SOU 1981:30

Forskarutbildningens meritvärde

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Utredningen (1979: 10) om forskningens och forskarutbildningens situa- tion i den nya högskolan tillkallades 1979-07-19. Genom regeringsbeslut 1980-04-24 utvidgades det ursprungliga utredningsuppdraget till att även omfatta en kartläggning av forskarutbildningens meritvärde inom olika samhällssektorer. I uppdraget har också ingått att lägga fram de förslag som motiveras av kartläggningen.

Kommittén har bestått av universitetskansler Carl-Gustaf Andrén, ordförande, teologie doktor Gunnel André, professor Ulla Jacobsson, teknolog Hans-Åke Jönsson, professor Eva Klein, docent Ulla-Britta Lagerroth, professor Robert Magnusson, professor Ingmar Månsson, professor Sven Erik Nilsson, professor Olof Ruin (t.o.m. 1980-12-29), professor Harriet Ryd, professor Ove Stephansson, docent Kerstin Strå- by, professor Lars Terenius och docent Ulla Åkerlind.

I utredningens sekretariat har ingått docent Harry E. Myhrberg (hu- vudsekreterare), avdelningsdirektör Hans Ottosson (biträdande sekrete- rare) samt Ulla Weikert (t.o.m. 1980-10-31) och Anne—Marie Westerberg (fr.o.m. 1980-11-01). Frågorna om forskarutbildningens meritvärde har inom sekretariatet handlagts av avdelningsdirektör Hans Näslund, som fr.o.m. 1980-09-22 varit förordnad som expert åt kommittén för denna del av utredningsarbetet.

Underlag för kartläggningen har inhämtats bl.a. genom en enkät till ett stort antal myndigheter, institutioner och organisationer.

Kommittén har i februari 1981 anordnat ett seminarium om forskar- utbildningens meritvärde i näringslivet.

Resultatet av kartläggningen samt kommitténs överväganden och för— slag i fråga om forskarutbildningens meritvärde redovisas i föreliggande

betänkande, som överlämnas samtidigt med huvudbetänkandet (SOU 1981: 29). Kommittén har därmed fullgjort sitt uppdrag.

Stockholm i juni 1981

Carl-Gustaf A nd rén

Gunnel André Ulla Jacobsson Hans—Å ke Jönsson Eva Klein Ulla-Britta Lagerroth Robert Magnusson Ingmar Månsson Sven Erik Nilsson Harriet Ryd

Ove Stephansson Kerstin Stråby Lars Terenius

Ulla Åkerlind

/Harry E. Myhrberg Hans Ottosson Hans Näslund /Anne-Marie Westerberg

Sammanfattning

Inledning .

Bakgrund. . . Utredningsuppdraget . Utredningens arbete .

Generella överväganden .

Principiella utgångspunkter

Behörighetsvillkor och meritvärde . . . . . . Tillgodoräknande av forskarutbildningen som tjänstetid . Lönevillkor . . .

3.4.1 Utgångspunkter

3.4.2 Nuvarande praxis . 3.4.3 Tidigare gällande regler . 3.4.4 Överväganden och förslag . Licentiatexamens meritvärde .

Forskarutbildningens meritvärde inom olika yrkessektorer:

kartläggning och förslag .

Bibliotek . . .

4.1 1 Behörighet

4.1. 2 Befordringsgrunder . . 4.1. 3 Antal anställda med forskarutbildning 4.1.4 Överväganden och förslag .

4.1.5 Folkbiblioteken

4.1.6 Sammanfattning

Arkivväsendet . . . .

4..21 Tidigare kompetenskrav .

4.2.2 Nuvarande praxis . 4..23 Överväganden och förslag .

Museer . . .

4.3.1 Behörighetsvillkor .

4.3.2 Nuvarande praxis . 4.3.3 Överväganden och förslag .

18 18 20 21

23 23 25 31 32 32 33 34 36 38

40 40 40 41 42 43 44 45 45 45 46 47 49 49 5 1 54

4.4 Skolväsendet . 57 4.4.1 Behörighet 57 Nuvarande regler . 57 Tidigare diskussioner . 60 4.4.2 Meritvärdering . 61 4.4.3 Antalet lektorstjänster 63 Bakgrund. . . . 63 Antalet inrättade och tillsatta tjänster . 64 Ledigförklarade tjänster 66 4.4.4 Ämneskombinationer . 67 4.4.5 Tillsättningsförfarande m.m. 68 4.4.6 Överväganden och förslag . 68 Allmänna synpunkter . 68 Lektorsinstitutionen 69 Behörighetsvillkor . 70 Meritvärdering . . . . 70 Ledigkungörande av lektorstjänster . 71 Ämneskombinationer 72

Antalet lektorstjänster 73 Sammanfattning 73

4.5 Högskolan 74 4.5.1 Behörighet — krav och praxis. 74 Lärare, lforskare 74 Administrativ personal 77 4.5.2 Befordringsgrunder 79 4.5.3 Lönesättning . . 80 4.5.4 Överväganden och förslag . 81 Behörighet och kompetenskrav 81 Befordringsgrunder 82 Lönesättning 83 Sammanfattning 83

4.6 Forskningsinstitutioner m.m. . 84 4.61 Nuvarande regler . 84 4.62 Praxis . . . 85 46. 3 Överväganden och förslag . 87

4.7 Svenska kyrkan 89 4.7.1 Gällande bestämmelser 89

4. 7. 2 Tjänsteårsberäkning 89 4.7.3 Värdering av utbildningsmeriter . . . . 90

4. 7. 4 Nuvarande tjänsteinnehavares utbildningsbakgrund . . 91 4.7.5 Överväganden och förslag . 92

4.8 Rättsväsendet . 94 4.8.1 Behörighet 94 4.8.2 Meritvärde 94 Domartjänster 94 Notarietjänstgöring 97 4.8.3 Överväganden och förslag . 97 Forskarutbildningens meritvärde. 97 Samverkan mellan högskolan och rättsväsendet. 100

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . 101

4.9 Förvaltningen . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 4.9.1 Nuvarande praxis . . . . . . . . . . . . . . 102 49.2 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . . 103 4.10 Lakare . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 4.101 Gällande regler om meritvärdering . . . . . . . 105— 4.10.2 Praxis . . . . . . . . . . . . . . . 108

4. 10. 3 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . 109 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . 109

Behörighet . . . . . . . . . . . . . . . . 110

Förtjänst . . . . . . . . . . . . . . . . 110 Skicklighet . . . . . . . . . . . . . . . 111 Forskarutbildning och allmäntjänstgöring . . . . . 112 Forskarutbildning och specialistutbildning . . . . . 113 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . 115

4.11 Tandläkare . . . . . . . . . . . . . . 115 4.11. 1 Behörighet och meritvärdering. . . . . . . . . 115 4.11.2 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . 117

4.12 Övrig personal inom hälso- och sjukvården . . . . . . . 119 4.121 Nuvarande förhållanden . . . . . . . . . . . 119 4.122 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . 120

4.13 Veterinärväsendet . . . . . . . . . . . . . . . 123 4.13.1 Nuvarande praxis . . . . . . . . . . . . . 123 4.132 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . 124

4.14 Det enskilda näringslivet . . . . . . . . . . . . . 125 5 Återstående utredningsuppgifter . . . . . . . . . . 131 Bilaga] Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 Bilaga 2 Tabellmaterial . . . . . . . . . . . . . . . 137

Bilaga 3 Synpunkter rörande forskarutbildningens meritvärde. Sam- manfattning av svar på utredningens enkäter om forskar— utbildningens meritvärde m.m. . . . . . . . . . . 153

Bilaga4 Program för utredningens seminarium om forskarutbild- ningens meritvärde i näringslivet i februari 1981 . . . . 199

Bilaga5 Förteckning över deltagare i utredningens seminarium i februaril98l................201

Bilagaö Författningsförslag rörande forskarutbildningens merit- värde...................203

1. Sammanfattning

Utgångspunkter

Den uppgift som ålades oss genom tilläggsdirektiven våren 1980 var dels att kartlägga vilket meritvärde forskarutbildningen för närvarande har för olika yrkesområden främst inom den offentliga sektorn (och i sam- band därmed redovisa de förändringar som ägt rum), dels att lägga fram de förslag som motiveras av kartläggningen.

Vår utgångspunkt vid utformandet av förslagen har varit att det — både med hänsyn till forskarutbildningens värde för arbetsuppgifterna och med tanke på behovet att stimulera rekryteringen till forskarutbild- ning »— är befogat att i större utsträckning än för närvarande ställa upp krav på forskarutbildning för vissa typer av tjänster och att ge forskar— utbildningen ett högre meritvärde än vad den nu har.

Generella överväganden

Behörighetsvillkor och meritvärde

Vi har kunnat konstatera att forskarutbildningens meritvärde har mins— kat avsevärt under senare är, särskilt under 1970-talet. På en rad om— råden har tidigare behörighetsvillkor slopats, och i många fall tillmäts utbildningsmeriter numera ett tämligen ringa värde.

En förändring i detta avseende är enligt vår mening nödvändig. Skall statsmakternas satsning på forskning få de avsedda effekterna, måste samhället åter ge forskarutbildning ett reellt värde i arbetslivet.

En höjning av forskarutbildningens meritvärde är motiverad inte en— bart av rekryteringshänsyn utan främst därför att den vetenskapliga utbildningen ger en allmän metodskolning och träning i problemanalys, som är av värde för de flesta arbetsuppgifter av kvalificerad art.

I kapitel 3.2 ger vi en översikt över de statliga tjänster för vilka tidi— gare krav på forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens upphävts. Det förefaller ha varit en medveten strävan att ta bort krav av detta slag under 1970—talet, åtminstone i den mån behörighetsvillkoren ut- trycktes som krav på viss examen. I de fall kravet på vetenskaplig bak- grund inte har uttryckts som krav på doktorsexamen eller licentiat-

examen har emellertid bestämmelserna ofta fått stå kvar. I dessa fall rör det sig i regel om mera renodlade forskartjänster, som inte sällan till- sätts efter sakkunnigprövning.

Utvecklingen har gått i riktning mot en minskad central reglering av behörighets- och meritvärderingsfrågor. [ praktiken har detta medfört en lägre värdering av teoretiska utbildningsmeriter, framför allt när det gäller vetenskaplig utbildning. I detta avseende måste utvecklingen bry- tas, vilket enligt vår mening förutsätter att centralt fastställda kompe- tenskrav återinförs i viss omfattning.

Vi anser därför att doktorsexamen bör ställas upp som behörighets— villkor åtminstone för vissa befattningar inom den offentliga sektorn och att i flera andra fall forskarutbildning bör anges som en önskvärd merit.

I de fall behörighetsvillkoren inte regleras genom generella föreskrif- ter bör frågan om kompetenskrav bedömas från fall till fall, t.ex. i samband med fastställande av befattningsbeskrivningar. Till ledning för myndigheternas bedömning i dessa fall bör det finnas av regeringen fastställda riktlinjer.

Vi föreslår därför

. att regeringen utfärdar vissa allmänna riktlinjer om forskarutbild- ningens meritvärde, förslagsvis i form av ett cirkulär genom vilket statsmyndigheterna åläggs att vid fastställande av befattningsbeskriv- ningar och vid tillsättning av tjänster särskilt beakta behovet av ve- tenskaplig kompetens för arbetsuppgifterna.

Tillgodoräknande av forskarutbildningen som tjänstetid Vi föreslår

. att regeringen i förordning föreskriver att den som avlagt doktors- examen får räkna sig fyra år till godo som förtjänst vid tillsättning av statlig eller statligt reglerad tjänst. På motsvarande sätt bör den mel- lanexamen —— licentiatexamen — som vi föreslår få tillgodoräknas som två tjänsteår.

Lönevillkor

Våra synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde i löne- hänseende kan sammanfattas på följande sätt:

. Det är rimligt och nödvändigt att en avslutad forskarutbildning nor- malt ger högre lön än en grundexamen. . För statliga och statligt reglerade tjänster bör regler härom fastställas i kollektivavtal mellan de centrala parterna. . Vi konstaterar att frågan nu har aktualiserats i 1981 års avtalsrörelse och avstår därför för vår del från att lägga fram preciserade förslag.

Licentiatexamens meritvärde

Den mellanexamen — licentiatexamen — som vi föreslår torde komma att inrättas främst inom områden där ett klart arbetsmarknadsbehov av

en kortare påbyggnadsutbildning med vetenskaplig inriktning kan iden- tifieras. De allmänna riktlinjer angående forskarutbildningens meritvärde som vi föreslår att regeringen skall utfärda kommer att få motsvarande tillämpning på licentiatexamen. Vidare föreslår vi att licentiatexamen skall få tillgodoräknas som motsvarande två tjänsteår vid tillsättning av statlig eller statligt reglerad tjänst. Vi har däremot inte preciserat om licentiatexamen skall ställas upp som behörighetsvillkor för några tjäns- ter. I fråga om de tjänster där vi föreslår centralt fastställda kompetens- krav bör doktorsexamen krävas.

Forskarutbildningens meritvärde inom olika yrkessektorer

Bibliotek

Våra förslag beträffande de vetenskapliga biblioteken innebär i korthet följande:

. Forskarutbildning bör vara ett villkor för behörighet till tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie vid högskolebibliotek samt tjänst som förste bibliotekarie vid biblioteksavdelningen vid kungl. biblioteket. . Högskoleförordningens bestämmelser om meritvärdering vid tillsätt- ning av bibliotekarietjänster bör ändras så, att vetenskaplig skicklighet ges ökat meritvärde. . För dem som avlagt doktorsexamen bör en särskild utbildningsgång (eller kortare variant av bibliotekarielinjen) övervägas.

A rkivväsendet

Beträffande arkivväsendet föreslår vi sammanfattningsvis

. att som behörighetsvillkor för chefstjänster och tjänster som förste arkivarie (motsvarande) vid de statliga arkiven skall gälla doktors- examen i ämne av betydelse för arkivens verksamhet samt framståen— de skicklighet inom arkivväsendet.

Museer

Vi föreslår

. att doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom tjänstens område skall krävas för behörig- het till tjänster som förste antikvarie/förste intendent och högre tjänster vid de statliga centralmuseerna, . att motsvarande behörighetsvillkor övervägs även för tjänsterna vid Nordiska museet, . att kravet på vetenskapligt utbildad personal vid de regionala museer- na kommer till klart uttryck i kulturrådets tillämpningsföreskrifter för statsbidrag till regionala museer.

Skolväsendet

Sammanfattningsvis föreslår vi följande åtgärder för att bibehålla och stärka forskarutbildningens meritvärde för lärartjänster i det allmänna skolväsendet:

. Lektorsinstitutionen måste bibehållas. Den bör utvidgas till att om- fatta också gymnasieskolans tvååriga teoretiska linjer. Den bör även finnas inom den kommunala vuxenutbildningen och grundskolan. . Doktorsexamen bör även fortsättningsvis vara behörighetsvillkor för lektorstjänster. För tjänster i tekniska ämnen bör doktorsexamen införas som alternativt krav i behörighetsvillkoren. . Doktorsexamens meritvärde vid tillsättning av adjunktstjänster bör stärkas. Vi föreslår att det nu gällande poängtalet enligt andra be- fordringsgrunden fördubblas för gymnasietjänster. För tjänster i grundskolan bör poängtalet vara 3/4 av vad som gäller för gymnasie- tjänster. 0 Meritvärdet av kurser på nivån 61—80 poäng bl.a. i s.k. blockämnen bör ej som nu reduceras för den som avlagt doktorsexamen.

. Vid meritvärdering enligt tredje befordringsgrunden (tjänsteår) bör doktorsexamen tillgodoräknas som motsvarande fyra års lärartjänst. . Lektorstjänster bör inte få stå vakanta under lång tid. Uppskov med ledigförklarande bör bara kunna ges för ett år, vilket innebär att en vakant lektorstjänst måste ledigförklaras åtminstone vartannat år. . Lektorstjänster bör normalt ledigförklaras som alternativt ett- eller tvåämnestjänster. . Antalet lektorstjänster bör öka. Regeringen bör fastställa normer för beräkning av timunderlaget för lektorstjänster. Härvid bör även un- dervisningen på de tvååriga teoretiska gymnasielinjerna medräknas.

Högskolan

Våra synpunkter och förslag beträffande forskarutbildningens merit- värde inom högskolan kan sammanfattas på följande sätt:

0 För alla tjänster för undervisning och forskning i högskolan, som inte uttryckligen är avsedda som rekryteringstjänster för forskarstuderan- de, bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett behörig- hetsvillkor. Dispens bör ges mera restriktivt än hittills och bara efter yttrande av fakultetsnämnd (motsvarande). . Undantagna från kravet på doktorsexamen bör endast vara lärar- tjänster vid de konstnärliga utbildningarna och tjänster i sådana äm- nen där en naturlig forskningsanknytning saknas. . För administrativa tjänster —— både vid de lokala högskoleförvalt- ningarna och vid UI—IÄ — bör doktorsexamen betraktas som en väsentlig merit. Liksom hittills bör man sträva efter att till sådana tjänster rekrytera personal med forskarutbildning. . Som befordringsgrund vid tillsättning av lärartjänster bör både peda— gogisk och vetenskaplig skicklighet beaktas. I regel bör den veten- skapliga skickligheten väga tyngst. . Lönesättningen bör differentieras med hänsyn till vetenskaplig kompe-

tens. Vid förnyat förordnande på tjänst som forskningsassistent bör lönegradsplaceringen i förekommande fall justeras om innehavaren höjt sin vetenskapliga kompetens.

Forskningsinstitutioner m.m. Vi föreslår följande:

0 För forskartjänster vid statliga forskningsinstitutioner och myndig- heter bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett mi- nimikrav för behörighet. . Även för specialisttjänster vid myndigheter som SGU m.fl. bör dok— torsexamen i realiteten vara ett villkor för behörighet. . För administrativa m.fl. tjänster vid dessa myndigheter bör doktors- examen tillmätas ett betydande meritvärde. . I samband med att instruktionerna för berörda myndigheter ses över bör man pröva om ett formellt krav på forskarutbildning skall införas för vissa tjänster.

Svenska kyrkan

För tjänster inom Svenska kyrkan innebär våra förslag följande:

. Tjänstgöring vid religionsvetenskaplig institution i högskolan bör få tillgodoräknas som tjänsteår utan särskilt tillstånd av regeringen. . Doktorsexamen i religionsvetenskapligt ämne bör få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår. Doktorsexamen i annat ämne bör få tillgodoräknas i den man ämnet bedöms vara av värde för prästerlig tjänst. . Som lärdomsmerit enligt befordringsgrunden skicklighet bör inte en- bart teologisk doktorsexamen få tillgodoräknas utan även doktors- examen inom annan fakultet. . Som hittills bör forskarutbildning tillmätas ett särskilt meritvärde för biskops- och domprosttjänster. Även för en rad andra kyrkliga tjäns- ter av specialkaraktär bör doktorsexamen utgöra den normala kvali— fikationen.

Rättsväsendet

Huvudpunkterna i våra förslag beträffande rättsväsendet kan samman- fattas på följande sätt:

. Doktorsexamen vid juridisk fakultet bör jämställas med fyra års tjänstetid som domare vid tillsättning av domartjänster. . För den som avlagt doktorsexamen bör den obligatoriska domar- utbildningen avkortas på ettdera av följande sätt: (a) tiden för notariemeritering avkortas från två och ett halvt till ett och ett halvt år. (b) den som avlägger doktorsexamen efter notariemeriteringen får tillgodoräkna doktorsexamen som ett år av den obligatoriska tjänst—

göringstiden för behörighet till assessorstjänst, vilket således medför ett års avkortning av domarutbildningen. . För åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna bör motsvarande regler gälla. 0 Vid tillsättning av notarietjänster bör den som avlagt juris doktors— examen garanteras plats vid det slag av myndighet som han sökt till. Fördelningen av tillgängliga platser på olika orter bör dock ske i huvudsak enligt hittillsvarande normer. . Lärare i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör få tjänstgöra som adjungerad ledamot i hovrätt och kammarrätt utan tidsbegränsning. Vikarie bör få förordnas på lärartjänsten under denna tid. . Tjänstledighet med B-avdrag för forskarutbildning vid juridisk fakul— tet bör regelmässigt beviljas för såväl domare som övrig här berörd personal. Dessutom bör tjänstledighet utan löneavdrag kunna beviljas av regeringen under högst ett år. 0 Vid vissa domstolar bör särskilda tjänster med forskningsinriktning inrättas. . Tjänstgöring som lärare i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör likställas med domartjänstgöring vid beräkning av antalet tjänsteår.

Förvaltningen

Sammanfattningsvis har vi följande synpunkter beträffande forskarut- bildningens meritvärde inom förvaltningen:

. För handläggande uppgifter inom statlig förvaltning som innebär ut- nyttjande av forskningsresultat eller planering och administration av forskning bör normalt egen erfarenhet av forskning förutsättas. . Även för planerings- och utredningsarbete i övrigt inom allmän för- valtning bör forskarutbildning betraktas som en väsentlig merit. . Till ledning för myndigheternas bedömning av frågor om behörighets- villkor och kompetensönskemål bör regeringen utfärda anvisningar om forskarutbildningens meritvärde. . För tjänster som chef för naturvårdsenhet och som länsantikvarie bör ett krav på forskarutbildning föreskrivas i länsstyrelseinstruktionen. . Den nya mellanexamen (licentiatexamen) som vi föreslår bör vara en värdefull merit för många uppgifter inom förvaltningen, som inte kräver en mer omfattande vetenskaplig erfarenhet.

Läkare

De förslag som vi framför i fråga om läkartjänster innebär i korthet följande:

. Forskarutbildning —— även i prekliniska ämnen — bör liksom hittills tillmätas stor vikt i meritvärderingen för läkartjänster. . Doktorsexamen bör jämställas med fyra års tjänstgöring som läkare vid beräkning av antalet tjänsteår. Detta bör även gälla doktorsexa- men i prekliniskt ämne. . För behörighet till tjänst som överläkare vid undervisningssjukhus

bör doktorsexamen göras till ett krav. . Vid tillsättningen av fasta läkartjänster bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på förslag. 0 Vid ansökan till underläkartjänst för allmäntjänstgöring (AT-block) vid undervisningssjukhus bör pågående forskarutbildning vara en sär- skild merit. . Forskarstuderande i prekliniska ämnen bör kunna genomföra allmän- tjänstgöringen i etapper genom att utnyttja möjligheten att få tjänst- ledighet för studier. . Antalet underläkartjänster för specialistutbildning (FV-block) vid undervisningssjukhusen måste bibehållas med hänsyn till forskarut- bildningen. o Forskarstuderande i kliniska ämnen, som fullgjort sin specialistutbild- ning utanför undervisningssjukhuset, bör kunna få tidsbegränsat för- ordnande på extra tjänst som avdelningsläkare vid undervisningssjuk- hus. Socialstyrelsen bör utreda hur många tjänster av detta slag som behövs

Tandläkare

Beträffande forskarutbildningens meritvärde för tandläkartjänster i folktandvården föreslår vi följande:

0 För behörighet till tjänst som övertandläkare (motsvarande) vid poli- klinik för specialisttandvård bör dokumenterad vetenskaplig erfaren- het krävas. . Vid tillsättning av tjänst som tandvårdschef eller chef för specialist- tandpoliklinik bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på förslag. . I folktandvårdskungörelsens regler om tjänstetillsättning bör en preci- sering av befordringsgrunden skicklighet föras in, som bl.a. omfattar vetenskaplig skicklighet. . Vid tillsättning av chefstjänster i folktandvården bör doktorsexamen få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår.

Övrig personal inom hälso- och sjukvården I sammanfattning har vi följande synpunkter:

. För tjänster som förste sjukhusfysiker och sjukhusfysiker grupp A bör forskarutbildning vara ett behörighetsvillkor. . I fråga om tjänster som kemist och förste kemist bör sjukvårdshuvud- männen bevaka att den nödvändiga kompetensnivån upprätthålls. . Även när det gäller psykologtjänster måste sjukvårdshuvudmännen uppmärksamma behovet av vetenskaplig kompetens, bl.a. för tjänster vid undervisningsklinikerna och för chefspsykologtjänsterna. . Inom apoteksväsendet bör informationsapotekare vid regionsjukhu- sens apotek samt chefer för sjukhusapotek vid undervisningssjukhus, regionsjukhus och länssjukhus ha vetenskaplig bakgrund, liksom även innehavare av vissa specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkon-

tor. Vi förutsätter att Apoteksbolaget tar hänsyn till detta i sin rekry- teringspraxis.

. I fråga om yrkesgrupper med s.k. kortare vårdutbildning måste en närmare analys göras av de arbetsuppgifter för vilka en forskarutbild- ning kan vara relevant. I texten ges ett antal exempel på funktioner av detta slag. Vi återkommer i det avslutande kapitlet till denna fråga.

Veterinärväsendet

I fråga om veterinärtjänster har vi följande förslag:

. Vid tillsättning av statliga veterinärtjänster bör doktorsexamen till- godoräknas som fyra tjänsteår. . Den nuvarande regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen för specialistkompetens bör kvarstå oförändrad. . För tjänster som distriktsveterinär och för tjänster i överordnad ställ- ning bör forskarutbildning betraktas som en betydande merit.

Den enskilda sektorn

Även om vårt uppdrag enligt direktiven enbart omfattar den offentliga sektorn för vi fram en del synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde inom det enskilda näringslivet, särskilt för arbetsuppgifter inom industrin. Sammanfattningsvis anför vi följande:

0 En ökad satsning på kunskapsintensiv industri i Sverige innebär att behovet av högt kvalificerad personal i företagen ökar. Behovet av kompetenshöjning bör medföra att forskarutbildade tas i anspråk i större omfattning än hittills. . En ökad rekrytering av forskarutbildade förutsätter att forskarutbild- ningen är anpassad till näringslivets behov. Detta förutsätter i sin tur att högskolan är informerad om de krav som industrin ställer. . Det behövs också mer och bättre information till näringslivet om den kompetens som forskarutbildningen ger. Detta torde vara en förut- sättning för en ändring av näringslivets attityd till forskarutbildade. . En ny mellanexamen kan bidra till en ökad rekrytering av forskar- utbildade till industrin. . Kontakterna mellan högskolan och industrin har en avgörande bety- delse för rekryteringen av forskarutbildade.

Återstående utredningsuppgifter

Vi har inte funnit det möjligt att inom ramen för vårt utredningsarbete gå närmare in på frågan om meritvärdet av forskarutbildning för de studerandekategorier med icke-traditionell högskoleutbildning som nu— mera fått allmän behörighet till forskarutbildning. Vi föreslår därför följande:

. Frågan om forskarutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom områden som tidigare saknat forskningsanknytning bör utredas i sär-

skild ordning. Vi föreslår att UHÄ får i uppdrag att svara för denna utredning. . I utredningsarbetet bör företrädare såväl för dessa utbildningar som för de berörda yrkeskategorierna och deras arbetsgivare medverka. . Utredningsarbetet bör inriktas på att dels kartlägga hur forsknings- anknytningen sker eller kan ske för dessa utbildningar, dels analysera vilka funktioner i den existerande arbetsorganisationen som är av den karaktären att en forskarutbildning kan vara en nödvändig eller önsk— värd kvalifikation för arbetsuppgifterna.

2. Inledning

2.1. Bakgrund

Frågan om forskarutbildningens meritvärde på arbetsmarknaden disku- terades i forskarutbildningsutredningens betänkande Fortsatt högskole- utbildning (SOU 1979:63). Utredningen konstaterade att arbetsmarkna- dens formella och reella värdering av utbildningen är en väsentlig faktor när det gäller rekrytering till forskarutbildningen. Inför valet mellan fortsatt utbildning och yrkesverksamhet gör, påpekade utred- ningen, den studerande i flertalet fall en bedömning av den ekonomiska och karriärmässiga nytta han kan ha av utbildningen. Om man bortser från utbildningssektorn och vissa andra klart avgränsade delar av arbets- marknaden föreligger enligt utredningen stora svårigheter att göra en sådan bedömning. Det har t.o.m. hävdats att den som avlägger doktors- examen på vissa områden av arbetsmarknaden snarast förlorar jämfört med den som övergår till yrkesverksamhet direkt efter avslutad grund— utbildning. Utredningen underströk att en större klarhet om forskar- utbildningens meritvärde inom alla sektorer skulle kunna verka rekry- teringsbefrämjande.

Trots detta var forskarutbildningsutredningen ”inte beredd att för— orda en generellt mer formaliserad meritvärdering”. En sådan skulle enligt utredningen ”klart motverka de strävanden mot större horison- tell och vertikal rörlighet på arbetsmarknaden som präglat utvecklingen under senare år”.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande ansåg emellertid flera remissinstanser att forskarutbildningen borde tillmätas större värde både reellt och formellt vid tillsättning av tjänster. I propositionen (1978/79: 119) om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning framhöll föredragande statsrådet i likhet med forskarutbildningsutred- ningen att de kunskaper som forskarutbildningen ger inte bara gäller ett oftast mycket specifikt ämnesområde. Forskarutbildningen ger också kritisk skolning, förmåga att förstå och kommunicera forskning och utvecklingsarbete, förmåga till självständigt arbete m.m., allt färdigheter som kan användas och vara till nytta inom många områden.

Det kan därför enligt propositionen finnas anledning att förutsätt— ningslöst pröva om det med hänsyn till såväl värdet av genomgången forskarutbildning för tjänsten och verksamheten i fråga som stimulans- effekten på rekryteringen till forskarutbildningen kan vara berättigat

att för vissa typer av statliga och kommunala tjänster kräva forskarut- bildning eller ge sådan utbildning särskilt meritvärde. Härvid måste dock beaktas de allmänna strävandena inom yrkeslivet att inte ställa upp högre krav för en befattning än arbetet motiverar.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen togs forskarutbildningens meritvärde upp i flera motioner. I centerpartiets partimotion (1978/79: 2232) påpekades bl.a. att om personer med vetenskapliga kvalifikationer i ökad utsträckning rekryteras till praktiska uppgifter är detta ——- under förutsättning att forskarutbildningen är av god kvalitet -— ägnat att höja nivån på den praktiska verksamheten inom näringsliv, förvaltning och organisationer, offentlig service etc. Endast genom att ge forskningpres- tationer en högre relativ vikt vid rekrytering av personal på områden som är eller borde vara naturliga avnämare av forskningsresultat (utbild- ningsväsendet, museiväsendet, vissa grenar av statlig och kommunal förvaltning) kan enligt motionen den långsiktiga utarmning stävjas som ligger i en snabbt sjunkande rekrytering till forskarutbildningen på en rad områden.

Även i moderata samlingspartiets partimotioner (1978/79:1108 och 2234) framhölls meritvärdets betydelse för rekryteringen. I motionerna påtalades att forskarutbildningens meritvärde i samhället i praktiken tycks ha minskat. Man uppehöll sig särskilt vid skolväsendets värdering av forskarutbildning. Tidigare har kravet på genomförd forskarutbild- ning respekterats i fråga om lektorat i gymnasieskolorna. I praktiken görs detta enligt motionerna inte alltid längre. Tjänster tillsätts inte med kvalificerade sökande, utan förordnanden för personer utan erforderlig forskarutbildning förlängs.

Motionärerna underströk att detta är en otillfredsställande ordning, eftersom den innebär att den kanske viktigaste avnämaren av forskar- utbildad personal därmed i stor utsträckning slutat efterfråga personer med forskarutbildning. I stället för att —- såsom skett med gymnasie- lektoraten -— minska det faktiska meritvärdet av forskarutbildning måste man i den offentliga sektorn söka göra forskarutbildningen attraktiv. Inom utbildningsväsendet borde avgörande vikt fästas vid genomförd forskarutbildning. Därutöver bör enligt motionerna meritvärdet av fors- karutbildning ökas genom att man på vissa tjänster ger företräde åt personer med forskarutbildning, bl.a. när det gäller befattningar inom planerings- och utredningsverksamhet m.m. inom statlig och kommunal verksamhet. Detta skulle kunna eliminera en rad av de problem med anställningstryggheten som råder för många som genomgått forskarut- bildning. Samtidigt skulle det göra forskarutbildningen mer attraktiv.

Utbildningsutskottet instämde i sitt betänkande (UbU 1978/79z44) i de synpunkter som anförts i propositionen och ansåg att frågan om forskarutbildningens meritvärde borde ses mot bakgrunden av såväl det sakliga värdet av sådan utbildning som den stimulanseffekt på rekryte- ringen som behörighetsbestämmelser och meritvärderingspraxis kan ha.

Även utskottet fann det motiverat att pröva om forskarutbildning bör krävas eller vara en särskild merit för fler statliga och kommunala tjänster än nu. Bland exempel på sådana tjänster nämnde utskottet tjänster inom skolan och på arkiv-, musei- och biblioteksområdet samt

inom planerings- och utredningsverksamhet. Liksom föredragande stats- rådet påpekade utskottet att man härvid bör beakta de allmänna strä- vandena att inte uppställa högre krav än vad arbetsuppgifterna kräver. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

2.2. Utredningsuppdraget

Frågan om forskarutbildningens meritvärde i samhället gjordes till en del av vårt utredningsuppdrag genom tilläggsdirektiv (1980:33) våren 1980.

Utredningens uppgift i fråga om forskarutbildningens meritvärde har enligt direktiven varit att

I:] kartlägga och redovisa nuvarande regler i fråga om värdering av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster [] redovisa hur nuvarande regler och praxis i fråga om bedömning av doktorsexamen i olika sammanhang tillkommit [:| belysa hur dessa regler tillämpats inom olika berörda myndigheter och hur forskarutbildning faktiskt har värderats som merit vid till- sättning av olika tjänster [| undersöka hur företrädare såväl för arbetsgivare och löntagarorga- nisationer som för högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster [] lägga fram de förslag som utredningen på grundval av kartlägg- ningen finner angelägna.

Kartläggningen bör avse forskarutbildningens meritvärde i alla bemär- kelser: som behörighetsvillkor, som konkurrensmerit och som lönediffe- rentierande faktor.

I anslutning till förslagen bör enligt direktiven antalet befintliga tjäns- ter redovisas och "förnyelsetakten" för de tjänstekategorier som berörs av eventuella förändringar anges.

Utöver kartläggningsuppdraget tar direktiven som en särskild punkt upp frågan om meritvärdet av forskarutbildning för de studerandekate- gorier med icke—traditionell högskoleutbildning som fr.o.m. 1980-07—01 fått allmän behörighet till forskarutbildning (sjuksköterskor, förskol- lärare m.fl.). Enligt direktiven bör utredningen göra en analys av fors- karutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom dessa yrkesgrup- pers område.

I direktiven anges slutligen att kartläggningen kan begränsas till en eller ett fåtal samhällssektorer om det är nödvändigt för att utredningens tidsplan skall kunna hållas. I så fall skall förslag lämnas beträffande uppläggning och omfattning av det kartläggningsarbete som återstår.

2.3. Utredningens arbete

Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens meritvärde har varit mycket knapp. Arbetet kunde påbörjas först under september 1980, och inleddes då med en enkätundersökning till ett stort antal myndig- heter, institutioner och organisationer, främst inom den offentliga sek- torn.

Syftet med enkäten, som gavs något olika utformning för olika mål- grupper, var dels att kartlägga nuvarande regler och praxis, dels att in- hämta synpunkter på forskarutbildningens meritvärde från berörda myn— digheter och organisationer. Sammanlagt har 284 svar inkommit, vilket innebär en svarsfrekvens på 75 0/0 av de totalt 380 tillfrågade instanser- na. En utförlig sammanställning av de synpunkter som kommit fram i enkätundersökningen ges i bilaga 3, där också enkätens utformning framgår.

Enkätsvaren utgör enligt vår mening ett värdefullt material för be- dömningen av frågorna om forskarutbildningens meritvärde. Svarsfre- kvensen måste som helhet bedömas som tillfredsställande, även om det (som redovisas i bilagan) finns skillnader mellan olika områden. Vissa stora och från utredningens synpunkt betydelsefulla myndigheter och organisationer har dock underlåtit att svara, vilket är beklagligt. Till dessa hör bl.a. SMHI, statens provningsanstalt, SPRI, skolöverstyrelsen, SCB och Svenska kommunförbundet.

Kartläggningsarbetet har skett dels med utgångspunkt i det material som kommit in i enkätsvaren, dels genom sekretariatets försorg. De statistiska uppgifter vi redovisar härrör dels från enkätsvaren, dels från material som för utredningens räkning tagits fram av SCB (beträffande lärare) och socialstyrelsen (beträffande läkare). Vidare har vi från läns- skolnämnderna hämtat in vissa uppgifter om lärartjänster (lektorstjäns- ter i gymnasieskolan), som inte finns tillgängliga i den centrala sta- tistiken.

Vi har — i enlighet med direktiven — begränsat vår kartläggning till den offentliga sektorn, särskilt statliga och statligt reglerade tjänster. De konkreta förslag som vi kan lägga fram rör naturligen denna sektor, eftersom det bara är den som kan styras genom beslut av riksdag och regering. När det gäller kommunala tjänster föreslår vi bindande be- stämmelser bara för tjänster inom sådan verksamhet som redan är statligt reglerad. Vi för dock fram synpunkter och förslag även i fråga om andra kommunala tjänster, som inte regleras av statsmakterna.

Vi har emellertid bedömt det som nödvändigt att också beröra frågan Om forskarutbildningens meritvärde inom det enskilda näringslivet, i synnerhet för arbetsuppgifter inom industriföretag. Denna fråga behand- lades vid ett seminarium i februari 1981, till vilket utredningen inbjöd företrädare för såväl arbetsgivar- och branschorganisationer som en- skilda industriföretag. De synpunkter som kom fram i detta samman- hang avspeglas i kapitel 4.14 i det följande. I bilagorna 4 och 5 återges program och deltagarförteckning från seminariet.

Enligt direktiven bör vi i anslutning till våra förslag redovisa antalet befintliga tjänster och ”förnyelsetakten” för de kategorier som berörs

av eventuella förändringar. Avsikten torde ha varit att en sådan redo— visning skulle ge en uppfattning om effekten av förslagen. I kartlägg- ningsavsnittet redovisar vi antalet personer med forskarutbildning inom olika yrkeskategorier, i den mån vi haft tillgång till uppgifter härom. Däremot har vi inte kunnat precisera antalet tjänster som berörs av våra förslag, bl.a. därför att förslagen i vissa delar har karaktären av generella föreskrifter och rekommendationer, som gäller statliga och statligt reglerade tjänster i allmänhet. Av detta följer att det inte heller har varit möjligt att ange "förnyelsetakten”, dvs. den takt i vilken dessa tjänster blir lediga.

Direktiven ger möjlighet att begränsa kartläggningen till någon eller några sektorer. Vår strävan har varit att inte utesluta någon sektor. Vi har dock tvingats konstatera att det inte har varit möjligt att inom ut- satt tid fullfölja den del av utredningsuppdraget som gäller meritvärdet av forskarutbildning för de nya studerandegrupper som genom högskole- reformen förts till högskolan. Vi har också bedömt att denna del av uppdraget borde behandlas något annorlunda än kartläggningen i öv- rigt. Troligen bör en mer ingående utredning göras under medverkan av företrädare för de yrkesgrupper som berörs och deras arbetsgivare. Som närmare utvecklas i kapitel 5, har vi stannat för att föreslå att UHÄ får i uppdrag att göra denna utredning.

3. Generella överväganden

3.1. Principiella utgångspunkter

Som vi nämnt i kapitel 2.1, var forskarutbildningsutredningen inte be- redd att föreslå några åtgärder för att stärka forskarutbildningens for- mella meritvärde på arbetsmarknaden. Den tendens till ”större horison- tell och vertikal rörlighet på arbetsmarknaden”, som enligt forskarut- bildningsutredningen präglat utvecklingen under senare år, har bl.a. in- neburit att teoretiska meriter som t.ex. forskarutbildning fått allt mindre tyngd i förhållande till praktisk yrkeserfarenhet m.m. Denna utveckling medför enligt vår uppfattning risk för en allvarlig undervärdering av den vetenskapliga kunskapens betydelse i samhället.

På en rad områden har tidigare behörighetskrav slopats och utbild- ningsmeriter värderas i många fall tämligen lågt. Vi menar att det nu är tid för en annan värdering. Skall statsmakternas satsning på forsk- ning få de avsedda effekterna för vårt lands utveckling måste samhället åter ge forskarutbildningen ett reellt värde i arbetslivet.

En höjning av forskarutbildningens meritvärde är motiverad inte en- bart av rekryteringshänsyn utan främst därför att den vetenskapliga utbildningen ger en allmän metodskolning och träning i problemanalys, som är av värde för de flesta arbetsuppgifter av kvalificerad art.

Vissa av svaren på vår enkät tyder på att man på en del håll inom förvaltning och näringsliv inte är fullt informerad om vad en doktors- examen i dag innebär. Medan den tidigare doktorsgraden förutsatte en ofta mycket lång tids fördjupning inom ett snävt avgränsat specialom- råde, är forskarutbildningen i den form den nu har inte bara avsedd att ge gedigna vetenskapliga kunskaper inom ett specifikt ämnesom- råde, utan har också som mål att ge en allmänt ökad förmåga att av- gränsa och formulera problemställningar, att lösa dessa rationellt samt att sammanställa, värdera och presentera resultaten.

Det är dessa egenskaper som gör att vi menar att forskarutbildning- en bör ses som en merit även för arbetsuppgifter som inte direkt äm- nesmässigt anknyter till doktorsavhandlingens inriktning. Den som full- följt en forskarutbildning har i regel skaffat sig en väsentligt bättre förmåga till överblick, också utanför sin egen speciella ämnessfär, än vad den akademiska grundutbildningen kan ge.

Att ha tillgång till åtminstone någon vetenskapligt utbildad medarbe-

tare i ett arbetslag eller inom en avdelning innebär en kompetensför- stärkning, som kommer verksamheten som helhet till godo. Bl.a. utgör den forskarutbildade en viktig förbindelselänk mellan den praktiska verksamheten och forskningen vid högskolan. Allmänt sett torde en ökad andel forskarutbildade på planerande och handläggande arbetsuppgifter innebära bättre förutsättningar för metodutveckling och nytänkande i verksamheten över huvud taget.

I diskussionen om forskarutbildningens meritvärde kan det vara be- fogat att skilja mellan det formella och det reella meritvärdet av fors- karutbildningen.

Med det formella meritvärdet avser vi den betydelse som forskarut- bildningen har som formellt behörighetsvillkor för vissa tjänster eller det värde som den tillmäts enligt fastställda normer för löneplacering, tjänsteårsberäkning och värdering av meriter. Det formella meritvärdet kan regleras genom centralt fastställda föreskrifter och kan alltså sty- ras av statsmakterna. I regeringens direktiv angående kartläggningen av forskarutbildningens meritvärde är det i första hand det formella me- ritvärdet som åsyftas. Våra förslag tar också, av naturliga skäl, främst sikte på det formella meritvärdet.

Ett reellt meritvärde har forskarutbildningen om den som avlagt dok- torsexamen därigenom kan bedömas ha fått bättre förutsättningar att fullgöra sina arbetsuppgifter. Det är det reella meritvärdet som avgör hur en forskarutbildning värderas i relation till annan utbildning, prak- tisk yrkeserfarenhet och personlig lämplighet i övrigt. Denna värdering kan ej — eller bara i begränsad omfattning — styras genom generella föreskrifter.

Av vår kartläggning framgår, som redan nämnts, att tidigare gällande regler om forskarutbildningens formella meritvärde på en rad områ- den har upphävts. Denna tendens gäller också i fråga om det reella meritvärdet av forskarutbildningen.

Delvis måste orsakerna till att det reella meritvärdet sjunkit sökas inom högskolan. Forskarutbildningen har inte alltid varit upplagd så att den inneburit en adekvat förberedelse för arbete i kvalificerade be- fattningar: den har ibland inneburit för litet av allmän metodskolning och träning i att systematiskt bearbeta och analysera problem. De syn— punkter från olika myndigheter och institutioner som inkommit som svar på vår enkät tyder i flera fall på att forskarutbildningen bedöms ha litet praktiskt värde, bl.a. därför att man anser att den endast ger specialkunskaper inom ett mycket begränsat område. Många pekar ock- så på att studietiden för doktorsexamen ofta är orimligt lång.

Bättre information om forskarutbildningens uppläggning och inne- håll kan bidra till att förändra dessa attityder. Det måste vara en vä- sentlig uppgift för fakultetsnämnderna —— gärna i samarbete med UHÄ — att finna former för en adekvat information om forskarutbildningen till det praktiska yrkeslivet inom respektive samhällssektorer. Men det krävs också att institutioner och fakultetsnämnder ser över om forskar- utbildningen verkligen är adekvat upplagd.

Riksrevisionsverket framhåller t.ex. att det är den metodiska träningen som forskarutbildningen ger som framför allt är av värde.

Det gäller förmågan att systematiskt samla in, bearbeta, analysera och bedöma stora material samt att testa hypoteser, söka orsakssam- band och förklaringar till komplicerade skeenden. Forskarutbildning och avlagd doktorsexamen innebär, påpekar man, dessutom en doku- menterad självständighet vid hanteringen av ett problem. Denna posi- tiva uppskattning av forskarutbildningens reella värde delas dock långt ifrån av alla arbetsgivare. En förstärkning av forskarutbildningens reel- la meritvärde förutsätter enligt vår bedömning dels att generella, metod- inriktade moment ges större utrymme i utbildningen, dels att studieti- den väsentligt förkortas, så att den i flertalet fall inte väsentligt över- stiger den stipulerade normaltiden på fyra år.

Man kan inte bortse från att forskarutbildningens reella meritvärde också kan påverkas av den rekryteringskris som f.n. råder i vissa fakul- teter och vissa ämnen. Det hävdas ibland att arbetsmarknadsläget rent- av har medfört en negativ selektion till forskarutbildningen. Denna synpunkt framförs såväl från vissa fakultetsnämnder som från en del myndigheter. Man pekar t.ex. på ”risken för att den arbetsmarknads- situation, som tidvis rått under senare år, kan ha lett till att det inte enbart är de mest kvalificerade bland de examinerade med akademisk grundutbildning som valt att fortsätta sina studier”. En sådan attityd hos arbetsgivarna medför givetvis att forskarutbildningens reella meritvärde sjunker. Samtidigt medför ett sjunkande meritvärde att rekryteringspro— blemen ytterligare ökar.

Av fakultetnämndernas enkätsvar framgår att man på många håll be- dömer att en höjning av forskarutbildningens formella meritvärde skulle kunna hjälpa till att bryta denna negativa utveckling: ett högre formellt meritvärde medför en ökad tillströmning och bättre möjligheter att rekrytera dem som är bäst lämpade för forskarutbildning. Detta kommer i sin tur att leda till att forskarutbildningen också får ett högre reellt meritvärde. I en del enkätsvar anges att man inte är beredd att tillstyrka ett återinförande av regler som ger forskarutbildningen ett formellt meritvärde, men att man tar hänsyn till det reella meritvärde i den ut— sträckning forskarutbildningen är relevant för arbetsuppgifterna. Vi me- nar emellertid för vår del att en förstärkning av det formella merit— värdet är nödvändig. Finns ej formella regler om forskarutbildningens meritvärde, medför detta sannolikt att även det reella meritvärdet av en forskarutbildning underskattas.

I det följande lägger vi därför fram några generella förslag till för- stärkning av forskarutbildningens formella meritvärde, i första hand inom den statligt reglerade delen av den offentliga sektorn, dvs. den del av arbetsmarknaden som kan styras genom beslut av statsmakterna.

3.2. Behörighetsvillkor och meritvärde

De krav på forskarutbildning för behörighet till vissa tjänster som tidi- gare funnits inom statlig verksamhet har i många fall upphävts under senare år. Av statsmakterna fastställda formella krav på doktorsexamen

(eller licentiatexamen) finns numera bara kvar för lektorstjänster i gym- nasieskolan, en del lärartjänster i högskolan samt vissa tjänster vid naturhistoriska riksmuseet, SMHI och statens kriminaltekniska labora— torium.

I följande sammanställning ges en översikt över de statliga tjänster för vilka tidigare krav på forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens i övrigt upphävts.

Statliga tjänster för vilka tidigare krav på forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens upphävts

Myndighet Tjänst Krav ijphävt ar Kungl. biblioteket Bibliotekarie FL-examen 1965 Universitetsbiblioteken Bibliotekarie FL-examen 1974 Riksarkivet Arkivarie FL-examen 1977 1:e arkivarie FL-examen samt

grundliga veten- skapliga insikter Amanuens FL-examen 1961

Landsarkiven 1:e arkivarie, arkivarie FL-examen samt 1977

grundliga veten- skapliga insikter

Amanuens FL—examen 1961 Svenskt biografiskt Huvudredaktör, FL-examen 1977 lexikon redaktör Krigsarkivet 1:e arkivarie, arkivarie FL-examen samt 1977

grundliga veten— skapliga insikter

Dialekt- och 1:e arkivarie, arkivarie Som ovan 1970 ortnamnsarkiven

Riksantikvarieämbetet Antikvarie, museilektor FL-examen 1975 och statens historiska 1:e antikvarie FL-examen jämte museer 1:e bibliotekarie grundliga veten-

skapliga insikter Nationalmuseum (inkl. Intendent, museilektor FL-examen 1976 moderna museet och 1:e intendent FL-examen jämte östasiatiska museet) Museidirektör grundliga veten-

skapliga insikter Etnografiska museet Intendent (motsv.) FL—examen 1966 Livrustkammaren Intendent FL-examen 1978 Armémuseum Intendent, museilektor FL-examen 1977 Statens strålskydds- Avd.förest. Styrkt vetenskaplig 1976 institut Bitr. avd.förest. skicklighet Sveriges geologiska Statsgeolog, geolog FL-examen 1974 undersökning Laborator, kemist FL- eller Tekn. L-

examen Statens rättsläkar- Rättsläkare/ Vetenskaplig 1974 stationer föreståndare skicklighet Statens växtskydds- Föreståndare, Kompetens som 1976 anstalt avd.föreståndare laborator eller

statsagronom

Myndighet Tjänst Krav Upphävt år

Statens utsädeskontroll Föreståndare Ådagalagd fram- 1978

stående förmåga till vetenskaplig forskning

Avdelningsföreståndare Framstående veten- 1980 skaplig skicklighet

Sveriges utsädes- förening (numera Svalöf AB)

Rikets allmänna kartverk (numera lantmäteriverket)

Överingenjör (chef för FD eller TeknD i 1974

geodetiska byrån) geovetenskapligt ämne

Tidigare var det vanligt att licentiatexamen (eller motsvarande) krävdes för handläggartjänster vid myndigheter och institutioner som i någon mening hade vetenskaplig anknytning. För högre tjänster krävdes ofta därutöver ytterligare vetenskapliga meriter. För åtskilliga av dessa myn- digheter har numera sådana krav upphävts, åtminstone i den mån behö- righetsvillkoren uttrycktes som krav på viss examen. Det förefaller ha varit en medveten strävan att ta bort krav av detta slag under 1970-talet. Finns kraven tycks det bero på att myndighetens instruktion inte har blivit föremål för översyn under det senaste decenniet.

I de fall kravet på vetenskaplig bakgrund inte har uttryckts som krav på doktorsexamen eller licentiatexamen har tidigare bestämmelser ofta fått stå kvar även då myndighetens instruktion ändrats. I dessa fall rör det sig i regel om mera renodlade forskartjänster, som inte sällan till- sätts efter sakkunnigprövning.

Följande tabell ger en översikt över de tjänster för vilka enligt nu gällande föreskrifter —— eller enligt myndighetens egna beslut — veten- skaplig kompetens är ett behörighetsvillkor.

Statliga tjänster för vilka forskarutbildning eller vetenskaplig skicklighet är ett behörighetsvillkor

Myndighet Tjänst Krav Fastställt av Gymnasieskolan Lektor Doktorsexamen Regeringen Högskolan Professor Vetenskaplig skicklighet Regeringen Docent Doktorsexamen Regeringen Univ.]ektor Doktorsexamen Regeringen Forskarassistent Doktorsexamen Regeringen Lärare i med. Docentkompetens Regeringen el. odont. ämne

Sveriges lantbruks- universitet

Naturhistoriska riksmuseet

Chefsveterinär Statsagronom Statshortonom Statsveterinär, bitr. statsveterinär

Professor

Intendent

Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Behörighet t. prof. vid Regeringen universitet FL-examen Regeringen

Myndighet Tjänst Krav Fastställt av Forskn.inst. för Forskare Doktorsexamen Myndigheten atomfysik 1:e forskn.ass. Doktorsexamen Myndigheten Inst. för social Professor Vetenskaplig skicklighet Regeringen forskning Kiruna geofys. inst. Professor Doktorsexamen Myndigheten 1:e forskare Doktorsexamen Myndigheten Forskare Doktorsexamen Myndigheten Forskning, Doktorsexamen Myndigheten forskn.ass. Statens kriminal- Chef (prof.) Vetenskaplig skicklighet Regeringen tekn. lab. Förest. f. avd. Doktorsexamen Regeringen FOA Forskn.chef Vetenskaplig skicklighet Regeringen Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen Flygtekn. försöks- Laborator Vetenskaplig skicklighet Regeringen anstalten

Statens rätts- kemiska lab.

Statens bakterio- logiska lab.

Statens livs- medelsverk

Statens veterinär- med. anstalt

Arbetarskydds- styrelsen (arbets- med. avd.)

Statens inst. för byggnforskning

SMHI

Statens maskin- provningar

Fortifikations- förvaltningen

Socialstyrelsens läkemedelsavd.

Avd.förest. (prof.) Laborator

Avd.förest. (prof.) Statsepidemiolog Laborator Chefsmikrobiolog Chefsveterinär

Professor Laborator

Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Myndigheten Vetenskaplig skicklighet Myndigheten Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Föreståndare (prof.) Vetenskaplig skicklighet Regeringen Avd.förest. (prof.) Laborator, stats- veterinär

Professor Laborator

Utredare

”Högre tjänst” Föreståndare

Forskn.chef

Laborator

Professor Laborator

Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Doktorsexamen Myndigheten (i första hand) FL-examen Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Behörighet till prof. vid univ. Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Regeringen

Vetenskaplig skicklighet Regeringen Vetenskaplig skicklighet Regeringen

Som framgår av översikten har en del myndigheter själva fastställt (mer eller mindre formella) krav på forskarutbildning för vissa tjänster. Ytter- ligare andra överväger enligt enkätsvaren sådana krav.

För vissa kommunala tjänster finns i praktiken ett krav på forskar- utbildning (doktorsexamen eller motsv.) som har fastställts i avtal mellan berörda personalorganisationer och arbetsgivaren. Kraven har i dessa fall formulerats som ett villkor för inplacering i den lönegrad som nor- malt gäller för tjänsten i fråga.

Detta gäller f.n. följande tjänster.

Kommunala (ej statligt reglerade) tjänster för vilka forskarutbildning krävs enligt avtal

Institution Tjänst Krav Länsmuseerna Landsantikvarie/ FK-examen samt lånsmuseichef vetenskaplig kompetens därutöver Stockholms stadsarkiv 1:e arkivarie FL-examen Arkivarie FL-examen Malmö stadsarkiv Stadsarkivarie FL-examen Arkivarie FL-examen Sjukhus Sjukhusfysiker (grupp A) FL-examen Bitr. sjukhusfysiker FL—examen (ETUPP A)

I fråga om Göteborgs stadsarkiv finns ingen motsvarande bestämmelse i avtalet. Däremot har man i befattningsbeskrivningarna angett ”högre akademisk utbildning" som önskvärd för tjänsterna som stadsarkivarie och arkivarie.

För sjukhusfysiker har även vissa behörighetsvillkor fastställts av so- cialstyrelsen, men dessa omfattar enbart krav på akademisk grundut- bildning.

För landsantikvarietjänsterna fanns tidigare ett av regeringen fast- ställt krav på licentiatexamen som villkor för statsbidrag. Detta upphäv- des dock 1976.

Motiveringen till att de centralt fastställda behörighetsvillkoren av- skaffats torde i regel ha varit att man har önskat ge de lokala instan- serna större inflytande på utformningen av kraven för olika tjänster. Numera fastställs behörighetsvillkor och kompetensönskemål i många fall i lokala befattningsbeskrivningar eller då tjänsterna ledigförklaras. Men avsikten har också varit att ge utrymme för större flexibilitet i ur- valet av sökande. Utvecklingen har alltså gått mot en minskad central reglering av behörighets- och meritvärderingsfrågor.

I vissa avseenden kan en sådan utveckling vara riktig, men vi måste konstatera att den i praktiken har kommit att innebära en lägre värde- ring av utbildningsmeriter, framför allt när det gäller vetenskaplig ut- bildning. I detta avseende måste utvecklingen brytas. Det förutsätter emellertid enligt vår uppfattning att centralt fastställda kompetenskrav återinförs i viss omfattning.

I svaren på kommitténs enkät har man från en hel del håll vänt sig mot tanken på att uppställa eller återinföra ett krav på forskarutbildning för behörighet till vissa tjänster. Som ett skäl anför man främst att ett sådant behörighetskrav skulle beskära myndighetens handlingsfrihet vid tjänstetillsättningar: man skulle få sämre möjligheter att välja den för tjänsten lämpligaste personen. I många fall anför man också att kravet på praktisk erfarenhet inom det aktuella området väger tyngre än even- tuella önskemål om vetenskaplig kompetens.

Som framgått i det föregående anser vi att forskarutbildningens for— mella meritvärde måste förstärkas. Detta är en nödvändighet från forsk- ningens och forskarrekryteringens synpunkt, men vi är övertygade om att det också är till fördel från samhällets synpunkt. Att tidigare gällan- de behörighetsvillkor avskaffats har inte alltid lett till större flexibilitet vid tjänstetillsättningar. I många fall har effekten i stället blivit att tjäns- tcåldern blivit den huvudsakliga befordringsgrunden och att även tjäns- ter med arbetsuppgifter av vetenskaplig karaktär i väsentlig utsträck— ning besätts genom internrekrytering inom myndigheten.

Vi anser därför att doktorsexamen bör ställas upp som behörighets- villkor åtminstone för vissa befattningar inom den offentliga sektorn och att i flera andra fall forskarutbildning bör anges som en önskvärd merit.

Samtidigt torde det vara nödvändigt med en viss återhållsamhet i fråga om formella krav på forskarutbildning för behörighet till vissa tjänster. I en del fall är det rimligt att behörighetsvillkoren regleras genom generella föreskrifter. I andra fall bör frågan om kompetens- krav bedömas för varje enskild tjänst, t.ex. i samband med fastställande av befattningsbeskrivningar. Till ledning för myndigheternas bedömning i dessa fall bör regeringen utfärda vissa riktlinjer, förslagsvis i form av ett cirkulär i vilket statsmyndigheterna anmodas att vid fastställande av befattningsbeskrivningar och andra dokument som rör tillsättning av tjänster särskilt beakta behovet av vetenskaplig kompetens för arbets- uppgifterna.

I vissa fall måste dispens från de formella behörighetsvillkoren kunna medges. Bl.a. blir detta nödvändigt då det gäller ämnesområden vilkas forskningsorganisation är under uppbyggnad och där det ännu inte finns ett tillräckligt antal examinerade doktorer. Det är dock viktigt att framhålla att en tillfällig brist på forskarutbildad personal inte i sig är ett skäl att i princip avskaffa behörighetsvillkoren, eftersom existensen av sådana krav har en stimulerande effekt på forskarutbildningen.

Även om kompetenskrav enligt vår mening bör införas i större om- fattning än idag, blir det ändå bara ett begränsat antal tjänster som kom- mer att omfattas av sådana regler. Vi vill dock understryka att forskar- utbildning bör vara en merit för långt fler tjänster än dem för vilka for- mella behörighetskrav uppställts. De nämnda riktlinjerna angående forskarutbildningens meritvärde bör därför utformas så, att det fram- går att det bör vara normalt att ange forskarutbildning som kompetens- önskemål för ett stort antal kvalificerade tjänster. 1 svaren på vår enkät finns ett flertal exempel på sådana befattningar.

Våra förslag till åtgärder inom olika yrkesområden preciseras när- mare i avsnittet om respektive område i det följande. Generellt föreslår vr

. att regeringen utfärdar vissa allmänna riktlinjer om forskarutbild- ningens meritvärde, förslagsvis i form av ett cirkulär genom vilket statsmyndigheterna åläggs att vid fastställande av befattningsbeskriv- ningar och vid tillsättning av tjänster särskilt beakta behovet av veten— skaplig kompetens för arbetsuppgifterna.

3.3. Tillgodoräknande av forskarutbildningen som tjänstetid

Vid tillsättning av offentliga tjänster utgår man från begreppen för- tjänst och skicklighet. Mcd ”förtjänst” avses normalt antalet tjänsteår, medan begreppet ”skicklighet" innefattar utbildning, erfarenhet och personlig lämplighet för arbetsuppgifterna.

Antalet tjänsteår spelar ofta en relativt underordnad roll vid merit- prövningen, men inom vissa yrkesområden —— t.ex. domarbanan -— kan befordringsgrunden förtjänst vara den som fäller utslaget.

Från de forskarstuderandes sida framhålls ofta att en doktorsexamen i många fall snarast är en negativ merit på arbetsmarknaden: dess merit- värde enligt befordringsgrunden skicklighet är oklart eller osäkert, och uppväger ofta inte den tidsförlust i karriären som doktoranden gjort i jämförelse med kolleger som gått ut i yrkeslivet omedelbart efter grundexamen. Naturligtvis kan man inte genom meritvärderingsreglerna kompensera för det försprång i fråga om skicklighet och yrkeserfaren- het som dessa kolleger fått. Från doktorandens synpunkt måste det dock betraktas som ett minimikrav, att den tid han ägnat åt forskarutbildning- en betraktas som likvärdig med annan tjänstgöring vid beräkning av tjänsteår enligt befordringsgrunden förtjänst. Såväl fakultetsnämnderna som berörda personalorganisationer och åtskilliga myndigheter är eniga härom.

Vi instämmer i detta krav och föreslår att doktorsexamen generellt skall få tillgodoräknas som motsvarande fyra års tjänstgöring i statlig tjänst. Doktorandens arbetsinsats i forskarutbildningen måste från sam- hällets synpunkt bedömas som ett kvalificerat yrkesarbete, som inte rim- ligtvis kan värderas lägre än andra former av arbetsinsatser.

Frågan om tillgodoräknande av doktorsexamen som tjänsteår torde vara av sådan karaktär, att generella bestämmelser härom bör meddelas av regeringen i förordning. I fråga om de yrkesområden, för vilka be- hörighets— och meritvärderingsregler fastställts i särskilda författningar (läkare, lärare m.fl.), måste ändringar och tillägg göras i dessa författ- ningar. Vi återkommer med förslag härom i det följande.

Principiellt kan det hävdas, att den metodträning och den analytiska förmåga, som forskarutbildningen gett, blir mera värdefull efter en viss tids praktisk yrkesverksamhet. Man skulle därför kunna tänka sig att doktorsexamen skulle värderas högre ju längre yrkeserfarenhet man har. Vi menar dock att behovet av att tillgodoräkna forskarutbildningen som tjänstetid är störst i början av karriären, då man skall konkurrera med jämnåriga som redan hunnit skaffa sig minst fyra tjänsteår. Att forskar- utbildningen blir mera värdefull när man har längre yrkeserfarenhet kan premieras genom att man särskilt betonar de vetenskapliga meriternas värde för skickligheten när det gäller högre tjänster och att eventuella behörighetsvillkor får gälla dem i första hand.

Vi anser inte att det finns anledning att i detta avseende differentiera mellan olika yrkesområden. Doktorsexamen bör alltså få tillgodoräknas som fyra år för alla statliga och statligt reglerade tjänster. Den som varit tjänstledig från statlig tjänst under forskarutbildningen bör givet-

vis inte få tillgodoräkna även den tiden som förtjänst. Däremot bör den som innehaft och utövat statlig tjänst under tiden för forskarutbildning få tillgodoräkna även den.

Vi föreslår alltså

. att regeringen i förordning föreskriver att den som avlagt doktorsexa- men får räkna sig fyra år tillgodo som förtjänst vid tillsättning av statlig eller statligt reglerad tjänst. På motsvarande sätt bör licentiat- examen få tillgodoräknas som två tjänsteår.

3.4. Lönevillkor

3.4.1. Utgångspunkter

] våra direktiv påpekas att forskarutbildningen kan meritvärderas på flera sätt. Meritvärdet kan bl.a. innebära att den som har doktorsexa- men får högre lön än andra som har motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning.

I många av de svar vi fått på vår enkät, särskilt från instanser utan- för högskoleorganisationen, ställer man sig tveksam eller avvisande till löneskillnader som baseras uteslutande på utbildning. Det framhålls ofta att lönesättningen måste grundas på arbetsuppgifternas karaktär och svårighetsgrad. Forskarutbildningen utgör dessutom endast en del av in- dividens samlade kompetens; en doktorsexamen utgör heller inte i sig en garanti för större reell kompetens. Men det finns också åtskilliga som menar att forskarutbildningen motiverar en lönedifferentiering. I dessa fall framhåller man i regel att i de arbetsuppgifter för vilka forskarut- bildningen är relevant ger doktorsexamen också en högre reell kompe- tens för arbetet.

Denna fråga berör två av de grundläggande principerna på arbets- marknaden: å ena sidan är principen om lika lön för lika arbete allmänt omfattad, men å andra sidan är det också vedertaget att lönen skall relateras till prestationerna.

Från vår utgångspunkt finner vi det befogat att hävda att forskarut- bildningen medverkar till att arbetsuppgifterna i tjänsten blir mera kvalificerade. Utöver den djupare insikten, det mera avancerade kunnan- det som forskarutbildningen ger leder den också till högre kvalitet vid lösandet av arbetsuppgifterna. Den erfarenhet av vetenskapligt arbets- sätt som forskarutbildningen ger medför en vidare överblick över arbets- fältet än vad enbart grundutbildningen kan ge. Arbetsuppgifterna blir därmed också annorlunda: den forskarutbildade läraren, läkaren eller administratören får oftast en mera ansvarsfull roll än sina i princip jämställda kolleger.

En högre lönenivå för den som genomgått forskarutbildning är därför inte oförenlig med de principer för lönesättning som är gängse på den svenska arbetsmarknaden.

De skäl som från forskningens och forskarutbildningens synpunkt talar för att forskarutbildningen bör få genomslag i lönesättningen vä-

ger enligt vår mening tungt. Liksom när det gäller andra aspekter av meritvärdet, påverkas forskarrekryteringen av hur samhället uppskattar forskarutbildningen, också i ekonomiskt avseende. Även bortsett från rekryteringsaspekten — som dock väger tyngst — måste det konstateras att den som väljer att ägna den mest produktiva delen av sitt liv åt forskning under alla omständigheter gör en ekonomisk uppoffring under denna tid. Även de doktorandtjänster som vi föreslår kommer att ge en lägre lönenivå än vad som är normalt på arbetsmarknaden i övrigt för personer med en kvalificerad högskoleutbildning. Också från rätt- visesynpunkt är det därför rimligt att forskarutbildningen kompenseras lönemässigt.

3.4.2. Nuvarande praxis

I lönesystemet för statsanställda finns numera bara ett par exempel på formella regler om särskilda löneförmåner för personal med forskar- utbildning.

Inom skolväsendet gäller att adjunkt i gymnasieskolan, som är behö— rig till ordinarie lektorstjänst — dvs. har avlagt doktorsexamen i ett ämne som ingår i adjunktstjänsten och i övrigt är behörig till ordinarie lärartjänst — erhåller en avlöningsförstärkning (f.n. 398 kr/mån.), som motsvarar drygt en lönegrad. Regeln gäller dock ej adjunkter i grund- skolan. Vidare gäller att en lektor som disputerat för doktorsgraden enligt äldre bestämmelser får lön enligt en lönegrad högre än den löne- grad han är placerad 1.

Inom högskolan gäller att icke-ordinarie lärare som inte avlagt dok- torsexamen får lägre lön än den som är formellt behörig till tjänsten när han uppehåller tjänst som universitetslektor, docent eller forskar- assistent. För vissa lärartjänster kan dessutom docentkompetens med- föra högre lön.

Dessa exempel från lärarområdet är de enda fall då de centrala stat- liga löneavtalen innehåller regler om forskarutbildningens meritvärde för lönesättningen.

Vissa generella riktlinjer för lönegradsplacering med hänsyn till bl.a. forskarutbildning finns emellertid också i en överenskommelse från 1979 mellan forskningsråden och berörda personalorganisationer (SACO/SR och TCO-S) om schabloner för beräkning av lönekostnader för forsk- ningsassistenter i projekt som finansieras av forskningsråden. I överens— kommelsen har följande lönegradsschabloner fastställts:

Uppgifter för vilka krävs docentkompetens (motsv.) Lönegrad F 17 Uppgifter som kräver kompetens motsvarande doktorsexamen Lönegrad F 14 Uppgifter som kräver grundläggande akademisk examen Lönegrad F 10

I förhandlingsprotokollet framhålls dock att dessa schabloner enbart är avsedda som beräkningsunderlag för anslagstilldelningen och att de inte kan ligga till grund för lönegradsplaceringen i individuella fall, vilken fastställs av respektive högskoleenhet, i förekommande fall efter lokala förhandlingar.

Den lokala tillämpningen i fråga om individuell lönegradsplacering förefaller tämligen skiftande. Särskilt gäller detta frågan om lönegrads- höjning då en redan anställd forskningsassistent avlägger doktorsexa- men. Vi återkommer till dessa frågor i avsnittet om högskolan i det föl- jande (kapitel 4.5).

Det statliga lönesystemet har under senare år utvecklats i riktning mot en mer flexibel lönesättning med utrymme för individuella och lo- kala variationer. (På lärarområdet — dvs. i fråga om tjänster på löne- plan L — gäller dock fortfarande att lönegradsplaceringarna fastställs i centrala avtal.) De tidigare fasta lönegradsplaceringarna har —— utom för lärartjänsterna —— alltmer ersatts av ett system där varje tjänst är placerad i ett lönefält omfattande flera lönegrader och där den indivi— duella lönegradsplaceringen fastställs i lokala förhandlingar.

