföras med de kostnader konsumenterna har vid kreditköp. Risk föreligger nämligen att konsumenterna missbedömer förhyrningens ekonomiska innebörd. Av kapitel 5 framgår emellertid att en strikt kostnadsjämförelse mellan förhyrning och kreditköp knappast är möjlig.
Även om en strikt kostnadsjämförelse mellan förhyrning och andra alternativ inte kan åstadkommas bör konsumenternas informationsunder- lag förbättras också på detta område. Kommittén anser att uthyraren bör ha en viss upplysningsskyldighet. Sådana uppgifter bör lämnas vid avtalstillfället att konsumenten på ett överskådligt sätt får klart för sig avtalets ekonomiska innebörd och enkelt kan göra en jämförelse med andra uthyrares erbjudanden. Uppgifterna bör vara av sådant slag att tillsynen över lagens efterlevnad underlättas. Vid uthyrning av kapital- varor annat än rent tillfälligtvis upprättas praktiskt taget alltid ett skriftligt kontrakt. Uppgifterna bör lämpligen intas i kontraktet. Upp— rättas undantagsvis inte något kontrakt, bör det åligga uthyraren att redovisa uppgifterna i en särskild handling. Uppgifterna bör inte behöva lämnas annat än vid sådan uthyrning där deposition skall ske. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att uthyraren, innan avtalet sluts, i tillämpliga delar skall lämna konsumenten skriftlig uppgift om hyres— tidens längd, vad konsumenten har att erlägga i betalning för hyrestiden, varans kontantpris, depositionsbeloppets storlek, de särskilda hyres- beloppens storlek och när dessa skall betalas, i vad mån hyresbelopp skall betalas ur depositionsbeloppet samt tidpunkten för varans överlämnande. Som förutsättning för att upplysningsplikten skall gälla föreslås att parterna överenskommit om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, eller lämnat hyrestiden obestämd samt att varans kontantpris överstiger gränsvärdet (5 & första stycket första punkten).
Såsom tidigare framhållits torde en del av skillnaden mellan konsu- menternas kostnader vid kreditköp och vid långtidsförhyrning bero på att uthyraren åtar sig att svara för varans funktion och underhåll under hyrestiden. Ett ledande uthyrningsföretag inom TV-branschen har angett kostnaden för sitt åtagande till 200—300 kr. per år och apparat. Enligt kommitténs mening skulle möjligheten att göra en kostnadsjämförelse mellan olika alternativ förbättras om den del av hyran, som hänför sig till åtaganden av detta slag, angavs för sig. Kommittén föreslår därför att uthyraren, om han genom utfästelse om underhåll, reparation eller liknande åtagit sig att svara för varan under hyrestiden, skall lämna uppgift om hur stor del av betalningen för hyrestiden eller av de särskilda hyresbeloppen som hänför sig till åtagandet (5 % första stycket andra punkten).
*Upplysningsplikt skulle således inte föreligga om parterna avtalat om
hyrestid som, räknat på angivet sätt, inte är längre än en månad. Möjlighet att kringgå syftet med upplysningsplikten genom förlängningar av formella korttidskontrakt bör inte finnas. Kommittén föreslår därför att upplysningsskyldighet skall föreligga när parterna vill förlänga hyrestiden så att den sammanlagda hyrestiden blir längre än en månad (5 5 andra stycket).
Liksom beträffande konsumentkrediterna föreslår kommittén att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (12 å). Närmare föreskrifter erfordras främst beträffande upp— giften om kontantpriset i de fall då gängse marknadspris skall läggas till grund för detsamma (se 8.1.5) samt beträffande uppgiften om hur stor del av betalningen som hänför sig till åtagande om service och liknande. I sistnämnda avseende bör föreskrifterna inriktas på att få fram sådana uppgifter att den enskilde uthyrarens genomsnittliga kostnader för åtaganden av angivet slag framgår.
8.2.5. Uppsägningsrätt
Såsom tidigare framhållits kan det vara till fördel för konsumenten att genom förhyrning kunna tillgodogöra sig i vart fall tillfälliga behov av kapitalvaror utan att fördenskull behöva göra större investeringar i form av köp. Det har också påpekats att de nackdelar för konsumenten som är förbundna med uthyrningsverksamheten främst gör sig gällande vid långvariga kreditköpsliknande hyresförhållanden.
Enligt kommitténs mening bör lagstiftningen på området ges en sådan inriktning att konsumenten inte binds vid varan och därmed förenade utgifter för längre tid än han själv önskar. Utmärkande för förhyrning bör vara att konsumenten i större omfattning än vid betungande köp, kontant eller på kredit, kan bibehålla sin valfrihet på marknaden och pröva sig fram mot produkter som svarar mot hans verkliga behov och betalningsförmåga.
Kommittén anser att en befogenhet för konsumenten att efter viss kortare tid säga upp hyresavtalet skulle verka iden nu angivna riktningen. Införandet av en sådan uppsägningsrätt skulle föra med sig att uthyrning inte skulle framstå som ett substitut för försäljning på kredit. Uppsäg- ningsrätten skulle således liksom depositionskravet komma att motverka en överströmning från kreditköp till långtidsförhyrning.
De hyrestider som uthyraren f.n. föreskriver i sina kontrakt är ofta påfallande långa. Vid uthyrning av t. ex. "TV-apparater föreskrivs i regel en hyrestid på minst ett år. Det är vanligt att hyrestiden fortsätter att löpa i ettårsperioder om uppsägning inte görs vid periodernas utgång. Det kan inte uteslutas att införandet av en uppsägningsrätt efter kortare tid kan leda till ökade kostnader för de näringsidkare som ägnar sig åt uthyrningsverksamhet, vilken kostnadsökning i så fall kan komma att övervältras på konsumenter som hyr enligt långtidskontrakt. Kommittén vill följaktligen inte förorda uppsägningsrätt redan efter mycket kort tid. En lämpligt avvägd tid synes vara sex månader. Denna tid skulle kunna
sägas markera en schablonartad gräns mellan funktionell förhyrning och kreditköpsliknande förhållanden.
Kommittén föreslår mot denna bakgrund att konsumenten, om hyres- förhållandet varat längre tid än sex månader, alltid skall få göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid (6 83”).
Liksom beträffande reglerna om deposition bör regeringen ha möjlig- het att beträffande viss vara göra undantag eller meddela andra före- skrifter om uppsägningsrätt. Detta kan tänkas vara motiverat t. ex. om en längre tids bundenhet vid hyresförhållandet skulle leda till avsevärt lägre kostnader för konsumenterna (9 5).
8.2.6. Rätt att köpa varan
Redan själva långvarigheten av ett kreditköpsliknande hyresförhållande kan innebära en viss risk för konsumenten. Hyr konsumenten en TV-apparat vars kontantpris är 4 000 kr. för 150 kr. i månaden har han efter två och ett halvt år betalat ett sammanlagt hyresbelopp som överstiger kontantpriset. Genom den föreslagna uppsägningsrätten har konsumenten fått möjlighet att undvika de ekonomiskt oskäliga konse- kvenser som ett fortsatt förhyrande kan sägas innebära. Det står emeller- tid klart att denna möjlighet inte utgör ett tillräckligt skydd för konsumenten mot förverkande av de medel som han under lång tid betalat i hyra. Även om konsumenten utnyttjar uppsägningsrätten kan han nämligen göra en betydande ekonomisk förlust i den mån uthyraren inte är villig att låta honom överta apparaten på rimliga villkor. I regel torde uthyraren ställa sig positiv till ett övertagande av föremålet. Dock saknar kontrakten i allmänhet närmare föreskrifter om villkoren för ett övertagande.
Risken för förverkande framträder särskilt i situationer där konsu- menten försummar sina åtaganden. Hyreskontrakten innehåller i regel en klausul som ger uthyraren rätt att omedelbart säga upp avtalet och återta det uthyrda föremålet om konsumenten inte betalar förfallet hyresbe- IOpp i rätt tid. Omedelbar uppsägning kan förekomma som påföljd även för annat än betalningsförsummelse. Det är uppenbart att tillämpningen av den uppsägningsrätt som uthyraren förbehåller sig kan få mycket oförmånliga följder för konsumenten då han betalat hyra under längre tid och särskilt om han räknat med att få överta apparaten vid hyrestidens utgång.
Enligt kommitténs mening bör risken för att mera långvariga hyres- förhållanden leder till ekonomiskt oskäliga resultat för konsumenten undanröjas. Detta kan knappast ske på annat sätt än att konsumenten ges rätt att, då hyresförhållandet pågått viss längre tid, bli ägare till föremålet efter avräkning mellan parterna.
Beträffande tidens längd bör hänsyn tas till förhyrningens funktion. Rätt att överta föremålet bör inte föreskrivas vid sådan förhyrning som avser att tillgodose mera tillfälliga behov. Den näringsidkare som inriktat sin verksamhet på upprepad uthyrning av samma föremål för kortare tid, t. ex. biluthyrning, bör kunna planera sin verksamhet med utgångspunkt i
ett visst fordonsbestånd utan risk för att hans kunder gör anspråk på att få överta de uthyrda fordonen. Kommittén anser att en schablonartad gräns liksom beträffande konsumentens uppsägningsrätt (se 8.2.5) bör dras vid sex månader. Härigenom vinns bl. a. den fördelen att konsumen- ten kan utnyttja sin uppsägningsrätt utan risk för förverkandeliknande konsekvenser. Kommittén föreslår således att konsumenten skall ha rätt att köpa föremålet då hyresförhållandet varat längre tid än sex månader (8 5 första stycket).
Betydelsen av denna befogenhet beror naturligtvis på det pris som konsumenten får betala för att bli ägare till det hyrda föremålet. Priset bör såsom antytts fastställas genom avräkning mellan parterna. Enligt kommitténs mening bör uthyraren i princip tillgodoräknas varans kon- tantpris vid hyrestidens början medan konsumenten bör tillgodoräknas vad han erlagt i hyresavgifter. l kontantpriset ligger inbakade bl. a. gängse försäljningskostnader, handelsvinst och liknande. Näringsidkaren kan emellertid ha haft vissa merkostnader i samband med uthyrning. I den mån merkostnaderna sammanhänger med att uthyraren åtagit sig ett mera omfattande serviceansvar eller liknande än vad som är brukligt vid försäljning av motsvarande vara, bör uthyraren till skäligt belopp kom- penseras härför vid avräkningen. Vid skälighetsbedömningen bör hänsyn tas till att betydande garantiåtaganden kan förekomma även vid vanliga köp av motsvarande kapitalvaror. Kostnaden härför ligger då inbakad redan i varans kontantpris. Uthyraren bör vid avräkningen endast undan- tagsvis tillgodoräknas större belopp än vad som svarar mot den uppgift han lämnat enligt Så första stycket andra punkten i samband med hyresavtalets ingående. Skäl att tillgodoräkna honom högre belopp kan föreligga i den mån uthyraren fått vidkännas onormalt höga servicekost- nader till följd av att föremålet vanvårdats under hyrestiden. Kommittén föreslår således att uthyraren vid avräkningen skall tillgodoräknas varans kontantpris vid hyrestidens början och till skäligt belopp de kostnader han haft för att fullgöra sådant åtagande som avses i 5 & första stycket andra punkten samt att konsumenten skall tillgodoräknas vad han erlagt i betalning för den utnyttjade hyrestiden (8 5 andra stycket).
Den i 8 5 andra stycket föreslagna avräkningsbestämmelsen kompense- rar inte uthyraren för de särskilda kapitalkostnader som kan ha varit förbundna med uthyrningen. Om konsumenten utnyttjar möjligheten att köpa varan efter sexmånaderstidens utgång, får uthyraren inte någon ersättning för den räntekostnad som kan sägas hänföra sig till uthyrnings— tiden. Detta förhållande framträder som något särskilt påtagligt om uthyraren lånat medel för att inköpa den vara som han hyr ut. Den näringsidkare som hyr ut en vara under så lång tid att konsumenten har rätt att köpa varan gör således en sämre affär än den näringsidkare som ägnar sig åt kreditförsäljning. Denna konsekvens av avräkningsbestämmel— sens innehåll torde leda till att kombinationen långtidsuthyrning/försälj- ning ur handelns synvinkel inte framstår som ett attraktivt alternativ till kreditförsäljning. Bestämmelsen svarar följaktligen väl mot den föreslagna lagstiftningens allmänna inriktning, nämligen att förhindra en för konsumentintresset oförmånlig överströmning från kreditköp mot kredit-
köpsliknande långtidsförhyrning. Bland de negativa följder som skulle kunna befaras av en sådan överströmning (se 8.2.1) bör här särskilt framhållas risken att de olägenheter av återtaganderätten vid kreditköp, vilka förslaget till konsumentkreditlag vill undanröja, istället framträder vid förhyrning.
Om konsumenten inte i tid gör gällande den föreslagna befogenheten att säga upp avtalet och att efter avräkning köpa varan kan han komma i ett läge där summan av erlagda hyresbelopp överstiger summan av föremålets kontantpris och de merkostnader för service och liknande som uthyraren haft under hyrestiden. Konsumenten bör i en sådan situation alltid ha möjlighet att utan ytterligare betalning överta äganderätten till varan. Kommittén föreslår således att konsumenten skall ha rätt att utan särskilt vederlag bli ägare till varan när konsumenten med tillämpning av avräkningsreglerna tillgodoräknas ett större belopp än uthyraren (85 tredje stycket).
Liksom beträffande reglerna om deposition och uppsägningsrätt bör regeringen ha möjlighet att undantagsvis föreskriva att bestämmelserna om rätt att köpa varan inte skall äga tillämpning vid viss uthyrning eller att meddela föreskrifter därom som avviker från förslagets (9 5).
8.2.7. Tillsyn och påföljder
De föreslagna bestämmelserna om uthyrning av varor åt konsumenter bör såsom tidigare framhållits uppfattas främst som ett komplement till konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp. De för uthyrnings- området föreslagna reglerna om deposition är utformade i nära anslutning till de regler om kontantinsats (högsta tillåtna kreditbelopp) som före- slagits vid sådana köp. Även beträffande upplysningsplikten har i de båda lagförslagen eftersträvats en likartad reglering. Efterlevnaden av de båda lagarna bör enligt kommitténs mening övervakas av samma myndighet. Av skäl som angetts vid 8.1.12 har kommittén föreslagit att det skall ankomma på regeringen att besluta vilken myndighet som skall svara för den offentliga kontrollen på konsumentkreditområdet. Kommittén före- slår nu att regeringen lämnas motsvarande fullmakt på uthyrningsom- rådet (10 % första stycket).
Tillsynsmyndigheten bör beträffande detta område ha samma upp- gifter och befogenheter som på konsumentkreditområdet och bör liksom på sistnämnda område aktivt medverka till att lösa de praktiska problem som kan vara förbundna med en anpassning av näringsidkarnas verksam- het till de nya kraven. Kommittén föreslår därför att tillsynsreglerna utformas på samma sätt som i konsumentkreditlagen (10—13 åå).
De bestämmelser rörande uthyrning som kommittén föreslagit innebär bl. a. att uthyraren ges preciserade förhållningsregler i olika avseenden. Han får således under vissa förutsättningar inte överlämna föremålet till konsumenten eller medge förlängning av hyrestiden utan att deposition skett och han har att iaktta vissa regler beträffande det deponerade beloppet (2 och 3 åå). Vidare åligger det uthyraren att i angivna fall enligt tillsynsmyndighetens föreskrifter lämna konsumenten skriftlig
13 Enligt konsument- verkets instruktion (Sl—"S l972:7 39) åligger det verket att informera bl. a. om lagstiftning av intresse för konsumenterna.
uppgift om faktorer av betydelse för en bedömning av avtalet (5 och 12 åå). Samhället bör, liksom på konsumentkreditområdet, kunna in- skrida mot den näringsidkare som inte rättar sig efter förhållningsreg- lerna. Straff bör liksom enligt konsumentkreditlagen också kunna ådömas den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten som åsidosätter den föreslagna tystnadsplikten (13 å). Kommittén föreslår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2, 3 eller l3å eller mot föreskrift som enligt 12% första stycket meddelats av tillsynsmyndig- heten rörande uppgiftsskyldigheten skall dömas till böter (14 5).
8.3. Information och ikraftträdande
Det bör enligt kommitténs mening läggas stor vikt vid att göra konsu- mentkreditlagens innehåll och syfte allmänt kända bland konsumenter och näringsidkare. Detsamma gäller lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara. Tillsynsmyndigheten bör svara för att information sprids.1 3 Allmänt utformad information bör lämnas såväl i samband med lagarnas antagande och ikraftträdande som därefter. Detta kan ske genom broschyrer och annonser. Möjligheterna att sprida upplysning genom inslag i radio- och TV-program bör naturligtvis tillvaratas. På det lokala planet förutsätts kommunerna medverka i informationsverksamheten. (Statsmakterna har nyligen uttalat att kommunerna bör svara för bl.a. all direkt konsumentvägledning (prop. l975:40).) Beträffande näringsid- karna bör särskild information utformas i samråd med företrädare för dessa. Utformandet av denna information blir i viss mån beroende av de
föreskrifter rörande kreditgivarnas upplysningsplikt som tillsynsmyndig- heten meddelar.
Erforderliga föreskrifter från tillsynsmyndighetens sida, särskilt röran- de upplysningsplikten, bör föreligga i god tid före lagstiftningens ikraft- trädande. Kommittén föreslår därför att tillsynsmyndigheten innan lagen i övrigt träder i kraft får meddela föreskrifter enligt 28 5.
Vid bestämmandet av tidpunkten för ikraftträdandet bör beaktas att myndighetens förberedande arbete tar viss tid i anspråk. Det skulle vidare kunna finnas anledning att ta hänsyn till det konjunkturpolitiska läget vid fastställandet av tidpunkten. Sålunda skulle det kunna synas mindre lämpligt att låta lagen träda i kraft i ett läge där konsumenternas efterfrågan på varor är låg.
9. Specialmotivering
9.1. Konsumentkreditlagen
Lagförslaget innehåller olika avsnitt. Under rubriken Inledande bestäm- melser anges bl. a. lagens tillämpningsområde (] %) samt definieras vissa grundläggande begrepp (2 5). Nästa avsnitt, som bär rubriken Marknads- föring, rör informationsplikten vid reklam angående kredit (3 5). Lagens tyngdpunkt ligger i avsnittet Särskilda bestämmelser om kreditköp (4—23 55). Under rubriken Särskilda bestämmelser om län har upptagits ett par regler rörande försträckningsavtal (24—25 55). Härefter följer avsnittet Tillsyn m. m. (26—29 åå) och slutligen Straff m. nr. (30—32 åå).
lå
Första och andra styckena anger lagens tillämpningsområde.
Enligt huvudregeln i första stycket gäller lagen kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Kredittagaren skall alltså vara konsument. Härmed avses enskild medborgare som ingår avtal om kredit för privat ändamål. För att klargöra detta anges att det skall vara fråga om kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Kreditgiva- ren skall vara näringsidkare. Härmed förstås var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Endast krediter som lämnas i verksamheten omfattas.
Av det sagda framgår att lagen enligt huvudregeln inte gäller krediter mellan privatpersoner. Lagen är inte heller tillämplig på krediter mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet. Lagen bereder emellertid skydd även för kredittagare som i och för sig år att anse som näringsidkare om krediten är avsedd att tillgodose hans privata behov. Skall krediten däremot användas i hans rörelse är lagen inte tillämplig. 1 de fall där krediten är avsedd såväl för kredittagarens enskilda bruk som för hans näringsverksamhet blir kreditens huvudsakliga ändamål avgöran- de för frågan huruvida lagen är tillämplig.
[ andra stycket görs undantag från huvudregeln att kreditgivaren skall vara näringsidkare. Enligt andra stycket gäller lagen även i fråga om kredit som lämnas av annan än näringsidkare. om krediten förmedlas av
näringsidkare såsom ombud för kreditgivaren. Undantaget innebär således att lagen omfattar även krediter som lämnas av privatpersoner i den man kreditförmedling sker av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
Bestämmelserna om lagens tillämpningsområde är utformade i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i konsumentköplagen (jfr 1973zl38 s. 157).
Med kredit avses, såsom framgår av 2 &, betalningsanstånd eller län. Det bör framhållas att 1 5 första och andra styckena anger lagens yttersta ram. Huvuddelen av lagens bestämmelser gäller endast vid kreditköp (se 2 5). Kredit i form av lån, när det inte är fråga om kreditköp, berörs av lagstiftningen endast såvitt gäller kreditgivarens upplysningsplikt (3 och 24 åå) samt förfalloklausuler (25 å).
Tredje stycket anger lagens tvingande natur såvitt avser förhållandet mellan konsumenten och kreditgivaren. Lagen är av skyddskaraktär. Den tillerkänner konsumenten vissa befogenheter mot kreditgivaren vid kreditköp såsom rätt att framställa anspråk på grund av själva köpet (10 å) och rätt till förtidsbetalning (11 5). Lagen tillerkänner också konsumenten en rad särskilda förmåner. Sålunda föreskrivs t.ex. att kreditgivaren endast under vissa förutsättningar får göra gällande förfallo- klausuler och återtaganderätt (12 och 15 åå). Vidare ges bl. a. regler till konsumentens skydd om avräkning mellan parterna i olika situationer (13 och 17 55). Det skydd som föreskrifterna är avsedda att ge bör inte kunna åsidosättas till nackdel för konsumenten genom förbehåll i avtal. Därför stadgas i tredje stycket att avtalsvillkor som inskränker konsumen- tens befogenheter eller förma'ner enligt lagen är ogiltigt. Innehåller alltså avtalet villkor som medför strängare påföljd för konsumenten än vad som anges i lagen, t. ex. att en vara som sålts med förbehåll om återtagande- rätt får återtas redan efter en veckas dröjsmål med betalningen, f'rankänns villkoret giltighet genom tredje stycket. Detsamma gäller t. ex. villkor som leder till oförmånligare avräkningsresultat för konsumenten än lagens föreskrifter.
Om ett kreditavtal innehaller villkor som leder till fördelaktigare resultat för konsumenten än en tillämpning av lagens föreskrifter, fär konsumenten naturligtvis åberopa sådant villkor.
2å
] paragrafen anges och definieras en serie begrepp av grundläggande betydelse för kommitténs förslag.
Med kredit förstås betalningsanstånd eller län. Kredit föreligger saledes saväl när en säljare lämnar anstånd med erläggande av köpeskillingen som när anstånd lämnas med betalning för tjänster eller andra nyttigheter. Med lån åsyftas försträckningsavtal.
Kreditgivare är för det första den som lämnar krediten. Det kan vara en säljare som lämnar anstånd med betalningen eller en bank eller annan näringsidkare, som lämnar ett län. Med kreditgivare avses emellertid också den som övertar den utsprungliga kreditgivarens fordran, t.ex. den finansiär till vilken en säljare överlåter eller pantsätter sina kundford—
ringar. Definitionens senare led får betydelse bl. a. för kreditköparens rätt att framställa anspråk eller invändningar på grund av köpet mot en sådan finansiär och för finansiärens möjligheter att göra gällande de rättigheter han kan övertagit från den ursprunglige kreditgivaren.
Med kreditköp avses köp av vara, vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller vid vilket någon del av betalningen erläggs med belopp som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Definitionen är grundläggande för de särskilda bestämmelserna om kreditköp, vilka utgör lagförslagets huvudinnehåll. Begreppet kreditköp har behandlats tämligen utförligt i den allmänna motiveringen (8.1.4). Kreditköp i lagens mening föreligger endast då föremålet för köpet är en vara. Med uttrycket vara bör liksom enligt konsumentköplagen förstås fysiska föremål eller saker, inbegripet levande djur. Såväl nytillverkade som begagnade varor åsyftas. Däremot omfattar uttrycket vara inte byggnad på annans mark, rättigheter av olika slag eller aktier och andra värdepapper. Fast egendom omfattas naturligtvis inte.
Begreppet kontantpris, kreditbelopp, kontantinsats, kreditkostnad, effektiv ränta, kredittid och skuldbelopp har behandlats i den allmänna motiveringen i samband med upplysningsplikten (8.1.5).
Med kontantpris avses alltså i första hand det pris till vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja varan mot kontant betalning. Om säljaren tillämpar ett fast pris vid kontantförsäljning av en viss vara är detta naturligtvis att anse som kontantpris i lagens mening. Vad nu sagts bör * gälla även om säljaren i undantagsfall frångår det fasta priset, t. ex. vid försäljning till anställda i sitt företag eller till kunder som gör särskilt stora inköp. Om emellertid säljaren mera regelmässigt lämnar rabatt eller låter kunderna pruta på ett angivet pris kan detta inte anses som varans kontantpris. [ sådana fall måste kontantpriset beräknas med hänsynsta- gande till den rabatt som lämnas. Beräkningen torde inte föranleda större svårigheter när de rabatter som säljaren lämnar är lika stora. Lämnar säljaren rabatter av olika storlek vid försäljning av varan, bör den genomsnittliga rabatten läggas till grund för beräkning av kontantpriset. Kan kontantpriset inte beräknas skall enligt förslaget såsom kontantpris anses varans gängse marknadspris. Härmed bör förstås det pris som genomsnittligt sett tas ut inom handeln. lfrågavarande tilläggsbestämmel- se är främst inriktad på fall där säljaren uteslutande ägnar sig åt kreditförsäljning. Den bör emellertid också kunna fylla en funktion när säljaren visserligen säljer mot kontant betalning men när tillräckligt underlag likväl saknas för en godtagbar beräkning av hans kontantpris. Uppgift om kontantpriset skall enligt förslaget lämnas dels vid marknads— föring som avser krediterbjudande för visst köp (3 % tredje stycket), dels i vissa fall i samband med att avtal om kreditköp ingås (9 5). Det ankommer på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (28 å). Föreskrifterna förutsätts, såsom tidigare framhållits, komma att innehålla normer för beräkning av kontantpris i de fall då rabatter lämnas (8.1.5). Skyldigheten att vid olika tillfällen lämna uppgift om kontantpriset, alltså ett pris från vilket
förekommande rabatter avdragits, kan antas leda till att säljaren i allt större omfattning övergår till att ta ut samma pris av alla konsumenter. ] takt med en sådan övergång torde behovet av särskilda föreskrifter rörande kontantpriset från tillsynsmyndighetens sida minska.
Kreditbeloppet är vid låneavtal det belopp som konsumenten erhåller såsom lån. Vid betalningsanstånd avses med kreditbelopp den del av varans kontantpris som hänför sig till anståndet. När en säljare lämnar konsumenten anstånd med hela betalningen för ett föremål, har kredittransaktionen samma ekonomiska innebörd för konsumenten som om säljaren lånar honom ett belopp motsvarande varans kontantpris. ] detta fall är kreditbeloppet alltså lika med kontantpriset. Alternativt skulle konsumenten ha kunnat låna beloppet av bank eller annan kreditgivare och erlägga beloppet till säljaren som betalning för varan. Erlägger konsumenten en del av betalningen för varan kontant, blir kreditbeloppet lika med skillnaden mellan kontantpriset och den erlagda kontantinsatsen.
Kontantinsatsen är således skillnaden mellan kontantpris och kreditbe- lopp eller med andra ord den del av varans kontantpris som konsumenten erlägger vid köpet. Av definitionen framgår att kreditkostnader som konsumenten erlägger i förskott vid köpetillfället inte inräknas i kontantinsatsen.
Med kreditkostnad avses summan av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. ] kreditkostnaden inräknas alltså alla konsumentens kostnader för krediten oavsett hur kreditgivaren betecknar dessa. Till kostnaderna hör bl.a. uppläggningsavgifter och expeditionskostnader som enligt kreditavtalet påförs konsumenten. Begreppet kreditkostnad åsyftar den totala kredit- kostnaden i kronor under hela den avtalade kredittiden. I den man någon del av kreditkostnaden är rörlig till följd av yttre omständigheter ' räntan kan t. ex. ha satts i relation till diskontot — bör en angivelse av kreditkostnaden grundas på vad som gäller vid uppgiftstillfället.
Begreppet effektiv ränta avser kreditkostnaden angiven såsom en arlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsyns- tagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Avsikten med definitionen är att konsumenten på grundval av uppgifter om den effektiva räntan skall kunna göra en jämförelse mellan olika kreditalternativ. Det torde inte vara några större svårigheter förbundna med att ange den effektiva räntan i fall då hela kreditbeloppet är avsett att återbetalas på en gång. Antag att kreditbeloppet är 1 000 kr och kredittiden ett år samt att kreditgivaren vill ha 11 % ränta samt ersättning för expeditionskostnader med 40 kr. Kreditkostnaden är då (110 + 40) 150 kr och den effektiva räntan 15 % Om exemplet ändras såtillvida att kredittiden förkortas till sex månader, blir kreditkostnaden (55 + 40) 95 kr vilket motsvarar en effektiv ränta på 19 %. 1 det stora flertalet fall görs emellertid delbetalningar på kreditbeloppet under den löpande kredit- tiden. Vid angivandet av den effektiva räntan skall hänsyn tas härtill. ] kapitel 2 har redovisats en formel som kan användas för beräkning av räntan vid vanliga delbetalningsköp (2.3.1). Den effektiva räntan kan
sägas vara en fallande ränta i motsats till rak ränta. Vid användande av rak ränta beräknas räntebeloppet på det ursprungliga kreditbeloppet utan hänsyn till att detta successivt minskar genom delbetalningar. Såvitt gäller vanliga banklån tillämpas i allmänhet fallande ränta. Olikheten mellan den effektiva räntan och en fallande bankränta består i att den effektiva räntan ger uttryck för konsumentens hela kreditkostnad medan bankräntan i regel inte inkluderar expeditionskostnader och liknande. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen (8.1.5) bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om hur den effektiva räntan skall beräknas och anges vid olika former av kredit.
Med kreditköpspris avses summan av kontantpris och kreditkostnad. Termen motsvarar närmast uttrycket avbetalningspris som definierasi l & tredje stycket avbetalningsköplagen. Det bör emellertid framhållas att kreditköpspriset inbegriper allt som kreditköparen har att erlägga för varan medan avbetalningspriset inte omfattar sådan ränta eller gottgörelse för försäkringspremie som köparen skall erlägga vid sidan av avbetalnings- posterna.
Uttrycket skuldbelopp definieras som summan av kreditbelopp och kreditkostnad. Det är alltså fråga om det belopp som konsumenten har att erlägga till kreditgivaren med anledning av kreditavtalet. Vid ett vanligt lån motsvarar skuldbeloppet summan av de amorteringar, ränte- belopp och andra kostnader som konsumenten enligt avtalet skall erlägga under kredittiden. Vid delbetalningsköp sammanslås i allmänhet kredit— belopp och kreditkostnad till ett belopp vilket i sin tur delas upp på en serie, i regel månatliga, poster. Skuldbeloppet motsvarar vid sådana delbetalningsköp det belopp som säljaren har att fordra i form av delposter under kredittiden. Vid KF:s låneköp erlägger konsumenten f. n. _ utöver kontantinsats — ett belopp motsvarande hela kreditkostnadeni samband med kreditavtalets ingående. En delav skuldbeloppet betalas så att säga i förskott. Kreditgivarens fordran begränsas i sådant fall till själva kreditbeloppet.
Begreppet kredittid har betydelse för tillämpningen av bl. a. reglerna om högsta kreditbelopp (5 5) och längsta kredittid (7 5). Kredittiden är också en av de faktorer som omfattas av uppgiftsplikten (9 och 24 59"). Du uttrycket kredittid förekommer i lagen avses den tidrymd imänader inom vilken skuldbeloppet skall betalas, räknat från utgången av den månad då kreditbeloppet tas i anspråk. Ett kreditavtal kan naturligtvis innehålla en mera exakt angivelse av tidens längd. Lagens bestämning är schablonartad. Den är främst inriktad på att underlätta tillämpningen av reglerna om kontantinsats och kredittid vid kreditköp. Om en vara som köps ijanuari skall betalas i februari, behöver kontantinsats således inte tas ut, oavsett när i respektive månad köpet äger rum eller skuldbeloppet skall erläggas (se 5 5).
I serien av definitioner har slutligen tagits upp begreppen kontoköp och kontokort.
Med kontoköp avses som framgått kreditköp vid vilket köparen för betalningens erläggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. En närmare beskrivning av kontoköpet
1 Se Rodhe, Anvisningar och kreditkort, Stockholm 1971.
har lämnats i 4.3. Vid kontoköp erläggs betalningen för varan helt eller delvis med belopp som köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren (jfr definitionen av kreditköp, 2 5). Lånet eller krediten är emellertid till skillnad från den kredit som lämnas vid t.ex. KF:s låneköp av fortlöpande karaktär. Genom avtalet med kreditgivaren erhåller konsumenten/kontohavaren möjlighet att, när han så önskar, sätta sig i skuld hos kreditgivaren. Skulden uppstår på det sättet att kreditgivaren betalar kontohavarens inköp. Kontohavarens möjlighet att sålunda sätta sig i skuld hos kreditgivaren är i regel inte obegränsad, utan han har att hålla sig inom en viss ram. Krediten är fortlöpande eller rullande på det sättet att kontohavaren genom att betala på det skuldbelopp som påförts hans konto hos kreditgivaren för framtiden kan bibehålla ett utrymme för kredit. Kredittiden lämnas således i princip öppen, låt vara att ianspråktagen kredit typiskt sett amorteras enligt bestämda regler (se 4.3). Häri kan sägas ligga den utmärkande skillnaden mellan kontoköp och andra former av kreditköp. Det är just kreditens fortlöpande karaktär som har motiverat en viss särreglering av konto— köpet (se 3 % andra stycket, 7 & andra stycket, 9 % tredje stycket och 14% andra stycket). Kontoköpet kan även förete andra olikheter i förhållande till övriga kreditköp. Sålunda ingås i regel kreditavtalet inte i samband med ett visst inköp. Ofta kan det medgivna kreditutrymmet användas även för annat ändamål än inköp av varor (jfr 22 5).
Med kontokort förstås i lagen legitimationshandling som utfärdats av kreditgivaren såsom kreditbevis vid kontoköp. Här åsyftas alltså de plastbrickor som konsumenterna visar upp vid inköp som skall bokföras på kontot. Det bör dock framhållas att utfärdandet av kontokort inte utgör någon förutsättning för att kontoköp i lagens mening skall föreligga. På marknaden förekommer olika uttryck för att beteckna kort av detta slag. Som exempel kan nämnas köpkort, kontokort, kontobevis, kreditbevis och medlemskort] l hemförsäljningslagen används uttrycket kreditbevis. I propositionen till den lagen använder departementschefen även benämningarna kontokort och kreditkort (prop. l97lz86 s. 94). Kommittén har valt uttrycket kontokort, huvudsakligen för att markera anknytningen till begreppet kontoköp.
3å
Paragrafen innehåller särskilda regler om marknadsföring av konsument- krediter. Reglerna ålägger kreditgivarna en viss informationsplikt i samband med krediterbjudanden.
Första stycket innehåller huvudregeln. Den har räckvidd över hela konsumentkreditområdet. Enligt huvudregeln skall vid annonsering, skyltning eller liknande marknadsföring, där kredit erbjuds, uppgift lämnas om den effektiva räntan för den kredit som avses med erbjudandet.
Med begreppet marknadsföring avses i marknadsföringslagen dels framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten eller
viss grupp av intressenter, dels åtgärder som är inriktade på enskilda individer (se prop. l970:57 s. 64 och 88). Huvudregeln i förslagets 3 & är inriktad på marknadsföring av det förstnämnda slaget, dvs. på annonse- ring, skyltning och liknande. Regeln ålägger således inte kreditgivaren att vid samtal eller förhandlingar med enskilda konsumenter i varje förhand— lingsläge ange effektiva räntan. Såsom framgår av 9 och 24 55 åligger det emellertid kreditgivaren att innan avtal ingås lämna skriftlig uppgift bl. a. om den effektiva räntan.
Första stycket innebär alltså att kredit inte får erbjudas vid marknads- föring av angivet slag, om inte samtidigt lämnas uppgift om kreditkostna- den uttryckt som effektiv ränta. Budskap av typen ”TV endast 90 kr i månaden” inrymmer i sig ett krediterbjudande och måste följaktligen kompletteras med en sådan uppgift.
Andra stycket innehåller en kompletterande regel rörande uppgiften om den effektiva räntan vid erbjudande av fortlöpande krediter. Såsom tidigare framhållits blir vid sådana krediter den effektiva räntans storlek i regel beroende av hur konsumenten utnyttjar det medgivna kreditutrym- met. Enligt andra stycket skall uppgiften om den effektiva räntan utformas så att därav framgår räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet. Det ankommer härvidlag, liksom i andra informations— frågor, på tillsynsmyndigheten att i samråd med företrädare för berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (28 å). Det bör därvid krävas att kreditgivarna anger vilka användningssätt som medför högre respektive lägre effektiv ränta.
Tredje stycket är inriktat på den gemensamma marknadsföringen av varor och krediter. Om kredit erbjuds för visst inköp, skall förutom den effektiva räntan även anges varans kontantpris. Bestämmelsen avser både erbjudanden som innebär att köparen erhåller anstånd med betalningen och erbjudanden om kredit i form av lån under förutsättning att krediten sätts i förbindelse med ett visst inköp. Erbjudanden om kredit för kontoköp görs i regel utan anknytning till visst köp.
Bestämmelserna i 3 & anger ramen för informationsplikten vid mark- nadsföring av konsumentkrediter. Såsom tidigare anförts erfordras kompletterande föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras. Det ankommer enligt förslaget på tillsynsmyndigheten att meddela sådana föreskrifter (28 å). Avsikten är att uppgiftsskyldigheten, efter samråd med företrädare för berörda näringsidkare, på praktiskt lämpligt sätt skall kunna anpassas till olika kreditformer. Den som bryter mot föreskrifter som meddelats av myndigheten kan dömas till böter (30 å).
4s
Med denna paragraf inleds avsnittet Särskilda bestämmelser om kreditköp (4—23 åå). Beträffande innebörden av detta begrepp hänvisas till den allmänna motiveringen (8.1.4) och till vad som anförts under 2 &.
4 & rör avgränsningen mellan kreditköp och hyra. Enligt paragrafen föreligger kreditköp även om avtalet betecknats såsom uthyrning eller betalningen såsom vederlag för varans bruk eller nyttjande, såvida
avsikten är att den till vilken varan utges skall bli ägare därav. Paragrafen har såvitt gäller avbetalningsköp sin direkta motsvarighet i 1 5 andra stycket avbetalningsköplagen (se 5.5.1).2
Genom att förevarande bestämmelse upptas i avsnittets inledande lagrum, 4 &, klargörs redan från början att den benämning som parterna gett sin överenskommelse inte blir avgörande för frågan huruvida konsumentkreditlagens bestämmelser om kreditköp eller den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara skall tillämpas.
