SOU 1978:87

Lag om preskription av skattefordringar m. m. : delbetänkande

lng ung _ pmskn Inn uusk e fonllingur mm

% Delbetänkunde uu Utmaningen um

© sökemetsåtgiinlermm %) iskuttepmtessen

& Statens offentliga utredningar ww 1978z87 Fifi Budgetdepartementet

Lag om preskription av

skattefordringar rn. m.

Delbetänkande av utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen

Stockholm 1978

Omslag Carl-Axel Virin Jernström Offsettryck AB

ISBN 91—38-04733-0 ISSN 0375-250-X Golab, Stockholm 1979

Till Statsrådet och chefen för ekonomi— och

budgetdepartementen

Den 16 februari 1973 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Sträng att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att utreda frågor om kvarstad, skingrings— förbud och andra säkerhetsåtgärder i skatteprocessen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades som sakkunniga — numera ledamöter — länsåklagaren för speciella mål Anders Nordenadler, länsrådet Sten Bergh, riksdags— ledamoten Olof Johansson, departementsrådet Gösta Welander och riksdagsledamoten Hans—Olov Westberg.

Nordenadler utsågs att vara ordförande.

De sakkunniga har antagit namnet Utredningen om

säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS).

Johansson har den 13 november 1976 entledigats från

sitt uppdrag som ledamot i utredningen.

Genom beslut den 29 juni 1978 bemyndigade regeringen statsrådet Mundebo att utse ytterligare två leda— möter i utredningen. Samma dag förordnades riksdags— ledamöterna Wilhelm Gustafsson och Kurt Söderström

— som alltsedan den 23 mars 1977 har varit experter

åt utredningen — till ledamöter.

Att såsom experter biträda utredningen har i tiden före den nuvarande kommittéförordningens ikraft—

trädande förordnats kammarrättsassessorn Arne

Baekkevold, kronofogden Börje blernstad, taxerings— revisorn Sven Björnesjö, direktören Christer Jarenius,

länsrådet Lars Johansson och länsåklagaren Folke

Ljungwall.

Slutligen har den 30 juni 1978 förordnats som sak— kunnig skattedirektören Karl—Erik Nord samt som experter avdelningsdirektören Leif Bruhn och bitr. skattedirektören Johan Hirschfeldt.

Till sekreterare åt utredningen har den 15 februari 1974 förordnats hovrättsfiskalen Martin Erling och till bitr. sekreterare den 17 juni 1977 hovrätts— assessorn Jan—Eric Nordahl. Nordahl — som alltsedan den 1 februari 1978 endast har kunnat biträda utred— ningen i mindre män på grund av ett förordnande som sakkunnig i budgetdepartementet — har den 30 novem— ber 1978 entledigats från sitt uppdrag som bitr.

sekreterare.

Utredningen har tidigare överlämnat två delbetänkan— den, nämligen Bevissäkringslag för skatte- och av— giftsprocessen (SOU l974:49) och Betalningssäkrings— lag för skatte— och avgiftsprocessen (SOU 1975:104).

Utredningen får nu lämna ett tredje delbetänkande med förslag till Lag om preskription av skattefordringar m.m. och följdändringar i vissa skatte— och avgifts— författningar. I utarbetandet av dessa förslag har Nord, Bruhn och Hirschfeldt - som inträtt i utred—

ningen på ett förhållandevis sent stadium — inte

medverkat.

Till betänkandet fogas reservation av ledamöterna Gustafsson och Söderström.

Stockholm i december 1978.

Anders Nordenadler

Sten Bergh Wilhelm Gustafsson Kurt Söderström

Gösta Welander Hans—Olov Westberg

/Hartin Erling

SOU 1978:87 INNEHÅLL SAMMANFATTNING .................... .. ........ FÖRFATTNINGSFÖRSLAG ............... .. ...... ... 1 UTREDNINGSUPPDRAGET ................. ...... 1.1 Direktiven ........ . ..... . ............... 1.2 Utredningsarbetet .............. ......... 2 PRESKRIPTIONSINSTITUTET I GÄLLANDE RÄTT ... 2.1 Inledande anmärkningar ........ .......... 2.2 Preskription inom civilrätten ...... ..... 2.2.1 Preskription enligt förordningen (1862:10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenä— rer ....... . ...................... 2.2.2 Preskription enligt specialför— fattningar ..... ....... ......... .. 2.2.3 Preklusion ...... . ..... ...... ..... 2.3 Preskription inom skatte—, tull— och avgiftsområdet ......... ..... . ........... 2.3.1 Inledning ..... ..... .............. 2.3.2 Preskription enligt UBL .......... 2.3.3 Preskriptionsbestämmelser i skatte— och avgiftsförfattningar som knyter an till innehållet i 71 och 77 a 55 UBL ..... .......... 2.3.4 Preskription enligt 1862 års pre— skriptionsförordning ............. 2.3.5 Särskilda anmärkningar om pre— skription av fordran på skatt, tull och avgift .................. 2.3.6 Preskription av utländsk skatt ... 3 EFTERKRAV AV SKATT .... ...... .............. 4 PÅGÅENDE LAGSTIFTNINGSARBETE .............. 5 ENKÄTER TILL KRONOFOGDEMYNDIGHETERNA OCH LANSSTYRELSERNA ................. .......... 5.1 Inledning ...... ............ ............. 5.2 Kronofogdemyndighetsenkäten ............. 5.2.1 Allmänna synpunkter på gällande

preskriptionsbestämmelser ........

Preskriptionstiderna i UBL från indrivningssynpunkt ........... ...

13 15

33

33 35 39 39 41

41

42 50

51 51 52

55

57

59

62

65 67

73 73

73

73

75

5.3

5.2.3

5.2.4

5.2.5

5.2.6

5.2.7

5.2.8

5.2.9

Omfattningen av avskrivningar på grund av att gäldenären läm— nat landet, fört ut sina till— gångar ur landet eller på annat liknande sätt gjort sina till— gångar oåtkomliga för exekution under åren 1971—1973 .............

Omfattningen av mål, i vilka kronofogdemyndigheten på grund av fristerna i 71 S UBL inte har kunnat till fullo ta ut skatt genom införsel eller genom över— enskommelse med den skattskyl— dige om avbetalning ......... .....

Nackdelar och fördelar med insti— tutet preskriptionsavbrott i för— ordningen om tioårig preskrip—

tion .. ...... ...... ...............

Myndigheternas synpunkter på en förlängning av preskriptions— tiden i 71 S UBL ....... ..........

Myndigheternas synpunkter på nuvarande preskriptionsfrister ...

Myndigheternas synpunkter på den lagtekniska utformningen av för—

längda preskriptionsfrister .......

Myndigheternas synpunkter på de särskilda preskriptionsfris— terna i 71 S UBL ......... ........

Länsstyrelseenkäten .......... ..... ......

5.3.1

5.3.2

5.3.3

5.3.4

5.3.5

Allmänna synpunkter på behovet av en översyn av reglerna om efter— taxering, efterbeskattning och extraordinära besvär ...... ...... .

Omfattningen av fall i vilka den skattskyldige omöjliggjort eller försvårat utredningar om belopp som misstänks ha undandragits be— skattning .......... ..............

Myndigheternas synpunkter på tids— fristerna vid eftertaxering och efterbeskattning ...... ........... Myndigheternas synpunkter på tids— fristerna för fastställelse av arbetsgivares ansvar för arbets— tagares skatt ....................

Fördelar och nackdelar med pre— skriptionsavbrott och preskrip—

76

78

80

83

85

86

89 90

90

94

97

98

tionsuppehåll ............ ........ 100

5.3.6 Myndigheternas synpunkter på en generell förlängning av tidsfris— terna vid eftertaxering och ef—

terbeskattning . ....... . ........ .. 102 6 UTLANDSK RÄTT .......... ....... .. ...... .... 103 6.1 Civilrättsliga preskriptions— bestämmelser ......... . .................. 103 6.1.1 Danmark ................... . ..... . 103 6.1.2 Finland .................... ...... 104 6.1.3 Norge ..... ..... ... ......... . ..... 105 6.2 Skatterättsliga preskriptions- bestämmelser ............................ 106 6.2.1 Danmark ............. . ........... . 106 6.2.2 Finland ..... .. ...... .... ......... 107 6.2.3 Norge ....... . ................. ... 109 6.2.4 Förbundsrepubliken Tyskland ...... 110 6.2.4.1 Allmänt ........ . ........ 110 6.2.4.2 Preskription av tale— rätten (Festsetzungsver— jährung) ..... . ....... ... 111

6.2.4.3 Fordringspreskription (Zahlungsverjährung) .... 113

7 ALLMÄN MOTIVERING ......................... 115 7.1 Bakgrund till utredningens förslag . ..... 115 7.2 Överväganden och förslag ...... ...... .... 126 7.2.1 Allmänna synpunkter .............. 126 7.2.2 Riktlinjer för en reform ......... 134 8 SPECIALMOTIVERING ......................... 147 8.1 Förslaget till lag om preskription av skattefordringar m.m. ....... ..... ....... 147 8.1.1 Tillämpningsområde ...... .. ..... .. 148 8.1.2 Preskriptionstid .... ......... .... 151 8.1.3 Förlängning av preskriptionstid .. 165 8.1.4 Innebörden av preskription m.m. .. 176 8.1.5 Behörighet att fatta beslut m.m. . 178 8.1.6 Besvär m.m. ... .......... . ........ 181 8.1.7 Övergångsbestämmelser ....... ...-. 181 8.2 Övriga författningsförslag ..... ...... ... 182

Reservation .................................. 185

. l-Hl

FÖRKORTNINGAR

AckL AFL AGL

Ang

BrB DL FiRL

FKL

FL FPL JRL

ML

1862 års preskrip— tionsför— ordning

RB RFV RSV SjSL SkBL TL TuL UBK UBL

Ackordslagen (1970:847) Lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring

Lagen ( 1941:416 ) om arvsskatt och gåvo- skatt

Lagen ( 1959:552 ) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäk— ring, m.m.

Brottsbalken Delgivningslagen (1970:428)

Lagen ( 1974:226 ) om prisreglering på fiskets område

Lagen ( 1959:92 ) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Förvaltningslagen (1971:290) Förvaltningsprocesslagen (1971z291)

Lagen ( 1967:340 ) om prisreglering på jordbrukets område

Lagen ( 1968:430 ) om mervärdeskatt

Förordningen (1862 nr 10 s. 1) om tio— årig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Rättegångsbalken Riksförsäkringsverket Riksskatteverket

Lagen ( 1958:295 ) om sjömansskatt Skattebrottslagen (1971:69) Taxeringslagen (1956:623) Tullagen (1973z670) Uppbördskungörelsen (1967z626) Uppbördslagen (1953z272)

. l | | 11 . . . . . i 11 I I | | ' H I 11 1 I11 fl | | | _ | " | 11 11 | 11 1 11 III 11 H I | | 11 | | 11 11 | I | | 1 I1 11 1' ' || | l | | I | H ' 11hl11 .' .. .. '. ' " I |. ' . . . .. 11 | | : i '1 ' 11 1 . 11 Hl ' | | 1 l i | 11I || 11 . 1. . _ . l | | | || | | | | | | _ | hl ! . . H | l | | || | | || l | I 11 . . I11 ' | 11 | | . . | | _ | | || | M l l . i | | | .. _|. ._ |_ . | Lr. fill-1 '1 1 ' 1 | | ! HI ! | I . . 11 ' H I 4' ll |I11 11 | _ | | 1'1 . .. . || | I " I | . _ ' H ! llI ' | I 11 l _ " I11 ! | | i | || _ | l l l | | . __ Ill. 1 "I ' . _ ' i '— .1. . . _ | 1 11 l _' 11 | 11 , _ 11 . l ' '|' 11 | 1 H . | || . 1 11 _ I ! l|1 * .11I " I 11 . . . . 11 11 | I | | .. . .. .1_ .' .. | . .. .! . ._ _, _

pnmn 117 FHI

1' än 421"

JT

_. d'- '_'

SAMMANFATTNING

Betänkandet utgör en tredje etapp i utredningens ar— bete. Det innehåller reformerade bestämmelser om ford— ringspreskription vilka bestämmelser avses bli till— lämpliga inom hela området för skatter, tullar och av— gifter. Den nuvarande ordningen med två skilda pre— skriptionssystem — dvs. att preskription sker antingen enligt 1862 års preskriptionsförordning eller de sär— skilda föreskrifterna i uppbördslagen — ersätts såle- des med en ny lag, som kallas lag om preskription av

skattefordringar m.m.

Den femåriga preskriptionsfristen enligt uppbördslagen (1953z272) behålls i lagförslaget. Vissa ändringar i fråga om fristens beräkning föreslås dock. F.n. gäller som preskriptionsutlösande faktor fordringens förfal- lodag enligt verkställd debitering eller — för vissa fall — det beslut varigenom fordringsanspråket fast- ställs till betalning. Enligt förslaget skall pre— skriptionstiden i princip börja löpa från utgången av det kalenderår då fordringen påfördes gäldenären.

Från huvudprincipen att preskriptionstiden utgör fem år med början vid utgången av det kalenderår då ford— ringen debiterades eller fastställdes görs vissa un— dantag.

Till en början föreslås ett s.k. framskjutet preskrip- tionsinträde i de fall där gäldenären har medgetts an— stånd med betalningen av fordringen helt eller delvis. Fordringen preskriberas då i sin helhet tidigast två år från utgången av det kalenderår då anståndet upp— hörde att gälla. Framskjutet preskriptionsinträde gäller också vid offentligt ackord enligt ackordsla— gen ( 1970:847 ).

En annan nyhet i förslaget utgör institutet preskrip—

tionsförlängning. Det innebär att den ordinarie pre—

skriptionstiden om fem år under vissa angivna förut- sättningar får förlängas genom ett särskilt myndig— hetsbeslut. Genom ett sådant beslut förlängs pre— skriptionstiden med en fast period om två år. För— längningstiden är maximerad till tio år. För att så lång tid skall kunna uppnås, krävs således fem sär— skilda beslut.

Förlängning av preskriptionstiden får ske om gälde— nären sedan fordringen har överlämnats till indriv— ning gör sig av med utmätningsbar egendom i syfte att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen, håller sig undan eller stadigvarande vis— tas utomlands och därvid saknar utmätningsbar egen- dom här i landet. I samtliga dessa s.k. sabotagefall beslutar kronofogdemyndighet om förlängning. Beslutet skall obligatoriskt överprövas av vederbörande läns— skatterätt eller efter den 1 juli 1979 länsrätt.

Preskriptionstiden får enligt lagförslaget även för— längas om gäldenär har träffat en överenskommelse om avbetalning på en skatteskuld om förlängning är nöd— vändig för att betalningen skall kunna fullgöras.

Ett förlängningsbeslut träffar i princip alla dem — gäldenärer och borgensmän — som vid beslutstill—

fället var ansvariga för betalningen av fordringen.

Det föreslås att lagförslaget skall träda i kraft den 1 juli 1979.

1 Förslag till

Lag om preskription av skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 5 Denna lag är tillämplig i fråga om preskription

av det allmännas fordran, som skall drivas in enligt bestämmelserna i uppbördslagen (1953z272).

Preskriptionstid

2 5 Preskriptionstiden är fem år.

E_å Preskriptionstiden börjar löpa vid utgången av 522 kalenderår, då fordringen påfördes gäldenären. Har fordringen avräknats på slutlig skatt enligt upp— bördslagen (1953z272) eller på slutlig avgift enligt lagen ( 1959:552 ) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m., löper preskriptions— tiden dock från utgången av det kalenderår, då ford—

ringen har påförts som slutlig skatt eller slutlig avgift.

4 Har gäldenären medgivits anstånd med betalningen av fordringen eller del av denna, preskriberas ford— ringen i sin helhet tidigast två år från utgången av

det kalenderår, då anståndet upphörde att gälla.

5 5 Har enligt ackordslagen (1970:847) god man för—

ordnats, preskriberas fordringen tidigast två år från utgången av det kalenderår, då förordnandet har skett, eller, om offentligt ackord har kommit till stånd,

från utgången av det kalenderår, då det skall vara fullgjort.

16 Författningsförslag SOU 1978:87 Förlängning av preskriptionstid

g=å Sedan fordringen har överlämnats till indrivning, får preskriptionstiden förlängas om den som svarar för betalningen av fordringen, överlåter, upplåter eller undanskaffar egendom, som kan tas i anspråk

vid indrivningen, och det kan antas ha skett för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för

fordringen.

7 5 Sedan fordringen har överlämnats till indrivning,

får preskriptionstiden förlängas om den som svarar för betalningen av fordringen eller ställföreträdare för denne

1. saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig,

2. inte kan anträffas på känt hemvist inom riket och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig samt det kan antas att han håller sig undan eller

3. stadigvarande Vistas utomlands och det kan antas att egendom, som här i riket kan tas i anspråk vid indrivningen, inte förslår till betalningen av ford—

ringen.

8 5 Har den som svarar för betalningen av fordringen

skriftligen förbundit sig att betala i särskilda pos— ter, får preskriptionstiden förlängas om det är nöd—

vändigt för att betalningen skall kunna fullgöras.

9 5 Preskriptionstiden förlängs genom beslut. Beslu— tet innebär att preskriptionstiden i fråga om den be— slutet avser löper ytterligare två kalenderår. För—

längning får ske med högst tio år.

10 5 Svarar flera solidariskt för betalningen av föfdringen, och har beslut om förlängning fattats mot en av dem, preskriberas fordringen gentemot de övriga tidigast den dag, då förlängningstiden löper

ut.

11 5 Beslut om förlängning gäller genast. Försälj— ning av utmätt egendom eller därmed liknande åtgärd får inte äga rum innan beslutet har vunnit laga

kraft.

Innebörden av preskription m.m.

12 5 Preskription innebär att åtgärder för att krä—

va ut fordringen inte längre får vidtas. Rätten att kräva ut fordringen ur egendom, i vilken det allmän— na har panträtt till säkerhet för fordringen berörs

dock inte.

13 5 Preskription av huvudfordran omfattar även

fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt

fordran på grund av borgen.

14 5 Svarar flera solidariskt för betalningen av

fordran, som har påförts dem vid skilda tillfällen, inverkar det förhållandet att preskription har in- trätt mot någon av dem inte på de övrigas betal—

ningsansvar.

Behörighet att fatta beslut m.m.

15 5 Förlängning av preskriptionstid beslutas av den kronofogdemyndighet som skall verkställa indriv- ning av fordringen.

Beslut om förlängning får av kronofogdemyndighet fattas utan att den som berörs av beslutet har under— rättats om det som har tillförts ärendet genom annan

än honom själv.

16 5 Beslut som kronofogdemyndighet har fattat med

stöd av bestämmelserna i 6-7 55 skall omedelbart översändas till länsskatterätten i det län, där myn—

digheten är belägen. Länsskatterätten prövar snarast

18 Författningsförslag SOU 1978:87 om förutsättningar för förlängning har förelegat.

Besvär m.m.

17 5 Talan mot beslut som kronofogdemyndighet har

fattat med stöd av bestämmelserna i 8 5 förs genom besvär hos länsskatterätten i det län, där myndighe—

ten är belägen.

18 5 Det allmännas talan i mål om förlängning av

preskriptionstid förs av den kronofogdemyndighet som

har beslutat om förlängningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Lagen tillämpas även på fordran som vid ikraftträ— dandet ännu inte har preskriberats enligt äldre be— stämmelser. Preskription inträder dock inte i något fall tidigare än vid utgången av år 1981 om så inte

skulle ha skett även enligt äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953z272)

Härigenom föreskrivs att i fråga om uppbördslagen

( 1953:272 )1

dels att 71 S 1 och 3 mom. skall upphöra att gälla,

dels att 71 S 2 mom. och 77 a 5 skall ha nedan an—

givna lydelse.

Nuvarande lydelse

71 S

2 mom. Har arbetsgivare

verkställt skatteavdrag för preliminär skatt men icke inbetalat det inne— hållna beloppet, må lokal skattemyndighet icke fast— ställa ansvarighet för arbetsgivaren senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då sådan kvarstående skatt skulle ha erlagts, som svarar mot preliminär skatt för det inkomstår då skatte— avdraget verkställdes. Avser skatteavdraget kvarstående skatt, må fastställelsen icke ske senare än fem år efter utgången av det uppbörds— år, under vilket skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering.

Föreslagen lydelse

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag för preliminär skatt men icke inbetalat det inne— hållna beloppet, må lokal skattemyndighet icke fast— ställa ansvarighet för arbetsgivaren senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då sådan kvarstående skatt skulle ha erlagts, som svarar mot preliminär skatt för det inkomstår då skatte— avdraget verkställdes. Avser skatteavdraget kvarstående skatt, må fastställelsen icke ske senare än fem år efter utgången av det uppbörds— år, under vilket skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering.

1Lagen omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av lagens

rubrik 1974:771.

Nuvarande lydelse

Åtgärder för indriv— ning av skatt, som ar— betsgivare innehållit genom skatteavdrag, må icke vidtagas senare än fem år efter utgång— en av det uppbördsår då beslut om fastställelse enligt första stycket meddelades.

Har arbetsgivare underlåtit att verk— ställa skatteavdrag, må hans ansvarighet för skatten icke faststäl— las och ej heller åt— gärder för uttagande av skatten vidtagas mot

honom sedan arbetstaga—

rens ansvarighet för skatten upphört enligt

1 mom.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må kammarrätts eller re— geringsrättens beslut varigenom arbetsgivare ålagts ansvarighet för arbetstagares skatt verk- ställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då be— slutet meddelades.

Föreslagen lydelse

Har arbetsgivare underlåtit att verk— ställa skatteavdrag, må hans ansvarighet för skatten icke faststäl— las sedan arbetstagarens ansvarighet för skatten

upphört.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

77 a 5

Har den som företräder arbetsgivare, som är juri—

disk person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det

innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 S sägs,

är han jämte arbetsgivaren betalningsskyldig för skat—

tebeloppet jämte restavgift. Betalningsskyldigheten

må jämkas eller eftergivas när särskilda skäl före—

ligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet enligt

första stycket föres vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet

som nu sagts må icke fram—

ställas och ej heller åt—

gärder för indrivning vid— tagas sedan arbetsgiva—

rens ansvarighet för skat— tebeloppet bortfallit på grund av bestämmelserna i 71 5. Utan hinder här—

av må dom, varigenom så—

dan betalningsskyldig— het ålagts, verkstäl— las inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då domen

vunnit laga kraft. Hos den som blivit ålagd

betalningsskyldighet må indrivning ske i samma ordning som gäl—

ler för restförd skatt.

Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet som nu sagts må icke fram ställas sedan arbetsgi— varens ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av bestämmelser— na i 71 S. Hos den som blivit ålagd betalnings— skyldighet må indrivning ske i samma ordning som

gäller för restförd skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på

grund av betalningsskyldighet enligt första stycket

äger söka beloppet åter av arbetsgivaren. Därvid gälla

i tillämpliga delar bestämmelserna i 76 5 om uttagan— de av skatt som arbetsgivare betalat för arbetstagare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1968:430 ) om mervärdeskatt

___—_____————_———

Härigenom föreskrivs att 48 och 48 a 55 lagen ( 1968:430 ) om mervärdeskatt1 skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 5 Betalas icke skatt i behörig tid och ordning in—

drives skatt och restavgift.

Bestämmelserna i upp— Bestämmelserna i upp— bördslagen om indrivning, bördslagen om indrivning, avkortning och avskriv— avkortning och avskriv— ning samt efterkrav ggh ning samt efterkrav gäl— preskription gäller i ler i tillämpliga delar tillämpliga delar i fråga i fråga om mervärdeskatt. om mervärdeskatt. Inför— Införsel enligt införsel— sel enligt införsella— lagen den 6 december gen den 6 december 1968 1968 (nr 521) får äga (nr 621) får äga rum vid rum vid indrivning av indrivning av mervärde- mervärdeskatt och rest— skatt och restavgift på avgift på skatten. skatten.

48 a 52

Har den som företräder skattskyldig, som är juri— disk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet un— derlåtit att inbetala skatt i rätt tid och ordning, är han jämte den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet och restavgift enligt 47 5. Betalnings- skyldigheten får jämkas eller eftergivas när särskilda

skäl föreligger.

1Lagen omtryckt 1969:237. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:885.

2Senaste lydelse 1973:928.

Nuvarande lydelse

Talan om åläggande av betalningsskyldighet föres vid allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgärd för indrivning får ej vidtagas sedan den

skattskyldiges ansvarig— het för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Utan hin— der härav får dom, vari— genom betalningsskyldig— het ålagts, verkställas

inom en tid av två år

från utgången av det kalenderår, under vil—

ket domen vunnit laga

kraft. Hos den som bli-

vit ålagd betalnings— skyldighet får indriv— ning ske i samma ordning

som gäller för skatt.

Föreslagen lydelse

Talan om åläggande

av betalningsskyldighet föres vid allmän domstol. Talan får ej väckas sedan den skattskyldiges ansva— righet för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Hos den som blivit ålagd betalnings— skyldighet får indrivning ske i samma ordning som

gäller för skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1959:92 )

viss konsumtionsbeskattning

Härigenom föreskrivs att 27 a 5 lagen

förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning1

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

om förfarandet vid

( 1959:92 ) om skall ha

Föreslagen lydelse

27 a 52

Har den som företräder skattskyldig, som är juri—

disk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet un-

derlåtit att inbetala skatt i rätt tid och ordning,

är han jämte den skattskyldige betalningsskyldig för

skattebeloppet och ränta därå enligt 27 5. Betalnings— skyldigheten får jämkas eller eftergivas när särskil—

da skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet en- ligt första stycket föres vid allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgär- der för indrivning få ej vidtagas sedan den skatt— skyldiges ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för

skatt.

1Senaste lydelse av lagens

2Senaste lydelse 1973:929.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet en— ligt första stycket föres vid allmän domstol. Talan får ej väckas sedan den skattskyldiges ansvarig— het för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Hos den som blivit ålagd betal— ningsskyldighet får in— drivning ske i samma ord—

ning som gäller för skatt.

rubrik 1974:863.

26 Författningsförslag SOU 1978:87 Den som erlagt skattebelopp eller ränta på grund

av betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1958:295 ) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att 20 5 lagen (1958:295) om

sjömansskatt1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

20

Har redare underlåtit verkställa avdrag för sjö— mansskatt, må hans eller sjömannens ansvarighet för skatten icke faststäl— las och ej heller åtgär— der för uttagande av skatten vidtagas senare än fem år efter utgång— en av det år, under vilket skatteavdraget skolat verkställas.

Föreslagen lydelse

2

Har redare underlåtit verkställa avdrag för sjömansskatt, må hans eller sjömannens ansva— righet för skatten icke fastställas senare än fem år efter utgången av det år, under vilket skatteavdraget skolat

verkställas.

Revisionskrav mot redare i anledning av att inne—

hållen sjömansskatt icke inbetalats må icke fastställas senare än fem år efter utgången av det år, under vil—

ket skatteavdraget verkställdes.

Åtgärder för indriv—

ning av innehållen sjö— mansskatt må icke vid— tagas senare än fem år efter utgången av det år, under vilket fråga

om fastställelse av re-

visionskravet prövats av sjömansskattenämnden

___l_____________

1 Lagen omtryckt 1970:933. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.

2Senaste lydelse 1974:777.

Nuvarande lydelse

eller, i fall som avses

i 17 a 5 andra stycket,

det år under vilket redo— visning för den period skatten avser inkommit till sjömansskattekontoret.

Utan hinder av vad ovan

föreskrivits må kammarrätts

eller regeringsrättens be—

slut, varigenom redare eller

sjöman ålagts ansvarighet

för sjömansskatt, verkstäl— las inom en tid av två år från utgången av det år då beslutet meddelades.

Har enligt ackordslagen

( 1970:847 ) god man förord— nats före utgången av tid som angives i det före— gående, må utan hinder av vad ovan sägs åtgärder för uttagande av skatt vidtagas inom två år från utgången av det år då förordnandet skett eller, om ackord kom-

mer till stånd, från ut—

gången av det år då ackordet

skolat vara fullgjort.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

6 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen(1970:624)

Härigenom föreskrivs att 28 5 kupongskattelagen (197o:624)1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1979.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 S

Åtgärd för indriv— ning av obetald kugong— skatt får ej vidtagas

senare än fem år efter utgången av det kalen— derår, under vilket för— ordnande om indrivning

meddelats.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.

Härigenom föreskrivs att 30 5 lagen (1959:552) om

uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän för—

” . 1 sakrlng, m.m.

Nuvarande lydelse 30

Vad i uppbördslagen och föreskrifter angående tillämpningen av nämnda lag stadgas om restavgift, indrivning och redovis— ning av restförd skatt, avkortning och avskriv— ning av skatt, antagande av ackordsförslag som rör skatt samt upprätt— ande av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avgiftsbelopp som av- ses i 29 S; dock skall befogenhet, som enligt 58 S 2 mom. angivna lag tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsver— ket, i stället utövas av riksförsäkringsver— ket. Angående efter— krav och preskription skall vad i 70 och 71 55 uppbördslagen stadgas

1Lagen omtryckt 1974z938. rubrik 1974:938.

skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Vad i uppbördslagen och föreskrifter angående tillämpningen av nämnda lag stadgas om restavgift, indrivning och redovis— ning av restförd skatt, avkortning och avskriv— ning av skatt, antagande av ackordsförslag som rör skatt samt upprätt— ande av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avgiftsbelopp som av— ses i 29 S; dock skall befogenhet, som enligt 58 S 2 mom. angivna lag tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsver— ket, i stället utövas av riksförsäkringsver— ket. Angående efterkrav skall vad i 70 5 upp— bördslagen stadgas äga

motsvarande tillämpning

Senaste lydelse av lagens

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

äga motsvarande till— dock att vad i 70 S lämpning, dock att vad 2 mom. nämnda lag sägs

i 70 5 2 mom. nämnda lag beträffande länsstyrelse sägs beträffande länssty— i stället skall gälla relse i stället skall riksförsäkringsverket.

gälla riksförsäkrings-

verket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

1_ .. '.'J. vi

' . ' ' _ -- ” 1_ niin-r wlL , .. " ,, L» Ja..”. '

1 UTREDNINGSUPPDRAGET 1.1 Direktiven

Direktiven för utredningsarbetet framgår av vad chefen för finansdepartementet anförde till statsrådsproto— kollet den 16 februari 1973. Anförandet har följande innehåll.

Under de senaste åren har en rad åtgärder vidtagits för att motverka skattefusk. Jag vill främst nämna den nya skattebrottslagen (1971z69), varigenom skatte— fusk kommit att jämställas med brottsbalkens bedrägeri— brott, och de i samband med skattebrottslagen antagna bestämmelserna om skatte— och avgiftstillägg samt för— seningsavgift. Även mot skatteflyktsmetoder har under senare tid nya lagregler införts. Väsentligt ökade möjligheter att motverka förfaranden som syftar till för låg skatte— och avgiftsberäkning föreligger så— lunda genom redan vidtagna lagstiftningsåtgärder. Här— till kommer att omfattande lagstiftningsarbete pågår som avser att skapa ytterligare hinder för kringgående av gällande regler om skatter och allmänna avgifter.

Även om sålunda skyddet mot skatteundandragande har förstärkts och avses skola förbättras, är emellertid skattefordringar i vissa avseenden väsentligt sämre ställda än fordringar av civilrättslig natur. Jag av— ser här möjligheterna att genom processuella tvångs— medel säkra betalning av en fordran. Sådana möjlighe- ter finns sedan länge för civilrättsliga fordringar, men saknas i vad avser skattefordringar.

Enligt 15 kap. rättegångsbalken och 8 kap. utsöknings— lagen (1877:31 s. 1) kan s.k. civilprocessuella säker— hetsåtgärder vidtas innan förutsättning för utmätning av egendomen föreligger. Dessa åtgärder brukar indelas i reella och personella. Till de förra räknas bl.a. kvarstad och skingringsförbud och till de senare, som avser att förhindra att en person undandrar sig betal— ning genom att resa utrikes, hör reseförbud. Ett antal förutsättningar måste föreligga för att en ansökan om sådan säkerhetsåtgärd skall kunna bifallas.*Sökanden skall sålunda bl.a. ha visat sannolika skäl för sitt yrkande. En annan förutsättning är att motparten skä- ligen kan befaras företa sig något som förhindrar eller försvårar verkställigheten av dom.

Domstol eller, om talan ännu inte väckts vid domstol, överexekutor kan förordna att "kvarstad läggs" på viss egendom eller att egendom "ställs under förbud att säljas eller skingras". Kvarstad kan avse endast lös egendom medan skingringsförbud kan avse vad egendom som helst. Sådana förordnanden innebär bl.a. att egen—

domens ägare inte längre har rätt att fritt förfoga över egendomen. Avtal som ingåtts i strid mot kvar— stadsbeslut eller skingringsförbud är ogiltigt. Genom säkerhetsåtgärder kan alltså borgenär förhindra att gäldenär gör sig av med sin egendom innan dom före— ligger som kan grunda rätt till utmätning för fordran etc. Reseförbud enligt 15 kap. 2 5 rättegångsbalken kan meddelas på yrkande av part, om det "skäligen kan befaras att motparten begiver sig från riket utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld". Även överexekutor kan meddela reseförbud. Överträdelse av beslut om säkerhetsåtgärd är straffbelagd.

Även inom straffprocessen kan tvångsmedel av nu avsett slag ifrågakomma, dels för att möjliggöra verkställig— het av en kommande dom, dels för att säkerställa be— visupptagningen inför domstol. I motsats till vad som gäller inom civilprocessen kan fråga om tvångsmedel tas upp inför domstol innan talan väckts i huvudsaken.

Inom förvaltningsprocessen finns möjligheter att i vissa fall förelägga och utdöma vite, som kan sägas utgöra tvångsmedel i processen. För skatteprocessens del finns vid sidan av vitesinstitutet en speciell säkerhetsåtgärd, nämligen handräckning vid taxerings— revision, som närmast kan jämföras med straffproces- sens husrannsakan och beslag och således avses säkra bevisningen i en kommande process. De nuvarande reg— lerna om handräckning har kritiserats som alltför om— ständliga för att kunna användas på ett effektivt sätt. Detta torde vara det främsta skälet till att institu— tet ytterst sällan tillämpas. Institutet kvarstad och skingringsförbud som ju syftar till att säkra det eko— nomiska utfallet av en väntad eller pågående process saknas helt i förvaltningsprocessen.

Det är enligt min mening en kännbar brist i lagstift— ningen att tvångsmedel för att säkra betalning av än— nu ej fastställda skattefordringar och liknande inte finns beträffande skatteprocessen. Av bl.a. utred— ningstekniska skäl måste det nämligen relativt ofta förflyta en ganska lång tid från det exempelvis en taxeringsrevision påbörjas hos en skattskyldig och till dess tillkommande skatt är fastställd och ut— mätningsgill. Det har i praktiken förekommit åtskil— liga fall där den skattskyldige under denna tidrymd genom olika åtgärder åstadkommit att skattefordringen, när den väl fastställts, har visat sig sakna värde. Lämpliga bestämmelser om säkerhetsåtgärder skulle i många av dessa fall med all sannolikhet ha lett till ett betydligt gynnsammare uppbördsresultat för det allmänna. Man bör heller inte bortse från den inver— kan detta skulle få på skattemoralen i allmänhet.

Jag vill därför föreslå att frågan om införande av säkerhetsåtgärder i skatteprocessen nu utreds. Utred— ningen bör inriktas på alla typer av säkerhetsåtgär— der. Detta innebär att uppdraget inte bör begränsas

till sådana åtgärder som är direkt inriktade påskatte— fordringen som sådan utan också omfatta tvångsmedel för att säkra bevisning i skatteprocessen. En översyn av bestämmelserna i lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision bör således ingå i uppdraget. Av praktiska skäl bör utredningen avse hela skatte— och avgiftsområdet, inbegripet tullområdet. Också social- försäkringsavgifterna bör inbegripas. I första hand torde motsvarande regler inom civilprocessen kunna tjäna som förebild. Men även straffprocessens regler om säkerhetsåtgärder bör beaktas. Särskilt gäller det— ta de rent processuella förutsättningarna, eftersom snabbhet i förfarandet är synnerligen viktigt för skatteprocessens del. Detta får dock inte leda till att kraven på rättssäkerhet eftersätts. Åtskilligt talar för att frågor om säkerhetsåtgärder bör avgöras av domstol. De nya länsskatterätterna får därvid an— ses ligga närmast till hands i vad avser beslut om säkerhetsåtgärder för skatter. situationer kan dock tänkas där det bör finnas en möjlighet att låta annan myndighet åtminstone provisoriskt besluta om säker— hetsåtgärd i avvaktan på domstols beslut. Utredningen bör överväga möjligheten att införa bestämmelse om att mål och ärenden, i vilka förordnats om säkerhetsåtgär- der, skall behandlas med förtur. Utredningen bör be— drivas skyndsamt.

I tilläggsdirektiv den 29 juni 1978 har utredningen fått i uppdrag att utreda frågan om en allmän kontroll— lag för skatter, tullar och avgifter samt att se över reglerna om solidariskt betalningsansvar på skatte— och avgiftsområdet.

1.2 Utredningsarbetet

Av de ursprungliga direktiven framgår att utredningens arbete bör inriktas på alla typer av åtgärder till skydd för det allmännas anspråk på skatt, tull och av— gift. I uppdraget ingår att lämna förslag till för— bättringar av det allmännas ställning som part i skatte— och avgiftsprocessen och som borgenär i fråga om fordringar av detta slag.

Utredningen har valt att söka lösa förelagda uppgif— ter etappvis. Hittills har utredningen avgett två del— betänkanden, Bevissäkringslag för skatte— och avgifts— processen (SOU 1974:49) och Betalningssäkringslag för

skatte— och avgiftsprocessen (SOU 1975:104). I propo— sition 1975/76:11 och 1978/79:28 har lagstiftningsåt— gärder föreslagits i huvudsak enligt de avgivna för—

slagen. Förslagen har antagits av riksdagen.

Utredningsarbetet har därefter inriktats på en över— syn av bestämmelserna om preskription av det allmän— nas fordringar på skatter, tullar och avgifter. Upp— giften att se över detta område har särSkilt omnämnts i finansministerns svar den 7 februari 1974 på en en— kel fråga i riksdagen. I svaret anfördes bl.a. föl—

jande.

