SOU 1986:36
Samernas folkrättsliga ställning : delbetänkande
Delbetänkande a_V samerättsutrednmgen
sGMERuas FOLKRGTTSLIGG
STäLLNING
Delbetänkande a_V samerättsutrednlngen
& Statens offentliga utredningar & & 1986 :36 & Justitiedepartementet
Samernas folkrättsliga ställning
Delbetänkande av samerättsutredningen
Till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet
Regeringen bemyndigade den 2 september 1982 chefen för justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter för att utreda vissa frågor om sa— mernas ställning i Sverige. Den 2 maj 1983 förordnade den dåvarande chefen för justitiedepartementet, stats— rådet Rainer, följande ledamöter i kommittén: nuvaran— de hyresrådet och chefen för hyres— och arrendenämnden i Stockholm Hans—Åke Wängberg, ordförande samt dåvaran— de riksdagsledamoten Karl—Erik Häll och riksdagsledamo— ten Martin Olsson. Sakkunniga i kommittén är för närva— rande socionomen Ulla Barruk—Sunna, förbundsjuristen Jörgen Bohlin, jur.kand. Lars—Mila Lasko, renägaren Nikolaus Stenberg, rektorn Per Mikael Utsi, kulturche— fen Ingwar Åhrén och renägaren Tage Östergren. Nuvaran— de chefsrådmannen Sigurd Heuman, hovrättsassessorn Hans Petterson och departementssekreteraren Gunnel Stenqvist är experter. Hovrättsassessorerna Tore Ljungkvist och Robert Östberg är sekreterare. Vi har tagit namnet samerättsutredningen.
Föreliggande delbetänkande behandlar samernas folk— rättsliga ställning. En genomgång av denna står i över- ensstämmelse med våra direktiv där man erinrar om att samerna utgör en urbefolkning som är i minoritet i sitt eget land och att frågor rörande sådana urbefolkningar under senare år uppmärksammats internationellt i olika
sammanhang.
Det finns flera skäl för oss att behandla de folkrätts— liga frågorna i ett särskilt betänkande. Samerna har själva alltmer kommit att fästa avseende vid det folk— rättsliga regelsystemet. De har betonat att de utgör ett eget folk och att det som sådant är berättigat till en särställning i det svenska samhället. Samerna har också på det internationella planet sökt kontakter med urbe— folkningar världen över, med vilka de organiserat ett samarbete. I Norge har en statlig kommitté, samerettsut— valget, nyligen avgett ett delbetänkande med en grundlig
genomgång av folkrättens betydelse för samerna.
Den uppmärksamhet som frågan alltså rönt och behovet av att informera och ge en samlad bild av det folkrättsliga regelsystemet, såvitt det kan vara av betydelse för sa— merna, motiverar utgivningen av detta betänkande. Det kommer att utgöra en betydelsefull bakgrund till de
överväganden och förslag som vi senare kommer att lämna.
Stachhoåm & maj 7986
Hans—Åke Wängberg
Karl-Erik Häll Martin Olsson
/Tore Ljungkvist
Robert Östberg
INNEHÅLL SAMMANFATTNING .................................... SAMMANFATTNING PÅ SAMISKA .......................... SUMMARY ........................................... 1 INLEDNING .................................. 2 SAMERNA .................................... 2.1 Populationen ............................... 2.2 Historisk återblick på samernas bosättnings— områden i Sverige m.m. ..................... 2.3 Renskötande och icke renskötande samer ..... 2.4 Samernas språk och skolor .................. 2.5 Nordiska samerådet ......................... 2.6 Nordiskt samiskt institut .................. 2.7 Vad är en urbefolkning? .................... 2.8 Den officiella synen på samerna i Sverige 3 FOLKRÄTTSLIGA BEGREPP ocn RÄTTSKÄLLOR ...... 3.1 Allmänna synpunkter ........................ 3.2 Rättskällor ................................ 3.3 Internationella överenskommelser m.m. ...... 3.4 Traktater och svensk rätt .................. 3.5 Folkrättsliga subjekt ...................... 4 LAPPKODICILLEN OCH RENBETESKONVENTIONERNA MELLAN SVERIGE OCH NORGE ................... 4.1 Lappkodicillen .............................
4.1.1 Rättigheter och skyldigheter vid uppehåll i det andra landet .........
4.1.2 Särskild samisk förvaltning och doms— rätt ................................
17 25
35
39 41
42 47 50 54 56 57 60
65 65 66 66 68 70
73 74
76
77
4.2 Traktatsverkets giltighetstid .... ........... 78 Kodicillens räckvidd ....................... 79
4.4 Samernas rätt till land och vatten enligt kodicillen ................................. 80
4.4.1 Tillerkänner kodicillen samerna en rättsligt skyddad nyttjanderätt till land och vatten i grannlandet? ...... 80
4.4.2 Ger lappkodicillen samerna en ägande—
rätt? ............................... 81 4.4.3 Gäller lappkodicillen för samerna i sitt hemland? ....................... 85
4.4.4 Gäller lappkodicillen för alla samer? 85
4.4.5 Tillerkänner kodicillen samerna en
egen "rättsordning"? ................ 87 4.5 Senare överenskommelser .................... 89 4.6 Slutsatser ................................. 91 5 SKYDDET AV URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER FÖRE ANDRA VÄRLDSKRIGET .................... 93 5.1 Upprinnelsen till en urbefolkningsrätt ..... 93 ' 5.2 Traktater som skydd för urbefolkningar ..... 94 5.3 Urbefolkningsrätten i historisk belysning .. 96 5.4 NFzs skydd av urbefolkningar och minoriteter 98 5.5 NFzs system för minoritetsskydd ............ 99 5.6 Artikel 23 B ............................... 100 6 SKYDDET AV URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER EFTER ANDRA VARLDSKRIGET ................... 103 6.1 FN:s tillkomst och förklaringen om de mänsk— liga rättigheterna ......................... 103 6.2 Konventionen angående folkmord ............. 106 6.3 ILO—konventionen (K 107) ................... 107 6.3.1 Konventionens innehåll .............. 108 6.3.2 Konventionens betydelse ............. 110 6.4 UNESCO-konventionen angående diskriminering i utbildningen ............................. 111 6.5 Konventionen (1965) om avskaffande av alla former av rasdiskriminering ................ 112
6.6 1966 års FN—konventioner ................... 115
6.6.1 Principen om folkens självbestämman—
derätt .............................. 1 1 6 6.6.2 Människorättskommittén .............. 121 6.7 Artikel 27 ................................. 122 6.7.1 Bakgrunden till artikel 27 .......... 123 6.7.2 Rättighetsbärare enligt artikel 27 .. 125 6.7.3 Rättigheterna enligt artikel 27 ..... 128 6.7.4 Kulturbegreppet i artikel 27 ........ 131 6.7.5 Urbefolkningsskyddet ................ 133 6.8 Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna .............................. 138 6.9 Traktater till skydd för minoriteter ....... 140 7 PÅGÅENDE ARBETE MED URBEFOLKNINGSFRÅGOR . . . . 143 7.1 Indianerna i USA ........................... 144 7.2 Indianer och inuiter i Canada .............. 145 7.3 Inuiter på Grönland ........................ 147 7.4 Aboriginals i Australien ................... 148 7.5 Maoris på Nya Zeeland ...................... 149 7.6 Nordiskt samarbete ......................... 151 7.6.1 Nordiska rådet och Nordiska minister— rådet ............................... 151 7.6.2 Pågående utredningsarbete m.m. ...... 153 7.6.3 Nordiska samarbetsorganet för same- spörsmål och renskötselfrågor ....... 153 7.7 FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor ... 154 7.8 WCIP m.m. .................................. 156 8 SYNPUNKTER PÅ SAMERNAS STÄLLNING ENLIGT FOLKRÄTTEN ................................. 1 5 9 Positiv särbehandling m.m. ................. 160 8.2 Historiska perspektiv ...................... 162 Självbestämmanderätten och utvecklingen inom urbefolkningsrätten ................... 164 8.4 Svensk samepolitik och folkrätten .......... 165 BILAGOR
Bilaga 1 Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige
och Norge, Lappmännerne beträffande ..... 167
Bilaga 2 Konvention (nr 107) angående skydd
för och integration av infödda och andra
i stammar eller i stamliknande förhål—
landen levande folkgrupper i självstyran—
de länder ............................... 177 Bilaga 3 Konvention mot diskriminering inom un—
dervisningen ............................ 187 Bilaga 4 Internationell konvention om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering ..... 195 Bilaga 5 Internationell konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter ...... 209 Bilaga 6 Internationell konvention om medborger—
liga och politiska rättigheter .......... 219 Bilaga 7 Europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna ................ 239 Bilaga 8 Utdrag ur "Coborapporten", dvs. FN:s
specielle rapportör José Martinez Cobos
rapport, Study of the problem of
discrimination against indigenous
populations ............................. 257 Bilaga 9 Ur FN—stadgan Kapitel XI. Förklaring
angående icke självstyrande territorier 261
Bilaga 10 Declaration of principles (WCIP) ........ 265
SAMMANFATTNING
Folkrätten har kommit att tillmätas en allt större be— tydelse såväl nationellt som internationellt när det gäller arbetet på att förbättra urbefolkningars och et— niska minoriteters ställning inom de stater där de har sitt hemvist. Samerna utgör en minoritet och urbefolk— ning i Sverige. Detsamma är förhållandet i våra nor— diska grannländer Norge och Finland samt i Sovjetunio—
nen. Samerna ser sig själva som ett folk i fyra länder.
I detta betänkande redogör vi kortfattat för folkrätten, såvitt den från nu angivna utgångspunkter kan ha bety— delse för samerna. Vi presenterar inte några förslag nu, men folkrättens betydelse motiverar utgivningen av ett särskilt delbetänkande avsett som bakgrund till de
överväganden och förslag vi senare kommer att lägga fram.
Samerna
En allmänt vedertagen definition av vem som skall räk— nas som same saknas. I allmänhet anses den som same som har samiska som modersmål och/eller uppfattar sig själv som same. Samernas antal kan uppskattas till mellan
45 000 och 65 000 i världen, varav 15 000 — 20 000 i Sverige, 4 000 — 5 000 i Finland, 30 000 — 50 000 i Norge och ca 2 000 i Sovjetunionen. Någon folkräkning har ej utförts i Norge och Sverige. Samernas traditio— nella bosättningsområden är den nordliga delen av de nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunio— nen. I dessa områden är samerna den äldsta kända folk—
gruppen omnämnd redan av Tacitus (Germania år 98 e. Kr.).
Samerna är således ett av de ursprungliga folken i Nor— den.
Det finns olika uppfattningar onlvarifrån samerna kommer. Enligt en teori som bygger på arkeologiskt material var ursamerna för 2 000 år sedan huvudfolk i bl.a. Finland, där de sedermera av invandrande finska stammar fördrevs norrut. Här har de enligt vissa forskare smält samman
med ett okänt jägarfolk och blivit samer samt etablerat sig i ett område som omfattar den nordliga delen av de nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen.
Samerna hade kontakter med övriga nordbor redan under vi— kingatiden. Under medeltiden sålde samerna skinn till
nordborna och de tvingades erlägga skatt till Sverige,
Danmark — Norge och Ryssland, vilka gjorde anspråk på na— tionell överhöghet över det traditionella samiska bosätt— ningsområdet. Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i vedertagen mening. Det samiska samhället var uppbyggt kring den s.k. siidan som var en sammanslut— ning av familjer som flyttade mellan olika jakt—, fiske- och fångstområden alltefter årstidernas växlingar. Senare kom siidan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de olika årstidsbundna betesområdena.
Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500—talet, då företrädesvis i kustlandet. Allteftersom jordbrukskolo— nisationen växte fram trängdes samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot samernas områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande Lappland, fastlades år 1751. Syftet med gränsen var inte att hind— ra kolonisationen, utan att skydda samernas tillgång till jakt och fiske. Kolonisationen uppmuntrades av staten ända fram till mitten av 1800—talet då bestämmelser till skydd för samerna började utfärdas. De viktigaste är be— stämmelserna om en odlingsgräns år 1867 och den första renbeteslagen år 1886. Syftet med odlingsgränsen var att trakterna norr och väster därom skulle utgöra ett åt sa— merna förbehållet område. Gränsen fick emellertid inte
så stor betydelse. Samerna erkänns dock i dag ha sina
starkaste rättigheter ovanför gränsen. Förhållandena är emellertid något annorlunda i Jämtland.
Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av sa— merna i Sverige i renskötande och icke renskötande sa— mer, en uppdelning som fortfarande har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby får utöva rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till ca 2 500 har också vissa andra rättigheter, t.ex. vad gäller jakt och fiske. Övriga samer, som är i klar majoritet, har däremot inga särskilda rättigheter enligt gällande lag. De har haft svårare att upprätthålla sin samiska identitet och många har assimilerats i det svenska sam— hället. Det område inom vilket rennäringen utövas i Sverige i dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr och från riksgränsen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta område är i princip uppdelat på 43 samebyar. Härtill kommer vissa områden i Norge i anslutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel som— martid. Inom det nämnda svenska området finns vissa en— klaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete
vintertid.
Samerna har ett eget språk, präglat av deras levnads— sätt nära naturen, t.ex. med särskilda ord för nyanser
i olika naturföreteelser som svenskan saknar motsvarig— het till. Det samiska språket inrymmer flera "språk" el- ler "dialekter". Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från olika områden inte kan förstå var— andra. Samiskan hade under en lång period en svag ställ— ning i den svenska skolan, vilket har haft negativa kon—
sekvenser för språket.
Genom sitt gemensamma ursprung och språk känner samerna i Norden sig som ett folk. Riksgränserna upplevs som något påtvingat. Samerna i de nordiska länderna samarbe- tar bl.a. i Nordiska samerådet vad gäller olika samepoli— tiska spörsmål och i Nordiskt samiskt institut beträf— fande olika kulturfrågor. Samerna känner också stor
samhörighet med urbefolkningar i andra länder. Ett stort antal urbefolkningar är organiserade i ett inter— nationellt organ, World Council of Indigenous People (Världsrådet förurbefolkningan i vilket samerna ingår.
Någon allmängiltig definition av begreppet urbefolkning finns inte, kanske främst beroende på att olika urbe— folkningar lever under så skilda förhållanden. Gemen— samt för dem är t.ex. att de fanns i ett visst område före det att den nu dominerande befolkningen bosatte
sig där och att deras utnyttjande av naturresurser och deras kulturella traditioner skiljer sig från den nu do—
minerande befolkningens. 1751 års kodicill
Riksgränsen mellan Sverige och Norge som fastställdes år 1751 kom att skära rakt igenom de områden som samer— na av ålder nyttjat. De nomadiserande samernas sommar— land kom att ligga i Norge, medan deras vinterland låg i Sverige/Finland. De båda staterna kände sig därför förpliktade att träffa särskilda överenskommelser för att trygga samernas möjligheter att i princip oberoende av riksgränsen leva och utöva sin näring på samma sätt som skett av ålder. Dessa överenskommelser intogs i en särskild bilaga till gränstraktaten som brukar kallas lappkodicillen.
Lappkodicillen är i första hand ett folkrättsligt doku— ment som reglerar frågor om medborgarskap, rätt till land och vatten, neutralitet i krig, intern förvaltning och rättsordning. Staterna har i kodicillen gått myck- et långt i att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för samerna och deras näringsutövning. Sa— merna fäster stort avseende vid lappkodicillen som
ibland kallas samernas Magna Charta.
Lappkodicillen har senare ersatts av modernare konven— tioner mellan Sverige och Norge. Den nu gällande är
från år 1972 och gäller i 30 år. Kodicillen har emeller—
tid aldrig sagts upp och kommer därför, om ingen änd— ring sker i rättsläget, att alltjämt gälla om 1972 års konvention utlöper år 2002 utan att då bli ersatt av
någon ny.
Skyddet av urbefolkningar och minoriteter
Lappkodicillen är unik genom den bredd med vilken den
behandlar samernas situation. Det skydd som samerna er— höll genom lappkodicillen har dock vissa motsvarigheter i andra staters överenskommelser med sina urbefolkningar
och minoriteter.
Redan i början av 1500—talet började rättslärda disku- tera vilka rättigheter som kunde tillkomma de folk som bebodde områden somkolonialiseradesav Spanien och Por— tugal. I den spanska lagstiftningen tillförsäkrades ur- befolkningarna så småningom rätt till marken, till inre självstyre m.m. Men verkligheten för de kolonialiserade
folken var en annan.
I engelsk kolonisationshistoria utvecklades tidigt en fast praxis att ingå traktater med urbefolkningarna ge— nom vilka dessa gav upp sin suveränitet och genom vilka markköpen från urbefolkningarna reglerades. Dessa trak— tater har haft stor betydelse för urbefolkningsrättens
utveckling, särskilt i Nordamerika.
Efter första världskriget bildades flera nya national— stater under åberopande av principen om folkens själv— bestämmanderätt. I många fall, då nya stater inte kunde tillskapas, tillförsäkrades minoritetsfolk rättigheter i särskilda traktater där Nationernas förbund stod som en slags garant. Dessa traktater fick en sådan omfatt— ning att man kan tala om att de tillsammans bildade ett särskit minoritetsrättssystem. Vad gäller urbefolkning— ar infördes ett s.k. mandatsystem för de områden som bedömdes ha förutsättning att så småningom bli själv— ständiga stater. Vidare infördes en regel i NF—pakten
enligt vilken NF:s medlemsstater ålades att säkra
rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina koloni—
er.
Efter andra världskriget fokuserades intresset på att stärka de enskilda individernas fri— och rättigheter. Särbehandlingen av folkgrupper förlorade under en peri— od sin aktualitet. Inom ILO (International Labour Orga— nization) fortsatte emellertid arbetet med urbefolk— ningsfrågor, vilket ledde fram till en särskild konven— tion år 1957, "konvention angående infödda och i stam—
mar levande folkgrupper".
Enligt konventionenhar staten ett ansvar för att det ge— nomförs ett program som skall skydda den ifrågavarande folkgruppen och främja dess välstånd. På sikt skall pro— grammet syfta till att integrera folkgrupperna i samhäl— let. Sverige har inte ratificerat konventionen och sa— merna har numera inte något önskemål om att detta skall
ske.
FN:s konventioner om skydd för mänskliga rättigheter
FN antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonven— tionen) och år 1966 dels konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, dels konventionen om ekono— miska, sociala och kulturella rättigheter. I konventio— nerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratificerat dessa även för samerna viktiga
konventioner.
Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhindra alla former av diskriminering på grund av bl.a. etniskt ursprung. Samerna är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen ålägger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Kon— vensionsstaterna skall således vidta "särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska, kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande
utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtilL
hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnjutande av mänskliga rät- tigheter och grundläggande friheter". Den positiva sär— behandlingen enligt konventionen kan upphöra först när
syftet med åtgärden uppnåtts.
Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om folkens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige utgör förmodligen ej ett "folk" i konventio— nens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt sådana minoriteter - folkgrupper som ej kan åberopa artikel 1. Artikel 27 har följande lydelse:
I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana mino— riteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att be— känna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
Artikel 27 bör enligt vår uppfattning tolkas så att den uppställer krav på positiv särbehandling av minoriteter och urbefolkningar. Den innebär också ett skydd för rät— ten att ha ett eget kulturliv. Kulturbegreppet bör här— vid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förutsättningar för kulturen, t.ex. samernas rennäring. Det är svårt att närmare ange vilket skydd artikel 27 ger för t.ex. rennäringen. Den torde dock i vart fall skydda mot allvarligare ingrepp, vilka påtagligt skul— le försvåra näringens bedrivande. Artikel 27 kan möjli— gen också tolkas som ett stöd för att viss kulturell autonomi tillkommer minoriteten. Våra slutsatser
Det svenska samhället erkänner samerna som minoritet och urbefolkning. Enligt svensk grundlag skall bl.a. etniska minoriteters möjligheter att behålla och ut— veckla ett eget kultur— och samfundsliv främjas. Enligt förarbetena till stadgandet skall kulturbegreppet även
innefatta samernas renskötsel.
Den svenska officiella inställningen till samerna stri— der inte mot Sveriges folkrättsliga åtaganden såvitt vi kan bedöma på det material som vi redovisar i betänkan— det. Det måste emellertid understrykas att det inte går att bestämma exakt vilka krav som folkrätten uppställer t.ex. när det gäller skydd för minoriteter. Orsaken härtill är att folkrätten ständigt är under utveckling. Härtill kommer att folkrätten, i vart fall vad gäller de s.k. människorättskonventionerna, enligt vedertagen praxis är föremål för en mera dynamisk tolkningsmetod än som är brukligt för den nationella rätten. Skyddet av urbefolkningar aktualiseras nu i olika internatio— nella sammanhang och den pågående utvecklingen av "ur— befolkningsrätten" måste givetvis följas med uppmärk— samhet från svensk sida. De förslag som vi senare kom— mer att redovisa kommer att grundas bl.a. på gällande folkrätt i vad den avser skydd för urbefolkningar och minoriteter. Den samtida folkrättens innehåll, enligt de olika konventioner till vilka Sverige gett sin an— slutning, får en särskild betydelse för Sverige när den sammanställs med de förpliktelser Sverige erkänt sig ha gentemot samerna alltsedan tillkomsten av 1751 års ko— dicill.
Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrätts— lig grund har förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Sverige måste avstå från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd äventyras. Sverige måste vidare sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kultu— rens fortlevnad och utveckling. Det sagda kräver beak— tande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas inom förvaltning och administration,
centralt och regionalt.
SAMMANFATTNING PA SAMISKA
COAHKKÅIGEASSU
Albmotrievtti årvu lea loktanan ja oiåon losit deattu. riikkalaå ja mald gaskariikkalaå däsis. barggus ahte buoridit nu gohöoduvvon eamialbmogiid ja éearddalas unnitlogu ålbmogiid dili Gain riikkain gos sii orrot. Ruotas leat såpmelaééat unnitlohkun ja eamiålbmogin. Seammå dillj lea davvirjikkain Norggas ja Suomas ja maid Ruoååas. Såpmelaééat atnet ieZaset ovtta albmogin njealji riikkas.
Dan arvalusas mii oanehaééat éilget ålbmot— rievtti birra. jos addon vuoddoöuoggåid geaåil såhttå leat åvkin sapmelaéöaide. Mil eat dal buvtte evttohusaid. muhto dat go albmotriekti lea nu mavssolaå de lea vuogas almmuhit sierra oassearvalusa duogaiin daidda arvaiusaide ja evttohusaide maid magnil boahtit almmuhit.
Såplelaöéat
Såpmeiasvuhtij väilu almmoiaééat dohkkehuvvon mihttomearri. Almmolaå oainnu mielde lea son sapmejaå. geas lea sämigiella eatnjgiellan ja/ dehje dovdå iezas sapmelaåian. Såpmelaéöaid ol— les iohku mäilmmis lea juostå 45 000 ja 65 000 gaskkas. 15 000 — 20 000 dain Ruotas. 4 000 — 5 000 Suomas. 30 000 — 50 000 Norggas ja sullii 2 000 Ruoååas. Ålbmotrehkenastin ii leat leamaå Norggas ja Ruotas. Såpmeiaéöaid ärbevirolaå orrunguovllut leat nuortan dain davviriikkain ja lahkarädjeguovlluin Ruoåsas. Dain duovdagiin leat sépmelaééat dat boarråseamos ålbmot maid diehtå, namuhuvvon juo Tacitusis (Germanias jagi 98 m kr ). Såpmelaöéat leat okta dain eamialbmogiin Davviriikkas.
Gos lea såpmelaééaid gietkka? Das leat många oainnu. Ovtta oainnu mielde, mii lea vuoddu— duvvon arkeologalas båzåhusaide. ledje algo— äiggisåpmelaööat våldeälbmogjn e i Suomas. gos de sadde båhtarit nuorttas sirdolaéöaid ovddas eret. Dåppe leat de soabahan muhtin bivdiälbmo» giin ja saddan såpmelaiåan ja orron guvlui mil lea räddjon nuortaguovlluide Davviriikkas ja lahkarädjeguovlluide Ruoäåas.
Säpmelaöéain ledje oktavuodat ieza davviriik— kalaééaiguin juo vikingaäiggis. Gaskaåiggi (medeltiden) såpmelaééat vuvde duljiid daidda ja bäkkuhuvvoje mäksit vearu Ruttii. Danmåru kui—Norgii ja Ruååii. geat maid hålededje mear— ridanvuoigatvuoda. riikkalaå dasis. såpmelaé— éaid årbevirolas orrunguvlui. Almmolaé oainnu mielde eai såpmelaöéat ieza goassege cegge- goahtän ståhta. Såmi—servvodat lei råhkaduvvon siidda vuodul. gos veagat ovttas johte bivdin» ja guolästanguovlluid gaskkas jagi molsasumi mielde. Manit äiggiid slida éadnui barggustis ealuide ja éuovui daidda sierra guohtuneatna— miidda jagi molsasumi mielde.
1500 vuodalogus ålggahuvvui nuortaeatnamiid ko— lonisaåuvdna. älggus mearraguovlluin. Dadi mielde go eatnandoallu viidånii sadde sapmelaö— Cat sirdit. äattai därbu räddjet såmi—eatnama vuostå. Såmi—eatnama rådji, d 0 radji otna— beaivvi "Lapp—iandii". dårkkistuvvui 1751. Jurdda råjiin ii lean hehttet kolonisasuvnna. muhto suodjalit såpmelaöéaid mätnlasvuodaid bivdimii ja guolasteapmai. Ståhtta arvvosmahtii kolonisasuvnna gifta 1800 vuoaalogu gaskamud- dui. Dalle åvzzuhuvvogohte njuolggadusaid såpmelaééaid suodjaleami dihte. Deahälepmosat leat njuolggadusat gilvinrädjåi jagi 1867 ja det vuosttas boazoguohtunlähka jagi 1886. Gil— vinréji jurdda lei ahte guovllut nuortalis ja davvelis dån räji gaiget_ leat vårrejuvvon säpmelaöéaide. Muhto rädji ii saddan dan veard— de åvkin. Såpmelaééaide goitge otne duodaåtuv» vojit nanumus rievttit råji davvelis — nuorta— lis. Jämtlanddas lea dilli veahåå ieialägan.
Boazoguohtunlåhka sirrii säpmelaééaid Ruotas boazodoalljn ja eai boazodoaili såpmelaåian. sirremus mas ain otne lea stuora vaikkuhus. Beare såpmelaööat geat leat miellahtut ovtta éearus oziot huolahit boazodoalu. Dain sapme— laééain, geat leat sullii 2 500. leat majd muh— tin ieåä vuoigatvuodat. o m d åsåit guoski— vaééat bivdui ja guolåsteapmai. IeZä sapmelaé— Cain. geat leat eanatlogus. eai leat sierra vuoigatvuoaat otnäbeaivve fåmolas lagas. Sjs lea leamaå våigadeabbu doalahit ieåaset sapme—
las iesdovddu ja olus leat njammasan dan ruota oktasasgoddåi. Dat guovlu gos otnåbeaivve lea boazodoallu Ruotas lea oarjån Idre räjis gulm— mariikkat dihkkåi (Treriksröset) nuortas ja davvin Norgga rajis mearragättiide luksa. GuovH lu lea, prinsiippalaéöat, juhkkojon 43 öerrui. Dasa lassin leat duovdagat Norgga råji lahko— siin. gos ruotabeal sapmelaööain lea geasiäiggi riekti bohccuiguin bargat. Namuhuvvon guovllus ruotabeal leat muhtun duovdagat gos norggabeale sapmelaööain leat njulgosat dålveguohtumiidda.
sapmelaöéain lea ieiaset giella, nannojun eal— linvugjineaset luonddu lahkosis. o m d sierra sanit luonddu dahpähusain, maidda ruotagielas eai leat namahusat. Såmigielas leat många "gie— la" dehje "suopmana". Erohusat såhttet leat dakkärat ahte såpmelaéöat gudetge guovllus eai gulahala gaskaneaset. Såmigielas lei guhkes äiggi heajos dilli ruota skuvllas. mii diedusge lea hehtten giela ovdäneami.
sapmelaöéat atnet ieåaset ovtta älbmogin okta— saå duogäia ja giela bokte. Riikaråjit dovdojit baggun sidjiide. Såpmelaéöain davviriikkain lea oktasaåbargu e i barggus Såmiradis månggalågän samipolitiikkalas assiin ja Sämi Instituhtas gaitlägan kultuvraassiin. Såpmelaééat dovdet mald nanu oktavuoda eamiålbmogiin ieiå riik— kain. Stuora lohku eamiälbmogiin leat olis ovtta gaskariikkalas organas, World Council of Indigenous People (Eami—ålbmogiid Måilmmi— radai). gos sapmelaööat leat miellahttun.
Almmolaöåat dohkkehuvvon mihttomearri eamiålb— mot satnål ii gävdno, såhttå leat danin go eamiålbmogiin leat nu sierralägån dilälasvuo— dat. Sis lea oktasaåéat o m d dat. ahte sil ledje ovtta vissis guovllus ovdal daid. geat da] leat eanetlogus orrume aoppe ja sin geava— heapml luondduriggodagain ja sin kultuvrralaå arbevierut leat ieååläganat go otnåbeaivvi eanetlogu orruin.
Kodicilla jagi 1751
Ruota ja Norgga gaskasas radji, mii dårkkistuv— vuj 1751, botkii duovdagiid maid såpmelaööat doloåis ledje geavahan. Johttisåpmelaééaid geasseguohtuneatnamat sadde Norgga bealläi ja sin dalveguohtuneatnamat ledje Ruotas /Suomas. Goahbage stahtta dovddai geatnegaåvuoda dahkat sierra soahpamusaid. mat dorvvastit säpmelaö— éaide mätolaåvuoda eallit ja bargat boazodoa" luin seammålähkåi go dolin beroåkeahtta riika— rajis. Dåt soahpamuåat bohte sierra lasseéålla"
gii rådjesoahpamusåii mii léve gohéoduvvot "lappkodicillen”.
"Lappkodicilla" lea vuosttaiettiin ålbmotvuoi— gatvuoaa låhkaöåla mii stivre ståhttii gulli— vasvuoda jearaldagaid. vuoigatvuoda eatnamiidda ja éåziide, råfåiduhttima soadis. siskkålaå hålddaseami ja vuolgatvuoda malle. Stahtat leat kodicillas ollu hilgon ieZaset sisriikkalaå beroåtumiid ja ovdal miedihan såpmelacéaid dårbbuide ja sin ealåhusbargui. Säpmelaöéat dorvvastit duoaalaeöat lappkodecillii. mii muh— tumin gohöoduvvo såpmelaééaid Magna Charta.
Manit äiggiid leat Ruota ja Norgga gaskkas dahkkon oddaäigäsaå soahpamusat Lappkodicilla sadjäi. Otnåbeaivvi soahpamuå lea 1972 räjis ja lea fämus 30 jagi. Kodicilla ii leat goassege loahpahuvvon ja boahta dan dihtii, jos vuoigat— vuoda åéåis ii mihkkige mukto, fas leat fåmus jos 1972 jagi soahpamuå åaddä fåmoheapmi jagi 2002 ja ii dahkko Odda soahpamus dan sadjai.
Eali— ja unnitlogu-ålblogiid suodjaleapli
Lappkodicilla lea mearkkalas go viiddes oain— nuinis öilge såpmelaöéaid dili. Dan suoji maid såpmelaöéat 0220 lappkodicillas sähtta muhtin muddui buohtalastit soahpamuåaiguin maid ieäa stahtat leat dahkan eami— ja unnitlogu-ålbmo— giiddisetguin.
1500 vuodalogu algogeaZis juo låhkaöeahpit saw gastallegohte makkår vuoigatvuodat sis galggale leat. geat orro dain guovlluin maid Spanien ja Portugal ledje koloniseren. Lähkaéällagis dah— kiduvvui eamiålbmogiidda Spanies loahpalaööat vuoigatvuohta eatnamiidda. siskkålas ieéstivre" jupmål jna. Duohtavuohta daidda koloniserejuv» von albmogildda lei iezälågan.
Engalas kolonisasuvnna historjjas ovddiduvvui ärrat vuohki ante girjjålaéöat soahpat eamialb— mogiiguin nu låhkåi ahte sii luhpe ärbenjuolg" gadusasteaset. Soahpamusat maiguin de lonisted— je eatnamiid eamiälbmogiin. Bain soahpamuåain lea leamaå stuora vaikkuhus eamialbmotrlevtti ovdåneapmai. eareliiggånit nuorta Ameriikkas. Maunil vuosttaå måilmmisoadi ceggejuvvoje manga ståhta öujohettiin älbmogiid ieåmcarridanvuolv gatvuhtii. Mångii. dalle go odda ståhtaid ii såhttån cegget, dahkiduvvui unnitloguvalbmogiid riekti sierra soahpamuåain gos Naåuvnnaid Liht— tu lei muhtinladje loahpalaé dahkideaddjin. Soahpamuåat lassånedje dan muddui ahte sahttå sågastit sierra unnitlogu»aibmoglid systema birra.
Mil guoskå eamialbmogiidda de alggahuvvui n g mandatsystema guovlluide main lei boahtteaiggis doaivu éaddat oktonaé ståhttan. NL—påkta dohk— kehii mald njuolggadusa mas NLza miellaht— toståhtat dåhkidedje eamiålbmogiiddlset kolo— niain anssaåuvvon meannudeaml.
Nuppi mållmmisoadl mannil lei stuora huolla nannet oktonaå olbmuid friddja— ja vnoigatvuo— dald. Muhtin älgåi ii lean sat åigeguovdil sirret älbmotjoavkkuid meannudeamis. Barggustis ILO (International Labour Organisation) goltge jotkkii eamiålbmotäåsliguin. bohtosin almmuhuv— vui sierra soahpamué 1957. "soahpamuå mil guos— ka eamiorruide ja boaresmåttuln ealli albmot— joavkkuide”. Soahpamusa mielde lea stahtas ovddasvastådus råhkadit åigumuäa mil galge suodjalit guosklvas ålbmotjoavkku ja ovddldit sin birgenlégiid. Alggi nala galge ålgumus leat heivehit ålbmot— joavkkuid oktasasgoddäi. Ruotta ii leat dohkke— han soahpamusa ja såpmelaéöain ii leatge dat galbadussan otne.
ONza soahpaluåat ollloålaårlvttiid suodjaleapnåi
1965 dohkkehil ON soahpamuåa mas daddjo ahte gaitlagän nålivealaheamit galget gildojuvvut (nalivealaheami soahpamuå) ja 1966 soahpamus politilkkalaå ja stahttii gullivaä vuoigatvuo— daid birra. mald soahpamus ekonomalas. sosiäla— las ja kultuvrralaå vuoigatvuodald birra. Soah— pamuåain leat njuolggadusat unnltlogu—joavkkuld suodjaleami dihte. Dåid soahpamuåald. deahälaö— eat mald såpmelaééaide. lea Ruotta dohkkehan.
Nållvealaheami soahpamusa oaivejurdda lea eas— tadit gaitlågån vealahemiid e i Cearddalaå mattu dihte, sapmelaööat. öearddalas joavkun. suodjaluvvojit soahpamusas. Soahpamus mald geatnegahtta stahtaid posltllvvalaé sirrenmean— nudeapmai. Soabadeaddji ståhtat galget dan dihte bidjat "eareliiggånis ja duodalas bargo— nåvccaid sosiälalas, ekonomalas. kultuvrralaå ja ieza doaimmaide vai oaiäu buori ovdåneaml ja suoji vissla älhmotnaliide dehje daidda gulllvaå oktonas olbmuide dainna ulbmiliin ahte dåhkidlt sidjiide dievas ja seammadassåsas ävkki olmmoslasrivttiide ja vudolas friddjavuo— dalde". Soahpamusa positilvvalaå slrrenmeannu— deapmi sähtta easka loahpahuvvot dalle go barg— gu jurdda lea menestuvvan.
Vuosttas artihkkal goappas soahpamusain 1966
öllgesta prinsiippa älbmogiid iesmearridanvuoi— gatvuhtii. Såpmelaééat Ruotas eai oro leat "ålbmogin" soahpamuåa mielde. 1966 jagi soahpa— muåas, politilkkalaå ja ståhttii gullivas vuoi— gatvuodaid birra, addo 27 artlhkkalis suodji daidda unnlt—logu— ja ålbmotjaovkkuide geat eai oaöéo dan 1 artjhkkalis. 27 artlhkkal lohka öuovvovaééat: Ståhtain gos gåvdnojit Öearddalaå, jåhkolaå dehje glelalaå unnitlogu—älblogat eai galgga dat geat gullojit dakkér unnitlogu—älbuo— giidda gildojuvvot oktasaåealli-ll jovkoset gulllvaööaiguin. eaige gildojuvvot dovddas— tit ja ealli-ls duodaåtlt iezaset jåhku dehje geavahlt leiaset giela.
Min miela mielde galggalii 27:t artihkkala ip— mlrdit nu lahkal ahte dat geatnegahtta posi— tiivvalas sirrenmeannudeami unnitlogu— ja eami— ålbmoglid dihte. Ieias kultuvraealllma rlektåi dat mald duoaasta suoji. Kultuvranamahusas galggalil dan oktavuodas leat viiddes sisdoallu ja maid oaivvildit materiålalaå därbbuid kul— tuvrii o m d sapmelaööald boazodollui. Lea väl— gat dårklleappot éilget makkär suoji 27:t år— tihkkal adda o m d boazodollui. Dat goitge galggalii leat suodjin stajidemiid vuostå. mat duodas livöée hehttet boazodoalu. 27zt artihk— kala sahttå mald ipmirdit doarjan dasa ahte unnitlogu—albmot oaiåu muhtin muddul kultuvrra— las ieåstivrejumi.
Min loahppajurdagat
Ruota oktasasgoddi duodaåta sapmelaööald unnit— logu— ja eamialbmogin. Ruota vuoddolaga mielde galget e i Öearddalas unnitlogu—ålbmoglid mä— tolasvuodat movttiiduvvot ahte seailluhit ja ovddldit ieiaset kultuvrralaå ja servvodateaJ» llma. Njuolggadusaid ovddidanbarggu mielde gal— gå kultuvranamahus maid siskkildit sapmelaééaid boazodoalu.
Ruota almmolaå oaidnu såpmelaööain ii leat min mlelas Ruota ålbmotrlevtti äigumusaid vuosta nugo mil måhttit ipmirdlt daid åssebahpirlid maid mii öllget dån årvalusas. Ferte goit deat— tuhit ahte ii leat mätolaå jur juste mearrldit makkär gåibådusat ålbmotrlevttis leat o m d mii guoskå unnitlogu—ålbmogiid suodjaleapmål. Siv— van lea diedusge ahte ålbmotriektl mukto dadla— taga. Lassin lea vel ahte ålbmotrlevtti dulkon— vuogit, goit n g olmmoålaå-vuoigatvuoaa soahpa— muåain. leat dohkkehuvvon vugiid mielde mukti—
leapput go däbålaééat lea dan riikkalaå rlevt— tis. Eamiålbmoglld suodjaleapmi lea ålgeguovdl— lazian gaskarllkkalaä dåsis ja ruotabeale fer- tejit diedusge rabas calmmliguln éuovvut ”eaml— albmoglid vuolgatvuoda" ovdåneaml. Evttohusaid mald magnil buktit leat vuoaauduvvon e l otnå— beaivvi famolas albmotriektai gokko suodjala eami» ja unnitloguealbmogiid. Dan åiggl fämolaå ålbmotriekti, daid soahpamuåald mielde maldda Ruotta lea mielastis leamaå, oaiZu earelilggå— nls välkkuhusa Ruttll go ovttastahtta daiguin geatnegasvuodaiguln mald Ruotta lea duodaåtan ahte sis leat sapmelaéöaide dan råjis go jagl 1751 kodicilla dårkkistuvvui.
Mil Cuoééuhlt ahte Ruotas leat månggalågån geatnegasvuodat såpmelaéöalde albmotrievtti vuodul. Ruotta ferte luohpat dakkar luonddu bilidemlln, mat hehttejit boazodoalu beaivvålaä dårbbuld ja boahtteåiggi. Ruotta ferte mald huolahit ahte såmikultuvra oaiZu dårbbaålaå navccaid val beassä eallit ja ovdänit. Dåt das daddjon gäibida vuhtiivåldojumi låhkaééllimls ja mald vuoigatvuoda meannudeamis. Ferte mald leat vnhtilvaldojupmi slhke guovddås ja guovllu hälddahusain ja doalmmahagain.
elina l-Ö'f
SUMMARY
Growing importance has come to be attached, both na— tionally and internationally, to international law in the process of improving the status of indigenous po— pulations and ethnic minorities in the states where they aredomiciled.The Saami constitute a minority and an indigenous population in Sweden. The same applies in two of our neighbouring Nordic countries — Norway and Finland — and the Soviet Union. The Saami regard them—
selves as one people living in four countries.
The present report is a brief account of international law, in so far as it can be of importance to the Saami
on the terms now stated. We have refrained at the pre— sent stage from making any recommendations, but the im— portance of international law justifies the publication of a special interim report intended to furnish a back— ground to the deliberations and recommendations which
we will be presenting in due course.
The Saami
There is no universally accepted definition of the Saami. As a general rule, a person having the Saami language as his mother tongue and/or regarding himself as a Saami is considered to be one. The world Saami population can be estimated at between 45 000 and 65 000, including
15 000 — 20 000 in Sweden, 4 000 - 5 000 in Finland,
30 000 — 50 000 in Norway and about 2 000 in the Soviet Union. No census has been taken in Norway and Sweden. The
traditional habitats of the Saami comprise the northern
part of the Nordic countries and adjoining areas of the Soviet Union. In these areas the Saami constitute the oldest known ethnic group, having already been mentioned by Tacitus (in his Germania, 98 A.D). Thus the Saami are
one of the original Nordic peoples.
Opinions differ as to where the Saami originally came from. One theory, based on archeological finds, is that
2 000 years ago the Saami were the principal people of Finland, among other places, until they were pushed further north by invading Finnish tribes. Certain scho— lars maintain that at this point they merged with an un— known hunting people to become Saami, settling in an area comprising the northern part of the Nordic countries and
adjoining parts of the Soviet Union.
The Saami already had dealings with other northerners during the Viking era. During the Middle Ages they sold skins to the northerners and were forced to pay tribute to Sweden, Denmark—Norway and Russia, all of which claimed national sovereignty over the traditional Saami territo— ry. The Saami themselves never formed any state in the
accepted sense. Their society was based on the slida, a
community of families which migrated seasonally from one hunting, fishing and trapping area to another. Later on
the slida came to work with and follow a particular,
selfcontained herd of reindeer between the various sea—
sonal grazing areas.
The colonisation of Norrland (the far north of Sweden) beganduring the 16th century, mainly along the coast. As agricultural colonisation expanded, the Saami lost ground. A boundary now had to be drawn with the Saami territories, and this Lappmark frontier, marking the boundary of present—day Lappland, was fixed in 1751.
Its purpose was not to prevent colonisation but to pro- tect the hunting and fishing rights of the Saami. Colo— nisation was encouraged by the state until as recently as the mid—nineteenth century, when regulations began to
be issued for the protection of the Saami. The most im—
portant of these are the provisions of 1867 setting a boundary for land cultivation and the First Reindeer Grazing Act of 1886. The purpose of the farming limit was to ensure that the regions to the north and west of it would be reserved for the Saami. The actual effect of the boundary fell short of this, but the strongest acknowledged rights of the Saami are located above this boundary, though somewhat different conditions apply in
the province of Jämtland.
The reindeer grazing legislation had the effect of di— viding the Saami population of Sweden into reindeer—her— ding and nonreindeer—herding Saami, a distinction which remains very important today. Reindeer herding is reser— ved for Saami who are members of Saami villages. These Saami, today numbering about 2 500, also have certain other rights, e.g. as regards hunting and fishing. Other Saami, however — the great majority — have no special rights as the law now stands. They have found it more difficult to maintain their Saami identity and many of them have been assimilated by the Swedish communities. The region within which reindeer—herding is practised
in Sweden today extends from Idre in Dalarna in the south to Treriksröset in the north and from the border with Norway in the west to the coastal region in the east. In principle this region is divided into 43 Saami villages. To it are added certain areas in Norway, clo— se to the national boundary, where Swedish Saami are en- titled to herd their reindeer during the summer season. The Swedish area includes certain enclaves where Nor— wegian Saami are entitled to graze their reindeer in
winter.
The Saami have a language of their own, bearing the im— press of a lifestyle close to nature, as witnessed for example the special words existing for nuances of va— rious natural phenomena which can not be expressed in Swedish. The Saami language includes several "languages"
or "dialects", some of which differ to such an extent
that Saami from different areas are unable to understand one another. For a long time the Saami language was at a disadvantage in Swedish schools, and it suffered as a
result.
Because of their common origin and language, the Saami of the Nordic countries feel themselves to be one people. The national boundaries are experienced as something forced on them from outside. The Saami of the Nordic countries co—operate e.g. through the Nordic Saami Coun— cil on various issues of Saami policy, and within the Nordic Saami Institute regarding various cultural issues. The Saami also have a powerful sense of community with indigenous populations of other countries. A large num— ber of such populations, the Saami among them, are re—
presented on the World Council of Indigenous Peoples.
There is no universal definition of an indigenous peop— le, perhaps mainly because living conditions vary such a great deal from one indigenous population to another. One thing they all have in common, for example, is that they were living in a particular region before the now dominant population settled there and that their use of natural resources and their cultural traditions differ
from those of the present—day majority population. The 1751 Codicil
The boundary between Sweden and Norway as defined in 1751 cut clean through the areas which the Saami have been living on from time immemorial. As a result, the summer territory of the nomadic Saami came to be loca— ted in Norway, and their winter territory in Sweden/Fin— land. The two states therefore felt obliged to conclude special agreements to secure the ability of the Saami, in principle regardless of national boundaries, to con— tinue their traditional way of life. These agreements were made part of a special schedule to the frontier
treaty, commonly known as the Lapp Codicil.
The Lapp Codicil is primarily a document of interna— tional law governing matters of citizenship, title to land and water, neutrality in war, internal admini— stration and justice. In it the participating states have gone to very great lengths in making their own national interests defer to the Saami and their eco— nomic life. The Saami attach great importance to the Lapp Codicil, which is sometimes referred to as the
Saami Magna Carta.
The Lapp Codicil has been superseded by more recent conventions between Sweden and Norway. The latest of these dates from 1972 and is valid for 30 years. The Codicil has never been revoked and, unless there is a change in the law, will therefore continue to apply if the 1972 Convention expires in 2002 without being re—
placed.
The protection of indigenous populations and minorities
The Lapp Codicil is unique by virtue of the breadth of treatment it gives the situation of the Saami. But the safeguards of which the Saami derive from the Lapp Codi— cil do have certain counterparts in agreements concluded by other states with their indigenous populations and
minorities.
Already in the early 16th century, lawyers began discus— sing the rights which could be ascribed to the peoples inhabiting landscolonised by Spain and Portugal. Spanish law eventually guaranteed the indigenous populations title to land, internal autonomy and other rights. But the actual living conditions of the colonialised peoples
were very different.
In British colonial history, the firm practice soon evolved of concluding treaties with indigenous popula— tions whereby the latter relinquished their sovereignty and purchases of land from them were made subject to
controls. These treaties have played a very important
part in the evolution of law relating to indigenous
peoples, especially in North America.
After the First World War, several new nation states were formed with reference to the principle of natio— nal self—determination. In many cases where new states could not be created, the rights of minority peoples were assured by special treaties having the League of Nations as a species of guarantor. These treaties were framed in such a way that, together, they can be said to have constituted a special system of minority rights. Where indigenous populations were concerned, a system of mandates was introduced for regions which it was be— lieved could eventually develop into independent states. Furthermore, the Covenant of the League of Nations was made to include a rule requiring member states to gua— rantee equitable treatment of the indigenous populations
of their colonies.
After theSecondWorld War, interest came to focus on strengthening the rights and liberties of individual persons and the specific treatment of ethnic groups ceased for a time to be relevant. Work on questions re— lating to indigenous populations continued, however, within the ILO (International Labour Organization) re— sulting in 1957 in a special convention the "Indigenous
and Tribal Populations Convention".
This Convention makes it a state responsibility for im— plementing a programme designed to protect the ethnic group in question and promote its wellbeing. The ulti— mate aim of the programme must be to integrate these ethnic groups with society. Sweden has not ratified the Convention and the Saami no longer wish the Swedish
Government to do so. U.N. Conventions for the Protection of Human Rights
In 1965 the United Nations adopted a convention (the In—
ternational Convention on the Elimination of All Forms
of Racial Discrimination) abolishing all forms of ra— cial discrimination, and in 1966 it adopted the Inter— national Covenant on Civil and Political Rights and the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights. These Conventions lay down rules for the pro— tection of minority groups. Accordingly, they are also of importance to the Saami and they have been ratified
by Sweden.
The main purpose of the Racial Discrimination Conven— tion is to prevent all forms of discrimination on account of ethnic origin and on other grounds. The Saami are an ethnic group protected by the Convention, which also imposes on the participating states a duty of positive discrimination. Thus the participating sta— tes are required to take "in the social, economic, cul— tural and other fields, special and concrete measures to ensure the adequate development and protection of certain racial groups or individuals belonging to them, for the purpose of guaranteeing them the full and equal enjoyment of human rights and fundamental freedoms'h
The Convention does not sanction the termination of po-
sitive discrimination until its aims have been achieved.
Article 1 of the two Conventions adopted in 1966 expres— ses the principle of national self—determination. The Saami in Sweden do presumably not constitute a "people" for the purposes of the Convention. But Article 27 of the 1966 Covenant on Civil and Political Rights lays down safe— guards for minorities - ethnic groups — unable to plead Article 1. Article 27 reads as follows: " In those Sta— tes in which ethnic, religious or linguistic minorities exist, persons belonging to such minorities shall not be denied the right, in community with the other members of their group, to enjoy their own culture, to profess and practise their own religion, or to use their own
language."
As we see it, Article 27 should be taken to require po— sitive discrimination of minorities and indigenous popu— lations. It also implies safeguards for the right to se— parate cultural identity. The term "culture" should be broadly interpreted in this context, so as also to in— clude the material foundations of culture, e.g. the re— indeer—herding activities of the Saami. It is hard to say more exactly what protection Article 27 affords, for xample, for reindeer—herding, but it should at all events furnish a safeguard against serious encroachment which would substantially impede the conduct of this ac— tivity. Article 27 may possibly also be construed as en— titling the minority to a certain measure of cultural
autonomy. Our conclusions
Swedish society acknowledges the status of the Saami as a minority and indigenous population. The Swedish Con— stitution, for example, stipulates measures to enable ethnic minorities to preserve and to develop their own cultural and social life. The travaux préparatoires make it clear that the cultural concept is also to include
the reindeer—herding activities of the Saami.
The official Swedish attitude to the Saami is not at va— riance with Sweden's commitments at international law, as far as we can tell from the material presented in
our report. It must be emphasised, however, that the de— mands posed by international law, e.g. concerning safe— guards for minorities, are not amenable to exact defini— tion. This is because international law never stands still. What is more,internationallaw, at all events where the "Human Rights Conventions" are concerned, is customarily a subject to a more dynamic method of inter— pretation than is usually applied to national law. Safe— guards for indigenous populations are now being discus— sed in many international contexts and the ongoing deve— lopment of "indigenous rights" must of course be kept
under close observation by Sweden. The recommendations
we will be presenting in due course will be partly founded on current international law regarding the protection of indigenous populations and minorities. The substance of existing international law, as ex— pressed in the various conventions to which Sweden has acceded, will hold particular implications for Sweden when combined with the obligations which Sweden has acknowledged vis å vis the Saami ever since the fra— ming of the 1751 Codicil.
Summing up, we maintain that under international law, Sweden incurs obligations towards the Saami in a va— riety of ways. Sweden must refrain from interfering with the natural environment in such a way as to jeopardise the natural prerequisites for the survival of reindeer- herding. Furthermore, Sweden must take steps toguaranteethe necessary resources for the survival
and development of the Saami culture. These are points which will have to be borne in mind both in the fra— ming of legislation and in the administration of justice. They will also require due consideration in government and administration, both centrally and regionally.
,'11111
1 1 "'|' 1. 11111__1',|m,,l
_J'_|Icl
*11 1".1' ' .1 1,,f,
r -. , ',;11 _" 1 ,, ,,,,
111.111 .,
111111;
1 INLEDNING
Samerättsutredningen (Ju 1983:05) påbörjade sitt arbete hösten 1983. Enligt direktiven ( 1982:71 ) skall behovet av att stärka samernas rättsliga ställning i vad gäller rennäringen utredas. Vidare skall undersökas om ett sa- miskt folkvalt organ behöver inrättas. Slutligen skall behovet av insatser för att stärka det samiska språkets ställning behandlas.
I direktiven beaktas att folkrätten kan ha betydelse för samerna. Direktiven pekar således på att samerna utgör en etnisk minoritet och i tilläggsdirektiven (1983z10) framhålls att samerna intar en särställning i sin egenskap av urbefolkning i sitt eget land. I till— läggsdirektiven anges som en primär uppgift för oss att klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Det resultat som vi kommer fram till vid denna grundläggande genomgång bör enligt direktiven utgöra utgångspunkten för våra övriga undersökningar och överväganden. I sammanhanget påpekas att frågor rörande urbefolkningar som är i mi— noritet i sitt eget land under senare år har uppmärk— sammats internationellt i olika sammanhang bl.a. inom FN. I direktiven erinras vidare om ILO—konventionen år
1957 varom mer i det följande. Det sägs härefter:
Vidare har FN:s kommission för främjande av mänskliga rättigheter år 1982 bemyndigat underkommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minori— teter att tillsätta en arbetsgrupp som skall granska ur— befolkningars rättigheter. Arbetsgruppen har tillsatts och påbörjat sitt arbete.
Frågor om urbefolkningar diskuteras också inom ramen för det nordiska samarbetet av en särskild ämbetsmanna— grupp, som brukar sammanträda ett par gånger om året.
Att folkrätten på detta sätt särskilt uppmärksammats i våra direktiv står i samsvar med att Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Riksorganisationen Same Ätnam (RSÄ) och Landsförbundet Svenska Samer (LSS), i olika samman— hang såväl inför utredningens tillsättande som även se— nare framhållit katen av att samerättsutredningen beak— tar folkrätten i sitt arbete. För oss har det således varit av fundamental betydelse att närmare studera frå— gorna om samernas folkrättsliga ställning i deras egen—
skap av minoritet och urbefolkning.
I Finland har samedelegationen — ett organ som är under— ställt statsrådets kansli — inrättat en sektion med upp— drag att utreda vilka rättigheter som bör tillförsäkras samerna beträffande naturtillgångar som staten förfogar över. Den skall vidare ge förslag till nödvändiga be— stämmelser om dessa rättigheter och om hur de skall ad— ministreras. Sektionen, som ibland kallas samerättsut— redningen, beslöt under våren 1982 att utreda huruvida man i rättshistoriska källor kan finna grund för de rät— tigheter till land och vatten, som samerna gör anspråk på och vilka dessa grunder i så fall är. Även i Finland har folkrätten beaktats. Samedelegationen har således uppw märksammat behovet av att granska samernas rättsskydd i belysning av folkrättsliga normer och Nordiska rådets
utlåtanderiochrekommendationer.
I Norge tillsattes år 1980 en utredning, samerettsutval— get, med långtgående direktiv. Utredningens huvuduppgift är att utreda frågor om rättigheterna till naturresur- serna i områden med samisk bosättning. Utredningen har därutöver haft i uppgift att utreda frågorna om en sär— skild grundlagsbestämmelse om samernas rättsställning och om ett eget representativt organ för samerna. Utred— ningen har år 1984 avgett ett delbetänkande, Om samenes rettsstilling (NOU 1984z18) där förslag avgetts beträf—
fande en grundlagsbestämmelse och om ett representativt organ. Betänkandet innehåller därutöver en mycket grundlig genomgång av folkrättens betydelse för samer— nas rättsliga ställning. Betänkandets folkrättsavsnitt är utarbetat av en särskild arbetsgrupp. Denna är ensam ansvarig för nämnda avsnitt. Samerettsutvalget har så— ledes uttryckligen förklarat sig icke ha tagit ställ— ning till de förda folkrättsliga resonemangen. När vi i detta betänkande hänvisar till samerettsutvalget eller dess betänkande är det i de folkrättsliga sammanhangen
arbetsgruppens framställning som avses.