5.5
Paragrafen innehåller regler om högsta tillåtna kreditbelopp vid mera omfattande kreditköp. Genom regleringen uppställs krav på minsta kontantinsats. Den föreslagna regleringen har behandlats tämligen utför— ligt i den allmänna motiveringen (8.1.6).
Enligt första stycket får kreditgivaren under vissa förutsättningar inte medge högre kreditbelopp än 75 % av varans kontantpris. Begränsningen gäller såväl när säljaren lämnar anstånd med betalningen som när betalningen erläggs med belopp vilket köparen erhåller såsom lån av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren. Regleringen gäller alltså vid alla transaktioner som omfattas av begreppet kreditköp. Beträffande innebörden av begreppen kreditbelopp och kontantpris hänvisas till vad som anförts under 2 &.
Förutsättningarna för att begränsningen skall gälla är dels att kontant- priset överstiger ett av regeringen enligt 6 & bestämt gränsvärde, dels att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd.
Med kredittid förstås i detta sammanhang den tidrymd i månader inom vilken skuldbeloppet skall betalas, räknat från utgången av den månad då kreditbeloppet tas i anspråk. Såsom framhållits under 25 innebär det angivna beräkningssättet att kontantinsats # oavsett varans pris — inte behöver erläggas, om avsikten är att konsumenten skall slutreglera sin skuld i den månad som följer på inköpsmånaden. Om parterna emellertid inte bestämmer den tid inom vilken skuldbeloppet skall betalas måste kontantinsats erläggas vid inköp där varans kontantpris är högre än gränsvärdet. Skälet härtill framgår av den allmänna motiveringen.
Andra stycket reglerar den situationen att flera varor köps på kredit vid samma tillfälle. [ sådana fall blir varornas sammanlagda kontantpris avgörande för frågan huruvida kontantinsats mäste erläggas. Såsom framgår av 8.1.6 är avsikten med denna bestämmelse att hindra kringgående av syftet med kontantinsatsregeln. lnköp på olika avdel- ningar i ett varuhus bör i regel inte anses som köp vid samma tillfälle. Köper emellertid konsumenten vid samma varuhusbesök föremål som har direkt samband med varandra eller som tillsammans bildar en naturlig enhet, t. ex. en stereoanläggning, bör inköpen anses gjorda vid samma tillfälle, oavsett huruvida inköpen skett på olika avdelningar eller
2 Jfr Eklund— liknande. Nordström a.a. & 22 f. Även tredje stycket är inriktat på att hindra kringgående. Bestämmel-
sen avser den situationen att parterna till en början bestämt kredittiden så kort att kontantinsats inte behöver erläggas men sedan av någon anledning vill förlänga kredittiden. Om parterna i ett sådant fall vill förlänga tiden så att den sammanlagda kredittiden blir längre än en månad måste grundregeln i första stycket iakttas. Kreditgivaren får alltså inte medge förlängning såvitt avser högre kreditbelopp än det han ägt medge orn parterna redan från början överenskommit om längre kredittid än en månad. En förutsättning för denna begränsning är naturligtvis att kontantpriset överstiger gränsvärdet.
Gå
] paragrafen anges hur det gränsvärde som skall ligga till grund för tillämpningen av reglerna om högsta tillåtna kreditbelopp (5 5) och reglerna om kreditgivarens uppgiftsskyldighet vid avtalstillfället (9 5) skall bestämmas.
Paragrafen anger att gränsvärdet bestäms av regeringen efter förslag av tillsynsmyndighet samt att värdet inte får bestämmas till högre belopp än fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Såsom framgår av den allmänna motiveringen bör beloppet inte fixeras en gång för alla. Ett en gång bestämt belopp bör emellertid, för undvikande av osäkerhet på marknaden, bibehållas under relativt lång tid, kanske ett par år. Fem procent av basbeloppet motsvarar f. n. (augusti 1975) 470 kr. Enligt den föreslagna paragrafen är regeringen dock oförhindrad att fastställa det lägre värde som anses lämpligt.
7å
Genom 7 & begränsas kredittidens längd vid kreditköp.
Enligt huvudregeln i första stycket får kreditgivaren inte medge längre kredittid än 24 månader. Vid tillämpning av bestämmelsen skall med kredittid förstås den tidrymd i månader inom vilken skuldbeloppet skall betalas, räknat från utgången av den månad då kreditbeloppet tas i anspråk (se under 2 5). Paragrafen är inriktad på vad som avtalas mellan parterna. Kreditgivaren får alltså inte när kreditavtalet träffas medge längre kredittid än 24 månader. Han får inte heller under kredittiden medge sådan förlängning att den sammanlagda avtalade tiden blir längre. Bestämmelsen uppfordrar inte kreditgivaren att vidta särskilda åtgärder för den händelse konsumenten i strid med avtalet underlåter att betala sin skuld inom tvåårstiden. Har emellertid kreditgivaren låtit konsumen- ten förstå att avtalet är av formell karaktär och att han i verkligheten kommer att låta konsumenten tillgodogöra sig en längre kredittid, bör kreditgivaren anses ha åsidosatt bestämmelsen.
Andra stycket innehåller en särbestämmelse rörande kredittiden vid kontoköp. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen
(8.1.6).
85
Genom denna paragraf lämnas fullmakt ät regeringen att meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid vilka avviker från bestämmel- serna i 5 och 7 åå. Sådan föreskrift får meddelas beträffande viss vara när särskilda förhållanden påkallar det. Det framgår av 8.1.6 hur bestämmel- sen är avsedd att användas.
9å
Paragrafen anger ramen för kreditgivarens informationsplikt vid avtalstill- fället. Liksom beträffande den information som skall lämnas vid annonsering, skyltning och liknande ankommer det enligt 28 % på tillsynsmyndigheten att efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (jfr vad som anförts under 3 5).
Första stycket gäller krediter som lämnas i samband med köp. Hit hör merparten av de transaktioner som omfattas av begreppet kreditköp (se 2 å), t. ex. vanliga delbetalningsköp och KF:s låneköp. Beträffande däremot kontoköp lämnas såsom tidigare framhållits krediten i regel inte isamband med köpet utan vid ett tidigare tillfälle (se tredje stycket).
Enligt första stycket skall under vissa förutsättningar kreditgivaren eller säljaren såsom ombud för denne lämna köparen skriftlig uppgift om relevanta kreditköpsfaktorer innan avtalet sluts. Förutsättningarna för informationsplikten är desamma som gäller beträffande kontantinsats- kravet, nämligen att kontantpriset överstiger gränsvärdet och att parterna överenskommer om längre kredittid än en månad eller lämnar kredittiden obestämd (jfr vad som anförts under 5 €). Beträffande innebörden av de olika faktorer beträffande vilka uppgift skall lämnas hänvisas till 2 5.
För giltigheten av ett kreditköpsavtal uppställs inte något formkrav. Skyldigheten att lämna nu ifrågavarande skriftliga uppgifter torde emellertid leda till att skriftliga kontrakt upprättas. Alternativet är att kreditgivaren överlämnar en särskild handling rörande kreditköpsfakto- rerna.
Andra stycket motsvarar 5 % tredje stycket. Tredje stycket innehåller en specialregel rörande kreditgivarens infor- mationsplikt när avtal som berättigar till kontoköp ingås. Säsom förut framhållits ingås sådant avtal i allmänhet inte i samband med köp. Kontoavtal omfattas således i regel inte av första stycket. Tredje stycket innebär att den som lämnar kredit för kontoköp är skyldig att vid avtalstillfället lämna uppgift om effektiva räntan (jfr 3 & andra stycket).
10%
Paragrafen innehåller regler om kreditgivares ansvar för att säljaren fullgör sina skyldigheter. Reglerna behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.7.
Enligt första stycket får köparen göra gällande samma befogenheter på
grund av köpet mot kreditgivaren som mot säljaren. Med befogenhet åsyftas såväl köparens rätt att kräva prestationens fullgörande eller framställa andra anspråk till följd av köpet som hans rätt att göra invändningar då han blir krävd på betalning. Vilka rättigheter köparen har i dessa avseenden framgår av avtalet och konsumentköplagen samt av allmänna avtalsrättsliga och köprättsliga regler.
Köparens rätt att göra invändningar mot kreditgivarens krav på betalning är oinskränkt. Vill däremot köparen utnyttja rätten att framställa anspråk mot kreditgivaren skall han enligt andra stycket först göra sannolikt att säljaren inte fullgör sina åligganden. Har köparen vänt sig till säljaren utan att inom rimlig tid erhålla besked om dennes inställning till kravet eller har hans krav utan närmare undersökning av säljaren avvisats av denne, bör han få vända sig mot kreditgivaren med sitt anspråk.
Av tredje stycket framgår att kreditgivarens ansvar för säljarens åligganden är begränsat till vad kreditgivaren mottagit av köparen med anledning av krediten. Har fordringen överlåtits till flera kreditgivare efter varandra svarar var och en av dessa med det belopp som han mottagit av köparen.
11%
Paragrafen innehåller en bestämmelse enligt vilken köparen har rätt att betala skuldbeloppet i förtid. Bestämmelsen berörs i den allmänna motiveringen under 8.1.10.
Vill konsumenten betala skuldbeloppet i förtid är han, såsom framgår av 13 &, berättigad till viss nedsättning av beloppet.
125
Paragrafen innehåller regler som begränsar kreditgivarens möjligheter att göra gällande s. k. förfalloklausuler i samband med kreditköp. De föreslagna reglerna behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.9.2.
Enligt första stycket får avtalsvillkor, varigenom kreditgivaren förbe— håller sig rätt att kräva betalning i förtid, göras gällande endast i två fall.
Det ena fallet är när köparen dröjt imer än en månad med att erlägga till betalning förfallet belopp som uppgår till mer än en tiondel av skuldbeloppet. Med skuldbelopp förstås i detta sammanhang, liksom i lagen i övrigt, summan av kreditbelopp och kreditkostnad. Dröjsmåls- beloppet skall sättas i relation till det ursprungliga skuldbeloppet. Skuldbeloppet enligt den legala definitionen är inte detsamma som kreditgivarens fordran. Fordringen kan vara mindre än skuldbeloppet till följd av att delbetalningar gjorts. Den kan redan från början ha varit mindre än summan av kreditbelopp och kreditkostnad, nämligen om kreditkostnaden erlagts i förskott. Om dröjsmålsränta påförts konsumen- ten kan fordringen överstiga ett i överensstämmelse med definitionen angivet skuldbelopp.
1 det andra fallet är situationen den, att kreditgivaren gjort ett
förbehåll om återtaganderätt som är giltigt enligt 15 5 men köparen i strid med avtalet överlåtit föremålet eller fört detsamma ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras. Om konsumen- ten trots att han överlåtit eller utfört föremålet fortsätter att betala i enlighet med betalningsplanen torde omständigheterna i regel inte vara sådana att kreditgivarens rätt är i fara.
Andra stycket tillåter bank eller annan kreditgivare, som är uppfordrad därtill i annan lag, att göra gällande strängare förbehåll om betalning i förtid. Av 8.1.9.2 framgår vilken lagstiftning som åsyftas. Andra stycket tillåter naturligtvis inte kreditgivaren att göra gällande strängare klausuler än vad som motiveras av den berörda lagstiftningen.
135
Paragrafen innehåller regler om den reducering av skuldbeloppet som skall äga rum då betalning sker i förtid. Reglerna behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.10.
Bestämmelsen i första stycket innebär att från skuldbeloppet skall avräknas ett belopp som motsvarar kreditkostnaden för den del av den avtalade kredittiden som inte utnyttjas när betalning sker i förtid. Bestämmelsen äger tillämpning såväl när förtidsbetalning sker på köpa- rens initiativ (11 å) som när kreditgivaren kräver betalning i förtid enligt 12 %. Av 17 & tredje stycket framgår att bestämmelsen skall tillämpas även då ett kreditköpsförhållande avslutas i förtid genom att varan återtas.
Enligt andra stycket har kreditgivaren rätt att vid avräkningen tillgodoräkna sig hela kostnaden för uppläggning av krediten under förutsättning att denna kostnad särskilt angetts i avtalet och inte är oskälig.
Följande exempel visar hur kommittén tänker sig att avräkningen på det obetalda skuldbeloppet skall gå till i tre olika fall. Samtliga fall avser en vara som köps på kredit den 30 maj. Kredittiden är tio månader och full betalning erläggs vid utgången av den sjätte månaden dvs. den 30 november. Exemplen visar hur stor reduktionen av den ursprungliga, i kontraktet angivna, kreditkostnaden blir på grund av den förtida betalningen. Denna reduktion motsvarar den avräkning som skall göras på det obetalda skuldbeloppet. Den i kontraktet angivna kreditkostnaden består av en uppläggningskostnad och en räntekostnad. Uppläggnings- kostnaden uppgår i samtliga exempel till 55 kr och räntekostnaden har beräknats efter 24 % årlig ränta på det vid varje tidpunkt utestående kreditbeloppet.
Ex. 1 Enligt köpekontraktet har varan köpts på följande kreditvillkor:
Kontantpris: 1 350 kr Kreditbelopp: 1 000 kr Kontantinsats: 350 kr Kreditkostnad: 165 kr
Kreditköpspris: ] 515 kr
Effektiv ränta: 36 %3 Kredittid: tio månader Skuldbelopp: 1 165 kr
Betalningsplan: Kreditbeloppet skall amorteras med 100 kr varje den sista i månaden med början den 30 juni. Uppläggningskostnaden, 55 kr, erläggs vid köpets ingående men inräknas inte i kontantinsatsen. Upplupen ränta erläggs vid varje amorteringstillfälle med 24 % årlig ränta på det kreditbelopp som stått ute under månaden.
Den 30 november har köparen sedan han erlagt förfallet belopp betalat sammanlagt 745 kr av skuldbeloppet. Det innefattar 600 kr i amortering på kreditbeloppet, 55 kr i uppläggningskostnad och 90 kr i ränta. Om köparen vill frigöra sig från avtalet behöver han bara erlägga återstående kreditbelopp 400 kr. Han har ju redan erlagt all kreditkostnad som belöper sig på den utnyttjade kredittiden. Den förtida betalningen har sålunda medfört en reduktion av skuldbeloppet med 20 kr (1 165— 745—400).
Ex. 2 Föregående exempel ändras såtillvida att räntan på utestående kreditbelopp inte är angiven i kontraktet. Skuldbeloppet amorteras med lika stort belopp varje månad, dvs. 116 kr 50 öre i månaden.
Nedsåttningen av skuldbeloppet kan då framräknas ur följande formel4
_ . t (t + 1) ”r m där R = nedsättningen av skuldbeloppet (”r = kreditkostnad—uppläggningskostnad t = återstående kredittid n = ursprunglig kredittid
Om formeln tillämpas på förevarande exempel blir
: _ .4'(4+1) _ czo _ R(165 55) 10_10+1)— 110 110 —20kr
Den 30 november har köparen med den då till betalning förfallna amorteringen erlagt 699 kr, (6 ' 116:50). Återstående skuldbelopp 466 kr skall nedsättas med 20 kr. Köparen skall sålunda om han vill frigöra sig från avtalet genom att betala skulden i förtid erlägga 446 kr.
Ex. 3 I detta exempel förekommer inte några amorteringar utan hela skuldbeloppet erläggs vid slutet av kredittiden. Liksom i föregående exempel består kreditkostnaden i en uppläggningskostnad på 55 kr samt en räntekostnad beräknad efter en räntesats på 24% årlig ränta på utestående belopp.
Kontantpris: 1 350 kr Kreditbelopp: ] 000 kr Kontantinsats: 350 kr
Kreditkostnad: 255 kr
3 Den effektiva räntan har beräknats enligt den formel som anges i 2.3.1.
4 Härledningen av for— meln redovisas i avsnitt 7.4.7.
5 Den effektiva rintan beräknas i detta fall med hjälp av följande formel 1 = 12 - 100 - C
n - K där i = effektiva räntan n = kredittiden C = kreditkostraden K = kreditbeloppet
Kreditköpspris: 1 605 kr Kredittid: tio månader Effektiv ränta 30,6 %5 Skuldbelopp: 1 255 kr
Om köparen betalar efter sex månader beräknas nedsättningen av skuldbeloppet genom en enkel proportionalisering enligt formeln
R=C - £ f n där R = nedsättningen av skuldbeloppet Cr = kreditkostnaden—uppläggningskostnaden t = återstående kredittid n = ursprunglig kredittid
] förevarande exempel blir alltså nedsättningen av skuldbeloppet 80 kr.
R= (255—55) -1—% = 80 kr
Köparen skall alltså erlägga 1 175 kr (1 255—80) om han vill betala skulden den 30 november.
14%
Bestämmelserna i denna paragraf rör s.k. avräkningsförbehåll. Sådana förbehåll behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.9.3.
Första stycket ogiltigförklarar avtalsvillkor varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att avräkna av köparen erlagt belopp på fordran som inte hänför sig till köpet. Den som har flera förfallna skulder till samma kreditgivare har i princip befogenhet att själv avgöra på vilken skuld avräkning skall ske vid betalning som inte täcker allt vad han är skyldig. Avtal varigenom gäldenären på förhand avstår från denna befogenhet äri allmänhet bindande. Första stycket innebär att kreditköparen, oavsett vad avtalet föreskriver, själv får bestämma på vilken av flera skulder avräkning skall ske. Befogenheten kan naturligtvis inte utövas senare än vid den tidpunkt då betalningen erläggs. Första stycket har sin motsvarighet i 8 & tredje stycket avbetalningsköplagen. Till skillnad från vad som gäller enligt avbetalningsköplagen riktar sig bestämmelsen i 14 & även mot förbehåll att avräkning i första hand skall ske på fordran för reparation eller annan åtgärd beträffande den sålda varan.
1 andra stycket klargörs att första stycket inte utgör hinder mot att kreditgivaren. då fråga är om kontoköp, avräknar erlagt belopp mot kontots saldo.
15%
Med 15 & inleds bestämmelserna rörande återtaganderätt (15—20 åå). Villkoren för återtaganderätt har behandlats i den allmänna motiveringen under 8.1.8.
En grundläggande förutsättning för att ett sålt föremål skall kunna återtas från köparen är naturligtvis att avtalet innehåller en klausul som berättigar säljaren därtill och att denna klausul i och för sig är giltig. Enligt 15 & skall därjämte tre särskilda förutsättningar vara uppfyllda för att varan skall kunna tas tillbaka. Den omständigheten att dessa förutsättningar inte är uppfyllda utgör självfallet inte hinder mot överenskommelser mellan parterna av den innebörden att köparen frivilligt lämnar ifrån sig varan till säljaren eller till den kreditgivare som övertagit säljarens fordran och därmed förbundna rättigheter. Det bör emellertid understrykas att avräkningsbestämmelserna i 17% inte till nackdel för köparen får åsidosättas vid sådana uppgörelser.
1 15% 1—3 anges de särskilda förutsättningar som samtliga måste föreligga för att återtaganderätt skall få göras gällande.
För det första krävs att varan omfattas av regeringens beslut enligt 16 5. Enligt den paragrafen beslutar regeringen vilket eller vilka slag av varor som över huvud taget får göras till föremål för återtaganderätt.
För det andra erfordras att förbehållet om återtaganderätt gjorts av säljaren i samband med köpet. Det utsägs således klart att förbehåll som gjorts av annan kreditgivare än säljaren och förbehåll som gjorts i efterhand inte får göras gällande. Såvitt gäller bl. a. låneköp kan således återtaganderätt inte etableras.
Den tredje förutsättningen är att köparen kommit i ett kvalificerat dröjsmål med betalningen. Härvid uppställs samma krav som beträffande möjligheten att kräva betalning i förtid, nämligen att köparen dröjt i mer än en månad med att erlägga till betalning förfallen del av skuldbeloppet som uppgår till mer än en tiondel av hela skuldbeloppet (se under 12 % första stycket).
Det bör framhållas att de inskränkningar som föreslås i 15 5 har en vidare syftning än de inskränkningar som finns i avbetalningsköplagen. Sistnämnda inskränkningar gäller nämligen endast då köpeskillingen skall erläggas i två eller flera delposter av vilka åtminstone någon förfaller till betalning först efter det godset utgetts till köparen medan 15 & gäller även då hela köpeskillingen skall erläggas på en gång i efterhand.
Såsom framgår på annat ställe i betänkandet (3.2.4 och 8.1.8.2) kan förbehåll som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka den sålda varan från köparen formuleras på olika sätt. I 15 & tas fasta på avtalsvillkorets reella innebörd i förhållandet mellan parterna, dvs. mellan köparen och säljaren eller den kreditgivare till vilken säljaren överlåtit eller pantsatt sin rätt. Genom paragrafen görs inte i och för sig någon förändring i den sakrättsliga innebörd som olika klausuler kan ha. Klart är emellertid att ett förbehåll beträffande en vara som inte omfattas av regeringens beslut enligt 165S bör sakna verkan även mot köparens andra borgenärer. Förekomsten av ett sådant otillåtet förbehåll kan naturligtvis inte heller leda till straff för olovligt förfogande enligt 10 kap. 4 & brottsbalken.
6 Se Eklund—Nordström a.a. s. 53—56.
165
Det ankommer som framgått på regeringen att besluta vilka varor som får göras till föremål för återtaganderätt. Beslutet kan avse ett eller flera varuslag. Nytt beslut kan meddelas när så anses lämpligt. Regeringens beslut får avse endast varor vilkas kontantpris överstiger två basbelopp. Ett basbelopp är f. n. (augusti 1975) 9 400 kr. 1 beslut bör kontantprisets minimistorlek anges i kronor.
17%
I denna paragraf regleras uppgörelsen mellan parterna vid återtagande. Uppgörelsen behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.8.3. Bestämmelserna är avsedda tillämpas oavsett formen för återtagande. De gäller med andra ord både vid rättegång, vid handräckning för varans återtagande (se 18 å), vid förrättning för verkställighet av dom varigenom köparen förpliktats lämna tillbaka varan och vid frivilligt tillbaka- lämnande.
1 första stycket utsågs att uppgörelse skall äga rum. De skyddsregler som paragrafen innehåller kan alltså inte åsidosättas till nackdel för köparen.
Andra och tredje styckena innehåller avräkningsregler. Enligt andra stycket tillgodoräknas köparen varans värde vid återtagan- det. Vid beräkning av värdet skall vad som stadgas i 3 % avbetalnings- köplagen äga motsvarande tillämpning. Hänvisningen innebär att varans värde beräknas efter vad säljaren kan antas utvinna genom att ombesörja varans försäljning på lämpligt sätt. Hänsyn skall därvid tas till omständig— heter som kan höja värdet i säljarens hand, såsom att han kan ånyo sälja varan i sin rörelse och dessförinnan reparera skada som kan finnas på
varan.6
Enligt tredje stycket tillgodoräknas kreditgivaren den obetalda delen av skuldbeloppet efter avräkning enligt 13 &. Denna hänvisning innebär att från den obetalda delen av skuldbeloppet skall avräknas den del av kreditkostnaden som hänför sig till den del av den avtalade kredittiden som inte utnyttjats av köparen när varan återtas. Enligt 17% tredje stycket får kreditgivaren därjämte tillgodoräkna sig dröjsmålsränta och kostnaden för återtagandet. I de båda sistnämnda avseendena gäller begränsningar. Sålunda får kreditgivaren inte tillgodoräkna sig ränta enligt högre räntefot än som anges i Så första stycket förslaget till räntelag (SOU 1974:28). Beträffande återtagandekostnaden förutsätts regeringen liksom beträffande avbetalningsköp meddela schablonregler om ersättning. Dessa regler bör äga tillämpning även vid utomprocessuella uppgörelser.
Fjärde stycket rör den situationen att köparen vid avräkningen tillgodoräknats ett större belopp än kreditgivaren. Liksom enligt Sä första stycket avbetalningsköplagen får kreditgivaren i så fall inte ta tillbaka varan annat än om han betalar överskottet till köparen eller. om handräckning sökts hos kronofogdemyndigheten, nedsätter överskottet där.
Femte stycket rör den omvända situationen, nämligen den att kreditgivaren tillgodoräknats ett större belopp än köparen. Till skillnad från vad som gäller enligt avbetalningsköplagen får köparens restskuld i princip inte utkrävas. Undantag har gjorts för det fall att varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Här åsyftas vanvård och liknande. Den omständigheten att varan på grund av sin särskilda beskaffenhet minskat i värde snabbare än andra föremål av motsvarande slag berättigar inte kreditgivaren att kräva ut restskulden. Det har inte ansetts böra komma i fråga att kräva ut större del av restskulden än vad som belöper sig på den onormala värdeminskningen.
18%
Såsom framgår bl. a. av den allmänna motiveringen (8.1.8.4) är handräck— ning ett förenklat processuellt förfarande, varigenom kreditgivaren mot köparens vilja kan ta tillbaka en vara som sålts under förbehåll om återtaganderätt utan att först behöva vända sig till domstol. 1 18 % anges under vilka förutsättningar kreditgivaren får söka handräckning. Paragra- fen har sin motsvarighet i 10 % avbetalningsköplagen. För att handräck- ning skall kunna beviljas erfordras naturligtvis att de förutsättningar som anges i 15 & är uppfyllda.
Enligt 18% första stycket får kreditgivaren hos kronofogdemyndig- heten söka handräckning för varans återtagande under förutsättning att om kreditköpet upprättats en av parterna underskriven handling som innehåller dels förbehåll om återtaganderätt (1), varmed såsom framgår av 15å avses ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att ta tillbaka varan om köparen inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet, dels de uppgifter som anges i 9 & första stycket (2), dvs. de relevanta kreditköpsfaktorerna. Saknas någon sådan uppgift, exempelvis den om den effektiva räntan, eller är uppgiften uppenbarligen oriktig, skall ansökningen avvisas.
Andra stycket föreskriver att ansökan skall göras skriftligen samt innehålla uppgift om den del av skuldbeloppet som utestår obetald. Denna uppgift är nödvändig för att kronofogdemyndigheten skall kunna bedöma om den i 15% 3 angivna förutsättningen för återtagande är uppfylld.
Såsom utvisas av vad som anförts under 9 % uppställs i och för sig inte något formkrav för giltigheten av ett kreditköpsavtal. Av 18% första stycket framgår emellertid att skriftlig handling angående köpet krävs för att kreditgivaren skall kunna få handräckning. Enligt 18 5 andra stycket andra punkten skall handlingen i original och avskrift åtfölja handräck- ningsansökningen.
19%
Paragrafen innehåller processuella regler rörande återtagande av vara. Reglerna behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.8.4. Enligt första stycket skall i fråga om handräckning för varans
återtagande samt i fråga om förrättning för verkställighet av dom varigenom köparen förpliktas lämna tillbaka vara som sålts med återtaganderätt avbetalningsköplagens regler äga motsvarande tillämp- ning. Första stycket syftar på 10—16 åå avbetalningsköplagen.
Av hänvisningen följer att handräckning endast får beviljas när kronofogden finner uppenbart att de i 15 & konsumentkreditlagen angivna förutsättningarna är uppfyllda (jfr 11 & första stycket avbetal- ningsköplagen). _
Enligt 11 % tredje stycket avbetalningsköplagen får handräckning inte beviljas om köparen visar sannolika skäl att varan sålts till oskäligt högt pris. Huvudmotivet för detta stadgande är att prövningen av frågan, om och ivad män köparen är bunden av en utfästelse att utge en köpeskilling som kan anses oskälig, bör ankomma pa domstol. Då stadgandet tillämpas vid konsumentkreditköp bör med pris förstås även priset på krediten, dvs. kreditkostnaden. Gör köparen sannolikt att denna kostnad är oskälig far handräckning således inte beviljas. Hänvisningen till avbetalningsköplagen innebär vidare att kronofogde— myndigheten kan meddela anstånd med handräckning eller med verk- ställighet av dom, antingen efter medgivande av säljaren eller utan dennes medgivande, om köparen huvudsakligen utan egen skuld rakat i tillfälliga betalningssvårigheter (12 %, jämförd med 15 å första stycket och 165 första stycket andra punkten, allt avbetalningsköplagen).
Av 13 & avbetalningsköplagen följer att, om handräckning meddelas. varan skall förtecknas och värderas samt att särskild vårderingsman kan tillkallas. Detsamma gäller enligt 15 å andra stycket vid förrättning för verkställighet av dom, om inte domen innehaller andra föreskrifter. Principerna för värderingen har angetts ovan under 17 5.
Beslut i fråga om handräckning får enligt 14 få första stycket avbetalningsköplagen överklagas hos överexekutor. Av paragrafens andra stycke framgår att parterna är oförhindrade att föra talan vid domstol om de är missnöjda med värdering eller annan åtgärd vid handräckningen. Talan beträffande värderingen vid verkställighet av dom får också föras vid domstol (15 å andra stycket avbetalningsköplagen).
Enligt 16%)" andra stycket avbetalningsköplagen får för fordran på grund av avbetalningsköp det gods köpet avser inte tas i mät. Skälet härtill är att den värderingsmetod som enligt avbetalningsköplagen skall användas vid uppgörelsen mellan parterna då godset återtas har ansetts ge ett bättre resultat för köparen än om varan såsom vid utmätning säljs på offentlig auktion. Det belopp till vilket godsets värde uppskattas enligt 3 & avbetalningsköplagen skulle med andra ord vara högre än det pris varan skulle betinga vid exekutiv försäljning. Av förslagets 17 å andra stycket framgår att avbetalningsköplagens värderingsmetod skall använ— das även vid återtagande enligt konsumentkreditlagen. Vid konsument— kreditköp leder en tillämpning av 16% andra stycket avbetalningsköp- lagen till att en vara som sålts med återtaganderätt inte far utmätas för kreditgivarens fordran på grund av köpet. Utmätningsförbudet gäller även om kreditgivaren avstått från återtaganderätten eller denna eljest upphört att gälla (se 20 å).
Avbetalningsköplagens processuella bestämmelser är inte uttömmande. ] dess 10 & fjärde stycket hänvisas till 56, 59, 60 och 60 a åå utsökningslagen. Vidare föreskrivs i 165 första stycket, att jämte de stadganden som meddelats i 10—15 åå skall i fråga om atei'tagandeför- rättning utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Härmed torde närmast åsyftas utsökningslagens allmänna bestämmelser.7 Såsom påpekats i den allmänna motiveringen har lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt XlIl (SOU 197455) före- slagit ändringar i avbetalningsköplagens processuella regler i syfte att anpassa dessa till beredningens förslag till Utsökningsbalk (SOU 1973:22).
Enligt första stycket i förevarande paragraf i förslaget till konsument- kreditlag skall alltså avbetalningsköplagens processuella system i princip äga tillämpning även vid återtagande enligt konsumentkreditlagen.
Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf innebär emeller— tid en avvikelse från detta system. 1 andra stycket föreskrivs nämligen, av skäl som angetts iden allmänna motiveringen (8.1.8.4), att handräckning eller verkställighet inte far beviljas beträffande vara som med hänsyn till gäldenärens personliga behov skall enligt 65 & utsökningslagen undantas från utmätning. Enligt 11 å andra stycket avbetalningsköplagen undantas endast gäng- och sängkläder som är oundgängligen nödvändiga för köparen och hans familj.
20%
Paragrafen innehåller en särskild regel rörande preskription av återtagan- derätten. Regeln har behandlats i den allmänna motiveringen under 8.1.8.5.
Enligt 20 & får kreditgivaren, när ansökan om handräckning förklarats förfallen enligt löä avbetalningsköplagen, inte längre göra gällande återtaganderätten. [ 16% första stycket andra punkten sistnämnda lag föreskrivs f. n., att ansökningen skall vara förfallen om säljaren medgett uppskov med sökt förrättning och om på grund härav verkställighet inte skett, då sex månader förflutit från dagen för ansökningen. Bestämmel- sen syftar till att hindra att utmätningsmannens dagbok blir belastad med gamla ärenden. Ansökningen förfaller automatiskt, Säsom framgår av den allmänna motiveringen har lagberedningen (SOU 1974:55) föreslagit att det fortsättningsvis skall krävas ett beslut för att ansökningen skall vara förfallen. Den av kommittén föreslagna preskriptionsregeln förutsätter att lagberedningens förslag i denna del genomförs. Osäkerhet skulle eljest kunna råd huruvida återtaganderätten i ett visst fall är preskribe- rad eller inte. Enligt kommitténs mening bör ansökningen i regel förklaras förfallen så snart sexmanaderstiden utgått. Undantagsvis kan dock tänkas att kreditgivaren. med hänsyn till köparens speciella förhållanden, haft fog att lämna anstånd för längre tid.
7 Se Eklund—Nordström a.a. s. 119.
21%
Paragrafen motsvarar 175 konsumentköplagen. Förbudet att ta mot växelförbindelse eller annan löpande handling riktar sig emellertid inte såsom enligt konsumentköplagen endast mot den säljare som lämnar anstånd med betalningen utan mot alla kreditgivare vid kreditköp. Erläggs betalningen till någon del med belopp som köparen erhåller såsom län av särskild kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren, får kreditgivaren således inte beträffande fordran på grund av kreditköpet ta emot handling av avsett slag. Naturligtvis får inte heller säljaren ta emot sådan handling om han lämnat köparen ett lån som används för att erlägga köpeskillingen (jfr definitionen av kreditköp, 2 ä). Syftet med den föreslagna utvidgningen av förbudet är att kreditköparen inte skall kunna avskäras från möjligheten att framställa anspråk och invändningar mot kreditgivare.
Innehållet i 21 % utgör ett komplement till de regler om trepartsför- hållanden som föreslagits i 10 5, enligt vilken paragraf köparen får göra gällande samma befogenheter mot kreditgivaren som mot säljaren. Enligt 25 förstås med kreditgivare den som lämnar krediten eller den som övertar den utsprunglige kreditgivarens fordran. Begreppet kreditgivare innefattar alltså i och för sig den finansiär till vilken en säljare eller annan ursprunglig kreditgivare skulle ha överlåtit en löpande fordringshandling som hänför sig till kreditköpet. Av 17 & växellagen och 15 & skuldebrevs— lagen följer emellertid att befogenheter på grund av köpet inte kan göras gällande mot en finansiär som igod tro övertagit handlingen. Det bör inte komma i fråga att kullkasta den princip som tar sig uttryck i nämnda lagrum. Genom förbudet i 21 % undviks en konflikt mellan denna princip och den grundsats som kommer till uttryck i förslagets 10 å. Om en löpande handling som härrör från konsumentkreditköp likväl kommer i omlopp, bör lOå få stå tillbaka för bestämmelserna i växellagen och skuldebrevslagen. Av 30 & framgår att den kreditgivare som bryter mot förbudet i 21 ?; straffas med böter.
Beträffande den närmare innebörden av förbudet hänvisas i övrigt till prop.1973:138 s. 275.
22%
Paragrafen som rör kontokrediter har behandlats i den allmänna motiveringen under 8.1.11.
Enligt 22ä skall lagens bestämmelser till den del de rör kontoköp i vissa fall äga motsvarande tillämpning vid andra transaktioner än köp av vara. En förutsättning är att det föreligger ett avtal som berättigar konsumenten att göra kontoköp (se 2 5). Med kontoköp avses alltså ett kreditköp vid vilket köparen för betalningens erläggande tar i anspråk ett av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredit. Termen kreditköp åsyftar inte andra förvärv än köp av varor. Om ett avtal av detta slag tillåter konsumenten att ta i anspråk det medgivna kreditut— rymmet även för andra förvärv än köp av varor (föremål eller saker) hos
de rörelseidkare som är anslutna till kontosystemet, blir reglerna om kreditköp tillämpliga på kreditförvärvet.
De kreditförvärv som på detta sätt omfattas av kontoköpsreglerna kan vara av olika slag. Såsom exempel har i den allmänna motiveringen främst nämnts sällskapsresor. Vidare omfattas även köp av annan lös egendom än föremål och saker, t. ex. aktier och obligationer. Formellt betraktat görs inte undantag för fast egendom. Det torde emellertid inte förekomma att avtal som berättigar konsumenten att handla varor på konto jämväl berättigar honom att ta i anspråk kreditutrymmet för fastighetsköp.
I princip blir samtliga de kreditköpsregler som rör kontoköp tillämp- liga på förvärv av nu avsett slag. Alltså får exempelvis, när fråga är om resor eller andra tjänster, kreditbeloppet inte överstiga 75 ”a— av resans kontantpris, om priset överstiger gränsvärdet och kredittiden är längre än en månad eller lämnats obestämd (5 5). Vidare gäller reglerna om begränsning av kredittiden (7 5). Konsumenten får också göra gällande samma befogenheter mot kreditgivaren som han äger framställa mot den som tillhandahåller tjänsten (10 å).
235
Paragrafen begränsar konsumentens betalningsansvar vid obehörigt använ- dande av kontokort. Frågan om detta ansvar behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.9.4.
Första stycket är inriktat på avtalsvillkor som innebär att kontohava- ren atar sig betalningsansvar för belopp som påförts kontot genom att kontokort använts för inköp av obehörig. Sådana avtalsvillkor får endast göras gällande om kontohavaren lämnat ifrån sig kortet till annan (1), om han genom grov oaktsamhet förlorat kortet (2) eller om han, utan att grov oaktsamhet ligger honom till last, förlorat kortet och underlåtit att snarast efter upptäckt av förlusten göra anmälan hos kreditgivaren (3).
Andra stycket har en mera allmän syftning. Bestämmelsen där är avsedd att äga tillämpning oavsett huruvida avtalet innehåller sådan klausul som avses i första stycket. Enligt andra stycket är kontohavaren i princip inte ansvarig för belopp som påförts kontot sedan han anmält att han inte längre innehar kortet. Undantag har gjorts för det fall att kontohavaren förfarit svikligt.
245
Åt 24 och 25 åå har getts rubriken Särskilda bestämmelser om lån. Bestämmelserna är tillämpliga på kredit i form av lån (försträcknings- avtal) i den mån krediten inte ingår som en del i ett kreditköp (se 2 5). Låneköpslån och andra krediter som vid försäljning av varor lämnas till köparen av särskild kreditgivare på grund av överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren regleras således inte i 24 och 25 55 utan i de särskilda och mera omfattande bestämmelserna om kreditköp. Bestämmelsen i 24 % anger ramen för kreditgivarnas informationsplikt vid avtalstillfället. Liksom beträffande den information som skall lämnas
vid annonsering, skyltning och liknande samt då kreditköpsartal träffas ankommer det enligt 28 5 på tillsynsmyndigheten att efter samråd med berörda näringsidkare meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (jfr vad som anförts under 3 och 9 åå). frågan om informationsplikt behandlas i den allmänna motiveringen unde' 8.1.5.
