1. Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrotts— lagen (1971:69) dels att 14 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas fyra nya para—

grafer, 15—18 55, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 5 Utan hinder av 35 kap. 1 S brottsbalken får påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 S ådö- mas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. åar den misstänkte på sätt som är föreskrivet om delgivning av stäm—

ning i brottmål, vid för— undersökning som lett till allmänt åtal, skriftligen underrättats om att han

är skäligen misstänkt för brott enligt denna lag, skall denna åtgärd jäm— ställas med att han fått del av åtal för brottet. Underrättelsen skall ut— färdas av förundersök- ningsledaren och innehålla

de omständigheter som ut—

• Sida 18
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 15 5

Har underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt håller sig

undan får rätten på

framställning av åkla—

gare besluta om förläng- ning av tid som anges i

35 kap. 1 5 brottsbalken

och i 14 5 första styc— ket denna lag. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall

kunna ske med den miss—

tänkte. Visar det sig att tiden är otillräcklig får rätten medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt första stycket får inte

omfatta längre tid än

sammanlagt fem år.

16 S Framställning enligt

15 5 prövas av den dom—

stol som har att avgöra

ansvarsfrågan.

Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att

• Sida 19
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ställningen där så kan

ske.

17 S

Underrätt är vid handläggning av ärende om förlängning av pre— skriptionstid domför med en lagfaren domare. Förfarandet är skrift— ligt.

18 S

Rättens avgörande i ärende om förlängning av preskriptionstid sker genom beslut. Ta— lan får inte föras mot beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

• Sida 20
•  Original

2 Förslag till Pag om ändring i uppbördslagen (1953z272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen

(1953:272)1

dels att 81 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf,

81 a 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

81 S

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov o— aktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller an— nan försvårande omständighet föreligger, till fäng— else i högst ett år.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 S brottsbalken får på— följd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats el- ler erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

1Lagen omtryckt 1972z75. Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974z771.

• Sida 21
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 a 5

Bestämmelserna i 14 5 andra stycket samt 15—18 55 skattebrottslagen (1971z69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Lagen tillämpas inte på brott, för vilket på— följd har bortfallit vid ikraftträdandet.

• Sida 22
•  Original

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen

(1958:295) om sjömansskatt1

dels att 28 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf,

28 a 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 52

Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsam— het åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan för— svårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

")

Utan hinder av 35 k 9]

1 ; brottsbalken får så—

följd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år

M-

1Lagen omtryckt 1970:933. Senaste lydelse av la— gens rubrik 1974:777.

2Senaste lydelse 1971z78.

• Sida 23
•  Original

SOU 1980:4 Författningsförslag Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 a 5

Bestämmelserna i 14,5 andra stycket samt 15—18 55 skattebrottslagen (1971z69)

tillämpas på brott enligt

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inte på brott, för vilket på— följd har bortfallit vid ikraftträdandet.

• Sida 24
•  Original

4 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

o

Härigenom föreskrivs i fraga om kupongskatte—

lagen (1970:624)1

dels att 31 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf,

33 S, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 2 L?)

Den som uppsåtligen bryter mot 7 5 andra stycket eller 14 5 första stycket dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom eller den han företräder, till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om annan syn— nerligen försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst sex år.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som av— ses i första stycket dömes till böter eller fäng— else i högst sex månader.

Ansvar enligt första eller andra stycket in— träder ej för den som frivilligt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgifts— skyldighet.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra

stycket.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996. 2Senaste lydelse 1971:98.

• Sida 25
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Utan hinder av 35 kap.

1 & brottsbalken får på—

följd för brott enligt

andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem

år från brottet.

33 S

Bestämmelserna i 14 5 andra stycket samt 15—18 SS skattebrottslagen (1971z69) tillämpas på

brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inte på brott, för vilket på— följd har bortfallit vid ikraftträdandet.

• Sida 26
•  Original

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisregle—

ring på jordbrukets område

Härigenom föreskrivs att 34 a 5 lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets område1 skall

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 a 52

Den som till ledning vid fastställande av av— gift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom för- anleder fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan där— med jämförlig handling till ledning vid fast— ställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligt 7—10 SS, bryter mot 4 & lagen om förfa—

u

randet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt

första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 S brottsbal— ken får påföljd för

Senaste lydelse av lagen: rubrik 1974:865.

• Sida 27
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom

fem år från brottet. Be—

stämmelserna i 14 5 andra

stycket samt 15—18 SS

skattebrottslagen (1971z69)

tillämpas på brott enligt

denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inte på brott, för vilket på— följd har bortfallit vid ikraftträdandet.

• Sida 28
•  Original

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisregle-

ring på fiskets område

Härigenom föreskrivs att 21 5 lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

215

Den som till ledning vid fastställande av av— gift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom för— anleder fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan där— med jämförlig handling till ledning vid faststäl— lande av avgift eller, såvitt gäller avgift en— ligt 7 s, bryter mot 4 5 lagen (1959:92) om för— farandet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 5 brotts— balken får påföljd för brott enligt andra

stycket ådömas, om

• Sida 29
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller erhållit del av

åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmel— serna i 14 5 andra stycket samt 15—18 55 skattebrotts- lagen (1971:69) tillämpas

på brott enligt denna para—

graf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inte på brott, för vilket på— följd har bortfallit vid ikraftträdandet.

• Sida 30
•  Original

i Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 20, 100, 114, 115 och 116 55 taxeringslagen (1956:523)1 skall ha nedan angivna lydelse.

20 52

Den som enligt denna lag är skyldig att av- giva deklaration eller annan uppgift till led— ning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, an— teckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarations— eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kon— troll därav.

Fåmansföretag är skyldigt att sörja för att underlag finnes för kontroll av vad företags— ledaren eller honom närstående person eller del— ägare tillskjutit till och uttagit ur företaget av pengar, varor eller annat. Företaget skall vidare som underlag för kontroll av traktaments— ersättning, som utbetalats till företagsledaren eller honom närstående person eller delägare, bevara verifikation av övernattningskostnader, om ersättningen varit avsedd att täcka sådan

kostnad.

Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773.

2 Senaste lydelse197öz86.

• Sida 31
•  Original

SOU 1980:4 Författningsförslag Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Skyldighet att sörja Skyldighet att sörja för att underlag finnes för att underlag finnes och att bevara detta och att bevara detta kvarstår under sex år kvarstår underelva år efter utgången av det efter utgången av det kalenderår underlaget kalenderår underlaget avser. avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenska—

per är särskilt stadgat.

100 53

Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skattskyldige,

1) om han taxerats för inkomst eller förmö— genhet, som icke är av skattepliktig natur,

2) om han taxerats för inkomst eller förmö- genhet, för vilken han icke är skattskyldig,

3) om han taxerats till kommunal inkomst— skatt för garantibelopp för fastighet, vilket icke bort för honom upptagas såsom skattepliktig inkomst,

4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort eller eljest taxe- rats å orätt ort,

5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppen- bart förbiseende,

6) om han, till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från honom eller i kontrolluppgift eller

i handling som legat till grund för sådan dekla-

3 Senaste lydelse 1972:83.

• Sida 32
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans inkomst el—

ler förmögenhet,

7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda väsentligt lägre taxering eller väsentligt lägre skatt på grund av taxeringen,

8) om han icke erhållit sådan avräkning av utländsk skatt, som han är berättigad till en— ligt överenskommelse med främmande stat.

I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på om— ständighet eller bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari rättelse sökes, och det framstår såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset till vinnande av

riktig taxering.

Besvär som avses i Besvär som avses i denna paragraf_Eå an— denna paragraf £å£ an— föras inom fem år ef— föras inom fem år ef— ter taxeringsåret. ter taxeringsåret.

Tidsfristen är dock

tio år om den skatt, som oriktigt har på- förts ,. npnqår till

betydande belopp el—

ler annars särskilda

skäl föreligger.

• Sida 33
•  Original

Nuvarande lydelse

4 114 5

Har skattskyldig i uppgift eller upplys— ning, avgiven till ledj ning vid hans taxering, lämnat oriktigt medde— lande och har meddelan— det följts eller har eljest meddelandet för— anlett att skatt enligt uppbördslagen (1953z272) på grund av taxeringen påförts den skattskyl— dige eller hans make eller, vad angår för— mögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad person med för lågt be- lopp, skall rättelse ske genom eftertaxe— ring. Sådan rättelse skall också ske, när skattskyldig har läm— nat oriktigt meddelande i mål om sin taxering.' Eftertaxering må dock ej åsättas, om den

skatt som icke påförts

Föreslagen lydelse

Har skattskyldig i uppgift eller upplys— ning, avgiven till led— ning vid hans taxering, lämnat oriktigt medde— lande och har meddelan— det följts eller har eljest meddelandet för— anlett att skatt enligt (1953:272)

på grund av taxeringen uppbördslagen

påförts den skattskyla; dige eller hans make eller, vad angår för- mögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad person med för lågt be— lopp, skall rättelse ske genom eftertaxe— ring. Sådan rättelse skall också ske, när skattskyldig har läm— nat oriktigt meddelande i mål om sin taxering.

Har den skattskyldige avlidit, sker rättelse

genom eftertaxering av

är att anse såsom ringa. dödsboet. Eftertaxering

4

må dock ej åsättas, om den skatt som icke på— förts är att anse så—

som ringa.

• Sida 34
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxe— ring skall åsättas och kan på grund av vad så- lunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning av 21 5.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämp— ning, om skattskyldig, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upp—

lysning.

115 55

Fråga om eftertaxe- ring prövas av läns—

rätt efter ansökan av

taxeringsintendent.

Kommun får ansöka om

eftertaxerino i fråga

om kommunal inkomst-

skatt. Ansökan om

eftertaxering uppta— ges till prövning av

den länsrätt som har

haft att upptaga be— svär rörande deg skattskyldiges taxe— ring det år ansökan

avser.

Ansökan om efterm Fråga om efter— taxering skall_hg taxering skall gåg— kommit in till läns- kas inom fem år ef—

Senaste lydelse 1979z175.

• Sida 35
•  Original

Nuvarande lydelse

rätten inom fem år ef— ter det år, då taxe—

ringen rätteligen bort

verkställas i första instans. Ansökan om eftertaxering på grund

av oriktigt meddelande

i taxeringsmål får dock

upptagas till prövning, om den har kommit in

inom ett år från ut-

gången av gen månad då dom eller slutligt be—

slut i målet vann laga kraft. Har den skatt— skyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxe— ring av hans dödsbo ha

kommit in inom två år

efter utgången av det kalenderår, då boupp- teckning efter honom gavs in för registre— ring.

Har skattskyldig

åtalats för skatte— brott som avser hans taxering, får ansökan om eftertaxering för det år som brottet av— ser upptagas till pröv—

ning även efter ut—

gången av den i andra stycket angivna tiden. Detsamma gäller, om SOU 1980:4 Författningsförslag

Föreslagen lydelse

ter utgången av det taxeringsår då taxe— ringen rätteligen borde ha skett. Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som inte har på— förts, uppgår till be- tydande belopp.

Utan hinder av före— skrifterna i första stycket får fråga om eftertaxering på grund av oriktigt meddelande i taxeringsmål väckas inom ett år efter ut— gången av det år, då dom i taxeringsmålet vann laga kraft.

Har den skattskyldi— ge avlidit, skall fråga om eftertaxering av dödsboet väckas inom två år efter utgången av det kalenderår, då bouppteckning efter den avlidne gavs in för —_—

registrering.

• Sida 36
•  Original

Nuvarande lydelse

eftertaxering medför att den skattskyldige enligt 12 S skattebrottslagen (1971:69) är fri från

ansvar för sådant brott.

Ansökan skall i fall som har sagts nu ha kommit in före utgången av ka— lenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 5

skattebrottslagen vid-

togs. Har den skatt- skyldige avlidit,

skall ansökan om ef— tertaxering ay döds—

boet ha kommit in inom

sex månader från döds-

fallet. Eftertaxering,

som har åsatts efter

åtal mot den skatt—

skyldige, skall undan— röjas av länsrätten, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta

galler dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 5 skatte— brottslagen.

Tredje stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk

person åtalats för

skattebrott som avser

Föreslagen lydelse

• Sida 37
•  Original

Nuvarande lydelse

den juridiske personens taxering eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 S

skattebrottslagen.

116

Eftertaxering får ej ske, om fråga därom ej har prövats av läns— rätten inom ett år från den dag ansökan om eftertaxering senast

skall ha kommit in.

Föreslagen lydelse

Fråga om eftertaxe-

ring prövas av den dom— stol, som är behörig

att avgöra besvär över den skattskyldiges taxe—

ring för det år efter—

taxeringen avser. Pröv- ningen sker på fram—

ställning av taxerings— intendent och, såvitt avser kommunal inkomst—

skatt, även av kommun.

Mål om eftertaxering skall avgöras inom ett år efter utgången av det kalenderår då fråga om eftertaxering senast

skall vara väckt.

Föreskrifterna i denna lag om besvär angående

taxering skäll i tillämpliga delar gälla i fråga

om besvär rörande eftertaxering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Senaste lydelse 1979:175.

• Sida 38
•  Original

8 Förslag till

Härigenom föreskrivs att 40 och 55 55 lagen

(1968:430) om mervärdeskatt1

givna lydelse.

Nuvarande lydelse

40 s 2

Efterbeskattning får ske först sedan slut— ligt beslut om fast— ställelse av skatt med— delats eller när fråga om preliminärt beslut icke längre enligt 35 5 får väckas. Efterbe— skattning får icke ske med mindre fråga därom prövats senast under sjätte året efter ut— gången av det kalender— år under vilket beskatt— ningsåret gått till ända. Efterbeskattning på grund av oriktig

skall ha nedan an—

Föreslagen lydelse

Efterbeskattning får ske först sedan slut— ligt beslut om fast— ställelse av skatt med— delats eller när fråga om preliminärt beslut icke längre enligt 35 5 får väckas. Efterbe— skattning får icke ske med mindre fråga därom prövats inom sex år från utgången av det kalender— år under vilket beskatt— ningsåret gått till ända. Tidsfristen är dock tio år om den skatt,

göm inte har fastställts

1Lagen omtryckt 1969z237. Senaste lydelse av

lagens rubrik 1974:885.

2Senaste lydelse 1979z304.

• Sida 39
•  Original

Nuvarande lydelse

uppgift i mål om skatt får dock ske inom ett år efter utgången av

den månad då dom eller

slutligt beslut i må— let vunnit laga kraft.

Har den skattskyldige avlidit, påföres efter— beskattning hans dödsbo. Sådan efterbeskattning får ske endast om fråga därom prövats senast under andra året efter utgången av det kalen— derår under vilket bo— uppteckning efter den skattskyldige lämnats in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skatte—

brott som avser mer—

värdeskatt för honom

får,även efter utgången

av den i första eller

andra stycket angivna tiden, efterbeskatt—

ning ske för det år

som brottet avser.

Detsamma gäller, om efterbeskattning med— för att den skattskyl— dige enligt 12 S skat— tebrottslagen (1971:69)

är fri från ansvar för

Föreslagen lydelse

eller inte skall återbe—

talas, uppgår till bety— dande belopp.

Har den skattskyldige avlidit, påföres efter— beskattning hans dödsbo. Sådan efterbeskattning får ske endast om fråga därom prövats senast under andra året efter utgången av det kalen— derår under vilket bo— uppteckning efter den skattskyldige lämnats

in för registrering. Utan hinder av före—

skrifterna i första

stycket får fråga om efterbeskattning på

grund av oriktig upp— gift i mål om skatt prövas inom ett år ef— ter utgången av det år,

då dom i målet vann

laga kraft.

• Sida 40
•  Original

Nuvarande lydelse

sådant brott. Efter—

beskattning som har

sagts nu får dock ske

endast om fråga därom prövats före utgången

av kalenderåret efter

det under vilket åta—

let väcktes eller åt—

cärd som avses i 12 5

skattebrottslagen vid— togs. Har den skatt— skyldige avlidit,

skall fråga om efter— beskattning av döds— boet prövas inom sex

månader från dödsfal-

let. Efterbeskattning

som har åsatts efter

åtal mot den skatt— skyldige skall undan- röjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls

till någon del. Detta

gäller dock ej,om åta— let ogillas med stöd

av 12 S skattebrotts—

lagen. Tredje stycket Ekall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser

mervärdeskatt för den

Föreslagen lydelse

• Sida 41
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

juridiske personen eller är fri från an- svar för sådant brott på grund av 12 S skattebrottslagen.

55 53

Skattskyldig får anföra besvär i särskild

ordning om

1) skatt fastställts i strid med bestämmel— serna om vem som är skattskyldig eller om vad som är skattepliktigt,

2) skatt fastställts mer än en gång för sam— ma omsättning,

3) beskattningen blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4) någon till följd av underlåtenhet att lämna deklaration eller infordrad uppgift, felaktig— het i deklaration eller annan uppgift som han lämnat eller i uppgift eller handling som legat till grund för sådan deklaration eller uppgift fått skatten för viss redovisningsperiod fast— ställd till belopp som väsentligt avviker från vad som rätteligen bort fastställas för perioden,

5) någon i annat fall kan åberopa omständig— het eller bevis som bort föranleda att skatten fastställts till belopp som väsentligt avviker

från vad som fastställts.

3Senaste lydelse 1979:304.

• Sida 42
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Besvär enligt första stycket 4 och 5 får upp— tagas till prövning endast om besvären kan grun— das på omständighet eller bevis, varom kännedom saknats när skatten fastställts, och det fram— står som ursäktligt att den som söker rättelse icke i annan ordning åberopat omständigheterna

eller beviset för att få rättelse.

Besvär som avses i Besvär som avses i första stycket får an— första stycket får an— föras senast under föras senast inom sex sjätte året efter ut— år efter utgången av det gången av det kalen— kalenderår under vilket derår under vilket beskattningsåret gått beskattningsåret till ända. Tidsfristen är gått till ända. dock tio år om den skatt,

som oriktigt har fast— ställts avser betydande belopp eller annars sär—

skilda skäl föreligger.

Allmänt ombud får enligt första och tredje styckena anföra besvär till den skattskyldiges förmån och i fall som avses i första stycket 3 även till den skattskyldiges nackdel.

Bestämmelserna i 34 5 gäller i tillämpliga

delar vid prövning av besvär i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

• Sida 43
•  Original

9 Förslag till &

Lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom föreskrivs att 21 5 lagen (1959:92)

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning1

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

215

Efterbeskattning må

icke ske, med mindre

Föreslagen lydelse

2

Efterbeskattning må

icke ske, med mindre

beskattningsmyndigheten beskattningsmyndigheten

meddelat beslut därom inom fyra år efter ut— gången av den i 19 5 första stycket stad— gade tiden för fast— ställande av skatt. Efterbeskattning på grund av oriktig upp— gift i mål om skatt må dock ske inom ett år efter utgången av den månad då dom el— ler slutligt beslöt i målet vunnit laga kraft. Har den skatt—

meddelat beslut därom inom fyra år efter ut— gången av den i 19 5 första stycket stad— gade tiden för fast- ställande av skatt. Tidsfristen är dock nio

år om den skatt, som inte

har fastställts, uppgår till betydande belopp.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:863.

2 Senaste lydelse 1978:198.

• Sida 44
•  Original

Nuvarande lydelse

skyldige avlidit, åsätts

efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskattning icke må ske med mindre be— skattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom två år efter ut— gången av det kalen— derår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott

som avser hans skatt må,

även efter den i första

stycket angivna tiden,

efterbeskattning ske för

det år som brottet avser.

Detsamma gäller, om ef— terbeskattning medför

att den skattskyldige enligt 12 5 skatte—

brottslagen (1971:69) är

fri från ansvar för så— dant brott. Efterbe— skattning som har sagts nu får dock ske endast om fråga därom prövats före utgången av kalen— deråret efter det under vilket åtalet väcktes

eller åtgärd som avses

i 12 S skattebrottslagen

Föreslagen lydelse

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga om efterbeskatt— ning på grund av orik— tig uppgift i mål om skatt prövas inom ett år efter utgången av det år, då dom i målet

vann laga kraft.

Har den skattskyl— dige avlidit, åsätts efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskattning icke må ske med mindre beskattningsmyndighe— ten meddelat beslut därom inom två år ef— ter utgången av det kalenderår, under vil—

ket bouppteckning ef—

• Sida 45
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vidtogs. Har den skatt— ter

skyldige avlidit, skall ven

fråga om efterbeskatt—

ning av dödsboet prövas

inom sex månader från dödsfallet. Efterbe—

skattning som har åsatts efter åtal mot

den skattskyldige skall undanröjas av beskatt—

ningsmyndigheten,_pm åtalet ej bifalls

till någon del. Detta

galler dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 5 skatte-

brottslagen. Endra stycket skall

tillämpas också i fall

då den som har före—

trätt juridisk person

åtalats för skattebrott

som avser den juridiske

personens skatt eller

är fri från ansvar för

sådant brott å rund av 12 5 skattebrotts— i

lagen.

honom blivit ingi—

för registrering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

• Sida 46
•  Original

10 Förslag till Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäk—

ring, m.m.

Härigenom föreskrivs att 14 5 lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om all—

_ .. ,. . 1 _ man forsakring, m.m. skall ha nedan angivna

lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 52

Har arbetsgivare i Har arbetsgivare i uppgift eller upplys- uppgift eller upplys— ning, avlämnad till ning, avlämnad till ledning för beräkning ledning för beräkning av avgiftsunderlag, av avgiftsunderlag,

lämnat oriktigt medde— lämnat oriktigt medde— lande och har meddelan— lande och har meddelan—

det följts eller har det följts eller har eljest eljest meddelandet för— meddelandet föranlett att anlett att avgiftsunder—avgiftsunderlag för honom lag för honom ickekjiviticke blivit bestämt eller bestämt eller blivit be—blivit bestämt till för stämt till för lågt be— lågt belopp,skall riksför—

1opp, skall riksförsäk— säkringsverket bestämma

ringsverket bestämma det avgiftsunderlag, som det avgiftsunderlag, genom berörda förfarande som genom berörda för— undandragits. Detsamma gäl— farande undandragits. ler när arbetsgivare har

__.)

Sådant avgiftsunderlag lämnat oriktig uppgift i

på dock ej bestämmas om mål om avgift. Av—

1 Lagen omtryckt 1974z938. Senaste lydelse av

• Sida 47
•  Original

Nuvarande lydelse

vad som undandragits är

att anse såsom ringa.

Föreslagen lydelse

giftsunderlag får dock

inte bestämmas om vad

som har undandragits

är att anse såsom ringa.

Föreligga sådana omständigheter att avgifts—

underlag som avses i föregående stycke skall be-

stämmas och kan på grund av vad sålunda och i

övrigt förekommit antagas att av arbetsgivaren

lämnaduppgift eller upplysning icke varit av

beskaffenhet att kunna läggas till grund för en

riktig beräkning av avgiftsunderlaget, skall av-

giftsunderlaget bestämmas med tillämpning av 10 5.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämp—

ning om arbetsgivare,ehuru uppgiftspliktig, un-

derlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplys—

ning.

Avgiftsunderlag 525 avses i denna paragraf må icke bestämmas efter utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunder- laget hans dödsbo, dock att sådan påföring icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit in— given för registrering.

Har arbetsgivaren

åtalats för skattebrott

som avser hans arbets—

Avgiftsunderlag får

inte bestämmas enligt

denna paragraf efter utgången av sjätte året

efter utgiftsåret.

Tidsfristen är dock elva

år om det avgiftsunder— lag, som inte har be— stämts, uppgår till betydande belopp.

Utan hinder av före—

skrifterna i första

stycket får fråga om

• Sida 48
•  Original

Nuvarande lydelse

givaravgift må, även efter utgången av den i fjärde stycket an— givna tidenlavgifts— underlag bestämmas för

det utgiftsår, som brottet avser. Det—

underlag medför att

arbetsgivaren enligt 12 5 skattebrottsla—

gen (1971:69) är fri från ansvar för sådant

brott. Avgiftsunderlag som nu har sagts må dock icke bestämmas med mindre fråga därom prövats före utgången

av kalenderåret efter

det då åtalet väcktes

eller åtgärd som avses i 12 5 skattebrottsla—

gen vidtogs. Har ar- betsgivaren avlidit

skall fråga om påföring

av avgiftsunderlag för

dödsboet prövas inom

sex månader från döds—

fallet. Avgiftsunder—

lag som påförts efter

åtal mot arbetsgivaren skall undanröjas av

riksförsäkringsverket,

om åtalet ej bifalles

Föreslagen lydelse

bestämmande av avgifts—

underlag på grund av oriktig uppgift i mål om avgift prövas inom ett år efter utgången av det år, då målet

vann laga kraft.

Har arbetsgivaren avlidit, påföres av— giftsunderlaget hans dödsbo, dock att sådan påföring icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två år efter utgången av det kalenderår, under vil— ket bouppteckning ef— ter honom blivit ingi—

ven för registrering.

• Sida 49
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

till någon del. Detta

galler dock ej om åta— let ogillas med stöd av 12 5 skattebrotts—

lagen.

Femte stycket skall tillämpas också i fall

då den som har före—

trätt juridisk person åtalats för skattebrott ppm avser den juridiske personen påfört avgifts— underlag eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 S skattebrottslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

• Sida 50
•  Original

• Sida 51
•  Original

1 UTREDNINGSUPPDRAGET

1.1 Direktiven

Direktiven för utredningsarbetet framgår av vad

dåvarande chefen för finansdepartementet, stats— rådet Sträng, anförde till statsrådsprotokollet den 16 februari 1973. Anförandet har följande innehåll.

Under de senaste åren har en rad åtgärder vid— tagits för att motverka skattefusk. Jag vill främst nämna den nya skattebrottslagen (1971:69), varigenom skattefusk kommit att jämställas med brottsbalkens bedrägeribrott, och de i samband med skattebrottslagen antagna bestämmelserna om skatte— och avgiftstillägg samt förseningsavgift. Även mot skatteflyktsmetoder har under senare tid nya lagregler införts. Väsentligt ökade möjlig— heter att motverka förfaranden som syftar till för låg skatte— och avgiftsberäkning föreligger sålunda genom redan vidtagna lagstiftningsåtgär- der. Härtill kommer att omfattande lagstiftnings— arbete pågår som avser att skapa ytterligare hinder för kringgående av gällande regler om skatter och allmänna avgifter.

Även om sålunda skyddet mot skatteundandragande har förstärkts och avses skola förbättras, är emellertid skattefordringar i vissa avseenden väsentligt sämre ställda än fordringar av civil— rättslig natur. Jag avser här möjligheterna att genom processuella tvångsmedel säkra betalning av en fordran. Sådana möjligheter finns sedan länge för civilrättsliga fordringar, men saknas i vad avser skattefordringar.

Enligt 15 kap. rättegångsbalken och 8 kap. utsök— ningslagen (1877:31 s. 1) kan s.k. civilprocessu— ella säkerhetsåtgärder vidtas innan förutsättning för utmätning av egendomen föreligger. Dessa åt— gärder brukar indelas i reella och personella. Till de förra räknas bl.a. kvarstad och sking— ringsförbud och till de senare, som avser att

• Sida 52
•  Original

förhindra att en person undandrar sig betalning genom att resa utrikes, hör reseförbud. Ett an— tal förutsättningar måste föreligga för att en ansökan om sådan säkerhetsåtgärd skall kunna bi- fallas. Sökanden skall sålunda bl.a. ha visat sannolika skäl för sitt yrkande. En annan förut— sättning är att motparten skäligen kan befaras företa sig något som förhindrar eller försvårar verkställigheten av dom.

Domstol eller, om talan ännu inte väckts vid domstol, överexekutor kan förordna att "kvarstad läggs" på viss egendom eller att egendom "ställs under förbud att säljas eller skingras". Kvarstad kan avse endast lös egendom medan skingringsför— bud kan avse vad egendom som helst. Sådana för- ordnanden innebär bl.a. att egendomens ägare inte längre har rätt att fritt förfoga över egendomen. Avtal som ingåtts i strid mot kvar— stadsbeslut eller skingringsförbud är ogiltigt. Genom säkerhetsåtgärder kan alltså borgenär för— hindra att gäldenär gör sig av med sin egendom innan dom föreligger som kan grunda rätt till ut— mätning för fordran etc. Reseförbud enligt 15 kap. 2 5 rättegångsbalken kan meddelas på yrkande av part, om det "skäligen kan befaras att motparten begiver sig från riket utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld". Även över- exekutor kan meddela reseförbud. Överträdelse av beslut om säkerhetsåtgärd är straffbelagd.