Under de senaste åren har statsmakterna vidtagit kraftiga åtgärder för att motverka skattefusk och skatteflykt. Genom den nya skattebrottslagen har med verkan från den 1 januari 1972 straffen skärpts på— tagligt vid allvarligare överträdelser av skattereg— lerna. Härigenom har preskriptionstiden för de grova skattebrotten förlängts från fem till tio år. I fråga om samhällets fordringar på inkomstskatt gäller för närvarande en preskriptionstid på omkring sju år räk— nat från deklarationstillfället. Den pågående utred— ningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen har att inkomma med förslag om de ytterligare skärpningar som kan anses erforderliga.

För att få underlag vid bedömningen av reformbehoven har utredningen gjort rundfrågningar till kronofogde— myndigheterna och länsstyrelsernas skatteavdelningar. Vidare har underhandskontakter tagits med företrädare för riksrevisionsverket, riksskatteverket, general- tullstyrelsen, riksförsäkringsverket och statens jordbruksnämnd. Slutligen har företrädare för utred- ningen besökt våra nordiska grannländer och Förbunds— republiken Tyskland och där studerat dessa länders

rättssystem i förevarande avseenden.

Uppdraget att se över lagstiftningen om preskription av det allmännas fordran på skatt, tull och avgift

har huvudsakligen föreskrivits av intresset azt för— hindra rättsförluster på grund av betalningssabotage

från gäldenärens sida. Bestämmelserna om obryzbara

preskriptionstider i uppbördslagen (1953z272) kan be— höva kompletteras med regler om preskriptionsavbrott

eller liknande institut.

Enligt utredningens mening är uppdraget emellertid in— te begränsat till en översyn av enbart dessa bestäm— melser. Det är väl så viktigt från säkerhetssynpunkt att enhetliga och entydiga regler om preskription ut— arbetades för hela skatte—, tull— och avgiftsområdet. Nuvarande preskriptionssystem med skilda frister och olika möjligheter till avbrott medför rättsförluster för det allmänna vid indrivningen. Utredningsarbetet har därför omfattat en total översyn av reglerna om preskription av det allmännas fordran på skatt, tull

och offentligrättslig avgift.

Reglerna om fordringspreskription hör intimt samman med bestämmelserna om tidsfristerna för talerätt i fråga om taxering och om fastställelse av det allmän— nas fordran på skatt, tull och avgift. Detta samband motiverar i och för sig att bestämmelserna om tids— fristerna vid taxering resp. fastställelse av skatt, tull och avgift, eftertaxering resp. efterbeskattning och fastställelse av avgiftsunderlag i efterhand, be— svär i särskild ordning samt efterkrav ses över sam— tidigt med att reglerna om fordringspreskription be— handlas. Mycket talar för att en sådan helhetslösning bör eftersträvas. Utredningen har emellertid efter noggranna överväganden funnit det lämpligast att tills vidare begränsa reformarbetet till reglerna om ford— ringspreskription. Skälen för detta ställningstagande redovisas närmare i den allmänna motiveringen till i

detta betänkande framlagda förslag.

Utredningsarbetet är för närvarande inriktat på att se över bestämmelserna om preskription vid brott mot skatte— och avgiftsförfattningarna. Utredningen avser

att lägga fram förslag på detta område under hösten 1979.

Sedan det förra delbetänkandet har utredningen avgett remissyttranden, i oktober 1976 över promemorian ADB inom exekutionsväsendet, författningsförslag (Dnr 351/75 — 936), i december 1976 och mars 1977 över RS— utredningens delrapporter 1976:1 resp. 1976:2, i april 1977 över promemorian Ansvar för skatt vid entrepre— nad m.m. (Ds Fi 1976z4), i april 1977 över betänkan— det Progressiv utgiftsskatt (SOU 1976:62), 1 december 1977 över betänkandet Konkursförvaltning (SOU 1977:29) samt i november 1978 över promemorian Lag mot skatte— flykt (Ds B1978:6).

2 PRESKRIPTIONSINSTITUTET I GÄLLANDE RÄTT

2.1 Inledande anmärkningar

Innebörden av begreppet preskription har i den juri— diska doktrinen varit föremål för delade meningar. Å ena sidan har hävdats att preskription av en fordran medför att den släcks ut, med andra ord att fordrings— rätten upphör till alla delar. Å andra sidan har gjorts gällande att preskription innebär att borge— närens talerätt går förlorad — han kan inte längre kräva ut fordringen — men att fordringsförhållandet

i övrigt består. Enligt denna senare uppfattning kvarstår bl.a. kvittningsrätten för fordringen sedan den har preskriberats. En verkställd betalning av en preskriberad fordran kan vidare inte krävas åter även om gäldenären har betalat ovetande om att preskrip—

tion hade inträtt.

I fråga om civilrättsliga fordringar kan numera den sist redovisade meningen om preskriptionens rätts— verkningar anses som allmänt vedertagen. Den har också stöd av bestämmelserna i 1862 års preskrip—

tionsförordning.

Det allmännas möjligheter att driva in fordringsan- språk inom området för skatter, tullar och avgifter regleras av olika författningar. Huvudbestämmelserna finns i UBL, där det bl.a. föreskrivs att "åtgärder _för uttagande av skatt" inte får vidtas efter viss tid. Sedan denna tid har gått till ända är fordrings— anspråket att anse som utsläckt. En skattebetalning som har gjorts efter det att preskription har in— trätt får sålunda i princip återkrävas av gäldenären om betalningen har skett i okunnighet om preskrip— tionen. Någon rätt till kvittning mot preskriberad fordran anses inte heller föreligga för det allmänna.

Offentligrättsliga fordringar som inte omfattas av

UBL preskriberas i princip enligt bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning. Enligt fast praxis anses dock även i sådana fall preskription innebära

att fordringsrätten släcks ut.

I sammanhanget bör bestämmelserna om preklusion något beröras. Genom detta institut förlorar en borgenär, som efter myndighets uppmaning inte har gjort sin fordran gällande inom viss tid, rätten att tala på grund av fordringen. Syftet med proklamainstitutet är att alla fordringsrätter skall upphöra genom pre— klusion. Fordringsrättens ursprung och innehåll är därvid utan betydelse. Även offentligrättsliga ford— ringsanspråk är sålunda i princip underkastade pre— klusion. Det gäller oberoende av om fordringen pre— skriberas enligt 1862 års preskriptionsförordning eller UBL.

Preskription av skatt i vidare mening anses även in— nefatta reglerna om det allmännas möjligheter att inom viss tid framställa efterkrav. Bestämmelserna härom innebär i stort att den skattskyldige är fri från betalningsskyldighet om inte beslut om efter— krav har fattats inom viss tid efter det uppbördsår under vilket skatten rätteligen skulle ha debiterats

eller felaktigt restituerats.

Närstående till preskriptionsbestämmelserna är vida— re reglerna om det allmännas förlust av talerätt i fråga om taxering och om fastställelse av det offent—

ligrättsliga anspråket.

Den inverkan som reglerna om efterkrav ozh talerätt har på fordringspreskriptionen behandlas i den all—

männa motiveringen.

2.2 Preskription inom civilrätten

2.2.1 Preskription enligt förordningen (l862:lO) om tioårig preskription och om kallelse å

okända borgenärer

De allmänna reglerna om fordringspreskription finns i 1862 års preskriptionsförordning och innebär i

huvudsak följande.

Preskriptionstiden är tio år och löper från dagen för

fordringens tillkomst.

Preskription avbryts genom att borgenären gentemot gäldenären vidtar processuella åtgärder, t.ex. genom att stämning delges gäldenären, eller genom att borge— nären skriftligen eller muntligen kräver gäldenären på betalning eller erinrar denne om fordringen. Kan gäldenären inte anträffas, har borgenären möjlighet att under vissa förutsättningar avbryta preskription genom att ange fordringen hos domstol eller överexe- kutor. Vissa beslut i inteckningsärenden har också preskriptionsavbrytande effekt. Har processuellt förfarande inletts mot gäldenären, sker nytt pre— skriptionsavbrott varje gång gäldenären hörs eller kallas till inställelse. Blir fordringen fastställd genom dom eller utslag har detta preskriptionsav—

brytande verkan liksom också påbörjad verkställighet.

Preskription kan avbrytas också genom åtgärder från gäldenärens sida, nämligen genom amortering eller räntebetalning eller genom att gäldenären erkänner fordringens tillvaro. Efter varje preskriptionsav—

brott börjar en ny tioårig preskriptionstid att löpa.

Försummelse att avbryta preskription medför att borge— nären förlorar sin talan mot gäldenären. De med ford—

ringen förenade övriga rättsverkningarna upphör emel-

lertid inte att gälla. Borgenären kan använda en pre— skriberad fordran till kvittning mot genfordran under förutsättning att borgenären förvärvade fordringen in— nan den preskriberades och att han själv inom samma tid ådrog sig den gäld som han önskar kvitta. En pre— skriberad förpliktelse har vidare den rättsverkan

att gäldenär som betalat en preskriberad skuld inte

kan kräva att återfå beloppet.

I förordningen regleras inte frågan om preskription skall beaktas av domstol ex officio. Enligt praxis ankommer det dock på gäldenären att i civilrättsliga rättsförhållanden göra invändning om preskription. 2.2.2 Preskription enligt specialförfattningar

De regler om fordringspreskription som finns i andra författningar på civilrättens område avviker i flera hänseenden från bestämmelserna i 1862 års preskrip— tionsförordning. I allmänhet föreskrivs en (ortare preskriptionstid. Utgångspunkten för denna är ofta

en annan än dagen för fordringens tillkomst. Även reglerna om preskriptionsavbrott och om verkan av preskription skiljer sig i många fall från de allmän—

na bestämmelserna i förordningen.

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för de viktigaste preskriptionsbestämmelserna v;d sidan

av 1862 års preskriptionsförordning.

I giftermålsbalken finns vissa bestämmelser om pre— skription. I 7 kap. 3 S föreskrivs beträffande s.k. hushållsgäld för vilken båda makarna svarar att bor— genären måste väcka talan inom två år, om han vill kräva hustrun på gälden. Tiden räknas från förfallo— dagen eller, om skulden skall betalas vid anfordran, från dess uppkomst. Enligt 5 kap. 6 5 gäller en ett—

årsfrist för make som har anspråk på ersättning för

att han under ett kalenderår har skjutit till mer än

vad som ålegat honom för familjens underhåll. Motsva— rande gäller enligt 8 kap. 6 5 beträffande ersättning för biträde i makes förvärvsverksamhet. I 11 kap. 16 S föreskrivs en ettårsfrist för rätten att påkalla jämk— ning av sådant avtal om bodelning eller underhållsbi— drag till make som har träffats med avseende på före— stående äktenskapsskillnad. Tiden räknas från det äk—

tenskapsskillnaden meddelades.

En motsvarighet till den sistnämnda bestämmelsen så— vitt angår avtal om underhåll till barn finns i 7 kap. 9 S föräldrabalken. Enligt 13 kap. 10 S samma balk gäller en särskild frist för vissa ersättningsanspråk mot en avgående förmyndare. Anspråk på ersättning för skada som förmyndaren har tillskyndat den omyndige skall i princip göras gällande inom ett år från det förmyndaren har avgett slutredovisning för sin för—

valtning.

Vissa tidsfrister gäller också enligt ärvdabalken. Hal efterlevande make till förfång för den först avlidne makens arvingar gett bort egendom, får talan om åter— bäring av gåvan enligt 3 kap. 3 5 inte väckas senare än fem år efter det gåvan mottogs. I 7 kap. 3 och 4 55 föreskrivs vissa frister för bröstarvinges rätt att påkalla jämkning av testamente o.d. I 16 kap. finns bestämmelser om preskription av rätt att ta arv eller testamente.

Preskriptionstiden för fordran på grund av arrende- eller hyresförhållande är två år enligt 8 kap. 26 5 resp. 12 kap. 61 5 jordabalken. Tiden räknas från det arrendestället resp. lägenheten avträddes. Den som vill framställa fordringsanspråk skall väcka talan in— om den angivna tiden. Sker det inte, är hans rätt till talan förlorad, om inte annat har avtalats. Har ena parten väckt talan i rätt tid, har dock andra parten

rätt till kvittning, även om han har förlorat rätten

44 Preskriptionsinstitutet i gällande rätt SOU 1978:87 att själv väcka talan.

I vattenlagen (1918:523) finns bestämmelser om att anspråk på ersättning skall framställas inom viss

tid för att inte rätten till ersättning skall gå för— lorad. I 2 kap.24 S föreskrivs att anspråk på ersätt— ning för skada eller intrång som inte har förutsetts vid beslut om byggande i vatten skall framställas inom fem eller i vissa fal? högst tolv år från ut— gången av den tid som har bestämts för byggnadens fullbcrdande. Motsvarande gäller anigt'7kap. 57 g

och 8 kap. 35 5 i fråga om rätt att begära ytterliga— re ersättning i samband med dikningsföretag resp. avloppsföretao. Vidare gäller enligt 4 kap. 6 5 en ettårsfrist för anspråk på ersättning för värdeminsk— ning m.m. på grund av beslut om ändring av vatten—

kraftsanläggning.

I 18 kap. 9 S händelsbalken föreskrivs att den som

vill föra klandertalan mot sysslomän skall göra detta inom "natt och år" från det redovisning har skett. Paragrafen innehåller också en bestämmelse om att tim den flyttas fram vid laga förfall. Enligt 20 5 andra stycket lagen (1914:45) om kommissicn, handelsagentu—

rer och handelsresande gäller dessa bestämmelser ock—

så klander av redovisning som har avgetts av kommis—

sionär.

Enligt 54 € dagen (1295 nr 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom måste en köpare som vill tala beträff— ande fel eller brist i godset tillställa säljaren meddelande härom inom ett år från det godset mottogs. I annat fall förlorar han sin rätt till talan. Tids— fristen gäller dock inte, om säljaren har åtagit sig att svara för godset även efter den angivna tiden eller om han har gjort sig skyldig till svikligt för— farande. En regel om en ettårig reklamationsfrist

finns också i 11 5 konsumentköplagen (197f:877).

Enligt trafikskadelagen (1975z1410) skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligt lagen eller ford—

ringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäk— ring väcka talan inom tre år från det han fick känne— dom om att fordringen kunde göras gällande och i var— je fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försunmar han att göra detta,

är hans rätt att föra talan förlorad.

Skadeståndanspråk enligt lagen (1922:382) angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart skall an— hängiggöras inom två år från det skadan inträ fade. Preskriptionsbestämmelser finns vidare i luftfarts— lagen ( 1957:297 ).

En tvåårig preskriptionstid från skadetillfället gäl— ler enligt lagen (1886 nr 7 s. 1) angående ansvarig—

het för skada i följd av järnvägs drift och lagen

(1902 nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Väcks inte talan före tidens

utgång, är rätten härtill förlorad.

Preskriptionsbestämmelser finns också i lagen (1976: 58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande. Rätten att få ersättning för skada som avses i lagen går förlorad, om inte talan väcks inom tre år från den händelse som orsakade skadan. Har den resande av— lidit, skall talan väckas inom tre år från dödsfallet, dock senast fem år från den skadegörande händelsen. Vid internationell befordran gäller särskilda bestäm—

melser.

Lagen (1974:610) om inrikes vägtransportinnehåller preskriptionsbestämmelser som föreskriver att talan rörande sådan godsbefordran som avses i lagen skall väckas inom ett år eller, om talan grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, tre år. Enligt en särskild be— stämmelse får en preskriberad fordran inte göras gäl—

lande genom kvittning eller på annat sätt.

Enligt atomansvarighetslagen (1968:45) gäller i prin— cip att den som vill rikta anspråk på ersättning för skada i följd av atomolycka mot innehavare av atoman— läggning eller dennes försäkringsgivare skall anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom tre år från den dag han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet borde ha fått kännedom om skadan och den för skadan ansvarige. Talan om ersättning skall väckas inom tio år från den dag atomolyckan inträffade. Har skadan orsakats av atomsubstans som tillgripits olovligen e.d., får dock talan inte väckas senare än tjugo år

efter tillgreppet eller motsvarande.

Talan om ersättning för oljeskada enligt lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss skall väckas inom tre år från det skadan uppkom. Ta— lan får dock inte i något fall väckas efter det att sex år har förflutit från dagen för den olycka som orsakade skadan eller, om olyckan utgjordes av en

serie händelser, från dagen för den första av dessa.

En tvåårig preskriptionstid gäller också för fordran på skadestånd enligt lagen (1931:152) med vissa be- stämmelser mot illojal konkurrens. För preskriptions— avbrott krävs att den skadelidande väcker talan vid

(domstol inom den angivna tiden.

En speciell preskriptionsregel gäller för proprie— borgen. I 4 5 förordningen 28 juni 1798 angående Vissa omständigheter uti lagsöknings— och utmätnings— mål föreskrivs att den som har gått i borgen som för egen skuld blir fri från sitt borgensåtagande, om han inte blir "lagsökt" inom tolv månader från den dag betalning skulle ha erlagts. Enligt en särskild lag 1946:843 skall borgenären anses ha fullgjort vad som åligger honom, om han inom den angivna tiden väcker talan mot borgensmannen eller på annat sätt gör an—

språket gällande inför domstol. Den särskilda pre—

skriptionsregeln är emellertid tillämplig endast då bestämd betalningsdag är utsatt i skuldebrevet eller åtminstone viss uppsägningstid efter vilken förfallo- dagen kan beräknas. I andra fall gäller den allmänna tioårspreskriptionen. Borgensmannen anses kunna av— säga sig rätten till tolvmånaderspreskription. Går han i borgen "tills full betalning sker" tolkas detta

som en sådan avsägelse.

Fordran som grundas på ränte— eller utdelningskupong till obligation, aktie e.d. preskriberas enligt 25 5 lagen (1936:81) om skuldebrev om inte kupongen före— tes till inlösen inom tre år från förfallodagen. Av— tal om kortare tid är utan verkan. Anmäler någon om den föreskrivna tiden att en kupong har förstörts el— ler förkommit, kan han dock få betalt i alla fall,

om han kan göra sin rätt till kupongen sannolik.

Den som vill bevaka fordran på grund av försäkrings— avtal skall enligt 29 5 lagen (1927:77) om försäk— ringsavtal anhängiggöra talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gäl— lande eller i varje fall inom 10 år från det ford— ringen tidigast hade kunnat göras gällande. I annat

fall går han förlustig sin rätt.

Har försäkringsgivaren träffat förbehåll om kortare preskriptionstid vid påföljd av rättsförlust, får in— te denna påföljd göras gällande annat än om försäk— ringsgivaren skriftligen har förelagt fordringsäga- ren att anhängiggöra sin talan inom viss tid, minst sex månader, och denne försuttit tiden. Har förbehåll gjorts om att försäkringsgivarens ansvarighet för in— träffat skadefall skall vara beroende av att den som har fordran på grund av försäkringsfallet ger sitt an— språk till känna inom viss tid, får förbehållet inte åberopas, om fordringsägaren framställer anspråk inom sex månader från det han har fått kännedom om sin

fordran.

Särskilda regler om preskription finns i växellagen(j932:130) och checklagen (1932z131). Enligt 70 S växellagen preskriberas sålunda växelfordran mot god— kännare efter tre år från växelns förfallodag. Växel— innehavares fordran mot överlåtare och utställare pre— skriberas ett år från det växeln protesterades eller, om förbehåll har gjorts om återgång utan protest, från förfallodagen. Överlåtares regressfordran mot annan överlåtare eller mot utställaren preskriberas i prin—

cip sex månader från den dag han själv löste inväxeln.

Enligt 52 S checklagen preskriberasinnehavares for— dran mot överlåtare, utställare och övriga checkgälde- närer sex månader från utgången av uppvisningstiden. Har checkgäldenär löst in checken, preskriberas hans regressfordran mot övriga checkgäldenärer i princip

sex månader från den dag han själv löste in checken.

För preskriptionsavbrott krävs enligt både växellagen och checklagen att rättslig åtgärd vidtas. Särskilda regler finns om avbrytande av preskription genom an— hängiggörande av talan vid utländsk domstol o.d. Kan preskriptionsavbrott inte ske på grund av force majeure, förlängs preskriptionstiden till en månad efter det hindret upphörde. Har preskription avbru— tits utan att det mål eller ärende vari kravet har gjorts gällande förs till slut, börjar ny preskrip— tionstid löpa från den sista handläggningsdagen.

Trots preskription av växelrätten har innehavaren av en växel enligt 74 5 växellagen rätt att föra talan

om ersättning för obehörig vinst. Motsvarande gäller i fråga om check.

Enligt firmalagen(1974z156) preskriberas rätt till ersättning för skada genom firmaintrång om inte talan väcks inom fem år från det skadan uppkom. En femårsfrist föreskrivs också för den som vill väcka

talan på grund av intrång enligt varumärkeslagen(1960:644), patentlagen(1967:837), mönsterskydds- lagen (1970:485) och växtförädlarrättslagen(1971:392L

Särskilda preskriptionsbestämmelser finns i den soci— ala lagstiftningen, t.ex. lagen (1956:2) om social— hjälp, lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen l1216z380) om arbetsskadeförsäkring.

Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet inne— håller bl.a. bestämmelser om förhandlingsordningen i arbetstvister. Den som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse enligt lagen eller enligt kollek— tivavtal skall enligt 65 S påkalla förhandling inom fyra månader efter det att han har fått kännedom om den omständighet som yrkandet hänför sig till och se— nast två år efter det att omständigheten harinträffat. Enligt 675 skall talan väckas inom tre månader efter det att förhandling har avslutats. I fråga om anspråk på skadestånd eller annan fullgörelse med anledning av olovlig stridsåtgärd gäller dock en särskild be— stämmelse. Enligt 67 5 får sådan talan inte i något fall väckas senare än tre månader efter detatt strids- åtgärden har avslutats. Den som inte väcker talan in— om föreskriven tid förlorarrätten till talan. Bestäm— melserna i 64 och 65 55 är dispositiva så till vida som avvikelse från bestämmelserna får göras genom kollektivavtal.

Semesterlagen(1977:480) har en preskriptionsbestäm- melse som föreskriver en tvåårig preskriptionstid för fordran på semesterlön, semesterersättning ellerskade- stånd enligt lagen. Tiden räknas från semesterårets

utgång.

Rätt till utdelning i konkurs preskriberas enligt 148 a 5 konkurslagen (1921:225). Enligt bestämmelser- na går borgenären förlustig sin rätt om han inte har

anmält sig för att lyfta honom tillagda medel inom två

år från det förslag till slututdelning vann laga kraft.

Enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom pen— ningars nedsättande i allmänt förvar får förfallen

gäld som skall erläggas i pengar under vissa villkor betalas genom att gäldenären för borgenärens räkning sätter ner beloppet hos överexekutor. Innestår ned—

satt belopp fortfarande efter tjugo år, får det lyf- tas av gäldenären, om han anmäler sig "inom natt och

år". Gör han inte det, tillfaller beloppet staten.

Bestämmelser om tjugoårig preskriptionstid för rätt att lyfta nedsatta medel finns i lagen (1941:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos

offentlig myndighet.

2.2.3 Preklusion

I 9—17 55 1862 års preskriptionsförordning finns de allmänna reglerna om preklusion. Här stadgas atträtten kan utfärda kallelse å okända borgenärer för att få till stånd en fullständig överblick över gäldenärens ställning. Proklamainstitutet får användas då en fy— sisk person avlidit eller en juridisk person skall träda i likvidation samt då en gäldenär skall deltaga i bodelning eller har blivit omyndigförklarad. I dessa fall utsätter rätten en bevakningstid på sex nånader och utfärdar kungörelse härom i viss ordning. Den som inte anmäler sin fordran hos rätten eller hos gäldenä— ren inom utsatt tid har förlorat sin talan om inte gäldenären visas ha haft kännedom om fordringen. Rätts— verkningarna av preklusion är desamma som vid pre—

skription.

Reglerna om preklusion i 1862 års preskriptiorsförord— ning är tillämpliga i fråga om fordran på skatt, tull

och avgift.

2.3 Preskription inom skatte—,tull— och avgifts— området 2.3.1 Inledning

De centrala bestämmelserna om preskription av skatt finns i UBL. Paragrafen tar i första hand sikte på de skatter som räknas upp i lagen. Genom hänvisning i skatte— och avgiftsförfattningar till UBL:s bestäm— melser blir paragrafen även tillämplig i fråga om sådana fordringar som omfattas av dessa författning- ar. Exempel härpå utgör mervärdeskatten och de s.k.

räkningsdebiterade socialförsäkringsavgifterna.

Vid sidan om UBLzs bestämmelser finns i vissa special— författningar t.ex. lagen (1958:295) om sjömansskatt och kupongskattelagen(1970:624) regler om preskrip— tion som nära anknyter till bestämmelserna i UBL.

I den mån en skatte—, tull— eller avgiftsförfattning saknar bestämmelser om preskription eller någon hän— visning till UBL är 1862 års preskriptionsförordning tillämplig. Detta förhållande gäller bl.a. i fråga om

arvs— och gåvoskatten och punktskatterna.

Statens avgifter av privaträttslig karaktär preskri— beras enligt de regler som gäller för civilrättsliga fordringar. Exempel härpå utgör de avgifter som upp— bärs av de affärsdrivande statliga verken. Även vissa avgifter av mer offentligrättslig prägel faller under bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning. Hit hör avgifter enligt förordningen (1965:291) om ackord

och avskrivning rörande vissa skatter.

Nära förknippade med preskriptionsreglerna är bestäm— melserna om det allmännas förlust av talerätt i fråga om taxering eller fastställelse av skatte—, tull— eller avgiftsfordringar viss tid efter fordringens

uppkomst. Bestäms inte fordringen eller un—

derlaget för denna till sitt belopp inom särskilt an— given tid förlorar det allmänna rätten att göra ford— ringen gällande mot den skatt— eller avgiftsskyldige. Detsamma är förhållandet i fråga om särskilt betal— ningsansvar för skatt eller avgift. Någon redogörel— se för de tidsfrister som gäller i dessa avseenden har inte tagits med i betänkandet. Däremot behandlas i den allmänna motiveringen tillförslaget förhållandet mel— lan fordringspreskriptjon och reglerna om förlust av

talerätt för det allmänna.

För vissa skatter och avgifter föreskrivs inte några frister för fastställelse. I fråga om dessa inskränks det allmännas möjligheter att kräva ut fordringen ge— nom'bestämmelserna om preskription i 1862 års pre-

skriptionsförordning.

Reglerna om efterkrav - som innebär förlust av tale— rätt för det allmänna om inte beslut om betalnings— skyldighet för den skattskyldige har fattats inom

viss tid efter det att skatten rätteligen skulle ha debiterats eller felaktigt restituerats — behandlas

översiktligt i kapitel 3. 2.3.2 Preskription enligt UBL

Bestämmelserna om preskription i UBL finns i 71 och

77 a 55. De reglerar förutom preskription avden skatt— skyldiges egna debiterade skatter även preskription

av arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt samt ansvaret för den som företräder arbetsgivare som är

juridisk person.

Reglerna i 71 S UBL i fråga om preskription av den

skattskyldiges egna skatter har följande innehåll.

Åtgärder för uttagande av debiterad skatt får inte vidtas mot den skattskyldige senare än fem år efter

utgången av det uppbördsår under vilket skatten

skulle ha erlagts enligt verkställd debitering. Åt— gärder för uttagande av ej innehållen preliminär A— skatt som fastställts till betalning får inte vidtas mot den skattskyldige senare än fem år efter utgången av det uppbördsår under vilket skatten har fastställts.

När det gäller arbetsgivarens ansvar för arbetstagares skatt föreskriver 71 S UBL följande.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag för prelimi— när skatt men inte betalat det innehållna beloppet får beslut om fastställelse av arbetsgivarens ansvarighet inte meddelas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår, då sådan kvarstående skatt skulle erlagts som svarar mot preliminär skatt för det inkomstår då skatteavdraget verkställdes. Har arbetsgivare verk— ställt skatteavdrag för kvarstående skatt men inte be— talat det innehållna beloppet får fastställelsebeslut av arbetstagarens ansvarighet inte meddelas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten skulle ha erlagts enligt verkställd debite—

ring.

Åtgärder för indrivning av skatt, som arbetsgivare har innehållit genom skatteavdrag får inte vidtagas sena— re än fem år efter utgången av det uppbördsår skatten fastställdes till betalning.

Har arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteav— drag får hans ansvarighet för skatten inte fastställas och ej heller åtgärder för uttagande av skatten vid— tas mot honom sedan arbetstagarens ansvarighet för

skatten har preskriberats.

Bestämmelserna i 71 S UBL behandlar således såväl fristerna för att fastställa arbetsgivarens ansvar som preskriptionstiden när det gäller att driva in den skatt som har fastställts.

I 77 a 5 regleras preskription av ansvar för ställ- företrädare för arbetsgivare som är juridisk person.

Bestämmelsen har följande innehåll.

Sedan arbetsgivares ansvarighet för skattebeloppethar bortfallit får inte yrkande om åläggande av betal— ningsansvar mot ställföreträdaren framställas och ej heller åtgärder vidtas för indrivning av skatten hos

denne.

Förlängning av preskriptionstiden kan under vissa för— utsättningar inträda. Sålunda får kammarrätts eller regeringsrättens beslut i mål där skattskyldig har beviljats anstånd med betalning av skatten verkställas inom två år från utgången av det uppbördsår under vil— ket beslutet meddelades. Förlängning kan även komma i fråga för verkställighet av appelationsdomstolarnas beslut att förklara arbetsgivare ansvarig för arbets— tagares skatt sedan lägre instans har funnit arbets— givaren ansvarig för skatten. Vidare gäller att dom varigenom ställföreträdare ålagts betalningsskyldig— het får verkställas inom två år från utgången av det uppbördsår, under vilket domen har vunnit laga kraft. Har enligt ackordslagen (1970:847) , AckL, god man förordnats före utgången av preskriptionsfristen får slutligen åtgärder för uttagande av skatt vidtas inom två år från utgången av det uppbördsår då förordnan— det har meddelats eller om ackord kommer till stånd från utgången av det uppbördsår då ackordet skulle

ha fullgjorts.

Reglerna om preskription i UBL är direkt tillämpliga i fråga om de slag av skatter som är uppräknade i 1 5 första stycket UBL.

2.3.3 Preskriptionsbestämmelser i skatte— och av— giftsförfattningar som knyter an till inne— hållet i 71 och 77 a 55 UBL

Vissa skatterättsliga specialförfattningar innehåller bestämmelser om preskription som knyter an till reg— lerna i UBL. I det följande lämnas en redogörelse för

dessa bestämmelser.

Har redare underlåtit verkställa avdrag för sjömans— skatt, får enligt lägen (195åi395) om sjömansskatt hans eller sjömannens ansvarighet för skatten inte fast— ställas och inte heller åtgärder för att ta ut skatten vidtas senare än fem år efter utgången av det år under

vilket skatteavdrag skulle ha verkställts.

Revisionskrav mot redare i anledning av att innehållen sjömansskatt inte har betalats in får inte fastställas senare än fem år efter utgången av det år under vilket

skatteavdraget verkställdes.

Åtgärder för att driva in sjömansskatt som har inne— hållits får inte vidtas senare än fem år efter utgången av det år under vilket fråga om fastställelse av revi—

sionskravet har prövats av sjömansskattenämnden.

Avser kravet skatt som redaren har dragit av men inte betalat in och har han inte bestritt att revisions— kravet är riktigt får beloppet drivas in i den ordning som gäller enligt UBL. Således får åtgärder för in— drivning av skatten inte vidtas senare än fem år efter utgången av det år under vilket redovisning för den period skatten avser inkommit till sjömansskattekon— toret.

Kammarrätts eller regeringsrätts utslag, varigenom redare eller sjöman ålagts ansvarighet för sjömansskatt, får verkställas inom en tid av två år från utgången av

det år då utslaget meddelades.

Har enligt AckL god man förordnats före utgången av preskriptionstiden får åtgärder för att ta ut skatter vidtas inom två år från utgången av det år då förord— nande skett eller, om ackord kommer till stånd, från

utgången av det år då ackordet skulle ha fullgjorts.

Åtgärd för indrivning av obetald kupongskatt får en— ligt kupongskattelagen(1970:624) inte vidtas senare än fem år efter utgången av det kalenderår under vil- ket förordnande om indrivning har meddelats. I kupong— skattelagen anges inte den tid inom vilket förordnan— de om indrivning skall meddelas, vilket torde inne— bära att reglerna om den allmänna tioårspreskrip— tionen är tillämpliga.

Enligt lagen (1908:128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter gäller beträf— fande sådana avgifter i tillämpliga delar vad rörande debitering, uppbörd, redovisning, restitution, avskriv— ning och avkortning är stadgat för kronans medel i allmänhet. Preskription är inte medtaget i denna upp— räkning. Man har emellertid likväl ansett UBLzs reg— ler om preskription tillämpliga. För fastställelse av avgiften torde gälla den allmänna tioåriga preskrip— tionsfristen.

I fråga om preskription av sådan avgift som uppbärs enligt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, Ang, skall vad i 71 S UBL stadgas äga motsvarande tillämpning. Därvid skall med uppbördsår för arbetsgivaravgifter som upp— bärs av riksförsäkringsverket förstås kalenderår un— der vilket avgift skulle ha erlagts. Arbetsgivarav— gift preskriberas fem år efter utgången av det kalen— derår under vilket avgiften enligt verkställd debite— ring skulle ha erlagts. Någon motsvarighet till UBL:s regler om anstånd med betalningen av skatt i anled— ning av besvär finns inte i Ang. Den särskilda pre— skriptionstiden då god man enligt AckL förordnats

SOU 1978:87 Preskriptionsinstitutet i gällande rätt gäller även beträffande arbetsgivaravgifter.

2.3.4 Preskription enligt 1862 års preskriptions—

förordning

Om en skatte—, tull— eller avgiftsförfattning saknar bestämmelser om preskription och inte heller innehål- ler någon hänvisning till UBL:s bestämmelser härom an— ses 1862 års preskriptionsförordning vara tillämplig. Detta är fallet med bl.a. arvs— och gåvoskatten, stäm— pelskatten, punktskatterna, prisregleringsavgifterna

på jordbrukets och fiskets områden samt tull.

I det föregående har redogjorts för innehållet av be— stämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning. Des— sa har utformats med hänsyn till civilrättsliga ford- ringsförhållanden och saknar därför ibland lösningar

på de frågor som kan uppkomma på speciallagstiftning— ens områden. I avsnittet 2.3.5 behandlas vissa spörs—

mål med anledning härav.

Enligt förordningen utgör tidpunkten för fordringens uppkomst utgångspunkt för preskriptionstidens beräk- ning. Förfallodagen saknar betydelse. På skatte—,

tull— och avgiftsområdet kan dessa bestämmelser med— föra vissa tolkningssvårigheter. I det följande läm— nas därför en redogörelse för tidpunkten för skatten fordrans uppkomst beträffande de mest betydelsefulla

medelsslagen som preskriberas enligt förordningen.

Fordran på arvsskatt uppkommer vid arvlåtarens eller

testatorns död.

I fråga om gåvoskatt uppstår fordringen då gåvan har fullbordats eller handling som innefattar giltig ut-

fästelse om gåva har överlämnats till mottagaren.

Fordran på stämpelskatt och stämpelavgift anses före—

ligga

vid förvärv av fast egendom eller tomträtt eller in— teckning, när lagfart eller inteckning beviljades, vid förvärv av fartyg, när förvärvet skedde,

vid förvärv av aktier eller obligationer, när regi— strering skedde resp. när handlingen lämnades ut

samt för lotterier, när dragningen skedde.

För särskild stämpelavgift vid köp och byte av fond—

papper gäller att fordran uppkommer vid den skatte— pliktiga överlåtelsen.

Fordran på skatt för lotterivinst uppstår i samband

med utbetalningen av vinsten.

Fordran på punktskatt anses föreligga vid leveransen av skattepliktig vara. Undantag utgör annons— och re— klamskatten samt spelskatten där fordringen anses upp— komma när vederlag kommer den skattskyldige tillgodo resp. den kalendermånad då spelet påbörjats eller i fråga om bingospel när insats görs i spelet.

Fordran på skattetillägg och förseningsavgift i fråga

om nu behandlade skatter och avgifter anses Lppkomma vid beslutet.

Beträffande prisregleringsavgifterna på jordkrukets och fiskets områden gäller att fordringen vid till— verkning och omsättning i princip anses uppkcmma vid leveransen samt vid införsel och utförsel vid dessa tillfällen.

Fordran på tull uppkommer när tullpliktig vara förs in på svenskt tullområde.

2.3.5 Särskilda anmärkningar om preskription av fordran på skatt, tull och avgift

Av den lämnade redogörelsen har framgått att offent- ligrättsliga fordringar preskriberas enligt två skilda system, nämligen reglerna i UBL och 1862 års preskrip—

tionsförordning.

Bestämmelserna i UBL omfattar preskription av ford— ringar på i huvudsak den direkta beskattningens områ— de. Reglerna har utformats med hänsyn till det system som gäller vid fastställelse och uppbörd av skatter och avgifter enligt denna lag eller närstående för-

fattningar.

Bestämmelserna är tillämpliga enbart i fråga om det allmännas fordringar mot skatt— eller betalningsskyl— dig. Den fordran som arbetsgivare har mot skattskyldig för erlagd skatt preskriberas sålunda enligt de all— männa bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförord— ning. Detsamma gäller om ställföreträdare har betalt innehållen men inte redovisad skatt i arbetsgivarens ställe.

Preskriptionstidens beräkning knyts till utgången av uppbördsåret. Fristen är obrytbar och kan endast för— längas under särskilt i UBL angivna förutsättningar.

Vid gäldenärens konkurs innebär preskriptionsbestäm—

melsen i UBL att konkursansökan på grundval av skatte— fordringen måste ha gjorts före utgången av preskrip— tionstiden eller att det allmänna före denna tidpunkt måste ha bevakat fordringen i konkurs som har följt

på annan borgenärs ansökan. Tidpunkten för delgivning av konkursansökan med gäldenären tillmäts inte någon betydelse i detta sammanhang.

Vid utmätning för skattefordran är tidpunkten för ut—

mätningsförklaringen avgörande för om fordringen skall

få drivas in eller inte. Har förklarinoen

gjorts innan preskriptionsfristen har löpt ut får exe— kutionen fortgå. Försäljning får sålunda ske av egen— dom som har utmätts för skatt även efter det att pre— skriptionstiden har löpt ut.

När det gäller att bestämma utgångspunkten för beräk— ningen av preskriptionstiden för mervärdeskatt anses

vissa tolkningssvårigheter föreligga.