Detta betänkande bygger bl.a. på material som tagits fram och analyserats av denna arbetsgrupp inom same— rettsutvalget. Dess analys av artikel 27 i FN—konven— tionen år 1966 om medborgerliga och politiska rättighe—
ter har varit av särskilt stort intresse.
Vårt betänkande inleds med en kortfattad redovisning av samerna som svensk minoritetsgrupp och urbefolkning. I samband härmed har vi försökt göra en närmare analys av urbefolkningsbegreppet. I samiska kretsar har som nämnts pågått en diskussion om folkrättens betydelse för det samiska folket. Bl.a. på grund härav har vi funnit skäl att i ett kapitel (3) beskriva förhållandet mellan folkrätten och svensk nationell rätt. "Samernas Magna Charta", 1751 års kodicill, är ett folkrättsligt dokument som inte minst av samerna bedömts ha stor be— tydelse för samiska rättigheter. Kodicillen behandlas
i kap. 4. I kap. 5 redogör vi för den historiska ut— vecklingen av urbefolkningsskyddet och för minoritets— skyddet under mellankrigstiden, allt i ett internatio— nellt sammanhang. Kap. 6 innehåller bl.a. en redogörel— se för vissa av de konventioner som tillkommit efter andra världskriget och som utgör viktiga grundelement i gällande folkrätt när det gäller skydd för minoriteter och urbefolkningar.
Arbetet med att förbättra urbefolkningarnas ställning pågår på olika plan för närvarande, såväl nationellt som internationellt. Urbefolkningsrätten är under stark ut— veckling. I kap. 7 redogör vi därför för utvecklingsten- denserna. Slutligen drar vi i kap. 8 vissa slutsatser om
samernas rättsliga ställning enligt folkrätten.
2 SAMERNA
De första skriftliga källor som omnämner samerna är från 100—talet e. Kr. De förekommer bl.a. hos den ro— merska historieskrivaren Tacitus i hans verk Germania. Samerna anses i dag vara den äldsta kända folkgruppen
i de nordligaste delarna av de nordiska länderna och angränsande delar av Sovjetunionen. De är alltså ett av
de ursprungliga folken i Norden.
Det finns emellertid olika uppfattningar om varifrån samerna kom och när de kom hit. Enligt en teori, som bygger på nytt arkeologiskt material, var ursamerna bo— satta i Finland för 2 000 år sedan. När finska stammar från Estland började befolka Finland drevs ursamerna norrut till norra Finland och norra Skandinavien. Vissa forskare hävdar att ursamerna här smält samman med ett
okänt jägarfolk och blivit samer.
Redan under vikingatiden inleddes handelsförbindelser mellan samerna och svenskar och övriga nordbor. Den viktigaste handelsvaran var skinn. Under medeltiden sköttes handeln av s.k. birkarlar.1 Dessa delade in sa— mernas land i handelsdistrikt som kallades lappmarker. Birkarlarna tog för svenska kronans räkning upp skatt av samerna. I vissa områden betalade samerna skatt även till Danmark/Norge eller Ryssland. Birkarlarnas infly— tande upphörde på 1500-talet då Gustav Vasa tillsatte särskilda lappfogdar. Sverige, Danmark/Norge och Ryss— land gjorde anspråk på nationell överhöghet över det
1 Om birkarlar se närmare bl.a. Israel Ruong, Samerna i historien och nutiden, fjärde upplagan, Stockholm 1982, s. 47.
traditionella samiska bosättningsområdet. Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i veder—
tagen mening.
Mötet mellan samerna och deras grannfolk innebar en kulturkontakt som fick stor menlig inverkan på samernas möjligheter att fortleva som en etnisk grupp. Samerna har ständigt stått i underläge och har därigenom sett sig som den förlorande parten, både territoriellt, eko— nomiskt, befolkningsmässigt och i fråga om sin kultu— rella identitet. Såväl samerna själva som deras bosätt— ningsområden blev på detta sätt tidigt föremål för en form av exploatering av mäktiga grannar som efter hand
delade deras bosättningsområden mellan sig.
Samerna och svenskarna i övrigt kan alltså ses som två olika folk, vilka utgör varandras motparter under histo— riens gång.2 Enligt detta synsätt är alltså samerna ett särskilt folk eller en folkgrupp. Vi har inte tagit ställning till vilket uttryckssätt som kan vara det rik— tigare och beskriver i denna promemoria samerna som sa—
väl folk som folkgrupp.
Samerna själva anser sig vara ett folk vilket uttrycks i Nordiska Samekonferensens kulturpolitiska program på
följande sätt:
Vi är samer och vill vara samer, utan att därför vara varken mer eller mindre än andra folk i världen. Vi är ett folk med ett eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur— och samhällsstruktur.
På samma sätt kräver urbefolkningar världen över att bli erkända som "folk" (people) och inte endast betrak— tas som "folkgrupper" (populations). Orsaken härtill är bl.a. den betydelse som tilläggs principen om folkens
självbestämmanderätt, varom mer i det följande (6.6.1).
Avsikten med detta kapitel är att kortfattat belysa sa—
mernas förhållanden såvitt detta kan ha betydelse för
2 Jämför sameutredningens betänkande Samerna i Sverige, SOU 1975:99 5. 43.
att bedöma deras ställning i folkrätten. Det är således inte fråga om att ge någon fullständig bild av samernas
historia, kultur, språk, näringar etc. 2.1 Populationen
Samerna är i minoritet i de nordiska länderna och Sov— jetunionen. Sammanlagt finns i världen förmodligen mel— lan 45 000 och 65 000 samer, men uppgifterna är mycket osäkra. Det beror bl.a. på att någon allmänt vedertagen definition på vem som skall anses vara same saknas i
Norge och Sverige samt att någon folkräkning av den sa— miska befolkningen inte genomförts i dessa länder under senare tid. Aven uppgifterna om samerna i Sovjetunionen
är osäkra.
Antalet samer i Sverige kan uppskattas till
15 000 — 20 000. Den senaste svenska folkräkningen ge— nomfördes år 1945. Den var emellertid begränsad till de nordliga länen. Sameutredningen3 uppdrog i början av 1970—talet åt Umeå universitets pedagogiska institution att utföra befolkningsstudier. De beräkningar institu— tionen gjorde grundade sig på renlängderna för åren 1965 - 1971. Renlängderna upptar personer med rensköt— selrätt. Uppgifterna i renlängderna kompletterades med data från församlingsböckerna. Institutionen uppskatta— de med ledning härav samebefolkningen till ca 17 000 personer. Den renskötande delen av befolkningen uppgick till ca 2 500 personer. De flesta samer, ca 47 %, var enligt undersökningen bosatta i Norrbottens län. Motsva— rande andel var för Västerbottens län 17 %, Stockholms län 9 % och Jämtlands län 7 %.
En svårighet vid beräkningen av samebefolkningen är som nämnts avsaknaden av en officiell definition. I Finland har man däremot vid folkräkningen etc. utgått från ett
språkligt kriterium. Same är då en person som själv lärt sig samiska som första språk eller en person med föräld— rar av vilka den ena lärt sig samiska som första språk 3 Jamfor bil. 1 och 2 till betänkandet Samerna i Sverige, SOU 1975:100 .
eller en person med far— eller morföräldrar av vilka den ena lärt sig samiska som första språk. Härutöver brukar man i allmänhet uppställa ett krav på att personen själv skall uppfatta sig som same. Vid en folkräkning i början av 1970—talet kom man fram till ca 4 400 personer, varav nära 90 % var bosatta inom fyra kommuner i nordligaste Finland. I en av dessa kommuner, Utsjoki, är samerna i majoritet. Numera förs kontinuerlig statistik över samer—
na.
I Norge saknas en officiell definition på vem som skall
räknas som same. I en undersökning från år 1978 (Aubert) heter det:
Antakelig er det i Norge minst 40.000 personer hvis livs— vilkår på et eller annet vis er noe preget av at de har et innslag av det samiske i sin bakgrunn. Hvor mange sa— mer det bor & Norge, er et spörsmål som ingen folketelling kan avgjore.
Antalet personer som talar samiska är betydligt lägre. I nordligaste Norge finns emellertid en samisktalande majo— ritet i ett sammanhängande område som omfattar huvudde—
len av inre Finnmark och som sträcker sig i ett bälte
mot gränsen till Finland. Dessutom finns sådan samisktalande
majoritet på ytterligare några platser.
I Sovjetunionen finns enligt uppgift ca 2 000 samer. Sa— merna finns nu främst på Kolahalvön, men de har tidigare befolkat ett större område. År 1959 utgjorde de 0,3 % av Kolahalvöns befolkning.5
2.2 Historisk återblick på samernas bosättningsom—
råden i Sverige m.m.
Samerna är — till skillnad från vad som är fallet i Norge och Finland — i minoritet i alla kommuner i Sverige och kan således som folkgrupp inte få något avgörande infly—
tande på kommunala beslut. Det kan finnas skäl att något
4 Efter samerettsutvalget a.a. s. 86.
5 Jämför Kerstin Eidlitz ur(Svonni, red) Samerna, ett folk i fyra länder (Lund 1976).
beröra den utveckling som lett fram till detta förhål—
lande.6
Samernas traditionella markutnyttjande baserade sig på siida—systemet. Senare tids forskning har visat att sa— meområdet har varit indelat i ett nät av avgränsade
slida—områden, inom vilka medlemmarna fördelat fångst— och betesmarker sinsemellan. Detta arealutnyttjande har bevarats längst — fram till andra världskriget — bland
skoltsamerna i nuvarande Sovjetunionen.
Den svenska kolonisationen av Norrland sökte sig först utmed kusten norrut och sedan upp i älvdalarna. Vid mitten av 1500—talet fanns det ca 15 500 invånare i då— varande Västerbottens län (ungefär motsvarande Väster— bottens län plus Norrbottens län). Av dessa var ca 2 500 samer. De svenska kolonisterna fanns i allmänhet i kust—
landet och samerna i inlandet.
Redan under 1500—talet uppstod ett behov av att reglera gränserna mellan de svenska nybyggarna och samerna. Den första kända officiella handlingen angående en sådan gränsreglering är ett kungligt brev av år 1584 som rör— de Songamuotka rå i nordligaste Norrland. I brevet för— klarades att samerna hade urminnes hävd ovanför denna gräns och att tornebönderna inte fick göra intrång
ovanför denna.
Under 1600—talet ökade statens intressen av att stimule— ra jordbrukskolonlsationen i samernas bosättningsområden. År 1673 utfärdades det första lappmarksplakatet vilket gav nybyggare vissa fri— och rättigheter i samernas bo— sättningsområden, vilket ledde till ett ökande antal fasta bosättningar. Staten, som ville främja sameexi— stensen, åberopade den s.k. parallellteorin enligt vil- ken samer och nybyggare använde helt olika slag av na—
turtillgångar och därför inte behövde konkurrera med 6 Uppgifterna är främst hämtade från Rolf Sjölin, Samer och samefrågor i svensk politik (Vänersborg 1981) s. 16 ff samt betänkandet Samerna i Sverige a.a. s. 43 f.
varandra. Staten var emellertid väl medveten om kon— flikterna mellan nybyggare och samer. Bl.a. innebar
svedjebruket stora olägenheter för samerna.
Samtidigt med kolonisationens framväxt genom uppodling— en steg intresset för assimilation av samerna. Man an— såg att samerna borde bringas till stadigvarande hem— vist för att bli "mer gagneliga" för samhället och åt—
komliga för missionsarbetet.
Lappmarksgränsen år 1751 skulle avskilja lappmarkerna (Lappland) från kustlandskapen och skydda samerna mot konkurrensen om jakt och vilt från kustbönderna. Avsik— ten torde emellertid inte ha varit att förhindra nybyg— gare att slå sig ner ovanför gränsen. Nybyggarna kom så
småningom i majoritet även här.
År 1799 angavs antalet samer i lappmarken till 5 113 och antalet nybyggare i samma område till 6 049. Samer- na utgjorde då ca 7 % av Västerbottens 78 869 invånare (1805).
År 1751 fastställdes också gränsen mot Norge, vilket
hade vissa konsekvenser för samerna, varom mer i kap. 4.
Samerna har sedan länge varit i minoritet även i Jämt— lands län. Under 1600—talet beräknas det ha funnits ca 200 samer motsvarande 2 % av befolkningen. År 1950 var antalet ca 800.
Mitten på 1800—talet utgjorde en vändpunkt i statens lappmarkspolitik. Från att ensidigt ha gynnat jordbruks— kolonisationen började statsmakterna utfärda bestämmel— ser till skydd för samerna. Denna nya linje i kronans politik gentemot samerna resulterade efter hand i be— stämmelserna om en odlingsgräns år 1867 i Norrbottens och Västerbottens län och i renbeteslagarna åren 1886 och 1898, allt i avsikt att reglera förhållandet mellan rennäringen och jordbrukskolonlsationen. I Jämtland av—
sattes år 1841 de s.k. renbetesfjällen för samernas ute-
slutande begagnande. Området utvidgades år 1887 genom att ett antal av kronan inköpta hemman uppläts för ren—
skötsel.
Syftet även med odlingsgränsen var att trakterna ovan— för gränsen skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kom att ligga ovan— för gränsen. Några ytterligare nybyggen skulle dock in— te få anläggas där. Denna bestämmelse har inte kunnat göras effektiv. Under årens lopp har ett stort antal bo- sättningar förekommit även i trakterna ovanför odlings-
gränsen.
Renbetesfjällen, lappmarksgränsen och odlingsgränsen har alltjämt aktualitet genom vissa bestämmelser i den nu gällande rennäringslagen (1971:437) . De renskötande sa— merna har fortfarande sina starkaste rättigheter ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Gränserna framgår
av bilden, fig. 1.
Fig.
V //
”holy-uu "f/f/Å/ '
,'oo »
f:.) nun-mon &? , I.
:::: Aff x "5"
”f " /
PO,/'A7f5' ' ';. v , ,”, ,,,, , ' /
/
sasse %
. . o , '- 'fo'o'o , , ”kyl... '
JM
o'; lo...... o' . ,
'.. mun
Gräns för renbetesfjäll/ odlingsgräns
Lappma rksgräns Vinterbetesmarker Åre : runcmarker
Område för koncessions— renskötsel
Efter lantbruksstyrelsens och
statens planverks rapport 44 del 5 (1978)
2.3 Renskötande och icke renskötande samer
Rennäringen är av nära nog avgörande betydelse för den samiska kulturen. Under historiens gång har emellertid
7 . Den nomadism som man bru—
renskötselformerna växlat. kar förknippa med samer — flyttningar med renarna över mycket vidsträckta områden — är av relativt sent datum (1600 — 1700-talet). Den förr så vanliga tamrensköt—
seln där renar användes som dragdjur,mjölkadesetc. har
numera nästan helt försvunnit.
Det område inom vilket rennäringen utövas i Sverige i dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Tre— riksröset i norr och från riksgränsen mot Norge i väs— ter till kustlandet i öster. Detta område är i princip uppdelat på 43 samebyar. Härtill kommer vissa områden i Norge i anslutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska området finns vissa enklaver inom vilka
norska samer äger rätt till renbete vintertid.
Rennäringen är organiserad så att enskilda rennäringsut- övare är medlemmar i samebyar, vars form och befogenhe— ter regleras i rennäringslagen . Byindelningen bygger på de gamla siidorna som utgjorde grunden för den traditio- nella samiska samhällsindelningen. Siidan bestod av en grupp av familjer eller släkter som flyttade med en sam— manhållen renhjord eller flyttade inom ett visst område för att utnyttja dess årstidsbundna jakt-, fiske— och
fångstresurser.
Som ovan nämnts är i dag endast en mindre del samer ren— skötare. Enligt gällande renbeteslagstiftning, 1971 års rennäringslag, tillkommer renskötselrätten i princip så— dana personer av "samisk härkomst" som kan åberopa att någon av deras föräldrar eller far— eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Renskötselrätten
som sådan medför ingen rätt att bedriva renskötsel. En—
7 Jämför Ruong, a.a.
dast den renskötselberättigade person som är medlem i
en sameby får bedriva renskötsel. Med medlemskapet föl— jer jakt— och fiskerätt inom samebyns område samt rätt till visst skogsfång m.m. Det är i princip samebyn som
beslutar om medlemskap.
Uppdelningen av samerna är historiskt betingad. Den har haft och har stor betydelse för den samiska folkgruppens ställning i Sverige i det att "minoritetsskyddet" nästan uteslutande tagit sikte på de renskötande samerna. Det kan därför finnas anledning att något uppehålla sig vid bakgrunden till uppdelningen och vid hur förhållandena
är i dag.
Nybyggarkolonisationen av samernas bosättningsområden hade vid slutet av 1800—talet i stort sett avslutats. När kolonisationen hotade att helt utplåna den samiska befolkningen vidtog statsmakterna efter hand åtgärder
till stöd för renskötseln och dess utövare.
Före renbeteslagarna, den första tillkom år 1886, fanns i princip ingen uppdelning av samer med och samer utan renskötselrätt. Renbeteslagen införde vissa bestämmelser som kollektiviserade renbetet. Endast de samer som hade anknytning till en lappby — sedermera sameby — t.ex. ge— nom bosättning eller födsel, fick delta i renskötseln. I senare renbeteslagstiftning har man fortsatt på den inslagna vägen. Den som inte är medlem i en sameby kan i dag enligt rennäringslagen inte utnyttja sin rensköt— selrätt. För de renskötande samerna kom renbeteslagarna
att utgöra ett viktigt skydd mot motstående intressen.
Många samer tvingades över i andra näringar. Dessa sa— mer blev enligt renbeteslagen utan rätt att bruka den mark som de själva ansåg sig ha rätt att bruka. De blev nu för sin existens beroende av att marken uppläts till
dem av kronan.
Statsmakterna borde enligt samernas mening i stället ha
beaktat att den samiska kulturens urform var en ärje—
markshushållning, en fångstkultur där några tama renar hölls, t.ex. för transporter och att utvecklingen sena— re gått i två riktningar dels mot nomadism med stora renhjordar, dels mot bofasthet med jordbruk i kombina—
tion med jakt och fiske.
Flertalet av de bofasta samerna — de som inte var med— lemmar i någon lappby — kom så småningom att inlemmas i nybyggarkolonisationen. Många förlorade snabbt sin sa— miska identitet och kom att assimileras med den svensk— talande befolkningen. Man kan alltså konstatera en
rättssociologisk verkan av lagstiftningen som inneburit att många blivit ställda utanför den samiska gemenska—
pen.
Av ålder har de renskötande samerna varit indelade i skogslappar och fjällappar. Detta lever kvar i uppdel— ningen mellan fjällsamebyar och skogssamebyar vilket dock inte återspeglas i lagstiftningen. I fjällsameby- arna kännetecknas renskötseln av de långa flyttningarna mellan sommarbetet i fjälltrakterna och vinterbetet i skogstrakterna. Skogssamebyarnas rennäring är som regel mer stationär. Dessa byar ligger i princip nedanför od—
lingsgränsen.
Samer som icke är medlemmar i samebyn har — oavsett om de är renskötselberättigade eller inte — inga särskil— da rättigheter enligt gällande svensk lag såvitt avser rennäring, jakt, fiske, etc. utan är helt jämställda med den övriga svenska befolkningen. Bland dessa samer bör här särskilt omnämnas en liten grupp som huvudsak— ligen försörjer sig på fiske, s.k. fiskesamer. Eftersom de inte är medlemmar i samebyar är de för sitt fiskeut— övande beroende av upplåtelser från lantbruksnämnd el—
ler av annan.
De sameslöjdare, som inte är medlemmar i någon sameby, har en motsvarande situation. Enligt rennäringslagen är de endast medlemmar i sameby som har rätt att ta slöjd— virke inom samebyns område.
I Finland har enligt uppgift omkring 1 500 samer rennä— ring som huvudsaklig sysselsättning. Till skillnad från förhållandena i Norge och Sverige är renskötselrätten i
Finland inte förbehållen samerna.
I Norge visar en undersökning från år 1982 att 2 000 personer har renskötsel som huvudnäring och 450 som bl— näring. Troligtvis var ytterligare personer t.ex. famil- jemedlemmar, involverade i rennäringen. Många samer - i Finnmark ca 2 200 - är sysselsatta inom andra primärnä—
ringar dvs. jord— och skogsbruksamtjakt och fiske. 2.4 Samernas språk och skolor
Samerna har ett eget språk som hör till den finsk—ugriska språkgruppen. Språket är präglat av samernas levnadssätt nära naturen med särskilda ord som svenskan saknar mot- svarighet till, t.ex. för nyanser i olika naturföreteel—
ser.
Det samiska språket inrymmer flera "språk" eller "dia— lekter". Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från olika områden inte kan förstå varandra. Hu— vudindelningen är i östsamiska, centralsamiska och syd— samiska.
"Dialekternas" ungefärliga utbredning framgår av bilden,
fig. 2.
Fig.
Samiska språk och dialekter. Efter Elina Helander Om trespråkighet, Umeå
0 100 200 300km
l___4_._|
Skala 117 500 000
ml". TF"/.
|| ||
FINLAND
nordsamiska lulesamiska _ pin—samiska
umesamiska sydsamiska — utom umesamiska
SOVJETL'NIONEN
Förkorrningar : Ö _
Östsamiska
Central— samiska i
Sydsamnka ; i vidaste bemärkelse 1
1984
Som framgår av bilden följer språkgränserna inte riks— gränserna. Enligt uppgift8 talar uppskattningsvis 9 000
av de svenska samerna samiska.
Nordsamiskan har den klart dominerande ställningen. En— ligt uppgift talar 70 % av den samisktalande befolkning—
en i Norden nordsamiska.
De flesta samerna i Finland hör till den nordsamiska
gruppen. Där finns också skoltsamerna, ca 700 personer, som har eget språk och en särpräglad kultur. De kommer ursprungligen från Petsamaområdet, men blev efter andra världskriget evakuerade till Sevettijärviområdet i den
östra delen av Enare kommun.
Samerättsutredningen skall enligt direktiven utreda möj— ligheterna att stärka det samiska språkets ställning. Vi återkommer härtill i vårt fortsatta utredningsarbete.
Det kan emellertid finnas anledning att här något beröra
det samiska språkets ställning i skolan under 1900—talet.
År 1913 inrättades s.k. nomadskolor. Syftet angavs vara dels att åstadkomma en så god undervisning som möjligt för flyttsamernas barn, dels att finna undervisningsfor— mer som inte avvänjde barnen från nomadlivet. Efter hand blev "den vandrande skolan" en fast skola belägen i när— heten av flyttningsvägarna. Barnen var först inackorde— rade hos den fasta befolkningen, så småningom bodde de
i särskilda internat.
Fram till 1900—talet hade undervisningen getts på samis— ka, finska eller svenska eller på flera språk alltefter omständigheterna. Men genom 1913 års skolreform infördes svenska som enda undervisningsspråk. Detta överensstämde egentligen inte med den grundsyn på sameundervisningen
som då rådde bland myndigheterna och som gick ut på att samerna genom sin skolgång inte skulle fjärmas från sitt samiska liv. Fjällsamerna var skyldiga att sända sina
8 Jämför Elina Helander Om trespråkighet (Umeå1984) s. 21.
barn till nomadskolan. Andra samebarn hade möjlighet,
men inte obetingad rätt eller skyldighet att gå där.
Genom 1962 års nomadskolereform (jämför prop. 1962z51) kom nomadskolan emellertid att stå öppen för alla same— barn. Alla som påstod sig vara samer skulle få utnyttja rätten att sända sina barn till nomadskolan. Samerna fick också rätt att välja den ordinarie grundskolan. Reformen innebar i övrigt att nomadskolan så långt möj- ligt skulle stå i paritet med den samtidigt beslutade nioåriga grundskolan. Nomadskolan skulle följa grund— skolans läroplan, dock med vissa inslag av samiska äm— nen. I riksdagsbeslutet fastslogs att nomadskolan skul— le bestå som en särskild skolform så länge samerna själva önskar det. Senare har nomadskolorna fått be—
teckningen sameskolor.
Elevantalet i sameskolorna minskade markant fram till 1970—talet. I vissa fall integrerades sameskolorna med
grundskolorna.
Hemspråksreformen i det svenska skolsystemet ledde till att undervisningen i samiska stärktes i grundskolan. Genom reformen ges elever med annat hemspråk än svenska
rätt till undervisning i och på sitt hemspråk.
Det samiska språkets ställning stärktes genom beslut av riksdagen i anledning av prop. 1976/77:80 om insatser för samerna. Departementschefen framhöll där att man i princip bör eftersträva inslag av samiskt språk och kul— tur på alla utbildningsstadier och i den omfattning som
motsvarar samernas berättigade önskemål.
Sedan år 1980/81 finns inrättad en särskild Sameskol— styrelse för sameskolorna med kansli i Jokkmokk. Same- skolstyrelsen skall bl.a. samråda med kommunala skol— styrelser för att främja samiska undervisningsinslag i
det övriga skolväsendet.
Samernas folkhögskola upprättades år 1942 för att be— driva folkbildningsarbete bland samerna. Skolan är be— lägen i Jokkmokk. Sedan år 1972 drivs skolan av en stiftelse, där Svenska Samernas Riksförbund och riks— organisationen Same Ätnam ingår.
En samisk avdelning, med en professur i samiska m.m., finns inrättad vid Umeå universitet sedan år 1975. Vid lärarhögskolan i Luleå tas samisktalande studenter in
på särskild kvot.
Man kan i dag urskilja ett språkligt "kärnområde" be— stående av i stort sett, vad gäller Norge, Kautokeino, Karasjok, Tana och Nesseby kommuner i Finnmark samt Ut- sjoki kommun i Finland. I detta område talar majoriteten av befolkningen samiska. Den skriftliga användningen av språket är däremot begränsad. I de till "kärnområdet" angränsande delarna av Sverige är samiskan i dagligt
bruk som talspråk. 2.5 Nordiska samerådet
Genom sitt gemensamma ursprung och språk känner samerna i Norden sig som ett folk. Riksgränserna upplevs som något påtvingat. Samerna tog initiativet till ett nor— diskt samarbete genom att anordna en internordisk kon— ferens i samiska kultur— och näringsfrågor år 1953 i Jokkmokk. Vid en senare konferens beslutade man att
bilda ett nordiskt sameråd.
Målsättningen för Nordiska samerådet framgår av dess
första stadgar:
Rådets uppgift är att tillvarata samernas intressen — ekonomiska, sociala och kulturella - på ett med samer- nas resp. medborgarskap förenligt sätt.
Meningen var att förutom rådsmedlemmar och samiska or— ganisationer även kommunala och statliga myndigheter skulle ha möjlighet att ta upp frågor till behandling ; rådet. Rådet skulle också besluta om rekommendationer
till kommunala och statliga organ.
Nordiska samerådet skulle arrangera öppna nordiska kon— ferenser med jämna mellanrum för att främja samhörighe- ten mellan olika samegrupper och göra samefrågor all—
mänt kända.
I 8 S i Nordiska samerådets nuvarande stadgar fastslås att rådet är de nordiska samernas gemensamma organ ge— nom att rådet är samarbetsorgan för de norska och sven— ska samernas huvudorganisationer och sameparlamentet i Finland. Sameparlamentet (egentligen "delegationen för
sameärenden") är ett folkvalt samiskt organ i Finland.
De samiska riksorganisationerna i Sverige (Svenska Sa- mernas Riksförbund och Riksorganisationen Same Ätnam) och i Norge utser var sin delegation vid den vart tred— je år återkommande nordiska samekonferensen. Den finska delegationen utgörs av sameparlamentet. Dessa tre dele— gationer väljer vid konferensen de tolv ledamöter som
skall ingå i Nordiska samerådet.
Nordiska samerådets ställning i det samiska administra— tiva och organisatoriska systemet kan illustreras med
följande organisationsskiss.
Fig. 3
SAMI-KOM! llefNS
SAMPRÅDFI
NHRIDISKI SAMISKI INSllfl'l
SAMFPARIÅMFN'I'ET
*
I£KALA ORGANISATIONER/ENSKILDA SAMER
NSR Norske Samers Riksforbund
NRL Norske Reindriftsamers Landsforbund RSA Riksorganisationen Same—Ätnam
SSR Svenska Samernas Riksförbund Same Parlamentet= Valt organ för samerna i Finland
Som framgår av bilden är samerna i Sovjetunionen inte representerade i Nordiska samerådet. Sovjetiska samer har inbjudits till varje samekonferens men med något
undantag inte deltagit.
Samerådets sekretariat finns i Utsjoki, Finland. Medel för samerådets administrativa kostnader beviljas av Nordiska ministerrådet. För samerådets tre sektioner —
en från varje land — utgår bidrag från resp. land.
Samerådet är rådgivande organ till Nordiskt samiskt in—
stitut i Kautokeino. 2.6 Nordiskt samiskt institut
Tanken på att skapa ett för alla samer i de tre nordis— ka länderna gemensamt organ till stöd för samisk kultur och samiskt språk går långt tillbaka i tiden. Genom an— ordnandet av nordiska samekonferenser och genom till— komsten av det nordiska samerådet skapades möjligheter till gemensamma överläggningar rörande olika sameproblem
över gränserna.
Det var inom dessa samarbetsorgan som frågan om ett Nor— diskt samiskt institut väcktes och närmare utvecklades. Men det var först sedan Nordiska rådet i rekommendation (33/1968) rekommenderat regeringarna i Norge, Finland och Sverige att vidta åtgärder för inrättande av ett nordiskt sameinstitut samt utreda frågan om institutets verksamhet och placering som frågan fick större aktuali- tet.
Nordiska ministerrådet fattade så i mars 1972 principbe— slut om upprättande av ett nordiskt sameinstitut och
året därpå fastställdes statuter.9
Nordiskt samiskt institut har enligt statuterna som mål att tjäna den samiska befolkningen i de nordiska länder—
9 Institutets tillkomsthistoria beskrivs t.ex. i betän— kandet Forskning och eftergymnasial utbildning i sa— miska (Ds U 1973z14).
na i syfte att förbättra befolkningens ställning soci— alt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt bl.a. genom
att
— skapa förståelse för, befästa och vidareutveckla sa— miskt språk och kulturliv, byggt på samiska tradi— tioner och värderingar,
— arbeta med näringsfrågor, ekonomiska och rättsliga frågor samt miljöfrågor, — arbeta med utbildningsfrågor, undervisning och in—
formation.
Institutet skall göra utredningar inom olika områden. Det skall vidare ha viss konsulent— och rådgivnings— verksamhet. Det skall samarbeta med universitet, hög—
skolor och andra institutioner.
Nordiskt samiskt institut är förlagt till Kautokeino i Norge. Institutet leds av en styrelse och en insti— tutschef. Styrelsen består av tolv ledamöter med sup— pleanter, vilka utnämns av Nordiska ministerrådet. Fem av ledamöterna utnämns efter förslag av regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige och övriga
sju efter förslag av Nordiska samekonferensen.
Institutet har tre sektioner, en för näringsliv, miljö och rättsfrågor, en för samiska språket och kulturen
samt en för utbildning och information. 2.7 Vad är en urbefolkning?
Samerna brukar kalla sig och en del andra folkgrupper för urbefolkningar. Uttrycket används som en över— sättning av de engelska "indigenous peoples" och "in— digenous populations" och får nog anses vedertaget. Be— greppen används synonymt även i denna framställning. En mer exakt översättning till svenska är "infödda folk" och kanske också "infödingar". Uttrycket "infödda" är av så allmän karaktär att det knappast kan beskriva en speciell folkgrupp. "Infödingar" är väl ett mer eller mindre nedsättande begrepp som i vart fall tidigare an—
vänts om en del kolonialiserade folk. Det motsvaras i engelskan av uttrycket "native". I Sverige används ibland uttrycket "urfolk".
Att generellt kalla urbefolkningar för minoriteter är omöjligt eftersom de ofta är i majoritet i sitt land. I vetenskapliga sammanhang benämns ibland inhemska, ur—
sprungliga minoriteter för autoktona minoriteter.
När man benämner en folkgrupp urbefolkning leder detta
— till skillnad från det engelska indigenous people — väl närmast tanken till att den skulle utgöra avkomling— ar till den grupp människor som först befolkat ett områ— de. Även för sådana folkgrupper finns ett engelskt ut— tryck, "aborigenes", en term som även i Sverige används
för urbefolkningen i Australien.
Med uttrycket urbefolkning avses inte med nödvändighet den folkgrupp som kom först till ett område, jämför vi— dare nedan. Avgörande är i stället att folkgruppen be— bott området under längre tid och har en långvarig och
fast anknytning till detta.
Att åstadkomma en närmare definition av indigenous peop- le eller urbefolkning har visat sig vara förenat med stora svårigheter. Det finns därför i dag ingen bindan—
de eller allmänt erkänd definition.
Av de internationella konventionerna är det troligtvis bara ILO—konventionen nr 107 av år 1957 som använder uttrycket "indigenous", vilket i prop. 1958z46 över— satts med "infödda". I ILO—konventionen finner man en definition: Medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder, vilka betraktas såsom infödda, emedan de härstamma från folkgrupper, som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring el— ler kolonisation och vilka, oavsett vilken rättslig ställning de intaga leva mer i överensstämmelse med
ifrågavarande tids sociala, ekonomiska och kulturella
institutioner än med institutionerna i det land, till
vilket de höra.
Definitionen tar alltså i första hand sikte på förhål— landena under vilka folkgruppen lever. Detta har lett till stora skillnader i tolkningen om vilka grupper som faller under konventionen. I det internationella arbete som pågår för att åstadkomma en definition har man inte
utgått från ILO—konventionens bestämning.
Det för närvarande viktigaste internationella arbetet pågår inom ramen för FN:s arbetsgrupp för urbefolknings— frågor, varom mer i det följande (7.7). Till arbets— gruppen lämnar FN:s specielle rapportör José R Martinez Cobo sina rapporter (Study of the problem of Discrimi— nation against indigenous populations). September 1983 framlade han ett utkast till beskrivning av vad som
kännetecknar en urbefolkning10:
Urbefolkningssamhällen, urbefolkningar och urbefolk— ningsnationer har en historisk kontinuitet från de sam- hällen som utvecklats på ett markområde innan invasion och kolonialisering ägde rum, och de betraktar sig som helt skilda från andra sektorer i det samhälle som nu härskar över markområdet eller delar av det. De utgör nu icke—dominerande delar i samhället och är fast beslutna att bevara, vidareutveckla och överföra till kommande generationer sina förfäders landområden och sin etniska identitet som grund för sin fortsatta existens som folk, i överensstämmelse med sina egna kulturmönster, sociala institutioner och rättssystem.
Denna historiska kontinuitet kan bestå av ett sammanhang som sträcker sig in i nutiden på ett eller flera av föl— jande områden:
a) Besittning av förfädernas markområden, i vart fall till en del.
b) Gemensamt ursprung med de tidigare innehavarna av markområdet.
c) Generella eller speciella manifestationer (såsom re— ligion, stamförhållande, tillhörighet till ett urbe— folkningssamfund, kläder, levnadssätt, livsstil etc.).
d) Språk (vare sig detta brukas som det enda språket, som modersmål, som det vanligaste språket hemma eller i familjen, eller som det man helst använder, som det vanliga eller som det allmänna eller normala språket).
10 E/CN.4 Sub. 2/1983/21/Add. 8 paragraf 379 — 382.
e) Bosättningar i särskilda delar av landet eller i sär— skilda regioner i världen. f) Andra relevanta faktorer.
På individuell bas är en urbefolkningsperson en per— son som tillhör dessa urbefolkningsgrupper genom självidentifikation som medlem och som är godkänd och accepterad av dessa folkgrupper som en av deras med— lemmar (godkännande av gruppen).
Det ger dessa samfund en suverän rätt och myndighet att avgöra vem som tillhör samfundet utan yttre in— blandning. (Den engelska originaltexten finns bifogad som bil. 9).
Vid arbetsgruppens sammankomst sommaren 1984 framhölls två grundläggande kriterier som borde gälla vid en defi— nition och som rätt väl sammanfattar diskussioner. Folk— gruppen (urbefolkningen) fanns i området före det att
den befolkning som nu är dominerande bosatte sig där. Folkgruppens (urbefolkningens) utnyttjande av naturresur— ser och dess kulturella traditioner skiljer sig från den
nu dominerande befolkningens.
Så länge några bestämda rättsverkningar inte är knutna till begreppet urbefolkning finns det kanske inte något större behov av en mer precis rättslig definition. Den nu lämnade framställningen torde kunna utgöra en till- räcklig bakgrund för förståelsen av vad som i det föl— jande avses med begreppet. Samerna kommer i denna fram— ställning liksom hos samerettsutvalget att betraktas
som en urbefolkning. Detta torde för övrigt överens—
stämma med den officiella synen på samerna i Sverige. 2.8 Den officiella synen på samerna i Sverige
I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna sägs det (5. 5) att samerna har urgammal hemortsrätt i de nordliga delarna av nuvarande Sverige, Norge och Finland. Det sägs vidare: Enligt den historiska forskningen torde sa— merna ha kommit i kontakt med nordborna redan i början av vår tideräkning. Under 1600—talet fick det svenska våldet i norr en allt starkare organisation. Bl.a. ägde
skatteuppbörd rum på de fasta kyrk— och tingsplatserna.
År 1632 inrättades Skytteanska skolan i Lycksele. Sko— lan kom att spela en mycket stor roll för den svenska och kristna kulturens utbredande bland samerna. Tan— ken att samerna skulle assimileras med den svenska be- folkningen var mycket aktuell redan under första hälf— ten av 1700—talet. Man vill göra samerna bofasta för att de skulle bli mer åtkomliga för missionen. I samma takt som odlingen framskred trängdes emellertid samer— na tillbaka av de svenska kolonisterna. Särskilt under 1800—talet blev nybyggarkolonisationen mycket mäktig. När kolonisationen hotade att helt utplåna den samiska befolkningen vidtog statsmakterna efter hand åtgärder till stöd för renskötseln och dess utövare. År 1886 och
år 1898 tillkom de första renbeteslagarna.
I ovannämnda proposition anförde föredragande statsrå— det (5. 107) att det klart borde uttalas att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige, som, i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en sär— skild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Riksdagen anslöt sig till detta och ansåg det värdefullt att det uttalades så klart. Riksdagen anslöt sig också till föredragandens uttalande att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme åt även andra be— dömningar än de som kan göras beträffande övriga mino- ritetsgrupper i Sverige.
Föredragande statsrådet uttalade också att han delade uppfattningen "att samernas minoritetsställning moti— verar att särskilda hänsyn tas för att säkerställa de— ras inflytande över undervisningen såväl centralt som regionalt och lokalt" (s. 133). En särskild sameskol— styrelse — med samisk majoritet — har numera inrät— tats.
Riksdagens kulturutskott (KrU 1976/77:43) betonade att en avgörande förutsättning för den samiska kulturens fortbestånd är att rennäringen kan fortleva som samisk
näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde som av ålder va— rit samernas. Det konstaterades att rennäringen därför även i fortsättningen måste få statligt stöd samtidigt som åtgärder måste vidtas för att skapa arbetstillfäl— len för samerna i näringar som kan anslutas till och
komplettera rennäringen.
Utskottet underströk också ett uttalande i propositionen att bedömningen av vilka åtgärder som bör vidtas bör gö— ras i samarbete med samerna själva. Det borde därvid be— aktas att rennäringen inte är den enda grunden för den samiska kulturen och att som ett motiv för ett stöd till samiskt språk och kultur inom andra områden på goda grunder kunde anföras att detta är en angelägenhet av
betydelse för alla samer.
Samerna är ej direkt omnämnda i den svenska grundlagen.
I regeringsformen 1 kap. 2 S fjärde stycket stadgas:
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlighe— ter att behålla och utveckla ett eget kultur— och sam— fundsliv bör främjas.
Av förarbetena till stadgandet ( prop. 1975/76:209 ) fram- går dock att paragrafen har betydelse för den samiska folkgruppen. Föredragande statsrådet uttalar:
Det bör framhållas att ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning. Det innefattar sålun— da den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.
En annan i sammanhanget viktig grundlagsbestämmelse
finns i regeringsformen 2 kap. 15 S:
Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.
Bestämmelsen prövades i ett avseende i det s.k. skat— tefjällsmålet ( NJA 1981 s. 1 ) som i första hand rörde
frågan om samisk äganderätt till vissa fjällområden i
Jämtland, men där också andra frågor behandlades. Högs— ta domstolen (HD) fann därvid att rennäringslagens be— stämmelser om upplåtelse av nyttjanderätt inte stod i strid med diskrimineringsförbudet, vilket påståtts av
samerna i målet.
I domen uttalade sig HD också om samernas ställning som ursprunglig befolkning i norra Skandinavien (s. 175): Otvivelaktigt förhåller det sig så att samer har fun— nits i stora delar av norra Skandinavien långt innan andra folkgrupper sökte sig dit upp och att samerna se— dan genom expansion från svensk och norsk sida har trängts undan från områden som de brukat. Även i öv— rigt har de fått sin näringsutövning försvårad på olika sätt. De har varit i ett underläge bl.a. från ekonomisk synpunkt, vilket i viss utsträckning utnyttjats av and— ra grupper. Tidigt har de blivit utsatta för skattekrav, delvis som led i staternas strävan att utvidga sina ter— ritorier. Så småningom har de blivit undersåtar i resp. stater, underkastade rättsordningen i dessa. De har då
också kunnat göra anspråk på rättsordningens skydd.
I prop. 1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser (NRL) diskuteras skyddet för rennä—
ringen (s, 57).
Rennäringen är en förutsättning för den samiska kultu- ren. Riksdagen har i olika sammanhang uttalat att den samiska kulturens fortlevnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande förutsätt— ningar för rennäringen inom i princip varje sameby, nämligen en säker tillgång till sådana områden inom bå— de åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna som har av— görande betydelse för möjligheterna att bedriva rensköt— sel. Det kan gälla bl.a. flyttningsleder, särskilt så— dana avsnitt där på grund av terränghinder m.m. alter— nativa framkomstvägar saknas. Det kan också gälla vik— tiga kalvningsland och områden med särskilt goda betes— förhållanden. De viktigaste delarna av renskötselmar— kerna bör därför ges ett starkt skydd i NRL mot exploa— tering. Som påpekas i promemorian är det därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som måste finnas mellan olika delområden för att ren— skötsel skall vara möjlig och samekulturens fortbestånd därmed garanteras.
Med hänsyn till vad jag nu har sagt får sådana områden som har avgörande betydelse för möjligheten att varak— tigt bedriva renskötsel i en viss sameby anses vara av riksintresse. I NRL bör därför föreskrivas att dessa områden skall skyddas mot åtgärder somkan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Härigenom kan staten också ingripa i den kommunala planläggningen om den skulle strida mot denna föreskrift.
Propositionen har ännu inte lett till lagstiftning (ap— ril 1986).
Om man över huvud taget kan tala om en officiell svensk inställning till samerna, kan denna knappast sammanfat- tas i några citat. Man kan givetvis också finna andra auktoritativa uttalanden om samhällets förhållande till samerna än de här redovisade. De nu återgivna uttalan— dena av regering, riksdag och HD speglar nog ändå rätt
väl den svenska synen på samerna.
överensstämmer då den officiella svenska inställningen till samerna som minoritet och urbefolkning med den som folkrätten ger uttryck för? Vi belyser frågan något i kap. 8.
3 FOLKRÄTTSLIGA BEGREPP OCH RÄTTSKÄLLOR
3.1 Allmänna synpunkter
Traditionellt brukar folkrätt definieras som samman— fattningen av de rättsregler som gäller för staterna i deras inbördes offentligrättsliga förhållanden. Att folkrätten gäller för staterna innebär emellertid inte att den dessutom inte kan gälla även för andra subjekt,
t.ex. minoriteter eller individer.
Jämfört med den nationella rätten står folkrätten på ett primitivt utvecklingsstadium. Det saknas sålunda egentliga motsvarigheter till de lagstiftande, dömande och exekutiva organen, som utmärker den inomstatliga rättsordningen i en civiliserad stat. Lagstiftningens funktion fylls visserligen i någon mån genom interna- tionella överenskommelser, som dock blir bindande en— bart för de avtalsslutande staterna. De internationel— la domstolar som existerar har domsrätt endast i för— hållande till de stater som frivilligt underkastar sig jurisdiktion. Domsverkställighet blir i första hand be— roende av att vederbörande stat frivilligt rättar sig efter domen. Man får dock inte härav dra slutsatsen att folkrätten saknar betydelse för staternas handlings— sätt. De flesta stater strävar nog efter att efterleva sina folkrättsliga förpliktelser, om inte annat så på grund av trycket från internationella opinioner. Det finns också vissa tendenser till att folkrätten utveck— las mot allt fastare former. Här spelar FN och de olika
FN—organen en viktig roll. Men folkrätten utvecklas
också i andra sammanhang t.ex. genom Europarådets verk—
samhet. 3.2 Rättskällor
Folkrätten består av två regelkomplex, sedvanerätt och
traktatsrätt. Sedvanerätten kallas också allmän folkrätt eftersom den anses binda alla stater oberoende av deras samtycke, medan traktatsrätten, som tillkommit genom av—
tal, i princip endast binder de avtalsslutande staterna.
Folkrättsliga rättskällor i vid mening finns omnämnda i artikel 38 av stadgan för den internationella domstolen
i Haag:
a) allmänna eller speciella internationella överenskom- melser, vilka fastställa av de tvistande parterna ut— tryckligen erkända regler
b) internationell sedvänja, utgörande bevis för en all— män praxis, godtagen såsom gällande rätt
c) allmänna, av de civiliserade folken erkända rätts— grundsatser
d) rättsliga avgöranden och de olika ländernas mest sak— kunniga författares lärosatser, såsom hjälpmedel för fastställande av gällande rätt.
I p. c talas om 'erkända rättsgrundsatser". Härmed har man velat ge domstolen möjlighet att utfylla luckor i folkrätten genom att låna rättsprinciper som är gemen— samma för de civiliserade staternas interna rättsord— ningar. Med rättsliga avgöranden i p. d avses interna—
tionella domstolars domar. 3.3 Internationella överenskommelser m.m.
Den vanligaste form i vilken en stat åtar sig skyldighe— ter eller tillförsäkras rättigheter i förhållande till en annan stat är en överenskommelse. överenskommelser kan ingås mellan två eller flera stater eller mellan stater
å ena sidan och mellanstatliga organisationer å den and- ra. En internationell överenskommelse kan betecknas på många sätt: traktat, konvention, stadga, fördrag, statut
m.m. Vissa överenskommelser blir bindande för staten ge—
nom undertecknande, andra kräver ratifikation, dvs.
slutligt godkännande, av behörigt statsorgan.
En stat kan också ådra sig förpliktelser eller till— försäkras rättigheter till följd av beslut som fattas av en mellanstatlig organisation som staten tillhör. Bundenhet för staten uppkommer dock endast om den ut—
tryckligen godtagit sådana procedurregler.
Beslut av mellanstatliga organisationer är dock ofta ej av bindande karaktär utan endast s.k. rekommendationer. Organisationer kan emellertid i vissa fall utöva en mo— ralisk eller politisk press på staterna för att se till
att rekommendationerna tillämpas.
Ett särskilt slag av beslut är avgöranden som fattas av internationella domstolar eller liknande organ, vilka har tillskapats genom internationella överenskommelser och vilkas jurisdiktion Sverige har underkastat sig. Exempel på sådana organ är den internationella domsto— len i Haag och den europeiska domstolen för de mänskli— ga rättigheterna. Om ett sådant organ finner att svensk lagstiftning eller ett avgörande av svensk domstol el- ler myndighet står i strid med Sveriges folkrättsliga förpliktelser kan man normalt räkna med att erforderli-
ga ändringar i den svenska lagstiftningen vidtas.
Trots att konventioner endast binder de stater som god- känt dem kan deras verkan bli mer vidsträckt. Konventio— nerna innehåller i stor utsträckning endast en kodifie— ring av gällande sedvanerätt, som binder även utanför— stående stater. Det kan vara svårt att urskilja huruvida bestämmelserna i en konvention är nyskapelser, särskilt som ovisshet ofta råder om sedvanerättens exakta inne— håll. Man måste därför räkna med att konventioner som slutits av ett större antal stater kan påverka den all- männa uppfattningen om vad som är gällande folkrätt och därigenom bidra till den allmänna folkrättens — sedvane—
rättens — utveckling.
Ett exempel på en konvention som ej tillträtts av Sverige men som ändå kan ha viss betydelse på sätt som nu nämnts är International Labour Organization's (ILO) konvention nr 107. Denna konvention är för övrigt den enda som direkt tar sikte på urbefolkningarnas situa—
tion. 3.4 Traktater och svensk rätt
En överenskommelse som en stat ingår med en annan stat eller mellanfolklig organisation blir vad gäller flerta— let europeiska stater och USA vanligen utan vidare rättsligt bindande inom landet. Så är inte fallet i Sverige.11 För att överenskommelsen skall kunna tilläm— pas av svenska myndigheter krävs normalt att överens— kommelsen genom ett beslut här i landet införlivas med vår interna rättsordning. Ett vanligt sätt att åstadkom- ma detta är att överenskommelsens bestämmelser ges mot— svarighet i en svensk lag eller annan författning (transformationsmetoden). Ett exempel härpå är lagen om straff för folkmord som är en transformation av bestäm— melser i konventionen den 9 december 1948 om förebyggan—
de och bestraffning av folkmord.
Ett annat sätt att införliva en internationell överens— kommelse med vår inhemska rättsordning är att det i en lag eller annan författning föreskrivs att den interna— tionella överenskommelsen skall gälla som svensk rätt (inkorporationsmetoden). I detta fall brukar den inter- nationella överenskommelsen kungöras tillsammans med den svenska författningen. Ett exempel på inkorporation finns i lagen ( 1972:114 ) med anledning av konventionen mellan Sverige och Norge om renbetning. Lagen innehål— ler ett stadgande att vissa kapitel i konventionen, som fogats till lagen som bilaga, skall gälla som svensk
lag.
Ett skenbart undantag från regeln att konventioner nor—
malt införlivas med svensk rätt genom lagstiftning före— 11 Jämför betänkandet Internationella överenskommelser och svensk rätt, SOU 1974:100 , 5. 44.
ligger när redan existerande lagregler och rättsprin— ciper är tillräckliga för att Sverige skall kunna full— göra sina förpliktelser som konventionsstat. Det är ju då inte nödvändigt att lagstifta. Denna situation före— låg t.ex. när Sverige tillträdde 1966 års FN—konventio—
ner om de mänskliga rättigheterna.
Genom Sveriges tillträde till en konvention begränsas handlingsfriheten för framtiden. Man måste tillse att ny lagstiftning inte strider mot någon konventionsbe— stämmelse. Ett särskilt problem när det gäller konven— tioner om mänskliga rättigheter utgörs av det förhål— landet att dessa är mycket allmänt hållna och att tolk— ningen av dessa kommer att skifta efter tidsförhållan— dena. Vad som vid konventionens tillkomst tedde sig som en tillåten inskränkning i en rättighet kan med tiden komma att framstå som otillåten och stridande mot kon— ventionen.12 Det kan t.ex. nämnas att före Sveriges anslutning till Europarådskonventionen år 1950 om de mänskliga rättig— heterna utreddes frågan om svensk lagstiftning stod i överensstämmelse med konventionens krav. Detta ansågs vara fallet varför konventionen ratificerades år 1952. Likväl har under senare år i ett antal fall svenskars klagomål mot svenska myndigheter vunnit beaktande inom den europeiska kommissionen för de mänskliga rättighe— terna. Kontrollorganens rättspraxis kan sålunda medföra en tolkning av konventionsåtagandena som ter sig som en utvidgning av rättsskyddets tillämpningsområde. Om el- ler när FN—konventionerna och deras kontrollapparater träder i verksamhet är det inte otänkbart att även stadganden, som efter ordalagen i första hand inte ter sig som tillämpliga på en grupp inom ett lands befolk— ning, kan komma att tolkas på ett för denna grupps in— tressen mer förmånligt sätt än man tidigare haft anled- ning utgå ifrån. Man brukar här tala om en "dynamisk" tolkningsmetod.
12 Jämför Hans Danelius, Mänskliga rättigheter, Lund 1975, s. 45.
En bestämmelse som kan antas ha utvecklats på ett så- dant sätt är artikel 27 i 1966 års FN—konvention om de politiska och medborgerliga rättigheterna. Artikeln be-
handlas närmare i avsnitt 6.7.
Internationella konventioner, brukar som ovan nämnts, inte anses utgöra direkt tillämplig rätt i Sverige. De kan emellertid ändå få viss betydelse när det gäller att bestämma innebörden av gällande svensk rätt. Om en kon— vention transformerats till svensk lag är det naturligt att domstolar och myndigheter tillämpar lagen med beak— tande av de värderingar på vilka konventionen bygger. Även i andra fall brukar man presumera att svensk rätt är förenlig med Sveriges folkrättsliga förpliktelser.
Möjligen är förhållandena något annorlunda i Norge.
Den norska högsta domstolens dom i målet angående regle— ringen av Altaälven13 är i detta sammanhang av intresse. I målet hävdades att folkrättsliga regler som Norge var
bundna av skyddade samerna mot det ingrepp i samiska in— tressen som en utbyggnad av Altaälven skulle medföra. Domstolen uttalade i frågan:
Reglene om domstolenes adgang till å prove gyldigheten av forvaltningsvedtak er ikke till hinder att domstolene fullt ut prover om reguleringsvedtaket er i strid med folkerettslige regler.
Det råder i Norge ingen enighet om hur uttalandet skall tolkas, men det har gjorts gällande att domen innebär ett genombrott för principen att folkrättsliga regler i vissa fall har företräde framför den inhemska rättsord—
ningen. 3.5 Folkrättsliga subjekt
Som ovan nämnts är det inte endast stater som kan vara folkrättsliga subjekt. Genom de regelsystem för skydd av de mänskliga rättigheterna som successivt vuxit fram
har individerna och minoritetsgrupperna fått en allt
13 Se Norsk Retstidende 1982 s. 241.
starkare ställning i folkrätten. I flera konventioner
finns t.ex. regler som begränsar staternas möjligheter att kränka medborgerliga rättigheter. Individerna har i vissa fall tillagts rätten att framföra klagomål på den
egna regeringen inför ett internationellt forum etc.
I detta betänkande är det framför allt det kollektiva skydd och de rättigheter som tillagts vissa minoritets— grupper och urbefolkningar som skall behandlas. Det skydd och de rättigheter som direkt tillagts individer kan emellertid också vara av betydelse för gruppen och tas därför upp till behandling i vissa sammanhang.
1 "71111 1 . r..,lj'g'p”. .; '
,1' ,1-1,_.1|,,-A
4 LAPPKODICILLEN OCH RENBETESKONVENTIONERNA MELLAN SVERIGE OCH NORGE
Sverige och Norge har särskilda folkrättsliga förplik— telser gentemot samerna på grund av de traktater som alltsedan år 1751 föreligger mellan staterna. Dessa traktater har slutits för att trygga flyttsamernas rätt att överskrida riksgränsen och utnyttja sin renbetes—
rätt i bägge rikena.
Gränsen mellan Sverige och Norge blev fastställd i sin helhetgenomden;iStrömstadden21 september och den 2 ok- tober 1751 ingångna gränstraktaten. Den härigenom be— stämda riksgränsen är alltjämt gällande och den är den näst äldsta i Europa. I och med att gränsen blev fast— ställd uppstod behov av att bl.a. reglera de av ålder förekommande renflyttningarna mellan det norska sommar— landet och det svenska vinterlandet. Till gränstrak— taten knöts därför ett särskilt avtal härom. Detta av— tal "Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tracta— ten ——— Lappmännerne beträffande" kallas vanligen lapp— kodicillen (se bil. 1). Den föregicks av ett omfattande
förberedelsearbete.
Lappkodicillen kom att gälla oförändrad i drygt 130 år14 eller till år 1883 då den s.k. gemensamma svensk—norska lagstiftningen — i realiteten ett bilateralt avtal - un— der den tid den skulle gälla ersatte kodicillen.
Den gemensamma lagstiftningen kompletterades med den som ett led i avtalen om unionsupplösningen år 1905 i Karlstad ingångna konventionen angående "flyttlapparnas
14 Jämför not 18 s. 89.
rätt till renbete m.m.". I denna bekräftades uttryckli— gen lappkodicillens fortsatta giltighet. Dessutom för— klarades den vara ej ensidigt uppsägbar (artikel 1).