Även inom straffprocessen kan tvångsmedel av nu avsett slag ifrågakomma, dels för att möjliggöra verkställighet av en kommande dom, dels för att säkerställa bevisupptagningen inför domstol. I motsats till vad som gäller inom civilprocessen kan fråga om tvångsmedel tas upp inför domstol innan talan väckts i huvudsaken.

Inom förvaltningsprocessen finns möjligheter att i vissa fall förelägga och utdöma vite, som kan sägas utgöra tvångsmedel i processen. För skatte— processens del finns vid sidan av vitesinstitutet en speciell säkerhetsåtgärd, nämligen handräck— ning vid taxeringsrevision, som närmast kan jäm— föras med straffprocessens husrannsakan och be— slag och således avses säkra bevisningen i en kommande process. De nuvarande reglerna om hand— räckning har kritiserats som alltför omständliga för att kunna användas på ett effektivt sätt. Detta torde vara det främsta skälet till att institutet ytterst sällan tillämpas. Institutet kvarstad och skingringsförbud som ju syftar till att säkra det ekonomiska utfallet av en väntad

• Sida 53
•  Original

eller pågående process saknas helt i förvaltnings— processen.

Det är enligt min mening en kännbar brist i lag— stiftningen att tvångsmedel för att säkra betal— ning av ännu ej fastställda skattefordringar och liknande inte finns beträffande skatteprocessen. Av bl.a. utredningstekniska skäl måste det nämli— gen relativt ofta förflyta en ganska lång tid från det exempelvis en taxeringsrevision påbörjas hos en skattskyldig och till dess tillkommande skatt är fastställd och utmätningsgill. Det har i praktiken förekommit åtskilliga fall där den skatt— skyldige under denna tidrymd genom olika åtgärder åstadkommit att skattefordringen, när den väl fastställts, har visat sig sakna värde. Lämpliga bestämmelser om säkerhetsåtgärder skulle i många av dessa fall med all sannolikhet ha lett till ett betydligt gynnsammare uppbördsresultat för det allmänna. Man bör heller inte bortse från den inverkan detta skulle få på skattemoralen i all— mänhet.

Jag vill därför föreslå att frågan om införande av säkerhetsåtgärder i skatteprocessen nu utreds. Utredningen bör inriktas på alla typer av säker— hetsåtgärder. Detta innebär att uppdraget inte bör begränsas till sådana åtgärder som är direkt in— riktade på skattefordringen som sådan utan också omfatta tvångsmedel för att säkra bevisning i skatteprocessen. En översyn av bestämmelserna i lagen (1961:332) om handräckning vid taxerings— revision bör således ingå i uppdraget. Av prak— tiska skäl bör utredningen avse hela skatte— och avgiftsområdet, inbegripet tullområdet. Också socialförsäkringsavgifterna bör inbegripas. I första hand torde motsvarande regler inom civil— processen kunna tjäna som förebild. Men även straffprocessens regler om säkerhetsåtgärder bör beaktas. Särskilt gäller detta de rent processu— ella förutsättningarna, eftersom snabbhet i för— farandet är synnerligen viktigt för skatteproces- sens del. Detta får dock inte leda till att kraven på rättssäkerhet eftersätts. Åtskilligt talar för att frågor om säkerhetsåtgärder bör avgöras av domstol. De nya länsskatterätterna får därvid anses ligga närmast till hands i vad avser beslut om säkerhetsåtgärder för skatter. Situa— tioner kan dock tänkas där det bör finnas en möj— lighet att låta annan myndighet åtminstone provi— soriskt besluta om säkerhetsåtgärd i avvaktan på domstols beslut. Utredningen bör överväga möjlig— heten att införa bestämmelse om att mål och ären— den, i vilka förordnats om säkerhetsåtgärder, skall behandlas med förtur. Utredningen bör be— drivas skyndsamt.

• Sida 54
•  Original

I tilläggsdirektiv den 29 juni 1978 har utred— ningen fått i uppdrag att utreda frågan om en allmän kontrollag för skatter, tullar och av— gifter samt att se över reglerna om solidariskt betalningsansvar på skatte— och avgiftsområdet.

Utredningens arbetsuppgifter i fråga om straff— rättslig preskription har berörts av dåvarande finansministern i svaret på en i riksdagen den

7 februari 1974 framställd enkel fråga. Denna avsåg vilka åtgärder som finansministern ämnade vidta för att komma till rätta med att svenska medborgare lämnade Sverige och bosatte sig utom— lands för att därmed undgå åtal för skattefusk.

Finansministerns svar innehöll följande

Under de senaste åren har statsmakterna vidtagit kraftiga åtgärder för att motverka skattefusk och skatteflykt. Genom den nya skattebrottslagen har med verkan från den 1 januari 1972 straffen skärpts påtagligt vid allvarligare överträdelser av skattereglerna. Härigenom har preskriptions— tiden för de grova Skattebrotten förlängts från fem till tio år. I fråga om samhällets fordring— ar på inkomstskatt gäller för närvarande en pre— skriptionstid på omkring sju år räknat från de— klarationstillfället. Den pågående utredningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen har att in— komma med förslag om de ytterligare skärpningar som kan anses erforderliga.

Ett flertal organisationer har i skrivelser till regeringen påtalat behovet av en översyn av pre— skriptionsreglerna vid skattebrott. Skrivelser—

na har tillställts utredningen för att beaktas

under det fortsatta arbetet.

• Sida 55
•  Original

1.2. Utredningsarbetet

Av direktiven framgår att utredningens arbete bör inriktas på alla slags åtgärder till skydd för det allmännas anspråk på skatt, tull och avgift. Uppdraget spänner över ett område som omfattar uppgifter av såväl förvaltningsrättslig som pro— cessrättslig och straffrättslig karaktär. Utred— ningen har därför valt att lösa dem etappvis. Hittills har utredningen avgett tre delbetänkan— den, Bevissäkringslag för skatte— och avgifts— processen (SOU 1974:49), Betalningssäkringslag för skatte— och avgiftsprocessen (SOU 1975:104) och Lag om preskription av skattefordringar m.m. (SOU 1978:87). De två förstnämnda förslagen har föranlett lagstiftning. Förslaget om preskription av skattefordringar har remissbehandlats och är

f.n. under övervägande i departementet.

Utredningsarbetet har därefter inriktats på en översyn av reglerna om åtalspreskription vid

brott mot skatte— och avgiftsförfattningarna.

För att få underlag för reformbehoven har utred— ningen gjort rundfrågningar till rikets åklagar- myndigheter, länsstyrelsernas skatteavdelningar och vissa allmänna domstolar. Vidare har under— handskontakter tagits med företrädare för riks— skatteverket. Utredningen har även studerat akt— material hos utrikesdepartementet avseende del— givning av stämning i brottmål med personer bo— satta i främmande länder. En redovisning av resul— tatet av de undersökningar som har företagits lämnas i kap. 5 och 6.

Vid studiebesök i de nordiska grannländerna, Österrike och Förbundsrepubliken Tyskland har

• Sida 56
•  Original

företrädare för utredningen bl.a. undersökt dessa länders regelsystem på preskriptionsområdet. Re—

dovisning härför lämnas 1 kap. 3.

Förslagen till ändrade regler om åtalspreskrip— tion läggs fram i ett särskilt delbetänkande. An— ledningen härtill är — som nämnts — att de från systematisk synpunkt skiljer sig från utred—

ningens övriga arbetsuppgifter.

För utredningen återstår att överväga möjlighe— terna för införandet av en allmän kontrollag i fråga om skatter och avgifter och föreslå den närmare utformningen av en sådan lag samt att se över reglerna om solidariskt betalningsansvar på skatte— och avgiftsområdet.

Sedan det förra delbetänkandet har utredningen avgett remissyttrande över betänkandet Konkurs och rätten att idka näring (SOU 1979:13).

• Sida 57
•  Original

2 STRAFFRÄTTQLIG PRESKRIPTION 1 GÄLLANDE RÄTT OCH RÄTTSPRAXIS

2.1 Inledande anmärkningar

Inom straffrätten förekommer i huvudsak två former av preskription, nämligen åtalspreskription och

påföljdspreskription.

Åtalspreskription är det samlande begreppet för

den typ av preskriptionsbestämmelser som medför

ansvarsfrihet för brottet.

Åtalspreskription i ordets egentliga bemärkelse

- som förbud att åtala för brott — förekommer i mycket begränsad omfattning. Främst är det utred— ningstekniska skäl som motiverat dylika bestäm— melser. Exempel härpå utgör förbudet för åklagare och målsägande att under vissa förhållanden åtala för våldtäkt etc. sedan sex månader har förflutit från det att brottet begicks (6 kap. 11 5 andra stycket BrB). Väcks åtal skall det avvisas av

domstolen.

Inom preskriptionsrätten har begreppet åtals— preskription en annan — om än något missvisande — innebörd. Institutet innebär här inte ett förbud att åtala, men väl ett förbud för domstol att döm till påföljd sedan brottet har preskriberats. Bl.a. ligger det humanitära skäl bakom denna typav preskriptionsbestämmelser. Det har inte ansetts lämpligt att någon lagförs för brott som ligger långt tillbaka i tiden. %eningen är att den som har begått ett brott bör kunna räkna med att

• Sida 58
•  Original

detta inte lång tid därefter beivras av myndig— heterna och spolierar den tillvaro som han har byggt upp. Allmänpreventiva hänsyn har inte an— setts lägga hinder i vägen för detta betraktel— sesätt. Skälen för och emot preskription har dock

olika tyngd alltefter brottets svårhetsgrad.

Institutet åtalspreskription i nu angiven bemär— kelse förekommer i två olika former, nämligen dels som ett förbud för domstolen att döma till påföljd om inte den misstänkte har häktats eller fått del av åtal inom viss tid från brottet, dels som ett förbud för domstol att döma till påföljd sedan

viss tid förflutit från brottet.

De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription finns i 35 kap. BrB. De riktar sig sålunda till domstolen och förbjuder den att under vissa för— utsättningar döma till påföljd. Han har valt denna ordning av det skälet att det är först i domstolen som det blir klarlagt under vilket lagrum gär— ning faller och därmed också vilken preskriptions— bestämmelse som är tillämplig. Preskriptionsbe— stämmelserna träffar emellertid indirekt även åklagaren. Är förhållandena sådana att han finner att preskription har inträtt, bör han inte åtala för brottet och inte heller inleda förundersök— ning. Åklagarens situation kan dock vara besvär— lig i de fall där preskriptionsfara föreligger.

Är åklagaren i tidsnöd och är utredningen om brottet inte fullständig kan det vara svårt för honom att ta ställning till om preskription har inträtt eller om han, med viss risk för ansvar

för obefogat åtal, skall ge in stämningsansökan

till domstolen.

• Sida 59
•  Original

Sedan viss tid har förflutit från brottet inträder s.k. absolut preskription. Domstolen får därefter under inga förhållanden döma till påföljd. Häkt— ning av den misstänkte eller delgivning av åtal

med honom saknar därvid betydelse.

Frågan huruvida preskription föreligger skall själv— mant tas upp av rätten. Finner den att brottet har preskriberats skall den ogilla åtalet på denna grund. Ansvarsfrågan prövas då inte i målet, inte ens på begäran av den misstänkte. I vissa fall, t.ex. då fråga om skadestånd uppkommit, kan emel— lertid domstolen vara tvungen att ta ställning till ansvarsfrågan trots att brottet har preskri— berats. Detta följer av att bestämmelserna om åtalspreskription inte inverkar på rätten till skadestånd i ett brottmål.

Med påföljdspreskription, som utgör den andra huvudgruppen av preskriptionsbestämmelser på straffrättens område, menas att påföljd som har ådömts någon bortfaller efter viss tid om åtgär— der för verkställighet inte har vidtagits dess— förinnan. Tiden varierar efter påföljdens art

och längd.

Bestämmelserna i 35 kap. BrB om åtals— resp. på— följdspreskription är främst avsedda att tilläm— pas på brott som är upptagna i BrB. De skall emellertid även användas inom specialstraffrätten i den mån inte avvikande regler har meddelats i specialförfattningarna. För skattebrottens del

ges sådan särreglering i 14 5 SkBL.

I det följande behandlas först de allmänna reg— lerna om preskription. Därefter redogörs i ett särskilt avsnitt för specialbestämmelserna på

• Sida 60
•  Original

2.2 Preskription enligt 35 kap. BrE

2.2.1. Åtalspreskription

Bestämmelser om åtalspreskription finns i 35 kap.

1—6 55 5123.

I 35 kap. 1 5 BrB, som utgör den centrala bestäm— melsen om åtalspreskription, föreskrivs att på— följd inte får ådömas, med mindre den misstänkte har häktats eller fått del av äta för brottet

inom viss tid från brottet.

Preskriptionstidens längd varierar med hänsyn till det straff som kan följa på brottet. Där detta är indelat i grader med särskild straff— skala för ringa och grova brott skall varje grad

av brottet anses som ett brott för sig.

Preskriptionstiden är två år, om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år, om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år, om svåraste straffet

är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år, om straffet är fängelse på viss tid över åtta år och slutligen tjugofem år, om fängelse på livs— tid kan följa på brottet. Innefattar en handling flera brott får påföljd ådömas för alla brotten

så länge det kan ske för något av dem.

Preskriptionstiden löper från den dag, då brottet begicks. Det framgår av 35 kap. 4 5 BrB. Om vill— koret för att döma till påföljd är att en sär— skild verkan av handlingen skall ha inträtt, räk— nas — enligt samma bestämmelse — preskriptions—

tiden från den dao då sådan verkan inträdde.

_/ I

• Sida 61
•  Original

Preskriptionstiden löper i hela år från den dag då brottet begicks eller verkan av det inträdde,

till och med klockan 24.00 dagen med motsvarande datum sista året av preskriptionstiden. Söndags— regeln i lagen om beräkning av lagstadgad tid

tillämpas inte.

Enligt 35 kap.1 5 BHBfår påföljd för brottet ådömas endast om den misstänkte "häktats eller erhållit del av åtal för brottet" inom viss tid

från brottet.

Med "häktats" menas att häktningsbeslutet skall ha verkställts, dvs. s.k. effektiv häktning skall ha ägt rum. Att domstolen beslutar om häktning av en misstänkt i hans frånvaro påverkar således

inte preskriptionsfrågan.

Kravet att den misstänkte skall ha "fått del" av åtal för brottet innebär, att han personligen skall ha delgivits stämningen i brottmålet. Det fram— går indirekt av 33 kap. 6 5 RD, som innehåller regler om delgivning av stämning i brottmål. Där sägs att bestämmelserna i 5, 12 och 15 55 DL

inte skall tillämpas vid delgivning av stämning

i brottmål. Enligt 5 5 DL får delgivning utom riket i vissa fall ske enligt det främmande landets be— stämmelser. 12 S DL innehåller regler om delgiv— ning genom att handlingen lämnas till annan än

den sökte, t.ex. medlem i hans hushåll, hyresvärd etc. I 15 5 DL regleras kungörelsedelgivning. Bestämmelsen i 33 kap. 6 5 RB, att nu nämnda paragrafer är undantagna vid delgivning av stäm— ning i brottmål, får därför till följd att den misstänkte skall delges stämningen personligen.

Enligt 35 kap. 1 5 BrB är den preskriptionshind—

• Sida 62
•  Original

begränsad till "brottet". Med brottet förstås den i häktningsframställningen eller stämningsansökan beskrivna gärningen. För att preskriptionshinder skall anses föreligga erfordras ett nära samband mellan häktningen resp. delgivningen av åtalet och den efterföljande domen. Utgörs preskriptionshind— ret av ett verkställt häktningsbeslut skall åtalet och domen följa som resultat av den förundersök— ning där häktningen ingår som ett processuellt tvångsmedel. Gärningsbeskrivningen i häktnings— framställningen resp. stämningsansökan skall i princip ha full identitet med den gärning på vil— ken den fällande domen grundas. Därvid är ändring— ar i gärningsbeskrivningen tillåtna endast on de faller inom området för sådan justering av åta

som medges enligt 45 kap. 5 5 RB.

För att man skall kunna avgöra om preskriptions— tiden har löpt ut måste den gärningsbeskrivn;ng som preskriptionshindret omfattar hänföras tLll tillämpligt lagrum. Det lagrum åklagaren har åbe— ropat saknar i och för sig betydelse men kan i viss mån inverka på bedömningen av gärningen. Genom att åberopa ett lagrum får nämligen åkiaga— ren ofta anses ha påstått vissa rättsfakta. ' sådana fall får man ta hänsyn även till dessa

vid avgörande om preskription har inträtt.

Häktning eller delgivning av åtal med den miss— tänkte medför att preskriptionstiden för åta;s— preskription upphör att löpa. Till skillnad från vad som gäller inom vissa utländska rättssystem

— och även tidigare gällde enligt 5 kap. 17 5 strafflagen — börjar inte någon ny preskript.ons— tid att löpa. En annan sak är att, m hindret sedermera undanröjs, preskriptionstiden fort-

sätter att löpa som om hindret inte hade funnits.

• Sida 63
•  Original

Det framgår av 35 kap. 3 5 BrE. Där föreskrivs nämligen för det fall att en häktad person friges utan att han har fått del av åtalet eller att

mål mot någon avvisas eller skrivs av sedan åtalet har delgetts, att i fråga om möjligheten att döma till påföljd skall anses som om häktningen eller

delgivningen inte hade skett.

De nu angivna rättsverkningarna av preskriptions- hindren har medfört att bestämmelser om absolut preskriptionstid har behövt införas. De finns i 35 kap. 6 5 BrB. Där föreskrivs att påföljd i intet fall får ådömas sedan viss tid har förflutit från den dag, då brottet begicks eller effekten av det inträdde. Tiden är fem år, om inte svårare straff än böter kan följa på brottet samt tiden för ådömande av påföljd bestäms enligt 35 kap.

1 5 1 BrB, femton år om i annat fall än som nu sagts fängelse över två år inte kan följa på

brottet och 30 år i övriga fall.

Reglerna om absolut preskription skall tillämpas om den misstänkte häktats eller fått del av åtal inom den i 35 kap. 1 S BrB föreskrivna tiden men rättegångsförfarandet av någon anledning drar ut på tiden. Avgörs målet t.ex. inte i högre instans inom den absoluta preskriptionsfirsten skall den tilltalade vara fri från ansvar. Den absoluta

preskriptionen hindras sålunda endast av laga—

kraftägande dom. Detta framgår bl.a. av rättsfallet NJA 1976 s. 10.

2.2.2. Påföljdspreskription

För att fullständiga bilden av det straffrätts— liga preskriptionsinstitutet lämnas här en kort—

fattad redogörelse för påföljdspreskription.

• Sida 64
•  Original

Regler om påföljdspreskription har meddelats för böter, vite, fängelse och internering.

Preskriptionstiden för verkställighet av böter är tre år från den dag, då domen vann laga kraft. Han ansökan om böternas förvandling delgetts den dömde dessförinnan gäller särskilda preskriptions—

bestämmelser.

Samma regler, som gäller för böter, är tillämp— liga på sådant utdömt vite, som har förelagts av myndighet och som till sin natur är att anse

som böter.

Fängelsestraff bortfaller om verkställigheten inte har påbörjats inom viss bestämd tid från den dag då domen vann laga kraft. Tiden varierar med hänsyn till straffets stränghet. Den kortaste pre— skriptionstiden är fem år och den längsta trettio år. Har verkställighet av fängelsestraff inletts men senare avbrutits löper preskriptionstiden

för återstoden. Vid villkorlig frigivning räknas preskriptionstiden från den dag då beslut om förverkande av den villkorligt medgivna frigiv—

ningen vann laga kraft.

Särskilda preskriptionsregler gäller vid förver— kande. Beslut om sådan rättsverkan förfaller om det inte har verkställts inom tio år från den

dag, då det vann laga kraft.

2.3 Preskription av brott mot skatte— och

avgiftsförfattningarna

I de föregående avsnitten har redogjorts för de allmänna bestämmelserna om preskription. De är tillämpliga även på brott mot skatte— och avgifts—

• Sida 65
•  Original

författningarna i den mån inte avvikande regler har meddelats. Sådan särreglering i fråga om pre—

skriptionstid finns i SkBL.

I 14 5 SkSL föreskrivs att påföljd för brott en— ligt 3, 7, 8 eller 9 S SkBL får ådömas utan hin— der av vad som sägs i 35 kap. 1 S BrB om den miss— tänkte häktats eller fått del av åtal för brottet

inom fem år från brottet.

Undantagsbestämmelsen medför att preskriptions— tiden för brott enligt SkBL blir minst fem år. De brott som träffas av bestämmelsen är skatte— förseelse, oredlig uppbördsredovisning, bris— tande uppbördsredovisning och vårdslös uppbörds— redovisning.

Tillämpade på Skattebrotten innebär de nu nämnda tidsreglerna att preskriptionstiden för brotten skattebedrägeri (2 5), skatteförseelse (3 S), vårdslös skatteuppgift (5 5), oredlig uppbördsredo— visning (7 5), bristande uppbördsredovisning

(8 5), vårdslös uppbördsredovisning (9 5) och försvårande av skattekontroll (10 5) är fem år

samt för brottet grovt skattebedrägeri (4 S) tio

c

ar.

Det bör i detta sammanhang framhållas att vissa brott mot skatte— och avgiftsförfattningarna faller utanför SkBLzs tillämpningsområde. Det innebär att de inte heller omfattas av de särskilda reglerna om preskription som SkBL innehåller. Exempel här— på utgör straffbestämmelserna enligtUBL,stL,KupSL, JRL och FiRL. Brott enligt straffbestämmelserna i dessa författningar preskriberas sålunda efter de

allmänna bestämmelserna i 35 kap. BrB, vilket

• Sida 66
•  Original

innebär att tvåårig preskriptionstid gäller i fråga om de brott som inte kan medföra svårare

straff än fängelse i ett år.

Som tidigare har framhållits löper preskriptions- tiden från den dag då brottet begicks eller, om villkoret för att döma till påföljd är att en särskild verkan av handlingen skall ha inträtt, från den dag, då denna verkan uppkom. Tillämpade på de olika Skattebrotten innebär reglerna föl— jande.

Vid "aktivt skattebedrägeri" börjar preskriptions— tiden löpa när det debiteringsbeslut som den oriktiga uppgiften föranlett fattades.

Vid "försök till aktivt skattebedrägeri" är ut— gångspunkten den dag, då den oriktiga uppgiften lämnades eftersom någon effekt inte uppkommer av

den brottsliga handlingen.

Vid "passivt skattebedrägeri" är utgångspunkten för beräkningen av preskriptionstiden den dag, då debitering skulle ha skett om uppgiftsskyldig- heten hade fullgjorts i rätt tid och ordning. I vissa fall, t.ex. i fråga om gåvoskatt, skall preskriptionstiden emellertid räknas från utgången av den föreskrivna deklarationsfristen.

Vid "försök till passivt skattebedrägeri" räknas preskriptionstiden från den dag, då den fåre— skrivna deklarationsfristen löpte ut.

Brottet "vårdslös skatteuppgift" är ett ferebrott. Preskriptionstiden löper därför från den dag, då den oriktiga uppgiften lämnades.

• Sida 67
•  Original

I fråga om brotten oredlig, vårdslös och bristan— de uppbördsredovisning gäller, att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden blir beroende av om brottet består av underlåtenhet att avge redovisning eller av oriktig uppgift vid redovis— ningen. I det förra fallet räknas tiden från den tidpunkt då föreskriven redovisning senast skulle ha lämnats och i det senare från det att redovis— ningshandlingen avgavs till vederbörande myndig— het.

Vad slutligen angår brottet "försvårande av skat— tekontroll" gäller — på grund av dess typ av effektbrott — som utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden den dag, då den kontrolleran- de myndighetens verksamhet försvårades i det sär— skilda fallet.

• Sida 68
•  Original

• Sida 69
•  Original

sou 1980:4 3 STRAFFRÄTTSLIG PRESKRIPTION I UTLÄNDSK RÄTT 3.1 Inledning

Kapitlet innehåller en översiktlig redogörelse för bestämmelser om åtalspreskription i de nor- diska länderna samt vissa mellaneuropeiska sta—

ter.

Ett genomgående drag i den utländska preskrip— tionslagstiftningen är att åtalspreskription hindras/avbryts under det förprocessuella skedet i betydligt större utsträckning än vad som är fallet i Sverige. Detta förhållande har ofta sin förklaring i att det i den främmande staten till— lämpas en rättegångsordning som avviker från den svenska. Men även i några av de länder, där straffprocessen är uppbyggd efter i stort sett samma mönster som här i landet, t.ex. i Norge och Danmark, har förprocessuella åtgärder getts preskriptionshindrande rättsverkan. 3.2 Danmark

Bestämmelser om straffrättslig preskription finns i 11 kap. borgerlig straffelov. De är huvudsakli— gen av generell natur. För skattebrottens del innehåller kapitlet emellertid vissa särregler i fråga om preskriptionstidens längd.

Preskriptionstiden är två år, när inte svårare

straff än böter eller fängelse i ett år är stad—

• Sida 70
•  Original

gat, fem år när det högsta straffet är fängelse i fyra år, tio år när det högsta straffet är fängelse i tio år och femton år när det högsta straffet är fängelse på bestämd tid. För grovt skattebedrägeri och skattebedrägeri — såväl av passiv som aktiv art — är preskriptionstiden en—

ligt särskild bestämmelse tio år.

vid beräkning av preskriptionstiden skall det svåraste straff som gärningen generellt kan med- föra vara avgörande. Innehåller lagrummet bestäm— melser om svårare straff vid särskilda omständig— heter skall sålunda dessa ligga till grund för beräkningen, oberoende av huruvida omständighe—

terna har förelegat i det konkreta fallet.

Preskriptionstiden räknas från det den strafftara handlingen eller underlåtenheten upphör. Om viss effekt fordras för straffbarhet skall fristen

emellertid räknas från det denna effekt uppkonmer.

Preskriptionstiden avbryts av varje rättegångs— handling som medför att en person får ställnirg som misstänkt (sigtes for overtraedelsen). Är det fråga om bötesföreläggande som utfärdas av poli— sen avbryts preskriptionsfristen genom delgivring av föreläggandet. I de fall där administrativ myn- dighet får påföra straff anses preskriptionsav- brott inträda när vederbörande får kännedom on

att han är misstänkt för brottet.

I ordinära brottsmål avbryts sålunda preskriptions— fristen då vederbörande, genom rättegångshandling som företes mot honom, får ställning som misstänkt.

Olika straffprocessuella åtgärder — t.ex. efter—

• Sida 71
•  Original

lysning, gripande, anhållande eller begäran hos domstolen att få påbörja förundersökning (förun— dersögelsebegaering) — medför preskriptionsav— brott, under förutsättning att åtgärden uttryck— ligen riktar sig mot vederbörande som misstänkt. Om förhör hålls med en person utan att han får veta att han är misstänkt för brottet får förhö— ret inte någon preskriptionsavbrytande effekt. Detsamma gäller om efterlysning sker av en per— son utan att det anges att han är misstänkt för brottet. I vissa fall kan dock åtgärder som rik— tar sig mot ett bolag medföra att preskriptions— fristen avbryts gentemot personer i bolagets sty— relse. Tidpunkten för begäran hos domstolen om straffprocessuell åtgärd är avgörande för när

preskriptionsavbrott skall anses ha inträtt.

Avskrivs sedermera brottmålet, fortlöper preskrip— tionsfristen som om någon åtgärd ej vidtagits mot den misstänkte. Detsamma gäller när rättegångsför- farandet avbryts på obestämd tid av annan anled— ning än att den misstänkte undandragit sig förfa— randet.

I detta sammanhang skall nämnas att enligt 21 S skattekontrolloven skall en person som har gjort sig skyldig till skattebrott i de fall där brottet har preskriberats, erlägga tilläggsskatt motsva— rande skatten för den undandragna inkomsten eller förmögenheten. Regeln har tillkommit för att mot— verka att en skattebrottsling gör en obehörig vinst på grund av preskriptionen. Bestämmelsen gäller inte om brottet består i medverkan till skattebedrägeri.

• Sida 72
•  Original

3.3 Finland

Bestämmelserna om åtalspreskription i finsk straffrätt motsvarar i huvudsak de svenska pre—

skriptionsreglerna.

Preskriptionstiden är tjugo år om det svåraste straffet som föreskrivs för brottet är frihets— straff på viss tid över åtta år, tio år om det svåraste straffet är frihetsstraff över två år till och med åtta år, fem år om det svåraste straffet är frihetsstraff över ett till och med två år och två år, om det svåraste straffet är frihetsstraff till och med ett år eller böter. Åtalsrätten för brott, för vilket det svåraste straffet är frihetsstraff på livstid, preskri—

beras aldrig.