Någon debitering av mervärdeskatt i UBLzs mening före— kommer inte enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt, ML. Hänvisningen till UBL har därför tolkats på så sätt att preskriptionstiden för mervärdeskatt skall räknas från utgången av det år under vilket beslut

om fastställelse har meddelats.

Ett preliminärt beslut om fastställelse av mervärde— skatt kan under vissa förutsättningar ändras genom

ett nytt preliminärt beslut. Varje sådant beslut inne— bär att skatten i sin helhet fastställs. Någon fast— ställelse av tillkommande skatt sker inte. Delade meningar har därför rätt om vilket fastställelsebe— slut som skall utgöra utgångspunkt för preskriptions— tiden om skatten genom nytt beslut fastställts till högre belopp.

Å ena sidan har man gjort gällande att det beslut, varigenom skatten sist har fastställts, skall vara avgörande. Det torde innebära att utgångspunkten för preskriptionsberäkningen alltid blir den tidpunkt då slutligt beslut meddelas. Eftersom indrivning kan ske

redan på grund av preliminära fastställelsebeslut

blir följden att preskriptionstiden i vissa fall blir

betydligt längre än vad som anges i UBL.

Å andra sidan har den uppfattningen hävdats att pre— skriptionstiden bör räknas från dagen för det preli— minära beslutet i fråga om den del beslutet avser. Skulle skatten genom ett senare preliminärt eller slutligt beslut fastställas till högre belopp löper ny preskriptionstid endast för den del av fordringen

som överstiger vad som tidigare har fastställts.

Denna senare uppfattning får numera anses vara den

allmänt vedertagna.

Hänvisningen till UBL:s regler i fråga om preskription föranleder slutligen tolkningssvårigheter i fråga om begreppet uppbördsår. Av ML framgår inte vad som avses med uppbördsår. Vid tillämpningen av lagen har man emellertid ansett att med uppbördsår bör förstås samma uppbördsår som för direkt skgtt, alltså 1 mars — 28 februari.

Vid borgen för sådan skatteskuld som omfattas av UBL:s preskriptionsbestämmelser gäller enligt fast praxis att indrivningsåtgärder mot borgensmannen inteär till— låtna efter utgången av den särskilda preskriptions— tiden om fem år, såvida inte borgensförbindelsens eget innehåll och vad som har förekommit i anslutning till dess utfärdande föranleder annan bedömning. En mot borgensmannen riktad åtgärd kan dock inte i något fall hindras om den ingår som ett led i ett redan före pre—

skriptionstidens utgång inlett indrivningsförfarande.

I fråga Om skadeståndsanspråk mot den, vars åtgärder föranlett att skatt enligt UBL inte har kunnat tas ut gäller inte den särskilda femåriga preskriptionstiden. Det anses här inte vara frågan om något skattekrav i egentlig mening utan om en civilrättslig fordran, be—

träffande vilken 1862 års preskriptionsförordning är

tillämplig.

När det gäller rättsverkningarna av inträdd preskrip— tion föreligger inte någon skillnad mellan reglerna i UBL och 1862 års preskriptionsförordning. På det för— valtningsrättsliga området erkänns inte någon rätt

till kvittning för preskriberad fordran även om reg— lerna i förordningen i övrigt är tillämpliga. En i

okunnighet om preskription betald skattefordran skall vidare i princip gå åter till den skattskyldige. Pre— skription av skattefordran skall beaktas av myndighet

ex officio.

2.3.6 Preskription av utländsk skatt

Enligt ett mellan de nordiska länderna år 1972 ingång— et avtal om handräckning i skatteärenden skall bl.a. svensk myndighet medverka till att driva in skatt som påförts i annat nordiskt land. Avtalet har genom kun- görelse (SFS 1973:88) bragts i tillämpning för Sveri— ges del 1973.

Efter framställning från annat nordiskt land förord— nar riksskatteverket i varje särskilt fall om hand— räckning och uppdrar åt länsstyrelserna att ombesörja denna. Skatten drivs in i den ordning som gäller i fråga om indrivning av svensk skatt och med iaktta— gande av de regler om preskription för uttagande av skatt som enligt svensk lag gäller beträffande svensk

skatt av motsvarande slag.

I framställningen om handräckning som översändes från annat nordiskt land skall framgå när skatten preskri—

beras enligt lagen i det främmande landet.

I de fall då avtal om indrivning av skatt har träffats mellan Sverige och annat utomnordiskt land, t.ex. Frankrike och Nederländerna, hävdas från svenskt håll att den utländska skatten skall preskriberas enligt

de regler som gäller för motsvarande svensk skatt och inte enligt hemlandets regelsystem. Det råder dock f.n. delade meningar om denna tolkning. Frågan är

föremål för överläggningar inom OECD.

3 EFTERKRAV AV SKATT

I UBL finns bestämmelser med nära anknytning till reg— lerna om preskription som anger under vilka förutsätt— ningar fråga om efterkrav får väckas mot gäldenär. Be— stämmelserna — som finns intagna i 70 S UBL — innebär

i huvudsak följande.

Skattskyldig är ansvarig för fordran på slutlig, kvar— stående eller tillkommande skatt som har blivit obe— hörigen utesluten från debitering eller påförd till för ringa belopp. Har det allmänna restituerat skatt med för högt belopp, skall den skattskyldige till statsverket återbetala det felaktigt utbetalade be— loppet.

Den rätt till efterkrav som det allmänna har under nu angivna förutsättningar fastställs genom särskilt be— slut. Sådant beslut måste fattas senast före utgången av fyra år efter det uppbördsår, då beloppet i fråga rätteligen skulle ha debiterats eller felaktigt resti—

tuerats.

Bestämmelserna om efterkrav av skatt gäller endast feldebiteringar till den skattskyldiges fördel. De kan ha sin grund i att debitering över huvud taget inte har skett, att debitering har verkställts med för lågt belopp eller att felaktigt belopp återbetalats i form av överskjutande skatt därför att preliminär skatt genom åtgärd av arbetsgivare eller myndighet har gott— skrivi:s med för högt belopp.

Har myndighet inom föreskriven tidsfrist beslutat om

efterkrav mot viss gäldenär, får det i beslutet fast— ställda beloppet drivas in i den ordning UBL föreskri— ver. Därvid gäller givetvis de tidsramar förfordrings—

preskription som anges i 71 S UBL.

[& PÅGÅENDE LAGSTIFTNINGSARBETE

Inom justitiedepartementet utarbetades 1975 en prome— moria med förslag till allmän preskriptionslag (Ds Ju 1975z11). Förslag till ny lagstiftning som i väsent— liga delar byggde på innehållet i departementsprome—

morian lades fram av regeringen följande år (proposi— tion 1976/77z5).

Förslaget innebar att bestämmelserna om preskription i 1862 års preskriptionsförordning skulle upphävas och ersättas av en ny preskriptionslag. Förordningen skul— le dock fortfarande gälla i fråga om sådan fordran på skatt eller allmän avgift varom särskilda bestämmel— ser om preskription inte hade meddelats, m.a.o. i fråga om skatter, tullar och avgifter som enligt nuva—

rande ordning preskriberas enligt förordningen.

Ett huvudsyfte med förslaget var att åstadkomma att fordringar avvecklades snabbare än f.n. Detta kom till uttryck på två sätt. Dels föreslogs en förkortning av den allmänna preskriptionstiden och dels föreslogs

en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott.

Propositionens huvudsakliga innehåll var i övrigt föl— jande.

Enligt huvudregeln skulle en fordran preskriberas tre år efter den dag den tidigast kunde göras gällande. Tiden skulle dock vara tio år för fordran som grundade sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbe— vis, såvida inte fcrdringen avsåg konsumentköp eller en konsumenttjänst. En tioårig preskriptionstid skulle gälla också för fordran som hade fastställts genom

dom e.d.

Preskription skulle liksom f.n. kunna avbrytas av både gäldenären och borgenären. I fråga om preskriptions—

avbrott från gäldenärens sida behölls nuvarande regler.

Preskriptionen skulle således anses avbruten om gälde— nären erkände skulden. Det behövde inte ske uttryck— ligen utan kunde också ske genom att han betalade amor—

tering eller ränta.

När det gällde preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida krävdes enligt förslaget i princip

att borgenären väckte talan mot gäldenären eller på annat sätt inledde rättsligt förfarande mot denne. Lik— som f.n. skulle preskriptionsavbrott normalt medföra att ny preskriptionstid började löpa. Hade preskrip— tion avbrutits genom väckande av talan, räknades dock ny preskriptionstid endast om fordringen blev fast— ställd genom dom e.d. I annat fall löpte en kortare

tilläggsfrist från det förfarandet hade avslutats.

Hade preskription inträtt, innebar det liksom nu att borgenären i princip förlorade rätten att kräva ut

sin fordran. Preskription av huvudfordran omfattade enligt förslaget.också fordran på ränta o.d. och ford— ran på grund av borgen. Liksom hittills skulle en preskriberad fordran under vissa förutsättningar få

användas till kvittning.

De föreslagna bestämmelserna var i väsentliga avseen— den tvingande. Avtal om att fordran inte skulle pre— skriberas eller att preskription skulle avbrytas på annat sätt än det föreskrivna skulle sålunda vara ogiltigt. Vidare skulle avtal om förlängning av pre— skriptionstiden vara giltigt endast om det hade in— gåtts efter fordringens tillkomst. Sådant avtal fick

gälla bara under begränsad tid.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen framfördes i skrivelser till lagutskottet kritik mot förslaget

från ett flertal organisationer, framför allt företrä— dare för näringslivet. Utskottet höll också en utfråg—

ning i ärendet.

I sitt betänkande med anledning av propositionen (LU 1976/77:24) konstaterade utskottet att de föreslagna preskriptionsreglerna innebar nackdelar beträffande fordringar inom affärslivet. Detsamma torde i viss mån gälla privatlivets fordringar. Enligt utskottets mening var det endast inom konsumentområdet som det kunde finnas anledning att förkorta preskriptions— tiderna. Ensamt kunde detta dock inte utgöra tillräck— ligt skäl för att införa nya generella preskriptions— regler. Utskottet fann slutligen att det inte heller torde föreligga sådant behov av nordisk enhetlighet på området att det kunde motivera en omfattande änd—

ring av gällande rätt.

På anförda skäl förklarade utskottet att det inte kunde ställa sig bakom förslaget till ny preskrip— tionslag. Konsumenternas intresse av kortare pre- skriptionstider borde kunna tillgodoses genom särskil— da preskriptionsbestämmelser i fråga om konsument— fordringar. Hur sådana bestämmelser skulle utformas borde utredas närmare av regeringen. Reglerna borde emellertid enligt utskottets mening bygga på en tre— årig preskriptionstid. Förslag om särskilda preskrip— tionsregler i konsumentförhållanden borde föreläggas riksdagen senast i samband med att förslag till lag— stiftning på grundval av konsumenttjänstutredningens

pågående arbete förelades riksdagen.

I en reservation anslöt sig sju av utskottets leda— möter till huvudpunkterna i propositionsförslaget. De förordade dock vissa ändringar av de föreslagna be— stämmelserna om fordran på bank liksom av övergångsbe—

stämmelserna.

I enlighet med utskottsmajoritetens hemställan beslöt riksdagen att med avslag på propositionen ge rege— ringen till känna vad utskottet hade anfört om att förslag till särskilda preskriptionsregler i konsu— mentförhållanden borde föreläggas riksdagen (rskr

1976/77:216).

Under hösten 1977 utarbetades inom justitiedeparte— mentet en promemoria med nytt förslag till lagstift— ning om preskription av fordringar (Reviderad pre— skriptionslagstiftning, Ds Ju 1977z14). Förslaget har varit föremål för remissbehandling. Proposition på grundval av förslaget är avsett att läggas fram under

våren 1979.

Förslaget i promemorian följer de riktlinjer som

riksdagen har angett i beslutet 1977.

Enligt förslaget skall 1862 års preskriptionsförord—

ning upphävas och ersättas av en ny preskriptionslag.

Förslagets huvudsakliga syfte är att förkorta pre— skriptionstiden för konsumentfordringar, dvs. närings— livets fordringar mot konsumenter. I promemorian före- slås därför att preskriptionstiden för konsumentford— ringar skall vara tre år. Tiden skall liksom enligt 1862 års preskriptionsförordning räknas från dagen

för fordringens tillkomst.

Frånsett bestämmelserna om en treårig preskriptions—

tid för konsumentfordringar innehåller förslaget inte några större nyheter i förhållande till gällande rätt. Det är huvudsakligen fråga om en modernisering av be—

stämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning.

Preskriptionstiden för andra fordringar än konsument— fordringar skall således även i fortsättningen vara tio år räknat från tillkomstdagen.

Liksom f.n. skall preskription kunna avbrytas av så— väl gäldenären som borgenären. Preskriptionsavhrott från gäldenärens sida sker genom att han erkänrer

sin skuld. Det kan ske genom att han betalar anorte—

ring eller ränta eller vidtar annan åtgärd i fråga om

skulder. Beträffande preskriptionsavbrott från gälde— närens sida behålls likaledes i allt väsentligt de nuvarande bestämmelserna. Preskriptionen avbryts så— lunda om borgenären väcker talan eller inleder rätts— ligt förfarande på annat sätt mot gäldenären. Borge— nären kan emellertid också nöja sig med att kräva gäldenären utom rätta eller erinra honom om fordring—

en. Krav eller erinran måste dock ske skriftligen.

Liksom nu skall preskriptionsavbrott normalt leda till ny preskriptionstid. Den nya preskriptionstiden är lika lång som den ursprungliga, dvs. tre år för kon— sumentfordringar och tio år för andra fordringar. Har preskription avbrutits genom att borgenären har väckt talan e.d. räknas dock ny preskriptionstid endast om gäldenären har fått del av borgenärens framställning. I annat fall löper en ettårsfrist från det förfaran—

det avslutas.

Att en fordran preskriberas innebär att borgenären i princip förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Pre— skription av huvudfordran omfattar enligt förslaget också fordran på ränta e.d. och fordran på grund av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran

under vissa förutsättningar få användas till kvittning.

De föreslagna bestämmelserna är i vissa avseenden tvingande. Avtal om att fordran inte skall preskribe— ras eller att preskription skall kunna avbrytas på annat sätt än det föreskrivna skall sålunda vara ogil— tigt. Vidare skall avtal om förlängning av den tre— åriga preskriptionstiden för konsumentfordringar vara giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Förlängning får ske med högst tre år i

sänder.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

Eg” 'Fåhll 'flxrj '||'-1."1'|'|_"| "' "|l.'|'_'|_'|..'| " .|' Ei'” 'I |_ | 1||||.F-' '_'i|||. ' |.|.|."'.||'|"' " Ej" Q'”; .;"'.. |_|.|||.||||I||.| |'- -'|""'. ' ' | ' ' . ' ..

kg?"? 14252 |. - | "'.|'|i'|'|||1'|'-|I'|.-!I_IF|' |||| ”|__| |Ir""||'| | |||.| ||| |||| || | ! "| | |||i|||| |||

|E||.|||" |. |_....||.||..| _|.||| ' '--'| .."-!?; ." "_':..... |» ".». - ..'3. ..

.- ' || " __| ||

'."|'.' | I' ' '- |__|". ||| || ...__.|'| |

"||-|. |.|

|| | ' _'-|."|"|l:| | |||, .|| |. ' | .1- "||:' .|' I- ".- .|' '" ..'.'='-.| ' .. W '

.'.'L" .."uå. ' "" ' .. " . .| ' . | .|'.M||1.|'.. |_|" '|"'=. :| '.";."'|_|||'_.'1 .:'."' .. _ "|.|H| ||". " . ' ".'.". '.. '. "-'i .' '1-2 ' ".:. ' ||. |" ' " » '|._".'_ ..»||.||'|"'.|..'|".' ' ||| |' .. " '_'." || |||".|"v-'|| " .'|__'..' . . ."||._."' | .|'7|"|" ';|.'_' :T'. ' '.'||"_ '.'.."||.'|J|"l'j .C:|..!. '.. |T| '

.- "";. '+'-'|'" "” ' "|." ".|'-. '-|'. " _ '| || '|' . ' " .. .

"" "' "." __l'ie'l"f||'_ |"._'|' .. .' '

* ' . |"" ' "|-|. - .. " |- ' ' _'|' . ||.| ||'|||'|| ||-| | '"';|'|| '|" 'N'-':?" '... :| -' || -:||- '. ..L . ' |" . |. ' mh _||'| || -| ]» . _

|||-|||? : |H||_||__'|| — .r'...__.:|- ”."-|- || |--»-=-'"

||.|....|| .||i. . " ||-_".|| "'"—11,3- .' .'J'.-'__ |||:|'_-|';',.|.. .

.._-...|.'.»...w . » .. -- : | ,|||_|.||_||- _. |- '

.'.'. _'|-': ..."-. |'|._ |||":

_ ".'"|31|'|'1|"["," . ..'.'.» .:--|'

.|..'.. "'å'.|' "332. '| .| '

||"||.|..'| |.|-|- ||| ._ .. ||. .'|'||||_'. ...". _|

.. | |. _|"'|',.|1_"("=|1p1'|||.|||'|'r' | " . - _3. . .._. . . '."—| . _. .| . _ llI ! . .__ . | ?- ".'|:in || ' | ' . . |_||'-|"|'. .'J |. .'.||' |' .|'...5|| .|' ; ' . | || |' .||; || .. "|. ' | || "N|. ""I" " " |.. || || .'|. _.|ä_|__|||u'|i ||i|| || ' . .'| .. . . | . '. ..|"_.' ." .. _ ' '. | I . ||||.' . ' |' | || IIII '.'- ....'..| ' ' ||| .. »|.'.1'|':: _'.|'|'...'.'| .|||"'..;|.| N|.-.._... ..».._- J"", .|'-..... .. |._... ...-|, __.=-. "|.._|.|.-. | . _. -Jc—.—:v— _] ' .. L ' ."

5 ENKÄTER TILL KRONOFOGDEMYNDIGHETERNA OCH LÄNSSTYRELSERNA 5.1 Inledning

Utredningen har genom rundfrågningar till samtliga rikets kronofogdemyndigheter och länsstyrelser in— hämtat synpunkter på nuvarande preskriptionsordning för skatter, tullar och avgifter. Samtliga myndig—

heter har besvarat frågorna. 5.2 Kronofogdemyndighetsenkäten

5.2.1 Allmänna synpunkter på gällande preskrip—

tionsbestämmelser

Övervägande antalet myndigheter anser att nuvarande ordning med skilda preskriptionstider medför stora nackdelar. Ett fåtal myndigheter menar att förhållan— dena är godtagbara med hänsyn till att preskriptions— förordningen är tillämplig endast i fråga om en obe— tydlig del av det årligen uppdebiterade beloppet.

Nuvarande preskriptionssystem medför, enligt flertalet myndigheter, nackdelar såväl för det allmänna som för den enskilde gäldenären.

För myndigheternas del uppkommer olägenheterna framför allt på det administrativa planet. Skilda preskrip— tionstider kräver att varje art av det allmännas ford— ringar behandlas för sig vid bevakning, arkivering

och indrivning. Förhållandet medför en onödig och om— ständlig rutin. För personal med mindre erfarenhet kan vidare tillämpningssvårigheter uppstå. Några myndighe— ter påpekar att kravet på enhetliga bestämmelser kom— mer att öka när automatisk databehandling införs på

indrivningsområdet.

Man framhåller allmänt att det inte är sakligt motive rat från säkerhetssynpunkt med skilda preskriptions— frister. De fordringar som preskriberas enligt den tioåriga preskriptionsbestämmelsen fordrar inte nå— gon särbehandling. Fristen utnyttjas nästan aldrig för egentligt indrivningsarbete. Tvärtom skrivs målen normalt av inom en femårsperiod. Har indrivningen inte avslutats inom denna saknas i regel möjligheter

att därefter få betalt för fordringen.

En myndighet anför i denna del följande.

Enhetlig preskriptionstid bör införas och bestämmas till 5 år efter utgången av det år (uppbördsår för inkomstskatterna) då fordran förföll till betalning. Efter en så lång tids utgång företas regelmässigt ej indrivningsåtgärder. 'Har medlen dessförinnan ej kunnat uttas, har avskrivning i regel skett. Den praktiskt taget enda "bevakning" om en gäldenär därefter får tillgångar sker vid restitution av skatt, då "slag— ning" äger rum mot avskrivningsregistret. Det inträf— far inte sällan att mer än fem år gamla fordringar — huvudsakligen småbelopp — därvid kan bli betalda ge— nom utmätning av restitutionsfordran. Statsverkets förlust skulle dock troligen bli ganska ringa om en— hetlig 5—årig preskription införs och uppvägs genom vinsten av att få arbeta med ett nedbantat avskriv— ningsregister och minskad irritation i indrivnings— arbetet.

Flertalet myndigheter framhåller gäldenärens berät— tigade intresse av enkla och enhetliga preskrip— tionsbestämmelser. Reglerna ter sig för närvarande invecklade och svåröverskådliga för allmänheten. Sär— skilda krediteringsproblem kan vidare uppstå om en gäldenär, som häftar i skuld med flera olika ford— ringar, frivilligt betalar till det allmänna utan att ange vilken fordran betalningen avser. Vissa myndig— heter menar att även sociala skäl bör beaktas i detta sammanhang. Det får anses obilligt att en gäldenär efter en lång tidsperiod kan drabbas av indrivnings— myndighetens åtgärder beträffande vissa slag av skat— ter, tullar och avgifter. På grund av särbehandlingen

i preskriptionsavseende kan den enskilde därvid få

den felaktiga uppfattningen att vissa skatter, tullar

och avgifter är mer värdefulla än andra.

5.2.2 Preskriptionstiderna i UBL från indriv—

ningssynpunkt

Övervägande antalet myndigheter är av den uppfatt— ningen att tidsfristerna i UBL är tillräckligt väl tilltagna för att tillgodose säkerhetsaspekten.

I de flesta fall saknar myndigheterna erfarenhet av fall, där det framkommit att den skattskyldige lämnat landet eller fört ut tillgångar ur landet för att ge— nom preskription bli kvitt det allmännas fordringar. Några myndigheter framhåller emellertid att sådana fall förekommit och förekommer, särskilt inom vissa yrkeskategorier, som t.ex. läkare, tandläkare och skå— despelare. Det har därvid överlag varit fråga om avse— värda belopp som debiterats gäldenärerna. En del myn— digheter ger även exempel på fall där skattskyldig efter uppkomsten av en större realisationsvinst, t.ex. vid fastighetsförsäljning, lämnat landet utan att be— tala skattefordringen. Några myndigheter framhåller slutligen att det inte är ovanligt att utländska med— borgare återvänder till hemlandet utan att dessför—

innan betala sin skuld till det allmänna.

Flertalet myndigheter ger däremot exempel på fall, i vilka gäldenären, genom att ändra sina förvärvsför— hållanden, byta arbetsplats eller vidta andra liknande åtgärder, försvårat eller omöjliggjort indrivningen. Man framhåller att det inte är ovanligt att gäldenä— rer inom vissa yrkesgrupper t.ex. snickare, målare, stensättare byter anställning eller bostadsadress för att omöjliggöra exekution. Än vanligare är att skatt— skyldiga anställs i bolag som ägs av hustrun eller annan närstående. Bolagen betalar den skattskyldige så låg lön att exekution inte kan ske. Bolagsvinsten upp—

bärs av hustrun mot att hon utför ett mindre omfattan—

de administrativt arbete. En myndighet anför sålunda.

En gäldenär med stora skatteskulder tar ej gärna en anställning av rädsla för införsel i lönen. Förbe— hållsbeloppen motsvarar i stort sett socialhjälpsbe- loppen. Många föredrar socialhjälp framför att arbeta utan större förtjänst. Byte av anställningar för att undvika införsel en tid är vanligt, i synnerhet i uppåtgående konjunkturer. Det förekommer även att hustrun innehar anställningen, men att den skuldbe— lastade maken utför arbetet. Hustrun eller fästmön blir allt oftare ägare till företaget eller bolaget. I ett flertal ärenden (åkeribranschen) har det visat sig att den skattskyldige är inneboende (hos fästmön) och att de utmätningsbara tillgångarna är förhyrda (lastbilar, grävmaskiner etc.). En förlängning av preskriptionsfristerna skulle i stort sett vara verk— ningslös i fråga om dessa fall.

En annan myndighet har följande syn på denna fråga.

Gäldenär, som är egen företagare, försätts i konkurs. Härefter övertar gäldenärens hustru eller annan när— stående rörelsen och anställer gäldenären i rörel— sen med ingen eller ringa lön. Härigenom omöjlig— görs införsel i gäldenärens lön, trots att det fram— står som uppenbart, att gäldenären till följd av ut— fört arbete borde erhålla sådan lön att i denna finns utrymme för skatteinförsel.

Sammanfattningsvis kan konstateras att myndigheterna överlag är av den uppfattningen att en förlängning av preskriptionstiderna i UBL inte komner att för— bättra uppbördsresultatet i sådana fall då gäldenären lämnar landet eller för ut tillgångar ur landet eller byter arbetsplats, anställningsförhållanden eller bo—

stadsadress.

5.2.3 Omfattningen av avskrivningar på grund av att gäldenären lämnat landet, fört ut sina tillgångar ur landet eller gå annat lik— nande sätt gjort sina tillgångar oåtkomli—

ga för exekution under åren 1971 — 1973

De flesta myndigheterna uppger att det endast sällan har förekommit, att det allmännas fordr;ngar har skri— vits av på grund av att gäldenären har _ämnat landet.

v

Ett tiotal myndigheter redovisar ca femtio fall under tidsperioden medan endast fem myndigheter anger mer än hundra fall. En myndighet uppger ca tusen mål år— ligen men framhåller att dessa i regel har avsett

mindre belopp.

Övervägande antalet myndigheter uppger att de saknar erfarenhet av mål som har skrivits av på grund av att

den skattskyldige har fört ut egendom ur landet.

När det gäller mål som har skrivits av på grund av andra omständigheter, som t.ex. att gäldenären gjort sig egendomslös genom civilrättsliga transaktioner, menar flertalet myndigheter att så förekommer rela— tivt ofta.

En myndighet lämnar en katalog på de åtgärder som en

gäldenär brukar företa för att göra sig egendomslös. Exemplen upptagna i frekvensordning.

1 Äktenskapsförord,

2. leasing — man undviker all äganderätt,

3. förteckning enligt GB 6:9, 4 antedatering av fastighetskontrakt (jmf 82 5 UL), 5 lösöreköpskontrakt.

En annan myndighet anför.

Myndigheten har ett stort antal skattskyldiga av typen "egna arbeten" målare, åkare, grävmaskinister, elektriker, snickare, konsulenter etc etc., vilka personer i stort sett lever utanför det nuvarande skattesystemet. Dessa skattskyldiga saknar i regel utmätningsbara tillgångar och har mången gång även försatts i konkurs på grund av sina skatteskulder. Personerna i fråga har ofta mycket hög levnadsstan— dard med tillgång till av andra personer ägda fastig- heter, bilar, båtar etc. Med nuvarande indrivnings- åtgärder torde man inte kunna komma åt dessa skatt— skyldiga. Strängare straff kunde kanske nedbringa an— talet fall. Måhända skulle en brett upplagd reklam— kampanj vara till nytta. Allmänheten måste inse att dessa skattesmitare övervältrar skatterna på andra.

En myndighet ger konkreta exempel på olika skentrans— aktioner i syfte att göra sig egendomslös.

En läkare har egen fastighet. Fastigheten kan värde— ras till 500 000 kronor och är intecknad för 400 000 kronor. Läkaren blir föremål för taxeringsrevision. Innan revisionen resulterat i tilläggsskatt pantsät— ter läkaren fastigheten för ytterligare 100 000 kro— nor och använder sistnämnda lån till inköp av obli— gationer, vilka obligationer i sin tur pantsätts till banken med hänsyn till bankens krav på ytterligare säkerhet utöver pantsättningen i läkarens fastighet. - En åkeriägare bildar eget bolag med hustrun som den dominerande aktieägaren. Åkeriägaren tar ut låg lön och lever i stort sett på sina traktamenten. Vare sig genom bokföringsköntroll eller infordrande av dekla— ration kan kronofogdemyndigheten åtkomma hans lön, som är den enda utmätningsbara tillgången. Bolaget är ej restfört. Mannen är den ende anställde i bola— get. Bolaget visar inga stora inkomster. I flertal fall begär kronofogdemyndigheten revision av sådana bolag men inte ens sådan revision ger alltid något positivt resultat. När det gäller här omnämnda skat— tegäldenärer kan utredning ske ganska snabbt och det är sålunda inte preskriptionstiden som ger det nega— tiva resultatet utan de ovan redovisade faktiska transaktionerna.

5.2.4 Omfattningen av mål, i vilka kronofogde— myndigheten på grund av fristerna i 71 S UBL inte har kunnat till fullo ta ut skatt genom införsel eller genom överenskommelse

med den skattskyldige om avbetalning

De flesta myndigheterna Uppger att det sällan före— kommer att preskriptionstiderna i 71 S UBL utgör hin— der för att till fullo ta ut skatt genom införsel el— ler genom frivillig betalning. I regel uppgår antalet sådana fall till högst 20 per år. Man framhåller att det då oftast är fråga om gäldenärer som i samband

med konkurs övergått från att driva enskild firma till att arbeta som löneanställda eller gäldenärer som ålagts betalningsskyldighet enligt t.ex. 77 a HBL.

En myndighet anför.

Införselbeslut och avbetalningsplaner avpassas regel—

mässigt så att skulden är till fullo betald före pre— skriptionstidens utgång. I de allra flesta fallen fungerar dettaperfekt. Under senare år har det emel— lertid blivit allt vanligare att skulderna i A—mål

— t.ex. på grund av olika skatterazziör — blivit så stora, att det är såväl praktiskt som teoretiskt omöjligt för gäldenären att betala inom preskrip— tionstiden. Det går många gånger inte heller att "säkra" statens fordringar genom utmätningar, efter— som utmätningsbara tillgångar kan saknas helt eller endast täcka del av skulden. När det gäller höga bötesbelopp finns en teknisk möjlighet att få pre— skriptionstiden förlängd genom att domstol vid för— vandlingstalen kan hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Ny 3—årsperiod börjar då löpa.

Några myndigheter menar att det främst är småföreta— gare, av typ grävmaskinister eller åkeriägare — med tillgångar som köpts gå avbetalnin; eller som hyrts genom leasingkontrakt — som utnyttjar möjligheterna att få sina fordringar preskriberade. Ofta saknar dessa ordnad bokföring vilket medför att myndighe— terna har svårt att överblicka deras ekonomiska

situation.

En myndighet tar upp följande problem vid avbetalning

efter överenskommelse.

En förutsättning för överenskommelse om avbetalning bör vara, att hela skulden kan erläggas inom pre— skriptionsfristen. I annat fall överenskommer man om något, som kronofogdemyndigheten inte har behörighet för, nämligen att gäldenären slipper betala viss del av skulden. En annan sak är att kronofogdemyndigheten ibland ställs inför den situationen att gäldenären saknar utmätnings— och införselbar tillgång men gör frivilliga betalningar, dock i så långsam takt att en del av skuldbeloppet blir preskriberat. — Bely— sande exempel på disproportion mellan avbetalnings— belopp och preskriptionsfrist är då en gäldenär er— bjöd sig att betala 25 kr/mån. på en skuld på om— kring 200 000 kronor. Erbjudandet avvisades. Kronan fick därigenom inga pengar alls.

5.2. Nackdelar och fördelar med institutet pres— kriptionsavbrott i förordningen om tioårig

preskription

Övervägande antalet myndigheter är av den uppfatt—

ningen att en brytbar preskriptionsfrist för samtliga skatter, tullar och avgifter skulle medföra betungan— de merarbete för myndigheterna på det administrativa planet. En myndighet uttrycker detta enligt följande.

Indrivningsarbetet skulle med en brytbar tioårig preskriptionstid bli mycket mer betungande än det är i dagens läge. Indrivningsmaterialet skulle bli svår— bearbetat och svåröverskådligt. Det torde även vara omöjligt att i sin helhet bedöma om ett bättre in— drivningsresultat skulle uppnås av den indrivande myndigheten om denne hade längre tid på sig. En kör— tare indrivningsperiod med absoluta preskriptions— frister, som förhållandet är nu för huvudparten av skatter och avgifter, kan kanske i stället innebära en intensifiering av indrivningsarbetet som kan in— verka positivt både på indrivningen av restförda me- del och på betalningen under uppbördsstämmorna. Gäl- denärerna torde härigenom även ges kortare tid att "manipulera" med och undandra sina tillgångar. En annan synpunkt i detta sammanhang är inflationen. Det torde vara bättre att relativt snabbt indriva en något lägre andel av de restförda skatterna än att några år senare få in en något större del men då till ett mindre värde. Skulle en brytbar tioårig preskrip- tion införas torde sålunda denna då få kombineras med någon form av löpande ränta för att motverka infla— tionen. En sådan konstruktion torde dock komma att bli alltför komplicerad och ur indrivningsarbetssyn— punkt betungande. En förlängning av preskriptions— tiden torde även medföra att skatters förmånsrätt inte lika lätt kan hävdas som fallet är nu. Ett ar— gument för förmånsrätten är ju att skatterna pre- skriberas snabbare än andra fordringar.

En annan myndighet räknar upp följande skäl mot att införa en brytbar preskriptionstid för alla skatter

och avgifter.

Administrativa,

administrationsköstnaderna kommer att öka, personalen får urtråkigt arbete med kortsortering, avstämningen kommer att bli besvärligare än nu, Kort sagt: Personalen får sysselsättas med ur in— drivningssynpunkt helt improduktivt arbete.

U'lwad

.

En del myndigheter anger brännoljeskatten som exempel på betungande merarbete på grund av preskriptions— avbrott utan motsvarande positiv indrivningseffekt. Särskilt vid bevakning av det allmännas fordringar under en längre period än tio år i samband med arbe- tet med överskjutande skatt framstår systemet som ar— betsekonomiskt olämpligt. Man framhåller emellertid att ADB inom exekutionsväsendet sannolikt kommer att

reducera verkningarna härav.

Några myndigheter företräder den uppfattningen att den brytbara preskriptionstiden i preskriptionsför— ordningen inte medför några direkta olägenheter från indrivningssynpunkt men inte heller några fördelar i detta avseende. En myndighet gör sig till tolk för denna åsikt enligt följande.

För myndighetens del med sitt relativt begränsade ar— betsmaterial och med sina rutiner är den brytbara preskriptionsfristen inte förenad med några nämnvärda olägenheter men inte heller med några indrivningsmäs- siga eller andra fördelar. Sker inte betalning — fri- villigt eller tvångsvis - avskrivs posterna i fråga enligt samma principer som gäller för skatt i all— mänhet. Efter avskrivning bevakas posterna (exempel— vis i samband med ianspråktagande av överskjutande skatt varje höst) som om fråga vore om skatt enligt UBL. Annan rutin är enligt myndighetens uppfattning arbetsekonomiskt oförsvarligt och ger erfarenhets— mässigt ringa utbyte.

Nästan samtliga myndigheter är överens om att den brytbara preskriptionstiden i förordningen om tioårig preskription är betungande för den skattskyldige. Man anför som exempel bl.a. brännoljeskatterna och for— donsskatterna. Av framför allt billighets— och socia— la skäl menar man att preskriptionstiden bör vara de—

finitiv. En myndighet framhåller därvid följande.

Det främsta skälet som kronofogdemyndigheten emeller— tid anför mot preskriptionsfristen i fråga är att det av billighetshänsyn drabbar skattegäldenären alltför strängt. vid genomgång av de utmätningar som ägt rum av överskjutande skatt har bl.a. framkommit att sådan överskjutande skatt tagits i anspråk för brännolje-

skatt, som debiterats för i något fall 20 år sedan. Detta medför en stark reaktion från de drabbade skattskyldiga. vid genomgång har påträffats fall, där överskjutande skatt tagits i anspråk på grund av så— dan skattefordran trots att de skattskyldiga i fråga varit pensionerade, delvis invalidiserade etc.

En annan myndighet anför.

Det kan vara obilligt mot enskild person att pre— skription kan avbrytas. Social återanpassning kan försvåras för att inte säga omöjliggöras om gamla skatteskulder aldrig försvinner. Ett mindre lyckat förhållande är t.ex. att de exekutiva myndigheterna många gånger tvingas vidta indrivningsåtgärder gent— emot personer, som avtjänat långa frihetsstraff. Många av dessa människor känner sig förföljda av sam— hället om "skattmasen" bildligt talat väntar utanför fängelseporten. Om preskription kan avbrytas finns risk för att gamla skatter kan förfölja en person under orimligt lång tid. Som exempel på vådan av preskriptionsavbrott kan nämnas ett tullärende, som med jämna mellanrum aktualiserades under ca 30 år.

Några myndigheter anser att det är olämpligt från psykologisk synpunkt att kräva en gäldenär på skulder som är mer än tio år gamla. En myndighet uttrycker

denna åsikt sålunda.

En utsträckt preskriptionstid skulle sannolikt sna— rare försämre än förbättra indrivningsresultatet. Gäldenärerna vill se "ett slut på eländet". Många skulle kapitulera inför tanken att i princip aldrig komma ur sina skatteproblem. Därför går kronofogde— myndigheterna nu i många fall förnuftigt nog motsatt väg: man avskriver en del av en stor skatteskuld för att på så sätt få gäldenären på fötter och få honom — eller henne — att fungera i samhällsmaskineriet som aktivt yrkesarbetande. I stället för de gamla restantierna betalas på så sätt nytillkommande skat— ter. Det är inte sämre för samhället och avsevärt mycket bättre för den skattskyldige.

Vissa myndigheter lämnar konkreta exempel på mål, där

avbrott i preskriptiönen medfört obilliga effekter.

Ett handelsbolag med tre delägare drev under 50—talet ett företag, som påfördes brännoljeskatt. I preskrip— tionsavbrytande syfte krävdes delägarna på 60—talet men förmådde inte betala skulden. Under 70—ta1et

översändes ärendet till kronofogdemyndigheten för ny indrivning, vilket skedde i samband med arbetet med överskjutande skatt. Delägarna, som då var i 65—års— åldern, förtidspensionerade och sjuka, hade överskju— tande skatt att vänta, vilken utmättes. Delägarna an- såg åtgärden uppenbart obillig och klagade, men för— gäves. De sökte få skatten efterskänkt utan framgång. Efter det att de betalningsskyldiga hänvänt sig till finansministern, återkallades dock ärendet.