Det framgår av svaren på våra enkäter att forskarutbildningen i många fall är en av de faktorer som beaktas vid lönegradsplaceringen. Att kartlägga i vilken omfattning sådan hänsyn faktiskt har tagits vid lönesättningen är emellertid inte möjligt.

I fråga om kommunala tjänster förekommer det, som redovisats i ka- pitel 3.2 i det föregående, att gällande avtal förutsätter doktorsexamen eller motsvarande kompetens som villkor för placering i viss lönegrad.

3.4.3. Tidigare gällande regler

I det statliga lönesystemet har tidigare på en rad områden funnits s.k. reglerad befordringsgång för olika kategorier av icke-ordinarie tjänste- män. Inom ramen för detta system fanns uttryckliga regler om löne- gradsplacering för personal med forskarutbildning.

Bakgrunden till att den reglerade befordringsgången infördes var ett uttalande av 1942 års riksdag, som framhöll att det fanns ”betydande ojämnheter” med avseende på amanuens— och biträdespersonalens an- ställnings- och avlöningsförhållanden. Riksdagen ansåg därför att man borde försöka åstadkomma en större enhetlighet i dessa avseenden för den icke-ordinarie personalen inom statsförvaltningen.

Den av riksdagen efterlysta regleringen genomfördes i kungörelsen (1947z436) om reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst (befordringskungörelsen). I befordringskungörelsen fast- ställdes för amanuenser m.fl. två befordringsgångar: en längre, som innebar en automatisk löneuppflyttning från Cf 17 till Ce 24 på 71/2 år, och en kortare befordringsgång, som från en begynnelselön i Cf 19 förde till Ce 24 på 5 år. I den kortare befordringsgången placerades tjänstemän som avlagt filosofie licentiatexamen ”inom ämnesområde, som är av särskild betydelse för hans arbete vid verket” eller två akade- miska examina. Den kortare befordringsgången tillämpades också för tingsutbildade jurister.

För juristernas del kunde den kortare befordringsgången motiveras med att de redan, genom sin tingsmeritering, passerat det lägsta stadiet i befordringsgången. Bland de icke tingsutbildade amanuensema borde enligt 1944 års personalutredning (SOU 1946:66), som utformade för- slaget om reglerad befordringsgång, de som avlagt en kvalificerad aka—

demisk examen särbehandlas. Härmed åsyftades dels amanuensema vid de. s.k. lärda verken, vilka förutsattes ha avlagt filosofie licentiatexamen, dels vissa amanuenser med speciell kompetens förvärvad genom avlagd licentiatexamen t.ex. i matematik, försäkringsmatematik eller statistik. I befordringskungörelsen gjordes dock ingen skillnad mellan olika exa- mensämnen i licentiatexamen.

För jurister i notarie-fiskalskarriären infördes befordringskungörel- sens regler fr.o.m. 1952. För dessa gällde ursprungligen att den lägre befordringsgången alltid skulle tillämpas, vilket innebar att forskar- utbildning inte tillgodoräknades för lönegradsuppflyttning i beford- ringsgång. För att förbättra rekryteringen till juridisk forskarutbildning infördes 1958 en regel om att tingsnotarier med juris licentiatexamen skulle placeras i den kortare befordringsgången. För jurister inom stats- förvaltningen i övrigt gällde samma regel fr.o.m. 1957-07-01.

Även i andra bestämmelser om reglerad befordringsgång gavs de som avlagt licentiatexamen en snabbare lönegradsuppflyttning. Detta gällde t.ex. laboratorieläkare och assistenter vid statens bakteriologiska, rätts- kemiska och farmaceutiska laboratorier samt vid statens institut för folkhälsan, icke-ordinarie lärare vid det allmänna skolväsendet samt assistenter och amanuenser vid universitet och högskolor. För lärar- kategorierna gällde att licentiatexamen eller disputationsprov tillgodo- räknades som motsvarande ett års anställningstid för uppflyttning i befordringsgång.

I samband med 1960 års löneförhandlingar avskaffades den längre befordringsgången för amanuenser m.fl. (jfr prop. 1960:151). Fr.o.m. 1960-07-01 följde alla den kortare befordringsgången och särbehand- lingen av tjänstemän med licentiatexamen upphörde. Frågan om en sär- skild befordringsgång för tjänstemän med högre vetenskaplig utbild- ning har sedan dess inte aktualiserats. För notariemeriterade jurister infördes emellertid samtidigt en regel att tjänstgöringen som tingsno- tarie fick tillgodoräknas för uppflyttning i befordringsgången (dock med högst 21/2 år).

För lärare i skolväsendet samt assistenter och amanuenser vid uni- versiteten bibehölls dock reglerna om särskilt tillgodoräknande av licen- tiatexamen eller disputationsprov även sedan befordringsgången för- kortats. Ännu i TFU 77 (som gällde fram till 1979) tillgodoräknades licentiatexamen eller motsvarande som ett år i befordringsgången för dessa kategorier.

Numera har den reglerade befordringsgången för nästan alla akade- mikerkategorier ersatts av tjänster i högst viss lönegrad; lönegradspla- ceringen fastställs i lokala förhandlingar med möjlighet till revision i princip varje år. När detta system genomfördes (1977-01-01) omvand- lades alla amanuenstjänster (motsv.) i den s.k. befordringsgång 12 A till tjänster i högst lönegrad F 10. För tjänstemän som nyanställs på tjäns- ter av detta slag fastställs lönegradsplaceringen av arbetsgivaren som härvid har att underrätta de lokala personalorganisationerna, vilka kan påkalla förhandling i frågan. Några normer för hur lönegradsplacering skall ske eller vilka kriterier som bör tillämpas vid placeringen har ej angetts i de centrala avtalen. Det har heller inte varit avsikten att man

lokalt skall fastställa normer av detta slag, utan meningen är att löne- gradsplaceringen skall fastställas efter en individuell prövning av tjäns- tcmannens kvalifikationer och arbetsuppgifternas karaktär.

I vissa fall har dock inom ramen för högstlönesystemet en del myn- digheter träffat överenskommelser med vederbörande personalorganisa— tioner om riktlinjer för lönegradsplacering. För tingsnotarier gäller så- lunda —— enligt en överenskommelse mellan domstolsverket och perso- nalorganisationema — att en jur. kand. utan arbetslivserfarenhet pla- ceras i lönegrad F 6 för att efter ett år flyttas upp i F 8 och efter ytter- ligare ett år i F 10.

Endast för prästtjänster i Svenska kyrkan finns fortfarande den reg- lerade befordringsgången formellt kvar. Inplaceringen i befordrings- gången sker dock numera utan hänsyn till tjänsteinnehavarens utbild- ningsbakgrund. Tidigare gällde emellertid att licentiatexamen förkor- tade befordringsgången, som då omfattade totalt 51/2 år, med ett år och doktorsgraden med ytterligare ett år. Befordringsgången har nu- mera avkortats till två år: den nyanställde pastoratsadjunkten placeras i lönegrad F6 och flyttas efter ett år till F7 och efter ytterligare ett år till F 10. I samband med att detta skedde försvann de tidigare reg- lerna om förmånligare placering för licentiater och doktorer.

Sedan länge har gällt att tingsutbildade jurister —— utan formell änd— ring av lönegradsplaceringen -— får lön motsvarande två lönegrader över den lönegrad i vilken de placerats. Denna regel finns fortfarande kvar; till innehavare av tjänst i lönegrad högst F 10 utgår, om han är notariemeriterad jurist, lön ”enligt tjänstetidsklass med samma nummer som den i vilken tjänstemannen är placerad men enligt den lönegrad vars nummer med två enheter överstiger numret för den lönegrad som tillämpas på honom”.

För lärare i skolväsendet gäller sedan 1979 att lärare som är behörig till ordinarie adjunktstjänst placeras i lönegrad [. 12, utan befordrings— gång. En lärare som avlagt doktorsexamen och som tjänstgör i gymna- sieskolan kan, som ovan nämnts, få en avlöningsförstärkning om han är behörig till ordinarie lektorstjänst.

För assistenter och amanuenser i högskolan har den reglerade beford- ringsgången ersatts av en fast lönegradsplacering i lönegrad L 10, under förutsättning att tjänsteinnehavaren har avlagt grundexamen. Någon särskild löneförmån för den som slutfört forskarutbildning förekom- mer inte, vilket sammanhänger med att dessa tjänster numera i första hand är avsedda för dem som ännu inte avlagt doktorsexamen.

3.4.4. Överväganden och förslag

Som framgått av det föregående, har de regler som ursprungligen fanns om förmånligare lönegradsplacering för personer med högre vetenskap- lig utbildning numera nästan helt försvunnit, utom för lärare i gymna- sieskolan och vissa lärare i högskolan. Detta har emellertid skett utan att man härvid har fört någon diskussion om det befogade i den särbe- handling som tidigare fanns. När t.ex. befordringsgångarna för ama- nuenser m.fl. slogs samman 1960, nämndes inte i förhandlingsöverens—

kommelsen eller regeringens proposition att detta skulle medföra att den särskilda befordringsgången för licentiater försvann.

Som framhållits i avsnitt 3.4.1 ovan, anser vi det både rimligt med hänsyn till arbetsinsatsernas art och nödvändigt från forskningens syn- punkt att forskarutbildningen får påverka lönesättningen. Det är visser- ligen troligt att myndigheterna och personalorganisationerna tar hän- syn till genomgången forskarutbildning när lönegradsplaceringen fast- ställs inom ramen för högstlönesystemet. Såvitt kan bedömas är emel- lertid praxis härvidlag ytterst skiftande, och det finns därför anledning att genom generella regler skapa en garanti för att forskarutbildningens värde för arbetsuppgifterna får ett genomslag i lönesättningen.

Att forskarutbildningen medför en viss lönemässig kompensation är särskilt viktigt i början av karriären, då den nyexaminerade doktorns lön bör jämföras med lönenivån för dem som tjänstgjort 4—5 år efter grundexamen. Det torde ha varit överväganden av detta slag som moti- verade att den särskilda befordringsgången för amanuenser med licen- tiatexamen infördes. Vi finner det anmärkningsvärt att dessa regler avskaffats, samtidigt som man bibehållit de särskilda löneförmånerna för notariemeriterade jurister.

Vi är medvetna om att dessa frågor avgörs i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och regleras i kollektivavtal. Lönefrågorna har emellertid en så avgörande betydelse för forskarutbildningens merit- värde, att vi inte kan underlåta att ta upp dem här.

Frågan om en högre lönesättning för tjänstemän med doktorsexamen bör för det statliga avtalsområdet regleras i kollektivavtal mellan de centrala parterna. Vi går här inte in på om den högre lönesättningen skall avgränsas till rekryteringstjänster och/eller högre tjänster inom verksamheter där en forskarutbildning kan anses ha särskild relevans. Den högre lönesättningen för forskarutbildade kan regleras på olika sätt. Bland de tekniska lösningar som bör övervägas kan följande nämnas.

(a) Forskarutbildning medför att lön utgår enligt en högre lönegrad än den i vilken tjänstemannen är placerad (en tjänsteman kan således vara placerad i F 15 medan lön utgår t.ex. enligt F 15+3, dvs. F 18). Denna teknik tillämpas redan för en rad olika tjänster, bl.a. — som redan nämnts —— för notariemeriterade jurister och lektorer med dok- torsgrad, men också för flera andra lärarkategorier —— i grundskolan, gymnasieskolan och arbetsmarknadsutbildning — samt inom högskolan för t.ex. vissa lärare vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Denna metod kan vara lämplig då det gäller tjänster för vilka löne- gradsplaceringen styrs av centralt fastställda regler.

(b) Lön utgår enligt en högre tjänstetidsklass/ålderstilläggsklass än den i vilken tjänstemannen är placerad (en tjänsteman kan i en viss lönegrad vara placerad i tjänstetidsklass 2 medan lön utgår enligt t.ex. tjänstetidsklass 2+4). Denna metod har hittills varit mindre vanlig i de centrala avtalen, men skulle kunna vara användbar i fråga om de tjäns- ter för vilka placeringen i lönegrad avgörs lokalt.

(c) För den som avlagt doktorsexamen utgår ett särskilt löneplans- tillägg (på undervisningsområdet kallat avlöningsförstärkning). Det är

denna teknik som f.n. tillämpas för t.ex. lektorskompetenta adjunkter i gymnasieskolan, forskardocenter, metodiklektorer m.fl.

Även andra åtgärder kan vara tänkbara. I 1981 års avtalsrörelse har förslag framlagts om en särskild arbets- grupp för att studera frågan om särskild lönesättning för forskarutbil- dade och lägga fram förslag till åtgärder. Vi konstaterar att frågan därigenom har aktualiserats i de normala förhandlingarna mellan ar- betsmarknadens parter och finner därför inte anledning att för vår del nu göra en prioritering mellan dessa metoder. Vi vill dock understryka vikten av att denna fråga löses snarast möjligt.

Våra synpunkter kan sammanfattas på följande sätt:

0 Det är rimligt och nödvändigt att en avslutad forskarutbildning nor- malt ger högre lön än en grundexamen. . För statliga och statligt reglerade tjänster bör regler härom fastställas i kollektivavtal mellan de centrala parterna. . Vi konstaterar att frågan nu har aktualiserats i 1981 års avtalsrörelse och avstår därför för vår del från att göra en prioritering mellan de tekniska lösningar som kan tänkas.

3.5. Licentiatexamens meritvärde

I avsnittet om forskarutbildningen (kapitel 4.6.5) i vårt huvudbetänkande föreslår vi att en mellanexamen införs som en möjlighet till etappgång i forskarutbildningen vid de fakulteter och i de ämnen där det är arbetsmarknadsmässigt motiverat och där en etapp av detta slag kan utgöra en utbildningsmässig helhet. För denna mellanexamen föreslår vi benämningen licentiatexamen.

I några av svaren på vår enkät har man lämnat uttryckliga förslag beträffande meritvärdet av en mellanexamen. Andra enkätsvar ger uttryck för farhågor att en mellanexamen kan komma att betraktas som en tillräcklig merit för en rad uppgifter där doktorsexamen krävs eller borde krävas och därigenom medföra en ytterligare försämring av forskarutbildningens meritvärde.

Såvitt nu kan bedömas, kommer en mellanexamen att bli aktuell främst inom områden där ett klart arbetsmarknadsbehov av en kortare påbyggnadsutbildning med vetenskaplig inriktning kan identifieras. I första hand torde detta gälla den teknisk-naturvetenskapliga sektorn, där ett sådant behov klart har dokumenterats. I dessa fall riktar sig utbildningen i första hand mot industrin och den enskilda sektorn i öv- rigt. För dessa yrkeskategorier är formella regler om utbildningens me- ritvärde av det slag vi diskuterar av mindre betydelse.

Från industrins synpunkt tycks det råda enighet om att det finns be- hov av en kortare forskarutbildning än den som krävs för doktorsexa- men. Ofta efterlyses en motsvarighet till den tidigare tekniska licentiat- examen. Vi tror att införande av en mellanexamen kommer att kunna bidra till en ökad rekrytering av medarbetare med forskarutbildning i industrin, främst när det gäller tekniker men även i fråga om ekono- mer m.fl.

Inom den offentliga sektorn kan en mellanexamen bli värdefull för arbetsuppgifter av planerings- och utredningskaraktär, som inte kräver en mer omfattande vetenskaplig erfarenhet. Det kan förutses att behov av en sådan examen kan föreligga i en del samhällsvetenskapliga äm- nen, t.ex. nationalekonomi och statskunskap. För vissa personalkatego- rier i hälso- och sjukvården kan också en mellanexamen komma att fylla ett behov.

De allmänna riktlinjer angående forskarutbildningens meritvärde som vi föreslår i kapitel 3.2 kommer att få motsvarande tillämpning i fråga om licentiatexamen. Vidare föreslår vi att licentiatexamen skall få till- godoräknas som motsvarande två tjänsteår vid tillsättning av statliga och statligt reglerade tjänster.

Vi lägger inte fram några förslag som innebär att den nya mellan- examen ställs upp som behörighetsvillkor för vissa tjänster. I fråga om de tjänster för vilka kompetenskraven regleras genom centralt fastställda föreskrifter bör doktorsexamen krävas. Däremot kan det vara befogat att kräva en vetenskaplig utbildning på den nivå som licentiatexamen representerar för en hel del arbetsuppgifter av planerings- och utred- ningskaraktär, där f.n. enbart grundexamen krävs.

4. Forskarutbildningens meritvärde inom olika yrkessektorer Kartläggning och förslag

4.1. Bibliotek

Såväl kartläggningen som våra överväganden och förslag i detta kapitel berör i första hand de vetenskapliga biblioteken. Folkbiblioteken tas upp i ett särskilt avsnitt (4.1.5) sist i kapitlet.

4.1.1. Behörighet

För behörighet till bibliotekarietjänster och amanuenstjänster (aspirant- tjänster) vid de vetenskapliga biblioteken har tidigare krävts filosofie licentiatexamen eller motsvarande kompetens. Behörighetskravet av- skaffades för universitetsbibliotekens del så sent som 1974 —— genom be- slut av UKÄ — och vid kungl. biblioteket 1965 i den instruktion som då fastställdes.

Utredningen rörande utbildning av bibliotekspersonal m.m. (BU) gav i sitt betänkande Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU 1969:37) en utförlig redogörelse för de diskussioner om kompetenskra- ven vid vetenskapliga bibliotek, som förts under 1900-talet. Det fram— går av redogörelsen att kravet på vetenskaplig utbildning vid flera till- fällen ifrågasatts, i första hand genom initiativ från kanslern för rikets universitet (1941) och UKÄ (1966).

Förslaget från 1941 avstyrktes genomgående av universiteten och uni— versitetsbiblioteken och ledde inte till någon förändring. 1945 års univer- sitetsberedning (SOU 1947:75) ansåg att licentiatexamen borde vara ett ”oeftergivligt villkor” för personal vid universitetsbiblioteken.

1966 sände UKÄ ut en PM om kompetensföreskrifter för personal vid universitetsbiblioteken, i vilken bl.a. ifrågasattes ett upphävande av såväl kravet på licentiatexamen som andra kompetensvillkor. Remiss- yttrandena var tveksamma till förslaget, som inte ledde till någon åtgärd utan överlämnades till BU.

BU föreslog att bibliotekarieexamen på den föreslagna forsknings- bibliotekslinjen skulle gälla som enda formella kompetenskrav. Samti- digt underströks dock att fördjupning av de akademiska studierna och erfarenhet av egen vetenskaplig verksamhet borde anses värdefulla som meriteringsgrund för bibliotekarier vid forskningsbibliotek. I ett begrän- sat antal fall är enligt utredningen kravet på högre vetenskaplig kompe—

tens så angeläget att partiell dispens från fackutbildningen borde kunna övervägas (jfr SOU 1969:37 s. 142).

I propositionen (l971:52) om utbildning av bibliotekspersonal m.m. anfördes — mot bakgrund av remissuttalanden från bl.a. forsknings- biblioteken —— att man för vissa arbetsuppgifter, särskilt vid forsknings- bibliotek, kan räkna med att kraven på eftergymnasial utbildning utöver den egentliga bibliotekarieutbildningen i många fall måste ställas högre än vad utredningen gjort. Många uppgifter inom just forskningsbiblio- teken är, påpekades det, av sådan art att bibliotekarien behöver ha egen forskningserfarenhet.

Sedan den nya biblioteksutbildningen startat, föreslog bibliotekshög- skolans styrelse i en skrivelse till UKÄ hösten 1972 — under hänvis- ning till EU:s betänkande — att kompetensbestämmelserna från 1960 skulle ändras så, att utbildning vid bibliotekshögskolan —— med fördjup- ningskurs på forsknings- och företagsbibliotekarielinjen — skulle bli det enda formella kompetenskravet. Detta avstyrktes genomgående i remiss- yttrandena. l yttrandet från Lunds universitetsbibliotek framhölls bl.a. att detta skulle stå i uppenbar strid med det nyss citerade uttalandet i propositionen. Kungl. biblioteket och Stockholms universitet föreslog att kompetensbestämmelserna skulle upphävas helt. Kungl. biblioteket erinrade om att kompetenskraven för KB:s dels upphävts 1965 och an- förde att man endast haft goda erfarenheter därav.

Även UKÄ ifrågasatte i sitt beslut (1973—04—16) om kompetensregler av detta slag överhuvud taget behövdes vid sidan av bestämmelserna om befordringsgrunder i 146 & universitetsstadgan. Under hänvisning till KB:s yttrande beslöt UKÄ därför att kompetensbestämmelserna skulle upphöra att gälla 1974-07-01.

I de vetenskapliga bibliotekens svar på vår enkät framhålls genom- gående att den vetenskapliga meriteringen numera spelar väsentligt mindre roll vid rekryteringen än tidigare. Biblioteken uttrycker i all- mänhet en viss tveksamhet till att återinföra krav på vetenskaplig ut- bildning som behörighetsvillkor, men understryker samtidigt att nuva- rande rekryteringspraxis innebär att biblioteken riskerar att utarmas på personal med forskningsbakgrund. Skall biblioteken kunna fungera som kulturinstitutioner och som serviceinstitutioner för forskningen är det nödvändigt att de har tillgång till personal med egen erfarenhet av forskningsarbete.

4.1.2. Befordringsgrunder

Principerna för meritvärdering vid tillsättning av bibliotekarietjänster vid universitetsbiblioteken finns fastställda i högskoleförordningen (18 kap. 10 5), där det föreskrivs att som befordringsgrunder skall gälla ”inom bibliotekstjänst eller på bibliotekarielinjen vunnen utbildning och visad duglighet samt de förutsättningar för sådan tjänst, som i övrigt har visats i vetenskapligt, bibliografiskt, administrativt eller annat av- seende”. Beträffande tjänst som överbibliotekarie och förste bibliote- karie skall dessutom ”särskild hänsyn tagas till lämplighet att leda för-

valtningen vid bibliotek”. För Sveriges lantbruksuniversitet gäller mot- svarande regler (14 kap. 10 5 förordningen för Sveriges lantbruksuni- versitet).

Dessa bestämmelser, som nästan ordagrant övertagits från 1964 års universitetsförordning, härstammar från början från 1916 års universi- tetsstatuter. Ursprungligen var det emellertid de sökandes ”ådagalagda vetenskapliga förutsättningar för bibliotekstjänst” som var den primära befordringsgrunden, medan ”deras inom sådan tjänst vunnen utbildning och ådagalagd duglighet” nämndes i andra hand.

Senast har bestämmelserna i högskoleförordningen ändrats 1980, då (efter förslag av bibliotekshögskolan) utbildning på bibliotekarielinjen jämställdes som befordringsgrund med ”i bibliotekstjänst vunnen ut— bildning”. (Motsvarande ändring har ännu ej gjorts beträffande Sveri- ges lantbruksuniversitet.)

I praxis har dock sedan länge utbildning på bibliotekarielinjen jäm- ställts med annan biblioteksutbildning. Uppsala universitetsbibliotek har i sitt enkätsvar redovisat förfarandet vid meritvärderingen på följande sätt:

Vid bedömning av meritvärdet har inom UUB räknats ”vunnen utbildning och visad duglighet” som en första befordringsgrund och ”förutsättningar som i övrigt har visats i vetenskapligt, bibliografiskt, administrativt eller annat av- seende” som en andra befordringsgrund. Till utbildning har här i första hand räknats genomgången yrkesutbildning vid institutionen Bibliotekshögskolan eller motsvarande inrättning även utom Sverige, genomgångna kurser inom yrkesområdet samt inom bibliotekstjänstgöring vunnen utbildning. Under and- ra befordringsrummet har bedömningen gjorts under vetenskapliga meriter, bibliografiska meriter och administrativa meriter. Personer med höga veten- skapliga meriter men med ringa bibliotekserfarenhet och utbildning inom yrket har i regel fått stå tillbaka för sökande med biblioteksmeriter.

Såvitt kan bedömas av enkätsvaren, förefaller meritvärderingen vid öv— riga bibliotek gå till på ungefär samma sätt. Uppsala universitetsbiblio- tek påpekar dock att man i vissa fall har behov av ämnesexpertis inom vissa områden där en biblioteksutbildning ej är tillräcklig. Härvid får den vetenskapliga utbildningen ett större meritvärde. I sådana fall har man ibland gett avkall på kraven enligt första befordringsgrunden.

4.1.3. Antal anställda med forskarutbildning

I följande tabell anges antalet anställda med doktorsexamen vid de bibliotek som besvarat vår enkät och fördelningen på olika lönenivåer. Vidare framgår hur stor andel av hela personalen som dessa utgör.

Som framgår av tabellen är variationerna stora mellan olika bibliotek. Vissa bibliotek har en anmärkningsvärt liten andel medarbetare med forskarutbildning. Särskilt påfallande är detta i fråga om universitets- biblioteken i Stockholm och Umeå.

Tabell 1.1 Antal anställda med doktorsexamen (motsv.) vid vetenskapliga bibliotek: fördelning på lönenivåer samt andel av totalt antal anställda

Bibliotek Antal anställda med forskarutb. Totalt Andel

antal fo.utb. ——F 10 F ll—F 14 F 15— Totalt anställda (%)

Kungl. biblioteket 4 1 15 20 250 8 Stockholms universitetsbibliotek — — 3 3 107,5 3 KTH:s bibliotek — 2 4 82 7 KIBIC1 —— — 4 4 67,5 6 Uppsala universitetsbibliotek 3 2 9 14 175 8 Linköpings universitetsbibliotek2 . . . . . . . . . . . . Lunds universitetsbibliotek 2 10 10 22 148 15 Göteborgs universitetsbibliotek — 6 8 14 142 10 CTH:s bibliotek2 . .

Umeå universitetsbibliotek —— — 3 3 72,5 4 Sveriges lantbruksuniversitets bibliotek — 1 5 6 57 11 SPPBa —- — 1 1 12,5 8 Summa 9 22 62 93 1 114 8

1 Karolinska institutets bibliotek och informationscentral. 2 Uppgift saknas. * Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek.

4.1.4. Överväganden och förslag

Värdet av vetenskaplig erfarenhet för verksamheten vid forskningsbib- lioteken och vikten av att personal med vetenskaplig utbildning rekry- teras till biblioteken understryks i de flesta enkätsvaren från denna sek- tor. Det är nödvändigt att de vetenskapliga biblioteken har tillgång till personal med egen erfarenhet av vetenskaplig forskning, om de skall kunna fylla sin uppgift som serviceinstitutioner för forskningen. Sedan kompetenskraven slopades har nästan ingen rekrytering av personal med forskarutbildning skett. På sikt måste detta bli ett allvarligt pro- blem.

För att skapa en garanti för en sådan rekrytering är det enligt vår mening nödvändigt att åtminstone för några tjänster ställa upp forskar- utbildning som behörighetsvillkor. Vi vill föreslå att ett krav på dok- torsexamen för behörighet införs för tjänster som överbibliotekarie och förste bibliotekarie vid universitetsbiblioteken och för tjänst som förste bibliotekarie vid kungl. bibliotekets biblioteksavdelning. (Vid KB finns enligt dess nya organisation från 1979 tre huvudavdelningar: administra- tionsavdelningen, biblioteksavdelningen och bibliografiska avdelningen. För tjänster vid administrationsavdelningen bör doktorsexamen ej vara ett krav — om än en merit —— och för den bibliografiska avdelningen gäller att arbetsuppgifterna i hög grad är inriktade på datorbaserade katalog- och registersystem. Biblioteksavdelningen har däremot det vetenskapliga bibliotekets traditionella uppgifter.)

I vissa fall, t.ex. då någon sökande har mycket kvalificerade meriter av annat slag eller då andra särskilda skäl föreligger, kan det bli nöd- vändigt att lämna utrymme för dispens från behörighetsvillkoren. Beslut om dispens bör fattas av högskolestyrelsen respektive styrelsen för kungl. biblioteket.

Generellt bör för bibliotekarietjänster vid de vetenskapliga bibliote- ken gälla att vetenskaplig erfarenhet skall tillmätas en betydande vikt i meritvärderingen. Vi föreslår att högskoleförordningens regler om befordringsgrunderna ändras så, att vetenskapliga meriter blir en sär- skild befordringsgrund, närmast efter utbildningsmeriter men med större tyngd än andra meriter (bibliografiska, administrativa m.m.).

För tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie gäller f.n. att särskild hänsyn skall tas till administrativ skicklighet. Även den vetenskapliga skickligheten bör enligt vår mening framhävas som sär- skilt väsentlig för dessa tjänster.

Vårt förslag till formulering av behörighetsreglema och grunderna för meritvärderingen framgår av författningsförslagen (bilaga 6). Som delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) påpekar, bör motsvarande regler även tillämpas för tjänster vid veten- skapliga bibliotek utanför högskoleorganisationen. Vi förutsätter att man i dessa fall, i enlighet med tidigare praxis, följer vad som gäller vid universitetsbiblioteken.

En ökad rekrytering av bibliotekspersonal med forskarutbildning ak- tualiserar frågan om bibliotekarieutbildningens uppläggning för denna kategori. Det bör finnas en möjlighet för den som genomgått en fors- karutbildning att efter avlagd doktorsexamen få en fackutbildning för bibliotekarieyrket. Den nuvarande bibliotekarielinjen, som omfattar två år, torde emellertid bli alltför tidskrävande. Man bör därför överväga att utveckla en kortare linje eller en variant av bibliotekarielinjen för personer med doktorsexamen (och eventuellt annan högskoleutbildning).

En förebild kan härvid hämtas från det danska utbildningssystemet. Vid de vetenskapliga biblioteken i Danmark finns två tjänstekategorier: dels bibliotekarer med fyraårig utbildning (byggd på gymnasiet), dels forskningsbibliotekarer, som skall ha avlagt akademisk examen och därefter genomgått en kortare utbildning. Båda kategorierna utbildas vid Danmarks Biblioteksskole.

4.1.5. Folkbiblioteken

Att ställa upp krav på forskarutbildning för tjänster vid folkbiblioteken torde vara uteslutet redan av det skälet att statsmakterna knappast kan binda de kommunala organens handlingsfrihet när det gäller sådan verk- samhet som inte är statligt reglerad. Men inte heller från saklig synpunkt menar vi att ett sådant krav vore befogat.

Däremot finns det, som BIK-förbundet påpekat, även vid folkbiblio- teken tjänster för vilka en forskarutbildning bör ha ett betydande merit- värde. Detta gäller dels tjänster som chef för facksal vid större biblio- tek, dels de bibliotekarier som ansvarar för högskolebibliotek integre— rade i folkbibliotek. Sådana finns på de högskoleorter där högskole-

enheten saknar eget bibliotek. Inom dessa verksamhetsområden bör forskarutbildning vara meriterande även för andra tjänster än chefs- tjänsterna.

Vi instämmer i DIK-förbundets synpunkter. Kulturnämndema och motsvarande organ i berörda kommuner bör således särskilt beakta vär- det av vetenskaplig utbildning vid tillsättning av dessa tjänster.

4.1.6. Sammanfattning

Våra förslag beträffande biblioteken innebär i korthet följande.

. Forskarutbildning bör vara ett villkor för behörighet till tjänst som överbibliotekarie och förste bibliotekarie vid högskolebibliotek samt tjänst som förste bibliotekarie vid biblioteksavdelningen vid kungl. ___biblioteket. . Högskoleförordningens bestämmelser om meritvärdering vid tillsätt- ning av bibliotekarietjänster bör ändras så, att vetenskaplig skicklig- het ges ökat meritvärde. . För dem som avlagt doktorsexamen bör en särskild utbildningsgång (eller kortare variant av bibliotekarielinjen) övervägas.

4.2. Arkivväsendet

4.2.1. Tidigare" kompetenskrav

Fram till 1977-07-01 krävdes för behörighet till arkivarietjänster vid riksarkivet, landsarkiven och krigsarkivet akademisk examen med minst två betyg i historia samt filosofie licentiatexamen i ämne av betydelse för arkivväsendet. För tjänst som förste arkivarie eller landsarkivarie krävdes därutöver ”grundliga vetenskapliga insikter” och "framstående skicklighet inom arkivväsendet”. Före 1962 gällde också att filosofie licentiatexamen (som dock kunde ersättas av juris kandidatexamen) krävdes även för amanuenstjänster vid riksarkivet och landsarkiven. Detta krav upphävdes dock i de nya instruktioner (1961:592 och 1961: 593) som trädde i kraft 1962.

En ingående redogörelse för kompetenskravens utveckling inom ar- kivväsendet finns i EU:s tidigare nämnda betänkande (SOU 1969:37).

För huvudredaktören och redaktörerna vid Svenskt biografiskt lexi- kon (SBL) gällde sedan förstatligandet 1962 att filosofie licentiatexa- men eller därmed jämförliga kunskaper inom SBL:s område krävdes för behörighet till tjänsterna. Även dessa kompetenskrav upphävdes när SBL 1977 inordnades under den nybildade styrelsen för riksarkivet (statens arkivstyrelse).

Vid vissa av dialekt- och ortnamnsarkiven gällde före 1970 motsva- rande behörighetsvillkor för tjänster som arkivarie och förste arkivarie (”filosofie licentiatexamen inom ämnesområde, som är av betydelse för arkivets verksamhet” respektive ”grundliga vetenskapliga insikter och framstående praktisk skicklighet inom området för arkivets verksam- het”).

För de sistnämnda arkivens del upphävdes kompetenskraven i och med att de 1970 sammanfördes i en gemensam organisation tillsam- mans med svenskt visarkiv, som samtidigt förstatligades. Frågan om kompetensvillkoren berördes dock varken i utredningen angående dia- lekt- och ortnamnsarkiven (DsU 19695) eller i den proposition (1970: 46) som behandlade omorganisationen.

Den ändring av kompetensvill'koren för arkivtjänster vid riksarkivet och landsarkiven, som genomfördes 1977, föranleddes av ett uppdrag från regeringen till riksarkivet att närmare överväga frågan om behö- righetskraven för dessa tjänster. I riksarkivets utredning underströks att arbetet som arkivarie i riksarkivet och landsarkiven ställer krav på, förutom givetvis yrkeskunskap, bl.a. språkkunskaper, historisk allmän- bildning och för viss del av tjänsteutövningen — detta gäller enligt ut- redningen främst förste arkivarier och landsarkivarier men också annan chef för enhet än förste arkivarie, t.ex. enheten för Sveriges pressarkiv —- forskarutbildning och erfarenhet av egen kvalificerad forskning. Åt- skilliga tjänster inom riksarkivet och landsarkiven kräver således fort- farande forskarutbildning och historiska kunskaper av sina utövare. De reella kraven i övrigt är växlande. Utredningen ansåg att kompetens- kraven inte bör uppställas som generella, i instruktion formellt fast- lagda krav och pekade på att inga formella behörighetsvillkor numera finns för tjänst vid t.ex. kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt dialekt- och ortnamnsarkiven. Enligt riks- arkivet har veterligen inga olägenheter vållats därav.

På grundval av utredningen föreslog riksarkivet att de formella be- hörighetskraven skulle utgå ur instruktionerna för riksarkivet och lands- arkiven samt att utförliga befattningsbeskrivningar skulle upprättas (av riksarkivet efter samråd med landsarkiven och vederbörande personal- representanter) avseende de tjänster som omfattades av utredningen.

I enlighet med förslaget upphävdes de tidigare behörighetsvillkoren i den nya instruktion för riksarkivet som fastställdes 1977 (19771553). Samtidigt ändrades instruktionerna för landsarkiven och krigsarkivet på motsvarande sätt (förordning 1977:554 respektive 1977r558).

4.2.2. Nuvarande praxis

Ännu har relativt få tjänster vid riksarkivet och landsarkiven tillsatts efter det att behörighetsvillkoren upphävts. De föreslagna befattnings- beskrivningarna har ännu inte utarbetats. Det framhölls för övrigt i riks- arkivets utredning att befattningsbeskrivningarna inte skulle få inne- hålla formella krav av det slag som tidigare fanns i instruktionerna. Befattningsbeskrivningarna skulle utformas som utförliga göromålsbe- skrivningar, varigenom reella kompetenskrav indirekt skulle kunna här- ledas ur dem. Direkta krav på kunskaper och färdigheter borde inte tas in i befattningsbeskrivningarna, utan i stället vid behov införas i före- kommande annonser av tjänster.

Riksarkivet uppger i sitt svar på vår enkät att man numera vid ledig- kungörande av tjänster som landsarkivarie och förste arkivarie anger som önskvärda kvalifikationer exakt samma kompetens som tidigare

gällde som krav. Motsvarande gäller för avdelningsdirektören och de två redaktörerna vid enheten Svenskt diplomatarium.

För dessa tjänster betraktas alltså enligt riksarkivet forskarutbildning som en särskild merit. Det gäller 7 landsarkivarietjänster, 16 förste- arkivarietjänster, statsheraldikertjänsten samt 3 tjänster vid enheten Svenskt diplomatarium. Men även för arkivarietjänster utgör forskar— utbildningen i de flesta fall en tungt vägande merit. I specialfall kan dock annan utbildning, t.ex. i ADB, ersätta forskarutbildning som sär— skild merit. Minimikravet för arkivarietjänster är normalt akademisk examen med minst 40 poäng i historia.

Landsarkiven redovisar samma synpunkter på frågan om forskar- utbildningens meritvärde som riksarkivet, men framhåller i regel att en ingående erfarenhet av verksamheten inom arkivväsendet också är ett ofrånkomligt krav. Forskarutbildning enbart ger alltså inte tillräcklig kompetens för tjänster inom arkivväsendet.

Även för krigsarkivet gäller att forskarutbildning fortfarande i prak— tiken torde betraktas som ett krav åtminstone för tjänster som förste arkivarie. Också när det gäller dialekt- och ortnamnsarkiven besätts fortfarande chefstjänsterna och förste arkivarietjänsterna med personer med forskarutbildning. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala påpe- kar att sökande utan forskarutbildning inte har funnits. Enligt nämn- den för dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA- nämnden) måste reell vetenskaplig kompetens krävas för den handläg— gande personalen, vilket betyder att doktorsgrad, doktorsexamen eller licentiatexamen bör tillmätas mycket stort värde vid nyanställning eller befordran.

För stadsarkiven i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller —— som ovan nämnts (kapitel 3.2) — att ett reellt krav på forskarutbildning har uppställts i löneavtalen mellan berörda personalorganisationer och ar- betsgivaren beträffande Stockholm och Malmö. I fråga om Göteborgs stadsarkiv har man i befattningsbeskrivningarna angett ”högre akade- misk utbildning” som önskvärd för tjänsterna som stadsarkivarie och arkivarie.

I tabell 2.1 redovisas antalet anställda med forskarutbildning inom arkivväsendet, jämfört med totalantalet anställda.

Den högsta andelen forskarutbildade bland personalen har riksarkivet, dialekt- och ortnamnsarkiven samt krigsarkivet, medan landsarkiven genomgående har relativt få anställda med forskarutbildning. Riksarki— vet har fler anställda med forskarutbildning än med grundläggande hög- skoleutbildning: 73 0/0 av den högskoleutbildade personalen har också forskarutbildning. Motsvarande tal är för dialekt- och ortnamnsarkiven 63 0/0, men för landsarkiven endast 38 0/0.

4.2.3. Överväganden och förslag

I sitt svar på vår enkät betonar riksarkivet mycket kraftigt behovet av vetenskaplig utbildning för en rad arbetsuppgifter inom arkivväsendet. Det gäller inte bara i fråga om forskarservice och utgivning av urkunds- publikationer utan också t.ex. beslut om gallring — dvs. ställningstagan-

Tabell 2.1 Antal anställda med forskarutbildning inom arkivväsendet

Institution Antal anställda med forskarutb. Totalt Andel antal fo.utb. —F 10 F ll—F 14 F 15— Totalt anställda (%)

Riksarkivet — 18 19 37 57 65 Arkivet för ljud och bild — — 1 1 24 4 Dialekt- och ortnamnsarkiven

samt svenskt visarkiv _ 7 12 19 47 40 Krigsarkivet — 3 8 l 1 30 37 Landsarkivet i Uppsala 1 — 2 3 21 14 Landsarkivet i Vadstena — — 2 2 49 Landsarkivet i Visby — —- 1 1 21 5 Landsarkivet i Lund —— 2 2 4 15 27 Landsarkivet i Göteborg — — 3 3 22 14 Landsarkivet i Härnösand —— 3 2 5 23 22 Landsarkivet i Östersund — — 1 l 2 50 Stockholms stadsarkiv — 3 4 7 32 22 Göteborgs stadsarkiv — — 1 l 5 20 Stadsarkivet i Malmö — 1 1 2 6,5 31 Summa 1 37 59 97 354,5 27

den till vilket källmaterial som skall bevaras för framtida forskning —— och rådgivning i arkivfrågor till myndigheter och institutioner. På lik- artat sätt uttalar sig också landsarkiven och krigsarkivet.

För handläggande personal vid dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv krävs i praktiken vetenskaplig kompetens, eftersom all sådan personal skall kunna delta i vetenskaplig bearbetning och utgiv- ning av arkivens insamlade material.

Åtskilliga av arkivmyndigheterna är dock tveksamma till att åter— införa forskarutbildning som behörighetsvillkor. Som skäl anför man i regel att en forskarutbildning inte ensam ger tillräcklig kompetens; det krävs också praktisk erfarenhet och skicklighet inom arkivväsendet. DOVA—nämnden betonar, liksom flera landsarkiv, vikten av att en dispensmöjlighet skapas, om formella krav på doktorsexamen införs.

I riksarkivets utredning nämns att stark kritik framförts mot att de dåvarande instruktionsbundna kompetenskraven favoriserade personer med t.ex. högre akademisk examen men med relativt begränsad erfaren- het i yrket och ringa praktiska kunskaper framför arkivarier med lägre akademisk examen men med lång och väl dokumenterad yrkeserfaren- het. Omfattande, nära nog regelmässig dispensering från det formella kravet hade enligt riksarkivet blivit nödvändig. I yttrandet från lands- arkivet i Lund över utredningen påpekades att ett sätt att lösa detta problem vore att slå av på kravet på licentiatexamen för arkivarietjäns- ter (men ej högre tjänster). Härigenom skulle enligt yttrandet automa-

tiskt de motsättningar utjämnas, som på senare år vållat en del om och överklaganden.

För vår del anser vi att ett krav på doktorsexamen bör återinföras för behörighet till de högre tjänsterna inom arkivväsendet (förste arkivarie och motsvarande). Att forskarutbildningen behövs för arbetsuppgifterna har övertygande belysts i arkivens yttranden. Som vi inledningsvis fram- hållit är det också från rekryteringssynpunkt principiellt väsentligt att ett formellt krav på forskarutbildning ställs upp för vissa tjänster. Sär— skilt viktigt torde det vara inom det humanistiska området, om den nu- varande forskarrekryteringskrisen — som är särskilt påtaglig i huma- niora — skall kunna övervinnas.

Vi föreslår därför att doktorsexamen i ett relevant ämne skall krävas för behörighet till tjänst som arkivråd och förste arkivarie vid riksarki- vet, Iandsarkivarie, förste arkivarie vid krigsarkivet samt arkivchef och förste arkivarie vid dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv. Liksom tidigare bör __ utom för dialekt- och ortnamnsarkiven — behö- righetsvillkoren också innebära ett krav på framstående skicklighet in- om arkivväsendet. l undantagsfall bör myndigheten kunna bevilja dis— pens, om det finns särskilda skäl för det.

Motsvarande regler bör gälla för tjänsten som statsheraldiker vid riksarkivets heraldiska sektion, för avdelningsdirektören och de två re- daktörerna vid enheten Svenskt diplomatarium samt för huvudredak- tören och redaktörerna vid Svenskt biografiskt lexikon.

Våra förslag beträffande arkivväsendet innebär sålunda sammanfatt- ningsvis

o att som behörighetsvillkor för chefstjänster och tjänster som förste arkivarie (motsvarande) vid de statliga arkiven bör gälla doktorsexa- men i ämne av betydelse för arkivens verksamhet samt framstående skicklighet inom arkivväsendet.

4.3. Museer

4.3.1. Behörighetsvillkor

Även museerna hörde till de ”lärda verk” som tidigare krävde veten- skaplig utbildning av den handläggande personalen. I nästan samtliga fall har emellertid detta krav upphävts under 1970-talet. Det enda un— dantaget utgörs av naturhistoriska riksmuseet, där det fortfarande krävs filosofie licentiatexamen för samtliga intendenttjänster.

1970-talets kulturpolitiska reformer medförde att nya instruktioner fastställdes för museerna. De nya bestämmelserna har genomgående inneburit att tidigare kompetenskrav slopats. I förarbetena till reformer- na (jfr prop. 1974128, l975:20 och 1975/76:135) framgår dock ingen— stans att en sänkning av kompetenskraven för museernas personal åsyf- tades. Att kraven togs bort torde i stället vara en följd av den allmänna tendens att slopa de formella behörighetsvillkoren som rått under det senaste decenniet.

För tjänster som intendent (antikvarie) och museilektor vid de stat- liga centralmuseerna var kravet tidigare genomgående filosofie licen- tiatexamen (eller motsvarande kompetens) i ämne tillhörande museets verksamhetsområde. För högre tjänster (förste intendent, förste antikva- rie, museidirektör m.fl. tjänster) krävdes dessutom ”grundliga veten- skapliga insikter” och ”framstående praktisk skicklighet” inom tjäns- tens område.

För riksantikvarieämbetet och statens historiska museer upphävdes kravet på vetenskaplig utbildning när nuvarande instruktion (19751468) trädde i kraft 1975-07-01. Fortfarande gäller emellertid att högre tjäns- ter (i lönegraderna F 15—F 25) i regel tillsätts efter sakkunnigförfaran- de. Enligt 37 5 i den nuvarande instruktionen (som övertagits från de tidigare gällande bestämmelserna) får myndigheten vid tillsättning av dessa tjänster ”inhämta yttrande om sökandes vetenskapliga kompetens från en eller flera sakkunniga”.

I fråga om nationalmuseet, moderna museet och östasiatiska museet försvann de tidigare kraven när dessa enheter 1976-07-01 omorganise- rades till myndigheten statens konstmuseer. Även i den tidigare instruk- tionen för livrustkammaren fanns motsvarande krav, som upphävdes då den nya myndigheten livrustkammaren, Skoklosters slott och Hall- wylska museet (LSI-I) inrättades 1978-07-01. ,

För etnografiska museet upphävdes kraven på vetenskaplig kompe- tens redan 1966. Tidigare gällde samma kompetenskrav som för tjäns- tei vid naturhistoriska riksmuseet, men detta upphörde att gälla när riksmuseet och etnografiska museet fick ny organisation 1966. Före 1966 tillsattes dessutom tjänsten som föreståndare (då med titeln pro- fessor) efter sakkunniggranskning på samma sätt som professorstjäns- terna vid riksmuseet.

Av statens försvarshistoriska museer har endast armémuseum haft ett krav på vetenskaplig utbildning för behörighet till tjänst. Kravet upphäv- des när försvarsmuseerna 1977 sammanfördes till en gemensam myn- dighet. Vid de övriga museerna — marinmuseet och flygvapenmuseet — fanns inte motsvarande kompetenskrav.

För tjänster vid statens sjöhistoriska museum har formella kompe- tenskrav aldrig funnits.

Av de statliga museerna har endast naturhistoriska riksmuseet kvar det formella kravet på vetenskaplig utbildning. För samtliga intendent- tjänster vid museet krävs fortfarande enligt instruktionen filosofie licen- tiatexamen i ämne tillhörande museets verksamhetsområde. För pro- fessurerna gäller samma kompetenskrav som för professurer vid univer- siteten.

Vid Nordiska museet — som formellt inte är statligt utan har en stif- telse som huvudman — har man heller inte tidigare haft några stadge- fästa behörighetsvillkor för museitjänstemännen. För professuren i etno- logi, särskilt europeisk, vid museets institut för folklivsforskning till- lämpas dock högskoleförordningens kompetenskrav.

Tekniska museet — även det en stiftelse — har heller inte ställt upp krav på forskarutbildning för några tjänster. Detsamma gäller stiftelsen Skansen.

Den nuvarande organisationen för det regionala museiväsendet och kulturminnesvården trädde i kraft 1976-07-01. Dessförinnan fungerade landsantikvarierna som företrädare för riksantikvarieämbetet och utgjor- de alltså de regionala myndigheterna för kulturminnesvården. Enligt bestämmelserna om statsbidrag till landsantikvarieorganisationen (kun- görelse 19551317) krävdes filosofie licentiatexamen för behörighet till befattning som landsantikvarie.

Numera fungerar landsantikvarierna i regel som länsmuseichefer, me- dan statens ansvar för den regionala kulturminnesvården har överförts till länsstyrelserna. Vid varje länsstyrelse finns således sedan 1976 en tjänst som länsantikvarie. Några formella kompetenskrav för dessa tjänster har inte uppställts.

I de numera gällande bestämmelserna (förordning 1977:547) om stats- bidrag till regionala museer finns heller inga föreskrifter om tjänste- männens kompetens. Däremot förutsätter förordningen att museerna skall ”bedriva vetenskaplig insamling och dokumentation”, vilket har föranlett statens kulturråd att i sina tillämpningsföreskrifter till förord- ningen framhålla att länsmuseets verksamhet ”bör ledas av kvalificerad expertis inom kulturminnesvården och museets övriga verksamhetsområ- den” (statens kulturråds författningssamling 1978: 7). Denna rekommen- dation gäller även de större kommunala museer, som erhåller statsbi- drag. För tjänsterna som landsantikvarie/länsmuseichef gäller dessutom, som tidigare nämnts (kapitel 3.2), att gällande löneavtal förutsätter viss vetenskaplig kompetens utöver grundexamen. Enligt vad som framgår av svaren på vår enkät tolkas detta i regel som fullgjord forskarutbild— ning.

Vid en del kommunala museer har kulturnämnden/museinämnden i samråd med personalnämnden (motsvarande) ställt upp forskarutbild- ning som kompetenskrav för vissa tjänster. Det gäller t.ex. Malmö mu- seum (museichefstjänsten samt fyra tjänster som förste intendent), Ystads museum (museichefen) och Eskilstuna museer (kultur- och mu-

seichefen).

4.3.2. Nuvarande praxis

De statliga museerna uppger genomgående i sina svar på vår enkät att forskarutbildning bedöms som en utomordentligt betydelsefull merit. För många handläggartjänster är vetenskaplig kompetens nödvändig eller i varje fall synnerligen önskvärd.

Enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museer kan det dock uppstå svårigheter att avgränsa de tjänster för vilka forskarutbild- ning skulle kunna ställas upp som krav från den grupp där sådan utbild- ning är önskvärd men inte nödvändig. För vissa tjänster med uttalad forskningsanknytning vid ämbetets dokumentationsbyrå och vid mu- seerna kan arbetsuppgifterna emellertid svårligen lösas av annan än forskarutbildad personal. Önskemålet om doktorsexamen har härvid kommit att närma sig ett formellt krav. Vidare har chefsbefattningarna vid museerna alltid tillsatts med forskarutbildad personal och det är

enligt yttrandet svårt att tänka sig att detta förhållande skulle komma att ändras. I fråga om dessa tjänster skulle det således vara förenligt med de praktiska omständigheterna att stipulera formella kompetens- krav. Man påpekar emellertid att för det stora flertalet av chefs- och handläggartjänsterna gäller att erfarenhet och kunnighet i fråga om museiväsendet och kulturminnesvården med dess olika arbetsformer ger färdigheter som inte universitetsutbildningen tillhandahåller.

Vid statens konstmuseer (SKM) —— nationalmuseet, moderna museet och östasiatiska museet — anger man följande kvalifikationskrav då

tjänsterna ledigförklaras:

Intendent Kvalificerad universitetsutbildning i konstvetenskap och erfarenhet av museal verksamhet samt veten- skapliga meriter inom museets samlingsområde

Förste intendent Kvalificerad universitetsutbildning (avdelningsföreståndare) i konstvetenskap och omfattande erfarenhet av museal verksamhet samt dokumenterade vetenskapliga meriter inom avdelningens sam— lingsområde

För tjänster som bibliotekarie respektive förste bibliotekarie vid SKM begagnas en liknande modell.

Att man inte knyter kravet på vetenskaplig utbildning till doktors- examen sammanhänger enligt SKM med att man inom museivärlden har att räkna med ofta omfattande vetenskapliga insatser som ej av- sätter resultat i form av examina. För avdelningsföreståndare innebär kravet på vetenskapliga meriter att man fordrar en mer specialiserad kompetens. Man framhåller att den vetenskapliga meriteringen värderas lika högt som den praktiska kompetensen. För tjänst som förste inten- dent och avdelningsföreståndare krävs i praktiken doktorsexamen eller motsvarande.

De flesta tjänstemännen inom den akademiska karriären vid national- museet och östasiatiska museet har börjat sin museimannabana som amanuenser med grundexamen. Det vanliga är att dessa senare fullföl- jer en forskarutbildning jämsides med arbetet på museet, eventuellt med avbrott för avhandlingsförfattandet.

Vid den nybildade myndigheten livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSH) bör enligt enkätsvaret forskarutbildning i princip krävas för de tre museichefstjänsterna samt tjänsterna som förste intendent. Även för intendenttjänsterna är forskarutbildning önsk- värd. Nyligen har en av museichefstjänsterna tillsatts med en person med docentkompetens. LSH är positivt inställt till en högre värdering av forskarutbildningen och välkomnar att denna fråga tas upp till dis- kussion. Vid etnografiska museet tillmäts forskarutbildning och andra veten-

skapliga meriter en avgörande betydelse vid tillsättning av tjänster vid forskningsavdelningen. Även om detta inte är ett formellt krav, är det enligt museet sannolikt att nytillträdande intendenter vid forsknings- avdelningen bör ha doktorsexamen för att kunna hävda sig i konkur- rensen. Något formellt system för meritvärderingen har emellertid inte utarbetats.

Statens försvarshistoriska museer (SFHM) har f.n. endast två anställ- da med forskarutbildning, men för en f.n. vakant tjänst avser man att kräva doktors-/licentiatexamen eller motsvarande. Hittills har styrelsen för SFHM vid ledigförklarande av tjänster som avdelningschef och förste intendent krävt "högre akademisk examen". Styrelsen framhåller i sitt svar på vår enkät att det ”med hänsyn till den allmänna kunskaps- nivån och metodiken” torde vara värdefullt med forskarutbildade tjäns- temän på de högre tjänsterna inom försvarsmuseerna. I instruktionen borde därför kunna skrivas in ett krav på högre akademisk examen för museichefer och vissa avdelningschefer. F.n. innebär detta för SFHM ca 8 tjänster.

Statens sjöhistoriska museum framhåller enligt praxis vid tillsättning av avdelningschefstjänsterna önskvärdheten av ”högre akademisk exa- men eller motsvarande kompetens”.

För intendenttjänsterna vid naturhistoriska riksmuseet är doktors- examen eller motsvarande kompetens (som då måste dokumenteras med vetenskapliga skrifter) ett behörighetsvillkor. Vid konkurrens om dessa tjänster är dokumenterad vetenskaplig skicklighet utslagsgivande. Även vid tillsättning av amanuenstjänster är dokumenterad vetenskaplig me- ritering av vikt i en konkurrenssituation. Man påpekar att riksmuseet inte bildar någon särskild karriärstege vid sidan av den vid universitets- institutionerna.

Vid Nordiska museet, som inte har några formella kompetenskrav, har enligt gällande praxis samtliga förste intendenter/avdelningschefer (utom vid tekniska och administrativa avdelningarna) forskarutbildning (doktors- eller licentiatexamen); två av de fem har f.n. docentkompetens. Detsamma gäller sektionscheferna för arkivet (förste arkivarie), biblio- teket (förste bibliotekarie) samt sektionen för same- och minoritetskul- tur (intendent). Även de intendenter som fungerar som biträdande av- delningschefer har i regel avlagt doktors— eller licentiatexamen. Vidare har tjänsten som styresman (chef) för Nordiska museet alltid tillsatts med personer med forskarutbildning. Därutöver finns f.n. ytterligare ett antal medarbetare med forskarutbildning.

Enligt den praxis som hittills tillämpats kommer sökande utan fors- karutbildning aldrig i fråga för de nyss angivna tjänsterna. För dessa tjänster är alltså doktorsexamen (motsvarande) i realiteten ett krav. Vid urvalet av sökande med relevant forskarutbildning blir det emeller- tid ofta andra meriter än forskarutbildningen som fäller utslaget. När det gäller övriga tjänster kan det förekomma att en sökande med dok- torsexamen slås ut av en annan utan forskarutbildning men med doku- menterad skicklighet som museiman. Dock har forskarutbildningen ten- derat att värderas högre under senare år. Ett krav på doktorsexamen kan emellertid enligt museet knappast ställas upp för fler tjänster än f.n.

(ca 25 tjänster).

Stiftelsen Skansen anger i sitt enkätsvar att akademisk grundexamen betraktas som en förutsättning och forskarutbildning som en extra me- rit för tjänsten som chef för institutionen, tjänsterna som programchef och chef för kulturhistoriska och zoologiska avdelningarna samt de fyra intendenttjänsterna vid dessa avdelningar.

I fråga om länsmuseer/za kan konstateras att tjänsterna som landsanti- kvarie/länsmuseichef nästan uteslutande tillsatts med personer med fors- karutbildning. Beträffande övriga tjänster vid länsmuseerna nämner flera enkätsvar att en doktorsexamen bör betraktas som en betydande merit även för tjänster som förste antikvarie/förste intendent och ha ett visst meritvärde också för antikvarie/intendenttjänster. Östergötlands och Linköpings stads museum uppger att man diskuterat möjligheten att kräva forskarutbildning för tjänsten som förste antikvarie. Man har emellertid ansett att detta skulle innebära att de formella meriterna finge en alltför avgörande betydelse.

Några kommunala museer har, som nämnts, ställt upp ett formellt krav på forskarutbildning för museichefstjänsten. Malmö museinämnd påpekar t.ex. att det för tjänster på intendentnivå krävs erfarenhet av vetenskaplig verksamhet. En forskarutbildning torde garantera en stör- re förmåga att överblicka det vetenskapliga fält, som rör en museiavdel- nings område och underlättar dessutom kontakten med aktuell forsk- ning. Även stiftelsen Skellefteä museum understryker att för en anti- kvarietjänst (motsvarande) är doktorsexamen att föredra framför en lägre akademisk examen. Museet framhåller dock samtidigt att musei- världen till stor del fungerar så, att de praktiska meriterna väger tyngre än de teoretiska. Detta visar sig bl.a. därigenom att nyexaminerade dok- torer i museiämnena har utomordentligt svårt att komma in på museer- nas arbetsmarknad.

Av tabell 3.1 framgår antalet anställda med forskarutbildning, för- delade på olika lönenivåer, jämfört med det totala antalet anställda vid de museer som besvarat vår enkät.

I relation till totalantalet anställda med högskoleutbildning utgör de forskarutbildade ungefär en tredjedel vid de statliga museerna och ca 20—30 0/0 vid länsmuseer och kommunala museer. Vid riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museer är andelen forskarutbildade av totalantalet akademiker 19 0/0, vid statens konstmuseer 50 0/0, vid natur- historiska riksmuseet 73 0/0 och vid Nordiska museet 39 %.

Tjänsterna som länsantikvarie vid länsstyrelsernas planeringsavdel— ningar, som tillkom 1976. har delvis tillsatts med personal med forskar- utbildning. Av 23 tillsatta tjänster innehades 1980 10 av personer med licentiat— eller doktorsexamen.

4.3.3. Överväganden och förslag

Som framgått i det föregående, råder det nästan total enighet i musei- världen om vikten av att ha medarbetare med vetenskaplig erfarenhet bland den handläggande personalen. Samtidigt framhåller de flesta att praktisk erfarenhet av arbetet på ett museum är en nödvändig förutsätt-

Tabell 3.1 Antal anställda med forskarutbildning vid vissa museer

Institution Antal anställda med forskarutb. Totalt Andel —F 10 F ll—F 14 F 15% antal fo.utb. —K 25 K 26;K 33 K 34— Totalt anställda (%)

Statliga m.fl. centrala museer

Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museer _ 12 35 47 413 11 Statens konstmuseer 6 6 2 14 158 9 LSH (Livrustkammaren, Skoklosters

slott, Hallwylska museet) — 2 3 5 52 10 Statens försvarshistoriska museum — _ 2 2 34 6 Naturhistoriska riksmuseet — 10 38 48 132 36 Statens sjöhistoriska museum _ — 5 5 108 5 Etnografiska museet — l 6 7 44 16 Nordiska museet — 8 15 23 171 13 Stiftelsen Skansen — — 4 4 118 3 Tekniska museet — _ 3 3 85 4 Summa 6 39 113 158 1 315 12

Regionala och kommunala museer

Eskilstuna museer — — 1 1 21 5 Östergötlands och Linköpings

stads museum — l 3 4 22 18 Gotlands fornsal —» — 2 2 21 10 Blekinge musei- och hembygdsförbund — — 1 1 12 Kristianstads länsmuseum — — l 1 31 Stockholms stadsmuseum _ l 7 8 72 11 Malmö museum — — 4 4 118 3 Västerås konstmuseum —— 1 — 1 8 13 Hallands länsmuseer — — 2 2 39 5 Bohusläns museum — —— 2 2 13 15 Älvsborgs länsmuseum — — 2 2 17 12 Skaraborgs länsmuseum — — 4 4 40 10 Örebro läns museum —— 1 l 2 31 6 Västmanlands läns museum — — l l 5 20 Länsmuseet i Gävleborgs län —— — 1 1 27 4 Länsmuseet-Murberget, Härnösand _ — — —- 16 — Skellefteå museum — — — —— 20 — Västerbottens museum — — 1 1 27 4

Summa — 4 33 37 540 7

ning för att forskarutbildningen skall kunna nyttiggöras i verksamheten.

Vi vill —— liksom flera av enkätsvaren — framhålla att den ännu olösta frågan om en adekvat utbildning på högskolenivå för handlägg- ande uppgifter inom museerna måste uppmärksammas. Vid Umeå uni- versitet startar man inom kort en museiutbildning i form av en variant av kulturkommunikationslinjen, som förutom ämnesstudier avses inne- hålla yrkesinriktad utbildning i museologi. Men det är viktigt att också de som genomgått forskarutbildning har möjlighet att få en fackut- bildning för museiarbete.

Som på en rad andra områden har de formella krav på forskarutbild- ning, som tidigare fanns. upphävts utan någon diskussion om det be- rättigade i dessa krav. I realiteten krävs dock fortfarande, åtminstone vid centralmuseerna, vetenskaplig utbildning för ett flertal av de mer kvalificerade handläggartjänsterna.

Ett återinförande av det formella kravet på forskarutbildning för alla handläggartjänster skulle enligt statens konstmuseer sannolikt med- föra att den mer teoretiskt inriktade universitetsforskningen skulle kom- ma att dominera tjänstemannakadern vid konstmuseerna, vilket anses mindre lämpligt. Mot detta kan ställas ett uttalande från konstveten- skapliga institutionen vid Stockholms universitet, som anser att en höjning av forskarutbildningens meritvärde kommer att leda till ett ökat samarbete med arbetsmarknaden utanför universitetet. Om arbets- marknaden i större utsträckning kräver vetenskaplig utbildning, så måste utbildningen också förbinda sig att syssla med de frågor som är spe— ciellt relevanta för de vanligaste tjänsterna för konstvetare.

Vi delar denna uppfattning. Vi tror att en förstärkning av meritvär- det kommer att ge impulser till ökade kontakter mellan yrkesliv och forskning och forskarutbildning.

Vi vill därför föreslå att man återinför det tidigare kravet på forskar- utbildning för de högre handläggartjänsterna vid de statliga museerna, dvs. tjänster som förste antikvarie/förste intendent (motsvarande). Lik- som i fråga om bibliotek och arkiv vill vi emellertid inte ställa upp dok- torsexamen som formellt krav för alla handläggartjänster, men anser att forskarutbildning även för övriga tjänster bör vara en tungt vägande merit.

Som många av enkätsvaren framhåller, måste den vetenskapliga ut- bildningen kompletteras av en ingående praktisk erfarenhet för att kun- na nyttiggöras i museiarbetet. Vi föreslår därför att kravet på forskar- utbildning för de högre tjänsterna liksom tidigare i regel skall kombi- neras med ett krav på framstående praktisk skicklighet inom museets verksamhetsområde.

Tjänsterna vid Nordiska museet och Tekniska museet är statligt reg- lerade. För de anställda gäller alltså samma anställningsvillkor och lö- neförmåner som för statsanställda. Institutionerna är emellertid inte statliga, även om stadgarna godkänns av regeringen. Åtminstone för vis- sa tjänster vid Nordiska museet (tjänsterna som styresman, förste inten- dent — utom vid tekniska avdelningen —- förste arkivarie och förste bibliotekarie) finner vi det emellertid befogat att ställa upp samma krav som för motsvarande tjänster vid de statliga museerna. Nordiska mu-

seet har nyligen till regeringen gett in ett förslag till nya stadgar. Vi menar att man bör överväga att föra in dessa behörighetsvillkor i de reviderade stadgarna.

För tjänsterna som landsantikvarie/länsmuseichef bör som hittills fors- karutbildning vara ett krav. Det kan finnas skäl att överväga en klarare formulering på denna punkt av statens kulturråds tillämpningsföreskrif- ter till förordningen om statsbidrag till regionala museer. Vi menar att forskarutbildning normalt bör förutsättas också för innehavare av tjäns- ter som förste antikvarie/förste intendent vid de regionala museerna. Vi föreslår att en rekommendation härom förs in i kulturrådets tillämp- ningsföreskrifter. Rekommendationerna kommer härigenom att bli till- lämpliga också för tjänster vid större kommunala museer, som uppbär statsbidrag.

Även för tjänsterna som länsantikvarie vid länsstyrelserna bör enligt vår mening forskarutbildning normalt krävas. Vi återkommer till detta i avsnittet om förvaltningen (kapitel 4.9) i det följande.

Sammanfattningsvis föreslår vi

0 att doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom tjänstens område skall krävas för behörig- het till tjänster som förste antikvarie/förste intendent och högre tjäns- ter vid de statliga centralmuseerna . att motsvarande behörighetsvillkor övervägs även för tjänsterna vid Nordiska museet . o att kravet på vetenskapligt utbildad personal vid de regionala museer— na kommer till klart uttryck i kulturrådets tillämpningsföreskrifter för statsbidrag till regionala museer.

4.4 Skolväsendet

4 .4. 1 Behörighet

Nuvarande regler För behörighet till adjunktstjänster i allmänna ämnen i grundskolan (lärare 16) krävs i fråga om teoretisk utbildning filosofie kandidat— examen (motsvarande) omfattande minst 120 poäng, varav minst 40 poäng i minst två av tjänstens ämnen (i svenska minst 60 poäng), eller filosofisk ämbetsexamen enligt äldre bestämmelser. Dessutom krävs praktisk lärarutbildning och (för ordinarie tjänst) minst två års väl vits- ordad lärartjänstgöring.

För adjunktstjänster i allmänna ämnen i gymnasieskolan (lärare 153) krävs dessutom att den teoretiska utbildningen omfattar minst 60 poäng i minst ett av tjänstens ämnen.

För lektorstjänster i allmänna ämnen i gymnasieskolan (lärare 152) krävs filosofie doktorsexamen eller licentiatexamen i ämne som mot- svarar ett av tjänstens ämnen. Dessutom förutsätts att grundutbildningen

uppfyller samma krav som gäller för adjunktstjänst i gymnasieskolan. När det gäller lektorstjänster i ekonomiska ämnen (lärare 154) kan dok- torsexamen (motsvarande) ersättas av ”ådagalagd lämplighet för tjäns- ten genom förtjänstfull praktisk och pedagogisk verksamhet samt vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap inom det ekono— miska området". I fråga om lektorstjänster i tekniska ämnen (lärare 156) finns inget formellt krav på doktorsexamen; det som krävs utöver civil- ihgenjörsexamen är "särskild lämplighet för tjänsten ådagalagd genom vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap samt föregående praktisk och pedagogisk verksamhet”.

För skolledartjänster (rektors- och studierektorstjänster) krävs att vara behörig till ordinarie lärartjänst vid skolform som ingår i skolen- heten. Därutöver förekommer inga särskilda behörighetsvillkor.

I följande tabell anges det sammanlagda antalet forskarutbildade lärare i grundskolan och gymnasieskolan våren 1980. Mer detaljerade upp- gifter — bl.a. fördelning länsvis —- finns i tabellbilagan (bilaga 2).

Tabell 4.1 Forskarutbildade lärare (adjunkt och lektor) på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

___—___—

Lärarkategori Totalt antal Lärare med

lärare forskarutbildning

Antal %

_k— Adjunkt grundskolan 15 869 127 0,8 Adjunkt gymnasieskolan 11 208 333 3,0 Lektor gymnasieskolan ] 678 1 127 67,2 Summa 28 755 1 587 5,5 ___—_ (Källa: SCB:s lärarregister, opublicerat material.)

Dispens från kravet på doktorsexamen eller motsvarande för lektors- tjänster i allmänna ämnen förekommer relativt sällan. (I vissa fall kan lektorstjänster ledigförklaras som alternativt lektors— eller adjunkts- tjänster; se avsnitt 4.4.3.) Enligt uppgift från SÖ har under de senaste åren högst något tiotal lektorstjänster i allmänna ämnen tillsatts med sökande som ej avlagt doktorsexamen eller licentiatexamen. Det har då i regel gällt personer med särskilda pedagogiska eller vetenskapliga me- riter som har ansetts uppväga den saknade doktorsexamen eller med motsvarande utländsk utbildning.

När det gäller lektorat i tekniska och ekonomiska ämnen är det där— emot vanligt att tjänsterna tillsätts med sökande utan doktorsexamen. Redan behörighetsvillkoren är, som ovan framgått, utformade med hän- syn till att sökande med forskarutbildning oftast inte finns att tillgå. Därtill kommer att såväl SÖ som de lokala skolmyndigheterna fäster mycket stor vikt vid praktisk yrkeserfarenhet för lärare i dessa ämnen. Normalt krävs för lektorat i ekonomiska ämnen civilekonomexamen (motsvarande) med fyra betygsenheter i företagsekonomi samt kvalifi-

cerad praktik av betydelse för tjänstens ämne under minst två år. För tjänster i tekniska ämnen krävs civilingenjörsexamen med betyget 5 i minst ett par ämnen av betydelse för tjänsten samt omfattande praktisk erfarenhet. I något fall har det förekommit att sökande med teknisk licentiatexamen men kortare yrkeserfarenhet har fått stå tillbaka för en civilingenjör med omfattande erfarenhet från ledande befattningar i industrin.