Preskription hindras genom att den misstänkte häktas för brottet eller lagligen kallas att

svara i brottmålet.

Preskriptionsfristerna räknas från den dag brottet begicks eller om det för att döma till straff krävs viss effekt av den brottsliga handlingen, från den dag då verkan inträdde. Innefattar en handling flera brott, får straff ådömas för samt— liga brott så länge något av dem inte är preskri— berat.

3.4. Norge

Bestämmelserna om åtalspreskription inorsk straff— rätt liknar mycket de danska. Även här finns så— lunda långtgående möjligheter till preskriptions—

• Sida 73
•  Original

avbrott på det förprocessuella stadiet. Bestämmel—

serna finns i 6 kap, straffeloven.

Preskriptionstiden är två år om det svåraste straffet är böter eller fängelse intill ett år, fem år om det är fängelse intill fyra år, tio år om det är fängelse intill tio år, femton år om tidsbestämt straff över tio år kan följa och

tjugofem år om fängelse på livstid får ådömas.

För skattebrottens del finns särskilda bestämmel— ser om preskriptionstid i skatteloven. Enligt dessa jämfört med de allmänna bestämmelserna i straffeloven är preskriptionstiden för skattebe— drägeri fem år. Underlåtenhet att avge deklaration eller annan uppgift till skattemyndigheterna pre— skriberas dock redan efter två år. Grova brott mot mervärdeskattelagen har under senare tid i praxis handlagts som allmänna bedrägeribrott. Därvid har bestämmelserna om preskription vid grovt bedrägeri blivit tillämpliga. Detta förfa— rande har medfört att preskriptionsfristen för dessa brott har utsträckts till tio år. På den direkta beskattningens område har någon utveck—

ling i denna riktning inte förekommit.

Preskriptionstiden räknas från den dag, då det straffbara förhållandet upphörde eller, om straff— barheten är beroende av att en viss verkan av den brottsliga handlingen inträder, från den dag, då detta skedde.

Preskriptionsfristen avbryts genom varje rätte— gångshandling som medför att den misstänkte får

ställning som "siktet".

• Sida 74
•  Original

En person anses som "siktet" när "forfdlgning"

är inledd vid domstol eller förberedd genom be— slut om beslag, rannsakan, anhållande eller annan mot den misstänkte riktad liknande åtgärd av för—

processuell art.

Om "siktelsen" sker vid ett utomrättsligt förfa— rande, avbryts preskriptionsfristen genom skrift— ligt meddelande till den misstänkte att han är "siktet".

I domstolsloven föreskrivs att det för att pre— skriptionsavbrott skall anses föreligga är till— räckligt att meddelandet har före fristens utgång avlämnats till postanstalt eller telegraf— eller telefonstation. Är den misstänktes adress okänd får rätten anslå i sitt kansli att meddelandet finns att tillgå hos rätten. Fyra veckor efter det att anslaget satts upp anses delgivning med

den misstänkte ha skett.

Läggs "forfdlgningen" ned löper preskriptions— tiden som om ingen åtgärd vidtagits. Detsamma gäller om förfarandet avbryts på obestämd tid av annan anledning än att den misstänkte håller sig undan.

3.5. Förbundsrepubliken Tyskland

Den allmänna strafflagen innehåller bestämmelser om åtals— och påföljdspreskription. Därutöver finns särskilda regler i Abgabenordnung, AO, i

fråga om preskriptionsavbrott vid skattebrott.

Preskriptionstiden är trettio år för gärningar, som straffas med livstids frihetsstraff, tjugo

• Sida 75
•  Original

år för brott som straffas med frihetsstraff i

mer än tio år, tio år om det svåraste straffet

är frihetsstraff mellan fem och tio år, fem år

om det är mellan ett och fem år samt tre år i andra fall. För skattebrott är preskriptionstiden

fem år och vid grova brott, tio år.

Preskriptionstiden börjar löpa så snart brottet är fullbordat. Den upphör att löpa om rätte— gången på grund av lagligt hinder inte kan på— börjas eller fullföljas.

Preskriptionsfristen vid skattebrott avbryts genom ett flertal olika åtgärder från myndigheter— nas sida. Redan underrättelsen till den misstänk- te att förundersökning i brottmålet har inletts mot honom har preskriptionsavbrytande effekt. Även det första förhöret med honom under förun— dersökningen eller förordnande härom liksom dom— stols beslut angående tvångsmedel har sådan ver— kan. Detsamma gäller beslut att väcka åtal samt begäran vid domstol om undersökning i utlandet. Preskriptionsavbrott inträder i nu nämnda fall

regelmässigt vid tidpunkten för beslut om åt—

gärden.

Efter preskriptionsavbrottet löper ny preskrip- tionstid. När den dubbla preskriptionstiden löpt

ut kan lagföring inte ske längre.

Vid bötesförfarande (Bussgeldverfahren), som hand— läggs av polis— eller skattemyndighet, inträder preskriptionsavbrott så snart som den enskilde

har underrättats härom eller myndigheten sökt

göra detta.

• Sida 76
•  Original

3.6 Österrike

Bestämmelserna om åtalspreskription i fråga om

skattebrott finns i Finanzstrafgesetz.

Preskriptionstiderna för brott enligt Finanz— strafgesetz är i regel fem år. För vissa ord—

ningsförseelser gäller en kortare frist.

I preskriptionstiden inräknas inte

a) den tid, under vilken förundersökning inte kan inledas eller fullföljas (die Verfolgung nicht

eingeleitet oder fortgesetzt werden kann),

b) den tid, under vilken målet är anhängigt vid domstol eller den särskilda myndigheten för

skattebrott (Finanzstrafbehörde) samt

c) den tid, under vilken ett förfarande som sam- manhänger med strafförfarandet är anhängigt vid författnings— eller förvaltningsdomstol, (Verfassungsgerichtshof oder Verwaltungs-

gerichthof).

Preskriptionstiderna räknas från den tidpunkt då brottet begicks. Fordras för brottets fullbordan att viss effekt skall ha inträtt börjar preskrip— tionstiden att löpa först när denna effekt in- trädde.

3.7. Frankrike

Inom fransk straffrätt skiljer man på crime (brott), délit (förbrytelse) och contravention (överträdelse, polisförseelse). Preskriptions—

tiden är för de olika kategorierna tio, tre

• Sida 77
•  Original

resp. ett år, räknat från dagen för brottet resp. överträdelsen. Brottet preskriberas om åtal inte

har väckts eller rannsakan inte har skett inom

preskriptionstiden. 3.8 Schweiz

Enligt schweizisk straffrätt preskriberas gärning— ar som straffas med livstids straffarbete på tjugo år. Är påföljden straffarbete på viss tid är pre—

skriptionstiden tio år och i andra fall fem år.

Preskriptionstiden räknas från den dag, då den straffbara handlingen företogs.

Preskription avbryts genom varje undersöknings— handling från åklagarmyndighet eller domstol mot den misstänkte. Åtal får inte väckas när den ordi-

narie fristen har överskridits med mer än halva

tiden.

3.9. England

Engelsk straffrätt saknar bestämmelser om åtals— preskription. I fråga om vissa bagatellförseelser (summary offences) skall dock talan anhängiggöras inom sex månader från det förseelsen ägde rum.

• Sida 78
•  Original

• Sida 79
•  Original

4 TIDIGARE BEHANDLING AV FRÅGAN OM PRESKRIPTIONSHINDRANDE ÅTGÄRDER

Frågan om att införa andra preskriptionshindrande åtgärder än häktning eller delgivning av åtal har efter det att RB antogs varit föremål för utred—

ning vid.flera tillfällen.

I processlagberedningens förslag till ändringar i strafflagen i anledning av antagandet av nya rättegångsbalken (SOU 1944:9 och 10) föreslogs bl.a. att preskription enligt SL 5:14 och 15 skulle inträda, om åtgärd för brottets beivrande inte blivit vidtagen inom viss tid. Åtgärd för brottets beivrande skulle enligt ett andra stycke i SL 5:16 anses vara vidtagen, då den misstänkte i laga ordning fått del av åtalet, ellerlvid förundersökning, som lett till allmänt

åtal, underrättats om den mot honom riktade miss— tanken.

I motiveringen till sitt förslag anförde process— lagberedningen bl.a. följande.

Av 5 kap. 14 och 15 55 SL i dessa lagrums nuva— rande lydelse framgår, att preskription avbrytes, då åtal väckes och alltså ett rättsligt förfa— rande för brottets beivrande inledes. Enligt nya RB skall allmänt åtal i regel föregås av förun— dersökning. Denna förundersökning är en del av rättegången i vidsträckt mening; brottmålsför— farandet får alltså ur den synpunkt, som i före— varande sammanhang är av betydelse, anses inlett

• Sida 80
•  Original

redan genom förundersökningen. Med hänsyn där— till skulle det, såvitt angår brott, som höra under allmänt åtal, icke vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom åtalet; redan de åtgärder för brottets beivrande, som innefattas i förundersökningen, torde böra till— läggas preskriptionsavbrytande verkan. Vad måls— ägandebrott beträffar bör däremot såsom hittills preskriptionen avbrytas först då åtal äger rum; vid dylika brott äga reglerna om förundersökning icke tillämpning utan målsäganden har att själv draga försorg om den utredning han anser erfor- derlig för väckande av åtal.

Vad ovan sagts har avseende endast å det fall, att förundersökningen leder till åtal; mera tveksamt är huruvida även förundersökning, som nedlägges eller avslutas utan att åtal följer, bör äga någon betydelse i preskriptionsavseende. Enligt 17 S förevarande kap. skall, om åtal av— brytes, ny preskriptionstid räknas från avbrot— tet. Det kunde övervägas att meddela en motsva— rande föreskrift för det fall att förundersök- ning inletts men åtal i anledning av denna ej följt. Emellertid må framhållas att, om allmänt åtal nedlägges på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, den tilltalade enligt 20 kap. 9 5 nya RB kan påyrka, att frikännande dom meddelas. Någon motsvarande befogenhet föreligger icke, då forundersökningen ej lett till åtal; om nya be— vis sedermera komma i dagen, kan förundersökning— en när som helst återupptagas och åtal anställas. Med hänsyn till det nu anförda bör enligt bered— ningens uppfattning allenast förundersökning, som följes av åtal, anses medföra preskriptions— avbrott.

Enligt den nuvarande lydelsen av 5 kap. 16 5 andra stycket SL skall åtal, såvitt angår dess preskriptionsavbrytande betydelse, anses vara börjat, då kallelse till svaromål blivit den som skall tilltalas i laga ordning kungjord eller han blivit häktad för brottet. I överensstämmel— se därmed lär preskriptionsavbrott genom förun— dersökning böra anses inträda, först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstan— ken. Beträffande innebörden härav må framhållas att, då förundersökning fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes för brottet, denne

• Sida 81
•  Original

enligt 23 kap. 18 5 nya RB skall underrättas om misstanken, då han höres. Huruvida användandet av tvångsmedel kan medföra preskriptionsavbrott, torde i första hand bero av tvångsmedlets natur. Anhålles den misstänkte, skall han enligt 24 kap. 9 5 nya RB omedelbart erhålla besked om det brott misstanken avser. Vad angår häktning samt kvar— stad och skingringsförbud har dylikt besked i allmänhet lämnats honom redan före åtgärdens vid— tagande. Då reseförbud endast kan rikta sig mot den misstänkte samt beslut om sådant förbud en— ligt 25 kap. 4 5 nya RB skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser, måste avbrott i preskriptionen anses äga rum i och med reseför— budets delgivning. Kan tvångsmedel rikta sig även mot annan än den misstänkte, lär det där— emot icke kunna tilläggas preskriptionsavbrytande verkan, såframt ej samtidigt underrättelse läm— nas, att den, mot vilken åtgärden är riktad, tillika är misstänkt för brottet. Även i fråga om tvångsmedlen är alltså tidpunkten, då den misstänkte erhåller del av den mot honom riktade misstanken, av avgörande betydelse.

Vid föredragning i lagrådet lämnades processlag— beredningens förslag utan anmärkning av lagrå— dets majoritet.

En ledamot av lagrådet, justitierådet Ekberg, var dock av skiljaktig mening och ansåg att då gäl—

lande principer för hinder av åtalspreskription borde bibehållas. Som skäl härför anförde han bl.a.

Naturen av reglerna om åtalspreskription krävde att dessa regler vore klara och enkla i tillämp— ningen. Av vikt vore sålunda bl.a. att de omstän— digheter, som skulle verka avbrytande på pre— skriptionen, kunde på ett någorlunda tillförlit— ligt sätt fastslås utan större svårighet. Den ordning som dittills tillämpats vore i detta hänseende att föredraga framför den föreslagna. Av tillgängliga handlingar kunde rätten i all— mänhet konstatera när stämning delgivits eller häktning skett. Däremot vore det svårare för

• Sida 82
•  Original

rätten att kontrollera, huruvida och när sådan underrättelse till den misstänkte, som i försla— get fått preskriptionsavbrytande verkan, ägt rum. Enligt RB 23:18 kunde dylik underrättelse ske formlöst; ej ens närvaro av vittne vore obliga- toriskt. Även om kompletterande föreskrifter skulle meddelas i administrativ ordning om bl.a. anteckning i förundersökningsprotokollet beträf— fande dagen för underrättelsen, måste det tagas i beräkning att tvister kunde uppkomma såväl an— gående frågan huruvida underrättelse meddelats den misstänkte som ock angående tidpunkten, då det skett. En annan fråga varom tvist kunde råda, vore huruvida en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp lett till åtalet och således avbrutit preskriptionen. Mot de före— slagna bestämmelserna kunde vidare anmärkas, att den preskriptionsavbrytande åtgärden kunde vid- tagas på svagare grunder än enligt gällande rätt. För väckande av åtal fordrades att sannolika skäl, att den misstänkte begått brottet, före— funnes. Sådan underrättelse som avsåges i RB 23:18 torde däremot kunna ske, om misstanken blott ej helt vore grundlös. Eftersom det låge i åklaga— rens hand att bestämma, när åtal skulle väckas, öppnades en möjlighet för honom att genom för— dröjande av förundersökningens avslutande hålla frågan om preskriptionens inträde svävande. Det finge antagas, att sådana fall icke skulle bli alltför sällsynta, i vilka åklagaren till för— hindrande av preskription på tämligen lösa grun— der meddelade den misstänkte underrättelse om misstanken och sedan, ehuru preskriptionstiden gått till ända, förhalade förundersökningen i förhoppning, att nya bevis skulle yppa sig. Väl synes rätten, då åtal väcktes efter det att för- undersökningen legat nere en mycket lång tid, böra finna preskription ha inträtt, oaktat att formligt beslut om förundersökningens avslutande ej fattats, men preskriptionstiden skulle likväl kunna i realiteten bli förlängd i avsevärd mån.

Processlagberedningens förslag togs oförändrat

upp i regeringens proposition (1946:329).

Första lagutskottet anslöt sig vid propositionens

behandling i riksdagen till den mening justitie— rådet Ekberg hade företrätt. Utskottet anförde

• Sida 83
•  Original

vidare:

Utskottet vill endast ytterligare understryka be- tydelsen av att reglerna om åtalspreskription äro klara och enkla i tillämpningen. I sådant avse— ende måste otvivelaktigt företräde givas åt ett system där preskription brytes genom åtal, fram— för ett där den avgörande tidpunkten är när den misstänkte underrättas om misstanken för ett brott.

Även om det i propositionen föreslagna systemet skulle vara att anse som följdriktigt ur proces— suell synpunkt, måste det beaktas, att det skul— le komma att medföra en förlängning av preskrip— tionstiderna, vilken icke utan tungt vägande straffrättsliga skäl bör genomföras. Härvidlag må framhållas, att de i lagen angivna preskrip— tionstiderna synas vara så väl tilltagna, att anledning saknas till en sådan förlängning. Statens straffanspråk är vid slutet av preskrip— tionstiden i allmänhet så uttunnat, att det icke finnes något allmänt intresse som talar för att det skall få göras gällande, om icke åklagaren före tidens utgång fullföljt förundersökningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar ut— 5kottet, att de hittillsvarande principerna för preskriptions avbrytande bibehållas och att en— dast de ändringar i gällande lag vidtagas, som med denna utgångspunkt äro nödvändiga för an— passningen till nya RB. —————— Utskottet förbi— ser icke, att invändningar kunna riktas även mot det system utskottet förordar. Det kommer sålun— da i viss mån att verka som om preskriptionsti— derna bleve något förkortade därigenom att åtal kommer att anställas på ett senare stadium av brottsutredningen än som nu är fallet. Med hän— syn till att förkortningen av preskriptionsti— derna blir ytterst ringa finner utskottet emel— lertid att detta förhållande saknar betydelse. Mera avseende förtjänar den anmärkningen att en åklagare för att avbryta preskription kan komma att väcka åtal, ehuru brottsutredningen ej är avslutad. Det torde emellertid kunna antagas, att dessa fall bliva så sällsynta, att de olä— genheter som skulle vara förenade därmed icke uppväga de fördelar som i andra avseenden stå att vinna med de av utskottet förordade bestäm— melserna.

• Sida 84
•  Original

Riksdagen godkände första lagutskottets utlå—

tande (1946z59).

Även riksåklagaren har i en skrivelse till rege— ringen år 1954 ifrågasatt om inte ändrade regler

borde införas i fråga om preskriptionshinder.

I sin motivering härför yttrade riksåklagaren.

Förundersökning i brottmål utgör en del av rätte— gången i vidsträckt mening. Systemet med förun— dersökning innebär, att målet i former, som avser att garantera den misstänktes rättssäkerhet, skall så beredas, att det i ett sammanhang kan företas till huvudförhandling. Den rättsliga reglering av förundersökningsförfarandet, som skett i RB i avsikt att tillgodose dessa båda Synpunkter, har självfallet medfört, att det i större och mera invecklade mål ofta förflyter av- sevärt längre tid från utredningens påbörjande till åtalets väckande än tidigare. Förundersök— ningsreglerna skapar också större möjligheter för den misstänkte att förhala saken. När fråga är om brott, som av målsäganden anmäls eller eljest Upptäcks först mot slutet av preskriptionstiden, ett förhållande som ingalunda är ovanligt, har därför förundersökningsreglerna visat sig kunna vålla avsevärda risker för att åtal icke skall kunna anhängiggöras före preskriptionstidens ut— gång. Flera sådana fall har inträffat efter in— förandet av den nya rättegångsförordningen.

I strafflagberedningens slutbetänkande SOU 1956:65 var frågan om preskriptionshindrande åtgärder åter uppe till behandling. Erfarenheterna från

tillämpningen av RB visade nämligen att det fanns

skäl att ånyo överväga vilka omständigheter som

skulle anses vara preskriptionshindrande. Enligt

strafflagberedningen borde preskription hindras på ett tidigare stadium än det, då den misstänkte

delgavs åtalet. Lämpligt vore det tillfälle under förundersökningen då den misstänkte delgavs miss—

• Sida 85
•  Original

tanke om brott. Strafflagberedningen anslöt sig

sålunda till den mening som företrätts av pro—

cesslagberedningen. I sina skäl härför yttrade

strafflagberedningen.

Det borde inte vara omöjligt att anordna förfa— randet så att det lätt går att utreda huruvida preskriptionsavbrott skett. Enligt RB 23:18 skall, när förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för

brottet, tanken.

denne vid förhör underrättas om miss— Processlagberedningen föreslog att pre—

skriptionen skulle avbrytas genom att den miss— tänkte erhållit del av åtal eller vid förunder— sökning som lett till allmänt åtal underrättats om den mot honom riktade misstanken. För avgö— rande av preskriptionsfrågan måste enligt denna ordning kunna kontrolleras huruvida och när den misstänkte erhållit sådan underrättelse. Härvid må såsom riksåklagaren framhållit erinras om 20 S förundersökningskungörelsen. Enligt denna paragraf skall i förundersökningsprotokollet an— tecknas när underrättelse lämnats den misstänkte jämlikt RB 23:18 att han är skäligen misstänkt för brottet. Av underrättelsen måste givetvis framgå vilket brott misstanken avser. För att underlätta kontrollen torde det kunna övervägas att komplettera bestämmelsen i förundersöknings- kungörelsen med en föreskrift att den misstänkte skall bekräfta att någon erhållit del därav, t.ex. genom påskrift på protokollet. Om den misstänkte vägrar att medverka härtill, bör — i överensstämmelse med vad som eljest gäller vid delgivning — underrättelse ändå anses ha ägt rum, varom anteckning bör göras.

Skall delgivning av underrättelse om misstanke för brottet anses avbryta preskriptionen bör icke ifrågakomma att en förundersökning, som nedlägges eller avslutas utan att åtal följer, får betydelse i preskriptionsavseende. Mot för— slaget att låta delgivning av misstanke avbryta preskriptionen har emellertid invänts att tvist kan uppkomma huruvida en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp, lett till åtalet och således avbrutit preskription. Det har framhållits att åklagaren på tämligen lösa grunder kan meddela underrättelse om misstanke

• Sida 86
•  Original

för brott och sedan förhala förundersökningen i förhoppning att nya bevis kan yppa sig. Även om det inte kan bestridas att den av processlagbe— redningen föreslagna ordningen i detta hänseende kan tänkas medföra att tveksamhet någon gång Uppkommer om preskriptionen avbrutits eller ej, synes invändningen enligt strafflagberedningens mening icke vara avgörande. Iakttages RB:s reg— ler torde nämligen endast ytterst undantagsvis kunna förekomma att domstolen får anledning att tveka vid avgörandet av om en förundersökning lett till åtal. Enligt RB 23:4 skall förunder— sökning bedrivas så skyndsamt som omständighe— terna medger; finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas. I RB 23:20 stadgas, att när förundersökning avslu— tas undersökningsledaren skall meddela beslut, huruvida åtal skall väckas.

För att förhindra att preskriptionstiden utlöper under den tid då den ytterligare utredningen företages, kan åklagaren enligt utskottets och JO:s mening väcka åtal. Därest det kan befaras att den som är misstänkt skall hålla sig undan så att delgivning av åtal inte kan ske, finner JO att detta uppenbarligen kan utgöra häktnings— anledning (ämbetsberättelsen 1956 s. 88). Enligt strafflagberedningens mening synes det emeller— tid knappast tillfredsställande att häktning skall behöva tillgripas endast för att förhindra att preskription inträder. Häktning torde för övrigt blott kunna förekomma då det föreligger någon omständighet — vid sidan av den att pre— skriptionstiden snart utlöper — som ger fog för antagandet att den misstänkte avviker.

I regeringens proposition (1962:10) anförde de—

partementschefen.

Frågan om det sätt, varpå åtalspreskriptionen skall kunna avbrytas övervägdes ingående i sam- band med de ändringar, som den nya rättegångs— balken föranledde i strafflagen. Man var då med— veten om att vissa olägenheter kunde vara för— bundna med den valda lösningen — enligt vilken preskription avbrytes genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av åtal — men ansåg fördelarna överväga. Riksåklagarämbetet har se—

• Sida 87
•  Original

dermera, under hänvisning till vissa inträffade fall, framhållit att den nu gällande ordningen kan leda till stötande resultat till följd av de möjligheter den misstänkte har att undandraga sig lagföringen. Med hänsyn härtill har straff— lagberedningen funnit skäl att ånyo överväga frågan, vilka omständigheter som bör avbryta preskription, och beredningen föreslår i sitt slutbetänkande, att reglerna om preskriptions— avbrott utformas i enlighet med det förslag, som ursprungligen framfördes av processlagberedning— en men som avvisades av riksdagen vid behandling— en av 1946 års strafflagsändringar.

För egen del anser jag i likhet med flera remiss— organ att det ej föreligger tillräcklig anledning att nu bryta med det system, som riksdagen antog år 1946. En övergång till den av strafflagbered— ningen förordade ordningen skulle i många fall komma att innebära en betydande förlängning av preskriptionstiderna. Härtill kommer, att nämnda ordning otvivelaktigt skulle medföra risk för vissa komplikationer; bl.a. torde oklarhet lätt kunna uppkomma beträffande frågan, huruvida del— given misstanke har avsett den gärning, för vil— ken åtal väckes. Det kan visserligen ej förnekas, att de möjligheter den misstänkte nu har att ge— nom sitt eget handlande förhindra, att preskrip— tion avbrytes, kan leda till föga tillfredsstäl— lande resultat. Varje gränsdragning kan emeller— tid, hur den än sker, i enskilda fall medföra mindre gynnsamma konsekvenser.

Vid ett visst slag av brott har emellertid den nuvarande ordningen lett till att alltför kort tid står till åklagarens förfogande, innan pre— skription inträder. Jag tänker här på brotten mot skattestrafflagen, vid vilka den ordning vari utredningen sker innebär stor risk för att brottet skall preskriberas. Denna omständighet torde emellertid icke böra föranleda en omlägg— ning av preskriptionsreglerna i allmänhet. I stället synes dessa brott böra göras till före— mål för särskild reglering, såvitt avser pre— skription. Detta spörsmål torde komma att upp— tagas till övervägande av chefen för finansde— partementet.

• Sida 88
•  Original

Lagutskottet anslöt sig till departementschefens synpunkter.

Riksdagen godkände lagutskottets utlåtande.

• Sida 89
•  Original

5 VISSA PROCESSUELLA FRAGOR AV PRESKRIPTIONSRÄTTSLIG BETYDELSE

5.1 Inledande anmärkningar

Preskription av åtal hindras genom att den miss— tänkte häktas eller får del av åtal för brottet. Dessa åtgärder kräver enligt svensk rätt att myndigheterna kommer i direkt kontakt med den misstänkte. Är det inte känt var han vistas måste myndigheterna söka efter honom. Det sker genom efterlysning. Olika delgivningsmetoder kan också prövas för att ta reda på var en eftersökt per— son finns eller för att komma i direkt kontakt

med honom.

Bestämmelserna om efterlysning och om delgivning varierar med hänsyn till arten av det brott som har blivit begånget och graden av misstanke om brottslig handling. Om personen i fråga uppehål— ler sig utomlands spelar dessutom det främmande landets regler och arbetsrutiner en avgörande roll för de svenska bestämmelsernas tillämpning i fråga om efterlysning, utlämning och delgiv— ning i det land i vilket den misstänkte befinner

sig.

• Sida 90
•  Original

5.2. Efterlysning vid fiskala brott 5.2.1 Efterlysning inom riket

I 24 kap. 6 5 andra stycket RB föreskrivs att

för brott misstänkt person som avviker får ef— terlysas av anhållningsmyndigheten om det finns skäl att anhålla honom. Efterlysning är en begä- ran från anhållningsmyndigheten till olika polis— distrikt om efterspaning och gripande av miss—

tänkt person.

Ytterligare bestämmelser om efterlysning finns i efterlysningskungörelsen (1969:293) och före—

skrifter som har meddelats av rikspolisstyrelsen.

Efterlysning får ske när upplysning saknas om

var den som söks av myndighet uppehåller sig och efterlysningen kan antas underlätta eftersökning— en. Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, åklagar— myndighet eller kriminalvårdsstyrelse beslutar

om efterlysning. Annan myndighet kan göra fram—

ställning om efterlysning hos polismyndighet.

Vid framställning till polismyndighet om efter—

lysning skall uppgifter lämnas om den eftersökte, om anledningen till eftersökningen och om den åt— gärd som skall vidtas när han anträffas. Den myn— dighet som beslutar om en efterlysning skall un-

derrätta rikspolisstyrelsen om beslutet.

Rikspolisstyrelsen utger publikationen Polisun— derrättelser (PU). I denna lämnas uppgift på

personer som skall gripas eller omhändertas vid

• Sida 91
•  Original

anträffandet, försvunna personer och personer som det är av synnerlig vikt att få tag i. Ef— terlysning i andra fall får ske i SÖK (eftersök— ningslista för verkställande av efterlysning). PU skickas till polismyndigheter och andra myn— digheter, som i sin verksamhet kan antas ha kon— takt med personer som är efterlysta. SÖK, som tidigare utgavs som publikation, finns nu endast i rikspolisstyrelsens dataregister. Så ofta som det anses behövligt ger dock styrelsen ut för—

teckning över efterlysta personer.

