SOU 1996:29

Forskning och pengar : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 23 mars 1995 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att genomföra en översyn av det svenska systemet för resurstilldelning till forskning (dir l995z4l, U 1995:05). Med stöd av detta bemyndigan- de förordnade departementschefen den 10 maj riksdagsledamoten Kristi- na Svensson som ordförande. Svensson beviljades den 29 maj entledig- ande och samma dag förordnade departementschefen riksdagsledamoten Susanne Eberstein som ordförande. Departementssekreteraren Kjell A. Jonasson förordnades den 11 maj som sakkunnig i utredningen. Dåvarande forskningsrådet Mats Ola Ottosson förordnades den 23 maj till sekreterare och avdelningsdirektör Ulf Heyman den 18 septem- ber till biträdande sekreterare i utredningen. Ottosson beviljades ent- ledigande från 1 januari 1996 och den 22 december 1995 förordnades departementsrådet Björn Brandt till sekreterare i utredningen från och med den 1 januari 1996. Som experter i utredningen har varit förordnade, direktören Sonja Dahl (fr o m 15 november 1995), docenten Ulf Sandström (fr o m 20 november 1995) samt universitetsdirektören Mats Ola Ottosson (fr o m 1 januari 1996).

Utredningen har antagit namnet Forskningsfinansieringsutredningen (FOP-95).

Utredningen har inom ramen för sitt arbete låtit genomföra fyra analyser av delområden som publicerats som särskilda SOU-rapporter:

Riksdagen, regeringen och forskningen (SOU l995:121) samt Sam- verkansmönster i svensk forskningsjinansiering (SOU l996z2) har på ut- redningens uppdrag utarbetats inom Forskningsrådsnämnden.

Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning (SOU 1996220) har författats av fr]. lic. Mats Benner och docent Ulf Sandström, Universite- tet i Linköping.

Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet (SOU 1996:28) har författats av forskaren Bertel Ståhle, UNI - C, Köpenhamn.

Utredningen har i arbetet haft kontakter med företrädare för forsk- ningsflnansiärer, forskningsutförare, fackliga organisationer och nå- ringslivsorganisationer m fl. i enlighet med särskild förteckning.

Marjut Torpo (t o m november 1995) och Gunilla Westman (fr o m december 1995) har arbetat som assistenter åt utredningen.

Utredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande Forskning och Pengar (SOU 1996:29). Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i mars 1996

Susanne Eberstein

Björn Brandt Ulf Heyman

Innehållsförteckning 1 Sammanfattning ............................. 13 Summary in English ........................... 20 2 Utredningsuppdraget ........................... 27 2.1 Bakgrund .................................. 27 2.2 Framväxten av det nuvarande svenska systemet ........ 28 2.3 En korrekt bild av forskningens finansiering .......... 29 2.4 Balansfrågor ................................ 30 2.5 Det internationella samarbetet .................... 31 2.6 Avgränsningar mot andra utredningar ............... 32 2.7 Forskningsrådssystemet ......................... 33 2.8 Internationella jämförelser ....................... 34 3 Definitioner och terminologi .................... 35 3.1 Inledning ................................... 35 3.2 Frascatimanualen ............................. 3 5 3.3 Andra vanliga FoU-begrepp ...................... 36 3.4 Sammanfattande diskussion ...................... 40 4 Statlig forskningspolitik ........................ 43 4.1 Grunder för samhällets FoU-stöd .................. 43 4.2 Utvecklingen av den svenska modellen för statligt forsk- ningsstöd ................................... 49 4.3 Sammanfattande bedömningar och förslag ............ 54 5 Struktur och utveckling ....................... 55 5.1 Inledning ................................... 55 5.2 Forskningssystemet ............................ 55 5.3 Finansieringssystemet i stort ..................... 58 5.4 Offentlig forskningsfinansiering ................... 62 5.5 Utbyte med utlandet ........................... 66 5.6 Sammanfattande utvecklingstendenser till sekelskiftet . . . . 67 5.7 Ändamål för den statliga forskningsfinansieringen ...... 68 5.8 Forskningsvolymen och utbudet av forskar-

utbildade ................................... 70

5.9 Sammanfattande bedömningar och förslag ............ 73 6 Forskningsfinansiering i ett internationellt

perspektiv ................................. 75 6.1 Underlagsmaterial ............................ 75 6.2 Forskningspolitiken ........................... 75 6.3 Internationella tendenser i forskningsstatistiken ........ 78 6.4 Sammanfattande bedömningar och förslag ............ 82 7 Universitet och högskolor ...................... 83 7.1 Finansiering av högskolans forskning ............... 83 7.2 Högskolans basanslag .......................... 88 7.3 Externfmansieringen ........................... 93 7.4 Annan finansiering ........................... 103 7.5 Mindre och medelstora högskolor ................. 105 7.6 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 107 8 F orskningsinstitut utom och inom universiteten ..... 109 8. 1 Bakgrund ................................. 1 09 8.2 Industriforskningsinstituten ..................... 1 10 8.3 Sektorsorganens syn på högskolan som forsknings-

utförare ................................... 111 8.4 Universitet eller institut som bas för sektors-

forskning? ................................. 1 12 8.5 Nya organisationsforrner för universitets-

forskningen ................................ 1 14 8.6 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 116 9 Forskningsrådsorganisationen .................. 1 19 9.1 Forskningsrådsorganisationens utveckling och

nuläge .................................... 119 9.2 Forskningsråden och universiteten ................ 125 9.3 Rådsindelning och gränsdragningsfrågor ............ 127 9.4 Andra aktuella frågor och problemområden .......... 134 9.5 Förslag om en forskningsstyrelse ................. 136 9.6 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 150 10 Sektorsorgan och sektorsforskning .............. 153 10.1 Inledning och avgränsning ...................... 153 10.2 Uppbyggnad av den sektoriella FoU-organisationen . . . . 154 10.3 Sektorsforskningens omfattning .................. 155 10.4 Sektorsforskningens karaktär .................... 157

10.5 10.6 10.7 10.8 10.9

10.10 10.11 10.12 10.13

11

11.1 11.2 11.3

12 12.1 12.2 12.3 12.4 12.5 12.6

12.7 12.8 12.9 13

13.1 13.2 13.3

13.4 13.5

Sektorsorganens kvalitets- och relevansbedömningar . . . . 159 Högskolan som bas för sektorsforskning ............ 161 Ökad konkurrens om sektorsmedel ................ 163 Organisationsmodeller för sektorsforskning .......... 164 Sektorsforskningens "rådifiering" och sektoriella

forskningsråd ............................... 168 Sektorsorganens arbets- och beslutsforrner ........... 171 Behov av överblick, bredd och flexibilitet ........... 174 Sektorsforskning inom olika departementsområden ..... 175 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 175

Forskning inom företag, landsting,

kommuner ................................ 177 Företagssektom ............................. 1 77 Kommuner och landsting ...................... 180 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 181 Stiftelser inrättade med löntagarfondsmedel ........ 183 Bakgrund ................................. 183 Forskningsstiftelsemas ändamål .................. 184 Forskningsstiftelsemas resurser .................. 188 Forskningsstiftelsemas styrelser .................. 189 Former för insyn och kontroll ................... 190 Forskningsstiftelsemas verksamhet: Omfattning

och inriktning .............................. 191 Forskningsstiftelsemas resurser i förhållande till forskningsresursema i övrigt .................... 197 Forskningsstiftelsema i det svenska forsk- ningsfinansieringssystemet ...................... 202 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 206

Finansieringen av teknisk forskning

vid universitet och högskolor ................... 209 Bakgrund ................................. 209 TFR, NFR och NUTEK ....................... 209 Utredningens studie av finansiering av teknisk forskning .................................. 211 Utredningens överväganden ..................... 213 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 215

14 EU:s F oU-progam och annan internationell

samverkan ................................ 217 14.1 Svensk forskning och EU ...................... 217 14.2 Annat internationellt samarbete vid forsknings-

finansiering ................................ 236 14.3 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 241

15 Forskningsfinansieringens kostnader och

effektivitet ................................ 243 1 5. 1 Bakgrund ................................. 243 15.2 Vilka deltar i systemet? ....................... 244 15.3 Hur mycket tid går åt? ........................ 245 15.4 Insats per krona för olika finansiärer .............. 248 15.5 Vem söker och vem får pengar? ................. 249 15.6 Fungerar finansieringssystemet? .................. 252 15.7 IT och forskningsfinansieringen .................. 254 15.8 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 255

16 Pluralism och profilering i forskningen

och forskningsfinansieringen ................... 257 16.1 Bakgrund ................................. 257 16.2 Pluralistiska och sammanhållna system ............. 257 16.3 Riksdag och regering ......................... 259 16.4 Forskningsfinansiärer ......................... 259 16.5 Forskarna ................................. 260 16.6 Pluralism i kvalitetsbedömning .................. 261 16.7 Profilering ................................. 262 16.8 Åtgärder för att åstadkomma ökad profilering ........ 263 16.9 Profilering vid utbyggnad av forskningen till nya

orter ..................................... 264 16.10 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 265 17 Kvalitet, förnyelse och jämställdhet .............. 267 17.1 Kvalitet - förnyelse .......................... 267 17.2 Kvalitetsbegreppets utveckling ................... 268 17.3 Kvalitet och relevans ......................... 268 17.4 Förnyelse ................................. 270 17.5 Förnyelse inom universitet och högskolor ........... 271 17.6 Extemfinansiäremas roll i fömyelsearbetet .......... 272 17.7 Lika behandling av kvinnor och män? ............. 275

17.8 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 280

18 Finansiering av tvärvetenskap .................. 281 18.1 Inledning .................................. 281 18.2 Tvärvetenskapens karaktär och särskilda finansieringsproblem .......................... 281 18.3 Rådsorganisationens förslag för att främja tvär- vetenskaplig forskning ........................ 284 18.4 Samverkan mellan forskningsfinansiärer ............ 286 18.5 Utredningens bedömning ....................... 287 18.6 Sammanfattande bedömningar och förslag ........... 290 19 Ett forskningsfrnansieringssystem i balans ......... 291 19.1 Bakgrund ................................. 291 19.2 Forskningens och forskarutbildningens omfattning ..... 291 19.3 Forskning och industriell utveckling ............... 293 19.4 Balans mellan vetenskapsområden ................ 294 19.5 Makten över forskningen ....................... 294 19.6 Översikt över det svenska forskningsfinansie- ringssystemet ............................... 295 19.7 Utredningens allmänna bedömningar .............. 297 19.8 Besparingar fr.o.m. budgetåret 1995/96 ............. 300 19.9 Ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag ..... 301 Bilaga ] Kommittédirektiv ........................ 305 Bilaga 2 Forskningsstatistikens användbarhet ............ 311 Bilaga 3 Forskningsrådsorganisationen i några länder ...... 319 Bilaga 4 Den särskilda fakultetsresursen till de humanistiska

och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna . . . 329

Bilaga 5 Extemfinansieringens påverkan på

fakultetsanslag och organisation inom uni- versitet och högskolor ..................... 337

Bilaga 6 Utredningens enkät till sektorsorganen .......... 349 Bilaga 7 Departementsvis översikt över förändringar som

bör övervägas inom sektorsforskningen ......... 361

Bilaga8 Forskningsfinansieringsutredningens

enkäter till forskare och rådens granskare ........ 371

Förkortningar

AFR Avfallsforskningsrådet ALF Arbetslivsfonden AMS Arbetsmarknadsstyrelsen BFR Byggforskningsrådet BRÅ Brottsförebyggande rådet CERN Europeiska organisationen för kämforskning i Geneve CTH Chalmers Tekniska Högskola Ds Departementsserien ESF European Science Foundation EU Europeiska unionen EVR Högskolomas ekonomiska verksamhetsredovisning FFA Flygtekniska försöksanstalten FOA Försvarets forskningsanstalt FoU Forskning och utveckling FRN Forskningsrådsnämnden HSFR Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet IRF Institutet för rymdfysik IVA Ingenjörsvetenskapsakademien KFB Kommunikations forskningsberedningen KTH Kungliga Tekniska Högskolan KVA Kungl. Vetenskapsakademien MFR Medicinska forskningsrådet MISTRA Stiftelsen för miljöstrategisk forskning NFR Naturvetenskapliga forskningsrådet NUTEK Närings— och teknikutvecklingsverket OECD Organisation for Economic Co-operation and Development

RALF Rådet för arbetslivsforskning RAÄ Riksantikvarieämbetet RJ Riksbankens Jubileumsfond RRV Riksrevisonsverket RUT-93 Kommittén för uppföljning av 1993 årsuniversitets— och högskolereform SACO Sveriges Akademikers Centralorganisation SCB Statistiska centralbyrån

SFR SFS SGU SI SIS SJF R SLU SMHI SNV SOU SSF SSI STINT

STU sv TFR VHS VTI ÖCB

Socialvetenskapliga forskningsrådet Svensk författningssamling Sveriges Geologiska Undersökning Svenska institutet

Statens institutionsstyrelse Skogs- och jordbrukets forskningsråd Sveriges Lantbruksuniversitet Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut Statens naturvårdsverk Statens offentliga utredningar Stiftelsen för Strategisk Forskning Strålskyddsinstitutet Stiftelsen för intemationalisering av högre utbildning och forskning Styrelsen för teknisk utveckling Skolverket

Teknikvetenskapliga forskningsrådet Verket för högskoleservice

Väg- och trafiktekniska Institutet Överstyrelsen för civil beredskap

Utredningens möten med forskningsintressenter

Diskussion med ständige sekreteraren i KVA, 12 september 1995 Konferens om sektorsforskning, FRN 26 sept 1995 Sveriges industriförbunds referensgrupp för FoU-frågor, 5 oktober 1995 Sektorsforskningens finansiering, konferens 5 oktober 1995 Diskussion med förre statssekreteraren Sverker Gustavsson, 10 oktober 1995 Forskningsrådens huvudsekreterare och kanslichefer, 18 oktober och 14 november 1995 Svenska högskoleförbundet (rektorer och förvaltningschefer vid universitet och högskolor) 31 oktober 1995 Sveriges förenade studentkårer, 8 november 1995 Stiftelsen för strategisk forskning (VD), 10 november 1995 Seminarium om genusperspektiv i forskningen, 29 november 1995 Dekaner vid teknisk fakultet, 4 januari 1996 Fackliga organisationer, 11 januari 1996 Försvarsforskningsmyndigheter, 17 januari 1996 Diskussionsmöte om FRN:s rapport Riksdagen, regeringen och forskningen, 31 januari 1996

1. Sammanfattning

Utredningen har haft till uppdrag att göra en översyn av det svenska systemet för tilldelning av resurser till forskning. I arbetet har ingått att se över balansen mellan medel från olika forskningsfinansiärer samt relationerna mellan forskningsfinansiärer och universitet och högskolor.

Uppdraget är omfattande. Det har därför varit nödvändigt att be- gränsa utredningen till övergripande frågor av särskilt stor betydelse för att forma den svenska forskningsfinansieringen. Följande frågor och delar av forskningsfinansieringssystemet har mot bakgrund av givna direktiv stått i fokus för utredningens arbete:

— universitetens och högskolornas roll som utförare av forskning — forskningsrådsorganisationen — sektorsforskningsorganisationen — EU:s inverkan på den svenska forskningen — privata finansiärer särskilt de nya forskningsstiftelsema

Härutöver har utredningen behandlat kvalitet och relevans i forsk- ningen med viss tonvikt på sektorsforskningens situation, förnyelsen av forskning, tvärvetenskaplig forskning, jämställdhetsfrågor inom forsk— ningen samt effektiviteten och funktionen i fördelning av forsknings- medlen.

Investeringar i forskning är ett sätt att trygga Sveriges ekonomiska framtid och långsiktig förbättra medborgarnas livskvalitet. Forskningen bör därför upprätthållas även då budgetläget är besvärligt men begrän- sade ekonomiska resurser ställer ökade krav på prioriteringar och effek- tivitet. Välavvägda beslut kräver ett bra beslutsunderlag. Utredningen har mot denna bakgrund sökt ge en heltäckande bild av hur den statliga forskningsfinansieringen ser ut, vilka kostnader som är förknippade med hanteringen av systemet och hur det utvecklats under de senaste decen- nierna vad gäller volym, balansförändringar och organisation.

Utredningen berör kortfattat handläggningen av forskningspolitiken i regeringskansliet (kapitel 4) och rekommenderar en klar och entydig ansvarsfördelning och att utbildningsministem i sin roll som ”forsk— ningsminister” därvid får en starkare ställning. Det är också önskvärt att planeringsperiodema för forskningspropositioner anpassas till Riksda- gens mandatperioder och forskningspropositioner bör därför fr o m 1996 avse en fyraårsperiod.

Inom ramen för utredningsarbetet har gjorts en bearbetning av till- gängligt statistiskt material rörande den svenska forskningsfinansieringen under de senaste 15 åren i syfte att få en bild över hur resurserna ut- vecklats (kapitel 5). Analysen visar att den totala forskningsvolymen i landet ökar kontinuerligt, framförallt inom näringslivet men också inom högskolesystemet. Extemfinansieringsgraden i högskolan ökar också, framförallt beroende på en ökad icke-statlig finansiering.

Universitet och högskolor utför nära 90 % av den offentligt finansie- rade forskningen om försvarsforskningen undantas. Det innebär att styrningen av högskolans forskning är förenad med ett mycket stort in- flytande på den totala forskningens inriktning. Statistiken visar att hög- skolornas medel för forskning ökat väsentligt samt att antalet forskarex- amina resp vetenskapliga artiklar ökat väl i paritet med medelsökningen.

Utredningens bedömning är att den svenska modellen med universitet och högskolor som huvudsaklig genomförare även av sektorsforskning bör bibehållas (kapitel 8). Den ekonomiska analys som gjorts visar att högskolorna under senare år i hög utsträckning sparat forskningsmedel som överskott i verksamheten. Detta kan vara en naturlig följd av nyli- gen gjorda förändringar i styr- och redovisningssystem men det kan också vara ett tecken på svårigheter att öka forskningskapaciteten. Utvecklingen under de närmaste åren kommer att utvisa vad som är den rätta tolkningen. Om högskolan inte visar sig ha kapacitet att genomföra den forskning som förväntas bör alternativet att bygga ut nya forsk- ningsinstitut övervägas (kapitel 7).

Högskolan har som en central uppgift ansvaret för forskarutbildning och fri forskning. En alltför låg egen finansiering via fakultetsanslagen begränsar högskolans möjlighet att fullgöra denna uppgift på ett bra sätt. Utredningens underlag visar att det skulle krävas en överflyttning av nära 2,4 miljarder kr till fakultetsanslagen om extemfinansieringsandelen skulle återställas till 1984/85 års nivå. Detta motsvarar cirka hälften av samtliga externa medel från råd och sektorsorgan. Det är emellertid varken realistiskt eller önskvärt att komma tillbaka till den situation som gällde då. Däremot kan det med fog hävdas att vi nu nått en punkt när högskolans möjlighet att styra över sin egen verksamhet inte får ytterli- gare beskäras. I stället måste enligt utredningens bedömning åtgärder vidtas som flyttar balansen så att basresursemas andel ökar i någon mån. Förslag som läggs i detta syfte är

— Ökade bidrag från samtliga externa finansiärer till den långsiktiga kompetensuppbyggnaden inom högskolan, — Förhindrande av krav på motfinansiering och övertagande av in- ledda satsningar i syfte att uppnå balans mellan extemfinansiärers bidragsnivå och deras styrning av högskolan

— Medelsöverföringar från forskningsfinansiärer till forskningsut- förare för kompletteringsfinansiering av EU-projekt (kapitel 14) — Förändrad ansvarsfördelning inom teknisk forskning där vissa medel bör överföras från NUTEK till universitet och högskolor (kapitel 13) Utredningen föreslår således att samtliga extemfinansiärer skall ge ökade bidrag till högskolans oberoende och långsiktiga kompetensupp- byggnad genom att regeringen fastställer ett för alla fakulteter och hög- skolor enhetligt procentuellt påslag för täckande av kostnader för denna verksamhet (kapitel 7). Statliga bidragsgivare föreslås bli kompenserade genom en motsvarande överföring från fakultetsanslag till forskningsråd och sektorsorgan så att reformen i detta avseende blir neutral med av- seende på statens finansiering.

Universitetens och högskolomas centrala roll i det svenska forsk- ningssystemet ställer stora krav på deras prioriterings- och fömyelseför- måga samt på deras förmåga att motsvara extemfinansiäremas kvalitets- och relevanskrav (kapitel 10 och 1 7). Det nya decentraliserade styrsyste- met där högskoleenhetema själva beslutar om inriktningen av sin forsk- ning, bl a genom att de själva inrättar och tillsätter professurer, ställer också ökade krav på högskolans beslutskompetens. Utredningen har genom en enkät till universiteten om deras hantering av den särskilda resurs som fr o m 1990 anvisades till humanistiska och matematisk- naturvetenskapliga fakulteter samlat in ett underlag för en bedömning av högskoleenhetemas förmåga till förnyelse och oberoende vetenskapli- ga bedömningar (kapitel 7). Utredningen har också genom en enkät till samtliga större sektorsforskningsmyndigheter fått deras syn på högsko- lan som forskningsutförare (kapitel 8).

I Sverige, liksom i många andra länder är frågan om en ökad inte- gration mellan näringslivets och högskolans forskning viktig i forsk- ningspolitiken. F undamentalt för en sådan är ett ökat personellt utbyte mellan högskola och övriga samhället, vilket förutsätter att fler forskar- utbildade anställs i näringslivet och att attityder till utbyte förändras. Ut- redningen ser i detta perspektiv en avsevärd risk för brist på forskar- utbildad arbetskraft efter sekelskiftet (kapitel 5 ). En mängd åtgärder för att förbättra teknikspridning och bättre anpassa högskolans forskning och forskarutbildning till framförallt näringslivets krav har vidtagits de senaste åren, varför utredningen inte föreslår några ytterligare åtgärder innan de aktuella förändringarna har utvärderats. Några av mina förslag kommer dock att förbättra möjligheten till integrering, varvid särskilt kan framhållas förbättrad hantering av immateriella rättigheter, bättre förutsättningar för mindre och medelstora högskolor, förbättrad organise-

ring av sektorsforskningen samt bättre möjligheter till tvärvetenskaplig finansiering genom förändringar i rådsorganisationen (kapitel 18).

I uppdraget har också ingått att värdera de nuvarande organisa- tionsgrundema där varje råd motsvarar ett eller flera fakultetsområden (kapitel 9) och varje sektorsorgan ett visst samhällsområde (kapitel 10).

Utredningen föreslår inte någon förändring av forskningsrådens in- delning. Forskningsråden under Utbildningsdepartementet bör vara ett humanistisk-samhällsvetenskapligt, ett medicinskt, ett naturvetenskapligt och ett teknikvetenskapligt forskningsråd. Däremot ser jag ett starkt be- hov av en överordnad struktur med ansvar för policy— och samordnings- frågor och för fortlöpande bevakning av rådsindelningen.

Utredningen föreslår således att forskningsråden sammanföres till en myndighet, Forskningsrådsstyrelsen (kapitel 9). Råden skall även i fortsättningen självständigt besluta om det operativa forskningsstödet på samma sätt som i dag medan Forskningsrådsstyrelsen ansvarar för mer övergripande forskningspolitiska frågor. Statsmaktemas medelsanvisning till forskningsrådsorganisationen bör frikopplas från rådsstrukturen och medlen bör i stället anvisas till följande områden: humaniora/samhälls- vetenskap, medicin, naturvetenskap och teknik. Härutöver bör Forsk- ningsrådsstyrelsen förfoga över vissa medel för disciplinövergripande ändamål. Forskningsrådsstyrelsen föreslås ha följande uppgifter:

1. Vara rådgivare till regeringen i övergripande forskningspolitiska frågor inom grundforskningsområdet

2. Avge anslagsframställning och årsredovisning för styrelsens och de ingående forskningsrådens verksamhet

3. Fördela de av statsmakterna anvisade forskningsmedlen för olika forskningsområden till de ingående forskningsråden och till styrelsens övriga verksamhetsområden

4. Främja och stödja tvärvetenskaplig forskning

5. Främja och stödja kvinno- och jämställdhetsforskning

6. Svara för kvalitet och effektivitet i rådssystemet

7. Medverka till erforderlig koncentration och profilering i forsk— ningsstödet

8. Svara för spridning och utnyttjande av forskningsresultat

9. Genomföra planerings- och utredningsarbete för hela rådsorga- nisationen 10 Effektivisera och främja internationellt forskningssamarbete Utredningens genomgång av sektorsforskningsområdet visar att det finns ett begränsat antal mycket stora sektorsforskningsorgan, några myndigheter med betydande egna forskningsmedel samt ett ganska stort antal myndigheter med begränsade FoU-medel avsedda för forsknings- stöd inom områden av intresse för myndigheternas arbete (kap 10).

Utredningens förslag till förändrad organisation av sektorsforskningen baseras på två principer. För det första bör man sträva efter att inom samma organisation främja såväl tillämpad som mer grundläggande forskning, vilket berikar och utvecklar bådadera. För det andra bör man undvika små forskningsfinansierande enheter med alltför snäva perspek- tiv. FoU-stöd till närliggande områden bör ses i ett sammanhang och man bör inte ha forskningsstödjande organ med endast ett fåtal avnäma- re.

Jag föreslår således att man överväger att föra samman forsknings- finansierande organ inom vissa områden till större organisationer, sekto- riella forskningsråd. Dessa sektoriella forskningsråd har ett bredare ansvarsområde än traditionella forskningsråd och sammansättningen av ledningsorganen måste avspegla såväl de sektoriella som de vetenskapli- ga aspekterna av deras uppgifter. Förslagsvis bör det i styrelserna finnas ungefär lika många ledamöter valda av forskarsamhället och ”allmänföreträdare” utsedda av regeringen. Skogs- och jordbruksforsk- ningsrådet och Socialvetenskapliga forskningsrådet bör omvandlas till sådana sektoriella forskningsråd inom områdena Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar resp. Hälsovård, sjukvård och social omsorg (kapitel 10). Utredningen har i bilaga 7 schematiskt angett vilka förändringsmodeller som bör övervägas mot bakgrund av de principer för sektorsforskningen som redovisats ovan.

Avvecklingen av löntagarfonderna innebar betydande överföringar av medel till stöd för svensk forskning och forskarutbildning (kapitel 12). Sju stiftelser har inrättats med uppgift att finansiera forskning m nr inom olika områden. Utredningen har gjort en genomgång av stiftelsemas ändamål och resurser som underlag för en bedömning av hur de kom— mer att påverka balansen i det svenska forskningssystemet. Stiftelserna har inneburit förstärkningar över i princip hela forskningsfältet men i väsentlig grad har resurserna ökat främst inom miljöforskning, vård- forskning, probleminriktad naturvetenskaplig-teknisk forskning och sam- hällsforskning. Stiftelsemas stöd till projektbaserad verksamhet vid uni- versitet och högskolor kan i ett fortvarighetstillstånd uppskattas till cirka 1,4 miljarder kr per år. Huvuddelen av dessa medel är projektstöd till högskolor (750 milj kr), forskarutbildning (400 milj kr), EU-stöd (130 milj kr) och basstöd till universitet, högskolor och institut (130 milj kr).

Utredningen delar i stor utsträckning de kritiska synpunkter som framkommit beträffande den otillfredsställande beslutsorganisationen med självutsedda styrelser och de bristande kontrollmekanismema där samhället saknar möjligheter att korrigera missförhållanden. Några för- ändringar ärinte möjliga inom ramen för nuvarande regelsystem och det är f n oklart i vad mån förutsättningama kan komma att ändras. Med

hänsyn härtill redovisar jag vissa förslag som syftar till att inom ramen för nuvarande regelsystem, förbättra planeringsförutsättningama och kostnadsfördelning samt formerna för att utse stiftelsemas styrelseleda- möter. Rundabordssamtal om samplanering och samverkan och en diskussion om formerna för utseende av ledamöter i stiftelsemas styrel- ser bör således komma till stånd.

F orskningssamarbetet med EU har blivit alltmer betydelsefullt, sär- skilt sedan vi blivit medlemmar av unionen och därigenom fått större möjligheter att påverka FoU-programmens omfattning och inriktning (kapitel 14). Utredningens bedömning är att drygt 3 % av EU:s FoU— medel kommer att hamna i Sverige vilket motsvarar ca 900 milj kr om året varav hälften går till svensk industri.

Regeringen bör utarbeta en styrande strategi för det svenska arbetet med att påverka EU-programmens mål och inriktning och en sådan stra- tegi bör vara en del av regeringens samlade FoU-politik. Inom denna strategi bör områden som främjar vårt deltagande i EU-programmen prioriteras. De nationella insatserna bör komplettera EU-programmen genom att lägga ökad vikt vid långsiktig kunskapsuppbyggnad inom dessa områden.

Medel för kompletteringsfinansiering i anslutning till deltagande i EU-projekt bör finnas på utförandenivån, vilket innebär medelsöverfö- ringar från sektorsforskningsmyndigheter och forskningsråd till universi- tet, högskolor och forskningsinstitut.

Utredningen har låtit göra en studie av den tekniska forskningen vid universitet och högskolor som publicerats i en särskild rapport, SOU 1996:20 (kapitel 13). Den visar att NUTEK:s mera grundforskningsin- riktade stöd till teknisk forskning i mycket dubblerar stöd som utgör från andra finansiärer, främst den strategiska forskningsstiftelsen. Mot- svarande uppgifter framkommer också ur den analys av samtliga nya forskningsstiftelser som redovisas i detta betänkande. En ändring av NUTEK:s verksamhet med en minskning av stödet till teknisk grund- forskning och en prioritering av uppgiften att fungera som en brygga mellan forskning och tillämpning innebär ett minskat medelsbehov av uppskattningsvis 300 milj. kr per år. Motsvarande medel bör i stället anvisas som förstärkta basresurser för universitet och högskolor varav 80 milj kr bör avse mindre och medelstora högskolor. Regeringen bör i sin forskningspolitiska bedömning ange hur medlen bör fördelas på områden.

Motsvarande överföringar som ovan angivits för NUTEK bör, om statsfinanserna så kräver, göras avseende andra sektorsorgan och råd som berörs av tillskottet av medel från de nya forskningsstiftelsema (kapitel 19). Statsmaktema har emellertid redan fr o m innevarande

budgetår genomfört minskningar av anslag inom vissa områden, t.ex. miljöforskningen och skogs— och jordbruksforskningen varför, om forsk— ningsfinansieringen kan bibehållas på dagens nivå, jag inte föreslår några förändringar inom dessa områden

I direktiven tar regeringen upp det merarbete som uppstår på grund av pluralismen i det svenska systemet vid projektfinansiering. Forskare tvingas lägga ned omfattande tid på att söka medel, att bedöma ansök- ningar och att administrera många små bidrag (kapitel 15). Utredningen kan genom två enkäter, en via SCB till forskare och en till forsknings- rådens granskare redovisa en god bild över situationen. Inom vissa discipliner lägger forskarna ned omfattande tid på att söka externa medel med medicin som det mest extrema exemplet (9 % av normal- arbetstiden). Även granskningen av andras ansökningar tar tid. Den totala granskningstiden är dock väsentligt kortare än den tid som läggs ned på att söka medel men utredningens bedömning är att medeltidsåt- gången för att söka bidrag inte kan anses alarmerande hög. Ansökningar till råden tar mest tid i anspråk samtidigt som flest forskare söker bidrag från dessa. Det är ännu för tidigt att dra några definitiva slutsatser om tidsåtgång för att söka medel från EU även om utredningens material indikerar att mycket tid nu läggs ned.

Utredningens enkät till forskare ger också intressanta och anmärk- ningsvärda data om en bristande jämställdheten vid fördelning av ex- terna forskningsmedel till kvinnor och män (kapitel 17). Trots att kvin- nor i medeltal lägger ned mer tid på varje enskild ansökan tycks de i genomsnitt inte erhålla mer än drygt hälften så mycket i bidrag som mån om hänsyn endast tas till ålder. Utredningens studie är för begrän- sad för att dra säkra slutsatser men ändå tillräckligt tydlig för att motive- ra att regeringen uppdrar åt de statliga forskningsfinansiärema att i detalj studera och redovisa fördelningen av bidrag med avseende på utfallet för kvinnor och män. Utredningen föreslår att det genomförs jämställdhets- revisioner hos statliga forskningsfinansiärer och utförare.

Utredningens förslag, innebär, i enlighet med dess direktiv inga mer- kostnader. Förslagen innebär däremot en rad överföringar av medel mellan finansiärer föranledda av Synen att vissa balansförändringar bör ske till förmån för att stärka den långsiktiga kompetensuppbyggnaden vid universitet och högskolor (kapitel 19).

Summary

The task of the Commission has been to review the Swedish system for allocating resources for research.

A part of the work has been to review the balance between funds from different research funding organizations as well as the relationship between research funding organizations and universities and university colleges.

The task is broad in scope. For this reason, it has been necessary to limit the work of the Commission to key issues of major significance regarding the development of the funding system for Swedish research. As a result of its terms of reference, the Commission has in its work focused on the following issues and aspects of the research funding sys- tem:

— the role of universities and university colleges in carrying out

research

— the organisation of the research councils — the organisation of sector research — EU influence on Swedish research — private funding organizations, in particular, the new research

foundations In addition, the Commission has considered quality and relevance in research with some emphasis on sector research, renewal of research, interdisciplinary research, equality issues within research, as well as the efficiency with which research funds are allocated.

Investing in research is one way of safeguarding Sweden's economic future and improving quality of life in the long-term. The research effort should thus be maintained, even though the budget situation is difficult and limited financial resources impose greater demands on priorities and efficiency. Well-balanced decisions require sound foundations. Given this background, the Commission has attempted to provide an accurate picture of the public funding system for research, the costs that are associated with running the system, how it has developed in recent decades in terms of volume, balance and organisation.

The Commission briefly touches on the management of research policy in the Government Cabinet Office (Chapter 4) and recommends a clear and unequivocal division of responsibility and that the Minister of Education receive a stronger position as "research minister". It is also desirable to co-ordinate the planning periods for research bills with Parliament's mandate periods and that from 1996 and onwards research bills should cover a period of four years.

Within the framework of the Commission's task, the work on pro- cessing available statistical material concerning Swedish research fun- ding over the last 15 years has been carried out with the aim of getting a picture of how resources have been used (Chapter 5). Analysis shows that the total volume of research in the country has been continuously increasing within higher education but above all within industrial and commercial life. The proportion of external funding within higher edu- cation is also increasing, mainly as a result of increased non-state fund- ing.

Universities and university colleges account for nearly 90 % of all publicly funded research excluding research for defence purposes. This means that control of research within the higher education sector has a major influence on the overall direction of research. Statistical data de- monstrate that the resources for research to universities and university colleges have increased significantly over the last few decades, and that the number of research degrees and scientific articles have increased at least as much as the increase in funding.

The Commission's assessment is that the Swedish model where uni- versities and university colleges are the principal agents of implementa- tion, and responsible for sector research should be maintained (Chapter 8). The financial analysis that has been carried out reveals that universi- ties and university colleges in recent years have, to a great extent, been accumulating research funds. This could well be the natural consequence arising from changes recently implemented in the management and financial reporting system, but it could also be an indication of difficul- ties being faced in increasing research capacity. Developments in the next few years will reveal where the correct interpretation lies. If the higher education sector does not have the capacity to carry out research as expected, the alternative of developing new research institutes should be considered (Chapter 7).

Too little funding via the faculty appropriation grants limits the extent to which higher education is able to fulfil its task in the best possible way. The report shows that a transfer to the faculty appropria- tion grant of nearly SEK 2.4 billion would be required to restore the balance between faeulty- and external funding to the 1984/ 85 level. This is equivalent to transferring about 50 % of all external funds from research councils and sector organisations. The Commission does not regard a return to the earlier external funding level as being realistic or desirable, but has the view that we have now reached a point where no further restraints should be imposed on the extent to which universities are able to manage its own activities. Instead, measures must be taken

to change the balance in order to bring about an increase in the propor- tion of basic resources. Proposals for achieving this are:

Increase in overheads from all external funding organisations for the long-term development of competence in the higher education sector, Attempt to achieve reasonable balance between the grant levels of external funding organisations and their influence on the higher educa- tion sector by lowering the requirement for matching finance and taking overactivities which have been started,

Transfer of funds from research funding organizations to those car- rying out research for supplementary funding of EU projects (Chapter 14)

Changing the division of responsibility within technology research where certain funds should be transferred from NUTEK to universities and university colleges (Chapter 13)

The Commission thus proposes that all external funding agencies should increase their grants for the independent and long-term develop- ment of competence in the higher education system, this to be achieved by the Government deterrnining & uniform percentage charge to cover the costs of this activity for all faculties in universities and university colleges (Chapter 7). It is suggested that Government funding agencies should be compensated by an equivalent transfer from faculty appropria- tions to research councils and sector organisations so that the reform will be neutral with respect to state priorities.

The task also involved evaluating the present organisational basis where each research council corresponds to one or more faculty areas (Chapter 9) and each sector body corresponds to a specific sector of society (Chapter 10).

The Commission does not propose any changes in the set-up of the research councils.

Under the auspices of the Ministry of Education and Science, there should be research councils for humanities and social sciences, for medicine, for natural sciences, and for engineering sciences.

However, I can see a great need for a superordinate structure with the responsibility for overall policy and co-ordination questions and for monitoring the research council organization on an ongoing basis.

The Commission thus proposes that the research councils be brought together under one authority, the Goveming Board of Research Councils (Chapter 9).The councils should continue in the future to make indepen- dent decisions concerning research support as to-day, while the Gover- ning Board of Research Councils be responsible for overall research policy issues.The connection between Government distribution of funds to the research council organisation should be separated from the coun-

cil's structure, and funds should instead be allocated to the following areas: Humanities/social science, medicine, natural science and technolo- gy. In addition the Goveming Board of the Research Councils should have at their disposal specific funds for interdisciplinary purposes. It is proposed that the Goveming Board of the Research Councils be respon- sible for the following tasks:

1. Act as an adviser to the Government concerning general research policy issues within the area of basic research

2. Submit proposals for budgetary requests and issue an annual report on the activities of the board and participating research councils

3. Distribute research funds allocated by the Government for different rese- arch areas to the participating research councils, and the other activity areas of the board Promote and support interdisciplinary research Promote and support research into equality and women Be res onsible for quality and efficiency in the research council system Contri ute towards achieving necessary concentration and focusing of rese- arch funds Be responsible for the dissemination and exploitation of research results Carryingout of planning and study work for the entire research council

organisation . 10. Promote and make rnternatronal research co-operatron more efficient

The Commission's review of the sector research area shows that there are a limited number of very large sector research bodies, some agencies with substantial research resources of their own, as well as a fairly large number of agencies with limited R&D funds intended for funding research support within areas that are of interest for the work of the agencies (Chapter 10).

The Commission's proposals for changes in the organisation of sector research are based on two principles.

The first is to strive towards supporting within the same organisation applied research as well as more basic research, which is beneficial and developmental for both areas.The second is to avoid small research funding agencies with perspectives that are too narrow. R&D support to adjacent areas should be regarded as a whole and there should not be research support bodies with only a small number of recipients.

I thus propose that consideration be given to merging the research funding agencies within certain areas into larger sectoral, research bodies. These sectoral research councils have a broader area of responsi- bility than traditional research councils and the composition of the governing bodies must reflect the sectoral as well as the scientific aspects of their tasks.

As a suggestion, the boards should consist of approximately the same number of members elected by the research community and "public representatives" appointed by the Government. The Councils for For- estry and Agricultural Research, as well as the Council for Social Rese- arch should be transformed into sectoral research councils within the

>o?” 3.05"?

areas of agriculture and forestry, fishing and associated industries re- spectively, and health, medical and social care (Chapter 10). The Com- mission has in appendix 7 provided a diagrammatic representation of the models for change that should be considered in the light of the princi- ples for sectoral research reported above.

Phasing out wage-eamer funds meant substantial transfers of funds to support Swedish research and postgraduate studies (Chapter 12). Seven foundations have been established for the purpose of funding research etc. in different areas. The Commission has reviewed the purposes of the foundations and their resources as a basis for assessing how they will influence overall balance within the Swedish research system. The foundations have led to a strengthening of the whole of the research field, but to a significant extent, resources have been increased primarily within research into the environment, health care, problem oriented natural science and engineering areas as well as humanities and social science research. Support for the project based activities of the foundations at university and university colleges could be estimated at SEK 1,4 billion per year in steady state conditions. The major part of these funds are used as project support to universities and university colleges (SEK 750 million ), research training (SEK 400 million), EU support (SEK 130 million ) and basic support to the universities, uni- versity colleges and institutes (SEK 130 million ).

The Commission shares to a large extent the critical views that have been expressed concerning the unsatisfactory decision making organisa- tion with self-appointed boards and unsatisfactory control mechanisms, where society does not have the opportunity to remedy undesired out- comes. Changes are not possible within the framework of the present regulatory system, and it is at the moment unclear as to whether these preconditions can be changed. Given this, I am putting forward certain proposals that aim within the current regulatory system at improving the planning conditions and distribution of costs as well as the procedures for appointing members to the boards of the foundations. Roundtable discussion on joint planning and co-operation and a discussion on the procedures for appointing members to the boards should thus come into existence.

Co-operative work with the EU has become increasingly significant, especially since we became members of the union and thus obtained better opportunities to influence the scope and focus of R&D program- mes (Chapter 14).

The view of the Commission is that at least 3% of the EU's R&D funds will be allocated to Sweden, which corresponds to around SEK 900 mill a year, of which half goes to Swedish industry.

The Government should work out a strategy for the Swedish work of influencing the programmes goals of the EU, their orientation and such a strategy should become a part of the Govemmenfs overall R&D policy.Within this strategy, areas promoting our participation in EU programmes should be given priority.

National investments should supplement EU programmes by putting increased emphasis on the development of long-term knowledge build- ing within these areas.

Funds for supplementary funding in connection with participation in EU projects should exist at the implementation level, which means a transfer of funds from sector research agencies and research councils to universities, university colleges and research institutes.

The Commission has had a study done of research into technology at universities and university colleges, which has been published as a separate report SOU 1996:20 (Chapter 13). This shows that NUTEK'S (The Swedish National Board for Industrial and Technical Development) more basic research oriented support for technical research in many respects overlaps support from other funding agencies, especially the strategic research foundation.

Comparable information also comes from the analysis of all new research foundations which are presented in this report. A change to NUTEK's activity with a reduction in the support to basic technical research, and allocating priority to the task of building a bridge between research and its applications means a reduction of its funds in the order of around SEK 300 million per year. Corresponding funds should in- stead be allocated to strengthen basic resources for universities and university colleges, of which SEK 80 mill should go to smaller and medium-Sized university colleges. The government should in its research policy assessment specify how these funds should be allocated to diffe- rent areas.

Transfers corresponding to the above made to NUTEK, should if public finances require, be made to other sector bodies and councils affected by the injection of funds from the new research foundations (Chapter19) The Government have, however, already in the present budget year carried through budget reductions in appropriations to certain areas e.g. research into the environment, forestry and agriculture. If research funding can be maintained at the current level, I do not propose any changes within these areas.

In the directive, the Government takes up the additional work that occurs as a result of pluralism in the Swedish system for project fund- ing. Researchers are forced to put in much time into applying for funds,

to assess applications and to administer numerous small grants (Chapter 15).

The Commission is able as a result of two investigations, one through SCB (Statistics Sweden) to researchers, and the other to the research council's peer reviewers, to present a good picture of the situa- tion.

Within certain disciplines, researchers have to spend considerable time on applying for funds, with medicine being the most extreme example (9% of normal working time). Processing the applications of others takes time for the researchers responsible for processing the major part of all national research funding.

The total time spent doing this is, however, considerably less than the time that has to be spent applying for funds, but the Commission's view is that the average time spent on applying for grants cannot be regarded as excessively high. Applications to the research councils take most time, at the same time as most researchers apply for grants from these bodies.

It is still too early to draw definitive conclusions on time spent applying for funds from the EU, even though the Commission's materi- al indicates that much time is being spent.

The questionnaire sent to researchers also gives data that is interest- ing and worth mentioning, when allocating external research funds to women and men (Chapter 17).

Despite the fact that women on the average spend more time on each individual application, it appears that they do not on average obtain more than half the amount of grants that men do, if account is taken of their age and position.

The Commission's studies are too limited to draw firm conclusions, but despite this, they are sufficient to justify that the government give the state researchfunding agencies the task of examining this in detail and reporting on the distribution of grants between women and men.

The Commission proposes that gender audits be carried out amongst state research funding agencies and research performers.

The Commission proposals in accordance with its directive do not involve any additional costs. However, the proposal means a number of fund transfers in order to bring about certain changes in the balance of funding for the purpose of stengthening the long-term development of competence in universities and university colleges (Chapter 19).

2 Utredningsuppdraget

2.1. Bakgrund

Utredningens direktiv återges i sin helhet i bilaga 1. Regeringens egen sammanfattning säger följande: En särskild utredare ges i uppdrag att genomföra en översyn av — det svenska systemet för tilldelning av resurser till forskning — balansen mellan medel från olika forskningsfinansiärer och — relationerna mellan forskningsfinansiärer å den ena sidan och univer- sitet och högskolor å den andra. Detta uppdrag är utomordentligt omfattande. Alla områden av offent- ligt finansierad forskning berörs liksom alla finansiärer och utförare av forskning. En fullständig analys erfordrar lång tid och omfattande resur- ser. F orskningsrådsutredningen med ett mer begränsat mandat arbetade i tre år. Motsvarande förutsättningar föreligger inte i dag. Min utredning har i enlighet med direktiven genomförts på tämligen kort tid, i prakti- ken betydligt mindre än ett år. Det har därför varit nödvändigt att be- gränsa utredningen till övergripande frågor av särskilt stor betydelse för att forma den svenska forskningsfinansieringen. Mängden data som kunnat samlas in, bredden i analysen samt dialogen med berörda parter, allmänintressen liksom forskningens företrädare, har måst bli mindre omfattande än vad som egentligen vore önskvärt. Förslagen har i många fall utformats som principskisser som får utvecklas vidare i andra for- mer.

Utöver de generella direktiven att studera systemet, balansen och relationerna har regeringen preciserat uppgifterna genom att ge en rad exempel på vad som skulle kunna tas upp i utredningens förslag. Ut- redningen har strävat efter att belysa dessa områden så långt det varit möjligt.

En viktig definitionsfråga är avgränsningen mellan forskning och utvecklingsarbete. Utredningens uppdrag avser enbart forskning, inte utvecklingsarbete, dvs enbart F i FoU. En svårighet härvid är att gräns- dragningen inte är tydlig, samma finansiär stöder ibland båda slagen av FoU och statistiken särredovisar dem inte. Huvuddelen av den statliga finansieringen är forskning och huvuddelen av den privata finansiering- en är utveckling. Denna schematisering ger visserligen inte någon exakt bild av fördelningen men utredningen har alltså valt att betrakta den

verksamhet som t.ex. sektorsorgan bedriver under särskilda anslag för FoU som forskning. På motsvarande sätt har all FoU inom näringslivet klassats som utveckling trots att en hel del ren forskning bedrivs, t.ex. inom den farmaceutiska industrin. Eftersom den privatfinansierade forskningen inte ingår i utredningens mandat är det senare inte ett problem i sig. Det har emellertid medfört svårigheter när det gäller att rätt bedöma forskningsandelen av den totala svenska FoUzn.

Min bedömning är att det trots dessa svårigheter varit möjligt att ta fram data som ger underlag för mina slutsatser och förslag.

2.2. Framväxten av det nuvarande svenska systemet

Det svenska systemet för finansiering av forskning har vuxit fram under lång tid. Viktiga steg i utvecklingen har varit inrättandet av ett forsk- ningsrådssystem vid andra världskrigets slut, det successivt ökande antalet forskningsråd fram till 1990, tillkomsten av en lång rad sektors- organ, t.ex. STU/NUTEK, reformeringen av forskningsrådssystemet 1977, m fl. Av stor betydelse har också varit de reformer som utan att vara särskilt inriktade på forskningen förändrat högskolornas organisa- tion, grundutbildning, tjänstestruktur m m. Här kan nämnas 1977 och 1993 års högskolereforrner, LÄTU-reformen m fl.

Karakteristiskt för utvecklingen är emellertid inte ett fåtal enskilda förändringar utan snarare mångfalden av smärre förändringar som till- sammans format det system vi har i dag. Det är knappast möjligt att mer än översiktligt redovisa alla förändringar, t.ex tillkomsten och utveck- lingen av många aktörer främst på finansieringssidan. Snarare måste bilden av finansieringssystemets utveckling beskrivas i termer av hur de samlade resurserna förändrats till följd av olika åtgärder med en grov uppdelning på fakultetsresurser, rådsmedel, sektorsmedel och enskilda finansiärer.

Regeringen har i direktiven beskrivit några av de drag som kommit att bli karakteristiska för svensk forskningsfinansiering:

— Antalet organ som finansierar forskning är stort — Den övervägande delen av den offentligt finansierade forskningen utförs inom universitet och högskolor. Mångfalden av finansiärer sågs av regeringen ha fördelar men också medföra problem. Inga exempel ges på fördelar men bland nackdelarna

nämns en försvårad överblick och samordning samt merarbete vid utarbetande av ansökningar och vid projekthantering.

Koncentrationen av genomförandet till universitet och högskolor sägs ha fördelen att resurserna inte splittras och att ett nära samband med utbildningen uppstår. En nackdel sägs vara att universitet och högskolor får svårt att leva upp till sitt arbetsgivaransvar eftersom extemfinan- sieringen inte kan styras på samma sätt som egna resurser. Den kan också vara tidsbegränsad.

Utredningen har mot bakgrund av ovanstående sett det som väsentligt att skaffa sig en bild inte bara av vilka organ som finansierar forskning utan också över hur de ser på högskolan som forskningsutförare. Det har gjorts genom en enkät till ett antal sektorsmyndigheter som redovisas närmare i kapitlen 7 och 8. Högskoleverket har vidare på utredningens uppdrag sett på extemfinansieringen från universitets och högskolors synpunkt genom intervjuer på en rad högskolor (bilaga 5).

2.3. En korrekt bild av forskningens finansiering

Forskningen och dess finansiering har alltid varit föremål för diskussion. Fram till för fyra år sedan förelåg i stort en politisk enighet om forsk- ningens organisation och resursbehov. Under senare år har inrättandet av ett antal forskningsstiftelser finansierade med medel från de tidigare löntagarfonderna lett till en stor misstro mellan olika partier. Debatten har därför blivit omfattande och många debattörer använder olika fak- tauppgifter om forskningsfinansieringen som utgångspunkter för sin argumentation. Underlaget har emellertid varit osäkert och motstridande resultat har därför ofta erhållits.

Utredningen har sett det som en viktig uppgift att bidra till att ta fram korrekta basdata för sådana diskussioner. Aktuella frågor att be- svara är härvid: hur är forskningsresursema fördelade mellan basresur- ser och externa resurser? Hur har fördelningen ändrats under den aktuel- la tidsperioden? Hur har de reala forskningsresursema totalt och upp- delat på områden utvecklats under perioden? Mot bakgrund av påståen- den om olika utvecklingar skulle debatten hyfsas en hel del om ett korrekt faktaunderlag fanns att tillgå. Frågan är emellertid inte så trivial som den kan synas vara. Förändringar i organisation, anslags- och redovisningssystem gör att det krävs omfattande insatser för att på grundval av tillgängliga rådata bygga upp ett underlag som medger

jämförelser över tid. Utredningen har därför lagt ned ett omfattande arbete på det statistiska underlaget.

2.4. Balansfrågor

Regeringen anför att avvägningen mellan å ena sidan fakultetsanslagen och å andra sidan resurserna från olika statliga forskningsfinansiärer är en viktig forskningspolitisk fråga. Universitetens självbestämmande måste vägas mot forskningsrådens nationella kvalitetssäkring och sek- torsorganens samhälleligt motiverade prioriteringar. Denna är en av de många balansfrågor utredningen tar upp, kanske den viktigaste. Andra balansfrågor som utredningen behandlar är balansen mellan sektorsorgan och råd, balansen mellan forskarinitierad verksamhet och styrda program samt mellan forskningsinstitut inom och utom högskolan. En utförligare diskussion av balansfrågoma ges i kapitel 19.

Balansfrågor som utredningen inte har haft anledning att gå närmare in på är avvägningama mellan olika vetenskapsområden och mellan olika samhällsmotiverade forskningsområden. Visserligen är storleken av naturvetenskaplig forskning i förhållande till humanistisk och sam- hällsvetenskaplig forskning eller kommunikationsforskning i förhållande till miljöforskning viktiga forskingspolitiska frågor men utredningens direktiv innebär att dessa frågor inte skall belysas på annat sätt än att utredningens förslag skall ta hänsyn till de skilda förutsättningar som råder inom olika områden. Inom ett delområde, teknisk forskning har utredningen sett det som motiverat att göra en studie av balansen mellan olika externa finansieringskällor.

Utredningen har utgående från sammanställningar över högskolornas finansiering sedd över en femtonårsperiod i enlighet med direktiven studerat hur balansen mellan medel från olika finansiärer förändrats under denna tid och hur universitet och högskolor påverkas av denna balans, t.ex. om de både klarar sina traditionella akademiska utbildnings- och forskningsuppgifter och det vidare samhällsengagemang som ligger i att svara för utförandet av sektorsforskning. Utredningen har härvid ansett det väsentligt att för att kunna bedöma detta få vetskap om kvali- teten i verksamheten. Den inomvetenskapliga kvaliteten hos grundforsk- ningen bedöms regelbundet både av universitet och högskolor själva och i ett nationellt perspektiv av forskningsråden. Utredningen går därför inte närmare in på denna. Situationen är annorlunda för den extem- finansierade forskningen eftersom ansvarsfördelningen mellan finansiär och genomförare varierar mellan områden och eftersom den totala

kvaliteten i verksamheten också måste innefatta relevansen hos forsk— ningen i förhållande till en tänkt avnämare. Utredningen har därför som komplettering till en studie som initierats av ett antal sektorsmyndig- heter låtit en särskild expert analysera frågan om kvalitet och relevans. Utredningens förslag skall enligt direktiven, om analysen så motive- rar innehålla förslag till förändringar vad gäller avvägningar — mellan olika vägar för forskningsfinansiering — mellan stöd till olika slags forskning (grundforskning, tillämpad forskning etc.) — mellan stöd till inomvetenskapligt motiverad resp. målinriktad,sm- hällsmotiverad forskning. Denna problematik inryms i huvudsak i den övergripande balans- frågan om avvägningen basstöd — rådsstöd — sektorsstöd.

2.5. Det internationella samarbetet

Direktiven fokuserar i hög grad på EU-samarbetet när det gäller in- ternationellt samarbete. Övrigt internationellt samarbete berörs endast på så sätt att utredningen bör undersöka möjligheterna till samverkan med finansiärer i andra länder. EU - samarbetet berörs på flera sätt: — den framtida resursfördelningen bör bedömas med hänsyn tillresur- sema för deltagande i EU:s forskningsprogram — förslag kan lämnas beträffande formerna för utnyttjande av EU:s forskningsstöd. Utredningen har på denna punkt tolkat direktiven så att eftersom den internationella påverkan på det Svenska forskningsarbetet under senare år och sannolikt även inom överskådlig framtid förändras snabbast vad gäller EU—samarbetet kräver detta en mer djupgående analys. EU—samarbetet innebär både ett tillskott av medel till svensk forskning och ökade krav på anpassning och kompletteringsfinansiering. Detta betyder naturligtvis inte att övrigt internationellt samarbete är av mindre omfattning eller betydelse. I själva verket utgör EU-samarbetet inom stora områden av framförallt svensk grundforskning en begränsad del av det internationella forskningssamarbetet. (Med EU-samarbete menas här samarbete inom EU:s ramprogram, inte andra former av samarbete mellan svenska forskare och forskare i EU-länder). Utredningen har därför valt att i huvudsak avstå från att bedöma eller redovisa övrigt internationellt samarbete trots vetskapen om att detta är av mycket stor betydelse för kvaliteten i svensk forskning och av betydande omfattning.

2.6. Avgränsningar mot andra utredningar

Ett antal andra utredningar arbetar också med problem som har relevans för utredningens frågor. Utredningen skall enligt direktiven samråda med dessa. Sådant samråd har också löpande ägt rum. Sedan jag inledde mitt arbete har ytterligare utredningar som berör olika delområden, t.ex. konsumentforskning och ungdomsforskning tillsatts med vilka jag också samrått.

Kommittén för uppföljning av 1993 års universitets- och högskolere- form skall enligt sina direktiv behandla allmänna högskoleorganisatoris- ka frågor och den grundläggande högskoleutbildningen men också fakultetemas forskningsorganisation och resursfördelning. Jag har därför avstått från att lägga förslag i denna del.

Utredaren för insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning (Ebba Witt-Brattström) avlämnade sitt betänkande i december 1995. Vissa av hennes förslag berör i hög grad mitt ansvarsområde, t.ex. förslaget att inrätta ett särskilt kvinnoforskningsråd. Jag har avgivit remissyttrande över utredningen och jag har, mot bakgrund av att mina förslag på vissa punkter avviker från hennes, tagit upp jämställdhetsforskningen trots att denna behandlats i hennes utredning.

Kommittén för omstrukturering och förstärkning av industriforsk- ningsinstituten skall lämna sitt betänkande först hösten 1996. Enligt tilläggsdirektiv skall ett delbetänkande lämnas den 1 april. Eftersom instituten är en viktig del av sektorsforskningssystemet bör de inte lämnas helt vid sidan om min utredning trots att mitt arbete avser den statligt finansierade forskningen med tonvikt på universitet och högsko- lor som utförare och instituten är fristående organisationer som till mer än 50 % finansieras av näringslivet. De är t ex intressanta som referens- objekt när avvägningen mellan universitet och högskolor och fristående institut som forskningsutförare diskuteras. Jag har emellertid endast i begränsad utsträckning tagit upp institutens förhållanden. Det finns dock möjlighet för den nämnda kommittén att ta upp de delar av mina förslag som berör instituten i sina fortsatta överväganden.

Frågan om kommersialisering av forskningsresultat berörs inte speci- fikt i direktiven men den utgör en väsentlig fråga i samspelet mellan utförare och forskningsfinansiär. Detsamma gäller den vidare frågan om nyttiggörandet av forskningen. Regeringen (Näringsdepartementet) har tillsatt en särskild utredare, professorn Claes Sandgren, Umeå för att lämna förslag i denna fråga, varför jag begränsat mig till att mycket kort beröra området. På motsvarande sätt har regeringen (utbildningsdeparte- mentet) tillsatt en utredare som ser över tjänstesystemet i högskolan, en

fråga som tas upp i regeringens bakgrund till mina direktiv där man konstaterar att universitet och högskolor får svårigheter att leva upp till sitt arbetsgivaransvar på grund av formerna för att anvisa externa medel. Även denna fråga berörs endast i allmänna termer.

Några sektorsforskningsutredningar har avlämnat sina betänkanden under den tid jag arbetat. Konsumentforskningsutredningen har lämnat sitt betänkande Forskning för vår vardag (SOU 1996:10) och Ungdoms- styrelsen har till regeringen, Civildepartementet redovisat rapporten Svensk ungdomsforskning — inriktning, organisation och finansiering. De har samrått med mig och deras förslag bör kunna bedömas i ljuset av mina övergripande förslag.

2.7. Forskningsrådssystemet

Den nuvarande organisationsgrunden för forskningsråden, som innebär att varje forskningsråd motsvarar ett eller flera fakultetsområden, skall värderas och alternativa strukturella synsätt diskuteras. Den första upp- giften blir därvid att verifiera den angivna organisatoriska grunden genom att ställa samman material som belyser ansvarsfördelningen mellan råden i relation till fakultetsområdena. Eftersom det svenska forskningsrådssystemet är relativt unikt genom det stora antalet aktörer med delvis överlappande ansvarsområden bör det här vara av värde att jämföra med förhållanden i andra länder. Denna fråga belyses i den särskilda rapport om den nordiska forskningsfinansieringen (SOU 1996:00) som jag låtit utarbeta. Organisationen i andra länder av särskilt intresse redovisas i en bilaga till utredningen. En fråga som det svenska systemet omedelbart ger upphov till är: ”Innebär den svenska mång- falden att överblick och samordning försvåras så att särskildaåtgärder krävs för förbättra situationen?" Olika åtgärder kan härvid vara ett minskat antal råd med samma eller förändrad ansvarsfördelning eller en gemensam överorganisation. Förnyelse och interdisciplinärt samarbete är viktiga uppgifter för rådsorganisationen och det bör därför vara värdefullt att få en bild av detta. Jag har därför bett råden redovisa underlag om fömyelsearbetet. Vad gäller tvärvetenskap har råden fått ett särskilt uppdrag som redovisats till regeringen efter samråd med ut- redningen.

2.8. Internationella jämförelser

Mina bedömningar skall enligt direktiven ske i ljuset av internationella erfarenheter. Jag har därför inhämtat information om utvecklingen i ett antal länder som är jämförbara med Sverige eller som är betydelsefulla i den forskningspolitiska utvecklingen. Till den första gruppen hör självklart övriga nordiska länder och jag har därför uppdragit åt konsul— ten Bertel Ståhle att analysera utvecklingen i dessa länder. Hans rapport Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet publiceras separat (SOU 1996:28). Ett intressant faktum är att såväl Danmark som Finland och Norge nyligen genomfört genomgripande reformer av sina forskningsrådssystem. Detta har dock, möjligen med undantag för Nor- ge, skett så nyligen att man ännu inte kan bedöma reforrnemas effekter. Till den andra gruppen av länder som jag studerat hör bl a Storbri- tannien, Nederländerna och Schweiz och materialet redovisas i en bilaga till betänkandet. En viktig fråga att studera är om trenderna är likar- tade i ledande länder, t ex när det gäller synen på balansen mellan inomvetenskapligt motiverad och samhällsmotiverad forskning.

3. Definitioner och terminologi

3 . 1 Inledning

Det finns ingen allmänt omfattad forskningspolitisk begreppsapparat som utredningen utan vidare kan anamma. Olika författare och olika organisationer använder olika indelningsgrunder. Ibland spårar man också en ordets makt över tanken i dessa sammanhang.

Nedan följer en genomgång av några allmänt använda definitioner och en redovisning av den terminologi som utredningen har valt att använda.

Utredningsdirektiven anger att utredningens förslag exempelvis kan gälla avvägningar mellan stöd till olika slags forskning (grundforskning, tillämpad forskning etc). Det handlar här om kategorier för vilka det finns internationellt överenskomna definitioner för statistiska ändamål, men som inte redovisas i den svenska FoU-statistiken.

3.2. Frascatimanualen

1993 års Frascati-manual (The measurement of scientific and technologi- cal activities; Proposed standard practice for surveys of research and ex- perimental development, OECD 1993) anger följande definitioner:

Grundforskning (Basic research):

Grundforskning är experimentellt eller teoretiskt arbete som utförs huvudsakligen för att förvärva ny kunskap om de underliggande grun- derna för observerbara fenomen och fakta utan någon särskild tillämp- ning i sikte.

Tillämpad forskning (Applied research):

Tillämpad forskning är också nyskapande forskning som utförs för att förvärva ny kunskap. Den är emellertid huvudsakligen inriktad mot ett särskilt praktiskt mål eller syfte.

Experimentell utveckling (Experimental development):

Experimentell utveckling är systematiskt arbete, vari utnyttjas befintlig kunskap vunnen genom forskning och praktisk erfarenhet, som är in- riktat på att ta fram nya material, produkter och anordningar, att in- stallera nya processer, system och tjänster eller att göra betydande förbättringar av de som redan produceras eller är installerade.

Grundforskning utförs oftast av forskare som sätter sina egna mål, och som själva organiserar sin forskning, I vissa fall kan emellertid grundforskning riktas mot breda fält av allmänt intresse, och den kallas då riktad grundforskning. Vi får alltså en uppdelning i ren grundforsk- ning och riktad grundforskning:

Ren grundforskning (Pure basic research):

Ren grundforskning utförs för att främja utvecklingen av kunskap, utan någon strävan efter långsiktig ekonomisk eller social nytta och utan att ansträngningar görs för att tillämpa resutaten på praktiska problem eller överföra resultaten till sektorer som har ansvar för deras tillämpning.

Riktad grundforskning (Oriented basic research): Riktad grundforskning utförs med en förväntan att den kommer att ge en bred kunskapsbas som kan antas utgöra en grund för lösning av kända eller förväntade, nuvarande eller framtida problem och möjlig— heter.

3.3. Andra vanliga FoU-begrepp

I det dagliga FoU-arbetet och i den forskningspolitiska diskussionen används också en hel rad andra termer och begrepp som emellertid inte

alltid är särskilt väldefinierade. Även i denna utredning har det funnits anledning att ibland använda några av dem och nedan ges därför korta beskrivningar. De gör inte anspråk på att vara exakta och entydiga definitioner.

ALF — medel

ALF — medlen är statliga anslag för klinisk utbildning och forskning vid undervisningssjukhusen som utgår som kompensation till de landsting där läkarna medverkar i utbildning och forskning. Sammanlagt uppgår dessa ersättningar till mer än 1,5 miljarder kr per år.

Basanslag

Basanslag eller basfinansiering är den grundläggande finansieringen för en forskningsutförare. Den kan bestå av hela eller delar av kostnaderna för den fasta personalen, basutrustningen, driftmedel som elström etc samt lokalkostnader m m. Basfinansieringen anvisas normalt utan detal- jerad specifikation av användningen och med ett långsiktigt tidsperspek- tiv. För universitet och högskolor utgör fakultetsanslagen som anvisas av riksdagen huvuddelen av basfinansieringen. Motsatsen till basfinans- iering är kompletteringsfinansiering, t ex extemfinansiering.

Bidragsforskning

Forskning som bedrivs med stöd av bidrag från en extern finansiär som kan vara ett forskningsråd, ett sektorsorgan eller en privat stiftelse. Ren uppdragsforskning (se detta ord) brukar man inte räkna till bidragsförsk- ning.

Externfinansiering

Med extemfinansiering menas sådan forskningsfinansiering där finan- siären är extern i förhållande till forskningsutföraren. Inom högskolan avser extemfinansieringen i princip all finansiering utöver de av stats- makterna anvisade basanslagen. Externa medel kan beroende på finan- siär anvisas med olika motiv och på olika villkor. Forskningsrådens ex- terna medel ges på grundval av inomvetenskaplig kvalitet medan extem-

finansieringen från sektorsorgan ges på grundval av både kvalitet och relevans för sektorn.