Efter utrednings— och förhandlingsarbete ingicks mellan de båda länderna en ny renbeteskonvention år 1919. Ge—
nom denna sattes lappkodicillen och Karlstadskonventio— nens artikel 1 ur kraft för den tid 1919 års konvention skulle gälla men de upphävdes inte. Genom en konvention år 1949 vidtogs vissa ändringar i det gällande traktats- verket.
Efter långvarigt utrednings— och förhandlingsarbete av— löstes 1919 års konvention av den nu gällande renbetes— konventionen av den 9 februari 1972. Lappkodicillen för— blev genom denna konvention försatt ur kraft men den upphävdes inte heller nu. Däremot upphävdes Karlstads— konventionen. Därmed bortföll den uttryckliga garantin mot ensidig uppsägning av kodicillen. 4.1 Lappkodicillen
Gränsdragningen år 1751 berörde samerna i ett stort sam— manhängande område från Jämtland/Femunden till Norra Is— havet. Det inre landområdet från Finnmarksvidda och på båda sidor om Kölen söderut till Jämtland/Tröndelag var nästan uteslutande bebott av samer. Samefolket hade som ovan nämnts i stor utsträckning bebott och brukat detta område redan innan de nordiska staterna bildades. Same— folket bildade aldrig någon stat. Det hade sin siidaor— ganisation (se ovan 5. 43) med dess många lokala vari— anter under det att svenskar, norrmän och ryssar utveck— lade centraliserade, permanenta statsbildningar under tiden ca1100 - 1350. Under denna tid blev samernas om— råde — "Finnmarkerna" i sin medeltida betydelse — i allt högre grad ett konkurrensområde för de expanderande sta— terna.
I förhållandet mellan Sverige (med riksdelen Finland), å ena, och Danmark—Norge, å andra sidan, var tiden mogen
för en definitiv gränsreglering efter det stora nordis— ka krigets slut är 1720. Det som härefter skedde genom gränstraktaten år 1751 var att de båda staterna gjorde upp om suveränitetsförhållandena sig emellan. Genom det samiska bosättnings— och bruksområdet drogs för första gången en entydig riksgräns. I och med det måste också
förhållandet till den samiska befolkningen regleras.
Det var särskilt två problem som krävde sin lösning. För det första måste flyttsamerna ges medborgarskap i endera landet. För det andra måste man ge regler för renflyttningarna över riksgränsen. Det gällde alltså livsviktiga förutsättningar för den samiska näringsut— övningen. Ingen av staterna önskade ingripa i denna på ett ödeläggande sätt. I överensstämmelse med den tidens folkrättsliga uppfattning ansåg traktatsparterna att de förhållanden under vilka näringen utövades borde ges
ett rättsligt erkännande.
Gränstraktaten med lappkodicillen är det grundläggande dokumentet i det samerättsliga traktatförhållandet mel—
lan Sverige och Norge.
I själva gränstraktatens artikel 3, andra stycket, görs på grund av samernas särskilda behov ett undantag från
principen om "gränsens okränkbarhet":
Men som ömse sidors Lappar behöfwa bägge Rikens Land till deras Rendjurs uppehälle; så har man i anseende till dem öfwerenskommit om sådane inrättningar, som uti denne Gränsse Tractats förste Bihang eller Codecill in— nehållas.
Lappkodicillens syfte anges närmare i dess inledning. Det gällde att ordna "Lapparnes wanlige öfwerflyttning- ar" så att det i framtiden inte skulle vara "någon an— ledning till oenighet och missförstånd" vad gäller flyttningarna över gränsen eller flyttsamernas medbor—
garskap.
Lappkodicillen innehåller detaljerade regler om medbor— garskap (3 — 9 55), rätt till land och vatten (2, 10
och 12 - 14 55), neutralitet i krig (10 och 11 55), in— tern förvaltning (15 — 21 55) och om en domsrätt (22 - 27 55).
Kodicillens regler karakteriseras avslutningsvis (30 S) som "en tolerance och reciproque fogelighet" som var nödvändig om samerna på bägge sidor om riksgränsen skul— le kunna leva vidare och vad gäller förvaltningen ("in politicis") hållas i "tillbörlig skick och ordning".
Mot den bakgrunden kan man se kodicillen som en ömsesi— dig garanti från staternas sida vad avser förutsättning—
arna för samernas fortsatta existens.
4.1.1 Rättigheter och skyldigheter vid uppehåll i det andra landet
Vad gäller rättigheterna i grannlandet är främst 10 S
av intresse.
Aldenstund Lapparne behöfwa Bägge Rikens Land, skall det dem efter gammal sedwane wara tillåtit höst och wår att flytta med deras Rhenhjordar öfwer Gränssen in uti ett annat Rike, och hädanefter såsom tillförene lika med Landets undersåtare, undantagande på sådane ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af Land och strand till underhåld för deras djur och sig sjelfwa, då de wänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfwen uti Krigstider, hwilka uti Lappwäsen— det aldeles ingen förändring skola göra, och aldraminst skola de främmande Lappar warda exponerade för plund— ring eller något slags twång eller öfwerwåld som Krigs— tiderne medbringa, utan altid blifwa såsom egne underså- tare ansedde och handterade på hwilken sida de då sig såsom främmande uppehålla.
I denna bestämmelse motiveras gränsbetestrafiken dels med samernas behov, dels med att flyttningarna sker en— ligt gammal sedvana. Vidare framgår att huvudregeln är att de inflyttade samerna har samma rättigheter som lan— dets egna samer vad gäller nyttjandet av land och strand. I 12, 16 och 29 55 ges tillämpningsföreskrifter rörande huvudstadgandet i 10 5.
Genom kodicillen infördes den ordningen att vartdera
landets samer hade att betala ett kontant vederlag,
"lega", för renbete i det andra landet. Detta vederlag bestämdes vid varje inflyttning efter antalet till in— flyttning anmälda djur enligt i kodicillen fastställda taxor, 13, 14 och 17 55. Taxan var högre för betesrätt med rätt till jakt och fiske än för enbart betesrätt. Dessa avgifter kan betraktas som en motsvarighet till vardera statens beskattning av de egna samerna. Före år
1751 var samerna i stor utsträckning föremål för dub—
belbeskattning. 4.1.2 Särskild samisk förvaltning och domsrätt 5 15 Uti hwart district, hwarest öfwerflyttande Lappar äro, skall förordnas en Lappelänsman och twänne Nämndemän, som för deras öfwerflyttningar intet skola betala.
Som lapplänsman och nämndeman förordnades alltid sa- mer. Dessa befattningshavare skulle lägga förhållandena till rätta för flyttsamerna under uppehållen i grann— landet, jämför 16 5. Vidare skulle de kräva in betesav— gifter och hålla reda på antalet renar i den andra sta— ten. De skulle också ha hand om den dömande verksamhe— ten i lapprätten och även biträda sina landsmän vid de
ordinarie domstolarna i det andra landet.
Lapplänsmannens och nämndemännens domsrätt regleras i kodicillens 22 5. Den domstol de bildar benämns i 25 S "Lapperätt". Domstolens sakliga kompetens preciseras i 22 S. Lapprätten var inte någon obligatorisk första in— stans. Endera eller båda parterna kunde föra saken di—
rekt inför häradsrätten.
Domstolen har antagligen sin förebild i siidaordningen hos östsamerna och/eller i den svenska nämnden. Lapprät— ten innebar emellertid också en viss nyskapelse år 1751. Den var i verksamhet i Sverige till in på 1800—talet och upplöstes formellt i och med att den gemensamma lag- stiftningen år 1883 avlöste kodicillen.
Lapprätten gav samerna en möjlighet att snabbt, enkelt och billigt få mindre tvister avgjorda. Lapprätten er— bjöd således en förenklad process. Till dess inrättande torde också ha bidragit att det fanns få ordinarie do— mare i de samiska områdena och att de svenska flyttsa- merna bara kunde nå fram till sommartinget i juni — ju— li. Under höst— och vårtinget var de på flyttning. Slutligen bidrog lapprätten till att institutionalisera den samiska sedvanerätten och låta den leva vidare inom
rättsordningens ram.
Andra ärenden än de som anges i 22 5 skulle enligt 23 S handläggas av den ordinarie underrätten. Detta gällde så— väl när parterna kom från samma land som när de kom från var sitt land. Men i sistnämnda fall skulle två nämnde— män tillkallas från den främmande samens hemland. Dessa hade samma ställning som de skulle ha haft i sitt eget land. Att norska medborgare sålunda gavs rätt att tjänst— göra i svensk domstol och vice versa är anmärkningsvärt men måste anses vara följden avandzsamerna betraktades
som ett särskilt folk för vilka särskilda regler gällde. 4.2 Traktatsverkets giltighetstid
Genom lappkodicillen sökte man förebygga och lösa de konflikter som kunde tänkas uppstå genom att det ena landets undersåtar skulle utöva en väsentlig del av sin näring på det andra landets territorium. Dessa konflik— ter berörde ett stort område och kunde bli av betydande omfattning. Det hade i och för sig varit naturligt om traktaten eller lappkodicillen hade innehållit bestäm— melser om tillvägagångssättet för en uppsägning av trak— tatsverket eller om en spärrning av gränsen eller om förbud för det andra landets samer att gå över gränsen. Vid förhandlingarna behandlades inte en sådan möjlighet. Varken traktaten eller kodicillen innehåller någonting om det. Det finns mycket som tyder på att traktatspar— terna år 1751 hade den uppfattningen att kodicillen inte
kunde sägas upp ensidigt.
4.3 Kodicillens räckvidd
En djupare tolkning av kodicillen aktualiserar en rad obesvarade rättsfrågor, Samerettsutvalget har utförligt uppehållit sig vid en analys härav. Vissa frågeställ—
ningar behandlas i det följande.
När man ser på förhållandet mellan kodicillens regler och rättsordningen före år 1751 avtecknar sig en rad problemställningar. En fråga är om kodicillen i vissa hänseenden endast innebär en hänvisning till redan ti— digare rådande rättstillstånd. Kodicillens 10 S hänvi— sar t.ex. uttryckligen till samisk sedvana vad gäller flyttningen över gränsen. Om samerna på grund av 10— kala sedvänjor, hävd eller "alders tids bruk" m.m. ha— de förvärvat en rätt till land och vatten på nordka— lotten i tiden före år 1751 blir en tolkning av kodi— cillens regler om detta i och för sig otillräcklig. Arten och omfattningen av de rättsregler eller rättig— heter sonlhar sin grund i de samiska bruksmönstren i ti— den före år 1751 framgår inte entydigt av kodicillen. Frågan om de samiska rättigheterna i tiden före år 1751 har berörts i den s.k. Altevanndomen år 1968 från nors- ka Hoyesterett.15 I domen tillerkändes svenska samer ersättning för skada och intrång på grund av att de in— te kunde fortsätta sin renskötsel som tidigare till följd av regleringen av den norska sjön Altevann. I do— men uttalar den förstvoterande domaren med instämmande
av övriga ledamöter:
Når det gjelder saksforholdet, legger jeg som over- skjonnsretten til grunn at slekt etter slekt fra det distrikt hvor byene ligger, i hvert fall ett hundreår for grensen ble fastlagt i 1751, har hatt boplasser ved Altevann med stabbur, skillegjerder, båter og annen red— skap de trengte, og att lappene senere årvisst har brukt området med beite og fiske. Man må då som över— skjonnsretten kunne fastslå at fra historisk tid har lappene i dette bestemte område etablert og festnet en nodvendig bruk i näring.
15 Jämför Norsk retstidende 1982 s. 241.
4.4 Samernas rätt till land och vatten enligt kodi— cillen 4.4.1 Tillerkänner kodicillen samerna en rättsligt
skyddad nyttjanderätt till land och vatten i
grannlandet?
Det har diskuterats om kodicillen grundar en nyttjande— rätt som är rättsligt skyddad i likhet med andra rättig— heter till fast egendom eller om här bara är fråga om att få nyttja naturresurserna så länge det inte uppstår någon konflikt med av lagen skyddade rättigheter, på norska "tålt bruk".
Utgångspunkten är ordalydelsen i 10 och 12 55. Bägge be— stämmelserna använder ordet "tillåtit". Detta innebär att flyttsamerna i varje fall skulle ha frihet att över— skrida gränsen och bedriva jakt och fiske i grannlandet. Ordalydelsen innebär att kodicillen åtminstone erkänner ett "tält bruk". Frågan är då om den härutöver tiller-
känner samerna en nyttjanderätt.
När denna fråga skall analyseras måste beaktas att det under förarbetet till kodicillen på 1740—talet lades stor vikt vid att kodicillen syftade till att bevara rå— dande förhållanden. Uttalanden av den dansk-norska gränskommissarien Johan Mangelsen visar vilken vikt man under förarbetet tillmätte att "den samiske nasjon" skulle skyddas mot skadeverkningar av gränsdragningen. Om det skyddet skulle bli effektivt måste Danmark—Norge och Sverige ömsesidigt erkänna den samiska näringsutöv— ningen som en nyttjanderätt. Det faktiska nyttjandet måste ges en rättslig status. Om samernas gränsöver— flyttningar (10 S) och deras jakt och fiske i grannlan— det (12 5) bara betraktadessom ett "tält bruk" enligt kodicillen kunde vardera staten ensidigt ha inskränkt eller ändrat samernas näringsutövning. En sådan inne— börd av kodicillen harmonierar inte med syftet enligt förarbetena att säkerställa "Lappernes reciproque Op—
hold og Conservation". Skulle traktatsparterna uppfylla
sin målsättning effektivt måste de erkänna samernas
rättigheter som nyttjanderätter.
Här skall bl.a. nämnas att den norska Hoyesterett i en dom den 21 juni 1862 slagit fast att samerna kan åbe— ropa kodicillen som grund för en nyttjanderätt. Målet gällde frågan om samerna ägde fälla träd och ta näver i privatägd skog i Nordland men Hoyesterett gjorde ett principiellt uttalande i domen. Det kan också noteras att HD i skattefjällsmålet anförde att "kodicillen ut— går från att samer skulle ha en stark rätt till fjäll—
marken i det egna landet lika väl som i grannlandet".
Man måste nog i likhet med samerettsutvalget dra den slutsatsen att övervägande skäl talar för att kodicil— len statuerade en rättighet för flyttsamerna och inte
bara gav anvisning om "tålt bruk". 4.4.2 Ger lappkodicillen samerna en äganderätt?
Det har också diskuterats om kodicillen tillerkänner samerna icke blott en nyttjanderätt utan även en ägan—
derätt till land och vatten i Sverige och/eller Norge.
Begreppet äganderätt är flertydigt. Det kan bl.a. be— tyda individuell eller kollektiv äganderätt. Storsam— hällets och samernas rättsuppfattningar om äganderät— ten kan också ligga på olika plan eftersom den relate-
rar till olika kulturmönster.
I domen i skattefjällsmålet tar HD i domskälen upp till behandling frågan om vad som ligger i uttrycket "äga Skatteland" i kodicillens 2 5. HD hade att ta ställning till om uttrycket hade tagits in i kodicillen för att
ge samerna äganderätt till land och vatten.
Under förarbetet med kodicillen sändes utkastet till
traktatstexten till lagmannen Malmerfeldt för yttrande. Denne hävdade då att uttrycket "äga Skatte—land" borde strykas då det knappast kunde vara författarnas mening att tillerkänna samerna äganderätt till land och vatten.
Kanslikollegiet följde emellertid inte Malmerfeldts på— pekande utan behöll uttrycket "äga Skatte—land".HD fann emellertid att kodicillens ordalydels och förarbeten inte kan tas till intäkt för att samerna getts någon äganderätt i kodicillen. HD intar den ståndpunkten att uttrycken "hafwa Skatteland", "äga ... Städjeland" och "äga ... byxel Land" antagligen använts utan att någon skillnad i betydelse varit avsedd. "I varje fall ger ordalagen i och för sig ingen anledning till några slutsatser om hur man såg på arten av samernas rätt" (NJA 1981 avd. I 5. 203). HD diskuterar i domen vilken betydelse det kan ha för tolkningen av kodicillen att Malmerfeldts ändringsförslag inte godtogs av kanslikol—
legiet. HD uttalar härom:
Kanslikollegiets uttalanden om Malmerfeldts anmärkning— ar får uppfattas så, att dessa i vart fall inte ansågs vara av sådan art att de kritiserade formuleringarna måste tas upp vid fortsatta förhandlingar om den preli— minärt överenskomna kodicilltexten. Det bör här under— strykas att kodicillen utgjorde ett folkrättsligt doku— ment, som inte avsåg att reglera samernas civilrättsli— ga ställning enligt nationell rätt. Från denna synpunkt är det naturligt, om man i kollegiet ansåg sättet att beskriva samernas förhållande till marken ha underord— nat intresse för de underhandlingar som pågick och — som Mörner ansett — sökte undvika att gå in på denna fråga. Detta bör ha legat så mycket närmare till hands som kodicilltexten, med sitt varierande ordval i fråga om samernas rätt till marken, inte behövde uppfattas som ett ställningstagande i frågan (a.a. s. 204).
HD avvisar också tanken att man från den danska juris— ten Henrik Stampes uttalanden i förarbetena16 om Grotius och Pufendorfs ockupationslära kan dra några slutsatser
i frågan om kodicillen tillerkänner äganderätt:
Också den anknytning, som under förarbetena gjordes till Grotius' och Pufendorfs ockupatioslära får bedömas med hänsyn till att det var lärans folkrättsliga kon— sekvenser man hade för ögonen. Med all sannolikhet sågs läran, i den mån den alls tillmättes betydelse, närmast som ett stöd för norska pretentioner på vissa områden (a.a. s. 204 och 205).
16 Erklaring den 16 september 1750 avgiven i Köpenhamn.
Den slutsats HD drar i frågan om samerna genom kodi—
cillen tillerkänns någon äganderätt är följande:
Med hänsyn till det anförda kan varkenkodicillensord— val eller vad som förekom vid dess tillkomst tillmätas den väsentliga vikt som sameparterna gjort gällande. Det är visserligen uppenbart att, såsom sameparterna framhållit, kodicillens författare betraktade samerna som fullvärdiga medborgare med samma anspråk på rätts— skydd som andra svenskar och att kodicillen utgår från att samer skulle ha en stark rätt till fjällmarker i det egna landet lika väl som i grannlandet. Men arten av denna rätt kan inte utläsas av materialet; den kan för övrigt ha varit olika i skilda delar i Sverige. Det är att märka att Malmerfeldt, som av de svenska ageran— de torde ha haft bästa kännedomen om de lokala förhål— landena i lappmarkerna, förnekade att det var fråga om äganderätt. Mot sameparternas ståndpunkt talar också, att samer som enligt kodicillen tvingades välja mellan att tillhöra antingen Norge eller Sverige, fick finna sig i att utan ersättning mista rätten till särskilda områden i det land de inte valde (5 5) — låt vara att de där behöll en allmän rätt till renskötsel (S 10) (a.a. s. 205).
Genom domen i skattefjällsmålet har flera rättsfrågor fått en närmare belysning. Samerättsutvalget anser att HD:s överväganden är av betydelse även i Norge när dom— stolen som i detta fall uttalar sig om tolkningen av en traktat mellan de båda länderna. Norges Hoyesterett har i flera sammanhang nyttjat utländska nationella rätts- liga avgöranden som argument för en viss lösning enligt norsk rätt. Detta gäller i synnerhet när det är fråga
om tolkning av en gemensam rättskälla.
Vad gäller en uttolkning av kodicillen för norsk vid— kommande anför samerettsutvalget bl.a. följande. Om ko— dicillens syfte var att antingen erkänna samerna som ägare eller göra dem till ägare skulle det sannolikt ha kommit till ett otvetydigt uttryck i själva kodicil— len eller i varje fall påpekats i dess förarbeten. Någ— ra sådana uttalanden finns inte i kodicillen. När det gäller förarbetena har man på dansk-norsk sida inte gjort någon sådan granskning som den lagmannen Malmer— feldt gjorde i Sverige. Det är möjligt att man i Köpen—
hamn inte hade klart för sig betydelsen av det norska
begreppet "bygsel". Det utgör i så fall ett stöd för HD:s uppfattning att uttrycket "äga Skatte— el- ler Boxel—Land" (sv. Städjeland) inte kan betyda att samerna tillerkänns äganderätt till land och vatten. Möjligen har språket varierats av stilis— tiska skäl.
Ett annat förhållande av betydelse för tolkningen och som framförs av samerettsutvalget är att kodi— cillen förutsätter att flyttsamerna avstår från anspråk på skatteland/bygselland i det rike där de inte har medborgarskap. Om fråga vore om äganderätt, skulle detta generellt sett innebära avstående av sådan rätt utan ersättning. Vad gäller bygselland också att jorddrotten skulle fråntas sin egendom utan att få expropriationsersättning. Detta har presumtionen mot sig. Svenska bönder fick ersätt— ning för den skog de förlorade till Norge på grund av gränsdragningen. Det är knappast troligt att de svenska bönderna var de enda som skulle skyddas om egendom måste avträdas på grund av gränstraktaten eller lappkodicillen. Sannolikheten talar för att även norska jorddrotter skulle ha ett motsvarande skydd. Även om statsstyrelsen år 1751 inte var bun— den av konstitutionella rättsregler om ersättning vid expropriation är det osannolikt att man då var beredd att ta ifrån någon hans egendom utan ersätt— ning. I detta sammanhang måste man emellertid ha i minnet att de rättsliga förhållandena längs gränsen i de nordliga delarna av rikena i varje fall var långt mer osäkra än i jordbruksområdena längre sö— derut. Det är därför svårt att dra några direkta paralleller från förhållandena som gällde för bön— derna. Även om kodicillen syftade till att klara upp även egendomsförhållandena för samerna och även om det medförde att tidigare rättigheter i viss ut— sträckning fick avstås, så kan man inte se på detta
på samma sätt som på en expropriation av en väl
etablerad och klart avgränsad äganderätt i en jord— bruksbygd.
Som samerettsutvalget funnit är det med den nu angivna bakgrunden svårt att finna hållpunkter för att kodicil— len skall tolkas på annat sätt än HD har gjort.
4.4.3 Gäller lappkodicillen för samerna i sitt hem—
land?
HD uttalar i skattefjällsdomen att kodicillen "utgår från att samer skulle ha en stark rätt till fjällmarker i det egna landet lika väl som i grannlandet" (a.a. s. 205).
Samerettsutvalget redovisar ett antal norska förvalt— ningsbeslut — vilka det skulle föra för långt att här gå närmare in på — vilka visar attnmn inorskförvalt— ningspraxis använt kodicillen som en vanlig norsk rättskälla som fastslår rättigheter och skyldigheter i förhållandet mellan norska rennäringsutövande samer och
andra norska medborgare.
Vidare redogör man för två hoyesterettsdomar vilka ger klart uttryck för samma rättsuppfattning — domar den 21 juni 1862 och den 7 april 1892. I den sistnämnda be—
handlas kodicillen såsom en del av "Lovgivningen i Al—
mindelighed".
Vad här ovan återgetts synes närmast ge vid handen att
kodicillen gäller för samerna även i hemlandet. 4.4.4 Gäller lappkodicillen för alla samer?
Det är oklart om lappkodicillen gäller alla samer obe— roende av om de är nomadiserande eller fast boende, om de flyttar över gränsen eller om de har renskötsel som
huvudnäring.
Kodicillens regler ger inga entydiga hållpunkter för
att lösa dessa tolkningsproblem. I kodicillen används
uttryck som "lapperne", "ingenlapd etc., utan närmare precisering. På motsvarande sätt talas i förarbetena om "den lappiske Nation"utan reservationer. Ser man på ko— dicillen i dess helhet framgår det dock klart att om—
sorgen om renskötseln står i centrum.
Å ena sidan framgår klart av kodicillens 30 S och för— arbetena att den samiska befolkningen skulle skyddas. Att hänsyn till "lappernes —-- conservation" så starkt underströks av Mangelsen under förarbetena kan tyda på att man ville värna om själva grundlaget för samernas existens, deras materiella kultur. Renskötseln var bara en av flera näringar inom det samiska bruksområdet, som blev uppdelad av gränser. Skulle samerna ges ett full— ständigt skydd och möjlighet att överleva som "nation" måste deras utnyttjande av naturresurserna ses som en helhet. Slutsatsen härav skulle då bli att hela den gränsöverflyttande befolkningen värnades, inte endast
de som livnärde sig av renskötsel.
Å andra sidan finns också hållpunkter för den tolkning— en att kodicillen enbart avsåg att skydda renskötselsa— merna. I kodicillens förarbeten17 understryks dess nä— ringsmässiga aspekter. Den "lappiske Nations Conserva— tion" sammankopplas här med renens behov av sommar— och
vinterbete.
Här kan nämnas en tvist om fisket i Tana som var före— mål för handläggning åren 1799 — 1808. Samer från Kara— sjok hävdade att kronolänsmannen och två samer från Ut— sjoki hade spärrat Tana vid Storfossen så att laxen in— te gick upp till Karasjokka.Målet handlades på tinget i Utsjoki år 1801, där utgången blev att de instämda blev frikända. Härutinnan gjorde hovrätten ingen ändring. Handläggningen gav emellertid upphov till en notväxling mellan den svenska och den danska regeringen. Från dansk sida gjordes gällande att underrätten inte iakt—
tagit kodicillens bestämmelser om rättens sammansätt—
17 Se not 16.
ning och målets handläggning.Dettamedgavs från svensk sida och hovrätten suspenderade underrättens ordförande i enlighet med kodicillens 23 5 in fine. Här tillämpa— des således kodicillens bestämmelser av såväl de sven— ska som dansk—norska myndigheterna i ett ärende som in—
te direkt gällde nomadiserande renskötsel.
Det går trots allt inte att utan särskild forskning med säkerhet fastställa om kodicillen gäller alla samer. Det kan inte heller uteslutas att vissa bestämmelser i kodicillen gäller alla samer medan andra endast gäller
de renskötande samerna.
4.4.5 Tillerkänner kodicillen samerna en egen
"rättsordning"?
Kodicillen ger särregler för samerna inom en rad vä— sentliga områden av livet. Några är till sin karaktär praktiska regler för renbete över gränsen, andra är av
mera principiell karaktär.
Neutralitetsbestämmelserna i 10 och 11 55 ger ett sär— skilt klart uttryck för den särställning kodicillen gav flyttsamerna i förhållande till de båda staternas övri— ga medborgare. Neutralitetsreglerna visar att de rennä- ringsidkande samerna betraktades som en folkgrupp, även om de tillhörde två nationaliteter. Ett eventuellt krigstillstånd mellan Danmark—Norge och Sverige omfat— tade inte flyttsamerna. De skulle i varje hänseende va— ra neutrala och stå utanför striden och krigets regler. De var i fiendeland att betrakta som egna undersåtar (10 S i.f.). Detta gällde oaktat samerna på grund av samma traktatsverk uttryckligen gjorts till medborgare
i det eventuella fiendelandet.
Neutraliteten hade stor betydelse. Medborgarnas skyl— dighet att ställa sin person och sinegendom till förfo— gande för rikets försvar var en av statens viktigaste stöttepelare. Denna gav staterna avkall på när det
gällde samerna. Kodicillens 10 och 11 55 visar att
traktatsparterna erkände att flyttsamerna hade vissa grundläggande intressen som inte nödvändigtvis samman— föll med staternas.Neutralitetsreglerna innebar en folkrättslig förpliktelse att respektera samernas sär—
intressen — även om staternas egna intressen stod på
spel.
Kodicillens regler om intern samisk förvaltning (15 — 21 55) och domsrätt (22 — 27 Så) har också sitt givna intresse i detta sammanhang. Som tidigare nämnts var lapprättens sakliga kompetens begränsad (22 5). Den skulle bara avgöra civila tvistemål av mindre betydel— se. Alla andra saker löd under de allmänna domstolarna ( 23 5). Den principiella utgångspunkten var därför att flyttsamebefolkningen i sin helhet.med vissa bestämda undantag var underkastad staternas allmänna rättsväsen. Det framgår likväl av 22 5 att detsakområde som inne— fattades i lapprättens kompetens i stort sett täckte alla de tvister och rättsfrågor som kunde bli aktuella för flyttsamerna. Lapprätten gav således samerna en domstol som var behörig på många av de livets områden som var av betydelse för samerna. Detta gäller än mera . den förvaltningsmyndighet som lapplänsmännen och nämn— demännen utövade i kraft av kodicillens 15 S o.f. Kom— petensen omfattade allt som hade att göra med över—
flyttning, arealfördelning, betalning av betesavgifter
m.m.
Långt före medeltiden hade samerna utvecklat en viss rättsordning genom siidaordningen. Det är möjligt att kodicillens tillskyndare syftade till att bevara och föra vidare siidaordningens samiska rättsordning. Både kodicillens 30 S "såframt annars lapparna på båda sidor skola blifwa wid magt" och förarbetena ("den lappiske Nations Conservation") tyder på att kodicillens ändamål var att värna om såväl samerna som deras rättstradition. Kodicillen innebar en särordning för samisk förvaltning, domsrätt och neutralitet. Detta ändrade dock inte de bå—
da rikenas suveränitet över sina resp. territorier. Ef—
ter år 1751 var alla samer medborgare i endera av de två rikena. Samisk självförvaltning och domsrätt var underställd staternas ordinarie förvaltningsorgan och domstolar. Kodicillens regler innebar inte någon "sa— misk rättsordning" i den meningen att samerna fick nå— gon form av oavhängigt självstyre. Genom kodicillen etablerades emellertid en särskild rättsordning i den betydelsen att samerna fick ett komplex av rättsregler som gällde tvärs över riksgränsen. Dessa regler omfattade också så stora delar av livets områden för den samiska folkgruppen — i varje fall för dem som bedrev rensköt— sel — att samerna i stor utsträckning praktiskt sett hade en form av — låt vara begränsad — inre självsty—
relse. 4.5 Senare överenskommelser
Lappkodicillen gällde oförändrad i drygt 130 år.18 Så småningom uppstod emellertid behov av nya bestämmelser. Främst restes norska krav på mer detaljerade och re— striktiva regler för flyttsamerna till förmån för den fastboende jordbrukarbefolkningen. Särskilt i Troms fylke hade uppstått konflikter mellan renskötande samer och jordbrukare. Förhandlingar mellan staterna inleddes
redan år 1843.
År 1883 genomfördes därför den s.k. gemensamma norsk— svenska lagstiftningen, som i princip begränsade sven— ska samernas rätt till renbete i Norge till tiden
maj — september och norska samers rätt till renbete i Sverige till övriga månader. Dock ägde"1apparne i de trakter der de efter gammal sedvana plägat under hvil— ken årstid som helst beta sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen, än fortfarande utöfva denna rätt i samma utsträckning som hitintills" (3 5). Vidare kun—
de samernas betesrätt upphävas i vissa områden där be—
18 Här bortses från den förändring i dess giltighetsom— råde som följde av att gränsen mellan Norge och Fin— land stängdes för överflyttningar den 15 september 1852.
tesrätten var den jordbrukande befolkningen "i synner— lig mån betungande" mot att "erforderlig betesmark Lap— parne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes tjenlig och som tillhör staten" (27 S). Sådan betesmark fick "till den utsträckning som är af nöden för att lem— na bete till de renar, hvilka år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom röjning, odling säterbruk eller betande af hemdjur" (27 5).
På grund av unionen mellan länderna avfattades överens— kommelsen inte som ett folkrättsligt avtal. Den trädde, under den tid den var gällande, i stället för lappkodi— cillen. När den upphörde att gälla skulle man falla tillbaka på kodicillen.
Den gemensamma lagstiftningen får anses ha haft som hu— vudregel att den samiska sedvanerätten alljämt skydda— des, vilket är i överensstämmelse med kodicillen. Detta rättstillstånd överensstämmer med andra staters praxis vad gäller urbefolkningar och med förhärskande folkrätts— lig praxis och traktatsrätt. Den härskande staten kan väl underkasta folkgrupperna regleringar som är betingade av samhälleliga hänsyn, men inte på ett sådant sätt att det inkränktar på de materiella förutsättningarna för grup—
pens existens.
Den gemensamma lagstiftningens första giltighetsperiod var 15 år, men den förlängdes vid upprepade tillfällen,
sista gången till utgången av år 1922.
Som ett led i avtalen om nionsupplösningen år 1905 ena— des länderna om en konvention i Karlstad samma år angå— ende "flyttlapparnas rätt till renbete m.m." Karlstads— konventionen innehöll bestämmelser om att den gemensamma lagstiftningen från år 1883 alltjämt skulle gälla, dock med vissa inskränkningar bl.a. vad gällde betesområden och tiden för renbete i Norge. Enligt konventionens ar—
tikel 1 var kodicillen ensidigt ouppsägbar.
Genom konventionen år 1913 inleddes nya förhandlingar och genom renbeteskonventionen år 1919 fastställdes i
mer än 200 paragrafer mycket detaljerade bestämmelser
om renbetet.
1919 års konvention innebar att de svenska samernas rätt till bete inom vissa delar av Norge beskars. Detta ledde till att renskötande samer från de nordligaste samebyarna i Sverige tvångsförflyttades söderut. Också den s.k. ändringskonventionen år 1949 innebar minsk— ningar av rätten till renbete i Norge för de svenska
samerna .
Efter flera års förhandlingar träffades ny uppgörelse mellan länderna, 1972 års renbeteskonvention, som är giltig fram till år 2002. Bestämmelsen i Karlstadskon— ventionen om att kodicillen inte är ensidigt uppsägbar bortföll. Kodicillen blev emellertid inte uppsagd och gäller alltså alltjämt subsidiärt. Det är också en dis— kuterad fråga om lappkodicillen över huvud taget kan sägas upp ensidigt av endera landet. Den emellanåt ak— tualiserade frågan, om det rättsskydd som samerna even— tuellt har enligt de mer privaträttsliga bestämmelserna i kodicillen ger dem ett längre gående skydd än det som följer av rennäringslagen och annan lagstiftning, fal—
ler utanför ramen för detta betänkande. 4.6 Slutsatser
Vi kan för vår del i allt väsentligt instämma i de be— dömningar rörande lappkodicillens räckvidd och betydel- se som gjorts i det norska samerettsutvalgets betänkan— de och som här delvis återgetts. Enligt vår mening för— tjänar särskilt framhållas att kodicillen framstår som unik genom den bredd med vilken den tar upp samernas situation. Det synsätt och de värderingar, på vilka ko— dicillen bygger, får en särskild betydelse genom att de kommit att prägla även senare regleringar av samernas ställning i förhållandet mellan Sverige och Norge. Här—
till kommer att kodicillens betydelse får en än skarpa—
re relief när man tar i betraktande att dess giltighet aldrig gjorts tidsbegränsad och att den således efter mer än 200 är alltjämt är — i varje fall formellt — gällande om nu löpande renbeteskonvention upphör utan att avlösas av någon ny. Mot bakgrund av det här anför— da framstår Sveriges folkrättsliga förpliktelser gent— emot samerna i en historisk belysning som ger sitt åter— sken på de åtaganden som kan härledas till de olika nu— tida konventioner, till vilka Sverige gett sin anslut—
ning.
5 SKYDDET AV URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER FÖRE ANDRA VÄRLDSKRIGET
vi har i avsnitt 2.7 något diskuterat vad som avses med begreppet urbefolkning. Någon allmängiltig definition finns inte i folkrätten. Vissa kriterier kan dock upp- ställas, t.ex.: En urbefolkning skall ha funnits i ett område före det att den befolkning som nu är domine- rande — politiskt eller antalsmässigt - bosatte sig där. Urbefolkningens kultur skall skilja sig från den nu do-
minerande befolkningens.
I detta avsnitt behandlas urbefolkningsskyddets utveck— ling och Nationernas förbunds minoritetsskyddssystem. Delar av materialet är hämtat ur samerettsutvalgets be-
tänkande. 5.1 Upprinnelsen till en urbefolkningsrätt
När de europeiska kolonialmakterna från 1400—talet och framåt kom i kontakt med infödda folk, urbefolkningar, i de "nyupptäckta" områdena, uppstod många problem, re— ligiösa, moraliska, rättsliga m.m. Skulle urbefolkning— arnas områden anses utgöra självständiga statsbildning-
ar eller kunde de utan vidare ockuperas.
I den första stora kolonialmakten, Spanien, gjorde den rättslärde Francesco de Vittoria i början av 1500-talet gällande att urbefolkningarna var rätta ägare till sina områden. De skulle också, enligt de Vittoria, behålla sin suveränitet och rätt till marken om inte kolonial— makten kunde sluta särskilda avtal om en annan ord-
ning.
Bland dem som påverkades av de Vittorias läror var på— ven Paul III, som år 1537 i en bulla fastslog att indi— anerna var med de vita likvärdiga människor som inte
kunde göras till slavar eller fråntas sin egendom.
Rapporterna om indianernas situation ledde till lag— stiftning i enlighet med de uppställda principerna om skydd för urbefolkningar, bl.a. med förbud mot slaveri. Och under hela den spanska kolonialtiden höll den spanska lagstiftningen fast vid de grundläggande prin— ciperna om indianerna som likställda med vita och med rätt att behålla sina traditionella markområden, sin sedvanerätt och sin rätt till inre självstyrelse under
spansk suveränitet.
Verkligheten för de av Spanien kolonialiserade folken var emellertid en annan. Den spanska lagstiftningen saknade genomslagskraft inom kolonierna. Förhållandet var för övrigt likartat i de andra kolonialväldena. Ingen stat tog avstånd från de Vittorias av påven sank—
tionerade läror, men i praktiken tillämpades de inte. 5.2 Traktater som skydd för urbefolkningar
Engelsk rätt har, på grund av Englands dominerande ställning under flera århundraden, haft stor betydelse för utvecklingen av urbefolkningsrätten.
|
I motsats till förhållandena i andra länder utvecklades tidigt i engelsk kolonisationshistoria en fast praxis att ingå traktater med urbefolkningarna. Även den eng— elska urbefolkningsrätten byggde på de Vittorias läror om vissa grundläggande rättigheter för de erövrade fol— ken. Den kom emellertid att anpassas så att den tillgo- dosåg kolonisatörernas praktiska behov av infödda alli— erade och lugna förhållanden för handel etc. Härigenom blev överensstämmelsen mellan officiellteori och kolo— nisatörernas praxis större än vad den varit för t.ex.
spanskt vidkommande. Ett viktigt undantag från denna
engelska praxis utgör relationerna med urbefolkningen &
Australien, med vilken avtal inte slöts.Dethar sagts att detta berodde på att urbefolkningen där ansågs vara
för primitiv, för fåtalig eller för dåligt organiserad.
De traktater och övriga avtal som engelsmännen ingick med urbefolkningarna avsåg för det första att få urbe— folkningen att ge upp sin suveränitet och dra gränsen för det engelska kolonialväldet. För det andra reglera— de avtalen köp av land i områden över vilka engelsmän—
nen ansåg sig ha överhögheten.
Avtal om markköp slöts även sedan territorierna i Nord— amerika frigjort sig från England och bildat självstän— diga stater. Dessa avtal, "Indian treaties", kom att ut— göra grunden för USA:s och Canadas erkännande av urbe—
folkningarnas egendomsrätt och rätt till självstyre.
Engelsk praxis att teckna avtal av detta slag med urbe— folkningarna fick stor betydelse för övriga kolonise— rande länder. För svenskt vidkommande kan här hänvisas till de avtal om markköp som de svenska kolonisatörerna
i Delaware ingick med indianerna.
Även fransk urbefolkningsrätt kom i ett senare skede att bygga på avtal om köp av land. Den första franska kolonisationen var emellertid mindre formaliserad än den engelska. Det har påståtts att detta berodde på att fransmännen mindre ofta kom i konflikt med urbefolk—
ningen.
Frankrike hävdade att de indianska folken utgjorde oav— hängiga stater intill dess de blev underkuvade genom erövring eller gav upp sin suveränitet genom att ingå en traktat. När Frankrike vid freden i Utrecht år 1713 avstod sina kolonier i Amerika till England blev inget avtalat om indianerna. Frankrike hävdade senare att av— talet inte innebar att England fick överhöghet över de indianska folken, eftersom Frankrike aldrig haft sådan överhöghet själv och indianerna inte var parter vid fredsavtalet. Detta ledde till att England ingick en
traktat med vissa indianfolk år 1725 i vilken engelsk
suveränitet och jurisdiktion erkändes.
Traktater som blivit betydelsefulla för utvecklingen av urbefolkningsrätten är särskilt de som under slutet av 1700—talet slöts mellan "Irokeserförbundet" (the Iroquois Confederacy) och USA. Irokeserna försvarade länge fram— gångsrikt sitt territorium mot fransmännen och senare mot engelsmännen och uppnådde erkännande som oavhängig stat. En irokesisk ambassadör fanns under en period i Versailles. Irokeserförbundet splittrades delvis under amerikanska frihetskriget. I de ovannämnda traktaterna med USA erkändes formellt irokesernas inre självstyre och rätt till land och vatten.
Innehållet i traktaterna med irokeserna har påverkat USA:s och Canadas sätt att behandla indianerna under expansionen västerut. över 300 traktater har ingåtts i USA, helt säkert efter påtryckningar i många fall, men mera sällan genom militär erövring. I och för sig an— sågs vid denna tid erövring genom krig tillåtet.1'9
Folkrättsligt har traktatsmaterialet ansetts ha bety—
20 För det första för frågan om
delse i två hänseenden. infödda folks suveränitet då USA ansåg sig skyldigt att skaffa sig urbefolkningarnas samtycke till sin överhög— het. För det andra har materialet ansetts vara av bety— delse för frågan om det föreligger en folkrättslig för— pliktelse för den stat som har överhögheten över ett
område att ge urbefolkningen där rättigheter till mark
och vatten och till inre självstyre. 5.3 Urbefolkningsrätten i historisk belysning
Enligt de europeiska kolonialmakternas läror om för- hållandet till urbefolkningarna vid slutet av 1800—ta—
let utgjorde urbefolkningarnas Samhällen folkrättsliga
19 Jämför Hilding Eek, Folkrätten (Stockholm 1975) s. 58.
20 Jämför samerettsutvalget s. 298.
subjekt med suveränitet över sina områden, i vart fall om de kunde identifieras som organiserade enheter med kontroll över ett bestämt geografiskt område. Områdena ansågs inte vara "terra nullius", herrelöst land. De europeiska kolonisatörerna ansåg sig ha rätt att överta suveräniteten genom erövring eller genom traktater med urbefolkningen. Som ovan nämnts ansågs erövring genom krig vid denna tid tillåtet.
Nomadiska folkgruppers områden behandlades möjligen på ett för dem mindre fördelaktigt sätt. Det fanns förmod— ligen flera orsaker till detta. Nomadernas bruksområden utnyttjades ofta i konkurrens med andra folkgrupper. Detta gjorde gränserna något flytande och svårare att identifiera. Ett annat skäl för att nomadiserande folks rättigheter kanske respekterades sämre kan vara att de var fåtaligare. Ytterligare ett skäl kan möjligen vara att nomadernas samhällsstruktur var mer artskild från
kolonisatörernas än andra urbefolkningars.
Nomaders rättigheter har aktualiserats under senare tid i ett ärende vid Internationella domstolen i Haag. Frå— gan gällde om Västsahara vid tiden för spansk kolonisa— tion på 1880—talet utgjorde terra nullius eller om ett nomadfolk, Bilad Shinguitti, hade rättigheter till det land där de uppehöll sig. Domstolen uttalade i oktober 1975 att landet ej varit terra nullius.21 För svensktvidkommande kan erinras om samhällets nedlå— tande attityd och "förmynderskapsmentalitet" gentemot samerna vid slutet av 1800-talet. Ur 1883 års betänkan- de med förslag till renbeteslag kan t.ex. i fråga om rätten att upplåta marken inhämtas: "Betänker man huru föga ägnat ett lappsamfund är att förhandla till gemen— samt beslut och att ingå avtal samt till samfällt gagn använda inflytande medel, så torde finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshavande uppdraga ärenden av 21 Efter Gordon Bennet, Aboriginal Rights in Internatio- nal Law (Occasional Paper no 37 of the Royal Anthro- pological Institute of Great Britain and Ireland).
dylik art; och synes Konungens befallningshavandes rätt i förevarande fall böra sträcka sig därhän att, även om samtliga lappar kunde finnas villiga medgiva upplåtelse, Konungens Befallningshavande dock må pröva, huruvida så—
dan må äga rum."
Suveränitet för de euoropeiska kolonialmakterna medför— de inte utan vidare att urbefolkningarnas samfund upp— hörde som rättsliga enheter. Urbefolkningarna ansågs ofta ha rätt att behålla sitt inre självstyre. Deras rättssystem begränsades emellertid som en följd av kolo—
nialmaktens behov av kontroll och styrning.
Privaträttsliga rättigheter till mark och vatten över— fördes mindre ofta till kolonialmakten. Vanligare var särskilda köpeavtal etc. till markområden. Kolonialmak— ten erkände i allmänhet urbefolkningens exklusiva bruks- rätt. Ofta infördes någon form av central förvaltning
eller kontroll av markköpen.
I de fall urbefolkningens exklusiva rätt till bruksom— råden inte erkändes var det vanligt att urbefolkningen tillerkändes kollektiva bruksrätter såsom jakt och fis— ke.
5.4 NFzs skydd av urbefolkningar och minoriteter
Nationernas förbunds s.k. minoritetsrättssystem,varom mer i det följande,byggde på en princip om folkens självbestämmanderätt. Principen kom till uttryck i NF:s försök att införa en internationell nyordning där gamla stater omskapades och nya nationalstater bildades. Be— stämmelser om minoritetsskydd tillkom som subsidiära regler för de folkgrupper för vilka nationalstater ej kunde skapas. Principen om folkens självbestämmanderätt och den betydelse den fick inom Nationernas förbund be—
skrivs något i avsnitt 6.6.1.
22 Se professor Svante Bergströms utlåtande i skatte— fjällsmålet, referat i NJA 1981 s. 1 , s. 93.
Någon regel som innebar en plikt för NF:s medlemsstater att säkra minoriteternas rättigheter togs inte in i NF— pakten. Minoriteternas rättigheter skulle i stället säkras i de särskilda fredstraktaterna.Vad gäller urbe— folkningar infördes dels ett s.k. mandatsystem för de områden som bedömdes ha förutsättning att så småningom bli självständiga stater, dels en subsidiär regel, ar— tikel 23 B, enligt vilken NE:s medlemsstater ålades att säkra rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina kolonier. Till skillnad från minoritetsrättssystemet och mandatsystemet gällde artikel 23 B inte endast de stater som besegrats i första världskriget. 5.5 NF:s system för minoritetsskydd
Även om man före tillkomsten av NF kan finna bestäm— melser om skydd för minoriteter i skilda sammanhang kan man knappast tala om ett folkrättsligt minoritetsrätts— system. Exempel på sådana bestämmelser är 1751 års kodi— cill om samerna (se ovan avsnitt 4), och vissa bestäm- melser i Wientraktaten från år 1815 om rätt för den polska minoriteten i Ryssland, Österrike och Preussen
att ha vissa nationella institutioner.
Som ovan nämnts fanns det i NF-pakten inga minoritets— skyddsregler som generellt var gällande för alla med— lemsstater. Minoritetsskyddet reglerades i stället i bestämmelser i fredstraktaterna med de stater som för— lorat kriget och med de nybildade staterna. Dessutom fanns motsvarande bestämmelser i vissa bilaterala mino— ritetstraktater och ensidiga förklaringar till NF från vissa medlemsstater. Bestämmelserna kom att bilda ett
system som byggde på tre generella huvudpunkter:
1. likabehandling och icke—diskriminering, 2. allmänna mänskliga rättigheter, 3. garanterad rätt att få använda eget språk och egna
institutioner.
I vissa fall tillkom garantier för fullständigt eller begränsat självstyre eller för att vidmakthålla tradi—
tionella rättigheter.
Gemensamt för bestämmelserna var också att de med något
undantag ej kunde ändras utan NF:s samtycke.
Som kommentar till p. 3 ovan kan sägas att den ansetts innefatta en plikt för staterna att antingen upprätta allmänna skolor för minoriteten eller finansiera priva—
ta sådana.
För att få bestämmelserna generellt gällande antog NF resolutioner i vilka staterna uppmanades följa NFzs mi— noritetssystem. För senare tillkommande medlemsstater blev för övrigt systemet generellt bindande. Tillhopa 18 stater, bland dem Finland med den åländska minorite—
ten, anslöts på olika sätt till systemet.
Minoritetssystemet skulle innebära mer än likabehand— ling. Det skulle, enligt Internationella domstolen i Haag, vara en effektiv och äkta lika ställning, vilket i många fall måste innebära en positiv särbehandling av
minoriteten.
Till NFzs minoritetssystem hörde den viktiga petitions— rätten för minoriteter. Representanter för minoriteten hade rätt att klaga till Nationernas förbunds råd, som kunde föra saken till Internationella domstolen. Några tvångsmedel mot staterna fanns inte. Att minoritetssys— temet ändå hade viss betydelse tyder det relativa stora antalet petitioner på. 5.6 Artikel 23 B
NF—paktens artikel 23 B innehöll alltså en skyldighet för medlemsstaterna till att säkra rättfärdig behand— ling av infödda folk, urbefolkningar. Regeln tillkom på initiativ av USA och England som grundade sitt förslag på erfarenheter från "Indian treaties", samt på en teo—
ri om "trusteeship" eller "guardianship", dvs. en form
av förmyndarskap. Denna teori innebar en med kolonial— maktens överhöghet förenad skyldighet att förvalta ur— befolkningens områden till folkgruppens bästa med hän— synstagande till dess samfundsordning och traditionella nyttjande av områdena.
Avsikten med artikeln var att åstadkomma en bindande internationell norm för staternas förhållanden till de ”primitiva" folkgrupper som enligt då gällande uppfatt— ning inte kunde få en egen stat. Det var alltså fråga om en generell minimistandard för dessa folk. Det har hävdats23 att teorin aldrig var avsedd att begränsas till folk i kolonierna, utan att den också gällde urbe—
folkningssamfund inom oberoende stater.
Artikeln fick inte samma betydelse som minoritetssyste— met (jämför ovan). Som exempel kan nämnas att klagomål från irokeser i Canada och maorier på Nya Zeeland ald— rig kom upp till verklig behandling, eftersom ingen medlemsstat ville främja klagandenas sak.
Artikel 23 B fick betydelse för ILO:s arbete med urbe— folkningsfrågor och för dess urbefolkningskonvention, varom mer i ett följande avsnitt (6.3). Det har gjorts gällande att artikeln var ett uttryck för gällande folkrättslig sedvanerätt vid sin tillkomst. Bestämmel— sen har vid sådant förhållande inte bortfallit ur folk— rätten trots att NF upplösts.
Detta gäller framför allt teorin om guardianship som alltjämt har aktualitet. Den kan t.ex. återfinnas i FN— stadgans kap. XI som enligt rubriken innehåller en "För- klaring angående icke självstyrande territorier". Ar— tiklarna under kap. XI finns intagna som bil. 10 till denna promemoria. På samma sätt som för artikel 23 B har det hävdats24 att kap. XI var avsedd att gälla alla urbefolkningar, oavsett om dessa levde i oberoende sta—
ter eller i kolonier. FN:s generalförsamling fann dock
23 Jämför Gordon Bennet a.a. s. 10. 24 Bennet a.a. s. 12.
att så inte var fallet och gjorde gällande att vad som avsågs var territorier som är geografiskt åtskilda, "geographically separate", från det land som administre—
rar det.
6.1
SKYDDET Av URBEFOLKNINGAR OCH MINORITETER EF— TER ANDRA VÄRLDSKRIGET
FN:s tillkomst och förklaringen om de mänskli—
ga rättigheterna
FN—stadgans inledning uttrycker organisationens grund— läggande principer:
VI,
OCH
DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänsklig— heten outsägliga lidanden, att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer, att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upp- rätthållande av rättvisa och aktning för förpliktel— ser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten, att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
ATT I DESSA SYFTEN öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar, förena våra krafter till upprätthållande av interna— tionell fred och säkerhet, godtaga grundsatser och införa metoder, som giva sä— kerhet för att vapenmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse, samt anlita internationella verksamhetsformer för att främja sociala och ekonomiska framsteg för alla folk,
HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT FÖRENA vARA ANSTRÄNGNINGAR FÖR ATT FÖRVERKLIGA DESSA SYFTEMÅL I enlighet härmed hava våra regeringar genom sina i San Francisco församlade ombud, vilka företett full— makter, som befunnits i god och behörig form, enats om föreliggande Förenta nationernas stadga och upp— rätta härmed en internationell organisation, som skall bära namnet Förenta nationerna.
Den dominerande inställningen inom FN var under organi— sationens första år, att det i första hand gällde att stärka de enskilda individernas fri— och rättigheter. Detta var ju en följd av de övergrepp mot de klassiska frihetsrättigheterna som man erfarit före och under andra världskriget. särbehandling av människor som tillhörde viss ras hade dålig klang och ställdes mot kravet på alla människors lika värde och rätt till lika behandling. Den under mellankrigstiden framförda upp— fattningen att minoriteter har rätt till positiv särbe— handling och aktivt stöd förlorade alltså tillfälligt sin aktualitet. Vad gäller urbefolkningar utgör, som ovan nämnts (sJ01), kap. XI visst skydd. Detta ansågs
dock ej gälla urbefolkningar inom alla stater.
Enligt FN—stadgan skall det ekonomiska och sociala rå— det (ECOSOC) framlägga förslag i syfte att främja akt— ning och respekt för de mänskliga rättigheterna. Rådet tillsatte därför år 1946 en särskild kommission för att utarbeta ett förslag till allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna (människorättskommissionen). Förslaget som utarbetats av en särskild redaktionskom—
mitté godkändes av generalförsamlingen år 1948.
Den särskilda minoritetsproblematik som är knuten till urbefolkningsfrågorna behandlas i dag av en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor varom mer i det följande (7.7). Arbetsgruppen är knuten till underkom— missionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter (nedan kallad underkommissionen). Underkommissionen är i sin tur underordnad människo—
rättskommissionen.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna består av 30 artiklar som framställs som gemensamma riktlinjer för alla folk och alla nationer. Artiklarna skall befordra respekten för de uppräknade fri— och rättigheterna. Genom framstegsfrämjande inhemska och internationella åtgärder skall deras allmänna och full—
ständiga erkännande och tillämpning säkerställas såväl
bland folken i medlemsstaterna som bland folken i områ— den under deras överhöghet. Även om hänsyn främst tas till de enskilda människornas förhållanden, beaktas även intressen som kan hävdas av grupper av individer,
t.ex. i artikel 20 som gäller föreningsfriheten.
Vad gäller skyddet för minoriteter kan sägas att arti— kel 22 har viss relevans, även om begreppet minoritet ej omnämns i artikeln. Den brukar anges som ett para— plystadgande som ger en allmän inledning till de föl— jande artiklarna om sociala, ekonomiska och kulturella
rättigheter:
Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är berättigad till att de ekono— miska, sociala och kulturella rättigheter, som äro oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveck— ling av hans personlighet, förverkligas genom nationel— la åtgärder och mellanfolkligt samarbete med hänsyn ta— gen till varje stats organisation och resurser.
Den ovannämnda redaktionskommittén föreslog en artikel
om minoritetsskydd av följande lydelse 22
I stater, där ett väsentligt antal människor lever vid sidan av befolkningens majoritet och skiljer sig från denna i fråga om ras, språk eller religion, skall per— soner som tillhör sådana etniska, språkliga eller re— ligiösa minoriteter ha rätt att i den mån det är för— enligt med allmän ordning upprätta och vidmakthålla si- na skolor och kulturella eller religiösa institutioner och att använda sitt språk i pressen, inför offentlig— heten och hos domstolar och andra statliga myndigheter.
Det är intressant att jämföra den föreslagna artikeln med artikel 27 i konventionen år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter, varom mer i det följande (6.7). Artiklarna har påtagliga likheter men också vä— sentliga olikheter, främst genom att artikel 27 saknar de preciseringar av kulturyttringarna som finns i den föreslagna artikeln. FN:s generalförsamling beslöt att inte ha någon artikel om minoritetsskydd i förklaring— en, trots förslag härom från Danmark, Jugoslavien och Sovjetunionen.