Uppgifter om efterlysta personer i PU och SÖK förs in i ett register, som är lagrat i rikspo— lisstyrelsens datasystem. Registret innehåller också lokala efterlysningar. Polismyndighet kan själv föra in aktuell efterlysning i dataregist— ret. Efterlysningen får därmed omedelbar verkan. Vid efterlysning i SÖK som skall gå genom riks— polisstyrelsen kan det ta 2-3 dagar innan efter—

lysningen uppdateras. 5.2.2 Efterlysning utomlands

Möjligheterna att få till stånd efterlysning utomlands är beroende av om den misstänkte får utlämnas enligt det främmande landets lagar. Efterlysning bör endast komma i fråga då det finns anledning anta att den misstänkte har läm—

nat landet.

De nordiska ländernas utlämningslagar har till— kommit efter gemensamma nordiska överläggningar. Någon nordisk konvention föreligger dock inte på

• Sida 92
•  Original

området. Utlämning till Sverige från annat nor— diskt land kan emellertid i regel ske under samma förutsättningar som gäller för utlämning enligt vår egen utlämningslag. Denna medger utlämning för fiskala brott.

Rikspolisstyrelsen kan besluta om efterlysning i annat nordiskt land av en person som är misstänkt för skattebrott om denne kommer att begäras ut— lämnad. Utlämning får äga rum om den eftersökte är häktad eller anhållen, har avvikit från an- stalt, inte inställt sig efter permission, om han skall inställa sig för att avtjäna straff eller omhändertas för vård eller behandling. I samtliga fall krävs beslut av åklagare resp. kriminal— vårdsstyrelsen att utlämning kommer att begäras vid anträffandet.

I fråga om polisiär rättshjälp, dvs. biträde med åtgärder från polismyndighet, finns för de nor— diska länderna en överenskommelse om samarbete mellan de nordiska polismyndigheterna. Överens— kommelsen som för svenskt vidkommande träffats i samråd med riksåklagaren, gäller i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt överenskommelsen skall svensk polis— och åklagar— myndighet kunna ta direkt kontakt med motsvarande myndighet i annat nordiskt land. Vid efterlysning måste emellertid framställning om åtgärd göras hos den centrala polismyndigheten, eftersom cen— tral registrering skall ske i dessa ärenden. I överenskommelsen görs inte något undantag för

fiskala brott.

• Sida 93
•  Original

Efterlysning i utomnordiskt land av den som skall gripas eller omhändertas får begäras om den ef- tersökte är häktad, har avvikit från anstalt

inom kriminalvården, inte inställt sig efter permission eller skall inställa sig för att av—

tjäna straff.

I den europeiska utlämningskonventionen från 1957, till vilken Sverige är ansluten, räknas de brott upp för vilka utlämning får ske. Fiskala

brott ingår inte i uppräkningen.

Sverige har emellertid under 1979 anslutit sig till ett tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen och den europeiska kon— ventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. En— ligt detta skall de avtalsslutande staterna läm— na varandra biträde med utlämning av personer som har begått bl.a. fiskala brott.

Det är f.n. inte klart vilka övriga stater som kan beräknas ansluta sig till protokollet i denna del. I vart fall kommer troligen anslutningen att dra ut på tiden eftersom det i vissa staters lag— stiftning finns förbud mot utlämning av personer som är misstänkta för fiskala brott. F.n. är det endast Förbundsrepubliken Tyskland som medger så—

dan utlämning.

• Sida 94
•  Original

Interpol har år 1977 utarbetat ett cirkulär till interpolbyråerna i vilket anges att de interna— tionella efterlysningsnotiserna inte kommer att sändas ut beträffande personer som är misstänkta för fiskala brott. Samarbetet mellan Interpols medlemsstater är emellertid grundat på nationell suveränitet, varför det inte finns något hinder för medlemsstat att lämna rättshjälp vid sådant

brott.

Vid utredning av fiskala brott kommer det ibland fram misstanke om annat brott t.ex. urkundsför— falskning. Ett skattebedrägeri kan t.ex. begåtts med åberopande av falska eller osanna verifika— tioner. En begäran om åtgärd i utomnordiskt land med anledning av sådant brott skall innehålla upp— lysning om huruvida brottet har samband med fis— kalt brott. I regel prövar den utländska myndig— heten frågan om det allmänna brottet har något samband av det slaget. I sådant fall lämnas inte

rättshjälp.

Begäran om åtgärd i utomnordiskt land översänds av rikspolisstyrelsens interpolsektion till ve— derbörande lands interpolbyrå. Känner interpol— sektionen till att den begärda åtgärden inte kom— mer att vidtas av vederbörande land görs dock in—

te någon framställning.

Sammanfattningsvis kan därför sägas att det — med

undantag för Förbundsrepubliken Tyskland — f.n. inte är möjligt att i ett utomnordiskt land få

till stånd efterlysning av person som är miss—

tänkt för fiskalt brott.

• Sida 95
•  Original

5.3. Delgivning i brottmål 5.3.1 Delgivning inom landet

Delgivning innebär att en bestämd handling över— lämnas till den sökte eller företrädare för den— ne på något av de sätt, som anges i lag eller

annan författning.

Förfarandet vid handläggning av mål och ärenden hos domstolar och myndigheter regleras i huvud— sak i RB, FPL och FL. I dessa författningar hän—

visas i fråga om delgivning till DL och DF.

Tillämpningsområdet för DL anges i lagens 1 S. Skall delgivning i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet ske i enlighet med lag el— ler författning verkställes delgivningen enligt DL. Har i visst slag av mål eller ärenden medde— lats delgivningsbestämmelser i annan författning gäller emellertid dessa.

I 33 kap. 6 5 RB föreskrivs att 5, 12 och 15 55 DL inte är tillämpliga vid delgivning i brottmål. Föreskriften innebär att den misstänkte alltid skall delges stämningen personligen. s.k. surro— gatdelgivning - delgivning med den misstänktes familjemedlem eller annan som står i nära förbin— delse med den sökte — eller kungörelsedelgivning får inte äga rum. Denna regel gäller också i det fall att den misstänkte bor eller vistas utom— lands, oavsett om lagen i det främmande landet

medger surrogatdelgivning av stämning i brottmål.

• Sida 96
•  Original

I DL anvisas fyra delgivningsmetoder, nämligen ordinär delgivning, särskild postdelgivning,

stämningsmannadelgivning och kungörelsedelgivning.

Delgivning bör i första hand ske genom att den enklaste delgivningsformen, ordinär delgivning, (3 5 1 st. DL och 3 S DF) används. Denna form av delgivning inrymmer tre delgivningssätt, brevdel— givning med delgivningskvitto (s.k. vitt kort), buddelgivning och rekommenderad försändelse med

mottagningsbevis.

Vid valet av delgivningssätt förordas brevdelgiv— ning i första hand eftersom detta förfarande är det billigaste. Delgivningskvittot anses utgöra ett tillförlitligt bevis på att den sökte fått

de handlingar som han kvitterat. Genom brevdel— givningen kan myndigheterna också på ett diskret

sätt nå den som söks för delgivning.

I vissa situationer är delgivning genom bud att föredra. Det gäller exempelvis när den som söks

för delgivning vistas i myndighetens lokaler.

Handling som skall delges får även sändas i re- kommenderad försändelse eller som postpaket med mottagningsbevis. På försändelsen kan anges att den får kvitteras ut endast av adressaten person— ligen. Rekommenderad försändelse med mottagnings— bevis används i stor utsträckning av förvaltnings— myndigheter. Vid de allmänna domstolarna används metoden alltmer, särskilt vid delgivning i mål om

lagsökning och betalningsföreläggande.

• Sida 97
•  Original

Finns det anledning anta att delgivningskvittot eller mottagningsbeviset inte kommer att lämnas i tid får de myndigheter som regeringen särskilt bestämmer använda sig av s.k. särskild postdel— givning. Det innebär att delgivningshandlingen överlämnas i särskild ordning genom postverkets försorg (3 5 2 st. DL och 4—5 55 DF). På kuvertet skall en blankett för delgivningskvitto fästas. Där anges även om försändelsen skall lämnas till

adressaten personligen.

Kan delgivning inte ske genom ordinärt delgiv— ningsförfarande får stämningsmannadelgivning an— vändas (3 S 3 st., 23 S och 24 5 1 st. DL samt 6—10 55 DF). Ibland kan förhållandena vara sådana att stämningsmannadelgivning bör anlitas i första hand, t.ex. då ärendet är särskilt brådskande el— ler den som skall delges är känd för att hålla

sig undan.

Polismyndighet förordnar stämningsmän i varje polisdistrikt. Finns stämningsman hos myndigheten skall denne i första hand anlitas för delgivning. I annat fall får myndigheten använda sig av po— lismyndighet. Handlingen skall då skickas inne— sluten i ett kuvert med blankett för delgivnings— kvitto till polismyndigheten i det polisdistrikt, där delgivning kan väntas ske. Det bör anges på handlingen vilken dag delgivning senast skall vara verkställd och redovisad till myndigheten. Vidare bör föreskrift lämnas huruvida delgivning

skall ske personligen med den sökte.

• Sida 98
•  Original

Kungörelsedelgivning (3 5 4 st., 15 5 2 st.,

17 och 22 55 DL samt 11—12 55 DF) kan, som ovan nämnts, inte användas vid delgivning av stämning i brottmål. I skatteprocessen får däremot denna delgivningsform användas när den som söks för delgivning har avvikit eller saknar känt hemvist

i riket. 5.3.2 Delgivning utom landet 5.3.2.1 Delgivning inom Norden

Skall delgivning äga rum med person som vistas i någon av de nordiska länderna får bestämmelserna i en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 26 april 1974 träffad överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och be— visupptagning tillämpas. Enligt denna skall fram— ställning om delgivning och bevisupptagning 4—s.k. rättshjälp — göras genom skriftväxling mellan berörda statliga myndigheter i de för— dragsslutande länderna. Framställningen skall vara avfattad på svenska, danska eller norska språket eller åtföljas av bestyrkt översättning till något av dessa språk. Detsamma gäller bevi— set om delgivningen. Översättning av handling

som skall delges är inte nödvändig om den som söks för delgivningen frivilligt mottar hand— lingen. Även i några andra fall får översättning underlåtas om det bedöms kunna ske utan fara för

rättssäkerheten.

Enligt cirkulär (1975z301) till statsmyndighe— terna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige,

• Sida 99
•  Original

Danmark, Finland, Island och Norge genom delgiv— ning och bevisupptagning, får framställning om rättshjälp i Danmark — både när det gäller brott— mål och tvistemål — skickas till domstolen i den domkrets där den som söks för delgivning är bo— satt eller uppehåller sig. Vid delgivning i brottmål bör emellertid framställningen skickas till politimesteren i den politikrets där den som söks är bosatt eller uppehåller sig. Saknar myndigheten kännedom om den söktes uppehållsort får framställningen sändas till justitieministe— riet.

Framställning om delgivning i Finland sänds till den länsstyrelse, inom vars förvaltningsområde den som söks är bosatt eller uppehåller sig. Saknas uppgift härom får framställningen sändas till länsstyrelsen i Nylands län. Handlingen be— höver inte översättas till finska språket.

Framställning om delgivning i Island och Norge sänds till respektive herreds- eller byret. I Norge bör vid brottmål politimestern dock lämp— ligen anlitas.

5.3.2.2 Delgivning i vissa utomnordiska länder

Skall delgivning ske med person som vistas i utomnordiskt land får utrikesdepartementet an— litas enligt kungörelsen (1933:618) angående bi— träde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet.

• Sida 100
•  Original

Begäran om utrikesdepartementets biträde skall innehålla uppgift om namn och adress på den som skall delges och - om möjligt — även uppgift om medborgarskap. För att delgivning skall kunna verkställas på ett effektivt sätt är det av bety— delse att fullständiga uppgifter lämnas i dessa hänseenden. Gatuadresser bör anges i stället för postboxadresser eller liknande. I vissa stater, t.ex. USA, får nämligen postkontoren inte lämna ut postboxinnehavarens adress utan särskilt till—

stånd av domstol.

Vitesföreläggande blir verkningslöst vid delgiv— ning utomlands, eftersom beslut om utdömande av vite i praktiken inte kan verkställas. Norge, Schweiz, Polen, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike vägrar också vanligtvis att bistå med delgivning av kallelse som innehåller Vitesföre—

läggande eller hot om annan påföljd vid utevaro.

I april 1959 antogs i Strasbourg en europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Till denna konvention är anslutna Sverige, Bel— gien, Danmark, Frankrike, Grekland, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tysk— land och Österrike. Konventionen innehåller be— stämmelser om ömsesidig rättshjälp i form av be— visupptagning vid domstol, verkställande av del— givning av rättegångshandlingar och domstolsbe- slut samt meddelande av utdrag ur kriminalregist—

ret.

• Sida 101
•  Original

Enligt konventionen åtar sig avtalsslutande part att lämna rättshjälp i mål och ärenden som avser brottsbekämpning. Framställning om rättshjälp kan avslås om gärningen bedöms som politiskt eller fiskalt brott. Avslag kan också göras

"om den anmodade parten finner att framställ— ningens efterkommande skulle kränka dess suve— ränitet, medföra fara för dess säkerhet, strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public)

eller andra väsentliga intressen".

Delgivning av rättegångshandling skall enligt konventionen ske genom att den formlöst överläm— nas till adressaten. På begäran av sökande part skall emellertid delgivning ske på det sätt som han begär utifrån sitt lands lagstiftning eller i annan särskild form som är förenlig med denna

lagstiftning.

I cirkulär (1968:32) till de allmänna domstolarna och åklagarna med vissa föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska kon— ventionen om inbördes rättshjälp i brottmål före— skrivs vad domstolar och åklagare bör iakttaga när biträde vid handläggning av brottmål önskas

från främmande stat.

Bestämmelserna i kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet gäller även vid fram— ställning om delgivning i konventionsstat. Avser delgivningen kallelse till förhandling bör den vara utrikesdepartementet tillhanda i god tid

före förhandlingen. Detta gäller särskilt om

• Sida 102
•  Original

kallelsen avser tilltalad, eftersom sådan kallel— se enligt bestämmelserna i vissa länder måste tillställas myndigheten i den främmande staten viss angiven tid före förhandlingen. Utrikesde— partementet anger en s.k. intern frist för varje ärende, dvs. det datum, då utrikesdepartementet senast önskar uppgift om huruvida delgivning har ägt rum. Fristen varierar mellan 7—10 dagar före

förhandlingsdagen.

Utrikesdepartementet har i viss utsträckning sam— lat upplysningar om den praxis som tillämpas i utlandet vid delgivning av stämning och av kal— lelser till huvudförhandling i brottmål. Den

praxis som utbildats är i stora drag följande.

Delgivning av stämning eller kallelse till huvud— förhandling i brottmål kan verkställas i de fles- ta länder där en fast svensk diplomatisk repre- sentation finns. Tillvägagångssättet vid delgiv— ningen är likartat i dessa länder. Sedan utri- kesdepartementet fått handlingarna från den sö— kande myndigheten skickas de till svensk utlands— myndighet — ambassad, generalkonsulat eller kon— sulat — i det främmande landet såvida den sökte bor i närheten av utlandsmyndigheten. Avser del— givningen svensk medborgare eller person som be- härskar svenska språket översätts inte handling— arna till det främmande landets språk. Utlands- myndigheten ringer eller skriver till den sökte och anmodar honom att komma till myndigheten.

Hör den sökte trots påminnelser inte av sig är det vanligt att en tjänsteman från myndigheten

söker upp honom i bostaden eller på arbetsplatsen.

• Sida 103
•  Original

I de fall, där den sökte inte bor i närheten av någon utlandsmyndighet anlitas utländsk myndig- het för delgivning. Detta är även förhållandet

om det kan antas att den sökte håller sig undan eller då utlandsmyndigheten, trots upprepade för- sök, misslyckats med delgivningen. Utrikesdepar— tementet ombesörjer i sådant fall översättning

av handlingarna till det aktuella landets språk. Dessa skickas därefter till den svenska utlands— myndighet som vidarebefordrar dem till det främ—

mande landets utrikesministerium. Därifrån över—

'sänds de till vederbörlig stämningsman eller po—

lisman som ombesörjer den faktiska delgivningen. Delgivningsbeviset eller hindersbeviset skickas sedan till utrikesministeriet som i sin tur vi- darebefordrar det till utlandsmyndigheten. Där— ifrån återsänds handlingarna via utrikesdeparte— mentet till den myndighet som begärt delgiv—

ningen.

I vissa länder, bl.a. i Östeuropa, är delgivning genom utlandsmyndighets omedelbara försorg till— låten endast då delgivningen avser medborgare i den stat utlandsmyndigheten företräder. Vid del— givning med personer som inte är svenska medbor— gare skall i sådana fall det främmande landets

myndigheter anlitas.

I Förbundsrepubliken Tyskland skall alla delgiv— ningar i brottmål gå via utrikesdepartementet

och svenska ambassaden i Bonn. Detta gäller så— väl vid delgivning av svenska som andra länders

medborgare.

• Sida 104
•  Original

Utländska myndigheter biträder som regel med del— givning. Vid stämning i brottmål lägger emeller— tid lagstiftning eller rättspraxis i vissa länder

hinder i vägen för sådan medverkan. Detta gäller

särskilt vid delgivning av stämning i skattebrott—.

mål. I Frankrike, Schweiz och Liechtenstein väg— rar myndigheterna att medverka vid delgivning av handlingar i fiskala mål. Myndigheter i Storbri— tannien medverkar över huvud taget inte vid del—

givning i brottmål.

Det kan vara av intresse i sammanhanget att när— mare redogöra för erfarenheterna från den prak— tiska tillämpningen i fråga om den tid som del— givningsförfarandet i vissa länder tar i anspråk. Delgivning som sker genom att endast utlandsmyn— digheten anlitas tar normalt 1%—2 månader räknat från den dag, då handlingarna kom in till utri— kesdepartementet. Vid delgivning genom det främ— mande landets myndigheter varierar tiden efter i vilket land delgivningen företas. I de europeiska länderna anses normaltiden — från det att hand- lingarna har tagits emot på utrikesdepartementet och översatts till dess redovisning har skett — vara 2—6 månader. Till de länder, där delgivning sker relativt snabbt hör Frankrike, Italien, För— bundsrepubliken Tyskland, Storbritannien och Schweiz. I Spanien, Grekland och Portugal liksom i de östeuropeiska länderna tar delgivningen i

regel cirka 6 månader i anspråk.

Vid delgivning i USA skall handlingarna, i de fall där amerikanska myndigheter anlitas, för—

medlas genom Sveriges generalkonsulat. Dessa an—

• Sida 105
•  Original

litar i sin tur sheriffen i det distrikt, där den sökte är bosatt. Normaltiden för delgivning

i USA är ca 3 månader.

Vid delgivning i Canada skall handlingarna sän- das via generalkonsulatet i Montreal till kana— densiska utrikesministeriet. Ministeriet vidare— befordrar handlingarna till vederbörande sheriff. Normaltiden för delgivning i Canada är ca 3 må—

nader.

I Brasilien är delgivningsförfarandet komplicerat och tidskrävande. Handlingarna skall översättas till portugisiska och skickas till brasilianska utrikesministeriet. Därifrån sänds de till Högsta domstolen i Brasilien som i sin tur sänder dem vidare över respektive delstatsdomstol till distriktsdomstolen. Efter verkställd delgivning eller delgivningsförsök återsänds handlingarna i samma ordning. Förfarandet kan inte sällan ta

mer än ett år i anspråk.

Vid delgivning i övriga Sydamerika genom det främmande landets myndigheter skall respektive lands utrikesministerium anlitas. Normaltiden

för delgivning är här ca 6 månader.

Delgivning i afrikanska stater är ofta förknippat med stora praktiska svårigheter. Ett undantag utgör Gambia. Delgivning av handlingar i tviste— mål ombesörjs där vanligtvis av representanter vid Vingresors resebyrå. I brottmål anlitar ut— rikesdepartementet i första hand utrikesministe—

riet i Gambia. I samråd med den sökande myndig—

• Sida 106
•  Original

heten kan emellertid Vingresor anlitas även för

delgivning av handlingar i brottmål.

Australienska myndigheter medverkar inte vid delgivning i brottmål. Bor den som söks långt ifrån svensk utlandsmyndighet kan delgivning därför i allmänhet inte komma till stånd.

• Sida 107
•  Original

7.2. Overväganden och förslag 7.2.1 Allmänna synpunkter

Ett effektivt beskattningssystem är av väsentlig

betydelse för att vårt samhälle skall kunna fun—

.gera. Genom beskattningen tillförs det allmänna

medel för sina utgifter och en aktiv samhällspo— litik möjliggörs. Det är därför viktigt att var och en fullgör sina skatterättsliga förpliktelser

på föreskrivet sätt.

Skattereglerna har utformats i syfte att ge en så långt möjligt rättvis och likformig fördelning av den samlade skattebördan. I den mån någon genom olika åtgärder undandrar sig sin andel av skatten innebär det en ökad belastning för andra. Under— låter samhället att ingripa mot dessa åtgärder ökar frestelsen hos de lojala skattebetalarna att

själva kompensera sig på liknande sätt.

• Sida 136
•  Original

Det är en allmän erfarenhet att skattefusket har ökat kraftigt under senare år. Statsmakterna har försökt att komma till rätta med missförhållandena genom en utökad kontroll och skärpt lagstiftning. Sålunda har skattemyndigheternas kontrollarbete reformerats bl.a. genom tillkomsten av en ny taxe— ringsorganisation och lagar om bevis— och betal- ningssäkring. Polisens och åklagarens resurser

för att bekämpa ekonomisk brottslighet har för— stärkts och effektiviserats. Det straffrättsliga sanktionssystemet har reviderats; skatte— och av— giftstillägg har införts och en straffskärpning

har ägt rum genom tillkomsten av SkBL.

Det straffrättsliga sanktionssystemet är ett be— tydelsefullt medel för att bekämpa skattefusket. Det är därför viktigt att det fungerar tillfreds— Ställande. Kan den skattskyldige genom olika for— mer av processabotage försvåra eller omöjliggöra lagföring och straff förlorar systemet sin allmän—

preventiva funktion.

Processhandlingar som syftar till att försvåra eller omöjliggöra lagföring och straff är inte ovanliga i skattebrottsprocessen. Regelsystemen i RB och BrB lämnar vissa möjligheter öppna för dylika förfaranden. Bestämmelserna har utformats främst för att användas vid lagföring av de tra— ditionella brotten. När de skall tillämpas på skattebrotten med dess specifika straffrättsliga konstruktion, uppkommer vissa processuella egen— heter som kan missbrukas av skattebrottslingen. Här kan pekas på det förhållandet att ett av de rättsfakta som skall ligga till grund för bedöm—

ningen i skattebrottmålet, t.ex. huruvida den

• Sida 137
•  Original

brottsliga handlingen har föranlett att skatt har undandragits det allmänna, normalt skall avgöras i en fristående förvaltningsprocess (jfr depar— tementschefens uttalande i prop. 1971:10 s. 247: "Eftersom skattebedrägeriet är ett effektbrott finns dock anledning att förvänta att den all— männa domstolen avvaktar lagakraftägande beslut i beskattningsfrågan innan ansvarsmålet avgörs").

De utredningar i form av revision eller andra skatterättsligaundersökningar som föregår eller löper jämsides med den straffrättsliga förunder— sökningen är också säregna för straffprocessen

i sig. När polis— och åklagarmyndighet får hand om ärendet har i normalfallet annan förvaltnings— myndighet på grundval av sin egen utredning redan slagit fast att anledning föreligger till miss— tanke om skattebrott.

Ytterligare en omständighet som skiljer skatte— brottsprocessen från förfarandet i traditionella brottmål är de långa utredningstider som normalt behövs för att väcka åtal i ett mål av större om- fattning. Olika faktorer inverkar därvid. Ofta

är de skatterättsliga frågorna i brottmålet myck— et komplicerade. Stora beviskrav ställs dessutom på åklagaren. De resurser som står till skatte- och åklagarmyndigheternas förfogande för kontroll och processföring är begränsade. Den skattskyl— diges möjligheter att försvåra utredningen är också betydande, särskilt om verksamheten omfat- tar internationella transaktioner. Genom att väg— ra medverka vid utredningarna eller faktiskt hål— la sig undan myndigheterna kan stora fördröjning— ar uppstå i brottsprocessen och den kan t.o.m. helt omöjliggöras.

• Sida 138
•  Original

Till de angivna förhållandena skall vidare läggas den omständigheten att ett skattebrott inte säl— lan kommer till myndigheternas kännedom först en längre tid efter det att brottet har blivit be— gånget. Ett allmänt bedrägeribrott upptäcks där— emot vanligtvis relativt snart genom det omedel— bara intrång som den brottsliga handlingen utgör i den enskildes intressesfär. När det gäller skattebrott — bedrägeri mot staten — är saken annorlunda. Fordran på skatt uppkommer genom den skattskyldiges faktiska handlande. Fordringen be— stäms på grundval av gäldenärens egna uppgifter och förutsätter dennes lojala medverkan. Han är vanligtvis också den ende som har en fullständig inblick i de förhållanden som grundar fordrings— anspråket. Vägrar han att lämna upplysning om sina skatterättsliga förhållanden eller lämnar han osanna eller ofullständiga uppgifter, är det allmännas möjligheter att i tid upptäcka och in- gripa begränsade — i utlandsfallen mycket begrän— sade - på grund av otillräckliga kontrollresurser

i den massärendeprocess som det här är fråga om.

Ett av de områden, där de traditionella regelsys- temen i straff— och processrätten mindre väl pas— sar vid lagföring av skattebrottet, är preskrip— tionsrättens. De specifika förhållanden som kän— netecknar skattebrottet — för vilka nyss har redo— gjorts — medför inte sällan att brottsprocessen försvåras eller rent av inte kan genomföras. Det visar inte minst svaren på de rundfrågningar som utredningen har låtit företa. Gällande preskrip— tionssystem upplevs av tillfrågade myndigheter

som alltför otympligt för att passa in i skatte—

• Sida 139
•  Original

brottsprocessen. Främst vänder man sig mot de svårtillämpade reglerna om preskriptionshinder som man menar vara alltför rigorösa för denna

typ av process.

Utredningen anser att den kritik som har riktats mot gällande preskriptionssystems tillämpning på skattebrotten i hög grad är berättigad. Villkoren att personlig delgivning av stämningen i skatte— brottmålet skall ha skett eller att den miss— tänkte faktiskt skall ha häktats för att åtals— preskription skall förhindras innebär sådana nackdelar för skattebrottsprocessen att de bör ändras. Skälen härför har i det föregående delvis redan berörts. Enligt utredningens uppfattning

är det särskilt i "utlandsfallen" som nuvarande regler visar sig otillräckliga. Inleds en revi— sion i slutet av preskriptionstiden inbjuder det brottsmisstänkta personer som har ägnat sig åt internationell verksamhet till att hålla sig un— dan utomlands till dess straffansvaret upphört. Vanligtvis har denna kategori av människor också ekonomiska möjligheter att vistas utom riket den tid som erfordras. De har ofta sådana internatio- nella kontakter att en mer eller mindre långvarig vistelse utomlands inte upplevs särskilt negativt. Det ekonomiska utfallet av de brottsliga hand-

lingarna har också i många fall säkrats utomlands.

Väl i utlandet undviker skattebrottslingen i re— gel all kontakt med svenska myndigheter. Väljer han att vistas i utomnordiskt land är möjlighe— terna att få honom efterlyst mycket små. Får myn—

digheterna reda på var han finns vägrar han att

• Sida 140
•  Original

besvara förfrågningar angående sina ekonomiska förehavanden. Han tar inte heller del av de re— visionspromemorior som sänds över till honom.

Är tiden knapp till dess åtalspreskription in— träder framstår det många gånger som meningslöst att fortsätta undersökningarna därför att myndig— heterna av erfarenhet vet att de blir resultat—

._ , losa. ) 1 1

I de fall där anmälan om brottsmisstanke ändå sker uppkommer nya svårigheter när det gäller att fullfölja brottmålet. Även om det finns en utför— 1 lig dokumentation över de skatterättsliga trans— i aktioner som är föremål för utredning torde åkla— & garen i regel anse sig förhindrad att besluta om åtal utan att den misstänkte har hörts personli— gen. Innan beslut om åtal fattas skall vidare den misstänkte och hans försvarare i princip lämnas 1 tillfälle att få ta del av förundersökningen för i att yttra sig över den och vid behov få den kom— pletterad.

väcks åtal och utfärdas stämning finns trots det— ta stora möjligheter att "vänta ut" preskriptio— nen eftersom stämningen skall delges personligen med den misstänkte. Av den tidigare framställ—

ningen har framgått att delgivning i skattebrott— mål är mycket besvärlig att genomföra i utomnor— diska länder i de fall, där den misstänkte sabo—

' terar verkställigheten. I några av de länder,

som anlitas som tillflyktsort vid skattebrott medför brottets fiskala karaktär att de inhemska myndigheterna endast i begränsad omfattning

— ibland inte alls — ombesörjer delgivningen.