Forskning på eget programansvar

Denna gavs stor tyngd i 1987 års forskningsproposition. Det var enligt denna proposition ett sätt att beskriva att forskningsarbetet inorn högsko— lan skall ta sikte på ett långsiktigt och permanent ansvarstagande från högskolans sida och mindre utgöras av kortsiktiga och tillfälligt finan- sierade insatser. Det är i sammanhanget ingen huvudsak varifrån resur- serna kommer utan forskning inom högskolan som finansieras av när- ingslivet eller sektorsorgan skall också ske under eget programansvar. I propositionen innebar dock betoningen av denna forskningsprincip att särskilt fakultetsanslagen och forskningsråden under utbildningsdeparte- mentet skulle förstärkas.

Fri forskning

Med fri forskning avses normalt grundforskning inom högskolan som den enskilde forskaren eller forskningsinstitutionen själv initierat och be- stämmer inriktningen av inom de allmänna ramar som ges av anslagen och de föreskrifter som finns för anslagens användning.

Inomvetenskapligt motiverad forskning

Detta är forskning som föranleds av inomvetenskapliga problem, (1 v s grundforskning.

Programstyrd forskning

Den programstyrda forskningen kan ses som en motsats till forskningen på eget programansvar såtillvida att det handlar om forskning som genomförs inom ramen för ett större program och efter en planering som går utöver den enskilde forskarens eller forskargruppens aktiviteter och referensramar. Av planeringsdimensionen följer också att forsk- ningen tar sin utgångspunkt i dagens kunskap och föreställningsvärld. Tidsperspektivet är därför kortare än för den obundna grundforskningen.

Sektorsforskning

Med sektorsforskning menas offentligt finansierad forskning för att främja utvecklingen inom en viss samhällssektor. Exempel är energi- forskning, kommunikationsforskning etc. Forskningen skall tillgodose ett behov hos någon avnämare som antingen kan vara hela samhället (miljöforskning), vissa grupper i samhället (handikappforskning) eller någon del av näringslivet (t.ex. skogsindustrin). Sektorsforskningen är i varierande grad tillämpad och målinriktad men den kan också innefatta en långsiktig kompetensuppbyggnad i nära anslutning till grundforsk- ning.

Sektorsorgan

Sektorsorgan är statliga myndigheter med ett nationellt ansvar för en viss sarnhällssektor som i allmänhet också inkluderar kunskapsutveck- ling inom området. Vissa sektorsorgan t ex NUTEK (Närings- och teknikutveckling) har kunskapsutveckling som huvuduppgift medan det för andra t ex Kulturrådet utgör en begränsad del av ansvarsområdet.

Spjutspetsforskning

Forskning som ligger i den internationella forskningsfronten och som i allmänhet är världsledande eller nästintill inom sitt område.

Storforskning

Forskning som kräver exceptionellt stora resurser, eller som måste bedrivas i mycket omfattande program. Resursbehoven och programmen är ofta så stora att forskningen inte kan genomföras av ett enda land utan endast i samverkan mellan flera länder, t.ex. i internationella labo- ratorier.

Strategisk forskning Härmed menas olika former av kunskapsproduktion som ligger mellan

grundforskning och praktiska tillämpningar och som är överbryggande mellan områdena. Begreppet har blivit särskilt betydelsefullt i den

svenska diskussionen mot bakgrund av tillkomsten av ett antal nya forskningsstiftelser för strategisk forskning.

Uppdragsforskning

Till grund för uppdragsforskning ligger en beställning från ett företag eller en organisation som har behov av särskilda kunskaper eller som önskar utveckla olika tillämpningar i syfte att främja en viss verksamhet. Utförare av forskningsarbetet och leverantör av de beställda nyttigheter- na kan vara ett universitet eller en högskola men det kan också vara ett forskningsinstitut eller ett företag med FoU—resurser och FoU-kapacitet. Uppdragsgivaren organiserar inget ansökningsförfarande utan det hand- lar snarare om en upphandling. Uppdragsgivaren har också till skillnad från vad som annars är fallet rätten till erhållna resultat. Uppdragsforsk- ning som sker inom högskolan skiljer sig från annan högskoleforskning genom att den normalt är kommersiellt motiverad och avtalsreglerad. Med OECD-klassificeringen ovan handlar det om tillämpad forskning eller experimentellt utvecklingsarbete.

3.4. Sammanfattande diskussion

Utvecklingen inom forskningen har inneburit att det i dag ofta inte är möjligt att enkelt och entydigt klassificera forskning såsom tillhörande någon av de angivna grupperna. Gränserna mellan olika slag av forsk- ning är inte längre tydliga och en enkel linjär modell från grundforsk- ning till utvecklingsarbete är inte tillämplig. I en dynamisk process över- skrider ofta forskare och forskningsfinansiärer gränserna mellan olika områden. Grundforskning kan lika väl som tillämpad forskning stimulera en produktutveckling inom industrin och studier av samhälleliga pro- blem kan bidra till att identifiera stora grundforskningsbehov.

Olika slag av klassificering kan ändå vara ändamålsenliga i olika sammanhang. För utredningens del har det i vissa sammanhang varit ändamålsenligt att dela upp forskningen i inomvetenskapligt motiverad forskning och samhälls- eller avnämarmotiverad forskning. Denna indel- ning anknyter också till ansvarsområdena för olika forskningsfinansiärer. Således är forskningsråden i huvudsak verksamma inom det förstnämnda området och sektorsforskningsorganen inom det senare. Inte heller denna uppdelning är emellertid entydig. Universitet och högskolor fungerar

som utförare av bägge slagen medan forskningsinstitut i huvudsak arbetar med det senare slaget.

4 Statlig forskningspolitik

4.1. Grunder för samhällets F oU-stöd

4.1.1. Inledning

Även om utredningsdirektiven förutsätter att staten skall stödja FoU- verksamhet kan det vara på sin plats att något diskutera skälen härför. All FoU sker inte i samhällets regi eller med allmänna medel. Verksam- hetens syfte eller karaktär måste vara avgörande för om staten har anledning att agera, direkt eller indirekt.

Ett motiv för stöd till forskning är det allmänkulturella, detsamma som motiverar stöd till konstutövning och andra kulturaktiviteter. I det perspektivet är det rimligt att tala om forskningsstödet som en kostnad och forskningens volym bestäms av ett lands kulturella ambitioner. Endast forskning av mycket hög kvalitet bör stödjas med denna motive- ring. Forskningen bidrar även till att ge dess utövare och andra med- borgare som tar del av dess resultat ökade kunskaper om människor, natur och samhälle, vilket höjer deras livskvalitet och påverkar deras förhållningssätt och handlingar i positiv riktning.

Det är också en allmänt accepterad uppfattning att forskning är starkt bidragande till samhällets utveckling, ekonomiskt och på annat sätt. En stor del av dagens FoU-insatser motiveras av sådana resonemang. Det gäller såväl FoU-stöd för industriell utveckling på kort sikt som grund- forskning för uppbyggnad av den kunskapsbas som kommer att behövas i framtiden.

I den forskningspolitiska diskussionen har det ibland hävdats att det inte är innovationema utan skapandet av en pool av teknisk kunskap som är det nödvändiga och tillräckliga villkoret för att med allmänna medel stöda FoU-verksamhet. Mot den bakgrunden kunde det finnas skäl att uttrycka farhågor beträffande utvecklingen av stödet till den hu- manistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Det finns emellertid både i Sverige och i andra länder en utbredd medvetenhet om behovet av fortsatt stöd även till sådan forskning och för Sveriges del visar tillgänglig statistik att sedan 1977/78 har stödet till dessa båda forsk- ningsområden vuxit snabbare i procent än för alla andra områden.

I ekonomiskt svåra tider finns det en tendens hos de flesta regeringar, såväl i Sverige som i andra länder, att även dra ner på forskningen. Motiveringen är då att alla sektorer måste bidra till att få ner budget— underskottet. Motsatsen vore, heter det, att be framtida generationer betala för vår konsumtion. Stora delar av forskningsstödet bör dock ses som en investering för framtiden och inte som konsumtion. Risken är därför snarare att framtida generationer blir lidande om forskningsin- satserna nu reduceras. Var stode vi idag utan den kunskap som tidigare generationer skapat? _

Ett exempel på hur detta kan uttryckas finns i ett brev som 16 chefer för ledande USA-företag nyligen skrev till kongress- och senatsledning- arna. Detta brev slutade så här: ”Our message is simple. Our university system and its research programs play a central and critical role in advancing our state of knowledge. Without adequate federal support, university research efforts will quickly erode. American industry will then cease to have access to the basic technologies and well-educated scientists and engineers that have served American interests so well. We, therefore, respectfully request that you maintain support for a vibrant, forward-looking university-based research program.”

4.1.2. Utvecklingen av synen på forskningens nytta

Forskning bedrevs länge främst därför att den ansågs kunna producera nyttigheter. Det har t ex påpekats att forskning i USA ända fram till 1870-talet huvudsakligen legitimerades och finansierades med nyttoargu- ment (Mulkey 1976 och Ståhle 1994). Idéerna om vetenskapens auto- nomi och universitetsläramas oberoende ställning började dock vinna insteg redan under första delen av 1800-talet (jfr det Berlin-universitet som grundades 1810 baserat på principer angivna av Wilhelm von Humboldt) och utvecklingen gick därefter mot att forskningens relevans och kvalitet kom att betraktas som rent interna frågor för forskarsam- hället.

Med Vannevar Bushs kända rapport från 1945 (Science: The Endless Frontier, A Report to the President on a Programme for Postwar Scienti- fic Research) kodifierades ett kontrakt mellan forskningen och samhället (Byerly Jr och Pielke Jr, Science 1995-09-15). Till grund för detta kontrakt låg ett antal antaganden, som fortfarande är mycket allmänt omfattade och som kan formuleras så här: ' Vetenskapliga framsteg är viktiga för nationens välfärd

' Forskningen tillhandahåller en kunskapsreservoar som kan användas för att tillgodose nationella behov. ' Vetenskapliga framsteg på bred front blir resultatet av forskarnas fria val av objekt för sin verksamhet.

Bush-rapporten kan också sägas utgå ifrån en rätlinjig innovations— modell (science-push). Som kontrast härtill tog under under 1960-talet flera analytiker marknadens behov som utgångspunkt (demand—pull). Enligt den senare modellen är det efterfrågan på produkter (och forsk— ningsbaserad kunskap) som leder till tillämpad forskning och därmed innovationsarbete.

Ett annat problem med det nämnda samhällskontraktet är att det skiljer forskning från lösande av samhällsproblem. Om forskningen, i enlighet med de ovannämnda antagandena, ständigt och allsidigt fyller på kunskapsreservoaren utan att frågan om kunskapens användning behöver ställas blir slutsatsen att en vetenskapsman bidrar alltid till samhällets välfärd oberoende av vilken forskning han eller hon utför och vilka behov samhället har. Om det dessutom är så att grundforskning värderas högre än tillämpad forskning avskärmas forskningen ännu mer från det omgivande samhället.

I de flesta OECD-länder inrättades efter andra världskriget forsk- ningsråd och liknande organ med uppgift att fördela offentliga resurser för forskning. Det skapades såväl grundforskningsinriktade som sektori- ellt orienterade organ, men fram till början av 1970-talet begränsade sig kriterierna som regel till forskningens inomvetenskapliga kvalitet.

I en artikel i tidskriften Minerva (Criteria for scientific choice) 1963 föreslog emellertid Alvin M Weinberg att de interna (inomvetenskapli- ga) bedömningskriteriema skulle kompletteras med externa relevanskri- terier. Det skulle bl a enligt Weinberg göra det lättare att argumentera för fortsatt offentligt stöd till forskningen. Weinberg skilde på teknolo— gisk relevans, samhällelig relevans och vetenskaplig relevans. Han har senare påpekat att dessa kriterier är lättare att tillämpa vid efterhandsbe- dömning av genomförd forskning än vid förhandsbedömning.

1970-talet präglades till stor del av samhällsrelevansen som ett cen- tralt styrinstrument (OECD:s Brooks-rapport från 1971 och den brittiska Rotschild—rapporten från samma år) och under de senaste 15-20 åren har intresset för forskningens output—sida tagit ordentlig fart. Ett nytt sam- hällskontrakt som garanterar fortsatt stöd för forskningen måste för forskningens och forskarnas del rimligen innebära demokratisk ansvarig- het, inklusive ansvarighet inför samhälleliga mål. Bra forskning är nödvändig men inte tillräcklig. Det behövs också en koppling till sam- hälleliga mål. Forskarna har fortfarande stor frihet i sina vetenskapliga val, men att förneka sin ansvarighet innebär isolationistisk elitism.

Antagandena under det nya samhällskontraktet kan sägas vara: ' Forskning är viktigt för nationens välfärd. ' Forskningen samspelar med omvärlden och utbytet av impulser är ömsesidigt. ' Forskningens drivkraft är interna eller externa problem och inte bara nyfikenhet. Det är de olösta problemen som skall kittla nyfikenheten och om problemen är externa ger det forskningen en direkt koppling till sin omgivning.

4. 1. 3 Grundforskningen och dess nytta

I ”R&D for Swedish Industrial Renewal” (Ds 1992: 109) ställer författa- ren (Lennart Ohlsson) frågan om det överhuvudtaget är meningsfullt för ett litet land som Sverige att investera i grundforskning, eftersom 99 % av denna forskning ändå bedrivs utanför våra gränser. Från en nationell synpunkt vore det kanske bättre att koncentrera insatserna på teknolo- giskt inriktad FoU. Han pekar dock på två motiv för fortsatt stöd till grundforskning. Det ena är att den behövs för lösandet av miljöproblem m m. Det andra tar sin utgångspunkt i bristen på temporala och kausala samband mellan grundforskning, tillämpad forskning och utveckling av nya produkter. Processen är interaktiv med oförutsebara avstånd i tid och rum.

Till detta kan fogas fyra andra motiv, vilka alla f ö endast i ringa utsträckning är beroende av forskningens inriktning. För det första är forskningen en bas för den högre utbildningen. Universitetens och högskolornas utbildning skall vila på vetenskaplig grund och en sådan förankring säkras bäst av ett nära samband mellan utbildning och forsk- ning. För det andra är stöd till forskningsarbete det enda sättet att till- godose samhällets behov av personer med vetenskaplig utbildning och kompetens. För det tredje underlättar forskningen den absorptionsprocess varigenom ny kunskap tas hem, översätts och sprids. För det fjärde bör vi delta i forskningsarbetet av internationell solidaritet, eftersom forsk- ningen är internationell till sin karaktär och forskningsresultaten rörliga över gränserna.

Om samhället garanterar forskningens frihet främjar denna också respekt för sanning och utvecklar en kritiskt prövande hållning mot auktoriteter av olika slag. För ett demokratiskt samhälle är detta centrala värden och grundforskningen kan sägas bidra till att förstärka den demo— kratiska processen. Samhällets kostnad för grundforskningen kan i detta perspektiv ses som en demokratisk försäkringspremie.

Grundforskningen och dess resultat beskrivs ofta också som den bas på vilken all annan forskning och utveckling vilar. Om basen urholkas försämras förutsättningama för tillämpad forskning och utvecklings- arbete. Begreppet kunskapsskuld har myntats för att beskriva en situa- tion som kan uppstå om grundforskningen försummas. I denna bild ingår också oförutsägbarheten vad gäller den kunskap som kan komma att behövas för att lösa framtida problem. Grundforskningen ses som en långsiktig investering där vinsten erfarenhetsmässigt är betydande, även om det inte kan förutses när den faller ut.

Dessa förhållanden motsäger inte det faktum att samhällsstöd till FoU på dagens höga nivåer inte kan bibehållas om inte forskningen uppfattas som skapare av nyttigheter. ”At the end of the day if we do not generate wealth, it is going to be extremely difficult for scientists to get any publicly funded work”, sa i juni 1995 den brittiska regeringens då avgående vetenskaplige rådgivare, Sir William Stewart”.

4.1.4. Offentliga FoU-stöd och industriell utveckling

Det finns exempel på statligt FoU-stöd som resulterat i en framgångsrik industriell utveckling, men det är svårt att bevisa att offentligt finans- ierad forskning generellt leder till industriellt vinstgivande innovationer. Det har t ex påpekats att det inte ens i efterhand går att peka på några specifika forskningsanslag som gav oss fotokopiatorer från Xerox, flygmaskiner från Boeing eller mikrochips från Intel (ledare i Nature 1995—05-25). Sedan 1970-talet har industrialiserade länder ändå i stor utsträckning kommit att betrakta sin forsknings- och teknologipolitik som ett substitut för de handelshinder som tidigare kunde byggas upp i syfte att skydda den egna industrin. Ett uttalat syfte med statligt FoU- stöd blir då att utveckla eller återvinna den inhemska industrins konkur- renskraft. Denna ide' återfinns också i unionsfördragets kapitel om EU:s FoU-politik, där stärkandet av den europeiska industrins konkurrenskraft anges som ett huvudmål för verksamheten.

En komplikation i detta sammanhang är att FoU-resultaten globalise- ras, d v 5 blir alltmer rörliga. Det försvagar relationen mellan nationella FoU-investeringar och tillväxten i landets FoU-baserade industriella produktion inom berörda områden. Följden av denna utveckling har i vissa fall, särskilt i USA, lett till minskat politiskt stöd för forskning med inriktning mot ökad konkurrenskraft. Åtgärder i syfte att undvika resultatspridning utanför det egna landets gränser har också vidtagits, men det tycks finnas en växande insikt om att detta riskerar att leda till slöseri med resurser eller till FoU-baserade monopol eller karteller. För

de tidigare mycket slutna EU-programmen håller man t ex nu på att överge denna modell. Det finns idag t o m de som hävdar att det bästa argumentet för att med offentliga medel stöda FoU, och tillse att resulta- ten sprids är just att det inte är innovatören utan kunderna och konkur— renterna som drar mest nytta av detta.

4.1.5. Situationen i Sverige

Det kan hävdas att små länder behöver mer FoU än stora länder. Dels måste de undvika de risker som är förenade med en snäv specialisering, dels behöver de kompensera för att även om man inte bedriver forsk- ning med samma bredd som i stora länder krävs kompetens för att kunna tillgodogöra sig kompetensutvecklingen inom alla samhällssekto- rer.

Såväl i Sverige som i andra länder finns det idag en tendens att betona att även grundforskningen bör bidra på ett mer direkt sätt till samhällets utveckling. Vissa företrädare för grundforskningen ser häri en hotbild med en utveckling mot minskande resurser till den fria forsk- ningen och ökad satsning på riktad forskningsverksamhet med kortsikti- ga mål.

Denna motsättning är enligt min mening onödig. Det kan visserligen hävdas att vår internationellt sett relativt omfattande och framstående grundforskning inte tycks avkasta direkta nyttigheter för Sverige i mot- svarande utsträckning. Felet är emellertid inte att det bedrivs för mycket grundforskning. Den är nödvändig för att svensk forskning skall kunna hålla kontakt med den internationella forskningsfronten. Därigenom får vi tillgång till forskningsresultat från andra delar av världen och säker- ställer hög kvalitet på utbildningen.

Problemet består istället av grundforskningens isolering från den tillämpade forskningen, från innovations- och utvecklingsarbetet och från exploateringsintressena. Detta problem är inte specifikt svenskt och det finns såväl på utförandenivån som på den forskningsfinansierande nivån.

På utförandenivån, d v 5 vid universitet och högskolor behöver ofta större forskningsenheter skapas med förmåga att bedriva såväl långsiktig inomvetenskapligt motiverad forskning som mål- eller programstyrt FoU-arbete i samverkan med sektorsorgan eller näringslivet. För forsk- ningsfinansiering bör gälla motsvarande principer. Stöd till inomveten- skapligt motiverad forskning och till mer tillämpad FoU inom berörda områden bör kunna ges av samma finansiär.

4.2. Utvecklingen av den svenska modellen för statligt forskningsstöd

4.2.1. Sektorsprincip eller samordnad forskningpolitik

En grundläggande forskningspolitisk fråga är i vilken utsträckning det bör finnas en sammanhållen svensk FoU-politik. Mot bakgrund av en internationell diskussion, särskilt inom OECD, och utländska erfaren- heter har det alltsedan 1960-talet gjorts försök och ansträngningar i syfte att formulera och främja utvecklingen av en nationell svensk forsknings- politik. De steg som togs i riktning mot en sammanhållen FoU-planering var emellertid länge försiktiga, och i stället konsoliderades den sektoriel- la synen på forskning.

En förändring i riktning mot ökad samordning kom först när riks— dagen 1979, efter förslag i prop 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning, uttalade sig för en ordning enligt vilken regeringen skulle lägga samlade forskningspropositioner ungefär vart tredje år. I samma proposition framhölls emellertid också betydelsen av att sektorsforskningsprincipen skulle fortsätta att gälla. Den modell som valdes kan sägas vara en kompromiss mellan sektorsforskningsprincipen, som bibehölls som övergripande filosofi, och samordningssträvandena, som tog sig uttryck i samlade forskningspropositioner.

Frågan om behovet av en samordnad forskningspolitik besvarades inte en gång för alla genom det ställningstagande riksdagen gjorde 1979. Modellen med sammanhållna forskningspropositioner har sålunda kriti- serats utifrån sektorsprincipen och det har sagts att den nämnda kompro— missen innebar ett fastställande av att två oförenliga principer skulle gälla samtidigt (se Sverker Gustavssons ”Den sista forskningsproposi- tionen” i ”Universitet och samhälle”, 1989). Det kan emellertid också hävdas att blandningen av dessa principer är ett fruktbart arbetssätt. Min bedömning är att behovet av samlade forskningspropositioner snarare är större i dag än de var när systemet infördes.

Den fråga som riksdagen tog ställning till 1979 är lika aktuell idag. Är en samordning som innebär att regeringen i en forskningsproposition vart tredje eller fjärde år lägger samman planer, program och forsk- ningsbudgetar utarbetade inom olika sektorer och departement tillfyllest? Eller är det så att statsmakterna behöver öka sina insatser för samman- hållning och styming? Kan sektorsprincipen vidmakthållas även i fram- tiden eller bör den tonas ner till förmån för ökad samordning av FoU-

verksamheten? Utredningens direktiv förutsätter en modell där avväg- ningar kan göras mellan sektorsforskning och sådan forskning som UoH utför på eget programansvar. Samordnade propositioner och riksdagsbe— slut är en ändamålsenlig form för sådana avvägningar.

I förlängningen av välmotiverade krav på ökad samordning ligger en modell där FoU ses som en egen självständig sektor. I en del länder som tillämpar denna modell har man inte bara ett forskningsdepartement och en forskningsminister utan också en nationell forskningsstrategi. I Sverige har vi hittills inte ansett en sådan utveckling önskvärd och i Forskningsrådsutredningens betänkande Forskningspolitik (SOU 1977:52) karakteriserades ett FoU-departement som en ”helt orealistisk tanke”. Vårt EU-medlemskap har emellertid nu gjort oss medansvariga för en mycket sammanhållen FoU-politik på europeisk nivå och det är uppenbart att vårt deltagande i EU:s FoU-samarbete skulle underlättas om vi även nationellt utvecklade formerna för en samlad forsknings- planering.

4.2.2. Stymingsbehov och planeringsmöjligheter

Vårt samhälle står inför en rad problem, t ex avseende den globala miljön, som för sin lösning fordrar forskning inom flera olika områden. Problemen är inte av den karaktären att de kan angripas ett i taget. Det är varken kostnadseffektivt eller ens alltid möjligt. Kompetensutveck- ling, teknikutveckling, arbetslöshet och folkhälsa hänger ihop för att nämna några av de frågor som står högt på den politiska dagordningen. Men vem formulerar forskningsuppdrag som sträcker sig över flera och så åtskilda samhällssektorer? Jag ser två principiellt möjliga svar. An- tingen försöker regering och riksdag styra forskningsinsatsema mot brett definierade samhälleliga problem eller överlämnas detta ansvar till de FoU-stödjande myndigheterna med förhoppningen att dessa själva skall kunna initiera den samverkan som behövs.

Statsmaktema bör enligt min uppfattning inte abdikera från sitt ansvar för den övergripande styrningen av den offentligt finansierade forskningen och jag återkommer till detta tema flera gånger i detta betänkande. Det är också önskvärt att statsmakternas styrning tar sig ut- tryck i mål- och policyformuleringar, som kan kan vidareföras i det forskningspolitiska arbetet på myndighetsnivå. För detta behövs både övergripande mål, som är tillämpbara inom alla eller de flesta sektorer, och mer specifika riktningsangivelser gällande enskilda sektorer eller forskningsområden. De förra blir naturligtvis allmänt hållna, men därför inte nödvändigtvis triviala. De senare bör inte ges med sådan detal—

jeringsgrad att de hämmar och sätter onödiga gränser för den verksam- het de skall styra.

Av myndigheterna bör krävas förmåga till operationalisering av statsmakternas mål genom planeringsarbete i nära kontakt med forskare och olika samhällsintressen. Forskningsfinansiärer lever i spänningsfältet mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt. Det förra fordrar mottaglighet för styrsignaler och nära kontakt med etablerade och poten- tiella avnämare. Det senare fordrar god kännedom om forskningsfron- tens läge internationellt och i Sverige och upparbetade kontakter med den FoU-utförande nivån. Av forskningsfinansiärer måste också krävas att de utvecklar former för en effektiv samverkan över alla de gränser som samhället och forskningsfinansieringssystemet har utvecklat.

4. 2. 3 Den svenska modellen i praktiken

Alla berörda departement har ansvar för att strategiskt och operativt definiera forskningens innehåll och omfattning inom sina respektive verksamhetsområden, medan Utbildningsdepartementet genom sitt hu- vudmannaskap för högskolan har ansvar för större delen av den basorga- nisation på vilken sektorsforskningen replierar. En nationell forsknings- politik förutsätter därutöver att det görs jämförelser mellan resurserna till och resultaten från sektorsforskningen inom olika departement. Anser man att det behövs en nationell forskningsstrategi måste man också ha en organisation för att utarbeta och vidmakthålla en sådan.

Till de mer eller mindre samordnade forskningspropositioner som regeringen lagt sedan början av 1980-talet har berörda departement bidragit med sin kunskap och sina önskemål om de olika sektoremas FoU-behov. Regeringen har i forskningspropositionema redovisat sin övergripande syn på den offentligt finansierade FoU-verksamheten och rapporterat om FoU-systemets tillstånd. I dessa propositioner har rege- ringen slutligen också kunnat ta upp policyfrågor rörande högskolans relationer till sin omgivning (kostnadstäckning, bisysslor, samarbete med näringsliv m m).

Utredningens direktiv talar om forskning som finansieras av myndig- heter ”som en del av deras sektorsansvar”. Samtidigt säger direktiven: ”Avvägningen mellan å ena sidan fakultetsanslagen och å andra sidan resurserna från olika statliga forskningsfinansiärer är en viktig forsk- ningspolitisk fråga. Universitetens och högskolornas önskan att kunna styra och planera sin egen verksamhet måste vägas mot forskningsrådens nationella kvalitetssäkring och sektorsorganens samhälleligt motiverade prioriteringar”. Utredningens direktiv har alltså inte formulerats utifrån

en renodlad sektorsforskningsprincip. Enligt en sådan skulle ju den relevanta avvägningen ske mellan sektorsrelevant FoU och annan verk- samhet inom sektorn medan avvägningen mellan fakultetsanslag och medel för sektorsforskning i princip är irrelevant.

Jag anser inte att dagens situation är helt tillfredsställande. Formellt är det sektorsprincipen som gäller vilket sätter gränserna för Utbild- ningsdepartementets ansvar. Samtidigt är emellertid de resurser och planeringsinsatser som flertalet departement ägnar åt utredning och analys på FoU-området inom sina respektive sektorer mycket begränsa- de. Vid sidan av Utbildningsdepartementet är det bara Näringsdeparte- mentet som har en särskild FoU-enhet och på alla övriga departement är de personella resurserna av storleksordningen en handläggare eller mindre. Vidare är det mycket få departement som har något rådgivande organ på FoU-området. I sådana sammanhang synes man i stället replie- ra på sina respektive myndigheter.

Dessa förhållanden gör det rimligen svårt att inom departementen föra en diskussion i termer av hur stor del av sektorns totala resurser som bör satsas på F oU. Det utesluter emellertid inte att sådana diskus- sioner förs och jag ser det som väsentligt att departementen avsätter resurser för att kunna föra diskussioner med medverkan av ansvariga myndigheter. De utgiftsområden som riksdagen fastställt bör vara den ram inom vilken dessa förs.

Utbildningsdepartementet med överblick och samordningsansvar bör också finnas med i diskussionerna inom andra departement och bevaka övergripande samordningsfrågor. Knytningen av samordningsfunktionen till ett fackdepartement kan visserligen ifrågasättas och att återgå till den tidigare modellen med denna funktion knuten till Statsrådsberedningen vore ett alternativ, men Utbildningsdepartementet har genom överblicken över högskolesystemet de bästa förutsättningama för att åstadkomma den nödvändiga kopplingen utbildning, högre utbildning, forskarutbild- ning och forskning. Jag ser därför övervägande fördelar med nuvarande placering av samordningsansvaret.

Sett utifrån kan man dock göra den iakttagelsen att ansvarsfördel- ningen mellan departementen måste vara klar och entydig, vilket är en nödvändig förutsättning för en samlad forskningspolitik. Min rekom- mendation är således att regeringen definierar gränserna mellan departe— menten och samordningsfunktionen i Utbildningsdepartementet tydligare, att utbildningsministem i sin roll som ”forskningsminister” får en star— kare ställning och att man bygger ut de övergripande samrådsorgan som finns, t.ex. forskningsberedningen så att alla delar av den offentliga forskningen finns företrädda på hög nivå.

Vad gäller regeringens FoU-politik finner jag det korrekt att departe- menten normalt inte har egna resurser för reguljärt FoU-stöd. I den mån särskilda FoU-resurser disponeras handlar det om mindre anslagsposter till regeringens disposition, vilka t ex kan användas för infrastrukturella insatser på FoU-området eller ställas till en myndighets förfogande för planerade FoU-program m m. Styrning kan ändå ske genom att delar av myndigheternas anslagsmedel kan öronmärkas för särskilda FoU-in- satser. Enstaka FoU-projekt kan ibland också utföras inom ramen för departementens kommittéverksamhet.

Övergången från treåriga till fyraåriga mandatperioder för Riksdagen aktualiserar också frågan om frekvensen för forskningspropositionema. Enligt min mening är det naturligt att anpassa även planeringsperioden för forskningspropositioner så att forskningspropositioner läggs vart fjärde år, förslagsvis andra året efter det att val till riksdagen ägt rum. Forskningspropositionen 1996 bör således avse en fyraårsperiod.

4.2.4. Behov av planerings- och utredningsresurser

Som ovan nämnts ägnar flertalet departement mycket begränsade resur- ser åt utredningsarbete och analys på FoU-området och frågan kan ställas om uppföljning och kontroll av de underställda forskningsfinan- siäremas arbete sker i den utsträckning som vore önskvärd. Det kan diskuteras om det behövs en permanent struktur med ansvar för uppfölj- ning och rådgivning avseende sektorsforskningen och inte bara en engångsöversyn av den typ som förordades i Staten och forskningen (Ds 1994z5). En permanent struktur skulle kunna ha formen av ett sekretariat för utredningar och utvärderingar, som kan fullgöra uppdrag åt rege- ringskansliet.

För enskilda sektorer är sådana enheter inte okända. Den tidigare Energiforskningsnämnden hade uppgifter av detta slag, och Byggforsk— ningsrådets vetenskapliga nämnd har det för byggsektorn. NUTEK förfogar också över sådana resurser. Inom grundforskningsområdet saknas emellertid en samlad resurs med överblick. Högskoleverket ansvarar för utvärderingar främst av grundläggande utbildning och forskningsråden gör, var och en inom sitt område, utvärderingar och utredningar. De resurser som finns för detta är emellertid utomordentligt begränsade och i hög utsträckning belastas forskarsamhället med arbetet. Jag kommer i mitt förslag vad gäller forskningsrådsorganisationen att föreslå en samordningsfunktion som inom denna kan ansvara för ett effektivare arbete med hithörande frågor.

Utöver nämnda organ knutna till olika sektorer finns det som nämnt behov av ett från beslutsstrukturema fristående organ med ansvar över hela fältet. I enlighet med direktiven harjag samrått med kommittén för uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform (RUT-93). RUT-93 kommer att förorda att det inrättas ett fristående institut för studier av högre utbildning och forskning. Studier av sektorsforskningen och dess organisation är exempel på frågor som skulle kunna behandlas i detta sammanhang.

4.3. Sammanfattande bedömningar och förslag

1 . Utbildningsdepartementets samordningsroll i regeringens forsknings- politik bör definieras bättre, utbildningsministems ställning som ”forskningsminister” bör stärkas och de övergripande samrådsorgan som finns, t.ex. forskningsberedningen bör byggas ut så att också alla delar av den offentliga forskningen finns företrädda på hög nivå. Samtliga departement bör avsätta tillräckliga resurser för att tillsam- mans med Utbildningsdepartementet kunna föra diskussioner med ansvariga myndigheter utgiftsområdesvis.

2. Departementen bör normalt inte förfoga över andra egna resurser för reguljärt FoU-stöd än mindre anslagsposter till regeringens disposi- tion som kan användas för infrastrukturella insatser eller ställas till en myndighets förfogande för planerade F oU-program m.m. Styrning bör i övrigt ske genom öronmärkning av anslagsmedel för särskilda FoU-insatser när så är motiverat.

3. Forskningspropositionema bör fr o m 1996 avse en planeringsperiod om fyra år.

4. Resurser för utredningsarbete och analys på F oU-området bör finnas inom olika sektorer. Inom grundforskningsområdet bör en samordnad sådan resurs tillskapas inom forskningsrådsorganisationen. Ett fristå- ende organ, utan koppling till beslutsstrukturema skulle kunna stude- ra sektorsforskningen och dess organisation i sin helhet (förslag från RUT-93).

5. Struktur och utveckling

5 . 1 Inledning

I utredningens direktiv anges att forskningsfinansieringen bör studeras under en 20-årsperiod. Tillgängliga data sträcker sig emellertid inte längre tillbaka än till 1979/80 vad gäller finansieringsanalyser och uppgifterna från detta år är ofullständiga. I det följande är därför upp— gifter från 1981/82 de tidigaste som används, vilket ger ett tidsspann på knappt 15 år. Tidsperioden kan förefalla väl kort och även dessa siffror är behäftade med ganska stora osäkerheter på grund av omdefinitioner, förändringar i insamlingsproceduren och resursbrist inom Statistiska Centralbyrån (SCB) vad gäller kontroll av statistiken. Den statistik som presenteras här baseras på både SCB:s forskningsstatistik och högskolor- nas ekonomiska verksamhetsredovisning och har av utredningen blivit föremål för en omfattande värdering, vilken lett till en hel del omräk- ningar. En jämförelse och värdering av statistiken redovisas i Bilaga 2.

5 .2 Forskningssystemet

5.2.1 Utförare

I Sverige, liksom i de flesta andra länder är de huvudsakliga utförama av forskning och utveckling näringslivet och universitet och högskolor. Sverige utmärker sig därutöver genom att ha en förhållandevis liten institutsektor. Företagsektom är i hög grad inriktad mot utveckling och skiljer sig därmed tydligt från universiteten som har en tydlig forsk- ningsprofil. Statistiken, liksom för övrigt definitionssvårighetema, ger emellertid inte möjlighet att differentiera mellan forskning och utveck- ling.

Universitet och högskolor kan i detta sammanhang med fördel be- traktas som två grupper där en grupp är högskolor med fasta forsknings- resurser, vilket inkluderar de sex universiteten under utbildningsdeparte— mentet, de tre tekniska högskolorna samt Karolinska Institutet, Lant- bruksuniversitetet, Handelshögskolan och Lärarhögskolan i Stockholm. Denna grupp står för närvarande för 98 % av forskningen vid universitet

och högskolor. Den andra gruppen är de mindre och medelstora högsko- lorna. Konstnärliga högskolor berörs inte av utredningen.

Forskningsinstitut finns framför allt inom försvarsforskningen där Försvarets forskningsanstalt är störst men fasta FoU-resurser finns också vid ett flertal myndigheter som SGU, SMHI, VTI osv.

Näringslivets FoU-verksamhet sker framför allt vid storföretagen inom ett antal forsknings och utvecklingsintensiva branscher. Läkeme- dels-, transportmedels-, elektro- och maskinindustri står för huvuddelen av FoU-verksamheten.

5.2.2 Finansiärer

Man brukar skilja på basanslag och externa anslag för finansieringen av F oU vid högskolan. Basanslagen tilldelas lärosäten för att de skall kunna fördela medel efter vad som internt anses vara viktiga områden och de ger alltså högskolorna möjlighet att upprätthålla en egen verksamhet och själva initiera forskning. Liknande basanslag finns också vid instituten även om stora förändringar i detta avseende har skett under senare år. Motsvarande medel finns också vid företagen, vars forskning i mycket hög grad är egenfinansierad, men verksamheten är i dessa fall hårdare styrd av företagens vinstintresse.

Basanslagen till UoH består av fakultetsanslag samt övriga stats- anslag, t ex lokalkostnadsanslag, från främst Utbildnings- och J ordbruks- departementen. Utöver forskning skall dessa anslag bekosta forskarut- bildning och viss forskningsinforrnation.

Högskolorna har därutöver i olika grad tillgång till egna fonder och stiftelser, som finansierar en mindre del av forskningsverksamheten.

Förutom basanslag till högskolan och forskningsinstitut utnyttjar staten två väsentliga finansieringsmodeller för att fördela forsknings- medel. Forskningsråden, HSFR, MFR, NFR, TFR, SFR och SJFR, kan sägas vara en utbyggnad av högskolesystemet, vars forskare väljer ledamöter i styrelser och prioriteringsgrupper. Forskningsrådens huvud— sakliga uppgift är att stödja inomvetenskapligt motiverad forskning och fungera som nationell instans för fördelning av bidrag för sådan. Rådens struktur och verksamhet redovisas i kapitel 9.

Sektorsforskningsorganen har utvecklats utifrån idén att olika sekto- rer. skall kunna finansiera sådan forskning som är av betydelse för verksamheten inom sektorn. Forskningen blir således framför allt moti- verad av samhällets krav och finansiärsstrukturen följer inte de veten- skapliga ärnnesgränsema utan olika verksamhetsfält i samhället. Sektors- forskningsorganen finns redovisade i kapitel 10. FoU för försvaret utgör

knappt hälften av den statliga sektoriella FoU:n och det finns skäl att behandla den för sig dels eftersom den i mycket liten grad utnyttjar högskolan, dels eftersom en stor del av den är objektbundet stöd till industrin.

Bidrag från kommuner, landsting och vissa andra former av statliga forskningsbidrag finns i systemet men omfattningen är ännu så länge relativt liten och det har för utredningen inte varit möjligt att nöjaktigt särskilja dessa finansiärer i statistiken.

För universitet och högskolor är privata fonder och stiftelser viktiga finansiärer. Det finns många fonder som helt eller delvis finansierar forskning, men de flesta är små och ger normalt få och små bidrag. Några större fonder är emellertid väsentliga finansiärer och är som sådana en integrerad del av forskningsfinansieringssystemet. Exempel på sådana är Cancerfonden, Riksbankens Jubileumsfond (vilken i många stycken kan jämföras med ett statligt organ) och Knut & Alice Wallen— bergs stiftelse. De nya forskningsstiftelsema som skapats med medel från löntagarfonderna finns ännu endast marginellt med i finansierings- statistiken.

Som nämnts ovan finansierar företagen till största delen egen eller dotterföretags produktutveckling. Även om huvuddelen av FoU är ut- veckling har den inte sällan forskningskaraktär (läkemedelsindustrin är ett bra exempel på detta) och samarbete med högskolan förekommer. Företagen fungerar också som externa finansiärer för högskolan och för forskningsinstitut men spelar då en förhållandevis liten roll.

Både stat och företag finansierar FoU utomlands för i storleksord- ningen en miljard kr var medan inflödet av medel från utlandet varit avsevärt mindre. 1993/94 var emellertid inflöde och utflöde i jämvikt för företagssektom. Statistiken är besvärlig eftersom medel kan slussas ut som t ex medlemsavgift till EU och sedan åter komma in i landet som forskningsmedel. Storleken på finansiärer och utförare i utlandet är i det här sammanhanget ointressant, eftersom utredningen endast avser det na- tionella forskningssystemet.

5.3. Finansieringssystemet i stort

Fonder Privata Forsknings Civila Företag Utlandet Försvars FoU UoH fonder & -råd sektorer stiftelser

Finansiärer

Utförare

Basanslag ' Självfinansiering

Universitet & Utlandet Övrig offentlig Företag Högskolor sektor

Figur 5:1. Figuren visar storleken på finansiärer och utförare samt hur stora penningströmmarna är. Cirklama och kvadratemas ytor är proportionella mot mängden pengar som delats ut respektive tagits emot. Streckens tjocklek är proportionell mot finansieringen. Finansiering med basanslag för UoH och institut samt självfinansieringen inom näringslivet är markerad som den mörka delen av kvadratema men år inte medtagna som flöden från finansiär till utföra-

re.

Huvudstrukturen i forskningsfinansieringssystemet är att staten fi- nansierar utförare inom offentlig sektor, i huvudsak högskolan, medan den privata sektorn i huvudsak finansierar företag. Särskilt är egenfi- nansieringen inom företagen mycket uttalad och FoU-verksamheten därmed till stor del en intern företagsangelägenhet, som ligger utanför utredningens uppgifter.

miljarder kr 40

FoU i Företag 30

20 FoU i UoH

10 ___/_,

FoU övrig off. sektor

0 "|— l ä— !— l 1979/80 1983/84 1987/88 1991 /92

Figur 522 Utvecklingen av forskningsutföramas kostnader i miljarder kr, 1994/95 års penningvärde med de omräkningar som redovisas i bilaga 2.

1991/92 utfördes 2/3 av Sveriges samlade FoU i företagssektom och verksamheten har ökat mer eller mindre kontinuerlig med i genomsnitt 1,4 miljarder per år, vilket speglar industrins allt starkare beroende av utvecklingsverksamhet (Figur 2). Även FoU inom högskolan, som på det hela taget utgör den resterande tredjedelen av svensk FoU, Ökar men inte i samma takt (0,45 miljarder kr per år). FoU i övrig offentlig sektor kostade 1993/94 1,8 miljarder kr och utfördes främst vid statliga forsk- ningsinstitut såsom Försvarets forskningsanstalt, Väg- och trafikinstitu- tet, Smittskyddsinstitutet osv.

Den långsiktiga trenden tycks vara att enskild sektor (företag + privata stiftelser och fonder) finansierar en allt större del av forskningen i offentlig regi. Den statligt finansierade andelen av företagens F oU förefaller ha varit ungefär konstant (knappt 20%) och utgörs framför allt av FoU inom försvaret.

5.3.1 _ Privat finansierad FoU

Privata Företag fonder & stiftelser

Finansiärer

Utförare

Basanslag Självfinansiering

Universitet& Utlandet Övrig offentlig Företag Högskolor sektor

Figur 5:3 Figuren visar en del av Figur 5:1 och för förklaringar hänvisas till denna.

Privata fonder och stiftelser finansierar huvudsakligen forskning vid högskolan medan företagen framför allt finansierar egen utvecklings- verksamhet. Den jämförelsevis stora volymen på företagens forsknings- finansiering gör emellertid att den spelar roll för högskolan även om andelen som går dit är mycket liten. Finansieringen av FoU i utlandet är relativt stor.

Företagens egenfinansiering

miljarder kr miljarder kr 3 30 2 20 FoU i utlandet finansierad av företag 1 10 UoH finansiera av fonder 0 0 1979/80 1983/84 1987/88 1991 /92

Figur 5:4 Utvecklingen av privat finansierad FoU i miljarder kr, 1994/95 års penningvärde med de omräkningar som redovisas i bilaga 2. Den högra skalan avser endast företagens egenfinansiering. Linjen längst ned är företagens finansiering av övrig offentlig sektor.

Företagens finansiering av FoU inom företag har varit helt domine- rande (omkring 90 %) under hela undersökningsperioden. Eftersom egenfinansieringen är så mycket större än andra bidrag kommer inte variationer i dessa att kunna påverka egenfinansieringen annat än margi- nellt. Däremot tycks bidragen till FoU i utlandet och i högskolan åt- minstone under 80-talet följa företagens totala budget för FoU. 90-talet har dock inneburit en rejäl minskning i dessa bidrag trots att egenfinan- sieringen ökat. Möjligen kan detta bero på en svag konjunktur samt, för högskolans del, att de särskilda medel som bankerna finansierade hög- skoleforskningen med i slutet på 80-talet hade upphört 1991/92, men kan också visa på en minskad benägenhet hos företagen att finansiera extern forskning. Den nuvarande snabba utvecklingen inom näringslivet i kombination med ett allt intensivare arbete för att öka samverkan med högskolan gör det dock troligt att företagens finansiering av högskolan åter kommer att öka.

Privata fonder och stiftelsers bidrag till högskolan har ökat snabbt sedan mitten av 80-talet, vilket torde spegla en mycket positiv utveck- ling på aktiemarknaden, att fler stiftelser inrättats och att gåvor från allmänheten ökat. Forskarnas ökade intresse och förmåga att söka bidrag kan också spela in.

5.4. Offentlig forskningsfinansiering

Redovisningen innefattar all offentlig finansiering men de ickestatliga bidragen är små, varför begreppet statlig finansiering är tillämpligt. Statistiken vad gäller kommunal och landstingskommunal finansiering är ännu outvecklad och någon god statistik finns inte att tillgå men de siffror som SCB tagit fram indikerar att kommuner och landsting står för ungefär 5 % av den offentliga forskningsfinansieringen. De tre stora finansieringskälloma, basanslag till högskolan och institut, forskningsråd och sektorsorgan (huvuddelen av övrig offentlig finansiering i figuren nedan) finansierar vardera minst tre olika utförare men fördelningen av och syftet med anslag/bidrag skiljer sig.

Fonder Forsknings Civila Företag Utlandet Försvars FoU UoH -råd sektorer

Finansiärer

Utförare

Basanslag Självfinansiering

Universitet& Utlandet Övrig offentlig Företag Högskolor sektor

Figur 5:5 Figuren visar en "del av Figur 5:1 och för förklaringar hänvisas till denna.

miljarder kr Bäsen—*Jag UOH miljarder kr 2 8 6 Basansla övr. offentlig sektor 1 4 2 0 0 1 979/80 1 983/84 1 987/88 1 991 /92

Figur 5:6 Utvecklingen av statliga basanslag och finansiering från högsko- lans egna fonder i miljarder kr, 1994/95 års penningvärde med de omräkningar som redovisas i bilaga 2.

Sett över hela perioden har basanslagen ökat med 1,7 miljarder kr (c:a 30 %). De senaste årens ökningar har dock i ganska stor utsträck- ning varit riktade mot studiefinansiering i forskarutbildningen. Bredd- ningen av högskolesystemet med utbyggnad av universiteten i Umeå och Linköping, högskolan i Luleå samt mindre och medelstora högskolor spelar en stor roll för utvecklingen, varför basanslaget för forskning vid äldre universitet och fackhögskolor inte utvecklats lika starkt.

Basanslag till övrig offentlig sektor utgör c:a 15 % av basanslaget till högskolan och finansierar främst forskningsinstitut som FOA och VTI.

En mycket liten del av basanslagen har gått till privat sektor t ex institutet för vatten och luftvårdsforskning. Under 90-talet har denna del av basanslagen mer eller mindre försvunnit men kommer att återuppstå i form av anslag till Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jön- köping.

Högskolans egna stiftelser och fonder ger en ganska varierande av- kastning men trendmässigt tycks avkastningen öka, även om den under överskådlig tid sannolikt inte kommer att bli en väsentlig finansierings- källa för högskolesystemet (även här blir CTH och Jönköping undantag).

Jämförelsen mellan olika statistikserier i bilaga 2 visar på svårig- heterna med att följa finansiering från forskningsråd och sektorsorgan. Förändringar i rådsstrukturen har lett till att vissa råd har en mer sek- torsforskningsinriktad profil samtidigt som den tillämpade profilen hos vissa sektorsorgan tunnats ut. Jämförbarheten mellan serier har på grund

av förändringarna blivit mycket dålig, varför den säkraste utgångspunk- ten är summan av rådsbidrag och övrig offentlig finansiering.

miljarder kr 5 __ 4 _ Till UoH 3 _ Till företag 2 _* 1 _ Till övrig offentlig sektor

___—M 0 "I i | I 1 1 I I 1979/80 1983/84 1987/88 1991/92

Figur 5:7 Utvecklingen av bidrag från den offentliga sektorn i miljarder kr, 1994/95 års penningvärde med de omräkningar som redovisas i bilaga 2.

Bidragen går i ungefär samma utsträckning till företag och högskola (Figur 5:7). En jämförelse med statsbudgetanalysens indelning i ändamål ger vid handen att huvuddelen av bidragen till företagssektom utgörs av bidrag till försvarsforskning. Utvecklingen av statliga externa bidrag till högskolan har stagnerat under 90-talet men på grund av förändringar inom högskolan är siffrorna för 1993/94 osäkra (Bilaga 2).

miljarder kr 2

Till UoH

Till företag Till övrig offentlig sektor

| _| i— 1979/80 1983/84 1987/88 1991 /92

Figur 5:8 Utvecklingen av bidrag från forskningsråd i miljarder kr, 1994/95 års penningvärde med de omräkningar som redovisas i bilaga 2.

Figur 5:8 är konstruerad utifrån forskningsstatistikens uppgifter över hur stor andel av de statliga bidragen som fördelas av forskningsråd samt uppgifterna i EVR om externa statliga bidrag. Uppgifter från 1994/95 styrker trenden för högskolans del men det är viktigt att åter understryka osäkerhetema till följd av strukturella förändringar genom överflyttning av medel mellan sektorsorgan och råd. Samtidigt har överflyttning av medel mellan råd och högskolan förekommit genom att rådsprofessurer överförts till fakulteter och nationella anläggningar till råden.

Övrig offentlig forskningsfinansiering, i huvudsak sektorsforskning, är skillnaden mellan externa statliga bidrag och rådsbidrag. Den har ökat relativt jämnt under perioden men sjunker för högskolan under 1993/94, vilket framför allt kan tillskrivas TFR:s utbyggnad. Under 1994/95 ökade dessa bidrag marginellt.

5.5. Utbyte med utlandet

Fonder Forsknings Civila Företag Utlandet UoH —råd sektorer

Finansiärer

Utförare

Basanslag ! ” ' Självfinansiering

Universitet& Utlandet Övrig offentlig Företag Högskolor sektor

Figur 5:9 Figuren visar en del av Figur 1 och för förklaringar hänvisas till denna.

Utländsk finansiering av svensk FoU kommer dels från företag, dels från organisationer. EU stod 1993/94 för en mycket liten del eftersom finansieringen då skedde från svenska myndigheter. Finansieringen av företagens FoU är liksom i det nationella perspektivet främst en fråga om egenfinansiering inom koncerner.

miljarder kr 2

Företagens finansiering utland

Statens finansiering utland

Utiandsfinansierad företa s-FoU

Utlandsfinansierad UoH

(] | _| i I —r 1 _| 1 979/80 1983/84 1987/88 1991/92

Figur 5:10 Utvecklingen av bidrag till och från utlandet i miljarder kr, 1994/95 års penningvärde med de omräkningar som redovisas i bilaga 2.

Forskningsrådens finansiering av utländsk FoU gäller främst interna- tionella organisationer inom sk "Big Science" (ex CERN).

Tidsseriema visar på en kraftig ökning av svensk finansiering av utländsk FoU under hela undersökningsperioden. De stora variationerna vad avser företagens finansiering av FoU i utlandet, särskilt den kraftiga nedgången 1991/92, kan spegla konj unkturens inverkan på benägenheten att finansiera FoU men också bero på mer slumpmässiga faktorer. Ut- landsfinansierad svensk forskning visar inte samma snabba utveckling men tycks i detta fall under 90-talet. För högskolan har utvecklingen fortsatt under 1994/95 (uppgifter från högskoleverket) framför allt tack vare en nära tredubbling av bidragen från EU.

5.6. Sammanfattande utvecklingstendenser till sekelskiftet

Den största delen av svensk FoU finansieras och utförs inom enskild sektor och kan således endast indirekt, t ex genom förändring av skatte-

lagstiftning och andra regler, påverkas av förändringar i statlig forsk-

ningsfinansiering.

' Företagens FoU kan med utgångspunkt från den långsiktiga trenden och det allt större kunskapsinnehållet i produktionen förutsättas fortsätta att öka.

' Som en följd av detta tillsammans med ökad samverkan mellan högskola och näringsliv kommer sannolikt även företagens finans- iering av FoU i högskolan öka. ' I ett relativt kort perspektiv kan bidrag från privata stiftelser och fonder förväntas öka till följd av den goda konjunkturen. F örändring- ar i lagstiftning och konjunktur kan dock förändra bilden. ' Utlandsfinansieringen av FoU ökar trendmässigt och kommer att öka väsentligt framför allt tack vare den allt större svenska andelen av projektbidrag från EU. Rent statistiskt blir ökning ännu mycket större på grund av förändringar i finansieringen till följd av medlemskapet, eftersom svenskt deltagande i EU-projekt tidigare direktfinansierades med svenska medel. Den statistiska effekten av medlemskapet blir således en ökning av utländska och en minskning av inhemska forsk- ningsbidrag. ' Högskolans bidrag från egna stiftelser och fonder ökar ojämt men trendmässigt och det finns inga skäl att anta att utvecklingen kommer att brytas.

De nya forskningsstiftelsema kommer att tillföra framför allt univer- sitet och högskolor bidrag motsvarande knappt 10 % av nuvarande anslag och bidrag. Anslag och bidrag över statsbudgeten förväntas minska minst i enlighet med budgetpropositionen för 1995/96, dvs med 2 till 10 % beroende på finansiär.

5.7. Ändamål för den statliga forskningsfinansieringen

I statsbudgetanalysen fördelas statens anslag till olika forskningsfinan- siärer efter vilket ändamål som forskningen är riktad mot. Uppdelningen är för många ändamål inte enkel eftersom det t ex kan vara svårt att hänföra forskning till antingen ändamålet industriell utveckling eller telekommunikationer eller energiförsörjning. Analysen använder också begreppet allmän vetenskaplig utveckling för grundforskning med ospe- cificerat ändamål, men uppdelat i vetenskapsområden. Med de föränd- ringar som skett i finansieringsstrukturen torde också begreppet allmän vetenskaplig utveckling ha fått ett förändrat innehåll, varför utvecklingen av anslagen fördelat på detta sätt speglar både en anslagsutveckling men också förändringar i definitioner.

miljarder kr 10

Allmän vetenskaplig utveckling

6 Civil sektorsforskning

4 Försvarstorskning

0 | "f_i I "T—F 1 _l— 1 F—l_ 1 | 80/81 83/84 86/87 89/90 92/93

Figur 5:11 Utvecklingen av anslag till huvudområden i statsbudgeten 1 miljarder kr, 1994/95 års penningvärde. Statistiken från statbudgetanalysen (Bilaga 2).

Sektorsforskningens nivå har de senaste decennierna legat ungefär konstant medan anslagen till allmän vetenskaplig utveckling ökat relativt mycket. Anslagen till försvars-FoU speglar framför allt kostnadsutveck- lingen för utveckling av försvarsmateriel i samarbete med industrin.

Utvecklingen av anslagen till olika vetenskapsområden är för anslag till allmän vetenskaplig utveckling väldefinierad eftersom indelningen av fakulteter och forskningsråd väl överensstämmer med områden. Det är svårare att få en totalbild men många av ändamålen i statsbudgetana- lysen kan relativt enkelt hänföras till fakultetsområden. De ändamål som inte kan fördelas utgör en förhållandevis liten del av de totala anslagen och kan approximativt fördelas mellan vetenskapsområden. På detta sätt summerade anslag är naturligtvis approximationer men ger ändå en god bild av utvecklingen.

miljarder kr 8

Teknik och naturvetenskap

6 4 Medicin och vård 2 Kulturvetenska er Jord, skog och veterinärmedicin 0 | "_|—" l'" l |__|—T I _| 80/81 83/84 86/87 89/90 92/93

Figur 5:12 Utvecklingen av anslag till vetenskapsområden i statsbudgeten i miljarder kr, 1994/95 års penningvärde. Statistiken från statsbudgetanalysen (Bilaga 2). Ändamål klassade i vetenskapsområden enligt text.

Under perioden 1980/81-1994/95 har anslagen till kulturvetenskaper ökat med nära 50 % och till teknik och naturvetenskap med 27 %. Anslagen till medicin och vård har ökat marginellt med 5 % medan jordbruksvetenskapema klarat sig något bättre och ökat med 10 %.

5.8. Forskningsvolymen och utbudet av forskarutbildade

5.8.1. Inledning

De trender som redovisats ovan, likväl som internationella trender (kapitel 6), talar för en fortsatt ökning av såväl total FoU som forsk- ningen vid universitet och högskolor. Samtidigt börjar om fem år de stora 40-talistkullama att gå i pension. Behovet av forskarutbildad personal kan därmed tänkas bli så stort att utbudet av doktorer, snarare än finansieringen av forskning blir begränsande för volymen. Detta var också bakgrunden till den föregående regeringens mycket uttalade satsning på ökad volym i forskarutbildningen.

SACO lät 1994 genomföra en studie av utbud och efterfrågan på akademiker för olika ekonomiska scenarier fram till år 2010. I samband med denna studie genomfördes i samarbete med Sveriges Akademiska

Rektorskonferens en specialanalys av de forskarutbildade som visade att efterfrågan sannolikt skulle överskrida utbudet. Med forskningsfinans- ieringsutredningens delvis bättre och senare statistik är det intressant att göra om kalkylerna i analysen.

Grunden för analysen är demografisk statistik som gör det möjligt att väl förutsäga pensionsavgångama bland de forskarutbildade samt de efterfrågestudier som NUTEK och SCB genomfört åt SACO (NUTEKS analys förekommer delvis i långtidsutredningen (LU 1995, Bilaga 11).

Forskarutbildad personal finns inom fyra huvudsektorer på arbets- marknaden; Universitet och högskolor, vårdsektom, övrig offentlig verksamhet samt vissa branscher inom näringslivet. NUTEK:s analys behandlar näringslivet och deras normalscenario, med en antagen BNP- ökning av 2 % per år, innebär att antalet forskarutbildade inom närings- livet skulle öka med 14 000 personer mellan 1992 och 2010.

Vårdsektoms forskarutbildade är nästan enbart disputerade läkare som är verksamma vid sjukhus. Gruppen är speciell i det att läkarna disputerar i kliniska ämnen och sedan nästan uteslutande arbetar i sjuk- vården. Kliniska doktorer har således en egen utbildning och en egen arbetsmarknad som i mycket liten grad har utbyte med övrig utbildning och arbetsmarknad. I en diskussion om tillgängliga forskarutbildade är det ofta rimligt att inte räkna med vare sig examination eller arbets- marknad för denna grupp. Inom övrig offentlig verksamhet är det inte troligt att antalet forskarutbildade kommer att öka eftersom en sannolik utbildningsnivåökning inom statsförvaltningen motverkas av en minsk- ning av antalet disputerade lektorer i skolan.

Universitet och högskolor utgör den idag klart största arbetsmarkna- den för doktorer, där c:a 9 500 av anställningama innehåller krav på doktorsexamen och det därutöver finns drygt 6 000 lärare med anställ- ning där doktorsexamen inte är ett krav. Denna sektor är också den som framför allt berörs av förändringar i forskningsfinansieringssystemet och därför av särskilt intresse för utredningen.

5.8.2. Efterfrågan på doktorer inom högskolan

Under de senaste 10 åren har kostnaderna för forskning och forskarut- bildning inom högskolan ökat med drygt 60 % i fast penningvärde. Samtidigt har antalet lärare/forskare, exklusive doktorander, ökat med drygt 10 %. Den enda personalkategori som uppvisar någon väsentlig ökning är just doktorander och en stor del av ökningen beror på att doktorandemas finansieringsvillkor ändrats snarare än att antalet dokto-

ränder ökat. Med utgångspunkt från utvecklingen är det en mycket försiktig gissning att tillväxttakten av antalet lärare även fortsättningsvis blir minst 1 % per är, dels eftersom de allmänna internationella trender- na pekar mot en fortsatt positiv utveckling, dels eftersom högskolan sannolikt hållit nere antalet nyanställningar i förhållande till verksam- hetens utveckling och alltså behöver anställa fler för att komma i järn- vikt med nuvarande nivå.

En ökad efterfrågan på doktorer uppkommer också genom att lärar- kåren i allt högre grad har disputerat. Idag finns ungefär 6 500 lärare med tjänster som inte kräver doktorsexamen och som i relativt liten utsträckning har disputerat. Statsmaktema liksom högskole- och fakul- tetsledningar har tydligt uttalat en strävan mot att en betydligt större andel av lärarna än den nuvarande skall ha doktorsexamen, vilket bör kunna innebära att de ickedisputerade lärare som pensioneras ersätts med disputerade. Ersättningsbehovet till följd av pensionering skulle då bli c:a 7 000 mellan 1995 och 2010. En allmän volymsökning med 1% per år skulle ge ett behov av ytterligare drygt 2 000 doktorer om hela ökningen av antalet lärare/forskare sker med doktorer.

Med en förväntad utveckling skulle således högskolans behov av doktorer fram till 2010 vara någonstans mellan 9 000 och 10 000. Ök- ningen till följd av de nya forskningsstiftelsema och utökad finansiering från EU är då inte medräknad men skulle efterfrågan motsvara finans- ieringen (ungefär 1,5 milj kr/disputerad i dagsläget) medför dessa källor en ökning på ytterligare ungefär 1 000 doktorer.

5.8.3. Utbudet av forskarutbildade

Både 1993/94 och 1994/95 var antalet examinerade doktorer c:a 1 450. Bibehålls examinationen på den nivån kommer drygt 21 000 doktorer att examineras fram till 2010, vilket torde innebära att c:a 20 000 av dessa står till arbetsmarknadens förfogande (åtminstone 5 % kommer att vara föräldralediga, sjuka eller på annat sätt otillgängliga för arbets- marknaden). Det är sannolikt att examinationen kommer att öka särskilt efter sekelskiftet eftersom många av de åtgärder för att öka examinatio- nen i forrn av forskarskolor och dylikt, som har satts igång eller kom- mer att sättas igång, får genomslag om fem till tio år.

Utbudet av licentiater är mycket svårt att bedöma dels eftersom examinationen ökar relativt snabbt, dels eftersom många av de examine- rade fortsätter forskarutbildningen och diputerar. 1994/95 examinerades

700 licentiater, varav ungefär en tredjedel kan förväntas gå vidare till doktorsexamen.

5.8.4. Balans på arbetsmarknaden?

Pensionsavgångama av doktorer inom samtliga sektorer utom högskolan kan beräknas till c:a 6 000. Tillsammans med högskolans behov innebär det en efterfrågan på 16-17 000 doktorer. Det skulle innebära att ungefär 3 000 finns tillgängliga för näringslivet. Detta tal minskar avsevärt om man räknar bort doktorer inom kliniska ämnen och samtidigt inte räknar med efterfrågeökningen till följd av pensionering inom sjukvård och vid medicinska fakulteterna. Näringslivet skulle i en sådan kalkyl ha tillgång till knappt 1 000 doktorer fram till 2010, vilket måste anses som mycket få i jämförelse med NUTEKs scenario där 14 000 forskarutbildade för- väntades få plats. Förvisso torde en stor del av näringslivets behov kom- ma att täckas av licentitater men den ovanstående kalkylen visar ändå med stor tydlighet att den begränsande faktorn för svensk FoU mycket väl kan vara antalet examinerade snarare än finansieringen.

Svenskt näringsliv har i ett internationellt perspektiv anställt mycket få forskarutbildade och doktorers och licentitaters ämnesval har framför allt varit inriktat mot att försörja högskolesystemet och i viss mån den övriga offentliga sektorn. Det väsentligt ökade intresset från näringslivet kan komma att innebära att brister uppstår. Inom läkemedelsindustrin märks idag stora brister inom ett antal farmaceutiska specialiteer och ökar konkurrensen med näringslivet om de forskarutbildade kan brister också uppstå inom högskolesystemet, vilket i sin tur får återverkningar på den fortsatta utbildningen både av doktorer och inom grundutbild- ningen.

En utveckling som leder till en uttalad brist på forskarutbildade personer kan inte gagna samhällets utveckling och jag anser det därför väsentligt att volymen av forskarutbildning och forskning inom högsko- lan kan upprätthållas och helst ökas.

5 .9 Sammanfattande bedömningar och förslag

1 Forskningsstatistiken från SCB har visat sig innehålla väsentliga brister vad gäller den statliga forskningsfinansieringen. En god statlig planering förutsätter bra statistik och den kvalitet som statistiken för

närvarande har är inte tillfyllest. Till en del beror den låga kvaliteten på resursbrist men också på att ingen kompetent nationell beställare av statistiken finns. 2 Den tillgängliga statistiken indikerar att den totala forskningsvolymen i landet ökar kontinuerligt, framför allt inom näringslivet men också inom högskolesystemet. 3 Finansieringen av total FoU överförs i än högre grad till näringslivet och extemfinansieringsgraden i högskolan ökar. Framför allt ökar den ickestatliga finansieringen av högskolan. 4 Under de senaste 15 åren har staten framför allt satsat medel för att förstärka kulturvetenskapema men också teknik och naturvetenskap. Medicin och vård har haft den svagaste anslagsutvecklingen. 5 Den ökade forskningsvolymen tillsammans med de stora pensionsav- gångama efter sekelskiftet innebär en avsevärd risk för brist på forskarutbildad arbetskraft. Volymen av forskarutbildning och forsk- ning inom högskolan bör därför upprätthållas och helst ökas den närmaste tioårsperioden.

6. F orskningsfinansiering i ett internationellt perspektiv

6.1. Underlagsmaterial

Det internationella perspektivet är naturligt i forskningspolitiken och särskilt intressant är jämförelser mellan de nordiska länderna eftersom förutsättningama i många fall är likartade i dessa. Utredningen har därför uppdragit åt Bertel Ståhle vid UNI-C i Köpenhamn att samman— ställa och analysera forskningsfinansieringen i ett nordiskt perspektiv. Rapporten har publicerats som SOU 1996:28 och utgör en stor del av underlaget för detta kapitel. Utöver Ståhles rapport har utredningen utnyttjat OECD-statistik ur Main Science and Technology indicators (1995) samt Basic Science and Technology Statistics (1995).