Enligt 24 å åligger det den kreditgivare som lämnar från försäljning av varor fristående län att innan avtalet sluts lämna konsumentcn skriftlig uppgift om de relevanta kreditfaktorerna. Uppgiftsskyldighetei omfattar säväl banker som andra näringsidkare under förutsättning att lrediten är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Bestämmelsen gäller alla län för detta ändamål oavsett kreditbeloppets storlek, kredittidens ängd eller förekomsten av säkerhet. Således omfattas även län mot intecl—ning i fast egendom vare sig lånet lämnas för inköp av varor eller tjänster eller i samband med villaköp. Däremot omfattas inte lån som är avsett att användas i låntagarens rörelse eller yrkesverksamhet. i regel torde det inte föreligga några svårigheter att avgöra om ett län huvudsakligen är avsett för enskilt ändamål. Vid tvekan bör i sista hand kredittagarenssyfte med lånet vara avgörande. Informationsplikt bör föreligga så snart det för kreditgivaren på ett uppfattbart sätt framgår av omständigheterna att länet är avsett huvudsakligen för enskilt ändamål. ] allmänhct redogör kreditsökanden självmant för länets syfte. Förslaget innebä inte att kreditsökanden är skyldig att lämna en sådan redogörelse.
Uppgifter rörande kreditbelopp, kreditkostnad och kredittidförekom— mer av naturliga skäl praktiskt taget alltid i lånekontrakt. Vd amorte— ringslån anges naturligtvis också delbetalningstidpunkterna. Förslaget innebär att kreditgivaren åläggs att i enlighet med tillsynsmyrdighetens närmare anvisningar skriftligen ange inte bara de nu nämnda iaktorerna utan även effektiva räntan och skuldbeloppet. Vad gäller de olika begreppens innebörd hänvisas till 2 $.
25%
Paragrafen rör användandet av s.k. förfalloklausuler vid län Den har samma tillämpningsområde som 24 5. Den gäller alltså konsunentkredi- ter i form av lån när det inte är fråga om kreditköp. Paragrafen iehandlas iden allmänna motiveringen under 8.1.9.2.
Enligt 25 & får avtalsvillkor varigenom kreditgivaren vid srdana lån förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid göras gällande (ndast om trygghet inte längre föreligger för läneförbindelsens fullgörande.
Såsom framhållits i den allmänna motiveringen innehåller baiklagstift- ningen regler som ålägger bankerna att förbehålla sig rätt attsäga upp vissa lån till återbetalning. Banklagstiftningens regler är huvtdsakligen föranledda av likviditets- och soliditetshänsyn. Förbehåll on uppsäg- ningsrätt finns praktiskt taget alltid i de skuldebrevsforrrulär som används. Det förekommer klausuler av det innehållet att iela lånet omedelbart skall förfalla till betalning redan om låntagaren ;ommer i mycket kort dröjsmål med en amortering, t. ex. åtta dagar
innebörden av 25 & kan sägas vara att banker och andra kreditgivare
inte får göra gällande klausuler som är strängare mot konsumenterna än vad banklagstiftningen kräver, Härav följer t. ex. att ett tillfälligt dröjsmål med en betalningspost inte kan läggas till grund för anspråk på förtidsbetalning om anledning saknas till annat antagande än att konsumenten likväl kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet.
Det bör framhållas att just bankerna, trots förfalloklausulernas godtyckliga formuleringar, tillämpar sina klausuler med stor återhållsam— het. Paragrafen är emellertid inte särskilt inriktad på bankerna utan omfattar förutom dessa hela fältet av kreditgivare som lånar ut pengar till konsumenter.
26%
Paragrafen inleder avsnittet Tillsyn m. m. (26—29 åå). Bestämmelserna behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.12.
Enligt 26 å första stycket bestämmer regeringen vilken myndighet som skall vara tillsynsmyndighet. Tillsynen avser efterlevnaden av lagen. Av 289” framgår att myndighetens verksamhet även är av normgivande karaktär.
Andra stycket understryker det i och för sig självklara kravet att tillsynen bör bedrivas så, att näringsidkarna inte orsakas onödiga kostna- der och besvär.
27%
Första stycket anger myndighetens rätt att företa inspektion. Det kan antas att myndigheten kommer att få ta emot förfrågningar och anmärkningar från allmänheten. Påstötningar från konsumenternas sida kan utgöra anledning för myndigheten att företa inspektion hos en näringsidkare som lämnar konsumentkredit.
Enligt andra stycket åligger det näringsidkaren att tillhandahålla de upplysningar som behövs för tillsynen. Av tredje stycket framgår att myndigheten har befogenhet att förelägga vite för att få tillgång till erforderliga handlingar och upplysningar.
285
Första stycket anger myndighetens normgivande funktion såvitt avser kreditgivarnas informationsplikt. Där stadgas att det ankommer på myndigheten att meddela föreskriften om hur uppgiftsskyldigheten enligt 3, 9 och 24 _Så skall fullgöras. Frågan om sådana föreskrifter berörs, förutom i den allmänna motiveringen, under 25 samt under de nyss angivna paragraferna.
Enligt andra stycket har myndigheten härutöver rätt att meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen. Bestämmelsen ger myndigheten möjlighet att under hand genom anvisningar rätta till smärre brister i näringsidkarnas kreditverksamhet. Föreskrift av detta slag kan förenas med vite.
[ tredje stycket stadgas att företrädare för berörda näringsidkare skall beredas tillfälle att yttra sig innan föreskrift meddelas. Här åsyftas före- skrift såväl enligt första stycket som enligt andra stycket. Bestämmelsen ger uttryck åt grundprincipen att normer och anvisningar skall tillkomma i samarbete mellan myndigheterna och näringsidkarna. Ett gott sam- arbete torde vara en förutsättning för att konsumenternas informations- underlag skall kunna förbättras på det sätt som åsyftas.
29%
Paragrafen innehåller en regel om tystnadsplikt för befattningshavare hos tillsynsmyndigheten (se under 31 %).
30%
Paragrafen inleder avsnittet Straff m.m. (30—32 %%). Bestämmelserna behandlas i den allmänna motiveringen under 8.1.12.
Bötesstraff föreslås alltså för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om högsta tillåtna kreditbelopp och längsta tillåtna kredittid vid kreditköp (5 och 7 %%), mot förbudet att vid kreditköp ta emot växel m. rn. (21 %) samt mot regeln om tystnadsplikt (29 %). Samma påföljd föreslås för den som bryter mot föreskrift rörande uppgiftsskyldigheten som meddelats av tillsynsmyndigheten enligt 28 % första stycket.
Tillsynsmyndighet bör i första hand söka komma till rätta med smärre brister i lagens efterlevnad genom påpekanden och föreskrifter som kan förenas med viten (28 % andra stycket). Påtagliga överträdelser bör dock föranleda åtal enligt 30 %.
31%
Paragrafen innehåller en särskild åtalsregel sävitt avser brott mot den i 29% föreskrivna tystnadsplikten för befattningshavare hos tillsynsmyn— digheten (jfr prop. 1975:78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet rn. m.).
32%
Av bestämmelsen framgår att talan mot tillsynsmyndighetens beslut får föras hos regeringen genom besvär.
9.2. Lagen med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara
15
Första och andra styckena anger lagens tillämpningsområde. Bestämmel- serna är utformade i nära anslutning till 1 % konsumentkreditlagen (se
9. l ). De behandlas i den allmänna motiveringen under 8.2.2.
Enligt första stycket gäller lagen när konsument av näringsidkare hyr vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som hyrs ut i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Såsom tidigare påpekats är uthyrningsbestämmelserna avsedda att komplettera konsumentkredit- lagens regler om kreditköp. Detta innebär att reglerna är inriktade på sådan förhyrning av föremål och saker som framstår såsom alternativ till köp. Härav följer att reglerna inte bör vara tillämpliga vid telefonabonne- mang, tillhandahållande av el-mätare och liknande där föremålet endast ingår som en del i ett mera omfattande serviceavtal. Däremot omfattas förhyrning av föremål som, trots att de endast är avsedda att så att säga förmedla tjänster, uthyrs självständigt och lika gärna hade kunnat köpas, exempelvis "PV-apparater.
Andra stycket innebär att lagen omfattar även uthyrning från privatpersoner om uthyrningen förmedlas av näringsidkare.
Tredje stycket har sin direkta motsvarighet i 1 % tredje stycket konsumentkreditlagen.
25
Paragrafen innehåller regler om deposition. Reglerna behandlas tämligen utförligt i den allmänna motiveringen under 8.2.3.
Enligt första stycket får uthyraren under vissa förutsättningar inte överlämna varan till konsumenten förrän denne hos uthyraren deponerat ett penningbelopp.
Förutsättningarna är dels att parterna överenskommer om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, dels att varans kontantpris överstiger det gränsvärde som regeringen beslutat med stöd av 6% konsumentkreditlagen. Vid avgörande av frågan huruvida deposition skall ske kan alltså bortses från den del av hyrestiden som infaller i den månad då hyresförhållandet startar. Depositionskravet upprätthålls endast om hyrestiden omfattar mer än en fullständig kalendermånad. Härav följer att deposition inte behöver ske om varan skall återlämnas månaden efter den månad varan överlämnas. Vad som avses med kontantpris framgår av 4% andra stycket. Beträffande gränsvärdet hänvisas till konsumentkreditlagen.
Föreligger dessa förutsättningar får varan inte lämnas ut förrän konsumenten deponerat ett belopp som motsvarar antingen betalningen för hela den avtalade hyrestiden eller 25 % av varans kontantpris. Med betalning bör förstås allt som skall erläggas enligt avtalet, oavsett hur vederlaget betecknas i kontraktet.
Av andra stycket framgår att deposition alltid måste ske om parterna inte bestämmer hyrestiden, förutsatt att kontantpriset överstiger gräns— värdet.
Enligt tredje stycket första punkten får belopp som deponerats inte utlämnas till konsumenten förrän avtalet upphör att gälla. Beloppet är konsumentens egendom under depositionstiden. Hans förfoganderätt är emellertid inskränkt så länge avtalet består. Konsumentens borgenärer
bör vara oförhindrade att ta i anspråk beloppet genom utmitning. Av andra punkten framgår att konsumenten kan använda det deponerade beloppet till att betala förfallen hyra. Vad han på det sättet oetalar till uthyraren kommer naturligtvis att tillhöra denne och kan inte såsom då beloppet fortfarande tillhörde konsumenten, tas i anspråk av (onsumen- tens borgenärer. Om konsumenten häftar i skuld till uthyraren bör denne inte ha bättre rätt till ett deponerat belopp än konsumentens övriga borgenärer.
Enligt fjärde stycket åligger det uthyraren att utan dröjsmål avskilja deponerade medel från egna tillgångar. Medel som sålunda avskilts är enligt lagen (19442181) om redovisningsmedel förbehållna koasumenten och får således inte tas i anspråk av uthyrarens borgenärer. Detsamma gäller deponerat belopp som uthyraren har omedelbart tillgängligt för att avskiljas, såvitt dröjsmål med avskiljandet inte föreligger. Eeponerade medel bör sättas in på räkning i bank (jfr 7 %).
'3%
Paragrafen rör förlängning av hyrestider som till en början va'it så korta att deposition inte behövt ske (jfr 5 % tredje stycket konsumentkredit- lagen).
Enligt första stycket får uthyraren då varans kontantpris överstiger gränsvärdet inte medge sådan förlängning av hyrestiden att den samman- lagda tiden blir längre än en månad, räknat från utgången av ien månad då uthyrningen började, i annat fall än att konsumenten deponerat 25 % av varans kontantpris. Bestämmelsen innebär att det sammanhgda depo- sitionsbeloppet skall uppgå till en fjärdedel av varans pris. Har konsu- menten redan före förlängningen deponerat medel inräknas jessa i det sammanlagda beloppet, oavsett huruvida den tidigare depositionen skett enligt 2% första stycket 1 eller 2. Tidigare deponerat belopp bör få räknas in även om därav tagits i anspråk medel för betalning av förfallen hyra.
Andra stycket likställer med förlängning nytt avtal beträffinde varan eller annan vara av samma slag. Bestämmelsen är inriktad på at förhindra upprepad korttidsuthyrning i syfte att kringgå depositionskrawt.
4å
Enligt första stycket godtas inte såsom deposition belopp som (onsumen- ten lånat av uthyraren eller av kreditgivare som avses i l % konsument— kreditlagen på grund av överenskommelse mellan denne och uthyraren. Såsom tidigare framgått syftar hänvisningen på näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar konsumentkrediter.
[ andra stycket anges innebörden av begreppet kontantpris. Begreppet har samma innebörd som i konsumentkreditlagen (se 9.1 under 2 %).
Så
Paragrafen innehåller regler om informationsplikt vid avtalstillfället. Reglerna behandlas i den allmänna motiveringen under 8.2.4. Det är liksom i konsumentkreditlagen fråga _om rambestämmelser. Av 12 % framgår att det ankommer på tillsynsmyndigheten att meddela föreskrif— ter om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras.
Enligt första stycket skall uthyraren under vissa förutsättningar, innan avtalet sluts, lämna konsumenten skriftlig uppgift om faktorer som är relevanta för en bedömning av avtalet. Förutsättningarna är desamma som gäller beträffande depositionskravet, nämligen att varans kontantpris överstiger gränsvärdet och parterna överenskommer om längre hyrestid än en månad, räknat från utgången av den månad då uthyrningen börjar, eller lämnar hyrestiden obestämd.
Föreligger dessa förutsättningar skall uppgift i förekommande fall lämnas om hyrestidens längd, vad konsumenten har att erlägga i betalning för hyrestiden, varans kontantpris, depositionbeloppets storlek, de särskilda hyresbeloppens storlek, i vad mån hyresbelopp skall betalas ur depositionsbeloppet samt tidpunkten för varans överlämnande. Med betalning för hyrestiden avses såsom tidigare framhållits alla avgifter eller kostnader för konsumenten enligt avtalet.
Enligt första stycket andra punkten skall därjämte under angivna förutsättningar uppgift lämnas om hur stor del av betalningen som hänför sig till utfästelse om underhåll, reparation eller liknande åtagande från uthyrarens sida. Avsikten med denna bestämmelse är alltså att konsumen- ten skall kunna urskilja kostnaderna för olika typer av prestationer, nämligen dels för själva förhyrningen och dels för den service som regelmässigt ingår, exempelvis vid uthyrning av TV-apparater. Härigenom underlättas inte bara jämförelsen mellan olika uthyrares villkor utan även en jämförelse mellan förhyrning och köp. Närmare anvisningar om hur denna uppgift skall lämnas utfärdas av tillsynsmyndigheten efter samråd med berörda näringsidkare (12 %).
Andra stycket rör förlängning av hyrestider som till en början varit så korta att skriftliga uppgifter av det angivna slaget inte behövt lämnas (jfr 9 % andra stycket konsumentkreditlagen).
öä
Paragrafen innehåller en regel om uppsägningsrätt för konsumenten. Frågan om uppsägningsrätt behandlas i den allmänna motiveringen under 8. 2.5.
[ paragrafen stadgas att konsumenten får göra sig fri från avtalet med en månads uppsägningstid, om hyresförhållandet varat längre tid än sex månader. Här åsyftas hela den tid som hyresförhållandet i verkligheten pågått. Har förlängning av avtalet ägt rum eller har nytt avtal träffats rörande varan eller annan vara av samma slag blir den sammanlagda tiden avgörande vid bedömning av frågan huruvida uppsägningsrätt föreligger. Konsumenten kan med en månads varsel använda sig av uppsägnings— rätten när han vill efter sexmånaderstidens utgång.
7å
Paragrafen klargör vad som gäller beträffande deponerat )elopp då hyresförhållandet upphör.
Enligt paragrafen skall uthyraren vid hyrestidens utgång eller när avtalet eljest upphör att gälla genast återbära vad konsumenten deponerat jämte ränta, i den mån det deponerade beloppet inte till följt av avtalet tagits i anspråk såsom betalning för den utnyttjade hyrestiden. Genom uttrycket ”när avtalet eljest upphör att gälla” fästs uppmärksamheten på konsumentens uppsägningsrätt (6 %) och på hans rätt att löpa varan (8 %). Beträffande skyldigheten att utge ränta på deponerat belopp har kommittén övervägt att anknyta bestämmelsen till 4% andra stycket förslaget till räntelag (SOU 1974128). Härigenom skulle s. k. aikastnings- ränta, dvs. en räntefot som enligt det nämnda förslaget motsvarar diskontot plus två procentenheter, alltid garanteras konsumenten. Emellertid har det ansetts olämpligt att såsom obligatorium fözeskriva en ränta som är högre än den avkastning som kan förväntas när det deponerade beloppet sätts in på räkning i bank. Enligt kommitténs mening bör konsumenten dock i vart fall kunna räkna med att erhålla ränta såsom om han hade haft det deponerade beloppet inneztående på sparkasseräkning.
23%
Paragrafen innehåller regler om konsumentens rätt att köpa varan. Beträffande motiven hänvisas till 8.2.6.
Enligt första stycket har konsumenten rätt att, då hyresfö4hållandet pågått längre tid än sex månader, köpa varan för ett på visst sä't bestämt pris.
Före sexmånaderstidens utgång bör konsumenten inte ha innan rätt till varan än vad som följer av parternas avtal (se 5.5.3). Elter tidens utgång bör emellertid konsumentens rätt att köpa varan respekteras vid eventuell utmätning som söks hos uthyraren av dennes borgenärer (se 68 % utsökningslagen). Utmätning av själva föremålet bör inte komma i fråga. Däremot bör uthyrarens rätt till avtalade hyresbeloap kunna utmätas. För konsumenten kan detta innebära att han fortsättn'ngsvis får betala hyran till någon annan än uthyraren. Konsumenten bir i så fall vara bibehållen vid sin rätt att när som helst köpa varan. Om uthyraren gör konkurs bör i konsekvens härmed själva varan inte dra: in bland konkursboets tillgångar utan konsumenten bör bibehållas sin rätt att bli ägare till varan. Däremot bör konkursförvaltaren vara oförhndrad att överlåta uthyrarens rätt till avtalade hyresbelopp.
Inte heller vid utmätning som söks hos konsumenten iv dennes borgenärer bör själva varan kunna tas i mät, så länge konsumrnten inte gjort bruk av sin rätt att bli ägare till varan. Konsumentens rättJärtill bör emellertid i sådant fall kunna utmätas. Den som efter utmätnrig övertar konsumentens rätt kan alltså bli ägare av varan. Så länge hyrezförhållan- det består bör varan inte kunna dras in i konsumentens konkurs.
Konkursboet bör emellertid, om sexmånaderstiden har gått ut, kunna utnyttja konsumentens rätt att köpa varan och därefter realisera föremålet i vanlig ordning.
I första stycket stadgas att konsumenten har rätt att köpa varan för ett pris som motsvarar saldot efter avräkning enligt andra stycket.
Enligt andra stycket tillgodoräknas uthyraren varans kontantpris vid hyrestidens början samt till skäligt belopp de kostnader han har haft för att fullgöra sådant åtagande som avses i 5 % första stycket andra punkten. Uthyraren tillgodoräknas alltså kostnaden för utförd service, oavsett huruvida denna kostnad är högre eller lägre än vad som framgår av den uppgift som lämnats vid avtalets ingående. Det bör krävas att kostnaden framstår som rimlig i förhållande till den service som utförts. Konsumen- ten tillgodoräknas vad han erlagt i betalning för den utnyttjade hyrestiden.
Bestämmelsen i tredje stycket är inriktad på den situationen att de erlagda hyresbeloppen överstiger summan av varans kontantpris och den kostnad uthyraren haft för service. 1 så fall behöver konsumenten inte betala något ytterligare för att bli ägare till varan.
9?)
[ paragrafen lämnas fullmakt åt regeringen att göra undantag från bestämmelserna om deposition (2 och 3 %%), uppsägningsrätt (6 %) och rätt att köpa den hyrda varan (8 %).
10—16 %%
Dessa bestämmelser rör tillsyn och påföljder (se 8.2.7). De överensstäm- mer med konsumentkreditlagens motsvarande bestämmelser (26—32 %% konsumentkreditlagen).
Reservationer
l . Av ledamoten Björling
] Allmänna synpunkter 1.1 Inledning
Kreditköpkommittén föreslår i detta betänkande, att det i lagstiftningen införs olika restriktioner i fråga om konsumenternas kreditköp. Den föreslagna regleringen innefattar bl. a. regler om minsta kontantinsats och längsta kredittid samt bestämmelser som innebär att säkerhetsrätt i varor som sålts på kredit — i form av gängse återtagande- eller äganderätts- förbehåll — inte längre skall få förekomma annat än i fråga om mycket dyrbara kapitalvaror. Om kommitténs förslag genomförs, uppstår en betydande risk för att försäljningen av konsumentkapitalvaror på kredit kommer att minska. De konsumenter som i första hand skulle komma att drabbas av de skärpta reglerna för kredithandeln är de konsumenter, som saknar tillgång till alternativa finansieringsmöjligheter och sålunda får avstå från köp. Det är sannolikt att efterfrågeminskningen i fråga om några varugrupper kan bli av sådan omfattning att sysselsättningen kan påverkas.
1.2. Lagstiftningens utgångspunkter
Kommitténs förslag till reglering av kontantinsats och kredittid vilar till synes ytterst på den uppfattningen, att konsumenterna inte skulle kunna på egen hand rätt bedöma sina behov och sina möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden; lagstiftning, som för sin rätta funktion förutsätter en offentlig kontrollapparat, bör därför enligt kommittén tillgripas för att begränsa konsumenternas valfrihet och handlingsmöjligheter. Denna in- ställning är enligt min mening felaktig, eftersom den frånkänner konsu- menterna förmågan att i regel själva träffa avgöranden om ett ändamåls- enligt. långsiktigt utnyttjande av resurser och möjligheter de har till sitt förfogande. Det skall inte förnekas att konsumenterna ibland kan felbedöma sina möjligheter och träffa val som i efterhand kan te sig förhastade. Det finns emellertid inte några belägg för att detta skulle förekomma i någon större omfattning eller eljest utgöra ett problem av sådan karaktär att underlag ges för så långtgående krav på bl. a.
kontantinsats och kredittid, som den föreslagna lagstiftningen skulle innehålla.
Som grundval för sina beslut skall konsumenterna givetvis ha tillgång till korrekt information om olika erbjudandens innebörd och förmånlig- het. Jag delar uppfattningen att det härvidlag finns behov av en utökad informationsskyldighet. Vidare bör nu gällande skyddsregler vid avveck- ling av kreditköpsavtal förbättras.
Syftet med en reglering av konsumentkrediterna bör således enligt min mening vara att säkerställa dels ett såvitt möjligt rationellt besluts- fattande hos konsumenten som överensstämmer med hans egna behov och intressen och dels ett adekvat skydd för konsumenten mot oskäligt stränga påföljder i fall då han likväl inte fullföljer ett ingånget avtal. Jag kan däremot inte biträda de förslag som får till effekt att begränsa konsumenternas möjligheter att tillgodose ett legitimt behov av att i rationella former utnyttja krediter i samband med köp av sådana dyrare, varaktigare varor, som eljest inte skulle kunna anskaffas inom ramen för den löpande hushållsbudgeten.
1.3. Kreditmarknadens möjligheter
Kommittén uttalar i betänkandet, att det kan starkt ifrågasättas, om inte de traditionella avbetalningskrediterna och andra krediter som lämnas i samband med försäljning bör i framtiden avskaffas och kreditgivningen i stället helt överlåtas på banker och andra kreditinrättningar utan direkt försäljningsintresse. Vidare anförs, att de bestämmelser som kommittén för köpkrediternas del föreslår om kreditbelopp, kredittid, trepartsför- hållanden och återtaganderätt ytterst avser att påverka utvecklingen i den riktningen.
Att lagförslaget ytterst siktar till att slå ut kreditköpet har helt naturligt inte kunnat undgå att påverka förslagets utformning. Jag delar uppfattningen att man bör åstadkomma en klarare åtskillnad mellan transaktionerna kredit och köp. Däremot anser jag det inte vara riktigt att försöka på sikt från marknaden mer eller mindre utesluta kreditköp såsom finansieringsform vid sidan av andra. Detta kan dock uppenbar- ligen ske genom alltför långtgående krav i fråga om kontantinsats och begränsning av kredittid vid kreditköp. Resultatet kan bli att konsu- menterna i vissa lägen ställs utan realistiska finansieringsmöjligheter för köp av varaktiga varor. Banker och andra kreditinrättningar kan inte förutsättas vilja och kunna vid var tid stå till tjänst med de lån konsumenterna önskar. Särskilt måste här beaktas att bankerna ålagda kreditrestriktioner från tid till annan begränsar deras utlåningsmöjlig- heter; inte minst kan detta gälla konsumentkrediter. En begrinsning av konkurrensen mellan olika kreditformer skulle för konsumenterna med- föra en uttunning av deras möjlighet att välja tid och sätt för anskaffning av en åtråvärd vara. Exempelvis för en barnfamilj där bägge makarna är yrkesarbetande kan det ej vara likgiltigt om familjen måste under avsevärd tid uppskjuta inköpet av en arbetsbesparande hushållsmaskin därför att banklån tills vidare ej står att få och kreditköp upphört eller
praktiskt taget försvunnit från marknaden eller endast står till buds på alltför stränga villkor.
1.4. Kommitténs faktaunderlag
De fördelar som för konsumenterna kan vara förknippade med kreditköp _ och som kan sammanfattas som möjligheterna till omfördelning av konsumtion i tiden _ har kommittén endast i största korthet berört i avsnitt 8.1.1 i betänkandet. I övrigt uppehåller sig kommittén ute- slutande vid de nackdelar som kan vara förbundna med kreditköp och som i huvudsak sammanhänger med svårigheterna att bedöma kostna- derna samt konsekvenserna av trepartsförhållanden och återtaganderätt.
Det skall inte förnekas att kreditköpsmarknaden kan rymma vissa för konsumenterna negativa faktorer. Kommittén har emellertid underlåtit att mer ingående redovisa de positiva effekter som köpkrediterna otvivel- aktigt kan ha för hushållen. I stället målar kommittén en genomgående dyster bild av konsumenternas ställning, t.ex. genom svepande ut- talanden av innebörd att krediter i samband med köp ”ofta (utgör) en skenlösning som i det långa loppet förvärrar den redan missgynnade medborgarens situation" eller att det ”står klart att, även om det stora flertalet konsumenter slutligen betalar sina köpskulder, detta inte sällan sker med stora svårigheter och under uppoffringar på andra för hushållen betydelsefulla områden”. Att sådana situationer kan inträffa är givet men att de skulle såsom kommittén påstår inträffa ”ofta” respektive ”inte sällan” är obestyrkt. Under alla förhållanden skulle enligt min mening kommitténs framställning ha vunnit i balans om kommittén även hade beskrivit konsumenternas situationer inom den helt dominerande och normalt fungerande delen av kreditköpsmarknaden, där konsumenterna inte möter nämnvärda problem och där köpkrediterna fullgör en ur både hushållens och samhällets synpunkt nyttig funktion.
Den bristande balansen i framställningen kan till en del bero på att det faktamaterial som ligger till grund för kommitténs förslag inte är så fullständigt som vore önskvärt. Försök borde ha gjorts att klarlägga konsumenternas inställning till köpkrediterna, dessas användning och behovet av reformer. Resultatet av en attitydundersökning rörande dessa och liknande frågor skulle ha varit av stort värde som underlag för kommitténs ställningstaganden. I avsaknad av sådana fakta har kom- mittéförslaget kommit att baseras på ett ofullständigt material.
1.5 Reservationens innehåll
Det bör understrykas, att jag är ense med kommittémajoriteten om att det föreligger behov av ett bättre konsumentskydd på kreditköpsom- rådet. Min reservation avser således främst utformningen av förslagen, i första hand reglerna om kontantinsats, kredittid, trepartsförhållanden och återtaganderätt.
Den föreslagna lagstiftningen aktualiserar vissa särskilda för bankerna
viktiga frågor. Jag ansluter mig härvidlag i huvudsak till vad experten Cason anfört i särskilt yttrande.
2 Kontantinsats och kredittid
2.1 Reglering av kontantinsats och kredittid
Ur säljarnas och kreditgivarnas synpunkt är det motiverat att vid konsumentkreditköp i eget intresse uppställda bestämda krav på viss lägsta kontantinsats och viss längsta kredittid. Så sker också för närvarande. Även ur konsumenternas synpunkt utgör kraven i fråga om kontantinsatsens storlek och kredittidens längd viktiga moment vid deras bedömning av om ett tilltänkt kreditköp skall genomföras.
Inom ramen för en sådan frivillig reglering kan kraven på kontantinsats och kredittid varieras med hänsyn till såväl företagets som den indivi- duella konsumentens särskilda förutsättningar liksom till den aktuella varans pris och ekonomiska livslängd. I praktiken är också variationerna betydande. Det är uppenbart att i lagstiftningen fastlagda generella regler om minsta kontantinsats och längsta kredittid försvårar och i viss utsträckning omöjliggör en anpassning till företagens, konsumenternas och varornas särskilda förutsättningar och egenskaper.
Lagfästa krav på kontantinsatsens storlek och kredittidens längd kani den mån de utgör skärpningar i förhållande till nuläget förväntas medföra ett antal negativa effekter. Kommitténs förslag innebär väsentliga skärp- ningar på vissa för konsumenterna viktiga områden av kreditköps- marknaden. För många konsumenter kan skärpningarna medföra att de tvingas avstå från planerade inköp. Andra kanske uppskjuter ett planerat köp men kan då riskera att senare få betala ett högre pris. Andra åter kan i stället välja att köpa en billigare och kanske sämre vara. Storleken av den efterfrågeminskning som kan befaras är självfallet omöjlig att ange. Man kan emellertid inte bortse från risken att ett totalt sett betydande efterfrågebortfall uppstår. Från näringslivets sida har hävdats. att efter— frågeminskningen i fråga om några varugrupper kan få en sådan omfatt- ning, att sysselsättningen kan negativt påverkas i vissa företag.
Det bör särskilt starkt understrykas, att skärpta krav på kontantinsats och kredittid främst kommer att drabba konsumenter mej små in- komster och små likvida tillgångar. Många av dessa konsumenter har mindre möjligheter än andra att via den reguljära kreditmarknaden åstadkomma en alternativ finansiering av ett köp. Det finns risk att en del av dessa konsumenter skulle för sin finansiering söka sig till den oreglerade ”grå” kreditmarknaden, något som självfallet inte kan anses önskvärt. De ekonomiskt bättre ställda konsumenterna däremot skulle utan större svårigheter gå iland med såväl en höjd kontantinsats som de större amorteringar som en förkortad kredittid medför. Dessa konsu- menter skulle också i regel ha större möjligheter att åstadkomma en fördelaktig alternativ finansieringsform.
På kommitténs uppdrag har docent Peter Bohm utfört en analys rörande samhällsekonomiska aspekter på konsumtionskrediterna. Ana-
lysen är intagen som bilaga 3 till betänkandet. Bohm redovisar bl. a. de för konsumenterna negativa effekter som kan förväntas bli följden av skärpningar i fråga om minsta kontantinsats och längsta kredittid. Under kommitténs arbete har inte förebragts något material som vederlägger Bohms analys.
Som nämnts uttas för närvarande på frivillig bas regelmässigt kontantin— satser vid konsumentkreditköp. Undantag utgör kreditköp av uppslags- verk. Vid kontoköp uttas ingen kontantinsats. För bilkredithandeln gäller särskilda författningsregler. Kommittén föreslår för den hittills oreglerade delen av kreditköpsmarknaden, att en obligatorisk minsta kontantinsats på 25 % av varans kontantpris skall erläggas vid köpetillfället. Som motivering till denna procentsats uttalar kommittén bl. a. att kommittén inte vill förorda någon betydande höjning av kontantinsatsens nivå utan föreslår att insatsen bör ligga på en nivå som ungefär motsvarar vad som redan tillämpas inom huvuddelen av kredithandeln. Förslaget får häri- genom en presentation som kommer det att framstå som bättre under- byggt än det i själva verket är.
Det är knappast meningsfullt att som riktmärke använda ett genom- snitt av en marknad. som i sig rymmer så helt olika slag av varor som t. ex. dammsugare, motorkryssare. uppslagsverk och värmepannor. Vid försäljning av var och en av dessa och andra varor tas i praktiken hänsyn till varans särart som kreditköpsobjekt. dess pris, beräknade brukstid etc. Jag anser det inte heller vara riktigt att i det genomsnitt som enligt kommittén bör utgöra riktmärke för en lagreglering av den hittills oreglerade delen av kredithandeln inräkna bilkredithandeln, som i fråga om kontantinsatskrav är författningsreglerad av samhällsekonomiska skäl.
Det är riktigt att det för närvarande för vissa varugrupper, såsom båtar och möbler, genomsnittligt sett tillämpas kontantinsatser som överstiger 25 %. Å andra sidan tillämpas för andra varugrupper, såsom hushålls— apparater och TV-apparater, kontantinsatser som markant understiger 25 %. I fråga om uppslagsverk krävs ingen kontantinsats. Vid kreditför- säljning av pianon tillämpas i stor utsträckning mycket låga insatser.
Som kommittén också påpekar förekommer inom de olika varu- grupperna kontantinsatser som är betydligt högre eller lägre än de genomsnittliga för varugruppen. Dessa avvikelser styrker just behovet av variationsmöjligheter med hänsyn till omständigheterna och förutsätt- ningarna i det enskilda fallet.
Om ett obligatoriskt kontantinsatskrav skall införas i lagstiftningen. bör insatsens storlek bestämmas sa att risk för allvarliga störningar i form av efterfrågeminskning inte uppstår inom de sektorer av kreditköps- marknaden som för närvarande normalt tillämpar lägre kontantinsatser än vad som är ett genomsnitt för hela marknaden. Vidare bör kravets storlek möjliggöra individuella hänsynstaganden och avvikelser från det i nuläget tillämpade genomsnittet för viss bransch, också om detta skulle ligga lägre än genomsnittet för hela marknaden. Ett obligatoriskt kon-
tantinsatskrav bör därför enligt min mening sättas betydligt lägre än vad kommittén föreslagit och inte högre än vid 15 %.
Även med ett kontantinsatskrav i storleksordningen 15 % skulle emellertid för några varugrupper en skärpning inträda i förhållande till vad som för närvarande genomsnittligt tillämpas. Jag tänker på de varor som i stor utsträckning marknadsförs genom hemförsäljning, främst dammsugare, symaskiner och uppslagsverk. Kommittén uttalar mot bakgrund av sitt förslag om en 25 %-ig kontantinsats. att denna sannolikt leder till en minskning av hemförsäljningen. Denna bedömning av utvecklingen är utan tvekan riktig och torde gälla, om än i mindre grad, även om kontantinsatskravet bestäms till omkring 15 %. Kommittén tillägger vidare, att det ur samhällsekonomisk synvinkel inte torde ”vara något att invända mot att denna jämförelsevis kostsamma och ibland påträngande försäljningsform får träda tillbaka”. För min del anser jag det opåkallat att i detta utredningsärende göra uttalanden som föregriper de ställningstaganden och reformförslag som hemförsäljningskommitte'n har i uppdrag att framlägga. Hemförsäljningsföretagens svårigheter vid en skärpning av kontantinsatskravet bör därför inte bagatelliseras under hänvisning till rättspolitiska värderingar som inte kan anses allmänt vedertagna. Kommittén hänvisar emellertid också till de möjligheter som den föreslagna dispensregeln ger för att mildra olägenheterna för bl. a. hemförsäljningsföretagen. Det bör starkt understrykas, att en tillämpning av dispensregeln för dessa företags del torde bli nödvändig, om allvarliga störningar i företagens verksamhet skall kunna undvikas. I vilken ut— sträckning dispens skall behöva medges, blir å andra sidan givetvis beroende av på vilken nivå ett generellt kontantinsatskrav läggs.
I fråga om reglering av kontantinsatskrav intar kreditförsäljning av böcker, särskilt uppslagsverk, en särställning. Som ovan nämnts krävs för närvarande ingen kontantinsats. I våra grannländer Danmark och Norge har kreditköpslagstiftningen utformats så att för böcker gäller ett lägre kontantinsatskrav än för övriga varor. Denna särbehandling synes främst motiverad av kulturpolitiska skäl," man har genom det lägre kontantinsats— kravet velat förhindra att den bildningsfrämjande effekt, som spridning av uppslagsverk och annan litteratur har, i alltför högrad hämmas. Ett obligatoriskt kontantinsatskrav i storleksordningen 15—25 % skulle i Sverige utan tvekan leda till en påtaglig volymminskning och därmed till kraftigt ökade priser. En sådan utveckling kan befaras leda till att framtida produktion av uppslagsverk kommer i fara. Mot denna bakgrund anser jag att det bör allvarligt övervägas om inte frågan om kontantinsats- krav vid kreditköp av böcker också i Sverige bör särbehandlas. Det bör vidare klarläggas i vad mån regler om obligatorisk kontantinsats ifråga om tryckta skrifter är förenliga med bestämmelsen i 6 kap. 1 % tryckfrihets- förordningen, enligt vilken varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att fritt saluhålla eller annorledes sprida tryckta skrifter.
De i betänkandet föreslagna reglerna beträffande kontantinsats skall enligt förslaget tillämpas på samma sätt vid samtliga former av kreditköp. Motivet härför har varit att söka förhindra överströmning mellan kredit— formerna till följd av olikheter i utformningen av kreditköpsreglerna.
Även om jag har förståelse för ambitionen att utforma reglerna så likformigt som möjligt, finns det anledning att beakta de olika kredit- köpsformernas karaktär och förutsättningar. Särskilt kontokrediterna avviker i sin uppläggning från de strikt varubundna formerna för avbetalning, delbetalning och låneköp, som är direkt bundna till köp av viss vara. Kommittén uttalar själv i betänkandet att kontokrediterna genom sin rullande karaktär har drag som påminner om checkräknings- kredit, som i kommitténs terminologi rubriceras som lån och därför undantas från bestämmelsen om kontantinsats.