Antalet tjänsteinnehavare med forskarutbildning i de olika lektors- kategorierna redovisas i följande tabell.

Tabell 4.2 Lektorer i gymnasieskolan med forskarutbildning (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

Lärarkategori Totalt antal Lärare med lärare forskarutbildning Antal % 152 allm. ämnen [ 164 1 069 92 154 ekon. ämnen 98 4 4 156 tekn. ämnen 390 46 12 158 allm./ekon. ämnen 7 1 14 160 allm./tekn. ämnen 19 7 37 Summa 1 678 1 127 67

(Källa: Se tabell 4.1.)

De lärare som innehar eller uppehåller lektorstjänst utan att ha genom- gått forskarutbildning var våren 1980 sammanlagt 551, dvs. 33% av samtliga då tjänstgörande lärare. Som framgår av tabell 4.3 återfinns de flesta på de tekniska lektoraten; den därnäst största gruppen är civil- ekonomer som uppehåller tjänster i ekonomiska ämnen.

Tabell 4.3 Lektorer i gymnasieskolan utan forskarutbildning —— utbildnings- bakgrund (tjänstgörande lärare februari 1980)

Utbildning Lärarkategori Samt- 152 154 156 158 160 liga Fil. kand. hum. 2 2 Fil. mag. hum. 44 1 45 Folkskollärare m.m. 4 1 1 1 7 Civilekonom m.m. 5 89 1 4 99 Civilingenjör 10 3 337 10 360 Fil. kand. naturvet. 1 1 Fil. mag. naturvet. 26 1 5 1 33 Fil. kand. ospec. 1 ] Fil. mag. ospec. 3 3 Summa 95 94 344 6 12 551

(Källa: Se tabell 4.1.)

Tidigare diskussioner

Kravet på vetenskaplig utbildning som behörighetsvillkor för lektors- tjänster har vid flera tillfällen ifrågasatts. Den enda viktigare föränd— ring som vidtagits skedde emellertid 1953, då licentiatexamen ersatte det tidigare kravet på doktorsgrad för behörighet (kungörelse 1952: 637).

Förslaget hade framförts av 1946 års skolkommission (SOU 1948:27) och motiverades främst med bristen på behöriga sökande. Dessutom ansåg skolkommissionen att den vetenskapliga kompetens, som en av- lagd licentiatexamen garanterar, var en tillräcklig kunskapsgrund för den undervisning som åvilar en lektor. Samtidigt underströk man kraf- tigt värdet av vetenskaplig meritering för lektorstjänst och vikten av att vetenskaplig skicklighet fick tillgodoräknas som merit, likställd med pedagogisk skicklighet. Gymnasieundervisning kräver enligt skolkom- missionen tillgång på vetenskapligt utbildade lärare, som ådagalagt för- måga att bedriva självständigt vetenskapligt arbete. Den vetenskapliga utbildning som erhålls under licentiatstudier och avhandlingsarbete är, ansåg skolkommissionen, en av förutsättningarna för att gymnasieun- dervisningen skall kunna hållas på en hög nivå.

Även 1960 års gymnasieutredning (SOU 1963:42) ansåg att gym- nasiets uppgift att förbereda för fortsatta studier eller yrkesverksamhet av förhållandevis kvalificerad art ställer krav på att lektorerna har god beläsenhet och förtrogenhet med vetenskaplig metod. Dessutom borde en lektor ha praktisk erfarenhet av verksamheten inom vederbörande avnämarområde. Utredningen ansåg det emellertid ”icke befogat eller i överensstämmelse med gymnasieundervisningens behov att generellt för samtliga tjänster i allmänna läroämnen ställa krav på licentiatexa- men av nuvarande omfattning” (s 643). För de arbetsuppgifter som åvilar en lektor borde enligt utredningen ett betyg i licentiatexamen vara tillräckligt. Man föreslog därför tre alternativa vägar att nå behörighet för lektorstjänst: antingen licentiatexamen eller doktorsgrad eller ett betyg i licentiatexamen eller meriter av annat slag. En konsekvens av detta borde bli att minimikravet för filosofie licentiatexamen sänktes till ett betyg i stället för två betyg.

Förslaget avstyrktes av ett flertal remissinstanser; de flesta ansåg att en sänkning av betygskravet i licentiatexamen ej borde accepteras. I propositionen (1964:171) om gymnasiereformen föreslogs ingen änd— ring av behörighetsreglema under hänvisning till pågående utredningar (1960 års lärarutbildningssakkunniga och 1963 års forskarutredning).

Förslaget från 1960 års lärarutbildningssakkunniga — i betänkandet Lärarutbildning (SOU 1965:29) _ innebar att lektorsutbildningen bor- de omfatta två år efter grundexamen och avslutas med en särskild examen. Förslaget hade utformats i samråd med forskarutredningen och överensstämde med den mellanexamen som utredningen föreslog (SOU 1966:67).

Propositionen (1967:4) om reformerad lärarutbildning tog inte ställ- ning till frågan om kompetenskraven för lektorstjänster. Föredragande departementschefen konstaterade emellertid att det stora antalet vakan-

ta lektorat (ca 50 0/0) inte kunde accepteras och föreslog därför att ordinarie lektorat skulle kunna ledigförklaras som lektors- alternativt adjunktstjänster.

Förslaget om en tvåårig lektorsutbildning avvisades i propositionen (1969:31) om 1969 års forskarutbildningsreform, bl.a. med motivering- en att en tendens till förbättring av lärarbristen kunnat konstateras. Vi- dare hänvisade man till att SÖ tagit upp hela frågan om lektorsinstitu- tionen till utredning och övervägande. Den ändring som föreslogs var att licentiatexamen skulle ersättas av doktorsexamen som kompetens- krav.

Sözs utredningsarbete redovisades i en skrivelse till regeringen 1970— 06-17 med förslag rörande vissa lärarfrågor i den nya gymnasieskolan (publicerad i Aktuellt från skolöverstyrelsen 1970/71:10) I skrivelsen föreslogs bl.a. att lektorsinstitutionen skulle bibehållas i princip oför- ändrad, vilket innebar att lektorat bara skulle kunna omfatta sådana ämnen som förekommer på de tre- och fyraåriga linjerna.

4.4.2 Meritvärdering

Vid tillsättning av lärartjänster skall enligt skolförordningen följande faktorer beaktas i nedan angiven ordning.

(1) Undervisningsskicklighet och nit. (2) Kunskaper och färdigheter i ämnen som hör till tjänsten eller på annan grund kan vara av betydelse vid tjänstens utövande. (3) Längden av väl vitsordad tjänstgöring.

Enligt skolförordningen skall SÖ meddela anvisningar för tillämpning- en av dessa regler. Anvisningarna skall innehålla grunder för poäng- beräkning av meriterna, i den mån det är möjligt.

När det gäller adjunktstjänster skall enligt Sözs anvisningar följande poängberäkning tillämpas vid meritvärderingen.

För adjunktstjänster i gymnasieskolan gäller att licentiatexamen i tjänstens ämne ger 12 meritpoäng om betyget är A eller a och 10 me- ritpoäng om betyget är AB. Licentiatexamen medför dessutom att be- tyget i grundexamen i motsvarande ämne tillgodoräknas som tre betygs- enheter. Doktorsexamen i tjänstens ämne ger 12 poäng. Forskarutbild- ning i stödämne (närliggande ämne) tillgodoräknas med halva poäng- talet. Doktorsgrad enligt äldre bestämmelser tillmäts inget extra merit- värde vid tillsättning av adjunktstjänster.

För adjunktstjänster i grundskolan ger forskarutbildningen hälften så många meritpoäng som för tjänst i gymnasieskolan.

Poängtalet för forskarutbildningen kan jämföras med grundutbild- ningens meritvärde. 10 poängs studier i tjänstens ämne med betyget Godkänd ger 2,0 meritpoäng. Om betyget är Väl godkänd tillgodoräk- nas 2,5 meritpoäng per 10-poängsenhet. 60 poäng — dvs. ett och ett halvt års studier — i tjänstens ämne med betyget Godkänd i alla kur- ser ger alltså 12 meritpoäng, dvs. samma poängtal som doktorsexamen ger för adjunktstjänst i gymnasieskolan. För adjunktstjänst i grundsko-

lan motsvarar doktorsexamens meritvärde endast 30 poäng i grundut— bildningen. Kurser på nivån 61—80 poäng (tidigare s.k. D-kurser) ger dock endast 1,0 meritpoäng om doktorsexamen (eller licentiatexamen) avlagts i motsvarande ämne. Kurser på nivån 81—100 poäng (tidigare E-kurser) ger inga meritpoäng för den som genomgått forskarutbild- ning.

S.k. stödämnen tillgodoräknas som 1,0 meritpoäng för kurs om 10 poäng med betyget Godkänd. För kurser med betyget Väl godkänd till— godoräknas 1,2 meritpoäng för kurs om 10 poäng och 2,5 poäng för kurs om 20 poäng. Totalt får högst 180 poängs studier (9 betygsenheter) tillgodoräknas.

Vid poängberäkning enligt tredje befordringsgrunden (tjänsteår) gäl- ler att varje läsårs heltidstjänstgöring som lärare tillgodoräknas med 2 meritpoäng och varje års heltidstjänstgöring i annan verksamhet som ] meritpoäng (dock högst 6 poäng). Detta innebär att sex års lärartjänst- göring har samma meritvärde som doktorsexamen. Sammanlagt tillgo- doräknas högst 30 meritpoäng enligt tredje befordringsgrunden. (För tjänstgöring i Norrland kan högst 10 tilläggspoäng ges. I så fall är maximipoängtalet för tjänsteår 40.)

Det bör i detta sammanhang nämnas att tjänstgöring som lärare i högskolan tillgodoräknas på samma sätt som annan lärartjänstgöring. lleltidstjänstgöring som assistent under ett läsår anses dock motsvara 0,6 läsår som lärare och ger alltså 1,2 meritpoäng; för tjänstgöring som förste amanuens tillgodoräknas 0,8 meritpoäng per år. Tjänstgöring som forskningsassistent (på löneplan F) tillgodoräknas enligt samma regler som för assistenttjänst.

Enligt första befordringsgrunden (undervisningsskicklighet och nit) tillgodoräknas 33—39 meritpoäng (beroende på betyget) för den prak- tiska lärarutbildningen. Detta betyder dock inte att den värderas tre gånger så högt som doktorsexamen. Eftersom alla behöriga sökande kan tillgodoräkna minst 33 meritpoäng, motsvarar den praktiska lärar- utbildningen högst 6 poäng i konkurrenshänseende.

I fråga om lektorstjänster gäller enligt skolförordningen att första och andra befordringsgrunderna skall likställas samt att särskild vikt skall fästas vid doktorsexamen eller motsvarande vid bedömningen av utbildningsmeriterna. Några särskilda anvisningar för denna bedöm- ning har dock inte ansetts nödvändiga, eftersom alla lektorstjänster till— sätts av en myndighet, SÖ. Bedömningen baseras heller inte på en poäng- beräkning av meriterna, utan på en sammanvägning av alla relevanta faktorer. I praxis torde de akademiska utbildningsmeriterna i regel väga tyngst vid tillsättningen.

De nuvarande meritvärderingsnormerna infördes 1972. Det regelsys- tem som dessförinnan gällde — infört 1958 —— var principiellt likartat. För adjunktstjänst vid skolenhet utan gymnasium var emellertid fors- karutbildningens (licentiatexamens) meritvärde 3/4 av vad som gällde vid skolenhet med gymnasium, medan de nuvarande normerna endast tillmäter forskarutbildningen hälften så stort poängvärde i grundskolan som i gymnasieskolan.

Regeringen har i den nyligen framlagda propositionen (1980/81:107)

om den statliga skoladministrationen m.m. uttalat sig för att ett merit- värderingssystem baserat på poängberäkning bör finnas kvar. Meritvär- deringssystemet bör enligt propositionen innebära att meritpoängen i rimlig grad ger uttryck för den sökandes skicklighet. I propositionen föreslås att betygen i lärarskicklighet skall försvinna, vilket torde ge större tyngd åt de teoretiska utbildningsmeriterna. Viktningen av de olika komponenterna i meritunderlaget måste emellertid ses över. Det förutsätts i propositionen att SÖ skall utarbeta nya meritvärderings— normer, som skall kunna tillämpas vid lärartillsättning fr.o.m. 1982- 07—01.

4.4.3 Antalet lektorstjänster

Bakgrund

För både grundskolan och gymnasieskolan gäller enligt skolförordning— en att ordinarie lärartjänster inrättas av länsskolnämnden enligt före- skrifter som meddelas av regeringen.

För grundskolans del finns detaljerade bestämmelser om hur stor an- del av timunderlaget inom kommunen som får användas för inrättan- de av ordinarie tjänster och hur tjänsterna skall fördelas på olika lärar- kategorier. När det gäller gymnasieskolan har motsvarande föreskrifter inte meddelats. Vid övergången till det nya gymnasiet 1966 förutsattes att lektorstjänsterna skulle utgöra ca 50 0/0 av det totala antalet ordinarie tjänster i läroämnen. Efter gymnasieskolans genomförande 1971 har ingen sådan norm angivits. Ett av SÖ våren 1971 framlagt förslag god- togs ej av regeringen, som i stället för varje år i sänder — senast ge- nom beslut 1980-03-26 —— föreskrivit att antalet ordinarie tjänster av varje slag i gymnasieskolan inom kommunen får uppgå till högst det antal som gällde 1970/71.

SÖ får ändra antalet ordinarie tjänster om avsevärda förändringar av skolorganisationen i kommunen ägt rum eller andra särskilda skäl före- ligger. Den lokala skolstyrelsen kan däremot inte själv besluta om så- dana förändringar. En ledig lektorstjänst kan emellertid flyttas till en annan skolenhet inom kommunen. Skolstyrelsen kan också bestämma vilket eller vilka ämnen som tjänsten skall omfatta och alltså ändra ämneskombinationen. Enligt skolförordningen bör det dock finnas or- dinarie lektorstjänster i alla viktigare ämnen på de tre- och fyraåriga lin- jerna i gymnasieskolan.

En vakant ordinarie lärartjänst får inte återbesättas utan att länsskol- nämnden medger det. Nämnden skall därvid bl.a. pröva om tjänsten bör dras in eller uppehållas av icke-ordinarie lärare. Indragning av tjänster _ som skall beslutas av SÖ —— förekommer sällan, men det är däremot vanligt att länsskolnämnden medger att tjänsten får hållas vakant.

På grund av svårigheterna att tillsätta ordinarie lektorat med behö- riga sökande infördes 1960 en möjlighet att byta ut ordinarie tjänst mot extra ordinarie tjänst med lägre kompetenskrav (utbytestjänster). Vidare

tillkom under 1960-talet s.k. särskilda extra ordinarie tjänster samt bristtjänster. Behörig till lektorat av dessa kategorier var bl.a. den som hade fullständig behörighet till ordinarie adjunktstjänst. Dessa tjänste- typer avvecklades dock så småningom och försvann när gymnasieskolan infördes 1971.

Sedan 1969 gäller i stället att vissa lektorstjänster kan ledigförklaras som alternativt lektors— eller adjunktstjänster. Fr.o.m. 1971 har antalet alternativtjänster varit maximerat till 400. Bestämmelser härom fast- ställs för varje år av regeringen. Alternativtjänsterna fördelas mellan länen av SÖ och mellan kommunerna av länsskolnämnden. Alternativ- tjänster ledigförklaras normalt endast på orter och i ämnen där det inte varit möjligt att tillsätta lektorat med behöriga sökande. Om ingen lek- torsbehörig sökande anmält sig (dvs. i flertalet fall) tillsätts alternativ- tjänsterna som adjunktstjänster. I en kommun där alternativtjänst till- satts som adjunktstjänst kan efter medgivande från SÖ en annan ledig adjunktstjänst ledigförklaras som alternativtjänst.

Antal inrättade och tillsatta tjänster

I tabell 4.4 redovisas utvecklingen av antalet lektorstjänster vid de hög- re allmänna läroverken under åren 1940/41—1965/66, dvs. fram till 1966 års gymnasiereform. Som framgår av tabellen var andelen lektors- tjänster i stort sett oförändrad under hela denna period.

Tabell 4.4 Antal ordinarie lärartjänster vid högre allmänna läroverk 1940/41—1965/66

År Lektor Adjunkt Ämnes— Andel lektorat lärarinna (%)

1940/41 425 905 104 29,6 1944/45 448 913 123 30,2 1948/49 500 1 100 110 29,2 1952/53 539 1 316 120 27,3 1956/57 737 2 107 167 24,5 1960/61 1 093 2 873 146 26,6 1964/65 1409 2918 111 31,7 1965/66 1 393 2 765 97 32,7

(Källa: Statsliggaren för respektive budgetår.)

I tabell 4.4 ingår ej lektorat vid kommunala gymnasier och vid han— delsgymnasier och tekniska gymnasier. Det sammanlagda antalet ordi- narie lektorstjänster i samtliga skolformer uppgick 1965/66 till ca 2 500. Efter övergången till det nya gymnasiet fanns följande antal ordinarie lektors— och adjunktstjänster i gymnasiet. (Det bör observeras att siff- rorna i tabell 4.5 ej är jämförbara med dem i tabell 4.4.)

Tabell 4.5 Antal ordinarie lektors- och adjunktstjänster i gymnasiet 1966/67—1970/71

År Lektor Adjunkt 1966/67 3 000 3 000 1967 / 68 2 960 2 960 1968/69 2 960 2 960 1969/70 3 050 3 069 1970/71 2916 2935

(Källa: KBr 1966-04-01, 1967-03-31, 1969-04-18, 1970-03-13, 1971-09-16 samt SFS 1971: 235.)

Fr.o.m. 1971/72 har regeringen för varje år i sänder föreskrivit att an- talet ordinarie tjänster av varje slag vid gymnasieskolan inom en kom- mun får uppgå till högst det antal som gällde 1970/71.

Regeringens beslut avser det högsta antal tjänster som får finnas inrättade. Det antal tjänster som SÖ fördelar till kommunerna kan vara något lägre. 1970/71 fanns totalt 2 787 lektorstjänster enligt SÖ:s fördelningsbeslut, varav dock 90 t.v. ej fick tillsättas. Därefter har (t.o.m. 1981/82) inrättats ytterligar 104 tjänster, medan 11 har dragits in (på grund av minskningar i skolorganisationen i berörda kommuner). Antalet disponibla lektorat 1981-07-01 uppgår sålunda enligt SÖ till 2 790.

Vi har från länskolnämnderna begärt in uppgifter om antalet inrät- tade, tillsatta och vakanta lektorstjänster 1980—12-01. Resultatet av denna enkät redovisas översiktligt i tabell 4.6. (Mer detaljerade uppgif- ter finns i tabellbilagan.)

Tabell 4.6 Antal inrättade och tillsatta lektorstjänster 1980-12-01

Tjänstekategori Inrättade Tillsatta Vakanta tjänster tjänster tjänster Totalt Varav Totalt Varav Antal % alt.tj. som adj. 152 allm. ämnen 1 973 260 1 476 141 497 25 154 ekon. ämnen 161 22 124 12 37 23 156 tekn. ämnen 500 32 416 9 84 17 158 allm./ekon. ämnen 12 4 7 1 5 42 160 allm./tekn. ämnen 29 _ 26 — 3 10 —— ej fastställd 23 — — — 23 100 Summa 2 698 318 2 049 163 649 24

(Källa: Uppgifter från länsskolnämnderna.)

Av tabellen framgår att antalet inrättade tjänster enligt länsskolnämn- dernas uppgifter är mindre än enligt SÖ (2 698 mot 2 790). En del av förklaringen kan vara att länsskolnämnderna redovisat vissa av de till- satta alternativtjänsterna som adjunktstjänster.

Av de 400 alternativtjänster, som enligt regeringens beslut fick finnas, har enligt länsskolnämnderna 318 inrättats, de flesta i norrlandslänen. Endast hälften är emellertid tillsatta som adjunktstjänster. Av samtliga lektorstjänster är 76 % tillsatta med ordinarie innehavare. Nära en fjärdedel — 649 tjänster — är vakanta. Andelen vakanta tjänster är ungefär densamma i hela landet (med undantag av Malmöhus län, där endast 6 % av tjänsterna är vakanta). Tjänstesituationen länsvis enligt länsskolnämndernas uppgifter framgår av tabellbilagan.

Till de 649 lektorstjänsterna som länsskolnämnderna rapporterat som vakanta kommer så de 92 tjänster som enligt SÖ finns inrättade men som ej redovisats av länsskolnämnderna. Sammanlagt är alltså 741 av totalt 2 790 lektorstjänster ej utnyttjade som sådana.

Ledigförklarade tjänster

Antalet ledigförklarade lektorstjänster fr.o.m. 1968 framgår av tabell 4.7, som bygger på uppgifter från SÖ. Under 1970-talet sjönk antalet ledigförklarade tjänster mycket kraftigt, särskilt under åren 1974—1978. De två senaste åren har antalet åter ökat, vilket torde sammanhänga med att ordinarie tjänster sannolikt ej kommer att ledigförklaras efter 1981-07—01. Antalet ledigförklarade tjänster i 1981 års tillsättningsom- gång är också större än något av de senaste åren.

Tabell 4.7 Antal ledigförklarade lektorstjänster (samtliga kategorier) och antal sökande 1968—1980

År Ledigförklarade Antal Tillsatta tjänster sökande tjänster

1968 385 392 1969 375 433 1970 299 1 041 1971 242 790 1972 182 694 1973 127 506 1974 99 635 1975 75 400 61 1976 67 291 57 1977 76 260 47 1978 96 319 74 1979 135 256 114 1980 139 459 96 1981 184 387

(Källa: Uppgifter från SÖ.)

Nedgången i antalet ledigförklarade tjänster kan ha haft ett samband med den ordning för avbrytande av tillsättningsförfarandet för ordi- narie tjänster, som kom till 1976 på initiativ av Lärarnas riksförbund och Svenska facklärarförbundet. Enligt den s.k. avbrytandeförordningen 1976-11-25 (Aktuellt från skolöverstyrelsen 1976/77:30 s. 3) ålades länsskolnämnderna att avbryta tillsättningsförfarandet, om tillsättningen

kunde antas leda till att icke-ordinarie lärare i kommunen ej längre kunde beredas undervisning i full omfattning. Dessa bestämmelser gällde t.o.m. 1979 års tillsättningsomgång, men har därefter inte för- nyats.

Även om avbrytandeförordningen inte gällde för lektorstjänster torde den ha medfört att den lokala skolledningen blev mera återhållsam med att anmäla ordinarie lektorat till ledigkungörande.

4.4.4 Ämneskombinationer

I vår enkät till länsskolnämnderna efterfrågades också ämneskombina- tioner för lektorstjänsterna i allmänna ämnen (lärare 152). Resultatet framgår av följande sammanställning. (I sammanställningen ingår ej lektorstjänsterna i Stockholms kommun.)

Antal ämnen i tjänsten Antal tjänster Ett ämne 687 (39 %) Två ämnen 1 009 (58 %) Tre ämnen 33 (2 %) Ämneskombination ej fastställd 15 (1 %) Summa 1 744 (100 %)

I tabell 4.8 ges en ämnesvis redovisning av antalet ämnen i tjänsten. Av tjänsterna i svenska och moderna språk är ca 1/4 ettämnestjänster. Mot— svarande andel av tjänsterna i samhällskunskap och i naturvetenskap- liga ämnen är något större, medan endast 13 % av tjänsterna i historia är ettämnestjänster.

Tabell 4.8 Antal ämnen i lektorstjänster i allmänna ämnen (lärare 152) redovisat per ämne

Ämne Ett ämne Två ämnen Tre ämnen Svenska 105 291 2 Engelska 67 217 9 Tyska 57 151 1 Franska 45 125 6 Ryska — 4 4 Spanska — 29 1 Allmän språkkunskap — 4 10 Latin 12 49 12 Grekiska — 24 2 Historia 29 194 3 Religionskunskap 24 74 5 Filosofi 2 73 5 Psykologi 11 23 7 Samhällskunskap 63 112 5 Socialkunskap — 25 3 Geografi 3 2 — Matematik 97 213 — Naturkunskap 42 59 8 Fysik 56 167 _ Kemi 50 102 8 Biologi 24 80 8

(Källa: Uppgifter från länsskomämndema.)

4.4.5 Tillsättningsförfarande m.m.

Samtliga lärartjänster i det allmänna skolväsendet (utom vid vissa lands- tingskommunala skolor) är statligt reglerade, vilket innebär att löne- och anställningsvillkor följer samma regler som för statsanställda. De fasta lärartjänstema har hittills i allmänhet varit ordinarie tjänster. Lek- torstjänsterna är enligt nu gällande ordning alltid ordinarie tjänster, me- dan adjunktstjänster förekommer både som ordinarie och icke-ordinarie tjänster. Ordinarie lektorstjänster tillsätts av SÖ, medan övriga ordinarie lärartjänster tillsätts av länsskolnämnden.

Med den utveckling som den arbetsrättsliga lagstiftningen fått under senare år har skillnaden mellan ordinarie och icke-ordinarie statliga tjänster alltmer utjämnats. Den enda kvarstående skillnaden är numera att innehavare av ordinarie tjänst tillsatt med fullmakt eller konstituto- rial ej kan sägas upp från tjänsten.

I propositionen (1980/81:107) om den statliga skoladministrationen har regeringen föreslagit dels att alla lärartjänster — utom lektorstjäns- ter — skall tillsättas av de lokala kommunala skolmyndigheterna, dels att systemet med ordinarie tjänster som lärare skall avvecklas. Fr.o.m. 1981-07-01 skall således inga ordinarie tjänster längre ledigförklaras.

Beträffande lektorstjänsterna förutskickas i propositionen att rege- ringen i ett senare sammanhang skall ta ställning till frågan om anställ- ningsform för lektorstjänst. Även i fortsättningen bör dock enligt pro- positionen dessa tjänster tillsättas av SÖ, bl.a. därför att det inte finns något generellt meritvärderingssystem för lektorstjänster. Meritvärde- ringsfrågorna måste därför ägnas särskild uppmärksamhet och prövas i varje enskilt fall.

4.4.6 Överväganden och förslag Allmänna synpunkter

Skolväsendet har av tradition varit en betydelsefull avnämare av hög- skoleutbildade. Särskilt inom humaniora, men även i många samhälls— vetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen, har skolan erbjudit den största arbetsmarknaden för forskarutbildade och lektoraten har ut- gjort ett naturligt led i forskarkarriären.

I detta avseende har förhållandena radikalt förändrats under det senaste decenniet. Många av enkätsvaren från högskolan vittnar vältaligt om att både institutioner och forskarstuderande numera betraktar skolan som en i stort sett stängd arbetsmarknad för doktorander. Denna inställning bottnar delvis i de negativa uttalanden om värdet av veten- skaplig kompetens för arbetet i skolan, som tidvis förekommit i debat- ten. Men den är också sakligt grundad: som vi visat i det föregående, har endast ett fåtal lektorstjänster ledigförklarats under 1970-talet. Antalet vakanta tjänster har emellertid inte varit mindre än tidigare, utan förklaringen är att man i många fall underlåtit att ledigförklara lektoraten för att inte rycka undan tjänsteunderlaget för icke-ordinarie lärare vid skolan. När lektoraten ledigförklarats, har ämneskombinatio-

nen ibland konstruerats så, att bara någon enstaka lärare kunnat kom- ma i fråga.

Om inte denna utveckling vänds, riskerar skolan att utarmas på veten- skapligt utbildade lärare. De befintliga lektorstjänsterna måste tillsättas och utnyttjas som sådana, och de forskarstuderande i högskolan måste åter kunna betrakta skolan som ett naturligt arbetsfält efter doktors- examen. Vidare måste man underlätta för de forskarutbildade att kom- ma in i läraryrket genom att öppna den praktisk-pedagogiska delen av ämneslärarutbildningen för denna grupp. Den sistnämnda frågan ut- vecklas närmare i avsnittet om forskarutbildning i vårt huvudbetän- kande.

Lektorsinstitutionen

Kraven på vetenskaplig kompetens för lektorstjänsterna vid gymnasie- skolan har, liksom lektorsinstitutionen som sådan, tidvis kraftigt ifråga- satts både i den allmänna debatten och i mer officiella sammanhang. Vi har i det föregående nämnt bl.a. 1960 års gymnasieutredning, som inte ansåg det befogat eller i överensstämmelse med undervisningens behov att kräva licentiatexamen för behörighet till lektorstjänst. Fortfarande förekommer det att behovet av vetenskaplig utbildning för lärare ifrå- gasätts. En länsskolnämnd förklarar i sitt svar på vår enkät att det in- om skolans område inte finns något större behov av personal med fors- karutbildning.

Tendensen förefaller emellertid ha svängt under de senaste åren, och sådana uttalanden är numera sällsynta. 1974 års lärarutbildningsutred- ning (LUT 74) underströk t.ex. i sitt betänkande (SOU 1978:86) kraftigt lektorsinstitutionens betydelse. Ju mer samarbetet mellan lärarna ökar, desto starkare skäl finns det enligt utredningen för lektorsinstitutionen. Det fördjupade kunnandet som den forskarutbildade lektorn represen- terar kan med ökat samarbete i allt större utsträckning komma kolle— gerna och hela skolan till del och bidra till en hög kvalitet i skolans undervisning. Genom sin specialisering blir lektorerna också väl lämpade för vissa specialfunktioner inom lärarkollektivet. Bl.a. från dessa ut- gångspunkter ansåg LUT 74 det nuvarande systemet med lektorstjäns- ter i s.k. allmänna ämnen väl motiverat.

Vår syn på lektorsinstitutionen överensstämmer med de synpunkter som framfördes av LUT 74. Vi menar att det är nödvändigt att skolan har tillgång till lärare med forskningserfarenhet, om en tillräckligt kva- lificerad undervisning skall kunna upprätthållas. En rad av svaren på vår enkät framhåller detta mycket eftertryckligt.

I flera av enkätsvaren för man fram tanken på en utvidgning av lek- torsinstitutionen till att också omfatta de tvååriga linjerna i gymnasie- skolan, den kommunala vuxenutbildningen och grundskolan. Även LUT 74 förde fram liknande synpunkter. Genom en sådan utvidgning av lek- torsinstitutionen skulle, framhöll utredningen, försöken att skapa en ökad anknytning mellan grundutbildning och forskning kunna komma till uttryck i skolans tjänstestruktur i dess helhet.

Vi vill för vår del gärna stödja dessa tankar. Det är naturligtvis inte

bara för undervisningen på de tre- och fyraåriga gymnasielinjerna som vetenskapligt skolade lärare behövs. Särskilt vill vi framhålla behovet av lektorstjänster på gymnasieskolans tvååriga linjer med hänsyn till att dessa linjer numera ger allmän behörighet för högskolestudier.

Behörighetsvillkor

Vår syn på lektorsinstitutionens betydelse innebär att vi anser att de nuvarande kraven i fråga om teoretisk utbildning för lekorstjänster inte kan sänkas. Snarare finns det anledning att överväga en skärpning.

Den mellanexamen (licentiatexamen) som vi föreslår kommer troligen att bli aktuell främst i tekniska och vissa naturvetenskapliga ämnen. Att döma av svaren på vår enkät skulle en sådan examen knappast vara av intresse från skolans synpunkt.

För lektorat i allmänna ämnen (tjänst som lärare 152) föreslår vi ingen ändring av det nuvarande kravet på doktorsexamen. Dispens från detta krav bör inte komma i fråga annat än under exceptionella omständig- heter.

När det gäller lektoraten i ekonomiska och tekniska ämnen (lärare 154 respektive 156) är flertalet tjänster besatta med icke forskarutbil- dade lärare. Detta är givetvis en följd av att det oftast inte finns sökan- de med forskarutbildning. Såväl de lokala skolmyndigheterna som SÖ synes emellertid ha en tendens att prioritera sökande med lång yrkes- erfarenhet inom tjänstens område. Det är självklart att en viss yrkes- erfarenhet måste krävas för dessa tjänster, men när den nödvändiga mi- nimitiden uppnåtts bör sökande med forskarutbildning ha företräde. För lektorat i tekniska ämnen (lärare 156) bör doktorsexamen införas som alternativt krav ] behörighetsvillkoren, på samma sätt som nu gäller för tjänst som lärare 154.

Meritvärdering

För adjunktstjänst i gymnasieskolan motsvarar doktorsexamens merit- värde f.n. tre terminers studier (60 poäng) i tjänstens ämne på grund- utbildningsnivå. För adjunktstjänst i grundskolan ger doktorsexamen halva antalet meritpoäng och motsvarar alltså endast 30 poängs studier i grundutbildningen.

Detta är enligt vår mening en alltför låg värdering av forskarutbild- ningen. I kombination med regeln att s.k. D- och .E-kurser (på nivån 61—100 poäng) inte får tillgodoräknas fullt tillsammans med doktors- examen kan dessa normer få närmast absurda konsekvenser. Den som har en D—kurs (61—80 poäng) i tjänstens ämne i grundutbildningen med betyget Väl godkänd får för detta 5 meritpoäng. Om han därefter av- lägger doktorsexamen får han vid ansökan till gymnasietjänst 1+12 meritpoäng och för grundskoletjänst 1+6 poäng. I det sistnämnda fallet ger forskarutbildningen alltså endast 2 meritpoäng extra, vilket mot- svarar meritvärdet av ett års lärartjänstgöring eller ett halvt års studier (20 poäng) med betyget Godkänd i ett stödämne.

Vi anser att forskarutbildningens meritvärde enligt befordringsgrun- den skicklighet (andra befordringsgrunden enligt skolförordningen) mås- te relateras till värdet av studier under motsvarande tid på grundutbild- ningsnivå. Flera av svaren på vår enkät argumenterar i denna riktning. En doktorsexamen bör åtminstone värderas lika högt som en grund— examen, som normalt ger minst 24 meritpoäng. Vi föreslår därför att doktorsexamen i tjänstens ämne skall värderas till 24 poäng (mot f.n. 12 poäng) för adjunktstjänst i gymnasieskolan. Doktorsexamen i ett stödämne (närliggande ämne) bör på motsvarande sätt ge 12 poäng.

Vi finner det heller inte rimligt att doktorsexamens meritvärde för tjänst i grundskolan endast skall vara hälften så stort som i gymnasie- skolan. En viss skillnad kan dock vara befogad. Vi föreslår att man åter- går till den norm som gällde före 1972. Vid skolenhet utan gymnasium gav då en forskarutbildning 3/4 av det poängtal som gällde för tjänst vid skola med gymnasium. Detta innebär att doktorsexamen bör mot- svara 18 respektive 9 meritpoäng för adjunktstjänst i grundskolan.

Det finns också anledning att ändra regeln att kurser på nivån 61—80 poäng bara ger en meritpoäng och kurser på nivån 81—100 poäng ej tillgodoräknas alls tillsammans med doktorsexamen. Skälet till att den- na regel infördes torde ha varit att man räknade med att dessa kurser skulle ligga på forskningsutbildningsnivå och således kunna tillgodoräk- nas i doktorsexamen. I en del fall är emellertid 80 poäng i grundutbild- ningen ett minimikrav för antagning till forskarutbildning. Detta gäl— ler de s.k. blockämnena svenska, filosofi, samhällskunskap, biologi och fysik. I dessa ämnen måste kurser t.o.m. 80 poäng få tillgodoräknas fullt ut tillsammans med doktorsexamen. I många ämnen är däremot kurserna på nivån 61—80 poäng i regel helt eller delvis identiska med första terminen av forskarutbildningen, medan de i andra ämnen, t.ex. företagsekonomi, innebär en ytterligare breddning av studierna. Vi föreslår att kurser på denna nivå i de nämnda blockämnena skall få tillgodoräknas utan reduktion tillsammans med doktorsexamen. I öv- rigt bör kurser på nivån 61—100 poäng tillgodoräknas med 0,5 me- ritpoäng per kurs om 10 poäng för den som avlagt doktorsexamen.

När det gäller befordringsgrunden förtjänst (tredje befordringsgrun- den) har vi i det föregående (kapitel 3.3) föreslagit att doktorsexamen generellt skall få tillgodoräknas som motsvarande fyra års tjänstgöring. Vid ansökan till lärartjänst bör doktorsexamen alltså ha samma merit- värde enligt tredje befordringsgrunden som fyra års lärartjänstgöring och således ge 8 meritpoäng (utöver de 12 poäng som erhålls enligt andra befordringsgrunden).

Ledigkungörande av lektorstjänster

Som tidigare nämnts, har endast ett fåtal lektorstjänster tillsatts under 1970-talet. Flera länsskolnämnder har påpekat att det finns en tendens att avstå från att ledigförklara lektorat för att inte tjänsteunderlaget för befintliga icke-ordinarie lärare skall ryckas undan. Eftersom tjäns- terna i regel ledigförklaras först efter överläggningar med personalorga-

nisationerna har lärarorganisationernas lokala fackliga företrädare kun- nat spela en betydande roll i detta sammanhng.

Ytterligre ett skäl till att vakanta tjänster ej ledigförklaras kan vara att man bedömer att underlag saknas för tjänsten. Som länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar, avser det bristande underlaget emellertid i regel inte lektorstjänsten enbart, utan samtliga tjänster vid skolan, dvs. även icke-ordinarie lärare.

En del länsskolnämnder framhåller att skolorna har dåliga erfarenhe- ter av ordinarie lektorer som är mer eller mindre permanent tjänstlediga för att uppehålla tjänst i högskolan. Detta kan vara ännu en anledning till att man underlåtit att ledigförklara vakanta lektorstjänster.

I flera enkätsvar pekar man på att det redan enligt nu gällande bestäm melser (skolförordningen 1414) åligger länsskolnämnderna att bevaka att vakanta ordinarie tjänster ledigförklaras. Länsskolnämnderna skall enligt denna bestämmelse bl.a. pröva om tjänsten skall dras in eller uppehållas av icke-ordinarie lärare. Även när systemet med ordinarie tjänster försvinner, bör rimligen länsskolnämndernas bevakningsupp- gift kvarstå beträffande lektoraten, som även fortsättningsvis skall till- sättas av SÖ. Vi föreslår att bestämmelserna härom utformas så, att länsskolnämnden kan medge uppskov med tillsättning av lektorstjänst under högst ett år. Detta kommer att innebära att en vakant lektors- tjänst måste ledigförklaras åtminstone vartannat år.

Problemet med lektorer som är tjänstlediga för att uppehålla tjänst i högskolan är en följd av den generella regeln om statstjänstemäns rätt till ledighet för att uppehålla högre statlig tjänst. Vi har ej haft möjlig- het att gå närmare in på denna fråga. Likartade problem finns inom hela statsförvaltningen, och eventuella åtgärder kan således inte avse enbart lärarområdet.

Ämneskombinationer

Ämneskombinationen för lektorstjänster (liksom för andra lärartjänster) bestäms av den lokala skolstyrelsen. Skolförordningen (16:19) föreskri- ver emellertid att varje viktigare ämne på treårig eller fyraårig linje bör vara företrätt av ordinarie lektorat. Vi vill understryka vikten av att denna regel upprätthålls genomgående. Det bör ankomma på länsskol- nämnderna att bevaka detta i samband med prövningen av vakanta lek- torstjänster.

Länsskolnämnden i Kronobergs län har i sitt svar på vår enkät om lektorstjänsterna föreslagit att dessa skall ledigförklaras alternativt i ett eller två ämnen. På detta sätt flerdubblas möjligheterna att få behöriga sökande till tjänsterna, samtidigt som de forskarstuderande får en vä- sentligt större arbetsmarknad. Om exempelvis en lektorstjänst ledigför- klaras som alternativt ett- eller tvåämnestjänst i svenska och historia, kan inte bara de söka som har utbildning i svenska och historia men även de som har svenska eller historia samt annat ämne. Vi anser att detta är en mycket angelägen åtgärd.

Antalet lektorstjänster

Som vi redovisat i det föregående, står ett stort antal lektorstjänster vakanta. Dessutom finns ett antal tjänster som medgivits av SÖ men som ej utnyttjas.

Från många håll har man i svaren på vår enkät framfört önskemål om en ökning av antalet lektorstjänster. Redan ett ökat utnyttjande av de inrättade lektoraten skulle emellertid kunna innebära en kraftig ök- ning av antalet forskarutbildade lärare i gymnasieskolan.

För att garantera att andelen lektorat upprätthålls på en rimlig nivå bör regeringen fastställa normer för hur stor del av undervisningsvoly- men som skall utgöra underlag för lektorstjänster. Härvid bör, som ovan framhållits, även undervisningen i de tvååriga gymnasielinjerna medräknas.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis vill vi föreslå följande åtgärder för att bibehålla och stärka forskarutbildningens meritvärde för lärartjänster i det allmänna skolväsendet.

. Lektorsinstitutionen måste bibehållas. Den bör utvidgas till att omfatta också gymnasieskolans tvååriga teoretiska linjer och bör även finnas inom den kommunala vuxenutbildningen och grundskolan. . Doktorsexamen bör även fortsättningsvis vara behörighetsvillkor för lektorstjänster. För tjänster i tekniska ämnen bör doktorsexamen in- föras som alternativt krav i behörighetsvillkoren. . Doktorsexamens meritvärde vid tillsättning av adjunktstjänster bör stärkas. Vi föreslår att det nu gällande poängtalet enligt andra be— fordringsgrunden fördubblas för gymnasietjänster. För tjänster i grundskolan bör poängtalet vara 3/4 av vad som gäller för gymnasie— tjänster. . Meritvärdet av kurser på nivån 61—80 poäng bl.a. i s.k. blockämnen bör ej reduceras för den som avlagt doktorsexamen. . Vid meritvärdering enligt tredje befordringsgrunden (tjänsteår) bör doktorsexamen tillgodoräknas som motsvarande fyra års lärartjänst. . Lektorstjänster bör inte få stå vakanta under lång tid. Uppskov med ledigförklarande bör bara kunna ges för ett år, vilket innebär att en vakant lektorstjänst måste ledigförklaras åtminstone vartannat år. . Lektorstjänster bör normalt ledigförklaras som alternativt ett- eller tvåårstjänster. . Antalet lektorstjänster bör öka. Regeringen bör fastställa normer för beräkning av timunderlaget för lektorstjänster. Härvid bör även un- dervisningen på de tvååriga teoretiska gymnasielinjerna medräknas.

4.5 Högskolan

4.5.1 Behörighet — krav och praxis

Lärare/ forskare

För lärarpersonal inom högskolan anges vissa behörighetsbestämmelser i högskoleförordningen (19 kap. 5—12 55). För alla slag av lärartjänster krävs av innehavaren "den vetenskapliga och pedagogiska skicklighet, de kunskaper och erfarenheter och sådan förmåga i övrigt som behövs för att fullgöra tjänsten väl”.

För professorstjänsterna finns inga ytterligare formella behörighets- villkor, utan den reella kompetensen prövas genom sakkunnigförfaran- det. För övriga tjänster gäller som generellt krav att man skall ha genomgått allmän utbildningslinje eller motsvarande grundläggande hög- skoleutbildning som är av betydelse för tjänsten eller på annat sätt har förvärvat motsvarande kunskaper och erfarenheter. För vissa tjänster — docent, forskarassistent, universitetslektor samt lärartjänster i medi- cinska och odontologiska ämnen — har dessutom ett formellt krav på forskarutbildning ställts upp.

Behörighetsvillkoren för högskolans lärartjänster framgår av följande översikt.

Behörighetsvillkor 1) Tjänst Särskilda villkor Formella krav saknas Professor Adjungerad professor 2)

Grundläggande högskole- Ackompanjatör utbildning av betydelse Adjunkt

för tjänsten eller Assistenttandläkare motsvarande kunskaper Avdelningstandläkare 3) och erfarenheter Biträdande lärare Facklärare Huvudlärare Lektor Lärare i visst ämne 4) Lärare i förskolestadiets metodik 5) Lärare i fritidsverksamhetens metodik 6) Lärare i sjukgymnastik 7)

1) Den som före 1977-07-01 förordnats som behörig innehavare av tjänst räknas även i fortsättningen som behörig till tjänsten. 2) Till tjänst som adjungerad professor får komma i fråga endast vetenskap- ligt kvalificerad person som är verksam utanför högskolan i offentlig eller privat tjänst.

3) Klinisk skicklighet. 4) För tjänst som lärare med tjänstgöring företrädesvis inom praktisk-peda- gogisk utbildning krävs att ha genomgått utbildningen och därefter i minst två år ha utövat ”särskilt förtjänstfull pedagogisk verksamhet” med den inriktning som tjänsten avser. 5) Förskollärar- eller bamavårdsutbildning samt utbildning som syftar till verksamhet som lärare i förskolestadiets metodik. 6) Fritidspedagogutbildning samt utbildning som syftar till verksamhet som lärare i fritidsverksamhetens metodik. 7) Legitimerad sjukgymnast samt vårdlärarlinje eller viss pedagogisk utbild- ning.

Lärare i gruppträning 8) Speciallärare Studieledare Universitetsadjunkt Utländsk lektor 9) Doktorsexamen eller Docent motsvarande kompetens Forskarassistent

Forskare (vid forskningsråd) Klinisk lärare 10) Lärare i medicinskt eller odontologiskt ämne 10) Universitetslektor

8) Legitimerad sjukgymnast samt gymnastiklärarutbildning. 9) För behörighet krävs att ha det språk i vilken undervisning skall med- delas som sitt modersmål och att under åren närmast före förordnandet huvudsakligen ha vistats i det land där språket talas. 10) Behörighet till tjänst som docent samt (för kliniskt ämne) klinisk skick- lighet.

Behörig att antas till oavlönad docent är den som har avlagt doktors- examen eller har motsvarande kompetens samt har "erforderlig veten- skaplig och pedagogisk skicklighet”.

För tjänst som förste assistent finns inget formellt behörighetsvillkor uppställts. Förutsättningen för att få sådan tjänst är emellertid att man har innehaft tjänst som docent i minst sex år.

För behörighet till tjänst som assistent eller amanuens krävs att vara antagen till forskarutbildning, om inte särskilda skäl föreligger.

För behörighet till tjänst som klinisk amanuens gäller samma regler som för behörighet till läkartjänster (underläkare och avdelningsläkare).

För forskningsassistenter (dvs. vetenskapliga medarbetare i forsknings- projekt) finns inga formella kompetenskrav. I regel förutsätts de dock ha slutfört en grundläggande högskoleutbildning.

De nu gällande bestämmelserna om behörighet, befordringsgrunder och tillsättningsförfarande infördes 1975 och är i huvudsak ett resultat av de förslag som 1973 lades fram av utredningen om professorstillsätt— ning. I utredningens betänkande Professorstillsättning (SOU 1973: 54) finns även en historisk översikt över det akademiska befordringsväsen- det.

Fram till 1958 fanns inga formella behörighetsvillkor i form av krav på avlagd examen för några lärartjänster vid universiteten. För labo- ratorstjänster (motsv.) krävdes dock ”vetenskaplig skicklighet utöver den som erfordras för att bliva antagen till docent”. Till tjänst som forskardocent var den docent behörig, ”vilken genom vetenskapliga arbeten ådagalagt forskarbegåvning och intager en verkligt framstående ställning inom sin vetenskap".

Först 1958 infördes mer formaliserade behörighetsvillkor. Då fast- ställdes för de nyinrättade universitetslektorstjänsterna ”godkänt dispu- tationsprov” och ”styrkt pedagogisk skicklighet” som behörighetsvillkor. För extra universitetslektorat krävdes samma behörighet, om inte konsistoriet (eller före 1964 kanslern) ”av särskilda skäl finner sig böra medgiva annorlunda”. För forskarassistenter föreskrevs 1959 "avlagd licentiatexamen eller därmed jämförlig vetenskaplig kompetens" som

behörighetsvillkor (1971 ändrat till doktorsexamen). 1961 infördes de ovan redovisade kompetenskraven för utländska lektorer, som från bör- jan också innebar ett krav på ”erforderlig vetenskaplig bildning och lärarskicklighet”.

Det krav på doktorsgrad för universitetslektorat, som gällt sedan dessa tjänster tillkom, har i praxis kunnat upprätthållas bara i begränsad omfattning och i huvudsak enbart för ordinarie tjänster.

Tack vare universitetsautomatiken förde 1960—talets stora student- kullar med sig en kraftig ökning av antalet extra tjänster som univer- sitetslektor inom de filosofiska fakulteternas område. I de stora ämnena, i synnerhet inom det samhällsvetenskapliga området, fanns det ingen möjlighet att tillsätta de extra universitetslektoraten med formellt be- höriga innehavare, utan dispenser blev regel mer än undantag. I många fall hade flertalet extra universitetslektorer enbart avlagt grundexamen; endast ett fåtal hade licentiatexamen eller doktorsgrad.

Stora delar av undervisningsbördan i den grundläggande utbildningen kom alltså att vila på relativt unga forskarstuderande. Det är självklart att detta påverkade både undervisningens kvalitet och forskarstudiernas effektivitet. Många extra universitetslektorer blev kraftigt försenade i sin forskarutbildning.

Men det har inte enbart varit brist på kompetenta sökande som har gett upphov till denna praxis. Den beror också på att rörligheten inom de svenska universiteten är mycket liten i ett internationellt perspektiv, särskilt när det gäller de icke-ordinarie lärartjänsterna. Institutionerna har ofta också en tendens att hellre rekrytera sina lärare bland dem som utbildats vid den egna institutionen än att söka en mer meriterad kandi- dat från en annan universitetsort.

Forskarutbildningsutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1977: 63) kompetensnivån hos innehavare av ordinarie respektive extra tjänster som universitetslektor. Flertalet (97 %) av de ordinarie uni- versitetslektorerna hade, som framgår av följande tabell, en vetenskaplig kompetens motsvarande lägst licentiatexamen.

Tabell 5.1 Sammanställning av den formella kompetensen hos innehavare av ordinarie tjänst som universitetslektor vid vissa fakulteter år 1976

Fakultet Docent- Doktors— Licentiat- Annan Summa

kompe- grad, examen examen tens doktors-

examen

Humanistisk 91 11 14 — 116 Teologisk — — —— _ — Juridisk l — 1 -— 2 Samhällsvetenskaplig 82 24 74 5 185 Medicinsk 27 6 — 1 34 Odontologisk — 2 1 — 3 Farmaceutisk 3 —— — — 3 Matematisk-naturvetenskaplig 91 20 17 — 128 Teknisk 65 46 97 13 221 Jordbrukets högskolor — 1 5 1 7 Summa 360 110 209 20 699

(51 %) (16 %) (30 %) (3 %) (Källa: SOU 1977: 63.)

Däremot hade ca 1/3 av de extra universitetslektorerna inte slutfört en forskarutbildning. Den största andelen tjänsteinnehavare utan forskar- utbildning fanns i de samhällsvetenskapliga fakulteterna. I samhälls- vetenskapliga ämnen hade nära 40 % av de extra universitetslektorerna endast avlagt grundexamen. Forskarutbildningsutredningens siffror be- träffande extra universitetslektorer återges i följande tabell.

Tabell 5.2 Utbildningsnivå för innehavare av extra tjänst som universitets- lektor vid vissa fakulteter våren 1976

Fakultet Doktorsgrad, Grund- Vakanta Summa doktors- examen tjänster examen, licentiat- examen

Humanistisk 109 44 1 154 Teologisk 3 — l 4 Juridisk 5 4 2 11 Samhällsvetenskaplig 145 94 2 241 Medicinsk 36 — 2 38 Odontologisk 4 — 1 5

Farmaceutisk 5 — — 5

Matematisk-naturvetenskaplig 138 30 1 169 Teknisk 124 74 4 202 Summa 569 246 14 829

(Källa: SOU 1977: 63.)

Bland den tekniska personalen inom högskolan (laboratoriepersonal, ingenjörer m.fl.) förekommer i viss utsträckning personer med forskar- utbildning, särskilt när det gäller de högre tjänsterna (förste forsknings- ingenjör etc.). Gränsen mellan forskartjänster och tekniska tjänster är ofta flytande.

A dministrativ personal

Frågan om kompetenskraven för bibliotekspersonal har vi diskuterat i kapitel 4.1 i det föregående. För administrativ personal inom högskolan gäller enligt högskoleförordningen följande behörighetsvillkor.

Tjänst/ uppdrag Krav

Rektor Behörighet att inneha lärartjänst samt Prorektor de vetenskapliga, pedagogiska och Prefekt andra kvalifikationer som behövs. Studierektor

Dekanus Att vara ledamot av fakultetskollegiet Prodekanus och inneha icke tidsbegränsat förord- nande som lärare.

Utbildningsledare Att ha tjänstgjort som lärare vid högskoleenhet.

Biträdande utbildningsledare Att vara behörig till och inneha tjänst

(lärarutbildningslinje) som lärare vid högskoleenheten.

För handläggartjänsterna vid högskoleförvaltningarna finns i regel inga formella kompetenskrav uppställda. Det enda undantaget utgörs av ut- bildningsledartjänsterna, för vilka det krävs att ha tjänstgjort som lärare inom högskolan. Högskolestyrelsen kan dock ge dispens från detta krav, om särskilda skäl föreligger.

Utbildningsledartjänsterna har i regel tillsatts med personal med forskarutbildning: 29 tjänster av 33 var 1980 tillsatta med personer med licentiat- eller doktorsexamen.

Men också andra tjänstemän inom högskoleförvaltningarna har en vetenskaplig utbildning bland sina meriter. I många fall har man till administrativa tjänster, åtminstone vid universiteten, medvetet sökt rekrytera personal med institutionserfarenhet; oftast på assistent-/ama- nuensnivå men inte sällan också studierektorer. Chefstjänsterna vid förvaltningarnas utbildningsenheter har sedan 1964 års omorganisation i flertalet fall besatts med universitetslärare med kvalificerade forsk— ningsmeriter.

Utbildningsbakgrunden för de nuvarande chefstjänstemännen vid des- sa enheter (byråchefer, avdelningsdirektörer, utbildningsledare, byrådi- rektörer) framgår av följande översikt, som enbart omfattar högskole- enheter med forskningsorganisation.

Högskoleenhet Doktorsexamen Annan utbildning (motsvarande)

.—

Stockholms universitet 1 Tekniska högskolan i Stockholm Karolinska institutet Uppsala universitet Linköpings universitet Lunds universitet Göteborgs universitet Chalmers tekniska högskola Umeå universitet Högskolan i Luleå Sveriges lantbruksuniversitet

wq—uZQaammq

—|NIQ=åOIH .—

Även UHÄ har i viss utsträckning rekryterat medarbetare med veten- skaplig bakgrund. Bland UHÄ:s chefstjänstemän (verksledning, byrå- chefer, avdelningsdirektörer) har, som framgår av nedanstående tabell, ca 1/4 genomgått forskarutbildning.

Byrå (motsvarande) Doktorsexamen Annan utbildning (motsvarande)

Verksledning m.m. Byrå UF 1 Byrå UF 2 Byrå UF 3 Forskning och utveckling Budget och basresurser Central antagning Förvaltningsfrågor Totalt

t—ln—Aj Hua—_u— HWOQWOONWL»

... .]:—

4.5.2 Befordringsgrunder

Till skillnad från vad som gäller för de flesta andra statstjänster spelar tjänsteåldern formellt ingen roll som befordringsgrund vid tillsättning av lärartjänster i högskolan. Enligt högskoleförordningen beaktas enbart ”graden av sådan vetenskaplig, pedagogisk och annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens ämnesinnehåll och beskaffen- het i övrigt”. I praktiken bedöms dock ofta den pedagogiska skicklig— heten huvudsakligen med utgångspunkt i undervisningstjänstgöringens längd.

För tjänster som professor, universitetslektor, docent och forskar- assistent anges att särskild vikt skall fästas vid följande:

Tjänst Be fordri ngsgrund

Professor ]. Vetenskaplig skicklighet som har visats genom egen forskning samt genom planering och ledning av forskning.

2. Pedagogisk skicklighet som har visats genom handledning av forskare, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan under- visning.

Universitetslektor Pedagogisk skicklighet som har visats genom un- dervisning, planering och ledning av undervisning samt genom utarbetande av läromedel.

Docent Vetenskaplig skicklighet som har visats genom egen forskning.

Forskarassistent Vetenskaplig skicklighet som har visats genom egen forskning. Den som ej är docentkompetent äger dock företräde (utom i fråga om tjänster avsedda för medicinsk grundutbildning).

I den mån tjänstens beskaffenhet kräver det skall hänsyn tas även till andra egenskaper, t.ex. klinisk, teknisk eller konstnärlig skicklighet. För forskartjänster vid forskningsråden gäller samma befordringsgrunder som för docenttjänster.

Anmärkningsvärt är att vetenskaplig skicklighet ej nämns bland de faktorer som skall tillmätas särskild vikt i fråga om befordringsgrund för universitetslektorat. I praxis torde emellertid den vetenskapliga kom- petensen i flertalet fall spela en betydande roll vid tillsättningen. De vetenskapliga meriterna torde numera ha fått ytterligare tyngd sedan det föreskrivits att universitetslektorernas tjänstgöringsskyldighet skall omfatta även forskarhandledning (kungörelse 1979: 886).

4.5.3 Lönesättning

Som redan nämnts (kapitel 3.4) är högskolan ett av de få områden där de centrala löneavtalen innehåller regler om forskarutbildningens merit- värde för lönesättningen.

För lärartjänster i högskolan gäller generellt att den som förordnas på en tjänst utan att uppfylla behörighetsvillkoren för tjänsten placeras tre lönegrader lägre än den som är behörig. För många tjänster gäller emellertid särskilda regler på det sätt som framgår av följande översikt.

Lönegradsplacering med hänsyn till vetenskaplig kompetens för vissa lärartjänster m.m. i högskolan

Tjänst Kompetens och lönegrad (ålderstilläggsklass) Docent- Doktors- Licentiat- Grund- Ingen kompe- examen examen examen examen tens (motsv.) (läkarex.)

Assistent/förste amanuens (L 10) (L 10) L 10 L 5 Biträdande lärare L 1326 L 14 L 14 Forskarassistent L 1316 L 14 L 141 Klinisk lärare SK 46 SK 422 SK 422 Klinisk amanuens (ej

specialistkompetent) SK 313 SK 27* SK 27* Lektor (i musik,

pedagogik m.m.) L 20 L 20 L 16 L 15 Lärare/ biträdande

övertandläkare L 155 L 145 Universitetslektor

(extra tjänst) L 20 L 20 L 16 L 15

1 Före 1980-07-01 L 13. 2 Avser vikarie. ” Avlöningsförstärkning 5 341 kr/mån. * Avlöningsförstärkning 300—4 107 kr/mån. 5 Härtill kommer uppdragstillägg (3 650 kr/mån.).

I 1981 års avtalsrörelse har yrkanden om ytterligare differentieringar av detta slag framförts för forskarassistenter och universitetsadiunkter.

För assistent- och amanuenstjänster gällde tidigare — så länge den reglerade befordringsgången fanns (fram till 1979) -— att licentiatexa- men eller doktorsexamen tillgodoräknades som motsvarande ett år i befordringsgången.

För forskningsassistenter finns, som tidigare redovisats (kapitel 3.4.2), en överenskommelse mellan forskningsråden och de berörda personal— organisationerna om schabloner för beräkning av lönekostnader för forskningsassistenter i projekt som finansieras av forskningsråden. Dessa schabloner är emellertid inte avsedda att ligga till grund för den indi- viduella lönegradsplaceringen, som fastställs lokalt vid respektive hög- skoleenhet.

De enskilda högskoleenheterna har något olika praxis i fråga om lönegradsplaceringen. I regel tillämpas ungefär följande lönefält vid

inplaceringen.

Lönegrad Kompetens Högst F 10 Ingen examen.

F lO/ll—F 13/15 Grundexamen samt antagning till forskarutbild- ning.

F 13/15—F 17/19 Licentiat— eller doktorsexamen (motsv.) eller fler-

årig relevant yrkeserfarenhet (fil. dr i regel lägst F 14/15).

F l7—F 20 Docentkompetens. (I lönegraderna F l8—F 20 är tjänstebenämningen forskare.)

Vid den individuella lönegradsplaceringen tas hänsyn till arbetsuppgif- ternas karaktär och svårighetsgrad, bl.a. graden av ansvar för projektet (ekonomiskt ansvar, arbetsledning, ansvar för andras säkerhet, ansvar för projektets forskningsresultat m.m.). Vid meritvärderingen beaktas förutom akademisk examen även annan utbildning, praktisk verksamhet och erfarenhet efter examen.

De nu redovisade reglerna gäller vid nyanställningar. Om emellertid en redan anställd forskningsassistent höjer sin kompetens t.ex. genom att avlägga doktorsexamen sker dock ingen automatisk förändring av lönegradsplaceringen, utan denna anses endast kunna ändras i samband med den allmänna årliga översynen av alla lönegradsplaceringar enligt 1978 års avtal om lokala löneförhandlingar inom ATF—området (L- ATF). Dessa förhandlingar, som omfattar all personal på löneplan F vid högskoleenheten, kan av olika skäl bli mycket långdragna, vilket medför att lönegradsjusteringen för forskningsassistenter som avlägger doktors- examen kan dröja lång tid (ibland mer än ett år). Inte ens då anslags- givaren vid förlängning av projektet beviljat medel för högre lön till tjänstens innehavare anses en ändring av lönegradsplaceringen kunna ske på annat sätt än inom ramen för dessa förhandlingar.

4.5.4 Överväganden och förslag

Behörighet och kompetenskrav

Som vi framhållit i vårt yttrande över lärartjänstutredningens betänkan- de anser vi att doktorsexamen eller motsvarande kompetens i princip bör krävas för alla tjänster för undervisning och forskning i högskolan, som inte uttryckligen är avsedda som rekryteringstjänster för doktoran- der. Detta är en naturlig följd av kravet att rätt och skyldighet till forskning skall ingå i flertalet lärartjänster. Vi har i vårt huvudbetän- kande understrukit att de rena undervisningstjänsterna i högskolan på sikt bör avvecklas. Fasta lärartjänster utan krav på forskarutbildning bör endast förekomma undantagsvis och endast i sådana ämnen där en naturlig forskningsanknytning ännu saknas (t.ex. inom vissa lärarutbild- ningar och — åtminstone övergångsvis — en del kortare vårdutbild- ningar) och i de konstnärliga utbildningarna, där konstnärlig skicklighet kan ersätta kravet på vetenskaplig kompetens.

Som vi framhåller i huvudbetänkandet har vi inte sett det som vår uppgift att lägga fram ett eget förslag om tjänsteorganisationen inom högskolan. Vi har därför inte heller lagt fram några författningsförslag i fråga om behörighetsvillkoren för högskolans lärartjänster. Vi anser dock att dessa villkor i princip bör utformas på det sätt som lärartjänst- utredningen föreslog beträffande tjänst som docent/biträdande profes— sor. Detta innebär att kompetenskravet i första hand bör vara doktors- examen eller motsvarande vetenskaplig kompetens med den inriktning som tjänsten avser. Om särskilda skäl föreligger bör dock högskolesty— relsen i samband med ledigkungörandet av en tjänst kunna föreskriva att kravet på doktorsexamen skall kunna ersättas av ”sådan kompetens av annat slag som för tjänsten prövas likvärdig med avsedd vetenskaplig kompetens”. Detta bör dock endast förekomma i de ämnen och de utbildningar som vi nämnt ovan.

I många ämnen inom de filosofiska fakulteternas område har man, som ovan nämnts, tidigare i vissa fall varit mycket frikostig med dispen- ser från kravet på vetenskaplig kompetens för extra universitetslektorat. Vi vill understryka vikten av att de gällande kompetenskraven upprätt— hålls för lärartjänsterna inom högskolan. Det är inte acceptabelt om det — som ett av våra enkätsvar uttrycker det — blir så att ”det be- traktas som en särskild merit, mer värd än forskarutbildning, att ha sin grundläggande utbildning från den institution vid vilken lärartjänsten är placerad”.

Det ankommer på högskolestyrelsen att bevaka att kompetenskraven inte eftersätts. Vi anser att högskolestyrelsen bör inhämta yttrande om den sökandes vetenskapliga kompetens av vederbörande fakultets- eller sektionsnämnd, om en institution föreslår förordnande för en person som inte uppfyller behörighetsvillkoren.

När det gäller de administrativa tjänsterna inom högskolan — såväl i den lokala högskoleförvaltningen som vid UHÄ —» bör en forskar- utbildning ha ett betydande meritvärde, även om man i regel ej kan ställa upp doktorsexamen som ett behörighetsvillkor. Det är viktigt att åtminstone en del av de tjänstemän som sysslar med administration av högre utbildning och forskning har en egen erfarenhet av vetenskapligt arbete. Den rekryteringspraxis som vi redovisat ovan beträffande ut- bildningsenheterna (motsvarande) vid de lokala universitetsförvaltning- arna är enligt vår mening en utveckling i rätt riktning. Även UHÄzs rekrytering av forskarutbildad personal bör fortsätta och utvidgas.

För utbildningsledartjänstema bör som hittills krävas behörighet till lärartjänst i högskolan. När doktorsexamen blir det normala kompetens— kravet för alla lärartjänster kommer därmed samma krav att gälla för utbildningsledartjänsterna.

Befordringsgrunder

Lärartjänstutredningens förslag innebär i sak ingen ändring av nuva- rande befordringsgrunder när det gäller professurer. För de föreslagna tjänsterna som docent/ biträdande professor har man däremot tänkt sig fyra olika alternativa befordringsgrunder: antingen vetenskaplig skick-

lighet eller pedagogisk skicklighet eller både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet eller annan skicklighet av betydelse för tjänsten.

Vi anser att både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet bör vara befordringsgrunder för varje lärartjänst i högskolan. Det är viktigt att de pedagogiska meriterna beaktas vid alla tjänstetillsättningar. Den ve- tenskapliga skickligheten bör dock i regel väga tyngst utom i de fall då kravet på vetenskaplig kompetens ersätts av kompetens av annat slag.

Lönesättning

Som framgått av våra generella överväganden (kapitel 3.4) anser vi det motiverat att lönesättningen differentieras med hänsyn till vetenskaplig kompetens. Detta torde vara särskilt befogat inom området högre ut- bildning och forskning. '

I fråga om lärartjänster förekommer detta redan i viss omfattning, och förslag har framförts om ytterligare differentiering. Vi anser att en utveckling i denna riktning är rimlig.

När det gäller forskningsassistenter ger däremot doktorsexamen ofta inte, eller först efter en betydande fördröjning, utslag i lönesättningen för redan anställd personal. Vi finner denna praxis otillfredsställande. Skall högskolan kunna hävda forskarutbildningens meritvärde i sam- hället måste den själv ge doktorsexamen ett tillbörligt värde också vid lönesättningen. Vårt förslag om ett generellt lönetillägg för statstjänste— män med doktorsexamen kommer åtminstone delvis att innebära en lösning på detta problem. Vi anser emellertid att de lokala högskole- myndigheterna framdeles också i samband med förnyat förordnande på tjänst som forskningsassistent bör beakta förändringar i den vetenskap- liga kompetensen och i förekommande fall justera lönegradsplaceringen med hänsyn härtill.

Även för administrativ personal är en lönedifferentiering baserad på vetenskaplig erfarenhet rimlig. Den nämnda generella regeln kommer givetvis också att omfatta dessa tjänster.

Sammanfattning

Våra synpunkter och förslag beträffande forskarutbildningens merit- värde inom högskolan kan sammanfattas på följande sätt.

0 För alla tjänster för undervisning och forskning i högskolan, som inte uttryckligen är avsedda som rekryteringstjänster för forskarstuderan- de, bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett behörig- hetsvillkor. Dispens bör ges mera restriktivt än hittills och bara efter yttrande av fakultetsnämnd (motsvarande). . Undantagna från kravet på doktorsexamen bör endast vara lärar- tjänster vid de konstnärliga utbildningarna och tjänster i sådana ämnen där en naturlig forskningsanknytning saknas. 0 För administrativa tjänster — både vid de lokala högskoleförvalt- ningarna och vid UHÄ — bör doktorsexamen betraktas som en vä- sentlig merit. Liksom hittills bör man sträva efter att till sådana tjänster rekrytera personal med forskarutbildning.

. Som befordringsgrund vid tillsättning av lärartjänster bör både peda- gogisk och vetenskaplig skicklighet beaktas. I regel bör den veten- skapliga skickligheten väga tyngst. o Lönesättningen bör differentieras med hänsyn till vetenskaplig kompe- tens. Vid förnyat förordnande på tjänst som forskningsassistent bör lönegradsplaceringen i förekommande fall justeras om innehavaren höjt sin vetenskapliga kompetens.

4.6 Forskningsinstitutioner m.m.

4.6.1 Nuvarande regler

Som en särskild grupp bland statliga myndigheter kan man urskilja dem i vilkas uppgifter ingår att planera, administrera, finansiera eller själva bedriva forskning. Hit hör både institutioner som har forskning — grundforskning eller tillämpad forskning och utvecklingsarbete — som sin huvuduppgift och ämbetsverk med kontroll- och provningsupp- gifter för vilka forskning är en mera underordnad del av verksamheten.

I fråga om många tjänster vid dessa institutioner är vetenskaplig er- farenhet i någon form i realiteten en nödvändig förutsättning för arbets- uppgifterna. I en del fall har visserligen, som vi redovisat i det före- gående (kapitel 3.2), tidigare formella krav på forskarutbildning för be- hörighet upphävts under det senaste decenniet. I de fall kravet på ve- tenskaplig kompetens inte uttrycktes som krav på viss examen har det dock ofta fått stå kvar. Som redovisningen i kapitel 3.2 visar, finns det fortfarande en hel del tjänster för vilka ”vetenskaplig skicklighet” utgör ett villkor för behörighet I några fall har dessutom myndigheten själv fastställt mer eller mindre formella krav på forskarutbildning för vissa tjänster.

