SOU 1992:80

Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning

Statsrådet och chefen för J ustitiedepartementet

Genom beslut den 13 februari 1992 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av behovet av kriminologisk och kriminalpolitisk forskning m.m.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades samma dag under- tecknad, f.d. statssekreteraren, docenten Ola Nyquist, att som sär- skild utredare göra den beslutade översynen.

Den 7 april 1992 förordnades hovrättsfiskalen Agneta Bäcklund att biträda utredaren med vissa sekreterareuppgifter.

Jag får härmed överlämna betänkandet Kriminologisk och kriminal- politisk forskning.

Stockholm den 21 september 1992

Ola Nyquist

SCB Statistiska centralbyrån SFR Socialvetenskapliga forskningsrådet SIB Statens institut för byggnadsforskning TFB Transportforskningsberedningen U Utbildningsdepartementet

%* lgir-Eiri:wr.:r:-;-å'm-ar1." .n - :l i'*-' ' wniäfäänöa .

'.'. Bill. . 'l '. """.|||F ." "';" ""1- h... '1'..'.;.li-. Q'. 1 "' ' "'I '.| . --'n' *I." -' ..lul "'.' r :wi- E '.I ..llll'u '.' .'ur-."..'1-'"= _ I._-r

i! åren-"|; lr- *". Fal-19 r-mbir -|. * |.--- '.rr.""';']_;1-g

f..-ar. "vi-L": .z'.'.__..... gamma - LM

MLM-: lz-rv '.." ---.f-: uar-m: uy

r.fi'. -|:- "f.-- urin: |--.— ... I;_ . rim-huk b! itll-I+. J." . ..__ .itr 'im IL.-.! 11 _WM -.' Pl.! " limit-E% lä. ! 4 i åhumnidwn-jmiar fi:—> aga-hiv: _ .- 11|_ Nädå . wi; !! "i'll-:::;i'l. "I-.ru fmT'ägrlv Hämta." N .: Ilgr,-.. 'Wilkm .- ,,_ ,,, h. _, H.,, __, .- hwwnuw vå _ ”153?me "' Määttä! .-.| Mmmm Gidlöf-”im ; ,_- !. '|' .

-- 5.111de 10! mm mm .. |- WWW? mammuinbiiåu

m ' Wains» animata-mm & HT

I : .."—:l _' 'l'l

HiFi-.! 'h'äb'w'äl-w-

' ' 'lfI'I-l ' 'lll -' I II "I-'. .] ni:,- L- |'-l.-|_a .'_:,..- L .' _; _| | |:. I"I '_' ". I.

Sammanfattning

Översynen av behovet av kriminologisk och kriminalpolitisk forsk- ning m.m. redovisas vid en tidpunkt då konceptet om den "fria högskolan" och användningen av löntagarfondsmedel för finansiering av forskning står i centrum för den forskningspolitiska debatten. Samtidigt pågår ett tillsättningsförfarande för att vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet utse dels efterträdare till vår hitintills ende professor i kriminologi Knut Sveri, som avgick med pension vid årsskiftet 1991/92, dels förste innehavare till en nyin- rättad under lång tid önskad tjänst som högskolelektor med inriktning på kriminologisk forskning.

Dessa förhållanden, den långa raden av översyner under senare år av forsknings- och utvecklingsverksamheten inom bygg- och arbets— miljö, energi, naturvård, försvar, trafik och andra sektoriella FoU- områden samt frågan om professurer vid Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bildar bakgrund till denna utredning.

Utredningen redovisas i fyra huvudavsnitt: Utgångspunkter, läges- beskrivning, överväganden beträffande mål och medel samt slutsatser och förslag. Till utredningen har fogats 17 bilagor med beskrivningar och - i flera fall - analyser av centrala frågor inom svensk krimino- logisk och kriminalpolitisk forskning. Här ges bl.a. en prognos för brottsutvecklingen till år 2000, redovisningar av olika övergripande forskningsprogram och en i det närmaste heltäckande bild av verksamheten vid BRÅ.

I Utgångspunkter Kap. 1 Bakgrund och Förutsättningar

I detta avsnitt beskrivs förutsättningama och utgångspunkterna för utredningsuppdraget, bl.a. - utöver redan nämnda förhållanden - att högskolan har ansvaret för den grundläggande forskningen och att professurer i fortsättningen inte kommer att inrättas av regeringen utan genom lokala högskolebeslut. Det understryks att utredningsom- rådet bör ses i ett övergripande nationellt och internationellt FoU- perspektiv och att höga krav måste ställas på FoU-verksamhetens samhällsrelevans och vetenskapliga kvalitet.

Det förväntas av utredaren att han - utöver sedvanliga invente- ringsuppgifter - skall redovisa en lämplig fördelning mellan grundläggnde forskning, å ena sidan, och tillämpad forskning och utvecklingsarbete å den andra. Han förutsätts vidare lägga förslag på hur FoU-verksamheten skall kunna förstärkas genom bl.a. en bättre samordning av befintliga och eventuella tillkommande resurser. Han skall också överväga om det finns behov av att göra några ändringar beträffande BRÄ:s roll, uppgifter, samman- sättning och organisatoriska ställning.

Utredaren ger en allmän beskrivning av behovet av kunskap och forskning, de olika FoU-redskapen (forskning, utvecklingsarbete etc.), frågan om överförande av forskningsresultat, det viktiga sambandet mellan forskning och utbildning, forskarutbildningen och relationen forskningen och den praktiska yrkesverksamheten. Avslutningsvis pläderar han för användningen av begreppet kriminal- vetenskap som ett adekvatare och mer heltäckande begrepp för hans utredningsområde än sammansättningen kriminologisk och kriminal- politisk forskning.

II Lägesbeskrivning

I detta parti beskrivs de kriminalvetenskapliga aktörernas roller, verksamhet och resurser (kap 2). En översikt ges av forskarkadem och finansieringskälloma (kap. 3). Frågan om kriminalvetenskapliga forskningsprogram behandlas (kap. 4) samt relationen behov-resurser

(kap 5)-

Kap. 2 Roller, verksamhet och resurser

I detta kapitel beskrivs de aktörer som verkar inom det kriminalveten- skapliga FoU-området: högskolan med främst institutionerna för kriminologi, social- och rättspsykiatri, sociologi och psykologi i Stockholm samt institutionen för sociologi i Lund; sektorsorganen Brottsförebyggande rådet, Rikspolisstyrelsens (RPS) forskningsenhet, Kriminalvårdsstyrelsens (KVS) forskningsgrupp och det nyinrättade Rättsmedicinalverket (RMV).

Särskilt den kriminologiska institutionens, BRÅzs, RPS” forsknings- enhets och KVS” forskningsgrupps historiska bakgrund och utveckling beskrivs.

Då det gäller den kriminologiska institutionen framhåller utredaren att institutionen under åren haft mycket få fasta tjänster och en tung undervisningsbörda som utförts på bekostnad av önskvärda forsk— ningsinsatser. Institutionen hade under 1991/92 en forskningsbudget

på knappt 1 mkr. Huvudmannaskapet för professuren är delat mellan juridisk och samhällsvetenskaplig fakultet.

Med hänsyn till bl.a. att institutionen anses underskrida en "kritisk massa för en effektivt fungerande verksamhet" har en arbetsgrupp för översyn av universitetets institutionella organisation föreslagit olika alternativ som äventyrar institutionens självständiga status; bl.a. föreslås en överflyttning "som avdelning" till sociologiska institutio— nen eller en sammanslagning med juridiska institutionen.

Samtidigt har den samhällsvetenskapliga fakulteten, till vilken institutionen hör, i sin nyligen avgivna fakultetsrapport aktualiserat ett överförande av "forskningsresurser och forskningstjänster till fakulteten från BRÅ".

Institutionen för social— och rättspsykiatri vid Karolinska institutet i Stockholm är också i sitt slag den enda institutionen i landet, med en professur och en docenttjänst i "medicinsk kriminologi". Inom institutionen finns ett för forskningen viktigt rättspsykiatriskt arkiv, Rättsmedicinalverkets centrala arkiv, RCA, med ca 58.000 rättspsy- kiatriska utlåtanden. Institutionen hade under 1991/92 en forsknings- budget på knappt 1 mkr.

Sociologiska— och psykologiska institutionerna vid Stockholms universitet har en forskningsverksamhet av stort kriminalvetenskapligt intresse i sina internationellt mycket uppmärksammade s.k. longitudi- nella projekt "Metropolit" och "IDA". Institutionerna hade för dessa projekt och anknytande verksamhet under 1991/92 budgets på ca 1.1 respektive 1.7 mkr.

RPS ' forskningsenhet består av en professur i polisforskning, två tjänster som högskolelektor respektive forskarassistent samt ett antal biträdande medarbetare, med placering på Polishögskolan. Verksam— heten är inriktad på tillämpad forskning och utvecklingsarbete. Budgeten för 1991/92 var 2 mkr.

K VS” forskningsgrupp består av tre personer som i stabsfunktion svarar för bl.a. utvärderingar, verksamhetsuppföljning, resultatanalys mm. genom utvecklings— och utredningsinsatser. Kostnaderna för gruppen under 1991/92 var ca 1.2 mkr.

Rättsmedicinalverket bildades 1 juli 1991 och svarar för bl.a. rättpsykiatriska undersökningar i brottmål, rättsmedicinska obduk- tioner, rättskemiska undersökningar m.m. Verket har också ansvar för "utvecklingsarbete och stöd åt forskning av betydelse för verksamheten". RMV är huvudman för det nämnda rättspsykiatriska registret, RCA, och utvecklar för närvarande ett system för att främja bl.a. den rättspsykiatriska forskningen. Särskilda medel härför är inte avsatta. Kostnader för utvecklingsarbetet och vissa insatser bestrids av medel inom befintlig budget.

BRÅ är ett kunskaps- och informationsorgan med kriminalpolitiskt

viktiga uppgifter i samverkansprojekt, utvärderingar, information, forsknings- och utvecklingsaktiviteter. Rådet har en betydande FoU- produktion och informationsverksamhet. Av personalen på ett 35—tal personer är sju doktorer, varav tre docenter, med förankring i sociologi (3), rättssociolog (1), kriminologi (1), psykologi (1) och juridik (1). Rådets budget under 1991/92 var ca 16 mkr, vartill kom externa inkomster för utförda uppdrag på ca 2.8 mkr.

Kap. 3 Forskare och ekonomi

I detta kapitel redovisas i ett första avsnitt ("Forskarkadern") doktorsavhandlingar av kriminalvetenskapligt intresse samt en lista på verksamma doktorander.

I det andra avsnittet behandlas finansieringskälloma ("Finansiering av FoU").

I tabeller och text ges en tämligen detaljerad bild av finansierings- situationen, i första hand för budgetåret 1991/92. Av denna framgår att högskolan för sin kriminalvetenskapliga forskning erhöll ca 7.5 mkr (24 %) och myndigheter/sektorsorgan (BRÅ etc) ca 24.5 mkr (76 %), totalt ca 32 mkr. Utredaren gör den bedömningen att avrundat 30 % av totalbeloppet avser grundläggande forskning och resten, 70 % , tillämpad forskning, utvecklings- och utredningsarbete.

De främsta finansieringskälloma är justitie-, utbildnings- och socialdepartementen med 21.9 mkr (69 %), myndigheter/sektorsorgan 5.7 mkr (18 %) och grundforskningsråden 3.9 mkr (12 %).

De forskningsråd, som kan komma ifråga som finansiärer, är Forskningsrådsnämnden (FRN), Humaoistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR), Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond (RJ) och Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR). Forskningsstödet är riktat till forskare, forskargrupper och forskningsmiljöer. Råden kan i vissa fall finansiera forskartjänster.

Rådens samlade medel under 1991/92 uppgick till omkring 700 mkr. RJ hade endast 9 % härav men svarade för inte mindre än 41 % (1.6 mkr) av det totala stödet till kriminalvetenskaplig forskning. Till- sammans med SFR var andelen av de totala medlen 18 %, men deras samlade kriminalvetenskapliga stöd nära 70 %. MFR med 47 % av de totala medlen gav inget stöd; HSFR med 25 % av totalen endast 7 %. Tillsammans hade MFR och HSFR alltså nästan 75 % av de totala medlen men svarade för endast 7 % av det totala stödet till kriminalvetenskaplig forskning.

Kriminalvetenskaplig FoU under 1991/92 = 32 mkr

Grundläggande forskning 30 % Tillämpad forskning och utvecklingsarbete 70 %

Finansiering av forskningsråden med 3.9 mkr ( 12 %) Råden disponerar totalt 700 mkr

RJ + SFR = 18 % av700mkr RJ + SFR = 70 % av rådens stöd till krim. vet. FoU

BRÅ disponerade under den nämnda tiden, som nämnts, ca 18.8 mkr, RPS” forskningsenhet 2.6 mkr och KVS' forskargrupp 1.2 mkr.

Motsvarande läge för högskolans institutioner var i Stockholm: kriminologiska 0.95 mkr (13 %), sociologiska 1.1 mkr (14 %), psykologiska 1.7 (23 %) och rättspsykiatriska 0.9 mkr (12 %) samt i Lund, sociologiska institutionen, 1.2 mkr (15 %) och övriga institutioner i landet 1.7 mkr (23 %).

Då det gäller myndigheters särskilda anslagsmedel för kriminal- vetenskapliga uppdrag så svarade Arbetsmiljöfonden (AMFO), näst efter departementen (3 mkr, 54 %), för den största andelen (1.4 mkr, 25 %). Se i övrigt tabellerna i avsnitt 3.2.1.

Kap. 4 Kriminalvetenskapliga forskningsprogram

I slutet av 1950-talet väcktes frågan om övergripande kriminologiska forskningsprogram. Det förutsattes att forskningsråden gemensamt skulle utarbeta ett sådant. Det blev inte fallet. Utredaren aktualiserar frågan och redovisar fyra exempel på program inom de socialekolo- giska, kriminalpolitiska, psykologiska och rättspsykiatriska forsk- ningsområdena som kan ingå i ett nationellt kriminalvetenskapligt program.

Kap. 5 Forskningsbehov och resurser

Mot bakgrund av den ständiga frågan varför samhället inte satsar mer än det gör på kriminalvetenskaplig forskning - med tanke på de ska— dor och lidanden som brottsligheten förorsakar - ger utredaren i detta kapitel exempel på proportionerna i medelsanvisning till kriminal- vetenskaplig FoU och till annan samhällsstödd verksamhet med viss anknytning. Det belopp som disponerades 1991/92 (totalt 32 mkr) var bråkdelar av procent av de belopp som under samma tid disponerades av olika samhällssektorer som t.ex. högskolan och rättsväsendet. Av grundforskningsrådens totala stöd (700 mkr) gavs 0.6 procent till kriminalvetenskaplig forskning. Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet hade under 1991/92 ett fakultetsanslag på

knappt 1 mkr, motsvarande 0.01 procent av de FoU-medel som under samma tid disponerades av högskolan i dess helhet.

32 mkr totalt för kriminalvetenskaplig FoU 1991/92

= 0,3 % av rättsväsendets medel för åtgärder mot brott = 0,2 % av sektorsforskningens och högskolans medel = 0,1 % av högskolans, rättsväsendets och sekt.fo.medel

För att sätta in behovs- och resursfrågan i ett framtidsperspektiv gör utredaren några referenser till brottslighetsutvecklingen, på basis av en för utredningen gjord prognos om kriminalitetens utveckling fram till år 2000 och ett av utredningen med anledning av prognosen hållet miniseminarium. Enighet tycks råda om en viss ökning av kriminali- teten. Ökningstakten har man däremot olika uppfattning om. Kapitlet avslutas med några referenser till utredningar som försökt beräkna brottslighetens kostnader och skadeverkningar. Bl.a. hänvisas till en av det norska justitiedepartementet i samverkan med det norska försäkringsförbundet genomförd undersökning. Med alla reservationer för felkällor etc visar resultatet på kostnader i mångmiljardbelopp. Sammanfattningsvis gör utredningsmannen den bedömningen att brottsligheten med all sannolikhet inte kommer att minska och där- med inte heller kommer att kosta mindre eller förorsaka mindre lidanden än vad den gör i dag såvida inte nya hitintills oprövade brottspreventiva åtgärder och behandlingsmetoder kan komma till användning. Det är i denna innovationsprocess utredaren ser den kriminalvetenskapliga forskningens viktiga roll.

III Överväganden

Kap. 6 Mål och medel

I detta kapitel behandlas en rad för den kriminalvetenskapliga FoU- verksamheten och kriminalpolitiken centrala frågor: verksamhetens samhällsrelevans och vetenskapliga kvalitet; behovet av en central FoU-funktion; värdet av en innovativ FoU-miljö; kravet på samver- kan och samordning och på ett tvärvetenskapligt angreppssätt; be- hovet av forskartjänster; bedömning av BRÅ:s verksamhet; kravet på en samlad utvärdering av den kriminalvetenskapliga FoU-verksamhe- tens kvalitet och relevans. Kapitlet avslutas med utredarens bedöm- ning av programforskning och hans överväganden och förslag till åtgärder för att främja och stärka den kriminalvetenskapliga FoU- verksamheten.

På basis av övervägandena i kap 6 gör utredaren i betänkandets sista avsnitt (IV) i sammandrag följande observationer och konstate- randen samt redovisar en förslagskatalog.

IV Slutsatser och förslag

Utredarens observationer:

Det svenska kriminalvetenskapliga forskningsområdet utmärks av

Ett splittrat departementalt huvudmannaskap Brist på en sammanhållande central funktion

Klart otillräckliga ekonomiska resurser Ekonomisk obalans mellan högskola och sektorsorgan En relativt liten forskarkader Endast en specialinstitution inom högskolan Stockholmsdominans Oklara FoU-roller Brist på en heltäckande FoU-policy Behov att förstärka den grundläggande forskningen

Utredarens konstateranden:

Ett betydande intresse för kriminalvetenskaplig forskning. Svensk longitudinell forskning har en internationell tätposition. Antalet forskarstuderanden och doktorander verkar vara i ökande. Riksdagen har redan intagit en positiv hållning till fler professurer. Det verkar finnas ett intresse från beslutsfattare att förstärka området. Sektorssystemet (med bl.a BRÅ) visar stora kvaliteter i FoU-arbetet.

Utredarens bedömningar:

En strävan bör vara att lika mycket skall satsas på grundläggande forskning som på tillämpad forskning och utvecklingsarbete (50-50)

Bättre samordning av resurser för kriminalvetenskaplig FoU kan komma till stånd genom

Förstärkning av kriminologiska institutionen

Inrättande av en BRÅ:S vetenskapliga nämnd

- Kraftsamling av forskningsrådens stöd genom ett av råden ge- mensamt utarbetat och finansierat nationellt forskningsprogram

- Eventuellt en universitetsanknytning av polisforskningen

Kriminalvetenskapliga nätverk

Betr. BRÅ:

Accentuering och utveckling av samverkan, utvärdering, modeller för brottsförebyggande arbete och information

En mer funktionsinriktad organisation

Satsning på samverkansdelegationen och den nya vetenskapliga nämnden

"Nätverkscentrum"

Utredarens förslag: Följande professurer bör inrättas

En professur i kriminalpolitik, vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

En professur i rättspsykologi med inriktning på bl.a. vittnespsykologi, vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet.

En professur i kriminalpsykologi, vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, med anknytning till institutionens arbete med longitudinella studier, särskilt IDA/Orebroprojektet.

Följande forskarg'änster bör inrättas

En tjänst som högskolelektor vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet med inriktning på forskning (med anknytning till professuren i kriminalpolitik).

En tjänst som forskarassistent vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (med anknytning till professuren i kriminal- politik).

En forskartjänst vid social- och rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet (med anknytning till Rättsmedicinalverkets cen- trala arkiv, RCA).

Se nedan beträffande tillskott av doktorandtjänster vid Lunds univer— sitet.

Överföring av medel

Brottsförebyggande rådets medel för bidrag till kriminologisk forsk- ning (för närvarande cirka 800.000 kr.) bör överföras till juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna vid Stockholms universitet för att gemensamt användas till doktorandstipendier vid kriminologiska institutionen.

Medelstillskott

Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond bör ges en donation på 200 mkr av löntagarfondmedel för att i stiftelseforrn och med den årliga avkastningen stödja långsiktig, konkurrensutsatt och internationellt gångbar kriminalvetenskaplig forskning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet bör erhålla ett med 750.000 kr. förhöjt fakultetsanslag att användas av universitetets sociologiska institution för att främja och utveckla ett kriminalveten- skapligt nätverk.

Övriga frågor

Ny nämnd

Vid Brottsförebyggande rådet bör rådets vetenskapliga delegation ersättas med en vetenskaplig nämnd.

Utredning

Frågan om behovet och formerna för en central funktion för att främja och förstärka den kriminalvetenskapliga FoU-verksamheten bör utredas.

Utvärdering

En utvärdering bör ske av den kriminalvetenskapliga FoU-verksam- hetens vetenskapliga kvalitet och samhällsrelevans.

Förhandling

Regeringen bör - utan bindande utfästelser - förordna en särskild kontakt- och förhandlingsperson med uppgift att tillvarata det all- männa intresset av att frågor om tjänster och finansiering inom det kriminalvetenskapliga FoU-området tas upp till diskussion med högskolor, forskningsråd etc, samt att den föreslagna utvärderingen förbereds och genomförs.

Ekonomisk sammanfattning i mkr

Professur i "kriminalpolitik" med två biträdande tjänster (lektor/forskarass.)

Professur i "rättspsykologi"

Professur i "kriminalpsykologi"

Forskartjänst vid social- och rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet

Doktorandtjänster (2) och administration av ett kriminalvetenskapligt nätverk vid Lunds universitet

I Utgångspunkter

1. Bakgrund och förutsättningar

Bedömningar och uttalanden i den senaste forskni ngspolitiska proposi- tionen (1989/ 90:90) och den forskningspolitiska debatten i anslutning härtill gav upphov till en rad översyner och uppföljande förändringar inom svensk sektorsforskning.

Senare delen av 1980-talet hade präglats av livliga diskussioner om den obalans som många såg ligga i att samhället gjorde stora ekonomiska satsningar på den sektoriella forsknings- och utvecklings- verksamheten på bekostnad av och till men för den grundläggande högskoleforskningen. Riksdagsuttalanden om vikten av att sektors- organen inte bara skulle anlita högskolan för snabba FoU-uppdrag utan även engagera sig för dess långsiktiga kunskapsuppbyggnad gav visserligen vissa synbara positiva resultat. I en del fall fördes genom riksdagsbeslut medel över från sektorsorgan till högskolan, oftast via ett grundforskningsråd (exempelvis från byggforskningsrådet till humanistisk-samhällsvetenskapli ga forskningsrådet). Vidare inrättades två nya basala forskningsråd (social— respektive teknikvetenskapliga forskningsråden) med i huvudsak tillgängliga sektorsmedel. Sektors- organen själva bemödade sig om att bidra till den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden inom högskolan. Men man kan inte påstå att några mer dramatiska forskningspolitiska förändringar härigenom eller i övrigt kom till stånd.

Något kryddades anrättningen av att högskolan ensidigt gjorde en icke oväsentlig höjning av den förvaltningsavgift som debiteras de sektoriella uppdragsgivarna för deras högskoleprojekt. På sektors- sidan visades viss förståelse för pålagan, men uttalades också stark kritik över det svaga beslutsunderlaget och det sätt på vilket det ensidiga beslutet togs.

Mer dramatisk, för att inte säga drastisk, blev situationen då det stod klart att uttalandena i 1991 års forskningspolitiska proposition om de oeftergivliga kraven på vetenskaplig kvalitet och samhälls- relevans skulle leda fram till en rad översyner av sektoriella FoU- organisationer.

Utvecklingen mot ett ökande antal utredningar och utvärderingar förstärktes genom regeringens både allmänna och myndighetsspecifika

direktiv för s.k. fördjupade anslagsframställningar.

Under ett par år har nu de allra flesta centrala sektorsområden blivit genomlysta. Inte sällan har översynema lett till genomgripande funktions- och organisationsförändringar. Sektorsorgan som vi vant oss vid - t.ex. SÖ och STU - har stöpts om och fått nya drapperingar. Skolöverstyrelsen blev Skolverket; Styrelsen för teknisk utveckling, Industri- och Energiverken slogs samman till Närings- och teknik- utvecklingsverket (NUTEK). Översyner av FoU-verksamheten inom t.ex. bygg- och arbetsmiljö, energi, naturvård, försvar- och trafikom- rådena har i snabb takt avlöst varandra och inneburit betydande förändringar i olika avseenden. Vetenskapskravet har för gott med- vetandegjorts och operationaliserats. Relevansfrågoma har behållit och förstärkt sin givna plats på de sektoriella dagordningama. Personlig kompetens och professionalitet, organisationsutveckling och rationell medelsförvaltning kännetecknar i allt större utsträckning det nya sektoriella FoU-systemet; ett system, för övrigt, som OECD i en utvärdering av svensk FoU för några år sedan rekommenderade att vi bör slå vakt om.

Det är bl.a. mot den angivna bakgrunden som översynen av den kriminologiska och kriminalpolitiska forskningen skall ses. Dock föregicks utredningsbeslutet av en alldeles speciell parlamentarisk händelse som av allt att döma blev den direkt utlösande faktorn för att översynen kom till stånd.

1.1. Förslaget om professurer vid BRÅ

Vid behandlingen av 1990 års forskningsproposition (1989/90:100) avseende brottsförebyggande rådet (BRÅ) erinrade riksdagens justitie- utskott om "det värde som inrättande av professurer vid rådet skulle kunna ha på forskningen och rekryteringen av forskare ". Detta, an- förde utskottet, "bör beaktas på sikt i det fortsatta utvecklings- och budgetarbetet" (JuU29, 5. 7-8).

I 1991 års budgetproposition hänvisade justitieministem till de året innan angivna riktlinjerna för BRÅzs verksamhet, men förde inte fram något förslag om inrättande av professurer vid rådet. I ett par motioner (Ju811 och Ju814) hemställdes emellertid att tre professurer skulle inrättas och i en ytterligare motion (Ju835) föreslogs en utredning i frågan.

Med anledning av vad som sålunda hade förevarit anförde justitieut- skottet: "Utskottet vill för sin del erinra om sitt uttalande vid behandlingen av forskningspropositionen (se ovan) samt inskärpa att det bör _beaktas i det fortsatta utvecklings- och budgetarbetet ifråga om B ".

Mot den angivna bakgrunden och som ett led i beredningen av

BRÅ:s anslagsframställning för bå 1992/93 uppdrog rådet åt mig (910815) att närmare utreda frågan om rådsprofessurer.

I min utredningsrapport (911030) konstaterade jag bl.a. att riksdagen accepterat förslaget i 1990 års forskningsproposition att tjänster som professor fortsättningsvis endast bör inrättas inom högskolan. Jag uttalade också för egen del den bestämda meningen att frågan - liksom den kriminologiska och kriminalpolitiska forsk- ningen - borde ses i ett övergripande nationellt perspektiv. Mitt förslag var att man - för att inte tappa tempo - skulle gå på två parallella spår: ”ett lokalt BRÅ-spår " och "ett övergripande nationellt högskolespår ". Som ett första steg föreslog jag inrättande av en BRÅ- professur i kriminalpolitisk forskning vid Stockholms universitets kriminologiska institution. Jag framhöll också det angelägna i att justitiedepartementet i samråd med utbildningsdepartementet som ett led i beredningen av 1993 års forskningsproposition aktualiserade en utredning om en förstärkning av den kriminologiska och kriminalpoli- tiska forskningen i landet.

Med det senare syftet erhöll jag (920213) regeringens uppdrag att göra en översyn av behovet av kriminologisk och kriminalpolitisk forskning m.m. (bilaga 1).

1.2. Uppdraget

Enligt direktiven omfattar översynen alla aktörer på FoU-arenan, såväl innanför som utanför högskolan. Utöver sedvanliga invente- ringsuppgifter förväntas jag redovisa ett slags fördelningsnyckel för "lämplig avvägning" mellan olika FoU-slag, konstruerad för ett system som skall präglas av bl.a. en berikande växelverkan mellan teori och praktik. Jag förutsätts lägga förslag om hur FoU-verk- samheten skall kunna förstärkas genom bl.a. en bättre samordning mellan berörda aktörer och intressenter och en bättre samordning av befintliga och eventuellt tillkommande resurser. Det förväntas också att jag skall "överväga om det finns behov av att göra ändringar ihåg:: om rådets (BRÅ:s) roll, uppgifter, sammansättning och orga- nisatoriska ställning ".

Jag har följande (delvis redan nämnda) allmänna utgångspunkter för utförande av mitt uppdrag:

El Högskolan har ansvaret för den grundläggande forskningen och högre utbildningen

[] Professurer kommer i fortsättningen inte att inrättas av re- geringen utan genom lokala högskolebeslut och sålunda endast inom högskolan

Cl Det svenska sektoriella FoU-systemet har betydande kunskaps- informations- och implementeringsuppgifter

[1 Allt brottsförebyggande arbete måste bygga på säker kunskap och beprövad erfarenhet

Cl Myndigheter inom rättsystemet har ett stort behov av kriminolo- gisk och kriminalpolitisk "närkunskap"

El Utredningsområdet (kriminologisk och kriminalpolitisk forskning) bör ses i ett övergripande kriminalvetenskapligt, nationellt och internationellt FoU-perspektiv

El Höga krav skall ställas på de kriminalvetenskapliga FoU-verk- samheternas vetenskapliga kvalitet och samhällsrelevans.

1.3. Behovet av kunskap och forskning

Tillgång på kunskap är ett värde i sig på samma sätt som man kan säga att den grundläggande forskningen har ett kulturellt och veten- skapligt egenvärde. Sett i ett nyttosammanhang med samhälleliga för- tecken tar vi emellertid för givet att kunskap inte bara ökar vår för- ståelse för det som händer runt om oss utan också ger underlag för rationella beslut för t.ex. ökad välfärd, säkerhet och bärkraftig ut- veckling. Vi förutsätter också som självklart att kunskap får man genom forskning och beprövad erfarenhet (handlingskunskap) och att detär på den vägen vi skall vandra för att kunna främja våra mål och ambitioner respektive kunna göra något åt våra problem. I den me- ningen har vi ett omätligt kunskapsbehov.

Med viss resignation kan man visserligen konstatera att kunskaps- insikt inte alltid styr beslut och handlingar. En arkitekt kan finna sitt sanna uttrycks- och konstnärliga förhållningssätt i en design på tvärs med vedertagen kunskap och i former som kan tolkas som kunskaps- förakt. En kriminalpolitiker argumenterar inte Sällan på ideologisk grund på ett sådant sätt att det kan tolkas inte endast som kunskaps- brist utan också som rädsla för, ja, till och med förträngning av kunskap; osv.

Det finns naturligtvis anledning att i de nämnda och liknande fall varna för moralism och kategoriskt allvetande. Såväl arkitekten som kriminalpolitikem kan genom sina ifrågasättanden och ideologiska ställningstaganden ge forskningen nytt stoff och nya infallsvinklar. Deras och liknande fall understryker också Edmund Dahlströms observation med anknytning till i första hand den samhällsvetenskap— liga forskningen: "Den kunskap som forskningen bidrar med till pralaiker och politiker blir oftast inte mer än ett tillägg till andra, praktiska kunskaper och premisser som ligger till grund för hand-

landet"

Påpekandet kan emellertid inte tas till intäkt för att t.ex. den kri- minologiska och kriminalpolitiska forskningen skulle vara av mindre betydelse för den praktiska kriminalpolitiken. I kraft av sitt ständiga ifrågasättande, sitt tvärvetenskapliga förhållningssätt, sina konse- kvensanalyser, synteser och kunskapskataloger är kriminologin och den kriminalvetenskapliga forskningen i övrigt en garanti för en all- sidig belysning av sakfrågorna och en oundgängligen nödvändig del i det fundament på vilket system och åtgärder till förebyggande och bekämpade av brott kan byggas. Denna viktiga insats förutsätter na- turligtvis duktiga forskare, en funktionell organisation och adekvata ekonomiska resurser. (Om användning av forskning, se nedan 5. 27).

1.4. FoU-kedjan

Högskolan arbetar traditionellt med forskning och utbildning inom ofta klart från varandra avgränsade disciplinområden. Behandling av samhällsproblem fordrar emellertid ett mer tvärvetenskapligt och tvär- fackligt angreppssätt med en beslutsstruktur samt arbets- och verk- samhetsformer som högskolan i varje fall hitintills haft svårt att erbjuda. Det är bland annat mot denna bakgrund man skall se den närmast lavinartade framväxten i vårt land och utomlands efter andra världskriget av dagens sektorsforskning med sitt breda register av satsningar på såväl forsknings- som utvecklings-, utrednings- och olika slag av demonstrations- och experimentprojekt. Vår speciella myndighets(verks)struktur erbjöd goda förutsättningar för en snabb utveckling av "myndighetsforskning".

Efter ett antal vildvuxna verksamhetsår kan man säga att sektors- forskningen stramats upp och getts en inriktning och substans som tillför de olika samhällssektorerna värdefull kunskap. Det gamla talet om högskoleforskning versus sektorsforskning är numera förlegat.

Det som utmärker modern sektorsforskning är

|:] att vederbörande sektor själv utifrån sina åligganden initierar och finansierar FoU-verksamhet

|:! att höga krav ställs på verksamhetens vetenskapliga kvalitet och samhällsrelevans

El att forskningen (i meningen traditionell forskning, se nedan) i allmänhet utföres inom högskolan

El att de inom den sektoriella FoU-verksamheten engagerade fors- karna utbildas inom högskolan

[:] att sektorsorganen som beställare av tillämpad högskoleforskning enligt den s.k. Fosam-doktrinen (1982) - för att inte äventyra högskolans egentliga uppgifter (grundforskning och högre utbild- ning) - numera också bidrar med medel för högskolans kompe- tens- och långsiktiga kunskapsuppbyggnad samt

Cl att tillämpningen av Fosam-doktrinen inneburit att sektorsorgan alltmer kommit att engagera sig också för grundforskningsfrågor och grundforskningsprojekt

Så långt är allt väl beställt. Men fonfarande råder en viss oklarhet om det sektoriella forskningsbegreppet med tanke på dess stora spännvidd. I en påtaglig inflation i språkbruket kan sektorsforskning innebära allt från utredning till grundforskning. Möjligen kan denna användning vara influerad av det amerikanska begreppet "research", som kan betyda det mesta från uppsökande journalistik till grundläg— gande forskning. Det gäller med andra ord att alltid göra klart för sig vad som i det enskilda fallet betecknas som sektorsforskning.

Det gjorda påpekandet förtar på intet sätt det uppenbara behovet av att använda alla tillgängliga FoU-medel för att skaffa oss nödvändig kunskap. Det är också uppenbart att projekt kan innehålla kombina— nationer av olika FoU-slag och att detta kan vara av värde för såväl projektet som sådant som för en helhetsbedömning av projektom- rådet, förutsatt att de olika FoU-inslagen definieras och ges den vikt som inslagens förutsättningar, kvalitet och relevans motiverar.

Det är i det här avseendet som den sektoriella FoU-verksamhetens styrkebälte ligger: att kunna initiera olika slag av FoU och att an- vända sig av resultaten från hela registret i sitt informations- och implementeringsarbete. Högskolan har varken den rollen eller för- mågan.

Enligt mina direktiv skall jag redovisa hur tillgängliga FoU-resurser fördelas mellan "grundläggande forskning, å den ena sidan, och tillämpad forskning och utvecklingsarbete å den andra" samt "klar- göra den lämpliga avvägningen" mellan de nämnda FoU-kategoriema.

Enligt OECD:s s.k. Frascati-manual definieras forsknings- och utvecklingsverksamhet sammantaget som "verksamhet på systematisk grundval för att öka fonden av vetande, att utnyttja detta vetande för nya användningsområden och att åstadkomma nya eller förbättrade produkter, system eller metoder".

Verksamheten delas enligt manualen in i följande undergrupper:

Cl Grundforskning: att systematiskt och metodiskt söka efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte.

Begreppet innefattar såväl ren grundforskning (pure basic re— research), där ingen restriktion är lagd på forskningens inrikt- ning, som riktad grundforskning (oriented basic research) där

forskningens inriktning är att lägga en grund, som kan tänkas ge tillämpning.

El Tillämpad forskning: att systematiskt och metodiskt söka ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte.

D Utvecklingsarbete: att systematiskt och metodiskt utnytta forsk- ningsresultat och vetenskaplig kunskap och nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

OECD-definitionema är emellertid inte helt invändningsfria. Då det gäller forskningsdefinitionen anses det bl.a. att den nedvärderar rent teoretiskt arbete i form av bl.a. reflexioner över den egna forsk- ningsverksamheten, tänkandet över vad som är väsentliga problem, kritiken av andras uppfattningar, teori- och kunskapsöversikter; allt viktigt för vetenskaplig verksamhet.

En annan invändning är att OECD-begreppen bortser från 5 k hand- lingskunskap och även i övrigt har så snäva definitioner att de när- mast kan betraktas som beskrivningar av "forskningens yttre dräkt". Och då det gäller utvecklingsbegreppet ("att utveckla nya idéer" etc) frågas med all rätt varför inte gamla idéer kan användas för samma syfte. Om så skett - på basis av beprövad erfarenhet - hade kanske många olyckliga tillämpningsfall (t.ex. "sjuka hus") kunnat undvikas.

En kontinuerlig översyn sker av manualen och förväntas inom den närmaste tiden resultera i en revision. De grundläggande skillnaderna mellan de olika FoU-kategorierna anses emellertid stå sig.

1.5. Forskning och överföring av kunskap

Enligt direktiven skall belysas hur de grundläggande kriminologiska och kriminalpolitiska forskningsresultaten bäst kan föras vidare till och tillgodogöras av den tillämpade forskningen och utvecklingsarbe- tet. Detta sker naturligen i ett system med bra kontakt och samverkan mellan företrädare för de olika FoU-kategoriema; till synes allra bäst när det sker inom "samma väggar". En sådan process är självklar i de inomvetenskapliga sammanhangen. Den bör inte vara mindre klar i FoU-utövarnas utomvetenskapliga relationer, t.ex. i förhållandet mellan högskolan och rättssystemet. Det är på denna punkt som de sektoriella FoU-organen har en av sina viktigaste uppgifter. I forsk- ningspolitiska policy- och systemfrågor är det därför särskilt ange- läget att närmare utveckla frågan om vägarna för kunskapsöverföring.

Ett uppföljande inte mindre viktigt spörsmål är frågan om kun- skapsrelationema mellan forskning, utbildning och den praktiska yrkesutövningen.

1.5.1. Forskning och utbildning

Sambandet mellan forskning och utbildning är grundläggande för all högskoleverksamhet.

Den nuvarande högskolelagen har anvisningen: "Verksamheten inom högskolan skall anordnas så att samband mellan utbildningen och forskningen och utvecklingsarbetet främjas" (5 5).

I den nyligen lagda propositionen om universitet och högskolor, "Frihet för kvalitet " (1992/93:1), föreslås den i sak överensstämman- de formuleringen: "Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning" (3 5).

Frågan utvecklas inte närmare i propositionen men bygger på de kända skäl som anges i högskoleutredningens betänkande "Grundut— bildningens villkor i högskolan" (SOU 1992:1) Där understryks betydelsen av samverkan mellan forskning och utbildning genom hänvisning till forskningens influens på utbildningens innehåll, fördjupning och bredd och dess värde för den kritiska skolningen, för forskarrekrytering och kompetensökning för både forskarrollen och lärarrollen samt, sist men inte minst, för den stimulans som kontakten mellan studenter och forskare erbjuder.

Av speciellt intresse är utredningens synpunkter och förslag be— träffande utbildningens "forskningsanknytning". Enligt utredningen bör detta begrepp tolkas bokstavligt, innebärande bl.a. att forskning och utbildning bör vara förenade i samma organisatoriska struktur och att forskare och undervisande lärare bör vara aktiva också i undervisning respektive forskning. I detta avseende anser utredningen att dagens svenska högskola lämnar mycket övrigt att önska.

För att åstadkomma en tingens bättre ordning föreslår utredningen att forskare i extemfinansierade projekt regelmässigt bör medverka i undervisningen vid sin institution inom ramen för sin tjänstgöring.

Det bör framhållas att det redan nu finns goda exempel på arrange- mang som medger att sektoriella FoU-medel kan användas även inom grundutbildningen om det gynnar alla parter. Sålunda använder arki- tektursektionen vid Chalmers tekniska högskola medel från Bygg- forskningsrådet i grundutbildningen i en utsträckning som - med rå- dets goda minne - motsvarar ungefär 5 % av vederbörande forskares rådsfinansierade arbetstid.

Av mer allmänt intresse kan vara att konstatera att den under 1980— talet klart markerade förskjutningen av högskolans verksamhet från grundutbildning till forskning i början av 90-talet bromsats upp, fram— förallt genom en klar nedgång av den extemfinansierade forsknings- verksamheten. Grundutbildningen år nu inne i en expansiv period. Antalet årsstudieplatser ökar med omkring fem procent per år efter ett decennium med oförändrad volym.

1.5.2. Forskarutbildningen

I UHÄzs senaste (och också sista) verksamhetsberättelse (rapport 1992:9) görs sammanfattningen att 1990 års forskningsproposition och 1992 års budgetproposition har uttalanden om att antalet doktorsexamina bör fördubblas. Statsmakterna har under en följd av år ökat fakultetsanslagen för att förbättra studiefinansieringen i forskarutbildningen, vilket bland annat lett till fler aktiva forskar- studerande.

Trots goda ambitioner och faktiska förbättringar kvarstår emellertid det gamla obalansproblemet som ligger i en bristande anpassning av antalet forskarstuderande till resurserna för handledning och studie- finansiering inom främst de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Denna situation har delvis komplicerats av att de externt finansierade forskningsuppdragen till stor del utförs av doktorander och forskarstuderande; ett för högskolan besvärande förhållande i en tid då extemfinansieringen minskar. För att statsmakternas ambitiösa planer skall kunna förverkligas fordras alltså att det externa inkomst— bortfallet på lämpligt sätt kompenseras. I den mån tilläggsmedel inte kommer från sektorsorganen genom nya uppdrag kan en kompensa- tion endast ske genom genom ökade fakultetsanslag (vilket i och för sig inte utesluter att ökningen helt eller delvis kan täckas in av för ändamålet dispo- nerade "överförda sektorsmedel").

Den omvandling av utbildningsbidragen till doktorandtjänster, som pågått under de senaste åren, kommer att intensifieras. En satsning på nya doktorandtjänster kan av allt att döma väntas i nästa års forsk- ningsproposition.

I perspektivet överföring av kunskap är de doktorander och forskar— studerande, som arbetar med sektorsfinansierade projekt, inte bara naturliga förmedlare av forskningsinformation till och från olika FoU- nivåer utan också betydelsefulla kontaktpersoner mellan högskolan och uppdragsgivarna, inte sällan de sektoriella FoU-organen.

1.5.3. Forskningen och den praktiska yrkesverksamheten

I det föregående (125: l—2) har uppmärksamheten riktats på studenten respektive doktoranden som kunskapsbärare och kunskapsförmedlare. De kan i varierande grad (liksom deras lärare och handledare) förr eller senare förväntas tillföra den berörda yrkesverksamheten (rätts- väsendet etc.) relevant forskningsbaserad kunskap.

Utöver den nämnda personliga kunskapsförmedlingen, som inte sällan kan vara den effektivaste, informeras praktikerna (inbegripet även politikerna och andra beslutsfattare) om FoU genom en rad olika och för sina uppgifter särskilt skräddarsydda arrangemang.

Enligt säväl nuvarande 6 & i högskolelagen som 2 & i förslaget till

ny högskolelag hör till verksamheten inom högskolan att "sprida kännedom om forskning och utvecklingsarbete". Kännedom skall också enligt samma författningsrum "spridas om vilka erfarenheter och kunskaper som har vunnits i verksamheten och om hur dessa erfarenheter och kunskaper skall kunna tillämpas".

Högskolans informationssystem får lätt karaktär av allmänna och övergripande insatser på samma sätt som Forskningsrådsnämndens (FRN :s) informationsverksamhet som spelar över ett mycket brett re- gister, allt ifrån information riktad till allmänheten (inte minst ung- domar och bam) till stöd för högskolans forskningsinformation genom särskilt avsatta resurser för informationsprojekt som initierats och planerats i högskolan.

Då det gäller den mer sektors- och yrkesinriktade forskningsin— formationen (nyttjarinformation) blir därför de sektoriella FoU- organens informationsaktiviteter av avgörande betydelse. Genom- gående går organen fram på mycket bred front med skrifter, monografier, artiklar, föreläsningar, presskontakter, konferenser, seminarier etc. Ett bra exempel är informationsverksamheten vid BRÅ (se bilaga 8).

Till och från ifrågasätts de sektoriella FoU-organens roller. Det gäller mindre sällan deras centrala roll att informera alla yrkesverk— samma sektorsaktörer om relevanta FoU-kunskaper.

Den eviga frågan är naturligtvis vad som menas med "relevan " (användbara) FoU-kunskaper och under vilka förutsättningar de kan komma till "nyttig" användning. Kring den frågan har under de se- naste decennierna vuxit fram en intressant forskning med de två amerikanska "användningsforskarna" Carol Weiss och Judith Larsen som centralgestalter och med intressanta bidrag från bl.a.de nordiska forskarna Erik Albaeck (Danmark), Berglot Baklien (Norge) och Sune Sunesson (Sverige).

En tämligen allmän slutsats som man kan dra av användningsforsk- ningen är att den presumtive användaren i beslutssituationer blandar forskningsinformation med all annan tillgänglig information och att det är svårt att avgränsa och definiera just forskningsinformationens betydelse (jfr Edmund Dahlströms uttalande ovan 5. 22).

Ytterligare ett allmängiltigt konstaterande på common sense basis är att informationsprocessen lätt kan bli alltför enkelriktad och "bedö- vande" på ett sätt som kan passivisera mottagaren snarare än aktivera honom till egen uppsökande verksamhet. Även i detta fall har det sektoriella FoU—organet en viktig förmedlingsroll.

1.6. Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning i ett kriminalvetenskapligt perspektiv

Termen kriminologi betyder ordagrant läran om brott, brottsveten— skap. Tar man den rent språkliga innebörden av begreppet som ut— gångspunkt öppnar sig ett mycket vidsträckt forskningsfält. Dit kan man räkna all forskning som har med brott och brottslingar att göra; och också samhällets åtgärder mot kriminaliteten. Forskningsområdet sträcker sig över flera fakultetsområden: det humanistiska, juridiska, samhällsvetenskapliga och medicinska. Om man - som i Sverige - endast har en professur i kriminologi, och till yttermera visso beskriver den som en professur i allmän kriminologi, är det naturligt att tala om kriminologi i bred mening även inbegripande kriminalpoli- tisk forskning.

Redan vid introduktion och inrättande av en professur i t.ex. polis- forskning får man emellertid anledning fundera över kriminologibe— greppets omfattning. Man måste naturligtvis fråga sig om polisforsk- ning är en gren av den kriminologiska forskningen eller om den är en egen självständig "disciplin". I den debatt som föregick inrättandet av polisforskningsprofessuren, hävdade universitetsföreträdare mycket energiskt dels att ämnet borde ha en bred kriminologisk bas, dels att professuren borde vara en universitetsprofessur. Den alternativa lösningen skulle med andra ord vara en professur i kriminologi med inriktning på polisforskning.

På samma sätt kan man naturligtvis hävda ett brett och basalt krimi— nologibegrepp vid beskrivningen av en professur vars innehavare skall forska om samhällets åtgärder mot brott, dvs. kriminalpolitisk forskning. I detta fall skulle det alltså ligga när tillhands att tala om en professur i kriminologi med inriktning på kriminalpolitisk forskning.

Vad gäller då ämnen som kriminalteknik, förhörs- och vittnes- psykologi, rättsmedicin, rättspsykiatri, straffrätt och straffprocessrätt? Med lite god vilja kan man nog pressa in samtliga i kriminologi- begreppet. Det låter sig utan vidare göras med rättspsykiatrin (där man för övrigt använder sig av begreppet medicinsk kriminologi), men hur är det med den dogmatiska straffrätten och straffprocess— rätten?

I sitt standardverk om Kriminologi (1968) gör Stephan Hurwitz följande beskrivning:

"Ordet kriminologi benyttes i forskellige, mere eller mindre vidtraek- kende betydninger. I videste forstand det hela kriminalvidenskaben, i snaevrere forstand navnlig den del deraf, der på empirisk grundlag beskriver kriminel adfaerd og udforsker de mulige kriminalitetsfakto- rer, dvs. de individuelle og sociale forhold, der har - eller kan have -

Hurwitz” hänvisning till "hela kriminalvetenskapen" överensstämmer med det internationella begreppet criminal science som på sin tid myntades av straffrätts- och kriminologiprofessorn Leon Radzinowicz (kriminologiska institutet, universitetet i eng. Cambridge) och utveck— lades av honom i vol. 4 av Cambridge Studies in Criminal Science (1945): The modern approach to criminal law. II. "The Meaning and Scope of Criminal Science".

Enligt Radzinowicz består kriminalvetenskapen av tre grenar: kriminologi (kriminalsociologi och socialbiologi), kriminalpolitik (inkl. penologi) och straffrätt. "Criminal Science has three branches, Criminology, Criminal Policy and Criminal Law... Criminology nourishes criminal policy, criminal policy shapes criminal law, and all three combine to form Criminal Science". Radzinowicz inbegriper sålunda i kriminologibegreppet endast etiologien, dvs. frågan om kriminalitetens orsaker.

I Sverige gjorde Ivar Agge på sin tid en grundlig genomgång av "kriminologiens begrepp, allmänna karaktär och förhållande till andra vetenskapsgrenar" (Kriminologisk handbok, 1955). Med hänvisning till europeiska handböcker gör han en uppdelning på kriminologi i en inskränkt respektive vidare mening. Till den förra kategorien hänför han kriminologiensfenomenlära (kunskapen om brottslighetens faktis- ka utbredning och fördelning i skilda avseenden), kriminologiens or- sakslära eller etiologi samt prognosforskningen. Utanför kriminolo- gien i trängre mening ligger då, enligt Agge, straffrätten, strajpro- cessrätten, penologien, kriminaltekniken, förhörs- och vittnespsyko— logien, rättsmedicinen, rättspsykiatrien och kriminalpolitiken. För egen del ansluter han sig till Radzinowicz” övergripande kriminalve- tenskapliga synsätt men gör den anmärkningen att brottets fenomenlä- ra får en alltför undanskymd plats i den angivna begreppsapparaten.

Det var uppenbarligen ingen tillfällighet att det institut för brotts- forskning, som genom bl.a. Ivar Agges tillskyndan inrättades vid Stockholms universitet i mitten på 1950-talet, kom att benämnas Kri— minalvetenskapliga institutet.

I sin bok Kriminologi med underrubriken I kriminalpolitiskt perspektiv skriver Inkeri Antilla och Patrik Törnudd ett par decennier senare (1973): "Om man vill tala om kriminologi i vidsträckt bemärkelse så att all forskning om brottslighet och brottslingar inkluderas ..., måste till den deskriptiva kriminologin och den s.k. orsaksforskningen ytterligare fogas straffrätten, straffprocessrätten, kriminalistiken (police science), rättsmedicinen och kriminalpolitiken En kanske lämpligare sammanfattande benämning på dessa är kriminalvetenskaperna. "

Se också Knut Sveri om "Kriminalvetenskap - en översikt", bilaga 12.

Även om de gjorda referenserna inte utan vidare kan överföras till dagens situation (nya specialområden för forskning av typ viktimologi har tillkommit) så är de nämnda forskarnas i det närmaste samstäm- miga begreppsbeskrivning i sina grunddrag fortfarande aktuell och användbar. Inte minst åskådliggör det kriminalvetenskapliga be— greppet forskningsarenans bredd och komplexitet, vilket i sin tur visar på behovet av samverkan mellan de olika del- och ämnesom- rådena.

På samma sätt som den kriminologiska och kriminalpolitiska forsk- ningen - enligt denna utrednings direktiv - skall sättas in i ett nationellt FoU-sammanhang, bör den också, enligt min bedömning, sättas in i sitt kriminalvetenskapliga sammanhang. Detta kan bl.a. ge anledning till överväganden beträffande frågor utanför den krimino- logiska och kriminalpolitiska forskningens huvudstråk, t.ex. frågor som berör straffrättslig och annan rättsvetenskaplig forskning av kriminalpolitisk relevans.

II Lägesbeskrivning

2. Roller, verksamhet och resurser

Det svenska kriminalvetenskapliga FoU-systemets 'förankringspunk— ter " kan översiktligt illustreras med följande skiss:

Högskolan

A,

RPS BRA KVS

Samlingsbegreppet "högskolan" omfattar i första hand den institutio- nella forskningen inom de juridiska, medicinska och samhällsveten- skapliga fakulteterna. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har mer och mer fått karaktären av ett statligt sektoriellt forskningsinstitut men har även andra uppgifter (myndighetssamverkan, utvärderingsverksamhet m.m.). Rikspolisstyrelsen (RPS) med sin forskningsenhet, placerad på Polishögskolan, är primärt inrikad på tillämpad forskning och utvecklingsarbete. Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) har en mindre forskningsgrupp med numera huvudsakligen inomverksuppgifter.

Aktörernas FoU—verksamhet kan illustreras med följande funktions— skiss:

Grundfo Tillämp fo Utveckl arb Utredn Info

Högsk

RPS

Den streckade linjen för "högskolan" anger att utvecklings- och ut- redningsarbete i första hand avser högskolans "inre verksamhet" och utbildningsverksamheten. Dock förekommer, som i all forskningsverk- samhet, inslag av utveckling/utredning, särskilt i uppdragsprojekt. Ehuru inte en huvuduppgift (möjligen inte en uppgift överhuvud taget) bedrivs vid BRÅ en ganska omfattande grundforskning.

2.1 Högskolan

2. 1 . 1 Institutionell hemvist

Det är svårt att få ett grepp om den svenska kriminalvetenskapliga forskningen inom högskolan om man gör en inventering på forskar- nivå, ja, det är inte så mycket lättare om man tar institutionsorga- nisationen som utgångspunkt. Några heltäckande redovisningar finns inte.

Till att börja med kan konstateras att högskoleforskningen med få undantag är koncentrerad till universiteten, främst Stockholms uni- versitet. Därvid bör observeras Karolinska institutets huvudmanna- skap för medicinsk fakultet.

Inom Stockholms universitet är av intresse för denna utredning - förutom den kriminologiska institutionen - främst de juridiska, socio- logiska och psykologiska institutionerna; därutöver institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet med lokalisering till Huddinge sjukhus.

Utanför Stockholmsområdet är av speciellt intresse Lunds universi- tet, särskilt sociologiska institutionen, och det nätverk av kriminal- vetenskaplig forskning som aktualiserats i anslutning till denna insti- tution.

Man skulle ha väntat sig att den statsvetenskapliga, pedagogiska och ekonomiska forskningen skulle ha visat stort intresse för de kriminologiska och kriminalpolitiska frågeställningarna. Så har emellertid hitintills inte varit fallet. Inom dessa ämnesområden har jag endast funnit några få projekt med relevant anknytning.

I valet mellan att redovisa forskningen ämnesvis eller institutionsvis har jag i detta avsnitt valt det senare alternativet. Det finns anledning att i senare sammanhang behandla ämnesprofilerna. Först några korta översikter om institutionsforskningen.

2.1.2 Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet

Ämnet kriminologi introducerades vid dåvarande Stockholms högskola (numera Stockholms universitet) höstterminen 1959 i och med att lic jur Knut Sveri på initiativ av dåvarande professorn i straffrätt Ivar Agge erbjöds ett vikariat på en extra docenttjänst vid juridiska fakulteten. År 1960 inrättade Statens Råd för Samhälls- forskning för Knut Sveris räkning en forskartjänst i kriminologi, som denne innehade t.o.m. den 30 juni 1964. I en trepartimotion 1964 föreslogs att en professur delad mellan de samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna skulle inrättas i ämnet allmän kriminologi vid Stockholms universitet. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget och professuren inrättades fr.o.m. den 1 juli 1964 och Sveri för- ordnades på tjänsten fr.o.m. nämnda datum. Efter sedvanlig prövning utnämndes Sveri den 4 juni 1965 till professor i allmän kriminologi.

Vid 1964 års organisatoriska universitetsreform fördes kriminologi- ämnet till den sociologiska institutionen. Sveris undervisning som professor var emellertid förlagd till juridiska fakulteten inom ramen för straffrätten. För ämnets fortsatta utveckling ansågs det emellertid nödvändigt att bygga upp en kriminologisk forskarmiljö och att bredda undervisningen för att göra den attraktiv även för studerande vid samhällsvetenskapliga fakulteten. I det syftet gjorde Sveri 1969 en framställan till universitetskanslersämbetet om att allmän krimino- logi skulle införas såsom examensämne i fil. kand. examen. Året därpå (1970) blev allmän kriminologi ett självständigt ämne vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet.

Trots att ämnet allmän kriminologi organisatoriskt 1964 fördes till den sociologiska institutionen hade ämnet hela tiden en självständig ställning och betraktades utgöra en egen avdelning. Något formellt beslut härom hade ej fattats, men ställningen som egen avdelning utbildades genom praxis. En bidragande orsak härtill torde ha varit dels att antalet anställda och studerande i jämförelse med förhållande- na i ämnet sociologi var betydligt lägre, dels beroende på ämnets dubbla fakultetstillhörighet. Vidare hade under lång tid frågan om de organisatoriska formerna för sociologiämnet diskuterats utan att någon slutlig lösning hade nåtts.

Under hösten 1977 aktualiserades frågan om en egen institution för kriminologin. Av olika skäl realiserades inte tanken förrän flera år senare bl.a. beroende på tveksamhet bland anställda och studerande- representanter. En särskild nämnd för allmän kriminologi inrättades emellertid. Den hade till uppgift att bereda ärenden för behandling i den sociologiska institutionens styrelse.

Hösten 1986, nästan tio år efter det att frågan på allvar hade aktualiserats, beslutade nämnden att inge ett förslag till universitets-

styrelsen om inrättande av en självständig kriminologisk institution. Förslaget var väl berett och förankrat och redan i början av 1987 beslutade universitetets styrelse om att en kriminologisk institution skulle inrättas fr.o.m. den 1 mars 1987. Knut Sveri utsågs till prefekt.

Sammanfattningsvis kan sägas att det förekom många turer innan ämnet fick den status som i många internationella sammanhang betraktas som självklar.

Knut Sveri avgick med pension i och med utgången av 1991, men hade - med tanke på att proceduren att utse efterträdare dragit ut på tiden - ett förlängt förordnande som professor och prefekt fram till halvårsskiftet 1992.

Någon efterträdare är ännu inte utsedd. De tre sakkunniga (Ulla Bondesson, Köpenhamn - Ragnar Hauge, Oslo - Hans Klette, Lund) har förordat forskningschefen vid BRÅ, docenten Per-Olof Wikström. Universitetets tjänstförslagsnämnd har behandlat ärendet den 31 augusti.

Kriminologiska institutionen (och tidigare avdelningen) har under åren haft mycket få fasta lärartjänster. För närvarande finns — utöver professuren - en forskarassistenttjänst, som är delad mellan två personer, en halvtidsa'änst som högskoleadjunkt, samt en högskole— lektorstjänst. Institutionen har fr.o.m. den 1 juli i år medel för en högskolelektorstjänst med inriktning på forskning. Härigenom har ett under lång tid redovisat behov tillgodosetts. Till tjänsten, som är under tillsättning, finns sex sökanden.

Institutionen har under många år och framför allt under det senaste året haft en stor undervisningsbörda. Läsåret 1991/92 blev av olika skäl exeptionellt. Med en budgeterad medelstilldelning motsvarande 98 årsstudieplatser och en extra tilldelning på 14 platser fick institutionen ta hand om inte mindre än 786 registrerade studerande motsvarande 325 årsstudieplatser. Den svåra situationen klarades av genom att samtliga fast anställda på institutionen tog på sig en undervisningsbörda som långt överskred den som är fastställd för dessa tjänster. Dessutom anlitades ett stort antal extralärare. Under dessa förhållanden är det förklarligt att forskningen eftersattes.

Budgetåret 1991/92 var kriminologiska institution ens fakultetsanslag 944. 000kr. Större delen av detta belopp utgjorde kostnader för löner till professor, forskarassistent samt till en halv 1:e byråsekreterar- tjänst.

Grundutbildningsanslaget var 958.000 kr. men efter framställan om tillägg p.g.a. den stora studerandetillströmningen tilldelades in- stitutionen ytterligare 138.000 kr.

Innevarande budgetår 1992/93 är fakultetsanslaget 1.462.000 kr. och grundutbildningsanslaget 1.21 1.000 kr., dvs. totalt 2.673.000 kr. Antalet årsstudieplatser är 114.

Beträffande institutionens doktorander, se avsnitt 3.1 (B). I en rapport framlagd i april i år av en arbetsgrupp för översyn av Stockholms universitets institutionella organisation (IOR) har återigen institutionens status aktualiserats.

Med hänvisning till bl.a. att institutionen underskrider en "kritisk massa" för en effektivt fungerande verksamhet anför IOR:

"Kriminologi skulle kunna bli en avdelning inom sociologiska institutionen, socialhögskolan eller psykologiska institutionen. Verksamheten är för liten för att kunna kvarstå som egen enhet och institutionen har inga externa forskningsmedel. Kriminologiska institutionen är också landets enda institution av sitt slag. Såväl basen för grundutbildning som forskningsbasen skulle behöva breddas. En knytning till sociologiska institutionen, med av- delningen för demografi, torde möjligtvis ge förutsättning för en breddning utanför sociologiämnet. Detsamma gäller socialhög- skolan, som har en stor bredd i sin grundutbildning. En anknytning till psykologiska institutionen skulle betona andra delar av ämnet kriminologi. En variant till en sammanslagning med en befintlig institution inom universitetet vore en lösning som enbart berör en breddad forsk- ningsverksamhet: att knyta Brottsförebyggande rådet till universite- tet samt slå ihop detta (dvs. BRÅ, utredarens anm.) och krimino- logiska institutionen. "

Som ytterligare ett alternativ föreslår IOR en sammanslagning (över fakultetsgräns) av kriminologi och juridiska institutionen och anför:

"Flera anknytningspunkter finns. Professuren i kriminologi är gemensam för samhällsvetenskaplig och juridisk fakultet. Juris studerande kan ha kriminologi som en del av juristexamen."

Institutionsstyrelsen har hävdat att IOR dels redovisat ett felaktigt faktaunderlag, dels också gjort oacceptabla principiella överväganden.

Senare under våren behandlades institutionsfrågan även i en rapport från samhällsvetenskapliga fakulteten om fakultetens "Struktur, volym, produktivitet 1987-1991 " samt verksamhetsplan 1991-2001. I fakultetsrapporten görs ingen direkt jämförande värdering av de olika institutionernas insatser. Den gjorda resultat-, resurs- och pro- duktivitetsanalysen ger emellertid ett underlag för en framtidsanalys och fakultetens bedömningar i policy- och prioriteringsfrågor. I den delen ges i rapporten synpunkter på bl.a. avvägningen mellan fakultetsfinansierad och extemfinansierad forskning. Då det gäller kriminologin konstateras att framtiden - med bl.a. ändrade ekonomis- ka förhållanden och borttagande av gränser i Europa - kommer att medföra förändringar i den svenska brottsbalken och ett ökat behov

av analyser om brottslighetens förändringar. Med hänvisning till att den kriminologiska institutionen är den enda i sitt slag i landet anför fakulteten:

"Samtidigt finns emellertid ett relativt stort såväl forskningsfinans- ierande som forskningsutövande organ, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), inom området. Ett sätt att tillgodose den fria,obundna och kritiska forskningen vore att föra över forskningsresurser och/eller forskningstjänster till fakulteten från BRÅ."

De två rapporterna - IOR-rapporten och fakultetsrapporten har uppenbarligen olika utgångspunkt och inriktning. I den förra ifrågasätts den kriminologiska institutionens självständiga status. Det sker inte iden senare — i varjefall inte uttryckligen. Där "reflekteras " över resursförstärkningar.

2.1.3 Institutionen för social— och rättspsykiatri vid Karolinska institutet i Stockholm

Institutionens forsknings- och utvecklingsverksamhet är i huvudsak inriktad på kriminologiska och kriminalpolitiska frågor. Institutionen är lokaliserad till Huddinge sjukhus och ingår numera i det nyin- rättade (1991) Rättsmedicinalverkets (RMst) avdelning vid sjuk- huset. Inom ramen för ett årligt fakultetsanslag på dryga 1 mkr har institutionen en professur i social och rättspsykiatri (Lars Lidberg) och en forskartjänst som innehas av en docent i medicinsk kriminologi (Henrik Belfrage), den ende i landet inom detta ämnesområde. Genom ad hoc arrangemang, främst korttidsförordnanden, medverkar för närvarande i institutionens arbete sex ytterligare forskare, varav en docent.

Institutionens befattningshavare är utöver FoU och den kliniska verksamheten livligt engagerade i föreläsningsverksamhet, bl.a. för studerande vid olika jurist—, kriminologi- och medicinlinjer. Lidberg ägnar 40-50 % av sin arbetstid till forskning: Belfrage ca 70 %.

En viktig förutsättning för forskningen vid institutionen (och liknande forskning överhuvud taget) är tillgången till rättspsykiatriska utlåtanden och uppföljande domar. Redan 1934 skapades ett arkiv för ett sådant material (Kriminologiska centralarkivet, K CA). Sedan 1978 har det varit placerat på rättspsykiatriska kliniken vid Huddinge sjukhus under tillsyn av professorn i social och rättspsykiatri. Från och med 1992 har RMV huvudmannaskapet för arkivet under den nya benämningen Rättsmedicinalverkets centrala arkiv (RCA). Professorn i social och rättspsykiatri beslutar emellertid alltjämt om utlämnande av uppgifter från arkivet för forskningsändamål. Arkivet innehöll 1940 ungefär 2.800, 1988 cirka 55.000 och den 10 mars i är 57.438

utlåtanden.

Jämsides med uppbyggnaden av KCA arkiverades inom Socialsty- relsen ett liknande material, innehållande även placeringsbeslut. Denna arkivering upphörde i och med RMV:s tillkomst. Lars Lidberg har aktualiserat frågan om dels ett överförande av hela eller delar av "socialstyrelsens arkiv" till Huddinge för utfyllnad av vissa luckor i RCA och för andra kompletteringar, dels inrättandet av en forskar— tjänst i anslutning till RCA. Förutsättningarna för att tillmötesgå dessa önskemål är under övervägande. Se vidare under avsnitt 6.8 (B) 2.

2.1.4 Sociologiska och psykologiska institutionerna vid Stockholms universitet

Medan de behandlade institutionerna (II:1:2—3) är helt inriktade på kriminologiska och kriminalpolitiska FoU-frågor är dessa frågor, ehuru centrala och fortlöpande uppmärksammade, endast en del av det mycket breda FoU-spektrum med vilket de sociologiska och psykologiska institutionerna vid Stockholms universitet arbetar.

Båda institutionerna har satsat på sådan longitudinell forskning som - vid sidan av andra behandlade frågeställningar och erhållna resultat - har ett betydande kriminologiskt och kriminalpolitiskt värde. Socio- logiska institutionen har sitt av en stor allmänhet mycket uppmärk- sammade Metropolitprojekt och psykologiska institutionen sitt av samma allmänhet kanske mindre uppmärksammade men inte mindre intressanta IDA-projekt ("Örebroprojektet"). Projektansvariga under många år har för det förra varit professor Carl-Gunnar Janson och för det senare professor David Magnusson.

Ett gemensamt drag för de båda storprojekten är att de under åren engagerat ett stort antal unga duktiga forskare som disputerat på olika projektfrågor.

Projekten har haft lång livslängd. De startade båda i mitten på 1960-talet. HSFR, RJ, FRN , SCB samt dåvarande DSF och SÖ har (till största delen) svarat för finansieringen. Tillsammans med tre andra longitudinella projekt har de så sent som 1990—91 utvärderats genom FRN:s försorg. Båda projekten håller en mycket hög veten- skaplig nivå (med IDA-projektet i detta hänseende bedömt som det "mest framgångsrika projektet" av de fem utvärderade). De anses dessutom ha gjort "viktiga insatser i svensk samhällsutveckling". Se närmare om utvärderingen, avsnitt 6.1.2.

För denna utredning har Metropolit- och IDA-projekten främst betydelse som illustration på vad som kan åstadkommas med individinriktad programforskning. De ger också en god bild av de stora programmens och projektens inre dynamik och utvecklingskraft, men belyser även de betydande FoU-processuella svårigheter (bl.a.

integritetsproblemen) som är förenade med denna typ av forskning. Genom sina många övergripande frågeställningar och flerfaktoriella infallsvinklar visar de dessutom att svaren på de kriminologiska och kriminalpolitiska frågorna troligen inte sällan är att finna i analys och syntes av samspelet mellan individegenskaper och miljöfaktorer.

Projekten har sin givna plats i utredningens behandling av krimi- nalvetenskapliga FoU-program (se nedan avsnitt 6.7).

Vid sociologiska institutionen finns också en professur i sociologisk alkoholforskning med Eckart Kuhlhorn som innehavare. Utöver att ämnet är av kriminalvetenskapligt intresse kan noteras att Köhlhom har en betydande erfarenhet av kriminologisk FoU—verksamhet, inte minst från många års arbete på BRÅ.

2.1.5 Övriga institutioner

Utöver verksamheten vid de nämnda institutionerna (2.1.2-4) och situationen vid Lunds universitet har vi endast funnit strödda exempel på för denna utredning intressant kriminologisk och kriminalpolitisk forskning.

Lundafallet behandlas i avsnitt 6.4.2 om modeller för samverkan och samordning. Ett specialfall, professuren i sociologi med in- riktning på våld mot kvinnor, behandlas i avsnitt 6.4.3.

2.2 Brottsförebyggande rådet

I denna utrednings direktiv hänvisas till att BRÅzs forsknings- och ut- vecklingsverksamhet primärt är inriktad på att ge underlag för krimi- nalpolitisk problemlösning och brottsförebyggande reformer. En bety- dande del av denna verksamhet föranleds av regerings- och riksdags- beslut. I syfte att effektivisera rådets arbete och anpassa det till ett nationellt FoU-perspektiv skall jag som utredare "överväga om det finns behov av att göra ändringar i fråga om rådets roll, uppgifter, sammansättning och organisatoriska ställning". Därvid skall jag sär- skilt uppmärksamma rådets befattning med anslagsgivning till olika FoU—projekt och "överväga behovet av alternativ till den nuvarande ordningen, speciellt beträffande medelstilldelningen till grundforsk- ning".

Den angivna behovsprövningen förutsätter en relativt omfattande genomgång och beskrivning av såväl förhistoria som dagsläge.

2.2.1 BRÅzs förhistoria och utveckling

Under 1950-60-talen fördes i landet en livlig diskussion i kriminal- politiska frågor, främst beträffande ungdomsbrottsligheten. Ett antal

offentliga kommittéer och samarbetsorgan tillsattes, bl.a. 1956 års klientelundersökning, samarbetsorganet för åtgärder mot ungdoms- brottsligheten (1966); samarbetsorganet för bekämpande av narkoti— kabrottslighet (1970); 1968 års brottmålsutredning. Behovet av kriminologisk och kriminalpolitisk forskning gick som en röd tråd genom alla utredningar och diskussioner. Som tidigare nämnts inrättades 1964 landets hitintills enda professur i kriminologi vid Stockholms universitet med Knut Sveri "som innehavare.

För tillkomsten av BRÅ finns det anledning att något stanna vid 1968 års brottmålsutredning (SOU 1971 :10). Utredningens namn för knappast tankarna till brottsförebyggande arbete. Uppdraget var att överväga frågor om beivrande av mindre förmögenhetensbrott. Men i det slutliga betänkandet behandlades också behovet av ett brottsföre- byggande arbete som en viktig ingrediens i ett diskuterat kriminal- politiskt handlingsprogram.

I ett givande och konstruktivt tankeutbyte mellan utredningsmannen borgmästare Yngve Kristensson och Knut Sveri föddes tanken på ett brottsförebyggande centralt råd. Rådet föreslogs bli inrättat under justitiedepartementet och skulle bestå av företrädare för samhällets högsta politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet, näringslivet, folkrörelser och den kriminologiska forskningen. Till rådet skulle knytas ett institut för planering, utredning och verk- ställande av brottsförebyggande åtgärder. Genom institutet skulle den brottsförebyggande verksamheten tillföras nödvändiga FoU-resurser.

Brottmålsutredningens förslag innebar att rådet skulle behandla t.ex. företagens och medborgarnas medverkan i den brottsförebyggande verksamheten, myndigheternas möjligheter att bekämpa brottsligheten och förutsättningama för straffrättsligt ingripande.

I uppföljning av de förslag och de erfarenheter som på detta sätt växte fram i slutet av 1960- och i början av 1970-talet började de politiska partierna att alltmer intressera sig för organisation och former för det brottsförebyggande arbetet. Motioner väcktes vid 1972 års riksdag. Vid riksdagsbehandlingen konstaterade justitieutskottet att kampen mot brottsligheten måste föras på en bred front i sam- verkan mellan myndigheter och enskilda. Utskottet fann att starka skäl talade för att ett centralt organ inrättades för ett mer samlat grepp på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.

I januari 1973 uppdrogs åt dåvarande expeditionschefen vid justitiedepartementet Ingvar Gullnäs att utreda och ge förslag om inrättande av ett centralt råd för samordning av samhällets insatser mot brott. Redan i april samma år lämnade Gullnäs sitt betänkande med förslag om "Det brottsförebyggande rådet" (Ds Ju 1973z6).

Det föreslagna rådets huvuduppgift skulle vara att verka som myndighetssamordnande organ under regeringen. Rådet skulle

samordna samhällets och enskildas insatser mot brott samt genom utredningar och initiativ medverka i det kriminalpolitiska utvecklings- arbetet. Begreppen "utredande ", "initiativtagande " och "samordnan— de" skulle karaktärisera det nya organet. Därmot skulle rådet i princip ej ha några verkställande uppgifter. Generellt kan man säga att myndigheten primärt skulle ha en samordnande aktions- och informationsroll.

Utredningsmannen gjorde inget direkt uttalande om forskning vid rådet. I motivtexten talas om att "följa pågående forskning och informera olika samhällsorgan och enskilda om forskningsresulta ", "att värdera utförd forskning" och att "ta initiativ till ny forskning". Man får det bestämda intrycket att rådet i första hand skulle repliera på extern forskning, inte minst forskningen vid den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Förslaget resulterade i en proposition (1974: 1 , bilaga 4). Utöver en utredningsenhet föreslogs en "utvecklingsenhet". I denna del anförde det föredragande statsrådet:

Jag anser att i rådets kansliorganisation bör ingå en enhet som har till uppgift att följa och utvärdera forskning som är av intresse för rådet samt sprida forskningsresultat inom rådet och till de myndigheter som berörs av rådets arbete. Enheten bör också utforma förslag och planer till olika forskningsprojekt som med medel från rådet utförs utanför rådets organisation Enheten bör benämndas utvecklingsenhet" (min kurs.)

En vetenskaplig referensgrupp föreslogs knuten till rådet.

Vid justitieutskottets behandling konstaterades att "av (rådets) enheter skall - med hänsyn till forskningens stora betydelse för rådets verksamhet - en fungera som utvecklingsenhet" (JuU 1974:10, 5. 3,9).

Den av utskottet biträdda propositionen bifölls av riksdagen. Dåvarande hovrättsrådet (numera hovrättslagmannen) Carl-Johan Cosmo blev BRÅ:s första chef. Tillsammans med Knut Sveri, som gärna såg att forskning bedrevs på BRÅ, intresserade han sociologi- professorn Gösta Carlsson för att bli chef för rådets utvecklingsenhet. När så skedde, och Carlsson accepterade och utsågs, kan man säga att grunden lades till en utveckling som skulle innebära en syste- matisk uppbyggnad av rådets internforskning. De övriga forskare, som knöts till enheten, hade inte bara ambitionen att intitiera, följa och utvärdera forskning och att sprida forskningsresultat. De ville själva forska och utveckla sig som forskare. I de flesta fall förekom de i dubbla roller, både vid kriminologiska institutionen vid Stock- holms universitet och på BRÅ. Några disputerade och förekom därefter som forskare med en halvtid på institutionen och en andra halvtid på BRÅ. För rådet innebar denna dubblering att utveck-

lingsenheten alltmer framstod som en forskningsenhet.

BRÅ: s roller har fortlöpande varit föremål för granskning och diskussion, så bl. a. i två BRÅ-utredningar (BRÅ 80 med justitierådet Erik Nyman som utredningsordförande och BRÅ 88 med general— direktör Urban Rosenblad som utredare).

BRÅ 80 är fokuserad på frågor om samverkan, projektverksamhet, information, allmän utvärdering och framtidsfrågor. Utredningen be- skriver på ett intressant sätt följande tre alternativa huvuvdroller för rådet:

(a) Ett kriminalpolitiskt institut med forskning, dokumentation av kriminalpolitiskt material och idédebatt.

(b) Ett till justitiedepartementet knutet stabsorgan, som av departe- mentet kan utnyttjas för utrednings-, forsknings och beredningsupp- gifter.

(c) Ett självständigt organ, som med bred samhällsförankring kan verka för samordning av samhällets åtgärder mot brott.

Det första (renodlade) alternativet gav, ansåg utredningen, BRÅ en alltför passiv roll. Mot det andra alternativet anfördes att "den nära anknytningen till justitiedepartementet sannolikt skulle omintetgöra den uppslutning kring rådet från olika politiska gruppers sida som är av stor betydelse för den brottsförebyggande verksamheten". Utred- ningen rekommenderade aktionsrollen enligt alternativ (c) samt föreslog, med bl.a. hänvisning till att "den forskning som har bedrivits inom ramen för BRÅ:s verksamhet rönt erkännande, att rådets utvecklingsenhet borde döpas om till forskningsenhet. Så skedde också (SFS 1982:787).

BRÅ 88 aktualiserades av bl.a. arbetet med en ny generell verksförordning. Tillfället ansågs väl valt att också se över en del myndigheters uppgifter och organisation.

Även denna utredning behandlar BRÅ. s roller, särskilt BRÅ:s forskning i förhållande till universitetsforskningen. Utredaren konstaterar bl.a. att "inom BRÅ förekommer i dag inslag av grundforskning, som (enligt gängse definitioner) hör hemma i universitetsmiljö". "Grundforskning i egentlig mening bör ankomma på universiteten och via forskningsråden".

I uppföljning av dessa uttalanden gör utredaren det utomordentligt intressanta uttalandet att "det är möjligt att den egentliga universi- tetsforskningen inom kriminologien har fått alltför små resurser, därför att BRÅ har ansetts kunna ersätta universitetsinstitutionens (vid Stockholms universitet) insatser". Då det gäller den tillämpade forsk- ningen ligger det, enligt utredaren nära till hands att föreslå att all denna verksamhet skall vara samlad inom BRÅ.

BRÅ 88-utredaren Urban Rosenblad sammanfattar sina över- väganden på följande sätt:

För_mig är det självklart att den forskning som skall bedrivas inom BRA skall ge kunskaper som behövs för brottsförebyggande insatser, under det att kriminologisk grundforskning som hör hemma inom universitetet kan ha vidare och även mindre nytto- inriktade mål. Det hindrar ju inte på något sätt att, liksom för närvarande, BRÅ- anställda forskare på deltid även är anställda vid universitetet. Denna klarläggande_gräns innebär inte heller att kvaliteten på forskningen inom BRA skulle vara eller behöver vara lägre.

I anslutning till ändringen av utvecklingsenhetens namn till forsk- ningsenhet och med anledning av vissa remissorgans farhågor för departemental styrning av den kriminologiska forskningen i landet genom BRÅ:s roll som ett justitiedepartementets "stabsorgan"/ "utrednings- och utvärderingsinstitut" anförde justitieministem i förordningsmotiven:

"Det är inget anmärkningsvärt att regeringen inom ramen för bl.a. budgetprocessen kan påverka verksamheten hos en statlig myndighet som BRA. Aven om regeringen inte i detalj bör få avgöra vilka projekt som BRÅ skall avsätta resurser till är det naturligt att regeringen kan uppdra åt BRÅ, som är en myndighet under regerin- gen, att genomföra ett visst projekt på bekostnad av ett annat (min kurs. ). Vad gäller förhållandet mellan regeringen och BRÅ innebär detta 1ngen skillnad mot vad som gällt hitintills."

Uttalandet är ett intressant inlägg i diskussionen om forskningens integritet och minskar knappast de kritiska invändningar som till och från brukar göras beträffande "den styrda myndighetsforskningen". Det ger också en bra relief till Rosenblads påpekanden om grund- forskning och annan FoU-verksamhet.

Den bild som tonar fram från BRÅ-utredningarna och i övrigt under perioden 1973-1991 visar på ett sektorsorgan med för närva- rande fyra huvudroller: (a) samverkansrollen, (b) utredning- (och under senare är mer påtagligt) utvärderingsrollen, (c)forskningsrollen och (d) informationsrollen. I rådets arbetsordning (1989-08-24) talas om att BRÅ:s _)yra huvudfunktioner är "samordning, forskning, utredning och information".

Utan att aktionsrollen förlorat i aktualiatet (snarare tvärtom) kan man emellertid observera

att rådet blivit alltmer intresserad av en samlad FoU—verksamhet att rådet alltmer uppfattar sig som ett sektoriellt FoU—organ och

att omvärlden uppenbarligen alltmer kommit att uppfatta BRÅ som ett statligt forskningsinstitut

I statsrådsberedningens "Svensk sektorsforskning" (Ds 1989. 3) redovisas BRÅ som ett statligt forskningsinstitut (s. 67), jämförbart med t. ex. Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Statens väg— och trafik-institut (VTI). Den gemensamma nämnaren för dessa organ är att de i viss utsträckning stöder extern FoU. I BRÅ:s fall sker detta emellertid i relativt (i förhållande till andra sektorsorgan) begränsad utsträckning och det kan därför vara lika rätt att jämföra rådet med den grupp av institut som har uteslutande egen FoU-verksamhet. Till den kategorien räknas bl.a. Arbetsmiljöinstitutet (AI), Arbets- livscentrum (ALC) och Statens institut för byggnadsforskning (SIB).

Mot den angivna bakgrunden har det framstått som naturligt för BRÅ att försöka anpassa sin begreppsapparat och sitt handlande till de övriga jämförbara sektorsorganen. Rådet har sålunda i fram- ställning till regeringen (910315) föreslagit att rådets utredningsenhet i fortsättningen skall benämnas utvecklingsenhet. Som skäl hänvisar rådet till att BRÅ:s utredningsenhet i själva verket bedriver ut- vecklingsverksamhet och att rådet, såvitt man kunnat se, är "det enda sektorsforskningsorganet där man talar om forskning och utredning, i stället för om forskning och utveckling".

Till yttermera visso har rådet berett en tilläggsframställning till regeringen med förslag att inledningsparagrafen i rådets instruktion skall lyda: "Brottsförebyggande rådet är ett kunskaps- och informa- tionsorgan ". Denna klart angivna status föreslås ersätta den nuvaran— de (och i stort sett ursprungliga) portalbestämmelsen att BRÅ skall "främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhälls- verksamheten och samordna samhällets insatser inom olika områden mot brott". Denna roll är inte bortglömd i förslaget till ny instruk- tion, men inrangeras som en av åtta särskilt redovisade rådsuppgifter.

Såväl det ingivna som det beredda, men ännu inte inlämnade, förslaget om ins'truktionsändring förutsätts bli föremål för över- vägande av denna utredning.