Det har förekommit att en över 10 år gammal brännolje— skatt på cirka 35 000 kr. därav cirka 14 000 kr. ränta uttagits sedan utmätning av fast egendom skett. En brist vid avträdessyn hos kronoarrendator (några hundra kronor) har varit föremål för preskriptions— brytande åtgärder i flera tiotal år utan att något resultat åstadkommits.

En myndighet menar att preskriptionsförlängning i vis— sa fall kan vara till fördel för den skattskyldige och

anför.

I två fall har egendom av stor betydelse för den skattskyldige utmätts. I båda fallen vill den skatt- skyldige betala sin skuld genom månatliga amorte— ringar. På grund av försörjningsbörda o.dyl. kan de dock ej betala så mycket per månad som erfordras för att skulden skall bli betald före preskriptionen. Innan preskription inträder måste därför det utmätta (en Villafastighet resp. en bostadsrättslägenhet) säljas. En preskriptionsförlängning hade i dessa fall inneburit att de skattskyldiga kunnat både betala sin skuld och behålla sin fasta egendom

5.2.6 Myndigheternas synpunkter på en förlängning av preskriptionstiden i 71 S UBL

De flesta myndigheterna anser att preskriptionsfris— terna i UBL är tillfredsställande från indrivnings— synpunkt. Man framhåller att en förlängning av pre- skriptionstiderna sannolikt skulle innebära att in- drivningsmyndigheterna fick en alltför stor arbets— belastning. Även om en förlängning i enstaka fall skulle kunna medföra att ytterligare medel kunde dri— vas in torde en sådan lösning i sin helhet inte vara fördelaktig. Man pekar på undersökningar av RSV, som visar att ca 90 % av fordringsbeloppen drivs in under

de tre första åren.

Även från psykologisk synpunkt är det olämpligt att preskriptionstiden utsträcks till längre än fem år

framhåller en myndighet.

Redan nu står som bekant skattemoralen på en låg nivå. Ett utsträckande av tiden för indrivningen skulle med all säkerhet betyda en ytterligare sänkning, gälde- närerna anser sig hopplöst förlorade och tappar allt intresse att vilja göra rätt för sig. Med den grund— liga kännedom kronofogdemyndigheten besitter bör det slås fast att all indrivning bör ske snabbt och ef— fektivt, dvs. i så nära samband som möjligt med rest— föring etc. En långt utdragen indrivningstid där så att säga kronofogdemyndigheten kontinuerligt är i hälarna på gäldenären verkar negativt så till vida att, å ena sidan, mindre belopp väl kan indrivas me— dan, å andra sidan, gäldenären genom sin ekonomiska belastning icke kan komma i gång med eller bedriva verksamhet som innebär löpande skatter och avgifter för det allmänna. Det bör observeras att inte ens privata borgenärer i dagens samhälle i normalfallet år efter år utsätter gäldenärer för exekutiva krav.

Några myndigheter är av den uppfattningen att man bör införa en enhetlig preskriptionstid om tio år för al— la skatter, tullar och avgifter. Härigenom skulle man, i vart fall tidsmässigt, åstadkomma en överensstäm— melse med övervägande antalet civilrättsliga ford—

ringar.

Myndigheten förordar en enhetlig preskriptionstid om tio år för alla slag av fordringar. Preskriptions— tiden bör vara definitiv dvs. ej brytbar men med preskriptionsuppehåll i vissa särskilda fall. Härige— nom kommer det allmännas och de enskildas fordringar i samma utgångsläge och bevakningen blir förhållande— vis enkel. Nackdelen med en så lång tidsfrist för skatter och avgifter skulle kunna bli den större vo- lym av arbetshandlingar, som måste lagras hos indriv— ningsmyndigheten. Men om man utgår ifrån att ADB kom— mer att genomföras inom exekutionsväsendet inom en nära framtid kommer denna olägenhet att elimineras. Vidare tenderar skatteposternas storlek att öka för varje år samtidigt som gäldenärernas metoder att för— söka komma undan betalningsskyldigheten blir alltmer raffinerade.

Även de ökade möjligheterna till frivillig avbetal— ning eller införsel under en längre tid talar enligt några myndigheter för en tioårig preskriptionstid.

De flesta skatter och avgifter drivs in inom nuva— rande preskriptionstid. I flera fall skulle det vara till fördel för såväl den enskilde som staten om pre— skriptionstiden förlängs till tio år. Möjlighet till lugnare amorteringstakt när så finns påkallat. Däri— genom kan kanske en stor skatteskuld drivas in, vis— serligen på lite längre sikt, som annars skulle ha preskriberats ev. med en föregående konkurs. Vidare skulle man kunna underlåta att sälja utmätt egendom som nu då och då sker till underpris endast därför att preskriptionstid för bakomliggande skatteskuld närmar sig.

Preskriptionstiden bör utsträckas till tio år. Med hänsyn till snabbheten och effektiviteten i exeku— tionen är det stora flertalet av de skatter, som över huvud taget kan indrivas, uttagna inom den nu- varande preskriptionstiden. Fall förekommer dock då det i såväl den enskildes som det allmännas intresse är angeläget att preskriptionstiden förlängs. Med den nuvarande preskriptionstiden kan t.ex. personer, som efter s.k. skatterazzior påförts stora tillkommande skatter, bli mycket hårt pressade genom att den nu— varande preskriptionstiden inte medger mera långsik— tiga avbetalningsplaner. Många vill göra rätt för sig men kan inte på den nu tillmätta tiden. En längre preskriptionstid skulle i sådana situationer vara till fördel för såväl enskild person som statsverket.

5.2.7 Myndigheternas synpunkter på nuvarande

preskriptionsfrister

Samtliga myndigheter menar att nuvarande preskrip— tionsfrister i UBL och sjömansskattelagen är väl av— vägda. En förkortning av fristerna skulle medföra att bl.a. möjligheterna till amortering och införsel i lön begränsades. Indrivningsklimatet skulle sannolikt

bli hårdare. En myndighet anför härom.

Om indrivningstiden förkortas begränsas stats— verkets möjligheter att få full betalning i den ut— sträckning som f.n. sker. Myndighetens handlande un— der indrivningen påverkas då i "kärvare" riktning och utrymmet för individuell behandling blir beskuren. Indrivningsförfarandet förfogar som bekant över mer eller mindre tidskrävande instrument. Alltför kort indrivningstid kan tvinga myndigheten att t.ex. före— ta utmätning hos företag med god prognos och med må— hända omsättningstillgångar som enda utmätningsbara egendom. Enligt myndighetens mening lämnar en femårig preskriptionsfrist över hela linjen fullgoda möjlig— heter att anpassa indrivningen efter omständigheterna

i det särskilda fallet. Någon för samtliga fall gäl— lande indrivningstid kan inte bestämmas. Indrivning av olika medelsslag bör dock följa enhetliga rutiner.

När det gäller frågan om fristen i preskriptionsför— ordningen anser övervägande antalet myndigheter att denna bör göras enhetlig med UBLzs frister. Man fram- håller därvid att administrationen av fordringarna

underlättas genom en sådan åtgärd.

En myndighet tar i detta sammanhang upp frågan om

definitiv avskrivning i vissa fall och anföro

Det kan ifrågasättas om man inte borde införa en de— finitiv avskrivning för att bereda de s.k. hopplösa fallen tillfälle att ta anställning. Sådana undan— tagsfall kunde kanske anförtros åt en särskild nämnd med lekmannainflytande efter föredragning av veder— börande kronofogde.

5.2.8 Myndigheternas synpunkter på den lagtekniska utformningen av förlängda preskriptions—

frister.

Meningarna är delade mellan myndigheterna huruvida preskriptionsfristerna bör utsträckas genom avbrott, uppehåll eller generell förlängning. Flertalet myn— digheter menar att det vore lämpligast med en ordning enligt vilken en förlängning kan komma till stånd

endast i vissa särfall. Sålunda anför en myndighet.

Myndigheten anser det inte vara påkallat med någon generell förlängning av gällande preskriptionsfrister enligt UBL. Fristerna bedöms vara väl avpassade. Det ligger för övrigt även i statsverkets intresse att preskriptionsfristerna är så konstruerade att en slutlig uppgörelse med gäldenärerna framtvingas inom rimlig tid. Införande av regler om preskriptionsav— brott i den meningen, att ny preskriptionstid skall börja löpa från avbrottet framstår inte som påkallat. Risk uppstår då att indrivningen blir utdragen med de olägenheter som förut påtalats. Före preskription vidtagen exekutionsåtgärd bör emellertid alltid kunna slutföras. Om exekutionen inte tillgodoser anspråket bör det falla bort. Enligt myndighetens erfarenhet föreligger inget behov av regler om preskriptions—

uppehåll. Föreskrift att preskriptionstid inte skall löpa — t.ex. under tid då gäldenär ej kunnat anträf— fas eller håller sig undan — framstår emellertid ändå som önskvärd. Föreskriften bör dock kunna tillämpas endast i avgränsade fall som rör poster av viss stor— leksordning.

Myndigheterna ger exempel på situationer, där pre-

skriptionsavbrott eller uppehåll bör kunna inträda.

De anför sålunda.

Det vore inte orimligt att "preskriptionsuppehåll" inträdde under den tid gäldenären uppehåller sig utomlands i tydlig avsikt att komma ifrån sina skyl- digheter att erlägga skatt. En sådan bestämmelse bör- de åtminstone vara motiverad när gäldenären avvikit till ett land med vilket Sverige saknar överenskom— melse om handräckningsbistånd. Och det är som bekant till sådana länder de flyktande med förkärlek söker sig. Ett dylikt "preskriptionsuppehåll" skulle utgöra en logiskt betingad motsvarighet till det uppehåll som redan nu i viss utsträckning och under vissa förhål— landen göres sedan gäldenären anfört besvär över de— biteringsbeslut. När den exekutiva myndigheten under den generella indrivningsperioden förlorat möjlighe—

ten att ansätta gäldenären — oavsett det resultat som därvid kunnat uppnås - bör "preskriptionsuppehåll" inträda.

Preskriptionsavbrott bör komma i fråga t.ex. för skatter som uppkommit genom eftertaxering p.g.a. taxeringsrevision o.dyl.

Preskriptionsuppehåll bör komma i fråga då gäldenären håller sig undan t.ex. genom att vistas utomlands el— ler genom att göra sig oanträffbar på den till folk— bokföringsmyndigheten anmälda adressen. Preskrip— tionsuppehåll bör också komma i fråga då gäldenären placerat sina tillgångar så att de blir oåtkomliga för exekution t.ex. utomlands.

De situationer i vilka behovet av förlängda frister vanligen har aktualiserats är sådana där införsel eller avbetalning pågår och där längre preskriptions— tid kan medföra att fordringen till fullo infrias. Ytterligare föreligger den situationen att utmätning av Viss egendom har ägt rum strax före preskriptions— tidens utgång. Även i denna situation vore det av värde med möjlighet till preskriptionsavbrott med åtföljande ny preskriptionstid löpande för att med den utmätta egendomen som säkerhet träffa uppgörelse med gäldenären så att hela skulden reglerades. I nu- varande läge måste egendomen realiseras med påföljd kanske att endast en del av skulden infrias.

Då indrivning pågår genom långfristig avbetalnings— plan, införsel eller utmätning och utsikter finns till att skulden kan regleras inom överskådlig tid efter utgången av gällande preskriptionstid.

Preskriptionsavbrott bör få förekomma när skattskyl— dig misstänks undanhålla egendom eller flyttar utom— lands för att undandra sig betalning av skatteskuld. Beslut om preskriptionsavbrott bör meddelas av kfm eller länsstyrelsen på begäran av kfm efter prövning från fall till fall.

"Preskriptionsuppehåll" bör få förekomma när taxe— ringsrevision har inletts för att göra det möjligt att fullfölja och, om det behövs, utvidga revisionen. Uppehållet bör göras så långt att kfm får ca 5 år på sig för indrivningen av de skatter som kan komma att påföras på grund av revisionen. Beslut om preskrip- tionsuppehåll bör meddelas av länsstyrelsen.

Det är således framför allt i de fall, då den skatt— skyldige avvikit utomlands eller fört sin egendom utomlands för att undgå betalning samt i avbetal— nings— eller införselsituationer som myndigheterna anser det påkallat med möjligheter till avbrott el- ler uppehåll.

Skulle preskriptionsfrågan lösas genom en generell förlängning bör tiden begränsas till 10 år och vara obrytbar enligt myndigheternas samstämmiga uppfatt— ning. Vidare bör av arbetsekonomiska skäl den gene- rella förlängningen gälla för alla skatter, tullar och avgifter.

En myndighet anlägger följande rättssäkerhetsaspekter på frågan om preskriptionsavbrott.

Någon generell förlängning av fristerna synes enligt kronofogdemyndigheten inte medföra någon påtaglig effekt när det gäller indrivningsarbetet. Däremot kan ifrågasättas om ett preskriptionsavbrott skulle kunna medges under vissa villkor. Frågan om regle— ringen av villkoren måste i så fall utformas på så sätt, att det ur allmän opinionssynpunkt inte upp— fattas såsom en allvarlig skärpning. Kronofogdemyn— digheten påpekar sålunda vikten av att kravet på rättssäkerhet i så fall icke eftersätts. Det krävs sålunda att en undantagsregel, som det här synes vara fråga om, utformas främst med hänsyn till de mera un—

dantagsvis förekommande försöken att utnyttja pre— skriptionstiderna för att undgå beskattning. Preskrip— tionsavbrott synes sålunda endast kunna vara försvar— bart om man inför en undantagsregel, vari man anger noggrant utformade speciella skäl för tillämpning av undantagsregeln. Av vikt är att man utarbetar undan— tagsregeln så klar, att regeln inte innebär risk för varierande praxis hos de olika myndigheterna.

En myndighet tar i detta sammanhang upp preskriptions— uppehåll vid utmätning och efterfrågar klara bestäm—

melser på detta område.

Det skulle vara till stor fördel om det skapades klara regler som gick ut på att "preskriptionsuppehåll” in- trädde i de fall utmätning skett före vanliga pre— skriptionstidens utgång men att det utmätta ej kunnat försäljas. Ostridigt anses det att "preskriptions— uppehåll" inträder i dessa fall. Meningarna torde emellertid vara delade huruvida preskriptionen endast uppehålls så länge som erforderliga åtgärder måste vidtagas för försäljningen av det utmätta. Utmätnings— mannen måste alltså vid preskriptionsrisk omedelbart efter utmätningen börja vidtaga försäljningsåtgärder. Vissa utmätningsmän anser att, vid utmätning i all— männa mål, preskriptionen uppehålls så länge utmät— ningen kvarstår och att utmätningen i princip kan kvarstå så länge den aktuella skulden är obetald. Ut— mätningsmannen kan alltså enligt detta resonemang låta gäldenären amortera på utmätningsskulden efter den vanliga preskriptionstidens utgång tills dess denna är betald. En klar regel som innebar ett genomförande av det senare resonemanget vore mycket fördelaktig både ur statsverkets och gäldenärernas synpunkt. Detta gäller i synnerhet de fall då det utmätta beräknas ej ge full täckning av skulden. Statsverket skulle gynnas av detta genom att få full betalning för utmätnings— skulden och gäldenärerna eftersom de får behålla det utmätta, som alltså inte behöver riskeras att säljas till underpris. Särskilt beaktansvärt är detta givet— vis vid utmätning av fastigheter och fordringar.

5.2.9 Myndigheternas synpunkter på de särskilda

preskriptionsfristerna i 71 5 UBL Även när det gäller frågan om de särskilda fristerna i 71 S UBL är tillräckliga från indrivningssynpunkt

går meningarna isär bland myndigheterna.

Preskriptionstiden i 71 5 1 mom. andra stycket och

2 mom. fjärde stycket UBL bör enligt flertalet myn— digheter ändras till fem år. Som skäl härför anförs att nuvarande frister visat sig vara otillräckliga från såväl fiskal synpunkt som från den enskildes synpunkt att genom amortering reglera sin skatteskuld.

I fråga om preskriptionstiden i 71 5 3 mom. UBL är de flesta myndigheterna överens om att någon förbätt— ring inte är behövlig. En myndighet anför i denna

fråga följande.

Enär ett godmansförordnande enligt ackordslagen ej medför något hinder för utmätning utan endast för försäljning av det utmätta godset, föreligger inte något behov av förlängning av preskriptionsfristen i dylika fall. Enligt allmänt vedertagna regler utgör preskriptionsfristens utgång inte något hinder för försäljning av dessförinnan utmätt gods.

5.3 Eänsstyrelseenkäten 5.3.1 Allmänna synpunkter på behovet av en över—

syn av reglerna om eftertaxering, efter—

beskattning och extraordinära besvär

Övervägande antalet myndigheter är av den uppfatt— ningen att en översyn av reglerna om eftertaxering, efterbeskattning och extraordinära besvär inte bör samordnas med reformarbetet i fråga om preskription av indrivning av fordran på skatter, tullar och av— gifter. Det huvudsakliga skälet härtill anges vara att något egentligt samband inte föreligger mellan dessa två system.

De flesta myndigheterna menar vidare att nuvarande tidsfrister vid eftertaxering m.m. väl motsvarar de krav som kan ställas från fiskala synpunkter. Den

specialregel som gäller i åtalsfallen anses som en

tillräcklig säkerhetsventil.

Någon länsstyrelse anger administrativa och arbets—

tekniska skäl för att nuvarande tidsfrister skall be—

hållas. Sålunda anför en myndighet.

Arbetsbelastningen på skatteavdelningen är med nuva— rande personaluppsättning sådan att ytterligare till— skott av mål — offensiva eller defensiva — knappast kan klaras. Följden av en förlängning av tiderna skulle bli dels att skyldigheten att bevara underlag för deklarationen måste gälla för längre tid med det besvär och merarbete detta för med sig för de skatt- skyldiga, dels att deklarationsmaterialet måste be— varas längre tid.

En annan myndighet uppger.

Senare års kontrollaktioner har som regel omfattat de tre senaste taxeringsåren. utredningarna har åtmins— tone i vårt län visat sig kunna slutföras med god marginal under perioden. Revisionsarbetet har de se— naste åren på rekommendation av riksskatteverket in- riktats på större snabbhet i genomförandet av varje revisiOn. Detta för att fler skattskyldiga skall nås av sådan verksamhet och uppleva taxeringsrevision som något påtagligt. Den preventiva effekten bedöms näm— ligen som mycket stor. Om eftertaxeringsperioden för— längs kan detta lätt leda till att flera år granskas hos varje enskilt objekt med färre antal revisioner som följd.

Några myndigheter framför åsikter grundade på rätts— säkerhets— och sociala synpunkter. Man anför att de skattskyldiga får anses ha ett berättigat intresse av att det allmännas anspråkxpå skatter, tullar och av— gifter blir slutligt fastställt inom viss begränsad tid. Därvid bör även hänsyn tas till svårigheterna att många år efter beskattningsåret göra säkra utred— ningar som kan ligga till grund för taxering. En läns- styrelse sammanfattar avvägningsproblemen i detta sam—

manhang enligt följande.

Ytterligare ett skäl för länsstyrelsens ståndpunkt är hänsynen till den enskildes behov av att kunna känna en rimlig grad av trygghet beträffande sin ekonomiska situation. vid avvägningen mellan det allmännas krav på en riktig beskattning och den enskildes behov av överblick över sin ekonomi anser länsstyrelsen att nuvarande preskriptionsregler bör behållas.

De myndigheter som företräder en motsatt uppfattning angående behovet av en översyn av bestämmelserna om

tidsfrister vid eftertaxering m.m. anlägger huvudsak— ligen fiskala och samordningssynpunkter på frågan. Några länsstyrelser som gör sig till tolk för upp—

fattningen om en samordning anför.

Länsstyrelsen har alltid ansett samordningsfrågorna väsentliga för åstadkommande av effektivare beskatt— ning i den meningen att skatten skall inflyta. Läns— styrelsen anser det därför självklart att översyn av bestämmelserna om fordringspreskription avseende skatt, tull och avgift förenas med översyn av bl.a. reglerna om eftertaxering, efterbeskattning och extra ordinära besvär som led i skattearbetet.

Översyn av reglerna om eftertaxering, efterbeskatt— ning samt extra ordinära besvär bör ske. Huvudsakliga skälet härför är att bestämmelserna om fordringspre— skription hör ihop med reglerna om eftertaxering m.m. Om preskriptionstiden exempelvis skulle förkortas skulle det innebära att skattskyldig skulle kunna bli eftertaxerad för viss inkomst medan skatten på den i deklarationen redovisade inkomsten skulle kunna pre— skriberas innan tiden för eftertaxering löpte ut. I sammanhanget anser länsstyrelsen sig böra nämna den bristande överensstämmelsen mellan eftertaxeringsmöj— ligheten ca 6 år och åtalsmöjligheten 5 år. Inte säl— lan visar utredningen rörande det tidigaste året för vilket skattskyldig eftertaxeras klart brottslig gär— ning som är preskriberad på grund av 5—årsregeln.

De fiskala synpunkterna kommer till uttryck i följan— de yttranden.

Länsstyrelsen anser sig i samband med frågor om ford— ringspreskription böra ifrågasätta om inte fordrings— belopp som är betydande och utgör fordran för skatt som undandragits genom skattebrott borde föranleda en preskriptionstid av 10 år.

Möjligen kan en förlängning av tiden för eftertaxe— ring, efterbeskattning och extra ordinära besvär tän— kas när fråga är om mycket stora belopp.

Utredningens direktiv ger utrymme för att utredningen även ser över reglerna om eftertaxering, efterbe— skattning och extra ordinära besvär. Det synes vara lämpligt att så sker främst med hänsyn till att gäl— lande regler inte ger möjlighet till ingripande från det allmännas sida, trots att detta varit önskvärt ur allmän laglydnadssynpunkt, exempelvis i sådana fall då skattskyldig genom att hålla sig undan inom

landet eller genom att lämna landet omöjliggör ut— redning.

Några myndigheter uppehåller sig vid det särskilda problem som har uppkommit på grund av tidsbegräns— ningen för taxeringsintendentens talan i eftertaxe—

ringsmål. En myndighet anför sålunda.

Enligt 115 5 taxeringslagen (1956z623), TL, må efter— taxering icke ske med mindre fråga därom prövas inom fem år efter det år då taxering rätteligen bort verk— ställas i första instans. Här bortses från de speci— ella regler som gäller för eftertaxering av dödsbo och skattskyldiga som åtalas för skattebrott. Fram— ställning om eftertaxering från taxeringsintendent eller kommun skall ha inkommit till länsskatterätten senast två månader före utgången av den tid inom vil— ken fråga om eftertaxering senast kan prövas av läns— skatterätten. Med hänsyn till att framställningen om eftertaxering skall delges den skattskyldige kan den situationen lätt uppkomma att länsskatterätten på grund av bristande delgivning ej kan pröva framställ— ningen inom föreskriven tid. Därigenom är eftertaxe— ring utesluten. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma före— ligger inte tillräckligt vägande skäl för denna sär— regel för prövning av framställning om eftertaxering. Om skattskyldig håller sig undan kan visserligen kun— görelsedelgivning tillgripas och målet komma att prö— vas omkring jultid. Om emellertid nuvarande regel om tiden för prövning av framställning om eftertaxering ersätts av en regel att prövning i motsvarande fall skall ske skyndsamt erhålls fördelarna att genmäle kan avvaktas och att prövning av framställningen all— tid kan göras liksom att svaromål medhinns och till— fredsställande prövning kan ske. Ytterligare kan den fördelen tänkas att antalet besvär till kammarrätten liksom antalet till länsskatterätten återförvisade mål minskar.

Slutligen skall nämnas att en myndighet menar att en förlängning av preskriptionstiden i fråga om rätten att driva in en skattefordran bör föranleda motsva— rande ändring beträffande möjligheterna att införa extra ordinära besvär. En person som sköntaxerats

till väsentligt för högt belopp och av ursäktliga skäl inte har anfört besvär inom ordinär besvärstid skall, om han krävs på betalning exempelvis nio år efter det att skatten debiterats, kunna anföra besvär i särskild

ordning över beslutet menar länsstyrelsen.

5.3.2 Omfattningen av fall i vilka den skattskyl— dige omöjliggjort eller försvårat utred- ningar om belopp som misstänks ha undandra—

gits beskattning

De flesta myndigheterna uppger att de inte särskilt ofta har handlagt ärenden i vilka den skattskyldige omöjliggjort eller försvårat utredningar om belopp som kan ha undgått beskattning. I regel har det rört sig om högst ett tiotal fall inom varje län under åren 1971—1973, de år som omfattas av undersökningen. Det har därvid ofta varit fråga om läkare som med an— ledning av riksskatteverkets kontroll Läk 69/70 har lämnat landet för att återvända sedan fristen för eftertaxering gått till ända. Även i samband med av— veckling av rörelse har den skattskyldige ibland läm-

nat landet efter det att utredning har inletts.

Någon myndighet uppger att det i ett flertal vinst— bolagsfall har förekommit att mäklare och köpare har avvikit till utlandet när utredningarna om deras fö-

rehavanden påbörjades.

En länsstyrelse påtalar svårigheterna att kontrollera utflyttning från riket. Myndigheten menar att det allt oftare förekommer att skattskyldiga tar ut flytt— ning men sedan stannar kvar i riket. Därigenom har de kunnat undandra sig sina skyldigheter att lämna de— klaration och att tillhandahålla räkenskaper. Man konstaterar vidare att utflyttade svenska medborgare kommer tillbaka till Sverige utan att låta mantal— skriva sig här. Genom att mantalskrivningsprocessen inte fungerar tillräckligt effektivt uppstår svårig— heter vid kontrollen av att de fullgör sina skatte— rättsliga förpliktelser.

Några länsstyrelser lämnar exempelpå fall där den per—

son som är föremål för revision på annat sätt än genom

att lämna landet håller sig undan vid utredningen.

Två läkare har lyckats uppskjuta utredningen genom att inte hålla löften om sammanträffanden o.dyl. Pro— memorior fick skrivas utan kontakt med de skattskyl— diga. Först genom länsskatterätten var det möjligt att delge den ene av läkarna promemorian. Den andre har varit omöjlig att nå trots att alla åtgärder vid— tagits.

Den skattskyldige är omöjlig att få kontakt med trots meddelanden per telefon och via telefonsamtal med hustrun. Uteblir från avtalade möten, nås ej med än; maningar och vitesförelägganden, ställer ej räken- skaper till förfogande, vistas långa tider på resor bl.a. i utlandet.

Hustru till skattskyldig har vid upprepade kontakter från revisorn upplyst att maken, hos vilken taxe— ringsrevision skulle utföras, befann sig utomlands. Vid förnyad kontakt per telefon cirka 2 år senare uppgav hustrun att maken fortfarande befann sig utomlands. Ett telefonsamtal till den skattskyldiges bostad, där ett barn uppgav att pappan uppehöll sig på sin arbetsplats, avslöjade den påstådda utlands— vistelsen som ett försök att förhala utredningen.

Flera länsstyrelser belyser med olika exempel de åt— gärder av sabotagekaraktär som skattskyldiga vidtar för att fördröja eller omintetgöra utredningen.

En länsstyrelse uppger.

Att försena och försvåra utredningar kan ske på många sätt. Det är ett ofta återkommande problem i samband med taxerings- och skatterevisioner. I första hand är fråga om att viktigt material inte företes för revi— sion. Det gäller då främst korrespondens, kopior av utgående fakturor, förteckningar över tillgångar och skulder, följesedlar till ankommande fakturor, post— giro— och bankgirotalonger etc. Beträffande kopior av utgående fakturor och förteckningar över tillgångar och skulder kan i åtskilliga fall sådana handlingar aldrig ha upprättats och kan därför naturligtvis ej företes vid revision. Det är emellertid en utbredd uppfattning bland erfarna revisorer att flertalet av de ovan angivna handlingarna på grund av sin känslig— het i taxeringssammanhang antingen förstörs genast eller undanhålles då de efterfrågas vid revisioner under förmenande att de ej längre finnes förvarade.

En annan länsstyrelse räknar upp de vanligaste sabo-

tageåtgärderna.

Räkenskapshandlingar uppges ha förstörts genom brand, stöld, slarv etc.

Skattskyldig gör sig oanträffbar vid för honom "lämp- liga" tidpunkter.

Granskningsmannen får ej taga del av samtliga räken— skapshandlingar på en gång.

Skattskyldiga lämnar medvetet vilseledande eller oriktiga uppgifter.

Uppskov med svar på frågor begärs på grund av att skattskyldig anser sig måste anlita sakkunnig hjälp, som i sin tur ej har tid att hjälpa den skattskyldi— ge förrän efter viss längre tid.

Uppskov med svar på taxeringsintendentens yttrande hos länsskatterätten har begärts under olika före— vändningar (se bifogat protokoll).

Läkarintyg om sjukskrivning av skattskyldig förekom— mer.

En annan myndighet anför.

Läkarintyg inges på att vederbörande ej får arbeta och därmed inte kan förete räkenskaper, "allergi mot trycksvärta", upprepade uppskov med avgivande av kompletterande upplysningar, ofullständiga räkenska— per, räkenskaperna försvinner, styrelse saknas, vid förvarning om revision töms bolaget och går i kon— kurs, verksamheten förläggs till en del i utländska skrivbordsbolag. Styrelsen i sådana bolag utgörs av den i utländska staten bosatta jurister eller bank— män, medan den svenske intressenten uppges sakna in- flytande på förvaltningen.

En länsstyrelse menar slutligen att den vanligaste förhalningsmetoden är att räkenskaperna inte till— handshålls inom förelagd tid och anför som exempel

härpå följande.

Bokslutsnoteringar jämte inventeringslistor hade i visst fall trots upprepade påstötningar inte före— tetts vid granskningen. Ifrågavarande handlingar återfanns med polisens hjälp hos bolagets revisor. Av dessa framgick bl.a. att bolaget med benäget bi— stånd av revisorn medvetet lämnat falska invente— ringsuppgifter. På grund av antalet bokslutsnote— ringar och felaktiga konteringar i samband därmed hade det utan nämnda handlingar varit praktiskt taget omöjligt att penetrera boksluten. Genom bolagets un—

derlåtenhet att på sedvanligt sätt överlämna samtliga begärda räkenskapshandlingar fördröjdes taxeringsre- visionen avsevärd tid.

5.3.3 Myndigheternas synpunkter på tidsfristerna

vid eftertaxering och efterbeskattning

Länsstyrelserna har även tillfrågats hur de ser på gällande tidsfrister vid eftertaxering m.m. från re— visionsteknisk synpunkt. Myndigheterna har därvid i regel inte kunnat uttala sig om frekvensen av ärenden i vilka man underlåtit att utföra revisioner på grund av att fristerna inte har räckt till. Man anser emel— lertid att det ibland förekommit fall där man måst utesluta vissa år från revision på grund av att ären- det i den delen inte skulle hinna fullföljas i läns— skatterätten. En myndighet anför i denna fråga föl-

jande.

Vid igångsättandet av en revision torde gransknings— mannen i regel göra en bedömning av vilken tid revi- sionen bör omfatta, för att inget år skall gå förlo— rat på grund av preskriptionstiden. Revisionens tids- mässiga omfattning anpassas sålunda till gällande frister för eftertaxering och efterbeskattning.

Några myndigheter lämnar exempel på dylika fall.

Ett ackvisitionsföretag hade inte medtagit i sin bok— föring mycket stora inkomstbelopp och heller inte häremot svarande utgifter, som företrädesvis avsåg provisioner till ackvisitörer och återförsäljare. Bolaget upptaxerades och medgavs härvid inte avdrag för mer än styrkta kostnader. Under den efterföljande processen i skattedomstolarna lämnade bolaget efter hand uppgifter om utbetalningar till olika personer. Uppgifterna styrktes bl.a. av intyg från mottagarna att beloppen intjänats. Bolaget erhöll avdrag, men 10—20 personer kunde inte eftertaxeras för beloppen, då eftertaxeringsperioden nyligen gått till ända. Bolaget hade rimligtvis kunnat lämna uppgifterna i ett tidigare skede.

I den riksomfattande kontrollaktionen "Läk/70" kon— staterades beträffande vissa läkare betydande under- deklaration under två år. Anledning fanns att antaga att underdeklaration förekommit även tidigare år. vid den tidpunkt då granskningen av två års inkomst-

förhållanden för samtliga läkare slutförts var det för sent att för läkare där betydande underdeklara— tion konstaterats utvidga utredningarna till att avse tidigare års taxeringar.

Övervägande antalet myndigheter är av den uppfattning— en att förlängning av tidsfristerna vid eftertaxering m.m. inte bör komma i fråga på grundval av arbets— situationen vid revisions— och taxeringsenheterna.

Man menar att ett urval av granskningsobjekten alltid måste ske och att problemet med arbetsbelastningen inte kan lösas genom en sådan åtgärd. Tvärtom anser man att en förlängning kommer att medföra :rkiverings- och andra administrativa problem som skulle motverka effektiviteten på dessa enheter. Man framhåller att revisionsenheternas arbete under senare år inriktats huvudsakligen på närliggande räkenskapsår och att man därvid strävat efter att bredda revisionsurvalet ge— nom att granska så många företag som möjligt.

5.3.4 Myndigheternas synpunkter på tidsfristerna för fastställelse av arbetsgivares ansvar

för arbetstagares skatt

Det är genomgående en allmän uppfattning hos myndig— heterna att gällande tidsfrister för fastställelse av arbetsgivaransvar är tillräckligt tilltagna för att tillgodose det fiskala kravet. En förlängning av fristerna skulle enligt länsstyrelsernas och hörda lokala skattemyndigheters mening inte medföra någon väsentlig ekonomisk fördel för det allmänna. I vissa fall, där fråga om arbetsgivaransvar prövas kort tid innan preskription av skattebeloppet inträder kan emellertid svårigheter uppstå med att hinna vidta nödvändig utredning av ärendet och meddela faststäl— lelsebeslut före fatalietidens utgång. Det kan då uppstå problem för kronofogdemyndigheten att hinna vidta erforderliga indrivningsåtgärder mot arbetsgi— varen. Svårigheterna i dessa speciella fall motiverar enligt myndigheterna dock inte en utsträckt faststäl—

lelsefrist.

En myndighet påtalar en olägenhet av något annorlunda

art.

Sådan undersökning av arbetsgivaransvar som kronofog— demyndigheterna begär hos de lokala skattemyndighe— terna äger merendels rum allt för sent, och ofta i nära anslutning till preskriptionstidens utgång. Vad kronofogdemyndigheten åsyftar är som regel besked om att arbetsgivaransvar inte föreligger. Denna uppgift är för kronofogdemyndigheterna erforderlig för anmä— lan till länsstyrelsen om avskrivning av skatt. Med hänsyn till den tid som i allmänhet förflutit sedan anställningsförhållandet blir den lokala skattemyn— dighetens utredning besvärlig och osäker. Undersök— ningarna vållar irritation då arbetsgivarna många gånger saknar underlag för att lämna infordrade upp— gifter. Det framstår också för dem som anmärknings— värt att kronofogdemyndigheterna under den långa tid som passerat icke vidtagit effektiva åtgärder för att hos den skattskyldige indriva restförda belopp. Fris— terna för fastställelse av arbetsgivaransvar bör där— för inte utsträckas. Däremot bör föreskrivas att kro— nofogdemyndigheterna på ett betydligt tidigare sta— dium påkallar utredning om eventuellt arbetsgivar— ansvar.

En annan myndighet tar i detta sammanhang upp frågan om förlängning av preskriptionstiderna vid brott mot

uppbördsförfattningarna. Myndigheten anför.

När åklagare i anslutning till åtal för brott mot UBL framställer yrkande om åläggande av betalningsskyl— dighet jämlikt 77 a 5 UBL är hans agerande i den de— len begränsat till de terminer åtalet omfattar. Efter— som åtalspreskription inträffar två år efter uppbörds— termins "förfallodag" faller ett betydande antal upp— bördsterminer utanför åklagarens aktionsradie enligt nu gällande regler. Kronan har då i förekommande fall att föranstalta om civil talan beträffande dessa ter— miner. Denna konstruktion är opraktisk. Enligt läns— styrelsens uppfattning bör det inte finnas betänklig— heter emot femårig preskription för brott mot 80 och 81 55 UBL (jämför 14 5 skattebrottslagen). Därigenom uppnås ett snabbare och mindre kostnadskrävande för— farande än det nuvarande. Ett sådant system skulle medföra bortfall av många civila mål som nu orsakar dubbelarbete för länsstyrelse och domstolar samt lätt- nader för allmänheten. Genom att lagföring och åläg— gande av betalningsskyldighet i övervägande antalet fall kunde ske på en gång skulle även från allmänpre— ventiv synpunkt stora fördelar erhållas.

5.3.5 Fördelar och nackdelar med preskriptions—

avbrott och preskriptionsuppehåll

Meningarna går isär mellan myndigheterna om det lämp— liga i generell förlängning eller förlängning under vissa angivna förutsättningar. Som tidigare har nämnts är övervägande antalet myndigheter emot någon förändring över huvud taget i fråga om tidsfristerna

vid eftertaxering m.m.

Fördelarna med institut av avbrotts- eller uppehålls— karaktär menar många myndigheter är att de träffar endast sådana förfaranden, där fristen i det konkreta fallet behöver förlängas. Lämpliga kriterier för av- brott eller uppehåll anses vara att den som är före- mål för revision saboterar utredningen genom att läm— na landet, förstöra bevismaterial eller förhala pro- cessen på olika sätt. Några myndigheter uppställer som ytterligare krav att det skall röra sig om bety— dande belopp. En myndighet menar att även ett skatte- måls stora omfattning bör kunna medföra möjligheter

till avbrott eller uppehåll.

En myndighet gör en jämförelse med vad som gäller vid

åtalspreskription.

Enligt nu gällande regler för eftertaxering kan så— dan ske även efter femårsfristen om åtal för skatte— brott skett inom den tid som gäller för åtalspre— skription. Om taxeringsmyndighet påbörjat en utred- ning inom den tidsfrist, som gäller för eftertaxering och erforderliga uppgifter inte kunnat införskaffas, skulle en anmälan om detta förhållande till länsskat— terätten i vissa lägen motivera en liknande förläng— ning av preskriptionstiden. Har vederbörande taxe- ringsintendent tillräcklig utredning för att vinna bifall till ett yrkande om eftertaxering synes för— längningen kunna knytas till ingivandet av framställ— ningen om eftertaxering. I sådana lägen då utredning— en är bristfällig synes — om komplettering begärts - en anmälan om detta förhållande böra få samma effekt. I sistnämnda fall torde förlängning av tidsfristen böra ske såsom preskriptionsuppehåll och länsskatte— rätten bestämma den tid inom vilkan utredningen skall vara klar.