I fråga om mera renodlade forskartjänster sker tillsättningen i regel efter sakkunnigförfarande. Inte sällan anges explicit i myndighetens eller institutionens instruktion att kompetensprövningen skall ske efter samma kriterier som vid tillsättning av motsvarande tjänster vid univer- sitet och högskolor. I andra fall uttrycks behörighetskravet som ”styrkt vetenskaplig skicklighet och beprövad erfarenhet i ämne, som tillhör tjänstens verksamhetsområde”. I de författningar som fastställts efter högskolereformen 1977 har man i regel följt högskoleförordningens for- mulering om behörighetsvillkor för lärartjänster (”den vetenskapliga och pedagogiska skicklighet, de kunskaper och erfarenheter och sådan förmåga i övrigt som behövs för att fullgöra tjänsten väl”).

Tjänster av detta slag återfinns ofta vid enheter av laboratoriekarak- tär eller vid vissa myndigheters forsknings- och utvecklingsavdelningar. I dessa fall används ofta tjänstebeteckningama professor (eller forsk- ningschef) för chefstjänsterna och laborator eller liknande för de högre handläggartjänsterna. I många fall är tjänsterna alternativtjänster (labo- rator/avdelningsdirektör, vid FOA även forskningschef/överingenjör), och myndigheten har då möjlighet att i varje enskilt fall, när tjänsten skall ledigförklaras, avgöra om vetenskapliga eller administrativa meri-

ter skall väga tyngst. Har tjänsten ledigförklarats som laboratorstjänst, tillsätts den med sakkunnigförfarande och det blir då den vetenskapliga meriteringen som blir avgörande.

Antalet tjänster av detta slag framgår av följande sammanställning.

Forskartjänster (professor, laborator och motsvarande) vid vissa myndigheter utanför högskolan

Myndighet Antal forskartjänster Forskningsinstitutet för atomfysik 61 Kiruna geofysiska institut 41 Institutet för social forskning 41 Statens kriminaltekniska laboratorium 4 Försvarets forskningsanstalt 125 Flygtekniska försöksanstalten 7 Fortifikationsförvaltningen 4 Statens rättskemiska laboratorium 3 Statens bakteriologiska laboratorium 23 Socialstyrelsens läkemedelsavdelning 14 Statens livsmedelsverk 10 Statens naturvårdsverk 9 Statens veterinärmedicinska anstalt 27 Arbetarskyddsstyrelsen 26

1 Tjänster som forskningsassistent ej medräknade.

För de nu nämnda tjänsterna krävs alltså i praktiken vetenskaplig kom- petens som i regel minst motsvarar doktorsexamen. I flera fall har i myndighetens instruktion också införts regler om befordringsgrunder som överensstämmer med dem som gäller vid universiteten, vilket bl.a. innebär att tjänsteåldern inte tillgodoräknas vid meritprövningen. De nyare instruktionerna har härvid nästan ordagrant övertagit högskole- förordningens formuleringar (19 kap. 13 5).

4.6.2 Praxis

Såvitt framgår av enkätsvaren, värderas vetenskaplig kompetens genom- gående högt vid de institutioner och myndigheter det här gäller, åt- minstone för arbetsuppgifter inom forskning och utvecklingsarbete. Detta gäller inte bara för de forskartjänster där vetenskaplig skicklighet är ett behörighetsvillkor utan också för ett relativt stort antal tjänster med specialistfunktioner och även för åtskilliga tjänster av mer admi- nistrativ karaktär. Även vid institutioner där de formella kraven på forskarutbildning upphävts, t.ex. Sveriges geologiska undersökning eller statens strålskyddsinstitut, tillsätts fortfarande tjänster av detta slag i åt- skilliga fall med personer med doktorsexamen eller motsvarande.

I några av enkätsvaren från de berörda myndigheterna framhålls att de formella akademiska meriterna är av underordnat intresse och att vetenskaplig kompetens kan erhållas också på annat sätt än genom dok- torsexamen. I andra fall påpekar myndigheten att man har för avsikt att framdeles ställa upp doktorsexamen eller motsvarande kompetens som

krav eller önskvärd kvalifikation för en rad befattningar. Till den sist- nämnda kategorin hör bl.a. statens rättskemiska laboratorium, arbetar— skyddsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, statens kärn- kraftsinspektion och statens naturvårdsverk.

För de tjänster som upptas i följande sammanställning har enligt myndigheternas uppgifter vetenskaplig kompetens (doktorsexamen eller motsvarande) ett särskilt meritvärde. I en del fall är genomgången fors- karutbildning i realiteten ett krav för dessa tjänster. I sammanställ- ningen anges också hur många tjänster det gäller, i den mån detta fram- går av myndighetens uppgifter.

Tjänster vid statliga forskningsinstitutioner m.m. för vilka vetenskaplig kompetens är en avgörande merit men ej ett krav

Myndighet (motsv.) Tjänst Antal tjänster Statens rättskemiska 1:e kemist 2 laboratorium Vetenskaplig assistent Statens strålskydds— Byråchef 14 institut Laborator/avd.föreståndare Statens bakteriologiska 1:e laboratorieläkare 32 laboratorium 1:e mikrobiolog 1:e kemist Mikrobiolog Konjunkturinstitutet Överdirektör 2 Forskare Statens geotekniska Överdirektör institut Överingenjör, avdelningsdirektör m.m. Statsgeotekniker Statens livsmedelsverk 1:e kemist, mikrobiolog, toxikolog m.m. 11 Statens utsädeskontroll Föreståndare 18 Avdelningsdirektör Försöksledare Bitr försöksledare Assistent Institutet för vatten- Forskningsledande tjänster ca 10 och luftvårdsforskning Arbetarskyddsstyrelsen Arbetsmedicinska avdelningen (krav): Enhets- och sektionschef Forskningsassistent Tillsynsavdelningen (önskvärt): Byråchef Distriktschef i yrkesinspektionen Statens institut för Utredare byggnadsforskning Statens lantmäteriverk Observator (kartavdelningens geodetiska enhet) 3 Sveriges geologiska Statsgeolog samt ”högre undersökning handläggartjänster” Statens kämkrafts- "Kvalificerade handläggartjänster avseende inspektion säkerhetsgranskning, forskningsplanering och forskningsadministration” ca 15 Statens skeppsprovnings- ”Flertalet projektledartjänster" anstalt Svalöf AB Forskningschef

Avdelningschef (förädlingsavd. samt biologisk och kemisk utvecklingsavd.)

I nästa tabell redovisas det sammanlagda antalet anställda med forskar-

utbildning vid berörda myndigheter och institutioner, fördelade på olika lönenivåer, jämfört med antalet personer med högskoleutbildning och med det totala antalet anställda. Som tidigare nämnts har en del myn- digheter —— bl.a. SMHI och statens provningsanstalt —— inte besvarat vår enkät och ingår därför inte i tabellen.

Tabell 6.1 Antal anställda med forskarutbildning (fil. dr, fil. lic./motsv.) vid vissa statliga myndigheter (forskningsinstitutioner m.m.)

Myndighet Antal forskarutbildade Totalt Andel fo.utb. (%) —F 10 F ll—F 14 F 15— Totalt ant. an- av hela av pers. ställda perso- med hög- nalen skoleutb.

Forskningsinstitutet för atomfysik —— — 24 24 70 34 69 Kiruna geofysiska institut — l 9 10 78 13 35 Institutet för social forskning — —— 7 7 18 39 47 Statens kriminaltekniska laboratorium —— — 8 8 83 10 28 Försvarets forskningsanstalt (FOA) — 82 69 151 1 319 11 26 Flygtekniska försöksanstalten — —— 13 13 244 5 19 Statens rättskemiska laboratorium —— — 2 2 8 25 25 Statens strålskyddsinstitut —- — 18 18 135 13 34 Statens bakteriologiska laboratorium — — 40 40 626,5 6 39 Konjunkturinstitutet — — 2 2 48 4 6 Statens geotekniska institut — —— 4 4 77 5 10 Statens väg- och trafikinstitut — —— 12 12 197 6 14 Statens livsmedelsverk — 4 20 24 257 9 27 Statens utsädeskontroll — — 6 6 120 5 33 Statens veterinärmedicinska anstalt —— — 18 18 236 8 26 Institutet för vatten- och

luftvårdsforskning (IVL) — — 24 24 177 14 25 Arbetarskyddsstyrelsen — — 32 32 313 10 26 Statens institut för byggnadsforskning — — 25 25 172 15 25 Statens lantmäteriverk — — 8 8 . . . . . . Sveriges geologiska undersökning (SGU) — — 80 80 556 14 31 Statens kärnkraftsinspektion — — 4 4 65 6 13 Statens skeppsprovningsanstalt — — 7 7 162 4 16

De s.k. kollektiva forskningsinstituten (branschforskningsinstituten), som rättsligt är stiftelser och inte statliga myndigheter, har i regel inte ställt upp några formella krav på doktorsexamen eller motsvarande. För fors- kartjänsterna vid dessa institut krävs givetvis dokumenterad vetenskap- lig kompetens, men man framhåller i flera fall att en doktorsexamen inte ensam utgör en tillräcklig garanti för den kompetens man måste kräva av en forskare. Dessutom måste hänsyn tas även till andra kvali- fikationer än enbart vetenskaplig kompetens.

4.6.3 Överväganden och förslag

Vid de institutioner och myndigheter det här gäller är verksamheten i betydande grad vetenskapligt inriktad, antingen genom att forskning in- går i myndighetens arbetsuppgifter eller därför att verksamheten förut- sätter vetenskaplig kompetens hos personalen.

Vi finner det angeläget att framhålla vikten av att kravet på veten-

skaplig kompetens upprätthålls, även vid de myndigheter där tidigare formella behörighetsvillkor upphävts. I fråga om de rena forskartjäns- terna torde sakkunnigförfarandet innebära en garanti för att tillsätt- ningen baseras på vetenskaplig skicklighet. Ett minimikrav för tjänster av detta slag bör dock vara kompetens motsvarande doktorsexamen.

Även i fråga om specialisttjänster av det slag som exemplifieras i sam- manställningen på s. 86 ovan torde doktorsexamen i realiteten ofta vara ett kompetenskrav, även om formella föreskrifter om detta f.n. inte finns i myndighetens instruktion. Men också för en rad andra be- fattningar inom planering och administration vid dessa myndigheter bör en forskarutbildning ha ett betydande värde.

Som vi framhållit i det föregående (jfr kapitel 3.2), är det inte accep— tabelt om den större flexibilitet som följer av att formella behörighets- villkor avskaffats leder till att tjänsteåldern blir den huvudsakliga be- fordringsgrunden och att även tjänster med arbetsuppgifter av veten- skaplig art i första hand besätts genom internrekrytering inom myndig- heten. Vårt intryck är att upphävandet av tidigare kompetenskrav i många fall har medfört en lägre värdering av vetenskapliga meriter och en genomsnittligt lägre kompetensnivå hos nyanställd personal.

För specialisttjänster av typen Statsgeolog vid SGU etc. bör även framdeles doktorsexamen utgöra en miniminivå av vetenskaplig kom— petens. Skall dessa tjänster tillsättas med sökande utan doktorsexamen, bör det förutsättas att vederbörande på annat sätt skaffat sig minst motsvarande kompetens. Tjänster av denna karaktär finns t.ex. vid SGU, SMHI, SBL, statens rättskemiska laboratorium, statens strål- skyddsinstitut, statens geotekniska institut, statens livsmedelsverk, sta- tens utsädeskontroll, statens provningsanstalt m.fl. myndigheter.

I våra författningsförslag har vi dock inte tagit in några regler om formella krav på doktorsexamen för tjänster vid dessa myndigheter. Det bör övervägas i särskild ordning för varje myndighet vilka tjänster som i förekommande fall kan komma i fråga, t.ex. i samband med att in- struktionen i övrigt ses över. Tills vidare ankommer det på varje enskild myndighet att ansvara för att den nödvändiga vetenskapliga kompe- tensnivån inte eftersätts vid rekryteringen. De generella anvisningar be- träffande forskarutbildningens meritvärde som vi föreslår att regeringen skall utfärda är avsedda att ge en garanti för att de vetenskapliga meri- terna får ett tillbörligt värde.

Sammanfattningsvis föreslår vi följande.

. För forskartjänster vid statliga forskningsinstitutioner och myndighe- ter bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens vara ett minimi— krav för behörighet. . Även för specialisttjänster vid myndigheter som SGU m.fl. bör dok- torsexamen i realiteten vara ett villkor för behörighet. . För administrativa m.fl. tjänster vid dessa myndigheter bör doktors- examen tillmätas ett betydande meritvärde. . I samband med att instruktionerna för berörda myndigheter ses över bör man pröva om ett formellt krav på forskarutbildning bör införas för vissa tjänster.

4.7 Svenska kyrkan

4.7.1 Gällande bestsämmelser

Tillsättningen av prästtjänster inom Svenska kyrkan regleras av präst- valslagen (1957: 577) och prästvalsförordningen (1958: 261).

För behörighet till prästtjänst krävs prästvigning, som i sin tur förut- sätter grundläggande religionsvetenskaplig högskoleutbildning (teologie kandidatexamen eller motsvarande) samt praktisk-teologisk utbildning (numera vid pastoralinstituten inom Svenska kyrkan).

Prästtjänster tillsätts i regel efter val, men före valet skall domkapitlet föra upp högst tre sökande på förslag i rangordning. Urvalet bland be- höriga skall, som för andra offentliga tjänster, ske med hänsyn till för— tjänst och skicklighet. Härvid skall beaktas ”såväl det nit, det allvar och den skicklighet som sökande visat i honom dittills anförtrott kall, jämte tjänstålder, som ock den lärdom han ådagalagt genom examina, utgivna skrifter eller annorledes” (12 % prästvalslagen).

4.7.2 Tjänsteårsberäkning

Vid beräkningen av tjänstetid kan, efter regeringens medgivande, även ”tjänstgöring vid teologisk fakultet i riket” få tillgodoräknas. Enligt uppgift från kommundepartementet bifalles sådana ansökningar regel- mässigt. Heltidstjänstgöring som lärare och assistent tillgodoräknas på samma villkor som prästerlig tjänstgöring; amanuenstjänster räknas som deltidstjänster. Också timarvoderad undervisning tillgodoräknas, även om den t.ex. har fullgjorts vid sidan av prästtjänst.

Tidigare gällde att lärartjänst vid läroverken och tjänstgöring som docent vid teologisk och filosofisk fakultet fick tillgodoräknas som tjänsteår på samma sätt som prästtjänst. Som motivering för att av- skaffa denna regel anförde 1950 års prästvalskommitté (SOU 1956: 30) att det församlingsprästerliga arbetet i grunden förändrat karaktär un- der de senaste decennierna. Att jämställa lärare och präster i fråga om arbetsuppgifternas art var enligt kommittén inte längre möjligt. Läro- verkslärartjänstgöring kunde därför inte anses vara tillnärmelsevis lik- värdig med prästerlig tjänstgöring som befordringsmerit för prästtjänst. Inte heller kunde det anses motiverat att behålla rätten för docenter vid filosofisk fakultet att räkna prästerliga tjänsteår. Däremot föreslog kommittén att Kungl. Maj:t skulle kunna medge att tid för lärartjänst- göring vid teologisk fakultet i riket finge tillgodoräknas.

Genom 1957 års prästvalslag avskaffades också den tidigare bestäm— melsen att tjänstledighet för teologiska studier fick tillgodoräknas för tjänsteårsberäkning. Prästvalskommittén ansåg det ”principiellt oriktigt och ägnat att framkalla risk för en icke fullt rättvis bedömning” att man fick tillgodoräkna såvål studietid (som tjänsteår) som studieresultat (som lärdomsmerit). Vidare menade man att en längre tids teologiska studier, som ej avkastat några resultat, inte på en omväg borde få tillgodoräknas som merit.

Enligt den tidigare prästvalslagen fick filosofie doktorsgrad tillgodo- räknas som tre tjänsteår. Egendomligt nog fanns ingen motsvarande re-

gel beträffande tillgodoräknande av teologisk forskarutbildning. I sam- band med den översyn av prästvalsbestämmelserna som ledde fram till 1910 års prästvalslag föreslogs från några håll att även högre teologiska examina skulle få räknas som tre tjänsteår. Förslaget avvisades i rege— ringens proposition (prop. 1909: 12) med motiveringen att denna bestäm- melse hade meddelats på grunder som inte ägde någon motsvarighet i fråga om teologiska examina. Bakgrunden till denna bestämmelse var nämligen enligt propositionen att den dåvarande prästvalslagen stadgade att andra lärdomsmeriter än teologiska fick tillgodoräknas enligt be- fordringsgrunden förtjänst endast om de sökande var jämngoda i teo- logiska insikter. Om inte regeln om tjänsteårsberäkning för filosofisk doktorsgrad funnes, skulle denna merit i många fall inte komma att beaktas. Teologisk lärdom skulle däremot alltid beaktas vid meritvärde- ringen, och den kunde alltså komma till sin rätt utan årsberäkning.

På en del håll utvecklades emellertid en praxis att domkapitlen ap- proximativt räknade teologie licentiatexamen som likvärdig med fem och teologie doktorsgrad som likvärdig med tio tjänsteår vid tillsättning av kyrkoherde- och komministertjänster (se SOU 1948: 44, s. 114).

Även möjligheten att tillgodoräkna filosofisk doktorsgrad som tjänste- år försvann 1957. Prästvalskommitténs motivering var att ”ingalunda varje filosofisk doktorsgrad numera kan anses utgöra någon saklig merit vid befordran till församlingsprästtjänsf'. En juridisk doktorsav- handling i t.ex. kanonisk rätt eller kyrkorätt eller en avhandling i psy- kiatri inom medicinska fakulteten skulle enligt kommittén bättre kunna förtjäna att tillgodoräknas än flertalet avhandlingar inom filosofisk fa- kultet. [ gengäld har 12 å i den nuvarande prästvalslagen utformats så, att alla slag av lärdomsmeriter kan tillgodoräknas enligt befordrings- grunden skicklighet, ej som tidigare endast ”lärdom i teologiska ämnen”.

4.7.3 Värdering av utbildningsmeriter

Svenska prästförbundet (numera Svenska kyrkans personalförbund) har fastställt vissa rekommendationer angående meritvärdering, som i viss utsträckning tillämpas vid domkapitlens bedömning av sökande till präst- tjänster. I dessa rekommendationer framhålls inledningsvis att prästvals- lagen inte ger stöd för en gradering av de olika befordringsgrunderna och att någon formel för omräkning av lärdomsmeriter i tjänsteår icke kan uppställas. För att få fram en totalbedömning av den sökandes examens— och lärdomsmeriter rekommenderar förbundet följande poäng- beräkning.

Teol. kand.-examen (minimikrav) 8 poäng Betyg 1 TK utöver minimikrav 1/2 poäng/betyg Dispenskurs 3—5 poäng Fil. kand. eller fil. mag. +Sigtunakurs 8 poäng (för vidare studier 1/2 poäng per betyg, max 3 poäng) Teol. lic.-examen 2—4 poäng T eol. doktorsgrad 2—4 poäng Teol. doktorsexamen 4 poäng Dokumenterad fortbildning 0—4 poäng

Tillbörlig hänsyn tas till utbildning, som kan sägas vara av direkt värde för prästtjänsten såsom pastorsutbildning eller pedagogisk utbildning. Restriktivi- tet iakttas däremot beträffande övriga examina och utbildning av annat slag. Utgivna skrifter m.m. bör bedömas med hänsyn till i vilken mån de kommit det kyrkliga arbetet till godo eller styrker författarens kapacitet.

Enligt uppgift förbereds f.n. en revision av dessa rekommendationer med hänsyn till vad som gäller efter 1977 års högskolereform.

I praktiken tillmäts forskarutbildningen ett avgörande meritvärde en- dast vid tillsättning av domprosttjänster. Även biskopstjänsterna tillsätts i regel med personer som avlagt högre teologisk examen. Detsamma gäl- ler direktorstjänsterna vid vissa centrala kyrkliga organ och vid pasto- ralinstituten. Forskarutbildningen förefaller också vara en merit vid tillsättning av kyrkoherdetjänster i vissa större församlingar, särskilt i storstadsområdena. För övriga tjänster synes dock forskarutbildningen ha ett underordnat meritvärde.

I flera av svaren på vår enkät har man hänvisat till en undersökning av forskarutbildningens meritvärde för prästtjänster, som gjorts inom teologiska fakulteten i Lund. Undersökningen visar att domkapitlens praxis i fråga om värdering av doktorsexamen är i hög grad skiftande. Flera av de berörda instanserna för fram krav på enhetlighet i merit- värderingen. Biskopsmötet ifrågasätter emellertid det ändamålsenliga i att ställa upp för Svenska kyrkan i dess helhet förpliktande normer i detta avseende. Generella regler om doktorsexamens meritvärde skulle enligt biskopsmötet alltför mycket begränsa möjligheterna till en nyan- serad avvägning mellan olika meriter med hänsyn till tjänstens särskilda behov.

4.7.4 Nuvarande tjänsteinnehavares utbildningsbakgrund

Flertalet biskopar och domprostar har forskarutbildning: av landets tretton biskopar är elva teologie doktorer och av tio tillsatta domprost- tjänster innehas nio av teologie doktorer eller teologie licentiater.

De ordinarie kyrkoherdarnas utbildningsbakgrund redovisas i tabell 7.1. Av sammanlagt 1035 tjänsteinnehavare har 57 (5,5 %) genomgått forskarutbildning (tel. dr, teol. lic. eller i några fall fil. lic.). (Av tabellen framgår också att sammanlagt 131 tjänster — 12,7 % — innehas av personer som inte avlagt teologie kandidatexamen.) Andelen forskarutbildade bland kyrkoherdarna varierar kraftigt mellan olika stift. Flest forskarutbildade kyrkoherdar finns i Sydsverige (Lunds och Växjö stift) samt i Stockholms stift. I de västsvenska stiften samt i ärkestiftet har omkring 5 % av kyrkoherdarna genomgått forskarutbild- ning, medan övriga stift endast har enstaka personer med sådan meri- tering.

Tabell 7.1 Utbildningsbakgrund för ordinarie innehavare av kyrkoherdetjänster 1979 Stift Antal Forskar- Teol. kand. Övriga besatta utbildning (motsv.) tjänster Uppsala 94 5 68 21 Linköpings 81 2 69 10 Skara 84 4 73 7 Strängnäs 48 2 44 2 Västerås 76 1 66 9 Växjö 64 7 49 8 Lunds 164 16 137 11 Göteborgs 129 6 1 19 4 Karlstads 66 2 49 15 Härnösands 76 2 52 22 Luleå 71 3 55 13 Visby 17 — 13 4 Stockholms 59 7 48 4 Kh för döva 6 — 5 1 Summa 1 035 57 847 131 (5,5 %) (81,8 %) (12,7 %)

Källa: Sveriges statskalender 1980.

4.7.5 Överväganden och förslag

Svenska kyrkan är liksom skolväsendet ett av de områden där behörig- hetskrav och meritvärdering regleras tämligen detaljerat av statsmak- terna. Till skillnad från vad som gäller för lärartjänster i skolväsendet har emellertid för prästtjänsternas del ett flertal av de tidigare gällande bestämmelserna om forskarutbildningens meritvärde upphävts under de senaste decennierna.

Det är möjligt att denna utveckling, som några av enkätsvaren an— tyder, speglar en lägre värdering av högre utbildning överhuvud taget inom Svenska kyrkan. Vi vill för vår del instämma i de uttalanden —— bl.a. från Svenska kyrkans utbildningsnämnd — som framhåller det an- gelägna i att Svenska kyrkans präster har en så gedigen utbildningsbak- grund som möjligt, vare sig de är anställda på församlings— eller stifts- tjänster på olika nivåer eller på Specialtjänster av rikskaraktär. För ar- betet i Svenska kyrkan gäller, liksom för andra yrkessektorer, att en ve- tenskaplig erfarenhet är av värde för arbetsuppgifterna, även om själva forskningsuppgiften enbart omfattat ett begränsat område.

Att införa doktorsexamen eller motsvarande kompetens som behörig- hetsvillkor "för prästerliga tjänster torde emellertid knappast komma i fråga. Svaren på vår enkät är genomgående tveksamma eller avvisande till en sådan tanke. Däremot finns det enligt vår mening anledning att på flera sätt förstärka forskarutbildningens meritvärde för tjänster inom Svenska kyrkan.

Flera av våra förslag gäller reglerna för tjänsteårsberäkning (beford- ringsgrunden förtjänst), som i fråga om prästtjänster spelar en bety- dande roll vid meritvärderingen.

Tjästgöring som lärare, assistent eller amanuens vid religionsveten- skaplig institution i högskolan bör enligt vår mening få tillgodoräknas

som likvärdig med prästerlig tjänstgöring utan att särskilt tillstånd skall behöva inhämtas av regeringen i varje enskilt fall. Redan nu tycks an- sökningar om sådant tillgodoräknande så gott som undantagslöst bi- fallas.

Vi har i det föregående föreslagit att doktorsexamen generellt skall få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår för statligt reglerade tjänster. Denna regel blir givetvis tillämplig även för prästtjänster. Det torde därför vara lämpligt att en bestämmelse härom tas in i prästvals— förordningen. Denna bör utformas så, att tillgodoräknandet gäller dok— torsexamen i religionsvetenskapligt ämne (oberoende av examens fakul- tetsbeteckning). Även doktorsexamen i annat ämne — t.ex. i sådana fall som nämndes i citatet från 1950 års prästvalskommitté ovan (s. 90) — bör i undantagsfall få tillgodoräknas som tjänsteår (efter regeringens medgivande), i den mån ämnet bedöms vara av värde för prästerlig tjänst.

Däremot bör varken tjänstgöring i högskolan eller doktorsexamen medföra någon förkortning av den minimitjänstgöringstid som enligt prästvalsförordningen fordras för behörighet till tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister (tre respektive ett år).

Den poängberäkning som rekommenderats av Svenska kyrkans per- sonalförbund för sammanvägning av utbildningsmeriter enligt beford- ringsgrunden skicklighet ger inte poäng för doktorsexamen inom annan fakultet än teologisk. För tjänstgöring som präst kan emellertid också forskarutbildning inom en annan fakultet vara av värde. Prästvalslagens regler om värdering av lärdomsmeriter lägger inga hinder i vägen för att ta hänsyn till t.ex. en humanistisk doktorsexamen, om den kan be- dömas vara värdefull för den tjänst det gäller. Det är angeläget att en poängberäkning för meritvärderingen inte utformas så, att detta slag av meriter utesluts.

I fråga om lönesättningen för personal med forskarutbildning bör de generella regler som vi föreslagit i kapitel 3.4 vara tillämpliga även för prästerliga tjänster.

Det som nu sagts gäller prästtjänster i allmänhet. För vissa tjänster bör en forskarutbildning betraktas som särskilt värdefull. Utrymme för detta ges i prästvalslagens föreskrift om att hänsyn skall tas till ”tjäns- tens särskilda behov” vid meritvärderingen. Vi förutsätter att hittills- varande praxis vid tillsättning av biskops- och domprosttjänster fort- sätter. För vissa Specialtjänster av rikskaraktär, för tjänster med ansvar för den prästerliga fortbildningen på stiftsnivå samt för utredartjänster vid centrala kyrkliga organ bör enligt vår mening doktorsexamen vara den normala utbildningsbakgrunden.

Sammanfattningsvis föreslår vi således följande.

. Tjänstgöring vid religionsvetenskaplig institution i högskolan bör få tillgodoräknas som tjänsteår utan särskilt tillstånd av regeringen. . Doktorsexamen i religionsvetenskapligt ämne bör få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår. Doktorsexamen i annat ämne bör få tillgodoräknas i den mån ämnet bedöms vara av värde för prästerlig tjänst. . Som lärdomsmerit enligt befordringsgrunden skicklighet bör inte en-

bart teologisk doktorsexamen få tillgodoräknas utan även doktors- examen inom annan fakultet.

. Som hittills bör forskarutbildning tillmätas ett särskilt meritvärde för biskops— och domprosttjänster. Även för en rad andra kyrkliga tjäns- ter av specialkaraktär bör doktorsexamen utgöra den normala kvali- fikationen.

4.8 Rättsväsendet

4.8.1 Behörighet

För juristtjänster inom rättsväsendet gäller generellt att juris kandidat- examen (numera juristexamen) är det enda formella kompetenskrav som uppställs i fråga om teoretisk utbildning. För domare gäller enligt rättegångsbalken att det ankommer på regeringen att förordna om ”kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete”. I kungörelse 1964: 29 (ändrad 1980: 904) föreskrivs att juris kandidat- examen eller juristexamen gäller som kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst. I praxis förutsätts därutöver även praktisk tjänst- göring som notarie (notariemeritering). För åklagare krävs juris kandi- datexamen samt notariemeritering. För advokater gäller att man skall ha ”avlagt för behörighet till domarämbetet föreskrivna kunskapsprov” samt under minst fem år på ett tillfredsställande sätt utövat praktisk juridisk verksamhet.

I själva verket finns det utanför universitetens juridiska institutioner inga tjänster för vilka juridisk forskarutbildning är ett behörighets— villkor.

4.8.2 Meritvärde

Domartjänster

Frågan om de akademiska meriternas värde på domarbanan togs upp redan 1938 av såväl kanslern för rikets universitet som de juridiska fa- kulteterna. Kanslern påpekade att en av de främsta orsakerna till att yngre jurister så sällan fullföljde sina studier till juris licentiatexamen och doktorsavhandling utan tvivel var att den högre examen inte ford- rades som kompetensvillkor för några befattningar inom förvaltningen eller på domarbanan eller ens gavs ett bestämt meritvärde vid beford- ringar (se SOU 1946: 57 s. 230). Fakulteterna lade fram ett konkret för- slag om hur juris doktorsgrad borde meritvärderas; däremot föreslog man inte att doktorsgraden skulle ställas upp som kompetensvillkor för några tjänster.

Efter remissbehandling överlämnades förslaget till 1943 års domar- utredning, som i sitt betänkande (SOU 1946: 57) i huvudsak anslöt sig till de framlagda förslagen. Förslag i samma riktning hade också fram- lagts av 1938 års docentutredning (SOU 1939: 41) samt i 1945 års uni- versitetsberednings tredje betänkande (SOU 1947: 75).

På grundval av domarutredningens förslag tog dåvarande chefen för justitiedepartementet Herman Zetterberg upp frågan om värdet av aka- demiska meriter på domarbanan i ett anförande till statsrådsprotokollet 1948-06-30 (återgivet i Svensk Juristtidning 1948 s. 473). I anförandet konstaterades att det mött betydande svårigheter att rekrytera lärarbe- fattningarna inom de juridiska fakulteterna, och att en av de väsentli- gaste orsakerna till detta torde ha varit att högre akademiska meriter inte tillerkändes värde på andra juridiska banor, främst domarbanan. I konkurrens om domartjänster riskerade den vetenskapligt utbildade ju- risten att komma långt efter sina jämnåriga, vilket måste uppfattas som en orättvisa, eftersom de högre juridiska studierna ”uppenbarligen ökat vederbörandes kvalifikationer också för domarbanan”. En reglering av de akademiska meriternas värde på domarbanan skulle, framhölls det, kunna minska dessa otillfredsställande konsekvenser, och den skulle dessutom kunna medföra, att unga jurister oftare ägnade några år åt högre teoretiska studier för att göra sig mera skickade för domarbanan, även om de inte hade för avsikt att få en akademisk lärartjänst.

Anförandet utmynnade i förslaget att följande riktlinjer skulle tilläm- pas för utnämningar och förordnanden som meddelades av Kungl. Maj:t eller av hovrätterna: disputationsprov för juris doktorsgrad skulle till- godoräknas som motsvarande två år om avhandlingen fått betyget God- känd eller Icke utan beröm godkänd, samt minst två och högst tre år om avhandlingen fått högre betyg. För att tillgodoräknas skulle dispu- tationsprovet gälla något av ämnena privaträtt, straffrätt, processrätt, internationell privaträtt eller rättshistoria (om avhandlingen behandlade

en sådan del av rättshistorien som anknyter till något av de nyss an- givna ämnena).

De av departementschefen föreslagna riktlinjerna fastställdes av Kungl. Maj:t.

Frågan om merit- och tjänsteårsberäkning för juris doktorer och do- center vid de juridiska fakulteterna togs äter upp av 1949 års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen, bl.a. med an- ledning av en skrivelse från Sveriges juristförbund. I utredningens be- tänkande (SOU 1953: 15) finns (5. 244—254) en utförlig redogörelse för de tidigare förslag som förekommit och en ingående diskussion om hur forskarutbildningens meritvärde skulle kunna höjas.

I en promemoria 1957-02-08 av professorerna Folke Schmidt och Nils Stjernquist, som tillkallades som sakkunniga inom ecklesiastikdeparte- mentet för att bearbeta utredningens förslag behandlades dessa frågor ytterligare. Schmidt och Stjernquist anförde att reglerna från 1948 hade varit av värde, men ifrågasatte om ej doktorsgraden motsvarade alltför kort tjänstetid. I promemorian föreslogs därför dels att juris doktorsgrad skulle få tillgodoräknas som ett extra tjänsteår, dels att doktorsavhand- ling i juridiskt ämne skulle ges ett meritvärde motsvarande den tid som använts för avhandlingsarbetet, dock högst tre år om avhandlingen be- dömts med betyget Godkänd eller Icke utan beröm godkänd, och högst fyra år om avhandlingen fått högre betyg. En juris doktor som fått minst betyget Med beröm godkänd skulle således kunna tillgodoräkna sammanlagt fem tjänsteår; dock under förutsättning att han fullgjort

tingsmeritering i vanlig ordning och att han ej tjänstgjort i domstol un- der tiden för avhandlingsarbetet.

I Schmidts och Stjernquists promemoria föreslogs också att tjänstgö— ring som lärare vid juridisk fakultet skulle få tillgodoräknas som fulla tjänsteår (utom vid beräkning av turordningen inom hovrätt).

Utredningsmännens förslag överlämnades till 1955 års domarutred- ning. I utredningens betänkande Domarbanan (SOU 1959: 17) framhölls att det skulle vara av värde för rättskipningen, om ett ökat antal veten- skapligt utbildade jurister tillfördes domstolarna. Härtill kommer, fram- höll man, önskemålet att stödja rekryteringen till de högre rättsveten- skapliga studierna samt forskningen på detta område.

Det vore därför enligt utredningen ett allmänt intresse att underlätta övergången från det rättsvetenskapliga området till domarbanan. Ut- redningen tillstyrkte utredningsmännen Schmidts och Stjernquists för- slag om tillgodoräknande av tjänstetid för juridisk doktorsavhandling (tre respektive fyra år). Däremot avstyrkte man förslaget om ett extra tjänsteår för juris doktorsgrad. Utredningsmännens förslag om tillgodo- räknande av lärartjänstgöring vid juridisk fakultet som tjänstetid på domarbanan tillstyrktes även av domarutredningen.

Domarutredningens förslag i detta betänkande kom emellertid aldrig att föranleda något samlat ställningstagande från statsmakternas sida. Förslagen om en gynnsammare meritvärdering av juridisk forskarutbild- ning på domarbanan har därför inte blivit genomförda.

Fortfarande är det mycket sällsynt att sökande till domartjänster har en vetenskaplig meritering. Detta torde vara förklaringen till att reg- lerna från 1948 i praktiken numera inte tillämpas. 1972 års domarutred- ning (SOU 1974: 96) angav att vid tjänsteårsberäkning i allmänhet inom domarbanan torde den som avlagt licentiat- eller doktorsexamen få till- godoräkna sig ”viss tid” för detta. Domstolsverket anger i sitt svar på vår enkät att några fasta normer i form av särskild tjänsteårsberäkning för avhandlingsarbete ej tillämpas av tjänsteförslagsnämnden för dom- stolsväsendet i fråga om de domartjänster som tillsätts efter förslag av tjänsteförslagsnämnden. Enligt vad domstolsverket inhämtat från justi— tiedepartementet tillämpar ej heller regeringen numera någon sådan sär- skild tjänsteårsberäkning. I stället använder man sig av en mera fri me- ritvärdering och söker göra en kvalitativ bedömning av eventuella forsk- ningsmeriter. Enligt vad juridiska fakultetsnämnden i Lund anför har i de förhållandevis få tillsättningsärenden där en juridisk doktorsgrad eller doktorsexamen akualiserats denna betraktats som en högre merit än tjänstgöring vid domstol. Dessa fall torde ha gällt tillsättning av chefsdomartjänster, då befordringsgrunden skicklighet tillmäts större tyngd än förtjänstfaktorn (dvs. antalet tjänsteår).

Antalet domstolsjurister med doktorsexamen har alltid varit mycket litet. Av justitieråden i högsta domstolen brukar av tradition några hämtas bland rättsvetenskapsmännen; f.n. är 6 av 25 justitieråd juris doktorer. Bland de 42 revisionssekreterarna finns dock endast en juris doktor. I regeringsrätten finns en jurist med doktorsgrad av sammanlagt 72 regeringsråd och regeringsrättssekreterare; i riksåklagarens kansli finns två juris doktorer. I hovrätterna har av totalt ca 860 domare

endast fem doktorsexamen eller doktorsgrad; av dessa är tre tjänstlediga för att uppehålla annan tjänst (i regel vid juridisk fakultet). Av domarna vid tingsrätterna har endast en doktorsgrad.

Notarietjänstgöring

Vid tillsättning av notarietjänster tillämpas ett poängberäkningssystem, som innebär att juris kandidatexamen ger maximalt 26,25 poäng för den som har högsta tänkbara betyg i alla ämnen (inom den s.k. lägre betygs- graden, dvs. frånsett fördjupningskurser). För s.k. sidomeriter ges högst 2,0 poäng. Som sidomeriter räknas bl.a. fördjupningsstudier i juridiska ämnen, annan högskoleutbildning, eventuell forskarutbildning samt praktiskt arbete med juridisk inriktning. För den som avlagt jurist— examen enligt den nya studieordningen från 1977 beräknas merit- poängen med hänsyn till både betygen och kursernas omfattning. Maxi- malt kan juristexamen ge 328 poäng, vartill kommer högst 24 poäng för sidomeriter.

Enligt den tidigare domsagostadgan fick juris licentiatexamen till— godoräknas som sex månader av notarietjänstgöringen, som därigenom avkortades från två och ett halvt till två år. Denna regel infördes 1966 (kungörelse 1966: 253) men upphävdes redan 1970 genom den nya tings- rättsinstruktionen (1970: 108) och har sedan inte återinförts.

4.8.3 Överväganden och förslag

F orskarutbildningens meritvärde

Juristkarriärerna inom rättsväsendet (domare, åklagare, advokat) är ett av de yrkesområden inom vilka forskarutbildning idag över huvud taget inte har något formellt fastställt meritvärde. Forskarutbildningens reella meritvärde vid tjänstetillsättningar synes också vara tämligen marginellt. Oklarheten om det reella meritvärdet gör att det för den vetenskapligt intresserade juristen måste te sig ytterst osäkert att satsa på en forskar- utbildning. Häri ligger säkert en av de viktigaste orsakerna till den svaga rekryteringen till juridisk forskarutbildning.

Anmärkningsvärt är att de många förslag som framlagts om förstärk- ning av forskarutbildningens meritvärde för domarbanan inte har lett till annat resultat än det ovan nämnda regeringsbeslutet 1948. Även den regel som då fastställdes tycks numera ha fallit i glömska eller betraktas i varje fall som obsolet.

Av domstolarnas svar på vår enkät framgår att man på flera håll inte synes ha tillräcklig kännedom om forskarutbildningens innehåll och uppläggning. Ofta likställs forskarutbildningen med avhandlingsarbetet, medan man förbiser att de allmänna delarna av forskarutbildningen under senare år fått en allt större tyngd. Den breddning av forskar- utbildningens innehåll som ägt rum gör det inte längre motiverat att generellt göra skillnad mellan olika ämnen vid meritvärderingen.

Från rättskipningens och rättsutvecklingens synpunkt är det av vital

betydelse att det finns en aktiv och livskraftig rättsvetenskaplig forsk- ning vid universiteten. Vi instämmer i de synpunkter som i detta av- seende framförts av en rad domstolar. Som hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar i sitt svar på vår enkät, har den juridiska forskningen haft vissa svårigheter att hävda sig jämfört med andra forskningsområ- den. En avgörande orsak till detta är rekryteringsproblemen, som i sin tur väsentligen har sin rot i forskarutbildningens bristande meritvärde.

När det gäller meritvärdering enligt befordringsgrunden förtjänst (dvs. i tjänstetidshänseende) har såväl domstolsverket som en rad domstolar ansett att tiden för forskarutbildningen bör jämställas med tjänstgöring på domarbanan vid beräkning av antalet tjänsteår. Som framgått i det föregående, anser vi att doktorsexamen generellt bör få tillgodoräknas som fyra tjänsteår vid tillsättning av! statligt reglerade tjänster. Denna regel kommer givetvis att gälla även för domarbanan. Oberoende av ämne bör således doktorsexamen vid juridisk fakultet få tillgodoräknas enligt befordringsgrunden förtjänst som motsvarande fyra tjänsteår vid tillsättning av både ordinarie domartjänster och icke-ordinarie tjänster som fiskal, assessor samt föredragande i högsta domstolen och regerings- rätten (revisionssekreterare respektive regeringsrättssekreterare) och motsvarande tjänster i specialdomstolarna. Vi återkommer i det följande med förslag beträffande de speciella reglerna om tjänstgöringstid för behörighet till de icke-ordinarie tjänsterna i hovrätt och kammarrätt, som tillsätts utan ledigförklarande.

I regeringsbeslutet från 1948 om värdet av akademiska meriter på domarbanan förutsattes som villkor för att doktorsgraden skulle få tillgodoräknas som tjänstetid att studierna inte skett parallellt med domartjänstgöring. 1949 års kommitté för den juridiska och samhälls- vetenskapliga utbildningen ansåg emellertid att det inte fanns anledning att göra en sådan inskränkning. Om någon vid sidan av sin dagliga tjänstgöring under sin fritid kan bedriva vetenskapliga studier som resulterar i ett avhandlingsarbete, måste detta anses som en väsentligt större prestation än om tjänstledighet för ändamålet åtnjutits under längre eller kortare tid. Det bör därför också kunna premieras (jfr SOU 1953: 15 s. 251).

Vi delar denna uppfattning och anser att den som innehaft och utövat domartjänst under tiden för forskarutbildningen bör få tillgodoräkna även den som tjänstetid.

Vid bedömning av forskarutbildningens meritvärde enligt befordrings- grunden skicklighet är det rimligt att viss hänsyn tas till avhandlingens ämnesinriktning m.m. Härvid bör beaktas att avhandlingsarbete för doktorsexamen generellt måste betraktas som mer kvalificerat och krä- vande än t.ex. sekreteraruppdrag i en offentlig utredning.

När det gäller tillsättning av notarietjänster tycks doktorsexamen — i de få fall den förekommer — endast kunna tillgodoräknas som s.k. sidomerit och då inom ramen för ett mycket begränsat antal poäng. Har den sökande andra sidomeriter reduceras alltså forskarutbildningens värde som merit.

Vi finner inte detta helt tillfredsställande. Viktigast är enligt vår mening att den som avlagt juris doktorsexamen kan garanteras notarie-

plats. Forskarutbildningen bör därför ge förtur vid tillsättningen på så sätt att den som avlagt doktorsexamen garanteras plats vid det slag av myndighet (tingsrätt, länsrätt etc.) som han sökt till. Däremot är det inte självklart att han oberoende av meriter i övrigt skall få plats på den ort han begärt. Fördelningen av tillgängliga platser bör därför ske i huvudsak enligt hittillsvarande meritvärderingsnormer.

För de flesta tjänster i domarkarriären (med undantag av chefsdomar- tjänsterna) spelar ancennieteten, som i princip räknas från börjedag i hovrätt respektive kammarrätt, en avgörande roll vid meritvärderingen. Möjligheterna till en avkortning av domarutbildningen är därför av vitalt intresse för den som avlägger doktorsexamen.

Den normala domarutbildningen inleds med notarietjänstgöringen (2 1/2 år), varefter följer tjänstgöring i hovrätt eller kammarrätt som fiskalsaspirant och fiskal. För behörighet till tjänst som assessor krävs i regel tjänstgöring i hovrätt (kammarrätt) under ett år och tre månader och tjänstgöring i tingsrätt (länsrätt) under ett år. Med utnämningen till assessor betraktas utbildningen som avslutad.

Domstolsverket har i sitt enkätsvar ansett att tiden för notariemeri- tering — efter prövning i varje enskilt fall — skulle kunna förkortas till ett år för den som avlagt juris doktorsexamen. Juridiska fakultetsnämn- den i Lund föreslår att en juris doktor skall få ovillkorlig rätt att antas till fiskalsaspirant, dvs. utan krav på notariemeritering.

Vi erinrar om den tidigare domsagostadgans regel att juris licentiat- examen fick tillgodoräknas som sex månader. Som juridiska fakultets- nämnden i Uppsala påpekar, är det anmärkningsvärt att forskarutbild- ningens meritvärde i detta avseende f.n. är sämre än under en tidigare period. I likhet med domstolsverket anser vi dock att kravet på notarie- meritering inte helt kan slopas. Vi föreslår att doktorsexamen skall medföra en förkortning av tiden för notariemeritering med ett år.

Vi menar emellertid inte att det är rimligt att särskilt medgivande skall krävas i varje enskilt fall för att doktorsexamen skall kunna till- godoräknas för notariemeritering. I stället bör en generell regel härom tas in i notarieförordningen (1979: 574) och utformas så, att den som avlagt juris doktorsexamen skall kunna erhålla bevis om notariemeri- tering efter ett och ett halvt års notarietjänstgöring.

För den som slutför sin forskarutbildning efter notariemeriteringen, dvs. parallellt med domartjänstgöring eller under tjänstledighet, är det angeläget att tiden för fiskalstjänstgöringen kan avkortas. Vi föreslår därför att den obligatoriska tjänstgöringstiden efter notariemeriteringen för behörighet till assessorstjänst avkortas med ett år för den som avlagt juris doktorsexamen efter notariemeriteringen.

Som hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, är det viktigt att den som påbörjar sin forskarutbildning efter inträdet på domarbanan under alla omständigheter får behålla sin turordning i karriären, även om han har tjänstledighet — och även om utbildningen inte skulle komma att leda fram till en doktorsexamen.

Inte på någon punkt i domarkarriären påverkas f.n. lönesättningen av eventuellt genomgången forskarutbildning. Tidigare (under tiden 1958— 1960) gällde emellertid att juris licentiatexamen medförde en snabbare

uppflyttning i den reglerade befordringsgången för notarier (se avsnitt 3.4.3). I det föregående har vi föreslagit en lönedifferentiering med hänsyn till forskarutbildning för personal på statliga tjänster. Detta kommer således att gälla även domartjänster.

Våra förslag beträffande forskarutbildningens meritvärde för domar— banan bör i tillämpliga delar gälla även för övriga statliga juristkarriärer, dvs. åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna.

Samverkan mellan högskolan och rättsväsendet

Utöver de nu framförda förslagen rörande forskarutbildningens merit- värde vill vi i likhet med flera enkätsvar understryka det angelägna i en närmare samverkan mellan de juridiska institutionerna och myndig- heterna inom rättsväsendet (framför allt domstolarna) i syfte att få en växling mellan forskning och praktiskt domstolsarbete. Vi vill peka på följande möjliga åtgärder.

Enligt 62 & hovrättsinstruktionen (1979: 569) kan professor och docent i rättsvetenskapligt ämne förordnas som adjungerad ledamot i hovrätt. Sådant förordnande får förenas med tjänst i högskolan (beslut av Kungl. Maj:t 1971-05-14) men får högst omfatta tre månader per treårsperiod för professor och högst sex månader för docent. Detsamma gäller för- ordnande som ledamot i tingsrätt. Vi anser att denna begränsning bör upphävas. Samtidigt bör högskolan ges rätt att förordna vikarie, om det bedöms nödvändigt, vilket naturligtvis är en förutsättning för att detta system skall tillämpas i större omfattning än hittills. Man bör även överväga att låta dessa regler gälla samtliga kategorier av lärare vid de juridiska institutionerna.

Som kammarrätten i Göteborg påpekat, bör möjligheten till adjunk- tion kunna gälla även kammarrätterna. Vi föreslår att kammarrätts- instruktionen (1979: 571) ändras så att detta blir möjligt.

Det är också viktigt att möjligheterna till tjänstledighet för forskar- utbildning underlättas. För såväl domare som övrig här berörd personal (inom åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna) bör juridisk forskarutbildning regelmässigt anses vara så angelägen från tjänstesynpunkt, att tjänstledighet med B-avdrag kan medges enligt gäl- lande regler (sammanlagt 240 dagar under en tioårsperiod). Så synes redan vara fallet vid flertalet domstolar. Svea hovrätt har därutöver föreslagit rätt till ett års tjänstledighet med A—avdrag. Detta förutsätter emellertid en ändring av gällande avtal som troligen inte enbart kan avse dessa personalkategorier. Vi anser dock att forskarutbildning vid juridisk fakultet i en hel del fall bör kunna betraktas som ”synnerligen betydelsefull från tjänstesynpunkt” och därför kunna föranleda tjänst— ledighet utan löneavdrag, förslagsvis intill ett år. Det ankommer på regeringen att besluta härom i det enskilda fallet.

Ännu en möjlighet att förbättra förutsättningarna för en integrering av forskar- och domarkarriären är det förslag om särskilda tjänster med forskningsinriktning vid vissa domstolar, som nyligen lagts fram av hovrätten över Skåne och Blekinge. Förslaget innebär att en fiskal eller assessor inom tjänstens ram skulle få möjlighet att ägna sig åt egen

forskning; tjänstgöringstiden skulle härvid delas lika mellan forskning och domstolsarbete. Alternativt kan innehavaren av sådan tjänst växel- vis tjänstgöra i domstol och bedriva doktorandstudier. Vi anser att detta förslag bör prövas exempelvis vid de hovrätter som har nära anknytning till en juridisk fakultet.

En växling mellan forskningsverksamhet och praktiskt domstolsarbete skulle också underlättas av en rätt till tjänsteårsberäkning för lärar— tjänstgöring i högskolan. Tjänstgöring som lärare i rättsvetenskapligt ämne bör således få tillgodoräknas på samma sätt som domartjänst- göring vid beräkning av antalet tjänsteår vid tjänstetillsättningar. Så sker redan inom en del andra områden, t.ex. för lärartjänster i skol- väsendet och för prästtjänster inom Svenska kyrkan. Tjänstgöring i högskolan torde dock ej kunna påverka ancennieteten i domarkarriären och får därför i regel inte en avgörande betydelse.

Fram till 1973 fanns ett krav på viss praktik för juris doktorsexamen. Vi har övervägt om ett sådant krav borde återinföras som ett led i strävandena att främja en integrering av forskning och domstolsarbete. Vi har emellertid funnit att några krav på mer kvalificerad praktik knappast kan uppställas. Skall dessutom kravet uppfyllas före antagning till forskarutbildning riskerar man att ytterligare hämma den redan svaga rekryteringen till juridisk forskarutbildning. Generösa regler för tjänstledighet med helt eller delvis bibehållen lön för doktorandstudier torde vara ett betydligt verksammare medel att främja en växling mellan studier och praktisk verksamhet.

Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala pekar på att lönenivån för de akademiska tjänsterna är lägre än vad som gäller för jurister både inom den enskilda sektorn och i offentlig tjänst. Lönen för en professor är numera inte bara lägre än lönen för en lagman utan även lägre än lönen för hovrättsråd eller rådman, dvs. befattningar som varje jurist som antagits till domarbanan kan räkna med att uppnå. Detta förhållande underlättar naturligtvis inte rekryteringen till juridisk forskning och forskarutbildning. På en del andra konkurrensutsatta sektorer inom högskolan — i prekliniska medicinska och i tekniska ämnen — ger det centrala löneavtalet numera en möjlighet att placera in professorer i högre ålderstilläggsklass än vad som normalt gäller. Vi menar att ett liknande arrangemang vore befogat även för lärartjänster i juridiska ämnen.

Sammanfattning

Huvudpunkterna i våra förslag beträffande rättsväsendet kan samman- fattas på följande sätt.

. Doktorsexamen vid juridisk fakultet bör jämställas med fyra års tjänstetid som domare vid tillsättning av domartjänster. . För den som avlagt doktorsexamen bör den obligatoriska domar— utbildningen avkortas på ettdera av följande sätt: (a) tiden för notariemeritering avkortas från två och ett halvt till ett och ett halvt år. (b) den som avlägger doktorsexamen efter notariemeriteringen får

tillgodoräkna doktorsexamen som ett år av den obligatoriska tjänst- göringstiden för behörighet till assessorstjänst, vilket således medför ett års avkortning av domarutbildningen. . För åklagarväsendet, polisväsendet och kronofogdemyndigheterna bör motsvarande regler gälla. 0 Vid tillsättning av notarietjänster bör den som avlagt juris doktors— examen garanteras plats vid det slag av myndighet som han sökt till. Fördelningen av tillgängliga platser på olika orter bör dock ske i huvudsak enligt hittillsvarande normer. . Lärare i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör få tjänstgöra som adjungerad ledamot i hovrätt och kammarrätt utan tidsbegränsning. Vikarie bör få förordnas på lärartjänsten under denna tid. . Tjänstledighet med B-avdrag för forskarutbildning vid juridisk fakul- tet bör regelmässigt beviljas för såväl domare som övrig här berörd personal. Dessutom bör tjänstledighet utan löneavdrag kunna beviljas av regeringen under högst ett år. 0 Vid vissa domstolar bör särskilda tjänster med forskningsinriktning inrättas. . Tjänstgöring som lärare i rättsvetenskapligt ämne i högskolan bör likställas med domartjänstgöring vid beräkning av antalet tjänsteår.

4.9 Förvaltningen

4.9.1 Nuvarande praxis

Den statliga förvaltningen har delvis berörts i det föregående. I kapitel 4.6 diskuterades de myndigheter som har karaktären av forskningsinsti- tutioner eller som har specialistfunktioner av mer eller mindre uttalat vetenskaplig art. Vid sådana myndigheter spelar vetenskapliga meriter ofta en väsentlig roll vid tjänstetillsättningar. Men också inom åtskilliga andra myndigheter förekommer arbetsuppgifter som innebär utnyttjan- de av forskningsresultat eller planering av forskningsverksamhet och där en egen erfarenhet av forskning kan vara av stort värde.

För närvarande finns inget krav på vetenskaplig utbildning för några tjänster vid allmänna förvaltningsmyndigheter. I åtskilliga fall har myn- digheterna i sina svar på vår enkät uppgett att man tillmäter en forskar- utbildning ett betydande meritvärde, åtminstone för tjänster som har anknytning till forskning och utvecklingsarbete. Däremot anser de flesta berörda myndigheterna inte att det finns skäl att införa formella krav på forskarutbildning för vissa tjänster.

Från vissa håll understryks att den fördjupning inom ett snävt avgrän- sat ämnesområde, som forskarutbildningen anses innebära, sällan kom— mer till användning i myndighetens verksamhet. Flera myndigheter framhåller att tillfälliga behov av specialistkompetens på vissa områden bäst kan täckas genom köp av tjänster från högskolan eller forsknings- institut. I några fall menar man att personer med bakgrund i forsk- ningen ofta har svårigheter att anpassa sig till de administrativa rutiner- na inom en förvaltningsmyndighet. I sammanfattningen av enkätsvaren

(bilaga 3) ges ytterligare exempel på de synpunkter som framförts från förvaltningsmyndigheterna.

Forskningsråden och styrelsen för teknisk utveckling uppger att man tillmäter forskarutbildningen ett mycket stort meritvärde vid tillsättning av handläggartjänster.

Bland de centrala ämbetsverken understryker t.ex. riksrevisionsverket (RRV) värdet av den metodiska träning som forskarutbildningen ger. En forskarutbildning kan således enligt RRV alltid betraktas som en till- gång även för arbetsuppgifter som inte i sig kräver vetenskaplig skol— ning. Samma uppfattning framförs av flera andra myndigheter. Statens industriverk pekar också på betydelsen av forskarutbildade medarbetare för utvecklingen av verksamheten: en alltför låg andel av forskarutbil— dade handläggare ger, menar industriverket, sämre förutsättningar för metodutveckling och nytänkande överhuvud taget. Många av de centrala myndigheter som yttrat sig anser emellertid att forskarutbildningen har ett begränsat värde för arbetet vid myndigheten.

Även länsstyrelserna anser i regel att en forskarutbildning är alltför specialiserad för den regionala förvaltningens behov. Länsstyrelsen i Kristianstads län menar att för en myndighet av länsstyrelsens typ med huvudsakligen verksamhet av service- och tillsynskaraktär är frågan om forskarutbildningens meritvärde av underordnat intresse. I den mån verksamheten har mera operativ inriktning (främst inom planerings- avdelningen) kan dock måhända ett större inslag av forskarutbildad personal, förutom en allmän kompetenshöjning bland personalen, ha en positiv inverkan på effektiviteten.

I de fall länsstyrelsernas naturvårdsenheter har medverkat i svaret på vår enkät framgår det att man för tjänster vid dessa enheter i regel tillmäter en forskarutbildning ett klart meritvärde. Det är dock, fram- håller man, inte givet att en sökande med doktorsexamen eller mot- svarande slår ut en annan sökande som har både grundkunskaper inom området och administrativ vana.

Av sammanlagt 92 chefstjänstemän vid länsstyrelsernas naturvårds— enheter (naturvårdsdirektör och byrådirektör) har enligt 1980 års stats- kalender 20 genomgått forskarutbildning. Av de 24 naturvårdsdirektö- rerna hör dock endast 4 till denna kategori.

I fråga om en annan av länsstyrelsernas specialistfunktioner, läns- antikvarieorganisationen, har vi i det föregående (avsnitt 4.3.2) redo- visat att 10 av 23 tillsatta länsantikvarietjänster 1980 innehades av personer med licentiat- eller doktorsexamen.

4.9.2 Överväganden och förslag

Det är inte bara för specialisttjänster av mer eller mindre vetenskaplig karaktär som en doktorsexamen bör vara av värde som merit. I det föregående (kapitel 3.1) har vi anfört en rad skäl för att forskarutbild- ningen bör ses som en merit även för arbetsuppgifter som inte direkt ämnesmässigt anknyter till utbildningens inriktning. Också inom de allmänna förvaltningsmyndigheternas verksamhet finns det behov av den generella kompetens som forskarutbildningen ger. Den träning i

analytisk förmåga som en forskarutbildning medför kan vara till nytta för nästan alla planerade och handläggande uppgifter.

Från högskolans sida har man i svaren på vår enkät gett en rad exempel på tjänster inom den statliga förvaltningen, för vilka forskar- utbildning bör vara en särskild merit eller i vissa fall ett behörighets- villkor. Framför allt pekar man härvid på arbetsuppgifter som inne- fattar bedömning och utnyttjande av forskningsresultat eller planering av forskningsverksamhet. Härmed avses dels handläggning av forsk- nings- och utvecklingsfrågor inom olika myndigheter, dels kvalificerat utredningsarbete av skilda slag.

Vi anser även för vår del att det är ett rimligt krav att den som har att arbeta med beställning, planering, administration, genomförande och redovisning av forskning bör ha egen erfarenhet av vetenskaplig verk- samhet. För uppgifter av detta slag bör det vara naturligt att i första hand rekrytera medarbetare med forskarutbildning. Detta gäller t.ex. handläggare vid såväl forskningsråd och motsvarande organ som en rad andra myndigheter.

Men även för uppgifter som är inriktade på mer allmänt utrednings- och planeringsarbete måste en genomförd forskarutbildning i de flesta fall betraktas som en väsentlig merit. Det framgår av enkätsvaren att en del myndigheter värderar den generella användbarheten av en fors- karutbildning i förvaltningsverksamheten som ganska liten. I motsats härtill framhåller t.ex. riksrevisionsverket att en forskarutbildning alltid kan betraktas som en tillgång även för arbetsuppgifter som inte förut— sätter en vetenskaplig skolning. Vi instämmer i detta uttalande.

I flertalet fall torde det inte vara befogat att införa författningsregle- rade krav på forskarutbildning för behörighet till de tjänster det här gäller. Kompetenskraven bör i regel bedömas från fall till fall i samband med fastställande av befattningsbeskrivningar eller då tjänsterna skall ledigförklaras. I många fall bör forskarutbildning kunna anges som en önskvärd kvalifikation eller betraktas som en betydelsefull merit utan att vara ett krav.

För att markera att värdet av vetenskaplig erfarenhet alltid måste beaktas i dessa sammanhang har vi i det föregående föreslagit att rege- ringen skall utfärda ett särskilt cirkulär om forskarutbildningens merit- värde. Riktlinjerna i detta cirkulär bör vara så utformade, att det fram- går att det bör vara normalt att ange forskarutbildning som kompetens- önskemål för ett relativt stort antal kvalificerade tjänster.

För vissa tjänster finns det anledning att överväga författningsregle- rade krav på vetenskaplig erfarenhet som behörighetsvillkor. Det gäller länsstyrelsernas handläggare av frågor om naturvård och kulturminnes- vård. För naturvårdsenheternas del föreslår vi att ett krav på doktors- examen eller motsvarande kompetens ställs upp för chefstjänsterna (men ej för övriga tjänster). För tjänsterna som länsantikvarie bör samma krav gälla. Vi är medvetna om att tillgången på vetenskapligt utbildad personal i relevanta ämnen kan vara begränsad och att därför dispens från detta kompetenskrav måste komma i fråga i en hel del fall. Vi menar dock att behovet av vetenskaplig erfarenhet för kvalificerad verksamhet inom dessa områden är så uppenbart att det måste markeras

genom formella behörighetsföreskrifter. Föreskrifterna bör införas i länsstyrelseinstruktionen.

I en hel del fall — t.ex. i fråga om arbetsuppgifter av planerings- och utredningskaraktär inom allmän förvaltning — kan en forskarutbild- ning av mindre omfattning än doktorsexamen ge en tillräcklig veten- skaplig bakgrund. I sådana fall bör den mellanexamen _ licentiat- examen — som vi föreslår i vårt huvudbetänkande vara en värdefull merit. Det kan förutses att behov av en examen på denna nivå kan föreligga främst i tekniska ämnen och i en del samhällsvetenskapliga ämnen.

Våra synpunkter i detta avsnitt kan sammanfattas på följande sätt.

0 För handläggande uppgifter inom statlig förvaltning som innebär utnyttjande av forskningsresultat eller planering och administration av forskning bör normalt egen erfarenhet av forskning förutsättas. . Även för planerings- och utredningsarbete i övrigt inom allmän för- valtning bör forskarutbildning betraktas som en väsentlig merit. . Till ledning för myndigheternas bedömning av frågor om behörighets- villkor och kompetensönskemål bör regeringen utfärda anvisningar om forskarutbildningens meritvärde. . För tjänster som chef för naturvårdsenhet och som länsantikvarie bör ett krav på forskarutbildning föreskrivas i länsstyrelseinstruktionen. . Den nya mellanexamen (licentiatexamen) som vi föreslår bör vara en värdefull merit för många uppgifter inom förvaltningen, som inte kräver en mer omfattande vetenskaplig erfarenhet.

4.10 Läkare

4.10.1 Gällande regler om meritvärdering

Ett formellt krav på doktorsexamen finns f.n. inte uppställt för några läkartjänster med undantag av vissa kombinerade läkar—lärartjänster vid de medicinska högskolorna (tjänster som klinisk lärare/biträdande över- läkare, för vilka även krävs docentkompetens). Däremot är i många sammanhang vetenskaplig erfarenhet en merit vid tillsättning av läkar- tjänster.

För läkartjänster i allmänhet gäller enligt 20 ?; sjukvårdslagen ”för- tjänst och skicklighet” som befordringsgrunder, liksom för andra offent- liga tjänster. För tjänster vid kommunala undervisningssjukhus har dessutom särskilt föreskrivits att vid bedömningen av skickligheten hän- syn skall tas till "utbildning, skicklighet i utövningen av läkaryrket och ådagalagd vetenskaplig skicklighet” (9 & kungörelsen om kommunala undervisningssjukhus). För de statliga undervisningssjukhusen (Karo- linska sjukhuset och Akademiska sjukhuset i Uppsala) gäller enligt sjukhusens reglementen som befordringsgrund ”skicklighet för tjänsten med hänsyn till såväl de sjukvårdande uppgifterna som med tjänsten förenade undervisningsuppgifter'”.

Socialstyrelsen har fastställt utförliga anvisningar för meritvärde-

ringen vid tillsättning av läkartjänster (cirkulär 1973-01-11; MF 1973: 33). I fråga om befordringsgrunden skicklighet skall enligt socialstyrel- sens anvisningar — som i sin tur bygger på förslag av läkartjänstutred- ningen (SOU 1971: 68) — fyra olika slag av meriter beaktas, nämligen (a) klinisk skicklighet, (b) vetenskaplig skicklighet, (c) administrativ skicklighet och (d) undervisningsskicklighet.

I fråga om överläkare och biträdande överläkare vid större sjukhus (”kategori I-sjukhus” enligt socialstyrelsens klassificering) gäller att vetenskaplig skicklighet och undervisningsskicklighet ”bör tillmätas speciellt värde”. För dessa tjänster förutsätts vidare en hög grad av klinisk skicklighet. Administrativ skicklighet är dessutom ett krav. Vid mindre sjukhus är den kliniska skickligheten den huvudsakliga meriten, varvid särskild hänsyn tas till erfarenhet av klinisk handledning och sjukvårdsadministrativ erfarenhet. Vetenskaplig skicklighet "bör till- mätas betydelse" och vara avgörande om meriterna i övrigt väger lika.

För tjänster som avdelningsläkare är alltid den kliniska skickligheten den huvudsakliga meriten, men vetenskaplig skicklighet skall också beaktas och ”bör tillmätas särskild betydelse” för tjänster vid kategori I-sjukhus.

I fråga om läkartjänster i öppen värd utanför sjukhus (distriktsläkare och biträdande distriktsläkare) anges endast att meriter med avseende på vetenskaplig verksamhet bör tillmätas betydelse och vid i övrigt lika förhållanden vara avgörande.

Vetenskaplig skicklighet innebär enligt anvisningarna ”väl vitsordat, dokumenterat forskningsarbete". Härvid bör särskilt beaktas sådan forskning som är av betydelse för den sökta tjänstens verksamhets- område. Vid värderingen bör hänsyn tas till dels vetenskapliga meriter som doktorsexamen, doktorsgrad och docentur, dels andra dokumente- rade aktiviteter inom det vetenskapliga området.

Tjänstgöring som assistent eller amanuens vid en vetenskaplig insti- tution kan tillgodoräknas som en tilläggsmerit vid bedömning av under- visningsskickligheten, om tjänstgöringen omfattat undervisning. Har assistenttjänstgöringen huvudsakligen avsett arbetsuppgifter av veten- skaplig karaktär, anses meriteringen falla under kriteriet vetenskaplig skicklighet, i den mån tjänstgöringen lett fram till vetenskapliga resul- tat som kan dokumenteras.

När det gäller befordringsgrunden förtjänst — dvs. antalet tjänsteår — gäller att forskarutbildningen enligt föreskrift i allmänna läkar- instruktionen får tillgodoräknas som motsvarande ett tjänsteår. Den som genomgått forskarutbildning får alltså ett tjänsteår mer än han eljest skulle ha haft. (Läkarinstruktionen talar endast om disputations- prov för doktorsgrad, men i praxis räknas doktorsexamen på samma sätt.)

Sedan gammalt gäller att lärartjänstgöring vid medicinsk högskola får tillgodoräknas som tjänsteår om befattningshavaren är legitimerad läkare. För docenter och docentkompetenta forskarassistenter i kliniska ämnen tillgodoräknas högst sex år, under förutsättning att tjänstgö- ringen varit förenad med klinisk tjänstgöring omfattande minst sex timmar per vecka. För alla andra tjänster tillgodoräknas högst tre år

(vilket även gäller docenter och forskarassistenter i teoretiska ämnen). Även innehavare av utbildningsbidrag för doktorander får tillgodo- räkna sig tjänstetid som läkare under samma förutsättning (dvs. att de har minst sex veckotimmar klinisk tjänstgöring). För tjänstgöring som amanuens och assistent vid teoretisk medicinsk institution får likaledes högst tre tjänsteår tillgodoräknas.

Socialstyrelsen har meddelat att man avser att göra en översyn av meritvärderingsanvisningarna från 1973 med hänsyn till bl.a. de änd- ringar som sedan dess skett i sjukvårdslagstiftningen. Enligt socialsty- relsen är det dock föga troligt att den bärande principen i anvisningarna skulle ändras, nämligen att meriterna i varje enskilt fall skall värderas i förhållande till den sökta tjänstens karaktär.

Tidigare (före 1973) tillämpades ett meritvärderingssystem från 1962, i vilket man försökte väga in värdet av olika tjänstgöringar genom att räkna om tjänsteåren till s.k. meritår med olika omräk- ningsfaktorer. Även i detta system tillgodoräknades doktorsgraden som ett år. Dessutom gavs den som var docent ytterligare ett meritår om docentkompetensen avsåg samma specialitet som tjänsten, en bestämmelse som inte återfinns i de nu gällande meritvärderingsnor- merna. Numera räknas varje tjänstgöring till samma värde vid tjänste- årsberäkning; vikten av olika slags tjänstgöring skall i stället vägas in vid bedömningen av skickligheten.

Tjänster som överläkare, biträdande överläkare, avdelningsläkare samt distriktsläkare och biträdande distriktsläkare tillsätts av respektive sjukvårdshuvudman efter sakkunnigförfarande. De sakkunniga (tre för varje sjukvårdsområde) utses av socialstyrelsen. För tjänster vid under- visningssjukhus utses de sakkunniga av den högskoleenhet som sjukhuset är knutet till.

De sakkunniga skall pröva varje sökandes behörighet och meriter och föra upp de fyra främsta sökandena på förslag, men utan inbördes rangordning. I fråga om överläkartjänster vid kommunala undervis- ningssjukhus skall de sakkunniga dessutom yttra sig om samtliga be- höriga sökandes skicklighet för tjänsten. Sjukvårdshuvudmannen till- sätter därefter en av de fyra föreslagna. I fråga om andra tjänster än överläkartjänster skall härvid vederbörande klinikchef yttra sig. I praxis torde klinikchefens förord i regel vara avgörande för tillsätt- ningen.