För kontokrediternas del slår det generella kravet på kontantinsats i själva köpögonblicket särskilt skevt. Kontokortet representerar numera såväl ett modernt betalningsinstrument för kontantbetalning som en form för utnyttjande av en fortlöpande konsumentkredit för i allmänhet mera vardagliga inköp till mindre belopp. Därmed har kontokortet kommit att utvecklas till ett flexibelt instrument för såväl betalning i handeln och på serviceställen som för planering av hushållsekonomin. Dessa båda funktioner har tack vare användning av datateknik kunnat samordnas i ett och samma kort, där konsumenten avgör utnyttjande- formen genom sättet på vilket det utestående skuldbeloppet vid månads- slutet likvideras. Betalas hela den fakturerade skulden senast före ut- gången av månaden efter inköpsmånaden, betraktas köpet som en kontanttransaktion och lagförslagets Så och 95 äger således icke tillämpning. Skulle kunden, efter det att köpet gjorts, i stället besluta sig för att utnyttja möjligheten till delbetalningar enligt kontosystemets medgivna villkor. träder emellertid lagförslagets bestämmelser in med full kraft också vad avser kravet på kontantinsats vid det då redan passerade köptillfället. Såväl internationellt som här hemma byggs kontokredit- systemen upp kring möjligheten för konsumenten till ett kombinerat utnyttjande av kontokortet. Att som enligt lagförslaget införa krav på kontantinsats i köpögonblicket, då kunden således ännu icke behöver ha bestämt sig för om kortet skall användas som betalningsmedel eller kreditbevis, skulle omöjliggöra kombinationen av kredit- och kontant- funktionerna i ett och samma kort. Likaså skulle den föreslagna regle- ringen försvåra eller rent av omöjliggöra för svenska kontosystem att delta i det internationella samarbetet som syftar till att rationalisera betalningsrutiner med hjälp av kontokort.
Starka skäl talar enligt mitt förmenande för att undanta konto- krediterna från kontantinsatskravet. Om kommitténs förslag att lägga in kontokrediterna under kravet på kontantinsats ändock skulle anses utgöra den riktiga utgångspunkten, bör under alla förhållanden uttagande av insatsen anpassas till kontokrediternas speciella karaktär och upp- byggnad. En sådan anpassning av kontantinsatsuttaget kan man nå genom
att föra upp kontantinsatsen pa månadens kontoutdrag för full betalning, tillsammans med sedvanlig månadsamortering, enligt kontokortens kon— tantbetalningsmodell. dvs. senast före utgången av månaden efter den under vilken köpet gjorts. Därmed skulle kontokortens dubbla funktion — dvs. både som betalningsinstrument och kreditbevis — säkerställas samtidigt som en kontokortskund, som använder kreditkortet som medel att utnyttja kredit, kommer att känna trycket av kontantinsatskravet i nära anslutning till köpet'och därmed tvingas ta med betalningen av kontantinsatsen i sina ekonomiska dispositioner i samband med köpet. En sådan hantering av kontantinsatsen för kontokrediter möjliggör en fortsatt utveckling av kontokortet som ett medel i förenklingen av betalningsrutinerna i samhället. Ett sådant uttagande av kontantinsatsen för kontokrediter verkar ej heller belastande och kostnadshöjande på detaljhandeln, då erforderliga rutinomläggningar begränsas till datatek- niska omprogrammeringar. Den av kommittén förordade lösningen med uttag av kontantinsatsen för kreditkortsköp redan vid köptillfället skulle verka allvarligt besvärande för handeln och dubblera ett flertal manuella redovisningsrutiner i butikerna.
Kontokortet kommer att spela en alltmer framträdande roll som ett instrument i framtidens betalningsförmedling. Därvid kommer använd— ningen av kontokortet att utgöra dels ett sätt att effektuera sedvanliga betalningar, dels en form att utnyttja en på förhand beviljad kredit för olika inköp. Att omöjliggöra kontokortets rationella utveckling som ett kombinerat kontantbetalnings- och kreditmedel genom att vidhålla kra- vet på kontantinsatsuttag för kontoköp i själva köpögonblicket är orimligt, allra helst som motsvarande effekter av kontantinsatskravet kan uppnås genom att anpassa själva uttagandet av kontantinsatsen till kontokreditens särskilda förutsättningar.
Ett uttagande av kontantinsatsen vid kontoköp påföljande månad enligt kontosystemens kontantbetalningsprincip tillgodoser enligt mitt förmenande såväl kommitténs ambitioner med de föreslagna reglerna som de krav som med rätta kan resas på att regleringarna bör utformas på ett sätt som ansluter till de olika kreditformernas speciella karaktär och förutsättningar.
Kommittén föreslår, att kontantinsatskravet inte skall behöva upprätt— hållas vid kreditköp av varor, vilkas kontantpris understiger ett visst av regeringen fastställt gränsvärde (ö ä).
Jag delar uppfattningen, att ett obligatoriskt kontantinsatskrav inte skall behöva tillämpas annat än beträffande kreditköp avseende visst minsta belopp. Kommitténs förslag innebär, att gränsvärdet inte får bestämmas till högre belopp än fem procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Förslaget innebär vidare, att initiativ till ändringar av gränsvärdet endast skall kunna tas av den tillsynsmyndighet, som avses bli tillskapad för tillämpning av lagen.
Enligt min mening är en övre gräns på fem procent av basbeloppet
(f.n. 470 kronor) alltför låg. Bestämmelsen att kontantinsats ej skall behöva uttas vid köp av varor. vilkas kontantpris understiger gränsvärdet, har som kommittén framhåller till syfte att undvika onödigt administra- tivt arbete inom handeln. Detta syfte uppnås knappast, om inte den övre gränsen sätts högre. Jag förordar därför att gränsvärdet skall utgöra minst tio procent av basbeloppet (f. n. 940 kronor).
lnte heller anser jag att regeringen skall behöva fatta beslut om gränsvärdet. Basbeloppet är i sig själv en naturlig värderegulator. En direkt i lagen angiven värdegräns, som genom knytningen till basbeloppet automatiskt anpassas till förändringar i penningvärdet, framstår som enklare och mer praktisk. En sådan regel bör dock inte vara undantagslös. Liksom i fråga om 5 % (kontantinsats) och 7 & (kredittid) bör regeringen medges rätt att enligt 8 % meddela från 6 % avvikande regler när särskilda skäl påkallar det.
Skulle som huvudregel likväl väljas regeringsbeslut om gränsvärdets storlek, bör regeringen ha fria händer att besluta om storleken. Någon i lagen utsatt övre gräns behövs i så fall inte. Vidare bör vid en sådan utformning av regeln initiativrätt i fråga om ändringar inte exklusivt tillkomma tillsynsmyndigheten. Gränsvärdet skulle således — utan någon i lagen angiven övre gräns — bestämmas av regeringen efter förslag eller hörande av tillsynsmyndigheten.
2.5 Begränsning av kredittiden
Kommittén föreslår, att kredittiden vid kreditköp inte skall få vara längre än två år. För kontoköpens del föreslås en modifierad regel. Jag delar kommitténs allmänna uppfattning, att en spärr mot alltför långa kredit- tider bör övervägas. I fråga om var en sådan spärr tidsmässigt bör sättas, harjag följande synpunkter.
Av det material som redovisas i kap. 2 framgår, att kredittiden för där behandlade varugrupper i regel genomsnittligt understiger två år. För dyrare båtar överstiger dock den genomsnittliga kredittiden tre år. Liksom beträffande kontantinsatsens storlek förekommer i praktiken betydande avvikelser från den genomsnittliga kredittiden för viss bransch eller varugrupp. Också vid bestämmandet av kredittidens längd tas således hänsyn till parternas förutsättningar i det särskilda fallet liksom till den aktuella varans särart som kreditköpsobjekt. Särskilt vid bestämmandet av kredittiden har varans beräknade brukstid och normala ekonomiska livslängd stor betydelse.
Det bör vidare observeras, att det i kap. 2 redovisade materialet ingalunda täcker hela kreditköpsmarknaden utan endast de viktigaste varugrupperna. Utanför redovisningen faller således t.ex. kreditköp av husvagnar, motorcyklar, köksrenoveringar och värmepannor, dvs. varor för vilka det typiskt sett på grund av prisets storlek och varans långa brukstid föreligger ett sakligt motiverat behov av långa kredittider.
En legal maximering av kredittidens längd bör enligt min mening avvägas så att det inom denna maximiram blir möjligt att i praktiken anpassa kredittiden i det enskilda fallet till. förutom parternas förutsätt—
ningar, varans beräknade ekonomiska livslängd och brukstid. A andra sidan skall kredittiden givetvis begränsas till sådan längd att någon skuld normalt inte kvarstår då varan är förbrukad.
Enligt min mening föreligger behov av att i praktiken, utan anlitande av eventuell dispensmöjlighet, kunna medge kredittider utöver den av kommittén föreslagna tvåårsgränsen.
Mest tilltalande skulle vara att de legala maximireglerna tog hänsyn till just varans pris och beräknade ekonomiska livslängd. Detta skulle i viss mån kunna tillgodoses genom att maximitiden tilläts variera med hänsyn till kreditbeloppets storlek. Kreditbeloppsgränserna kunde lämpligen anknytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Reglerna kunde förhållandevis enkelt utformas så att vid kreditbelopp på upp till 1/4 basbelopp (f. n. 2 350 kronor) skulle kredittiden få vara högst två år, vid kreditbelopp på mellan 1/4 och l basbelopp tre år och vid kredit— belopp överstigande l basbelopp upp till fem år. Sådana regler skulle också medge de i praktiken behövliga variationerna med hänsyn till förutsättningarna i det enskilda fallet.
Skulle som huvudregel likväl väljas en enda i lagen angiven gräns, anser jag att maximeringen av kredittiden bör bestämmas till lägst tre år med möjlighet att för vissa områden bestämma längre kredittider med stöd av den föreslagna dispensregeln.
2.6 Betalningsansta'nd vid arbetslöshet m. m.
En särskild fråga i anslutning till reglerna om längsta tillåtna kredittid är möjligheten för kreditgivaren att medge betalningsanstånd. Kreditgivaren får enligt kommitténs förslag inte medge längre kredittid än den i lagen angivna. Förbudet är straffsanktionerat. Kreditgivaren kan således inte ens när särskilda skäl på konsumentens sida skulle påkalla en förlängning — t. ex. sjukdom eller arbetslöshet — medge en sådan utöver lagens maximigräns.
Bestämmelserna utesluter sålunda möjligheten för kreditgivaren att visa konsumenten rimlig hänsyn och därmed vanlig hygglighet genom att underlåta att driva in skulden just vid det tillfälle, då konsumentens personliga förhållanden är sådana att han är i behov av ett anstånd. Detta kan inte vara en bra form av konsumentskydd. Häremot kan visserligen hävdas, att sjukförsäkring och arbetslöshetsunderstöd i huvudsak löser konsumentens akuta behov av ekonomiskt stöd i dessa fall. Det står emellertid klart att sådana insatser ingalunda helt tillgodoser konsu- mentens behov i alla de skiftande situationer då allvarliga ekonomiska svårigheter av olika skäl kan ha uppstått. Såsom ett praktiskt exempel kan nämnas det fall att i en familj, där ekonomin bärs upp av bägge makarnas yrkesarbete, ena maken nödgas uppge sitt förvärvsarbete på grund av att andra makens arbetsplats lokaliseras till annan ort eller till följd av att barntillsyn inte kan ordnas tillfredsställande. Vid bortfall av ena makens lön kan betydande svårigheter i det särskilda fallet upp- komma åtminstone övergångsvis.
Jag förordar därför en tilläggsbestämmelse av innehåll att kreditgivaren
skall kunna medge förlängning av kredittiden utöver lagens maximigräns om konsumenten begär det och särskilda skäl på konsumentens sida påkallar det. De särskilda skälen skulle vara de som anges i 2 5 andra stycket avbetalningsköplagen, nämligen att konsumenten "till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter".
3 Kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser
[ konsumentköplagen stadgas att köparen vid t. ex. fel i gods eller försenad leverans skall kunna göra invändningar också mot kreditgivaren och innehålla fortsatta betalningar. Därmed har kreditgivaren ett visst ansvar för säljarens förpliktelser mot köparen på grund av köpet.
Kommittén föreslår nu att kreditgivarens ansvar skall utvidgas till att omfatta också skyldighet att återbära redan mottagna betalningar. Där- med går kreditköpkommittén längre än vad som vid konsumentköplagens tillkomst 1973 ansågs vara en skälig avvägning mellan konsumentens och kreditgivarens intressen.
Köplagsutredningen uttalade sålunda i sitt betänkande (SOU 1972:28 sid. 134) att en tvingande regel om kreditgivarens ansvar inte borde vara så rigorös att den allvarligt minskade säljarens möjligheter att finansiera kreditköp genom överlåtelse eller pantsättning av sin fordran mot köparen. Utredningen tillade:
”Detta skulle enligt utredningens mening kunna bli följden, om regeln utformades så att den nödgade finansiären att i händelse av invändning från köparens sida inte bara avstå från vidare krav på köpeskillingen utan också betala tillbaka vad han redan uppburit därav.”
En tillfredsställande avvägning mellan köparens och säljarsidans in- tressen torde enligt utredningen kunna göras på det viset att regeln gav köparen befogenhet att då invändningsrätt förelåg innehålla fortsatta betalningar till finansiären. Såväl flertalet remissinstanser som före- dragande statsrådet anslöt sig till denna bedömning (prop. 19731138 sid. 151 f).
Jag anser att kreditgivarens ansvar bör bibehållas i den utformning, som det fått i konsumentköplagen men på det sättet utvidgas, att det bör gälla vid alla former av kreditköp, således t. ex. även vid kontoköp. Det kan inte vara rimligt att köparens situation, och hans möjligheter att göra sin rätt gällande, skall påverkas av om han gjort sitt kreditköp hos en säljare som själv finansierar krediten eller hos en säljare som låter kontraktet diskonteras av annan kreditgivare.
Som kommitténs förslag är utformat kommer den kreditköpare, som råkar inköpa varan hos en säljare som själv finansierar krediten, i ett sämre läge än den konsument, som råkar köpa av en säljare, som finansierar krediten genom att t. ex. diskontera kontraktet hos en bank eller ett finansieringsföretag. Det bör enligt mitt förmenande eftersträvas att utforma bestämmelserna så att skyddet blir oberoende av kreditköp- situationen. Konsumentköplagens ansvarsnivå bör därför bibehållas men
utsträckas till att gälla vid alla former av konsumentkreditköp. Det bör tilläggas att kommitténs förslag till reglering i detta avseende går helt emot den grundläggande ambitionen att förmå konsumenten att frångå kreditköp och i stället ta lån i bank och därmed uppträda som kontantkund i en köpsituation. Den konsument som följer det rådet får alltså enligt kommitténs förslag finna sig i att komma i en sämre ställning än den som håller fast vid kreditköpet.
Kommittén fastslår på ett flertal ställen i betänkandet att ett kredit— köp bör bestå av två klart åtskilda transaktioner, nämligen ett köpeavtal och ett avtal om kredit. ] de fall kreditköpstransaktionen inrymmer ett trepartsförhållande har finansieringsfunktionen överflyttats till institut, som med hela sin organisation och kapacitet specialiserat sig på just finansiering. Att pålägga ett sådant kreditinstitut ett långtgående köp- rättsligt ansvar för själva köptransaktionen skulle hämma den effektivitet, som har kunnat uppnås tack vare kreditinstitutens specialisering och arbetsfördelningen mellan dessa institut och handelns företag. Kredit- givaren har i allmänhet inga resurser för vare sig varu— eller leverans- kontroll. Ett genomförande av kommitténs förslag med ett kraftigt utökat köpsrättsligt ansvar för kreditgivaren skulle därför skapa ett behov hos kreditinstituten att utöka sina resurser för att möta dessa nya krav. Kostnadsökningar ochi sista hand höjda priser måste bli följden.
Om ändå den av kommittén förordade ansvarsregeln för kreditgivarna anses böra etableras, dvs. att kreditgivaren vid invändningar från köparen skall vara skyldig att återbetala även vad han redan uppburit. bör regeln enligt min uppfattning utformas så att kreditgivarens ansvar blir helt subsidiärt. Den av kommittén föreslagna lydelsen av 10 å andra stycket, att köparen först "skall göra sannolikt” att säljaren brister i sitt fullgörande, måste i praktiken befaras leda till tillämpningssvårigheter och onödiga tvister mellan kreditgivare och köpare. I stället bör bestäm- melsen vara klar och entydig med ett lätt konstaterbart objektivt förhållande som kriterium. Detta kriterium skulle vara konkurs eller betalningsinställelse. Den diskuterade regeln skulle i så fall få det innehållet att för att köparen skulle ha rätt att annat än invändningsvis mot kreditgivaren göra gällande befogenhet på grund av köpet. skulle krävas att säljaren gått i konkurs eller inställt sina betalningar.
4 Förfalloklausuler
För närvarande finns i avbetalningsköplagen vissa regler till skydd för köparen mot en alltför hård tillämpning av förfalloklausuler, dvs. avtals- villkor varigenom kreditgivare förbehåller sig rätt att kräva betalning i förtid. Skyddet består i första hand i att förfalloklausul inte får göras gällande vid dröjsmål med betalning, såvida inte dröjsmålet är väsentligt på ett i lagen preciserat sätt. Kommittén föreslår, att kravet på kvalifice- rat dröjsmål bör upprätthållas vid alla former av kreditköp och inte bara som nu beträffande avbetalningsköp. Kommittén föreslår också nya bestämmelser om vad som i detta sammanhang skall anses vara ett
kvalificerat dröjsmål. Jag har ingen erinran mot dessa förslag. Härutöver föreslår kommittén också att en förfalloklausul i andra situationer än vid dröjsmål inte skall få göras gällande annat än om köparen, när kredit- givaren har återtaganderätt till den sålda varan, överlåtit varan elleri strid med avtalet fört varan ur landet under sådana omständigheter att kreditgivarens rätt äventyras (12% första stycket 2). Jag anser denna begränsning vara alltför långtgående och förordar att krav på förtida betalning även skall få göras gällande om köparen, när kreditgivaren kan göra gällande återtaganderätt, vanvårdat varan. l vanvård av varan bör inbegripas underlåtenhet att hålla varan försäkrad när sådan skyldighet föreligger enligt avtalet. Det är en för all sund kreditgivning gängse princip att kreditgivaren förbehåller sig rätt att uppsäga krediten, om säkerheten för densamma försämras. Om denna försämring beror på kredittagarens åtgärder, kan det knappast anses oskäligt att en förfallo- klausul skall få göras gällande. Skulle kreditgivaren sakna möjlighet att inskrida vid vanvård av en vara, som sålts med återtaganderätt, skulle återtaganderätten kunna bli värdelös vid ett senare aktualiserat åter- tagande av varan. Om i det enskilda fallet tillämpningen av det av mig förordade tillägget likväl skulle vara att anse som otillbörlig, finns möjlighet att med hjälp av de civilrättsliga jämkningsbestämmelserna åstadkomma ett godtagbart resultat.
5 Ätertaganderätten
5.1 Behovet av återtaganderätt
Inom kommittén har enighet rått om att köpkrediterna har särskild betydelse för konsumenter med låga inkomster, utan förmögenhet och utan förmåga att erbjuda kreditsäkerhet. Återtaganderätten har speciellt värde för de konsumentgrupper som ej kan lämna annan säkerhet än den aktuella varan.
Genom att köparen ger säljaren en säkerhet, t. ex. rätt att i vissa fall återta varan, minskas säljarens ekonomiska risktagande då denne vid utebliven betalning som en yttersta utväg kan återta varan och tillgodo- göra sig dess värde. För många konsumenter med låga inkomster skulle möjligheterna till kreditköp minskas om säkerhetsrätten ivaran förbjöds eller väsentligt inskränktes. Dessa konsumenter har dessutom ofta be- gränsade möjligheter att erhålla icke varubundna krediter på den reguljära kreditmarknaden.
Systemet att köparen ger säljaren eller långivaren en säkerhet för att transaktionen över huvud taget skall möjliggöras och dessutom minska kreditkostnaderna är inom kreditväsendet allmänt vedertaget. Jag kan inte ansluta mig till kommitténs förslag att i princip avskaffa återtagande- rätten för konsumtionsvaror i allmänhet.
Kommitténs förslag om att i princip avskaffa återtaganderätten utgår från ett resonemang om att avbetalningsköpet är den dyraste formen av konsumentkredit. Därvid påpekas att i flertalet av de återtagandefall som handläggs av kronofogdemyndigheterna uppstår vid avräkningen en rest— skuld som konsumenten skall betala. Kommittén har varit enig i bedöm- ningen att detta är en för konsumenten besvärlig situation och har därför föreslagit regler som därvid förbättrar konsumentens ställning. Ett av- skaffande av återtaganderätten får i de fall kreditköpet avbryts i förtid den effekten att köparens restskuld till säljaren blir väsentligt större än om återtaganderätt finns.
Om kommitténs förslag genomförs innebär detta att restskulden blir större eftersom köparen ej får tillgodoräkna sig varans värde. Detta får sannolikt den konsekvensen att säljaren eller kreditgivaren i ökad ut— sträckning kommer att vid domstol ansöka om betalningsföreläggande eller lagsöka köparen.
Kreditköp bör bära sina egna kostnader
Kommittén anför vidare att restskulden vid havererade köp uppenbar- ligen får betalas av andra konsumenter.
Förhållandet att en av köparen ej betald restskuld måste betalas av andra kreditköpare är ofrånkomligt. Om så ej sker måste det bli på bekostnad av kontantköpare. Man bör observera att kreditförlustrisken, som inom de större kreditköpområdena uppgår till mellan någon tiondels procent och ett par procent av kreditbeloppet, till väsentlig del motsvaras av obetalda restskulder. En riksfördelningskostnad av denna begränsade storlek kan för de enskilda kreditköparna inte innebära något betydande problem. En ökning av restskulderna genom avskaffande av återtaganderätten skulle medföra högre kreditkostnader för alla de normala, skötsamma kreditköparna. Den av kommittén uppmärk— sammade omfördelningen av restskuldskostnader utgör således ej någon grund för avskaffande eller inskränkning av återtaganderätten.
Kontantrabatter och refinansieringskos mader
Kommittén uttalar i samband med motiveringen för avskaffande av återtaganderätten även att kreditkostnaderna ofta blir höga på grund av att säljaren har större vinst på avbetalningsförsäljningen än på kontant- försäljningen samt att kreditkostnaderna blir höga då säljaren ofta måste refinansiera krediten.
Det påtalade förhållandet att vissa säljare redovisar större vinst vid avbetalningsförsäljning än vid annan försäljning grundar sig på det av statens pris- och kartellnämnd gjorda konstaterandet att vissa säljare lämnar rabatter endast till kontantköpare. Oberoende av om detta är hela förklaringen eller ej, kan detta förfarande inte förhindras genom förbud
mot återtagande. Inte heller kan refinansieringskostnadens storlek på- verkas gynnsamt för konsumenterna av det föreslagna slopandet av återtaganderätten. Effekten av återtaganderättens avskaffande torde tvärtom verka höjande på refinansieringskostnaden.
Värdering av varans nytta
Kommittén konstaterar, att ett återtagande innebär att köparen blir av med varan samt att varans bruksvärde för köparens familj kan vara högt medan det för säljaren efter återtagandet har ett mycket lågt värde, om det inte rör sig om en bil för vilken det finns en fungerande andrahands- marknad.
Jag delar uppfattningen att konsumentens subjektiva värdebedömning av en vara ofta är högre än den mera objektiva ekonomiska värdering en säljare är tvungen att göra. Även om det vore praktiskt möjligt att jämföra konsumentens subjektiva varuvärdering med säljarens ekono- miska värdering och jämförelsen visade att konsumentens värdering var högre skulle detta enligt min uppfattning ej vara ett tillräckligt skäl för avskaffande eller inskränkning av återtaganderätten. Man måste inför ett sådant beslut även beakta de grundläggande allmänna rättsbegrepp mot vilka kommitténs förslag strider. Jag syftar på principen att man ej fritt får förfoga och nyttja egendom med mindre man gjort rätt för sig och till fullo erlagt det vederlag som överenskommits.
Olika sätt att realisera varan
Om en köpare ej kan eller vill fullfölja ett kreditköp och återtaganderätt ej finns kan köparen komma i det läget att den aktuella varan efter säljarens ansökan om betalningsföreläggande blir utmätt och såld på exekutiv auktion. Av olika skäl är de betalda priserna på sådana auktioner regelmässigt låga. Därtill belastas konsumenten med kostnader för handläggningen. Om säljaren i stället haft säkerhet i form av återtaganderätt hade köparen som regel erhållit ett inte oväsentligt bättre pris för varan. Även i detta avseende försämras således köparens ställning om återtaganderätten avskaffas.
”Fårskingrade ” varor
Som ytterligare ett motiv för omprövning av återtaganderätten har kommittén påpekat att i ett stort antal fall finns i dag varan ej kvar hos köparen då säljaren skal] återta den. Som exempel anförs att i storstads- områdena endast var tredje färg-TV anträffas då apparaten skall tas tillbaka. I regel har konsumenten sålt varan eller gjort den oåtkomlig. Köparen kan i sådana fall ha gjort sig skyldig till olovligt förfogande.
Jag har inget att invända mot kommitténs beskrivning av det faktiska problemet men finner att dessa i sig anmärkningsvärda förhållanden ej skulle förbättras varken för säljaren eller de konsumenter som på normalt
sätt fullgör sina amorteringar om återtaganderätten avskaffades. Som kommittén framhåller rör det sig ofta om lagstridigt förfarande.
Återtagandera'ttens betydelse som kreditsäkerhet
Det grundläggande syftet med återtaganderätten är att tillgodose kravet på kreditsäkerhet. Kommittén anser att återtaganderättens betydelse som säkerhet överskattas. Kommittén har emellertid därmed också konstate- rat att återtaganderätten enligt dess mening har ett visst om än begränsat värde för kreditsäkerheten. ,
I dag utgör återtaganderätten sällan det enda skyddet mot att ett kreditköp skall bli en förlustbringande affär. Ofta har säljaren möjlighet att genom kreditupplysning göra en bedömning av köparens förmåga att fullfölja betalningarna. Kreditupplysningen utgör dock väsentligen endast ett komplement för bedömningen vid själva köptillfället. Återtagande- rätten utgör en påtagligare säkerhet under kredittiden. Man kan inte rimligen anse att kreditupplysning kan vara ett alternativ till återtagande- rätt som kreditsäkerhet inom kredithandeln.
Specialiserade kreditformer
Antalet kreditköp med återtaganderätt har under senare år minskat något. Den slutsats som kommittén drar av detta förhållande, nämligen att återtaganderättens verkliga betydelse har minskat, är ej helt korrekt.
Minskningen av antalet köp med rätt till återtagande beror till väsentlig del på att flera av de kreditformer utan återtaganderätt som tillkommit, t. ex. kontokort, baserar sig på en relativt omfattande grundläggande kreditbedömning av konsumenten varvid denne måste uppfylla ställda krav på t. ex. viss lägsta inkomst, samt därefter fortsättningsvis sköta sina betalningar invändningsfritt. Som jag tidigare påpekat är det stora grupper av konsumenter t. ex. ungdomar, pensionärer och låginkomst- tagare som i dag ej uppfyller dessa krav. Det är framför allt dessa grupper som kan ha behov av att kunna erbjuda säkerhetsrätten i varan. Utan denna möjlighet riskerar dessa konsumenter att utestängas från den normala kreditmarknaden.
Kreditköpens samhällsekonomiska betydelse
Beträffande vissa varor anser kommittén att avbetalningsköpet knappast fyller någon samhällsekonomisk funktion. Som exempel anförs bl. a. att kreditbehovet för möbler vid familjebildning i ökande utsträckning kommer att tillgodoses av staten, att moderna bostäder är maskinellt välutrustade utan hyresgästens medverkan och att avbetalningsköpet inte längre är nödvändigt för att fylla medborgarens grundläggande behov.
De anförda exemplen speglar endast mindre delar av den totala kreditköpsmarknaden. En fullständigare bild av denna marknad lämnasi betänkandets kapitel 2. Där återfinns även vissa data som belyser den samhällsekonomiska betydelsen av kreditköp. Under år 1973 uppgick
således den totala kreditförsäljningen till ca 5 miljarder kronor. I de fem mest betydande branscherna — bilar, TV, möbler, hushållsapparater och båtar — utgjorde kreditförsäljningen inte mindre än ca 30 % av den totala försäljningen. Dessutom bör observeras att den vid samma tillfälle utestående kreditvolymen var väsentligt större än 5 miljarder kronor beroende på att den genomsnittliga kredittiden överstiger ett år. Åter- taganderättens betydelse framgår om man beaktar att 1961 köp med återtaganderätt utgjorde 73 % av kreditvolymen. I dag torde denna siffra ha minskat till något under 70 %. Att kreditköp såväl med som utan återtaganderätt har en samhällsekonomisk funktion kan enligt min mening knappast bestridas.
Återtagandera'tt endast för dyrare varor
Kommittén har emellertid tvekat inför ett totalt avskaffande av åter- taganderätten. Man vill sålunda tillåta återtaganderätt för varor som är särskilt kvalificerade säkerhetsobjekt. För detta skall krävas att det är fråga om varor vilkas värde överstiger två basbelopp, dvs. f. n. 18 800 kronor. Regeringen föreslås få bestämma vilka varor detta skall gälla. Som exempel nämns bilar, dvs. varor för vilka det enligt kommittén finns en fungerande andrahandsmarknad.
Oberoende av var värdegränsen sätts uppstår sannolikt en prishöjande tendens på varor i de berörda varugrupperna så att priset kommer att ligga ovanför gränsen för användande av återtaganderätten. Förslaget medför således konstlade och snedvridande effekter på prisbildningen i en klart höjande riktning. Vidare måste en värdegräns av detta slag alltid bli godtycklig.
I fråga om kriteriet att det för varor, vilka skall få säljas med återtaganderätt, bör finnas en fungerande andrahandsmarknad bör på- pekas att utpräglade sådana marknader finns, förutom för bilar, även för båtar. Andrahandsmarknader finns även för olika andra kapitalvaror, t. ex. TV-apparater'och fotoutrustningar.
Den föreslagna metoden att endast undantagsvis tillåta återtaganderätt har således mycket allvarliga brister.
Preskription av restskulden vid återtagande av varan
Enligt 17% sista stycket i förslaget till konsumentkreditlag skall, vid återtagande av varan, kreditgivaren, om varans värde är mindre än restskulden, inte få utkräva skillnaden i annat fall än då varan på grund av köparens åtgärder utsatts för onormal värdeminskning. Denna regel är grundad på förutsättningen att säljaren — frånsett de fall då varan har förlorat i värde på grund av köparens åtgärder — har sig själv att skylla om varans värde ej täcker restskulden vid ett återtagande av varan. Denna förutsättning är uppenbart oriktig i alla de fall då på grund av ändrat marknadsläge priset för varan har fallit i likhet med priset för andra varor av samma slag. En viss bilmodell har exempelvis sjunkit i värde mer än vanligt, därför att en ny och avsevärt bättre bil av samma fabrikat har
introducerats på marknaden, eller en oljekris har över huvud kommit bilpriserna att sjunka onormalt mycket. I sådana fall kan dessutom de, som har köpt de av prisfallet berörda varorna under äganderättsförbehåll för säljaren, få ett direkt intresse att låta säljaren återta varan. Genom att befrias från restskulden får de en förbättrad möjlighet att köpa en ny vara.
Mot den föreslagna regeln om preskription av restskulden talar dess- utom den väsentliga principen att ett avtal skall hållas om det ej vilar på otillbörlig grund eller annat lika starkt skäl föreligger att jämka avtalet eller att lämna det utan avseende.
Med hänvisning till vad nu anförts anser jag att bestämmelsen i 17 å sista stycket bör utgå.
5.3 Bibehällande av återtaganderätten
Den ovan gjorda genomgången av kommitténs skäl för att i princip avskaffa möjligheten till kreditsäkerhet genom återtaganderätt visar att dessa ej är hållbara vid en närmare granskning utan tvärtom i flera fall försämrar konsumentens ställning. I en del fall har de av kommittén påtalade förhållandena ej haft något direkt samband med återtagande— rätten och påverkas ej heller av om denna slopas eller inskränks. Föreliggande förslag till konsumentkreditlag innehåller ett grund- läggande skydd för köparen mot att bli utsatt för otillbörligt utnyttjande av återtaganderätten. Genom förslagets 19 å andra stycket avskärs under alla förhållanden möjligheten att utöva återtaganderätten beträffande föremål som ingår i köparens s.k. beneficium enligt utsökningslag- stiftningen, såsom möbler, husgeråd och annan utrustning i den mån föremålen är nödvändiga för ett hem och dess skötsel. Det innebär att återtaganderätten ej kan utövas i fråga om vissa för det vanliga hushållet typiska nyttoföremål. Genom denna skyddsregel blir viktiga sociala hänsyn tillgodosedda i samma utsträckning som inom hela fordringsom— rådet utanför kreditköpssektorn. Detta är viktigt och enligt min mening slutgiltigt avgörande för att återtaganderätten bör kunna etableras fullt ut, dock med den väsentliga inskränkningen att utsökningslagstiftningens benificieregler hindrar av sociala hänsyn icke godtagbara återtaganden.
6 Avräknings- och kopplingsförbehåll
Med kopplingsförbehåll förstås villkor, som ger kreditgivaren rätt att utnyttja den säkerhet som ställts för ett visst kreditavtal också för annat kreditavtal mellan samma parter. Med avräkningsförbehåll åter förstås villkor, varigenom kreditgivaren förbehåller sig rätt att avgöra på vilken av flera fordringar en inbetalning från kredittagaren skall avräknas. Allmänna kopplings- och avräkningsförbehåll är i fråga om avbetalnings- köp för närvarande förbjudna genom bestämmelser i avbetalningsköp- lagen. Ett uttryckligt undantag har gjorts för fordringar ”för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset” dvs. fordringar som typiskt
sett uppkommit till följd av åtgärder som vidtagits för att bibehålla den sålda varans värde och brukbara skick.
Kommitténs förslag innebär, att kopplings- och avräkningsförbehåll blir helt och hållet förbjudna, således även i fråga om reparationsford- ringar och dylikt. För min del anser jag att kopplings- och avräknings- förbehåll enligt en blivande lagstiftning skall kunna tillämpas i samma begränsade utsträckning som för närvarande. Ur kreditgivarsynpunkt är det angeläget, att sådana förbehåll är tillåtna beträffande fordringar för reparationer och liknande åtgärder avseende den sålda varan, eftersom härigenom vården av säkerheten främjas. Särskilt inom bilbranschen har den nuvarande förbehållsmöjligheten stor praktisk betydelse. Om denna särskilda kreditmöjlighet inte skulle föreligga, skulle man riskera att ekonomiskt och trafiksäkerhetsmässigt motiverade bilreparationer upp- sköts till ett senare tillfälle, vilket varken ur enskilda eller allmänna synpunkter kan anses försvarligt. Under kommitténs arbete har inte redovisats några belägg för att avbetalningsköparna i praktiken skulle åsamkas några olägenheter av den nuvarande ordningen. Om kopplings- förbehåll inte alls tilläts skulle alternativet kunna bli att kreditgivaren utnyttjade sin retentionsrätt, dvs. rätten att innehålla den reparerade varan till dess reparationsfordringen till fullo betalts, vilket givetvis är en mycket drastisk och ekonomiskt kännbar påföljd för konsumenten.
Som skäl emot att tillåta kopplingsförbehåll ens i nuvarande be- gränsade omfattning har anförts, att säljarens garantiutfästelser i många fall omfattar sådana reparationer som görs under kredittiden och att i andra fall kostnaden kan täckas av försäkringar. I de sålunda angivna fallen är emellertid kopplingsförbehåll likgiltigt, eftersom någon koppling ej ifrågakommer. Fordringen är ju säkerställd på annat sätt. Vidare har som argument för att helt förbjuda kopplingsförbehåll hävdats, att syftet med den av kommittén föreslagna begränsningen av kredittidens längd skulle kunna kringgås genom ett kopplingsförbehåll även om detta endast avsåg reparation av godset. Ett sådant resonemang är dock knappast sakligt underbyggt. Det lär väl inte förekomma att någon skadar varan för att aktualisera en reparation och en förlängning av den ursprungliga kredittiden genom tillkomsten av en dylik fordran. Sådana fall kan man därför bortse ifrån. Det återstår då endast att bedöma de fall då en reparationsfordran verkligen har tillkommit. En förlängning av kredit- tiden för den utökade samlade skulden är regelmässigt påkallad i dessa fall. Risken för att parterna skulle begagna tillfället att utöka den ursprungliga kredittiden utöver vad som motiveras av skuldökningen framstår som helt otillräcklig som skäl för att helt förbjuda kopplingsför- behåll i fråga om fordringar för reparationer och liknande åtgärder avseende den sålda varan.
266. Reservationer SOU l975:63 7 Uthyrning av varor
7.1 Behovet av lagstiftning
Som kommittén uttalar i betänkandet kan de föreslagna kreditköpsregler— na tänkas leda till en viss överströmning från kreditköp till det ur konsumentskyddssynvinkel oreglerade hyresområdet. Vad som då avses är långtidsuthyming. En mer allmän övergång till långtidsuthyming kan ur konsumentsynpunkt knappast anses önskvärd med hänsyn framför allt till att förhyrning i regel är dyrare än ett motsvarande kreditköp. Vissa av de föreslagna kreditköpsreglerna skulle kunna kringgås genom övergång till långtidsuthyming. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att vissa särskilda bestämmelser om uthyrning av varor införs.
För min del anser jag det motiverat att med hänsyn till innehållet i kommitténs förslag till kreditköpsreglering införa regler som är avsedda att motverka en överströmning från kreditköp till kreditköpsliknande hyresförhållanden. Samtidigt vill jag dock framhålla, att de föreslagna hyresreglerna således inte uppbärs av något självständigt motiv utan endast är att betrakta som en bieffekt av kreditköpsreglerna. Med en annan och mindre långtgående utformning av kreditköpsreglerna skulle motivet för en särskild reglering av varuuthyrningen sannolikt bortfalla.
Vissa av de föreslagna särskilda bestämmelserna om uthyrning måste förutsättas leda till ökade kostnader för uthyrarna och därmed till ännu högre hyresavgifter än för närvarande. Det är emellertid angeläget att en särskild lagstiftning om uthyrning av varor inte leder till att de konsumenter, som verkligen önskar långtidshyra varor och inte ser förhyrningen i första hand som ett alternativ till kreditköp, kommer att drabbas av hyresavgifter som är så höga, att förhyrning framstår som orealistiskt.
Kommittén föreslår, att konsumenten efter en viss kortare tid (sex månader) skall ha rätt att säga upp hyresavtalet med en månads varsel. Liksom depositionskravet skulle uppsägningsrätten motverka en över- strömning från kreditköp till långtidsuthyming. Detta är givetvis en ur konsumentsynpunkt tilltalande regel och jag har i princip ingen invänd- ning mot att konsumenten ges befogenhet att efter viss tid göra sig fri från avtalet. Jag är dock tveksam, huruvida just sex månader är den lämpliga fristen för inträde av uppsägningsrätten. En sexmånadersregel skulle nämligen enligt min mening verka kostnadshöjande på två sätt. Dels skulle uthyraren med all sannolikhet anse sig tvungen att gardera sig mot förluster på grund av i förtid gjorda uppsägningar av långtidskon- trakt. Dels skulle uthyrarens möjligheter att för finansiering av sin verksamhet belåna hyreskontrakt försämras. En längre frist innan den ovillkorliga uppsägningsrätten inträdde skulle självfallet minska riskerna för kostnadshöjningar. Visserligen föreslås en dispensregel, enligt vilken regeringen skall ha möjlighet att beträffande viss vara undantagsvis
meddela andra föreskrifter om uppsägningsrätt, t. ex. om en längre tids bundenhet vid hyresförhållandet skulle leda till avsevärt lägre kostnader för konsumenterna. Tillämpningen av dispensregeln kan dock inte generellt motverka riskerna för kostnadshöjningar.