OECD:s forskningsstatistik baseras på uppgifter från de enskilda ländernas statistikbyråer och i Sveriges fall alltså SCB. Den osäkerhet i den svenska statistiken som jag tidigare konstaterat har således över- förts till OECD:s material, vilket gör att siffrorna bör tolkas med för- siktighet. Till detta kommer att de enskilda länderna i den redovisade statistiken har delvis väsentligt skilda forskningsfinansieringssystem, vilket medför svårigheter att inordna dem i OECD:s definitioner (Frasca- ti manualen, se kapitel 3). Statistiken är heller inte enhetlig i den me- ningen att vissa indelningar/kategorier inte rapporteras från ett antal länder och att tidsperioden för insamling av underlag inte alltid överens- stämmer ländema emellan.

6.2. Forskningspolitiken

En av de mest slående slutsatserna i Ståhles rapport är att forsknings- politiken inom OECD-sfären är så homogen. Det förefaller som om samtliga länder på det hela taget agerar på samma sätt och för samma forskningspolitiska resonemang och Norden är inget undantag. 1990- talet har inneburit en strävan mot en mer koordinerad, målinriktad och strategisk styrning av den nationella forskningsinsatsen och en viktig del i denna strävan har varit att försöka bryta upp från den traditionella

disciplinindelningen och försöka integrera grundforskning och tillämpad forskning.

Forskningspolitiken har därmed integrerats i teknologi- och innova- tionspolitiken, så att även grundforskningen betraktas i ett samhälleligt eller industriellt relevansperspektiv. Forskningspolitiken har kommit att handla om forskningens nytta och om hur denna kan optimeras. En cent- ral fråga har därmed blivit forskningsutföramas effektivitet och mål- inriktning med ökade krav på resultatorientering och relevans. Detta har lett till en avreglering av högskolan och statliga forskningsinstitut med ökad självständighet som följd, vilket väl överenstämmer med den sven- ska utvecklingen såsom den beskrivs i FRN:s rapport (SOU 1995: 121).

Länderna satsar alltmer på att prioritera vissa forskningsområden och där skapa större sammanhållna strategiska forskningsprogram. Dessa styrs i hög grad från central nivå och är således finansiärsstyrda snarare än som tidigare forskarstyrda program, vilket markerar att forsknings- politiken alltmer betraktar forskningen som planeringsbar på samma sätt som andra verksamheter.

Olika länder använder olika instrument för att bedöma vilka insats- områden som är väsentliga och i några större FoU-länder, exempelvis Storbritannien, har omfattande studier, sk foresight-analyser, genomförts. Sådana baseras på bedömningar från en stor mängd experter, forskare, industri- och samhällsföreträdare, vilka ger sin bedömning av vilka forskningsområden som i framtiden kommer att vara mest behövliga i framtiden. Bedömningar tillsammans med kända fakta sammanställs och utgör grund för en sammanhållen bedömning av nationens forsknings- politiska insatsområden. Insatser av denna typ är omfattande och det är därvid intressant att Ståhle konstaterar att ”de flesta forskningsintensiva länder efter olika analys och planeringsprocesser i syfte att finna de mest lovande forskningsområdena, de framtida teknologiema och de mest akuta forskningsbehoven, närmast oavsett såväl använda metoder som analysemas ofattning — ungefär samtidigt valt att utpeka samma basteknologier och samma problemområden till forskningspolitikens satsningsområden.”

De stora insatsområdena har i alla länder varit basteknologier såsom informationsteknologi, mikroelektronik, materialteknologi och biotekno- logi. Dessutom prioriteras det något mer amorfa området miljöforskning, vilken i de nordiska länderna fungerat närmast som en övergripande prioritering i forskningspolitiken.

Liksom FRN konstaterat för Sverige konstaterar Ståhle för Norden att den centraliserade beslutsforrnen för övergripande prioriteringar kom- binerats med ett ökat forskarinflytande när det gäller den fortsatta för— delningen av medel. Praxis varierar dock mellan de nordiska länderna

där fördelningen av medel mellan vetenskapliga huvudområden till forskningsråden i Danmark och Sverige görs av regering och riksdag medan myndighetsnivån gör det i Norge och Finland. Vad gäller fakul- tetsanslagens fördelning på fakultetsområden är Sverige ensamt om en hård central styrning, medan de i övriga nordiska länder i huvudsak fördelas på universitetsnivån.

I och med att forskningen blivit en integrerad del av industri och väl- färdspolitik och inte längre en kulturell verksamhet vid sidan om den centrala politiken har det uppstått behov av institutionella förändringar. Behovet av omfattande underlag för forskningspolitiska beslut har ökat väsentligt liksom behovet av koordinerande instanser. Kraven på ökad effektivitet och resultatorientering har också lett till institutionella för- ändringar.

I Danmark inrättades ett forskningsministerium 1993 och 1995 lades ett förslag om en ny forskningsrådsstruktur och om ett system för forsk- ningsrådgivning till de politiska instanserna. Arbete pågår också med att lägga fast en nationell forskningsstrategi. Lagstiftningen har ändrats och håller på att ändras i syfte att öka universitetens och sektorsorganens självständighet. Danmark har också inrättat två forskningsfonder vars uppgifter i många stycken är analoga med de stiftelser som, med utnytt- jande av medel från löntagarfonderna, inrättats i Sverige. Forskarut- bildningen har reformerats och ett utvärderingscenter etablerats.

Även Finland har förändrat sin forskningsrådsorganisation, genomfört en forskarutbildningsreforrn samt systematiserat utvärderingsverksarn- heten. Forskningsinstituten har varit föremål för utredning, vilket lett till en omfattande omorganisation. Ett nytt lagförslag syftande till en enhet- lig universitetslagstiftning med förstärkt och effektiviserade universitets- ledningar bereds för närvarande och utredningar om förbättrad koordine- ring av forskningspolitiken och utveckling av sektorsforskningen före- ligger.

Norge genomförde 1993 en total förändring av forskningsrådsorgani- sationen, Man har omorganiserat forskningsinstitutssektom och antagit en ny universitetslag som kraftigt minskat antalet statliga regionala högskolor. En fond för företagsinriktat FoU-stöd inrättades 1993 och Norges forskningsråd har fastställt en nationell forskningsstrategi.

En sammanfattande beskrivning av forskningsrådsorganisationemai Danmark, Finland och Norge finns i bilaga 3.

Ståhle sammanfattar de centrala elementen i omstruktureringen i följande punkter:

—- Ett effektivare forskningspolitiskt rådgivningssystem för statsmak-

terna

— En starkare nationell koordinering av forsknings- och teknolo- gipolitiken — En överordnad styrning av den samlade offentligaforskningsin- satsen — En mer samlad och strategisk forskningsrådsorganisation med råd- givningsuppgifter och bredare ansvarsområden — En effektiviserad och mer enhetlig forskningsrådsorganisation. Den svenska forskningspolitiken under nittiotalet visar på stora likheter med inriktningen i övriga nordiska länder. Skillnaderna är framför allt att rådsorganisationen snarast diversifierats än gjorts enhetlig och att sektorsforskningsorganen inte reformerats.

6.3. Internationella tendenser i forskningsstatistiken

Forskningsvolym kan mätas på ett flertal olika sätt men den vanligaste jämförelsen mellan länder är forskningsmedel i förhållande till bruttona- tionalprodukt. 1993 satsade Sverige drygt 3 % av BNP på FoU, vilket var klart mest bland OECD-ländema där genomsnittet var ungefär 2,2 %. Ser man endast till civil FoU är skillnaden gentemot OECD- snittet större men mindre i jämförelse med övriga nordiska länder. Den statliga FoU-satsningen som andel av BNP är också högst i Sverige men här påverkar försvarsforskningen statistiken mer och ser man endast till civil FoU är den statliga satsningen större i både Norge och Finland. Förändring av FoU som andel av BNP påverkas självklart i hög grad av utvecklingen av BNP och den höga siffran för Sverige 1993 är till en del en effekt av låg BNP men även under antagandet att BNP-utveck- lingen varit jämförbar med övriga länder skulle rangordningen kvarstå.

Sett över hela OECD-området har FoU som andel av BNP ökat trendmässigt under lång tid. För samtliga länder har dock hastigheten i ökningen varierat relativt mycket mellan olika är (Figur 1). Ståhle skri- ver att utvecklingen av FoU andelen under 90-talet visar på en trend- mässig avmattning men jag anser inte att statistiken ger belägg för detta. Vad som kan urskiljas är att försvarforskningen minskat tydligt och detta påverkar naturligtvis den totala FoU-andelen i framför allt länder som USA, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. FoU i dessa länder står för en stor del av den totala FoUn inom OECD, vilket innebär att sammanslagna siffror för OECD, EU och Nordamerika också minskar. Ser man emellertid till den cicila delen av FoU och studerar utveck-

lingen i enskilda länder är det svårt att uppfatta någon avmattning (Figur

1). Civil FoU i % av BNP P 3 SWE J N USA FIN

2 NOR

DNK 1 0

1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993

Figur 6:l Utvecklingen av civil FoU som andel av BNP i ett antal länder. Utöver Sverige, Japan, USA, Finland, Norge och Danmark som är utmärkta i diagrammet ingår även Österrike, Frankrike, Irland och Nederländerna. Data från Main Science and Technology Indicators (OECD).

Min bedömning av utvecklingen internationellt blir densamma som för den svenska, dvs att FoU utgifterna även fortsättningsvis kommer att öka såväl i fasta priser som andel av BNP. Däremot är det inte lika tydligt att statligt finansierad FoU kommer att fortsätta öka eftersom den allmänna trenden tycks vara att den företagsfinansierade andelen av FoU

ökar (Figur 2).

% 70

Nordamerika

40 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993

Figur 6:2 Andelen näringslivsfmansierad FoU av total FoU. Data från Main Science and Technology Indicators (OECD).

Även denna parameter påverkas i hög utsträckning av försvarsforsk- ningen genom att den statliga finansieringen minskar så att företagsande- len ökar. Totalt inom OECD har den offentliga delen av finansieringen av företagens FoU minskat från 22 till 13 % de senaste 10 åren och för USA är siffran än mer dramatisk från 33 % till 19 %. Trots det tycks den långsiktiga trenden, även med denna effekt borträknad, vara signifi- kant. EU skiljer sig från USA och Japan i detta avseende, vilket kan bero på en långsammare utveckling inom industrin liksom att EUs forskningsprogram förskjutit balansen.

Trenden mot en ökad privat finansiering märks också tydligt i finan- sieringen av universitet och högskolor. Den för Sverige mycket tydliga trenden mot en större privat andel av de externa medlen är genomgåen- de i OECD-materialet (Figur 3). Ökningen är i de flesta fall föranledd av att företagen i högre grad finansierar projekt vid högskolan men beror i Sverige främst på ökning av bidrag från stiftelser och fonder. Denna finansiering utgör en i ett internationellt perspektiv stor andel av forskningsfinansieringen vid högskolan. De osäkerheter som finns i SCB:s statistik kan innebära att förändringens styrka överskattas.

12 10

oro-hom

Sverige Europa Japan USA

Figur 6:3 Andelen av universitets och högskolors forskningsfinansiering som kommer från privata källor (företag, stiftelser och fonder). Data från Basic Science and Technology Statistics (OECD). Grupperingen ”Europa” skiljer sig från ”EU”.

Vad gäller universitetens extemfinansieringsgrad finns ingen tydlig OECD-trend men åtminstone i Europa är trenden, dvs en ökad extem- finansiering, likadan som i Sverige (Figur 4).

Sverige Europa Japan USA

Figur 6:4 Andelen av universitet och högskolors forskningsfinansiering som kommer från externa källor. Data från Basic Science and Technology Statsitics (OECD). Grupperingen ”Europa” skiljer sig från ”EU”.

Det svenska systemet utmärker sig med en förhållandevis stor univer- sitetssektor, vilket också utmärker våra nordiska grannländer (Figur 5). Universitetssektoms storlek som andel av total FoU har i Sverige legat runt 30 % men har enligt SCB minskat under 90-talet så att den 1993 var mindre än Norges. Sett i lite längre perspektiv tycks dock de nordis- ka länderna karaktäriseras av en minskad andel universitetsforskning medan trenden är den omvända för övriga OECD-området (Figur 5).

% 35 30 25 20

15

10 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993

6.4. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Den samlade bilden av det redovisade materialet och Bertel Ståhles rapport är att Sverige i de flesta avseenden agerar och har en struktur som överensstämmer med övriga västvärldens. Utvecklingstrendema är likartade i de olika länderna och det föreligger en närmast för- bluffande enighet vad gäller formuleringar och lösningar på forsk- ningspolitiska frågor.

2. De trender som finns i Sverige tycks vara globala och kan därför med större sannolikhet användas för att bedöma situationen några år framåt i tiden.

7. Universitet och högskolor

7.1. Finansiering av högskolans forskning 7.1.1 Utveckling av högskolans finansiering

I svensk forskningspolitik har det varit en bärande princip att huvud- delen av den offentligt finansierade forskningen skall utföras inom universitet och högskolor. De tar emot nära 90 % av den offentliga finansieringen om försvarsforskningen undantas (c:a två tredjedelar om försvarsforskningen inkluderas). Högskolan har därmed en central roll för landets forskning och styrningen av högskolans forskning är förenad med mycket stort inflytande på den totala forskningens inriktning. Den statliga finansieringen av högskoleforskningen sker främst genom fakul- tetsanslag, bidrag från forskningsråden och medel från sektorsforsk- ningsorganen. Verksamhetens ekonomiska omfattning och finansiering framgår av nedanstående figur:

miljarder kronor

15 Utländska bidra Företagstiftelser & kommuner 10 5 Medel från egna stiftelser & fonder

Basanslag

81/82 83/84 85/86 87/88 89/90 91/92 93/94

Figur 7:1 Anslag och bidrag till forskningsverksamhet vid universitet och högskolor i milj kr (1994/95 års priser). ”Basanslag” avser fakultetsanslag, lokalkostnadsanslag, anslag för klinisk forskning samt diverse mindre anslag. Bidrag från råd och sektorsorgan är sammanslagna eftersom någon enhetlig fördelning mellan dessa typer av finansiärer inte kunnat göras bakåt i tiden. Data är hämtade från högskolans ekonomiska verksamhetsredovisning och omräknade enligt bilaga 2.

Sedan mitten av 1980-talet har de samlade medlen för högskolans forskningsverksamhet ökat i stort sett varje år. Medelsökningama under 1993/94 och 1994/95 speglas dock inte av en motsvarande ökning av kostnadema utan har resulterat i större överskott eller sparats som för- skott, se bilaga 2.

Mellan 1984/85 och 1994/95 har forskningsmedlen ökat med drygt 60 % i fast penningvärde och de uppgick 1994/95 till drygt 15 miljarder kr. Ökningen består till stor del av externa medel, vilka ökat med 94 %, medan basanslagen endast har ökat med 36 %. Samtidigt har antalet lärare och forskare inte ökat med mer än 11 %, vilket till en del beror på att resurser i stor utsträckning satsats på forskarutbildningen. Inklude- ras doktorandtjänster i gruppen lärare/forskare blir ökningen 50 % men kostnadsökningen för forskarutbildningen blir förhållandevis liten efter- som doktorandtjänstema ofta har ersatt utbildningsbidrag och kostnaden för dessa försvinner.

Det mätbara resultatet av forskningen i form av publicerade artiklar och prestationer i forskarutbildningen har särskilt under 90-talet ökat i minst samma takt som finansieringen. Antalet doktorsexamina per miljon kronor forskningsanslag ( 1994/95 års penningvärde) har ökat från 0,10 till 0,12 och Sveriges andel av världsproduktionen av artiklar (enl Science Citation Index) har ökat från 15 till knappt 17 promille medan världsandelen av forskningsmedel till högskolor minskat från knappt 25

till 22 promille.

miljarder kronor tusentals personer (heltidsekvj tusentals prestationer tusentals artiklar

Totala forskningsmedel

15 Forskare/lärare inkl. doktorandtj. Forskare/lärare ArtiklariSCl 10 V 5 Prestationer i forskarutbildning 0 I 1 | _l—'I | "_|—# I __|— ]

83/84 85/86 87/88 89/90 91 /92 93/94

Figur 7 :2 Utveckling av finansiering och produktion. Basanslag och totalkost- nader för forskning är angivna i 1994/95 års priser. Personal är antalet heltids- ekvivalenter. Artiklar är antalet artiklar i Science Citation Index och avser således främst naturvetenskap, medicin, teknik o d. Prestationer i forskarut- bildningen är beräknade genom att multiplicera antalet doktorsexamina med 4 och antalet licentiatexamina med två (motsvarande normalstudietiden).

7.1.2. Har högskolan för mycket pengar?

Som nämnts ovan och enligt bilaga 2 tycks högskolan under de senaste två åren ha minskat sina kostnader för forskning/forskarutbildning samtidigt som anslag och bidrag höjts. Utvecklingen skulle kunna tolkas så att högskolesystemet inte orkat med att omsätta ökningen av forsk- ningsmedel i ökad verksamhet. Med tanke på att ytterligare bidrag från de nya forskningsstiftelsema och EU kommer att innebära en ytterligare resursförstärkning med c:a 10 % skulle i sådana fall risken för ineffektiv användning av pengarna vara uppenbar.

Förändringen mot högt sparande inom högskolan förklaras emellertid knappast av brist på kapacitet utan skälet är snarare den mycket decen- traliserade organisationen inom varje högskola i kombination med myndigheternas möjlighet att överföra medel motsvarande 10 % av omslutningen till följande budgetår och att högskolorna ges en god ränta på likvida medel. Institutionerna har alltid haft en mycket fri ställning

och varit mottagare och kontraktstecknare för externa bidrag. De senaste åren har institutionernas ansvar för ekonomihantering och personal förstärkts (i olika grad vid olika högskoleenheter) och deras reaktion har i detta läge varit att försöka bygga upp reserver för att klara sitt utökade ansvar och de överskott och outnyttjade medel som finns ligger också främst hos institutionerna. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att uppbyggnaden av buffertar måste vara en fömuftig åtgärd ur institutio- ners och fakulteters synpunkt. Den nuvarande nivån av förskottsmedel och reserverade medel kommer därmed sannolikt att bestå, men att en ännu större andel ackumuleras förefaller osannolikt. Utöver ökade buffertar medför den nyligen införda obligatoriska lånefinansieringen av utrustning dels en minskad upphandling till följd av osäkerhet kring proceduren, dels initialt lägre kostnader för institutionerna, vilket även det leder till större reservationer.

I ljuset av de senaste årens utveckling av högskolans överskott kan det tyckas som om systemet inte har kapacitet att ta emot de bidragsök- ningar som förväntas de närmaste åren, men det finns alltså alternativa förklaringar till utvecklingen. Dagens mycket försiktiga utgiftspolicy bör ses som en naturlig, om än något överdriven, anpassning till ett nytt system men skulle ansamlingen av oförbrukade medel fortsätta även under budgetåret 1997 anser jag att det är nödvändigt att se över hög— skolans organisation och finansiering. Skulle det visa sig att högskole- systemet inte har kapacitet för de forskningsuppgifter som samhället lägger på det, bör möjligheten att skapa fristående forskningsinstitut för att avlasta högskolan vissa forskningsuppgifter övervägas (jfr kapitel 8).

7.1.3. Finansiering på fakultets- och institutionsnivå

Den översyn av strukturen för forskningsfinansiering som utredningen genomfört har bl a avsett relationerna mellan forskningsfinansiärer å ena sidan och universitet och högskolor å den andra. För att förstå denna relation och de problem som kan finnas i sammanhanget är det nödvän- digt att ha klart för sig hur högskolans forskningsverksamhet fungerar i praktiken. Här ges därför först en sammanfattande beskrivning av högskoleforskningen sett i ett finansieringsperspektiv.

På fakultetsnivå kan finansieringen beskrivas med nedanstående tabell, som för de olika fakulteterna anger medelsandelen (i procent) från olika finansiärer. Tabellen avser fakultetsanslag och externa bidrag och inkluderar inte lokalkostnadsanslag och andra anslag som ingår i begreppet basanslag. Fakultetsmedlens andel av intäkterna varierar som synes från 70 % eller däröver för humanistisk och teologisk fakultet, via

ca 50 % för samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig fakultet till ca 40 % eller därunder för medicinsk och teknisk fakultet.

För de stora fakulteterna har inte fakultetsanslagets andel av forsk- ningsmedlen förändrats dramatiskt mellan 1984/85 och 1992/93. De senaste årens inriktning mot industriellt motiverad forskning har emel- lertid ökat extemfinansieringsgraden inom särskilt de tekniska fakulteter- na och KTH och CTH uppvisar 14 respektive 17 % ökning av de ex- terna bidragen mellan 1993/94 och 1994/95. Även EU-forskningen och de nya forskningsstiftelsema är i hög grad inriktade mot teknikvetenskap och fakultetsanslagets andel av forskningsmedlen kan därför snart bli under 30 % för de tekniska fakulteterna.

Fakultet Fakultets- Fakultets- Råds- Sektors- Ickestat- anslag anslag bidrag bidrag liga bidrag 84/85 92/93 92/93 92/93 92/93 Humanistisk 67 70 10 14 6 Teologisk 76 76 18 5 1 Juridisk 66 59 7 4 3 O Samhällsv. 46 48 12 28 12 Medicinsk 45 41 15 10 34 Odontologisk 68 67 5 5 22 Farmaceutisk 43 61 12 9 17 Matem.-naturv. 52 52 21 16 11 Teknisk 3 7 3 7 12 3 1 1 9 Tema — 5 8 16 17 9

Tabell 7 :1. Andelen fakultetsanslag av totala forskningsmedel exklusive loka- lanslag i procent för 1984/85 och 1992/93. Motsvarande andelar av olika typer av externa bidrag för 1992/93 fördelade på fakulteter.

På institutionsnivå finns stora skillnader vad gäller omfattningen av forskningsverksamheten och dess finansiering. Många institutioner är i huvudsak undervisningsinstitutioner med en mycket begränsad forsk- ningsverksamhet. Andra har en betydande forskningsvolym, men med stora skillnader vad gäller dess finansiering. Det finns institutioner vars forskning är så gott som helt finansierad från universitetets basresurser (fakultetsanslagen), medan andra har en hög andel extemfinansiering. Den senare kan i sin tur komma i huvudsak från forskningsråd, sektor- sorgan eller näringsliv eller i jämförbar utsträckning från flera finansi- ärer.

Det kan ibland finnas skäl till att forskningen vid en universitetsinsti- tution har en renodlad finansiering, men en blandning av resurser från olika slags finansiärer är enligt min mening att föredra. Stöd från olika

finansiärer speglar institutionens bredd och dess förmåga att samtidigt bedriva verksamhet av inomvetenskaplig och sektoriell betydelse. Det bör vid varje institution finnas utrymme både för inomvetenskapligt motiverad forskning och för nyttoinriktad sådan och dessa olika inrikt- ningar bör helst inte bara kunna samexistera utan också samverka och befrukta varandra. Detta kräver enheter av tillräcklig storlek och ett ledarskap som kan organisera och vidmakthålla den typ av simultanka- pacitet som det här är frågan om.

7.2. Högskolans basanslag

7.2.1. Fakultetsanslag

Fasta forskningsresurser, basanslag, fördelas idag till 12 universitet och högskolor i form av fakultetsanslag (då har medräknats CTH och HHS, som har enskild huvudman) samt dessutom till de medicinska fakulteter— na i forrn av anslag till klinisk forskning. På förslag av regeringen beslutar sålunda riksdagen om anslag till olika fakultetsområden för var och en av dessa 12 högskoleenheter. En del av fakultetsmedlen används, efter beslut av högskolestyrelsema, för gemensamma ändamål, men styrelsemas möjligheter att flytta medel mellan olika fakultetsområden är mycket begränsade (maximalt 3 % av anslagen). Huvuddelen av anslagen ställs alltså till fakultetemas förfogande och utgör dessas basresurser för forskning. Endast regering och riksdag kan därför, ge- nom justeringar av fakultetsanslagen, styra fakultetemas fasta forsk- ningsresurser.

T 0 nr 1991/92 inrättade riksdagen professurer på förslag av rege- ringen, vilket i hög grad styrde fakultetemas interna fördelning av fakultetsanslaget. Enligt den nu gällande högskoleförordningen inrättar emellertid högskolan själv sina professurer och fakultetsanslagen är därigenom inte längre kopplade till ämnen eller forskningsinriktningar. Tvärtom är det fakulteterna själva som beslutar om fakultetsanslagens användning, och det har lett till intensifierade diskussioner om strategi och kvalitet inom högskolan.

Vad gäller fördelningen av fakultetsmedel mellan olika lärosäten är det enligt min mening väsentligt att statsmakternas beslutsgrunder är så tydliga att man inom högskolan kan agera utifrån en rimlig kännedom om de syften och motiv som vägleder de politiska besluten. Statsmakter- na bör också utnyttja de möjligheter till styrning av högskolan som basanslagen ger genom att framför allt ge incitament till kvalitet och

förnyelse och eventuellt andra målsättningar. Årsredovisningar tillsam- mans med utvärderingar i Högskoleverkets eller forskningsrådens regi bör utgöra ett tillräckligt underlag för att i högre grad styra delar av bas- anslagen till de lärosäten som bäst uppfyller statsmakternas mål. Med en sådan styrning är emellertid kraven på stabilitet, förutsägbarhet och genomskinlighet i beslutsprocessen mycket stora.

Via fakultetsanslagen finansieras en institutionell infrastruktur för forskningen, en bas för den extemfinansierade verksamheten samt fakultetens egen forskning och forskarutbildning. Medlen används i huvudsak för avlöning av fast anställd personal, för täckande av lokal- kostnader och för studiefinansierin g inom forskarutbildningen. Resteran- de medel används för driftkostnader för den forskningsverksamhet som bedrivs vid de olika institutionerna. I vissa fall räcker fakultetsanslagens medel för att upprätthålla en rimlig nivå på forskningsverksamheten (kan t ex gälla humanistisk och teologisk forskning), men för det mesta fordras ytterligare medel innan någon mer betydande forskning kan komma igång.

Fakulteternas nya möjligheter att inrätta och dra in professurer spelar en mycket stor roll för deras möjligheter att aktivt påverka forsknings- verksamheten. I det tidigare systemet var ämnesstruktur och den största delen av anslaget uppbundet av riksdagsbeslut medan det nya systemet ger möjligheter att frigöra resurser genom att dra in professurer och tillhörande kringresurser. F akultetema utnyttjar ännu inte fullt systemets frihet och mot bakgrund av den fragmenterade institutionsstrukturen och svårigheterna att kvalitetsbedöma och prioritera mellan olika forsknings- ämnen är det svårt att förutsäga i vilken grad man lyckas utnyttja möj- ligheterna till förnyelse i dessa kollegiala församlingar,. Det finns emel- lertid en förändringsvilja och det görs på flera håll ambitiösa försök att förbättra fakultetemas arbete i detta avseenden. Som exempel kan näm- nas det 5 k BDT-projektet vid Uppsala universitet (BOT= Besparingar och Omfördelningar inom Teknisk-naturvetenskaplig fakultet) i vilket arbetet med en tioprocentig besparing kombinerats med en omfördelning av medel motsvarande 5 %. Ett annat exempel finns vid Sveriges lant- bruksuniversitet där de av statsmakterna beslutade medelsindragningama framtvingat en prioriteringsdiskussion, som lett till relativt selektiva besparingar. Det sker sålunda en utveckling mot mer aktiva fakulteter med ansvar för planering, prioritering och uppföljning. De fasta forsk- ningsresursema, basanslagen för forskning, är fasta i den meningen att de inte fördelas av externa finansiärer, men inom fakulteterna blir de alltmer konkurrensutsatta.

Enligt mångas uppfattning finansierar emellertid fakulteterna fort- farande forskning som i bästa fall kan klassificeras som kompetensuppe-

hållande och där ökat kvalitetsmedvetande skulle kunna leda till en bättre användning av befintliga medel. Samtidigt är det viktigt att på- peka att vetenskaplig excellens inte bör vara det enda kriteriet vad gäller fördelning av fakultetemas forskningsresurser. Universiteten har inte samma uppdrag som forskningsråden och deras vetenskapliga funktion är mer mångsidig. Hänsyn måste tas till utbildningens behov av forsk- ningsanknytning, till högskolans ansvar för kontinuitet och långsiktighet, till högskolans samhällsansvar och till dess skyldighet att skydda och bevara den kunskap som forskningen skapat.

7.2.2. Särskild fakultetsresurs

Efter förslag i 1990 års forskningsproposition (prop 1989/90:90) tillför- des de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna sammanlagt 50 milj kr i syfte ”att stimulera dessa fakulteter till insatser som vitaliserar den forskning på eget programansvar som bedrivs inom fakulteterna och till resursfördelning som i högre utsträckning sker utifrån vetenskapliga kvalitetskriterier”. Avsikten sades vidare vara ”att stimulera fakultetsorganen att i ökad utsträckning arbeta efter samma kvalitetskriterier som forskningsråden”. Den tillkommande resursen skulle ”användas för koncentrerade förstärkningar för en tid av sex år” och den skulle vara sammankopplad med en aktiv granskning av veten- skapliga resultat som är en följd av resursförstärkningen”.

Tillskottet skedde med 15 milj kr från och med 1991/92 och med ytterligare 35 milj kr från och med 1992/93. Från detta budgetår för- fogar var och en av landets fem humanistiska och fem matematisk- naturvetenskapliga fakulteter över fem miljoner kronor per år för de avsedda insatserna.

I utredningens direktiv ingår att göra avvägningar mellan fakultets- och rådsanslag och den mellanform som den särskilda fakultetsresursen har varit är därvid av särskilt intresse. Utredningen tillskrev därför de fem berörda universiteten (Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå) och bad om en redovisning för hur den särskilda resursen hade använts. Sådana redovisningar lämnades av alla de tio berörda fakulte- terna och dessa har för utredningens räkning granskats av Inge Jonsson (de humanistiska fakulteterna) och Carl-Ivar Brändén (de matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna).

Båda granskama konstaterar att fakulteterna genomfört fördelningen av medlen med utgångspunkt från vetenskapliga kvalitetskriterier. Däre- mot skiljer de sig i bedömningen av huruvida fakulteterna i någon mån kan ersätta råden med det arbetssätt som föreskrivits för den särskilda

fakultetsresursen. Inge Jonsson bedömer att den positiva effekten för de humanistiska fakulteterna varit så stor att en överflyttning av medel från råden vore motiverad medan Carl-Ivar Brändén bedömer att fakulteterna framför allt brister i förnyelse. Skillnaden mellan granskama kan delvis förklaras i deras något olika angreppssätt där de humanisitska fakulteter- na bedömts efter hur medlen fördelats och vilken nytta de gjort, medan de rnatematisk-naturvetenskapliga fakulteterna framför allt bedömts efter i vilken utsträckning medlen medfört någon förnyelse av forskningen.

Det kan konstateras att försöket med den särskilda fakultetsresursen visat att fakulteterna i hög grad kan fördela resurser utifrån rena verk- samhetskriterier och således bortse från kollegiala bindningar och olika rättvisemodeller. Det talar för att fakulteterna i sin nuvarande organisa- tion kan fungera som dynamiska aktörer i den vetenskapliga utveckling- en och att bilden av dem som stela inrättningar där vänskapskorruption och revirtänkande i alltför hög grad styr agerandet i varje fall inte är ge- nerellt giltig. Samtidigt medför fakultetemas breda uppdrag och arbetsgi- varansvar att de inte kan ersätta forskningsrådens nationella kvalitets- granskning och inriktning mot förnyelse av forskningen.

Fakulteternas möjligheter och förmåga att agera på ett önskvärt sätt är beroende av att basanslagens fördelning inte i alltför hög grad styrs av externa faktorer såsom öronmärkning, externa bidragsgivares krav och basanslagets storlek i förhållande till övriga resurser. Framför allt bestäms handlandet emellertid av fakultets- och högskoleledningamas vilja till förändring. Forskningsfinansieringens viktigaste uppgift i detta avseende är således att ge en incitamentsstruktur för förnyelse och vetenskaplig kvalitet.

Som nämnts ovan ger det nuvarande högskolesystemet fakulteterna ett stort utrymme att själva skapa fria resurser, varför särskilda anslag som den särskilda resursen inte är nödvändiga för att fakulteterna skall kunna fördela medel på ett rådsliknande sätt. Det skulle ändå kunna vara befogat att fördela särskilda medel för ändamålet och på så vis garantera användningen av fakultetsanslaget men jag anser att sådan öronmärkning av medlen helst bör undvikas då den ytterligare beskär fakultetemas rörelsefrihet. Istället måste fördelningen av fakultetsanslaget mellan lärosäten, som jag föreslagit ovan, ske på ett sätt som ger incitament för att medlen används på ett sätt som liknar hanteringen av den särskilda fakultetsresursen. Den särskilda resursen bör således fortsättningsvis inkluderas i det ordinarie fakultetsanslaget

7.2.3. Anslag till klinisk forskning

Anslaget för klinisk utbildning och forskning (ALF) är större än fakul- tetsanslaget till de medicinska och odontologiska fakulteterna medan den del av ALF som används till forskning är ungefär lika stor. Anslagets syfte är att ersätta de landsting som driver universitetssjukhusen, för ökade kostnader till följd av forsknings- och utbildningsverksamhet. Det rör sig om lokalkostnader, förlorad vårdtid för läkare som arbetar åt universitetet, utrustningskostnader och kostnader för analyser som utförs i forskningssyfte. Anslaget gavs under 80-talet direkt till landstingen men det ställs numera till högskoleenhetemas förfogande, varefter dessa överför medlen till respektive landsting. Forskningsdelen av medlen har i fast penningvärde (1994/95) hållits på det hela taget konstant på c:a 1,2 miljarder kr.

Förändringen av anslagstekniken skedde på grundval av en särskild utredning (SOU 1989:29) och efter förslag i 1990 års forskningsproposi- tion. Förändringen ledde till att fakulteterna fick ett något större in- flytande över och bättre insyn i anslagets användning men det är upp- enbart att användningen av anslaget ändå i stor utsträckning är undan- dragen statliga myndigheters kontroll. Det faktum att landstingen inte lyckats återredovisa mer än knappt 40 % av anslagets forskningsdel, i den forskningsstatistik som SCB nyligen genomfört, pekar tydligt på bristerna i kontrollen.

Riksrevisionsverket har genomfört specialstudier av ALF-medlens an- vändning i Göteborg och Lund. Man konstaterar därvid att det varit svårt att få kunskap om vad medlen egentligen använts till och att fakultetemas inflytande är oklart. Samtidigt påpekar RRV att en tydlig förbättring tycks vara på väg och att både fakulteterna och landstingen arbetar för en bättre redovisning och tydligare styrning.

Det nuvarande systemet för att ersätta landstingen kan innebära för- delar i form av enkelhet för sjukhusledningama att hantera ersättningar och det ger också en långsiktig stabilitet åt verksamheten. Samtidigt är det rimligt att staten har större kontroll över de anslag som i princip avser statlig verksamhet. Det är också viktigt att fördelningen av an- slagen sker på vetenskapliga och andra grunder som de definieras av fakulteterna och inte som de definieras av sjukhusledningama, vilkas uppgift framför allt är att beräkna de kostnader som fakultetemas verk- samhet för med sig.

Ett särskilt problem uppstår då en fakultet vill utnyttja ett sjukhus vid något annat landsting än det Alf-avtalet gäller. Fakulteten har då små möjligheter att ersätta dessa sjukhus med de anslag som fakulteten erhållit för sådana ändamål.

För mig väger de uppenbara nackdelarna med nuvarande system klart tyngre än fördelarna och jag föreslår således att det centrala och de lokala avtalen sägs upp och så snart som möjligt ersätts med ett system där fakulteterna sluter lokala avtal med de sjukhus de finner lämpliga Avtalen bör ges en utformning så att statens kontroll över medlen blir tillfredsställande och så att de medicinska och odontologiska fakulteter— nas inflytande över medlen garanteras.

7.3. Extemfinansieringen

7.3.1. Extemfinansieringens grunder

Det externa forskningsstödet förutsätter oftast att verksamheten är orga- niserad i avgränsade projekt. I praktiken sker emellertid forsknings- arbetet snarare som mer eller mindre permanenta program än som tidsbegränsade projekt. Olika forskare och forskargrupper arbetar utefter ett antal olika linjer och kurskorrigeringar sker genom löpande åter- koppling från de uppnådda resultaten till den planering som ständigt uppdateras. Det betyder att de projektförslag som presenteras för de externa bidragsgivarna ofta har karaktären av strukturer som är upp- byggda för detta ändamål. Annorlunda uttryckt tvingas sålunda forskarna i sina förslag att anlägga finansiäremas synsätt på sin verksamhet. Det är samtidigt svårt att se hur t ex forskningsråden skulle kunna arbeta på något annat sätt om de vill granska verksamhetsförslag från enskilda forskare eller forskargrupper.

När bidrag beviljats och medel utbetalats från externa finansiärer har de senare mycket olika krav beträffande projektstrukturen. Somliga kräver att projektet skall kunna tydligt identifieras även under genomfö- randefasen och enligt RRV bör alla finansiärer ställa krav på separata ekonomiska redovisningar för varje projekt. Andra godtar att deras bidrag integreras i en större budget för forskargruppens eller institutio- nens verksamhet och nöjer sig med att utvärderingen av deras projekt- stöd får formen av att denna större enhets resultat granskas i samband med begäran om förnyat stöd eller vid utvärderingar som täcker hela det aktuella forskningsfältet, inklusive det aktuella projektet.

7.3.2. Extemfinansiering och arbetsgivaransvar

Utredningens direktiv talar om att formerna för tilldelning av externa medel ofta ger svårigheter för universitet och högskolor att leva upp till sitt arbetsgivaransvar. Bakom denna formulering ligger, såvitt utred- ningen förstår, det förhållandet att den personal som arbetar inom ramen för ett extemfinansierat projekt är anställd av högskolan och inte av den externe finansiären. Det betyder att högskolan har ansvar för såväl rekrytering av ny personal när projektvolymen ökar som för personal- reduktioner när den minskar.

En hög extemfinansieringsgrad innebär att lönerna för en stor del av personalen finansieras med bidragsmedel. Den osäkerhet om framtida stöd som följer av projektfinansiering ökar sannolikheten för uppsäg- ningar. Grundtanken i lagen om anställningsskydd, att den först an- ställde bör vara den sist uppsagde, är dessutom svår att tillämpa efter- som projektmedel oftast tilldelas en enskild forskare, som - ensam eller som ledare för en forskargrupp — står i ett i kontraktsförhållande till bidragsgivaren som genomförare av projektet. Forskningsbidragen är således i kontrakten riktade till vissa personers löner och kan inte flyttas till andra, som i och för sig har längre anställningstid. Det uppstår turordningskretsar som ofta består av en enda individ, vilket i många stycken innebär att LAS sätts ur spel.

Jag anser att systemet med projektstöd från externa finansiärer är en omistlig del i ett väl fungerande forskningssystem. En komplikation med ett sådant system är att det är mycket svårt att uppnå samma anställ- ningstrygghet för alla forskare i samma tjänstekategori. Universitet och högskolor måste därför i högre grad än vad som för närvarande är fallet inte bara acceptera de formella förpliktelsema av sitt arbetsgivaransvar utan också utveckla bättre modeller för anställning på projektmedel. Ett alltför generöst utnyttjande av upprepade korttidsförordnanden kan t ex knappast vara förenligt med en ansvarsfull arbetsgivarpolitik och inte heller det inte ovanliga bruket att säga upp personal långt innan forsk- ningsbidragen tagit slut, för att på det viset undvika kostnader för upp- sägningstid och trygghetsperiod. Högskolorna bör reservera medel för sådana kostnader och i högre grad undvika anställningar endast baserade på att en person har egna forskningsmedel. En översyn av institutions- strukturen är också befogad eftersom små institutioner har betydligt svårare att klara sitt arbetsgivaransvar än större.

Det är möjligt att en förändring av tjänsteorganisationen vid högsko- lan skulle kunna förbättra anställningstryggheten för forskare finans- ierade av externa bidragsgivare. Regeringen har tillsatt en särskild utredare för att se över tjänsteorganisationen.

7.3.3. Olika externa bidragsgivare

Extemfinansieringen omfattar både statliga och icke-statliga medel och det har skett en utveckling mot en minskad statlig andel av denna fi- nansiering. I början av 1980-talet utgjorde sålunda statens andel av den extemfinansierade forskningen ca 75 %, medan den under 1994/95 bara var drygt 60 %. Räknar man in den förväntade utvecklingen av EU- bidragen och medlen från de nya forskningstiftelsema kommer andelen att sjunka till 50 %. Denna utveckling stärker högskolans självständighet gentemot statsmakterna, men Ökar dess beroende av företag, stiftelser och utländska eller internationella organisationer.

Högskoleverkets statistik för 1994/95 visar att forskningsråd och sektorsorgan vardera finansierar c:a 12 % av högskolans samlade forsk— ning. Andelen av rådsanslag är relativt lika mellan de olika lärosätena medan sektorsmedel fördelas mer ojämnt. De sex universiteten under utbildningsdepartementet finansieras till mellan 5 och 14 % är av sek- torsmedel (för det sjunde universitetet, d v s SLU, var siffran 15 %). Beroendet av sektorsforskningsmedel är betydligt större för de tekniska högskolorna (ca 30 %) och för flertalet av de mindre och medelstora högskolorna (33,5 % totalt). Privata stiftelser och fonder finansierar knappt 6 % och utländska finansiärer drygt 1,5 %. Det är notabelt att ränteinkomster står för större intäkter än utländska finansiärer.

miljarder kronor

Statliga externa

Övriga svenska

Utländska

Egna stift. & fonder

' I' 7 T T'WFF l l l 'l 71 l l l |

81/82 83/84 85/86 87/88 89/90 91/92 93/94

Figur 7 :3 Figuren beskriver de tre olika grupper av externa bidrag som statistiken kan urskilja. Beloppen anges i fast penningvärde (1994/95) och med de omräkningar och schabloner som beskrivs i bilaga 2. Den kraftiga ökningen av statliga externa bidrag 1994/95 beror till en del på överföring av lokalkost- nader till forskningsråden och på överföringen av nationella anläggningar till råden. Därutöver föreligger en faktisk ökning, särskilt från övriga statliga bidragsgivare.

Med de externa medlen finansieras anställning av personal (högskole- lektorer och forskare, forskarassistenter, doktorander och teknisk perso- nal) samt inköp av utrustning och materiel. En viss andel av dessa medel tas också i anspråk för universitets- och institutionsgemensamma kostnader, men för institutioner med omfattande extemfinansiering kan det ändå med viss rätt hävdas att delar av fakultetemas basanslag åtgår för att upprätthålla högskolans förmåga att genomföra de externt finans- ierade projekten. Samtidigt bidrar dessa projekt till institutionernas samlade resurser och kompetens, vilket även kommer annan forskning till godo.

7.3.4. Former för det externa forskningsstödet

Externt finansierade forskningsprojekt är av olika slag och skiljer sig väsentligt vad avser storlek, mottagare och projektets längd. Utredningen har uppdragit åt Uppsala universitet att genomföra en särskild studie avseende de projektkontrakt som tecknats vid universitetet under bud- getåret 1994/95. Den bild som framträder är inte helt kongruent med en bild över finansieringen eftersom olika finansiärer har olika policy vad avser flerårsprojekt. Råden förnyar kontrakten varje år, även om pro- jektstöd garanteras för en treårsperiod, vilket medför en överrepresenta- tion i jämförelse med finansiärer som endast skriver ett kontrakt under treårsperioden.

Av studien framgår att små kontrakt, (100 kkr/år, står för nära 40 % av kontrakten men samtidigt för endast 5 % av de totala kontrakterade projektmedlen. Det kan tyckas som om dessa små kontrakt innebär ett onödigt slösande av tid och kraft i förhållande till de förhållandevis små medel som erhålles men de tillför ändå Uppsala universitet 32 milj kr och för de enskilda forskarna kan de vara av största betydelse. Den en- kätundersökning som redovisas i Kapitel 14 indikerar också att forskar- na anpassar tiden de lägger ned till storleken på eventuella bidrag.

Små kontrakt skiftar mycket till sitt innehåll från stöd till resor och mindre utrustningsinköp till mer regelrätta om än billiga projekt. En hel del av rådens små kontrakt är delfinansiering av större projekt där rådsbidrag snarast är att betrakta som en kvalitetsstämpel än som en huvuddel av finansieringen. Det är framför allt företag och privata fonder och stiftelser som står för de små kontrakten. Företagen skriver mycket få större kontrakt (medianstorleken för kontrakt med företag låg på knappt 50 000 kr) medan stiftelser, och här bör man återigen betona att statistiken inte berör de nya forskningsstiftelsema, också i hög grad finansierar större kontrakt. Här föreligger en stor skillnad mellan olika

stiftelser där de stora såsom Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som regel ger stora bidrag till framför allt utrustning, eller som Cancerfonden och Riksbankens jubileumsfond till större projekt. Antalet stiftelser är stort och för Uppsala universitets del skrevs drygt 600 kontrakt med stiftelser och fonder under 1994/95.

Större projekt finansierades i övrigt till största delen av forskningsråd men även sektorsorganen stod för en väsentlig del. Medianbidraget från råd och sektorsorgan var c:a 275 000 kr medan de stora stiftelsemas medianbidrag var 345 000 kr. Med den indelning av finansiärer som utredningen använt är det således inte möjligt att särskilja någon grupp som särskilt prioriterar större eller mindre projekt, även om det inom varje grupp går att urskilja finansiärer med uttalade strategier. Tydligt är emellertid att privata finansiärer hittills har dominerat de små kon- trakten men haft avsevärt mindre andel av de större.

Kontraktsstorlek (100 kkr 100-500 kkr >500 kkr Antal kontrakt 874 st 915 st 420 st Summa projektmedel 32 Mkr 190 Mkr 369 Mkr

Ann off Utland Ann off Utland Företa Utland

Företag

Sektorsorgan

Sektor organ

Figur 7 :4 Den relativa andelen av antalet projekt fördelat på bidragsgivare och storleken på bidragen. Uppsala universitet 1994/95.

Ett forskningsbidrag innebär oftast ett ganska enkelt avtal där bi- dragsmottagaren är en forskare/forskargrupp, som erhåller bidraget mot att ägna sig åt viss forskning under en viss tid. Institutionen och ibland högskolan garanterar att projektet får genomföras och att det, mot ersätt- ning, kan använda sådana faciliteter det behöver. Under de senaste åren har emellertid flera finansiärer kopplat en rad nya villkor till kontrakten.

Krav på motfinansiering, normalt i form av basresurser finansierade av fakultetsanslagen, är en standardingrediens i avtal inom EU:s forsk- ningsprogram. Även NUTEK och några av de nya forskningsstiftelsema arbetar med sådana klausuler. Kraven på motfinansiering är ofta relativt

omfattande och innebär att lokaler, utrustning och forskare utan ersätt- ning får utnyttjas inom projektet.

NUTEK har i kontrakten för konsortier en klausul om immateriella rättigheter, enligt vilken forskarna förutsätts överlåta rättigheterna till eventuella patent till i konsortierna ingående företag. Även EU—kon- trakten har klausuler om immaterielrätten och Stiftelsen för Strategisk Forskning, SSF, kräver att en modell skall finnas och har aktivt arbetat för att en sådan skapas. Högskolans organisation och huvudsakliga inriktning utgör emellertid ett hinder för att enkelt tillämpa samma principer som inom privata företag. Projekten är som nämnts ovan ofta finansierade av ett flertal finansiärer och det är således svårt att identifi- era vilken finansiär som bör få rättighet till ett visst patent. Vidare har forskaren alltid rätt att publicera sina resultat, vilket omöjliggör efter- följande patentering. En rapport utarbetad på uppdrag av Stiftelsen för Strategisk forskning (Hantering av immateriella resultat och rättigheter inom högskolan, 1996) beskriver väl svårigheterna i detta avseende.

Råden har sedan lång tid inrättat tidsbegränsade tjänster som forskare kunnat söka. Då tjänsterna tillsatts har råden, av de högskolor där tjäns- teinnehavaren arbetar, krävt en garanti för att högskolan tar över an- svaret för tjänsten och fortsättningsvis bekostar den. På motsvarande sätt har finansiärer i avtal om forskningsbidrag infört klausuler om att hög- skolan efter projekttidens slut skall garantera att forskningen inom projektet fortsättningsvis finansieras av högskolan. Högskolorna har å sin sida värjt sig mot denna typ av uppbindning av kommande basanslag och anser att dessa inte bör bindas upp av finansiärerna. Fakultetema har t ex ofta förbehållit sig rätten att själva besluta om vad fakultet- sanslagen skall användas till och inte ansett sig kunna garantera stöd under längre tider.

7.3.5. Frågor om kostnadstäckning

I 1987 års forskningsproposition underströks att den externt finansierade verksamheten inte skulle kunna fungera utan ”tillgång till högskolans utrustning, bibliotek, verkstäder och andra serviceinrättningar och utan den kompetens och det expertstöd som ligger i arbetsledningen m m och den vetenskapliga miljön inom högskolan”. De då gällande bestämmel- serna för externt finansierad verksamhet (enligt vilka forskningsråden betalade ett förvaltningspålägg om 3 %) förlängdes trots det för ytterli- gare en treårsperiod men samtidigt angavs att principen om full kost- nadstäckning skulle tilllämpas konsekvent inom högskolan fr o m bud- getåret 1990/91.

Frågan återkom i 1990 års forskningsproposition, i vilken den ägna- des ett särskilt avsnitt under rubriken ”Fömyelse av forskningen inom fakultetema”. Dessa tydliga markeringar ledde till att företrädare för högskolan och för olika finansiärer kunde träffa särskilda överenskom- melser om att externa forskningsbidrag i den fulla kostnadstäckningens namn skulle beläggas med en avgift om 13,6 %. Storleken på avgiften kan naturligtvis diskuteras och den siffra som olika intressenter kommer fram till beror i hög grad på vilken utgångspunkt man resonerar ifrån och vad som läggs i begreppet full kostnadstäckning. Säkert är emeller- tid att en sådan siffra endast kan utgöra ett grovt medelvärde för olika projekttyper vid olika fakulteter.

Skillnaden mellan fakulteter har också lett till en vidgad diskussion mellan forskningsråden och högskolorna där olika modeller för differen- tierade avgifter för kostnadstäckning behandlas. Utredningen kan knap- past ha något att tillägga i detta ärende utan jag konstaterar att frågan behandlas av aktörer som besitter både kompetens och detaljerad kun- skap därom.

7.3.6. Extemfinansieringens effekt på högskolans interna prioriteringar

Så som den fulla kostnadstäckningen är utformad och med de modifika- tioner som kan förväntas komma till stånd efter de ovan nämnda dis- kussionerna anser jag att högskolans direkta och indirekta kostnader för extemfinansierad forskning kan anses vara täckta. Det tidigare problemet att fakultetsanslagen användes till att finansiera kringkostnader för externa bidragsgivare har fått en på det hela taget tillfredsställande lösning.

Problemet med en hög extemfinansieringsandel är istället frågan om den långsiktiga styrningen av fakultetemas forskning. Högskoleverket har för utredningens räkning genomfört en studie över i vilken grad externa bidrag påverkar fakultetemas interna prioriteringar. Resultatet visar att externa medel i allmänhet och forskningsrådsmedel i synnerhet i hög grad påverkar beslut om fakultetsanslagets fördelning till olika institutioner (bilaga 5). Utöver den styrning som Högskoleverket identi— fierat kan det finnas en mer långsiktig påverkan där fakultetemas vilja att optimera sina intäkter gör att forskningsområden där det finns god tillgång på externa bidrag prioriteras, eftersom forskningsvolymen per utbetalat fakultetsanslag då blir större.

Externa bidrag erhålles efter prövning av projektens vetenskapliga kvalitet och, där så är tillämpligt, relevans. För att vara framgångsrika i konkurrensen om bidrag måste således fakulteterna inrikta sina bas- resurser på forskning med en inriktning som passar de externa bidrags- givarna. I en situation där en stor del av fakultetemas resurser utgörs av externa bidrag blir fakulteterna tvungna att förbruka hela fakultetsansla- get på att upprätthålla sådan långsiktig kompetens som är nödvändig för erhålla tillräckliga externa bidrag. Riksdagens tidigare detaljerade styr- ning har då ersatts med styrningen från råd, sektorsorgan, privata stiftel- ser, internationella organisationer och företag.

Ett särskilt problem utgör de krav på motfinansiering som bidrags- givarna på senare tid börjat ställa. EU-projekt förutsätter att fakulteterna bidrar med 50 % av kostnaden genom utnyttjande av egna resurser. Även NUTEK har vid inrättandet av kompetenscentra ställt krav på motfinansiering från högskolan och detsamma gäller några av de nya forskningsstiftelsema. En sådan motfinansiering leder självklart till en ytterligare och mycket kraftig styrning av basresursema mot de forsk- ningsområden som bidragsgivarna prioriterar.

Jag anser att fakultetemas egna fria initiativ är utomordentligt viktiga för ett väl fungerande forskningssytem. Det spänningar som uppstår mellan externa finansiärer med olika inriktning, statsmaktens förord- ningsstyming och principerna för fakultetsanslagens fördelning mellan högskoleenheter stabiliseras av fakulteter och högskolor som har tillräck— liga egna resurser för att ta egna och nya initiativ.

Utredningen kan inte ge svar på frågan vid vilken extemfinansie- ringsgrad som fakultetemas basanslag blir för litet för att ge högskolor- na möjligheter att själva styra sin forskning och också intressera sig för områden som inte ens på medellång sikt kan antas ge forskningsbidrag. Jag kan dock konstatera att externfinansieringsgraden trendmässigt har ökat sedan början av 80-talet (Figur y) och att den samlade bedöm- ningen av utvecklingen i Sverige och andra västländer indikerar en fortsatt och möjligen förstärkt utveckling (jfr kapitel 5 och 6).

Utöver den allmänna utvecklingen har de nya forskningsstiftelsema och EU—forskningen tillkommit. Stiftelserna kan antas öka den externa finansieringen med omkring 1,2 miljarder kr i fast penningvärde och EU-forskningen med ytterligare omkring 400 milj kr. Effekten blir att extemfinansieringsgraden under några få år kommer att öka med 5-6 %.

Problemet är tydligast för de tekniska fakulteterna som redan i början av 80-talet hade en hög extemfinansieringsgrad och som torde vara de största mottagarna av bidrag både från stiftelser och EU.

9/ % 100 o Andel externa medel 100 Andel statligt styrda medel 75 75 50 . 50 25 25 Förväntad andel 1998 Förväntad andel 1998 0 T_I—i '_'1 | I l | | "I—F- I | 0 | | ] 'T—l'_ | 'r—l— | | | | 81/82 85/86 89/90 93/94 81/82 85/86 89/90 93/94

Figur 7:5 Långsiktiga förändringar av högskolans forskningsfinansierings- struktur. Andel externa och statligt styrde medel beräknade utifrån omräknad statistik enl Bilaga 2. Staplarna längst till höger anger det föväntade läget då de nya forskningsstiftelsema och EU-forskningen har nått stabil omfattning.

7.3.7. Statens möjligheter att möta en ökad extemfinansiering

Högskolomas förslag till lösning av problemet med hög extemfinan- sieringsgrad är att öka fakultetsanslaget. Med utgångspunkt i utredning- ens direktiv att inte lägga förslag som ökar statens utgifter för forsk— ningen är en sådan åtgärd endast möjlig genom att minska anslagen till forskningsråd och sektorsforskningsorgan. En minskning av den totala extemfinansieringsgraden från den förväntade nivån inklusive EU-forsk- ning och stiftelser till 1984/85 års nivå skulle innebära en överflyttning av knappt 2,4 miljarder kr till fakultetsanslagen. Det är mer än de sam- lade rådsanslagen och mer än anslagen till sektorsorgan. Statens möjlig- heter att med sektorsmedel styra forskningen och att utnyttja den resurs för en positiv samhällsutveckling som högskolan är skulle således min- ska väsentligt. Det väl fungerande rådssystemets funktion som nationell kvalitetsgranskare och förnyare av forskning skulle gå förlorad.

Jag kan således inte rekommendera en sådan ökning av fakultets— anslagen att extemfinansieringsgraden i någon väsentlig grad minskar. Istället måste de positiva sidorna av att andra samhällssektorer i allt högre utsträckning finansierar högskolans forskning tas tillvara samtidigt som regelverket kring finansieringen stramas upp så att de negativa effekterna på högskolornas självstyre minimeras. I Kapitel 8 diskuterar jag också möjligheterna att minska extemfinansieringen genom bildandet av fristående institut.

7.3.8. Högskolans avtal med bidragsgivare

Med utgångspunkt i resonemangen i "University Industry Relationships" (Bosworth, arbetsrapport RUT-93 U1994z01) anser jag att högskoleför- ordningen bör innehålla krav på att högskolorna genom högskoleförbun- det beslutar om ett modellavtal som säkerställer att utbildnings- och forskningsprogram inom högskolan inte åsidosätts av externa avtalsvill- kor och som garanterar fakultetemas och högskolornas fulla frihet att utnyttja fakultetsanslagen i enlighet med högskolans uppdrag från riks- dag och regering. Avtalet bör därvid förhindra högskolan att acceptera svenska finansiärers krav på motfinansiering och övertagande av verk- samhet.

7.3.9. Ersättning för långsiktig kunskapsutveckling

Den svenska modellen med högskolan som den centrala forsknings- utföraren innebär besvärliga balansproblem. En av högskolans huvud- uppgifter är att utan bindningar utveckla vår kunskap om människan, samhället och naturen och därvid vara i stånd till att kritiskt granska alla företeelser i omvärlden. Denna roll står i viss mån i motsatsställning till uppgiften som samhällets och näringslivets forskningsinstitut där ramar— na för forskningen oftast är betydligt snävare. Å andra sidan ökar ofta den fria forskningen högskolans möjligheter att fungera som bidragsmot- tagare, eftersom många forskningsuppdrag kommer att falla inom om- råden där högskolan med sin fria forskning redan byggt upp kompetens.

Högskolomas och fakultetemas möjligheter att själva inititera och driva forskning är av stor betydelse för att kunna vidmakthålla en hög- skola som klarar sitt uppdrag både som fri kunskapssökare och som effektiv utförare av extemfinansierad forskning. Utvecklingen mot en allt högre grad av extemfinansiering begränsar högskolans möjligheter därvidlag och samtidigt tål inte statsfinanserna, varken på medellång eller lång sikt, en sådan ökning av fakultetsanslagen som skulle vara nödvändig för att balansera extemfinansieringen. Den enda stabila lös- ningen är att högskolan, på samma sätt som konsulter och kunskaps- företag, genom uttagna overheadkostnader garanteras intäkter för att täcka kostnader för egen utveckling och långsiktig kunskapsuppbyggnad.

Detta går utöver den fulla kostnadstäckningen som beskrivits ovan och jag förordar därför att regeringen uppdrar åt högskolorna eller företrädare för dessa att, efter samråd med forskningsråd, sektorsorgan och andra extemfinansiärer, föreslå ett för alla fakulteter och högskolor

enhetligt procentuellt påslag för täckande av kostnaderna för långsiktig kunskapsuppbyggnad. Regeringen bör därefter i förordning stadga storleken på och reglerna för denna overheadkostnad. En overheadkost- nad av den här karaktären kan knappast beräknas utifrån statistik eller andra förhållanden och avsikten är inte heller att skapa någon fullständig rättvisa. Det väsentliga är att i forskningsfinansieringssystemet inkludera element, som gör det mindre känsligt för förändringar och som långsik- tigt säkerställer högskolans möjlighet till egen problemformulering och eget ifrågasättande. Även med denna målsättning är det dock väsentligt att reglerna för påslaget på ett förnuftigt sätt hanterar exempelvis skill- naden mellan normala projektbidrag och bidrag för tung utrustning.

En overheadkostnad för långsiktig kunskapsutveckling kommer sannolikt att medföra en större variation över tiden i högskolornas intäkter för forskning än vad som för närvarande är fallet och det kom- mer att skapa större skillnader mellan olika lärosäten vad gäller finans- ieringen av forskning. Styrningsproblemen för regering och riksdag kommer således att öka, varvid en målinriktad, stabil och genomskinlig fördelning av basanslagen blir central. Kraven på ledning och styrning inom högskolan ökar också med denna konstruktion, eftersom bidrags- forskningen bestämmer en större andel av intäkterna. Det är ändå min mening att ett påslag av denna karaktär ger högskolorna fortsatt goda möjligheter till egeninitierad forskning och att det måste vara upp till högskole- och fakultetsledningar att på bästa sätt förvalta de möjligheter som skapas.

Överföringen av medel från statliga bidragsgivare till universitet och högskolor som på detta sätt kommer till stånd bör fullt ut kompenseras genom överföringar från fakultetsanslagen till forskningsråd och sektors- forskningsorgan. Förändringen skall inte leda till ändrade prioriteringar i statens forskningspolitik. Privata finansiärer, dvs stiftelser och företag, bör däremot inte att kompenseras. För högskolorna blir resultatet ett minskat fakultetsanslag men samtidigt större intäkter till fakultetsstyrd forskning.

7.4. Annan finansiering

7.4.1. Egna fonder och uppdragsforskning

Universitet och högskolors forskning finansieras till en del med medel från egna fonder. Storleken och utvecklingen av dessa har diskuterats ovan och i kapitel 5. Sannolikt kommer dessa medel att öka men de

utgör idag mindre än 1 % av resurserna till forskning och forskarut- bildning och de kommer inte att utgöra något stort bidrag till forsk- ningen utom för privata högskolor.

Uppdragsforskning är en form av FoU där högskolan uppträder som en ren uppdragstagare mest att jämföra med konsulter och kommersiella utredningsinstitut. Uppdragsforskningen är betydligt hårdare reglerad än bidragsforskningen och bl.a. gäller att uppdragsgivaren äger rätten till resultaten. I det svenska systemet där högskolan intar en så central ställning vad gäller forskningskompetens är det nödvändigt att näringsliv och samhälle har möjlighet att beställa ren uppdragsforskning från lärosätena. Uppdragsforskningens volym är drygt 4 % av forskning/- forskarutbildning men varierar mycket mellan lärosäten, så att den exempelvis vid Linköpings universitet var nästan 13 %. Michael Nydén skriver i sin studie för sektorsorganen: ”Skillnaden mellan uppdrag och forskningsbidrag är i realiteten ofta en chimär, och avgörs ofta av om-

kostnadspåläggets storlek”. Om Nydén har rätt i sitt påpekande är förhållandena vid högskolan inte tillfredsställande i detta avseende. Uppdragsforskning tillhör inte högskolans huvuduppgifter och det är viktigt att incitamentstrukturen verkar för en relativt liten andel uppdragsforskning av den totala forsk- ningsverksamheten (en utförligare diskussion om uppdragsforskning kontra bidragsforskning förs i kapitel 10). Det är också rimligt att upp- dragsforskningen belastas med ett särskilt påslag för att kompensera högskolan för förlusten av rättigheterna till resultaten. Uppdragsforsk- ning bör således vara dyrare för uppdragsgivaren än motsvarande bi- dragsforskning, vilket också skulle skapa den eftersträvansvärda incita- mentstrukturen.

7.4.2. Intäkter från immateriella resultat

I det svenska högskolesystemet har inte kommersialisering av forskning och uppfinningar varit en uppgift för lärosätena. Samtidigt har deras uppgift att sprida forskningsresultat till allmänhet, samhälle och närings- liv betonats och särskilt på senare tid har frågan om svensk industris utnyttjande av forskningsresultat och uppfinningar varit i fokus. NUTEK har för detta ändamål infört särskilda klausuler i sina mo- dellkontrakt och en relativt intensiv diskussion om det sk lärarundanta- get, dvs om universitetsläramas nuvarande rätt till sina egna forsknings- resultat, har pågått. Jag anser att det ineffektiva utnyttjandet av patente- ring vid högskolan är en fråga om incitament snarare än formalia. För de allra flesta forskare är det arbete och den osäkerhet som skulle följa

ett försök att kommersialisera en uppfinning en alltför stor stötesten i jämförelse med att publicera resultaten och således få vetenskaplig reveny för forskningen. Högskolorna å sin sida känner inget direkt ansvar för kommersialiseringen av resultat och de saknar ekonomiska incitament härför.

Högskolorna bör i högskoleförordningen ges ett uttalat ansvar för att kommersialisera immateriella resultat och det bör vara möjligt att kom- ma fram till en standardiserad mall för avtalskonstruktioner mellan högskola och forskare och högskola och bidragsgivare (för en vidare diskussion se Andersson & 1996).

En fungerande patentservice kan på sikt ge något överskott men kommer knappast att innebära någon större påverkan av den totala finansieringsbilden. Jag anser dock en uttalad skyldighet för högskolorna att kommersialisera forskningsresultat skulle innebära en betydligt effektivare tekniköverföring och samtidigt i någon mån bidra till hög- skolans intäkter.

7.5. Mindre och medelstora högskolor

1994/95 var de mindre och medelstora högskolornas intäkter av anslag för forskning och forskarutbildning 109 milj kr. Till 1995/96 har an- slaget ökat måttligt och uppgår till 155 milj kr (232,7 milj kr för hela 1 8 månadersperioden) för ”forsknings-stödjande åtgärder vid mindre och medelstora högskolor”. En första del av anslaget är uppdelat i anslags— poster för de olika högskolorna. En andra del (57,5 milj kr) har avsatts för ”forskningssamverkan i nätverk med universitet”, och en tredje del (60,1 milj kr) för fördelning på olika högskolor efter ansökan. De två senare delarna fördelas av regeringen med hjälp av ett ansökningsför- farande, och en kommitté med representanter för bl a forskningsråden och NUTEK bistår Utbildningsdepartementet i detta arbete. I 1995 års budgetproposition sägs: ”Det är önskvärt att dessa resurser [del två och del tre enligt punkt 1 ovan] på sikt samordnas och integreras med forsk- ningsystemet som helhet. Permanenta resurser skall successivt tillföras. Regeringen avser att fr o m ingången av nästa treåriga planeringsperiod göra dessa resurser permanenta för forskning/forskarutbildning vid de mindre och medelstora högskolorna”.

Universitet och högskolor med fasta forskningsresurser svarar för nära 98 % av all forskning och forskarutbildning inom högskolesektom (räknat i intäkter eller kostnader) och bara 2 % av denna verksamhet är alltså förlagd till mindre och medelstora högskolor. Idag finansiera

externa medel forskningen i högre grad vid de mindre och medelstora högskolorna än vid universiteten. 1994/95 uppgick de samanlagda F oU- intäktema vid alla mindre och medelstora högskolor till 305 milj kr, och härav utgjorde de direkta statsanslagen bara 36 %. Medel från statliga myndigheter utgjorde 34 %, från forskningsråden 3 % och från företag och affärsdrivande verk 6 %. Uppdragsforskning spelar också en av- sevärt större roll för finansieringen av FoU vid de mindre och medel- stora högskolorna än vid universitet och fackhögskolor och står för c:a 10 % av finansieringen. Finansieringsbilden skiljer sig alltså avsevärt från högskolor med fasta forskningsresurser kanske särskilt genom den tydliga regionala finansieringen från landsting, kommuner och företag.