Underläkartjänsterna, som är avsedda för vidareutbildning av läkare — allmäntjänstgöring för att få legitimation som läkare och fortsatt vidareutbildning för specialistkompetens eller allmänläkarkompetens (AT-block respektive FV-block) — tillsätts utan sakkunnigförfarande. Vid tillsättningen skall enligt riksdagsbeslut arbetsmarknadsmässiga priniciper gälla. Landstingsförbundet har tillsammans med läkarför- bundet utfärdat rekommendationer rörande organisationen och ad- ministrationen av AT-tjänstgöringen (Läkares allmäntjänstgöring — riktlinjer vid anställning, 1977). Enligt dessa riktlinjer skall socialsty- relsens anvisningar för meritvärdering tillämpas också vid urvalet till AT-blockförordnanden. Detta innebär att även vetenskapliga meriter skall beaktas. I riktlinjerna påpekas bl.a. att doktorsexamen i merithän-

seende ger rätt till ett tjänsteår. Doktorsexamen som kan vara aktuell vid ansökan till allmäntjänstgöring gäller så gott som undantagslöst

prekliniskt medicinskt ämne. Två faktorer har bidragit till att forskarutbildningens formella merit- värde vid urval till allmäntjänstgöring har ökat kraftigt på senare tid: dels har den graderade betygssättningen i läkarexamen avskaffats, vilket innebär att en rangordning på grundval av studiebetyg inte längre kan göras; dels får numera högst sex månaders tidigare tjänstgöring tillgodo- räknas som merit (för dem avlägger läkarexamen fr.o.m. 1980).

I fråga om tillsättning av FV-block har motsvarande rekommenda- tioner som beträffande AT-block ej fastställts, men regeln om att ett tjänsteår får tillgodoräknas för doktorsexamen gäller givetvis också för dessa tjänster. Vid FV-blockförordnanden spelar dock tjänsteåren mindre roll och större vikt läggs vid meriter med anknytning till den specialitet det gäller. Även vederbörande klinikchefs bedömning av de sökande spelar en stor roll.

I fråga om specialistkompetens eller allmänläkarkompetens gäller enligt tillämpningsföreskrifterna till lagen om behörighet att utöva läkaryrket att doktorsexamen eller godkänt disputationsprov för dok- torsgrad i ämne av betydelse för den sökta kompetensen medför en avkortning av den obligatoriska tjänstgöringstiden — som i regel är 3—4 år — med sex månader.

4.102 Praxis

Läkaryrket är troligen den yrkessektor utanför högskolan där forskar- utbildningen f.n. har det största reella meritvärdet. Trots att formella krav på vetenskaplig utbildning inte har uppställts ens för läkartjänster vid undervisningssjukhus, har doktorsexamen i praxis kommit att till- mätas ett mycket stort meritvärde, i synnerhet vid tillsättning av Över- ordnade läkartjänster.

Av läkarkåren vid undervisningssjukhusen har ca hälften avlagt doktorsexamen eller disputerat för doktorsgrad. Vid andra större sjuk- hus (i huvudsak länssjukhusen) är andelen läkare med forskarutbildning lägre, ca 20 %. Påfallande är att en stor andel av läkarna har ytterligare vetenskapliga meriter utöver doktorsexamen eller doktorsgrad. Detta gäller såväl undervisningssjukhusen som övriga sjukhus. Av de läkare vid undervisningssjukhusen som är medicine doktorer har drygt 80 % också docentkompetens. Motsvarande andel vid länssjukhusen är nästan lika hög (77 %).

Skillnaderna mellan undervisningssjukhusen och övriga större sjukhus framgår av tabell 10.1, som visar andelen läkare med doktorsexamen respektive docentkompetens i de olika tjänstekategorierna vid de sjuk- hus som besvarat vår enkät. Mer detaljerade data om antalet läkare med forskarutbildning m.m. ges i tabellbilagan.

I några av svaren på utredningens enkät har man ansett sig kunna konstatera att forskarutbildningens meritvärde vid tillsättning av läkar- tjänster har minskat under de senaste åren och att s.k. lokala meriter

Tabell 10.1 Andel läkare med forskarutbildning vid olika sjukhus 1980-10-01 (procent) Överläkare Bitr. överläkare Avdelningsläkare Dok- Docent- Dok- Docent- Dok- Docent- tors- kompe- tors- kompe- tors- kompe- examen tens examen tens examen tens Undervisningssjukhus 67 60 48 40 30 19 Ovriga större sjukhus 30 25 31 14 5 1

Källa: Uppgifter från respektive landsting/direktion.

(dvs. främst erfarenhet från det sjukhus eller den klinik där tjänsten är placerad) har fått ökad betydelse.

Ur det översiktliga material rörande tillsättningspraxis vid undervis- ningssjukhusen och vissa andra större sjukhus under senaste tioårs- perioden som vi samlat in kan dock någon sådan tendens inte utläsas. En undersökning av denna fråga skulle kräva en noggrann granskning av varje tillsättningsärende. En sådan har vi inte haft möjlighet att före- ta. Av det föreliggande materialet framgår enbart att andelen personer med forskarutbildning (doktorsexamen respektive docentkompetens) inte har förändrats signifikant under 1970—talet, vare sig bland dem som uppförts på förslag till tjänsterna eller bland dem som förordnats.

Enkätsvaren tyder vidare på att tillämpningen av gällande regler om forskarutbildningens meritvärde skiftar mycket mellan olika sjukvårds- huvudmän när det gäller tillsättning av underläkartjänster för allmän- tjänstgöring (AT) och fortsatt vidareutbildning (FV). Vi har inte haft möjlighet att undersöka denna fråga närmare. Det är dock sannolikt att de s.k. lokala meriterna kan spela en betydande roll främst vid till- sättningen av FV-block.

4.103 Överväganden och förslag

Allmänna synpunkter

Som framgått i det föregående har forskarutbildningen ett betydande meritvärde för läkartjänster. Några omfattande ändringar av gällande bestämmelser och nuvarande praxis är enligt vår uppfattning inte på- kallade. Vi vill dock framhålla att forskarutbildningen även fortsätt- ningsvis måste få behålla den tyngd i meritvärderingen som den hittills har haft. Som framhålls i många av enkätsvaren är det en förutsättning för en fortsatt utveckling av hälso- och sjukvårdens kvalitet att en stor andel av läkarna har en vetenskaplig bakgrund.

Vi vill särskilt understryka vikten av att forskarutbildning i pre- kliniska (teoretiska) medicinska ämnen ges ett tillräckligt meritvärde. Kopplingen mellan den grundforskningsbetonade prekliniska forsk— ningen och den mera tillämpade kliniska forskningen är unikt väl ut- vecklad i Sverige, vilket är en av förklaringarna till den svenska medicinska forskningens starka ställning internationellt sett. En fortsatt

utveckling av den kliniska forskningen förutsätter att denna samverkan bibehålls och förstärks genom olika åtgärder för att främja det frukt— bara ömsesidiga utbytet av frågeställningar, metod och kunskap.

Behörighet

När det gäller behörighet till läkartjänster menar både de medicinska fakultetsnämnderna och medicinska forskningsrådet att doktorsexamen bör vara ett krav för överordnade tjänster såväl vid undervisningssjuk- hus som vid andra större sjukhus. I något fall menar man att även docentkompetens bör krävas.

Som framgår av tabell 10.1 ovan, har majoriteten av överläkarna (67 %) vid undervisningssjukhusen doktorsexamen eller motsvarande kompetens. Vid övriga större sjukhus som ingått i vår undersökning är det emellertid endast ca 30 % av överläkarna som avlagt doktors- examen.

Det är enligt vår mening endast för läkartjänster vid undervisnings- sjukhusen som det finns anledning att överväga ett krav på forskar- utbildning för behörighet till tjänsterna. Det avgörande skälet är givetvis att dessa läkare har att medverka i undervisning och handledning såväl i läkarutbildningen som i andra vårdutbildningar. De fungerar således i praktiken som lärare inom högskolan och det är därför i princip rimligt att ställa samma krav på dem som på andra högskolelärare. Vi erinrar om att t.ex. lärartjänstutredningen förutsatte att både överläkare och biträdande överläkare vid undervisningssjukhus skulle ha kompetens motsvarande vad som krävs för antagning till oavlönad docent (SOU 1980: 3 s. 170).

För vår del är vi inte beredda att föreslå doktorsexamen som krav för andra tjänster än överläkartjänsterna vid undervisningsklinikerna. I flertalet fall innebär detta visserligen ingen förändring i förhållande till rådande praxis, men det har, som vi inledningsvis framhållit, en vä- sentlig principiell betydelse att ett formellt krav på forskarutbildning ställs upp åtminstone för vissa kategorier av tjänster. Vi föreslår att en regel om behörighetsvillkor för överläkartjänst förs in i 45 kungörelsen om kommunala undervisningssjukhus. Som en konsekvens härav bör även 205 sjukvårdskungörelsen ändras.

När det gäller specialiteter där det f.n. inte finns tillräckligt antal forskarutbildade läkare eller om andra särskilda skäl föreligger måste dispens från kravet kunna beviljas. Vi föreslår att sjukvårdshuvud- mannen i så fall skall inhämta yttrande från den berörda högskole- enheten. Det är naturligt att högskoleenhetens bedömning görs av medicinska fakultetsnämnden.

Förtjänst

Som framgår av våra generella förslag anser vi att forskarutbild- ningen i merithänseende bör jämställas med fyra års tjänstetid. Detta bör även gälla för läkare. Den bestämmelse om tillgodoräknande av forskarutbildningen, som finns i allmänna läkarinstruktionen (och som

f.n. innebär att ett år får tillgodoräknas), bör alltså ändras i enlighet härmed.

Vi vill understryka att tjänsteårsberäkningen för doktorsexamen liksom hittills skall gälla oavsett vilket ämne forskarutbildningen om- fattat. Doktorsexamen i ett prekliniskt ämne ger alltså samma merit- värde som en avhandling i en klinisk specialitet.

Det bör även framhållas att regeln om tillgodoräknande av doktors— examen som tjänsteår också gäller vid tillsättning av underläkartjänster för allmäntjänstgöring och specialistutbildning (AT- och FV-block). Det är viktigt att detta tillämpas konsekvent såväl av anställningsmyndig- heten (landstingen) som av vederbörande klinikchef, som avger förord vid tillsättning av FV-block.

Skicklighet

De anvisningar för meritvärderingen som nu gäller och som refererats i avsnitt 4.10.1 ovan ger enligt vår uppfattning tillräcklig tyngd åt den vetenskapliga meriteringen, om de tillämpas konsekvent.

Som socialstyrelsen påpekat i sitt enkätsvar, måste givetvis skicklig- heten i det enskilda fallet bedömas i relation till tjänstens karaktär och inriktning. Vi vill dock även i detta sammanhang poängtera att forskar— utbildning i prekliniska ämnen bör tillmätas ett betydande meritvärde. Som sådan forskning "som är av betydelse för den sökta tjänstens verk- samhetsområde” bör således inte enbart räknas arbeten inom den kli- niska specialitet tjänsten omfattar; även ett prekliniskt arbete kan vara av väsentlig betydelse för den kliniska verksamheten.

I regel torde de vetenskapliga meriterna väga tyngst när det gäller överordnade läkartjänster inom den slutna vården. Det bör dock fram- hållas att åtskilliga funktioner även inom primärvården är av den karaktären, att en forskarutbildning kan betraktas som en väsentlig merit. För t.ex. distriktsöverläkare, vårdcentralschefer och huvudhand- ledare för vidareutbildning av allmänläkare bör doktorsexamen vara en viktig kvalifikation.

Samtliga fasta läkartjänster tillsätts efter sakkunnigförfarande, vilket innebär att den vetenskapliga meriteringen blir beaktad i bedömningen. De sakkunniga rangordnar emellertid inte de sökande utan har enbart att föra upp de fyra främsta på förslag i bokstavsordning.

Tidigare gällde att socialstyrelsen efter sakkunniggranskningen upp- förde de fyra främsta sökandena på förslag och att sjukvårdshuvud- mannen därefter kunde välja en av dem till tjänsten. Avsikten med denna ordning har varit att ge Sjukvårdshuvudmannen möjlighet att vid tillsättningen ta hänsyn till även andra faktorer än den rent medi- cinska skickligheten (s.k. lokala meriter). Det torde även ha uppfattats som olämpligt om en statlig myndighet skulle detaljreglera urvalet ytter- ligare.

Denna ordning infördes 1970; dessförinnan tillsattes de överordnade läkartjänsterna av regeringen, och socialstyrelsen lämnade ett rang- ordnat förslag. I prop. 1970: 42 anfördes att den ökade omgång som en rangordning skulle medföra inte uppvägs av de vinster som skulle kunna

ligga i att socialstyrelsen ger en uttrycklig anvisning rörande den in- bördes rangordningen mellan de aktuella sökandena. Även om social- styrelsen inte värderar de sökandes meriter inbördes, bör enligt proposi- tionen sjukvårdsstyrelsen kunna inhämta erforderliga upplysningar för att kunna bedöma de sökandes kvalifikationer ur tillgängliga hand— lingar.

1972 infördes emellertid den ändringen, att förslaget inte längre skulle upprättas av socialstyrelsen, utan av de sakkunniga, som således numera kan betraktas som rådgivare till Sjukvårdshuvudmannen. För de kom- munala undervisningssjukhusens del genomfördes motsvarande ändring 1978.

I enlighet med vår principiella uppfattning att den vetenskapliga meri- teringen bör väga tungt vid bedömningen av skickligheten, anser vi att de sakkunnigas tjänsteförslag bör vara rangordnat. Enligt vår bedöm- ning skulle denna förändring, som bör kunna genomföras utan någon omfattande ökning av de sakkunnigas arbetsbörda, ge sjukvårdshuvud- mannen ett väsentligt bättre underlag för bedömning av de sökandes medicinska skicklighet. Givetvis bör sjukvårdsstyrelsen som hittills ha frihet att välja bland samtliga sökande som uppförts på förslag och här- vid ta vederbörlig hänsyn till de s.k. lokala meriterna.

Forskarutbildning och allmäntjänstgöring

I skilda sammanhang har man framhållit behovet av en samordning mellan forskarutbildningen vid medicinsk fakultet och läkarnas vidare- utbildning (allmäntjänstgöringen och specialistutbildningen).

När det gäller allmäntjänstgöringen blir frågan om samordning med forskarutbildningen så gott som enbart aktuell för forskarstuderande i prekliniska ämnen. Den kliniska forskarutbildningen måste i normal- fallet genomföras parallellt med tjänstgöring som läkare, eftersom kli- nisk forskning är direkt knuten till patienterna och deras vård. Detta innebär därför att forskaren som regel är legitimerad läkare.

Allmäntjänstgöringen fullgörs inom ett s.k. blockförordnande. Fr.o.m. 1979 har den tidigare möjligheten att få vikariat på olika håll tillgodo— räknade som delar av allmäntjänstgöringen i stort sett avskaffats.

Ursprungligen var avsikten att AT-blocken normalt inte skulle för- läggas till undervisningskliniker, eftersom man ansåg att dessa bör reserveras för grundutbildning och specialistutbildning. Numera före- faller synsättet i detta avseende ha ändrats, och AT-block förekommer fortfarande vid undervisningsklinikerna i viss utsträckning. För forskar- studerande i prekliniska ämnen är det av stor vikt att allmäntjänst— göringen kan fullgöras vid sjukhus på universitetsorten (dvs. normalt vid undervisningskliniker). En förutsättning för en adekvat samordning med forskarutbildningen är också att allmäntjänstgöringen kan full- göras i etapper.

Vi anser därför att AT-förordnanden även i fortsättningen bör före- komma vid undervisningsklinikerna. Även om AT-tjänsterna vid under- visningssjukhusen inte kan vara förbehållna enbart forskarstuderande, är det nödvändigt att urvalssystemet utformas så att samordningen

mellan forskarutbildningen och allmäntjänstgöringen underlättas.

En pågående forskarutbildning bör därför enligt vår mening vara en särskild merit vid urval till AT-block och tillgodoräknas som tjänsteår på motsvarande sätt som doktorsexamen. Förslagsvis bör forskarutbild- ningsnämnden (motsv.) vid medicinska fakulteten i förekommande fall göra en bedömning av hur långt den forskarstuderande kommit i sitt arbete (givetvis efter yttrande av institutionen). Har den studerande t.ex. fullgjort 3/4 av utbildningen bör detta motsvara tre tjänsteår. Dock bör minst hälften av forskarutbildningen ha fullgjorts för att få räknas.

Att fullgöra allmäntjänstgöringen i etapper är förenat med vissa problem. Socialstyrelsen kan medge undantag från kravet att allmän- tjänstgöringen skall fullgöras inom ett blockförordnande. Sådana dis- penser — som i regel innebär att allmäntjänstgöringen får fullgöras i form av vikariat — ges enligt uppgift relativt sällan och huvudsakligen endast då starka sociala skäl gör att läkaren är bunden till en viss ort.

Vi vill emellertid peka på möjligheten att få tjänstledighet — utan lön _— från AT-tjänsten, t.ex. för studier. Sådan ledighet torde normalt beviljas om berörd klinikchef tillstyrker. Vi anser att detta är en möjlig- het som bör kunna utnyttjas för forskarstuderande i prekliniska ämnen, som har behov av att fullgöra allmäntjänstgöringen i etapper. Sådan ledighet bör i förekommande fall tas ut i skarven mellan de olika tjänstgöringsperioderna, t.ex. mellan kirurgi- och medicinperioderna.

Det bör dock konstateras att tjänstledigheter under allmäntjänstgö- ringen medför vissa problem, både när det gäller schemaläggning av blocken och från bemanningssynpunkt för den klinik som mister en läkarresurs. När läkaren sedan återkommer vid en senare tidpunkt kan det vara svårt att bereda honom plats. Vid stora kliniker — t.ex. medi- cin- och kirurgklinikerna vid undervisningssjukhusen — torde dessa problem emellertid endast bli marginella. Det bör också framhållas att det här rör sig om relativt få personer — vid det enskilda sjukhuset bara något enstaka fall.

Forskarutbildning och specialistutbildning

Forskarutbildningen i kliniska ämnen kan i flertalet specialiteter med fördel samordnas med den fortsatta vidareutbildningen (specialistutbild- ningen). För den som fullgör specialistutbildningen vid en undervis- ningsklinik är detta i regel genomförbart inom ramen för antingen blockförordnande på FV-tjänst eller längre eller kortare förordnanden på tjänst som klinisk amanuens. Har forskarutbildningen ej slutförts när specialistutbildningen är avslutad, kan FV-förordnande vid undervis- ningsklinik förlängas under den tid som behövs för att fullfölja forskar- utbildningen. Enligt socialstyrelsens anvisningar är förutsättningen för sådan förlängning att läkaren är antagen till forskarutbildning och att doktorsexamen beräknas kunna avläggas inom två år. Sjukvårdshuvud- mannen skall inhämta yttrande av fakulteten. Om förlängningen i un- dantagsfall gäller mera än två år, skall UHÄzs yttrande inhämtas.

Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att det aktuella förslaget till läkarfördelningsprogram (LP 83) förutsätter att

antalet FV-block inom de specialiserade verksamhetsområdena skall minska under de närmaste åren. Härtill kommer att principen om soli- darisk läkarförsörjning torde medföra en reduktion av antalet FV-block vid undervisningssjukhus till förmån för sjukhus på andra orter. Sam- mantaget innebär detta en allvarlig inskränkning av rekryteringsmöjlig— heterna till forskarutbildning och därmed även en minskning av forsk- ningsresurserna i klinisk medicin. Som vi påpekar på annat ställe, måste sjukvårdsplaneringen utformas med hänsyn också till forskningens behov (jfr kapitel 3.5 i vårt huvudbetänkande). Det är därför angeläget att man i det fortsatta arbetet med långsiktiga läkarfördelningsprogram beaktar effekter av det nu nämnda slaget. Det bör närmast ankomma på UHÄ, som är representerat i detta arbete, att bevaka att så sker.

Inom många specialiteter betraktas forskarutbildningen i praxis som ett mer eller mindre nödvändigt komplement till specialistutbildningen, åtminstone för överläkartjänster. Det är då angeläget att det finns prak- tiska möjligheter för den som fått sin specialistutbildning utanför under- visningssjukhusen att genomgå forskarutbildning efter avslutad specia- listutbildning, vilket förutsätter att lämpliga läkartjänster finns vid undervisningsklinikerna.

De enda tjänster vid undervisningsklinikerna som f.n. kan användas för detta syfte är de kliniska amanuenstjänsterna. Underläkartjänsterna är reserverade för AT- och FV-block och tjänsterna för specialistkom- petenta läkare är fasta tjänster med tillsvidareförordnande. De kliniska amanuenstjänsterna är däremot genom sin flexibilitet — såväl i fråga om arbetsuppgifter som beträffande lönesättningen — och genom att de tillsätts med tidsbegränsat förordnande synnerligen väl lämpade som forskarrekryteringstjänster. De är dock för få —— många kliniker har bara en eller två tjänster, som måste utnyttjas även för övriga forskare vid kliniken. De nedskärningar av resurserna för grundutbildningen som nu genomförs medför dessutom att högskolorna kan tvingas dra in eller vakantsätta kliniska amanuenstjänster.

Det är därför viktigt att även andra möjligheter tas till vara. 1979 tillkom en möjlighet att inrätta extra tjänster som avdelningsläkare med tidsbegränsat förordnande (högst tre år). Denna regel tillkom för att övergångsvis bereda vissa specialistkompetenta underläkare tjänster. Vi menar emellertid att tjänster av detta slag vore mycket användbara för specialistkompetenta forskarstuderande. Dock bör möjlighet ges till längre förordnandetid (förslagsvis 2X3 år).

Vi föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda hur många tjänster av detta slag som skulle behövas vid undervisningssjukhusen. Vi vill ifrågasätta om ej dessa tjänster bör ligga utanför de normala ramtalen i läkarfördelningsprogrammet.

Förutsättningen för förordnande på sådan tjänst bör vara att läkaren antagits till forskarutbildning vid undervisningssjukhuset och att han fullgjort sin FV—tjänstgöring vid annat sjukhus än undervisningssjukhus.

När det gäller finansieringen av dessa tjänster bör en regional sam- verkan kunna övervägas. Det bör vara ett intresse för samtliga landsting inom regionen att även läkare vid andra sjukhus än undervisningssjuk- husen får reella möjligheter att fullfölja en forskarutbildning.

Sedan länge gäller att en avslutad forskarutbildning medför en för- kortning av den obligatoriska tjänstgöringen för specialistkompetens eller allmänläkarkompetens (i regel 4—4 1/2 år) med ett halvt år. När det gäller specialistutbildningen för tandläkare har det ifrågasatts om ej denna tid borde ökas till ett helt år. Vi anser dock att den nuvarande regeln bör kvarstå oförändrad såväl för läkare som tandläkare. Dock bör bestämmelserna — som nu formellt endast gäller disputationsprov för doktorsgrad —— ändras så att det klart framgår att regeln även gäller för den som avlagt doktorsexamen.

4.10.4 Sammanfattning

De förslag som vi framför i detta kapitel innebär sammanfattningsvis följande.

. Forskarutbildning — även i prekliniska ämnen — bör liksom hittills tillmätas stor vikt i meritvärderingen för läkarttjänster.

. Doktorsexamen bör jämställas med fyra års tjänstgöring som läkare vid beräkning av antalet tjänsteår. Detta bör även gälla doktors— examen i prekliniskt ämne. . För behörighet till tjänst som överläkare vid undervisningssjukhus bör doktorsexamen göras till ett krav. . Vid tillsättningen av fasta läkartjänster bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på förslag. 0 Vid ansökan till underläkartjänst för allmäntjänstgöring (AT-block) vid undervisningssjukhus bör pågående forskarutbildning vara en särskild merit. . Forskarstuderande i prekliniska ämnen bör kunna genomföra allmän- tjänstgöringen i etapper genom att utnyttja möjligheten att få tjänst- ledighet för studier. . Antalet underläkartjänster för specialistutbildning (FV-block) vid undervisningssjukhusen måste bibehållas med hänsyn till forskar- utbildningen. . Forskarstuderande i kliniska ämnen, som fullgjort sin specialistutbild- ning utanför undervisningssjukhuset, bör kunna få tidsbegränsat för- ordnande på extra tjänst som avdelningsläkare vid undervisnings- sjukhus. Socialstyrelsen bör utreda hur många tjänster av detta slag som behövs.

4.11 Tandläkare

4.11.1 Behörighet och meritvärdering

För tandläkartjänster gäller till stora delar liknande regler om behörig- het och meritvärdering som för läkare.

Ett i författningsbestämmelser fastställt krav på doktorsexamen före- kommer bara för vissa lärartjänster vid högskolorna (lärare/biträdande övertandläkare och lärare/övertandläkare; se kapitel 4.5). Inom folk-

tandvården finns inte motsvarande formella krav. Vid de specialisttand- vårdspolikliniker där specialistutbildning av tandläkare .bedrivs har emel- lertid föreståndarna regelmässigt vetenskapliga meriter motsvarande docentkompetens, eftersom detta i praxis är förutsättningen för att nämnden för tandläkares specialistbehörighet skall godkänna kliniken som utbildningsklinik. Då övertandläkartjänsterna vid dessa kliniker till- sätts, krävs normalt vetenskaplig erfarenhet, vilket i regel torde inne— bära krav på doktorsexamen eller motsvarande kompetens.

I Jönköpings läns landsting har specialistutbildningsklinikerna sam— manförts till en enhet, en odontologisk institution, där man i befatt— ningsbeskrivningarna för övertandläkartjänsterna skrivit in en skyldig- het att ansvara för vid kliniken bedriven undervisning och forskning samt att själv meddela undervisning och bedriva forskning och metod- utveckling inom tandvården. I konsekvens härmed krävs vid tjänstetill— sättning undervisnings- och forskningserfarenhet, för flertalet tjänster dessutom docentkompetens. Här förekommer också en lönedifferentie- ring med hänsyn till vetenskapliga meriter: en docentkompetent över- tandläkare har något högre lönetillägg för sina utbildningsuppgifter än en icke docentkompetent.

Vid tillsättning av tandläkartjänster inom folktandvården gäller av socialstyrelsen fastställda anvisningar för meritvärderingen (cirkulär 1974-07-10; MF 1974: 71). Dessa är utformade på samma sätt som mot- svarande anvisningar för läkartjånster och är delvis ordagrant identiska med dessa.

Tjänst som tandvårdschef eller chef för poliklinik för specialisttand- vård tillsätts efter sakkunniggranskning på samma sätt som läkartjäns- ter.

När det gäller befordringsgrunden skicklighet föreskriver socialsty- relsens anvisningar att samma slags meriter skall beaktas för dessa tjäns- ter som för läkartjänster, dvs (a) klinisk skicklighet, (b) vetenskaplig skicklighet, (c) administrativ skicklighet och (d) undervisningsskicklig- het.

Vetenskaplig skicklighet definieras som ”väl vitsordat, dokumenterat forskningsarbete”. Särskilt skall beaktas sådant forskningsarbete som är av betydelse för den sökta tjänstens verksamhetsområde. Vid värde- ringen tas hänsyn dels till vetenskapliga meriter, som t.ex. doktorsexa- men, odontologie doktorsgrad och docentur, dels till annan dokumente- rad verksamhet inom det vetenskapliga området.

Med undervisningsskicklighet avses skicklighet och erfarenhet att pla- nera och meddela undervisning och handledning inom ramen för grund-, vidare- och efterutbildning av tandläkare samt inom vårdyrkesutbild- ningen.

Såväl vetenskaplig skicklighet som undervisningserfarenhet skall till- mätas särskilt stort värde vid tillsättning av övertandläkartjänst vid klinik där specialistutbildning sker.

När det gäller befordringsgrunden förtjänst har tandläkarna, till skill- nad från vad som gäller för bl.a. läkarna, f.n. inte rätt att tillgodoräkna tjänsteår för forskarutbildningen.

Vid sammanvägningen av meriterna skall dessa bedömas i förhållande

till den sökta tjänstens karaktär, dvs. dess odontologiska eller admi- nistrativa verksamhetsområde, typ av tjänst, tjänstens placering, dess uppgiftsinnehåll och inriktning etc. Värdet av olika meriter — t.ex. ve— tenskapliga meriter —— kommer därför att variera beroende på vilken tjänst som söks.

För specialistkompetens som tandläkare gäller liksom för läkare att forskarutbildningen medför en förkortning med ett halvt år av den obligatoriska tjänstgöringstiden (4—4 1/2 år).

4.11.2 Överväganden och förslag

De odontologiska fakultetsnämnderna understryker i sina svar på vår enkät forskningens betydelse för tandvårdens utveckling och kvalitet. För den kliniskt verksamme tandläkaren ger, framhåller man, en veten- skaplig bakgrund bättre förutsättningar att bedöma kliniska rapporter och genomföra kliniska undersökningar för att förbättra vården.

Redan nu gäller att vetenskaplig skicklighet är en av de faktorer som beaktas vid meritvärderingen för chefstjänster inom folktandvården. I praxis förefaller dock de vetenskapliga meriterna spela en relativt under- ordnad roll vid tjänstetillsättningar. Enligt odontologiska fakultetsnämn- den i Göteborg har vetenskaplig skicklighet i regel inte tillmätts samma betydelse som förtjänst eller klinisk skicklighet och sällan varit utslags— givande vid en konkurrens. Samtliga fakultetsnämnder anser därför att forskarutbildningens meritvärde för tjänster inom folktandvården bör stärkas.

Såväl fakultetsnämnderna som tandläkarförbundet och SACO/SR föreslår att man formaliserar det krav på vetenskaplig erfarenhet, som i praxis i flertalet fall tillämpas för chefstjänsterna vid de specialistkli- niker där specialistutbildning av tandläkare äger rum. Också andra kli- niker för specialisttandvård har enligt bl.a. tandläkarförbundet sådana utbildningsuppgifter att doktorsexamen bör kunna övervägas som behö- righetsvillkor för övertandläkartjänsterna.

För chefstjänsterna vid de kliniker som har ett utbildningsansvar är det även enligt vår mening naturligt att kräva en vetenskaplig bak— grund. Detta gäller inte enbart kliniker för specialistutbildning, utan även andra specialistkliniker. Bl.a. från rekryteringssynpunkt anser vi det dock tveksamt om kravet bör formaliseras så, att man i gällande författningar för in ett krav på doktorsexamen. Vi vill i stället föreslå att behörighetsvillkoret formuleras som ett krav på vetenskaplig erfa- renhet. Vi föreslår att behörighetsreglema i 5 & folktandvårdskungörel- sen ändras i överensstämmelser härmed.

I enkätsvaren förs också fram förslag om att forskarutbildning skall vara behörighetsvillkor för tjänst som tandvårdschef. Vi är för vår del inte beredda att föreslå ett sådant krav för dessa väsentligen administra- tiva tjänster. Däremot bör doktorsexamen eller motsvarande kompetens väga tungt som merit även för tjänst som tandvårdschef.

Såväl fakultetsnämnderna som tandläkarförbundet anser att de sak— kunniga, som skall yttra sig vid tillsättning av tjänst som tandvårdschef eller chef för poliklinik för specialisttandvård, bör åläggas att rangordna

de fyra sökande som förs upp på förslag. Vi har i avsnittet om läkar- tjänster (kapitel 4.10) diskuterat denna fråga. Med hänvisning till de skäl som vi där anfört vill vi föreslå att de sakkunnigas förslag även när det gäller tandläkartjänster skall vara rangordnade.

De faktorer som de sakkunniga skall ta hänsyn till vid sin värdering av de sökandes skicklighet för tjänsten finns ganska utförligt behand- lade i socialstyrelsens ovan nämnda anvisningar för meritvärderingen. Vi anser dock att det finns skäl att i författningstexten precisera vilka meriter som bör väga tyngst. Vi föreslår därför att man i bestämmel- serna i 9 € folktandvårdskungörelsen för in utbildning, skicklighet i ut- övningen av tandläkaryrket och ådagalagd vetenskaplig skicklighet som befordringsgrunder. Den föreslagna formuleringen överensstämmer med vad som redan gäller för läkartjänster vid de kommunala undervisnings- sjukhusen.

Den generella regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen som tjänstetid i statlig tjänst kommer enligt vårt förslag att gälla även för landstingskommunala och kommunala läkartjänster genom en ändring i allmänna läkarinstruktionen. Också för de tandläkartjänster i folktand- vården som vi här diskuterar — tandvårdschefer och chefer för polikli- niker för specialisttandvård —— bör denna regel gälla. Vi föreslår att en bestämmelse om detta tas in i folktandvårdskungörelsens bestämmelser om tjänstetillsättning.

Tandläkarförbundet har i sitt enkätsvar pekat på att den obligato- riska tjänstgöring som ingår i specialistutbildningen enligt nuvarande regler kan avkortas med ett halvår för den som genomgått forskarut- bildning. Enligt tandläkarförbundet bör forskarutbildningen kunna med- föra en avkortning av specialistutbildningen med ett år. Samma regler gäller f.n. också för läkare och veterinärer. Det är enligt vår uppfatt— ning rimligt att forskarutbildningen medför en viss avkortning av den obligatoriska tjänstgöringstiden för specialistkompetens. Vi har dock för vår del stannat för att inte föreslå någon ändring av nuvarande prin- ciper. Dock bör regeln för tandläkare formuleras om så, att den även omfattar doktorsexamen enligt nuvarande bestämmelser. Vi har i för- fattningsförslagen tagit hänsyn till detta.

Sammanfattningsvis föreslår vi följande beträffande forskarutbild- ningens meritvärde för tandläkartjänster i folktandvården.

. För behörighet till tjänst som övertandläkare (motsvarande) vid poli- klinik för specialisttandvård bör dokumenterad vetenskaplig erfaren- het krävas.

. Vid tillsättning av tjänst som tandvårdschef eller chef för specialist— tandpoliklinik bör de sakkunniga rangordna de sökande som uppförs på förslag. . I folktandvårdskungörelsens regler om tjänstetillsättning bör en pre- cisering av befordringsgrunden skicklighet föras in, som bl.a. omfattar vetenskaplig skicklighet. . Vid tillsättning av chefstjänster i folktandvården bör doktorsexamen få tillgodoräknas som motsvarande fyra tjänsteår.

4.12 Övrig personal inom hälso- och sjukvården

4.12.1 Nuvarande förhållanden

Inom de övriga yrkesgrupperna i hälso— och sjukvården —— dvs. andra än läkare och tandläkare —— finns i de flesta fall inga eller bara ett fåtal personer med doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. Kartläggningen av de nuvarande förhållandena blir därför kortfattad.

Endast för sjukhusfysiker finns f.n. ett krav på forskarutbildning, som dock inte ingår i de behörighetsvillkor som fastställts av social- styrelsen, utan har tagits in i löneavtalet mellan landstingsförbundet och SACO/SR som ett villkor för inplacering i den lönegrad som gäller för sjukhusfysiker och biträdande sjukhusfysiker grupp A. Enligt avtalet krävs förutom behörighet enligt socialstyrelsens bestämmelser filosofie licentiatexamen i radiofysik. De minimikrav för behörighet som fast— ställdes av dåvarande medicinalstyrelsen 1958 omfattar förutom krav på viss praktik enbart grundutbildning. Antalet tjänster för sjukhusfysiker uppgår f.n. totalt till ett 80-tal i landet.

Vid sjukhusens klinisk—kemiska laboratorier finns tjänster som kemist och förste kemist. För dessa tjänster har inga motsvarande krav på forskarutbildning uppställts, vare sig i form av behörighetsvillkor eller i löneavtalen. I regel rekryteras emellertid — såvitt möjligt — personer med vetenskaplig kompetens till dessa tjänster.

För de stora grupperna av vårdpersonal med kortare högskoleutbild- ning — sjuksköterskor, medicinsk assistentpersonal, laboratorieassisten- ter — har det först i samband med högskolereformen skapats formella möjligheter att få en forskarutbildning som anknyter till yrkesutbild- ningen. Utvecklingen av dessa utbildningars forskningsanknytning och av utbildning som kan brygga över till forskarutbildning har nyligen påbörjats, och ännu finns knappast någon erfarenhet av doktorsexa— mens meritvärde vid tjänstetillsättningar. Det ingår i vårt uppdrag att försöka göra en analys av forskarutbildningens värde för arbetsuppgifter inom dessa yrkesgruppers område. Vi återkommer till den frågan i det följande. Det nu nämnda gäller även för de övriga kortare vårdutbild- ningama (sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder). Inte heller för dessa grupper finns ännu någon nämnvärd erfarenhet av forskar- utbildningens meritvärde på arbetsmarknaden.

Villkoret för behörighet till tjänst som psykolog var tidigare filosofie licentiatexamen i psykologi. På dessa tjänster finns alltså ett relativt stort antal personer med forskarutbildning. I den nya psykologutbild- ningen ersattes licentiatexamen av en ny yrkesinriktad examen på mel- lannivå, psykologexamen, som inte är att betrakta som en forskarutbild- ning. De som avlagt psykologexamen har hittills endast i begränsad utsträckning gått vidare till forskarutbildning. Det är därför svårt att bedöma vilket värde en doktorsexamen i kombination med psykolog- examen skulle ha på arbetsmarknaden. Enligt Sveriges psykologförbund finns det en tendens att den yrkesinriktade psykologutbildningen och yrkeserfarenhet värderas högre än en forskarutbildning.

I fråga om tjänster för socionomer — kuratorer m.fl. — gäller vad

som redan sagts om de kortare vårdutbildningarna. Först helt nyligen har möjligheter öppnats till forskarutbildning i sociala linjens kärnämne socialt arbete och ännu har såvitt bekant ingen doktorsexamen avlagts i detta ämne.

När det gäller farmaceuter inom Apoteksbolaget AB finns forskar- utbildad personal i dag på tjänster som apotekschef (6 av ca 30) och informationsapotekare (6 av 7) vid centralsjukhus och region- och un- dervisningssjukhus samt på vissa specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkontor, där f.n. ca 15 personer har en vetenskaplig utbildning, varav 10 är farmacie doktorer. Att alla tjänster för vilka doktorsexamen är en merit f.n. inte innehas av forskarutbildade personer beror enligt Apoteksbolaget på att det inte fanns möjlighet att disputera för far- macie doktorsgrad förrän vid mitten av 1950-talet och att det först är under 1970-talet som forskarutbildade apotekare börjat söka tjänster inom apoteksväsendet.

4.122 Överväganden och förslag

När det gäller yrkesgrupper med bakgrund i de kortare vårdutbild- ningarna — hit räknar vi i detta sammanhang sjuksköterskor, medicinsk assistentpersonal, laboratorieassistenter, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder — samt socionomutbildningen är frågan om forskar- utbildningens meritvärde inte i första hand en fråga om ändringar av regelsystemet för tillsättning av befintliga tjänster utan problemet gäller att skapa nya tjänster, dvs. i den existerande organisationen skilja ut sådana funktioner där en forskarutbildning är en relevant bakgrund för

arbetsuppgifterna. Det är viktigt att det finns en karriärmöjlighet inom det egna yrkes- området för dessa kategorier. En — också i andra länder vanlig —

tendens tycks vara att de få personer från dessa yrkesgrupper som gått igenom en forskarutbildning i flera fall lämnat sitt ursprungliga yrke och gått över till ett annat område, i första hand läkaryrket. En av de främsta orsakerna till detta torde vara att den mer avancerade kompe- tens som forskarutbildningen gett inte efterfrågats inom det egna yrkes- området.

En närmare precisering av de arbetsuppgifter inom berörda yrkes- sektorerna, för vilka en forskarutbildning är relevant, kräver en mer ingående analys än vad vi har kunnat göra. Vi återkommer i kapitel 5 till hur en sådan analys kan göras. I svaren på vår enkät ges emellertid flera exempel på arbetsuppgifter av detta slag, som kan tjäna som utgångspunkt för det fortsatta arbetet med dessa frågor.

När det gäller sjuksköterskor m.fl. pekar man på behovet av personer med vetenskaplig utbildning för utvecklingen av det praktiska vård- arbetet. Tjänster för forskarutbildad personal bör enligt Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF) inrättas i anknytning till sjukvårdsföreståndarorganisationen eller motsvarande organisation. Till en början bör åtminstone en sådan tjänst finnas inom varje sjuk- vårdsregion. Också för tjänster som inte är direkt inriktade mot forsk— ning, t.ex. ledande vårdadministrativa tjänster och tjänster som har

anknytning till vardutvecklingsgrupp. bör enligt SHSTF forskarutbild- ningen få ett ökat meritvärde. För arbetsuppgifter av detta slag skulle. framhåller medicinska fakultetsnämnden i Linköping, en mellanexamen kunna vara en lämplig bakgrund.

För sjukgymnaster och arbetsterapeuter bör en forskarutbildning vara meriterande för tjänster med samordnings- och utvecklingsuppgifter. Legitimerade sjukgymnasters riksförbund påpekar att en mellanexamen skulle ha stor betydelse för rekryteringen av sjukgymnaster till forskar- utbildningen.

För socionomcr framhallcr Sveriges socionomcrs riksförbund behovet av speciella utvecklingstjänster i socialt arbete i kommuner och lands- ting. inriktade pä projektledning. verksamhetsvärdering etc.

För samtliga dessa kategorier gäller dock att de flesta som avlägger doktorsexamen under de närmaste aren kommer att behövas för under- ir'isning och forskning inom högskolan, såväl för lärar- och skolledar- tjänster vid värdskolorna och andra institutioner som för uppbyggnaden av en forskningsorganisation i dessa nya discipliner.

För sjukhusfysiker gäller redan nu i praktiken ett krav på forskar- utbildning för vissa tjänster. Vi anser att detta krav bör gälla för alla tjänster som sjukhusfysiker i självständig ställning. Arbetet inom en avdelning för sjukhusfysik vid ett större sjukhus har i stor utsträckning karaktären av avancerat utvecklings- och forskningsarbete, som kräver kunskaper från flera discipliner och förmaga till kritisk vetenskaplig analys. Den ansvarige sjukhusfysikern medverkar också direkt i valet av bchandlings- och undersökningsmetoder för enskilda patienter. De av den davarande medicinalstyrelsen fastställda kompetenskraven för sjuk- husfysiker från 1958 bör enligt vår mening ses över.

Det nu sagda är i stora delar tillämpligt ocksa för tjänsterna som kemist vid de klinisk-kemiska laboratorierna vid sjukhusen. För tjänster som förste kemist bör. atminstone vid de större sjukhusen. doktors- examen vara ett krav. Vi är dock tveksamma till om det är lämpligt att de centrala statliga myndigheterna utfärdar föreskrifter härom. Enligt vår uppfattning bör det ligga i sjukvärdshuvudmännens intresse att bevaka att den önskvärda kompetensnivan upprätthålls. Vi förutsätter också att frågorna uppmärksammas av vederbörande personalorganisa- tion.

När det gäller psykologyrket kan det konstateras att den nya psyko- logutbildning som byggts upp under 1970-talet (dvs. utbildningen till psykologexamen) har blivit en väsentligen yrkesinriktad utbildning med svagare forskningsanknytning än förut. I viss omfattning förekommer det dock att studerande med psykologexamen går vidare till doktors- examen. särskilt sedan numera en forskarutbildning i tillämpad psyko- logi kommit till.

För åtskilliga funktioner inom detta yrkesområde bör en forskar- utbildning kunna ha ett betydande värde. Främst gäller detta för de forskningsinriktade psykologtjänsterna vid universitetssjukhusens psy- kiatriska kliniker, som har ett ansvar för undervisning och handledning både i psykologutbildningen och i andra utbildningar. Även för befatt- ningar som chcfspsykolog inom sjukvårdsorganisationen bör, som

SACO/SR papekar. en doktorsexamen vara en merit. Psykologtjänster med inriktning på forskning och utvecklingsarbete finns vidare vid en rad institutioner av typen arbetarskyddsfonden, arbetslivscentrum. AMS, FOA. Erica-stiftelsen m.m.

Också för psykologtjänsternas del är vi tveksamma till en central statlig reglering av behörighetsvillkoren. Vi vill dock understryka att sjukvårdshuvudmännen måste uppmärksamma behovet av vetenskaplig kompetens för de nämnda funktionerna. För de statliga tjänsterna kom- mer de generella riktlinjer som vi föreslar angående forskarutbildningens meritvärde att bli tillämpliga.

I fraga om apoteksväsendet gäller enligt Apoteksbolaget AB att ve- tenskaplig kompetens är en merit för chefstjänsterna vid sjukhusapo- tekcn vid centralsjukhus. regionsjukhus och undervisningssjukhus (ca 30 apotek). Dessa apotek har sådana arbetsuppgifter att de är jämförbara med kliniker och laboratorier vid dessa sjukhus. Vid sjukhusapoteken vid regionsjukhusen och undervisningssjukhusen finns vidare s.k. infor- mationsapotekartjänster. i vilka ingår forskning inom läkemedelsområ- det. Flertalet av dessa tjänster innehas av forskarutbildade apotekare. Vidare finns ett antal specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkon- tor. där forskarutbildning är eller kan vara en betydelsefull merit.

I enkätsvaren från farmaceutiska fakultetsnämnden i Uppsala och farmacevtförbundet föreslås att doktorsexamen skall ställas upp som behörighetsvillkor för en del av dessa tjänster. Vi konstaterar för vår del att statsmakterna inte formellt kan föreskriva nagra behörighets- villkor för tjänster vid Apoteksbolaget, eftersom detta inte är en myn- dighet. Det framgår dock av Apoteksbolagets yttrande att man anser att de ifrågavarande tjänsterna savitt möjligt bör tillsättas med forskar- utbildad personal. Vi förutsätter att denna inställning kommer att prägla Apoteksbolagets rekryteringspraxis.

Sammanfattningsvis innebär vara synpunkter följande.

0 För tjänster som förste sjukhusfysiker och sjukhusfysiker grupp A bör forskarutbildning vara ett behörighetsvillkor. . I fråga om tjänster som kemist och förste kemist bör sjukvårdshuvud— männen bevaka att den nödvändiga kompetensnivån upprätthålls. . Även när det gäller psykologtjänster måste sjukvårdshuvudmännen uppmärksamma behovet av vetenskaplig kompetens, bl.a. för tjänster vid undervisningsklinikerna och för chefspsykologtjänsterna. . Inom apoteksväsendet bör informationsapotekare vid regionsjukhu- sens apotek samt chefer för sjukhusapotek vid undervisningssjukhus. regionsjukhus och länssjukhus ha vetenskaplig bakgrund, liksom även innehavare av vissa specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkon- tor. Vi förutsätter att Apoteksbolaget tar hänsyn till detta i sin rekry- teringspraxis. oI fråga om yrkesgrupper med s.k. kortare vårdutbildning måste en närmare analys göras av de arbetsuppgifter för vilka en forskarutbild- ning kan vara relevant. I texten ges ett antal exempel på funktioner av detta slag. Vi återkommer i det avslutande kapitlet till denna fråga.

4.13 Veterinärväsendet

4.13.1 Nuvarande praxis

Ett formellt krav på forskarutbildning för behörighet till veterinär- tjänster förekommcr bara för lärartjänster vid Sveriges lantbruksuni- versitet. För vissa tjänster (avdelningsföreståndare/professor, laborator. statsveterinär) vid lantbruksuniversitetet och statens veterinärmedicinska anstalt gäller. som redan nämnts (kapitel 3.2 och 4.6), vetenskaplig skicklighet som behörighetsvillkor. vilket i praktiken i regel torde inne- bära ett krav på vetenskaplig kompetens minst motsvarande doktors- examen. För distriktsveterinärer m.fl. veterinärer i offentlig tjänst om- fattar däremot de i allmänna veterinärinstruktioncn angivna behörig- hetsvillkoren förutom veterinärexamen och legitimation som veterinär endast krav på viss tids tjänstgöring inom olika områden. För de ny- inrättade tjänsterna som försöksdjurskonsulcnt vid vissa högskoleenheter har dock forskningserfarenhet angetts som befordringsgrund. Tjänsterna har härvid närmast jämställts med statsveterinärtjänstcrna vid statens veterinärmedicinska anstalt.

Som merit tillgodoräknas sedan gammalt doktorsexamen eller doktors- grad som motsvarande ett års tjänstetid. Några formella bestämmelser härom har emellertid inte fastställts. För de statliga tjänsterna som distriktsveterinär spelar enligt lantbruksstyrclscn befordringsgrunden förtjänst (dvs. tjänstetiden) i regel en avgörande roll. vilket innebär att forskarutbildningen kan få en inte oväsentlig betydelse vid tillsättning av dessa tjänster.

Av lantbruksstyrelsens svar på vår enkät framgår att frågan om forskarutbildningens meritvärde nyligen diskuterats mellan företrädare för lantbruksstyrelsen. livsmedelsverket. Sveriges lantbruksuniversitet och veterinärförbundet. Efter denna överläggning har lantbruksstyrelsen beslutat att rätten att tillgodoräkna doktorsexamen som tjänstetid skall kvarstå och att en påbörjad men ej avslutad forskarutbildning efter bedömning från fall till fall skall kunna medföra tjänstetidstillägg mot- svarande högst ett år.

I fråga om specialistkompetens för veterinär gäller enligt lantbruks- styrelsens bestämmelser att doktorsexamen i ämne av betydelse för den sökta kompetensen får tillgodoräknas som tjänstgöring under högst sex månader av de 3 1/2 är som den obligatoriska tjänstgöringen omfattar (Lantbruksstyrelsens författningssamling 197618). Någon ändring av denna regel har enligt lantbruksstyrclsen inte övervägts.

Enligt veterinärförbundets uppfattning värderas forskarutbildningen f.n. relativt lågt inom den offentliga arbetsmarknadssektorn för veteri- när i förhållande till andra meriter (erfarenhet från klinisk verksamhet eller livsmedelshygien samt administrativa meriter). Enligt statskalen- dern var 1980 av 355 besatta tjänster inom distriktsvcterinärorganisa- tionen endast 8 tillsatta med veterinärer med forskarutbildning.

Inom den enskilda sektorn tillsätts ofta högre befattningar inom läkemedelsindustri och livsmedelsindustri (forskningschefer, projektle- dare, laboratoriechefer m.fl.) med forskarutbildad personal. Även inne- havarna av forskartjänster vid Sveriges lantbruksuniversitet och. statens

veterinärmedicinska anstalt har i regel doktorsexamen eller motsvarande kompetens.

4.13.2 Överväganden och förslag

Antalet veterinärer med forskarutbildning i offentlig tjänst (utanför forskningsinstitutionerna och industrins forskningslaboratorier) är f.n. påfallande litet. Det är inte osannolikt att Sveriges veterinärförbund har rätt i sin bedömning att forskarutbildningen är lågt värderad inom denna sektor i jämförelse med meriter av annat slag.

Vi anser liksom veterinärförbundet att det finns anledning att stärka forskarutbildningens meritvärde för de statliga veterinärtjänsterna. Med hänsyn till den roll som antalet tjänsteår spelar vid tillsättning av dessa tjänster. kommer vårt generella förslag att doktorsexamen skall få till- godoräknas som fyra tjänsteår för statliga tjänster (jfr kapitel 3.3) att innebära en kraftig förstärkning av de vetenskapliga meriternas värde.

Vi har däremot inte funnit anledning att föreslå någon ändring av de nuvarande reglerna om tillgodoräknande av doktorsexamen som tjänst— göringstid för specialistkompetens. Motsvarande regler gäller även för läkare och tandläkare och bör inte ändras heller för dessa kategorier.

Att införa ett formaliserat krav på doktorsexamen för vissa veterinär- tjänster (utöver vad som nu gäller för tjänster inom högskolan) bedömer vi inte som meningsfullt. Men det finns en rad funktioner inom den offentliga sektorn för vilka en veterinärmedicinsk forskarutbildning bör vara en betydande merit vid bedömningen av de sökandes skicklighet för tjänsten. Veterinärförbundet har i sitt enkätsvar gett en rad exempel på sådana befattningar. Det gäller bl.a. tjänster av följande slag:

distriktsveterinär

överveterinär vid kontrollslakteri Chefsveterinär inom seminverksamhet stadsvetcrinär länsveterinär försöksdjurskonsulent i högskolan statsinspektör veterinärråd

Vi finner det också för vår del angeläget att forskarutbildningen tillmäts ett större värde enligt befordringsgrunden skicklighet än vad som hit- tills synes ha varit regel. De generella riktlinjer angående forskarutbild— ningens meritvärde som enligt vårt förslag skall utfärdas av regeringen (jfr kapitel 3.2 i det föregående) bör kunna bidra till en högre värdering av doktorsexamen i detta avseende.

I fråga om veterinärtjänster innebär våra förslag således följande.

. Vid tillsättning av statliga veterinärtjänster bör doktorsexamen till- godoräknas som fyra tjänsteår. 0 Den nuvarande regeln om tillgodoräknande av doktorsexamen för specialistkompetens bör kvarstå oförändrad. . För tjänster som distriktsveterinär och för tjänster i överordnad ställ— ning bör forskarutbildning betraktas som en betydande merit.

4.14 Det enskilda näringslivet

Vårt uppdrag när det gäller kartläggning av forskarutbildningens merit- värde omfattar enligt direktiven enbart den offentliga sektorn. Vi har dock bedömt det som nödvändigt att något beröra frågan om merit- värdet av forskarutbildning inom näringslivet. i synnerhet för arbets- uppgifter i industriföretag.

Vi har inte försökt göra någon mer omfattande kartläggning av attityder och praxis inom industrin, dels av tidsskäl, dels därför att denna fråga nyligen har tagits upp i andra sammanhang både av Ingen- jörsvetenskapsakademien och av Sveriges eivilingenjörsförbund. Vi har dock tagit initiativet till ett seminarium kring dessa frågor, som ägde rum i februari 1981. Till detta inbjöds företrädare för såväl arbetsgivare och branschorganisationer som enskilda industriföretag. (Program och deltagarförteckning återges i bilaga 4—5.)

Antalet personer med forskarutbildning i industrin är f.n. tämligen litet. Någon redovisning av totalantalet personer med forskarutbildning inom industrin kan vi inte ge, eftersom den offentliga statistiken inte innehåller sådana uppgifter. Däremot har SCB publicerat uppgifter om antalet personer med olika utbildningsbakgrund som är sysselsatta med forskning och utvecklingsarbete i industrin. Av SCB:s uppgifter framgår (tabell 14.1) att antalet forskarutbildade i industrins FoU-verksamhet var drygt 800 år 1977 (en ökning med ca 100 personer sedan 1975). Antalet akademiker (personer med eftergymnasial utbildning längre än 2 år) var ca 6 300 1975 och ca 6 500 1977. Av dessa hade alltså andelen med forskarutbildning ökat något (från 11,4 % till 12,7 %) mellan 1975 och 1977.

Tabell 14.1 Antal forskarutbildade (doktorsexamen, licentiatexamen) samt totalantalet personer inom industrins FoU-verksamhet

Bransch Antal forskarutbildade Totalt antal 1975 1977 1975 1977

Gruvor m.m. 5 1 151 143 Livsmedel 51 48 1 063 795 Textil 6 5 195 209 Trävaror 5 3 128 110 Pappersmassa 35 30 894 911 Grafisk 0 0 46 47 Kemisk 54 68 896 1 235 Läkemedel 168 237 1 386 1 665 Petroleum 2 2 57 47 Gummi, plast 3 4 213 279 Porslin, glas 2 6 89 171 Tegel, cement, mineral 15 14 394 382 Järn, stål 55 54 1 417 1 362 Ickejärnmetallverk 10 10 271 193 Metallvaruindustri 28 30 1 256 1 359 Maskinindustri 86 100 4 811 5 057 Elektroindustri 109 134 6 600 6 444 Varv 7 6 503 414 Transportmedel 58 55 6 204 6 052 Instrument 16 9 373 426 Övriga 0 3 71 46 Totalt 716 819 27 017 27 347

Källa: SCB, SMU 1977: 23 och 1979: 25.

Det finns stora skillnader mellan olika branscher. De mest FoU- intensiva branscherna har givetvis också de flesta personerna med fors- karutbildning, men också inom denna grupp är skillnaderna påfallande. Högst ligger läkemedelsindustrin. medan elektroindustri. transportme- delsindustri (dvs. bl.a. bil- och flygindustri) och maskinindustri, som sysselsätter ett stort antal personer inom FoU. har relativt få anställda med forskarutbildning. I förhållande till FoU-avdelningarnas storlek har den kemiska industrin. livsmedelsindustrin samt järn- och stålindustrin ett ganska stort antal forskarutbildade. Tendenserna framgår tydligt av tabell 14.2. som visar hur stor andel av den högskoleutbildade personalen i industrins FoU-avdelningar som har genomgått forskarutbildning.

Tabell 14.2 Andelen personer med fortkarutbildning av totalantalet akademiker inom industrins FoU-verksamhet

Bransch Andel personer med forskarutbildning (%) 1975 1977

Gruvor m.m. 26 4 Livsmedel 20 22 Textil 10 8 Trävaror 20 14 Pappersmassa 19 16 Grafisk —— —— Kemisk 24 20 Läkemedel 34 37 Petroleum 13 20 Gummi,plast 10 13 Porslin, glas 10 13 Tegel, cement, mineral 14 15 Järn, stål 17 19 lekejärnmetallverk 13 19 Metallvaruindustri 14 12 Maskinindustri 8 9 Elektroindustri 6 7 Varv 3 4 Transportmedel 5 5 Instrument 25 10 Övriga — 33 Totalt 11,4 12,7

Källa: Se tabell 14.1.

I ett internationellt perspektiv sysselsätter industrin i Sverige färre forskarutbildade än motsvarande företag i jämförbara industriländer. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) konstaterar i sin rapport om de tekniskt industriella utvecklingsproblemen i internationellt perspektiv ("Kunskap och konkurrenskraft”, IVA-Meddelande 223, 1979) att svensk industri av traditionella skäl inte varit inriktad på att kräva högre utbildning och inte heller på att tillmäta den något större merit- värde. Dessutom anställer man bara i ringa omfattning personer med annan än teknisk utbildning. I de flesta andra industriländer är enligt IVA-rapporten en högre examen ofta en nödvändighet för att få arbete

i industrins forsknings- och utvecklingslaboratorier. Företagen i Sverige har i stort sett varit tillfredsställda med att anställa civilingenjörer och att själva vidareutbilda dem även för forsknings— och utvecklingsupp- gifter. (Jfr IVA-Meddelande 219. 1979.)

Orsakerna till dessa förhållanden är flera. Ett av skälen är säkert att civilingenjörsutbildningen i Sverige traditionellt har hållit hög kvalitet. En annan orsak torde vara att doktorsexamen i regel avläggs vid ganska hög ålder: åldern spelar en betydande roll vid rekryteringen. Att dok— torer ofta inte efterfrågas i industrin beror emellertid kanske främst på traditionen inom företagen: det möter ett visst psykologiskt motstånd att rekrytera medarbetare med högre utbildningsnivå än som tidigare finns representerad i företaget. Ytterligare en orsak kan vara att man inom industrin inte klart skiljer mellan den gamla. mycket omfattande doktorsgraden och den nya doktorsexamen. som närmast motsvarar den tidigare licentiatexamen. Ett skäl till att forskarutbildade inte mera aktivt söker sig till industrin i större utsträckning är troligen också att det i regel inte finns någon forskarkarriär inom industrin: den som arbetar inom FoU-verksamhet måste ofta gå över till annat slag av verksamhet. t.ex. administration, för att kunna avancera inom företaget.

Forskarutbildningsutredningen ansåg att en av de väsentliga orsaker- na till de forskarutbildades problem pa arbetsmarknaden utanför hög- skolan är att högskolans befordringssystem premierar inomvetenskapliga kvaliteter. medan arbetsmarknaden utanför högskolan i stor utsträck- ning söker andra egenskaper. Attityderna till de forskarutbildade på arbetsmarknaden präglas enligt utredningen i vissa fall av en skepsis. som grundas på uppfattningen att de forskarutbildades användnings- område är begränsat genom en långt driven specialisering och ämnes- mässig fördjupning i utbildningen. Många forskarutbildade betraktar det också som något av ett misslyckande att tvingas lämna högskolan och den direkt forskningsanknutna verksamhet som av tradition har hög status. (Se SOU 1977: 63 s. 211.)

De i det föregående refererade internationella jämförelserna är häm- tade ur rapporterna från IVA:s studie om Sveriges tekniskt industriella kompetens och framtida konkurrenskraft. Under våren 1981 har IVA dessutom gjort en enkätundersökning om industrins behov av forskar- utbildning, som har riktats till FoU-avdelningarna vid ett stort antal industriföretag. En preliminär redovisning av enkätsvaren gavs vid ett symposium om forskarutbildningen och industrins framtidsberedskap, som IVA:s industriforskargrupp anordnade 1981—04—01.

Av enkätsvaren framgår att företag med stora FoU—avdelningar har en större andel icke högskoleutbildad personal i FoU, medan de små FoU-enheterna har förhållandevis fler medarbetare med högre utbild- ning. Av de företag som besvarat enkäten anser ett flertal (nära 60 %) att en ökning av andelen forskarutbildad personal är önskvärd. Som skäl för detta anförs de alltmer komplexa problemen i industrin, det ökade behovet av egen kompetens i företaget och betydelsen av produkt- utveckling.

Det framgår vidare av enkätsvaren att industriföretagens FoU-avdel- ningar bedömer analysförmågan som den viktigaste av de färdigheter

som forskarutbildningen ger. medan endast hälften sa många av enkät— svaren anger ämneskunskaperna som det mest väsentliga i forskar- utbildningen. De flesta av företagen har mer eller mindre väletablerade kontakter med högskolan. tätare ju större FoU-avdelningarna är. Kon- takterna sker antingen direkt genom uppdragsforskning. doktorand— arheten och examensarbeten. adjungerade professorer och personliga kontakter eller kanaliseras via branschforskningsorgan. För de stora FoU—avdelningarnas del är dessa kontakter ocksa en rekryteringsväg. medan de mindre är mera tveksamma till möjligheterna att rekrytera medarbetare på denna väg. Su langt IVA-enkäten.

Inom företagen kan distinkta gränser oftast inte uppställas mellan olika formella kompetensnivaer på det sätt som sker i en del offentlig verksamhet. Sa t.ex. förekommer det att ”typiska civilingenjörsuppgif— ter" fullgörs av gymnasieingenjörer — och vice versa — liksom det är vanligt att forskningsuppgifter fullgörs av personal utan formell forskar- utbildning. ] regel kan man alltsa inte reservera vissa arbetsuppgifter för personer med en viss formell kompetens. En vanlig erfarenhet är dock att verksamheten inom industrin blivit mer komplicerad och krävande. vilket medfört högre kompetenskrav på personalen. både när det gäller teoretiska kunskaper och i fråga om praktiska färdigheter.

Det tycks vara en allmän uppfattning att framtida expansion av produktion och sysselsättning i industrin framför allt kan väntas ske inom vad som ibland kallas kunskapsintensiva branscher. Det försprång i fråga om teknologisk niva, som svensk industri tidigare haft. har nu inhämtats av manga andra länder. Det bedöms pa många håll som sannolikt att den svenska industrins konkurrensförmåga i framtiden kommer att bli ännu mer beroende av tekniska fördelar hos produk— terna. En avgörande betydelse far härvid forsknings- och utvecklings- avdelningarnas förmåga att snabbt anpassa konstruktionerna till änd- rade marknadsbehov och att utnyttja de möjligheter som vetenskap och teknik erbjuder. Därmed kommer skickligheten och initiativkruften inom FoU-organisationerna att växa i betydelse relativt sett. För FoU- avdelningarnas förmåga att följa den tekniska utvecklingen blir det allt viktigare att det finns personal med tillräckliga djupkunskaper inom vetenskap och teknik. (Jfr IVA-Meddelande 219 5.106.)

De alltmer skärpta kraven på kunskapsintensiv produktion innebär Således att behovet av högt kvalificerad personal i företagen ökar. Att tillgodose detta behov enbart genom företagsintern utbildning av per- sonal med grundläggande högskoleutbildning är varken lämpligt eller möjligt. Industriföretagens behov av kontakter med den forskning som bedrivs inom högskolan borde i stället göra det naturligt att i ökad utsträckning utnyttja dessa kontakter för rekrytering av kvalificerad personal.

En ökad rekrytering av forskarutbildade till industrin — och då inte enbart till FoU-avdelningarna utan också till andra funktioner — för- utsätter dels att forskarutbildningen är anpassad till näringslivets behov. dels att industrin är medveten om vilken kompetens forskarutbildningen idag kan ge. Det är därför nödvändigt att högskolan är informerad om vilka krav industrin ställer på kvalificerad personal i olika funktioner.

liksom det är väsentligt att informationen från högskolan till industrin om forskarutbildningens innehåll och uppläggning förbättras. Genom förbättrad information kan man förhindra uppkomsten av sådana atti- tyder, som exemplifieras av det nyss anförda citatet från forskarutbild- ningsutredningens betänkande och som bottnar i felaktiga föreställ- ningar om vad forskarutbildningen syftar till.

Vi vill i detta sammanhang understryka att personer med forskar- utbildning bör rekryteras också till andra uppgifter inom företagen än FoU-verksamhet. Som vi redan inledningsvis framhållit bör forskar- utbildningen ses som en merit även för arbetsuppgifter som inte direkt ämnesmässigt anknyter till doktorsavhandlingens inriktning. För kvali- ficerade befattningar som kräver förmåga till överblick och analys är det enligt vår mening naturligt att tillmäta forskarutbildningen ett särskilt meritvärde även i näringslivet.

När det gäller den yttre organisationen av forskarutbildningen har man från många håll inom industrin uttryckt ett behov av en kortare forskarutbildning än den som krävs för doktorsexamen. Ofta efterlyses en motsvarighet till den tidigare tekniska licentiatexamen. Vi tror att den mellanexamen i forskarutbildningen — licentiatexamen —— som vi föreslår i vårt huvudbetänkande i viss mån kan bidra till en ökad rekry- tering av medarbetare med forskarutbildning i industrin, både när det gäller tekniker och i fråga om ekonomer m.fl.

En inte oväsentlig faktor som kan påverka rekryteringen är att fors- karna ofta tycks ha orealistiska förväntningar beträffande arbetsuppgif- ternas art och svårigheter att anpassa sig till produktionens krav. Detta är till stor del ett informationsproblem, som kan motverkas om forskar- na redan under utbildningen får kontakt med tillämpad forskning och utvecklingsarbete med direkt anknytning till verksamheten i industrin. Detta kan ske dels genom att de yngre forskarna engageras i uppdrags— projekt vid den egna institutionen, dels genom att doktorandarbetet knyts till ett s.k. kollektivt forskningsinstitut (branschforskningsinstitut) inom det aktuella området. Samverkan mellan högskolan och industrin i bl.a. dessa former ger i regel väsentligt förbättrade förutsättningar för de forskarutbildade att finna anställning i företagen.

Allt detta förutsätter goda kontakter mellan högskolan och närings- livet. Sådana kontakter behövs på alla nivåer, från högskolestyrelsen till institutionen och den enskilde forskaren. Från högskolans sida kan en hel del ytterligare göras för att etablera och stimulera sådana kontakter och för att ge bättre information om högskolans forskning och utbild- ning. Senast har forskningssamverkanskommittén (FOSAM) i sitt be- tänkande (SOU 1980: 46) pekat på flera åtgärder i detta syfte. Avgö- rande för de yngre forskarnas arbetsmöjligheter i industrin blir dock i regel den enskilda institutionens och den enskilde forskarhandledarens näringslivskontakter.

Även om diskussionen i detta avsnitt till stor del tagit sin utgångs- punkt i teknisk och naturvetenskaplig forskning och forskarutbildning, är synpunkterna till större delen tillämpliga också för andra forsknings- områden med anknytning till industrin, t.ex. det ekonomiska området.

Sammanfattningsvis kan våra synpunkter i detta kapitel uttryckas på

följande sätt:

En ökad satsning på kunskapsintensiv industri i Sverige innebär att behovet av högt kvalificerad personal i företagen ökar. Behovet av kompetenshöjning bör medföra att forskarutbildade tas i anspråk i större omfattning än hittills. En ökad rekrytering av forskarutbildade förutsätter att forskarutbild- ningen är anpassad till näringslivets behov. Detta förutsätter i sin tur att högskolan är informerad om de krav som industrin ställer. Det behövs också mer och bättre information till näringslivet om den kompetens som forskarutbildningen ger. Detta torde vara en förut— sättning för en ändring av näringslivets attityd till forskarutbildade. En ny mellanexamen kan bidra till en ökad rekrytering av forskar- utbildade till industrin. Kontakterna mellan högskolan och industrin har en avgörande bety— delse för rekryteringen av forskarutbildade.

5. Återstående utredningsuppgifter

I vårt utredningsuppdrag i fråga om forskarutbildningens meritvärde in- går även frågan om meritvärdet av forskarutbildning för de studerande- kategorier med icke-traditionell högskoleutbildning som fr.o.m. 1980— 07-01 fått allmän behörighet till forskarutbildning (sjuksköterskor, för- skollärare m.fl.). Enligt direktiven förväntas vår utredning innehålla en analys av de arbetsuppgifter inom dessa yrkesgruppers område där en forskarutbildning kan ha ett meritvärde.

Direktiven tar enbart sikte på de grupper som inte tidigare haft all- män behörighet för forskarutbildning. En analys av det i direktiven an- tydda slaget bör emellertid enligt vår mening omfatta även övriga om- råden där hittills ingen forskarutbildning funnits, alltså alla de utbild— ningar som inte kunnat byggas på till doktorsexamen.

Det finns ett ganska stort antal utbildningar i högskolan som omfattas av denna definition. [ följande sammanställning redovisas de allmänna utbildningslinjer som omfattar 80 poäng eller mer och som saknar eller saknat forskningsanknytning. I detta sammanhang bör även vårdlärar- linjen medräknas, eftersom den bygger på en grundutbildning om minst 80 poäng.