• Sida 141
•  Original

Enkäten med åklagarmyndigheterna visar att det ofta förekommer att den misstänktes handlande hindrar lagföring av brottet. Med hjälp av de processuella regelsystemen förhalas skatte— och skattebrottsprocessen så att åtal för brottet

inte kan delges i rätt tid.

Enligt utredningens mening är de berörda förhål- landena inte acceptabla. Redan det stora antalet preskriberade brott är — med hänsyn till att de ofta rör betydande belopp — en allvarlig före— teelse och då inte minst därför att andra skatt— skyldiga påverkas i negativ riktning. Skatte— brotten får numera stor publicitet i massmedia. Det kommer därför snabbt till allmänhetens kän— nedom om någon lyckats "lura" myndigheterna ge- nom att hålla sig undan utomlands. Den allmänna

skattemoralen kan därigenom allvarligt skadas.

Nu angivna omständigheter talar med styrka för att man för skattebrottens del bör införa andra preskriptionshindrande fakta än dem som gäller inom den allmänna brottsprocessen. Denna sär- reglering bör gälla inte bara brott enligt SkBL utan även därmed jämförbara gärningar inom andra

delar av skatte— och avgiftsområdet.

Den kritik som har riktats mot preskriptionsbe— stämmelsernas tillämpning på skattebrotten har i huvudsak gällt de preskriptionshindrande åt— gärderna. Preskriptionstiderna vid skattebrotten har av tillfrågade myndigheter i allmänhet fun— nits vara väl avvägda. Utredningen delar också

i princip denna uppfattning. I fråga om vissa

• Sida 142
•  Original

brott mot författningar på skatte- och avgifts— området förekommer emellertid preskriptionsfris— ter som avviker från den minimitid som råder för skattebrotten i allmänhet. Hit hör de uppbörds-

brott som regleras i 81 S UBL och 28 5 SjSL samt vissa brott mot KupSL, JRL och FiRL.

Preskriptionstiderna för skattebrotten fick sin nuvarande utformning vid SkBL:s tillkomst. Därvid avsågs, att i så stor utsträckning som möjligt

ha samma frister för alla typer av skattebrott utom de grövsta. Preskriptionstiden för de lind— rigaste brotten skulle därför vara fem år, trots att en sådan regel utgjorde ett avsteg från de allmänna preskriptionsbestämmelserna i BrB. En koppling till tidsfristerna för eftertaxering

och efterbeskattning blev härigenom också möjlig.

Utredningen delar uppfattningen, att det är ange— läget att preskriptionsfristerna görs enhetliga för alla brott mot författningarna på skatte- och avgiftsområdet utom dem som tillhör kategorin ordningsförseelser. Preskriptionstiderna för de

nu nämnda uppbördsbrotten i UBL och SjSL samt vissa brott mot KupSL och prisregleringslagarna på jord- brukets och fiskets områden som f.n. preskriberas efter två år bör därför utsträckas till fem år. Några straffrättsliga invändningar mot ett sådant förslag torde inte föreligga. Det kan knappast anses mindre allvarligt att skaffa kredit genom att låta bli att betala innehållen skatt än att göra sig skyldig till t.ex. skatteförseelse.

• Sida 143
•  Original

I fråga om uppbördsbrotten gäller dessutom att den nuvarande preskriptionsfristen på två år mindre väl passar in i den processordning, inom vilken ansvaret för betalning av innehållen skatt tas ut. Det allmännas anspråk i detta avseende preskriberas nämligen fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten skall ha erlagts enligt verkställd debitering. I utred— ningens betänkande Lag om preskription av skat— tefordringar m.m. (SOU 1978:87) föreslås att fristen skall räknas från utgången av det kalen— derår, då fordringen påfördes gäldenären. Någon ändring i fråga om tidsfristens längd innehåller däremot inte förslaget. Bristen på överensstäm- melse mellan preskriptionstiderna för att lagföra brottet och att kräva ut det civilrättsliga an— svaret medför även processuella olägenheter. Eftersom åklagaren är förhindrad att föra det allmännas talan i skadeståndsdelen sedan brott— målet har preskriberats, måste särskild person förordnas härför. Processekonomiska skäl talar sålunda också för att en samordning bör komma till stånd.

Mellan valuta— och skattebrotten finns ett nära samband. Det ena brottet begås ofta för att dölja det andra. Preskriptionstiderna för valutabrotten motsvarar dem som gäller för skattebrotten. En— ligt utredningens mening bör man överväga att införa särskilda bestämmelser om preskriptions— hinder även för valutabrotten. Det faller emel— lertid utanför utredningens direktiv att föreslå

åtgärder i fråga om valutabrott.

• Sida 144
•  Original

De reformförslag som utredningen lägger fram i det följande avviker i några hänseenden från vad som är vedertaget inom straff— och processrätten. De speciella förhållanden som råder inom skatte- straffrätten fordrar emellertid bestämmelser som ibland avviker från de principer som vanligen

gäller för dessa lagstiftningsområden.

7.2.2. Riktlinjer för en reform

Utredningen har i det föregående kommit till den slutsatsen att preskriptionstiderna för vissa brott mot författningar på skatte— och avgifts— området bör förlängas samt att bestämmelserna om

preskriptionshinder bör reformeras i fråga om skattebrotten.

Skälen för en förlängning av preskriptionstiderna vid vissa brott enligt UBL, SjSL, KupSL, JRL och FiRL har behandlats tidigare. Preskriptionstiden för dessa brott bör sättas till lägst fem år, vilket överensstämmer med fristen för de lindriga skattebrotten. Lagtekniskt bör regleringen ske genom att en bestämmelse om undantag från de all— männa reglerna i 35 kap. 1 5 BrB tas in i special— författningen. Den metoden har tidigare använts i

andra sammanhang, t.ex. 14 S SkBL.

När det gäller att utforma reglerna om preskrip- tionshinder vid skattebrott gör sig olika hänsyn gällande. Å ena sidan ställs höga krav på rätts— säkerheten eftersom det här är fråga om att reg— lera ett straffrättsligt ansvar. Å andra sidan krävs att systemet är så effektivt att det till— godoser det allmännas krav på att ett begånget brott skall bli lagfört.

• Sida 145
•  Original

Kravet på rättssäkerhet innebär i första hand att preskriptionshindret bör knytas till sådana fakta som är entydiga och klara. Såväl den miss— tänkte som de myndigheter som har att beivra brottet skall med säkerhet kunna avgöra från vilken tidpunkt straffansvar inte längre kan utkrävas.Häri ligger att en händelse som inte kan fastställas till ett bestämt tillfälle inte bör komma i fråga som preskriptionshinder. Det är inte heller lämpligt att låta åklagaren en— sidigt få disponera preskriptionshindrande fakta på så sätt att frågan om deras existens kan hål—

las svävande en längre tid.

Mot rättssäkerhetsaspekten får ställas kravet på att det straffrättsliga sanktionssystemet skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Det kan inte komma i fråga att knyta den preskriptions— hindrande effekten till sådan åtgärd som med lätthet kan fördröjas eller omöjliggöras genom den misstänktes handlande. Olika slag av process— sabotage inom skatte— eller skattestraffrätten bör sålunda inte få påverka preskriptionsfrågan.

Handläggningen av åtal för skattebrott skiljer sig från andra brottsutredningar såtillvida att till grund för åtalet ligger, förutom förunder— sökningen, även en inom skatteförvaltningen gjord utredning och eventuellt också ett skatterätts— ligt avgörande. En lösning är därför att låta någon av dessa åtgärder utgöra preskriptions— hindrande faktum. Vad som närmast torde komma

i fråga är att — efter bl.a. västtysk modell -

låta någon åtgärd inom det skatterättsliga för—

• Sida 146
•  Original

farandet, t.ex. inledandet av ett administrativt sanktionsförfarande utgöra preskriptionshinder. Att i detta avseende knyta straffprocessen till en skatterättslig händelse skulle emellertid — förutom att det strider mot gällande straffrätts— liga principer — skapa osäkerhet hos den enskilde i fråga om när brottet preskriberas. Med nuva— rande långa handläggningstider av skattemål kan även en fördröjning av brottsutredningen befaras.

Ingen av dessa följder är önskvärd.

Förundersökning av brott mot författning på skat— te— och avgiftsområdet inleds i regel genom an— mälan om brottsmisstanke från vederbörande skat— temyndighets sida. Förekommer anledning att brott har förövats skall åklagaren inleda förundersök— ning. Vissa tvångsmedel, t.ex. husrannsakan och beslag, får då också användas. När förundersök— ningen har fortskridit så långt att någon skäli— gen kan misstänkas för brottet skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Säkerhetsåtgär— der av mer ingripande karaktär får då även sättas in mot den misstänkte. Han får meddelas reseför— bud, kvarstad— eller skingringsförbud får beslu— tas beträffande hans egendom etc. Är misstanken starkare — sannolika skäl föreligger att han be— gått brottet — får han anhållas och häktas.

Var och en av de nu nämnda åtgärderna kan i och för sig vara lämplig som preskriptionshinder. Någon tvekan om när åtgärden har vidtagits kan inte uppkomma. Brottsanmälan registreras när den kommer in till åklagarens kansli. Tidpunkten för

åklagarens beslut att väcka åtal skall dokumen—

• Sida 147
•  Original

teras i brottsakten. Delgivning av misstanke skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Reseförbud, som meddelas av rätten eller åklaga— ren, skall delges den misstänkte. Beslut om kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten efter förhandling. Även beslut om häkt— ning, vilket meddelas av rätten, och anhållan— de, som beslutas av åklagaren, finns skriftligt dokumenterat. Över husrannsakan, kroppsvisita— tion och beslag skall föras protokoll.

Det finns emellertid enligt utredningens mening vissa straffrättsliga betänkligheter med ett förslag som knyter preskriptionshindrande ver— kan till åtgärd som inte kräver att skälig miss— tanke om brott har riktats mot någon. Brotts- anmälningen eller åklagarens beslut att inleda förundersökning bör därför inte ha någon verkan

i preskriptionshänseende.

Förhållandena är annorlunda i fråga om de straffprocessuella åtgärder, som får vidtas när någon är skäligen misstänkt för brottet. Brottsmålsförfarandet har genom dessa åtgär— der riktats mot en bestämd person. Från pro— cessuell synpunkt får det — vilket process— lagberedningen redan på sin tid framhöll — an— ses som följdriktigt att preskription av åta— let hindras genom åtgärderna. Verkningarna av dessa kommer också genast till den misstänk- tes kännedom. Han blir varse att ett rätts— ligt förfarande har inletts mot honom på

grundval av en särskilt angiven misstanke.

• Sida 148
•  Original

Mot en preskriptionsordning av nu angivet slag

talar emellertid vissa omständigheter.

Den straffrättsliga grunden för preskriptionshin— der är att den misstänkte får del av brottsmiss— tanken. Detta kommer till uttryck på olika sätt och vid skilda tillfällen beroende på vilka straffprocessuella åtgärder som har vidtagits. Systemet kan därför bli mindre överskådligt och

enhetligt.

För att en åtgärd skall medföra preskriptions— hinder fordras att åtal följer på förundersök— ningen. Det kan sålunda uppkomma fråga huruvida en förundersökning, som lagts ned och efter nå— gon tids vila åter tas upp, lett till åtalet.

För att undvika tveksamhet i detta avseende ford— ras att de omständigheter som utgjort grund för brottsmisstanken är noggrant angivna. Så är inte alltid fallet när en åtgärd vidtas på förunder— sökningsstadiet. Även av denna anledning bör inte

åtgärden i sig utgöra preskriptionshinder.

Utredningen har därför stannat för en lösning, enligt vilken endast en särskilt vidtagen pre— skriptionsåtgärd under förundersökningen, nämli— gen delgivning av underrättelse om brottsmiss— tanke, medför preskriptionshindrande verkan. Denna underrättelse skall avfattas skriftligt och innehålla uppgift om de omständigheter som

grundar skälig misstanke om brottet.

Den nu förordade lösningen minskar möjligheterna för den misstänkte att uppnå preskription av

brottet genom att förhala förundersökningen.

• Sida 149
•  Original

Även sabotagehandlingar i skatteprocessen för att uppnå åtalspreskription kommer att förlora sin verkan på grund av det lägre krav på sannolikhet som ställs upp för att preskriptionshindrande effekt skall anses föreligga.

Underrättelsen om skälig misstanke för brott bör ha preskriptionshindrande verkan enbart i de fall där åtal följer på förundersökningen. Avslu- tas den utan att beslut meddelas om att väcka åtal, inträder preskription även om ny förunder— sökning senare inleds. Ytterligare ett villkor bör vara att stämningsansökan innehåller en gär— ningsbeskrivning som huvudsakligen omfattar de omständigheter som legat till grund för beslutet

om skälig misstanke om skattebrott.

Sammanfattningsvis föreslås sålunda att nya be— stämmelser om preskriptionshinder införs vid brott mot skatte— och avgiftsförfattningarna.

De bör utformas på så sätt att delgivning av skriftlig underrättelse om skälig misstanke om brott medför att preskription förhindras. I un— derrättelsen bör noggrant anges de skäl på vilka beslutet grundas.

Underrättelse om brottsmisstanke bör delges den misstänkte i den ordning som gäller för delgiv— ning av stämningen. Härigenom upprätthålls kra— vet på att den misstänkte personligen får känne— dom om åtgärden. Förslaget ansluter sig således till den i preskriptionssammanhang härskande principen, att den misstänkte skall ha vetskap

om när preskription inträder.

• Sida 150
•  Original

Har den misstänkte avvikit eller håller han sig på annat sätt undan då underrättelsen skall del— ges bör, till undvikande av stötande resultat, möjligheter finnas att hindra eller åtminstone

fördröja preskription.

Svårigheterna att delge den misstänkte då han håller sig undan, skulle kunna lösas med be— stämmelser om fiktiv delgivning ett visst an— tal dagar efter det att handlingarna har av— sänts med ordinarie postgång till den misstänk— tes senast kända adress. En annan utväg vore att tillämpa bestämmelserna om delgivning med annan än den sökte eller om kungörelsedelgiv— ning på delgivning av underrättelse om brotts—

misstanke.

Utredningen har emellertid stannat inför ett al— ternativ som ligger mer i linje med de rättstra— ditioner som finns inom den svenska preskrip— tionsrätten. För att inte i alltför hög grad av— vika från de principer som f.n. gäller på detta område föreslår utredningen att undanhållande från den misstänktes sida möts med regler om för— längning av den ordinarie preskriptionstiden un— der domstolens överinseende. Förlängningsfristen bör anpassas till åklagarens behov av ytterligare tid för delgivning med den misstänkte men bör

inte få överstiga en viss yttersta tid.

På talan av åklagare bör sålunda domstol få be— sluta om förlängning av preskriptionstiden under så lång tid som behövs för delgivning av under—

rättelsen. En förutsättning för beslutets giltig—

• Sida 151
•  Original

het bör vara att det har fattats under preskrip— tionstiden. Det ligger i förlängningsinstitutets natur att så måste ske. Har preskription inträtt bör inte ett förlängningsbeslut i efterhand kun— na återuppväcka möjligheten att döma till på— följd.

Förslaget innebär ett avsteg från den i preskrip— tionssammanhang härskande principen att den miss— tänkte skall ha vetskap om när preskription in— träder. Detta avsteg bör emellertid kunna godtas i de typiska sabotagefall som träffas av bestäm— melsen under förutsättning att tillräckliga rättssäkerhetsgarantier fogas in i systemet. Beslut om förlängning bör därför få fattas endast om det kan slås fast dels att personen i fråga

är skäligen misstänkt för skattebrott och dels att denne inte har kunnat delges underrättelse

om brottsmisstanke personligen på grund av att han har avvikit eller på annat sätt håller sig

undan.

Utredningen föreslår sålunda att ett nytt rätts— institut — preskriptionstidsförlängning — införs. Förlängningen bör, som nämnts, anpassas till åklagarens behov av tid för delgivning av under— rättelsen om brottsmisstanke. För att inte "evig" preskriptionstid skall inträda bör en yttersta gräns sättas för förlängningen, förslagsvis fem

år.

Domstolen i brottmålet bör få besluta om för—

längning.

• Sida 152
•  Original

Det ligger i sakens natur att en snabb och enkel process bör eftersträvas när det gäller handlägg— ningen av fråga om preskriptionstidsförlängning. Denna bör inte kunna uppehållas genom fördröjande åtgärder från den misstänktes eller hans försva— rares sida. Å andra sidan kräver hänsynen till den misstänktes berättigade intressen att han har möjlighet att föra fram sina åsikter till dom- stolen, även om han av förklarliga skäl inte av-

ser att infinna sig personligen i domstolen.

Mot bakgrund av nu nämnda synpunkter har förfa— randet vid prövning av fråga om förlängning av preskriptionstid utformats som en skriftlig pro— cess av mer summarisk karaktär vid vilken den misstänkte ges tillfälle att bemöta åklagarens framställning. Det har lagts i domstolens skön att bestämma om den misstänkte och hans försva— rare bör ges denna möjlighet i det särskilda fallet. Hänsyn får därvid tas till den tid som står till förfogande för handläggning innan pre— skription inträder. Är preskriptionsinträdet omedelbart förestående bör domstolen, om utred— ningen ändock ger underlag för bedömning av frå— gan om preskriptionstidsförlängning, få besluta härom utan att ha låtit den misstänkte yttra sig. I normalfallet bör dock den misstänkte få så lång tid till sitt förfogande som fordras för att han skall kunna bemöta åklagarens framställ— ning. Sådana omständigheter som att den miss— tänkte befinner sig utomlands, att försvarare har utsetts för honom etc. får därvid vägas in

i bilden.

• Sida 153
•  Original

Meddelande till den misstänkte att han bereds tillfälle att yttra sig i förlängningsfrågan bör lämpligen översändas till honom mot delgiv— ningskvitto, s.k. vitt kort. Något formellt krav på att delgivning skall ha skett innan ärendet avgörs bör givetvis inte föreligga.

Utredningen har inte velat föreslå att förläng— ningsinstitutet — som får användas när delgivning av brottsmisstanke inte har kunnat ske — skulle få tillgripas även när delgivning av åtal för brottet misslyckats. Eftersom denna delgivning i normalfallet ligger på domstolen har det inte ansetts lämpligt att denna också skulle avgöra när delgivningen är ogenomförbar. Institutet föreslås sålunda gälla endast vid underrättelse

om brottsmisstanke.

Bestämmelserna om preskriptionshinder vid brott mot skatte— och avgiftsförfattningarna bör tas in i SkBL. I UBL, SjSL, KupSL, JRL och FiRL bör

hänvisning ske till bestämmelserna i SkBL.

7.2.3. Behovet av följdändringar i vissa

skatte— och avgiftsförfattningar

Förslaget att preskriptionshinder skall inträda vid delgivning av skriftlig brottsmisstanke får följdverkningar på det skatteprocessuella pla— net. De förlängda tidsfrister för eftertaxering, efterbeskattning och motsvarande åtgärder på socialförsäkringsavgifternas område, som allt— sedan år 1972 står det allmänna till buds då

åtal för skattebrott väcks efter den ordinarie

• Sida 154
•  Original

eftertaxeringsfristens utgång, kommer nämligen härigenom att utsträckas i viss mån, t.ex. i de fall där brottsmisstanke kan delges men förun— dersökningen försenas eller omöjliggörs på grund av att den misstänkte har avvikit utomlands. Frågan är om denna fristförlängning kan godtas eller om den bör förhindras genom mer eller mind— re "djupgående" lagändringar av rent skattepro— cessuell natur. Skall skatteprocessen i fråga om mer kvalificerade skatteundandraganden alltjämt vara bunden till skattebrottsprocessen eller bör den frigöras från detta samband? Svaret är inte utan vidare givet. Det är såsom utredningen ser det beroende av om man inom en snar framtid kan vänta sig mer övergripande reformer av process— lagstiftningen inom skatte— och avgiftsområdet eller inte.

Utredningen har tidigare vid upprepade tillfäl— len efterlyst en allmän översyn av talerätten och andra processuella frågor. Bl.a. har påpe— kats att statens säkerhetsintressen vid kontroll, uppbörd och indrivning av skatter, tullar och avgifter inte kan tas tillvara på ett tillräck— ligt effektivt sätt på grund av brister i den nuvarande processlagstiftningen. Senast skedde detta i delbetänkandet om fordringspreskription (SOU 1978:87 s. 129) men kritik av liknande slag har utredningen dessutom fört fram i remissytt— randen under det lagstiftningsarbete, som före— gick de nyligen genomförda reformerna i fråga om

taxeringsorganisationen i första instans.

• Sida 155
•  Original

Att kritiken har fog för sig, visar de rådande förhållandena och då särskilt på inkomstbeskatt- ningens område. Taxeringsarbetet i första instans brottas med allt större svårigheter som bl.a. medför att länsrätterna utsätts för en ökande arbetsbelastning. Denna försenar i sin tur dom— stolsavgörandena till men för såväl myndigheter som enskilda. Dessa olägenheter är särskilt all- varliga i de fall, där misstanke om skattebrott föreligger. Den tidrymd som förflyter från det brottsmisstanke uppstår och fram till dess att skatte- och straffdomstolarna kan träffa sina avgöranden är avsevärd. Till en del kan dessa brister avhjälpas genom förtursregler avseende skattemål där brottsmisstanke föreligger men mycket talar för att de rådande missförhållan- dena även beror på otidsenliga processbestämmel- ser. Enligt utredningens mening är det därför angeläget att man söker få ett samlat grepp om reformbehoven på det skatteprocessuella området.

De följdverkningar som de nya reglerna om åtals— preskription får på skatte— och avgiftsprocessen kan mötas genom smärre jämkningar inom ramen för gällande ordning även om bättre lösningar sanno- likt skulle kunna åstadkommas vid en mer genom— gripande översyn av reformbehoven på området i fråga. I avvaktan på en sådan översyn, som med all sannolikhet måste komma men då bli förhål— landevis tidskrävande, anser utredningen att det är nödvändigt att lägga fram förslag till punkt— reformer på området.

• Sida 156
•  Original

Innan utredningen tar upp de rent skatteproces— suella reformbehoven i förevarande sammanhang, lämnas en kortfattad redogörelse för gällande rätt. Eftersom de föreslagna åtalsreglerna på— verkar endast tidsfristerna för eftertaxering/ efterbeskattning läggs tyngdpunkten på de före— skrifter som reglerar dessa frister.

Det nuvarande beskattningsförfarandet förutsätter en aktiv medverkan av de enskilda medborgarna. Dessa har att lämna skriftliga uppgifter om sina ekonomiska förhållanden och myndigheterna fast— ställer därefter beskattningsunderlag och skatt med ledning av uppgifterna. Denna s.k. allmänna deklarationsplikt infördes på ett mer definitivt sätt i vårt land genom 1902 års förordning om in— komstskatt. Institutet eftertaxering kom till vid samma tillfälle. Förebilder för lagstiftningen hämtades från tysk skatterätt. Bestämmelser av motsvarande innehåll har senare införts på den indirekta beskattningens och socialförsäkrings— avgifternas områden.

Eftertaxering - efterbeskattning på den indirekta beskattningens område - är inget rättsmedel i traditionellt juridisk mening. Det är i stället fråga om en möjlighet för det allmänna att, om vissa materiella och processuella förutsättningar föreligger, göra ett tillägg till det beslut,

som har fattats i anslutning till den ifrågava- rande beskattningsperioden. Någon fullständig omprövning av ett tidigare beslut kan i princip inte ske i denna ordning. En sådan omprövning

kan komma till stånd endast genom ordinarie be—

• Sida 157
•  Original

svär eller någon form av extraordinära besvär från statens eller den enskildes sida.

För att eftertaxering/efterbeskattning skall få ske krävs i materiellt hänseende att den enskil- de har lämnat oriktigt meddelande till myndighe- terna eller helt underlåtit att fullgöra före- skriven uppgiftsskyldighet samt att myndigheter- na på grund härav har påfört honom för låg skatt resp. avgift. Det skall således föreligga ett orsakssammanhang mellan det oriktiga/underlåtna meddelandet och den för låga debiteringen. Objek— tivt fordras dessutom att den tillkommande debi— teringen inte avser ett ringa belopp. För mer- värdeskattens och de s.k. punktskatternas del får dock efterbeskattning inte heller äga rum

om "det med hänsyn till omständigheterna fram- står som uppenbart oskäligt" att så sker. Här föreligger således ett subjektivt villkor som saknas på den direkta beskattningens och social— försäkringsavgifternas område.

I processuellt avseende föreskrivs bl.a. att fråga om eftertaxering/efterbeskattning skall väckas och/eller avgöras inom viss tid efter den ordinarie beskattningsperiodens utgång. Frå— gan får beträffande flertalet medelsslag prövas av samma myndighet som har att fastställa skat— ten eller avgiften i ordinarie ordning. Ett un- dantag utgör eftertaxering till inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Beslutet skall då alltid fat— tas av allmän förvaltningsdomstol i första in- stans. Av det skälet finns i TL två tidsfrister för eftertaxering, nämligen en för frågans väck-

• Sida 158
•  Original

ande och en för domstolens avgörande i sak. Så- tillvida föreligger en viss parallellitet med straffprocessens regelsystem med den skillnaden att den s.k. domsfristen är betydligt kortare än de absoluta preskriptionstiderna i 35 kap. 6 5 BrB.

Bestämmelserna om eftertaxering till inkomstskatt och förmögenhetsskatt finns samlade i 114-116 55 TL. De har under årens lopp genomgått jämkningar vid flera tillfällen men är i sina huvuddrag alltjämt av samma innehåll som i 1902 års förord—

ning om inkomstskatt.

De olika fristerna för framställning och beslut om eftertaxering har sin plats i 115 5 andra — fjärde stycket och 116 5 första stycket TL.

Den normala tidsfristen för framställning om ef— tertaxering är enligt 115 5 andra stycket TL fem år från utgången av det taxeringsår, som fram— ställningen avser. Inom denna tid måste framställ- ningen ha kommit in till den domstol, som har att pröva frågan om eftertaxering i första instans. Domstolen har därefter ytterligare ett år på sig att avgöra saken. Denna senare föreskrift - som har sin plats i 116 S TL — infördes år 1978. In- nan dess gällde i princip samma tidsfrist för

väckande av talan och beslut om eftertaxering.

Andra tidsfrister för väckande av talan om efter— taxering - längre eller kortare än fem år efter utgången av taxeringsåret — finns i fråga om tre särskilda fall.

• Sida 159
•  Original

Två av fallen saknar intresse i sammanhanget.

Det ena avser en kortare tid för eftertaxering

av vissa dödsbon och det andra en särskild frist— beräkning för eftertaxering av skattskyldiga som

har lämnat oriktig uppgift i taxeringsmål.

Det tredje undantagsfallet gäller förlängd tid för framställning om eftertaxering för samma taxeringsår, som berörs av åtal för skattebrott. Bestämmelserna - som tillkom i samband med 1971 års lagstiftning om skattebrott och skattetill— lägg m.m. samt senast ändrades år 1978 (SFS 1978:196) - finns i tredje och fjärde styckena av 115 S och har följande lydelse.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om efter- taxering för det år som brottet avser upp— tagas till prövning även efter utgången av den i andra stycket angivna tiden. Detsamma gäller, om eftertaxering medför att den skattskyldige enligt 12 S skattebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Ansökan skall i fall som har sagts nu ha kommit in före utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 S skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatts efter åtal mot den skattskyl— dige, skall undanröjas av skatterätten, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta gäl— ler dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 5 skattebrottslagen.

Tredje stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juri— diske personens taxering eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 5 skattebrottslagen.

• Sida 160
•  Original

Tidsfristen enligt 115 5 tredje stycket utlöses så snart som den skattskyldige har "åtalats" för brottet, dvs. då åklagarens stämningsansökan har kommit in till den allmänna domstolen eller då åklagaren har delgett den misstänkte s.k. direkt— stämning. I det förra fallet — som för skatte— brottens del är så gott som allenarådande - räcker det således att åtal har väckts. Huruvida den tilltalade har fått vetskap om det eller

inte saknar betydelse.

Det förhållandet att den skattkyldige själv har anmält saken till myndigheterna — en s.k. fri— villig rättelse — hindrar inte eftertaxering men däremot att han döms till straffansvar. Det framgår av författningstexten, som för det fal— let knyter an till bestämmelsen i 12 S SkBL om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse. I förelig— gande lagrum har dessutom tillfogats en special- regel av innebörd att framställning om eftertaxe— ring efter femårsfristens utgång får göras även om åtal inte kan väckas därför att frivillig

rättelse har ägt rum.