Några länsstyrelser lämnar synpunkter på utformningen av bestämmelser om avbrott eller uppehåll. Andra myn— digheter behandlar mer ingående förfarandet och rät— ten att meddela beslut om sådana åtgärder. Yttrandet från en myndighet sammanfattar i allt väsentligt de

åsikter som förs fram.

Det torde dock vara svårt att formulera stadganden om förutsättningarna för avbrott eller uppehåll så klart att skattemyndigheterna själva utan vidare kan kon— statera att förutsättningarna föreligger. Det kunde därför ifrågasättas att skatterätt efter ansökan skulle fatta beslut i frågan huruvida avbrott i eller uppehåll i preskriptionen skulle komma till stånd. Sådan prövning kunde bli aktuell då skattemyndigheten under loppet av femårsperioden på grund av bristande utredning antingen finner sig sakna möjlighet att väcka talan om eftertaxering eller har att välja mel— lan att å ena sidan väcka talan (med stor risk för avslag) på grund av bristfällig utredning och å andra sidan avstå från talan. Har exempelvis den skattskyl— dige omöjliggjort utredning genom att lämna landet före utgången av gällande femårsfrist för eftertaxe— ring, skulle i och för sig den lämpligaste konstruk— tionen kunna synas vara att skatterätten förlänger preskriptionstiden att gälla till dess viss bestämd tid förflutit från det han återvänt. Detta återvän— dande kan emellertid vara kortvarigt och kanske även vara okänt för skattemyndigheterna. I andra fall av åtgärd från den skattskyldiges sida för att omöjlig— göra eller försvåra utredning kan det vara ännu vansk- ligare att knyta ett beslut om längden av ny preskrip- tionstid till att visst förhållande upphör. Dessutom kan en omständighet, som försvårar utredningen upphöra (t.ex. vistelse utomlands) men annan sådan omständig— het (t.ex. att den skattskyldige håller sig undan i Sverige) föreligga. Antydda förhållanden bör måhända leda till slutsatsen att det är lämpligast att den av skatterätten medgivna förlängningen av preskriptions— tiden löper från dagen för skatterättens beslut härom, och att skatterätten. om hinder av hithörande art där— efter finnes bestå eller uppkomma — efter ny ansökan som skattemyndigheten gör före den nya preskriptions- tidens utgång - beslutar huruvida en ytterligare för-

längd preskriptionstid skall löpa under viss tid från dagen för skatterättens nya beslut osv. En absolut yttersta tidsgräns för taxeringsintendentens ansökan om eftertaxering synes dock böra sättas.

Det bör här understrykas att övervägande antalet myn— digheter menar att förlängning genom avbrott eller

uppehåll bör endast kunna ske genom skattedomstols

Slutligen anser en myndighet att en ändring av förut— sättningarna för eftertaxering i hög grad skulle un— derlätta arbetet vid taxeringsrevision genom att mins— ka tidspressen på taxeringsintendenten. Myndigheten

anför.

Den nuvarande generella eftertaxeringsperioden ger tillfredsställande möjligheter till eftertaxering bakåt i tiden. Däremot skulle en förlängning av taxe— ringsintendentens besvärsrätt medföra att tidspressen minskade för yrkanden från fiskal sida. Beviskraven är stränga vid eftertaxering. En ändring av bestäm— melserna i 114 S TL och i 76 5 TL skulle därför i hög grad underlätta arbetet vid taxeringsrevisionerna. Det stora problemet för revisionsenheterna, när det gäller tidsfristen, är inte så mycket svårigheten att medhinna eftertaxeringsärenden, utan i stället att få fram beslutsunderlag för yrkande av taxeringsinten- denten senast den 30 april året efter taxeringsåret. Här ligger det i den skattskyldiges intresse att på olika sätt förhala utredningen, varigenom bevisbördan omkastas.

5.3.6 Myndigheternas synpunkter på en generell förlängning av tidsfristerna vid efter—

taxering och efterbeskattning

Som nämnts i den tidigare redogörelsen går meningarna isär angående fördelen med en generell förlängning av tidsfristerna vid eftertaxering m.m. De myndigheter som företräder en sådan uppfattning menar att restrik— tiva förutsättningar bör gälla för en sådan förläng—

ning. Som exempel anges höga beloppsgränser.

De flesta myndigheterna påpekar de olägenheter som upp— kommer vid en förlängning genom de ytterligare arki— veringsarbeten som erfordras. Även andra negativa ef— fekter omnämns. skulle trots detta en generell för— längning av tidsfristerna komma till stånd,anser samt— liga myndigheter att bestämmelsen skall omfatta alla

slags skatter, tullar och offentligrättsliga avgifter.

6 UTLÄNDSK RÄTT 6.1 civilrättsliga preskriptionsbestämmelser 6.1.1 Danmark

I dansk rätt finns allmänna bestämmelser om preskrip— tion i danske lov (DL) 5—14—4 och i 1908 års lov om

foraeldelse af visse fordringer.

Huvudregeln, som finns i DL 5—14—4, tillämpas på alla slag av fordringar för vilka inte särskilda bestäm— melser gäller. Enligt denna är preskriptionstiden tjugo år räknat från fordringens tillkomst. Avbrott i preskriptionstiden sker när gäldenären erkänner sin skuld eller borgenären företar rättslig åtgärd eller annan handling som innebär att gäldenären erinras om skulden. Efter preskriptionsavbrott löper en ny pre— skriptionstid om tjugo år.

I 1908 års lag föreskrivs en kortare preskriptionstid för sådana fordringar som kan hänföras till den dagliga hushållningen. Exempel på dessa utgör fordringar som avser överlåtelse av lös egendom, nyttjande av fast eller lös egendom, tillhandahållande av husrum eller förtäring, transport av personer eller gods, skatte— fordringar, lönefcrdringar och fordringar som avser periodiska prestationer. Har skuldebrev utfärdats eller föreligger annan särskild rättstitel, varigenom ford— ringens tillvaro och storlek har erkänts av gäldenä— ren skall emellertid bestämmelserna i DL 5—14-4 till—

lämpas.

Preskriptionstiden enligt 1908 års lag är fem år. Den löper från den dag borgenären kan kräva betalning, dvs i allmänhet från förfallodagen. Förutom genom gäldenä- rens erkännande av skulden kan preskriptionen avbry— tas endast genom att borgenären vidtar processuella

åtgärder mot gäldenären vilka utan onödigt uppehåll

leder till förlikning, dom eller annat rättsligt av—

görande.

Har borgenären inte kunnat avbryta preskriptionen på grund av att han inte känt till sin fordran eller gäl— denärens vistelseort, och var detta ursäktligt räknas femårsfristen först från den dag då borgenären var eller med iakttagande av sedvanlig aktsamhet kunde ha

varit i stånd att kräva betalning för fordringen.

När preskription har avbrutits börjar en ny femråstid löpa, såvida inte skuldebrev har utfärdats eller det föreligger dom eller annan rättstitel som medför att

bestämmelserna i DL 5—14—4 blir tillämpliga.

Både enligt DL 5—14—4 och 1908 års lag är verkan av preskription att fordringen upphör att gälla. Den an— ses därför i princip inte kunna användas till kvittning mot genfordran. Om fordringarna härflyter ur samma rättsförhållande medges dock viss rätt till kvittning. Har en fordran betalats utan vetskap om att den var preskriberad kan betalningen inte återkrävas. Fråga

om preskription beaktas inte ex officio av domstol.

Förutom de nu nämnda bestämmelserna finns i dansk rätt särskilda preskriptionsregler i ett flertal special—

författningar. 6.1.2 Finland

Allmänna regler om preskription finns i 1868 års för— ordning om preskription i fordringsmål och om offent— lig stämning på borgenärer. Bestämmelserna har i allt väsentligt samma innebörd som de i den svenska pre—

skriptionsförordningen. vid sidan av de allmänna pre— skriptionsbestämmelserna finns i många specialförfatt-

ningar särskilda regler som föreskriver en kortare

preskriptionstid.

SOU 1978:87 Utländsk rätt 6.1.3 Norge

Den norska rättens allmänna preskriptionsregler finns i 1896 års lov om foraeldelse av fordringer. I ett flertal specialförfattningar finns också särskilda be—

stämmelser om preskription.

Enligt huvudregeln är preskriptionstiden tio år. För vardagslivets fordringar föreskrivs en treårig pre— skriptionstid. Har skuldebrev utfärdats för en sådan fordran är preskriptionstiden dock tio år. För vissa slag av fordringar, bl.a. fordringar på medel insatta i bank, gäller en tjugoårig preskriptionstid. Dess— utom finns ett flertal bestämmelser om förlängning av preskriptionstiden i olika situationer. Preskriptions—

tiden räknas i allmänhet från förfallodagen.

Förutom genon gäldenärens erkännande kan preskription avbrytas endast genom att borgenären vidtar proces— suella åtgärder. Efter preskriptionsavbrott genom gäl— denärens erkännande löper en ny preskriptionstid av samma längd som den ursprungliga. Har avbrott skett genom rättslig åtgärd från borgenärens sida och har saken avgjorts genom dom ellerliknandeavgörande, skall den nya preskriptionstiden vara tio år. För fordringar med tjugoårig preskriptionstid blir den nya

tiden tjugo år.

Rättsverkningarna av preskription är att fordringen "bortfalder". En preskriberad fordran får dock under vissa förutsättningar användas till kvittning. Vidare består i regel panträtt och retentionsrätt trots att fordringen har preskriberats. Fråga om preskription beaktas i princip inte ex officio av domstol. Betal—

ning av preskriberad fordran kan inte återkrävas.

6.2 Skatterättsliga preskriptionsbestämmelser 6.2.1 Danmark

Gemensamma bestämmelser om preskription gäller för rätten att föra talan om fastställelse av skatt och rätten att driva in sådan fordran. Bestämmelserna finns i 1908 års lov om foraeldelse af visse ford— ringer. Subsidiärt tillämpas DL 5—14—4.

Preskriptionstiden för att fastställa skatt är fem år och räknas från utgången av det år, då skatten skulle ha betalts. Rätten att företa en skönsmässig höjning av en taxering går emellertid förlorad efter tre år. Har beskattningsmyndigheten inte känt till fordring— ens existens räknas femårsfristen från den dag då be— skattningsmyndigheten fick eller med iakttagande av sedvanlig aktsamhet skulle fått vetskap om fordringen. Fordringen preskriberas dock tjugo år efter dess upp—

komst.

För rätten att driva in fastställda skatter löper en femårig preskriptionsfrist från den dag, då betalning av skatten författningsenligt skulle ha skett. Har be— skattningsmyndigheten inte känt till den skattskyldi— ges vistelseort börjar fristen löpa först från den dag då myndigheten fick eller med iakttagande av sedvanlig aktsamhet skulle ha fått vetskap härom. Fordringen preskriberas dock — enligt bestämmelserna i DL 5—14—4 — tjugo år efterdessuppkomst. För fordran som har fast— ställts genom dom skall enligt samma lag preskrip—

tionstiden vara tjugo år räknat från dagen för domen.

Den femåriga preskriptionstiden avbryts då den skatt— skyldige erkänner sin skuld eller när beskattningsmyn— digheten vidtar rättsliga åtgärder mot honom. Vid pre—

skriptionsavbrott börjar en ny femårig tid att löpa.

6.2.2 Finland

Det finländska beskattningssystemet är i stort upp— byggt efter samma principer som det svenska. Reglerna om preskription av rätten att föra talan om faststäl— lelse av skatt motsvaras också i princip av vad som

i detta avseende gäller inom den svenska förvaltnings—

rätten.

Skattenämnds beslut om verkställd beskattning kan ge— nom ordinära besvär angripas av såväl den skattskyldi— ge som det allmänna hos prövningsnämnd eller länsrätt. Besvärstiden för talan mot skattenämnds och pröv— ningsnämnds utslag är trettio dagar från den dag pröv— ningsnämnden lämnat meddelande om besvärstidens bör— jan. Talan mot länsrättens utslag förs genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvärstiden är

trettio dagar.

Beslut, varigenom beskattning har verkställts, kan efter den ordinarie besvärstidens utgång ändras genom rättelse av räknefel eller därmed jämförligt misstag vid debiteringen, grundbesvär, skatterättelse och ef— terbeskattning.

När räknefel eller annat därmed jämförligt misstag

som har gjorts vid debiteringen uppdagas skall rättel— se ske av skattenämnden, om den skattskyldiges beskatt— ning ej har överklagats. Sådant fel kan inte rättas senare än inom två kalenderår från det år då skatten

debiterades.

Skattskyldig får genom grundbesvär besvära sig hos länsrätten över beskattning om den har verkställts genom oriktig tolkning av lag eller därvid har begåtts uppenbart väsentligt misstag i sak eller vid sakens handläggning i skattenämnden har förekommit sådant

med domvilla jämförligt fel som avses i 25 kap. 21 5

finländska rättegångsbalken. Besvär får ej anföras

senare än inom det femte året från utgången av det kalenderår, som följer närmast efter det år skatten

har debiterats.

Har den skattskyldige utan egen förskyllan på grund av räknefel eller därmed jämförligt misstag eller på grund av att skattenämnden till någon del inte har prövat saken undgått skatt eller del därav skall skat— terättelse ske. Sådan rättelse får göras inom två år

efter det år då beskattningen verkställdes.

Har den skattskyldige vid den ordinarie beskattningen helt eller delvis undgått skatt på grund av att han har underlåtit att lämna in skattedeklaration eller avgett bristfällig, vilseledande eller oriktig dekla— ration eller annan uppgift eller handling skall se— nast inom fem år efter det år då den ordinarie beskatt— ningen verkställdes den undandragna skatten jämte sär— skilt beräknad ränta påföras honom genom efterbe— skattning. Har den skattskyldige avlidit skall ef— terbeskattningen avse dödsboet. Sådan efterbeskatt— ning får inte ske senare än inom två år från utgången av det kalenderår, då bouppteckningsinstrumentet in—

gavs till arvsskattenämnden.

Rätten att kräva betalning för skatt går förlorad

om fordringen inte tas ut hos den betalningsskyldige inom fem år räknat från utgången av det år, då ford— ringen fastställdes eller debiterades. Påförd prelimi— när skatt får drivas in inom samma tid som gäller

för de skatter, som förskottet är avsett att täcka. Även efter femårsfristen får fordran på skatt göras gällande i egendom som utgör pant för denna.

6.2.3 Norge

Även i det norska skatte— och avgiftssystemet finns bestämmelser om förlust av rätten att fastställa och att driva in skattefordringar, som i huvudsak är ut—

formade på samma sätt som de svenska.

Skattskyldig, som har undgått beskattning eller vars inkomst eller förmögenhet har taxerats för lågt är

skyldig att ersätta det allmänna vad han har undan— dragit i skatt. Det undandragna beloppet fastställs

vid eftertaxering (etterligning).

Rätten till eftertaxering går förlorad om beslut därom inte har fattats inom tio år från utgången av det år på vilket skattekravet grundar sig. Om den skattskyl— dige har avlidit, kan eftertaxering under vissa förut— sättningar ske beträffande dödsboet inom två år från dödsfallet.

Skattskyldig kan då han krävs på skatten få sin taxe— ring (ligning) eller eftertaxering prövad av domstol genom att väcka talan därom. Fristen för sådan talan är sex månader från kungörelsen om att skattelisten har lagts fram till offentlig granskning eller tre månader efter utmätnings— eller införselbeslutet. Finner dom— stolen att taxeringen eller eftertaxeringen är oriktig skall den återförvisa saken till ny behandling av taxe— ringsmyndigheten. Har i sådant fall tiden för efter— taxering gått ut kvarstår trots detta möjligheten till eftertaxering inom sex månader från det domen meddela—

des.

Etterbereigning av mervaerdiavgift kan ske om uppgift inte har lämnats eller avgiven uppgift är oriktig el— ler ofullständig eller grundar sig på räkenskaper som inte har förts i överensstämmelse med gällande före—

skrifter. Sådan beskattningsåtgärd kan ske inom tio år

efter utgången av beskattningsperioden. Inom samma tid

kan den myndighet som meddelat beslut härom på grund—

val av nya omständigheter ändra detta.

Skattskyldig kan då han krävs på skatten få prövat fastställelsebeslutet om mervaerdiskatt i domstol.

Möjligheten härtill är inte tidsbegränsad.

Fordran på skatt preskriberas enligt 1896 års lov om foraeldelse av fordringer. Denna lag är tillämplig även på civilrättsliga fordringar. Preskriptionstiden är tre år. Preskriptionsavbrott sker genom utmätning eller försök härtill eller då gäldenären erkänner sin skuld. Efter avbrott löper en ny preskriptionstid. Denna är då utmätning har skett eller utmätningsför—

sök har gjorts tio år samt efter erkännande tre år.

Preskriptionsfristen räknas från utgången av det bud— getår för vilket skatten är uttaxerad. När det gäller tillkommande skatt löper preskriptionsfristen samti— digt med fristen för de skatter som fastställts vid

den ordinarie taxeringen.

6.2.4 Förbundsrepubliken Tyskland

6.2.4.1 Allmänt

De processuella och exekutionsrättsliga bestämmelser, som gäller för skatter, tullar och avgifter, finns till huvudsaklig del samlade i 1977 års Abgabenord— nung (AO). Denna lagstiftning innebär en modernisering av föreskrifterna i Reichsabgabenordnung av år 1919, vilken lag under årens lopp har varit föremål för fle—

ra väsentliga ändringar.

I AO finns bestämmelser om preskription av såväl det

allmänna som den enskildes talerätt samt om fordrings— preskription. Med andra ord är det — liksom i Sverige — skilda preskriptionsfrister för det allmännas rätt att

föra talan om fastställelse av ett fordringsanspråk

och att kräva betalning för en fastställd fordran. ;Detta förhållande utgör en väsentlig nyhet i 1977 års lagstiftning.

I tidigare lagstiftning gällde samma regler för pre— skription av rätten att föra talan och rätten att kräva ut betalning. För flertalet skatter och avgif— ter löpte en femårig preskriptionstid från utgången av det kalenderår då fordringen hade uppkommit. Från denna regel fanns vissa undantag. Så t.ex. räknades den femåriga preskriptionsfristen — om anstånd med betalning hade medgetts eller säkerhet ställts — först från utgången av det kalenderår då anståndet hade gått till ända eller säkerheten inte mera gäll— de. Preskriptionsavbrott (Unterbrechung der Verjähr— ung) kunde ske i åtskilliga situationer och innebar att ny preskriptionstid började löpa. I praktiken medför— de denna ordning att en skattefordran aldrig behövde

preskriberas.

Senare ändrades den gemensamma preskriptionsordningen på så sätt att preskriptionsavbrott kunde förekomma endast vid indrivning av fastställd fordran. I fråga om talerätten infördes i stället institutet preskrip— tionsuppehåll (Ablaufhemmung). Det innebär att pre— skriptionstiden inte löper så länge som vissa angivna

förutsättningar föreligger.

Den nu gällande lagstiftningen har — vilket tidigare framhållits — skilda preskriptionsregler för tale—

rätten och rätten att kräva betalning.

6.2.4.2 Preskription av talerätten (Festsetzungs—

verjährung)

Beskattningsmyndigheten får inte fastställa det all— männas fordringsanspråk sedan tiden för fastställelse— beslut har gått till ända. Inte heller får ett tidi= gare beslut efter denna tid ändras eller upphävas. Det—

samma gäller den enskildes talerätt.

Bestämmelser om preskription av talerätten finns i 169—171 55 AO. De gäller för såväl det allmänna som

den enskilde.

Den tid inom vilken fordringen skall vara fastställd är för tullar och konsumtionsskatter ett år samt

för övriga skatter fyra år.

Har skattskyldig undandragit skatt medvetet eller ge— nom grov oaktsamhet,förlängs talerättsfristen till tio resp. fem år. Detta gäller även om annan än den skatt— skyldige är gärningsman.

Den tid inom vilken fordran skall ha fastställts bör— jar löpa vid utgången av det kalenderår då fordringen har uppkommit. Från denna huvudregel finns flera undan— tag. Här märks främst bestämmelserna i 170 5 andra stycket första punkten som säger att om skyldighet att avge skattedeklaration eller skatteanmälan föreligger börjar talerättsfristen löpa vid utgången av det år då uppgiftsskyldigheten fullgjordes men inte senare än vid utgången av det tredje kalenderår, som följer på

det år då fordringen ifråga uppkom.

Preskriptionsuppehåll inträder i flera olika situatio— ner. Således löper inte den tid inom vilken fordran

skall fastställas a) vid ansökan om fastställelse av skattefordran eller

begäran om ändring eller upphävande av ett tidigare fastställelsebeslut förrän lagakraftvunnet beslut i ärendet föreligger

b) vid skatterevision (Aussenpröfung) förrän laga— kraftvunnet fastställelsebeslut föreligger eller, om revisionen inte medför ändring av tidigare fastställd skattefordran, förrän tre månader efter det att den

skattskyldige har fått underrättelse härom c) vid anmälan av en ännu inte fastställd skatteford—

ran i gäldenärens konkurs förrän tre månader efter

det att konkursförfarandet har avslutats. 6.2.4.3 Fordringspreskription (Zahlungsverjährung) Fordringspreskriptionen regleras i 228—232 55 AO.

Preskriptionstiden är fem år och börjar enligt huvud— regeln att löpa vid utgången av det kalenderår då fordringsanspråket för första gången förfaller till betalning. Fristen börjar dock inte i något fall att löpa före utgången av det kalenderår då fordringsan— språket har fastställts eller en sådan fastställelse har ändrats eller upphävts. Har det förekommit ett kvarstadsbeslut utan betalningsuppmaning, börjar pre— skriptionsfristen att löpa från utgången av det ka— lenderår då detta beslut vann laga kraft.

Kan ett fordringsanspråk på grund av force majeure inte drivas in under de sista sex månaderna av den löpande preskriptionsfristen, inträder preskrip— tionsuppehåll. Detta är det enda fall där nämnda in— stitut kan komma till användning i fråga om fordrings—

preskription.

Preskriptionsavbrott sker genom bl.a. skriftlig be— talningsanmaning, betalningsanstånd, inledande av exe— kution, ställande av säkerhet, uppskov med indriv— ningen, indrivningsåtgärd, konkursförklaring eller beskattningsmyndighets undersökning om den betal— ningsskyldiges bosättnings— eller uppehållsort.

Efter preskriptionsavbrott löper ny preskriptionstid om fem är, vilken tid räknas från utgången av det ka— lenderår, då de preskriptionsavbrytande åtgärderna slutfördes.

Preskription innebär att alla anspråk som har sin grund i det aktuella skuldförhållandet släcks ut. Det— samma gäller enligt en uttrycklig föreskrift till an—

språket knutna räntefordringar.

7 ALLMÄN MOTIVERING 7.1 Bakgrund till utredningens förslag

Utredningen har enligt direktiven att söka förbättra det allmännas ställning som part och borgenär inom området för skatter, tullar och avgifter. Det bör bl.a. åstadkommas genom säkerhetsåtgärder av såväl processuell som exekutionsrättslig natur. Uppdraget [berör således hela beskattningsförfarandet, alltifrån kontrollen och fram till myndigheternas uppbörds— och

indrivningsverksamhet.

Utredningsarbetet inleddes med en allmän kartläggning av reformbehoven. Det visade sig därvid att arbets— uppgifterna var så olikartade och av så varierande angelägenhetsgrad att det knappast var lämpligt att söka lösa dem i ett sammanhang. Utredningen beslöt

därför att gå fram etappvis.

Arbetet har hittills resulterat i två delbetänkanden. Det första innehöll förslag till reformerad lagstift— ning om processuella tvångsmedel inom beskattnings— området (SOU 1974:49). Förslaget kom att ligga till grund för den bevissäkringslag för skatte— och av— giftsprocessen, som riksdagen antog under hösten 1975 (SFS 1975:1027). I det andra delbetänkandet (SOU 1975:109), som avlämnades i februari 1976, föreslogs att en säkerhetsåtgärd av kvarstadsliknande natur

— s.k. betalningssäkring — skulle införas på skatte— och avgiftsområdet. Betänkandet har legat till grund för prop. 1978/79:28 med förslag till lag om betal- ningssäkring för skatter, tullar och avgifter, m.m., som riksdagen har antagit innevarande höst (SFS 1978:380-900).

Utredningen har under det fortsatta arbetet funnit det angeläget att göra en närmare översyn av reform—

behoven i fråga om gällande bestämmelser för pre—

skription av fordringar på skatt, tull och avgift. Därvid har det pågående reformarbetet inom den cen— trala preskriptionslagstiftningens område — dvs. 1862 års preskriptionsförordning — spelat en betydelsefull roll. Synpunkter som skatte— och indrivningsnymdighe— ter vid underhandskontakter har haft på den ruvarande ordningen har också varit vägledande för utrednings—

arbetet.

Till en början utgick utredningen från att det lag— stiftningsarbete om fordringspreskription, scm då be— drevs av justitiedepartementet, skulle resultera i att 1862 års preskriptionsförordning upphävdes och ersattes med en ny allmän preskriptionslag, som inne— höll flera väsentliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Riksdagen förelades också i prop. 1976/77z5 lagförslag av sådant innehåll. Förslaget antogs emellertid inte. Riksdagen gjorde i stället det uttalandet att en reform av gällande rätt inte borde avse några omfattande ändringar bortsett från att särskilda preskriptionsregler borde utformas i

fråga om s.k. konsumentfordringar.

Justitiedepartementet har därefter gjort en översyn av bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning. Denna översyn har resulterat i en promemoria "Revide— rad preskriptionslagstiftning" (Ds Ju 1977:14) med förslag till en ny allmän preskriptionslag. I lagför— slaget behålls huvudprinciperna i gällande rätt. Den egentliga nyheten är att konsumentfordringarna före— slås få en treårig preskriptionstid. Förslaget har

remissbehandlats men ännu inte lett till lagstiftning.

För utredningen har den händelseutveckling, som under de senaste åren har ägt rum på den allmänna preskrip— tionslagstiftningens område, inneburit att arbetet vid flera tillfällen har måst läggas om. Prop. 1976/77:5 med förslag till allmän preskriptionslag

— vilket förslag innehöll flera avsteg från gällande

rätt — har helt naturligt inte längre haft samma be— tydelse för övervägandena utan arbetet har i fort- sättningen fått bedrivas mot bakgrund av det regel-

system som finns i 1862 års preskriptionsförordning.

En närmare redogörelse för preskriptionsinstitutet i svensk rätt har lämnats i 2 kap. Av denna framgår att enhetliga bestämmelser om fordringspreskription sak— nas inom området för skatter, tullar och avgifter. Fordringar av denna typ preskriberas nämligen anting— en enligt de allmänna bestämmelserna i 1862 års pre- skriptionsförordning eller med stöd av särskilda fö- reskrifter i UBL och vissa andra skatte— och avgifts—

författningar.

Den centrala lagstiftningen om fordringspreskription

finns i 1862 års preskriptionsförordning. Bestämmel- serna avser i första hand s.k. civila fordringsan- språk men inbegriper även vissa offentligrättsliga medelsslag. Bland de senare märks fordringar på arvs— och gåvoskatt, s.k. punktskatter, stämpelskatter, tullar samt prisregleringsavgifter på jordbrukets och

fiskets områden.

Föreskrifterna i 1862 års preskriptionsförordning in—

nebär i stora drag följande.

Preskriptionstiden är tio år. Den börjar löpa från dagen för fordringens uppkomst. Förfallodagen saknar betydelse. En fordran som förfaller till betalning senare än tio år efter tillkomsten preskriberas så— ledes före betalningsdagen såvida inte s.k. preskrip- tionsavbrott har skett dessförinnan.

Preskriptionsavbrott — vilket innebär att ny tioårig preskriptionstid börjar löpa från dagen för avbrot- tet — får ske när som helst under den ordinarie tiden. Avbrottet kan verkställas på olika sätt. Vanligast är

att borgenären direkt kräver gäldenären på betalning

eller annan fullgörelse eller att han vid domstol väcker talan om fordringen mot gäldenären. Såväl skriftliga som muntliga krav har rättsverkan. Även

en erinran om skuldens existens anses utgöra ett krav. Kan gäldenären inte anträffas eller känner borgenären inte till om eller var gäldenären har sitt hemvist i riket, har borgenären rätt att avbryta preskriptionen genom att ange fordringen hos överexekutor eller dom— stol. Preskriptionsavbrott inträffar även i det fall att gäldenären erkänner skulden och detta oavsett om erkännandet görs uttryckligen eller eljest framkommer av omständigheterna. Det är exempelvis tillräckligt med en amortering eller räntebetalning som företas av gäldenären eller med dennes vetskap av någon annan

person.

Efter varje preskriptionsavbrott börjar en ny tioårs— tid att löpa. Vid processuellt förfarande gentemot gäldenären innebär detta att preskriptionstiden för— skjuts varje gång denne hörs eller kallas till in— ställelse vid rätten. Blir fordringen fastställd ge— nom dom eller beslut, räknas ny preskriptionstid på tio år från den dag då domen eller beslutet meddela— des. Även verkställighet av dom eller beslut har

— med vissa undantag — preskriptionsavbrytande verkan.

Är flera gäldenärer solidariskt ansvariga för en skuld och sker preskription i fråga om betalningsansvaret för någon eller några av dem, får borgenären stå för den del av skulden, som en sådan person ytterst har att svara för. Har en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer betalat skulden under tionde året, har han ett år på sig att göra regresskrav gällande mot de

övriga gäldenärerna.

Har preskription inträtt, förlorar borgenären i prin— cip sin möjlighet att vid domstol kräva betalning av gäldenären men alla rättsverkningar som är förenade

med fordringen upphör dock inte.

Till en början bör nämnas att om borgenär trots pre— skription väcker talan om fordringen så är domstolen inte skyldig att ex officio — dvs. självmant — beakta frågan om preskription. En sådan prövning kräver pre— skriptionsinvändning från gäldenärens sida. Givetvis äger borgenär att ta emot betalning som gäldenär full— gör trots vetskap om preskription. Dessutom gäller att gäldenär som betalar en skuld ovetande om att den var preskriberad inte kan kräva återbetalning av be— loppet hos domstol. s.k. condictio indebiti — den ju— ridiska benämningen på en sådan rätt till återbetal— ning — kan således inte komma & fråga vid tillämpning

av 1862 års förordning.

Vidare får en preskriberad fordran användas till kvittning mot genfordran under förutsättning att bor— genären har förvärvat sin fordran före preskriptions— tidens utgång och dessutom dessförinnan har ådragit sig den skuld som han vill kvitta. Borgenär som har handpant till säkerhet för fordran behöver — även om preskription har inträtt i fråga om denna fordring — inte lämna panten ifrån sig förrän han har fått be— talt. Överstiger fordringen pantens värde, preskribe— ras dock överskottet enligt de allmänna preskriptions— bestämmelserna.

Föreskrifterna om rättsverkningar avseende preskribe— rade fordringar anses inte till alla delar gälla för de offentligrättsliga krav — t.ex. i fråga om tull eller punktskatt — som preskriberas enligt de allmän— na bestämmelserna. Sålunda skall domstol och myndig— het självmant undersöka huruvida sådan fordran är preskriberad. Vidare är det över huvud taget inte möjligt att använda preskriberad fordran av detta slag till kvittning mot genfordran. Gäldenären har slutligen rätt att återkräva belopp, som han har er—

lagt utan vetskap om preskription.

För ett stort antal fordringsanspråk inom beskatt—

ningsområdet gäller särskilda bestämmelser om pre— skription. Reglerna finns i 71 och 77 a 55 UBL och

vissa andra skatte— och avgiftsförfattningar.

Preskriptionstiden är i regel fem år. Tiden löper från utgången av det uppbördsår, då fordringen skulle ha betalats. För ett visst fall — arbetsgivares betal— ningsansvar för skattebelopp, som har dragits av från arbetstagares lön — gäller dock att tiden börjar löpa från utgången av det uppbördsår, då uppbördsmyndighe—

ten har fastställt ansvaret.

Uppbördsåret omfattar tiden mars ett år — februari nästföljande år. Vissa medelsslag, som faller under preskriptionsreglerna i UBL men i andra avseenden har egna uppbördsbestämmelser, saknar anknytning till be— greppet uppbördsår. Enligt praxis beräknas preskrip— tionstiden för dessa fordringar ändå med utgångspunkt

från uppbördsåret.

Institutet preskriptionsavbrott saknas. Däremot kan i vissa fall preskriptionstiden förlängas. Sådan för— längning sker automatiskt om anstånd med skattebetal— ning har medgetts i mål som är anhängigt vid kammar— rätt eller regeringsrätten eller om god man enligt ackordslagen (1970:847) har förordnats. Oavsett huvud— regeln preskriberas fordringen då tidigast två år från utgången av det uppbördsår då domstolen avgjorde saken resp. godmansförordnandet har skett eller ackordet

skulle ha varit fullgjort.

Preskription innebär att "åtgärder för uttagande av skatt" inte längre får företas mot gäldenären. Krono— fogdemyndighet äger således efter preskriptionstidens utgång inte vidtaindrivninqsåtgärder mot gäldenären. Däremot får egendom säljas efter det att preskriptiOn har inträtt om egendomen är föremål för utmätning

- dvs. utmätningsförklaring och vid utmätning av ford—

ran jämväl förbudsmeddelande enligt 75 5 andra stycket

UL har ägt rum - innan fordringen preskriberades. För att utdelning i gäldenärs konkurs skall erhållas, måste det allmänna innan preskriptionstiden har löpt ut antingen ha begärt gäldenären i konkurs på grund av fordringen eller till följd av annan borgenärs kon—

kursansökan ha bevakat fordringen i konkursen.

Vidare gäller att preskriberad fordran inte får kvit— tas mot genfordran som skattegäldenären har mot det allmänna. Betalar en gäldenär en preskriberad fordran ovetande om att preskription då redan hade ägt rum, skall det inbetalade beloppet återbetalas till honom. Domstol och myndighet skall självmant pröva om ford—

ran har preskriberats.

Enligt praxis anses att indrivningsåtgärder mot bor— gensman, som har gått i borgen för skatteskuld, inte får vidtas efter utgången av den särskilda preskrip— tionstiden om fem år under förutsättning att borgens— förbindelsens innehåll eller vad som eljest har före- kommit vid dess tillkomst inte leder till en annan bedömning. Har däremot åtgärderna mot borgensmannen företagits dessförinnan och ingår de som ett led i ett pågående indrivningsförfarande, gäller dock inte

den angivna begränsningen.

Som tidigare har nämnts preskriberas vissa medelsslag med stöd av preskriptionsbestämmelserna i den skatte— författning, som är tillämplig vid uppbörd av ifråga— varande fordran. Reglerna överensstämmer i allt vä—

sentligt med motsvarande föreskrifter i UBL. Bestäm- melser av detta slag finns i fråga om sjömansskatten,

socialförsäkringsavgifterna och kupongskatten.

Bevillningsavgiften för särskilda förmåner och rät- tigheter, som fastställs enligt en särskild lag (1908:128), intar en särställning. Skatten faller inte under tillämpningsområdet för UBL i nu berört

avseende och saknar egna föreskrifter om preskrip—

tion. 1862 års preskriptionsförordning skulle därför komma i fråga. Enligt praxis anses emellertid att be— villningsavgiften preskriberas med stöd av bestämmel—

serna i UBL.

Till skillnad från regelsystemet i 1862 års förordning, som innebär att preskriptionstiden börjar löpa redan från dagen för fordringens tillkomst, kan de särskilda preskriptionsbestämmelserna i UBL och andra skatte— och avgiftsförfattningar aktualiseras endast i sådana fall där betalningsanspråket i fråga har fastställts genom domstols eller myndighets beslut. Detta leder emellertid inte till att betalningsansvaret för skat— tefordringar, som har uppkommit men av en eller annan anledning inte fastställts till betalning, aldrig skulle utsläckas. Det förhållandet att fastställelse— förfarandet är tidsbundet hindrar detta. De tidsfris- ter som gäller i dessa sammanhang anges i TL, ML och andra författningar, som reglerar de processuella för— farandena för fastställelse av de olika medelsslagen. Har det allmänna inte längre möjlighet att fastställa en fordran eller underlaget för denna — s.k. tale— rättspreskription har inträtt — kan givetvis inte fö— reskrifterna om fordringspreskription över huvud taget bli aktuella.

Bestämmelser om preskription av det allmännas talerätt och till dem knutna föreskrifter om fordringspreskrip— tion finns även beträffande vissa fordringsförhållan— den av uppbördsteknisk natur. Reglerna — som huvudsak— ligen är samlade i UBL, nämligen 70 5, 71 5 2 mom. och 77 a 5 — är utformade efter samma principer som gäller beskattnings— och uppbördsförfarandet i all—

mänhet. Det är här fråga om dels det allmännas efter-

krav på skatt till följd av att felaktig debitering eller kreditering har ägt rum, vilket institut be—

handlas närmare i 3 kap., dels det betalningsansvar

för tredje man i fråga om annans skatteskuld, som kan

fastställas i vissa särskilda situationer. I samtliga

nu nämnda fall räknas tidsfristerna i uppbördsår.

Under förutsättning att Sverige har träffat s.k. handräckningsavtal med annan stat kan preskriptions— bestämmelserna i 1862 års förordning, UBL och andra författningar bli tillämpliga beträffande utländska fordringar på skatt, tull och avgift, som har lämnats för indrivning här i landet. Sådana avtal har ingåtts

med flera länder.

Sverige har sedan många år tillbaka haft individuella avtal med de nordiska grannländerna om att svensk myndighet skall medverka vid indrivning av skatt, som har påförts i annat nordiskt land. Numera gäller ett s.k. internordiskt avtal (SFS 1973:88) som reglerar dessa åtaganden. En skattefordran, som tillkommer ett annat nordiskt land, skall i vårt land drivas in i den ordning som gäller för svensk skatt av motsvaran— de slag. Detta innebär bl.a. att de svenska tids— fristerna blir tillämpliga och detta oavsett om dessa frister är kortare än i det nordiska landet. Hand— räckningsavtal rörande skatteindrivning har dessutom

träffats med utomnordiska länder.