Utbildningslinje Omfatt- Utbildningslinje Omfatt— ning ning (poäng) (poäng) Utbildning för tekniska yrken Redovisnings- och re- Driftteknikerlinjen . . 80 visionslinjen ' ' ' ' 80 Fiskevårdslinjen _ _ _ 80 Sekreterarlinjen . . . 80 Maskinteknikerlinjen . 80 Sociala linjen ' ' ' ' 140 Styrmanslinjen _ _ _ _ 80 Transportadministrativa Textilingenjörslinjen . . 80 linjen ' ' ' ' ' ' 80 Utbildning för administrativa, Utbildning för vård yrken ekonomiska och sociala yrken Arbetsterapeutlinjen _ _ 120 Ekonomiföreståndar- Hörselvårdsassistent- linjen . . . . . . 80 linjen . . . . . . 80 Förvaltningslinjen . . 140 Laboratorieassistent- Linjen för kost och linjen . . . . . . 100

näringsekonomi . .100 Logopedlinjen. . . .120

Medicinska assistent- Fritidspedagoglinjen . . 100 linjen . . . . . . 100 Förskollärarlinjen. . . 100 Oftalmologassistent- Gymnastiklärarlinjen . 80 linjen . . . . . . 80 Hemspråkslärarlinjen . 80 Opcrationsassistent- Hushållslärarlinjen . . 120 linjen . . . . . . 100 Lägstadielärarlinjen . . 100 Rcecptarielinjcn . . . 100 Mellanstadielärarlinjen . 120 Sjukgymnastlinjen . . 100 Vårdlärarlinjen . . . 60 Sjuksköterskelinjen . . 105 Sociala servicelinjen . . 100 Utbildning för kultur- Utbi/dning för undervis- och informationsyrken ”i'wswken Bibliotekarielinjen . . 80 Barnavårdslärarlinjen . 120 Journalistlinjen . . . 80

I denna förteckning har de konstnärliga utbildningarna ej medtagits, och inte heller de lärarutbildningar som anknyter till dessa (musiklä- rare, tcckningslärare. textillärare). Det finns dessutom en rad lokala ut- bildningslinjer, särskilt vid de mindre högskoleenheterna. som saknar forskningsanknytning och i regel omfattar 80—100 poäng.

Utbildningarna inom vårdyrkessektorn skall enligt riksdagsbeslut slås samman till fem utbildningslinjer 1982/83: Hälso— och sjukvårdslinjen (80—90 poäng). hörselvårdslinjen (80 poäng), medicinska servicelinjen (90 poäng), rehabiliteringslinjen (poängtal ej fastställt) samt sociala ser— vicelinjen (vars uppläggning är under utredning).

Det är alltså ett stort antal utbildningar och många olika yrkesområ- den som denna del av utredningsuppdraget gäller. I flera fall är det emellertid bara ett fåtal personer som berörs. De grupper som i första hand bör komma i fråga för en närmare analys torde vara följande: (I) Vissa lärarutbildningar _— i första hand förskollärare, lågstadielä- rare och mellanstadielärare, men även bl.a. vårdlärare. (2) De kortare vårdyrkesutbildningarna (sjuksköterskor, medicinsk as- sistentpersonal, laboratorieassistenter, sjukgymnaster, arbetstera- peuter, logopeder). (3) Socionomutbildningarna (sociala linjen och förvaltningslinjen). Frågan om forskarutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom dessa yrkesgruppers område kan inte bedömas utan att man vet vilket slag av forskarutbildning som står öppen för de här berörda kategorier— na. Hur forskningsanknytningen för dessa utbildningar skall ordnas är emellertid ännu inte på något sätt slutgiltigt löst. Detta är ett av huvud- skälen till att vi inte har ansett oss ha möjlighet att inom den tillmätta tidsramen gå närmare in på denna del av utredningsuppdraget.

] avsnittet om övrig personal i hälso- och sjukvården (kapitel 4.12) i det föregående har vi redogjort för några exempel — hämtade ur svaren på vår enkät — på arbetsuppgifter för vilka en forskarutbildning kan vara relevant. Men det behövs givetvis en mer ingående analys av de berörda yrkesområdena för att man skall kunna dra några säkrare slut- satser. En bedömning av vilka arbetsuppgifter som forskarutbildningen kan meritera för kräver bl.a. medverkan av de berörda yrkesgrupperna

och deras arbetsgivare. Så som vår kommitté varit sammansatt skulle detta förutsatt att särskilda referensgrupper hade fått tillkallas där dessa kategorier kunnat bli representerade. Vi har — bl.a. av tidsskäl — inte bedömt det som praktiskt genomförbart att klara denna del av utred- ningsuppdraget på ett tillfredsställande sätt parallellt med kartläggning- en av forskarutbildningens meritvärde inom övriga delar av arbetsmark- naden.

Frågan om meritvärdet av forskarutbildning inom dessa nya områden är så viktig och samtidigt så komplicerad, att den bör utredas i särskild ordning. Vi föreslår att det uppdras åt UHÄ att genomför en sådan ut- redning.

Detta utredningsarbete bör enligt vår mening koncentreras till de nyss nämnda tre huvudgrupperna (lärare, vårdpersonal och sociono- mer). Utredningen bör omfatta två huvudfrågor:

(1) För det första måste man kartlägga den forskningsanknytning som finns eller som håller på att utvecklas för dessa utbildningar. Till vilka discipliner kan eller bör anknytningen ske? I vilken omfattning måste nya forskningsdiscipliner utvecklas eller nya organisationsmönster växa fram? (2) Den andra delen av utredningen bör omfatta en analys av nuvarande arbetsuppgifter inom de aktuella yrkesområdena, som måste ta sikte på att i den existerande organisationen identifiera sådana funktioner där en forskarutbildning är av särskilt värde för arbetsuppgifterna. I vissa fall kan det bli aktuellt att föreslå en omstrukturering av den nuvarande arbetsorganisationen för att dessa funktioner skall kunna skiljas ut på ett meningsfullt sätt.

I dessa utredningsuppgifter måste berörda myndigheter och organisatio- ner medverka, t.ex. i en eller flera arbetsgrupper eller referensgrupper, där både de berörda utbildningarna, de aktuella yrkesgrupperna och ar- betsgivarna är representerade.

En utredning av detta slag kan sannolikt inte resultera i förslag till bindande bestämmelser och föreskrifter, utan måste utmynna i rekom- mendationer. Vi tror dock att ett kartläggningsarbete som det nu skis- serade kan få en stor betydelse både för utvecklingen av yrkesrollen för de berörda kategorierna och för högskolans arbete med forskningsan- knytning av dessa utbildningar.

Sammanfattningsvis vill vi alltså föreslå följande.

. Frågan om forskarutbildningens meritvärde för arbetsuppgifter inom områden som tidigare saknat forskningsanknytning bör utredas i sär- skild ordning. Vi föreslår att UHÄ får i uppdrag att svara för denna utredning. . [ utredningsarbetet bör företrädare såväl för dessa utbildningar som för de berörda yrkeskategorierna och deras arbetsgivare medverka. . Utredningsarbetet bör inriktas på att dels kartlägga hur forsknings- anknytningen sker eller kan ske för dessa utbildningar, dels analysera vilka funktioner i den existerande arbetsorganisationen som är av den karaktären att en forskarutbildning kan vara en nödvändig eller önsk- värd kvalifikation för arbetsuppgifterna.

Bilaga 1 Direktiven

Tilläggsdirektiv till utredningen (U 1979: 10) om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan

Beslut vid regeringssammanträde 1980-04-24.

Departementsehefen. statsrådet Wikström, anför.

I prop. 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskar- utbildning framhölls att de kunskaper som forskarutbildning ger inte bara gäller ett specifikt ämnesområde. Forskarutbildning ger också kri— tisk skolning, förmåga att förstå och kommunicera resultat av forskning och utvecklingsarbete, förmåga till självständigt arbete m.m., allt färdig- heter som kan användas och vara till nytta inom många områden. I propositionen framhölls vidare att det därför kan finnas anledning att förutsättningslöst pröva om det med hänsyn till såväl värdet av genom- gången forskarutbildning för tjänsten och verksamheten i fråga som stimulanseffekten på rekryteringen till forskarutbildning kan vara be- rättigat att för vissa typer av statliga och kommunala tjänster kräva forskarutbildning eller ge sådan utbildning särskilt meritvärde. Denna prövning måste dock beakta de allmänna strävandena inom yrkeslivet att inte ställa upp högre krav för en befattning än arbetet motiverar.

Utbildningsutskottet (UbU 1978/79: 44) delade den uppfattning som förts fram i propositionen. Utskottet fann det således också motiverat att pröva om forskarutbildning bör krävas för flera statliga och kom- munala tjänster än nu eller ge särskilt meritvärde. Detta kan, enligt utskottet, exempelvis gälla tjänster inom skolan och arkiv, musei- och biblioteksområdet samt inom planering och utredningsverksamhet. Ut- skottet erinrar om att det ankommer på regeringen eller på myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om behörighet eller merit- värdering vid tillsättning av statlig och i vissa fall även kommunal tjänst.

Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan har enligt sina direktiv till uppgift att analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskar- utbildning bedrivs inom högskolan. Frågorna om meritvärdet av forskar- utbildning hör nära samman med utredningens uppdrag. Utredningen bör därför också svara för en kartläggning och redovisning av nuvaran- de regler i fråga om värdering av forskarutbildning vid tillsättning av

offentliga tjänster. I samband därmed bör utredningen belysa hur dessa regler tillämpats

136

inom olika berörda myndigheter och också hur forskarutbildning fak- tiskt har värderats som merit vid tillsättning av olika slags tjänster.

Forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt. Doktorsexamen kan vara ett krav för att erhålla en viss tjänst eller den kan betraktas som en merit utan att vara nödvändig för tjänsten. Man kan också tänka sig att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning. En kartläggning av forskarutbildningens meritvärde bör avse meritvärdet i alla bemärkelser.

Endast för ett mindre antal tjänster fastställs behörighetskrav och regler för meritvärdering av regering och riksdag. Oftast görs den när- mare preciseringen av kraven för en viss tjänst av berörd myndighet/ arbetsgivare, som också prövar olika sökandes meriter för en viss tjänst. Statsmakterna har således normalt begränsade möjligheter att påverka detta. I vissa tjänstetillsättningsärenden kan dock besvär anföras hos regeringen. vilket ger regeringen möjlighet att påverka urvalet till de berörda tjänsterna. Lönen för en viss tjänst —— och frågan huruvida doktorsexamen skall ge högre lön — avgörs normalt inte av regeringen utan på myndighetsnivå. För att ge en bild av vilka möjligheter t.ex. riksdag och regering har att påverka meritvärderingen av forskarutbild- ningen bör kartläggningen också avse hur nuvarande regler och praxis i fråga om bedömning av doktorsexamen i olika sammanhang tillkom— mit.

Fr.o.m. den 1 juli 1980 kommer ändrade regler att gälla för behörig- het till forskarutbildning. De innebär att stora grupper med icke-tradi- tionell universitets/högskoleutbildning (t.ex. sjuksköterskor och förskol- lärare) får allmän behörighet till forskarutbildning. Utredningen bör göra en analys av frågan för vilka arbetsuppgifter inom dessa yrkes- gruppers område som det vore befogat att ge forskarutbildning merit- värde.

I samband med kartläggningen bör utredningen undersöka hur före- trädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster.

Om utredningen, med hänsyn till den tidsplan för utredningsarbetet som angetts i utredningens ursprungliga direktiv, så finner nödvändigt får kartläggningen begränsas till att avse en eller flera samhällssektorer. Utredningen bör i så fall lämna förslag i fråga om dels vilket ytterligare kartläggningsarbete som bör genomföras efter det att utredningen av- slutat sitt arbete, dels hur ett eventuellt fortsatt kartläggningsarbete bör organiseras.

Utredningen bör lägga fram de förslag den på grundval av resultatet av kartläggningen finner angelägna. I anslutning till eventuella förslag bör redovisas antal befintliga tjänster och ”förnyelsetakt" för de tjänste- kategorier som berörs av eventuella förändringar.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen utvidgar uppdraget för utredningen om forskningens och forskar- utbildningens situation i den nya högskolan i enlighet med vad jag har anfört.

Bilaga 2 Tabellmaterial

Tabell 1 Lektorstjänster 1980/81 (lärare 152, 154, 156, 158, 160 samt 152/153, 154/155, 156/157, 158/159 och 160/161)

Län

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Summa

Källa: Uppgifter från länsskolnämnderna.

Totalt

500 65 82 129 106 59 72 16 51 75 249 69 203 122 85 93 89 94 91 102 107 48 81 1 10

2 698 Tillsatta tjänster

Varav alt.-tj.

14 12 14 7 15 2 2 4 6 5 6 1 12 11 21 11 12 29 34 6 35 58

318

lnrättade tjänster

Totalt

387 52 63 88 73

53 13 31 55 233 50 170 95 65 64 67 68 65 74 79 34 55 71

2 049

Varav till- Antal satta som ad j.tj.

113 13 19 41 33 15 19

20 20 16 19 33 27 20 29 22 26 26 28 28 14 26 39

eman—Nmmwwumäoom

M_- _a N— CMM

163 649

Vakanta tjänster

%

23 20 23 32 31 25 22 19 39 27

6 27 16 22 23 31 25 28 29 27 26 29 32 35

24

138

Tabell 2 Lektorstjänster i allmänna ämnen (lärare 152 eller 152/153) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal %

antal satta som ad j.tj.

Stockholms län 413 303 — 1 10 27 Uppsala län 55 44 —— 1 1 20 Södermanlands län 63 48 5 15 24 Östergötlands län 85 56 6 29 34 Jönköpings län 75 51 8 24 32 Kronobergs län 37 27 3 10 27 Kalmar län 50 38 7 12 24 Gotlands län 12 10 1 2 18 Blekinge län 36 19 2 17 47 Kristianstads län 53 40 3 13 24 Malmöhus län 172 167 2 5 3 Hallands län 43 30 2 13 30 Göteborgs o. Bohus län 148 121 2 27 18 Älvsborgs län 86 67 1 19 17 Skaraborgs län 64 46 5 18 28 Värmlands län 70 44 6 26 37 Örebro län 61 44 1 1 17 28 Västmanlands län 67 47 4 20 30 Kopparbergs län 69 50 8 19 29 Gävleborgs län 74 54 13 20 27 Västernorrlands län 77 60 19 17 22 Jämtlands län 31 22 5 9 29 Västerbottens län 56 39 13 17 29 Norrbottens län 76 49 16 27 36

Summa 1 973 1 476 142 497 25

Källa: Se tabell 1.

Tabell 3 Lektorstjänster i ekonomiska ämnen (lärare 154 eller 154/155) 1980/81 Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta

inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal %

antal satta som ad j.t j.

Stockholms län 24 23 l l 4 Uppsala län 2 2 — -—— —— Södermanlands län 2 2 — — —» Östergötlands län 10 5 — 5 50 Jönköpings län 9 8 —— l l 1 Kronobergs län 2 2 1 » — — Kalmar län 4 2 _ 2 50 Gotlands län 1 1 — _, —— Blekinge län 3 3 — — — Kristianstads län 4 2 — 2 50 Malmöhus län 19 18 — 1 5 Hallands län 3 3 — — — Göteborgs 0. Bohus län 12 11 — l 8 Älvsborgs län 7 4 _ 3 43 Skaraborgs län 6 5 1 1 17 Värmlands län 8 6 — 2 25 Örebro län 5 4 1 1 20 Västmanlands län 6 5 —— 1 17 Kopparbergs län 8 5 1 3 37 Gävleborgs län 9 4 2 5 55 Västernorrlands län 5 3 l 2 40 Jämtlands län 2 1 —— 1 50 Västerbottens län 3 1 l 2 67 Norrbottens län 7 4 3 3 43 Summa 161 124 12 37 23

Källa: Se tabell 1.

Tabell 4 Lektorstjänster i tekniska ämnen (lärare 156 eller 156/ 157) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal %

antal satta som ad j.t j.

Stockholms län 58 57 — 1 2 Uppsala län 6 6 — — — Södermanlands län 17 13 _ 4 23 Östergötlands län 30 26 — 4 13

Jönköpings län 20 13 1 7 35

Kronobergs län 20 15 —— — 5 25

Kalmar län 18 13 1 5 27 Gotlands län 3 2 1 1 33 Blekinge län 10 8 2 20 Kristianstads län 18 13 — 5 28 Malmöhus län 46 44 — 2 4

Hallands län 13 13 —— —— _—

Göteborgs o. Bohus län 39 34 — 5 13 Älvsborgs län 25 20 — 5 20

Skaraborgs län 13 13 1 — — Värmlands län 12 1 1 —- 1 8 Örebro län 23 19 — 4 17 Västmanlands län 20 15 — 5 25 Kopparbergs län 13 10 — 3 23

Gävleborgs län 16 14 2 2 12 Västernorrlands län 23 16 l 7 ' 30

Jämtlands län 14 10 — 4 28 Västerbottens län 17 13 1 4 24 Norrbottens län 26 18 1 8 31

Summa 500 416 9 84 17

Källa: Se tabell 1.

Tabell 5 Lektorstjänster i ekonomiska och allmänna ämnen (lärare 158 eller 158/159) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal %

antal satta som adj.t j.

Stockholms län 2 Uppsala län — Södermanlands län — Östergötlands län — Jönköpings län — Kronobergs län — Kalmar län — Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

lN—lNllv—l

ll—III—II——ln|||llllll|._ | I I

_l_—l |_I

Summa 12 7 1 5 42

Källa: Se tabell 1.

Tabell 6 Lektorstjänster i tekniska och allmänna ämnen (lärare 160 eller 160/161) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal %

antal satta som adj.t j.

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

llwlw-P—N-ä—l—lll——llw | | |

lwllLdillL—leäN-F—l—lllN—llw N I _| U) LA

IN I 1— L.: L..»

N ND

Summa 26 — 3 10

Källa: Se tabell 1.

Tabell 7 Lektorstjänster i ej specificerade ämnen (tjänstetyp ej fastställd) 1980/81

Län Antal Tj. med ordinarie Vakanta inrättade innehavare tjänster tjänster Totalt Varav till- Antal %

antal satta som adj.tj.

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

1N1_|_11111|m11111131N| 1 | 1N1_1_1|1111M1||1|1a1sl lå

Summa 23 —— —— 23 100

Källa: Se tabell 1.

Tabell 8 Antal inrättade alternativtjänster (lektors/adjunktstjänstcr)

Län Tjänstetyp Totalt

152/ 154/ 156/ 158/ 160/ Antal % av 153 155 157 159 161 antalet

lektors- t jänstcr

Stockholms län -— l — —— — 1 0,2 Uppsala län — — Södermanlands län 12 l 1 — — 14 17 Östergötlands län 11 1 — — — 12 9 Jönköpings län 12 — 2 — _ 14 13 Kronobergs län 5 1 1 — — 7 12 Kalmar län 12 1 2 —— —— 15 21 Gotlands län 1 —— 1 — — 2 13 Blekinge län 2 — — — — 2 4 Kristianstads län 4 — —— _ — 4 5 Malmöhus län 6 — — — — 6 2 Hallands län 3 — 1 1 — 5 7 Göteborgs o. Bohus län 6 — —- — — 6 3 Älvsborgs län 1 — — — — 1 0,8 Skaraborgs län 9 2 l — —— 12 14 Värmlands län 10 — 1 — — l 1 12 Örebro län 18 2 1 —- — 21 24 Västmanlands län 9 — 1 l — 1 I 12 Kopparbergs län 10 1 1 — — 12 13 Gävleborgs län 22 4 3 — — 29 28 Västernorrlands län 29 3 1 1 — 34 32 Jämtlands län 5 — 1 — — 6 12 Västerbottens län 25 2 8 — —— 35 43 Norrbottens län 48 3 6 l — 58 53 Summa 260 22 32 4 — 318 12

Källa: Se tabell 1.

Tabell 9 Lektorstjänster i allmänna ämnen (lärare 152 eller 152/153) fördelade efter antal ämnen i tjänsten

Län Ett Två Tre Ej fast- Totalt ämne ämnen ämnen ställd antal komb. tjänster

Stockholms län] 80 96 8 — 184 Uppsala län 24 30 1 —— 55 Södermanlands län 25 37 l —— 63 Östergötlands län 34 49 2 — 85 Jönköpings län 17 53 2 3 75 Kronobergs län 16 20 l — 37 Kalmar län 13 33 4 — 50 Gotlands län 4 6 _ 2 12 Blekinge län 11 25 — — 36 Kristianstads län 19 33 — 1 53 Malmöhus län 82 87 3 — 172 Hallands län 13 22 — 8 43 Göteborgs o. Bohus län 57 89 2 —— 148 Älvsborgs län 35 48 3 — 86 Skaraborgs län 23 41 — 64 Värmlands län 24 45 1 — 70 Örebro län 32 29 — 61 Västmanlands län 27 40 — —— 67 Kopparbergs län 22 44 2 1 69 Gävleborgs län 23 49 2 —— 74 Västernorrlands län 38 39 — — 77 Jämtlands län 13 18 — — 31 Västerbottens län 32 24 -— — 56 Norrbottens län 23 52 1 — 76 Summa 687 1 009 33 15 1 744

' Exkl. Stockholms kommun. Källa: Se tabell 1.

Tabell 10 Forskarutbildade lektorer och adjunkter i grundskolan och gymnasieskolan (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

Län Adjunkt grundsk.' Adjunkt gy.sk.2 Lektor-" Totalt Varav fo.utb. Totalt Varav fo.utb. Totalt Varav Antal % Antal % fo.utb. Antal % Stockholms län 2 939 23 0,7 2 233 94 4 307 228 74 Uppsala län 660 10 2 413 22 5 44 39 89 Södermanlands län 451 3 0,7 298 7 2 55 39 71 Östergötlands län 758 1 0,1 498 l l 2 78 42 54 Jönköpings län 524 2 0,4 421 8 2 61 35 57 Kronobergs län 321 5 2 240 8 3 34 19 56 Kalmar län 416 3 0,7 269 2 0,7 47 31 66 Gotlands län 109 — 0 71 2 3 9 7 78 Blekinge län 271 1 0.4 187 5 3 28 16 57 Kristianstads län 522 7 1 288 5 2 53 36 68 Malmöhus län 1 562 31 2 1 071 56 5 195 147 75 Hallands län 457 4 0,9 277 7 2 41 26 63 Göteborgs o. Bohus län 1 340 14 1 1 155 47 4 147 116 79 Älvsborgs län 765 6 0,8 439 8 2 80 52 65 Skaraborgs län 461 2 0,4 295 2 0,7 53 35 66 Värmlands län 539 2 0,4 356 3 0,8 61 38 62 Örebro län 465 1 0,2 396 13 3 52 28 54 Västmanlands län 492 2 0,4 377 6 2 62 41 66 Kopparbergs län 527 2 0,4 323 6 2 49 35 71 Gävleborgs län 454 2 0,4 372 6 2 50 33 66 Västernorrlands län 478 2 0,4 334 4 1 59 31 52 Jämtlands län 278 2 0,7 156 3 2 27 13 48 Västerbottens län 566 2 0,4 369 2 0,5 37 22 59 Norrbottens län 514 — 0 370 6 1,6 49 18 37 Summa 15 869 127 0,8 11 208 333 3 1 678 1 127 67 ' Lärare 16. ” Lärare 140, 148, 153, 155, 157, 159, 161, 167. " Lärare 152, 154, 156, 158, 160.

Källa: SCB:s lärarregister, opublicerat material.

Tabell ll Forskarutbildade lektorer i gymnasieskolan (antal tjänstgörande lärare februari 1980)

Län Lektor 152 Lektor 154 Lektor 156 Lektor 158 Lektor 160 Totalt lektorer Antal % av Antal % av Antal % av Antal % av Antal % av Antal % av fo.utb. samtl. fo.utb.samtl.fo.utb.samtl. fo.utb.samt1. fo.utb.samt1. fo.utb.samtl.

Stockholms län 221 94 — — 4 8 1 25 2 67 228 74 Uppsala län 36 97 _ — 3 50 — _ _ — 39 89 Södermanlands län 39 98 _ _ _ — _ _ — _ 39 71 Östergötlands län 39 85 _ _ 3 12 _ _ _ _ 42 54 Jönköpings län 35 90 _ _ _ _ — _ _ — 35 57 Kronobergs län 15 94 —— _ 4 24 _ _ — _ 19 56 Kalmar län 29 94 _ _ — 2 15 — .. _ —--» 31 66 Gotlands län 7 100 _ - - ' ' , ,. - —— _ _ 7 78 Blekinge län 15 94 — _ 1 l 1 _ _ _ _ 16 57 Kristianstads län 36 92 _ _ _ _ — — _ — 36 68 Malmöhus län 137 97 1 1 1 9 21 _ _ —— _ 147 75 Hallands län 25 93 1 25 — — 26 63 Göteborgs o. Bohus län 105 95 1 12 9 35 — _ 1 33 116 79 Älvsborgs län 50 94 — — 1 5 _ — 1 50 52 65 Skaraborgs län 34 97 _ _ l 8 — — _ — 35 63 Värmlands län 36 90 _ — 1 7 — _ 1 100 38 62 Örebro län 27 90 — — l 5 _ — _ — 28 54 Västmanlands län 39 93 _ _ 2 12 — _ — — 41 66 Kopparbergs län 33 94 _ — 1 12 — _ 1 100 35 71 Gävleborgs län 31 89 — _ 2 15 — _ — — 33 66 Västernorrlands län 28 76 1 50 2 10 — _ — _ 31 52 Jämtlands län 13 81 _ _ 13 48 Västerbottens län 22 92 _ — _ _ — _ _ _ 22 59 Norrbottens län 17 50 _ — _ _ _ — 1 100 18 37 Summa 1069 92 4 4 46 12 1 14 7 37 1 127 67

Källa: Se tabell 10.

Tabell 12 Läkare vid undervisningssjukhus (besatta tjänster 1980-10-01): överläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare (exkl. kombinerade läkar-lärartjänster)

Totalt Sjukhus Totalt Doktorsex. Docentkomp. antal Antal % Antal % Karolinska sjukhuset 257 168 65 143 56 Danderyds sjukhus 113 35 31 32 28 Södersjukhuset 1 19 47 39 24 20 Huddinge sjukhus 106 32 30 20 19 Akademiska sjukhuset (175) . .' . . . .' . . Ulleråkers sjukhus 27 4 15 4 15 Regionsjukhuset i Linköping 133 72 54 55 41 Lunds sjukvårdsdistrikt2 217 120 55 100 46 Malmö allmänna sjukhus 194 101,5 52 93.5 48 Sahlgrenska sjukhuset 151 95 63 82 52 Östra sjukhuset 79 43 54 36 46 Lillhagens sjukhus 26 9 35 9 35 Regionsjukhuset i Umeå 157 33 33 24 24 Summa 1 579" 759,5 48 622,5 39

* Uppgift saknas. * Lasarettet i Lund och S:t Lars sjukhus. ” Exkl. Akademiska sjukhuset.

Källa: Uppgifter från respektive landsting/direktion.

Tabell 13 Läkare vid undervisningssjukhus Samtliga verksamhetsområden. Fördelning på tjänstekategorier

Sjukhus Överläkare Biträdande överläkare Avdelningsläkare Totalt Doktors- Docent- Totalt Doktors- Docent— Totalt Doktors- Docent- antal examen komp. antal examen komp. antal examen komp. Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Karolinska sjukhuset 38 36 95 33 87 87 73 84 67 77 132 59 45 43 33 Danderyds sjukhus 34 22 65 21 62 51 10 20 9 18 28 3 11 2 7 Södersjukhuset 37 33 89 21 57 53 10 19 3 6 29 4 14 _ _ Huddinge sjukhus 23 13 57 11 48 49 14 29 7 14 34 5 15 2 6 Akademiska sjukhuset (58) ..' .. ..' .. (65) ..' .. ..' .. (52) ..1 .. ..' .. Ulleråkers sjukhus 8 1 13 1 13 11 1 9 1 9 8 2 25 25 2 Regionsjukhuset iLinköping 56 38 68 34 61 45 19 42 12 27 32 15 47 9 28 Lunds sjv-distr.2 75 44 59 41 55 76 46 61 41 54 65 30 45 18 MAS 58,5 41,5 71 41,5 71 85 48 56 44 52 50,5 12 24 8 Sahlgrenska sjh. 49 39 80 36 73 70 47 67 41 59 32 9 28 5 16 Östra sjukhuset 28 22 79 21 75 27 18 67 15 56 24 3 13 _l Lillhagenssjh. 5 3 60 3 60 15 5 33 5 33 6 1 17 17 Regionsjukhuset

iUmeå 52 19 37 15 29 56 8 14 6 11 49 6 12 3 6 Summa" 463,5 311,5 67 278,5 60 625 299 48 251 40 490,5 149 30 93 19

' Uppgift saknas. " Lasarettet i Lund och S:t Lars sjukhus. " Exkl. Akademiska sjukhuset.

Källa: Se tabell 12.

Tabell 14 Läkare vid undervisningssjukhusl Samtliga tjänstekategorier. Fördelning på verksamhetsområden

Medicinskt verksamhetsområde Totalt Doktors- Docent- antal examen komp. Antal % Antal %

Invärtesmedicinska specialiteter 458 226,5 49 198,5 43 Kirurgiska specialiteter 499,5 262 52 205 41 Medicinska servicediscipliner 229 142 62 120 52 Ögonsjukdomar samt öron-, näs— och

halssjukdomar ] 1 1,5 62 56 51 46 Psykiatriska specialiteter samt

socialmedicin 175 35 20 28 16 Totalt 1 473 727,5 49 602,5 41

1 I redovisningen ingår de sjukhus som upptas i tabell 12 (utom Huddinge sjukhus och Akademiska sjukhuset).

Källa: Se tabell 12.

Tabell 15 Läkare vid vissa större sjukhus utom undervisningssjukhus (besatta tjänster 1980-10-01) Totalt (besatta tjänster 1980-10-01)

Sjukhus Totalt Doktors- Docent- antal examen komp. Antal % AntalO/o Nyköpings lasarett 37 2 5 2 5 Jönköpings lasarett 97 13 13 11 11 Eksjö—Nässjö lasarett 34 7 21 3 9 Centrallasarettet i Växjö 93 15 16 15 16 Kalmar lasarett 68 9 13 3 4 Västerviks sjukhus 51 5 10 4 8 Centralsjukhuset, Kristianstad 89 19 21 17 19 Malmö östra sjukhus 11 _ _ — _ Lasarettet i Helsingborg 101 31 31 23 23 Lasarettet i Ystad 24 3 13 1 4 Länssjukhuset i Halmstad 73 17 23 16 22 Vänersborg-Trollhättans centrallasarett 87 18 21 13 15 Kärnsjukhuset i Skövde 73 24 33 17 23 Regionsjukhuset i Örebro 192 37 19 32 17 Falu lasarett 82 15 18 12 15 Gävle sjukhus 69 21 30 13 19 Sundsvalls sjukhus 79 19 24 17 22 Östersunds sjukhus 50 9 18 4 8 Summa 1 310 264 20 203 15

Källa: Uppgifter från berörda landsting/direktioner.

Tabell 16 Läkare vid vissa större sjukhus utom undervisningssjukhus Samtliga verksamhetsområden. Fördelning på tjänstekategorier

Sjukhus Överläkare Biträdande överläkare Avdelningsläkare Totalt Doktors- Docent- Totalt Doktors- Docent- Totalt Doktors- Docent- antal examen komp. antal examen komp. antal examen komp. Antal % Antal % Antal % Antal % Antal% Antal%

Nyköpings

lasarett 23 2 9 2 9 13 _ _ _ _ 1 _ _ _ _ Jönköpings

lasarett 67 10 15 10 15 15 l 7 _ _ 15 2 13 1 7 Eksjö-Nässjö

lasarett 25 7 28 3 12 6 _ _ _ _ 3 _ _ _ _ Centrallasarettet

i Växjö 41 15 37 15 37 36 _ _ — _ 16 _ — _ _ Kalmar lasarett 37 9 24 3 8 29 _ _ _ _ 2 _ — _ _ Västerviks sjh. 36 4 11 3 8 13 1 8 1 8 2 _ — _ — Centralsjukhuset

Kristianstad 48 18 38 16 33 30 l 3 1 3 11 _ _ _ _ Malmö östra sjh. 8 _ _ — — 3 _ — _ _ — _ — _ _ Lasarettet i

Helsingborg 37 20 54 19 51 44 10 23 4 9 20 1 5 _ _ Lasarettet i Ystad 13 1 8 _ — 11 2 18 l 9 _ _ _ _ _ Länssjukhuset i

Halmstad 39 11 28 11 28 25 6 24 5 20 9 _ _ _ _ Vänersborg-

Trollhättans

centrallasarett 54 17 31 13 24 29 1 3 _ _ 4 — _ _ _ Kärnsjukhuset

Skövde 48 23 48 17 35 22 l 5 — — 3 _ — _ — Regionsjukhuset

i Örebro 99 31 31 31 31 61 4 7 1 2 32 2 6 _ _ Falu lasarett 47 13 28 12 26 24 2 8 _ — 11 _ _ _ _ Gävle sjukhus 51 21 41 13 25 8 _ _ _ _ 10 _ _ _ — Sundsvalls sjh. 43 17 40 16 37 26 2 8 1 4 10 _ _ — _ Östersunds sjh. 32 9 28 4 13 1 1 _ _ _ _ 7 — — _ — Summa 748 228 30 188 25 406 31 8 14 3 156 5 3 l 1

Källa: Se tabell 15.

Tabell 17 Överläkare och biträdande överläkare med doktorsexamen Samtliga verksamhetsområden. Fördelning på sjukvårdsområden

Sjukvårdsområde Överläkare' Biträdande överläkare—' (landsting) Totalt Doktorsexamen Totalt Doktorsexamen antal Antal % antal Antal % Stockholms län:| 300 209 70 394 181 46 Uppsala län' 83 65 78 80 59 74 Södermanlands län 74 13 18 21 1 5 Östergötlands län 1 16 54 47 68 26 38 Jönköpings län 101 17 17 27 2 7 Kronobergs län 45 14 31 15 l 7 Kalmar län 75 14 19 32 1 3 Gotlands län 13 _ _ 1 _ _ Blekinge län 55 9 16 9 _ _ Kristianstads län 74 23 31 33 2 6 Malmö kommun 71 49 69 88 50 57 Malmöhus län 155 91 59 95 59 62 Hallands län 47 13 28 28 3 l l Göteborgs kommun 121 97 80 115 95 83 Göteborgs 0. Bohus län 76 30 39 50 12 24 Älvsborgs län 105 24 23 42 2 5 Skaraborgs län 73 25 34 26 5 19 Värmlands län 85 18 21 32 2 6 Örebro län 83 32 39 47 2 4 Västmanlands län 84 19 23 28 l 4 Kopparbergs län 83 1 1 13 23 _ — Gävleborgs län 99 17 17 19 — _ Västernorrlands län 72 15 21 29 _ _ Jämtlands län 33 5 15 8 2 25 Västerbottens län 78 41 53 35 15 43 Norrbottens län 87 6 7 3 _ —— Summa 2 288 911 40 1 348 521 39

' lnkl. professor/överläkare.

” lnkl. Karolinska sjukhuset. ' lnkl. Akademiska sjukhuset.

lnkl. lärare/biträdande överläkare.

Källa: Socialstyrelsens läkarregister. opublicerat material avseende år 1978.

Tabell 18 Överläkare och biträdande överläkare med doktorsexamen (motsv.) Hela landet. Fördelning på verksamhetsområden ___—________________——— Medicinskt verksamhets- Överläkare Biträdande överläkare område Totalt Doktorsexamen Totalt Doktorsexamen antal Antal % antal Antal %

___—___—————— Invärtesmedicinska

specialiteter 745 256 34 492 185 38 Kirurgiska specialiteter 623 290 47 422 184 44 Medicinska service-

discipliner 432 233 54 184 87 47 Ögonsjukdomar samt

öron-, näs- och halssjukdomar 219 75 34 92 40 43 Psykiatriska specialiteter

samt socialmedicin 269 57 21 158 25 16

______________——___—

Totalt 2 288 911 40 1 348 521 39 _______————————_

Källa: Se tabell 17.

. w , Maitlöh—"ill ;t,t.|*;'1r11w." refill” Ål?—

.' m i t 1". W - ,. '4 "1,

13131; ' ' 1225—331”) ' &." &... gå: 331».le . '-.'V.,vl ,. 71111! _jlt'bl'illljliya ,4 . 11 .. 19191 =1md-zv'1F'V _ - "sitten—'"?)

Bilaga 3 Synpunkter rörande forskar- utbildningens meritvärde

Sammanfattning av svar på utredningens enkät om forskarutbildningens meritvärde m.m.

154

Som ett led i den kartläggning av forskarutbildningens meritvärde. som utredningen enligt direktiven haft att göra, utsändes under hösten 1980 fyra olika enkäter till ett stort antal myndigheter, institutioner och organisationer, främst inom den offentliga sektorn. Innehållet i enkä- terna var i huvudsak identiskt, med undantag av den som sändes till huvudmännen för ett antal större sjukhus och som enbart innefattade uppgifter om antal tillsatta läkartjänster samt tillsättningspraxis under det senaste decenniet. Resultatet av denna enkät redovisas i en tabell- bilaga (bilaga 3z4).

I det följande ges en sammanfattning av de allmänna synpunkter på forskarutbildningens meritvärde som framkommit i enkätsvaren. För ett antal olika yrkessektorer refereras också de speciella synpunkter som framförts.

Eftersom frågan om en mellanexamen eller annan form av etapp- avgång i forskarutbildningen aktualiserats i utredningsarbetet, ombads de tillfrågade myndigheterna och institutionerna också att ge sin syn på dessa frågor. Synpunkterna redovisas i bilaga 4 till vårt huvudbetän- kande (SOU 1981: 29).

En förteckning över de instanser som yttrat sig ges i bilaga 3:l. I bilaga 3:2 ges en översikt över de inkomna svaren. I bilagorna 3:3_3z6 återges utredningens enkätskrivelser.

Generella synpunkter

Allmänt om forskarutbildningens värde

I några av yttrandena menar man att en forskarutbildning är alltför specialiserad för att vara praktiskt användbar i myndighetens verk- samhet. Synpunkter av detta slag framförs bl.a. av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmö/ms, Västmanlands och Jämtlands län samt patentverket och överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Länsstyrel- sen i Västmanlands län menar också att det uppstår svåra omställnings- problem då personer med forskarutbildning skall gå över till arbete utanför universiteten, vilket är bakgrunden till myndigheternas försik— tighet att anställa forskarutbildade. Även länsstyrelsen i Jämtlands län menar att forskningserfarenheten ”kan leda till svårigheter i anpass- ningen inom administrativa rutiner och därmed en obenägenhet att fatta snabba och klara beslut”.

I motsättning härtill framhålls i en rad yttranden värdet av den generella kompetens som forskarutbildningen ger. Riksrevisions— verket (RRV) understryker att den metodiska träning som forskar- utbildningen ger är av stort värde för RRV. Det gäller förmågan att systematiskt samla in, bearbeta, analysera och bedöma stora material samt att testa hypoteser, söka orsakssamband och förklaringar till kom- plicerade skeenden. Forskarutbildning och avlagd doktorsexamen inne- bär, påpekar man, dessutom en dokumenterad självständighet vid han- teringen av ett problem. Forskarutbildning kan således alltid betraktas som en tillgång även för arbetsuppgifter som inte förutsätter veten- skaplig skolning. Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrandena

från t.ex. Skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län samt hovrätten över Skåne och Blekinge. I fakultetsnämndernas enkätsvar är dessa syn- punkter genomgående. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Gö— teborgs universitet framhåller att forskarutbildningen utöver ämnes- kunskaper ger ett kritiskt vetenskapligt synsätt på problem, där såväl analytiska som syntetiska färdigheter tränas. Dessa kunskaper och får- digheter bör kunna vara till nytta även utanför den rena forsknings- verksamheten. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Lunds universitet påpekar att forskarutbildningen inte bara avser att ge gedigna kunskaper inom ett specifikt ämnesområde, utan också har som mål att ge en allmänt ökad förmåga att avgränsa och formulera problemställningar, att lösa dessa rationellt samt att sammanställa, be— döma och presentera resultaten.

Betydelsen av forskarutbildade medarbetare för utvecklingen av verksamheten framhålls av statens industriverk: en alltför låg andel av forskarutbildade handläggare ger, understryker man, sämre förutsätt- ningar för metodutveckling och nytänkande över huvud taget. Liknande synpunkter framförs av länsskolnämnderna i Kronobergs och Kalmar län samt länsstyrelsen i Örebro län. Forskarutbildningens betydelse för domstolsväsendet understryks av marknadsdomstolen och flera av hovrätterna. För hälso- och sjukvården är det enligt medicinska forskningsrådet en förutsättning för kvalitet och utveckling av verk- samheten att läkare i självständig ställning har vetenskaplig utbildning och bedriver vetenskaplig verksamhet. Även landstingsförbundet under- stryker nödvändigheten av forskning och utvecklingsarbete inom hälso- och sjukvårdens område. De medicinska fakultetsnämnderna poängterar också vikten av att det finns läkare med forskningserfarenhet i sjuk- vårdsorganisationen. Även de odontologiska fakultetsnämnderna fram- håller att ett ökat meritvärde för forskarutbildningen skulle medföra en höjd kvalitet på den svenska offentliga tandvården.

I åtskilliga av fakultetsnämndernas enkätsvar understryks behovet av en allmän höjning av forskarutbildningens meritvärde. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå universitet påpekar att frågan om forskarutbildningens meritvärde inte enbart är en fråga om dess formella meritvärde utan också i hög grad gäller frågan om utbildningen har ett reellt meritvärde grundat på de kunskaper som förvärvats under doktorandstudierna. Enligt fakultetsnämndens mening tillmäts forskarutbildningen inte tillräckligt meritvärde utanför hög- skoleområdet. Det är givetvis, framhåller man, ett samhällsekonomiskt slöseri att låta studerande genomgå längre kvalificerade utbildningar som inte leder till godtagbara anställningar. Humanistiska fakultetsnämnden i Umeå påpekar att samhället satsar avsevärda personella och ekono- miska resurser på forskarutbildningen, men samtidigt avstår från att utnyttja den härigenom skapade kompetensen genom att ge den ”orim- ligt svag konkurrenskraft". Samhället går därigenom miste om vinsterna av sina egna investeringar. Sektionsnämnderna vid humanistiska fakul- teten i Göteborg menar att vad som framför allt krävs är en attityd- förändring inom hela det svenska samhället till forskningen. Forsk- ningens nyckelroll i samhället måste klargöras och konsekvenserna dras

därav. Samhället måste på ett konkret sätt och i helt annan utsträckning än nu markera forskarutbildningens allmänna värde.

A vvägningen mellan teoretiska meriter och praktisk yrkeserfarenhet

I utredningens enkät påpekades att en höjning av forskarutbildningens meritvärde kan få effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övervärdering av teore- tiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska cr- farenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordrings- möjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund.

Några av enkätsvaren instämmer i dessa farhågor. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) avvisar tanken på att utvidga kravet på forskarutbildning för behörighet till vissa offentliga tjänster; detta skulle innebära ”olyckliga låsningar på arbetsmarknaden” och motverka be- hovet av flexibilitet, rörlighet och rättvisa mellan personer med olika bakgrund. TCO menar att hänsyn skall tas till reella meriter, inte formella. Med reella meriter avser TCO kunskaper som kan ha förvär- vats på olika sätt och är relevanta i förhållande till de aktuella arbets- uppgifterna. Landsorganisationen (LO) ställer sig avvisande till att gene— rellt ge forskarutbildningen ett meritvärde som är högre än idag, men ser det som värdefullt om fler personer med forskarutbildning blir verksamma inom både statsförvaltningen och näringslivet. Även Sve— riges lärarförbund (SL) uttrycker farhågor för att en höjning av forskar- utbildningens meritvärde kan få till effekt att nödvändiga praktiska erfarenheter negligeras i jämförelse med teoretiska meriter. I kombina- tion med praktisk yrkeserfarenhet är dock givetvis gedigna teoretiska meriter en fördel.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser dock att risken för övervär- dering av teoretiska meriter är obetydlig. Flera instanser menar att den meritvärdering som f.n. tillämpas innebär en lämplig avvägning, t.ex. socialstyrelsen, landstingsförbundet och Lärarnas riksförbund (LR).

I fakultetsnämndernas yttranden framhålls i många fall att de senaste decenniernas utveckling har medfört att teoretiska meriter har kommit att värderas alltför lågt. Också vetenskapsakademien menar att det i dagens samhälle finns en tendens att övervärdera allmän orientering i förhållande till fördjupade studier och erfarenhet av vetenskaplig meto- dik och kritik. Akademien anser att det är ett samhällsintresse att den allmänna utbildningsnivån höjs och menar att det minskade intresset för vetenskaplig utbildning är en stor fara för Sveriges konkurrenskraft. Statens livsmedelsverk anser att man har fått en ”överbetoning av tjänsteårens betydelse” både vid tillsättning av tjänster och vid löne- sättning; meritering för högre tjänster bör inte kunna erhållas enbart genom många tjänsteår. För en ökad tyngd åt teoretiska meriter uttalar sig också länsskolnämnden i Kalmar län, Gotlands fornsal, svenskt vis— arkiv samt landsarkiven i Vadstena och Lund.

I flera enkätsvar pekar man på att det kan finnas anledning att sam— manföra vissa specialistfunktioner inom offentlig verksamhet till sär- skilda tjänster till vilka forskarutbildad personal rekryteras. LO, som anser att de statliga myndigheterna inte själva bör bedriva forskning,

menar dock att myndigheterna hos sig bör ha personal som kan följa och bevaka forskning samt leda den utvecklingsverksamhet som finns inom varje myndighets kompetensområde. Man bör också kunna följa upp reformer och tillämpa forskningsresultat. Det kan därför enligt LO finnas skäl för att i större utsträckning än idag inrätta tjänster för detta till vilka man rekryterar forskarutbildad personal. Motsvarande syn- punkter framförs också från högskolehåll: fysiska avdelningen vid Göte- borgs universitet och Chalmers tekniska högskola påpekar att statliga och kommunala förvaltningar i dag tvingas att fullständigare än förr utreda tänkbara konsekvenser av olika handlingsalternativ. En höjning av den egna vetenskapliga kompetensen inom statlig och kommunal verksamhet är enligt avdelningsnämnden en nödvändig förutsättning för att förvaltningarna skall kunna lösa sina uppgifter på ett acceptabelt sätt. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala menar att många av de utrednings- och forskningsuppgifter, som görs i olika myn- digheters regi men f.n. förläggs till högskoleinstitutioner, borde motivera särskilda utrednings- och forskningstjänster hos myndigheterna. Även Centralorganisationen SACO/SR ger uttryck för liknande tankar: en väg att skapa lämpliga tjänster kan enligt SACO/SR vara att struk— turera om arbetsuppgifterna på ehefsplanet i många myndigheter, så att specialistfunktionerna renodlas och sammanförs. Det är dock enligt SACO/SR tveksamt om sådana omstruktureringar alltid skulle svara mot verksamhetens behov. Redan nu är det i många fall svårt att rekry- tera personal till chefsbefattningar, eftersom de anses alltför admi- nistrativt belastade och ger för litet utrymme för yrkeskunnande.

Flera myndigheter menar däremot att behovet av forskarutbildad per- sonal är litet, eftersom erforderlig specialistkompetens vid behov kan skaffas på konsultbasis från forskningsinstitutioner, högskolor etc. Syn- punkter av detta slag framförs av försvarets materielverk, sjöfartsverket, luftfartsverket samt flera länsstyrelser.

F orskarutbildningens problem

Många enkätsvar ger uttryck för oro över den vikande rekryte- ringen till forskarutbildningen. Forskningsrädsnämnden (FRN) konsta- terar att rekryteringen till forskarutbildningen i dag inom många om- råden är oroväckande låg och effektiviteten inom utbildningen av många tecken att döma för dålig. Fakultetsnämnden vid tekniska hög- skolan i Stockholm (KTH) konstaterar att forskarutbildningen är in- effektiv, doktorandernas aktivitet är låg, studietiderna är långa och antalet examinerade har ej ökat trots att antalet inskrivna stigit mar- kant. Även i de övriga fakultetsnämndernas yttranden finns många exempel på oro över den svaga rekryteringen och den dåliga genom- strömningen i forskarutbildningen.

Mot bakgrund av de akuta problemen är det enligt FRN naturligt att söka öka forskarutbildningens attraktivitet på olika sätt. En av de rimliga vägarna är att höja forskarutbildningens meritvärde inom den offentliga sektorn för att därigenom få ett breddat och kvali- tativt gott urval av sökande till forskarutbildning. Det är, menar FRN,

angeläget att den enskilde forskarstuderanden kan känna någorlunda säkerhet för att en genomgången forskarutbildning, som inte leder till tjänst i högskolan, kan leda vidare till en rimligt stor arbetsmarknad där forskarutbildningen inte upplevs som undervärderad. Vetenskapsakade— mien anser att förutsättningen för en förbättring i fråga om intresset för vetenskaplig utbildning är att man accepterar meritvärdet av sådan utbildning och ger den som genomgår den en rimlig ekonomisk kom- pensation. Liknande synpunkter framförs av flertalet fakultetsnämnder. Även SA CO/SR, som menar att den minskade tillströmningen av fors— karstuderande är en farlig utveckling både med hänsyn till den allmänna utbildningsstandarden och den samhällsekonomiska utvecklingen, menar att arbetsmarknaden för forskarstuderande har den avgörande betydel- sen för denna utveckling.

I en del enkätsvar bedömer man en höjning av meritvärdet som en olämplig åtgärd. TCO anser att detta är en felaktig väg att gå för att öka rekryteringen av forskarstuderande till vissa slag av forskar— utbildning. LO anser också att andra åtgärder sannolikt är mer verk- samma för att lösa problemen med bristande rekrytering till forskar— utbildningen. Domänverket vänder sig mot att ge forskarutbildningen ”någon form av konstruerat meritvärde” i förhållande till andra meriter vid tjänstetillsättningar. Svenska träforskningsinstitutet anser att för- ändringar avseende meriteringskrav är en pseudoåtgärd. Forskarutbild- ningen är i behov av förbättring men åtgärder av detta slag rör inte de väsentliga problemställningarna. STU understryker att det bör vara efterfrågan på forskarutbildningen och dess innehåll och värde för arbetsuppgifterna som avgör rekryteringen, inte en forskarutbildning i sig oavsett innehåll. Även naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) ställer sig tveksamt till ”något slags allmän behörighet förvärvad genom doktorsexamen i vilket ämne som helst”.

Likartade synpunkter framförs också från en del håll inom högskolan. Tekniska fakultetsnämnden vid högskolan i Luleå anser att forskar- utbildningens meritvärde inte bör ökas genom någon ”indexuppräkning” utan genom ökad kvalitet på och bättre information om utbildningen. Även professorskollegiet vid handelshögskolan i Stockholm understryker att kvaliteten på forskarutbildningen är väsentligare än det formella meritvärdet. Tekniska fakultetsnämnden vid Lunds universitet anser att åtgärder för att höja forskarutbildningens formella meritvärde endast kan genomföras i mycket begränsad omfattning och bara inom den offentliga sektorn. De ger därför knappast någon märkbar effekt för den tekniska forskarutbildningen. I stället måste andra åtgärder vidtas.

Förutsättningen för en förbättrad rekrytering är enligt fakultetsnämn- den radikalt förbättrade studieförhållanden, dvs. studiefinan— siering, handledningsresurser, tillgång till laboratorier, utrustning, rese- möjligheter etc. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Lunds uni— versitet pekar också på behovet av förbättrad handledning och bättre studiefinansieringsmöjligheter, om en stimulerande och produktiv forsk— ningsmiljö skall kunna bibehållas och utvecklas. Även forskarutbild— ningsnämnden vid Sveriges lantbruksuniversitet påpekar att en höjning av utbildningens meritvärde måste kombineras med en förbättring av

studiefinansieringen och en förbättrad handledning. Enligt TCO är det enda rimliga sättet att lösa rekryteringsproblemen att ordna studie- finansieringen. TCO hänvisar till sitt i andra sammanhang framförda krav på särskilda forskarutbildningstjänster. TCO påpekar också att utgångspunkten för bedömning av rekryteringsbehovet måste vara be- hovet av forskarutbildade. Frågan om dimensionering av fors- karutbildningen kräver därför enligt TCO en snar lösning.

1 åtskilliga enkätsvar framhåller man behovet av förbättrad infor- mation om forskarutbildningen. Fakultetsnämnden vid KTH påpekar att högskolan måste få bättre möjligheter att konkurrera med närings- livet om de för doktorandstudier bäst lämpade. Ett sätt att höja forskar- utbildningens meritvärde kan vara att ge näringslivet bättre information om vad doktorandstudier innebär. undanröja existerande tvivel på dok- torernas användbarhet och påvisa de möjligheter till förnyelse av kun- skaper och kompetens inom företagen som en anställning av forskar- utbildad personal kan ge. Det behövs kort sagt en marknadsföring av doktorsexamen inom vissa branscher. Även tekniska fakultetsnämnden vid högskolan i Luleå anser att en bättre information om doktorandens vetenskapliga metodskolning kan motverka den skepsis mot forskar- utbildade som man ofta spårar bland företagen. Motsvarande synpunkter framförs också av matematisk—naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala, de samhällsvetenskapliga fakultetsnämnderna i Stockholm och Umeå samt humanistiska fakultetsnämnden i Lund. Även Sveriges civil- ingenjörsförbund anser det viktigt att väcka ett större medvetande hos avnämarna om den betydelse för teknisk och industriell utveckling som en rekrytering av forskarutbildade har. Särskilt gäller detta inom den enskilda sektorn.

Effekter av en höjning av forskarutbildningens meritvärde

Från många håll påpekas att osäkerheten om meritvärdet är en av de väsentligaste orsakerna till den minskade rekryteringen till forskar- utbildningen. Särskilt i fakultetsnämndernas yttranden är denna syn- punkt genomgående. Biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden vid Göteborgs universitet framhåller att den katastrofala nedgången i an- talet forskarstuderande till stor del har sin grund i att det inte egentligen finns något som man direkt behöver en doktorsexamen för. Flera av de juridiska fakultetsnämnderna menar att domstolarnas mycket svaga upp- skattning av forskarutbildningen är en av huvudorsakerna till den nu- varande krisen i forskarutbildningen vid juridisk fakultet.

Flera instanser utanför högskoleorganisationen ger uttryck för samma uppfattning. Styrelsen för u-landsforskning har konstaterat att intresset för forskarutbildning på u-landsrelaterade områden minskat bl.a. på grund av osäkerhet kring meriteringsvärdet av en sådan inriktning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det mycket angeläget att forskarutbildningens meritvärde i domstolsväsendet ökas, primärt i syfte att få ett bättre urval av forskarstuderande till de juridiska fakulteterna. Hovrätten för övre Norrland understryker att fasta normer för merit- värdet bör uppställas, så att den som överväger att ägna sig åt veten-

skaplig forskning vet att tiden inte är bortkastad från meritsynpunkt.

I flera enkätsvar hävdas att det låga meritvärdet i förening med arbetsmarknadsläget har medfört en negativ selektion till forskar- utbildningen. Statens pris— och kanel/nämnd pekar t.ex. på ”risken för att den arbetsmarknadssituation, som tidvis rått under senare år, kan ha lett till att det inte enbart är de mest kvalificerade bland de exami- nerade med akademisk grundutbildning som valt att fortsätta sina stu- dier”. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att det inte alltid torde vara de mest forskningsbegåvade som söker sig till forskarutbild- ningen. Motsvarande synpunkter framförs av samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden i Lund, matemmisk-naturvetenskapliga fakultetsnämn- den i Göteborg samt forskarutbildningsnämnden vid Sveriges lantbruks- universitet.

Av fakultetsnämndernas enkätsvar framgår att man inom högskolan bedömer att ett ökat meritvärde för doktorsexamen skulle ge en rad positiva effekter för forskningen och forskarutbildningen. Fakultets- nämnden vid CTH anser att man kan räkna med en ökad tillströmning av forskarstuderande, vilket i sin tur leder till en mer aktiv forsknings- och forskarutbildningsmiljö. Produktionen av forskningsresultat ökar, eftersom de forskarstuderande står för en stor del av produktionen. Det är troligt att nya kategorier av forskarstuderande tillkommer. Andelen målmedvetna forskare ökar och utbildningstiden blir kortare genom doktorandernas ökade motivation. Utbildningen kan förbättras genom att större krav automatiskt ställs på forskarutbildningens uppläggning och organisation. En ökad efterfrågan kan enligt CTH också innebära att högskolan får svårt att hålla kvar en del kompetenta forskare. Även om detta kortsiktigt skapar problem, är det i ett större perspektiv en positiv effekt, eftersom en hög genomströmning bidrar till vitaliteten i forskningen. En ökad efterfrågan kan också innebära behov av att mera marknadsanpassa doktorsexamen, t.ex. att tillgodose önskemål om bredare kompetens eller om prioritering av eftersökta ämnesområden.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala anser att ett ökat meritvärde för doktorsexamen skulle ge en säkrare arbetsmark- nad och ett större ekonomiskt utbyte av forskarutbildningen för indi- viden. Detta medför en bättre rekrytering — både bättre urval vid rekrytering och att fler kan rekryteras — bättre arbetsvillkor (även för handledarna) och färre studieavbrott. Kvaliteten på doktorerna blir högre, och därmed ökar doktorsexamens meritvärde, vilket i sin tur ger en ännu bättre rekrytering. Liknande synpunkter framförs också av matemmisk—naturvetenskapliga fakultetens sektionsnämnder i Stock- holm och ett flertal övriga fakultetsnämnder.

Fakultetsnämnden vid CTH påpekar att industrin och den enskilda sektorn i övrigt inte kan påtvingas doktorsexamen som kompetens- villkor. Fakultetsnämnden understryker dock att det är angeläget för industrin att tänka efter i denna fråga. I många konkurrentländer, t.ex. USA, Västtyskland och Schweiz, är efterfrågan på doktorer inom den enskilda sektorn stor. Fakultetsnämnden påpekar också att om doktors- examen införs som kompetenskrav för fler offentliga tjänster, kan detta förväntas få effekter även inom det enskilda näringslivet.

Löned i f feren tiering

I utredningens direktiv påpekas att forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt. Meritvärdet kan bl.a. innebära att den som har doktors- examen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning. I enkäterna togs därför in en fråga om forskarutbild- ning som lönedifferentierande faktor.

Många av de instanser utanför högskoleorganisationen, som uttalat sig i denna fråga, ställer sig tveksamma eller avvisande till löneskillna- der som baseras uteslutande på utbildning. I många fall framhåller man att lönesättningen måste grundas på arbetsuppgifternas karaktär och svårighetsgrad och att forskarutbildningen endast utgör en del av indi- videns samlade kompetens; en doktorsexamen utgör dessutom inte i sig en garanti för större reell kompetens.

De enkätsvar som talar för att forskarutbildningen bör medföra en högre lönesättning framhåller i regel att i de arbetsuppgifter för vilka forskarutbildningen är relevant ger doktorsexamen också en högre reell kompetens för arbetet.

Av löntagarorganisationerna har LO inte explicit uttalat sig om löne- sättning. TCO understryker att det är arbetsinnehållet, dvs. såväl typen av arbetsuppgifter som deras svårighetsgrad, som bör vara utgångspunk- ten vid tjänstetillsättning och lönesättning. SACO/SR anser att löne- sättningen är av stor betydelse för att förbättra doktorsexamens merit— värde. En forskarutbildning bör enligt SACO/SR ge en högre lönesätt- ning än grundexamen under förutsättning att doktorsexamen är adekvat för arbetet. Den högre lönesättningen, som bör gälla för både rekry- teringstjänster och högre tjänster, bör regleras i ett centralt kollektiv- avtal. Den kan antingen ges formen av högre löneklassplacering (tjänste- tidstillgodoräkning), lönegradsplacering eller särskilt lönetillägg. SA CO/ SR-S har i en särskild skrivelse, i vilken formerna för detta diskuteras närmare, ställt sig positiv till en kollektivavtalsreglering av frågan om en högre lönesättning för forskarutbildade. I skrivelsen nämns att SACO/SR-S i årets avtalsrörelse yrkat att en särskild arbetsgrupp inrät- tas för att närmare studera möjliga tekniska lösningar samt lägga fram förslag till åtgärder. Också bland SACO/SR:s medlemsförbund är fler- talet positiva till en viss lönedifferentiering med utgångspunkt i forskar- utbildning; klart avvisande är endast Svenska kyrkans persona/förbund samt Arkitektförbundet. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemanna- förbund (SHSTF) inom TCO finner det rimligt att innehavare av tjänst där forskarutbildad har företräde får högre lön om han avlagt doktors— examen.

Inom bibliotekssektorn konstaterar flertalet enkätsvar att en vetenskaplig utbildning f.n. inte i sig medför högre lönesättning. Vid Uppsala universitetsbibliotek medför dock doktorsexamen högre löne- gradsplacering på tjänst som biblioteksassistent (dvs. tjänster i högst lönegrad F 8). Lunds universitetsbibliotek konstaterar att forskarutbild- ningen torde kunna tillmätas ”visst värde" vid inplacering i lönegrad i högstlönetjänster.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning

(DFI) anser det inte självklart att endast forskarutbildning skall moti- vera en högre lönesättning; lönesättningen bör grundas på en total avvägning av tjänstens innehåll. Sveriges lantbruksuniversitets bibliotek menar att hänsyn bör tas till utbildningens vikt och betydelse för den aktuella tjänsten, medan KTH:s bibliotek menar att det aldrig kan vara motiverat att doktorsexamen i sig skall medföra högre lön, utan det är arbetsinsatsen som skall honoreras.

Karolinska institutets bibliotek och informationscentral (KIBIC) framhåller däremot att det från rekryteringssynpunkt och för att höja organisationens allmänna kompetens vore önskvärt med ett system som mer allmänt gjorde det möjligt att ge lönetillägg till personer med forskarutbildning. Ett sådant lönetillägg bör dock ej ges utan hänsyn till arbetsuppgifter och/eller ämnesinriktning, utan bör endast förekomma för vissa befattningar och inom ämnesområden av intresse för institu- tionen.

Även för museiområdet gäller att forskarutbildning ej automa- tiskt medför högre lönesättning. De statliga museerna uppger dock i flera fall att hänsyn tas till doktorsexamen vid inplacering i lönegrad. Vid de kommunala museerna gäller detta enbart tjänsterna som lands- antikvarie/länsmuseiehef, för vilka enligt gällande avtal krävs veten- skaplig kompetens utöver grundexamen för inplaccring i angiven löne- grad.

Inom arkivväsendet är samtliga enkätsvar negativa till tanken på lönedifferentiering med hänsyn till forskarutbildning, även om sam- tidigt flertalet framhåller vikten av att forskarutbildad personal finns inom denna sektor. Riksarkivet finner det ej motiverat att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgif- ter. På liknande sätt uttrycker sig arkivet för ljud och bild, ortnamns- arkivet i Uppsala, dialekt- och ortnamnsarkivet i Göteborg, krigsarkivet, landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby och Härnösand samt Göteborgs stadsarkiv.

Bland statliga forskningsinstitutioner och andra myndigheter med forskningsuppgifter är meningarna delade. Statens livsmedelsverk anser att doktorsexamen motiverar högre lön när arbetet har forsknings- eller undersökningskaraktär och kräver självständig planering och själv- ständigt genomförande. Statens rättskemiska laboratorium finner det rimligt att den som har forskarutbildning, och därmed bättre kan för- väntas fullgöra sina forskningsuppgifter, också får en högre lön än den som saknar sådan utbildning. Liknande synpunkter framförs av insti- tutet för vatten- och luftvärdsforskning och arbetarskyddsstyrelsen. Högre lönesättning för personer med forskarutbildning tillämpas också av forskningsinstitutet för atomfysik, institutet för social forskning, statens bakteriologiska laboratorium, statens institut för byggnadsforsk- ning m.fl. Andra myndigheter — t.ex. FOA, statens geotekniska institut, statens utsädeskontroll samt lantmäteriverket —— anser att det är den anställdes samlade kompetens och prestationer som skall vara avgörande vid lönesättningen. Statens skeppsprovningsanstalt anser att forskarut- bildningen vid lönesättningen kan betraktas som likvärdig med motsva- rande period yrkesverksamhet.

För skolväsendets del konstaterar flertalet enkätsvar att nuva- rande lönebestämmelser innebär att forskarutbildning medför högre lön. Länsskolnämnden i Norrbotten finner de nuvarande löneskillnaderna rimliga. Länsskolnämnden i Kalmar anser att en forskarutbildning alltid bör medföra en högre lön med hänsyn till de ekonomiska uppoffringar som en forskarutbildning medför. Endast länsskolnämnden i Östergöt- land anser att det inte bör förekomma en särskild lönesättning för befattningshavare inom skolan som har forskningserfarenhet.

I fråga om hälso— och sjukvården anser landstingsförbundet att lönesystemet och tjänsteorganisationen måste ta sin utgångspunkt i arbetsuppgifterna. Den som anställs på en tjänst har därmed bedömts besitta tillräcklig kompetens, och det är inte önskvärt att särskilt vär- dera en enskild del av kompetensen. Inte heller medicinska forsknings- rådet finner det lämpligt med särskild lönesättning för doktorsexamen. Sveriges läkarförbund påpekar att en lönedifferentiering beroende på vetenskaplig kompetens f.n. endast förekommer på vissa statliga läkar- tjänster. Enligt förbundet bör doktorsexamen medföra högre lön för underläkartjänster vid både kommunala och statliga sjukvårdsinrätt- ningar. De medicinska fakultetsnämnderna menar också att vissa löne- skillnader är befogade.

Beträffande domstolsväsendet anser såväl domstolsverket som flertalet domstolar att forskarutbildning inte bör utgöra grund för högre lönesättning. I några svar påpekas dessutom att rådmän och hovrättsråd, vilka är de normala sluttjänsterna inom domarkarriären, har högre lön än professorer och att det därför knappast finns anledning till differen— tiering på den nivån. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni- versitet anser att forskarutbildningen bör påverka lönesättningen såtill- vida att doktorsexamen får motsvara fyra års statlig tjänst vid inpla- cering i löneklasser och befordringsgångar. Samma förslag framförs av fakultetsnämnden i Uppsala. Uppsalafakulteten påpekar också att löner- na för forskartjänster inom högskolan är föga konkurrenskraftiga i jämförelse med löneläget såväl på den statliga domarbanan som inom den enskilda sektorn.

För tjänster inom Svenska kyrkan är samtliga enkätsvar nega- tiva eller tveksamma till tanken på lönedifferentiering. Biskopsmötet anser att en sådan ordning inte är att eftersträva. Att ge den som har doktorsexamen högre lön än andra med motsvarande arbete men lägre utbildning skulle enligt biskopsmötet strida mot grundtankar i det bud- skap som kyrkan har att förkunna En liknande tveksamhet uttrycks av Svenska kyrkans utbildningsnämnd, Svenska kyrkans personalförbund och teologiska fakultetsnämnden i Uppsala.

Inom den statliga förvaltningen i övrigt menar flertalet av de myndigheter som uttalat sig att forskarutbildningen i sig inte motiverar högre lön. Detta gäller t.ex. försvarets materielverk, luftfartsverket, kommerskollegium, statens invandrarverk samt flertalet länsstyrelser. Skogsstyrelsen anser dock att det inom vissa områden finns motiv för en högre lönesättning. Inom skogsvårdsorganisationen gäller detta tjäns- ter för vilka vetenskaplig erfarenhet är av speciellt värde. Enligt pris- och kartellnämnden bör lönegradsplacering ske med hänsyn till samtliga

meriter som är relevanta för ifrågavarande arbetsuppgifter. Även natur- vårdsverket anser att en forskarutbildning ”i vissa fall” kan vara en tillgång som motiverar en högre lön.

Forskarutbildningens meritvärde inom olika yrkessektorer

Bibliotek

Dc vetenskapliga biblioteken framhåller genomgående att den vetenskapliga meriteringen numera spelar väsentligt mindre roll vid rekryteringen än tidigare. Tendensen har, påpekar Uppsala universitets- bibliotek, gått från vetenskaplig meritering till en professionalisering av biblioteksyrkct med tyngdpunkt lagd på särskild yrkesutbildning och inom yrket visad duglighet. Befattningshavarna ses alltmer som infor- mationsspecialister. Lunds universitetsbibliotek konstaterar att ett uni- vcrsitetsbiblioteks karaktär av ”lärt verk” är på väg att försvinna. Arbetsrutinerna är idag sådana, att stor vikt bör fästas vid grundläggan- dc examen, allmän yrkeserfarenhet, förmåga till arbetsledning, admi- nistrativa kunskaper m.m. I allt mindre grad kan sökande till biblio— tekariebefattningar redovisa meriter i form av vetenskapliga och biblio- grafiska skrifter, vilket är en beklaglig utveckling, även om betydelsen av annan meritering är stor.

Kungliga biblioteket (KB) konstaterar att de senare årens utveckling innebär påtagliga risker för att behovet av rekrytering av personer med högre akademisk utbildning kommer i skymundan. För att biblioteket som kulturinstitution och serviceinstitution för forskningen skall fungera är det nödvändigt med personal som har egna erfarenheter av forsk- ningsarbete. En långsiktig kompetensuppbyggnad genom ökad rekry- tering av personer med sådan bakgrund kan i och för sig åstadkommas på olika sätt (behörighetsföreskrifter, meritvärdering). När det gäller vissa specialistfunktioner kan enligt KB en tänkbar modell vara att inrätta kvalificerade konsulttjänster ('*forskningsbibliotekarie”), till vil- ka personer med forskarutbildning på adekvata områden kan knytas.

Även delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörj- ning (DFI) noterar att under senare år forskarutbildning tillmätts mindre betydelse vid tjänstetillsättningar vid de vetenskapliga biblio- teken, vilket på sikt kan bli ett allvarligt problem. Erfarenhet av forsk- ningsverksamhet bör enligt DFI tillmätas betydelse när det gäller att tillgodose forskningens krav på vetenskaplig information. Det bör där- för för vissa högre tjänster vid de vetenskapliga biblioteken vara natur- ligt att forskarutbildningen har ett uttalat meritvärde. Detta bör i så fall även gälla tjänster vid vetenskapliga bibliotek utanför högskole- organisationen. Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) anser dock ej att man bör införa generella formella kompetenskrav. Det är enligt SAB nödvändigt att tyngdpunkten vid rekrytering även i framtiden ligger på särskild utbildning inom yrket och praktisk yrkeserfarenhet. De vetenskapliga biblioteken bör även i framtiden bibehålla den flexi- bilitet i meritvärderingen från fall till fall som man f.n. har för att på det sättet kunna tillgodose sitt behov av nödvändig ämnesexpertis.