Frågan om BRÅ-professurer har behandlats ovan (5. 20-21). För en fyllig redovisning av BRÅ:s utveckling, se Lisbeth Eklunds beskrivning, bilaga 4.

2.2.2 BRÅ i dagsläget

Organisation

Administration Rådgivande delegationer för * Samverkan * Vetenskaplighet

* Information

Information

Styr-, arbets- och referensgrupper

Utredning Forskning

Styrelse BRÅ:s styrelse har följande nio ledamöter:

Gunnar Nilsson, fd LO-ordförande och riksdagsledamot, styrzs ordf Ingbritt Irhammar, riksdagsledamot, lågstadielärare, styrzs vice ordf Birgitta Alexandersson, advokat* Hans Göran Franck, riksdagsledamot, advokat* Stig Gustafsson, fd förbundsjurist och riksdagsledamot* Margö Ingvardsson, förbundsordförande, fd riksdagsledamot Christel Anderberg, riksdagsledamot, åklagare* Ola Nyquist, docent, fd riksdagsled och statssekr* Marianne Håkansson, överdirektör, BRÅ:s chef'"

Av styrelsen är alltså tre aktiva och fyra fd riksdagsledamöter. Sex av de nio styrelseledamöterna har juridisk bakgrund (fem JK, en JD)*

Genom Verksförordningen (1987) begränsades de statliga styrelser- nas lednings— och beslutsområden till mer övergripande uppgifter såsom anslagsframställning, årsbokslut och revisionsberättsle. Verkschefen är enrådig beträffande organisation och löpande verksamhet såvida inte annat föreskrivs i förvaltningsorganets instruktion.

I BRÅ :s instruktion föreskrivs uttryckligen att styrelsen skall besluta om (1) förordnande av ledamöter i rådets vetenskapliga och informa- tionstionsdelegationer, (2) treårig verksamhetsplan för rådets projekt

samt årlig kompletttering och revidering av densamma, (3) förslag till åtgärder med anledning av rapporter från rådets forsknings-, utred- nings- och inforrnationsverksamhet samt (4) beslut om bidrag till en- skilda för forskning och utredning om frågan inte är av mindre ekononomisk betydelse.

Beslut under (4) är de enda som i BRÅ:s verksamhet kan betecknas som myndighetsutövning (se om BRÅ som myndighet nedan avsnitt 6.6.3).

Frågan om bl.a. de statliga myndighetsstyrelsernas roll och befogenheter, särskilt frågan om ansvarsfördelningen mellan styrelse och verkschef, styrelseledamötemas personliga ansvar, verksled- ningens sammansättning, ordförandeskapet m.m. utreds fn. av en av regeringen tillkallad kommitté (Dir. 1992:10).

Genom de uttryckliga föreskrifterna som givits för BRÅ:s verksam- het (1-4 ovan) och verkschefens löpande information kan man säga att rådets styrelse får både en god insyn i verksamheten och allmänt uppfattar styrelsearbetet som meningsfullt.

BRÅ:s ledning

Chef för BRÅ är rådets överdirektör Marianne Håkansson. Utöver de uppgifter som åligger en verkschef enligt verksförordningen och ansvaret för rådets administrativa verksamhet är överdirektören särskilt ansvarig för "samordningen av olika åtgärder mot brott, bl.a. genom arbetet i rådets samverkansdelegation" (BRÅ:s arbetsordning 1989-08—24). Överdirektören skall också ansvara för "samverkan med BRÅ:s nordiska motsvarigheter".

BRÅ:s delegationer (A) Samverkansdelegationen (BRÅ:s instr. 8 &)

Samverkansdelegationen skall behandla frågor om brottsförebyggande verksamhet som är mer omfattande och som utförs av eller berör mer än en myndighet. Delegationen består av högst nio ledamöter med BRÅ:s chef som ordförande. Domstolsverket, Riksåklagaren, Krimi- nalvårdsstyrelsen och Brottsskadenämnden skall vara företrädda i de- legationen. Vid behov kan företrädare för andra myndigheter och för enskilda organ adjungeras till delegationen.

Samverkansdelegationen är ett viktigt instrument för BRÅ:s uppgift att "samordna samhällets och enskildas insatser mot brott" (BRÅ:s instr. 1 5). Det sker, kan man säga med varlig hand. De farhågor, som under BRÅ:s tillblivelse yppades, om risken för bl a kompetens— konflikter mellan rådet och andra myndigheter samt om, å ena sidan, en "alltför styrande hand", och, å den andra, myndigheters passivitet i avvaktan på initiativ från rådet, har inte besannats. Man kan snarare

säga att BRÅ:s samverkans- och samordningsroll, i varje fall i betydelsen aktionsroll, kommit något i skymundan för BRÅ:s andra roller, främst rollen som kunskaps- och informationsorgan.

Delegationen har ingen egen budget eller andra resurser utöver dem som rådet och/eller deltagande myndigheter kan ställa till förfogande. BRÅ. s chef är, som nämnts, delegationens ordförande; rådets chefsjurist dess sekreterare.

Samverkansdelegationen sammanträder ett par gånger om året på BRÅ. Därutöver sker en fortlöpande naturlig kontakt mellan delega- tionens ledamöter. En stående punkt på dagordningen är redovisning av pågående och avslutad FoU med personliga föredragningar av FoU-utförare. Under senare tid har ett par större övergripande FoU- projekt diskuterats med syfte att få till stånd gemensamma projekt. Det gäller bl.a. en attitydundersökning om rättsmedvetandet i Sverige, en handbok för lokalt brottsförebyggande arbete, en offerbroschyr och en undersökning om brottslighetens kostnader.

Då det gäller offerbroschyren (se nedan under inforrnationsdelega- tionen) har delegationens ledamöter enats om en viss fördelning av kostnaderna för tryckning på respektive myndighet . I övrigt är de nämnda projekten fortfarande på beredningsplanet.

Våren 1991 beslutade delegationen att inrätta en för rättsväsendet gemensam arbetsgrupp för tolkning och analys av rättsstatistik ("permanenta statistikgruppen"). Gruppen har hitintills haft fyra protkollförda sammanträden.

En samverkansfråga av betydande mått - utan direkt anknytning till verksamheten i delegationen - är den regeringens arbetsgrupp, ledd av statssekreteraren i justitiedepartementet - som arbetar med ett lokalt brottsförebyggande pilotprojekt i Malmö, Linköping, Karlskoga, Stockholm och Östersund. BRÅ har i detta projekt betydande FoU- och in-informationsuppgifter. Närmare om sam— verkan mellan FoU-aktörema nedan i avsnitt 6.4.

I skrivelse till regeringen den 15 mars 1991 har rådet föreslagit att företrädare för Skolverket och Socialstyrelsen skall ingå som "ständiga medlemmar" i delegationen.

(B) Vetenskapliga delegationen (BRÅ:s instr. 9 &)

Vetenskapliga delegationen skall behandla frågor om (a) metodik och vetenskaplig inriktning i nya forsknings- och utredningsprojekt, (b) etik i projektarbeten, (c) utvärdering och, som tidigare nämnts, (d) bidrag till enskilda för forskning och utredning.

Även denna delegation består av högst nio ledamöter. Utöver rådets chefer för forsknings- respektive utredningsenheten skall fem ledamöter företräda "vetenskapligt arbete inom universitet och högskolor" och en vardera polisväsendet och kriminalvården.

Ledamöterna och delegationens ordförande skall, som också tidigare nämnts, utses av rådets styrelse. Namnförslag lämnas av Humanis- tisk—samhällsvetenskapllga forskningsrådet (HSF R; tidigare av det nu nedlagda UHÄ) respektive Rikspolis- och Kriminalvårdsstyrelsema. Ordförande för delegationen var under många år Knut Sveri. Vetenskapliga delegationen har i dag följande sammansättning:

Eckart Köhlhom, professor i sociologisk alkoholforskning, ordf Lars Hjärne, forskare vid Statens institut för byggnadsforskning Lars Krantz, chef för Kriminalvårdstyrelsens forskningsgrupp Lars Lidberg, professor i social- och rättspsykiatri Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt Leif GW Persson, professor i polisforskning Jerzy Sarnecki, docent, chef för BRÅ:s utredningsenhet Knut Sveri, professor em. i kriminologi Per-Olof Wikström, docent, chef för BRÅ:s forskningsenhet

Delegationen har kommit att i det närmaste helt koncentrera sig på utdelning av bidrag till enskilda för forskning och utredning. På se- nare tid har dock diskuterats delegationens fortsatta verksamhet med de övriga frågor som det enligt rådets instruktion ankommer på dele- gationen att behandla. Närmare härom, se avsnitt 6.6.5-6.

Lisbeth Eklund inom BRÅ:s utredningsenhet har undersökt delegationens anslagsverksamhet alltifrån rådets start (1974) fram till och med 1991 och sammanställt resultatet i rapporten BRÅ:s bidrag till enskilda forskare, bilaga 7.

Av rapporten framgår att delegationens föregångare, den dåvarande vetenskapliga gruppen (VG), föreslog särskilda riktlinjer för arbetet (PM 1974—09—04). En prioritering av forskningsområden skulle göras med fortlöpande omprövning och beaktande av "praktiska behov, forskningssituation och debattläge". Projekten skulle genomgående bedömas efter deras möjliga effekt på "ett behandlingsprogram eller reform av en institution". Som självklara kriterier angavs projektens vetenskapliga kvalitet och resultatens användbarhet. Någon "snäv be- begränsning" borde inte göras gentemot grundforskningen. Genom samarbete med forskningsråd och andra berörda finansiärer skulle man se till att "grundforskningen inte blev sämre ställd än tidigare". Rådets styrelse följde förslaget.

Kriteriekatalogen har av allt att döma stått sig över åren. Då det gäller prioritetsordningen angavs till att börja med tre områden: allmänprevention och laglydnad, ungdom och kriminalitet samt åt- gärdsforskning och studier av institutioner. Inför 1979 års utdelning tillades området ekonomisk brottslighet. Relativt stora förändringar gjordes med början 1982 och de därpå följande åren. I december 1989 fastställdes en omfattande prioriteringslista (se rapporten s. 2).

Då utlystes också för första gången forskningsbidrag för en doktorand inom det kriminalpolitiska fältet. Bidrag gavs för ett doktorandarbete vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ytter- ligare ett bidrag utlystes under det följande året. Möjligen var ämnet alltför speciellt (stadsplanering/arkitektur och brottslighet) eftersom ingen sökande anmälde sig. I fortsättningen har inget specifikt ämnes- område angivits.

Enligt BRÅzs instruktion skall bidragen, som nämnts, utdelas till "enskilda för forskning och utredning". Av allt att döma har inte någon distinktion gjorts mellan forsknings- och utredningsprojekt. Allt tyder snarast på att anslagen nästan undantagslöst gått till forskning, inte sällan till projekt av grundforskningskaraktär. (Observeras bör i detta sammanhang den ursprungliga riktlinjen att "grundforskningen inte skulle bli sämre ställd än tidigare"). Även om mottagarens kompetensnivå och forskningsanknytning inte utan vidare kan tas till intäkt för bidragens grundforskningsprofil så ger Lisbeth Eklunds sammanställning av mottagarnas utbildningsnivåer vid deras första (ibland enda) anslagsansökan ändå en god indikation åt det hållet:

Professor/bitr. professor 21 (15 %) Docentkompetens 14 (10 %) Doktorsexamen (fil./jur./med.) 11 ( 8 %) Licentiatexamen (fil./med./pol.) 12 ( 9 %) Doktorandstudier (olika ämnen) 47 (33 %) Akademisk grundexamen 24 (17 %) Arkitekt 2 ( 1 %) Arkivarie 2 ( 1 %) Fil./jur.stud 2 ( 1 %) Ej angivet 7 ( 5 %)

Bidragsprojekten har har haft en tämligen jämn spridning, såväl äm- nesmässigt som geografiskt. Kriminologin och sociologin har naturligen dominerat, liksom universitetsortema.

Lisbeth Eklund har också redovisat hur de anslagna medlens realvärde drastiskt ändrats över tiden. Det belopp som idag skulle motsvara 1974 års bidragssumma - 435.000 kronor - uppgår till hela 1,8 miljoner kronor. För budgetåret 1991/92 avsattes i BRÅ-budgeten 810.000 kronor för ändamålet.

På min fråga om ansökningsfrekvensen har BRÅ-ansvariga för utdelning av bidragen uppgivit att man under senare år konstaterat en markant nedgång i antalet kompetenta sökande och att starka skäl talar för att pengarna i fortsättningen troligen gör störst nytta om de används för doktorandtjänster. Mer om denna frågan i avsnitt 6.6.6.

(C) Infonnationsdelegationen (BRS:s instr. 10 &)

Informationsdelegationen bereder de frågor om informationsinsatser som är gemensamma för flera myndigheter, utvärdering av informa- tionsprojekt, samarbete med olika intressenter (t. ex. folkrörelser) och andra frågor som hänskjuts till delegationen. Även denna delegation består av nio ledamöter, varav en är rådets informations- chef Gunilla Wiklund. Ordförande, som utses av BRÅ:s styrelse, är för närvarande ledamoten i rådets styrelse Stig Gustafsson. De övriga ledamöterna företräder Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Socialsty- relsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Domstolsverket, Brottsskadenämnden och Justitiedepartementet; med andra ord ytterligare en samverkans- delegation inom ett viktigt specialområde.

Delegationen håller fyra till sex sammanträden per år. Sedan sin tillkomst 1989 har delegationen varje år haft ett stort för de berörda myndigheterna gemensamt projekt. De tre första åren anordnades konferenser på temana "Kvinnor och brott", "Rädslan för brott" och "Sexuella övergrepp mot barn". Konferenserna har doku- menterats i rapporter. Det gemensamma projektet för 1992 är produktionen av en broschyr om brottsoffer. Den görs på uppdrag av Samverkansdelegationen.

Beträffande BRÅ:s informationsverksamhet i övrigt, se bilaga 8.

BRÅ:s Fo U-verksamhet (A) FoU—profil

För den som inte känner till utvecklingen av BRÅ:s forskningsroll måste uppdelningen i en utredningsenhet och en forskningsenhet före- falla förbryllande och föga rationell. Risken för kompetenskonflikter är överhängande. Organisationen är också unik i det svenska sektori- ella FoU-systemet, där man generellt har en sak- och funktionsupp- delning. Även om det låter sig sägas att samverkan i enhetsövergri- pande projekt kan ordnas oavsett organisationsform blir resultatet ändå lätt att man slår vakt om den "egna" enhetsmiljön, den "egna" personalen, de "egna" prioriteringarna och målsättningarna.

I denna utredning bortses emellertid från den rådande enhetsuppdel- ningen och konstateras att så sker även i rådets arbetsordning där det i stället talas om rådets FoU-funktioner vilka anges på följande sätt:

"Till forskningsfimktionen hör i första hand projekt som gäller brottsutvecklingen samt analys av brottsligheten och dess orsaker".

"Till utredningsfunktionen hör i första hand projekt som gäller kartläggning av brottsförebyggande åtgärder, uppföljning av sådana och förslag till nya insatser".

Vilken generell FoU—profil kan då BRÅ sägas ha? Man kan förvänta sig att tyngdpunkten ligger på tillämpad forskning och utvecklings/ utredningsarbete. Så är också uppenbarligen fallet.

Tillsammans med de två enhetschefema (Wikström och Sarnecki) har jag gått igenom rådets aktuella projektkatalog, projekt för projekt, och gjort en bedömning utifrån de allmänt vedertagna OECD-definitionerna av de olika projektens FoU-karaktär. Genom- gången visar en profil i mycket grova drag på 10 % grundforskning, 40 % tillämpad forskning, 25 % utvecklingsarbete och 25 % utredningsverksamhet.

Wikström och Sarnecki har gjort i stort sett med varandra över- ensstämmande bedömningar med viss gradförskjutning, den förre i riktning mot Uret, den senare mot ert.

BRÅ-profilen är, som jag bedömer det, inte särskilt mycket av- vikande från vad som gäller för de flesta sektoriella organ med övervägande egen FoU; med undantag för grundforskningsinslaget som varierar starkt mellan de olika statliga forskningsinstituten.

(B) Fo U-produktion BRÅ redovisar en på det hela taget imponerande produktion i form av FoU-rapporter m.m. En närmare redovisning av de senaste tre årens projekt lämnas av Lisbeth Eklund i bilaga 6. Någon närmare utvärdering av produktionens användbarhet och vetenskapliga kvalitet har inte gjorts (se mer om detta nedan i avsnitt 6.6.7).

Några resultatmått kan dock redovisas i rådets fördjupade an- slagsframställning, bl.a. att en enkät visat att BRÅ—rapporter m.m. används i undervisningen vid ett förhållandevis stort antal högskole— och universitetsinstitutioner.

(C) Fo U-personal

Av BRÅ:s FoU-utförare är tre docenter (filosofie doktorer), tre filosofie doktorer, en juris doktor, tre juris kandidater (varav en numera också är rådets chefsjurist), två socionomer, tre filosofie kandidater, två personer med högskoleexamen, en poliskommissarie och två doktorander (båda på arvodesbasis och med doktorandbidrag från BRÅ). Härtill kommer - utöver överdirektören (jur kand) — en kodare och en pool med sju assistenter (varav fyra på deltid) samt en vaktmästare. Informationsfrågoma handhas av informationschefen (fil kand), en bibliotekarie, en redaktör och två informatörer. Inalles rör det sig om 35 personer, varav 20 som FoU-utförare och 5 med informationsuppgifter.

De sju doktoremas basdiscipliner är sociologi (3), rättssociologi (1), kriminologi (1), psykologi (1) och juridik (1). En av doktoran- derna, som doktorerar i både processrätt och kriminologi, förväntas

disputera i det första ämnet redan ht 92.

BRÅ:s ekonomi och budget (A) Statliga basanslaget

Enligt regeringens regleringsbrev (1992—06- 18) har följande medel an- visats för BRÅzs verksamhet under budgetåret 1992/93:

Förvaltningskostnader 11 500 000 bokalkostnader 2 860 000 Utvecklingskostnader 4 823 000

19 184 000

Anslaget för förvaltningskostnadema avser primärt löne- och arvodes- medel; anslaget för utvecklingskostnader i första hand projektmedel. Motsvarande totalbelopp för bå. 1991/92 vara cirka 16 milj. kr.

(B) Externt finansierad verksamhet

Regleringsbrevet innehåller också följande medgivanden för externt finansierad verksamhet:

"BRÅ får komma överens med statliga och kommunala instanser om delfinansiering av projekt som är av gemensamt intresse och som genomförs under medverkan av sådana organ.

BRA får vidare ta emot ekonomiskt stöd från organisationer och från näringslivet. Samarbete bör i första hand sökas med sam- eller branschorganisationer. Oavsett om sådana intressenter avser att delta i ett projekt eller att endast lämna finansiellt stöd, skall som förutsättning för samarbetet gälla att BRA ensamt beslutar om projektets mål, genomförande och resultat." I bilaga 5 redovisar Lisbeth Eklund de uppdrag/projekt, som BRÅ under de senaste fem åren har utfört på uppdrag och med medel från departement, andra myndigheter el.]ikn.

Det är naturligt att uppdragen från J ustitiedepartementet dominerar (9 projekt av 22). Uppdragskatalogen har stor spännvidd alltifrån kartläggningsuppgifter till utvärderingar och konkreta insatser som i t.ex. det stora lokalt brottsförebyggande pilotprojektet i fem städer.

Även finansieringsbilden är mycket varierad alltifrån uppdrag från Justitiedepartementet, som BRÅ förväntas utföra inom ramen för befintlig budget, till uppdrag från samma departement där betydande medel ställs till rådets förfogande (t.ex. i "lokala brå—projektet" där rådet erhållit 1 milj kr).

Som uppdragsgivare redovisas utöver Justitiedepartementet bl.a. Statsrådsberedningen, Socialdepartementet, Nordiska ministerrådet, Försvarets forskningssanstalt och Statens invandrarverk. I vissa fall har justitiedepartementet föreskrivit (projekt)samverkan med BRÅ i

uppdrag som lagts på t.ex. Rikspolisstyrelsen. I andra fall har BRÅ tillsammans med andra intressenter initierat projekt och även den vägen erhållit bidragsmedel. Rådets redovisning av externa medel under de fem åren visar en extern finansiering på sammantaget ungefär 6,5 milj. kr. För bå. 1991-92 var motsvarande finansiering ca 2,8 milj. kr.

(C) Projektkostnader

Det ekonomiadministrativa datasystem, som BRÅ använder, medger i och för sig en redovisning av projektkostnader. Däremot visar det sig att det med något undantag för närvarande är omöjligt att identi- fiera kostnaderna för de enskilda FoU-utövarna i projekten. Rådets ledning överväger olika former av schabloniserad tidsredovisning på basis av RRst rapport "Att redovisa arbetad tid - ett led i myndig— hetens resultatstyrning" (1991) och att också på olika sätt förstärka handläggarkompetensen inom redovisningsområdet.

2.3 Rikspolisstyrelsen (RPS) och polishögskolan (PHS)

(A) Förhistoria

I mitten på 1980-talet aktualiserades i Sverige forskning med anknytning till polisväsendet. Den hade i och för sig tidigare ingått som en del i forskningen inom juridiska och samhällsvetenskapliga ämnen vid universiteten och vid BRÅ.

I den polisberedning, som hade tillsatts 1981 , kom frågan att livligt diskuteras. Enligt beredningen borde man försöka skapa en forsk- ningsmiljö i anslutning till polisutbildningen. Ett första steg kunde vara att inrätta någon form av forskningstjänst med polisiär inrikt- ning. Nivån borde vara en professur enligt beredningen. Remiss- instansema var i stort sett positiva till förslaget. UHÄ var tveksam. Man borde, enligt UHÄ, överväga att lägga en forskartjänst inom ramen för befintlig forskningsorganisation. Föreningen Sveriges Åklagare hade ungefär samma uppfattning - en tjänst borde ligga i anslutning till annan vetenskaplig verksamhet.

I den proposition som följde på beredningsarbetet (1984/85:8I) ansåg föredragande statsråd att starka skäl talade för att polisut- bildningen fick en ökad forskningsanknytning samt tvärvetenskapliga drag med starka samhällsvetenskapliga och förvaltningsadministrativa inslag. Viktigt var att en "oberoende forskning" kom till stånd. Statsrådet ställde sig dock tveksam till att man skulle börja med en professur, bl.a. beroende på en viss brist på tillgängliga kandidater med professorskompetens. Tills vidare, ansåg han, borde man bygga

upp verksamheten på en något lägre forskningsnivå, för att efter några år återkomma till frågan om en professur. Två tjänster som forskare föreslogs.

Justitieutskottet (JuU 1984/85:18) anslöt sig till statsrådets över- väganden och noterade att det rådde en "bred enighet kring tanken att inrätta en professur vid polishögskolan med polisverksamheten som ämnesområde". Under ett övergångsskede kunde dock "avgräns- ningen av ämnesområdet vålla vissa problem". Dessutom kunde den "vetenskapliga kompetensen vara begränsad i dag". Verksam- heten borde därför börja på en lägre nivå. Professuren borde kunna inrättas "först efter några år, då ämnet funnit sina former och verksamheten stabiliserats " .

I budgetpropositionen 1984/85:100, bilaga 4, fullföljdes förslaget med två tjänster som forskare i ämnet polisforskning vid polishög— skolan. Riksdagen biföll förslaget. Från och med 1985/86 kan man säga att polisforskningen i landet byggs upp successivt.

Till 1986/87 års riksdag väckts två motioner, dels av Göran Eriksson (m), dels av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) om inrättande av professuren.

I JuU 1986/87.'27konstaterarjustitieutskottet återigen att "det råder enighet kring tanken att inom polishögskolan etablera forskning etc

gäller också tanken på att inrätta en professur i ämne ". Med konstaterande att de två forskartjänstema hade inrättats fr.o.m. den 1 november 1985 framhöll utskottet att det "utgår från att regeringen utan dröjsmål aktualiserar frågan om inrättande av professuren i en- lighet med de uttalanden som tidigare gjorts".

I proposition 1987/88:100, bil 4, konstaterar departementschefen att "det gått drygt två år" och att "tiden nu är mogen för att inrätta en tjänst som professor i polisforskning vid rikspolisstyrelsen" (min kurs.) Till professuren skulle också höra de redan befintliga forskar- assistenttjänstema. Föredragande statsrådet ansåg sig emellertid inte "nu beredd att ta slutlig ställning till forskningsverksamhetens närmare organisatoriska hemvist vid styrelsen". En utgångspunkt för vidarebehandling av denna fråga, ansåg han vara att forskningen borde "huvudsakligen förläggas till polishögskolan Ulriksdal, där på sikt en fruktbar forskningsmiljö bör kunna utvecklas". Professuren borde ges "en betydande självständighet" och borde ha "en mycket nära kontakt med besläktad forskning på andra håll". Professuren borde inte, enligt departementschefen, kombineras med uppgiften som rektor vid polishögskolan. Tjänsten skulle då "förlora sin själv- ständighet " .

Justitieutskottet (JuU 1987/88:30) hade ingen erinran. Dock var det enligt utskottet "angeläget att innehav av professorstjänst skulle ingå i lämpligt fakultets— eller sektionskollegium vid universitetet i

Stockholm". Riksdagen biföll förslaget om inrättande av professuren. Efter särskild utredning inom RPS återkom frågan om forskningens organisatoriska hemvist och kontakterna med omvärlden (mer som en anmälan) i den forskningspolitiska propositionen I 989/1 990.'155 .

Sedan den 1 okt. 1988 finns en särskild forskningsenhet vid RPS direkt under rikspolischefen men lokaliserad till polishögskolan. Enheten hade fem tjänster: professuren, en tjänst som högskolelektor (forskare), två tjänster som forskarassistenter och en administrativ tjänst.

I den nämnda propositionen ger departementschefen en ganska fyllig bild av de ganska intrikata frågor som aktualiserats med anledning av professurens placering vid RPS, direkt under chefen för RPS. Han framhåller att det gäller att minska risken för beroende mellan polisforskningen och polisorganisationen och nämner att "forskarna anser att professuren bör placeras utanför polisorganisatio- nen". Vid en hearing anordnad av justitiedepartementet i februari 1985 framfördes förslag om att professuren borde förläggas till universite- tet, alternativt till BRÅ, institutet för social forskning (SOFI) eller Arbetslivscentrum. Enligt departementschefen motiverade emellertid polisutbildningensforskningsanknytning att "viss forskning knyts till polishögskolan". Skolans bibliotek kunde successivt utvecklas till ett "forskningsbibliotek". "Naturligast", anför departementschefen, är att "polisforskningen blir en enhet vid polishögskolan på samma organisationsnivå som övriga enheter vid skolan". Härigenom ges en anknytning till utbildningen, främjas kontakterna med den övriga högskole- och forskningsvärlden " och åstadkoms "samordningsvinster för polisverksamheten". Slutligen konkluderas att det "knappast (är) lyckligt att forskningsorganisationen underställs polisverksamhetens högsta verkställande ledning". "Det vetenskapliga ansvaret för forskningens innehåll och utformning läggs på (forsknings)enhetens chef, som samtidigt är innehavare av professuren i ämnet". Departe- mentschefen framhåller det önskvärda i ett nära samarbete med Stockholms universitet och att innehavaren av professuren "t ex genom lokala beslut ingå(r) i lämpligt fakultets- eller sektionskol- legium vid universitetet i Stockholm".

Slutligen hänvisade departementschefen till ett förslag från RPS om att inrätta ett "vetenskapligt råd ", vars främsta uppgift skulle vara att "stärka sambanden mellan forskningsverksamheten vid styrelsen och den övriga forskarvärlden". Frågan skulle aktualiseras när pro- fessuren tillsatts.

Professuren ledigförklarades i februari 1989 och tillsattes efter sakkunnigförfarande 1991.

(B) Nuläge

I dagsläget kan man konstatera att forskningsenheten - formellt - är en enhet vid Rikspolisstyrelsen med placering på Polishögskolan.

Enheten är organiserad i fyra arbetsgrupper och har - utöver professuren (Leif GW Persson), en högskolelektorstjänst (Johannes Knutsson), en forskarassistentjänst (Marie Thorstensson), fyra forskningsassistentjänster (Kerstin Johansson, Annika Noré, Anders Kassman och Ingrid Helmius), en förste byråsekreterare (Lottie Wahlin), en polisassistent (Jörgen Trued), en assistent (Gunilla Sandahl) samt en "extra professur" (Sten Brenner); inalles 11 personer.

De fyra forskningsassistenterna jämte Jörgen Trued och Lottie Wahlin är doktorander; Lottie Wahlin med en doktorandtjänst vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Under budgetåret 1991/92 hade enheten en budget på 2 milj. kr samt ett extembidrag från RPS på 600.000 kr. för en analys av vissa frågor i samband med EM i fotboll i Sverige i juni i år (Marie Torstensson) .

För innevarande år har enheten en budget på 6 milj. kr. Professor Persson räknar med extembidrag i storleksordningen 11/2-2 mkr.

Pågående, påbörjade och planerade projekt/arbetsuppgifter:

Arbetsgrupp 1

Leif GW Persson: Uppbyggnad av ett sk. profilregister för efterspaning av grova seriebrottslingar (SESAM)

Kopplat till detta projekt: Utveckling av datoriserade system som arbetar med s.k. artificiell intelligens; skall användas för polisiär spaningsverksamhet (NINT).

Konstruktion av ett profilregister för upptäckt av planerade försäk- ringsbedrägerier (FRAUDFILE)

En kriminologisk kartläggning av rån av värdetransporter; gämings- män, modus operandi, skyddsdåtgärder.

Ingrid Helmius och Annika Noré Undersökning av polisens laga befogenheter. Rättsdogmatiska studier och empiriska undersökningar av hur polisen arbetar i olika kritiska situationer.

De juridiska delarna bedrivs i samarbete med juridiska institutio- nerna vid Stockholms och Uppsala universitet under handledning av bl.a. straffrättsprofessom Suzanne Wennberg.

Anders Kassman Projekt om hur narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet påverkas

av den s.k. tillgänglighetsfaktorn. Projektet är under planering och kommer att bedrivas i samarbete med sociologiska institutionen vid Stockholms universitet under ledning av professorn i sociologisk alkoholforskning Eckart Kiihlhorn.

Arbetsgrupp 2

Johannes Knutsson Löpande bevakning av problemområdet brottslighet i form av periodiska beskrivningar/analyser av brottsutveckling, brottsstruktur och brottsuppklaring.

Mindre specialstudier inom problemområdet. Longitudinell studie på aggregerad nivå av inkapaciterings-sannolik- heten vid grövre brott samt sambandet mellan inkapacitering och brottsnivå.

Lottie Wahlin Sambandet mellan drogvanor, brottsbeslut och brottsintensitet inom en grupp av högkriminella traditionella brottslingar (avhandlings- projekt).

Projektet bedrivs i samarbete med sociologiska institutionen vid Stockholms universitet under handledning av Eckart Kiihlhorn och Leif GW Persson.

Arbetsgrupp 3

Sten-Olof Brenner, Jörgen Trued

Under planering: Olika projekt inom det fält som sammanfattas under begreppet arbetsmiljöfrågor, bl.a. med särskild inriktning på stress och s.k. sensationssökning i utsatta arbetssituationer inom polisen.

Arbetsgrupp 4

Marie Torstensson, Kerstin Johansson och projektmedarbetare Olika externa projekt. F.n. pågår en utvärdering av polisens insatser under fotbollsEM (EMMA) samt en åtgärdsstudie för att minska risken för butiksrån m.m. Under planering: "Det ideala polis- distriktet". EMMA publiceras under hösten 1992; rånprojektet under hösten 1993.

2.4 Kriminalvårdsstyrelsen (KVS)

Den 1 januari 1971 inrättades inom KVS en planerings- och utveck- lingsenhet med uppgift att göra vetenskapliga uppföljningar och redovisningar av utvecklingsarbete inom kriminalvårdens verksam- hetsområde. Budgetåret 1972/ 73 disponerade enheten 270.000 kr och

hade en byråchef (Norman Bishop), en forskarutbildad psykolog, en förste byråsekreterare samt en kansliskrivare.

Fram till slutet av 1970-talet fanns tre forskningstjänster som finansierades med medel från BRÅ. Formellt ansöktes om medel för projekt, men i praktiken var det medel för de tre tjänsterna. 1980/81 förändrades organisationen och den fick permanenta tjänster. Under hand utvecklades enheten till att omfatta sex tjänster med Norman Bishop som chef. Under ett par decennier bedrevs en mycket intensiv FoU-verksamhet, som avkastat ett 50-tal rapporter och 40-talet "PM- publikationer", alltifrån "Villkorligt frigivna 1973 - en uppföljning med avseende på återfall" (Krantz, Bagge, Bishop; rapport nr 18, 1976) till "Hur kriminella är rattfyllerister? En granskning av kriminalitet och återfall bland fängelsedömda trafiknykterhetsbrotts- lingar" (Bishop, Krantz; rapport 1987z2) samt "Fängelsedömda ungdomar 1989" (Somander, Johansson; rapport 1992:1).

I dagsläget har forskningsenheten ersatts med en forskningsgrupp på tre personer med Lars Krantz, som kom till enheten 1976-77, som forskningsledare.

Forskningsgruppen har en annan ställning och inriktning på sitt arbete än den ursprungliga forskningsenheten. Gruppen är en del av styrelsens planeringsenhet och har i en stabsfunktion fått uppgiften att primärt svara för inomverksuppgifter; mer verksamhet som kan betecknas som kvalificerat utredningsarbete än som FoU-verksamhet i den gamla bemärkelsen. Detta innebär att funktionens tillgänglighet och resultat minskat som nationell resurs. KVS” ledning talar numer hellre om att verket har "en kvalificerad utrednings- och utveck- lingsverksamhet" än om att forskning bedrivs. Verket förväntas i stället i det senare sammanhanget repliera på den FoU-verksamhet som bedrivs av BRÅ, RPS ' forskningsenhet och högskolan. En för båda parter stimulerande och givande kontakt söks bl.a. med universitetet i Linköping.

Kostnaderna för forskningsgruppens arbete 1991/92 var ca 1.2 milj. kr. De beräknas under innevarande år uppgå till ca 1.5 mkr.

Lars Krantz har i en PM till utredningen beskrivit forsknings- gruppens nuvarande arbetsuppgifter på bl.a. följande sätt (min kurs.).

- Forskningsgruppens arbete inriktas på frågor rörande utvärdering, verksamhetsuppföljning och resultatanalys m.m. Arbetetet skall bedrivas med inriktning på att utveckla metoder för att mäta prestatio- ner och resultat. Av särskilt intresse är att följa verksamheten och redovisa utfall av behandlingsmetoder och åtgärder riktade mot klientelkollektivet. Behov och egenskaper hos klientelkollektivet skall kartläggas, så att myndigheten har underlag att förändra och utveckla metoder för åtgärder och påverkan.

- Funktionen skall också ge råd och handledning till personer inom

utom kriminalvården, som för dess räkning genomför uppföljningar och utvärderingar. I funktionens arbete ingår vidare att följa den kriminologiska forskningen i Sverige och utomlands, för att till organisationen kunna förmedla forskningsresultat och erfarenheter, som har relevans för kriminalvårdens utveckling. Kontakt skall upprätthållas med personer och organisationer som bedriver FoU- arbete av intresse för kriminalvården.

- Den aktuella verksamheten är inriktad på bl.a. projekt om "klientelförändringari ett tillbakablickande 5-årsperspektiv"; "kvinnor i fängelse och deras problematik"; "sexualbrottslingar och deras behov av åtgärder under anstaltstiden": "omfattningen av intagna dömda för våld mot kvinnor och minderåriga"; "narkotikaproblemati— ken, för belysning av bl.a. frågan om differentiering av missbrukare resp. icke missbrukare på anstalterna"; "intagna med psykisk

störning"; "vårdkedjan inom kriminalvården".

2.5 Rättsmedicinalverket (RMV)

RMV bildades den 1 juli 1991. I myndigheten ingår de verksamheter som tidigare bedrevs av de då självständiga myndigheterna Statens rättspsykiatriska kliniker, Statens rättsläkarstationer och Statens rättskemiska laboratorium.

Enligt sin instruktion (SFS 1991:944)är verket central förvaltnings- myndighet för rättspsykiatrisk, rättskemisk, rättsmedicinsk och rättsserologisk verksamhet i den utsträckning sådana frågor inte skall handläggas av någon annan statlig myndighet.

Verket skall särskilt svara för (instr. 2 5):

]. rättspsykiatriska undersökning i brottmål,

2. rättsmedicinska obduktioner och andra rättsmedicinska under- ökningar,

3. rättsmedicinsk medverkan i övrigt på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller polismyndighet,

4. rättskemiska och rättsserologiska undersökningar,

5. information inom sitt ansvarsområde till andra myndigheter och enskilda,

6. internationellt samarbete inom sitt ansvarsområde,

7. utvecklingsarbete och stöd åt forskning av betydelse för verksam- heten. (Utredarens ku rs .)

Som nämnts i avsnitt 2.1.3 ingår numera institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet, lokaliserad till Huddinge sjukhus, som en RMV:s avdelning i sjukhuset. Från och med 1992 har verket också huvudmannaskapet för det gamla Kriminologiska centralarkivet (KCA) under den nya benämningen Rättsmedicinal-

verkets centrala arkiv (RCA). Arkivet innehåller f.n. cirka 58.000 rättspsykiatriska utlåtanden.

RMV har alltifrån start intresserat sig för forsknings- och utveck- lingsfrågoma och gör i sin anslagsframställning för 1993/94 en betydande ansats att komma igång med och utveckla sina stöd— funktioner. Verket hänvisar bl.a. till arrangemang och diskussioner med universitetsfakulteter för att vid universiteten skapa adjungerade professurer inom de rättsmedicinska och rättspsykiatriska forsknings- områdena. Ett sådant arrangemang föreligger redan vid Umeå universitet med verkan från den 1 juli i år och tre år framåt. Sakkunnigprövning pågår för en motsvarande professur i Göteborg.

Då det gäller den rättspsykiatriska verksamheten konstaterar RMV att 'forskningsbasen f n (är) svag sedan den tidigare professuren i rättspsykiatri vid Lunds universitet omvandlats till en professur i experimentell psykiatri". Verket gör också det påpekandet att utöver professuren i rättspsykiatri i Stockholm "saknas inom RMV:s organisation fn lämpliga professorskompetenta kandidater" för ett system med adjungerade professurer på samma sätt som inom det rättsmedicinska området. Vissa diskussioner förs emellertid med berörda intressenter om en adjungerad professur vid Göteborgs universitet.

För ett mer långsiktigt grepp på FoU-frågorna har RMV anlitat psykiatriprofessorn Sten Levander för att utarbeta ett förslag till rättspsykiatrisk forskning inom RM V. Jag har fått del av förslaget och ett medgivande att redovisa det i min utredning, bilaga 14. För utredningens del är det även ett intressant dokument som ett av de fyra exempel på kriminalvetenskapligt intressanta forskningsprogram som jag redovisar (se avsnitten 4 och 6.8 (B) 1. och 2.).

I Levanders förslag ingår också inrättandet av ett verkets forsk- ningsråd, som föreslås få följande sammansättning, inriktning och arbetsformer:

"Ett forskningsråd skall finnas inom RMV med personer som är rättspsykiatriskt forskningsaktiva och med representanter från verksledningen. Detta råd sammanträder ett par gånger per år, lämpligen koordinerat med beslutsdatum för de tunga anslagsgivare som är aktuella (MFR, RBJ , BRÅ), och föreslår vilka forsknings- projekt som kan beviljas medel från RMV. Beslut om medelstilldel- ning fattas i verksledningen. I första hand skall projekt inom RMV:s centrala verksamhetsområde som får stöd av tunga anslagsgivare stödjas. I andra hand skall mindre och/eller lokala projekt, samt samarbetsprojekt som ligger utanför RMV:s centrala verksamhetsområde stödjas. Det senare förutsätter att huvud- finansieringen sker utanför RMV, och att projektet har en hög angelägenhetsgrad för rättspsykiatrin. "

För frågan om Medicinska forskningsrådets roll i finansieringen av rättspsykiatrisk forskning, se avsnitten 3.2.4 och 6.8 (B) 2.

Som ytterligare ett medel för att stimulera FoU—verksamheten främst vid institutionen för social- och rättspsykiatri vid Huddinge sjukhus har RMV i överenskommelse med Karolinska institutet medgivit att - under vissa förutsättningar - "upp till i genomsnitt 3,5 veckotimmar per specialistkompetent läkare får disponeras för FoU- verksamhet i enlighet med intentionerna i det s.k. LUA—avtalet".

RMV:s anslagsframställning innehåller inga särskilt avsatta medel för verkets FoU-stöd. Det förutsätts, kan man utgå från, att viss erfarenhet först måste vinnas och fortsatt planering ske innan medel kan "öronmärkas".

3. Forskare och ekonomi

3.1. Forskarkadern

I sin beskrivning av "Svensk kriminologi - problem och utveck- lingsmöjligheter", bilaga I], beskriver Per-Olof Wikström den svenska kriminologin som en "liten forskningsmiljö med små resurser". I ett internationellt perspektiv är detta förvisso sant.

Under utredningens gång har jag haft kontakt med ett tjugufem- trettiotal svenska disputerade forskare, som verkar inom det kriminal- vetenskapliga forskningsområdet. De flesta av dessa kan kanske inte betecknas som kriminologer i en strikt begreppslig mening, utan just som "kriminalvetare" i vid mening, inom kunskapsområden som t.ex. straffrätt, rättspsykiatri, rättspsykologi, allmän sociologi och psykologi, statistik, rättsekonomi osv.

Då det gäller det kriminologiska ämnesområdet, i en något begränsad mening, rör det sig om, som Wikström påpekar, ett drygt tiotal disputerade forskare: två professorer (allmän kriminologi och polisforskning), sju stycken vid BRÅ, en vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (utöver den tidigare pro- fessorn) samt tre vid RPS” forskningsenhet.

I sammanhanget hänvisar Wikström till att det i t.ex. Kanada finns fyra universitet med kriminologiska institutioner och ytterligare fyra universitet som har kriminologiska forskningsprogram. Ett hundratal forskare lär vara kriminologiskt verksamma vid dessa åtta lärosäten. Härutöver finns ett hundratal forskare som är sysselsatta vid ett antal sektoriella FoU-organ med kriminologisk inriktning.

De uppgifter i övrigt från den internationella arenan, som Wikström på utredningens uppdrag lämnar, är imponerande - inte minst det stora antal forskare som de övergripande forskningsprogrammen engagerar. Samtidigt känner sig Wikström - på goda grunder - föranlåten att påpeka att även om den svenska kriminologiska forskningsmiljön är liten och har små resurser, åtminstone inom vissa forskningsområden, så håller sig svensk kriminologisk forskning väl framme internationellt.

Sverige har också, som jag har anledning återkomma till då och då i utredningen, en fin tradition på det breda kriminalvetenskapliga forskningsområdet. När man granskar det stora antal avhandlings- arbeten som genom åren passerat revy får man ett intryck av både

bredd och djup. Men man ställer sig också frågan vad som hänt: med kunskapen och med vederbörande forskare. Det finns naturligtvis alla goda skäl att söka knyta samman, respektive kritiskt granska gårdagens kunskap mot dagens och morgondagens. I kontakten över generationsgränsema går också en känsla av gemenskap som är viktig att få känna och uppleva, inte minst för dem som skall föra (det kritiska) uppdraget vidare.

I syfte att ge en bakgrund till den ständigt återkommande diskussio- nen om forskarkader, behov och resurser redovisar jag nedan de senaste tre-fyra decenniernas (i några fall ännu längre tillbaka i tiden) doktorsavhandlingar av kriminalvetenskapligt intresse. En sådan lista blir sällan heltäckande. Dessutom uttrycker inte alltid avhandlingarna en forskningsinriktning och profil som författaren senare i livet blir känd för. Typfallet är METROPLIT:s drivande kraft, Carl-Gunnar Janson. Hans avhandling behandlade ämnet "Mandattilldelning och regional fördelning " (1961). Även om jag är förespråkare för en mycket bred definition av begreppet kriminalvetenskap, måste jag tillstå att Jansons avhandling måste anses ligga utanför det intresse- område som här behandlas. I detta ligger samtidigt något löftesrikt: både en potentiell rekryteringsbas och det stora utrymmet för både ett tvärfackligt/tvärvetenskapligt förhållningsätt och en flervetenskaplig arbetsprocess.

Tio av avhandlingsförfattama är i dag professorer (Sveri, em., Börjesson, Klette, Lidberg, Kiihlhom, Bondesson, Hydén, Messer- schmidt, USA, Levander och Persson). Jag har i övrigt inte helt kunnat följa upp vad som hänt med författarna. Men i varje fall ett trettiotal av dem arbetar idag som docenter/högskolelektorer/forskar- assistenter.

För att något få ett grepp om morgondagens forskarkader har jag också redovisat ett antal doktorander som jag på olika sätt haft kontakt med eller fått kunskap om. Svårigheten är oftast att få uppgift om vederbörandes status: har/har inte doktorandtjänst eller annan tjänst. Relativt få har doktorandtjänster. Listan är på intet sätt heltäckande (troligen lika litet som avhandlingslistan). Men syftet är uteslutande att ge en allmän uppfattning om läget. Doktorandlistan visar - trots påståenden ibland om motsatsen - att det finns ett betydande intresse för doktorandstudier inom det kriminalvetenskap- liga forskningsfältet. Jag redovisar nedan bortåt 50-talet doktorander från många olika kunskapsområden av kriminalvetenskapligt intresse.

(A) Doktorsvhandlingar av kriminalvetenskapligt intresse

1992. Chylicki, Pavel Att upphöra med brott. Sociologi, Lund

Flyghed, Jan Rättsstat i kris. Kriminologi, S

Liedberg, Mats Att ta staden i besittning. Arkitektur, Lund

Lindberg, Bo H Praemia et poena. Historia, Upps.

Rendahl, Jan Erik

Arbetets drivkrafter - extentiellt värde och auktoritetsorienteringen. Två dimensioner som belyser arbetets mening för de anställda i kriminalvården. Psykologi, Lund

Ström, C Criminal violence and maxillo-facial injuries in Sweden. Rättspsy- kiatri, S.

Söderblom, Tomas Horan och batongen: prostitution och repression i folkhemmet. Historia, Lund

Zila, Josef I stället för straff. Straffrätt, S

1991. Andersson, Berit Att förstå missbruk: Praktiken, situationen, processen. Sociologi, Lund

Andersson, Jan Kriminella karriärer och påföljdsval. Sociologi, S

Hilte, Mats Droger och disciplin: en fallstudie av narkomanvård i Malmö. Sociologi, Lund

1990. Dalteg, Arne Avancerade unga lagöverträdare. Psykiatri, Lund

Häthén, Christian Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik. Rättshistoria, Lund

Leymann, Heintz Psychological reactions to violence in working life: bank robberies. Psykologi, Medicin, Umeå

1989 Belfrage, Henrik Psykiskt störda brottslingar. Tema Hälso-sjukvård, Li

Boerman, Albert Karsuddenpatienter 106 jämställda lagöverträdare. Rättspsykiatri, S

Frånde, D Den straffrättsliga legalitetsprincipen. Tema Hälso-sjukvård, Li

Lenke Leif Alcohol and criminal violence. Kriminologi, S

Lenke, Lena Alcohol and criminal violence: time series analyses in a comparative perspective. Socialt arbete. Lund

Lindqvist, P Violence against a person. The role of mental disorder and abuse. Rättspsykiatri, Umeå

Sund, Lars-Göran Tillsyn över barn. Umeå

1988. Andersson, Tommy Alkoholvanor i ett utvecklingsperspektiv. Psykologi, S

af Klinteberg, Britt Studies on sex-related psychosocial and biological indicators of psychosocial vulnerability: A developmental perspective. Psykologi, S

1987 Nordlöf, Kerstin Straffpocessuella tvångsmedel. Gripande, anhållande och häktning. Kriminologi, S.

Torstensson, Marie Drug-Abusers in a Metropolitan Cohort. Sociologi, S

Warnling-Nerep, Wiveka Sanktionsavgifter. Offentlig rätt, S

1986. Alvén-Eriksson Brottslingen - villebråd eller medmänniska? Bilden av brottslingen i svensk bam— och ungdomslitteratur mellan åren 1945—1975. Littera- turvetenskap. Lund

Tunving, Kerstin Careers in alcoholism and drug addiction. Clinical and epidemiologi- cal studies. Psykiatri, Lund

Roos, Hans-Edvard Vandalism i storstad och glesbygd. Sociologi, Lund

Schuller, Bernd-Joachim Ekonomi och kriminalitet: en empirisk undersökning av brottsligheten i Sverige. Nationalekonomi, G

1985 Adrianson, Jan Bortom arv och miljö: Kritik av den sociala determinismen. Sociolo— gi, Upps.

Manor, Orly Statistical analysis of criminal careers. Statistik, S

Stutz, Göran Kamratstaten. Sociologi, S

Wikström, Per-Olof Everyday violence in contemporary Sweden. Kriminologi, S

1984. Ahlberg, Karin Vanebrottslighet och påföljdsval. Straffrätt, S

Carlberg, Margareta PBU-verksamheten inom Stockholms läns landsting. Psykologi, S

Knutsson, Johannes Polisen och brottspreventionen. Kriminologi, S

1983. Hedén, Birger Individ, våld och samhälle. Litteraturvetenskap. Lund

Larsson, Stig Könshandeln. Om prostituerades villkor. Sociologi, Lund

Lithner, Klas Åklagararbete och åklagarroll. Kriminologi, S Åkerström, Malin Crooks and squares: lifestyles of thieves and addicts in comparison to conventional people. Sociologi, Lund

1981. Martens, Peter L Socioeconomic Status, Family Structure and Socialization of Early Adolescent Children. Sociologi, S

Rydelius, Per-Anders Children of alcoholic fathers. Bampsykiatri, S

1980. Persson, Leif G W Hidden Criminality: Theoretical and Methodological Problems, Empirical Results. Kriminologi, S

1979 Levander, S Psychophysiological differentiation within criminal groups: an approach to the study of psychopathy. Rättspsykiatri, S

Magnusson, Dan Konkurser och ekonomisk brottslighet. Rättssociologi, Lund

Messerschmidt, Jim School stratiiication and delinquent behaviour. Kriminologi, S

Kalderstam, Johnny De laglösa - en subkultur i Malmö. Rättssociologi, Lund

Tham, Henrik Brottslighet och levnadsnivå - en undersökning av män i kriminal- registret födda 1892-1953. Kriminologi, S

1978. Drugge, Ulf Domstolar som konfliktreglerare: en komparativ undersökning av underrättemas konfliktreglerande verksamhet. Sociologi, Umeå

Hydén, Håkan Rättens samhälleliga funktioner. Rättssociologi, Lund

Sarnecki, Jerzy Ungdomsgårdarna i Stockholm. Sociologi, S

1977

Eriksson, Ingalill

Sociala relationer: orsaker till "onda förhållanden" samt myndig- hetsåtgärder och sociologisk metod. Sociologi, Umeå

Palm, Astrid Palm, Ulf

Kriminalitet som uttryck för olust: en intensivstudie av dömda för tillgreppsbrott. Med., Umeå

1976. Rosén, Ann-Sofie, Four multivariate studies in personality ans socialization. Psykologi, S

1974 Bejerot, Nils Narkotikamissbruk och narkotikapolitik. Socialmedicin, S

Bondesson, Ulla Fången i fångsamhället: socialisationsprocesser vid ungdomsvårds-

skola, ungdomsfängelse, fängelse och internering. Sociologi, Lund

Humble, Kristina Settergren, Gitte Personligheter och relationer i belysning av projektiva metoder. Delrapport i 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrotts- lingar. Psykologi, S

Kuhlhorn, Eckart Effekter av behandling: alkoholistbehandling i terapeutiska samhällen och traditionella anstalter. Sociologi, S

Lidberg, Lars Liten sinnesundersökning: läkarundersökning enligt 5 7 Lagen om personundersökning i brottmål: en psykiatrisk och kriminologisk analys. Rättspsykiatri, S

1973. Skogh, Göran Straffrätt och samhällsekonomi. Nationalekonomi, Lund

1972. Klette, Hans Om social kontroll av grövre trafikbrottslighet. Kriminologi, S

1971

Olofsson, Birgitta

"Vad var det vi sa": om kriminellt och konformt beteende bland skolpojkar. Psykologi, S

Schalling, Daisy Contribution to the validation of some personality concepts. Psykologi, S

1970 Vogel, Joachim Aspirationer, möjligheter och skattemoral: en rättssociologisk undersökning. Sociologi, S.

1969. Jonsson, Gustav Det sociala arvet. Socialmedicin, S

1966. Börjesson, Bengt Om påföljders verkningar. Psykologi, S

Törnqvist, Karl—Erik Svåra återfallsbrottslingar. Rättspsykiatri, S

1962. Fredriksson, Gunnar Kriminalstatistiken och kriminologien. Kriminologi, S

1960 Nyquist, Ola Juvenile Justice. Kriminalpolitik, Upps.

Sveri, Knut Kriminalitet och alder. Kriminologi, S

1958. Inghe, Gunnar Mental and psysical illness among paupers in Stockholm. Socialmedicin, S

1946 Otterström, Edith Delinquency and children from bad homes: a study of their prognosis from a social point of view. Fed., Upps.

1943. Gerle, Bo Mordbrännare: en kriminalpsykologisk studie på grundval av ett svenskt rättspsykiatriskt material. Rättspsykiatri, Lund

1924. Nilsson, Nils Anton Om psykiskt abnorma brottslingar och deras behandling. Rättspsykiatri, S

1918 Lund, David Bei die Ursachen der Jugendasozialität: kriminalpsychologische und soziale Untersuchungen mit Einschluss von Familienforschungen in Schweden. Straffrätt, Upps.

1908

Kinberg, Olof

Om det rättsliga förfaringssättet i Sverige rörande för brott tilltalade personer av tvivelaktig sinnesbeskaffenhet samt om behandlingen av kriminella sinnessjuka. Rättspsykiatri, S

1898 Schuldheis, Georg Om sinnessjuka fångar i Sverige under åren 1865-1894. Rättspsy- kiatri, Upps.

(B) Doktorander Institutioner, universitet, ämne Juridiska, S

Magnus Billström (JK) Den straffrättsliga tillräknelighetens grund

Juridiska, Upps.

Lena Holmqvist (JK) Straffrättsligt ansvar vid medicinsk behandling

Kerstin Berglund (JK) Rättsdogmatisk studie av gällande rätt

Juridiska, Lund

Håkan Jalldung Om effektivitet och rättsäkerhet vid polisens bekämpning av trafik- nykterhetsbrott genom alkoholinandningsprov

Eva Tiby (JK, FK) Domarjäv (se nedan - två avhandl)

Kriminologiska, S

Peter Lindström (FK) Variationer i ungdomars brottslighet mellan olika skolor

Hans Andersson Anlagda bränder

Mikael Nilsson (FK) Faktorer som styr och påverkar det straffrättsliga systemets ut- formning betr. brott m.m.

Suzanna Wikström Olaga hot

Eva Tiby (FK, JK) Kvinnors kriminalitet i stadsmiljö (se ovan)

Sociologiska, S Gill Björ (FK) Alkoholbruk, missbruk och alkoholrelaterade problem

Olof Frändén (FL) Suicider och presuicider

Karin Helmersson (FK) Alkoholister, drogmissbruk

Kerstin Johansson (FK) Polisarbete

Anders Kassman (FK) Narkotikarelaterad brottslighet

Håkan Leifman (FK) Alkoholproblem, rattfylleri

Karin Ringman (FK) Brottsprevention

Lottie Wahlin (FK) Allmänprevention

Sven-Gunnar Widén (FK) Attityder till kriminella och avvikare

Rättspsykiatriska, S

Per Olov Alm (MK) Psykofysiologiska karaktäristiska hos unga lagöverträdare

Marianne Kristiansson (MK) Psykiskt störda brottslingar

Lars Naimell (MK) Vården vid de fasta paviljongerna

Anders Villius (FK) Urvalet till rättspsykiatrisk undersökning Statistiska, Upps.

Stefan Persson Estimation av kriminella populationer

Företagsekon. , Lund

Arvidsson P. och Carlsson J. Planering och budgetering av polisverksamheten

Ped. och psyk, Li

Inger Ungmark Kvinnor under övervakning

Sociologiska, G Sven Åke Lindgren Social styrning och faktisk samhällsutveckling

Psykologiska, S Judith Horwarth-Lundberg

Livssituationen hos invandrare, bl.a. den manifesta kriminaliteten

Jan Rapp, Birgitta Rydén-Lodi Rehabilitering Karin Österlund Vittnespsykologi Socialt arbete, Lund

Lars Ohlsson "Värstingar", deras sociala problem

Bengt Svensson Narkotikamissbrukamas vardagsliv

Karin Trulsson Missbrukande kvinnor i behandling

Hans Swärd "Vanartade" ungdomar, 1900-1960 Tillämpad psykologi, Lund

Björn Lagerbäck

Brottsoffer

Historia, Lund

Kenneth Johansson Brott och straff i Allbo härad i Småland ca 1600-1850

Mattias Hallin Straff i doktrin och praxis i Sverige ca 1600-1750

Göran Kristiansson Brott i Skåne mot slutet av 1600-talet

Malin Lennartsson Kvinnor i och inför rätta i Växjö ca 1600-1800

Etnologi, Lund Birgitta Sensson Tattares behandling inom rättsapparaten under olika perioder

Sociologiska, Lund

Bengt Andersson Narkomaners livsstilar

Scott Baretta Borderline crime: fiddles at work

Ulf Dahlquist Filmvårld, filmcensur och rättshistoria

Britta Smångs Polisens yrkesroll

3.2. Finansiering av FoU

Sammanfattning: Under 1991—92 bedrevs kriminologisk och kriminalpolitisk (kriminalvetenskaplig) forsknings- och utveck- lingsverksamhet inom en total anslags- och bidragsram på ca 32 mkr, varav 7.5 mkr (24 %) inom högskoleområdet och 24.5 mkr (76 %) inom myndighetssektom. Under 1992-93 uppskattas motsvarande totalram vara 42 mkr, varav 8.5 mkr (20 %) inom högskoleområdet och 33.5 mkr (80 %) inom myndighetssektom.

3.2.1 Högskole—, råds- och sektorsmedel

Den kriminalvetenskapliga FoU-verksamheten finansieras nästan uteslutande genom statliga anslag - antingen i form av fakultets- eller basanslag, som i första hand täcker in forskar- och undervisnings— tjänster och därtill hörande kringkostnader, eller genom program/pro- jektmedel från de statliga gundforskningsråden. Därutöver erhålls anslag från vissa sektoriella FoU-organ, t.ex. Arbetsmiljöfonden (AMFO), Byggforskningsrådet (BFR), Transportforskningsbered- ningen (TFB), från'kommuner och landsting, vissa fonder och stiftelser och samarbetsorgan, t.ex. Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi (NSfK).

Tabell 1

Kriminalvetenskaplig FoU 1991-92 i tkr

Högskolan Institutioner

Myndigheter och sektorsorgan

Sammanfattning

Krim. inst(S)

FoU-aktörer Finansiering

Soc. insr(S)

Psyk. inst(S)

Rätts- Soc. PSyk-(S)

Övriga inst(LU) inst.

BRÅ RPS" KVS4

RMV5

Övriga sektorg.

Hög— skolan

Mynd. - 0 Totalt

sekt.org. S:a

högsk + sek- t.org.

Basanslag' 950

Forskningsråd FRN HSFR RJ SFR

NSfK

Myndigheter och

andra sektorsorgan AMFO BFR Departement m. m. Socialstyrelsen TFB Trafiksäkerhetsverket

Enskilda Brandforsk org. Skandia

500 275 300 490 275 800 167 700 200

985 175

500 300 660

22

208

40

16000

252 130

2191

190

2000

6003

1 200 50

150

461 300 230 360 230 40

2 650

765 275 1 600 827 985 175 208

40

19 250

150 252 130 461

3 091 230 190 360

230 40

21900

915 275 1 600 1 079 152

1 446 175 3 091 230 398 360

230 80

Summa 950 Procentuell fördelning 12.6

* Fakultetsmedel resp. reguljära myndighetsanslag

" KVS” forskningsgrupp

1 075 14.3 1 732 22.9

900 1 160 11.9 15.4

1 730 22.9

18 763 76.9

2 600 10.7

: Avser RPS” forskningsenhet vid PHS 5 RMV har nyligen börjat sin verksamhet

1 200 4,9 50 0,2

1771 7.3

7 547 23.6

24 384 76,4 31 931 100,0

" Extra medel fr. RPS för studie m.a.a. EM i fotboll

Tabell 2 Finansiering av kriminalvetenskaplig FoU 1991—92 Finansieringskällor för totalt 31 931 tkr

Källa Medel Proc andel Departement

(exkl uppdragsmcdcl) 21 900 68.6 Forskningsråd 3 869 12.1 NSfK* 152 0.5 Myndigheter/sekt.organ 5 700 17.9 Enskilda organisationer 310 0.9 Summa 31931 1000

* Nordiska samarbetsrådet för kriminologi

Tabell 3 Finansiering av kriminalvetenskaplig FoU 1991—92

Forskningsråden 12,1 % av den totala finansieringen 31 931 tkr

Råd Anslag i tkr Proc andel av rådets totala anslagsbclopp

FRN 915 1.35 HSFR 275 0.23 MFR _ _ RJ 1 600 2.51 SFR 1 079 1.64 Summa 3 869 0.55 FRN Forskningsnämndcn

23.6 7.1

41.4 27.9 100.0

HSFR Humanistisk-samhällsvctenskapliga forskningsrådet MFR Medicinska forskningsrådet RJ Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond SFR Socialvetenskapliga forskningsrådet

Tabell 4 Finansiering av kriminalvetenskaplig FoU 1991—92

Myndigheter, sektoriella FoU-organ 17,9 % av den totala finansieringen 31 931 tkr

Proc andel av rådens totala finansiering av kriminalvct. FoU

Myndighet. sckt.org Anslag i tkr Procentucll andel av totala beloppet AMFO 1 446 25.3 BFR 175 3.1 Socialstyrelsen 230 4.0 TFB 398 7.0 Trafiksäkerhctsvcrkct 360 6.4 Departement m. m. (uppdragsmcdel) 3 091 * 54.2 Summa 5 700 1000

AMFO Arbetsmiljöfonden BFR Byggforskningsrådct TFB Transportforskningsbcrcdningcn

Tabell 5 Finansiering av kriminalvetenskaplig FoU 1991-92 Högskolan medel/institution 23,6 % av total medlen 31 931 tkr

Institution Fak medel Externa medel Procentucll andel av alla inst. mcdcl Kriminologiska. S 950 — ( 950) 12.6 Sociologiska. S 500 575 (1 075) 14.3 Psykologiska. S — I 732 (1 732) 22.9 Sociologiska. Lu — 1 160 (1 160) 15.4 Rättspsyk. Kl. S 700 200 ( 900) 11.9 Övriga 500 1 230 (1 730) 22.9 Summa 2 650 4 897 7 547 [00.0

Tabell 6 Finansiering av kriminalvetenskaplig FoU 1991—92 Departementen (exkl uppdragsmcdel) 76.4 % av den totala finansieringen 31 931 tkr

Departement Anslag i tkr 1991/92 proc 1992/93 proc Justitie 19 ()(X) 66.7 26 500 75.7 Civil* 2 000 7.0 — — Utbildnings 6 500 22.8 7 300 20.9 Social 1 000 3.5 1 200 3.4 28 500 1000 35 000 1000

* Bå 1991/92 sorterade polisverksamheten (FoU 2 000 tkr) under civildcpartcmcntct. Förts till justitiedepartementet fro m 1992/93

Tabell 7 Medel till kriminalvetenskaplig FoU i milj. kr

Utbildningsdepartemcntet Justitiedepartementet Högskolan Myndigheter 1991—92 1992-93 1991—92 1992—93 1 6 500 7 000 10 500* 12 000 2 7.5 8.5 24,5 30 3 0.1 0.1 0.2 0.3 1 Uzs totala forskningsbudget JU:s totala budget för rätts- väsendet 2 Högskolemedel för kriminalvetenskap- Myndighetsmedel för krimi- lig FoU inkl. cxternfinansiering nalvetenskaplig FoU inkl. ex- ternfinansicring 3 Procentandel 2 av 1 Dito

* En stor del av detta belopp avser polisens verksamhet, som under 1991—92 låg under civildepartcmcntet

En av Lars Dolmén för utredningen företagen inventering, bilaga 2, visar i en av mig gjord sammanställning för budgetåret 1991/92, tabell ], bl.a.

att det rör sig om relativt blygsamma belopp från kommuner och landsting,

att sektorsorganen endast undantagsvis ger anslag till direkt krimi- nalvetenskapliga projekt,

att Allmänna arvsfonden, möjligen tvärtemot en ganska allmänt förekommande uppfattning, inte givit några direkta forsknings- bidrag under senare tid men väl betydande stöd till förenings- verksamhet av stort kriminologiskt och kriminalpolitiskt intresse, bl.a. 7 000 000 kr till Athena gruppen (aktion mot droger); 500 000 kr till Medborgarskolan i Stockholm (film mot bammiss- handel); 200 000 kr till Rädda barnen (film om sexuella brott mot barn); 250 000 kr till Non fighting generation och 320 000 kr till Föreningen kultur mot våld,

att NSfK beviljade 152 000 kr till svenska forskare (3 projekt) samt

att endast ett försäkringsbolag (Skandia, 80 000 kr), men ingen bank, lämnat forskningsbidrag.

Den totala finansieringsbilden, tabell 2, visar en kriminalvetenskaplig FoU-finansiering under 1991/92 på nivån 32 mkr, varav nära 22 mkr, i departementala basanslag (fakultet— och reguljära myndig- hetsanslag; "basanslag"), dvs. i det närmaste 70 %, och resten huvudsakligen genom externa projektanslag från forskningsråd (12 %) och myndigheter, inkl. departement (18 %).

Av forskningsråden dominerar Riksbankens jubileumsfond med sina 1 600 tkr (drygt 41 % av den totala rådsfinansieringen), tabell 3. Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet gav endast 1 anslag (275 000 - 7 %); Medicinska forskningsrådet inget.

Bland de FoU-finansierande myndigheterna och sektoriella FoU— organen, tabell 4, svarade departement och andra offentliga organ för nästan 55 % av finansieringen, med Arbetsmiljöfonden på en god andraplats, 25 %.

Bland mottagarna dominerar myndigheter och sektorsorgan (drygt 75 %), medan högskolan ligger på en betydligt lägre nivå (knappt 25 %), tabell 1.

Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet har störst andel av högskoleinstitutionernas externmedel (30 %), tabell 5. Notabelt är att sociologiska institutionen i Lund har mer externmedel (1 160 tkr) än motsvarande institutioni Stockholm (575 tkr; 1 075 tkr om man också räknar den del av fakultetsanslaget som disponeras för

Metropolitprojektet). Kriminologiska institutionen i Stockholm redovisar inga externmedel, bl.a. beroende på att forskningen fått stå tillbaka för en omfattande undervisning.

Cl Enligt utredningens direktiv skall jag redovisa hur de tillgängliga forskningsresursema fördelas mellan grundläggande forskning, å den ena sidan, och tillämpad forskning och utvecklingsarbete å den andra.

Som utgångspunkt för en sådan fördelning har jag - i brist på något bättre - använt mig av det traditionella betraktelsesättet att universite- ten svarar för den grundlägande forskning och bedömt de redovisade högskolemedlen i enlighet härmed, väl införstådd med förhållandet att gränsen mellan riktad grundforskning och kvalificerad tillämpad forskning kan vara mycket svår att dra. Inte i något av de många fall som jag haft anledning granska, har jag funnit kategoriseringen "grundläggande forskning" helt missvisande. Jag betraktar med andra ord de redovisade 7.5 mkr högskolemedel i tabell ] som medel för grundläggande forskning.

Då det gäller myndighets- och sektorssidan är situationen betydligt mer komplicerad, men inte helt omöjlig att hantera. Till att börja med kan konstateras att den verksamhet som bedrivs av RPS' forsknings- enhet till övervägande del är tillämpad forskning och utvecklings- arbete. Det bör också kunna förutsättas att den verksamhet som döljer sig bakom anslagen och rubriken "övriga sekt. org. " knappast kan betecknas som grundläggande forskning. Här finns t.ex. Stockholms socialtjänst, FoU-byrån (461.000 kr från AMFO för projekt om "våld och aggressioner inom hemservice").

Återstår på sektorssidan BRÅ . En genomgång av 1991-92 års projektkatalog har, som tidigare nämnts, givit följande grova procentuella uppdelning och belopp:

Grundläggande forskning 10 (1.9 mkr) Tillämpad forskning 40 (7.5 mkr) Utvecklingsarbete 25 (4.7 mkr) Utredningsverksamhet 25 (4.7 mkr)

Tillsammans med högskolans 7.5 mkr skulle med andra ord totalbeloppet för grundläggande forskning under 1991-92 ligga på avrundat 7.5 + 1.9 = 9.4 mkr (30 %)

och totalbeloppet för tillämpad forsk- ning, utvecklings- o. utredningsarbete på avrundat 32.0 - 9.4 = 22.6 mkr (70 %)

Hur är förhållandet på andra FoU-områden? Det är naturligtvis svårt

att göra rättvisande jämförelser. Varje FoU-fält har sina speciella förutsättningar. Men jämför man med t.ex. byggforskningsområdet finner man där en betydligt högre procentsats högskoleforskning. Det centrala FoU-organet BFR fördelar sina medel (f.n. 240 mkr) med cirka 50 % på högskolan, 25 % på högskolenära institut och resten på konsulter, organisationer etc. Därutöver kommer fakultetsanslagen till de tekniska högskolorna och den forskning som bedrivs vid Statens institut för byggnadsforskning, där proportionen grund- forskning/annan FoU torde vara ungefär 50/50.

Ungefär samma bild får man om man jämför med andra områden med en stark förankring i sektorsforskning, som med andra ord också kan omfatta högskoleforskning.

Min bedömning är att proportionen inom det kriminalvetenskapliga området i varje fall bör vara ca 50/50. Att nå detta resultat behöver och bör enligt mitt förmenande i första hand inte ske på bekostnad av de medel som nu disponeras av sektorsorganen BRÅ, RPS och KVS utan genom att man på andra sätt förstärker högskolebudgeten. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt IV.

Cl Forskningsråden har traditionellt en central ställning då det gäller finansiering av grundläggande forskning. Med tanke på den obalans som verkar råda mellan medel för denna forskning och andra FoU-slag inom det kriminalvetenskapli ga forskningsområdet finns det all anledning att i det följande något närmare belysa rådens uppgifter, policies och anslagsverksamhet.

Sammanfattning: Forskningsråden intar en central position för finansieringen av kriminalvetenskaplig grundläggande forskning. Riksbankens Jubileumsfond och Socialvetenskapliga forsknings- rådet svarar för merparten av anslagen till det kriminalvetenskap- liga forskningsområdet. Med hänsyn till rådens syften och tillgängliga medel finns utrymme för en ökning av anslags- givningen till detta område.

3.2.2 Forskningsrådsnämnden

Forskningsrådsnämnden (FRN) inrättades 1977 (i samband med en omorganisation av de traditionella råden, som har sina rötter i tidigt 1940-tal). Nämnden skall främja kontakterna mellan forskningen och samhället, underlätta och öka samarbetet mellan olika vetenskapliga discipliner och mellan forskningsstödjande organ. FRN har mer konkret till uppgift

att ta initiativ till och stödja forskning som är viktig för samhället, att fördela medel till dyrbar vetenskaplig utrustning samt

att främja informationen om forskning och forskningens roll i samhället.

Ett viktigt instrument i samarbetet med andra råd och organ är gemensamt finansierade forskningsprogram. Det tvärvetenskapliga förhållningssättet är FRN:s signum. Exempel på teman inom nämn— dens forskningsprogram är naturresurser och miljö, individ, sam- hället, hälsa, kvinno- och jämställdhetsforskning, longitudinell forskning. Det är i det senast nämnda temaämnet som FRN blir och är kriminalvetenskapligt intressant. Sedan ett antal år tillbaka är nämnden medfinansiär i de stora Metropolit- och Örebroprojekten (se nedan bl.a. avsnitt 6.1.2) och satsade 1991/92 270 000 kr på det förra och 490 000 kr på det senare. Inom hälsotemat intar alkohol- forskningen en framträdande roll. Under föregående år anslogs 150000 kr för ett sådant projekt med kriminalvetenskaplig an- knytning. FRN.'s totala anslagsgivning 1991/92 var ca 64 mkr.

3.2.3 Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR)

Fram till budgetåret 1977/78 svarade Statens råd för samhällsforsk— ning för finansieringen av samhällsvetenskapliga FoU-projekt, inklusive projekt på den kriminalvetenskapliga arenan. Relativt blygsamma belopp gavs emellertid till kriminologisk forskning.

När det gamla rådets ersattes med HSFR utgick man från att en viss satsning skulle ske även på det kriminologiska området.

HSFst uppgift är att främja forskning inom humaniora, religions- vetenskap, samhällsvetenskap och rättsvetenskap. Rådet stödjer även tvärvetenskaplig forskning som överskrider gränserna till discipliner inom andra forskningsråds områden. Detta sker i samverkan med berörda forskningsråd och med FRN.

I sin senaste anslagsframställning (1993-96) gör rådet följande uttalande av stort intresse för stöd och utveckling av den kriminal- vetenskapliga forskningen:

" rådet (skall) i ökad utsträckning söka stödja forskargrupper som vill genomföra större projekt eller forskningsprogram inom långsiktigt uppbyggda lokala forskningsmiljöer eller inom nätverk av forskare vid olika högskolor."

Ser man på dagsläget är emellertid anslagsgivningen till den kriminal- vetenskapliga sektorn ytterligt mager; för 1991/92 endast 275 000 kr (bidrag till del av Örebroprojektet vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet). En tillbakablick på anslagsgivningen 1977/78-1990/91 ger följande, lika "återhållsamma" bild:

1977/78 ---

1978/79 Prof. Georg Karlsson 120 720 "Samhället och de asociala" Doc. Suzanne Wennberg 55 000 "Försök till brott"

1979/80 Doc. Gertrud Lennander och doc. Suzanne Wennberg 132 000 "Återvinning i konkurs ..."

Kriminalvetenskapliga inst., 104 200 "Våldsbrottsligheten i Gävle ..."

Prof. David Magnusson och doc. Anders Dunér 90 000 "Biologiska variabler och social anpassning"

1980/81 Prof. Alvar Nelson 16 000

"Offentlig kriminalpolitik i jämförande belysning"

1981/82 Jur kand Leif Lenke 68 000 "Utvärdering av det svenska motbokssystemet ..."

1982/83 -—-

1983/84 Hovr råd Gunnar Grönvall 22 000 "Straffmätning"

1984/85 ---

1985/86 -—-

1986/87 Hovr råd Gunnar Grönvall 90 000 "Straffmätning"

1987/88 Hovr råd Gunnar Grönvall 6 000

1988/89 ---

1989/90 ---

1990/91 Med dr Leif Svanström 230 000

"Sociala riskfaktorer för narkotikamissbrukare . . . "

1991/92 Doc. Håkan Stattin 275 000 "Den tidiga utvecklingsmässiga bakgrunden till sociala anpassningssvårigheter"

Under tiden 1977-1992 har HSFR lämnat anslag på sammanlagt 1 208 900 (10 projekt). dvs. i snitt 80 OOO/år; dock har under sex är inga anslag lämnats (möjligen inte heller aktualiserats; någon uppgift har inte gått att erhålla på den punkten). Av de 10 projekt som erhållit anslag under den angivna tiden bedömer jag två som något perifera ur kriminalvetenskaplig synpunkt. Med tanke på att rådet under bå 1982/83 delade ut 53.4 mkr och under 1991/92 totalbe- loppet 110.4 mkr kan det knappast sägas att resurser saknats.

Vid mina kontakter med rådet har uppgivits att det enkla skälet till att så få bidrag lämnats till kriminalvetenskaplig forskning är att så få ansökningar har lämnats. Som en av flera tänkbara förklaringar till detta förhållande har angivits att kriminologiska institutionen verkar för liten för att kunna åstadkomma konkurrenskraftiga forsknings- projekt och att förutsättningama att få bidrag borde öka i takt med att institutionen görs mer slagkraftig. Ytterligare ett skäl är att rådet är mycket restriktiv med bidrag till forskare som ej disputerat. Ett sådant fall har nyligen inträffat. En kriminolog med nära förestående disputation fick en ansökan avslagen på denna grund.

HSFR:s anslagsgivning avser primärt grundforskning. Det är ett avgörande skäl varför framställningar från "sektors- och myndighets- forskare" så sällan blir lyckosamma. Det är också en förklaring till att t.ex. BRÅ och vissa BRÅ-forskare på förhand anser det som ut- siktslöst att söka anslag hos HSFR och andra grundforskningsråd. (Se dock avsnitt 3.2.5 beträffande SFR:s stöd till tillämpad forskning.) Ofta bygger emellertid denna uppfattning på ett missförstånd. Forsk- ningsråden ger sällan eller aldrig forskningsbidrag till institutioner, myndigheter etc. Bidrag söks och ges till forskare och forskargrup- per. Å andra sidan - om det projekt för vilket man söker medel är vetenskapligt och i övrigt kvalitativt konkurrenskraftigt har sökandens hemvist i princip ingen betydelse.

Generellt sett verkar HSFR ha både intresse, stödarrangemang och medel för att hjälpa till att utveckla och förstärka den kriminalveten- skapliga forskningen. Rådets system med egna forskartjänster och rådsprofessorer, till vilka under senare år knutits doktorandtjänster, och den allt tydligare inriktningen på att stimulera tvärvetenskapliga och långsiktigt uppbyggda forskarmiljöer och nya nätverk kan vara värdefulla instrument i det sammanhanget, liksom rådets beredvillig- het att ställa upp då det gäller forskarsamarbete i större program, att anordna planerings- och behovssymposier etc.

I sin fördjupande anslagsframställning (93/94-96/97) kommenterar rådet de institutionsfall där undervisningbördan är så tung och antalet forskningstjänster på institutionen så få att utrymmet för forskning därigenom blivit alldeles för litet på följande sätt:

"Ur såväl högskolans som rådets (HSFR:s) perspektiv är det viktigt

att det finns en stark koppling mellan grundforskning och under- visning. Ibland orsakar detta problem, bl a när personer engagerade i forskningsarbete också behövs i undervisningen i större ut- sträckning än vad som förutsågs då planeringen av forsknings- arbetet gjordes Sådana problem uppstår särskilt ofta i små ämnen där tillgången på forskare/lärare är begränsad. HSFR är berett att medverka till lösningar som tillgodoser både forskningens och utbildningens behov. " (Utredarens kurs.)

Den beskrivna situationen stämmer ganska väl med den som rått och råder vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. En närmare kontakt mellan institutionen och rådet bör sålunda kunna medverka till en tingens bättre ordning.

Bedömning: Förutsättningarna förefaller goda - och tiden mogen att HSFR tillsammans med övriga berörda forskningsråd aktua- liserar och följer upp de ambitioner som Ragnar Edenman för 33 år sedan gav uttryck för i proposition 1959:105 med uttalandet att de kriminalvetenskapliga frågorna "inom ramen för forsknings- rådens verksamhet (borde) angripas på bred front på basis av ett av råden gemensamt utarbetat forskningsprogram ".

3.2.4 Medicinska forskningsrådet (MFR)

Ett statligt medicinskt forskningsråd bildades 1945 med huvudsaklig uppgift att stödja forskning vid universiteten - forskning som forskarna själv initierat och som forskarsamhället självt granskat och prioriterat. MFR har i dag i stort sett samma huvuduppgift. Utöver den inomvetenskapliga grunduppgiften har emellertid rådet numera också uppgiften att ta initiativ till att stärka forskning inom medi- cinska områden som har "särskild betydelse för samhället i ett kortare tidsperspektiv", att stärka internationellt forskningssamarbete och att informera om forskning och forskningsresultat.

Av den forskningsrådsstatistik som jag redovisat ovan framgår att rådet inte lämnat något ekonomiskt bidrag till den kriminalvetenskap- liga forskningen, dvs. främst den rättspsykiatriska forskningen. Det externa forskningsbidrag på 200.000 kr, som rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet hade under 1991/92, var ett anslag från Riksbankens Jubileumsfond.

Situationen är inte ny. Rådet har inte under flera år givit något forskningsbidrag till det kriminalvetenskapliga forskningsområdet. På min direkta fråga erhåller jag samma svar från MFR som från HSFR. Rådet får inga konkurrenskraftiga ansökningar. På tänkbart sökande- håll hävdas att rådet prioriterar annan forskning. Från MFR framhålls emellertid att det inte finns några principiella inskränkningar eller

prioriteringsbeslut som hindrar rådet från att anslå medel till rättspsykiatrisk forskning/medicinsk kriminologi.

I själva verket kan sägas att MFR har ett par insatsområden av stort kriminalvetenskapligt intresse, nämligen området "psykiatri och beroendeframkallande medel" och "socialmedicin" samt en särskild forskartjänst i "barn— och undomspsykiatri". Den kommitté som svarar för det nämnda psykiatriområdet har bl.a. till uppgift att "främja samverkan med andra anslagsgivare, såsom SFR, Riks- bankens Jubileumsfond och FRN för att nå en sann integration av kunskapsområdena medicin, beteendevetenskap och socialvetenskap".

Under det senaste året har MFR på särskilt uppdrag av regeringen tagit fram diskussionsunderlag för en snabbare uppbyggnad av socialpsykiatrik forskning.

För att närmare belysa forsknings- och insatsbehov inom vissa avgränsade områden begagnar sig rådet av särskilda för ändamålet tillsatta "initiativgrupper" - med en forskare som ordförande och med samhällsintressena representerade för att kunna formulera relevanta samhällsproblem.

I sin fördjupade anslagsframställning för 1993/94-1995/96 har rådet som ett av de "prioriterade områdena" angivit "folkhälsoforskning". I samma petitita begär rådet - utöver medel för doktorandtjänster, forskarassistentjänster och extraprofessurer - medel för en ny typ av mellantjänster, tidsbegränsade högskolelektorat, som enligt rådet krävs för att kunna rekrytera och bibehålla unga forskarbegåvningar i medicinsk forskning. Tjänsterna avser att överbrygga perioden mellan forskarassistent och de fasta akademiska tjänsterna. Inom tjänsteområdet har MFR beslutat att reducera stödet till doktorand- tjänster till förtnån för en ökad satsning på forskarassistentjänster.

MFst statliga anslag för 1991/92 var 329 mkr, varav disponerades

(prel .)

för forskningsverksamhet ............ 192 130 198 och för tjänster .................. 56 642 000 enligt följande mycket differentierade system:

Professurer ................... 3 917 000 Tjänster som forskare ............ 15 425 000 50%—tjänster som forskare .......... 2 871 000 Forskarassistenttjänster ............ 15 035 000 Forskarass.tj. inom prioriterade omr. . . . 9 931 000 Forskarass.tj. för forskarrörlighet ..... 1 388 000 Doktorandtjänster ............... 8 075 000

3.2.5 Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR)

SFR bildades så sent som 1990 och ligger inom socialdepartementets ansvarsområde. Rådets uppgift är att främja och stödja forskning inriktad i ett socialvetenskapligt perspektiv mot bl.a. folkhälsofrågor, handikappområdet, äldre, internationell migration och etniska relationer, barn och familj samt missbruk av alkohol, narkotika och andra beroende/iamkallande medel.