7.3 Förvärvsrätt
Enligt kommitténs förslag skall konsumenten vidare, då hyresförhållan- det varat längre tid än sex månader, få en obligatorisk rätt att köpa den hyrda varan. Också denna regel är självfallet i och för sig bra från konsumentsynpunkt. Jag vill emellertid peka på följande omständigheter som kan tala emot att göra förvärvsrätten tvingande genom lagstiftning. Uthyrarens hela rörelse kan vara baserad på och planerad för just uthyrning och ej försäljning av varor. Planeringen av verksamheten försvåras genom att uthyraren inte från tid till annan med säkerhet vet vilket varulager han disponerar och kan utbjuda till sina presumtiva kunder. För att uthyraren skall kunna gardera sig härvidlag måste han skaffa sig ett större lager i form av varor som med säkerhet är tillgängliga för uthyrning, vilket givetvis verkar kostnadshöjande.
De regler som föreslås beträffande avräkningen mellan uthyrare och konsument i förvärvssituationen leder också enligt min mening till kostnadshöjningar för uthyraren och därmed till avgiftshöjningar för konsumenterna. Uthyraren skall således enligt förslaget utöver kontant- priset tillgodoräknas endast de kostnader han haft för att fullgöra underhålls—, reparations- och serviceåtagande under hyrestiden. Andra kostnader som uthyraren haft med anledning av hyresförhållandet skall han enligt förslaget ej få tillgodoräknas. Sådana andra kostnader kan vara administrativa uppläggningskostnader, kostnader för leverans och monte- ring av varan samt finansieringskostnader under den gångna hyrestiden. Om uthyraren enligt avräkningsreglerna inte till skäligt belopp får tillgodoräknas alla kostnader han verkligen haft med anledning av hyresförhållandet, är risken uppenbar att han ser sig tvungen att i förväg skydda sig mot förluster härvidlag genom att ta ut högre hyresavgifter än han eljest skulle ha .ort.
Mot bakgrund härav bör enligt min uppfattning övervägas, om inte bestämmelser om förvärvsrätt och avräkningen i dessa fall i stället bör göras dispositiva. För en sådan lösning talar att det är osäkert ivad mån dessa bestämmelser verkligen skulle tillgodose ett aktuellt konsument- behav. Om en dispositiv reglering väljs, förutsätter jag att frågorna om förvärvsrätt och avräkning, om så bedöms påkallat, får utformas med stöc av lagen om oskäliga avtalsvillkor i förhandlingar mellan konsument- ombudsmannen och berörda branschorganisationer och företag. Här- igerom kan man dels förebygga risken för kompensatoriska höjningar av hyresavgifterna och dels åstadkomma erforderlig anpassning av villkoren till Jlika branschförhållanden.
2. Av ledamoten Frcenkel
Utgångspunkten för konsumentpolitiken bör vara att det är konsumen- terna själva som skall bestämma vad de vill köpa av varor och tjänster och hur de skall disponera sina ekonomiska resurser för olika ändamål. Konsumenterna är de enda som har möjlighet att själva insiktsfullt bedöma de egna behoven och möjligheterna att tillgodose dem. Genom konsumentpolitiska insatser från det allmännas sida skall konsumenterna ges erforderlig information och utbildning samt tillförsäkras en lagfäst trygghet gentemot säljare och producenter. Det är mot denna bakgrund som jag gjort mina ställningstaganden i kommittén. Liksom majoriteten i kommittén anser jag, att konsumentskyddet på kreditköpsomrädet är dåligt. En skyddslagstiftning är därför nödvändig. Det är t. ex. positivt att kommittén föreslår en upplysningsplikt för säljaren, så att konsumenten får klart för sig varans verkliga pris Och hur mycket den fördyras genom att köpet sker på kredit i stället för kontant. En sådan lagstiftning får dock inte syfta till att alltför hårt begränsa möjligheterna till kreditköp och därmed allvarligt begränsa konsumenter- nas valfrihet, då det gäller sättet att inhandla och finansiera den vara eller tjänst som de önskar förvärva. Gränsen för lägsta kontantinsats får därför inte sättas högt.
I motsats till kommitténs majoritet anser jag, att man med utgångs- punkt från nuvarande förhållanden bör medge kreditgivaren rätt att bevilja ett högsta kreditbelopp på 80% av varans pris. Minsta kontantin- sats blir då 20 % av priset.
Enligt kommittén skall samma kontantinsats tillämpas vid alla former av kreditköp. Jag delar uppfattningen att reglerna för olika typer av kreditköp bör vara så lika som möjligt. Kommittén föreslår emellertid att den lagstadgade kontantinsatsen (över gränsvärdet) vid kontokortsköp skall inbetalas kontant i kassan. Till detta förslag kan jag inte ansluta mig. Kontokortens användning har delvis vuxit fram för att förenkla samhäl— lets betalningssystem. Detta omintetgörs med kommitténs förslag. Enligt min mening bör därför kravet på lagstadgad kontantinsats vid konto- kortsköp utformas så att kontokort även i framtiden kan fungera som ett smidigt betalningsmedel. Det kan uppnås om kontantinsatsen i stället för att erläggas direkt i kassan tas ut av kontoinnehavaren vid nästkommande betalningstillfälle.
Eftersom det ej funnits möjligheter att inom kommittén få majoritet för att kredittidens längd skall vara beroende av kontantprisets storlek har jag med utgångspunkt från nuvarande förhållanden ansett mig kunna acceptera en längsta kredittid på 2 år. Det måste dock enligt min mening finnas möjlighet att medge anstånd med betalning vid arbetslöshet, sjukdom eller andra personligt betingade ekonomiska förändringar.
En förutsättning för de flesta former av kreditköp är att säljaren — om inte betalningen slutt'öres — kan återta varan. Återtaganderätten utgör därmed en säkerhet för säljaren för den beviljade krediten.
Från de synpunkter som jag inledningsvis angav anser jag att en återtaganderätt bör finnas även i framtiden. Samma uppfattning har
kommitténs majoritet. Det är emellertid uppenbart att återtaganderätten i vissa fall inte fyller någon funktion. Det gäller bl. a. i de fall då varan vid ett återtagande saknar egentligt värde för säljaren, t. ex. därför att andrahandsvärdet är lågt eller obefintligt. [ likhet med majoriteten anser jag därför att det bör finnas en gräns, under vilken säljarens återtagande— rätt upphör att gälla. Att fastställa en generell sådan gräns är svårt, bl. a. därför att varor har så olika lång livslängd. Praktiska skäl talar för att man ändå bör ha endast en gräns. Denna bör dock sättas relativt lågt. Majoriteten har föreslagit en gräns på 2 gånger basbeloppet, vilket innebär att en vara i dagens läge måste kosta minst 18 800 kronor för att säljaren skall ha rätt att återta den om betalningen inte fullföljs. Jag förordar i stället att gränsen fastställs till 1/4 basbelopp, dvs. vid gällande basbelopp 2 350 kronor. Restvärdet för flertalet varor som faller under denna gräns är i allmänhet relativt obetydligt.
Särskilda yttranden
1. Av experten Brandberg
Jag instämmer i vad ledamoten Björling anfört i sin reservation.
2. Av experten Cason
Jag ansluter mig till vad ledamoten Björling i sin reservation anfört beträffande förslagen till konsumentkreditlag och till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara. Därutöver villjag framhålla följande.
Allmänna synpunkter
Beträffande föreslagen reglering av kontantinsats och kredittid borde det vara möjligt att hålla kreditgivningen från handeln till köparna inom en socialt och samhällsekonomiskt försvarlig ram även med mindre långt- gående krav än dem som kommittén föreslagit. Jag anser det vara angeläget att ej införa så skärpta krav att sysselsättningen kan komma att negativt påverkas i olika företag. Enligt min mening bör därför särskilt avseende fästas vid de farhågor som, enligt vad Björling upplyst, i detta hänseende har uttalats från näringslivets sida.
Björlings ståndpunkt att återtaganderätten bör kunna ha vidare till- lämpning än den som kommittén i 16 & föreslår, har sin grundval i att en sådan rätt i många fall är en naturlig form av säkerhet för kredit vid konsumentköp. En lämplig gränsdragning vore att i lagen förbjuda säljare att återta sådana varor, som gäldenären av sociala skäl bör få behålla. Detta kan ske genom anknytning av konsumentkreditlagens bestämmel- ser till utsökningslagens regel i 65 5 om beneficium (möbler. arbetsred- skap, o.d.). Genom en sådan begränsning av återtaganderätten skulle de sociala hänsynen vid kreditköp bli tillgodosedda i samma utsträckning som beträffande fordringar utanför kreditköpssektorn. Att utsträcka skyddet längre ifråga om just fordringar på grund av kreditköp synes inte motsvara kravet på konsekvens i regelsystemet.
Särskild vikt tillmäter jag också Björlings argument för att bibehålla kreditgivarens ansvar för säljarens förpliktelser mot köparen i den utformning som konsumentköplagen nu föreskriver, samt hans motiv för att. i första hand, undanta kontokrediter från kravet på handpenning eller, i andra hand, tillåta att handpenningen vid kontoköp påföres
nästkommande månads kontoutdrag för betalning före utgången av månaden efter inköpsmånaden.
Konsumentkreditlagens tillämpningsområde
Ett av huvudsyftena med bestämmelserna i konsumentkreditlagen är att genom den s. k. upplysningsplikten för säljaren/kreditgivaren tillförsäkra konsumenten tillgång till information om kreditvillkor, kostnader m. m. Härmed stärkes underlaget för beslutet att utnyttja kredit i samband med köp av vara eller tjänst samtidigt som kostnadsredovisningen underlättar valet mellan olika kreditalternativ, Ett sådant behov av information kan anses föreligga vare sig krediten lämnas av säljaren eller av en särskild kreditgivare, såsom en bank. Oberoende av vilken finansieringskälla konsumenten utnyttjar finns det anledning för honom att betrakta kreditkostnaden som en del av anskaffningskostnaden för varan. och han bör därför beredas möjlighet att jämföra kostnaderna för olika finansie- ringsalternativ. Denna uppfattning innebär för bankernas del att det i 3 och 24 åå föreskrives upplysningsplikt dels vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring, där krediterbjudande förekommer, dels vid de tillfällen då parterna träffar avtal om kredit.
Tanken att konsumenten enligt bestämmelserna i 3 och 24 ååå skall kunna jämföra kostnaden för konsumentkredit i handeln med ett lån i bank, ansluter jag mig således till. Utgår man från att den nya lagstift- ningen kommer att leda till ett ökat antal personlån i bank för finansiering av varuköp, ökas också angelägenheten av att en sådan jämförelse kan ske. Enligt min mening har emellertid räckvidden av dessa båda paragrafer för bankernas del blivit alltför stor. Enligt 3 & skall vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring, där kredit erbjudes, uppgift lämnas om den effektiva räntan för den kredit, som erbjudandet omfattar. Avses med erbjudandet kredit för kontoköp, checkräknings- kredit, eller annan fortlöpande kredit, skall uppgiften enligt andra stycket utformas så att därav framgår den effektiva räntans storlek vid olika sätt att använda kreditutrymmet. För Checkräkningskrediter torde emellertid information om den effektiva räntan inte kunna lämnas på ett meningsfullt sätt. enär kredit som är kopplad till ett check- eller banklönekonto i princip är avsedd att utgöra en likviditetsreserv utan tids— eller beloppsbestämda amorteringar och inte något alternativ till sådan amorteringskredit som kännetecknar kreditköp i handeln. Kredit- utnyttjandet är således ofta temporärt och storleken av utnyttjandet beroende på insättningsflödet på kontot. Att på förhand redovisa kostnaderna för utnyttjandet av krediten är därför ogörligt, framför allt om kostnaden skall anges som effektiv årsränta, som enligt definitionen i Zå skall beräknas ”under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden”. Sådana delbetalningar görs i allmänhet inte på kredit kopplad till check- eller banklönekonto. En avgörande invändning mot att låta 3 % omfatta även checkkredit är att den upplysningsplikt, som därigenom skulle åläggas bankerna, inte hjälper konsumenten att göra meningsfulla kostnadsjämförelser i det
konkreta fallet, dvs. när konsumenten har en bestämd vara i tankarna. Kommittén har försökt möta denna invändning genom att låta upplys- ningsplikten vid checkräkningskredit avse ”olika sätt att använda kredit- utrymmet”. Detta skulle ha varit ändamålsenligt om endast ett begränsat antal användningssätt hade ifrågakommit. I själva verket finns det i princip ett obegränsat antal sätt att använda en checkräkningskredit beroende på flödet av insättningar och uttag på kontot. Även i praktiken kommer användningssätten att vara så många och så varierande att ett begränsat antal praktiska exempel måste få ett mycket ringa värde. Samma invändning som ovan riktats mot upplysningsskyldigheten ifråga om effektiva räntan vid marknadsföring kan anföras mot skyldigheten att ange den effektiva räntan vid avtalstillfället enligt 24 %. Jag anser därför att checkräkningskredit och annan fortlöpande kredit i bank bör uteslu- tas från 3 och 24 ååzs tillämpningsområde.
Utöver vad som i föregående stycke anförts beträffande check- och banklönekrediter kan av praktiska skäl ifrågasättas om samtliga övriga lån för enskilt bruk skall underkastas de föreslagna bestämmelserna om upplysningsplikt. Genom sin generella utformning har 24 & kommit att avse även krediter utan något som helst samband med ett köp av vara eller tjänst, dvs. även krediter som för konsumenten ej utgör alternativ till kreditköp i butik. Bestämmelsen om upplysningsplikten har ju som sitt grundläggande motiv att möjliggöra för konsumenten att jämföra kostnader och villkor mellan t. ex. lån och kreditköp i handeln. Av t. ex. den totala volymen personkrediter i bankväsendet är och torde vid- var tid en mycket stor andel även fortsättningsvis komma att vara andra krediter än för finansiering av viss vara eller motsvarande. Med hänsyn till det stora antalet personlån i bankväsendet innebär därför kravet på generell tillämpning av bestämmelserna för bankerna en betydande arbetsbelast- ning som inte alltid ger en motsvarande praktisk nytta för kunden. Det borde enligt mitt förmenande vara möjligt att ge paragrafen en utform- ning, som tillgodoser såväl kreditgivarnas intresse att ej behöva utföra ett omfattande och ofta onödigt arbete som kundernas berättigade krav på att i förekommande fall kunna göra en jämförelse mellan, å ena sidan, lån för finansiering av ett varuköp eller motsvarande och, å andra sidan, konsumentkrediter i handeln. En sådan avvägning av intressena skulle kunna uppnås genom att det i 24 & föreskrevs att kreditgivaren skall vara skyldig att på konsumentens begäran lämna iparagrafen begärda upplys- ningar. Lagtekniskt kan detta ske genom att orden ”på konsumentens begäran" inskjutes framför "i tillämpliga delar”. Även med en sådan begränsning skulle enligt mitt förmenande bestämmelsen fylla sitt syfte. Med den upplysningsplikt beträffande bl. a. effektiv ränta, som enligt förslaget omfattar varuhandelns många säljare vid kreditköp, måste konsumenterna snart bli så vana vid att få dylikt besked att de helt naturligt begär motsvarande upplysning av de kreditgivare hos vilka de alternitivt söker kredit för finansiering av ett köp. Det kan också antagas att konsumenten i broschyrer eller på annat sätt kommer att upplysas om kreditvillkoren för här avsedda personlån på ett sätt, som ger fullgoda möjligheter till kostnadsjämförelser.
Av vad jag ovan framfört torde vidare klart framgå att jag inte anser att upplysningsbestämmelserna skall ha tillämpning på bankernas förmedling av s. k. notariatlån, som ju i regel inte kan anses utgöra något alternativ för konsumenten till kredit i samband med köp i handeln. Långivare äri dessa fall kapitalstarka fysiska eller juridiska personer (ofta t. ex. pen- sionskassor och jämförliga organ) som önskar erhålla en långsiktig förräntning av sitt kapital av annat slag än bankernas inlåningsrörelse kan erbjuda. Låntagare kan i dessa fall, även om det inte är vanligt, vara konsumenter. Emellertid är, som tidigare framhållits, lånen för sådana konsumenter i praktiken inte något alternativ till kreditköp av vara. Redan lånebeloppens storlek — det rör sig sällan om mindre poster än ca 100 000 kronor — gör att finansieringsändamålen är kraftigt begränsade. Särskilda krav på kvalitet gäller för den säkerhet som långivarna fordrar. Ofta är lånetiden avsevärd(5— 10 år), och den överstiger således i allmänhet den gräns som tillåtes för kreditköp i den föreslagna konsumentkredit— lagen. Amorteringar under lånetiden förekommer i regel ej. Förmedlingen sker regelmässigt endast på det sättet att banks notariatavdelning på uppdrag av en kund genom direkt kontakt under hand med en annan kund medverkar till ett låneavtal dem emellan av den typ, som ovan beskrivits. Även om banken i det särskilda fallet kan ha att underhandla med flera tänkbara långivare och/eller låntagare innan ett låneavtal kommer till stånd, synes bankens förmedling ej utgöra sådan marknads- föring, som avses i 35 i kommitténs förslag till konsumentkreditlag. Skulle denna tolkning av den föreslagna lagtexten ej vara riktig, bör notariatlånen genom tillägg till förslaget uteslutas från dess tillämpnings- område, enär låntagarna i dessa fall klart skiljer sig från den personkrets, som avses få skydd genom den nya lagen.
Tillsyn
Kommittén förutsätter att tillsynen över efterlevnaden av den föreslagna lagen skall anförtros någon myndighet som redan är verksam på konsu- mentskyddsområdet. Sådan myndighet skulle alltså även vaka över bankernas efterlevnad av lagen. Enligt min mening bör dock bankinspek— tionen anförtros tillsynen över bankerna. Bankernas kreditgivning faller över huvud under bankinspektionens tillsyn och bankinspektionen kan utfärda olika föreskrifter för bankerna. Mot den bakgrunden vore det egendomligt bl.a. om enligt 28% andra stycket tillsynsmyndigheten enligt konsumentkreditlagen skulle kunna meddela föreskrifter för ban- kernas kreditgivning. Även om de båda tillsynsmyndigheterna under alla förhållanden kan förutsättas hålla kontakt med varandra, synes den naturliga ordningen vara, att det skall ankomma på bankinspektionen att ensam utfärda föreskrifter för bankernas kreditgivning, i kontakt med den särskilda myndigheten när det gäller krediter som faller under konsumentkreditlagen.
Den av statistiska centralbyrån (SCB) utförda Hushållsbudgetundersök- ningen 1969 syftar främst till att ge information om fördelningen av hushållens konsumtion på olika varor och tjänster samt om konsumtions- mönstret hos olika grupper av hushåll. Undersökningen avser konsum- tionen inom privathushållen i riket under 1969. Urvalet omfattade 4 086 hushåll slumpvis uttagna så att i princip alla grupper av hushåll täcks. Informationen från varje hushåll insamlades i tre steg: inledningsintervju, bokföring av köp under en slumpvis uttagen period och slutligen en intervju utförd i början av 1970. Bokföringsperioderna utlades så att hela är 1969 täcktes. 3 105 hushåll (76 %) medverkade i samtliga undersök- ningssteg. En närmare beskrivning av undersökningens genomförande, tillförlitlighet och resultat lämnas i SCB:s publikation Statistiska medde- landen P 1971 :9, Hushållsbudgetundersökningen 1969.
] undersökningsmaterialet återfinns för en del varor även vissa upp- gifter om kontant- respektive kreditköp. Dessa uppgifter har ursprung— ligen inte bearbetats och redovisas inte i den ovannämnda publikationen. Som ett led i framtagande av bakgrundsmaterial till kreditköpskommit- téns arbete genomförde SCB på uppdrag av kommittén en bearbetning av de ifrågavarande uppgifterna. Resultaten redovisas i det följande.
De redovisade uppgifterna måste tolkas med försiktighet:
:lSom kreditköp räknas endast köp som finansieras med varubundna krediter. Köp som finansierats med banklån eller andra personliga lån räknas således som kontantköp. l:] Undersökningen är i huvudsak inriktad på andra uppgifter än på dem som beskriver finansiering av köp. Man måste därför räkna med att de ifrågavarande uppgifterna är behäftade med större mätfel än under- sökningens resultat i övrigt. D Värdet av inbytesvarorna har vid bearbetningen inte kunnat fördelas
på varor inköpta mot kontant betalning och kreditköpta varor. Kontantinsatsen vid kreditköp kan därför för de varor där inbytes- varorna har betydelse beräknas endast med osäkerhet.
Kreditköp av vissa varaktiga konsumtionsvaror
l tabell B.l.l redovisas antalet köp för vissa varaktiga konsumtionsvaror samt fördelningen av dessa köp på kontant- respektive kreditköp. Av
tabellen framgår att den övervägande delen av varaktiga konsumtions- varor köps av hushållen mot kontant betalning. Högst är andelen kredit- köp för symaskiner, bilar och TV. Finansiering med banklån m. m. torde vara vanligast för de dyraste konsumtionsvarorna, främst bilar.
I tabell B.l.2 redovisas inköpsvärdet för vissa varaktiga konsumtions- varor fördelat i fyra poster:
El vad som erlagts vid kontantköp Cl kontantinsatsen vid kreditköp El värdet av inbytesvaror samt
El kreditbeloppet.
Uppgifterna visar att även av inköpsvärdet erläggs den övervägande delen kontant — antingen vid kontantköp eller som kontantinsats vid kreditköp. Endast för ett fåtal redovisade varor — symaskiner, damm- sugare och motorcyklar m. m. — uppgår kreditandelen till en fjärdedel eller mer av varugruppens inköpsvärde. Inbytesvarornas värde är av stor betydelse vid bilköp. För övriga redovisade varor och varugrupper svarar inbytesvarorna för en ringa andel (0—8 %) av inköpsvärdet.
Som inledningsvis framhållits har det inte varit möjligt att fördela inbytesvarornas värde på kontant- respektive kreditköp. Vid beräkning av kontantinsatsens andel vid kreditköp måste man därför antingen avstå från att ta hänsyn till dessa värden eller också måste de fördelas approximativt. 1 den beräkning som redovisas i det följande exkluderas inbytesvarornas värden. Detta innebär att kontantandelarna underskattas för de varor där inbytesvaror förekommer. Som redan nämnts är dessa av relativt stor betydelse vid bilköp. Därför har bilarna uteslutits från tablån. Kontantandelen är också av mindre intresse vid bilköp därför att det här finns krav på relativt höga kontantinsatser.
Av de övriga varorna är inbytesvarornas värde av största betydelse vid köp av symaskiner och TV. Vid en approximativ uppdelning av inbytes- varornas värde på kontant- respektive kreditköp erhåller man för dessa varor ca 5 procentenheter högre kontantandelar än de som redovisas i det följande.
Kontantinsatsens andel i % vid kreditköp exklusive inbytesvaror
Mattor 18 Kyl och frys 23 Dammsugare 14 Tvättmaskiner
och centrifuger 21 Symaskiner 19 MC, skotrar
och mopeder 28 TV 22 Radio m. m. 24 Båtar och
båtmotorer 37
I genomsnitt ligger kontantandelen således endast för dammsugare märkbart under 20—procentnivån för de redovisade varugrupperna. Detta utesluter givetvis inte att det även i de övriga grupperna kan förekomma extremt låga och höga kontantandelar.
Tabell B.] .] Kontant- och kreditköp av vissa varaktiga konsumtionsvaror
Varuslag 1 000- Kontantköp Kreditköp Summa tal köp % % %
Mattor 1 068 98 2 100 Kyl och frys 343 89 11 100 Dammsugare 278 82 18 100 Tvättmaskin
och centrifug 186 80 20 100 Symaskiner 120 60 40 100 Nya bilar 157 73 27 100 Begagnade bilar 400 63 37 100 MC, skotrar,
mopeder 129 82 18 100 TV 394 76 24 100 Radio m. m. 1 219 94 6 100 Båtar, båtmotorer 115 85 15 100
Tabell B.l.2 Inköpsvärdet och finansieringen för vissa varaktiga konsumtionsvaror
Varuslag lnköps- Därav i procent lif-lilljlekr. Erlagt Kontant- Kredit— Summa vid kon- insatsen belopp tantköp vid kre- dnköp Mattor 376 98 0 2 100 Kyl och frys 232 80 4 13 100 Dammsugare 120 69 4 25 100 Tvättmaskin och ccntrifug 228 75 5 18 100 Symaskiner 119 45 9 38 100 Nya bilar 2 596 43 5 9 100 Begagnade bilar 2 627 40 11 19 100 MC, skotrar, mopeder 162 64 9 25 100 TV 577 65 6 22 100 Radio m. m. 406 84 3 11 100 Båtar, båtmotorer 486 65 13 17 100
Kreditköp av vissa varor i olika grupper av hushåll
I tabell B.l.3 redovisas andelen kreditköp för vissa varaktiga konsum- tionsvaror för olika grupper av hushåll. Hushållen har delats upp efter
El sammanräknad nettoinkomst
[: ålder _
[ antalet invånare i bostadsorten samt El familjetyp.
Tabell 3.1 .3 Andelen kreditköp för vissa varor inom olika grupper av hushåll, procent
Hushållsgrupper Kyl Damm- Tvätt- Sy- Bilar MC TV Radio Båtar och sugare maskiner maskiner Nya Beg. m. m. m. m. m. m. frys m. m.
Sammanräknad nettoinkomst, 1 OOOLtal kr:
—19 7 26 21 57 37 30 15 20 6 4 20—29 19 15 28 34 24 44 23 36 8 15 30—39 10 19 11 44 41 41 22 30 7 10 40— 9 14 18 24 19 32 14 15 4 11 Ålder:
—29 11 22 20 49 33 46 46 36 9 10 30—44 20 23 19 41 26 35 15 30 6 2 45—64 12 2 26 30 27 34 16 19 6 15 65— 0 15 4 35 0 19 19 11 2 19 Antal invånare !" bostadsorten : 200 000 och fler 16 25 36 29 62 31 23 38 10 0 20 000—200 000 13 12 28 42 36 43 17 31 7 18 200—20 000 10 28 22 49 21 40 18 19 15 12 Glesbygd 9 3 6 39 28 48 22 20 2 47 Familjetyp Ensamstående 0 17 0 75 0 26 14 21 9 29 Gifta eller
sammanboende utan barn 9 14 12 20 33 37 19 13 6 11 Gifta eller
sammanboende med barn 19 24 21 44 15 39 19 33 4 11 Övriga 2 18 50 49 37 34 12 34 13 40
De redovisade uppgifterna måste tolkas med försiktighet eftersom beräkningarna i många fall bygger på ett ringa antal observationer.
Hushåll med sammanräknad nettoinkomst över 40000 kronor har genomgående en relativt låg benägenhet att köpa på kredit. Undantaget utgörs av båtköp. Varugruppen båtar och båtmotorer är dock sannolikt i extremt hög grad heterogen till sin sammansättning vad beträffar bl. a. pris. Den lägsta inkomstgruppen har extremt höga kreditköpsandelar för dammsugare och symaskiner.
Kreditköpen är minst frekventa bland de äldsta hushållen, dock med undantag för dammsugare, symaskiner samt båtar och båtmotorer. Den yngsta gruppen har extremt höga kreditköpsandelar för symaskiner, bilar, motorcyklar och TV.
Hushåll som bor i tätorter med mer än 200 000 invånare har höga andelar kreditköp för vissa varor — nya bilar, tvättmaskiner och TV— apparater. Begagnade bilar samt båtar och båtmotorer köps i stället särskilt ofta på kredit av hushållen i glesbygd.
Den högsta kreditköpsandelen redovisas av ensamstående vid köp av symaskiner. Av familjetyperna är det i övrigt barnfamiljer och "övriga” hushåll som redovisar höga andelar kreditköp.
BilagaZ Kommitténs undersökning av mål
angående handräckning för återtagande
av avbetalningsgods hos kronofogde-
myndigheterna
] Inledning
1.1 Undersökningens uppläggning
Undersökningen omfattar hos Vissa kronofogdemyndigheter anhängig- gjorda mål om handräckning för återtagande av gods som sålts på avbetalning. Kronofogdemyndigheternas handläggning av dessa mål grun- dar sig i huvudsak på reglerna i lagen om avbetalningsköp (AvbetL). Följande 28 kronofogdemyndigheter har deltagit i undersökningen.
Tabell B 2.1
Storstadsområdet:
Distrikt Lån Antal in— komna mål 1971” Stockholm AB 3 319 Göteborg 0 3 498 Malmö M 2 598 Övriga myndigheter: Distrikt Län Antal in- Distrikt Län Antal in- komna mål komna mål 1971” mm Uppsala C 1 126 Karlskoga T 155 Nyköping D 337 Köping U 354 Motala E 294 Borlänge W 280 Värnamo I? 283 Söderhamn X 274 Växjö G 469 Sollefteå Y 116 Västervik H 223 Östersund 2 593 Karlshamn K 227 Skellefteå 'AC 214 Hässleholm L 304 Umeå AC 347 Eslöv M 261 Kiruna BD 79 Ystad M 251 Luleå BD 480 Varberg N 294 Borås F 824 Mariestad R 174 Skövde R 213 Karlstad S 440
”Antal diarieförda avbetalningsmål.
280
Urvalet av myndigheter för undersökningen baserar sig på följande tre förutsättningar
a) De tre största kronofogdemyndigheterna skall ingå.
b) En lämplig avvägning i övrigt mellan större och mindre kronofogde- myndigheter.
c) En lämplig spridning av kronofogdemyndigheterna med hänsyn till geografiskt läge.
1.2 Undersökningens innehåll Följande sex frågeställningar har ingått i undersökningen.
1. Vad händer med ansökningarna om handräckning för återtagande?
2. Hur länge dröjer säljaren med handräckningsansökan räknat från det att fristen enligt 2 5 1 st AvbetL utgått?
3. I vilken utsträckning medger säljaren uppskov med förrättningen?
4. I vilken utsträckning medger utmätningsmannen anstånd med förrätt- ningen?
5. Vilka betalningsvillkor har gällt för köpen (bl. a. kontantinsatser, kredittider, kreditkostnad)?
6. Vilket blir resultatet av avräkningen mellan parterna?
1.3 Varugrupper
I) Bilar Totalt Begagnade
II) TV-apparater Totalt Färg—TV
III) Radio, stereo
IV) Hushållsapparater Totalt Tvättmaskiner, kyl—frys
V) Möbler, mattor
VI) Bokverk
VII) Övrigt
VIII) Lantbruksmaskiner, övriga maskiner.
Varugrupperna under l-—VI och VIII är antingen de mest frekventa i de till kronofogdemyndigheterna ingivna ansökningarna om handräckning eller utgör de varugrupper av speciellt intresse för kommittén.
Gruppen ”Lantbruksmaskiner, övriga maskiner" redovisas inte beträf- fande de tre storstadsmyndigheterna.
2 Personal m.m.
Arbetet på kronofogdemyndigheterna har utförts av erfaren och med avbetalningsmål väl förtrogen personal. Ansvarig för de avlämnade upp- gifterna från kronofogdemyndigheterna är såvitt avser Stockholm, Göte- borg och Malmö vederbörande kronodirektör samt beträffande övriga myndigheter vederbörande chefskronofogde.
Undersökningen har pågått under tiden 1972-08-10—11-20.
3 Undersökningsmaterial
3.1 Allmänt
Ur exekutionsväsendets organisationsnämnds (EOst) sammanställning av statistik från rikets 81 kronofogdemyndigheter för år l97l har inhämtats att 235 156 enskilda måll inkommit till kronofogdemyndig- heterna nämnda år. Av dessa mål utgjorde 38 374 avbetalningsmål dvs. cirka 15 % av totala antalet enskilda mål.
Undersökningen hos nämnda myndigheter har avsett avbetalningsmål, som diarieförts under år 1971.
I angivna statistik från EON redovisas såvitt avser de tre största kronofogdemyndigheterna följande antal avbetalningsmål
Stockholm 3 319 Göteborg 3 498 Malmö 2 598
Då det framkom att dessa kronofogdemyndigheter med hänsyn till undersökningens omfattning inte kunde utföra arbetet inom ramen för myndigheternas personella och ekonomiska resurser — således beräknade kronofogdemyndigheten i Stockholm att ca 550 arbetstimmar av kvalifi- cerad personal skulle åtgå för att besvara de uppställda frågorna — medgavs ifrågavarande kronofogdemyndigheter att redovisa endast vart tionde i kronologisk ordning diariefört avbetalningsmål under år 197 1.
3.2 Tabell
Undersökningens resultat redovisas i tabellform. I tabellhuvudena före- kommer följande förkortningar.
S = storstadsområdet Ö = övriga myndigheter T = totalt
Tabellerna återfinns i slutet på bilagan.
lif: uttrycket allmänt mål. Med allmänt mål avses mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel. Annat mål är enskilt mål, som kan indelas i tre huvud- grupper: utsökningsmål, avbetalningsmål och införselmål.
2 Kontraktet skall vara underskrivet av köparen och innehålla ägande- rätts- eller återtagnings- förbehåll, kontantpris, avbetalningspris och avbetalningsvillkor. 3 Köparen skall antingen ha gjort sig skyldig till visst dröjsmål med betalningen, 2 5 1 st eller eljest åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig betydelse för säljaren, 11 5.
4 Frågeställningarna
4.1 Fråga 1. Vad händer med ansökningarna om handräckning för återtagande i avbetalningsma'len?
Kommentar
Då ansökan om handräckning inkommit till kronofogdemyndigheten har utmätningsmannen att pröva, om förutsättningar för bifall till ansökan föreligger.
Om utmätningsmannen finner, att han inte är behörig att verkställa handräckning kan han avvisa ansökan och återställa handlingarna till sökanden eller vidarebefordra ansökan till behörig utmätningsman.
Är utmätningsmannen behörig, har han att underkasta ansökan gransk- ning i formellt och materiellt hänseende. Särskilt viktigt är att under- söka om kontraktet uppfyller de formella kraven i 10% AvbetL.2 l materiellt hänseende skall undersökas att sådant kontraktsbrott3 av köparen föreligger som är en förutsättning för att återtagning skall kunna ske. Kan handräckningen lagligen inte ske, avvisas ansökan.
Det bör framhållas, att processen hos utmätningsmannen är övervä- gande skriftlig och summarisk. Härav följer att handräckning får medde- las endast i helt uppenbara fall.
4.1.1 Kolumn 2
Avser totala antalet diarieförda mål med undantag för Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka redovisat vart tionde i kronologisk ordning inkommet mål.
4.1.2 Kolumn 3
Med vidaresända mål avses till behörig utmätningsman översända mål. Den huvudsakliga avvisningsgrunden är, att kontraktet inte uppfyller de formella kraven i 10 % AvbetL.
4.1.3 Kolumn 5
I 165 1 st AvbetL anges ”Har säljaren medgivit uppskov med sökt förrättning och har på grund därav verkställighet ej skett, då sex månader förflutit från dagen för ansökningen vare ansökningen förfallen". Jfr 88 c & utsökningslagen (UL) där krav på att verkställighet skall ha skett före utgången av sexmånadersperioden inte finns. Avbeths regel om uppskov torde således vid en bokstavstolkning vara oförmånligare för gäldenären än motsvarande stadgande i UL. Ett flertal utmätningsmän anser sig emellertid med stöd av uttalanden i förarbetena till AvbetL vara oförhindrade att tillämpa regeln i överensstämmelse med utsöknings- lagens uppskovsregel.
4.1.4 Kolumn 6
Det är inte ovanligt att säljaren medger successiva anstånd med återtag- ning, varvid anstånden uppenbarligen sammanhänger med att säljaren undan för undan erhåller delbetalningar tills full betalning erlagts. Endast i undantagsfall blir det känt för kronofogdemyndigheten när full betal- ning erlagts direkt till säljaren. l dylika fall väljer säljaren i stället att återkalla målet eller att låta ansökan förfalla enligt 16 ä 1 st AvbetL.
4.2 Fråga 2. Hur länge dröjer säljaren med handräckningsansökan räknat från det fristen enligt 2 39 1 st AvbetL4 utgått?
Kommentar
Med uttrycket säljaren skall här även förstås kreditgivare som övertagit säljarens fordran enligt avtalet. Vidare skall anmärkas, att ett mycket stort antal säljare befullmäktigar ombud, i huvudsak inkassoföretag, att ombesörja inkasseringen av sina fordringar.
Det är inte sällan förekommande, att säljare/inkassoföretag med vissa intervaller, synbarligen beroende på någon bokföringsåtgärd, där alla med betalningen försumliga köpare tas fram, inger till kronofogdemyndig- heterna vid ett och samma tillfälle ett större antal ansökningar om handräckning för återtagning av avbetalningsgods. Några extrema skill- nader ifråga om längden av dröjsmål med betalningen torde dock inte föreligga mellan dessa mål såvitt kunnat fastslås vid undersökning av materialet vid kronofogdemyndigheten i Eslövs distrikt.
Utgången av fristen enligt 2 % AvbetL har kunnat beräknas endast efter vad de undersökta avbetalningskontrakten innehåller ifråga om avbetal- ningsterminernas förfallodagar. Fall där säljaren medgivit annan förlägg- ning av betalningarna har således inte kunnat beaktas.
4.3 Fraga 3. I vilken utsträckning medger säljaren uppskov enligt 16 5 AvbetL med sökt liandrackningsförrättning?
Kommentar
Se kommentar till fråga 1 kolumn 5 vad avser motsvarande bestämmelse i utsökningslagen.
Befogenheten att lämna uppskov tillkommer endast säljaren. Jämför fråga 4.
l åtskilliga fall är säljaren uppenbarligen mer benägen att få restskulden betald än att få godset återtaget. Han medger därför ofta uppskov med verkställigheten sedan köparen kanske gjort någon avbetalning och lovat att i fortsättningen fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avbetalnings— planen. ] dylika fall torde man utan någon större överdrift kunna påstå att kronofogdemyndigheterna får tjänstgöra mer som någon form av inkasserare än som exekutiv myndighet.