Störst totala FoU-intäkter 1994/95 hade Mitthögskolan (44 milj kr) och Lärarhögskolan i Stockholm (42 milj kr). Högskolan i Karlstad, Högskolan i Örebro och Högskolan i Falun/Borlänge redovisar intäker om mellan 30 och 35 milj kr. Fyra högskolor redovisar en nivå på 10 milj kr eller därunder.

Mindre och medelstora högskolor får sedan 1995-07—01 inrätta pro- fessorstjänster efter tillstånd från Högskoleverket (SFS 19951944 med ändring av högskoleförordningen). Syftet med denna förändring var kanske främst att ge grundutbildningen vid dessa högskolor en starkare forskningsanknytning, men den stärker givetvis samtidigt högskolornas möjligheter att konkurrera om en del av forskningsfinansiäremas resur- ser. Utvecklingen mellan 1993/94 och 1994/95 antyder att mindre och medelstora högskolor redan innan regeländringen framgångsrikt lyckas få externa bidrag till sin forskning och uppvisar en betydande tillväxt. I relativa termer är ofta ökningarna för de enskilda högskolorna större än 25 %. Förändringarna av regelverket samt ökade total volym av externa bidrag i forskningssystemet kommer att påskynda utvecklingen och flera av de mindre och medelstora högskolorna kan förutsättas växa betydligt snabbare än universitet och fackhögskolor och därmed få en forskningspolitiskt större vikt.

Jag anser att en sådan utveckling är positiv och nödvändig för att klara grundutbildningens forskningsanknytning och för att regionalt förankra forskningen, vilket bör underlätta tekniköverföring och forsk- ningsinformation och därmed den regionala utvecklingen. Externfinan- sieringsgraden för mindre och medelstora högskolor är ungefär 70% och således betydligt större än för de större högskolorna. Svårigheterna att driva en egen fri kunskapsutveckling är således mer accentuerade och de förstärks av de i absoluta tal små resurserna.

Mitt förslag om en särskild ersättning för långsiktig kunskapsupp- byggnad kommer att ge de mindre och medelstora högskolorna ökade

basresurser och således bättre möjligheter att bygga upp sina forsknings- organisationer. Ett ökat direkt basanslag skulle ytterligare förstärka deras möjligheter och jag förordar en ökning av det särskilda anslaget för forskningsstödjande åtgärder så att extemfinansieringsgraden 1997 kommer i nivå med den vid de tekniska högskolorna, vilket med 1994/95 år intäkter och en förväntad utveckling under 1995/96 skulle innebära c:a 80 milj kr. KK-stiftelsen kan årligen förväntas bidra med ytterligare 65 milj kr och därmed kommer medlen till forsknng vid de små och medelstora högskolorna med mitt förslag att öka med 50 %, vilket kan medföra kapacitetsproblem. Hänsyn bör tas till KK—stiftelsens bidragsvolym så att anslagsökningen fördelas jämnt över den kommande treårsperioden. De nya medlen bör fördelas så att högskolor med större externa anslag, dit inte särskilda medel från länsstyrelserna bör räknas, också får större anslag för forskningsstödjande åtgärder. Ökningen bör inte finansieras genom en minskning av fakultetsanslagen utan tas från sådana anslag, som kan minskas som en konsekvens av de nya stiftelser- nas verksamhet.

Skulle det statsfinansiella läget tillåta ytterligare ökningar av anslagen till de mindre och medelstora högskolorna bör ökningen helt fördelas efter ansökan enligt den modell som etablerats för anslaget C 49 under Utbildningsdepartementet. Därvid bör eftersträvas en profilering av de olika högskolornas forskningsprogram och dessa bör koncentreras till områden som inte kräver omfattande materiella resurser för att en in- ternationellt konkurrenskraftig verkSamhet skall kunna utvecklas.

7.6. Sammanfattande bedömningar och förslag

]. Universitet och högskolor har de senaste tio åren fått väsentligt ökade medel för forskning och samtidigt ökat sin produktion av doktorer och vetenskapliga artiklar väl i paritet med medelsökningen.

2. De senaste åren har högskolorna i hög utsträckning sparat forsk- ningsmedel som överskott i verksamheten, som förskott eller som periodiserade bidrag. Detta kan tyda på svårigheter att öka kapacite- ten, vilket, om så visar sig vara fallet, bör leda till en omprövning av den svenska modellen med en förhållandevis liten andel forsknings- institut.

3. Fakultetsanslagens fördelning mellan lärosäten bör i betydligt ökad utsträckning styras av hur högskolorna uppfyller statens forsknings- politiska mål.

4. Den särskilda resursen till humanistiska och matematisk- naturveten- skapliga fakulteterna bör bibehållas men fortsättningsvis inkluderas i det ordinarie fakultetsanslaget

5. Det centrala och de lokala avtalen som styr utnyttjandet av anslaget för vissa ersättningar för klinisk utbildning och forskning bör sägas upp och ersättas med ett system där statens kontroll över medlen blir tillfredsställande och de medicinska och odontologiska fakultetemas inflytande över medlen garanteras.

6. Högskoleförordningen bör inkludera krav på att högskolorna genom högskoleförbundet beslutar om ett modellavtal som förhindrar hög- skolan att acceptera svenska finansiärers krav på motfinansiering och övertagande av verksamhet.

7. Ett för alla fakulteter och högskolor enhetligt procentuellt påslag för täckande av kostnaderna för långsiktig kunskapsuppbyggnad bör stadgas i förordningen om extemfinansiering.

8. Högskolorna bör i högskoleförordningen ges ett uttalat ansvar för att kommersialisera immateriella resultat.

9. Mindre och medelstora högskolors basresurser för forskning bör stärkas med 80 milj kr för att minska extemfinansieringsgraden till samma nivå som vid de tekniska högskolorna.

8. Forskningsinstitut utom och inom universiteten 8.1 Bakgrund

Den svenska modellen för statligt forskningsstöd, som mer utförligt beskrivits i kapitel 4, innebär att den helt övervägande delen av den offentligt finansierade forskningen bedrivs vid universitet och högskolor. Dessa är därigenom de största utförama även av sektorsforskning. Fristående institut för sektorsmotiverad forskning har endast en begrän- sad del av F oU-volymen. Cirka hälften av sektorsforskningen genomförs vid universitet och högskolor och ungefär lika stor andel av totalkost- naden för forskningen vid högskolorna finansieras av externa medel från bl a sektorsmyndigheter. Det innebär att andelen offentligt finansierad FoU som utförs vid universitet och högskolor är högre i Sverige än i alla övriga OECD-länder.

Fristående forskningsinstitut finns inom det 5 k industriforsknings- systemet som finansieras gemensamt av staten och näringslivet. Detta system innefattar ett trettiotal institut och ett antal program med inrikt- ning på olika teknikområden. Härutöver finns inom flera områden fristående statliga institut. Inom försvarssektom finns t.ex. Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Flygtekniska försöksanstalten (FFA) som fristående institut. Inom arbetslivsforskningen finns på motsvarande sätt Arbetslivsinstitutet. Ett annat fristående forskningsinstitut är Institutet för rymdfysik i Kiruna (IRF) som genomför forskning om den nära rym- dens fysik, t.ex. norrskensforskning. Sedan det dåvarande Manne Sieg- bahninstitutet 1993 integrerades i högskoleorganisationen i Stockholm är IRF det enda kvarstående statliga fristående forskningsinstitutet av grundforskningskaraktär.

Situationen är helt annorlunda för det företagsfinansierade FoU- arbetet som till helt övervägande del sker vid företagens egna laboratori- eri Sverige eller utomlands. Den begränsade del av industrins forskning som utförs vid universitet och högskolor och inom forskningsinstitut berörs inte närmare i detta kapitel.

8.2. Industriforskningsinstituten

Industriforskningsinstituten utgör en kvantitativt liten men betydelsefull del av det svenska forskningssystemet. De drivs för närvarande i stiftel- seform utan eget kapital och styrelserna utses av den statliga huvud- mannen och de intressentföreningar som bildats av berörda företag. Huvudmän är NUTEK, BFR, SJFR och SNV. Två institut är högskole- anknutna och till gruppen kan också räknas Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, SP som drivs som ett statligt bolag med medel från Näringsdepartementet. Instituten utom SP finansieras gemensamt av näringslivet och staten och den sammanlagda omslutningen var nära 1,5 miljarder kr budgetåret 1994/95 (1,2 exklusive SP). I genomsnitt fi- nansierar staten 30 - 35 % av instiutens verksamhet. Institut finns inom följande områden

Omsättning (Mkr)

Institut med NUTEK som statlig huvudman Fiber och polymerteknologi 43 Förpackning och distribution 32 Kvalitetsutvecklin g 19 Medieteknik 28 Metallforskning 50 Optisk forskning 17 T1 lämpad matematik 8 Verkstadsteknisk forskning 148 Korrosion 28 Livsmedel 54 Skogsindustriteknik 175 Metallurgi 48 S stemutveckling 31

eramer 1 ] Datavetenskap 56 Träteknik 78 Ytkemi 41 Svenska gjuteriföreningen 18 Institut med andra huvudmän Cement och Betong (BFR) 24 Stålbyg nad (BFRg 6 Jordbru steknik( JFR) 25 Skogsforsknin SJFR 80 Vatten och lu d (S vg 87 Industriell Mikroelektroni (högskola) 53 Kompositer (högskola) 15 Statligt bolag Sveriges provnings- och forskn.inst. (SP) 283

För varje institut baseras forskningen på ett avtal mellan staten, före- trädd av ansvarig myndighet, företagens intressentförening och genomfö-

rande institut. Detta avtal reglerar mål, medel och inriktning samt ansvar och ekonomiska åtaganden.

En särskild utredning under näringsdepartementet (Dir 1994:62 med tilläggsdirektiv 1995 :27) "Omstrukturering och förstärkning av industri- forskningsinstituten" arbetar sedan juni 1994. Den skall lämna sitt be- tänkande i november 1996 med en lägesrapport i april 1996 som kan ligga till grund för 1996 års forskningsproposition. Mot bakgrund av denna särskilda utredning finner jag inte anledning att närmare gå in på institutens roll och organisation utöver vad som har anknytning till mina förslag vad gäller formerna för utförande av sektorsforskning och i diskussionen om EU-forskningen.

Instituten är betydelsefulla aktörer inom forskningssamarbetet med EU. EU/FoU-rådet har uppskattat att cirka 10 % av de totala EU- med- len till Sverige kommer att gå till industriforskningsinstituten, vilket motsvarar cirka 90 milj kr per år. Eftersom EU- programmen i princip endast finansieras till hälften av medel från EU och återstoden måste finansieras nationellt ställer detta krav på ytterligare resurser för inst- ituten. Jag återkommer i kapitel 13 med förslag till medelsöverföringar med anledning härav.

8.3. Sektorsorganens syn på högskolan som forskningsutförare

För att få en uppfattning om hur väl högskolan kan fylla sin uppgift vad avser sektoriellt motiverad forskning har utredningen frågat de forsk- ningsfinansierande sektorsorganen om deras erfarenheter av universitet och högskolor som utförare av det FoU-arbete de finansierar. Myndig- heternas svar redovisas i bilaga 6. Här kan noteras att frågan ”Hanterar universitet och högskolor det av myndigheten önskade FoU-arbetet på ett tillfredsställande sätt?” utan vidare besvarades jakande av cirka hälften av de myndigheter som ansåg sig kunna ta ställning till frågan. Några avstod på grund av begränsade erfarenheter från att besvara frågan och övriga ansåg sig inte kunna ge ett allmängiltigt svar eller hade reservationer av olika slag.

Ett antal stora myndigheter hade blandade erfarenheter av sitt samar- bete med högskolan. Redovisade resultat sades vara av skiftande kvalitet och relevans och prioriteringsformema ansågs ha en tendens att miss- gynna tvärvetenskaplig och industriorienterad forskning. Att få till stånd samarbete över ämnes- och fakultetsgränser bedömdes som svårt och

erfarenheterna var därför inte entydigt positiva när det gäller projekt som kräver ett tvärvetenskapligt arbetssätt. En viktig fråga i samman- hanget är om universitet och högskolor klarar av att anpassa och förnya sina arbetsformer och på den punkten ansåg flera att det just nu händer en del positivt med centrumbildningar, kompetenscentra etc.

Vissa försvarsmyndigheter påpekade att det på grund av verksam- hetens karaktär inte går att lägga ut all forskning på universitet och högskolor. De önskade emellertid se en utökad samverkan mellan för- svarssektom och högskolesektom både vad avser F oU-finansierande och FoU-utförande myndigheter.

Försvarets myndigheter lägger alltså ofta ut FoU-proj ekt på sina egna institut, men även flera andra myndigheter ser instituten som viktiga komplement, dit det ibland också kan finnas skäl att koncentrera forsk- ningen inom ett visst område. Några myndigheter anser att instituten har viktiga uppgifter när det gäller att tillhandahålla kontinuerlig kunskap, bevakning och beredskap inom sina områden. Andra anser att instituten bättre än en högskoleinstitution kan ta ansvar för större experimentella och kostnadskrävande projekt.

Ett antal myndigheter vill därför inte utesluta en utbyggnad av in- stitutsorganisationen. En stor aktör som NUTEK anser emellertid samti- digt att det i princip är fel väg att gå, främst därför att det kan bryta kopplingen mellan utbildning och forskning. En vanlig synpunkt är att samarbete och samverkan mellan UoH och instituten bör öka och att nätverk bör byggas kring viktiga forskningfrågor. En fördjupad dialog mellan högskola och institut å ena sidan och forskningsfinansierande myndigheter å den andra efterlyses också.

De senares kritik vad gäller högskolans arbetsformer m m bör tas på allvar och den fortsatta samverkan kommer att kräva flexibilitet och anpassningsförrnåga från båda håll.

8.4. Universitet eller institut som bas för sektorsforskning?

Den svenska modellen som beskrivits i avsnitt 8.1 ovan har både för- och nackdelar. Till fördelarna hör de nära kontakterna mellan sektors- forskningen och utbildningen på både forsknings- och grundutbildnings- nivå, sektorsorganens bidrag till formuleringen av viktiga, för högskolan forskningsbara samhällsproblem, möjligheterna för sektorsforskningen att dra fördel av högskolans omfattande internationella samarbete, när- heten till den den inomvetenskapliga forskningsfronten och samspelet

mellan långsiktig inomvetenskapligt motiverad forskning och tillämpad målinriktad forskning. Till nackdelarna hör att högskolans organisation inte alltid är anpassad till denna form av samarbete, att forskarna ibland prioriterar andra uppgifter högre än sektorsforskning och att den externa finansiären inte alltid kan styra arbetet på det sätt han önskar. Till de balansproblem som behöver uppmärksammas i sammanhanget hör att en alltför stor andel externa medel kan inverka menligt på högskolans möjlighet att bedriva sin primära uppgift undervisning och forskning och att sektorsforskningen styr inriktningen på högskolans hela verksamhet.

Den ovan redovisade enkäten till sektorsorganen visar att det i vissa fall föreligger brister i högskolans sätt att genomföra de extemfinan- sierade projekten. I allmänhet bör dessa kunna åtgärdas genom en för- bättrad dialog mellan universitet och högskolor och sektorsorgan. I dag begränsas ofta kontakterna till direkta kontakter mellan berörd forskare och finansiär. Institutionsledningar, fakulteter och i vissa fall högskole- ledningar måste på ett tydligare sätt involveras innan extemfinansierade projekt och program accepteras. Verksamhetens inriktning och omfatt— ning får inte stå i strid med högskolans interna prioritering och över- gripande policy. Högskolan måste också ta sin del av ansvaret för den verksamhet man åtagit sig att genomföra, t.ex. att man ställer tillräckliga interna kvalitetskrav på den extemfinansierade verksamheten på motsva— rande sätt som man gör beträffande den verksamhet som bedrives med grundutbildnings- och fakultetsmedel. Universitet och högskolor bör i den mån så inte redan skett fastställa kriterier för sitt engagemang i sektorsforskningen.

Trots att vissa kritiska synpunkter framkom i utredningens enkät till sektorsforskningsorganen är det bestående intrycket att fördelarna i det nuvarande systemet med högskolan som utförare även av sektorsforsk- ning överväger och jag anser därför inte att det finns anledning till några väsentliga principiella förändringar. Däremot krävs en utveckling av arbetsformema både inom högskolan och hos finansiärerna och en förbättrad samverkan mellan dessa båda parter. En sådan utveckling har som framgår ovan redan inletts och jag ser det som ändamålsenligt att den fortsätter. Högskolans organisation och tjänstestruktur bör enligt min mening ta hänsyn till att sektorsforskning är en accepterad och med övrig forskning likvärdig verksamhet. Jag förutsätter att meritvärdering- en av verksamhet som har hög samhällsrelevans får en utförlig belys- ning i den översyn som inletts avseende högskolans tjänstestruktur.

Modellen med universitet och högskolor som bas för sektorsforsk- ning behöver dock inte utesluta att man också överväger uppbyggnad av från högskolan fristående institut i särskilda fall. Det kan t ex vara motiverat när man vill bygga upp mer uppdragsstyrda verksamheter än

vad som är möjligt i en i högskolan integrerad verksamhet eller när man vill göra en kraftsamling kring ett samhällsrelevant långsiktigt forsk- ningsområde. Att mer i detalj analysera dessa frågor faller emellertid knappast inom ramen för denna utredning.

8.5. Nya organisationsformer för universitetsforskningen

Högskoleverket har på utredningens uppdrag undersökt extemfinansi- eringens inverkan på fördelningen av fakultetsanslagen. Verkets sam- manställning redovisas i bilaga 5. Verket har inom ramen för sin studie också belyst frågan om extemfinansieringen har en tendens att styra forskning mot enheter utanför högskolans traditionella institutionsstruk- tur. Exempel på sådana enheter är nätverk, centra, konsortier, särskilda inrättningar, institut m fl. Man har också belyst högskolornas syn på en sådan utveckling.

Den externa finansieringen har enligt högskoleverkets redovisning ibland en klar tendens att skapa enheter vid sidan av institutionsstruktu- ren. Finansiären har ofta problemställningar som löses bättre i en tvärve- tenskaplig än i en inomdisciplinär struktur och söker då bl a styra mot att bilda fasta nya enheter. Det kan ev också bero på att man har svårt att identifiera sin del av forskningen vid en institution där den ofta blir en integrerad del i en större helhet. Universitet och högskolor har fram- gångsrikt motarbetat denna strävan genom att skapa strukturer som medger att alla högskoleanställda som är verksamma inom ett extem- finansierat program har sin hemvist, anställning och identitet i en äm- nesinstitution.

De enda fasta enheter som finns utanför institutionsorganisationen har som regel tillkommit genom beslut av statsmakterna, t.ex. nationella anläggningar. Inte heller NUTEK:s kompetenscentra som skapas genom en samfinansiering mellan NUTEK, högskolan och näringslivet har fått en utformning som går helt utanför institutionerna eftersom de verksam— ma forskarna har sin anställning vid dessa.

Det finns således en spänning mellan extemfinansiäremas ambitioner och fakultetemas eller högskolornas strategi för att skapa en bra miljö för utbildning och långsiktig forskning. I detta spänningsfalt har under senare år en rad olika arbetsformer utvecklats. Flera av sektorsorganen har i den tidigare nämnda enkäten uttryckt sin tillfredsställelse över den utveckling som nu sker. Jag ser också positivt på den aktuella utveck- lingen som väl tillvaratar pluralismen i det svenska forskningssystemet.

Samarbetsformema mellan universitet och högskolor och extemfinan- siärer förväntas även fortsättningsvis utvecklas i samspel mellan berörda utan detaljerade rekommendationer om former. Olika former av institut eller centra inom högskolan gör det möjligt att etablera en bra direkt kontakt mellan beställare och utförare.

Det faller utanför utredningens mandat att gå in i frågan om fakultet— sorganisationens ändamålsenlighet för att utveckla samspelet mellan högskolan och samhället utanför och för att främja interdisciplinärt samarbete och tvärvetenskap. Det är dock rimligt att anta att en ökad flexibilitet skulle underlätta lösningar som är anpassade till de föränd- ringar som skett och sker i finansieringen i form av ökad extemfinan- siering, krav på tvärvetenskaplig och interdisciplinär forskning, större extemfinansierade forskningssatsningar och EU - finansiering. Detta måste ske i former som bevarar högskoleenhetemas kvalitet, självstän— dighet och oberoende. Jag vill än en gång betona vikten av att alla extemfinansiärer bidrar till den långsiktiga kompetensuppbyggnaden, vilket i dag i allmänhet inte sker i tillräcklig utsträckning.

Statsmaktema har som nämnts ovan med olika motiveringar skapat ett antal fasta strukturer som fungerar som institut eller centra inom högskolan med egna instruktioner och i allmänhet särskilda styrelser. Centrum för idrottsforskning och institutet för miljömedicin är knutna till Karolinska institutet. Centrum för miljövetenskaplig forskning stöder forskning i samarbete mellan Umeå universitet, FOA, Sveriges Lantbruksuniversitet och Arbetslivsinstititutet. Institutet för internationell ekonomi och Institutet för social forskning är knutna till Stockholms universitet. Centra för marin forskning med mil jöövervakningsansvar för olika delar av den svenska kuststräckan har bildats vid tre universitet.

Floran av bildningar av detta slag är som synes stor och en närmare granskning av deras instruktioner visar på stora skillnader i uppbyggnad, regelverk, sammansättning av styrelser etc. Några av de aktuella en- heterna har delvis sektoriella uppgifter och representanter för sektors- myndigheter eller andra samhällsrepresentanter ingår då i styrelserna. Jag föreslår att regeringen gör en samlad översyn av de organ som helt finansieras genom öronmärkta belopp över statsbudgeten och överväger möjligheten att avveckla regleringen i de fall där inte starka skäl före- ligger att genom nationella beslut styra ansvars- och medelsfördelning samt organisationsforrn.

Nya strukturer förutsätts byggas upp med bevarande av högskolans institutionsstruktur. Centrumbildningar, konsortier etc. bör antingen vara immateriella enheter som underordnas en institution, utgör bryggor mellan institutioner eller är arbetsenheter för att genomföra en tidsbe- gränsad verksamhet. Forskare bör dock även i den sistnämnda modellen

ha sin hemvist vid en institution för att garantera kopplingen till forsk- ningsbasen och utbildningen.

Fem nationella anläggningar för forskning som är av nationellt intresse eller för dyrbar för att finansieras av ett enda universitet har bildats genom att motsvarande medel för driften förts från fakultets- anslag till forskningsrådsanslag. Naturvetenskapliga forskningsrådet ansvarar för acceleratoranläggningarna The Svedberglaboratoriet (Uppsa- la), Manne Siegbahnlaboratoriet (Stockholm), MAX-laboratoriet (Lund) och för det radioastronomiska Onsalaobservatoriet (Göteborg) och Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet ansvarar för kollegiet för samhällsvetenskap, SCASS (Uppsala). Driftmedlen (utom kostnader för lokaler och elström) anvisas av forskningsråd, personalen är anställd av resp. universitet och ansvarsfördelningen mellan råd och universitet regleras av avtal mellan berörda parter. Ännu så länge finns endast begränsad erfarenhet av hur denna konstruktion fungerar och det finns anledning att om något eller några år utvärdera organisationsformen.

Utöver de nämnda organen finns en rad organisationer, tillfälliga eller permanenta, som inrättats av berörda högskolor eller i samverkan mellan högskolor och sektorsorgan för sektorsforskning. Ett exempel är de kompetensutvecklingscentra som bildats i samverkan med NUTEK. Det faller emellertid utanför ramen för utredningens arbete att ge en fullständig bild av dessa organisationer. De avspeglar dock väl den stora pluralismen i det svenska universitets- och högskolesystemet.

8.6. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Universitet och högskolor bör även i fortsättningen vara de huvud- sakliga utförama av sektorsforskning. Detta utesluter emellertid inte att institut kan behöva byggas upp i fall där det av olika skäl inte är lämpligt att att genomföra forskningen inom den struktur som högskolan kan erbjuda.

2. Skulle det visa sig att högskolesystemet inte har kapacitet för de forskningsuppgifter som samhället lägger på det bör möjligheten att avlasta högskolan vissa forskningsuppgifter övervägas.

3. Nya strukturer i form av centrumbildningar, konsortier etc. bör kunna byggas upp inom högskolan för att tillgodose kraven på den forskning som genomförs för skilda samhälls- och näringslivsbehov.

4. Regeringen bör göra en översyn av de organ inom högskolan som regleras av särskilda förordningar och/eller har öronmärkta belopp över statsbudgeten och avveckla regleringen i de fall där så är lämpligt.

. ' ' .'.—l: "|. 1. j '|.'. " ,". |'| .l "., '. . 125—' _;— .. j,, ,j"_' '.1 . ,!» ' _ .! | —| "ij'. . . ' , , . ., _, . .. ",—" L.” .. . . ii ;. * "

' -— — ii'"j— ill-iii || ._- """— , "| .. " . '.__ 31,11 _'l..*._:.'*.'|_'! .'_.__ -.._-_ .

__ 'l"_'.'- 'JE'

|| " _'I | l" ' |r| 'l' .. nu] | ||

' ' ' || "| | _ m'a in:"— ——'r —r

.. | . | || | || | ' | |,” , i. j '. | |_— |... . ' ' " ' _' * .:.- ”,'*'H'Ä'Ff"'lf."""—""' ""'.'

.. ||I' '.. | !. il'fLL'..-:."""_:___'___'_ti3|' .'I' '|'-...jii'

Fizz-"tvål

l|"'" " _" _

l ' ' l'l" ll|lll'

r""' "'-.-1'_- _ru'r ._|'"|.j'|'.j. I'-.'. ""..

' "."I'F'E'E'"""'|'-.."_..',. i""! ",!7."""'

| . [a_i-”',"!-

.. .. .. .. .. : . ... .. . | ....1 .. |._i.'_ "- .._|_.._...' ll. .l l'i'.'- l ' _l _ l— '. ' l ' ' .. _.j. ' | _ . Jl , . ' l l .. J. .. . . ' l I II I . . . ' .. i' . ' . . i' | .. | . "| I 11 "|| "' l'I . ' | . i. . . . II '11 _' ' ” llI l I 11 _ _ | " .. ' .1.'.e '_i.'l'.' 'iqi. ll'. '. " | | | . :|. . .- '. I'. .

i'li'l'" 't" ':' '.” ': _'.| 313 . - . jtl

-_"_'..'r

9. Forskningsrådsorganisationen

9.1. Forskningsrådsorganisationens utveckling och nuläge

9.1.1. Forskningsrådens tillkomst och utveckling

Det svenska forskningsrådssystemet byggdes upp under 1940-talet. Skapandet av forskningsråd kan ses som en del av den upprustning av universiteten som skedde med början under andra världskriget. Ett tek- niskt forskningsråd skapades 1942 och en kommitté för byggnadsforsk- ning samma år. 1945 inrättades både ett medicinskt och ett jordbrukstek— niskt forskningsråd och 1946 ett naturvetenskapligt. Från 1946 funge- rade också den särskilda atomkommittén som ett forskningsråd inom området. Efter en del födslovåndor tillkom 1947 ett samhällsvetenska- pligt forskningsråd, och samma år omorganiserades den Humanistiska fondens nämnd och gavs ett forskningsrådsliknande reglemente. Denna uppbyggnad av de svenska forskningsråden skedde ungefär samtidigt som motsvarande strukturer skapades i andra länder.

Den nuvarande rådsorganisationen under utbildningsdepartementet går tillbaka till 1977. På grundval av ett förslag lagt 1975 (SOU 1975:26) av den 1972 tillsatta Forskningsrådsutredningen skapades då Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSF R), Medicinska forskningsrådet (MFR) och Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). Samtidigt tillkom Forskningsrådsnämnden (FRN), som har till uppgift att initiera och stödja forskning som är viktig i ett samhälleligt perspek- tiv. Under Utbildningsdepartementet finns numera också Teknikveten- skapliga forskningsrådet (TFR), som inrättades 1990 under Industride— partementet och som 1993 överfördes till Utbildningsdepartementet (det tidigare tekniska forskningsrådet hade 1968 inlemmats i den nya myn- digheten Styrelsen för teknisk utveckling). Rymdstyrelsen fungerar också som ett forskningsråd när den fördelar de via Utbildningsdeparte- mentet anvisade medlen för vetenskaplig rymdforskning.

Forskningsråd av samma typ finns också under två andra departe- ment. Det gäller Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) under So- cialdepartementet och Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) under Jordbruksdepartementet.

Från en i början blygsam nivå ökade rådens anslag med 11 % i ge- nomsnitt per år i fasta priser under perioden 1950 till 1975. Under 80- talet var nivån till en början kostant för att därefter stiga till följd av de prioriteringar av rådsbaserad forskning som gjordes i 1987 och 1990 års forskningspropositioner. Rådsmedel utgjorde under budgetåret 1994/95 cirka 13 % av universitetens samlade forskningsresurser. Eftersom basanslagen till stor del är uppbundna i en fast tjänstestruktur innebär det att forskningen vid våra universitet nu i hög grad är beroende av rådsmedel.

9.1.2. Mål och principer för rådens arbete

Forskningsråden skall enligt regeringens instruktion (SFS 1988:1 198) ”främja och stödja vetenskapligt betydelsefull forskning”. Råden skall också enligt instruktionen ”undersöka vilka forskningsbehov som är angelägna inom olika forsknings- och samhällsområden samt ta initiativ till och främja forskning som behövs för att tillgodose dessa behov”. I regleringsbrev för 1995/96 för forskningsråden under Utbildningsdepar- tementet anges vidare som övergripande verksamhetsmål att rådens ”stöd till forskning skall främja effektiv verksamhet på hög internatio- nell nivå”. Det sägs också att råden skall

— vidmakthålla och stärka vetenskaplig kvalitet, t ex genom utvär- deringar av svensk forskning och ökad internationell publicering, — verka för förnyelse inom forskningen, t ex genom stimulans till ökat samarbete mellan institutioner och lärosäten, till ökad rörlig- het av forskare och genom stöd till yngre forskare, — främja den internationella anknytningen, t ex genom ökat delta- gande i internationellt samarbete särskilt EU:s forskningssamarbe— te, — verka för att antalet kvinnliga forskare ökar, — förbättra informationen om forskning och forskningsresultat.

Målformuleringama för SFR och SJFR i deras respektive reglerings- brev skiljer sig inte mycket från de ovanstående. Det kan emellertid noteras att det övergripande målet för SFR beskrivs som att ”stödja betydelsefull grundforskning och tillämpad forskning inom socialveten- skap, socialpolitik och folkhälsopolitik samt informera om kunskapsläge och aktuell forskning”. FörSJFR är det övergripande målet att ”främja och stödja i första hand grundläggande och långsiktig forskning som gagnar ett hållbart nyttjande av de biologiska resurserna med särskild inriktning på de areella näringama”.

Som framgår av dessa mål är den internationella vetenskapliga ut- vecklingen den måttstock varmed råden bör mäta de föreslagna forsk- ningsprojektens inomvetenskapliga kvalitet. Genom återkommande internationella utvärderingar söker man klarlägga om målet nåtts i detta avseende och några råd använder också mer eller mindre regelbundet utländska sakkunniga i projektgranskningsarbetet.

9.1.3. Forskningsrådens sammansättning och rådgivarstruktur

För råden under utbildningsdepartementet utser regeringen ordförande och tre andra ledamöter. De senare kallas ofta allmänrepresentanter, men för en tydligare karakteristik kan hänvisas till Forskningsrådsutredning- ens betänkande SOU 1975:26, där det talades om representanter för ”forskningsberoende samhällsområden” och ”sektoriella eller motsvaran- de organ”. Den följande propositionen (prop 1975/76: 129) använde uttrycket ”representanter för sektoriella eller motsvarande intressen”.

Forskarsamhället representeras av sju andra ledamöter som väljs av en elektorsförsamling, vars ledamöter i sin tur är valda av berörda fakultetskollegier. För de forskningsråd som faller inom andra departe- ments verksamhetsområden är sammansättningen i princip densamma (SJFR har dock fyra allmänrepresentanter istället för tre). För FRN utser regeringen ordförande och elva andra ledamöter (riksdagsledamöter, organisationsföreträdare m m), medan de sex ovannämnda forsknings- råden samt Närings- och teknikutvecklingsverket utser vardera en leda- mot.

Mandattiden för rådens ledamöter är tre år med möjlighet till förlän- gning för ytterligare en treårsperiod. Formerna för forskarsamhällets val av rådsledamöter har kritiserats för att vara tungrodda, och olika sätt att förenkla proceduren t. ex genom direkta val har föreslagits. Jag ser inte direktval som något bra alternativ varför den nuvarande valproceduren bör bibehållas. För att minska risken för att proceduren utifrån upplevs som sluten och styrd av en liten grupp starka forskare bör extemrepre- sentanter kunna medverka i processen, t. ex. genom att elektorsförsam- lingens ordförande utses av rådet bland allmänföreträdama i det av- gående rådet.

Forskningsråden använder i ökad utsträckning sakkunniga från andra länder vid bedömning av projektansökningar, vid tillsättninga av forskar- tjänster och vid utvärderingar av olika slag. Under utredningsarbetet har det emellertid uppmärksammats att en person som inte har svenskt

medborgarskap enligt regeringsformens allmänna bestämmelser inte får vara ledamot i ett forskningsråd. Vid åtminstone ett tillfälle har denna inskränkning inte uppmärksammats av regeringen i samband med ut- seende av ledamöter och även rådens elektorsförsamlingar har valt personer som inte är svenska medborgare till rådsledamöter i strid mot den nämnda bestämmelsen.

Det är olyckligt att utesluta alla i Sverige verksamma forskare utan svenskt medborgarskap från möjligheten att vara ledamot i ett forsk- ningsråd. Detsamma gäller andra som kan tillföra den svenska forsk- ningsfinansieringen betydelsfull kompetens. Jag anser därför att rege- ringsformen bör ändras på denna punkt. Jag kommer i det följande att föreslå att forskningsråden samlas under en myndighet, en forsknings- rådsstyrelse. Om detta förslag genomförs erfordras ingen åtgärd för forskningsråden.

9.1.4. Former för rådens forskningsstöd

Det traditionella arbetssättet för ett forskningsråd är att inbjuda till ansökningar inom rådets hela ansvarsområde och att fördela de tillgäng- liga medlen på basis av en bedömning av de föreslagna forskningspro- jektens kvalitet.

Det förekommer också att statsmakterna ställer särskilda resurser till rådens förfogande, som är öronmärkta för vissa ändamål, eller att rege- ringen föreskriver att mindre delar av rådsanslagen skall användas för särskilt angivna forskningsområden. Även råden själva kan välja att på olika sätt särskilt främja vissa forskningsinriktningar. Det rör sig i alla dessa fall om en prioritering av forskning inom de på dessa sätt identifi- erade områdena och det är då också naturligt att utarbeta särskilda program för dessa områden och foga dessa program till medelsutlys- ningen.

Forskare vid universitet och högskolor mottar 90 % av de rådsmedel som spenderas inom landet. De anger själva målen för sin forskning och de väljer själva sina arbetsmetoder. De forskare och forskargrupper som ansöker om forskningsbidrag har därför initiativet när rådens projekt- portfölj formas och den övergripande programplaneringen från rådens sida är medvetet ganska svag. Det utesluter inte att råden ibland avsätter särskilda medel för forskning med på olika sätt definierade inriktningar eller inom områden som bedöms vara strategiskt viktiga. Även i dessa fall kommer emellertid förslagen och initiativen ofta från det aktiva forskarsamhället och styrningen från råden är alltså relativt mild. Det råder i själva verket stor enighet om att betydande medel måste avsättas

för stöd till forskningsprojekt av mycket hög kvalitet alldeles oberoende av inom vilka ämnesområden de ligger.

Större delen av rådens resurser avsätts för stöd till forskningsprojekt. Inom ramen för dessa projekt finansieras såväl tjänster på olika nivåer som forskningsutrustning och annat som behövs för projektarbetet (t ex resor). Inom eller vid sidan av projektfinansieringen ges ofta särskilt stöd för forskarrekrytering och forskarkarriärstöd i form av doktorand— tjänster och postdoktorstipendier. Inom några ämnesområden är också publiceringsbidragen viktiga.

Konkurrensen om rådsmedlen är i allmänhet hård och det är sällan som mer än en tredjedel av de sökta medlen kan beviljas. Råden har i detta avseende varierande principer. Mer än hälften av alla ansökningar avslås i allmänhet och för de ansökningar som beviljas prutas ofta en del av budgeten bort. TFR, som har ambitionen att vara huvudfinansiär för de projekt man stöder, prutar mindre. Om medelsberäkningen är korrekt gjord innebär prutningen att en stor del av projekten måste kom- pletteringsfinansieras från annat håll t.ex. av högskolans egna medel. Den kan naturligtvis också medföra att projektens ambitionsnivå sänks.

Prioriteringsarbetet utgår i allt väsentligt från inomvetenskapliga kriterier men inom vissa områden har det varit möjligt att bredda per- spektivet och även ta hänsyn till relevanskriterier motiverade från sam- hälleliga utgångspunkter. Det gäller främst de sektoriellt inriktade forsk- ningsråden SFR och SJFR, men även TFR:s krav på att forskningspro- jekten skall ha teknisk relevans och NFR:s program för energirelaterad grundforskning kan nämnas i detta sammanhang.

För FRN är det i själva verket ofta samhälleliga problem, definierade av regering och riksdag eller av nämnden själv, som utgör utgångs- punkten för de forskningsstödjande insatserna. Den forskning som behövs för att bidra till lösningen av sådana problem är i stor utsträck- ning tvärvetenskaplig. Det kräver inte bara samarbete över gränserna inom högskolan utan också utveckling av nya metoder för bedömning av sådan forskning (se vidare kapitlet om tvärvetenskap).

Forskningsrådssystemet har fungerat väl i de flesta länder och model- len med forskarstyrda nationella organ för fördelning av grundforsk- ningsresurser ifrågasätts knappast. Också de svenska forskningsråden har i huvudsak högt anseende i forskarsamhället och deras bedömningar ifrågasätts sällan. Tvärtom utgör de ofta en referens även i andra sam- manhang, t ex hos andra finansiärer och internt inom högskolan.

9.1.5. Sakkunniggranskning av ansökningar

Rådens forskningsfinansiering bygger i huvudsak på att sakkunniga granskare bedömer ansökningar om projektmedel inlämnade av forskare vid universitet och högskolor m m. Principen är 5 k peer review, där alltså forskarnas ansökningar bedöms av andra forskare inom samma område. I flertalet fall kommer dessa ansökningsgranskare från det svenska forskarsamhället, men utländska sakkunniga används ibland också för att komplettera de bedömningar som görs av svenska sakkun- niga eller för att undvika jävssituationer. TFR har valt ett arbetssätt där majoriteten av granskama är bosatta utanför Sverige.

I de svenska forskningsråden, med deras majoritet av aktiva forskare, är det oftast de sakkunniga som både reellt och formellt fattar besluten om forskningsstöd, men det finns andra system där de sakkunniga snarare är rådgivare till en beslutande instans eller person, som inte nödvändigtvis har egen kompetens för att bedöma projektförslagens vetenskapliga kvalitet.

Till de alternativ till peer review systemet som ibland diskuteras såväl i Sverige som i andra länder hör en modell där forskarnas dittills- varande produktion istället för deras beskrivningar av nya projekt får vara avgörande för det fortsatta stödet till deras verksamhet. En sådan modell har fördelen att automatiskt premiera den mest framgångsrika forskningen, men däri ligger samtidigt dess svaghet. Den riskerar att cementera befintliga strukturer och unga forskare får det svårare att slå sig fram.

I sina svar på enkäten till de ansökningsgranskare som forsknings- råden anlitade under 1994/95 har många spontant tagit upp frågan om peer review systemet. Den genomgående synen är att systemet har vissa brister men att någon bättre granskningsmodell inte föreligger.

En del forskningsfinansierande organ har visserligen börjat att an- vända sig av bibliometriska indikatorer som komplement till sin peer review och flertalet bedömare anser att inom flera forskningsområden kan sådana indikatorer ge relevant information om en forskares tidigare vetenskapliga prestationer. Det finns emellertid också studier som visar att bibliometriska metoder inte är särskilt pålitliga som underlag för beslut om huruvida en viss projektansökan skall ges stöd framför en annan. Särskilt inom mer tillämpade forskningsområden är inte pub- liceringstraditioner och publiceringsmönster sådana att bibliometriska metoder överhuvudtaget kan användas.

Några forskningsråd arbetar också med relevanskriterier. Det gäller främst SFR, SJFR och TFR. SJFR kommer t ex i fortsättningen att

begära en relevansbeskrivning av de sökande som kan ligga till grund för en bedömning av projekten i detta avseende.

9.2. Forskningsråden och universiteten

9.2.1. Rådens relationer till fakulteterna

Rådens forskningsstöd och fakultetemas egna forskningsmedel har traditionellt betraktats som två olika delar av samma system (”the dual system”). Tanken har varit att fakulteterna tillhandahåller en institutio- nell bas med forskartjänster och vissa medel för innehavamas forskning, medan forskningsråden finansierar projekt som kräver tillkommande resurser. De ökande kostnaderna för forskningsarbete vid vetenskapens frontlinjer och rådens allt större andel av de samlade resurserna har lett till att forskningen vid ett stort antal institutioner har blivit mycket beroende av rådsmedel. De forskare som är framgångsrika i kampen om rådsmedel bestämmer därför i hög grad inriktningen av högskolans forskning, ett förhållande som ytterligare understryks av att fakulteterna vid sin fördelning av universitetens basresurser premierar institutioner och forskargrupper som har rådsbidrag (jfr bilaga 5).

Högskoleläramas beroende av rådsmedel kan ses som ett problem för högskolans och deras autonomi, men det är samtidigt en garanti för verksamhetens kvalitet. Rådsmedlen utgör också ett instrument för forskningens förnyelse och runt rådsstödda forskargrupper utvecklas ofta en miljö som är gynnsam för doktoranders och unga forskares vetenska- pliga skolning.

Forskningsrådens medel är generellt mer lättrörliga än fakultetemas. Det har underlättat rådens satsningar på nya forskningsinriktningar, och det finns flera exempel på viktiga ämnesområden som till stor del byggts upp av råden.

9.2.2. Rådsmedlens fördelning på fakulteter

Utredningens direktiv säger att ”den nuvarande organisationsgrunden som innebär att varje forskningsråd motsvarar ett eller flera fakultetsom— råden skall värderas och alternativa strukturella synsätt diskuteras”. För att få förutsättningama för denna fråga belysta har utredningen bett forskningsråden fördela sitt forskningsstöd avseende 1994/95 på fakul-

tetsområden. De enda råd som tydligt uppfyller den angivna ”organisa- tionsgrunden” är HSFR och MFR (figur 9.1).

Kulturvelenskap

100

Lanlbruk-veiellnål-

skog

Teknisk

Matematisk-

naturvetenskaplig

Median Odontologi o

Fann.

HSFR MFR NFR TFR SFR SJFR

För NFR och TFR är uppdelningen av forskningsmedlen mellan matematisk-naturvetenskaplig fakultet och teknisk fakultet delvis resulta— tet av uppskattningar, som nödvändiggjorts av förhållandena på utföran- desidan. De matematisk-naturvetenskapli ga och de tekniska fakulteterna i Lund och Göteborg (för Göteborgs del CTH) har sålunda ett flertal gemensamma institutioner, särskilt inom fysik- och kemiområdena, och Uppsala universitet har en teknisk-naturvetenskaplig fakultet. TFR- medlen inkluderar ej vissa bidrag för utrustning och tjänster.

Anm. NFR- och TFR-medel till filosofiska fakulteten och Tema i Linköping har förts till teknisk fakultet, medan motsvarande SFR-medel har förts till samhällsvetenskaplig fakultet

Figuren visar att de mer sektoriellt inriktade forskningsråden (SFR och SJFR) sprider sina resurser över fakultetsgränserna mer än de rent disciplininriktade råden (HSFR, MFR, NFR). Med tanke på att disciplin- tillhörigheten förlorar i betydelse när samhälleliga problem skall an- gripas med sektoriella forskningsansatser är det inte särskilt förvånande.

Vad gäller forskningsrådens stöd till andra fakulteter än ”huvud- fakulteterna” finns det enligt HSFR ett antal forskningsområden inom andra fakulteter än de humanistiska och samhällsvetenskapliga som har gränsytor mot rådets egna discipliner. Som exempel anges sådan medi-

cinsk forskning som vetter mot psykologin, naturvetenskaplig forskning och utveckling av betydelse för arkeologin samt akustik av betydelse för språkteknologin. Men detta utgör, som HSFR påpekar, ingen grund för att att hävda att det här finns ämnen inom andra fakulteter som hör till rådets ansvarsområde. Mer regelmässigt stöder HSFR arkitekturhistoria, teknikhistoria, byggnads/bostadsekonomi och byggnadsrätt vid teknisk fakultet.

MFR stöder grundläggande forskning inom cellbiologi, molekylärbio- logi, genetik, biokemi och biomaterialforskning vid matematisk-naturve- tenskaplig fakultet, projekt med grundläggande fysiologisk inriktning vid lantbruksvetenskaplig fakultet och enstaka projekt inom samhällsveten- skaplig fakultet.

NFR ger ett omfattande stöd till naturvetenskaplig forskning inom teknisk fakultet. Stöd ges också till medicinsk fakultet (S% av NFR- medlen) och till lantbruks- och skogsvetenskaplig fakultet. TFR stöder i sin tur ämnen inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet som har tek- nikvetenskaplig betydelse samt medicinsk teknik inom medicinsk fakul- tet.

SFR:s ansvarsområden d v s socialvetenskap, socialpolitik och folk- hälsa är inte fakultetsbundna. Ser man på medelsfördelningen blir hu- vudfakultetema de samhällsvetenskapliga (sociologi, socialt arbete, psykologi) och de medicinska (samhälls- och socialmedi- cin). Inom humanistisk fakultet stöds främst historia och etnologi.

För SJFR är de lantbruksvetenskapliga, veterinärmedicinska och skogsvetenskapliga fakulteterna vid SLU de största bidragsmottagama. Betydande medel går emellertid också till forskning inom olika äm- nesområden vid andra universitet och högskolor och det finns en trend mot ökat intresse för SJFR-finansiering vid de senare. Det gäller t ex ekologi och molekylärbiologi inom matematisk-naturvetenskaplig fakul- tet och träfiber- och livsmedelsforskning vid de tekniska högskolorna.

9.3. Rådsindelning och gränsdragningsfrågor

9.3.1. Rådens behov av gränsdragningar mot andra råds ansvarsområden

Forskningen låter sig inte inordnas i en struktur med klara gränser mellan olika områden.Vill man ha flera av varandra oberoende organ inom grundforskningsområdet blir därför ett oundvikligt resultat mer eller mindre artificiella gränser mellan dessa organ. Inte minst för

forskningsstatistiska syften görs det ändå ansträngningar för att etablera allmänt erkända och användbara ämnesindelningar. Det gäller såväl internationellt (OECD, EU m fl) som på nationell nivå (SCB m fl). Ett problem i sammanhanget är givetvis att en disciplinbaserad indelning av forskningen ofta är irrelevant för sådan forskning som inte motiveras av rent inomvetenskapliga faktorer.

För forskningsråden anges i deras namn vilka ämnesområden deras forskningsstöd skall avse, men några närmare författningsreglerade preciseringar av deras verksamhetsområden finns inte (bortsett från några ord i instruktionen för SJFR). Vad gäller relationen mellan verk- samhetsområden och fakultetsområden kan man möjligen se en indika- tion i sammansättningen av de olika rådens elektorsförsamlingar (SFS 1979:728, senast ändrad med SFS 19931857).

Det kan därför med viss rätt hävdas att råden själva sätter gränserna för sin verksamhet och de har för övrigt stöd för detta i sina instruk- tioner. Forskningsråden inom Utbildningsdepartemen-tets område skall t ex ”i samverkan med andra forskningsstödjande organ dels undersöka vilka forskningsuppgifter som är av gemensamt intresse dels besluta om avgränsningen mellan rådet och övriga forskningsstödjande organ i fråga om sådana forskningsuppgifter” (3 5, punkt 4 i SFS 1988:1198, senast ändrad med SFS 1995:939). Motsvarande text återfinns även i instruk- tionerna för SFR och SJFR.

Utredningen har översiktligt studerat sammansättningen av elektors- församlingama i relation till den ovan redovisade medelsfördelningen. Sammansättningen av dessa ger för flertalet råd en viss överrepresenta- tion av forskare från andra fakultetsområden än huvudfakulteten.

Inför inrättandet av SFR skrev regeringen i 1990 års forskningspro- position att det var angeläget att dess insatsområde avgränsades i för- hållande till HSFR och MFR, och att det i första hand borde inrikta sin verksamhet på grundforskning och tillämpad forskning inom de social- och invandrarpolitiska områdena. Riksdagens socialutskott ansåg emel- lertid (1989/90:SoU19) att en entydig avgränsning mot de nämnda råden varken var möjlig eller angelägen. Andra forskningsråd borde sålunda enligt utskottets mening inte vara förhindrade att stödja projekt inom de av regeringen angivna områdena, och förekomsten av flera olika finan- sieringskällor kunde vara av värde för forskningens utveckling.

Av forskningsrådens svar på utredningens frågor följer att gräns- dragningsfrågor inte upplevs som ett stort problem och att man inte anser det vara ändamålsenligt att försöka formulera eller beskriva några formella gränsdragningar. Det tycks därför inte finnas något behov av att göra den typen av avgränsningar som förutses i den ovan citerade meningen ur rådens instruktion. Kanske bör den därför ändras på denna

punkt så att samverkansaspekten lyfts fram och avgränsningsintresset tonas ner.

Flera av råden hänvisar i detta sammanhang till deras gemensamma samarbetsnämnd. I denna sker överläggningar i syfte att fördela ansök- ningar inom gränsområden på de mest lämpade forskningsråden. Därige- nom kan dubbelfinansiering undvikas, och det omvända problemet, att en ansökan faller mellan stolarna, kan i princip också hanteras. Ofta sker en beredning av en ansökan i mer än ett råd, vilket bidrar till att gräns- överskridande projekt blir bedömda från mer än en utgångspunkt. För större projekt händer det också undantagsvis att man i samarbetsnämn- den överenskommer om samfinansiering.

Överlappande eller närliggande verksamhetsområden har också lett till kontinuerliga dialoger såväl mellan olika forskningsråd som mellan forskningsråd och andra forskningsfinansiärer. Korsrepresentation i arbetsgrupper och programkommittéer kan t ex vara ett praktiskt, om än något arbetskrävande sätt att diskutera och hantera gränsdragnings- frågor.

Ett visst slags gräns tycks naturligt uppstå mellan mer sektoriellt inriktade forskningsråd och övriga råd. De förra har en tendens att ta med en relevansbedömning vid sitt slutliga ställningstagande, och pro- jektförslag som har hög vetenskaplig kvalitet, men vars relevans i någon mening bedöms vara begränsad har därför större förutsättningar att bli finansierade av de senare.

Sett ur forskarnas perspektiv är gränsdragningsfrågoma möjligen inte lika problemfria som de framstår i rådens beskrivningar. Pluralism i forskningsfinansieringen kan visserligen vara av värde för att eliminera risken för monopolbeteende från ensamma finansiärer, men det kan också leda också till osäkerhet om hur ansvarsfördelningen ser ut och merarbete vad gäller planering och utarbetande av forskningsansökning- ar.

Sammanfattningsvis finns det enligt min mening ingen anledning att överdriva de problem som är relaterade till gränsdragningsfrågoma. Samhället befinner sig i en djupgående omdaning där kunskapsproduk- tion och spridning tar sig nya uttryck, där grundforskama arbetar med samhällsrelevanta och tillämpningsnära frågor och där t. o. rn. de tradi- tionella aktörerna inte blir lika självklart dominerande.

9.3.2 Gränsöverskridande forskning

Forskningsrådens vilja och förmåga att samarbeta och formerna för sådant samarbete är viktigare än gränsdragningar mellan deras verksam-

hetsområden. Det är därför ganska naturligt att forskningsråden inte ser organisationsstrukturen som avgörande för hur väl man lyckas med gränsöverskridande forskning. Inte något av råden ser heller den nuva- rande rådsindelningen som ett hinder mot sådan forskning.

Flertalet forskningsråd ser idag inga forskningsområden som saknar intresserade finansiärer, och inom vilka projektansökningar därför riske- rar att falla mellan stolarna. Visserligen kan en viss osäkerhet råda när nya områden och inriktningar dyker upp men det går inte att nu förutse sådana framtida gränsdragningsproblem och än mindre att utifrån dem detaljreglera rådens ansvarsområden. Råden anser sig också ha en välut- vecklad förmåga att identifiera och stödja nya forskningsområden. De hänvisar även till den gemensamma mekanism som finns i form av samarbetsnämnden, och som bl a har till syfte att undvika de problem av denna typ, som annars skulle kunna uppstå. Inom de enskilda råden finns det ibland också tvärvetenskapliga beredningsgrupper som har till uppgift att fånga upp projekt som inte passar in den normala strukturen.

9.3.3 Samverkan med finansiärer för programstyrd eller tillämpad forskning

Den svenska forskningsfinansieringstrukturen präglas av ganska stora skillnader mellan myndigheter som finansierar grundforskning å ena sidan och de som finansierar mer programstyrd eller tillämpad forskning å den andra. Det finns skäl för en sådan uppdelning, men det finns också olägenheter.

I den brittiska regeringens ”white paper” från 1993 om forsknings- politik (Realising our potential, A Strategy for Science, Engineering and Technology) diskuterades frågan om att ha separata finansiärer för ”curiosity-driven and mission-oriented research” och slutsatsen formule- rades så här: ”The Govemment does not wish to run the risk of separa- ting basic researchers from those who are concerned with application: rather it wishes the whole effort to be brought into closer contact with potential users. It therefore favours Research Councils which are able to identify areas for cross-fertilisation and integration along the conti- nuum of basic, strategic and applied research”.

I Sverige faller idag ansvaret för integreringen mellan forskningens olika delar till stor del på forskarna själva. Av en universitetsinstitution krävs därför en betydande simultankapacitet, utan vilken spridning och utnyttjande av forskningsresultat inte kommer till stånd. Utredningen anser det riktigt och önskvärt att universitet och högskolor har ambitio-

nen att vara en miljö för integration och korsbefruktning, men det finns ändå anledning att även i Sverige överväga hur de viktiga kopplingarna mellan grundforskning och annan forskning kan återspeglas och främjas i finansieringsstrukturen.

Utredningen vill se forskningsråd som bättre än de nuvarande råden är rustade för samarbete med sektorsorgan och stiftelser. Samtidigt bör de disciplinärt baserade forskningsråden inte överta dessa andra organs mål och arbetsformer. De bör även i fortsättningen finansiera projekt föreslagna av enstaka forskare eller forskargrupper, och sektoriellt motiverat programstöd bör höra till undantagen.

9.3.4 Jämförelser med andra länder

I bilaga 3 redovisas forskningsrådsorganisationens utveckling i några andra länder. De tre nordiska grannländerna har sålunda alla, till skillnad mot Sverige, haft en diskussion om dessa frågor under de senaste åren. Det är intressant att det finns stora likheter i de förslag som lagts fram och i de beslut som fattats. Det finns emellertid också skillnader. Till likheterna hör att alla de fyra nordiska länderna har — eller föreslås få — ett forskningsråd för humaniora, kultur och samhällsvetenskap. I alla fyra länderna finns också idag ett medicinskt forskningsråd. De tre grannländerna har slutligen också — eller föreslås få — ett råd för natur- vetenskap och teknologi, vilket i Danmark föreslås omfatta även lant- bruksvetenskap. I Sverige arbetar för närvarande två olika råd inom detta område nämligen NFR och TFR.

En viktig skillnad är de biologiska vetenskapernas inordning i råds- systemet. I Danmark och Sverige ingår de för närvarande i naturveten- skapliga forskningsråd, medan de i Finland och Norge förts till forsk- ningsråd för miljö, naturresurser och utveckling.

I den mycket integrerade norska modellen har industriellt inriktad forskning också inkluderats i forskningsrådsstrukturen. Det handlar därvid om stöd till innovation och utveckling inom industriledda pro- gram, om främjande av exportökningar och om stöd till produktivitets- förbättringar. Det är alltså en sammanläggning som går mycket längre än om man i Sverige t ex skulle vilja sammanföra NUTEK:s högsko- leinriktade program med NFR och TFR.

9.3.5 Grunder för forskningsrådsstrukturen

Det går inte att undvika gränsdragningsproblem i en forskningsråds- struktur. Ett mål måste emellertid vara att inte ha onödigt många och onödigt svåra gränser. Organisationen bör vara sådan att gränsöverskri— dande forskning uppmuntras och viktiga gränsområden ges tillräcklig uppmärksamhet. Utvecklingen både i Sverige och i andra länder har gått mot sammanslagning av mindre forskningsråd till större enheter. I Sverige har emellertid samtidigt nya forskningsråd skapats och idag finns det sex råd av mer eller mindre utpräglad grundforskningskaraktär.

Vissa strukturella frågor är relativt okontroversiella. Ett råd för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning behöver knappast ifrågasättas. Situationen i Sverige komplicerades visserligen något när ett socialvetenskapligt forskningsråd skapades 1990. Detta råd lyder emellertid under Socialdepartementet och inte under Utbildningsdeparte- mentet som flertalet andra forskningsråd och det bör enligt min mening ses som ett sektoriellt forskningsråd. Det betyder att avgränsningen mot det humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, som inte är särskilt tydlig, kan behöva ses över. De överlapp som finns skulle möjligen kunna motiveras och försvaras med behovet av pluralism inom de vetenskaper som är mindre paradigmatiska än naturvetenskapema, men i Sverige finns också Riksbankens Jubileumsfond med stöd till samhällsvetenskaplig forskning som sin huvudinriktning. Jag förordar således att en översyn görs av ansvarsfördelningen inom det samhällve- tenskapliga forskningsområdet med syftet att begränsa SFR:s ansvar till sektoriellt motiverade forskningsinsatser.

Ett medicinskt forskningsråd med ansvar även för andra forsknings- områden med anknytning till hälsa är en vanlig och allmänt erkänd del av ett nationellt forskningsrådssystem. Samtidigt finns det en uppenbar koppling mellan medicin och biologiskt inriktade vetenskaper och det föreslås ibland att detta borde avspeglas i rådsstrukturen. Frågan om ett livsvetenskapligt forskningsråd diskuterades t ex av Forskningsrådsutred— ningen (SOU 1975:26) som emellertid fann övervägande skäl tala emot en sådan modell. De senaste decenniernas utveckling av bioteknologin har gjort området än mer heterogent och i likhet med Forskningsrådsut- redningen förordar jag därför inte ett stort livsvetenskapligt råd. Det kan tilläggas att livsvetenskaper visserligen är namnet på den del av EU:s fjärde ramprogram för forskning och teknisk utveckling som omfattar de tre särprogrammen biomedicin och hälsa, bioteknologi samt jord- bruks- och fiskeriforskning, men dessa program är i praktiken relativt självständiga och den gemensamma rubriken innebär inte något större mått av integration.

Avvisandet av ett livsvetenskapligt forskningsråd löser emellertid inte utan vidare problemet med den biologiska forskningens rådstillhörighet. Dels kan man nämligen konstatera att biologin blivit metodiskt starkt integrerad med fysik, kemi och matematik, dels är det uppenbart att biologisk forskning alltmer motiveras och stimuleras av utvecklingen och behoven inom biologins olika tillämpningsområden. Det förra talar för biologins fortsatta hemvist i ett naturvetenskapligt forskningsråd, medan det senare illustreras av att också Naturvårdsverket och Skogs- och jordbrukets forskningsråd är betydande finansiärer av biologisk forskning. Efter diskussioner med olika företrädare för forskarsamhälle och avnämare har jag kommit fram till att en förbättrad samplanering mellan alla berörda finansiärer för närvarande är mer angelägen än ändrade organisationsformer. Mot bakgrund av den snabba utvecklingen av den biologiska forskningen är det emellertid befogat att även i fort- sättningen ha uppmärksamheten riktad mot dess finansieringsstruktur.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd genomgick på 1980-talet en utveckling i riktning mot ökade insatser för långsiktig kunskapsupp- byggnad och det fungerar idag i huvudsak på samma sätt som grund- forskningsråden under utbildningsdepartementet (jfr diskussionen ovan om biologisk forskning). En stor del av dess forskningsstöd går till Sveriges lantbruksuniversitet. Samtidigt har SJFR viktiga sektoriella uppgifter och jag väljer i detta sammanhang att se det som ett sektoriellt forskningsråd.

Genom utbrytning från dåvarande STU bildades 1990 också ett tekni- kvetenskapligt forskningsråd. Därigenom skapades förutsättningar för stöd till långsiktig grundforskning även inom sådana tekniska discipli- ner, där den inomvetenskapligt motiverade forskningen tidigare varit be- gränsad. Samtidigt skapades emellertid en bred gränsyta mot det natur- vetenskapliga forskningsrådet och NFR och TFR har nu avnämarkretsar som till stor del överlappar varandra. I andra länder är det vanligt att naturvetenskap och teknikvetenskap hanteras inom samma forskningsråd. Utredningen uppdrog åt docent Ulf Sandström vid Linköpings universi- tet att för utredningen göra en särskild studie över finansieringen av teknisk forskning vid universitet och högskolor med tonvikt på gräns- dragningen mellan NFR, TFR och NUTEK. Studien har publicerats i en särskild rapport ”Samordnad rollfördelning i teknisk forskning”, SOU 199620. En sammanfattande redovisning av rapportens resultat och ut- redningens bedömning lämnas i kapitel 13.

9.4 Andra aktuella frågor och problemområden

9.4.1 Samverkan med andra finansiärer och tvärvetenskaplig forskning

Många rådsfinansierade projekt är finansierade också av andra organ. Till de viktigaste hör NUTEK, Riksdagens Jubileumsfond och Knut & Alice Wallenbergs stiftelse. På senare tid har också samfinansiering med några av de nya forskningsstiftelsema börjat planeras.

I den disciplinbaserade rådsstrukturen och i de ibland ganska snävt ämnesdefinierade beredningsgruppema finns det en inbyggd risk för slutenhet och gränsdragningar som försvårar en tillfredsställande be- dömning av tvärvetenskapliga forskningsprojekt. Forskningsråden har varit medvetna om detta problem och i några fall skapat särskilda in- strument för att bedöma och prioritera tvärvetenskapliga projekt. En förutsättning för stöd från råden till tvärvetenskaplig forskning är nor- malt att projektdeltagama har en stark inomvetenskaplig förankring. Att stimulera kontakter och samverkan mellan etablerade forskargrupper från olika discipliner är därför ett naturligt arbetssätt.

Det blir allt tydligare att många vetenskapliga eller samhälleliga problem för sin lösning fordrar tvärvetenskapliga angreppssätt. Defini- tionsmässigt saknas ofta en etablerad metodik för den tvärvetenskapliga forskningen och den är därför svårare att planera och genomföra än inomdisciplinär forskning. Det är dessutom svårare att bedöma forsk- ningens kvalitet, eftersom peer review är svår att genomföra. Annorlun- da uttryckt bör råden enligt min mening vara beredda att ge stöd även till sådana tvärvetenskapliga projekt vars kvalitet är svårbedömd, om de problem som eventuellt kan lösas är viktiga och inte går att angripa på något annat sätt.

Regeringen uppdrog 1995-06-21 åt Forskningsrådsnämnden och Forskningsråden inom Utbildningsdepartementets verksarnhetsområde att föreslå åtgärder som kan underlätta utvecklingen av gränsöverskridande forskning. Arbetet skulle ske i samråd med utredningen. Råden och Forskningsrådsnämnden har efter samråd med utredningen överlämnat rapporten ”Tvärvetenskaplig forskning” till regeringen. Rapporten be- skrives närmare i kapitel 16 tillsammans med utredningens förslag rörande tvärvetenskaplig forskning.

9.4.2 Jämställdhetsaspekter

Genom att rådsfinansiering ofta är avgörande för forskarkarriärens utveckling har råden ett särskilt ansvar och särskilda möjligheter att främja en ökad jämställdhet. En medvetenhet om detta har nu blivit uppenbar, och olika åtgärder och program håller på att planeras eller genomföras.

I kapitel 16 redovisar jag en sammanställning över de forsknings- bidrag som män och kvinnor får från olika externa finansiärer, inklusive råden, baserad på en enkät som jag låtit SCB genomföra. Denna visar på väsentliga skillnader mellan hur män och kvinnor behandlas av externa forskningsfinansiärer. De åtgärder som bör föranledas härav beskrivs närmare i kapitel 16.

9.4.3 Debatt om arbetsformema

Genom sin sammansättning har forskningsråden en nationell överblick, och rådsmedlen fördelas i princip utan lokala eller regionala hänsyn. Det handlar om en nationell konkurrens till vilken alla svenska forskare inbjuds att delta och där de bästa projekten finansieras oberoende av universitetstillhörighet. Detta är givetvis samtidigt en idealbild av råds- systemet och även om den godtas av de flesta forskare, förekommer det kritik såväl mot arbetssätt som mot enskilda beslut. Diskussionen stan- nar ofta inom forskarvärlden, men under 1995 fördes en ganska intensiv offentlig debatt om forskningsrådens sätt att fördela sina medel.E n punkt i systemet som särskilt ifrågasattes var de möjligheter som rådsle- damötema har att gynna sina egna forskningsprojekt på bekostnad av projektförslag från andra forskare. Systemets försvarare underströk vikten av att kvalificerade och aktiva forskare deltar i rådsarbetet, och att det vore orimligt att förbjuda dem att fortsätta att ansöka om rådsme- del för sin forskning under de tre till sex år de sitter som ledamöter i ett forskningsråd eller dess beredande organ. En ständig uppmärksamhet på det problem som denna debatt handlat om är enligt min mening nödvän— dig. En lämplig modell kan vara att ha särskilda beredningsformer när ledamöter ansöker om forskningsstöd (t ex sakkunniga som ej har andra rådsuppdrag eller utländsk expertis). Några råd har infört eller avser att införa arbetsformer av det slaget.

Även om grundprinciperna är desamma sker ständigt ändringar i forskningsrådens arbetssätt. De forskare som deltar i rådsarbetet be- stämmer alltså också om rådens arbetsformer. Det ger dem en annan

fördel, som har diskuterats mindre i debatten, nämligen kunskap om hur systemet för medelsfördelning fungerar i praktiken. De som deltar i bedömningsarbetet ser och hör vilka kriterier som gäller och hur en framgångsrik ansökan bör se ut. Genom den ständiga omsättning som sker av rådsledamöter och sakkunniga blir de flesta kvalificerade forska- re föir eller senare engagerade i detta arbete, men det bör också vara fullt möjligt att sprida sådan information till forskare som inte direkt engageras i rådsarbetet. Flera råd har också bemödat sig om att göra detta, men det kommer ständigt nya forskargenerationer som behöver få insikt i rådens grundläggande arbetsformer.