Rådet är intressant i förhållande till de andra forskningsråden så till vida att dess kärnområde enligt riksdagens beslut är både grund- forskning och tillämpad forskning. Ungefär hälften av rådets forskningsmedel går till grundforskning, hälften till tillämpad forskning. Av de projekt, som rådet stödjer, avser ungefär 40 % grundforskning och 60 % tillämpad forskning.

SFR satsar på att bygga upp långsiktiga forskningsmiljöer från grunden, dels genom särskilda programstöd ("miljöstöd"), dels genom finansiering av doktorandtjänster (f.n. 18 tjänster). I sin fördjupade anslagsframställning 1993/94-1995/96 föreslår rådet ytterligare ca 40 doktorandtjänster under treårsperioden samt introduktion av ca 20 forskarassistenttjänster.

Programstödet, som baseras på ett av sakkunniga bedömt och godkänt forskningsprogram, ger vanligen stöd till en forskargrupp eller nätverk av forskare för fem till sex år. Till gruppen skall knytas doktorander/forskarassistenter.

Under 1991/92 stödde SFR följande projekt:

Håkan Stattin, psykologiska inst. Stockholms universitet "Avvikelsekarriärer: Bakgrundfaktorer och modifierande krafter" 167 000

Brottsförebyggande rådet, "Internationell migration och brottslighet" 252 000

Göran Iherborn, Sociologiska institutionen vid Göteborgs univ. "Hundra år av (miss)anpassning" 285 000

Charles Westin, Centrum för invandrarforskning, Stockholms univ. "Internationell migration och brottslighet" 375 000

Tillsammans med Riksbankens Jubileumsfond svarade SFR under 1991/92 för merparten av forskningsrådens bidragsgivning till

kriminalvetenskapligt intressant forskning. Rådet disponerade under detta bå. ca 71 mkr.

3.2.6 Stiftelsen Riksbanken Jubileumsfond (RJ)

RJ bildades 1965. Den utredningskommitté, som med dåvarande statsminister Tage Erlander som ordförande utarbetade riktlinjer för fondens verksamhet, underströk bl.a. att speciellt borde "stora och långsiktiga forskningsprojekt stödjas" och "kontakter med internatio- nell forskning främjas". Forskningen borde, enligt kommittén, inriktas - mer än förut - på problem som är "förenade med samhällets och de enskilda människornas anpassning. Som exempel på angelägna forskningsuppgifter nämndes "trivselproblem, anpassning till yrkesliv och samhälle, effekten av sociala reformer på människors hälsa samt vissa spörsmål rörande kriminaliteten" (utredarens kurs.). Fonden har också under åren givit stöd åt ett antal forskningsprojekt av kriminal- vetenskapligt stort intresse, bl.a. Metropolit och IDA (Örebro)- projekten.

RJ, som numera är en självständig stiftelse, bruka behandlas tillsammans med de statliga forskningsråden.

En genomgång av fondens (numera stiftelse) projektlistor ger följande katalog:

1966 Carl—Gunnar Janson, Soc, S "Stockholmsungdomars framtidsutsikter", (Metropolit, 1966-87) 7 . 341 .851

1967 Bengt Börjesson, Socialhögskolan, S "Genomförande av ett rättssociologiskt och

kriminologiskt behandlingsforskningsprojekt (1967-70) 302.804

Knut Sveri, Kriminologen, S "Utlänningars brottslighet" (1967-73) 375.828

1968

Daisy Schalling, KI, S "Kriminologisk differentiell forskning" (1968-71) 109.000

1974 Ulla Bondesson, Rättssoc, Lu "Det allmänna rättsmedvetandet"

(1975-78) 466.400

1975 David Magnusson, Psykol, S

"Utstötta och isolerade barn: en utvecklingsstudie" (1975-77)

1979 Lars Magnus Gunne, Rättspsyk, Upps Kontaktsbunden vård av missbrukare dömda för narkotikarelaterad brottslighet (1979-80)

1980 Ulf Drugge, Soc. inst., Umeå "Brottslighet och lokalsamhälle" (1980-83)

1982 David Magnusson, Psykolo, S "Ett longitudinellt studium av fysisk och psykisk hälsa och ohälsa" (1982-85)

1983 Göran Grosskopf, Rättsvet. inst., Umeå "Ekonomisk brottslighet — rättssäkerhet och rättsbildning (1983-86)

Ulla Jacobsson, Jur. inst., Sthlm och Lund "Kvinnans rättssäkerhet som målsägande/ offeri brottsmålsprocessen vid kvinno- misshandel, våldtäkt och därmed närbe- släktade brott"

(1983-85)

1984 Eva Johansson,

Per Lindqvist, Rättspsyk. stn, Regionssjukhuset, Umeå "Grovt våld med dödlig utgång. En medicinsk och rättspsykiatrisk studie av våldssituationer och gärningsmännens mentala status med särskild hänsyn till alkoholens roll" (1984-87)

1985 Per-Olof Wikström, Soc. inst. univ. "Våldsbrott i Sverige och Skottland.

430.000

292.000

323.000

1.013.600

565.000

376.000

215.000

En jämförande studie av våldets struk- tur, utveckling samt åtgärder mot våld i två europeiska länder

(1985-88)

1987 Lars Lidberg, KI. S "Uppföljning av 1956 års klientelun- dersökning rörande ungdomsbrottslingar - "unga lagöverträdare" - kroppslig- psykisk utveckling, belyst av kliniska, biokemiska, neuro-psykologiska och

psykosociala data" (1987-)

David Magnusson, Psykolo, S "Individuell utveckling och miljö: Ett långsiktigt studium av individernas livssituation mot bakgrund av deras utveckling i samspel med dn psykologiska, sociala och fysiska miljön

(1987-92)

1990 (-92/93) Lars Bergman, Psykolo, S "Problemflicka blir vuxen" (1990-93) tot.ber.

Charles Westin, Ceifo, SU "Internationell migration och brottslighet" (1990-93) tot.ber.

Carl-Gunnar Janson, 500, S "Studie av persistensen i avvikelse- former, deras generalitet ..." Metropolit (1990-) hittills ber.

Social— och rättspsykiatriska institutionen, KI, S

415.000

599.913

2.605.500

830.739

2.214.226

670.435

200.000

Bedömning: Riksbankens Jubileumsfond har genom åren varit ankaret i forskningsrådens finansiering av kriminalvetenskaplig forskning och svarat för värdefulla bidrag till forskare inom juridik, kriminologi, sociologi, psykologi och andra för brotts- forskningen viktiga kunskapsområden. Forskningsråden samman- tagna har den differentierade uppsättning instrument som behövs för att kunna utveckla och förstärka den kriminalvetenskapliga forskningen.

4. Kriminalvetenskapliga forskningsprogram

Förslag om att inrätta en professur i kriminologi vid Stockholms högskola framfördes redan 1954 av 1949 års juristutbildningskom— mitté. Förslaget vann inget gehör. Frågan aktualiserades upprepade gånger under de kommande åren genom bl.a. motioner i riksdagen. Först omkring 1958-59 tog emellertid frågan fart på allvar och då framfördes också för första gången önskemålet om ett kriminologiskt forskningsprogram.

Vid överläggningar under våren 1959 inför cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen med deltagare från universiteten, forskningsråden samt olika myndigheter uttalades önskvärdheten att forskningsråden snarast tog initiativ till utformandet av ett krimino- logiskt forskningsprogram. Vidare uppnåddes en viss överenskom- melse om att inrättandet av en eller flera professurer i kriminologi ånyo borde övervägas sedan ett kriminologiskt forskningsprogram utarbetats.

Frågan om ett kriminologiskt forskningsprogram följdes upp av ecklesiastikminister Ragnar Edenman i proposition 1959:105 (om bl.a. forskningsrådsorganisationen) genom följande uttalande:

"Det kommer sannolikt att fordras ett allt intensivare samarbete mellan forskare inom vitt skilda discipliner, när man i framtiden med forskningens hjälp vill angripa ett stort och viktigt problem. Här kan som exempel nämnas det vetenskapliga studiet av krimina— litetens orsaker, ett betydelsefullt problem, vilket som framhållits i annat sammanhang lämpligen borde kunna inom ramen för forsk- ningsrådens verksamhet angripas på bred front på basis av ett av råden gemensamt utarbetat forskningsprogram. Jag vill här tillägga att, med hänsyn till de ökade resurser som råden torde komma att erhålla från och med nästa budgetår, det bör vara möjligt att igångsätta ett dylikt program." (Utredarens kurs.)

Det var ett mycket ambitiöst och lovande statsrådsuttalande mot bakgrund av den just reformerade forskningsrådsorganisationen. Det enda som egentligen hände var emellertid (och det var i och för sig viktigt nog) att Statens råd för samhällsforskning reserverade en s.k. särskild forskarbefattning för ämnet kriminologi. Knut Sveri blev 1959 innehavare av denna befattning och innehade den fram till 1964 då han blev professor i kriminologi.

Jag har inte fördjupat mig i frågan varför inget nationellt över- gripande forskningsprogram kom till stånd vare sig då eller senare utan endast konstaterat att så är fallet. En möjlig anledning kan vara att just vid den här tiden (övergången från 1950— till 1960-talet) pågick eller startades stora konkreta forskningsprojekt av typ 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar, och påbör- jades arbetet med en modell för en stor försöksverksamhet för att undersöka uJallet av olika kriminalpolitiska åtgärder (1959-1964) som resulterade i förslaget Aktion mot ungdomsbrott (SOU 1964: 58). Det kan säkerligen också ha spelat en viss roll att professuren i kriminologi kom till först fem år efter statsrådsuttalandet och att innehavaren från allra första början blev hårt engagerad i 1960- och 1970-talens många kriminalpolitiska reformaktiviteter (samarbets- organet för åtgärder mot ungdomsbrottslighet, 1966; samarbets— organet för bekämpande av narkotikabrottslighet, 1970; 1968 års brottmålsutredning och den verksamhet som ledde fram till inrättandet av BRÅ; 1973). Det rörde sig med andra ord om ett operationaliserat och praktiskt inriktat kriminalpolitiskt handlingsprogram med vissa FoU-inslag för vilka inte minst Knut Sveri svarade.

En ytterligare bidragande orsak kan ha varit de mycket stora longitudinella forskningsprojekten Metropolit och IDA/Örebropro— jektet, som började redan i mitten av 1960-talet och fortfarande har stor aktualitet. Om man så vill kan de två projekten - i sina kriminal- vetenskapligt intressanta delar - betecknas som övergripande krimi— nalsociologiska respektive kriminalpsykologiska forskningsprogram. På ungefär samma sätt förhåller det sig under senare tid med BRÅ:s och Per-Olof Wikströms socialekologiska "Stockholmsprojekt".

Här skall inte frågan om pro et contra betr. övergripande forsk- ningsprogram behandlas utan endast exempel redovisas på program som kan tänkas ingå i ett nationellt kriminalvetenskapligt program.

(A) Per-Olof Wikström redovisar ett förslag till kriminologisk pro- gramforskning på basis av det s.k. MacArthur programmet ("Program on Human Development and Criminal Behavior") vid Harvard universitet i USA (bilaga 11). Forskningsprogrammet kännetecknas av tvärvetenskaplighet, utvecklingsperspektiv och interventioner följda av utvärderingar. Programmet har samlat en imponerande grupp av ledande forskare med en central programledningsgrupp, ett vetenskapligt råd och fem olika arbetsgrupper. Det sträcker sig över i första hand femton år och har en årlig budget i storleksordningen 6 miljoner kronor. Wikström hänvisar också till andra liknande om än inte lika stora och ambitiösa programprojekt i USA, bl.a. en Pittsburgh-studie.

(B) Knut Sveri redovisar ett underlag för inrättandet av en professur

i kriminalpolitisk forskning som också kan betecknas som ett förslag till program för kriminalpolitisk forskning (bilaga 12).

(C) Psykologisk forskningsexpertis har för utredningen utarbetat ett förslag till forskningsprogram för individinriktad kriminologisk forskning (bilaga 13). Programmet tar sin utgångspunkti förhållande- na (1) att brott planeras och begås alltid av individer; (2) att en individ begår brott inte är en tillfalighet utan måste förstås i ljuset av vissa "inre" och yttre omständigheter samt (3) att hur en individ fungerar vid ett visst givet tillfälle kan förstås mot bakgrunden av individens tidigare historia, från barndomen och framåt. Enligt förslaget måste den traditionella sociologiskt och juridiskt inriktade kriminologiska forskningen kompletteras med en systematisk, långsiktigt planerad psykologisk forskning, inriktad på kunskap om hur individer utvecklas och fungerar. Meningsfulla och givande resultat kan enligt förslaget endast erhållas genom (a) en individin- riktad forskning rörande den psykosociala, utvecklingsmässiga bakgrunden till kriminalitet i tonåren och i vuxen ålder; (b) en psykobiologisk forskning kring brottslingars personlighet. Två professurer föreslås med inriktning på (a) "psykosocial utveckling med särskild inriktning på kriminellt beteende" respektive (b) "psykobiologisk forskning med särskild inriktning på kriminellt beteende". Förslaget tar också upp frågan om behovet av forsknings- metodik i kriminologisk forskning, särskilt longitudinell forsknings- metodik" samt forskning i "vittnespsykologiska" frågor. Även för dessa två fält föreslås professurer.

De fyra föreslagna nya professurerna ger enligt förslaget goda garantier för en väl genomförd programforskning.

(D) Inom den individinriktade forskningen har jag också tagit del av det förslag till ett rättspsykiatriskt forskningsprogram som föreslagits av professor Sven Levander för det verksamhetsområde för vilket det nya Rättsmedicinalverket (RMV) har ansvaret (bilaga 14). Levander anger ett antal områden av primärt forskningsintresse: personalforsk- ning, tvärsnittsundersökningar av klientelet, longitudinella upp- följningsundersökningar, etik och begreppsanalys/intemationella jämförelser samt pseudoexperimentella interventionsundersökningar. Härtill kommer insatser för att säkra att forskningen har hög kvalitet. Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet föreslås få en nyckelroll i samordnigen av de olika forskningsin- satserna. Ett forskningsråd föreslås inrättat inom RMV för behandling och prioritering av vilka forskningsprojekt inom programmet som skall kunna beviljas medel från verket. I övrigt förutsätts traditionell extemfinansiering genom t.ex. MFR och RJ.

De fyra nu redovisade exemplen skulle alltså kunna ingå som delprogram i ett - av forskningsråden gemensamt utarbetat och finansierat - nationellt kriminalvetenskapligt forskningsprogram av typ: det av HSFR administrerade nationella programmet beträffande "Forskning om offentlig sektor" (SOU 199lz36; prop. 1991/92:16).

5. Forskningsbehov och resurser

Kriminaliteten och dess bekämpande är ett ständigt återkommande problem i de flesta samhällsformer och kommer med all sannolikhet att så förbli sålänge normer och regler fordras för mänsklig samvaro. Begrepps- och definitionsmässigt förändras naturligtvis innehållet och formerna för norm- och regelbrotten, men man kan aldrig räkna med total laglydnad eller helt friktionsfria sociala relationer överhuvud- taget. Denna något pessimistiska framtidssyn innebär förvisso inte - och får inte innebära - en resignerad och passiv attityd till våra möjligheter att hålla brottsligheten i schack och förhindra upprepad kriminalitet. Men även den mest begränsade målsättning fordrar samhällsresurser av olika slag. På de flesta andra samhällsområden kan man räkna med vissa gynnsamma "marknadsmekanismer" och "marknadsinsatser". Kriminalitetens problem fordrar att alla goda krafter samverkar, men samhället har det primära ansvaret för samfällda brottspreventiva och brottsbekämpande åtgärder. Och att resurser ställs till förfogande även för kriminalvetenskaplig FoU.

Trots en tämligen klar insikt hos de flesta att allvarliga sociala och individrelaterade problem kräver olika slags insatser tycks avståndet som regel vara långt mellan insikt och bredvillighet att avsätta ade- kvata ekonomiska resurser för att öka våra kunskaper om hur vi bäst skall komma till rätta med kriminalitetsfrågoma. Kunskapsbehovet är stort och i ständigt ökande. Det har medvetandegjorts alltifrån tiden för de begynnande kriminalvetenskaperna och straffrättsreformatom Franz von Liszt 's kriminalpolitiska program under de första åren av 1880-talet. I Sverige tog straffrättsprofessorn Nils Stjernberg på 1910- talet - och därefter en lång rad av kriminologiskt och kriminalpolitiskt orienterade forskare och reformatoriska ämbetsmän - över den till synes hopplösa pedagogiska uppgiften att förklara kriminalitetens komplexitet och behovet av mångvetenskapliga insatser och forsk- ningsresurser. Resurserna står sällan i någon rimlig proportion till de manifesterade behoven.

Upptäckten av det sagda är ständigt ny; resultatet ofta beklagligt magert. I en artikel i The British Journal of Criminology, 1949, skriver Olof Kinberg:

It has been calculated that the cost of crime in Sweden amounts to something between fifty and one hundred million Swedish crowns a year. This estimate may be too small or too large. In any case it

is certain that society suffers very heavy social and moral damage through crime and that an incalculable amount of human suffering of every kind is originated by crime. It is indeed astonishing that those in power have not yet realized that crime is a most serious problem, the more so as criminals nowadays can exploit scientific discoveries and technical inventions in a way that can be disastrous not only to private persons but to nations. Science has taught us that adequate means to prevent undesirable events presuppose a thorough knowledge of their causes. The practical consequences of the realization of this ought to be that parliaments and governments stimulate and support such investigations. With rare exeptions this is not the case. (Utredarens kurs.)

Kinbergs konstaterande var tidstypiskt. Idag kan man möjligen säga att vi vet en del om brottslighetens orsaker, men vi är inte så mycket visare då det gäller att förebygga och bekämpa brottsligheten. Oavsett hur det förhåller sig med den saken tycks emellertid Kinbergs påpekande stå sig beträffande svårigheten att vinna förståelse för att resursstarka insatser måste göras.

I senare tappning följs samma tema upp av Ivar Agge och David Magnusson.

Ivar Agge skriver i juridiska fakultetens i Stockholm minneskrift 1957 om "bristen på erforderliga ekonomiska och personella resurser för en planmässigt organiserad kriminologisk och annan kriminal- vetenskaplig forskning" och fortsätter:

"Det allmänna har hittills endast i ytterst begränsad omfattning understött denna vetenskap, medan man eljest under senare tid gjort betydande insatser för främjande av teoretisk och praktisk forskning av mer eller mindre speciell natur på andra områden, t.ex. inom medicin och teknologi. Det ringa intresset för utvecklingen av kriminologien och kriminalvetenskapens övriga grenar till tjänst för en effektiv kriminalpolitik har onekligen varit ägnat att väcka förvåning och bekymmer hos var och en som hyser oro i anledning av brottslighetens tillväxt ..."

Trettiofem år senare (1992) skriver David Magnusson i en skrivelse till mig om behovet av ökade kriminalvetenskapliga insatser:

"I relation till nu tillämpliga resurser kan de redovisade behoven te sig stora. I relation till vad som gäller andra områden av direkt betydelse för medborgarna och samhället är det ytterst blygsamma.

Brottslighet i vid mening är en social folksjukdom som vållar individer, både dem som begår brott, offer och anhöriga, svåra lidanden och samhället mycket stora kostnader. Det är möjligt att omfattningen av det personliga lidandet och de samhälleliga kost- naderna överstiger vad som är resultatet av någon av de stora kroppsliga folksjukdomarna.

Mot denna bakgrund ter sig tilldelningen av medel för krimino- logisk forskning groteskt underdimensionerad (utredarens kurs.)"

5.1. Ekonomiska relationer

För att något belysa dimensioneringen och proportionerna i medelsan- visningen till kriminalvetenskaplig FoU och till annan samhällsstödd verksamhet med viss anknytning ges här några belysande exempel. Av översiktstabellen (] ) i avsnitt 3.2.1 framgår att högskolan och myndighets/sektorsorganen under 1991/92 disponerade cirka 7.5 respektive 24.5 mkr, dvs. ca 32 mkr totalt för kriminalvetenskaplig FoU.

Detta belopp (32 mkr) är under samma tid (1991/92)

0,2 proc. av de medel som disponerades av högskolan och sektorsforskningen (18 600 mkr)

0,3 " av de medel som disponerades av rättsväsendet för åtgärder mot brott (10 500 mkr)

0,1 " av de medel som disponerade av högskolan, sektors- forskningen och rättsväsendet enligt ovan (29 100 mkr)

Grundforskningsråden disponerade under 1991/92 cirka 700 mkr för forskningsstöd. Till kriminalvetenskaplig forskning gavs 3.9 mkr (0,6 %)

De sektoriella FoU-organen disponerade under 1991/ 92 totalt cirka 11 800 mkr BRÅ:s, RPS” och KVS' FoU- verksamhet kostade ca 22,5 mkr (0,2 %)

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet hade under 1991/92 ett fakultetsanslag för forskning på knappt 1 mkr. Det är 0,01 % av de medel som under samma tid disponerades av högskolan i dess helhet.

Hur man än vänder och vrider; på vilken ledd man än räknar; vilken relation man än tar: kostnaderna för de kriminalvetenskapliga in- satserna överstiger inte bråkdelar av procent.

Mer som ett kuriosum kan i sammanhanget erinras om en 24 år gammal skandinaviskt jämförande studie om kostnaderna för bl.a. rättsväsendet och utgifterna för kriminologisk forskning ( "Compara- tive Dollar Costs of Law Enforcement in the Scandinavian Count- ries”; Köpenhamn, 1968). Studien behandlar bl.a. metodfrågan hur mycket av kostnaderna för rättsväsendets olika grenar som skall anses beröra kriminalitetsfrågoma. Då det t.ex. gäller polisverksamheten accepterades och användes den finske kriminologen Patrik Törnudds uppfattning att kriminologisk forskning bör behandla både kriminal-, civil- och trafikpolisens verksamhet. Polisens totalkostnader borde alltså inkluderas.

En jämförelse mellan respektive lands BNP och kostnaderna för

rättsväsendet och den kriminologiska forskningen visade följande bild (relativa tal per 1 milj innevånare):

Danmark Finland Norge Sverige Befolkning i milj. 4,7 4,5 3,7 7,6 BNP *) 2 577 000 1 845 000 2 504 000 3 181000 Rättsväsendet *) 20 000 17 607 12 605 25 049 krim.forskn *) 14,4 5,6 13,8 15,8

*) i tusen dollars

5.2. Brottslighetens utveckling och kostnader

(A) I justitiedepartementets bilaga av budgetpropositionen 1991/92 konstateras: x X ».

X

"Under lång tid har antalet polisanmälda brott ökat mycket kraftigt. Sedan år 1950 har antalet mer än femdubblats och uppgår nu till långt mer än en miljon brott varje år. Härtill kommer ett mycket stort antal brott som aldrig kommer till polisens kännedom. Aven grovt våld anmäls endast i knappt ett av tre fall och egendomsbrott anmäls bara i drygt hälften av samtliga fall. Samtidigt har också andelen uppklarade brott minskat väsentligt.

Den omfattande brottsligheten innebär att många enskilda drabbas av olika former av skador och förmögenhetsförluster. Men även för dem som inte själva utsatts för brott skapar den ofta otrygghet och rädsla. Det är därför nödvändigt att bekämpa brottsligheten med kraft. Att bryta utveckligen mot allt fler brott är en avgörande fråga för allas trygghet i samhället."

I mina utredningsdirektiv understryks

att "det avgörande för tryggheten i samhället är att utvecklingen mot allt fler brott bryts"

att "en långsiktig framgångsrik kriminalpolitik måste bygga på ett väl utvecklat brottsförebyggande arbete" samt

att detta i sin tur bl.a. förutsätter att "det bedrivs forsknings- och utvecklingsarbete med inriktning på effektivisering av det brotts— förebyggande arbetet".

Det kan naturligtvis diskuteras och på vetenskaplig grund ifrågasättas om brottsligheten fortsätter att öka i samma takt som tidigare. Det har också gjorts beträffande ungdomsbrottsligheten i ett par artiklar och tidskriftsinlägg av bl.a. den danska kriminologen Britta Kyvsgard och de svenska forskarna Hanns von Hofer, Henrik Tham och Jerzy Sarnecki. Uttalanden har därvid gjorts som också skulle kunna tydas som om ungdomsbrottsligheten skulle ha minskat. BRÅ—forskaren Jan Ahlberg hävdar emellertid att talet om en minskad ungdomsbrottslig-

het är en myt och vilar på bristande analys och antaganden som inte håller. I verkligheten är det, hävdar Ahlberg, tvärtom: "ungdoms- brottsligheten ökar".

Det ankommer inte på denna utredning att ha någon uppfattning om vem som har "rätt eller fel". Rätt eller inte - brottsligheten - därom torde alla vara överens - ligger på en så hög nivå att åtgärder under alla förhållanden måste vidtas i brottsförebyggande och brottsbe- kämpande syfte. För inriktningen och utformningen av dessa insatser är det dock viktigt att försöka bilda sig en uppfattning om brottslig- hetens utveckling både till volym och karaktär.

I avsikt att dels få diskutera begrepps-, attityd- och policyfrågor, dels också få möjlighet till diskussion om den framtida brottsutveck- lingen ordnades i utredningens regi ett miniseminarium med Jan Ahlberg, Hanns von Hofer och Henrik Tham som deltagande experter. Underlaget för diskussionen var en för utredningens räkning av Jan Ahlberg utarbetad "Prognos för brottsutvecklingen till år 2000", bilaga 10.

Begreppsfrågoma vållade i detta sammanhang inga problem. I Jan Ahlbergs PM beskrivs problemet med att finna en adekvat indikator på den verkliga brottsnivån. Ahlberg finner att polisanmälda brott är den minst problematiska indikatorn. Han beskriver därefter innehåll och relationer mellan brottsligheten under längre förgången tid, den beroende variabeln, och en rad oberoende variabler, bl.a. med utgångspukt från Felsons rutinaktivitetsteori. Problemet här är att användning av oberoende variabler förutsätter att tillförlitliga framtidsprognoser måste finnas även för dessa, vilket innebär att det är alltför äventyrligt att basera en framtidsprognos för brottsutveck- lingen på dessa. Ahlberg koncentrerar sig emellertid på att göra en prognosmodell på basis av befolkningsvariablerna och sannolikheten av en lineär tillväxt av brottsobjekt. En anpassning av modellen till den verklighet som varit visar, enligt Ahlberg, att prognoserna enbart bör baseras på prognosvariabeln BEFOLKNING-TID. På basis härav gör Ahlberg prognoser för perioden 1992-2000, dvs. för 9 år framåt i tiden, för samtliga anmälda brott, brottsbalksbrotten, Stöldbrott (exkl. butiksstöld) och våldsbrott. Generellt kan sägas - och med viss hänsyn tagen till SCB:s offerundersökningar - att Ahlbergs modell visar på en närmast lineär ökning av alla brott under prognostiden. Det är emellertid vanskligt att ha någon bestämd mening om den närmare karaktären och storleken av denna ökning.

Hanns von Hofer ansåg att Ahlberg haft en rimlig utgångspunkt för sin prognos och att en ökad brottsutveckling förefaller sannolik men att ökningstakten är okänd, möjligen är den procentuellt avtagande. Han påpekade också att det historiskt sett inte finns något samband mellan befolkningsutveckling och brottsutveckling och att Ahlberg har

mycket få referenspunkter under basperioden 1976-1991.

Henrik Tham sade sig tro på Ahlbergs prognos men fann den ganska intetsägande. "Brottsligheten ökar, men ökningstakten minskar" var Thams sammanfattande bedömning. Samtidigt ansåg han att Ahlbergs modell borde omfattat en längre tid och också tagit hänsyn till faktorer som "varuökningen, invandringen, BNP och alkoholkonsumtionen " .

Ahlberg framhöll svårigheten att finna adekvata prognoser om alkoholkonsumtionen och att han medvetet undvikit att ta med invandringen med tanke på ämnets känslighet. Han uteslöt inte att hans prognoser hade vissa brister. Av tidsbrist hade han inte kunnat lägga ned det arbete på dem som han hade önskat. Prognosmodellen kommer emellertid att överarbetas fram till det seminarium i statistik som till hösten skall hållas i BRÅ:s regi. (I några avseenden är den till utredningen bifogade bilagan en överarbetad version av den som behandlades vid miniseminariet; utredarens anm.).

För denna utrednings del kan det konstateras - utan någon som helst dramatisk tolkning av kända eller prognostiserade förhållanden om brottslighetens utveckling - att behovet av ökad kriminalvetenskaplig kunskap kvarstår med oförminskad styrka.

(B) Detsamma gäller oavsett om man på ett mer adekvat sätt än som nu är fallet kan kvantifiera brottslighetens verkliga kostnader och de lidanden och olägenheter som den medför. Alla vet att det rör sig om betydande belopp.

Det har gjorts en hel del försök att beräkna brottslighetens kostnader och skadeverkningar. Det skulle föra för långt att här närmare behandla denna fråga. Några korta referenser kan dock vara på sin plats.

I BRÅ:s skrift om "Brottslighet och kriminalpolitik" (1990) sägs bl.a. att "sammanlagt ligger brottskostnaderna per år för den totala stöldbrottsligheten i storleksordningen 2-3 miljarder". För den eko— nomiska brottsligheten, skattad med hjälp av de belopp som årligen undandras från beskattning genom brottsliga förfaranden, angavs i den Ekonomiska kommissionens slutrapport (SOU 1984:5) att under 1983 undanhölls 16-20 miljarder kronor från beskattning, innebäran- de ett skattebortfall på 11-14 miljarder. Beräkningen görs dock med betydande reservationer för adekvans beträffande definitioner och underlagsmaterialets tillförlitlighet. (I BRÅ-skriften talas om att de belopp, som årligen undandras från beskattning, ligger på "mellan fem och tio procent av bruttonationalprodukten, dvs. 35-70 miljarder kronor per år."). Beräkningarna försvåras inte minst av det "ekono- miska kretslopp" och den "omfördelning i ekonomin" som föranleds av förmögenhetsbrotten och den ekonomiska brottsligheten.

Inom BRÅ:s samverkansdelegation förbereds, som nämnts i avsnitt

2.2.2, en kostnadsstudie. I en första förstudie hänvisas - utöver de i budgetpropositionen 1991/92 angivna "Rättsväsendets resurser för åtgärder mot brott" (10,5 mkr exkl. moms för budgetåret 91/92) - till uppgifter beträffande en rad områden med brottsanknytning, alltifrån anlagda bränder till den privata säkerhetsmarknaden, allt sammantaget uppgående till ett stort antal miljarder.

Ett intressant försök att kartlägga vad brottsligheten kostar har ny- ligen gjorts i Norge av det norska justitiedepartementet i samverkan med det Norska Försäkringsförbundet. Studien redovisas i skriften "Hva koster kriminaliten samfundet?" (1990).

Sammanfattningsvis ges följande bild (miljarder kr)

"Direkte utgifter i statlige forvaltningsorganer (noen de- partementer med underliggene etater): 3,9

Utgifter i offentlig sektor p.g.a. kriminelle handlinger tilknyttet branner: 1,5

Utgifter til sykehus og gjenom trygdeetat p.g.a. kriminelle handlinger: 3,5 Totale ofentl. utg.: 8,9

Forebyggende kostnader i privat sektor: 2,0

Materielle ödeleggelser i privat sektor 8,1

Personers produksjonsbortfalls- kostnader p.g.a. kriminalitet: 1,8 Kostnader privat sektor: 11,9 Totale sany'unnsekonomiska kostnader: 20,8

Härutöver tillkommer "Onyfördelningskriminalitet ":

Tradisjonell vinningskriminalitet 3,0 Skatteunndragelse (svart sektor) 12,0 Totalt omfordelningskriminalitet: 15,0

Den arbetsgrupp, som svarat för beräkningarna, understryker "usikkerheten i tallmaterialet", men anser att den gjort mycket för-

siktiga skattningar och arbetat med stora säkerhetsmarginaler.

Sammanfattningsvis kan med stor säkerhet sägas att brottsligheten i varje fall inte kommer att minska och därmed inte heller kommer att kosta mindre eller förorsaka mindre lidande än vad den gör idag såvida inte nya hitintills oprövade brottspreventiva åtgärder och behandlingsmetoder kan komma till användning. Det är i denna innovationsprocess som den kriminal vetenskapliga forskningen och det därtill knutna utvecklings- och utvärderingsarbetet har sin givna plats.

5.3 Forskningspolitiska krav

En nyckelmening i direktiven till denna utredning är kravformulering- en: bästa möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser för en FoU- verksamhet av hög vetenskaplig kvalitet och samhällsrelevans. Till yttermera visso understryks kravet både i det korta och långa perspektivet.

Ytterligare krav är "bättre samordning " mellan de olika kriminal- vetenskapliga kunskapsområdena och att det bedrivs ett FoU-arbete med inriktning på "efektivisering av det brottsförebyggande arbetet ".

Då det gäller BRÅ ställs det specifika kravet att jag skall överväga om "det finns behov av att göra ändringar" i fråga om rådets roll m.m. i syfte att "efektivisera rådets arbete och anpassa det till ett nationellt Fo U-perspektiv

Det är mot denna bakgrund som jag skall göra min analys och mina överväganden, varvid också skall belysas hur de kunskaper, som den grundläggande forskningen avkastar, "bäst kan föras vidare till och tillgodgöras av den tillämpade forskningen (och det därtill knutna) utvecklingsarbetet" .

Jag skall vidare försöka klargöra "den lämpliga avvägningen" mellan grundforskning och andra FoU-kategorier.

Krav och behov kan också uttryckas som verksamhetsmål. I nästa avsnitt kommer jag därför att behandla olika redan nämnda eller till- kommande medel för måluppfyllelse och hur dessa medel kan utveck- las och i övrigt främjas. Framställningen är till stor del pragmatisk och fotad på beprövad erfarenhet. Målet är ett system som känne- tecknas av relevans och vetenskaplighet, god differentiering och flexibilitet samt ett väl fungerande samarbete och system för kunskapsöverföring.

III Överväganden

6. Mål och medel

6.1. Vetenskaplig kvalitet och samhällsrelevans

6.1.1. Kriterier och begrepp

Inför de aktuella fördjupade anslagsframställningarna har i såväl allmänna som myndighetsspecifika direktiv givits anvisningar om det oavvisliga kravet på hög vetenskaplig kvalitet i forskningen. Därmed fullföljs och accentueras på det forskningspolitiska planet en i forskarsammanhang självklar kulturtradition. Det första påtagliga anslaget gjordes i den första separata forskningspolitiska propositio- nen 1982 och följdes upp i proposition 2 (1984) med kvalitetscrescen— dot att "dålig forskning är sämre än ingen forskning alls".

Det finns en rikhaltig dokumentation av kriteriematriser för god vetenskaplig kvalitet. De flesta berör begrepp som generaliserbarhet, trovärdighet, testbarhet, tillförlitlighet, begriplighet, nya kunskaper, relevant kunskap och etik. En omfattade inventering och studie av kvalitetskriteriema har gjorts av psykologiforskama Henry Montgo- mery och Sven Hemlin. De egenskaper som de flesta av ett stort antal intervjuade professorer förespråkade var nyhet/originalitet (överläg— set främsta egenskap), stringens, metod och forskarens kompetens. Egenskaper som "bredd", "djup", "helhet" fick oväntat få röster. I katalogen saknar man också en referens till problemformuleringens lika viktiga som svåra konst. (Piet Hein: "Att formulera ett problem är att lösa det; lyckas man bara formulera problemet ligger lösningen i själva problenwtällningen. "). Möjligen inrymmer nyhets/originali- tetsengenskapen också kreativiteten att formulera forskningsbara problem.

Bedömningen av forskningens kvalitet kan endast forskarna själva göra; enkelt och fyndigt uttryckt (och med antydan om systemets svagheter) av Tor Ragnar Gerholm när han pragmatiskt hävdar att 'forskning av god kvalitet är vad skickliga forskare presenterar när de med entusiasm och energi ägnar sig åt vetenskapligt arbete ".

Det bör understrykas att det vetenskapliga kvalitetskravet gäller lika mycket för den grundläggande som för den tillämpade forskningen. "Dålig vetenskap blir inte bättre av att den tillämpas! " På samma sätt

måste krävas att det forskningsrelaterade utvecklings- och utrednings- arbetet måste vila på vetenskaplig grund.

För den sektoriella FoU-verksamheten räcker det emellertid inte med att den har hög vetenskaplig kvalitet/vilar på vetenskaplig grund. Därutöver krävs att den är samhällsrelevant. Här föreligger med andra ord dubbla kvalitetskrav.

Relevansbegreppet har med användbarhet att göra och är knutet till någons utnyttjande av resultat och kompetens. Utgångspunkten är att sektorsforskningen har till uppgift att bygga upp kunskap och kompetens i avsikt att lösa sektoriella problem. I de fördjupade anslagsframställningarna har ansvariga huvudmän att redovisa i vad män och på vilket sätt deras FoU-verksamhet åstadkommit an- vändbara resultat respektive resultat som kommit till användning.

Vetenskapssamhället har sina givna granskningsmetoder för be- dömning av den vetenskapliga kvaliteten och resultatens inom- vetenskapliga relevans. När det gäller det sektoriella relevanskravet och relevanskontrollen är läget ett helt annat. Att sektorsforskningen företrädesvis behandlar frågor som är sektorsrelevanta - i meningen knutna till sektorsproblem - ligger i sakens natur. Men därmed är naturligtvis ingenting sagt om resultatens användbarhet, än mindre om resultaten kommer eller har kommit till användning. På denna punkt saknas ännu så länge pålitliga undersökningsmetoder och generaliserbara resultat. En febril diskussion om resultatmått/ metoder lär pågå in i det sista före ingivandet av de slutliga för— djupade anslagsframställningama. Stort intresse knyts till den kommande samlade redovisningen av användbarhet och användning av FoU-resultat, av definierade kunskapsbärare och kunskapsvägar, av underlag för utbildning och av FoU-processens speciella värde för de närmast berörda aktörerna.

6.1.2. Den kriminalvetenskapliga kvaliteten och relevansen

Någon samlad kvalitets- och/eller relevansutvärdering har inte gjorts av de kriminalvetenskapliga FoU-verksamhetema. Ett av skälen kan vara det något disparata systemet utan någon egentlig ansvarig huvudman för helheten.

På ett speciellt område, emellertid, har vi ett bra grepp om de vetenskapskvalitativa frågorna. Det gäller den longitudinella forsk- ningen av speciellt kriminalvetenskapligt intresse, dvs. de två projekten IDA/Örebro—projektet (David Magnusson, psykologiska institutionen vid Stockholms universitet) och Metropolit (Carl-Gunnar Janson, sociologiska institutionen vid Stockholms universitet). Se ovan avsnitt 2.1.4.

I den utvärdering av svensk sociologi som gjordes för några år

sedan på uppdrag av HSFR och UHÄ (1987) görs vissa referenser till sociologiska institutionen i Stockholm och Metropolitprojektet. Någon direkt utvärdering i meningen peer review eller liknande var det dock inte fråga om och nedslagen är få. Närmast i förbigående nämns att det på sociologiens specialområden finns flera individuella svenska insatser, som väckt ett internationellt intresse, bl.a. Carl-Gunnar Jansons socialekologiska analyser (Metropolit). I ett avsnitt om enskilda institutioner, gör emellertid Aage Bottger Sorensen, professor i sociologi vid Harvard University Cambridge, följande mycket positiva omdöme om sociologiska institutionen i Stockholm:

”Instituttet har en noget snaevrere forskningspofil end de andra institutter... Metropolit projektet er mest velkendt, også inter- nationalt, omend omtalen har knyttet sig mere til de specielle svenske traumaer omkring data beskyttelse, og mindre til under- sogelsens resultater. Speciellt Metropolits enestående muligheder for at kortlaegge ajizigende adfaerd giver dog projektet en inter- national betydning. Det synes som den bedste og grundligste doktoruddannelse i kvantitativ metode foregår i Stockholm. "

En mer heltäckande utvärdering gjordes av FRN några år senare med utvärderingsgruppen Egil Johansson (professor i folkundervisning, Umeå), Henry Montgomery (numera professor i psykologi, Stock- holm) och Karl Erik Rosengren, professor i massmedieforskning, Lund). Resultatet redovisas i FRN-rapporten "Fem longitudinella projekt. En utvärdering" (1991).

Utvärderingen hade föregåtts av en grundlig genomgång av relevanta utvärderingsfrågor, framförallt frågor om projektens (a) historia och nuvarande status, (b) betydelse för politiskt och annat beslutsfattande, (c) ställning i forskarsamhället och (d) framtids- potential. Utvärderingen kom att inriktas på frågorna (a), (c) och (d). För min utrednings del måste jag naturligtvis beklaga att möjligheter inte gavs att även inkludera relevansfrågan i utvärderingsuppdraget.

Metropolit och IDA-projekten betecknas som utomordentligt gedigna projekt ur vetenskaplig synpunkt med en stabil förankring i internationell forskning. Utvärderingsgruppen valde - utöver en noggrann genomgång av projektens inriktning, metoder, organisation, ekonomi etc samt litteraturreferenser - att som "mått på projektens output" särskilt granska kvalitetsindikatorerna (1) antal doktorsav- handlingar och (2) antal internationella citeringar.

Båda projekten har "avkastat" ett flertal nu mycket aktiva kriminal— vetenskapliga forskare (bl.a. Per-Olof Wikström, Peter Martens, Marie Torstensson, Håkan Stattin, Tommy Andersson). Vid utvärde- ringstillfället redovisades 7 doktorsavhandlingar för IDA och 4 för Metropolit (med ytterligare fyra under utarbetande). För IDA

redovisades också 15 licentiatavhandlingar. Citeringsanalysen gav IDA-projektet ett dramatiskt stort försteg i förhållande till Metropolit (254 citeringar respektive 3); ett förhållande som experterna inte ansåg sig kunna ge någon "bra förklaring" till. En möjlig förklaring kunde enligt gruppen vara att man inom Metropolit "för lite satsat på att publicera sig i väl spridda internationella publikationer, vilket kan ha lett till att projektet inte har fått den uppmärksamhet som det förtjänar". IDA-projektet, däremot, har alltså varit "ytterst fram— gångsrikt i att publicera sig internationellt". Sammanfattningsvis uttalar expertgruppen att "vetenskapligt sett" IDA-projektet med sin starka internationella ställning varit det mest framgångsrika projektet av de två. Hänvisning görs bl.a. till en recension i den mycket ansedda tidskriften Contemporary Psychology i vilken IDA-projektet till och med beskrivs som "the single most important longitudinal study of this century

Det är alltså ställt utom varje tvivel att Metropolit— och IDA- projekten står för mycket hög vetenskaplig kvalitet. Däremot är vår kunskap bristfällig om projektresultatens generellt utomvetenskapliga användbarhet och i vad mån de kommit till praktisk användning. Att så har skett förefaller troligt. Än en gång kan beklagas att FRN-ut- värderingen inte omfattade aven detta spörsmål.

Även om det vetenskapliga värdet är motiv nog för projekten bör, enligt min mening, även relevansfrågan belysas i ett lämpligt utvärderingssammanhang framöver, inte minst för illustration av sambandet mellan grundläggande och tillämpad forskning å den ena sidan, och den praktiska tillämpningen av FoU-resultatet å den andra.

Ingen utvärderingsverksamhet i övrigt har redovisats för högskolans kriminalvetenskapliga verksamhet.

Detsamma gäller för det sektoriella FoU-området. En allmän upp- fattning är emellertid att svensk sektoriell brottsforskning och det därtill knutna utvecklingsarbetet är av god kvalitet.

Kriminalvårdsstyrelsens FoU-insatser kan numera betecknas mer som ett kvalificerat utredningsarbete än som en självständigt forsknings- och utvecklingsverksamhet. Verkets mycket professionella FoU— grupp är huvudsakligen inriktad på beredningen av ledningens och styrelsens beslutsunderlag och svarar för bidrag av så stort kunskaps- värde att det borde kunna utnyttjas - mer än som nu är fallet - i ett bredare FoU-sammanhang.

Rikspolisstyrelsens forskningsenhet och forskarkader med placering på Polishögskolan är så pass ny att något samlat kvalitets- och än mindre relevansomdöme nu kan ges. Ingen tvekan råder emellertid om att forskarkompetensen är stor och att forskargruppen är kreativ och dynamisk. Som tidigare nämnts var på sina håll tveksamheten stor om polisforskningens plats i det kriminalvetenskapliga FoU- systemet. Jag återkommer till denna fråga men vill redan här nämna

att jag anser att starka skäl i och för sig talar för att polisforskningen ges en universitetsanknytning. I beredningen av denna fråga förefaller det lämpligt att även behandla kvalitets— och relevansfrågoma.

Inom Brottsförebyggande rådet, slutligen, har fråga nyligen väckts om en utvärdering och mätning av rådets verksamhet. Projektet har redovisats i en skrivelse till regeringen, bilaga 16, och återkommer i rådets fördjupade anslagsframställning. Om tiden medgivit skulle det ha varit naturligt att den föreslagna utvärderingen skett inom ramen för mitt utredningsuppdrag. När så inte kunnat ske kan jag inte annat än livligt understryka det angelägna behovet av att den planerade ut- värderingen kommer till stånd.

Utöver de skäl som vanligen talar för utvärderingar föreligger i BRÅ-fallet en alldeles speciell anledning. Under mina utrednings— kontakter har jag inte sällan i departements- och högskolevärlden mött uppfattningen att rådet bedriver en icke konkurrensutsatt forsk- ningsverksamhet, närmast i former av "skyddad verkstad". Samtidigt kan man konstatera att mycket kompetenta forskare arbetar på BRÅ, att rådet har ett gott internationellt rykte och arbetar med ett antal kvalitativt väl underbyggda FoU-projekt (t.ex. "Stockholms-pro- jektet", den internationella tidskriften "Studies on Crime & Crime Prevention" och ett stort internationellt work shop i kriminologi om "Integrating Individual and Ecological Aspects on Crime"). Till saken hör också att BRÅ-forskare under långa tider växel- och dubbel— arbetat vid rådet och kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (se nedan avsnitt 6.2.4). Det finns med andra ord flera intressanta kompletterande frågeställningar till dem som vanligen gäller vid kvalitets— och relevansutvärderingar.

Mina utredningsdirektiv talar med all rätt om att såväl BRÅ:s som andra FoU—aktörers verksamhet skall ses i ett nationellt FoU- perspektiv. Mot den bakgrunden bör man också närma sig utvärde- ringsfrågan. Konsekvens och rationalitet - samt behovet av ett samlad forsknings— och krimnalpolitik - kräver då att de olika aktörernas verksamhet utvärderas vid ett och samma tillfälle.

6.2. Ett differentierat FoU-, kontakt- och informationssystem

6.2.1. FoU i ett dualistiskt system

Om samlade kriminalvetenskapliga FoU-insatser ger ökade kunskaper och bättre kriminalpolitiska beslutsunderlag, så är det uppenbart att den nuvarande situationen lämnar en hel del övrigt att önska.

Figur 1 Antal individer (13-åriga pojkar) som utvecklar/ej utvecklar olika former av social missanpassning. IDA-projektet, delprogrammet "Utveckling av social rnissanpassning " (Magnusson, 1988)

Totalt Hör till I kriminal- I kriminal- antal extremt registret vid och alkohol- individer missanpassn 17 års ålder registret vid kluster vid 18-2J åts M 13 års ålder ja 30 nej 14 ja ja 59 nej 2 X / x) 29 nej 530 ja 88 nej nej / x 69 479 ja & nej / 12 391 nej

Högskolan, BRÅ och övriga sektoriella organ med FoU-verksamhet bildar ett dualistisk system med tämligen stormaskiga och osamman- hängande nätverk. Det mest slående draget är att den kriminalveten- skapliga FoU-sektom saknar en sammanhållande kraft. Situationen blir knappast enklare i ett läge då högskolan förväntas bli alltmer självständig både i sin forskning och sin "samhällsanknytning".

Forskning på eget programansvar innebär stor självständighet i val av ämne och projekt. Utvecklingen mot allt "större frihet för kvalitet" kan uppenbarligen komma att innebära både principiella och praktiska problem då det gäller att inom överkomlig tid ta fram kunskaps- baserade underlag för beslut inom viktiga samhällsområden.

Frågan om konsekvenserna av alltför fria universitet kommenterades nyligen av preses för Vetenskapsakademien, professor Torvard Laurent med konstaterandet: "De fria universiteten riskerar att se väldigt snävt på sina egna intressen. Då kan det behövas att någon ser det från en mer nationell nivå". Att han i första hand avser en stiftelse i anknytning till akademien gör inte konstaterandet mindre värt.

Inte sällan brukar talas om "myndighetsstyrd forskning" med referens till det sektoriella FoU-systemet. Det är ingen överdrift att säga att sektorssystemet med en stark departemental och politisk uppbackning under några decennier fick växa alltför snabbt på bekostnad av högskolans resurser. Men som jag tidigare framhållit (1.4), har dagens sektoriella FoU—system betydande kvaliteter som man fortsättningsvis knappast kan avstå ifrån. Det innebär natur- ligtvis inte en frisedel för systemet. Tvärtom är reformkraven många och berättigade (se t.ex. Michael Nydéns intressanta analys och kritiska granskning i "Sektoriell forskning och utveckling ", Stock— holm, 1989).

Då det gäller den kriminalvetenskapli ga FoU-sektorn är läget något komplext och annorlunda än inom de flesta andra FoU-sektorer. Sektorn saknar ett i egentlig mening centralt FoU-organ av typen Arbetsmiljöfonden, Byggforskningsrådet, Närings- och teknikutveck- lingsverket, Transportforskningsberedningen etc. Dessa organ är Fo U—finansierande sektorsorgan med övergripande planeringsansvar för sina sektorers forsknings— och utvecklingsverksamhet. Ett sådant organ finns inte inom den kriminalvetenskapliga FoU-sektorn. BRÅ har ett mindre anslag (ca 800 000 kr) för bidrag till kriminologisk forskning. Det är allt. Som jämförelse kan nämnas att AMFO för 1992-93 har en FoU—budget på ca 340 miljoner kronor, BFR 240 mkr, NUTEK 700 mkr och TFB 140 mkr; enbart dessa organ disponerar detta budgetår bortåt 1,5 miljarder kr. Med dessa medel finansieras såväl FoU ute i sektorn som forskning vid högskolorna (utöver fakultetsanslagen).

6.2.2. Centralt FoU—organ?

Det ligger nära tillhands att aktualisera frågan om att skapa en central FoU—organisation inom den kriminalvetenskapliga sektorn,, kanske genom att stöpa om BRÅ för en sådan uppgift. Förslag 1 den rikt- ningen har också lämnats under mina utredningskontakter. Ett sådant arrangemang ligger emellertid utanför mina direktiv och fordrar dessutom en mer djupgående analys än vad jag kan mäkta med inom ramen för det befintliga utredningsuppdraget och tillgänglig utred- ningstid. Allmänt kan sägas att behovet av en "sammanhållande kraft" är väl manifesterat; likaså behovet av ett övergripande system för en Ökad och för olika FoU-slag och FoU-ansvariga väl balanserad anslagsgivning.

På det kriminalvetenskapliga området är det svårt att finna en "marknad " och ett marknadsanpassat finansieringssystem som kan tillgodose de samhällsviktiga FoU-behoven. Det är emellertid lika svårt att omedelbart se hur BRÅ — från den nuvarande karaktären av kunskaps- och informationsorgan - snabbt skulle kunna förändras till ett centralt program- och anslagsorgan utan egen FoU-verksamhet. (De nämnda sektorsorganen har - bortsett från internt utvecklings- arbete- av integritets- och andra tungt vägande skäl' 1ngen egen FoU— verksamhet). Å andra sidan. Om BRÅ: s FoU- verksamhet övertas av andra organ (forskningen av högskolan och den Övriga FoU- verksam- heten av t.ex. olika myndigheter inom rättsväsendet) skulle det vara fritt fram för den nya rollen. Risken med det centraliserade systemet skulle emellertid kunna vara att det med rätt eller orätt skulle kunna upplevas som ett kriminalpolitiskt styrinstrument. Troligen är det svårt att nå politisk consensus om införande av ett sådant system.

Vilka är alternativen?

Ett bättre alternativ än i varje fall det nuvarande är att söka sig fram till ett ur de praktiska behoven framsprunget nätverkssystem (cen- trumbildningar, FoU-konsortier eller liknande) där man känner samhörighet i en naturlig rollfördelning och kan samlas kring gemen— samma projekt, gemensam finansiering etc. I ett sådant system kvar- står emellertid problemet med olika departementala huvudmän för högskoleforskningen och de sektoriella FoU-frågoma. Det är alldeles uppenbart att t.ex. justitiedepartementet (med för närvarande cirka 80 procent av de kriminalvetenskapliga anslagsmedlen) och utbildnings- och socialdepartementen (med de återstående 20 procenten, varav socialdepartementet 2-3 procent) kan ha olika syn på hur medlen totalt skall användas. Det får emellertid förutsättas att förhållningssätt och formerna för kontakt kan "harmonieras" och att möjligen en ny typ av beredning av dessa frågor kan tillskapas inom regerings- kansliet.

Ett annat och enligt min mening klart sämre alternativ är att ingenting göra och att förlita sig på att "alla goda krafter tar sig samman", att högskolans forskning på eget programansvar även beaktar samhällsrelevanta frågor osv.

Med hänsyn till den utomordentligt centrala samhällsfråga som kriminaliteten utgör är min bedömning att man inte får lämna någon möjlighet outnyttjad att på ett samlat sätt gripa sig an brottslighetens problem. Det är lämpligt att forskningsråden svarar för ett över- gripande programstöd men i övrigt borde de kriminalvetenskapliga intressena tillvaratas av en "central FoU-jimktion ". Denna fråga är av en sådan vikt att den enligt min mening bör utredas i särskild ordning.

6.2.3. Kort om aktörsrollema

Vilka är rollerna i en nätverksmodell?

Figur 2 visar en schabloniserad bild av det kriminalvetenskapliga FoU-systemet med indelning i FoU-fält (grundforskning etc). Fältens storlek motsvarar inga verkliga volymer. Syftet är uteslutande att illustrera de principiella sammanhangen. Med rött betecknar jag vederbörande aktörs FoU-ansvar; med svart kontakt-, informations- och .implementeringsvägar.

Högskolan svarar i detta schema för den grundläggande forskningen (grundforskning och därtill knuten tillämpad forskning).

BRÅ:s huvuduppgifter är - utöver de viktiga inforrnationsfrågoma att svara för ett kvalificerat utvecklings- och utvärderingsarbete samt kunskapsinsatser i ett mer operationellt brottsförebyggande arbete i kommunal/statlig regi. Uppgifterna förutsätter ett visst mått av tillämpad forskning och därtill knutet utvecklings- och utrednings- arbete. Det primära är dock inte forskningen som sådan utan att kompetenta och för sina uppgifter lämpade forskare anlitas för de olika arbetsuppgifterna.

Verksmyndigheterna svarar för sin egen verksintema utvecklings- och utredningsverksamhet (metodutveckling, utbildning, FoU-rela- terade beslutsunderlag för verksledning och styrelse etc).

RPS forskningsenhet är inriktad på tillämpad forskning och utvecklingsarbete (den röda prickade linjen).

Modellen bygger på att all FoU-verksamhet är lika nödvändig och kan vara lika mycket värd i ett övergripande FoU-perspektiv. Jag viktar och värderar inte insatserna mot varandra men hävdar att uppdelningen i olika FoU-slag har sitt berättigande med tanke på ya verksamheten lämpligen bör bedrivas. Modellen utgår också från att de olika FoU-slagen är beroende av varandra. Grundläggande forskning är en bas för andra FoU-slag samtidigt som t.ex. ett utred-

nings- eller utvecklingsarbete kan ge värdefulla bidrag till identitifie- ring av problem, till framtagande av basdata, till uppläggning av demonstrationsprojekt etc. Modellen illustrerar också de betydelse- fulla informations- och implementeringsvägarna samt understryker behovet och vikten av kontakt i alla led och relationer.

Utan andra jämförelser i övrigt kan kontakterna och samarbetet sägas likna och uttrycka ett tvärvetenskapligt synsätt. Viktigt är att externa intressenter och avnämare upplever systemet som en väl diferentierad enhet och att de kan förvänta sig väl underbyggda insatser och resultat oavsett FoU-kategori och FoU-ansvarig person, grupp, institution etc.

Figur 2 Det kriminalvetenskapliga FoU-systemet

E

. Grundforskning

C

Högskolan

I Tillämpad ! forskning

Utvecklings— och utredningsverksamhet Demonstrationsprojekt

RPS kontakt _ info — impl BRÅ

mynd Externa intressenter och avnämare

Det övergripande och enhetliga förhållningssättet innebär emellertid ingen friskrivning från ansvaret att ha en uppfattning om fördelningen av tillgängliga resurser på de olika FoU-slagen. Jag återkommer till denna fråga under avsnitt 6.8, men vill redan här ge min mening tillkänna att man bör sträva efter en balansering (i stort sett en Iikafördelning) av medlen till högskolans respektive sektorsorganens FoU-verksamheter. I nuläget föreligger en obalans.

6.2.4. Kunskapsöverföring

Ett naturligt arbetsschema för en FoU-aktör är uppbyggt efter kedjan söka - samla - utveckla vårda - sprida/vidarebeforda - utväxla och återföra kunskap. Det gäller såväl inomvetenskaplig som utomveten- skaplig FoU-verksamhet.

Det inomvetenskapliga kunskapsutbytet ger - tillsammans med den kritiska granskningen - forskningen dess metodologiska utgångs- punkter och kvalitativa innehåll. I de utomvetenskapliga samman— hangen spelar praktikernas kontakter, den beprövade erfarenheten och informationsutbytet samma viktiga roll. Den intressanta frågan för vår del - aktualiserad i direktiven - är spörsmålet hur kunskaper från den grundläggande kriminalvetenskapliga forskningen "bäst kan föras vidare till och tillgodogöras av den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet". I bakgrunden vilar den eviga frågan om grund- forskningens betydelse visavi den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet för reformarbete, för nya produkter och system etc. Svaret på den frågan, som jag dess bättre inte förväntas fördjupa mig i, beror ofta på den tillfrågades FoU-tillhörighet (se närmare härom bl.a. John Irvine & Ben R. Martin i "Foresight in Science. Picking the Winners. ", 1984).

Den naturligaste vägen för kunskapsöverföring är ett system där givare och mottagare arbetar under samma tak och organisation med väl utvecklade informationsvägar och fasta rutiner. Bäst kan detta i vårt fall exemplifieras med ett BRÅ som inte bara skulle - som nu delvis varit fallet - täcka in alla FoU-slag, utan också behandla alla för det kriminalvetenskapliga FoU-området centrala ämnen alltifrån kriminologiens fenomen- och orsaksfrågor till kriminalpolitiska teser och åtgärdskataloger. När den typen av organisation (motsvarande Nederländernas heltäckande TNO för ett stort antal forskningsfält) av olika skäl inte anses lämplig får man laga efter lägenhet.

Svårigheten med transformering av grundvetenskapliga resultat ligger - oavsett avståndet mellan upphovsman och tillämpare - i deras ursprungliga inomvetenskapliga karaktär. Meningsfull transformering och vidareutveckling förutsätter ett nära samarbete och väl upp- arbetade kontaktvägar mellan de olika FoU-utförama i ett system

liknande det som skisseras i figur 2 ovan.

När det gäller förhållandet forskning och praktik är det uppenbart att grundforskningsresultat sällan eller aldrig är direkt tillämpbara i praktikens värld. Flera samstämmiga undersökningar ger belägg härför, t.ex. Ivar Söderlinds och Lars Höglunds intervju- och enkät- undersökning om kontakter mellan forskning och praktik på miljö- och hälsoskyddsområdet (1989). De fann bl.a. att forskarna liksom praktikema mest verkade vara inriktade på tillämpad forskning som direkt skulle kunna tillämpas i miljöarbetet. Grundforskningsbetonade resultat angavs av forskarna som sällan eller aldrig direkt tillämpbara i miljöarbetet. Ingenting talar emot antagandet att samma förhållande gäller inom den praktiska hanteringen av brottsfrågoma.

Även om förutsåttningama och FoU-nivåerna skiftar föreligger inom det kriminalvetenskapliga FoU-området sällan några svårigheter med kommunikation och förståelse mellan utövarna. Då det gäller t.ex. förhållandet mellan sociologiska och kriminologiska institutio- nerna i Stockholm och BRÅ är det dessutom så att forskarna i stor ut- sträckning våxelspelat mellan de två organisationerna, ibland genom att arbeta vid både institutionen och rådet samtidigt. Det framgår med all tydlighet av följande översikt beträffande forskarna Johannes Knutsson, Peter Martens, Leif G.W Persson, Jerzy Sarnecki och Per- Olof Wikström:

Universitetet BRÅ Knutsson 1972-79 1981-90 Martens 1971-72, 1974—85 1985- Persson 1972-83 1980-83 Sarnecki 1979-87 1977- Wikström 1979-91 1983-

Om den s.k. personkemin fungerar och de olika rollerna inte blocke- rar naturlig kommunikation (vilket hitintills inte verkar ha varit fallet) föreligger här inga problem. Det bör det inte heller göra mellan andra företrädare för institutionell grundforskning och BRÅ med dess kraftsamling kring tillämpad forskning och utvecklingsarbete. Som ett lämpligt medium kan för övrigt den vetenskapliga nämnd, som jag föreslår (6.6.5), fungera.

Ett intressant spörsmål i sammanhanget är vilka hjälpmedel som står det kriminalvetenskapliga FoU-området till buds. I första hand tänker jag på näraliggande biblioteksresurser och databaser. Utöver de huvud- och specialbibliotek, som återfinns på universitetssidan, har jag noterat att BRÅ:s bibliotek, som tidigare huvudsakligen fungerade som ett mindre internbibliotek, under den senaste tiden utvecklats till ett omfattande specialbibliotek med en heltidsarbetande bibliotekarie. Inom den nya organisationen har vidare utvecklings-

arbetet kommit långt att bygga upp en egen kriminologisk och kriminalpolitisk databas för både nationell och internationell an- vändning. Databasen kommer att vara sökbar under innevarande budgetår.

Ambitionerna är högt ställda. Tanken är att BRÅ inte bara skall fungera som ett informationscentrum utan också som en dokumen- tationscentral för "såväl den inomvetenskapliga som den utom- vetenskapliga världen inom BRÅ:s verksamhetsområde". För när- varande finns ingen sådan databas i Europa med undantag för ICPIN i Nederländerna som är under uppbyggnad. Det förutsätts att det svenska arrangemanget i viss utsträckning skall drivas "under affärsmässiga former".

Tilläggas bör i detta avsnitt att BRÅ - utöver den redannämnda nystartade internationella tidskriften Studies on Crime & Crime Prevention - utger tidskriften Apropå, ett viktigt och uppskattat forum för artiklar och notiser i kriminologiska och kriminalpolitiska ämnen. Beträffande BRÅ:s omfattande information till bl.a. beslutsfattare, jornalister och praktiker av olika slag, se bilaga 8. Bilagan är författad av rådets informationschef Gunilla Wiklund, som också redovisar BRÅ:s informationspolicy.

Min bedömning är att kunskapsöverföringen mellan grundforsk- ning och annan kriminalvetenskaplig FoU på det hela taget fungerar bra, främst på grund av BRÅ:s insatser.

En helt annan sak är i vilken utsträckning den överförda kunskapen kommer till användning.

6.3. FoU-miljön

FoU-miljöns betydelse för god forskning och utveckling kan knappast underskattas. Alla erfarenheter och utvärderingar ger detta vid handen. Då det gäller forskningsmiljön ställs speciellt höga krav - liksom på forskningen själv - på förutsättningar som främjar kreativitet och innovationstänkande. Detta innebär traditionellt en kritisk och konkurrensutsatt akademisk miljö. Alvar Nelson har i sitt sakkunnigutlåtande beträffande professuren i polisforskning uttryckt saken på följande sätt:

"För egen del ser jag det generellt innebära en risk att special- professurer inrättas vid chefsmyndigheter utan att man samtidigt skapar förutsättningar för direkt anknytning till den forsknings— gemenskap, som skall finnas och finnes vid universiteten och vissa högskolor. När det gäller professuren i polisforskning framträder

detta behov med särskild tydlighet. Det är icke tillräckligt, att ämnesföreträdaren kan få säte och stämma i en fakultet (eller avdelning i denna). Långt viktigare är den samverkan i projekt och i forskarutbildning, som kan uppnås i gemenskap. Samtidigt får man på så sätt möjlighet att draga nytta av den akademiska tradition och förnyelse, som där vidmakthålles och utvecklas."

Även om forskare utanför de akademiska institutionerna kan skapa en liknande miljö och kritisk massa (inom t ex BRÅ och RPS” forsk- ningsenhet) samt kontinuerligt delta i högre utbildning och ifråga— sättande debatt, finns det risk för att inte bara traditionens makt och statustryck utan också ett slags "utanförkänsla" kan hämma möjlig- heterna till framsteg och kollegial acceptans. I sammanhanget brukar talas om vetenskapssamhällets "Invisible Colleges" och det pro- fessionella värdet av att tillhöra denna gemenskap. Dock bör man erinra om att de nämnda förhållandena i första hand avser de forskare som sysslar med grundforskning.

I den mån avsikten är att främja den grundläggande och långsiktiga kunskapsuppbyggnaden bör forskningsverksamheten med andra ord förläggas till universitetsmiljö. På den punkten kan man ifrågasätta både den nuvarande polisprofessurens placering och lämpligheten att bedriva grundforskning inom BRÅ. I båda fallen - under förutsättning att det skall röra sig om grundforskning - bör funktionerna knytas till Stockholms universitet.

Då det gäller polisprofessuren så föregicks dess inrättande, som ovan redovisats (2.3), av en oreserverad universitetsdeklaration att den borde inrättas vid Stockholms universitet samt att - om så skulle bli fallet - dess bas borde breddas. När professuren ändå lades utanför universitet kan man måhända se detta som ett tecken på att den primärt skall arbeta med tillämpad forskning och utvecklings- arbete vid en specialhögskola (Polishögskolan, PHS). Om detta är det huvudsakliga syftet tycker jag inte att man kan ifrågasätta konstruk- tionen, lika lite som förhållandet att det bedrivs tillämpad forskning och utvecklingsarbete vid BRÅ.

Till frågan om forskningsmiljö hör också spörsmålet om den stimu- lans och kvalitetshöjande effekt som kan ligga i konkurrerande universitetsmiljöer.

Stockholm - med de kriminologiska, sociologiska, psykologiska och rättspsykiatriska institutionerna samt BRÅ och RPS” forskningsenhet - dominerar för närvarande helt. Endast i Lund finns löftesrika inslag och förutsättningar för en mycket intressant och hälsosamt konkurre- rande miljö. Lund är för övrigt den enda akademiska miljö utanför Stockholm som visat ett verkligt seriöst kriminalvetenskapligt intres— se, koncentrerat till universitets samhällsvetenskapliga fakultet, särskilt sociologiska institutionen.

Lundamiljön är av intresse av fler skäl. En av utredningen där arrangerad hearing och uppföljande kontakter har visat ett mycket brett kriminal vetenskapligt spektrum och forskarresurser inom univer- sitetet med anknytning till en rad ämnen, allt ifrån straffrätt, rättssociologi, allmän sociologi, socialt arbete, psykologi, psykiatri, rättsmedicin till etnologi, teologi, litteraturvetenskap, arkitektur, rättshistoria och allmän historia.

En av utredningen gjord inventering, bilaga 3, visar på inte mindre än 26 avhandlingar inom det kriminalvetenskapliga området under perioden 1982-92. För närvarande doktorerar 21 personer i kriminal- vetenskapligt intressanta ämnen; 1 i juridik, 6 i sociologi, 4 i socialt arbete, 2 i pedagogik, 1 i tillämpad psykologi, 6 i historia och 1 i etnologi. Inom universitetet drivs kontinuerligt en rad seminarieserier av kriminalvetenskapligt intresse. Det största nu pågående forsk- ningsprojektet år sociologdocenten Malin Äkerströms studie av "Vård- personals utsatthet för våld och hot", bekostat av Arbetsmiljöfonden.

Det finns inga direkta planer i Lund - i varje fall inte för närvaran- de - på att samla/samordna verksamheten i något slags institutionell/ institutsinriktad eller lösare centrum/konsortieform. Däremot har alltmer under utredningens gång tankar utvecklats kring ett koncept om en fastare nätverksbildning, till vilken jag återkommer i avsnitten 6.4.2 och 6.5.8.

I Stockholm har frågan om forskningsmiljön vid den kriminologiska institutionen, som ovan nämnts i 2.1.2, tagit en något egendomlig vändning. Med hänvisning till bl.a. en alltför svag "kritisk massa " (och möjligen också, ehuru inte klart utsagt: bristen på extem- finansiering samt utbildningens dominans på bekostnad av forsk- ningen) har en arbetsgrupp för översyn av universitetets institutionella organisation (IOR) föreslagit flera alternativ för en degradering av den nu självständiga institutionen till t.ex. en avdelning inom sociologiska eller psykologiska institutionerna eller inom socialhög- skolan.

IOR för ett tidstypiskt resonemang om behovet av att på institu- tionsnivå skapa "större enheter". Det går, menar gruppen, att "i allmänna termer ange viss gräns för när institutionen underskrider en viss kritisk massa" för en effektivt fungerande verksamhet". "Rent allmänt och grovt tillyxat", fortsätter gruppen, "vill vi göra gällande att den lämpliga institutionsstorleken ligger i intervallet mellan 30 och 50 anställda, om vi väljer detta i många sammanhang relevanta stor- leksmått. " IOR konkluderar att "det ej oväsentliga antalet institutioner och andra enheter som är mycket små, med låt säga mindre än 20 anställda onekligen ligger i riskzonen, när det gäller deras förut- sättningar att själva av egen kraft kunna upprätthålla en effektiv verksamhet. " Det framgår inte av rapporten hur man specifikt ser på

relationen mellan institutionsstorlek och de kvalitativa aspekterna på forskningsmiljön på annat sätt än att ett storinstitutionssystem allmänt anses förbättra möjligheterna till en ökad samlad kompetens, ett ökat administrativt stöd och ett större personurval för ledarskap (prefekt etc.).

Förslaget, som varit på en bred remiss, har ännu inte behandlats i något beslutande universitetsorgan.

6.4. Samverkan och samordning

6.4.1. Det tvärvetenskapliga angreppssättet

Den kriminalvetenskapliga forskningen är - nästan per definition - tvärvetenskaplig, eller i varje fall flervetenskaplig. Bredden är betydande. Det framgår inte minst av de redovisningar jag lämnat av kriminalvetenskapligt intressanta projekt, doktorsavhandlingar m.m. Inventeringeni Lund (i avsnittet 6.3) ger syn för sägen. Övergripande programstrukturer, representerat av t.ex. Stockholmsprojektet och dess projektledare Per—Olof Wikström, förutsätter ett tvärvetenskapligt angreppssätt och mångvetenskaplig kompetens. Det framträder med stor tydlighet då Wikström i sin promemoria till utredningen "Svensk kriminologi - problem och utvecklingsmojligheter”, bilaga 11, be— skriver och slår ett slag för programforskning med utgångspunkt från bl.a. behovet av tvårvetenskaplighet i den kriminologiska forsk- ningen, dvs. "intergrering mellan biologiska, psykologiska, socio- logiska och juridiska aspelder på brott".

Utan att ta (eller behöva ta) ställning till önskvärd och praktiskt möjlig grad av tvärvetenskaplighet kan det vara av visst intresse att i detta sammanhang redovisa figur 3 (uppställd av Tord Maunsbach), som ger en bra pedagogisk bild av olika slag av tvärvetenskap, alltifrån mycket lösliga samarbetsformer till i någon mening starkt integrerat samarbete. Vad figuren inte visar - men däremot erfaren- heten - är att inte sällan svårlösta metodologiska och forskningsetiska (samt "personkemiska") frågor kantar den tvärvetenskapliga vägen. Detta talar inte mot ett tvärskapligt förhållningssätt utan endast för att inte alltför höga förväntningar skall ställas på snabba och praktiskt användbara program- och projektresultat.

Figur 3

T värvetenskapens hierarki

Program över fakultetsgränsema teori- integrering

Projekt över fakultets gränserna metod- integrering

Projekt över disciplingränser inom samordning en fakultet

Inkorporera metoder från annan disciplin lån, utbyte

Kontakt mellan projekt diskussion

Samma problem, ej kunskapssamordning samman- läggning

Samma tillämpningsobjekt, ej kunskaps- plockepinn samordning

Det kan med andra ord vara vanskligt att tala om tvärvetenskap. Säkrare är måhända att använda de mer neutrala och kanske mindre värdeladdade uttrycken "tvärfacklighet" eller "tvärskap". Även här har Maunsbach angivit vad han anser vara "tvärfacklighetens karak- tär" enligt följande lista.

Hur många olika aktörer, bransch, politiker, myndigheter? Hur kan tvärskap mellan branschintressenter stärkas? Tvärfacklighet omfattar fler skeden än disciplin-FOU. Kräver långsiktighet i FoU-planeringen.

Kräver extra uthållighet i forskningsarbetet.

Kräver lång tid för att uppnå gemensamma metoder och begrepp och tillämpningar.

Bör finnas speciell handläggarkompetens. Bör ha speciella kontaktgrupper av handläggare.

Ansökning bör bedömas av kompetenta grupper av forskare och praktiker, ej enskilda referenspersoner.

Tvärfacklighet är speciellt komplicerat att utvärdera. Hur ser en tvärfacklig expert ut?

6.4.2. Modeller för samverkan och samordning

Ovan har refererats till en "Lundamodell" för forskningssamverkan i kriminalvetenskapliga frågor. Förslaget har sprungit fram ur diskussioner mellan mig och företrädare för universitetets sam- hällsvetenskapliga fakultet. Det bygger i sin tur på en genomgång av olika alternativa modeller med i första hand anknytning till Lund, som Malin Åkerström gjort för utredningens räkning. Inventeringen - inklusive hennes kommentarer - bedömer jag ha så stort allmänt intresse att den här redovisas in extenso.

"A) MIUÖ— EILER PROGRAMSTÖD

Olika modeller för sådana verksamheter finns redan vid universitetet och nedan skissas dessa kortfattat:

ACLU

Arbetsvetenskapligt centrum vid Lunds universitet är en relativt nyinrättad organistion bildad för att underlätta samverkan mellan institutioner och forskare. Syftet är att bidra till långsiktig kunskaps- uppbyggnad inom det arbetsvetenskapliga fältet. Vidare skall ACLU verka för ett flervetenskapligt samarbete och informationsutbyte, stödja och medverka i forskarutbildning och grundutbildning samt samverka med arbetsliv och organisationer. Den organisatoriska principen för ACLU bygger på Lundamodellen - flervetenskaplig samverkan med förankring i ämnesdiscipliner. Organisationen består av tre enheter: kollegiet, ledningsorganet och kontaktgruppen. Kollegiet består av forskare och doktorander och utgör basen för verksamheten. Här tas initiativ till nya projekt av enskilda forskare, i mindre grupper eller i storforum.

Ledningsgruppen är fakultetsövergripande och består av fem fors- kare från humanistiska, juridiska, samhällsvetenskapliga, medicinska och tekniska fakulteten samt en representant för de forskarstuderande. Kontaktgruppen skall bestå av forskare samt företrädare för arbets- livet. De skall diskutera inriktningen av ACLU:s verksamhet samt yttra sig till ledningsgruppen.

ACLU administreras av kansliet för samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Ordförande i forskarkollegiet är professor Håkan Hydén. Ordförande i ledningsgruppen är professor Lars Göran Stenelo (dekanus vid samhällsvetenskaplig fakultet).

Seminariet för ungdomsforskning

Ett flervetenskapligt forum för undomsforskare i Lund/Malmöregio— nen. Seminariet har existerat sidan 1988 och är ett av sex fora i

landet som innehar miljöstöd från Forskningsrådsnämnden.

Seminariet är organiserat dels genom arbetsgrupper, dels genom en ledningsgrupp bestående av representanter från 11 institutioner från fyra fakulteter. Arbetsgrupperna är öppna för forskare och studenter (fr.o.m. 40-60 p nivå) och samlas utifrån innehållsmässiga, teoretiska eller metodologiska perspektiv.

Några exempel på för närvarande verksamma arbetsgrupper: "identitet", "internationell komparation", "invandrarungdom", "ung- domar i historien".

Flera arbetsgrupper har så småningom resulterat i rena forsknings— grupper som ansökt och bifallits medel hos forskningsråden.

Seminariet har vidare hållit allmänna seminarier, konferenser och symposier med inbjudna föreläsare samt producerat en antologi med bidrag från seminariets medlemmar.

Seminariet sorterar direkt under Rektorsämbetet med anslaget förlagt till dess pedagogiska utvecklingsenhet.

En halvtidsanställd samordnare handhar administrativa sysslor.

Social Movements and Strategies in the Third World Development

Sedan 1988 har SAREC anslagit "miljöstödsmedel" till olika institutioner/universitet. I Lund har programmet varit förlagt till sociologiska institutionen; den socialantropologiska ai'deIningen där har samarbetat med mer "rena" sociologer.

I programmet har givits föreläsningsserier, doktorandkurser och seminarier. Vidare har gästforskare och gästföreläsare bjudits in och doktorander har kunnat erhålla resebidrag för fältstudier. Man har vidare arrangerat olika former av utbyte med andra universitet.

Skrifter inom verksamheten produceras bl.a. inom en "research report" serie.

Delar av de medel man tilldelats har använts till koordinators-

tjänster. *

Ett miljö- eller programstöd kräver intresserade forskare, doktorander och studenter samt en administrativ enhet, som är beredd att hantera budgeten.

B) ÖRONMÄRKTA MEDEL HOS FORSKNINGSRÄD

En annan modell för att uppmuntra grundforskning är att lägga medel som öronmärkta anslag under t ex HSFR eller SFR, varvid ansök— ningar bedöms efter sedvanlig ganska hård vetenskaplig konkurrens. Doktorander har emellertid inte stora chanser att erhålla bidrag från sådana råd, vilket är ett problem om syftet med översynen av forsk—

ningsområdet är att uppmuntra nyrekrytering. Vidare är detta inte en form, som uppmuntrar till flervetenskapligt utbyte.

C) PROFESSUR/DOKTORANDTJÄNSTER

Ytterligare en modell är att inrätta en ämnesanknuten professur i kriminalpolitik, t.ex. i statsvetenskap, sociologi, historia etc. med inriktning på kriminalpolitik. Vidare kan doktorandtjänster inom området tillsättas vid högskolan. En professur/doktorandtjänster är ett effektivt sätt att uppmuntra forskning kring området, samt nyrekryte- ring av doktorander. Om statsmakterna önskar betona vikten av nationell spridning av forskning (forskning har hittills varit kon- centrerad till Stockholmsregionen och därvid kommit att bli något likriktad) är det emellertid inte med de nya tankegångarna kring uni- versitetet möjligt att placera en sådan vid något/några speciella lärosäten.

D) UNI VERSIYETEN LÄMNAR ANB UD

Vidare kan statsmakterna föreslå ett intresseområde man vill belysa och be universitet eller andra institutioner att inkomma med offerter för sådan forskning.

E) INS 77TUT ELLER CENTRUM

Ett mer renodlat centrum ellef institut för kriminologisk/kriminalpoli- tisk forskning kan inrättas, där forskare från olika discipliner kan samlas. Fördelen skulle vara en flervetenskaplig miljö i direkt rumslig mening.

Problemet med denna form är att för det första att sådan närhet inte garanterar forskarutbyte i reell, intellektuell mening. För det andra att en sådan satsning blir permanent - resurser för lokaler, admini— stration och tjänster binds upp (jämför med de olika miljö/program- stöden ovan). För det tredje kan sådana miljöer leda till en ganska cementerad forskningstradition, teoretiskt, metodologiskt och inne— hållsmässigt. "

Då det gäller en lämplig samverkansmodell för Lund har alltså olika former av nätverksmodell diskuterats. Tanken är att ett nätverks- system skall växa fram successivt i takt med intresse och resurser. På sikt kan man tänka sig ett mer utvecklat system med högre forskar- tjänster. Se nedan under finansiering, avsnitt 6.8, (B)3.

För ytterligare exempel på mångvetenskapliga miljöer och sam- arbetskonstruktioner (nätverk, centra etc.), se SOU 1991:36 (Utred- ningen om forskningsprogram för den ofentliga sektorn).

Under mina utredningskontakter i Stockholm har jag efterhört intresset för något slags centrummodell för den regionen. Per-Olof

Wikström har reagerat positivt till propån och föreslår i sin PM till utredningen ett Centrum för kriminologisk forskning. Han utvecklar sin uppfattning på följande sätt:

"Syftet med centret skulle vara att utgöra ett forum för kontakter och samarbete mellan Kriminologiska institutionen, BRÅ och RPS forskningsenhet. Centret skulle också kunna vara en bas för skapandet av ett nätverk mellan de tre institutionernas forskare och andra enskilda kriminologiskt inriktade forskare med en inriktning mot kriminalpolitiska och krimiminologiska problemställningar verksamma vid andra institutioner.

Ett redan nämnt exempel på möjligt forskningssamarbete mellan grundforskning och FoU-verksamhet, som kunde organiseras inom ramen för ett center av denna typ, är en programforskning där BRÅ går in och svarar för interventionsforskningsdelen inom ett större grundsforskningsprogram. Detta skulle ha den fördelen att en naturlig kontakt vidmakthölls mellan grund- och tillämpad forskning samtidigt som dessa var institutionellt åtskilda.

Centret skulle förslagsvis vara lokaliserat till BRÅ eftersom BRÅ är den av de tre institutioner som har en utvecklad informations- organisation, ett kriminologiskt bibliotek (som är Sveriges bästa) och en kriminologisk databas. BRÅ har också stor erfarenhet av att anordna konferenser, och har också en egen förlagsverksamhet. Dessa resurser, som ingen av de andra institutionerna har, kunde genom centrets försorg komma hela den svenska kriminologiska miljön tillgodo. Det blir antagligen nödvändigt att tillföra BRÅ medel för en forskningsadministrativ tjänst för de särskilda arbetsuppgiftema knutna till centret. Centrets styrelse skulle lämp- ligen bestå av professurerna vid Kriminologiska institutionen och Rikspolisstyrelsens forskningsenhet samt överdirektören vid BRÅ. Styrelsen för centret kunde lämpligen också ta över en del av BRÅs vetenskapliga delegations arbetsuppgifter som då kunde avskaffas. "

Syftet med Wikströms modell är detsamma som Lundamodellens. Skillnaden är bl.a. att i Stockholmsfallet finns redan en organisation (BRÅ), som man kan repliera på men som samtidigt har andra viktiga uppgifter och roller som måste vägas in i ett resonemang om ett fastare eller lösare närverk. BRÅ:s roll i detta sammanhang bestäms bl.a. av hur man bäst tillgodoser de intressen som enligt rådets instruktion skall tillvaratas av dess vetenskapliga delegation. Till denna fråga återkommer jag bl.a. i avsnittet 6.6.5 om Vetenskap- lig nämnd.

6.4.3. Bättre med en kontakt för mycket

FoU-samverkan är ostridigt A och O för en allsidig belysning och behandling av sektorsintressanta frågor. Syftet är entydigt, medlen kan variera. Den nyligen inrättade professuren i sociologi med inriktning på våld mot kvinnor vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet är i det sammanhanget ett illustrativt exempel.