Framställning om eftertaxering i åtalsärenden behöver inte göras i direkt eller nära anknyt— ning till den tidpunkt då åtalet väcks. Det är tillräckligt att framställningen kommer in till förvaltningsdomstolen före utgången av det ka— lenderår som följer efter det år då åtal ägde rum eller - i förekommande fall - frivillig rät— telse skedde. Har den skattskyldige avlidit är tiden dock endast sex månader från dagen för dödsfallet.

• Sida 161
•  Original

Åklagarens ställningstagande i åtalsärendet har i flertalet fall bara preliminär betydelse för frågan om eftertaxering. Den allmänna domstolens syn på åtalet avgör nämligen i regel huruvida ett beslut om eftertaxering, som har meddelats före domen i brottmålet, skall stå fast eller inte. Huvudprincipen är att beslut om eftertaxe— ring skall undanröjas om den allmänna domstolen ogillar åtalet i dess helhet och detta oavsett om domen i eftertaxeringsmålet har vunnit laga kraft. Huruvida åtalet ogillas på objektiv eller subjektiv grund saknar betydelse. Principen gäl— ler dock inte om den tilltalade frikänns på grund av frivillig rättelse enligt 12 5 SkBL. Eftertaxeringen står då fast. Detsamma är fallet — vilket framgår av vad som tidigare sagts —

om åtal överhuvud inte kommer till stånd därför att åklagaren finner att frivillig rättelse har skett.

Enligt 115 S fjärde stycket TL gäller de för— längda tidsfristerna vid åtal för skattebrott även för framställning om eftertaxering som riktas mot juridisk person. En förutsättning är att "den som har företrätt" den juridiska per— sonen har åtalats för skattebrott som avser den

juridiska personens taxering.

s.k. legalt ställföreträdarskap behöver inte föreligga. Det är tillräckligt att den fysiska personen har varit behörig att företräda den juri— diska personen i taxeringsärendet eller taxe— ringsmålet på grund av fullmakt eller liknande.

Författningstexten är utformad på så sätt att

• Sida 162
•  Original

varje form av medverkan till skattebrott inbe— grips. Åtalet kan således gälla gärningsmanna-

skap, anstiftan eller medhjälp.

I sistnämnda avseende finns det ingen motsvarig— het i fråga om eftertaxering som träffar fysisk person. Har åklagaren av någon anledning under- låtit att åtala en skattskyldig fysisk person men däremot väckt åtal mot "tredje man" för med- hjälp till skattebrott - en situation som inte är ovanlig beträffande skatterättsligt svårbe— dömda fall där den skattskyldige har biträtts av sakkunnig — är bestämmelserna i 115 S tredje stycket TL nämligen inte tillämpliga.

Av det sagda framgår att framställningen om efter- taxering enligt 115 5 tredje och fjärde stycke-

na TL inte behöver överensstämma med den gärnings— beskrivning som omfattas av åtalet. Inget hindrar att beskattningsmyndigheten i sin framställning tar upp andra belopp — högre eller lägre och/eller andra grunder än vad åklagaren har gjort i sin stämningsansökan. Det enda som krävs för att ef— tertaxeringen skall stå fast är att ett åtal för skattebrott avseende samma taxeringsår, bifalls

av den allmänna domstolen till någon del.

Det har tidigare påpekats att bestämmelserna om eftertaxering i TL har tjänat som förebilder vid utformningen av motsvarande institut inom skat— te— och avgiftsområdet i övrigt. Föreskrifter härom finns i fråga om mervärdeskatten i 38-41 55 ML, för punktskatternas del i 20—21 55 FFL samt beträffande de socialpolitiska arbetsgivaravgif-

terna i 14 5 Ang.

• Sida 163
•  Original

Även vissa andra skatte- och avgiftsförfattningar har liknande regelsystem. Dessa påverkas dock inte av förslaget att delgivning av brottsmiss— tanke skall ha preskriptionsbrytande verkan och kan därför lämnas därhän i förevarande samman-

hang.

De förlängda tidsfristerna i samband med åtal för skattebrott regleras i fråga om mervärdeskatt, punktskatterna samt socialförsäkringsavgifterna

i 40 5 andra och tredje styckena ML, 21 5 andra och tredje styckena FFL resp. 14 5 femte och sjätte styckena Ang. Bestämmelserna är av samma innehåll som de i 115 S tredje och fjärde styck— ena TL.

Såsom tidigare har framhållits är de förlängda tidsfristerna för eftertaxering och därmed lik- nande åtgärder beroende av den frist som i det särskilda fallet står till den allmänna åklaga— rens förfogande att väcka åtal för brottet och få stämningen delgiven. Denna frist är för fler- talet brott enligt SkBL fem år. Domstolen får därefter utdöma påföljd för dessa brott inom

15 år från den tidpunkt då brottet begicks. Den— na s.k. absoluta preskriptionstid löper således i dessa fall under ytterligare tio år efter det att åtalsfristen har gått till ända. För brottet grovt skattebedrägeri, som har ett straffmaximum av sex års fängelse, är åtalsfristen tio år och domsfristen 30 år. Här rör det sig alltså om en

mellanliggande tidrymd av hela 20 år.

• Sida 164
•  Original

Tidsfristerna för framställning och beslut om eftertaxering enligt 115-116 55 TL kan beskrivas med följande exempel.

A. lämnar oriktigt meddelande i sin självdeklara— tion för taxeringsåret 1979. Förfarandet medför att han debiteras för låg inkomstskatt, vilken debitering fastställs då skattelängden för veder— börande distrikt undertecknas. Det antas i exemp— let ske den 4 december 1979.

Den normala femårsfristen för framställning om eftertaxering löper ut den 31 december 1984. Länsrätten måste i ett sådant fall avgöra frågan

om eftertaxering före utgången av år 1985.

Om A. genom sitt förfarande kan misstänkas för grövt skattebedrägeri - därmed avses främst upp- såtliga skatteundandraganden som rör mycket be— tydande skattebelopp - blir situationen en annan. Brottet anses då förövat samma dag som den för låga debiteringen fastställs genom lokal skatte— myndighets beslut, vilket i det aktuella fallet innebär den 4 december 1979. Åtalsfristen löper ut den 4 december 1989. Väcker åklagaren åtal för brottet under år 1989, äger taxeringsinten— denten göra framställning om eftertaxering hos vederbörande länsrätt fram till och med den 31 december 1990. Länsrätten har därefter att av—

göra eftertaxeringsmålet före utgången av år 1991.

Utredningens förslag till nya bestämmelser om åtalspreskription innebär följande.

• Sida 165
•  Original

Kan åklagaren delge A. skriftlig brottsmisstanke om grovt skattebedrägeri före utgången av tio- årsfristen eller senast den 4 december 1989 kl. 24.00, har han därefter möjlighet att låta åtala honom för samma brott ända fram till dess att den absoluta preskriptionstiden har gått till ända, dvs. den 4 december år 2009. Under denna tidrymd kan taxeringsintendenten göra framställning om eftertaxering inom det kalen- derår som följer efter det då åklagaren gav in sin stämningsansökan till brottmålsdomstolen.

För samtliga fall gäller att om brottmålsdom- stolen ogillar åtalet i dess helhet så skall förvaltningsdomstols dom i eftertaxeringsmålet undanröjas och detta oavsett hur lång tid som

har förflutit sedan domen vann laga kraft.

Såsom inledningsvis har framhållits innebär de föreslagna bestämmelserna om åtalspreskription att frågor om eftertaxering/efterbeskattning kan komma att hållas öppna under betydligt läng— re tid än vad som f.n. är möjligt. I extrema fall handlar det om en tidsförlängning av upp- emot 20 år. Även om sådana situationer av utred— ningstekniska skäl med all sannolikhet kommer att bli mycket sällsynta, anser utredningen att de inte kan godtas. De bör redan i förevarande sammanhang mötas med författningsändringar av skatteprocessuell natur, vilka ändringar — i av- vaktan på en mer allmän översyn av skatte— och avgiftsprocessen - dock bör begränsas till det

absolut nödvändiga.

• Sida 166
•  Original

Att en anpassning till de nya reglerna om åtals- preskription inte kan ske genom smärre jämkningar av gällande bestämmelser om förlängda tidsfrister för eftertaxering i samband med åtal för skatte- brott, ligger enligt utredningens mening i öppen dager. En ändring av den innebörden att efter- taxering skulle få förekomma även efter den nor— mala femårsfristens utgång så snart som straff— processuell förundersökning har inletts — alter— nativt skriftlig brottsmisstanke delgetts den misstänkte — utgör ingen ändring till det bättre. Frågan om eftertaxeringen skall stå fast kommer då likväl att kunna hållas svävande under avse— värd tid eftersom svaret är beroende av utgången i straffprocessen. Den processen kan till skill— nad från skatteprocessen inte slutföras utan del- givning med den tilltalade personligen och dennes fysiska närvaro i rätten. Den uppkomna situatio— nen måste därför lösas på annat sätt. Härför ta- lar enligt utredningens mening inte bara de be— rörda olägenheterna med "öppna" eftertaxerings— beslut utan även andra rent principiella skäl.

Utredningen anser att tidsfristerna för efter- taxering av mer kvalificerade skatteundandragan— den — en reglering som tillkom år 1971 främst därför att åtalsfristen för grovt skattebrott ökades från fem till tio år - måste ges en annan och från skatteprocessuella synpunkter mer ända— målsenlig lösning. Det kan inte vara rimligt att såsom f.n. är fallet frågan om eftertaxering efter femårsfristens utgång i första hand skall vara beroende av en enskild tjänstemans beslut

att åtala eller inte. Det får också anses anmärk-

• Sida 167
•  Original

ningsvärt att allmän domstols bedömning av rent objektiva brottsförutsättningar - t.ex. huruvida en intäkt är skattepliktig eller om ett avdrags- yrkande kan godtas — skall kunna medföra undan- röjande av en dom om eftertaxering, som dessför— innan har meddelats av förvaltningsdomstol och

kanske även fastställts av regeringsrätten.

Redan de nu nämnda förhållandena talar enligt utredningens mening starkt för att eftertaxering— ens koppling till skattebrottsprocessen måste bort. Denna koppling strider f.ö. mot en av grundprinciperna i 1971 års sanktionsreform på skatte- och avgiftsområdet. Det centrala brottet i SkBL — skattebedrägeri — har nämligen utformats som ett effektbrott. Brottet är på grund härav fullbordat först när den skattskyldiges förfa— rande har medfört att han har påförts för låg skatt eller i förekommande fall tillgodoförts

en för hög återbetalning av tidigare erlagd skatt. Därmed markeras i gärningsbeskrivningen den i och för sig självklara grundsatsen att skatteprocessen skall styra skattebrottsproces— sen. Denna grundläggande princip har också under— strukits av föredragande departementschef (jfr prop. 1971:10 s. 247-48) och även kommit till uttryck i högsta domstolens avgöranden. I regel bör alltså den allmänna domstolen avvakta laga- kraftägande dom eller beslut i beskattningsfrå- gan innan skattebrottmålet avgörs. Undantag tor- de kunna göras endast för fall där utgången i skattemålet på förhand är självklar.

• Sida 168
•  Original

De redovisade förhållandena pekar på en lösning som ger skatteprocessen en helt självständig ställning till skattebrottsprocessen. Därmed har inte sagts att villkoren för eftertaxering och för straffansvar — vilka f.n. har åtskilliga gemensamma drag - behöver särskiljas fullt ut vare sig i materiella eller i processuella av— seenden. Att exempelvis den tioåriga åtalsfris- ten i fråga om grovt skattebedrägeri även för framtiden i princip bör ange den yttersta tids- ramen för framställning om eftertaxering är så- som utredningen ser det fullt klart. Den nuva- rande femårstiden härrör från 1902 års förord— ning om inkomstskatt. Förordningen föregicks av ett relativt omfattande utredningsarbete. Under detta diskuterades även en treårig eftertaxe- ringstid. Skälen till att tiden slutligen be- stämdes till fem_år redovisades inte närmare. Det bör dock tillfogas att den dåvarande tyska skattelagstiftningen - som uppenbarligen spelade en inte obetydlig roll vid förordningens till-

komst — innehöll en femårig eftertaxeringsfrist.

I lagstiftningssammanhang diskuterades därefter inte eftertaxeringstiden under en lång följd av år. Den togs emellertid upp av 1950 års skattelags- sakkunniga, som i betänkandet Effektivare taxering (SOU 1954:24) föreslog att tiden skulle för-

längas till tio år. Förslaget mötte stark remiss- kritik. Bl.a. påpekades att deklarationsmateria- let enligt dåvarande föreskrifter - vilka allt— jämt gäller — skulle bevaras endast under en tid

av sex år och att den längre tid som en tioårig

eftertaxeringsfrist borde medföra skulle kräva

• Sida 169
•  Original

alltför stora arkivutrymmen hos myndigheterna. Det egentliga skälet mot en förlängning synes dock ha varit att femårstiden ansågs innebära en riktigare avvägning mellan det allmännas in— tressen och de skattskyldigas krav att inom rim- lig tid få definitivt besked om sin skattebelast- ning för ett visst år. Denna senare uppfattning delades av föredragande departementschef (prop. 1955:160 5. 163) och godtogs av riksdagen.

Att femårsfristen genombröts i samband med 1971 års sanktionsreform på skatte- och avgiftsområ- det av den anledningen att preskriptionstiden för grovt skattebrott då förlängdes från fem till tio år har berörts i det föregående. Alla remissinstanser ansåg att det var nödvändigt med denna lagändring men från några håll ifrågasat- tes det lämpliga i att knyta eftertaxeringen

till brottsprocessen.

År 1978 skedde ytterligare en tidsförlängning. Den avsåg enbart eftertaxering enligt TL. Änd- ringen innebar att den allmänna förvaltnings- domstolen — som har att pröva eftertaxering i första instans - fick ytterligare ett år på sig att avgöra målet efter det år då framställningen senast skulle ha kommit in till domstolen. Med anledning av ändringen framhöll föredragande departementschef att starka skäl talade för att en taxering inte borde kunna ändras sedan lång tid förflutit efter utgången av taxeringsåret och att det därför inte kunde bli tal om någon mer betydande ändring av gällande bestämmelser (prop. 1977/78:136 s. 175).

• Sida 170
•  Original

Den restriktiva hållningen till längre efter- taxeringsfrister än fem år kan verka svårförklar— lig. Eftertaxering får ju tillgripas endast mot den som inte följt spelets regler. Osanna eller ofullständiga uppgifter kan visserligen ha sin grund i missuppfattning om en viss bestämmelse eller slarv men ofta — särskilt då det handlar

om mer betydande belopp — är det nog en vilja att undgå skatt som ligger bakom även om detta kan vara svårt att bevisa. I och för sig borde därför en tioårsfrist — som t.ex. gäller för flertalet civila fordringar — inte möta några betänklig—

heter.

Enligt utredningens mening torde den restriktiva hållningen kunna förklaras av att eftertaxeringen alltmer har kommit att uppfattas och användas som ett slags besvärsinstitut. Det förhållandet att de materiella förutsättningarna för eftertaxe- ring undan för undan har vidgats stöder f.ö. detta antagande. Den besvärsfrist som står till det allmännas förfogande är helt enkelt för snäv. Det lämpliga i denna utveckling kan med skäl ifrågasättas.

Utredningen anser för sin del att det hade varit bättre om tidsfristerna för omprövning och ordi— narie besvär hade förlängts på ett radikalt sätt i stället för att de materiella förutsättningar— na för eftertaxering hade vidgats successivt.

Det sagda gäller inte endast de direkta skatter— na utan även socialförsäkringsavgifterna. På den indirekta beskattningens område föreligger där—

emot redan en sådan ordning. En reform av nu än-

• Sida 171
•  Original

tytt slag skulle göra det möjligt att begränsa eftertaxeringsinstitutets användning till sär— skilt kvalificerade fall. Därigenom skulle efter- taxeringsfristen för samtliga fall kunna bestäm-

mas till tio år.

Processregler av antytt slag har på senare tid antagits i flera västeuropeiska länder. I För- bundsrepubliken Tyskland t.ex. kan på såväl myn- digheternas som den enskildes initiativ ett ti- digare fastställelsebeslut bli föremål för om- prövning under i princip fyra år efter beskatt- ningsperiodens utgång. För tullar och konsum— tionsskatter är tiden dock begränsad till ett år. Vidare finns regler som medger preskrip— tionsuppehåll bl.a. under pågående skatteutred- ning. Eftertaxeringsinstitutet har mönstrats ut. Efter det att de ordinarie fristerna för ompröv— ning har gått till ända, har beskattningsmyndig- heten dock möjlighet att ta upp ett ärende till förnyad behandling om den finner utrett att den skattskyldige eller företrädare för honom upp— såtligen har undandragit skatt. Prövningen görs av myndigheten. Att allmän domstol senare ogil- lar ett åtal för uppsåtligt skatteundandragande i samma sak - s.k. Steuerhinterziehung - saknar

betydelse för själva beskattningsfrågan.

De redovisade förhållandena ger enligt utred— ningens mening vid handen att en generell för— längning av fristen för eftertaxering och där— emot svarande åtgärder från fem till tio år krä- ver delvis genomgripande ändringar av andra be—

stämmelser inom skatte— och avgiftsprocessen.

• Sida 172
•  Original

Frågan om sådan förlängning bör prövas i annat sammanhang. Utredningen föreslår därför att den nuvarande femårstiden skall behållas för normal— fallen. En förlängd tidsfrist — enligt utredning- ens förslag tio år — får liksom hittills begrän— sas till att avse mer kvalificerade fall, som dock inte bör vara beroende av utgången i en

skattebrottsprocess.

Ett grundläggande villkor för framställning om eftertaxering/efterbeskattning efter femårsfris— tens utgång bör enligt utredningens mening vara att framställningen avser ett mer betydande skatte— eller avgiftsbelopp. Att använda en be— loppsgräns som kvalifikationsfaktor ligger näm- ligen i linje med den nuvarande ordningen som överhuvudtaget inte medger eftertaxering/efter—

beskattning av ringa belopp.

Det ligger nära till hands att i författnings— texten beskriva den beloppsgräns, som skall an— ses kvalificerande för en tioårig eftertaxe— ringsfrist, med uttrycket "mycket betydande be— lopp". Det uttrycket ingår i gärningsbeskriv— ningen av grovt skattebedrägeri enligt 4 S SkBL. Ett brott bedöms emellertid som grovt även om det "eljest varit av synnerligen farlig art". Med andra ord kan grovt skattebedrägeri före— ligga fastän beloppet inte är mycket betydande. Uttrycket "synnerligen farlig art" innebär å andra sidan värderingar av såväl objektiv som subjektiv natur. Det är relativt obestämt och därför mindre lämpligt i skatteprocessuella

sammanhang.

• Sida 173
•  Original

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att kvalifikationsfallen objektivt bör beskrivas med uttrycket "betydande belopp". Ut— trycket återfinns i gärningsbeskrivningen för brottet vårdslös skatteuppgift enligt 5 5 SkBL men har ännu inte föranlett någon Straffrättslig praxis i egentlig mening. Omständigheterna talar dock för att med betydande belopp avses skatte- undandraganden som avsevärt överstiger 10 000 kr. För egen del anser utredningen att betydande belopp i eftertaxeringssammanhang bör knytas till två tredjedelar av gällande basbelopp vil- ket f.n. innebär ca 11 000 kr. Saken behandlas närmare i specialmotiveringen till förslaget . till ändring av 115 S TL.

Enligt utredningens mening är det tillräckligt att kvalifikationsfallen beskrivs med ett be— loppsvillkor av föreslagen utformning. Det kan inte anses stötande för rättskänslan att skatte— undandraganden, som har åstadkommits genom oriktiga eller underlåtna meddelanden och över- stiger 10 000 kr., blir föremål för beskattning uppemot tio år efter beskattningsperiodens ut— gång. Emellertid har det inom utredningen dis— kuterats om antalet kvalificerade eftertaxe— ringsfall skulle behöva minskas ytterligare.

Ett sätt är att till beloppsvillkoret foga ett krav på uppsåtligt förfarande från den skatt- skyldiges eller hans företrädares sida. För att bättre anpassa ett sådant villkor till skattepro— cessens arbetsbetingelser, måste kravet på det allmännas bevisskyldighet i det avseendet stäl-

• Sida 174
•  Original

las förhållandevis lågt och således inte vara densamma som i ett motsvarande skattebrottmål. En sådan bestämmelse skulle med fördel kunna an— slutas till den nuvarande femårsregeln och ges följande innehåll.

Fråga om eftertaxering skall väckas inom fem år efter utgången av det taxeringsår då taxe— ringen rätteligen borde ha skett. Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som inte har på— förts, uppgår till betydande belopp och det kan antas att den skattskyldige eller före- trädare för denne uppsåtligen (alt. medvetet) har undanhållit den inkomst eller förmögenhet, som framställningen avser, från beskattning.

Förslag att komplettera bestämmelserna om efter— taxering och efterbeskattning med subjektiva villkor av typen uppsåt eller grov oaktsamhet har tidigare förts fram vid flera tillfällen.

De har alla mött stark remisskritik. Bl.a. har påpekats att skatteprocessen av såväl utred— ningstekniska som andra skäl inte ger underlag för sådana bedömningar, som villkor av detta slag leder till. Utredningen delar inte den upp— fattningen. Flertalet av de skatteundandraganden, som kan medföra eftertaxering är av sådan art att utredningen i skatteärendet ger en väl så god uppfattning om gärningsmannens motiv och in— sikter som muntliga förhör under en straffrätts-

lig förundersökning.

Anledningen till att utredningen tillbakavisar subjektiva villkor av typ uppsåt eller grov oaktsamhet är främst den att de inte behövs som begränsande faktor. Vidare skulle allmänheten

ibland ställas inför två skilda bedömningar

• Sida 175
•  Original

— en skatterättslig och en Straffrättslig - av ett subjektivt villkor, som i författningarna beskrivs på samma eller snarlikt sätt. Sådant skapar förvirring. Redan i nuläget har många människor svårt att förstå att ett och samma förfarande medför eftertaxering medan åtal för

skattebrott ogillas t.ex. på subjektiv grund.

Utredningen har däremot övervägt att föreslå att eftertaxeringsinstitutet i TL och motsvarande bestämmelser i Ang kompletteras med ett sub— jektivt villkor av skälighets- eller billighets—

karaktär.

Såsom tidigare har nämnts får efterbeskattning till mervärdeskatt eller punktskatt inte ske om det med hänsyn till omständigheterna framstår som "uppenbart oskäligt". Villkoret infördes första gången i svensk skattelagstiftning år

1959 i samband med antagandet av FFL. Det skedde på det dåvarande bevillningsutskottets initiativ. Motivet var att punktskatternas natur av över— vältringsskatter gjorde en sådan regel nödvändig. Om en skattskyldig inte hade insett att försälj— ningen av en viss vara var skattepliktig, hade han — om förhållandet upptäcktes i efterhand — ingen möjlighet att prismässigt kompensera sig hos kunden för skatteuttaget. Att under sådana förhållanden kunna underlåta efterbeskattning i särskilt ömmande fall ansågs lämpligt. I samman- hanget gjorde utskottet också det uttalandet att en liknande rättstillämpning — utan lagstöd — torde tillämpas på den direkta inkomstskattens område (BevU 1959:3 s. 33—34). Senare samma år

• Sida 176
•  Original

antogs lagen om allmän varuskatt. Efterbeskatt— ningsbestämmelserna i den lagen försågs också med ett skälighetsvillkor. Detta togs utan när—

mare motivering över i ML år 1968.

Skatten på flertalet inkomstslag enligt kommu— nalskattelagen saknar karaktär av övervältrings— skatt i klassisk mening men sådana effekter saknas inte. Socialförsäkringsavgifterna kan däremot i detta avseende helt jämföras med de indirekta skatterna. Det kan således redan av dessa skäl finnas anledning att införa någon

form av skälighetsvillkor även på dessa områden. Såsom utredningen ser det finns det också andra bevekelsegrunder. Skatte— och avgiftssystemet

är komplicerat. Det finns otvivelaktigt situa— tioner, där en missuppfattning kan vara så ur— säktlig att ett krav bör efterges av det allmänna trots att den enskilde inte har iakttagit sin uppgiftsskyldighet till alla delar. De begrän— sade möjligheterna till omprövning och de korta besvärsfristerna som står till den enskildes för— fogande i fråga om direkt inkomstskatt och so— cialförsäkringsavgifter medger dock enligt utred— ningens mening inte några förslag i den rikt- ningen i förevarande sammanhang. De nuvarande skillnaderna i fråga om omprövning, besvär och extraordinära besvär mellan direkta skatter och socialförsäkringsavgifter, å ena, samt indirekta skatter, å andra sidan, får således godtas i av— vaktan på en mera allmän översyn av de process—

rättsliga regelsystemen.

• Sida 177
•  Original

I sammanhanget bör slutligen nämnas att det inom utredningen har väckts ett förslag av den inne— börden att de fasta fem— och tioårsfristerna under vissa förhållanden skulle kunna förlängas av allmän förvaltningsdomstol på begäran av ve— derbörande beskattningsmyndighet. Skälet för en sådan förlängning skulle vara att omständigheter som kan antas utgöra grund för eftertaxering/ efterbeskattning har upptäckts så sent att myn— digheten inte hinner utreda saken och göra fram- ställning till domstol inom föreskriven tid.

Ett beslut om förlängning skulle få omfatta en— dast den tidrymd som bedöms som oundgängligen nödvändig och i intet fall mer än ett år.

Ett alternativförslag av liknande innehåll har också diskuterats av utredningen. Det innebär att domstolen på begäran skulle få medge för— längning av den normala femårstiden med högst sex år. Härför skulle krävas att det kan antas antingen att den skatt, som inte har påförts, uppgår till betydande belopp eller att den skattskyldige håller sig undan eller eljest för— svårar skattekontrollen. Enligt detta alternaÅ tiv föreslås således inte någon fast tioårs—

frist för framställning om eftertaxring.

Utredningen anser att båda de väckta förslagen i och för sig kan ha fog för sig. Då och då

förekommer naturligtvis fall, där misstanke om skatteundandragande uppkommer så sent att myn— digheterna av tidsskäl inte hinner utreda för— hållardena och/eller väcka talan hos domstolen.

Det är också ett känt faktum att det finns per—

• Sida 178
•  Original

soner som på olika sätt söker förhala eller för— svåra en påbörjad skatteutredning — t.ex. en taxeringsrevision — för att därigenom undgå ef— tertaxering och kanske även åtal för skattebrott. Att sådana förfaranden kan vara särskilt fres- tande i slutet av en löpande preskriptionsfrist,

ligger i sakens natur.

Att de redovisade metoderna att undgå eftertaxe— ring och straffansvar måste bemötas lagstift— ningsvägen anser utredningen vara självklart. Frågan är emellertid om det bör ske i förevarande sammanhang. Det kan nämligen diskuteras om någon form av fristförlängning genom domstols beslut är den bästa metoden. Det torde från flera syn— punkter vara lämpligare att införa bestämmelser om preskriptionsuppehåll, som skulle inträda så snart som beskattningsmyndigheterna har inlett ett granskningsförfarande eller företagit någon bestämd kontrollåtgärd. Ett system med preskrip— tionsavbrott är också tänkbart. De nu antydda lösningarna kräver noggranna överväganden och kommer med all sannolikhet att ge anledning till även andra ändringar av processuell natur, som

inte kan överblickas i detta sammanhang.

Inte något av de nu behandlade två förslagen om fristförlängning innebär något större ingrepp i nu gällande ordning men åtskilligt talar för att oavsett vilket alternativ som väljs så blir det av provisorisk natur. Utredningen är därför inte beredd att föreslå något av dessa som en lämplig lösning. Problemen med sent upptäckta skatteun— dandraganden får i stället liksom hittills söka

• Sida 179
•  Original

bemötas genom att extra kontrollresurser sätts

in i sådana fall.

Utredningens förslag att den nuvarande femårs— fristen skall behållas men kompletteras med en tioårig frist för framställning om eftertaxe— ring/efterbeskattning av betydande skatte— och avgiftsbelopp kräver i sin tur författningsänd— ringar i ett par andra avseenden. Det är här fråga om ändringar som enligt utredningens me— ning borde ha företagits i samband med genom- förandet av 1971 års sanktionsreform på skatte— och avgiftsområdet, eftersom det redan då ska— pades en möjlighet att väcka talan om efter— taxering/efterbeskattning efter femårstidens

utgång.