4 [förutsättning för åter- tagning är att något belopp utestår oguldet minst fjorton dagar ut- över förfallodagen och detta belopp skall uppgå till minst en tiondel av avbetalningspriset eller, om i beloppet ingår två eller flera poster, till minst en tjugondel av avbetalningspriset eller också utgöra återstoden av säljarens fordran.
4.4 Fråga 4. I vilken utsträckning medger utmätningsmannen anstånd enligt 12 5 AvbetL med verkställigheten?
Kommentar
Befogenheten att lämna anstånd tillkommer endast utmätningsmannen. Jämför fråga 3. Förutsättningen är att handräckning sökts på grund av dröjsmål med betalningen och att dröjsmålet finnes bero på att köparen till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter, som kan antas vara av tillfällig natur. Denna bestämmelse bör ses i samband med undantagsbestämmelsen i 2 & andra st. Bestämmelsen om anstånd skulle bli av föga värde, om säljaren omedelbart efter anståndstidens utgång skulle kunna påfordra återtagning av godset.
Undersökningen redovisar endast ett fall från Värnamo distrikt. An- ståndet gällde varugruppen ”Begagnade bilar”. Anståndstiden var 11 dagar. Frågan har ej tagits upp i tabell.
Den huvudsakliga anledningen till att endast ett anståndsfall redovisas i undersökningen torde vara att avbetalningsköparna inte har kännedom om bestämmelsen. Vissa köpare, som kanske är medvetna om bestämmel- sens existens, föredrar det mindre omständliga förfarandet att hemställa om uppskov hos säljaren.
4.5 Fråga 5. Vilka betalningsvillkor har genomsnittligt gällt för de köp som lett till ansökan om handräckning?
Kommentar
4.5.1 Kolumn 4
Med kreditköpspris avses allt vad köparen har att erlägga utom försäkring för skada på godset, dvs. summan av kontantpris och kreditkostnad.
4.5.2 Kolumn 5
] kontantinsatsen ingår värdet av inbytesvaror. Sådana, framförallt bilar, torde i många fall värderas för högt av säljaren.
4.5.3 Kolumn 6
Med kreditbelopp avses kontantpriset minskat med kontantinsatsen. Kreditbeloppet är alltså den del av kontantpriset som köparen erhåller som kredit.
4.5.4 Kolumn 7
Med kreditkostnad avses kreditbeloppet minskat med kontantpriset. Kreditkostnaden är alltså summan av alla räntor och andra tillägg som köparen får betala för krediten. Kreditkostnaden innefattar inte säljarens
kostnad hos utmätningsmannen för godsets återtagande. Beträffande sistnämnda kostnad se närmare fråga 6.
Det är inte ovanligt att själva avbetalningstillägget är lågt medan säljaren i stället betingar sig en mycket hög bankränta. Den verkliga kreditkostnaden är i sådana fall svår att uppfatta för köparen. Metoden, som förefaller ha varit vitt utbredd inom möbelhandeln, kallas inom fackkretsar för ”den mjuka linjen”.
Vid delbetalningar direkt till säljaren synes vissa inkassobolag med angivande av olika skäl betinga sig någon form av expeditionskostnad. lfrågavarande köpekontrakt berättigar sällan till uttagande av denna kostnad. Vid rapportering till kronofogdemyndigheten av gjord delbetal- ning omnämns i allmänhet inte detta förfarande.
4.5.5 Kolumn 8
För beräkning av kreditkostnaden uttryckt som effektiv årsränta har följande formel använts
2 x kreditkostnaden i kronor x 12 x 100 : effektiv ränta. kreditbeloppet x (kredittiden + 1 månad)
4.6 Fråga 6. Vilket blir resultatet av den avräkning som enligt 3—4 53? AvbetL skall äga rum mellan säljaren och köparen när godset återtas?
Kommentar
Då godset återtas sker en ekonomisk uppgörelse mellan säljaren och köparen, avräkning. Principen bakom lagens bestämmelser om denna uppgörelse är att de betalningar, som köparen redan gjort, inte skall förverkas samt att de poster, som enligt kontraktet inte är förfallna vid tiden för återtagningen, skall reduceras till nuvärdet vid återtagningen. Säljaren skall gottskrivas tillgodohavandet å dagen för uppgörelsen samt nödiga kostnader för godsets återtagande, medan köparen skall gott- skrivas godsets värde.
Vid reduktion av oguldna, icke förfallna avbetalningsposter används följande formel
Kontantpriset x Oguldna, icke förfallna poster
Avbetalningspriset
Arm. Avbetalningspriset utgör summan av i kontraktet upptagna avbetalningsposter. Om avtalet särskilt upptar ränta och försäkrings- premie ingår dessa inte i avbetalningspriset men väl i kreditköpSpriset (se 4.5.1).
Vid värderingen av godset är köparen inte skyldig att nöja sig med det värde, som godset skulle betinga om det såldes på offentlig auktion. Utmätningsmannen har i stället att utgå från vad som kan inflyta då säljaren på nytt säljer godset i sin rörelse med avdrag för transport-, reparations- och försäljningskostnader.
5 135 AvbetL.
6 Jfr. KK 6 dec. 1974 (nr 812) om ersättning för kostnad i mål om hand- räckning enligt lagen om avbetalningsköp m. m.
7 Statsverkets kostnad för förfarandet. Se Exe- kutionsavgiftskung. & 3.
8 Nämnda kungörelse & 5.
Om så finnes nödigt, äger utmätningsmannen anlita sakkunnig vid värdering av godset.5 Praxis torde vara, att värderingsman anlitas, då det gäller återtagning av dyrare varor, exempelvis bilar. I övriga fall inhämtar utmätningsmannen kunskap om värdet genom underhandskontakter med representanter för vederbörande bransch. Av olika branschorganisationer utgivna prognoslistor, bytesprislistor o. d. tjänar också som underlag för bestämmande av värdet. Det är inte sällan förekommande, att avbetal- ningsgodset vid återtagningstillfället befinner sig i dåligt skick.
Beträffande säljarens kostnad för godsets återtagande varierar denna självfallet från mål till mål. För ansökan om handräckning brukar emellertid medges ett schablonmässigt beräknat belopp, som kan variera något från distrikt till distrikt. 50—60 kronor torde vara en vanlig summa. ] många distrikt medges högre kostnadsersättning då ombud anlitas.6 Utsökningsavgiften7 som utgår med samma belopp vare sig återtagning sker eller inte, uppgår till 100 kronor. Värderingskostnad8 för exempelvis personbilar torde uppgå i allmänhet till omkring 100 kronor.
Som framgår av tabellbilagan uppstår vid avräkningen i de flesta fall ett restsaldo till säljarens förmån. Det hade varit av visst värde, om svar även hade kunnat ges på frågan, i vilken utsträckning säljaren genom ansökan om utmätning utkräver sådant restsaldo av köparen. Detta är emellertid inte möjligt utan ett mycket kostsamt förfarande. Vid förfrågningar hos ett antal kronofogdemyndigheter har dock framkommit att det är endast undantagsvis säljaren utkräver restsaldot.
4.6.1 Kolumn 2
Avser antal påbörjade förrättningar.
4.6.2 Kolumn 2,3 och 5
Antal förrättningar är inte alltid lika med summan av antal restsaldon till säljarens och köparens förmån (T = 3 16243 048). Påbörjad förrättning kan nämligen av olika skäl ha avbrutits.
l något enstaka fall överensstämmer vidare summan av antal restsaldon till säljarens och köparens förmån inte med antal återtagningar enligt fråga 4.1 kolumn 7, enär en återtagning kan avse flera olika varugrupper, som upptagits på samma kontrakt. Emellertid upprättas endast en avräkning och endast ett restsaldo redovisas.
Tabell 8.2.2 Fråga 1
Varugrupper
Antal ansökningar
Awisade
eller vidare- sända mål
(%)
Målet återkallas
(%)
Ansökan för- fallen enl.
16 5 1 st AvbetL.
(%)
Full betal— ning erlagd
(%)
Godset återtaget
(%)
Godset ej anträffat
(%)
T S Ö T 5 Ö T S 0 T 5 Ö 3 Ö S Ö
Samtliga varugrupper Bilar
Totalt Begagnade
TV-apparater Totalt Färg-TV
Radio, Stereo
Hushållsapp. Totalt Tvättmaskin Kyl—frys
Möbler, mattor Bokverk Övrigt
Lantbruksmaski- ner, övriga mask.
919 8273 113 1858 100 1773
139 745 73 311 103 677
271 2814
57 943 184 1116 13 112 96 951
— 248
9192
1971 1873
884 384 780
3085 1000 1300
125 1047
XDXD 0530
13 11 11 11 12 16 12 11 13 11 13 22 12 10 10 11 11 15 11 10 14 11 14 23 26 39 40 38 39 27 25 23 29 21 19 21 21 27 22 21 29 15 8 16 22 26
40 39
25 28 19 21 23 28 21
14 12 11
11 15 14
28 14
11 10 10 16 23 11 10 10 15 22
ixix
12 12 11 12 11
(x
11 11 11 11 10
30
0005
27 18 23 46 40 22 62 30
34 24 25 29 26 28 46 39 20 58 37 37 33 23 24 28 24 27 46 39 20 58 36
20 8
26 26
0000
20 34 32 18
(*XD
16 8 11 14 0 31
wWhON
10 10 10 10 11 20
Tabell 3.2.3 Fråga 2
Varugrupper Antal ansökningar Genomsnittligt Genomsnittlig
antal dagar spridning i dagar (jämna 10-tal) (jämna 10-tal) S Ö T S Ö T 8 Ö T Samtliga varu— grupper 794 7771 8565 270 270 270 900 880 880 Bilar Totalt 98 1751 1849 110 150 150 420 680 650 Begagnade 86 1654 1740 110 140 140 450 710 680 TV—apparater Totalt 115 708 823 190 220 220 870 930 920 Färg—TV 60 301 361 140 170 170 460 350 360 Radio, Stereo 89 624 713 170 200 200 860 850 850 Hushållsapp. Totalt 241 2668 2909 290 320 320 880 890 890 Tvättmaskin, Kyl-frys 54 889 943 320 290 290 630 820 800 Möbler, Mattor 162 1022 1184 380 380 380 1430 1470 1470 Bokverk 10 104 114 930 660 680 1680 960 1040 Övrigt 79 894 973 280 270 270 470 560 550 Lantbruksmaski- ner, övriga mask. — 221 — — 280 — -. 400 — Tabell 3.2.4 Fråga 3 Varugrupper Antal ansökningar Genomsnittlig Genomsnittligt Genomsnittliga an- uppskovstid i antal uppskov talet uppskov per dagar (jämna ärende bland de 5-ta1) ärenden där upp- skov medgivits 8 Ö T S Ö T 5 Ö T S Ö T Samtliga varu- grupper 794 7771 8565 40 50 50 59 67 67 2,5 2,5 2,5 Bilar Totalt 98 1751 1849 60 50 50 20 48 45 2,0 2,0 2,0 Begagnade 86 1654 1740 55 45 45 16 45 42 1,5 2,0 2,0 TV-apparater Totalt 115 708 823 30 45 45 49 37 38 3,0 2,5 2,5 Färg—TV 60 301 361 35 50 50 25 20 21 3,0 3,0 3,0 Radio, Stereo 89 624 713 50 45 45 26 21 22 2,0 2,5 2,5 Hushållsapp. Totalt 241 2668 2909 35 50 50 87 110 107 3,0 3,0 3,0 Tvättmaskin Kyl—frys 54 889 943 30 35 35 17 46 43 2,5 3,0 3,0 Möbler, Mattor 162 1022 1184 40 50 50 87 88 88 2,5 3,5 3,5 Bokverk 10 104 114 10 30 30 3 5 4 1,5 2,5 2,5 Övrigt 79 894 973 55 40 40 22 22 22 2,5 2,5 2,5 Lantbruksmaski- ner, övriga mask. 221 _ — 35 — — 42 — — 2,5 —
Tabell B.2.5 Fråga 5
Varugrupp
Antal ansökningar
Kontantpris (jämna 100:—)
Kreditköps- pris (jämna 100 :—)
Handpenning Kontantinsats (jämna 5 0 :—) Kreditbelopp (jämna 100:—)
Kreditkostnad ikronor
(jämna SO:—)
Kreditkost- Kredittid irnånader
nad ut-
tryckt som effektiv årsränta
S Ö T T
S Ö T
Samtliga varugrupper Bilar Totalt Begagnade
TV-apparater Totalt Färg-TV
Radio, Stereo
Hushållsapp. Totalt Tvättmaskin Kyl—frys
Möbler, Mattor Bokverk Övrigt
Lantbruksmaski- ner, övriga mask.
794
98 86
115 60
89
241
54 162 10 79
7771 1751 1654
708 301 624
2668
889 1022 104 894 221
8565 1849 1740
823 361 713
2909
943 1184 114 973
3400 3700
11600 7800 10600 8600
2500 3700 1200 2100 3800 1200 1000 1200 1500 3000
700 5900
1600 2700
700 2200 — 57500
3700
10700 8500
2200 3800 1200
1 200
1600 2700
700 2500
3900 4200
12900 8600 11800 9600
2900 4400 1400 2500 4400 1300 1200 1400 1700 3400
700 6800
1900 2900
800 25 00 — 64600
4100
11900 9500
2500 4400 1300 1400 1900 3000
800 2800
800 1100 1050
4000 3850 3850 3100 3300 3300
250 350 200 350 550 200 300 500 200 100 100 100 150 600
20 950
150 550
20 500
150 550
20 500 — 9450 —
2600 7600 4700 2200 3300 1000
900
1300 2400
700 4800
Ö T Ö T
SÖTSÖT
2600 6700 5300 1800 3200
900
1100 1400 2200
700 1800
—49000
2600 500 450 450
6800 5200 1800 3200
900
1100 1400 2200
700 2000
1250 1150 1150
800 600 900 200 150 250 350
30 950
950 350 600 150 200 300 250
50 250
— 7350
950 400 650 150 200 300 250
50 300
24 22 22 25 27 24 27 24 27
27 20 37 23 16 31 27 17 31 20 20 20 20 21 21 18 13 14 3 7 7 23 18 20
18 15 14 23 31 12 19 22 18 28 20 18 16 15 19 27 12 21 23 20 24 17 24 18 16 15 19 27 12 21 23 19 22 17
Tabell B 2.6 Fråga 6
Varugrupper
Antal förrättningar
Antal fall då restsaldo till säljarens f örmån förekommer
Genomsnittligt tillgodo- havande för säljaren (jämna 10:—)
S Ö T S 0 T
Samtliga varugrupper Bilar Totalt Begagnade
TV-apparater Totalt F ärg-TV Radio, Stereo
Hushållsapp. Totalt Tvättmaskiner Kyl-frys
Möbler, Mattor Bokverk Övrigt
Lantbruksmaski- ner, övriga mask.
276
10 10 36 12 28
123
23 41 30
2886
449 434 219 83 220
1335
381 227
66 370 92
3162
459 444 255 95 248
1458
404 268
74 400
272 2702 2974
398 405 391 398
>>
36 199 235 12 75 87 28 199 227
122 1282 1404
22 363 385 41 220 261 30 339 369
610 730 710
1320 1630 1620 1320 1540 1540
480 480 480 790 680 700 440 430 430 430 510 500 530 660 650 970 1280 1230 470 430 430 1010 510 550
— 22660 ,.
Antal fall då restsaldo till köparens förmån förekommer
Genomsnittligt tillgodo- havande för köparen (jämna 10:—)
S Ö T 4 70 74
3 40 43 — 35 35
_ 6 6 4 4 _ 2 2
S Ö T 1320 1340 1340
1700 2130 2100 — 1760 1760
— 250 250 -— 310 310 — 200 200
200 290 280 200 840 520
— 370 370
— 390 —
Bilaga 3 Samhällsekonomiska aspekter på konsumtionskrediterna
Av docent Peter Bohm )
I kapitel 2 ges en redogörelse för konsumtionskrediternas omfattningi Sverige. Här skall vi närmare studera de mer principiella aspekterna på konsumtionskrediterna från samhällsekonomisk synpunkt. Med sam- hällsekonomisk synpunkt menas då ett perspektiv på samhället som helhet, således inte bara på stat och kommun. Snarare innebär det samhällsekonomiska perspektivet här att man hänför effekter av alla åtgärder tillbaka till dem vars intressen åtgärderna ytterst avses tjäna, nämligen medborgarna eller konsumenterna som de här kallas. Stat och kommun liksom företag uppfattas därvid endast som förmedlare av konsumenternas intressen eller av prestationer till konsumenterna. All ekonomisk verksamhet, inklusive kreditköpen och den statliga reglering- en av dessa köp, betraktas här således som ytterst avsedd för konsum- tionsåndamål. Därvid uppfattas dock konsumtion i en vid mening så att begreppet inkluderar såväl konsumtion idag som konsumtion i framtiden; dessutom ingår i princip även konsumtion av offentligt producerade tjänster, likaså miljötjänster och fritid.
Det bör observeras att denna ansats i och för sig också tar hänsyn till effekter på sysselsättningen. Sådana effekter påverkar givetvis konsu- menternas situation såväl direkt som via de varor och tjänster vilka arbetsinkomsten möjliggör inköp av. De problem som är föremål för behandling i denna bilaga torde emellertid inte närmare beröra sysselsätt— ningen i samhället. Visserligen kan eventuella offentliga åtgärder beträf- fande konsumtionskrediterna påverka produktionen av olika varor och tjänster och på så vis också sysselsättningens fördelning branschvis och regionalt. Det får emellertid förutsättas att sådåna åtgärder vidtas med gott varsel så att eventuella produktionsomställningar hinner ske i lugn takt och sannolikt t. o. rn. inom ramen för den naturliga avgången från berörda arbetsplatser. Det förhållandet att den långsiktiga lönsamheten hos vissa företag samtidigt kan påverkas i någon omfattning tillmäts däremot ingen självständig betydelse, eftersom detta inte förutsättes representera något separat mål för statsmakternas politik.
Framställningen i det som följer utgår från gängse nationalekonomisk teori. En utmärkt sammanfattning av elementär konsumtionsteori inklu- sive konsumenternas sparande och kredittagande återfinns i kon- sumtionskreditutredningens betänkande, Konsumtionskrediter i Sverige (SOU 1966:42), kap. 5. Där anges på vilka förutsättningar den
1 Skrivet i augusti 1974.
292
ekonomiska analysen av konsumentens (hushållets) beteende vilar, vilka faktorer som påverkar efterfrågan på varor och tjänster samt vilken roll konsumtionskrediterna spelar för efterfrågan på varaktiga konsumtions- varor. Likaså beskrivs ingående den konkreta skillnaden mellan kontant- köp och kreditköp. Eftersom dessa förhållanden på nuvarande stadiumi huvudsak får antas vara kända skall grunddragen i den berörda ekonomiska teorin inte upprepas här. Framställningens tyngdpunkt ligger i stället på ett försök att utifrån gängse ekonomisk teori klargöra behovet av och effekterna av ekonomisk-politiska åtgärder på konsumtionskredit- området.
Framställningen är uppdelad på tre huvudavsnitt. Inledningsvis (avsnitt 1) diskuteras på vilka olika sätt konsumtionskrediterna kan påverka hushållets ekonomiska situation. En insikt i konsumtionskrediternas olika funktioner är nödvändig som utgångspunkt för en behandling av kreditköpspolitikens mål och medel. Denna behandling tar sin början i nästa huvudavsnitt (avsnitt 2) med en allmän översikt över motiven för en kreditköpspolitik. Det isammanhanget betydelsefulla förhållandet att kreditköpsbeslut fattas under osäkerhet och informationsbrist intar en framskjuten plats här. Avsnittet utmynnar i en sammanfattande överblick av vad som kan menas med kreditköpspolitikens mål och medel. [ det därpå följande'huvudavsnittet (avsnitt 3) koncentreras diskussionen till två kreditköpspolitiska medel som i praktiken fått viss betydelse, nämligen regleringar av kontantinsatser och kredittider vid avbetalnings— köp. Huvudsyftet är här att försöka allsidigt belysa de samhällsekonomis— ka effekterna av sådana regleringar.
För denna redogörelse gäller genomgående att framställningen har en mer resonerande karaktär än t. ex. i det deskriptiva kapitlet 2. Detta är oundvikligt så snart diskussionen kommer att beröra frågor om ekono- misk-politiska mål och alternativa sätt att uppnå dem. Det gäller kanske speciellt på ett område som det förevarande där statsmakternas mål inte kommit att preciseras särskilt ingående och där en utförlig inventering av möjliga medelalternativ inte synes ha kommit till stånd. Mot den bakgrunden blir det en väsentlig uppgift att här vidga diskussionen till att tentativt behandla vissa ofta förbisedda alternativ till lösning av kredit- köpspolitikens problem, även i de fall sådana alternativ kan bli aktuella först på något längre sikt.
1 Konsumtionskrediternas principiella betydelse för konsumenten
Om konsumenten saknade möjligheter att ta konsumtionslån och var hänvisad till enbart kontantköp skulle hans konsumtionsmöjligheter begränsas av rådande inkomster och förmögenhet. Genom existensen av lånemöjligheter i en eller annan form skulle han kunna tidigarelägga sin konsumtion om han så önskar. Denna valfrihet begränsas emellertid i sin tur av förväntade framtida inkomster och av kreditkostnadernas storlek. Till att börja med skall vi anta att konsumenten är fullt informerad om
såväl nuvarande som framtida inkomster och kreditkostnader; dessutom förutsättes att priserna på varor och tjänster är kända. I en på så vis förenklad modell av verkligheten skall vi här närmast söka klargöra de olika funktioner som konsumtionskrediterna har för individen (hushål- let).
1.1 Omfördelning av konsumtionen i tiden
Låt oss först behandla det hypotetiska fallet där alla varor är av icke—varaktigt slag. Varorna konsumeras således i ”omedelbar” anslutning till inköpet. I en ekonomi av detta slag skulle kreditköp förekomma endast när individen önskar omfördela sin konsumtion över tiden. Detta kan ibland sammanhänga med att inkomsterna är låga till att börja med för att sedan växa; det kan också sammanhänga med att inkomstutveck- lingen är ojämn. Dessutom kan individen helt enkelt föredra konsumtion idag framför konsumtion längre fram i tiden. Med andra ord, även om inkomsten vore konstant över tiden så kan han vilja konsumera mera nu (t. ex. i samband med en utlandsresa) än i framtiden. Konsumtionskre- diter kan således i det här sammanhanget inte enbart betraktas som ett medel att motverka effekterna på konsumtionsutvecklingen av en uppåtgående trend eller svängningar i inkomstutvecklingen; de kan också bottna i rena värderingar till förmån för konsumtion idag.
Det skulle kunna invändas att konsumtionskrediter har ringa betydelse i en ekonomi av nu angivet slag. Anledningen skulle kunna vara att existerande data tyder på att en mycket liten andel av konsumtionskredi- terna idag faktiskt avser icke varaktiga varor. Som påpekades redan i kap. 2 är det emellertid vanskligt att i samband med lån i bank m. rn. avgöra om konsumenterna verkligen gör de inköp de säger sig avse att göra. Det är sålunda tänkbart att lånekunder tror att det är fördelaktigt från deras synpunkt att framhålla inköp av investeringskaraktär som kreditändamål trots att man i realiteten sedan inte gör sådana inköp. Viktigare att påpeka här är emellertid att kreditbeloppet inte kan sägas finansiera det i låneansökan angivna inköpet ens när detta inköp faktiskt görs. För att så skulle vara fallet fordras nämligen att individen inte skulle ha gjort inköp alls av detta slag, om han inte fått någon kredit. Detta torde vara mindre vanligt. Följande exempel kan illustrera det förhållandet.
Antag att en person, om han erhållit en kredit på 10000 kronor, skulle ha köpt en bil för 15 000 kronor, dvs. med en egen insats av 5 000, men att han utan någon kredit köper en bil för 7 000 kontant; det betyder att han faktiskt inte skulle använt mer än 8 000 av kreditbelop- pet till bilköp. Samma sak-gäller t. ex. för ett nybildat hushåll som planerat inköp för bosättning uppgående till 5 000 kronor men förvägras ett lån på detta belopp; gör hushållet nu överhuvudtaget något inköp av detta slag, vilket torde vara att vänta, skulle inte lånet på 5 000 ha kunnat sägas gå till enbart bosättning. (Det som här sagts gäller givetvis inte bara lån i bank, e. d. utan alla former av konsumtionskrediter.)
Dessa exempel visar att en större eller mindre del av konsumtionskredi- terna normalt används till annat än angivna ändamål, däribland löpande
konsumtionsutgifter. Vi kan således räkna med att en del av samtliga slag av konsumtionskrediter oavsett vad de ”direkt” används till i realiteten finansierar även vanliga konsumtionsutgifter. Mot denna bakgrund får den ovannämnda funktionen hos konsumtionskrediter — att över tiden omfördela konsumtion över huvud taget — ett större intresse.
1.2 Köp av varaktiga konsumtionsvaror
I verkligheten förekommer en rad produkter som avger tjänster under en längre period. Detta gäller även en rad produkter som i officiell statistik behandlas som ickevaraktiga, t. ex. enklare hushållsredskap samt lager av rena konsumtionsvaror såsom specerier o.d. Större betydelse i vårt sammanhang har givetvis de dyra konsumentkapitalvarorna, dvs. möbler, hushållsmaskiner, TV-apparater, båtar, bilar osv. Också viss fast egendom som bostäder, fritidshus m. m. skulle kunna räknas hit. Varors varaktig- het kan i princip sträcka sig från nära noll (t. ex. en mjukglass) till praktiskt taget oändlig tid, utan att några naturliga eller självklara avgränsnings- eller indelningsmöjligheter kan sägas föreligga. De varaktiga varor som står i centrum för vår diskussion här får därför definieras operationellt som de varor (exklusive fastigheter) där delbetalningsköp förekommer i betydande omfattning (se kap. 2).
Varor som avkastat tjänster över en längre period behöver inte ägas av samma person som utnyttjar tjänsterna. Såsom är fallet i stor utsträck- ning beträffande bostäder kan ägaren hyra ut varan, dvs. sälja de tjänster varan avkastar, för en begränsad tid i taget. Om vi för ett ögonblick föreställde oss att det för alla varaktiga varor av intresse i vårt sammanhang fanns fungerande hyresmarknader och enbart sådana, dvs. det förekom inte att konsumenter köpte och ägde varor av dessa slag, då skulle konsumtionskrediterna ha exakt samma funktion som berördes i föregående avsnitt. Krediterna skulle då m.a.o. ha en i tiden rent konsumtionsomfördelande funktion avseende varor och tjänster av alla slag.
I realiteten kan konsumenten i många fall välja mellan att hyra och förvärva en varaktig vara. Om de tjänster varan avkastar och kostnaderna för dessa tjänster vore exakt lika i de två alternativen står det klart att köpet av varan har en ren förmögenhetsplacerande funktion. Detta gäller oavsett om köpet finansieras med egna medel, dvs. utgör en ren omplacering av existerande förmögenhetsobjekt, eller om köpet åtföljs av en skuldsättning av motsvarande storlek. 1 det senare fallet kan krediten sägas ha en investeringsfunktion, även om, som vi påpekade i föregående avsnitt, krediten inte alltid kan anses finansiera hela köpet av just denna vara. Ibland kan kostnaderna vid köp understiga kostnaderna vid förhyrning av en vara som i båda fallen avkastar tjänster av samma kvalitet (jfr avsnitt 1.3). När denna situation föreligger kan krediten således möjliggöra en lönsam investering för konsumenten.
Så långt har vi kunnat konstatera att konsumtionskrediter eller kreditköp har två funktioner: de möjliggör intertemporal konsumtions- omfördelning samt vissa slag av förmögenhetsplacering eller investeringar.
I verkligheten finns det som bekant inte alltid ett fungerande alternativi form av hyresmarknader för berörda varor. Där detta alternativ saknas framträder en tredje tänkbar funktion hos konsumtionskrediterna, nämligen att erbjuda den enda möjligheten att överhuvudtaget konsume- ra tjänster från den varaktiga varan. Detta inträffar när konsumenten endast med kredit anser sig kunna köpa ett frysskåp, en viss uppsättning möbler e. d., och utan kreditmöjligheter väljer ett annat konsumtions- mönster.
I många fall kan vi räkna med att alla de tre nu nämnda funktionerna hos krediterna framträder samtidigt. Det vill säga att en och samma transaktion har inslag av intertemporal konsumtionsomfördelning, inves- tering samt omfördelning av dagens konsumtion mot vissa specifika tjänster och från övriga varor och tjänster. Följande exempel kan belysa ett sådant fall:
Antag att en person beviljas en kredit på 4 000 kr på två år. (a) Han väljer då att skaffa sig en bättre uppsättning möbler (för 4 000 kr) än han annars skulle ha gjort, nämligen ett möbelköp för 2 000 kr. Han har därmed kommit i åtnjutande av ett slag av tjänster som han annars betraktar som oåtkomliga för honom. (b) Men dessutom kan han anse att krediten tillåter honom att öka sin konsumtion av övriga varor och tjänster (t. ex. med 500 kr per år), vilket givetvis förhindrar honom från en lika stor framtida konsumtion som annars (med 1 000 kr efter två år). (c) Samtidigt har hans förmögenhetsdisposition förändrats så att han dels kommer att äga dyrare kapitalföremål än annars, dels också kan (vilja) förfoga över en större mängd likvida medel till att börja med, t. ex. i form av banktillgodohavanden. — Exemplet sammanfattas i tabell 1 för ett fall där kapitalföremålen antas ha två års livslängd och där vi bortsett från förekomsten av räntor.
Tabell B 3.1 År Inkomst lnkomstanvändning Förmögenhetsställn. vid periodens början Disp. Värdet Övrig Sparande Banktillg. Kapi- Skuld ink. av kons. kons. hav o. d. talfö- tjänst remål från varakt. varor Utan I 30 000 1 000 27 000 2 000 2 000 2 000 0 kredit II 30 000 1 000 27 000 2 000 4 000 1 000 O (111) 6 000 0 Med kre— 1 30 000 2 000 27 500 500 4 000 4 000 4 000 dit = 11 30 000 2 000 27 500 500 4 500 2 000 2 000 4 006 (111) 5 000 0 Skill- 1 0 +1 000 + 500 —1 500 +2 000 +2 000 +4 000 nad 11 0 +1000 + 500 —1500 + 500 +1000 +2 000 (111) —1 000 0
1.3 Köp som alternativ till hyra av varaktiga konsumtionsvaror
Som antyddes i föregående avsnitt föreligger ibland den situationen att konsumenten kan välja mellan att hyra och att äga en varaktig vara, men att kostnaderna för dessa alternativ skiljer sig åt. Av flera skäl kan man räkna med att kostnaderna vid förhyrning överstiger kostnaderna vid ägande. Till detta bidrar bl. a. det förhållandet att den som utnyttjar varan ofta kan antas vara mer aktsam om egna ägodelar än om motsvarande hyrda föremål. Dessutom kan utnyttjaren ställa större krav på perfekt funktion hos varan när ansvar och reparationskostnader genom hyreskontraktet förlagts på någon annan än honom själv. Dessa nu nämnda förhållanden, som representerar ett slags samhällsekonomiska merkostnader, föranleder givetvis kompensatoriska och schablonmässiga prishöjningar från uthyrningspartens sida.
Å andra sidan är det sannolikt att uthyrningsparten genom mängdra- batter kan erhålla ett betydligt förmånligare pris än den enskilde konsumenten lyckas med. I sådana fall är det dock inte längre fråga om en skillnad i samhällsekonomiska kostnader (resursförbrukning) utan om en omfördelning av vinstutrymmet mellan producent och storköpare av varan. Men självfallet tenderar detta förhållande att motverka att kostnaderna för hyra överstiger kostnaderna för ägande; i princip är det tänkbart att kostnaderna härav t. o. ni. kan bli lägre i hyresfallet.
Tjänsterna kan avvika också i kvalitetsavseende mellan de två fallen. Sålunda har konsumenten som ägare av en vara större frihet att göra vad han vill med den (t. ex. måla om den, lägga till eller ta bort delar från den osv.). En andra och kanske viktigare skillnad är att hyresalternativet ofta representerar ett lägre risktagande för konsumenten. Han slipper i detta fall ta samtliga konsekvenser av osäkerheten beträffande såväl varans tekniska egenskaper och funktion som sitt eget intresse för varan i framtiden. Det vill säga att han lätt kan byta till ett annat exemplar eller en annan variant av varan, om han så vill. Normalt kan han också lättare, dvs. till lägre kostnad, upphöra att konsumera varans tjänster om och när han inte längre har intresse av den. I vissa avseenden kan dock osäkerheten vara mindre vid ägande, nämligen beträffande framtida kostnader för att disponera varan och beträffande möjligheten att behålla ett visst uppskattat exemplar av varan.
Olika konsumenter kan givetvis fästa olika vikt vid dessa nu nämnda riskdimensioner, men genomsnittligt sett torde vi kunna utgå ifrån att risktagandet är större vid ägande än vid hyra. Samtidigt är det klart att denna skillnad medför en överföring av kostnader (t. ex. för reparation, byten, korta hyresperioder och därmed lagerbehov) från utnyttjare till uthyrningsföretag. Detta innebär således en tendens till att hyreskostna- derna överstiger kostnaderna vid ägande, men då för varor vars tjänster inte längre är homogena i nämnda kvalitetsavseenden.
Det förhållandet att tjänsterna på nu angivet sätt avviker i kvalitetsav- seende förklarar varför vissa konsumenter föredrar att betala det högre hyrespriset hellre än att äga varan ifråga; föredrar i den meningen att de gör detta val även vid perfekt information om alternativen och även när
de skulle ha kunnat köpa varan kontant. I sistnämnda förutsättning ingår då möjligheten att finansiera ett kontantköp med banklån på en s.k. perfekt kreditmarknad, där alla som vill låna i bank till de rådande kreditvillkoren får göra det. Emellertid är det, som vi skall beröra närmare i det följande, långt ifrån alltid så att dessa förutsättningar om information och kreditmarknad är uppfyllda i verkligheten. Dels torde en rad vanföreställningar föreligga beträffande de faktiska kostnadsskillna- derna mellan handlingsalternativen, dels uppvisar konsumtionskredit- marknaden ett antal ”imperfektioner” vad gäller lånemöjligheterna. I den mån detta är fallet kommer konsumenternas val mellan alternativen att avvika från vad som skulle bli fallet om nämnda förutsättningar varit uppfyllda och därmed från vad som brukar betecknas som ett samhälls- ekonomiskt effektivt läge.2
Med tanke på att både hyres— och köpalternativ föreligger för många konsumentkapitalvaror är det av vikt att här påpeka att statliga åtgärder kan påverka valet dem emellan inte bara via reglering av villkoren för kreditköp utan också via olika slag av ingrepp på hyresmarknaden. Detta innebär att man vid en analys av kreditköp och kreditköpspolitik svårligen kan isolera diskussionen till att avse bara den del av dessa åtgärder som direkt berör kreditköpen. Ett försök att reglera mängden kreditköp, som kan åstadkommas t. ex. genom krav på högre kontantin- satser, kan också ske t. ex. genom lagstiftningsåtgärder som direkt gör hyresalternativet mer attraktivt för konsumenterna. Ett exempel härpå är det från bostadsmarknaden bekanta att den andel av hyresbeloppet som motsvarar räntekostnaden inte är avdragsgill vid beskattning medan däremot räntekostnaden för kredit i samband med köp är avdragsgill (liksom minskade ränteintäkter isamband med egen finansiering av köp i många fall åtföljs av en minskning av inkomstskatten). Det kan således konstateras att det finns en rad existerande och tänkbara åtgärder från samhällets sida som inverkar på de faktiska kostnadsskillnaderna mellan hyra och köp och därmed på konsumenternas val mellan dessa alternativ.
1 den situation av valmöjlighet mellan förhyrning och köp som nu diskuterats framkommer således en fjärde funktion hos kreditköpet. Kredit kan nämligen möjliggöra tillgång till en uppsättning tjänster som kvalitetsmässigt avviker från de tjänster som förhyrning av samma slag av konsumentkapitalvaror skulle avkasta. Som vi sett torde det främst vara olika slag av risktagande som svarar för dessa kvalitetsskillnader,
1.4 Konsumtionskrediternas roll i övrigt
Vi har nu berört de olika mer direkta funktioner som konsumtionskredi- terna kan ha för den enskilde konsumenten. Existensen av en marknad för konsumtionskrediter kan emellertid påverka konsumenterna också i andra avseenden. Genom att ändra villkoren för sådana krediter kan statsmakterna reglera efterfrågan på i första hand varaktiga konsumtions- varor och därigenom den totala efterfrågan på varor och tjänster i ekonomin i syfte att uppnå eller bevara samhällsekonomisk balans, dvs. hög sysselsättning, prisstabilitet och balans i utrikeshandeln. En skärp-
2 Med samhälls- ekonomisk effektivitet menas ett tillstånd där det inte är möjligt att ytterligare öka konsunr tionen av varor och tjäns- ter (i vid mening) tör alla konsumenter i samhället. Utgångspunkten är därvid konsumenternas egna preferenser. såsom de kommer till uttryck t. ex. i efterfrågan på olika marknader.
ning av villkoren för konsumtionskrediterna, t. ex. genom krav på högre kontantinsatser eller kortare kredittider samt genom rekommendationer till bankväsendet att begränsa konsumtionskreditgivningen kan således bidra till att reducera en tendens till överkonjunktur. Omvänt kan en uppmjukning av kreditvillkoren bidra till att öka sysselsättningen i en lågkonjunktur.
Samtidigt som vi kan konstatera att staten tack vare existensen av en konsumtionskreditmarknad får ytterligare stabiliseringspolitiska medel till sitt förfogande kan frågan ställas huruvida det verkligen är önskvärt att använda just varaktiga konsumtionsvaror som ett ”dragspel” över konjunkturcykeln. Detta skulle nämligen kunna innebära att man lät konsumenternas önskemål på just detta område styras hårdare än andra önskemål. Utan att här gå närmare in på de stabiliseringspolitiska problemen kan det konstateras att sådana åtgärder under vissa förhållan- den torde framstå som motiverade. Sålunda har det ofta visat sig att efterfrågan på varaktiga konsumtionsvaror (t. ex. bilar) är mer konjunk- turkänslig än annan konsumtionsefterfrågan. I den utsträckning detta är fallet kan särskilda stabiliseringspolitiska insatser på kreditköpsområdet utgöra ett led i en strävan att undvika att sysselsättningen inom berörda branscher fluktuerar kraftigare än inom andra branscher. Ett annat exempel på hur särskilda åtgärder på konsumtionskreditområdet kan framstå som motiverade är när statsmakterna önskar säkerställa att kreditvolymen i första hand utnyttjas för sådana investeringar som skapar förutsättningar för fortsatt hög sysselsättning på längre sikt. I detta syfte kan statsmakterna således i ett högkonjunkturläge vilja reducera konsum- tionskrediterna till förmån för t. ex. industriinvesteringar.