Professuren - med samhällsvetenskaplig anknytning och relationer till makt och våldsfrågor inom kvinno- och jåmställdhetsforskningen - föreslogs i 1990 års forskningspolitiska proposition och vann riksdagens gillande. UHÄ gavs senare i uppdrag att närmare utreda inriktning och placeringsort. Varken tidigare eller senare togs någon kontakt med de kriminologer som i landet arbetar med den här typen av forskning (t.ex. BRÅ-forskare med inriktning på våldsfrågor; i ett fall speciellt avseende just våld mot kvinnor). Även i övrigt kan man - ur kontakt- och informationssynpunkt - sätta ett och annat fråge- tecken i kanten för ärendets handläggning.

Teologiska fakulteten i Uppsala, som under flera år under sitt tak rymt en framstående forskare i ämnet, hemställde till regeringen om professurens placering där. Så blev icke fallet. Regeringen beslutade att den skulle placeras vid samma universitets sociologiska institution med hänvisning till att "tjänsten bör benämnas sociologi, särskilt kvinnoforskning" och "placeras vid universitetet i Uppsala, där det sedan länge bedrivs en aktiv och framgångsrik kvinnoforskning" (prop 1990/91:100, bil. 10, s. 183).

Därom vore kanske inte så mycket att säga om inte det verkliga förhållandet varit att denna typ av forskning inte förekommer inom den ifrågavarande institutionen, som följdriktigt inte heller hade gjort någon hemställan om att professuren skulle placeras där. Däremot förekommer (vilket måste ha föresvävat vederbörande föredragande) en livlig kvinno- och jämställdhetsforskning vid universitets Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning i Uppsala. Välvilligt skulle propositionens skrivning kunna tolkas som en placering vid just nämnda centrum ("placeras vid universitetet i Uppsala"). Alla tvivel är emellertid undanröjda i och med att universitetet ledigförklarat tjänsten med angivande av dess placering vid sociologiska institutio- nen.

Professuren är alltså under tillsättning. Under alla förhållanden får den sociologiska institutionen den expertis man tidigare inte hade. Samtidigt kan man inte utesluta att i övrigt mycket meriterade sökanden kan sakna professorskompetens just i sociologi eller att sådana över huvudtaget inte anser sig kunna söka tjänsten. Detta gäller å andra sidan alla vetenskapliga gränsområden.

6.5. Forskningsbehov och tjänsteorganisatoriska modeller med anknytning till högskolan

6.5.1. Uppbyggnaden av en professur

Det svenska kriminalvetenskapliga systemet har en potentiellt inbyggd arbetsfördelning mellan de olika aktörerna, baserad på akademisk tradition och den sektoriella FoU—verksamhetens stora kontaktnät och närhet till praktikersidan. Jag har i olika sammanhang hänvisat till den och angett rollemas bredd och begränsningar: grundforskning och därtill knuten tillämpad forskning vid universiteten; tillämpad forskning och utvecklingsverksamhet vid sektorsorganen (t.ex. BRÅ och RPS” forskningsenhet vid PHS). Figur 2, 5.114, visar på olika relationssamband i det kriminalvetenskapliga triangelsystemet där högskolans professurer spelar en viktig roll.

Samtidigt har jag under utredningens gång funnit respektive påvisats stora icke tillgodosedda forskningsbehov, främst beroende på brist på forskare och program— och projektstöd. I ett sådant bristläge ligger det nära till hands att massivt rikta in uppmärksamhet och krav på inrättande av professurer, inte minst på ett så omfattande område som det kriminalvetenskapliga med för närvarande endast tre centrala professurer (allmän kriminologi, rättspsykiatri och polisforskning). Nya professurer förutsätts snabbt ge sektorn ett vetenskapligt nytt liv och bättre underlag för kriminalpolitiska reformer. Härigenom stimuleras och främjas även den viktiga forskarrekryteringen. I detta vällovliga syfte har ett antal för framförallt sektorsforskningen intressanta professurer kommit till genom snabba riksdagsbeslut.

Det ligger emellertid en stor fara i denna ofta starkt symboliska kraftsamling om man inte samtidigt gör klart för intressenterna att en professor — för att kunna fungera - vid sin sida också måste ha kompetenta medarbetare som tillsammans med honom kan ta hand om de samlade uppgifterna att forska och utbilda. Uppskalat till forskar- grupp och institutionsnivå har vi tidigare haft anledning tala om en kritisk massa; på enskild professorsnivå fordras ett slags personell resursbody, bestående av minst två medarbetande forskare (lektor/ forskarassistent), en forskningsassistent samt forskarstuderande och doktorander. Men inte bara detta. Man måste se till att proportioner— na mellan utbildning och forskning blir rimliga (förhållandena vid den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet bör stämma till viss eftertanke). Vid de kontakter jag haft med universitet och forskningsråd understryks med emfas

att man måste undvika "nakna professurer",

att högskolan/forskningsråden ogärna medverkar i sådana "smala arrangemang" ,

att man måste räkna med en årlig budget för en professur - med enbart forskningsassistent och vissa kringkostnader - på omkring 1 mkr, ökad med 1/2 till 1 mkr för en eller två av en lektors— respektive forskarassistenttjänst,

att man bör försöka hålla en så flexibel organisation som möjligt, innebärande bl.a. att ingen uppbindning på lång sikt bör ske be— träffande forskartjänstemas karaktär (lektor/forskarassistent) samt

att en professur måste byggas upp underifrån.

6.5.2. Fakultetstillhörighet

Inledningsvis har jag hänvisat till den kriminologiska och kriminal- politiska forskningens framväxt och hursom de juridiska fakulteterna och straffrättsföreträdama ofta gått i bräschen och stått fadder för kriminalvetenskapligt nytänkande; i Sverige t.ex. Stjernberg, Strahl, Agge, Nelson. Inom de juridiska fakulteterna har också den krimi- nalvetenskapliga forskningsanknytningen till utbildningen varit naturlig och utgjort ett viktigt led för många i en kommande yrkesutövning. I sammanhanget föll det sig naturligt på sin tid att det var den dåvarande straffrättsprofessorn och föreståndaren för den juridiska fakultetens kriminalvetenskapliga institut i Stockholm, Ivar Agge, att just "stå fadder" för en forskartjänst och sedermera professur i kriminologi. Forskartjänsten utvecklades så småningom till en professur med dubbelt huvudmannaskap (juridisk och sam— hällsvetenskaplig fakultet). Denna utveckling skedde i takt med kriminologins alltmer flerdisciplinära förankring i samhällsveten- skapliga ämnen och det tedde sig så småningom naturligt att låta den kriminologiska institutionen ingå i samhällsvetenskaplig fakultet.

Den samhällsvetenskapliga fakultetsanknytningen är uppenbar för alla i det kriminologiska forskarsamhället, men utomlands är de traditionella och formella banden med juridisk fakultet och juridisk undervisning i många fall fortfarande bestående. Så är t.ex. för— hållandet i vår nära omvärld. Både det norska Institutt for kriminologi vid universitetet i Oslo och det danska Kriminalistisk Institut vid universitetet i Köpenhamn hör till juridisk fakultet.

Under utredningens gång har jag haft flera tillfällen att i olika sammanhang diskutera och överväga huruvida man inte borde knyta an till det viktiga sambandet mellan forskning och utbildning och föreslå att kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet lades in i den juridiska fakulteten. Frågan har, som nämnts, aktuali- serats utifrån helt andra utgångspunkter, nämligen i universitetets institutionsöversyn (IOR). I denna föreslås som ett av flera alternativ en sammanslagning av den kriminologiska och juridiska institutionen

(juridiska fakultetens enda institution) med motiveringen: "Flera anknytningspunkter finns. Professuren i kriminologi är gemensam för samhällsvetenskaplig och juridisk fakultet. Juris studerande kan ha kriminologi som en del av juristexamen."

Även om jag kan se att ett sådant koncept skulle kunna ha vissa fördelar och kanske ge den kriminologiska institutionen en viss nytändning (med fortsatt dubbelt huvudmannaskap för professuren) så har jag med tanke på ämnets tvär- och flervetenskapliga karaktär kommit till slutsatsen att ingen ändring bör göras i institutionens fakultetsstatus. Jag har styrkts i min uppfattning när jag har tagit del av den utredning, som de juridiska fakulteterna på uppdrag av rege- ringen, utfört beträffande de krav och förutsättningar som kan komma att gälla för svensk juridisk vetenskap med anledning av EG— och EES—frågorna ("Europagemenskap och rättsvetenskap", juni 1992). De kriminalvetenskapliga frågorna berörs över huvudtaget inte.

I den av mig tidigare aktualiserade frågan om en professur i kriminalpolitisk forskning utgick jag från - på samma sätt som uppenbarligen Wikström (bilaga I] , s. 21) att "de juridiska aspekterna och i det sammanhanget särskilt det sociala och filosofiska studiet av lagar och påföljder och samhällets åtgärder mot brott i övrigt" med fördel skulle kunna komponeras in i den kriminologiska institutionen med dess nuvarande huvudmannaskap i den samhälls- vetenskapliga fakulteten. Jag har inte funnit någon anledning att ändra mening, ytterligare stryrkt i min uppfattning som jag blivit av Knut Sveris beskrivning av innehållet i en professur i kriminalpolitik vid institutionen, bilaga 12.

Följande tjänstefrågor inom det kriminalvetenskapliga FoU-fältet har under utredningen aktualiserats av mig eller andra.

6.5.3 Professur i kriminalpolitik 6.5.4 Professur i kriminologi med inriktning på prevention och evaluering 6.5.5 Professurer med anknytning till psykologiska institutionen vid Stockholms universitet avseende: (a) "Psykosocial utveckling med särskild inriktning på kriminellt beteende"; (b) "Psykobiologisk forskning med särskild inriktning på kriminellt beteende"; (c) "Forskningsmetodik i kriminologisk forskning, särskilt longitudinell forskningsmetodik" (d) "Rättspsykologi" 6.5.6 Professuren i polisforskning 6.5.7 Forskartjänst vid social— och rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet i Stockholm 6.5.8 Utvecklingsområde

6.5.3. Professur i kriminalpolitik

Under utredningens gång har jag blivit övertygade om att grund- forskningen inom det kriminalpolitiska forskningsfältet behöver utvecklas inom universitetssfären. Jag har inte funnit något skäl att ändra min uppfattning att en professur i kriminalpolitik bör inrättas vid Stockholms universitet med placering på kriminologiska institu- tionen. Om kompetensbehovet överensstämmer med behovet att för— stärka institutionen på olika sätt - så mycket bättre. Underhands- sonderingar har givit vid handen att det på juridisk och samhälls— vetenskaplig fakultetsnivå finns ett klart uttalat intresse för en sådan professur.

Professurens närmare inriktning, benämning och finansiering måste närmare utredas i samverkan universitetet, utbildnings- och justitiede- partementen. Här dock några nedslag.

Knut Sveri har för utredningens räkning arbetat fram ett förslag på professurens arbetsuppgifter, bilaga 12. Jag gör den bedömningen att hans redovisning är ett viktigt aktstycke och underlag för den fortsatta beredningen av ärendet.

Då det gäller benämningen av professuren har jag gjort följande observation. Det finns inom högskolan en viss tveksamhet att rubri- cera en professur med användning av politikbegreppet, möjligen därför att man lätt kan få felaktiga associationer om professurens forskningskaraktär och förväxla forskningsarbetet med ett faktiskt utövande av politik. Att forska i och om ett politikområde är annars en traditionell och vanlig uppgift för statsvetarna.

En snabbinventering visar på följande "politikprofessurer" vid Stockholms, Lunds och Umeå universitet (saknas i Göteborg):

Universitet Professur i Tillsatt av Stockholm Socialpolitik Regeringen Sociologi med inriktning mot socialpolitik Universitetet Nationalekonomi, särskilt ekonomisk politik Regeringen Arbetsmarknadspolitik Regeringen Lund Forskningspolitik Universitetet Sociologi med inriktning mot socialpolitik Vakant Umeå Sociologi med inriktning på social- politisk forskning Universitetet

Offentlig förvaltning, särskilt regional politik och förvaltning Regeringen

Av de åtta redovisade professurerna är hälften professurer i en grunddisciplin (3 i sociologi och 1 i nationalekonomi) med inriktning på ett politikområde, medan av de övriga fyra, 3 är professurer direkt i ett politikområde och den återstående i offentlig förvaltning.

Den slutsats jag drar är att det i och för sig inte finns något som hindrar att man använder benämningen "professur i kriminalpolitik". Om man däremot utgår från ett basalt kunskapsområde som t.ex. sociologi, psykologi, statsvetenskap osv. med kompletteringen "med inriktning på kriminalpolitik", så har man på förhand alltför mycket snävat in ett forskningsområde som till hela sin karaktär är dis- ciplinövergripande (på samma sätt som kriminologin).

Däremot kan man tänka sig att kvalificera och rikta in begreppet kriminalpolitik på t.ex. brottsprevention. På den punkten ger Sveris underlagsdokument god vägledning för den fortsatta diskussionen. Med utgångspunkt från ämnets övergripande karaktär kan man natur- ligtvis också som Wikström föreslår (bilaga 1], s. 7.1-22) tänka sig en professur i kriminologi med inriktning på kriminalpolitik, med uppgift för innehavaren att särskilt ägna sig åt de " juridiska aspekter- na och i det sammanhanget särskilt det sociala och filosofiska studiet av lagar och påföljder och samhällets åtgärder mot brott i övrigt".

Men återigen - har man inte därmed på förhand begränsat pro— fessurens innehåll för mycket? Är det rimligt att t.ex. en professors- kompetent straffrättare eller statsvetare eller någon annan kriminal- vetenskapligt väl kvalificerad forskare, som inte direkt tillhör kriminologemas skara, av formella skäl skulle hindras från att få tjänsten. I den slutliga bedömningen av professurens inriktning och formella ämnestillhörighet bör sålunda - enligt mitt förmenande - vägas in också de värden som andra relevanta erfarenheter och kompetenser kan tillföra professuren och institutionen.

Förutsättningarna för ett fruktbart samarbete mellan professorer i kriminologi respektive kriminalpolitik borde vara de allra bästa. Wikström redovisar ett intressant exempel från Centre for Criminology and the Social and Philosophical Study of Law vid juridiska fakulteten vid Edinburghs universitet som bekräftar detta förhållande. Här kan man finna forskare med de mest skiftande kompetenser: straffrätt, psykiatri, socialt arbete, sociologi, rätts— medicin och statskunskap. Såvitt jag kan förstå uppstår emellertid här inget problem med avseende på någon speciell professur med inriktning på kriminalpolitik, utan här rör det sig om en stimulerande och innovativ flervetenskaplig kriminologisk och kriminalpolitisk forskning.

Den föreslagna professuren i kriminalpolitik har sina rötter - som inledningsvis redovisats - i diskussionen om "professurer vid BRÅ". Min ursprungliga tanke var att professuren skulle vara ett slags

"BRÅ- -professur" baserad vid universitetet men med vissa uppgifter på BRÅ (löpande vetenskaplig bedömning och kontroll m.m.). Det finns flera goda förebilder inom andra ämnesområden. Tanken var också att ett visst jinansieringsansvar skulle åvila BRÅ för denna professur.

Utan att föregripa finansieringsfrågorna och de därmed förknippade integritetsfrågorna (se nedan 6.8) vill jag redan här nämna att jag under utredningens gång kommit fram till ståndpunkten att eventuellt nya professurer inom det kriminalvetenskapliga forskningsområdet bör ha en mer generell finansieringsgrund i helheter som t.ex. rättsväsendet, högskoleväsendet och forskningsrådssystemet, samlade eller i kombinationer med tanke på högskolans primära intresse av en samlad grundforskning och därav betingat huvudmannaskap. Det ute- sluter naturligtvis inte att sektorsorganen i varje fall indirekt och som en del i det övergripande systemet - får vara med och betala.

6.5.4. Professur i kriminologi med inriktning på prevention och evaluering

Ett ytterligare sätt att stärka kopplingen mellan grundforskningen på universitetet och BRÅ: s FoU- verksamhet vore- enligt Wikström- att inrätta en professur ! kriminologi vid kriminologiska institutionen med inriktning mot prevention och evaluering. Den skulle med andra ord komplettera professuren i kriminalpolitik. Innehavaren skulle ha ett särskilt ansvar för att "vaka över BRÅs forskningsverksamhet" och på olika sätt främja rådets vetenskapliga verksamhet.

Jag kan klart se behovet av båda de nu behandlade professurerna (6.5.1-2), men i ett för närvarande nödvändigt val dem emellan prioriterar jag en professur i kriminalpolitik.

6.5.5. Professurer med anknytning till kriminalpsykologisk forskning m.m.

I ett väl underbyggt dokument från psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, bilaga 13, redovisas ett forskningsprogram för "individinriktad kriminologisk forskning " och beskrivs i anslutning härtill behovet av inrättande av fyra professurer. Jag har tidigare i olika sammanhang behandlat institutionens framgångsrika longitudi— nella forskning (bl.a. i avsnitt 6.1.2) och det nu nämnda forsk- ningsprogrammet som bas och ram för de aktualiserade professurerna (avsnitt 6.7).

Tre av de föreslagna professurerna har direkt anknytning till den longitudinella forskningen.

Den fjärde - en professur i rättspsykologi - har relevans för den

vetenskapliga underbyggnaden av rättsliga ställningstaganden i bl.a. kriminalpolisiära utredningsfrågor och i spörsmål med anknytning till Vittnespsykologi och bevisvärdering. Inte minst värdet av s.k. utsageanalyser har under senare tid stått i centrum för ett betydande allmänt intresse genom vissa ur vetenskaplig synpunkt tvivelaktiga utlåtanden/uttalanden i uppmärksammade domstolsprocesser. Så sent som den 9 juli i år ger Högsta domstolen i ett mål om sexualbrott följande beskrivning av den aktuella diskussionen om "Psykologisk expertis" och "bevisvärdering":

Som hjälpmedel vid bedömningen av trovärdigheten hos utsagor av målsägande och vittnen har domstolarna inte sällan brukat anlita psykologisk expertis. Värdet härav har blivit föremål för diskussion under senare tid Kritiker har gjort gällande att psykologiska experter trots sina speciella kunskaper inte kan känna sig säkrare än andra personer i att bedöma om en förhörsperson är trovärdig eller ej. Experterna tillför inte, har det sagts, någon egentlig ny kunskap till domstolen utan förmedlar bara vad som kan kallas sunt förnuft. I debatten har också framhållits att uttalanden om enskilda vittnesuppgifters trovärdighet i s.k. utsageanalyser inte har något med vetenskaplighet att göra.

Det ligger en självklarhet i bedömningen att allt som kan göras för att trygga den enskildes rättssäkerhet och den allmänna tilltron till vårt rättsväsende måste göras. Inom psykologiska institutionen (Sthlm) har redan gjorts betydande forskningsinsatser inom området och det är viktigt att den pågående kunskapsuppbyggnaden ges fastare yttre former och en tryggad kontinuitet.

Detsamma gäller utan inskränkning institutionens longitudinella forskning som bygger på ett nära trettioårigt basmaterial av oersättli gt värde.

Sett i perspektivet vad kriminaliteten ställer till med och i beaktande av - såvitt jag kan bedöma - vårt stora beroende på åtgärdssidan av den individinriktade forskningens resultat är det lätt att instämma i institutionens uttalande:

I relation till nu tillgängliga resurser kan de redovisade behoven te sig stora. I relation till vad som gäller andra områden av direkt betydelse för medborgarna och samhället är de ytterst blygsamma. Den alldeles nödvändiga forskning som redovisats saknar i stort sett de förutsättningar för systematiskt uppbyggd, långsiktigt planerad forskning som professurer med tillhörande resurser innebär. Som understrukits blir de kostsamma socialpolitiska och kriminalpolitiska åtgärder som kan vidtas verkningslösa utan vidgad solid kunskap från sådan forskning.

Vad är då att säga om finansieringen och övriga inrättandefrågor?

Generellt förutsätts, som vi tidigare konstaterat, en förhand— lingsprocess mellan en professurs intressent(er) och högskolan. Medel kan på olika sätt ställas till förfogande, men ytterst ligger avgörandet i högskolans hand. Svårigheten med det kriminalvetenskapliga FoU— området är emellertid, som vi också tidigare observerat, att det saknas en central kriminalvetenskaplig "Fo U—funktion " genom vilken den här typen av frågor kan processas och drivas, särskilt när det gäller professurer som inte utan vidare kan hänföras till ett speciellt sektors- och myndighetsområde.

Vad vi ytterligare måste konstatera är att de aktualiserade pro- fessurerna inte återfinns i någon anslagsframställning. Enligt mina informationer har den bedömningen gjorts av institutionen att tjänsterna - trots de tunga motiven - sannolikt inte skulle ha priorite- rats i universitetets samlade petitita. Detta förhållande understryker behovet av en central "FoU-funktion".

Min utgångspunkt för bedömnngen av de aktualiserade professurer- na är riksdagens redan positivt uttalade intresse för att inrätta tre professurer inom det kriminalvetenskapliga FoU-området. Se härom diskussionen om de s.k. BRÅ-professurerna, s. 20-21. Men hänsyn till mina utredningsdirektiv och förhållandena i övrigt anser jag mig därför nu inte kunna föreslå fler än tre nya professurer. För egen del prioriterar jag - utöver professuren i kriminalpolitik - en professur vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet i rättspsyko- logi med inriktning på bl.a. Vittnespsykologi och en ytterligare professur vid samma institution med anknytning till institutionens arbete med longitudinella studier, främst IDA/Örebro-projektet. Jag anser mig inte kompetent att bedöma vilken av de föreslagna professurerna med anknytning till den longitudinella forskningen som bör komma ifråga. Frågan måste under alla förhållanden bli föremål för en uppföljande utredning. Under tiden använder jag mig av benämningen "professur i kriminalpsykologi".

Den föreslagna professuren i rättspsykologi bör enligt min mening behandlas i sammanhang med den föreslagna professuren i kriminal- politik. Båda tjänsterna har anknytning till rättsväsendets och rätts— processens speciella problem. Då det gäller finansieringen gör jag sålunda samma bedömning för en professur i rättspsykologi som jag ovan gjort beträffande den föreslagna professuren i kriminalpolitik. De bör under kommande budgetår finansieras på basis av den sam- lade budgeten för våra högskolor och vårt rättsväsende.

6.5.6. Professuren i polisforskning

Som tidigare nämnts har jag övervägt att föreslå att professuren i polisforskning vid Rikspolisstyrelsens forskningsenhet med placering på Polishögskolan (Sörentorp) skall föras till kriminologiska in- stitutionen vid Stockholms universitet för att där bilda en slagkraftig enhet tillsammans med den befintliga professuren i allmän kriminolo- gi och den föreslagna professuren i kriminalpolitik. Det främsta motivet till förslaget är bedömningen att en sådan förstärkt institution skulle ha betydligt större möjligheter än i nuläget att driva de kriminalvetenskapliga frågorna framåt och ge en bättre plattform för forskarutbildning och forskarrekrytering. Olika företrädare för universitetet och berörda forskningsråd har reagerat positivt till tanken.

En oavvislig förutsättning för arrangemanget är att det verkligen rör sig om grundläggande forskning. Det har påpekats för mig, som tidigare nämnts, att universitetet ställde sig frågande till den smala och utomakademiska bas som gavs professuren 1 polisforskning. Även om, som någon uttryckt det, "det är bättre med en smal bas och en bred professor än tvärtom", så är ett realiserande av mitt förslag i denna del inte utan förutsedda komplikationer. Jag kan föreställa mig att man från såväl fackligt håll som från verksledningen har den förståeliga synpunkten att - om forskningen skall vara grundforsk- ningsbetonad - den i varje fall måste ha en "riktad karaktär" och under rimligt överskådlig tid avkasta praktiskt tillämpbar kunskap. Till saken hör att att det under utredningen inte gjorts gällande annat än att forskningsenheten företrädesvis bedriver tillämpad forskning och utvecklingsverksamhet.

Med denna insikt måste man naturligtvis fråga sig om det kan anses ligga i mitt uppdrag att föreslå en ändring av professurens inriktning. Denna fråga är självfallet primär för både universitetet och forsk- ningsenhetens huvudman, RPS. Från universitetshåll brukar alltid framhållas att den tillämpade forskningen endast är supplementär till grundforskningen. Och inom det sektoriella FoU-området har det stora antalet sektorsprofessurer med placering på institut och andra sektorsorgan kommit till just därför att de skall vara inriktade på tillämpad forskning och utvecklingsarbete.

Frågan om behovet av polisiär grundforskning och en univer- sitetsprofessur måste alltså tacklas innan man fullföljer mitt tidigare förslag. I avbidan på att så sker finns det dock anledning att överväga hur i övrigt polisforskningsintressena kan tas till vara.

I Sveris underlag för en professur i kriminalpolitik ingår också ett inslag, och ett viktigt sådant, om polisverksamhetens kriminalpolitiska roll.

Ett alternativ till att föra in den nuvarande polisprofessuren är med

andra ord att låta de polisiära grundforskningsfrågorna tas om hand av den föreslagna professuren i kriminalpolitik. Det är mycket som talar för detta integrerade betraktelsesätt. I finansieringsdelen har jag också tidigare hävdat att rättsväsendet i dess helhet, dvs. också polisverksamheten, bör ha ett samlat finansieringsansvar för pro- fessuren i kriminalpolitik. Den insatsen ger med andra ord en värdefull inteckning i en för alla värdefull långsiktig kunskapsupp- byggnad.

Ytterligare ett intressant alternativ kan skönjas därest man skulle finna att den nuvarande polisprofessuren kan flyttas över till krimino- logiska institutionen, varvid förutsätts att det sker på det sätt som ovan beskrivits vid "uppbyggnad av en professur", dvs. inkluderande även befintligt högskolelektorat och forskarassistentjänst.

I ett sådant läge - och om man skulle föredra att lägga ned RPS” forskningsenhet - skulle den sektoriellt inriktade FoU—verksamheten allvarligt åderlåtas, såvida den inte kunde få en replipunkt och bas på BRÅ. Så var fallet före tillkomsten av forskningsenheten på polis- högskolan. (Se vidare härom avsnitt 6.6.2.)

Härigenom skulle rollerna kunna renodlas:

Den polisiära grundforskningen och den därtill knutna tillämpade forskningen skulle bedrivas vid universitetet.

Den direkt sektoriella FoU-verksamheten skulle bedrivas vid BRÅ , där den smidigt kunde integreras med rådets Övriga verksamhet. Universitetet och BRÅ i god förening skulle svara för en forsk- ningsanknuten undervisning på polishögskolan

Den primärt verksinterna utrednings- och utvecklingsverksamheten skulle på ett naturligt sätt ligga på RPS.

För att komma vidare i denna fråga är det uppenbart att justitiede- partementet och RPS först måste överväga hur man ser på de aktuali- serade frågoma. Vilken lösning man än väljer kan jag inte se annat än att resurser och organisation kan anpassas och struktureras på ett sådant sätt att de kan tillgodose högt ställda krav på en rationell polis- forskning.

6.5.7. Forskartjänst vid KI:s institution för social— och rättspsykiatri m.m.

I skrivelse från social- och rättspsykiatriska institutionen vid KI har en forskartjänst vid Rättsmedicianalverkets Centrala Arkiv (tidigare Kriminologiska Centralarkivet) aktualiserats, bilaga 15. Frågan behandlas i det avsnitt om "rättspsykiatrisk forskning", som ingår i punkt 6.7 nedan om programforskning.

6.5 . 8 Utvecklingsområden

När jag inventerat behov och personella resurser har det slagit mig att två för kriminalvetenskapen viktiga kunskapsområden saknar helt respektive nästan helt företrädare som arbetar/arbetat kriminalveten- skapligt. Det gäller de statsvetenskapliga och nationalekonomiska kunskapsfälten. Jag har inte funnit en enda statsvetare! Detta är desto märkligare som deras ämnesområde nästan per definition omfattar studiet av bl.a. offentliga institutioner och olika politikområden. Men kriminalpolitiken har inte väckt något intresse.

Då det gäller nationalekonomema är det något, men bara obetydligt bättre. Det är egentligen endast Göran Skogh, docent från Lund, som mer helhjärtat ägnat ett intresse åt brottsfrågorna. Jag har i avsnittet om brottslighetens kostnader hänvisat till hans doktorsavhandling "Straffrätt och samhällsekonomi" (Lund, 1973). Nämnas bör också Bernd—Joachim Schullers doktorsavhandling "Ekonomi och kriminali- tet: en empirisk undersökning av brottsligheten i Sverige" (Göteborg, 1986).

Även det pedagogiska kunskapsområdet verkar vara underrepresen- terat.

Den genomgång jag gjort av behovet av nyckeltjänster inom det kriminalvetenskapliga forskningsområdet har med nödvändighet blivit Stockholmscentrerad. Man kan inte bortse från att det redan finns utvecklade forskarmiljöer och att fortsatt utveckling och kraftsamling av dessa fortare leder till målet. Det gäller att i ett uppbyggnadsskede inte splittra de resurser som står till buds. Samtidigt är det angeläget att försöka stimulera till konkurrerande innovativa verksamheter i andra universitetsstäder. Lund intar i det sammanhanget en alldeles speciell ställning. Se vidare under avsnitt 6.8. I det kriminalveten- skapliga närverk, som där är på väg att etableras, ser jag också en bas för en framtida professur i ett samhällsvetenskapligt ämne av kriminalvetenskapligt intresse. Tillsammans med Uppsala är Lund dessutom en intressant forskningsmiljö att diskutera då fråga förr eller senare kommer att aktualiseras om en dubblering (som redan skett i Stockholm) av lärosätenas singelprofessurer i straffrätt. När det sker finns det all anledning att i diskussionen om den tillkomman- de professurens karaktär hävda att den bör ha en inriktning mot kriminalpolitisk forskning.

6.6. Ett "nytt BRÅ"?

Många har uppfattat denna utredning som en "BRÅ—utredning"; en uppföljning av de tidigare BRÅ-utredningarna 1980 och 1988. Det är en sanning med stor modifikation. Direktiven slår fast att utredningen

skall omfatta all kriminologisk och kriminalpolitisk forskning som bedrivs inom justitie- och utbildningsdepartementens (även till viss del socialdepartementets) verksamhetsområden. I det senare fallet görs en hänvisning till den verksamhet "som bedrivs med resurser som fördelas av forskningsråden". Det kan verka som en begränsning av uppdraget, eftersom det förekommer fall där kriminalvetenskaplig forskning bedrivs "i tjänsten" utan forskningsrådmedel eller andra externa bidrag. Jag har emellertid låtit helhetsintresset bestämma utredningens uppläggning och försökt inkludera eller hänvisa till all känd kriminalvetenskaplig verksamhet i landet. Med denna upp- läggning blir BRÅ:s verksamhet - ehuru betydelsefull - endast ett av flera intressanta inslag i det nationella systemet.

Enligt direktiven skall jag "överväga om det finns behov av att göra ändringar i fråga om rådets roll, uppgifter, sammansättning och organisatoriska ställning". Jag skall vidare särskilt uppmärksamma rådets anslagsgivning till kriminologisk forskning.

6.6.1. Roller

I bakgrundsavsnittet 2.2 har jag ganska utförligt beskrivit BRÅ:s förhistoria och utveckling på basis av bl.a. de uppgifter som redovisas av Lisbeth Eklund i hennes bidrag till utredningen om "Brottsförebyggande rådets utveckling", bilaga 4.

Jag har konkluderat att BRÅ för närvarande har fyra huvudroller: (A) samverkansrollen, (B) utrednings- och (under senare är mer påtagligt) utvärderingsrollen, (C) forskningsrollen och (D) informa— tionsrollen (2.2.1).

(A) Samverkansrollen kvarstår oförändrat stark och är det naturliga och från början lagda fundament på vilket BRÅ bör fortsätta att utveckla sin verksamhet.

I sin redogörelse över rådets utveckling gör Lisbeth Eklund följande avslutande kommentar:

"När man läser de uttalanden, som regering, riksdag och utredare har gjort om BRÅ:s verksamhetsområde under åren, är det slående hur fast det ursprungliga målet för rådet har legat. Den över- gripande uppgiften, som den har formulerats i 1874, 1982 respekti- ve 1988 års instruktion för BRÅ, har alltid varit "samordning" av samhällets och enskildas insatser mot brott. Däremot har tonvikten lagts något varierande vid de tre funktionerna forskning, utredning och information, men också för dem har samordningsregeln gällt. "

I organisationsavsnittet nedan (6. 6. 4) återkommer jag till formerna och hur man om möjligt skall kunna göra myndighetssamverkan mer operationell och resultatorienterad.

(B) Utvärderingsrollen har kommit att alltmer accentueras. Under de senaste åren har på uppdrag av justitiedepartementet följande utvärderingar av kriminalpolitiska reformer m.m. redovisats:

- Uppföljning av lagen om besöksförbud (1989)

- Utvärdering av förordningen om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare m.m. (1990)

- Utvärdering av lagen om försöksverksamhet med samhälls- hällstjänst (1991)

Följande utvärderingsuppdrag har lämnats av departementet och pågår:

- Utvärdering av verksamheten med lokala brottsförebyggande organ i Stockholm, Malmö, Linköping, Karlskoga/Degerfors och Ostersund (inkluderar även andra BRÅ-uppgifter)

- Utvärdering av ändringar i Besöksförbudslagen - Utvärdering av 1990 års reform av trafikbrottslagen

Under 1991/92 erhöll rådet 750 000 kr för direkt utvärderingsverk- samhet samt 1 000 000 kr för det lokalt brottsförebyggande projektet, i vilket utvärdering ingår som ett betydande inslag. |

Jag gör den bedömningen att BRÅ:s FoU-struktur, personsamman- sättning och breda kontaktnät gör organisationen utomordentligt kvalificerad att göra utvärderingar av kriminalpolitiska reformer och projekt. Ett metodologiskt utvecklingsarbete har också pågått en tid och ger tillsammans med de vunna erfarenheterna rådet en god utvärderingsgrund att arbeta vidare på. Eftersom den allmänna uppfattningen är att utvärderingar i allt större utsträckning kommer att användas i det kriminalpolitiska reformarbetet finns det också all anledning för rådet att stärka och utveckla sin utvärderingsroll, inte minst genom ytterligare satsning på s.k. utvärderingsforskning. (C) BRÅ:sforskningsroll kommer möjligen framöver att kunna ses på ett något annorlunda sätt än vad som varit fallet. Forskning är en metod och teknik för att spåra och ta fram ny kunskap. Det ligger en självklarhet i att BRÅ som ett kunskapsorgan engagerar sig i forskningsprojekt och använder sig av kvalificerade forskare för sina arbetsuppgifter, inte minst i utvärderingsarbetet.

Som ett sektoriellt FoU-organ måste rådet emellertid i första hand satsa på tillämpad forskning och utvecklingsarbete. Grundforskning, som tar tid, och som ofta behöver de speciella förutsättningar som en akademisk miljö kan ge, bör i första hand bedrivas inom högskolan. Viss sådan forskning bedrivs och har under lång tid bedrivits inom BRÅ. Av olika skäl blir utrymmet härför i framtiden snävare. Det

utesluter inte att forskare vid BRÅ arbetar med grundläggande forskningsfrågor. Tvärtom är det viktigt att så sker för att bevara och förstärka den egna kompetensen och för att ge BRÅ en accepterad ställning i forskarsamhället. När det genom det nyligen avslutade sakkunnigförfarandet för tillsättning av professuren i allmän krimino- logi framgår att av de sökandena rådets såväl forskningschef som utredningschef tveklöst anses som professorskompetenta måste detta förhållande väcka respekt i omvärlden — även för den organisation som de företräder.

BRÅ:s nuvarande organisation understryker forskningsrollen genom sin enhetsuppdelning på en forskningsenhet och en utvecklingsenhet. Det är med andra ord fråga om en metodindelning snarare än jimktionsindelning och som sådan knappast - trots många uttalanden och försäkringar om motsatsen - ägnad att att främja tvärfackligt projektsamarbete. Mot den bakgrunden är det tillfredsställande att konstatera att BRÅ:s chef nu lagt förslag på en funktionsinriktad arbetsorganisation, bilaga 9. Om förslaget accepteras kan det i varje fall i en formell mening sägas att verksamheten i första hand inte är inriktad på forsknings-, utvecklings- och utredningsverksamhet utan på vissa arbetsuppgifter som kräver kvalijicerade forskare, utvecklare och utredare.

I sammanhanget bör det konstateras att BRÅ:s motsvarigheter i de nordiska länderna - Det Kriminalpraeventive Råd (DKR) i Danmark, Delegationen för för brottsförebyggande i Finland och Det kriminali- tetsforebyggende råd (KRÅD) i Norge - inte själva bedriver någon forskning. Skillnaden med BRÅ i uppbyggnad, inriktning och eko- nomiska resurser är emellertid betydande och alla jämförelser blir missvisande och knappast meningsfulla. BRÅ:s närmaste nordiska motsvarighet är det finska Råttspolitiska Forskningsinstitutet (RPFI), ett sektoriellt FoU-organ med en kriminologisk enhet. Även om det är ett justitiedepartementets organ har institutet en betydande självständighet, markerad genom en egen direktion. RPFI leds av Patrik Törnudd; en internationellt erfaren och skicklig kriminolog som lämnat betydande bidrag till nordisk såväl praktisk som teoretisk kriminologi.

I ett bidrag till utredningen om kriminologisk och kriminalpolitisk forskning i Finland tar Törnudd - med utgångspunkt från skrivningen i mina direktiv att "den grundläggande forskningen självklart skall bedrivas vid högskolan" - upp risken för en strikt reviruppdelning mellan olika forskningsslag och skriver träffande: "Olyckligt vore en utveckling mot en strikt reviruppdelning, så att all spännande, nyskapande - och ibland t.o.m. ganska abstrakt orienterande - forskning skulle förväntas äga rum vid högskolan, medan BRÅ enbart skulle tillåtas syssla med mycket konkreta ”problem” jämte olika slags beskrivande forskning etc. " Han slutar med att uttrycka den tänkvär-

da förhoppningen att det kanske är möjligt att tolka utredningsupp- draget så att det är frågan om "v_ar tyngdpunkten i forskning skall ligga och inte om en strikt reviruppdelning". För egen del tolkar jag skrivningen i direktiven så att högskolans primära uppgift är att bedriva grundforskning för att utveckla nya teorier, metoder etc. Det utesluter inte att grundläggande forskning även kan bedrivas utanför högskolan, t.ex. vid BRÅ. Där är emellertid syftet i första hand att i ett växelspel mellan olika FoU-slag arbeta fram praktiskt användbar kunskap och praktiskt användbara lösningar. Här föreligger med andra ord utöver Törnudds rimliga nyansering - ytterligare ett ut- rymme för tyngdpunktsförskjutning i det förhållnings- och arbetssätt som dikteras av ett inomvetenskapligt respektive utomvetenskapligt perspektiv.

Intressant är att konstatera den norska diskussionen om ett eventuellt forskningsråd med anknytning till KRÅD för finansiering av forskning om brottsförebyggande åtgärder. I justitie- och polis— departementets "St.meld. nr.23 Om bekjempelse av kriminalitet" (1991-92) föreslås emellertid att ett särskilt finansierat forskningspro- gram om brottsförebyggande åtgärder skall läggas in i det norska rådet för tillämpad forskning NORAS med representantskap både för justitiedepartementet och KRÅD 1 en programkommitté. Därvid har också aktualiserats tanken att ett sådant arrangemang eventuellt skulle kunna kombineras med "en viss mulighet for KRÅD til å kunne finansiere mindre forskningsoppdrag i tilknytning till egne pro- sjekter".

Även om de nationella förutsättningarna och systemen är olika kan man i alla fall konstatera en stor enighet om forskningens betydelse för praktisk kriminalpolitik.

(D) Den goda informationen uppfattas av många, har jag erfarit under utredningens gång, som BRÅ: s särmärke. Även informationen är ett medel, en samling metoder, för att nå vissa syften snarare än en "roll". Men i praktiska organisationssammanhang känns det ändå naturligt att tala om BRÅ:s informationsroll. Den är hos rådet - liksom hos alla andra sektoriella FoU-organ - en central uppgift.

Av Lisbeth Eklunds redogörelse, bilaga 4, framgår att rådets informations- och dokumentationsfunktioner intill de allra senaste åren varit "styvmoderligt behandlade". Man kan konstatera att informationschefen genom "det goda exemplets makt" vunnit förståelse och resurser för sitt viktiga fögderi.

Jag har tidigare berört en annan roll med eventuell tillämpning på BRÅ, nämligen den möjliga rollen av en central "FoU—funktion " för den kriminalvetenskapliga FoU— sektorn. Ju förtrognare jag blivit med utredningsfrågorna, desto starkare har jag upplevt behovet av ett så- dant organ. Att låta BRÅ kreera även denna roll, eller uteslutande

denna roll, innebär emellertid ett så radikalt nytt koncept att det knappast låter sig förenas med de syften som hitintills varit styrande för rådets verksamhet. Jag har också ovan (6.2.2) framhållit risken för att ett BRÅ med centralt forskningsfinansierande uppgifter skulle kunna uppfattas/utnyttjas som ett kriminalpolitiskt styrmedel. Frågan som sådan - behovet av en central "funktion" med de nämnda upp- gifterna - bör dock enligt min mening göras till föremål för en separat utredning.

Sammanfattningsvis kan sägas att möjligheterna att framgångsrikt arbeta med de uppgifter som åvilar BRÅ ökar i takt med att rådet ytterligare utvecklar sina samverkans-, utvärderings- och informa- tionsroller och samtidigt ger goda förutsättningar för kompe- tenshöjande forskning och annat stimulerande utvecklingsarbete.

6.6.2 Uppgifter

Enligt nu gällande instruktion (SFS 1988:1223) gäller följande uppgifter för BRÅ.

1 & Brottsförebyggande rådet skall främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten och samord- na samhällets och enskildas insatser mot brott.

2 5 I den brottsförebyggande verksamheten skall rådet särskilt

1. biträda regeringen i uppgiften att främja och prioritera åtgärder,

2. verka för att statliga myndigheters forsknings-, utrednings- och informationsinsatser samordnas,

3. stödja insatser av kommuner, organisationer och andra enskilda,

4. bedriva eller medverka i forsknings- och utredningsarbete där resultaten kan belysa orsaker till brott,

5 . bedriva eller medverka i forsknings— och utredningsarbete som kan ge underlag för åtgärder eller som gäller utvärdering av vidtagna åtgärder,

6. följa och analysera brottsutvecklingen och redovisa det aktuella läget,

7. utge rapporter från forsknings-, utrednings- och informations- projekt, redovisa resultaten av egna och andras insatser samt även i övrigt ge information som kan ha förebyggande effekter,

8. i övrigt genom initiativ och förslag medverka i det kriminal- politiska arbetet.

För att bättre anpassa rådets instruktion till de positiva erfarenheter som rådet gjort i rollen som kunskaps- och informationsorgan utarbe-

tades av rådets ledning under 1991 ett förslag till ändring av 1- 2 åå. Förslaget vann styrelsens principiella gillande, men vissa mer redak- tionella överarbetningar förutsattes innan det officiellt skulle kunna överlämnas till justitiedepartementet. Med hänsyn till bl.a. min över- syn har ärendet vilat.

Min bedömning är att det vilande förslaget harmoniserar både med de roller, som jag ovan beskrivit, och med den övergripande uppgiften för BRÅ att vara en viktig länk mellan högskolans grund- läggande forskning och de kriminalvetenskapliga sektorsorganens (BRÅ, RPS och KVS) egna aktiviteter och nära anknytning till den praktiska yrkesverksamheten. Det bör med andra ord - efter en slutlig bearbetning inom rådet - kunna läggas till grund för den aktualiserade instruktionsändringen. Jag har redan nu tillåtit mig föreslå den ändringen att förslagets "kunskaps- och informationsmyndighet" ändras till det mer neutrala "informations- och kunskapsorgan". Jag återkommer till denna fråga under avsnitt 6.6.4 (BRÅ:s myndig- hetsstatus).

Vidare bör begreppet "utredningsarbete" genomgående ändras till "utvecklingsarbete". Ytterligare en ändring av principiell karaktär föreslås med angivande av skäl (nedan).

I nuvarande form - och med mina tre ändringsförslag - har förslaget följande lydelse:

1 & Brottsförebyggande rådet är ett kunskaps- och informations organ. Rådet skall ta fram beslutsunderlag och information som rör det kriminalpolitiska området samt biträda regeringen i dess uppgift att främja, prioritera och utvärdera brottsförebyggande verksamhet.

2 & I sin verksamhet skall rådet särskilt

1. bedriva eller medverka i forsknings- och utredningsarbete där resultaten kan belysa orsaker till brott,

2. bedriva eller medverka i forsknings- och utredningsarbete som kan ge underlag för åtgärder eller som gäller utvärdering av vidtagna åtgärder,

3. utveckla nya och förbättrade brottsförebyggande åtgärder,

4. följa och analysera brottsutvecklingen,

5. tillhandahålla och sprida kunskap om brottslighetens om- fattning, karaktär, orsaker och utveckling samt om brottsföre- byggande åtgärder och dess verkningar,

6. verka för en samordning av samhällets brottsförebyggande verksamhet samt främja utvecklingen av brottsförebyggande arbete som bedrivs t.ex. lokalt i kommuner och stadsdelar.

Förslagets 2 & har också en 7:e punkt: "i övrigt genom initiativ och förslag medverka i det kriminalpolitiska arbetet". Den överensstäm-

mer med tidigare lydelse. För att undanröja alla tvivel om rådets kriminalpolitiska neutralitet föreslår jag att denna passus utgår. De återstående sex paragraferna ger rådet rimligt utrymme för initiativ och förslag till vetenskapligt grundade åtgärder.

Mot denna bakgrund är det också klart att rådets uppgift enligt första paragrafen - att biträda regeringen med prioriteringar etc - skall baseras på etablerad kunskap och beprövad erfarenhet.

En speciell uppgiftsfråga är spörsmålet om BRÅ:s eventuella befattning med polisforskningsfrågor för den händelse polisforsknings- professuren skulle komma att ingå som en grundforskningsprofessur i den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

BRÅ är på intet sätt främmande för dessa frågor. Docent Johannes Knutson vid RPS, forskningsenhet arbetade fram till 1990 på rådet; professor Leif G W Persson några år i början på 1980-talet.

För den händelse polisforskningsprofessuren blir universitetsbaserad kan det uppstå ett behov av att BRÅ tar på sig uppgiften att svara för viss tillämpad forskning och ett utvecklingsarbete som ligger i gränsområdet mellan universitetets grundläggande forskning och RPS” verksinriktade metod- och utvecklingsarbete. Polisforskningsuppgijter för BRÅ ( El ) vid alternativa huvudmanna- skap för professurerna iallmän kriminologi ( ”Krim "), kriminalpoli- tisk forskning ( "Politik ") och polisforskning ( "Polis ")

(1) (2)

Prof. "Krim" "Politik" "Polis" Prof. "Krim" "Politik" "Polis"

(3) (4)

6.6.3 Förvaltningsrättslig status

BRÅ är ostridigt en myndighet inom justitiedepartementets verksam- hetsområde. Den enda synbara myndighetsutövningen är rådets årliga utdelning av bidrag till kriminologisk forskning (för närvarande cirka 800 000 kr).

Vid rådets tillkomst uttalades vissa farhågor för att rådet i kraft av sin myndighetsstatus och sina samordningsuppgifter skulle komma att inkräkta på andra myndigheters verksamhetsområden och självstän- diga ställning. Så har inte varit fallet. Rådet har snarare intagit en ganska försiktig och "låg profil" i samordningsfrågor och i stället satsat på samverkan och samverkansprojekt.

I takt med att rådet alltmer utvecklats mot ett kunskaps- och in- formationsorgan och på sina håll kommit att betraktas som ett statligt forskningsinstitut (så är fallet i Statsrådsberedningens "Svensk sektorsforskning", Ds 19893, 5. 67 o.f.), har fråga emellertid uppkommit om för- och nackdelar med rådets myndighetsställning.

Till att börja med kan framhållas att det i och för sig inte behöver föreligga ett motsatsförhållande mellan ställningen som ett forsknings- institut och rådets myndighetsstatus. Näraliggande fall är Arbets— miljöinstitutet (AI) och Statens institut för byggnadsforskning (SIB) som är att betrakta både som myndigheter och statliga forskningsin- stitut. En väsentlig skillnad föreligger. AI och SIB är båda fristående organ med uteslutande egen FoU verksamhet. De har sålunda ingen uppgift att t.ex. fördela forskningsmedel eller någon annan uppgift som kan innebära myndighetsutövning. Likafullt är de att betrakta som myndigheter med de krav som därmed följer.

Orsaken till att fråga uppstår om alternativ förvaltningsform kan sägas ligga på det forskningspsykologiska planet. Talet om "myndig- hetsforskning" leder inte sällan tankarna till "styrd" och "mindre vetenskaplig forskning". Grundforskningsråden (just på grund av att de stöder grundläggande forskning) är inte benägna att ge projekt- medel till "myndighetsforskning" (som regelmässigt består av tillämpad forskning och utvecklingsarbete).

Oavsett hur det förhåller sig med integritets- och kvalitetsfrågan kan det konstateras att ställningen som myndighet i vissa fall kan underlätta forskningsarbetet. Då det gäller BRÅ är det uppenbart att rådets myndighetsstatus förenklar processen att få tillgång till sekretessskyddat material i form av personuppgifter vilka är av vitalt intresse i den kriminologiska forskningen. Samtidigt följer härmed ett offentligt ansvar, informationsförpliktelser och en offentlig kontroll som främjar rättssäkerhet och personligt skydd för de berörda.

Med ställning som myndighet följer också skyldigheten att informera en bred allmänhet och att samverka med myndigheter och andra intressenter i anda av portalbestämmelsen i de gamla verksstad-

gorna att "myndigheterna skola räcka varandra handen".

Under utredningens gång har jag för BRÅ övervägt alternativet '_'h'ittforskningsinstitut"/stiftelse, bl.a. med anknytning till högskolan (med möjligt utnyttjande av det befintliga men icke verksamma kriminalvetenskapli ga institutet inom Stockholms universitets juridiska fakultet). Jag har inte funnit några skäl som talar för en sådan lösning; ej heller för någon annan förvaltningsform än den nu gällande.

6.6.4 Organisation och sammansättning

I BRÅ-översynen 1986 föreslogs beträffande BRÅ:s styrelse bl.a. att antalet ledamöter skulle minskas från (då gällande bestämmelse om) 16 personer till högst tio; och att ledamöterna, i stället för i egenskap av myndighets- och organisationsföreträdare, skulle utses efter personlig lämplighet, men efter inhämtande av underlag från politiska partier, folkrörelser och arbetslivsorganisationer m.fl. (Den tidigare myndighetsrepresentationen för t.ex. RPS, RÅ föreslogs upphöra). Regeringen beslutade om instruktionsändring i enlighet med förslaget.

I avsnittet 2.2.2 ovan redovisas styrelsens nuvarande samman- sättning. Styrelsen har nio ledamöter, varav tre aktiva och fyra fd riksdagsledamöter. Sex av ledamöterna har juridisk bakgrund; endast en har forskningserfarenheter. Min bedömning är att styrelsen fungerar bra. Möjligen borde strävas efter att i varje fall två av ledamöterna har forskningsbakgrund och/eller erfarenhetet av kvalificerat utvecklingsarbete. Anknytningen till riksdagen känns meningsfull med tanke på BRÅ:s ansvar för de kunskapsunderlag på vilka beslut i kriminalpolitiska frågor kan komma att fattas.

En annan förvaltningsrättslig verksamhetsform skulle möjligen fordra en annan typ av styrelse. Men det spörsmålet kan här förbigås.

Som tidigare nämnts är frågan om de statliga myndighetsstyrelserna roll och befogenheter för närvarande föremål för utredning av en av regeringen tillkallad kommitté. Den behandlar bl.a. spörsmålen om ansvarsfördelningen mellan styrelse och verkschef, styrelseleda- mötemas personliga ansvar, verksledningens sammansättning, ordförandeskapet m.m. Jag finner därför ingen anledning att nu närmare behandla dessa frågor.

Ej heller finns det någon anledning för mig att i denna mer över- gripande och principiella utredning behandla rådets interna organisa- tion - annat än i två avseenden. Generellt konstaterar jag med tillfredsställeIse att överdirektören lagt ett förslag (bilaga 9) på en funktionsinriktad organisation som på ett positivt sätt skiljer sig från den nuvarande, baserad uteslutande på metod och arbetssätt.

De två undantagen avser samverkansdelegationens arbete och

frågan om ersättande av den vetenskapliga delegationen med en vetenskaplig nämnd.

BRÅ:s samverkansdelegation är ett viktigt instrument för BRÅ:s uppgift att "samordna samhällets och enskildas insatser mot brott" (Instr. 1 5). Delegationen har, som nämnts (2.2.1.A), ingen egen budget eller andra resurser utöver dem som rådet och/eller deltagande myndigheter kan ställa till förfogande. Med tanke på den centrala uppgift som delegationen har är detta förhållande ingen tillfredsstäl— lande ordning. Det räcker inte med att delegationen är ett viktigt forum för information om vad som är på gång och att man diskuterar intressanta samverkansprojekt. För att komma från ord till handling behövs en viss administrativ och ekonomisk uppstagning.

I ett projekt om en offerbroschyr har delegationen tillsammans med rådets informationsdelegation lyckats komma fram till en viss fördelning mellan ledamöternas huvudmän av kostnaderna för tryckning. Det är bra och broschyren är under utgivning. Men systemet verkar tungrott och delegationens arbete kommer att menligt påverkas om delegationen inte ges en viss budget och får en fast arbetande sekreterare. I den budgetberedning, som förestår, bör frågan aktualiseras med justitiedepartementet. Ett för ändamålet öronmärkt belopp bör avsättas för delegationen och sekretarfrågan diskuteras. Först när dessa förutsättningar är för handen kan man räkna med att de nu diskuterade projekten om bl.a. en handbok för lokalt brottsförebyggande arbete, en undersökning om brottslighetens kostnader och en attitydundersökning om rättsmedvetandet kan vidareutvecklas.

Den föreslagna lösningen utesluter inte ekonomiska projektbidrag från ledamöternas huvudmän eller från annat håll. Tvärtom gäller det för framförallt sekreteraren att aktivt arbeta med finansierings- frågorna. Mot den angivna bakgrunden är det viktigt att vederbörande har en gedigen forskar- och projektledarkompetens.

Frågan om inrättande av en vetenskaplig nämnd behandlas i nästa avsnitt.

6.6.5 Vetenskaplig nämnd

Enligt BRÅ:s instruktion 8 5 har rådets vetenskapliga delegation viktiga och omfattande uppgifter. Delegationen skall behandla frågor om "metodik och vetenskaplig inriktning i nya forsknings- och utrednings(utvecklings)projekt, om etik i projektarbeten och ut- värdering m.m. och om bidrag till enskilda för forskning och utredning (utveckling)". Som tidigare nämnts har av olika skäl delegationen i det närmaste helt ägnat sig åt bidragsfrågan. Under det senaste året har visserligen de övriga uppgifterna aktualiserats, men

då denna utredning aviserades beslöt delegationen att bordlägga frågan i avvaktan på utredarens bedömningar och förslag.

Jag anser mig inte ha anledning närmare behandla frågan varför delegationen inte arbetat i enlighet med rådets instruktion, men kan inte underlåta påpeka att så inte har skett. Då det gäller diskussionen om metodik och vetenskaplig kvalitet kan det naturligtvis hävdas att rådets båda enhetschefer besitter sådan kompetens, bekräftad i sakkunnigutlåtanden för den professur i allmän kriminolog som de båda söker, att behovet inte har känts så stort att initiera en sådan diskussion. Allvarligare är att etik— och utvärderingsfrågorna inte kommit upp på agendan.

Nu har i viss mån en ny situation uppstått. Allt tyder på att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer några av BRÅ:s mer erfarna forskare att lämna rådet för framträdande akademiska tjänster. Detta förhållande jämte en naturlig personalomsättning i övrigt, de allmer krävande utvärderingsuppdragen och de betydelsfulla insatserna i de brottsförebyggande pilotprojekten innebär att den metodologiska och kunskapsteoretiska debatten måste hållas levande och utvecklas inom rådet. Härtill kommer att hanteringen av bidrag (som nedan 1 6.6.6 föreslås övergå till kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet för finansiering av doktorandtjänster) kommer att upphöra. För egen del gör jag den bedömningen att man bör söka sig fram till en annan verksamhetsform än den som nu gäller.

Mitt förslag är att en vetenskaplig nämnd inrättas vid rådet för de nämnda ändamålen.

Inom det sektoriella FoU-området förekommer ett antal vetenskap- liga råd knutna till sektorsorganen, främst Statistiska Centralbyrån, Socialstyrelsen och Livsmedelsverket. Beslut har nyligen tagit om inrättande av ett råd inom Arbetsmiljöfonden. Dessa råd har primärt karaktär av konsultativa expertgrupper under vederbörande verkschef; i de flesta fall utsedda av regeringen. Råden har som regel inga självständiga kollektiva uppgifter av typ granskning, uppföljning, utvärdering eller i övrigt några samlade rådsuppgifter. I princip tas inga rådsbeslut. Denna typ av råd svarar inte mot de krav som uppställts i BRÅ:s instruktion för den vetenskapliga delegationen. En både semantisk och praktisk olägenhet är givetvis också att använda två rådsbegrepp med anknytning till samma organisation (det brotts- förebyggande rådet och det vetenskapliga rådet).

Jag har närmast i åtanke konstruktionen Byggforskningsrådets vetenskapliga nämnd (BVN). Den har till uppgift att bl.a. verka för att rådets verksamhet bedrivs på vetenskaplig grund och att den vetenskapliga metodutvecklingen stimuleras på olika sätt. Även om nämnden i övrigt har uppgifter, som är BRÅ främmande (t.ex. att utvärdera stöd som BFR lämnat till högskolan), så är själva arbets- sättet intressant för BRÅ-situationen. I BVN förväntas ledamöterna

göra vissa insatser i form av smärre uppdrag för utvärderingar, utrednings- och utvecklingsprojekt, diskussionsgrupper, skriftarbete, seminarier och liknande. Ledamöterna har ett årsarvode för sitt arbete. Lång förtrogenhet med vetenskapligt arbete, förståelse för sektorsforskningens problem samt intresse för vetenskapsteoretisk- och forskningspolitisk debatt krävs av nämnden i dess helhet. Som ordförande bör väljas en person, som utöver den nämnda bakgrun- den, är van att ta egna initiativ och som också kan sägas stå för självständighet och integritet. Nämnden bör - liksom samverkans- delegationen - ha en budget och en fast sekreterare (deltid).

Nämnden bör ha en sammansättning (ej överstigande 10 personer) med vetenskapliga företrädare för främst allmän kriminologi, polis- forskning, kriminalpolitisk forskning, rättspsykiatri, psykologi, sociologi, straffrätt, alkohol/hälsoforskning, statistik och ekonomi, med rätt att för särskilt ändamål adjungera vetenskaplig expertis inom ett särskilt ämnesområde (t.ex. Vittnespsykologi).

Nämnden skulle kunna bli ett forum inte endast för behandlingen av de nämnda frågorna utan också en av många efterfrågad samlings- plats och ett centrum i ett kriminalvetenskapligt nätverk, främst lokalt, men i vissa fall även nationellt.

6.6.6 Bidrag till kriminologisk forskning

I avsnittet 2.2.2 har under redovisningen av BRÅ:s vetenskapliga delegation beskrivits delegationens befattning med rådets bidrag till enskilda för kriminologisk forskning och utvecklingsverksamhet. Av den av Lisbeth Eklund gjorda sammanställningen och analysen framgår att en betydande del av de medel som utdelas kan sägas ha gått till forskningsprojekt, inte sällan till arbeten av grundforsknings- karaktär. BRÅ-ansvariga för verksamheten har uttalat att de kunnat märka en markant nedgång under senare år i antalet kompetenta sökande och att starka skäl talar för att medlen skulle göra störst nytta om de oavkortat används för doktorandtjänster.

Jag biträder uppfattningen att medlen i fortsättningen bör användas på detta sätt. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att rådet skall avstå från medlen. Man kan t.ex. tänka sig en ordning genom vilken rådet genom den vetenskapliga nämnd, som jag föreslår skall ersätta den nuvarande vetenskapliga delegationen, övertar utdelningen med den bestämda inriktningen att medlen skall användas för doktorand- tjänster. Man kan utgå från att många doktorander - oavsett varifrån de får sina doktorandmedel - även fortsättningsvis kommer att arbeta på BRÅ, ofta parallellt med både avhandlings- och annat projekt- arbete.

Jag kan också se att hanteringen av medlen inneburit värdefulla

kontakter för rådet och troligen också bidragit till en viss "good will".

Med tanke på att en viss renodling och förstärkning av BRÅ:s roller är av nöden, att doktorandtjänster hör hemma inom högskolan samt att tjänsterna behövs i den resurs- och kompetensuppbyggnad som förestår för den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, gör jag emellertid den bedömningen att medlen (för närvarande cirka 800 000 kr) bör överföras dit.

6.6.7 Utvärdering

I 1990 års forskningspolitiska proposition aviserades specifika krav på att forskningsorganen - såväl de medelstilldelande som de forsk— ningsutförande, oavsett departementstillhörighet - skulle utvärdera relevansen och kvaliteten i övrigt på sin verksamhet. Anslaget har följts upp, bl.a. på det sätt som jag inledningsvis redovisat, med en rad övergripande relevans-, kvalitets- och effektivitetsöversyner av olika sektorsområden (t.ex. bygg— och arbetsmiljö, energi, naturvård, försvars- och transport/trafikområdena). I myndighetsspecifika direk- tiv har vidare krävts av alla FoU-organ inom den offentliga sektorn att de som ett led i den fördjupade budget- och anslagsprocessen skall redovisa det sätt på vilket man griper/gripit sig an utvärderings- frågoma. Under innevarande år har sålunda rapporter om utvärdering med angivande av särskilda resultat— och prestationsmått ingivits till regeringskansliet och följts upp i fördjupade anslagsframställningar.

Det har varit en för alla mycket hektisk tid, i många fall utan förankring i ett metodologiskt utvecklingsarbete. I högskolevärlden är utvärderingar av den vetenskapliga kvaliteten naturligtvis inget nytt. Forskarsamhället sätter sina standards. Graden av mål— och kravupp- fyllelse år under ständig kritisk debatt i disputationer och andra traditionella akademiska former för vetenskaplig granskning och bedömning. De basala forskningsråden (främst Naturvetenskapliga forskningsrådet) och de större sektoriella FoU-organen (t.ex. NUTEK, tidigare STU, och BFR) har en omfattande utvärderings- verksamhet genom peer reviews och andra utvärderingsmetoder.

I avsnitt 6.1 har jag närmare behandlat frågan om relevans— och de vetenskapliga kvalitetsbegreppen. Några nedslag har gjorts be- träffande dessa spörsmål inom den kriminalvetenskapliga högskole— sektorn. Jag har bl.a. konstaterat att vi inom landet har ett par mycket intressanta longitudinella forsknin gspro j ekt (IDA/ Örebro—pro j ektet och Metropolit), som allmänt anses som utomordentligt gedigna ur veten- skaplig synpunkt och stabilt förankrade i internationell forskning.

Någon för hela det kriminalvetenskapliga FoU-området övergripan- de utvärdering har inte gjorts, bl.a. beroende på att - vilket jag i flera

sammanhang nödgas konstatera - det saknas en "sammanhållande kraft " som känner ansvar för anträdet i dess helhet.

Då det gäller BRÅ:s verksamhet har under senare år generella framställningar gjorts till departementet om extra utvärderingsmedel. Departementet har inte vidtagit någon åtgärd i avvaktan på att ett mer specifikt utvärderingsprogram utarbetas och har dessutom under senare tid ansett sig böra avvakta resultatet av denna utredning.

Det hade ur många synpunkter varit utomordentligt värdefullt med en relevans- och kvalitetsutvårdering inom ramen för denna översyn. Inte minst av tidsskäl skulle det ha varit ett omöjligt uppdrag. I sin i år avgivna vårrapport till regeringen, bilaga 16, har emellertid rådet beskrivit hur det vill gå till väga. I den fördjupande anslagsfram- ställning, som nyligen lämnats, följer rådet upp vårrapporten och gör ett mycket habilt försök att redovisa vissa resultatmått och indikatio- ner beträffande verksamhetens relevans, främst beträffande informa- tionsfrågor enligt följande schema:

Resultatmått BRÅ:s kommentar Läsvärdesundersökningar Utvecklas av BRÅ:s publikation Användning av BRÅ:s Årligen publikationer i un- återkommande

dervisning Hänvisning till BRÅ i motioner m.m.

Pressbevakning

Utvärdering av tidskr. APROPÅ

Uppföljning av BRÅ:s konferenser

Telefonmätning

Försäljningsstatistik

Relevansbedömning av BRA:s projekt, publikationer etc.

Begränsat värde; svårt att analysera Årligen återkommande

Upprepas med några års mellanrum

Löpande; internt värde

Upprepas under kortare perioder; internt värde

Löpande

Intern bedömning fortlöpande; har sina begränsningar

Det allmänna intrycket jag får, när jag tar del av redovisade resultat, är att BRA:s informationsverksamhet fungerar bra, att rådets skrifter

regelmässigt har ett stort läsvärde och att seminarie- och annan kontaktverksamheten är livlig. Däremot är det utan en rejäl utvärde- ring omöjligt att bedöma materialets och uppgifternas kriminalpoli— tiska värde. Då det gäller de vetenskapliga relevans- och kvalitets- frågoma är det naturligtvis ännu svårare, för att inte säga omöjligt, att göra några väl underbyggda bedömningar. Generellt kan alltid hänvisas till uppskattande omdömen från rådets omvärld, som - det skall framhållas - ofta har upprepats under mina utredningskontakter. Ett sådant positivt omdöme lämnas av Patrik Törnudd i den PM till utredningen som jag tidigare hänvisat till:

"BRÅ intar en dominerande position i svensk kriminologi.... knappast någonsin har gjorts gällande att BRÅ skulle bedriva vetenskapligt undermålig eller kriminalpolitiskt irrelevant forskning. Jag vågar påstå att en bred forskaropinion i Finland och i andra länder högt uppskattar det arbete BRÅ utför ..."

Det finns all anledning att följa upp de propäer om utvärdering som BRÅ gjort. Den beredvillighet och det intresse, som visats saken, bör dessutom vara en garanti för att utvärderingen kan bedrivas i en avspänd och konstruktiv anda. Som ett exempel på hur en utvärdering skulle kunna läggas upp hänvisas i tillämpliga delar till den BVN- modell med allmänna riktlinjer för utvärdering av sektorsforskning, som jag tillsammans med medarbetare utvecklat och praktiserat under en tioårsperiod, bilaga 17.

6.6.8 Ett "nytt BRÅ"?

Den inledande något provokativa frågan om ett "nytt BRÅ" kan lätt avdramatiseras genom konstaterandet att ingenting framkommit under min utredning som föranleder mig att ifrågasätta rådets existens och dess sektoriella FoU-roller. Däremot är det uppenbart att BRÅ än mer - och i linje med sitt ursprungliga uppdrag - måste kraftsamla sina resurser som ett kunskaps- och informationsorgan dels på sam— verkansfrågor och utvärdering av kriminalpolitiska reformer, dels på att utveckla strategier och former för lokalt brottsförebyggande arbete. Det är mot denna FoU-operationella bakgrund som mina på- pekanden och förslag skall ses.

6.7 Programforskning

I avsnitt 4. har beskrivits ambitionerna i slutet av 1950-talet att gripa sig an det vetenskapliga studiet av kriminalitetens orsaker på bred front på basis av ett av grundforskningsråden gemensamt utarbetat forskningsprogram. Jag har inte försökt att närmare spåra orsakerna

till att ett program aldrig realiserades utan endast angivit några tänbara orsaker. En anledning var säkerligen att dåtidens kriminal- vetenskapliga experter utan undantag var hårt engagerade i stora forskningsprojekt typ I 956 års klientelundersökning. Operationellt var man i färd med att arbeta sig igenom ett antal delprogram som till- sammans skulle ha kunnat bilda ett övergripande nationellt forsk- ningsprogram.

Det är alldeles speciellt intressant att konstatera att vid en tidpunkt då sektorsforskningen tog fart och de stora nationella forskningspro- grammen började växa fram (t.ex. energiforskningen), för att blomma ut i full kraft under 1960- och 1970-talen, så fortsatte kriminalveten- skapen att arbeta på ett traditionellt ganska fragmentariskt sätt. Retro- spektivt kan det möjligen sägas att området härigenom kom att und- vika många av de fallgropar och snedsteg och - inte minst - alla de grusade förhoppningar som följde i flera av de stora forsknings- programmens spår. På minussidan av denna "progressiva passivitet" kan antecknas att man tappade tempo och troligen också en viss bas för god framtida forskning.

I en stark vilja att komma åt och åtgärda samhällsproblemen mobliserades forskningen och integrerades med åtgärder för planering och samordning. I den meningen blev BRÅ ett barn av sin tid. Men för BRÅ: 5 eller högskolans del gav denna utveckling inte tillräckligt stark motivation för att påbörja ett gemensamt programarbete (på sätt skedde inom andra samhällssektorer). Återigen kan detta ha berott på att BRÅ inte var eller blev det centralt planerande och medelsför- delande sektorsorgan' 1 ett rationellt övergripande system, som man hade för andra sektorer, och som i en anda av "radikal rationalism " förväntades kunna ge svar på de många obesvarade samhällsfrågorna.

Det kan säkerligen ligga mycket av berättigad kritik i upplägg- ningen av de stora forskningsprogrammen under främst 1970- och första hälften av 1980-talet, bl.a. att de ofta var en blandning av många gånger oförenliga intressen: administrativa, vetenskapliga, politiska osv. Till programformens fördelar hör dock den "drag- och lyskraft" som ligger i en ekonomisk kraftsamling och i ett betydande uppbåd av kompetenta forskare. Den tvärsektoriella samverkan blir också ett naturligt inslag i detta sätt att arbeta. Rätt utformad och använd ger programformen goda förutsättningar för vetenskapliga framsteg.

Som exempel på intressanta programkoncept har jag hänvisat till fyra programområden: socialekologisk kriminologisk forskning, kriminalpolitisk forskning, individinriktad kriminologisk forskning och rättspsykiatrisk forskning, bilagorna 11-14. Program för dessa områden skulle kunna betraktas som delprogram i ett nationellt kriminalvetenskapligt program. Anknytande tjänstefrågor har behand-

lats i avsnitt 6.5; finansieringsfrågorna behandlas i nästa avsnitt (6.8).

Min bedömning är att det just för tillfället verkar finnas ett väl underbyggt intresse för kriminalvetenskaplig programforskning och att det gäller att snabbt knyta an till de forskare och forskningsmiljöer som redan nu eller framöver är beredda att satsa på denna typ av forskning. Möjligheterna till framsteg är emellertid helt beroende av uthålliga och skickliga forskare samt en säker och långsiktig finansiering.

6.8 Finansiering

Min översyn har i första hand varit inriktad på övergripande och principiella frågor. Jag har inte över hela fältet kunnat följa den pågående fördjupade budgetprocessen och tid har heller inte givits att närmare penetrera administrativa och andra ejfekzivitetshågor. Jag förutsätter att även dessa frågor kommer att ingå i kommande, föreslagna utvärderingar om de kriminalvetenskapli ga FoU-verksam- heternas relevans och vetenskapliga kvalitet.

Däremot har jag haft synpunkter och förslag beträffande för- stärkning av främst den kriminalvetenskapliga grundforskningen genom inrättande av ett antal professurer och därtill knutna tjänster samt en ökning av program- och projektmedel för kriminalvetenskap- lig forskning.

Jag har konkluderat att det kriminalvetenskapliga forskningsfältet är splittrat och ekonomiskt underförsörjt samt att tillgängliga medel inte står i någon som helst rimlig proportion till varesig brottslig- hetens kostnader, och vad den i övrigt ställer till med, eller till vad andra samhällssektorer satsar på sina motsvarande FoU-verksamheter. Jag är naturligtvis samtidigt medveten om det kärva ekonomiska läget.

Jag behandlar först forskartjänstema (A); därefter projekt— och programhnansieringen och därtill anknutna frågor (B).

(A) Forskartjänster

I avsnitt 6.5.1 om "uppbyggnaden av en professur" redovisar jag överslagsvisa belopp; för enbart en professur omkr. 1 mkr och för en lektors- eller forskarassistenttjänst ca 1/2 mkr för vardera; alla kringkostnader inräknade. En doktorandtjänst kostar ungefär 250 000 kr per år.

Detta innebär för föreslagna (i mkr)

Professuren i "kriminalpolitik" med två biträdande tjänster (lektor/forskarass.) 2.0 Professuren i "rättspsykologi" 1.0 Professuren i "kriminalpsykologi" 1.0

Forskartjänst vid social- och rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet 0,5

Doktorandtjänster (2) och administration av ett kriminalvetenskapligt nätverk vid Lunds universitet 0 75

__|—

Sa 5.25

Jag utgår från att polisforskningsprofessuren med anknutna tjänster - oavsett placering - bibehåller sin nuvarande finansiering och att tre doktorandtjänster vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet kan finansieras av de BRÅ-medel (ca 800 000 kr) som jag föreslagit skall överflyttas dit.

Generellt har jag redan deklarerat att jag av bl.a. integritetsskäl (oberoende ställning och inriktning på grundläggande forskning) anser att de nya forskartjänstema bör ha en mer generell och helhets— baserad finansieringsgrund. Det utesluter naturligtvis inte att sektors- organen - i varje fall indirekt och som en del i det övergripande system som de tillhör - får vara med att betala. Men av principiella skäl anser jag det mindre lämpligt att en grundforskningsprofessur d_ireÄ finansieras av ett sektorsorgan ingående i den "helhet" eller de "helheter" som vederbörande innehavare måste kunna känna sig fri och obunden att kritisera på vetenskaplig grund. Det gäller i första hand professurerna i kriminalpolitik och rättsspykologi och deras för- hållande till rättsväsendet. Ett visst "respekt- och integritetstavstånd" måste alltid föreligga. I de andra fallen råder inte på samma sätt någon intressekonflikt.

Ett problem i sammanhanget är frågan om intressentskap och partsfo'rhållanden. Justitiedepartementet och utbildningsdeparte- mentets roller i fråga om finansiering av högskoletjänster förefaller klara. Frågan hör primärt till utbildningsdepartementets ansvars- område. Men med det nya systemet med självständiga högskolor: vem "förhandlar" med högskolan; vem känner ett ansvar för "hel— heten"? Mitt förslag är att regeringen utser en särskild kontakt— person/förhandlare som kan tillvarata det övergripande intresset av att frågor om inrättande av tjänster och finansiering tas upp till diskussion med högskolan, forskningsråd, etc.

(B) Projekt- och programfinansiering m.m. I . Finansiering av programforskning

Först måste konstateras att långsiktiga program- och projektmedel saknas för att kunna utveckla den grundläggande kriminalvetenskap- liga forskningen inom landet. Denna typ av medel bör primärt finnas inom forskningsrådssystemet för anslag till sådana innovativa forskare, forskargrupper och forskningsmiljöer som i kvalitetsbe- främjande konkurrens kan svara för en systematisk och långsiktig kunskapsuppbyggnad. Syftet bör därvid bl.a. vara att främja tillkomsten och utvecklingen av svenska "centers of excellens" för kriminalvetenskaplig forskning.

För den kriminologiska programforskningen redovisas ett av Per- Olof Wikström utarbetat program på basis det s.k. MacArtur—program- met vid Harvard universitetet i USA ("Program on Human Develop- ment and Criminal Behavior"). Wikström förutsätter att ett svenskt program skall bedrivas i internationell forskarsamverkan och han har också försäkrat sig om medverkan av flera utländska ledande forskare.

Knut Sveri bidrager till min exempelsamling med ett förslag om kriminalpolitisk programforskning.

Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet har lämnat ett förslag till ett forskningsprogram för individinriktad kriminologisk forskning.

Sten Levander har utarbetat ett förslag till rättspsykiatriskt forsknings- program inom Rättsmedicinalverkets verksamhetsområde.

Jag har utgått från att forskningsråden har ett intresse av att gemen- samt utarbeta och finansiera ett nationellt kriminalvetenskapligt forskningsprogram. Då det gäller finansieringsfrågan finns det emellertid anledning att också överväga "löntagarfondsmodellen ".

Av forskningsråden har Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond hitintills svarat för drygt hälften av det samlade forskningsrådsstödet. De riktlinjer som vid fondens bildande (1965) utarbetades för dess stödverksamhet - och som i stort sett i allt väsentligt fortfarande gäller - underströks att fonden speciellt bör stödja "stora och lång- siktiga forskningsprojekt" och "främja kontakter med internationell forskning". Som exempel på angelägna forskningsuppgifter nämndes bl.a. "vissa spörsmål rörande kriminaliteten".

RJ har sålunda känt och också tagit ett ansvar för finansieringen av den långsiktiga och internationellt orienterade forskningen inom det kriminalvetenskapliga forskningsfältet. Det är därför enligt min mening naturligt att - för finansiering av övergripande kriminalveten- skapliga forskningsprogram - även fortsättningsvis knyta an till

riktlinjerna för fondens verksamhet och dess stödtraditioner.

Jag gör den bedömningen att den kriminalvetenskapliga program— forskningen behöver ett ekonomiskt årligt tillskott på minst 6 miljoner kronor (i 1992 års penningvärde) för att i någon mån kunna motsvara de anspråk som kan ställas på en grundläggande forskning med det dubbla syftet att åstadkomma en habil vetenskaplig grund och en därpå praktiskt inriktad FoU-verksamhet.

Den del av löntagarfondmedel, som kan komma att avdelas för forskningsändamål, kan tänkas bli inriktad på långsiktig, konkurrens- utsatt och internationellt gångbar forskning. Den utgångspunkten och Riksbanksfondens centrala finansieringsroll för området och dess status som självständig stiftelse föranleder mig att föreslå att fonden av löntagarfondmedel ges en donation på 200 miljoner kronor som för långsiktig användning med 3 procent årlig avkastning - kan garantera den svenska kriminalvetenskapliga forskningen ett obrutet ekonomiskt basstöd. De närmare formerna får utredas i särskild ordning.

2. Rättspsykiatrisk forskning och medicinsk kriminologi Den bild jag fått av den rättspsykiatriska forskningens och den medicinska kriminologins läge i Sverige är mycket dyster. Givet det stora såväl inom- som utomvetenskapliga behovet av att denna forskning utvecklas måste den aktuella situationen betecknas som mycket allvarlig. Sten Levander talar i sitt förslag till rättspsykiatrisk forskning inom Rättsmedicinalverket (RMV), bilaga 14, om "många års försummel— ser" och om "ett i stort sett obefintligt samarbete mellan olika aktörer, och en allmänt låg forskningsverksamhet inom ett samhälls— område som omsätter enorma belopp ...". RMV hänvisar i sin nyligen ingivna anslagsframställning för budgetåret 1993/94 till att forsk- ningsbasen inom den rättspsykiatriska verksamheten för närvarande är "svag". Lars Lidberg och Henrik Belfrage redovisar i sitt bidrag till utredningen, bilaga 15, att den medicinska kriminologin "idag nästan helt (år) utan resurser". Oavsett orsakerna till den nuvarande bristsituationen är det alldeles uppenbart - i varje fall i ett kriminalpolitiskt perspektiv och med tanke på de stora förändringar som nyligen genomförts i svensk lagstiftning beträffande psykiskt störda lagöverträdare - att åtgärder snabbt måste vidtagas för att påbörja en upprustning av FoU-området. Det är därför med stor tillfredsställeIse jag kunnat konstatera att RMV nu i sin anslagsframställning lägger grunden till en upp— arbetning av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som ligger inom verkets ansvarsområde. Där ingår bl.a. arrangemang och diskussioner med berörda universitetsfakulteter för att vid universite-

ten skapa adjungerade professurer för chefsläkare inom den (rätts)- psykiatriska värden på samma sätt som skett inom det rättsmedicinska forskningsområdet. RMV har vidare, som nämnts, säkrat driften vid det tidigare Kriminologiska Centralarkivet (numera benämnt Rätts— medicinalverkets Centrala Arkiv, RCA). Jag har också god för— hoppning om att en komplettering och förstärkning av RCA som forskningsregister skall kunna komma till stånd genom överförande av visst aktmaterial från socialstyrelsens tidigare "parallellarkiv".

RMV har i sin petitia inte öronmärkt några medel för det ut- vecklingsarbete och stöd åt forskning "av betydelse för verksam- heten", som verket enligt sin instruktion har ett särskilt ansvar för. Det är naturligt med tanke på den berednings- och upparbetningspro- cess som nu börjat och där verket knappast ännu kan ha grepp om vad som kommer att hända ute på fältet.

Genom RMV:s tillkomst kan sägas att behovet av en central "FoU- funktion" inom det kriminalvetenskapliga FoU-området i någon mån reducerats. Realiseras planerna på att inom verket inrätta ett forskningsråd så ges också den vägen möjlighet att relativt snabbt göra uppbyggande insatser. Samtidigt aktualiseras den ständigt åter- kommande frågan om "myndighetsforskning" - och "ren" högskole- forskning.

Av olika skäl har Medicinska forskningsrådet under senare år inte utdelat ett enda anslag till den rättspsykiatriska forskningen. Det externa forskningsanslag på 200 000 kr, som rättspsykiatriska institutionen i Stockholm erhöll för 1991/92, kom från Riksbankens Jubileumsfond (se ovan under avsnittet 3.2).

Som jag tidigare redovisat (3.2.4) finns det inga principiella inskränkningar eller betänkligheter för MFR att anslå medel till rättspsykiatrisk forskning/medicinsk kriminologi. Det finns också anledning anta att rådet kommer att tillsätta en s.k. initiativgrupp (med forskare och företrädare för RMV och den praktiska yrkesverk- samheten) med syfte att närmare behandla den grundläggande rätts- psykiatriska forskningens behov. Inom ramen för det nuvarande systemet med rådsfinansierade forskartjänster och det nya system med tidsbegränsade högskolelektorat, som rådet föreslagit i sin fördjupade anslagsframställning och som förhoppningsvis kommer att accepteras, borde det finnas möjligheter för MFR att tillmötesgå bl.a. det av mig biträdda önskemålet om en forskartjänst vid social— och rättspsykia— triska institutet vid Karolinska Instiututet i Stockholm med särskild inriktning på RMC-baserad forskning.

3. Stöd till forskningsmiljö m.m.

Den kriminalvetenskapliga forskningen är Stockholmsdominerad. Vid Lunds universitet finns emellertid många forskare som arbetar med

frågor av direkt eller indirekt kriminalvetenskapligt intresse och som förklarat sig intresserade av att arbeta i ett informellt nätverk och i samarbetsprojekt under förutsättning att någon institution/person tar på sig uppgiften att svara för de praktiska och programatiska nätverksfunktionema. Dekanus för samhällsvetenskapliga fakulteten har förklarat sig positiv till tanken. Prefekten för sociologiska institutionen har deklarerat att institutionen är intresserad av och beredd att svara för nätverket.

Min bedömning är att det är angeläget att på olika sätt främja en kvalitetsstimulerande mångfald och konkurrens, inte bara lokalt utan också nationellt. Lund har vid mina hearings och kontakter i övrigt visat ett så stort intresse för ett kriminalvetenskapligt nätverk att möjligheten bör gripas, när den erbjuds, att med olika medel utveckla den lokala forskningsmiljön. Sociologiska institutionens och samhälls- vetenskapliga fakultetens intresse borgar för att satsade medel kommer att användas på ett ändamålsenligt sätt. En förutsättning är emellertid att fakulteten/institutionen erhåller ett öronmärkt medel- tillskott i storleksordningen 750 000 kr. Inom denna ram bör kunna rymmas finansieringen av två doktorandtjänster och administrationen av det kriminalvetenskapliga nätverket, varvid förutsätts att doktoran- derna under en erfaren projektledare kan assistera nätverket på olika sätt. Den närmare utformningen av nätverksprojektet får ankomma på sociologiska institutionen. De tillkommande medlen bör anvisas i fakultetsanslaget med angivande i såväl proposition som reglerings- brev att det rör sig om specialdestinerade medel.