Preskriptionslagstiftningen i övriga nordiska länder och vissa andra stater har redovisats i 6 kap. I fler— talet länder preskriberas skattefordringar enligt sär— skilda regler, som i större eller mindre utsträckning avviker från bestämmelserna för vanliga civila ford- ringar. Preskriptionstiderna — som i regel är fem år eller längre — löper i allmänhet från ingången av det kalenderår eller budgetår, som följer efter det år då skatten enligt verkställd debitering eller beslut om fastställelse skulle betalas. Norge utgör ett undan— tag. Tiden är där endast tre år. Rätt till preskrip— tionsavbrott med ny preskriptionstid av samma längd eller längre än den ursprungliga förekommer allmänt.

I vissa länder har myndigheterna dessutom möjligheter

att förlänga preskriptionstiden eller förordna om s.k.

preskriptionsuppehåll. Detta senare institut innebär att preskriptionstiden under vissa särskilda villkor upphör att löpa så länge dessa förutsättningar före— ligger. Allmänt kan sägas att regelsystemen är upp— byggda på sådant sätt att den ursprungliga preskrip— tionstidens längd saknar egentlig betydelse för den

praktiska rättstillämpningen.

Som tidigare har nämnts har det gjorts rundfrågningar till rikets länsstyrelser och kronofogdemyndigheter

och begärt uppgifter om för— och nackdelar med de nu— varande bestämmelserna om preskription. De frågor som därvid har ställts har avsett såväl den egentliga fordringspreskriptionen som det allmännas förlust av talerätt inom främst området för direkt inkomstskatt. En närmare redogörelse för resultatet av dessa rund-

frågningar finns i 5 kap.

I huvudsak kommer följande tendenser fram i de svar

som har lämnats till utredningen.

Praktiskt taget alla tillfrågade myndigheter efter— lyser enhetliga regler om fordringspreskription inom hela området för skatter, tullar och avgifter. Som skäl anförs i första hand att den nuvarande ordningen medför administrativa olägenheter. Vidare påpekas att gällande bestämmelser ter sig invecklade och svår— överskådliga för allmänheten. De skattskyldiga frågar inte sällan varför preskriptionsreglerna för vissa medelsslag — bl.a. punktskatter och tullar — har ut— formats på ett för det allmänna betydligt förmånligare sätt än t.ex. i fråga om inkomstskatterna och mer— värdeskatten.

Myndigheterna är allmänt av den uppfattningen att en femårig preskriptionstid — i huvudsak utformad i en- lighet med gällande bestämmelser i 71 5 UBL — är

lämplig. En kortare tidsfrist avvisas av främst det

skälet att indrivningsklimatet då skulle bli hårdare.

Några av de tillfrågade menar att en utsträckning av tiden i 71 5 till tio år kunde tänkas för att uppnå en bättre överensstämmelse med de allmänna preskrip— tionsbestämmelserna och vidga möjligheterna till fri— villiga avbetalningar. Flertalet myndigheter delar dock inte denna uppfattning. Däremot framhålls att en längre preskriptionstid än fem år behövs i vissa sär— skilda situationer. Som exempel anförs indrivnings— ärenden där avtal om frivillig avbetalning har träf- fats med gäldenären samt fall där gäldenären vistas utomlands eller håller sig undan inom landet i avvak— tan på preskription. Man ställer sig dock från några håll tveksam till om längre preskriptionstid för s.k. sabotagefall skulle förbättra indrivningsresultatet

i nämnvärd mån.

De av de tillfrågade som förordar en längre preskrip- tionstid i vissa situationer anser att en sådan ord- ning bör åstadkommas genom någon form av preskrip- tionsavbrott eller preskriptionsuppehåll. Generella föreskrifter om preskriptionsavbrott av det slag som finns i 1862 års förordning vänder man sig dock emot. Ett sådant system skulle medföra avsevärda nackdelar för det praktiska indrivningsarbetet och inte fånga upp de sociala hänsyn som bör tas i dessa sammanhang. I stället bör enligt denna meningsriktning domstol i det särskilda fallet fastställa om förutsättningar för avbrott eller uppehåll föreligger eller inte.

Flertalet av de myndigheter som har yttrat sig om den s.k. talerättspreskriptionen — dvs. de tidsfrister som står myndigheterna till buds i själva beskatt- ningsförfarandet — framhåller att det från säkerhets— synpunkt är allvarligt att de skattskyldiga i allt större utsträckning söker förhala eller på annat sätt sabotera såväl myndigheternas kontrollverksamhet som deras processföring. En översyn av gällande tidsfris— ter för besvär och extraordinära besvär samt för ef—

tertaxering och därmed liknande institut bör därför

ske. Man anser emellertid att en sådan översyn inte bör kopplas samman med en reform av bestämmelserna om fordringspreskription. Från några håll påpekas att regler som syftar till att bemöta olika former av kontroll- och processabotage kräver en högre aktivitet från myndigheternas sida och att denna knappast kan åstadkommas med de personalresurser som f.n. står till

förfogande.

7.2 Överväganden och förslag

7.2.1 Allmänna synpunkter

Den nuvarande ordningen för fordringspreskription inom området för skatter, tullar och avgifter behöver reformeras i flera avseenden. Det visar inte minst svaren på de rundfrågningar som utredningen har lå— tit företa. Den kritik som i det sammanhanget har förts fram avser emellertid inte endast gällande reg— ler om fordringspreskriptionen utan träffar också de

bestämmelser, som reglerar det allmännas talerätt.

I och för sig är det naturligt att kritiken har fått den antydda bredden. Det allmännas möjligheter att kräva betalt för en fordran är ju så gott som undan— tagslöst beroende av de tidsfrister som står till buds för att få gäldenärens betalningsansvar fastlagt genom donstols eller myndighets beslut. Från de säkerhets— synpunkter, som utredningen har att företräda, spelar dessa senare tidsfrister en viktig roll. Har en sådan frist gått till ända, saknar särskilda tidsfrister för fordringspreskription all praktisk betydelse. Med andra ord finns det enligt utredningens mening skäl att fråga sig om man i detta sammanhang även bör se över den nuvarande lagstiftningen om det allmännas ta— lerätt i ärenden och mål inom beskattningsområdet. Svaret på denna fråga beror bl a på om principerna i 1862 års preskriptionsförordning eller i 71 S UBL skall vara vägledande vid utformningen av det framtida

regelsystemet för fordringspreskription. Så mycket kan redan här sägas att inget av de två gällande sys— temen uppfylla de krav som bör kunna ställas på en i detta sammanhang ändamålsenlig lagstiftning.

Bestämmelserna om fordringspreskription i 1862 års preskriptionsförordning har byggts upp med tanke på civilrättsliga fordringsförhållanden. Civila ford— ringar uppkommer i regel genom avtal eller andra rättshandlingar som träffas mellan borgenär och gäl— denär. Det förekommer också att en fordran — t.ex. ett skadeståndskrav — härrör från en faktisk händelse som inblandade parter känner till redan från början eller relativt snart får reda på. Tidpunkten för en fordrans tillkomst är således sällan någon obekant faktor för dem som berörs av fordringen även om man inte alltid är ense om de bakomliggande förhållande— na. Det framstår under dessa omständigheter som na— turligt att den allmänna preskriptionsfristen om tio år börjar löpa vid det tillfälle då fordringen upp— kommer. Inte heller är det anmärkningsvärt att sär— skilda tidsfrister - på några undantag när — saknas när det gäller rätten att vid domstol eller myndig— het föra talan om ett fordringsanspråk föreligger eller inte. Fordringsrätten hålls nämligen öppen ge—

nom institutet preskriptionsavbrott.

Fordran på skatt, tull eller avgift uppkommer inte genom någon form av avtal mellan staten i dess egen— skap av borgenär och den enskilde gäldenären. Sådan fordran uppstår i stället genom att enskilda företar rättshandlingar som enligt i lag angivna förutsätt— ningar skall föranleda betalningsanspråk från det allmännas sida. Detta offentligrättsliga anspråk skall i sin tur alltid fastställas av myndighet eller

domstol innan det får krävas ut av den enskilde. Till

]

grund för förfarandet ligger de uppgifter som den en—

skilde är skyldig att lämna till myndigheterna. Läm—

nas inga som helst eller osanna uppgifter, kan följ—

den bli att det allmänna inte får vetskap om ford— ringsförhållandet eller en felaktig uppfattning om fordringsbeloppets storlek. Men även gäldenären kan vara ovetande om att han står i skuld till det all— männa. Det kan exempelvis bero på att han inte känner till eller feltolkar en viss beskattningsregel. Till skillnad från vad som gäller beträffande civila ford- ringar är det således inom beskattningsområdet inte ovanligt att både borgenär och gäldenär eller endera av dem under en längre eller kortare tid inte känner till att ett fordringsförhållande har uppstått dem

emellan.

De nu angivna skiljaktigheterna mellan civila ford— ringar och fordringar på skatt, tull och avgift torde vara ett skäl till att den nuvarande lagstifzningen innehåller skilda tidsfrister för det allmännas rätt att få ett visst fordringsförhållande fastställt och rätten att kräva ut betalning för en fordran. Det skulle helt enkelt bli alltför administrativ: betung— ande och dessutom medföra sociala olägenhete: om sam— ma tid skulle gälla för talerätts— och fordringspre-

skription. Fristen måste då bli relativt lång.

Enligt utredningens mening saknas det anlednLng att för fordringar inom området för skatter, tullar och avgifter föra in samma preskriptionstid för rätten att få ett fordringsanspråk fastställt och möjlighe— ten att kräva betalning av gäldenären. Här kan till— läggas att man i Förbundsrepubliken Tyskland fram till år 1977 haft en sådan gemensam preskriptions— frist avseende skattefordringar men funnit ait denna ordning medförde nackdelar bl.a. därför att frågan om en fordran förelåg eller inte hölls "svävande" under alltför lång tid. Detta var en av orsakerna till att man gick över till ett system med skilda preskrip— tionstider för talerätt och betalningskrav.

Såsom tidigare har nämnts, kan det ifrågasättas om

den nuvarande regleringen av det allmännas talerätt i såväl det ordinarie som det extraordinära beskatt— ningsförfarandet är full ändamålsenlig med hänsyn till det allmännas säkerhetsintressen. Gällande tidsfrister kan behöva ses över och det finns kanske även skäl

att undersöka om det föreligger behov av att komplet— tera det nuvarande systemet med sådana institut som preskriptionsavbrott, preskriptionsuppehåll eller liknande. Utländska förebilder talar otvivelaktigt i

denna riktning.

En översyn av talerätten inom beskattningsområdet kan emellertid knappast begränsas till gällande tidsfris— ter utan bör även innefatta andra frågor av processu— ell natur. En sådan utvidgning av reformarbetet lig— ger klart utanför utredningens direktiv. Till detta

kommer att ändrade bestämmelser om rätt att föra ta— lan om fastställelse inte påverkar institutet ford—

ringspreskription. Utredningen saknar således anled— ning att i förevarande sammanhang ytterligare beröra talerätten men vill helt allmänt understryka att det uppenbarligen föreligger reformbehov på området ifrå—

ga.

Utredningen har tidigare slagit fast att gemensamma bestämmelser om fordringspreskription inom området för skatter, tullar och avgifter bör införas. Vid den närmare utformningen av en sådan lagstiftning bör en— ligt utredningens rening följande beaktas.

En viktig omständighet är att det allmännas betal— ningsanspråk på skatt, tull eller avgift vid utebli— ven betalning ovillkorligen skall lämnas över till kronofogdemyndighet för indrivning. Det skall ske för— hållandevis kort tid efter det att uppbördsmyndigheten har förvissat sig om att gäldenären inte har fullgjort sin betalningsskyldighet inom den tidsfrist som har

angetts i lag eller bestämts av myndigheten i det en—

skilda fallet. Den praktiska tillämpningen av regler— na om fordringspreskription berör således direkt en—

bart indrivningsmyndigheternas verksamhet. En grund— läggande princip bör därför vara att bestämmelserna om fordringspreskription utformas så att de i möjli— gaste mån tillgodoser de behov som kronofogdemyndig—

heterna kan ha i dessa sammanhang.

Det är av stor betydelse att kronofogdemyndigheternas verksamhet kan bedrivas utan tidspress. Preskriptions— tiden måste därför ha en sådan längd att myndigheter— na ges verkliga möjligheter att utverka mer eller mindre frivilliga betalningar från gäldenärerna och endast i undantagsfall skall behöva sätta in så in— gripande åtgärder som konkursansökan eller liknande. Å andra sidan bör tiden avpassas så att negativa psy— kologiska effekter på gäldenärernas betalningsvilja undviks. En gäldenär som utan eget förvållande ham— nat i den situationen att han inte kan fullgöra sina betalningsförpliktelser får inte ges den uppfatt— ningen att han praktiskt taget aldrig kan bli fri

från en skatteskuld.

I likhet med flera av de myndigheter, som har till— frågats om reformbehoven på preskriptionslagstift— ningens område, anser utredningen att de framtida be— stämmelserna bör ges sådant innehåll att skillnad görs mellan s.k. normala indrivningsärenden och fall, där gäldenären visar betalningsovilja eller söker sa— botera kronofogdemyndighetens indrivningsverksamhet. Att generellt utsträcka preskriptionsfristen i syfte att fånga upp sådana fall är ingen lämplig lösning.

I stället bör fordringsrätten hållas öppen i nu an— givna situationer. Detta bör av främst administrativa

skäl ske genom särskilt beslut.

Redan de nu redovisade synpunkterna visar att inte något av de två nuvarande preskriptionssystemen upp—

fyller de krav, som kan ställas på en i beskattnings—

sammanhang lämplig preskriptionslagstiftning. Även om huvudprinciperna skulle kunna läggas till grund för reformförslagen uppstår frågan om de ändringar och kompletteringar som krävs går att inordna i nå—

got av systemen.

Preskriptionsbestämmelserna i 1862 års förordning får anses ta tillvara borgenärsintressena synnerli— gen väl. Den ordinarie preskriptionsfristen är tio år. Institutet preskriptionsavbrott innebär dessutom att ett fordringsanspråk i princip aldrig behöver preskriberas. Säkerhetsaspekterna är med andra ord väl tillgodosedda.

F.n. pågår såsom tidigare har framhållits reformar— bete avseende den allmänna preskriptionslagstiftning— en. I departementspromemorian Ds Ju 1977:14 föreslås att 1862 års preskriptionsförordning skall upphävas

i de delar som berör fordringspreskription och er— sättas med en ny preskriptionslag. Promemorian har remissbehandlats. En proposition i ämnet väntas under

våren 1979.

Från säkerhetssynpunkt innebär promemorieförslagen inte någon väsentlig ändring i förhållande till gäll— ande rätt. Preskriptionstiden för det stora flertalet fordringsslag skall alltjämt vara tio år och börja löpa från dagen för fordrans uppkomst. Möjligheterna till preskriptionsavbrott behållas med samma rätts— verkningar som hittills. En viktig nyhet är att pre— skriptionsfristen för konsumentfordringar — dvs. nä— ringsidkares fordran mot konsument — förkortas till

tre år. Preskriptionsavbrott medför för dessa ford—

ringars del att ny treårstid börjar löpa.

I promemorian förutsätts att särskilda bestämmelser om fordringspreskription — t.ex. för skattefordring— ar — fortfarande måste finnas vid sidan av den all—

männa lagen. Det understryks att möjligheterna att

samordna den allmänna preskriptionslagen och de sär— skilda preskriptionsföreskrifter, som finns i andra författningar, numera har blivit ännu mindre därför att huvudprinciperna i 1862 års förordning behålls i

det framlagda lagförslaget.

Utredningen anser också att samordning inte kan kom— ma till stånd. De i promemorian framförda olägenhe— terna blir för skattfordringarnas del ännu större om de allmänna synpunkter på den framtida lagstiftningen om fordringspreskription inom området för skatter, tullar och avgifter, som tidigare har redovisats, be— aktas av lagstiftaren. Att införa en sådan lagstift— ning i 1362 års förordning eller den föreslagna all— männa preskriptionslagen, där den skulle utgöra ett främmande inslag och medföra lagtekniska olägenheter,

kan inte komma i fråga.

Preskriptionsbestämmelserna i UBL ligger däremot i linje med de krav, som enligt utredningens uppfatt— ning bör ställas på en framtida preskriptionslagstift— ning. Från säkerhetssynpunkt företer dock systemet vissa brister. All erfarenhet talar visserligen för att en femårig preskriptionstid, som utlöses i nära anslutning till det tillfälle då fordringsförhållan— det har fastställts, är fullt tillräcklig för det sto— ra flertalet fall. Eftersom preskriptionstiden inte får utsträckas, kan det emellertid uppstå förluster för det allmänna om gäldenären är betalningsovillig eller söker sabotera indrivningsverksamheten på annat sätt eller om längre tid behövs för att genomföra en verklighetsförankrad avbetalningsplan. Dessa nackde- lar går att avlägsna — vilket har antytts i det före— gående - genom någon form av preskriptionsavbrott, preskriptionsuppehåll eller preskriptionsförlängning för de situationer, där sådana åtgärder bedöms som nödvändiga. Bestämmelser av sådant innehåll kan ugan svårigheter passas in i systemet.

En reformerad preskriptionslagstiftning bör i princip omfatta alla skatter, tullar och därmed jämförliga offentligrättsliga avgifter. Att i en sådan lagstift— ning även inbegripa andra medelslag — t.ex. böter, viten och rättegångskostnader - som faller under be— greppet allmänt mål, finner utredningen inte lämpligt bl.a. med hänsyn till dessa fordringars särskilda na— tur samt till att de drivs in först sedan lagakraft— ägande avgörande föreligger. Tillämpningsområdet bör således begränsas till fordringar som från uppbörds— och indrivningstekniska synpunkter är av samma karak- tär. Detta blir följden om lagstiftningen reserveras för de av det allmännas fordringar scm får drivas in i den ordning UBL anger. Därmed innefattas visserli— gen också s.k. annuiteter på avdikningslån, vilka fordringar helt saknar fiskal anknytning men i nuläget ändå omfattas av preskriptionsföreskrifterna i 71 5 UBL. Denna ordning har inte föranlett några praktiska olägenheter.

Utredningens uppfattning att huvudprinciperna i 71 5 UBL med vissa ändringar och kompletteringar bör be— hållas i den framtida preskriptionslagstiftningen gör det inte givet att de reformerade bestämmelserna skall placeras i UBL. Denna lag är nämligen utformad med tanke på uppbörden av direkt inkomstskatt även om flertalet av dess föreskrifter gäller i fråga om andra medelsslag.Åtskilliga fordringsanspråk inom området för skatter, tullar och avgifter faller dock utanför tillämpningsområdet för UBL. En preskriptionslagstift- ning, som innefattar praktiskt taget hela detta områ— de, skulle därför bli ett främmande inslag i UBL och från lagtekniska synpunkter vara svår att foga in i denna lag. Någon annan lämplig författning saknas. En reformerad lagstiftning om fordringspreskription bör

därför placeras i en särskild lac.

7.2.2 Riktlinjer för en reform

Utredningen har i det föregående kommit till den slut— satsen att de principer, som tar sig uttryck i 71 S 1 mom. UBL, med fördel kan behållas i en reformerad lagstiftning. Denna bör vara gemensam för alla ford— ringar inom området för skatter, tullar och avgifter

samt få sin plats i en särskild lag.

De nuvarande preskriptionsbestämmelserna i UBL kan enligt utredningens mening inte utan vidare överföras till en ny lag, som avses bli tillämplig inom hela skatte— och avgiftssystemet. Vissa ändringar och kompletteringar måste göras. Allmänt kan sägas att

de förslag som läggs fram i det följande tar sikte

på att skapa ett effektivt och smidigt preskriptions- system för uppbörds— och indrivningsmyndigheterna utan att fördenskull ställa gäldenärernas och deras övriga borgenärers befogade intressen åt sidan.

Den lagstiftning som det här är fråga om skall an— vändas inom ramen för en s.k. massärendeprocess. Det är därför av särskild vikt att de olika bestämmelser— na görs enkla och entydiga. Tolkningssvårigheter mås— te i görligaste mån undvikas. Regelsystemet får exem— pelvis inte utformas så att följden blir utdragna pro— cesser om och i så fall när preskription har inträtt. Det säger sig självt att institutet preskriptionsav- brott i den utformning, som det har fått i 1862 års preskriptionsförordning, är mindre lämpligt i före—

varande sammanhang.

Av största betydelse för lagstiftningen är hur lång den ordinarie preskriptionstiden anses böra vara och från vilken tidpunkt som denna skall börja löpa. Det har tidigare framhållits att fristen måste vara så väl tilltagen att indrivningsmyndigheterna kan full— göra sina arbetsuppgifter utan tidspress. Samtidigt

har påpekats att den inte får utsträckas så långt att

den ger negativa effekter på gäldenärernas betalnings- vilja.

De svar som kronofogdemyndigheterna har lämnat på ut— redningens rundfrågning men även undersökningar, som RSV i annat sammanhang har låtit företa, visar att flertalet indrivningsärenden kan avslutas inom den nu- varande femårstiden. I vissa situationer — t.ex. vid olika former av indrivningssabotage och då gäldenären frivilligt har åtagit sig att avbetala på en större skatteskuld - kan dock längre tid behövas. Utredning— en föreslår därför att den femåriga preskriptionsti— den alltjämt behålls och att den liksom hittills skall börja löpa vid en tidpunkt, som ligger i nära anslut— ning till uppbörds- och indrivningsmyndigheternas handläggning av fordringsanspråket i fråga. Vidare finner utredningen det nödvändigt att under vissa sär— skilda förutsättningar kunna utsträcka den ordinarie preskriptionsfristen även för andra fall än dem, som

f.n. regleras i 71 5 1 mom. andra stycket och 3 mom. UBL .

Såsom tidigare har nämnts anser utredningen att pre- skriptionsfristen bör utlösas av någon åtgärd eller händelse som har samband med uppbörds- eller indriv— ningsmyndigheternas verksamhet. Fordringens förfallo- dag kommer därvid i blickpunkten. Tidpunkten för de— biteringsbeslutet eller det tillfälle då fordran över- lämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning utgör

andra tänkbara alternativ.

För samtliga lösningar gäller att preskriptionstiden inte bör räknas från någon särskild dag. En konstruk— tion av det slaget skulle nämligen innebära onödiga administrativa belastningar även om den ADB—teknik, som väntas bli införd hos kronofogdemyndigheterna, i viss mån skulle underlätta det merarbete som följer av en sådan lösning. Den nuvarande beräkningsmetoden

med anknytning till år i 71 5 UBL bör därför i princip

behållas. Enligt utredningens mening bör dock utgångs— punkten för preskriptionstidens beräkning bestämmas till kalenderåret och inte till uppbördsåret. Det för— hållandet att begreppet uppbördsår saknas för flera

av de medelsslag, som omfattas av utredningens förslag till preskriptionslag, spelar härvid naturligtvis viss roll. Mer betydelsefullt är emellertid att gäldenären och dennes civila borgenärer får en betydligt bättre överblick av gäldenärens skatteskulder, om kalender— året väljs. De invändningar mot denna lösning som kan göras från statistiska och uppbördstekniska synpunk- ter anser utredningen i detta sammanhang väga mindre

tungt.

Att låta dagen för fordrans överlämnande till indriv— ning vara den händelse som utlöser preskriptions— fristen finner utredningen inte lämpligt. Tiden blir i sådant fall beroende av om eller när uppbördsmyn— digheten överlämnar fordringen för indrivning till kronofogdemyndigheten. Även om uppbördsmyndigheten

är skyldig att inom viss författningsreglerad tid se till att utebliven betalning leder till indrivning är en ordning beroende av arbetsbelastningen hos upp— bördsmyndigheten eller andra i och för sig i detta sammanhang ovidkommande omständigheter mindre lämplig. Valet står härefter mellan fordringens förfallodag och den dag, då fordringen har påförts gäldenären

genom verkställd debitering eller fastställelsebeslut.

En fordran skall inte sällan betalas i skilda poster vid olika tidpunkter. Övervägande skäl talar därför för att den dag, då fordringen debiteras eller fast— ställs, bör vara den preskriptionsutlösande faktorn. Då får nämligen gäldenären för första gången klart besked om det betalningsanspråk som det allmänna har

gentemot honom.

I sammanhanget vill utredningen framhålla att även

förfallodagen kan väljas utan att systemet för den

skull blir nämnvärt svårare att uppfatta för gäldenä- ren och dennes civila borgenärer. Problemet med de fordringar som skall betalas i delposter vid flera efter varandra följande tillfällen kan t.ex. lösas på så sätt att antingen det första eller det sista betal— ningstillfället utlöser preskriptionstidens beräkning. I de fall där betalningstillfällena ligger på ömse si- dor om ett kalenderårsskifte får valet mellan första och sista förfallodagen en avgörande betydelse för

preskriptionstidens längd.

Liknande olägenheter — dvs. att samma tid för indriv— ning inte gäller för samtliga delposter — föreligger emellertid även om debiteringsdagen skall styra pre— skriptionstidens utlösning. För att mildra dessa följder i fråga om fordran på preliminär skatt enligt UBL och preliminär avgift enligt Ang — nämnda ford- ringar skall betalas i delposter under en period som sträcker sig över ett årsskifte och slutar mellan ett och två år efter debiteringstillfället — föreslås en undantagsregel i fråga om utgångspunkten för pre- skriptionstidens beräkning. Tiden bör för de nu nämn— da preliminära fordringsanspråken inte börja löpa för— rän tidigast vid utgången av det kalenderår, då ford- ringsförhållandet har blivit fastställt genom debite— ring av slutlig skatt eller slutlig avgift för det in-

komstår resp. utgiftsår som är i fråga.

Det har inom utredningen diskuterats om en liknande undantagsregel borde införas för fordran på mervärde— skatt och punktskatt som har fastställts genom preli— minärt beslut. Preskriptionstiden för sådana ford— ringar skulle i så fall börja löpa först vid utgången av det kalenderår då skattefordringen fastställts ge— nom slitligt beslut. Då det emellertid här inte rör sig om förskottsskatt utan om en särskild besvärsord— ning har utredningen av systematiska skäl avvisat en sådan lösning. Några praktiska fördelar torde inte

heller uppnås.

Ett undantag från huvudregeln som enligt utredningens mening måste göras avser fordringsanspråk, där gälde— nären har medgetts anstånd med betalningen. Kronofog- demyndigheten äger nämligen under den tid som anstån— det gäller inte vidta några indrivningsåtgärder. Re— dan i nuläget finns en liknande bestämmelse i 71 5

1 mom. andra stycket UBL avseende fordringar, som med anledning av besvär är föremål för kammarrätts eller regeringsrättens prövning. Uppbördsmyndigheten får då under vissa förutsättningar medge anstånd med betal— ning av sådan fordran. Denna preskriberas i så fall

— oavsett föreskrifterna i 71 5 1 mom. första stycket UBL — tidigast två år efter utgången av det uppbörds— år, då domstolenS'avgörande i huvudsaken meddelades. Denna undantagsregel bör enligt utredningens mening behållas men genomgå vissa sakliga ändringar. Regeln bör i fortsättningen avse alla anståndsärenden även om det praktiska behovet f.n. är begränsat till just de situationer som fångas upp av gällande specialbe— stämmelse. Vid anstånd föreslås således att preskrip— tion skall inträda tidigast två år efter utgången av det kalenderår, då anståndet upphörde att gälla.

Ytterligare ett undantag från den obrytbara preskrip— tionstiden enligt 71 5 1 mom. första stycket UBL har sin plats i 3 mom. samma paragraf. Undantaget avser fordringar gentemot gäldenär, som har begärt förhand— ling om offentligt ackord enligt AckL. Det förhållan— det att förhandling om offentligt ackord har inletts inskränker nämligen kronofogdemyndighetens möjlighet att vidta indrivningsåtgärd i flera avseenden. Av det skälet får indrivning alltid företas under en tid av två år från utgången av det uppbördsår då förordnande om god man har skett eller, om ackord kommer till stånd, från utgången av det uppbördsår då ackordet

skall vara fullgjort.

Utredningen anser att den nu behandlade specialregeln

om framskjutet preskriptionsinträde skall överföras

till lagförslaget. Liksom i andra fall bör dock tids— beräkningen knytas till kalenderår i stället för upp—

bördsår.

Utredningen har i det föregående anmärkt att en så kort ordinarie preskriptionstid som fem år måste kunna utsträckas i vissa situationer. Därmed avses fall där gäldenären söker sabotera uppbörds— och indrivnings— verksamhezen genom att hålla sig undan eller göra sig av med utnätningsbar egendom i syfte att omöjliggöra eller försvåra väntade eller pågående indrivningsåt— gärder. Behov av utsträckt preskriptionstid kan också föreligga i ärenden där kronofogde och gäldenär har träffat överenskommelse om frivillig avbetalning på

skatteskuld.

En utsträckning av den femåriga ordinarie preskrip- tionsfristen kan åstadkommas efter flera olika model— ler, t.ex. genom någon form av preskriptionsavbrott eller preskriptionsuppehåll eller genom en viss för- längning av löpande preskriptionstid. En grundläggande princip bör dock vara att en utsträckning av tiden in- te skall inträda "automatiskt" så snart vissa angivna förutsättningar anses vara för handen. Tvister i ef- terhand nåste undvikas. Detta är särskilt viktigt där— för att exekutiva åtgärder skall kunna få genomföras utan att det är till fullo klarlagt att fordringen äger bestånd. Enligt utredningens mening bör av nu anförda nen även andra skäl — främst administrativa — förutsättningarna för en utsträckt preskriptionstid fastställas genom domstols eller annan myndighets be— slut efter prövning i det enskilda fallet. Talan mot ett sådart beslut bör i princip få föras i högre in—

stans.

Ett systen med preskriptionsavbrott får anses som mindre lämpligt. Det innebär — i varje fall enligt den utfonnning som institutet har fått i 1862 års

preskriptionsförordning — att alla gäldenärer kan

träffas av preskriptionsavbrytande åtgärder och att preskription av en fordran i princip aldrig behöver inträda. Administrativt blir en sådan ordning be— tungande. Enskilda gäldenärer som utan egen förskyllan hamnat i ekonomiska svårigheter skulle med all sanno— likhet uppleva systemet mycket negativt. Betydande ändringar måste därför göras om institutet skall kun-

na användas inom skattelagstiftningens ram.

En annan metod är att införa institutets preskriptions— uppehåll. Detta innebär att preskriptionstiden upphör att löpa så länge som vissa förhållanden föreligger. Lagstiftning av denna typ finns i flera främmande län— der men används där i allmänhet enbart vid s.k. tale— rättspreskription. För fordringspreskriptionens del blir också detta system betungande från administrativa synpunkter. Den tidpunkt då villkoren för uppehåll in— träder eller upphör bör inte heller få föranleda tvist mellan parterna. En fördel å andra sidan med detta in— stitut är att det till skillnad från preskriptionsav— brott inte skulle medföra orimligt långa preskrip—

tionstider.

En tredje utväg är att komplettera den ordinarie pre— skriptionsordningen med en möjlighet att under vissa omständigheter förlänga preskriptionstiden med en yt— terligare tidrymd. Denna kan bestämmas på förhand

— något som knappast kan ske i fråga om preskriptions— uppehåll — och går därför att infoga i uppbörds— och

indrivningssystemet på ett smidigt sätt.

Utredningen har fäst avgörande vikt vid de administra— tiva fördelar som institutet preskriptionsförlängning ger och därför stannat för det alternativet som ett komplement till en ordinarie preskriptionstid av fem

0

ar.

Förlängningsinstitutet bör i huvudsak utformas efter

följande riktlinjer.

Huvudsyftet med detta institut är att ge kronofogde— myndigheterna möjlighet att genomföra verkningsfulla indrivningsåtgärder mot sådana gäldenärer som söker förhala eller på annat sätt försvåra indrivningsverk— samheten. Institutet är sålunda avsett att skapa en bättre balans mellan lojala och illojala gäldenärer än vad som den nuvarande obrytbara preskriptionstiden

enligt 71 5 1 mom. UBL medger.

Förlängning av den ordinarie preskriptionstiden skall i första hand fånga upp alla fall av s.k. indrivnings— sabotage. Med andra ord bör förutsättningarna för för- längning knytas till gäldenärens uppträdande under in— drivningsärendets handläggning. Omständigheter som

har inträffat dessförinnan — t.ex. försök att försvåra granskningsmyndighets eller processförande personals verksamhet — bör inte föranleda följder för fordrings— preskriptionen. Sabotagehandlingar av detta slag får bemötas med lagstiftningsåtgärder i fråga om den s.k. talerättspreskriptionen och behandlas därför inte i

förevarande sammanhang.

I och för sig är det tänkbart att ytterligare in- skränka tillämpningsområdet genom att medge förläng— ning endast om s.k. indrivningssabotage har förekom— mit i slutskedet av den ordinarie preskriptionsfristen. En konstruktion av detta slag finns i tysk skattelag— stiftning, där preskriptionsuppehåll medges om indriv— ningen hindras av s.k. force majeur under preskrip— tionstidens sista sex månader. En tidsbegränsning av sådan natur motverkar emellertid syftet med förläng- ningsinstitutet, nämligen att låta den illojala gäl— denären i görligaste mån bli föremål för faktiska in— drivningsåtgärder under minst lika lång tid som hade blivit fallet om några sabotagehandlingar inte hade vidtagits. Utredningen anser därför att förlängning i princip skall få utlösas så snart som förutsättningar för förlängning har uppkommit efter det att fordringen

har överlämnats till kronofogdemyndigheten för indriv—

ning. I praktiken blir det dock med all sannolikhet så att förlängning tillgrips först under senare delen

av den löpande preskriptionstiden.

Enligt utredningens mening bör förlängning på grund

av indrivningssabotage innefatta följande fall.

I första hand bör institutet avse betalningsansvariga, som söker undvika indrivning genom att hålla sig undan här i landet eller utomlands. I fråga om nu angivna fall kan villkoren för förlängning med fördel utfor— mas efter i huvudsak de bestämmelser om s.k. kungörel— sedelgivning, som finns i 15 5 DL. Förlängning bör vidare kunna förekomma, om någon som är betalnings— ansvarig för fordringen vistas utomlands och saknar utmätningsbara tillgångar i Sverige. Slutligen anser utredningen att även sådana situationer, där den be— talningsansvarige gör sig av med utmätningsbar egen— dom skall kunna föranleda förlängning under förut— sättning att hans handlande kan antas ha skett i syf— te att omöjliggöra eller försvåra pågående eller vän—

tande indrivningsåtgärder.

Utredningen har tidigare understrukit att ett insti— tut, som under vissa i lag närmare angivna förutsätt- ningar medger en utsträckning av ordinarie preskrip- tionstid, inte bör utlösas utan beslut av domstol el— ler annan myndighet. Ett system som bygger på samma principer som preskriptionsavbrott enligt 1862 års preskriptionsförordning kan inte godtas. En sådan ordning leder alltför ofta till processer, där man i efterhand skall avgöra om preskription har inträtt

eller inte.

Olika alternativ kan tänkas för den beslutsordning, där frågan om förlängning av preskriptionstiden skall avgöras. En möjlighet är att låta domstol ta ställning till frågan efter ansökan av vederbörande kronofogde—

myndighet. Länsskatterätten eller efter den 1 juli

1979 länsrätten bör i så fall utgöra första instans för samtliga medelsslag som omfattas av lagförslaget. En annan utväg är att ge kronofogdemyndighet behörig- het att fatta sådant beslut.

Till en början kan framhållas att rättspolitiska skäl talar för domstolsalternativet. Preskription och till detta begrepp knutna rättsverkningar berör fordrings— anspråkets bestånd. Det handlar om tvistefrågor av

materiell innebörd. Sådana brukar traditionellt lösas av domstol. Ett annat viktigt skäl är att en parts—

process inför domstol borgar för att gäldenärens be— fogade intressen blir tillgodosedda, en omständighet som kan ha betydelse i de situationer där gäldenären

inte kan nås före beslutet.

Nackdelen med domstolen som beslutsmyndighet är främst av praktisk art. Talan om förlängning måste anhängig— göras i relativt god tid för att domstolen skall kunna ta ställning till saken före den löpande preskrip— tionstidens utgång. Å andra sidan bör det vara till— räckligt att talan om förlängning väcks i domstolen före preskriptionstidens utgång. Även en sådan lös- ning medför att frågan om förlängning relativt ofta måste hållas "svävande" under avsevärd tid med de men- liga följder detta får för det praktiska indrivnings—

arbetet.

Främst praktiska skäl talar för att kronofogdemyndig- heten bör vara behörig att fatta beslut om förläng— ning. Denna myndighet har att verkställa indrivningen och det faller sig då naturligt att den självständigt tar ansvar för beslut, som har direkt betydelse för verksamheten. Rent allmänt kan man knappast invända något mot en sådan ordning och detta än mindre vid en jämförelse med preskriptionssystemet enligt 1862 års förordning, där olika åtgärder från borgenärens sida

direkt avgör om preskription skall inträda eller inte.

Enligt utredningens mening är det således angeläget att beslutsordningen utformas så att förlängning av preskriptionstid kan ske utan dröjsmål. Det är också viktigt att beslutet vinner laga kraft så snart som möjligt. Att detta många gånger kommer att dröja lig— ger i sakens natur därför att det här inte sällan rör sig om part som vistas på okänd ort och inte kan nås

med delgivning i traditionell mening.

Mot bakgrund av de nu angivna omständigheterna har utredningen stannat för den lösningen att kronofogde— myndighet skall vara behörig att fatta beslut om för— längning men att detta beslut skall överprövas av länsskatterätten i det län, där den beslutade myndig—

heten är belägen.

Det har i det föregående framhållits att syftet med förlängningsinstitutet är att i första hand utvidga preskriptionsfristen i fråga om s.k. sabotagefall. Behov av förlängning kan emellertid finnas även i andra fall. Har en gäldenär träffat överenskommelse med kronofogdemyndighet om att göra avbetalningar på en restförd fordran, kan det ligga i båda parters intresse att betalningen skall kunna fullgöras under en längre tidsrymd än vad den ordinarie preskrip— tionsfristen medger. Fristen bör då kunna förlängas genom särskilt beslut av kronofogdemyndighet under förutsättning att den träffade avbetalningsplanen är realistisk. Någon överprövning av domstcl finner ut— redningen inte behöva äga rum i dessa fall. Talan mot kronofogdemyndighets beslut bör dock få föras hos länsskatterätten i det län, där denna myndighet är

belägen.