25_Öität_efter SOU 1975:99, Samerna i Sverige, 5. 62.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är inte ett för staterna juridiskt bindande instrument. Detta hindrar emellertid inte att förklaringen har stor betydelse som uttryck för en världsopinion och som en
moralisk måttstock för de enskilda staterna.
Det var redan från början klart att arbetet inte var av— slutat i och med antagandet av förklaringen. Avsikten var att man också skulle ta fram en konvention. I själva verket påbörjades konventionsarbetet redan innan förkla— ringen antagits. Så småningom kom man fram till att det lämpligaste var att föreslå två konventioner. Dessa kon— ventioner, om ekonomiska, sociala och kulturella rättig- heter resp. om medborgerliga och politiska rättigheter antogs först år 1966, dvs. 18 år efter förklaringen. Konventionerna behandlas nedan i avsnitt 6.6. Vissa andra i sammanhanget betydelsefulla konventioner som an— tagits dessförinnan skall också behandlas. 6.2 Konventionen angående folkmord
Tillkomsten av 1948 års FN-konvention om förebyggande
och bestraffning av folkmord skall naturligtvis ses mot bakgrund av Nazitysklands övergrepp mot judar och andra minoriteter. Genom konventionen förpliktar staterna sig att bestraffa åtgärder av underordnade myndigheter, or— ganisationer och enskilda som innebär utrotande av na— tionella etniska eller religiösa grupper. Detta gäller även förberedelse eller medverkan till sådana åtgärder.
Under förarbetena till konventionen framkom även för—
slag om att det i konventionen skulle tas in bestämmel— ser mot s.k. kulturellt folkmord, varmed avsågs utplå— nandet av en folkgrupps kulturella särart genom förin— tandet av gruppens bibliotek och historiska minnesmär— ken etc. Någon bestämmelse om kulturellt folkmord kom
emellertid inte att inflyta i konventionen, enligt upp—
gift på grund av uppfattningen att stadganden av ifrå—
gavarande slag borde hänföras till en särskild konven—
tion angående skydd för minoriteter.26
Enligt artikel 2 i konventionen förstås med folkmord envar av ett antal upptagna gärningar som förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, et— nisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Exempel på sådana gärningar i artikeln är att döda medlemmar av gruppen och att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada.
Sverige undertecknade konventionen den 30 december 1949. Den ratificerades den 9 maj 1952 (jämför prop. 1952:71 ) och ledde till en lag om straff för folkmord (1964z169). I propositionen angående ratifikation nämns samerna som exempel på en grupp som är på en gång etniskt och ras— mässigt bestämbar. 6.3 ILO—konventionen (K 107)
International Labour Organization's (ILO) arbete medlar— befolkningsfrågor började som en uppföljning av Natio— nernas förbunds generella bestämmelser om skydd för ur- befolkningar (jämför ovan avsnitt 5.6). Man ägnade sig ursprungligen särskilt åt frågor rörande arbetare från urbefolkningar. Efter andra världskriget utvidgades ILO:s arbete med dessa frågor och fick en mer allmän karaktär. Orsaken härtill var, har det sagts, FN:s pas— sivitet. ILO upprättade en expertkommission som utfor—
made konventionsförslag m.m.
Vid ILO:s sammanträde år 1957 antogs en konvention (K 107) och en rekommendation (nr 104) angående skydd för och integration av infödda och andra stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i själv— styrande länder (se bil. 2). De svenska regerings— och arbetstagarombuden röstade därvid för ett antagande, medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen och nedlade sin röst beträffande rekommendationen. I propo—
26 Samerettsutvalget s. 235.
sition ( 1958:46 ) med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av ILO:s allmänna konferens år 1957 fat— tade beslut ansåg chefen för socialdepartementet att konventionen inte borde ratificeras av Sverige och att inte heller rekommendationen borde föranleda någon åt—
gärd. Riksdagen följde förslaget. 6.3.1 Konventionens innehåll
Konventionen innehåller 37 artiklar och är indelad i åtta delar. Inledningsvis fastslås att det primära an— svaret för att samordnade och systematiska program ge— nomförs till skydd för ifrågavarande folkgrupper och deras fortskridande integration i resp. länders liv skall åvila regeringarna. I artikel 3 poängteras sär— skilt att de speciella skyddsåtgärder som kan bli nöd— vändiga inte används som medel för att upprätthålla segregation samt att de skall bestå endast så länge be— hov av speciellt skydd föreligger. Detta kan nog anses innebära att den grundläggande tanken i konventionen är att urbefolkningens materiella välstånd skall främjas men att minoriteten eller urbefolkningen på sikt skall assimileras med majoriteten, även om konventionen tar avstånd från "konstlad assimilation" (se artikel 2 p.
2 c).
Att det faktiskt är fråga om assimilation framgår också av artikel 7.2 enligt vilken den etniska gruppen skall tillåtas bibehålla sina egna sedvänjor och institutioner så länge de inte är oförenliga med målsättningarna för integrationsprogrammet. Av artikel 23 framgår vidare att barnen visserligen skall bibringas undervisning på sitt modersmål, men åtgärder skall vidtas för en successiv övergång till officiellt språk. Det sägs dock att lämp— liga åtgärder i mån av möjlighet skall vidtas i syfte att bevara modersmålet.
Konventionen och rekommendationen innehåller emellertid ett flertal regler som borde innebära ett reellt skydd för urbefolkningar och ett minoritetsskydd. Hantverk ocn
landsbygdsindustri skall uppmuntras både som en faktor i urbefolkningarnas ekonomiska utveckling och som ett medel att bevara deras kulturella arv och konstnärliga värden (artikel 18). Regeringarna skall sträva efter samverkan med urbefolkningen och deras representanter. Urbefolkningen skall beredas tillfälle att utveckla sitt initiativ. Regeringen skall vidare "med alla till buds stående medel stimulera utvecklingen av medborger— liga friheter inom dessa folkgrupper och upprättandet av valda institutioner eller medverkan i sådana insti— tutioner". Åtgärder skall inriktas på att främja den
sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen etc.
När det gäller äganderätten till marken finns ett myck— et påtagligt skydd för urbefolkningen. I artikel 11 stadgas att medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skall tillerkännas kollektiv eller individuell ägande— rätt till den jord "som dessa folkgrupper traditionellt nyttja". (Citatet är den officiella svenska översätt— ningen i prop. 1958z46. I den engelska originaltexten används uttrycket "occupie".) Det är här fråga om full— ständig äganderätt i modern rättslig mening. Det är
dock något osäkert i vilken grad nomadiserande folks periodiska bruk täcks av bestämmelserna. Det har hävdats (NOU 1980z53 Vern av urbefolkninger) att nomadiserande folk enligt konventionen har samma rättigheter beträf— fande de markområden som utgör centrum i de periodiska flyttningarna och till vilka gruppen sedvanemässigt återkommer. Andra, t.ex. norska utrikesdepartementet, har gjort gällande att då uttrycket "occupie" inte borde översättas med nyttja utan närmast med "besitte" så kan nomadiserande grupper med sin mindre fasta anknytning till marken knappast falla in under konventionens be— stämmelser i detta avseende. Det är emellertid klart enligt konventionen att jordbruk och skogsbruk med ut— gångspunkt i fast bosättning skall kunna grunda ägande— rätt. Rättigheterna kan därvid också omfatta t.ex. fiske om det rör sig om ett tillräckligt exklusivt utnyttjan— de.
I avvaktan på att målen för en bosättningspolitik upp— nås för grupper som delvis lever som nomader, bör det upprättas zoner inom vilka sådana gruppers boskap kan beta utan hinder (rekommendationen, avsnitt 2). Skydd för nomadiska folks kultur och samhällsliv saknas prak— tiskt taget i konventionen. Utgångspunkten i denna
tycks vara att nomadismen skall försvinna.
Den dåvarande svenska delegationen för det internatio— nella socialpolitiska samarbetet yttrade sig över kon— ventionen och rekommendationen och uttalade att då des— sa instrument torde sakna omedelbart intresse för Sveriges vidkommande, det inte torde kunna ifrågakomma för vårt land att förverkliga konventionens innehåll eller rekommendationens anvisningar genom lagstiftning eller på annat sätt. Departementschefen anslöt sig i den tidigare nämnda propositionen (1958z46) till denna
motivering. 6.3.2 Konventionens betydelse
Endast 27 stater varav 14 latinamerikanska har ratifi- cerat denna ILO—konvention. Inget av de nordiska länder— na har gjort det. Samerna i Sverige har i dag inte något
krav på att konventionen skall ratificeras.
Konventionen var inte någon fullständig nyskapelse år 1957. Tvärtom framstod den som en sammanfattning av ett omfattande material som ILO samlat in bl.a. på s.k. re— gionalkonferenser sedan år 1926. Arbetet byggde på bl.a. artikel 23 b i Nationernas förbundspakten och på äldre
kolonialrätt (se ovan kap. 5).
ILO—konventionen antogs för mer än 25 år sedan. Sedan dess har stora förändringar skett i urbefolkningarnas situation och i synen på urbefolkningarna. Inom ILO
överväger man därför en revision av konventionen.
6.4 UNESCO—konventionen angående diskriminering i
utbildningen
UNESCO antog år 1960 en konventionmotdiskriminering i utbildningen (se bil. 3). Sverige anslöt sig till kon— ventionen år 1967 (jämför prop. 1967z36).
I konventionen förbjuds diskriminering, dvs. "varje åt— skillnad, uteslutning, begränsning eller fördel på grund av ras, färg, kön, språk, religion," m.m. Det är emellertid tillåtet att inrätta undervisningssystem och läroanstalter på religiösa eller språkliga grunder om deltagandet är frivilligt och undervisningen håller
fastställda studiekrav.
Det är enligt konventionen väsentligt att respektera föräldrars frihet att välja sådan alternativ undervis—
ning för sina barn. Det är vidare, enligt artikel 5 moment 1 p. c:
väsentligt att tillerkänna medlemmar av nationella mi— noriteter rätt att bedriva egen undervisningsverksam— het, innefattande upprätthållande av skolor samt, be— roende på varje stats undervisningspolitik, användning av eller undervisning i deras eget språk, förutsatt emellertid
1. att denna rätt inte utövas på ett sätt, som hindrar medlemmarna av dessa minoriteter från att förstå kulturen och språket hos samhället som helhet eller från att delta i dess verksamhet, eller som sätter den nationella suveräniteten i fara,
2. att undervisningens nivå inte är lägre än den all— männa nivå som fastställts eller godkänts av veder— börande myndigheter; samt
3. att sådan skolgång är frivillig.
I denna bestämmelse ligger ett skydd för minoriteter. Enligt samma artikels moment 2 förbinder sig staterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa tillämpningen av de principer som uppställts i moment 1. Detta tyder på en indirekt skyldighet för staterna
att ställa medel till förfogande även om detta inte ut—
tryckligen är stadgat.27 Även i kravet att alla medbor— gare skall få en kvalitetsmässigt likvärdig utbildning ligger möjligen en skyldighet att förse minoritetens skolor med erforderliga medel för att minimistandarden
skall upprätthållas.
Slutsatsen är att minoritetsgrupper enligt konventio— nen kan inrätta egna skolor och möjligen också ha rätt till stöd från de offentliga myndigheterna på samma grunder som gäller för andra skolor.
Konventionen ålägger staterna att till UNESCO:s gene— ralkonferens rapportera om de åtgärder som företagits för konventionens tillämpning. Några andra regler om kontroll av att staterna uppfyller sina förpliktelser finns inte.
6.5 Konventionen (1965) om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering
FN:s generalförsamling antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (Ras— diskrimineringskonventionen, se bil. 4). Konventionen lades fram för undertecknande år 1966. Sverige ratifi—
cerade konventionen år 1971 (jämför prop. 1970:87).
I ingressen till konventionen åberopas flera deklara— tioner och konventioner däribland konventionen (1960) angående diskriminering inom undervisningen.
Sveriges ratificering av konventionen ledde till änd— ringar i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken . Diskrimineringsutredningen har i ett år 1983 avgivet betänkande föreslagit en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet ( SOU 1983:18 ), varvid konventionen åbe—
ropats som ett skäl för ny lagstiftning.
Enligt konventionens artikel 1.1 avses med "rasdiskri—
minering":
27 Jämför Gustaf Petrén, Minoriteternas rättsställning i Sverige; ur David Schwarz, Identitet och Minoritet (Uppsala 1976) s. 35.
varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutan— det eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rät- tigheter och grundläggande friheter på politiska, eko— nomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.
Konventionen är alltså avsedd att täcka de flesta sam— hällsområden. Det råder ingen tvekan om att samerna i egenskap av inhemsk minoritet omfattas av samtliga be— stämmelser i konventionen. Däremot finns i vissa fall en osäkerhet om i vad mån konventionen tar sikte på mino— riteter av utländsk härstamning. Denna problematik be-
handlas emellertid inte här.
Konventionens centrala bestämmelser finns i artiklarna 4 och 5 vilka innehåller entydiga förpliktelser för kon—
ventionsstaterna.
Artikel 4 riktar sig mot all propaganda och alla orga— nisationer som grundar sig på uppfattningar eller teo— rier attnågonras eller persongrupp med viss hudfärg
eller av visst etniskt ursprung är överlägsen någon an— nan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat el—
ler diskriminering i någon form.
Artikel 5 består av en rättighetskatalog och föreskri- ver att envar skall utan åtskillnad grundad på ras, hud— färg eller nationellt eller etniskt ursprung tillförsäk— ras likhet inför lagen, särskilt i fråga om de i arti— keln angivna rättigheterna. I artikeln uppräknas ett stort antal politiska, medborgerliga, ekonomiska, kul— turella och sociala rättigheter, t.ex. rätten till bo—
stad, arbete och rättvisa arbetsvillkor.
Varje konventionsstat skall bedöma vilka medel som
skall användas för att genomföra bestämmelserna i kon— ventionen. Staten är skyldig att vidta lagstiftningsåt— gärder endast närde faktiska omständigheterna i landet
i fråga gör det nödvändigt.
I enlighet med bestämmelserna i konventionen har en ständig kommitté för avskaffande av rasdiskriminering upprättats av konventionsstaterna. Rasdiskriminerings— kommittén skall tillställas rapporter från konventions— staterna om vilka åtgärder som vidtagits för konven— tionsbestämmelsernas efterlevnad. Staterna kan vidare anmäla varandra för kommittén i fall av överträdelse mot konventionen. Konventionsstat kan förklara att den erkänner kommitténs behörighet att motta klagomål från enskilda personer inom den staten. Sverige har avgett en sådan förklaring (jämför prop. 1971:125 ).
Även om det huvudsakliga ändamålet med konventionen är att förhindra diskriminering åläggs staterna på vissa punkter en skyldighet till positiv särbehandling. Så— lunda sägs i artikel 2.2 att konventionsstaterna, när omständigheterna föranleder därtill, skall "vidtaga särskilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska, kulturella och andra områden för att åstadkomma till— fredsställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och lika berättigat åtnjutande
av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter".
Den positiva särbehandlingen enligt konventionen kan
upphöra först när syftet med åtgärden uppnåtts:
Dessa åtgärder får i intet fall leda till att olikvär— diga eller skilda rättigheter upprätthålles för olika rasgrupper sedan syftet med åtgärderna uppnåtts.
Konventionen syftar till lika behandling av olika et— niska grupper. En stat kan alltså tänkas bryta mot kon— ventionen om stödet till en minoritet leder till ett överläge för denna gentemot majoritetsbefolkningen el— ler innebär en orättvis behandling av majoritetsbefolk—
ningen.
Det är säkert omöjligt att finna några generella svar på frågan var gränsen "uppåt" för den positiva särbe- handlingen går. Det är ju helt klart att stödet till en
minoritet måste differentieras för skilda områden av samhällslivet. Det bör understrykas att om en etnisk minoritet under en längre tid varit eftersatt som grupp, så torde det krävas relativt omfattande åtgär— der innan den kommer i nivå med majoritetsbefolkning—
ens standard i olika avseenden.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna har tveklöst ut— vecklats i riktning mot större krav på aktiv omsorg om medborgarna från statens sida. Detta sammanhänger med att ett reellt skydd förutsätter särskilda insatser av samhället. Enligt konventionsbestämmelserna måste där- vid den "aktiva omsorgen" även komma den etniska mino— riteten till del. Ett aktivt stöd från statens sida till en majoritetsgrupp i samhället kan göra det nöd— vändigt att ge ett motsvarande stöd till en minoritets— grupp för att uppnå likställdhet. Frågor av detta slag
behandlas ofta av rasdiskrimineringskommittén.
Sammanfattningsvis kan det sägas att konventionen skul— le kunna åberopas för att få den totala situationen för en etnisk minoritet som samerna i paritet med situatio— nen för den övriga befolkningen. Samhällets utbud av nyttigheter måste vara så utformat att det kan tillgo- dogöras av såväl majoritetsbefolkning som minoritet på lika villkor.
6.6 1966 års FN—konventioner
Som ovan nämnts (6.1) var avsikten redan vid antagandet av förklaringen om de mänskliga rättigheterna, att en konvention i ämnet skulle arbetas fram. En särskild ar— betsgrupp inom den redaktionskommitté som leddes av Mrs Roosevelt och som var underställd människorättskommis—
sionen hade arbetat med detta sedan år 1947.
Man insåg snart att det skulle möta bl.a. tekniska svå— righeter att samla alla rättigheter i en konvention. De medborgerliga och politiska rättigheterna samlades där— för i en konvention medan de ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheterna fördes till en annan. Konven— tionerna antogs år 1966 och ratificerades av Sverige år 1971 (jämför prop. 1971:125 ) med vissa förbehåll (se bil. 5 och 6).
Med hänsyn till konventionernas gemensamma bakgrund och nära samband finns det skäl att vid tolkningen av be— stämmelserna se de båda konventionerna som delar i ett regelverk. Artikel 1 i de båda konventionerna — där principen om folkens självbestämmanderätt är intagen — är för övrigt likalydande. Även rasdiskrimineringskon- ventionen kan i vissa avseenden sägas tillhöra detta regelverk om skydd för de mänskliga rättigheterna,
stundom benämnt FN:s människorättskonventioner.
Den enda bestämmelse i 1966 års konventioner som direkt syftar till minoritetsskydd är artikel 27 i konventio— nen om medborgerliga och politiska rättigheter. Artikel
27 behandlas nedan i avsnitt 6.7.
Urbefolkningar har fäst stort avseende vid principen om folkens självbestämmanderätt. Principen behandlas i föl—
jande avsnitt.
Under behandlingen av verkställighetsbestämmelserna i förslaget till konvention om medborgerliga och politis— ka rättigheter framlades ett förslag om att konventio— nen även skulle innehålla en artikel med föreskrifter om individuell besvärsrätt. Majoriteten var dock inte be— redd att godta en sådan artikel men man kunde ena sig om att ta in bestämmelser om individuell besvärsrätt i ett separat, fakultativt protokoll. Sverige har godkänt det fakultativa protokollet samtidigt med konventionen (jäm— för prop. 1971:125 ). Besvärsrätten m.m. behandlas i av— snitt 6.6.2.
6.6.1 Principen om folkens självbestämmanderätt
I artikel 1 i 1966 års båda konventioner stadgas:
1. Alla folk har självbestämmanderätt. Med stöd av den— na rätt äger de fritt bestämma sin politiska ställ— ning och fullfölja sin egen utveckling på de ekono— miska, sociala och kulturella områdena.
2. Alla folk må för sina egna syften fritt förfoga över sina naturrikedomar och naturtillgångar, dock att detta ej må ske till förfång för förpliktelser, som följer av det på principen om det gemensamma intres— set grundade internationella samarbetet på det eko— nomiska området och den internationella rätten. I intet fall skall ett folk kunna berövas sina egna utkomstmöjligheter.
3. Konventionsstaterna, däribland de stater som har an— svaret för administrationen av icke—självstyrande områden och förvaltarskapsområden, skall medverka till att folkens självbestämmanderätt förverkligas, och de skall respektera denna rätt i överensstämmel— se med bestämmelserna i Förenta nationernas stadga.
Artikeln ger uttryck för principen om folkens självbe- stämmanderätt, vilken kan betraktas som en av huvudprin-
28 n . . For samerna och andra minorite—
Ciperna i folkrätten. ter och urbefolkningar är det givetvis av största in— tresse att få fastslaget om de är ett folk i konventio- nens mening. Som framställningen nedan skall visa är den rådande uppfattningen att så inte är fallet när det
gäller folkgrupper som samerna. Historisk tillbakablick
Idén om en folkens självbestämmanderätt kan ledas till— baka till upplysningstiden och den amerikanska och franska revolutionens tankar om folksuveräniteten. Det var principer om folkets suveränitet som legitimerade maktutövningen i de konstitutionella författningar som
skapades. Respekten för folkviljan blev grundläggande.
Principen om folkens självbestämmanderätt, "selfdeter— mination", blev framförd av president Wilson efter förs- ta världskriget. Innebörden av principen var då närmast att inga framtida gränser mellan staterna skulle dras mot den berörda befolkningens vilja. Men den kom också att innebära en utveckling av minoritetsrätten, vilket
beskrivits ovan i avsnitt 5. Man ville på olika sätt
28 Eek a.a. s. 403.
ställa nationella gruppers intressen i förgrunden, ge— nom gränsdragningar, nya statsbildningar eller särskil— da minoritetstraktater. Exempel på sådana nya stats— bildningar är de baltiska staterna, Finland och Tjecko— slovakien. Principen var framförd som "allmän" men i praktiken var det närmast fråga om att de besegrade staterna, Tyskland, österrike—Ungern, Sovjetunionen och Turkiet, fick gå med på att nationella grupper som fun- nits under deras herradöme skulle få frihet och själv— bestämmande. Segrarmakterna gjorde inga motsvarande åta— ganden. Det var således inte fråga om någon folkrättslig
"regel".
Principen om folkens självbestämmanderätt prövades bl.a. i samband med Ålandsfrågan. I rapporten från den jurist— kommission som år 1920 bedömde tvisten mellan Finland
och Sverige om Ålandsöarna uttalas bl.a. att positiv in— ternationell rätt inte tillerkänner folkgrupper (national groups as such) någon rätt att genom viljeförklaring skilja sig från den stat de tillhör, lika lite som den tillerkänner andra stater någon rätt att påfordra ett så—
dant avskiljande.
FN och principen om folkens självbestämmanderätt
I FN—stadgans artikel 1.2 sägs det att FN:s ändamål är att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rät— tigheter och självbestämmanderätt samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden.
Även i andra artiklar talas om folkens självbestämman—
derätt i liknande formuleringar.
Det har sagts att principen om folkens självbestämman— derätt genom sådana formuleringar blev ett medel för att stärka världsfreden och staternas territoriella in— tegritet. Det var således uteslutet att den kunde åbe- ropas för uppdelning av bestående stater. I så måtto blev tolkningen ett avståndstagande från den tolkning
president Wilson presenterat efter första världskriget. Principen kom så småningom att ges även annat innehåll.
Principen kom även fortsättningsvis att användas för politiska syften. Av öststaterna blev principen utveck— lad till en rätt för kolonialiserade länder att få sin frihet. Det var dock inte fråga om att ge en sådan rätt till etniska minoriteter inom bestående staters gränser. Detta är viktigt att hålla i minnet när betydelsen av artikel 27 i konventionen (1966) om medborgerliga och politiska rättigheter skall bedömas — varom mer i det följande (6.7). Östländernas tolkning av principen
stöddes av länderna från tredje världen.
För västländerna sammanhängde principen om folkens självbestämmanderätt främst med skyddet av de mänskli— ga rättigheterna. Detta innebar t.ex. att rätten till demokrati skulle säkerställas. Principen om folkens självbestämmanderätt kom emellertid att i första hand bli ett argument för avkolonialiseringen. Detta kom till uttryck t.ex. i deklarationen år 1960 om kolonial— systemets avskaffande ("Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples"). Att det inte var fråga om någon frigörelseprocess utöver avkolonialiseringen till förmån för särskilda etniska
grupper inom kolonin tyder t.ex. 6 5 på:
Varje försök som siktar till delvis eller fullständig uppsplittring av den nationella enheten och territori— ella integriteten i ett land är oförenligt med syftena och principerna i FN—stadgan. (Any attempt aimed at the partial or total disruption of the national unity and the territorial integrity of a country is incompa— tible with the purposes and principles of the Charter of the United Nations.)
När en ny stat har tillskapats eller har uppnått oav— hängighet tillåts således ingen ytterligare rätt till statsbildning för en särskild folkgrupp.
1966 års konventioner igen
Av vad som sålunda föregick artikel 1 i 1966 års kon— ventioner tycks alltså framgå att den inte var avsedd att användas på minoriteter inom en etablerad natio— nalstat. Det fanns ett förslag från Sovjetunionen som innebar att artikeln skulle ge ett skydd för minorite— ter, men detta förkastades bl.a. med hänvisning till att minoriteternas rättigheter behandlades i annat sam—
29 har dock hävdat att någon
manhang. Vissa författare form av självbestämmanderätt faktiskt tillkommer urbe—
folkningen.
Enligt samerettsutvalget30 ger materialet emellertid in— te stöd för antagandet att artikel 1 kan åberopas ens för en mer begränsad form av inre självstyrelse för et— niska minoriteter. Konventionen skall enligt sameretts— utvalget läsas så att de etniska grupper som inte er— känts som "folk" enligt artikel 1 ges ett skydd i arti—
kel 27, varom mer i det följande.
En etnisk minoritet kan alltså, enligt samerettsutval— get, inte anses vara "ett folk" i konventionens mening. Detta gäller oavsett om minoriteten själv anser sig va— ra ett folk och faktiskt betraktas som ett folk i andra
sammanhang.
Samerettsutvalget har också tagit upp slutakten från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa av år 1975, det s.k. Helsingforsavtalet. Detta avtal går en— ligt utvalget inte längre än FN—konventionerna år 1966
när det gäller folkens rätt till självbestämmande.
De danska sakkunniga angående frågan om Grönlands självständighet har uttalat att reglerna om självbe— stämmanderätt är tillämpliga inom områden som är geo—
grafiskt åtskilda från moderlandet när den övervägande
29 Jämför t.ex. Bennet a.a., och Cobo, Study of the pro— blem of dicrimination against indigenous populations a.a.
30 Samerettsutvalget s. 262.
delen av befolkningen där tillhör en annan kultur än den som är rådande i moderlandet. Detta är ju fallet för Grönlands vidkommande. Att Grönland intill år 1953 hade status som dansk koloni är — som de danska sakkun— niga hävdade — ett moment som särskilt talar för att man skall anse den grönländska befolkningen som ett
folk i de två FN—konventionernas mening.
Det mesta talar för att samerna i Sverige som stöd för självbestämmanderätt inte kan åberopa någon av de gäl— lande folkrättsliga utformningarna av principen om fol- kens självbestämmanderätt. Detta hindrar emellertid inte att principen i och för sig kan få betydelse på ett in— direkt sätt. Som redovisas i ett följande avsnitt (6.7.5) har principen betydelse när räckvidden av arti— kel 27 skall bestämmas.
Här bör också nämnas att principen om folkens självbe— stämmanderätt åberopas av urbefolkningarna i deras ar— bete med en särskild urbefolkningskonvention. Detta be—
handlas i kap. 7. 6.6.2 Människorättskommittén
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter upptar som ovan nämnts regler om ett kontrollorgan som skall garantera efterlevnaden av bestämmelserna i kon— ventionen. Denna kontrollfunktion utövas av människo- rättskommittén (Human rights committee). Människorätts— kommittén skall inte förväxlas med människorättskommis— sionen (Commission on Human rights), som är det organ under FN:s ekonomiska och sociala råd som bl.a. arbetat fram förklaringen om de mänskliga rättigheterna och 1966 års FN—konventioner (jämför avsnitt 6.1).
Människorättskommittén är ett övervakningsorgan som be— står av 18 medlemmar. Konventionsstaterna skall på begä— ran avge rapporter till kommittén. Rapporterna skall re— dovisa de åtgärder som staterna vidtagit för att genom— föra de i konventionen inskrivna rättigheterna. De skall
också redovisa de framsteg som gjorts i fråga om åtnju— tandet av dessa rättigheter.
I konventionen (artikel 41) finns ingående bestämmelser om förfarandet när en stat anmäler att en annan inte efterlever bestämmelserna i konventionen. Människorätts— kommittén är behörig att motta och pröva sådana anmäl— ningar endast om vederbörande stat avgett förklaring att kommittén har en sådan behörighet. Sverige har av— gett en sådan förklaring.
Stater som biträtt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan också, som ovan nämnts, bi— träda ett s.k. "fakultativt protokoll". I detta erkänns människorättskommitténs behörighet att motta och pröva framställningar från enskilda personer som påstår sig ha blivit utsatta för kränkningar av någon av de i konven— tionen angivna rättigheterna. Kommittén är endast behö— rig att motta och pröva klagomål mot stater vilka anslu- tit sig till det fakultativa protokollet, vilket Sverige som tidigare nämnts har gjort. 6.7 Artikel 27
Som ovan nämnts innehåller artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter av år 1966
en regel om skydd för minoriteter.
Artikeln har i den engelska originaltexten följande ly-
delse:
In those States in which ethnic, religous or linguistic minorities exist, persons belonging to such minorities shall not be denied the right, in community with the other members of their group, to enjoy their own cultu— re, to profess and practise their own religion, or to use their own language.
I propositionen ( 1971:125 ) angående godkännande av bl.a. denna konvention har artikel 27 översatts på följande sätt:
I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana mi— noriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med and— ra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
I det följande skall vi kort behandla artikelns till— komsthistoria (6.7.1), vilka grupper som är rättig- hetsbärare enligt artikeln (6.7.2), vilka rättigheter artikeln ger (6.7.3) samt artikelns kulturbegrepp (6.7.4). Slutligen diskuteras i avsnitt 6.7.5 i vad mån principen om folkens självbestämmanderätt och urbefolk— ningsrätten kan medföra en utvidgad tolkning av arti— keln. Vad frågan närmast gäller är huruvida urbefolk— ningar kan göra anspråk på ett längre gående skydd för sin traditionella näringsutövning - somju ofta utgör grunden för deras kultur — än etniska minoriteter i övrigt. Huvuddelen av materialet är hämtat från same—
rettsutvalgets betänkande. 6.7.1 Bakgrunden till artikel 27
FN:s generalförsamling antog år 1950 en resolution an— gående minoriteternas framtida situation. Enligt reso— lutionen skulle FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), människorättskommissionen, och underkommis— sionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter (nedan kallad underkommissionen) utarbe— ta en rapport om minoritetsproblem. Avsikten var att FN skulle kunna vidta effektiva åtgärder för att beskydda
minoriteter.
Inom underkommissionen övervägde man att föreslå en särskild konvention till skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Man bestämde sig emellertid för att föreslå att särskilda bestämmelser om minorite— ter skulle inarbetas i det då föreliggande förslaget till människorättskonvention. Som tidigare nämnts blev
något sådant konventionsförslag aldrig framlagt. Arbe—
tet ledde i stället fram mot antagande av de två kon—
ventionerna från år 1966 (se ovan avsnitt 6.6).
Det förslag till bestämmelse underkommissionen i sin tredje session arbetade fram och som alltså skulle tas
in i en människorättskonvention hade följande lydelse:
Etniska, religiösa och språkliga minoriteter skall in— te förvägras rätten till att ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin religion samt att använda sitt språk.
Som framgår har förslaget — till skillnad från artikel 27 — "minoritet" som rättssubjekt. Man menade redan i arbetet i underkommissionen emellertid att minoriteten inte kunde vara rättssubjekt och att det var enklare att definiera "personer som tillhör minoriteter". För att understryka att det var fråga om en form av grupp— rättighet lade man till "i gemenskap med andra medlem— mar av sin grupp". En diskussion om vem som skall anses som rättighetsbärare enligt artikel 27 förs i nästa av—
snitt.
Människorättskommissionen behandlade underkommissionens förslag är 1953. Man ansåg där att det fanns behov av en särskild bestämmelse som skulle tillförsäkra minori— teterna vissa särrättigheter. Man underströk samtidigt att även om man gav särrättigheter till minoriteterna skulle detta inte förhindra att de tillförsäkrades öv—
riga medborgerliga rättigheter.
Chile föreslog att artikeln skulle inledas: "I de stater där det finns ..." Orsaken härtill var att man önskade att nya invandrargrupper inte skulle kunna åberopa dessa minoritetsregler. Uruguay hade ett förslag av liknande innehåll. Bestämmelsen fick ju också en sådan inledning. Minoritetsgrupper som uppkommit genom de stora folkom— flyttningarna på 1900-talet ville man på detta sätt un—
danta från regeln om skydd för minoriteter.
Människorättskommissionens slutliga förslag överens- stämmer i allt väsentligt med den slutligt antagna ar- tikel 27.
6.7.2 Rättighetsbärare enligt artikel 27
Rubriken inrymmer skilda frågeställningar. Hur defini- eras en minoritet enligt artikel 27? Vilka individer
skall anses tillhöra minoriteten? Är det individen el- ler kollektivet som är rättighetsbärare? Är samerna en
minoritet i artikelns mening?
En minoritet enligt artikel 27 skall vara etnisk, re— ligiös eller språklig. Minoritetsformerna är alterna- tiva, inte kumulativa. Om en grupp kan åberopa ett av
kriterierna blir den alltså skyddad av bestämmelsen.
I samisk kultur finns visserligen religiösa inslag, men samerna kan knappast anses utgöra en religiös mino-
ritet, varför denna minoritetsform inte behandlas här.
Uttrycket etnisk minoritet har i konventionstexten valts efter ingående diskussioner. Begrepp som förkas— tades var "rasmässig" och "nationell" minoritet. En or— sak till att man valde "etnisk" som kriterium var att
det uppfattadessom ett mer generellt begrepp.
En etnisk grupp definierades i diskrimineringsutred— ningens betänkande ( SOU 1983:18 ) som "en grupp med ofrivilligt medlemskap som har en gemensam kultur och om vilken det finns föreställningar om ett gemensamt ursprung". Definitionen torde såvitt avser objektiva kriterier överensstämma med vad som är internationellt accepterat. Som ovan nämnts är det dock osäkert om in- vandrarminoriteter kan åberopa artikeln.
Av central betydelse är dessutom individens egen sub— jektiva upplevelse av grupptillhörighet. "Minoritets- skydd" kan ju inte pressas på en individ som helst skul— le vilja bli assimilerad i samhället. Ett sådant synsätt
kan dock — om det drivs för långt — inbjuda till assi—
mileringspolitik från samhällets sida.
Det görs ibland gällande att minoritetsskydd enligt ar— tikel 27 skulle vara avhängigt av att samhället godkän— de gruppens minoritetsstatus.31 Detta torde vara felak— tigt och för övrigt ologiskt eftersom det leder till ett cirkelresonemang: De som har rätt till skydd mot t.ex. samhällets assimileringspolitik är de som samhäl— let anser skall ha ett sådant skydd mot en sådan poli— tik.
En fråga är om en grupp måste bestå av minst ett visst antal personer för att kunna utgöra en minoritet. Språk— ligt sett kan en minoritet naturligtvis vara hur liten som helst, men i juridisk mening finns nog en nedre gräns. Man har i diskussionerna, bl.a. i Sverige,32 ut— talat att gruppen måste kunna bära upp en egen kultu— rell verksamhet och därför rimligen bestå av något tu—
sental personer innan man kan tala om minoritet.
Samerna torde uppfylla alla de kriterier som kan upp— ställas för att en grupp skall anses vara en etnisk mi— noritet enligt artikel 27. De har en gemensam kultur, gemensamt ursprung och en levande identitetskänsla. De är tillräckligt många för att uppfylla en eventuell mi— nimigräns för en etnisk minoritet. Vidare utgör de en
ursprunglig inhemsk minoritet i Sverige.
Samerna utgör också en språklig minoritet. Omfattningen av "det samiska språket", dialekter m.m. har behandlats ovan i avsnitt 2.5. Det kan naturligtvis diskuteras hu— ruvida samer som mer eller mindre saknar kunskaper i samiska omfattas av detta minoritetsbegrepp. Det torde dock kunna hävdas att den som önskar återuppta sin sa— miska kulturidentitet bl.a. genom att lära sig och an—
vända språket uppfyller kraven i artikel 27. En omstän— 31 Jämför t.ex. invandrarpolitiska kommitténs betänkande
SOU 1984:58 , Invandrar— och minoritetspolitiken s. 57.
32 Invandrar— och minoritetspolitiken, a.a. s. 13.
dighet som talar för en sådan ståndpunkt är att det svenska samhällets språkpolitik gjort det svårt för många samer att behålla kunskaperna i samiska.
Det är oklart vilken betydelse det har för samerna att de förutom att vara en etnisk minoritet även utgör en
språklig minoritet. Sandra Lovlace—fallet
Flera frågor om vem som har rättigheter enligt artikel 27 blev belysta i ett fall inför människorättskommit— tén. Målet gällde huruvida en indiansk kvinna, Sandra Lovlace, som på grund av äktenskap med en icke—indian varit borta från sitt indianreservat i några år, skulle ha rätt att flytta tillbaka när äktenskapet hade upp— lösts. Enligt kanadensisk lag hade hon mist sin rätt till det vid giftermålet och utflyttningen.
Människorättskommittén uttalade i sitt avgörande (30.7.1981) att eftersom Sandra Lovlace etniskt sett var Maliseet—indian och endast varit borta från sitt reservat i några få år medan äktenskapet bestod, så ha— de hon rätt att betraktas som tillhörande denna minori— tet och att hävda sina rättigheter enligt artikel 27. Frågan var nu hur långt dessa rättigheter räckte.
Människorättskommittén medgav därvid att det kunde fin— nas ett behov av att lagstiftningen definierade vilken kategori människor som hade rätt att bo i ett reservat med hänsyn till behovet av ett skydd för naturresur— serna och för att upprätthålla gruppens identitet.
Men människorättskommittén ansåg det naturligt att Sandra Lovlace nu önskade återvända till den miljö hon växt upp i eftersom hon kulturellt sett huvudsakligen var knuten till indianstammen. Hon hade rätt till ett kulturliv "gemensamt med andra medlemmar i gruppen" och detta var omöjligt utanför reservatet då det inte fanns något sådant samfund på andra ställen. Staten Canada
hade alltså enligt människorättskommittén brutit mot
artikel 27 när Sandra Lovlace nekats återflyttning, trots att rätten att uppehålla sig inom reservatet i
och för sig icke är skyddad enligt artikeln. Individuell eller kollektiv rätt
Rättigheten att "ha sitt eget kulturliv" (enjoy their culture) tillkommer enligt artikel 27 individen "i ge—
menskap med andra medlemmar av gruppen".
Som ovan nämnts (6.7.1) tyder förarbetena närmast på
att här är fråga om kollektiva rättigheter. Övriga rät— tigheter i konventionen är i allmänhet individuella. Undantaget är naturligtvis Självbestämmanderätten enligt artikel 1.
Däremot är individen själv klagoberättigad vilket fram— går av Lovlace—målet. Sandra Lovlace's rätt att klaga inför människorättskommittén blev inte ifrågasatt. Tale— rätt över huvud taget förutsätter dock att resp. stat ra— tificerat det frivilliga tilläggsprotokollet till konven—
tionen (jämför ovan avsnitt 6.6.2).
6.7.3 Rättigheterna enligt artikel 27
Formuleringen "skall ——— ej förvägras rätten att ———" i artikel 27 innebär i grunden att samhället ej kräver att den ifrågavarande minoriteten skall assimileras med samhället utan att den skall lämnas i fred. Detta var en nyhet inom FN:s konventionsarbete. I FN hade målet dittills i första hand varit att söka motverka alla for— mer av diskriminering och särbehandling. Detta hade — något hårddraget — inneburit att minoriteterna skulle
skyddas genom attinte sättas i en särställning, inte
bli diskriminerade. Som ovan redogjorts för hade man alltså inte godtagit Nationernas förbunds form av minori- tetsskydd, att minoriteter positivt skulle sättas i en annan ställning än övriga medborgare för att kunna
skydda och bevara sin särart.
Positiv särbehandling
Artikel 27 uppställer alltså ett krav på positiv sär— behandling av minoriteter. Enligt samerettsutvalget, som studerat förarbetena till bestämmelsen,är detta "selve poenget med regelen". En stat, som har en etnisk minori- tet i den mening som avses i artikel 27, uppfyller följ- aktligen inte sin förpliktelse enligt artikeln genom att
bara sörja för likabehandling av medborgarna.
Olika former av positiv särbehandling
Den form av positiv särbehandling som blir följden av att man låter en grupp vara i fred genom att ej förvägra den rätten att ägna sig åt sin kultur etc., skiljer sig i princip från en sådan särbehandling som innebär ett aktivt stöd till minoriteten, genom ekonomiska bidrag e.d. Samerettsutvalget talar här om negativa (passiva)
resp. positiva (aktiva) rättigheter.
Hur långt skyddet för minoriteter sträcker sig enligt artikeln och om det innebär att samhället är skyldigt att säkra en minimistandard för minoriteten (positiva rättigheter) och inte endast måste låta minoriteten vara i fred (negativa rättigheter) skall närmare behandlas i det följande. Inledningsvis bör det dock poängteras att det inte är en så alldeles klar skillnad mellan frihet från ingrepp och aktivt stöd. Med hänsyn till de styrme— del i t.ex. skattepolitiken som staterna har till sitt förfogande kan ju "frihet från ingrepp" innebära just ett "aktivt stöd". Det kan kanske också ifrågasättas om rätt till aktivt stöd verkligen i alla sammanhang inne— fattar ett bättre skydd än rätten att "vara i fred".
När bestämmelsen formulerades på 1950—talet var den inte avsedd som annat än ett skydd för minoritetens rätt att leva i fred, ett skydd mot assimilering. Förslag som då framlades och som innebar att regeln skulle ge uttryck för ett krav på samhället till aktiv omsorg blev inte
godkända. Ekonomiska bidrag till minoriteten skulle
alltså utgå efter principen om likabehandling av alla medborgare i en stat. Utvecklingen har emellertid vi— sat att minoriteter har behov av ett mer aktivt ekono— miskt stöd om de skall kunna bevara sin kulturella särart. Stödet behöver alltså överstiga vad som erbjuds folkflertalet i samhället. Det finns stöd för uppfatt—
ningen att detta är den nu gällande tolkningen.
FN:s underkommissions specielle rapportör Francesco Capotorti skrev år 1979 (Study on the rights of Persons belonging to Ethnic, Religious and Linquistic Minori— ties) att det inte finns något tvivel om det statliga ansvaret för minoriteter. Enligt Capotorti skulle rät- ten att ha "sitt eget kulturliv" bli fullständigt me— ningslös om staterna inte ger ekonomiskt stöd. En rent passiv hållning från staternas sida skulle faktiskt gö— ra de rättigheter som är fastställda i artikel 27 verk—
ningslösa.
De rapporter som länderna insänder till människorätts— kommittén tyder också på att en sådan tolkning är den förhärskande. Man tar i rapporterna nämligen upp ekono— miska förhållanden, varvid många stater understryker vilka ekonomiska bidrag som utges för att upprätthålla
minoriteternas kultur.
I sammanhanget är handlingsprogrammet från den första Genevekonferensen för att bekämpa rasism och rasdiskri— minering av intresse (1978). Programmet innehåller i
p. 7 en uppmaning till staterna att vidta bl.a. ekono— miska åtgärder så att alla människor erhåller rättslig och faktisk jämställdhet och att rasdiskriminering i förhållandet mellan flertalet och minoriteten kan eli— mineras. Sådana särskilda åtgärder bör enligt handlings- programmet inkludera stöd till minoritetsgrupper för
att ge dem möjlighet att utveckla sin egen kultur.
Handlingsprogrammet från den andra Genévekonferensen (1983) innehåller bl.a. följande (p. 32): "Regeringar
skall skapa gynnsamma förhållanden och vidta åtgärder
som kan ge personer, som hör till nationella eller et— niska minoriteter inom staten, möjligheter att fritt uttrycka sin egenart och att utveckla sitt utbildnings— system, kultur, språk, traditioner och seder ..." I p. 36 uttalas: "Medel skall hållas tillgängliga av natio— nella myndigheter." Genevekonferenserna behandlas vida—
re nedan.
Själva ordalydelsen i artikel 27 och den omständigheten att artikeln inte återfinns i konventionen år 1966 om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter kan vis— serligen tala emot en tolkning som innebär en skyldig- het för staterna att mer aktivt, t.ex. med ekonomiska medel, stödja minoriteterna. Trots detta får det dock antas att den ändrade inställningen till minoriteterna — som t.ex. kommer till uttryck i den tidigare redogö— relsen — medfört att artikel 27 numera — med stöd av en dynamisk tolkningsmetod — skall tolkas så att den inne— bär en skyldighet för staterna att ge ekonomiska bidrag för att minoritetsgrupperna faktiskt skall kunna ha ett eget kulturliv (enjoy their culture).
Det kan diskuteras hur långt denna skyldighet att utge ekonomiskt stöd sträcker sig. Samerettsutvalget menar att förpliktelsen enligt artikel 27 ålägger staterna att genomföra en "rimelig grad av resultatlikhet" mel— lan minoritetens kulturutveckling och det övriga samhäl— lets.
Detta skulle innebära att en etnisk minoritet kan kräva dels att till viss grad själv, utan statlig inblandning få råda över sina kulturfrågor (passiva rättigheter), dels att få statligt stöd för att upprätthålla sina kul— turaktiviteter (aktiva rättigheter).
Men vad innebär då uttrycket "kultur"? 6.7.4 Kulturbegreppet i artikel 27
Såväl det engelska "culture" som det svenska "kultur" kan uppfattas på två sätt, i en snävare betydelse där
kultur är ett ideellt begrepp, och i en vidare. Det vi— dare begreppet innefattar även förutsättningen för kul— turen och tar mer sikte på kulturen i dess materiella
yttringar som t.ex. i uttrycket "kulturlandskap".
Av särskilt intresse i sammanhanget är regeringsformen i 1 kap. 2 S fjärde stycket där grunderna för svensk invandrings— och minoritetspolitik programmatiskt för—
ankrats i grundlagen:
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlighe— ter att behålla och utveckla ett eget kultur— och sam— fundsliv bör främjas.
I förarbetena till stadgandet (prop. 1975/76:209)— som har vissa likheter med artikel 27 — sägs det: "Det bör framhållas att ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning. Det innefattar sålunda den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas tradi—
tionella levnadssätt."
Vad gäller kulturbegreppet i artikel 27 framgår det in— te direkt av förarbetena till artikeln om man avsett den vidare eller snävare definitionen. Frågan diskuterades,
såvitt bekant, inte.
En viss vägledning kan man finna genom vad som uttalats om kulturbegreppet i artikel 1.1 i samma konvention. I artikeln sägs bl.a.: "Alla folk har självbestämmanderätt. Med stöd av denna rätt äger de fritt bestämma sin politis— ka—ställning och fullfölja sin egen utveckling på de ekono» miska, sociala och kulturella områdena."
Frågan om folkens självbestämmanderätt har diskuterats i ett annat sammanhang. Vad som här närmast är av in— tresse är hur kulturbegreppet i denna artikel tolkats.
FN:s specielle rapportör i fråga om folkens självbe- stämmanderätt, Critescu, skriver år 198133: "Kultur är resultatet av människans kreativa verksamhet materiellt
och ideellt och bör inte reduceras till att vara en ab—
strakt företeelse." Critescu ger således uttryck för det vidare kulturbegreppet när han behandlar artikel 1 i konventionen om medborgerliga och politiska rättighe— ter. Det finns naturligtvis starka skäl för att kultur— begreppet skall tolkas på samma sätt i hela konventio—
nen .
Ett annat stöd för en vidare tolkning av kulturbegrep— pet är människorättskommitténs uttalanden med anledning av dess genomgång av staternas rapporter, såvitt avser artikel 27. Där aktualiseras nämligen frågor om minori— teternas materiella villkor för att bevaka sin kultur. Flera gånger har minoriteternas mark— och egendomsrät—
tigheter uppmärksammats.
Även människorättskommitténs avgörande av Lovlace—målet (jämför ovan 6.7.2) kan tolkas så att förutsättningen för kulturutövning — att få vistas inom reservatet — skyddas av artikel 27.
6.7.5 Urbefolkningsskyddet
Artikel 27 utgör alltså ett skydd för minoriteter mot åtgärder som skulle innebära att gruppen skulle "för— vägras rätten att ... ha sitt eget kulturliv", varvid "kulturliv" även kan tolkas som den materiella basen
för kulturen.
Olika minoriteter har olika behov av ett sådant skydd. I denna framställning är det särskilt urbefolkningars — och då i synnerhet samernas — rätt till skydd som är av intresse.
Uppfattningen att urbefolkningar har rätt till ett sär— skilt skydd har en lång tradition, vilken beskrivits
ovan i avsnitt 5.1. Under efterkrigstiden har det sär— skilt kommit till uttryck i ILO—konventionen nr 107 som behandlats i avsnitt 6.3. Man torde kunna tala om en sär— skild urbefolkningsrätt inom folkrätten. Oavsett hur det förhåller sig härmed måste det omfattande materialet tas
i beaktande vid tolkningen av t.ex. artikel 27.
För urbefolkningarna är skyddet av de materiella vill— koren av avgörande betydelse för att kunna upprätthål— la kulturen. Urbefolkningar har, som framgår av av— snitt 2 ovan, en särskild nära relation till mark och vatten. Skall urbefolkningar kunna överleva som folk— grupper måste de ha ett skydd för sitt markutnyttjande. Att artikel 27 fullt ut uppfyller de önskemål som kan ställas på ett sådant skydd är osannolikt. Det finns internationellt en ökande förståelse för urbefolkning— arnas särskilda behov i detta avseende något som på sikt kan leda till ett förstärkt skydd för urbefolk—
_ ningar. Genevekonferenserna
FN:s världskonferenser för att bekämpa rasism och ras— diskriminering i Geneve åren 1978 och 1983 är av intres—
se även i detta sammanhang.
Vid konferenserna antogs principförklaringar och hand— lingsprogram. I 1978 års förklaring finns uttalanden (p. 21) om att konferensen godkänner urbefolkningarnas rätt till att upprätthålla sin traditionella ekonomiska och kulturella struktur, inkl. sitt eget språk. Konferensen erkänner därvid också att det existerar ett speciellt förhållande mellan urbefolkningarna och deras landområ— den. Man understryker att dessa områden, de rättigheter som var knutna till dem och naturresurser inte skall fråntas urbefolkningen. Motsvarande formuleringar finns
i 1983 års principförklaring (p. 22).
I handlingsprogrammet från de båda konferenserna utta— las att staterna skall erkänna och respektera urbefolk— ningarnas grundläggande rättigheter. Dessa är (enligt 1983 års p. 34)
a) att kalla sig vid sitt rätta namn och att fritt ut— trycka sina särdrag,
b) att ha officiell status och att skapa egna represen— tativa organisationer,
c) att inom sina bosättningsområden upprätthålla sin traditionella ekonomiska struktur och levnadssätt; detta skall inte på något sätt påverka deras rättig—
heter att delta, fritt och på lika villkor, i den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen av landet,
d) att upprätthålla och använda sitt eget språk, där det är möjligt, i förvaltningen och utbildningen,
e) att åtnjuta religions— och trosfrihet,
f) att ha tillgång till mark och naturresurser, sär— skilt i ljuset av den grundläggande betydelse som rättigheterna till mark och naturresurser har för deras traditioner och strävanden, 9) att skapa, leda och kontrollera sina egna utbild— ningssystem.
I handlingsprogrammets p. 35 sägs vidare:
Urbefolkningar skall vara fria att sköta sina egna an— gelägenheter i största möjliga utsträckning och skall konsulteras i alla frågor som rör deras intressen och välfärd, där det är möjligt genom formella konsultatio- ner.
Uttalanden sådana som dessa från Genevekonferenserna har begränsad betydelse när det gäller att bestämma gällande rättsskydd för urbefolkningar inom folkrätten. Handlingsprogram är ej rättsligt bindande för staterna. Det är dock fråga om ett uttryck för staternas vilja och attityder i dag. Uttalandena kan därför — tillsam— mans med annat material — anses visa på en ändrad och för urbefolkningarna mer gynnsam uppfattning om deras reella behov av skydd. Vid tolkningen av artikel 27 torde det vara ofrånkomligt att ta hänsyn till detta.
Altaälvsmålet m.m.
Omfattningen av skyddet enligt artikel 27 aktualisera— des och belystes i den norska Hoyesterettsdomen i målet angående reglering av Altaälven. Frågan var om de folk— rättsliga regler som Norge var bundet av, t.ex. artikel 27, utgjorde ett hinder mot utbyggnad av vattenkraften. Hoyesterett fann därvid att det i detta fall inte var fråga om något brott mot folkrättsliga regler. En för— utsättning för att det över huvud taget skulle kunna uppstå någon folkrättslig fråga i ett vattenreglerings- mål skulle i vart fall vara att regleringen medförde
"bastante og meget skadelige ingrep i slike interesser".
De ingrepp som var aktuella i målet var enligt domsto- len långt ifrån av denna allvarliga karaktär. Detta in— nebar att domstolen inte fann anledning att närmare gå
in på de folkrättsliga spörsmålen.
Detta rättsfall har uppenbarligen intresse även för svenskt vidkommande. Det finns ingen anledning förmoda att svensk och norsk rätt i detta avseende skulle skilja sig från varandra i någon betydande grad. Av rättsfallet framgår inte vilken omfattning ett ingrepp faktiskt skall ha för att betraktas som mycket omfattande. Uppen— barligen måste det vara betydande. Men man vågar kanske dra slutsatsen att även om ett visst ingrepp i sig inte är av detta allvarliga slag så kan det tillsammans med andra ingrepp få en omfattning som strider mot artikel 27. Det kan därför finnas skäl att ej se isolerat på ex— ploateringar av renbetesmarker, utan i stället sätta in sådana ingrepp i ett större sammanhang. För detta er— fordras att beslutsfattande organ har en ordentlig över— blick över de samlade konsekvenserna av sin och andra organs myndighetsutövning. Hur detta skall kunna åstad— kommas kommer samerättsutredningen att närmare behandla
i ett annat sammanhang.
Några slutsatser om tolkningen
Enligt rådande uppfattning skall konventionsbestämmelser om mänskliga rättigheter tolkas "dynamiskt". Härmed avses att sådana bestämmelser i praxis efter hand ges en allt vidare tolkning. En sådan tolkning kan ge intryck av att rättsskyddets tillämpningsområde utvidgats (jämför ovan avsnitt 3.4). Minoritetsskyddet i FN:s människorättskon— ventioner har enligt vår mening utvecklats på ett sådant sätt.
Det är möjligt, men kanske inte nödvändigt, att hänföra denna utveckling till en viss bestämmelse, artikel 27. Man torde också ha rätt att se de tre FN—konventionerna om mänskliga rättigheter som ett enhetligt verk innefat— tande visst skydd för minoriteter och urbefolkningar.
Även vid en sådan tolkningsmetod skulle emellertid ar—
tikel 27 naturligtvis spela en framträdande roll.
Med en dynamisk tolkningsmetod följer en svårighet att ge den exakta innebörden av minoritetsskyddet.
Artikel 27 innebär i första hand ett skydd mot ingrepp från staten mot minoritetens rätt till kulturutövning. Därutöver åläggs staten en skyldighet till ett aktivt ekonomiskt stöd. Det är osäkert hur långt denna skyl—
dighet sträcker sig.
Artikel 27 kan på denna punkt tolkas med stöd av be— stämmelserna i rasdiskrimineringskonventionen, som re— dovisats ovan (6.5). Dessa bestämmelser innebär enligt vår mening att ekonomiskt stöd till majoritetsgruppens kultur etc. måste motsvaras av ett stöd till minoritets— kulturen. Bestämmelserna innebär också att de personer som tillhör minoriteten skall få ta del av samhällslivet på lika villkor med majoritetsbefolkningen.
Starka skäl talar för att kulturbegreppet i artikel 27 uppfattas så vitt att det inbegriper de materiella si- dorna av gruppens kultur. Härigenom utgör artikeln även ett visst skydd för de särskilda behov som urbefolkning— arna har i sin kulturutövning, däribland traditionella former av näringsutövning, t.ex. samernas renskötsel. Hur långt detta skydd sträcker sig är svårt att uttala sig om. Den s.k. urbefolkningsrätten — t.ex. sådan den kommit till uttryck vid Genevekonferenserna (jämför ovan) — kan utgöra ett moment vid tolkningen av arti— keln.