IV Slutsatser och förslag

Jag har gjort följande observationer.

D

Det svenska kriminalvetenskapliga forskningsområdet utmärks av

ett dualistiskt, i vissa fall trefaldigt departementalt huvudmanna- skap (justitie-, utbildnings- och socialdepartmenten),

brist på en sammanhållande central funktion för bl.a. program- och finansieringsfrågor; behovet av en sådan funktion accentuerat i perspektivet av en alltmer självständig och decentraliserad hög- skola,

ekonomisk underförsörjning i förhållande till andra FoU-om- råden,

klart otillräckliga ekonomiska resurser, uppgående endast till bråkdelar av procent av de medel som disponeras av högskole- systemet, rättsväsendet etc. ,

obalans mellan högskolans och det sektoriella FoU-systemets ekonomiska resurser,

en relativt liten forskarkader med endast tre specialprofessorer (allmän kriminologi, prolisforskning och rättspsykiatri),

endast en specialinstitution inom högskolan (kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet) med dominerande under- visningsverksamhet på forskningens bekostnad och därav föranledd risk för degradering som självständig forskningsin- stitution,

Stockholmsdominans: kriminologiska-, sociologiska ("Metro- polit") och psykologiska— ("IDA"/"Örebroprojektet") institutio- nerna vid Stockholms universitet, social— och rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet, Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Rikspolisstyrelsens forskningsenhet,

delvis oklara FoU-roller för högskolan och de sektoriella FoU- organen,

brist på en heltäckande FoU—policy och en därav betingad brist på övergripande forskningsprogram.

Cl

ett starkt behov att förstärka den grundläggande forskningen utan att detta sker på bekostnad av andra betydelsefulla FoU-katego- rier.

Mot denna bakgrund har jag samtidigt kunnat konstatera

att

att

att

att

att

att

det finns ett betydande intresse för kriminalvetenskaplig forsk— ning, att skapa FoU-nätverk och att bredda forskningsfältet,

svensk longitudinell forskning inom området intar en internatio- nell tätposition,

området fått en ökande kader av forskarstuderande och doktoran- der, riksdagen redan intagit en positiv hållning till inrättande av tre professurer inom området (diskussionen om "BRA-professurer"),

det kriminalvetenskapliga sektorssystemet (BRÅ etc) har be- tydande kvaliteter och förutsättningar att bidra med kunskap och information av stort kriminalpolitiskt värde samt

det verkar finnas en allmän förståelse bland politiska besluts- fattare för behovet av att det kriminalvetenskapliga forsknings- och utveckvecklingsarbetet förstärks.

I min översyn har jag utgått från de i direktiven givna förutsätt- ningarna

att

att

att

att

att

att

att

professurer endast bör inrättas inom högskolan,

utredningsområdet bör ses i ett såväl nationellt som internationellt FoU-perspektiv,

höga krav skall ställas på samhällsrelevans och vetenskaplig kvalitet,

den kriminalvetenskapliga forskningen skall förstärkas genom bl.a. en bättre samordning av tillgängliga system och resurser,

en lämplig avvägning mellan grundläggande forskning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete skall sökas,

en väl fungerande kunskapsöverföring skall etablereras mellan de skilda FoU-slagen samt

BRÅ:s roller mm. skall ses över med syfte att effektivisera rådets arbete och anpassa det till ett nationellt FoU-perspektiv.

Översynen har gett mig anledning göra följande bedömningar

D Det måste primärt vara ett samhällsintresse och en samhällelig uppgift att ha det övergripande ansvaret för den kriminalveten-

skapliga forsknings- och utvecklingsverksamheten.

Högskoleforskningen bör förstärkas och utvecklas med forskar- och doktorandy'änster samt stöd för att främja innovativa och konkurrenskraftiga FoU-miljöer.

Särskilda åtgärder bör vidtas för att behålla den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet som självständig in- stitution. Institutionen bör även i fortsättningen hänföras till den samhällsvetenskapliga fakulteten. Professuren i allmän krimino— logi bör som hitintills vara gemensam för juridisk och samhälls- vetenskaplig fakultet.

En kraftsamling bör göras av forskningsråden för att främja den kriminalvetenskapliga grundforskningen. Det kan göras genom ett av råden gemensamt utarbetat och finansierat nationellt kriminal— vetenskapligt forskningsprogram.

En central FoU-funktion bör skapas för att främja en förstärkning av de kriminalvetenskapliga insatserna.

BRÅ bör utveckla och förstärka sin samverkansroll och in- tensifiera arbetet med att utveckla modeller för lokalt brottsföre- byggande arbete. Till rådet bör knytas en vetenskaplig nämnd med uppgift att behandla bl.a. utvärderings-, FoU—metodologiska och forskningsetiska frågor.

Planerna på att skapa krimininalvetenskapliga nätverk, centra och liknande arrangemang i universitetsstäderna bör på olika sätt uppmuntras.

Det kriminalvetenskapliga systemet i dess helhet bör - i sam- verkan mellan huvudmännen och med anlitande av internationell expertis - göras till föremål för en grundlig kvalitets- och rele- vansutvärdering.

Regering bör - utan bindande utfästelser - förordna en särskild kontakt- och jörhandlingsperson, som i ett övergångsskede kan tillvarata det övergripande allmänna intresset av att frågor om tjänster och finansiering tas upp till diskussion med högskolor, forskningsråd etc. samt att den aktualiserade kvalitets- och relevansutvärderingen förbereds och genomförs.

Översynens förutsättningar, mina observationer, konstateranden, bedömningar och erfarenheter i övrigt från utredningen ger anledning till följande

Förslag (A) Anslagsfrågor

1. Följande professurer bör inrättas

en professur i kriminalpolitik, vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet;

en professur i rättspsykologi med inriktning på bl.a. vittnespsyko- logi, vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet;

en professur i kriminalpsykologi, vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, med anknytning till institutionens arbete med longitudinella studier, särskilt IDA/Örebroprojektet;

Följande forskartjänster bör inrättas

en tjänst som högskolelektor med inriktning på forskning vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (med anknytning till professuren i kriminalpolitik);

en tjänst som forskarassistent vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (med anknytning till professuren i kriminalpolitik);

en forskartjänst vid social- och rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet (med anknytning till Rättsmedicinalverkets centrala arkiv, RCA);

Se nedan (under 5 .) beträffande tillskott av doktorandtjänster vid Lunds universitet.

Brottsförebyggande rådets medel för bidrag till kriminologisk forskning (fn. cirka 800.000 kr.) bör överföras till juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna vid Stockholms universitet för att gemensamt användas till doktorandtjänster vid kriminologiska institutionen.

För att långsiktigt främja svensk internationellt konkurrenskraftig forskning - bör Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond ges en donation på 200 milj. kr., som med 3 procents årlig avkastning kan garantera den kriminalvetenskapliga forskningen ett obrutet grundstöd.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet bör erhålla ett med 750.000 kr. förhöjt fakultetsanslag att användas av universitetets sociologiska institution för att främja och utveckla ett kriminalvetenskapligt nätverk.

(B) 1.

( C)

Övriga fi'ågor

Vid Brottsförebyggande rådet bör rådets vetenskapliga delegation ersättas med en vetenskaplig nämnd;

Frågan om behovet och formerna för en central funktion för att

främja och förstärka den kriminalvetenskapliga FoU-verksam- heten bör utredas;

En utvärdering bör ske av den kriminalvetenskapliga FoU- verksamhetens vetenskapliga kvalitet och samhällsrelevans;

Regeringen bör - utan bindande utfästelser - förordna en särskild kontakt- och förhandlingsperson med uppgift att tillvarata det allmänna intresset av att frågor om tjänster och finansiering inom det kriminalvetenskapliga FoU-området tas upp till diskussion med högskolor, forskningsråd, etc., samt att den föreslagna ut- värderingen enligt 3. ovan förbereds och genomförs;

I övrigt hänvisas till de bedömningar och därav föranledda förslag som fortlöpande redovisats i detta betänkande.

Ekonomisk sammanfattning i mkr

Professur i "kriminalpolitik" med två biträdande tjänster (lektor/forskarass.)

Professur i "rättspsykologi"

Professur i "kriminalpsykologi"

Forskartjänst vid social- och rättspsykiatriska institutionen vid Karolinska institutet

Doktorandtjänster (2) och administration av ett kriminalvetenskapligt nätverk vid Lunds universitet

" JUSTITIE— REGERINGSBESLUT Bilaga 1 95! DEPARTEMENTET mem-13 91-3371 »;

F.d. statssekreteraren Ola Nyquist Champinjonvägen 6 756 45 Uppsala

Regeringen uppdrar &: f.d. statssekreteraren, docenten Ola Nyquist, 250725- 1516, att - som ett led i förberedelserna inom regeringsknnsliet inför 1993 års forskningsproposition - se över hur de resurser för kriminologisk/krimi- nalpolitisk forskning som nu disponeras av bl.a. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bäst knn utnyttjas för en verksamhet av hög vetenskaplig kvalitet och samhällsrelevans. En utgångspunkt för uppdraget skall vara att behovet av kriminologisk och kriminalpolitisk forskning bör ses i ett övergripande nationellt perspektiv och innefatta man den forskning som bedrivs vid BRÅ, Kriminalvårdsstyrelsen och Polishögskolan liksom den forskning som bedrivs vid univmiteten med resurser som fördelas av forskningsråden inom Utbildningsdepanementets verksamhetsområde. En avsikt med översynen är att belysa hur den aktuella forskningen kan förstärkas, bl.a. genom en bättre samordning.

Översynen bör inledas med en kartläggning av den kriminologiska/kriminal- politiska forskning som bedrivs vid ovan nämnda myndigheter liksom den forskning inom området och angränsande forskningsområden som bedrivs inom högskolan. Utredaren bör vidare redovisa hur de tillgängliga forskningsresurserna fördelas mellan grundläggande forskning, & den ena sidan, och tillämpad forskning och utvecklingsarbete ! den andra. Den kriminologiska/kriminalpolitiska forskningen i Sverige bör också belysas i ett internationellt perspektiv.

Såsom understrukits i 1992 års budgetproposition (prop 1991/92, bil. 3, s. 5 f) är det avgörande för tryggheten i samhället att utvecklingen mot allt fler brott bryts. En långsiktig framgångsrik kriminalpolitik måste bygga på ett väl utvecklat brottsförebyggande arbete. Detta förutsätter i sin tur bl.-. att det bedrivs forsknings- och utvecklingsarbete med inriktning på effektivisering av det brottsförebyggande arbetet, särskilt det på lokal nivå, och uppföljning/utvärdering av sådana åtgärder.

Mot denna bakgrund och på grundval av kartläggningen bör en analys göras av de framtida behoven av kriminologisk/kriminalpohusk forskning och hur de tillgängliga resurserna bäst kan utnyttjas för en verksamhet av hög vetenskaplig kvalitet och samhällsrelevans.

1 det sammanhanget bör utredaren bl.a. belysa behoven av och förutsättningarna för en långsiktig kunskapsuppbyggnad inom grundläggande kriminologisk/kriminalpolitisk forskning. Dessutom bör belysas hur dessa grundläggande kunskaper bäst kan föras vidare till och tillgodogöras av den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet. En självklar utgångspunkt skall därvid vara att den grundläggande forskningen bör bedrivas vid högskolan. Utredaren bör också klargöra den lämpliga avvägningen mellan grundforskning, & den ena sidan, och tillämpad forskning och utvecklingsarbete & den andra.

BRÅ:s forsknings— och utvecklingsverksamhet är primärt inriktad på att ge underlag för kriminalpolitisk problemlösning och brottsförebyggande reformer. Fm betydande del av denna verksamhet föranleds av regerings- och riksdagsbeslut. I syfte att effektivisera rådets arbete och anpassa det till ett nationellt FoU-perspektiv bör utredaren överväga om det finns behov av att göra ändringar i fråga om råda: ml], uppgifter, samm-anning och organisatoriska ställning. Därvid bör utredaren särskilt uppmärksamma rådets befattning med anslagsgivning till olika FoU-projekt och överväga behovet av alternativ till den nuvarande ordningen, speciellt beträffande mwelsfördelningen till grundforskning.

För arbetet giller vad som sägs i regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984z5). Översynen skall redovisas senast den 1 september 1992.

Chefen för justitiedepartementet beslutar om experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

På regeringens vagnar

Gun Hellsvik

Christina Karvinge

Kopia till

Finansdepartenrentet (BA) Utbildningsdepartementet Rikspolisstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen Brottsförebyggande rådet F 1

F 3 Adm/Ju

Reg/Ju

Bilaga

Kontaktade personer

Ahlberg, Jan, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Alexandersson, Lars, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Andenaes, Kristian Oslo universitet, Institutt för rettssociologi

Andersson, Bengt, doktorand Lunds universitet, Institutionen för psykiatri och neurokemi

Andersson, Berit, forskarassistent Lunds universitet, sociologiska institutionen

Andersson, Erika, doktorand Lund universitet, sociologiska institutionen

Andersson, Jan, fil.dr Brottsförebyggande rådet

Andersson, Tommy, fil.dr Brottsförebyggande rådet

Belfrage, Henrik, docent Karolinska institutet, institutionen för social- och rättspsykiatri

Bishop, Norman, f.d. byråchef Kriminalvårdsstyrelsen

Björkman, Ulla, högskoleadjunkt Uppsala universitet, juridiska institutionen

Bladh, Agneta, utbildningsledare/kanslichef Stockholms universitet, juridiska och samhällsvetenskapliga nåmndkansliet

Bödal, Kåre, forskare Norska Justitiedepartementet

Christiansson, Sven-Åke, docent Stockholms universitet, psykologiska institutionen

Dahl, Sonja, departementsråd Utbildningsdepartementet

Dolmén, Lars, 1:e byråsekreterare Brottsförebyggande rådet

Eklund, Lisbeth, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Eriksson, Björn, rikspolischef Rikspolisstyrelsen

Eriksson, Inger, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Fjårstedt, Stig, byådirektör Kriminalvårdsstyrelsen, utvecklingsenheten

Fösker, Harald, direktör Norska Justitiedepartementet

Goldman, Kjell, professor Stockholms universitet, statsvetenskapliga institutionen

Hammerlin, Yngve, forskare Norska Justitiedepartementet

Hansen, Marianne L., fuldmaegtig Danska Justitieministeriet

Hjärne, Lars, forskare Statens institut för byggnadsforskning

von Hofer, Hanns, forskare Statistiska centralbyrån

Håkansson, Marianne, överdirektör Brottsförebyggande rådet

Högne, Doris, polisintendent Justitiedepartementet

Israelsson, Torbjörn, programchef Statistiska centralbyrån

Jareborg, Nils, professor Uppsala universitet, juridiska institutionen

Jansson, Carl-Gunnar, professor Stockholms universitet, sociologiska institutionen

Jensen, Klaus, vicepolitimester Det Kriminalpraeventive Råd, Danmark

Jonsson, Torsten, riksåklagare

Klette, Hans, professor Lund universitet, juridiska institutionen

Knutsson , Johannes , docent Rikspolisstyrelsen, forskningsenheten

Krantz, Lars, avdelningsdirektör Kriminalvårdsstyrelsen, utvecklingsenheten

Kring, Claes, departementsråd Justitiedepartementet

Kringelbotn, Marianne, konsulent Norska Justitiedepartementet

Köhlhorn, Eckart, professor Stockholms universitet, sociologiska institutionen

Kyvsgaard, Britta, seniorsstipendiat Köpenhamns universitet, Kriminalistiskt institut

Kårvinge, Christina, departementsråd J ustitiedepartementet

Lacotte, Christian, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Lager, Elisabeth, hovrättsassessor Justitiedepartementet

Lathi, Raimo, professor Finska Justitieministeriet

Leijonhufvud, Madeleine, professor Stockholms universitet, juridiska institutionen

Leiksett, Kåre L., kontorschef Danska Justitieministeriet

Lenke, Leif, forskarassistent Stockholms universitet, kriminologiska institutionen

Lidberg, Lars, professor Karolinska institutet, institutionen för social- och rättspsykiatri

Lindencrona, Birgitta, departementessekreterare Utbildningsdepartementet

Lindencrona Gustaf, professor Stockholms universitet, juridiska institutionen

Lindgren, S. Åke, huvudsekreterare Socialvetenskapliga forskningsrådet

Lundberg, Magnus, doktorand Lunds universitet, sociologiska institutionen

Löfgren, Orvar, professor Lunds universitet, etnologiska institutionen

Magnusson, Dan, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Magnusson, David, professor Stockholms universitet, psykologiska institutionen

Martens, Peter, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Nelson, Alvar, professor emeritus Uppsala universitet, juridiska institutionen

Nilheim, Kit Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

Nilsson, Alf, professor Lunds universitet, institutionen för tillämpad psykologi

Olsson, Monika, byrådirektör Brottsförebyggande rådet,

Petersen, Karsten, politimester Politiskolens politiforskningssekretariat, Danska J ustitieministeriet

Persson, Leif G. W., professor Rikspolisstyrelsen, forskningsenheten

Persson, Rune, docent och perfekt Lunds universitet, sociologiska institutionen

Reimann, Johan, kontorschef Danska Justitieministeriet

Romanus, Gabriel, generaldirektör

Roos, Hans-Edvard, forskarassistent Lunds universitet, sociologiska institutionen

Roos , Kurt, överdirektör Rättsmedicinalverket

Sahlin, Ingrid, forskarassistent Lunds universitet, sociologiska institutionen

Sarnecki, Jerzy, docent och byråchef Brottsförebyggande rådet

Schafft, Angelika Oslo universitet, Institutt för kriminologi

Scherstén, Tore, professor och huvudsekreterare Medicinska forskningsrådet

Skogh, Göran, docent Lunds universitet, nationalekonomiska institutionen

Smångs, Britta, doktorand Lunds universitet, sociologiska institutionen

Solarz, Arthur, forskare Brottsförebyggande rådet

Squires, John, bibiliotekarie Brottsförebyggande rådet

Stattin, Håkan, docent Stockholms universitet, psykologiska institutionen

Stenelo, Lars-Göran, professor Lund universitet, statsvetenskapliga institutionen

Sterfelt, Ove, avdelningsdirektör Brottsförebyggande rådet

Sunesson, Sune, professor Lunds universitet, Socialhögskolan

—Svensson, Nils-Eric, direktör Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond

Svensson, Roger, departementssekreterare Utbildningsdepartementet

Sveri, Knut, professor emeritus Sveri, Britt

Särlvik, Bo, professor och huvudsekreterare Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

Takala, Hannu Delegationen för brottsförebyggande, Finska Justitieministeriet

Tham, Henrik, docent och föreståndare Stockholms universitet, Institutet för social forskning

Thelin, Krister, statssekreterare Justitiedepartementet

Tiby, Eva, jur.kand. och fil.kand. Brottsförebyggande rådet

Tresselt, Marit, sekretariatsleder KRÅD, Norge

Tunving, Kerstin, docent Lund universitet, institutionen för psykiatri och neurokemi

Törnqvist, Jan Finska Justitieministeriet

Törnudd, Patrik, pol. lic. och chef Råttspolitiska forskningsinstitutet, Finland

Vangstad, Mats, byråchef Rikspolisstyrelsen

Wiklund, Gunilla, byråchef Brottsförebyggande Rådet

Wikström, Per—Olof, docent och byråchef Brottsförebyggande rådet

Åkerström, Malin, docent Lunds universitet, sociologiska institutionen

Österberg, Eva, professor Lunds universitet, historiska institutionen

Bilaga 2

Inventering av den kriminologiska och kriminalpolitiska forskningen i Sverige

_a— Lars Dolmén, Brottsförebyggande rådet

Inventeringen har genomförts med hjälp av en enkät skickad till samtliga samhällsvetenskapliga universitets- och högskoleinstitutioner samt övriga universitets- och högskoleinstitutioner som bedömdes bedriva relevant verksamhet (ex historiska och medicinska institutio- ner). Vidare har enkäten skickats till myndigheter och institutioner som antas bedriva relevant verksamhet. Dessutom har formuläret skickats till forskningsråd och andra myndigheter eller företag som genom forskningsbidrag stödjer och finansierar forskning vid andra institutioner.

Följande universitets- och högskoleinstitutioner m.m. bedriver egen FoU-verksamhet:

STOCKHOLMS UNIVERSITET Sociologiska institutionen

Eckart K ählhom (prof)

1) Varseblivning av straffhotet.

Intervjuundersökning av häktade samt registerundersökning av brottsbenågenhet. Projektbudget: 100 000 kr varav 65 000 är lönekostnader.

2) Attityder till avvikare och moral. Analyser av surveyundersökningar från åren 1981 och 1990. Projektbudget: 100 000 kr varav 90 000 år lönekostnader.

Carl-Gunnar Janson (prof)

Avvikelseformer.

Analyser av data från "metropolitmaterialet". "Den undersökningen för vilket anslaget sökes, gäller graden av samband mellan olika former av avvikelse. Tre grundläggande problem analyseras: persistensen hos avvikelsens former,. deras generalitet och avvikarnas egenskaper och tidigare levnad". Projektets budget: totalt 932 000 kr under åren 1991-1994. Medel från Riksbankens Jubileumsfond samt Forskningsrådsnämnden (FRN).

Institutet för social forskning, SOFI Henrik Tham (Doc)

Välfärdsstaten och utvecklingen av avvikande beteende.

I undersökningen analyseras olika former av avvikande beteende däribland vålds- och egendomsbrott samt alkohol- och drogmissbruk. Studien baseras på data från slutet av 1940-talet till idag och omfattar de nordiska länderna.

Projektet har tidigare (88/89-90/91) beviljats medel från Riks- bankens Jubileumsfond, sammanlagt 920 000 kr. Projektet fortsätter nu inom ramen för en forskartjänst vid SOFI.

Kriminologiska institutionen Leif Lenke (FD)

Den alkoholrelaterade våldsbrottslighetens sociala förutsättningar. Undersökning av varför effekterna i den totala alkoholkonsumtionen är olika starka i de olika nordiska länderna (samt Frankrike). Huvudhypotesema är om våldstendenserna är kulturellt inlärda eller om de står att finna i ländernas socio-ekonomiska-politiska struktur. Projektet finansieras av FRN. LL har emellertid begärt att flytta över pengarna till nästa bå. Projektbudget: 150 000 kr.

Kerstin Nordlöf (JD)

Straffrättens processer för unga lagöverträdare.

Juridisk analys av regelverket vid misstanke om brott av ett barn eller ung person. Frågor som berör rättssäkerhet och legalitet, objek— tivitet och förutsägbarhet diskuteras.

Projektet bedrivs inom ramen för KNs tjänst som forskarassistent vid institutionen. Dessutom har högskolani Östersund beviljat 20 000 kr för "kompetensutveckling".

Britt Sveri (FK)

Utlänningars brottslighet. En jämförelse mellan om grövre brott övertygade personer 1967, 1977 och 1987.

Analyser av registeruppgifter för ovanstående är. Jämförelser av utländska medborgare (kyrkobokförda i Sverige), naturaliserade svenska medborgare och svenska dito. Fortsättning av tidigare undersökningar av dessa frågeställningar.

Projektet är förlagt till Kriminologiska institutionen och finansieras av E Cassels stiftelse (3 000 kr), Kriminologiska institutionen (4 900 kr) samt egna medel (BS).

Knut Sveri (prof)

Komparativa analyser av användningen av straffpåföljder.

Syftet med projektet är dels att utarbeta tekniker för komparativa statistiska analyser av olika länders straffanvändning och dels att tillämpa dessa i jämförande analyser.

Projektet utförs inom ramen för tjänsten.

Eva Tiby (FK, JK)

Kvinnors kriminalitet.

Kvinnors brottsdeltagande, andel och tendenser under 1900-talet. Kvinnors kriminalitet i stadsmiljö.

ET är doktorand och erhåller utbildningsbidrag från institutionen (t.o.m. juni 1992). Undersökningen genomförs som avhandlingspro- jekt och ingår som en del av Stockholmsprojektet (BRÅ) där projektet även är förlagt.

Projektet finansieras i övrigt av BRÅ (50 000 kr) och Nordiska samarbetsrådet för kriminologi (NSfK) (90 000 kr).

Peter Lindström (FK)

Variationer i ungdomars brottslighet mellan olika skolor. Avhandlingsprojekt och en del av Stockholmsprojektet (BRÅ).

PL är doktorand vid institutionen och innehar sedan år 1989 en doktorandtjänst vid institutionen. I övrigt inga externa medel.

Mikael Nilsson (forskarstuderande sedan VT -92)

Undersökning av vilka faktorer som styr och påverkar det straffrätts- liga systemets utformning vad avser såväl brott som olika verkställig- hetsåtgärder.

Projektet genomförs som avhandlingsprojekt men inga medel har beviljats. MN innehar heller ingen tjänst vid institutionen.

Hans Andersson

Anlagda bränder, omfattning, motiv och skadornas storlek.

Vidare studeras sambanden mellan bränderna och befolkningstäthet och fördelning mellan stadsdelar av olika karaktär i Stockholm.

Avhandlingsprojekt som finansieras av Brandforskn. och admini- streras av Sv. Brandförsvarsföreningen.

Projektbudget: 230 000 kr.

Gunnar Grönvall (JK, forskarstuderande)

Straffmätningspraxis mot bakgrund av lagstiftning och lagstiftares uttalanden samt allmänhetens och domares uppfattning i straff- mätningsfrågor.

Undersökningen har tre primära syften:

1) Fortsatt kartläggning av svensk straffmätningspraxis. 2) Undersökning av allmänhetens och domares uppfattning av brotts straffvärde. 3) Analyser av väsentliga faktorer som påverkar straffmätning och rättsuppfattning. Projektet har tidigare beviljats medel från BRÅ och HSFR. Projektbudget: 295 000 kr.

Karen Leander (JK)

1) Våld mot kvinnor i statistik och råttsapparat. Kartläggning och analys av åklagar- och domstolsbehandling av anmälda kvinno- misshandels- och våldtäktsfall.

Projektet genomförs vid SCBs avdelning för kriminalstatistik.

2) Klassificering av psykiskt störda lagöverträdare. Genomläsning och analys av rättspsykiatriska utlåtanden.

Projektet genomförs vid kriminologiska institutionen (mastersav- handling) 3 månaders medel beviljat tidigare.

3) Intervjuundersökning (utvärdering) av behandlingshem för kvinnor med missbruksproblem (avslutad).

Projektbudget: 75 000 kr.

Margit Knmlos' (FK, forskarstuderande) Rättspsykiatriska klienter och brottslighet. Longitudinell uppföljning av 101 män intagna vid rättspsykiatriska kliniker 1980-1981 "case

studies".

Projektet genomförs vid institutionen och bekostas av MK. MK har ingen tjänst vid institutionen.

Anders Rosell (FM, forskarstuderande)

Projektets syfte är att utifrån rättsfilosofiska och moralfilosofiska utgångspunkter försöka att beskriva och förklara hur samhället rättfärdigar användandet av straff, samt analysera några moderna och aktuella straffteorier i ljuset av de grundläggande moralfilosofiska teorierna.

Projektet dn'vs inom ramen för ARs halvtidstjånst som högskole- adjunkt vid institutionen.

Juridiska institutionen, straffrätt

Madeleine Leijonhufvud (prof)

Ansvarsfrågor i samband med spridande av HIV-smitta, en studie av straffrättsliga ansvarsfrågor. Utföres inom ramen för tjänsten som prof vid institutionen.

Suzanne Wennberg (prof)

Straffmätningens rättspolitiska och moralfilosofiska grund. Utföres inom ramen för tjänsten.

Magnus Billström (JK)

Den straffrättsliga tillräknelighetens grund. Studie av tillräknelig- hetens grunder i ett moral-/rättsfilosofiskt perspektiv. Avhandlings- arbete. Undersökningen har tidigare beviljats medel från Riksbankens jubileumsfond, år 1991 beviljades 230 000 kr, projektledare Suzanne Wennberg, (prof).

Psykologiska institutionen David Magnusson (prof)

Forskningsprogrammet: individuell utveckling och anpassning. Det longitudinella forskningsprogrammet startade vid psykologiska institutionen, Stockholms universitet, med en första datainsamling år 1965 och pågår fortfarande. Huvudmålsättnin gen är att studera den utvecklingsmässiga bakgrunden till individers sätt att fungera som vuxna, med särskild inriktning på problembeteenden i form av kriminalitet, alkoholmissbruk och mentala problem. En fundamental teoretisk utgångspunkt är att en individ utvecklas och fungerar som en totalitet. Det innebär bland annat att vuxernkriminalitet och dess

utvecklingsmässiga bakgrund inte kan studeras på individplanet isolerade från andra indikatorer på problem som alkoholmissbruk och mentala problem. Projektet är inte i första hand en kriminologisk undersökning men inrymmer en mängd kriminologiska frågor.

Projektet har under åren fått forskningsmedel av varierande storlek från bland annat Skolöverstyrelsen, Forskningsrådsnämnden, HSFR, Riksbankens jubileumsfond, DSF och SFR.

För närvarande arbetar med olika grad av insatser 6 forskare och 2 assistenter inom projektet.

Innevarande budgetår disponerar forskningsprogrammet en total- budget på 1 689 000 kr varav 361 000 kr är administrativa avgifter till universitetet och institutionen.

Håkan Stattin (Doc)

Avvikelsekarriärer. Bakgrundsfaktorer och modifierade krafter.

Forskningsprojektets målsättning är att studera förloppet av den sociala och asociala utvecklingen bland pojkar med tidig brottsdebut. Vidare studeras skillnader i sociala och psykologiska faktorer mellan pojkar med tidig respektive sen brottsdebut samt skillnader mellan de pojkar som fortsätter en brottslig karriär och de som slutar begå brott.

UPPSALA UNIVERSITET Juridiska institutionen Nils Jareborg (prof), Andrew von Hirsch (prof, Rutgers University)

Principer för bedömning av straffvärde. Juridisk grundforskningskaraktär. Arbetet bedrivs inom ramen för tjänsten.

Lena Holmkvist (forskarstud)

Straffrättsligt ansvar vid medicinsk behandling. Avhandlingsarbete som bedrivs inom ramen för studiestöd som forskarstuderande.

Kerstin Berglund (forskarstud och amanuens vid Universitetet i Tromsö)

Våldtäktsbrottet.

Forskningen sker i ett kvinnorättsligt perspektiv och är inriktad på kartläggning och analys av rättspolitisk argumentation. "Rätts- dogmatisk studie av gällande rätt". Avhandlingsarbete som bedrivs inom ramen för tjänsten som amanuens samt med visst studiestöd som forskarstuderande.

Håkan Westin (Kurator vid rättspsykiatriska kliniken i Uppsala)

Uppsåt och psykisk abnormitet.

Undersökningen gäller i första hand psykiskt sjuka gärningsmän samt hur domstolen bedömer dessas uppsåt etc. Analys av de individer som under åren 1975-1990 varit åtalade för grova våldsbrott och som genomgått rättspsykiatrisk undersökning vid rättspsykiatriska kliniken i Uppsala samt ett urval av motsvarande individer från andra delar av landet.

Planerat avhandlingsarbete som för tillfället sker på fritid.

Alvar Nelson (prof emeritus)

Kriminalpolitik och påföljder för brott.

I projektet belyses hur kriminalpolitiken i vårt land under det senaste seklet utvecklats under påverkan från utlandet i nära anslut- ning till ideologiska strömningar i Sverige, samhällsutvecklingen i Sverige och dess beroende av samhällsekonomin och befolknings- pyramiden (under de senare åren påverkad av invandringen).

Projektbudget: Forskningsbidrag från institutionen 1 600 kr per månad.

Statistiska institutionen Stefan Persson (doktorand)

Estimation av kriminella populationer. Utveckling av statistiska metoder för beräkningar av kriminella

populationer samt återfallsmodeller. Tillämpningama görs på data över rattfyllerister.

Avhandlingsprojekt som genomförs med hjälp av medel från HSFR (doktorandtjänst) .

Företagsekonomiska institutionen

Arvidsson P, Carlsson J (doktorander)

Avhandlingsprojekt "planering och budgetering av polisverksam— heten". I projektet analyseras möjligheterna för styrning av polisverk- samheten samt utveckling av planeringssystem inom polisen samt dessas relation till utförande av polisarbete.

Projektbudget: Inga projektmedel förutom lön såsom doktorand.

Sociologiska institutionen Britta Smångs (doktorand)

Polisens yrkesroll.

Studie av allmänhetens syn på polisen samt beskrivningar av polisarbetet, vad som skett under arbetspasset, vilka ärenden och situationer som polisen kallats till samt hur polismännen reagerat och handlat. Intervjuundersökning med polismän i olika befattningar och med olika arbetsuppgifter samt deltagande observationer. Vidare studeras polisorganisationens formella struktur och verksamhetsom- råden.

Projektet utföres inom ramen för en doktorandtjänst. NSfK har tidigare (1987) beviljat projektet 50 000 kr.

Malin Åkerström (Doc)

Vårdpersonals utsatthet för våld och hot.

Empirisk kartläggning av Vårdpersonals utsatthet för olika former av våld samt jämförelser mellan olika personalkategoriers upplevelser och tolkningar av våldshändelser. I undersökningen utgår man ifrån våldshändelsema som ett arbetsmiljöproblem. Projektbudget: bå. 91/92, 985 000 kr från Arbetsmiljöfonden.

Hans-Edvard Roos (FD)

Kunskap som styrmedel.

Syftet med projektet är att studera och analysera förutsättningar och kriterier för aktions- och deltagarorienterat lokalt samarbete mellan forskare och icke-forskare och hur denna kunskapsutveckling kan tillämpas som styrmedel för planerad och social förändring i komplexa kontexter, fallstudier av lokala förändrings- och brottsföre- byggande projekt där forskardeltagande, kunskapsutveckling och kunskapsspridning står i fokus. Generella analyser av kunskap och social forskning som styrmedel i genomförandet av samhällsplanering och välfärdspolitik.

Projektbudget: 350 000 kr för bå. 91/92 samt 92/93 (Byggforsk- ningsrådet).

Historiska institutionen

Vid historiska institutionen har man under flera år bedrivit forskning om brott och straff i ett historiskt perspektiv. Projektet fungerar som ram för en mängd delstudier, däribland avhandlingar. Projektet leds av prof Eva Österberg. Projektet har tidigare givits medel från bland annat Riksbankens jubileumsfond (1986-1988). För närvarande finns inga externa medel för detta forskningsprojekt. Planering och internationellt samarbete om brott och straff i historien (ex In— ternational Association for the History of Crime and Criminal Justice) pågår emellertid. Den planerade fortsättningen av forskningen kommer att omfatta cirka 7 personer.

LINKÖPINGS UNIVERSITET Tema kommunikation Per Linell (prof) m.fI.

Rätten och invandrarna.

Institutionen har under fiera år bedrivit forskning om kommunika- tion i domstolsförhandlingar samt i polisförhör i enklare brottmål. I pågående projekt koncentrerar man sig på hur invandrare i praktiken kan göra sig själva hörda och förstådda i rättsliga sammanhang. Projektet har i första hand kommunikationsteoretiskt intresse men har även relevans för invandrarforskning och förståelse av rättsprocessens praxis.

Projektbudget: Forskargruppen har tilldelats medel sedan bå. 86/ 87 från i första hand Arbetsmarknadsdepartementet och HSFR, samman— lagt 570 000 kr (bå. 86/87 t.o.m. 90/91). Projektet är inte helt avslutat men inga noteringar om nya medel för bå. 91/92 finns i beskrivningen.

Institutionen för pedagogik och psykologi Inger Ungmark (doktorand)

Kvinnor under övervakning.

Hur upplever kvinnliga frivårdsklienter sin bakgrund, problematik samt livssituation? Hur upplever kvinnliga frivårdsklienter över- vakningssituationen och övervakningsrelationen, samt hur upplever assistenter/övervakare övervakning och övervakningssituationen till kvinnliga klienter?

Projektet har pågått sedan år 1988 och har tidigare beviljats 400 000 kr från Socialvetenskapliga forskningsrådet/Delegationen för social forskning samt mindre summor från Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen. Innevarande bå. har inga medel givits.

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för rättsmedicin

Institutionen har under budgetåret haft flera projekt som belyser alkohol och trafik i Sverige.

Alkoholpåverkan hos omkomna trafikanter - en jämförelse mellan officiell statistik och faktisk blodalkoholkoncentration.

Singelolyckor och alkohol. J ämförelsestudie mellan USA och Sverige gällande alkoholpåverkan i trafiken.

Projekten har finansierats av ett errtal olika institutioner och forskningsråd etc. till en total av cirka 400 000 kr.

Obs. Projekten har forskningskaraktär men studerar "indirekt" kriminologiska frågor. De primära frågeställningama är alkohol och trafrkolyckor.

GÖTEBORGS UNIVERSITET Sociologiska institutionen

Forskningsprogrammet "Social styrning och faktisk samhällsutveck- ling" inrymmer för närvarande två projekt med kriminologiskt relevanta frågor.

Sven-Åke Lindgren (doktorand)

Konstruktion av sociala problem.

Den grundläggande frågeställningen för projektet är: Vad är sociala problem, eller vilka egenskaper uppvisar de sociala förhållanden, situationer och individuella beteenden vilka etableras som sociala problem? Vad skiljer dessa sociala fenomen från sådana som trots att de vållar oro, harm och skada inte får status som allmänna problem? I projektet analyseras data i ett processanalytiskt och historiskt- komparativt perspektiv samt utveckling av teoretiska modeller. Projektet är relevant för sociologisk/kriminologisk forskning.

Avhandlingsprojekt som bedrivs med hjälp av forskningsbidrag från BRÅ, anslag bå. 91/92: 150 000 kr. Tidigare har projektet beviljats sammanlagt 233 000 kr från BRÅ. SAL har även beviljats 162 000 kr som slutanslag för bå. 92/93.

Göran Therborn (prof)

Hundra år av (miss)anpassning.

Projektet är planerat för tre år med start 91-07-01. Här studeras de olika definitioner och åtgärder som kringgärdat sådana avvikare som under vårt sekel på varierande sått uppfattats som socialt missan- passade. Med utgångspunkt i skiftande uppfattningar om den "normala" uppväxten studeras hur man från politiskt, administrativt och vetenskapligt håll har förklarat och hanterat pojkar som uppfattas som missanpassade, men också under vilka samhälleliga förhållanden man tänker sig att social missanpassning kan undvikas. Data från bl.a. barn- och ungdomsinstitutioner samt rättspsykiatriska under- sökningar.

Projektbudget: årligen 285 000 kr (3 år) från Socialvetenskapliga forskningsrådet.

POLISHÖGSKOLAN I stort sett alla projekt som bedrivs vid PHS har karaktären av

tillämpad forskning eller utvecklingsarbete. Pågående projekt är:

Leif G W Persson (prof)

Uppbyggnad av ett s.k. profilregister för efterspaning av grova seriebrottslingar (SESAM).

Utveckling av datorsystem för polisiär spaningsverksamhet.

Inger Helmius, Annika Noré (forskarstuderande)

Undersökning av polisens laga befogenhet. Rättsdogmatiska studier och empiriska undersökningar av hur polisen arbetar i olika kritiska situationer.

Johannes Knutsson (doc)

Löpande bevakning, analys och beskrivning av brottsutveckling, brottsstruktur och brottsuppklaring.

Longitudinell studie på aggregerad nivå av inkapaciteringssannolik- heten vid grövre brott samt samband mellan inkapacitering och brottsnivå.

Lottie Wallin (forskarstud)

Samband mellan drogvanor, brottsbeslut och brottsintensitet inom en grupp av högkriminella traditionella brottslingar. Avhandlingspro jekt.

Marie Torstensson (FD)

Utvärdering av polisens insatser under fotbolls-EM .

Åtgärdsstudier för att minska risken för butiksrån (Stockholms- projektet, BRÅ).

EKONOMI UNDER B.Å. 1992/1993

Anslag 6 milj kr Externa bidrag (prognos) 6 milj kr varav

från myndigheter inom polisverket

och sektorn 2 milj kr fonder och forskningsråd 2 milj kr externa intressenter, uppdrag 2 milj kr ___—________—— Summa intäkt 12 milj kr KOSTNADER Anslag personalkostnader 3 425 000 övrigt 2 575 000 Projekt Personalkostnader 3 500 000 övrigt 2 500 000 ___—M Summa kostnader 12 500 000

Personal verksamma vid PHS fr.o.m. sommaren 1992:

4 forskare 6 assistenter/doktorander 1 byråassistent

KAROLINSKA INSTITUTET Institutionen för social- och rättspsykiatri

Institutionen består av 4 personer som uteslutande sysslar med forskning och utbildning. Forskningen upptar cirka 80 procent av tiden/verksamheten vid institutionen och resterande 20 utgörs av utbildning. Årsbudgeten 1991/92 är 1071000 kronor. Till detta kommer externa forskningsrådsmedel, f.n. cirka 200 000 kronor.

Projektförteckning:

Lars Lidberg (prof), Henrik Belfrage (FD), Lars Oreland

MAO-aktivitet i tromocyter hos psykiskt störda våldsbrottslingar. Projektet stöds av stiftelsen Söderström-Königska sjukhemmet.

Lars Lidberg, Henrik Belfrage

Psykiska störningar och mortalitet.

Lars Lidberg, Henrik Belfrage, Marianne Kristiansson Koncentration av CSF 5-HIAA hos psykiskt störda våldsbrottslingar.

Lars Lidberg, Henrik Belfrage, Marianne Kristiansson

Noradrenalinpåslag hos psykopatiska brottslingar. Projektet stöds av MFR.

Margareta Alm, Per Olof Alm

Unga lagöverträdare - 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar - en uppföljning av psykofysiologiska karaktäris- tika och psykosocial utveckling. Projektet stöds av Riksbankens jubileumsfond.

Hans Adler

Barnpsykiatriska kontakter bland ett material av unga rättspsykiatriskt undersökta män.

Henrik Belfrage

Psykiskt störda brottslingar med invandrarbakgrund.

Lars Lidberg, Henrik Belfrage, Eva Barredal Rättspsykiatriskt undersökta kvinnor.

Henrik Belfrage

Betydelsen av deinstitutionaliseringen av mentalsjukhusen beträffande andelen psykiskt störda i fängelserna.

Övrigt

Hans Adler

Allvarlig ungdomsbrottslighet: våld, asocialitet och tidig psykiatrisk störning.

"Fritidsprojekt" som stöds av Folksam och Skandia, 30 000 kr och 41 000 kr, för i huvudsak materiel, resor m.m.

Institutionen för rättsmedicin (KI)

Bedriver rättsmedicinsk forskning inom ramen för den egna verksam- heten samt på fritid. För närvarande pågår 4 projekt vid institutionen, ett av dem har visst externt finansieringsstöd.

Kari Ormstad (doc)

Incest respektive sexuellt våld. Morfologiska, epidemiologiska, kliniska och rättsmedicinska aspekter.

Jovan Rajs (prof) Styckmord i Sverige under 30 år. Rättsmedicinska, rättspsykiatriska och kriminaltekniska aspekter.

Thore Karlsson

Epidemiologisk kartläggning av mortalitet till följd av skjutvapenan- vändning.

Sten Jakobsson

Tortyrskador. Rättsmedicinska och psykiatriska aspekter. Projektet genomförs med visst stöd från Röda Korset och Amnesty Internatio- nal (ej specificerat hur mycket).

RÄ'ITSPSYKIATRISKA AVDELNINGEN I UPPSALA

Bedriver egentligen ingen egen forskningsverksamhet, saknar egen forskningsbudget m.m. FoU-verksamheten bedrivs inom ramen för den egna verksamheten samt med hjälp av kontakter/ samarbete med andra institutioner.

Pågående projekt: Roma Runeson (leg psykolog)

Rorschach och htp test: En jämförande studie av personlighets- beskrivningen av rättspsykiatriskt undersökta brottslingar med psykopatiska drag (mest test av Rorschach-metoden).

Kristina Nordström, Roma Runeson (leg psykologer)

Kvinnor som genomgått rättspsykiatrisk undersökning under åren 1985-1991 , åtalade för mord alternativt dråp, en studie av personlig— hetsbeskrivningar enligt Rorschach.

Tommy Hallquist, Rolf Pettersson (leg psykologer) Rättspsykiatriskt undersökta män dömda för misshandel till kriminal- vård alternativt sluten psykiatrisk vård, jämförande studie av personlighetsbeskrivning enligt Rorschach vid respektive påföljd.

CENTRUM FÖR FOLKHÄLSOFORSKNING, LANDSTINGET I VÄRMLAND

Undersökning av personer som utsatts för vålds- eller sexualbrott samt hur dessa på bästa sätt skall kunna hjälpas av vårdpersonal inom landstinget. Studien inleds med en intervjuundersökning med brottsoffer i Karlstads polisdistrikt. Syftet är att få ökade kunskaper om våldsoffrens reaktioner och deras situation. I första hand skall studien belysa våldsoffrens situation ur hälsomässig och psykologisk synvinkel. En specifik frågeställning är huruvida offren själva förmår eller vågar söka hjälp för problem, som kan relateras till våldshändel-

sen. Fortsatt arbete (åtgärdsförslag m.m.) har planerats men ej finansierats.

Projektbudget: 100 000 kr för den inledande kartläggningen beviljat av Landstingsförbundets FoU-fond. Pengarna skall täcka lönekost- nader för en person medan CFF bidrar med medel för materiel etc.

STOCKHOLMS SOCIALTJÄNST, FoU-BYRÅN

Våld och aggressioner inom hemservice. Analyser av cirka 5 000 arbetsskadeanmälningar och 1 000 arbets- miljöutredningar. Mer detaljerat är syftet med projektet att:

Beräkna omfattningen av såväl registrerat som oregistrerat Våld mot vårdbiträden.

Kategorisera våldssituationer utifrån existerande teorier om aggres- sion.

Identifiera Vilka situationer som leder till aggressiva handlingar.

Belysa problemets storlek och dess effekter på Vårdbiträdens dagliga arbete.

Analysera om det finns några åtgärder för omhändertagande av våldsoffer och offrets arbetskamrater på lokal nivå.

Forskningsområdet (äldre) har från arbetsmiljöfonden erhållit cirka 3 miljoner kr för forskning under de närmaste åren. I denna grupp ingår ovanstående forskningsprojekt.

Projektbudget: 953 000 kr från Arbetsmiljöfonden (492 000 kr bå. 90/91 och 461 000 kr bå. 91/92).

Uppföljning av ärenden där sexuella övergrepp förekommit. Fortsättning på tidigare projekt där man undersöker hur ungdomar och familjer utvecklats sedan övergrepp konstaterats och hur det går att relatera olika former av behandling till barnens och ungdomarnas psykosociala status. Undersökningen baseras på uppgifter om 64 ungdomar.

Projektet genomförs av socialinspektör Gunhild Priftakis och socialsekreterare Irene Johansson. Projektet finansieras av social- styrelsen samt till viss del de inblandade socialdistrikten, totalt cirka 230 000 kr.

Projektet kan med fördel kategoriseras som utvecklingsarbete, huvudsyftet med " grundprojektet" är att utveckla egna arbetsmetoder för socialtjänsten samt att upprätta samarbetskanaler mellan alla de myndigheter etc. som är inblandade i utredningar av sexuella övergrepp mot barn.

NORRBOTTENS LÄNS LANDSTING, SAMHÄLLSMEDICINSKA ENHETEN

Undersökning av unga frivårdsklienter i Luleå. Beskrivning av frivårdsklienter under 20 års ålder i Luleå (cirka 15—20 personer), deras sociala bakgrund, skolgång och kontakter med myndigheter. Vidare undersöks vilka stöd- och hjälpinsatser de har idag samt vad som skulle kunna göras.

Projektet sker i samarbete med Kriminalvården, frivården i Luleå, och ryms inom ramen för befintliga tjänster.

Obs. Ej egentlig forskning, snarare enklare utredning inom eget verksamhetsområde.

LANDSTINGET I BOI—IUSLÄN, PLANERINGS- OCH UTVECKLINGSENHETEN

Skadeuppkomster vid publika arrangemang. Kartläggning av skador som uppkommer i relation till våld mellan publikgrupper samt mellan dessa och ordningspoliser etc. Vidare skall man utveckla metoder för att förebygga skador och planera adekvata sjukvårdsinsatser. Skador

på polismän som använder skyddsutrustning skall studeras speciellt.

Projektet bedrivs inom ramen för den vanliga verksamheten vid akutmottagningama vid sjukhusen inom landstinget. Medel för videoinspelningar m.m. har givits av landstingets FoU-grupp, totalt 15 000 kr.

Obs. Gränsfall mellan forskning och en enklare uppföljning/kart- läggning av sjukvårdsverksamheten.

STATISTISKA CENTRALBYRÅN , AVD. FÖR KRIMINALSTATISTIK

SCBs primära uppgift är inte forskning utan produktion av statistiska basuppgifter. En person (Hans von Hofer) har under en lång följd av år haft en friare roll och har då bedrivit "forskningsliknande" verksamhet. I övrigt redovisar SCB inte någon kriminologisk eller kriminalpolitiskt relevant verksamhet.

ÖVRIGA INSTITUTIONER M.M. Kriminalvårdsstyrelsen, forskningsgruppen

Forskningsgrupp bestående av 3 personer som arbetar med ut- värdering, verksamhetsuppföljning och resultatanalys. Huvudupp- giften för gruppen är att kontinuerligt följa och utveckla KVS eget verksamhetsområde. Funktionen skall i tillämpliga delar medverka till att utveckla system för att löpande följa organisationens resultat. Av särskilt intresse är att följa verksamheten och redovisa utfall av behandlingsmetoder och åtgärder riktade mot klienterna. Verksam- heten har därmed karaktären av tillämpad forskning och/eller utvecklingsarbete. Kriminalvården förfogar inte över FoU-medel särskilt avsatta för finansiering av externa forskningsprojekt och har inte tillförts något från andra myndigheter etc.

Statens väg- och trafikinstitut

Institutet har under innevarande budgetår två utvärderingar av behandlingsprogram för dömda rattfyllerister, den s.k. rattfällan. Projekten är utpräglade utvärderingar respektive uppföljningar av behandlingsinsatser.

Projektbudget: 92 000 kr från Kriminalvårdsstyrelsen och 360 000 kr från Trafiksäkerhetsverket.

Följande institutioner m.m. uppger att de genom forskningsbidrag etc. stödjer relevant FoU-verksamhet:

HSFR

Håkan Stattin (doc, Psykologiska institutionen, Stockholms universi— tet).

Den tidiga utvecklingsmässiga bakgrunden till sociala anpassnings- svårigheter.

Studera den tidiga utvecklingsmässiga bakgrunden till sociala anpassningssvårigheter, ex typiska utvecklingskarriärer bakom vuxensociala anpassningssvårigheter. Kartläggning av 212 barns kroppsliga, mentala, emotionella och psykosociala utveckling och dessa faktorers betydelse för kriminalitet i olika åldrar. Solna- projektet.

Beviljat belopp: 275 000 kr.

Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR

Innevarande bå. 91/92 har rådet givit medel till ett kriminologiskt forskningsprojekt.

Håkan Stattin (doc, Psykologiska institutionen, Stockholms Universi- tet).

Avvikelsekarriärer: Bakgrundsfaktorer och modifierande krafter.

Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi, NSfK

Rådet beviljade år 1991 forskningsmedel för totalt 634 000 Skr och betalade ut 590 000 Skr. Av detta gick drygt 100 000 till Sverige. Förutom forskningsbidrag beviljar rådet resebidrag för sökande till egna eller andra relevanta forskningsseminarier etc, sammanlagt drygt 40 000 Skr år 1991. Obs, till samtliga sökande i Norden.

Forskningsbidrag: Sven—Axel Månsson (FD, Socialhögskolan, Lunds Universitet)

Medel för att arrangera arbetsmöten för sju nordiska prostitutions- forskare. Syftet är att diskutera vilka mekanismer som avgör om individen lämnar eller blir kvar i prostitution.

Beviljade medel: 22 400 Skr. Kauko Aromaa, Jerzy Sarnecki

Delfinansiering av finskt och svenskt deltagande i en internationell undersökning av självrapporterad brottslighet. Undersökningen

planeras f.n. i 12-15 västländer och innehåller framför allt intervjuer med ungdomar i 14-20-årsåldern. Förutom nivå- och struktur- jämförelser mellan länderna är en huvudfrågeställning att studera relevanta korrelat till brottsligheten.

Beviljade medel: 90 000 Skr, obs delfinansiering.

Transportforskningsberedningen Lars Åberg (FD, Psykologiska institutionen, Uppsala Universitet)

Utvärdering av den i Sverige införda 0.2-promillegränsen i trafiken. En enkätundersökning av cirka 2 000 svenska bilförares attityder m.m. till trafikonykterhet samt eget alkoholbeteende i trafiken. Projektbudget: 208 000 kr för bå. 91/92.

Artur Solarz (Dr.]ur.,BRÅ)

Droger och trafiksäkerhet. Undersökning av framför allt drogratt- fylleri (andra droger än alkohol). Studien omfattar litteraturstudier, kartläggning av förekomsten av problemet och kliniska tester av preparatens effekter. Projektet genomförs i samarbete mellan forskare från BRÅ, SRL och TSV.

Projektbudget: 380 000 kr för bå. 90/91 t.o.m. 91/92.

Riksbankens Jubileumsfond

(Avser 1990 och 1991 års redovisningar av beviljade forskningsmedel samt ansökningar inför bå. 92/93.)

Lars Bergman (prof, Psykologiska institutionen, Stockholms Universi- tet)

Problemflicka blir vuxen. Multivariat beskrivning av anpassningsut- vecklingen som underlag för teoribildning. Studien avser både faktorer med positiva och negativa effekter på utvecklingen. Projekt av detta slag måste med nödvändighet bli longitudinella varför projektet kommer att fortgå under en följd av år.

Projektbudget (1990): 200 000 kr Ansökan för 92/93: 355 000 kr

Charles Westin (doc, Centrum för invandringsforskning, Stockholms Universitet)

Internationell migration och brottslighet: Förövare och offer mot bakgrund av etniska relationer, kulturskillnader och livssituationer. Projektet omfattar bl.a. kritisk analys av litteraturen på området, statistiska analyser av svenskt material, översikt och jämförelser

mellan olika västeuropeiska länder samt explorativa fallstudier av rättsfall. Projektet bedrivs i samarbete mellan CEIFO och forskare vid BRÅ.

Projektbudget (1990): 600 000 kr Ansökan för 92/93: 1 022 000 kr

Carl-Gunnar Janson (prof, Sociologiska institutionen, Stockholms Universitet)

Avvikelseformer. Studie av persistensen i avvikelseformer, deras generalitet och avvikarnas egenskaper och tidigare levnad. Projektet genomförs inom ramen för Metropolitprojektet.

Projektbudget (1990): 300 000 kr

SKANDIA

Har under flera år avsatt medel, egentligen använt avkastningen från en ospecificerad fond, för att Stödja olika brottsförebyggande insatser. Målsättningen har varit att stödja projekt som har i syfte att minska våldsbrottsligheten, skapa säkrare trafik och boende. Årligen har man delat ut cirka 600 000-800 000 kr, totalt under cirka 4 år 2.5 miljoner kr. Huvuddelen av detta har gått till praktiska/ ideella insatser som t.ex. morsor/farsor på Stan, grannsamverkan.

Knappt 150 000 kr har givits till projekt med forskningsanknytning. För närvarande pågår ett projekt som erhållit 40 000 kr från Skandia.

1) Carina Axelsson (Krim.insp, Stockholms polisdistrikt)

Ungdomsbrottslighet i Stockholm, kartläggning och åtgärder. Projektbudget: 40 000 kr för i huvudsak material.

2) Max Frisk (Prof, inst för barn- och ungdomspsykiatri, Uppsala Universitet) Förstudie avseende olika aspekter av problemen med s.k. " värstingar" . Projektbudget: 40 000 kr för förstudien.

ÖVRIGT

Allmänna arvsfonden och Barn- och ungdomsdelegationen

Har enligt senaste tillgängliga underlag inte beviljat medel för kriminologisk forskning. Stöd till föreningsverksamhet inom närliggande områden har emellertid beviljats:

Athena-gruppen, aktion mot droger 7 000 000 kr

Medborgarskolan i Stockholm, film om barnmisshandel 500 000 kr

Rädda barnen, film om sexuella brott mot barn 200 000 kr

Barn- och ungdomsdelegationen har beviljat medel till förenings- verksamhet m.m.:

Non-fighting generation 250 000 kr

Förening kultur mot våld, musikteaterprojekt 325 000 kr

Bilaga A

Myndigheter, institutioner, stiftelser eller företag etc. som uppger att de inte bedriver eller "sponsrar" någon kriminologisk eller kriminalpolitiskt relevant FoU-verksamhet, ej heller att de förvaltar några FoU-medel.

Avd för humanekologi, Göteborgs Universitet Centralförbundet för socialt arbete

Göteborgs sjukvård

Centrum för arbetslivsutveckling, Högskolan i Halmstad Landstinget i Skaraborg, samhällsmedicinska enheten Socialstyrelsen Stockholms läns landsting, landstingskontoret Länsstyrelsen i Uppsala Institutet för freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet Statens invandrarverk

Socialantropologiska institutionen, Stockholms Universitet Institutionen för ekonomi och teknik, högskolan i Jönköping Landstinget i Halland, centralförvaltningen Sävstaholmsföreningen Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Riksbyggen Arbetarskyddsstyrelsen

Institutionen för nationalekonomi och internationell ekonomi, Stockholms Universitet Institutionen för östeuropastudier, Uppsala Universitet Forskningspolitiska institutionen, Lunds Universitet

Nationalekonomiska institutionen, Stockholms Universitet Kulturgeografiska institutionen, Stockholms Universitet Rädda Barnen Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet Länsstyrelsen i Orebro

Arbetsmarknadsstyrelsen Socialantropologiska institutionen, Göteborgs Universitet Barn- och ungdomsdelegationen, Allmänna arvsfonden

Centrum för studium av människan och datorn, Uppsala Universitet Länsstyrelsen i Västmanland Institutionen för ekonomisk historia, Uppsala Universitet

Landstinget i Gävleborg, kansliet Ämnesgruppen pedagogik, sociologi och psykologi, Högskolan i Jönköping Länsstyrelsen i Hallands län, sociala enheten

Expertgruppen för offentlig ekonomi, finansdepartementet Landstinget i Kristianstads län, utvecklingsenheten Sveriges advokatsamfund Länsstyrelsen i Kalmar län Åhlén—stiftelsen Högskolan i Östersund Länsstyrelsen i Blekinge län

BRIS, barnens rätt i samhället Datainspektionen Institutionen för humaniora, Högskolan i Eskilstuna/Västerås

Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet

Institutionen för matematik, statistik och ADB, Högskolan i Karlstad Kulturgeografiska institutionen, Göteborgs Universitet Institutionen för handelsrätt, Lunds Universitet Landstinget i Östergötland, hälso- och sjukvården Institutionen för nationalekonomi, Umeå Universitet Sektionen för arkitektur, Chalmers tekniska högskola Institutionen för ekonomi, juridik, Högskolan i Växjö

Transportforskningsenheten, Umeå Universitet Centrum för tjänsteforskning, Högskolan i Karlstad N yköpingsfilialen, Högskolan i Eskilstuna/ Västerås Trygg-Hansa, SPP Stockholmsfonden, Socialtjänsten i Stockholm Högskolan i Borås Länsstyrelsen i Kristianstads län, länspolischefen i K län Avd för internationell rätt, Lunds Universitet Raoul Wallenberg-institutet Landstinget i Kronoberg, centralförvaltningen Företagsekonomiska institutionen, Uppsala Universitet

Landstinget i Dalarna Svensk Socialmedicinsk förening Handelshögskolan, Jönköping Landstinget Västernorrland Jämställdhetsombudsmannen Stiftelsen Clas Groschinskys minnesfond Riksåklagaren Generaltullstyrelsen

Kungliga Vetenskapsakademien Domstolsverket Konjunkturinstitutet

Arbetsmiljöinstitutet Arbetslivscentrum

Malmö sjukvårdsförvaltning Konsumentverket Länsstyrelsen i Gävleborgs län, länspolischefen Svenska Kommunförbundet Stiftelsen Lars Hiertas minne Länsstyrelsen i Stockholms län Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse Industriförbundet Statens arbetsgivarverk Örebro läns landsting, centralförvaltningen Riksskatteverket

Riksförsäkringsverket

Statens institut för byggnadsforskning Länsstyrelsen i Västernorrland Landstinget i Västmanland Västerbottens läns landsting Institutionen för företagsekonomi, Umeå Universitet (Handelshög— skolan i Umeå) Institutionen för företagsekonomi, Göteborgs Universitet (Handels- högskolan i Göteborg) Institutionen för handelsrätt, Uppsala Universitet Institutionen för tillämpad psykologi, Umeå Universitet

Institutionen för pedagogik-psykologi, Högskolan i Karlstad Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning (CAFO), Högskolan i Växjö Institutionen för pedagogik, Göteborgs Universitet Statsvetenskapliga institutionen, Lunds Universitet Sociologiska institutionen, Högskolan i Örebro Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet Nationalekonomiska institutionen, Uppsala Universitet Skolverket Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet Statistiska institutionen, Stockholms Universitet

Företagsekonomiska institutionen, Stockholms Universitet Birger Ekbergs fond Institutionen för pedagogik, lärarhögskolan Landstinget i Uppsala län Stockholms stads kammarkontor Psykologiska institutionen, Umeå Universitet Sociologiska institutionen, Umeå Universitet Statistiska institutionen, Göteborgs Universitet Högskolan i Skövde Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet

Helge Ax:son Johnsons stiftelse

Kollegiet för samhällsforskning, Uppsala Länsstyrelsen i Kronobergs län Svenska arbetsgivareföreningen Sektionen för arkitektur, KTH, Stockholm Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN Centrum för forensisk vetenskap, Linköpings Universitet

Bilaga 3

Avhandlingar inom det kriminalvetenskapliga området, Lunds universitet

M Annika Eriksson

Juridisk fakultet

Juridik Alexander Peczenik, 1983 The basis of legal justification.

Gösta Westerlund, 1984 Våld mot tjänstemän och andra närbesläktade brott enligt 17 kap. 1-5 åå brottsbalken.

Göte Appelberg, 1985 Barnet och rätten. En undersökning om barns processrättsliga ställning i omhändertagandemål, vårdnadsmål och verkställande mål.

Carsten Lyhagen, 1986 Oriktig uppgift vid skattebrott, skattetillägg och eftertaxering.

Rättshistoria

Christian Häthén, 1990 Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik: de europeiska straffteoriema och deras betydelse för svensk strafflagstiftning 1906-1931; tre studier.

Samhällsvetenskaplig fakultet Sociologi

Malin Åkerström, 1983 Crooks and Squares. Lifestyles of Thieves and Addicts in Comparison to Conventional People. Stig Larsson, 1983 Könshandeln. Om prostituerades villkor.

Hans-Edvard Roos, 1986 Vandalism i storstad och glesbygd. Den registrerade skadegörelse- brottslighetens utbredning och förändring i Malmö och Arvika.

Mats Hilte, 1991 Droger och disciplin: en fallstudie av narkomanvård i Malmö.

Berit Andersson, 1992 Att förstå missbruk: praktiken, situationen, processen.

Eva Kärfve, 1992 Den stora ondskan i Valais: den första häxförföljelsen i Europa.

Pawel Chylicki, 1992 Att upphöra med brott: vägar ut ur den kriminella karriären.

Psykologi

Jan Erik Rhendal, 1992 Arbetets drivkrafter - existentiellt värde och auktoritetsorienteringen. Två dimensioner som belyser arbetets mening för de anställda i kriminalvården.

Institutionen för socialt arbete

Lena Lenke, 1989 Alcohol and criminal violence: time series analyses in a comparative

perspective.

Fakulteten för humaniora och teologi Historia Per Jonsson, 1984 Finntorparna i Mången: jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö.

Bengt Sandin, 1986 Hemmet, gatan, fabriken eller skolan.

Tomas Söderblom, 1992 Horan och batongen: prostitution och repression i folkhemmet.

Teologi

Bo Frense, 1982 Religion och rätt. En studie till belysning av relationen religon-rätt i förkristen nordisk kultur.

Åke Viberg, 1992 Symbols of Law.

Litteraturvetenskap

Birger Hedén, 1983 Individ, våld och samhälle.

Anne-Marie Alvén-Eriksson, 1986 Brottslingen - villebråd eller medmänniska? Bilden av brottslingen i svensk barn- och ungodomslitteratur mellan åren 1945-1975 .

Medicinsk fakultet Psykiatri

Kerstin Tunving, 1986 Carees in alcoholism and drug addiction. Clinical and epidemiological studies.

Agneta Öjehagen, 1988

Long-term outpatient treatment in alcholism: model, process and outcome.

Arne Dalteg, 1990 Avancerade unga lagöverträdare.

Rättsmedicin

Leif Öjesjö, 1983 Alkoholism i ett longitudinellt perspektiv. En epidemiologisk undersökning.

Lunds tekniska högskola

Arkitektur

Mats Lieberg, 1992 Att ta staden i besittning.

Bland doktorander inom området kan nämnas:

Juridisk fakultet

Håkan Jalldung: Om effektivitet och rättssäkerhet vid polisens bekämpning vid trafiknykterhetsbrott genom alkoholinandningsprov.

Samhällsvetenskaplig fakultet

Sociologi

Bengt Andersson: Narkomaners livsstilar.

Erika Andersson: Om det svenska samhällets möte med rasism. Ulf Dahlquist: Filmvåld, filmcensur och rättshistoria. Ingrid Sahlin: Socialtjänsten, fastighetsägarna och de underkända hyresgästerna.

Scott Baretta: Borderline crime: fiddles at work.

Britta Smångs: Polisens yrkesroll.

Institutionen för socialt arbete Karin Trulsson: Missbrukande kvinnor i behandling. Bengt Svensson: Narkotikamissbrukamas vardagsliv. Hans Swärd: "Vanartade" ungdomar, 1900-1960.

Lars Ohlsson: "Värstingar", deras sociala problem m.m.

Pedagogik

Leif Liljegren: Vård eller pedagogik? - En studie av personlighets- formande inslag i förskolebarns institutionella fostran. Marianne Thullner: Invandrarbam i Sverige och Österrike. En tvärkulturell jämförelse av skillnader i social anpassning, aggressions- tendenser m.m.

Instutionen för tillämpad psykologi Björn Lagerbäck: Brottsoffer.

Fakulteten för humaniora

Historiska institutionen

Kenneth Johansson: Brott och straff i Allbo härad i Småland ca 1600- 1850.

Mattias Hallin: Straff i doktrin och praxis i Sverige ca 1600-1750.

Marie Lindstedt: Ogifta mödrar och oäkta barn i svensk landsbygds— miljö. En socioekonomisk och rättslig studie av 1700— och 1800-talen.

Göran Kristiansson: Brott i Skåne mot slutet av 1600-talet.

Malin Lennartsson: Kvinnor i och inför rätta i Växjö ca 1600-1800. Dick Sträng: Rättsforum för knektar krigsrätten i funktion under 1700—talet.

Etnologi

Birgitta Svensson: Tattares behandling inom rättsapparaten under olika perioder.

Bilaga 4

Brottsförebyggande rådets utveckling

Lisbeth Eklund, Brottsförebyggande rådet

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) startade sin verksamhet som kommitté under Justitiedepartementet den 1 juli 1973 och omvandla- des till en fristående myndighet den 1 juli 1974. Rådet har tidigare varit föremål för två översyner. Dessa avslutades år 1980 respektive 1987, och båda ledde till nya instruktioner för myndigheten. Denna redogörelse är avsedd att Visa vilka förändringar vad gäller mål och resurser, som BRÅ hittills har genomgått under åren.

Bakgrunden

I slutet av 1960- och början av 1970-talet framhölls från olika håll behovet av ett centralt, samordnande organ på det kriminalpolitiska området. För ett par delområden fanns då redan särskilda samarbets- organ, tillsatta av regeringen (då Kungl. Maj:t). Så hade år 1965 Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten påbörjat sitt arbete, formellt som en kommitté under Justitiedepartementet. I direktiven sades:

I samarbetsorganet torde böra vara representerade riksåklagar- ämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, rikspolisstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Skolöverstyrelsen och statens ungdomsråd. Även företrädare för domstolsväsendet samt för den kommunala bama- och ungdomsvården synes böra ingå i organet. (Statsrådsprotokollet den 2 oktober 1964)

Samarbetsorganets huvudsakliga uppgift var att samordna de admini- strativa åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten och att ta initiativ till sådana åtgärder som de samverkande myndigheterna inte självmant kunde genomföra. Organet skulle vidare följa brottslighetsutveck- lingen och resultaten av samhällets åtgärder mot lagöverträdare. Samarbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruk startade sitt arbete år 1970. Organet sorterade under Socialdepartementet och dess uppgift var att noga följa utvecklingen på narkotikaområdet, samordna myndigheternas insatser och ta initiativ till behövliga

åtgärder. Enligt direktiven borde organet bestå av

en tjänsteman i Kungl. Maj:ts kansli som ordförande, riksåklaga- ren, cheferna för kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen och Skolöverstyrelsen, universi- tetskanslem samt representanter för Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. (Statsrådsprotokollet den 3 januari 1969)

I båda samarbetsorganen var således till större delen samma myndig- heter representerade.

Samtidigt arbetade också några offentliga utredningar med kriminal- politiska frågor. 1968 års brottmålsutredning, vars huvuduppgift gällde beivrandet av de mindre förmögenhetsbrotten, utkom med betänkandet (SOU 1971:10) Snatteri. I detta framhöll utredningen Vikten av att den brottsförebyggande verksamheten i stort gavs mer utrymme i det kriminalpolitiska handlingsprogrammet. Utredningen föreslog därför bl.a. att ett centralt råd skulle inrättas under Justitie- departementet, med deltagande av företrädare för samhällets högsta beslutande organ och centrala myndigheter, rättsväsendet, närings- livet, folkrörelsema och den kriminologiska forskningen. Till rådet skulle knytas ett institut för planering, utredning och verkställande av brottsförebyggande åtgärder och med särskild inriktning på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.

Vid 1972 års socialdemokratiska partikongress förordades att ett centralt samrådsorgan skulle inrättas för att bekämpa brottsligheten. Uppgiften skulle vara att samordna de samhälleliga ansträngningarna att nedbringa brottsligheten och att sammanföra företrädare för riksdag och folkrörelser med representanter för departement, polis, åklagare, kriminalvård, skola och sociala myndigheter.

Samma år hemställde Moderata samlingspartiet i en riksdagsmotion att en kriminalpolitisk utredning skulle tillsättas med uppgift att utarbeta förslag till ett långsiktigt program för brottsskadebekämp- ningen. Alla faktorer i samhället som kunde ha samband med krimi- nalitetsutvecklingen behövde behandlas. Även Folkpartiet motionera- de om en kriminalpolitisk utredning. Denna skulle gälla utarbetandet av förslag till brottsförebyggande åtgärder.

Det fanns således ett jämförelsevis brett politiskt intresse av att skapa samlade resurser för brottsbekämpning och förebyggande åtgärder. I samband med behandlingen av motionerna i 1972 års riksdag bedömde Justitieutskottet de föreslagna uppgifterna vara allt för vittomfattande för att ges till en kommitté eller utredning. Utskottet hänvisade också till att det aktuellt pågick ett omfattande reformarbete inom ett antal offentliga utredningar, som t.ex. inom' Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning, Åtalsrättskom- mitten, Kriminalvårdsberedningen och Socialutredningen.

Justitieutskottet ansåg emellertid att det kunde finnas skäl att överväga inrättandet av ett centralt organ för att få ett mer samlat grepp på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Ett centralt råd borde enligt utskottet ha den övergripande uppgiften att samordna, planera och prioritera reformverksamheten och fungera som ett komplement till utredningar eller kommittéer av traditionellt slag.

Utredningen om ett centralt råd för samordning av samhällets insatser mot brott

Genom beslut den 3 januari 1973 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig för att lägga fram förslag till uppgifter för och organisation av ett centralt råd för samordning av samhällets insatser mot brott. Under sitt arbete höll utredaren fortlöpande kontakt med Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning och sammanträffade även med de tidigare nämnda samarbetsorganen.

I mars 1973 kom Brottskommissionens betänkande (Ds Ju 197325), Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. I betänkandet framhölls bl.a. (s.39):

Behovet av mera långsiktiga insatser för att komma till rätta med bakomliggande sociala problem har starkt framträtt under kommis- sionens arbete. Den begränsning som har legat i kommissionens kortfristiga mandat har särskilt på denna punkt upplevts som mycket besvärande. Det är angeläget att det centrala råd för en mera långsiktig brottsbekämpning som avses bli upprättat får erforderliga resurser och snabbt kommer i arbete.

Betänkandet (Ds Ju 1973.'6) Det brottsförebyggande rådet avlämnades i april 1973. Enligt utredarens förslag skulle rådet vara en fristående myndighet direkt under Kungl. Maj:t. Den övergripande uppgiften skulle vara att samordna samhällets och enskildas insatser mot brott. Rådet skulle vidare genom utredningar och initiativ medverka i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Utredaren gav begreppet brottsförebyggande en vidare innebörd än vad som tidigare hade varit vanligt. Han påpekade bl.a. att det knappast fanns någon samhälls- fråga, som inte direkt eller indirekt kunde ha betydelse för brottslig- hetens utveckling. Utredaren sammanfattade förslagen enligt följande (s.8 f.):

Det åligger rådet särskilt att

följa och analysera brottsutvecklingen, informera om de för- ändringar som sker och göra prognoser om den framtida utveck— lingen,

verka för att erfarenhet och rön från den forskning som bedrivs på kriminalitetens område förs ut till berörda myndigheter och allmänheten,

verka för att lagstiftningen inom rådets verksamhetsområde håller jämna steg med samhällsutvecklingen, ägna särskild uppmärksamhet åt den internationella utvecklingen på kriminalpolitikens område,

samordna olika samhällsorgans insatser mot brott,

samverka med andra myndigheter och organisationer i syfte att åstadkomma en medverkan av alla i det brottsförebyggande arbetet,

lämna information om principerna för rättsväsendets uppbyggnad och uppgifter i ett demokratiskt samhälle.

Rådet skulle ledas av en Styrelse på 15 personer, varav fem skulle representera de i riksdagen företrädda politiska partierna. Ett verkställande utskott skulle ansvara för det löpande arbetet. Vidare skulle experter från bl.a. olika verk och departement knytas till rådet. Utredaren föreslog att det därtill skulle finnas ett särskilt sam- rådsorgan med kontaktmän från ett mycket stort antal myndigheter och organisationer. Rådets arbete skulle huvudsakligen utföras i olika arbetsgrupper.

Rådets kansli föreslogs inrymma en utredningsenhet och en forsk- ningsenhet. Beträffande forskningsenhetens utformning skulle Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning senare avge ett mer preciserat förslag.

Ett nytt centralt råd skulle av budgetskäl inte kunna inrättas som myndighet förrän tidigast den 1 juli 1974. Utredaren föreslog därför att en kommitté skulle tillsättas redan från den 1 juli 1973. Bortsett från den planerade forskningsenheten, skulle kommittén kunna ges i huvudsak samma personsammansättning och arbetsuppgifter som rådet kunde förväntas få.

1 juni 1973 bemyndigades chefen för Justitiedepartementet att tillkalla högst 16 sakkunniga med de uppgifter som hade föreslagits i betänkandet Det brottsförebyggande rådet. De sakkunniga, som antog namnet Brottsförebyggande rådet, fick även i uppdrag att ut- arbeta en instruktion för rådet. I avvaktan på behandlingen av förslagen från Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning, fick denna i sin tur uppdraget att biträda rådet i frågor av veten- skaplig karaktär. Samtidigt avslutades verksamheten i de två tidigare nämnda samarbetsorganen.

Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning

I augusti 1973 kom betänkandet (SOU 1973:35) Kriminologisk forskning. Förslagen begränsades inte, vilket kommitténs namn kunde antyda, till åtgärdsforskning inom anstalts- och frivården, utan syftade till att täcka behoven av allsidig kriminologisk forskning inom hela det kriminalpolitiska området (s.95):

Kommittén har i sina överväganden utgått från att de kriminal- politiska beslutsfattarna har behov av kunskap som underlag för planering och förändring av verksamheten inom rättsväsendet. Kriminologisk forskning kan och bör medverka till att ge besluts- fattarna ett empiriskt och teoretiskt fundament. Det bör dock understrykas att forskningsresultat i sig själva inte löser kriminal- politiska problem, utan endast är vägledande för politiska beslut. Vidare kan forskningen tillhandahålla instrument för att på olika sätt kartlägga faktiska effekter av kriminalpolitiska beslut och kan på så sätt visa om insatta åtgärder eller reformer ger avsedda resultat.

Den organisation som föreslås är avsedd att täcka behovet av dokumentations-,informations-,utrednings- ochforskningsuppgifter inom rättsväsendet. Sådana funktioner ingår i eller är väsentliga för forsknings- och utvecklingsarbete (FoU).

Kommittén konstaterade vidare (5.96):

Gränsen mellan utredning och forskning är givetvis flytande. Två typer av utredning och forskning har direkt relevans för det kriminalpolitiska beslutsfattandet. Det gäller för det första kart- läggningar av en verksamhetssektors läge och specifika problem, t.ex. hur allvarlig en brottstyp är, hur samarbetet polis - barnavård fungerar, hur farliga rymmare från anstalter är, hur frivården arbetar etc. För det andra är det fråga om undersökningar av effekterna av ett kriminalpolitiskt program eller en reform. För att få bättre faktiskt underlag för kriminalpolitiska beslut krävs en organisation som kan utföra undersökningar både av utrednings- karaktär och av mer omfattande art.

Utöver den föreslagna FOU-enheten knuten till BRÅ, ansåg kommit- tén att forskningsresurser dels borde tillföras Rikspolisstyrelsen, dels behövde förstärkas vid Kriminalvårdsstyrelsen. Därtill måste särskilda medel ställas till förfogande för kriminologisk forskning över huvud taget.

Uppgifterna för en FoU-enhet vid BRÅ skulle vara (597):

att följa forskningen, utvärdera och sprida forskningsresultat och medverka till att forskningen används i det praktiska arbetet,

att utföra erforderliga utredningar,

att utforma förslag och planer för hur man skall empiriskt studera effekten av de beslut som fattas samt

att administrera forskningsprojekt.

FoU-enheten skulle således, utöver att fungera som forskningsenhet inom BRÅ:s kansli, svara för dokumentations— och informationsverk- samheten på det kriminologiska området.

Kommittén betonade själv de risker som den föreslagna organisatio- nen kunde innebära beträffande fördelningen av de tillgängliga kriminologiska forskningsresursema (5.97):

Forskning av kritisk karaktär kan bli eftersatt, grundforskning och vetenskaplig metodutveckling kan komma att försummas och projekt av mera långsiktig karaktär kan åsidosättas till förmån för kortsiktiga, omedelbart praktiska sådana. Dessa risker, som ej får underskattas, kan lämpligast motverkas genom förstärkning av universitets- och högskoleforskningen och genom kontakt och samarbete mellan utomstående forskare och innehavare av de föreslagna tjänsterna. Kommittén anser följaktligen att de medel som ställs till förfogande för kriminologisk forskning skall kunna utnyttjas även av forskare vid universitet och högskolor.

Kommittén föreslog vidare att en vetenskaplig referensgrupp skulle knytas till BRÅ. Gruppen skulle biträda rådet bl.a. i frågor som rörde samordning, planering och prioritering av forsknings- och utrednings- verksamhet och yttra sig beträffande fördelningen av de av kommittén föreslagna särskilda forskningsmedlen. Den skulle Vidare främja tvär- vetenskapligt samarbete och hålla kontakt med nordisk och inter- nationell kriminologisk forskning.

BRA inrättas som myndighet

BRÅ hade alltså börjat sin verksamhet den 1 juli 1973 som kommitté under Justitiedepartementet. Under detta första verksamhetsår utformades riktlinjerna för rådets arbete och ett antal arbetsgrupper tillsattes.

I 1974 års statsverksproposition (prop. 1974:1, bil.4) föreslogs att BRÅ fr.o.m. den 1 juli 1974 skulle omvandlas till en fristående myndighet direkt under Kungl. Maj:t. Departementschefen framhöll som angeläget att rådet kunde arbeta offensivt och ge förslag till

åtgärder på ett vidsträckt socialt område. Inom ramen för sina resurser borde rådet vara oförhindrat att självt avgöra vilka frågor av brottsförebyggande vikt som borde utredas närmare. BRÅ:s samord- nande och rådgivande roll framhölls. Någon direktivrätt gentemot andra organ skulle rådet inte ges. Det förutsattes dock att rådet, för undvikande av dubbelarbete, informerade andra myndigheter och organ om sin verksamhetsplanering.

Departementschefen instämde i förslaget från Kommittén för kriminologisk forskning om att inrätta en central forsknings- och utvecklingsenhet vid BRÅ. Han delade även kommitténs uppfattning att särskilda medel skulle ställas till rådets förfogande för finansiering av olika forskningsprojekt på det sätt som föreslagits. Däremot biträdde han inte de delar i kommittéförslagen som gällde upp- byggnad av FoU-verksamhet vid Rikspolisstyrelsen respektive förstärkning av verksamheten vid Kriminalvårdsstyrelsen.

Riksdagen följde i Sitt beslut departementschefens förslag.

BRÅ: s instruktion

I Kungl. Maj:ts instruktion (SFS 1974:400) gavs BRÅ följande uppgifter (2 å):

Rådet har till uppgift att främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten samt att verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott.

Därvid skall rådet bl.a.

följa och analysera brottsutvecklingen samt göra prognoser om brottsutvecklingen,

följa, stödja och initiera forsknings- och utvecklingsarbete rörande kriminalitetens orsaker och hur den skall förebyggas samt utvärdera och sprida resultaten av sådant arbete,

verka för samordning av forsknings— och utvecklingsarbete på det kriminalpolitiska området,

genom utredningar och initiativ medverka i det kriminalpoli- tiska arbetet.

Organisatoriskt byggdes BRÅ upp på följande sätt:

- En styrelse, med 16 ledamöter (inklusive ordföranden) utsedda av Kungl. Maj:t, skulle bestämma rådets inriktning i stora och mer principiella frågor. - I BRÅ:s första styrelse ingick företrädare för de fem riksdagspartiema, statssekreterama i Justitie-, Social— och

Utbildningsdepartementen, företrädare för arbetsmarknadens organi- sationer och de båda kommunförbunden samt för försäkringsbolagen och den kriminologiska forskningen.

- Ett verkställande utskott, VU, skulle ansvara för den löpande verksamheten. VU bestod av fyra styrelseledamöter och BRÅ:s kanslichef (som alltså inte var styrelseledamot).

- En vetenskaplig grupp med sju ledamöter - företrädare för de viktigaste disciplinerna av betydelse för det kriminologiska forsk- ningsfältet, däribland chefen för rådets utvecklingsenhet - skulle biträda rådet i frågor av vetenskaplig karaktär, bl.a. vad gällde fördelning och prioritering av forsknings- och utvecklingsanslag. - Experter, utsedda av Kungl. Maj:t, skulle kunna anlitas av BRÅ. - Till ledamöter i BRÅ:s första expertgrupp utsågs rikspolischefen, riksåklagaren och generaldirektörema i Kriminalvårdsstyrelsen, Skolöverstyrelsen och Socialstyrelsen. (I praktiken kom denna grupp att fungera huvudsakligen som ett organ för information, främst från BRÅ:s sida.)