9.4.4 Internationellt samarbete

Råden arbetar aktivt för att främja det internationella forskningssamarbe— tet. En mängd resebidrag utbetalas och särskilda medel avsätts för finansiering av gästforskarbesök. Flera råd har också bilaterala avtal om forskarutbyte och forskningssamarbete med systerorganisationer i andra länder. Slutligen representerar forskningsråden Sverige och den svenska forskningen i internationella samarbetsorganisationer och några av dem, främst NFR, disponerar också avsevärda medel för finansiering av det svenska deltagandet i internationella forskningslaboratorier och forsk- ningsprogram.

Den forskning som råden stöder bedrivs inte sällan i internationell samverkan. Det gäller särskilt inom områden som naturvetenskap, medi- cin och teknik, där alla forskningsaktiviteter måste bedömas utifrån ett internationellt perspektiv. Forskningsråden är emellertid samtidigt na- tionella organ och, bortsett från EU-programmen, är internationell sam- verkan vid finansiering av grundforskningsprojekt relativt svagt utveck- lad (se vidare avsnittet om annat internationellt samarbete vid forsk- ningsfinansiering)

9.5 Förslag om en forskningsstyrelse

9.5.1 Frågan om en sammanhållen rådsorganisation

Den svenska forskningsrådsorganisationen består idag av flera själv- ständiga och oberoende forskningsråd samt en myndighet, Forsknings- rådsnämnden, med uppgift att stimulera samverkan mellan de olika råden rn rn. I flera andra europeiska länder har man valt en mer sam-

manhållen rådsstruktur och ett extremt exempel är Norges Forskningsråd som skapades 1993, och i vilket inordnades alla de rådsfunktioner som tidigare varit spridda på flera olika organ.

Frågan om det skall finnas ett eller flera forskningsråd kan enligt min mening till stor del frikopplas från frågan om hur systemet för fördel- ning av rådens resurser skall se ut. I de länder där man valt en samman- hållen rådsorganisation är själva forskningsrådsfunktionen fördelad på ett antal ganska självständiga underavdelningar. Den centrala nivån kan visserligen ha uppgiften att fördela tillgängliga medel på dessa avdel- ningar men huvuduppgiftema är oftast av annat slag.

Forskningsrådsutredningen diskuterade 1 SOU 1975:26 möjligheten av en centraliserad rådsorganisation, där till ett överordnat organ, en rådsstyrelse, fördes uppgifter som denna skulle kunna hantera bättre än de enskilda fakultetsanknutna och ämnesindelade forskningsråden. Ut- redningen valde emellertid att inte förorda en sådan modell. De avgöran- de svaghetema ansåg man ligga ”i själva styrelsefunktionen och dess tänkbara konsekvenser”. De skäl som sålunda angavs mot en centralise- rad modell kan sammanfattas enligt följande:

' Det stora ansvarsområdet skulle göra det svårt att bevaka såväl

frågor om samhällets forskningsbehov som de inomvetenskapliga frågorna av långsiktig betydelse över hela forskningsfrontens bredd. ' Det skulle bli en oönskad polarisering mellan styrelsen, som

förutsattes vara lekmanna-dominerad, och de forskardominerade råden, delråden eller motsvarande. De senare skulle kunna komma att se styrelsen som en belastning och inte som en samlande kraft. ' De enskilda rådens intresse för att främja forskning av betydelse

för samhället skulle minska. ' Den större organisationen skulle bli tungrodd med långa besluts-

vägar och onödig byråkratisering.

Jag kan förstå de farhågor som framfördes och betydelsen av närhet mellan de beslutande råden och forskarna vid universitet och högskolor skall inte underskattas. Vad gäller det operativa forskningsstödet bör man därför enligt min mening bibehålla ett decentraliserat beslutsfattan- de. Samtidigt finns det emellertid idag en rad starka skäl för en rådsor- ganisation med en överordnad styrelse. Motiven härför är främst att finna i uppgifter som saknar en naturlig bas i nuvarande forsknings- rådsorganisation eller som är svåra att utföra på ett effektivt sätt i den organisationen.

9.5.2 Motiv för en forskningsrådsstyrelse

Resterande delar av detta kapitel ägnas utelsutande åt Utbildningsdepar- tementets rådsorganisation. De forskningsråd som ligger under andra departement nämligen SFR (Socialdepartementet) och SJFR (Jordbruks- departementet) har visserligen mycket som förenar dem med råden under Utbildningsdepartementet, men deras sektoriella roll är också viktig och jag anser att den bör ytterligare stärkas (se kapitlet om sek- torsforskning). För SFR kan det betyda samverkan med andra forsk- ningsfinansierande myndigheter inom Socialdepartementets verksamhets- område snarare än integrering med HSFR, MFR och NFR. För SJFR innebär det ett ökat ansvar för den forskning som i dag finansieras av Jordbruksverket och Fiskeriverket.

Som jag ovan framfört fungerar råden väl och de utgör en central och dynamisk resurs för att stödja högkvalitativ forskning och förnyelse inom forskningen, var och en inom sitt område.Samarbetet mellan råden när det gäller forskningsstöd är emellertid begränsat och detsamma gäller samverkan mellan råden och FRN. I den redovisning som de nyligen ingivit till regeringen avseende stöd till tvärvetenskaplig forsk- ning finns en ambition om utökade kontakter och ökat samarbete men från den konstruktion som föreslagits (med en samordningsgmpp på högsta nivå) förefaller steget fortfarande långt till en löpande och prak- tisk samverkan i finansieringsarbetet. Den forskningsrådsstyrelse jag föreslår kommer att bli ett väsentligt kraftfullare organ än den föreslagna samordningsgruppen. Detsamma gäller i förhållande till den samarbets- nämnd som råden ofta återkommer till i sin beskrivning av samarbetet.

Nedan redovisas och beskrivs de enligt min mening viktigaste princi- piella skälen för en forskningsrådsstyrelse. I ett senare avsnitt (9.5.7) diskuteras också några av de argument som kan anföras mot införandet av en forskningsrådsstyrelse.

Strategiska och övergripande forskningspolitiska frågor

Övergripande forskningspolitiska riktlinjer på nationell nivå fastläggs av regering och riksdag och till sin hjälp i detta avseende har man ett antal rådgivande organ, varav forskningsberedningen är det viktigaste. På myndighetsnivån finns också några organ med kompetens inom breda samhällsområden som t ex NUTEK vad avser näringspolitik, teknik- och innovationspolitik. Däremot saknas en instans som med auktoritet och kompetens över breda fält kan tala för grundforskningen. Jag anser därför att det behövs ett organ, under regeringen, som kan fungera som

rådgivare i övergripande eller interdisciplinära forskningspolitiska frågor på nationell nivå över hela forskningsfältet från de humanistiska till de tekniska vetenskaperna. Akademiema kan i vissa sammanhang fungera som rådgivande organ men även de täcker begränsade forsk- ningsområden och de disponerar inga forskningsresurser varmed de kan bidra till att verkställa den forskningspolitik som de förordar.

Till de stora forskningsstrategiska frågorna hör medelsfördelningen till olika forskningsområden och regeringen kan endast få en samlad beredning av dessa om anslagsframställningar och årsredovisningar lämnas av ett organ med nationell överblick och ansvar för hela grund- forskningsområdet. En forskningsrådsstyrelse kan väga resursbehoven inom olika forskningsområden mot varandra och prioritera mellan de önskemål som de enskilda råden önskar föra fram.

Tillkomsten av de nya forskningsstiftelsema innebär väsentligt ökade krav på politisk överblick och samplanering inom den statliga forsk- ningsfinansieringen. Inom grundforskningsområdet får Forskningsråds- styrelsen, som enligt mitt förslag bör utses i sin helhet av regeringen, nyckelrollen när det gäller att verkställa statsmakternas beslut och göra de bedömningar som blir nödvändiga med anledning av stiftelsema.

Det kan diskuteras om statsmakterna skall ange en fördelning på de ingående forskningsråden eller forskningsområdena när den anvisar medel till styrelsen eller om denna fördelning skall göras av styrelsen själv. Jag förordar att statsmakterna fördelar medlen på områden. Häri- genom frikopplas medelsanvisningen från rådsstrukturen. De områden som bör användas är humaniora/samhällsvetenskap, medicin, naturveten- skap och teknik. Härutöver bör styrelsen förfoga över medel för över- gripande insatser och för särskilda ändamål. Styrelsen bör också ges bemyndigande att göra vissa omfördelningar mellan områden uppgående till förslagvis högst tre procent av anslagsbeloppen.

Regeringen kan därutöver i regleringsbrev ge de ytterligare anvis- ningar som man finner nödvändiga, t.ex. ange områden för särskilda insatser, krav på omprövningar och förnyelse etc.

Samverkan över disciplingränsema och tvärvetenskaplig forskning

För en framgångsrik forskning blir samverkan över disciplingränsema allt viktigare. Det behövs ett organ som aktivt främjar sådan samverkan och som kan ta initiativ till och på ett effektivt sätt underlätta och främja tvärvetenskaplig forskning. Råden och forskningsrådsnämnden har i sin redovisning till regeringen avseende åtgärder för att främja tvärvetenskap (denna beskrives närmare i kapitel 16) föreslagit en ge-

mensam samordningsgrupp för utveckling av olika förslag till tvärveten- skapliga satsningar där flera råd medverkar. Denna grupp blir dock i huvudsak en samrådsgrupp där besluten fattas var för sig av de olika råden eller när det gäller samhällsmotiverad tvärvetenskap som spänner Över stora områden FRN. Den forskningsrådsstyrelse som jag föreslår kan på ett helt annat sätt styra utvecklingen och se till att medel avsätts för konkreta åtgärder.

Stöd till kvinno- och jämställdhetsforskning

Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning (KVINS) har i sitt betänkande (SOU l995:110) föreslagit inrättandet av ett särskilt kvinnoforskningsråd (KFR) och en parallell ”inomvetenska- plig koordineringsfunktion med uppdrag att bevaka och koordinera jämställdhetsinsatsema vad gäller både forskningsinriktning och medel- stilldelning till underrepresenterat kön vid övriga forskningsråd”. Jag anser inte att ett särskilt forskningsråd enligt KVINS:s förslag är ett bra sätt att stödja kvinno— och jämställdhetsforskning. Denna forskning är alltför heterogen för att finansieringsmässigt sammanföras i ett enda forskningsråd och ytterligare ett råd skulle dessutom öka komplexiteten i det redan idag splittrade rådssystemet. Ett forskningsråd av den före- slagna modellen skulle sannolikt också ha mycket begränsade möjlig- heter att påverka forskningsrådssystemet som helhet.

De medel som kan ställas till förfogande för kvinno- och jämställd- hetsforskning bör istället fördelas av den här föreslagna forskningsråds- styrelsen. Denna styrelse skulle på ett effektivt sätt kunna hantera de nämnda bevaknings- och samordningsuppgiftema.

Kvalitet och efektivitet i rådssystemet

Det behövs en struktur med överblick och befogenheter för att vidmakt- hålla rådssystemets samlade kvalitet och effektivitet.

Detta skäl är inte det minst tungt vägande och det överordnade organets roll innefattar några av de arbetsuppgifter Forskningsrådsutred— ningen skisserade för Forskningsrådsnämnden (FRN), men som denna av olika skäl inte prioritierat eller kunnat ta itu med (”att genom planering på kort och lång sikt främja en ändamålsenlig utformning av stödet till forskning”, ”att verka för samarbete mellan rådsorganisationen och de ansvariga samhällsorganen vid vetenskaplig bedömning, initie-

9, ,,

ring och finansiering av forskning , att i samarbete med forsknings-

råden verka för en successiv omprövning och förnyelse av rådsorganisa- tionen, dess verksamhet och ansvarsområde”).

Till de kvalitetssäkrande uppgifter som lämpligen kan åvila en forsk- ningsrådsstyrelse hör också frågor om forskningsetik och bedömnings— systemets oväld. Enskilda forskningsråd har utvecklat principer och rutiner i dessa avseenden, men jag anser det önskvärt att det även på mer central nivå etableras standarder och görs uppföljningar på dessa områden.

Till dessa principiella skäl för en forskningsrådsstyrelse kommer mer praktiska motiv, som emellertid också har att göra med det samlade systemets effektivitet. De enskilda råden bör med tillämpning av sub- sidiaritetsprincipen bibehålla ansvar och befogenheter på en rad områden men en forskningsrådsstyrelse bör arbeta med alla sådana frågor som mer effektivt hanteras av ett överordnat eller samordnande organ än av flera oberoende myndigheter. Två områden där dessa motiv är mycket tydliga är:

Koncentration och profilering i forskningsstödet

Det krävs ökad koncentration och profilering i forskningsstödet. Dyrbar och storskalig forskning kan endast genomföras om den samlas till en miljö som har tillräckliga resurser. På motsvarande sätt bör udda verk- samheter samlas till miljöer som inte har en underkritisk storlek. I ett läge när resurserna är begränsade och kanske t o m minskar krävs koncentration och profilering för att bibehålla kvaliteten i verksamheten. Sådana bedömningar måste göras av ett organ med nationell överblick och tillräckliga resurser och som dessutom är fristående från universitet och högskolor. Detta kräver ett mer aktivt och samlat agerande från forskningsrådsorganisationen än i dag. Råden har var för sig avsatt begränsade resurser för detta ändamål. Framförallt har NFR givit viktiga bidrag vad gäller forskningspolitiska frågor inom naturvetenskapen. Ex- empel är förslagen om nationella anläggningar och superdatorer, analy- sen av profilering inom fysikområdet samt rådets storutvärderingar. En samlad resurs för hela grundforskningsområdet ger dock väsentligt större möjligheter till överblick och effektivitet. Forskningsrådsstyrelsen bör kunna väl fylla denna uppgift. Universitet och högskolor måste vidare i samråd med forskningsrådsorganisationen på ett övergripande plan diskutera dessa frågor och forskningsrådsstyrelsen blir därvid den natur- liga diskussionspartnem.

En aktivare roll för rådsorganisationen innebär också att fler större samordnade program bör finnas som komplement till de projekt som

genomförs till följd av ansökningar från enskilda forskare. Sådana program ställer större krav på rådsorganisationen vad gäller planering, styrning och organisation och det är inte ändamålsenligt att bygga upp kompetens härför inom samtliga råd. Forskningsrådsstyrelsen bör kunna ge råden erforderligt stöd vid genomförandet av program som är så stora eller interdisciplinära att råden ensamma inte har kapacitet att ta hela ansvaret för dem.

Spridning och utnyttjande av forskningsresultat

För en effektiv forskningsinformation behövs mer resurser än vad ett enskilt råd i dag kan avsätta för detta ändamål. Det åligger samtliga råd att informera om den forskning de stöder och det är ett självklart ålig- gande för samtliga forskare som bedriver forskning med rådsmedel att medverka i sådan verksamhet. Formen för forskarmedverkan kan natur- ligtvis variera. Den kan ske i många former från aktiv medverkan i undervisningen i skolväsendet till produktion av populärvetenskapligt material eller genom informationsspridning med utnyttjande av modern informationsteknik.

En högre ambitionsnivå här ställer också krav på rådssystemet. I dag avsätter råden begränsade resurser för forskningsinformation både vad gäller forskningsanslagen och inom förvaltningsanslagen.

FRN har dock med sina särskilda medel för forskningsinformation bedrivit en effektiv och välrenommerad verksamhet som nått stora samhällsgrupper. Samarbetet med råden har emellertid varit begränsat. Forskningsrådsstyrelsen kommer att kunna hantera hela forskningsin- formationsområdet genom en övergripande policy som gäller all forsk- ningsinformation. Personal med specialistkompetens inom information- sområdet blir tillgänglig för hela rådsorganisationen. Styrelsen kommer också att kunna fungera som stödorganisation till forskningsråden och till forskarna i arbetet med informationsspridningen. Statsmaktemas styrning av forskningsinformationen kan ske antingen genom att en sär- skild anslagspost anvisas för information eller genom att mer generella anvisningar ges för forskningsinformationen. Det senare kan i sin tur göras genom att föreskriva att en viss andel av samtliga forsknings- rådsmedel skall användas för forskningsinformation eller genom att an- visningar ges i regleringsbrev.

Forskningsråden har i dag separata informationsenheter, som för de mindre råden i huvudsak består av en informationsansvarig person. I den nya organisationen bör infomiationsverksamheten byggas upp som en enhet vars uppgift är att betjäna samtliga forskningsråd och som kan

överblicka informationsflödet. Den bör då kunna tillhandahålla bredare och mer kvalificerade tjänster än vad som är möjligt i dagens organisa- tion. De olika rådens informationsblad bör t ex kunna kompletteras med en tidskrift för övergripande forskningsfrågor, forskningspolitik m m. In- formationen över Internet och allmänt tillgängliga databaser över forsk- ningsprojekt är andra uppgifter för en samordnad informationsfunktion.

Råden har hittills i mycket begränsad utsträckning kunnat avsätta resurser för samhälleligt eller industriellt utnyttjande av resultaten av den forskning som de stöder. NFR har till följd av sitt internationella engagemang i de stora europeiska forskningsansläggningama avsatt resurser och också anvisats särskilda medel för industriellt och teknolo- giskt utnyttjande av dessa och man har inom ramen för detta arbete främjat kontakter mellan svensk industri och t.ex. kämforskningslabora- toriet CERN i Geneve. Motsvarande insatser kan vara motiverade även inom andra råd, främst TFR och MFR.

En gemensam politik och ett samlat agerande från rådens sida vad gäller utnyttjande av den rådsfinansierande forskningens resultat innebär ett effektivare resursutnyttjande och skapar förutsättningar för ett bättre industriellt utnyttjande av svensk forskning. Det kommer också att underlätta samarbetet med universitet och högskolor på detta område.

Resurser för planering och utredning

Som myndigheter betraktade har forskningsråden en ganska speciell karaktär och behovet av reguljär planeringsverksamhet är annorlunda och mer begränsat än för en förvaltningsmyndighet. Behovsinventering- ar, omgivningsstudier och initiering av forskningsinsatser fordrar dock både resurser och kompetens. Forskningsrådsutredningen (SOU 1975:26) tänkte sig att FRN skulle ”initiera och även svara för inventeringar, studier och utredningar av gemensamt intresse för rådsorganisationens långsiktiga planering”. Så har det inte blivit och rådens planerande och utredande funktioner är idag förhållandevis svagt utvecklade. Jag anser emellertid att det behövs en samlad planerings- och utredningsresurs som kan förse samhället med kvalificerat underlag inför forsknings- politiska ställningstaganden.

Det sagda innebär inte en underskattning av det arbete som ändå görs och de resultat som därvid nås. Som exempel kan nämnas NFR:s breda utvärderingar av forskningen inom dess fyra programområden. Dessa möjliggjordes bl a av att ett stort material insamlades och bearbetades av särskilda referensgrupper, Frågan kan dock ställas om det är rimligt att löpande belasta forskarsamhället med så tunga utredningsuppdrag.

Det finns inom grundforskningsområdet ingen samlad resurs av den karaktär som t ex på näringsdepartementets område finns inom NUTEK. Inte heller Kungl Vetenskapsakademien har på detta område en lika välutvecklad organisation som Ingenjörsvetenskapsakademien har på den mer tekniska sidan. Även i jämförelse med situationen i flera andra länder är planerings- och utredningsresursema inom svensk grundforsk- ning små. Inte minst för de typer av forskningspolitiska aktiviteter som beskrivits ovan behövs det en solid bas vad gäller resurser för utred- ningar och analyser. Större och färre forskningsråd skulle kunna in- nebära en förbättring i detta avseende men den här föreslagna modellen, som innebär att de begränsade resurser som trots allt finns inom de enskilda myndigheterna läggs samman i en gemensam struktur, är ett ännu bättre sätt att skapa en slagkraftig planerings- och utredningsenhet.

Den decentralisering som skett inom det svenska universitets- och högskolesystemet innebär att många frågor löses efter direkta diskussio— ner mellan utförande organisationer och finansiärer. Ett exempel är extemfinansiäremas bidrag till den fulla kostnadstäckningen som är föremål för direkta förhandlingar mellan finansiärer och högskolor. På universitets och högskolesidan har ett samordnande organ för gemen- samma frågor bildats, Svenska universitets- och högskoleförbundet. Som motpart fungerar i dag ett antal forskningsråd men en forskningsrådssty- relse kommer i dessa sammanhang att kunna representera rådsorganisa- tionen på ett mer samlat sätt.

Internationellt samarbete

Det internationella samarbetet fortsätter att öka i betydelse. Det gäller såväl på utförandenivån som på forskningsfinansiäremas och forsknings- politikemas nivå. Den splittrade forskningsfinansieringsstrukturen i Sverige är inte ägnad att underlätta vårt deltagande i internationellt samarbete. Forskningsråd och andra forskningsorganisationer täcker ofta en sektor som är förhållandevis smal i förhållande till andra länders motsvarande organisationer, och representanter för svenska forsknings- organisationer kan sällan företräda bredare svenska forskningsintressen. Det gör det svårare att agera med tyngd l internationella sammanhang. Även för forskningsorganisationer i andra länder ter sig den svenska mångfalden ibland besvärande, eftersom den tvingar dem till ett paral- lellt agerande gentemot ett flertal svenska motparter. Ett exempel är det svenska deltagandet i de europeiska forskningsrådens samarbetsorganisa- tion, European Science Foundation (ESF) där de många svenska med-

lemsorganisationema lett till svårigheter att koordinera deltagandet och få till stånd svenska initiativ.

Svårigheterna illustreras också väl av det svenska deltagandet i EU:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling. Tolv olika myndig- heter har ansvar för det svenska deltagandet i de olika delarna av detta program och samordningssvårighetema är betydande. Genom EU-pro— grammens bredd och relevans för ett flertal departement och myndig- heter kommer det alltid att finnas ett samordningsbehov men för forsk- ningsråden under Utbildningsdepartementet bör en forskningsrådsstyrelse med uppgift att främja det internationella samarbetet kunna bli ett vik- tigt sammanhållande organ vad avser arbetet med EU:s forskningspolitik och forskningsprogram.

Bevakning av forskningsrådsindelningen

Utredningen föreslår att de nuvarande forskningsråden inom Utbild- ningsdepartementets område utan större förändringar förs in under forskningsrådsstyrelsen. Detta betyder naturligtvis inte att förändringar inte bör ske i framtiden. Utvecklingen inom forskningen leder till att nya forskningsområden och samverkansmönster uppstår och organisatio- nen måste självklart anpassas härtill.

Jag har i mitt förslag utgått från att statsmakternas reglering av forsk- ningsrådsstrukturen under forskningsrådsstyrelsen bör bestå. Forsknings- rådens ställning blir starkare om de arbetar under av riksdag och rege- ring givna förutsättningar och en avreglering skulle ge en felaktig signal om rådens betydelse i systemet. Styrelsen bör dock kunna föreslå de förändringar som är påkallade.

Tillkomsten av en forskningsrådsstyrelse ger således förutsättningar för att på ett bättre sätt löpande anpassa rådsstrukturen till forskningens och samhällets utveckling.

9.5.3 Forskningsrådsstyrelsens uppgifter

Som framgår av föregående avsnitt anser utredningen att det finns starka skäl för att skapa ett överordnat organ med ansvar för forskningsrådssys- temet under Utbildningsdepartementet. Det nya organ som utredningen föreslår kallas i fortsättningen Forskningsrådsstyrelsen (FRS). Ett lämp- ligt namn på engelska skulle kunna vara ”The Goveming Board of the (Swedish) Research Councils”. Med detta namn markeras bl a att den nya organisationen inte är ett enda stort forskningsråd utan en gemen-

sam styrelse för ett antal till stora delar självständiga forskningsråd. Med utgångspunkt från de ovan angivna motiven för det nya organet föreslås att Forskningsrådsstyrelsen skall ha följande uppgifter (baserat på ge- nomgången i föregående avsnitt): 1. Vara rådgivare till regeringen i övergripande forskningspolitiska frågor inom grundforskningsområdet 2. Avge anslagsframställning och årsredovisning för styrelsens och de ingående forskningsrådens verksamhet 3. Fördela de av statsmakterna anvisade forskningsmedlen för olika forskningsområden till de ingående forskningsråden och till styrelsens övriga verksamhetsområden

4. Främja och stödja tvärvetenskaplig forskning

5. Främja och stödja kvinno- och jämställdhetsforskning

6. Svara för kvalitet och effektivitet i rådssystemet

7. Främja erforderlig koncentration och profilering i forsknings- stödet

8. Svara för spridning och utnyttjande av forskningsresultat

9. Genomföra planerings— och utredningsarbete för hela rådsorga- nisationen 10. Effektivisera och främja internationellt forskningsamarbete Några av de uppgifter som angivits ovan utförs idag i viss utsträck- ning av Forskningsrådsnämnden. FRN:s övriga uppgifter skulle teore- tiskt kunna kvarligga inom en särskild för ändamålet skapad del av Forskningsrådsstyrelsen. Det förefaller emellertid mer ändamålsenligt att Forskningsrådsstyrelsens interna organisation får bli föremål för en mer förutsättningslös diskussion och enligt en mer generell modell där FRN:s nuvarande uppgifter fördelas mellan råden och styrelsen på mot- svarande sätt som vissa av rådens uppgifter bör föras till styrelsen.

9.5.4 Forskningsrådsstyrelsens och forskningsrådens sammansättning

Som ovan nämnts ser jag Forskningsrådsstyrelsen som ett organ som i en dialog med statsmakterna kan företräda grundforskningen med aukto- ritet och trovärdighet. Det betyder att styrelsen inte får domineras av personer som saknar förankring i forskarsamhället. Samtidigt är det naturligt att samhällsinflytandet också är tungt i ett organ av detta slag. En rimlig balans mellan dessa intressen skulle kunna uppnås om ungefär hälften av ledamöterna hade sin bakgrund i forskningsvärlden och den andra hälften representerade andra samhällssektorer eller organisationer

med anknytning till forskningsverksamhet (näringsliv, utbildningsvä- sendet, sektoriella avnämare, löntagarorganisationer etc).

Alla ledamöter i styrelsen bör utses av regeringen och jag vill under- stryka betydelsen av ett omsorgsfullt beredningsarbete inför detta beslut. En styrelse med vidsynta och engagerade ledamöter kan betyda mycket för hela rådsorganisationens arbete och framgång, medan en styrelse som saknar förtroende i forskarvärlden eller erforderliga kontakter med andra delar av samhället kan göra mer skada än nytta ställt i relation till de ovan angivna målen.

En rimlig bredd i sammansättningen såväl vad avser olika forsk- ningsområden som beträffande andra intressen och sektorer kräver ett tjugotal ledamöter. De bör alla utses av regeringen och några av dem bör därvid också få tilläggsuppdraget att vara ordförande i de ingående forskningsråden. De senare kommer alltså därigenom att vara represente- rade i styrelsen av sina respektive ordförande. I övrigt bör däremot en ledamot i forskningssrådsstyrelsen inte samtidigt vara ledamot i något av de ingående forskningsråden. Det kan också vara ändamålsenligt att vissa av ledamöterna utses på förslag av högskoleförbundet vilket skulle ge styrelsen en god förankring även i universitetens och högskolornas ledning.

För Forskningsrådsstyrelsens ledning kan olika modeller tänkas. En möjlighet vore att använda den struktur som idag gäller för forsknings- råden med en ordförande som leder styrelsens sammanträden och ibland representerar den utåt och en av organisationen anställd generalsekre- terare som har det löpande ansvaret för verksamheten. En annan möjlig- het vore att tillämpa den ordning som gäller för universiteten med en ordförande som hämtas från forskningsvärlden och som samtidigt är myndighetens chef. I båda fallen bör mandaten vara tidsbegränsade till sex år.

Med tanke på att forskningsråden i första hand representerar forskar- samhället anser jag det naturligt att deras ordförande, som företräder dem i styrelsen, också själva är forskare. Ordförande i forskningsråd bör utses bland de forskare som av elektorsförsamlingen valts till ledamöter av forskningsrådet. Som jag ovan föreslagit bör de emellertid ändå utses av regeringen, vilket ger dem en forskningspolitisk legitimitet i tillägg till den vetenskapliga auktoritet de besitter i kraft av sin sakkunskap på forskningsområdet. Några andra större förändringar av de enskilda forsk- ningsrådens sammansättning anser jag inte erforderliga. Vad gäller majoritetsförhållandena i dessa råd ser jag alltså inga skäl till att ändra den nuvarande modellen och forskarsamhället bör sålunda, liksom hittills, i ett valförfarande, utse de flesta ledamöterna. Regeringen före- slås alltså därefter uppdra åt en av dessa att vara ordförande. Av både

principiella och praktiska skäl anser jag att rådens övriga ledamöter, dvs de 5 k allmänrepresentantema, bör utses av Forskningsrådsstyrelsen och inte av regeringen.

Forskningsrådens främsta företrädare i vetenskapliga frågor har hittills varit deras huvudsekreterare, men i den modell jag föreslår blir det förstås den av regeringen utsedde ordföranden som fyller denna funktion. Ordföranden bör också överta de uppgifter som enligt rådens nuvarande instruktion åvilar huvudsekreteraren. De nya rådsordföran— denas uppgifter och ansvar blir alltså betydande, men uppdragen be- höver enligt min bedömning inte nödvändigtvis motivera heltidsanställ- ning.

9.5.5 Organisationskommitté för F orskningsrådsstyrelsen

Det finns idag ca 130 anställda i forskningsrådsorganisationen under Utbildningsdepartementet och detär enligt min uppfattning en tillräcklig personalstyrka även i framtiden. Det behövs visserligen tillkommande resurser för Forskningsrådsstyrelsens arbete men samtidigt bör samord- ningsvinster kunna ske på flera av de ovan redovisade arbetsområdena.

Jag har inte sett det som motiverat att inom ramen för mitt arbete detaljerat redovisa hur arbetet inom Forskningsrådsstyrelsens sekretariat bör läggas upp. Denna fråga bör i stället utvecklas av en organisations- kommitté som bör ges i uppdrag att förbereda inrättandet av F orsknings— rådsstyrelsen. De förvaltningsanslag som i dag disponeras av forsk- ningsrådsnämnden och de olika råden bör samlas till ett anslag för Forskningsrådsstyrelsen.

Jag föreslår sålunda att en organisationskommitté tillsätts med upp- gift att förbereda inrättandet av Forskningsrådsstyrelsen. En mängd formella och organisatoriska frågor måste lösas och detta kommer att ta viss tid. Jag bedömer det därför som rimligt att Forskningsrådsstyrelsen kan inrättas som myndighet först den 1 januari 1998.

9.5.6 Diskussion av argument mot en forskningsrådsstyrelse

Ett skäl som ibland anförs mot förändringar av forskningsfinansierings- systemet är behovet av stabilitet. En organisationsförändring är med detta tänkesätt alltid en ovälkommen störning och det hävdas t ex att

med tanke på de andra nya förutsättningar som systemet just nu håller på att växa in i, nämligen tillkomsten av de nya forskningstiftelsema och det snabbt ökande deltagandet i EU-programmen, bör inga föränd- ringar göras av forskningsrådsorganisationen. Det bör emellertid under- strykas att den modell som jag här förordar inte kommer att innebära några praktiska omställningsproblem på utförandesidan. Tvärtom bör det på sikt kunna leda till förenklingar i kontakterna med forskningsråden sett från forskarsamhällets sida.

Ett annat problem kan vara att rådens särskilda legitimitet både inom forskarsamhället och gentemot statsmakterna försvagas genom att en ny instans tillkommer mellan råden och regeringen. Råden kan komma att bedömas som blott och bart arbetsgrupper inom forskningsrådsstyrelsen. Till detta kan sägas att rådens autonomi vad gäller beslut i bidragsfrågor kommer att bibehållas. Forskningsrådsstyrelsens direkta och styrande uppgifter begränsas till de rådsövergripande frågor som redovisats och diskuterats ovan. Råden måste också ges ett starkt inflytande inom forskningsrådsstyrelsen.

Det kan också hävdas att det politiska inflytandet inom forsknings- rådssystemet ökar vilket naturligtvis beroende på utgångspunkt kan ses både som en nackdel och en fördel. Jag ser för egen del fördelar med ett system där forskarinflytandet över besluten är starkt, men samhällsin- flytandet måste också vara starkt för de övergripande forskningspolitiska besluten. För de inomvetenskapliga besluten i råden är det nödvändig med ett dominerande forskarinflytande. En av anledningarna till forsk- ningsrådens auktoritet inom systemet är att de har en stark majoritet av forskare, både i organen själva och i deras olika beredningsgrupper. Det krävs således en tydlig decentralisering till forskningsråden som garante— rar att de inomvetenskapliga besluten även i fortsättningen fattas av organ med en hög vetenskaplig kompetens. För de forskningspolitiska besluten i Forskningsrådsstyrelsen krävs på motsvarande sätt en stark samhällsförankring.

Forskningsrådsstyrelsen bör därför enligt mitt förslag utses i sin helhet av regeringen och bestå av lika många forskare och samhälls- representanter. Kommer denna att få tillräcklig legitimitet hos forskar- samhället? Som jag ovan sagt bör inomvetenskapligt grundade beslut om medelsfördelning fattas av råden med en majoritet av forskare. Be- slut om avvägningar över ämnesgränser och intiativ för att främja jäm- ställdhet och tvärvetenskap är mer politiska till sin natur och det är där- för naturligt att samhällsinflytandet här är större vilket motiverar att ledamöterna utses av regeringen. Motsvarande gäller för de övergripande avvägningar gentemot andra finansiärer, främst de nya forskningsstiftel- sema, som måste göras. Genom att antalet forskare i styrelsen är stort

får forskarsamhället faktiskt ett starkare inflytande över dessa rådsöver- gripande beslut än vad man har i dag under den självklara förutsätt- ningen att forskarrepresentantema i styrelsen är ledande forskare med förtroende i forskarsamhället.

Det kan också anföras att ett nytt organ bidrar till en ökad byråkrati och ökade kostnader. Antalet myndigheter minskar emellertid med mitt förslag och Forskningsrådsstyrelsens och rådens samtliga arbetsuppgifter kommer att kunna fullgöras inom ramen för de resurser som i dag finns inom de fem myndigheterna. Den effektivisering och ökade flexibilitet som förslaget leder till bör dock inte utnyttjas för att skära ned resurser- na utan för att med hög kvalitet fullgöra de ytterligare uppgifter jag i det föregående angivit för forskningsrådsstyrelsen.

9.6. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. De argument som finns för en förändring av forskningsrådsstrukturen är inte tillräckligt starka för att nu motivera en förändring av forsk- ningsrådens indelning. Det bör dock senare vara möjligt att ta upp en diskussion om forskningsrådsindelningen inom den örändrade övergripande organisation som föreslås.

De naturvetenskapliga och teknikvetenskapli ga forskningsråden bör även i fortsättningen vara två separata forskningsråd. (Denna fråga behandlas i kapitel 13).

Den biologiska forskningen bör även i fortsättningen ha sin bas i det naturvetenskapli ga forskningsrådet. Samverkan mellan de organi— sationer som stödjer biologisk forskning bör förstärkas.

En översyn bör göras av ansvarsfördelningen inom det samhällsve- tenskapliga forskningsområdet

2. Skogs- och jordbruksforskningsrådet (SJ FR) och Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) bör ses som sektoriella forskningsråd. Detta bör leda till förändringar vad avser ansvarsområde (fler sektoriella uppgifter) resp sammansättning (starkare inflytande för sektorerna). Denna fråga utvecklas närmare i kapitel 10.

3. ”Peer review” processen som innebär att forskare granskar forskare bör även i fortsättningen vara basen i forskningsrådens granskning av ansökningar. Särskilda beredningsformer bör tillämpas när leda- möter ansöker om forskningsstöd.

4. En myndighet, F orskningsrådsstyrelsen, bör inrättas med ansvar för forskningsrådssystemet under Utbildningsdepartementet. Denna myn—

dighets styrelse bör utses av regeringen och bestå av lika många forskare och samhällsrepresentanter.

5. Anslagen för forskningsrådsverksamhet bör anvisas till Forsknings- rådsstyrelsen som anslag till forskningsområden (humaniora/sam— hällsvetenskap, medicin, naturvetenskap och teknik) istället för som separata anslag till forskningsråden.

6. Forskningsrådens ordförande bör vara en aktiv forskare som också är rådets främste företrädare i vetenskapliga frågor. Ordföranden bör också vara ledamot av den nya myndighetens styrelse.

7. Forskningsrådsstyrelsen bör inleda sin verksamhet 1998. En organisa- tionskommitté bör tillsättas för att förbereda inrättandet.

." "" .'15 ,'H”:."' .._ | -I""..- "5, 'i'-',"J'EIJ'J T'H'JE'Jlruy". fl:.” insänt!

IIS- i""'I' ' ' | '

_.,.|,..- .-_; "t'i'l'".""'."'"-"""""_' , ._'." J.F....- ”.ru-."," |.E'H-iq' 1-..-_1r.l'"L_ . :..-15:51an

"it?-":::.i- ”"-'Ft—"!;s.'1':".w .1'.-".1;.:-. win—"' I" "'i-. :. ... '

'Q'ETTIPl".|-"H.'|,_" WiFi-:l".'J'I'."fff"':"a1."-1. fill—h]” 155"ri '115'11'51 # '." .'.-t. .'.

_.__._ ll '. '._.,_,r_ Håll-.? ..ftiFI-"I "' i'lr'|'_ " ""lri'u'. 154.125.ng

.'H'bi 25511 """..1-' ",.” ."'.g.1_"'.ij'".1_l-1'i'."..'_- ML: Mi .... ..... . n," , 41.45," —.

'.,,-._ '.;f'." i"-.u " ..':h'. h='l' "'1-'.'.,.,'".' ngt-t....- in"" "?".-U"" "t'-"9" ' " " "t'f'" "' '. 'lH'.r'”.. _ 511, ru,|1';l;|'r 1,51]. "_"'r4|"F-l':1".'."'"_'&_"'1.m.1'Jilnllfuälär.,_ ' ."."..' " "'"..- --'."-'".-' . '

EÄH'TKJ' l."- I |.

11 ___ _u""|"".' _1' '_'.' , ... .. ".,.r '.!-Il g..-gåva?" " "111. .'- ..'; '_1

'- ...l__,._11.' . .

. ' - * ..,-,i' ...' . 'i'i' '.':"'-"'.': .'t"."..

”___ | || |

' ' '1J"—::_. _._-u " b.- I .' = . J.. J. " .-' v '1:" . . - '

."||';.'u",,u;-'i"' " . .

JW_ .'-n_ F'1l'l".- '_I' 11' | =*- !11..'

'... |A, ..

'rbd_1_ää£ff.m "' "Elim. abb. léliu't'l'f'. * "i'll. '.'”; "iii!" "!111'115'11'." '

..;,=......-..n '. A,. , ,," |. ' 1' '.5'»; _. _.. _ ._Gå______-_u_u__ _:_-_ ___:. . . _.. "t' _.1 :'__ |_ .'-' | _ . _ F'Lrå' __. _ ' ,—' ' || ||. --|_....- -—__ _ _ ._ _.1.5'l.' 5», —, . .'f'g. - "'.' :"5' .,1... .— ,, . '— . .." " '"I ". '1. .. " . "' ' _ ' | :"'_'I "| I 'II- '|' |" ' ' 1 ' it”-.." . 531131"... ___-"..,. 2.'l"':'"|'..'"l' ..'1 -.'*".' '—'...-'1._"_'-"—'J=_1,1_'. ._'l. ..

..'-tt,. - ' tilf'f--cili.'u'luiit'åh.'"'.1im'. .f.1.'.13".'1.'|-1..Jem-;... .,1

10. Sektorsorgan och sektorsforskning

10.1. Inledning och avgränsning

En principiell utgångspunkt för svensk sektoriell FoU-politik är att staten för varje samhällssektor skall bedöma, formulera, initiera och finansiera sina forskningsbehov. Syftet med forskningen kan vara att på olika nivåer bidra till målformuleringen inom en sektor, men vanligare är att den utvecklar kunskap och metoder som behövs för att nå de angivna målen. Forskningen är med detta synsätt ett medel varmed statsmakterna och de olika myndigheterna bidrar till att förverkliga de övergripande politiska målen för en viss sektor.

En annan grundprincip, som blivit allt tydligare, är att sektorsforsk- ningen i normalfallet skall utföras vid universitet ochhögskolor. Sektors- forskningsorganens roll har därmed alltmer renodlats till beställare, inte utförare av FoU. Samtidigt som universiteten på detta sätt tillförs be— tydande forskningsresurser ligger makten över dessa resurser inte hos universiteten själva eller hos deras forskare utan hos sektorsforsknings- organen.

I detta kapitel diskuteras sektorsforskning utifrån ett antal olika utgångspunkter. Problem identifieras och rekommendationer ges. Några centrala frågor inom sektorsforskningen har utredningen valt att belysa med hjälp av ett antal frågor, som ställts till och besvarats av det 30-tal FoU-fmansierande sektorsorgan, vars budget för externt FoU-stöd över- stiger 0,5 milj kr. Frågorna har bl a gällt hur dessa organ hanterar frågor om forskningens relevans- och kvalitet och vilken organiation de byggt upp för att bedöma dessa kriterier.

Inledningsvis bör också påpekas att begreppet FoU, d v s forskning och utveckling, visserligen används några gånger i utredningsdirektivens bakgrundsbeskrivning, men att det i själva uppdraget till utredningen bara talas om forskning. Även i detta betänkande används ibland termen FoU, men utredningens överväganden har begränsats till forsknings- frågor. De anslagsmedel som under de senaste 15 åren fördelats efter förslag i regeringens forskningspropositioner har också bara avsett forsk- ningsverksamhet.

Utredningen har inte försökt kartlägga hur mycket utvecklingsarbete som stöds av olika sektorsorgan. Jag anser nämligen att myndigheternas

stöd till sådant arbete, liksom ren uppdragsforskning, bör jämställas med egna utredningar och köp av konsulttjänster m m. Medel för sådant bör alltså inte belasta några forskningsanslag utan inkluderas i myndigheter- nas driftbudgetar. Detta gäller även i de fall myndigheterna av olika skäl väljer att lägga forsknings— och konsultuppdragen ifråga på högskolan.

10.2. Uppbyggnad av den sektoriella FoU— organisationen

Tillämpningsinriktad statligt stödd FoU i Sverige föddes på 1940-talet. Det började i försvarssektom och under de följande decennierna skedde en systematisk organisatorisk uppbyggnad. Denna tillväxt hade ett nära samband med statsapparatens ökade ambitioner vad gäller långsiktig planering. Man kan t ex peka på utvecklingen av ämbetsverkens uppgif- ter från huvudsakligen regeltillämpning och kontroll till bredare samhäl- leliga funktioner som fordrade planeringsunderlag och egen kunskaps- uppbyggnad.

Utbyggnaden av försvarsforskningen följdes av teknisk-naturveten— skaplig forskning för ekonomisk utveckling. Även med sikte på den sociala utvecklingen avsattes tidigt sektorsforskningsresurser, bl 3 inom utbildningsområdet. Sektorsforskning har sedan vuxit fram inom allt fler områden, i allmänhet till följd av politisk prioritering av området eller sektorn ifråga.

Idag är så gott som alla samhällets verksamhetsområden täckta av tillhörande sektorsforskning. Samtidigt kan emellertid konstateras att den samlade sektorsforskningen varken i relativa eller i absoluta tal ökat under de senaste 15-20 åren. Med reservation för förändringar i klassifi- ceringen av olika forskningsmedel visar tvärtom en genomgång av SCB:s årliga statsbudgetanalyser (”Statliga anslag till forskning och ut- veckling”) en tydlig relativ minskning i förhållande till vad som klassifi- ceras som ”allmän vetenskaplig utveckling”.

Det finns ingen permanent och vedertagen indelning av samhället i väldefinierade sektorer och därmed inte heller någon given struktur för sektorsforskningen. Den senaste modellen för sektorsindelning kan sägas vara den indelning av statens budget i 27 utgiftsområden varom riks- dagen, efter förslag från dess talmanskonferens nyligen har beslutat. Denna indelning kommer sålunda att vara styrande för regeringens presentation av nästa statsbudget. En annan klassificering är den i vilken sektorsforskningen helt enkelt fördelas på olika departementsområden. En tredje indelningsgrund, slutligen, är den som SCB använder i sina

redovisningar av FoU-insatsemas fördelning på olika ändamål (statsbud- getanalyser och FoU-statistiska rapporter). I denna utredning används så— väl departementsindelningen som ändamålsindelningen. Den senare ligger t ex till grund för delar av det material som presenteras om FoU- volymemas utveckling över tiden.

Bristen på systematik och konsekvens vad gäller sektorsindelning kan kanske också förklara vissa anomalier i systemet sett i ett sektoriellt forskningspolitiskt perspektiv. En iögonfallande sådan gäller en av våra viktigaste näringar nämligen skogsbruket, som enligt gällande departe- mentsförordning hanteras av Näringsdepartementet, medan Skogsforsk- ningen hör till Jordbruksdepartementets område.

10.3. Sektorsforskningens omfattning

I SCBs forskningsstatistik kan sektorsforskningens omfattning inte direkt utläsas och den bästa källan för att följa utvecklingen av dess omfattning och inriktning är istället statsbudgetanalysen. Denna ger emellertid ingen vägledning om medlens fördelning på utförare och den innefattar gi- vetvis inte den privata sektorn.

Från forskningsstatistiken kan man konstatera att den totala forsk- ningsvolymen i Sverige 1993/94 var 49 miljarder kr (i 1994/95 års pen- ningvärde). Den offentliga sektorns andel härav utgjorde nära 16 miljar- der kr. Knappt 8 miljarder kr gick till högskolans basanslag och till forskningsråden och alltså ungefär lika mycket till sektorsforskning och forskningsinstitut. Högskolan erhöll enligt VHS (med omräkningar enl bilaga 2) 2 miljarder kr av sektorsforskningsmedlen. Drygt 3 miljarder kr, varav de mesta utgjordes av försvarsbeställningar, förbrukades av företagssektom.

Försvarets objektbundna utveckling, framför allt beträffande JAS- projektet, kan inte betraktas som regelrätt sektorsforskning och den offentliga FoU-satsningen utanför högskolan kan utifrån forsknings— statistiken mot denna bakgrund uppskattas till knappt 5 miljarder kr. I detta ingår då även basanslag till institut som inte fördelas av sektors- organ, men som ändå bör betraktas som sektorsforskning.

Utredningen har hos ett 30-tal myndigheter begärt vissa basuppgifter om deras FoU-finansiering, vilka redovisas i bilaga 6. De summor som anges där är inte jämförbara med de siffror som anges ovan eftersom myndigheternas uppgifter endast avser forskningsmedel som fördelas till projekt.

Under ett antal år har statens FoU-politik inriktats på att minska in- stitutens basanslag för att istället fördela medlen som forskningsbidrag efter ansökan. Ett sådant system är sedan 1993/94 infört även inom för- svarsmakten varför andelen basanslag till forskningsinstitut har minskat ytterligare. Därutöver har en viss överföring av basanslag från sektorer till högskolan genomförts bl a genom överföring av Naturvårdsverkets laboratorier till Lantbruksuniversitetet och Stockholms universitet. Syftet har varit att öka konkurrensen om sektorsmedlen genom att i mindre grad öronmärka dem och att än tydligare göra högskolesystemet till den huvudsakliga utföraren av sektorsforskning.

Den bästa källan för att studera förändringar i statens forsknings- anslag till olika sektorer är som ovan nämnts SCBs statsbudgetanalys. Självklart innebär även i detta fall överflyttningar av medel och ändring- ar i myndigheters inriktning besvärliga tolkningsproblem men på det stora hela kan statens prioriteringar följas ganska väl.

% 100 Uttorsk. jorden och atmosfären offentlig förvaltning . Arbetsmiljö, personalskydd 80 :-' i ' " Undervisning Kultur, massmedia, fritid Socialvård, social miljö

60 älso-och sjukvård Fysisk miljö, naturvård Boende och samhällsplanering 40 Transport och telekommunikationer

Energi-och vattenförsörjning

20 XIndustriell verksamhet

0 __Dii,i , ,, Jordbruk,skogsbruk, jakt och fiske

1977/78 1980/81 1983/84 1986/87 1989/90 1992/93

Figur 10:l Procentuell förändring av statens satsningar på olika forsknings- ändamål mellan 1977/78 och 1994/95 i fasta priser. Statsbudgetanalysen.

Förändringarna visar tydligt statens ökade satsningar på forskning inom områdena miljövård, industri och allmän vetenskaplig utveckling, särskilt kulturvetenskaper.

10.4. Sektorsforskningens karaktär

Det finns en mycket stor bredd och variation i sektorsforskningens innehåll. Den spänner över hela fältet från grundforskning till utveck- lingsarbete, men teknisk forskning är volymmässigt dominerande. Ibland är gränsdragningen mot andra typer av offentligt FoU-stöd inte särskilt skarp. SJFR klassas t ex ibland som ett forskningsråd och ibland som ett sektorsorgan.

Av sektorsforskningen krävs inte bara att den skall uppfylla veten- skapliga kvalitetskrav utan också att den skall bedrivas kring sektors- relevanta frågeställningar. I en proposition om byggnadsforskning m m 1983 (prop 1982/83:151) betecknades t ex kvalitet och relevans som ”de två ledstjämoma” för sektorsforskningen. Det tillades att ”kraven på relevans och kvalitet inte är utbytbara” och att ”båda måste uppfyllas samtidigt”. I annan litteratur förekommer det visserligen att relevans uppfattas och hanteras som en del av ett vidare kvalitetsbegrepp (se även avsnitt 5 nedan), men jag väljer här att betrakta forskningens relevans som en självständig och av kvaliteten i princip oberoende faktor.

När bidrag ges till sektorsforskning bör hänsyn alltså tas till såväl kvalitetskriterier som till forskningens relevans för verksamheten eller samhällsområdet ifråga. Kvalitetsbegreppet kan vara snävt och bara avse gängse krav på forskningsproduktion (stringens, metodik, akribi etc) eller bredare och inkludera frågan om den aktuella forskningen på sikt även bidrar till att föra vetenskapen framåt (inomvetenskaplig betydelse, generaliserbarhet etc). Normalt ses kvaliteten i den första, mer inskränk- ta betydelsen som ett baskrav eller som en förutsättning för att forsk- ningen överhuvudtaget skall kunna stödjas, medan kvaliteten i form av inomvetenskaplig betydelse kan tillåtas variera något så länge relevansen är hög.

Det hävdas ändå ibland beträffande sektorsforskningen att ”kraven på dess vetenskapliga nivå....måste vara lika stora som för annan forsk- ning” (prop 1978/791119) men jag anser att det att det finns en risk med att formulera och driva kvalitetskraven på sektorsforskning utifrån den inomvetenskapliga forskningens krav på (eller åtminstone strävan mot) vetenskaplig excellens. På sektorsforskning måste nämligen också ställas andra, lika viktiga krav om relevans och användbarhet. Dessa aspekter är visserligen ännu svårare att kvantifiera än kvalitetskraven, men för den skull inte mindre centrala. Det bör alltså vara en samlad bedömning av hur alla dessa olika krav uppfylls, som avgör vilka forskningsprojekt som skall stödjas. Samtidigt måste det emellertid understrykas att en

bristfällig vetenskaplig kvalitet inte kan uppvägas av aldrig så välupp- fyllda kriterier av annat slag.

Relevansbegreppet är komplext och måste användas med stor urskilj- ning. Det som är irrelevant idag kan vara klart relevant i morgon, och det som är relevant för en intressent kan vara irrelevant för en annan. Det kan vidare ligga politiska beslut mellan den framtagna kunskapen och dess tillämpningar och man kan därför inte vara säker på att sam- hällsrelevant forskning (eller samhällsrelevanta forskningsresultat) alltid kommer till användning. Om resultaten används är det dessutom inte säkert att de gör nytta. Dessutom kan förstås även den upplevda nyttan variera från en grupp till en annan. Forskningsrådsutredningen påpekade tex i sina betänkanden från 1975 och 1977 att begreppet samhällsrele— vans i sig inte nödvändigtvis är värderande och att forskning som be- döms ha hög samhällsrelevans därför inte automatiskt är angelägen.

Utan att närmare analysera alla ovannämnda relevansrelaterade be- grepp kan det i korthet konstateras att forskningens relevans oftast hand- lar om nyttighet eller användbarhet. Det förekommer också mer öppna formuleringar och Agneta Bladh (nu generaldirektör för Högskoleverket) skrev t ex i en rapport till SFR (maj 1994) att ”samhällsrelevant forsk— ning är sådan som bidrar till att förstå vad som händer i samhället”. Oftast uppfattas emellertid forskning som samhällsrelevant endast om den har betydelse för åtminstone ett samhällsproblem. Själv är jag beredd att nöja mig med den operationella definitionen att forskningen är samhällsrelevant om såväl berörda myndigheter och representativa av- nämarintressen som det i arbetet engagerade forskarsamhället så anser.

Graden av detaljering i statsmakternas instruktioner till sektorsorga- nens är olika, liksom dessa organs ambitioner och möjligheter att styra forskningen. Den senare aspekten är kopplad till forskningens karaktär. I den mån forskningsinsatsema omfattar grundforskning måste större fri- het ges åt dem som utför arbetet, medan en snävt målinriktad forskning kan styras, kontrolleras och följas upp på ett helt annat sätt, allt i syfte att nå de uppsatta målen. Allmänt sett gäller att sektorsforskningen är mer styrd i programtermer eller på annat sätt än den av forskarna själva initierade universitetsforskningen. Syftet med denna styrning är givetvis att säkerställa forskningens relevans för de problem som motiverar det sektoriella stödet.

En annan viktig aspekt på sektorsforskning är avnämamas och an- vändarnas beställarkompetens. Det talas i olika sektorsorgan inte sällan om forskningsbehov när det snarare är utredningsarbete som behövs för att lösa de samhällsproblem som man vill komma till rätta med. Det har ibland också funnits en tendens att satsa på forskning när ett problem identifierats i tron att forskningen på kort sikt skall kunna ge använd-

bara resultat. Det har lett till stora snabbt beslutade forskningsanslag till politiskt intressanta områden utan att det funnits tillräckligt många kom- petenta forskningsmiljöer som på ett kvalificerat sätt kunnat ta sig an uppgiften.

I en översikt över sektorsorganens FoU-stöd som gjordes inför 1990 års forskningsproposition (Ds 1989z3) var huvudfrågan långsiktigheten i sektorsorganens stöd. Man ansåg sig därvid kunna konstatera att endast 6 % av de svenska sektorsforskningresursema avsattes till långsiktigt forskningsstöd vid universitet och högskolor (av de 21 % som totalt gick till högskolesektom). Berörda sektorsorgan var utifrån metodologis- ka synpunkter mycket kritiska till värdet av dessa uppgifter. Avslut- ningsvis vill jag för egen del understryka vikten av långsiktighet inom sektorsforskningen såväl vad avser målformuleringar och problemval som när det gäller finansiäremas projektstöd. Det tar tid att bygga upp kompetens inom forskningsområden som inte sällan är nya eller out- vecklade, och det finns en risk för dålig kvalitet om man försöker gå för fort fram. Detta synsätt är idag ganska allmänt accepterat, men det bör enligt min mening också återspeglas i sektorsorganens sammansättning och arbetssätt. Jag återkommer därför till dessa frågor i avsnitten 9 och 10 nedan.

10.5. Sektorsorganens kvalitets- och relevansbedömningar

Sektorsorganen har olika system för bedömning av föreslagna forsk- ningsprojekts vetenskapliga kvalitet och relevans och utredningens ställde frågor om dessa saker i den tidigare nämnda enkäten till ett 30- tal myndigheter. Varken forskningens kvalitet eller dess relevans är lätt att mäta och de bedömningar som kan göras är inte oberoende av gran- skamas värderingar och den miljö varifrån de kommer. Syftet med ut- redningens frågor var att få en bild av hur olika myndigheter organiserat sina bedömningar av kvalitet och relevans, och hur man hanterar kon- flikter mellan resultaten av dessa bedömningar. Nuvarande bildnings- chefen i Linköpings kommun Michael Nydén har i samarbete med ut- redningen genomfört en studie av inkomna svar.

För att utföra kvalitetsgranskning av föreslagna forskningprojekt an- litas traditionellt andra forskare inom det vetenskapsområde som en projektansökan avser. Denna sakkunniggranskning är känd som ”peer review” och används i olika varianter av såväl nationella som internatio- nella forskningsstödjande organisationer. Metoden har visserligen en del

svagheter, men några alternativ finns knappast att tillgå. Nydéns studie visar att sektorsorganens kontroll av den inomvetenskapliga kvaliteten i allmänhet är välorganiserad genom vetenskapliga råd och nämnder som bedömer förslag eller bistår vid utvärderingar.

Hanteringen av relevanskravet synes däremot vara förenad med stora svårigheter. Sektorsmyndighetema lägger ned mycket kraft och engage- mang på att få en kvalificerad uppfattning om projektens vetenskapliga kvalitet, medan relevansaspekten behandlas ofta med stor tveksamhet. Trots att relevansbedömningen är svårare tycks mindre arbete ha lagts ner på det området. Man försöker sig sålunda ibland varken på att ope- rationalisera relevansbegreppet eller på att göra djupare analyser. Ny- déns förslag är att man ersätter både relevansbedömningen och gransk- ningen av den vetenskapliga kvaliteten med en bedömning av kvalitet i förhållande till olika avnämare, och samma forskning kan då ha olika kvalitet för olika avnämare.

Några av myndigheterna har i sina svar redovisat explicita relevans- kriterier och i den mån övriga sektorsorgan saknar sådana bör den bristen förstås åtgärdas. Det kan också noteras att så gott som samtliga myndigheter har ett aktuellt policyprogram för forskning inom arbetsom— rådet, men att de i begränsad utsträckning synes ha överfört dess strate— giska formuleringar till operativa definitioner. I vissa fall gör man rele- vansbedömningen inom en nämnd eller ett råd med deltagande av ex- terna avnämar- eller expertgrupper.

Nydén argumenterar för att högskolan bör ta ett större ansvar för den vetenskapliga kvaliteten på den sektorsforskning som där utförs så att sektorsmyndighetema kan avlastas denna uppgift. Som framgår av min senare diskussion om forskningens kvalitet (Kap 16) anser jag för egen del inte att finansiären kan frånsäga sig ansvaret för kvaliteten på den forskning som stöds av samhälleliga sektorsforskningsmedel, men jag delar Nydéns uppfattning att de forskningsfinansierande sektorsmyndig- hetema bör lägga ökad vikt vid att utvärdera i vad mån det utförda ar- betet klarar den kvalitetskontroll som de av myndigheten identifierade avnämama gör.

En viktig fråga blir då vem eller vilka som är de huvudsakliga av— nämama. I myndighetsperspektivet kompliceras frågan av att myndig- heten i allmänhet är avnämarens ställföreträdare eller ombud. Det blir fråga om en kvalitetskontroll i två nivåer, myndighetens formulering av avnämamas behov och en kvalitetskontroll i relation till avnämamas faktiska behov. (Denna kvalitetskontroll kan utföras med de verktyg som utarbetats de senaste åren (TQM, Svensk kvalitet, ISO 9002 m fl.). Man kan här arbeta med betydligt mer konkreta behov än termer av typen ”nyttigt, användbart m m”.)

10.6. Högskolan som bas för sektorsforskning

Som utredningsdirektiven anger har deti Sverige skett en koncentration av forskningen till universitet och högskolor, som är mer långtgående än i flertalet andra jämförbara länder. Av den svenska högskolan krävs därför att den framgångsrikt kan planera och genomföra sådan FoU- verksamhet som i flera andra länder till stor del förlagts till särskilda forskningsinstitut.

Detta fordrar intresse och kompetens för sådant arbete hos forskare och högskolemiljöer, en meritvärdering som tar hänsyn till erfarenheter från projektledning och kunskapssyntes samt en för ändamålet lämpad intern organisation.

Större sektoriella FoU-program inom högskolan har en tendens att stimulera framväxten av institutsliknande organisationsmodeller inom ramen för högskolans befintliga organisation. Motsvarande fenomen kan iakttagas vad gäller programstöd från de nya forskningsstiftelsema. Hit- tills har dessa nya strukturer byggts upp som integrerade delar av hög- skolan, men man kan givetvis också tänka sig att de får karaktären av särorganisationer med en lösare anknytning till högskolan. I det senare fallet kan valet av organisationsform ske ganska fritt och bolagsbildning och kontraktsanställning kan då bli naturliga inslag i utkanterna av hög— skolevärlden. Denna fråga har diskuterats utförligare i kapitel 8 som närmare analyserar frågan om bildande av forskningsinstitut utom och inom universiteten.

Graden av kostnadstäckning i sektorsorganens F oU-stöd är en viktig fråga för UoH-systemet. Redan i 1982 års forskningsproposition anförde regeringen att sektorsorganen borde svara för alla direkta och indirekta kostnader för de FoU-projekt de finansierade inom högskolan. Riks- dagen accepterade detta synsätt och avvisade de motioner som gick i annan riktning. Idag ifrågasätter inte heller sektorsorganen principen om full kostnadstäckning, men flera av dem är missnöjda med formerna för dess genomförande.

I kapitel 7 om universiteten, högskolorna och extemfinansieringen har jag närmare redovisat mina överväganden när det gäller extemfi- nansiäremas bidrag till den långsiktiga kompetensuppbyggnaden vid högskolan.

För att få en uppfattning om hur väl högskolan fyller sin uppgift vad avser sektoriellt motiverad forskning har utredningen frågat de forsk- ningsfinansierande sektorsorganen om deras erfarenheter av universitet och högskolor som utförare av det FoU-arbete de finansierar. En redo- visning av sektorsorganens svar lämnas i bilaga 6. Här kan noteras att

frågan ”Hanterar universitet och högskolor det av myndigheten önskade FoU-arbetet på ett tillfredsställande sätt?” utan vidare besvarades jakan- de av cirka hälften av de myndigheter som ansåg sig kunna ta ställning till frågan. Några avstod på grund av begränsade erfarenheter från att besvara frågan och övriga ansåg sig inte kunna ge ett allmängiltigt svar eller hade reservationer av olika slag.

Ett antal stora myndigheter hade blandade erfarenheter av sitt samar- bete med högskolan. Redovisade resultat sades vara av skiftande kvalitet och relevans och prioriteringsformema ansågs ha en tendens att miss- gynna tvärvetenskaplig och industriorienterad forskning. Att få till stånd samarbete över ämnes- och fakultetsgränser bedömdes som svårt och er- farenheterna var därför inte entydigt positiva när det gäller projekt som kräver ett tvärvetenskapligt arbetssätt. En viktig fråga i sammanhanget är om universitet och högskolor klarar av att anpassa och förnya sina arbetsformer och på den punkten ansåg flera att det just nu händer en del positivt med centrumbildningar, kompetenscentra etc.

Vissa försvarsmyndigheter påpekade att det på grund av verksam— hetens karaktär inte går att lägga ut all forskning på universitet och hög— skolor. De önskade emellertid se en utökad samverkan mellan försvars— sektom och högskolesektom både vad avser FoU-finansierande och FoU-utförande myndigheter.

Försvarets myndigheter lägger alltså ofta ut FoU-projekt på sina egna institut, men även flera andra myndigheter ser instituten som viktiga komplement, dit det ibland också kan finnas skäl att koncentrera forsk- ningen inom ett visst område. Nägra myndigheter ansera att instituten har viktiga uppgifter när det gäller att tillhandahålla kontinuerlig kun- skap, bevakning och beredskap inom sina områden. Andra anser att in- stituten bättre än en högskoleinstitution kan ta ansvar för större experi- mentella och kostnadskrävande projekt.

Ett antal myndigheter vill därför inte utesluta en utbyggnad av in— stitutsorganisationen. En stor aktör som NUTEK anser emellertid samti- digt att det i princip är fel väg att gå, främst därför att det kan bryta kopplingen mellan utbildning och forskning. En vanlig synpunkt är att samarbete och samverkan mellan UoH och instituten bör öka och att nätverk bör byggas kring viktiga forskningfrågor. En fördjupad dialog mellan högskola och institut å ena sidan och forskningsfinansierande myndigheter å den andra efterlyses också.

För egen del anser jag att erfarenheterna talar för att högskolan även i fortsättningen bör vara den naturliga utföraren av den forskning som finansieras av sektorsorganen. De senares kritik vad gäller högskolans arbetsformer m m bör emellertid tas på allvar och den fortsatta sam-

verkan kommer att kräva flexibilitet och anpassningsförrnåga från båda håll.

10.7. Ökad konkurrens om sektorsmedel

En analys av de forskningsutförande sektorsorganen har inte bedömts falla inom ramen för utredningens uppdrag, men deras relation till de finansierande sektorsorganen bör något beröras. Offentliga forskningsin- stitut bör ha en kärna av basfinansierad verksamhet, men jag anser det viktigt att de också är med och konkurrerar om de fria FoU-medel som finns i systemet. I 1993 års forskningsproposition aktualiserades möjlig- heten av att ”föra över en del av de fasta anslag till forskning som idag går till vissa institut och myndigheter till en annan finansieringsforrn som vidgar möjligheterna för nationell konkurrens”. Detta skulle enligt propositionen kunna ske med bibehållande av medlens öronmärkning för det ursprungliga syftet.

Sverige har sedan vi fick inflytande över EU:s FoU-program verkat för just denna typ av överföring i EU-systemet. Det har då gällt överfö- ring av medel från EU:s egna forskningsinstitut (Joint Research Centre) till de program varifrån medel kan sökas i fri konkurrens. Jag anser att detta är en riktig utveckling både i Sverige och inom EU och jag före- slår att en särskild genomgång sker av alla forskningsutförande sektors- organ i syfte att bedöma i vilken utsträckning det finns anledning att överföra fasta anslagsmedel från forskningsutförande till forsknings- finansierande myndigheter i syfte att öka inslaget av konkurrens om forskningsresursema. Högskolan har visat att den kan hantera en hög grad av extemfinansiering och forskningsinstituten bör också med fördel kunna arbeta på sådana villkor. Just inom EU-programmen bör de t ex ha goda möjligheter att få ekonomiskt stöd till olika samarbetsprojekt, samtidigt som ett aktivt deltagande i dessa program också kan innebära problem för ett forskningsinstitut, vad gäller den motfinansiering som EU kräver (jfr kapitel 14).