Man torde inte kunna påstå att artikeln ger stöd för någon form av reellt självstyre. Frågor om självbestäm— manderätt regleras i konventionen genom artikel 1. Same— rettsutvalget har här hävdat att folkrättsreglerna om självbestämmande inte skall tolkas så snävt att de anses utan inflytande på en minoritets rätt till att upprätt— hålla en kulturell identitet.
Vi kan i allt väsentligt ansluta oss till de slutsatser som samerettsutvalget har dragit. Det finns kanske stöd för någon form av "kulturell autonomi". Vi är emeller— tid inte beredda att gå så långt som vissa författare som hävdar att artikel 1 är direkt tillämplig på mino— riteter och urbefolkningar.34 Sammanfattningsvis vill vi hävda den uppfattningen att den ökande internationella förståelsen för urbefolkning— arnas situation kan komma att påverka tolkningen av ar— tikel 27 i en för samerna gynnsam riktning.
6.8 Europarådskonventionen om de mänskliga rättig—
heterna
Europarådet upprättades år 1949 som ett led i ansträng— ningarna att söka förhindra en upprepning av sådana grova kränkningar av grundläggande fri— och rättigheter som fö— rekommit i Europa under 1930— och 1940—talen. Det in— skrevs i Europarådets stadga att det ålåg rådet att vid— makthålla och vidareutveckla de mänskliga rättigheterna.
År 1950 antog Europarådet den europeiska konventionen an— gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund— läggande friheterna. Sverige har ratificerat konventionen år 1952 (jämför prop. 1951:165 ) samt de fem tilläggsproto— kollen till konventionen med vissa förbehåll. Senare har Sverige också ratificerat åtta tilläggsprotokoll till konventionen.
Konventionen (se bil.7 ) innehåller bestämmelser om skydd för de traditionella mänskliga rättigheterna. Någon be— stämmelse om positiv särbehandling av minoriteter finns inte. Konventionen tar främst sikte på de enskilda indi— vidernas skydd mot statsmakten.
Den för medlemmar i minoritetsgrupper viktigaste bestäm— melsen är artikel 14:
34 Jämför t.ex. Bennett a.a. s. 50.
Åtnjutande av de fri— och rättigheter, som anges i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av nå— got slag såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller annan härkomst, tillhörighet till nationell mino— ritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Artikeln innebär förbud mot diskriminering, något som
uttryckligen även gäller en nationell minoritet.
Det mest kända fallet rörande en ifrågasatt diskrimine— ring i strid med artikel 14 är det belgiska språkmålet. I detta mål klagade ett stort antal föräldrar till barn i franskspråkiga familjer, som i allmänhet var bosatta i den flamländska delen av Belgien,över att den belgis— ka lagstiftningen gjorde det svårt eller omöjligt för
dessa barn att erhålla skolundervisning på franska.
I målet konstaterade domstolen för de mänskliga rät- tigheterna att lagen i åtskilligt hänseendegynnadeden holländskspråkiga undervisningen i den flamländska re— gionen på bekostnad av den franskspråkiga. Men domsto— lenansågatt detta inte var diskriminerande, eftersom syftet var att vidmakthålla den språkliga enheten i den flamländska regionen. Motsvarande bestämmelse till för— mån för den franskspråkiga undervisningen gällde för öv- rigt i den vallonska delen av Belgien. Det rörde sig alltså om en olikartad behandling som var grundad på ob— jektiva och godtagbara skäl och som därför inte var di—
skriminerande.
På en punkt ansåg domstolen att det förelåg en diskrimi— nering i strid med artikel 14. De diskriminerande bestäm— melserna gällde sex kommuner utanför Bryssel, vilka i språkligt hänseende erhållit en viss särskild status. En— dast barn till föräldrar, som var bosatta i de sex kom— munerna fick gå i de franskspråkiga skolorna i dessa kommuner till skillnad från de holländskspråkiga som fick motta elever även från andra områden. Detta ansågs vara
en diskriminerande åtgärd grundad på språk.
Domstolen uttalade i målet beträffande diskriminerings-
begreppet:
Trots den mycket generella formuleringen i den franska versionen (sans distinction aucune) förbjuder artikel 14 icke varje olikhet i behandlingen vid utövandet av de erkända fri— och rättigheterna ... I överensstämmelse med de principer som kan härledas ur rättstillämpningen i ett stort antal demokratiska stater anser domstolen att likabehandlingsprincipen är kränkt, om åtskillnaden icke har en objektiv och godtagbar grund.
Domstolen har även i annat sammanhang framhållit att di— skriminering mellan människor föreligger om man kan kon— statera dels att en grupp eller kategori människor be— handlas annorlunda och mindre förmånligt än en annan grupp, dels att denna olikhet i behandlingen grundas på
skäl som inte är godtagbara. 6.9 Traktater till skydd för minoriteter
Stora delar av Nationernas förbunds omfattande minori— tetsskyddssystem överlevde inte förbundet. Men även ef— ter andra världskriget tillkom flera traktater till skydd för minoriteter. En viktig skillnad mellan dessa trakta- ter och de som tillkommit under NF—tiden var att trakta— terna efter andra världskriget inte gavs någon överordnad internationell garanti.
Ett avtal som slöts år 1946 i Paris mellan Italien och Österrike ger visst skydd åt den tyskspråkiga befolk— ningen i Sydtyrolen. Den tyskspråkiga etniska, kulturel— la och ekonomiska utvecklingen skall skyddas enligt traktaten. Som exempel anförs i avtalet undervisning i det tyska modersmålet i primär— och sekundärskola, lik— ställighet mellan tyska och italienska språken inför myndigheterna, lika rätt till anställning i offentlig tjänst, rätt att återförtyska familjenamn som tidigare italieniserats samt en viss lokal autonomi i fråga om
lagstiftning och förvaltning.
I det avtal som år 1954 ingicks mellan Förenta staterna, Italien, Jugoslavien och Storbritannien om det tidigare
fria området Trieste ingår också bestämmelser till skydd för debefolkningsgrupper som efter områdets delning le—
ver under en främmande regim.
Ett annat exempel är de förklaringar som Förbundsre— publiken Tyskland och Danmark avgav år 1955 och som in— nebar åtaganden om skydd för den danska minoriteten i Schleswig—Holstein resp. den tyska i Sonderjylland. Här tillförsäkras minoriteterna representation i lokala po— litiska organ, rätt till egna tidningar, kulturinsti—
tutioner, skolor och radioutsändningar.
I samtliga dessa fall har det varit fråga om minori— tetsskydd som förutsätter att förpliktade stater lojalt följer vad de påtagit sig men inte om en internationell garanti av minoriteternas ställning. Traktaterna har trots detta i allmänhet visat sig livsdugliga och har härigenom bidragit till ett generellt sett stärkt mino- ritetsskydd.
7 PÅGÅENDE ARBETE MED URBEFOLKNINGSFRÅGOR
Arbetet med urbefolkningsfrågor pågår på både ett in— ternationellt och ett nationellt plan. Förutom de in— ternationella organen som FN:s arbetsgrupp för urbe— folkningsfrågor och ILO är även urbefolkningarnas egna internationella sammanslutningar av intresse. Till de sistnämnda hör World Council of Indigenous Peoples (WCIP), Världsrådet för urbefolkningar, till vilket de
svenska samerna är anslutna genom nordiska samerådet.
Det nationella arbetet med urbefolkningsfrågor i olika länder har ingen direkt betydelse för samernas folk— rättsliga ställning. Indirekt kan det emellertid ha be— tydelse t.ex. genom att påverkaarbetetinom de interna— tionella organen. Dessutom kan i vissa fall nationella lösningar på urbefolkningsfrågor anses beskriva gällan— de folkrätt. Som nämnts ovan (avsnitt 3.2) är ju all— männa, av de civiliserade folken erkända rättsgrundsat— ser en folkrättslig rättskälla enligt stadgan för den
Internationella domstolen i Haag.
I detta avsnitt skall vi ta upp urbefolkningarnas situa— tion i några länder, USA, Canada, Grönland, Australien och Nya Zeeland. Vi skall också redogöra något för nor— diskt samarbete i samefrågor m.m. Vidare behandlas FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor och WCIP. Delar av materialet är hämtat från samerettsutvalgets betänkan— de.
7.1 Indianerna i USA
USA:s urbefolkningar uppgår till ca 1 miljon personer
varav ungefär hälften lever i s.k. "Indian Counties".
Politiken gentemot indianerna under de sista 100 åren kan indelas i fyra epoker. Perioden 1870 — 1930 prägla— des av en assimileringspolitik. Den följdes av en reor— ganisationsperiod 1930 — 1945 då bl.a. en lag, "Indian Reorganization Act", antogs med avsikten att garantera indianstammarna fullständigt ekonomiskt oberoende och självstyrelse, "self—determination". Den tredje perioden, 1945 — 1960 innebar en återgång till assimileringspoli— tiken, "termination policy". Från Johnsons och Nixons presidentperioder på 1960—talet har man åter inriktat
politiken mot "self—determination" för indianerna.
USA har traditionellt behandlat indianerna som själv— ständiga motparter och har därför som ovan nämnts (av— snitt 5.2) ingått ett stort antal traktater med dem en— ligt vilka USA övertagit överhögheten. Samtidigt behöll emellertid indianerna sin rätt till självstyre. Denna
rätt kan begränsas genom kongressbeslut.
I dag omfattar urbefolkningarnas rätt till självstyre en rätt till egna lagstiftande församlingar, egna dom— stolar och beskattningsrätt. Rättigheterna utnyttjas
inte inom alla områden.
Förhållandet mellan indianstammarna och delstaterna präglas generellt sett av motsättningar på en rad olika områden. Det kan gälla rätten till naturresurser, jaktochfiske men också frågor om jurisdiktion och be—
skattning.
På federal nivå är det kanske främst högsta domstolen som traditionellt gett ett skydd för indianernas rättig— heter. En domare vid högsta domstolen, John Marshall, gjorde på 1830—talet uttalanden som alltjämt är av be— tydelse. Kortfattat beskrivet ansåg Marshall att indiana
stammarna var folkrättssubjekt med obestridd rätt till
den mark de besitter. Men de var för den skull inte oavhängiga nationer utan stod under USA:s beskydd som en omyndig till sin förmyndare (guardianship, jämför
ovan 5.6).
Urbefolkningarnas rättigheter till mark och vatten va— rierar mellan olika delar av landet. Det vanligaste är att urbefolkningarna har en kollektiv äganderätt som står under statlig förvaltning. Detta är en följd av principen om trusteeship som omnämnts ovan (avsnitt
5.6). En del mark är också individuellt ägd.
Aven rätten att utnyttja naturresurserna varierar och är för övrigt ett av de stora stridsämnena i dagens indianpolitik. Allmänt kan sägas att betydande rättig— heter tillkommer urbefolkningen, som ofta har ensam— rätt eller förstahandsrätt till skogsavverkning, jakt, fiske, vattenkraft, utvinning av mineral och olja m.m. inom sina områden.
I Alaska är förhållandet mellan den vita majoriteten, ca 80 %, och urbefolkningarna, ca 70 000 personer, an— norlunda. Främst beror detta på att några traktater in— te ingåtts med urbefolkningarna där. Urbefolkningarna i Alaska är förutom indianerna även inuiter och aleuter. Sedan år 1971 gäller en särskild lagstiftning, the Alaska Native Claims Settlement Act of 1971 (ANCSA), vilken innebär att urbefolkningar skall få äganderätt till ca 11 % av Alaskas yta jämte ekonomisk kompensa— tion. Lagen har kritiserats för många oklarheter, bl.a. vad gäller rätten till jakt och fiske utanför de områ— den som tilldelats urbefolkningen. Effekterna av lagen utvärderas för närvarande av en särskild kommitté,
Alaska Native Review Comission. 7.2 Indianer och inuiter i Canada
I Canada finns ca 320 000 indianer, av vilka 230 000 bor i reservat, samt 25 000 inuiter. Reservaten repre-
senterar ca 2,7 miljoner hektar mark söder om sextionde
breddgraden. Formellt tillhör denna mark kronan och ad— ministreras av ministern för indianfrågor. I praktiken har indianstammarna stort inflytande över besluten. Ur— befolkningarna har också tillgång till statens marker
norr och söder om reservaten för jakt och fiske.
I nordligaste Canada finns ca 25 000 inuiter. Denna folkgrupp är ofta i majoritet i sina samhällen. Till de kanadensiska urbefolkningarna räknas också métis som är av blandras. Det är mycket osäkert hur många som räknar sig till métis—folket. Själva uppskattar de antalet
till ca 1 miljon.
Urbefolkningarnas rättigheter är aktuella i Canada. En— ligt gällande rättsuppfattning erkänns urbefolkningar— nas äganderätt till de områden som de nu besitter och brukar. I samband med att en ny grundlag antogs år 1982 har frågor om urbefolkningarnas situation grundligt
diskuterats.
I den nya grundlagen erkänns förekomsten av speciella rättigheter för urbefolkningarna. Dessa rättigheter skall närmare definieras vid konstitutionella konferen—
ser.
Den första konferensen hölls i mars 1983 vilket ledde till ett tillägg (amendment) tillgrundlagen år 1984. Ur— befolkningarna skall enligt tillägget konsulteras innan grundlagsfrågor som rör dem genomförs. Till den andra konferensen som ännu inte lett till några resultat läm— nades år 1984 ett lagförslag från regeringen om bl.a. formerna för självstyrelse för urbefolkningarna och om skydd för urbefolkningarnas kultur och språk (Bill C—52,
Indian Self—Government Act).
Vid sidan av dessa konstitutionellafrågor har urbefolk—
ningsfrågor bl.a. aktualiserats i samband med vissa eko— nomiska uppgörelser mellan staten och urbefolkningarna.
Sålunda har — efter långvariga förhandlingar — avtal
träffats mellan "the Innuvialuit of the Western Arctic"
och staten Canada. Ca 2 500 personer kommer därigenom att få kontroll över 91 000 kvadratkilometer mark. De erhåller vidare 45 miljoner dollar jämte 10 miljoner
till en särskild fond samt inflytande över hanteringen
av förnyelsebara naturresurser av betydelse för dem.
Yokonindianerna, ca 5 500 personer, har i ett liknande avtal erhållit 190 miljoner dollar och 20 000 kvadrat—
kilometer land inkl. naturtillgångar under markytan.
Man har i Canada under senare tid försökt modernisera sin "Indian Act", som ursprungligen antogs år 1876 och reviderades år 1951. Man har härvid mött vissa svårig— heter, bl.a. i frågan hur de personer skall behandlas som har förlorat sin urbefolkningsidentitet och sina särskilda rättigheter. Medan somliga hävdar att indi— anstammen själv skall bestämma om vem som skall åter— upptas i gemenskapen menar andra att ett mer generellt
beslut om återupptagande skall fattas.
I sammanhanget bör också nämnas att inuiterna i Canada har förhoppningar om att ett av deras bosättningsområ— den, Nunavut, skall få ställning som egen provins. 7.3 Inuiter på Grönland
På Grönland, eller Kalaallit Nunaat som landet kallas av den inuitiska urbefolkningen, bor ca 45 000 personer.
Av dessa är ca 40 000 inuiter.
Grönland har betraktats som dansk koloni sedan 1700—ta— let. Från 1950—talet har Grönlands ställning som koloni gradvis förändrats mot jämställdhet och ökat självstyre.
Sedan den 1 maj 1979 gäller på Grönland en lag om "hjem— mestyre". Enligt de bestämmelserna skall Grönland vara en del av det danska riket. självstyret bygger på en de— legering av det danska folketingets uppgifter till det grönländska "landstinget". Det folkvalda landstinget ut— ser i sin tur ett "landsstyre", som, i vart fall tills
vidare, agerar på landstingets vägnar.
Kompetensfördelningen mellan landstinget och de danska myndigheterna kan inom vissa områden förändras. När det gäller frågor om författning, förhållandet till utlan— det, försvaret och rikets finanser etc. kan delegering
emellertid inte förekomma.
För närvarande har landstinget kompetens att besluta i frågor om Grönlands inre administration, skatter och
avgifter, näringsfrågor, planläggningsfrågor m.m.
På längre sikt kommer landstinget att få beslutanderätt även över vissa andra samhällsområden.
Ett av de större problem som man varit tvungen att för— söka lösa i samband med Grönlands utökade självstyre
har varit rätten till naturtillgångarna. Enligt en sär— skild minerallag från år 1978 skall Danmark och Grönland därvidlag vara likställda. Offentliga intäkter till följd av råvaruutvinning på Grönland skall komma såväl hela riket som Grönland till godo. Primärt skall intäk— terna användas för att ersätta kapitalflödet från Dan—
mark till Grönland.
Det grönländska språket erkänns som huvudspråk. I of— fentliga sammanhang är de danska och grönländska språ—
ken jämställda. 7.4 Aboriginals i Australien
I Australien finns ca 160 000 aboriginals, den austra- liska urbefolkningen. Antalet motsvarar ungefär 1 % av Australiens totala befolkning. Förutom invånarna på
fastlandet avses i det följande med begreppet även ur— befolkningen på en större ö, the Torres Strait Islanders.
När engelsmännen på 1700—talet "upptäckte" Australien betraktades landet som "terra nullius", herrelöst land, som utan vidare kunde ockuperas. Med landets urbefolk— ning ingicks, som ovan nämnts inte någon traktat eller annat avtal. Förhållandena i Australien kom därigenom
att skilja sig från de i Englands övriga kolonier.
Den australiska urbefolkningen kom under lång tid att betraktas som icke—existerande och rättslös. Först på 1960—talet avskaffades de sista bestämmelser som va—
rit direkt diskriminerande mot urbefolkningen.
Mot bakgrund härav är det knappast överraskande att ur— befolkningen inte ansetts ha rätt till de landområden den brukat. Krav på äganderätt, "aboriginal title", på
grund av urminnes hävd har avvisats av domstolarna.
Under senare år har emellertid skett en snabb politisk utveckling mot ett erkännande av att urbefolkningarna
har vissa särskilda rättigheter.
En av de viktigaste uppgifterna har varit att på olika sätt överföra markrättigheter till urbefolkningen. Från mitten av 1970—talet har i en delstat (Northern Terri— tory) överförts ca 30 % av landarealen till urbefolk— ningen där. I några delstater har man gett urbefolk— ningen visst självstyre och skydd mot motstående in— tressen inom reservat och traditionella bosättningsom- råden. Totalt har nu urbefolkningen skilda former av rättigheter (legal title) till ungefär 11,5 % av
Australiens yta.
Ett federalt organ, Aboriginal Development Commission, som sorterar under ministern för urbefolkningsfrågor, har sedan år 1980 haft i uppdrag att främja aboriginals
ekonomiska och sociala utveckling. 7.5 Maoris på Nya Zeeland
Urbefolkningen på Nya Zeeland, maoris, uppgår till un— gefär 300 000 personer eller ca 10 % av den nyzeeländska
befolkningen.
Nya Zeeland blev en engelsk koloni år 1840 då den s.k. Waitangi—traktaten ingicks mellan engelsmännen och ma— orihövdingarna. Traktaten innebar att engelsk överhög- het erkändes. Samtidigt erkände engelsmännen maoriernas
rättigheter till de landområden som var i deras besitt-
ning, i princip hela Nya Zeeland. Kolonisterna köpte emellertid snabbt upp stora landområden, ofta av en— skilda maorier, trots att marken hade brukats kollek— tivt. _
När det gäller markrättigheterna är alltså utgångspunk— ten den motsatta mot den i Australien. I Nya Zeeland anses markområdena tillhöra maoribefolkningen om inte någon giltig äganderättsövergång kan påvisas. Den tra— ditionella utgångspunkten i Australien har ju varit att
urbefolkningen inte har några sådana markrättigheter.
Maorierna har kritiserat Waitangi—traktaten och hävdat att den fulla innebörden av innehållet inte klargjordes
när avtalet slöts.
Maorierna har fyra platser särskilt reserverade i parla— mentet (av totalt 87). På såväl lokal som nationell ni— vå finns rådgivande maoriorgan. Dessa har sin utgångs- punkt i de traditionella stammarna, som alltså fortfa—
rande har en stark ställning.
Till de lokala organen väljs vart tredje år sju perso— ner som bildar en s.k. maorikommitté. Rösträtt har de som bor i ifrågavarande "maorikommittéområde" (Maori Committee Area). Maorikommittéerna utser en styrelse för en region, en Maori Executive Committee Area, som i sin tur utser maoridistriktsråd, dvs. organ för större regioner. På central nivå finns Nya Zeelands maoriråd,
som utses av de åtta maoridistriktsrådena.
Maoriorganen, som alltså har en rådgivande funktion, har till uppgift att behandla och uttala sig om alla saker av betydelse för urbefolkningen. Arbetsuppgifterna finns
närmare preciserade i en särskild lag från år 1962.
Spänningen mellan urbefolkningen och den vita befolk— ningen har ökat under senare år. Orsakerna är flera.
Arbetslösheten är större bland maorierna än bland den övriga befolkningen, hälsotillståndet betydligt sämre
etc. Gapet mellan maorier och icke—maorier har enligt
uppgift ökat vad avser inkomster och utbildning. Upp- gifter om maoriernas svåra sociala situation framkom
vid en större konferens hösten 1984. Ministern för ma— orifrågor har senare lagt fram ett förslag om att in—
rätta en maorisk ekonomisk utvecklingskommission. 7.6 Nordiskt samarbete 7.6.1 Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet
Alltsedan Nordiska rådet inrättades år 1952 (Finland anslöt sig år 1955) har det varit en naturlig arbets— uppgift för rådet att beakta samernas problem. Rådets inställning har varit att länderna har ett särskilt ansvar för att samerna skall kunna bevara och utveckla sina gamla kulturformer.35 Nordiska rådet har rekommenderat regeringarna attbevara och i takt med en ytterligare intensifiering av det nordiska samarbetet utvidga de bestående möjligheterna för samerna att uttala sig i ärenden som har 5 "skilt
intresse för dem (rekommendation 17/1970).
Vidare har rådet rekommenderat regeringarna att gemen— samt och i samråd med samerna ge dem och deras organi— sationer ekonomiskt stöd i tjänliga former, allt i syf- te att understödja samernas ansträngningar att bevara sin ställning som etnisk grupp samt att ställa medel till förfogande för de ytterligare utredningar som kan erfordras för att finna bestående lösningar på samernas problem (rekommendation 5/1972).
I en rekommendation från år 1974 (24/1974) säger rådet:
Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att utarbeta ett gemensamt program för att skydda och beva- ra miljön i de samiska kärnområdena, bestående av
1. en samnordisk utredning av frågan om rättslig regle— ring av användning av naturresurserna i de samiska områdena, syftande till att för framtiden och så snart detta är möjligt åstadkomma ett fastställande av omfånget av samernas rättigheter, »35 Jämför Nordisk utredningsserie NU 1962:8.
2. samordna de regionalpolitiska åtgärder som stöd för samernas näringar, samt
3. ett samordnat nordiskt forskningsprojekt som belyser den samiska befolkningens situation.
Efter det att rekommendationen antagits har utredningar
om samernas förhållanden tillsatts i Norge, Finland och
Sverige.
Mot bakgrund av det nationella utredningsarbetet sakna— des det — enligt Nordiskalninisterrådets uppfattning i ett meddelande till Nordiska rådet år 1983 — underlag för en samlad nordisk utredningsinsats av det slag som rekommendationen tar sikte på. Ministerrådet hänvisade också till det pågående informella samarbetet mellan de
tre utredningarna.
Nordiska rådets juridiska utskott uttalade i februari 1984 i anledning avministerrådetsmeddelande att det
fanns behov av mer konkreta långsiktiga initiativ och var bekymrat över att sådana initiativ, som det nuva— rande nationella utredningsarbetet var tillrättalagt,
icke kunde tas under loppet av kort tid.
Nordiskaxninisterrådet har i olika sammanhang intresse- rat sig för den samiska kulturens villkor. Bl.a. i ett
utredningsbetänkande, Samiskt kulturliv, som utkom år
1981.
Ministerrådet har nyligen (1984) för en försöksperiod anslagit medel för en speciell sakkunnig till utred— nings— och utvecklingsarbete inom samiskt kulturliv. Tjänsten är knuten till nordiska samerådets sekretariat
i Utsjoki, Finland.
Samerna har via nordiska samerådet vid flera tillfällen framställt önskemål om att få bli representerade i Nor—
diska rådet.
7.6.2 Pågående utredningsarbete m.m.
Som ovan nämnts (avsnitt 1.2) pågår utredningsarbete om samernas förhållanden i Norge, Finland och Sverige. Mellan utredningarna har ett informellt samarbete in— letts.
Vad gäller språk— och kulturfrågor kan här nämnas föl—
jande.
I Norge har förutom det ovannämnda samerettsutvalget tillsatts ett särskilt samekulturutvalg år 1980. Ut— valget skall undersöka samiska kultur— och utbildnings— frågor. Utredningen har avgett betänkandet Samisk kul— tur og utdanning (NOU 1985:14) 1 juni 1985.
I Finland tillsattes år 1983 en kommission vars upp— gift var att kartlägga samekulturens nuläge i Finland och föreslå nödvändiga åtgärder för att utveckla och stödja samekulturen. Enligt direktiven skall kommissio— nen utreda vilka uppgifter som kan handhas på nordisk nivå eller på nationell nivåi samråd med Norge och
Sverige. Kommissionen avslutade sitt arbete år 1985.
Frågor om urbefolkningar diskuteras inom ramen för nor- diskt samarbete av en särskild tjänstemannagrupp med deltagare från samtliga nordiska länder. Gruppen brukar sammanträda ett par gånger on! året. Vid sammanträdena brukar representanter för Australien och Canada delta
som observatörer.
Ett omfattande utrednings- och forskningsarbete pågår också inom ramen för Nordiskt samiskt institut i Kauto—
keino (jämför avsnitt 2.6).
7.6.3 Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och
renskötselfrågor
Nordiska rådet rekommenderade år 1962 regeringarna i Finland, Norge och Sverige att snarast tillsätta ett nordiskt organ för behandling av gemensamma samespörs—
mål och renskötselfrågor (rekommendation 13/62). Ett så— dant inrättades. Det nordiska samarbetsorganet för same— spörsmål och renskötselfrågor höll sitt första samman— träde år 1965.
Samarbetsorganet har sex ledamöter från varje land, var— av två samerepresentanter. Samarbetsorganet har ett kul— turutskott och ett rennäringsutskott. Samarbetsorganets beslut har formen av rekommendationer till regeringarna
och det avger årligen en berättelse till Nordiska rådet.
Bland de frågor som samarbetsorganet behandlat märks renforskningsfrågor och renskötselutbildning. På kultur— sidan har samarbetsorganet bl.a. initierat samelärarmö—
ten och sameslöjdsmöten. 7.7 FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor
Som ovan nämnts (avsnitt 2.7 och 6.1) behandlas urbe— folkningsfrågor i FN av en särskild arbetsgrupp för ur— befolkningsfrågor. Arbetsgruppen är knuten till under— kommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter som i sin tur är knuten till FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC).
Arbetsgruppen skall redovisa erfarenheter vad gäller utveckling och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för urbefolkningar. Information
inhämtas årligen från regeringar, organisationer m.m.
Särskilt viktiga är den specielle rapportören José R
Martinez Cobos rapporter till arbetsgruppen.
Rapportörens studier sträcker sig över 37 länder men är enligt rapporten "långt ifrån uttömmande". Många länder med urbefolkningar ingår för övrigt inte alls i studien. Detta gäller särskilt Afrika.
Med förbehåll för denna begränsning i materialet gör rapportören vissa generella iakttagelser. Ländernas
grundlagar och författningar innehåller i allmänhet er—
kännanden av allas likhet inför lagen och förbud mot diskriminering. För efterlevnaden härav finns i flera stater ombudsmän, i andra fall kommissioner eller råd
till skydd för mänskliga rättigheter.
Staternas urbefolkningspolitik skiljer sig av olika or— saker mycket från varandra. Gemensamt är enligt rappor— tören t.ex. att ingen av de former för självstyre som landets urbefolkning kräver och anser nödvändiga för sin utveckling tillfredsställande har omsatts i prakti— ken. Regeringarna hävdar ändå ofta att de tillämpar och
respekterar självstyre för urbefolkningen.
Enligt rapportören är självbestämmande i sina olika former en grundläggande förutsättning för att urbefolk— ningarna skall kunna utöva sina rättigheter och påverka sin framtid liksom för att bibehålla och utveckla sin etniska identitet. Rätten till självbestämmande har olika nivåer och innefattar ekonomiska, sociala, kultu— rella och politiska faktorer som måste studeras i varje särskilt fall så att erforderlig form för självstyrelse
kan införas.
Vad gäller språkfrågan hävdar rapportören att politiken i många länder grundats på antagandet att urbefolkning- arnas språk skulle försvinna av sig självtoch att detta skulle vara till fördel för urbefolkningen. Även om många språk faktiskt har försvunnit finns ändå flerta— let kvar. I många stater har också den tidigare politi— ken ifrågasatts och man börjar nu angripa språkfrågan med utgångspunkt från kulturell och språklig pluralism.
Om urbefolkningsspråket skall användas måste det ut— vecklas som ett modernt språk. Detta är enligt rappor— tören varken tekniskt svårt eller dyrt. Urbefolkningar— nas språk måste ges en officiell status (legal status) som står i proportion till antalet personer som talar
språket.
Rapportören understryker den speciella relationen mel— lan urbefolkningarna och marken. Han menar att urbe— folkningen har en naturlig och oförytterlig rätt att behålla de områden den besitter och att göra anspråk på mark den berövats. Den har med andra ord rätt till det naturliga kulturarv som ryms inom området. Den har ock— så rätt att bestämma över hur området skall utnyttjas. Urminnes hävd bör vara tillräckligt för att konstituera urbefolkningens rätt till marken om inte särskild lag— stiftning eller exekutiva åtgärder uttryckligen ut— släckt denna rätt.
Urbefolkningen måste kompenseras för mineralutvinning etc. inom sitt område och den måste tillåtas delta i beslutsprocessen när det gäller tillstånd till sådan utvinning.
Rapportörens omfattande rapport innehåller många analy— ser och förslag som ej redovisas här. Det kan finnas anledning för oss att återkomma härtill i annat samman—
hang. 7.8 WCIP m.m.
WCIP (World Council of Indigenous People — Världsrådet för urbefolkningar) har bildats för att försöka säker— ställa sammanhållningen mellan världens urbefolkningar. Världsrådet vill verka för att ett meningsfullt utbyte av kunskaper mellan urbefolkningar underlättas och för att stärka urbefolkningarnas organisationer i de olika länder där sådana finns.
Organisationens syfte är enligt stadgarna "att ned— bringa möjligheterna till fysiskt och kulturellt folk— mord, att bekämpa rasism, att säkerställa politisk, ekonomisk och social rättvisa för urbefolkningar samt att utforma och stärka begreppet rätt för urbefolkning— ar och kulturell rätt byggd på principen om likställig— het mellan urbefolkningar och de folk som bildar deras
omgivning".
Vid den nionde samekonferensen år 1976 i Enare, Finland, beslöts att nordiska samerådet skulle bli medlem av WCIP. De regelmässiga samekonferenserna utser de samis—
ka representanterna till WCIP:s generalförsamling.
WCIP är indelat i fem regionala underavdelningar för Nordamerika, Centralamerika, Sydamerika, Stilla havet och Nordeuropa. WCIP har (1984) 76 medlemsorganisatio— ner, vartill kommer 6 organisationer med observatörs— status. WCIP har ett informationskontor i Geneve. Sven- ska staten lämnar ekonomiska bidrag till WCIP:s verk—
samhet.
WCIP anordnar världskonferenser vart tredje år. Den första världskonferensen hölls i Port Alberni, Canada, år 1975 och den senaste i Panama City år 1984. En kon— ferens har hållits i Kiruna är 1977 och en i Canberra år 1981. Vid konferensen i Panama deltog 57 delegater från 19 länder samt ett stort antal observatörer, bland dem ordföranden i FN:s arbetsgrupp för urbefolknings—
frågor.
WCIP har Non—government Organization Status (NGO) inom ECOSOC (FN:s ekonomiska och sociala råd). Som NGO kan WCIP delta i olika FN—konferenser.
Inom WCIP pågår ett arbete med ett förslag till urbe- folkningskonvention. Som utgångspunkt för detta arbete har WCIP antagit vissa principer (se bil. 11).
Andra organisationer med NGO—status och som sysslar med urbefolkningarnas rättigheter är bl.a. The Internatio- nal Indian Treaty Council, Indian Council of South America, Innuit Circumpolar Conference (ICC) och Four
Directions Council.
ICC är en sammanslutning av inuitorganisationer i
Alaska, Canada och Grönland. Denhar observatörsstatus i
WCIP. De stora indianorganisationerna i Nordamerika,
som omnämndes ovan, deltar inte i WCIP:s arbete.
8 SYNPUNKTER PÅ SAMERNAS STÄLLNING ENLIGT FOLK— RÄTTEN
Vi har i detta betänkande försökt sätta in samerna som minoritet och urbefolkning i ett folkrättsligt samman— hang. Vi har därvid funnit att folkrättens regler om minoritetsskydd har betydelse för samerna och för den
svenska samepolitiken.
Folkrättens generella minimikrav om skydd för minorite— ter får ökad tyngd när de sammanställs med de speciella folkrättsliga förpliktelser som Sverige erkänt sig ha gentemot den samiska minoriteten alltsedan tillkomsten av 1751 års kodicill. Som vi redogjort för är dessa historiska folkrättsliga åtaganden alltjämt realiteter
som alltså påverkar samernas folkrättsliga ställning.
Även om den särskilda urbefolkningsrätten inom folkrät— ten — med något undantag — inte kommer till uttryck i några konventioner har den betydelse, i vart fall när de generella reglerna om minoritetsskydd skall tilläm— pas på en urbefolkning som samerna. Urbefolkningsrätten är som vi visat under stark utveckling, såväl natio— nellt i flera länder som internationellt i olika organ. Det innebär att urbefolkningsrätten på sikt kan komma att få en mer direkt och självständig betydelse för sa—
merna och för utformningen av Sveriges politik.
I detta kapitel skall vi först redogöra för våra slut— satser rörande innehållet i folkrättens generella mino— ritetsskydd särskilt vad gäller frågan om positiv sär— behandling (8.1). Vi skall vidare ta upp betydelsen av
Sveriges särskilda, historiska förpliktelser mot den
samiska minoriteten (8.2). I ett därpå följande avsnitt redogör vi bl.a. för vår syn på frågan om självbestäm— manderätt för minoriteter och urbefolkningar (8.3).
Slutligen tar vi upp vissa frågor om svensk samepolitik (8.4).
8.1 Positiv särbehandling m.m.
Påståendet att minoriteter i vissa avseenden bör särbe— handlas kan ytligt sett synas strida mot den allmänt vedertagna uppfattningen att alla människor skall be— handlas lika. Att det föreligger ett folkrättsligt stöd för en positiv särbehandling av minoriteter sammanhäng— er bl.a. med att detta kan vara en förutsättning för att resultatet skall bli att majoritet och minoritet
skall komma på samma nivå i olika avseenden. Negativ särbehandling — diskriminering
Som framgått av det ovan redovisade materialet har sa— merna i Sverige tidigare utsatts för diskriminerande behandling i vissa avseenden. Som exempel kan nämnas att samerna under vissa perioder inte haft möjligheter att få skolundervisning i sitt modersmål (jämför ovan 5. 520. Situationen har emellertid förbättrats. Samer— nas ställning hotas i dag knappast på grund av förföl— jelse eller annan diskriminering. Det folkrättsliga re— gelsystemet om skydd mot sådan negativ särbehandling av etniska minoriteter som vi redogjort för torde därför
inte behöva behandlas ytterligare. Positiv särbehandling
Enligt artikel 27 i 1966 års FN—konvention om medbor— gerliga och politiska rättigheter uppfyller en stat som har en etnisk minoritet i allmänhet inte sina folk— rättsliga förpliktelser bara genom att behandla sina medborgare lika. Staten har ibland t.o.m. en skyldighet att positivt särbehandla minoriteten. Bestämmelser om positiv särbehandling finns även i andra konventioner,
t.ex. rasdiskrimineringskonventionen.
Av ordalydelsen i artikel 27 framgår att staten har en skyldighet att lämna minoriteten i fred, "ej förvägras rätten ...". Artikeln skyddar därigenom mot t.ex. en statlig assimileringspolitik. Denna form av positiv särbehandling är naturligtvis av stort värde för mino— riteten. Men artikeln skall enligt vår mening ges en
vidare tolkning.
Internationella konventioner, i vart fall sådana som gäller mänskliga rättigheter, skall enligt folkrättslig praxis tolkas "dynamiskt". Artikel 27 kan därför antas utgöra ett starkare skydd för minoritetsgrupper än vad som direkt framgår av ordalydelsen i artikeln. Som vi utvecklat ovan innebär enligt vår uppfattning bestäm— melsen i artikel 27 att det svenska samhället har en skyldighet att ekonomiskt och på andra sätt stödja den samiska folkgruppen i Sverige så att den får möjlighet att även i framtiden "ha sitt kulturliv", sitt språk
etc. Omfattningen av stödet
Omfattningen av det stöd som minoriteten kan vara be— rättigad till enligt de generella folkrättsreglerna om minoritetsskydd är omöjlig att exakt fastställa. Vi kan
endast beskriva den i mycket allmänna ordalag.
Vi har således ovan (6.5) gjort gällande att rasdiskri— mineringskonventionen skulle kunna åberopas för att få den totala situationen för en etnisk minoritet som sa— merna i paritet med situationen för den övriga befolk- ningen. Samhällets utbud av nyttigheter måste således vara så utformat att majoritets-ochlninoritetsbefolk—
ning kan tillgodogöra sig det på lika villkor.
Vad sedan gäller artikel 27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ansluter vi oss till samerettsutvalgets uttalande att bestämmelsen
ålägger staterna att genomföra en "rimelig grad av re—
sultatlikhet" mellan minoritetens kulturutveckling och
det övriga samhällets.
Kulturbegreppet i artikel 27 skall enligt vår uppfatt— ning tolkas i vid mening och även anses innefatta de materiella förutsättningarna för kulturen. Flera skäl talar för en sådan ståndpunkt, i vart fall när det gäl— ler urbefolkningar som samerna (jämför ovan 5. 137). Härav följer t.ex. ett skydd för rennäringen, som inte endast innefattar ett ekonomiskt stöd, så att rennäring— en kan leva vidare. Artikeln innefattar enligt detta be— traktelsesätt också ett skydd mot t.ex. sådana markex— ploateringar och andra ingrepp i naturen i renbetesom— rådena som har en så stor omfattning att rennäringen tillfogas skada som kan äventyra dess fortsatta exi— stens. Enligt vår uppfattning skulle samhället bryta
mot artikel 27 både när det tillåter enstaka ingrepp av detta slag och när ett antal ingrepp sammantaget får
den nämnda effekten. På samma sätt torde även t.ex. tillgången på råmaterial för sameslöjdare vara skyddade enligt artikel 27.
8.2 Historiska perspektiv
En redogörelse för samiska rättigheter, vare sig natio— nella eller folkrättsliga, är inte möjlig utan ett his— toriskt perspektiv. Samernas historia har berörts i kap. 2 och 4 utifrån vissa speciella utgångspunkter. Här skall vi endast erinra om lappkodicillens betydelse
och ta upp några frågor om kolonialism. Betydelsen av lappkodicillen
Samerna har i ett folkrättsligt dokument från 1700—ta— let, lappkodicillen, tillerkänts särskilda rättigheter. De avtalsslutande parterna, Sverige och Danmark—Norge, har i kodicillen också visat respekt för samiska rätts— sedvanor genom att man inrättade särskilda samiska dom— stolar. Av kodicillen framgår också att samerna har en
stark rätt till mark och vatten, även om arten av denna
rättighet inte kan utläsas.36 Kodicillen skiljer sig från flertalet andra konventioner från samma tid genom att den berörda folkgruppen ej varit part i avtalet och
ej heller deltagit i förhandlingarna.
Kodicillen framstår som unik genom den bredd med vilken den tar upp samernas situation. Det synsätt och de vär— deringar på vilka kodicillen bygger, får en särskild betydelse genom att de kommit att prägla även senare regleringar av samernas ställning i förhållandet mellan
Sverige och Norge.
Dessa särskilda folkrättsliga förpliktelser gentemot samerna måste anses medföra en förstärkning av det ge—
nerella minoritetsskyddet som vi redogjort för ovan. Kolonialism?
Det har i vissa sammanhang gjorts gällande att samerna
37 I samernas förhållande till
utsatts för kolonialism. svenska staten finns likheter, men också skillnader, vid en jämförelse med koloniala förhållanden i andra världs— delar. Likheten består i att samernas traditionella bo— sättningsområden blivit exploaterade av mäktiga stater
som efter hand delat området mellan sig.
Till skillnad från de relativt snabba förändringar för urbefolkningar som följde med koloniseringen i andra världsdelar har emellertid det svensk—finska, dansk— norska och ryska inflytandet över norra Skandinavien utvecklats stegvis och över en mycket lång tidsperiod. Samerna har under lång tid levt sida vid sida med sven— skarna. Det svenska inflytandet kom emellertid efter hand att öka. Den svenska staten har under historiens gång på olika sätt gjort gällande en överhöghet över
området.
36 Jämför NJA 1981 S. 1, S. 205.
37 Jämför t.ex. professor Douglas Sanders uttalanden, ref. i samerettsutvalgets betänkande a.a. s. 163 f.
Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att det är omöjligt att jämställa det svenska inflytandet över de traditionella samiska bosättningsområdena med vad som
vanligen kallas kolonialism.
I detta sammanhang förtjänar påpekas att principen om folkens självbestämmanderätt varit grunden för krav på avkolonialisering. Många nya stater har bildats genom att kolonialväldena upplösts. Avkolonialiseringen har emellertid inte inneburit någon form av frigörelsepro— cess till förmån för särskilda etniska grupper inom be— stående stater. Detta framgår t.ex. av 6 S i deklara— tionen år 1960 om kolonialsystemets avskaffande. "Varje försök som siktar till delvis eller fullständig upp— splittring av den nationella enheten och territoriella integriteten i ett land är oförenligt med syftena och principerna i FN—stadgan." Senare antagna konventions— bestämmelser, t.ex. artikel 1 i konventionen om medbor— gerliga och politiska rättigheter, har inte inneburit
någon förändring i detta avseende.
8.3 Självbestämmanderätten och utvecklingen inom
urbefolkningsrätten
Något direkt stöd för självbestämmanderätt för en mino— ritet och en urbefolkning som samerna torde inte åter— finnas i gällande folkrätt (jämför ovan 5. 121). Prin— cipen om självbestämmande, såsom den kommer till ut— tryck i artikel 1 i 1966 års FN—konvention är alltså inte tillämplig.
Det sagda torde dock inte innebära att samer och andra urbefolkningar helt skulle sakna folkrättsligt stöd för en rätt att bestämma över vissa egna angelägenheter. Åtskilligt tyder på att urbefolkningar har en rätt till "kulturell autonomi". Här kan t.ex. erinras om hand— lingsprogrammet från Geneve—konferenserna angående be— kämpande av rasism och rasdiskriminering (ovan 6.7.5)
och om Cobos rapport (ovan 7.7).
I detta sammanhang kan man enligt vår uppfattning inte bortse från att i fall där självbestämmande av olika
skäl är uteslutet så kan en form av medbestämmande vara ett realistiskt alternativ som har sin grund i folkrät—
tens regler. 8.4 Svensk samepolitik och folkrätten
Vi har i avsnitt 2.8 redovisat vissa uttalanden och grundlagsstadganden som kan sägas ge en bild av den of— ficiella inställningen till samerna i Sverige. Vi ställde också frågan om denna grundinställning stämmer överens med folkrättens regler om minoritetsskydd. Frå—
gan är alltså dels till vilken grad samerna själva, utan statlig inblandning, får råda över sina kulturfrå—
gor, dels vilket statligt stöd samerna får för att upp-
rätthålla sina kulturaktiviteter.
Det svenska samhället erkänner samerna som urbefolkning och minoritet. Samhället erkänner också samernas rätt
att behålla och utveckla ett eget kultur— och samfunds- liv. I regeringsformen sägs dessutom att minoritetens
möjligheter härtill bör främjas. Inrättandet av en sär— skild sameskolstyrelse och motiveringarna för detta ty— der på att en bättre överensstämmelse mellan svensk of—
ficiell samepolitik och folkrätten numera eftersträvas.
De viktigaste uttalandena om förutsättningarna för en positiv särbehandling av samerna finns i prop. 1976/77:80 om insatser för samerna till vilka uttalan—
den riksdagen anslöt sig.
Det särskilda skydd som urbefolkningarna kan göra an— språk på för sina primärnäringar har sin motsvarighet t.ex. i uttalanden om rennäringen i prop. 1985/86:3 an— gående naturresurslag (jämför s. 63). Enligt proposi— tionen anses sådana områden som har en avgörande bety— delse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby vara av riksintresse. De skall då skyddas mot åtgärder som påtagligt försvårar näringens
bedrivande. Ett sådant skydd som det föreslagna är vis— serligen ej så heltäckande som kunde vara önskvärt men är ändå i linje med tankarna bakom artikel 27. Skyddet för rennäringen är en fråga som vi återkommer till i
vårt fortsatta arbete.
Det samiska språkets ställning har försvagats under en lång följd av år. Under senare tid har åtgärder vidta— gits bl.a. på skolans område t.ex. genom utbildning av samiska lärare. I linje med detta ligger att vi fått
till uppdrag att stärka det samiska språkets ställning. Vi återkommer härtill i vårt fortsatta arbete.
Sammantaget har vi funnit att de grundläggande värde— ringar som kan utläsas ur de i avsnitt 2.8 lämnade exemplen på uttalanden ligger i linje med de krav folk— rätten ställer. Detta gäller även riksdagsuttalandet att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till same— kulturen måste ge utrymme åt även andra bedömningar, än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i
Sverige.
Sverige måste alltså sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och ut— veckling. Detta måste beaktas i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas inom förvalt—
ning och administration, centralt och regionalt.
Bilaga 1 Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige och
Norge, Lappmännerne beträffande
Första Bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige och Norge, Lappmän—
nerne beträffande
På det att Lapparnes wanlige öfwerflyttningar, samt den derföre betalande leija och jurisdictionen öfwer de främmande Lappar under bemälte öfwer— flyttnings tid, hädaneffter icke må gifwa någon anledning till oenighet och miss— förstånd, och man derjämte klarligen må kunna weta hwilka hädanefter såsom Swenske eller Norrske Lappar blifwa att anse, samt huruledes med dem uti alle tillfällen reciprocé skall omgås, hafwe de uti förestående Gränssetractat nämde och här under teknade Commissarier om wisse härtill hörande puncter förenadt Sig således, som följer:
%: 1: Den sedan år 1742. och under denne GränsseCommissions tid de privative Swenske Lappar, på wisse ställen uti Norrlands Amt, pålagde nye Norrske Lappeskatt, och det derigenom införde städjandet af sommarland, samt dess öfwerlemnande till bemälte Swenske Lappar emot årlig skatts erläggande, skall afskaffas och uphöra, såsom stridande mot en del af de nedanstående betingade Articlar, och bidragande till nye oriktigheter uti Lappwäsendet, hwaremot så.- dan inrättning som här nedanföre på sine ställen anföres skall sättjas i wärket.
5: 2: ]ngen Lapp må hädaneffter äga Skatte- eller Städjeland uti mera än ett Rike, på det all anledning till gemensamhet af undersåtare och Land hädanefter må kunna undwikas.
%: 3: Till underrättelse för närwarande tid betingas, att aldenstund från Börjefjäll till Bonnäsfjäll, det är, uti begynnelsen af Norlands Amt och för Helge-Lands fögderi på den Norrske sidan, men för Ångermanlands och Uhmeå Lappmar- ker på Swenska sidan, fjällryggen till Gräns är faststäld, och man således på bägge sidor derigenom mister de gamle skatteland och undersåtare, som man hitintils dersammastädes inöfwcr fjällryggen har hafft; så skola de Lappar med deras familler, som nu för tiden hafwa skatteland derstädes på den Swenska si- dan af Gränssen, anses för Swenske undersåtare och höra samma sida till, oak- tadt af hwilkendera sidan de förut hafwa byxlat Landet och till hwilken sida de deraf betalt skatt, lika som äfwen de Lappar med deras familler, som nu wa- rande tid hafwa gammalt byxel-Land på Norrske sidan af Gränssen detsam- mastädes, skola tillhöra Norrige.
Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .
5: 4:
.] fall någon Lapp för nuwarande tid befinnes hafwa ett på båda sidor af Grän- sen liggande gammalt Swenskt eller Norrskt sommarskatte-Land, det är ett så- dant Land, hwaraf för år 1742 till Swerige eller Norrige skatt hafwer blifwit betald, då hafwe han frihet att wälja hwilken sidas undersåtare han hädanefter will wara, så framt han intet winterskatteLand på någondera sidan äger. Haf- wer han winterskatteland på någondera sidan, den Swenska eller Norrska, till- höre då den sidan på hwilkens territorio han sådant winterskatteland äger.
ä: 5: _] fall någon Lapp på den sträckningen emellan Bonnäsfjäll och Halde, hwarest Koutokeino gräns begynnes, det är på den Norrske sidan för hela Saltens, Sen- jens och en del af Tromsöns Fögderier uti Norlands Amt, men på den Swenske sidan för hela Piteå och Luleå samt en del af Torneå Lappmarker, befinnes hafwa ett sådant sommarskatteland på Norrska sidan af Gränssen, hwaraf för år 1742 skatt till Norrige hafwer warit betald, men deremot att äga winter- skatteland på Swenska sidan af Gränsen, då hafwe han frihet att wälja an- tingen han hädaneffter will wara Swensk eller Norrsk undersåte, då han seder- mera behåller det skatteland han hafwer på samma sida om gränsen, men mis- ter det skatteland han hafwer haft på den andra sidan om Gränsen.
&: 6:
På det man må kunna weta hwilke äro Swenske eller Norrske undersåtare, skall det uti förestående 4zde och 5:te åå: omrörde Lapparnes frie wal ske uti de committerades närwaro wid Rörläggningen, så snart som möijeligit är, utan hinder, läckande eller tubbande, mutors och skänkers gifwande, eij heller mc- delst löfte af en lindrigare skatt, eller eljest på. hwad sätt det wara må och af private jordägare eller andre på någondera sidan försökas kunde, utan komma de att äga ett aldeles fritt och otwunget wal.
&: 7: De lappar som således hädanefter sedan denna convention är i wärket stäld, befinnas hafwa både sommar— och winterskatteland, eller allenast endera delen, nemligen, antingen sommar— eller winterskatteland på den Swenska sidan af Gränsen skola med deras famille, det är barn eller de som äro i barns ställe, så- som fosterbarn och slägtingar uti ett och samma matlag, likaledes tjenare och husmän, anses för Swenske undersåtare. Det samma år ock att förstå om de Lappar med deras famille, som hafwa ett gammalt byxel Land på Norrske si- dan af Gränssen, hwarmedelst man hädaneffter kan åtskilja hwilken Sidas un- dersåte han är, sedan ingen Lapp får äga skatte- eller byxel Land på bägge si- dor, eij heller annorlunda kunna komma dertill än som i denna Convention föreskrifwit står.
&: 8:
] fall någon Swensk Lapp giffter sig med en Norrsk Lappehustru, som uti No rige har sitt eget skatteland eller flere Renar än han, hafwe han frihet, ut: något hinder eller afgifft af dess egendom, att blifwa en Norrsk Lapp, då 11 sig derom hos Swenske fogden anmäler och bewislig giör en sådan dess besl
Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .
fenhet, hwaruppå Fogden sedermera har att lemna honom dess skriffteliga till- stånd til öfwerflyttningen, och detsamma uti upbördsboken att antekna, samt honom ifrån Swenske skatten att utesluta.
Således förhålles viceversa med en Norrsk Lapp uti lika tillfälle. Uti andre omständigheter följe hustrun mannen.
5: 9: ] fall en Lapp will öfwergifwa sitt Land och blifwa ett annat Rikes undersåte, förhålles med honom som med andre Swenske och Norrske undersåtare uti lika tillfällen, nemlzn han betale tjonde och Sjette penningen af hwad han äger, till den sidan, hwarifrån han will flytta, samt hafwe bewis med sig till den sidan dit han flytta will, att afgiften riktigt är erlagd, och undfådt tillstånd till af— flyttningen.
5: 10: Aldenstund Lapparne behöfwa Bägge Rikens Land, skall det dem efter gam- mal scdwane wara tillåtit höst och wår att flytta med deras Rhenhjordar öfwer Gränssen in uti ett annat Rike, och hädaneffter såsom tillförene lika med Lan- dets undersåtare, undantagande på sådane ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af Land och strand till underhåld för deras djur och sig sjelfwa, då de wänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfwen uti Krigstider, hwilka uti Lappwäsendet aldeles ingen förändring skola göra, och aldraminst skola de främmande Lappar warda exponerade för plundring eller något slags twång eller öfwerwåld som Krigstiderne medbringa, utan altid blif- wa såsom egne undersåtare ansedde och handterade på hwilken sida de då sig såsom främmande uppehålla.
&: 11: Jngen Lapp som behöfwer att flytta med sine djur öfwer gränsen, må uti Krigs- tider begå någon fiendtelig gjerning. Beträdes han dermed, förhålles icke med honom effter Krigsbruk, utan han straffes på lika sätt, som om hans missger- ning wore uti fredelig tid begången.
år 12: Hwarest på Norrska sidan äro fredlyste skälfång och fogelduns samlande, som på Norrska kallas Kobbeweide, Fugle- och Dun Vaer, för hwilka wisse under- såtare årlig skatt betala, skall det under sådant straff, som Norrske Lagen för Norrske undersåtare stadgar, wara de Swenske Lapparne förbudit, att der bruka något skytteri, eller att på annat sätt skada göra. På alle andre ställen blifwer dem sådant och alt annat skytteri och fiskeri lika med Norrske undersåtare tillåtit, Äfwen njuta de Norrske Lappar en sådan frihet uti Lappmarken på den Swenska sidan.
%: 13: De Swenske Lappar som wäl flytta öfwer Gränsen med deras djur in på Norrsk grund, men dock icke komma till hafwet eller fjordame och derstädes något fiskeri eller skälskytteri bruka, betala uti Leija för hwart tjugonde djur som i deras följe är, stort eller litet, af bägge kjön, undantagandes de kalfwar som
Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . ..
samma wår äro födde, hwilka icke räknas, en skilling Dansk eller en Swensk styfwer i kopparmynt, mera icke. Men bruka de fiskeri eller skälskytteri uti hafwet eller fjordarne på Norrske sidan, betale då för hwart tjugonde djur dub- belt så mycket som ofwan är förmält, nemligen twå skilling Dansk eller twå Swenske styfwer i Kopparmynt, samma års wår-kalfwar oberäknade. Mera må af de Swenske Lappar icke tagas under hwad namn eller skjen det wara will, eij heller må de med något personligit arbete eller tjenstgörande beläggas.
5: 14: De Norrske Lappar, som om hösten flytta med deras djur öfwer gränsen in på Swenska sidan betale för hwart tjugonde djur som de med sig hafwa, stort el- ler litet, af bägge könen, samme års wårkalfwar med inberäknade twå skilling Dansk, eller twå styfwer Swenske i kopparmynt, aldenstund bemälte lappar derstädes den längsta tiden af året förblifwa och wårkalfwarne på den tiden samma underhåld som de andre djuren behöfwa. Wilja de tillika idka fiske och skytteri i Lappmarken, betale då dubbelt så mycket, nemligen fyra styfwer i kopparmynt eller fyra skilling Danske. Mera må af de Norrske Lappar icke tagas, eij heller må de med något personligit arbete eller tjenstgörande beläg- gas, under hwad namn eller skjen det nämnas kan.
5: 15: Uti hwart district, hwarest öfwerflyttande Lappar äro, skall förordnas en Lap- pelänsman och twänne Nämdemän, som för deras öfwerflyttningar intet skola betala.