- För frågor inom BRÅ:s verksamhetsområde fick arbetsgrupper inrättas av styrelsen.

- Rådets kansli skulle inrymma en utrednings- och en utvecklingsen- het. En av enhetscheferna utsågs av Kungl. Maj.t till ställföreträdare för kanslichefen.

Med myndigheten BRÅ avsågs således styrelsen, som till sitt förfogande hade ett kansli. Kansliet tilldelades vid BRÅ:s start 14 fasta tjänster: Tre chefstjänster (en som kanslichef, två som byråchef - en för vardera enheten), sju handläggartjänster (tre per enhet, en för administrativa/ekonomiska uppgifter) och fyra tjänster för admini— strativ service (kontoristtjänster). Lokaler och expeditionsvaktstjänst delades till en början med Datainspektionen (nyinrättad som myndig- het år 1973).

1 Justitiedepartementets förhandlingsuppdrag till Statens avtalsverk (departementsprotokoll 1974—05-20) angavs de föreslagna tjänstemas innehåll. - Utredningsenhetens handläggare skulle bl.a. , liksom under kommittétiden, vara sekreterare i en eller flera av rådets arbets- grupper, planlägga utredningsverksamheten, utarbeta rapporter och svara för överläggningar med de myndigheter och organisationer som berördes av gruppernas arbete. Inom utvecklingsenheten skulle en av handläggarna främst bereda ärenden om samordning, planering, prioritering, utvärdering och tillämpning av utvecklingsarbete inom rådets verksamhetsfält samt svara för beredningen av ansökningar om bidrag från utvecklings- anslaget. - En handläggare skulle ägna sig åt planeringen av rådets

utvecklingsarbete och undersöka Vilka projekt om brottslighet och samhällets åtgärder mot brott som borde drivas inom rådets verksam- hetsområde. Till arbetet hörde också att medverka vid utvärdering och tillämpning av forskningsresultat. - Till den tredje handläggarens uppgifter hörde att biträda enhetschefen i fråga om att sammanställa och sprida forskningsresultat, att planlägga BRÅ:s vetenskapliga dokumentations- och informationsverksamhet och att svara för sekreterarfunktionen i anslutning till den vetenskapliga gruppens verksamhet.

Anledningen till den låga bemanningen var att statsmakterna hade räknat med att en stor del av utredningsuppgifterna skulle skötas av utlånad departements- eller kommittépersonal. Vidare hade det förutsatts att personal vid statliga myndigheter, allt efter ämnesom- råde, skulle kunna utföra visst BRÅ—arbete såsom ingående i sin ordinarie tjänstgöring. Ledamöterna i de olika arbetsgruppema skulle också bidra reellt i BRÅ:s arbete. - För utvecklingsenhetens del inräknades inte något egentligt utrymme för egen forskning. Vid behov skulle dock projektanställda kunna anlitas. Notervärt är att ansvaret för såväl dokumentation som information fördes till denna enhet.

De första verksamhetsåren

För BRÅ:s första myndighetsår (bå 1974/75) biföll riksdagen 1 550 OOOkr till förvaltningskostnader (förslagsanslag) och 2 150 000 kr till utvecklingskostnader (reservationsanslag). I det senare anslaget inräknades dels kostnaderna för BRÅ:s eget utvecklings— och informationsarbete, dels forskningsbidragen till utomstående (enskilda forskare; myndigheterna inom rättsväsendet). Dessutom var två stora belopp redan intecknade - ca 500 000 kr skulle gå till narkotika- frekvensundersökningar och likaså ca 500 000 kr till projektet Frivårdsförstärkning, ett projekt som hade initierats av Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning och nu knutits till BRÅ. Utredningsenhetens arbete hade kunnat påbörjas redan under BRÅ:s år som kommitté. Styrelsen hade då tillsatt nio arbetsgrupper. Dessa hade betydande möjligheter att arbeta Självständigt inom ramen för de direktiv som styrelsen fastställt. Ordförandepostema innehades företrädesvis av styrelseledamöter. Som sekreterare fungerade dels enhetens handläggare, dels tjänstemän från några andra myndigheter med uppgifter inom rådets verksamhetsområde. Gruppledamöterna representerade de myndigheter och organisationer, som hade ansvar för eller särskilt intresse av respektive ämnesområde. De rapporter, som arbetsgruppema lade fram, skulle först behandlas inom BRÅ:s kansli. Därefter skulle styrelsen eller VU besluta vilka eventuella

åtgärder som rådet skulle vidta med anledning av dem.

De ämnen, som uppdrogs åt arbetsgruppema att behandla, gällde - i den ordning som grupperna hade inrättats - (1) brottsskyddande åtgärder; (2) analys av och prognos över brottsutvecklingen; (3) informationsinsatser; (4) narkotikautvecklingen; (5) samarbetet mellan socialvård, skola och polis; (6) brottsförebyggande verksamhet bland barn och ungdom i skolåldern; (7) anpassningsstöd åt strajTade; (8) skolundervisningen i lag och rätt och (9) långsiktigt kriminalpolitiskt arbete.

Eftersom arbetsgruppema hade startats under BRÅ:s tid som kommitté, kom samtliga att under de första myndighetsåren räknas till utredningsenheten.

En del uppgifter hade, som framgår av ämnena, ”ärvts” efter de två ursprungliga samarbetsorganen (mot ungdomsbrottslighet respektive narkotikamissbruk). Narkotikagruppen skulle därtill fungera som svenskt samordningsorgan när det gällde det internationella sam- arbetet på området. Studierna av brottsutvecklingen hade tidigare utförts inom Justitiedepartementet av en särskild arbetsgrupp för krininalitetsprognoser, och BRÅ—gruppens uppgift blev nu att vidareutveckla detta arbete.

I enlighet med intentionerna i betänkandet om ett brottsföre- byggande råd, knöts en krets av kontaktmän till informationsverksam- heten. De företrädde ett stort antal myndigheter och organisationer mm. (I februari 1975 kunde ett drygt femtiotal intressenter redo- visas.)

Redan i BRÅ:s första verksamhetsberättelse (Dnr 158/75) återfinns emellertid följande notering beträffande utredningsenhetens arbets- situation (s.8):

Arbetstakten i grupperna är avhängig av tillgängliga personal- resurser. Vid BRÅS tillkomst förutsattes att det skulle vara möjligt för enskilda ledamöter i arbetsgrupper att aktivt medverka i arbets- gruppens arbete. Detta har emellertid endast i begränsad utsträck- ring visat sig möjligt...

Det har också visat sig svårt att förena ett ordinarie arbete i annan myndighet än BRA med effektiva sekreterarinsatser i arbetsgrupp.

För utvecklingsenhetens del utgjorde den första hösten en upp- byggnadsperiod. Chefstjänst och kontoristtjänst var bemannade fr.).m. den 1 juli 1974. Däremot ansågs det både rimligt och lämpligt att utvecklingsschefen fick möjlighet att själv bedöma sökandena till enhetens handläggartjänster.Arbetet inom enheten kan sägas ha kommit i gång i full utsträckning först omkring årsskiftet 1974/75 .

Till de första uppgifterna hörde att strukturera rutiner för hand-

läggningen av frågorna beträffande bidrag från utvecklingsanslaget till myndigheter och enskilda forskare, att knyta kontaktmän från universiteten till BRÅ och att planera det kommande arbetet. I december 1974 hade VU, efter vetenskapliga gruppens hörande, dock kunnat dela ut närmare 250 000 kr till enskilda forskare för samman— taget tolv olika projekt.

BRÅ hade vidare fått överta visst undersökningsmaterial för arkive- ring och eventuell uppföljning, som t.ex. materialet från 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar. Just denna undersökning låg till grund för ett BRÅ-symposium (september 1974) om vilka kriminal- och socialpolitiska slutsatser som kunde dras av resultaten och vilka angelägna praktiska åtgärder dessa kunde föranleda. Vidare påbörjades vid årsskiftet 1974/75 förberedelser för ett par mindre utvärderingsuppdrag, dels beträffande polisens fritidsverksamhet i Farsta och Skärholmen, dels om polisens och socialvårdens samarbete vid tillämpningen av LTO (lagen om tillfälligt omhändertagande, 1973: 558).

BRÅ: s informationsuppgifi kom att hanteras något annorlunda än förarbetena hade angett. Inom utvecklingsenheten fanns under etableringstiden inget egentligt utrymme för detta arbete. Den arbetsgrupp, som under kommittéåret hade tillsatts särskilt för informationsfrågoma, skulle enligt sina direktiv närm'ast fungera som en permanent referensgrupp för den externa informationsverksam- heten. Ledamöterna utgjordes av informatörer vid närmast berörda departement och myndigheter. Den tjänsteman från Justitiedeparte— mentet, som redan fungerade som sekreterare i gruppen, gavs det fortsatta ansvaret för uppbyggnadsarbetet, dock utan att funktionen formellt överfördes från utredningsenhetens till utvecklingsenhetens ansvarsområde.

Redan under det första verksamhetsåret visade det sig att de resurser, som hade tilldelats BRÅ: s informationsverksamhet, inte räckte till för de uttalade ambitionerna. I Kansli- PM 1975: 7 (1975- 03-10), Informationsfrågor vid Brottsförebyggande rådet, redogjorde BRÅ: s kanslichef och Informationsgruppens ordförande, tillika styrelse- och VU- ledamot, för problemen. Bland annat föreslogs att ett informationssekretariat skulle läggas som en stabsfunktion direkt under kanslichefen. För uppgifterna behövdes ett tillskott av tjänster. Följande arbetsfördelning föreslogs (s.27):

Handläggare (samhällsvetenskaplig utbildning)

Arbetar med den långsiktiga planeringen av rådets informations- aktiviteter. Sekreterare i rådets informationsgrupp och medverkar i där aktuella utredningar. Sköter projekt med anknytning till rådets utvecklingsenhet. Medverkar i en kontinuerlig arkivering av

erfarenheterna från rådets informationsinsatser.

Handläggare (journalist)

Handhar den löpande bevakningen och informationen om aktiviteter vid rådet. Handhar rådets kvartalsmeddelande. Ordnar information till/och ev kurser för massmedia. Sköter informationen om skrifter, rapporter, pocketböcker, utställningar etc, som produceras vid rådet. Sköter kontakterna med folkrörelser.

Handläggare (samhällsvetenskaplig utbildning)

Handhar bidragsfrågor till organisationer, myndigheter etc. Handhar produktionen av rådets rapporter och promemorior samt faktaskrifter från rådet. Handhar svenska och utländska besök. Handhar närmast under kanslisekretadatet bokföringen av rådets informationsanslag. Medverkar även i övrigt i budgetplaneringen.

I promemorian konstaterades att den förordade organisationen inte rymdes inom BRÅ:s givna personalstat; att det inte var möjligt att överföra någon tjänst från utvecklings- eller utredningsenheten till informationssekretariatet; att uppbyggnaden borde ske successivt (s.27):

Vi kan därför ej redan nu förorda en full utbyggnad av informa- tionssekretariatet i enlighet med den plan som här tidigare rekom- menderats. Vi anser därför att rådet i sin petitaframställning för budgetåret 1976/77 bör begära medel för 1 1/2 handläggare vid informationssekretariatet. Halvtidstjänsten bör avses för person med journalistisk utbildning och erfarenhet. Vi förutsätter att justitiede- partementet även i fortsättningen håller rådet med en handläggare, som väsentligen ägnar sin tid åt informationsfrågor. Den föreslagna omorganisationen är så nödvändig och angelägen att rådet bör tillgodose arbetskraftsbehovet genom tillfällig arvodesanställning av personal. Medel härför bör tas av vikariatsmedel och informa- tionsanslag.

Det nämnda kvartalsmeddelandet, som skulle vara en uppgift tillhörig den föreslagna joumalisttjänsten, hade förut utformats inom kansliet såsom information riktad främst till BRÅ:s kontaktmän. Under Våren 1975 arvoderades en journalist för att tillsammans med informations— sekretariatet framställa tidningen BRÅ-apropå. Mottagarkretsen kImde därmed också vidgas. Tidningens första nummer utgavs i juni 1975 och innehöll en presentation av BRÅ och en beskrivning av arbetet sedan rådets tillkomst den 1 juli 1974.

Våren 1975 bestod BRÅ:s kansli, utöver de två givna enheterna, av ett kanslisekretariat (för administrativa, ekonomiska och personal-

frågor) och ett informationssekretariat (för främst den externa informationen). Sekretariaten löd närmast under kanslichefen. Utöver de fasta tjänsterna hade informationssekretariatet och utredningsen- heten, genom inrättandet av extratjänster, kunnat förstärkas med en handläggare och en kontorist vardera och utvecklingsenheten med en handläggare. BRÅ hade i sin anslagsframställning för budgetåret 1975/76 begärt personalförstärkning med två biträdestjänster och en tjänst som expeditionsvakt. En biträdestjänst hade vid budgetbe- handlingen bifallits av riksdagen.

Åren närmast efter etableringsåret innebar på sitt sätt stora för- ändringar för rådet. Den 1 juli 1976 fick styrelsen en ny ordförande, och tidigt samma höst lämnade såväl kanslichef som utredningschef BRÅ för andra uppgifter. Nya chefstjänstemän kunde tillträda sina poster i mitten av november 1976.

I januari 1977 påbörjades en intern översyn av utredningsenheten, vilken utfördes av de två enhetscheferna. Förändringarna fastställdes av styrelsen i maj samma år. Översynen utgick från befintliga resurser och innebar att enhetens arbete indelades i tre block: (I) Sociala åtgärder, (II) Rättsväsendet och (III) Brottsskydd. Personalen vid block I var anställd av BRÅ. För block II disponerades personal, som ställts till förfogande av regeringen för speciella uppgifter, och för block III räknades med Rikspolisstyrelsens fortsatta tjänsteplace- ring av en för området intresserad polischefsaspirant.

Översynen innebar vidare att två arbetsgrupper överfördes till utvecklingsenhetens ansvarsområde, nämligen Analys- och prognos- gruppen och Narkotikagruppen. Samtidigt knöts, nu också formellt, Informationsgruppen centralt till kansliet.

Inom utredningsenheten avslutade under perioden de tre ”barn— arbetsgrupperna” sina uppgifter och nya kunde tillsättas - som t. ex. den s. k. Värdetransportgruppen och en ny Bam— och ungdomsgrupp. Härtill kom att BRÅ" 1 december 1977 hade fått regeringens uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen mot den organiserade brottslig- heten och den ekonomiska kriminaliteten. Uppdraget innebar att en särskild styrgrupp (utsedd av regeringen) och ytterligare tre arbets- grupper hade inrättats för ändamålet, vilka knutits till utredningsen— heten. Sekreteraruppgiftema utfördes av personal, anställd av Justitiedepartementet med placering vid BRÅ.

Utvecklingsenheten i sin tur slutredovisade sina två första utvärde- ringsprojekt och startade nya - som projekten Polisforskning, Samhället och de unga lagöverträdama och Konkurser och ekonomisk brottslighet. Samtidigt gick arbetet inom projektet Frivårdsför- stärkning in i sin slutfas. Därtill kom den årliga redovisningen av brottsutvecklingen.

Infomtationssekretariatet hade i början av år 1976 fått förstärkning genom att en journalist från Rikspolisstyrelsen lånats ut för att ta över arbetet med BRÅ—apropå. Rådets flera gånger framförda äskande om inrättandet av en tjänst som informationschef hade däremot inte givit något resultat. Det fanns fortfarande inte någon fast BRÅ—tjänst för arbetet inom sekretariatet.

I februari 1978 beslutade VU om en översyn av BRÅ:s informa- tionsverksamhet. Några veckor senare meddelade Justitiedepartemen- tet sin avsikt att med BRÅ diskutera en översyn av hela myndigheten. Det interna översynsarbetet utfördes emellertid under våren 1978.

BRÅ-utredningen (1978)

Den 20 juli 1978 beslutades vid regeringssammanträde att en kommitté skulle tillkallas med uppdrag att göra en översyn av BRÅ. I direktiven (Dir. 1978:73) anförde föredragande statsrådet bl. a.:

Det är enligt min mening klart att det behövs ett särskilt organ som har till uppgift att samordna samhällets insatser mot brott. Olika organisatoriska lösningar kan här komma i fråga. En rad alternativ diskuterades också innan regering och riksdag stannade för att inrätta BRÅ. Rådet har nu anmält att erfarenheterna av de gångna åren ger anledning till förändring i den hittillsvarande verksam— heten. Även jag anser att det ar lämpligt att BRÅ. s organisation och verksamhet ses över.

Kommittén, som antog namnet BRÅ-utredningen, skulle inleda sitt arbete med en kartläggning och analys av BRÅ:s dittillsvarande verksamhet. Mot bakgrund av kartläggningen skulle den bilda sig en uppfattning om hur rådet hade förmått uppfylla de förväntningar som ställts vid dess tillkomst och om rådets betydelse för det brottsföre- byggande arbetet i stort. Kommitténs förslag skulle avse såväl BRÅ:s framtida ställning som dess organisation och verksamhet inom det brottsförebyggande arbetet, allt med utgångspunkt i att verksamheten skulle fortgå inom redan given kostnadsram.

I direktiven sades avslutningsvis:

Jag vill dock peka på att den brottsförebyggande verksamheten inom BRÅ bör bedrivas på ett sådant sätt att den fortlöpande kan anpassas till de nya krav som ställs på den genom de ständiga och snabba förändringarna i samhället och av kriminaliteten. Det är angeläget att organisationen är skickad både för sådana insatser som kan beräknas ge resultat först i ett längre perspektiv och för punktinsatser i frågor med särskild aktualitet där snabba resultat kan förväntas. Härvid får den konkreta inriktningen av arbetet inte

komma i bakgrunden.

Betänkandet (Ds Ju I 980: 7) Utveckling av BRÅ lades fram i augusti 1980. Kommittén konstaterade inledningsvis att det alltjämt fanns behov av ett centralt organ för samordning av samhällets brottsföre- byggande insatser. Någon anledning att föreslå förändringar av det allmänna målet för BRÅ:s verksamhet ansågs inte föreligga. BRÅ:s mål och uppgifter gavs följande formulering (s.125):

Det övergripande målet för BRÅ:s verksamhet bör vara att ta initiativ till och främja brottsförebyggande insatser inom olika områden och på olika nivåer av samhällsverksamheten samt att verka för en samordning av samhällets insatser mot brott.

Inom ramen för målsättningen bör BRÅ

- i samråd med andra myndigheter och organisationer såsom centralt organ för brottsförebyggande verksamhet verka för att samhällets insatser planeras, utformas och samordnas på ett sådant sätt, att de blir så framgångsrika som möjligt,

- bevaka förändringar i samhället som, på kort eller lång sikt, kan påverka brottsligheten och framlägga förslag så att insatser kan göras där de är mest påkallade,

- samla in, dokumentera och förmedla kunskap och erfarenheter beträffande brottsförebyggande verksamhet samt fungera som kunskapsbank för andra samhällsorgan, organisationer och enskilda,

genom egna insatser och olika former av stöd öppna möjlighet för kriminologisk forskning av betydelse för den brottsförebyggande verksamheten,

- tillhandahålla politiska och andra beslutsfattare underlag för ställningstaganden i frågor om åtgärder för att förebygga brott, samt

bedriva upplysnings- och informationsverksamhet för att, i vid mening, stödja rådets arbete.

Verksamheten skulle i princip omfatta samhället i stort och innefatta följande huvuduppgifter (5.127):

- samordnande, organiserande och beredande uppgifter forskning

- utredning - information

- dokumentation

- administration.

Vad beträffade verksamhetsmål och uppgifter hade förslagen således stora likheter med dem som låg till grund för BRÅ:s inrättande. Tyngdpunkten i verksamheten skulle dock förskjutas, vilket tydligast framgick av kommitténs organisationsförslag.

I korthet innebar de förslagna förändringarna att antalet ledamöter i styrelsen skulle minskas till nio; att ett s.k. samhällsråd med företrädare för ett drygt fyrtiotal myndigheter och organisationer skulle inrättas för att garantera BRÅ:s samhällsförankring; att regionala och lokala brottsförebyggande nämnder skulle inrättas på försök för att öka BRÅ:s möjligheter till bevakning, överblick och kunskaper om brottslighetens variationer över områden och tid; att rådets informations- och dokumentationsuppgift skulle tydliggöras.

De förändringar av BRÅ:s kansli som föreslogs innebar att

— kanslisekretariatet liksom förut skulle svara för administrationen och vara direkt underställt kanslichefen,

- utvecklingsenheten skulle benämnas forskningsenhet och svara för BRÅ:s forskningsrådsverksamhet, viss handledning av enskilda forskare, bistå beslutsfattare och andra samhällsorgan med råd och kunskap i frågor av vetenskaplig karaktär, bistå rådets övriga enheter i metod- och dokumentationsfrågor, svara för uppföljningen av BRÅ:s verksamhet och för att vunna erfarenheter fördes ut och tillförsäkrades organisationen,

även utredningsenheten skulle byta benämning, till samordnings- och organisationsenheten, och ansvara för administrationen av de egna projekt- och arbetsgruppemas verksamheter samt beredningen av förslag inför beslut i styrelsen, utarbeta direktiv och ramar för enhetens nya projekt, svara för det löpande samarbetet med olika företrädare för samhällsintressen, bl.a. för samarbetet med olika organisationer samt också ansvara för kontakten med de regionala och lokala brottsförebyggande nämnderna,

— informationssekretariatet skulle utökas till en informations- och dokumentationsenhet och, utöver tidigare ordinarie uppgifter (upplys- ningsverksamhet, framställning av rådets publikationer, pressmed- delanden, handläggning av konferenser och seminarier etc.), svara för upprättandet av en samlad dokumentation över vetenskapligt och annat faktamaterial, pågående studier och verksamheter samt de erfarenheter som vunnits av dem. I arbetet skulle enheten biträdas av BRÅ:s forskare och vetenskapliga grupp och dess chef borde (på sikt) få byråchefs ställning.

Antalet fasta tjänster vid BRÅ hade visserligen, räknat från rådets start, utökats med sammanlagt fem - en expeditionsvaktstjänst och fyra assistenttjänster, men staben av ”fasta” handläggare var

fortfarande oförändrad (sju tjänster). Kommittén var väl medveten om BRÅ:s begränsade resurser för de nya uppgifter som den föreslagit, i synnerhet vad gällde informationsarbetet. Den föreslog därför att en handläggartjänst från vardera utrednings- och utvecklingsenheten skulle överföras till den nya informationsenheten.

Avslutningsvis konstaterades i betänkandet (5.143):

Utredningen anser emellertid att BRÅ:s kansli, även förutsatt att det skall tjäna som stomme i en rörlig organisation, bör förstärkas. Vad utredningen tidigare anfört om en successiv utbyggnad av de föreslagna regionala och lokala organisationerna berör även brottsförebyggande rådets kansli. Vid förbättrat budgetläge eller när resurser på annat sätt kan frigöras för att förstärka kampen mot brottsligheten anser utredningen sålunda att BRÅ:s organisation, i betydelsen fasta tjänster, bör utökas. Vid en sådan förstärkning bör till en början samordnings- och organisationsenheten samt informa- tions- och dokumentationsenheten tillföras nya tjänster. I den mån BRÅ, utöver de fasta tjänsterna, kan bibehålla övrig personal som nu avlönas med särskilda medel, bör denna personal fördelas i enlighet med de riktlinjer som utredningen utvecklat.

Flera remissinstanser påpekade att BRÅ:s befintliga budget inte gav utrymme för de föreslagna arbetsuppgiftema, som därtill var alltför vagt formulerade i olika avseenden. Vidare konstaterades att forskningsfunktionen hade tonats ned till förmån för dokumentations- arbetet och samarbetet med ett stort antal myndigheter och organisa- tioner. BRÅzs behov av samhällsförankring ifrågasattes inte i och för sig, men ansågs kunna tillgodoses genom rådets konferens- och hearingverksamhet, arbetet i projekt-, arbets- och referensgrupper och genom en breddning av styrelsens sammansättning.

Beträffande kansliets organisation konstaterade ett par remissinstan- ser även att kommittén i sina förslag inte tagit tillräcklig hänsyn till BRÅ:s totala personaluppsättning, utan endast till de 19 fasta tjänst— erna. I realiteten fanns därtill ungefär lika många extratjänster (hel- eller deltid), varav huvudparten för handläggare.

I budgetpropositionen (prop. 1981/821100, bilaga 5) anförde föredragande statsrådet (5.104 f.):

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att BRÅ fullgjort sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Mot bakgrund av den brottsutveckling som jag tidigare har beskrivit ökar behovet av brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverk- samheten liksom av en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott. Jag anser att BRÅ i fortsättningen bör bedriva sin verksamhet i stort sett som hittills. Såsom har slagits fast av riksdagen vid behandlingen av 1981 års budgetproposition i fråga

om den brottsförebyggande verksamhet som faller inom justitiede- partementets område bör arbetet inom rådet utföras med önskemålet att nedbringa kriminaliteten som en mera omedelbar utgångspunkt och inte utvidgas till allmänt syftande insatser av social natur.

I fråga om kansliorganisationen anser jag att den nuvarande organisationen kan kvarstå i stort sett oförändrad. De tjänster som f.n. ingår 1 denna organisation bör behållas.

Den särskilda styrgrupp inom BRÅ, som regeringen inrättat för lagstiftning om den ekonomiska och den organiserade brottslig- heten, har nu varit verksam i fyra år och tillsammans med anknutna arbetsgrupper utfört ett värdefullt arbete. Avsikten har emellertid inte varit att lagstiftningsarbetet på området permanent skulle bedrivas 1 dessa organisatoriska former. När nu BRÅ delvis får en ändrad organisation, synes tidpunkten vara inne att avveckla styrgruppen.

BRÅ: 5 nya instruktion Flera smärre, huvudsakligen administrativa, förändringar i BRÅ:s instruktion hade förekommit under åren. Redan i oktober 1974 hade den givits ett tillägg (SFS 1974:68) med innebörden att rådets (VU) beslut om forskningsbidrag inte kunde överklagas och att beslut om bidrag på mer än 300 000 kr skulle underställas Kungl. Maj:t för godkännande. Genom SFS 1975:1282 hade VU tillförts besluten om disciplinansvar m.m. och året därefter hade antalet styrelseledamöter utökats genom att instruktionens tredje paragraf omformulerats (SFS 1977: 587). Styrelsen hade förut bestått av sexton ledamöter. I den skulle nu ”minst” sexton ledamöter ingå. År 1978 slutligen hade antalet VU- ledamöter ökats från fem till sex (SFS 1978: 8).

Den nya instruktionen (SFS 1982:787) trädde i kraft den 15 augusti 1982 och innebar följande reella förändringar:

- BRÅ:s uppgift att främja brottsförebyggande insatser osv. ändrades till ett åliggande, samma ordval som i ursprungsbetänkandets förslag.

- Rådets VU togs bort, i stället infördes möjlighet för styrelsen att inrätta ett arbetsutskott.

- VUzs tidigare ansvarsområden fördes över till styrelsen.

- Kanslichefen blev styrelseledamot.

Antalet ledamöter i rådets vetenskapliga grupp utökades från sju till

nio. - Kanslichefens förordnandetid begränsades till sex år. - Benämningen utvecklingsenhet ändrades till forskningsenhet.

För styrelsens del innebar ändringen att den tillfördes ytterligare en ledamot (kanslichefen). I samband med det nya förordnandet av styrelseledamöter, byttes vidare företrädarna för J ustitie-, Social- och Utbildningsdepartementen ut mot företrädare för Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Riksåklagaren.

BRÅ:s fortsatta utrednings— och forskningsarbete kunde i stort sett bedrivas efter samma riktlinjer som tidigare, med oförändrad organisation. Till informationssekretariatet överfördes inte någon tjänst eller gavs annat utrymme för den angelägna dokumentations- uppgiften.

BRÅ-översynen ( 1986)

De närmaste åren efter BRÅ-utredningen innebar för rådets del inga egentliga arbets- eller metodmässiga förändringar. Utrednings-, forsknings- och informationsprojekt avlöste varandra. BRÅ:s behov av förstärkning, bl.a. inom informationssekretariatet, kunde inte till- godoses.

Under dessa år pågick en generell översyn av de statliga myndig- heternas ledning och ställning. För BRÅ:s del beslutade regeringen att ge i uppdrag åt en särskild utredningsman att se över frågorna om hur styrelsen lämpligen borde vara sammansatt och vilka uppgifter som borde ankomma på den. I uppdraget ingick vidare (regerings- beslut 1986-10—16):

att se över BRÅ:s funktion och arbetssätt samt dess organisatoriska ställning visavi regeringen. Därvid är det av särskilt intresse att få belyst gränsdragningsproblem gentemot den reguljära högskole- forskningen. Utredningsmannen bör vidare belysa hur särskilda uppdrag åt rådet som beslutas av regeringen kan fullgöras inom ramen för den löpande verksamheten.

I april 1987 lämnade utredningsmannen delbetänkandet (Ds Ju I987.'6) BRA:s uppgifter och ledning. Beträffande rådets ställning ansåg han att det också fortsättningsvis borde vara en under rege- ringen fristående instans. Uppgifterna sammanfattades enligt följande (5.10):

BRÅ skall i det brottsförebyggande arbetet

0 biträda regeringen i uppgiften att främja och prioritera åtgärder 0 samordna utrednings- och forskningsinsatser

o stödja enskildas och enskilda organisationers insatser och ge service i dessa sammanhang

o bedriva eller medverka i utredningsarbete som kan ge underlag till åtgärder

0 stödja, bedriva eller medverka i forskningsarbete där resultatet

kan förklara orsaker till brott eller på annat sätt ha förebyggande effekt

o redovisa resultaten av olika insatser och i övrigt ge information som kan ha förebyggande effekter.

På styrelsen skulle ankomma att besluta om viktiga policyfrågor, som (5.57 f.):

1. förslag till årlig plan över angelägna brottsförebyggande åtgärder,

2. förslag till åtgärder i anledning av egen utrednings- och forskningsverksamhet,

3. anslagsframställning för rådet,

4. verksamhetsberättelse med redogörelse för utvärdering av viktigare brottsförebyggande åtgärder,

5. större organisationsfrågor för rådet,

6. inriktning av rådets verksamhet och fördelning på olika huvudområden av medel som ställts till rådets förfogande.

Övriga frågor skulle avgöras av BRÅ:s chef, som föreslogs få överdirektörs ställning.

Beträffande styrelsen föreslog utredaren bl.a. också att antalet ledamöter skulle minskas från minst 16 personer till högst tio; att ledamöterna, i stället för i egenskap av myndighets- och organisa— tionsföreträdare, skulle utses efter personlig lämplighet, men efter inhämtande av underlag från politiska partier, folkrörelser och arbetslivsorganisationer m.fl. (myndighetsrepresentationen skulle alltså upphöra); att styrelsen själv inom sig skulle utse vice ordföran- de; att personalföreträdare skulle ha närvaro- och yttranderätt, men inte få delta i besluten.

Den 3 december 1987 beslutade regeringen att BRÅ:s instruktion skulle ändras vad gällde antalet styrelseledamöter och att möjligheten att utse ersättare för dem inte längre skulle kvarstå (SFS 1987:1112, 3 och 20 55). Från och med den 1 januari 1988 får nu antalet

styrelseledamöter vara högst tio, inklusive kansliets chef. Utredningsmannens slutbetänkande (Ds 1988. 21), Brottsföre- byggande arbete i samverkan, avlämnades 1 april 1988. I fråga om BRÅ. s uppgifter innebar förslagen 1 korthet:

- För att förstärka BRÅ:s uppgift som samordnare av brottsföre- byggande verksamhet föreslog utredaren en särskild samverkansjör- ordning. Denna skulle förplikta myndigheterna under Justitiedeparte- mentet att samråda med BRÅ.

- I stället för genom företrädarskap i styrelsen, borde ansvariga hos Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen och Riksåklagaren ingå i en särskild samverkansdelegation, med uppgift att utveckla myndigheternas samarbete. Rådets chef föreslogs stå för ordförandeskapet i delegationen.

- Den infarmerande och rådgivande funktionen skulle ges en förstärkt ställning, med bred medverkan av rådets sakkunniga personal. För att stödja utvecklingen skulle en informationsdelegation, med informa- tionssakkunniga från olika instanser, fortsätta samt vidareutveckla den tidigare Informationsgruppens aktiviteter.

- Frågan om en samordnad dokumentation behövde enligt utredaren åter tas upp. En sådan service borde snarast byggas upp i samverkan med Justitiedepartementet och övriga rättsvårdande instanser. Inom BRÅ skulle detta också lämpligen leda till att biblioteksverksamheten inrymdes 1 informationsfunktionen.

- Beträffande BRÅ:s forskning uttalade utredaren att den borde bedrivas i syfte att ge sådana kunskaper som behövdes för just brottsförebyggande insatser, medan kriminologisk grundforskning, som hör hemma inom universitetet, kunde ha vidare och även mindre nyttoinriktade mål. Vidare borde arbetet med utvärderingar ägnas mer uppmärksamhet, både i fråga om gällande regler samt deras tillämpning och vad gäller olika förslag till förändringar.

- Bidragsgivningen till enskilda forskare borde upphöra. Medlen (under senare år totalt ca 800 000 kr) borde i stället i huvudsak utnyttjas för projektanställningar och för att erbjuda i första hand yngre forskare möjlighet att medverka med specialuppgifter i angelägna BRÅ- -projekt.

Vidare rekommenderades att en mindre del av bidragssumman (ca 200 000 kr) skulle överföras till Stockholms universitets krimino- logiska institution som stöd till institutionens forskning. I detta sammanhang fann utredaren det ”angeläget att understryka, att bl.a. den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet behöver få tillräckliga resurser för sin verksamhet” (5.62).

- En rådgivande vetenskaplig delegation skulle i viss utsträckning fortsätta den tidigare Vetenskapliga gruppens verksamhet. Där skulle frågor om olika studier, utrednings- och forskningsprojekt behandlas. Utredaren framhöll bl.a. det angelägna i att det ”inom detta område finns ett forum, där företrädare för myndighetsforskning - vilka utöver BRÅ kan vara rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen - och forskning inom universitet och högskolor kan mötas och samråda med varandra...” (5.82).

— För utredningsverksamheten skulle en viktig del vara ”att bevaka de eventuella brottsförebyggande inslag som kan finnas i insatserna inom social— och familjepolitiken, arbets- och kulturlivet, i utbildningen, miljöarbetet och i samhällsplaneringen. Här bör BRÅ genom analyser och metodutveckling kunna medverka till att dessa inslag blir effektiva medel. Särskild uppmärksamhet måste ägnas insatserna för barn och ungdom” (5.48).

I fråga om rådets organisation och ekonomi föreslogs bl.a.:

- Ledningen av BRÅ skulle utövas enligt riktlinjerna i verksför- ordningen (1987:1100), dvs. rådets chef skulle ensam vara ansvarig inför regeringen för myndighetens verksamhet. För rådets chef borde en ordinarie tjänst finnas som överdirektör, med förordnande för viss tid.

- Den interna organisationen, med två enheter och två sekretariat, skulle brytas upp och arbetet skulle i stället utföras i projektform inom olika program.

- Som närmaste medarbetare till överdirektören skulle - i stället för enhets- och sekretariatschefer - finnas bira chefer med funktions- ansvar. Dessa skulle ha hand om beredning, samordning och stöd för projektarbete och övrig verksamhet för områdena forskning, utred— ning, information respektive planering (inklusive administration).

- För varje projekt borde en projektledare utses, som skulle vara ansvarig för att arbetet hölls inom givna budget- och tidsramar. Med ansvaret skulle också följa rätten att besluta om utgifter och genom- förande.

- BRÅ borde lämpligen få ta emot ekonomiskt projektstöd från sam- eller branschorganisationer. En förutsättning skulle då vara att rådet ensamt beslutade om ett projekts mål, genomförande och resultatan- vändning.

En fråga som hade diskuterats inom rådet gällde eventuella professu- rer vid BRÅ, bl.a. från den synpunkten att ytterligare professurer i kriminologi skulle bidra till ämnets utveckling och främja nyrekryte- ringen av forskare. Utredaren konstaterade (5.90):

När det tillkommer en professur vid rikspolisstyrelsen under nästa år, föreligger egentligen starka skäl att t.ex. forsknings- och utredningscheferna är professorer. Kvalifikationskraven är på samma nivå. Jag är tveksam av två skäl.

Det ena skälet är den omständliga procedur som i allmänhet krävs för tillsättning av en professorstjänst och som kan leda till att sådana tjänster är vakanta under lång tid. Det andra skälet är att även andra än rent vetenskapliga kvalifikationer, som t.ex. lång- varig praktisk erfarenhet och kunskaper inom berörda fackområden och inom utrednings- och analysverksamhet, kan vara lika merite- rande. Om tjänsterna ges benämningen professor utan att detta medför långvarigt tillsättningsförfarande och begränsade veten- skapliga kompetenskrav, så är detta motiverat. Nuvarande inne- havare av de båda byråchefstjänsterna torde utan vidare kunna tilläggas en sådan benämning.

Vid remissbehandlingen fick förslagen ett övervägande positivt mottagande. Dock framfördes viss kritik, framför allt mot utredarens förslag om en särskild samverkansförordning. Förslaget kunde misstolkas som att avsikten vore att ge BRÅ någon form av direk- tivrätt gentemot sina samarbetsparter. Beträffande den föreslagna tjänsten som planeringschef framhölls från några håll att rådets organisation inte var större än att överdirektören kunde ansvara för funktionen. Från forskarhåll kritiserades förslaget att BRÅ:s forsk- ningsrådsverksamhet skulle upphöra, vilket ansågs innebära en försämring för den kriminologiska forskningen i Sverige.

BRÅ:s nu gällande instruktion

En ny instruktion för BRÅ (SFS 1988:l223) beslutades den 24 november 1988. I regeringens förordningsmotiv (198826) framhöll föredragande statsrådet bl.a.:

Innan jag går in på de olika delfrågor som utredningen har behandlat vill jag göra följande allmänna kommentar till förslagen. Dessa är till största delen sådana som rör planeringen av det interna arbetet vid BRÅ och som inte direkt bör styras av instruktionen. Det faller på rådets styrelse att ta ställning till sådana förslag. Jag har därför inte för avsikt att uttala mig om utredarens samtliga förslag utan endast i den utsträckning som jag anser behövligt med hänsyn till den styrning som regeringen bör ha av verksamheten vid BRÅ.

Den nya instruktionen trädde i kraft den 1 januari 1989 och BRÅ:s

uppgifter formuleras nu på följande sätt:

1 & Brottsförebyggande rådet skall främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten och samord— na samhällets och enskildas insatser mot brott.

Samordningsfunktionen förstärktes således. Rådets uppgift var tidigare att ”verka” för en samordning av de brottsförebyggande insatserna (jfr dock 2 5 andra punkten, varav framgår att BRÅ inte har någon direktivrätt gentemot övriga myndigheter).

2 5 I den brottsförebyggande verksamheten skall rådet särskilt

1. biträda regeringen i uppgiften att främja och prioritera åtgärder,

2. verka för att statliga myndigheters forsknings-, utrednings- och informationsinsatser samordnas,

3. stödja insatser av kommuner, organisationer och andra enskilda,

4. bedriva eller medverka i forsknings- och utredningsarbete där resultaten kan belysa orsaker till brott,

5. bedriva eller medverka i forsknings- och utredningsarbete som kan ge underlag för åtgärder eller som gäller utvärdering av vidtagna åtgärder,

6. följa och analysera brottsutvecklingen och redovisa det aktuella läget,

7. utge rapporter från forsknings-, utrednings- och informations- projekt, redovisa resultaten av egna och andras insatser samt även i övrigt ge information som kan ha förebyggande effekter,

8. i övrigt genom initiativ och förslag medverka i det kriminal- politiska arbetet.

Punkten 1 är nytillförd och innebär ett förtydligande av vad som i realiteten tidigare har gällt för statliga myndigheter, nämligen att regeringen biträds av myndigheterna i frågor som rör deras respek— tive sakområden.

Punkterna 2-5 innebär en viss uppstramning gentemot tidigare formuleringar. Dessutom har informationsinsatsema givits förstärkt position genom att de har skrivits in som tillhöriga rådets samord- nande uppgifter.

BRÅzs tidigare uppgift att ”göra prognoser om brottsutvecklingen” har fått utgå. Uppgiften hade visat sig mycket svårgenomförbar. I stället har instruktionen erhållit tillägget att BRÅ skall ”redovisa det aktuella läget” (punkt 6).

I punkt 7 slutligen har instruktionen tillagts BRÅ:s från starten bedrivna informationsaktiviteter - utgivningen av rapporter osv.

De organisatoriska förändringar som följde av regeringsbeslutet innebar att

- kanslichefstjänsten ersattes av en överdirektörstjänst och att överdirektören blev chef för myndigheten (dvs. BRA ”ledes” inte längre av styrelsen),

- de föreslagna rådgivande delegationema knöts till rådet,

- bestämmelsen om enhetsindelning togs bort och ställningstagandet till enheternas vara eller inte hänsköts till BRA:s eget avgörande,

- informationsfunktionen förstärktes genom att också chefen för informationen erhöll byråchefs ställning.

Statsrådet uttalade avslutningsvis att ”BRÅ bäst fyller sin funktion i det brottsförebyggande arbetet genom att fungera som kontaktpunkt mellan forskning och administration samt som informatör och förslagsställare mot myndigheter och regering, men även som inspiratör till nya vägar för det brottsförebyggande arbetet”.

I 1989 års budgetproposition (prop. 1988/89:100, bilaga 4) redovisades de överväganden, som regeringen hade gjort i samband med sitt beslut om ny instruktion för BRÅ. Föredragande statsrådet framhöll vidare (5.89):

Tyngdpunkten i arbetet har enligt BRÅ hittills främst legat på insamling och analys av brottsdata samt på utformning av brotts— förebyggande strategier. Endast en mindre del av verksamheten har ägnats åt praktisk tillämpning och utvärdering av sådana strategier. BRÅ bör aven i fortsättningen agna sig åt breda insatser inom det kriminalpolitiska fältet. Det är emellertid angeläget att verksam- heten vidareutvecklas så att BRÅ:s kunskaper i större utsträckning än vad som hittills varit fallet kan användas som underlag för prioriteringar i det brottsförebyggande arbetet liksom för tillämp— ning och utvärdering av brottsförebyggande åtgärder. Det finns ett särskilt stort behov av modeller som kan ligga till grund för brottsförebyggande åtgärdsprogram på lokal nivå.

Statsrådet underströk också behovet av utvärderingar i fråga om kriminalpolitiska reformer och betonade informationsarbetets betydelse (5.90): ”BRÅ bör fungera som informationscentrum och ge upplysning och vägledning inom det brottsförebyggande området.” - Någon resursförstärkning i form av tjänster till informationsarbetet gavs emellertid inte.

BRÅ:s ställning i dag

I och med den nya instruktionen hade rådet alltså fått vidgade uppgifter, särskilt vad gällde informationsverksamheten. Det hade också blivit allt mer tydligt att BRÅ:s arbete borde definieras som

forsknings- och utvecklingsarbete och därför hänföras till FoU- området. I samband med 1990 års budgetberedning inom regerings- kansliet flyttades därför förslagen beträffande anslagen till BRÅ över från den ordinarie budgetpropositionen till regeringens forsknings- proposition (prop. 1989/90: 90).

I propositionen redovisades regeringens syn på BRÅ. s framtida arbete (5.104):

Ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete förutsätter att kun- skaper och erfarenheter på området kan utvecklas och spridas. BRÅ har en central roll 1 det sammanhanget. Genom den nya instruktio- nen markeras BRÅ: s ställning som centralt organ för bl. a. samord- ning, forskning, utvärdering och information på det brottsföre- byggande området. Regeringen anser att det ar angeläget att BRÅ: s verksamhet tillförs utökade resurser.

Regeringen delar i huvudsak BRÅ:s bedömning av behovet av forskning, utredning och information på de områden som anges i verksamhetsplanen. Ett större utrymme bör således ges åt bl.a. utvärdering av brottspreventiva åtgärder och kriminalpolitiska reformer.

Regeringen angav också vilka projektområden 1 den av rådet 1ngivna treåriga verksamhetsplanen, som BRÅ särskilt borde uppmärksamma:

- Åtgärder mot brott 1 storstad - Brottslighet bland invandrare - Privata initiativ inom rättsväsendet - Drogpåverkan och trafiksäkerhet - Ekonomisk brottslighet och - Narkotika och våldsbrott

Informationsverksamheten fick nu för första gången en välbehövlig förstärkning med 1,5 tjänster. Vidare avsattes särskilda medel till en informationsdatabas samt till personalutbildning i utvärderings— metodik.

Ett förslag, som hade framförts i BRÅ-översynen, var att BRÅ skulle ha rätt att ta emot stöd från olika branschorganisationer. Detta behandlades också i propositionen (5.108):

Ekonomiskt stöd bör också kunna lämnas från organisationer inom t.ex. bankväsendet, försäkringsbranschen, bilbranschen eller fastighetsägare o.s.v., dock under två förutsättningar. Bidrag bör i första hand tas emot från sam- eller branschorganisationer. Vidare är det endast BRÅ som skall besluta om ett projekts mål, genom- förande och resultat.

Beträffande bidragen till enskilda forskare rekommenderades BRÅ att fortsättningsvis avdela hälften av summan för bidrag till avhandlings— arbeten som utförs av doktorander i kriminologi.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92 framförde BRÅ förslaget att tre professurer skulle inrättas vid rådet. Frågan behand— lades inte särskilt av regeringen i den då aktuella budgetpropositionen (prop. 1990/ 91 : 100, bilaga 4). Fördragande statsrådet framhöll att det inte fanns skäl att föreslå några avvikelser från de riktlinjer för BRÅ:s arbete under treårsperioden 1990/91-1992/92, som året innan hade givits i forskningspropositionen.

Inför innevarande budgetår (1992/93) återkom BRÅ med förslaget om professurer. Denna gång konstaterades vid budgetbehandlingen att BRÅ tillhör de myndigheter, som skall lämna en fördjupad anslagsframställning för perioden 1993/94—1995/96, och att den fram- ställningen kommer att utgöra ett av regeringens underlag, bl.a. i fråga om vilka prioriteringar som bör göras under den aktuella treårsperioden. Föredraganden framhöll också (prop. 1991/92:100, bilaga 3, 5.145):

Som ett led i förberedelserna inför 1993 års forskningsproposition kommer inom regeringskansliet att analyseras bl.a. hur de resurser för forskning som nu disponeras av BRÅ bäst kan, utnyttjas för en verksamhet av hög vetenskaplig kvalitet. En utgångspunkt för det beredningsarbetet är att behovet av kriminologisk och kriminalpoli- tisk forskning bör ses i ett övergripande nationellt perspektiv och innefatta såväl den forskning som bedrivs vid BRÅ, kriminalvårds- styrelsen och polishögskolan liksom den forskning som bedrivs vid universiteten med resurser som fördelas av forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. En avsikt med översynen är att belysa hur den aktuella forskningen kan förstärkas, bl.a. genom en bättre samordning.

BRÅ är nu föremål för sin tredje översyn sedan inrättandet, denna gång med tyngdpunkten lagd på forskningsverksamheten - men med samordningsfrågan alltfort aktuell.

Avslutande kommentarer

När man läser de uttalanden, som regering, riksdag och utredare har gjort om BRÅ:s verksamhetsområde under åren, är det slående hur fast det ursprungliga målet för rådet har legat. Den övergripande uppgiften, som den har formulerats i 1974, 1982 respektive 1988 års instruktion för BRÅ, har alltid varit ”samordning” av samhällets och enskildas insatser mot brott. Däremot har tonvikten lagts något varierande vid de tre funktionerna forskning, utredning och informa-

tion, men också för dem har samordningsregeln gällt.

Utredningsjimktionen" ar den, som instruktionsmässigt har förändrats minst genom åren. I alla tre versionerna står tydligt uttalat att BRÅ skall bedriva utredningsarbete.

Vad gäller forskningsfunktionen har instruktionsförändringar däremot gjorts. Såväl förarbetena som Justitiedepartementets förhandlingsuppdrag och BRÅ:s första instruktion visar, att upp- gifterna för vad som då benämndes utvecklingsenheten skulle vara att ”följa, stödja och initiera” forsknings- och utvecklingsarbete, ”utvärdera och sprida resultaten” samt ”verka för samordning” av sådant arbete. Någon egen forskning gavs knappast något utrymme för.

Emellertid behövdes kvalificerade forskare för att sköta uppgiften att bedöma olika forskningsprojekt och -resu1tat. Det stod från början klart att sådana inte skulle kunna rekryteras, såvida de inte finge möjlighet att forska själva. Inom BRÅ har därför forskningsarbete bedrivits alltifrån starten. 1978 års BRÅ-utredning behandlade frågan, och även om forskningsverksamheten inte togs in under BRÅ:s uppgifter (2 5) i 1982 års instruktion, så framgår det av den ändrade enhetsbenämningen att forskningen nu blev en etablerad verksamhet. I BRÅ:s tredje instruktion (1988) skrevs sedan funktionen in också under rubriken Uppgifter.

Informations- och dokumentationsfunktionen har intill de allra senaste åren varit närmast styvmoderligt behandlad. Från början var funktionen planerad att tillhöra forskarnas arbetsområde. Det visade sig snabbt att den inte fick plats bland de övriga uppgifterna. Ett särskilt informationssekretariat inrättades, och med hjälp av en inlånad handläggare från Justitiedepartementet - som därefter fick bli stationär hos BRÅ - och en handläggare på en inrättad extratjänst kunde den externa informationen byggas upp.

Önskemålet om utrymme för vetenskaplig dokumentation togs från början upp av Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning (1973) och framfördes därefter åter av BRÅ- -utredningen (1980). Också 1 BRÅ- -översynen (1988) påpekades behovet. För två år sedan fick BRÅ medel för att tillsätta bl.a. en bibliotekarie och påbörja uppbyggnaden av en informationsdatabas.

BRÅ: s verksamhet räknas således i dag till det FoU— område, som rådet alltifrån sin start har haft mer eller mindre stark anknytning till. Utredningsenhetens verksamhet har allt mer övergått från utrednings— arbete i arbetsgrupper till utvecklingsarbete i projektform, med sam- hällsförankring genom projektanknutna styr- eller referensgrupper. Den dokumentationsverksamhet, som från första början ansågs vara en angelägen uppgift för rådet, har slutligen fått ett givet utrymme. Man skulle kunna säga att det är först i dag, som BRÅ har förutsätt- ningar att nå upp till de ambitioner som rådets ”skapare” ställde upp.

Bilaga 5

Förteckning över uppdrag/projekt, som BRÅ utfört fr.o.m. år 1987

Lisbeth Eklund, Brottsförebyggande rådet

Socialdepartementet

1. Projekt: Sexuella övergrepp mot barn (B 2— 100/ 85) (Projektet initierades av Socialdepartementet. Sedan BRÅ tagit fram projektbeskrivning

inklusive kostnadsberäkning, erhölls anslag från allmänna arvsfonden 1985- 08— 22. 475 000 kr + 1987- 09- 17: 88 000 kr.)

Redovisning:

Sexualbrott mot barn. En kartläggning utifrån kriminalstatistiken Kansli PM 1986112 Sexualbrott mot barn. Presentation och diskussion av några centrala teman inom forskningsområdet BRÅ- -rapport 1989:1 Polisanmälda sexualbrott mot barn Presentation av en empirisk undersökning— BRÅ- PM 1990: 3 Sexualbrott mot barn. Beskrivning av de misstänkta brotten - BRÅ- -rapport 1990: 6 När man misstänker sexualbrott mot barn. Redovisning och rekommendationer - BRÅ- -rapport 1990: 8 Sexualbrott mot barn. De misstänkta förövarna - BRÅ- -rapport 1991:1 Sexualbrott mot barn - Broschyr 1992

Projektet låg också till grund för två BRÅ-konferenser, i Stockholm (1991-04—16) respektive Malmö (1991-11-27, då i samarbete med Samverkan för folkhälsa, Malmö). Konferenserna har dokumenterats och en rapport kommer att utges hösten 1992.

J ustitiedepartementet

2. Projekt: Ordningsproblem och brottslighet i samband med större helger och andra allmänna festdagar (F 212-88/87) - (Kostnaderna belastade BRÅ:s ordinarie budget.)

Redovisning: Midsommarfirandet på Öland 1987- I: APROPÅ nr 4- 87 Midsommarfirandet' 1 Borgholm år 1987 speglat med registerdata - Kansli PM 1988:2 Midsommarfirandeti Borgholm år 1988 _ 1: APROPÅ nr 4-88

(Delstudiema rapporterades till Justitiedepartementet den 17 septem- ber 1987 respektive den 26 september 1988.)

3. Projekt: Uppföljning av lagen om besöksförbud (E 39-154/88) - (Kostnaderna belastade BRÅ:s ordinarie budget.)

Redovisning. Lagen om besöksförbud. En uppföljning- BRÅ- PM 1989: 2

(Promemorian överlämnad till regeringen den 5 juni 1989.)

4. Projekt: Utvärdering av förordningen (SFS 1988:217) om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare och lagen (1988.'822) om ändring i lagen (I964.'167) med särskilda bestämmel- ser om unga lagöverträdare (E 32—68/ 88) (Medel från Justitiedepar- tementet bå 1988/89: 300 000 kr; bå 1989/90: 300 000 kr, från Socialdepartementet bå 1989/90: 90 000 kr.)

Redovisning. Unga lagöverträdare. Utvärdering av lagstiftningen och försöksverk- samheten med åtgärder mot unga lagöverträdare - BRÅ den 2 juli 1990, stencil.

(Utförlig slutrapport lämnades till regeringen den 29 juni 1990.- Ett manus för tryckning 1 BRÅ: s rapportserie är under arbete. )

5. Projekt:

Utvärdering av lagen (1989.'928) om försöksverksamhet med sam- hällstjänst (E 31-154/89) - (Medel från Justitiedepartementet bå 1989/90: 300 000 kr.)

Redovisning: Delredovisning till regeringen (1991-08—14). Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 juli 1994.

6. Projekt:

Kartläggning av våldtäktsbrottens utveckling (B 2-119/89) - (Medel från Justitiedepartementet: 60 000 kr för BRÅ-medarbetares med- verkan i en arbetsgrupp inom Justitiedepartementet.)

Redovisning: BRÅ:s arbete ingår i arbetsgruppens betänkande Kartläggning av

våldtäktsbrotten - analys av den aktuella situationen, förslag till åtgärder - Ds 1990:3.

Anm: Arbetsgruppen föreslog bl.a. att BRÅ skulle göra en specialunder— sökning av de utländska gärningsmännens betydelse för våldtäkts- brotten. Något formellt uppdrag har inte BRÅ fått. Studien påbörja- des emellertid år 1991 och beräknas vara slutförd hösten 1992.

7. Projekt: Lokala brottsförebyggande organ i Stockholm, Malmö, Linköping, Karlskoga/Degerfors och Östersund (E 5-84/91) - (Uppdraget i de fem delprojekten avser främst utbildning/kunskapsförmedling vad gäller kartläggning, analys, projektplanering och projektutvärdering. Medel från Justitiedepartementet: 1 000 000 kr. Polismyndighetema i Karlskoga och Linköping har därtill våren 1992 beviljats 350 000 kr respektive 330 000 kr från RPS medel för narkotikabekämpning. I Karlskoga kommer bl.a. Statistiska central- byrån (SCB) att göra en intervjuundersökning om invånarnas kontakter med och erfarenheter av kriminalitet och drogmissbruk. BRÅ skall svara för bearbetning och analys av materialet samt avge en resultatrapport. I Linköping skall en modell utvecklas för kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning, utbredning och rekryteringsvägar. Uppgiften genomförs där av sociologiska institu- tionen vid Linköpings universitet i samråd med BRÅ.)

Redovisning: Preliminär utvärdering görs per den 1 juli 1992 av Justitiedeparte-

mentets arbetsgrupp för projektet. Slutlig utvärdering skall lämnas av BRÅ senast år 1994.

8. Projekt: Bilbrottslighet - kartläggning, analys och åtgärder (E 5-84/91) - (Kostnaderna belastar BRÅ:s egen budget.)

Redovisning: Projektet kommer att redovisas hösten 1992.

9. Projekt: Besöksförbudslagen - en studie av effekterna av den ändrade lagstiftningen (E 5-84/91) - (Medel från Justitiedepartementet: 200000kr.)

Redovisning: Uppdraget har överlämnats till BRÅ:s ena ”våldsarbetsgrupp” (Våld inom familjen). Studien kommer att redovisas hösten 1992.

10. Projekt: 1990 års reform av trajikbrottslagen - en utvärdering (F 31-89/91) -

(Medel från Justitiedepartementet: 550 000 kr för särskilda projekt- insatser.)

Redovisning: Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 april 1994.

Statsrådsberedningen

11. Projekt:

Medverkan i Storstadsutredningens arbete (B 2-40/89) - (Statsråds- beredningen gav Storstadsutredningen tillstånd att anlita BRÅ för visst arbete. Medel därifrån: 200 000 kr, varav 100 000 kr avsåg databearbetning vid SCB.)

Redovisning: BRÅ:s arbetspensum ingår i delbetänkandet (SOU 1989:110) Storstadskriminalitet.

Nordiska ministerrådet

12. Projekt: Miljökriminalitet i Norden (B 2-70/88) - (Medel från Justitiedeparte- mentet och Miljödepartementet: 175 000 kr.)

Redovisning: Forurensning og straff - et nordisk studium - Nord 1991:2

Anm: Den svenska arbetsinsatsen gav också upphov till en separat redovis- ning, Ambitioner och flaskhalsar - BRÅ-rapport 1990:10.

13. Projekt:

Ekonomisk brottslighet i samband med expan/import (F 26-89/86) - (Medel från ministerrådet: 103 000 kr.)

Redovisning:

Fel, oegentligheter och ekonomisk brottslighet vid import och export i Norden - BRÅ-PM 1991:1

Försvarets forskningsanstalt

14. Projekt:

Brottsligheten i krig och andra kristillstånd (E 32-15/87) - (Medel från FOA: 115 000 kr.)

Redovisning: Brottslighet under krig och andra kristillstånd - Kansli PM 1988:1

Statens invandrarverk

15. Projekt:

Brottsliga subkulturer (E 18-81/87) - (Medel från SIV: 60 000 kr, från Stockholms kommun: 60 000 kr.)

Redovisning: Enligt beslut av BRÅ:s styrelse skall projektet ingå i BRA:s ”stora” invandrarprojekt (se projekt nr 21).

Projekt med annan huvudansvarig, där Justitiedepartementet har föreskrivit samverkan med BRÅ

16. Projekt: Viss försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor (E 29- 73/92) - (Uppdraget har givits till Rikspolisstyrelsen och länsstyrel- serna i 0, M och Y län, samråd skall ske med BRÅ.)

Redovisning: RPS redovisning skall ske senast den 1 oktober 1993.

17. Projekt: Vissa frågor om åtgärder mot rån o. likn. (E 29-65/92) - (Uppdraget har givits till Rikspolisstyrelsen, samråd skall ske med BRÅ. En BRÅ-medarbetare tjänstgör på deltid i projektet.)

Redovisning: RPS redovisning skall ske senast den 31 oktober 1992.

Internationell projektsamverkan

18. Projekt: Deltagande i 1992 års oferundersökning (E 39-123/90) - (Medel från Justitiedepartementet bå 1991/92: 400 000 kr.)

Redovisning:

Rapport till Hollands Justitiedepartements samordnare, redovisad i tryck: Victims of Crime Survey 1991. Preliminary Tables Report Sweden. I: Interview, Amsterdam, Holland, May 1992. (En ”jäm- förande” sammanställning av deltagande länders resultat kommer därefter att göras i bokform.)

19. Projekt: Undersökning av självrapporterad brottslighet (B 2-4/91) - (Medel från Nordiska samarbetsrådet för kriminologi: 90 000 kr.)

Redovisning: Rapport till Hollands Justitiedepartements samordnare. Vetenskaplig slutrapport beräknas vara klar för rapportering till NSfK senast den 1 juli 1993.

Samarbetsprojekt som BRÅ tillsammans med andra har initierat och erhållit bidrag till

20. Projekt:

Droger och trafiksäkerhet (F 25-32/90) - (Tillsammans med Statens rättskemiska laboratorium, Trafiksäkerhetsverket och Statens väg- oct trafikinstitut har BRÅ fått medel från Transportforskningsbered- ningen, för bå 1990/91: 110 000 kr och för bå 1991/92: 253 000 kr.",

Redovisning: Projektet är uppdelat på sju delprojekt: 1) Kunskapsläge. 2) Före- komst av drogpåverkan hos bilförare. 3) Riskgrupper hos drogratt- fyllerister. 4) Förekomst av drogpåverkan hos förare inblandade i trafikolyckor. 5) Kritisk utvärdering av tillämpningen av bestämmel- sen om drograttfylleri. 6) Förebyggande åtgärder, och - om möjligt - 7) En experimentell undersökning med hjälp av VTI:5 simulator.

Del 1) är i princip avslutad (frågan om separat tryckning eller ej har man ännu inte tagit ställning till). Ovriga delar pågår parallellt, eventuell avslutning år 1993.

21. Projekt: Internationell migration och brottslighet: förövare och offer mot bakgrund av etniska relationer, kultursla'llnader och livssituationer (F 29-4/90) - (Medel från Arbetsmarknadsdepartementet till BRÅ via Centrum för invandringsforskning (CEIFO), Stockholms universitet (Regeringsbeslut 1990-11-08): 280 000 + 280 000 kr. Från Social— forskningsrådet via CEIFO bå 1990/91: 127000 kr, bå 1991/92: 252 000 kr.)

Redovisning:

Kontrakt om fördelningen av uppgifter och personella och ekono- miska resurser har slutits mellan BRÅ och CEIFO. Projektet beräknas pågå t.o.m. juni 1995.

22. Projekt: Stockholmsprojektet (F 28-85/89) - (Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, Rikspolisstyrelsen och Stockholmspolisen

bidrar till projektet med vissa personella resurser. Därtill kommer medel från Stockholms stad år 1990: 575 000 kr + 75 000 kr.)

Redovisning:

I projektet studeras åtta förortsområden särskilt. Arbetet är indelat i nio delprojekt: 1) Brottsligheten i city, lokala centrum och på allmänna kommunikationer. 2) Grannskap, socialisation och brottsbe- nägenhet. 3) Skolor, boende och ungdomsbrottslighet. 4) Brottslig- heten hos personer med utländsk bakgrund, med särskild inriktning på ungdomsbrottsligheten i invandrartäta bostadsområden. 5) Social instabi-litet i bostadsområden och ungdomsbrottslighet. 6) Bostads- områdens fysiska utformning och brottslighet. 7) Brottsstruktur och polisens arbetssätt i olika typer av stadsmiljöer. 8) Kvinnor, brott och storstadsmiljö. 9) Brottslighet och socialt arbete i olika stadsmiljöer. Beräknad sluttid för projektet är år 1994. Följande rapporter har

lämnats:

Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön - BRÅ-rapport 199025 Skola, livsstil och brott — BRÅ-rapport 1991:3 Sociala problem, brott och trygghet - BRÅ—rapport 1991:5' Familj, uppväxt och brott - BRÅ-rapport 199211 (under tryckning juni 1992)

23. Projekt:

Kvinnor och brott (C 7-53/ 89) - Heldagskonferens i Stockholm (1989- 04-20) i samarbete med Civildepartementet och Delegationen för jämställdhetsforskning (JÄMFO - som dock ej bidrog med medel). Konferensens överskott, 8 000 kr, användes till dokumentationen.

Redovisning: ' Kvinnor och brott - BRA-rapport 199021

24. Projekt: Brottsoferskri/i - BRÅ:s Samverkansdelegation har uppdragit åt Informationsdelegationen att sammanställa skriften. Kostnaderna, ca 120 000 kr, fördelas enligt följande; Brottsskadenämnden: 5 000 kr; BRÅ, Domstolsverket, Justitiedepartementet, Kriminalvårdsstyrelsen, Riksåklagaren och Socialstyrelsen: 15 000 kr vardera; Rikspolis- styrelsen: 25 000 kr.

Redovisning: Arbetet beräknas vara avslutat i augusti 1992.

25. Projekt:

Nordiska kriminologer om 90-talets kriminalpolitik - (C 2-92/ 89) - En antologi (tolv författare) i samarbete med Sober Förlag, där förlaget bekostade royalties, tryckning och distribution (ca 90 000 kr) och BRÅ stod för redaktörskapet.

Redovisning: ' Nordiska kriminologer om 90-talets kriminalpolitik (1990), Sober Förlags AB, Stockholm.

Kommentarer:

Som exempel på projekt, där bidrag har givits av flera samarbets- parter, kan nämnas det s.k. Fisksätraprojektet (E 5-156/86). För uppföljning av en tidigare genomförd brottsofferundersökning anlitades SCB. Intervjuer med lokalbefolkningen gjordes omkring

årsskiftet 1991/92. BRÅ stod sedan för bearbetning och analys av materialet. Kostnaderna för SCB:s engagemang delades mellan BRÅ, Nacka kommun (18 000 kr), Polismyndigheten i Nacka (5 000 kr) och det kommunala bostadsföretaget Nackahem (18 000 kr). - (Arbetet med projektrapporteringen pågår f.n.)

Förutom för direkt projektarbete har BRÅ-tjänstemän även anlitats som experter i offentliga utredningar och som ”arbetande” konsulter åt myndighets- eller organisationssammansatta arbetsgrupper.

Bilaga

Projektmedel som tillförts BRÅ budgetåret 1991/92

För budgetåret 1991/92 fick BRÅ sammanlagt 2 826 000 kr i projektbidrag utifrån. Medlen avsåg åtta olika uppdrags-/sam- arbetsprojekt. Bidrags- och uppdragsgivare var i första hand Justitiedepartementet. För endast ett av projekten (nr 20 nedan), där medel tilldelats för mer än ett år, hade ett högstbelopp per år avtalats.

Till följande projekt Eek BRÅ bidrag (numren hänvisar till tidigare redovisad förteckning över uppdrag/projekt):

Projekt Bidragsgivare Belopp Lokala brottsföre— Justitiedepartementet 1 000 000 kr byggande organ i Engångsbidr. Stockholm, Malmö, (utbetalat: Linköping, Karl- 714 297 kr) skoga/Degerfors och Östersund ( 7) Besöksförbudslagen Justitiedepartementet 200 000 kr - en studie av Engångsbidr. effekterna av den (utbetalat: ändrade lagstift- 113 113 kr) ningen (9) 1990 års reform av Justitiedepartementet 550 000 kr trafikbrottslagen - Engångsbidr. en utvärdering (10) (utbetalat: 107 807 kr) Deltagande i 1992 Justitiedepartementet 400 000 kr års offerundersök— Engångsbidr. ning (18) (utbetalat: 400 000 kr + 13 476,42 kr av BRÅ:s medel /felberäkn. moms/)

Undersökning av självrapporterad brottslighet (19)

Droger och trafik- säkerhet (samar- betsprojekt) (20)

Internationell migration och

brottslighet (21)

Fisksätraprojektet (under Kommenta- rer)

Nordiska samarbetsrådet för kriminologi (NSfK) och Stiftelsen forskning i Malmö

Transportforsknings- beredningen

Socialforskningsrådet (via Centrum för in- vandringsforskning)

Nacka kommun Nackahem Polismyndigheten i Nacka

90 000 kr

+ 40 000 kr Engångsbidr. (utbetalat: 120 669 kr, varav 45 000 kr till en finsk del av studien)

253 000 kr Flerårsbidr. högstbelopp (utbetalat: 104 569 kr)

252 000 kr /bå 1990/91: 127 000 kr./ (utbetalat: 262 431 kr) /bå 1990/91: 95 236 kr/

18 000 kr 18 000 kr

5 000 kr Engångsbidr. (utbetalat: 41 000 kr)

Bilaga 6 BRÅ:s FoU-projekt 1989-01-01--1992-06—30 Lisbeth Eklund, Brottsförebyggande rådet Årligen återkommande l. "Brottsutvecklingen" Sedan år 1974 en utgåva/år i serien BRÅ-rapporter 2. "Studies on Crime and Internationell vetenskaplig publikation. Projektet startat Crime Prevention" febr. 1991. Skall utkomma med ett ex./år. Nr 1 utkom i juni 1992.

Påbörjade före den 1 januari 1989

Projekt Påbörjat Avslutat Kommentarer 3. Utvärdering av GRUT- Sept. 1983 BRÅ-rapport "GRUT—projektet i Visby - projektet i Visby resp. juli 1989 1991:4 en utvärdering” - Uttagning

av elev/kontrollgrupper 1983. Under genomförande- och uppföljningsperiod var projektet vilande för BRÅ:s del, därefter utvärderings- arbetet.

4. Tillgreppsbrottslighet Nov. 1984 Apr. 1989 En delrapport, ”Butiksrån”, Kansli-PM 1988z3, har redo- visats. Projektet ingår sedan år 1989 i Stockholmspro- jektet

10.

11.

12.

13.

Kampen mot Eko- Dec. 1984 brotten. Åklagamas Vilande fr. insatser 1988. Åter-

upptaget sept. 1990

Ekonomisk brottslig- Dec. 1984 het utifrån ett företags/ organisations perspektiv

En samhällsekonomisk Dec. 1984 analys av den ekonomis- ka brottsligheten

Säkerhet inom handeln Juni 1985 Sexuella övergrepp Sept. 1985 mot barn (forskn.del)

Sexuella övergrepp Okt. 1985 mot barn (utredn.del)

De nordiska tullmyn- Febr. 1986 digheternas kontroll- verksamhet

Ekonomisk brottslig- het. - Nordisk anto- logi

Ordningsproblem och brottslighet i samband med större helger och andra festdagar

Hösten 1986

Apr. 1987

Dec. 1991

BRÅ-rapport 1990 : 2

BRÅ-PM 199o:2

BRÅ-rapport 198914

BRÅ-rapport 1991 : 1

BRÅ-rapport 1990 : 8

BRÅ-PM 1991:1

Aug. 1990

APROPÅ nr 4-87; Kansli- PM 1988:2;

APROPÅ

nr 4-88

Rapporterat till BRÅ:s sty- relse genom en arbets-PM. Projektet var en fortsättning på Leif G.W. Perssons ut- värderingar av EKG-brotten

”Den brottslige företagaren - myt eller sanning?”

” Samhällsekonomiska aspekter på ekonomisk brottslighet”

” Ökad säkerhet inom handeln”

”Sexualbrott mot barn - De misstänkta förövarna'

Tidigare delredovisningar: Kansli-PM 1986:12 BRÅ-rapport 198911 BRÅ-PM 19903 BRÅ-rapport 1990:6

”När man misstänker sexualbrott mot barn*

”Fel, oegentligheter och ekonomisk brottslighet vid import och export i Norden” (Ett NSfK-projekt)

Avslutat för Sveriges del. (Ett NSfK-projekt)

”Midsommarfirandet på Öland 1987”; ”Midstimmar- firandet i Borgholm år 1987 speglat med registerdata”; ”Midsommarfirandet i Borgholm år 1988”

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

Vårdnadshavares an- svar för barns brotts- liga handlingar

Unga lagöverträdare - en utvärdering

Besöksförbud

Samarbete skola - soci- altjänst m.fl.

Narkotika och rättstill- lämpning

Skatteundandragande inom datorbranschen

Ekonomisk brottslighet i vissa branscher

Brottsförebyggande åtgärder i en förort

Tidiga brottsföre- byggande åtgärder

Dec. 1987

Juni 1988

Okt. 1988

Okt. 1988

Jan. 1982

Nov. 1985

Dec. 1986

Jan. 1987

Planerades jan. 1987

BRÅ-PM 1990: 1

Juli 1990

BRÅ—PM 1989:2

BRÅ-PM 1992:1

”Bamens brott och föräldrar- nas ansvar”

”Unga lagöverträdare. Ut- värdering av lagstiftningen och försöksverksamheten med åtgärder mot unga lag- överträdare” (Stencil)

”Lagen om besöksförbud. En uppföljning”

”Ungdomsprojekt. Retorik och praktik”

Projektet vilande sedan tjäns- temannen som arbetat med det slutat sin anställning

Förstudier pågår tillsam- mäns med skattemyndig- heten för att söka möjliga områden för empiriska undersökningar

Delrapport: ”Skatterevision i sju branscher”, BRÅ-PM 1992:3. Redovisning av ut- värderingen av den vidgade vandelsprövningen beräknas föreligga bå. 1992/93

Slutredovisas hösten 1992 Projektet har vilat p.g.a. andra, större projekt. Åter- upptaget bå. 1991/92

23. Droger, kriminalitet och kontroll

24. Inkapacitering - en antologi

Apr. 1987

Febr. 1988

Delrapport ] : ”Vem blir drogmissbrukare”, BRÅ- rapport 1990:3. - Delrapport 2, om droger och krimi— nalitet, föreligger i manus juni 1992.

Delrapport: ”Inkapacitering - Effekter vid förändrade strafftider” (BRÅ-rapport 1990:7; ett delavsnitt för den planerade antologin som publicerats separat)

Påbörjade efter den 1 januari 1989

25. Uppföljning av 1956 års klientelundersökning, Etapp 2

26. Kontrollen och till- synen över miljöfarlig verksamhet

27. Privat säkerhet och kriminalpolitik

28. Den första internatio- nella offerundersök- ningen

29. Eko-brott inom hyres- och fastighetsbranschen

30. Brottsförebyggande åtgärder inom detalj- handeln

Jan. 1989

Apr. 1990

Sept. 1990

Sept. 1990

Juli 1991

Aug. 1991

BRÅ-rapport 1990:4

BRÅ-rapport 1990: 10

Nov. 1991

APROPÅ nr 1-2, 1991

Febr. 1992

Dec. 1991

”Social anpassning och samhällssyn”

”Ambitioner och flaskhal- sar” - En utvidgad version av det svenska bidraget till Nordiska Ministerrådets miljöprojekt

En förstudie har avrappor- terats. Skall redigeras och ingå i den för projekt nr 38 planerade antologin

”Brottsstatistik kan inte jämföras ”

Avrapporterat genom en arbets-PM till BRÅ:s styrel— se. En antologi skall plane- ras

Planering av utvärderings- projekt (Arbetsgrupps-PM 1 991 - 12- 17)

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

Stockholmsprojektet Brott och åtgärder mot brott i stadsmiljön

Brott mot barn

En bok om det brotts- förebyggande arbetet i teori och praktik

Drograttfylleri och tra- fiksäkerhet

Utvärdering av för- söksverksamhet med samhällstjänst

Miljöbrott

Åtgärder för att minska våldsbrott

Privatisering inom rättsväsendet

Unga lagöverträdare. Teori och samman- fattning i bokform

. Internationell under-

sökning om själv- rapporterad brottslighet

Apr. 1989 -

Förplanering - gjord aug. 1989

Sept. 1989 -

Dec. 1989 -

Dec. 1989 -

Apr. 1990 -

Juli 1990 -

Förplanerat - juli 1990

Aug. 1990 -

Sept. 1990 -

Delrapporter: BRÅ-rapport 1990:5, 1991:3, 1991:5 resp. 1992:1 Beräknas pågå till bå. 1994/95

Projektet vilande p.g.a. arbetet i Stockholmsprojek- tet (nr 31)

Beräknas vara klar bå. 1992/93

Ett samarbetsprojekt. Beräknas avslutat år 1993

Skall slutredovisas senast den 1 juli 1994

Projektet har måst vila p.g.a. annat arbete

Delrapporter: ”Våld i butik, post och bank”, BRÅ-PM 1992:3. - Ytterligare tre delrapporter är under slut- förande - Våld inom famil- jen; Våld mot befattnings- havare inom rättsväsendet och vårdsektorn; Våld med anknytning till nöjeslivet.

Skall tillsammans med pro- jekt nr 27 ”nyplaneras” till en antologi

Bokversionen vilande

Skall slutrapporteras till NSfK senast juli 1993

41.

42.

43.

45.

46.

47.

48.

49.

Pojkar på uppfostrings- Sept. 1990 anstalt - Hur har det gått

för deras barn och barn- barn?

Invandrares överrepre- Sept. 1990 sentation i statistiken över anmälda våldtäkter

Brottslighet bland in- Nov. 1990 vandrare i Sverige

. Dödligt våld Jan. 1991

Lokalt brottsförebyg- Juli 1991 gande 'arbete i fem kommuner

Besöksförbudslagen Juli 1991

Utvärdering av 1990 Juli 1991 års reform av trafik- brottslagen

Kartläggning, analys Juli 1991 och åtgärder mot bil- brottslighet

1992 års internationel- Okt. 1991 la offerundersökning

Uppföljning av en av- handling från år 1918. - Projektarbetet utförs vid sidan av andra uppgifter och beräknas pågå till bå 1993/94

Kommer att avrapporteras bå. 1992/93

Arbetet utförs i samarbete med CEIFO, Stockholms universitet, och beräknas på- gå till den 1 juli 1995

Redovisas bl.a. i artikel- form, t.ex. i ”Studies on Crime and Crime Preven- tion” nr 1, 1992

Skall redovisas senast år 1994

Uppföljning av en lagänd- ring. Skall redovisas hösten 1992

Skall slutredovisas senast den 1 apr. 1994

Skall redovisas hösten 1992

Undersökningen samordnas av det holländska justitie— departementet. Publicering- en beräknas kunna göras bå. 1993/94

50. Elektronisk övervak- ning

51. Kriminella karriärer - de karriärkriminellas liv och leverne

Jan. 1992

Jan. 1992

Rapporterat bl.a. i BRÅ:s tidskrift APROPÅ nr 2-92 och kommer i faktablads-

serien ”Kort om” hösten 1992

Skall avrapporteras bå. 1 992/ 93

Bilaga 7

BRÅ:s bidrag 1111 enskilda forskare

Lisbeth Eklund, Brottsförebyggande rådet

Inför BRÅ:s start som bidragsgivare till enskilda forskare, samman- ställde den dåvarande vetenskapliga gruppen (VG) särskilda riktlinjer för arbetet (PM 1974-09-04). VG:s förslag byggde på de synpunkter, som inför inrättandet av BRÅ hade framförts om rådets arbete och önskvärd inriktning på forskningen (utredningar, remissyttranden, riksdagsmotioner samt vid det kriminalpolitiska symposium som BRÅ hållit i januari 1974, under sitt år som kommitté). Riktlinjerna antogs därefter av verkställande utskottet (VU) och av rådets styrelse.

I riktlinjerna angavs, att en prioritering av forskningsområden skulle göras, vilken sedan förutsattes bli periodiskt omprövad och justerad i belysningen av praktiska behov, forskningssituation och debattläge. Prioriteringen skulle inte vara bindande i detalj. Genom- gående måste gälla, att projekten också skulle bedömas efter sådana kriterier som möjlig effekt på ett handlingsprogram eller reform av en institution, liksom självklart efter genomförbarhet och vetenskap- ligt värde. Vidare borde ingen snäv avgränsning göras gentemot grundforskningen. Genom samarbete med berörda forskningsråd (motsvarande) skulle det kunna ses till, att grundforskningen inte bleve sämre ställd än tidigare.

Prioriteringsordning

Den första prioriteringen gjordes således hösten 1974 och gällde följande tre områden:

1. Allmänprevention och laglydnad. 2. Ungdom och kriminalitet. 3. Åtgärdsforskning och studier av institutioner.

Inför 1979 års fördelning av forskningsbidrag omprövades priorite- ringen. Någon ändring av ämnen och rangordning gjordes inte. Däremot lades ytterligare ett forskningsområde till de tre tidigare, nämligen forskning om

4. Ekonomisk brottslighet. En något större ändring beslutades av BRÅ:s styrelse i december 1982. I informationsbroschyren om forskningsbidragen angavs:

Under den närmaste treårsperioden, d.v.s. till utgången av juni 1986, är rådet särskilt intresserat av

- forskning kring ekonomisk brottslighet, liksom av - forskning kring narkotika och kriminalitet.

Men också ansökningar om bidrag till forskning inom andra områden av rådets verksamhetsfält är välkomna. Det kan exempel- vis gälla

- allmänprevention och laglydnad - ungdom och kriminalitet

- alkohol och kriminalitet

- åtgärder mot brott - institutionell behandling av lagförda.

För budgetåren 1986/87-1988/89 angav styrelsen följande priorite- ring:

- Forskning rörande modern brottslighet såsom ekonomisk brotts— lighet, narkotikarelaterad brottslighet samt datorbrottslighet. - Forskning rörande ofer för brottslighet.

Bland de tidigare intresseområdena togs ”alkohol och kriminalitet” bort, medan ”åtgärder mot brott” gavs tillägget "och utvärdering av sådana åtgärder ".

Nästa omprövning gjordes i februari 1989. Styrelsen beslutade då att ”organiserad brottslighet” skulle nämnas tillsammans med ekonomisk brottslighet. Vidare betonades särskilt vikten av forskning och utredning om ungdomsbrottslighet och möjligheterna att studera kriminalitet hos dem som år yngre än 15 år.

Redan i december 1989 fastställdes en ny prioriteringsordning:

- utvärdering av åtgärder mot brott inklusive behandlingsforskning

- storstadskriminalitet

modern brottslighet, såsom drogrelaterad brottslighet, ekono- misk och organiserad brottslighet, miljöbrottslighet samt dator- brottslighet

- brottslingskarriärer

åtgärder mot ungdomsbrottslighet

- kvinnor och brott

Dessutom utlyste BRÅ för första gången ett forskningsbidrag för en doktorand inom det kriminalpolitiska fältet. Bidraget gällde i första

hand ett år, men med möjlighet till förlängning i ytterligare tre år. Det första doktorandprojektet behandlar ämnet ”Olaga hot, dess betydelse och konsekvenser för privatlivet, yrkeslivet och rättsväsen- det” och år anknutet till den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Prioriteringsordningen har därefter bestått. Dock utlystes en ny doktorandtjänst för budgetåret 1991/92, denna gång i ämnet stads- planering/arkitektur och brottslighet.

Det nya doktorandämnet lockade ingen sökande. Däremot förläng- des den första doktorandtjänsten med ytterligare ett år. I 1992 års information om forskningsbidrag - doktorandbidrag (för budgetåret 1992/93) anges nu inte något specifikt ämnesområde.

Fördelningen av bidrag

Redan första gången som BRÅ delade ut forskningsbidrag (VU:s sammanträde 1974-12-02) beslutades, att ett av dem skulle utgå i form av ett belopp som motsvarade ett tvåårigt doktorandstipendium, då en summa på sammanlagt 24 800 kronor. Ansökan återkallades emellertid, och något ”rent” doktorandbidrag har därefter inte varit aktuellt förrän budgetåret 1990/91. En doktorandlön är i dag 12 500 kronor/ månad, och årskostnaden inklusive lönekostnadspålägg m.m. uppgår till drygt 200 000 kronor.

Att BRÅ inte har delat ut doktorandbidrag under åren innebär emellertid inte att doktorander skulle ha åsidosatts. Av de sammanlagt 142 namngivna personer (huvudsökande och medsökande till projektmedel), som sedan år 1974 har beviljats och accepterat forskningsbidrag, tillhörde omkring en tredjedel doktorandkategorin när de första gången erhöll projektanslag. (Eftersom uppgift om eventuella doktorandstudier inte obligatoriskt behöver lämnas i ansökningshandlingama, kan någon exaktare andel inte anges.) I många fall var doktoranderna då medsökande till någon mera erfaren forskare (professor, docent).