Den i kapitlets inledning nämnda enkäten kunde på grund av frågor- nas karaktär och utformning inte riktas till ett antal sektorsorgan som visserligen har medel för FoU-arbete men som engagerar externa forska- re i olika F oU—projekt utan ansökningsförfarande. Dessa organs arbets- sätt motiveras normalt av att de vill initiera eller främja forskning och utveckling inom ett mycket specifikt område, och att de anser sig känna till alla de forskare i Sverige som arbetar inom eller har kompetens

inom detta område. Därför kan de ”handplocka” lämpliga projektdelta- gare.

Som exempel på organ av denna typ kan nämnas Institutet för fram- tidsstudier, ERU (expertgruppen för forskning om regional utveckling), Arbetsmarknadsstyrelsen och Spri. Handlar det om utvecklingsarbete kan detta arbetssätt vara rimligt, men när det gäller forskning finns det i denna modell för FoU-stöd en brist på öppenhet som inte är helt oproblematisk. Det kan finnas luckor i myndighetens kännedom om forskningskompetensen i Sverige, och forskare som inte tillhör de etab- lerade specialisterna inom området ges inte tillfälle att delta i arbetet trots att de kanske på ett förtjänstfullt sätt skulle kunna göra detta på grund av sitt intresse och sina särskilda förutsättningar. Visserligen får kanske vem som helst komma med förslag även om det inte finns något formellt ansökningsförfarande, men det förutsätter en uppsökande verk— samhet från forskarsidan som man knappast kan förutsätta. Argumentet att myndigheterna är för små för att organisera ansökningsförfaranden m rn borde föranleda en diskussion om myndighetsstrukturen och om möjligheter till samverkan mellan stora och små myndigheter.

10.8. Organisationsmodeller för sektorsforskning

Några av sektorsforskningens finansiärer är små och hårt specialiserade myndigheter, medan andra är stora och täcker breda samhällsområden. Det kan också konstateras att sektorsforskningen inte planerats eller utvecklats efter någon gemensam organisationsprincip. Tvärtom har en rad olika modeller vuxit fram. Det finns ingen enkel systematik för dessa men några huvudlinjer kan ändå skönjas:

&. Ansvaret för sektorsforskning ligger på en myndighet för vilken forskning och utveckling bara är en bland flera uppgifter. Som exempel kan nämnas Naturvårdsverket, Skolverket och Statens kämkraftsinspek- tion. Medel för forskning kan ingå i myndighetens allmänna verksam- hetsanslag, ev som en öronmärkt post, men de kan också anvisas över ett särskilt statsanslag skilt från myndighetens verksamhetsanslag.

b. Ett sektoriellt forskningsråd har ansvar för FoU-insatser inom sektorn eller en del av sektorn. Som exempel kan nämnas Skogs-och jordbrukets forskningsråd, Socialvetenskapliga forskningsrådet, Rådet för arbetslivsforskning, Kommunikationsforskningsberedningen och Byggforskningsrådet. För de två förstnämnda har termen sektoriellt forskningsråd hittills möjligen inte varit en helt adekvat benämning.

SJFR har t ex självt föredragit att klassificeras som ett råd för grund— läggande och långsiktig forskning, som även har visst sektoriellt ansvar.

c. Inom näringsdepartementets verksamhetsområde finns NUTEK som i sig förenar de båda ovannämnda modellerna. Det är ett sektorsor— gan enligt a. för energiområdet och delvis också för hela den industriella sektorn, inom vilken samhällets verksamhetsansvar f ö är mycket be- gränsat. Däremot är det närmast av typen b. för de ännu inte utvecklade sektorer, vars framväxt kan stimuleras av FoU-stödet. Det senare kallas ibland ställföreträdande sektorsansvar.

d. Inom Näringsdepartementets verksamhetsområde finns också industriforskningsinstitut och programstyrelser med uppgift att bedriva konkurrensneutral forskning av gemensamt intresse för företag inom olika branscher. De senare sluter via intressentföreningar eller stiftelser avtal med staten om stöd för att genomföra ett ramprogram och den statliga finansieringen av detta brukar uppgå till 40 %. Programstyrelser har, till skillnad från institut, ingen anställd personal utan forskningen utförs på universitet och högskolor. Utredningen om sektoriell massme- dieforskning (SOU 1994:146) ansåg att detta koncept även kunde prövas på det samhällsvetenskapliga området och föreslog bildandet av ett programråd för massmedieforskning, vilket till 25 % skulle finansieras av staten.

e. Inom försvarsektom finns dels två stora forskningsinstitut näm- ligen FOA och FFA, dels ett system för tilldelning av FoU-medel till detta institut och till universitet och högskolor m m med Försvarsmakten och Försvarets materielverk som huvudaktörer. Slutligen finns också sektorsorgan med forskningsmedel enligt a, som t ex Överstyrelsen för civil beredskap.

I den forskningsproposition som lades i februari 1993 konstaterades att olika lösningar valts eller vuxit fram för olika sektorer. Regeringen framhöll därvid SFR:s och SJFst sammansättning och arbetsformer som ”eftersträvansvärda”. Som en annan bra modell för sektorsorgan nämndes Naturvårdsverket som ”inom sin samlade uppgift, som innefat- tar såväl renodlade myndighetsuppgifter som att vara expertorgan åt regeringen, skapat en särskild forskningsnämnd, som ansvarar för kvali- tetsgranskning”.

Staten och forskningen (Ds 1994:5) ansåg att helhetsbilden av sek- torsorganen var ostrukturerad och att beslut i enskilda fall hade fattats ”utan att det funnits en övergripande syn på totalsystemets struktur och funktion eller det enskilda organets roll i en sådan struktur”. Man ansåg därför att systemet borde ”ses över i sin helhet” med avsende på sin struktur (överlappning med forskningsråd och andra sektorsorgan) och med avsende på formerna för prövning av den vetenskapliga kvaliteten.

Forskningsrådsutredningen (FRU) diskuterade i betänkandet Forsk- ningspolitik (SOU 1977:52) strategier för de sektoriella FoU-organens administrativa anknytning. Utredningen ansåg att det var naturligt ”att i första hand eftersträva en anknytning av den sektoriella FoU-verksam- heten till ansvariga myndigheter inom sektom” (d v 3 enligt a. ovan), medan ”fristående sektoriella FoU-organ” (d v 5 enligt b. ovan) normalt borde ”undvikas med hänsyn till de nackdelar som ligger i en sämre kontakt mellan forskning och sektorsplanering, splittringen av forsk- nings- och utvecklingsresurser och den mer svåröverskådliga organisa- tion som blir följden av en satsning på nya och ofta små fristående en— heter för FoU”.

Jag delar den uppfattning som FRU också framförde i detta samman- hang nämligen att ”behovet av en praktiskt förankrad sektoriell FoU [inte kan] tillgodoses utan de berörda myndigheternas medverkan”, men utifrån i övrigt samma utgångspunkter som FRU kommer jag till en annan slutsats. Just för att inte splittra forskningsresursema, för att få en överskådlig organisation och för att undvika små och snäva forsknings- finansiärer är det enligt min mening bättre att samla forskningsresurser- na för en given sektor inom en enda forskningsfinansierande organisa- tion än att varje enskild myndighet skall disponera och fördela egna forskningsmedel.

I direktiven till utredningen sägs bl a att organisationen med ett sek- torsorgan för varje samhällsområde skall värderas och jämföras med alternativa synsätt. Utredningen kan inte finna att uttrycket ”ett sektors- organ för varje samhällsområde” ger en särskilt rättvisande bild av den komplicerade strukturen för svensk sektorsforskning. Vad som snarare framtonar är ett landskap med ett begränsat antal mycket stora sektors- forskningsorgan, några myndigheter med betydande egna forsknings- medel samt ett ganska stort antal myndigheter med begränsade FoU- medel avsedda för forskningsstöd inom områden av intresse för myn- digheternas arbete.

Vad gäller ”altemativa synsätt” bör först nämnas möjligheten för sek— torsorgan att genomföra forskningsarbetet inom egna eller andra statliga FoU-institut i stället för att anlita högskolan. För detta skulle det behöva skapas ett antal sådana institut drivna i myndighets- eller bolagsform. Utvecklingen i Sverige har emellertid gått i riktning mot en minskad an— del sådan ”in house”-forskning, och den fördel som ges av forskningsar— betets närmare koppling till den operationella verksamheten inom sek- torn uppväger enligt min mening inte de ökade kostnaderna och den minskade flexibiliteten i ett sådant system. En annan nackdel med sär- skilda FoU-institut är risken att forskningsverksamheten skall stagnera vetenskapligt sett, och som exemplifiering kan nämnas att den gjorda

överföringen av Naturvårdsverkets laboratorier till högskolan var en åt- gärd i syfte att undvika just en sådan utveckling.

Utredningen kan vidare se två renodlade högskolebaserade alternativ till forskningsfinansiering via sektorsorgan. Det första är en helt auto- nom högskola som på eget programansvar genomför all för samhället erforderlig sektorsforskning. Det andra är ett system där forskningsmed- len visserligen tillförs högskolan direkt, men där statsmakterna via regelstyming och direktiv för forskningsarbetet ersätter finansiering via ansökningsförfarande. Teoretiskt kan man även tänka sig att svenska FoU-beställare i ökad utsträckning anlitar utländska forskningsinstitut. Inte något av dessa alternativ är emellertid enligt min bedömning reali- stiskt eller ens önskvärt.

Istället anser jag att två principer bör vara vägledande vad gäller organisationen av forskningsstödet inom olika sektorer. För det första bör man sträva efter att inom samma organisation främja såväl grund- läggande som mer tillämpad forskning, vilket berikar och utvecklar bådadera. För det andra bör man undvika små forskningsfinansierande enheter med alltför snäva perspektiv. FoU-stöd till närliggande områden bör ses i ett sammanhang och man bör inte ha forskningsstödjande organ med endast ett fåtal avnämare. Med stöd av båda dessa principer anser jag att man i flera fall bör skapa nya organisationer som i sig innefattar såväl tidigare forskningsråd eller forskningsrådsliknande organ som tidigare sektorsforskningsorgan eller forskningsenheter inom sektor- sorgan.

Som jag understrukit ovan måste avnämarintressena finnas med vid relevansbedömning av sektorsforskning. De bör emellertid inte vara en- samt styrande. Forskningsarbete bör så långt möjligt vara förutsättnings— löst, medan avnämarstyrd forskning riskerar att ge förutsägbara resultat. Det finns också en risk för prioritering av smalt definierade projekt med inriktning mot för tillfället aktuella intressen hos avnämarkretsen. I värsta fall styrs forskningsmedlen mot projekt vars resultat bara be- kräftar avnämarens redan beslutade policy, medan projekt som kan ge resultat som ifrågasätter denna policy hålls tillbaka. I sektorsorgan som har egna medel för fördelning till forskningsprojekt vid universitet och högskolor rn m finns denna risk för överdriven avnämarstyming och forskningsmedlen bör därför hellre hanteras inom fristående organisa- tioner eller inom självständiga och oberoende enheter hos berörda myn- digheter.

Myndigheter som inte har särskilt anvisade forskningsmedel bör ändå bidra till formuleringen av sektorns forskningsbehov. De disponerar visserligen inte egna forskningsmedel för att tillgodose sådana behov, men de bör på olika sätt främja erforderliga forskningsinsatser genom

medverkan i planeringsarbete m nr inom berörda forskningsorgan. De bör också ha ett ansvar för att sammanställa och inom sitt verksamhets- område förmedla information om forskning och forskningsresultat.

10.9. Sektorsforskningens ”rådifiering” och sektoriella forskningsråd

I den rapport om forskningspolitikens utveckling som utredningen tidi- gare utgivit (Riksdagen, regeringen och forskningen, SOU 1995:121) skildrar författarna den forskningspolitiska diskussion som inleddes i början av 1980-talet angående principerna för och makten över sektors- forskningen. En utgångspunkt för diskussionen var att sektorsforsknings- medlen visserligen i huvudsak hamnade hos universitetsforskama, men inte på ett sätt som svarade mot universitetens och forskarsamhällets önskemål om autonomi. Tvärtom gjordes programplaneringen av externa FoU-stödjande organ till vilka forskarna fick skicka ansökningar om projektstöd.

Från universitetshåll började man mot denna bakgrund ställa krav på en tydligare inriktning av sektorsforskningen mot vad som kom att kallas långsiktig kunskapsutveckling. Sektorsorganen borde ge basstöd, som universitet och högskolor kunde disponera fritt. De borde också ta långsiktigt ansvar för forskartjänster inom berörda områden. En utred- ning (Forskningssamverkanskommittén) föreslog att regeringen för varje sektoriellt FoU-anslag skulle ange ”som en delpost det belopp som [skulle] användas för sektoriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbygg- nad”. Dessa medel skulle ”disponeras av berörda högskoleenheter” en— ligt föreskrifter meddelade av ”utbildningsdepartementet efter gemensam beredning med resp. fackdepartement” (SOU 1980:46).

I 1981 års näringspolitiska proposition skrev emellertid regeringen (industriministem): ”STU skall inte finansiera uppbyggnaden av bas- resurser vid högskolorna” och regeringen accepterade inte heller de för- slag som framförts om medelsöverföringar från sektorsorganen till uni- versiteten. I 1982 års forskningsproposition klargjordes dock samtidigt (i utbildningsministems avsnitt) att ”sektorsorganen skall ha det fulla programansvaret och det finansiella ansvaret för sin FoU innefattande även långsiktig kunskapsuppbyggnad”. Regeringen underströk också att sektoriell FoU ”så långt möjligt” skulle förläggas till högskolan och att detta i synnerhet skulle gälla ”den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden som har nära släktskap med med den inomvetenskapligt motiverade forskningen”. I 1984 års forskningsproposition fortsattes denna politik

och sektorsorganen ålades att ta ett ökat ansvar för sektoriellt motiverad långsiktig forskning inom högskolan.

Vid riksdagsbehandlingen av 1987 års forskningsproposition, formu- lerades en direkt beställning till regeringen att inför nästa proposition ”se över sektorsorganens verksamhet och komma med förslag som inne- bär att en viss del av anslagen till sektorsforskningen förs över till hög- skolans fakultetsanslag m m för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden i högskolan”.

Regeringens svar på denna beställning, så som det gavs i 1990 års forskningsproposition, innebar ingen överföring av resurser till högsko— lan. Istället föreslogs en förstärkning av forskningsrådsystemet på sek- torsorganens bekostnad och riksdagen godtog detta förslag. En del av sektorsforskningen blev därmed ”rådifierad” (genom tillskapandet av SFR och TFR) och författarna till SOU 1995:121 kallar detta ”det politiska slutresultatet på en nästan decennielång kamp om makten över de sektoriella F oU-anslagen”. Det förtjänar emellertid att påpekas att lik- nande förändringar, fast i mindre skala, hade skett redan tidigare. Som exempel kan nämnas den överföring av medel från sektorsorganet Sta- tens råd för byggnadsforskning till forskningsrådet HSFR som skedde efter förslag i 1985 års budgetproposition. Det kan även tilläggas att processen fortsatte efter 1990 genom överföring av medel från sektorsor- ganet Brottsförebyggande rådet (BRÅ) till HSFR efter förslag i 1993 års forskningsproposition.

Jag anser att sådan ”rådifiering” kan ge positiva resultat. Den innebär att en tydlig mekanism skapats för kvalitetssäkring av den berörda sek— torsforskningen och den skapar kontakter mellan den grundläggande och den tillämpade forskningen. Med aktiva forskare i de beslutande organen bör det vidare finnas goda förutsättningar att tillgodose kraven på lång- siktighet även i sektorsforskningen, samtidigt som avnämarföreträdarna i dessa forskningsråd garanterar att inriktningen mot de uppsatta målen inte släpps ur sikte. Sett från universitetens synpunkt har autonomin kanske inte ökat, men forskarsamhället har fått ett större inflytande.

Med inflytande följer emellertid också ansvar och det är viktigt att understryka sektorsforskningsansvaret hos de nya sektoriella rådsorgani- sationema och det breddade ansvaret för de tidigare råd som fått ut- ökade uppgifter. De förra måste t ex ledas på ett annat sätt än traditio- nella forskningsråd och deras sammansättning måste avspegla även de sektoriella uppgifterna. Det bör sålunda finnas företrädare för både forskarsamhället och sektorsintressena i alla beslutande och policyska- pande organ. Vidare krävs att dessa nya forskningsråd bygger upp och vidmakthåller ett system för att fånga upp sektoriella frågeställningar och integrera användar- och avnämaraspekter i bedömningarna av för-

slagna forskningsprojekt. Detta fordrar både en lyhördhet för önskemål från den aktuella sektorn och en lojalitet mot dess mål. Utredningen an- vänder termen sektoriella forskningsråd för denna typ av forsknings- finansierande organ.

Med detta synsätt är det alltså nödvändigt att centrala delar av sek- torsorganens arbetssätt följer med in i de sektoriella forskningsråden. Det forskarinitierade projektstödet måste visserligen finnas kvar och den stödformen bör kunna spela en viktig roll även vad avser den mer tillämpade forskningen, men ett sektoriellt råd kan inte i lika hög grad som ett klassiskt forskningsråd förlita sig enbart på den mekanismen. Utrednings- och initiativverksamhet som kan leda fram till uppbyggnad av nya forskningsområden måste också ha en framträdande plats. Erfa- renheter från t ex Naturvårdsverkets stöd till miljöforskning visar att arbetsformema i ett sektoriellt forskningsråd inte behöver innebära att de stödda projekten har en lägre vetenskaplig kvalitet än liknande pro- jekt stödda av de vanliga forskningsråden.

Efter påpekandet att de arbetsmetoder som karakteriserar god sektors- forskning alltså bör finnas med i de sektoriella forskningsrådens insats- repertoar bör det även noteras att sådana metoder är relativt resurskräv- ande. Det handlar om utredningar, kontaktverksamhet, konferenser, ut- värderingar mot fastställda mål etc. Den blygsamma andel av de tradi- tionella forskningsrådens medel som används för planering, uppföljning och liknande verksamheter räcker inte för att tillgodose sådana behov.

Sammansättningen av själva rådet, som är det högsta beslutande organet, är givetvis en viktig fråga för sektoriella forskningsråd. För de två ganska tydliga exempel som finns idag nämligen SJFR och SFR har valts principiellt samma modell som för utbildningsdepartementets forskningsråd. Det betyder att regeringen utser ordföranden och ytterli- gare några ledamöter, medan en klar majoritet av av rådens ledamöter utgörs av forskare valda av särskilda elektorsförsamlingar (sju av tolv för SJFR och sju av elva för SFR). Jag anser att man här gått för långt i riktning mot renodlat forskarstyre. I ett forskningsråd med sektoriella uppgifter är det rimligt att ha en jämvikt mellan mellan forskare och ”allmänföreträdare” och alltså ungefär lika många ledamöter valda av forskarsamhället som ”allmänföreträdare” utsedda av regeringen. På de senare måste f ö regeringen kunna ställa samma krav på aktivt engage- mang som forskarsamhället ställer på sina företrädare.

10.10. Sektorsorganens arbets- och beslutsformer

I den ”uppföljande forskningspropositionen” (prop 1993/94:177) dis- kuterades sektorsorganens sammansättning och beslutsformer. Det kons- taterades att de stora sektorsorganen ”har betydande möjligheter att or- ganisera sitt prioriterings- och bedömningsarbete på ett sätt som garante- rar en god kvalitetsprövning”. Viss oro uttalades emellertid i detta avse- ende för ”sektorsorgan, som stöder forskning i begränsad utsträckning och som en deluppgift för myndigheten” och för de mindre sektorsorga- nen. Det underströks att de vetenskapliga kvalitetskraven inte får sättas lägre för dessa myndigheter och det föreslogs att mindre myndigheter i ökad utsträckning utnyttjar av andra myndigheter, och då särskilt forskningsråden, etablerade grupper för den vetenskapliga kvalitetspröv- ningen.

Det sades också i den nämnda propositionen att regeringen ”inför nästa forskningspolitiska proposition” kommer ”att föranstalta om en översyn av sektorsorganens beslutsformer”. Någon sådan särskild över- syn har emellertid inte initierats, och det är ett av skälen till att utred- ningen här tar upp dessa saker till diskussion. För att få en bild av for- merna för beslutsfattande vad gäller sektorsorganen tog utredningen ock- så upp dessa aspekter i sina frågor till de forskningsfinansierande sek- torsorganen.

Den närmare utformningen av arbetsmetoder som medger en kvalifi— cerad bedömning av såväl vetenskaplig kvalitet som relevans med avse- ende på forskningsinsatsema är i första hand en fråga för de berörda myndigheterna. Samtidigt är en öppen diskussion om dessa frågor enligt min mening angelägen.

Som komplement till kvalitets— och relevansanalysen ovan kan det därför vara lämpligt att på ett mer praktiskt plan diskutera lämpliga former för sektorsorganens beslut om FoU-stöd. Det är sannolikt ofta klokt att hantera kvalitets- och relevansaspektema separat inför ett slut- ligt avgörande. Man kan då välja att först bedöma kvalitetsaspekten med utnyttjande av vetenskaplig expertis och sedan låta relevanskriterier av- göra vilka av de vetenskapligt bra projekten som bör stödjas. Alternativt kan relevansfrågan avgöras först, varvid endast de projektförslag som synes kunna ge de mest användbara resultaten också blir föremål för en vetenskaplig bedömning.

Som exempel på den förra metoden kan nämnas NFR:s hantering av de särskilda medlen för energirelaterad grundforskning. Den andra meto- den har t ex använts av holländska NWO vid arbetet med Prioriteit- programmet, inom vilket en bedömning av forskningens samhälleliga

relevans på detta sätt kompletterades med en vetenskaplig bedömning i syfte att eliminera projekt av tvivelaktig vetenskaplig kvalitet.

Till dessa båda modeller kan man också foga en tredje, (som används av HSFR inom byggforskningen och) som nyligen föreslagits för forsk- ning om ideell verksamhet (Ds 199530). Den innebär att fördelningen av en given anslagsram för sektorsforskning inom ett visst område sker genom parallell behandling av dess vetenskapliga kvalitet och dess sek- toriella relevans. Den förra bedöms av en eller flera beredningsgrupper av forskare och den senare av avnämarintressena (t ex i en särskild refe- rensgrupp). Ett projekt kan antas för finansiering endast om det bedöms vara såväl vetenskapligt bärkraftigt som praktiskt relevant. Uppfylls bara ett av dessa kriterier kan projektet inte finansieras från den givna an- slagsramen. Däremot finns det förstås ingenting som hindrar att ett sådant projekt i andra sammanhang, t ex hos andra finansiärer, kan få stöd på basis av bara det ena kriteriet, givetvis under förutsättning att det uppfyller baskraven på forskningens kvalitet.

De organ som arbetar med planering av sektoriellt motiverade forsk— ningsprogram och stöd till forskning inom sådana program behöver en bred kompetens inom olika områden. Forskningserfarenhet eller forskar- utbildning hos den handläggande personalen är en viktig del av denna kompetens och avgörande för berörda organs förmåga att på ett trovär- digt sätt fullgöra sin uppgift som länk mellan behovsanalysen i de olika samhällssektorema och berörda delar av forskarsamhället. En annan fråga som utredningen ställde till de FoU-finansierande sektorsorganen avsåg därför just handläggamas vetenskapliga kompetens.

Svaren har på utredningens uppdrag analyserats av Bo Persson och Ulf Sandström vid Linköpings universitet (opublicerat material). De delar in myndigheterna i tre grupper efter den modell som tillämpas för hanteringen, ämbetsmannamodellen där bedömningen sköts internt utan speciella rådgivnings- eller expertgrupper, rådgivningsmodellen där be- redningen sköts av handläggare med stöd av rådgivande grupper samt slutligen sakkunnigmodellen där experter utifrån mer direkt medverkar i berednings— och beslutsprocessen. Den första gruppen innehåller 11 myndigheter, den andra 5 och den tredje 10. Den första gruppen, i vilken ingår t.ex. Jordbruksverket, AMS, Statens kulturråd och Konsu- mentverket saknar i allmänhet personal med speciella FoU-arbetsuppgif- ter. Den andra gruppen innefattar bl a NUTEK , BFR och KFB och andelen forskarutbildade handläggare är ungefär en fjärdedel av totalan- talet. Sakkunniggruppen där Sida, Rådet för arbetslivsforskning och Statens Naturvårdsverk ingår har handläggare där i medeltal fler än 60 % är forskarutbildade. De myndigheter som i högst grad involverar externa sakkunniga i beslutsprocessen har således en högre andel for-

skarutbildade än de myndigheter som främst förlitar sig på interna tjän- stemannabedömningar.

Persson och Sandström har också bedömt produktiviteten i handlägg- ningen av stödet i form av antalet handläggare per 10 milj kr i forsk- ningsstöd. Sammanställningen visar att det finns en stor spridning mellan myndigheterna, från 0,3 till 3,5 handläggare per 10 milj kr och att produktiviteten i handläggningen av FoU-medel understigande 50 milj kr är låg. De myndigheter som utnyttjar sakkunnigmodellen synes också i medeltal ha en högre produktivitet än övriga även om sprid- ningen är stor.

I en tidigare diskussionen av sektorsorganens kvalitets- och relevans- bedömningar har pekats på deras policydokument som viktiga utgångs- punkter för prioritering av forskningsstödet. Det kräver emellertid att målen operationaliseras med beaktande av de behov som finns hos olika avnämnargrupper. De senare bör f ö definieras omsorgsfullt. Finansiärer inom samma sektor bör samverka i dessa frågor och de bör vid behov gemensamt kunna utveckla policydokument till ledning för arbetet. Ett exempel utgörs av den rapport som framtagits av Naturvårdsverket och MISTRA om kvalitet och relevans i forsknings- och utvecklingsarbete inom miljöområdet (Naturvårdsverkets förlag).

Enligt Förordning (1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsfram ställning skall det för varje verksamhetsgren finnas verksam- hetsmål och för varje verksamhetsmål skall myndigheterna fastställa mätmetoder och resultatmått för att följa upp verksamheten och redovisa resultat. Dessa föreskrifter gäller alltså även sektorsorganens forsknings- stöd. Målstyming av forskningsverksamhet är visserligen svårt och ibland dessutom av tvivelaktigt värde, men ofta kan själva arbetet med målformuleringar på olika nivåer ändå vara fruktbart och kanske t o m viktigare än de mål som slutligen uppställs.

För att insamla, systematisera och dra lärdom av den kunskap som trots allt finns på detta område föreslår jag att det inför den kommande forskningspropositionen görs en särskild sammanställning och värdering av vad som i detta avseende framgår av berörda myndigheters årsredo- visningar för 1994/95 och deras fördjupade anslagsframställningar för 1997-1999. En sådan samlad studie kan antingen göras inom regerings- kansliet eller läggas ut på RRV eller någon annnan för ändamålet lämp- lig organisation.

10.11. Behov av överblick, bredd och flexibilitet

Utrednngsdirektiven nämner att det finns fördelar med ett stort antal forskningsfinansiärer men konstaterar samtidigt att mångfalden försvårar överblick och samordning. Problemet med försvårad överblick gäller enligt utredningens mening såväl i ett forskningspolitiskt perspektiv som från de enskilda forskarnas synpunkt. Forskningspolitisk överblick är nödvändig om statsmakterna vill kunna göra den typ av avvägningar som exemplifieras i det uppdrag som jag fått. Samtidigt har utrednings- arbetet visat att sådan överblick inte är lättillgänglig i dagens svenska FoU-system. Det finns sålunda ingen kontinuitet i tillhandahållandet av underlag för strategiskt forskningspolitiska diskussioner och beslut, även om viktiga punktinsatser har gjorts och görs av olika organ.

Som jag redovisat i avsnitt 8 ovan anser jag att man bör undvika små FoU-stödjande organ med snäva perspektiv och få avnämare. Av en offentlig finansiär inom sektorsforskningsområdet måste krävas mer än att kunna ta emot ansökningar och fatta beslut om projektstöd på basis av granskning och bedömning av dessa ansökningar. Det behövs sålunda resurser och kompetens för omvärldsanalyser, för identifiering av forskningsbara problem och frågeställningar, för samverkan med myndigheter och organ inom sektorn, för samarbete med finansiärer inom närliggande områden, för utvärderingar av genomförda program och för allmän uppföljning av gjorda insatser.

Till de nämnda strukturella problemen kommer också de praktiska. Mångfalden av forskningsfinansiärer och den bristande överblicken är som ovan nämnts ett problem för forskarsamhället. Principer och rutiner varierar från en finansiär till en annan, och denna pluralism av forsk- ningsfinansiärer och arbetsformer kan, som utredningsdirektiven konsta- terar, leda till merarbete då ansökningar skall utarbetas och vid pro— jekthantering inom universitets- och högskoleinstitutionema.

Det skall emellertid i detta sammanhang inte förnekas att små finan- siärer ibland kan vara mer flexibla och obyråkratiska än större sådana, och till de krav som bör ställas på de senare hör att de bör arbeta med stödformer och ansökningsrutiner anpassade till de olika forskningsom- rådenas struktur och behov.

10.12. Sektorsforskning inom olika departementsområden

För forskningsfinansieringsutredningen har det varit naturligt att kon- centrera sig på sektorsforskningens mer principiella frågor. Uppdraget har inte heller varit att systematiskt gå igenom enskilda sektorer. Ut- redningen har ändå valt att i Bilaga 7 schematiskt ange vilka föränd- ringsmodeller som bör övervägas mot bakgrund av de principer för sektorsforskningen som jag tidigare redovisat. Dessa modeller är inte genomarbetade i den utsträckning som behövs för att de utan vidare beredning skall kunna ligga till grund för beslut om omorganisationer m m, men de indikerar de riktningar i vilka sådana enligt min mening bör sökas.

Förändringsmodellema redovisas i medvetande om att mer avgränsade genomgångar, översyner och utvärderingar av sektorsforskning även sker i andra former och att sådant arbete inom vissa områden nyligen av- slutats.

Som framgår av Bilaga 7 finns det inom en rad departementsområden anledning till förändringar till följd av de principer för sektorsforsk- ningens planering och genomförande som jag redovisat i detta kapitel.

10.13. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Högskolan bör även i fortsättningen vara den huvudsakliga utföra- ren av den forskning som finansieras av sektorsorganen.

2. För att öka konkurrensen om forskningsmedel bör möjligheten av överföring av anslagsm edel från forskningsutförande till forsknings— finansierande organ prövas sektor för sektor.

3. Öppna ansökningsförfaranden bör användas där så är möjligt istället för handplockning av deltagare till myndighetsdefinierade projekt.

4. Stöd till grundläggande och mer tillämpad forskning bör kunna ges av samma finansiär.

5. Forskningsmedel bör normalt inte fördelas av små eller mycket små organ med snäva sektoriella uppgifter.

6. Avnämarintressen bör delta vid relevansbedömning av sektorsforsk- ning, men för att undvika överdriven avnämarstyming bör sektors- forskningsmedel helst hanteras inom fristående organisationer eller inom självständiga enheter hos berörda myndigheter.

7. Sektorsmyndigheter som inte har särskilt anvisade forskningsmedel bör arbeta med formulering av F oU-behov inom sina verksamhets- områden och medverka i berörda forskningsfinansierande organs planeringsarbete m m.

8. Sektoriella forskningsråd med användar— och avnämarinflytande är en bra modell för finansiering av sektoriellt motiverad forskning av hög kvalitet.

9. Inför forskningspropositionen bör det ske en sammanställning och värdering av sektorsorganens redovisning av verksamhetsmål och resultat enligt de senaste årsredovisningama och anslagsframställ— ningarna. 10. Forskningsfinansiärer med breda ansvarsområden bör arbeta med stödformer och ansökningsrutiner anpassade till olika forskningsom- rådens särskilda behov. 11. Möjliga förändringsmodeller för sektorsforskningen inom olika de- partementsområden redovisas i en särskild bilaga.

11. Forskning inom företag, landsting, kommuner

1 1.1 Företagssektorn

Företagsektom utgör den i särsklass största utföraren och finansiären av svensk FoU och i ett internationellt perspektiv är företagens andel av total FoU hög (63 % i jämförelse med OECD-snittet om 58,6 %). Före- tag med fler än 49 anställda utförde 1993/94 FoU för tillsammans 34,5 miljarder kr (1994/95 års penningvärde). SCB har uppskattat att företag med 5 - 49 anställda och företag med 1 - 4 anställda därutöver förbruka- de 2,1 respektive 0,5 miljarder kr. Företagssektoms stora betydelse har i utredningen inte fått genomslag eftersom den huvudsakliga finansie- ringen sker internt inom företagen, 77,5 % av finansieringen är före- tagsintem och ytterligare 8,8 % kommer från svenska företag, vilket i huvudsak kan anses vara koncernbidrag. Den huvudsakliga offentliga finansieringen kommer från militära myndigheter och utgör objektbundet utvecklingsstöd, dvs ersättning för utveckling av svensk försvarsmate- riel.

I det öppna finansieringssystemet utgör företagssektom en förhållan- devis liten del då deras kostnader för extern FoU-verksamhet främst går till andra svenska företag och utländska enheter. Finansieringen av branschorganisationer , universitet och högskolor samt övriga inskränker sig till knappt 700 milj kr.

Den del av FoU-verksamheten som klassats som grund- eller tilläm- pad forskning är inom näringslivet knappt 15 % (12 % inom industrin) och den fördelar sig ojämnt mellan branscher. Läkemedelsindustrins FoU är till 45 % forskning så att mer än 1/3 av industrins forskning utförs där (1/3 av de forskarutbildade är också anställda inom läkeme- delsindustrin). Forskningsinstitut (motsv.) har ungefär lika stor andel forskning. Det är också dessa två verksamheter som i någon utsträck- ning finansierar verksamhet vid universitet och högskolor.

Syftet med näringslivets FoU är huvudsakligen produktutveckling (84 %) medan processutveckling står för 12 %. 4 % av FoU har syftet allmän kunskapsutveckling. Ser man till det sekundära syftet, dvs det ändamål som produkten/processen kommer att utveckla så bedömer företagen att drygt 50 % avser transport och telekommunikation, 16 %

hälso och sjukvård 12 % handel och bank och 7 % försvar. Jämför man med motsvarande ändamål för sektorsforskning i statsbudgeten är in- trycket främst att staten kompletterar snarare än understödjer FoU inom näringslivet. I statsbudgeten är anslagen till fysisk miljö, arbetsmiljö och energiförsörjning stora medan de är små för exempelvis hälso- och sjukvård. Transporter och telekommunikationer stod för 21% av sektors- forskningen och detta förefaller tillsammans med försvars-FoU vara det område där staten och näringslivet har genomfört en gemensam satsning.

Pappersindustri, läkemedel, kemi, maskin, elektro, transportmedel, instrument och forskningsinstitutioner står för mer än 3/4 av industrins FoU men forskningen är koncentrerad till ett fåtal företag. 10 företag svarde för 51 % av FoU—verksamheten och 41% av forskningen utfördes inom dessa. Samtidigt är små FoU-företag betydligt mer forskningsin- tensiva även om de utgör en mycket liten andel av verksamheten.

Den offentliga finansieringen av näringslivets FoU kommer huvud- sakligen från militära myndigheter (78 %) riktat till maskin-, transport— och instrumentbranschen. Övrig offentlig finansiering går till 70 % till forskningsinstitut (motsv) och i övrigt till de militära branscherna. Det förefaller således som om de statliga satsningarna väsentligen riktas mot försvarsforskning och till stöd för näringslivets forskningsinstitut. F oU- intensiva företag i övrigt egenfinansierar sin verksamhet. Detta är också det normala förhållandet i ett internationellt perspektiv.

1993/94 fördubblades intäkterna från försäljning av patent, licenser och know-how i jämförelse med 1991/92. Samtidigt minskade kost- naderna för motsvarande köp, vilket tillsammans gav en mycket positiv handelsbalans om drygt 3 miljarder kr. Drygt hälften av intäkterna och knappt hälften av kostnaderna kom från den egna koncernen. En rimlig tolkning av statistiken är att de större koncememas FoU-verksamhet i Sverige är framgångsrik men samtidigt pekar den lilla importen på en allvarlig brist. Det är osannolikt att svensk FoU över alla områden kommer att vara tillräckligt framgångsrik för att försörja vårt näringsliv med nya innovationer och en stor import av utländska patent skulle säkerligen förnya och förbättra industrin. Särskilt betänklig är den låga teknikimporten för företag med mycket liten egen FoU, eftersom de då har svårt att konkurrera med den bästa tekniken och de bästa produkter- na. För FoU-systemets del antyder siffrorna att teknikspridningen inte fungerar tillfredsställande.

Staten har spelat en betydelsefull roll för näringslivets FoU genom de upphandlingar som gjorts från svenska företag. Framför allt gäller detta försvarsindustrin men också exempelvis det tidigare Televerkets samarbete med Ericsson. Den rollen kommer att bli svårare att upp- rätthålla i en tid av minskande försvarsanslag och hårdare regler för

statlig upphandling men den kan ändå förbli av avgörande betydelse för många företag. Statens roll måste i övrigt vara att i görligaste mån se till att den statliga FoU-verksamheten, och framför allt då kompetensen och verksamheten vid högskolorna, så långt möjligt kan komma näringslivet tillgodo.

Ett problem som vid ett flertal tillfällen lyfts fram av Industriförbun- det är att högskolevärldens uppdelning i forskningsdiscipliner kan gör forskningen och forskarutbildningen illa anpassad till industrins sätt att lösa problem. För industrins produktionsinriktade problemlösning be- hövs tillgång till kompetens inom flera olika områden och sådan tvär- facklig kompetens är ofta svår att mobilisera inom högskolan. Denna fråga diskuteras mer utförligt i anslutning till utredningens diskussion av tvärvetenskapens särskilda problem i kapitel 18. Lösningen för hög- skolan kan emellertid inte vara att fullt ut anpassa sig till industrins problemforrnuleringar. Den integrering av FoU-sektorema som flera finansiärer verkar för bör inte leda till att ett hittills mycket framgångs- rikt system för kunskapsuppbyggnad raseras utan till att kontaktytan och därmed förmågan att resonera i varandras termer ökar.

En avgörande faktor för att näringslivet skall kunna utnyttja universi- tet och högskolor och vice versa är att forskarna på bägge sidor har förståelse för och erfarenhet av arbete med bägge sätten att angripa problem. Den sannolikt effektivaste åtgärden är att näringslivet anställer fler doktorer för att på detta vis få tillgång till kompetens och kontakt- ytor vid högskolan. Högskolan å sin sida måste dels öka examinationen av forskarutbildade dels aktivt öka utbytet av forskare med näringslivet genom adjungerade professorer, industridoktorander osv. Framför allt måste högskolan se till att verksamhet inom näringslivet ses som något naturligt även för den som disputerat. Under de senaste åren har ut- vecklingen gått i denna riktning men det är ännu för tidigt att se några tydliga resultat.

En intressant modell tillämpas i Tyskland där under benämningen ”Verbundforschung” företag, högskolor och institut samarbetar inom gemensamma forsknings- och utvecklingsprojekt. Dessa innebär en ömsesidig återkoppling som skapar personliga relationer mellan de del- tagande partema och främjar interdisciplinaritet.

Ett problem utgör teknikspridning till små och medelstora företag där staten har ett särskilt ansvar. Även här har det under det senaste åren vuxit upp en flora av program, vilka ännu inte är möjliga att utvärdera.

Förhållandet mellan högskolan och näringslivet är således inne i ett dynamiskt skede där jag inte finner det möjligt att utvärdera effekterna av alla de åtgärder som vidtagits. Jag lägger heller inte några förslag som direkt syftar till att öka integreringen. Förslaget om högskolornas

ökade ansvar för kommersialiseringen av immateriella rättigheter bör emellertid få en positiv effekt både i det att nya patent tas fram och sprids på marknaden och i det att en mer industrifokuserad attityd sprids på högskolorna.

Förslaget om en overheadkostnad för långsiktig kunskapsuppbyggnad kan tyckas vara kontraproduktivt i detta sammanhang men det kommer att ge företagsfinansierad forskning en högre status på högskolorna. Forskning för industriell utveckling blir något som i högre grad bidrar till den allmänna kunskapsuppbyggnaden vid universitet och högskolor, vilket får till följd att acceptansen för sättet att angripa problemen ökar.

De ökade anslagen för forskning vid de mindre och medelstora högskolorna, som jag föreslagit, bör förbättra möjligheterna för framför allt mindre och medelstora företag att utnyttja högskoleresurser. Forsk— ningen vid de regionala högskolorna har ju ofta visat sig kopplad till problem i det lokala näringslivet.

Statens och de nya forskningsstiftelsemas insatser för att öka närings- livets nytta av högskolan har under de senaste åren varit stora och mångskiftande. Dessutom har en avsevärd finansiering via EU tillkom— mit, varför risken för närvarande snarast är att för mycket resurser läggs över på industrirelaterad forskning. Statistik som gör en utvärdering av åtgärdemas effekter kommer inte att finnas tillgänglig förrän om två till tre år.

11.2. Kommuner och landsting

Landstingens FoU uppgick till 1,8 miljarder kr 1994. Hälso- och sjuk- vård stod för drygt 80 % av detta belopp. Enligt statistiken skall egenfi- nansieringsgraden vara c:a 50 % medan staten anges stå för knappt 30 %. I statistiken skulle forskningsdelen av de medicinska fakultetemas anslag till klinisk utbildning och forskning (ALF) ingå men dessa upp— går till 1,2 miljarder kr, varför landstingen i statistiken endast återredo- visat 40 %. Antingen är den statliga finansieringsandelen högre än statistiken anger eller också är FoU-volymen större. Med utgångspunkt från den regionala fördelningen av forskningsinsatser talar det mesta för det förra alternativet.

Den statistiska hanteringen av ALF visar att dessa statliga anslag inte kan återredovisas tillfredsställande och att det inte finns någon tillförlit— lig statistik att tillgå över landstingens forskningsfinansiering. Regionala forskningsråd likväl som regionala högskolor stöds ofta av landstingen

men framför allt ägnar man sig åt FoU av intresse för sin egen käm- verksamhet, dvs sjukvård.

Kommunerna står för en mycket liten del av forskning och utveck— ling. Utvecklingen av de mindre och medelstora högskolorna tycks emellertid innebära ett ökat intresse för sådan verksamhet främst genom att kommunerna delfinansierar högskolornas forskningsverksamhet.

Kommuner och landstings FoU-finansiering är förhållandevis liten och den har stor inriktning på utveckling, vilket förefaller vara en rimlig strategi i dagens läge. Man kan dock förvänta sig en ökad regional FoU- verksamhet och att regionala system med landsting, högskola, kommu— ner, länsstyrelser och näringsliv som huvudparter växer sig starkare.

11.3. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Företagssektom är den största utföraren och finansiären av svensk FoU men den svarar för en liten del av det öppna finansieringssys- temet eftersom den externa finansieringen av branschorganisationer, universitet och högskolor m fl begränsar sig till knappt 700 milj kr.

2. Den låga teknikimporten för företag med liten egen FoU antyder att teknikspridningen inte fungerar tillfredsställande. En mängd åtgärder har emellertid vidtagits på senare år och resultatet av dessa bör utvär- deras innan ytterligare förändringar vidtas.

3. Statistiken behöver förbättras i en rad avseenden, t.ex saknas tillförli g statistik över landstingens forskningsfinansiering.

_ _'- år" :=: ||.

WMHI "anni-ww juniääqi-ir|i:m.;'.';il. : '.l. " .l'-'_'! v.mlli'n' |""""-" silk-Miit. MLM. .'l .”;Jl'lglmwmir' |-'L|;: "Jig n.. "jmfr . . I'm] "lw'älll'filim'f'u äu'nluw ::1':||”:||:- " . 11:11H" . |||, |r|l1.||rLt1E.i-;|li'itfiil.l b:; i. lim,] _:5' 'mimgm ”_q..,,||_ |__". ;;. 'hf.” 'ilJlfi'lJlllllll' bygga-Em: rm: "l.'u'lull'j'uu' rg, ML:- ml.. .a DE:" FIEF killmåiäDUP—H Filt 'N'MIE |:,1." '|I1.r:;.'c. "f. | '_li. .|;| utf|

'em; 'un':..n ghd-:"Elrl'leli :ulj'pr'l'twu..r— '|1L'.'-'-m3'|ull|'1ujl|'-*'W'

:':'=.-'E'. *!|-1l'.'- a:aqpli'f'wnnJ-iulnpn 4. .'- |-:.:i=.-:|:- -.|m- ,-:;:m—_ [_l-li" .jfuliqlg,..=:.'nll|_ pwlnjp ml äfwtn'll' Eagle-PLwäag-f- 'Lru namn:-013: What's... |||""!L'-l.l.l:"l.:i.. pump.-en:,;u- -, 'gmv-p'

. :||:.” .,'..unL== tum-|" _rsmme jr"'1|'.r='|= =. ”|Em: nr:-| . 'E'l'

mmm-r. .|;|: m...-...,... m.m..-fir :"r-l-l. WMIMH '- ' " . ';igijaåmgpuau -|i|.r." a|- ,".w-r- |. ',.in-i .'..=.|.|::,.:'£- -., |||-fem::- -:MFE" Wlan": WEMFQJIUWI. ..l',"1. "|::h1 '|'-Tu” r||F|ll1f|n m.fl.,: |||»? ?What-"”'. '; '.I.'_;-": ,. ; || | ..måa l":"allt-'h'-""'lF"'"1"r|'l'-",'ll.i,rl'l'l.t"1 '-= ”mH-' .-i':=ri==.'='-- 471": -u"]'"1rl-ll,.' ”HIF-u. [F:-MW Maj-_r- |] .""':' ”W" ::r' r: 'i. *F' ugn.! . av"-'i ""' ::.":th "." "'WII'IEIH-J'mfä ..... - er'lfltgfy'i lån,": -"'.-' ll" Rhin-":|”: "" ". .'i' ':li'||:|_' |:. 'IiJ":I: ..||l| |||-h_f”: _'..| Här-I . || ""—1:11'..”"'|:. .i..'. '._."li. ' '"'I. |:. CW.: -,|l;|"ur grrr :|,':.. .|; ggg-||... -':.=:.:!:,:1'::.=—. ':.- ”warm; . .. J!: '|'." . |'.::| ' '. ..: I'.'. "'

12. Stiftelser inrättade med löntagarfondsmedel

12.1. Bakgrund

Genom avvecklingen av löntagarfonderna överfördes betydande belopp till stöd för svensk forskning och forskarutbildning. Sju stiftelser har inrättats med uppgift att helt eller delvis finansiera olika insatser inom forskning och forskarutbildning. De är

— Stiftelsen för forskning inom områden med anknytning till Öster- sjöregionen och Östeuropa

— Stiftelsen för intemationalisering av högre utbildning och forsk- ning

— Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet

— Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling — Stiftelsen för miljöstrategisk forskning — Stiftelsen för strategisk forskning — Stiftelsen för vård- och allergiforskning Forskningsstöd är syftet också med den donation av löntagarfonds- medel som har gjorts till Riksbankens Jubileumsfond.

Forskningsstiftelsema tillkom genom beslut av statsmakterna i två omgångar — 1993 respektive 1994 (prop. 1992/93:171, UbU16, prop 1993/94:177, UbU12 samt därtill anknytande regeringsbeslut). Vid det första tillfället fattades beslut om stiftelsema för miljöstrategisk respekti- ve strategisk forskning samt donationen till Riksbankens Jubileumsfond. Vid det senare beslutades om övriga forskningsstiftelser. De första besluten föregicks av en beredningsprocedur, där bland annat förslag inhämtades från forskningsråd och akademier m.fl. Inför de senare besluten skedde beredningen huvudsakligen inom regeringskansliet.

12.2. F orskningsstiftelsernas ändamål

Stiftelsemas olika uppgifter inom forskningsområdet anges i deras av regeringen med utgångspunkt i riksdagsbesluten fastställda stadgar. Enligt stadgarna för respektive stiftelse är uppgifterna följande:

Stijtelsen för forskning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa (Östersjöstiftelsen)

Stiftelsen har till ändamål att stöjda forskning och utbildning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa vid en ny struktur för högre utbildning i södra Stockholmsregionen utan begräns— ningar till vissa discipliner.

Stiftelsen skall vid uppfyllandet av sitt ändamål bidra till uppbyggnad och finansiering av forskning och forskarutbildning i södra delen av Stockholmsområdet och den akademiska infrastrukturen i anslutning därtill. Stiftelsen bör hålla sig noga informerad om arbetet inom 1994 års Stockholmskommitté.

Stiftelsen för intemationalisering av högre utbildning och forskning (STINT)

Stiftelsen har till ändamål att främja intemationalisering av svensk högre utbildning och forskning.

Stiftelsens verksamhet skall inriktas på — finansiering av svenska och utländska postdoktorers vistelser vid utländska respektive svenska universitet och högskolor

— stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk utveck- ling för studier i Sverige samt främjande av utbildningsmöjligheter för dessa vid svenska lärosäten.

Stiftelsen har därutöver som särskild uppgift att övergångsvis och vid behov medverka i finansieringen av Sveriges deltagande i EU:s fjärde ramprogram för forskning.

Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet

Stiftelsen har till ändamål att stödja internationellt inriktad forskning och utbildning vid Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet. Stiftelsen skall vidare se till att verksamheten vid institutet är internationellt inriktad och av högsta kvalitet samt främjar en hållbar utveckling. Stiftelsen skall eftersträva samfinansiering med ”intemationella intressen” och svenskt näringsliv.

Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen)

Stiftelsen har följande ändamål:

a. Stöd till kunskaps— och kompetensutbyte mellan å ena sidan nä— ringslivet och å andra sidan universitet, högskolor och forskningsinstitut. Stiftelsen skall

— finansiera utbildning på doktors— , licentiat- och magisternivå, särskilt sådan som kan ske i samverkan med företag

— vid omstrukturering av industriforskningsinstitut liksom vid ny- bildning av industriforskningsinstitut tillskjuta aktiekapital, varvid stiftel- sen skall hålla sig noga underrättad om arbetet inom den organisation- skommitté för industriforskningssystemet som regeringen tillsatt

— täcka vissa direkta kostnader vid omstrukturering av instituten — finansiera forskartjänster vid instituten — finansiera tvärteknologiskt inriktade projekt som bedrivs i samar- bete mellan institut

b. Finansiering av forskning vid mindre och medelstora högskolor inom särskilda profilområden

Stiftelsen skall

— svara för delfinansiering av sådan forskning vid högskolor utan fasta forskningsresurser som utvecklas i samverkan med det regionala näringslivet och där näringslivet svarar för resterande finansiering. Stiftelsen skall tillse att näringslivets del totalt sett motsvarar minst stiftelsens.

c. Främjande av inforrnationsteknologi Stiftelsen skall — främja en spridd användning av informationsteknologi, varvid stif- telsen skall hålla sig noga underrättad om den verksamhet som bedrivs av regeringens kommission för informationsteknologi.

Härutöver bör stiftelsen kunna stödja dels information till mindre och medelstora företag, dels kompetens- och tekniköverföring till sådana företag.

Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA)

Stiftelsen har till ändamål att stödja forskning av strategisk betydelse för en god livsmiljö. Stiftelsen skall främja utvecklingen av starka forsk- ningsmiljöer av högsta internationella klass med betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft. Forskningen skall ha betydelse för lösandet av viktiga miljöproblem och för en miljöanpassad samhällsutveckling. Möjligheterna att uppnå industriella tillämpningar skall tagas till vara.

Forskningsinsatsema kan avse såväl ren grundforskning som tilläm- pad forskning samt, inte minst, områden däremellan.

Utmärkande för stiftelsens verksamhet skall vara — koncentration av insatser så att forskningscentra eller forsknings- områden med internationell slagkraft kan etableras

— projekt och program som innebär gränsöverskridanden mellen dis- cipliner

— etablering av nätverk eller fastare samverkansformer nationellt och internationellt, bl.a. genom etablerandet av ett internationellt forskar- utbytesprogram

— befordrande av forskarutbildning och forskarrekrytering — forskningscentra eller forskningsområden i nära anslutning till uni- versitet och högskolor

— samverkan mellan universitet och högskolor å ena sidan och nå- ringslivet å den andra när forskning inom områden som är särskilt intressanta för näringslivet kommer i fråga

— forskarrörlighet internationellt och mellan universitet/högskolor, institut och företag.

Stiftelsen för strategisk forskning (SSF)

Stiftelsen har till ändamål att stödja naturvetenskaplig, teknisk och me- dicinsk forskning. Stiftelsen skall främja utvecklingen av starka forsk- ningsmiljöer av högsta internationella klass med betydelse för utveck- lingen av Sveriges framtida konkurrenskraft.

Forskningsinsatsema kan avse såväl ren grundforskning som tilläm- pad forskning samt, inte minst, områden däremellan.

Utmärkande för stiftelsens verksamhet skall vara

— koncentration av insatser så att forskningscentra eller forsknings- områden med internationell slagkraft kan etableras

— proj ekt och program som innebär gränsöverskridanden mellan dis- cipliner

— etablering av nätverk eller fastare samverkansformer nationellt och internationellt, bl.a. genom etablerandet av ett internationellt forskar- utbytesprogram

— befordrande av forskarutbildning och forskarrekrytering — forskningscentra eller forskningsområden i nära anslutning till uni- versitet och högskolor

— samverkan mellan universitet och högskolor å ena sidan och nå- ringslivet å den andra när forskning inom områden som är särskilt intressanta för näringslivet kommer i fråga

— forskarrörlighet internationellt och mellan universitet/högskolor, institut och företag.

Stiftelsen för vård— och allergiforskning ( Vårdalstiftelsen)

Stiftelsen har till ändamål att att främja forskning och forskarutbildning inom vårdområdet samt forskning och forskarutbildning med inriktning på allergier och annan överkänslighet.

Utmärkande för stiftelsens verksamhet skall vara — koncentration av insatser så att forskargrupper med hög kvalitet främjas

— befordrande av projekt och program som innebär gränsöverskri- danden mellan discipliner

— befordrande av forskarutbildning och forskarrekrrytering — samverkan och samfinansiering med övriga organ som ger stöd till forskning och forskarutbildning inom stiftelsens verksamhetsområde varvid särskilt beaktas de forskningsbehov som den förändrade struk— turen för vårdutbildningama föranleder.

För alla stiftelsema med undantag av Östersjöstiftelsen har i stad- garna angivits att verksamheten skall ”byggas upp successivt på grund- val av stiftelsens egna självständiga, bedömningar”. Detta kan naturligt- vis i viss mån sägas vara självklart: det tar tid att få i gång verksamhet respektive stiftelsema är självständiga beslutsfattande organ. Formule- ringen i stadgarna skall dock också ses i perspektiv av att det för några av stiftelsema i förarbetena, framför allt propositionstexten, har angivits att de inte skall arbeta med traditionellt ansökningsförfarande.

12.3. Forskningsstiftelsemas resurser

Forskningsstiftelsemas resurser består av det kapital som tillförts var och en av dem från de tidigare löntagarfonderna. Ingen av stiftelsema har, i varje fall ännu, andra tillgångar eller inkomster.

Störst är Stiftelsen för strategisk forskning som tillfördes ett kapital på sex miljarder kr. Beträffande omfattningen av stiftelsens medelsför— brukning anges i Utbildningsutskottets betänkande (UbU 1992/93:16 s. 12) att efter en uppbyggnadsperiod cirka tio procent av ursprungskapi- talets värde, dvs. för SSF:s del 600 miljoner kr (i 1993 års penningvär- de), årligen bör ställas till förfogande för forskning. Stiftelsen har rätt att förbruka kapitalet.

Näst störst är KK-stiftelsen med ett stiftelsekapital på ca 3,6 miljar- der kr. Skilda regler gäller i fråga om medelsanvändningen för denna stiftelses olika verksamhetsområden.

— 10 procentav stiftelsens tillgångar får användas i samband med omstruktureringen av industriforskningssystemet. Stiftelsen kan om den så finner lämpligt överlåta stiftelsens aktiepost i institut till annan intressent i bolaget.

— 25 procent av stiftelsens tillgångar avser finansiering av utbildning på doktors-, licentiat- och magisternivå. Denna del av kapitalet får förbrukas under minst 10 år.

— 35 procent av stiftelsens tillgångar avser profilforskning vid hög- skolor utan fasta forskningsresurser. Endast avkastningen på det kapital som avsatts för ändamålet får förbrukas. (F.n. uppgår denna avkastning till ca 40 miljoner kr per år.)

— 30 procent av stiftelsens tillgångar avser främjande av användning av informationsteknologi. Denna del av kapitalet får förbrukas under minst 5 år.

MISTRA fick ett stiftelsekapital på 2,5 miljarder kr. För MISTRA gäller motsvarande som för SSF, nämligen att en verksamhetsvolym på ca tio procent av kapitalets ursprungsvärde, dvs. 250 milj.kr. per år, skall uppnås efter en uppbyggnadsperiod samt att kapitalet får förbrukas.

Östersjöstiftelsen har erhållit ca 1,3 miljarder kr. Stiftelsen får endast använda avkastningen av kapitalet.

För STINT:s del var ursprungskapitalet ca 1 miljard kr. Stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på kapitalet som successiv avveckling av detta, dock inte under kortare tid än tio år. Högst 65 procent av stif- telsekapitalet skall användas för finansiering av medverkan i EU:s fjärde ramprogram.

Vårdalstiftelsens stiftelsekapital uppgick inledningsvis till ca 520 milj. kr. Stiftelsen får arbeta med såväl avkastningen på kapitalet som avveckling av detta, dock under en period av minst tio år.

Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet tillfördes ca 200 milj.kr. Såväl avkastningen som kapitalet får användas för stiftelsens ändamål.

12.4. Forskningsstiftelsemas styrelser

Styrelsema för forskningsstiftelsema består av ordförande samt mellan fem och tio övriga ledamöter. MISTRA och SSF har de största styrelser- na, STINT och Östersjöstiftelsen de minsta. Ledamöterna utses i samt- liga styrelser för en mandatperiod på fyra år med möjlighet till förlän- gning med en ytterligare mandatperiod.

Regeringen har för alla forskningsstiftelsema utsett den första upp- sättningen styrelseledamöter liksom ordförandena i styrelserna. Även i fortsättningen skall en ledamot i var och en av styrelserna utses av regeringen. I övrigt utses styrelseledamöter och ordförande av respektive styrelse själv.

För några av stiftelsema har angivits vissa riktlinjer för sammansätt- ningen av styrelsen.

De utförligaste riktlinjerna finns i fråga om MISTRA och SSF, utan att dessa för den skull är särskilt detaljerade. För dessa båda stiftelser gäller således att sju ledamöter skall utses på grundval av erfarenhet från akademisk forskning och från näringslivet. Tre av ledamöterna bör hämtas från andra länder än Sverige.

För KK-stiftelsen föreskrivs att stiftelsens verkställande direktör skall ingå i styrelsen.

Ordföranden i styrelsen för det berörda institutet skall ingå i styrelsen för Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet.

En eller flera akademier eller andra utomstående organ skall ges möjlighet att föreslå (men inte utse) nya styrelseledamöter i alla stiftel— sema med undantag av Stiftelsen för Internationella institutet för indu- striell miljöekonomi i Lund och Vårdalstiftelsen.

Kungl. Vetenskapsakademien skall således inbjudas att lämna förslag till nya styrelseledamöter i alla de berörda stiftelsema. Ingenjörsveten- skapsakademien skall därutöver höras när det gäller MISTRA och SSF. MISTRA skall också höra Kungl. Skogs- och Lantbmksakademien.

KK-stiftelsen skall inbjuda Vetenskapsakademien, Ingenjörsveten- skapsakademien, Industriförbundet samt rektorerna vid högskolor utan fasta forskningsresurser att lämna förslag till ledamöter.

12.5. Former för insyn och kontroll

För alla stiftelsema ges föreskrifter i stadgarna om att verksamheten skall utvärderas regelbundet.

Stiftelserna skall föra räkenskaper i enlighet med bokföringslagens bestämmelser och upprätta årsredovisning omfattande resultat- och balansräkningar samt förvaltningsberättelse. Förvaltningsberättelsen skall bland annat innehålla uppgifter om hur stiftelsens ändamål tillgodosetts under räkenskapsåret. Alla stiftelsema skall också årligen publicera en lättillgänglig redogörelse för verksamheten.

Samtliga stiftelser skall utse två revisorer och personliga suppleanter för dessa. Riksrevisionsverket har därutöver rätt att för var och en av stiftelsema utse en revisor med personlig suppleant.

Kungl. Vetenskapsakademien skall ha rätt att granska samtliga stif- telsers verksamhet. Ingenjörsvetenskapsakademien ges därtill motsvaran- de rätt i fråga om MISTRA och SSF samt KK—stiftelsen. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien skall även ha rätt att granska MISTRA:s verksamhet.

Alla stiftelsema är däremot undantagna från tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser (dvs. tillsyn av länsstyrelsen).

Flera av stiftelsema har beslutat att för sin forskningsfinansierande verksamhet tillämpa i princip motsvarande regler i fråga om offentlighet som gäller för statliga forskningsfinansiärer som t.ex. forskningsråden.

Som framgår finns goda möjligheter till allmän information om stif- telsemas verksamhet. Revisorer och vissa akademier skall ha full insyn i verksamheten och inte bara kan utan har skyldighet att påtala eventuel- la brister. Akademiemas granskning innebär en verksamhetsrevision som går utöver vad statliga finansieringsorgan normalt är underkastade. Varken revisorerna eller akademierna har dock, lika litet som någon annan utomstående, möjlighet att faktiskt ingripa och åstadkomma en ändring, om verksamheten skulle visa sig fungera mindre tillfredsställan- de. Det är stiftelsemas styrelser som avgör vad av eventuell kritik som man skall ta till sig och vad den eventuellt skall föranleda för åtgärder.

12.6. Forskningsstiftelsemas verksamhet: Omfattning och inriktning

Forskningsfinansieringsutredningen har genom en enkät till forsknings- stiftelsema fått vissa uppgifter om omfattningen och inriktningen av såväl stiftelsemas pågående som deras framtida verksamhet. Stiftelsemas svar på utredningens frågor redovisas kortfattat i det följande.

1. Vilken omfattning och vilket innehåll har den verksamhet som f n. finansieras av stiftelsema?

MISTRA har från starten 1994 beviljat 25 planeringsanslag på till- sammans 5,6 milj.kr. Beslut har fattats om fem forskningsprogram, vilka efter en uppbyggnadsperiod tillsammans kommer att ha en årlig kostnad av 54 milj.kr. MISTRA är därtill huvudfinansiär för ett samhällsveten- skapligt och humanistiskt miljöforskningsprogram (3,5 milj.kr.).

Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds Universitet har under år 1995 givit Institutet stöd med 6,15 miljoner kr till forskning och utbildning.

Även SSF har finansierat ett antal planeringsanslag, sammanlagt hittills ett fyrtiotal. Nästan alla programförslag har nu kommit in och hälften av dessa har granskats av internationella experter vid hearings, kommenterats av forskningsråd m.fl. med avseende på det vetenskapliga innehållet samt diskuterats utifrån relevansaspekter.

Under 1995 har SSF fattat beslut om stöd till fjorton forskningspro- gram. De sammanlagda kostnadema för dessa beräknas uppgå till 102 milj.kr. under 1996. Programmen hänför sig till bioteknik, informations— teknologi och basteknologier för svensk industri.

ST INT har 1995 finansierat 34 postdoktorsstipendier till en beräknad totalkostnad av ca 8,5 milj.kr. Vidare har stiftelsen fattat beslut om 64 stipendier för unga akademiker från länder i dynamisk utveckling. Kostnaderna för dessa uppkommer först under 1996.

Inför 1996 har stiftelsen utannonserat STINT Fellowships för att stimulera bilateralt vetenskapligt utbyte, finansiering av STINT Visiting Scientists samt ytterligare postdoc-stipendier. Kostnaderna för detta har budgeterats till 46 milj.kr.

STINT har beslutat att ”matcha” annan nationell finansiering av verk- samhet inom EU:s fjärde ramprogram genom att ge bidrag av samma storlek som de svenska programorganen kan komma att ge. Kostnaderna för detta har budgeterats till 130 milj.kr./år under de närmaste åren. Stiftelsen gav redan i december 1994 garantier till de svenska pro-

gramorganen om bidrag från STINT på sammanlagt 65 milj.kr. Hittills har dock av detta endast drygt 14 milj.kr. utbetalats för verksamhet inom NUTEK:s område.

Vårdalstiftelsen har beslutat att arbeta med tre program. Ett allmänt övergripande program med resebidrag, kurser, symposier, information m.m., ett allergiprogram med skräddarsydda insatser för att stärka aller- giforskningen samt ett vårdprogram som utformats utifrån vårdforskar- nas behov. Under 1995 beslöts utdela 30 miljoner kr till allergiforskning med inriktning mot astma, eksem, metall- och födoämnesallergier, miljöfaktorer och bamallergier samt sjuka hus. Enligt vårdforsknings- programmet har 20 miljoner kr utannonserats för ansökan senast den 6 mars 1996. Vårdalstiftelsen arbetar forskningsrådslikt med öppna ansök- ningar och bedömning/prioritering av externa vetenskapliga granskare.

Av KK-stiftelsens uppgifter är det främst de som avser finansiering av vissa forskarutbildningsinsatser samt profilforskning vid mindre och medelstora högskolor som faller inom området forskningsfinansiering. Den uppgift som avser medverkan i omstrukturering av vissa forsk- ningsinstitut är, i vad avser aktiekapital mer indirekt, men den kan också komma till uttryck i finansiering av forskartjänster vid instituten, tvärte- knologiskt inriktade projekt m.m.

Inom programmet Profilforskning vid nya högskolor har KK-stiftel- sen hittills beslutat om delfinansiering av projekt med sammanlagt 12,17 miljoner kr.

Styrelsen för Östersjöstiftelsen har tolkat sina stadgebestämmelser så att det stöd stiftelsen kan ge endast kan avse verksamhet vid den bli- vande Södertörns högskola, som enligt nuvarande planer kommer att inrättas 1 juli 1997. Stöd till akademisk infrastruktur kan ges tidigare och vad som aktualiserats hittills är ett begränsat stöd till att bygga upp ett bibliotek.

2. Hur lång beräknas stiftelsens uppbyggnadsperiod till full verk- samhetsvolym bli?

Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds Universitet_räknar med att under år 1996 nå den stödvolym som är avsedd att bli den långsiktigt stabila nivån.

Vårdalstiftelsen framhåller att man snabbt har kommit igång med verksamhet. Redan under 1996 kommer både allergiprogrammet och vårdprogrammet att vara fullt beslutade. I termer av utnyttjande av de ekonomiska resurserna beräknas full verksamhet uppnås under 1997.

STINT väntas uppnå full verksamhetsvolym år 1998. För STINT:s medverkan i finansieringen av EU:s fjärde ramprogram gäller dock att

stiftelsens insatser följer av detta program. MISTRA räknar med att nå full verksamhetsvolym fem år efter starten 1994, dvs. år 1999, medan SSF planerar för att uppnå full verksamhet år 2000.