5: 16: Lappelänsmannen och Nämdemänneme skola reciproce besörja, att de öfwer- flyttande Lappar för deras djur njuta tillräckeligit underhåld, dock så att Lap- pen sjelf som för Landet skattar icke af främmande Lappar uttränges och li- der brist. För den ordsaken skuld skola Lapparnes Länsman och nämdemän wäl känna beskaffenheten af skattelanden på deras sida, samt weta antal på de djur som den Lappen äger, hwilken skattar för Landet, på det främmande Lappar, om så behöfwes och begäres, till beqwämlige ställen må kunna anwi- sas. Å ömse sidor skola de främmande Lappar noga akta sig att de icke under deras flyttningar göra Landets egne inwånare någon skada, hwarken winter eller sommar, på skog, åker och äng, Multebärs eller hjortronmyror, eller något an- nat, wid laga plikt, och bör skadan ersättjas effter mätismanna ordom.
5: 17: Förr än någon Lapp, Swensk eller Norrsk, med sine djur flyttar öfwer Gräns— sen, skall han för sin egen Lappe—Länsman och Nämdemän angifwa antalet på de djur som i hans följe äro, det är så wäl på hans egne, som på hans barns, tjenares och husmäns, samt Leijan till bemälte Länsman lefwerera emot bewis så wäl på angifwandet, som för leijan. Äfwen skall han då straxt angifwa sig om han will idka fiske och skytteri, hwareffter leijan kommer att proportione- ras och betalas, samt på angifwelsen och bewiset att anteknas. Med detta of- wannämde bewis passerar han sedan utan hinder och widare tilltal fram och tillbaka.
Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .
%: 18: Förr än LappeLänsmänneme med deras Lappar flytta öfwer gränssen, skola de tillställa den andra sidans LappeLänsman en af dem och nämdemännerne underskrefwen Specificerad förtekning på de skatteLappar och djur af deras district som samma år wilja flytta öfwer gränsen, då de tillika leijan till be- mälte Lappelänsman lefwerera emot bewis på förbemälte förtekning och betal- ning. ] brist af Lappelänsman, som bemälte förtekning och betalning af den främmande sidan kan emottaga, skall den eller de som leijan tillkommer, af- sända en fullmägtig, som på ett så beqwämligit ställe som möijeligit är, skall uppehålla sig, nemligen uti närmast intill gränsen liggande Lappesockn på Swenske sidan, och på den Norrske sidan uti en af de närmaste innanfjordar och på fasta landet.
5: 19: Lapparne skola, om det åstundas, hwart år en gång för alla och icke offtare på den sidans territorio som leijan tillhörcr, för bemälte sidas Lappelänsman, eller hwem ägaren af Leijan dertill skriffteligen committerar, wara förpliktade att framwisa alla de djur, som uti deras följe äro, och att låta räkna desamme till bewis på riktigheten af deras angifwande. Neka de sådant, eller bemälte perso- ner med ord eller gerning illa bemöta, böte en Swensk, allenast för sin motsträf- wighet, Tålf daler silfwermynt, och en Norrsk Lapp Fyra Riksdaler Danske, hälfften till bemälte oförrättade personer och den andre hälfften till Konungen. För hwar gång sådan förseelse sker, fördubblas straffet. Förgriper Lappen sig på bemelte personer widare, än att det till Simpel upstudsighet kan räknas, straffes han dessutom derföre efter lagen.
&: 20: ] fall någon Lapp, Swensk eller Norrsk, befinnes hafwa falskeligen angifwit an- talet på sine djur, så att han hafwer tjugu djur flere eller deröfwer, än han anmält, betale han för hwart tjugonde djur uti hela flocken, twänne gånger så mycket som ofwan förmält är. Beträdes han andre gången med sådan oriktig- het, betale dubbelt så mycket som förste gången. Tredje gången dubbelt så mycket som andre gången och så widare, så att straffet för hwar gång fördubb— las, hwaraf angifwaren tager hälften och andre hälften tillfaller den som Leijan tillhörer. Då ingen annan angifware är, behåller ägaren af Leijan altsammans.
%: 21: ] fall Lappelänsmänneme eller nämdemännen befinnas hafwa colluderat med Lapparne uti deras oriktiga angifwande eller deras egen förtekning förfalskat och något innehållit af den leija som de upburit plikte förste gången tre gånger så mycket som wederbörande derigenom blifwit eller kunnat blifwa beswekne, hälfften till angifwaren och andre hälften till den eller dem som Leijan tillhö- rer.
Andre gången sättes de ifrån deras Ämbete och straffes såsom tjufwar.
&: 22: Då någon twistighet yppas emellan Lappar från en och samma sida, antingen angående deras öfwerflyttningar och stället hwarest de under deras öfwerflytt-
Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .
ningstid przetendera att uppehålla sig, eller om bortkomne Renar, slagsmål, små skuldfordringar, som icke stiga öfwer tålf daler Silfwermynt eller fyra Riksdaler Danske, alle arfskifften effter de afdöde, eller andre små saker, Lap- pewäsendet in Specie och Lapparnes sedwanor beträffande, skola sådane saker, då de icke kunna förlikas, af samma sidas Lappelänsman och hans twänne Nämdemän straxt afgöras, och så framt wederbörande till Häradsrätten icke wilja wädja, dersammastädes exequeras, utan afseende på hwilkens territorio factum är passerat eller saken påtald. Men äro sådane saker emellan parter af åtskild nation, eller emellan en Swensk och Norrsk Lapp, då tillkommer, utan hänseende till jus territorii, kärandens Länsman och nämdemän att straxt der- uti döma, och domen, då deremot eij appelleras, att exequera; dock således att rätten tillika med twänne Nämndemän ifrån Swarandens sida besättes, och att Länsmannen få samma sida, såsom dess förswar och ombud skall wara berätti— gad att wara tillstädes, om så åstundas, altsammans utan betalning för bemälte betjente uti bägge fallen. När en af parterne med denne Lapperätts förrättning är missnögd och med saken will gå widare, skall appellationen ske till den Hä- radsrätt eller Bögderätt hwarest factum är begångit, eller i fall af arfskiften, der den döde i Lifstiden hänhördt.
&: 23: Alle andre saker emellan Lappar antingen af en och samma nation eller af olika nation höra till de wanlige Böigde eller Häradsrätter samt angifwas, dömas och, i fall de icke till högre rätt instämmas, dersammastädes exequeras, alt på det territorio hwarest gerningen är skedd, allenast med den åtskilnad, som i näst fö- regående %: är anfördt, nemligen att då en af parterne är en främmande un- dersåte eller factum på en främmande undersåte eller dess egendom begångit, skall uti Rätten tagas twänne Nämdemän ifrån den främmande sidan, hwilka på alt sätt skola hafwa samma anseende, rätt och myndighet, som de öfrige nämdemännen, och skall den främmande LappeLänsmannen wara berättigad att derwid wara tillstädes såsom förswar och fullmägtig för den parten som är af samma sida. När bewisligit är att berörde twänne främmande nämdemän äro lagligen tillsagde till bisittjare uti en sådan Rätt, och de dock icke infinna sig, kan i deras ställe twänne andre förnuftige och ärlige lappar ifrån samma sida antagas. Kunna sådane icke erhållas, förblifwer det wid den wanlige Näm- den, och skall då dommen på stället afkunnas, och acten deröfwer gifwas we— derbörande som äro tillstädes ifrån den främmande sidan, antingen Lappe— länsmannen eller nämdemännerne, uti wittnens närwaro eller emot deras bewis, utan betalning; på det man på samma sida kan weta huru Rätten handhafwes. Förser sig någon domare emot någon af de uti denna convention föreskrefne stadgar, hafwe han förbrutit sitt Ämbete.
%: 24: Wederbörande ifrån den främmande sidan, så wäl parter som wittnen, skola när de lagligen äro kallade och stämde wara pliktige att möta för denne com- binerade Rätt och swara till saken eller att aflägga deras wittnesmål. Compare- rar den Swarande icke, eij låter dess oumgängeliga förfall och hinder wid rät- ten, till samma tid han instämd är, anmäla och bewisa, och dock bewisligit finnes att han lagligen är stämd, förfares likafult med saken, som om han wär-
Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . ..
keligen wore tillstädes, då efter klagemålet eller stämningen och de förewaran- de bewis domen afsäges och exequeras. Kan Swaranden wid nästföljande ting bewisligit göra dess förfall både att icke sjelf hafwa kunnat infinna sig, eij hel- ler kunnat detsamma Rätten kundgöra å den dag han sjelf wid rätten compa- rera bordt; så får saken åter uptagas och afdömas. Men uteblifwa wittnen ifrån första tinget, och saken utom dem eij kan uplysas; då får saken upskjutas till nästa ting, och plikte wittne som förfallelöst uteblifwit tre daler Silfwermynt el- ler en Riksdaler Dansk för uteblifwandet, till den Crona hwilkens undersåte det är.
å: 25: Jngen execution eller utpantning, undantagandes efter de domar som Lappe— rätten enligit 22: %: äger att afsäga och exequera, må uti någon främmande Lapps bo företagas, så framt icke skriftelig dom upwises och bewis för den ut- mätte betalningen till den Lappen uti hwilkens bo executionen eller utpant- ningen företages, genast på stället aflefwereras. Förser sig någon häremot, straf- fes som för wåldswärkan.
&: 26: Rymmer någon Lapp för begången Lifssak öfwer det Rikets Gränsor hwarest gerningen är begången, förhålles med honom som med andre Swenske eller Norrske undersåtare uti like fall.
%: 27: Alle Lappesaker skola på slätt och ostämplat papper afhandlas och beskrifwas, då en främmande Lapp i saken är interesserad.
5: 28: _]nbyggarne uti Utzjocki, som nu genom Gränssens förening äro blefne privative Swenske undersåtare, skola på alt sätt handeln beträffande, så wäl med landets producter, som med de waror som bringas till landet, blifwa behandlade lika med de Kongl. Norrske undersåtarena der i landet, och lika med dem tillgodo njuta så wäl den nuwarande, som den hädanefter till utgifwande octroy och annan handels inrättning, så att hwad de till Norrske Köpmännen öfwerbringa skall dem efter octroyen blifwa betalt, och likaledes efter octroys priset uplåtit hwad de sig tillhandla wilja; men dock skall Compagniet ej wara förbundet att gifwa desse Swenske undersåtare den credit, som det i wisse tillfällen, i följe af Octroyen, böra gifwa de Norrske.
%: 29: Alle wcderbörande Kongl. Betjente år både sidor, särdeles LandsHöfdingar och Amtmännerne, skola fliteligen efterforska huruledes de främmande Lappar blifwa medhandlade och troligen besörja att dem wederfares hwad rätt är och de efter denne Convention böra njuta. _] lika måtto skola de, när de Landet igenomresa och på Ämbetets wägnar besöka, tidigt låta samme Lappar weta på hwilken tid och ställe de komma uti deras granskap, på det de, ifall de hafwa något att klaga, personligen hos dem måge kunna infinna sig och deras ålig- gande andraga.
Första bihang eller Codecill till Gränsse Tractaten . . .
5: 30: Ändteligen finner man nödigt at härwid förklara, det desse här ofwanföre sti- pulerade öfwerflyttningar med de deraf dependerande inrättningar, ingalunda således äro att förstå, som skulle KonungaRikeme Swerige eller Norrige derige- nom någon jurisdiction eller annan rättighet, af hwad namn den wara må, in öf- wer gränssen i det andra Riket tillerkännas, men allenast såsom en tolerance och reciproque fogelighet, hwilken icke wäl kan umbäras, så framt annars lap- parne på båda sidor skola blifwa wid magt, och in politicis hållas uti tillbörlig skick och ordning. Altså blifwer den uti den uprättade Gränsetractaten öfwer- enskomne GränsseLinea, så wäl i anseende till Lapparne och deras Districter, som i öfrigit beträffande de andre Swenske och Norrske undersåtare och deras Districter aldeles wid sin fulla kraft, så att hwarken tidsens ålder, wcderbörande betjenters och undersåtares försummelse, collusioner och ingrep eller någon häfd och bruk inöfwcr samma gränts, den blifwe så gammal, samt af hwad art och beskaffenhet, den wara må, häruti någon förändring skall eller kan göra, men hwart Rike skall hädanefter på sin sida om ofwannämde gränsor allena och utan intrång wara berättigat att utöfwa och behålla alla regalia och jura Majestatis så wäl uti andelige som werldslige saker.
Detta bihang till Gränsetractaten skall uti alle sine puncter wara af samma kraft, som ofwanberörde Gränsetractat sjelf, aldeles såsom den ord ifrån ord deruti wore införd.
Till yttermera wisso äro häraf twänne exemplar författade, som af Bägge Deras Kongl. Maijztts Kongl. Maijztts befullmägtigade GränseCommissarier äro underteknade och med deras wanlige Signeten bekräftade, som skedde i Strömstad år effter Christi födelse det Ett Tusende Sjuhundrade Femtionde
21. September. 2 October. ]. Mauritz [Klinc]kovström. J. Mangelsen. (Sigill.) (Sigill.)
Första den
Bilaga 2 Konvention (nr 107) angående skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självstyrande länder
._,, Ill,.r-. ;;. i?:iåijillljjiiti- &. ' ”m.,—... wu ”i ,. | duk ,:
i.J ,:li_!.:=låT-'l%l=_äiu,
mfl,, * —.._.
jl
Konvention (nr 107) angående skydd för och inte— gration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder
Internationella arbetsorganisatiopens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Inl'ernationella arbetsbyrån sammankallats till Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde samman- träde,
har beslutat antaga vissa förslag angående skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden le- vande folkgrupper i självstyrande länder, vilken fråga utgör den sjätte punkten på sammanträdets dagordning,
samt har beslutat att dessa förslag skola taga form av en internatio- nell konvention.
Med hänsyn till att Philadelphiadeklarationen framhåller, att alla människor äga rätt att i frihet, ekonomisk trygghet och under lika för- utsättningar arbeta i det materiella välständets och den kulturella ut- vecklingens tjänst;
med hänsyn till att det i olika självstyrande länder finnes infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folk- grupper, som ännu icke äro integrerade i den nationella gemenskapen och som på grund av sitt sociala, ekonomiska och kulturella läge äro förhindrade att till fullo draga fördel av de rättigheter och förmåner, som andra folkgrupper åtnjuta,
med hänsyn till att det är önskvärt, såväl av humanitära skäl som ur synpunkten av ifrågavarande länders intressen, att främja fortsatta strävanden att förbättra dessa folkgruppers levnads- och arbetsvillkor genom samtidiga åtgärder i fråga om alla de faktorer, som hittills ha hindrat dem att bli till fullo delaktiga i framåtskridandet inom den nationella gemenskap, till vilken de höra,
med hänsyn till att antagandet av allmänna internationella normer i detta avseende kommer att underlätta åtgärder för att tillförsäkra ifrågavarande folkgrupper skydd, fortskridande integration i den na- tionella gemenskapen samt förbättrade levnads- och arbetsvillkor,
och med konstaterande av att dessa normer ha utarbetats under med- verkan av Förenta Nationerna, Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation, Förenta Nationernas organisation för uppfost- ran, vetenskap och kultur och Världshälsovårdsorganisationen, på ve- derbörlig nivå och inom deras respektive områden, samt att avsikten är att söka deras fortsatta medverkan när det gäller att främja och trygga tillämpningen av dessa normer,
antager konferensen denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nitton- hundrafemtiosju följande konvention, vilken skall benämnas >konvention angående infödda och i stammar levande folkgrupper, 19570 (Indigenous and Tribal Populations Convention, 1957).
Del 1. Allmänna principer
Artikel 1
1. Denna konvention äger tillämpning på
a) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folk— grupper i självstyrande länder, vilkas sociala och ekonomiska villkor äro mindre högt utvecklade än de villkor som uppnåtts av övriga grupper inom landets befolkning och vilkas ställning helt eller delvis regleras ge- nom deras egna seder eller traditioner eller genom speciell lagstiftning;
h) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder, vilka betraktas såsom infödda, eme- dan de härstamma från folkgrupper, som bodde i landet eller i ett geo- grafiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller koloni- sation och vilka, oavsett vilken rättslig ställning de intaga, leva mer i överensstämmelse med ifrågavarande tids sociala, ekonomiska och kul- turella institutioner än med institutionerna i det land, till vilket de höra.
2. I denna konvention förstås med »i stamliknande förhållanden levande folkgrupper» sådana grupper och personer som, ehuru de äro i färd med att förlora sina stamegenskaper, ännu icke ha blivit integrerade i den natio- nella gemenskapen.
3. De infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden le- vande folkgrupper, som omnämnts i mom. 1 och 2 av denna artikel, beteck- nas i det följande som xifrågavarande folkgrupper».
Artikel 2
1. Det primära ansvaret för att genomföra samordnade och systematiska program till skydd för ifrågavarande folkgrupper och deras fortskridande integration i sina respektive länders liv skall åvila regeringarna.
2. Dessaprogram skola innefatta åtgärder för att a) göra det möjligt för dessa folkgrupper att på grundval av jämlikhet åt- njuta de rättigheter och möjligheter, som enligt den nationella lagstift- ningen tillkomma andra befolkningsgrupper;
b) främja dessa folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella utveck- ling och höja deras levnadsstandard;
c) skapa möjligheter till nationell integration med uteslutande av åtgärder, som syfta till konstlad assimilation av dessa folkgrupper.
3. Dessa program skola främst syfta till utveckling av den enskilde indi- videns värdighet, hans värde för samhället och hans initiativ.
4. Våld eller tvång skall icke förekomma som ett medel att främja dessa folkgruppers integration i den nationella gemenskapen.
Artikel 3
1. Så länge ifrågavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella villkor hindra dem att åtnjuta förmånerna av den allmänna lagstiftningen i det land de tillhöra, skola särskilda åtgärder vidtagas till skydd för dessa folkgruppers institutioner, deras personer, deras egendom och arbete.
2. Det skall tillses att sådana speciella skyddsåtgärder a) icke användas som medel att skapa eller upprätthålla ett tillstånd av
segregation; b) bli bestående endast så länge behov av speciellt skydd föreligger och en- dast i den utsträckning ett sådant skydd är erforderligt.
3. Sådana speciella skyddsåtgärder skola icke inskränka åtnjutandct utan diskriminering av de allmänna medborgerliga rättigheterna.
Artikel 4 . Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande ifrågavarande folkgruppers integration
al skall vederbörlig hänsyn tagas till de kulturella och religiösa värderingar och de former av social kontroll, som förekomma bland dessa folkgrup- per, samt till arten av de problem. som möta dem både såsom grupper och såsom individer, när de utsättas för sociala och ekonomiska för- ändringar;
b) skall den fara beaktas, som en rubbning av ifrågavarande gruppers vär- deringar och institutioner kan medföra. såvida dessa icke kunna ersättas på ett lämpligt och för ifrågavarande grupper godtagbart sätt; 6) skola åtgärder vidtagas i syfte att mildra de svårigheter, som uppstå för dessa folkgrupper vid anpassningen till nya lcvnads- och arbetsvillkor.
Artikel 5
Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande skydd för och integration av ifrågavarande folkgrupper skola regeringarna a) eftersträva samverkan med dessa folkgrupper och deras representan-
ter; b) bereda dessa folkgrupper tillfälle att till fullo utveckla sitt initiativ; e) med alla till buds stående medel stimulera utvecklingen av medborger-
liga friheter inom dessa folkgrupper och upprättandet av valda institu- tioner eller medverkan i sådana institutioner.
Artikel 6
Förbättringen av ifrågavarande folkgruppers levnads- och arbetsförbål— landen och av deras bildningsnivå skall givas hög prioritet i planer för den allmänna ekonomiska utvecklingen inom de av dessa folkgrupper bebodda områdena. Speciella projekt för den ekonomiska utvecklingen inom sådana områden skola även utformas på sådant sätt, att dylika förbättringar främ- jas. '
Artikel 7 1. Vid bestämmandet av ifrågavarande folkgruppers rättigheter och skyl- digheter skall hänsyn tagas till deras sedvanerätt. 2. Dessa folkgrupper skola tillåtas att bibehålla sina egna sedvänjor och institutioner, när dessa icke äro oförenliga med det nationella rättssystemet eller med målsättningarna för integrationsprogram.
3. Tillämpningen av de föregående momenten av denna artikel skall icke hindra medlemmar av dessa folkgrupper från att i enlighet med sin indivi- duella förmåga utöva de rättigheter, som tillerkännas alla medborgare, eller att åtaga sig motsvarande skyldigheter.
Artikel 8 I den mån det är förenligt med den nationella gemenskapens intressen och med det nationella rättssystemet a) skola de metoder för social kontroll, som tillämpas av ifrågavarande folk- grupper, i den mån så är möjligt utnyttjas för beivrande av brott eller förseelser begångna av medlemmar av dessa folkgrupper; , b) när det icke är möjligt att använda sådana metoder för social kontroll. skola dessa folkgruppers sedvänjor i fråga om bestraffning beaktas av de myndigheter och domstolar, som handlägga sådana angelägenheter.
Artikel 9
Det skall under straffansvar vara förbjudet att ålägga medlemmar av ifrågavarande folkgrupper obligatoriska personliga tjänster i någon form, vare sig avlönade eller oavlönade, utom i de fall då lagstiftningen innehåller för alla medborgare gällande bestämmelser härom.
Artikel 10
]. Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta speciellt skydd mot obefogad användning av förebyggande frihetsberövande och ha möjlighet att vidtaga rättsliga åtgärder för att effektivt skydda sina grund- läggande rättigheter.
2. När medlemmar av ifrågavarande folkgrupper ådömas i allmän lagstift- ning stadgat straff, skallnhänsyn tagas till ifrågavarande folkgruppers kultu- rella utvecklingsnivå.
3. Metoder för återanpassning böra föredragas framför frihetsstraff.
Del 11. Jord
Artikel 11
Medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skola tillerkännas kollektiv eller individuell äganderätt till den jord, som dessa folkgrupper traditio- nellt nyttja.
Artikel 12
1. lfrågavarande folkgrupper skola icke annorledes än i överensstämmel- se med den nationella lagstiftningen mot sin vilja förflyttas från sina hävd- vunna bosättningsområden av skäl som beröra den nationella säkerheten el- ler med hänsyn till den nationella ekonomiska utvecklingens intressen eller till ifrågavarande folkgruppers hälsa.
2. När det i sådana fall som en undantagsåtgård är nödvändigt att förflyt- ta dessa folkgrupper, skola de tilldelas jord, som till sin beskaffenhet är minst likvärdig med den av dem tidigare nyttjade och som är ägnad att tillgodose deras aktuella behov och deras framtida utveckling. I de fall då möjligheter finnas till annan sysselsättning och då ifrågavarande folkgrupper föredraga att få ersättning kontant eller in natura, skola de erhålla sådan ersättning under vederbörliga garantier.
3. Personer som förflyttas på detta sätt skola beredas full ersättning för varje uppkommen förlust eller skada.
A rtikel 13
1. De former för överflyttning av ägande- och nyttjanderätten till jord. som ha vunnit hävd genom ifrågavarande folkgruppers sedvänjor, skola res- pekteras inom ramen av den nationella lagstiftningen, i den mån de tillgodo- se dessa folkgruppers behov och icke hindra deras ekonomiska och sociala utveckling.
2. Åtgärder skola vidtagas för att hindra att personer, som icke tillhöra ifrågavarande folkgrupper, draga nytta av dessa sedvänjor eller av bristande insikt om lagstiftningen hos medlemmar av dessa folkgrupper, i syfteatt till- försäkra sig äganderätt eller nyttjanderätt till jord, som tillhör sådana med— emmar.
A rlikel 14
Nationella jordbruksprogram skola garantera ifrågavarande folkgrupper en behandling likvärdig med den som kommer andra grupper i samhället till del med avseende å a) tillhandahållandct av ytterligare jord när den jord, som dessa folkgrup-
per förfoga över, icke är tillräcklig för att tillförsäkra dem för ett nor- malt liv erforderliga förnödenheter eller är otillräcklig vid en eventuell ökning av deras numerär;
b) tillhandahållandet av de medel, som erfordras för att främja utnyttjan- det av den jord, som dessa folkgrupper redan besitta.
Del II]. Rekrytcing och arbetsvillkor
A rtikel 15
1. Varje medlem skall inom ramen av sin nationella lagstiftning vidt; särskilda åtgärder för att säkerställa ett effektivt skydd med avseende—å rekrytering och arbetsvillkor för arbetare, som tillhöra ifrågavarande folk- grupper, så länge de icke äro i stånd att åtnjuta det skydd, som lagstift- ningen bereder arbetare i allmänhet.
2. Varje medlem skall göra allt som står i dess förmåga för att hindra varje diskriminering mellan arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrup- per, och andra arbetare, särskilt i fråga om möjligheten att erhålla a) arbete, däri inberäknat kvalificerat arbete;
b) lika lön för arbete av lika värde;
c) sjukvård och social hjälp, förebyggande av och ersättning vid yrkes- skada, yrkeshygien samt bostadsförhållanden;
d) föreningsrätt, frihet för all lagenlig faekföreningsverksamhet och rätt att sluta kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer.
Del IV. Yrkesutbildning, hantverk och landsbygdsindustri
Artikel 16
Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta samma möj- ligheter som andra medborgare i fråga om yrkesutbildning.
A rtikel 17
1. När allmänt tillämpliga program för yrkesutbildning icke tillgodose de speciella behoven hos personer, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper, skola regeringarna tillhandahålla speciella utbildningsmöjligheter för sådana per- soner.
2. Dessa speciella utbildningsmöjligheter skola grundas på ingående un- dersökningar av den ekonomiska miljön, den kulturella utvecklingsnivån och de praktiska behoven hos de olika yrkesgrupperna inom ifrågavarande folkgrupper; särskilt skola de bereda vederbörande tillfälle att erhålla nödig utbildning för yrken, för vilka dessa folkgrupper traditionellt ha visat fal- lenhet. 3. Dessa speciella utbildningsmöjligheter skola tillhandahållas endast så länge ifrågavarande folkgruppers kulturella utvecklingsnivå så kräver; i och med att integrationsprocessen framskrider skola de ersättas med de ut- bildningsmöjligheter, som tillhandahållas övriga medborgare.
Artikel 18
]. Hantverk och landsbygdsindustri skola uppmuntras såsom faktorer i ifrågavarande folkgruppers ekonomiska utveckling på ett sådant sätt, att dessa folkgrupper få möjlighet att höja sin levnadsstandard och anpassa sig till moderna metoder för produktion och avsättning.
2. Hantverk och landsbygdsindustri skola utvecklas på ett sådant sätt, att dessa folkgruppers kulturella arv bevaras och att deras konstnärliga värden och kulturella uttrycksformer förbättras.
Del V. Social trygghet och hälsovård
Artikel 19 Befintliga system för social trygghet skola i mån av möjlighet gradvis utvidgas till att omfatta a) löntagare som tillhöra ifrågavarande folkgrupper; b) andra personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper.
Artikel 20
]. Regeringarna skola åtaga sig ansvaret för att tillhandahålla en tillfreds- ställande hälsovård för ifrågavarande folkgrupper.
2. Organiseringen av sådan hälsovård skall grundas på systematiska un- dersökningar av ifrågavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kultu- rella förhållanden.
3. Utvecklingen av denna hälsovård skall samordnas med allmänna åtgår- der för social, ekonomisk och kulturell utveckling.
Del VI. Undervisning och informationsmedel
Artikel 21
Åtgärder skola vidtagas i syfte att tillförsäkra medlemmar av ifrågava- rande folkgrupper möjlighet att erhålla undervisning på alla nivåer under samma villkor som landets befolkning i övrigt.
Artikel 22
1. För ifrågavarande folkgrupper avsedda undervisningsprogram skola med avseende å metoder och förfaranden anpassas efter det stadium, som dessa folkgrupper ha uppnått i fråga om social, ekonomisk och kulturell integra— tion i den nationella gemenskapen.
2. Utarbetandet av sådana program skall normalt föregås av etnologiska undersökningar.
Artikel 23
1. Barn som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola bibringas undervis- ning i läsning och skrivning på sitt modersmål eller, om detta icke är prak- tiskt möjligt, på det språk som är mest brukligt inom den grupp de tillhöra.
2. Åtgärder skola vidtagas för en successiv övergång från modersmålet eller munarten till det nationella språket eller till ettdera av landets officiella språk.
3. Lämpliga åtgärder skola i mån av möjlighet vidtagas i syfte att bevara modersmålet eller munarten.
Artikel 24 Den primära undervisningen för ifrågavarande folkgrupper skall syfta till att bibringa barnen allmänna kunskaper och färdigheter, som underlätta för dem att bli integrerade i den nationella gemenskapen.
Artikel 25
Uppfostraude åtgärder skola vidtagas bland andra grupper inom landets befolkning och särskilt bland dem som stå i den mest omedelbara kontakten med ifrågavarande folkgrupper i syfte att undanröja fördomar, som de till äventyrs h_vsa gentemot dessa folkgrupper.
Artikel 26
]. Regeringarna skola vidtaga efter ifrågavarande folkgruppers sociala och kulturella särdrag anpassade åtgärder i syfte att bibringa dem insikt om de— ras rättigheter och skyldigheter, särskilt i fråga om arbete och social väl- färd.
2. I mån av behov skall detta ske med hjälp av skriftliga översättningar och genom medel för massinformation på dessa folkgruppers språk.
Del VII. Administration
Artikel 27
1. Den statliga myndighet, som bär ansvaret för i denna konvention be- rörda angelägcnheter, skall skapa eller utveckla organ för att administrera ifrågakommande program.
2. Dessa program skola innefatta a) planering. samordning och verkställande av lämpliga åtgärder för ifrå- gavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella utveckling; b) framläggande av förslag om lagstiftning och andra åtgärder inför veder- börande myndigheter; c) övervakning av dessa åtgärders tillämpning.
Det VIII. Allmänna bestämmelser
Artikel 28 Innebörden och omfattningen av de åtgärder, som skola vidtagas för att bringa denna konvention i tillämpning, skola bestämmas på ett smidigt sätt under hänsynstagande till de speciella förhållandena i varje land.
Artikel 29 Tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention skall icke påverka förmåner, som tillförsäkrats ifrågavarande folkgrupper i enlighet med andra konventioner och rekommendationer.
Artiklar 30—37 (Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 3—10 av konventionen (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete, utom såtillvida, att då i artikel 9 av konventionen nr 105 hänvisas till artikel 5, detta i artikel 36 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till artikel 32.)
A rh'kel 30
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Intcr- nationella arhetshyräns generaldirektör och registreras av honom.
Artikel 31
1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter- nationella arhetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av gene- raldirektören.
2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifika- tioner registrerats av generaldirektören.
3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv måna— der efter den dag, då dess ratifikation registrerats.
A rtike/ 3 2
1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, nppsäga densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den registrerats.
2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara hunden för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande'av de i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande tioårsperiod.
A rtikel 3 3
1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisatio- nens medlemmar.
2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re- gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom, har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konven- tionen träder i kraft.
A rtikel 34
Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jäm- likt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation och upp- sägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i före- gående artiklar.
Artikel 3 5
Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under overvagande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning uppfora frågan om dess revision, helt eller delvis.
A rlikel 3 6
]. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi- sion,.helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nva konventio- nen icke föreskriver annat, _
la) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
sävitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av forevarande konvention, utan hinder av vad i artikel32här ovan stadgas; b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, före-
varande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.
2. Forevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och in- nehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya, revtderade konventionen.
Artikel 3 7
_tDe ängelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vi sor .
Bilaga 3 Konvention mot diskriminering inom undervis—
ningen
Konvention mot diskriminering inom undervisningen
Generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur, samlad i Paris till sin 11:e session från den 14 november till den 15 december 1960,
som erinrar om att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheter- na. hävdar principen om icke—diskriminering och förklarar att varje människa har rätt till undervisning,
som beaktar att diskriminering inom undervisningen kränker de rättigheter som uttryckts i denna deklaration och
som beaktar att Förenta Nationernas organisation för uppfostran, veten— skap och kultur enligt sin stadga har till ändamål att åstadkomma samarbete mellan länderna i syfte att främja allmän respekt för mänskliga rättigheter och lika tillträde för alla till undervisning,
som inser att Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur, samtidigt som den respekterar olikheterna i de nationella undervis— ningssystemen, följaktligen är skyldig inte bara att fördöma varje form av diskri- minering inom undervisningen utan även att främja lika tillträde och lika be— handling för alla inom undervisningen,
som fått sig förelagt förslag rörande de olika sidorna. av diskriminering inom undervisningen under punkt 17.1.4 på dagordningen för sessionen,
som vid sin 10:e session beslutat att denna fråga skulle bli föremål för en inter— nationell konvention ävensom för rekommendationer till medlemsstaterna,
antager denna konvention den 14 december 1960.
Artikel 1
1. I denna konvention skall uttrycket ndiskriminering» avse varje åtskillnad, uteslutning, begränsning eller fördel på grund av ras, färg, kön, språk, reli- gion, politiska eller andra åsikter, nationellt eller socialt ursprung, ekono- miska villkor eller börd, vars syfte eller verkan är att omintetgöra eller in- skränka likställighet inom undervisningen, i synnerhet när:
a) en person eller grupp av personer berövas tillträde till undervisning av vit- ket slag eller på vilken nivå. det vara mä;
b) en person eller grupp av personer hänvisas till undervisning av lägre stan— dard;
c) bortsett från innehållet i denna konventions artikel 2, skilda undervis- ningssystem eller läroanstalter inrättas eller bibehålles för vissa personer eller grupper av personer; eller
d) en person eller grupp av personer påtvingats villkor som är oförenliga med mänsklig värdighet.
2. I denna konvention skall uttrycket »undervisning» avse alla slag och nivåer av undervisning, dess standard och kvalitet och de villkor under vilka den meddelas.
Artikel 2
Då de är tillåtna i en stat, skall följande fall inte anses utgöra diskriminering i den bemärkelse som avses i denna konventions artikel 1:
a) inrättande eller bibehållande av skilda undervisningssystem eller läroanstalter i för elever av motsatt kön, om dessa system eller läroanstalter erbjuder lika ' tillträde till undervisning och har en lärarstab med lika goda kvalifikationer, ] ävensom lokaler och utrustning av samma kvalitet samt ger eleverna till— gång till samma eller likvärdiga kurser;
b) inrättande eller bibehållande, på religiösa eller språkliga grunder, av skilda ! undervisningssystem eller läroanstalter, vilka erbjuder en undervisning i över— | ensstämmelse med föräldrars eller förmyndares önskemål, om deltagandet i I sådana system och närvaron vid sådana läroanstalter är frivilliga och om den
undervisning som meddelas svarar mot de standardkrav som må ha fastställts
eller godkänts av vederbörande myndigheter, särskilt för undervisning på
samma nivå;
c) inrättande eller bibehållande av privata läroanstalter, om ändamålet med
dessa inte är att utesluta någon grupp utan att erbjuda utbildningsmöjligheter utöver dem som ges av de offentliga myndigheterna, och under förutsättning att dessa läroanstalter förvaltas i enlighet med nämnda ändamål och den un- dervisning som meddelas överensstämmer med de standardkrav som må ha fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter, särskilt för undervis- ning på samma nivå.
Artikel 3
För att avskaffa och förhindra sådan diskriminering som avses i denna kon— vention förbinder sig fördragsslutande stater att:
skaffa varje förvaltningspraxis, som innefattar diskriminering inom undervis- ningen;
b) sörja för, genom lagstiftning om så är nödvändigt, att ingen diskriminering förekommer vid intagning av elever till läroanstalter;
e) inte tillåta att offentliga myndigheter gör åtskillnad i behandlingen av lan- dets egna medborgare, utom på grund av förtjänst eller behov, i vad avser skolavgifter och beviljande av stipendier eller andra former av studiehjälp och i vad avser erforderliga tillstånd och anordningar för studier utomlands;
d) inte, i någon av de stödformer som utgår till läroanstalter från de offentliga myndigheternas sida, tillåta några inskränkningar eller fördelar som enbart grundar sig på att eleverna tillhör en viss grupp;
a) upphäva varje författningsbestämmelse och förvaltningsföreskrift samt av— I | i E !
e) giva utländska medborgare, bosatta inom deras territorium, samma tillgång till undervisning som de egna medborgarna.
Artikel 4
Fördragsslutande stater åtager sig vidare att formulera, utveckla och tillämpa en nationell politik som, genom metoder avpassade efter omständigheterna och den nationella sedvänjan, är ägnad att främja jämlikhet med avseende på möj— ligheter och behandling i fråga om undervisning och särskilt: &) göra den grundläggande skolundervisningen avgiftsfri och obligatorisk; göra undervisningen på gymnasienivå i dess olika former allmänt utbredd och till— gänglig för alla; göra högre undervisning lika tillgänglig för alla på grundval av individuell förmåga; tillse att den i lag föreskrivna skolplikten efterlevs av alla;
b) säkerställa att undervisningens standard är likvärdig i alla offentliga läroan- stalter på samma nivå och att de villkor som har samband med undervisning. ens kvalitet också är likvärdiga;
c) uppmuntra och intensifiera, med lämpliga metoder, undervisning av personer, som inte fått någon grundläggande skolundervisning eller som inte fullföljt denna, samt giva dern tillfälle till fortsatt utbildning på grundval av indivi- duell förmåga;
d) tillhandahålla lärarutbildning utan diskriminering.
Artikel 5
1. Fördragsslutande stater är ense om att:
a) undervisning skall syfta till full utveckling av den mänskliga personlighe— ten och till stärkande av respekten för mänskliga rättigheter och grund- läggande friheter; den skall främja förståelse, tolerans och vänskap mel- lan alla nationer, rasgrupper eller religiösa grupper och gynna Förenta Nationernas verksamhet för fredens upprätthållande;
b) det är väsentligt att respektera.föräldrars och andra laga målsmäns frihet, för det första att välja andra läroanstalter för sina barn än de som upp— rätthålles av de offentliga myndigheterna men som motsvarar de mini- mikrav för undervisning som må. ha fastställts eller godkänts av vederbö- rande myndigheter och, för det andra, att på ett sätt som överensstämmer med formerna för landets rättstillämpning tillförsäkra barnen en religiös och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse; och ingen person eller grupp av personer skall påtvingas en religiös fostran som inte överensstämmer med hans eller deras övertygelse; 0) det är väsentligt att tillerkänna medlemmar av nationella minoriteter rätt att bedriva egen undervisningsverksamhet, innefattande upprätthållande
av skolor samt, beroende på. varje stats undervisningspolitik, användning av eller undervisning i deras eget språk, förutsatt emellertid:
(i) att denna rätt inte utövas'på ett sätt. som hindrar medlemmarna av dessa minoriteter från att förstå kulturen och språket hos samhället som helhet eller från att deltaga i dess verksamhet, eller som sätter den nationella suveräniteten i fara; (ii) att undervisningens nivå inte är lägre än den allmänna nivå som fastställts eller godkänts av vederbörande myndigheter; samt
(iii) att sådan skolgång är frivillig.
2. Föredragsslutande stater förbinder sig att vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa tillämpningen av de principer som uppställts i första mo- mentet av denna. artikel.
Artikel 6
Vid tillämpningen av denna konvention förbinder sig fördragsslutande stater att fästa största uppmärksamhet vid varje av generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur härefter an- tagen rekommendation som angiver vilka åtgärder som skall vidtagas mot olika former av diskriminering inom undervisningen och som har till syfte att trygga jämlikhet ifråga om tillträde och behandling inom undervisningen.
Artikel 7
Fördragsslutande stater skall i periodiska rapporter till Generalkonferen— sen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur vid de tidpunkter och på det sätt konferensen bestämmer giva upplysning om de lagregler och förvaltningsföreskrifter som utfärdats och de andra åtgärder som vidtagits för att tillämpa denna konvention, inbegripet åtgärder för att formulera och utveckla den nationella politik som beskrivits i artikel 4 samt om de resultat som uppnåtts och de hinder som påträffats vid tillämpningen av denna politik.
Artikel 8
Varje tvist som kan komma att uppstå mellan två eller flera fördragsslutande stater rörande tolkning eller tillämpning av denna konvention och som ej löses genom förhandlingar skall på parternas begäran, om andra sätt att bilägga tvisten misslyckas, hänskjutas till internationella domstolen för avgörande.
Artikel 9
Reservation mot denna konvention kommer inte att tillåtas.
Artikel 10
Denna konvention skall icke ha den verkan att den inskränker de rättigheter, som enskilda personer eller grupper må åtnjuta till följd av överenskommelser ingångna mellan två eller flera stater, där sådana rättigheter inte strider mot denna konventions bokstav eller anda.
Artikel 1 1
Denna konvention är upprättad på engelska, franska, ryska och spanska, var— vid alla fyra texterna har lika vitsord.
Artikel 12
1. Denna konvention skall bli föremål för ratifikation eller godkännande av med. lemsstaterna i Förenta Nationernas organisation för uppfostran, veten— skap och kultur i enlighet med vad deras respektive grundlagar föreskriven
2. Instrument rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras hos gene. raldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, veten— skap och kultur.
Artikel 13
1. Denna konvention skall vara öppen för anslutning av alla icke-med- lemsstater, som inbjudes härtill av styrelsen för Förenta Nationernas orga— nisation för uppfostran, vetenskap och kultur.
2. Anslutning sker genom deposition av ett anslutningsinstrument hos general- direktören för Förenta. Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur.
Artikel 14
Denna konvention skall träda i kraft tre månader efter dagen för deposition av det tredje instrumentet rörande ratifikation, godkännande eller anslutning, men endast i fråga om de stater som deponerat sina respektive instrument på eller före den dagen. I fråga om varje annan stat skall den träda i kraft tre månader efter deposition av dess instrument rörande ratifikation, godkännande eller an- slutning.
Artikel 15
Fördragsslutande stater erkänner att konventionen är tillämplig inte bara på moderländerna utan även på alla icke självstyrande, förvaltarskaps, kolo- nial- och andra områden för vars internationella förbindelser de är ansvariga; de förbinder sig, om så skulle befinnas nödvändigt, att rådgöra med regeringarna eller andra behöriga myndigheter i dessa områden vid eller före ratifikation, god— kännande eller anslutning i syfte att säkerställa konventionens tillämpning i nämnda områden samt att underrätta generaldirektören för Förenta Nationer- nas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur om vilka områden
konventionen sålunda är tillämplig på; denna notifikation får verkan tre må— nader efter den dag den mottagits.
Artikel 16
1. Varje fördragsslutande stat äger uppsåga konventionen både å. egna vägnar och med avseende på varje område för vars internationella. förbindelser den är ansvarig.
2. Uppsägningen skall anmälas medelst ett skriftligt instrument, som deponeras hos generaldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur.
3. Uppsägningen får verkan tolv månader efter mottagandet av uppsägnings— instrumentet. Artikel 17
Generaldirektören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, ve— tenskap och kultur skall underrätta organisationens medlemsstater, sådanä icke-medlemsstater som omnämnts i artikel 13 och Förenta Nationerna om alla depositioner av instrument rörande ratifikation, godkännande och anslutning, som nämnts i artiklarna 12 och 13, samt om notifikationer och uppsägningar enligt artiklarna 15 resp. 16.
Artikel 18
1. Denna. konvention kan ändras av generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur. Varje sådan ändring skall emellertid endast binda de stater som ansluter sig till den konvention var— med ändring införes.
2. Om generalkonferensen för Förenta Nationernas organisation för uppfostran. vetenskap och kultur skulle antaga en ny konvention som helt eller del— vis ändrar denna konvention, skall konventionen, om inte den nya konventio— nen föreskriver annat, upphöra att vara tillgänglig för ratifikation, godkän— nande eller anslutning från och med den dag den nya konventionen träder i_ kraft. Artikel 19
I enlighet med artikel 102 i Förenta Nationernas stadga skall denna konven— tion registreras hos Förenta Nationernas sekretariat på begäran av generaldirek- tören för Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kul- tur.
Bilaga 4 Internationell konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering
Internationell konvention om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering
Konventionsstaterna, vilka beaktar, att Förenta Natio- nernas stadga grundas på principer- na om alla människors värdighet och jämlikhet och att alla medlemsstater har förbundit sig att tillsammans och enskilt. i samarbete med Fören- ta Nationerna, verka för att uppnå ett av Förenta Nationernas syften, nämligen att främja och uppmuntra att mänskliga rättigheter och grund— läggande friheter för varje människa utan åtskillnad i avseende på ras, kön, språk eller religion allmänt re- spekteras och iakttas,
vilka beaktar, att den allmänna förklaringen om de mänskliga rät- tigheterna förkunnar att alla män- niskor är födda fria och lika i värde och rättigheter och att var och en är berättigad till alla de fri- och rättig- heter som uttalas däri, utan åtskill- nad av något slag, särskilt inte i fråga om ras, hudfärg eller natio- nellt ursprung,
vilka anser, att alla människor är lika inför lagen och är berättigade till samma lagliga skydd mot varje diskriminering och mot varje fram- kallande av sådan diskriminering,
vilka beaktar, att Förenta Natio- nerna har fördömt kolonialism och allt utövande av rasåtskillnad och diskriminering förbunden därmed i vilken form och varhelst det före- kommer och att förklaringen angå- ende beviljande av självständighet åt koloniala länder och folk av den 14 december 1960 (Generalförsam- lingens resolution 1514 (XV)) ytter- ligare bekräftar och högtidligt för-
kunnar nödvändigheten av att snabbt och förbehållslöst avskaffa kolonia- lismen,
vilka beaktar, att Förenta Natio- nernas deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering av den 20 november 1963 (General- församlingens resolution 1904 (XVIII)) högtidligt bekräftar nöd- vändigheten av att snabbt avskaffa rasdiskriminering i hela världen i alla dess former och yttringar och att säkerställa förståelse och respekt för människovärdet,
vilka är övertygade om att varje lära om överlägsenhet på grund av olikheter mellan raser är vetenskap- ligt falsk, moraliskt fördömlig, so- cialt orättvis och farlig och att ras- diskriminering aldrig kan rättfärdi- gas vare sig i teori eller praktik,
vilka åter bekräftar, att diskrimi- nering mellan människor på grund av ras, hudfärg eller etniskt ur- sprung är ett hinder för vänskapliga och fredliga förbindelser mellan na— tioner och kan störa fred och säker- het mellan folken liksom samför- stånd mellan människor som lever sida vid sida också inom en och samma stat,
vilka är övertygade om att före- komsten av rasbarriärer strider mot varje mänskligt samhälles ideal,
vilka är oroade över de yttringar av rasdiskriminering som bevisligen fortfarande förekommer i vissa de- lar av världen och över den politik, grundad på rasöverlägsenhet eller på hat — såsom apartheid-, segrega- tions- eller separationspolitik —— som förs av vissa regeringar,
vilka är fast beslutna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att snabbt avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och yttringar och att förhindra och bekämpa rasläror och alla yttringar av sådana läror för att främja förståelse mellan ra- serna och för att bygga ett interna- tionellt samhälle fritt från alla for- mer av åtskillnad eller diskrimine—
ring på grund av ras,
vilka beaktar konventionen om rasdiskriminering i fråga om an- ställnings- och yrkesutövning, anta— gen av Internationella arbetsorgani— sationen år 1958, och konventionen mot diskriminering inom undervis- ningen, antagen av Förenta Natio- nernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur år 1960,
vilka önskar förverkliga de prin- ciper som uttryckts i Förenta Natio- nernas förklaring om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och att trygga att praktiska åtgärder för att förverkliga detta mål vidtas så snart som möjligt,
har överenskommit om följande:
DEL 1
Artikel 1
1. I denna konvention avser ut- trycket »rasdiskriminering» varje skillnad, undantag, inskränkning el— ler företräde på grund av ras, hud- färg, härstamning eller nationellt el- ler etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnju- tandet eller utövandet, på lika vill- kor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.
2. Konventionen är icke tillämplig .på sådana skillnader, undantag, in- skränkningar eller företräden som av konventionsstat göres mellan medborgare och icke-medborgare.
3. Intet i denna konvention får tol— kas så att det på något sätt inverkar på konventionsstaternas rättsregler rörande nationalitet, medborgarskap eller naturalisering, under förutsätt— ning att dessa regler icke diskrimi— nerar någon särskild nationalitet.
4. Särskilda åtgärder vidtagna ute- slutande för att åstadkomma till- fredsställande framsteg för sådana rasgrupper, etniska grupper eller en- skilda personer, som är i behov av skydd för att kunna på lika villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättig- heter och grundläggande friheter. skall icke anses utgöra rasdiskrimi- nering, under förutsättning att så- dana åtgärder icke leder till att skil- da rättigheter vidmakthålles för olika rasgrupper och att de icke bi- behålles sedan syftet därmed upp- nåtts.
Artikel 2
1. Konventionsstaterna fördömer rasdiskriminering och förbinder sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik syftande till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja för- ståelse mellan alla raser, i vilket syfte: (a) envar- konventionsstat förbin- der sig att icke inlåta sig på hand- lingar eller bruk som innebär ras- diskriminering mot personer, grup- per av personer eller institutioner och att tillse att alla offentliga myn- digheter och institutioner, såväl na- tionella som lokala, handlar i enlig- het med denna förpliktelse, (b) envar konventionsstat för- binder sig att icke verka för, för- svara eller stödja rasdiskriminering från personers eller organisationers sida,
(c) envar konventionsstat skall vidtaga effektiva åtgärder för att granska regeringsmaktens samt öv- rig nationell eller lokal myndighets- utövning och för att ändra, upphäva eller ogiltigförklara alla lagar och bestämmelser som ger upphov till rasdiskriminering eller har till ver- kan att redan förekommande rasdis- kriminering vidmakthålles,
(d) envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga me- del, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar. göra slut på rasdiskriminering från personers. gruppers eller organisationers sida,
(e) envar konventionsstat förbin- der sig att, där så är lämpligt, upp- muntra organisationer och rörelser, som representerar flera raser och syftar till integrering, att främja an- vändandet av andra medel att av- skaffa skiljemurar mellan raser och att motarbeta allt sådant som kan få till följd ökad splittring mellan raser.
2. Konventionsstaterna skall, när omständigheterna föranleder därtill, vidtaga särskilda och konkreta åt- gärder på sociala, ekonomiska, kul- turella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande ut- veckling och skydd för vissa ras- grupper eller därtill hörande enskil- da personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnju- tande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Dessa åtgär- der får i intet fall leda till att olik- värdiga eller skilda rättigheter upp- rätthålles för olika rasgrupper sedan syftet med åtgärderna uppnåtts.
Artikel 3
Konventionsstaterna fördömer sär- skilt rassegregation och apartheid och förbinder sig att hindra, förbjuda och utrota alla företeelser av detta
slag inom områden under deras ju- risdiktion.
Artikel 4
Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller per- songrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen nå- gon annan eller som söker rättfär- diga eller främja rashat och diskri- minering i någon form, och förbin- der sig att vidtaga omedelbara och konkreta åtgärder syftande till att avskaffa allt främjande eller utövan- de av sådan diskriminering. I detta syfte skall konventionsstaterna, med vederbörligt beaktande av de princi- per som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rät- tigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5 av denna konvention, bland annat:
(a) som brottslig handling, straff- bar enligt lag, förklara allt spridan- de av på rasöverlägsenhet eller ras- hat grundade idéer, uppmaning till rasdiskriminering, varje våldshand- ling eller uppmaning till sådan hand- ling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav,
(b) olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksam- het som en brottslig handling, straff- bar enligt lag,
(c) icke tillåta offentliga myndig- heter eller offentliga institutioner, vare sig nationella eller lokala, att främja eller uppmana till rasdiskri- minering.
Artikel 5
Till uppfyllande av de grundläg- gande förpliktelserna i artikel 2 i denna konvention förbinder sig kon- ventionsstaterna att förbjuda och av- skaffa rasdiskriminering i alla dess former och att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hud- färg eller nationellt eller etniskt ur- sprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av följande rättigheter:
(a) rätten till lika behandling in- för domstolar och andra rättsskipan- de organ,
(b) rätten till personlig säkerhet och till skydd från staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada av någon myndighetsperson eller av nå— gon individ, grupp eller institution,
(c) politiska rättigheter, i synner- het rätten att deltaga i val —— att rösta och vara valbar _ på grund- val av allmän och lika rösträtt, att taga del i landets styrelse Och all- männa angelägenheter på alla plan och att på lika villkor ha tillträde till offentlig tjänst,
(d) andra medborgerliga rättighe- ter, i synnerhet: (i) rätten att fritt röra sig och bosätta sig inom statens gränser,
(ii) rätten att lämna vilket som helst land, också det egna, och att återvända till det egna landet,
(iii) rätten till nationalitet, (iv) rätten till äktenskap och val av make,
(v) rätten att äga egendom en- sam eller tillsammans med annan,
(vi) rätten att ärva, (vii) rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet,
(viii) rätten till åsikts- och ytt- randefrihet,
(ix) rätten till församlings— och föreningsfrihet i fredligt syfte,
(e) ekonomiska. sociala och kul- turella rättigheter, i synnerhet:
(i) rätten till arbete, till fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete, till rättvis och gynnsam lön för arbete,
(ii) rätten att bilda och ansluta sig till fackförening,
(iii) rätten till bostad, (iv) rätten till allmän hälso- vård, sjukvård, social trygghet och allmänna tjänster,
(v) rätten till undervisning och utbildning,
(vi) rätten att deltaga på lika villkor i kulturell verksamhet,
(t') rätten att få tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning, såsom kommuni- kationsmedel, hotell, restauranger, kaféer, teatrar och parker.
Artikel 6
Konventionsstaterna skall tillför- säkra envar under deras jurisdiktion verksamt skydd och verksamma rättsliga medel, genom vederböran- de nationella domstolar och andra statliga institutioner, mot varje ras- diskriminerande handling som krän- ker hans mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i strid mot denna konvention, ävensom rätten att vid sådana domstolar begära rätt- vis och tillfredsställande gottgörelse eller ersättning för skada liden till följd av sådan diskriminering.
Artikel 7
Konventionsstaterna förbinder sig att vidtaga omedelbara och effektiva åtgärder, särskilt på undervisning- ens, uppfostrans, kulturens och upp- lysningens områden, i syfte att be- kämpa fördomar som leder till ras- diskriminering, och att främja för-
ståelse, fördragsamhet och vänskap mellan stater och mellan rasgrupper eller etniska grupper. ävensom att sprida kunskap om ändamål och grundsatser i FN:s stadga, den all— männa förklaringen om de mänsk- liga rättigheterna. FN:s förklaring om avskaffande av alla former av rasdiskriminering samt denna kon- vention.
DEL II
Artikel 8
1. En kommitté för avskaffandet av rasdiskriminering (i det följande benämnd kommittén) skall upprät- tas och bestå av aderton moraliskt högtstående och erkänt opartiska sakkunniga personer. De sakkunni- ga skall fnllgöra sitt uppdrag i egen- skap av enskilda personer. De skall väljas av konventionsstaterna bland dessas medborgare med iakttagande av en skälig geografisk fördelning och av att olika slag av civilisation samt de viktigaste rättssystemen blir företrädda.
2. Kommitténs ledamöter skall väl- jas genom hemlig omröstning från en förteckning över personer, vilka föreslagits av konventionsstaterna. Varje konventionsstat får föreslå en person bland sina egna medborgare.
3. Det första valet skall äga rum sex månader efter dagen för konven- tionens ikraftträdande. Senast tre månader före varje valdag skall FN:s generalsekreterare skriftligen uppmana konventionsstaterna att inom två månader inkomma med sina förslag. Generalsekreteraren skall upprätta och till konventions- staterna överlämna en förteckning i alfabetisk ordning över alla de så- lunda föreslagna personerna med an- givande av vilka stater som föresla- git dem.
4. Val av kommitténs ledamöter
skall förrättas vid ett av generalsek— reteraren sammankallat möte mellan konventionsstaterna i FN:s huvud- kvarter. Vid sådant sammanträde. där två tredjedelar av konventions- staterna måste vara företrädda för att beslut skall kunna fattas, skall de kandidater inväljas i kommittén som uppnår det största antalet rös- ter och absolut majoritet av de när- varande och röstande konventions- staternas röster.
5. (a) Kommitténs ledamöter väl- jes för en tid av fyra år. För nio av de ledamöter som väljes vid det förs- ta valet skall dock tiden löpa ut efter tvi är. Omedelbart efter det första valet skall namnen på dessa nio le- damöter utses genom lottdragning as kommit!;éns ordförande.
(b) I händelse av tillfällig va- kans utser den konventionsstat, vara sakkunnige upphört att vara ledamot av kommittén, en ann—m sakkunnig bland sina medborgare med förbehåll för kommitténs god- kännande.