Den ena ändringen avser 20 S TL. Där föreskrivs f.n. att alla som skall lämna uppgifter till ledning för egen eller annans taxering har att föra och bevara skriftligt underlag för att kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet och ge myndigheterna möjlighet att kontrollera uppgif- ternas riktighet. Skyldigheten att bevara under— laget gäller för en tid av sex år efter utgången av det kalenderår som underlaget avser. Denna tidrymd bör nu förlängas till elva år, vilket innebär en arkiveringstid av tio år efter det att taxeringsåret har löpt ut eller samma tid som gäller för framställning om eftertaxering. Därigenom uppmärksammas de skattskyldiga på att de av processuella skäl bör bevara sitt dekla— ratzonsunderlag under lika lång tid som de ris—

kerar att taxeringen kan bli föremål för för—

• Sida 180
•  Original

nyad prövning. Bestämmelsen får även betydelse för skattskyldiga som är bokföringspliktiga ef— tersom arkiveringsplikten enligt 22 5 bokförings— lagen (1976:123) omfattar endast tio år från ut— gången av det kalenderår då räkenskapsåret av— slutades.

Den andra ändringen berör tidsfristen för besvär i särskild ordning — s.k. extraordinära besvär — från enskilds sida. Bestämmelser härom finns i 100 5 TL och 55 5 ML. Föreskrifter av samma inne- håll saknas i FFL och Ang.

F.n. får extraordinära besvär anföras inom fem år efter taxeringsårets utgång resp. senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår un— der vilket redovisningsperioden har gått till ända. Det föreslås nu att dessa tidsfrister för— längs till tio resp. elva år i de fall, där den skatt som oriktigt har påförts uppgår till bety— dande belopp eller eljest särskilda skäl före— ligger. Härigenom skapas en möjlighet för den enskilde att genom extraordinära besvär få rät— telse av ett tidigare meddelat beslut, som inte avser den för eftertaxering/efterbeskattning aktuella perioden. Med uttrycket "särskilda skäl" vill utredningen fånga upp sådana fall, där en rättelse av ett felaktigt beslut visserligen inte påverkar beskattningsresultatet för'den period besvären avser men får betydelse för någon dess— förinnan liggande eller därefter kommande be—

skattningsperiod.

• Sida 181
•  Original

Ändringarna är främst betingade av rättviseskäl. Den enskilde bör enligt utredningens mening tids— mässigt ges samma möjlighet till extraordinära besvär som det allmänna har genom att begära och besluta eftertaxering resp. efterbeskattning

även om de två instituten inte till alla delar

motsvarar varandra.

Förslaget om förlängda tidsfrister för efter— taxering/efterbeskattning och extraordinära besvär kräver i sin tur att myndigheterna be— varar deklarationsmaterialet under avsevärt längre tid än vad som f.n. regelmässigt är fal— let. Det bör enligt utredningens mening tek— niskt kunna lösas på sådant sätt att några ut— ökade arkivutrymmen av det skälet inte torde bli behövliga. Den teknik som numera används vid mikrofilmning av de bokföringsskyldigas räken— skapsmaterial synes vara ett sätt att begränsa behov av utrymmen. Metoden bör kunna kombineras med en förtida utgallring av visst deklarations- material t.ex. okomplicerade löntagardeklara— tioner på den direkta beskattningens område.

Att längre arkiveringstider medför en ytterli— gare arbetsbelastning på myndigheterna skall inte förnekas. Utredningen anser dock att dessa olägenheter måste godtas eftersom de utgör en följd av det rådande systemet. Samma krav bör kunna ställas på myndigheterna som på den en— skilde medborgaren i fråga om skyldigheten att bevara material av betydelse för en ev. skatte— process. För övrigt kan nämnas att förhållande— vis långa arkiveringstider allmänt gäller utom—

lands.

• Sida 182
•  Original

De skäl som i övrigt ligger bakom utredningens

förslag behandlas i specialmotiveringen.

7.2.4. Vissa frågor i samband med ikraft— trädandet

Utredningen anser att lagförslagen bör kunna

träda i kraft den 1 januari 1981.

Frågan huruvida det behövs några särskilda över— gångsbestämmelser bedömer utredningen enligt följande.

Förslagen berör såväl strafflagstiftningen som skatte- och avgiftslagstiftningen. Samtliga före— slagna lagändringar är av processrättslig natur. De torde således på grund av allmänna rätts- grundsatser få tillämpas även på förhållanden

som i tiden ligger före lagstiftningens ikraft— trädande. Undantag från denna huvudprincip görs vanligen endast om det anses nödvändigt av pro-

cesstekniska eller därmed jämförliga skäl.

De straffprocessuella ändringsförslagen i fråga om SkBL och vissa skatte— och avgiftsförfattning- ar kräver inte några särskilda övergångsregler. De får fr.o.m. den 1 januari 1981 användas be— träffande alla brott som vid denna tidpunkt ännu

inte har preskriberats.

De föreslagna s.k. följdändringarna i TL m.fl. författningar avser tidsfristerna för besvär i särskild ordning samt för framställning om efter—

taxering och för beslut om efterbeskattning och

• Sida 183
•  Original

motsvarande åtgärd enligt Ang. Det handlar så- ledes inte om ändringar av de materiella vill— koren för dessa åtgärder. Följdändringarna träf— fas därmed inte av det förbud mot retroaktiv skattelagstiftning som numera finns i regerings— formen. Något skäl till speciella övergångsbe— stämmelser föreligger därför inte enligt utred—

ningens mening.

De förlängda tidsfrister för framställning om eftertaxering m.m., som utredningen föreslår, medför emellertid möjligheter att använda skatteadministrativa sanktioner i form av skattetillägg o.dyl. i vissa situationer, där detta enligt gällande rätt inte kan ske. Utred— ningen syftar på sådana fall, som avser bety— dande skatte— eller avgiftsbelopp men som i dag inte kan föranleda påföljd enligt SkBL. Att i en särskild övergångsbestämmelse avskilja dessa fall — vilket i och för sig skulle ligga i linje med Straffrättslig praxis i fråga om process— rättsliga ändringar avseende påföljdspreskrip— tion - låter sig av processtekniska skäl knap—

past göras.

• Sida 184
•  Original

• Sida 185
•  Original

8 SPECIALMOTIVERING

8.1 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

14 5

Paragrafen innehåller bestämmelser omgmeskription.

Allmänna bestämmelser om åtals— resp. påföljds— preskription finns i 35 kap. BrB. De skall till— lämpas även på specialstraffrättens område i den mån inte avvikande regler har meddelats för så— dana brott. För skattebrottens del innehåller förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse undantag från de allmänna reglerna såvitt avser preskriptionstiden. Paragrafen föreslås nu komp— letterad med Specialregler avseende hinder för presktiptionsinträde vid skattebrott.

I paragrafens första stycke föreskrivs, att på— följd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 5 SkBL

får & éuas utan hinder av vad som sägs i 35 kap. 1 S BrB om den misstänkte häktats eller har fått del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

någon ändring föreslås inte i detta stycke.

På grund av undantaqsreqeln och bestämmelserna i BrB är preskriptionstiden för alla brott enligt SkBL minst fem år. Denna tid gäller för skattebe— drägeri, skatteförseelse, vårdslös skatteuppgift,

oredlig uppbördsredovisning, bristande uppbörds—

• Sida 186
•  Original

redovisning, vårdslös uppbördsredovisning och försvårande av skattekontroll. Preskriptionstiden för grovt skattebedrägeri enligt 4 5 SkBL och försök till sådant brott är tio år. Dessa brott följer i preskriptionsavseende bestämmelserna i 35 kap. 1 5 BrB.

Enligt bestämmelserna i 35 kap. 4 5 BrB löper preskriptionstiden från den dag då brottet begicks eller, om villkoret för att döma till påföljd förutsätter att en viss verkan av det brottsliga förfarandet har inträtt, från den dag, då sådan verkan — t.ex. förmögenhetsskada — inträdde. För skattebrottens del innebär dessa föreskrifter

följande.

Preskriptionstiden för s.k. aktivt skattebedrä— geri enligt 2 5 första stycket SkBL börjar löpa först när det felaktiga debiteringsbeslutet har fattats. Debitering med anledning av den årliga inkonsttaxeringen enligt TL sker vid det till— fälle då chefen för lokal skattemyndighet under— tecknar skattelängden. I övriga fall — dvs. vid såväl direkt och indirekt beskattning som fast— ställande av s.k. räkningsdebiterade socialför— säkringsavgifter — räknas preskriptionsfristen från den dag då debitering i det särskilda fallet

ägde rum.

Även i fråga om s.k. passivt skattebedrägeri en— ligt 2 5 andra stycket SkBL gäller samma utgångs— punkter för preskriptionstidens beräkning som för aktivt skattebedrägeri. Har någon debitering över huvud taget inte ägt run — t.ex. om den skattskyldige har varit okänd för myndigheterna — löper preskriptionsfristen från den dag då debi— tering skulle eller tidigast kunde ha skett.

• Sida 187
•  Original

Vid försök till aktivt skattebedrägeri beräknas preskriptionstiden från den dag då den skriftli— ga handlingen avlämnades. Försök till passivt skattebedrägeri anses begånget vid den tidpunkt

då deklarationsfristen löper ut.

Vårdslös skatteuppgift enligt 5 5 SkBL är ett s.k. farebrott. Brottet är förövat så snart fara för skatteundandragande har uppstått. Preskrip— tionstiden räknas således från den tidpunkt då den skriftliga handlingen med den oriktiga upp—

giften avgavs till myndigheterna.

Brotten oredlig, bristande och vårdslös uppbörds— redovisning enligt 7—9 55 SkBL tillhör även kate— gorin farebrott. De kan vara av såväl aktiv som passiv natur. I det förra fallet räknas preskrip— tionstiden från den dag då handlingen med oriktig uppgift avlämnades och i det senare från den tid— punkt då uppgiftsskyldigheten senast skulle ha fullgjorts.

För brottet försvårande av skattekontroll enligt 10 S SkBL gäller, eftersom det här är fråga om effektbrott, att utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden är den dag, då den kontrolle— rande myndighetens verksamhet försvårades i det konkreta fallet.

Verkställd häktning av den misstänkte eller del— givning av åtal för brottet med honom personligen

hindrar att preskription inträder.

De preskriptionshindrande åtgärdernas rättsver—

kan är begränsad till brottet. Därmed avses den

• Sida 188
•  Original

i häktningsframställningen eller stämningsanstkan beskrivna brottsliga gärningen. Mellan gärnings— beskrivningen i häktningsframställningen resp. stämningsansökan och den gärning på vilken dozen grundas skall i princip identitet föreligga. Så— dana avvikelser som faller inom området för justering av åtal enligt 45 kap. 5 5 RB är dock tillåtna.

Bestämmelserna om s.k. absolut preskriptionstid i 35 kap. 6 g BrB innebär i fråga om samtliga brott enligt SkBL utom grovt skattebedrägeri, att påföljd inte får ådömas sedan femton år för— flutit från det brottet begicks eller effekten av det inträdde. För brottet grovt skattebedrä—

geri är tiden trettio år.

I paragrafens andra stycke har införts de tidi— gare omnämnda specialreglerna on preskriptions— hinder. De innebär att preskriptionsinträde vid

brott enligt SkBL hindras redan genom att den miss— tänkte delges en skriftlig underrättelse om att

han är misstänkt för sådant brott. En ytterligare förutsättning är att förundersökningen i fråga leder till åtal. I preskriptionshänseende lik— ställs sålunda delgivning av skriftlig brotts— misstanke med verkställd häktning och delgivning av åtal. De s.k. absoluta preskriptionsfristerna enligt 35 kap. 6 S BrB berörs däremot inte.

De överväganden som ligger bakom den föreslagna specialregleringen behandlas i den allmänna moti—

veringen.

Det finns inget krav på att den nu angivna metoden med delgivning avskriftlig underrättelse om brotts— misstankealltid skallanvändasvid skattebrott.Det

• Sida 189
•  Original

ankommer på förundersökningsledaren — vanligt— vis åklagaren — att från fall till fall avgöra om preskriptionsavbrott behöver åstadkommas på detta sätt eller om delgivning av åtal för brot—

tet eller i förekommande fall verkställighet av ett häktningsbeslut kan avvaktas. Förundersök— ningsledaren har således att bedöma huruvida det finns risk för att den misstänkte dessförinnan avviker eller eljest kommer att hålla sig undan

i syfte att preskription skall inträda.

En grundläggande förutsättning för att metoden med skriftlig underrättelse skall få komma till användning är givetvis att skälig misstanke före— ligger mot den misstänkte. Har förundersökningen kommit så långt att förhör med personen i fråga ägt rum, torde denna skälighetsbedömning i regel kunna göras med tillräcklig grad av säkerhet. I fråga om skattebrott inleds nämligen förundersök- ningen så gott som undantagslöst på grund av skriftlig anmälan från beskattningsmyndighets sida. Det skriftliga utredningsmaterial, som bru— kar vara fogat till anmälan, ger tillsammans med förhörsutsagan oftast tillräckligt underlag för ett sådant ställningstagande. Inget hindrar emel— lertid att åklagaren — om erforderlig utredning bedöms föreligga — använder sig av metoden med skriftlig underrättelse av brottsmisstanke fastän

förhör ännu inte har ägt rum.

I regel är det lämpligt att delgivning av den skriftliga brottsmisstanken sker vid det förhör, då den misstänkte enligt 23 kap. 18 S RB skall underrättas om att han är skäligen misstänkt för brottet.

• Sida 190
•  Original

Vistas den misstänkte under känd adress här i landet kan delgivning av skriftlig underrät— telse dessutom ske på något av de sätt, som föreskrivs för delgivning av stämning i brottmål.

Uppehåller sig den misstänkte i något av de nor— diska länderna får delgivning av den skriftliga underrättelsen ske genom direkt hänvändelse till den myndighet i det nordiska landet som ombe— sörjer delgivning i brottmål. Härvidlag gäller cirkuläret (1975z301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge. För Danmarks och Nor— ges del skall delgivningshandlingen sändas till politimesteren i den politikrets, där den som söks uppehåller sig. Framställning om delgiv— ning i Finland skall sändas till länsstyrelsen i det län där den misstänkte har sin uppehålls— ort.

Vistas den misstänkte i utomnordiskt land bör åklagarmyndigheten anlita utrikesdepartementet för delgivning enligt bestämmelserna i kungörel— sen (1933:618) angående biträde av utrikesde— partementet för delgivning av handlingar i ut— landet. Eftersom detta förfarande ofta tar lång tid — särskilt då den utländska statens myndig— heter skall bedöma lagligheten av delgivningen — bör vid preskriptionsfara delgivning av under— rättelse om brottsmisstanke begäras hos utrikes— departementet så snart det kan ske. Åklagaren bör sålunda inte avvakta att den misstänkte ev. återvänder till Sverige. Ett beslut att anhålla den

• Sida 191
•  Original

misstänkte i hans frånvaro eller en begäran att han skall häktas eller efterlysas saknar nämli— gen preskriptionshindrande verkan. Åtgärder av nu nämnda slag är i regel mindre effektiva i

förevarande sammanhang.

Är situationen den att delgivning av underrät— telse inte kan komma till stånd på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan ges åklagaren enligt förslaget i 15 S möjlighet att ansöka hos rätten om för—

längning avpreskriptionstiden.

En delgivning av skriftlig underrättelse om brottsmisstanke har preskriptionshindrande effekt

endast om den skett "vid förundersökning som har lett till allmänt åtal".

Förundersökning skall enligt 23 kap. 4 5 RB be- drivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre anledning att förundersök— ning fullföljs, skall den läggas ned. I 23 kap. 20 5 RB föreskrivs att när förundersökning av— slutas, skall åklagaren meddela beslut huruvida

åtal skall väckas eller inte.

Beslutar åklagaren att på nytt inleda förunder— sökning av ett fall, där förundersökning tidigare har lagts ned, har således en delgivning av under— rättelse om brottsmisstanke, som har skett vid det förra tillfället, inte längre någon preskriptions—

hindrande verkan.

Underrättelsen skall "innehålla de omständigheter

som utgör grund för misstanken om brott". Gär—

• Sida 192
•  Original

ningsbeskrivningen i den skriftliga underrättel— sen skall i princip stämma överens med beskriv— ningen i den kommande stämningsansökan. Det inne— bär att den bör utformas med stor noggrannhet. I annat fall finns det risk för att åtalet ogillas om stämningen har delgetts först efter det att åtalsfristen har löpt ut.

Frågan om gärningsidentitet vid skattebrott har

vid flera tillfällen varit föremål för domstols— prövning i samband med ändring eller justering

av åtalet. Rättsläget torde i huvudsak vara föl—

jande.

I fråga om de centrala brotten i SkBL — skatte- bedrägeri och vårdslös skatteuppgift — krävs för straffansvar bl.a. att oriktig uppgift har läm— nats i deklaration eller annan handling. Uppgiften skall dessutom ha föranlett påföring av för låg skatt eller avgift. Av det skälet måste åklaga— ren i stämningsansökan ange vari den oriktiga uppgiften består och det belopp som därigenom

har undandragits för det allmänna.

I flera rättsfall har åklagaren tillåtits att i efterhand justera åtalet till att avse även andra oriktiga uppgifter som har lämnats i samma själv— deklaration. Ändring av talan anses i sådana fall inte föreligga. Av det skälet går det inte att väcka nytt åtal för andra oriktiga uppgifter i deklarationen om den tidigare har varit föremål för straffrättslig prövning, och det oavsett om de senare uppgifterna hänför sig till andra förvärvskällor.

• Sida 193
•  Original

Vidare torde gälla att åklagaren får med avvikel— se fråm stämningen påstå att det undanhållna be— loppet är större än vad som där har angetts.

Inte heller det utgör ändring av talan.

I fråga om de subjektiva brottsförutsättningarna får ett påstående under processen att uppsåt föreligger i stället för grov oaktsamhet, som har angetts i stämningen, anses utgöra en till—

låten justering av åtalet.

Här bör slutligen anmärkas att beskattningsperio— den sätter en klar gräns för möjligheten att justera ett väckt åtal. Åklagaren äger således inte utvidga åtalet att avse annan beskattnings— period än den eller de som har angetts i stäm— ningsansökan. Det bedöms som otillåten ändring

av talan.

Av det sagda framgår att fullständig gärnings— identitet inte behöver föreligga mellan den skriftliga underrättelsen om brottsmisstanken och den stämningsansökan, som sedermera ges in till domstolen. Justeringar av den typ som nu har redovisats är således tillåtna utan att underrättelsens betydelse som preskriptions—

hindrande faktor för den skull upphör.

15 S

Paragrafen innehåller bestämmelser om förläng— ning i vissa särskilda fall av preskriptions—

tiden för skattebrott.

Enligt paragrafens första stycke får rätten på

framställning av åklagare besluta om förlängning

• Sida 194
•  Original

av de i 35 kap. 1 S BrB och 14 5 första stycket denna lag föreskrivna tidsfristerna. Sådan för— längning av preskriptionstiden får beslutas om delgivning av underrättelse om brottsmisstanke enligt 14 5 inte har kunnat verkställas på grund] av att den misstänkte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Den möjlighet till förlängning som föreslås i förevarande lagrum har sin grund i de svårighe— ter som är förenade med personlig delgivning medl en misstänkt som håller sig undan myndigheterna. Då det i en sådan situation kan behövas tid att få tag på den misstänkte, äger förundersöknings— ledaren enligt detta lagrum begära förlängning av preskriptionstiden. Laga domstol i brottmålet

beslutar om förlängning.

Villkoret att den misstänkte "inte har kunnat delges" får anses vara uppfyllt, när han inte följt anmaning att återsända delgivningserkin— nande eller mottagningsbevis, och därefter på ordinarie adress har sökts av delgivningsmai eller annan person som har anförtrotts uppgifteni att delge handlingen vid två—tre tillfällen utanl

att anträffas personligen.

Vad som skall förstås med att en person har "av—' vikit" har behandlats i rättstillämpningen ; andra liknande sammanhang, t.ex. som villkor

för att sätta in straff— och civilprocessuella säkerhetsåtgärder. Innebörden av termen "avviker” är naturligtvis i stort sett densamma här. Töre— ligger t.ex. omständigheter som visar att den

misstänkte lämnat landet för gott är det inte

• Sida 195
•  Original

nödvändigt att invänta fruktlösa delgivningsför— sök innan förlängningsbeslut får meddelas. Andra förhållanden som kan vara av betydelse är att den misstänkte har flyttat utan att uppge ny adress, att han har avvecklat sin rörelse eller slutat sitt arbete eller att han en längre tid vistats på okänd adress utan att uppge till an— höriga, arbetskamrater eller myndigheter var han befinner sig. Även uttalanden av den misstänkte att han tänkt avvika för att undvika straff kan naturligtvis spela viss roll när man avgör huru—

vida hans bortovaro skall bedömas som avvikelse.

Olika omständigheter kan tala för att den miss— tänkte "på annat sätt håller sig undan". Be— viskravet för att detta rekvisit skall anses föreligga får inte ställas för högt. Redan de förhållandena att en person inte kan nås i sin bostad eller på sin arbetsplats och att det inte heller går att få klarhet i var han finns talar i och för sig för att han medvetet söker undvika kontakt med myndigheterna. Enbart dessa omstän— digheter är dock inte tillräckliga för förläng— ning. Det måste även finnas andra faktorer som pekar på att den eftersökte vill göra sig oan— träffbar. Kommer det fram uppgifter om att han, under den tid han har sökts, vid flera tillfäl— len synts i eller vid bostaden eller arbetsplat- sen kan detta utgöra tillräcklig grund för an— tagande att han håller sig undan. Avvisande hållning hos den eftersöktes familjemedlemmar, hyresvärd eller arbetskamrater kan också ha be- tydelse vid bedömningen av huruvida den efter—

sökte medvetet gör sig oanträffbar.

• Sida 196
•  Original

Framställning om förlängning skall ha kommit in till domstolen före den tidpunkt då brottet pre— skriberas. Rätten skall också ha meddelat beslut om preskriptionstidsförlängning under den ordina— rie preskriptionstiden. Åklagaren bör därför i god tid före preskriptionstidens utgång göra ansökan till rätten. Mot detta skall ställas att åklaga— ren så längs som möjligt under den ordinarie pre— skriptionstiden bör avvakta delgivningsmyndighe— ternas försök att nå den misstänkte med personlig delgivning. Först när de normala delgivningsmöj— ligheterna är uttömda är förlängningsinstitutet

avsett att komma till användning.

Förlängningstiden får inte bestämmas längre än vad som är "erforderligt" för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Är tiden otillräcklig får rätten, om förnyad framställning görs före utgången av den förlängda fristen, med—

ge ytterligare förlängning.

Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till den ytterligare tid som personlig delgivning av underrättelsen kan tänkas ta i anspråk. Det är givetvis mycket svårt att göra en bedömning härav. Som riktmärke bör gälla att fristen i första hand inte utsträcks längre än vad som i normalfallet krävs för delgivning i det land eller på den ort där den misstänkte befinner sig. Den praxis som utbidats beträffande delgivning i utlandet får vara vägledande i utlandsfallen. Sålunda anses i normalfallen delgivning i Frankrike, Tyskland, England, Schweiz och Italien ta två—tre månader

i anspråk, Spanien, Grekland och Portugal fyra—sex

• Sida 197
•  Original

månader samt de östeuropeiska länderna omkring sex månader. Normaltiden för delgivning i Canada och USA är tre månader medan avsevärt längre tid behövs för att delge i de sydamerikanska länder— na. Är den misstänktes uppehållsort okänd får från fall till fall avgöras hur lång tid som be— hövs för att delgivning skall kunna komma till stånd. Därvid får omständigheter kring den miss- tänktes person — var hans familj befinner sig, var han blivit sedd under senare tid, hans an-

ställningsförhållanden etc. — vägas in i bilden.

Finner åklagaren att den medgivna förlängningen inte räcker till för att delge den misstänkte underrättelsen om brottsmisstanke får han göra

en förnyad framställning om förlängning. Även

för denna situation gäller att beslut om förläng— ning skall ha meddelats av domstolen innan pre—

skriptionstiden har löpt ut.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om en yttersta gräns för förlängning. I intet

fall får förlängningstiden sammanlagt utsträckas längre än fem år. Tiden räknas därvid från den tidpunkt då den ordinarie preskriptionsfristen löper ut. Den tidsförlängning som kan medges en- ligt paragrafen ryms inom de absoluta preskrip— tionsfrister som gäller för brott enligt denna lag. Förlängning kan emellertid komma ifråga även för andra brott mot skatte— och avgiftsförfattningarna. I den mån sådana brott preskriberas inom två år

kan förlängningstiden komma att överskrida den absoluta preskriptionstiden. Beslutet om förläng—

ning får i detta avseende ingen rättslig verkan.

• Sida 198
•  Original

Beslut om förlängning får endast avse tid för delgivning av underrättelse om brottsmisstanke. Det förhållandet att delgivning av stämning be— döms inte kunna ske inom ordinarie preskriptions—

frist kan inte medföra beslut om förlängning.

16 5

I denna och följande paragrafer ges vissa regler för handläggningen av ärende om förlängning av preskriptionstid. Bestämmelserna i RB om hand— läggning av brottmål gäller i övrigt. Fråga om förlängning ingår nämligen som ett förprocessu—

ellt förfarande till brottmålsprocessen.

Av 15 S framgår att framställning om förlängning av preskriptionstid skall göras av åklagare. Till skillnad från vad som gäller vid delgivning av underrättelse om brottsmisstanke enligt 14 5 får sålunda annan förundersökningsledare än åklagare inte göra sådan framställning.

I förevarande paragrafs första stycke regleras vilken domstol som är behörig att ta upp fram— ställningen. Den domstol som har att pröva an— svarsfrågan mot den misstänkte avgör om förläng— ning skall medges. Är flera domstolar behöriga får framställningen riktas till någon av dessa.

Fråga om förlängning prövas endast av underrätt. Bestämmelserna i 18 S anger att klagan över be— slut om förlängning inte får ske. Det innebär att ärende om förlängning inte kan prövas i mer än en instans. Bakgrunden härtill är det krav på snabbhet i förfarandet som är nödvändigt för en processuell åtgärd av förevarande slag.

• Sida 199
•  Original

I paragrafens andra stycke föreskrivs att den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att skriftligen yttra sig över fram—

ställningen där så kan ske.

I princip skall den misstänkte och hans försva— rare lämnas tillfälle att yttra sig. Föreligger omedelbar preskriptionsfara bör domstolen natur- ligtvis avgöra frågan om förlängning utan att den misstänkte eller hans försvarare har hörts. Där— vid får den misstänktes uppehållsort och andra

liknande omständigheter vägas in i bilden.

175

I paragrafen föreskrivs att underrätt är domför med en lagfaren domare vid handläggning av ären— de om preskriptionstidsförlängning samt att för—

farandet skall vara skriftligt.

Bestämmelserna i paragrafen är ett uttryck för

att frågan om förlängning skall kunna avgöras

utan tidsutdräkt. Detta krav bör kunna tillgodo— ses eftersom frågan är relativt okomplicerad från utredningssynpunkt. Å andra sidan kan ett förläng— ningsbeslut medföra långtgående och ingripande verkningar för den misstänkte ehuru institutet

är av processuell och inte straffrättslig karak— tär. Det är mot bakgrund av dessa synpunkter som

bestämmelsen i förevarande lagrum skall ses.

• Sida 200
•  Original

Ärende om förlängning avgörs på handlingarna. Endast skriftlig bevisning är tillåten. Nå— gon skriftväxling i större utsträckning mellan domstol och parterna får inte förekomma. I regel bör det räcka med att låta den misstänk— te yttra sig en gång över åklagarens framställ— ning innan ärendet avgörs.

18 5

I paragrafen föreskrivs att rättens avgörande i ärende om förlängning av preskriptionstid sker genom beslut samt att talan inte får föras mot detta.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i 17 5.

Beslut om förlängning vinner på grund av att klä- gan inte får ske omedelbart lagakraft. Tidpunkf ten för beslutet är därför avgörande för bedöm— ning av frågan om preskription har inträtt. Fattas beslutet efter preskriptionsinträdet får det inte någon rättslig verkan i preskrip— tionsfrågan.

8.2 Förslag till ändrade regler om åtals— _________________________________ preskription i vissa andra författningar _______________________________________

Förslaget innebär en förlängning av preskriptions— tiden från två till fem år i fråga om vissa brott enligt UBL, SjSL, KupSL, JRL och FiRL.