Samtliga bibliotek som besvarat enkäten är negativa eller tveksamma

till att återinföra forskarutbildning som generellt behörighetsvillkor för vissa tjänster, samtidigt som det råder enighet om att biblioteken måste tillmäta vetenskaplig meritering en stor betydelse. Enligt Göteborgs universitetsbibliotek kan det knappast hävdas att alla bibliotekarier måste ha högre akademisk examen. Om man å andra sidan uppställer ett sådant krav för vissa utpekade tjänster, är risken stor att man inte får behöriga sökande och hamnar i ett system där dispenser snarast blir regel.

Ett par särskilda skrivelser med delvis avvikande synpunkter har in— kommit från dels förste bibliotekarien Å . Lilliestam vid KB, dels biblio- tekarierna G. Fröberg och T. Nordqvist vid KTH:s bibliotek. I båda skrivelserna framhålls att forskarutbildningen f.n. tillmäts alldeles för lågt meritvärde vid de vetenskapliga biblioteken. Lilliestam föreslår att högre tjänster som inte innefattar administrativa eller bibliografiska uppgifter borde kunna förbehållas personer som antingen har doktors- examen eller utbildning på bibliotekarielinjen, medan Fröberg och Nord- qvist menar att forskarutbildning bör krävas för tjänster som förste bibliotekarie och högre tjänster. I båda skrivelserna föreslås vidare att ett särskilt lönetillägg bör utgå till bibliotekstjänstemän med forskar- utbildning.

Som ovan nämnts, tas tanken på ett lönetillägg också upp av karo- linska institutets bibliotek och informationscentral (KIBIC), som menar att det vore önskvärt med lönetillägg till personer med forskarutbild- ning.

DIK-förbundet är tveksamt till att ställa upp forskarutbildning som behörighetsvillkor vid bibliotek, arkiv och museer, men anser att fors- karutbildningen bör vara en betydande merit. I princip anser man det dock önskvärt med forskarutbildade innehavare av samtliga tjänster som förste bibliotekarie/förste arkivarie/förste antikvarie/förste inten- dent. En lösning kan enligt BIK-förbundet vara att man vid tillsättning av de lägsta handläggartjänsterna — rekryteringstjänsterna — kräver minst 60 poäng i ett relevant ämne samt en åtminstone påbörjad fors- karutbildning. Därefter måste reella möjligheter skapas för att en an- ställd inom ramen för sin tjänst, eller under tjänstledighet, får slutföra sin forskarutbildning.

Frågan om bibliotekarieutbildningens forskningsan- knytning berörs i yttrandet från Lunds universitetsbibliotek, som framhåller att nivån på bib]iotekarieutbildningen bör höjas, vilket endast torde kunna ske genom en närmare anknytning till universiteten och där bedriven forskning. Bibliotekarieutbildningens nuvarande placering i Borås försvårar en sådan anknytning. Önskvärt vore att bibliotekarie— utbildningen sammanfördes med den informatikerutbildning, som be- drivs främst vid Stockholms universitet, samt fick någon anknytning till existerande arkivutbildning. Enligt biblioteket bör UHÄ i samråd med DFI undersöka möjligheterna att inrätta särskilda forskartjänster på informationsområdet vid universiteten.

Forskarutbildningens meritvärde för folkbiblioteken berörs en- dast i svaret från DIK-förbundet, som menar att det även vid folkbiblio- teken finns vissa tjänster där forskarutbildningen bör ges ett betydande

meritvärde: dels tjänst som chef för facksal vid större bibliotek, dels de bibliotekarietjänster som ansvarar för högskolebibliotek integrerade i kommunbiblioteket på sådana högskoleorter där högskolan saknar eget bibliotek. Inom dessa verksamhetsområden bör forskarutbildning vara meriterande också för andra tjänster än chefstjänsterna.

A rkivväsendet

Riksarkivet betonar att vetenskaplig utbildning erfordras på en rad områden inom arkivväsendet: ”Då det t.ex. gäller gallring i arkiv har det framhållits att den som skall utreda och bestämma forskningens källmaterial i nutid och framtid själv måste ha forskarutbildning och erfarenhet från vetenskaplig verksamhet. Att lämna råd i arkivfrågor, samråda med myndigheter då ändringar i organisation och arbetssätt påverkar arkivbildningen fordrar också erfarenhet från egen vetenskap- lig forskning. Forskarservice åt vetenskap och allmänhet kräver stor kännedom om arkivbestånd och om de principer efter vilka arkiv ordnas och förtecknas. Doktorander som söker material får som regel bäst handledning av dem som själva bedrivit vetenskaplig forskning. Utgiv- ning av urkundspublikationer kräver god vetenskaplig utbildning. För arrangerande av utställningar och information om arkiv har forskar- utbildning sin givna betydelse.” De formella kraven på forskarutbildning för tjänster vid riksarkivet och landsarkiven avskaffades 1977-07-01, men forskarutbildningen har enligt riksarkivet fortfarande stort merit- värde. Betydelsen av vetenskaplig utbildning hos befattningshavarna inom arkivväsendet betonades också i den utredning som föregick bort- tagandet av de formella behörighetskraven.

För dialekt— och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv gäl- ler enligt DOVA—nämnden att reell vetenskaplig kompetens måste krä- vas för handläggande personal. Detta betyder att forskarutbildningen måste tillmätas mycket stort värde vid nyanställning eller befordran. Dock bör inte sådana föreskrifter utfärdas att doktorsexamen automa- tiskt ger företräde. (Ett sådant krav gällde tidigare vid vissa av dessa arkiv.) Skulle formella krav återinföras, måste dessa enligt DOVA- nämnden kompletteras med möjlighet till dispens: ”Det väsentliga är ytterst att tjänsterna besätts med personer med vetenskapliga insikter och färdigheter, som kan omsättas i praktiskt arbete på vetenskaplig nivå". Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala understryker dock att man fortfarande i praktiken kräver forskarutbildning för högre tjänster. Sökande utan forskarutbildning har inte funnits, och det föreligger där- för inget behov att införa doktorsexamen som behörighetsvillkor. För de lägre tjänsterna är det angeläget att de som inte har en fullständig forskarutbildning ges möjlighet att med tjänstledighet fullfölja en på- börjad forskarutbildning. Samma synpunkt framförs av dialekt- och ortnamnsarkivet i Göteborg. Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund på- pekar att det f.n. är en facklig strävan att ge forskarutbildningen större vikt vid lönegradsplacering och lokala löneförhandlingar än vad som varit fallet under 1970—talet.

Krigsarkivet är av den meningen att forskarutbildning bör tillmätas

mycket stort meritvärde vid tjänstetillsättning. Vid tillsättning av t.ex. högre tjänster som förste arkivarie bör forskarutbildningen i regel vara avgörande. Att införa doktorsexamen som behörighetsvillkor skulle dock inte i sak förändra rekryteringen till högre tjänster. Däremot skulle man berövas möjligheten att i enstaka fall anställa en person som är särskilt lämpad för tjänsten även om han saknar formell utbildning.

Även vid landsarkiven är forskarutbildning enligt enkätsvaren en i hög grad önskvärd merit. Landsarkivens synpunkter överensstäm- mer i detta avseende med riksarkivets ovan refererade uttalande. Lands- arkivet i Uppsala menar att vissa, särskilt högre, tjänster måste sägas förutsätta forskningserfarenhet. Forskarutbildningen enbart ger dock inte tillräcklig kompetens; det krävs också praktisk erfarenhet och skicklighet inom arkivväsendet. Även landsarkiven i Göteborg och Visby ställer sig avvisande till forskarutbildning som behörighetsvillkor. Lands- arkivet i Härnösand menar däremot att det kan övervägas att uppställa doktorsexamen som kompetenskrav för arkivarietjänster och högre tjänster. Ett sådant behörighetsvillkor bör dock inte vara absolut utan ge möjlighet att även ta hänsyn till lång praktisk erfarenhet inom yrket eller till specialkunskaper inom vissa områden. Likartade synpunkter framförs av landsarkiven i Vadstena, Lund och Östersund, som dock samtidigt framhåller att praktisk erfarenhet också är nödvändig och pekar på behovet av yrkesutbildning på arkivområdet. Ett alternativ till att författningsvägen ställa upp krav på forskarutbildning kan enligt landsarkivet i Vadstena vara att man vid utarbetandet av befattnings- beskrivningar noggrannare fixerar de krav som skall uppställas för olika tjänster, varvid frågan om forskarutbildningens meritvärde särskilt bör beaktas.

Även de kommunala arkiven (stadsarkiven i Stockholm, Göte- borg och Malmö) framhåller forskarutbildningens värde för arkiven, men vill inte medverka till en låsning vid den vetenskapliga utbildningen som ett absolut krav.

Museer

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har inte uppställt forskarutbildning som behörighetsvillkor för några tjänster. För vissa tjänster gäller dock att arbetsuppgifterna svårligen kan lösas av annan än forskarutbildad personal. Önskemålet om doktorsexamen har därvid i praktiken kommit att närma sig ett formellt krav. I fråga om dessa tjänster skulle således ett formellt behörighetskrav kunna ställas upp. Svårigheter uppstår dock att avgränsa denna grupp av tjänster från den grupp där forskarutbildning är mycket angelägen men inte nödvändig. Det framhålls också att avhandlingsarbetets inriktning är av betydelse vid meritvärderingen. Regler som skulle innebära att ett för myndig- heten ”perifert” avhandlingsarbete alltid måste värderas högre än prak- tisk handläggarerfarenhet skulle inte främja verksamheten.

Riksantikvarieämbetet pekar på följande punkter som angelägna och framkomliga vägar att främja rekryteringen av forskarutbildad per— sonal:

(1) Universiteten kan i högre grad än nu intressera sig för forsknings- uppgifter med anknytning till museernas verksamhet.

(2) Tendenser att kvarhålla den gamla doktorsgradens standardkrav bör motverkas.

(3) Myndigheternas och institutionernas möjligheter att stimulera den egna personalen till vidareutbildning på forskarnivå måste förbättras (främst genom resurser för tjänstledigheter samt genom en generös tolkning av reglerna om B-avdragsledighet).

(4) Den ekonomiska situationen för forskarstuderande bör förbättras, så att inte forskarutbildningen framstår som alltför olönsam i förhållande till yrkesverksamhet.

Vid statens konstmuseer (SKM) har de flesta tjänstemännen inom den akademiska karriären börjat sin museimannabana som amanuenser med grundexamen. Det vanliga är att dessa senare fullföljer en forskar- utbildning jämsides med arbetet på museet, eventuellt med avbrott för avhandlingsförfattandet. Som resultat härav har inom konstvetenskapen utvecklats två forskningstraditioner, en (med utgångspunkt i universi- teten) som i första hand sysslar med övergripande problem och teore- tiska frågor, och en som utgår från museerna och snarast specialiserar sig på primärforskning. Ett krav på doktorsexamen för handläggar- tjänster skulle enligt SKM sannolikt leda till att den mer teoretiskt inriktade forskartyp, som premieras i universitetsforskningen, skulle dominera tjänstemannakadern vid konstmuseerna. Detta vore olyckligt från museisynpunkt. Den nuvarande dialogen mellan olika forsknings- traditioner förefaller vara befruktande för svensk konstvetenskap.

Övriga statliga museer »— livrustkammaren, Skoklosters slott och Hall- wylska museet (LSH), statens sjöhistoriska museum och etnografiska museet — ställer heller inte upp forskarutbildning som formellt be- hörighetsvillkor, men uppger att vetenskaplig kompetens är nödvändig eller önskvärd för handläggartjänsterna. Vid etnografiska museet ges forskarutbildning och andra vetenskapliga meriter avgörande betydelse vid tjänstetillsättning. Naturhistoriska riksmuseet fungerar samtidigt som universitetsinstitution och intar därför en särställning. Vid riks- museet gäller fortfarande krav på forskarutbildning för intendenttjäns- ter i F 15 och högre lönegrader. Statens försvarshistoriska museer (SFHM) konstaterar att det saknas en adekvat forskarutbildning för dessa museer. För de högre tjänsterna torde doktorsexamen dock vara av värde, och skulle kunna ställas upp som behörighetsvillkor för musei- chefer och vissa avdelningschefer.

Nordiska museet framhåller att ämnesteoretisk utbildning och forskar- utbildning endast meriterar för en av länkarna i museets verksamhets- kedja dokumentation——bearbetning—vård—presentation, nämligen bear- betningslänken. Skicklighet för de andra länkarna kan endast förvärvas genom yrkesverksamhet. Det är därför möjligt att en sökande med doktorsexamen kan slås ut av en annan utan forskarutbildning men med dokumenterad skicklighet som museiman. Enligt Nordiska museet har dock forskarutbildning tenderat att värderas högre under senare år.

Det finns ett visst överskott på arbetsmarknaden av personer med doktorsexamen inom museets verksamhetsområde, vilket har lett till att den vetenskapliga meriteringen blivit allt bättre medan den museolo- giska erfarenheten hamnat i bakvatten. Personer med en sådan ur museets synvinkel skev meritering har haft uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta i den myndighetsliknande arbetsorganisation som ett museum utgör.

När det gäller länsmuseerna och de kommunala museerna konstaterar man i flertalet enkätsvar att den praktiska museierfaren- heten oftast väger tyngre än vetenskapliga meriter och i regel fäller utslaget vid tjänstetillsättningar. Enligt länsmuseet i Gävleborgs län är tendensen att erfarenhet av praktisk ärendehandläggning har kommit att få en allt större betydelse både vid tillsättande av tjänster och vid lönesättning. Vid tjänstetillsättning gör man oftast den bedömningen att en sökande med enbart forskningsmeriter är alltför specialiserad. De allt knappare ekonomiska ramarna gör också att den löpande verk- samheten kommit att ta en allt större del av museernas resurser i anspråk. Museet framhåller emellertid också att det trots allt är nöd- vändigt att forskningen ges utrymme även vid länsmuseerna, om de skall kunna leva upp till sina forskningsprogram och uppfylla de krav på vetenskaplighet som slås fast i förordningen om statsbidrag till regio- nala museer.

Också flertalet övriga länsmuseer anser att forskarutbildning bör vara en klar merit för museitjänster; ett par av dem — Gotlands fornsal och Örebro läns museum — anser att doktorsexamen bör uppställas som behörighetsvillkor för chefstjänster vid kommunala och regionala mu- seer. Endast Kristianstads länsmuseum anser det ej rimligt att forskar- utbildningen ges ökat meritvärde vid länsmuseerna.

Några av yttrandena berör frågan om museiutbildning inom högskolan. Västerbottens museum menar att arbetsmeritering från museivärlden är nödvändig, eftersom universitetens utbildning huvud- sakligen är inriktad mot ämnesspecialisering med sikte på universitets- tjänster och vissa Specialtjänster vid större centralmuseer. En regelrätt museiutbildning vid universiteten (vilket f.n. planeras vid Umeå uni- versitet) skulle kunna råda bot på denna situation. Behovet av en yrkes- inriktad museiutbildning på högskolenivå i analogi med bibliotekarie- utbildningen understryks också av Örebro läns museum och Bohusläns museum.

Skolväsendet

Flera av länsskolnämnderna betonar i sina enkätsvar vikten av en gene- rell höjning av forskarutbildningens meritvärde. Länsskol- nämnden i Kronobergs län anser att det annars finns en risk att Sverige i relation till andra i-länder får en sänkt kompetensnivå. Länsskolnämn- den i Jönköpings Iän finner det generellt angeläget med en höjning av forskarutbildningens meritvärde bl.a. för att öka intresset för forskar- utbildning. Länsskolnämnden i Kalmar län understryker vikten av en satsning på forskning och forskarutbildning med hänsyn till samhällets behov.

Länsskolnämnden i Norrbottens län anser att forskarutbildningens poängmässiga meritvärde för lärartjänster bör ökas i de fall sökande med doktorsexamen konkurrerar med sådana med grundexamen, dvs. vid ansökan till adjunktstjänst. Samma förslag framförs av matematisk- naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet.

Endast två enkätsvar ifrågasätter forskarutbildningens meritvärde. Enligt länsskolnämnden i Malmöhus län finns det inom skolans område ”inte något större behov av personal med forskarutbildning” och det är därför inte motiverat att ge forskarutbildningen ökat meritvärde inom grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Länsskolnämnden [ Östergötlands län anser för sin del att forskar- utbildad personal behövs i skolan, men menar att annan erfarenhet, t.ex. långvarigt utredningsarbete, kan ge samma kompetens som forskar- utbildning: ”Det ter sig därför oriktigt att ha till doktorsgrad precisera- de kompetensvillkor för vissa befattningshavare."

Från lärarorganisationernas sida föreslås ingen förändring av gällande regler om forskarutbildningens meritvärde. Lärarnas riksförbund konsta- terar att dessa bestämmelser tar hänsyn till både kvantitativa och kvali— tativa meriter och förbundet anser inte att någon ändring är önskvärd. Sveriges lärarförbund (SL) ställer sig tveksamt till en ökning av forskar- utbildningens meritvärde för undervisningsområdet. Detta kan medföra en snedrekrytering om doktorsexamen, oavsett inom vilken disciplin den avlagts, skulle ge företräde framför andra meriter. Nödvändiga prak— tiska erfarenheter får ej negligeras i jämförelse med teoretiska meriter.

En rad enkätsvar från organ inom högskolesektorn framhåller de positiva effekter som ett ökat utnyttjande av forskarutbildad personal i skolan skulle medföra. Forskningsrådsnämnden (FRN) framhåller att skolväsendet torde vara det system där ett ökat utnyttjan- de av forskarutbildad personal skulle ge störst generell effekt genom att det berör flertalet ämnesområden och genom sin storlek. FRN anser också att en ökning av antalet forskarutbildade lärare i gymnasieskolan skulle få positiva effekter på gymnasieutbildningens forskningsmässiga aktualitet och allmänna kvalitet. Historisk-filosofiska sektionsnämnden vid Stockholms universitet anser att det är ett vitalt samhällsintresse att antalet lärare med doktorsexamen ökar inom det allmänna skolväsendet. Matematisk-naturvetenskapliga sektionsnämnderna vid Stockholms uni- versitet anser att mer kvalificerade gymnasielärare medför en höjd kunskapsnivå hos den som lämnar gymnasiet. Därigenom blir gym- nasisterna bättre motiverade för fortsatta studier. Den sistnämnda syn- punkten understryks också av medicinska fakultetsnämnden vid Lin- köpings universitet, som framhåller att den personliga kontakt som en elev lämpad för framtida forskarutbildning tidigare kunde erhålla redan i gymnasiet med disputerade lektorer otvivelaktigt var en stimulans för eleverna att satsa på en sådan utbildning.

Från högskolan framhålls också vikten av att värna om antalet lektorstjänster i gymnasieskolan. De humanistiska sektionsnämn- derna vid Göteborgs universitet framhåller att ”den försvinnande ut— veckling som lektoraten nu är föremål för genom rådande utlysnings- och tillsättningspolitik måste hejdas”. Genom att lektorstjänster i stor

omfattning omvandlats till adjunktstjänster är enligt filosofiska fakul- tetsnämnden vid Linköpings universitet denna arbetsmarknad i varje fall inom vissa kommuner stängd för lärare med forskarutbildning. Den gamla principen att huvudläraren i ett ämne vid gymnasium helst borde ha forskarutbildning har därmed enligt fakultetsnämnden övergivits. Liknande synpunkter framförs av språkvetenskapliga sektionsnämnden vid Stockholms universitet och humanistiska fakultetsnämnden vid Umeå universitet, som menar att det inte borde "få förekomma att lektorstjänster på gymnasiet dras in för att rädda kvar formellt ej kompetenta lärare". Detta måste på lång sikt få allvarliga följder för nivån på gymnasieundervisningen.

Åtskilliga enkätsvar argumenterar för en ökning av antalet lektors- tjänster, så t.ex. historisk-filosofiska sektionsnämnden [ Stockholm och matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden [ Uppsala samt läns- skolnämnderna i Stockholm, Jönköpings, Kalmar, Västernorrlands och Jämtlands län. Enligt länsskolnämnden i Stockholm bör man överväga att öka antalet lektorstjänster i gymnasieskolan så att i underlaget för dessa tjänster även finge inräknas de direkt studieförbercdande ämnena på de tvååriga linjerna, dvs. i synnerhet ämnena engelska, svenska och matematik. Länsskolnämnderna i Västernorrlands län och Jämtlands län anser liksom Lärarnas riksförbund att lektorsinstitutionen bör ut- ökas till att omfatta även grundskolan och andra utbildningsvägar där den nu saknas. Länsskolnämnden i Jämtland hänvisar till det förslag härom som framlagts av 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74). De humanistiska sektionsnämnderna vid Göteborgs universitet pekar särskilt på att lektorstjänster bör inrättas inom den kommunala vuxen— utbildningen.

Vetenskapsakademien framhåller att lektorat bör inrättas i sådan utsträckning, att det i varje ämne vid varje gymnasieskola med teore— tiska linjer finns en lärare med vetenskaplig erfarenhet. Samma krav framförs av språkvetenskapliga sektionsnämnden vid Stockholms uni- versitet och filosofiska fakultetsnämnden vid Linköpings universitet, som också påtalar att denna princip numera synes ha övergivits. Enligt fakultetsnämnden vid KTH bör doktorsexamen krävas även för lektors- tjänster i tekniska ämnen, vilket f.n. inte är fallet. I detta förslag in- stämmer även sektionsnämnden för lantmäteri vid KTH.

Högskolan

Ett stort antal av enkätsvaren från fakultetsnämnder och institutioner framhåller att en höjning av forskarutbildningens meritvärde förutsätter att högskolan själv ger den ett tillbörligt värde. Temarådet vid Lin- köpings universitet anför följande:

En annan förutsättning för att forskarutbildningens meritvärde skall öka är att den åter får ett högt värde för tjänster inom universiteten. Så är långt ifrån fallet idag. Att inte forskarutbildning betraktas som någon särskild merit för anställning vid universitetsförvaltningar och universitetsbibliotek är kanske mindre förvånansvärt, icke desto mindre beklagligt. Däremot borde det vara värt att fundera över varför många lärartjänster vid universitet och högskolor

besätts med personer som inte ens Iuktat på en forskarutbildning. Varför kan det betraktas som en särskild merit, mer värd än en forskarutbildning, att ha sin grundläggande utbildning från den institution vid vilken lärartjänsten är placerad? Med andra ord: Vill universiteten höja forskarutbildningens merit- värde, bör man börja med att återinföra genomgången forskarutbildning som krav för lärartjänst inom högskolan.

Att doktorsexamen bör vara ett behörighetsvillkor för lärartjänster inom högskolan är enligt medicinska fakultetsnämnden vid karolinska institutet ett självklart krav, med undantag för rekryteringstjänster för forskarutbildning. I många fall bör även docentkompetens krävas. Fakultetsnämnden understryker att det endast är genom egen erfarenhet av forskningsarbete som lärarna kan förnya sin undervisning i takt med den ökande kunskapen, vilket är avgörande för undervisningens kvalitet. Samma synpunkter framförs av språkvetenskapliga sektionsnämnden i Stockholm, matemarisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Uppsala, tekniska fakultetsnämnden i Linköping, samhällsvetenskapliga och ma- tematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnderna i Lund, samhällsveten- skapliga fakultetsnämnden i Göteborg, fakultetsnämnden vid CTH, humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga fakultets- nämnderna i Umeå.

Också för administrativa tjänster inom högskolan bör enligt flera enkätsvar forskarutbildning vara ett behörighetsvillkor eller åt— minstone en avgörande merit. Humanistiska fakultetsnämnden [ Lund anser att inom yrken där forskningsfrågor handläggs borde forskar- utbildningen ges ett självklart meritvärde. Universiteten borde här före- gå med gott exempel och kräva eller premiera forskarutbildning för högre administrativa tjänster. Matemmisk-naturvetenskapliga fakultets- nämnden i Lund anser att forskarutbildning bör vara ett behörighets- villkor för tjänster som utbildningsledare och kontaktsekreterare. För övriga högre tjänster inom förvaltningen — och vid UHÄ —— bör dok- torsexamen vara en merit. Även samhällsvetenskapliga fakultetsnämn- den i Göteborg framhåller vikten av att doktorsexamen tillmäts större meritvärde även inom universiteten vid tillsättning av tjänster avseende såväl administration som undervisning.

Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet anser att högskolan bör se över sin egen organisation och utreda i vilka funktioner och arbetsuppgifter en forskarutbildning ger särskilda kvalifikationer. En sådan utredning bör enligt institutionen självfallet omfatta såväl admi— nistrativa tjänster inom högskolan som undervisningstjänster.

I några yttranden betonas vikten av kontakter mellan hög- skola och yrkesliv. LO tror att det slaget av åtgärder bättre gagnar de syften som skall tillfredsställas än en höjning av forskarutbildningens formella meritvärde. Utgångspunkten bör enligt LO vara på vilket sätt den statliga förvaltningen, näringslivet och organisationerna skall kunna tillgodogöra sig den forskning som bedrivs i landet. Även JUSEK (För- bundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer) understryker att det är av fundamental betydelse för en höjning av forskarutbildningens anseende att förbindelserna mellan universitetsforskarna och intressen- ter utanför universiteten stärks. Som exempel på nya kontaktformer

nämner JUSEK att man vid samhällsvetenskapliga och juridiska fakul- teter skulle kunna tänka sig en förening av lärostolar med vissa juri- diska ämbeten i analogi med kombinationstjänsterna som professor/ överläkare vid de medicinska fakulteterna. En variant på detta system är tidsbegränsad utbytestjänstgöring, innebärande att universitetsfors- karc under viss tid tjänstgör i näringsliv eller förvaltning. Systemet med adjungerade professorer kan också gagna förbindelserna mellan uni- versitetet och den praktiska verksamheten. Samma synpunkter framförs av SACO/SR. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Göte- borg efterlyser också en mer kontinuerlig kontakt mellan t.ex. statliga verk, länsstyrelser etc. och högskoleinstitutioner beträffande t.ex. upp- läggning och utvärdering av undersöknings- och kontrollprogram.

F orskningsinstitutioner m.m.

Flertalet statliga forskningsinstitutioner och myndigheter med forsk- ningsuppgifter som besvarat enkäten anser det inte lämpligt att ställa upp forskarutbildning som formellt behörighetsvillkor för fler tjänster; f.n. krävs i regel vetenskaplig kompetens endast för renodlade forskar— tjänster, t.ex. som professor eller laborator (motsv.), som ofta tillsätts genom sakkunnigförfarande.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) bedömer att forskarutbildningens meritvärde i en konkurrenssituation antagligen skulle öka för renodlade forskningsbefattningar. För andra befattningar som har utrednings- karaktär är i många fall forskarutbildningen värdefull för den anställdes förmåga att lösa sina arbetsuppgifter, men detta bör dock enligt FOA ej leda till att det för dylika befattningar formellt skall krävas forskar- utbildning. I en skärpt konkurrens torde sannolikt i stället arbetserfa— renheten få ett ökat meritvärde. Tveksamhet till att ställa upp doktors- examen som behörighetsvillkor uttrycks också av institutet för social forskning, statens kriminaltekniska laboratorium, statens utsädeskon- troll, institutet för vatten- och luftvårdsforskning, institutet för skogs- förbättring, konsumentverket, lantmäteriverket, statens kärnkraftsin- spektion samt statens skeppsprovningsanstalt.

Statens naturvårdsverk understryker att meritvärdet av en forskar- utbildning måste bero på om myndigheten bedriver egen forsknings— verksamhet. För administrativ verksamhet bör i princip doktorsexamen inte krävas, även om hög vetenskaplig kompetens i och för sig kan vara önskvärd. Vid naturvårdsverkets forskningsavdelning har det däremot bedömts rimligt att framdeles ställa upp doktorsexamen som kompetens- villkor vid tillsättning av vissa forskartjänster. Ett reellt krav på forskar- utbildning för vissa tjänster tillämpas av många institutioner och myn- digheter, t.ex. forskningsinstitutet för atomfysik, statens rättskemiska laboratorium, statens bakteriologiska laboratorium, konjunkturinstitutet, statens veterinärmedicinska anstalt och arbetarskyddsstyrelsen (arbets- medicinska avdelningen).

Vid de s.k. kollektiva forskningsinstitut (branschforsknings- institut) som besvarat enkäten ställer man i regel inte upp formella

krav på doktorsexamen eller motsvarande, men i realiteten krävs givet- vis vetenskaplig kompetens för forskartjänster. SIK — Svenska livs- medelsinstitutet understryker t.ex. att doktorsexamen inte bör ges ett sådant meritvärde att inte personliga kunskaper, duglighet och lämplig- het blir avgörande. Svenska träforskningsinstitutet anser att den nu- varande doktorsexamen inte utgör någon garanti (men givetvis en för- utsättning) för den kvalifikation man kräver för topptjänsterna inom den målinriktade grundforskningen. I en forskares kvalifikationer måste förutom vetenskaplig kompetens ingå ledaregenskaper och tillämpnings- erfarenheter. Vilken vikt som skall läggas vid de olika faktorerna får bestämmas vid varje enskild anställning. Speciella regler avseende just kraven på den vetenskapliga kompetensen skulle därför slå helt snett.

De institut som har nära anknytning till högskolan betonar kraftigare forskarutbildningens värde. Institutet för optisk forskning påpekar t.ex. att forskarutbildningen inte bara bör ses som ett sätt att skaffa sig formell kompetens. Den är ett enastående instrument för den personliga utvecklingen, där ett mål sätts som bara kan nås genom flera år av intensivt och systematiskt arbete. Tiden för avhandlingsarbetet och resultatet bör därför beaktas vid meritvärderingen.

Flera av de kollektiva forskningsinstituten medverkar i högskolans forskarutbildning. STU påpekar att personer som erhållit sin forskar- utbildning i anslutning till arbeten vid kollektiva forskningsinstitut i regel aktivt rekryteras av industrin. Ämnesinriktningen och innehållet är uppenbarligen mera industrinära vid dessa institut än vad som gäller vid flera högskoleinstitutioner. Ett fördjupat studium härav kan enligt STU möjligen ge underlag för slutsatser och förslag om vilka moment som är särskilt viktiga i forskarutbildningen.

Svenska kyrkan

I enkätsvaren konstateras att det inom Svenska kyrkan idag inte finns någon tjänst för vilken doktorsexamen är ett fastställt behörighets- villkor. Praxis har emellertid utbildats så, att biskops- och domprost- tjänster i flertalet fall tillsätts med personer som avlagt högre teologisk examen. Detsamma gäller direktorstjänsterna vid vissa centrala kyrkliga organ.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd understryker att det är angeläget att Svenska kyrkans präster — vare sig de är anställda på församlings- eller stiftstjänster på olika nivåer eller på Specialtjänster av rikskaraktär — är så välutbildade som möjligt.

Härav följer enligt nämnden att stimulansåtgärder bör vidtas som lockar präster till kvalificerade studier och forskning, och som gör att kvalificerade forskare finner Svenska kyrkan vara ett lämpligt arbets- fält. Även biskopsmötet finner det önskvärt att präster är intresserade av att vidga sina teologiska insikter. Som ett led i strävandena att höja den teologiska kunskapsnivån är det på sin plats att rekommendera forskarutbildning. Biskopsmötet framhåller emellertid samtidigt att fors- karutbildning inte kan krävas för att inneha prästerlig tjänst. I utövan- det av prästtjänst ges föga utrymme åt egentlig forskningsverksamhet.

Teologisk insikt kan, påpekar biskopsmötet, förvärvas även på andra vägar.

Svenska kyrkans personalförbund (SKPF) —— som överlämnat ett ytt- rande av teologiska institutionens doktorandförening i Uppsala — understryker att det för kyrkans de] måste vara en positiv tillgång att bland det aktiva prästerskapet också ha sådana som ådagalagt större studieinsats och vetenskaplig meritering än genomsnittet och vad som stadgas som minimikrav. Det framhålls vidare att en vetenskaplig erfa— renhet är till gagn för kyrkan, även om själva forskningsuppgiften en— bart gäller ett begränsat område. Motsvarande synpunkter framförs av de teologiska fakultetsnämnderna, medan biskopsmötet menar att fors- karutbildningens anknytning till utövandet av prästerlig tjänst är be- roende av vilket ämne studierna omfattat.

Inom det religionsvetenskapliga området kan man enligt teologiska fakultetsnämnden i Uppsala iaktta en lägre värdering av högre utbild- ning överhuvud bland avnämarna. Även Svenska kyrkans utbildnings- nämnd menar att det finns en tendens att inte tillmäta forskarutbildning samma vikt som tidigare. SKPF konstaterar att praktisk församlings- tjänst i högre grad synes vara befordringsgrundande än högre teoretisk utbildning. Forskarutbildningens låga meritvärde har enligt fakultets- nämnden i Uppsala medfört en minskad rekrytering. De flesta söker sig i stället ut i yrkeslivet, och följden blir att många lämpliga forskar- ämnen försvinner.

I flera enkätsvar hänvisas till en undersökning som gjorts inom teo— logiska fakulteten i Lund. Undersökningen visar att domkapitlens praxis i fråga om värdering av doktorsexamen är i hög grad skiftande. Krav på enhetlighet i meritvärderingen framförs av fakultetsnämnderna, SKPF och Svenska kyrkans utbildningsnämnd. Enligt biskopsmötet har det dock ej ansetts ändamålsenligt att följa några för Svenska kyrkan i dess helhet förpliktande normer med avseende på doktorsexamens merit— värde. Att tillmäta doktorsexamen en generell betydelse skulle enligt biskopsmötet starkt begränsa möjligheterna till en nyanserad avvägning av ifrågakommande bedömningsgrunder, varav doktorsexamen är en av flera. Det är nödvändigt med en stor flexibilitet i kompetensbedöm- ningen, bl.a. beroende på att prästtjänsternas utformning är synnerligen skiftande, såväl regionalt som lokalt. Biskopsmötet anser sammanfatt- ningsvis att tillbörlig vikt i allmänhet fästes vid teoretiska meriter inom Svenska kyrkan. Oavsett meritsynpunkter bör emellertid verksamma och blivande präster inspireras till fördjupade teologiska insikter bl.a. genom forskarutbildning. Det återstår att pröva, om alla åtgärder här är vidtagna. Detta är en uppgift, som biskopsmötet och landets dom— kapitel i framtiden måste ägna ett tilltagande intresse.

Konkret föreslår fakultetsnämnderna, SKPF och Svenska kyrkans utbildningsnämnd att doktorsexamen bör få tillgodoräknas som fyra tjänsteår. Härutöver bör enligt fakultetsnämnden i Uppsala samt SKPF tid för eventuell tjänstledighet för forskarutbildning få tillgodoräknas som fullgjord tjänstgöring i prästerlig tjänst.

Att ställa upp krav på doktorsexamen som behörighetsvillkor för prästerliga tjänster är enkätsvaren tveksamma eller avvisande till.

Fakultetsnämnden i Uppsala finner det dock angeläget att man vidhåller nuvarande praxis beträffande domprosttjänster m.fl. tjänster. Såväl fa- kultetsnämnderna som SKPF och Svenska kyrkans utbildningsnämnd anser vidare att det är rimligt att doktorsexamen tillmäts ett särskilt meritvärde för vissa tjänster, t.ex. kyrkoherdetjänster på högskoleorter- na, tjänster med ansvar för den prästerliga fortbildningen på stiftsnivå samt utredartjänster vid centrala kyrkliga organ. Man påpekar att ut- rymme för ett sådant förfarande ges i prästvalslagens föreskrift om att hänsyn skall tas till ”tjänstens särskilda behov”.

Rättsväsendet

I åtskilliga enkätsvar betonas forskningens betydelse för dom- stolarnas verksamhet. Hovrätten över Skåne och Blekinge fram- håller att lagstiftning och rättskipning är beroende av en högtstående juridisk forskning vid universiteten. Det är därför, menar hovrätten, en angelägenhet av vikt för domstolsväsendet att på allt sätt främja den juridiska forskningen. Detta forskningsområde har under lång tid blivit eftersatt och har både i kvalitativt och kvantitativt hänseende haft svårigheter att hävda sig vid jämförelse med flertalet andra forsknings— områden här i landet. Hovrätten anser det därför ”mycket angeläget att forskarutbildningens meritvärde i domstolsväsendet om möjligt ökas". Det primära syftet bör vara att få ett bättre urval av forskarstuderande till de juridiska fakulteterna. F.n. är det enligt hovrätten inte alltid de mest forskningsbegåvade som söker sig till denna utbildning. Den rätts- vetenskapliga forskningens betydelse för den dömande verksamheten understryks också av hovrätten för Övre Norrland som även framhåller att det ur rättskipningens synvinkel är av intresse att rekryteringen till högre rättsvetenskapliga studier främjas. Värdet av vetenskapligt utbil- dade jurister i domstolsarbetet framhålls i flera andra yttranden, bl.a. av högsta domstolen, kammarrätten i Göteborg och försäkringsöverdom- stolen.

Regeringsrätten har däremot uppfattningen att forskarutbildningen inom högskolan i första hand är avsedd att utbilda forskare. Inom det juridiska ämnesområdet torde detta enligt regeringsrätten betyda att forskarutbildningen i praktiken nästan enbart inriktas på att tillgodose högskolans egna behov. En så upplagd och inriktad utbildning torde därför generellt sett inte kunna ersätta den utbildning och de erfaren- heter som förvärvas inom domarkarriären av den som inträder på banan efter grundexamen.

Juridiska fakultetsnämnden i Stockholm framhåller å andra sidan att det knappast finns något område för juridisk verksamhet, där icke vetenskaplig verksamhet av den omfattning som lett fram till en dok- torsexamen medför en ökad skicklighet, som bör tillmätas betydelse vid meritvärderingen. Den juridiska forskarutbildningen ger i sig genom bl.a. metodträning, breddning av perspektiven och utblick över ett ämnesområde, särskilda färdigheter att formulera och lösa juridiska problem, oavsett forskarutbildningens speciella ämnesinriktning. Detta innebär bl.a., vilket också framhålls av fakultetsnämnden i Lund, att

hittillsvarande praxis — som innebär att endast forskarutbildning inom för domstolsväsendet centrala områden (i första hand civilrätt, straffrätt och processrätt) ges meritvärde —— måste bedömas som alltför snäv. Den speglar, framhåller lundafakulteten, en föråldrad syn på värderingen av kvalificerade juridiska forskningsprodukter och framför allt en okunnig- het om vad en forskarutbildning förutsättes innehålla. Fakultetsnämn- den i Uppsala påpekar att personer med en framgångsrikt genomförd forskarutbildning kan tillföra olika verksamhetsområden nyttig kom- petens, särskilt med tanke på utrednings- och sekreteraruppgifter. Den juridiska forskning som inriktas på att kartlägga gällande rätt på olika områden är för övrigt enligt fakultetsnämnden så omedelbart nyttig för rättstillämpningen, att en ökad forskarrekrytering skulle bidra till en värdefull volymökning av denna typ av rättsvetenskapliga undersök- ningar.

Fakultetsnämndernas yttranden uppehåller sig utförligt vid merit- värdets betydelse för rekrytering till juridisk forskar- utbildning. Fakultetsnämnden i Stockholm menar att den mycket svala uppskattningen av genomgången forskarutbildning inom domstols- väsendet är en av huvudorsakerna till ”den kris inom forskarutbild- ningen som yttrar sig genom en markant svag rekrytering och låg examinationsfrekvens”. Fakultetsnämnden i Lund konstaterar att man idag har svårigheter att locka forskningsbegåvade jurister till denna utbildning. Det måste vara angeläget att forskarutbildningen får kon- kurrera med andra juristkarriärer, inte minst mot bakgrund av en i många sammanhang framförd önskan om mera Öppna juristkarriärer. Även fakultetsnämnden i Uppsala anser att rekryteringssvårigheterna delvis bottnar i att doktorsexamen f.n. i de flesta fall helt saknar for— mellt meritvärde.

Marknadsdomstolen konstaterar att forskarutbildningens meritvärde för domarbanan är ganska ringa, vilket torde sammanhänga bl.a. med att domstolarnas beslutsfattande bedömts ha mindre att göra med veten- skaplig metodik och mer med en genom praktisk yrkesutövning efter hand förvärvad erfarenhet. Domstolen påpekar vidare att det f.n. för- härskande meritvärderingssystemet kan vara diskutabelt. Det bidrar till att minska intresset för doktorandstudier i juridik, något som kan tänkas utgöra ett hinder för en snabb ”vetenskapsutveckling” inom juridiken. Denna eventuella effekt kan medföra en mindre vital rätts- utveckling. Systemet kan kanske också få till följd att nya impulser och idéer endast långsamt vinner insteg i det praktiska rättslivet.

Några domstolar, bl.a. högsta domstolen och Svea hovrätt, menar att rättsvetenskapligt arbete som resulterat i en doktorsexamen bör kunna tillgodoräknas som tjänstetid på samma sätt som kvalificerat utredningsarbete inom lagstiftningsverksamheten. Enligt högsta dom- stolen bör således en avhandling författad på normaltid likställas som merit med utredningsarbete under samma tid. Detsamma bör gälla också i fråga om tillgodoräknande av tjänsteår i lönehänseende. Även dom- stolsverket anser — liksom ett flertal domstolar — att tiden för fors- karutbildningen bör jämföras med tjänstgöring på domarbanan vid be- räkning av tjänsteår. Hovrätten för Västra Sverige anser att en doktors—.

examen bör ges högre meritvärde än motsvarande tids domartjänst- göring; hovrätten föreslår att utöver normalstudietiden (4 är) ytterligare en lämplig tid (t.ex. 2 år) skall få tillgodoräknas som tjänsteår på domar- banan. Endast kammarrätten i Jönköping ger uttryck för en principiell tveksamhet till tjänsteårsberäkning av detta slag. Göta hovrätt anser att ett sådant tillgodoräknande bör ske från fall till fall med hänsyn till såväl den domartjänst det gäller som till forskningens innehåll och kvalitet. Hovrätten för Övre Norrland framhåller däremot att fasta normer bör uppställas, ”så att den som överväger att ägna sig åt veten- skaplig forskning vet att tiden inte är bortkastad, om han senare skulle vilja ägna sig åt domarbanan".

Fakultetsnämnden i Stockholm föreslår att doktorsexamen skall anses motsvara minst fyra tjänsteår på statlig tjänst. Samma förslag framförs av fakultetsnämnden i Uppsala, som påpekar att en sådan regel bör avse både tjänsteårsberäkning och löneuppflyttning. Om det skulle anses att 4 år är väl mycket som generell kompensation, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, är det enligt Uppsalafakulteten i varje fall ange- läget att det införs en garanterad minimitid för tillgodoräknande jämte en möjlighet till en generösare beräkning i enskilda fall. Fakultetsnämn- den i Lund anser att en genomgången forskarutbildning alltid bör till— godoräknas som en högre merit än tjänstgöring vid domstol eller mot- svarande.

I några yttranden diskuteras möjligheten att förkorta den obli- gatoriska domarutbildningen för den som avlagt juridisk dok- torsexamen. Domstolsverket menar att kravet på viss notariemeritering inte kan efterges, men att tjänstgöringens längd — efter medgivande i varje särskilt fall —- skulle kunna nedsättas till ett år (i stället för nor- malt två år och sex månader) för den som avlagt doktorsexamen. Sam- ma tanke framförs av hovrätten för Nedre Norrland, som understryker att forskarutbildningen ej helt kan ersätta domarutbildningen, men kan tänka sig att man undantagsvis låter en avslutad forskarutbildning till en del ersätta vissa led i den vanliga domarutbildningen. Några generella normer för detta kan emellertid enligt hovrätten knappast fastläggas. Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala pekar på att det i den tidigare domsagostadgan fanns en regel om att juris licentiat kunde få bevis om fullständig tingsutbildning efter två år, dvs. ett halvt år tidigare än juris kandidater i allmänhet. Även om denna regel inte var helt tillfreds- ställande ur forskarrekryteringssynpunkt, är det dock anmärkningsvärt att situationen f.n. är sämre än under en tidigare period. Fakultets- nämnden i Lund föreslår att en juris doktor skall ges en ovillkorlig rätt att antas till fiskalsaspirant, dvs. utan krav på notariemeritering.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det bör vara en angelägenhet för domstolsväsendet att stimulera till forskning och underlätta för de forskarstuderande genom att finna former för växling mellan forskningsarbete och praktiskt arbete i domstolarna. En hel del ytterligare bör kunna göras för att underlätta sådan växling och sam- tidigt ge de forskarstuderande en större social trygghet. Härigenom kan potentiella forskarbegåvningar, som i dag föredrar den normala kar- riären genom hovrätt och lagstiftningsarbete, lockas att i stället ägna en

del av sitt yrkesverksamma liv åt forskarutbildning, en utveckling som rättsväsendet i dess helhet skulle vara synnerligen betjänt av. Liknande synpunkter framförs i ett särskilt yttrande av hovrättsrådet Ulf Sterner (hovrätten för Nedre Norrland). som anser att problemet med den otillräckliga forskarrekryteringen i juridik bör lösas genom att integrera högre studier med det praktiska yrkeslivet. Sterner förordar att forskar- utbildningen skall påbörjas efter tingsutbildning och antagning till fiskal, och att doktorsexamen skall ersätta tingsfiskalstjänstgöringen i den nor- mala domarkarriären.

Lönefrågornas betydelse för forskarrekryteringen diskuteras utförligt av juridiska fakultetsnämnden i Uppsala. Otrygghcten i början av en forskarhana beträffande både anställningsförhållanden och ekonomi lik- som de även på lång sikt föga lockande löneförmånerna på den aka— demiska banan för en ung, duktig jurist är väsentliga orsaker till de stora svårigheterna att rekrytera lämpade personer till juridisk forskar- utbildning. Bådc i offentlig tjänst och på den enskilda sektorn är löne- läget för jurister väsentligt högrc än för de akademiska tjänsterna. Lönen för en professor ligger numera inte bara lägre än lönen för en lagman utan även lägre än lönen för hovrättsråd eller rådman, dvs. en typ av befattning som varje jurist, som antagits till domarbanan, kom- mer att uppnå.

Förvaltningen

I fakultetsnämndernas enkätsvar ges en rad exempel på tjänster inom statlig förvaltning, för vilka forskarutbildning bör vara en sär— skild merit eller i vissa fall även behörighetsvillkor. Matematisk-natur— vetenskapliga fakultetsnämnden i Lund anser att doktorsexamen borde vara ett kompetenskrav exempelvis för de tjänster inom statliga verk som ansvarar för handläggning av forsknings— och utvecklingsfrågor (t.ex. STU, naturvårdsverket). Bedömningen av och fördelningen av medel till olika forskningsprojekt kommer då att handläggas av personer med egen erfarenhet av forskning och forskarutbildning. Vidare bör vissa tjänster inom utbildnings- och industridepartementen samt sekre— teraruppdrag i statliga utredningar besättas av personer med doktors- examen. Inom länsstyrelser bör planeringsverksamhet med naturveten- skaplig inriktning (t.ex. miljö- och naturvårdsfrågor) ledas av forskar- utbildade personer. Vidarc bör högre tjänster inom statliga forsknings- institut och motsvarande (t.ex. försvarets forskningsanstalt, statens livs- medelsverk, statens naturvårdsverk m.fl.) bcsättas av doktorer. Genomgående är att man menar att forskarutbildning är en lämplig grund för befattningar vilkas innehavare har att arbeta med beställning, planering, administration, genomförande och redovisning av forskning (naturvetenskapliga forskningsrådet) och för tjänster som innefattar kvalificerat utrednings- och/eller utvecklingsarbete (samhällsvetenskap- liga fakultetsnämnden i Lund). Ett självklart område där forskarutbild— ning bör krävas är enligt fakultetsnämnden vid CTH handläggare inom organ som handhar utvecklings- och forskningsfrågor: UHÄ, STU, forskningsråd, arbetarskyddsfonden etc. Det är enligt fakultetsnämnden

omvittnat, att kontakterna mellan t.ex. STU och forskarna ofta för- svåras av en bristande förståelse för forskningens problem från de ofta industrirekryterade handläggarnas sida. Över huvud taget bör behörig- hetskravet gälla inom sådana organ som bedriver egen forskning eller som har ett avgörande inflytande på landets forskning. Som exempel på sådana organ nämns statens institut för byggnadsforskning, statens plan- verk, industriverket, SIDA, FOA, statens väg- och trafikinstitut, statens geotekniska institut, andra branschinstitut, arbetarskyddsfonden, natur— vårdsverket, statens provningsanstalt, SMHI, länsstyrelser, kommunal förvaltning, livsmedelsverket, trafiksäkerhetsverket, patentverket och produktkontrollnämnden.

Vissa av de uppräknade myndigheterna har berörts i avsnittet om forskningsinstitutioner m.m. ovan. För forskningsråden (inkl. STU) gäl- lcr att man tillmäter forskarutbildningen ett mycket stort meritvärde vid tillsättning av handläggartjänster, men att man inte är beredd att ställa upp doktorsexamen som behörighetsvillkor i större omfattning än f.n.

De flesta berörda myndigheter anser inte att det finns skäl att införa formella krav på forskarutbildning för vissa tjänster. Åtskilliga av dem bedömer däremot att forskarutbildning bör tillmätas ett avsevärt merit- värde, åtminstone för tjänster som har direkt anknytning till forskning och utvecklingsarbete. Statens industriverk nämner dock att hittills- varande tillsättningspraxis har medfört att sökande med forsknings- erfarenhet har kommit i andra hand, vilket har lett till att för få hand- läggare har forskningserfarenhet. För att slussa in forskarna i utred- ningsverksamhet kan man enligt industriverket överväga att formellt kräva forskarutbildning för ett fåtal utredartjänster på mellannivå. Sta- tens institut för byggnadsforskning anställer enligt beslut av styrelsen i första hand personer med forskarutbildning på utredartjänster inom institutet. En hög värdering av forskarutbildningen som merit ger även svaren från riksrevisionsverket och Skogsstyrelsen uttryck för.

Statens pris- och kartellnämnd framhåller att nämndens arbetsupp- gifter i allmänhet kräver den bredd som en kombination av såväl teo- retiska som praktiska meriter ger. Endast i undantagsfall torde höga teoretiska meriter — t.ex. doktorsexamen —— uppväga avsaknad av praktisk yrkeserfarenhet. Liknande synpunkter framförs av åtskilliga andra myndigheter, som ofta understryker att den fördjupning inom ett snävt avgränsat ämnesområde, som forskarutbildningen anses innebära, sällan kommer till användning i myndighetens verksamhet. Dit hör t.ex. statskontoret, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, ar- L'etsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk. Flera myndigheter — t.ex. SIDA, försvarets materielverk, luftfartsverket och sjöfartsverket — an- ger att tillfälliga behov av specialistkompetens på vissa områden bäst kan täckas genom köp av tjänster från högskolan eller forskningsinstitu- tioner. Enligt SIDA har betydande nackdelar ansetts förknippade med inrättande av forskartjänster. De skilda områdena för forskning skulle medföra ett behov av förhållandevis stort antal tjänster. Vidare skulle ett sådant arrangemang medföra risk för isolering från den miljö var- ifrån forskarna skulle rekryteras.

Även länsstyrelserna anser i regel att en forskarutbildning är

alltför specialiserad för den regionala förvaltningens behov. Länsstyrel- sen i Östergötlands län (regionalekonomiska enheten) understryker att statlig förvaltning och planering är i behov av djupkunskaper, men det är inte naturligt att satsa på ett fåtal djupområden, vilket skulle bli resultatet om förvaltningen rekryterade forskare med uppgift att i sin förvaltningsbefattning särskilt använda sin forskarkunskap. Bedöm- ningen blir att forskarutbildade personer inte utan vidare är intressanta att rekrytera till förvaltningsapparaten. Liknande synpunkter framförs också av länsstyrelserna i Jönköpings län, Malmöhus län och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Kristianstads län menar att för en myndighet av länsstyrelsens typ med huvudsaklig verksamhet av service- och tillsyns- karaktär är frågan om forskarutbildningens meritvärde av mindre in- tresse. I den mån verksamheten har en mera operativ inriktning (främst inom planeringsavdelningen) kunde måhända ett större inslag av fors- karutbildad personal, förutom en allmän kompetenshöjning av perso- nalen, ha en ur effektivitetssynpunkt positiv inverkan. Länsstyrelserna i Västmanlands län och Jämtlands län framhåller båda att personer med bakgrund i forskningen ofta har svårigheter att anpassa sig till de admi- nistrativa rutinerna inom en förvaltningsmyndighet.

I de fall länsstyrelsens yttrande har utformats inom naturvårdsenheten ger svaret ofta uttryck för en mer positiv bedömning av forskarutbild- ningens meritvärde. Man finner det dock i regel inte befogat att ställa upp doktorsexamen som behörighetsvillkor för tjänster inom naturvårds- enheterna. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser i stället att den specialistkompetens som en doktorsexamen möjligen skulle ge får i de fall den behövs skaffas via konsult, centrala verk etc. Samma synpunkt framförs av länsstyrelsen i Jönköpings län som menar att det är ange- läget att personer med hög teoretisk utbildning i första hand rekryteras till centrala verk m.m., så att där finns specialistresurser som de regio- nala organen kan repliera på när behov uppkommer.

Hälso- och sjukvården

I fråga om läkartjänster framhåller socialstyrelsen att forskning och forskarutbildning redan med nu gällande regler vägs in i merit- bedömningen, även om forskarmeriternas värde -— liksom andra meri- ters värde — varierar beroende på den sökta tjänstens karaktär. Med hänsyn till bl.a. ändringar i sjukvårdslagstiftningen kommer socialsty- relsen att göra en översyn av gällande meritvärderingsanvisningar. Det är dock föga troligt, att man därvid kommer att ändra den bärande principen i anvisningarna, nämligen att de meriter som åberopas i det enskilda fallet skall värderas i förhållande till den sökta tjänstens karak- tär, dvs. tjänstens medicinska verksamhetsområde, typ av tjänst, tjäns— tens placering, tjänstens uppgiftsinnehåll och inriktning m.m. Varje merit skall således bedömas med hänsyn till det värde den kan ha för arbetsuppgifterna i den sökta tjänsten. Vid bedömningen av skicklig- heten hos de tjänstesökande värderas meriterna med utgångspunkt i fyra olika skicklighetsgrunder: klinisk skicklighet, vetenskaplig skicklig- het, administrativ skicklighet och undervisningsskicklighet.

Landstingsförbundet konstaterar att doktorsexamen idag inte är nå- got kompetenskrav för landstingskommunala läkartjänster. Förbundet finner inga motiv för en ändring härvidlag. Den vikt som forskarutbild- ningen f.n. tillmäts vid tillsättande av läkartjänster anser förbundet rimlig.

Forskningens och forskarutbildningens vikt för sjukvårdens kvalitet och utvecklingen inom hälso- och sjukvårdssektorn framhålls såväl av de medicinska fakultetsnämnderna som av medicinska forskningsrådet och Sveriges läkarförbund. Fakultetsnämnden vid Karolinska institutet framhåller att för den inom sjukvården verksamme läkaren har forskar- utbildningen värde från flera synpunkter. Den underlättar för veder- börande att kritiskt granska bakgrunden till förändringar i diagnostiska metoder och terapi. En genomförd forskarutbildning är också en viktig faktor när det gäller att omsätta grundforskningens resultat till praktisk sjukvård. För vidareutveckling av hälso- och sjukvården är vidare forskarutbildningen en synnerligen värdefull bas. Medicinska forsknings- rådet (MFR) har noterat att rörligheten inom läkarkåren minskat under senare år. Vid tjänstetillsättningar har lokala meriter inte sällan givits samma eller större tyngd än forskarutbildningsmeriter. MFR anser att denna utveckling medför betydande risker för en sänkning av sjukvårds- kvaliteten på de platser där läkarna i självständig ställning saknar veten- skaplig utbildning. Också Sveriges läkarförbund menar att forskarutbild- ningens meritvärde har minskat de senaste åren och att s.k. lokala meriter fått ökad betydelse.

Flera av de medicinska fakultetsnämnderna uttrycker oro för den minskande rekryteringen till forskarutbildning inom teoretiska medi- cinska ämnen och menar att en höjning av forskarutbildningens merit- värde kan påverka rekryteringen. Fakultetsnämnden vid Göteborgs uni- versitet framhåller t.ex. att vägen till en överordnad läkartjänst f.n. är betydligt kortare om den studerande omedelbart efter läkarexamen gör sin allmäntjänstgöring och fortsatt vidareutbildning. En ökning av fors- karutbildningens meritvärde är därför enligt fakultetsnämnden en förut- sättning för att rekryteringen till forskarutbildning åter skall kunna föras upp till önskvärd nivå.

Fakultetsnämnderna framhåller att forskarutbildning bör vara ett be- hörighetsvillkor för tjänster som överläkare och biträdande överläkare vid undervisningssjukhus samt överläkartjänster vid vissa andra större sjukhus. För tjänster vid undervisningssjukhusen bör enligt fakultets- nämnderna i Lund och Umeå även krävas docentkompetens. Fakultets- nämnden i Göteborg menar att de som genomgått forskarutbildning i varje fall måste ges företräde till överordnad tjänst om de i övrigt har nödvändiga meriter.

Fakultetsnämnden i Lund anser liksom Sveriges läkarförbund att. forskarutbildningens meritvärde för tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården bör uppmärksammas.

Läkarförbundet anser vidare att det nuvarande sakkunnigförfarandet vid tillsättning av tjänster för vidareutbildade läkare bör förändras så, att de sakkunnigas uppgift inte bara skall vara att föra upp de fyra mest meriterade sökande på förslag, utan även rangordna dem inbördes. Först

härigenom får sakkunniginstitutionen den tyngd den bör ha bl.a. med hänsyn till värderingen av forskningsmeriter.

Vid tillsättning av underläkartjänster för allmäntjänstgöring (AT- block) ges enligt landstingsförbundets riktlinjer vetenskaplig utbildning ett betydande meritvärde. Vid tillsättning av tjänster för specialistutbild- ning (FV-block) bör enligt fakultetsnämnden i Umeå motsvarande re- kommendationer utfärdas. Enligt fakultetsnämnden i Lund samt läkar- förbundet gäller samma riktlinjer för båda slagen av tjänster, men tillämpningen är mycket varierande, vilket man finner otillfredsstäl- lande.

I fråga om tandläkartjänster framförs från de odontologiska fakultetsnämndernas sida liknande synpunkter som beträffande läkar- tjänsterna. Fakultetsnämnden i Umeå framhåller att en utveckling av tandvården förutsätter att de som leder det kliniska arbetet har en vetenskaplig skolning som ger dem möjlighet att bedöma kliniska rap- porter och genomföra kliniska undersökningar i syfte att förbättra vården. Forskarutbildningen är därför viktig för hög klinisk kvalitet. Fakultetsnämnden i Göteborg understryker att en höjning av merit- värdet inte enbart skulle ge ökad kvalitet i tandvården utan även myc- ket starkt påverka den odontologiska forskningen; f.n. förekommer forskning endast i ringa utsträckning i folktandvården.

Fakultetsnämnderna är eniga om att forskarutbildning bör krävas för tjänster som övertandläkare vid kliniker för specialistutbildning. Samma krav framförs av SACO/SR och Sveriges tandläkarförbund, som på- pekar att den ansvarige utbildningsledaren vid dessa kliniker redan enligt nu gällande bestämmelser skall ha dokumenterad vetenskaplig kompetens. Tandläkarförbundet menar vidare att även övriga specialist- kliniker i många fall har sådana utbildningsuppgifter, att doktorsexa- men bör kunna diskuteras som kompetensvillkor för övertandläkar- tjänsterna. Enligt fakultetsnämnden vid Karolinska institutet bör fors- karutbildning krävas för övertandläkare vid regionsjukhus och central- lasarett. Fakultetsnämnden i Göteborg anser att forskarutbildning bör anges som ett önskemål för en rad överordnade tjänster inom tand- vården, bl.a. tjänster som tandvårdschef och biträdande tandvårdschef samt klinikchefer vid folktandvårdens tandpolikliniker.

Fakultetsnämnden i Umeå föreslår att sakkunnigförfarandet vid till- sättning av övertandläkar- och tandvårdschefstjänster ändras så, att de som uppförs på förslag också skall rangordnas inbördes.

Tandläkarförbundet påpekar att specialistutbildningen f.n. kan av- kortas sex månader om tandläkaren har doktorsexamen. Enligt tand- läkarförbundet bör forskarutbildningen kunna medföra en avkortning av specialistutbildningen med ett år.

För övriga tjänster inom hälso- och sjukvården är frågan om forskarutbildningens meritvärde mera oklar. När det gäller sjukskö- terskor m.fl. menar Svenska hälso- och sjukvårdens tiänstemannaför- bund (SHSTF ) att det inom såväl öppen som sluten vård finns behov av personer med forskarutbildning för det praktiska vårdarbetets ut- veckling. Tjänster med doktorsexamen som behörighetsvillkor bör in- rättas i anknytning till sjukvårdsföreståndarorganisationen eller motsva-

rande organisation. Till att börja med bör enligt SHSTF åtminstone en sådan tjänst inrättas inom varje sjukvårdsregion. Under en övergångs- period bör kompetenskravet kunna sänkas till påbörjad forskarutbild- ning. Forskarutbildningen bör enligt SHSTF också ges ett ökat merit- värde för tjänster som inte är direkt inriktade mot forskning, t.ex. tjänst som skolledare. Inom vården kan det gälla ledande vårdadministrativa tjänster eller tjänster som har anknytning till vårdutvecklingsgrupp. Liknande synpunkter framförs av medicinska fakultetsnämnden i Lin- köping, som dock anser att en eventuell mellanexamen skulle kunna vara en lämplig bakgrund för skolledare vid vårdskolor och sjukvårds- administratörer samt en merit för sjuksköterskor i olika befattningar.

För sjukgymnaster skulle en mellanexamen ge möjlighet att in- rätta attraktiva tjänster, anser Legitimerade sju/cgymnasters riksförbund. När det gäller psykologer anser SACO/SR att doktorsexamen bör tillmätas särskild betydelse för tjänster som chcfspsykolog. För socio- nomer framhåller Sveriges socionomers riksförbund behovet av spe- ciella utvecklingstjänster i socialt arbete inom kommuner och landsting, inriktade på t.ex. projektledning, verksamhetsvärdering etc.

Beträffande apoteken anser Apoteksbolaget AB att sjukhusapo- teken vid centralsjukhus, regionsjukhus och undervisningssjukhus (ca 30 apotek) har sådana arbetsuppgifter att de i flera avseenden är jämför- bara med kliniker och laboratorier vid dessa sjukhus. Vetenskaplig kompetens är därför en merit för chefstjänsterna. Vid sjukhusapotek på regionsjukhus och undervisningssjukhus finns s.k. informationsapo- tekartjänster, vari ingår forskningsverksamhet inom läkemedelsområdet. Vidare finns vissa specialisttjänster vid Apoteksbolagets huvudkontor, för vilka forskarutbildning är en merit. F.n. är cirka 15 sådana tjänster besatta med personer med vetenskaplig utbildning. Att alla dessa tjäns- ter f.n. inte innehas av forskarutbildade beror enligt Apoteksbolaget på att det är först under 1970-talet som forskarutbildade sökt tjänster inom apoteksväsendet.

Farmaceutiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det finns skäl att ställa upp doktorsexamen som behörighetsvillkor för chefs- tjänsterna vid de nämnda sjukhusapoteken. Sveriges farmacevtförbund anser att forskarutbildning bör vara ett behörighetsvillkor för tjänsterna som informationsapotekare vid regionsjukhusen, medan kravet på dok- torsexamen för chefstjänsterna vid de större sjukhusapoteken inte bör vara absolut. Det finns enligt förbundet en viss risk att dessa tjänster urholkas såväl vad gäller forskning som administration om man kopplar ett forskarutbildningskrav till chefskapet. Ibland är det bättre att ha en kvalificerad specialisttjänst med krav på forskarutbildning vid sidan av apotekschefen.

Farmaceutiska fakultetsnämnden konstaterar att man f.n. har en relativt god rekrytering av farmaceuter till forskarutbildning. En viss ökning av rekryteringen är dock önskvärd och en förstärkning av fors- karutbildningens meritvärde vid sjukhusapoteken skulle kunna åstad-

komma denna ökning.

Veterinärväsendet

Lantbruksstyrelsen konstaterar att forskarutbildning (doktorsexamen) f.n. får tillgodoräknas som motsvarande ett års tjänstetid vid tillsättning av distriktsveterinärtjänster. I fråga om dessa tjänster är det i regel förtjänsten (tjänstetiden) som är avgörande, eftersom en skicklighets- jämförelse är svår att göra rättvisande. I enkätsvaret nämns vidare att frågan om forskarutbildningens meritvärdering nyligen har diskuterats mellan berörda myndigheter. Efter detta har lantbruksstyrelsen för sin del beslutat att värderingen av avlagd doktorsexamen skall kvarstå och att påbörjad men icke avslutad forskarutbildning efter bedömning från fall till fall kan medföra tjänstetidstillägg motsvarande högst ett år. Härutöver gäller att doktorsexamen medför en förkortning av den obli- gatoriska tjänstgöringstiden för specialistkompetens med sex månader (från 3 l/2 till 3 är).

Sveriges Veterinärförbund anser att forskarutbildningen f.n. värderas relativt lågt inom den offentliga arbetsmarknadssektorn för veterinärer i förhållande till andra meriter (erfarenhet från klinisk verksamhet, livsmedelshygien eller administration). Forskarutbildning bör enligt för- bundet vara en merit för tjänster som distriktsveterinär, överveterinär vid kontrollslakteri, Chefsveterinär inom seminverksamhet, statsveteri- när, länsveterinär, Chefsveterinär vid Svelab, veterinär inom djurhälso- vården, chefsveterinär vid djursjukhus, försöksdjurskonsulent inom hög- skolan samt vissa förvaltningstjänster (statsinspektör, veterinärråd, byrå- chef och avdelningschef vid livsmedelsverket och lantbruksstyrelsen).

Bilaga 3:1 Förteckning över inkomna svar på utredningens enkäter om forskar- utbildningens meritvärde m.m.

Enkät l: Vetenskapliga bibliotek, museer, arkiv och forskningsinstitu- tioner

Vetenskapliga bibliotek Museer Kungl. biblioteket Riksantikvarieämbetet och statens Stockholms universitetsbibliotek historiska museer Tekniska högskolans bibliotek Statens konstmuseer (SKM) Karolinska institutets bibliotek Livrustkammaren, Skoklosters slott Uppsala universitetsbibliotek och Hallwylska museet (LSH) Lunds universitetsbibliotek Naturhistoriska riksmuseet Göteborgs universitetsbibliotek Statens sjöhistoriska museum Umeå universitetsbibliotek Etnografiska museet Sveriges lantbruksuniversitets Nordiska museet

bibliotek Skansen Statens psykologisk-pedagogiska Tekniska museet

bibliotek Statens försvarshistoriska museer

Stockholms stadsmuseum Eskilstuna museer

Östergötlands museum, Linköping Gotlands Fornsal, Visby Blekinge museum, Karlskrona Karlshamns museum

Kristianstads museum

Malmö museum

Ystads konstmuseum Hallands länsmuseer, Varberg Bohusläns museum, Uddevalla Älvsborgs länsmuseum, Vänersborg Skaraborgs länsmuseum, Skara Örebro läns museum, Örebro Länsmuseet, Västerås Västerås konstmuseum Länsmuseet i Gävleborgs län, Gävle Länsmuseet-Murberget, Härnösand Skellefteå museum Västerbottens museum, Umeå

A rkivväscndet

Riksarkivet Arkivet för ljud och bild Nämnden för dialekt- och ortnamns- arkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala Ortnamnsarkivet i Uppsala Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund Dialekt- och ortnamnsarkivet i Göteborg Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå Svenskt visarkiv Krigsarkivet Landsarkivet i Uppsala Landsarkivet i Vadstena Landsarkivet i Visby Landsarkivet i Lund Landsarkivet i Göteborg Landsarkivet i Härnösand Landsarkivet i Östersund Stockholms stadsarkiv Göteborgs stadsarkiv Malmö stadsarkiv

F orskningsinstitutioner och myndig- heter med vissa forskningsuppgifter Forskningsinstitutet för atomfysik (AFI)

Kiruna geofysiska institut (KGI) Institutet för social forskning Institutet för internationell ekonomi Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) Försvarets forskningsanstalt (FOA) Flygtekniska försöksanstalten Statens rättskemiska laboratorium (SRL) Statens strålskyddsinstitut (SSI) Statens bakteriologiska laboratorium (SBL)

Konjunkturinstitutet

Statens geotekniska institut (SGI) Statens livsmedelsverk (SLV) Statens naturvårdsverk Statens utsädeskontroll Statens veterinärmedicinska anstalt Jordbrukstekniska institutet Institutet för vatten- och luftvårds- forskning (IVL) lnstitutet för skogsförbättring Konsumentverket

Arbetarskyddsstyrelsen

Statens institut för byggnadsforskning (SIB) Statens planverk Statens lantmäteriverk Sveriges geologiska undersökning (SGU) Statens kärnkraftinspektion Statens skeppsprovningsanstalt (SSPA)

Vissa branse/tforskningsinstitut m.m. Svalöf AB SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige

Svenska träforskningsinstitutet (STFI)

SIK — Svenska livsmedelsinstitutet

Institutet för optisk forskning Stiftelsen för metallurgisk forskning (MEFOS) Grafiska forskningslaboratoriet (GLF) Möbelinstitutet Institutet för tillämpad matematik

Köttforskningsinstitutet

Enkät 2: Vissa större sjukhus

Karolinska sjukhuset Danderyds sjukhus Roslagstulls sjukhus Södersjukhuset

Huddinge sjukhus Akademiska sjukhuset, Uppsala Ulleråkers sjukhus, Uppsala Nyköpings lasarett Regionsjukhuset i Linköping Jönköpings lasarett Eksjö—Nässjö lasarett

Växjö lasarett Kalmar lasarett Västerviks Sjukhus Centralsjukhuset i Kristianstad Malmö allmänna sjukhus Malmö östra sjukhus Lasarettet i Lund S:t Lars sjukhus, Lund

Lasarettet i Helsingborg Lasarettet i Ystad Länssjukhuset i Halmstad Varbergs sjukhus Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg Östra sjukhuset, Göteborg Lillhagens sjukhus, Göteborg S:t Jörgens sjukhus Uddevalla centrallasarett Väncrsborg—Trollhåttans central- lasarett Kärnsjukhuset i Skövde Regionsjukhuset i Örebro Västerås lasarett Falu lasarett Gävle sjukhus Sundsvalls sjukhus Östersunds sjukhus Regionsjukhuset i Umeå

Enkät 3: Vissa myndigheter och organisationer

Forskningsråd m.m.