Under 1996 kommer KK-stiftelsen att bygga upp ytterligare ett delp- rogram för koncentrerat och långvarigt stöd till uppbyggnaden av forsk- ningsprofiler vid nya högskolor. Detta beräknas kräva en kostnadsram på ca 40 miljoner kr (dvs. det belopp som finns tillgängligt för detta ändamål) per år vid full volym. Med avseende på övriga delområden pågår för närvarande policy- och planeringsarbete.

3. Vilken omfattning och huvudsaklig inriktning av verksamheten förutses därefter?

Il/[IST RA utgår från att, efter uppbyggnadsperioden, tyngdpunkten i verksamheten kommer att förskjutas från dagens bedömning av förslag till forskningsprogram till uppföljning av löpande program, information om och implementering av resultat. Allteftersom program avslutas kommer nya att startas. Hela tiden måste utrymme finnas för nya förslag och initiativ.

Stödet från Stijtelsen för Internationella institutet för industriell mil- jöekonomi vid Lunds Universitet kommer förmodligen att ligga i in- tervallet 10-20 miljoner kr per år.

ST INT förutser en löpande verksamhet med stipendiefördelning och fördelning av annat stöd till internationellt samarbete. En betydande del av kapitalet kommer att avsättas för stöd till projekt inom EU:s fjärde ramprogram. Om de avsatta medlen inte förbrukas bör stiftelsens in- satser inom stipendiering m.m. kunna utökas efter det att ramprogram- met avslutats.

SSF planerar att vid full utbyggnad dela ut 600 MSEK i 1993 års penningvärde, vilket år 2000 kan vara ca 700 MSEK. Inriktningen förutses förbli ungefar densamma som den nuvarande, dvs. bioteknik, informationsteknologi och basvetenskaper. Forskarutbildning svarar för stora delar av programmen. Stiftelsen kommer att aktivt försöka förnya programportföljen bl.a. genom att program som önskar en fortsättning efter de första fem åren måste söka nytt stöd i öppen konkurrens med andra aktuella programidéer. Stiftelsen kräver för övrigt alltid att hög- skolorna redovisar sina planer för hur en framgångsrik verksamhet skall kunna fortsätta i högskolan när stiftelsens tidsbegränsade stöd minskar eller upphör.

Vårdalstiftelsens nuvarande planering är inriktad på att under den första tre—femårsperioden kunna dela ut ca 40 milj.kr. årligen i forsk- ningsstöd.

4. Vilka är — respektive kan förutses bli — de huvudsakliga mottagar- na av stijtelsens forskningsstöd?

Universitet och högskolor kommer att dominera som mottagare av MIS T RA:s forskningsstöd, men även industriforskningsinstitut kommer att medverka i MISTRA:s program.

Mottagare av forskningsstödet från Vårdalstiftelsen blir främst för- skare som är knutna till landets medicinska, tekniska och samhällsveten- skapliga institutioner. Även lärare vid landets vårdhögskolor kommer att få ansenliga anslag. Vidare förväntas sjuksköterskor. barnmorskor, laboratorieassistenter, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, logopeder inom hälso- och sjukvården samt personer inom den sociala omsorgen söka och erhålla anslag. Vårdalstiftelsen påpekar att detta innebär att kvinnor- na kommer att kunna flytta fram sina positioner i forskarsamhället eftersom vårdforskning bedrivs företrädesvis av kvinnor.

Huvuddelen av SSF:s medel har hittills gått till tekniska högskolor, därmed inte sagt att så kommer att vara fallet i framtiden. Ett stort antal forskare och forskargrupper vid flera lärosäten kommer att vara engage- rade i de forskningsprogram som stiftelsen finansierar.

Med undantag av medverkan i finansiering av det svenska deltagan- det i EU:s fjärde ramprogram kommer STINT att arbeta med stipen- diering. Mottagare blir verksamma vid universitet och forskningsinstitut i Sverige och utomlands.

Med avseende på KK-stiftelsens uppgifter ligger det i sakens natur att programmet Profilforskning vid nya högskolor innebär finansiering av verksamhet vid dessa högskolor. Med hänsyn till ännu pågående policyarbete är det för tidigt att bedöma var den verksamhet i övrigt, som stiftelsen skall finansiera, kommer att bedrivas._

Östersjöstiftelsens stöd är enligt stadgarna avsett för dem som kom- mer att vara verksamma vid ett nytt lärosäte i södra Stockholmsregio- nen.

5. I vilken utsträckning och i vilka former finansierar stiftelsen forsk- arutbildning?

Hälften eller mer av SSF ;s bidrag kommer att direkt avse forskarut- bildning. Det ställs krav på samtliga som ges planeringsuppdrag för stiftelsen att de särskilt redovisar planerade insatser inom forskarut— bildning. I de bidrag som hittills beviljats har avsatts särskilda medel, 2-3 MSEK per program, för kursutveckling och organiserande av forska- rutbildning.

En stor del av MISTRA:s forskningsstöd går till doktorander. Inom ramen för programmen eller gemensamt för flera program kommer att finnas s.k. forskarskolor. MISTRA har också ett program för post-doc- stipendier.

För att långsiktigt stimulera rekryteringen till kvalificerad utbildning inom berörda ämnesområden lämnar såväl MISTRA som SSF stöd till Förbundet Unga Forskare m.m.

ST IN T:s stadgar ger inget utrymme för att stödja svenska forskarstu- derande. Utländska stipendiater kan dock komma att delta i forskarut- bildningen vid de mottagande svenska institutionerna.

Liksom inom andra forskningsprojekt kommer doktorander att med- verka i den forskning som finansieras av Vårdalstiftelsen. Härutöver utannoneras dierkt stöd till registrerade doktorander i form av s.k. for- skarmånader. Omfattningen av insatserna kan bedömas först efter erfa- renheterna från de första ansökningsomgångama.

Inom ramen för den forskning som finansieras av Stiftelsen för In- ternationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds Universitet kommer troligen utrymme att finns för utbildning av några forskare.

För KK-stiftelsens del ligger forskarutbildningsinsatsema huvudsakli- gen inom ramen för program, där policyarbetet ännu inte är avslutat.

6. Hur har stiftelsens interna organisation och arbetsformer utfor- mats med avseende på såväl långsiktig planering som beredning och bedömning av enskilda program och projekt?

Samtliga stiftelser har mycket små fasta kansliorganisationer. MISTRA tillämpar en ansökningsprocess i två steg. Denna inleds med att en forskare eller forskargrupp inkommer med en kortfattad beskriv- ning av sin programidé. Hittills har 175 sådana preliminära programför- slag inkommit. Dessa bedöms med hjälp av kriterier som utformats av MISTRA:s styrelse. De som uppfyller kriterierna går vidare till nästa steg som innebär utarbetande av fullständiga programförslag. För be- dömning av dessa förslag anlitar MISTRA utländska expertgrupper, myndigheter, företag och intresseorganisationer. Synpunkterna samman- vägs i ett vetenskapligt råd, varefter beslut fattas av styrelsen.

ST INT kommer att inrätta särskilda berednings/bedömningsgrupper för de olika stipendieprogram som styrelsen nu fastställt. I viss utsträck- ning kommer forskningsråd (motsv.) att utnyttjas för kvalitetsgransk- ning.

SSF har inrättat tre arbetsgrupper med såväl vetenskapliga som industriella företrädare. Från högskolor, enskilda forskare och konsortier av forskare och näringslivsföreträdare har det kommit in ett stort antal

förslag, ca 400. Arbetsgruppemas uppgift har varit att dels gå igenom inkommet material, dels att föra diskussioner om hur väsentliga om- råden, där förslag saknas bäst kan hanteras. Inom bioområdet har det dessutom tillsatts tre expertgrupper med olika profil. Inom materialom- rådet har en ad hoc-grupp tillsatts. Arbetsgrupperna beslutar om plane- ringsanslag vilka resulterar i programförslag. Dessa granskas av interna- tionella expertgrupper med avseende på vetenskaplig kvalitet och av industriföreträdare m.fl. med avseende på långsiktig samhällsrelevans. Forskningsråd och andra inbjuds att lämna kommentarer. Inom SSF görs för närvarande en översyn av bland annat arbetsgruppemas antal, in- riktning, sammansättning m.m.

För beredning och uppföljning av Vårdalstiftelsens verksamhet finns granskningsgrupper med hög vetenskaplig kompetens, nominerade av universitet och forskningsråd, samt samordningsgrupper med företrädare för samhällsintressen, t.ex. Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet. Totalt är ett tjugotal externa bedömare knutna till denna beredningsorganisation.

KK-stiftelsen har inrättat en beredningsgrupp för vart och ett av de tre programmen IT-användning, Profilforskning vid nya högskolor och Kunskapsöverföring. För bedömning av enskilda projekt anlitas även särskild extern expertis.

I alla stiftelsema ligger ansvaret för den mer långsiktiga planeringen på styrelsen efter beredning av sekretariatet.

7. Vilka är urvalskriterierna för stiftelsens stöd till forskning och for- skarutbildning?

Vad gäller medverkan i finansiering av svenskt deltagande i EU:s fjärde ramprogram kommer STINT att vägledas av de svenska pro- gramorganens bedömningar. Urvalskriteriema för de olika stipendiepro- grammen gäller både individernas kvalifikationer och önskemålen/be- hoven vid institutionerna.

Vårdalstiftelsen framhåller att både allergi- och vårdområdet är ef- tersatta forskningsfält, som hittills inte erhållit stöd från befintliga forsk- ningsfinansiärer i nämnvärd omfattning. Stiftelsen kommer att arbeta forskningsrådslikt men prioritera gränsöverskridande forskning.

SSF har formulerat sin strategi i tre punkter: — konsolidera och stärka naturvetenskap och teknologi som är stark i landet och som är kopplad till en stark inhemsk industri

— stärka naturvetenskap och teknik som f.n. är mindre utvecklad i landet men av stor betydelse för dagens samhälle

— initiera och etablera forskningsaktiviteter inom områden av bety- delse för morgondagens samhälle.

MISTRA:s bedömningar görs utifrån följande frågor: — Är programförslaget strategiskt med avseende på problemets vikt respektive bidraget till framtida konkurrenskraft?

— Är forskning en kritisk faktor för att lösa problemet? — Är finansiering av det föreslagna programmet en uppgift för MI- STRA eller någon annan?

Programförslagen bedöms också utifrån aspekterna vetenskaplig kvalitet, koncentration och samarbete, programledning samt främjande av utbildning och rörlighet.

12.7. Forskningsstiftelsemas resurser i förhållande till forskningsresursema i övrigt

Både i presentationerna av och i diskussionen kring forskningsstiftelser- na har dessa framställts som ”stora”, ibland på gränsen till helt domine- rande för den svenska forskningsfinansieringen. Stiftelserna kommer förvisso också att dela ut betydande belopp i forskningsstöd.

Som verksamheten nu planeras kan stiftelsemas årliga insatser vid fullt utbyggd verksamhet beräknas uppgå till sammanlagt cirka 1,4 miljarder kr. Vilken roll spelar därmed forskningsstiftelsema i det svens- ka forskningssystemet? Vilket inflytande över svensk forskning kan Stiftelserna få?

De samlade forskningsresursema

De samlade statliga insatserna för forskning och utvecklingsarbete budgetåret 1993/94 uppgick till 15,6 miljarder kr. Insatserna inom nä- ringslivet uppgår till ungefär det dubbla beloppet. Sammantaget uppgår FoU-insatserna i Sverige således till cirka 50 miljarder kr/år.

MISTRA och SSF inrättades den 1 januari 1994. Stiftelsemas forsk- ningsfinansiering var självfallet av begränsad omfattning under det första verksamhetsåret, som i mycket ägnades åt planering och förbere- delsearbete. Det sammanlagda forskningsstödet från dessa båda stiftelser — huvudsakligen i form av planeringsanslag — uppgick under 1994 till ca 15 milj.kr., dvs. ännu ett i förhållande till forskningsresursema i övrigt i det närmaste negligerbart belopp.

Övri ga forskningsstiftelser inledde sin verksamhet först under hösten 1994 och finansierade, av naturliga skäl, under detta år huvudsakligen planering.

Fortfarande är således insatserna från forskningsstiftelsema små i per- spektiv av den samlade statliga forskningsfinansieringen — och givetvis än mer så i perspektiv av alla forskningsinsatser i landet.

Efter inledande planering och förberedelsearbete börjar dock alla forskningsstiftelsema nu komma i gång med verksamheten och insatser- na beräknas öka kraftigt de närmaste åren. Om ett par år räknar de flesta av stiftelsema med att ha full verksamhet. Den största av stiftelsema, SSF, planerar dock för full verksamhetsvolym först vid sekelskiftet.

Det innebär att insatserna från stiftelsemas sida årligen kan väntas öka med flera hundra miljoner kr under de närmaste åren för att år 2000 uppgå till cirka 1,4 miljarder kr per år. Om de sammanlagda FoU-insat- serna i övrigt bibehålls på nuvarande nivå kommer stiftelsema då att svara för cirka 2,8 procent av all FoU i Sverige. Om stiftelsemas in- satser enbart sätts i relation till de statliga FoU—insatsema blir deras andel drygt 8 procent.

Stiftelsemedlen och andra resurser inom stiftelsemas respektive verksamhetsområden

De olika stiftelsema har sinsemellan relativt disparata uppgifter. De stiftelser som, även om arbetsområdena är avgränsade på annat sätt, har uppgifterna preciserade mest likartat forskningsrådens uppgifter är MISTRA, SSF och Vårdalstiftelsen. Övriga stiftelser, vilket i praktiken är alla som tillkom i den andra omgången med undantag för Vårdalstif- telsen, har uppgifter som både till sin innehållsliga avgränsning och till sin karaktär är mer specifika. För ett par av dem är verksamheten ut- trycklingen kopplad till viss angiven utredningsverksamhet. Stiftelsemas insatser kan i dessa fall ses som finansiering av mer eller mindre preci- serade reformer, beslutade av statsmakterna, snarare än som led i mer reguljär forskningsfinansiering. Det gäller t.ex. KK-stiftelsens insatser för ändrade industriforskningsinstitut och i anslutning till arbetet inom IT—kommissionen samt Östersjöstiftelsens finansiering av forskning vid ett kommande andra universitet i Stockholmsområdet.

De nya stiftelsema innebär relativt sett mycket olika stora tillskott inom sina respektive verksamhetsområden. Stiftelsemas insatser måste här i första hand jämföras med andra resurser för finansiering av forsk- ningsprojekt (motsv.) inom dessa områden. Stora resurser för forskning finns också i form av anslagen till universitet och högskolor. Även om

dessa är fördelade mellan fakultetsområden är det ändå svårt att bedöma hur mycket som används för forskning inom de olika områden som svarar mot stiftelsemas ändamål.

MISTRA och Vårdalstiftelsen torde vara de stiftelser som, relativt sett, har störst betydelse inom sina respektive verksamhetsområden. MISTRA kan, när verksamheten är fullt utbyggd, beräknas svara för ungefär hälften av resurserna för forskningsprojekt (motsv.) inom mil- jöområdet. För vård- och allergiforskning är resurstillskottet genom Vårdalstiftelsen än mer dramatiskt. Också för kulturvetenskaplig forsk- ning, dvs. humanistisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och teologisk forskning, var resurstillskottet — genom donationen till Riksbankens Jubileumsfond — relativt sett mycket stort.

Paradoxalt nog innebar däremot den största av de nya stiftelsema, Stiftelsen för strategisk forskning, inte ett, relativt sett, fullt lika stort resurstillskott inom sitt område. Anledningen till detta är självfallet att stiftelsens verksamhetsområde — teknik, naturvetenskap och i viss ut- sträckning medicin — inte bara är vittomfattande utan också utgörs av de forskningsområden som redan tidigare får huvuddelen av forsknings- resursema. De medicinska, naturvetenskapliga och teknikvetenskapliga forskningsråden samt Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) fördelar årligen sammanlagt i det närmaste 2 500 miljoner kr till forsk- ning inom områden som anknyter till SSF:s verksamhetsområde. Detta ska ses i relation till SSF:s samlade insatser vid full utbyggnad, ca 600 milj.kr.

STINT svarar för hälften av viss finansiering avseende medverkan i EU:s fjärde ramprogram. Stiftelsen beräknar dessa kostnader till 130 miljoner kr./år under åren 1996-2000.

Det är svårt att sätta STINT:s övriga verksamhet med stipendier etc. i relation till annan befintlig verksamhet. Insatser av detta slag finans- ieras såväl av särskilda organ _ stipendiefonder etc. — som inom ramen för de anslag som universitet, högskolor, forskningsråd och andra myn- digheter disponerar. STINT:s stipendier (motsv.) är avsedda för såväl ut- ländska som svenska forskare. Målgruppen är således mycket stor.

Som exempel kan nämnas att STINT planerar att under den närmaste femårsperioden dela ut tio stipendier om året till svenska postdoktorer. Inga ämnesavgränsningar skall gälla för detta. Antalet sådana STINT- stipendier kan ses i relation till det årliga antalet avlagda doktorsexami- na, som nu är cirka 1 500. ”STINT fellowships” avsedda för att stimu- lera till bilateralt vetenskapligt samarbete planeras till femton per år. Detta kan ses i relation till antalet forskarutbildningsämnen i Sverige (vilket nära, men inte helt, sammanfaller med antalet universitets/hög- skoleinstitutioner där forskning bedrivs) som är i det närmaste 600.

Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet har avgörande betydelse för finansieringen av det berörda institutet.

KK-stiftelsen beräknar stiftelsens bidrag till forskning vid de mindre och medelstora högskolorna till sammanlagt ca 40 miljoner kr per år. De sammanlagda forskningskostnadema vid dessa högskolor uppgår för närvarande till cirka 305 miljoner kr (1994/95).

Stiftelserna i jämförelse med andra forskningsfinansiärer

Utifrån perspektivet ”maktkoncentration” bör inte bara stiftelsemas resurser jämföras med övriga forskningsresurser utan också de enskilda stiftelsema ses i relation till andra aktörer inom forskningsområdet.

Pluralism har länge varit ett begrepp i den svenska forskningspoliti- ken. Anslag till forskning fördelas av ett betydande antal statliga myn- digheter. Några av dessa förfogar över relativt stora belopp, medan andra fördelar blygsamma summor. Några av forskningsstiftelsema, framför allt SSF och MISTRA, kommer vid full utbyggnad av sin verksamhet att höra till de största enskilda aktörerna inom svensk forsk- ningsfinansiering. Om man undantar universiteten, som i och för sig förfogar över stora belopp men har andra förutsättningar för besluts— fattandet än fristående forskningsfinansiärer, svarar bland de statliga myndigheterna endast NUTEK och NFR för större belopp.

Utredningen har uppskattat den del av stiftelsemas medel som kom- mer att användas till projektbaserad verksamhet motsvarande sektorsor- gan och råd till cirka 1,2 miljarder kr per år i 1994/95 års priser inklusi- ve stödet till forskarutbildning. I detta belopp ingår också Riksbankens jubileumsfond som årligen kommer att fördela 150 milj kr från sina motsvarande medel. Detta motsvarar en ökning med cirka 18 % av de medel som universitet och högskolor får från sektorsorgan och råd (6,7 miljarder kr 1994/95).

De drygt 850 milj kr per år som kommer att fördelas av SSF och MISTRA kan inte med någon precision fördelas efter alternativa bi- dragsgivare, vilket delvis speglar de betydligt mer komplicerade finans- ieringsstrukturen inom teknisk och naturvetenskaplig forskning. Om de projekt som kommer att finansieras av stiftelsema skulle ha finansierats av andra organ skulle framför allt NUTEK, TFR, NFR och Naturvårds- verket stå för bidragen. Förhållandet mellan dessa är svåra att bedöma även om sannolikt NUTEK skulle vara den största bidragsgivaren emd tanke på stiftelsemas inriktning på projekt med industriella tillämpning- ar. I relativa termer torde sådan forskning som Naturvårdsverket stöder

öka klart mest. De 150 milj kr som fördelas av Riksbankens Jubi- leumsfond motsvarar i hög utsträckning verksamhet som finansieras av HSFR och SFR. Vårdalstiftelsens verksamhet anknyter i huvudsak till MFR.

Stiftelsemas insatser i relation till den forskning som utförs vid universitet och högskolor

Stiftelserna kan komma att finansiera forskning och forskarutbildning vid i princip samtliga universitet och högskolor i landet. Budgetåret 1993/94 (det senaste år, för vilket sammanställda uppgifter finns) var omslutningen för forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor sammanlagt 12,5 miljarder kr. Vid oförändrad verksamhetsvo- lym kan stiftelsema komma att svara för ungefär upp emot tio procent av kostnaderna för forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor — givetvis med mycket stora skillnader mellan såväl områden som lärosäten och institutioner.

Forskarutbildningen är föremål för den avgjort mest betydelsefulla balansförskjutningen till följd av stiftelsema. Deras bidrag kan i ett fort- varighetstillstånd uppskattas till drygt 400 milj kr per år vilket i järn- förelse med det belopp som under fakultetsanslagen öronmärkts för for— skarutbildning (829 milj kr/år) eller det totala beloppet inklusive extem- finansiärers bidrag (cirka 1,3 miljarder kr/år) är utomordentligt högt. De senare beloppen avser i sin helhet studiefinansiering i forskarutbild- ningen medan stiftelsemas medel också inkluderar andra insatser inom forskarutbildningen. Jag bedömer ändå att medel till forskarutbildning utgör den klart största relativa ökningen av bidrag.

Stiftelserna kan dock komma att påverka verksamheten vid universi- tet och högskolor i större utsträckning än genom den direkta finans- ieringen. Flera av stiftelsema förutsätter att lärosätena i någon form medverkar i finansieringen av de program eller projekt som man stödjer. Stiftelserna kommer också att vilja att berörda universitet och högskolor tar över ansvar för verksamheten, när stiftelsefinansieringen upphört. Dessa krav förefaller ställas tydligare av stiftelsema än av andra forsk- ningsfinansiärer. Vidare har framför allt SSF, men möjligen också några av de andra stiftelsema, mycket ingående krav på hur den verksamhet man finansierar skall organiseras och ledas. Det innebär bland annat krav på upprättande av särskilda styrelser och andra organ för att svara för stiftelsens verksamhet.

Utöver det direkta stödet till forskarutbildningen innebär insatserna från KK—stiftelsen, Östersjöstiftelsen och Institutet för internationell

miljöekonomi en ökning av basanslagen till högskolan om knappt 3 %. De två senare avser nysatsningar. KK-stiftelsens bidrag till mindre och medelstora högskolor är jämförbart med de medel som fördelas efter ansökan under anslaget till forskningsstödjande åtgärder vid mindre och medelstora högskolor.

För universitet och högskolor innebär stiftelsema ingen förstärkning av basanslagen för forskning även om STINTs bidrag för motfinans- iering av bidrag från EU:s fjärde ramprogram kan sägas delvis ersätta utgifter som annars skulle belasta fakultetsanslagen.

12.8. Forskningsstiftelsema i det svenska forskningsfinansieringssystemet

Forskningsstiftelsema kommer när deras verksamhet är fullt utbyggd att svara för betydande delar av de svenska forskningsresursema. Stiftelser- nas resurser är nya och därför än så länge i huvudsak ointecknade. Forskningsfinansieringssystemet i övrigt förfogar visserligen över totalt sett väsentligt större summor, men dessa är i mycket uppbundna i be- fintlig organisation och till följd av tidigare beslut. Stiftelsemas insatser kan därför nu få mycket stor betydelse för fömyelseinriktningen av svensk forskning. Resurserna för nya insatser kommer under de nännas- te åren till väsentlig del att bestå av just forskningsstiftelsemas medel. Särskilt bör uppmärksammas det inflytande som ligger i stiftelsemas finansiering av forskarutbildning. Många forskarutbildade kommer att få sin utbildningsinriktning bestämd av inriktningen på stiftelsemas insatser, vilket i sin tur kommer att påverka inriktningen av deras fort- satta verksamhet, vare sig de väljer att söka forskningsanslag från stat- liga forskningsfinansiärer eller arbeta inom företag. Härigenom får stiftelsema indirekt ett långsiktigt inflytande på inriktningen av svensk forskning.

Det är ännu för tidigt för någon egentlig utvärdering av stiftelsemas verksamhet. Såvitt det nu låter sig bedömas kan dock konstateras att stiftelsema genomfört noggrann planering och omsorgsfulla förberedel- ser inför sina beslut om forskningsfinansiering. Arbetsformema överens- stämmer nära med forskningsrådens och andra statliga forskningsfinan- siärers. När stiftelsema börjar komma i gång med sin verksamhet finns det, mot denna bakgrund, inte anledning att anta annat än att denna uppfyller högt ställda professionella krav.

Forskningsstiftelsema har varit föremål för en intensiv debatt. På principiella grunder har kritik riktats mot att medel avsatts i former som

omöjliggör inflytande för samhällets demokratiskt valda organ och ställer väsentliga delar av forskningsresursema utanför forskningspolitik och forskningsplanering. Den otillfredsställande beslutsorganisationen — med självutsedda styrelser — och de bristande kontrollmekanismema — där utomstående helt saknar möjligheter att korrigera missförhållanden — har likaså kritiserats. Utredningen delar i mycket dessa kritiska syn- punkter.

Besluten om att inrätta stiftelsema och om vilka områden stiftelsemas insatser skulle avse fattades efter en otillfredsställande beredningspro— cedur och utan att det i ett mer övergripande forskningspolitiskt sam— manhang gjordes avvägningar gentemot övriga resurser för forsknings- finansiering. Särskilt gäller detta de stiftelser som tillkom i den andra omgången. Deras ändamål har också varit särskilt ifrågasatta. Utred- ningen kan dock bara konstatera att det med nuvarande regelsystem är omöjligt att ompröva beslutet att inrätta forskningsstiftelsema och den resursfördelning som ligger i stiftelsemas tillgångar och utdelningsupp- drag. Enligt utredningens mening skulle det vara önskvärt att genom en beredningsprocess som prövade angelägenheten av insatser inom olika forskningsområden få utgångspunkt för en genomgång av användningen av forskningsstiftelsemas resurser.

F orskningsstiftelsemas verksamhet har i viss mån annan karaktär än såväl grundforskningsrådens som sektorsforskningsorganens. Stiftel- semas forskningsinsatser skall huvudsakligen ha formen av långsiktiga, relativt sett mycket omfattande programsatsningar. Insatserna skall väljas ut efter bedömningar av såväl vetenskaplig kvalitet som relevansaspek- ter. Utredningen vill definitivt inte ifrågasätta behovet och värdet av insatser av detta slag. Enligt utredningens mening fanns emellertid inga formella hinder för att låta myndigheter inom den statliga forsknings- finansieringsorganisationen ansvara också för denna typ av insatser och för särskilda resurser för dessa. Med en lösning av det senare slaget skulle dessa insatser kunnat genomföras i former som medger insyn och samordning med andra verksamheter.

Styrelsema i forskningsstiftelsema utses genom självfömyelse, dvs. styrelseledamötema beslutar själva om eventuell förlängning av sina egna mandat respektive utser nya ledamöter. Detta är, enligt utredning- ens mening, inte acceptabelt när det gäller verksamheter som tillkommit med användande av offentliga medel. Inte heller här är det emellertid, med nuvarande regelsystem, möjligt att åstadkomma en ändring.

Enligt utredningens mening borde således forskningsstiftelsemas verksamhet och organisation omprövas. Som redan konstaterats har statsmakterna för närvarande inte möjligheter att besluta om förändringar med avseende på stiftelsema.

I debatten om forskningsstiftelsema har bland annat förts fram tanken att reducera anslagen över statsbudgeten till forskning med hänvisning till forskningsstiftelsemas resurser. Även om forskningsstiftelsema inne- burit förstärkningar över i princip hela forskningsfältet har helt uppen- bart resurserna inom vissa områden ökat inte bara relativt sett mer utan också i högst väsentligt grad. Det gäller framför allt miljöforskning, vårdforskning och probleminriktad naturvetenskaplig—teknisk forskning. Statliga insatser inom dessa områden finansieras via flera olika sektors— forskningsanslag, där anslaget till NUTEK är det största. En mer detalje— rad analys av stödet till teknisk forskning görs i kapitel 13. Det ligger inte i mitt uppdrag att bedöma den totala nivån för forskningsinsatsema eller avvägningen av resurser mellan olika områden. Skulle av stats- finansiella skäl nedskärningar behöva göras inom forskningsområdet bör det dock ligga nära till hands att göra nedskärningar inom de angivna områdena.

Justitiedepartementet har hösten 1995 i promemorian Statliga och kommunala stiftelser (Ds 1995:62) lagt fram förslag om en ändring i stiftelselagen, som skulle ge regeringen möjlighet att besluta om änd- ringar med avseende på bland annat forskningsstiftelsema. Departe- mentspromemorian har varit på remiss. Förslagen bereds för närvarande inom regeringskansliet. Det är, när utredningen avlämnar sitt be- tänkande, ännu oklart i vad mån förutsättningama för statsmaktsbeslut med avseende på stiftelsema kan komma att ändras. Med hänsyn härtill redovisar jag i det följande vissa förslag som syftar till att, inom ramen för nuvarande regelsystem, förbättra planeringsförutsättningar och kost- nadsfördelning samt formerna för att utse stiftelsemas styrelseledamöter.

Den kartläggning som utredningen låtit göra av samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering (SOU 1996:2) visar att flera av forsk— ningsstiftelsema nära samarbetar med — förutom universitet och högsko- lor — forskningsråd och andra forskningsfinansierande myndigheter.

Det är angeläget att diskussioner om samverkan med stiftelsema också förs på den policyskapande nivån. Utredningen förordar därför att det, till exempel i Forskningsberedningens regi, inbjuds till rundabords- samtal om samplanering och samverkan inom olika forskningsområden. Till sådana överläggningar bör inbjudas såväl företrädare för statliga forskningsfinansiärer och universitet och högskolor som för berörda forskningsstiftelser. Forskningsberedningen bör svara för att kvalificerat underlag för diskussionerna tas fram.

Forskningsstiftelsemas verksamhet skulle inte vara möjlig om den inte kunde repliera på och använda sig av den kunskapsuppbyggnad som finansierats med statliga medel och som finns inom universitets- och högskoleorganisationen. Även formellt är stiftelsema beroende av svens—

ka universitet och högskolor genom att det i stiftelsemas stadgar i regel föreskrivs att den verksamhet, som de finansierar, normalt skall bedrivas vid eller i anslutning till universitet och högskolor.

Utredningen har i det föregående förordat att externa finansiärer av verksamhet vid universitet och högskolor i ökad utsträckning skall bidra också till kostnaderna för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Med hänsyn till omfattningen av stiftelsemas resurser är det särskilt angeläget att dessa svarar för en rimlig del av dessa kostnader.

Som redovisats i det föregående (avsnitt 7.3.7) föreslår utredningen att regeringen skall ålägga universitet och högskolor att av externa fi- nansiärer ta ut särskilda kostnadspåslag avseende den långsiktiga kun- skapsuppbyggnaden. Enligt utredningens mening bör de avgifter som på detta sätt tas ut i anslutning till forskningsstiftelsemas omfattande verksamhet sammantaget uppgå till belopp som möjliggör en avsevärd förstärkning av basresursema vid universitet och högskolor.

Alla stiftelser utom en skall inhämta förslag till nya styrelseledamöter från Vetenskapsakademien. Några av dem skall också höra andra ex— terna organ. Regeringen/regeringskansliet bör med stiftelsema och med Vetenskapsakademien och övriga föreskrivna förslagsställare diskutera en procedur enligt vilken förslagen till nya styrelseledamöter i stiftelser- na tas fram. Denna procedur bör så nära som möjligt ansluta till vad som gäller vid utseende av ledamöter i forskningsråden, men med de modifikationer som kan följa av stiftelsemas ändamål och därav föran- ledda behov av att företrädare för olika samhällssektorer ingår i stiftel- semas styrelser.

I de fall flera instanser har rätt att lämna förslag till ledamöter i en stiftelses styrelse bör förfarandet för att ta fram förslag samordnas. Det vore önskvärt att Vetenskapsakademien kunde ha huvudansvaret för denna samordning.

Genom en sålunda utformad nomineringsprocedur skulle de namnför- slag som lämnas till stiftelsema få en stark förankring i forskarsamhället och bland övriga berörda. Rimligen kommer stiftelsema normalt vid de interna besluten om styrelseledamöter utgå från de förslag som tagits fram på detta sätt.

12.9. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Forskningsstiftelsema kommer, när deras verksamhet är fullt ut- byggd, att få stort inflytande över svensk forskning och forskarut- bildning. Utredningen kan instämma i den kritik som riktats mot inrättandet av stiftelsema, mot formerna för att utse styrelser, mot bristen på kontrollmöjligheter. Enligt utredningens mening skulle det vara önskvärt att — efter en beredningsprocess som i grunden prövade angelägenheten av insatser inom olika forskningsområden — ompröva såväl användningsområdena för löntagarfondsmedlen som de organisatoriska formerna för medelsanvändningen. Något sådant är dock inte möjligt inom ramen för nuvarande regelsystem.

2. Det ligger inte i utredningens uppdrag att bedöma den totala nivån för forskningsinsatsema eller avvägningen av resurser mellan olika områden. Utredningen kan konstatera att forskningsstiftelsema inne- burit särskilt kraftfulla förstärkningar för framför allt miljöforskning, vårdforskning och probleminriktad naturvetenskaplig-teknisk forsk- ning. Statliga insatser inom dessa områden finansieras via flera olika sektorsforskningsanslag, där anslaget till NUTEK är det största. Skulle av statsfinansiella skäl nedskärningar behöva göras inom forskningsområdet bör det ligga nära till hands att göra nedskäming- ar inom de angivna områdena.

3. Det är, när utredningen avlämnar sitt betänkande, ännu oklart i vad mån förutsättningama för statsmaktsbeslut med avseende på stiftelsema kan komma att ändras. Med hänsyn härtill redovisar ut- redningen vissa förslag som syftar till att, inom ramen för nuvarande regelsystem, förbättra planeringsförutsättningar och kostnadsför- delning samt formerna för att utse stiftelsemas styrelseledamöter. — Utredningen förordar att det, till exempel i Forskningsberedning- ens regi, inbjuds till rundabordssamtal om samplanering och samverkan inom olika forskningsområden. Till sådana överläggningar bör inbjudas såväl företrädare för statliga forskningsfinansiärer och universitet och högskolor som för berörda forskningsstiftelser. — Utredningen har i avsnitt 7.3.7 föreslagit att regeringen skall åläg- ga universitet och högskolor att av externa finansiärer ta ut särskilda kostnadspåslag avseende den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. De av— gifter som på detta sätt tas ut i anslutning till forskningsstiftelsemas omfattande verksamhet bör sammantaget uppgå till belopp som möjlig- gör en avsevärd förstärkning av resurserna för framför allt forskarut- bildning men också andra verksamheter vid universitet och högskolor.

— Regeringen/regeringskansliet bör med stiftelsema och med de or- gan som har rätt att föreslå nya ledamöter i stiftelsemas styrelser diskutera en procedur enligt vilken förslagen till nya styrelseledamöter tas fram. Denna procedur bör så nära som möjligt ansluta till vad som gäller vid utseende av ledamöter i forskningsråden, men med de modifikationer som kan följa av stiftelsemas ändamål och därav föranledda behov av att företrädare för olika samhällssektorer ingår i stiftelsemas styrelser.

.: II'J,|."I' '!Tli nm? '-. |E. v,,lL, ,,, |,,|, | |,l': * _ ."; r,..r'-.-f;l . |

'.'tiv 'i'.-JLi |."J" .' ”fue _-

.- -l .- .. - " "'.l" '. .. '|'-' ,..-__ Äjth-mi,,» ni...-' ,'J - lugg—il— .. '.,.|||:,l, _? ,1rn-| ' LiFfJJH't'glhfitil'mr.:|_n=|1--flw . .. |.. '.|' 'FI='il_ i

i., ' ',.-..»»|| "' i'ul'l'i'l' piff? "':-"'if" _.|, ill-,uiliHr' ,:la-LF ..' ding" ....

-'.. hlfh II.." ",-.

.'iil'p- blir" i.. ' .- ' ' '|'|.,.|.t-'I.,,, |" |l','.,,a.," . _L'Q .hu li”?- T

i? "' "|:-...' !'.'._'—'.....|!."' '__..N. |.".'hläbåi,.,'"'ffi..r'g. ;i' . H. "."1F',|5i.|': ." län”",h/

,:ä' ni!-_ _.åijl | "til-l ""'""""""."i5"" "||-# " .L' Q'! i"-",'!_l. ,. |; '|'-.fi; ”'|'-, "nu?" ,f'lllé'm 111393; ' Harm-'='?

-|r._. .-,

. I'M" lj , .,Jr.-. -.'|, ,_ |'j_| with-:l Rhin. . L." 1"

| , _ .. | . wei- .- .: .| .

| | |

.,._-'.. 'v_-' kr,) , ' |"' '_1,

'. . ' , . ".j, .i'. | A , . ' ;. _ 'l. . , . _...l |. -.'.._ _l. ... '... rik,, & ., "| ;.” -=. ._|,.. ,

'.""'"l"'""" ||!.' .. "ij | |-._.'*.||-..-" "

3.1-fä... |-'"-'-'|i.,,,' i'm"

| ,-||

13. Finansieringen av teknisk forskning vid universitet och högskolor

13.1. Bakgrund

Teknisk grundforskning finansieras genom anslag till de tekniska fakul- teterna (motsv) vid universitet och högskolor, genom Teknikvetenskapli- ga forskningsrådet (TFR) och i mindre grad Naturvetenskapliga forsk- ningsrådet (NFR) samt till viss del genom Närings— och teknikutveck- lingsverket (NUTEK). Tillämpad teknisk forskning finansieras genom en rad olika sektorsorgan med ansvar för utvecklingen inom skilda sam- hällssektorer. Den tyngsta aktören är NUTEK men även organ som Byggforskningsrådet, Kommunikationsforskningsberedningen och För- svarets materielverk m fl stöder teknisk forskning. EU:s ramprogram för forskning innebär också en kraftfull satsning på tillämpad teknisk forsk- ning. Andra finansiärer av teknisk forskning är olika privata stiftelser, bl a de forskningsstiftelser som inrättades med medel från de tidigare löntagarfonderna, främst Stiftelsen för strategisk forskning (SSF).

I detta kapitel behandlas huvudsakligen den tekniska forskning vid universitet och högskolor som finansieras av de teknikvetenskapliga och naturvetenskapliga forskningsråden samt av NUTEK. Stödet från de nya forskningsstiftelsema behandlas mer utförligt i kapitel 12, EU—stödet i kapitel 14 och det sektoriellt inriktade forskningsstöd som avser olika delområden inom teknikvetenskapema i kapitel 9.

13.2. TFR, NFR och NUTEK

Det teknikvetenskapliga forskningsrådet fördelar medel till teknisk grundforskning vid universitet och högskolor. Budgetåret 1994/95 dis— ponerade rådet 250 milj kr. Rådet har etablerat en tydlig rågång gent— emot ”tillämpad forskning” och teknikutveckling. Verksamheten är in- delad i följande teknikområden: informationsteknik, teknisk mekanik, teknisk fysik/materialteknik, kemiteknik, bioteknik samt tvärvetenskap inklusive medicinsk teknik och instrumentutveckling. Medelsfördel- ningen sker på grundval av inomvetenskapliga kriterier med en intema- tionellt förankrad ”peer review” process. I de policydokument för tek- nikvetenskaplig forskning som TFR utarbetat relateras emellertid samti-

digt forskningen till frågan om Sveriges ekonomiska tillväxt och framtid som industrination. Forskningsresultaten ses som grundvalen för nya in- dustriella produkter och processer. Nya krav ställs på industrins kapa- citet att mottaga och vidareutveckla teknisk kunskap.

TFR:s bedömning av forskningens kvalitet sker mot bakgrund av den internationella forskningsfronten. Rådet har också tagit fram nya an- slagsformer som ramanslag för att medverka i uppbyggnaden av starka forskarmiljöer på ett antal centrala teknikvetenskapliga områden. Man arbetar också fram lägesbedömningar (”position papers”) av grund— forskningen inom olika teknikvetenskapliga områden.

Det naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) fördelar medel till matematisk och naturvetenskaplig grundforskning vid universitet och högskolor. Budgetåret 1994/95 disponerade rådet 600 milj kr för na- tionell verksamhet och 300 milj kr för deltagande i internationellt sam- arbete. Ansvarsområdet sträcker sig över hela det naturvetenskapliga området (matematik, fysik, kemi, biologi och geo-ämnen) och även om endast en del av rådets verksamhet kan betecknas som teknisk forskning har en betydande del av den övriga verksamheten en anknytning till teknisk forskning. NFR har vidare omfattande uppgifter när det gäller stödet till internationellt forskningssamarbete. Medelsfördelningen sker på grundval av inomvetenskapliga kriterier med en ”peer review” pro- cess.

NFR har under senare är mer aktivt börjat delta i den forsknings— politiska debatten, där man särskilt betonat den obundna forskningens stora betydelse för det vetenskapsberoende kunskapssamhället. Rådet markerar nu också tydligare sin beredvillighet att samarbeta med nä— ringslivet för att öka den ömsesidiga förståelsen.

NUTEK är den dominerande finansiären av teknisk forskning i det svenska högskolesystemet. Dess stöd till teknisk högskoleforskning uppgår till knappt 750 milj kr, vilket är cirka hälften av NUTEK:s totala forskningsstöd. NUTEK finansierar också FoU i samverkan mellan universitet och företag (t ex kompetenscentra) samt om än i begränsad skala företags-FoU. Myndigheten fungerar även som kanal för det stat— liga stödet till industriforskningsinstituten. Av NUTEK:s stöd till teknisk forskning och utveckling inom företag går det mesta till små och medel- stora företag. Prioriteringarna styrs i hög grad av myndighetens och dess handläggares bedömningar och forskningens industriella relevans är den viktigaste faktorn i medelsfördelningsbesluten.

Verksamheten är indelad i olika områden som nya basteknologier, utvecklingsområden, materialkonsortier m m. Inom dessa områden finns det underavdelningar, t.ex. informationsteknologi, bioteknik, fordonstek- nisk forskning och materialteknisk forskning. Indelningen baseras alltså

inte på ämnen eller discipliner men inte heller på sammanhängande system. Snarare är det teknologier och industriella tillämpningar som ligger till grund för arbetet. NUTEK förfogar genom NUTEK analys över en stark organisation för utredningar och strategisk planering.

Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) stöder naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk forskning. Det övergripande målet är att förbättra den vetenskapliga och teknologiska kompetensen inom områden av be— tydelse för svenskt näringsliv och att främja dess konkurrenskraft. Vid fullt utbyggd verksamhet kommer stödet till universitet och högskolor att uppgå till 6 - 700 milj kr per år varav cirka 400 milj kr går till naturvetenskap och teknik. Arbetsformema liknar delvis forsknings- rådens och projektförslag bedöms både inomvetenskapligt och med av- seende på relevans för näringslivet. Utöver SSF stöder andra stiftelser, t.ex. Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, teknisk forsk- ning om än i mindre utsträckning.

13.3. Utredningens studie av finansiering av teknisk forskning

Utredningen uppdrog åt docent Ulf Sandström, Teknik och social för- ändring vid Linköpings universitet att göra en studie av finansieringen av teknisk forskning i Sverige. Arbetet har utförts tillsammans med Mats Benner, Forskningspolitiska institutet, Lunds universitet. Studiens primära syfte var att göra en genomgång av kvalitets-, balans- och samverkansfrågor inom teknisk forskning med tonvikt på NUTEK, TFR och NFR och att på grundval därav bedöma om rollfördelning och orga- nisation borde ändras. För- och nackdelar med en sammanslagning av NFR och TFR skulle också belysas. Där så var möjligt skulle också gränsområden mot andra forskningsområden beaktas.

Uppdraget redovisas i utredningsrapporten Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning, SOU l996:20. I rapporten diskuterar Benner och Sandström fyra alternativa modeller för finansieringen av den tek- niska forskning. I den första modellen eftersträvas en klar rollfördelning mellan TFR och NUTEK. Det innebär att TFR får ett totalansvar för den högskolebaserade forskningen och att NUTEKs roll reduceras till att ansvara för stöd till små och medelstora företag, samt viss utveck- lingsinriktad projektverksamhet vid högskolor och institut. Modell två bygger på en sammanslagning av TFR och NUTEK i den senare orga- nisationens hägn. Innebörden av detta är en stark integration av grund- forskning och tillämpad forskning i en sammanhållen organisation. I den

tredje modellen sker en sammanslagning av grundforskningsråden TFR och NFR. Motivet för denna samordning skulle vara att de gränsytor som finns mellan dessa båda råd skulle kunna utnyttjas bättre. Det skulle dessutom ge en allmän administrativ förstärkning av den naturve- tenskapliga och tekniska forskningen.

Utredama förordrar en fjärde modell som de benämner ”samordnad rollfördelning”. Grundtanken är att den befintliga organisationen bör bibehållas, men att de organisatoriska kopplingarna mellan de olika organen bör stärkas. Den centrala utredningskapaciteten kring FoU- systemets funktionssätt bör också byggas ut. Utredama menar att en grundregel i det svenska FoU-systemet fortsatt bör vara att finansiering- en av grundforskning och olika former av tillämpad forskning inte bör samordnas av en och samma organisation. De menar att det finns ett be- hov av renodling i forskningsfinansieringen. Grundforskning och tilläm- pad forskning förutsätter delvis olika former av prioriteringar, kontaktnät m m. Grundforskningsråden TFR och NFR fyller en mycket viktig funktion som finansiärer och upprätthållare av långsiktig och inomveten— skapligt motiverad forskning. NUTEK, med sina välutvecklade kontakter med svensk industri, tvärdisciplinära inriktning och bredare urvalskriteri- er, kompletterar forskningsrådens verksamhet. Utredama ser det som viktigare att de olika organen bygger vidare på dessa kompetenser snarare än att vidga verksamheten. Däremot finns starka motiv för dessa organ att utveckla ett samarbete i ad hoc-arrangemang — de tvärveten- skapliga materialkonsortiema nämns som ett sådant samarbete mellan NUTEK och ett av grundforskningsråden.

I frågan om en sammanslagning av NFR och TFR anför författarna att det sannolikt finns vissa samordningsvinster att hämta. Det finns dock betydande skiljelinjer råden emellan vilket gör en sammanslagning problematisk, exempelvis beträffande arbetsformer, uppbyggnaden av stöd till högskolemiljöer, utformning av prioriteringar m m. Vidare ser utredarna beröringspunkter också mellan flera andra forskningsråd, varför de avser att en mer omfattande översyn av hela forskningsråds- systemet bör göras innan förändringar i den nuvarande strukturen före- slås.

I studien behandlas också de nytillkomna finansiärerna av teknisk forskning. De nya forskningsstiftelsema representerar enligt Benner och Sandström en mellanform mellan forskningsråden och finansiärerna av sektorsforskning med sektorsorganens inriktning men forskningsrådens arbetssätt. EU:s finansiering av FoU har en tydlig inriktning mot indu- striellt definierade frågeställningar. Benner och Sandström föreslår i det sammanhanget att NUTEK kan förändra sitt arbete till att mer renodlat finansiera tillämpad industriellt motiverad FoU. Därigenom skulle NU-

TEK också kunna fungera som ett nationellt komplement till EU:s FoU- finansiering. Genom en sådan förändring skulle också en effektivare arbetsfördelning mellan NUTEK och de nya finansiärerna (främst stiftel— sema) kunna uppnås.

Detta skulle enligt författarna leda till en mer distinkt rollfördelning i den offentliga forskningsfinansieringen: grundforskningen handhas av forskningsråden, strategisk forskning handhas av stiftelsema och den tillämpade och utvecklingsinriktade forskningen omhändertas av sek- torsforskningsorganen samt kompletteras med EU-finansiering.

13.4. Utredningens överväganden

Utredningen kan i stora delar ställa sig bakom den analys som redovisas i Benners och Sandströms utredning. Även om Benner och Sandström inte haft möjlighet att göra någon mer detaljerad genomgång av de tre organens forskningsstöd känner jag mig övertygad om att råden och NUTEK har utvecklat en ändamålsenlig ansvarsfördelning utan väsent- liga överlapp. I den mån sådana förekommer kan det också bidra till att ytterligare utveckla betydelsefulla områden som ligger i gränsområden mellan discipliner, t.ex. bioteknik. Jag anser att organens ansvarsom- råden blir tydligare och lättare att lyfta fram inom nuvarande struktur än om allt föres samman i en större organisation.

Som exempel vill jag nämna den tekniska grundforskningen inom TFR som har beröringar både med den tillämpade forskning som NU- TEK stöder och med den naturvetenskapliga grundforskning som NFR stöder. För svensk industris utveckling är det väsentligt att ha en stark teknikvetenskaplig grundforskning av långsiktig industriell relevans. Trots Sveriges internationellt sett utomordentligt höga satsningar på forskning och utveckling är den totala offentliga satsningen på teknikre- levant grundforskning låg i jämförelse med många andra länder. Ett av skälen är att Sverige saknat en stark oberoende finansiär av teknisk grundforskning. Varken NFR eller NUTEK har haft mandat att bygga upp en grundforskningsbas för viktiga ämnen vid våra tekniska högsko- lor, t.ex. hållfasthetslära och strömningsmekanik. Den uppbyggnadspro— cess som ägt rum under de år TFR existerat kan ännu inte anses av- slutad och ett fristående teknikvetenskapligt forskningsråd innebär att denna forskning synliggörs på ett bättre sätt än om den integreras i en större organisation.

Sammanfattningsvis föreslår jag inte nu någon sammanslagning av NFR och TFR. En sammanslagning kan emellertid vara aktuell i ett

längre perspektiv och det bör vara möjligt att ta upp den till prövning om något eller några år på initiativ av den Forskningsrådsstyrelse jag föreslagit.

Jag delar bedömningen att resurserna för övergripande planering, studier av vetenskaplig utveckling, utvärderingar och utredningar är alltför svaga i rådssystemet. Särskilt tydligt blir detta förhållande om man jämför med NUTEK:s resurser för motsvarande ändamål. Detta förhållande kan inte rättas till enbart genom ännu närmare samarbete mellan NFR och TFR Forskningsrådsstyrelsen kommer att innebära en förstärkning av forskningsrådssystemets arbete i dessa avseenden.

Jag delar den uppfattning som framförs i Benners och Sandströms utredning att NUTEK:s mera grundforskningsinriktade stöd till teknisk forskning i mycket dubblerar stöd som utgår annan finansiär, t.ex. den strategiska forskningsstiftelsen. Motsvarande uppgifter framkommer också ur den analys av de nya forskningsstiftelsema jag redovisar i kapitel 12. En överföring av dessa medel till högskolan som en förstärk- ning av högskolans långsiktiga kompetensuppbyggnad bör vara en rim- lig åtgärd. Detta skulle innebära en viss renodling av myndighetens upp- gift och bättre svara mot den kompetens som finns inom NUTEK. En ändring av NUTEK:s verksamhet med en minskning av stödet till tek- nisk grundforskning och en prioritering av uppgiften att fungera som en brygga mellan forskning och tillämpning innebär ett minskat medelsbe- hov av uppskattningsvis 300 milj kr per år i dagens prisläge. Jag har i kapitel 12 redovisat mina bedömningar med anledning av främst den strategiska forskningsstiftelsen som tillkommande finansiär.

De forskningsområden som ligger i gränsområdet mellan NFR och TFR kräver även fortsättningsvis ett nära samarbete mellan råden. Jag förutsätter att man utvecklar ändamålsenliga former för samverkan ad hoc eller genom fasta samverkansgrupper. Genom att både NFR och TFR kommer att ingå i den gemensamma myndighet Forskningsrådssty— relsen, som jag föreslagit i kapitel 9 bör samarbetet och ansvarsfördel— ningen lättare kunna åtgärdas än i nuvarande system. Styrelsen bör vid behov kunna fastställa eventuella regler och åstadkomma de personal- unioner som eventuellt kan vara lämpliga i råden. Det är väsentligt att uppmärksamma behovet av samverkan också med andra forsknings- finansiärer inom området, t.ex SJFR och MFR.

13.5. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Forskningsråden och NUTEK har etablerat en ändamålsenlig ansvars- fördelning utan väsentliga överlappningar. Däremot finns vissa över- lappningar mellan NUTEK och de nya forskningsstiftelsema, främst den strategiska stiftelsen. En viss renodling av NUTEK till att priori- tera uppgiften att fungera som en brygga mellan forskning och till- lämpning innebär ett minskat medelsbehov som kan uppskattas till 300 milj kr.

2. Utredningen föreslår att 300 milj kr överförs från NUTEK till hög- skolan som en förstärkning av högskolans långsiktiga kompetensupp— byggnad.

3. NFR och TFR bör även i fortsättningen fungera som separata forsk- ningsråd. Det är för svensk industris utveckling väsentligt att ha en stark teknikvetenskaplig grundforskning av långsiktig industriell rele- vans. Genom att bägge råden kommer att ingå i samma myndighet Forskningsrådsstyrelsen förbättras möjligheterna till samverkan och profilering mellan råden. Forskningsrådsstyrelsen och råden bör överväga vilka samordningar som bör göras vad gäller styrelser och sekretariat.

",,,. ._ ,,,-_ -=..'"'."-'.'.. '. . ," "'- #!HZ'HU». .. »",1 ,.'_.,,',-,T,' ...,." :: - . ": »',".,.. ä,:åf'k'i'w'ph'fj'f'i .."."'.T..'_t" "" "" " ' ' ' ' ' ?»f'jäi', drift" :.i' ,'iii' ar.—w...»... iii-".'." -_ "' .... lf .' . _ """-' ".l'll'"'_'" "."-'.'.»". få? .". ÄH" illa.-"ll- ',_.'—' ' "I" '. "".-"". ,"i'J; _'.: ."l_ ' _Tl:11'," ,!

"J'._*|,'.'.- ""-"'i'-'4-'-_"."."'"'" Tfhm'i ..- ,. finns.”-_D ," ,|' "" fli .".. "

" ,.'_lh'H'. .'.-bir” '. ' l'. "... 'if-'! "a' '. |'_"'. ":=-". ". lv '-""|"f'..|.*1.'." '

""' 'i'" ' 'I" ,, ,:_""'.l i'-' .'..l." H'.u'.1"1."_,'. . ::: .|._i.'.| i'_".l.- ' __'__'. 'l'on, ""

$'"-""S"".aeb a.-.'=-afh1:väuwiaqg,-på—u..., u.. ..»— .. . . ... '...:.1 "" -'|F'_ _, "_. "'..,i»'-; "1',_',":" ""i'lf' "..h,'"","FÅ » ffa-'.' "? "_: |, ,'.|,' n, , , _. ,, ':'.Ål-TQ'Lle—l '- Hp, ,. --. ' , , .'.""11T (mf ' ”'%Jjå'#_, ' 313 L , ".'. 1.13». »31'7'1'W "' "||-':r,:'1'.:|" £ "' ' ' 'n'"! -'_- _ »».u -:-—-1 .'. . . ”HI” . dayli- '#'" ,'—'|,.'-l'-L'fl du... .'.J i,; u't- ni.-i lår "

..-'.!,""i'1

,Lui- nu.,»

|—_l,l'|,",,'-:, (x', H.,, Fyn-' [' ' M- - »» .. ». ,..-, gi ',;l'bt' .W.1iiF'l'lf""l "lig.-' - . , '"';??? .f"—_. fil" '? ',, ji!!! ""finit-":"EA")I!'*'1'I'$":'3"""'4',"."”1'».' Mät. "" '+' | * f.vliuW'i'tH-

. liv?..nfuirff ?Vi-hä. ,» ' J,- ).=.Jr1.'lu.'.,.p3r ,,,—,,,, ,,| ., "..'låum; Mil'i' Sikt" ' "EF! frå-'"" ' . ' _ iJåf' %F'd' . ”"|: '. .lr'n' "" ' ' ' " -" 'a' "' I'll-T $'"-""'": l,'__,-,'_""""""' ..fiuz', ' .u.l--'_-'.-. '. ".i'l', " in]? '1' 'I.1-,*)| ,, ""Än-5:1" """"'1|'"T|5-|,_!'-'J"J!'t'l'"'

|: ._, 'l. .',"* '1. .'*_'r'. L'F'FL-win 1__, _.'-' _ ,,,-:?!i-i' "' ».'- i,,tl Hilma-Q 1 fån-'... _,-,'( —-__ :,-.,-i.9. ..,,” "WS$:

»nlir-r' '; ..

14. EU:s FoU-program och annan internationell samverkan

14.1. Svensk forskning och EU

14.1.1. Bakgrund

EU:s FoU-politik har sin grund i unionsfördraget. Enligt detta har ge- menskapen som mål ”att stärka den vetenskapliga och teknologiska grunden för den europeiska industrin och att stimulera den att bli mer konkurrenskraftig på internationell nivå samt att främja alla de forsk- ningsinsatser som anses nödvändiga enligt andra kapitel i detta fördrag”. Mot bakgrund av denna allmänna målformulering planeras och genom» förs s k ramprogram för forskning och teknisk utveckling. Dessa är baserade på en sammanhållen strategi där volym och inriktning av ramprogrammets olika delar är vägda mot varandra. Samtidigt är in— satserna vägda mot behoven inom olika samhällssektorer, så som de kommer till uttryck i den politik som EU löpande fastställer på de olika områden som täcks av unionsfördraget.

Forskning och teknisk utveckling spelar numera en viktigt roll i unionens handlingsplaner för tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, men också i planeringen av program avseende t ex miljö och transpor— ter. Både vad avser bredd och volym har det skett en relativt snabb ut- veckling av EU:s FoU-program. Det fjärde ramprogrammet, som är det nu löpande planeringsinstrumentet (för åren 1994-1998), har en årsbud- get om ca 30 miljarder kr och det täcker, trots tal om koncentration och kraftsamling, mycket breda FoU-sektorer.

EU-kommissionen har utvecklat en planeringsprocess inom FoU- området med överordnade målbeskrivningar, principer och kriterier för val av insatsområden, ramar för det konkreta FoU-stödet samt, vilket inte är minst viktigt, en effektiv kommunikation av dessa saker till alla berörda parter. EU:s gemensamma FoU-politik är därigenom tydligare och mer ambitiös än vad som är fallet i flertalet enskilda medlemslän- der, inklusive Sverige.

Av det faktum att EU har kapacitet att utforma en sammanhängande FoU-strategi och omsätta den i praktiskt FoU—stöd följer inte nödvän-

digtvis att de resultat som uppnås motsvarar de mål som satts eller ens att de gemensamma FoU-programmen är det effektivaste sättet att nå dessa mål. Frågor av det slaget berörs i det följande, men de hör inte till utredningens huvudfrågor. EU-programmen behandlas istället av ut- redningen som en forskningspolitisk realitet till vilken Sverige måste förhålla sig och till vilken hänsyn måste tas vid beslut om inriktning och omfattning av det nationella FoU-stödet.

Utgångspunkten för utredningens behandling av EU—forskningen är alltså dess effekter på svensk forskningspolitik och på forskningsfinan- sieringssystemet i Sverige. Frågan om vilken syn Sverige skall ha på EU—forskningens framtida omfattning och inriktning diskuteras däremot endast i mindre omfattning.

Långt före Sveriges EU-medlemskap kunde svenska forskare och företag delta i olika FoU-program inom gemenskapen med stöd av särskilda avtal. Dessa överenskommelser var ett uttryck för den positiva syn på Sveriges deltagande i EU:s FoU-program som den svenska rege— ringen tidigt hade och fortfarande har (senast uttryckt i regeringsför- klaringen 1995-10-03). De forskningspolitiska skälen för detta är uppen- bara. Ett aktivt deltagande i EU:s FoU-program breddar forskarnas inter— nationella kontaktnät och bidrar till att nationella resurser kan utnyttjas bättre i europeiska projektkonsortier.

Regeringen har även utsett huvudansvariga myndigheter för alla de olika EU-programmen och uppdragit åt dessa att ”svara för att Sveriges deltagande i EG-programmet harmonierar väl med övrig, nationellt finansierad, F oU inom området” (regeringsbeslut 1994-06-16). Till detta uppdrag av policy-karaktär kommer uppgiften att främja det svenska deltagandet i EU-programmen och de ansvariga myndigheterna har vidtagit en rad åtgärder för att bidra till ett framgångsrikt och ett ökande engagemang i dessa program från svenska FoU-utförande organisa- tioners sida.

Det är naturligt att det senare arbetet inledningsvis har varit resurs- krävande, men policy-uppdraget är också viktigt och utredningen har koncentrerat sig på detta i sin analys av de forskningspolitiska konsek- venserna av EU-programmen).

14.1.2. Regeringens direktiv för anslagsframställningar

Enligt regeringens ”gemensamma direktiv för anslagsframställningar i fråga om forskning och utveckling för budgetåren 1997-1999” skall myndigheterna ”med beaktande av de särskilda förutsättningar som gäller inom respektive områden, göra en bedömning av den nuvarande

balansen mellan inhemska och internationella forskningsresurser, och därvid särskilt uppmärksamma vilken betydelse EU-samarbetet har för den svenska forskningen”. De skall också ”redovisa sin syn på hur balansen beträffande forskningsresurser kan komma att se ut i fram- tiden”.

De senare allmänt hållna gemensamma föreskrifterna kompletteras och förtydligas i regeringens (N äringsdepartementets) särskilda direktiv avseende NUTEK:s fördjupade anslagsframställning. I avsnittet ”Kon- sekvensanalys av det svenska EU-medlemskapet” får NUTEK sålunda i uppdrag att ”redovisa och analysera relationen mellan å ena sidan den verksamhet verket ansvarar för och å andra sidan den verksamhet med motsvarande inriktning som drivs i EU:s regi”. Syftet med analysen skall vara ”att identifiera positiva synergieffekter samt besparings— och effektiviseringsmöjligheter p g a överlappningar av verksamhet”. NU- TEK skall också redovisa sin ”principiella syn på förhållandet mellan nationella program och projektinsatser och de verksamheter som drivs i EU:s regi”.

Myndigheternas arbete med sina fördjupade anslagsframställningar (FAF ) enligt dessa direktiv har pågått parallellt med utredningsarbetet, men i sina svar på ett antal frågor som utredningen ställt till de huvud- ansvariga myndigheterna (skrivelse 1995-09-12) har de redan under hösten 1995, om än utan detaljer, redovisat sin syn på hithörande frågor. Utredningen hänvisar flera gånger i de följande avsnitten till de svar som lämnats.

14.1.3. Strategi för Sveriges deltagande i EU- programmen

Sveriges medlemskap i EU ger oss inflytande över dess FoU—politik och dess FoU-program. Eftersom det krävs enhällighet i ministerrådet vid beslut om ramprogram, är de formella påverkansmöjlighetema stora, men i praktiken får vi självfallet acceptera att vårt inflytande är begrän- sat. Med bra argument och i samverkan med andra länder, kan emeller- tid vårt inflytande vara mer än marginellt.

Som en del av den svenska forskningspolitiken bör det därför finnas en strategi som styr vårt agerande och våra ansträngningar när det gäller att påverka EU-programmens mål och inriktning. En sådan strategi bör formuleras mot bakgrund av regeringens allmänna FoU-politik. Den bör också stå i samklang med vår EU-politik på andra områden och alltså vara förankrad i alla berörda departement. Målen och prioriteringarna

bör vara så tydliga att de ger en handfast grund för svenska delegaters arbete i olika EU-organ. För att utveckla en strategi av detta slag krävs — jämfört med dagens situation — effektivare former för konsultationer med utförar- och avnämamivån, ökade planeringsinsatser inom departe- menten och en samverkan dem emellan i fastare former. I EU-program- men integreras forskningspolitik med industripolitik och transportpolitik m m och utan motsvarande diskussion i Sverige ställer vi oss utanför huvudfrågorna i EU:s FoU-politik.

Målen för vårt deltagande i EU- —programmen är givetvis centrala vid utarbetandet av en svensk strategi för FoU- samarbetet inom EU:s ram. Även om vi godtar unionsfördragets målformulering om industriell konkurrenskraft m m (se avsnitt 1), behöver det inte betyda att framgång endast mäts i antal uttagna patent eller antal nya produkter och pro- cesser. Det finns tvärtom studier, bl a i Danmark, som visar att det inte är marknadsinriktade program utan stöd till den långsiktiga kompetens— uppbyggnaden inom näringsliv, institut och universitet som på sikt är EU:s viktigaste bidrag till utvecklingen av konkurrensfördelar på mark- naden. Detta senare synsätt kan sägas ha varit vägledande vid uppbygg- andet av svensk näringslivsrelaterad sektorsforskning och jag anser att vi bör verka för att det får genomslag även inom EU. Det betyder att snäva marknadsinriktade FoU-program bör undvikas och att tyngdpunk- ten bör läggas på kompetensuppbyggnad i de deltagande industriella och akademiska FoU-miljöema.

En annan utgångspunkt för vår EU-strategi bör vara att med stöd av subsidiaritetsprincipen verka för FoU-program som har en tydlig euro- peisk dimension och som inte lika effektivt kan genomföras av med- lemsländerna själva. Utifrån denna princip kan ett antal kriterier formu- leras för val av gemensamma FoU-program. Att främja FoU-aktiviteter som bidrar till unionens utveckling och att även på ett europeiskt plan stödja forskning inom områden som bedöms viktiga för samhällsutveck- lingen i stort är också naturligt. Detsamma gäller aktiviteter som syftar till att på ett europeiskt plan utveckla de mänskliga resurserna genom nätverk och rörlighetsstimulerande åtgärder. Frågan om hur EU—pro- grammens framtida innehåll kan utvecklas mot bakgrund av unionsför- draget och subsidiaritetsprincipen behandlas mer utförligt i EU/FoU- rådets redovisning av utredningens uppdrag till denna myndighet.

Inom ramen för de nämnda kriterierna kan det slutligen också vara önskvärt att främja utvecklingen av områden där vi nationellt har en styrkeposition. Det senare bidrar bland annat till att skapa förutsättningar för en rimlig nivå på flödet av EU-medel till det svenska F oU-systemet, vilket inte är oväsentligt för EU—programmens allmänna acceptans i Sverige.

När de strategiska besluten om ett ramprograms volym och innehåll är tagna återstår fortfarande stora möjligheter att påverka den mer detal- jerade planeringen av dess olika delar, de 5 k särprogrammen. Det sker vid beslut om särprogramtexter och vid fastställande av arbetsprogram- men för de olika särprogrammen. I dessa sammanhang är det naturligt att framhäva och betona områden på vilka deltagare från Sverige kan förväntas ge viktiga bidrag till programmens måluppfyllelse. Därigenom kan möjligheten av ett tillfredsställande flöde av programmedel till Sverige ytterligare förbättras.