Preskriptionsavbrott enligt 1862 års förordning får verkan mot endast den som den preskriptionsavbrytande åtgärden riktar sig till. Att låta förlängningsbeslut få en så begränsad räckvidd måste från säkerhetssyn—

punkt vara mindre lämplig med hänsyn till det utvidga-

de betalningsansvar som ofta finns i beskattningssam- manhang. Ett beslut om förlängning bör därför avse själva fordringen som sådan och gälla för alla som

vid tidpunkten för beslutet om förlängning svarade

för betalning av fordringen. Även fordran mot borgens— man bör i preskriptionshänseende anses som accessorisk till huvudfordringen. Inträder preskription i fråga

om huvudfordringen gäller detta således också ett

borgensåtagande under förutsättningen att borgensme— ningen inte säger något annat.

Utredningen har härefter att överväga frågan huruvida kronofogdemyndighets beslut om förlängning av preskrip— tionstid bör ges fulla eller åtminstone vissa rätts—

verkningar innan beslutet vinner laga kraft.

En grundläggande princip för indrivning av skatteford— ringar m.m. är att indrivningsåtgärder får vidtas och betalning tas emot fastän debiterings— eller faststäl— lelsebeslutet i fråga om fordringen inte har tagit åt sig rättskraft. Det förhållandet att ett förlängnings— beslut inte har blivit slutligt avgjort bör därför inte medföra att indrivningsarbetet skall avbrytas så snart förlängningsfristen inträder för att återupptas först när beslutet om förlängning har vunnit laga kraft. En sådan ordning skulle motverka syftet med förlängningsinstitutet, nämligen att bemöta vissa for— mer av indrivningssabotage. Gäldenärens och hans öv— riga borgenärers berättigade intressen i sammanhanget beaktas därigenom att den överprövande domstolen har att snarast avgöra om kronofogdemyndighetens beslut

är lagligen grundat.

Det ligger i sakens natur att en ansökan om konkurs på grund av fordran vars bestånd ännu inte är fast— ställd därför att frågan om preskription inte har bli— vit slutligt avgjord i regel inte vinner bifall i kön— kursdomstolen. Andra indrivningsåtgärder — dvs. utmät—

ning och införsel — medför däremot inte så stora olä—

genheter för gäldenären och hans övriga borgenärer att de inte bör få vidtas förrän förlängningsfristen har blivit slutligt bestämd. Utredningen anser emel— lertid att ett uttryckligt förbud att sälja utmätt egendom eller vidta annan liknande åtgärd innan för- längningsbeslutet har vunnit laga kraft bör tas in i författningstexten.

Redan vid beslutstillfället bör avgöras vilken tid— rymd förlängningen avser. Av såväl administrativa skäl som hänsyn till enskild part anser utredningen det lämpligt att låta ett beslut om förlängning med— föra att den löpande preskriptionstiden utsträcks med två kalenderår. Någon möjlighet att jämka denna tid bör inte finnas. Uppstår, sedan förlängningsperioden har börjat löpa, ånyo förutsättningar för förlängning anser utredningen att nytt beslut om ännu en tvåårs— förlängning skall få fattas. Av främst billighetshän— syn bör den ordinarie preskriptionstiden inte få för— längas sammanlagt med mer än tio kalenderår.

De skäl som i övrigt ligger bakom utredningens för— slag behandlas i specialmotiveringen.

8 SPECIALMOTIVERING

8.1 Förslaget till lag om preskription av

skattefordringar m.m.

Lagförslaget innehåller en fullständig reglering av fordringspreskriptionen inom hela området för skatter, tullar och avgifter. Förslaget ersätter i första hand de nuvarande preskriptionsföreskrifterna i 71 OCh

77 a 55 UBL men skall också tillämpas i fråga om de fordringar på skatt, tull och avgift som preskribe— ras enligt de allmänna reglerna om preskription i 1862 års preskriptionsförordning. De civilrättsliga bestäm— melserna om preskription blir sålunda i fortsättningen inte tillämpliga inom beskattningsområdet i fråga om det allmännas fordringar.

Förslaget omfattar 18 paragrafer som redovisas under

sex rubriker.

Lagförslagets tillämpningsområde anges under den in— ledande rubriken (1 5). I det därpå följande av— snittet bestäms den ordinarie preskriptionstidens längd samt ges regler för beräkning av denna i nor— malfallet och i vissa särskilda situationer (2—5 55). Därefter behandlas i ett särskilt avsnitt de förut— sättningar som måste föreligga för att förlängning av den ordinarie preskriptionstiden skall få före— komma (6—11 55). Rättsverkningarna av preskription regleras i 12—14 55. Enligt förslaget krävs för för— längning av preskriptionstiden beslut av kronofogde— myndighet och i vissa fall dessutom överprövning av skatterätt. Denna beslutsordning regleras i det föl— jande avsnittet (15—16 55). I de avslutande paragra— ferna (17—18 55) föreskrivs vad som den har att i— akttaga som vill föra talan mot kronofogdemyndighets

beslut om förlängning av preskriptionstid samt ges bestämmelser i fråga om det allmännas talan i nål om

förlängning.

Lagförslaget, som även innehåller vissa övergårgsbe— stämmelser, föreslås — med hänsyn till pågående lag— stiftningsarbete på den allmänna preskriptionslag— stiftningens område — skola träda i kraft den 1 juli 1979.

8.1.1 Tillämpningsområde

1 S

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens till— lämpningsområde. Detta är begränsat till de av det allmännas fordringar "som skall drivas in enligt be— stämmelserna i uppbördslagen (1953:272)". Därmed in— nefattas praktiskt taget alla skatter, tullar och offentligrättsliga avgifter samt betalningsförplik— telser som hänför sig till sådana fordringar. Anknyt— ningen till UBL medför även att vissa staten till— kommande fordringar som faller utanför det egentliga området för skatter, tullar och avgifter omfattas av

lagförslaget.

Lagtekniskt bestäms tillämpningsområdet på följande sätt.

Till en början inbegrips alla fordringar avseende medelsslag, som räknas upp i 1 5 första stycket UBL, nämligen statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets— skatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgifter, sådana socialförsäkringsavgifter till folkpensione- ringen och tilläggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 35 AFL, sjukförsäkringsavgifter enligt 19kap. 25 AFL, arbetsskadeförsäkringsavgifter enligt 7 kap. 2 5 tredje stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeför— säkring, arbetsgivaravgifter enligt Ang, samt av—

gifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pensionering, som inte uppbärs av RFV, särskilda avgifter i form av skattetillägg och förseningsavgift enligt TL samt slutligen annuiteter på avdikningslån.

På grund av bestämmelserna i 59 5 andra stycket UBL ingår i tillämpningsområdet dessutom fordringar på kvarskatteavgift, restavgift, tilläggsavgift och ränta enligt UBL.

Lagförslaget innefattar även andra fordringar inom området för skatter, tullar och avgifter än de som räknas upp i 1 5 första stycket och 59 5 andra styc— ket UBL. Åtskilliga skatte— och avgiftsförfattningar har nämligen föreskrifter som anger att fordran som avses i författningen skall drivas in enligt bestäm— melserna i UBL om indrivning av restförd skatt. Exempel på sådana föreskrifter utgör 48 S ML, 28 S FKL, 21 S TuL, 53 S AGL, 30 S AVgL, 24 S JRL och

15 S FiRL.

Enligt 77 a 5 UBL, 48 a 5 ML, 27 a 5 FKL får under vissa onständigheter den som företräder juridisk per— son åläggas att jämte arbetsgivaren eller den skatt— skyldige betala skattebelopp. Detsamma gäller enligt

17 S 1 mom. SjSL företrädare för redare som är juri— disk person. Det kan därvid vara fråga om innehållna personalskatter, mervärdeskatt eller vissa konsumtions— skatter. Den fordran som det allmänna på grund av be— talningsansvaret erhåller anses i rättspraxis vara en civilrättslig fordran. Enligt 77 a 5 3 mom. UBL etc. får den emellertid drivas in i samma ordning som gäller

för restförd skatt. Därigenom faller även detta slag av fordran under lagförslagets tillämpningsområde.

Vidare finns i 64 S UBL en bestämmelse att staten tillkomnande fordran, som får tas ut genom utmätning utan föregående dom, skall drivas in i samma ordning

som skatt enligt UBL. Innehåller således en författ— ning en föreskrift av nu angivet slag faller fordring— en i fråga under lagförslagets tillämpningsområde.

Enligt lagförslaget är tillämpningsområdet begränsat till de fordringar, för vilka det allmänna är borge— när. Begränsningen medför att regressfordran som ar— betsgivare på grund av bestämmelserna i 76 S UBL kan ha mot arbetstagare inte omfattas av lagförslaget trots att fordringen får drivas in i den ordning UBL föreskriver. Detsamma gäller det regressanspråk, som ställföreträdare har mot arbetsgivare/juridisk person till följd av att han har fullgjort en betalnings— skyldighet som har ålagts honom med stöd av 77 a 5 UBL, 48 a 5 ML och 27 a 5 FKL. De nu nämnda fordrings- anspråken föreslås liksom f.n. bli preskriberade en— ligt de civilrättsliga preskriptionsreglerna.

Den omständigheten att paragrafen omfattar endast de fordringar, som skall drivas in i den ordning UBL an— ger, medför att vissa slag av statens och kommunernas fordringar utesluts från tillämpningsområdet. Bland de viktigare undantagen märks staten tillkommande bö- ter och viten samt domstols— och rättshjälpskostnader. Vidare undantas avgifter och andra liknande ersätt— ningar, som statliga myndigheter eller affärsdrivande verk äger ta ut för individuellt bestämda prestationer till enskild. Detsamma gäller liknande avgifter inom

den kommunala sektorn.

Av den lämnade redogörelsen framgår att lagförslaget inte omfattar alla slag av fordringar som faller un— der begreppet allmänt mål. För de fordringar, som faller utanför lagförslagets tillämpningsområde, gäller liksom f.n. bestämmelserna i 1862 års pre—

skriptionsförordning.

8.1.2 Preskriptionstid

2 5 I paragrafen föreskrivs att preskriptionstiden för fordran som innefattas i lagförslagets tillämpnings-

område är fem år.

Utgångspunkten för den femåriga preskriptionstidens beräkning regleras i 3 5 lagförslaget.

I förhållande till den nuvarande ordningen innebär förslaget att preskriptionstiden i fråga om de medels— slag — bl.a. punktskatter och tullar - som f.n. pre— skriberas med stöd av bestämmelserna i 1862 års pre— skriptionsförordning inskränks. För övriga skatter

och avgifter — t.ex. inkomstskatterna, mervärdeskat- ten och socialförsäkringsavgifterna — medför försla— get endast den ändringen att femårstiden beräknas

från andra utgångspunkter än vad som nu är fallet.

Enligt förslaget skall den ordinarie preskriptionsti— den om fem år få förlängas i situationer där praktis— ka svårigheter föreligger för indrivningsmyndigheten att företa effektiva indrivningsåtgärder. Den absolu- ta preskriptionsfrist som föreskrivs i förevarande paragraf kan sålunda utsträckas i vissa närmare an— givna situationer. Förlängning sker i en del fall "automatiskt" medan det i andra krävs ett särskilt beslut som fattas av vederbörande kronofogdemyndighet. Dessa förhållanden regleras i 4-11 55 lagförslaget.

3 5 I paragrafen anges från vilken tidpunkt som den fem—

åriga preskriptionstiden skall beräknas.

Enligt paragrafens första punkt — som innehåller hu— vudregeln — börjar preskriptionstiden löpa vid ut— .gången av det kalenderår, då fordringen påfördes

gäldenären. I paragrafens andra punkt görs undantag

från denna normala beräkningsgrund. Där föreskrivs

att preskriptionstiden för fordran på preliminär skatt enligt UBL och preliminär avgift enligt Ang som har avräknats på slutlig skatt resp. slutlig avgift löper från utgången av det kalenderår, då fordringen i frå— ga har påförts som slutlig skatt eller slutlig avgift.

I likhet med gällande bestämmelser i UBL saknar dagen för fordringens tillkomst betydelse för preskrip— tionsfristens beräkning. I det avseendet föreligger

en skillnad från de allmänna preskriptionsreglerna i 1862 års preskriptionsförordning. De nuvarande be— stämmelserna i 71 S 1 mom. första stycket UBL medför att preskriptionstiden börjar löpa vid utgången av

det uppbördsår — uppbördsåret innefattar tiden från mars ett år till och med februari påföljande år — under vilket fordringen skulle ha erlagts enligt verk— ställd debitering eller, såvitt avser fordran på hos arbetsgivare uppdebiterad preliminär A—skatt, fast- ställts till betalning. Detta innebär att i regel förfallodagen — för viss fordran dock debiteringsda- gen — utgör den faktor som utlöser preskriptionstiden medan tidsberäkningen alltid knyts till en given tids—

period, nämligen det s.k. uppbördsåret.

Föreliggande lagrum innehåller två avvikelser från gällande ordning. För det första gäller för alla slag av fordringar, som omfattas av lagförslaget, att "på— föringen" — dvs. debiteringsåtgärden — är den händelse, som utlöser preskriptionstidens beräkning , och detta oavsett om fordran förfaller till betalning då eller vid något annat tillfälle. För det andra anknyts

själva tidsberäkningen till kalenderåret i stället

för uppbördsåret. Den i 2 S angivna preskriptions—

tiden kommer således alltid att räknas i kalenderår.

Med uttrycket "fordran har påförts gäldenären" avses att det allmänna har vidtagit sådana åtgärder att fordringsförhållandet har fastställts samt att ford—

ringen även har bestämts till beloppet. Vanligtvis

sker dezta så att myndighet eller domstol fattar ett särskilt beslut om debitering eller fastställelse. På den indirekta beskattningens område förekommer även s.k. automatiska beslut, dvs. skatten anses fastställd till det belopp som den skattskyldige har angett i sin deklaration. Därmed har fordran blivit

påförd l lagrummets mening.

För vissa medelsslag sker påföringen utan medverkan från beskattningsmyndighetens sida. I andra fall framställer beskattningsmyndigheten endast visst grundmazerial för automatisk databehandling och själ— va uträkningen av fordringsbeloppet sker maskinellt hos annan myndighet. I nu angivna fall utgör den fak— tiska beräkningen av skattens eller avgiftens storlek den utlösande faktorn. Preskriptionstiden i fråga om fordringar som faller under dessa debiteringsrutiner börjar således löpa vid utgången av det kalenderår då

den datastyrda uträkningen ägde rum.

För fordringar på skatt enligt UBL — dvs. slutlig, preliminär, kvarstående och tillkommande skatt — bör-

jar preskriptionstiden löpa vid följande tidpunkter.

Vad först angår preliminär skatt utgår den som preli—

minär A—skatt eller preliminär B—skatt.

Arbetsgivare har att vid utbetalning av lön till ar— betstagare innehålla preliminär A—skatt med ledning

av den skattetabell och kolumn i tabellen eller annan särskild beräkningsgrund, som har bestämts av lokal skattemyndighet. Arbetstagaren äger dessutom att själv betala in preliminär A—skatt i form av s.k. fyllnads— betalning. De nu nämnda betalningarna innebär inte

att arbetstagaren påförs någon fordran i lagrummets mening. Så blir inte heller fallet om beräkningsgrun- den för den preliminära A—skatten jämkas genom sär—

skilt beslut av lokal skattemyndighet.

Preskriptionstiden avseende fordran på preliminär A—skatt börjar löpa först när lokal skattemyndighet har beslutat om arbetsgivares betalningsansvar enligt 75 5 UBL för inte verkställda skatteavdrag eller med stöd av 77 5 UBL för innehållna men inte inbetalda

avdragsbelopp.

Huvudregeln i förevarande paragrafs första punkt tillämpas i de fall där betalningsansvaret fastställs — dvs. den s.k. uppdebiteringen äger rum — så sent under taxeringsåret att någon avräkning vid den årliga debiteringen av slutlig skatt av tidsskäl inte kan företas. Detta gäller givetvis också vid uppdebitering som beslutas efter det att taxeringsåret har gått till

ända.

Undantagsbestämmelsen i paragrafens andra punkt an— vänds då uppdebitering sker under löpande inkomstår eller så tidigt under det påföljande taxeringsåret att det uppdebiterade beloppet kan avräknas mot är— betstagarens slutliga skatt vid den årliga debite— ringen för taxeringsåret i fråga.

Reglerna om preskriptionstidens beräkning är i fråga om preliminär A—skatt tillämpliga såväl på anspråk som riktar sig mot arbetsgivare enligt 75 S och 77 S

UBL som arbetstagare enligt 75 5 andra stycket UBL.

De nu redovisade förhållandena kan exemplifieras på

följande sätt.

Lokal skattemyndighet har genom beslut den 20 decem— ber 1980 fastställt en arbetsgivares ansvar för en arbetstagares preliminära skatt som har innehållits men inte inbetalats under den aktuella uppbördstermi— nen i mars 1980. Avräkning sker vid den debitering av arbetstagarens slutliga skatt som äger rum hösten 1981. Fordringsbeloppet preskriberas då enligt undan—

tagsregeln fem år efter utgången av år 1981 - det år

då fordringen har påförts som slutlig skatt — eller vid årsskiftet 1986/87. Det bör anmärkas att mot ar— betstagaren uppstår inte något betalningsanspråk ef— tersom denne inte får göras ansvarig för innehållen men inte inbetald skatt. Avser i stället den lokala skattemyndighetens beslut en s.k. uppdebitering med stöd av bestämmelserna i 75 5 första stycket UBL — dvs. fastställelse av betalningsansvar för inte inne— hållen preliminär A—skatt — börjar preskriptionstiden att löpa vid samma tidpunkt eller vid utgången av år 1981. Det betalningsanspråk som i så fall kan göras gällande mot såväl arbetsgivare som arbetstagare pre— skriberas vid årsskiftet 1986/87.

Beslutar lokal skattemyndighet om arbetsgivares ansvar för innehållen preliminär A—skatt, som skulle ha be— talats in under mars 1980, först den 20 december 1982 börjar — eftersom någon avräkning inte kan ske — pre— skriptionstiden för det uppdebiterade beloppet att enligt huvudregeln löpa vid utgången av samma år. Preskription inträder vid årsskiftet 1987/88. Om de— biteringsbeslutet i stället avser preliminär A—skatt som inte innehållits av arbetsgivaren skall huvudre— geln tillämpas på motsvarande sätt. I detta senare fall kan betalningsanspråk riktas såväl mot arbets— givaren som mot arbetstagaren i form av tillkommande skatt.

Fordran mot företrädare för arbetsgivare/juridisk person enligt 77 a 5 UBL m.fl. bestämmelser omfattas — som framgår av specialmotiveringen till 1 5 — av lagförslagets tillämpningsområde trots att den i rättspraxis anses vara av särskild natur. I preskrip— tionshänseende skall fordringen bedömas för sig och inte knytas till skattefordringen mot arbetsgiva— ren / bolaget. Preskriptionstiden för fordran mot företrädare, som avses i 77 a 5 UBL, skall således

börja löpa vid utgången av det kalenderår, då dom—

stolen fastställde företrädaransvaret. Detsamma gäller beträffande fordran mot företrädare för skattskyldig eller redare som är juridisk person enligt 48 a 5 ML och 27 a 5 FKL resp. 17 5 1 mom. SjSL.

Fordran på preliminär B—skatt påförs numera maskinellt genom dataenheterna vid länsstyrelsernas skatteavdel— ningar. Databehandlingen sker med ledning av den skattskyldiges senaste inkomsttaxering eller — om preliminär självdeklaration har avgetts — på grundval av den preliminära debitering som har verkställts av den lokala skattemyndigheten. Uppgift om debiteringen lämnas senast den 10 januari inkomståret till läns— styrelsen. Sker debitering eller jämkning av B—skatt efter detta datum underrättar den lokala skattemyn— digheten länsstyrelsen härom senast den 20 i den upp— bördsmånad då debiteringen eller jämkningen skall be— aktas första gången. Den preliminära B-skatten påförs gäldenären i en gemensam post och skall av honom be— talas in i lika poster vid varje uppbördstillfälle eller om senare debitering eller omdebitering äger rum under var och en av de återstående uppbördstermi— nerna. Preliminär B—skatt avräknas alltid vid den år— liga debiteringen av slutlig skatt. Tidpunkten för preskriptionstidens beräkning bestäms därför alltid enligt undantagsregeln.

Den slutliga skatten för ett visst inkomstår fast— ställs i debiteringslängd av lokal skattemyndighet. Där avräknas fordran på såväl preliminär B—skatt som preliminär A—skatt, som har påförts den skattskyldige resp. inbetalats av denne eller som har uppdebiterats hos arbetsgivaren oavsett om skattebeloppen har be— talats. Stommen till debiteringslängden framställs maskinellt hos dataenheten och sänds till lokal skattemyndighet senast den 20 november taxeringsåret. Myndigheten skall skriva under längden senast den 5

december samma år. Därmed är den slutliga skatten be— stämd till beloppet och ev. kvarstående skatt - dvs. skillnaden mellan slutlig skatt och preliminär skatt — påförd gäldenären. Vad som nu har sagts kan exempli—

fieras på följande sätt.

Preliminär B—skatt för inkomståret 1980 påförs gälde— nären av dataenheten i januari 1980 med 15 000 kr.

I debiteringslängden avseende taxeringsåret 1981, som Avser 1980 års inkomster, tas den slutliga skatten upp till 20 000 kr. Längden undertecknas av den loka— la skattemyndigheten den 1 december 1981. Preskrip- tionstiden för fordran på såväl den preliminära B— skatten om 15 000 kr. som den kvarstående skatten om 5 000 kr. börjar löpa vid årsskiftet 1981/82. Pre— skription i fråga om båda dessa fordringar inträder

vid utgången av år 1986.

Även fordran på tillkommande skatt påförs numera i regel genom dator på grundval av material som har översänts från lokal skattemyndighet. Avgörande för preskriptionstidens beräkning blir således den tid— punkt då den datastyrda skattsedeln på tillkommande skatt har framställts. Har detta t.ex. skett den

10 februari 1981, preskriberas fordringen vid års— skiftet 1986/87.

Sker med stöd av bestämmelserna i 65 S UBL avkortning av debiterad skatt, som ännu inte har betalats av den skattskyldige — t.ex. därför att taxeringen satts

ned — påverkas inte preskriptionstiden i fråga om

det restbelopp, som ev. står kvar. Tiden löper allt— jämt från utgången av det kalenderår, då hela det ur— sprungliga fordringsbeloppet slutligt påfördes gälde- nären. Om högre instans därefter höjer taxeringen, beslutar lokal skattemyndighet till följd av detta

om debitering av tillkommande skatt. Preskriptions— tiden för denna fordran börjar löpa vid utgången av

det kalenderår då debiteringen ägde rum. Samma situa—

tion inträffar om restitution har skett enligt 87 5 UBL och taxeringen därefter höjs efter besvär till högre instans.

Även socialförsäkringsavgifterna debiteras genom automatisk databehandling i form av preliminär, kvar— stående och tillkommande avgift. Preskriptionstiden skall beräknas för varje särskilt slag av sådan ford—

ran som påförs gäldenären.

I fråga om de avgifter som uppbärs som skatt enligt UBL — de s.k. skattedebiterade avgifterna — tillämpas bestämmelserna i förevarande paragraf på samma sätt som i fråga om preliminär, kvarstående och tillkom— mande skatt enligt UBL.

s.k. räkningsdebiterade avgifter, som uppbärs av RFV, preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår då RFV fattade beslut om debitering. Den omständighe— ten att fordran skall betaLas i olika poster vid skilda tillfällen redan under utgiftsåret saknar lik— som beträffande skatt enligt UBL i regel betydelse för preskriptionstidens beräkning. Den tidigare om— nämnda undantagsregeln i förevarande paragrafs andra punkt blir nämligen tillämplig även i fråga om pre— liminär avgift enligt Ang under förutsättning att avräkning har ägt rum. I det fall att avräkning inte kan ske kommer fordringen att debiteras som tillkom— mande avgift, vilket anspråk preskriberas enligt hu— vudregeln i paragrafens första punkt. Preskriptions— tiden för fordran på tillkommande avgift beräknas däremot med utgångspunkt från årsskiftet efter det

att debiteringen ägde rum. För de indirekta skatterna - bl.a. mervärdeskatten och de s.k. punktskatterna — gäller följande i fråga

om preskriptionstidens beräkning.

Mervärdeskatt fastställs genom preliminärt eller

slutligt beslut. Har deklaration avgetts inom rätt tid, anses skatten fastställd vid detta tillfälle ge- nom preliminärt beslut i enlighet med den skattskyl— diges uppgifter i deklarationen. I annat fall bestäms skatten genom särskilt myndighetsbeslut. Även detta är preliminärt. Om det efter deklarationsfristens ut— gång framkommer omständigheter som visar att deklara- tionsuppgifterna var oriktiga eller ett tidigare fat- tat preliminärt beslut var felaktigt av andra skäl fattas nytt preliminärt beslut. Fråga om preliminärt beslut får inte väckas senare än den 30 november tredje året efter redovisningsåret. Det sist fattade preliminära beslutet blir slutligt tre år efter det kalenderår, under vilket skattefordringens redovis— ningsperiod har gått till ända. Slutligt beslut kan fattas tidigare om part begär detta eller myndigheten eljest finner skäl för det. Besvär till högre instans får föras endast i fråga om slutligt beslut. Efterbe— skattning beslutas av beskattningsmyndighet i första instans. Både preliminärt och slutligt beslut skall innehålla uppgift om den skatt som skall betalas, av— räknas eller återbetalas. I beslut om efterbeskatt— ning anges det belopp som den skattskyldige på grund av beslutet har att erlägga.

Eftersom mervärdeskatt skall drivas in i den ordning UBL anger men debiteringssystemet inte överensstämmer med det som gäller för skatt enligt UBL, har hos in— drivningsmyndigheterna utvecklats en praxis i detta avseende. Den innebär att det ytterligare skattebe— lopp som påförs gäldenären genom nytt preliminärt eller genom slutligt beslut eller genom avgörande i högre instans, drivs in som en fordran för sig fastän beslutet anger det totala skattebelopp, som gäldenä— ren har att betala för den aktuella redovisnings—

perioden.

I normalfallet beräknas preskriptionstiden för ford—

ran på mervärdeskatt från utgången av det kalenderår

då det s.k. automatiska fastställelsebeslutet uppkom. Har beskattningsmyndigheten meddelat preliminärt be— slut eller slutligt beslut, som innebär att tidigare fastställt skattebelopp höjs, löper särskild preskrip- tionstid om fem år från utgången av det kalenderår då denna omprövning ägde rum för det ytterligare skatte— belopp som gäldenären har att betala. Särskild pre— skriptionstid beräknas även för det ytterligare be— lopp, som domstol har fastställt utöver vad som ti— digare har bestämts i beskattningsmyndighets slutliga

beslut eller av domstol i lägre instans.

Har mervärdeskatt för redovisningsperioden januari— februari 1980 fastställts till 10 000 kr. i enlighet med en den 5 april samma år ingiven deklaration, pre— skriberas denna fordran vid utgången av år 1985. Om beskattningsmyndigheten den 20 april 1981 fattar ett nytt preliminärt beslut för den ifrågavarande redo— visningsperioden och där fastställer skatten till 15 000 kr., preskriberas fordran, såvitt avser höj— ningen om 5 000 kr., vid utgången av år 1986. Pre— skriptionstiden för det ursprungligen påförda belop— pet om 10 000 kr. påverkas inte av det nya beslutet. Skulle därefter länsskatterätten genom dom den 20 mars 1984 fastställa skatten till 18 000 kr., innebär detta att särskild preskriptionstid skall beräknas för det tillkommande beloppet om 3 000 kr. från ut— gången av år 1984. Preskription i fråga om detta be—

lopp inträder således först vid utgången av år 1989.

De punktskatter, som faller under tillämpningsområdet för FKL, fastställs liksom fordran på mervärdeskatt

i normala fall enligt den skattskyldiges deklara— tionsuppgifter. Motsvarighet till 32 5 ML — som före— skriver att mervärdeskatt skall anses fastställd ge— nom preliminärt beslut i enlighet med uppgifterna i avgiven deklaration — saknas dock. Beskattnirgsmyn— digheten äger i likhet med vad som gäller på mervär—

deskattens område fatta särskilt beslut. Beslutet kan

vara preliminärt eller slutligt. Har deklaration av— getts och beskattningsmyndigheten inte meddelat slut— ligt beslut inom ett år efter utgången av det kalen— derår, då redovisningsperioden har gått till ända, skall skatten vid detta tillfälle anses fastställd slutligt i överensstämmelse med deklarationen. I an— nat fall anses den vid samma tidpunkt slutligt be— stämd enligt det preliminära beslutet. Beslut om ef— terbeskattning fattas av beskattningsmyndigheten och

avser endast efterbeskattat belopp.

Tidpunkten för preskriptionstidens beräkning i fråga om punktskatt skall bestämmas i princip på samma sätt som beträffande mervärdeskatt. En punktskatt, som hänför sig till redovisningsperiod under år 1979 och deklareras före utgången av år 1980, preskriberas vid årsskiftet 1985/86 under förutsättning att beskatt— ningsmyndigheten inte har meddelat preliminärt eller slutligt beslut om skatten senast år 1980. Skatten blir nämligen då påförd gäldenären först genom det "automatiska" slutliga beslut som anses föreligga vid årsskiftet 1980/81. Har däremot myndigheten meddelat beslut i fråga om skatten börjar preskriptionstiden att löpa från utgången av det år då beslutet meddela—

des.

Det har tidigare framhållits att även om gäldenären påförs fordringen utan faktisk medverkan från be— skattningsmyndighetens sida, anses fordringen påförd gäldenären vilket utlöser preskriptionsfristen. Väg- trafikskatten fastställs normalt på sådant sätt. En— ligt 22 S vägtrafikskattelagen debiteras således väg- trafikskatt genom automatisk databehandling på grund— val av uppgifter i bilregistret. Beskattningsmyndig— heten översänder inte något underlag för databeräk— ningen. Preskriptionstiden för fordran på sådan skatt börjar därför löpa vid utgången av det kalenderår då

den datastyrda debiteringen ägde rum.

Tull och annan införselavgift fastställs av tullmyn—

dighet genom tulltaxeringsbeslut. Härigenom har ford— ran påförts gäldenären och preskriptionstiden börjar löpa från utgången av det kalenderår då beslutet fat—

tades.

Beslut om s.k. omtulltaxering får fattas av tullmyn— dighet om tidigare taxeringsbeslut visar sig vara felaktigt eller om den tullskyldige begär omprövning. Medför ett sådant beslut taxering till högre belopp än vad som tidigare har beslutats, betraktas det tillkommande fordringsbeloppet som en fordran för sig i preskriptionsavseende. Preskriptionstiden börjar löpa för denna fordran från utgången av det kalender— år då omtulltaxeringen beslutades. För det ursprung— liga fordringsanspråket löper alltjämt den preskrip— tionsfrist som utlöstes genom det tidigare tulltaxe— ringsbeslutet. Detsamma gäller i fråga om det ytter— ligare fordringsbelopp som kan påföras den tullskyl— dige efter besvärsförfarande.

Eftertulltaxering får ske om tullskyldig har lämnat oriktig uppgift till ledning för tulltaxering eller underlåtit att lämna uppgift. Sådan taxering kan dock företas endast om omtulltaxering inte längre kan beslutas och inte senare än fem år efter den dag då varan angavs till förtullning. Det fordringsbe— lopp, som fastställts genom beslut om eftertulltaxe- ring, preskriberas fem år efter utgången av det ka— lenderår då beslutet fattades.

4 S

Paragrafen innehåller bestämmelser om "automatisk" förlängning av den ordinarie preskriptionstiden om fem år — framskjutet preskriptionsinträde — i ärenden där gäldenären har medgetts anstånd med betalningen av fordringen. I gällande lagstiftning har paragrafen sina närmaste motsvarigheter i 715 1 mom. andra styc— ket och 2 mom. fjärde stycket UBL.

Bestämmelser om anstånd med inbetalning av skatteford— ringar finns i 48—49 55 UBL för de medelsslag som upp— bärs med stöd av föreskrifterna i denna lag men även

i andra författningar, t.ex. 45—46 55 ML.

I förevarande paragraf sägs att om gäldenären har med— getts anstånd med betalningen av fordringen eller del av denna preskriberas fordringen i sin helhet tidi- gast två år från utgången av det kalenderår då an— ståndet upphörde att gälla. Detta innebär att bestäm— melsen får praktisk betydelse enbart i det fall att anståndet har upphört senare än två år före den ordi— narie preskriptionstidens utgång.

Regeln om framskjutet preskriptionsinträde enligt fö— religgande paragraf avser alla de fall, där anstånd har medgetts och är således inte som f.n. begränsad till betalningsanstånd på grund av att fordringen är föremål för prövning i kammarrätt eller regerings—

rätten.

Enligt 48—49 55 UBL och 45-46 55 ML får t.ex. anstånd medges dels då den skattskyldige med anledning av om- ständigheter som han inte själv råder över — t.ex. arbetslöshet eller sjukdom — har svårigheter att be— tala skatten, dels då skatten kan antas bli avkortad efter förnyad prövning av skatteanspråket. I 26 5 FKL och 25 5 Ang föreskrivs att anstånd får medges om

synnerliga skäl föreligger.

I samtliga nu behandlade anståndsfall inträder enligt föreskrifterna i denna paragraf fordringspreskription inte förrän minst två år har förflutit från det an- ståndet upphörde. Gäller anståndet endast en del av fordringen förlängs preskriptionstiden för hela ford— ringsbeloppet, alltså även den del som inte omfattas

av anståndet.

Paragrafen blir inte tillämplig i det fall att krono—

fogdemyndigheten medger uppskov med betalning av en fordran, som har överlämnats för indrivning. Det är nämligen då inte fråga om anstånd i uppbördslag- stiftningens mening. Har kronofogdemyndigheten ned- gett betalningsuppskov, finns det däremot möjlighet för myndigheten att under särskilda förutsättningar förordna om förlängning av löpande preskriptionstid.

Dessa bestämmelser finns intagna i 8 S.

Paragrafen innehåller bestämmelser om framskjutet preskriptionsinträde vid ackord. Det kan inträffa dels då god man har förordnats enligt AckL dels

om offentligt ackord på grund av samma lag har kommit till stånd. Fordran preskriberas i dessa fall

tidigast två år efter utgången av det kalenderår, då förordnandet gjordes resp ackordet skall vara full—

gjort.

Bestämmelserna - som i huvudsak överensstämmer med fö— reskrifterna i 71 5 3 mom UBL i dess nuvarande avfatt—

ning — har sin grund i följande förhållanden.

I lagförslaget saknas institutet preskriptionsavorott. Till skillnad från vad som gäller för civilrättsliga fordringar medför sålunda inte exekutiva åtgärder av— seende fordran som omfattas av lagförslaget att löpan— de preskriptionstid bryts och ny preskriptionsfrist börjar räknas från dagen för avbrottet. Under sådana förhållanden skulle en skattefordran kunna preskribe— ras medan förhandlingar enligt ackordslagen förs mel— lan gäldenären och dennes borgenärer. Det allmänna

kan då undvika rättsförlust endast genom att begära ut— mätning för sin fordran eller söka gäldenären i kon— kurs. Föreskrifterna i föreliggande paragraf förhind—

rar att en sådan situation uppstår.

Paragrafen är tillämplig enbart vid ackord enligt ackordslagen. Den gäller således inte vid offentligt ackord i konkurs. I ett sådant fall medför dock be— stämmelserna i 12 ; lagförslaget att fordringen får drivas in under förutsättning att ansökan om konkurs har gjorts eller fordringen har bevakats i konkursen innan preskription har inträtt. Ett s k underhands— ackord — dvs frivillig uppgörelse — med gäldenären omfattas inte heller av paragrafen. Har det allmänna tillsammans med övriga borgenärer kommit överens med gäldenären om en betalningsplan, kan emellertid för— längning av preskriptionstiden äga rum med stöd av

bestämmelserna i 8 5 lagförslaget.

8.1.3 Förlängning av preskriptionstid

6 S

Paragrafen innehåller bestämmelser om förlängning av den ordinarie preskriptionstiden vid indrivningssabo— tage beträffande sådan egendom som kan tas i anspråk för betalning av fordringen. I 7-8 55 anges ytterli—

gare situationer där preskriptionsförlängning kan

förekomma.

Förutsättningarna för förlängning enligt denna para— graf är att den som svarar för betalningen av ford— ringen överlåter, upplåter eller undanskaffar egen— dom som kan tas i anspråk vid indrivningen och att det kan antas ha skett för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen. Ett ytter— ligare villkor är att åtgärden har företagits sedan fordringen har överlämnats för indrivning.

Fordringen anses överlämnad för indrivning när in— drivningshandlingen har kommit in till kronofogde— myndigheten eller, om riksdatasystemet för exekutions— väsendet är infört för distriktet ifråga, den dag då

målet registreradesi datasystemet.

med "den som svarar för betalningen av fordringen" avses till en början varje fysisk eller juridisk per— son som direkt på grund av bestämmelserna i den till— lämpliga skatte—, tull— och avgiftsförfattningen är skyldig att betala fordringen ifråga. Vidare omfattas den som på grund av särskild föreskrift genom dom— stols eller myndighets beslut har ålagts betalnings— ansvar för fordringen i och med att detta ansvar har fastställts. Till denna senare kategori hör bl a ar- betsgivare såvitt angår anställdas skattemedel och företrädare för arbetsgivare/skattskyldig som är ju— ridisk person. Det förhållandet att domstolens eller myndighetens beslut inte har vunnit laga kraft saknar betydelse i sammanhanget. På grund av bestämmelser i UBL skall nämligen alla här aktuella fordringar drivas in oavsett om besvär har anförts mot det beslut som

grundar fordringsanspråket.

Den som genom borgen _ såväl enkel borgen som proprie— borgen — har åtagit sig att svara för betalningen av fordringen omfattas även av bestämmelsen från det tillfälle då han har iklätt sig ansvaret. En sabotage— handling som en borgensman har företagit kan således utgöra förutsättning för beslut om förlängning och detta oavsett om han har krävts på betalning för skattegäldenärens fordran. Som tidigare har framhål— lits måste givetvis fordringen dessförinnan ha läm—

nats till kronofogdemyndigheten för indrivning.

Svarar flera personer gemensamt för betalningen av en skattefordran och har preskriptionstiden förlängts mot en av dem, får förlängningen rättsverkan gentemot samtliga betalningsansvariga. Detta framgår av be—

stämmelserna i 10 5.