Forskningsrådsnåmnden (FRN) Humanistisk—samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) Medicinska forskningsrådet (MFR) Styrelsen för teknisk utveckling (STU) Vetenskapsakademien

Länsskolnämnder

Stockholms län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Blekinge län Malmöhus län Göteborgs och Bohus län Skaraborgs län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Norrbottens län

Vetenskapliga bibliotek Delegationen för vetenskaplig och

teknisk informationsförsörjning (DFI) Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB)

Folkbibliolek

Statens kulturråd Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB)

Hälso- och sjukvård

Socialstyrelsen Landstingsförbundet

Veterinärväsendet

Lantbruksstyrelsen Statens veterinärmedicinska anstalt

A poteken Apoteksbolaget AB

Miljövård och fysisk planering Statens naturvårdsverk Statens planverk Bostadsstyrelsen Byggnadsstyrelsen

Lä/rsstyrclser

Stockholms län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Skaraborgs län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Västernorrlands län Jämtlands län Norrbottens län

Rättsväsendet

Domstolsverket Högsta domstolen Regeringsrätten Rikspolisstyrelsen Bostadsdomstolen Marknadsdomstolen

Svea hovrätt Göta hovrätt

Hovrätten över Skåne och Blekinge Hovrätten för Västra Sverige Hovrätten för Nedre Norrland Hovrätten för Övre Norrland Kammarrätten i Stockholm Kammarrätten i Göteborg Kammarrätten i Sundsvall Kammarrätten i Jönköping Försäkringsövcrdomstolen

Kriminalvården

Kriminalvårdsstyrelsen

S vcttska kyrkan Biskopsmötet Svenska kyrkans utbildningsnämnd Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund

Enkät 4: Högskoleenheter

Universitetet i Stockholm

Juridiska fakultetsnämnden Historisk-filosofiska sektionsnämnden Språkvetenskapliga sektionsnåmnden

Fackliga organisationer Landsorganisationen (LO) Centralorganisationen SACO/ SR Tjänstemännens centralorganisation (TCO) Agrifack Arkitektförbundet DIK-förbundct JUSEK Legitimerade Sjukgymnasters riksförbund (LSR) Lärarnas riksförbund (LR) Svenska hälso- och sjukvårdens t jänstemannaförbund (SHSTF) Svenska kyrkans personalförbund (SKPF) Sveriges civilingenjörsförbund (CF) Sveriges farmacevtförbund Sveriges läkarförbund Sveriges lärarförbund (SL) Sveriges socionomers riksförbund (SSR) Sveriges tandläkarförbund Sveriges veterinärförbund

Vissa centrala myndigheter Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) Styrelsen för u-landsforskning (SAREC)

Fortifikationsförvaltningen

Försvarets materielverk (FMV) Riksförsäkringsverket (RFV) Sjöfartsverket Luftfartsverket Statskontoret Riksrevisionsverket

Skogsstyrelsen Kommerskollegium

Patent- och registreringsverket Statens pris- och kartellnämnd (SPK) Överstyrelsen för ekonomiskt försvar Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) Statens invandrarverk (SIV) Statens industriverk (SIND) Domänverket

Samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden

Matematisk-namrvetenskapliga fakultetsnämnden

Tekniska högskolan i Stockholm

Tekniska fakultetsnämnden Sektionsnämnden för teknisk fysik Sektionsnämnden för flygteknik Sektionsnämnden för elektroteknik Sektionsnämnden för väg- och vattenbyggnad Sektionsnämnden för kemi Sektionsnämnden för arkitektur Sektionsnämnden för lantmäteri

Karolinska institutet

Medicinska fakultetsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden

Universitetet i Uppsala Teologiska fakultetsnämnden Juridiska fakultetsnämnden Medicinska fakultetsnämnden Farmaceutiska fakultetsnämnden Samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden

Universitetet i Linköping

Medicinska fakultetsnämnden Filosofiska fakultetsnämnden Temarådet Tekniska fakultetsnämnden

Universitetet i Lund

Teologiska fakultetsnämnden Juridiska fakultetsnämnden Medicinska fakultetsnämnden Humanistiska fakultetsnämnden Samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden Tekniska fakultetsnämnden

Universitetet i Göteborg

Medicinska fakultetsnämnden Humanistiska fakultetsnämnden Samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden Matematiska avdelningsnämnden GU/CTH Fysiska avdelningsnämnden GU /CTH Kemiska sektionsnämnden Biologisk-geovetenskap"ga sektionsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden

Chalmers tekniska högskola

Tekniska fakultetsnämnden Sektionsnämnden för elektroteknik Sektionsnämnden för väg— och vattenbyggnad Sektionsnämnden för kemi

Sektionsnämnden för arkitektur

Universitetet i Umeå

Medicinska fakultetsnämnden Humanistiska fakultetsnämnden Samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden Odontologiska fakultetsnämnden

Högskolan i Luleå Tekniska fakultetsnämnden

Handelshögskolan i Stockholm Professorskollegiet

Sveriges Iantbruksuni versi tet

Forskarutbildningsnämnden

Bilaga 32 Översikt över inkomna svar på kommitténs enkät om forskarutbildningens meritvärde

Kategori Antal Antal Svars- tillfrågade svar frekvens (procent) Vetenskapliga bibliotek 12 10 83 Statliga (motsv.) museer 13 10 77 Länsmuseer m.fl. regionala museer 27 15 56 Övriga kommunala museer 14 5 36 Statliga arkivmyndighctcr 17 17 100 Kommunala arkiv 3 3 100 Statliga forskningsinstitutioner m.m. 38 28 74 Branschforskningsinstitut 19 10 53 Sjukhus (direktioner) 40 30 75 Forskningsråd (motsv.) 8 7 88 Länsskolnämnder 24 14 58 Domstolar m.m. 18 17 94 Centrala myndigheter 30 26 87 Länsstyrelser 24 17 71 Fackliga organisationer 19 15 79 Intresseorganisationer 4 2 50 Fakultetsnämnder (motsv.) 67 56 84 Övriga 3 2 67 Summa 380 284 75

Bilaga 33 Enkät nr 1 (vetenskapliga bibliotek, arkiv, muséer och forskningsinstitutioner)

F orskarutbildningens meritvärde

Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs samman- sättning framgår av bifogade förteckning.

Utredningens uppgift är enligt direktiven att ”i ett mer långsiktigt perspek— tiv närmare analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan" och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolereform medfört.

Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv vå- ren 1980 till att också omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga om värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändringar av reglerna. I sam- band med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster.

Kartläggningen av nuvarande regler och praxis kan i viss utsträckning ske genom sekretariatets försorg, men till stora delar måste de uppgifter som behövs inhämtas genom en enkät till berörda myndigheter och institutioner.

Utredningen har valt att sända ut flera sinsemellan något olika enkäter. Den första riktas till museer, arkiv och forskningsbibliotek, statliga forsk- ningsinstitutioner och myndigheter med vissa forskningsuppgifter samt vissa branschforskningsinstitut. Enkätens omfattning framgår av den bifogade ut- sändningslistan. Uppgifter om praxis kommer vidare att inhämtas avseende lärartjänster i skolväsendet och läkartjänster vid större sjukhus. Alla berörda myndigheter och institutioner, liksom även personalorganisationer och intresse- organisationer, kommer dessutom att få ge allmänna synpunkter på frågan om forskarutbildningens meritvärde.

De frågor som utredningen önskar att Ni besvarar framgår av bifogade PM. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens merit- värde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära svar på våra frågor med mycket kort varsel. Vi behöver få Ert svar före den 15 november 1980. Svaren insänds till utredningens sekretariat (Kommitté U 1979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND).

Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näs- lund (tel. 046-10 70 00) eller till kommitténs huvudsekreterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31).

Med vänlig hälsning

Carl-Gustaf Andrén Hans Näslund

Bilaga till enkät nr ]

F rågor rörande forskarutbildningens meritvärde

Anmärkning: När termen forskarutbildning används i det följande avses i regel en fullständig utbildning, dvs. avslutad med doktorsexamen (motsv.). Med doktorsexamen jämställs härvid licentiatexamen enligt äldre bestämmel- ser (dock ej inom medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk fakultet).

l Gällande regler

1.1 Behörighetskrav

(a) Är forskarutbildning (doktorsexamen eller motsv.) ett formellt behörig- hetskrav för några tjänster vid Er institution (inom Ert verksamhetsområde)?

Ange i så fall vilka tjänster det gäller (slag av tjänster, verksamhetsområden, antal tjänster).

(b) Skall doktorsexamen (motsv.) ha avlagts i ett bestämt ämne eller inom en viss fakultet för att ge behörighet? Krävs för några tjänster ytterligare vetenskapliga meriter (t.ex. docentkompetens)?

(c) När och av vilken instans har regler härom fastställts? (T.ex. av rege- ringen, central myndighet, institutionen själv; ange författning eller motsv.).

1.2 Meritvärde

(a) Hur värderas genomgången forskarutbildning (och vetenskapliga meriter över huvud taget) vid tillsättning av tjänster? Tillmäts doktorsexamen (motsv.) i något fall en avgörande betydelse vid tillsättningen? Vilka slag av tjänster gäller detta? (Ange slag av tjänster, verksamhetsområden, antal tjänster.)

(b) Om forskarutbildning ges ett meritvärde vid tillsättning av tjänster ber vi Er besvara följande frågor:

Vilka forskningsområden (ämnen eller fakultetsomräden) bedöms som mest värdefulla?

Tillgodoräknas endast doktorsexamen i vissa ämnen eller inom en viss fakultet?

Vad är motiveringen till att genomgången forskarutbildning ges ett särskilt meritvärde?

(c) Hur sker meritvärderingen? Formaliserat (poängberäkning eller motsv.) eller efter bedömning i varje särskilt fall?

1.3 Lönesättning

Det är angeläget att få belyst i vilken omfattning man vid lönesättningen tar hänsyn till forskarutbildning (och vetenskapliga meriter i övrigt). Ger doktors— examen automatiskt en högre lön (lönegrad)? Vilken roll spelar forsknings- meriter för den individuella lönesättningen (vid nyanställningar; för redan anställd personal)? Vilka och hur många tjänster gäller detta? Lönenivå för dessa?

2 Praxis

Som underlag för sina överväganden behöver utredningen få en uppfattning om praxis i fråga om värderingen av forskarutbildning som merit vid tjänste- tillsättningar inom vissa centrala områden. Vi ber därför att varje myndighet/ institution redovisar hur många tjänster vid myndigheten/institutionen som faktiskt innehas av personer med forskarutbildning jämfört med totalantalet tjänster och hur många sådana medarbetare som anställts under den senaste tioårsperioden. Dessa uppgifter kan lämpligen redovisas i tabellform enligt de exempel som ges i bilaga.

Utöver dessa kvantitativa uppgifter är det önskvärt med en översiktlig redo- görelse för hur forskarutbildning i praktiken har värderats i förhållande till andra meriter vid dessa tjänstetillsättningar. Vi vill också gärna veta hur praxis har utvecklats — finns det en tendens att ge forskarutbildningen större vikt, eller är det tvärtom?

3 Allmänna synpunkter på forskarutbildningens meritvärde

3.1 Bakgrund

Enligt direktiven skall utredningen i samband med kartläggningsarbetet in- hämta synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde från arbets- givare, löntagarorganisationer och högskolans företrädare.

Utredningen kommer att sända ut en särskild förfrågan till bl.a. de nämnda grupperna, men det vore samtidigt värdefullt att få synpunkter på dessa frågor från forskningsinstitutioner och forskningsaktiva myndigheter.

Riksdagens utbildningsutskott har uttalat att det är motiverat att pröva om man bör kräva forskarutbildning för flera statliga eller kommunala tjänster än nu eller ge forskarutbildningen ett särskilt meritvärde vid tjänstetillsättning. Samtidigt har det framhållits att man måste beakta de allmänna strävandena att inte ställa upp högre krav för en befattning än vad arbetsuppgifterna kräver. Forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt: som behörighetskrav för

en viss tjänst, som merit vid konkurrens om en tjänst och som lönedifferen- tierande faktor. Utredningens kartläggningsarbete skall enligt direktiven avse meritvärdet i alla dessa tre bemärkelser.

Vissa arbetsuppgifter är av den arten att de enbart kan skötas av den som genomgått forskarutbildning; de är dock ganska få och finns i första hand inom egentlig forskningsverksamhet. Den erfarenhet av vetenskaplig verksam- het inom forskningsområdet och den allmänna träning i att metodiskt hantera och analysera ett material som forskarutbildningen ger måste dock betraktas som en tillgång också för arbetsuppgifter som i sig inte förutsätter veten- skaplig kompetens. Ställer man upp krav på genomgången forskarutbildning för vissa tjänster eller ger forskarutbildningen ett särskilt meritvärde medför detta dessutom en allmän höjning av kompetensnivån hos personalen.

Man bör dock inte bortse från att en höjning av forskarutbildningens merit- värde också kan få effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övervärdering av teoretiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska erfarenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordringsmöjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund. Till detta kan dock sägas att tendensen de senaste decennierna varit den motsatta: teoretiska meriter har successivt fått allt mindre tyngd jämfört med praktisk yrkeserfarenhet. Det kan ifrågasättas om de nuvarande förhållandena innebär en idealisk avvägning.

3.2 Frågeställningar

Mot den ovan refererade bakgrunden vill vi be varje myndighet/institution att överväga möjligheterna att ge forskarutbildningen ett ökat meritvärde inom respektive område. Kan och bör doktorsexamen ställas upp som kompetens- villkor för fler tjänster än i dag? Vilka? Bör forskarutbildningen ges ökat meritvärde i en konkurrenssituation (och i så fall hur)? Inom vilka områden kan det vara motiverat att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning?

1 en del fall tillmäts en oavslutad forskarutbildning ett inte obetydligt merit- värde på arbetsmarknaden. Om det gäller Ert område, ber vi att Ni kom- menterar detta. Vore det enligt Er mening befogat att införa en etappavgång i forskarutbildningen, dvs. en ”mellanexamen" på lägre nivå än doktorsexa— men? Vilka skäl talar i så fall för det?

Bilaga 3.'4 Enkät nr 2 (vissa större sjukhus)

F orskarutbildningens meritvärde

Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs samman- sättning framgår av bifogade förteckning.

Utredningens uppgift är enligt direktiven att ”i ett mer långsiktigt perspek- tiv närmare analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan” och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolereform medfört.

Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv vå- ren 1980 till att också omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i

första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga om värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändring av reglerna. I samband med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur före- trädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster. Kartläggningen av nuvarande regler och praxis kan i viss utsträckning ske genom sekretariatets försorg, men till stora delar måste de uppgifter som behövs inhämtas genom enkäter till berörda myndigheter och institutioner. När det gäller läkartjänster har utredningen valt att i huvudsak begränsa kartläggningen till tjänster vid undervisningssjukhus och regionsjukhus, läns- sjukhus samt vissa andra större sjukhus (sådana som tillhör kategori 1 enligt socialstyrelsens klassifikation av sjukhus med avseende på resurser för vidare- .utbildning m.m.). För jämförelsens skull har dock även vissa sjukhus i kate-

gori II medtagits. För meritvärderingen vid tillsättning av läkartjänster finns utförliga anvis-

ningar fastställda av socialstyrelsen (cirkulär 1973-01-1]; MF 1973: 33), som bl.a. innebär att vetenskaplig meritering skall tillmätas särskild vikt vid kate- gori I-sjukhusen. Härtill kommer för tjänster vid samtliga sjukhus att medi- cine doktorsexamen får tillgodoräknas som motsvarande ett tjänsteår.

Utredningen behöver emellertid som underlag för sina överväganden också få en uppfattning om i vilken omfattning läkartjänsterna faktiskt besatts med sökande med forskarutbildning och vilka skillnader som härvid finns mellan olika typer av sjukhus, mellan olika regioner och mellan olika specialiteter.

Uppgifterna i socialstyrelsens läkarregistcr, som i princip omfattar samtliga läkare i landet, kan ej korreleras till befintliga tjänster och saknar dessutom uppgift om docentkompetens. Registrets uppgifter om tjänsteställe är vidare ej helt tillförlitliga. Uppgifter om praxis vid tillsättning av läkartjänster kan heller inte hämtas ur läkarregistret.

Vi måste därför be om hjälp från respektive direktion (motsv.) med upp- giftsinsamlingen för vår kartläggning. Vi ber således att varje berörd direktion redovisar hur många läkartjänster vid de aktuella sjukhusen som fn. innehas av läkare med doktorsexamen respektive docentkompetens. Vidare önskar vi en redovisning av tillsättningspraxis inom olika grupper av specialiteter vid sjukhuset under det senaste decenniet, dvs. uppgifter om vilka av dem som tillsatts och hur många av dem som uppförts på förslag av de sakkunniga som avlagt doktorsexamen respektive har docentkompetens. För de kommunala undervisningssjukhusens del skall redovisningen ej om- fatta de akademiska kombinationstjänsterna (professor/överläkare och klinisk lärare/bitr. överläkare); ej heller tjänster som klinisk amanuens. " '

Uppgifterna kan lämpligen redovisas i tabellform på det sätt som framgår av bifogade exempel.

Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens merit- värde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära in de önskade uppgifterna med mycket kort varsel. Vi behöver Er redovisning före den 15 november 1980. Uppgifterna insänds till kommitténs sekretariat (Kommitté U 1979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND). Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näs- lund (tel. 046-10 70 00) eller till kommitténs huvudsekreterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31).

Med vänlig hälsning Carl-Gustaf Andrén ' Hans Näslund

Bilaga 35 Enkät nr 3 (vissa myndigheter och organisationer)

F orskarutbildningens meritvärde

Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs samman- sättning framgår av den bifogade förteckningen över ledamöterna.

Utredningens uppgift är enligt direktiven att ”i ett mer långsiktigt perspek- tiv närmare analysera och studera dc förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan” och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolereform medfört.

Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv vå- ren 1980 till att också omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga om värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändringar av reglerna. I sam- band med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster.

Till stora delar måste de uppgifter som behövs för kartläggningen inhämtas genom förfrågningar till berörda myndigheter och institutioner. Uppgifter om nuvarande regler och praxis begärs från museer, arkiv och vetenskapliga bibliotek, statliga forskningsinstitutioner och myndigheter med vissa forsk- ningsuppgifter samt vissa branschforskningsinstitut. Utredningen kommer vi- dare att särskilt studera antalet forskarutbildade och tillsättningspraxis beträf- fande lärartjänster i skolväsendet samt läkartjänster vid större sjukhus.

Härutöver skall utredningen enligt direktiven i samband med kartläggnings- arbetet inhämta synpunkter på forskarutbildningens meritvärde från arbets- givare, löntagarorganisationer och högskolans företrädare.

Det är för denna del av kartläggningen som vi nu vänder oss till Er. De frågor som utredningen önskar att Ni överväger framgår av bifogade PM.

Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens merit- värde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära in Era synpunkter med mycket kort varsel. Vi behöver få Ert yttrande före den 15 november * 1980. '

Yttrandena insänds till kommitténs sekretariat (Kommitté U 1979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND).

Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näs- lund (tel. 046-10 7000) eller till kommitténs huvudsekreterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31).

Med vänlig hälsning

Carl-Gustaf Andrén Hans Näslund

Bilaga till enkät nr 3

Allmänna synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde

Anmärkning: När termen forskarutbildning används i det följande avses nor- malt en fullständig utbildning, dvs. avslutad med doktorsexamen (motsv.).

Med doktorsexamen jämställs härvid licentiatexamen enligt äldre bestämmel- ser (licentiatexamen avskaffades genom 1969 års forskarutbildningsreform); dock ej inom medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk fakultet.

Bakgrund

Riksdagens utbildningsutskott har uttalat att det är motiverat att pröva om man bör kräva forskarutbildning för flera statliga och kommunala tjänster än nu eller ge forskarutbildning ett särskilt meritvärde vid tjänstetillsättning. Samtidigt har det framhållits att man måste beakta de allmänna strävandena att inte ställa upp högre krav för en befattning än vad arbetsuppgifterna kräver.

Forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt: som behörighetskrav för en viss tjänst, som merit vid konkurrens om en tjänst och som lönedifferen- tierande faktor. Utredningens kartläggningsarbete skall enligt direktiven avse meritvärdet i alla dessa tre bemärkelser.

Vissa arbetsuppgifter är av den arten att de enbart kan skötas av den som genomgått forskarutbildning; de är dock ganska få och finns i första hand inom egentlig forskningsverksamhet. Den erfarenhet av vetenskaplig verk- samhet inom ett forskningsområde och den allmänna träning i att metodiskt hantera och analysera ett material som forskarutbildningen ger måste dock tctraktas som en tillgång också för arbetsuppgifter som i sig inte förutsätter vetenskaplig kompetens. Ställer man upp krav på genomgången forskarutbild- ning för vissa tjänster eller ger forskarutbildningen ett särskilt meritvärde medför detta dessutom en allmän höjning av kompetensnivån hos personalen.

Man bör dock inte bortse från att en höjning av forskarutbildningens merit- värde också kan få effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övervärdering av teoretiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska erfarenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordringsmöjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund. Till detta kan dock sägas att tendensen de senaste decennierna synes ha varit den motsatta: teoretiska meriter har successivt fått allt mindre tyngd jämfört med praktisk yrkeserfarenhet. Det kan ifrågasättas om de nuvarande förhållandena innebär en idealisk avvägning.

Frågeställningar

Mot den ovan refererade bakgrunden vill utredningen be att Ni överväger vilka möjligheter det finns inom Ert område att ge forskarutbildningen ett ökat meritvärde. Kan och bör doktorsexamen ställas upp som kompetens- villkor för fler tjänster än i dag? Vilka? Bör forskarutbildningen ges ökat meritvärde i en konkurrenssituation (och i så fall hur)? Inom vilka områden kan det vara motiverat att den som har doktorsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning?

Hur har praxis beträffande forskarutbildningens meritvärde utvecklats inom Ert område? Finns det en tendens att ge forskarutbildningen större vikt, eller är det tvärtom?

I en del fall tillmäts en oavslutad forskarutbildning ett inte obetydligt merit- värde. Om det gäller Ert område, ber vi att Ni kommenterar detta. Vore det enligt Er mening befogat att införa en etappavgång i forskarutbildningen, dvs. en "mellanexamen” på lägre nivå än doktorsexamen? Vilka skäl talar i så fall för det?

Bilaga 3.'6 Enkät nr 4 (samtliga fakultetsnämnder inom högskolan)

F orskarutbildningens meritvärde

Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tillsattes av utbildningsministern i juli 1979. Kommitténs samman- sättning framgår av den bifogade förteckningen över ledamöterna.

Utredningens uppgift är enligt direktiven att ”i ett mer långsiktigt perspek- tiv närmare analysera och studera de förutsättningar och villkor under vilka forskning och forskarutbildning bedrivs inom högskolan" och lägga fram de förslag till förändringar som bedöms lämpliga. Härvid skall särskilt beaktas de konsekvenser som 1977 års högskolereform medfört.

Det ursprungliga utredningsuppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv vå- ren 1980 till att också omfatta frågan om forskarutbildningens meritvärde, i första hand för tjänster inom den offentliga sektorn. Utredningen har att göra en kartläggning av nuvarande bestämmelser och praxis i fråga om värdering av doktorsexamen och lägga fram förslag till ändringar av reglerna. I sam- band med kartläggningen bör utredningen enligt direktiven undersöka hur företrädare för såväl arbetsgivare och löntagarorganisationer som högskolan ser på meritvärdet av forskarutbildning vid tillsättning av offentliga tjänster.

Till stora delar måste de uppgifter som behövs för kartläggningen inhämtas genom förfrågningar till berörda myndigheter och institutioner. Uppgifter om nuvarande regler och praxis begärs från museer, arkiv och vetenskapliga bibliotek, statliga forskningsinstitutioner och myndigheter med vissa forsk- ningsuppgifter samt vissa branschforskningsinstitut. Utredningen kommer vi- dare att särskilt studera antalet forskarutbildade och tillsättningspraxis beträf- fande lärartjänster i skolväsendet samt läkartjänster vid större sjukhus.

Härutöver skall utredningen enligt direktiven i samband med kartläggnings— arbetet inhämta synpunkter på forskarutbildningens meritvärde från arbets- givare, löntagarorganisationer och högskolans företrädare.

Det är för denna del av kartläggningen som vi nu vänder oss till fakultets- nämnderna. En motsvarande förfrågan sänds samtidigt till en rad myndig- heter och organisationer. De frågor som utredningen önskar att Ni överväger framgår av bifogade PM.

Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag före utgången av april 1981. Tiden för arbetet med frågorna om forskarutbildningens merit- värde är således mycket knapp, och vi tvingas därför begära in fakultets- nämndernas synpunkter med mycket kort varsel.

Yttrandena bör insändas till utredningens sekretariat (Kommitté U 1979: 10, Sankt Annegatan 4, in på gården, 223 50 LUND) före den 15 november 1980.

Förfrågningar i detta ärende kan riktas till avdelningsdirektör Hans Näs- . lund (tel. 046—10 70 00) eller till kommitténs huvudsekreterare docent Harry Myhrberg (tel. 046-11 91 31).

Med vänlig hälsning Carl-Gustaf Andrén Hans Näslund

Bilaga till enkät nr 4

Högskolans synpunkter beträffande forskarutbildningens meritvärde

Anmärkning: När termen forskarutbildning används i det följande avses nor- malt en fullständig utbildning, dvs. avslutad med doktorsexamen (motsv.).

Med doktorsexamen jämställs härvid licentiatexamen enligt äldre bestämmel— ser (dock ej inom medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk fakultet).

Bakgrund

Riksdagens utbildningsutskott har uttalat att det är motiverat att pröva om man bör kräva forskarutbildning för flera statliga och kommunala tjänster än nu eller ge forskarutbildning ett särskilt meritvärde vid tjänstetillsättning. Samtidigt har det framhållits att man måste beakta de allmänna strävandena att inte ställa upp högre krav för en befattning än vad arbetsuppgifterna kräver.

Forskarutbildning kan ha meritvärde på flera sätt: som behörighetskrav för en viss tjänst, som merit vid konkurrens om en tjänst och som lönedifferen- tierande faktor. Utredningens kartläggningsarbete skall enligt direktiven avse meritvärdet i alla dessa tre bemärkelser.

Vissa arbetsuppgifter är av den arten att de enbart kan skötas av den som genomgått forskarutbildning; de är dock ganska få och finns i första hand inom egentlig forskningsverksamhet. Den erfarenhet av vetenskaplig verk- samhet inom ett forskningsområde och den allmänna träning i att metodiskt hantera och analysera ett material som forskarutbildningen ger måste dock betraktas som en tillgång också för arbetsuppgifter som i sig inte förutsätter vetenskaplig kompetens. Ställer man tipp krav på genomgången forskarutbild- ning för vissa tjänster eller ger forskarutbildningen ett särskilt meritvärde medför detta dessutom en allmän höjning av kompetensnivån hos personalen.

Man bör dock inte bortse från att en höjning av forskarutbildningens merit- värde också kan få effekter som i vissa sammanhang kan uppfattas som negativa. Det kan hävdas att man riskerar en övervärdering av teoretiska meriter och en motsvarande undervärdering av de praktiska erfarenheterna inom yrket, som kan medföra försämrade befordringsmöjligheter för personer utan vetenskaplig bakgrund. Till detta kan dock sägas att tendensen de senaste decennierna synes ha varit den motsatta: teoretiska meriter har successivt fått allt mindre tyngd jämfört med praktisk yrkeserfarenhet. Det kan ifrågasättas om de nuvarande förhållandena innebär en idealisk avvägning.

Frågeställningar Mot den ovan refererade bakgrunden vill utredningen — som underlag för sina fortsatta överväganden — be om fakultetsnämndernas synpunkter på

frågan om en höjning av forskarutbildningens meritvärde. Särskilt ber vi om svar på följande frågor:

— Är det enligt fakultetsnämndernas bedömning önskvärt och lämpligt att ge forskarutbildningen ett ökat meritvärde? Kan och bör doktorsexamen ställas upp som kompetensvillkor för fler tjänster än i dag? Vilka? Bör forskarutbildningen ges ökat meritvärde i en konkurrenssituation (och i så fall hur)? Inom vilka områden kan det vara motiverat att den som har dok- torsexamen får högre lön än andra med motsvarande arbetsuppgifter men lägre utbildning? —— Vilka effekter för forskarutbildningen vid högskolorna skulle en höjning av forskarutbildningens meritvärde kunna få? ——1 en del fall tillmäts en oavslutad forskarutbildning ett inte obetydligt meritvärde på arbetsmarknaden. Finns det skäl att med anledning härav över- väga en etappavgång i forskarutbildningen, dvs. en ”mellanexamen" på lägre nivå än doktorsexamen?

Bilaga 4 Program för utredningenssemi- narium om forskarutbildningens meritvärde i näringslivet

1981-02-12

Inledning

Kris för svensk forskarutbildning? Problembeskrivning — bakgrund och nuläge

Diskussion

Univ.kansler Carl-Gustaf Andrén

F orskarutbildningens värde för industrin

Vilken reell kompetens ger forskarutbildningen i den nya högskolan? Vilka förändringar är aktuella?

Vilket värde har forskarutbild- ningen för arbetet i ett industri- företag?

Diskussion

Samverkan i forskarutbildningen

Erfarenheter av forskarutbildning i samverkan med företag och institutioner utanför högskolan

Diskussion

Kontakt och information

Former och kanaler för informa- tion mellan högskola och närings- liv — Behövs bättre information om forskarutbildningens innehåll och om näringslivets önskemål?

Diskussion

Sammanfattning och avslutning

Prof. Robert Magnusson, CTH

Tekn. dr Curt Mileikowsky Övering. Per Hedwall, ASEA Docent Guno Haskå, Svenska Sockerfabriks AB

Prof. Gunnar Sohlenius, KTH Forskn.chef Ragnar Ohlsson, Karlshamns Oljefabriker AB

Högskoledir. Folke Hjalmers, CTH

Univ.kansler Carl-Gustaf Andrén

'i'". . nu.-. 'ta!

uma

Bilaga 5 Deltagare i utredningens semina-

rium om forskarutbildningens meritvärde 1981-02-12

Civilingenjör Curt Andersson Univ.kansler Carl-Gustaf Andrén Civilingenjör Göran Belfrage Marianne Ericsson

Civilekonom Lena Facht Docent Karl-Olof Faxén Docent Guno Haskå Överingenjör Per Hedvall Högskoledirektör Folke Hjalmers Docent Jan-Christer Janson Karl—Johan Köhler Civilingenjör Torsten Lundgren Lars—Joakim Lundqvist

Professor Robert Magnusson Tekn. dr Curt Mileikowsky Docent Harry Myhrberg Professor Ingmar Månsson Direktör Björn Nilsson Avdelningsdirektör Hans Näslund Forskningschef Ragnar Ohlsson Avdelningsdirektör Hans Ottosson Docent Lennart Rohlin Professor Gunnar Sohlenius Professor Lars Terenius Civilingenjör Claes Thilén Direktör Åke Zachrison Avdeln.direktör Göran Zetterblom Docent Ulla Åkerlind

Sveriges Industriförbund Kommitté U 1979: 10 Sveriges civilingenjörsförbund Näringslivets högskolekontakt, Göteborg AB Volvo SAF Svenska Sockerfabriks AB

AB ASEA Chalmers tekniska högskola Pharmacia

Näringslivets högskolekontakt

SAF Näringslivets högskolekontakt, Lund Kommitté U 1979: 10

Kommitté U 1979: 10 Kommitté U 1979: 10 AB Svenska Philips Kommitté U 1979: 10 AB Karlshamns Oljefabriker Kommitté U 1979: 10 Sandvik AB Tekniska högskolan i Stockholm Kommitté U 1979: 10

Sveriges civilingenjörsförbund AB Volvo

Universitets- och högskoleämbetet Kommitté U 1979: 10

.. Å IJ! . _. .. nome nu:—njutig? mittersta-[lgga

Musik:. wa w.

Bilaga 6 Författningsförslag rörande

forskarutbildningens meritvärde

204

instruktion för livrustkammaren, Skoklosters slott och Hall-

wylska museet . . . Förslag till förordning om ändring i förordningen (1966: 265) med

instruktion för etnografiska museet

Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977: 448) med instruktion för statens försvarshistoriska museer. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1965: 698) med instruktion för statens sjöhistoriska museum

Skolväsendet Förslag till förordning om ändring i skolförordningen (1971: 235) .

Svensk a kyrkan Förslag till förordning om ändring i prästvalsförordningen (1958: 261)

Rättsväsendet Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979: 569) med

hovrättsinstruktion Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979: 571) med

kammarrättsinstruktion . Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979: 574) om

notarietjänstgöring m m.

Allmän förvaltning Förslag till förordning om ändring i länsstyrelseinstruktionen (197lz460)

Läkare Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) Förslag till förordning om ändring i sjukvårdskungörelsen (1972: 676) Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1970: 704) om kommunala undervisningssjukhus . Förslag till förordning om ändring i allmänna läkarinstruktionen

(1963: 341)

Tandläkare Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1963: 663) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket. .

Förslag till förordning om ändring i folktandvårdskungörelsen (1973: 637)

212

213

213

713

214

216

217

218

219

219

220

221

221

223

223

224

Inledning

Våra författningsförslag beträffande forskarutbildningens meritvärde kan i huvudsak bara avse statlig verksamhet och sådana yrkessektorer där verksamheten regleras mera i detalj av statsmakterna. Vi föreslår sålunda regler om behörighetsvillkor m.m. för statliga eller statligt reg— lerade tjänster inom bibliotek, arkiv och museer, skolväsendet, Svenska kyrkan, rättsväsendet och länsstyrelserna. Även beträffande de lands- tingskommunala eller kommunala läkar- och tandläkartjänsterna inom sjukvården och folktandvården är bestämmelserna om tillsättningsför- farande och behörighet reglerade av statsmakterna, vilket gör det möj- ligt för staten att utfärda regler om forskarutbildningens meritvärde också för dessa kategorier. För de sistnämnda tjänsternas del innebär visserligen hälso- och sjukvårdsutredningens förslag (SOU 1979: 78) att den nuvarande statliga regleringen av tillsättningsförfarandet skulle komma att försvinna. Statsmakterna har emellertid ännu ej tagit ställ- ning till utredningens förslag. Våra författningsförslag skall ses som en illustration till våra synpunkter beträffande den vetenskapliga kompe- tensens värde.

För många områden av statlig eller statligt reglerad verksamhet är det emellertid inte lämpligt att föra in regler av detta slag i special- författningarna, utan frågan om forskarutbildningens meritvärde måste bedömas från fall till fall då befattningsbeskrivningar utformas eller då tjänsterna ledigförklaras. Till ledning för myndigheternas bedömning i dessa fall föreslår vi att regeringen utfärdar ett generellt cirkulär om forskarutbildningens meritvärde.

För alla statligt reglerade tjänster skall enligt vårt förslag vidare gälla att forskarutbildningen får tillgodoräknas som tjänstetid. Vi har därför utarbetat ett förslag till förordning om tillgodoräknande av forskar- utbildning vid tillsättning av statligt reglerad tjänst.

Förslag till Cirkulär om forskarutbildningens meritvärde

Samhället avsätter betydande resurser för forskning och forskarutbild- ning bl.a. vid högskolorna. Det råder enighet om att fortsatta satsningar på forskning och utvecklingsarbete är nödvändiga för vårt lands eko- nomiska och kulturella utveckling.

Forskarutbildningen vid högskolorna är inte avsedd och dimensio- nerad enbart för att skola nya forskare utan även för att tillgodose samhällets behov av särskilt kompetent arbetskraft på kvalificerade be- fattningar inom förvaltning och näringsliv, även om dessa i sig inte innebär arbete av vetenskaplig art.

Förutom fördjupade specialistkunskaper i det ämne som utbildningen omfattat ger den vetenskapliga utbildningen en allmän metodskolning och träning i problemanalys, som bör vara av stort värde även inom andra områden. En avslutad forskarutbildning innebär dessutom att

man dokumenterat förmåga att självständigt genomföra en omfattande problemlösningsuppgift.

För många arbetsuppgifter inom statlig eller statligt reglerad verk- samhet är det till fördel om fler befattningshavare har en vetenskaplig bakgrund. Detta gäller såväl specialisttjänster inom t.ex. vetenskapliga bibliotek, arkiv och museer, hälso- och sjukvården och skolan m.fl. områden som tjänster av utredningskaraktär inom allmän förvaltning, särskilt om arbetsuppgifterna innebär utnyttjande av forskningsresultat eller planering av forskningsverksamhet. Allmänt sett torde en ökad andel av medarbetare med forskarutbildning ge förbättrade förutsätt— ningar för metodutveckling och nytänkande i myndighetens verksamhet.

Som villkor för behörighet bör inte högre krav ställas upp än vad som motiveras av arbetsuppgifternas art. Praktisk yrkeserfarenhet av bety— delse för det aktuella området måste också beaktas och hänsyn tas även till meriter som förvärvats på annat sätt. Vid sammanvägningen av olika meriter är det emellertid i regel befogat att ge vetenskaplig erfa- renhet en betydande vikt.

Mot bakgrund av det anförda bör följande riktlinjer tillämpas vid tillsättning av statliga och statligt reglerade tjänster.

1. Vid fastställande av befattningsbeskrivningar och motsvarande do- kument bör särskilt beaktas värdet av vetenskaplig erfarenhet för ar- betsuppgifterna.

2. För vissa tjänster är det befogat att ställa upp krav på styrkt vetenskaplig kompetens inom vissa ämnesområden som behörighets- villkor. Detta gäller främst då arbetsuppgifterna innefattar forskning eller i övrigt har nära anknytning till vetenskaplig verksamhet. I andra fall kan det vara lämpligare att ange vetenskaplig erfarenhet som ett allmänt kompetensönskemål eller vid ledigkungörandet markera att så- dan erfarenhet är en merit för tjänsten.

3. Vetenskaplig erfarenhet bör normalt dokumenteras genom avlagd vetenskaplig examen — doktorsexamen eller, i vissa fall, licentiatexa- men —— eller på motsvarande sätt styrkt kompetens.

4. Har doktorsexamen eller licentiatexamen uppställts som behörig- hetsvillkor för en viss tjänst, bör dispens från detta krav medges endast om den sökande på annat sätt kan anses ha förvärvat minst motsva- rande kompetens eller eljest synnerliga skäl föreligger.

5. Då vetenskaplig erfarenhet angetts som kompetensönskemål eller som särskild merit bör en vetenskaplig examen eller på annat sätt för- värvad motsvarande kompetens tillmätas en väsentlig betydelse vid sam- manvägningen av de sökandes meriter. Även vid tillsättning av andra tjänster bör särskild hänsyn tas till vetenskaplig erfarenhet.

6. Det som sägs om meritvärdering i dessa riktlinjer gäller bedömning enligt befordringsgrunden skicklighet. Om forskarutbildningens värde enligt befordringsgrunden förtjänst finns dessutom särskilda bestäm- melser.

Förslag till Förordning om tillgodoräknande av forskarutbildning vid tillsättning av statligt reglerad tjänst

Härigenom föreskrives följande.

1 &

Denna förordning gäller tillsättning av tjänst för vilken avlöningsför- månerna fastställes under medverkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

2 &

Har den som söker tjänst avlagt doktorsexamen enligt högskoleförord- ningen (1977: 263) får han räkna sig fyra år till godo som förtjänst utöver vad han eljest skulle få räkna. Den som har avlagt licentiat- examen enligt högskoleförordningen får på samma sätt räkna sig två år till godo.

3 & Föreskrifterna i 2 5 om sökande tillämpas på motsvarande sätt på annan som kommer i fråga vid tjänstetillsättning.

4 5 Utan hinder av föreskrifterna i denna förordning får tjänst som utövats under tiden för forskarutbildningen räknas till godo som förtjänst enligt eljest gällande bestämmelser.

Övergångsbestämmelser

]. Denna förordning träder i kraft den . . . men tillämpas inte i ärende där tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

2. Med doktorsexamen enligt högskoleförordningen (1977: 263) lik- ställs doktorsexamen enligt äldre bestämmelser samt godkänt disputa- tionsprov för doktorsgrad.

3. Licentiatexamen enligt äldre bestämmelser får, med undantag av medicine licentiatexamen, tillgodoräknas som två tjänsteår enligt denna förordning.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979: 480) med instruktion för kungl. biblioteket

Härigenom föreskrives att i förordningen (1979: 480) med instruktion för kungl. biblioteket skall införas en ny paragraf, 18 5, av nedan angivna lydelse.

18 & För behörighet till tjänst som förste bibliotekarie vid biblioteksavdel-

ningen krävs doktorsexamen eller motsvarande kompetens, om inte sty- relsen på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna kungörelse träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 344) för Sveriges lantbruksuniversitet

Härigenom föreskrives att 14 kap. 10 5 förordningen (1977: 344) för Sveriges lantbruksuniversitet skall ha nedan angivna lydelse.

14 kap. 10 5' Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

För behörighet till tjänst som överbibliotekarie eller förste bibliotekarie krävs att ha avlagt doktorsexamen eller ha motsva- rande kompetens, om inte styrel- sen på grund av särskilda skäl medger undantag.

I ärende om förslag till tjänst som överbibliotekarie får styrelsen in- hämta yttrande av högst tre sakkunniga.

Vid tillsättning av tjänst som över- Vid tillsättning av tjänst som över- bibliotekarie, förste bibliotekarie bibliotekarie, förste bibliotekarie eller bibliotekarie skall som be- eller bibliotekarie skall som be- fordringsgrunder gälla inom biblio- fordringsgrunder gälla biblioteks- tekstjänst vunnen utbildning och utbildning och i bibliotekstjänst visad duglighet samt de förutsätt- visad duglighet samt vetenskaplig ningar för sådan tjänst, som i skicklighet och de förutsättningar övrigt har visats i vetenskapligt, för bibliotekstjänst som i övrigt bibliografiskt, administrativt eller har visats i bibliografiskt, admi- annat avseende. Beträffande tjänst nistrativt eller annat avseende. som överbibliotekarie eller förste Beträffande tjänst som överbiblio- bibliotekarie skall särskild hänsyn tekarie eller förste bibliotekarie tagas till lämplighet att leda för- skall särskild hänsyn tagas till valtningen vid bibliotek. vetenskaplig skicklighet och lämp- lighet att leda förvaltningen vid bibliotek.

* Motsvarande förslag för högskoleenheterna inom utbildningsdepartementets område återfinns i förslaget till ändring av 18 kap. 10 & högskoleförordningen i vårt huvudbetänkande.

Är två eller flera sökande till tjänst som förste bibliotekarie eller biblio- tekarie likställda i nyss angivna hänseenden får tjänsteålder åberopas som befordringsgrund.

Denna kungörelse träder i kraft den .. . men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 553) med instruktion för riksarkivet

Härigenom föreskrives att i förordningen (1977: 553) med instruktion för riksarkivet skall införas en ny paragraf, 31 a &, av nedan angivna lydelse.

3laå

För behörighet till tjänst som arkivråd eller förste arkivarie krävs dels filosofie doktorsexamen i ämne av betydelse för arkivväsendet eller mot- svarande kompetens, dels framstående skicklighet inom arkivväsendet.

Om särskilda skäl föreligger får styrelsen medge undantag från krav enligt första stycket.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i instruktionen (1965: 743) för landsarkiven

Härigenom föreskrives att i instruktionen (1965:743) för landsarkiven skall införas en ny paragraf, 14 &, av nedan angivna lydelse.

14 ? Behörig till tjänst som landsarkivarie är den som är behörig till tjänst som förste arkivarie hos riksarkivet.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

" Förutvarande 14 & upphävd genom 1977: 554.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1967: 106) med instruktion för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiska nämnd

Härigenom föreskrives att 12 5 förordningen (1967: 106) med instruk- tion för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiska nämnd

' skall ha nedan angivna lydelse.

1 2 &" Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ledamöter och suppleanter, som regeringen utser särskilt, förordnas för högst tre år i sänder. Vice ordförande utses för samma tid.

Om tillsättning av tjänst och Om tillsättning av tjänst, antagan- antagande av annan personal vid de av annan personal och behörig— sektionen gäller föreskrifterna i har till tjänst som statsheraldiker instruktionen (1977: 553) för riks- gäller föreskrifterna i instruktio- arkivet. nen (1977: 553) för riksarkivet.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 557) med instruktion för svenskt biografiskt lexikon

Härigenom föreskrives att i förordningen (1977: 557) med instruktion för svenskt biografiskt lexikon skall införas en ny paragraf, 14 5, av nedan angivna lydelse.

14 5 För behörighet till tjänst som huvudredaktör eller redaktör krävs filo- sofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens inom myndighetens område, om inte arkivstyrelsen på grund av särskilda skäl medger un- dantag.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i instruktionen (1965: 834) för krigsarkivet

Härigenom föreskrives att 22 & instruktionen (1965: 834) för krigsarki- vet skall ha nedan angivna lydelse.

* Senaste lydelse 1977: 555.

22 %* Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Krigsarkivarien utnämnes av regeringen. Övriga tjänster tillsättas och annan personal antages av arkivet.

För behörighet till tjänst som förste arkivarie fordras filosofie doktorsexamen i ämne av bety— delse för arkivväsendet eller mot— svarande kompetens samt fram- stående skicklighet inom arkiv- väsendet. Om särskilda skäl före— ligger lår arkivet medgiva undan- tag härifrån.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 556) med instruktion för dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv

Härigenom föreskrives att i förordningen (1977: 556) med instruktion för dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv skall införas en ny paragraf, 20 &, av nedan angivna lydelse.

205

För behörighet till tjänst som arkivchef eller förste arkivarie krävs filosofie doktorsexamen i ämne av betydelse för arkivets verksamhet eller motsvarande kompetens, om inte myndigheten på grund av sär- skilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1975: 468) med instruktion för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer

Härigenom föreskrives att i förordningen (1975:468) med instruktion för riksantikvarieämbetet och statens historiska museer skall införas en ny paragraf, 37 a &, av nedan angivna lydelse.

' Senaste lydelse 1977: 558.

37 a & För behörighet till tjänst som överantikvarie, museidirektör, byråchef, avdelningsdirektör, förste antikvarie och förste bibliotekarie krävs filo- sofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom det område som tjänsten omfattar, om inte myndigheten på grund av särskilda skäl medger undantag.

Första stycket gäller inte tjänster vid administrativa byrån.

Denna förordning träder i kraft den . .. men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1976: 439) med instruktion för statens konstmuseer

Härigenom föreskrives att i förordningen (1976:439) med instruktion för statens konstmuseer skall införas en ny paragraf, 33 a 5, av nedan angivna lydelse.

33 ä &

För behörighet till tjänst som museidirektör eller förste intendent krävs filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom det område som tjänsten omfattar, om inte myndigheten på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1978: 246) med instruktion för livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet

Härigenom föreskrives att i förordningen (1978: 246) med instruktion för livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet skall in- föras en ny paragraf, 22 a &, av nedan angivna lydelse.

22 a &

För behörighet till tjänst som museichef eller förste intendent krävs filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom det område som tjänsten omfattar, om inte myndigheten på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1966: 265) med instruktion för etnografiska museet

Härigenom föreskrives att i förordningen (1966: 265) med instruktion för etnografiska museet skall införas en ny paragraf. 15a 5. av nedan angivna lydelse.

15 a 5 För behörighet till tjänst som museidirektör eller förste intendent fordras filosofie doktorsexamen i ämne inom museets verksamhetsom- råde eller motsvarande kompetens, om ej styrelsen på grund av särskilda skäl medgiver undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 448) med instruktion för statens försvarshistoriska museer

Härigenom föreskrives att i förordningen (1977:448) med instruktion för statens försvarshistoriska museer skall införas en ny paragraf, 27 5, av nedan angivna lydelse.

27g

För behörighet till tjänst som museichef eller förste intendent krävs filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående praktisk skicklighet inom museernas verksamhetsområde, om inte sty- relsen på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den . . . men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1965: 698) med instruktion för statens sjöhistoriska museum

Härigenom föreskrives att i förordningen (1965: 698) med instruktion för statens sjöhistoriska museum skall införas en ny paragraf, 15a 5, av nedan angivna lydelse.

lSaå

För behörighet till tjänst som museidirektör eller förste intendent fordras filosofie doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt framstående skicklighet inom museets verksamhetsområde, om ej nämn- den på grund av särskilda skäl medgiver undantag.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i skolförordningen (1971: 235)

Härigenom föreskrives att 14 kap. 4 5 och 16 kap 5 & skolförordningen (1971: 235) samt punkt 156.l.l.2 i bilaga 2 till förordningen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap, 4 55

Nyinrättad ordinarie tjänst som lärare skall tillsättas snarast möjligt, om ej länsskolnämnden föreskriver annat.

Blir ordinarie tjänst som lärare Blir ordinarie tjänst som lärare ledig, får tjänsten ej återbesättas ledig, får tjänsten ej återbesättas utan att länsskolnämnden medger utan att länsskolnämnden medger det. Nämnden skall därvid pröva det. Nämnden skall därvid pröva om tjänsten skall indragas eller om tjänsten skall indragas samt uppehållas av icke-ordinarie lärare om fyllnadstjänstgöring skall ingå samt om fyllnadstjänstgöring skall i tjänsten. Nämnden får medge ingå i tjänsten. uppskov med tillsättning av tjäns- ten under högst ett år.

Senast fem månader innan ordinarie tjänst som lärare beräknas bli ledig eller snarast efter det att tjänsten blivit ledig, skall styrelsen för skolan anmäla detta till länsskolnämnden samt föreslå åtgärd.

16 kap. 5 &

Ordinarie tjänst som lärare 152 omfattar någon av följande grupper om två ämnen, nämligen

5 Vi är medvetna om att de ordinarie lärartjänsterna enligt förslag i prop. 1980/81: 107 kommer att avvecklas. Dessa bestämmelser kan således enbart avse lektorstjänsterna, vilka även i fortsättningen skall tillsättas av SÖ. Vi har här dock inte ändrat formuleringarna med hänsyn till detta. Sannolikt bör bestämmelserna flyttas till det kapitel (kap. 16) i skolförordningen som be- handlar lärare i gymnasieskolan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dels svenska, dels engelska, tyska, franska, historia, religionskunskap eller filosofi,

dels engelska, dels tyska, franska eller latin, dels tyska, dels franska, dels latin, dels tyska eller franska, dels religionskunskap, dels historia, dels psykologi, dels socialkunskap, dels samhällskunskap, dels historia, psykologi, socialkunskap eller matematik,

dels matematik, dels fysik eller kemi, dels kemi, dels fysik eller naturkunskap, dels biologi, dels kemi eller naturkunskap.

Ordinarie tjänst som lärare 152 får även omfatta någon av följande grupper av tre ämnen, nämligen dels engelska, franska eller tyska, dels latin, dels allmän språkkunskap, dels psykologi, dels samhällskunskap, dels socialkunskap, dels kemi, dels biologi, dels naturkunskap.

Ordinarie tjänst som lärare 152 får även omfatta ett ämne som anges i första eller andra stycket.

Om ej särskilda skäl föranleder

annat, skall ordinarie tjänst som lärare 152 ledigkungöras såsom

omfattande antingen två ämnen eller ett av dessa ämnen.

Bilaga 2

156.13 Ordinarie tjänst som lärare 156 ([ teknologi m.fl. ämnen) 156.1.l.2

Särskild lämplighet för tjänsten Teknisk doktorsexamen eller tek- ådagalagd genom vetenskapliga nisk licentiatexamen i ämne som studier och vetenskapligt förfat- motsvarar tjänstens ämne eller, i tarskap samt föregående praktisk fråga om tjänst som omfattar två och pedagogisk verksamhet. ämnen, ett av tjänstens ämne samt

praktisk erfarenhet inom det område som tjänsten omfattar eller särskild lämplighet för tjänsten ådagalagd genom vetenskapliga studier och vetenskapligt förfat- tarskap samt föregående praktisk och pedagogisk verksamhet.

' Senaste lydelse 1979: 717.

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den . . . 2. Länsskolnämnden har att före den . . . pröva alla ej tillsatta lektors-

tjänster enligt 14 kap. 4 5.

Förslag till Förordning om ändring i prästvalsförordningen (1958: 261)

Härigenom föreskrives att 3 & prästvalsförordningen (1958: 261) skall ha nedan angivna lydelse.

357

Nuvarande lydelse Föreslagen I ydelse

Vid tillämpning av 9 eller 12 & lagen (1957: 577) om prästval beaktas tid under vilken prästen har

1. fullgjort prästerlig tjänstgöring inom Svenska kyrkan,

2. åtnjutit partiell ledighet från prästerlig tjänst, i den mån sådan tid må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller ålderstilläggsklass,

3. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för offentligt uppdrag, mili- tärtjänstgöring eller avläggande av predikoprov,

4. åtnjutit ledighet från prästerlig tjänst för uppdrag inom sådan personalsammanslutning som avser att tillvarataga prästernas intressen i tjänsten eller främja deras prästerliga utbildning, allt i den mån sådan tid må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass eller ålderstilläggs— klass,

5. åtnjutit ledighet för prästerlig tjänst i annat fall än som avses i 2, 3 eller 4, i den mån prästen icke för sådan tid har fått vidkännas C- avdrag på lönen eller fått avstå hela sin kontanta lön,

6. fullgjort tjänstgöring som lärare, assistent eller amanuens i religionsvetenskapligt ämne vid högskolan.

Regeringen kan för viss präst medge att vid tillämpning av 9 eller 12 5 lagen om prästval må beaktas även, helt eller delvis, tid för

1. prästerlig verksamhet som ej har utövats inom Svenska kyrkan men som är jämförlig med tjänstgöring inom kyrkan,

2. tjänstledighet i annat fall än som avses i första stycket, om ledig- heten avser socialt arbete av sådan beskaffenhet att erfarenhet därav kan anses vara av väsentlig betydelse för prästkallet,

3. tjänstgöring vid teologisk fakultet i riket,

7 Senaste lydelse 1976: 10.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. tjänstgöring vid annan Iäro- 3. tjänstgöring såsom lärare med anstalt såsom lärare med huvud- huvudsaklig undervisning i kristen- saklig undervisning i kristendoms- domskunskap eller religionskun- kunskap eller religionskunskap. skap.

Vid tillämpning av första stycket må tjänstår icke samtidigt räknas för mer än en tjänst eller befattning.

Doktorsexamen i religionsveten- skapligt ämne tillgodoräknas som fyra tjänstår utöver vad som följer av första stycket. Rege- ringen kan för viss präst medge att doktorsexamen i annat ämne må tillgodoräknas på motsvarande sätt, om ämnet kan anses vara av betydelse för prästerlig tjänst.

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas i ärende där tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

2. Med doktorsexamen likställs godkänt disputationsprov för doktors- grad.

3. Licentiatexamen enligt äldre bestämmelser får tillgodoräknas som två tjänsteår enligt denna förordning.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979: 569) med hovrätts- instruktion

Härigenom föreskrives att 51 5 förordningen (1979: 569) med hovrätts- instruktion skall ha nedan angivna lydelse.

515

Till hovrättsassessor bör, om särskilda omständigheter inte föranleder annat, föreslås endast den som har antagits som hovrättsfiskal och där- efter har tjänstgjort

1. under ett år som lagman, rådman eller fiskal i tingsrätt,

2. under ett år och tre månader som hovrättsfiskal eller adjungerad ledamot i hovrätt, varav minst nio månader som adjungerad ledamot

En hovrättsfiskal som efter att ha förvärvat notariemeritering har avlagt juris doktorsexamen får tillgodoräkna doktorsexamen som ett års tjänstgöring enligt första stycket.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979: 571) med kammarrätts- instruktion

Härigenom föreskrives att 50 och 61 55 förordningen (1979: 571) med kammarrättsinstruktion skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

505

Till kammarrättsassessor bör, om särskilda omständigheter inte för- anleder annat, föreslås endast den som har antagits som kammarrätts— fiskal och därefter har tjänstgjort

1. under ett år som lagman, rådman eller fiskal i länsrätt,

2. under ett år och tre månader som kammarrättsfiskal eller adjunge- rad ledamot i kammarrätt, varav minst nio månader som adjungerad ledamot.

En kammarrättsfiskal som efter att ha förvärvat notariemeritering har avlagt juris doktorsexamen får tillgodoräkna doktorsexamen som ett års tjänstgöring enligt första stycket.

615

Kammarrätten får till adjungerad ledamot förordna 1. den som innehar eller har innehaft ordinarie domartjänst eller den som efter ett förordnande av regeringen har uppehållit en tjänst som lagman eller rådman, 2. den som har förordnats till kammarrättsfiskal eller hovrättsfiskal och som därefter har tjänstgjort under sammanlagt minst ett år som länsrättsfiskal, tingsfiskal, rådman eller lagman,

3. en lagfaren professor eller docent i ett rättsvetenskapligt ämne, 3. den som förut har varit 4. den som förut har varit adjungerad. adjungerad.

Kammarrätten får för ett visst mål eller en viss sammanträdesdag till adjungerad ledamot förordna en kammarrättsfiskal som inte uppfyller föreskrifterna under 2, om en behörig ledamot inte finns att tillgå.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1979: 574) om notarie- tjänstgöring m.m.

Härigenom föreskrives att 1 och 24 55 förordningen (1979: 574) om notarietjänstgöring m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

l & Notarietjänstgöring fullgörs efter juris kandidatexamen under en tid av två år och sex månader.

Föreslagen lydelse

Notarietjänstgöring fullgörs efter juris kandidatexamen eller jurist- examen under en tid av två år och sex månader eller, om tjänstgö- ringen fullgörs efter juris doktors- examen, ett år och sex månader.

Genom notarietjänstgöring som har fullgjorts enligt 24 & förvärvas

notariemeritering.

245 Notariemeritering har förvärvats av den som på ett tillfredsställande sätt har fullgjort notarietjänst— göring under en tid av två år och sex månader. Minst ett år skall ha fullgjorts vid tingsrätt eller läns- rätt. Notarien skall därvid ha utfört sådana domargöromål som avsesi 20 & första stycket förord- ningen (1979: 572) med tingsrätts- instruktion eller 21 5 förordningen (1979: 573) med länsrättsinstruk- tion.

Notariemeritering har förvärvats av den som på ett tillfredsställande sätt har fullgjort notarietjänst- göring under en tid av två år och sex månader eller, om tjänst- göringen fullgjorts efter juris doktorsexamen, ett år och sex månader. Minst ett år skall ha fullgjorts vid tingsrätt eller läns- rätt. Notarien skall därvid ha utfört sådana domargöromål som avses i 20 5 första stycket förord- ningen (1979: 572) med tingsrätts- instruktion eller 21 & förordningen (1979: 573) med länsrättsinstruk- tion.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i länsstyrelseinstruktionen (1971: 460)

Härigenom föreskrives att 45 & länsstyrelseinstruktionen (1971: 460) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 5” För behörighet till tjänst som länspolischef eller biträdande länspolis- chef fordras juris kandidatexamen och föreskriven polischefsutbildning.

För behörighet till tjänst som chef för naturvårdsenhet eller som länsantikvarie fordras doktors— examen i ämne av betydelse för tjänsten eller motsvarande kompe- tens, om inte länsstyrelsen på grund av särskilda skäl medger undantag.

Denna förordning träder i kraft den .. . men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom föreskrives att 20 5 1 mom. sjukvårdslagen (1962: 242) skall ha nedan angivna lydelse.

20 ä 1 mom." Distriktsläkare och överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vi- dare.

När tjänst som distriktsläkare eller När tjänst som distriktsläkare eller överläkare skall tillsättas efter överläkare skall tillsättas efter ansökning, åligger det sakkunniga, ansökning, åligger det sakkunniga, vilka utses i den ordning rege- vilka utses i den ordning rege— ringen föreskriver, att, i den mån ringen föreskriver, att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med av- förslag uppföra de fyra med av- seende å förtjänst och skicklighet seende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena. främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten.

Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet meddelas av regeringen. Sedan förslag upprättats, förordnar sjukvårdsstyrelsen, i förekom- mande fall efter direktionens hörande, en av de sökande, som uppförts

på förslaget.

Denna lag träder i kraft den . . .

” Senaste lydelse 1979: 234. ' Senaste lydelse 1975: 102.

Förslag till Förordning om ändring i sjukvårdskungörelsen (1972: 676)

Härigenom föreskrives att 20 & sjukvårdskungörelsen (1972: 676) skall ha nedan angivna lydelse.

205 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Behörig till annan tjänst som läkare hos landstingskommun eller kom- mun än som deltidsanställd sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare, underläkare, extra distriktsläkare eller extra läkare är den som för— värvat kompetens som allmänläkare eller specialist inom det område som tjänsten avser.

För behörighet till läkartjänst vid kommunalt undervisningssjukhus kan dessutom krävas viss veten- skaplig kompetens.

Socialstyrelsen fastställer särskilda behörighetsvillkor för läkartjänst, vars verksamhetsområde inte faller inom området för fastställd specia- litet enligt 5 5 kungörelsen (1972: 678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket.

Denna förordning träder i kraft den . . .

Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1970: 704) om kommunala undervisningssjukhus

Härigenom föreskrives att 4, 10 och 12 %% kungörelsen (1970: 704) om kommunala undervisningssjukhus skall ha nedan angivna lydelse.

4 &” Vid kommunalt undervisningssjukhus finns överläkare som har att an- svara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande inom det verksamhetsområde som anförtrotts honom. Överläkares verksam- hetsområde får omfatta även sjukvård utanför sjukhuset.

Förordnar regeringen därom skall tjänst som överläkare vara förenad med tjänst som lärare vid högskoleenhet.

Utöver vad som föreskrives i 20 5 sjukvårdskungörelsen (1972: 676) fordras för behörighet till tjänst som överläkare att ha avlagt

" Senaste lydelse 1978: 670.

Nuvarande lydelse

10 än Ansökningshandlingarna överläm- nas till de sakkunniga som på förslag till tjänst som avses i 9 & uppför de fyra främsta till tjänsten behöriga sökandena.

Föreslagen lydelse

medicine doktorsexamen eller att ha däremot svarande kompetens. Om särskilda skäl föreligger får sjukvårdsstyrelsen efter hörande av berörd högskoleenhet medge undantag.

Ansökningshandlingarna överläm- nas till de sakkunniga som på förslag till tjänst som avses i 9 5 uppför de fyra främsta sökandena i den ordning de anses böra kom- ma i fråga till tjänsten. Vid be- dömningen av skickligheten skall hänsyn tagas till utbildning, skick- lighet i utövningen av läkaryrket och ådagalagd vetenskaplig skick- lighet.

Över förslaget skall direktionen höras. En av de sökande som uppförts på förslaget förordnas därefter till överläkare.

De sakkunniga skall pröva varje sökandes behörighet och skrift- ligen yttra sig om samtliga be- höriga sökandes skicklighet för tjänsten. Vid bedömningen av skickligheten skall hänsyn tagas till utbildning, skicklighet i utöv- ningen av läkaryrket och ådaga- lagd vetenskaplig skicklighet.

12 äl?

(Stycket föreslås utgå; sista me- ningen överförs till första stycket.)

När i 11 & avsedd tjänst som biträdande överläkare eller som avdelnings- läkare skall tillsättas, har sjukvårdsstyrelsen eller, efter styrelsens be- myndigande, direktionen att kungöra tjänsten ledig till ansökan.

Ansökningshandlingarna överläm- nas till tre sakkunniga, som uppför de fyra främsta sökandena på förslag.

Ansökningshandlingarna överläm- nas till tre sakkunniga, som uppför de fyra främsta sökandena på förslag i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten.

Sedan tjänsteförslag inkommit och yttrande häröver inhämtats från klinikchef eller motsvarande chef, förordnas en av de sökande som uppförts på förslaget till innehavare av tjänsten.

” Senaste lydelse 1978: 670. " Senaste lydelse 1972: 677.

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den . . . 2. Vid tillsättning av tjänst skall äldre behörighetsföreskrifter till- lämpas, om tillsättningsförfarandet har inletts före den . . .

Förslag till Förordning om ändring i allmänna läkarinstruktionen (1963: 341)

Härigenom föreskrives att 9 & 4 mom. allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) skall ha nedan angivna lydelse.

9 & 4 mom.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fullgjort disputationsprov för Doktorsexamen vid medicinsk medicine doktorsgrad må tillgodo- fakultet eller fullgjort disputa- räknas såsom likvärdigt med tionsprov för medicine doktors- läkartjänstgöring i statens tjänst grad må tillgodoräknas såsom under ett år. likvärdigt med läkartjänstgöring i

statens tjänst under fyra år.

Denna förordning träder i kraft den men skall ej tillämpas vid till- sättning av tjänst, om tillsättningsförfarandet har inletts dessförinnan.

Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1963: 663) med tillämpnings- föreskrifter till lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom föreskrives att 6 & kungörelsen (1963: 663) med tillämpnings- föreskrifter till lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkar- yrket skall ha nedan angivna lydelse.

6 åla Enligt socialstyrelsen prövning Doktorsexamen eller fullgjort må gradualavhandling tillgodo- disputationsprov för doktorsgrad i räknas tandläkare, som söker ämne av betydelse för den sökta kompetensbevis, såsom fullgjord kompetensen må tillgodoräknas tjänstgöring under högst ett halvt såsom fullgjord tjänstgöring under är. högst ett halvt år.

Denna förordning träder i kraft den . . .

" Senaste lydelse 1968: 139.

Förslag till

Förordning om ändring i folktandvårdskungörelsen (1973: 637)

Härigenom föreskrives att 5 och 9 55 folktandvårdskungörelsen (1973: 637) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse 5 5

Poliklinik som avses i 2 & tredje stycket och annan poliklinik för specialisttandvård skall förestås av legitimerad tandläkare som har specialistkompetens inom den spe- cialitet vilken utövas vid kliniken.

9 514 De sakkunniga skall, i den mån behöriga sökande finns, på förslag föra upp de fyra sökande som anses främst i fråga om förtjänst och skicklighet. Som de sakkun- nigas beslut gäller den mening om vilken de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, ordförandens

_ mening.

Föreslagen lydelse

Poliklinik som avses i 2 & tredje stycket och annan poliklinik för specialisttandvård skall förestås av legitimerad tandläkare som har specialistkompetens inom den spe- cialitet vilken utövas vid kliniken samt dokumenterad vetenskaplig erfarenhet.

De sakkunniga skall, i den mån behöriga sökande finns, på förslag föra upp de fyra sökande som anses främst i fråga om förtjänst och skicklighet i den ordning de anses böra komma i fråga till tjänsten. Som de sakkunnigas beslut gäller den mening om vilken de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, ordförandens mening.

I fråga om förtjänst skall för- ordningen (198X: 000) om till- godoräknande av forskarutbild- ning vid tillsättning av statligt reglerad tjänst äga motsvarande tillämpning. Vid bedömningen av skickligheten skall hänsyn tagas till utbildning, skicklighet i utöv— ningen av tandläkaryrket och ådagalagd vetenskaplig skicklighet.

Sjukvårdsstyrelsen skall anslå tjänsteförslaget på landstingskommunens anslagstavla med uppgift om den dag då anslaget skedde. Förslaget skall innehålla uppgift om skiljaktig mening då sådan förekommer.

En av de sökande som uppförts på förslaget skall förordnas till inne- havare av tjänsten.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej sökande till tjänst som tandvårdschef om sökanden ej är legitimerad tandläkare.

Denna förordning träder i kraf sättning av tjänst, om t llsättr'iingäföjjfzggä'n— t har inletts dessförinnan.

..w-..

_, .,t t.

" Senaste lydelse 1974: 323. Z ) a ! 1

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

_____________________——————-———————-——

HS 90: Hälsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjende. S. HS 90: Hälso— och sjukvård i internationellt perspek- tiv. S. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fort— satta arbetet. S. Ny arbetstidsleg. A. översyn av lagen om försemlingsstyrelse. Kn. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. 8. översyn av sjölagen 1. Ju. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Datateknik i verkstadsindustrin. !. Datateknik i processindustrin. |. lnrikesflyget under 1980-talet. K. Närradio. U. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. Kn. Grundlagsfrågor. Ju. Film och TV i barnens värld. U. Industrins datorisering. A. Minskat tobaksbruk. S. översyn av rediolagen. U. Omprövning av samvetskleusulen. Kn. Internationellt patentsemarbete lll. H. Sjukersättningsfrågor. S. Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. Socialförsäkringens datorer. S. Bra daghem för små barn. S. Omsorger om vissa handikappade. S. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagförslag. specialmotiveringar. S. Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsan- svaret. Jo. Forskningens framtid. U. Forskarutbildningens meritvärde. U.

NNNNNNNN—l-A—a—o—l—l—b—h—l—e *?måPnprPSPQPPPfPPPHPW + Pvr

N 9”

(en 959

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning ___—___

Justitiedepartementet

Översyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfregor. [15]

Socieldepartementet

Hälso- och sjukvård Inför 90-telet. 1. Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och vårdutnyttiande. [2] 3. Hälso- och sjuk- vård i internationellt perspektiv. [3] 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare ! vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18]

Sjukersättningsfrågor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem för små barn. [25]

Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappe- de. [26] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammen- fattning, lagförslag, specialmotiveringar. [27]

Kornmunikationsdepartementet Inrikesflyget under 1980-talet. [12]

Utbildningsdepartementet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] översyn av radiolegen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan. 1. Forskningens frem- tid. [29] 2. Forskarutbildningens meritvärde. [30]

Jordbruksdepertementet

Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansva- ret. [28]

Handelsdepartementet

Internationellt petentsamerbete III. [21]

Arbetsmerknadsdepartememet

Ny arbetstidsslag. [5] Industrins datorisering. [17]

Industridepartementet

Data— och elektronikkommittén. 1. Datateknik l verkstads- industrin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11]

Kommundepartementet

översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14] Omprövning ev samvetsklausulen. [20]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

_ %— LiberFörlag ISBN 91-38-06275—