6. Konventionsstaterna skall sva- ra för kommittéledamöternas utgif- ter när de utför kommittéuppdrag.
Artikel 9
1. Konventionsstaterna förbinder sig att för kommitténs granskning tillställa generalsekreteraren en rap- port om de legstiftnings—. domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder de vidtagit för konventionsbestämmel- sernas efterlevnad: &) inom ett är efter konventionens ikraftträdande för vederbörande stat och b) därefter vartannat år och närhelst kommittén begr. Kommittén äger påfordra yt— terl'gane upplysningar av konven- tionsstatema.
2. Kommittén skall genom gene- ralsekreteraren årligen rapportera till FN:s generalförsamling om sin verksamhet och kan framställa för- slag och allmänna rekommendatio- ner på grundval av sin granskning av de från konventionsstaterna mot- tagna rapporterna och upplysning- arna. Sådana förslag och allmän- na rekommendationer skall föreläg- gas generalförsamlingen tillsammans med konventionsstaternas eventuella kommentarer.
Artikel 10
'i. Kommittén antager själv sin arbetsordning.
2. Kommittén väljer sitt presidi- um för en tid av två år.
3. FN:s generalsekreterare skall sörja för sekretariat åt kommittén.
4. Kommitténs sammanträden hål— les som regel i FN:s huvudkvarter.
Artikel 11
1. Om en konventionsstat finner att en annan konventionsstat icke efterlever konventionens bestämmel— ser, kan den förra staten anmäla förhållandet för kommittén. Kom- mittén skall då överlämna medde- landet därom till den andra staten. Inom tre månader skall den motta- gande staten skriftligen låmna kom- mittén en förklaring eller ett utta- lande med upplysningar i saken och uppgift om den åtgärd som eventu— ellt vidtagits av den staten.
2. Om ärendet icke regleras på ett för båda parter tillfredsställande sätt genom bilaterala förhandlingar eller annat för dem tillgängligt förfaran- de inom sex månader efter det den mottagande staten mottog det ur- sprungliga meddelandet, har varde- ra staten rätt att åter hänskjuta ärendet till kommittén genom anmä-
lan till såväl kommittén som den andra staten.
3. Kommittén skall till behandling upptaga ärende som hänskjutits till den enligt punkt 2 i denna artikel först sedan den utrönt att alla in- hemska rättsmedel tagits i anspråk och uttömts i fallet enligt folkrät- tens allmänt vedertagna grundsat- ser. Detta skall dock ej gälla om rättsmedlens utnyttjande är oskäligt tidskrävande.
4. I varje till kommittén hänskju- tet ärende äger kommittén ålägga de berörda konventionsstaterna att ställa ytterligare upplysningar av be- tydelse till förfogande.
5. När ärende, som avses i denna artikel, behandlas av kommittén, skall berörda stater ha rätt att sän- da en representant för att utan röst- rätt deltaga i kommitténs arbete un- der ärendets behandling.
Artikel 12
1. (a) Sedan kommittén mottagit och sammanställt alla de upplys- ningar den anser nödvändiga, skall ordföranden utse en förlikningskom- mission ad hoc (i det följande be- nämnd kommissionen) bestående av fem personer, som kan men icke be- höver vara ledamöter i kommittén. Kommissionens ledamöter skall ut- ses med de tvistande parternas sam- tycke, och dess tjänster skall ställas till de berörda staternas förfogande i syfte att åstadkomma en reglering av frågan i godo grundad på respekt för konventionen.
(b) Har de tvistande staterna icke inom tre månader enats om kom- missionens sammansättning, helt el— ler delvis, skall de kommissionsmed- lemmar, varom enighet icke nåtts mellan de tvistande staterna, väljas av kommittén bland dess medlem-
mar med tvåtredjedels majoritet vid hemlig omröstning.
2. Kommissionens ledamöter skall fullgöra sitt uppdrag i egenskap av enskilda personer. De får ej vara medborgare i tvistande stat eller i stat som icke biträtt konventionen.
3. Kommissionen skall själv välja sin ordförande och antaga sin ar- hetsordning.
4. Kommissionens sammanträden skall som regel hållas i FN:s huvud- kvarter eller på annan lämplig plats enligt kommissionens bestämmande.
5. Det sekretariat som ställes till förfogande enligt artikel 10 punkt 3 skall, när en tvist mellan konven- tionsstater leder till utseendet av en kommission, biträda även denna.
6. De tvistande parterna skall sins- emellan lika fördela kostnaderna för ledamöterna i kommissionen enligt beräkningar som ombesörjes av FN:s generalsekreterare.
7. Generalsekreteraren är bemyn- digad att. om så erfordras, betala kostnaderna för kommissionens le- damöter, innan de tvistande staterna ersatt kostnaderna enligt punkt 6 i denna artikel.
8. De upplysningar som kommit— tén mottagit och sammanställt skall ställas till kommissionens förfogan- de, och kommissionen kan anmoda de berörda staterna att inkomma med ytterligare upplysningar av bc- lydelse.
Artikel 13
1. När kommissionen avslutat prövningen av ärende, skall den upp- rätta och till kommitténs ordföran- de överlämna en rapport omfattande dess utredning om de med tvisten
sammanhängande faktiska förhål— landena och innehållande de rekom- mendationer den finner ägnade att åvägabringa en uppgörelse i godo av tvisten.
2. Kommitténs ordförande skall överlämna kommissionens rapport till envar av de tvistande staterna. Dessa skall inom tre månader un- derrätta kommitténs ordförande hu- ruvida de godkänner rekommenda- tionerna i kommissionens rapport.
3. När den i punkt 2 i denna ar- tikel angivna tiden utlöpt, skall kom- mitténs ordförande överlämna kom- missionens rapport och de berörda konventionsstaternas deklarationer till övriga konventionsstater.
Artikel 14
1. En konventionsstat kan när som helst förklara, att den erkänner kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar från så- dana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdik- tionsområde, som påstår sig ha ge- nom den staten blivit utsatta för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna. Framställning skall icke mottagas av kommittén. om den gäller en kon- ventionsstat som ej avgivit sådan förklaring.
2. Varje konventionsstat som av— ger en förklaring enligt punkt 1 i denna artikel kan upprätta eller utse ett organ inom sitt nationella rätts- väsen, som är behörigt att mottaga och pröva framställningar från så- dana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdik- tionsområde,_ som påstår sig ha bli- vit utsatta för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna och som uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel.
3. Förklaring som göres enligt punkt 1 i denna artikel, och uppgift om namnet på organ, som upprättats eller utsetts enligt punkt 2 i denna artikel, skall deponeras av vederbö- rande konventionsstat hos FN:s ge- neralsekreterare, som tillställer övri- ga konventionsstater kopior därav. Förklaring kan återkallas när som helst genom meddelande till general— sekreteraren, men sådan återkallelse har ingen verkan vad gäller hos kommittén anhängiggjorda fram- ställningar.
4. Ett register över framställning- ar skall föras av organ som upprät- tats eller utsetts enligt punkt 2 i den- na artikel, och bestyrkta avskrifter av registret skall årligen på lämplig väg tillställas generalsekreteraren, varvid förutsättes att innehållet icke göres offentligt.
5. Om klaganden icke får sitt fall tillfredsställande reglerat genom or- gan som upprättats eller utsetts en- ligt punkt 2 i denna artikel, har han rätt att hänskjuta ärendet till kom- mittén inom sex månader.
6. (a) Kommittén skall konfiden— tiellt delge varje framställning som den tagit emot med den konventions- stat som påstås ha brutit mot be- stämmelse i konventionen men skall icke röja identiteten hos vederböran- de person eller grupp av personer utan dennes eller dessas uttryckliga samtycke. Kommittén får icke taga emot anonyma framställningar.
(b) Den mottagande staten skall inom tre månader skriftligen lämna kommittén en förklaring eller ett ut- talande med upplysningar i saken och uppgift om den åtgärd som even- tuellt vidtagits av den staten.
7. (a) Kommittén skall pröva
framställningar i ljuset av alla de upplysningar som ställts till dess för- fogande av vederbörande konven- tionsstat och av klaganden. Kommit- tén får ej pröva framställning från klagande såvida den icke utrönt att klaganden utdömt alla tillgängliga in- hemska rättsmedel. Detta skall dock icke gälla om rättsmedlens utnytt- jande är oskäligt tidskrävande.
(bl Kommittén skall överlämna sina eventuella förslag och rekom- mendationer till den berörda kon- ventionsstaten och till klaganden.
8. Kommittén skall i sin årliga rapport intaga en summarisk redo- görelse för mottagna framställningar och. där så lämpligen bör ske, för de berörda konventionsstaternas förkla- ringar och uttalanden ävensom för sina egna förslag och rekommenda- tioner.
9. Kommittén är behörig utöva de funktioner som angivits i denna ar- tikel endast om minst tio konven- tionsstater är bundna av förklaring- ar enligt punkt 1 i denna artikel.
Artikel 15
1. I avvaktan på förverkligandet av målet för den i generalförsam- lingens resolution 1514 (XV) den 14 december 1960 intagna förklaringen angående beviljande av självständig- het åt koloniala länder och folk skall bestämmelserna i denna konvention på intet sätt begränsa den petitions- rätt som tillerkänts dessa folk genom andra internationella instrument el- ler av FN och dess fackorgan.
2. (a) Den enligt artikel 8 punkt 1 i denna konvention upprättade kommittén skall erhålla avskrifter av samt till vederbörande organ avge yttranden över och rekommendatio- ner med anledning av framställning-
ar från de FN-organ som behandlar frågor, vilka direkt berör denna kon- ventions principer och ändamål, vid sina överväganden av hos dem an- hängiga petitioner, avseende frågor som omfattas av denna konvention, från innevånare i förvaltarskapsom- råden och andra områden, på vil- ka generalförsamlingens resolution 1514 (XV) äger tillämpning.
(b) Kommittén skall från veder- börande FN-organ erhålla kopior av rapporter angående lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- eller andra åtgärder som direkt sammanhänger med denna konventions principer och syften och som vidtagits av de förvaltande staterna inom de i (a) ovan nämnda områdena, och skall avge yttranden och rekommendatio- ner till dessa organ.
3. Kommittén skall i sin rapport till generalförsamlingen intaga en summarisk redogörelse för de fram- ställningar och rapporter den har mottagit från FN:s organ liksom de yttranden och rekommendationer kommittén avgivit med avseende på dessa framställningar och rapporter.
4. Kommittén skall från FN:s ge- neralsekreterare begära alla uppgif- ter sammanhängande med denna konventions syften som han har till- gängliga och som avser de i punkt 2 (a) nämnda områdena.
Artikel 16
Denna konventions bestämmelser om biläggande av tvister och klago- mål är tillämpliga utan att medföra inskränkningi tillämpligheten av så- dana andra förfaranden för biläg- gandet av tvister och klagomål på diskrimineringsområdet om vilka stadgats i konstituerande instrument
som avser eller konventioner som an- tagits av FN eller dess tackorgan. och utan att hindra konventionssta- terna från att anlita andra förfaran- den för lösandet av tvister i över- ensstämmelse med allmänna eller särskilda internationella överens- kommelser som är i kraft mellan dem.
DEL Ill
Artikel 17
1. Denna konvention står öppen för undertecknande av varje stat som är medlem i FN eller i något av dess fackorgan, av varje stat som an— slutit sig till internationella domsto- lens stadga och av varje annan stat som av FN:s generalförsamling in- bjudits att biträda konventionen.
2. Dennä konvention skall ratifice— ras. Ratifikationsinstrument skall deponeras hos FN:s generalsekrete- rare.
Artikel 18
1. Denna konvention står öppen för anslutning av varje stat som om— förmäles i artikel 17 punkt 1.
2. Anslutning äger rum genom de- ponering av anslutningsinslrument hos FN:s generalsekreterare.
Artikel 19
1. Denna konvention träder i kraft på trettionde dagen "efter den dag då det tjugosjunde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet deponerats hos FN:s generalsekreterare.
2. För varje stat, som ratificerar denna konvention eller ansluter sig
till den sedan det tjugosjunde ratifi- kations— eller anslutningsinstrumen- tet deponerats, skall konventionen träda i kraft på trettionde dagen ef- ter det att dess eget ratifikations- eller anslutningsinstrument depone rats.
Artikel 20
1. FN:s generalsekreterare skall mottaga reservation, som stat gör i samband med ratifikation eller an- slutning, och delge sådan reservation med alla stater som är eller kan bli konventionsstater. Envar stat som har invändning mot reservationen skall inom nittio dagar från motta- gandet av sådant meddelande under- rätta generalsekreteraren att den icke godtager reservationen.
2. Reservation som är oförenlig med denna konventions ändamål och syfte skall icke tillåtas och icke hel- ler reservation som skulle hindra nå- got av de genom denna konvention upprättade organen att verka. Re- servation skall anses oförenlig eller hindrande om minst två tredjedelar av konventionsstaterna har invänd- ning mot den.
3. Reservation kan när som helst återtagas genom underrättelse här- om till generalsekreteraren. Sådan underrättelse träder i kraft den dag den mottages.
Artikel 21
Konventionsstat äger uppsäga konventionen genom skriftlig under— rättelse till FN:s generalsekreterare. Uppsägning träder i kraft ett år efter den dag då underrättelsen mottagits av generalsekreteraren.
Artikel 22
Varje tvist mellan två eller flera konventionsstater rörande konven- tionens tolkning eller tillämpning, vilken icke bilägges genom förhand- lingar eller genom de förfaranden om vilka uttryckligen stadgas i kon- ventionen, skall på begäran av nå- gon av de tvistande staterna hän- skjutas till internationella domsto- len för avgörande, såvida icke de tvistande enas om annat sätt för tvis- tens biläggande.
Artikel 23
1. Framställning om ändring av denna konvention kan när som helst göras av varje konventionsstat ge— nom skriftlig underrättelse ställd till FN:s generalsekreterare.
2. FN:s generalförsamling skall fatta beslut om de eventuella åtgär- der som sådan framställning föran- leder.
Artikel 24
FN:s generalsekreterare skall hål- la alla de stater, som avses i artikel 17 punkt 1 i denna konvention. un- derrättade om:
(a) undertecknande, ratifikation eller anslutning enligt artiklarna 17 och 18,
(b) dagen för konventionens ikraftträdande enligt artikel 19,
(c) meddelande eller förklaring mottagen enligt artiklarna 14, 20 och 23,
(d) uppsägning enligt artikel 21.
Artikel 25
1. Denna konvention, vars engels- ka, franska, kinesiska, ryska och
spanska texter äger lika vitsord. skall deponeras i FN:s arkiv.
2. Bestyrkta avskrifter av denna konvention skall av FN:s general- sekreterare tillställas alla stater som tillhör någon av de kategorier som nämnes i konventionens artikel 17 punkt 1.
Bilaga 5 Internationell konvention om ekonomiska, so-
ciala och kulturella rättigheter
Internationell konvention om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter
Konuen tionsstaterna,
som anser att, i överensstämmelse med de i Förenta Nationernas stadga uppställda principerna, erkännandet av det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättig- heter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
som erkänner att dessa rättigheter härrör från det inneboende värdet hos varje människa,
som erkänner att, i överensstäm- melse med den allmänna förklaring— en om de mänskliga rättigheterna, framtidsmålet med fria människor, som åtnjuter frihet från fruktan och nöd, endast kan uppnås, om sådana villkor skapas att envar må åtnjuta sina ekonomiska, sociala och kultu- rella rättigheter liksom sina medbor- gerliga och politiska rättigheter,
som beaktar att Förenta Nationer- nas stadga ålägger staterna att främ- ja den allmänna respekten för och iakttagandet av mänskliga rättighe- ter och friheter,
som tar hänsyn till att varje män- niska bar plikter mot andra männi- skor och mot det samhälle han tillhör och att han är skyldig att medverka till att de i denna konvention inskriv- na rättigheterna främjas och iaktta— ges,
överenskommet om följande ar- tiklar:
DEL 1
Artikel 1
1. Alla folk har självbestämman- derätt. Med stöd av denna rätt äger
de fritt bestämma sin politiska ställ- ning och fullfölja sin egen utveck- ling på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena.
2. Alla folk må för sina egna syf- ten fritt förfoga över sina naturrike- domar och naturtillgångar, dock att detta ej må ske till förfång för för- pliktelser, som följer av det på principen om det gemensamma in- tresset grundade internationella sam- arbetet på det ekonomiska området och den internationella rätten. I in- tet fall skall ett folk kunna berövas sina egna utkomstmöjligheter.
3. Konventionsstaterna, däribland de stater som har ansvaret för ad- ministrationen av icke-självstyrande områden och förvaltarskapsområ- den, skall medverka till att folkens självbestämmanderätt förverkligas, och de skall respektera denna rätt i överensstämmelse med bestämmel- serna i Förenta Nationernas stadga.
DEL II
Artikel 2
1. Varje konventionsstat förpliktar sig att genom såväl egna åtgärder som internationellt bistånd och sam- arbete, framför allt på de ekonomis- ka och tekniska områdena, till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa, att de i denna konvention inskrivna rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet ge- nom alla därtill ägnade medel, i syn- nerhet genom åtgärder på lagstift- ningens område.
2. Konventionsstaterna förpliktar sig att garantera, att de i denna kon- vention inskrivna rättigheterna får utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras, hudfärg, kön, språk. religion, politisk eller annan åskåd- ning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
liga rättigheterna och sin samhälls- ekonomi bestämma, i vilken utsträck- ning de skall tillförsäkra icke—med- borgare de i denna konvention in- skrivna ekonomiska rättigheterna.
Artikel 3
Konventionsstaterna förpliktar sig att tillförsäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som inskrivits i denna konvention.
Artikel 4
Konventionsstaterna erkänner, att i fråga om åtnjutandet av de rättig- heter, som tillförsäkrats av stat i en- lighet med denna konvention, stat endast må underkasta dessa rättig- heter sådana begränsningar som är angivna i lag och då blott i den ut— sträckning detta är förenligt med rät- tigheternas natur samt uteslutande i syfte att främja det allmänna väl- ståndet i ett demokratiskt samhälle.
Artikel 5
1. Intet i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat. grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att tillintet- göra någon av de fri- eller rättighe- ler, som inskrivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.
2. Inga inskränkningar eller avvi- kelser skall medgivas i fråga om de grundläggande mänskliga rättighe- ter, som gäller i en stat på grund av lag eller annan författning, överens- kommelse eller sedvänja, av den an- ledningen att denna konvention ej erkänner dessa rättigheter eller att den erkänner dem i mindre utsträck- ning.
DEL 111
A rtikel 6
1. Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete, vari inbegripes rät- ten för envar till möjlighet att för— tjäna sitt uppehälle genom arbete, som han fritt valt eller antagit, och de skall vidtaga erforderliga åtgär- der för att trygga denna rätt.
2. De åtgärder konventionsstat skall vidtaga i syfte att till fullo trygga utövandet av denna rätt skall omfatta teknisk vägledning och yr- kesvägledning samt utarbetande av program och fastställande av rikt— linjer, som är ägnade att säkerställa en jämn utveckling på de ekonomis- ka, sociala och kulturella områdena ävensom full sysselsättning på vill- kor, som för den enskilde tryggar åtnjutandet av grundläggande poli— tiska och ekonomiska friheter.
Artikel 7 Konventionsstaterna erkänner rät- ten för envar att åtnjuta rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, som i syn- nerhet skall säkerställa:
a) ersättning vilken som ett mini- mum skall ge alla arbetstagare:
1) skälig lön och lika ersättning för arbete av lika värde utan åt— skillnad av något slag; i synner- het skall kvinnor tillförsäkras ar- betsvillkor, som ej är sämre än de som män åtnjuter, och erhålla lika lön för lika arbete;
2) en godtagbar tillvaro för dem själva och deras familjer enligt bestämmelserna i denna konven- tion;
b) trygga och sunda arbetsförhål— landen;
c) samma möjlighet för alla att utan hänsyn till andra förhållanden
än tjänstgöringstid och duglighet bli befordrade i sitt arbete till en lämp- lig högre tjänst;
d) vila, fritid, skälig begränsning av arbetstiden, periodisk betald se- mester samt lön på allmänna helg- dagar.
Arfikel 8
1. Konventionsstaterna förpliktar sig att säkerställa
a) rätten för envar att för att främja och tillvarataga sina ekono- miska och sociala intressen bilda fackföreningar tillsammans med and- ra och att, om annat ej följer av vederbörande förenings stadgar, an- sluta sig till en fackförening efter eget val. Utövandet av denna rätt får ej underkastas andra inskränkning— ar än sådana, som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den na- tionella säkerheten eller den allmän- na ordningen eller för skyddandet av annans fri- och rättigheter;
b) rätten för fackföreningar att bilda nationella förbund och rätten för dessa att bilda eller ansluta sig till internationella fackföreningsorgani- sationer;
c) rätten för fackföreningar att fritt utöva sin verksamhet utan and— ra inskränkningar än sådana, som är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen eller för skyddande av annans fri- och rättig- heter;
d) rätten att strejka under förut— sättning att den utövas i enlighet med lagstiftningen i vederbörande stat.
2. Denna artikel förhindrar ej, att för medlemmar av de väpnade styr- korna, polisen eller den statliga för- valtningen inskränkningar lagenligt må göras i utövandet av dessa rättig- heter.
3. Intet i denna artikel skall tilla- ta stat, som är ansluten till Interna- tionella arbetsorganisationens kon- vention år 1948 angående förenings- frihet och skydd för organisationsrät— ten, att stifta lag som inskränker eller tillämpa lagen på sätt som in- skränker det genom sagda konven- tion tillförsäkrade skyddet.
Arlikel 9 Konventionsstaterna erkänner rät- ten för envar till social trygghet, där- ibland socialförsäkring.
Artikel 10 Konventionsstaterna erkänner att:
1. skydd och bistånd skall i största möjliga utsträckning lämnas famil- jen, som är samhällets naturliga och grundläggande enhet; detta skall i synnerhet ske i samband med famil- jens bildande och medan den är an- svarig för omvårdnaden och utbild- ningen av barn som ej är självför- sörjande. Äktenskap skall grundas på de blivande makarnas fria sam- tycke.
2. särskilt skydd skall lämnas möd— rar under skälig tidsperiod före och efter barnsbörd. Under denna period skall yrkesarbetande mödrar åtnju- ta avlönad ledighet eller ledighet, under vilken utgår socialförsäkrings- förmåner i tillräcklig omfattning.
3. särskilda åtgärder skall vidta- gas till skydd och bistånd för barn och ungdom utan åtskillnad på grund av härkomst eller andra för- hållanden. Barn och ungdom skall skyddas mot att utnyttjas i ekono- miskt och socialt avseende. Det skall vara straffbart att använda dem i arbete, som äventyrar deras moral eller hälsa, sätter deras liv i fara eller kan hindra deras normala nt- veckling. Staterna skall även fast- ställa de åldersgränser, under vilka
anställning av barn i avlönat arbete skall vara förbjudet och straffbart i lag.
Artikel 1 I
1. Konventionsstaterna erkänner rätten för envar att för sig och sin familj åtnjuta en tillfredsställande levnadsstandard, däribland att få tillräckligt med mat och kläder samt en lämplig bostad, ävensom att fortlöpande få sina levnadsvill- kor förbättrade. Konventionsstater- na skall vidtaga lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt för— verkligas, och de erkänner att ett internationellt samarbete på frivil- lighetens grund har en väsentlig be- tydelse i detta sammanhang.
2. Konventionsstaterna, som er- känner den grundläggande rätten för envar att vara tryggad mot hunger, skall var för sig och genom interna- tionellt samarbete vidtaga nödvän- diga åtgärder, däribland utarbetan- de av konkreta program:
a) för att förbättra metoderna för framställning, förvaring och distri- bution av födoämnen genom att till fullo utnyttja de tekniska och veten- skapliga erfarenheterna, genom att sprida kännedom om födoämneslä- rans principer och genom att ut- veckla eller omdana jordbruksmeto- derna på så sätt att naturtillgångar- na utvecklas och utnyttjas så effek- tivt som möjligt;
b) för att, med beaktande såväl av de livsmedelsimporterande som av de livsmedelsexporterande ländernas problem, säkerställa en med avseen- de på behoven rättvis fördelning av världens livsmedelstillgångar.
Artikel 12
1. Konventionsstaterna erkänner rätten för envar att såväl i fysiskt
som i psykiskt avseende åtnjuta bäs- ta uppnåeliga hälsa.
2. Av konventionsstaterna vidtag- na åtgärder för att till fullo förverk- liga denna rätt skall innefatta så- dana, som är nödvändiga för att
a) minska foster- och spädbarns— dödligheten samt främja barnets sunda utveckling;
b) förbättra alla sidor av sam- hällets hälsovård och den industri- ella hälsovården;
c) förhindra uppkomsten av, be- handla och kontrollera epidemier, folk- och yrkessjukdomar samt and— ra sjukdomar:
d) skapa villkor som tillförsäkrar envar läkar— och sjukhusvård i hän- delse av sjukdom.
Artikel 13
1. Konventionsstaterna erkänner rätten för envar till utbildning. De är överens om att utbildningen skall syfta till att till fullo utveckla den mänskliga karaktären och insikten om människans värde, samt att den skall stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande frihe- ter. De är vidare överens om att ut- bildningen skall göra det möjligt för envar att göra en nyttig insats i ett fritt samhälle, främja förståelsen. fördragsamheten och vänskapen mellan alla nationer och mellan alla rasgrupper, etniska grupper eller re- ligiösa grupper ävensom främja För- enta Nationernas verksamhet för fre- dens bevarande.
2. Konventionsstaterna erkänner, att till säkerställande av att denna rätt till fullo förverkligas:
a) grundskoleundervisningen skall vara obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla;
b) den undervisning i olika for—
mer, däribland den tekniska och yr- kesmässiga, som följer efter grund- skolan, skall göras allmänt tillgänglig och åtkomlig för alla genom varje därtill ägnat medel och då i synner- het genom det successiva införandet av kostnadsfri undervisning;
c) den högre undervisningen skall likaledes göras åtkomlig för envar, som är lämpad för sådan undervis- ning, genom varje därtill ägnat me- del och då i synnerhet genom det successiva införandet av kostnadsfri undervisning;
(1) den grundläggande utbildning- en skall så långt möjligt uppmuntras och intensifieras för alla, som ej er- hållit någon grundskoleundervisning eller ej avslutat hela denna;
e) utvecklingen av ett system med skolor på alla nivåer skall aktivt fullföljas, ett lämpligt system med stipendier skall införas och de ma- teriella villkoren för lärarkåren skall fortlöpande förbättras.
3. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares fri- het att för sina barn välja andra sko- lor än dem som inrättats av offent- lig myndighet, såvida läroplanerna täcker vad som från det offentligas sida må ha föreskrivits eller god- känts som minimistandard, ävensom deras frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfost— ran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse.
4. Intet i denna artikel må tolkas såsom medförande inskränkning i den enskildes eller organisationers rätt att grunda och driva undervis- ningsanstalter, under förutsättning att de i första momentet av denna artikel uppställda principerna iakt- tages och att kravet uppfylls på att undervisningen vid dessa anstalter skall stå i överensstämmelse med vad som från det offentligas sida angivits som minimistandard.
Artikel 14
Konventionsstat, som när den blir bunden av konventionen ännu ej inom sitt område eller inom områ- den som är underställda dess juris- diktion kunnat säkerställa obligato- risk och kostnadsfri grundskole- undervisning, förpliktar sig att inom två år utarbeta och antaga en detal- jerad plan över åtgärder, som är nödvändiga för att gradvis under en skälig, i planen angiven tidsperiod förverkliga den fulla tillämpningen av principen om obligatorisk och kostnadsfri grundskoleundervisning för alla.
Artikel 15
1. Konventionsstaterna erkänner rätten för envar:
a) att deltaga i det kulturella li- vet;
b) att åtnjuta fördelarna av veten- skapens framsteg och av dess till- lämpning,
c) att åtnjuta det skydd för mo- raliska och materiella intressen, som härrör från all vetenskaplig, litte- rär eller konstnärlig produktion till vilken han är upphovsman.
2. Av konventionsstaterna vidtag- na åtgärder för att till fullo säker- ställa denna rät-t skall innefatta så- dana, som är nödvändiga för att tryg- ga vetenskapens och kulturens vid- makthållande, utveckling och sprid- ning.
3. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera den frihet, som är oundgänglig för vetenskaplig forsk- ning och skapande verksamhet.
4. Konventionsstaterna erkänner de fördelar, som följer av att det internationella samarbetet och de in- ternationella förbindelserna på de ve- tenskapliga och kulturella områdena uppmuntras och utvecklas.
DEL IV
Artikel 16
1. Konventionsstaterna förpliktar sig att i enlighet med denna del av konventionen avge rapporter röran- de de åtgärder som vidtagits och de framsteg som gjorts med avseende på efterlevnaden av de i konventionen inskrivna rättigheterna.
2. a) Alla rapporter skall tillstäl- las Förenta Nationernas generalsek- reterare, som skall översända kopior av dem till Ekonomiska och sociala rådet för dess granskning enligt be- stämmelserna i denna konvention.
b) Förenta Nationernas general— sekreterare skall likaledes översända till fackorganen kopior av de rappor- ter, eller utvalda avsnitt av dessa, som avgivits av konventionsstater vilka samtidigt är medlemmar av ifrågavarande fackorgan, i den mån dessa rapporter, eller avsnitt av des- sa, avser frågor som faller inom ve- derbörande fackorgans sakområde enligt dess stadga.
A rlikel 17
1. Konventionsstaterna skall avge sina rapporter etappvis i enlighet med ett program, som inom ett år efter det att denna konvention trätt i kraft skall fastställas av Ekonomis- ka och sociala rådet efter samråd med konventionsstaterna och berör- da fackorgan.
2. Rapporterna må ange de förhål- landen och svårigheter, som hindrat dessa stater från att helt fullgöra förpliktelserna enligt denna konven- tion.
3. Om konventionsstat tidigare till- ställt Förenta Nationerna eller ett fackorgan upplysningar i ämnet skall det ej vara nödvändigt att upprepa
dessa upplysningar utan det skall vara tillfyllest med en noggrann hän- visning till ifrågavarande upplys- ningar.
A rtikel 18
I enlighet med sitt i Förenta Na- tionernas stadga inskrivna ansvar inom området för de mänskliga rät- tigheterna och de grundläggande friheterna må Ekonomiska och so- ciala rådet träffa överenskommelse med fackorganen rörande deras rap- portering till rådet om de framsteg som gjorts i fråga om efterlevnaden av de bestämmelser i denna konven- tion, som faller inom ramen för de- ras verksamhet. Dessa rapporter må innefatta en närmare redogörelse för beslut och rekommendationer av de behöriga instanserna inom fackorga- nen som avser efterlevnaden.
Artikel 19
Ekonomiska och sociala rådet äger tillställa Kommissionen för mänsk- liga rättigheter de rapporter om mänskliga rättigheter, som staterna avgivit enligt artiklarna 16 och 17, och de rapporter i samma ämne, som fackorganen avgivit enligt artikel 18; syftet därmed skall vara att bereda Kommissionen tillfälle att granska rapporterna och avge rekommenda- tioner av allmän natur beträffande dem eller att blott ta del av dem.
Artikel 20
Konventionsstaterna och berörda fackorgan må tillställa Ekonomiska och sociala rådet kommentarer till varje rekommendation av allmän na- tur, som avgivits enligt artikel 19, eller till varje omnämnande av en dy- lik rekommendation i en rapport från Kommissionen för mänskliga rättigheter eller i en däri omnämnd handling.
Artikel 21
Ekonomiska och sociala rådet må alltemellanåt tillställa generalför- samlingen rapporter med rekommen- dationer av allmän natur och en sam- manfattning av från konventionssta- terna och fackorganen mottagna upplysningar rörande åtgärder som vidtagits och framsteg som gjorts med avseende på efterlevnaden av de i konventionen inskrivna rättigheter- na.
Artikel 22
Ekonomiska och sociala rådet må underrätta Förenta Nationernas öv- riga organ, deras underlydande or— gan och fackorgan, som sysslar med frågor rörande lämnande av tekniskt bistånd, om varje spörsmål som ak- tualiseras i samband med de i denna del av konventionen avsedda rappor- terna och som må vara till hjälp för dessa organ när de, vart och ett inom sitt sakområde, beslutar om lämp- ligheten av internationella åtgärder ägnade att bidraga till det effektiva och successiva genomförandet av be— stämmelserna i denna konvention.
Artikel 23
Konventionsstaterna är överens om att de internationella åtgärder, som vidtages i syfte att trygga ge- nomförandet av de i denna konven- tion inskrivna rättigheterna, skall in- nefatta framför allt avslutande av konventioner, antagande av rekom- mendationer, lämnande av tekniskt bistånd samt hållande av regionala och tekniska möten, vilka skall vara avsedda för samråd och studier och skall anordnas i samarbete med in- tresserade regeringar,
Artikel 24
Intet i denna konvention må tol- kas såsom innebärande inskränkning av bestämmelserna i Förenta Natio- nernas stadga eller stadgorna för fackorganen, i de delar dessa instru-
ment anger det ansvar som Förenta Nationernas olika organ och fackor— gan har med avseende på i denna konvention behandlade spörsmål.
Artikel 25 Intet i denna konvention må tolkas såsom en inskränkning av den inne- boende rätten för alla folk att till fullo och utan begränsning dra för- del av och utnyttja sina naturrike- domar och naturtillgångar.
DEL V
Artikel 26
1. Denna konvention står öppen för undertecknande av varje stat, som är medlem av Förenta Nationer- na eller något av dess fackorgan, av varje stat som är ansluten till Inter- nationella domstolens stadga även- som av varje annan stat, som av För— enta Nationernas generalförsamling inbjudits att ansluta sig till konven- tionen.
2. Denna konvention skall ratifice- ras och ratifikationsinstrumenten de- poneras hos Förenta Nationernas ge- neralsekreterare.
3. Denna konvention står öppen för anslutning av stat, som avses i mom. 1 i denna artikel.
4. Anslutning sker genom deposi- tion av ett anslutningsinstrument hos Förenta Nationernas generalsek— reterare.
5. Förenta Nationernas generalsek— reterare skall underrätta alla stater, som undertecknat denna konvention eller anslutit sig till densamma, om depositionen av varje ratifikations- eller anslutningsinstrument.
Artikel 27
1. Denna konvention träder i kraft tre månader efter dagen för deposi- tionen hos Förenta Nationernas ge-
neralsekreterare av det trettiofemte ratifikations- eller anslutningsinstru- mentet.
2. I förhållande till stat, som rati- ficerar eller ansluter sig till konven- tionen efter depositionen av det tret- tiofemte ratifikations- eller anslut- ningsinstrumentet, träder denna konvention i kraft tre månader efter dagen för depositionen av dess ratifi- kations- eller anslutningsinstrument.
Artikel 28
Bestämmelserna i denna konven- tion skall utan begränsningar eller undantag av något slag gälla i alla delar av förbundsstater.
Artikel 29
1. Konventionsstat må föreslå änd— ringar av konventionen; texten till sådan ändring skall överlämnas till Förenta Nationernas generalsekrete- rare. Denne skall sedan översända ändringsförslagen till konventions— staterna med en begäran om att des- sa måtte underrätta honom om huru- vida de tillstyrker, att en konferens av stater sammankallas för första- gens övervägande och ställande un- der omröstning. Om minst en tredje- del av staterna tillstyrker en sådan konferens, skall generalsekreteraren sammankalla konferensen i Förenta Nationernas regi. Ändringsförslag, som antagits av en majoritet av de vid konferensen närvarande och rös- tande staterna, skall underställas Förenta Nationernas generalförsam- ling för godkännande.
2. Ändringar träder i kraft, när de godkänts av Förenta Nationernas ge- neralförsamling och med två tredje- dels majoritet antagits av konven- tionsstaterna i enlighet med deras re— spektive konstitutionella bestämmel- ser.
3. När ändringar träder i kraft skall de vara bindande för de stater
som antagit dem, medan övriga sta- ter fortfarande är bundna av bestäm— melserna i denna konvention och eventuella tidigare ändringar, som de antagit.
Artikel 30
Vid sidan av de underrättelser, som omnämns i artikel 26 mom. 5, skall Förenta Nationernas general- sekreterare underrätta alla i mom. 1 i samma artikel avsedda stater om följande:
a) undertecknanden, ratifikatio- ner och anslutningar enligt artikel 26;
b) dagen för ikraftträdandet av denna konvention enligt artikel 27 och dagen för ikraftträdandet av var- je ändring enligt artikel 29.
Artikel 31
1. Denna konvention, vars engels- ka, franska, kinesiska, ryska och spanska texter äger lika vitsord, skall deponeras i Förenta Nationernas ar- kiv.
2. Förenta Nationernas generalsek- reterare skall översända bestyrkta avskrifter av denna konvention till alla i artikel 26 avsedda stater.
Bilaga 6 Internationell konvention om medborger-
liga och politiska rättigheter
Internationell konvention om medborgerliga och poli—
tiska rättigheter
Konventionsstaterna,
som anser att, i överensstämmelse med de i Förenta Nationernas stadga uppställda principerna, erkännandet av det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättig- heter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
som erkänner att dessa rättigheter härrör från det inneboende värdet hos varje människa,
som erkänner att, i överensstäm- melse med den allmänna förklaring- en om de mänskliga rättigheterna, framtidsmålet med fria människor, som åtnjuter medborgerliga och poli- tiska friheter samt frihet från fruk- tan och nöd, endast kan uppnås om sådana villkor skapas att envar kan åtnjuta sina medborgerliga och poli- tiska rättigheter liksom sina ekono- miska, sociala och kulturella rättig- heter,
som beaktar att Förenta Nationer- nas stadga ålågger staterna att främ- ja den allmänna respekten för och iakttagandet av mänskliga rättighe— ter och friheter,
som tar hänsyn till att varje män- niska har plikter mot andra männi- skor och mot det samhälle han till- hör och att han är skyldig att med- verka till att de i denna konvention inskrivna rättigheterna främjas och iakttages,
överenskommet om följande ar- tiklar:
DEL I Artikel 1
1. Alla folk har självbestämman- derätt. Med stöd av denna rätt äger de fritt bestämma sin politiska ställ— ning och fullfölja sin egen utveck- ling på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena.
2. Alla folk må för sina egna syf- ten fritt förfoga över sina naturrike- domar och naturtillgångar, dock att detta ej må ske till förfång för för- pliktelser, som härrör från det på principen om det gemensamma in- tresset grundade internationella sam- arbetet på det ekonomiska området och den internationella rätten. I in- tet fall skall ett folk kunna berövas sina egna utkomstmöjligheter.
3. Konventionsstaterna, däribland de stater som har ansvaret för ad- ministrationen av icke-självstyrande områden och förvaltarskapsområden, skall medverka till att folkens själv- bestämmanderätt förverkligas, och de skall respektera denna rätt i över- ensstämmelse med bestämmelserna i Förenta Nationernas stadga.
DEL 11
A rtikel 2
1. Varje konventionsstat förpliktar sig att respektera och att tillförsäkra 'nenvar, som befinner sig inom dess område och är underkastad dess ju- risdiktion, de i denna konvention in- skrivna rättigheterna utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt.
2. Varje konventionsstat förpliktar sig att i enlighet med sina konstitu- tionella bestämmelser och med be- stämmelserna i denna konvention vidtaga erforderliga åtgärder för att genom lagstiftning eller på annat
sätt förverkliga de i denna konven- tion inskrivna rättigheter, som ej re— dan är tillförsäkrade.
3. Varje konventionsstat förplik- tar sig:
a) att säkerställa att envar, vars i denna konvention inskrivna fri— och rättigheter kränkts, skall ha effektiv möjlighet att tala härå och detta även i det fall att kränkningen för- övats av ämbetsman i tjänsteutöv— ning;
b) att säkerställa att den som väc- ker sådan talan skall få sina rättig- heter prövade av behöriga judiciella, administrativa eller lagstiftande myndigheter eller av annan enligt statens rättsordning behörig myndig- het, samt att utveckla möjligheterna för att en talan skall kunna prövas på rättslig väg;
c) att säkerställa att de behöriga myndigheterna verkställer avgöran- den som avkunnats i sådana fall där talan befunnits ha fog.
Artikel 3
Konventionsstaterna förpliktar sig att tillförsäkra män och kvinnor lika rätt att åtnjuta alla medborgerliga och politiska rättigheter som inskri- vits i denna konvention.
Artikel 4
1. Under allmänt nödläge, som ho- tar nationens fortbestånd och som officiellt kungjorts må konventions- staterna vidtaga åtgärder som inne- bär avvikelser från deras skyldighe- ter enligt konventionen i den ut- sträckning som är oundgängligen er- forderlig med hänsyn till situatio- nens krav, under förutsättning att dessa åtgärder ej strider mot landets övriga förpliktelser enligt den inter- nationella rätten och ej innebär åt- skillnad enbart på grund av ras, hud-
färg, kön, språk, religion eller social härkomst.
2. Inga inskränkningar i artiklar— ua 6, 7, 8 (mom. 1 och 2). 11, 1.3. 16 och 18 må göras med stöd av be- stämmelsen i föregående moment.
3. Konventionsstat, som begagnar sig av rätten till avvikelser från kon— ventionen, skall genom förmedling av Förenta Nationernas generalsek- reterare omedelbart underrätta öv- riga konventionsstater om de be- stämmelser från vilka avvikelse skett och om de skäl som föranlett detta. Ett ytterligare meddelande skall läm- nas i samma ordning den dag, då sta- ten upphävt sådana avvikelser,
Artikel 5
1. Intet i denna konvention må tol— kas som medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter som inskri- vits i konventionen, eller till att in- skränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.
2. Inga inskränkningar eller avvi- kelser skall medgivas i fråga om de grundläggande mänskliga rättighe- ter, som gäller i en stat på grund av lag eller annan författning, överens- kommelse eller sedvänja, av den an- ledningen att denna konvention icke erkänner dessa rättigheter eller att den erkänner dem i mindre utsträck- ning.
DEL Ill
Artikel 6
1. Varje människa har en inne- boende rätt till livet. Denna rätt skall skyddas genom lag. Ingen skall god— tyckligt berövas sitt liv.
2. I stater, som ej har avskaffat dödsstraffet, må dödsdom avkunnas
?ndast för de allvarligaste brotten i enlighet med den lag, som gällde vid tiden för brottets begående. Denna lag må ej strida mot bestämmelser- na i denna konvention eller konven- tionen om förebyggande och bestraff- ning av folkmord. Detta straff skall endast kunna verkställas efter slut- lig dom av behörig domstol.
3. När berövande av livet utgör folkmord, skall intet i denna artikel berättiga konventionsstat att på nå- got sätt avvika från skyldigheter, som den åtagit sig enligt bestämmel- serna i konventionen om förebyggan- de och bestraffning av folkmord.
4. Envar dödsdömd skall ha rätt att begära nåd eller förvandling av straffet. Amnesti, nåd eller förvand- ling av dödsstraffet skall kunna be— viljas i alla fall.
5. Dödsdom skall ej avkunnas för brott begångna av personer under 18 års ålder och skall ej verkställas mot havande kvinnor.
6. Intet i denna artikel skall kun- na åberopas för att fördröja eller för- hindra konventionsstats avskaffande av dödsstraffet.
Artikel 7
Ingen må utsättas för tortyr eller för grym, omänsklig eller förnedran- de behandling eller bestraffning. Sär- skilt må ingen utan sitt fria samtyc- ke utsättas för medicinska eller ve- tenskapliga experiment.
Artikel 8
1. Ingen må hållas i slaveri; sla- veri och slavhandel i varje form skall vara förbjudna.
2. Ingen må hållas i träldom.
3. a) Ingen må nödgas att utföra tvångsarbete eller annat honom på- tvingat arbete.
b) I stater, där frihetsberövande i form av straffarbete må åläggas som bestraffning för brott, skall mom. 3 a) ej utgöra hinder mot verkstäl— lande av en dom på straffarbete, som avkunnats av behörig domstol;
c) Med tvångsarbete eller påtvung— et arbete enligt detta moment förstås ej:
1) arbete eller tjänstgöring, som ej avses under b) ovan och som regelmässigt utkrävs av den som är berövad sin frihet till följd av ett av domstol i laga ordning med- delat beslut eller av den som är villkorligt frigiven; 2) tjänstgöring av militär art och, i stater där samvetsbetänklig- heter mot sådan beaktas, annan samhällstjänst som enligt lag ut- krävs av den, som hyser samvets- betänkligheter;
3) tjänstgöring som utkrävs, då nödläge eller olycka hotar samhäl- lets fortbestånd eller välfärd;
4) arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna.
Artikel 9
1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må utsät- tas för godtycklig arrestering eller annat godtyckligt frihetsberövande. Ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag.
2. Den som arresterats skall vid arresteringen underrättas om skälen för åtgärden och skall ofördröjligen underrättas om varje anklagelse mot honom.
3. Den som är arresterad eller el— jest berövad sin frihet på grund av anklagelse för brottslig gärning skall ofördröjligen ställas inför domare el- ler annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning. Det skall ej vara allmän regel, att perso- ner som avvaktar rättegång hålls i förvar. men för frigivning må krävas garantier för att vederbörande instäl- ler sig till rättegången, vid varje an- nat tillfälle under det rättsliga förfa- randet samt, i förekommande fall, för verkställighet av domen.
4. Den som berövats sin frihet ge- nom arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet prö- vas utan dröjsmål och att hans fri- givning beslutas, om åtgärden ej är laglig.
5. Den som utsatts för olaglig ar- restering eller annat olagligt frihets- berövande skall ha rätt till skade- stånd.
Artikel 10
1. Envar som berövats sin frihet skall behandlas humant och med akt- ning för människans inneboende vär- de.
2. a) Åtalade personer skall, utom under utomordentliga förhållanden, hållas åtskilda från dömda personer och skall ges särskild behandling, som är avpassad efter deras egen- skap av icke dömda personer.
I)) Åtalade unga personer skall hållas åtskilda från vuxna, och deras fall skall avgöras så skyndsamt som möjligt.
3. Det väsentliga syftet med be- handlingen av fångar skall vara de- ras bättring och sociala rehabilite- ring. Ungdomsbrottslingar skall hål- las åtskilda från vuxna och ges en efter deras ålder och rättsliga ställ— ning avpassad behandling.
A rtikel 11
Ingen må sättas i fängelse enbart på grund av oförmåga att fullgöra avtalad förpliktelse.
Artikel 12
1. Envar som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt att där röra sig fritt och fritt välja bosätt— ningsort.
2. Envar äger frihet att lämna vil- ket land som helst, däribland sitt eget.
3. Ovannämnda rättigheter må icke underkastas andra inskränk- ningar än sådana, som stadgas i lag och är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (»ordre public»), den all— männa hälsovården eller sedligheten eller andra personers fri- och rättig- heter samt är förenliga med övriga i denna konvention inskrivna rättig- heter.
4. Ingen må godtyckligt förvägras rätten att inresa i sitt eget land.
A rtikel 13
Utlänning, som lagligen befinner sig på en konventionsstats område, må avlägsnas från detta endast efter ett i laga ordning fattat beslut där- om. Såvida ej tvingande skäl hän- förliga till den nationella säkerheten talar däremot, skall han tillåtas framlägga de skäl, som talar mot av— lägsnandet, och få sin sak omprövad av, och för sådant ändamål företrä- das inför, vederbörande myndighet eller en eller flera av denna myndig- het särskilt utsedda personer.
A rtikel 14
1. Alla skall vara lika inför dom- stolarna. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott eller hans rättigheter och skyl- digheter i tvistemål. vara berättigad
till opartisk och offentlig rättegång inför en behörig, oavhängig och opar- tisk domstol, som inrättats enligt lag. Pressen och allmänheten må ute— stängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen (»ordre pu- blic») eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle eller då hänsynen till parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständighe- ter offentlighet skulle skada rättvi- sans intresse; dock skall domar som avkunnats i brottmål eller tvistemål offentliggöras, utom i fall då minder- årigas intressen kräver att så ej sker eller då rättegången gäller äkten- skapsmål eller förmynderskap för barn.
2. Envar som anklagats för brotts- lig gärning skall ha rätt att betrak- tas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts.
3. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, utan åtskillnad ha rätt till föl- jande minimigarantier:
a) att ofördröjligen och i detalj på ett språk, som han förstår, bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom;
b) att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att kunna rådgöra med rätte- gångsbiträde, som han själv utsett;
c) att bli rannsakad utan oskä- ligt dröjsmål;
d) att bli rannsakad i sin närvaro och att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde, som han själv utsett; om han ej har rätte— gångsbiträde, att bli underrättad om sin rätt till sådant; samt att i varje mål där rättvisans intresse så kräver kostnadsfritt få rättegångsbiträde
sig anvisat, om han saknar erfor- derliga medel att betala för sådant;
e) att förhöra eller låta förhöra de vittnen, som åberopas emot ho- nom, och att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda un- der samma förhållanden som vitt- nen åberopade mot honom;
fl att kostnadsfritt åtnjuta bi- stånd av tolk, om han icke förstår eller talar det språk som begagnas vid domstolen;
g) att ej tvingas vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig.
4. I mål mot unga personer skall rättegångsförfarandet ta hänsyn till deras ålder och önskvärdheten av att främja deras återanpassning.
5. Envar som befunnits skyldig till och dömts för ett brott skall ha rätt att få skuldfrågan och det ådöm- da straffet omprövade av högre in- stans i enlighet med lag.
6. Har en lagakraftvunnen dom varigenom någon dömts för brotts- lig gärning senare upphävts eller nåd beviljats på grund av en ny eller nyuppdagad omständighet, som vi- sat att domen var felaktig, skall den som undergått straff till följd av do- men gottgöras i enlighet med lag, med mindre det visas att det helt eller delvis berott på honom själv att den tidigare ej kända omstän- digheten icke blivit uppdagad i tid.
7. Ingen må rannsakas eller straf- fas på nytt för ett brott, för vilket han redan blivit slutligt fälld till ansvar eller frikänd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i var- je land.
A rtikel 15
1. Ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet,
som vid den tid då den begicks ej utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än som var tillämpligt vid den tid då den brotts- liga gärningen begicks. Om efter brottets begående ny lag stiftas som föreskriver ett lindrigare straff, skall den skyldige komma i åtnjutande härav.
2. Intet i denna artikel skall hind— ra rannsakning och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper, som erkänns av värl- dens nationer.
A rfikel 16
Envar har rätt att överallt erkän- nas som person i rättsligt hänse- ende.
Artikel 17
1. Ingen må utsättas för godtyck- liga eller olagliga ingripanden i sitt privat— och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens, ej heller för olag- liga angrepp på sin heder och sitt anseende.
2. Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller an- grepp.
Artikel 18
1. Envar skall äga rätt till tanke- frihet, samvetsfrihet och religions— frihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller antaga en religion eller tro efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsövningar och un- dervisning.
2. Ingen må utsättas för tvång, som kan inskränka hans frihet att bekänna sig till eller antaga en reli- gion eller tro efter eget val.
3. Envars frihet att utöva sin re— ligion eller tro må endast underkas- tas sådana inskränkningar, som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säker- heten, ordningen, hälsovården eller sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.
4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares fri- het att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med de- ras egen övertygelse.
A rtikel 19
1. Envar skall äga rätt till åsikts- frihet utan ingripanden.
2. Envar skall äga rätt till ytt- randefrihet; denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, mottaga och sprida uppgifter och tankar av varje slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt ut- trycksmedel.
3. Utövandet av de i mom. 2 i denna artikel avsedda rättigheterna medför särskilda skyldigheter och särskilt ansvar. De må därför under- kastas vissa inskränkningar, men en- dast sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga:
a) för att respektera andra perso- ners rättigheter eller anseende;
b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (»ordre public»), den allmänna häl— sovården eller sedligheten.
A rtikel 20
1. All propaganda till förmån för krig skall vara i lag förbjuden.
2. Allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som inne- bär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara i lag förbjudet.
i l
A rtikel 21
Ratten till fredliga sammankoms- ter skall erkännas. Utövandet av denna rättighet må ej underkastas andra inskränkningar än sådana som föreskrivits i lag och som i ett de- mokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säker- heten eller den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen (»ordre public»), för skyddande av den all- männa hälsovården eller sedligheten eller av andra personers fri- och rät- tigheter.
Artikel 22
1. Envar skall äga rätt till för- eningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fack- föreningar för att skydda sina in- tressen.
2. Utövandet av denna rättighet må ej underkastas andra inskränk- ningar än sådana som är angivna i lag och som i ett demokratiskt sam— hälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den all- männa säkerheten, den allmänna ord- ningen (wrdre public»), för skyd— dande av den allmänna hälsovården eller sedligheten eller av andra perso- ners fri- och rättigheter. Denna arti- kel förhindrar ej att för medlemmar av de väpnade styrkorna och polisen lagliga inskränkningar må göras i de- ras utövande av denna rättighet.
3. Intet i denna artikel skall till- låta stat, som biträtt Internationella arbetsorganisationens konvention år 1948 angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, att stifta lag som inskränker, eller till- lämpa lagen på sätt som inskränker, det genom sagda konvention tillför- säkrade skyddet.
Arlikel 23
1. Familjen är samhällets natur- liga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och sta- tens skydd.
2. Rätten för giftasvuxna män och kvinnor att ingå äktenskap och bilda familj skall erkännas.
3. Äktenskap skall ej ingås utan de blivande makarnas fria och fulla samtycke.
4. Konventionsstaterna skall vid- taga lämpliga åtgärder för att sä— kerställa makars likställighet i fråga om rättigheter och ansvar vid äk- tenskapets ingående, under äkten— skapet och vid dess upplösning. Vid fall av upplösning skall åtgärder vid- tagas för att tillförsäkra barnen er- forderligt skydd.
Artikel 24
1. Varje barn skall utan åtskill- nad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, nationell eller social härkomst, förmögenhet eller börd äga rätt till sådant skydd av sin familj, samhället och staten, som dess ställning som minderårig krä- ver.
2. Varje barn skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha ett namn.
3. Varje barn har rätt att förvär- va ett medborgarskap.
A rtikel 25
Varje medborgare skall äga rätt och möjlighet att utan någon av de åtskillnader, som angetts i artikel 2, och utan oskäliga inskränkningar:
a) deltaga i handhavandet av all- männa angelägenheter, direkt eller genom fritt valda ombud;
b) välja och bli vald, vid perio- diska och hederliga val, förrättade på grundval av allmän och lika röst- rätt och hemlig röstning, varigenom garanteras att väljarnas vilja kom- mer fritt till uttryck;
c) få tillträde på lika villkor till allmän tjänst i sitt land.
Artikel 26
Alla är lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan åtskillnad av något slag. I detta av- seende skall lagen förbjuda all åt- skillnad och garantera envar ett lik- värdigt och effektivt skydd mot var- je åtskillnad på grund av ras, hud- färg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
A rlikel 27
I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minori- teter ej förvägras rätten att i ge- menskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
DEL IV
Artikel 28
1. En kommitté för de mänskliga rättigheterna (härnedan benämnd kommittén) skall upprättas. Den skall bestå av aderton medlemmar och skall utföra sitt uppdrag i en- lighet med vad som föreskrivs i det följande.
2. Kommittén skall vara samman— satt av medborgare i de stater, som biträtt denna konvention. Dessa per- soner skall vara moraliskt högtstå- ende och erkänt sakkunniga på om- rådet för de mänskliga rättigheterna. Värdet av att några av kommitténs medlemmar har juridisk erfarenhet skall beaktas.
3. Kommitténs medlemmar skall väljas och tjänstgöra i sin personli- ga egenskap.
Artikel 29
l. Kommitténs medlemmar skall väljas genom hemlig omröstning från en förteckning över personer med i artikel 28 föreskrivna kvali- fikationer, vilka för ändamålet före- slagits av konventionsstaterna.
2. Envar konventionsstat må fö- reslå högst två personer. Dessa skall vara medborgare i den stat som fö- reslår dem.
3. En person skall kunna föreslås för omval.
Artikel 30
1. Det första valet skall äga rum senast sex månader efter dagen för konventionens ikraftträdande.
2. Senast fyra månader före dagen för varje val till kommittén, med un- dantag dock för ett val som syftar till att enligt artikel 34 återbesätta en ledigförklarad plats, skall Fören- ta Nationernas generalsekreterare skriftligen uppmana konventionssta- terna att inom tre månader inkomma med förslag till medlemmar i kom- mittén.