Reglering av konsumtionskrediterna kan vidare utnyttjas ifördelnings- politiskt syfte. Sålunda har särskilda lånevillkor och låneformer inrättats för att gynna vissa konsumentgrupper. Som exempel kan nämnas studielånen, som möjliggör en intertemporal konsumtionsomfördelning för studerande genom i vissa avseenden mer förmånliga kreditvillkor än andra låneformer. Ett annat exempel är bosättningslånen som genom låg ränta och lång amorteringstid underlättar en intertemporal konsumtions- fördelning och anskaffning av möbler och hushållsutrustning inom nybildade hushåll.
När det gäller frågan om fördelningen mellan olika inkomstgrupper torde gängse praxis på kreditmarknaden och gängse åtgärder på konsum- tionskreditpolitikens område inta en särställning. Rådande praxis när det gäller olika kreditinstituts beviljande av lån till enskilda personer torde nämligen vara klart ogynnsam för låginkomsttagarna. Därvid bör observe- ras att konsumenter med låga inkomster och liten eller ingen förmögen- het (och därmed små möjligheter att ställa säkerhet för lån) dessutom ofta har små möjligheter att erbjuda acceptabel namnborgen. Kreditsö- kande inom denna grupp kan därför normalt antas bli utsatta för en hårdare utgallring och för sämre kreditvillkor, t. ex. högre ränta, än kreditsökande med höga inkomster och/eller stor förmögenhet. Detta träffar alla låginkomsttagare, således även den stora majoritet av dem som trots små resurser faktiskt förmår klara av sina betalningsförpliktelser.
Anledningen till denna behandling är givetvis att den förväntade andelen lånesökande med framtida betalningssvårigheter statistiskt sett är större ju lägre inkomsten och förmögenheten är. Ehuru detta synsätt genom- snittligt sett torde representera en från kreditgivarsynpunkt rationell bedömning av kreditriskerna, blir resultatet att olika konsumenter ställs inför olika priser på från deras synpunkt samma slag av tjänst. Därmed avviker kreditmarknaden från det stora flertalet andra marknader där köparna ställs inför samma priser oavsett inkomst och förmögenhet.
I vissa fall kan det ifrågasättas om inte existerande schablonregler för kreditvärdighetsbedömningen innebär att de lägre inkomsttagarna utsätts för en även från traditionell kreditrisksynpunkt alltför hård prövning. Det gäller t. ex. när en konsument lägger om sitt konsumtionsmönster från att köpa vissa tjänster (t. ex. sömnad genom köp av konfektion) eller hyra vissa kapitalvaror (t. ex. TV) till att köpa och utnyttja egna kapitalvaror (symaskin resp. TV). I sådana fall innebär själva omläggning- en att medel friställes som täcker och ibland överstiger räntekostnader och amorteringar på det sökta lånet. (Särskilt tydligt torde detta framträda på marknaden för topplån av egna hem, där existerande kreditprövningsschabloner kan leda till att personer med små inkomster kan få avslag på låneansökningar trots att de reella bostadsutgifterna inte skulle komma att överstiga de hyresbelopp som de lånesökande visat sig kunna betala under en lång tid.) Samtidigt som uppmärksamheten riktas mot denna variant av det för låginkomsttagaren inte ovanliga problemet ”att köpa billigt är att köpa dyrt”, bör det understrykas att en betydligt mer ingående och därmed bl. a. mer resurskrävande kreditprövning skulle fordras för att göra en korrekt bedömning av kreditriskerna i nu berörda fall.
Av central betydelse i föreliggande sammanhang är att påpeka att gängse typer av ekonomisk-politiska åtgärder inte kan sägas motverka nu nämnda marknadstendenser till för låginkomsttagarna ofördelaktiga kreditvillkor. I vissa fall kan de i stället förstärka denna tendens. Ett exempel härpå är kraven på viss minimal kontantinsats och viss maximal amorteringstid för avbetalningslån. Av två personer med samma förmåga att planera sina utgifter och samma konsumtionsplaner vad gäller t. ex. en TV-apparat men med olika inkomster kommer existensen av sådana krav att träffa låginkomsttagaren hårdast och eventuellt tvinga honom att uppskjuta sitt planerade köp. Denna fördelningspolitiska aspekt bör inte undanskymmas av det förhållandet att motiven för sådana kreditvillkor delvis också bottnar i en omtanke om låginkomsttagarens situation, nämligen låginkomsttagarens normalt större känslighet för tillfälliga inkomstbortfall eller oväntade utgifter av tvingande karaktär.
1.5 Sammanfattning
Vi har här pekat på att existensen av konsumtionskrediter kan ha ett flertal olika effekter för den enskilde konsumenten:
a) möjliggör omfördelning av konsumtion i tiden b) ger ytterligare möjlighet att använda konsumentkapitalvaror som
förmögenhetsplaceringsobjekt
0) ger ibland den enda möjligheten att konsumera tjänster från vissa typer av konsumentkapitalvaror
d) ger i vissa fall möjlighet att konsumera tjänster med andra egenskaper än de som erbjuds genom uthyrning av konsumentkapitalvaror
e) möjliggör via reglering av kreditköpen ytterligare stabiliseringspolitiska medel, varigenom man påverkar bl. a. sysselsättningsmöjligheterna för individen
f) ställer ytterligare medel till fördelningspolitikens förfogande varige- nom individens konsumtionsutrymme kan påverkas.
Vi har också pekat på den nära relationen mellan hyresmarknader och kreditköp samt på behovet att gemensamt överblicka ekonomisk-politis- ka åtgärder som berör något av dessa områden. I nästa avsnitt skall vi emellertid i huvudsak ägna oss åt kreditköpen och de speciella problem som olika slag av osäkerhet skapar här, för att längre fram återigen knyta samman förhyrning och köp av konsumentkapitalvaror.
2 Kreditköp och kreditköpspolitik vid ofullständig information
2.1 Analytiska utgångSpunkter
Som framgått av vad som hittills sagts kan kreditköpet betraktas som en sammanställning av två separata transaktioner, lån av köpkraft (kredit) och användning av köpkraft (köp av varor och tjänster). Mellan dessa transaktioner finns inget som helst samband i produktionsteknisk eller konsumtionsteknisk mening. Långivning och försäljning eller produktion representerar inte någon s.k. förenad produktion (av typen att fåravel avkastar både ull och fårkött). Låntagande och köp eller konsumtion av en viss vara eller tjänst har heller inte något funktionellt samband (av typen skidor och stavar eller TV-tittande och apparatinnehav). Kredit- köpet representerar således ett konstruerat, institutionellt samband mellan de två transaktionstyperna.
Kreditköpet i form av avbetalningsköp, låneköp och i viss utsträckning även kontoköp har från produktions- och försäljningssynpunkt främst betydelse som konkurrensmedel. Denna funktion fanns inte anledning att inkludera i vår genomgång av de olika roller som kreditköpet spelar från konsumentsynpunkt. Detta beror givetvis inte på att konkurrens mellan säljarna skulle vara oväsentligt för konsumenterna. Hade kreditköp utgjort det enda existerande konkurrensmedlet skulle denna aspekt också ha kunnat spela en viktig roll från konsumentsynpunkt. Men i en ekonomi av svensk typ förekommer redan i varierande grad en rad olika konkurrensmedel såsom pris, reklam/information, service och produkt- differentiering. Värdet av ytterligare konkurrensmedel blir i detta läge helt marginellt. Snarare är det så att alltför många konkurrensmedel försvårar konsumentens beslutssituation. Detta torde vara särskilt påtag- ligt vid tillskottet av ett sådant konkurrensmedel som avbetalningslåne-
möjligheter, vilket medför stora svårigheter att väga skillnader mellan olika säljare vad avser lånebelopp och lånevillkor mot skillnader i kontantpris, service osv. Avbetalningslån som konkurrensmedel innebär således i detta perspektiv en extra kostnad för konsumenterna.
Mot denna bakgrund är det naturligt att från analyssynpunkt hålla isär kredit och köp. Med tanke på de effektivitetsfördelar som normalt ligger i specialisering och arbetsfördelning är det också naturligt att diskutera en faktisk marknadsmässig separering mellan dessa transaktioner, där kreditinstitut svarar för kreditgivningen och detaljistföretag för försälj— ning av varor och tjänster mot kontant betalning. Den väntade effekten av en sådan arbetsfördelning är givetvis den att de totala kostnaderna för konsumenterna skulle kunna reduceras. Detta illustreras delvis också av existerande skillnader i priser mellan kontantköp och kreditköp samt av existerande skillnader i effektiv ränta mellan banklån och avbetalningslån (se kap. 2). Att låta banker eller särskilda institut för konsumtionskre- diter svara för all kreditgivning av här berört slag eller åtminstone för alla lån över ett visst belopp, t. ex. 1 000 kr., skulle således kunna innebära väsentliga fördelar från konsumentsynpunkt.
Det finns flera förklaringar till varför ett sådant läge inte har uppkommit automatiskt. Bankerna har traditionellt varit eller åtminstone uppfattats som avsedda för annat än (direkta) konsumtionskrediter. Vidare torde konsumenterna ofta ha funnit det tidsödande och krångligt att söka bankkrediter jämfört med avbetalningslån 0.1. Dessutom har handeln som vi redan framhållit ett intresse av att kunna utnyttja ”egna” krediter som konkurrensmedel. Till förekomsten av sådan kreditgivning bidrar emellertid också det förhållandet att säkerhet för krediter i form av rätt att återta varan — ibland den enda formella säkerhet som en köpare kan erbjuda — är mer värdefull för den detaljist som arbetar med försäljning av denna typ av varor än för ett allmänt kreditinstitut.
Samtliga nu nämnda faktorer är emellertid sådana att de kan påverkas genom en aktiv kreditköpspolitik. Särskilt som konsumtionskrediterna inte utgör någon form av välgörenhet utan en lönsam form av kreditgivning, torde bankväsendet lätt kunna fås att överta en betydligt större del av dessa krediter. Genom inrättande av specialavdelningar eller -institut skulle snabbhet och annan service också kunna bli lika god som inom varuhandeln, i den mån sådana skillnader nu föreligger.
Den enda av de ovannämnda faktorerna som kräver en närmare kommentar torde vara den sistnämnda: rätten till återtagande av vara som säkerhet för kredit. Det kan nämligen ifrågasättas (se kap. 8) om detta representerar ett samhällsekonomiskt sett effektivt förfarande. Ser vi först till kreditgivarsidan har vi bl. a. problemet med att varan som skall återtas i många fall inte längre finns i köparens ägo. De största problemen återfinns dock på köparsidan. Framför allt torde det värde som åsätts det återtagna godset ofta klart understiga det värde som varan i ett längre tidsperspektiv har för köparen. Dessutom är det troligen ofta så att den berörda varan inte representerar det för köparen minst kostsamma sättet att ge säljaren det värde som den återtagna varan har i säljarens händer. I den utsträckning så är fallet blir återtaganderätten en för köparen
3 Visserligen händer det som bekant att ban— ker som villkor för lån ställer krav på att lånta- garen utnyttjar bankens tjänster, t. ex. vad gäller inlåning, bankfack o. d. Homogeniteten i dessa tjänster bankerna emellan torde emellertid vara så stor att några egentliga nackdelar för låntagaren inte behöver uppstå.
klart ofördelaktig form av säkerhet. Som vi senare skall återkomma till är en tänkbar lösning här att helt enkelt förbjuda lån med säkerhet i varan. I vissa fall kan sådana lån dessutom ersättas av hyrköp, dvs. där varan hyrs och således är kvar i ”säljarens” ägo men när som helst kan övertas av ”köparen”. Detta skulle i så fall kunna ske när som helst till ett på förhand klarlagt pris för varje månad och senast när ”köparen” via sina hyresbelopp faktiskt betalat för varan. Som vi skall diskutera närmare i avsnitt 2.3 skiljer sig hyrköp på väsentliga och för konsumenten fördelaktiga punkter från avbetalningsköpen, även om hyrköpen i nuvarande utformning skapar vissa problem.
Med tanke på nackdelarna från konsumentsynpunkt av återtagande— institutet och med tanke på möjligheterna att i många fall erbjuda konsumenterna i allt väsentligt samma tjänster — men mindre nackdelar — genom hyrköp skulle det sammanfattningsvis framstå som fördelaktigt för konsumenterna om kreditdelen av kvarvarande kreditköp överfördes till den reguljära kreditmarknaden. Detta torde f. ö. gälla även sedan man beaktat att kreditköpet i vissa fall kan gynna konsumenten genom att ge honom en starkare position emot säljaren vid fel på varan. I den mån detta verkligen har mer omfattande betydelse kan det sannolikt ordnas mer effektivt och för olika köparkategorier mer rättvist genom lagstift- ning om konsumentens rättigheter och genom utsträckta garantitider.
Mot bakgrund av denna skiss av ett från konsumentsynpunkt möjligen överlägset alternativ skall vi nu närmare granska kreditköpen såsom de faktiskt fungerar och särskilt vilken roll olika slag av osäkerhet och informationsbrist spelar.
2.2 Olika slag av osäkerhet och informationsbrist
Hade alla konsumtionskrediter varit banklån skulle konsumenterna vara klart informerade om lånekostnaderna och dessutom känna till de faktiska kontantpriserna på de varor de efterfrågar. Kvar skulle däremot finnas den oundvikliga osäkerheten om individens eller hushållets framtida utgifter och inkomster och därmed återbetalningsförmåga. Möjligheten att bedöma omfattningen av denna osäkerhet torde emeller- tid vara särskilt stor vid nämnda typ av kreditgivning. För det första skulle kreditinstituten besitta större expertis vad gäller bedömning av den kreditsökandes budgetplanering, förmögenhetsställning och framtida inkomstmöjligheter (i den mån man anser att en sådan ingående prövning skall förekomma) än vad man kan vänta sig från alla de mindre företag som är verksamma med kreditgivning i form av avbetalningsköp o. 1. För det andra skulle kreditinstituten vara inriktade främst på låntagarens möjligheter att klara av räntor och amorteringar och inte snegla på chansen till förtjänster i form av att pengarna används till vissa köp.3 Återbetalningsförmågan är emellertid inte det enda problemet i samband med låntagande. Individen kan vara osäker om sina framtida värderingar av olika utgiftsalternativ, vilket bl. a. kan leda till att han sedermera finner sig ha dragit på sig alltför stora lån och får använda en enligt egen uppfattning alltför stor del av sina disponibla inkomster till
amorteringar och räntebetalningar. Till en del är sådana förändringar i preferenser angående den intertemporala konsumtionsfördelningen helt ofrånkomliga. I andra fall kan de sammanhänga med en bristande planeringsförmåga eller överoptimistisk läggning utan att dessa egenska— per är eller kan göras uppenbara för någon utomstående. I återigen andra fall kan orsaken ligga i ett upplevt tryck från omgivning eller från säljare via reklam e. d. att öka konsumtionen så mycket att det föranleder viss skuldsättning. I den mån stor osäkerhet om den ”verkliga” låneviljan föreligger och bottnar i en hos konsumenterna inneboende eller skapad brist på ”rationell” utgiftsplanering kan på det politiska planet ett behov av statliga ingrepp i konsumentkreditgivningen uppstå. Detta gäller givetvis även om konsumtionskrediter förekommer endast i form av banklån. _
Samtidigt bör det understrykas att det också synes förekomma ett visst "moraliskt tryck" på konsumenterna att inte låna till konsumtions- utgifter. I hög grad torde detta synsätt ha sina rötter i ett numera historiskt samhälle med genomsnittligt sett betydligt större arbetslöshet och mindre sociala trygghetsåtgärder än i dag. Icke desto mindre synes denna typ av påverkan föreligga, vilket principiellt sett är lika ofördelak- tigt för konsumenterna som den ovannämnda påverkan i motsatt riktning. I båda fallen existerar krafter som påverkar individens eller hushållets avvägning mellan konsumtion idag och i framtiden samt mellan konsumtion av tjänster från varaktiga varor och konsumtion av andra varor och tjänster. Till detta kommer en annan komplikation som har betydelse i sammanhanget. Det synes nämligen dessutom föreligga föreställningar om att förhyrning av konsumentkapitalvaror generellt sett är ogynnsamt för konsumenten (”betalar till andra”) jämfört med att äga sådana varor (”betala till sig själv”)
Mängden av vanföreställningar, moraliska övertalningsförsök, påverkan via marknadsföringsåtgärder av olika slag osv. som verkar i olika riktningar med avseende på konsumenternas lånevilja gör det mycket svårt att verkligen fastställa i vilken utsträckning konsumenterna kan anses vara i behov av ”övervakning” i form av åtgärder som försvårar eller fördyrar konsumtionskrediter. Däremot torde det vara mindre kontrover- siellt att konstatera att denna situation med olika slags påverkan på konsumenterna ställer särskilt stora krav på saklig information till ledning för konsumenternas utgiftsplanering och låntagande. Som exempel på förhållanden som torde vara ytterst oklara för ett stort antal konsumen- ter kan nämnas innebörden av att hyra resp. äga kapitalvaror. Ett annat exempel av sannolikt stor betydelse är den ofta oklara uppfattningen om effekten av inflationen på de verkliga lånekostnaderna, t. ex. att realräntan ofta är negativ för banklån.4
Behovet av information blir givetvis än större när vi för in avbetal- ningsköp i bilden. Utan direkt hjälp torde flertalet konsumenter idag sakna förmåga att räkna fram den effektiva räntan för sådana lån (jfr kap. 2). Osäkerheten om de verkliga lånekostnaderna försvårar hans avväg- ning mellan denna typ av lån och banklån samt mellan konsumtion idag och i framtiden. Värdet för konsumenterna av informationsinsatser torde
4 . . .. . En nommell ranta pa 10 %, som efter avdrag vid inkomstbeskattning med 50 % marginalskatt krymper till 5 %, motsva- rar vid 7 % prisstegring en realränta på minus ca
2%.
här vara betydande samtidigt som de samhällsekonomiska kostnaderna för en upplysningsplikt om den effektiva räntan kan betraktas som negligerbara. Motivet för statliga ingrepp i syfte att öka informationsun- derlaget för konsumenternas beslut torde således vara särskilt starkt i dessa avseenden.
Vid avbetalningsköp och låneköp tillkommer dessutom inom ramen för ett och samma beslut osäkerhet beträffande den vara som är föremål för eventuellt inköp. Denna osäkerhet som gäller varans kvalitet, innebörden av garantibestämmelser, service- och reparationskostnader, behovet av extra utgifter för tillbehör, drift, licens, skatt, försäkringar m.m. är givetvis inte större än när kredit- och inköpstransaktionerna hålls åtskilda såsom är fallet vid banklån. Men det faktum att dessa informationsbehov inträder samtidigt med informationsbehovet om kredittransaktionen torde göra det särskilt angeläget att skapa insikt om de faktiska kreditkostnaderna på ett enkelt och lättfattligt sätt. Det kan mot denna bakgrund också hävdas att behovet av standardiserad varuinformation om varans egenskaper i nyssnämnda avseenden och behovet av en möjlighet för köparen att kunna ångra sig blir särskilt stort när inköp förekommer i kombination med kredittransaktioner.
2.3 Återtagande och andra åtgärder när låntagaren ej kan fullgöra sina förpliktelser
I de fall osäkerheten om återbetalningsförmågan till slut resulterar i en situation där låntagaren inte kan fullgöra sina amorteringar resp. avbetalningar, utsätts han för en eller flera ”repressalieåtgärder”. Även om visst anstånd med återbetalningarna ofta ordnas och huvuddelen av lånen därvid återbetalas, så kommer individen normalt att drabbas av en bestående förlust av framtida kreditvärdighet. Därvid bör observeras att låntagande för låginkomsttagaren ofta utgör den enda möjligheten genom vilken han kan få del av tjänster från varaktiga konsumtionsvaror under förutsebar tid eller genom vilken han undviker att hänvisas enbart till kapitalvarutjänster av låg kvalitet och därmed i längden dyra tjänster. Mot den bakgrunden får bortfall av framtida lånemöjligheter betraktas som en påföljd av mycket allvarlig natur.
Än mera problematiskt blir det vid avbetalningslån, när individen dessutom utsätts för återtagande av kapitalvaran. Även om denna åtgärd får anses som i det långa loppet mindre kännbar än förstnämnda påföljd, torde den kunna betraktas som drastisk. Anledningen till detta synsätt är, som vi redan påpekat, att den återtagna varan normalt har litet värde för säljaren och i enlighet härmed åsätts ett pris som ofta blir orimligt lågt i förhållande till vad varan är värd för köparen sedan han väl kommit ur sina akuta betalningssvårigheter.
Effekten av återtagande påverkas i hög grad av om det för varan ifråga finns en fungerande andrahandsmarknad eller ej. Finns en välutvecklad andrahandsmarknad kan konsumenten vid betalningssvårigheter lättare undvika påföljd i form av förlorad kreditvärdighet genom att själv sälja varan (ehuru detta givetvis formellt sett inte är tillåtet) och på så sätt
avveckla sin låneskuld. För varor av detta slag kan köparen vidare räkna med att ett förhållandevis högt värde åsätts varan i samband med ett eventuellt återtagande.
Det är alltså för varor utan egentlig andrahandsmarknad som proble- met med köparens betalningssvårigheter blir särskilt akut. Som vi skall se är det dessutom för dessa varor som möjligheterna att vidta åtgärder för att skydda konsumenten är särskilt begränsade.
Om vi utgår från att statsmakterna har en konsumentpolitisk målsättning att minska riskerna för att konsumenterna råkar i trångmål av antytt slag, finns i princip tre alternativa metoder att åstadkomma detta. Enligt den första skulle man helt enkelt se till att volymen konsumtionskrediter skars ner och därmed också antalet fall som leder till betalningssvårigheter. Enligt den andra skulle man inrikta sig på att minska påföljdernas styrka och på staten eller särskilda försäkringsinsti- tut överföra en del av risktagandet i detta sammanhang. Enligt den tredje metoden skulle man söka styra över konsumenterna till andra sätt att disponera tjänster från varaktiga varor än att äga dem. Vi skall kommentera dessa typer av åtgärder och börja med den sistnämnda.
Att styra över konsumenterna från ägande av konsumentkapitalvaror skulle i första hand innebära att man relativt sett underlättade möjlighe- terna att hyra varorna på kortare eller längre tid. En ökad användning av förhyrning skulle samtidigt skapa förutsättningar för en mer aktiv konkurrens på de nu ofta ”tunna” hyresmarknaderna varigenom kostna- derna för detta alternativ skulle kunna nedbringas. Genom ökat utnyttjande av hyrköp skulle man dessutom uppnå att konsumenterna med tiden kan överta varan i sin ägo utan risk att hamna i en situation med påföljder av ovan nämnt slag; eftersom hyran förutsättes betald i förskott kommer framtida betalningssvårigheter enbart att betyda att hyreskontraktet får sägas upp.5
Problemet med den nu nämnda typen av åtgärd, som konkret skulle kunna innebära förbud mot annat än hyrköp och kontantköp, är att den är praktiskt möjlig endast när det finns fungerande andrahandsmarknader (såsom t. ex. för bilar, båtar och TV-apparater). Först då kan nämligen hyreskostnaderna hållas nere på en överkomlig nivå. I motsatt fall, där efterfrågan på andrahandsvaror saknas eller är mycket liten (t. ex. begagnade hushållsmaskiner), har säljaren liten möjlighet att sälja eller hyra ut begagnade exemplar varför hyreskostnaderna blir alltför höga för
5 Dock föreligger f.n. ett problem med hyrköp i den meningen att uthyraren kan säga upp kontraktet, alternativt att konsumenten av nämnda skäl tvingas göra det, i ett läge där konsumenten redan betalt ansenliga belopp i hyra och där varans värde åtminstone för konsumenten klart överstiger återstående ”skuld” till uthyraren/säljaren. Som exempel kan nämnas ett fall då en person hyrt ett piano under lång tid och endast har en eller ett par månadshyror att betala innan han blir ägare till varan. För att undvika problem av detta slag torde det vara nödvändigt att under alla förhållanden söka stärka konsumentens position iuthyrningsförhållanden som pågått under längre tid. Detta skulle eventuellt kunna ske genom att tillförsäkra konsumenten option och/eller rätt till viss förlängning av kredittiden när en stor del av varans pris, exempelvis hälften, redan är betald.
att hyresalternativet skall framstå som intressant.
De andra två metoderna är däremot tänkbara även för varor utan andrahandsmarknad. Att minska påföljdernas styrka skulle bl. a. kunna innebära att man såg till att konsumenterna skyddades från återtagande av varan. Detta skulle kunna ordnas så att statsmakterna skapade förutsättningar för att inom vissa gränser och efter vissa kriterier såsom konstaterbart oväntat inkomstbortfall e. d. överta lånen och ge köparen utsträckt anstånd, t. ex. inom ramen för ett utbyggt socialhjälpssystem. Dessutom eller alternativt skulle statsmakterna kunna skapa vissa möjligheter för statliga garantier av framtida lån för berörda konsument- grupper, för att undvika den bokstavligen livstidslånga bestraffning som dessa grupper annars kan råka ut för. Med tanke på att dessa verkningar får antas drabba särskilt låginkomsttagare, hushåll med instabila inkoms- ter och andra underprivilegierade grupper, kan åtgärder av detta slag framstå som angelägna. Det kan också möjligen hävdas att alternativa åtgärder såsom att skapa särskilda behovsprövade kreditformer för dessa grupper, t.ex. inom ramen för bosättningslånesystemet, inte är lika attraktiva. Anledningen är dels den kategorisering av låntagarna som sådana kreditformer med nödvändighet leder till redan vid ett första lån, dels den möjligen förmyndarmässiga avgränsning av acceptabla motiv för låntagande som ett sådant system lätt kan ge upphov till.
Statliga system för övertagande av vissa lån och för garantier av framtida lån för personer som tidigare råkat i betalningssvårigheter skulle givetvis kunna utformas på ett flertal olika sätt. En möjlighet är att lägga upp verksamheten efter försäkringsmässiga principer så att alla konsum- tionslån påförs en skatt eller avgift stor nog att täcka väntade utgifter. Utgår man från den nuvarande omfattningen av här berörda betalnings- svårigheter skulle denna avgift kanske behöva vara av storleksordningen 1/2—1 procentenhet av lånekostnaderna. Därvid bör beaktas att den riskpremie som redan nu ingår i låntagarnas räntekostnader då skulle bortfalla.
Åtgärder av nu antytt slag innebär givetvis att stat och ev. kommuner skulle få ta på sig nya arbetsuppgifter och, vid frånvaro av ett försäkringssystem, dessutom nya utgifter. Vidare kan sådana åtgärder skapa farhågor för att konsumenterna uppmuntrades att i större utsträckning än för närvarande är fallet ge sig in på ”äventyrliga” kredittransaktioner. Även om riskerna för att konsumenten självmant väljer att bli omhändertagen av socialpolitiska skyddsnät av antytt slag inte kan väntas vara särskilt stora, är det möjligt att andra åtgärder bedöms vara mer fördelaktiga, i synnerhet på kort sikt. Ett alternativ är då någon variant av den första metod som nämndes ovan, nämligen att minska omfattningen av kredittransaktioner av berört slag. Det är också denna väg man hittills i huvudsak kan sägas ha valt. Genom krav på vissa gränser för kontantinsatsen och kredittidens längd har avbetalningslånen gjorts mindre eftertraktade. Därigenom har man också åstadkommit att de individuella kreditbeloppen minskat i omfattning. Vi återkommer i avsnitt 3 till en närmare diskussion av dessa slag av åtgärder.
2.4 Mål och medel i kreditköpspolitiken — en sammanfattande Översikt
Hade den enskilde individen haft fullständig information om aktuella och framtida inkomster, priser, lånekostnader och preferenser och fanns en tilltro till hans förmåga att planera sina utgifter, skulle han själv kunna fatta beslut vad avser även konsumtionslånens storlek och löptid utan direkt eller indirekt intervention från statsmakternas sida. När osäkerhet, informationsbrist och planeringssvårigheter förs in i bilden, som vi gjort i detta avsnitt, uppträder ett behov av ekonomisk-politiska åtgärder beträffande denna typ av lån. Därvid kan man, som vi framhållit, först och främst peka på väsentliga fördelar från konsumentsynpunkt av en separering mellan kredit och köp. Genom förbud mot reguljära integrera- de kreditköp och genom utbyggnad av kreditsystemets långivning direkt till konsumenterna skulle man bl. a. uppnå att konsumenternas besluts- situation förenklades.
Önskar man bibehålla konsumtionskrediter utanför ramen för den ordinarie kreditmarknaden och för eventuella nytillskott av kreditinstitut med inriktning på just sådana krediter, skulle en begränsning av kreditköpen till att enbart omfatta hyrköp innebära vissa fördelar för konsumenterna. Genom att disponera en vara utan att äga den och samtidigt få veta till vilket pris den i varje månads- eller kvartalsskifte kan köpas, skulle konsumenten kunna behålla de fördelar som avbetalnings- köpen nu ger samtidigt som man undviker de problem som betalnings- svårigheter ger upphov till vid avbetalningsköp.
Eftersom nämnda ”kreditform” är tillämplig bara för hyrbara varor, dvs. sådana med betydande andrahandsvärde, skulle möjligheter liknande traditionella kreditköp helt saknas för varor utan välutvecklade andra- handsmarknader. Vill man utsträcka kreditköpen också till denna kategori är vi framme vid den situation som existerar idag, dvs. med avbetalningsköp och låneköp av en bred klass av varaktiga konsumtions- varor. De åtgärder som inom denna institutionella ram iförsta hand står öppen för statsmakterna är, som vi framhållit, dels system för selektiva kreditgarantier, dels reglering av villkoren för avbetalningslån och liknande låneformer.
De mål som man med här nämnda åtgärder skulle avse att uppnå kan kanske sammanfattas under följande fyra punkter:
1. att trygga konsumenternas tillgång till konsumtionskrediter — isyfte att låta konsumenterna dra nytta av de fördelar som dessa krediter möjliggör (jfr punkterna a)—d) iavsnitt 1.5)
2. att skapa insikt hos konsumenterna om innebörden av olika handlings- alternativ såsom köp — förhyrning, kontantköp — kreditköp samt olika slag av konsumtionskrediter
3. att skydda konsumenterna mot vad man bedömer vara alltför stora lånebelopp givet osäkerheten om framtiden samt
4. att skydda konsumenterna vid oförmåga att fullgöra sina betalningsför- pliktelser mot alltför drastiska påföljder.
Den åtgärd som varit mest aktuell inom kreditköpspolitiken — reglering av villkoren vid kreditköp — berör således den tredje av dessa fyra punkter. Vi övergår nu till att behandla denna del av kreditköpspoli— tiken något närmare.
3 Reglering av kontantinsats och kredittid
Mot bakgrund av den allmänna översikt av konsumtionskrediternas betydelse för konsumenten och av kreditköpspolitiken som nu presente- rats skall vi här närmare analysera två konkreta former av kreditköpspoli- tiska åtgärder, nämligen reglering av kontantinsatsernas storlek respektive kredittidens längd. Som tidigare antytts kan sådana åtgärder ses som medel att begränsa omfattningen av kreditköpen inom den existerande institutionella ramen och därmed också omfattningen av sådana kredit- köp som medför framtida betalningssvårigheter. Av särskild betydelse för bedömningen av dessa medels ändamålsenlighet är förekomsten av eventuella biverkningar. När sådana förekommer blir det också angeläget att jämföra de för samhället relevanta effekterna av dessa medel med effekterna av alternativa åtgärder. Den följande genomgången ägnas därför till viss del åt en jämförelse mellan olika sätt att reducera kreditköpens omfattning.
3.1 Effekter av höjda kontantinsatser
Med kontantinsats avses som bekant den andel av köpeskillingen som erlägges kontant vid inköpstillfället. Det bör emellertid påpekas att denna definition av begreppet har vissa brister från analytisk synpunkt. Det kontant erlagda beloppet vid ett avbetalningsköp avspeglar nämligen inte alltid storleken av insatsen av eget kapital i köpet. Sålunda är det möjligt att köparen parallellt med avbetalningskrediten tagit ett banklån för att finansiera en del av "kontantinsatsen”. För flera frågeställningar kan det därför vara av större intresse att känna summan av olika krediter och dess andel av köpeskillingen än bara avbetalningskreditens andel därav.
Eftersom vi i förevarande sammanhang är intresserade främst av mer permanenta förändringar i miniminivån för kontantinsatsens storlek kan vi bortse från ett antal effekter som uppträder enbart under en kortare övergångstid eller i samband med explicit tillfälliga (och stabiliseringspo- litiskt motiverade) förändringar. Sålunda behöver vi inte beakta den temporära prissänkning som skulle kunna inträffa till följd av en nedgångi efterfrågan på sådana varor som säljs på avbetalning. Effekten av en skärpning av kravet på kontantinsats torde nämligen på lång sikt resultera i en anpassning av produktionen av berörda varor till den nu mindre efterfrågan, utan någon nämnvärd effekt på priserna.
Det bör nu observeras att denna efterfrågeminskning är sammansatt av två olika komponenter. För det första kommer de köpare som bestämt sig för inköp av en viss vara och som nätt ochjämnt kunde finansiera en kontantinsats vid den tidigare lägre nivån att få uppskjuta sina inköp. [
den mån efterfrågan från denna grupp (målsparare) är växande över tiden kommer tidsförskjutningen att leda till en permanent minskning av den totala efterfrågans höjd vid varje tidpunkt.
För det andra har vi de köpare som skulle valt att köpa varan på kredit vid den lägre nivån för kontantinsatsen men som nu väljer att helt avstå från köp av denna vara. I många fall kan det här bli fråga om att överflytta efterfrågan till en närbesläktad vara, t. ex. en billigare modell eller ett begagnat exemplar av varan. I andra fall kan det bli fråga om att flytta över efterfrågan till varor och tjänster av helt andra slag. För denna typ av efterfrågeförändringar är det alltså fråga om att den fördyring av varan, som den ökade kontantinsatsen innebär för konsumenten, leder till en substitution i efterfrågan och inte till att konsumenten enbart skaffar sig medel till en större kontantinsats och i övrigt behåller sitt utgiftsmönster. Vilken av de två nu nämnda förändringarna som kvantitativt är mest betydande är svårt att avgöra utan ingående empiriska studier av en faktisk ändring av kontantinsatsens storlek.
En effekt av den nu berörda efterfrågeminskningen är att antalet avbetalningslån minskar samtidigt som det blir en viss tendens mot att avbetalningsköpen riktas mot mindre dyra varor.6 Tillsammans med den direkta effekten att kreditandelen minskar för ett givet avbetalningsköp, innebär detta således en entydig minskning av den kreditvolym som avbetalningsköpen står för. För att känna den totala effekten på kreditvolymen måste vi som nämndes ovan också undersöka vad som händer med övriga kreditformer.
En omedelbar effekt av att avbetalningsköpen blir mindre attraktiva är att konsumtionskreditefterfrågan ökar på andra håll i kreditsystemet. Sålunda kan utnyttjandet av kreditkort öka samtidigt som efterfrågan på bankkrediter ökar. Den förstnämnda av dessa effekter är delvis oundviklig, dvs. åtminstone vad beträffar utnyttjandet av redan beviljade kreditkort. Däremot behöver den ökade efterfrågan på andra former av kredit inte resultera i en faktisk ökning av denna del av kreditvolymen, nämligen i det fall kreditsystemets kapacitet redan är fullt utnyttjad eller bankerna rekommenderats att visa återhållsamhet med denna typ av krediter. Men i motsatt fall torde resultatet bli en viss faktisk överflyttning av krediter från de reglerade avbetalningslånen och liknande lånetyper till andra slag av krediter. Det faktum att de olika nu nämnda låneformerna inte är perfekta substitut sett utifrån köparnas/låntagamas synpunkt samt att långivarnas restriktivitet normalt är större för de låneformer mot vilka efterfrågan överflyttats, gör emellertid att nettoeffekten på kreditvoly- men som helhet måste bli negativ.
Sammanfattningsvis har vi nu sett att en ökning av kontantinsatsen för avbetalningsköp a) minskar volymen avbetalningskrediter, b) ökar voly- men andra krediter till konsumenterna, c) minskar den totala volymen krediter till konsumenterna, d) minskar efterfrågan på varor för vilka avbetalningsköp förekommer, e) höjer efterfrågan på övriga varor och tjänster i ekonomin och f) totalt sett minskar konsumenternas efterfrå— gan på varor och tjänster. Vi får med andra ord dels effekter på total efterfrågan och total volym konsumtionskrediter, dels substitutionseffek- ter på varuslag och låneformer.
6 I vissa specialfall kan man tänka sig att detta resultat delvis ute- blir. Sålunda kan kon- sumenten som planerat ett kontantköp och ett avbetalningsköp övergå till två avbetalningsköp av samma uppsättning varor sedan kontantin- satsen höjts.
3.2 Jämförelse med alternativa åtgärder
Det kan ha sitt intresse att jämföra dessa verkningar med dem som inträffat vid en generell begränsning av konsumtionskrediterna genom en räntehöjning (t. ex. via en kreditavgift eller kreditskatt) och/eller en minskning av det totala utrymmet för konsumtionskrediter. Här skulle vi erhållit likartade effekter på total efterfrågan av varor och tjänster samt på volymen konsumtionskrediter. Däremot skulle vi inte ha anledning att räkna med samma substitutionseffekter som vid en höjning av kontant- insatsema. Närmare bestämt skulle här alla slag av konsumtionskrediter tendera att behandlas lika och en minskning träffa samtliga låneformer. Vidare skulle efterfrågan tendera att minska för alla slag av varor och tjänster. Visserligen kan man därvid förutsätta att efterfrågeminskningen blir större på vissa håll och särskilt för varor på vilka efterfrågan i hög grad är bestämd av utbudet av och kostnaderna för konsumtionskrediter över huvud taget (dvs. ej bara avbetalningslån).
Dessutom bör vi emellertid observera de fördelningseffekter som kort berördes i ett föregående avsnitt. Krav på Ökad kontantinsats drabbar främst hushåll med begränsade likvida tillgångar, vilket ofta är korrelerat med låga inkomster. Jämför vi denna effekt med vad som följer av en generell begränsning av utrymmet för konsumtionskrediter blir skillnaden sannolikt inte stor. Givet traditionella kreditvärderingsprinciper kommer en sådan begränsning att främst drabba låginkomsttagare och andra som har små möjligheter att ställa god säkerhet för lån. Jämfört med alternativet av en räntehöjning för konsumtionskrediter uppträder däremot en viss olikhet. En räntehöjning träffar nämligen alla kategorier låntagare. Konkret uttryckt kommer i detta fall i någon mån även personer med god likviditet och höga inkomster, som skulle efterfråga konsumtionskrediter vid lägre räntenivåer, att vilja avstå från att ta konsumtionslån. Någon liknande effekt kan inte förväntas uppträda vid en höjning av kontantinsatsema respektive en generell begränsning av konsumtionskrediterna. Det finns således anledning att räkna med att en skärpning av kraven på kontantinsatser får en mer regressiv effekt än en höjning av lånekostnaderna för konsumtionskrediter så avpassad att den ger samma effekt på volymen konsumtionskrediter i samhället.