Både rättshandlingar och faktiska förfoganden i frå— ga om utmätningsbar egendom som tillhör den betal— ningsansvarige kan utlösa förlängning av preskrip—

tionstiden.Iättshandlingarna som beskrivs med verben

överlåta och upplåta avser försäljning, gåva, uthyr— ning eller pantsättning av lös eller fast egendom. Med "undanskaffar" — dvs faktiskt förfogande — menas att den betalningsansvarige helt eller delvis förstör egendomen eller gömmer den undan så att den inte är åtkomlig för indrivning. Enbart den omständigheten att gäldenären t ex vid en utmätningsförrättning inte aktivt medverkar genom att lämna upplysning om var hans utmätningsbara egendom finns gör inte paragrafen tillämplig. Det måste dessutom i ett sådant fall kun—

na konstateras att egendomen har gömts undan.

Avgörande för att paragrafen skall få användas är att nu nämnda åtgärder med egendomen "kan antas ha skett för att försvåra det allmännas möjligheter att få be— talt för fordringen". Det skall alltså föreligga s k indrivningssabotage. Den betalningsansvarige skall ha vidtagit en eller flera åtgärder med egendom som kan utmätas hos honom i det enda eller huvudsakliga syf— tet att omintetgöra exekution i egendomen eller för—

sämra resultatet av indrivningen.

Det är givet att rättshandlingar som normalt ingår i den betalningsansvariges förvärvsverksamhet mera säl— lan kan antas ha skett i sabotagesyfte även om de i och för sig minskar hans utmätningsbara egendom. För att ett antagande om sabotagesyfte skall kunna göras måste i regel även andra faktorer tillkomma. Så kan

t ex en försäljning till närstående eller mellan företag med gemensamma ekonomiska intressen ofta tyda på att sådant syfte föreligger och det särskilt om transaktionerna har skett till underpris. Det sagda gäller i ännu högre grad om egendom har övergått till annan genom gåva. Även andra "främmande" händelser i den betalningsansvariges livsföring eller verksamhet ger inte sällan anledning att anta att han har för avsikt att försämra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen. Han förbereder exempelvis

"lyttning till utlandet, säljer ut lagertillgångar i

sin rörelse i onormalt stor omfattning eller vidtar

andra liknande åtgärder med honom tillhörig egendom.

Uttrycket "kan antas" anger det krav på bevis i fråga om sabotagesyfte som måste föreligga för att paragra— fen skall få tillämpas. Det fordras inte att det är till fullo styrkt att den betalningsansvariges enda eller huvudsakliga motiv för åtgärden är att försvåra indrivningen. Det är tillräckligt att övervägande

skäl talar för att så är fallet.

Paragrafen innehåller bestämmelser— uppdelade på tre punkter — om förlängning av preskriptionstiden i så— dana situationer, där effektiva indrivningsåtgärder inte kan genomföras mot den som svarar för betalning— en av fordringen eller ställföreträdare för denne på grund av att personen ifråga inte kan anträffas eller

är svår att komma i personlig kontakt med.

Ändamålet med bestämmelserna är att i vissa indriv— ningsärenden med uttalade svårigheter att nå verk— ningsfulla resultat medge förlängning av preskrip— tionstiden. Enligt paragrafens andra punkt krävs i likhet med föreskrifterna i 6 5 att någon form av in— drivningssabotage kan antas föreligga. I paragrafens första och tredje punkt ställs däremot inte några så— dana krav. För dessa senare fall är det för förläng— ning tillräckligt att vissa yttre fakta föreligger i

fråga om den eftersökta personen eller hans egendom.

Ett grundläggande villkor för förlängning enligt samt— liga punkter är att de förutsättningar som grundar förlängning skall ha uppkommit eller alltjämt före— ligga vid den tidpunkt då fordringen ifråga "har över— lämnats till indrivning". Innebörden av detta uttryck

samt vem som skall anses som betalningsansvarig i

lagens mening behandlas i kommentaren till 6 5. Med

"ställföreträdare" avses endast legal företrädare för juridisk person eller omyndig. Den som genom fullmakt eller anställning äger företräda den betalningsansva-

rige ingår däremot inte i den angivna personkretsen.

Enligt paragrafens första punkt får preskriptions— tiden förlängas om den som svarar för betalningen av fordringen eller ställföreträdare för denne saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han up— pehåller sig. Motsvarande villkor finns i 15 ; förs— ta stycket delgivningslagen (1970:428) beträffande kungörelsedelgivning.

I detta sammanhang avses med "känt hemvist" att per— sonen ifråga har fast bostad eller vistas stadigvaran— de på känd adress. Vistelsen måste vara av så lång- varig natur att faktiska indrivningsåtgärder kan fö— retas mot honom. En person som gång efter annan by- ter bostad och därigenom omintetgör kronofogdemyndig— heternas möjligheter att komma i kontakt med honom faller i princip under bestämmelsen även om hans vis—

telse på de olika platserna har viss varaktighet.

Saknar den betalningsansvarige eller ställföreträda— ren känt hemvist får förlängning ske om det inte

"kan klarläggas var han uppehåller sig". Därvid får uppgifter från familjemedlemmar, grannar, arbetskam— rater eller myndigheter sammanställas med den infor— mation som kronofogdemyndigheten har erhållit genom egna iakttagelser. Några mer långtgående efterforsk— ningar behöver dock inte ske. Kan myndigheten genom normala rutiner inte skaffa fram uppgifter om den ef—

tersöktes vistelseort är villkoret i princip uppfyllt.

I paragrafens andra punkt regleras det fall, då den

betalningsansvarige eller ställföreträdare för honom

inte kan anträffas på känt hemvist inom riket och det

inte kan klarläggas var han uppehåller sig. Finns det

anledning anta att orsaken till att han inte kan nås av kronofogdemyndigheten är att han håller sig undan är förutsättningarna för förlängning för handen. Nu

angivna villkor har sin närmaste motsvarighet i 15 5 andra stycket DL.

Redan de förhållandena att en person inte kan nås i sin bostad eller på sin arbetsplats och att det inte heller går att få klarhet i var han finns talar i och för sig för att han medvetet söker undvika kontakt

med myndigheterna. Enbart dessa omständigheter är dock inte tillräckliga för förlängning enligt denna punkt. Det måste även finnas andra faktorer som pekar på att den eftersökte vill göra sig oanträffbar. Kommer det fram uppgifter om att han, under den tid han har sökts, vid flera tillfällen synts i eller vid bosta— den, kan detta utgöra tillräcklig grund för antagan— de att han håller sig undan. Detsamma gäller om den eftersökte inte har ordnat med eftersändning av sin post och någon närstående eller annan person som är bekant med honom inte kan ge upplysningar om var han finns. Avvisande hållning hos den eftersöktes familje— medlemmar, hyresvärd, arbetskamrater eller vänner mot företrädare för kronofogdemyndigheten kan också ha betydelse vid bedömningen av huruvida den eftersökte

medvetet gör sig oanträffbar.

I paragrafens tredje punkt föreskrivs att förlängning av preskriptionstiden får ske om den betalningsansva— rige eller ställföreträdare för honom stadigvarande

vistas utomlands och det kan antas att egendom, som

här i riket kan tas i anspråk vid indrivningen, inte

förslår till betalningen av fordringen.

För förlängning enligt denna punkt fordras till en början att utlandsvistelsen har varat en längre tid. En vanlig semesterresa eller ett affärsbesök utom—

lands utgör således inte någon förutsättning för för—

utsättning för förlängning. Om den eftersökte under sin utlandsvistelse har fast adress eller inte sak—

nar betydelse för lagrummets tillämpning.

Det andra villkoret för förlängning enligt tredje punkten är att det kan antas att den betalningsansva— rige inte har utmätningsbar egendom här i riket som förslår till betalningen av fordringen. I första hand avses sådana fall där egendom helt saknas men även situationer där tillgänglig egendom endast delvis kan täcka fordringsbeloppet omfattas av bestämmelsen. Be— dömningen av egendomsförhållandena kan ofta göras mot bakgrund av vad som har erfarits vid utmätningsförsök men inte sällan kan beslutet grundas på vad som hos indrivningsmyndigheten är allmänt bekant om den ef—

tersöktes ekonomi.

I paragrafen sägs att preskriptionstiden får förläng— as om den som svarar för betalningen av fordringen

skriftligen har förbundit sig att betala i särskilda poster och förlängningen är nödvändig för att betal—

ningen skall kunna fullgöras.

Bestämmelsen ger bättre möjligheter än vad som f n är fallet att godta avbetalningsplaner i fråga om

fordringsanspråk som är föremål för indrivning.

För att bestämmelsen skall kunna tillämpas krävs till en början att den betalningsansvarige eller legal ställföreträdare för denne i en särskilt upprättad handling har förbundit sig att på visst sätt betala fordringen i delposter.

En ytterligare förutsättning är att förlängning av preskriptionstiden är nödvändig för att betalningen av fordringen skall kunna fullgöras. Anses det skä—

ligt att gäldenären skall kunna uppfylla sina skyl—

digheter inom löpande preskriptionsfrist, får således förlängning inte tillgripas. Å andra sidan måste den bakomliggande amorteringsplanen kunna förverkligas. Bedöms det som utsiktslöst att gäldenären kommer att försöka följa en träffad överenskommelse, bör förläng— ning inte ske. Den omständigheten att gäldenären så småningom visar sig inte kunna fullgöra sina åtagan— den påverkar inte beslutet om förlängning.

9 5

I paragrafen föreskrivs att preskriptionstiden förlängs genom beslut. Varje beslut medför att tiden löper ytterligare två kalenderår. Eörlängning får om— fatta en tid av högst tio år.

För att den ordinarie preskriptionstiden, som enligt 2 5 är fem år, skall få förlängas, krävs en särskild prövning med åtföljande beslut. Dessa uppgifter till— kommer enligt 15 9 den kronofogdemyndighet, som har att verkställa indrivning av den aktuella fordringen. Villkoren för förlängning är upptagna i 6 — 8 55. Be— slut om förlängning med stöd av 6 — 7 55 skall enligt 16 5 överprövas av länsskatterätten i det län, där kronofogdemyndigheten är belägen. Förlängning av pres— kriptionstid utan myndighetsprövning kan,vilket har framgått av den tidigare redogörelsen, i vissa fall äga rum vid anståndoch ackord (jfr 4—5 55 lagförsla—

get angående framskjutet preskriptionsinträde).

Förlängningsperioden är bestämd till två kalenderår. Någon möjlighet att besluta om längre eller kortare tidrymd finns sålunda inte. Ett förlängningsbeslut

innebär därför att den ordinarie preskriptionstiden

utökas med en fast period om två kalenderår.

Inget hindrar att ett förlängningsbeslut fattas redan i början av den ordinarie preskriptionsfristen. Ut— formningen av villkoren för beslut om förlängning

samt det förhållandet att kronofogdemyndighet beslutar

medför dock att förlängningsfrågan i praktiken inte aktualiseras förrän resultatlösa indrivningsåtgärder har vidtagits mot gäldenären. I allmänhet torde också behovet av förlängning uppstå först i slutet av pres— kriptionstiden. Det kan emellertid förekomma, att gäldenären redan i inledningsskedet uppträder på så— dant sätt, att det finns skäl att redan på ett tidigt stadium besluta om förlängning av preskriptionstiden. Ett sådant förfarande strider inte mot syftet med förlängningsinstitutet. Avsikten med detta är nämli— gen att förbättra kronofogdemyndighetens möjligheter

till verksamma indrivningsåtgärder.

Ett beslut om förlängning måste fattas innan löpande preskriptionstid har gått till ända. Denna tidsgräns gäller för kronofogdemyndighets beslut. Inget hindrar att myndigheten fattar sitt beslut någon av de sista dagarna under löpande preskriptionstid. Beslut som meddelas med stöd av 6—7 55 skall därefter omedelbart sändas till behörig länsskatterätt, som snarast prö- var om beslutet skall bestå. Fram till denna prövning hålls fordringen vid liv även i de fall där domstolen inte kan avgöra saken förrän efter den ordinarie preskriptionsfristens utgång. Det ligger i sakens na— tur att kronofogdemyndigheten bör söka fatta sitt be— slut i så god tid att överprövning kan äga rum före förlängningsperiodens inträde.

Endast ett förlängningsbeslut kan fattas vid ett och samma tillfälle. Om det under en löpande förlängnings— period uppstår behov av ytterligare förlängning — ett fall som kan förutses bli relativt vanligt i prakti— ken — måste ett nytt beslut om förlängning meddelas innan den aktuella perioden har löpt ut. I dessa si—

tuationer kan således två förlängningsbeslut vara i kraft.

Ett nytt förlängningsbeslut får grundas på samma för— utsättningar som var avgörande för ett tidigare be— slut, om dessa alltjämt består vid den tidpunkt då (det nya beslutet aktualiseras. Detta torde bli rela— tivt vanligt i fråga om gäldenärer som gör sig oar— träffbara för kronofogdemyndigheten. Det nya beslutet får naturligtvis även vila på andra förutsättningar än dem som låg till grund för ett föregående förläng- ningsbeslut. Normalt bör det då handla om förhållan— den som har uppkommit under den preskriptionsfrist som löper med anledning av det tidigare beslutet. Det kan också tänkas fall där skäl för förlängning har uppkommit under den ordinarie preskriptionstiden men av en eller annan anledning inte legat till grund för ett tidigare beslut. För att en sådan grund skall få utlösa ett nytt förlängningsbeslut måste den fort— farande föreligga vid detta senare tillfälle.

Som tidigare har näunts får preskriptionstiden för— längas med sammanlagt högst tio år. För att uppnå en sådan förlängningstie krävs således fem beslut om för—

längning. 10 S

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättsverkning- arna av förlängningsbeslut när flera är betalningsan— svariga för samma fordran. Där föreskrivs att ford— ringen preskriberas gentemot de övriga betalningsan— svariga tidigast den dag, då förlängningstiden löper

ut.

Gemensamt betalningsansvar för skattefordran kan fö—

religga i ett flertal fall. I regel uppkommeransmret genom myndighetsbeslut — t.ex. arbetsgivares eller ställföreträdares ansvar enligt 75 5 resp. 77 a 5 UBL — men det kan naturligtvis även härröra ur ett frivil— ligt åtagande. Gemensamt ansvar kan uppkomma vid ett och samma tillfälle eller vid olika tidpunkter.

Rättsverkan av ett förlängningsbeslut mot en betal— ningsansvarig person — skattegäldenär, ställföreträ— dare för denne eller borgensman — blir att var och en som vid tidpunkten för förlängningsbeslutet ansvarar för betalningen av fordringen inte blir löst från sitt ansvar under förlängningstiden. Det saknar där— vid betydelse att fordringen, om inte förlängningen hade kommit till stånd, skulle ha preskriberats vid skilda tillfällen. Iar emellertid fordringen uppkom— mit vid skilda tillfällen behöver inte förlängnings— beslutet medföra att preskriptionstiden alltid för— längs för de medansvariga. En arbetsgivares betal— ningsansvar för slutlig skatt som fastställts under det fjärde året av den preskriptionstid som löper gentemot arbetstagaren påverkas exempelvis inte av ett förlängningsbeslut mot arbetstagaren under samma år. Om beslutet däremot avser fordran mot arbetsgiva— ren kommer detta att påverka preskriptionstiden mot arbetstagaren. Denna kommer att i förevarande exem— pel förlängas med fyra år på grund av det utsträckta ansvaret för arbetsgivaren. Finns ett borgensansvar för arbetstagarens skatt kommer detta i motsvarande mån att utsträckas såvida inte borgensmannen har

friskrivit sig från en eventuell förlängning.

11 5

I paragrafen föreskrivs att beslut om förlängning gäller genast. Vidare sägs att försäljning av utmätt egendom eller därmed liknande åtgärd inte får äga rum

innan beslutet har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndigheten måste besluta om förlängning innan den löpande preskriptionsfristen har gått till ända. Att beslutet om möjligt bör fattas i god tid före denna tidpunkt har tidigare framhållits vid fle— ra tillfällen. Fall kan dock tänkas där myndigheten tvingas besluta i nära anslutning till den tidpunkt då preskription inträder. En sabotageåtgärd kan exem—

pelvis företas med utmätningsbar egendom någon av de

sista dagarna under en löpande preskriptionstid.

Enligt paragrafen får exekution i gäldenärens egen— dom äga rum sedan förlängningstiden har börjat löpa även om det bakomliggande beslutet ännu inte har vunnit laga kraft. Däremot får egendomen inte säljas och inte heller pengar eller andra betalningsmedel, som har influtit under förlängningsfristen, tas i anspråk för betalningen av fordringen innan beslutet

har vunnit laga kraft.

8.1.4 Innebörden av preskription m.m.

12 5

Paragrafen innehåller huvudbestämmelsen om de rätts— verkningar som följer av att en fordran preskriberas. Vissa andra frågor som aktualiseras vid preskription behandlas i 13 — 14 55.

Enligt första punkten i paragrafen innebär preskrip— tion att " åtgärder för att kräva ut fordringen inte längre får vidtas". I likhet med vad som f.n. gäller medför detta att en fordran som omfattas av lagför— slaget anses som utsläckt så snart som den har pre— skriberats. Därefter får fordringen inte användas för kvittning mot genfordran som gäldenären kan ha mot det allmänna. Erlägger gäldenären betalning för preskriberad fordran, skal] återbetalning ske till honom om han inte kände till att fordringen var pre—

skriberad och trots detta ändå ville betala.

I fråga om utmätning gäller att utmätningsförklar ringen — dvs den åtgärd som ger utmätningen rättsver— kan — inte får meddelas sedan preskription har in— trätt. Har däremot förklaring gjorts före denna tid— punkt får utmätningen fortgå utan hinder av att pre— skriptionsfristen löper ut. På motsvarande sätt gäl—

ler vid konkurs att har ansökan härom kommit in till

konkursdomstolen före fristens utgång eller fordring- en före denna tidpunkt bevakats i gäldenärens konhms förlorar inte det allmänna sin rätt att få betalt på grund av fordringen av det skälet att denna preskri— beras. Fordringen får således t.ex. göras gällande vid förhandling om ackord i konkursen även om pre— skriptionstiden har löpt ut.

Paragrafens andra punkt innehåller ett viktigt undan— tag från huvudbestämmelsen att åtgärder för att krä— va ut fordringen inte får vidtas sedan preskription har inträtt. Undantaget innebär att preskription in— te påverkar rätten att ta ut fordran ur egendom, i vilken det allmänna har panträtt till säkerhet för sitt betalningsanspråk. Har gäldenären lämnat säker— het i form av exempelvis inteckning, handpant eller liknande för den fordran, som sedermera har preskri— berats, får det allmänna likväl skaffa sig betalning för fordringen genom säkerheten. Be.tämmelser av sam— ma natur finns i fråga om preskription av civilrätts-

liga fordringar.

13 5 I paragrafen föreskrivs att preskription av huvud— fordran även omfattar fordran på ränta och annan till— läggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

Samtidigt med huvudfordringen preskriberassådana be— talningsförpliktelser, som skall fullgöras om vissa i lag eller författning angivna omständigheter har inträffat och således inte kräver en särskild sak— prövning med påföljande beslut från domstols eller annan myndighets sida. Fordran på särskild avgift i form av skatte— eller avgiftstillägg och försenings— avgift ingår således inte i begreppet "ränta eller annan tilläggsförpliktelse". Dessa avgifter påförs gäldenären genom ett särskilt beslut och preskrip— tionstiden för dem beräknas därför för sig.

I paragrafen anges slutligen att preskription av hu— vudfordran dessutom omfattar fordran på grund av bor— gen. Det är en följd av att borgensåtagande även i preskriptionsavseende anses vara accessorisk till

skattefordringen.

14 5

I paragrafen regleras det fall som uppkommer när en fordran preskriberas vid skilda tillfällen gentemot flera betalningsansvariga. Regeln är betingad av att i vissa situationer kan flera personer vara solida- riskt ansvariga för samma fordran även om betalnings— skyldigheten mot envar av dem har fastställts på oli— ka grunder och vid skilda tillfällen.

Det anmärkta förhållandet förekommer exempelvis i fråga om arbetsgivaransvar enligt 75 5 UBL m.fl. be— stämmelser och det företrädaransvar som enligt 77 a 5 UBL etc. kan ådömas i en särskild process för skatte— belopp som en juridisk person har att erlägga. Pres— kriptionstiden för de två fordringsförhållandena be— räknas enligt huvudregeln i 3 S lagförslaget var för sig. Skulle till följd av detta fordringe mot den ene gäldenären preskriberas så inverkar detta enligt föreliggande bestämmelse inte på den andres ansvar för betalningen av fordringen.

8.1.5 Behörighet att fatta beslut m.m.

15 S Paragrafen innehåller två stycken.

I första stycket föreskrivs att beslut om förlängning av preskriptionstid skall fattas av den kronofogdemyn— dighet, som har att verkställa indrivning av fordring—

en.

Kronofogdemyndighet är första instans i fråga om alla

förlängningsbeslut. AV 16 S framgår emellertid att

förlängning på grund av s.k. indrivningssabotage, som regleras i 6 — 7 SS, alltid skall överprövas av för—

valtningsdomstol. Mot beslut på grund av 8 & får en—

skild part föra besvär i vanlig ordning.

Beslutsordningen innebär att kronofogdemyndighets av— görande ger omedelbar rättsverkan. Vissa exekutions— rättsliga inskränkningar gäller dock intill dess.be— slutet har vunnit laga kraft. Detta framgår av 11 5.

I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse som

medger kronofogde att fatta beslut om förlängning av preskriptionstid utan föregående kommunikation med enskild part. Det krävs således inte att den som be— rörs av beslutet har underrättats om det som har till—

förts ärendet genom annan än honom Själv.

Bestämmelsen — som avviker från vad som gäller för förvaltningsmyndighet enligt 15 S FL — skall givetvis inte tillämpas så att kommunikation underlåts även i de fall där det utan nämnvärd tidsutdräkt hade varit möjligt att komma i kontakt med enskild part. Beträf— fande ärenden, där beslut om förlängning enligt 7 S är aktuellt, torde det dock inte Sällan vara förenat med avsevärda svårigheter att komma i kontakt med

personen i fråga.

I sammanhanget bör uppmärksammas att flera personer kan beröras av ett förlängningsbeslut. Den omständig- heten att en eller flera av dessa personer inte kan nås får inte medföra att kommunikation också under—

låts med övriga inblandade.

Lagförslaget innehåller inte något undantag från be— stämmelserna om kommunikation med part enligt 10 5 FPL. Dessa gäller således till alla delar vid dom— stols handläggning av mål om förlängning av preskrip— tionstid. Detta kan få till följd att domstolen tving—

as använda kungörelsedelgivning enligt DL för att kun—

180 Specialmotivering SOU 1978:87 na slutligt avgöra målet.

16 5

I paragrafens första punkt sägs att beslut, som kro- nofogdemyndighet har fattat med stöd av 6 — 7 55, o— medelbart skall översändas till länsskatterätten i det län, där myndigheten är belägen. Ordet "omedel— bart" anger att beslutet bör expedieras utan dröjs—

mal.

Den obligatoriska domstolsprövningen gäller däremot inte förlängningsbeslut, som har meddelats med stöd av bestämmelserna i 8 5. Enligt 17 5 kan dock ett

sådant beslut behandlas av domstol efter besvär från

enskild part.

Paragrafens andra punkt anger att den länsskatterätt,

som har att överpröva beslut enligt 6 — 7 SS, snarast

skall avgöra målet. Föreskrifterna i 10 5 FPL om kom—

munikation med part kommer dock i åtskilliga fall med— föra viss tidsutdräkt innan ett slutligt avgörande

kan träffas.

Det förhållandet att förutsättningar för förlängning fanns vid tiden för kronofogdemyndighetens beslut men inte längre är för handen när domstolen skall avgöra saken medför inte att det tidigare beslutet skall hä— vas. Så skall inte heller ske om domstolen med led— ning av tillgänglig utredning finner att det överprö— vade beslutet skall stå fast men av andra skäl än dem

som kronofogdemyndigheten har funnit tillämpliga.

De beslut som kronofogdemyndigheten fattar med stöd av 6 — 7 55 är av "interimistisk" natur. Det slutliga avgörandet vilar på domstolen. Denna har att i enlig— het med föreskrifterna i 8 5 FPL se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Därmed

har inte sagts att kronofogdemyndigheten inför sitt

avgörande kan underlåta att införskaffa utredning men kraven på denna myndighet får inte ställas lika höga som på en domstol eller myndighet, vilken har attfatta ett slutligt avgörande.

8.1.6 Besvär m.m.

17 5

I paragrafen.sägs att talan mot beslut som kronofogde— myndighet har fattat med stöd av bestämmelserna i 8 S förs genom besvär hos länsskatterätten i det län, där myndigheten är belägen. Härav följer att FL skalltill— lämpas i övrigt. Besvärshandlingen skall således ha kommit in till domstolen inom tre veckor från den dag, då klaganden fick del av kronofogdemyndighetens be— slut.

18 5

I paragrafen föreskrivs att det allmännas talan i mål om förlängning av preskriptionstid förs av den krono— fogdemyndighet, som har beslutat om förlängningen. Vilken befattningshavare inom myndigheten som skall vara behörig att företräda det allmänna förutsätts

bli reglerat i administrativ ordning.

8.1.7 Övergångsbestämmelser

Lagförslaget avses träda i kraft den 1 juli 1979. Därigenom kan en samordning ske med den väntade re— formen på den allmänna preskriptionslagstiftningens område.

I princip skall de nya preskriptionsbestämmelserna redan i och med ikraftträdandet.tillämpas på ford— ringar, som har uppkommit eller fastställts till be— talning dessförinnan men ännu inte har preskriberats enligt de äldre preskriptionsreglerna. Detta innebär att den normala preskriptionstiden för alla de ford— ringar, som omfattas av den nya lagstiftningen, blir fem år, vilken tid räknas från de i 3 — 5 SS angiv— na tidpunkterna, och att förlängning av denna tid får ske under de i 6 — 8 SS angivna förutsättningar— na. Åtgärd, som medför preskriptionsavbrott enligt äldre bestämmelse och vidtas efter den nya lagens

ikraftträdande, får däremot ingen rättsverkan.

De nya bestämmelserna skall emellertid inte få full giltighet i fråga om s.k. äldre fordringar, som inte har preskriberats då den nya lagen träder i kraft. För att mildra övergången till det nya systemet pre— skriberas dessa äldre fordringar inte i något fall före den 1 januari 1982 under den självklara förut— sättningen att detta inte skulle ha skett enligt ti- digare gällande bestämmelser. Först vid nyssnämnda tidpunkt kommer således den nya lagstiftningen att

få full verkan.

8.2 Övriga författningsförslag

Särskilda bestämmelser om fordringspreskription inom området för skatter, tullar och avgifter finns f.n. i UBL, ML, FKL, SjSL samt kupongskattelagen. Dessa bestämmelser ersätts av förslaget till lag

om preskription av skattefordringar m.m. och före— slås därför skola upphävas fr.o.m. den 1 juli 1979,

. M.:-u-

då den nya lagen avses träda i kraft,i den mån det inte i övergångsbestämmelserna föreskrivs att de

alltjämt skola gälla för s.k. äldre fordringar.

I övrigt föreslås inga följdändringar i gällande lag med anledning av lagförslaget om fordringspres— kription inom området för skatter, tullar och av— gifter.

_” 'm- I . lam—u d? nasalt-" .-.. .._-.... .

"'! .|'? ”'"5'. l&ä' "har:-WII. ;I-IHIÖ'VMZ' Hull—_l ...'fwiäääw' * -

1. Reservation av ledamöterna Gustafsson och Söder— ström

Vi reserverar oss mot utredningens förslag att krono— fogdemyndighet skall få fatta beslut om förlängning av preskriptionstid i sådana fall där s.k.indrivnings— sabotage har förekommit från den betalningsansvariges eller ställföreträdarens sida (6—7 55). I stället an— ser vi att länsskatterätt skall besluta om förlängning

i dessa situationer.

Utredningen har i den allmänna motiveringen framhållit att frågan om förlängning av preskriptionstiden är av sådan natur att avgörandet egentligen bör tillkomma domstol. Vidare påpekas att denna ordning medger en smidig lösning på rättskraftsproblemet. Av främst det skälet föreslår utredningen att kronofogdemyndighets beslut i de nu aktuella fallen alltid skall överprö— vas av länsskatterätt. Enligt utredningen medför för— slaget i denna del vissa praktiska fördelar som inte

kan uppnås om domstolsalternativet väljs.

Vi kan för vår del inte finna att systemet med ett myndighetsbeslut som automatiskt skall överprövas av domstol ger några nämnvärda fördelar i förhållande till den naturliga ordningen att låta domstol som första instans avgöra frågan om förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden föreligger eller inte. Vid något tillfälle kan visserligen frågan om preskriptionsförlängning bli aktuell alldeles i slu— tet på en löpande preskriptionstid. En sådan situation kan dock bemästras genom en bestämmelse som föreskri—

ver att det för domstolens prövning är tillräckligt

att ansökan om förlängning har inkommit till domstolen före det preskriptionsfristen har gått till ända. Möj— ligheten för domstolen att fatta interimistiska beslut

bör också beaktas i detta sammanhang.

Utredningens förslag att kronofogdemyndighet utan över— prövning av domstol beslutar om preskriptionsförläng— ning då gäldenären förbundit sig att betala i särskil—

da poster (8 S) har vi inte hågot att erinra emot.

m

1979—034 2

Statens offentliga utredningar 1978

Kronologisk förteckning

PWN

21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28 29. 30. 31. 32.

33. 34. 35.

36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44, 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 56. 57. 58. 59. 60.

. Stat—kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyr— kan. Kn. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. Kn. Stat—kyrka. Bilaga 2—12. Utredningar l delfrågor. Kn. Skolplanenng och skolstorlek. Faktaredowsning och bedöm— ningsunderlag. U. Föräldrautbildning. S. Ny skogspoIitik. Jo. Skog för framtid. Jo. Hyresrätt 2. Lokalhyra. Ju. Ny konkurrensbegränsningslag. H. . Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. Ju. . Kapitalrnarknaden | svensk ekonomi. E. . Kapitalmarknaden ! svensk ekonomi. Bilaga 1. E. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 2—4. E. . Arbete åt handikappade. A. Praktikfrågor—åtgärder I ett kort perspektiv. U. Regional konsumentpolitisk verksamhet. H. . Energi. !. . Öresundsförbindelser. K. . Oresundsförbindelser. Bilaga A. Ritningar. K, Öresundsforbindelser. Bilaga 8. Konsekvenser för företag och hushåll. K. Bemanning av fartyg. K. Energi, strukturomvandling och sysselsättning. A. Växtförädling. Jo. Ny renhållningslagstiftning. Jo. Etablering av miljöstörande industri. Bo. Hälso— och siukvardSpersonalen. S. Fortsatt körkortsreform. K. Kyinnors förvärvsarbete och förvärvshinder. A. Arbete l iordbruk och trädgård. A. Brand inomhus. Bo. Trafikpolitik-kostnadsansvar och avgifter. K. Ny indelningslag för kommuner, laridstingskommuner och församlingar. Kn. Ordningsvakter. Ju. Forstärkt skydd för fri— och rättigheter. Ju. Regional utvecklingsplanering, Iänsplanering, vidgad länsde- mokrati. Kn. Arrenderätt 1. Ju. Hotell- och restaurangbranschen. H. Jämställdhet I arbetslivet. A. Föräldraförsäkring. S. Tvistlösning på konsumentområdet. H. Statlig personalutbildning. B. Kommunernas medverkan i sysselsättningsplanering A. Miljökostnader, Jo. Kommunalt hälsoskydd. S. Allmän arbetslöshetsförsäkring. A. Att främja regional utveckling, I. Att främja regional utveckling, Bilagedel. l. Konkurrens på lika villkor. B. Energi, Hälso-miliö- och säkerhetsrisker. |. Ny vårdutbildning. U. Svensk trädgårdsnäring. Jo. Lägg besluten närmare människorna! Kn, Förbud mot investeringar ! Sydafrika. H, Personregister-Datorer-lntegritet. Ju. Att sambo och gifta sig. Ju. Kultur och information över gränserna. Ud. Resor till arbetet. A. Organisatoriska frågor inom länsstyrelsen. Kn. JK-ämbetet. Ju. Arbetsmarknadspolitik i förärdring. A.

61. 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68. 69.

70. 71. 72. 73. 74. 75. 76. 77. 78. 79.

80. 81.

82. 83. 84. 85. 86. 87.

Biståndets organisation, Ud. Regionalpolitiska stödformer och styrmedel. A. Riksdagens insyn I statliga företag. |. Översyn av vallagen 1. Ju. Skolan. En ändrad ansvarsfördelning. U. Andelsbolagslag. Ju. Nya bolagsregler m.m. Ju. industri till 'Norrbotten. |. Upphovsrätt |. Fotokopiering inom undervisnings- verksamhet. Ju.

Regionsiukvården. S. - Regionsiukvården. Huvudbilaga 1 # Medicin och onkologi. S. Regionsiukvården Huvudbilaga 2 — Kirurgi. 8. Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige m. m. Ju. Husläkare. S.

Fiska på fritid. Jo. Stat-kyrka. Remissammanställning. Kn. Högre regional ledning. Fö. Långtidsutredningen 1978. E. Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och sysselsätts ning 1980. E. Bättre miljöskydd I. Jo. Anställning av arbetshandikappade i stat och kommun. Slutrapv port från försöksverksamhet i Jönköping, Piteå och Stockholm. A. Läkaren och den svårt sjuke patienten. S. Siukvården i krig. S. lnstansordningen i kommunalbesvärsmål. Kn. Statligt företagande i samhällets tjänst. l. Lärare inr skola i utveckling. U. Lag om preskription av skattefordringar. B.

Statens offentliga utredningar 1978

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Hyresrätt 2. Lokalhyra. [8] Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. [10] Ordningsvakter. [33] Förstärkt skydd för fri— och rättigheter. [34] Arrenderätt 1. [36] Personregister-Datorer;Integritet. [54] Att sambo och gifta sig. [55I JK—ämbetet. [59] Översyn av vallagen 1. [64] 1974 års bolagskommitté. 1. Andelsbolagslag. [66]

2. Nya bolagsregler m.m. [67] Upphovsrätt l. Fotokopiering inom undervisningsverksamhet. [69] Kontroll av utländsk företagsetablering ! Sverige m. m. [73]

Utrikesdepartementet

Kultur och information över gränserna. [56] Biståndets organisation. [61]

Försvarsdepartementet Högre regional ledning. [77]

Socialdepartementet

Föräldrautbildning. [5] Hälso- och sjukvårdspersonalen. [26] Föräldraförsäkring. [39] Kommunalt hälsoskydd. [44] RegionSjukvårdsutredningen. 1. RegionSJukvården. [70] 2. Region- sjukvärden. Huvudbilaga 1 — Medicum och onkologi. [71] 3. Region- sjukvården. Huvudbilaga 2 , Kirurgi. [72l Husläkare. [74] Läkaren och den svårt sjuke patienten. [82]

Sjukvården i krig. [83]

Kommunikationsdepartementet

1975 års danska och svenska öresundsdelegationer. ]. Öresunds— förbindelser. [18] 2. Öresundsförbindelser. Bilaga A. Ritningar. [19] 3. Öresundsförbindelser Bilaga B. Konsekvenser för företag och hushåll. [20] Bemanning av fartyg. [21] Fortsatt körkortsreform. [271 Trafikpolitik-kostnadsansvar och avgifter. [31]

Ekonomidepartementet

Kapitalmarknadsutredningen. 1. Kapitalmarknaden i svensk eko- nomi.[11]2. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 1. [12] 35 Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 2—4. [13]. Långtidsutredningen 1978. [78] Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980. [79]

Budgetdepartementet

Statlig personalutbildning. [41 ]. Konkurrens på lika villkor. [48]. Lag om preskription av skattefordringar. [87]

Utbildningsdepartementet

Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och bedömnings- underlag. [4| Utredningen om vissa vårdutbildningar inom högskolan. 1. Praktik—

frågor-åtgärder i ett kort perspektiv. [15] 2. Ny vårdutbildning. [50] Skolan. En ändrad ansvarsfördelning. [65] Lärare för skola i utveckling. [86]

Jordbruksdepartementet

1973 års skogsutredning. 1. Ny skogspolitik. [6] 2. Skog för fram- tid. [7] Växtförädling. [23] Ny renhållningslagstiftning. [24] Miljökostnader. [43] Svensk trädgårdsnäring. [51] Fiska på fritid. [75] Bättre miljöskydd I. [80]

Handelsdepartementet

Ny konkurrensbegränsningslag. [9] Regional konsumentpolitisk verksamhet. [16] Hotell- och restaurangbranschen. [37] Tvistlösning på konsumentområdet. [40] Förbud mot investeringar i Sydafrika. [53]

Arbetsmarknadsdepartementet

Sysselsättningsutredningen. 1. Arbete åt handikappade. [14] 2. Energi, strukturomvandling och sysselsättning. [22] 3. Kvmnors förvärvsarbete och förvärvshinder. [28] 4. Kommunernas medver— kan i sysselsättningsplanering. [42] 5. Resor till arbetet. [57] 6. Regionalpolitiska stödformer och styrmedel. [62] 7. Anställning av arbetshandikappade i stat och kommun. Slutrapport frän försöks- verksamhet I Jönköping, Piteå och Stockholm. [81] Arbete i jordbruk och trädgård. [29] Jämställdhet I arbetslivet. [38] Allmän arbetslöshetsförsäkring. [45] Arbetsmarknadspolitik I förändring. [SOI

Bostadsdepartementet

Etablering av miljöstörande industri. [25l Brand inomhus. [30].

Industridepartementet

Energikommissionen. 1. Energi. [17] 2. Energi. Hälso—miljö» och säkerhetsrisker. [49] Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Att främja regional utveckling. [46] 2. Att främja regional utveckling. Bilagedel. [47] 3. Industri till Norrbotten. [68[ Riksdagens insyn i statliga företag. [63] Statligt företagande i samhällets tjänst. [85]

Kommundepartementet

Kyrkoministerns stat—kyrka grupp. 1. Stat—kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. [1] 2. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. [2] 3. Stat—kyrka. Bilaga 2—12. Utredningar l delfrågor. [3] 4. Stat-kyrka. Remissammanst'allning. [76] Ny indelningslag för kommuner, Iandstingskommuner och försam- lingar. [32] Regional utvecklingsplanering, Iänsplanering, vidgad länsdemokrati. [35] Lägg besluten närmare människornal [52] Organisatoriska frågor inom länsstyrelserna. [58] Instansordningen I kommunalbesvärsmål. [84l

i );

t.— -..i -=_ -:'-.' ., T'..— 'I ;. d' | ' ' ut!!

] vv_-i'_a- :. ? ";;-Lgr I