• Sida 201
•  Original

Genom förlängningen uppnås bl.a. en anpassning

till de tidsfrister som gäller för ansvarstalan beträffande uppbördsredovisningsbrotten enligt

SkBL samt talan om solidariskt betalningsansvar för innehållen men ej inbetald skatt enligt UBL och SjSL. Det bor observeras att preskriptions— tiden för ansvarstalan enligt 35 5 JRL och 22 S

FiRL inte berörs av förslaget.

Preskriptionstiden räknas från den dag skatten enligt gällande föreskrifter om uppbörd senast

skulle ha redovisats och/eller betalats.

De i SkBL föreslagna ändringarna om preskrip— tionshinder och preskriptionstidsförlängning före— slås vidare — genom hänvisning till dessa bestäm— melser — bli tillämpliga vid brott mot nu angiv—

na lagar.

8.3 Förslag till följdändringar i vissa

skatte- och avgiftsförfattningar

Till följd av de nya bestämmelserna om åtalspre— skription vid brott enligt SkBL föreslås för— längda tidsfrister för eftertaxering/efterbe- skattning och anförande av extraordinära besvär. Förslagen, som berör TL, ML, FFL och Ang, inne—

håller även vissa andra sakliga ändringar.

8.3.1. Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Förslaget innefattar sakliga och redaktionella ändringar i 20, 100 och 114—116 55.

• Sida 202
•  Original

N C) L)

I paragrafen föreskrivs att alla som skall lämna uppgifter till ledning för egen eller annans taxering har att i skälig omfattning föra och bevara räkenskaper, anteckningar och annat skrift— ligt underlag för att kunna fullgöra sin uppgifts— skyldighet och ge myndigheterna möjlighet att

kontrollera uppgifternas riktighet.

F.n. anges att underlaget skall bevaras under en tid av sex år efter utgången av det kalenderår

som underlaget avser. För dem som är bokförings— skyldiga enligt bokföringslagen (1976:123) saknar tidsbest'

ligen enligt 22 S samma lag skyldiga att bevara

nelsen egentlig betydelse. De är näm—

sitt räkenskapsmaterial under minst tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret av— slutades.

Det föreslås nu att den tid, under vilken deklara— tionsunderlag m.m. skall bevaras, utsträcks från sex till elva år. Därmed sammanfaller den i före— varande paragraf angivna arkiveringstiden med de tioåriga tidsfrister för framställning om efter— taxering och anförande av extraordinära besvär, som enligt 115 5 första stycket TL föreslås skola gälla i fråga om betydande skattebelopp. amtliga uppgiftsskyldiga — såväl bokföringsskyl- diga som andra — bör således arkivera sina räken— skaper och andra anteckningar under hela den tid som deras egen eller annans taxering efter— taxeringsvägen eller genom extraordinära besvär kan bli föremål för förnyad prövning.

• Sida 203
•  Original

Såsom inledningsvis har framhållits gäller be— stämmelserna i föreliggande ?aragraf samtliga som är uppgiftsskyldiga vid den årliga taxeringen till inkomstskatt. Bestämmelserna kan betraktas som en allmän rekommendation till dem att än— skaffa och bevara skriftliga bevis för det fall att riktigheten av uppgifter, som har lämnats i självdeklarationer eller andra skriftliga medde— landen, skulle komma att sättas i fråga i taxe— ringsprocessen. Den som inte följer denna rekommen— dation riskerar således att försämra sin processu— ella ställning. Däremot kan han numera inte dömas till straff. Tidigare var detta möjligt enligt en särskild straffbestämmelse, som hade sin plats i 121 5 första stycket TL i dess dåvarande lydelse. Den bestämmelsen upphävdes i och med att SkBL trädde i kraft den 1 januari 1972.

Den som åsidosätter bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen eller annan särskild räkenskaps— skyldighet, som föreskrivs för vissa kategorier skatt— och avgiftsskyldiga, kan alltsedan år 1972 straffas för försvårande av skattekontroll enligt 10 S SkBL, därest han inte har gjort sig skyldig till bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 5 BrB eller undertryckande av urkund enligt 14 kap. 4 & samma balk. Härför krävs sålunda att han har brutit mot bokföringslagens regelsystem eller någon särskild föreskrift om räkenskapsföring. Det för— hållandet att en bokföringsskyldig t.ex. inte bevarar sin bokföring efter utgången av den tio- årsfrist, som föreskrivs i 22 5 bokföringslagen, kan inte medföra något straffansvar för honom. Däremot innebär det processuella nackdelar för honom att inte ha sin bokföring i behåll under

• Sida 204
•  Original

ytterligare det år, som föreskrivs enligt före—

liggande ändringsförslag.

100 5

I paragrafen regleras under åtta särskilda punk— ter i vilka fall den skattskyldige har rätt att anföra extraordinära besvär i fråga om sin taxe—

ring.

Extraordinära besvär får f.n. väckas inom fem år efter taxeringsåret. Enligt förslaget förlängs denna tidsfrist till tio år under förutsättning att den skatt, som oriktigt har påförts den skatt— skyldige, uppgår till betydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger.

Uttrycket "betydande belopp" skall tolkas efter samma riktlinjer som motsvarande uttryck i 115 5 första stycket TL i dess lydelse enligt ändrings— förslaget. I specialmotiveringen till detta lag— rum ges vissa synpunkter på vilket belopp som av— ses med uttrycket i fråga. lär kan dock nämnas att det rör sig om betydligt högre belopp än de som f.n. utgör en förutsättning för besvär enligt punkterna 6 och 7 i förevarande paragraf.

I fråga om besvär med stöd av bestämmelserna i punkterna 6 och 7 måste domstolen i fortsätt— ningen arbeta med två olika beloppsgränser. Väcks besvären inom fem år efter taxeringsåret skall de kunna föranleda en väsentligt lägre taxering eller skatt för att kunna prövas i sak. Lämnas besvären in senare men inom tio år efter taxe— ringsåret måste den skatt som inte skulle ha på— förts den skattskyldige avse betydande belOPQ.

• Sida 205
•  Original

De beloppsgränser som f.n. tillämpas med led— ning av uttrycken "taxerats till väsentligt hög— re belopp", "väsentligt lägre taxering" eller ”väsentligt lägre skatt" saknar i dessa senare fall betydelse.

Med uttrycket "annars särskilda skäl föreligger" menas bl.a. sådana fall, där ett bifall till ett extraordinärt besvär visserligen inte påverkar debiteringen för det taxeringsår besvären avser men har samband med taxeringen eller debiteringen för ett tidigare eller senare taxeringsår. I uttrycket inbegripsocksåextraordinära besvär, som innebär taxeringsändringar för flera taxe— ringsår även om debiteringsändringarna varje år för sig inte uppgår till betydande belopp.

114 5

I paragrafen föreslås en redaktionell ändring i första stycket, som klart föreskriver att dödsbo efter skattskyldig, som har lämnat oriktigt med— delande, kan eftertaxeras i den skattskyldiges ställe. Därmed anges de materiella förutsätt— ningarna för eftertaxering uttömmande i föreva-

rande paragraf.

1155

Paragrafen har genomgått såväl sakliga som re—

daktionella ändringar.

Enligt förslaget innehåller paragrafen endast be— stämmelser om de tidsfrister som det allmänna skall iaktta vid väckande av talan om eftertaxe— ring. De nuvarande föreskrifterna i paragrafens första stycke har förts över till 116 5, där

• Sida 206
•  Original

samtliga behörighetsregler för domstol och part

har samlats.

I paragrafens första stycke föreskrivs till en början att fråga om eftertaxering skall väckas inom fem år efter utgången av det taxeringsår då taxeringen rätteligen borde ha skett. Sakligt innebär detta ingen ändring av gällande rätt. En nyhet är däremot det förhållandet att tidsfristen utsträcks till tio år om den skatt som inte har påförts, uppgår till betydande belopp. Tioårs— fristen ersätter i första hand bestämmelserna om förlängd tid för eftertaxering vid väckande av åtal för skattebrott, vilka föreskrifter har sin plats i 115 5 tredje och fjärde styckena TL i dess nuvarande lydelse. De föreskrifterna skall

enligt förslaget inte längre gälla.

Avgörande för om tioårsfristen får tillämpas är att det skattebelopp, som har undandragits genom den skattskyldiges förfarande är "betydande".

Självfallet kan någon bestämd gräns mellan vad som är betydande och inte betydande belopp ej anges. Vissa riktlinjer för tolkningen av begrep— pet "betydande belopp" finns dock inom lagstift— ning och praxis.

I kommentaren till 100 5 TL har framhållits att uttrycken "väsentligt högre belopp" i punkten 6 samt "väsentligt lägre taxering" och "väsentligt lägre skatt" i punkten 7 inte bör tjäna till led— ning vid bedömningen av vad som skall anses vara "betydande belopp". Vidare har påpekats att med det sistnämnda uttrycket avses större belopp än vad som nuvarande praxis vid tillämpningen av 100 S TL ger vid handen.

• Sida 207
•  Original

En viss ledning för den framtida rättstillämp— ningen bör kunna erhållas av den praxis som har utbildat sig i fråga om vilket skattebelopp, som skall anses ringa enligt 114 5 första stycket TL, samt brottsförutsättningarna "mycket bety— dande belopp" och "betydande belopp" i 4 5 resp. 5 S SkBL.

De allmänna förvaltningsdomstolarna torde nume- ra i regel bedöma den i 114 5 TL angivna nedre gränsen för eftertaxering så att beskattnings— underlag, som inte kan föranleda tillkommande skatt på åtminstone 1 000 kr., inte eftertaxeras. Undantagen hänför sig till sådana situationer, där flera på varandra följande taxeringsår före—

ligger till samtidig bedömning.

I fråga om straffrättslig praxis inom skatte— och avgiftsområdet är läget ett annat. Man arbe— tar där med betydligt högre beloppsgränser än vad som avses med "ringa" och "väsentligt högre" belopp i eftertaxeringsprocessen resp. i fråga om extraordinära besvär. Detta beror på att 1971 års dubbla sanktionssystem utgår från att skat— tefusk i första hand skall föranleda skattetill- lägg och att det rent kriminalrättsliga syste— met skall reserveras för mer straffvärda fall av skatteundandraganden. F.n. torde rättsläget i stort sett vara följande.

Begreppet "betydande belopp" återfinns som en s.k. objektiv brottsbetingelse i gärningsbe— skrivningen av brottet vårdslös skatteuppgift enligt 5 5 SkBL. För straffansvar krävs således att den skatt som den tilltalade sökt undanhålla

är betydande. Högsta domstolen har ännu inte

• Sida 208
•  Original

haft anledning att ta ställning till uttrycket i fråga. Någon rättspraxis i verklig mening finns därför inte. Däremot har riksåklagaren efter sam— råd med företrädare för riksskatteverket funnit det lärpligt att rekommendera underställda åkla- garmyndigheter att anse betingelsen uppfylld först när den undandragna skatten uppgår till minst basbeloppet för det aktuella taxerings— året, avjämnat till närmast högre tusental. För taxeringsåret 1979 innebär detta ett belopp av 14 000 kr.

I 4 S SkBL ingår vidare begreppet "mycket bety- dande belopp" i gärningsbeskrivning för brottet grovt skattebedrägeri. Avgöranden från högsta domstolen ger vid handen att ett sådant belopp bör anses föreligga om den undandragna skatten

-är av storleksordningen 80 — 100 000 kr. under

förutsättning att andra försvårande omständig— heter inte tillstöter.

Slutligen skall enligt 3 S SkBL uppsåtligt skatte— brott som är att anse som ringa bedömas som skat— teförseelse. Fast praxis rörande denna förutsätt— ning saknas ännu. Emellertid har riksåklagaren och företrädare för riksskatteverket vid de tidi— gare nämnda överläggningarna enats om att brotts— anmälan normalt bör begränsas till fall där den undandragna skatten uppgår till minst 3/4 av gäl— lande basbelopp höjt till närmaste tusental. För taxeringsåret 1979 innebär detta att skattebe— lopp, som underskrider 10 000 kr., i princip be— döms som ringa.

• Sida 209
•  Original

Det kan ifrågasättas om de allmänna domstolarna till alla delar är beredda att ansluta sig till

de nu nämnda beloppsgränserna. I varje fall tor— de skillnaden mellan ringa och betydande belopp

— dvs. för taxeringsåret 1979 10 000 resp. 14 000 — inte vara tillräcklig. Det finns därför anledning anta att domstolarna vid prövningen av "betydande belopp" enligt 5 5 SkBL stannar vid högre belopp än 14 000 kr.

Övervägande skäl talar för att gällande praxis vid bedömningen av vad som skall anses som ringa enligt 114 5 TL bör bilda utgångspunkt för tolkningen av begreppet "betydande belopp" i förevarande samman— hang. Straffrättslig praxis avseende detta begrepp bör inte vara vägledande. Gränsen mellan vad som

är betydande och inte betydande i skattebrotts- processen måste nämligen påverkas av det förhål— landet att skattetillägg skall utgöra den primära

reaktionen från samhällets sida.

Ett skattebelopp om 10 000 kr. torde bättre stämma överens med de ändamål och syften, som den före— slagna regeln om utsträckt tidsfrist för efter— taxering av mer kvalificerade fall omfattar. Själv— fallet bör denna nedre gräns för tillämpning av den nya tioårsfristen påverkas av ev. penning— värdeförsämringar. En anknytning till 3/4 av det basbelopp som gäller vid det aktuella taxerings— årets ingång synes därför kunna utgöra en lämplig

vägledning för rättstillämpningen.

Den särskilda fristberäkningen för framställning om eftertaxering på grund av oriktig uppgift i taxeringsmål — som föreslås få sin plats i para—

grafens andra stycke — skall enligt förslaget

• Sida 210
•  Original

räknas från utgången av det kalenderår, då domen vann laga kraft. Detta innebär för flertalet fall en viss förlängning i förhållande till gällande rätt.

Övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell natur. Bl.a. har bestämmelserna om en särskild tvåårsfrist för framställning om eftertaxering av vissa dödsbon, vilka f.n. finns i paragrafens andra stycke, enligt förslaget flyttats till

tredje stycket.

116 5

Paragrafen — som enligt förslaget innehåller tre stycken — reglerar domstolsförfarandet i mål om

eftertaxering.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke har förts över från 115 5 första stycket i dess nu— varande lydelse. I sak har författningstexten inte ändrats. Däremot har redaktionella jämkning— ar företagits. De har betingats främst av den länsdomstolsreform, som trädde i kraft den 1 juli 1979.

I paragrafens andra stycke anges inom vilken tid

som domstolen skall avgöra mål om eftertaxering. Bestämmelsen, som f.n. har sin plats i paragra— fens första stycke, har genomgått vissa redak— tionella ändringar.

Paragrafens tredje stycke innehåller samma före—

skrifter som nu finns i andra stycket.

• Sida 211
•  Original

8.3.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:430) om mervärdeskatt

Förslaget berör bestämmelserna om efterbeskatt— ning i 40 S — 38 och 39 55 lämnas oförändrade — och om besvär i särskild ordning i 55 5. De ändringar som föreslås stämmer i princip över— ens med motsvarande ändringsförslag avseende

115 5 resp. 100 S TL.

40 S

Paragrafen har genomgått såväl sakliga som redak—

tionella ändringar.

I sak har nuvarande ordning om efterbeskattning i samband med åtal för skattebrott — bestämmel— serna finns i andra och tredje styckena — mönst—

rats ut.

Gällande tidsfrist för normalfallet — dvs. att efterbeskattning skall ske inom sjätte året efter redovisningsårets utgång — regleras med viss redaktionell ändring alltjämt i paragra— fens första stycke. Detta har kompletterats med en föreskrift, som medger efterbeskattning under tio år om den skatt, som inte har fastställts eller inte skall återbetalas, uppgår till bety—

dande belopp.

Vidare märks att den särskilda fristberäkning för efterbeskattning på grund av oriktig uppgift i mål om skatt — regeln återfinns f.n. i första

stycket — har placerats i paragrafens andra stycke. Bestämmelserna har i sak ändrats såtill—

• Sida 212
•  Original

vida att ettårsfristen skall räknas från ut— gången av det kalenderår och inte den månad, då dom i målet vann laga kraft.

I paragrafens tredje stycke finns de särskilda föreskrifterna om efterbeskattning av avlidens dödsbo, som f.n. har sin plats i fjärde stycket. Dessa har inte ändrats.

För tolkningen av uttrycket "betydande belopp" förutsättningen för att efterbeskattning skall få ske tio år efter utgången av det kalenderår under vilket redovisningsperioden har gått till ända — hänvisas till specialmotiveringen till 115 5 TL. För mervärdeskattens del bör dessutom följande omständigheter beaktas.

I princip skall varje redovisningsperiod behand— las för sig vid prövningen om ett belopp är be— tydande eller inte. Perioden är för flertalet skattskyldiga två kalendermånader. Endast i fråga om skattskyldiga vars redovisningsperiod är ka— lenderår skall beloppsprövningen ske årsvis.

I specialmotiveringen till 115 S TL har fram— hållits att den straffrättsliga tillämpningen av uttrycket "betydande belopp" i 5 S SkBL bör kunna ge en viss ledning i förevarande samman—

hang.

Straffrättsligt torde man numera anse att ett be— lopp är betydande först när det uppgår till gäl— lande basbelopp, dvs. för år 1979 ca 14 000 kr. För mervärdeskattens och punktskatternas del tor—

de denna beloppsgräns avse årsbeloppet och det

• Sida 213
•  Original

även i sådana fall, där flera redovisningsperio— der ingår i ett kalenderår. I varje fall är det förmodligen så om skattebrotten avser flera på varandra följande redovisningsperioder. Den ti— digare angivna huvudprincipen för beloppspröv— ningen — dvs. att varje redovisningsperiod skall behandlas för sig — synes därför böra följas endast i fråga om ärenden som rör en redovis— ningsperiod eller flera redovisningsperioder som saknar direkt tidsanknytning till varandra. I

övriga fall bör årsbeloppet vara vägledande.

55 S

Paragrafens tredje stycke har kompletterats med en bestämmelse som anger att skattskyldig äger anföra besvär i särskild ordning under tio år

i stället för den normala tiden av sex år under förutsättning att det handlar om ett betydande skattebelopp eller annars särskilda skäl före— ligger. Med det senare uttrycket avses bl.a. sådana fall, där skatten har blivit felaktigt fastställd för flera redovisningsperioder men beloppet i fråga om var och en av dessa perio—

der inte kan anses vara betydande.

I övrigt hänvisas till specialmotiveringen till 100 och 115 55 TL samt 40 5 ML.

8.3.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss

konsumtionsbeskattning

Ändringsförslaget avser enbart 21 S. Huvudbestäm—

melserna om efterbeskattning i 20 5 samt före—

• Sida 214
•  Original

skrifterna i 22 5 om rättelse av tidigare fast— ställda beslut, som har blivit felaktiga, berörs således inte. 21 S

Paragrafen har genomgått såväl sakliga som re— daktionella ändringar. De motsvarar i allt väsent— ligt de ändringar som har föreslagits i fråga om 40 5 ML. Det hänvisas därför till specialmotive— ringen till den paragrafen.

Den nuvarande fyraårsfristen för efterbeskatt— ning löper från utgången av det år som följer efter det kalenderår, under vilket beskattnings— perioden i fråga har gått till ända. I det avse— endet görs ingen ändring. Bestämmelsen föreslås kompletterad med en förlängd tidsfrist för det fall att den skatt, som inte har fastställts, uppgår till betydande belopp. Fristen skall då vara nio år eftersom den beräknas från samma ut— gångspunkt som gäller för den normala efterbe— skattningstiden om fyra år. I praktiken innebär detta samma efterbeskattningsfrister som före— skrivs i 40 5 ML.

8.3.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter

enligt lagen om allmän försäkring, m.m.

Förslaget innebär ändringar i 14 5. Dessa är i allt väsentligt desamma som har företagits i fråga om 115 S TL. Föreskrifterna i 13 S, som reglerar ändring av beslut om avgiftsunderlag på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart

• Sida 215
•  Original

förbiseende, berörs däremot inte. Bestämmelserna i 36 5, som medger rättelse av obehörigen eller oriktigt påförda arbetsgivaravgifter, omfattas

inte heller av ändringsförslaget. 14 S

Paragrafen som fullständigt reglerar socialför— säkringsavgifternas "eftertaxeringsinstitut" innehåller f.n. sex stycken. Enligt förslaget skall författningstexten i fortsättningen uppde— las på sju stycken. I första stycket tillfogas en föreskrift som anger att avgiftsunderlag får bestämmas även vid oriktig uppgift i mål om av— gift. En bestämmelse av motsvarande innehåll har

år 1978 införts i TL, ML och FFL.

När det gäller övriga ändringsförslag hänvisas till specialmotiveringarna avseende 115 S TL och 40 5 ML. Här kan tillfogas att eftersom ut— gångspunkten för tidsfristernas beräkning är ut— giftsåret — detta motsvarar beskattningsåret på den direkta beskattningens område — är fristerna sex resp. elva år. I praktiken innebär detta ingen skillnad i förhållande till de fem— och tioåriga tidberäkningarna i 115 5 första stycket TL i dess lydelse enligt ändringsförslaget.

8.4 Ikraftträdande

Lagförslagen avses träda i kraft den 1 januari 1980. Några särskilda övergångsbestämmelser före— slås inte eftersom samtliga förslag är av pro—

cessrättslig natur.

• Sida 216
•  Original

I sammanhanget bör slutligen nämnas att författ— ningstexterna i ML har återgetts i den lydelse, som senast har antagits av riksdagen (SFS 1979: 304) och delvis träder i kraft först den 1 janu— ari 1981.

• Sida 217
•  Original

SÄRSKILDA YTTRANDEN

1 Särskilt yttrande av ledamöterna Kerstin Andersson, Wilhelm Gustafsson och Kurt

Söderström

Utredningen föreslår att en tioårig tidsfrist införs för framställning om eftertaxering och för efterbeskattning i de fall där den skatt eller avgift som har undandragits uppgår till

betydande belopp.

Vi har för vår del ifrågasatt om inte efter— taxeringsbestämmelserna i taxeringslagen och motsvarande regler på socialförsäkringsavgif— ternas område i föreliggande sammanhang bör kompletteras med ett skälighetsvillkor av det slag, som sedan lång tid tillbaka gäller vid efterbeskattning av mervärdeskatt och flertalet s.k. punktskatter. Förslaget har övervägts av utredningen. Skälen för och emot en sådan komp— lettering redovisas i avsnitt 7.2.3 av betän—

kandet.

Utredningen — som finner att åtskilligt talar för vårt förslag — anser att införandet av ett skälighetsvillkor på inkomstskatternas och so— cialförsäkringsavgifternas område kräver även andra lagändringar av processrättslig natur och därför bör övervägas först i samband med en all— män översyn av processordningen inom hela områ—

det för skatter, tullar och avgifter.

• Sida 218
•  Original

Vi delar i princip utredningens uppfattning men vill på detta sätt fästa lagstiftarens uppmärk— samhet på frågan för ev. vidare behandling i detta eller andra sammanhang.

2 Särskilt yttrande av ledamöterna Jan Bergqvist, Anders Nordenadler och Hans-Olov Westberg. _______________________________________ I yttrandet instämmer experterna Börje Bjern— stad, Sven Björnesjö och Folke Ljungwall. _________________________________________

Vi har under utredningsarbetet fört fram ett för— slag att de fasta fem— och tioårsfristerna för framställning om eftertaxering och motsvarande åtgärder inom skatte— och avgiftsområdet i öv— rigt skall få förlängas med högst ett år i så— dana fall där myndigheterna först i slutet av den löpande tidsfristen upptäcker att skatt eller avgift har undandragits. För taxeringslagens del skulle bestämmelser härom kunna föras in som ett särskilt stycke i 115 S och ges följande innehåll. Har omständighet, som kan antas utgöra grund för eftertaxering, kommit till beskattningsmyndighetens kännedom så sent att fråga om eftertaxering rimligen inte kan väckas inom före— skriven tidsfrist, får den— na förlängas på särskild framställning. Förläng— ningen får inte avse läng— re tid än vad som är ound— gängligen nödvändigt, dock högst ett år.

• Sida 219
•  Original

Framställningen skulle få göras av beskattnings— myndigheten och beslutet fattas av den förvalt- ningsdomstol, som har att pröva frågan om efter— taxering. Bestämmelser härom skulle kunna info—

gas i 116 5.

Utredningen — som har förklarat att det väckta förslaget kan ha fog för sig - anser att de prob— lem som otvivelaktigt kan uppkomma i fråga om sent upptäckta skatteundandraganden tills vidare inte bör föranleda någon speciallagstiftning. Enligt utredningens mening skulle införandet av preskriptionsuppehåll eller preskriptionsavbrott vara en bättre lösning. Utredningen finner det dock inte möjligt att i förevarande sammanhang

föreslå så genomgripande lagändringar.

Vi godtar utredningens ställningstagande främst därför att vi — i likhet med utredningen — anser att någon form av preskriptionsuppehåll eller preskriptionsavbrott är bättre metoder att komma till rätta med dem som i slutskedet av en lö— pande tidsfrist söker förhala eller på annat sätt försvåra beskattningsmyndigheternas verksam- het. Härigenom skulle dessutom samordningen mellan skatteprocessen och skattebrottsproces— sen förbättras. Med utredningens förslag kan nämligen den situationen uppstå att en skriftlig brottsmisstanke väl hinner delges med den miss— tänkte medan framställning om eftertaxering inte kan göras i rätt tid därför att den måste grun— das på mer ingående undersökningar än vad som behövs för den straffprocessuella åtgärden. En följd av detta blir att strafförfarandet inte kan fullföljas.

• Sida 220
•  Original

Vi anser för vår del att förutsättningarna att i skatte— och avgiftsprocessen införa bestämmel— ser om preskriptionsuppehåll eller preskriptions— avbrott snarast bör undersökas. En sådan under— sökning kan bli tidskrävande — särskilt om den sammankopplas med en allmän översyn av skatte— processen — varför en provisorisk lösning i lin— je med vårt förslag kan visa sig nödvändig.

• Sida 221
•  Original

Tabeller över skattebrott där preskription har inträtt under tiden 1974—01—01 —— 1978-12—31 på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt hållit sig undan

För att få underlag för reformbehoven har utred— ningen låtit göra en enkät hos rikets åklagar— myndigheter. Enkäten har avsett uppgifter om de skattebrott som preskriberats under tiden 1974-01—01 —— 1978—12—31 på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt hål—

lit sig undan.

Uppgifterna från åklagarmyndigheterna redovisas i sex tabeller enligt följande 1) förundersökning ej inledd

2) förundersökning inledd (brottsmisstanke

ej delgiven)

3) förundersökning inledd (brottsmisstanke

delgiven)

4) stämning utfärdad mer än 6 månader före

preskriptionsinträdet

5) stämning utfärdad mindre än 6 månader före

preskriptionsinträdet.

Tabell 6) innehåller en sammanställning av de

redovisade skattebrotten.

I tabellerna anges i olika kolumner den miss— tänktes yrke och tidpunkterna för preskriptions— inträde, brottsanmälan, inledande av förunder— sökning, utfärdande av stämning samt till vilket land den misstänkte antas ha avvikit.

Varje ärende har åsatts ett särskilt nummer.

• Sida 222
•  Original

Tab. 1 Förundersökning ej inledd

Yrke, ålder Preskriptions— Brotts— inträde anmälan

Avvikit till (utl. nationalitet)

läkare 74—02—10 f. —30 (1) 75—02—12

läkare f. —32 (2) 74—02—12 74—02—12 läkare (3) febr. 1974 74—08—02 USA febr. 1975 läkare f. —39 (4) 74—03—16 73—10—17 läkare f. —10 (5) 75—02—15 73—07—26 läkare f. —37 (6) 75—02—16 74—12—19 läkare f. —45 (7) 75—02—17 74—08—26

reklamkonsulent 74—02—16 73—12—27 f. —37 (8) 75—02—16

direktör 74—02—15 f. —33 (9) 75—02—24

entreprenör f. —43 (10) 76—02—15 76—10—08 åkare f. —38 (11) dec. 1977 77—09—30

73—10—12 USA eller Förbundsrepubliken Tyskland (västtysk)

USA

Tjeckoslovakien (tjeck)

74—02—01 Spanien

Utbildningsdepartementet

Skolforskning och skolutveckling. [2] Lärare i högskolan. [3]

till. ., L. ( :::: i 1980 04 09 ; STG Eli! ix.3' .*va

• Sida 237
•  Original

• Sida 238
•  Original