Samtidigt står det dock klart att riskerna för betalningssvårigheter för den kategori köpare, som har svårt att bedöma möjligheterna att fullgöra sina betalningsförpliktelser, minskar vid krav på högre kontantinsatser medan dessa risker kan förbli i princip oförändrade vid en räntehöjning. Detta förutsätter givetvis att höjda kontantinsatser inte motverkas av ökad låntagning inom denna grupp på annat håll. Under denna sannolikt realistiska förutsättning kommer således en höjning av kontantinsatsema att ha en annan fördelningseffekt i just detta avseende. Det blir därför nödvändigt att väga den relativt sett starkare negativa effekten på låginkomsttagare mot den önskade effekten av mindre betalningssvårig- heter vid kreditköp, som kravet på ökade kontantinsatser ger upphov till.
Å andra sidan torde man knappast ha anledning räkna med att konsumenter med svårigheter att bedöma sina möjligheter att klara av
avbetalningar skulle vara helt okänsliga för en höjning av räntekostnader- na för avbetalningslån. Detta förhållande motiverar en jämförelse med alternativet att differentiera lånekostnaderna för olika låntagare på följande sätt: a) relativt höga lånekostnader för låntagare som tidigare inte varit skuldsatta, b) höga lånekostnader för sådana låntagare som tidigare visat sig inte kunna fullgöra sina låneförpliktelser och c) låga lånekostnader för dem som visat sig kunna det. En sådan lösning skulle tendera att avskräcka låntagare med mindre god planeringsförmåga men däremot vara neutral i förhållande till låntagarnas inkomst- och förmö- genhetsställning. Genom att låta denna lånekostnadsdifferentiering vara ett led i ett försäkringssystem så att lånekostnadsskillnaderna bottnar i olika stora försäkringspremier (liknande behandlingen av olika försäk- ringstagare vid t. ex. bilförsäkringar) skulle systemet kunna förenas med betalningsanstånd för de låntagare som efter vissa bestämda kriterier anses ha acceptabla skäl att inte kunna fullgöra sina betalningsförpliktel- ser. (Jfr diskussionen i ett tidigare avsnitt om försäkring av låntagarrisker med enhetliga avgifter.) Därmed skulle man dessutom helt eliminera för konsumenterna besvärliga påföljder av att vid inkomstbortfall e. d. inte kunna sköta sina avbetalningar (se avsnitt 2.3 ovan).
Behandlingen av olika lånesökande skulle givetvis idealt bygga på en insikt om deras faktiska möjligheter att återbetala sina lån. Men eftersom en sådan insikt i strikt mening är ouppnåelig krävs att man söker efter principer som så nära som möjligt kan väntas avslöja framtida återbetal- ningssvårigheter. En lösning av nu nämnt slag skulle innebära att lånekostnadsskillnaderna mellan olika låntagare baserades på försäkrings- mässiga principer enbart med utgångspunkt i tidigare erfarenheter av låntagaren, och således inte som nu sker även med utgångspunkt i ett grovt statistiskt samband mellan inkomst och kreditrisk. Med den här diskuterade uppläggningen skulle således låntagare från olika inkomst- grupper komma att behandlas lika. Därmed torde man dessutom uppnå att man i största möjliga utsträckning undvek att diskriminera mot varor och tjänster som normalt finansieras med kredit, helt eller delvis.
En höjning av lånekostnaderna som inte bottnade i ett sådant system med försäkringspremier utan i stället hade karaktären av en konsumtions- kreditskatt skulle däremot diskriminera mot vissa varor och tjänster på samma sätt som varje annan punktskatt. De många principiellt likartade effekterna av en påbjuden kontantinsatshöjning och en kreditskatt gör att en kontantinsatshöjning i själva verket motsvarar införandet av en punktskatt på (vissa) konsumtionskrediter. Därvid är att märka att statsmakterna sedan en tid tillbaka sökt avveckla existerande punktskat- ter utom i de fall sådana skatter har en särskild motivering såsom gäller för t. ex. bensinskatter, alkohol- och tobaksskatter. En höjning av kontantinsatsen skulle således i detta perspektiv också kräva en särskild motivering och därmed ett explicit förkastande av alternativa åtgärder för att nå kreditköpspolitikens mål.
Den motivering som ligger närmast till hands utgår ifrån den skillnad i användbarhet på kort sikt som föreligger mellan de här berörda alternativen. Ett försäkringssystem av antytt slag — liksom även
införandet av en kreditskatt — måste föregås av ett omfattande utredningsarbete och kräver dessutom institutionella förändringar som kan ta viss tid. Reglering av kontantinsatsema är däremot ett mycket flexibelt medel och dessutom en typ av åtgärd för vilken de institutio- nella förutsättningarna redan finns. Mot denna bakgrund framstår försäkringssystemet som en tänkbar lösning först på längre sikt.
Sammanfattningsvis har vi här kunnat konstatera att en skärpning av kraven på kontantinsatser vid avbetalningslån o. 1. har ett antal verkning- ar av betydelse att observera. Samtidigt som man erhåller en minskningi volymen krediter som leder till betalningssvårigheter och en tendens att ersätta avbetalningslån med banklån, så måste man beakta att åtgärden har en begränsad räckvidd från konsumentskyddssynpunkt och ett antal negativa biverkningar jämfört med tänkbara alternativa åtgärder. Bland de negativa biverkningarna har vi pekat på dels den regressiva åtstram- ningseffekten, dels substitutionseffekter i form av att man diskriminerar mot konsumtion av varor och tjänster för vilka kreditköp förekommer. Samtidigt har vi dock kunnat konstatera att en reglering av kontantinsat- serna har en stor fördel i sin flexibilitet och i möjligheten att kunna sättas in med kort varsel. Mot den bakgrunden torde detta medel framstå som användbart på kort sikt och åtminstone till dess mer ambitiösa alternativ hunnit utredas och utformas i detalj.
3 3 Verkningar av förkortade kredittider
En förkortning av kredittiden har effekter liknande dem som ett krav på högre kontantinsats skulle få. Genom att den period blir kortare för vilken köparen/låntagaren har att upprätta en betalningsplan, torde han lättare kunna överblicka sina faktiska möjligheter att fullgöra sina betalningsför- pliktelser. Detta sammanhänger bl. a. med att kännedom om i framtiden näraliggande inkomster normalt är större än om mer avlägsna inkomster. Dessutom torde individer i ett kortare framtidsperspektiv lättare kunna förutse konsumtionsbehov av olika slag. Sannolikheten för ändrade preferenser vad gäller konsumtionsinriktningen torde likaså vara mindre när tidshorisonten ligger närmare.
En förkortning av kredittiden har emellertid samtidigt påtagliga nackdelar för konsumenten. Kravet på högre betalningar per månad innebär precis som kravet på ökad kontantinsats att konsumenten ivissa fall får vänta längre innan han kan köpa varan ifråga eller att han övergår till köp av billigare varianter av berörda varuslag eller att han helt avstår från att köpa (vissa) varor på avbetalning. Vi kan således även här räkna med en reduktion av efterfrågan på varor där kreditköp förekommer samt att volymen avbetalningskrediter minskar.
På nu angivet sätt drabbas framför allt de konsumenter som under i övrigt lika omständigheter har sina önskemål inriktade mot av kreditköp berörda varuslag, dvs. varaktiga konsumtionsvaror. Men dessutom inträ— der återigen den konsekvensen att hushåll med liten förmögenhet och små inkomster tvingas ändra sitt konsumtionsmönster (dvs. åtminstone skjuta vissa inköp fram i tiden) till skillnad från hushåll med stor
förmögenhet eller höga inkomster. Vissa låginkomsthushåll kan dessutom ha funnit det fullt möjligt att konsumera tjänsterna av en varaktig konsumtionsvara till ett lågt amorteringsbelopp per månad, men i praktiken se det som helt omöjligt att först spara ihop ett belopp som klarar höga framtida amorteringar och senare köpa denna vara. En färg-TV-apparat kan vara ett exempel på en vara av detta slag.
Sistnämnda fall fäster uppmärksamheten vid det centrala sambandet mellan kredittid och brukstid hos varor som är föremål för kreditköp. Så länge en varas värde för konsumenten överensstämmer med utestående skuldbelopp är hans reella förmögenhetssituation oförändrad. För varor med nämnvärt andrahandsvärde gäller dessutom att hans nominella förmögenhetssituation är oförändrad så länge skuldbeloppet sammanfal- ler med försäljningsvärdet. Dessa förhållanden ger således vissa riktlinjer för amorteringstakten, förutsatt att man önskar någon form av överens- stämmelse mellan tillgångar och skulder för enskilda föremål såsom förekommer t. ex. inom företagens investeringsplanering. Med en likartad förutsättning för konsumenten skulle således amorteringstakt och där- med kredittid begränsas av utvecklingen i tiden av varans värde. En princip av detta slag kan för övrigt antas vägleda prissättningen på de hyresmarknader som förekommer för konsumentkapitalvaror. Därmed torde den också gälla för de ovan diskuterade hyrköpen.
En på nu antytt sätt bestämd kredittid skulle i flera avseenden avvika från rådande principer för avbetalningskrediterna. Först och främst torde den faktiska kredittiden genomsnittligt sett kraftigt understiga föremå- lens brukstid. För det andra är differentieringen av faktisk kredittid för olika föremål, där en differentiering överhuvudtaget förekommer, nor- malt inte alls i paritet med föreliggande olikheter i brukstid. Som exempel kan nämnas den förekommande enhetliga kredittiden för bilar av olika ålder och därmed olika resterande brukstid.
Eftersträvade man en reduktion av kredittiden i proportion till brukstiden skulle vissa institutionella förändringar behöva vidtagas. Det finns också skäl som i och för sig talar för en sådan institutionell anpassning. Som vi redan påpekat innebär en förkortning av kredittiden bl. a. en diskriminering mot sådana konsumenter som relativt sett föredrar att konsumera tjänster av varaktiga varor som inköps (kan inköpas) med avbetalningskredit. Genom att relationen mellan kredittid och brukstid är olika för olika varor medför detta dessutom en godtycklig variation i diskrimineringen. Varor med lång brukstid utsätts således för en jämförelsevis mer omfattande diskriminering än andra varor.
Rådde full säkerhet om för kreditköpet centrala framtida förhållanden i de avseenden som angavs inledningsvis i avsnitt 2 så skulle knappast något som helst motiv finnas för att förhindra att kredittiden sammanföll med brukstiden om konsumenten så önskade. Genom det konsument- politiska intresse som nu föreligger och som kan ta sig institutionellt uttryck i en reglering av kredittiden för avbetalningsköp söker man reducera denna kredittid för att motverka vissa effekter av en faktisk osäkerhet om framtida förhållanden. Men det följer av vad som här
anförts att sådana åtgärder samtidigt drar med sig märkbara nackdelar för konsumenterna och särskilt för vissa ovan nämnda konsument- grupper. En vägning mellan dessa fördelar och nackdelar blir därför nödvändig. Vi skall här beröra ett tänkbart exempel på hur denna vägning kan ta sig ut när statsmakterna anser sig kunna disponera endast två handlingsparametrar, nämligen reglering av kontantinsats och av kredit- tid.
Som vi berört har ökad kontantinsats och förkortad kredittid i flertalet avseenden likartade effekter. Det betyder att det också föreligger en viss möjlighet att finna olika kombinationer av de två åtgärderna som ger samma totaleffekt i dessa avseenden. Sålunda kan den reduktion av kreditköp under stark osäkerhet om framtida betalningsförmåga som man kan vilja uppnå genom en skärpning av såväl tillåten kredittid som kontantinsatsens storlek också erhållas vid en förlängning av kredittiden i kombination med en större höjning av kontantinsatsen. För att ta ett fingerat exempel skulle man i stället för att höja kontantinsatsen från 10 % till 20 % och förkorta kredittiden från 18 till 15 månader kunna förlänga kredittiden till, säg, 30 månader och höja kontantinsatsen till, säg, 30 %. Härigenom skulle man minska kreditköpens låneandel samti- digt som kredittiden för den återstående låneandelen tilläts närma sig den nivå som överensstämmer med konsumentkapitalvarornas brukstid. För att ytterligare underlätta en sådan anpassning av kredittiden skulle man kunna tillåta en schablonmässig variation mellan olika kreditköp så att köp av varor med längre brukstid fick en längre kredittid och vice versa, med ett genomsnitt på 30 månader enligt exemplet. På detta sätt skulle man alltså kunna reducera en del av de negativa biverkningarna av en kreditköpspolitik som syftar till en given reduktion av kreditköpen med hjälp av nu berörda uppsättning av ekonomisk-politiska medel.
4 Avslutande synpunkter och sammanfattning
Denna framställning har i huvudsak rört frågan om vilka medel som kan tänkas komma till användning för att uppnå vissa angivna kreditköpspoli— tiska mål. Därvid har stor vikt lagts vid att söka ange vilka bieffekter på konsumenternas ekonomiska situation som dessa olika medel kan ha. Det har därvid förutsatts att statsmakterna vid sitt ställningstagande till alternativa medel söker beakta medlens totala samhällsekonomiska effekter inklusive de fördelningsmässiga verkningarna. Tyngdpunkten har legat på en analys av vad som kanske kan kallas de traditionella kreditköpspolitiska medlen, reglering av kontantinsatser och kredittider. Därvid har vi emellertid kunnat peka på att dessa medel också har vissa nackdelar. Som berördes i slutet på föregående avsnitt får detta antas påverka statsmakternas val av hur och i vilken omfattning dessa medel bör utnyttjas. Ett ställningstagande i detta avseende underlättas av en kännedom om möjliga alternativ. Vi har därför diskuterat och givit exempel på vilka dessa alternativ skulle kunna vara.
Vi har pekat på att en minskning av det totala antalet kreditköp för att därigenom reducera det antal kreditköp som leder till betalningssvårighe-
ter även kan ske genom en höjning av lånekostnaderna eller en fysisk reglering av volymen konsumtionskrediter. Men i stället för att minska antalet kreditköp kan man välja en helt annan och mer långtgående ansats. Verkningarna för berörda konsumenter av att de — som man får förmoda — mot sin vilja råkar i betalningssvårigheter kan reduceras genom att statsmakterna finner former för att efter vissa kriterier bevilja betalningsanstånd och trygga de berörda konsumenternas framtida kreditvärdighet. Detta kan ske genom statliga lånegarantisystem eller genom ett självbärande försäkringssystem där låntagarna ovanpå de gängse kreditkostnaderna (exklusive nuvarande inbyggda riskpremier) tvingas att betala en försäkringspremie för skydd mot vissa väldefinierade slag av framtida betalningssvårigheter. Därvid är det också möjligt att differentiera dessa premier efter sådana försäkringsprinciper, varigenom framför allt låntagare med tidigare dokumenterade svårigheter att planera sin budget över en lång period tvingas betala högre premier och därmed i någon mån avskräcks från att fortsättningsvis utnyttja kreditköp i större omfattning.
Vi har vidare observerat att man samtidigt eller alternativt kan reducera mängden kreditköp med betalningssvårigheter genom att styra över konsumenterna mot att hyra i stället för att äga konsumentkapital— varor. Denna lösning, som är praktiskt möjlig främst för sådana varor för vilka en fungerande andrahandsmarknad finns eller lätt kan skapas, skulle kunna åvägabringas genom att statsmakterna ser till att konsumenterna informeras om hyresalternativets fördelar och/eller genom att man ger ekonomiskt stöd åt hyresformen (i stället för motsatsen som blivit fallet genom skattesystemets nuvarande behandling av hyresavgifter kontra räntor).
Vi har också pekat på hur hyresmarknaderna i ökad utsträckning kan kombineras med möjligheten att konsumenten senare övertar varan isin ägo. Genom sådana hyrköp elimineras också påföljderna vid ”betal- ningssvårigheter”. Risken för återtagande i den form som föreligger vid traditionella avbetalningsköp, liksom förlusten av framtida kreditvärdig- het, skulle försvinna vid dessa typer av transaktioner. Samtidigt kan dock konsumentens ställning i ett hyrköpsförhållande behöva förstärkas på vissa punkter innan detta alternativ kan anses vara i alla avseenden gynnsamt för konsumenterna.
Vi har också i denna bilaga uppehållit oss vid återtagandeinstitutets begränsade värde för säljaren och betydande nackdelar för köparen vid traditionella avbetalningsköp. Ett mer långtgående sätt att lösa detta speciella problem är att i högre grad än som nu sker skilja på transaktionerna kredit och köp. För en sådan lösning, där konsumtions- krediterna i ökad utsträckning sköttes av kreditmarknaden, talar emeller- tid också andra skäl. Ett skäl av särskild betydelse vid sidan av en sannolik reduktion av lånekostnaderna är att konsumenten härvid får lättare att orientera sig i köpsituationen och kan analysera varornas och kreditens värde för honom var för sig.
Vid konsumtionskrediter direkt från banker och andra kreditinstitut blir lånevillkoren och lånekostnaderna uppenbara för konsumenten. För
avbetalningskrediter är detta som bekant inte fallet. När det gäller att i sådana sammanhang klargöra förhållandena för konsumenten har vi däremot inte kunnat peka på några alternativ. De räkneoperationer som krävs är så komplicerade för genomsnittskonsumenten att ansvaret för informationen om den reella lånekostnaden måste ävila säljaren. Det ligger emellertid i sakens natur att denna lösning inte är helt tillfredsstäl- lande. Perfekt information kan knappast åstadkommas så länge köp och kredit slås samman; sålunda kan det för flertalet varor förbli oklart vad jämförelsenormen, kontantpriset, faktiskt är. Mot den bakgrunden kan fördelarna av en åtskillnad av köp och kredit framstå som särskilt betydande.
I ett långsiktigt perspektiv torde sålunda en tillfredsställande lösning av de problem som finns på konsumtionskrediternas område kunna uppnås dels genom något slag_av kreditförsäkring, dels genom en avveckling av avbetalningskrediterna. På kortare sikt, inom vilken utrymmet för institutionella förändringar av dessa slag kan vara starkt begränsat, kvarstår värdet av de "traditionella” kreditköpspolitiska medlen — reglering av kontantinsatser och kredittider. Därvid bör observeras att en skärpt reglering på dessa punkter inte bara torde bidra till att reducera vissa av avbetalningshandelns avigsidor för ett antal konsumenter. Dessutom skulle sådana åtgärder möjliggöra en överströmning av konsum- tionskreditefterfrågan till de två kreditköpsformer som från konsument— synpunkt ter sig förhållandevis fördelaktiga, nämligen hyrköp och köp finansierade genom bankkrediter. För att denna överströmning skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt måste emellertid förutsättningar skapas för en för konsumenterna tryggare form av hyrköp samt för en större konsumtionskreditvolym från bankernas sida.
fjärde byrån, maj 1974.
Allmänt
SPKs rapport 1972 (Dnr l:Ö 158/72) avsåg förhållandena 1971. Vid en undersökning som nämnden gjorde i möbelhandeln 1973 besöktes i stort sett samma butiker som året innan. En viss förnyelse skedde bland de minsta butikerna, där relativt många lagts ner mellan undersökningstillfäl- lena.
Butiksurvalet motsvarar omkring 1 300 detaljaffärer över hela landet. På varuhussidan är konsumentkooperationen representerad, men inte Åhléns och Turitz (med undantag av NK-varuhusen) eftersom de bägge sistnämnda kedjorna är relativt små när det gäller möbelförsäljning. Ikea, som undersökts för sig, hade 1973 endast kontantförsäljning, men har som bekant våren 1974 också börjat sälja på kredit.
Omfattning
Totalt 1 284 butiker, varav 60 % hade en omsättning under 1 mkr. 1972, 30 % 1—3 mkr. och 10 % sålde för över 3 mkr., omsatte tillsammans för 1,7 miljarder kronor i möbelhandeln. Här och i det följande ingår inte Ikea i sammanställningarna.
Kontantköpen svarade för 76 % eller 1,3 miljarder kronor och kreditköpen för 24 % eller 0,4 miljarder av totala försäljningen.
Butiksstorlek
Om butikerna delas in i de nämnda storleksklasserna blir skillnaderna mycket små vad avser andelen kreditköp. I de minsta affärerna går 24 % av omsättningen på kredit. I mellangruppen svarar kreditkunderna för 23 och hos de största butikerna för 25 % av omsättningen.
Ortsstorlek
Av butikerna ligger 17 % i Stockholm, Göteborg eller Malmö, 20 % i övriga orter med mer än 30 000 invånare, 16 % i orter med 10 000—30 000 invånare och nära hälften, 47 %, i orter med färre än 10 000 invånare.
Den sistnämnda gruppen står för endast 33 % av den totala möbelför— säljningen. 24 % av försäljningen sker i orter med över 30 000 invånare, utom Stockholm, Göteborg och Malmö, som svarar för 27 %.
Andelen kreditköp varierar mellan ortsstorlekarna. Den är högst i storstäderna, 33 %. I gruppen orter med 10 000—30 000 invånare är andelen 24 %. Både i orter med över 30 000 utom storstäderna och på sådana orter som har färre än 10 000 invånare säljs 20 % av möblerna på kredit.
Kreditköp per butiksgrupp
Olika butiksgrupper inom möbelhandeln kan tänkas satsa mera eller mindre på att värva kontant- respektive kreditköpskunder. Hittills har exempelvis Ikea helt gått in för kontantförsäljning. Man har därmed givetvis nått ett enklare och mindre kostsamt debiteringsförfarande, sluppit kreditprövning, undvikit kreditrisker respektive rutiner för krav- överföring till särskilda factoringföretag och sluppit förmedla kreditan-
Tabell B 4.1 Procentuell andel kontant- och kreditförsäljning inom angivna butiks- grupper 1972
Butiksgrupp Andel försäljning Kontant Delbe- talning
% % KF 81 19 därav Bra Bohag 69 31 därav övriga 82 18 SAMBO 75 25 därav Bra Bohag 75 25 därav övriga 95 5 MIO/ELIT 76 24 därav Bra Bohag 80 20 därav övriga 70 30 MINEKO 82 18 därav Bra Bohag 96 4 därav övriga 79 21 ERFA 3 87 13 därav Bra Bohag 86 14 därav övriga 88 12 Annan samverkande grupp 75 25 Ej medlemsbutiker 74 26 Samtliga Bra Bohag 77 23
Källa: Företagen.
sökningar till särskilda kreditinstitut. Å andra sidan är möjligheten för kunden att delbetala varan ett konkurrensmedel i branschen. Det är en indikator på denna konkurrensparameters betydelse att Ikea numera ansett sig böra ändra sin gamla politik.
En eventuell varierande benägenhet att satsa på kreditkunder kan komma till uttryck i olika andel kreditköp av totalförsäljningen. I tabell B.4.1 redovisas procentuell andel kreditköp inom samtliga samverkande grupper i möbelhandeln, inom butiker som inte är medlemmar i sådana grupper och separat fördelning i samtliga Bra Bohag-butiker, oberoende av i vilken samarbetsgrupp de eventuellt är medlemmar.
SAMBO, MlO ELIT och MINEKO är riksomfattande frivilliga samman- slutningar av enskilda butiker för främst gemensamma inköp och vissa promotionsåtgärder. ERFA 3 och ”Annan” upptar butiker i liknande, mera lokala grupper. SAMBO och MINEKO har vardera ett 60—70-tal medlemmar. MIO och ELIT omkring 80 och ERFA 3 ca 20.
Bra Bohag-butikerna kan vara fristående eller ingå i föregående grupper. De är specialiserade återförsäljare för DUX Möbel AB i Trelle- borg, men marknadsför även andra möbler. _
Under rubriken KF redovisas konsumentkooperativa varuhus, både möbelvaruhus och möbelvaruavdelningar i traditionella varuhus, samt specialiserade möbelbutiker, tillsammans ett femtiotal enheter.
Kooperationen har en relativt liten andel delbetalningsförsäljning, med undantag av de få enheter som är medlemmar i Bra Bohag-gruppen.
SAM BO ligger nära genomsnittet för hela möbelhandeln. Flertalet större SAMBO-butiker är också Bra Bohag-anslutna. Gruppen övriga som skiljer sig avsevärt från de andra SAMBO—butikerna har omsättningsmäs- sigt liten betydelse.
Även MIO ELIT-affärerna ligger totalt sett nära genomsnittet. l kedjan ingående Bra Bohag-butiker har dock något större andel kontantförsälj- ning än övriga medlemmar.
Det tiotal Bra Bohag-butiker som ingår i MINEKO satsar nästan helt på kontantförsäljning. Även kedjan i övrigt har lägre andel delbetalningsför- säljning än genomsnittet för branschen. Detsamma gäller för ERFA3-bu- tikerna.
De butiker som är helt fristående ligger mycket nära genomsnittet för hela handeln, liksom samtliga Bra Bohag-butiker sedda som en egen
grupp.
Kreditköpsformer
Tabell B.4.2 redovisar med butikerna indelade efter olika principer den totala kreditförsäljningen per butiksgrupp. Vidare visas hur denna summa fördelas i procent på olika kreditformer.
Angivna kreditförsäljningsbelopp skiljer sig något från den verkliga försäljningen, beroende på att vissa butiker kunnat uppge fördelningen kontant/kreditförsäljning, men inte kunnat göra en vidare uppdelning av kreditförsäljningen.
SOU 1975:63 Tabell B 4.2 Total kreditförsäljning, med fördelning på kreditköpsformer inom angivna butiksgrupper 1972 Butiks- Försälj- Procentuell andel som härrör från indelning ning på kredit Avbet.— Lånc- Interna Ext. Accept Annan tkr köp köp kredit- kredit- kredit- kort kort form
Butikstyper KF + samver- kande 156 056 57 32 - l 5 5 Övriga 212 365 73 2 1 1 12 11 Omsättning
—1 mkr 77120 63 4 — 1 22 10 1—3 mkr 134 244 66 7 0 2 11 14 3— mkr 157 057 68 27 l 0 2 2 Ortstyp Storstäder 117 995 76 10 2 1 5 6 Över 30 000 78144 63 22 — 2 8 5 10—30 000 64 594 69 14 — 0 11 5 Under 10 000 107 688 55 15 — 0 14 15
Totalt 368 421 65 15 1 1 9 9 Källa: Företagen.
Kredittid
Nämnden har undersökt den genomsnittliga kredittiden vid några former av kreditköp. I tabell B.4.3 visas med butikerna indelade i samma grupper som tidigare hur lång tid i månader man gav kredit i genomsnitt vid kreditförsäljningen 1972.
Tabell B 4.3 Genomsnittlig kredittid 1972 vid vissa kreditköpsformer inom angivna
butiksgrupper Butiksindel- Genomsnittlig kredittid i månader vid köp mot nin g Avbetal- Låneköp Accept Annan ningsköp form
Butikstyper KF + samverkande 14 14 17 6 Övriga 14 13 18 8 Omsättning
—1 mkr 13 13 19 8 1—3 mkr 15 13 16 8 3— mkr 15 13 15 3 Ortstyp Storstäder 15 13 22 3 Över 30 000 14 11 19 6 10-30 000 14 13 17 14 Under 10 000 13 15 17 7
Totalt 14 13 18 7
Källa: Företagen.
Inom gruppen KF + samverkande skiljer sig KF från de övriga företagen i så måtto att KF inte förekommer i grupperna avbetalning eller accept. Annan kredit inorn KF gavs vidare i genomsnitt bara under en månad. En viss skillnad mot totalgenomsnittet visar sig då butikerna indelas efter storlek. För accept minskar den kredittid man är villig att ge med ökande butiksstorlek. De största butikerna har också i genomsnitt bara beviljat 3 månaders kredit vid annan form. Om butikerna fördelas efter ortstyp finner man att i storstäderna är genomsnittliga kredittiden vid försäljning mot växel exceptionellt lång, 22 månader. På orter med 10 000—30 000 invånare har man varit villig att ge i genomsnitt 14 månaders kredit mot annan säkerhet eller ingen säkerhet alls, dvs. dubbelt så lång tid som möbelhandeln i genomsnitt givit. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö däremot ger man knappt hälften så lång kredittid för motsvarande kredittyp som gäller för möbelhandeln som helhet.
Kontantinsats
Tabell B 4.4 Genomsnittlig kontantinsats 1972 inom angivna butiksgrupper
Butiksindelning Genomsnittlig kontantinsats. % vid Avbetal— Låne- Accept Annan ningsköp köp form
Butikstyper
KF + samverkande 30 12 27 14 Ovriga 29 21 25 23
Omsättning
—1 mkr 29 22 27 24 1— 3 mkr 30 15 20 21 3— mkr 28 12 27 9
Ortstyp
Storstäder 28 16 19 17 Över 30 000 31 18 29 27 10—30 000 29 21 25 22 Under 10 000 30 15 25 23
Totalt 30 17 25 22
Källa: Företagen.
Kontantinsatsen vid avbetalningsköp är ungefär densamma i olika butiker i genomsnitt. Vid låneköp kräver KF-butikerna i genomsnitt lägre insatser än andra butiksgrupper.
SOU l975:63 Finansiering
A vbetalningsköp
Tabell B4.5 Procentuell andel företag där angivna finansieringskällor anlitades 1972
Butiksindelning Avbetalningsförsäljningen finansierades av
Sälja- Bank Andra fi- Leveran- Annan ren nansie- tör ringsfö- retag Butikstyper KF + samverkande 70 32 7 Övriga 74 20 18 l 1 Omsättning —1 mkr 78 17 14 2 2 1—3 mkr 70 28 16 3— mkr 58 40 20 Ortstyp Storstäder 63 9 36 5 Över 30 000 73 18 , 14 10—30 000 75 27 22 Under 10 000 77 32 3 3 Totalt 73 23 15 1 1
Källa: Företagen (803 butiker av 1 284).
Observera att tabell B.4.5 inte visar den totala fördelningen av avbetal- ningsförsäljningen på olika finansieringsformer, utan endast andelen företag där angivna finansieringskällor anlitades, enbart eller i kombina- tion med varandra.
I gruppen KF + samverkande ingår i realiteten inte de kooperativa butikerna utan endast övriga samverkande kedjor. Som framgår av tabellen är det cirka en tredjedel av dessa som utnyttjar bank för finansiering, helt elleri kombination med egna insatser. Drygt 70 procent av totalantalet möbelaffärer finansierar själva helt eller delvis avbetal— ningsförsäljningen. Denna andel är dock betydligt lägre bland de största butikerna, där man också mera frekvent än i någon annan grupp anlitar dels banker, dels andra finansieringsföretag.
Försäljning mot accept
Endast 343 av de 1 284 butikerna har haft försäljning mot accept 1972. Den huvudsakliga finansiären har i de flesta butiksgrupper varit banker. Bland de SAMBO-butiker som säljer mot accept är det dock 80 procent som medverkat vid finansieringen av denna kreditförsäljning, medan bank anlitats av 40 procent av SAMBO-butikerna. En stor del av denna butiksgrupp har följaktligen inte diskonterat sina accepter i bank.
] övrigt gäller för nästan samtliga butiksgrupper att bank anlitats av 80—100 % av butikerna för finansiering av acceptförsäljningen. Andelen butiker som själva medverkat vid finansieringen är vanligen 20—30 %.
Statens offentliga utredningar 1975
Kronologisk förteckning
PWNPQPEÅNH
33.
34.
35.
36.
37.
38.
39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55.
Demokrati på arbetsplatsen. A. Psalmer och visor. Del 1:1. U. Psalmer och visor. Del 122. U. Psalmer och visor. Del 1:3. U. Bättre bosättning för flera. S. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. U. Framtida studerandehälsovärd. U. Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. Individen och skolan. U. . Rörlig pensionsålder. S. . Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi.
. Totalfinansiering. B. . Vägtrafikolyckor och siukvårdskostnader. S. . Konstnärerna i samhället. U. . Kommunal rösträtt för invandrare. Kn. . Kriminalvårdens nämnder. Ju. . Markanvändning och byggande. Remissammanställning ut-
given av bostadsdepartementet. B. Förtroendevalda och panier i kommuner och landsting. Kn. _ Konsumentskydd på låsområdet. H. (Utkommer hösten 1975) _ Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman.
Ju. . Pensionsförsäkring. Fi. . Lag om allmänna handlingar. Ju. . JO—ämbetet. Uppgifter och organisation. R. . Tre sociologiska rapporter. Ju. . Å jour. Om journalistutbildning. U. . Forskningsråd. U. . Politisk propaganda på arbetsplatser. A. . Program för ljud och bild i utbildningen. U.
MedborgerIiga fri-och rättigheter i vissa länder. Ju. Barnens livsmiljö. S. (Utkommer hösten 1975l . Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rap—
port 1. S. (Utkommer hösten 1975) . Barns hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. S. (Utkommer
hösten 1975) Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rap- port 3. S. (Utkommer hösten 1975) Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. S. (Utkommer hösten 1975) Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiliöutredningens rapport 5. S. (Utkommer hösten 1975) Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. S. (Utkommer hösten 1975) Barn och föräldrars arbete. Barnmiliöutredningens rapport 7. S. (Utkommer hösten 1975) Barnkultur. Barnmiliöutredningens rapport 8. S. (Utkommer hösten 1975) Statsbidrag till kommunerna. Fi. Trafikolyckor och statistik. K. Kommunal demokrati. Kn. Kommunal demokrati. Sammanfattning. Kn. Kvinnor i statlig tjänst. Fi. Etablering av miljöstörande industri. B. Vidareutbildning i internationell marknadsföring. H. Kommunal organisation "och information. Kn. Kollektivtrafik i tätort. K. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. K Massmediegrundlag. Ju. Internationella koncerner i industriländer. |. Bostadsförsörining och bostadsbidrag. B. Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. B. Beskattning av realisationsvinster. Fi. Fåmansbolag. Fi. Bötesverkställighet. Ju.
56. 57. 58. 59. 60. 61. 62. 63.
Trafikbuller. Del 11. Flygbuller. K. Varuförsörjning i kristid. H. Målet är jämställdhet. Ju. Utbildning för vuxna. U. Energiberedskap för kristid. H. Energiberedskap för kristid. Bilagor. H. Förkortad arbetstid för smäbarnsföräldrar. S. Konsumentkreditlag m.m. Ju.
Statens offentliga utredningar 1975
Systematisk förteckning
Riksdagen JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. (231
Justitiedepartementet
Utlandssvenskarnas rösträtt. (81 Kriminalvårdens nämnder. (161 Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20] Lag om allmänna handlingar. [22] Tre sociologiska rapporter. (241 Medborgerliga fri— och rättigheter i vissa länder. (291 Massmediegrundlag. (491 Bötesverkställighet. (551 Målet är jämställdhet. (581 Konsumentkreditlag m.m. (631
Socialdepartementet
Bättre bosättning för flera. (51 Rörlig pensionsålder. (101 Vägtrafikolvckor och sjukvårdskostnader. (131 Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [301 (Utkommer hösten 1975) 2. Samhället och barns utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 1. (311 (Utkommer hösten 1975) 3. Barns hälsa. Barn- miljöutredningens rapport 2. (321 (Utkommer hösten 1975) 4. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 3. (331 (Utkommer hösten 1975) 5. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4. (341 (Utkommer hösten 1975) 6. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5.135] (Utkommer hösten 1975) 7. Barnen och den fysiska miljön. Barn— miljöutredningens rapport 6. (361 (Utkommer hösten 1975) 8. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. (371 (Ut- kommer hösten 1975) 9. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rap- port 8. (381 (Utkommer hösten 1975) Förkortad arbetstid för smäbarnsföräldrar. [621
Kommunikationsdepartementet
Trafikolyckor och statistik. 1401 Utredningen om kollektivtrafik ( tätorter. 1. Kollektivtrafik i tätort. (471 2. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. (481 Trafikbuller. Del II. Flygbuller. (561
Finansdepartementet
Svensk press. Tidningar i samverkan. (111 Pensionsförsäkring. (211 Statsbidrag till kommunerna. (391 Kvinnor i statlig tjänst. 1431 Beskattning av realisationsvinster. (531 Fåmansbolag. (541
Utbildningsdepartementet
1969 års psalmkommitté., 1. Psalmer och visor. Del 1:1. (21 2. Psalmer och visor. Del 12. (31 3. Psalmer och visor. Del 1:3. [4] Utredningen om skolan, staten och kommunerna.
1. Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. (61 2. ln— dividen och skolan. (91 Framtida studerandehälsovård. (71 Konstnärerna i samhället. (141 Å jour. Om journalistutbildning. [251 Forskningsråd. (261 Program för ljud och bild i utbildningen. (28] Utbildning för vuxna. (591
Handelsdepartementet
Konsumentskvdd på låsomrädet. (191 (Utkommer hösten 19751 Vidareutbildning i internationell marknadsföring. (451 Varuförsörjning i kristid. [571 Energiberedskapsutredningen. l. Energiberedskap för kristid. (601 2. Energiberedskap för kristid. Bilagor. [611
Arbetsmarknadsdepartementet
Demokrati på arbetsplatsen. (11 Politisk propaganda på arbetsplatser. [271
Böstadsdepartementet
Totalfinansiering. (121 Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdepartementet. ( 17] Etablering av miljöstörande industri. (441 Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Bostadsför- sörjning och bostadsbidrag. (511 2. Bostadsförsörining och bo- stadsbidrag. Bilagor. (521
Industridepartementet internationella koncerner ( industriländer. (501
Kommundepartementet
Kommunal rösträtt för invandrare. (151 Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. (181 Utredningen om den kommunala demokratin. 1. Kommunal de- mokrati. (411 2. Kommunal demokrati. Sammanfattning. (421 3. Kommunal organisation och information. (461
___—___—
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen
Nordisk utredningsserie (Nu) 1975
Kronologisk förteckning
1. Nordisk överenskommelse om förmåner vid sjukdom, havan— deskap och barnsbörd Peruskoulu pohjoismaissa Litteratur om nordiskt samarbete Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet Bötesstraffet Nordic Cooperation for Tourism. Proposals for Action Voksenopplaering i de nordiske land. En konferanserapport Oversikt over forsknings-og utviklingsarbeid som gjelder eng— elskundervisningen i de nordiske land — 1974
9. Fort- och vidareutbildning för teaterarbetare 10. Nordisk samarbeid om billedkunst
PFPQPPN
LiberFörlag
ISBN 91-38-0'2362n Allmänna Förlaget