En sammanställning av bidragsmottagamas utbildningsnivåer, så som de framgår av deras första (ibland enda) anslagsansökan, visar

följande: Professor/bitr.professor ............... 21 (15%) Docentkompetens ................... 14 (10%) Doktorsexamen (fil./jur.!med.) ........... 11 (8 %) Licentiatexamen (fil ./ med./ pol.) .......... 12 (8 %)

Doktorandstudier (olika ämnen och nivåer) . . . . 47 (33%)

Akademisk grundexamen (fil.mag./fil.kandj jurkand./samhälls-,beteendevet.ex./

socionomex.) .................... 24 (17%) Arkitekt ......................... 2 (1 %) Arkivarie ........................ 2 (1 %) Fil./jur.stud. ...................... 2 (1%) Ej angivet ........................ 7 (5 %)

Redovisningen ovan gäller således det antal personer som - ensamma eller tillsammans med medsökande - någon gång under åren 1974- 1991 har tagit emot bidrag till ett (eller flera) forsknings- eller utvecklingsprojekt. Bidrag till person för enbart databearbetnings— eller tryckkostnader har här undantagits, liksom bidrag till tre ”institutioner” - Malmö sociala centralnämnd (1975; 1977), Stockholms läns landstings sociala nämnd (1978) och en arbetsgrupp med företrädare för Svenska röda korset, Röda korsets Ungdomsför— bund och Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare (1975 ; 1976).

Det sammanlagda antalet projekt under åren (förutom de redovisade undantagen) uppgår till 131. De har alla varit mer eller mindre fast knutna till universitetens och högskolornas olika ämnesinstitutioner, eftersom det administrativa ansvaret för medlen har lagts på respek- tive kansli. I de flesta fall har professor eller universitetslektor fungerat som handledare, när han/hon inte själv direkt har svarat för och medverkat i projektarbetet.

Inte oväntat dominerar projekt med anknytning till institutionerna för kriminologi och sociologi vid Stockholms universitet. Spridningen i övrigt har varit relativt god, såväl ämnesmässigt som geografiskt. Följande sammanställning visar bäst bredden.

Ämne (universitets-/högskoleort) Antal projekt

Kriminologi (Stockholm 25, BRÅ 4) .......... 29 Sociologi (Stockholm 14, Göteborg 1, Uppsala 2, Lund 10, Östersund 1, Köpenhamn 2, USA 1, Storbritannien 1) .................... 32 Juridik (Uppsala 5, Lund 3) ............... 8 Rättsvetenskap (Umeå 1) ................. Statsvetenskap (Uppsala 1) ................ Socialhögskola (Stockholm 4) .............. 4 Socialantropologi (Stockholm 1) ............ 1 Statistik (Stockholm 3) .................. 3

Nationalekonomi (Stockholm 2, Göteborg 2, USA 3) 7 Företagsekonomi (Stockholm 1, Göteborg 1, Umeå 1) ......................... 3

Pedagogik (Stockholm 2, Uppsala 1, Lund/Malmö 2) 5 Psykologi (Stockholm 2, Göteborg 1, Uppsala 2,

Lund 3, Örebro 1) ................... 9 Historia (Stockholm 1, Umeå 3) ............ 4 Rättspsykiatri (Stockholm 3, Lund 1, Umeå 2) . . . 6 Rättskemi (Stockholm 3) ................. 3 Rättsmedicin (Linköping 1, Umeå 1) ......... 2 Rättsodontologi (Stockholm 1) ............. 1 Medicin (Stockholm 1, Umeå 1) ............ 2 Vuxenpsykiatri (Lund 1, Linköping 1) ......... 2 Barnpsykiatri (Stockholm 1, Göteborg 1, Umeå 2,

Linköping 1, Bergen 1) ................ 6 Teknisk högskola (Stockholm 1, Lund 1) ....... 2

Särskilt om doktoranderna

Att cirka en tredjedel av bidragsmottagarna har varit doktorander innebär inte, att de erhållna medlen regelmässigt skulle ha använts till just avhandlingsarbete. I några fall har bidrag lämnats för utarbetande av större, vetenskapliga projektplaner. I andra fall kan bidragen ha gällt delavsnitt inom ramen för pågående avhandlingsarbete. Vidare har ett antal projekt visserligen kunnat vara relevanta för pågående doktorandutbildning, men saknat direkt anknytning till aktuellt avhandlingsämne.

Via BRÅ:s beslutsprotokoll, ansöknings- och kontraktshandlingar har det gått att ta fram vissa uppgifter om bidragsmottagarna. Däremot har det i allmänhet inte gått att från arkivet hämta några uppgifter om eventuella akademiska meriter efter avslutad projekt- redovisningl en del fall har doktorsavhandlingar sänts in till BRÅ. Därtill kommer ett antal disputationer, som BRÅ har kunskap om genom direkt personlig kännedom. Vad som kan redovisas är, att åtminstone 22 personer har slutfört sina doktorsarbeten efter det att de fått ett första (ibland enda) forskningsbidrag från BRÅ.

Projektredovisningarna

Av de 131 projekten har hittills endast åtta (6%) inte kunnat fullföljas och de har därför avskrivits av BRÅ. Som skäl har då redovisats t. ex. långvarig sjukdom, inbrottsstöld med förkommet grundmaterial eller nya arbetsuppgifter som inte givit utrymme för fortsatt forskning. I den mån forskningsmedlen har varit outnyttjade, har de återförts till BRÅ: s utvecklingsanslag (reservationsanslag).

Som nämnts har några projektredovisningar lämnats i form av doktorsavhandlingar. Andra åter utgörs av särtryck ur vetenskapliga

tidskrifter (företrädesvis medicinska). Vanligast är dock redogörelser i stencilform, i synnerhet när projekten har varit av mindre om- fattning eller ingått som en del i större arbeten.

Projekt, som bedömts vara av mera allmänt intresse, har tidigare kunnat presenteras i artikelform i BRÅ:s rapportserie Brottsutveck- lingen. I tidskriften APROPÅ har också givits, och ges, utrymme för ' ”populariserade” projektredogörelser.

Ett annat sätt som BRÅ har nyttjat för att ta till sig kunskap från projekten är att inbjuda projektarbetare till seminarier. Projekten presenteras då för och diskuteras tillsammans med rådets personal och särskilt inbjudna intressenter.

De anslagna medlen

Från reservationsanslaget Utvecklingskostnader avsätts varje år ett särskilt belopp för bidragen till enskilda forskare. Under BRÅ:s första fem verksamhetsår kunde denna summa ökas, såväl krontals- mässigt som reellt. Sedan år 1980 har utvecklingen emellertid gått i negativ riktning. Räknat på kronans värde har anslaget nu i realiteten drygt halverats. Det belopp som i dag skulle motsvara 1974 års bidragssumma - 435 000 kronor - uppgår till hela 1,8 miljoner kronor. I praktiken kunde BRÅ budgetåret 1991/92 avsätta 810 000 kronor för ändamålet.

Utvecklingen av anslagna medel för bidrag till enskilda forskare åren 1974-1991 (Kronans värde är 1974 = 100)

:

Ar Anslaget belopp Indextal 1974 års värde 1974 435 000 100 435 000 1975 515 000 91 468 650 1976 587 000 83 487 210 1977 625 000 74 462 500 1978 700 000 67 469 000 1979 725 000 63 456 750 1980 725 000 55 398 750 1981 760 000 49 372 400 1982 830 000 45 373 500 1983 756 000 42 317 520 1984 800 000 39 312 000 1985 810 000 36 291 600 1986 790 000 35 276 500 1987 790 000 33 260 700 1988 790 000 31 244 900

Ar Anslaget belopp Indextal 1974 års värde 1989 800 000 29 232 000 1990 775 000 26 201 500 1991 810 000 24 194 400

Sammanfattande synpunkter

Som framgått av redogörelsen för forskningsprojektens anknytning till de olika institutionerna vid högskolorna, har bidragen till enskilda forskare kunnat tillföras projekt inom flera olika discipliner. Detta har enligt BRÅ:s mening direkt medverkat till en breddning av kunskaperna inom det kriminalpolitiska området. Även om - naturligt nog - sociologiska och kriminologiska studier har dominerat i bidragsgivningen, så skulle t.ex. knappast någon forskning om ekonomisk brottslighet ha kommit till stånd utan BRÅ:s tillskyndan. Genom den årliga annonseringen av prioriterade forskningsområden, vilken främst riktar sig till universiteten och högskolorna, har BRÅ kunnat aktualisera sådana ämnen som behövt belysas ytterligare.

BRÅ:s erfarenheter av bidragsgivningen är goda. Vad som i viss mån har saknats tidigare är möjligheterna att sprida också de utomståendes forskningsresultat till vidare kretsar än forsknings- världens. BRÅ:s informationsresurser har förut varit synnerligen begränsade. I och med att dessa nu är förstärkta, och då arbetet med att bygga upp en kriminologisk/kriminalpolitisk informationsdatabas har kunnat påbörjas, kan informationsstödet på sikt komma fler till godo.

Bilaga 8

Informationsverksamheten vid BRÅ i teori och praktik

Gunilla Wiklund, Brottsförebyggande rådet

På BRÅ samlas och tas kontinuerligt fram kunskap inom det kriminalpolitiska området, om brottslighet, brottslingar och om åtgärder mot brott. Forskning, såväl egen som annan svensk och utländsk, bildar grunden för det utvecklingsarbete som BRÅ bedriver, för de ställningstaganden BRÅ tar i olika kriminalpolitiska frågor, för de åtgärder mot brott som BRÅ föreslår och för de texter BRÅ producerar i populärvetenskaplig form, i kunskapsöversikter, i den egna tidskriften APROPÅ, i broschyrer, på utställningsskärmar etc.

Om den kunskap som FoU-arbetet genererar blir kvar inom BRÅ:s väggar har BRÅ inte någon samhällelig funktion att fylla. Men varje forskare vet att det är först när den vetenskapliga gemenskapen informerats om, och kritiskt tagit ställning till resultaten, som verksamheten får karaktär av forskning. Det som inte utsätts för sådan kvalificerad granskning, utan förblir personlig egendom, räknas inte.

Även om en forskningsrapport sprids och läses inom den vetenskap— liga gemenskapen har resultaten endast nått en mycket väl avgränsad - och begränsad - intressegrupp. För BRÅ som sektorsorgan, är huvudsyftet med forskningen att den kommer eller kan komma till praktisk användning. Det är därför nödvändigt att nå ut med resultaten till olika intressegrupper som t.ex. politiker och andra beslutsfattare, studerande, lärare, journalister, poliser, socialarbetare, andra utredare och forskare.

Allmänheten finner sig inte heller i att mötas av en sluten och isolerad forskarvärld. När man tidigare vände sig till kyrkan för att få svar på de stora och svåra frågorna, vänder man sig i dag till vetenskapens folk och institutioner. Forskningsinformationen som utvecklats kraftigt sedan 1970-talet (vetenskapsjoumalister, veten— skapssidor i dagstidningar, populärvetenskapliga tidskrifter, universi- tetskurser i forskningsinformation för forskare m.m.) har här spelat en viktig roll och gett forskaren en ny status.

Vid en europeisk konferens om forskningsinformationi Amsterdam

1991, Communicating Science in Europe - New Roads in Science Popularization, konstaterade Forskningsrådsnämndens (FRN) representant att ”Sverige ligger i forskningsinformationens frontlinje. Vi satsar målinriktat på att få forskare och allmänhet att mötas. Vi undviker jippobetonade satsningar”. Vidare, ”man kan inte nöja sig med att bara ha aktiviteter... under särskilda vetenskapsveckor. Forskningen måste synas i skolor, på arbetsplatser, vid köpcentrum och på gator och torg där människor finns”.

Den första kursen i ämnet information vid Stockholms universitet hölls i början av 1970-talet. År 1977 inskrevs i Högskoleförordningen att högskolan hade skyldighet att informera om forskning, inte bara till forskare utan också till praktiker och allmänhet (ändring SFS 1985:702). Denna uppgift var och är - gigantisk för högskolor och universitet med dess mångfald av institutioner och forskare och det, proportionellt sett, fåtal informatörer som är satta att sköta uppgiften på ett professionellt sätt. Det verkar som om många har löst upp- giften så att informatörema huvudsakligen informerar om universite- tet/högskolan och dess roll i samhället samt som utbildningsanstalt. Själva forskningsinforrnationen förmedlas av informatörema huvud- sakligen med hjälp av bredare satsningar som Öppna Hus, Veten— skapens vecka etc.

Ett litet sektorsorgan som BRÅ däremot har helt andra möjligheter än ett stort universitet att nå ut med sin information. Bl.a för att varje forskare och utredare kan erbjudas näst intill ”personlig service” när det blir dags att redovisa resultat. Efter sedvanlig vetenskaplig genomgång med seminarier och opposition görs en språkgranskning. Målsättningen är att texten ska vara begriplig för envar - även för den som inte är insatt i ämnet. Fackuttryck tas bort eller förklaras, omständliga bakgrundsbeskrivningar samlas i bilagor. Därefter görs en bedömning av huruvida materialet lämpar sig för utgivning. Men då måste informatören ansvara för att slutprodukten verkligen går att sälja på öppna marknaden.

En forskningsrapport måste trots allt innehålla vissa avsnitt om problemformulering, metod etc, vilka huvudsakligen är av intresse för den inomvetenskapliga världen. Det gör texten tung och - även för den vane läsaren - svårläst.

En viktig fråga är därför hur man kan göra resultaten mer lättill— gängliga. Kan de förenklas ytterligare till handbok, till kunskaps- översikt eller broschyr? Kan resultaten användas på andra sätt? Ska det ordnas konferens, skickas pressmeddelande etc? Och vem/vilka är i så fall intresserade? Finns det någon annan myndighet eller organisation som arbetar med samma ämnesområde? Kan det bli aktuellt med ett samarbete kring en antologi?

Att varje forskare själv skulle klara att ta ställning till dessa frågor är väl mycket begärt - även om jag tror att det på sina håll kan finnas

sådana föreställningar. Att varje forskare däremot ska kunna, och vara beredd på att, berätta om sin forskning på ett begripligt sätt även för den utomvetenskapliga världen, är ett krav. Men han ska inte behöva planera och utföra olika informationsåtgärder. Det är informa- törens uppgift. Forskaren har vare sig utbildning eller möjlighet till det.

Fr.o.m. juli 1991 har myndigheter fått möjlighet att i viss ut— sträckning ta ut ersättning för tjänster och publikationer. När materialet inte längre är gratis kräver kunderna en prisvärd produkt. Det betyder olika krav från olika grupper, eller som Ottar Brox uttrycker det i boken Praktisk vetenskapsteori: ”I stedet for den konvensjonelle ”multipurpose”-rapporten trenger vi dWerentierte rapporteringsformer, tilpasset de svaert ulike intressegruppene: de ulike formål og lesergrupper som rapporteringa tar sikte på”.

I boken slås också fast att en bra forskningsrapport bör vara:

1. Etisk acceptabel

Forskningsrapporten bör skrivas på ett sådant sätt att ingen materiell, fysisk eller psykisk skada (inklusive kränkning, förödmjukelse, olägenhet och obehag) uppstår i samband med - eller till följd av - publiceringen.

2. Tillgänglig

Forskningsrapporten bör skrivas och publiceras på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för intresserade och berörda, samt möjlig att granska och bedöma av fackexperter.

Forskningsrapporter av hög kvalitet, men som för de aktuella målgrupperna är otillgängliga, är i normalfallet värdelösa.

3. Relevant

Forskningsrapporten bör behandla frågor som på kort eller lång sikt rimligen kan förväntas ge nya idéer och kunskaper som är värdefulla för samhället och dess medborgare.

Här förutsätts både förtrogenhet med forskningen inom det aktuella problemområdet och förmåga att koppla resultaten till detta område. För den tillämpade forskningen, dvs för utomvetenskaplig relevans, krävs dessutom goda kunskaper om problemsituationen inom det aktuella tillämpningsområdet.

Av hög kvalitet

Forskningsrapporten bör uppfylla allmänt vedertagna krav på explicit problemformulering, redovisning av premisser, material och metod samt presentation av resultat och argument.

Tillgänglighetskravet, och i viss mån relevanskravet, talar för ”differentierade rapporteringsformer”. Här är därför ett nära samarbete med professionella informatörer nödvändigt. Förutom att göra forskningsrapporten så tillgänglig som möjligt för de olika intressegruppema bör samarbetet och diskussionerna utmynna i en målgruppsanalys och förslag till sätt att kommunicera med omvärlden och de olika intressegrupper som kan vara aktuella för varje separat rapport. Intressegruppema kan se mycket olika ut beroende på ämnesområde (t.ex. Sexualbrott mot barn, Miljöbrott och Ekonomisk brottslighet).

Enligt forskarna Grunig och Hunt finns fyra olika modeller för information (eller public relation som är ett vidare begrepp), se figur nedan.

Kinnetggkgn Publicilets- lnt'ormations- Tvåvägs- Tvåvägs- modellen modellen kommunikation kommunikation asymmetrisk symmetrisk

typ av enkelriktad, enkelriktad, dubbelriktad, dubbelriktad kommunikation sanning e) sanning, icke jämlik jämlik nödvandi - saklighet

sändare " sändare

parternas + , .

relation

mmlikn

arahs mutan obefintlig, nastan obefintlig, formativa, lormativa, uppmärksamhets- läsbarhet, evaluativa evaluativa

mämingar upplagd studier på studier på

attityder förståelse

organisations- centraliserad och centraliserad och decentraliserad decentraliseral struktur hierarkisk hierarkisk och icke- och icke- hierarkisk hierarkisk

historiskt storhetstid honan M 1900! utvecklades på frammarsrr ursprung 1850-1900 vanligast idag efter 1945 sedan 1960-t

förekommer film & teater, näringsln. konkurrerande hårt reglerade oftast föreningar lurt altmng företag konkurrerand' organisationer organisationer företag

Figur ]. Grunig och Hunts bira modeller för public relations (1984)

Den teoretiska modellen för BRÅ:s informationsarbete kan sägas vara en kombination av modellerna 2 och 4, dvs informationsmodellen och den tvåvägskommunikations-symmetriska modellen. Utmärkande för informationsmodellen är att

. sprida information (inte nödvändigtvis för att påverka attityder och beteenden)

. vara ärlig och öppen

. ge korrekt och fullständig information.

Informationen i denna modell är enkelriktad dvs man ”talar om för andra hur det är”.

Utmärkande för den tvåvägssynvnetriska kommunikationsmodellen är att

. upprätta ett förtroende mellan myndighet och omvärld

. skapa ömsesidig förståelse mellan myndighet och omvärld (båda parter är jämlika)

. ta initiativ till meningsutbyte.

Idealet är att båda parter (här myndighet och omvärld) i någon bemärkelse förändras efter en informationsåtgärd och kommer varandra närmare. Om en informationsåtgärd skapar ömsesidig förståelse, kan den betraktas som lyckad.

I denna modell analyserar man resultatet av informationsarbetet, vilket skiljer modellen från andra modeller. Man tar bl.a. reda på hur omgivningen uppfattar myndigheten och dess policies och man analyserar informationsåtgärder och andra åtgärder för att ta reda på om man lyckats öka förståelsen mellan myndigheten och omgiv— ningen.

Modellen sammanfaller med ett systemteoretiskt tänkande där begreppet jämvikt är mycket centralt. Systemteoretiker anser att ett system alltid befinner sig i något slags växelspel mellan jämvikt - icke jämvikt — återupprättad jämvikt. Systemet anstränger sig med andra ord för att upprätthålla ett jämviktstillstånd - i högre eller mindre grad beroende på om systemet är öppet eller slutet.

Grunigs och Hunts modell för hur man ska lösa ett informations- problem (en Public relations uppgift) enligt ett systemteoretiskt synsätt i ett relevant öppet system (som BRÅ) består av sju olika stadier som i stort beskriver en slags tankeprocess:

. Detect

. Construct . Define

. Select

. Confirm . Behave

. Detect

xlOs'le-IÄUJN—

Kortfattat innehåller de olika stadierna följande:

Detect

Problem upptäcks via input till myndigheten eller egen analys.

Construct

Man analyserar problemet och olika alternativa lösningar:

. Problemet definieras . Målsättning formuleras . Alternativa lösningar formuleras

Define

,Hur ska de olika alternativen omsättas i praktiken (dvs arbetsför- delning, tid, kostnad).

. Handlingsplan görs för varje föreslaget alternativ.

Select

Man väljer handlingsplan och informationsåtgärd/er

Confirm

Här stannar man upp ett tag och försäkrar sig om att man verkligen valt den mest effektiva informationsåtgärden. Man bör då fråga sig vilka de mest negativa konsekvenserna är.

Behave

Den informationsåtgärd man beslutat sig för att omsätta i praktiken utförs (skriva pressmeddelande, hålla presskonferens, kontakta politiker, arrangera seminarium, ge ut bok/kunskapsöversikt/ broschyr, delta i mässa etc).

Detect

Uppföljning av informationsåtgärdema. Har uppställda mål uppnåtts? Uppföljning/utvärdering av feed-back till myndigheten-informations-

enheten.

Enligt Grunig och Hunt har den informationsverksamhet som tillämpar alla stadier i modellen (se fig nedan) störst möjligheter att lyckas - eftersom den klarar av att både anpassa sig efter och kontrollera — sin omgivning. Den omgivning man har förutsatt är dynamisk och föränderlig.

_ _ A _ g _ DEIECT CONSTRUCT DEFINE SELECT CONFIRM BEHAVE DETECT

Figur 2. Behavioral molecule-modellen (fritt efter Grunig och Hunt, 1984)

I dag följer informationsverksamheten vid BRÅ i stort ovanstående modell även om punkt 7 hittills har varit svår att fullfölja bl.a. beroende på att BRÅ ”säljer” kunskap och inte produkter och på att BRÅ hittills inte har ”sålt” denna kunskap utan ”gett bort” den till höger och vänster i stället för till bestämda intressegrupper. Förut— sättningama har dock förändrats i och med statsmakternas ökade krav på resultatanalys och ersättningsförordningens tillkomst (1991:354).

Forskarna Grunig och Hunt anser att informationsmodellen (modell 2 ovan) som arbetsmodell är dömd att dö. BRÅ har dock som myndighet en rent informerande och upplysande uppgift gentemot såväl allmänhet som särskilda intressegrupper och då fyller modellen en funktion. En tvåvägskommunikation bör eftersträvas, där så är möjligt, av flera anledningar, bl.a. för att underlätta omprövning och för en nyanserad och trovärdig debatt. Den är också nödvändig för en omvärldsanalys inför olika informationsåtgärder.

För BRÅ: 5 del tror jag därför att en fortsatt kombination av informationsmodellen och den symmetriska kommunikationsmodellen är den mest framkomliga vägen, med tonvikt på tvåvägskommunika— tion. Det vill säga en utvidgning av intressegruppemas möjligheter till direktkontakt med BRÅ genom fler konferenser, deltagande 1 mässor, skolkontakter etc. Ett annat sätt att åstadkomma direktkontakt med olika intressegrupper är att inrätta någon forrnaliserad form av ”konsumentkontakt” dit allmänheten kunde ringa och fråga om och

ge synpunkter på brottslighet och brottsförebyggande åtgärder. En sådan konsumentkontakt finns i dag i mera begränsad omfattning. Nödvändigt är självklart också att följa upp och utvärdera olika informationsåtgärder - ett arbete som vi redan har påbörjat. Inom den närmaste framtiden byggs också en kriminalpolitisk databas upp vid BRÅ. BRÅ kan då fungera inte bara som informa- tionscentrum utan också som dokumentationscentrum för såväl den

inomvetenskapliga som den utomvetenskapliga världen inom BRÅ:s verksamhetsområde. För närvarande finns inte en sådan databas i hela Europa, med undantag för ICPIN i Nederländerna som är under uppbyggnad. Sverige och BRÅ har dock här stora möjligheter att på sikt bygga upp en servicefunktion som också kan ge BRÅ mycket av den feedback som är så nödvändig. Verksamheten kommer antagligen också att i viss utsträckning kunna drivas under affärsmässiga former.

Bakgrundslitteratur

Månensson, B & Nilstun, T (1988). Praktisk vetenskapsteori. Stockholm: Studentlitteratur Huthman, D (1992). På upptäcktsfärd i public relations. Göteborg: Brink & co. Sistnämnda bok bygger i sin tur till stor del på: Grunig, JE & Hunt, T (1984). Managing Public Relations Cutlip, S & Center, A & Bromm, G (1985). Effective Public Relations. New Jersey: Prentice-Hall International

Bilaga

Ur verksamhetsberättelsen hå. 1990/91

INFORMATION

Målet för informationsverksamheten är att stödja BRÅ:sövergripande strategi. Därför utarbetades en informationspolicy (bilaga 3) när arbetet med BRÅ:sverksamhetspolicy var färdig.

BRÅ skall sprida resultatet av eget och andras arbete inom verksamhetsområdet. Information om brottslighet och åtgärder mot brott samt vägledning inom det brottsförebyggande området är därför ett viktigt led i rådets verksamhet. Målgrupperna är politiker och andra beslutsfattare samt opinionsbildare och allmänhet. Personer eller grupper av personer t ex lärare, poliser, journalister m fl som i sin yrkesutövning fungerar som vidareförmedlare av information, är också viktiga målgrupper.

Infonnationsdelegationen

I BRÅ:sinstruktion föreskrivs att BRÅ ska verka för att statliga myndigheters forsknings-, utrednings- och informationsinsatser samordnas. Bland annat därför finns en informationsdelegation med brottsskadenämnden, domstolsverket, justitiedepartementet, kriminal- vårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och socialstyrelsen som medverkande myndigheter.

Informationsdelegationen ska bereda frågor som är gemensamma för flera myndigheter, utvärdera informationsprojekt, samarbeta med folkrörelser m fl och utföra annat som hänskjuts till den. Delegatio- nen höll fyra sammanträden under året.

Tidigare har delegationen arrangerat en konferens om rädslan för brott. vilken också dokumenterades under året. Detta ledde till ett samarbete med utbildningsförlaget Brevskolan för att framställa ett studiematerial om rädslan för brott.

Delegationen arrangerade också en konferens på temat Sexuella övergrepp mot barn, som samlade drygt 300 deltagare. Arbetet med att dokumentera konferensen påbörjades. På initiativ av och i samarbete med Samverkan för folkhälsa påbörjades planeringen av en ny konferens med samma uppläggning i Malmö under hösten 1991.

Delegationen fick också i uppdrag av samverkansdelegationen att framställa en kunskapsskrift om brottsoffer. Arbetet med att ta fram underlagsmaterial påbörjades.

Publikationer

Den som ska fatta beslut ska få sitt kunskapsunderlag på ett sätt som går lätt att förstå och snabbt att sätta sig in i. Materialet måste med andra ord anpassas med hänsyn till användning.

Resultatet av BRÅ:sforsknings- och utvecklingsarbete publiceras antingen som bok eller PM. För varje bok som trycks framställs ett sammanfattningsblad/säljblad på svenska och engelska. Samman— fattningsbladen distribueras till en fast stock av prenumeranter samt därutöver till de målgrupper som är relevanta för respektive publika- tion.

Böckerna trycks genom Allmänna Förlagets försorg och distribueras av BRÅ enligt en fastställd frilista. En mindre del av upplagan säljs genom förlaget. Av intäkterna från försäljningen behåller Allmänna Förlaget halva summan, resten går till statsverket.

I broschyrer och andra enklare skrifter publiceras populärveten— skapliga resultat liksom lättillgängliga förklaringar och råd som bedöms kunna komma till nytta i det brottsförebyggande arbetet. Sådana skrifter tillhandahåller BRÅ gratis.

Allt som publiceras språkgranskas. Särskild vikt läggs vid redige- ring och språkbehandling av material som vänder sig till större mål- grupper. Viktigt är också att tryckt material får en tilltalande grafisk utformning.

Sexton titlar gavs ut under verksamhetsåret; elva svenska och två engelska böcker, två PM och en broschyr.

I samarbete med justitiedepartementet gjordes dessutom en engelsk översättning och tryckning av narkotikastrafflagen och brottsbalken.

Inför utgivningen av en skrift om statistikens fallgropar tog en referensgrupp med representanter från BRÅ och statistiska central— byrån fram underlag som ska bearbetas vidare av BRÅ.

För att få en uppfattning om i vilken omfattning BRÅ:s publikatio— ner används i undervisningen vid universitet och högskolor, gjordes en förfrågan till 122 institutioner som bedömdes ligga inom BRÅ:s intresseområde. Av de 66 svar som kom in använde 25 BRÅ- publikationer i undervisningen eller som bredvidläsningslitteratur. (Siffran är antagligen i underkant eftersom det inte fanns någon fråga om bredvidläsningslitteratur, varför endast en del uppgav den uppgiften.)

För att få en uppfattning om hur olika målgrupper får tag i BRÅ- publikationer och vad de tycker om dem, bifogades en enkel enkät med böckerna Ambitioner och flaskhalsar (miljöbrott) och Sexuella övergrepp mot barn. Svarsfrekvensen blev dock så låg att det är svårt att dra några mer djupgående slutsatser av dem. Man kan dock konstatera att svaren i stort överensstämmer med varandra, trots att målgrupperna torde vara helt olika. Huvudsakligen används böckerna

i arbetet (statliga myndigheter) och man har också fått/köpt dem genom arbetets försorg. Texterna och tabellerna uppfattas som lättillgängliga. Man uppskattar att varje bok kommer att läsas av två

till tre personer. ] I vad mån hänvisar riksdagsledamöter till BRÅ och BRÅ—litteratur? !

Av de totalt 162 motioner som avgavs under den allmänna motionsti- den nämndes BRÅ i 26, varav de flesta behandlade ekonomisk

brottslighet.

Tidskrift

BRÅ:stidskrift APROPÅ kommer ut med sex nummer per år i cirka 13 000 exemplar. APROPÅ distribueras gratis (efter prenumeration) till politiker, myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten, skolor, universitet och bibliotek samt till en kriminalpolitiskt intresserad allmänhet.

APROPÅ innehåller, förutom artiklar som redogör för BRÅ:segen verksamhet, bl 3 nyheter inom det kriminalpolitiska området. Tidskriften ska föra en kriminalpolitisk debatt och även rapportera om utländska erfarenheter inom verksamhetsområdet. Av de totalt 16 artiklar som skrevs av anställda på BRÅ under året skrevs nio av redaktören och sju av andra BRÅ-medarbetare. Cirka 15 artiklar skrevs av utomstående.

APROPÅ produceras av redaktören med hjälp av desktop-teknik och lämnas till tryckeriet på diskett.

Prenumerationsregistret sköts av informationsenheten, som levererar etiketter till tryckeriet för adressering.

En utvärdering av tidskriften gjordes av studerande vid Stockholms universitet, institutionen för journalistik, medier och kommunikation. För de prenumeranter som får APROPÅ i eget namn var bortfallet 20 procent, för dem som går direkt till myndigheter, organisationer etc var bortfallet 55 procent. Med hänsyn till det stora bortfallet i den senare gruppen startades en översyn av den delen av registret som, förutom att användas för utskick av APROPÅ, även används för alla de olika utskick BRÅ i övrigt gör.

Föreläsningar och studiebesök

En omfattande verksamhet utgör BRÅ-personalens medverkan som föreläsare vid konferenser, seminarier, studiebesök etc. Ämnen som presenterades i sådana sammanhang var bl a ungdomsbrottslighet, lokalt brottsförebyggande arbete, brottsutvecklingen och Stockholms- projektet.

BRÅ arrangerade under verksamhetsåret ett flertal studiebesök. De svenska besökarna var huvudsakligen studerande vid gymnasieskolor samt universitet och högskolor. De fem officiella utländska studie—

besöken var grupper av forskare och administratörer från Canada, Egypten, Rumänien, Spanien och USA. Presskontakter

BRÅ nämndes eller personer från BRÅ medverkade under verksam- hetsåret i radio och TV drygt två gånger varje månad. De flesta inslagen var i lokalradions nyhetsprogram och handlade om miljö- brott, ungdomsbrott, straffpåföljder och ekonomisk brottslighet.

Pressen skrev cirka 12 artiklar i veckan om BRÅ:s verksamhet. Cirka hälften av artildama skrevs i samband med publiceringen av någon rapport, PM eller annan skrift. I cirka 180 artiklar intervjuades överdirektören, andra anställda på BRÅ eller styrelseledamöter. 15 artiklar skrevs med anledning av ett seminarium eller en konferens som arrangerats av BRÅ (ej presskonferens). övriga artiklar referera- de till BRÅ i allmänhet (98) eller till tidskriften APROPÅ (22).

Två presskonferenser arrangerades för presentation av nya rapporter.

Femton pressmeddelanden sändes ut och resulterade i följande antal artiklar i pressen:

BRÅ:s forskningsbidrag (14)

Nordiska kriminologer om 90—talets kriminalpolitik (48)

Den brottslige företagaren. Myt eller sanning? (11)

Vem blir drogmissbrukare? (3)

Unikt projekt utreder brott i storstadsmiljö (Stockholmsprojektet) (16) Fängelsestraffets längd påverkar brottsligheten (Inkapacitering) (70) Sexualbrott mot barn (6)

Social anpassning och samhällssyn (7)

Brottsutvecklingen (89)

När man misstänker sexulabrott mot barn (3)

Ambitioner och Flaskhalsar (Miljöbrott) (85) BRÅ om samhällstjänst. Ännu för tidigt för slutsatser (4) Brottsstatistik mellan länder kan inte jämföras (artikel i APROPÅ) (8) Sexualbrott mot barn. De misstänkta förövarna (5)

Fel, oegentligheter och ekonomisk brottslighet vid import och export i Norden (10).

Konferenser, utställningar m m

Tre konferenser/seminarier arrangerades under året.

Under hösten arrangerades ett joumalistseminarium i Nynäshamn. Seminariet samlade 16 journalister.

Konferensen Sexualbrott mot barn hölls under våren i BRÅ:s in- formationsdelegations regi. Närmare 300 deltagare från socialtjänsten, rättsväsendet och skolan deltog. Konferensen fick ett mycket positivt gensvar. Av de 238 deltagare som svarade på uppföljningen tyckte 220 att konferensen som helhet varit bra.

På styrelsens uppdrag hölls också en kontaktkonferens med före- trädare för universitet och högskolor. Avsikten var att bana väg för etl utökat samarbete mellan högskolan och BRÅ.

Dessutom deltog BRÅ med en utställningsmonter under de båda missorna Bok & Bibliotek i Göteborg och Polis 91 i Sollentuna. Bokmässan besöktes av drygt 50 000 personer från huvudsakligen biälioteks- och utbildningsområdet. Polismässan besöktes av drygt 1", 000 personer, huvudsakligen poliser.

Bibliotek

BRÅ ska fungera som ett informationscentrum och ge upplysning och vägledning inom det brottsförebyggande området. BRÅ har fr.o.m. budgetåret 1990/91 erhållit medel för en förstärkning av informa- tionsverksamheten liksom för uppbyggnaden av en kriminologisk] kriminalpolitisk informationsdatabas. Den 1 september 1990 tillsattes er nyinrättad tjänst som bibliotekarie.

Samlad information från den breda kunskapsbas som byggts upp under åren måste gå lätt att återfinna och vara lättillgänglig. För att biblioteket ska kunna fylla denna funktion genomfördes en om- byggnad som bl a gav en bättre överblick över beståndet. Bok- beståndet under året uppgick till cirka 5 000 titlar, varav cirka 200 var nyförvärv. Antalet svenska och utländska tidskrifter uppgick till cirka 90.

Biblioteket bör i framtiden kunna bli en viktig extern resurs för irstitutioner, företag och myndigheter. För att förbättra och utöka sök- och lånemöjlighetema tecknades fem abonnemang med olika literaturdatabaser och datoriserade fjärrlånesystem. I ett längre perspektiv ska BRÅ bygga upp en egen litteraturdatabas med referenser till litteratur inom det kriminologiska/kriminalpolitiska ämnesområdet. För det ändamålet studerades olika databassystem och pibörjades utarbetandet av en kravspeciflkation inför val av system.

Bilaga 9

BRÅ:s nya organisation

Marianne Håkansson, Brottsförebyggande rådet

Utgångspunkter BRÅ:s funktion

BRÅ fungerade de närmaste åren efter sin tillkomst (år 1974) närmast som ett kriminalpolitiskt utrednings- och aktionsorgan. Verksamheten ändrade emellertid successivt karaktär och har under många år haft sin tyngdpunkt i mer grundläggande kriminologisk forskning. Under senare år har BRÅ utvecklats till ett FoU-organ genom att den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet efter hand givits allt större utrymme. Inom BRÅ bedrivs viss kontinuerlig basforskning inom angelägna områden som annars inte skulle tillgodoses. Som sektorsforskningsorgan ska BRÅ tillgodose sin sektors behov av tillämpad forskning och utvecklingsarbete.

I sin egenskap av myndighet har BRÅ därutöver ett särskilt ansvar som kunskapsbank och informatör på det kriminologiska/kriminalpoli- tiska området - ett ansvar som accentuerats under senare år. BRÅ ska snabbt kunna tillhandahålla kunskapsöversikter och annan information till såväl politiker och andra beslutsfattare som till journalister och allmänhet i aktuella samhällsfrågor inom sitt verksamhetsområde.

Brottsligheten fortsätter att öka

Brottsligheten är ett tilltagande samhällsproblem i hela västvärlden. Sedan år 1950 har antalet anmälda brott i Sverige ökat från cirka 200 000 till f.n. cirka 1,2 miljoner. Den prognos som gjorts inom BRÅ pekar på en fortsatt konstant ökning av brottsligheten med cirka 200 000 ytterligare brott i anmälningsstatistiken vid sekelskiftet, om inte kraftfulla åtgärder vidtas eller stora samhällsförändringar som påverkar brottsligheten ändå sker. En fortsatt ökning av brottsligheten innebär att allt fler människor drabbas. Ett flertal opinionsundersök-

ningar visar också att människors oro för brottsligheten är stor. Många upplever brottsligheten som ett av de största samhällsproble- men. Kraven på politiker och andra beslutsfattare att vidta åtgärder kommer att öka. Rättsväsendet kommer att få påtagliga svårigheter att klara det ökande trycket.

Orealistiska förväntningar på rättsväsendet

Rättsväsendet spelar en kriminalpolitiskt viktig roll. Förväntningarna när det gäller brottsprevention är emellertid ofta orealistiska. Möjligheterna att inom ramen för rättsväsendet över huvud taget bryta brottsutvecklingen är mycket begränsade. Så t.ex. kan en så pass omfattande reform som den kommande återgången till villkorlig frigivning efter avtjänande av två tredjedelar av flertalet fängelsestraff förväntas endast kunna påverka den anmälda brottsligheten med några få procent.

Möjligheterna att påverka brottsutvecklingen genom en förstärkning av poliskåren torde också vara små beroende på bl.a. att polisen i huvudsak har ett reakth förhållningssätt till brottsligheten.

Som en reaktion på bl.a. en ökande f'angelsepopulation diskuteras internationellt sedan flera år tillbaka alternativa påföljder till fängelsestraff. I Sverige har den diskussionen framför allt gällt kontraktsvärd, samhällstjänst och under senare tid även elektronisk övervakning. Dessa påföljders brottsförebyggande effekt vet man ännu mycket litet om. När det gäller andra påföljder och behandlings- insatser inom kriminalvårdens ram finns fortfarande ett behov av ytterligare kunskap om effekterna. Återfallsbenägenheten tycks dock hittills, generellt sett, inte ha påverkats i nämnvärd utsträckning genom påföljdsval.

Mobilisering av lokalsamhället i det brottsförebyggande arbetet - en internationell trend

Experter i Sverige och flera andra länder där det bedrivs en målmed- veten verksamhet för att utveckla och effektivisera det brottsföre- byggande arbetet är eniga om att alla som kan påverka orsaker och tillfällen till brott måste medverka i arbetet.. Det brottsförebyggande arbetet måste vara allas angelägenhet och kräver ett väl utvecklat samarbete mellan myndigheter, organisationer, företag och enskilda. Man är också enig om att det brottsförebyggande arbetet framför allt bör bedrivas på ett lokalt plan, i en kommun eller stadsdel, för att man ska kunna uppnå konkreta resultat på kort sikt. En stor del av de faktorer som kan verka brottsförebyggande är av lokal karaktär, t.ex. förändringar av tillfällesstrukturen, normbildning och social kontroll.

Myndigheternas brottsförebyggande resurser, som huvudsakligen är lokalt organiserade, måste tas i anspråk i större utsträckning än hittills liksom motsvarande resurser hos företag, organisationer och enskilda.

Ökad satsning på samverkan i det brottsförebyggande arbetet

Cirka 10,5 miljarder kr används för åtgärder mot brott inom Justitiedepartementets verksamhetsområde. Endast knappt en procent av dessa medel används för förebyggande åtgärder.

Med rättsväsendets mycket begränsade möjligheter att utan andra aktörers medverkan bromsa brottsutvecklingen, står det klart att samhället i väsentligt högre grad än hittills måste satsa på brottsförebyggande åtgärder utanför rättsväsendet. Det behövs ett brottsförebyggande arbete i bred samverkan mellan alla som kan påverka orsaker och tillfällen till brott om brottsutvecklingen ska kunna brytas. Detta innebär att det bör ske en viss omfördelning av resurser från traditionell, reaktiv, brottsbekämpning till utveckling av ett proaktivt förhållningssätt och ett brottsförebyggande arbete med sin tyngdpunkt utanför rättsväsendets ram.

BRÅ:s roll

Ett FoU-organs funktion inom det kriminologiska/kriminalpolitiska området

BRÅ kan betecknas som en kunskaps— och informationsmyndighet och ett forsknings— och utvecklings- (FoU-) organ inom det kriminologis- ka/kriminalpolitiska området. Som sådant har BRÅ två huvud- funktioner.

Den ena är att förse den kriminalpolitiska debatten, enskilda och beslutsfattare med baskunskap. Denna funktion är viktig för att tillgodose förutsättningarna för en saklig kriminalpolitisk debatt och för att bevara förtroendet för det kriminalpolitiska systemet.

Den andra funktionen är att bedriva forskning, utvecklingsarbete och utredningar som kontinuerligt kan tillgodose behov av kunskaps- översikter och annat beslutsunderlag när det gäller aktuella frågor inom sektorn.

Myndighetsformen är särskilt lämpad för en organisation med dessa huvudfunktioner med hänsyn till de krav som denna ställer, t.ex. på objektivitet och behandlingen av integritetskänsligt material.

BRÅ: s verksamhet

BRÅ:s forsknings-, utvecklings— och utredningsverksamhet kan, som den har utvecklats under senare år, i huvudsak sorteras in under tre större ämnesområden, nämligen 1) Brottsstatistik samt analys av brottslighetens omfattning, karaktär, orsaker och utveckling, 2) Brottsprevention och 3) Studier inom det kriminalpolitiska området.

För att så effektivt som möjligt sprida resultatet av det egna och andras arbete inom verksamhetsområdet finns hos BRÅ ett fjärde område, informations- och förlagsverksamheten.

Brottsstatistik och analys Brottsstatistiken utgör ett viktigt underlag för BRÅ:s forsknings- och utvecklingsarbete. Som en av huvudanvändarna av den officiella brottsstatistiken är det nödvändigt att BRÅ kan påverka såväl vilken typ av uppgifter som bör ingå i statistiken som kvaliteten på upp- gifterna. Att följa och analysera brottsutvecklingen och undersöka dess orsaker har under många år varit en av BRÅ:s huvuduppgifter och kommer även framdeles vara en oundgänglig bas för övrigt forsknings— och utvecklingsarbete.

Till brottsstatistikområdet hör också utveckling av olika metoder för mätning och analys av den faktiska brottsligheten och dess ut- veckling. Denna metodutveckling är nödvändig, eftersom den officiella statistiken endast belyser en viss del av brottsligheten.

Hit hör också utveckling av metoder för att göra internationella jämförelser av brottslighet. Så t.ex. bygger olika länders brottsstati- stik på helt olika grunder och kan därför inte utgöra underlag för jämförelser. Inte heller offerundersökningar eller självdeklarations- studier från olika länder kan utan ingående analyser användas för jämförelser.

Här i landet är det hittills främst BRÅ som fortlöpande analyserat brottsutvecklingen och dess orsaker. BRÅ har byggt upp en stor kompetens på området.

Brottsprevention

Forsknings- och utvecklingsarbete inom det brottspreventiva området utgör tyngdpunkten i BRÅ:s verksamhet.

Den prognos om brottsutvecklingen under 1990-talet, som gjorts av BRÅ, visar som nämnts att brottsligheten kommer att fortsätta att öka om inte kraftfulla insatser görs för att bryta utvecklingen. Det står helt klart att om brottsutvecklingen ska kunna brytas, måste det brottsförebyggande arbetet utvecklas och intensifieras. BRÅ har en viktig roll att fylla härvidlag, bl.a. genom sin medverkan vid

utveckling av modeller för lokalt brottsförebyggande arbete och för utvärdering av brottsförebyggande åtgärder. BRÅ medverkar också till kunskapsuppbyggnaden på området genom utvärderingar av olika insatser som har ett brottsförebyggande syfte. Det torde vara ställt utom alla tvivel att stora samhälleliga och enskilda resurser läggs ned på projekt som avses ha en brottsförebyggande effekt men som inte har några sådana effekter. En utvidgad utvärderingsverksamhet torde kunna bidra till en avsevärt effektivare resursanvändning än som nu är fallet på detta område.

Studier inom det kriminalpolitiska området

Till det kriminalpolitiska området räknar BRÅ här främst utvärde- ringar av kriminalpolitiska reformer, studier rörande påföljdssystemet och andra områden inom rättsväsendet och kunskapsöversikter som rör aktuella kriminalpolitiska frågor.

Såsom nämns i framtidsanalysen kan det förutses att behovet av undersökningar om olika, framför allt nya, påföljders effekter kommer att öka liksom behovet av utvärdering av behandlingsinsatser på grund av brott och/eller drogmissbruk.

Härutöver finns behov av återkommande undersökningar om hur moral och rättsmedvetande förändras över tid liksom hur attityderna till rättsväsendet och dess verksamhet förändras.

Andra angelägna områden är undersökningar om brottslighetens kostnader och konsekvenserna av den pågående privatiseringen inom rättsväsendet.

Informations- och förlagsverksamhet

BRÅ ska fungera som informationscentrum och framför allt ge upplysning och vägledning inom det brottsförebyggande området.

Till informations— och förlagsverksamheten är knutna ett bibliotek med en kriminologisk/kriminalpolitisk databas (under uppbyggnad).

När det gäller målsättningen att öka den kriminologiska/kriminal- politiska kunskapen fyller BRÅ:s informations- och förlagsverksamhet en viktig funktion genom spridningen av BRÅ:s och andra organs nationella och internationella FoU-resultat.

BRÅ:s framtida organisation och behov

BRÅ:s roll som FoU-organ innebär att verksamheten ska tillgodose sektorns behov av forskning, utvecklingsarbete och utredningar, vilket i sin tur innebär att höga krav måste ställas på framförhållning, aktualitet och kvalitet i verksamheten. En sådan verksamhet kräver

en flexibel organisation, som kan anpassas efter aktuell verksamhet och personaluppsättning. Organisationen måste anpassas till pågående projekt och till hur personalen disponeras för tillfället. De växlande arbetsuppgiftema kräver också möjligheter att för begränsad tid och avgränsade arbetsuppgifter kunna knyta sådan expertis som inte finns i organisationen.

För att understödja kreativitet och främja en god FoU—miljö bör BRÅ:s organisation göras mer flexibel och mindre hierarkisk.

Med den expertdominans som BRÅ har är en matrisorganisation mer naturlig än den nuvarande. En matrisorganisation innebär bl.a. att så stor del som möjligt av verksamheten organiseras i projekt med medverkan av expertis inom olika områden samt avsaknad av chefer på mellannivå. Projektledarna får ökat ansvar för personal och projektmedel. En sådan utveckling har redan påbörjats.

För att säkra kunskapsuppbyggnaden och utvecklingen inom BRÅ:s fyra huvudsakliga arbetsområden (Brottsstatistik och analys, Brotts- prevention, Studier inom det kriminalpolitiska området samt Informa- tions- och förlagsverksamhet) kommer huvudansvariga att utses. Dessa ska, såvitt avser de tre förstnämnda områdena, främst ansvara för att utvecklingen nationellt och internationellt inom sakområdet följs. De ska också var och en inom sitt ansvarsområde vara handledare eller på annat sätt bistå övriga anställda.

Den nuvarande enhetsindelningen bör alltså slopas. Den har visat sig mindre ändamålsenlig, framför allt när det gäller uppdelning av FoU-verksamheten i en forsknings- och en utvecklings- (tidigare utrednings-) enhet.

Det har också visat sig att administrativa arbetsuppgifter kommit att bli alltför betungande för de nuvarande enhetscheferna. Det är självfallet angeläget att i högre utsträckning än f.n. är fallet kunna utnyttja dessa för arbete inom de områden där de är experter.

För all FoU-verksamhet är det nödvändigt med möjligheter till kontinuerlig kompetensutveckling för att den professionella kompeten- sen ska kunna upprätthållas. Detta behov kommer att bli accentuerat, bl.a. på grund av den internationella utvecklingen inom verksamhets- området och de ökade kraven på utveckling inom det brottspreventiva området.

De skisserade organisatoriska förändringarna torde kunna innebära vissa effektivitetsvinster och viss minskning av de fasta kostnaderna.

Slutsatser

Såsom framgår av resultatanalysen är BRÅ en liten men produktiv organisaton. Verksamheten är relevant för sektorn och håller en hög kvalitet enligt de resultatmått som analyserats. BRÅ:s tillgänglighet

och synlighet måste betraktas som god.

Kraven på organisationen kommer dock att öka. För att den pågående brottsutvecklingen ska kunna brytas krävs ett intensifierat brottsförebyggande arbete, vilket i sin tur kräver en intensifiering av forsknings- och utvecklingsarbetet på det brottsförebyggande området. Här kan BRP fylla en viktig funktion.

En framgångsrik kriminalpolitik måste bygga på kunskap. Här är analyser av brottsligheten och dess utveckling och orsaker av grundläggande betydelse. Ökade kunskaper om effekter av kriminal- politiska reformer och konsekvenser av utvecklingen inom rättsväsen- det är också av stor betydelse. Också här kan BRÅ fylla en viktig funktion.

BRÅ: s huvudsakliga resurs är personalens kompetens. Samtidigt som kraven på samtliga funktioner mom BRÅ: s verksamhet kommer att öka kommer BRÅ, såvitt nu kan bedömas, att förlora två av sina mest kvalificerade forskare. BRÅ måste ha möjlighet att ersätta denna kompetens.

Samhällsutvecklingen kräver att BRÅ kan bredda sin kompetens genom att bedriva fler projekt med tvärvetenskaplig karaktär. Ett sätt att tillföra BRÅ ytterligare kompetens och tvärvetenskaplig inriktning skulle kunna vara att ge den nuvarande vetenskapliga delegationen en mer uttalad funktion som vetenskaplig rådgivare med möjligheter för de enskilda ledamöterna att, åtminstone i någon utsträckning, medverka i rådets projekt.

Det är en oundgänglig förutsättning för en verksamhet med BRÅ. s inriktning att kunna garantera hög kvalitet, hög produktivitet och stor flexibilitet. Om BRÅ ska kunna motsvara sektorns ökade krav med bibehållen ambitionsnivå på verksamheten måste den nuvarande budgetramen räknas upp i storleksordningen 3 miljoner kronor totalt för de tre kommande budgetåren.

Bilaga 10

Prognos för brottsutvecklingen till år 2000

Jan Ahlberg

År 1975 anmäldes 750 000 brott till polisen. Sexton år senare, år 1991 , var detta antal 1,2 miljoner polisanmälda brott. Den fråga som ställs här är hur många brott som kommer att anmälas under åren fram till och med år 2000. För att besvara frågan görs prognoser för samtliga anmälda brott, för anmälda brottsbalksbrott, samt för anmälda Stöldbrott (8 kap. BrB exkl. butikstöld) och misshandelsbrott (3 kap. BrB).

Prognoser bygger på att den variabel man vill göra framtidsförut- sägelser om, i detta fall de anmälda brotten, uppvisar någon form av lagbundenhet. Inledningsvis studerar man därför data för förfluten tid för att på så sätt finna lagbundenheter, t ex att utvecklingen följer en rät linje. Sedan antar man att den närmaste framtiden uppvisar samma typ av lagbundenhet. Man kan aldrig med säkerhet påstå att så blir fallet, eftersom det kan inträffa förändringar som inte kunnat förutses. Man kan därför framför allt se prognoser som en beskriv- ning av hur framtiden kommer att se ut om ingenting inträffar som bryter det hittillsvarande mönstret.

Sökandet efter lagbundenheter kan beskrivas som att man söker beskriva utvecklingen av den beroende variabeln (i detta fall de anmälda brotten) som en matematisk funktion av tiden (åren som går) och/eller som en matematisk funktion av ett antal oberoende variabler som påverkar (har ett kausalt samband med) den beroende variabeln.

Utvecklingen av de anmälda brotten

Prognoser bygger alltså på data från förfluten tid. Nedanstående figur visar utvecklingen för antalet anmälda brott sedan år 1950.

Figur ]. Anmälda brott 1950-1991

Tusental 1400 " " '" "—

1200

1000 , _ . ,._._, 800 _ ,, 600 -

400 »— X

i, ___. _.

200 "

LJ ,.i J l 1,1”;

75 80

'.ll.1'1,,l..l

65 70 Är

01..1.Lll,l_1_1|,l

50 85

anmälda brott

Av figuren framgår att kurvans utveckling kan beskrivas som fluktua— tioner kring en lineärt uppåtriktad trend. Studerar man utvecklingen mer ingående kan man dock se att det snarare handlar om en kom- bination av flera trendlinjer med olika lutning. Fram till mitten av 1960-talet har linjen en viss lutning, mellan åren 1968 och 1975 en annan och till sist från år 1975 en tredje lutning. Dessa förändringar beror med stor sannolikhet främst på förändringar i statistikrutinema. År 1968 infördes det sk RI—systemet (rättsväsendets informations- system) vilket medförde att inrapporteringsrutinema förändrades. År 1975 infördes en systemomläggning som bl a medförde vissa förändringar av antalsräkningen av brott.

Oberoende variabler

Brottsutvecklingen i landet har alltså sedan år 1950 präglats av en konstant ökning av den anmälda brottsligheten. Kunskapen om vilka faktorer som bidragit till detta utvecklingsmönster är idag begränsad. Förklaringsansatsema är många; arbetslöshet, alkoholkonsumtion, tillgången på objekt, minskad social kontroll osv. En rimlig gissning är att den konstanta ökningen beror på ett stort antal faktorer, av olika dignitet, som tillsammans genererat utvecklingen.

Ett krav på de oberoende variablerna (de variabler som styr eller påverkar utvecklingen för den beroende variabeln) förutom att de kausalt bör påverka prognosvariabeln är att det finns relativt hållfasta

J J,)...L .-.l l

9(

framtidsprognoser även för dessa. Prognosers osäkerhet ökar betydligt om man baserar dem på oberoende variabler vars framtids- prognoser är osäkra.

Den vanligaste prognosmetoden är att beskriva utvecklingen av den beroende variabeln (de anmälda brotten) som en funktion av tiden. Det innebär att man söker den matematiska funktion som bäst beskriver utvecklingen för förfluten tid och sedan antar att utveck- lingen kommer att fortsätta på samma sätt ytterligare en tid. För att återgå till figur 1 kan man utan vidare konstatera att åtminstone sedan statistikomläggningen år 1968, alltså cirka 25 år tillbaka i tiden, kan utvecklingen sammanfattas som att antalet anmälda brott fluktuerar kring en rät linje (även om det egentligen handlar om två linjer med något olika lutning). Det innebär att landet fått ett årligt tillskott av brott som varje år är ungefär lika stort - cirka 25 000 brott per år —. Fluktuationerna beror sedan på slumpmässiga faktorer som väder och vind, tillfälliga ökningar av typiska seriebrott osv.

Utvecklingen med ett konstant årligt tillskott innebär att tillskottet procentuellt sett blir mindre och mindre. I SCB's publikation "Rättsstatistisk årsbok" presenteras ibland brottsutvecklingen i en sk logaritmisk skala, vilket ger en beskrivning av utvecklingen av den procentuella ökningstakten. För prognossyfte är det emellertid viktigt att veta att den successiva minskningen av det procentuella tillskottet inte är tecken på någon avmattning av utvecklingen av de anmälda brotten. Det karakteristiska för utvecklingen av dessa är att Sverige generellt sett fått ett lika stort tillskott av anmälda brott varje år. Att sedan den procentuella ökningen därigenom successivt avtar beror på att bastalet hela tiden ökar. Man dividerar det konstanta tillskottet med ett större och större tal.

Ett rimligt krav vid prognoser där den beroende variabeln enbart uttrycks som en matematisk funktion av tiden är att man bör försöka förklara varför utvecklingen följer just det matematiska mönster den gör. I detta fall med ett konstant årligt tillkott, är det svårt att hitta förklaringar till varför just detta mönster uppstått.

Med hjälp av den sk rutinaktivitetsteorin (se Cohen & Felson, 1979) är det möjligt att göra prognoser som vilar på en teoretiskt underbyggd modell. Rutinaktivitetsteorin kan betecknas som det hittills mest fruktbara försöket att analysera och systematisera förklaringar till brottsutvecklingen. Teorin bygger på att det krävs att två saker sammanfaller för att ett brott skall komma till stånd, nämligen ett lämpligt, tillräckligt obevakat objela och en motiverad gärningsman.

På grundval av denna teori kan man alltså säga att brottsutveck- lingen, i detta fall den tilltagande brottsligheten, primärt styrs av att utbudet av lämpliga och tillräckligt obevakade objekt successivt har

ökat och/eller att antalet motiverade gärningsmän (egentligen gärningsmannatillf'allen) ökat. Dessa faktorer är inte oberoende av varandra. En rimlig hypotes är att det ökade antalet objekt i sig genererar fler motiverade gärningsmän. Fler och fler lockas att begå brott när brottstillfällena ökar.

Fördelen med denna teori är att den vilar på axiom. Det är otvetydigt så att det basala kravet för att ett brott skall komma till stånd är att de två förutsättningarna är uppfyllda. Det innebär att teorin utgör en stabil grund för att bygga modeller som i matematisk form beskriver brottsutvecklingen vilka sedan kan användas för prognoser.

Det förhåller sig utan tvivel så att antalet lämpliga objekt i samhället hela tiden ökar. Detta gäller även våldsbrott. Det ökande nöjeslivsutbudet medför alltfler möjliga personkollisioner som kan leda till bråk.

Vad beträffar den andra förutsättningen för att brott skall komma till stånd så tyder också det mesta på att det blir fler och fler motiverade gärningsmän (gärningsmannatillfällen) i samhället. Utvecklingen sedan 1975 av antalet misstänkta personer ger en svag ökning. Denna ökning skall ses i ljuset av att risken att "åka fast" och ' bli misstänkt för ett begånget brott har minskat under denna period. För exempelvis den dominerande brottskategorin, stöldbrotten, har risken att "åka fast" halverats sedan år 1975. En svag succesiv ökning av antalet misstänkta samtidigt som dessa alltså utgör en allt mindre andel av dem som begår brott innebär att antalet gärningsmän med säkerhet har ökat.

Som mått på antalet lämpliga objekt finns ett flertal tänkbara, t.ex BNP, offentlig och privat konsumtion. För den andra faktorn i rutinaktivitetsteorin, antalet motiverade gärningsmän, är befolk- ningens storlek i åldrarna 10-50 år samt antalet ungdomar i åldern 15-24 år de mått som ligger närmast till hands.

Studerar man utvecklingen för samtliga anmälda brott och för anmälda brottsbalksbrott tillsammans med utvecklingen för befolk- ningen (10—50 är), antalet ungdomar (15-24 år) och BNP visar det sig att samtliga dessa kurvor följer samma mönster, en konstant ökning utefter en rät linje. Som framgår av korrelationskoefficienterna i tabellen nedan så är de lineära sambanden mycket höga.

Tabell. Korrelationskoeff'lcienter mellan å ena sidan samtliga anmälda brott och anmälda brottsbalksbrott samt å andra sidan antal innevånare (10-50 år), antalet ungdomar (15-24 år) och BNP

Samtliga anmälda Anmälda brotts— brott balksbrott

Antal invånare 0,96 0,96 Antal ungdomar 0,87 0,86 BNP 0,95 0,97

Dessa siffror, dvs de mycket höga lineära sambanden, säger ingenting om styrkan i kausaliteten mellan de anmälda brotten och de olika oberoende variablerna. Siffrorna anger i princip bara att samtliga kurvor har utvecklats efter ungefär samma mönster.

Sambandet mellan befolkningsvariablerna och BNP är också mycket högt. Det starka inbördes sambandet mellan de oberoende variablerna innebär att det inte tillför något att ta med mer än en av de oberoende variablerna för att i matematisk form beskriva utvecklingen av anmälda brott. Precisionen i resultatet ökar alltså inte genom att fler av dessa variabler tas med.

Modell

Ett krav för att kunna använda de oberoende variablerna i prognos- syfte är som nämnts att det finns tillförlitliga framtidsprognoser för dessa. Det innebär att de variabler som indikerar antalet "lämpliga objekt", dvs BNP osv, är direkt olämpliga att använda i prognoser. Framtidsprognoser för nationalekonomiska variabler är behäftade med en stor osäkerhet. Det vore därför äventyrligt att basera framtids- prognoser för brottsutvecklingen på dessa. Samma förhållande gäller andra tänkbara oberoende variabler som arbetslöshet, alkoholkonsum- tion osv. Däremot finns relativt säkra prognoser för den framtida befolkningsutvecklingen.

Beträffande befolkningsvariablerna kan konstateras att landets befolkning hela tiden ökat successivt under hela 1900-talet. Befolk- ningsstorleken måste påverka brottsutvecklingen, om inte andelen individer som någon gång begår brott minskar. Att så inte är fallet är tämligen klarlagt (se t ex von Hofer m fl, 1979). Det är också otvetydigt att antingen ökar andelen motiverade gärningsmän i befolkningen successivt eller så ökar dessa hela tiden sin aktivitet. Enbart befolkningsökningen räcker inte på långt när till för att förklara den utveckling som varit. För prognosmodellens syfte krävs inte någon utredning om det faktiska förhållandet, dvs huruvida det handlar om en successiv ökning av andelen som begår brott eller om de som begår brott blivit aktivare. Det troliga är dock att sanningen

är en blandning av båda dessa faktorer. En naturlig modell för att prognostisera brottsutvecklingen blir därmed följande:

y= a ' bef' (c ' t+d)+f ' ung+k+e eller y= a ' bef' t+b ' bef+c ' ung+d+e

där

y = anmälda brott

bef = befolkning 10-50 år

= tiden a,b,c,d = konstanter (siffervärden) ung = andelen ungdomar 15—24 år

e = slumpvariation t ex genererad av väder och vind

Prognosmodellen kan översättas till att befolkningens storlek (åldrarna 10-50 år) och andelen ungdomar förutsätts påverka brottsligheten. Modellen tar dessutom hänsyn till att en ökande andel personer är motiverade att begå brott och/eller att aktiviteten bland de aktiva ökar (termen a ' bef ' (c ' t+d) i den första modellen). Den ökande tillgången på objekt kan antas vara en starkt bidragande orsak till dessa ökningar. Antagandet är här att tillväxteni andelen personer som är motiverade att begå brott och/eller den ökande aktiviteten sker lineärt. Som framgår av nedanstående analyser får också detta antagande kraftigt stöd i data för den förflutna tid som observeras.

Första steget i prognosbyggandet är att testa modellen på förflutet tid. Den metod som används för detta ändamål är den sk minsta kvadratmetoden. Konstanterna a, b, c och d skattas med hjälp av data för de anmälda brotten under observationsperioden 1976-1991 och modellens anpassning till den observerade verkligheten mäts. Att enbart perioden från år 1976 använts beror på att data för de olika åren under tidsperioden är helt jämförbara. Data är inte infekterade av förändrade statistikrutiner. Eftersom utvecklingen ända sedan början av 1960-talet följt nästan exakt samma mönster med fluktua- tioner kring en lineär trend så ligger mycket liten informationsförlum i begränsningen av perioden. Man skulle i och för sig kunna försöka att korrigera för effekterna av de förändrade statistikrutinema under perioden före år 1975 (en del analyser av dessa förändringars effekter har gjorts). Ett sådant förfarande skulle dock knappast öka säkerheter i prognosen.

Resultat av stegvis multivariat regression med samtliga anmälda brott, enbart brottsbalksbrotten, enbart Stöldbrott (BrB kap. 8 exkl

butikstöld) samt enbart misshandelsbrott (BrB kap. 3) ges i följande tabell: BRO'I'I'SKATEGORI Samtliga brott Brotts— Stöldbrott Våldsbrott balksbrott

Steg variabel R2 variabel R2 variabel R2 variabel R2 1 BEF-T 96% BEF-T 96% BEF'T 88% BEF'T 97% 2 **********t* BEF 96% UNG 91% ***hktälthktit 3 ************ ************ BEF 92% ************

Av tabellen framgår att för samtliga beroende variabler (anmälda brott inom olika brottskategorier) är det faktorn (den oberoende variabeln) "befolkningtid" som förklarar mest av den variation som observerats under perioden 1976-1991. Förklaringsvårdena med enbart denna faktor som oberoende variabel är så höga som 96, 96, 88 resp 97 procent, vilket innebär att modellen i det närmaste perfekt anpassar till data för observationsperioden. För utvecklingen av brottsbalksbrotten tillkommer faktorn "befolkning" utan att dock ge något tillskott i förklaringshänseende. För stöldbrottens del ger både faktorn "andel ungdomar" och "befolkning" ett signifikant tillskott dock av liten storleksordning. Andel ungdomar ger i detta fall ett negativt tillskott.

Resultaten innebär att prognoserna enbart bör baseras på prognosvariabeln "befolkningtid". Det marginella tillskottet i förklaringsvärde som erhålls genom de två andra faktorerna motiverar inte att dessa tas med. Det finns alltid en risk att en prognosmodell urartar om faktorer med så låga tillskottsvärden får ingå, något som exempelvis ungdomsvariabelns negativa tillskott antyder. Följande modell för de anmälda brottens utveckling kommer således att användas:

y=a ' bef ' t+b där y= anmälda brott bef = befolkning 10-50 år t= tid a,b= konstanter

Resultat Modellen används för prognoser för perioden 1992-2000, dvs nio år

framåt i tiden. Vid tolkning av dessa prognoser är det viktigt att såsom nämnts tidigare ha i åtanke att förutsättningen är att ut- vecklingen av anmälda brott den närmaste framtiden kommer att följa samma lagbundenhet som den gjort tidigare. Man kan inte med säker- het påstå att så blir fallet. Det är dock ett rimligt antagande att samma utvecklingsmönster kommer att fortsätta i ytterligare nio år.

Prognoserna presenteras i form av en punktskattning omgiven av ett osäkerhetsintervall. Punktskattningen är det mest sannolika värdet, dvs det förväntade värdet vid ett "normalår" avseende slumpmässiga faktorer som väder och vind och annat som genererar tillfälliga årsvisa fluktuationer. Intervallet tar hänsyn till de variationer i brottsligheten som dessa slumpfaktorer kan generera.

Samtliga anmälda brott

Utvecklingen av samtliga anmälda brott under perioden 1975-1991 samt prognosen för tiden fram till år 2000 framgår av nedanstående figur. År 1976 anmäldes alltså 800 000 brott. År 1991 är denna siffra uppe i 1 200 000 anmälda brott. Prognosen säger att år 2000 kommer mellan 1 350 000 och 1 530 000 brott att anmälas.

Figur 2. Samtliga anmälda brott

Tusental

1600. JM;

1400 r Maj ';;l , //- *

1200— _ . för” 1000l' H/n/

800: V" 500 lr 400 _ zoo ? O _. L._-_l__l_....L___l_L.___L _ _l_ _ l. ....1 _. ...,..L_.J__._l__ J , _L.,,.,L._L, _l.__1._,1__ l____.__ 767778798081 82838485 86 87 88899091 929394959697989) 0 Ar ' punktskattning ” " " undre gräns ""* övre gräns Brottsbalksbrotten

Den tidigare och den prognosticerade utvecklingen för de anmälda brottsbalksbrotten framgår av figur 3. År 1975 anmäldes 680 000

brott. Prognosen för år 2000 ligger mellan 1,2 miljoner och drygt 1,3

| l 1- brottsbalksbrott. År 1991 är antalet uppe i drygt 1 miljon anmälda l i * miljoner brott.

Figur 3. Anmälda brottsbalksbrott

Tusental 1600 __| 4 ” 00 ,,th % 1200 7 Såg/”:*”? j /= /_,»+=/*" 1000 i -. .. _ _/ : __ / 800 | _,,/' ' (L/N/ 600 r 400 i 200 l 0 "_.L___L_J__L___l ._ L._._L_.l._l. L._.l __l. J___l ..l__J .J__.l_. ] L L___L L— 767778798081828384858687888990919293949596979899 0 År ""* punktskattning " ' undre gräns '* ' övre gräns

Stöldbrott (exkl. butikstöld)

Prognosen för stöldbrotten framgår av figur 4. År 1976 anmäldes 477 000 stöldbrott i landet. År 1991 är antalet uppe i 663 000. Prognosen för år 2000 (punktskattningen) pekar på 772 000 anmälda stöldbrott (intervallet är 677 000 - 869 000 anmälda brott).

Figur 4. Anmälda stöldbrott

Tusental 1000 ,,,/x 800 %* APA/TM r ' _t_/ it"/. _ ./,I' . 4. —/ M 600 ,/x'*'—'/ MM /-/' // x /- ,/'* '/ 400 _ 200 * l ! OÄWÅ'L'J l-.; l,|, ), l,,L.,l l,,i, ,. l .: . .,J. '_..__1___ 76 77 78 79 80 8182 83 84 85 86 87 88 89 90 9192 93 94 95 96 97 98 99 O Ar punktskattning ' undre gräns * övre gräns

Att osäkerhetsintervallet för stöldbrotten blir så pass brett relativt sett beror på att stöldbrottens utveckling karakteriseras mer av slump- mässiga årsvisa svängningar än vad fallet är för t ex brottsbalks- brotten totalt sett.

Prognoserna i denna rapport bygger på att det inte inom prognos- perioden inträffar några samhällsförändringar som ger stora effekter på brottsligheten. En idag känd framtida förändring är att vid halvårsskiftet 1993 skall den obligatoriska haltidsfrigivningen ersättas med en fakultativ frigivning efter två tredjedelar av den utdömda strafftiden enligt huvudregeln. De beräkningar av denna reforms effekter på stöldbrottsligheten som kan göras tyder dock på att effekterna på brottsligheten blir relativt små (Ahlberg, 1991). Det handlar om storleksordningen 1-2 procent färre anmälda stöldbrott än den annars förväntade utvecklingen. Dessa effekter är inte medtagna i prognoserna. Om de förväntade effekterna av reformen, som för- slaget ser ut, tagits med skulle prognoskurvan hamnat på en 1-2 procent lägre nivå än den som redovisas ovan.

Våldsbrott (3 kap. BrB)

Prognos och observationsperiod för våldsbrotten framgår av figur 5 nedan. År 1976 anmäldes 23 000 våldsbrott till polisen. En siffra som | år 1991 är uppe i 43 000. Enligt prognosen kommer det år 2000 att anmälas 51 000 till 57 000 våldsbrott.

ip.-gm Anmälda våldsbrott

Tusental » 6 = " , = ' . 0 %”1 _ &.Ä/ / /4&/ ",,.f/ _/* 50å * j/i ,j/f -/' ' " ..+/* 40 F . f”) >= 1 ,/ l _,-/ 30 //' 20 10 :. ! 0 l_L_J__l_ _l . .,L _| ,, 1, I _. | l _,t,_ |, 1 _|,,..l_.AJ__J, tnml l. _l_._ L._l_ . 76 77 78 79 80 8182 83 84 85 86 87 88 89 90 9192 93 94 95 96 97 98 99 0 Ar ' ' punktskattning = undre gräns )" övre gräns

Även ifråga om våldsbrott kan man göra vissa beräkningar av effekterna av övergången från obligatorisk halvtidsfrigivning till fakultativ frigivning. Om reformen genomförs enligt nu gällande förslag kommer antalet våldsbrott att pga den ökade inkapaciteringen att minska med cirka 1 procent jämfört med om nuvarande regler bibehålls. Prognoskurvoma i figur 5 skulle alltså om dessa effekter tagits med ligga på en 1 procent lägre nivå än i figur 5.

Faktisk brottslighet

Det faktiska antalet brott i samhället är delvis okänt. Av de brott som begås kommer en viss del att anmälas till polisen och därmed ingå i statistiken över anmälda brott. Diskrepansen mellan det faktiska antalet brott och antalet anmälda brott utgör det sk mörktalet. Brottskategorier där anmälningsbenägenheten är hög har ett litet mörktal medan det motsatta gäller för brottskategorier med låg anmälningsbenägenhet.

De anmälda brotten är en indikator på den faktiska brottsnivån. Hur relevant denna är beror framför allt på mörktalet. För vissa typer av brott - brott med litet mörktal - är således de anmälda brotten en god indikator, t ex biltillgrepp och bostadsinbrott. För andra brott - brott med större mörktal - är de anmälda brotten en sämre indikator, t ex för misshandel. För brott som t ex narkotikabrott och rattfylleri, där mörktalet är mycket stort, blir de anmälda brotten en dålig indikator

på den verkliga brottsligheten.

Vld analys av brottens utveckling över tid blir dock mörktalsproble- met mindre. För jämförbarhet spelar det då ingen roll om mörktalet är stort eller litet; det förutsätts endast att det inte förändras. För de brottskategorier där man kan anta att mörktalet inte förändras ger alltså de anmälda brotten ändå en god bild av utvecklingen av den faktiska brottsligheten. Det sagda förutsätter självfallet att det över huvud taget finns ett samband mellan anmäld och verklig brottslighet. Ett exempel på när så inte är fallet är narkotikabrott. Antalet anmälda narkotikabrott under en viss tidsperiod är till största delen beroende av polisens insatser och anmälningspraxis beträffande narkotika- innehav och alltså inte av den verkliga brottsnivån.

En annan indikator på den verkliga brottsnivån utgör resultaten av sk offerundersökningar. I Sverige är det hittills endast SCB som gör sådana regelbundet återkommande inom ramen för sina levnadsnivå— undersökningar. Dessa offerundersökningar innefattar dock enbart brottstyper som direkt drabbar individer, t ex bostadsinbrott och vissa skadegörelsebrott. Felkälloma i offerundersökningar är av annan art än när det gäller de anmälda brotten. Det finns ett sk bortfall vilket i SCB”s offerundersökningar uppgår till 20 procent. Det finns risk att detta kan vara "styrt", dvs att en oproportionerligt stor del av de personer som drabbas av olika brott återfinns i bortfallet. Man får i så fall en systematisk underskattning av det man vill mäta, dvs den faktiska brottsligheten. Dessutom tillkommer andra felkällor som sk mätfel (folk överdriver, missförstår, har glömt osv) och statistisk osäkerhet (man frågar ju bara en liten del av befolkningen).

Sammanfattning

Med stor sannolikhet kommer nivån för de anmälda brotten år 2000 att ligga i de intervall som prognoserna förutsäger, dvs mellan 1,35 och 1,53 miljoner anmälda brott totalt, 1,2 till 1,3 miljoner anmälda brottsbalksbrott, 670 000 till 870 000 anmälda stöldbrott och 51 000 till 57 000 våldsbrott. Vad som kan jäva dessa prognoser är om det i samhället sker någon förändring som påverkar brottsnivån. Det största värdet i prognoserna ligger därför i att de visar vilken nivå den anmälda brottsligheten kommer att ligga på år 2000 om brotts- utvecklingen fortsätter enligt det mönster den hittills gjort. Man kan också av prognoserna sluta sig till att det krävs kraftfulla ingrepp för att bryta utvecklingen. För att kunna kontatera ett trendbrott i mönstret sedan år 1975 krävs att den anmälda brottsligheten under en följd av år hamnar utanför angivna intervall.

1 Referenser:

i Ahlberg, J (1990): Inkapacitering. Effekter vid förändrade strafftider.

BRA Forskning 1990:7. Brottsförebyggande rådet. Allmänna förlaget, Stockholm. Cohen, L E & Felson, M (1979): Social Change and Crime Rate Trends. A Routine activity approach. American Sociological Rewiew. Von Hofer H & Lenke L & Thorsson U: Kriminalitetsutveckling och belastning belyst genom födelsekohortstatistik. Födda 1951-67. Statistiska Centralbyrån, promemoria 1987:12, Stockholm.

Bilaga

rognoser för anmälda brott till och med år 2000.

Samtliga anmälda brott

År

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000

Anmälda brottsbalksbrott

År

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000

Punktskattning

1236000 1262000 1286000 1310000 1335000 1360000 1386000 1413000 1441000

Punktskattning

1087000 1112000 1136000 1159000 1184000 1208000 1233000 1259000 1287000

Intervall

1163000-1308000 1188000-1336000 1210000-1362000 1233000-1388000 1256000-1414000 1279000-1441000 1302000-1469000 1327000-1498000 1354000-1529000

Intervall

1021000-1153000 1045000-1179000 1068000-1205000 1089000-1229000 1112000-1255000 1134000-1281000 1157000-1308000 1182000-1337000 1208000-1366000

Anmälda stöldbrott (BrB kap.8 exkl. butikstöld)

o

Ar

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000

Punktskattning

669 000 682 000 694 000 706 000 719 000 731 000 744 000 758 000 772 000

Intervall

590000-749000 601000-763000 611000-777000 622000—791000 632000-806000 642000-821000 653000-836000 664000-852000 676000-869000

Anmälda våldsbrott (BrB kap.3)

År

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

Punktskattning

43 500 44 800 46 000 47 300 48 600 49 900 51 200

Intervall

40500-46400 41800-47800 43000-49100 44100-50400 45400—51800 46600-53200 47800-54600

Bilaga I ]

På uppdrag för Ola Nyquists utredning; Oversyn av behovet av kriminologisk och kriminalpolitisk forskning m.m.

SVENSK KRIMINOLOGI PROBLEM OCH UTVECKLINGSMÖJLIGHETER

av

PER-OLOF H WIKSTRÖM*

* Docent i kriminologi, Forskningschef på BRÅ Juli 1992

' Innehåll 1 Inledning

Utgångspunkter

En liten forskningsmiljö med små resurser

En nationell strategi för ett litet land

Satsning på stora långsiktiga projekt

Programforskning

Exempel på programforskning - MacArthur-programmet Forskarmiljöer

Grundforskning och FoU-verksamhet

Skapa ett centrum för kriminologisk forskning

Professur i kriminologi med inriktning mot prevention och evaluering Professur i kriminologi med inriktning mot kriminalpolitik

Grund- och forskarutbildning i kriminologi Satsa på internationalisen'ng

Avslutning — behåll det som är bra och satsa på att förbättra det som inte fungerar så bra

Inledning

Kriminologisk forskning har grovt räknat bedrivits i 100 år. Kriminologi kan beskrivas som ett tvärvetenskapligt ämne som fokuserar kring centrala problemområden i samhällsvetenskapema (den sociala ordningens problem) och beteendevetenskaperna (avvikande beteende). De flesta kriminologiska teorierna har sina rötter i sociologisk och psykologisk teoribildning. De flesta kriminologiska forskare som inte har en direkt utbildning i krimino- logi har sin bakgrund i sociologi, psykologi eller juridik.

Kriminologi har kommit att bli ett väletablerat ämne vid många europeiska och nordamerikanska universitet. I Europa och Kanada tycks institutioner respektive centrum/institut vara den vanligaste organisationsformen, medan kriminologin vid universiteten i USA oftare är organiserad i programform.l Det finns ett livaktigt inter- nationellt kriminologiskt samfund. Detta illustreras bl a av att det varje år anordnas ett stort antal internationella kriminologiska konferenser och arbetsgruppsmöten. Det har också utvecklats ett rikt internationellt samarbete mellan kriminologiska forskare och forskargrupper i olika länder.

Kriminologin har inte bara etablerat sig som akademiskt ämne utan under senare årtionden också som tillämpad vetenskap. I många länder har inrättats kriminologiska FoU-organ med syfte att (genom tillämpad forskning) omvandla den kriminologiska kunskapen (teori och grundforskning) till praktiskt användbara åtgärder och att utvärdera samhällets åtgärder mot brott. Konstruktionen av dessa FoU-organ är lite olika beroende på land. Det förekommer allt ifrån fristående myndigheter till avdelningar inom justiedepartementen (motsvarande). Det finns också, framförallt i nordamerika, exempel på privata FoU-organ på kriminologins område som finansierar sin verksamhet genom att sälja tjänster till myndigheter, kommuner och företag, men även genom att söka forskningsanslag från olika forskningsråd.

Man kan konstatera att kriminologin, även om den som vetenskap betraktad är ung, i många europeiska länder och nordamerika (USA, Kanada) är väletablerad både som akademiskt ämne och som tillämpat FoU-område.

Man kan vidare konstatera att i takt med att brottsproblemet

[ Jag återkommer längre ned till att särskilt diskutera programformen.

uppfattas som ett allt större samhällsproblem2 har intresset för att stärka den kriminologiska grundforskningen och FoU-verksamheten i många länder ökat. Detta intresse avspeglas inte bara i uttalanden som görs av myndigheter, kommuner och intresseorganisationer i enskilda länder utan också i uttalanden från olika internatiönella organ t.ex. inom EG och FN.

I den här rapporten kommer jag att diskutera den svenska krimino- logins problem och utvecklingsmöjligheter utifrån min bakgrund som lärare och forskare i kriminologi vid Stockholms universitetet och som forskare och forskningschef vid Brottsförebyggande rådet. Jag kommer särskilt att föra diskussionen om svensk kriminologis problem och utvecklingsmöjligheter mot bakgrund av mina kunskaper om den anglo-amerikanska (USA, Kanada, Storbritannien) krimino- login.3 Det blir inte fråga om någon redogörelse för hur krimino— login är organiserad i dessa länder utan jag har snarare försökt se vilka former för kriminologi som fungerar bra och i vad mån man kan ta tillvara goda erfarenheter från de anglo—amerikanska länderna i utvecklandet av den svenska kriminologin. De anglo-amerikanska länderna tillhör (tillsammans med länder som Holland och Tyskland) de länder utanför Skandinavien som är ledande vad beträffar kriminologisk forskning och utvecklingsarbete.

Utgångspunkter

Den kriminologiska verksamheten kan indelas i fyra huvudområden; 0 grundforskning

' tillämpad forskning och utvecklingsarbete (FoU-verksamhet)

' information

' utbildning

Dessa olika verksamheter kan sägas ha olika huvudmål;

' grundforskningsmålet; beskriva, förklara och förstå brottsligheten och dess orsaker.

: Som regel hamnar brottsligheten i Europeiska och nordamerikanska opinionsundersökningar - där de tillfrågade får rangordna vilka sam- hällsproblem de upplever som störst - bland de tre till fem största problemen. 5 Dessa kunskaper bygger på mina erfarenheter som gästforskare vid olika brittiska universitet, mina erfarenheter genom internationellt forsknings- samarbete med brittiska och nordamerikanska forskare, samt särskilda intervjuer jag gjort med företrädare för universitetsforskning och FoU— verksamhet i de angle-amerikanska länderna.