3. Förenta Nationernas generalsek- reterare skall upprätta en förteck- ning i alfabetisk ordning över alla de sålunda föreslagna personerna med angivande av vilka stater som före- slagit dem. Generalsekreteraren skall överlämna förteckningen till konven— tionsstaterna senast en månad före dagen för varje val.
4. Val av kommitténs medlemmar skall förrättas vid ett av Förenta Na- tionernas generalsekreterare sam- mankallat möte med konventionssta- terna i Förenta Nationernas högkvar- ter. Vid detta möte, där två tredje- delar av konventionsstaterna måste vara företrädda för att beslut skall kunna fattas, skall de kandidater in- väljas i kommittén, som uppnår det största antalet röster och absolut ma-
joritet av de närvarande och röstan— de staternas röster.
Artikel 31
1. Kommittén må ej innefatta mer än en medborgare i en och samma stat.
2. Val till kommittén skall äga rum med iakttagande av en rättvis geo- grafisk fördelning av medlemskapet och av att olika civilisationsformer och de viktigaste rättssystemen blir företrädda.
Artikel 32
1. Kommitténs medlemmar skall väljas för en tid av fyra år. De må återväljas, om de föreslagits till åter- val. För nio av de medlemmar, som valts vid det första valet, skall tiden dock utlöpa efter två år. Omedelbart efter det första valet skall namnen på dessa nio medlemmar utses ge- nom lottdragning av ordföranden vid det möte, som avses i artikel 30 mom. 4.
2. Val efter det att en mandatpe- riod utlöpt skall förrättas enligt be— stämmelserna i föregående artiklar i denna del av konventionen.
Artikel 33
1. Om någon medlem av kommit- tén enligt övriga medlemmars enhäl- liga uppfattning upphört att utföra sitt uppdrag av annan anledning än tillfällig frånvaro, skall kommitténs ordförande underrätta Förenta Na- tionernas generalsekreterare därom. Denne skall då ledigförklara den plats som innehas av ifrågavarande medlem.
2. Om någon medlem av kommit- tén avlider eller avsäger sig sitt upp- drag skall ordföranden omedelbart underrätta Förenta Nationernas ge— neralsekreterare därom. Denne skall ledigförklara platsen med verkan
från dagen för dödsfallet eller den dag avsägelsen träder i kraft.
Artikel 34
1. När en plats ledigförklarats en- ligt artikel 33, och om mandattiden för den medlem som skall ersättas ej utlöper inom sex månader från det platsen ledigförklarats, skall Fören- ta Nationernas generalsekreterare underrätta konventionsstaterna om att platsen ledigförklarats. Dessa må inom två månader inkomma med förslag enligt bestämmelserna i arti- kel 29 för platsens återbesättande.
2. Förenta Nationernas generalsek— reterare skall upprätta och till kon- ventionsstaterna överlämna en för- teckning i alfabetisk ordning över de sålunda föreslagna personerna. Valet för platsens återhesättande skall sedan äga rum enligt de till- lämpliga bestämmelserna i denna del av konventionen.
3. Medlem av kommittén, som valts att bekläda en enligt artikel 33 ledigförklarad plats, skall inneha uppdraget under återstoden av man- dattiden för den medlem, som från- trätt kommittéuppdraget enligt be- stämmelserna i sagda artikel.
Artikel 35
Kommitténs medlemmar skall med godkännande av Förenta Nationer- nas generalförsamling erhålla ersätt- ning från Förenta Nationerna. Vill- koren för denna ersättning fastställs av generalförsamlingen med beak- tande av vikten av kommitténs upp- drag.
Artikel 36
Förenta Nationernas generalsekre- terare skall tillhandahålla erforderlig personal och övriga hjälpmedel för att möjliggöra för kommittén att ef-
fektivt utföra sitt uppdrag enligt denna konvention.
A rtikel 3 7
1. Förenta Nationernas generalsek- reterare skall sammankalla kommit- téns första möte till Förenta Natio- nernas högkvarter.
2. Senare möten skall avhållas vid tidpunkter, som anges i kommitténs arbetsordning.
3. Kommittén skall som regel sam- manträda i Förenta Nationernas hög- kvarter eller Förenta Nationernas kontor i Geneve.
Artikel 38
Varje kommittémedlem skall, in- nan han börjar fullgöra sitt uppdrag, avge en högtidlig förklaring vid ett för allmänheten tillgängligt möte med kommittén, att han skall full- göra sitt uppdrag opartiskt och sam- vetsgrant.
Artikel 39
1. Kommittén skall välja sina egna tjänstemän för en tid av två år. De kan återväljas.
2. Kommittén skall själv antaga sin arbetsordning; denna skall dock föreskriva bland annat följ ande:
a) kommittén är beslutmässig med tolv medlemmar närvarande;
b) kommittén fattar sina beslut med en majoritet av de närvarande medlemmarnas röster.
Artikel 40
1. Konventionsstaterna förpliktar sig att avge rapporter rörande de åt- gärder som de vidtagit för att genom- föra de i denna konvention inskriv- na rättigheterna åvensom rörande de framsteg som gjorts i fråga om åt- njutandet av dessa rättigheter:
a) inom ett år efter konventionens
ikraftträdande för vederbörande stat;
h) därefter närhelst kommittén det begär.
2. Alla rapporter skall tillställas Förenta Nationernas generalsekrete- rare, som skall vidarebefordra dem till kommittén för dess granskning. Rapporterna skall ange de förhållan- den och svårigheter, som må ha på- verkat genomförandet av bestämmel- serna i denna konvention.
3. Efter samråd med kommittén må Förenta Nationernas generalsek- reterare till berörda fackorgan över- sända kopior av rapporterna i de de- lar dessa må falla inom deras verk- samhetsområden.
4. Kommittén skall granska de av konventionsstaterna överlämnade rapporterna. Den skall tillställas des- sa sina egna rapporter tillsammans med de påpekanden den må finna anledning göra. Kommittén må även till Ekonomiska och sociala rådet översända dessa påpekanden tillsam- mans med kopior av från konven- tionsstater mottagna rapporter.
5. Konventionsstaterna må tillstäl- la kommittén kommentarer i anled- ning av påpekanden denna må ha gjort enligt mom. 4 i denna artikel.
Artikel 41
1. Konventionsstat mä när som helst avge förklaring enligt denna artikel, att den erkänner kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar i vilka en stat pä- står, att annan stat ej uppfyller sina förpliktelser enligt denna kon- vention. Framställningar enligt den- na artikel må mottagas och prö- vas endast om de härrör från stat, som avgivit förklaring om att den för egen del erkänner kommitténs behö- righet. Framställning skall ej motta- gas av kommittén, om den gäller en
stat som ej avgivit sådan förklaring. Framställningar som mottagits enligt denna artikel skall handläggas på följande sätt:
:i) Om konventionsstat anser att annan konventionsstat ej efterlever bestämmelserna i denna konvention, må den skriftligen fästa den senare statens uppmärksamhet på detta för- hållande. Inom tre månader efter det att meddelandet mottagits, skall den mottagande staten tillställa den stat från vilken meddelandet härrör en förklaring eller annat skriftligt utta- lande, varigenom ärendet klarläggs; i den mån så är möjligt och sakligt motiverat skall däri redogöras för de inhemska processreglerna ävensom för de rättsmedel, som redan uttömts eller som vid det aktuella tillfället är tillgängliga eller som i fortsättningen må begagnas.
b) Om ärendet ej reglerats på ett för båda parter tillfredsställande sätt inom sex månader efter det den mot- tagande staten erhöll det ursprungli- ga meddelandet, äger vardera staten hänskjuta ärendet till kommittén ge- nom anmälan såväl till denna som till den andra staten.
c) Kommittén skall behandla ett till densamma hänskjutet ärende först sedan den utrönt att i detsam- ma alla tillgängliga inhemska rätts- medel tagits i anspråk och uttömts i överensstämmelse med folkrättens allmänt vedertagna grundsatser. Det- ta skall dock ej gälla om ianspråkta- gandet av rättsmedlen är oskäligt tidskrävande.
d) Kommittén skall sammanträda inom stängda dörrar, när den be- handlar framställningar enligt denna artikel.
e) Med förbehåll för bestämmel— serna i punkt c) skall kommittén
ställa sig till berörda staters förfo- gande i syfte att uppnå en vänskap- lig lösning av ärendet grundad på re- spekten för de mänskliga rättigheter- na och de grundläggande friheterna sådana dessa inskrivits i denna kon- vention.
f) I varje till kommittén hänskju- tet ärende äger den anmoda de be- rörda, i punkt b) avsedda staterna att inkomma med kompletterande upplysningar av intresse i samman- hanget.
g) De berörda, i punkt b) avsedda staterna skall äga rätt att vara repre- senterade, när ärendet behandlas i kommittén, ävensom att muntligen och/eller skriftligen inkomma med synpunkter.
h) Inom tolv månader efter dagen för mottagandet av anmälan enligt punkt b) skall kommittén avge en rapport:
1) Om en lösning enligt punkt
e) uppnåtts, skall kommittén be- gränsa sin rapport till en kort re- dogörelse för de faktiska förhål- landena och den uppnådda lös- ningen.
2) Om en lösning enligt punkt
e) ej uppnåtts, skall kommittén be- gränsa sin rapport till en kort re- dogörelse för de faktiska förhål- landena; synpunkter som berörda stater anfört skriftligen liksom protokoll över av dem muntligen anförda synpunkter skall fogas till rapporten. I varje ärende skall rapporten del- ges med berörda stater.
2. Bestämmelserna i denna artikel träder i kraft, när tio konventions- stater avgivit förklaringar enligt mom. 1 i denna artikel. Dessa för- klaringar skall av konventionssta- terna deponeras hos Förenta Natio- nernas generalsekreterare, vilken det åligger att översända kopior av dem till övriga konventionsstater. En för- klaring må återkallas när som helst
genom anmälan till generalsekrete- raren. En sådan återkallelse skall ej påverka prövningen av ett ären- de, som redan föranlett en anmälan enligt denna artikel; inga ytterligare anmälningar från konventionsstat skall mottagas sedan anmälan om återkallelse av förklaringen motta- gits av generalsekreteraren, med mindre berörda konventionsstat av— givit en ny förklaring.
A rtikel 42
1. a) Om ett till kommittén en- ligt artikel 41 hänskjutet ärende ej regleras på ett för berörda stater tillfredsställande sätt må kommit- tén, sedan dessa stater lämnat sitt samtycke därtill, utse en förliknings- kommission ad hoc (här nedan be- nämnd kommissionen). Kommissio- nen skall ställa sig till berörda sta- ters förfogande i syfte att uppnå en vänskaplig lösning av ärendet grun- dad på respekten för denna konven- tion.
b) Kommissionen skall bestå av fem personer, som godkänts av be- rörda stater. Om dessa stater miss- lyckas med att inom tre månader enas om kommissionens samman— sättning, helt eller delvis, skall de medlemmar av kommissionen, om vilka enighet ej uppnåtts, utses av kommittén bland dess medlemmar med två tredjedels majoritet vid hemlig omröstning.
2. Medlemmarna av kommissio- nen skall tjänstgöra med personligt uppdrag. De skall ej vara medbor- gare i berörda stater eller i en stat, som ej biträtt denna konvention eller i en stat som ej avgivit förkla- ring enligt artikel 41.
3. Kommissionen skall själv välja sin ordförande och antaga sin ar— betsordning.
4. Kommissionens möten skall som regel hållas i Förenta Nationer- nas högkvarter eller Förenta Natio- nernas kontor i Geneve. De må emel- lertid hållas på sådana andra lämp- liga platser, som kommissionen må bestämma i samråd med Förenta Nationernas generalsekreterare och berörda stater.
5. Det sekretariat som avses i ar- tikel 36 skall även biträda de enligt denna artikel utsedda kommissio- nerna.
6. De upplysningar som mottagits och sammanställts av kommittén skall ställas till kommissionens för- fogande; denna må anmoda berörda stater att inkomma med komplette- rande upplysningar av intresse i sammanhanget.
7. När kommissionen har slutbe- handlat ärendet, men under alla för- hållanden ej senare än tolv måna- der efter det att detta anhängiggjorts hos densamma, skall den avge en rapport till ordföranden i kommit- te'n för delgivning med berörda sta— ter.
a) Om kommissionen ej är i till- fälle att slutbehandla ärendet inom tolv månader, skall den begränsa sin rapport till en kort redogörelse för läget i fråga om ärendets prövning.
b) Om en vänskaplig lösning grundad på respekten för de i den- na konvention inskrivna mänskliga rättigheterna har uppnåtts, skall kommissionen begränsa sin rapport till en kort redogörelse för de fak- tiska förhållandena och den lösning som uppnåtts.
c) Om en lösning enligt punkt b) ej har uppnåtts, skall kommissionen i sin rapport redogöra såväl för sina slutsatser beträffande de faktiska förhållanden, som är av betydelse i tvisten mellan berörda stater, som för sin uppfattning om möjligheter- na att uppnå en vänskaplig lösning av ärendet. Rapporten skall även
innefatta de av berörda stater skrift- ligen anförda synpunkterna liksom protokoll över av dem muntligen an- förda synpunkter.
d) Om kommissionen avgivit en rapport enligt punkt c), skall be- rörda stater inom tre månader efter mottagandet av rapporten underrätta kommitténs ordförande, huruvida de godkänner innehållet i rapporten.
8. Bestämmelserna i denna arti- kel påverkar ej kommitténs åliggan- den enligt artikel 41.
9. De berörda staterna skall sins— emellan lika fördela alla utgifter för medlemmarna i kommissionen en- ligt beräkningar, som verkställs av Förenta Nationernas generalsekrete- rare.
10. Förenta Nationernas general- sekreterare äger vid behov betala ut- gifterna för medlemmarna i kom- missionen, innan de berörda stater- na ersatt dem enligt mom. 9 i den- na artikel.
A rtikel 43
Medlemmarna i kommittén och de förlikningskommissioner ad hoc, som må utses enligt artikel 42, skall äga rätt till de förmåner och privi- legier samt den immunitet, som till- kommer experter på uppdrag för Förenta Nationerna enligt tillämp- liga bestämmelser i konventionen om privilegier och immuniteter för Förenta Nationerna.
:l rtikel 44
Bestämmelserna rörande genomfö- randet av denna konvention skall tillämpas utan förfång för förfaran- den, som på området för de mänsk- liga rättigheterna beslutats i eller med stöd av Förenta Nationernas och fackorganens stadgor och kon-
ventioner. De skall ej hindra kon— ventionsstaterna från att anlita and- ra förfaranden för lösandet av en tvist i överensstämmelse med all- männa eller särskilda internationella överenskommelser i kraft mellan dem.
Artikel 45 Kommittén skall genom Ekono- miska och sociala rådet årligen till- ställa Förenta Nationernas general- församling en redogörelse för sin verksamhet.
DEL V
Artikel 46
Intet i denna konvention må tol- kas såsom innebärande inskränk- ning av bestämmelserna i Förenta Nationernas stadga och stadgorna för fackorganen, i de delar dessa in- strument anger det ansvar som För- enta Nationernas olika organ och fackorgan har med avseende på i denna konvention behandlade spörs- mål.
Artikel 47
Intet i denna konvention må tol- kas såsom en inskränkning av den inneboende rätten hos alla folk att till fullo och utan begränsning dra fördel av och utnyttja sina natur- rikedomar och naturtillgångar.
DEL VI
Artikel 48
1. Denna konvention står öppen för undertecknande av varje stat, som är medlem av Förenta Natio- nerna eller något av dess fackorgan, av varje stat som är ansluten till Internationella domstolens stadga avensom av varje annan stat, som av Förenta Nationernas generalför- samling inbjudits att biträda kon- ventionen.
2. Denna konvention skall ratifi- ceras och ratifikationsinstrumenten deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare.
3. Denna konvention står öppen för anslutning av stat, som avses i mom. 1 i denna artikel.
4. Anslutning sker genom deposi- tion av ett anslutningsinstrument hos Förenta Nationernas generalsek- reterare.
5. Förenta Nationernas general- sekreterare skall underrätta alla stater, som undertecknat denna kon- vention eller anslutit sig till den- samma, om depositionen av varje ratifikations- eller anslutningsinstru- ment.
Artikel 49
1. Denna konvention träder i kraft tre månader efter dagen för deposi- tionen hos Förenta Nationernas ge- neralsekreterare av det trettiofemte ratifikations- eller anslutningsinstru- mentet.
2. I förhållande till stat, som rati- ficerar eller ansluter sig till konven- tionen efter depositionen av det trel- tiofemte ratifikations- eller anslut- ningsinstrumentet, träder denna konvention i kraft tre månader efter dagen för depositionen av dess rati- fikations- eller anslutningsinstru- ment.
Artikel 50 Bestämmelserna i denna konven- tion skall utan begränsningar eller undantag av något slag gälla i alla delar av förbundsstater.
Artikel 51
1. Konventionsstat må föreslå ändringar i konventionen; texten till sådan ändring skall överlämnas till Förenta Nationernas generalsekrete- rare. Denne skall sedan översända ändringsförslagen till konventions— staterna med en begäran om att des- sa måtte underrätta honom om huru—
vida de tillstyrker, att en konferens av stater sammankallas för försla- gens övervägande och ställande un- der omröstning. Om minst en tredje- del av staterna tillstyrker en sådan konferens, skall generalsekreteraren sammankalla konferensen i Förenta Nationernas regi. Ändringsförslag, som antagits av en majoritet av de vid konferensen närvarande och rös- tande staterna. skall underställas Förenta Nationernas generalförsam- ling för godkännande.
?- Ändringar träder i kraft, när de godkänts av Förenta Nationernas generalförsamling och med två tred- jedels majoritet antagits av konven- tionsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestäm- melser.
3. När ändringar träder i kraft skall de vara bindande för de stater som antagit dem, medan övriga sta- ter fortfarande är bundna av be- stämmelserna i denna konvention och eventuella tidigare ändringar, som de antagit.
Artikel 52
Vid sidan av de underrättelser, som omnämns i artikel 48 mom. 5, skall Förenta Nationernas general- sekreterare underrätta alla i mom. 1 i samma artikel avsedda stater om följande:
a) undertecknanden, ratifikatio- ner och anslutningar enligt artikel 48;
b) dagen för ikraftträdandet av denna konvention enligt artikel 49 och dagen för ikraftträdandet av var- je ändring enligt artikel 51.
Artikel 53 1. Denna konvention, vars eng— elska. franska, kinesiska, ryska och spanska texter äger lika vitsord.
skall deponeras i Förenta Nationer- nas arkiv.
2. Förenta Nationernas general- sekreterare skall översända bestyrk- ta avskrifter av denna konvention till alla i artikel 48 avsedda stater.
Fakultativt protokoll till Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
De stater som biträtt detta protokoll,
vilka anser, att det för att främja syftet med konventionen om medbor- gerliga och politiska rättigheter (här- nedan benämnd konventionen) samt genomförandet av dess bestämmel- ser skulle vara ändamålsenligt att be- reda den enligt del IV av konventio- nen upprättade kommittén för de mänskliga rättigheterna (härnedan benämnd kommittén) tillfälle att på sätt anges i detta protokoll mottaga och pröva framställningar från en- skilda personer, som påstår sig ha utsatts för kränkning av någon av de i konventionen angivna rättigheter- na,
har överenskommit om följande.
Artikel 1
Konventionsstat, som biträder det- ta protokoll, erkänner kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar från enskilda per- soner, som är underkastade dess ju- risdiktion och som påstår sig ha ut- satts för kränkning genom ifrågava- rande stat av någon av de i konven- tionen angivna rättigheterna. Fram- ställning skall ej mottagas av kom- mittén, om den gäller konventions- stat, som ej biträtt detta protokoll.
Artikel 2
Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 1 må enskilda personer, som påstår sig ha utsatts för kränkning av någon av de i konventionen an— givna rättigheterna och som har ut- tömt alla tillgängliga inhemska rätts-
medel, göra en skriftlig framställ- ning till kommittén för dess pröv- ning.
Artikel 3
Kommittén skall avvisa framställ- ning enligt detta protokoll, som är anonym eller som den anser utgöra ett missbruk av rätten att göra fram- ställning eller som den anser ej kun- na förenas med bestämmelserna i konventionen.
Artikel 4
1. Med förbehåll för bestämmel- serna i artikel 3 skall kommittén delge framställningar, som gjorts till densamma enligt detta protokoll, med den stat som påstås ha kränkt någon bestämmelse i konventionen.
2. Den mottagande staten skall inom sex månader tillställa kommit- tén en skriftlig förklaring eller en klargörande redogörelse för ärendet och den åtgärd, som må ha vidtagits av den staten.
Artikel 5
1. Kommittén skall pröva fram- ställningar som mottagits enligt det- ta protokoll i ljuset av alla de skrift- liga upplysningar, som lämnats av klaganden och av vederbörande stat.
2. Kommittén skall ej pröva en framställning från en klagande, med mindre den utrönt att
a) samma ärende ej är föremål för internationell undersökning eller reg- lering i annan form;
b) klaganden har uttömt alla till- gängliga inhemska rättsmedel. Det- ta skall dock ej gälla, om rättsmed- lens utnyttjande är oskäligt tids- krävande.
3. Kommittén skall sammanträda
inom stängda dörrar, när den prö- var framställningar enligt detta pro- tokoll.
4. Kommittén skall framföra sina synpunkter till vederbörande stat Och till klaganden.
Artikel 6
Kommittén skall i sin årliga rap- port enligt artikel 45 av konventio- nen intaga en kortfattad redogörelse för sin verksamhet enligt detta pro- tokoll.
Artikcl 7
] avvaktan på förverkligandet av målet för den i Förenta Nationer- nas generalförsamlings resolution 1.314 (XV) den 14 december 1960 in- tagna deklarationen angående bevil- jande av självständighet åt koloniala länder och folk skall bestämmelser- na i detta protokoll på intet sätt be- gränsa den petitionsrätt, som tiller- känts dessa folk genom Förenta Na- tionernas stadga och andra interna- tionella instrument, som avslutits inom ramen för Förenta Nationerna och fackorganen.
Artikel 8
1. Detta protokoll står öppet för undertecknande av stat, som under- tecknat konventionen.
2. Detta protokoll må ratificeras av stat, som ratificerat eller anslutit sig till konventionen. Ratifikations- instrumenten skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekrete- rare.
3. Detta protokoll står öppet för anslutning av stat, som ratificerat el- ler anslutit sig till konventionen.
4. Anslutning sker genom deposi- tion av ett anslutningsinstrument ho: Förenta Nationernas generalsekrete- rare. .'). Förenta Nationernas general- sekreterare skall underrätta alla sta- ler, som undertecknat detta proto-
koll eller anslutit sig till detsamma. om depositionen av varje ratifika— tions- eller anslutningsinstrument.
Artikel 9
1. Med förbehåll för ikraftträdan- det av konventionen träder detta protokoll i kraft tre månader efter dagen för depositionen hos Förenta Nationernas generalsekreterare av det tionde ratifikations- eller anslut- ningsinstrumentet.
2. I förhållande till stat. som ra- tificerar eller ansluter sig till proto- kollet efter depositionen av det tion- de ratifikations- eller anslutningsin- strumentet, träder detta protokoll i kraft tre månader efter dagen för depositionen av dess ratifikations— eller anslutningsinstrument.
Artikel 10
Bestämmelserna i detta protokoll skall utan begränsning eller undan- tag av något slag utsträckas till alla delar av förbundsstater.
A rtikel 11
1. Stat som biträtt detta protokoll må föreslå ändringar i detsamma: texten till sådan ändring skall över- lämnas till Förenta Nationernas ge— neralsekreterare. Denne skall sedan översända ändringsförslagen till de stater som biträtt protokollet med en begäran om att dessa måtte un- derrätta honom om huruvida de till- styrker, att en konferens av stater sammankallas för förslagens över- vägande och ställande under omröst- ning. Om minst en tredjedel av sta- terna tillstyrker en sådan konferens. skall generalsekreteraren samman- kalla konferensen i Förenta Natio- nernas regi. Ändringsförslag. som an- tagits av en majoritet av de vid kon- ferensen närvarande och röstande staterna, skall underställas Förenta Nationernas generalförsamling för godkännande.
2. Ändringar träder i kraft, när de
godkänts av Förenta Nationernas ge— neralförsamling och med två tredje- dels majoritet antagits av de stater, som biträtt detta protokoll, i enlig- het med deras respektive konstitu- tionella bestämmelser.
3. När ändringar träder i kraft skall de vara bindande för de stater som antagit dem, medan övriga sta- ter fortfarande är bundna av bestäm- melserna i detta protokoll och even- tuella tidigare ändringar, som de an- tagit.
Artikel 12
1. Stat må uppsäga detta proto— koll när som helst genom skriftlig anmälan till Förenta Nationernas ge- neralsekreterare. Sådan uppsägning träder i kraft tre månader efter den dag generalsekreteraren mottog an- mälan.
2. Uppsägningen skall vara utan verkan beträffande den fortsatta till- lämpningen av bestämmelserna i det- ta protokoll vad gäller framställ- ning, som gjorts enligt artikel 2 in— nan uppsägningen träder i kraft.
A rtikel 13
Vid sidan av de underrättelser, som omnämns i artikel 8 mom. 5 i detta protokoll, skall Förenta Natio— nernas generalsekreterare underrät- ta alla i artikel 48 mom. 1 i konven- tionen avsedda stater om följande:
a) undertecknanden, ratifikatio- ner och anslutningar enligt artikel 8;
b) dagen för ikraftträdandet av detta protokoll enligt artikel 9 och dagen för ikraftträdandet av varje ändring enligt artikel 11;
c) uppsägningar enligt artikel 12.
A rtikel 14
1. Detta protokoll, vars engelska, franska, kinesiska, ryska och spans- ka texter äger lika vitsord, skall de- poneras i Förenta Nationernas arkiv.
2. Förenta Nationernas general- sekreterare skall översända bestyrk- ta avskrifter av detta protokoll till alla i artikel 48 av konventionen av- sedda stater.
Bilaga 7 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna
Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg— gande friheterna
Undertecknade regeringar, vilka äro medlemmar av Europarådet hava,
i betraktande av att Förenta Nationernas generalförsamling den 10 december 1948 proklamerat en universell förklaring om de mänskliga rättigheterna,
i betraktande av att denna förklaring syftar till att trygga universellt och verksann erkännande och iakttagande av de räthgheten soni dän angivits,
i betraktande av att Europarådets syfte är att uppnå fastare enhet mellan dess medlemmar och att ett av medlen att fullfölja detta syfte är vidmakthållandet och utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande hiheterna,
i ändamål att bekräfta sin djupa tro på de grundläggande friheterna, vilka utgöra själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst vidmakthållas å ena sidan genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genorn sarnfäHdhet i uppfattningen och respekterandet av de mänskliga rättigheterna, till vilka de bekänna sig,
samt i egenskap av regeringar i europeiska stater, vilka besjälas av sanuna anda och äga en genwnsann arv i mna ided, mna pohnska traditioner, sin frihet och sin rättsordning, beslutna att vidtaga de första åtgärderna ägnade att universth säkerstäua vnsa av de rätUgheter,soni angivits i den universella deklarationen,
överenskommit som följer:
A rtikel 1
De höga fördragsslutande parterna skola garantera envar, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter, som angivas i avdelning [ av denna konvention.
AVDELNING I
A rtikeI 2
l. Envars rätt till livet skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen bliva berövad livet utom till verkställande av domstols dom i fall då han dömts för brott, som enligt lagen är belagt med sådant straff. . Berövande av livet skall icke anses hava skett i strid mot denna artikel,
när det är en följd av våld, som var absolut nödvändigt
a) för att försvara någon mot olaglig våldsgärning;
b) för att verkställa laglig arrestering eller för att hindra någon som lagligen är berövad sin frihet att undkomma;
c) vid lagligen vidtagen åtgärd till ståvjande av upplopp eller uppror.
A rtikel .?
Ingen må utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
A rtikel 4
1. Ingen må hållas i slaveri eller träldom.
2. Ingen må nödgas att utföra tvångsarbete eller eljest honom påtvingat
3.
arbete. Med tvångsarbete eller påtvunget arbete enligt denna artikel förstås icke:
a) arbete som regelmässigt utkräves av den som är underkastad frihetsförlust i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 av denna konvention eller som är villkorligt frigiven;
b) tjänstgöring av militär art eller, i länder varest samvetsbetänkligheter mot sådan beaktas, tjänstgöring som i hithörande fall utkräves i stället för militär värnpliktstjänstgöring;
c) tjänstgöring som utkräves, då nödläge eller olycka hotar samhällets existens eller välfärd;
d) arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna.
Artikel 5
1. Envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen må berövas sin frihet utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver: a) då någon lagligen är berövad sin frihet efter fällande dom av vederbörlig domstol; b) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet antingen med anledning av att han underlåtit att uppfylla domstols
lagligen givna» föreläggande eller i ändamål att uppnå fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet;
c) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta; (1) då en underårig i laga ordning är berövad sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet;
e) då någon lagligen är berövad sin frihet till förhindrande av spridning av smittosam sjukdom eller emedan han är sinnessjuk, alkoholist, hemfallen åt missbruk av droger eller lösdrivare;
f) då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande.
2. Envar, som arresteras, skall snarast möjligt och på ett språk, som han förstår, underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom.
3. Envar, som är arresterad eller berövad sin frihet i enlighet med vad under 1. c) sagts, skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning må krävas borgen för att vederbörande inställer sig till rättegången.
4. Envar, som berövas sin frihet genom arrestering eller eljest, skall äga rätt att inför domstol påfordra, att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas, om åtgärden icke är laglig.
5. Envar, som utsatts för arrestering eller annat frihetsberövande i strid mot bestämmelserna idenna artikel, skall äga rätt till skadestånd.
Artikel 6
1. Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle. eller då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så kräva eller,'i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada för rättvisans intresse.
3. Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall äga följande minimirättigheter: a) att ofördröjligen på ett språk, som han förstår, och i detalj bliva underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom; b) att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar; c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde, som har själv utsett, eller att, i fall då han saknar erforderliga medel för betalning av rättegångsbiträde, erhålla sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar; d) att förhöra eller låta förhöra vittnen, som åberopas emot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom; e) att utan kostnad åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller talar det språk, som begagnas i domstolen.
A rn'k el 7
1. Ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående.
2. Förevarande artikel skall icke hindra rannsakning och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper, som erkännas av civiliserade stater.
A rtikel 8
l. Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.
Artikel 9
l. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.
ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.
Artikel 10
]. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, må det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser spridas, eller upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.
Artikel 1 I
1. Envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.
2. Utövandet av dessa rättigheter må icke underkastas andra inskränkningar än sådana som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av annans fri- och rättigheter. Denna artikel förhindrar icke, att för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen lagliga inskränkningar må göras i de nämnda rättigheternas utövande.
Artikel 12
Giftasvuxna män och kvinnor skola äga rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de inhemska lagar, som reglera utövandet av denna rättighet.
Artikel 13
Envar, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet och detta även i det fall, att kränkningen förövats av ämbetsman i tjänsteutövning.
A rtikel I 4
Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som angivas i denna konvention, skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till natiOnell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
A rtikel ] 5
1. Under krig eller i annat allmänt nödläge, som hotar nationens existens, må fördragsslutande part vidtaga åtgärder, som innebära avvikelser från dess skyldigheter enligt denna konvention iden utsträckning, som är oundgängligen erforderligt med hänsyn till situationens krav, under förutsättning att dessa åtgärder icke strida mot landets övriga förpliktelser enligt den internationella rätten.
2. Inga inskränkningar i artikel 2, utom ifråga om dödsfall till följd av lagliga krigshandlingar, eller i artiklarna 3, 4 (mom. 1) och 7 må göras med stöd av förevarande bestämmelse.
3. Fördragsslutande part, som begagnar sig av rätten till avvikelser från denna konvention, skall hålla Europarådets generalsekreterare till fullo underrättad om de åtgärder som i sådant hänseende vidtagits och om skälen för dessa. Fördragsslutande part skall likaledes underrätta Europarådets generalsekreterare om när dylika åtgärder hava trätt ur kraft och konventionens bestämmelser åter blivit i allo tillämpliga.
Artikel I 6
Intet i artiklarna 10, l 1 och 14 må anses hindra de höga fördragsslutande parterna från att stadga inskränkningar i utlånningars politiska verksamhet.
Artikel 1 7
Intet i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.
Artikel 18
De inskränkningar, som i denna konvention medgivits beträffande de däri upptagna fri- och rättigheterna, må icke vidtagas annat än ide syften, med hänsyn till vilka de tillåtits.
AVDELNING II
Artikel 1 9
För att trygga uppfyllandet av de förpliktelser, som de höga fördragsslu- tande parterna åtagit sig genom denna konvention, skola upprättas: ]. en europeisk kommission för de mänskliga rättigheterna, här nedan benämnd kommissionen;
2. en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna, här nedan kallad domstolen.
AVDELNING III
A rtikel 20
Kommissionen består av ledamöter till samma antal som de höga fördragsslutande parterna. Mer än en ledamot av kommissionen må ej vara medborgare i en och samma stat.
Artikel 21
l. Ledamöterna i kommissionen väljas av ministerkommittén med absolut majoritet och från en namnlista, som upprättas av den rådgivande församlingens bureau. Varje grupp representanter för de höga fördragsslutande parterna i den rådgivande församlingen skall föreslå tre kandidater, av vilka minst två skola vara av samma nationalitet som gruppen.
2. I mån av tillämplighet skall samma procedur följas vid komplettering av kommissionen, i händelse andra stater senare tillträda konventio- nen, samt då ledigblivna platser skola besättas.
Artikel 22
l. Kommissionens ledamöter väljas för en tid av sex år. De må återväljas. Emellertid skall för sju av de ledamöter, som utsetts vid första valet, mandattiden vara tre år.
2. De ledamöter, vilkas mandattid utlöper med utgången av den inledande treårsperioden, skola utses genom lottdragning av Europarådets generalsekreterare omedelbart efter det att det första valet verkställts.
3. Ledamot av kommissionen, som utsetts för att efterträda en ledamot, vars mandattid icke utgått, skall bekläda uppdraget för återstoden av företrädarens mandattid.
A rtikel 23
Kommissionens ledamöter taga säte i kommissionen i egenskap av enskilda personer.
A rtik el 24
Fördragsslutande part må genom Europarådets generalsekreterare till kommissionen hänskjuta varje påstående om kränkning av bestämmelser- na i denna konvention från annan fördragsslutande parts sida.
A rtikel 25
l. Kommissionen må mottaga till Europarådets generalsekreterare riktade framställningar från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda, som påstå sig hava genom någon av de höga fördragsslutande parterna utsatts för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna, under förutsättning att den höga fördragsslutande part, mot vilken klagan riktas, förklarat sig erkänna kommissionens behörighet att mottaga dylika framställningar. De höga fördragsslutande parter, som avgivit sådan förklaring, förbinda sig att icke på något sätt förhindra ett effektivt utövande av ifrågavarande klagorätt.
2. Förklaring, som nu sagts, må avgivas för viss bestämd tid.
3. Förklaringen skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare, som skall överlämna kopior därav till de höga fördragsslutande parterna och offentliggöra förklaringen.
4. Kommissionen må utöva de befogenheter, som angivits i förevarande artikel, endast om minst sex höga fördragsslutande parter äro bundna av deklarationer, som avgivits i överensstämmelse med vad under l—3 stadgats.
Artikel 26
Kommissionen må upptaga ett ärende först sedan alla inhemska rättsmedel uttömts, på sätt detta förstås enligt den internationella rättens allmänt erkända regler, samt icke senare än sex månader från den dag, då det slutliga beslutet meddelades.
Artikel 27
1. Kommissionen må icke upptaga någon framställning enligt artikel 25 som: a) är anonym; eller b) i det väsentliga innefattar samma yrkande som en framställning, vilken redan prövats av kommissionen eller redan hänskjutits till internationell undersökning eller reglering i annan form och vilken icke innehåller några nya relevanta upplysningar.
2. Kommissionen skall avvisa framställning gjord enligt artikel 25, som kommissionen anser icke kunna förenas med bestämmelserna idenna konvention, vara uppenbarligen ogrundad eller utgöra ett missbruk av rätten att göra sådan framställning.
3. Kommissionen skall avvisa framställning, som kommissionen finner icke kunna upptagas på grund av vad i artikel 26 stadgats.
A rtikel 28
Då en framställning upptages, skall kommissionen
a) till utrönande av de faktiska omständigheterna i fallet, genomgå framställningen tillsammans med representanter för parterna samt, om det befinnes erforderligt, företaga en undersökning, vars effektiva genomförande de berörda staterna efter utbyte av synpunkter med kommissionen skola i erforderlig grad underlätta;
b) ställa sig till parternas förfogande i syfte att nå en reglering av frågan i godo på grundval av respekterandet av de mänskliga rättigheterna, sådana de definierats i denna konvention.
A rtikel Z 9
l. Kommissionen fullgör de åligganden, som angivits iartikel 28, genom en underkommission bestående av sju ledamöter av kommissionen.
2. Envar av de berörda parterna äger utse en ledamot av underkom- missionen.
3. Övriga ledamöter skola utses genom lottdragning i enlighet med bestämmelser i kommissionens arbetsordning.
A rtikel 30
Därest underkommissionen lyckas åvägabringa en uppgörelse i godo enligt artikel 28, skall den utarbeta en rapport som skall tillställas de berörda staterna, ministerkommittén och Europarådets generalsekre- terare för offentliggörande. Rapporten skall begränsas till en kort redo- görelse för de faktiska omständigheterna och för den lösning, som upp- nåtts.
A rtikel 31
1. Om en lösning icke kunnat uppnås, skall kommissionen utarbeta en rapport rörande de faktiska omständigheterna samt angiva, huruvida kommissionen anser—desamma innebära, att den ifrågavarande staten brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen. Varje kommissions- ledamots mening på denna punkt må komma till uttryck i rapporten.
3. i samband med rapportens överlämnande till ministerkommittén äger kommissionen framlägga de förslag, som den anser lämpliga.
Artikel 32
1. Om icke inom tre månader från dagen för rapportens överlämnande till ministerkommittén, ärendet hänskjutes till domstolen enligt artikel 48 i denna konvention, skall ministerkommittén med en majoritet av två tredjedelar av de ledamöter, som äro berättigade att taga säte i kommittén, fastställa, huruvida kränkning av konventionen skett.
2. ] händelse denna fråga besvaras jakande, skall ministerkommittén föreskriva en frist, inom vilken den berörda höga fördragsslutande parten har att vidtaga de åtgärder, som bliva erforderliga till följd av ministerkommitténs beslut.
3. Därest den höga fördragsslutande parten icke vidtagit tillfredsställande åtgärder inom den föreskrivna fristen, skall ministerkommittén med sådan röstövervikt, som angives under 1. ovan, besluta vilken verkan dess ursprungliga beslut skall erhålla samt publicera rapporten.
4. De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att anse varje beslut, som ministerkommittén fattar med tillämpning av vad under 1—3 stadgats, såsom för sig bindande.
Artikel 33
Kommissionen skall sammanträda inom stängda dörrar.
Artikel 34
För beslut av kommissionen erfordras en majoritet av närvarande och i röstningen deltagande ledamöter; för beslut av underkommissionen erfordras majoritet av dess ledamöter.
Artikel 35
Kommissionen sammanträder när så påkallas av omständigheterna. Den sammankallas av Europarådets generalsekreterare.
Artikel 36
Kommissionen fastställer själv sin arbetsordning.
Artikel 3 7
AVDELNING lV
Artikel 38
Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna skall vara sammansatt av domare till samma antal som Europarådets medlemmar. Mer än en domare må icke vara medborgare i samma stat.
A rtikel 3 9
l. Domstolens ledamöter väljas av den rådgivande församlingen med majoriteten av de röster, som avgivas på en lista över personer, vilka föreslås av Europarådets medlemmar; varje medlem skall härvid nämna tre kandidater, av vilka minst två skola vara medborgare i den förslagsställande staten.
2. i mån av tillämplighet skall samma ordning komma till användning vid komplettering av domstolen i händelse av nya medlemmars inträde i Europarådet samt vid besättandet av ledigblivna platser.
3. Kandidaterna skola vara av hög moralisk standard samt skola antingen uppfylla de villkor, som erfordras för utnämning till högre domarebefattningar, eller vara rättslärde av erkänd kompetens.
Artikel 40
l. Domstolens ledamöter väljas för en tid av nio år. De kunna återväljas. i fråga om de ledamöter, som utses vid det första valet, skola dock fyra ledamöters mandat upphöra efter tre år och ytterligare fyra ledamöters mandat efter sex år.
2. De ledamöter, vilkas mandat skola upphöra efter de inledande perioderna om tre och sex år, skola utses genom lottdragning. verkställd av generalsekreteraren omedelbart efter det att det första valet förrättats.
3. Har ledamot av domstolen valts för att ersätta en ledamot, vars mandattid ännu icke utlöpt, skall han bekläda befattningen under återstoden av företrädarens mandattid.
4. Domstolens ledamöter utöva sitt uppdrag, intill dess att de avlösas. Efter det att så skett skola de fullfölja handläggningen av sådana mål, med vilka de redan tagit befattning.
Artikel 41
Domstolen väljer ordförande och vice ordförande för en period av tre år. Dessa kunna återväljas.-
Artikel 42
Artikel 43
Vid handläggningen av mål, som hänskjutits till domstolen, skall denna utgöras av en avdelning, sammansatt av sju domare. Självskriven ledamot av avdelningen skall beträffande varje stat,som är part i målet, vara den domare, som är medborgare i staten eller, i brist på sådan domare, en person, vilken staten utser att taga säte såsom domare; de övriga domarnas namn utväljas genom lottdragning av presidenten innan målet börjar handläggas.
Artikel 44
Endast de höga fördragsslutande parterna och kommissionen äga hän- skjuta ett mål till domstolen.
Artikel 45
Domstolens behörighet omfattar alla tvister rörande tolkningen och tillämpningen av denna konvention, som de höga fördragsslutande parterna eller kommissionen hänskjuter till domstolen i enlighet med bestämmelserna i artikel 48.
A rtikel 46
l. Envar av de höga fördragsslutande parterna må när som helst förklara sig erkänna, att i alla frågor angående tolkning och tillämpning av denna konvention domstolens jurisdiktion är för parten tvingande i och för sig och utan särskild överenskommelse.
2. Förklaringar, som ovan avses, må avgivas utan villkor eller under villkor om ömsesidighet i förhållandet till flera eller vissa andra höga fördragsslutande parter eller för viss tid.
3. Förklaringarna skola deponeras hos Europarådets generalsekreterare, som skall överlämna avskrifter av desamma till de höga fördragsslutan- de parterna.
Artikel 4 7
Mål må ej hänskjutas till domstolen annat än efter det att kommissionen fastställt, att det icke lyckats att nå en uppgörelse i godo, samt innan den i artikel 32 föreskrivna fristen av tre månader utlöpt.
A rtikel 48
Under förutsättning att den berörda höga fördragsslutande parten, om det endast finnes en sådan, eller de berörda höga fördragsslutande
parterna, om det finnes flera, obligatoriskt äro underkastade domstolens jurisdiktion eller, om så ej är fallet, med samtycke av den berörda höga fördragsslutande parten, om det endast finnes en sådan, eller av de be- rörda höga fördragsslutande parterna, om det finnes flera, kan ett mål hänskjutas till domstolen genom
a) kommissionen;
b) hög fördragsslutande part, vars medborgare uppges vara förförde- lad;
c) hög fördragsslutande part, som hänskjutit fallet till kommissionen;
d) hög fördragsslutande part, mot vilken klagomålet riktats.
Artikel 49
i händelse av tvist rörande domstolens behörighet skall frågan härom avgöras genom beslut av domstolen.
Artikel 50
Därest domstolen finner, att beslut eller åtgärd av en rättslig myndighet eller annan myndighet hos någon hög fördragsslutande part helt eller delvis står i strid mot de förpliktelser, som härröra ur denna konvention, och därest sagda parts inhemska rätt endast till en del medgiver att gottgörelse lämnas för beslutets eller åtgärdens verkningar, skall domsto- lens utslag, om så befinnes nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.
Artikel 51
Domskälen skola angivas i domstolens utslag. Om domarena icke äro eniga om utslaget i dess helhet eller till någon del, äger varje domare rätt att avgiva sitt särskilda votum.
Artikel 52
Domstolens utslag är slutgiltigt.
Artikel 53
De höga förd ragsslutande parterna förbinda sig att rätta sig efter domstolens utslag i alla de mål, i vilka de äro parter.
Artikel 5 4
Domstolens utslag skola översändas till ministerkommittén, som överva- kar deras verkställande.
Artikel 55
Artikel 56
1. Det första valet av domstolens ledamöter skall äga rum, sedan dt" förklaringar av de höga fördragsslutande parterna, som omnämnas i artikel 46, ha uppnått ett antal av åtta.
2. Intet mål kan hänskjutas till domstolen före nämnda val.
AVDELNING V
Artikel 5 7
På anmodan av Europarådets generalsekreterare skall varje hög fördrags- slutande part tillhandahålla upplysningar om det sätt, på vilket dess inhemska lagstiftning säkerställer ett effektivt efterlevande av bestämmel- serna i denna konvention.
Artikel 58
Kommissionens och domstolens utgifter skola bestridas av Europarådet.
A rtikel 5 9
Kommissionens och domstolens ledamöter ha under utövandet av sin verksamhet rätt till de privilegier och den immunitet, som avses i artikel 40 av Europarådets stadgar och i de avtal som ingåtts i kraft av sagda artikel.
Artikel 60
intet i denna konvention må tolkas som en begränsning eller inskränk- ning av någon av de mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter, vilka må vara garanterade i de höga fördragsslutande parternas lagar eller i någon annan konvention, vari de äro parter.
A rtikel 6 ]
lntet i denna konvention skall inskränka de befogenheter, som tillerkänts ministerkommittén genom Europarådets stadga.
Artikel 62
De höga fördragsslutande parterna avstå ömsesidigt, utom i händelse av särskild överenskommelse, från att begagna sig av fördrag, konventioner eller deklarationer, som äro gällande mellan dem, för att genom ansökan hänskjuta en tvist, som uppstår rörande tolkningen eller tillämpningen av denna konvention, till reglering i annan ordning än som stadgas i konventionen.
Artikel 63
l .
Stat må vid sin ratificering eller när som helst senare genom en notifikation, ställd till Europarådets generalsekreterare, förklara att denna konvention skall tillämpas på alla eller något av de territorier, för vilkas internationella förbindelser staten i fråga svarar. . Konventionen skall tillämpas på det eller de territorier, som angivasi
notifikationen, från trettionde dagen, efter det att Europarådets generalsekreterare mottagit notifikationcn. . Inom de nämnda territorierna skola likväl konventionens bestäm—
melser tillämpas med hänsyn till vad de lokala förhållandena kräva. . Stat, som avgivit förklaring enligt 1. ovan, kan när som helst därefter
förklara, att staten beträffande ett eller flera av de med förklaringen avsedda territorierna erkänner kommissionen såsom behörig att mottaga ansökningar från enskilda personer, icke-statliga organisa— tioner eller grupper av enskilda i enlighet med artikel 25 av denna konvention.
Artikel 64
1. Vid undertecknandet av denna konvention eller deponerandet av ratifikationsinstrument kan en stat göra förbehåll med avseende å någon särskild bestämmelse i konventionen, i den mån lagstadgande, som då äger giltighet inom statens territorium, icke överensstämmer med bestämmelsen. Förbehåll av allmän karaktär tillåtas icke enligt denna artikel.
. Varje förbehåll, som göres enligt denna artikel, skall innehålla en kort redogörelse för det berörda lagstadgandet.
Artikel 65
1. En hög fördragsslutande part må icke uppsäga denna konvention förrän efter utgången av fem år från dagen för dess ikraftträdande och med iakttagande av en uppsägningstid på sex månader samt genom notifikation, ställd till Europarådets generalsekreterare, som därom skall underrätta de övriga höga fördragsslutande parterna. . Uppsägning får icke till följd, att den ifrågavarande höga fördrags- slutande parten löses från sina förpliktelser enligt denna konvention beträffande någon åtgärd, som kan utgöra en kränkning av sådana förpliktelser och som parten må ha utfört före den dag, då uppsägningen blev verkande. . En hög fördragsslutande part, som upphör att vara medlem av Europarådet, upphör under enahanda villkor att vara part i denna konvention.
. Konventionen må enligt bestämmelserna under l.—3. uppsägas be- träffande varje territorium, för vilket den förklarats tillämplig enligt artikel 63.
Artikel 66
1. Denna konvention är öppen för undertecknande av medlemmarna i Europarådet. Den skall ratificeras. Ratifikationcrna skola deponeras hos Europarådets generalsekreterare.
2. Konventionen skall träda i kraft, då tio ratifikationsinstrument deponerats.
3. För signatärmakt, som ratificerar sedermera, skall konventionen träda i kraft den dag, då ratifikationsinstrumentet deponeras.
4. Europarådets generalsekreterare skall underrätta alla medlemmar i Europarådet om konventionens ikraftträdande, och namnen på de höga fördragsslutande parter, som ha ratificerat densamma och om deponerande av ratifikationsinstrument, som sker senare.
Bilaga 8 Utdrag ur "Coborapporten", dvs. FN:s specielle rapportör José Martinez Cobos rapport, Study of the problem of discrimination against in—
digenous populations
.H.»? ..,, nu.-......
lh.
J
. yt;
'| — H”. ua.—.
|| l llllllllf1 r-l'.ll
Ivriu. lil-j lur '. . 'r.
.,ulf H-J- .l l) |l_-" * ,
Utdrag ur "Coborapporten", dvs. FN:s specielle rappor— tör José Martinez Cobos rapport, Study of the problem
of discrimination against indigenous populations
E/CN.4/Sub.2/l983/21/Add.8 page 50
379. Indigenous communities, peoples and nations are those which, having a historical continuity with pre— invasion and pre—colonial societies that developed on their territories, consider themselves distinct from other sectors of the societies now prevailing in those territories, or parts of them. They form at present non—dominant sectors of society and are determined to preserve, develop and transmit to future generations their ancestral territories, and their ethnic identity, as the basis of their continued existence as peoples, in accordance with their own cultural patterns, social
institutions and legal systems.
380. This historical continuity may consist of the con— tinuation, for an extended period reaching into the
present, of one or more of the following factors:
(a) Occupation of ancestral lands, or at least of part of them;
(b) Common ancestry with the original occupants of these lands;
(c) Culture in general, or in specific manifesta— tions (such as religion, living under a tribal system, membership of an indigenous community, dress, means of livelihood, life—style, etc.);
(d) Language (whether used as the only language,
as mother-tongue, as the habitual means of communica—
tion at home or in the family, or as the main, preferred, habitual, general or normal language);
(e) Residence in certain parts of the country, or in certain regions of the world;
(f) Other relevant factors.
381. On an individual basis, an indigenous person is one who belongs to these indigenous populations through self— identification as indigenous (group consciousness) and is recognized and accepted by these populations as one
of its members (acceptance by the group).
382. This preserves for these communities the sovereign right and power to decide who belongs to them, without
external interference.
Bilaga 9 Ur FN—stadgan Kapitel XI. Förklaring angående icke själv—
styrande territorier
(| . .f-u ((C
.1 n' 'n
Ur FN-stadgan
Kapitel XI. Förklaring angående icke självstyrande territorier
Artikel 73
Medlemmar av Förenta Nationerna, som bära eller ikläda sig ansvar för förvaltningen av territorier, vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse, erkänna grundsatsen, att innevånarnas intressen komma i främsta rummet, och åtaga sig såsom ett heligt värv förpliktelsen att, inom ramen av det system för internationell fred och säkerhet som upprättats genom denna stadga, till det yttersta främja deras väl- färd samt att i detta syfte:
a) trygga de ifrågavarande folkens framåtskridande i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område, allt med skyldig hänsyn till deras egen kultur, liksom ock åt dem trygga rätt- vis behandling och skydd mot övergrepp;
b) främja självstyrelse, vederbörligen beakta folkens politiska strä- vanden samt bistå dem i den fortskridande utvecklingen av deras fria politiska institutioner, i överensstämmelse med varje territoriums och dess befolknings särskilda förhållanden och skiftande utvecklings— stadier;
c) befästa internationell fred och säkerhet;
d) befordra uppbyggande och utvecklande åtgärder, uppmuntra forskning samt samarbeta inbördes och, där så är lämpligt, med' inter- nationella fackorganisationer för att förverkliga de sociala, ekono- miska och vetenskapliga ändamål, som angivits i denna artikel;
e) med de inskränkningar, som må betingas av säkerhetsskäl eller av konstitutionella hänsyn, regelbundet för kännedom tillställa gene— ralsekreteraren statistiska och andra upplysningar av teknisk natur rörande ekonomiska och sociala förhållanden och uppfostran inom de territorier, för vilka de äro ansvariga, med undantag för territorier på vilka kapitlen XII och XIII äro tillämpliga.
Artikel 74
Förenta Nationernas medlemmar äro tillika ense om att deras politik beträffande de territorier på vilka detta kapitel äger tillämpning måste, ej mindre än beträffande moderlandet, grundas på den all- männa principen om god grannsämja i sociala, ekonomiska och kom- mersiella angelägenheter, dock med skyldig hänsyn tagen till den öv- n'ga världens intressen och välfärd.
Bilaga 10 Declaration of principles (WCIP)
Declaration of principles (WCIP)
Principle
Principle
Principle
Principle
Principle
Principle
Principle
Principle
All indigenous peoples have the right of self—determination. By virtue of this right they may freely determine their po— litical status and freely pursue their economic, social, religious and cultural development.
All states within which an indigenous people lives shall recognize the popula— tion, territory and institutions of the indigenous people.
The cultures of the indigenous peoples are part of the cultural heritage of mankind. The traditions and customs of indigenous people must be respected by the states, and recognized as a fundamental source of law.
All indigenous peoples have the right to determine the person or groups of persons who are included within its population. Each indigenous people has the right to determine the form, structure and authori- ty of its institutions. The institutions of indigenous peoples and their decisions, like those of states, must be in conformity with international ally accepted human rights both collective and individual.
Indigenous peoples and their members are entitled to participate in the political life of the state.
Principle 9.
Principle10.
Principle11.
Principle12.
Principle13.
Principle14.
Principle 15.
Indigenous people shall have exclusive rights to their traditional lands and its resources, where the lands and resources of the indigenous peoples have been taken away without their free and informed conscent such lands and resources shall be returned.
The land rights of an indigenous people include surface and subsurface rights, full rights to interior and coastal waters and rights to adequate and exclusive coastal economic zones within the limits of international law.
All indigenous peoples may, for their own needs, freely use their natural wealth and resources in accordance with Principle 9 and 10.
No action or course of conduct may be un— dertaken which, directly or indirectly, may result in the destruction of land air, water, sea ice, Wildlife, habitat or natu- ral resources without the free and infor— med consent of the indigenous peoples affected.
The original rights to their material culture, including archeological sites, artifacts, designs, technology and works of art lie with the indigenous people.
The indigenous peoples have the right to receive education in their own language or to establish their own educational insti— tutions. The languages of the indigenous peoples are to be respected by the states in all dealings between the indigenous people and the state on the basis of equa— lity and non—discrimination.
Treaties between indigenous nations or
peoples and representatives of states free—
Principle 16.
Principle 17.
ly entered to, shall be given full effect under national and international law. Indigenous peoples have the rigth, in accordance with their traditions, to move and conduct traditional activities and maintain friendship relations across in— ternational boundries.
The indigenous peoples and theirs autho— rities have the right to be previously consulted and to authorize the realisa— tion of all technological and scientific investigations to be conducted within their territories and to have full access to the results of the investiga—
tion.
"KUNGLWIBL. 1985 "07" 2 8 STOCKHOLM
A.."? '|'» L "". .. "i" ' 'mg' 'i'.-:.,i ,'l,'_ , H I ' ...)-_. ,..- '. -._,_,,.,.E , w ,-"'t'.'_ ' , , "'å..'f' lån!, ,'T . " r i ' _:I _|. Ill.— 1 . . ' '_'-'&' | =!" '-..'1 " || |||" lk. .” |" " ,, ' ,,,. r'_ .-.. n- ,.' ' -|.' '- "t ' ='.. ,,'. .,"....-.,..,.. ' . .. . .l . _ 1, - u,.” . | , '.'-li- ,! "I - ' * " . 1'51' ; "".-".". . 'I.-'p'i...:',,;:. . ' ' _ ., .'.' ,...l . I .