' FoU-målen; (a) bedriva kriminologisk forskning som direkt syftar till praktisk tillämpning, (b) omvandla kriminologisk grund- forskning till praktisk användbar kunskap (t.ex. formulera åtgärdspropgram), (c) utvärdera åtgärder mot brott.

' informationsmålet; sprida kunskaper i kriminologi till besluts— fattare, praktiker och andra intresserade (dvs höja den krimino- logiska kunskapsnivån i samhället) .

0 utbildningsmålen; (a) ge kriminologiska grundkunskaper till praktiker, t.ex. de verksamma inom rättsväsendet, och andra som i sitt yrke kommer i kontakt med kriminalitet (t.ex. journa- lister som skriver om brottslighet), (b) utbilda kvalificerade utredare och forskare.

I Sverige finns tre institutioner som primärt är kriminologiskt inriktade4

' Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet,

' Brottsförebyggande rådet, f.n. med en forsknings—, en utveck- lings-, och en informationsenhet.

' Rikspolisstyrelsens forskningsenhet vid polishögskolan.

Brottsförebyggande rådet är den dominerande institutionen vad gäller grundforskning, tillämpad forskning, utvecklingsarbete och in— formation. Det är också den institution som har de största personella och ekonomiska resurserna.

Rikspolisstyrelsens forskningsenhet är nystartad och befinner sig ännu i ett uppbyggnadsskede men har redan passerat den krimino- logiska institutionen vad beträffar personella och ekonomiska resurser för forskning. Huvudinriktningen på den hitillsvarande forskning tycks vara tillämpad.

Av de tre institutionerna har den kriminologiska institutionen de minsta personella och ekonomiska resurserna och är huvudsakligen inriktad på grundutbildningsverksamhet (och viss forskarutbildning) medan forskningsverksamheten är svag.

Det finns f.n. två professurer inom det kriminologiska ämnesom- rådet;

4 Det finns ett antal ytterligare institutioner (t ex rättspyskiatri) som sysslar med kriminologisk relevant forskning, men jag har valt att koncentrera mig på de nämnda tre institutionerna eftersom det enligt min uppfattning är kring dessa en diskussion om den svenska kriminologins problem och utvecklings- möjligheter naturligt kommer att fokuseras.

' en professur i allmän kriminologi vid Stockholms universitet (under tillsättning)

' en professur i polisforskning vid RPS forskningsenhet, (L G W Persson)

Förutom de två professurerna finns det totalt ett tiotal disputerade forskare vid BRÅ (7 st), Kriminologiska inst. (l st,5) och RPS forskningsenhet (3 st). Det finns också (grovt räknat) tio till femton disputerade forskare verksamma inom andra ämnesområden och vid andra institutioner som - från tid till annan och i varierande grad - ägnar sig åt kriminologiskt orienterad forskning. Här kan särskilt nämnas att det finns två större forskningsprojekt av hög kriminologisk relevans; det sk Metropolitprojektet vid sociologiska institutionen, och det s.k. Örebroprojektet vid psykologiska institutionen, båda vid Stockholms universitet.

Grovt räknat har RPS forskningsenhet en budget på 6 miljoner, BRÅ en budget på 18 miljoner, och Kriminologiska inst. en budget på 3 miljoner [Observera att detta är totalbudget inklusive admini- stration o dyl, för kriminologiska inst. dessutom kostnaderna för grund- och forskarutbildning, för BRÅ dessutom kostnaderna för informationsverksamheten) .

Sammanfattningsvis finns det alltså en universitetsinstitution och två FoU-institutioner (BRÅ, RPS forskningsenhet). Vid dessa är två professurer och ett tiotal forskare (disputerade) verksamma. Till- sammans med forskningsassistenter och doktorander (och forskare verksamma vid andra institutioner) är det i huvudsak dessa personer som skall klara av fylla grundforsknings-, FoU-, och utbildnings- målen. Tillsammans har BRÅ, RPS forskningsenhet och kriminolo- giska institutionen en budget på 27 miljoner i vilken administration, utbildning och informationsverksamhet inkluderas. Till detta kommer det en del externa medel vilka dock inte annat än marginellt förändrar situationen.

En liten forskningsmiljö med små resurser

I jämförelse med de nationer som är ledande på kriminologins område är den svenska kriminologiska forskningsmiljön liten och har mycket små ekonomiska resurser. Som exempel kan nämnas att den årliga amerikanska kriminologikonferensen samlar runt 1500 deltagare, och den brittiska kriminologikonferensen (som hålls vart- annat år) runt 800 deltagare. I sammanhanget kan också nämnas att

5 Dessutom en forskartjänst under tillsättning.

ett nordamerikanskt kriminologiskt forskningsprojekt kan ha en årsbudget som är större än den som den kriminologiska institutionen har. Som en särskild illustration ska jag närmare redogöra för förhållandena i Kanada.

I Kanada finns fyra universitet med kriminologiska institutioner (Montreal, Toronto, Ottawa, Vancover) och vidare fyra universitet som har kriminologiska forskningsprogram (Winnipeg, Regina, Edmonton, Halifax) . Enligt uppgift är det sammanlagt ett 100-tal forskare verksamma inom kriminologins fält vid dessa åtta olika universitet.

Förutom den kriminologiska forskningen vid universiten har man i Kanada också ett antal FoU-organ med kriminologisk inriktning, dels vid den federala regeringen (I Ottawa), dels vid lokalregeringen i den fransktalande delen av Kanada (Quebec). Enligt uppgift rör det sig lågt räknat om ett 100-tal forskare som är verksamma inom FOU-sidan.

Det kan vara intressant att se närmare på resursförhållandena i Quebec eftersom Quebec i befolkning räknat är ungefär lika stort som Sverige. Universitetsforskningen i Quebec har enligt uppgift 23 disputerade forskare vid universitetet i Montreal (man har dessutom ett internationellt institut för kriminologi) . Dessutom har man ett 20—tal deltidsanställda forskare. Till detta kommer ett antal forskare verksamma vid andra universitetsinstitutioner än den kriminologiska som sysslar med kriminologisk forskning. På FoU-sidan har man i Quebec ett 40-tal forskare verksamma inom lokalregeringens FoU-organ.

Den svenska kriminologiska forskningsmiljön är liten och har små ekonomiska resurser. I det perspektivet kan man nog med fog hävda att svensk kriminologi, åtminstone på vissa forskningsområden, håller sig väl framme internationellt. Svenska kriminologer har, framförallt under senare år, i ökande utsträckning publicerat sig internationellt både i bokform och i artiklar i ledande internationella kriminologiska tidskrifter. Av än större betydelse är dock att det finns ett aktivt pågående forskningssamarbete mellan framstående utländska krimino— logiska forskare och svenska kriminologer. Som jag ser det, och som jag ska återkomma till nedan, finns det en god grund för ett ytterli— gare stärkande av det internationella samarbetet samtidigt som enligt min uppfattning en sådan utveckling är av vital betydelse för den svenska kriminologins framtid.

En nationell strategi för ett litet land

I det här avsnittet ska jag skissa på en nationell strategi för svensk kriminologi. Jag kommer att särskilt fördjupa mig i några av de mer

centrala aspekterna medan andra kommer att beröras översiktligt.

Man kan konstatera att de resurser som satsas i Sverige på forskning, utvecklingsarbete, information och utbildning kring kriminaliteten är mycket små. Även med en för svenska förhållanden kraftig resursförstärkning (vilken är nödvändig om kriminologin som grundforsknings- och FoU- område ska utvecklas) kan man, eftersom Sverige är ett litet land, realistiskt ändå inte räkna med att vi kan klara av att hålla en forskning av hög kvalitet på kriminologins alla områden. Som jag ser det får detta vissa strategiska konsekvenser.

Enligt min uppfattning bör vi koncentrera oss till områden som vi är bra på (dvs internationellt konkurrenskraftiga) och dessutom, för att hänga med i forskningsfronten på de områden vi redan är bra på, och tillgodose kunskapsbehovet på andra områden, ordentligt satsa på en intemationalisering.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att som litet land behöver vi en nationell strategi för att tillvarata våra resurser på bästa sätt och centralt för den strategin är

0 att koncentrera personella och ekonomiska resurser

' att satsa kraftfullt på en intemationalisering.

Satsning på stora långsiktiga projekt

Ser man på svensk kriminologi i dag kännetecknas den av en mängd små kortsiktiga projekt. Oftast löper projekten endast över ett eller ett par år och de består av en forskare, i bästa fall också en forsknings- assistent, och lite data- och kringkostnader. Det är min fasta övertygelse att om den typen av projekt fortsätter att dominera kommer den svenska kriminologin inte att utvecklas särskilt mycket. Vi behöver rejäla satsningar på ett mindre antal större långsiktiga projekt än på många små kortsiktiga projekt.

Stora resurssatsningar har naturligtvis inte ett värde i sig men stora projekt (i termer av resurser) gör det möjligt att skapa långsiktiga forskningsprogram med en kontinuitet och systematik i kunskapsupp- byggnaden. Fördelarna med programforskning är många, och det gäller framförallt grundforskningen.

Programforskning

Programforskning kan beskrivas som en organisationsform för forskning. Utgångspunkten är identifierandet av en för ämnet grundläggande frågeställning kring vilken forskningen organiseras. Programet fungerar som ett paraply inom vilket en mängd olika delforskningsprojekt (t.ex. teoriutvecklings-, metodutvecklings- och

empiriska projekt) kan rymmas. Poängen är dock att de olika del- projekten är integrerade i helheten och ytterst syftar till att belysa programmets centrala frågeställning. Kärnan i paraplyet är ofta, men behöver inte vara, insamlandet av ett större empiriskt datamaterial.

För svensk kriminologis utveckling vore det förmodligen av stort värde om man skulle kunna samla resurserna (forskare och pengar) kring ett mindre antal breda forskningsprogram. Som två av de mest angelägna programmen framstår ett grundforskningsprogram, och ett brottsförebyggande FoU-program. Det förra lämpligen lokaliserat till universitetet och det senare till BRÅ. Det är också av största vikt att de två programmen integreras (jag återkommer till detta längre fram i texten).

Grundforskningsprogrammet kunde förslagsvis organiseras kring en av kriminologins centrala grundforskningsfrågor d.v.s. vilka är de individuella faktorer och vilka är de miljöfaktorer som påverkar människors brottsbenägenhet och brottshändelsers uppkomst. Det brottsförebyggande FoU-programmet organiseras naturligen kring frågan hur man kan förebygga brottsliga handlingar.

Man kan kanske tycka att det är naturligt att den kriminologiska forskningen är organiserad kring dessa två grundfrågor, men i dag är stora delar av forskningen splittrad och inriktad enbart på att besvara begränsade frågeställningar där dessa ofta inte relateras till de mer grundläggande frågeställningarna. Jag tror att om den kriminologiska forskningen i större utsträckning var organiserad i programform, skulle kunskapstillväxten blir mer kumulativ än vad den för närvaran- de är.

Exempel på programforskning - MacArthur-programmet

Ett av de mest genomarbetade forskningsprogrammen på krimino- logins område är det s.k. MacArthur programmet, eller som det egentligen heter; Program on Human Development and Criminal Behavior. Programmet är förlagt till Harvard-universitetet men omfattar också forskare från många andra universitet i USA samt en Europeisk forskare. Jag ska översiktligt redogöra för detta programs uppläggning. Min uppfattning är att det är ett program av detta slag som skulle kunna stå modell för det föreslagna svenska grund- forskningsprogramet.

MacArthur-programmet tar sin utgångspunkt i en analys av den kriminologiska forskning som hittills bedrivits och man kommer fram till att den brister på tre viktiga punkter som man hävdar är väsent- liga om den kriminologiska kunskapen skall kunna avancera. Dessa tre punkter är; brist på tvärvetenskaplighet (integrering mellan biologiska, psykologiska, sociologiska och juridisk aspekter på brott),

avsaknad av ett utvecklingsperspektiv och brist på utvärderingar av de interventioner som vidtas för att förebygga eller förhindra brott.

Med den utgångspunkten bygger man ett forskningsprogram som kännetecknas av;

' tvärvetenskaplighet

' utvecklingsperspektiv

' interventioner följda av utvärderingar. Programmets mål har formulerats på följande sätt,

(1) att kartlägga utvecklingsvägama, både för män och kvinnor, som leder till tidig aggression, beteendeproblem, ungdomsbrott och vuxenkriminalitet.

(2) Att undersöka sambanden mellan individuella egenskaper, familje- och skolmiljö, och grannskapsmiljö, vad beträffar hur de samverkar och bidrar till utvecklingen av kriminellt beteende.

(3) Att använda sig av en accelererad longitudinell design för att undersöka beteendeproblem, ungdomsbrottslighet och vuxen- kriminalitet från födseln till 31 års ålder (nio överlappande kohorter).

(4) Att identifiera vilka förebyggande åtgärder i barn- och ungdoms- perioden (under vilka interventioner sannolikt kan ha störst påverkan) som är effektiva, och utveckla strategier för experi- mentella interventioner.

MacArthur-programmet startade 1988 och finansieras gemensamt av John D. and Catherine T. MacArthurs fond och National Institute of Justice. Programmet är planerat att sträcka sig över en 15 års period och är uppdelat i fyra faser; (1) Kunskapsöversikt. En genomgång och sammanfattning av kun- skapsläget inom beteende— och samhällsvetenskaperna vad beträffar individuell utveckling och antisocialt beteende från födseln till 25 års ålder. (1 år)

(2) Forskningsprogram. Utarbetande av ett heltäckande, integrerat, tvärvetenskapligt forskningsprogram för studiet av orsakerna till brottslighet och annan antisocialt beteende. (1 år)

(3) Pilotstudier och förberedande arbete. Metodiskt utvecklings- arbete, utveckling av mätinstrument, planering av administ- ration och datainsamling, val av område för undersökning, och val av forskargrupp. (3 år)

(4) Fältarbete. Åtta års datainsamling följt av två års analys av data

(10 år).

I arbetet med fas 1 till 2 har man samlat en imponerande grupp av ledande forskare där arbetet är organiserat i en central program- ledningsgrupp, ett vetenskapligt råd och fem olika arbetsgrupper. Dessa olika grupper och deras olika medlemmar redovisas i tablån

nedan; Forskare Universitet motsv. Ämne Programledning David P Farrington Psykologi, (Forskningsledare) Cambridge Kriminologi Lloyd E, Ohlin Harvard Law SchoolSociologi (bitr programledare) Michael Tonry Castine Research Juridik (bitr programledare) corp. Kenneth Adams (bitr programledare) Castine Research Kriminologi corp. Vetenskapligt råd Alfred Blumstein Cameige—Mellon Statistik Felton Earls Harvard school of public health Psykiatri David P Farrington Cambridge Psykologi, Kriminologi Malcolm W Klein Southern Carlifornia Sociologi Norval Morris Chicago Juridik Lloyd E. Ohlin Harvard Law School Sociologi Albert J Reiss jr. (ordförande) Yale Sociologi Lee N Robins Washington Psykiatri Michael Tonry Castine Research Juridik corp. James Q Wilson UCLA Statskunskap

Forrest Bennet Felton Earls (ordförande) Jerome Kagan Mark Lipsey Terrie E Moffit Lee N Robins James Q Wilson

Delbert S Elliot David P Farrington (Ordförande) David Hawkins Denise Kandel Malcolm W Klein Rolf Loeber Joan McCord David Rowe Richard Trembly

Kenneth Adams

M Douglas Anglin Arnold Barnett Alfred Blumstein Peter Greenwood Lloyd E. Ohlin (ordförande) Albert J Reiss Lawrence Sherman

Robert Boruch Alfred Blumstein

Arbetsgrupp 1 (Pathways)

Washington Harvard School of public Health Harvard Claremont Wisconsin Washington UCLA

Pediatrik

Psykiatri Bampsykolo gi Utvärderingsforsk. Neuropsykologi Psykiatri Statskunskap

Arbetsgrupp 2 (Onset)

Colorado

Cambridge Washington Columbia

Southern Carlifornia Pittsburgh

Temple

Arizona Montreal

Sociologi Psykologi, Kriminologi Pedagogik Sociologi Sociologi Psykologi Sociologi Genetik Psykologi

Arbetsgrupp 3 (Desistence)

Castine Research corp. UCLA

M . I .T. Cameige-Mellon RAND corp.

Kriminologi

Psykologi

Statistik Statistik Utvärderingsforsk.

Harvard Law School Sociologi Yale Maryland

Sociologi Kriminologi

Arbetsgrupp 4 (Research organization»

Northwestern Cameige-Mellon

Statistik Statistik

Albert J Reiss (Ordförande) Yale Sociologi Lee N Robins Washington Psykiatri Michael Tonry Castine Research Juridik corp.

Arbetsgrupp 5 (Research design)

Kenneth Adams Castine Research Kriminologi corp. Felton Earls Harvard School of (bitr ordf) Public Health Psykiatri David P Farrington Psykologi,

(bitr Ordf) Cambridge Kriminologi Lloyd E Ohlin

(bitr ordf) Harvard Law School Sociologi David C Rowe Arizona Genetik Robert J Sampson Chicago Sociologi Richard Tremblay Montreal Psykologi

&

MacArthur—programmet befinner sig för närvarande i fas tre (se ovan). Forskningsprogrammet har publicerats som bok ; "Human Development and Criminal Behavior. New Ways of Advancing Knowledge" (Tonry, Ohlin & Farrington, 1991). Det ligger naturligt- vis utanför ramen för detta arbete att i detalj redovisa programmets uppläggning, men det kan ändå nämnas att man strävat efter att skapa en forskningsdesign som integrerar den empiriska kriminologins två huvudinriktningar; den ekologiska respektive den individuella traditionen. Dessa två traditioner har länge utvecklas separat och många framträdande kriminologer (t.ex. Reiss, 1986) har påpekat att en integrering av dessa två forskningstraditioner är den utveckling som har störst potential att föra den kriminologiska kunskapen framåt.

Enligt uppgift har MacArthur-programmet hittills haft en budget i storleksordningen 6 miljoner kronor per årö. Man har ännu inte inträtt i fältarbetsfasen. Men eftersom man föreslagit en s.k. accelerad kohort design med nio olika kohorter som alla följs under

6 Det bör i sammanhanget nämnas att detta inte omfattar lönekostnader för medlemmar i arbetsgrupper etc som är avlönade på annat håll (vanligtvis genom universitetspositioner).

åtta år kan man räkna med att årskostnaderna i fältarbetsfasen kommer att väsentligt överstiga de hitillsvarande7.

Det finns dock ett mindre antal forskningsprojekt i USA som i princip arbetar efter MacArthur-modellen om än inte lika ambitiösa i omfattningen av datainsamling. Ett av dessa projekt är Pitts— burgh-studien som är en accelererad kohortdesign med ett färre antal kohorter (fyra stycken). Pittsburgh—projektet fick 18 miljoner i anslag för den första femårsperioden 1986-1991 (dvs 3.6 miljoner kronor per år) och har för sexårsperioden 1992-1997 erhållit ytterligare 18 miljoner (dvs 3 miljoner kronor per år). Anslagen omfattar inte lönekostnader för projektets huvudforskare som alla är avlönade genom universitetspositioner. Anslagsgivare för perioden 1986-1991 var Office of Juvenile Justice and Delinquency Prevention. För perioden 1992—1997 är National Institute of Mental Health huvudan- slagsgivare men större anslag har också erhållits från Office of Juvenile Justice and Delinquency Prevention och Pew Charitable Trusts.

Forskarmiljöer

Det är viktigt för kriminologins utveckling att det skapas bra forskarmiljöer. En bra och livaktig forskarmiljö är också en stor resurs för ett ämnes forskar- och grundutbildning. Programforskning är ett sätt att skapa en naturlig forskarmiljö, dvs en grupp forskare (med fördel från olika discipliner och inkluderande utländska ledande forskare) samlas kring en större långsiktig forskningsuppgift. En sådan konstruktion har sannolikt också stor betydelse för forskarut- bildningen. Doktorander kan erbjudas att utföra sina avhandlings- arbeten inom ramen för programmet och de får därigenom en naturliga kontakt och samarbete med etablerade forskare och andra doktorander kring en gemensam uppgift. Samtidigt innebär pro- gramformen att doktoranderna lättare får tillgång till kvalificerade handledningsresurser (jag återkommer längre fram till grund- och forskarutbildningen i kriminologi).

Grundforskning och FoU—verksamhet

En central utgångspunkt för den pågående översynen av svensk kriminologi (Nyquists utredning) är att den kriminologiska grund- forskningen bör bedrivas vid högskolan. I dagsläget är BRÅ den institution som dominerar den kriminologiska grundforskningen.

7 Den senaste beräkning jag tagit del av översteg 200 miljoner kr per år.

Genom att flytta grundforskningsverksamheten till kriminologiska institutionen renodlas grundforsknings- och FoU-verksamheten (se tabell nedan). Det är dock viktigt att den tillämpade forskningen inte tappar kontakt med grundforskningen. Vidare bör man uppmärk- samma konsekvenserna av att det kan vara svårt för den tillämpade forskningen att behålla och rekrytera kvalificerade forskare (i en situation med en resursförstärkt grundforskning) och särskilt i en situation där det råder en brist på kriminologiska forskare.

Varför kan man då inte bara slå ihop grund- och tillämpad forskning ? Varför kan man inte lägga all forskning på högskolan eller all forskning t.ex. på BRÅ ?

& Institution Dagsläge Framtid &

BRÅ Grundforskning Tillämpad forskning Tillämpad forskning Utvecklingsarbete Utvecklingsarbete Information Information

RPS forsk Tillämpad forskning Tillämpad forskning Utvecklingsarbete Utvecklingsarbete

Kriminologiska Grundutbildning Grundforskning inst. (forskarutbildning) Grundutbildning Forskarutbildning

&

Kriminologiprofessom vid Cambridge universitetet i England Anthony E. Bottoms (1987) anger minst tre viktiga skäl varför vi behöver en stark kriminologi på högskolan;

(1) Vi behöver en institution som kan bedriva långsiktig och systematisk kriminologisk kunskapsuppbyggnad orelaterad till dagsaktuella kriminalpolitiska behov hos statsmakterna.

(2) Vi behöver en institution som har resurser att forska kring viktiga kriminalpolitiska frågor även om statsmakterna inte vill ha dessa frågor belysta.

(3) Eftersom kriminalpolitiken oundvikligen innehåller en rad värderingsval är det av vitalt intresse att dessa kan diskuteras och ifrågasättas i ett från politiker, intresseorganisationer etc helt fristående akademiskt forum.

Förutom en resursstark grundforskning är det viktigt att också ha en stark FoU-verksamhet på kriminologins område. Eftersom grund- forskning och FoU-verksamhet till karaktären är väldigt olika finns det ett särskilt värde i att ha separata organisationer för dessa två områden. FoU-verksamheten är till sin natur, och ska så vara, mer praktikernära än grundforskningen. Det finns också ett legitimt behov för praktiker att kunna ställa önskemål på bedrivande av forskning som är relevant för deras dagliga arbete och utvecklingen av detta. Det är därför viktigt att en FoU-organisation är så organiserad att den har väl utvecklade kanaler till beslutsfattare och praktiker så att FoU-verksamheten kan utformas för att tillgodose behoven av tillämpad forskning.

En sådan forskning kallas ibland användarnära forskning (dvs forskning som upplevs som relevant av en användare). En extrem position beträffande detta återfinns hos Home Office Research and Planning Unit (England) som har ett krav att all såväl intern forskning som den man finansierar externt ska ha en "beställare" inom Home Office, dvs vara relevant för någon verksamhet inom Home Office område. Man kallar detta "kund-kontrakt principen".

Det är viktigt att FoU-verksamheten är vetenskapligt självständig. Detta garanteras bäst av att FoU-verksamheten utförs av ett själv- ständigt organ (som BRÅ och inte inryms inom t.ex. ett departements organisation) och att man har möjlighet att ha en nära kontakt och utbyte med grundforskningen samtidigt som man själv har tillgång till egna kvalificerade forskare.

Ett centralt område för ett FoU—organ på kriminalpolitikens område är utvärderingar av kriminalpolitiska reformer och åtgärder. Även om sådana utvärderingar lika väl kan läggas på högskolan, och ibland gör det, tror jag att det finns ett särskilt värde i att man har en särskild organisation med stor kompetens på utvärderingsforskning. Det råder i Sverige en skriande brist på vetenskapliga utvärderingar av social- och kriminalpolitiska reformer och åtgärder. Det är självfallet att också i detta perspektiv är det viktigt att FoU—organen har en vetenskaplig självständighet gentemot sina uppdragsgivare.

Ytterligare ett centralt område för ett FoU—organ inom det kriminalpolitiska fältet som skulle kunna ligga till grund för ett programforskningsområde är utveckling av brottsförebyggande program. Det finns ett otal föreslagna brottsförebyggande åtgärder, vars effekter är mer eller mindre okända, och där dessa inte på något systematiskt sätt är organiserade i ett teoretiskt sammanhang. Vi saknar också tillräcklig kunskap om implementeringen av olika typer av åtgärder. Här finns ett naturligt område för ett FoU-organ inom kriminalpolitikens område att satsa på, som också har en direkt koppling till utvärderingsforskningen. Detta skulle ge en möjlighet att inom ramen för ett tillämpat koncept bygga en mer grundläggande

kunskap om olika slags interventioners betydelse för det brottsliga beteendet. Det här är också ett område som lämpar sig väl för ett samarbete med högskolans grundforskning. BRÅ skulle t.ex. kunna delta i ett grundforskningsprogram av MacArthur-typen och fokusera på interventionsaspekterna som har ett mer direkt tillämpningsvärde än övriga aspekter av programmet (jfr ovan punkt 4 i MacArthur- programmets mål).

BRÅ är i dagsläget ett mycket väl fungerande FoU-organ (med starka inslag av grundforskning) med ett gott internationellt anseende. Det finns all anledning att slå vakt om BRÅ och att inom BRÅ utveckla den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet. Det är inte realistisk att anta att högskolan skulle kunna ersätta det jobb som BRÅ gör vad beträffar den tillämpade forskningen och utvecklings- arbetet inom det kriminalpolitiska området. Vad jag förstår är det inte heller önskvärt. Man måste dock noga beakta de risker för BRÅ:s forskningsverksamhet som kan bli följden av om grundforskningen koncentreras till universitetet. Ett sätt att försöka lösa detta problemet är att skapa ett forum för samarbete och kontakter mellan olika kriminologiska institutioner.

Skapa ett centrum för kriminologisk forskning Kriminologin är Stockholmscentrerad. Kriminologiska institutionen, BRÅ och RPS forskningsenhet ligger alla i Stockholm. Även om koncentration generellt sett kan anses mindre önskvärd kan den i det här sammanhanget ha vissa fördelar.

Jag har tidigare konstaterat att den kriminologiska miljön är liten och har små ekonomiska resurser. Även med en ordentlig resursför- stärkning kommer det att ta tid innan miljön har tillväxt så pass mycket att det kan vara vettigt att ha den utspridd över landet d.v.s. att den är tillräckligt stor för att möjliggöra ett större antal forsk- ningsmiljöer med en "kritisk massa" av kvalificerade forskare. Det är vidare administrativt lättare att skapa ett samarbete mellan forskare vid olika institutioner om de har en geografisk närhet.

Syftet med centret skulle vara att utgöra ett forum för kontakzer och samarbete mellan Kriminologiska institutionen, BRÅ och RPS forskningsenhet. Centret skulle också kunna vara en bas för skapan- det av ett nätverk mellan de tre institutionernas forskare och andra enskilda kriminologiskt inriktade forskare med en inriktning mot kriminalpolitiska och kriminologiska problemställningar verksamma vid andra institutioner.

Ett redan nämnt exempel på möjligt forskningssamarbete mellan grundforskning och FoU-verksamhet, som kunde organiseras inom ramen för ett center av denna typ, är en programforskning där BRÅ

går in och svarar för interventionsforskningsdelen inom ett större grundforskningsprogram (jfr ovan). Detta skulle ha den fördelen att en naturlig kontakt vidmakthölls mellan grund- och tillämpad forskning samtidigt som dessa var institutionellt åtskilda.

Centret skulle förslagsvis vara lokaliserat till BRÅ eftersom BRÅ är den av de tre institutionerna som har en utvecklad informations- organisation, ett kriminologiskt bibliotek (som är Sveriges bästa) och en kriminologisk databas. BRÅ har också stor erfarenhet av att anordna konferenser, och har också en egen förlagsverksamhet. Dessa resurser, som ingen av de andra institutionerna har, kunde genom centrets försorg komma hela den svenska kriminologiska miljön tillgodo. Det blir antagligen nödvändigt att tillföra BRÅ medel för en forskningsadministrativ tjänst för de särskilda arbetsuppgiftema knutna till centret. Centrets styrelse skulle lämpligen bestå av professorerna vid Kriminologiska institutionen och Rikspolisstyrelsens forskningsenhet samt överdirektören vid BRÅ. Styrelsen för centret kunde lämpligen också ta över en del av BRÅ:s vetenskapliga delegations arbetsuppgifter som då kunde avskaffas.

Professur i kriminologi med inriktning mot prevention och evaluering

Ett ytterligare sätt att stärka kopplingen mellan grundforskningen på högskolan och BRÅ:s forskningsverksamhet vore inrättandet av en professur i kriminologi med inriktning mot prevention och evaluering. Genom att förlägga professuren till kriminologiska institutionen men med arbetsuppgifter på BRÅ och ett särskilt ansvar för att vaka över BRÅ:s forskningsverksamhet får man härigenom ytterligare en "naturlig" koppling för BRÅ till grundforskningen och också en professur med "särskilt ansvar" för BRÅ:s vetenskapliga verksamhet.

Professur i kriminologi med inriktning mot kriminalpolitik

Kriminologi är ett ämne som har sina rötter både i juridik och i samhälls- och beteendevetenskap. Kriminologin, som jag hittills beskrivit den, och den föreslagna typen av grundforskningsprogram, har haft en inriktning på kriminologins samhälls- och beteendeveten- skapliga aspekter. Minst lika viktiga är dock de juridiska aspekterna och i det sammanhanget särskilt det sociala och filosofiska studiet av lagar och påföljder och samhällets åtgärder mot brott i övrigt. Jag tror därför att det vore av stort värde om det vid kriminologiska institutionen också inrättades en professur i kriminologi med inriktning mot kriminalpolitik. Kring den professuren skulle ett

kriminalpolitiskt forskningsprogram kunna byggas. I komplement till ett grundforskningsprogram med inriktning på brottslighetens fenomenologi och orsaker behövs också ett program inriktat på att analysera samhällets kriminalpolitik. Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet har i detta sammanhang den fördelen att tillhöra både samhällsvetenskaplig och juridisk fakultet.

Ett utländskt exempel på att det kan vara fruktbart med en institution som kombinerar kriminologisk och kriminalpolitisk forskning är (med det något omständliga namnet);" Centre for Criminology and the Social and Philosophical Study of Law" vid juridiska fakulteten vid Edinburghs universitet. Centret i Edinburgh, som har högt internationellt renommé, har professurer både med rättsfilosofisk och kriminologisk inriktning. Till centret har man förutom de forskare som är verksamma där också knutit forskare tillhöriga andra institutioner som arbetar med kriminologiska och kriminalpolitiska frågor. Dessa forskare är placerade vid centret under en bestämd tidsperiod (t.ex. tre år). Det har varit forskare t.ex. från straffrätt, psykiatri, socialt arbete, sociologi, rättsmedicin och statskunskap. Centret har som regel också utländska gästforskare.

Grund- och forskarutbildningen i kriminologi

För kriminologins framtida utveckling är det alldeles nödvändigt att man slår vakt om och stärker grund- och forskarutbildningen i allmän kriminologi.

Grundutbildningen i kriminologi har, enligt mitt sett att se det, tre viktiga huvudmål;

' att erbjuda kunskaper i kriminologi till intresserade verksamma inom rättsväsendet (jurister, poliser, skyddskonsulenter, kriminal- vårdare etc) och andra sektorer som ofta kommer i kontakt med brottslighet (t.ex. socialtjänsten),

' att utbilda kvalificerade utredare på kriminologins och kriminal- politikens område,

0 att intressera och rekrytera lämpliga personer till forskarut- bildningen i kriminologi.

I sin förlängning kan man säga att den kriminologiska utbildningen syftar till att komma kriminalpolitiken till godo, dels genom att tillhandahålla kvalificerade personer, utredare och forskare, som arbetar med frågor av relevans för samhällets kriminalpolitik, dels genom att höja den kriminologiska kunskapsnivån bland allmänhet och de verksamma inom rättsväsende och närstående sektorer. Jag har illustrerat systemet i figuren nedan.

Forskar- rekrytering

Grundutbildning ——> Forskarutbildning

TillgorN torskarbehov

Jurister. Poliser. Grundforskning Tillämpad torskning Socrai- (Kriminologiska inst) (BRÅ. PHS torsk) tjänstemän etc Kvalificerade . utredare l Åtgårdsterskmng utvardenngar . . ,_ etc Kriminalpolmska åtgärder

Det finns ett stor intresse för högskoleutbildningen i kriminologi. Kriminologiska institutionen har många studenter. Däremot är det inte många som fortsätter till forskarutbildningen och ännu färre som genomför denna. Detta kan troligen till del förklaras av brist på personella och ekonomisk resurser vid institutionen. Men det beror säkerligen också på att själva utbildningens innehåll behöver förbättras.

Kriminologiska institutionen har små resurser för grundutbildningen (endast en lektorstjänst) och för att höja kvaliteten på grundutbild— ningen är det önskvärt med åtminstone tre lektorstjänster (en vardera för 20-, 40 och 60-poängsnivåerna). Grundutbildningen är f.n. inte tillräcklig för att studenterna efter 60 poäng i allmän kriminologi är rustade för en forskarutbildning. Det krävs, enligt mina erfarenheter, en förstärkning av framförallt uppsatsskrivandet och metodinslaget i grundutbildningen. Alternativt, och troligen bättre, kan man införa en 80-poängskurs som tillsammans med 60-poängskursen utformas för att vara forskarutbildningsförberedande.

Med den utgångspunkten kan det vara lämpligt att överväga att differentiera kriminologiutbildningen i ett grundläggande block om 40 poäng (20— + 40-poängskurserna) och ett forskarförberedande block om 40 poäng (60- + 80- poängskurserna), det sistnämnda blocket med en starkare inriktning på kriminologisk metod och uppsats- skrivande. De sistnämnda 40 poängen kan dock utformas så att de kan vara värdefulla även för de som inte tänker fortsätta till forskar— utbildningen.

Det finns helt klart ett behov av personer utbildade i kriminologi på en kvalificerad nivå som dock inte behöver vara på doktorsnivå. Jag tänker t.ex. på utredare av olika slag inom kriminologins och kriminalpolitikens fält. Ett annat exempel som faller i tankarna är det latenta behov som t.ex. finns inom polisen av personer utbildade i analys och planering. Utbildningen kan utformas så att de som läser

80 poäng kriminologi har tillräckliga kvalifikationer att bli kvalifi- cerade utredare och samtidigt, om de så önskar, har en tillräcklig grund för att kunna tillgodogöra sig en forskarutbildning i ämnet.

Det är av största vikt med en förstärkning av forskarutbildningen i kriminologi särskilt eftersom det finns en stor brist på disputerade forskare (jfr ovan avsnittet utgångspunkter). För närvarande är handledningsresurserna vid institutionen mycket små. (En professur och en tjänst som s.k. forskardocent, båda under tillsättning). En välkommen förstärkning av forskarutbildningen vore naturligtvis inrättandet av ytterligare professurer enligt förslaget ovan. Om man därtill kunde knyta professuren i polisforskning till institutionen så skulle genast handledarsituationen se helt annorlunda ut. Institutionen skulle också till skillnad mot i dag ha möjlighet att ge ett brett utbud av forskarkurser.

Allmän kriminologi är ett ämne i vilket man kan doktorera både vid juridisk fakultet och samhällsvetenskaplig fakultet. Eftersom reglerna är olika vid de två fakulteterna vad beträffar kurser i forskarut- bildningen är det viktigt att två forskarutbildningsvägar formuleras; en som leder fram till filosofie doktor och en till juris doktor. Under förutsättning att en professur i kriminalpolitik kan inrättas förefaller en lämplig arbetsfördelning vara att professorn i allmän kriminologi har huvudansvaret för forskarutbildningen som leder fram till fil. dr. , medan professorn i kriminalpolitik har huvudansvaret för forskarut- bildningen som leder fram till jur. dr. Idealt, och under förutsättning att resurser för respektive program kan skapas, kan då också de doktorander som så önskar naturligt knytas till det kriminologiska grundforskningsprogrammet respektive det kriminalpolitiska program- met. En sådan knytning ger enligt mitt förmenande uppenbara pedagogiska fördelar (jfr ovan tidigare diskussion under rubriken forskarmiljöer).

Ett ytterligare sätt att stärka den kriminologiska forskarutbildningen är att vid institutionen inrätta permanenta doktorandtjänster. Medel till detta kan tas genom att man avskaffar BRÅ:s forskningsbidrag och omvandlar dessa medel (800 000 kr) till tre doktorandtjänster som förläggs till kriminologiska institutionen. Det har konstaterats inom BRÅ att det framförallt är som utbildning av doktorander som forskningsmedlen gjort nytta. Något som lett till att BRÅ på senare år övergått till att använda delar av forskningsmedlen till doktorand- tjänster.

Satsa på internationalisering

Svensk kriminologi har stora möjligheter att utvecklas till ett internationellt starkt forskningsområde. Redan i dag håller i ett

internationellt perspektiv svensk kriminologi på flera områden hög kvalitet. Det finns, som jag bedömer det, goda möjligheter - om de rätta satsningarna vad beträffar organisation och resurser görs - att svensk kriminologi inom en fem- till tioårsperiod kan etablera sig bland de ledande nationerna på kriminologins område.

Förutom en nationell strategi, där det centrala är en koncentration av personal och resurser kring ett mindre antal breda forsknings- program, är också en strategi för ökad internationalisering av den svenska kriminologin av vital betydelse. En sådan strategi bör enligt min åsikt koncentreras kring följande punkter;

' Satsning på internationellt forskningssamarbete och internationella komparativa projekt

' Anordnandet av internationella kriminologikonferenser i Sverige. . Utländska gästprofessurer. ' Svensk internationell kriminologisk tidskrift.

' Satsa på publicering av svensk kriminologi i internationella tidskrifter och böcker.

Man bör dessutom överväga att inrätta ' ett internationellt kriminologiskt institut.

Det kunde t.ex. inrättas med det internationella kriminologiska institutet förlagt till kriminologiska institutionen i Montreal som förebild.

Vissa av ovan nämnda punkter har under senare tid redan uppfyllts. Detta mycket tack vare en medveten strategi från BRÅ:s sida att verka för en internationalisering av den svenska kriminologin.

BRÅ har startat en internationell kriminologisk tidskrift; Studies on Crime and Crime Prevention, som utkom med sitt första nummer maj 1992. Tidskriften har ett redaktionsråd sammansatt av ett stort antal ledande kriminologisk forskare från hela världen (se förteckning i tablå nedan). Tidskriftens första nummer innehöll också bidrag från många ledande utländska kriminologer.

BRÅ anordnar dessutom en kombinerad konferens och arbets- gruppsmöte på temat: "Integrationen av individuella och ekologiska aspekter på brott". Som jag bedömer det är detta en av de viktigaste händelserna för svensk kriminologi på många år eftersom vid denna konferens samlas ett stort antal ledande anglo-amerikanska forskare kring en fråga som ligger i kriminologins absoluta forskningsfront. Flera av de deltagande forskarna har en ledande roll inom det s.k. MacArthur-programmet (jfr presentationen av MacArthur-program- met ovan). Ett särskilt syfte med konferensen och det efterföljande

Amir M Bottoms A E Chappell D Ekblom P Farrington D P Felson M Harries K Janson C-G Kaiser G Killias M Lahti R LeBlanc M Loeber R McClintock F H Reiss jr A J Sampson R Schneider H I Stouthamer -Loeber H Wikström P-O Yokoyama M

Studies on Crime and Crime Prevention. Redaktionsråd.

Hebrew University of Jerusalem. Cambridge University Australian Institute of Criminology Home Office RPU

Cambridge University

University of Southern Carlifornia University of Maryland Stockholms universitet Max Planck Institute University of Lausanne Helsingfors universitet Universite de Montreal

University of Pittsburgh Edinburgh university Yale University University of Chicago

University of Westfalia

University of Pittsburgh BRA Kokugakun university

Israel England Australien England England USA USA Sverige Tyskland Schewiz Finland Kanada USA Skottland USA USA Tyskland

USA Sverige Japan

arbetsgruppsmötet är att dokumentationen och diskussionerna ska bilda utgångspunkt för formulerandet av ett svenskt kriminologiskt grundforskningsprogram i den absoluta forskningsfronten. Ett ytterligare syfte är att vidmakthålla och stärka kontakterna med internationellt ledande forskare inom programområdet. Konferensen/- arbetsgruppsmötets deltagare presenteras i tablån nedan;

A E Bottoms Cambridge University England R J Bursik University of Oklahoma USA D P Farrington Cambridge University England C-G Janson Stockholms universitet Sverige M Leblanc Universite de Montreal Kanada R Loeber University of Pittsburgh USA P L Martens BRÅ Sverige K Pease University of Manchester England S W Raudenbush Harvard School of Public

Health USA A J Reiss jr Yale University USA M Stouthamer- Loeber University of Pittsburgh USA R I Sampson University of Chicago USA P-O Wikström BRÅ Sverige

Förhoppningsvis kan arbetet med att utforma ett förslag till ett svenskt grundforskningsprogram av MacArthur-typen vara klart någon gång under 1993. Det finns ett intresse från framträdande utländska kriminologer att delta i ett sådant projekt. MacArthur-pro- grammets forskningsledare (fas 1 & 2) professor David P Farrington har redan samtyckt att ingå i en planerad forskargrupp för det svenska grundforskningsprogrammet.

Avslutning - behåll det som är bra och satsa på att förbättra det det som inte fungerar så bra

BRÅ är en väl fungerande FoU-institution som det finns all anledning att slå vakt om. BRÅ har inlett en utveckling mot en starkare inriktning på tillämpad forskning och utvärderingar av samhällets åtgärder mot brott. Om rådet genom personalrekryteringar på dessa kompetensområden (särskilt utvärderingsforskning) och ytterligare anpassar organisationen i den riktningen kan man förvänta sig att BRÅ ska utveckla och hålla sin position som en av de främsta FoU-institutionerna på kriminologin och kriminalpolitikens område i Europa.

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (den enda i sitt slag i Sverige) bedriver i dag en god grundutbildning i krimino- logi. Däremot är forskarutbildningen och forskningen vid institutio- nen svag. Det krävs en rejäl resurssatsning för att få fart på den

kriminologiska grundforskningen vid universitetet. Det blir särskilt viktigt om man bestämmer sig för att renodla BRÅ som FoU—organ eftersom en stor del av den svenska grundforskningen 1 kriminologi hitills bedrivits på BRÅ. Om en sådan resurssatsning inte kommer till stånd riskerar den svenska kriminologiska grundforskningen att förfalla. Om en sådan resurssatsning kommer tillstånd tror jag att svensk kriminologi inom fem till tio år kan tillhöra den mer interna- tionellt framträdande.

Utan att ta ställning till hur en sådan satsning skall finansieras tror jag att kriminologiska institutionen i ett första steg minimum behöver ett årsresurstillskott i följande storleksordning;

2 lektorer 0,8 miljoner 1 ny professur 1,0 miljoner (Kriminalpolitik) 3 Doktorandtjänster 0,8 miljoner

Grundforskningsprogram 3,0 miljoner

TOTALT 5,6 miljoner

Ett bibehållet BRÅ och en resursförstärkt kriminologisk institution vid Stockholms universitet skulle tillsammans (och med RPS forskningsenhet) kunna bilda den institutionella utgångspunkten för ett bra samspel mellan grundforskning och FoU-verksamhet där det föreslagna centrumet för kriminologisk forskning skulle kunna vara motor för ett samarbete (t.ex. inom ramen för programformen) mellan den tillämpade forskningen och grundforskningen.

Bilaga 12

Professur i kriminalpolitik

Knut Sveri, professor emeritus i kriminologi

1. Inledning - utredningens syfte.

Syftet med föreliggande utredning är att argumentera för inrättandet av en professur i kriminalpolitik. Så som de vetenskapliga discipliner som sysslar med brottsproblemet har utvecklats under de senaste åren lämnar de den kriminalpolitiske beslutsfattaren i sticket inom mycket väsentliga områden - speciellt vad angår vetenskapliga informationer om rättssystemets funktioni samhället och om effekterna av de straff- och socialrättsliga åtgärderna. En professur i kriminalpolitik skulle ha till uppgift att syssla med praktisk, tillämpad forskning i syfte att ge de kriminalpolitiska beslutsfattarna informationer av direkt betydelse för utformningen av en human, rationell kriminalpolitik.

2. Kriminalvetenskap - en översikt.

Brott och straff är föremål för många vetenskapers intresse. De flesta av dessa vetenskaper tillhör det traditionella juridiska området. Inom strajjiätten undersöker man de normativa rättsreglemas logiska innehåll och söker tolka dem utifrån givna tolkningsprinciper. Inom processrätten studerar man regelverkets innebörd i syfte att rekom- mendera tolkningar som ger en effektiv rättsapparat och rättvisa beslut. Rättshistorien ger historiska perspektiv och lärdomar av intresse om hur rättssystemet tidigare var uppbyggt och fungerade. Komparativa rättsstudier ökar förståelsen för alternativa synsätt och lösningar på de rättsliga problemen och är - i en expanderande värld - av fundamental betydelse för vår kommunikation med utlandet. Rättsfilosofin ger oss insikter om och granskar de ideologiska prin- ciper som utgör grunden för hela vårt rättssystem, och granskar det logiska innehållet i systemets regelvärld.

Dessa traditionella rättsvetenskapliga discipliner producerar en väldig mängd av vetenskapliga arbeten som genom sina kritiska analyser är av värde för lagstiftaren och genom sina systematiska

analyser av intresse för det praktiska rättslivet och för rättsstudiet. Det kan dock inte förnekas att en del rättsvetenskaplig verksamhet - hur intellektuellt stimulerande den än kan vara - rör petitesser sedd ur en allmänt mänsklig synvinkel. Man kan förstås undra om all denna möda är värd besväret när - som det har sagts av en tysk rättsvetenskapsman - ett pennstreck av lagstiftaren kan leda till att "hela bibliotek" av forskarmödor "blir makulatur".

Större delen av de straffrättsliga undersökningarna rör vad vi kallar "gällande rätt", dvs den rätt som idag läggs till grund (eller som enligt den juridiske forskaren bör läggas till grund) för rättsliga beslut av domstolar och myndigheter. Karakteristiskt för straffrätten är emellertid dess strikta lagbundenhet vilket leder till att straffrättsliga undersökningar är koncentrerade till undersökelser av lagparagrafer och begrepp som förekommer i dessa paragrafer. Straffrättens forsk- ningsobjekt är "brottet" uppfattat såsom en abstrakt företeelse, och de flesta straffrättsforskare i Sverige idag tycks ha valt att principiellt icke intressera sig för reglernas samhälleliga funktion eller deras psykologiska effekt på människorna. Detta skall inte uppfattas som någon kritik av dessa forskares vetenskapliga tillvägagångssätt, utan endast som ett konstaterande. Under normala förhållanden tjänar säkert denna "rena" rättsvetenskapliga metod som garant för objektivitet och politisk neutralitet inom vetenskapen och medverkar därmed till att höja förtroendet för rätt och rättsväsende. Det kan dock sägas, att det bland tidigare generationers akademiska lärare och forskare inom straff— och processrätt fanns ett betydligt större intresse för kriminologi och kriminalpolitik. En beklaglig konsekvens av dagens situation är att de blivande juristerna inte får kriminalpolitis- ka och kriminologiska synpunkter integrerade i undervisningen.

Själva det fenomen vi kallar "brottslighet" har emellertid en påtagligt konkret sida, som karaktäriseras av att de handlingar som definieras som brottsliga medför skador - eller riskerar att medföra skador - för samhället eller enskilda. Den vetenskapliga disciplin som studerar själva brottsligheten som ett konkret socialt och psykologiskt fenomen är kriminologin. För den är syftet att systematiskt inför- skaffa och analysera informationer om brottsligheten i samhället (deskriptiv kriminologi) samt att söka förklara brottslighetens uppkomst (teoretisk kriminologi eller "orsaksforskning").

Vilka metoder och material man använder sig av inom kriminologin beror givetvis på undersökningamas frågeställningar. En viss före- ställning om hur olika angreppsvinklama kan vara får man när man begrundar den inom kriminologin klassiska indelningen av orsaks- forskningen i "kriminalbiologi", "kriminalpsykologi" och "kriminal- sociologi". Biologiskt orienterade kriminologer hävdar att det hos vissa individer finns genetiska förutsättningar som kan förklara deras brottslighet och söker visa detta med studier av t ex. tvillingar och

adoptivbarn. Psykologema (och vissa psykiater) å sin sida har ett betydligt bredare spektrum av teorier - från traumatiska barndoms- upplevelser eller olämpliga uppfostringsmetoder till individuella abnormreaktioner, pubertetsreaktioner eller abnormt känsloliv - och deras utbud av metoder varierar därmed från att vara psykoanalytiskt orienterade till longitudinella studier av stora stickprov individer. Och vad beträffar kriminalsociologin söker man där efter samband mellan å ena sidan brottsligheten och å andra sidan sådana förhållanden som människornas levnadsförhållanden, sociala anpassning, kulturkon- flikter, geografisk rörlighet och storstadsslum. Många av de kriminal- sociologiska frågeställningarna belyses bäst genom historiska eller komparativa studier.

Det kan här finnas anledning att göra två påpekanden - ett rörande kriminologins metodologi och syfte och ett rörande svensk akademisk kriminologi.

Metodiskt sett är kriminologin en bastard, vilket torde framgå av ovan påvisade förhållande att man kan anlägga "kriminologiska" synpunkter med utgångspunkt i så många vetenskapliga discipliner. Vad som förenar är själva det praktiska problemet, nämlig "brottslig- heten". Kriminologin är en praktisk - eller som det brukar heta - "tillämpad" vetenskap. Syftet med kriminologin är att tillämpa vetenskapliga metoder och tankesätt på ett fundamentalt viktigt socialt och mänskligt problem, och därmed söka bidra till att detta problem blir analyserat och belyst från olika synvinklar.

De olika vetenskapliga discipliner som omnämnts ovan är i själva verket kriminologins grundvetenskaper. För att man skall kunna tala om något specifikt kriminologiskt måste detta rimligen vara något annat än var och en av dessa grundvetenskaper. Detta specifikt kriminologiska bildas genom att man söker integrera hela perspektivet av teorier och forskningsresultat från samtliga anförda discipliner, dvs att anlägga vad som brukar kallas ett "tvärvetenskapligt" perspektiv. Det är just genom detta tvärvetenskapliga synsätt som kriminologin kan bidra till att brottsproblemet får en mångsidig belysning och kriminologin därigenom kan bli maximalt intressant för de kriminalpolitiska beslutsfattarna.

Tvärvetenskapliga och tillämpade vetenskaper är emellertid sällan särskilt omtyckta - det talas i olika akademiska förbindelser ofta och högljutt om värdet och nyttan av dem, men i själva verket negligeras eller motarbetas de. Orsakerna till detta är flera, men i allmänhet torde det helt enkelt vara så att den enskilde forskaren inte vill gå utanför de cirklar inom vilken han utbildats och verkar. Det skall sålunda en viss intellektuell rörlighet till innan en sociolog erkänner att människors beteende även har en bio—psykologisk sida utanför det sociala nätverket, eller innan en psykofysiskt inriktad medicinare

erkänner att även Freud kan ha något att lära honom om mänskliga reaktioner. Kriminologin - som ju ofta sysslar med emotionellt och politiskt laddade problem - har alltid varit föremål för olika "skol- bildningar". Dessa har inom den akademiska världen oftast följt gränserna mellan ämnen och institutioner, men även till vissa tider varit ideologiskt betingade — vilket man såg exempel på under 60- och 70-talen. Sådana skolbildningar och strider mellan dem kan vara skadliga om de leder till en kamp om resurserna eller till personliga motsatsförhållanden mellan företrädarna för de olika riktningarna, men nyttiga om de leder till formulering av nya teorier och till nya uppslag för forskningen. För kriminalpolitikerna kan emellertid dessa skolbildningars inbördes stridigheter vara tämligen förvirrande. Men de kan förstås även utnyttjas för politiska syften - det kan ju alltid tänkas finnas någon kriminologisk skola som kan ge stöd för ett kriminalpolitiskt program (hur extremt detta än är) och därmed kan politikerna åberopa sig "vetenskapliga bevis" för sina förslag till lösningar.

Allmänt kan man emellertid säga, att det idag finns betydande kunskaper om brottsligheten samtidigt som kriminologema är betydligt mer ödmjuka inför uppgiften att "lösa" brottsproblemet. De ökade kunskaperna har medfört en insikt om att problemet är långt mer mångfacetterat än man i sin optimism trodde för 50 år sedan, då den dominerande föreställningen var att man med eugeniska ingrepp hos den delen av befolkningen som var ärftliga bärare av de "dåliga arvsfaktorema" skulle få bort all allvarligare brottslighet eller att man med tvångsfostran av vanartig ungdom skulle kunna förhindra att barn och ungdomar utvecklades i kriminell riktning. Det är dock uppenbart, att orsaksforskningen har en lång väg att gå innan den kan presentera sådana resultat att dessa kan få väsentlig betydelse för kriminalpolitiken i stort.

Man kan därför säga, att av den kriminologiska forskning som idag bedrivs i Sverige är det de deskriptiva undersökningarna som är av störst värde för kriminalpolitikemas beslutfattande. Den före- liggande utredning syftar till att förstärka och aktivera ytterligare just denna inriktning på forskningen.

4. Kriminalpolitik.

Den definition på begreppet "kriminalpolitik" som nu kommer att presenteras, är betydligt vidare än den som vanligtvis tillämpas, t ex inom straffrätten. Där använder man begreppet om statsmaktens beslut i fråga om vilka reaktioner som skall användas mot de personer som är förklarade skyldiga till brott. Vad man kan säga är, att kriminalpolitik enligt detta synsätt rör sig om att välja och besluta

vilka typer av repressiva åtgärder staten skall hota med och använda sig av. De principer som bör vara bestämmande för utformningen av påföljdssystemet brukar i Sverige i allmänhet vila på rationella önskemål vad beträffar syftet med åtgärderna, men inslag av metafysiska föreställningar förekommer. Den officiella ståndpunkten torde dock vara, att åtgärderna skall syfta till att påverka människor till att följa stramagarnas regler.

Definierar man kriminalpolitik på detta sätt blir den stora frågan hur man med ett minimum av kostnader skall uppnå en maximal effekt. Det säger sig själv, att i begreppet "kostnader" inkluderas här inte enbart ekonomiska kostnader, utan även mänskligt lidande och förstörda humanitära ideal.

Som jag ser det, omfattar studiet av själva det repressiva påföljds- systemet endast en del av det jag vill kalla kriminalpolitik. Riktignog en mycket väsentlig och viktig del - och dessutom en del som är föremål för mycket politiskt bekymmer. Men det finns även andra delar av betydande intresse. En enkel rättssociologisk modell som täcker hela fältet, kan ha följande utseende. Modellen innehåller två huvudkomponenter, nämligen dels en beslutskomponent och dels en verkställighetskonyoonent.

Kriminalpolitik omfattar statens (riksdagens) beslut i alla frågor som rör brottslighet samt myndigheternas tillämpning och verkställighet av dessa beslut. Besluten omfattar följande huvudområden:

3. Beslut om vilka handlingar och beteenden som skall vara kriminaliserade, beslut om hur man skall förebygga dessa handlingar, beslut om repression - straff, beslut om reparation för skadelidande, och beslut om hur systemet skall administreras.

pc:—pc:-

Jag skall i det följande presentera en kortfattad diskussion av vart och ett av dessa områden.

A. Kriminalisering.

När juristerna använder sin begränsade definition på begreppet "kriminalpolitik" syftar de i allmänhet uteslutande till straffbelagda handlingar som tillhör de s.k. "brottsbalksbrotten" - dvs handlingar som finns intagna i brottsbalken - vår centrala strafflag. Det som kallas "specialstraffrätten" - dvs handlingar straffbelagda utanför brottsbalken - berörs mycket sällan och anses (med några få undantag som rattfylleri och narkotikabrott) inte som "riktiga" brott. Och dock är det så att den mest omfattande kontrollen av människorna i det moderna samhället från statens sida sker just genom den snabbt

föränderliga och detaljerade reglering som finns i specialstraffrätten. Bortser man emellertid från specialstraffrätten upptäcker man inte dessa snabba förändringar i statens kontroll. De kriminaliseringar vi finner i dagens brottsbalk är till större delen desamma som dem vi återfinner i strafflagen från 1864 och i 1734 års lag. De huvudsakliga ändringar som kommit till stånd under hela denna långa tidsperiod är att lagen har rensats på s.k. moraliska brott, dvs sedlighets- och religionsbrott. De senaste 50 åren har endast en verkligt kvantitativt betydelsefull ändring skett, nämligen avkriminaliseringen av fylleriet år 1977, vilket ledde till omkring 70 000 färre lagförda per år.

Det förhållandet att så få har intresserat sig för specialstraffrättens regler har medfört att vi vet mycket litet om hur dessa brott efterlevs, hur myndigheterna tillämpar dem och hur medborgarna reagerar på myndigheternas ingripanden. Det finns här ett betydelsefullt forsk- ningsområde - förhållandet är ju nämligen det, att det stora och ökade antalet kriminaliserade områden inom specialstraffrätten medför att stora delar av befolkningen - som innan dessa kriminaliseringar kom till stånd var otänkbara som lagöverträdare - nu ständigt löper risken att överträda olika bestämmelser och bli stämplade som lagöverträda- re. Speciellt tydligt är detta inom trafikområdet. Som jag ser det, är dessa kontakter med rättsväsendet utomordentligt betydelsefulla för den enskildes uppfattning om hur rättvist samhället är och om hur fair behandling man får av statens representanter.

Allmänt kan man säga, att det finns mycket litet forskat omkring själva kriminaliseringsprocessen - vilken roll grundläggande politiska ideologier spelar, hur opportunistiska de politiska partierna är, vilka föreställningar lagstiftarna har om syftet och effekten av lagstift- ningen, hur stor påverkan som sker från och via massmedia, etc. Ett särskilt intressant problem i dessa dagar är förstås möjligheterna till ett förenhetligande av strafflagstiftningen i Europa - inför detta scenario finns givetvis ett stort behov av olika undersökningar där länder med olika system jämförs - hur fungerar t.ex. det tyska systemet där större delen av det vi kallar specialstraffrätt inte alls är kriminaliserad men endast "avgiftsbelagt".

Svensk kriminalvetenskap torde dessutom ha stora förutsättningar för att kunna vara till nytta vid reformeringen av strafflagama i de forna kommunistiska regimerna. Att det här inte enbart är en fråga om att kopiera lagar och förordningar, torde vara självklart. Dels måste lagarna anpassas till de förhållanden som finns i vederbörande stat och region, och dels måste man ta hänsyn till de kunskaper man har om hur bra bestämmelserna faktiskt fungerar i vårt land - och eventuellt i andra västliga länder.

B. Prevention - förebyggande av brott.

I och med att brottslighet per definition alltid har skadliga och för individ och samhälle negativa konsekvenser vore givetvis den idealiska kriminalpolitiska lösningen på brottsproblemet vara att på något sätt söka åstadkomma att brotten aldrig inträffade. Lyckades man med detta så skulle ju inte heller den skadliga effekten inträffa, och man skulle även slippa alla de problem som uppkommer med att eftersöka gärningsmännen, lagföra dem och utsätta dem för de plågor som ett straff medför.

Själva idén med ett systematiskt brottsförebyggande arbete är historiskt sett av helt nytt datum - den svenska utvecklingen är här typisk, i det att det svenska brottsförebyggande rådet inrättades först 1974 (ungefär samtidigt skedde något liknande i Danmark och Norge och på andra håll i Europa och Nord-Amerika). Det är därför inte annat att förvänta än att detta nya synsätt inte har givit några påtagliga resultat när det gäller brott och skador. Strategin har väl heller inte varit så väl genomtänkt - i Sverige har det brottsföre- byggande rådet lyckats väl med en hel del allmänt intressanta kriminologiska forskningsuppgifter, men knappast tagit några direkta initiativ för att få till stånd några projekt som syftar till att påverka brottsligheten. I sanningens namn skall sägas, att jag inte heller känner till att man utomlands visat särskilt mycket mer initiativ - ett undantag representerar det stora och kostbara amerikanska projektet "Mobilization for Youth" som bl a syftade till att få slumungdom till att utbilda sig och arbeta i stället för att leva på brott. Resultatet av projektet var genomgående helt negativt - ett lika beklagligt som sorgligt faktum. - Annars finns det en hel del lokala initiativ, men tyvärr saknas ofta(st) den vetenskapliga ansatsen - vilket gör att det är omöjligt att säga huruvida man kan generalisera utifrån försökets uppläggning och resultat till andra orter och problemområden.

Som jag ser det, finns det fyra sätt på vilket staten kan tänkas påverka brottsligheten genom förebyggande åtgärder. Det första - och klassiska - sättet är att hota med straff. Detta skall jag återkomma till under C nedan. Det andra sättet är att använda sig av alla de möjligheter som modern teknik kan ge uppslag till. Det tredje sättet är att utnyttja de formella kontrollmöjligheter som står staten till buds - i första hand genom en effektiv polismakt. Och det fjärde sättet är att söka påverka och uppfostra människor så att det bildas psykologis- ka spärrar mot att föröva brott.

Vad beträffar det jag kallar tekniska spärrar är förhållandet det att dessa numera utvecklas inom en ständigt expanderande och säkerligen lukrativ internationell industri som står till förfogande för alla som kan betala för tjänsterna. För företag, banker, muséer, lyxvillor, -båtar, -bilar, etc konstrueras och installeras avancerade typer av

avstängningsanordningar, varslingssystem, televisionskameror, infraröda ljus och larmcentraler. Tekniskt sett finns egentligen inga begränsningar i vad dessa skyddsanordningar kan omfatta. Det är sålunda fullt möjligt att hålla alla "kända brottslingar" under kontroll 24 timmar i dygnet med hjälp av elektronisk utrustning, att kontrolle- ra och bestämma hur fort de fordon som rör sig på våra gator skall få köra och att följa varje vara i våra varuhus och affärer. Man kan låta varje hus och varje lägenhet ha skyddsanordningar så att inga dörrar kan passeras utan rätta röstkoder och man kan låta polisen registrera rykten om brottslig ekonomisk verksamhet för att ha detta i beredskap om det visar sig att någon försöker smita undan från att betala sin skatt. Inget av dessa system har tills idag satts i verket. Men det är säkert endast en tidsfråga när det förs fram förslag om inrättandet av sådana tekniska brottsspärrar. Man använder ju (t ex i England) elektronisk övervakning med hjälp av elektroniskt utrustade "fotbojor" i stället för häktning, och systemet diskuteras även i Sverige som skydd för kvinnor.

Denna utveckling av det tekniska brottsskyddet reser flera frågor som har krav på uppmärksamhet. För det första är många av de tänkbara utrustningama så att deras användning är tvivelaktig ur integritets- och frihetssynvinkel. (Vi har ju haft en diskussion om buggning.) För det andra finns det påtaglig risk för en upptrappning av våldet. Om man exempelvis försvårar för rånarna går säkerligen de mer professionella av dem över till tagande av gisslan. Visserligen kan man kanske få bort amatörerna genom att på tekniskt sätt försvåra vissa brott, men samtidigt blir riskerna större för att den lilla professionella gruppen av brottslingar inte viker tillbaka för att döda. Och slutligen kan man säga att det uppstår vissa rättviseproblem i en stat om de redan besuttna kan skaffa sig skydd mot brottslighet, medan de fattiga inte har råd till det och därför riskerar att ständig leva i ängslan för att brottsligheten skall riktas mot dem.

Det finns ett uppenbart behov av forskning inom detta område, där så många motstridande åsikter gör sig gällande. Med tanke på hur snabbt tekniken utvecklas inom brottssektorn har jag en känsla av att Sverige redan är distanserad av andra nationer - diskussionen har knappast ens börjat här, medan problemen i flera år har varit föremål för diskussion i Västeuropa och USA.

Frågan om hur man skall utnyttja polisen på ett för medborgarna mest tillfredsställande sätt är något som ständigt diskuteras och där meningarna tycks gå starkt isär. Det finns de som tycks tro att polisen skall kunna "lösa" brottsproblemen genom förebyggande arbete. Detta är givetvis en ren utopi. Frågan är om inte den moderna polisen har så många och disparata arbetsuppgifter att den inte lyckas genomföra några av dem fullt tillfredsställande. Uppenbart är emellertid, att många brott inte skulle komma till stånd om den

potentiella brottslingen visste att det fanns en påtaglig risk att han/hon skulle bli fast om brottet påbörjades. Polisens kanske viktigaste brottsförebyggande verksamhet består följaktligen i att synas, och att koncentrera sin verksamhet till sådant som den är bra på. Att det här finns ett behov av en forskning som ligger utanför polisen själv (och som därför kan tillåta sig att även vara kritisk), torde vara lätt att inse.

Jag har länge varit av den uppfattningen att människors moraliska övertygelse är den viktigaste brottsförebyggande faktorn. Vad jag här åsyftar är den psykologiska spärr mot att göra det som samvetet förbjuder och som har sitt ursprung i en uppfostran som är sådan att normerna internaliseras ("växer in i") i individernas personlighet. Internaliseringsprocessen sker i första hand inom familjen, dvs i relationen uppfostrare - barn. I det gamla bondesamhället skedde denna process naturligt i umgänget med familjemedlemmama och stördes sällan av främmande påverkan. Idag har som bekant familjen ändrats och relationen föräldrar - barn är mycket mer sporadisk och ytlig än tidigare. Det finns heller inte längre så enhetliga normkrav som tidigare och den samhälleliga frihetsideologin medger inte att barnen utsätts för emotionellt tryck i någon moralisk riktning - skolan skall t ex endast påverka barnen med intellektuella medel.

Inom utvecklingspsykologin har man sysslat en hel del med normin- läming, men jag känner inte till något projekt som har varit upplagt så att det kan ge oss lärdomar om hur man allmänt skall kunna höja moralen t ex med hjälp av påverkan inom den allmänna skolan. Jag kan föreställa mig att det borde finnas intressanta komparativa forskningsuppgifter inom internationell pedagogik och socialantropo— logi till belysning av dessa fundamentala problem.

Allmänt kan man säga, att det dels finns ett stort behov av ett mer systematiskt tänkande inom det brottsförebyggande området, dels ett mer långsiktigt program för forskningen, och framförallt en forskning som är mindre beroende av hänsynstagandet till politiska önskemål och ögonblicksopinioner.

C. Repressionen.

Med "repression" åsyftar jag det vi brukar kalla "påföljdssystemet", dvs de straff- och socialrättsliga tvångsåtgärder som staten har bestämt skall kunna användas mot dem som övertygas om att ha förövat brott. Om statens - och därmed medborgarnas, väljarnas - moraliska rätt att använda sig av sådana för individen negativa och ofta plågsamma påföljder har mycket skrivits - frågan tillhör de etiskt mest besvärliga att ge svar på. I svensk akademisk debatt lyser den idag med sin frånvaro (i motsats till vad som är fallet i England och

USA). För den pragmatiskt inriktade låter sig frågan besvaras med att hänvisa till att utan någon reaktion från staten skulle samhället hamna i kaos och anarki om brottsligheten fritt fick florera. Mycket tycks vara sant i detta påstående- de naturliga experiment som man har 1 länder eller städer där rättsväsendet ar satt ur funktion, tyder på att en allmän laglöshet då griper om sig och förstör normalt sam- hällsliv.

Denna pragmatiska inställning leder till en praktisk straffteori (eller som juristerna säger en "relativ" straffteori) enligt vilken straffen och de andra påföljderna syftar till att påverka brottsligheten. Detta praktiska önskemål rättfärdigar att brottslingar blir utsatta för de plågor straffet innebär. Detta resonemang, som jag föreställer mig är allmänt accepterat av svenska kriminalpolitiker, förefaller mig ganska rimligt, men det skall inskjutas att det finns åtskilliga andra straffteorier. Några av dessa har en praktisk syftning, medan andra är religiösa eller metafysiska. Intressant nog har en amerikansk teori som jag uppfattar som i grunden metafysisk vunnit åtskilliga anhängare bland så väl straffrättare som kriminologer. Teorins huvudsakliga innebörd är att vi straffar därför att den brottslige har "gjort sig förtjänt av det" ("just desert"). Jag kan givetvis instämma i att ingen skall straffas som inte har gjort sig förtjänt av det, men att hävda att straffets syfte enbart skall vara att straffa utan hänsyn till straffets sociala funktioner, förefaller mig vara mysticism.

Denna lilla diskussion pekar på ett viktigt forskningsfält av icke— empirisk art, nämligen att utreda och diskutera strajets filosofiska och etiska sidor.

Frågan om "varför vi straffar" måste hållas åtskild från det praktiska problem som har tilldragit sig störst kriminalpolitiskt intresse i Sverige, nämligen frågan om på vilket sätt man skall uppnå maximal effekt av straffpåföljderna - genom allmänprevention eller genom individualprevention. Om innebörden av dessa begrepp finns åtskilliga missförstånd och glidningar i tankegångarna, men viktigare är att det saknas en systematisk forskning om hur straffen verkar på de enskilda individer som utsätts för dem och på samhällets med- borgare i stort. Även om forskningen - kanske speciellt om allmän- preventionen - reser många svåra tekniska och praktiska problem, är detta ett så utomordentligt viktigt område för empiriska studier att det i sig själv skulle motivera inrättandet av en specialprofessur.

Låt mig även anföra ett annat av de problem som idag upptar våra kriminalpolitiker, nämligen följande. Förhåller det sig så - som många av dessa kriminalpolitiker uppenbart föreställer sig - att man kan påverka en viss typ av brottslighet, dvs få färre brott i samhället, genom en så enkel åtgärd som att öka fängelsestraffets längd - låt oss säga - till det dubbla? Om så vore fallet, borde ju dessa typer av brottslighet ha försvunnit i många länder som spärrar in människor

dubbelt eller tredubbelt så lång tid som vi för t ex rån eller våldtäkt eller t o ni använder sig av dödsstraff för dessa brott. Såvitt jag vet finns inte något belägg för att brotten minskar när man börjar använda sig av sådana rigorösa åtgärder. Men vi saknar systematisk information om sådana naturliga experiment och är nästan utan vetenskapliga studier av dessa förhållanden.

Vad beträffar individualpreventionen är förhållandet något bättre, men långt ifrån tillfredsställande. Vi har emellertid idag, genom kriminalvårdens egen forskningsenhet, en hel del fundamentala informationer om fängelserna och klientelet. Men vi saknar den typ av fängelsestudier som kom till stånd på 60-talet och som hade sin utgångspunkt i socialpsykologiska teorier om konsekvenserna av avstängning och isolering. På samma sätt saknas undersökningar av hur ungdomsvården och dess institutioner verkar - man blir något förvånad över att staten idag utan kontroll tycks tillåta användning av så många egendomliga behandlingsmodeller vid privata och kommu- nala institutioner.

Vad beträffar kriminalvården är det speciellt viktigt att undersöka konsekvenserna av den ändrade klientelsammansättningen. Sedan Sverige nu har börjat straffa psykiskt sjuka människor - en kriminal- politik som dels är i strid med elementära humanitära principer och dels kan få till effekt att ett enhetligt och väl fungerande fängelse- system ändrar karaktär - är det givetvis utomordentligt viktigt att man systematiskt undersöker vilka effekter denna ändring får på klimatet i våra fängelser.

Många länder är idag på jakt efter påföljder som kan ersätta frihets- straffet. Detta anses dels vara dyrt och dels medverka till ökade problem för de straffade med högre återfall som följd. Sverige har en lång tids erfarenhet av frivård, skyddstillsyn och även av olika former för frigång (dvs att den f'angelsedömde tillåts vistas ute i arbete, men under fängelsets kontroll). Hur detta system fungerar vore utom— ordentligt värdefullt att få veta mera i detalj - inte endast för svenska, men även för utländska kriminalpolitiker.

Ett annat problem som mer noggrant borde bli föremål för intensiv— studier, är hur de anhållna och häktade behandlas. Förhållandet är här, att Sverige internationellt sett har jämförelsevis korta häktnings- tider (dvs att huvudförhandlingama för de häktade i fråga om den stora majoriteten kommer inom några veckor), men att de häktade är föremål för betydligt strängare isolering och många fler restriktioner än i andra jämförbara länder. De psykologiska och sociala kon- sekvenserna av detta borde i anständighetens namn bli undersökta.

Slutligen bör nämnas en typ av undersökningar som borde kunna vara av utomordentligt stort värde för de kriminalpolitiska besluts- fattarna, nämligen undersökningar av vad som allmänt brukar kallas

"det allmänna rättsmedvetandet ". Vad tycker folk om rättssystemet och vad anser de vara "rättvisa straff"? Jag åsyftar här inte sådana dilettantmässiga undersökningar som då och då refereras i pressen, där någon har fått för sig att fråga ett stickprov svenskar om de anser straffen i Sverige vara för stränga eller för milda. Alla som har någon insikt om dessa undersökningar vet, att oavsett vilken straffnivå ett samhälle har, så vill ungefär 2/3 säga, att straffen är för milda. Vad jag rekommenderar är seriösa undersökelser där man genom specifi- cerade exempel ber folk ange vilka straff de anser rättvisa. Det är mycket beklagligt, att vi inte har årsvisa undersökelser av denna typ. Erfarenheterna från de två, tre vederhäftiga studier som finns visade då (den senaste är från 70-talet) att folk inte alls var så blodtörstiga som kvällspressen hoppades och politikerna fruktade. Majoriteten tyckte faktiskt att de straff som domstolarna använde sig av var tillräckligt stränga . Och detta tyckte de givetvis utan att ha den blekaste aning om vilka strafflatityder som lagen föreskrev eller de straff som domstolarna tillämpade.

Det finns sålunda en rad frågor - några mycket komplicerade, andra relativt enkla - om hur vårt påföljdssystem fungerar, som borde vara värda en ordentlig satsning på systematisk forskning. Inte minst vore detta värdefullt ur en internationell synvinkel. Sverige har - fort- farande - rykte om sig att vara en av världens ledande nationer i human kriminalvård. Någon har en gång sagt, att om man vill veta något om ett lands grad av civilisation och humanitet, så skall man se på hur det behandlar sina brottslingar. Även om den senare tidens kriminalvårdsreformer representerar avvikelser från den människo- vänliga linje vi har följt under de senaste 50 åren, så är vi fortfarande långt före de flesta länder i världen. En objektiv forskning om de problem som här har omnämnts skulle vara av stort värde för att ge kriminalpolitikerna en mer pålitlig grund att stå på när det gäller vad som skall behållas och vad som bör ändras i straffsystemet.

D. Reparation.

Även om det är så att de flesta brott i vårt samhälle inte medför några direkta skador (s k "offerlösa brott", t ex överträdelser av trafikregler), så är det å andra sidan ovedersägligt att många brott medför olika typer av skador för de människor som drabbas. Skadorna är i de flesta fall rent ekonomiska (stöld), fysiska (misshan- del) och/eller psykiska (hot). Även fysiska och psykiska skador kan givetvis leda till ekonomiska förluster för brottsoffret.

Brottsoffren är idag föremål för ett helt annat intresse än vad som var fallet endast för 10 år sedan. Utvecklingen har här gått mycket snabbt något som dels tycks bero på kvinnoorganisationemas appeller

om bättre skydd och stöd till överfallna, misshandlade och sexuellt utnyttjade kvinnor och dels en allmän internationell trend inom kriminologin (med ursprung troligen i USA—Canada). Den senare har lett till uppkomsten av en egen vetenskaplig disciplin kallad "viktimo- logi Brottsoffrens svaga ställning i den rättsliga processen och deras krav på att hållas ekonomiskt skadefria har även uppmärksammats av det internationella samhället och lett till rekommendationer av såväl Europarådet som FN.

Svenska brottsoffer befinner sig i en speciellt gynnad situation i jämförelse med offren i många andra länder. Vid skador är man garanterad sjukvård och de allmänna försäkringarna torde täcka rekonvalescensen om skadorna är så allvarliga att man behöver lång tids vård. Privata hemförsäkringar täcker det mesta av den ekonomis- ka förlusten. Ingen skulle därför behöva lida några påtagliga ekonomiska förluster som följd av de vanliga typerna av brott. I många andra länder finns inte dessa möjligheter, varför brottsoffren själva måste bära alla kostnader. Detta har medfört, att man interna- tionellt har gått in för att rekommendera lagstiftarna att införa en allmän regel om att brottslingen skall beordras att betala kompensa- tion för offrets förluster. Detta gäller även - som vi också har sett förekomma mera allmänt i svenska domstolar — kompensation för ideella skador.

Samtidigt är förhållandet det att vi har en statlig brottsskadefond som har till uppgift att se till att alla som lidit skada som en följd av våldsbrott blir fullständigt kompenserade för alla ekonomiska skador (fonden kan även, i några specialfall, betala för skador som följd av egendomsbrott). Fonden fördelar mycket litet pengar, något som troligen har samband med att dess existens inte är allmänt känd och att ingen upplyser offren om deras möjlighet att anlita fonden.

Hur dessa former för reparation fungerar, vet vi mycket litet om. Och vi saknar en analys och diskussion av vilka fördelar och nackdelar reperationsidén har i vårt straffrättsliga system. Åtskilligt komparativt material existerar, jag kan sålunda nämna att när England för några år sedan införde "compensation order" som en straffrättslig påföljd motiverades detta i första hand med att den nya påföljden skulle kunna ersätta vissa fängelsestraff. Man var emellertid klar över - vilket väl är en allmän invändning mot ersättningspå- följden - att det ville vara svårt att få de dömda att betala. Man kan förstås även invända att hela idén inte alls är särskilt rättvis - varför skall endast brottsoffren i de fall där polisen lyckas få tag i gämings— mannen få kompensation? Vad med den stora majoriteten av offer där ingen gärningsman blir fast?

Det kan knappast råda någon tvekan om att idén om olika former för kompensation har kommit för att stanna. Vad beträffar vissa typer

av kompensation - speciellt för psykiska skador och för ideella skador - tycks introduktionen ha skett utan några grundliga överväganden om vad man önskar uppnå och vad som är rättvist. Dessa problem bör sålunda bli föremål för såväl teoretiska som empiriska undersök- mngar.

E. Administration.

För att verkställa den beslutade kriminalpolitiken måste staten även bestämma hur de exekutiva organen skall vara, vilka medel de skall ha till sitt förfogande och - framför allt - vilka formella regler som skall styra deras verksamhet. Verksamheten skall ju inte enbart bedrivas så effektivt som möjligt utan inom lagliga ramar, där speciellt hänsynet till medborgarnas rättssäkerhet sätter gränser för myndigheternas agerande.

Det är i första hand genom det sätt på vilket regering och riksdag föreskriver att dessa myndigheter och deras tjänstemän skall bete sig som man kan få reda på hur relationen mellan stat och medborgare är i ett samhälle - eller åtminstone hur det är tänkt att vara. Myndig- heterna kan ju nämligen av olika skäl avvika från de föreskrifter som de är ålagda att följa, och då inte alltid i en för den enskilde individen önskvärd riktning. Detta betyder givetvis, att studiet av de regler som gäller för myndigheterna inte räcker till för att ge en verklighetsbeskrivning av förhållandet mellan staten och dess undersåtar. Empiriska undersökningar av myndighetsattityder och av myndighetsbeteende är nödvändiga för detta.

Åtminstone inom det kriminalpolitiska området är intresset för denna typ av studier lågt i Sverige. Våra kunskaper om hur dom- stolarnas inre liv är, hur polismännen faktiskt uppfattar sitt yrke eller hur den enskilde vårdaren inom kriminal- eller socialvård ser på sin relation till de klienter han/hon dagligen umgås med, är därför tämligen ringa. Skälen till detta är flera, men våra erfarenheter från några enstaka undersökningsförsök ger vid handen att vare sig myndigheterna som kollektiv eller de enskilda tjänstemännen gärna ställer upp som informationskällor - även om full anonymitet blir garanterad. Min egen erfarenhet från några undersökningar (domare, polismän) tycks närmast antyda att denna negativa attityd bottnar dels i vederbörandes osäkerhetskänsla inför sin egen yrkesroll och dels i en ängslan för att vara illojal mot sin yrkeskår och för att bli utsatt för trakasserier.

Ett intressant och vanligt förekommande problem föreligger i de fall där man har två olika rättsliga och administrativa system som bägge har tillagts formell kompetens på ett visst område. Vad jag har i tankarna är exempelvis den "klassiska" striden mellan socialvården

och straffsystemet om vem som skall ta hand om tonårsbrottslingar och missbrukare. Sedan vi i lång tid har lutat åt att socialvården skall ha företräde verkar det nu som om pendeln är på väg att svänga bort ifrån värdideologi i riktning mot strafftänkande. Det är självklart att endast klara kriminalpolitiska ståndpunkter kan "lösa" dessa kom- petensstridigheter. Men om vi inte önskar att sådana politiska lösningar - som kan få avsevärda konsekvenser för många barn och deras familjer - skall fattas uteslutande utifrån politisk opportunism behövs här åtskillig nykter forskning om vilka konsekvenser olika lösningar kan få. Att man även söker utröna hur utfallet av olika behandlings- och straffsystem har varit i andra länder säger sig självt.

De olika myndigheterna har otvivelaktigt fått ökade arbetsbördor under de senare åren. Detta gäller kanske speciellt polisen och orsakerna är dels ökad brottslighet dels ökat antal nykriminalise— ringar. Enligt vad polisens företrädare själva offentligen säger hinner polisen nu inte med att efterforska mer än en liten del av de brott som upptäcks. Polisens förslag till lösning på problemet är ökade resurser och speciellt flera poliser. Men Sverige har redan en internationell tätposition när det gäller kostnaderna för polisverket och antalet poliser i samhället. Det bör därför finnas andra alternativ - först och främst klara föreskrifter om prioriteringar av polisverk- samheten. Detta kan emellertid enbart ske utifrån en kunskap om hur polisen faktiskt arbetar, vilket vi idag saknar. Vilka konsekvenser olika typer av prioriteringar skulle kunna få kan också prognostiseras. (Vissa sådana undersökningar har utförts, men de verkar inte vare sig påverka våra kriminalpolitiker eller polisledningen.)

Slutligen vill jag även understryka att myndigheterna och deras personal måste vara föremål för kontroll. De myndigheter som verkar inom det kriminalpolitiska fältet har utomordentliga maktbefogenheter - det är t ex så att statens rätt att använda fysiskt våld mot med- borgarna är anförtrodd polisen. Systematiska studier av hur dessa maktbefogenheter utnyttjas i den dagliga verksamheten, borde vara rutin. Och samtidigt bör man nog även börja inventera hur det ligger till med mutor och korruption - jag har svårt att föreställa mig att svenska tjänstemän skulle vara så mycket mer motståndskraftiga mot dessa företeelser än kollegerna i andra, jämförbara länder.

Det finns ett stort behov av objektiva, kritiskt granskande studier av de myndigheter som har att exekvera kriminalpolitiska beslut. Det torde emellertid vara uppenbart att sådana undersökningar knappast kan bedrivas med någon större framgång av den egna myndigheten. I varje fall kan man säga, att tilltron till dessa undersökningar ökar avsevärt om de har utförts inom en fristående akademisk institution.