Planeringen för EU:s femte ramprogram har redan kommit igång både inom EU-kommissionen och inom de organisationer utanför kom- missionen som har intressen att tillvarata i detta sammanhang. Också på det nationella planet har diskussioner inletts i flertalet EU-länder, inklu- sive Sverige, i syfte att förbereda de ställningstaganden som redan under 1996 kommer att bli erforderliga. Utredningen anser det angeläget att regeringen presenterar sin principiella syn på det femte ramprogrammets form och innehåll i den kommande forskningspropositionen i anslutning till att den föreslår riktlinjer för den nationella forskningspolitiken. Därigenom tydliggörs kopplingen mellan EU-programmen och de na- tionella FoU-verksamhetema samtidigt som EU-programmen får den uppmärksamhet de förtjänar.

14.1.4. Balans mellan nationell och internationell F oU-verksamhet

Även om subsidiaritetsprincipen som ovan nämnts kan ge riktlinjer för forskningssamarbetet är det inte självklart hur den skall tillämpas. För vissa typer av FoU-program är det uppenbart att de inte med lika hög effektivitet kan genomföras nationellt, men på många andra forsknings- områden är det svårt att ge subsidiariteten en enkel operationell inne- börd. Erfarenhetsmässigt är det dessutom ofta först på projektnivå som den europeiska dimensionen blir tydlig. Många EU-projekt kombinerar sålunda resurser och kompetens, som helt enkelt inte finns samlade i ett enskilt medlemsland. I själva verket vinner troligen de allra flesta forsk— ningsprojekt på att genomföras i samverkan med ett större europeiskt forskarsamhälle, och det gäller sannolikt ofta även FoU-projekt inom företagen, men det räcker givetvis inte som skäl för att samla så gott som alla FoU-resurser i en EU-styrd programverksamhet. Tvärtom kommer säkert även i framtiden en betydande del av vårt FoU-behov att tillgodoses nationellt.

Det finns också FoU-behov som i större eller mindre utsträckning är nationella. Svensk forskningspolitik måste ta hänsyn vårt samhälles särskilda behov. Inom den humanistiska forskningen är det lätt att hitta exempel på detta (t ex HSFR:s Strindbergsutgivning), men även inom tillämpade delar av naturvetenskap och teknik kan det finnas specifika svenska behov (t ex avseende skogsbruket eller inom vissa särskilda industrisektorer). Gemensamma problem, allt mer integrerade ekonomier och snabb internationell kunskapsspridning talar emellertid för att kun- skapsbehoven till stor del kommer att vara desamma i de olika EU- länderna.

För utvecklingen av svensk industri räcker det för övrigt inte att kunna tillgodogöra sig de FoU-resultat som produceras i Sverige. Det behövs också kapacitet och kompetens för att kunna ta hem och utnyttja kunskap som produceras i andra länder och genom ett aktivt deltagande i EU-programmen och deras internationella nätverk skapar deltagarna goda förutsättningar för detta.

Inom ramen för de flesta EU-program är industrins engagemang av stor betydelse för att nå de uppsatta målen. Deltagande företag kan vara såväl inspiratörer och idégivare som avnämare av FoU-resultat och ledare av utvecklings- och demonstrationsinsatser. Även storföretag deltar aktivt i programmen med hälftenfinansiering av projektkostnader- na från EU. Sådant FoU-stöd till industrin har tidigare förekommit i mycket begränsad utsträckning i Sverige och det kan alltså inte sägas ersätta det tekniskt/industriellt inriktade FoU-stödet från NUTEK m fl, vilket i huvudsak går till högskolan, till industriforskningsinstitut och till små- och medelstora företag.

Konkurrensen om EU-medlen är hård och även om ett FoU-program områdesmässigt motsvarar svenska behov och till och med överlappar med svenska program, är det inte säkert att det blir tillräckligt svenskt deltagande i programmet. Denna risk är förstås särskilt stor om den svenska kompetensen är låg eller under uppbyggnad.

14.1.5. Relationen mellan EU-forskning och nationell forskning

För de flesta länder utgör EU-medlen bara en liten del av landets totala FoU-insats. Andelen blir emellertid väsentligt större om EU-medlen istället ställs i relation till de rörliga, konkurrensutsatta, offentliga F oU- anslagen. För andra ramprogrammet var denna andel t ex 50 % för Spanien och nästan lika mycket för Frankrike. Än mer relevant är att

jämföra EU-bidragen inom ett visst forsknings- och teknikområde med den nationella finansieringen inom samma område. För andra rampro- grammet har detta gjorts i Storbritannien och den genomsnittliga nivån var där 36 %. (den siffran synes dock inkludera fasta resurser vad gäller nationell forskning). Av de olika EU-programmen är det i alla med- lemsländerna informationsteknologin som har den största relativa be- tydelsen.

I Sverige anger MFR att den svenska andelen (3 %) av EU:s biome- dicinska program uppgår till ca 6 % av rådets egen budget. EU/FoU- rådets siffror visar emellertid att svenska forskare hittills tagit hem 7,5 % av budgeten för det biomedicinska forskningsprogrammet inom det fjärde ramprogrammet. Skulle den andelen stå sig handlar det om 15 % av rådets budget snarare än om 6 %. Inom flera andra EU-program är det svårare att göra sådana jämförelser. EU/FoU-rådet har emellertid uppskattat att de FoU-medel som förväntas tillfalla svenska deltagare utgör drygt 20 % av de programsvariga myndigheternas motsvarande anslag. Variationen är stor från ett särprogram till ett annat, från knappt 4 % inom programmet för kämsäkerhetsforskning till 60 % inom miljö— forskningsprogrammet.

I Sverige är frågan om relationen mellan EU-forskning och nationell forskning relativt ny och de erfarenheter vi kan bygga på är begränsade. Även för länder med lång erfarenhet av EU är det en komplicerad fråga, på vilken man ofta fortfarande söker lösningar. I Storbritannien skrev ”Office of Science and Technology” följande i sin ”Annual Review of Government F unded Research and Development 1993”: ”As the size of the EC programme continues to grow, it will be increasingly important for the UK to work towards deciding which areas of SET [science, technology, engineering] should be done via national programmes and which might best or equally be achieved by collaboration within the EC. It is a waste of time, effort and resources to have unnecessary duplica- tion between national and international programmes. At the same time collaboration in EC FP4 [4th Framework Programme] and in shaping the programmes must be a UK goal”.

Storbritannien är i själva verket det EU-land som gått längst när det gäller att ta hänsyn till landets beräknade andel av EU:s FoU-medel vid beslut om de nationella FoU-budgetama. Den ”ersättningseffekt” som blir följden av detta system har uppskattats till 50 %. För alla andra länder har EU-medel i endast i ringa grad ersatt nationella FoU-medel med EU-medel, vilket också kan uttryckas som att det i dessa länder råder en hög grad av additionalitet mellan nationella medel och EU- medel.

Ett annat exempel kan hämtas från Danmark där den forsknings- politiske direktören i Forskningsministeriet, Ove Poulsen, i en intervju sagt följande: ”Hvis Danmark skal forbedre sin egen situation...må vi laere at koordinere den nationale og den internationale indsats. Som det er i dag, karer vore internationale aktiviteter i en vis forstand sit eget lab — haevet over den almindelige forskningspolitiske debat. Det skal &ndres. Vi skal tzenke de nationale og internationale initiativer sammen, så vi på alle områder kommer i fuld overensstemmelse med forskning- ens natur og virklighed, som i bund och grund er international. For- muleringen af den nationale forskningsstrategi er en fomem lejlighed till at kulegrave dette problemfelt” (Fredag Morgen 1995-09-01).

1416. Harmoni och synergi mellan EU-forskning och svensk forskning

Regeringsbeslutet från 1994 om att vårt deltagande i EU-programmen skall ”harmoniera väl” med våra nationella program kan inte sägas tillhandahålla ett särskilt tydligt mål. Principiellt kan man tänka sig såväl att berörda nationella program förstärks i syfte att maximera möjligheten till hemtagning av EU-medel, som att de reduceras mot bakgrund av de tillkommande EU-medlen. Det senare alternativet skulle teoretiskt t o m kunna motiveras även i avsaknad av svenskt deltagande i berörda EU-program, eftersom den kunskap och de resultat som kom- mer fram i dessa program åtminstone delvis även står till svenska an- vändares förfogande.

Som ett tydligare och bättre övergripande mål för politiken på detta område skulle jag vilja se skapandet av synergieffekter mellan de sven- ska och de europeiska FoU-systemen. I detta avsnitt ges därför en över- siktlig beskrivning av möjligheterna att uppnå detta mål.

Genom ovannämnda skrivelse 1995-09-12 från utredningen till de huvudansvariga myndigheterna försökte utredningen initiera en fördju- pad diskussion om de nationella FoU-programmens relation till EU-pro- grammen. Av myndigheternas svar på utredningens olika frågor framgår att såväl förutsättningar som ambitioner varierar från område till område när det gäller möjligheten av en sammanhållen syn på svensk forskning och EU-forskning.

F 11 är samordningen mest långtgående inom fusionsforskningen, där så gott som all europeisk verksamhet, inklusive den svenska, är fullstän- digt integrerad i ett samlat europeiskt program. EU-kommissionen vill, med stöd av unionsfördraget, även på andra områden försöka åstadkom-

ma ökad samordning mellan EU:s FoU-program och motsvarande na- tionella program, men på kort och medellång sikt är det är inte sannolikt att den typen av integration som fusionsforskningen representerar kom- mer att spridas till andra områden. Av de programansvariga svenska myndigheterna har minst intresse för samordning uttalats av företrädare för u-landsforskningen, som ser motsvarande EU-program som varande av en helt annan karaktär.

Frågan om synergieffekter mellan EU:s FoU-program och den na- tionella forskningsverksamheten har också olika innebörd vad avser olika slags forskning. Grundforskning som stöds av forskningsråden är bara i mindre utsträckning programstyrd (MFR anger de programskrivna delarna till 10-15 %) och kopplingarna till EU-programmen har närmast karaktären av kunskapsöverföring. Forskare och forskargrupper som med stöd av råden byggt upp kompetens inom olika områden kan alltså inorn EU-programmen vidareutveckla och tillämpa denna. Det finns emellertid också exempel på nu löpande och planerade programsatsningar inom råden, som dels tillgodoser nationella intressen, dels kan ge synergi- effekter med EU-programmen. Utredningen anser detta vara ett lovande arbetssätt och hoppas att det kan utvecklas ytterligare.

När det gäller sektorsforskningen håller flera av de berörda myndig- heterna f 11 på att analysera sambandet mellan det svenska FoU-stödet och EU:s ramprogram. Deras syfte är därvid att ta ett samlat grepp på samordningsmöjligheterna och tydliggöra de kopplingar och de skillna- der som finns. På begränsade områden finns det redan erfarenheter av sådant arbete. Som exempel kan nämnas NUTEK:s stöd till området informationsteknologi för vägtrafiktillämpningar, vilket samordnades med det dåvarande EU-programmet Drive samt SJFst kartläggning av svensk forskning inom ett delområde (”animal welfare”) av EU:s FoU- program för jordbruk och fiske. Till aktuella utredningar och studier hör det SNV-ledda arbetet för planering av framtida svensk miljöforskning (FoU för en bättre miljö). Vidare har NFR som huvudansvarig svensk myndighet gjort en analys av svensk bioteknisk forskning som underlag för ställningstagande till svenska prioriteringar inför femte ramprogram- met. På flera områden har berörda myndigheter aviserat att de kommer att redovisa sina överväganden i de fördjupade anslagsframställningama.

Jag föreslår att de ansvariga myndigheternas redovisningar i dessa avseenden bör bli föremål för en särskild genomgång och att regeringen i sina budgetbeslut bör beakta vad som därvid kommer fram.

14.1.7 Framtida EU-stöd till FoU—verksamhet i Sverige

Det fjärde ramprogrammet, vars innehåll beslöts 1994, löper ytterligare ett antal år. Det femte ramprogrammets utseende är det idag svårt att ha en säker uppfattning om, men ett rimligt antagande är att det inte kom- mer att vara alltför olikt det fjärde. Att döma av såväl uttalanden från ledande företrädare för EU-kommissionen som vissa nya former för planeringsarbetet kan stärkandet av industrins konkurrenskraft komma att betonas än starkare än idag. Bl a har ”task forces” inrättats som definierats i termer av produkter (framtidens bil etc) snarare än forsk- nings- och teknikområden. Samtidigt hänvisas ofta till att Maastricht- fördraget öppnar för forskning också inom helt andra områden. Det finns vidare i flera medlemsländer ett motstånd mot alltför marknadsnära FoU-stöd och ett engagemang för mer grundforskning inom program- mens ram. Att målen för FoU-verksamheten formuleras i mer praktiska termer än hittills behöver därför inte nödvändigtvis betyda att forsk- ningsverksamheten ges en mer tillämpad eller kortsiktig inriktning.

Mot bakgrund av den osäkerhet som finns beträffande det femte ramprogrammets inriktning och eftersom effekterna av detta program dessutom ligger långt fram i tiden, föreslår EU/FoU-rådet att man utgår från det fjärde ramprogrammet vid en bedömning av EU-deltagandets följder för svensk FoU-verksamhet. Jag delar i princip det synsättet, men vill samtidigt understryka vikten av att vi från svensk sida mycket noga följer utvecklingen av det planeringsarbete som inletts och är beredda att dra konsekvenserna av ev. förskjutningar av programmens tyngd- punkter.

Den andel av EU:s FoU-medel som kommer att hamna i Sverige kan förväntas uppgå till drygt 3 %, vilket motsvarar ca 900 milj kr om året (vissa indikationer pekar mot högre siffror men de är ännu mycket osäkra). Svensk industri kan antas tillgodogöra sig ungefär hälften av dessa medel. EU/FoU-rådet uppskattar vidare att högskolesektom kom- mer att ta hem ca 35 % eller 315 milj kr. Det motsvarar 5 eller 6 % av högskolans nuvarande externa finansiering och som NUTEK har påpekat kommer uppskattningsvis två tredjedelar av dessa medel att hamna på de tekniska fakulteterna. Utfallet för industriforskningsinstitutens del uppskattas av EU/FoU—rådet till ca 10 % av de totala EU-bidragen till Sverige eller 90 milj kr. Det skulle i så fall utgöra 20 % av den icke— ramprogramfinansierade verksamheten vid dessa institut.

14.1.8 Överlapp mellan EU—program och nationella program

I viss utsträckning har EU:s FoU-program en sådan karaktär att överlapp med nationella program är förutsedd och önskvärd. Det gäller t ex program av samverkanskaraktär (”concerted actions”), som bygger på nationell finansiering av själva forskningsprojekten, medan EU-pro- grammen bara täcker merkostnadema för det europeiska samarbetet. På motsvarande sätt kan överlapp sägas råda även för vanliga EU-projekt, eftersom de normalt förutsätter hälftenfinansiering från nationella källor.

Det finns också program- och ämnesmässiga överlapp som inte har denna tekniska karaktär, utan som är en följd av att EU-programmen och det nationella FoU-stödet helt enkelt täcker samma forskningsom- råden. Samtidigt måste man i dessa fall ta hänsyn till EU-projektens särskilda karaktär. Kravet på samarbete över gränserna och tillkomman— de regler om industriellt deltagande m m fordrar en nyansering av begreppet överlapp och ett brett perspektiv måste anläggas för att analy- sera relationen mellan EU-program och nationellt FoU-stöd inom olika områden.

Utredningens fråga till de programansvariga myndigheterna om vilka slutsatser de dragit av befintliga överlapp visade sig också vara svår att besvara. NUTEK skisserar en strategi i vilken utgångspunkten är FoU- behov som identifierats i ett nationellt perspektiv. Tanken är att dessa behov ställs i relation till EU-programmen och att svenska NUTEK-pro- gram endast startas där EU-programmen antingen inte tillgodoser be- hoven eller där kompletterande kompetensuppbyggnad anses behövas för ett framgångsrikt svenskt deltagande i EU-programmen. Resultatet av en sådan analys avser man att presentera i sin anslagsframställning.

SNV påpekar att svenska forskare varit framgångsrika där överlappen är starka (t ex forskning om ekosystem och globala miljöförändringar), men inte där överlappen är svaga (t ex miljöteknologi). Det bekräftar att nationell forskning och nationella satsningar utgör en viktig bas för ett kvalificerat och framgångsrikt deltagande i EU-programmen.

KFB skriver att dess eget program kunnat kunnat utformas med hänsyn till uppläggningen av EU-programmen. Eftersom de senare ofta är inriktade på tillämpade frågeställningar, har KFB strävat efter att istället betona kunskapsuppbyggnad. Det sägs dock ännu vara för tidigt att dra några slutsatser om hur detta har fungerat i praktiken. SSI anser också att det är motiverat med en koncentration på grundläggande forskning i de nationella programmen.

Sida konstaterar att det självfallet finns överlapp mellan de av Sida och EU identifierade forskningsområdena med u-landsrelevans, men då Sida-stödet är efterfrågestyrt snarare än utbudsstyrt och då EU-projek— tens utformning skiljer sig från de Sida-stödda projektens avser man inte att ändra sina nationella program.

Forskningsråden anser generellt att överlappen är ringa. Där de trots allt finns anser HSFR att de svenska programmen fyller funktionen att intressera forskarna för teman som kan föras vidare i EU-programmen. MFR konstaterar svenska forskare haft stor framgång inom EU-pro- grammen på områden där Sverige har en tätposition (t ex inom neurove- tenskap), men överlappet anses vara av ringa betydelse. NFR påpekar att man alltid tar hänsyn till forskarnas finansiering från andra organ när man beslutar om rådsstödets omfattning, men anser för övrigt inte att EU-programmen skall påverka rådets stöd till innovativ naturvetenskap- lig forskning.

SJFR pekar på de nedskärningar som skett av rådets budget och menar att de eventuella överlapp som tidigare funnits därmed elimine- rats. Det sägs också ha lett till att resurser beklagligtvis saknas för att starta program som kan komplettera EU-programmen.

Inom flera EU-program finns stipendieordningar av olika slag och NFR drar särskilt uppmärksamheten till postdoktorstipendiema inom programmet för forskarutbildning och forskarrörlighet (TMR). Utred- ningen anser att de stipendiemöjligheter som finns inom EU-program- men är så omfattande att det finns anledning att se över hittillsvarande nationella program. Även om de senare inte avvecklas bör de kanske ges annan inriktning.

Den iakttagelse som gjorts av några myndigheter att svenska forskare är framgångsrika i EU-programmen inom områden där de har en in- temationelll tätposition är förstås inte överraskande. Det har emellertid också påpekats att EU-programmens inriktning mot större projektkonsor- tier och industriella tillämpningar i dessa fall kan innebära en risk för att kunskap och kompetens som utvecklats i Sverige exploateras i andra länder. Överhuvudtaget behövs det enligt min mening en ökad med- vetenhet om immateriella rättigheter i stora delar av det svenska forskar- samhället och jag välkomnar den nyligen tillsatta utredningen om ”Nyttiggörande av forskningsresultat, samverkan näringsliv - högskola” (Dir 19951139). Jag har berört denna fråga mer utförligt i kapitel 7.

14.19. Anpassning av svenska prioriteringar mot bakgrund av EU-programmens mål

Utgående från målet att vårt deltagande i EU:s FoU-program skall harmoniera väl med våra nationella program och därmed också skapa synergieffekter med dessa måste man trots de ovan beskrivna möjlig- heterna att påverka EU-programmens inriktning ändå betrakta dem som mer eller mindre givna. Vad som däremot kan styras är dels våra na- tionella FoU-program, dels — fast i mindre omfattning — det svenska deltagandet i EU-programmen.

Som nämndes i avsnitt 6 ovan är det inte självklart vilka slutsatser som bör dras av målet att vårt deltagande i EU-programmen skall ”harmoniera väl” med våra nationella program. Man kan tänka sig en reduktion av befintligt stöd inom områden som täcks av EU-program- men och en motsvarande prioritering av forskning som av olika skäl inte kan räkna med EU-stöd, men som ändå bedöms angelägen. Ett sådant agerande kan ske i förhoppningen att vi ändå får ett rimligt deltagande i EU-programmen tack vare det intresse och den kompetens som finns i landet på berörda områden.

Alternativt kan man även i de nationella prioriteringarna satsa på områden som ingår i EU-programmen. Svenska FoU-miljöer kan då bli attraktiva som samarbetspartners och en positiv återkoppling kan uppstå mellan stödet från EU och de svenska insatserna. Det kan påskynda innovationsprocesserna i Sverige och dessutom skulle det öka möjlig- heterna att med råge få tillbaka de pengar som vårt deltagande i EU- programmen kostar.

Den förra strategin kan sägas innebära att man ser EU-programmen som en störning som man måste korrigera eller kompensera för på olika sätt. 1 den senare modellen utgår man istället från att EU-programmen representerar en värdefull gemensam FoU-verksamhet och målet blir då att försöka utnyttja de fördelar som dessa program ger. Det kan bl a ske genom uppbyggnad och vidmakthållande av en forskningsverksamhet som underlättar vårt deltagande i EU-programmen och som säkerställer att vi i Sverige har mottagarkapacitet för att kunna ta emot och använda oss av de kunskaper och de FoU-resultat som kommer fram inom dessa program.

Utredningen förordar den andra modellen. Det sker i medvetande om att den innebär en acceptans av att EU:s FoU-politik och FoU-program är mer styrande för forskningsverksamheten i Sverige än vad som fram- går av EU-programmens volym. Vår följsamhet bör förstås inte vara slavisk. Om man i något fall från svensk sida skulle göra bedömningen

att ett visst EU-program har en felaktig inriktning och/eller låg kvalitet och relevans finns det givetvis ingen anledning att även styra nationella FoU-medel i den riktningen eller främja svenskt deltagande i program- met ifråga.

Det bör emellertid tilläggas att det för ett så litet land som Sverige troligen inte är möjligt att ha en heltäckande strategi i detta avseende. Vi kan inte ha ambitionen att satsa lika mycket på alla de områden som ingår EU-programmen och detta gäller även inom ramen för enskilda särprogram. En aktiv koncentration på viktiga delområden blir därför nödvändig.

Stora delar av EU—programmen har en inriktning mot definierade tillämpningar och syftet är inte sällan att på relativt kort sikt nå praktiskt användbara resultat. Dessa program eller delprogram bygger därvid inte bara på de mer grundläggande EU-programmen utan också på resultat från det nationella FoU-arbetet. För den nationella forskningen inom berörda områden blir det därför enligt min mening naturligt med en strategi som betonar basfinansiering och de mer grundläggande FoU- aspektema. EU-programmen då kan ses som ett komplement till de nationella insatserna och delvis som en fortsättning av dessa.

Vilka konsekvenser detta skall få på enskilda områden får bedömas mot bakgrund av ansvariga myndigheters FAP-förslag, men utredningens syn är alltså att inom de FoU-områden som täcks av EU-program bör sektorsforskningsorganen lägga ökad vikt vid sådan långsiktig kunskaps- uppbyggnad, som inte har så hög prioritet inom ifrågavarande EU-pro- gram. Därigenom skapas eller bibehålles också den nationella kompe- tens- och forskningsbas som bl a behövs för att även på längre sikt framgångsrikt kunna delta i EU-programmen.

Frågan kan ställas om tillkomsten av EU-programmen som finansiär av svensk forskning i kombination med den delvis nya inriktning av den svenska sektorsforskningen som här föreslås sammantaget leder till att FoU-verksamheten i Sverige blir mer tillämpningsinriktad eller inte. Mitt svar är att utan den förskjutning av sektorsforskningens inriktning som jag föreslår skulle EU-programmen leda till en tydlig förskjutning i programstyrd och tillämpad riktning. Med min modell bör däremot den svenska forskningen på ett bättre sätt än hittills kunna integrera såväl grundläggande som tillämpade aspekter. På sikt kommer det att främja såväl forskningen i Sverige som vårt deltagande i EU-programmen.

14.1.10. Behov av svensk tilläggsfinansiering

Före EES-avtalet ikraftträdande finansierade svenska myndigheter de svenska delarna av FoU-projekt som antagits av EU, men från och med 1994 sker finansiering direkt från EU-kommissionen. EU betalar emel- lertid normalt inte hela kostnaden för ett projekt och frågan om tilläggs- finansiering eller motfinansiering (”matching funds”) uppkommer därför ofta. För undvikande av missförstånd bör här påpekas att det handlar om kompletterande finansiering av projekt som fått stöd av EU-kommissio- nen och inte om att ge stöd till verksamhet som EU inte kunnat ge till- räckligt hög prioritet.

När det gäller företagen förutsätts dessa normalt själva stå för den hälft av projektkostnadema som inte betalas av EU-kommissionen. Studier som gjorts i andra EU-länder visar emellertid att även om egen- finansiering är huvudregeln, så förekommer också offentlig tilläggs— finansiering. Dess andel av den totala tilläggsfinansieringen till det andra ramprogrammet var 35 % i Belgien, 20 % i Italien, 15 % i Portugal och 5 % i Tyskland. I Sverige har NUTEK beslutat att för mindre företag vid behov bidra med 10 % av projektkostnadema. Dessa företag kom- mer alltså då att behöva betala 40 % själva. I vilken utsträckning det motfinansieringskrav som ställs på svenska företag kommer att förhindra eller försvåra deras deltagande är ännu svårt att bedöma. Frågan är emellertid viktig och den bör bli föremål för fortsatt uppmärksamhet.

lndustriforskningsinstitut och andra statliga FoU-institut måste liksom industriföretag själva stå för halva projektkostnaden. Enligt tillgängliga uppgifter från andra länder svarar instituten där själva för huvuddelen av tilläggsfinansieringen (90 % i Tyskland och Italien och 60 % i Bel- gien). Med tanke på att det i Sverige oftast handlar om små institut med liten flexibilitet i sin budget är risken stor att detta kommer att lägga hinder i vägen för ett aktivt engagemang i relevanta EU-projekt. För det svenska deltagandet i EU-programmen är dessa institut viktiga som dörröppnare för företagen i deras intressentkretsar och som bryggor mellan högskolemiljöema och industrin. Utredningen vill därför under- stryka vikten av att frågan om tilläggsfinansiering kan lösas och en form för detta föreslås nedan.

För universitet och högskolor tycks gjorda studier i andra länder peka på att andelen tilläggsfinansiering som sker med externa medel uppgår till mellan 20 och 40 % (fast 75 % i Italien). För svenskt vidkommande kan behoven av tilläggsfinansiering bli lägre än vad man tidigare räknat med, eftersom det nya standardavtalet för FoU-stöd från EU-kommissio- nen tycks möjliggöra en förhållandevis god kostnadstäckning med ersättning för alla tillkomande kostnader (inkl lön till personer som

endast delvis arbetar inom ett projekt) och 20 % tillägg för overhead. Erfarenheterna av deltagande i EU-programmen på dessa villkor är emellertid begränsade, och det är svårt att uttala sig säkert om behovet av tilläggsfinansiering. Overhead-bidraget om 20 % är inte särskilt generöst och frågan om hur detta bidrag hanteras inom universiteten är också av betydelse i sammanhanget. En lämplig modell skulle kunna vara att universiteten samlar alla sådana overhead-bidrag i en särskild fond från vilken tilläggsfinansiering skulle kunna utgå när välmotiverade sådana behov uppkom.

EU/FoU-rådet har uppskattat att mellan en och två tredjedelar av av de EU-medel som hamnar på universitet och högskolor kräver tilläggs- finansiering, och det totala årliga behovet av kompletteringsfinansiering från statliga myndigheter har man beräknat till ca 250 milj kr.

De programansvariga myndigheterna har av utredningen tillfrågats hur de ser på möjligheterna att tillgodose önskemål från universitet och forskningsinstitut om kompletterande finansiering i de fall sådan skulle behövas. Svaren visar att det finns en positiv inställning till att hjälpa till vid behov och det gäller särskilt när projekten leds av svenska koordinatörer eller när det finns svenska företag bland proj ektdeltagama. Myndigheterna är i dessa sammanhang också beredda att arbeta med flexibla former vad gäller ansökningstider m 111. Det bör tilläggas att forskningsfinansierande myndigheter automatiskt blir indragna i dessa diskussioner när extemfinansiering avsedd för motfinansiering upphör under EU-projektens löptid.

Generellt anser emellertid några myndigheter att huvudansvaret för ev svensk kompletterande finansiering bör ligga på resp forskares hem— maorganisation snarare än på de programansvariga myndigheterna. KFB anser att det i många fall handlar om att skapa finansiella konsortier som kan ta det ekonomiska ansvaret, medan NUTEK:s syn är att UoH och institut på sikt själva bör kunna budgetera erforderliga medel för att vid behov komplettera projektmedlen från EU. Även inom högskolan finns principiellt stöd för denna modell men detta stöd kopplas då gärna till önskemål om ökade basresurser.

Ansvariga myndigheter är alltså beredda att bidra till finansierings- frågomas lösning, men samtidigt är det en vanligt återkommande syn- punkt att inga medel bör utgå med automatik, utan att en vetenskaplig och budgetmässig prövning bör ske från fall till fall. Projektet bör därvid uppfylla samma kvalitets- och relevanskriterier som andra projekt och finansieringen kan också bero på EU-projektets karaktär (shared cost eller concertation) och den svenska basverksamhetens finansiering. För att främja industriellt deltagande från Sverige i EU-programmen har

NUTEK för sin del beslutat att endast bidra till motfinansiering om svenska företag deltar i projektet.

Det kan också konstateras att så länge det fjärderamprogrammet löper är förutsättningama för tilläggsfinansiering relativt goda eftersom Stiftelsen för intemationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) har särskilda medel för detta, som den ställer till de program- ansvariga myndigheternas förfogande under förutsättning att dessa bidrar med lika stora medel från de anslag de själva disponerar. STINT-medlen uppgår till sammanlagt 650 milj kr, vilket översatt till årliga avsättningar motsvarar drygt hälften av det medelbehov om 250 milj kr som EU/- FoU-rådet räknat fram.

Sammanfattningsvis ger deltagandet i EU-programmen upphov till ett behov av svensk tilläggsfinansiering för vilken ansvaret för närvarande är oklart och splittrat. Jag anser att erforderliga medel för sådan tilläggs- finansiering i allt väsentligt bör finnas på utförandenivån. Det motiverar utökade basanslag till högskolan på i första hand sektorsforsknings- myndighetemas bekostnad, och likaså ökade basanslag (via NUTEK) för industriforskningsinstituten. De medel som på så sätt tillförs utförande- nivån bör åtminstone inledningsvis öronmärkas för detta ändamål och i högskolan läggas samman med de overhead-bidrag från EU-kommis- sionen som diskuterats ovan.

Mot bakgrund av den ovan givna redovisningen kan storleken på de erforderliga tillskotten för den kommande treårsperioden anges till 100 milj kr per år för universitet och högskolor och 50 milj kr per år för forskningsinstituten. Det förra beloppet är beräknat som huvuddelen av det behov som inte kan täckas av STINT och det senare som ungefär hälften av den motfinansiering som instituten kommer att behöva svara för (här antas alltså att resterande motfinansiering kan ske genom befint- liga ramprogrammedel för dessa institut). Jag föreslår att regeringen uppdrar åt EU/FoU-rådet att mot bakgrund av EU-programmens olika karaktär, och det svenska forskningsfinansieringssystemets struktur ge förslag till fördelning av den föreslagna överföringen på olika stats- anslag.

Till behovet av tilläggsmedel kommer kostnader för myndigheternas arbete med att på olika sätt främja det svenska deltagandet (resebidrag, medel för förstudier, stöd till nätverk för kompetensuppbyggnad etc). Totalt kan myndigheternas stöd till sådana ändamål beräknas uppgå till ca 50 milj kr per år (till universitet, högskolor, institut och företag).

En idé som EU/FoU-rådet framfört i detta sammanhang och som utredningen finner intressant är att myndigheterna skulle ägna viss uppmärksamhet åt sådana projektförslag som trots hög kvalitet avslagits av EU-kommissionen. Det mycket hårda ansökningstrycket och de

särskilda prioriteringsmekanismer som finns inom EU gör att en del projektförslag kan avslås trots att de kvalitativt knappast är underlägsna de projekt som antas för finansiering. De forskare och företag som står bakom sådana ej finansierade projektförslag skulle kanske med begrän- sade nationella insatser kunna vidareutveckla och ytterligare stärka sin kompetens inom kritiska områden och därigenom öka sin framtida internationella konkurrenskraft. En modell av detta slag måste givetvis tillämpas med stor selektivitet och utifrån strikta kvalitets- och relevans- kriterier.

14.1.11 Effekter av en anslagsminskning

En ytterligare fråga till de programansvariga myndigheterna var om de vid en eventuell anslagsminskning skulle försöka skydda verksamhet som var relaterad till deltagandet i EU-programmen, eller om det istället var där de skulle börja skära. Svaren visar att flertalet myndigheter inte är bereddda att göra den typen av val.

NUTEK anser t ex att en anslagsminskning måste leda till hårdare prioritering mellan olika områden och att hela områden då måste över- ges vare sig de har EU-koppling eller inte. SNV säger sig ha ansvar för både nationell och EU-relaterad forskning och vill därför göra en be- dömning ansökan för ansökan och satsa på det som ger högst mervärde mätt i vetenskapliga och relevansmässi ga termer. Även grundforsknings— råden anser att det vore fel att å priori skydda en eller annan verksamhet och har i stället den generella inställningen att all forskning måste bedö- mas utifrån samma kvalitetskriterier. Två avvikande röster kan noteras. KFB anser sålunda att man vid en anslagsminskning bör se EU-medlen som en resurs, vilken delvis kan kompensera de bortfallna medlen, och slutsatsen blir då att man i ned— skämingtider bör lägga ökad vikt vid utnyttjandet av EU-programmen. SSI säger sig däremot entydigt vilja skydda de nationella projekten, bl a eftersom de också stöder institutet i dess myndighetsutövning.

14.1.12 EU-programmen och den svenska forskningsfinansieringsorganisationen

En sista fråga till de programansvariga myndigheterna var om de mot bakgrund av vårt medlemskap i EU och vårt deltagande i EU:s FoU- program ansåg att det fanns anledning att justera den svenska forsk—

ningsfinansieringsorganisationen. Frågan motiverades bl a av att det svenska finansieringssystemet med ett flertal sektoriella F oU-finansiärer och ett flertal forskningsråd hade lett till en splittrad behandling av EU— frågorna. Dessutom kunde kanske ändrade gränsdragningar aktualiseras till följd av EU:s programstruktur.

NUTEK noterar att många aktörer ger avigsidor i form av ”överad- ministration, dubbelarbete och minskad slagkraft”, men påpekar samti- digt, liksom KFB, att fördelningen av ansvaret på sektoriella FoU-fi- nansiärer kan underlätta samverkan mellan EU-programmen och de in- satser som görs av nationella aktörer. SJFR anser inte att EU:s jord- bruksforskningsprogram (FAIR) motiverar några organisationsändringar i Sverige, men påpekar att samarbete med NUTEK är nödvändigt vad gäller programmets industriella aspekter. Sida och SSI tycker också att den nuvarande ansvarfördelningen fungerar bra. SNV anser att det finns ett behov av ökad samordning och samverkan och vill t ex förstärka EU/FoU-rådet.

Grundforskningsråden och F RN ser inte heller några behov av orga- nisationsförändringar till följd av vårt deltagande i EU:s forsknings- program. Däremot anser FRN att ökad samverkan mellan de ansvariga myndigheterna skulle behövas, särskilt när det gäller policyfrågor. MFR har noterat att de täta kontakterna mellan forskningsfinansiärema i de svenska ledningsgruppema för de olika EU-programmen faktiskt redan ökat förutsättningama för samarbete och tvärvetenskaplig kompetens- Uppbyggnad-

NUTEK tar också upp den svenska forskningspolitikens starka foku- sering på högskolan som utförare av offentligt finansierad FoU och menar att EU-programmen medför förändringsbehov i riktning mot nya samverkansformer mellan högskola och industri. De nationella FoU- finansierande organen bör medverka i denna process och NUTEK hän- visar till de kompetenscentra som nu byggs upp och som kan vara en plattform för deltagande i EU-programmen.

Utredningen har i ett tidigare avsnitt berört behovet av samverkan i fastare former på den politiska nivån och inom regeringskansliet. Mot bakgrund av de ovan redovisade synpunkterna vill jag understryka behovet av att hitta former för effektiv samverkan även på myndig- hetsnivån. Nationell tilläggsfinansiering som ofta erfordras vid deltagan- de i EU-programmen kan nämnas som exempel på ett område, på vilket trots befintliga samrådsforrner utvecklats skilda rutiner och oklar an- svarsfördelning.

Inom ramen för den Forskningsrådsstyrelse som föreslås i kapitel 9 kommer det att finnas ett samlat ansvar för det svenska deltagandet i flera EU-program där handläggningen idag är splittrad på fyra olika

myndigheter. Detta kommer att innebära ökade förutsättningar för ett starkt och koordinerat svenskt agerande inom berörda program bl a pro- grammet för forskarutbildning och forskarrörlighet (Training and Mobi- lity of Researchers, TMR) som omfattar flertalet discipliner.

EU/FoU-rådets uppgifter är idag huvudsakligen av operationell karaktär eller servicekaraktär medan policy-uppgiftema med få undantag ligger på de programansvariga myndigheterna. Samtidigt anlitar rege- ringskansliet EU/FoU-rådet för uppgifter och uppdrag av policy-karaktär och så har även denna utredning gjort. Här finns en oklarhet inbyggd som inte är tillfredsställande. En enkel lösning på detta problem vore att göra EU/FoU-rådet till en renodlad servicemyndighet medan policyfrå- goma helt och hållet hanterades av de programansvariga myndigheterna. Jag anser emellertid att det även på myndighetsnivå finns behov av pro- gramövergripande policy-arbete och ställningstaganden med genomslags- kraft över hela fältet. Detta kan uppnås genom preciserade utökningar av EU/FoU-rådets mandat eller genom ad hoc uppdrag från regeringen. Väljer man den förra modellen utesluter det givetvis inte att regeringen vid behov kompletterar rådets instruktionsgivna mandat med tillfälliga uppgifter.

14.2. Annat internationellt samarbete vid forskningsfinansiering

14.2.1 Befintligt samarbete mellan forskningsfinansiärer

Utredningen skall enligt sina direktivundersöka möjligheterna till sam- verkan inte bara mellan olika svenska forskningsfinansiärer utan också med finansiärer i andra länder.

Sverige är ett litet land, och det gäller ofta även på forskningsom- rådet. Sedan länge är det därför en etablerad praxis att utländsk expertis anlitas som för bedömning av svensk forskningspolitik och svenska forskningsinsatser. Här kan t ex nämnas de återkommande granskningar- na av vår forskningspolitik och vår forskningsorganisation som på vår begäran genomförs av OECD, de utvärderingar av svensk forskning inom bredare eller smalare områden för vilka regelmässigt experter från andra länder anlitas och de tjänstetillsättningar vid forskningsråd och universitet vid vilka utländska sakkunniga tillkallas.

Uppbyggnad och drift av internationella forskningsinstitut på nordisk eller europeisk bas är ett annat exempel på samverkan mellan olika

länders forskningfinansiärer, även om det i dessa fall oftast handlar om samarbete på regeringsnivå. Inom de FoU-områden som täcks av EU:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling har gemensamma resurser avsatts på unionsnivå, men det handlar i detta fall inte om frivillig sammanläggning av nationella resurser utan snarare om fram- växt av ett europeiskt finansieringssystem vid sidan av de nationella. Som regel gäller att varje projekt måste ha deltagare från minst två EU— länder, eller EES—länder för att vara mera exakt.

Inom Norden har också tagits initiativ till gemensam finansiering av forskningsprojekt, dels iNordiska Ministerrådets regi, dels inom ramen för de samarbetsorgan som de nationella forskningsråden bildat. Minis- terrådets program avser emellertid endast tidsbegränsat stöd till vissa prioriterade forskningsområden och de medel som forskningsråden avsatt för nordiskt samarbete är mycket begränsade. Att deltagarna skall komma från minst två nordiska länder är i båda fallen ett krav.

14.2.2 Modell för gemensam hantering av sammanlagda nationella resurser

En mer långtgående form av samverkan mellan svenska och utländska forskningsfinansiärer, som hittills knappast prövats, skulle vara att samarbeta med ett eller flera grannländer eller andra länder i Europa vad gäller reguljär finansiering av forskningsprojekt inom olika områden. Tillgängliga resurser inom berörda länder skulle då slås samman till en gemensam budget och alla forskare inom dessa länder skulle ha rätt att ansöka om projektstöd från denna budget. Det finns åtminstone två goda skäl för en sådan modell nämligen

1. Forskningsprojekt utförs allt oftare i samverkan mellan forskare och forskargrupper från olika länder och det är då en komplika- tion att tvingas dela upp projekten i nationella komponenter och gå till nationella finansiärer med dessa delar av ett projekt.

2. Den bredare bas som skapas skulle eliminera de svårigheter som finns inom områden med endast ett fåtal aktiva svenska forskare och forskargrupper. Enstaka svenska forskares projektförslag skulle lättare kunna bedömas genom jämförelser med motsvaran- de planer från kollegor i andra länder, och onödig polaritet mellan ett par tre svenska grupper skulle kunna ersättas av en mer nor- mal konkurrenssituation. Till skillnad mot vad som gäller i traditionellt nordiskt samarbete och inom EU-samarbetet skulle det inte finnas några formella krav på blan-

dade forskargrupper. F lemationella projekt skulle få konkurrera på lika villkor med rent nationella projekt. Bedömnings- och beslutsprocessen skulle däremot vara gemensam.

Det skall inte döljas att denna modell också har potentiella problem. Starka och etablerade forskargrupper i ett land kan kanske konkurrera ut mindre forskarsamhällen under uppbyggnad i andra länder, men det rör sig därvid om problem som det finns erfarenhet av att hantera på na- tionell nivå, och som i princip inte blir svårare av att basen för verksam- heten breddas.

Ett annat resultat av denna typ av samarbete skulle kunna bli ett nettoutflöde av forskningsmedel från ett land till ett annat. Även den typen av problem finns det emellertid erfarenhet av att lösa inom ramen för internationella organisationer där forskningsresurser (t ex observa- tionstid på astronomiska teleskop) fördelas efter kvaliteten på inkom- mande och oftast nationella ansökningar.

14.2.3 Svensk och internationell diskussion av denna modell

EU-kommissionens rådgivande organ för industriell forskning och utveckling IRDAC (Industrial R&D Advisory Committee) har nyligen uttalat sig för europeisk samverkan inom grundforskningen av det slag som beskrivits ovan. En möjlig väg som man därvid diskuterat är att de nationella forskningsråden avsätter en viss andel (t ex 10 %) av sina budgetar till en gemensam europeisk pott. Även EU-kommissionen skulle kunna bidra till den resurs som skapas på detta sätt, men medlen skulle inte administreras av EU utan på ett av forskningsråden före- skrivet självständigt sätt. Vad IRDAC vill uppnå är ökad konkurrens på europeisk nivå, och minskad risk för att forskarna slår sig till ro i en ”cosy and inward-looking attitude”.

Royal Society i Storbritannien har, i ett brev till European Science Foundation (ESF), nyligen föreslagit att minst 10 % av budgeten för vart och ett av EU-programmen öronmärks ”for underpinning basic research in the broad area of that praogramme”. Man föreslår oickså att EU-kommissionen överväger att uppdra åt andra oberoende europeiska organ att administrera olika program eller särskilda uppgifter inom dessa program. Dessa förslag handlar emellertid främst om hur EU:s befintliga forskningsmedel skall utnyttjas på bästa möjliga sätt och de skiljer sig därigenom från den modell om frivillig sammanläggning av nationella resurser som diskuteras i detta avsnitt. Tidskriften Nature kom sannolikt

närmare denna modell när den i en ledare 1995-11-23 skrev ”Whether or not Europe becomes a formal federation of its member states, it is only a matter of time before there has to be a European research council of some kind...So why not make a start by creating such a grant-making agency here and now, with the intention that when (not if) it has proved its worth, its terms of reference will be extended”.

Liknande frågor diskuteras av det holländska forskningsrådet NWO i ett policy-dokument från våren 1995. Man konstaterar där att ländernas olika forskningskulturer gör att idén om ett europeiskt forskningsråd sannolikt inte kommer att kunna genomföras inom överskådlig tid. Men, skriver man, ”the NWO will continue to strive to explore the practical possibility of this option, even if only a small number of countries can be found to take part. One of the possibilities in this respect is to set up a common fund for bilateral or multilateral cooperation between rese- arch councils. The NWO is thinking here in particular of countries like Belgium, Germany, France, England, Switzerland and Sweden”. Det finns faktiskt också ett område där Nederländerna, tillsammans med Belgien, tillämpar denna modell i praktiken. Det gäller ett för dessa båda länder gemensamt program inom nederländsk lingvistik, litteratur och historia.

En svensk plädering för modellen finns i en artikel av professor Lennart Philipson (1995-07-30 i SvD). Han tänker sig där att European Science Foundation (ESF) skulle kunna ta initiativet till en förändring i den angivna riktningen.

Vid ett möte med de svenska forskningsråden den 18 oktober 1995 initierade utredningen en diskussion om den här typen av internationell samverkan. Rådens respons var blandad. Ett par rådsföreträdare menade att modellen var värd att diskutera, och att den kanske kunde bidra till att stärka den svenska forskningen på områden där den hade stagnerat. Samverkansmekanismer av detta slag på finansieringssidan kunde enligt dem också förväntas leda till ökade kontakter mellan forskare i olika europeiska länder.

Andra företrädare för råden menade emellertid att det fanns en ten- dens att överdriva de risker som kan vara förknippade med det lilla svenska forskarsamhället. Man pekade också på de gemensamma medel som redan finns i EU-systemet och på de goda internationella samar- betsmöjligheter som finns för svenska forskare med säkerställd nationell finansiering. Det uttrycktes slutligen också oro för att yngre forskare skulle ha svårare att hävda sig i en hårdare internationell konkurrens.

I detta sammanhang kan också nämnas den diskussion som ibland förs om den principiella möjligheten för forskare från ett EU-land att söka forskningsmedel från ett nationellt F oU-stödjande organ i ett annat

EU-land. I det ovannämnda NWO-dokumentet berörs också denna fråga, och efter det citerade resonemanget om ”a common fund” skriver man att ”another possibility is to make NWO funds available to researchers outside the Netherlands”. Man tillägger för säkerhets skull att detta givetvis skulle kräva principiell reciprocitet, såväl vad gäller penning- flöde som programutveckling. Såvitt utredningen känner till kan det f 11 inte ges ett auktoritativt svar på frågan om det finns några lagliga grunder för att förhindra ett sådant förfarande.

14.2.4 Möjliga samarbetsmodeller

Det ökande internationella forskningssamarbetet är en utmaning för de nationella forskningsfinansiärema. Det samarbete som sker mellan forskare och forskargrupper är inte begränsat till storforskningsprogram. Publiceringsstudier (t ex Melin & Persson 1995) visar tvärtom att även små forskningsprojekt allt oftare genomförs gemensamt av forskare i olika länder. Möjligheter till effektiv internationell samverkan ökar också dramatiskt i takt med informationsteknikens utveckling och ökade användning i forskarsamhället. Trots den tveksamhet som de svenska forskningsråden givit uttryck för är det därför utredningens förhoppning att det internationella samarbetet mellan forskningsfinansiärer skall fortsätta att utvecklas. Den bredare bas som därvid skapas för samver- kan och konkurrens kan på sikt endast gynna den svenska forskningen. Det synes för övrigt också ligga helt i linje med det krav på främjande av internationellt forskningssamarbete som finns i rådens instruktion. ”The NWO will actively explore the options with its relevant sister organizations” skriver det holländska forskningsrådet, så fler propåer till de svenska forskningråden kan alltså förväntas.

European Science Foundation (ESF) skulle möjligen, om intresse för detta fanns inom organisationen, kunna tillhandahålla en ram för att ex- perimentera med sådana samarbetsformer, men bilaterala initiativ eller samarbete med endast ett mindre antal länder inblandade skulle troligen vara ett snabbare sätt att komma igång. Förmodligen vore det också klokt att börja prova modellen inom ett forskningsområde där samar- betsprojekt över gränserna redan är vanligt förekommande. Eftersom NWO har uttalat ett så klart intresse både för modellen som sådan och för samarbete med Sverige inom ramen för denna modell förefaller en diskussion mellan NWO och de svenska forskningsråden klart motive- rad.

Samarbete av detta slag med övriga nordiska länder är också en nära till hands liggande möjlighet. Från svensk sida bör diskussioner av detta

slag ledas och samordnas av den av mig föreslagna Forskningsrådsssty- relsen (jfr kapitel 9).

14.3 Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Det måste på regeringsnivå finnas en styrande strategi för det svenska arbetet med att påverka EU-programmens mål och inrikt- ning och en sådan strategi bör vara en del av regeringens samlade FoU—politik.

2. Bred kompetensuppbyggnad i deltagande FoU-miljöer bör vara en riktlinje vid beslut om utformning av EU:s FoU-program.

3. Regeringen bör presentera sin syn på det femte ramprogrammets omfång och inriktning i 1996 års forskningsproposition.

4. Subsidiaritetsprincipen bör vara styrande för balansen mellan na- tionell och internationell FoU-verksamhet

5. Ett övergripande mål för det svenska deltagandet i EU:s FoU-pro- gram bör vara att skapa synergieffekter mellan svensk FoU-verk- samhet och de europeiska FoU-programmen.

6. Myndigheternas fördjupade anslagsframställningar bör granskas med avseende på sambandet mellan EU:s ramprogram och det svenska FoU-stödet.

7. Överlapp mellan EU-program och nationella program inom sektors- forskningen bör uppmärksammas i arbetet med forskningsproposi- tionen. Detsamma gäller nationella stipendieprogram i relation till EU:s stipendieordningar.

8. Sverige bör i sin nationella forskningspolitik prioritera områden och insatser som främjar vårt deltagande i EU-programmen.

9. Svenska sektorsorgan bör komplettera EU-programmen genom att lägga ökad vikt vid långsiktig kunskapsuppbyggnad inom områden av betydelse för ett framgångsrikt deltagande i EU-programmen. 10. Medel för svensk tilläggsfinansiering i anslutning till deltagande i EU-projekt bör finnas på utförandenivån. Det betyder större bas- anslag till universiteten (+100 milj kr) och till forskningsinstituten (+50 milj kr) på i huvudsak sektorsforskningsmyndighetemas be- kostnad. Universiteten bör även använda EU-bidragen till overhead- kostnader för att vid behov motfinansiera EU—stödda projekt. 11. Former för effektivare samverkan bör utvecklas mellan de myndig- heter som har ansvar för det svenska deltagandet i olika EU-pro- gram. EU/FoU-rådet bör därvid ges ansvar för programöverskridan- de policyarbete.

12. Berörda forskningsråd bör i samarbete med det holländska forsk- ningsrådet NWO vidareutveckla det holländska förslaget till samar- bete med gemensam forskningsfinansiering

15. Forskningsfinansieringens kostnader och effektivitet

15.1. Bakgrund

Forskningsbidrag fördelas på olika sätt av olika forskningsfinansiärer men själva idén med bidragsforskning är att forskarna själva, eventuellt på förslag av finansiären, i en ansökan föreslår projekt och projektbud- get. Ansökningarna behandlas sedan av handläggare och/eller särskilda grupper och placeras i prioriteringsordning för att därefter bli föremål för beslut. Systemet med prioriteringskommittéer är särskilt utvecklat inom forskningsråden men modellen förekommer även inom sektorsor- gan och i många stiftelser, särskilt de större.

Detta ganska komplicerade system för fördelning av bidrag har ofta kritiserats för att kosta alltför mycket tid både för de sökande forskarna och för personerna i prioriteringskommittéer. Samtidigt kritiseras syste- met för att trots den stora arbetsinsatsen ändå fördela medel på ett in- adekvat sätt. Det kan gälla svårigheter för tvärvetenskap, ojämlik för- delning mellan män och kvinnor, vänskapskorruption osv.

Utredningen har för att få bättre kännedom om fördelningssystemens funktion genomfört tre olika enkätundersökningar vars resultat redovisas i detta kapitel. Sektorsorganen har tillfrågats om vilken modell för för- delning av bidrag de använder, samt hur många handläggare som krävs för att genomföra arbetet. En ytterligare enkät sändes till samtliga med- lemmar av forskningsrådens prioriteringskommittéer, som tillfrågades om sin syn på arbetet, hur mycket tid de lägger ned och vilka övriga liknande granskningsuppdrag de har. Därutöver har en stickprovsenkät till forskare vid universitet och högskolor genomförts med hjälp av SCB. Den första enkäten har analyserats av doktorand Bo Perssson och docent Ulf Sandström vid Linköpings universitet. Deras resultat kom- menteras också i kapitel 10 och en kort sammanfattning finns i bilaga 6. Analysema av de två sista enkäterna är genomförda av utredningen och grundinformation om svarsfrekvens, urval osv ges i bilaga 7.

15.2. Vilka deltar i systemet?

I Sverige finns ungefär 10 000 disputerade forskare vid universitet och högskolor. De utgör de huvudsakliga mottagarna av forskningsbidrag och det är också ur denna grupp som de allra flesta granskare av veten- skaplig kvalitet i olika prioriteringskommittéer och rådgivande organ rekryteras.

I forskningsrådens prioriteringskommittéer sitter totalt c:a 500 forska- re och enligt enkätsvaren från dessa utnyttjas de i stor utsträckning också för att granska ansökningar i andra forskningsfinansierande organ. 15-20 % granskade ansökningar för sektorsorgan, ungefär 10 % för de nya forskningsstiftelsema, 40 % för mindre stiftelser och c:a 5 % för stora stiftelser, företag osv.

Enkätundersökningen avseende forskarna visar att ungefär två tredje- delar av alla forskare med tjänster där doktorsexamen är normal bak- grund sökte minst ett bidrag under 1994/95. Hela populationen omfatta- de 9 500 personer, varför drygt 6 000 av dessa sannolikt sökte bidrag. Olika kategorier söker dock bidrag i ganska olika utsträckning och tydligast är skillnaden mellan fakultetsgruppema där forskare inom medicin i mycket hög utsträckning söker bidrag medan frekvensen är lägre inom teknik, naturvetenskap och kulturvetenskapema (Figur 1 och

2). Andel (%) som söker 100 M

80

60 40

20

Lektor

Figur 15:1. Andelen forskare (%) som under 1994/95 sökte minst ett externt forskningsbidrag efter tjänst och fakultetsgrupp. M står för medicin, Odontologi och farmaci, N för matematik-naturvetenskap och lantbruksuniversitetet, T för teknik och K för kulturvetenskaper. Enkätundersökning Bilaga 7.

Professor Forskar ass Särsk. lo. tj.

Skillnaderna mellan olika tjänstetyper är relativt stora där den kanske tydligaste avvikelsen är att lektorer inom kulturvetenskaper endast i liten utsträckning söker bidrag, vilken sannolikt beror på att det inom dessa fakulteter finns en större andel lektorer med mycket betungande under—

visningsuppdrag. Den låga andelen sökande bland forskarassistenter inom teknik kan till en del vara en slumpmässig effekt (endast nio svar inom gruppen) men den kan också spegla en annorlunda uppbyggnad av forskningsprojekten.

Andel (%) som söker 100 80 60 40

20

0

Med, Farm, Naturv. Teknik Kulturv. Odont SLU

Figur 15:2. Andelen forskare (%) som under 1994/95 sökte minst ett externt forskningsbidrag efter fakultetsgrupp och åldersklass. Enkätundersökning Bilaga 7.

Andelen forskare som söker bidrag minskar, utom för inom den yngsta åldersgruppen, med åldern.

15.3. Hur mycket tid går åt?

Utifrån de enkäter utredningen genomfört går det att grovt uppskatta den tid som åtgår för att söka och granska ansökningar om forskningsbidrag. Den genomsnittliga totaltiden för projektgranskning var 14 dagar för le- damöter i rådens prioriteringskommittéer, vilket innebär 7 000 arbets- dagar. Forskarna använde i medeltal 5,4 % av normal årsarbetstid till att söka bidrag (se nedan), vilket omräknat för hela populationen motsvarar ca 100 000 arbetsdagar.

Kalkylen är mycket approximativ men den beskriver ändå storleks- förhållanden av intresse för forsknngsfinansieringen. Det är uppenbart att den granskningsprocedur som råden arbetar med inte är särskilt ar- betskrävande i jämförelse med den tid de sökande lägger ned. Den ab- solut största kostnaden ligger i forskarnas arbetstid för att skriva pro— jektansökningar och det är alltså sannolikt här som de största rationalise- ringsvinstema skulle kunna göras.

Utgående från utredningens enkät till sektorsorganen och med känne- dom om antalet handläggare inom rådens kanslier kan man också upp- skatta tidsåtgången för den administrativa handläggningen inom råd och sektorsorgan. I svaren från sektorsorganen redovisas c:a 200 forsknings- handläggare. Siffran är osäker eftersom uppgifter saknas om hur stor del av arbetstiden dessa ägnar åt beredning av bidragsansökningar. Det totala antalet handläggare vid råden är väsentligt lägre även om de möjligen använder en större del av sin arbetstid till handläggning av ansökningar. Den sammanlagda arbetstiden för handläggare vid råd och sektorsorgan är under alla omständigheter betydligt kortare än den tid forskarna lägger ned för att söka medel. Att färdigställa projektansök- ningar inkluderar emellertid en hel del sammanfattande och planerande som ändå måste göras, varför medeltidsåtgången för att söka, ungefär 5 % av normalarbetstid, inte kan anses förskräckande hög. Tidsåtgången i sig kan inte motivera genomgripande förändringar av finansieringssys- temet.

Skillnaderna mellan fakulteter är dock, liksom i fallet andelen sök- ande, stora och för medicinare, som helt dominerar grupperingen medi- cin, odontologi och farmaci, tycks omkring 9 % av norrnalarbetstiden ägnas åt ansökningar (Figur 3). Medicinamas finansieringskällor skiljer sig såsom konstaterats i kapitel 7 ganska mycket från övriga fakulteters men enbart detta räcker knappast som förklaring. Snarare tycks det före- ligga en kulturell skillnad mellan grupperna så att forskare inom kultur- vetenskapema kan tänka sig att avstå ifrån att lägga ner tid på bidrags- ansökningar medan forskare vid de medicinska fakulteterna i så stor ut- sträckning som möjligt förväntas tillföra egna projektmedel till forsk- ningen. Kanske kan det faktum att anslagen till medicinsk forskning i statsbudgeten haft en betydligt sämre utveckling än övriga områden under de senaste 20 åren (med undantag för lantbruksvetenskaper jfr Figur 5:12) ha medfört att medicinarna i större utsträckning än andra ägnat tid åt att förbättra finansieringen på annat sätt, vilket också delvis skulle kunna förklara den annorlunda finansieringsbilden. Medicinama har också de genomsnittligt största externa bidragen.

% av normalarbetstid

10 Utländsk industri fvensk industri /Kommun&Landst.

lnternat. organis. Större stiftelser 6 Små stiftelser 4

EU 2 Sektorsorgan

Forskningsråd 0

Kulturv. Teknik Naturv.+ Medicin, Odont, SLU Farm.

Figur 15:3 Andel av normalarbetstid som åtgick för ansökningar till olika finansiärer fördelade på fakultetsgrupper. Enkätundersökning Bilaga 7.

Av särskilt intresse är att jämföra tidsåtgången för ansökningar till olika finansiärer eftersom detta skulle kunna ge en antydan om vilka som i detta avseende fungerar effektivt.

Ansökningar till råden tar mest tid i anspråk samtidigt som flest for- skare söker bidrag från dessa. Ansökningar till sektorsorgan tar totalt sett betydligt mindre tid i undersökningen men enkäten underskattar av allt att döma sektorsorganens betydelse. Utredningen har nämligen jäm- fört forskarnas uppgifter om medelstilldelning med data från Högskole- verket över intäkter. För de allra flesta finansiärer är överenstämmelsen överraskande god men den är haltande för sektorsorganen. En extrapola- tion av enkätens siffror ger inte mer än drygt hälften av de projektbidrag som finns i den officiella statistiken.

I förhållande till utdelade medel stod de nya stiftelsema och EU för en oproportionerligt stor andel av söktiden, vilket förklaras av att 1994/95 var det första egentliga ansökningsåret i bägge fallen medan projekten inte startas förrän 1995/96 och senare. Det är således svårt att bedöma om ansökningsmodellema ur tidsaspekten är effektiv.

Tidsåtgången för ansökan från andra finansiärer visar i stort sett på de skillnader som föreligger mellan fakultetsområdena där medicin utmärks av en liten sektorsforskning och stor finansiering från framför allt stiftelser, men även från företag och landsting.

15.4. Insats per krona för olika finansiärer

Effektiviteten i forskningssystemet kan uppskattas genom att jämföra den tid som läggs ned med hur stora bidrag som erhålles. Som enkäten var utformad bör dock en sådan jämförelse tolkas med stor försiktighet eftersom frågorna avsåg sökta projekt under 1994/95 och erhållna medel under samma år. Projektmedlen är således inte en redovisning av bidrag för de redovisade sökta projekten utan för projekt som sökts före 1994/95.

Kkr/dag 1 60

120 80 40 0 |_ll l

£" % 93

”år” "65 o 9 6 ="

0 "— =

(75 'g' ea

E E 5

EU]

Sektorsorg. _ Övriga stift. _

Svenska företag _

Nya torsk. stift. _

Kommun & Landst. _

Forskningsråd

Figur 15:4 Erhållna medel under 1994/95 dividerade med nedlagd tid under 1994/95. Fördelat efter finansiär.

Erhållna projektmedel per nedlagd arbetsdag är för de större finan- siärerna ungefär lika stora. Med utgångspunkt från att forskarna arbetar rationellt och lägger ned tid som står i proportion till hur mycket pengar som kan erhållas är detta ett logiskt resultat. De tydligaste avvikelserna är kommuner och företag, vilka ger betydligt mer medel per nedlagd tid och de nya stiftelsema och EU som ger betydligt mindre. I fallet kom- muner och företag är ansökningsförfarandet ofta helt annorlunda och bygger i betydligt större utsträckning på informella beslutsvägar. Möj lig- heten till bidrag är ofta beroende av ett etablerat förtroendefullt samar- bete och personliga kontakter.

De låga värdena för de nya stiftelsema och EU är som nämnts i stor utsträckning en artefakt, men mot bakgrund av den kritik som har riktats mot EU:s komplicerade och tungrodda system bör undersökningen följas upp senare när det svenska EU-deltagandet har nått en ”normalnivå”.

En jämförelse mellan de större stiftelsema, som ger större bidrag, och de mindre antyder att större bidragsgivare och större projekt ger en effektivare hantering. Rimligen bör även de nya forskningsstiftelsema när verksamheten kommit i gång på allvar hamna på minst samma nivå som ex. Cancerfonden och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

15.5. Vem söker och vem får pengar?

15.5.1. Bidrag i förhållande till ålder

Forskningsfinansiärer ser både till projektförslagets kvaliteter och pro- jektledarens förmåga att genomföra forskningen. Bedömningen av projektledaren måste i hög utsträckning grundas på tidigare verksamhet, varför man kan anta att yngre forskare har svårare att erhålla bidrag än äldre. Medelbidraget för samtliga forskare oavsett om de sökt bidrag eller inte är också betydligt lägre för yngre forskare (Figur 5), vilket stöder bedömningen att ett av forskningssystemets problem är svårig- heten för yngre doktorer att etablera sig som självständiga forskare. En utförligare diskussion om detta förs i kapitel 17 och här konstateras endast att bidragsforskningen inte i någon större utsträckning fungerar som ett stöd för yngre forskare.

Kkr/forskare 60

50 40 30

20 10

0 (35 35-44 45-54 >54

Figur 15:5 Medelbidraget för samtliga forskare i enkäten fördelat på ålders- klasser.

15.5.2. Skillnad mellan forskningsbidrag till kvinnor och män

Skillnader i medelbidrag mellan kvinnor och män påverkas av skillnader i antalet ansökningar, fakultetstillhörighet, tjänst, ålder och finansierings- källor. I medeltal erhåller dock kvinnor bara hälften så stora bidrag som män och skillnaden är stor över alla åldersgrupper (figur 6). En särskild diskussion om jämställdhetsaspekter på finansieringssystemet förs i kapi- tel 17 men för diskussionen i det följande är det väsentligt att konstatera att kvinnors möjligheter till effektiv forskning är betydligt sämre än männens i dagens finansieringssystem.

Kkr/forskare 70 _

60 _ 50 _ 40 _ 30 _ 20 10 _ 0

(35 35-44 45-54 >54

Figur 15.6 Medelbidraget för samtliga forskare i enkäten fördelat på ålders- klasser och kön.

15.5.3. Fördelning på tjänster

Professorer får inte överraskande störst genomsnittsbidrag. De får unge- fär dubbelt så mycket som forskarassistenter och särskilda forskare medan lektorema får ännu något mindre. Ser man till olika finansiärer visar det sig att skillnaderna mellan tjänstegrupper är något mindre för bidrag från råd och sektorsorgan medan stiftelser och övriga finansiärer fördelar mer än fyra gånger större genomsnittsbidrag till professorer än till övriga forskare.

15.5.4. Andelen stora bidrag

Medelbidragen har i detta avsnitt redovisats utan hänsyn till om ett högt medelvärde förklaras av att många forskare fått bidrag eller av att ett fåtal har fått mycket stora bidrag. Ser man till de enskilda forskarnas totala externa bidrag är bilden något annorlunda än för medelbidragen. Den största andelen riktigt stora bidragsmottagare finns bland gruppen professorer som dessutom karaktäriseras av att en förhållandevis liten andel, drygt 20 %, saknar bidrag (Figur 7). Det är notabelt att utifrån enkätens data har nära 40 % av professorerna bidrag som överstiger en miljon kronor per år. Fler lektorer än forskarassistenter och särskilda forskare har stora bidrag men eftersom andelen som saknar bidrag är stor, 55 %, är medelbidraget mindre för lektorema.

Andel % i bidragsklass Andel % utan bidrag 35 60

30 25 20 1 5 1 0

50 40 30 20 10 0

Professorer Forskarass mm Lektorer

Figur 15:7 Frekvenser av storleken på summan av externa forskningsbidrag per forskare fördelade efter tjänst. Ljusaste stapeln motsvarar bidrag under 100 kkr och därefter följer med ökad skuggning 100-499 kkr, 599-999 kkr, 1000- 1999 kkr och mörkast >1999 kkr. Markeringama på linjen anger andelen forskare inom tjänstegruppen som saknade bidrag.

Andelen forskare med stora bidrag ökar med forskarnas ålder. Samti- digt ökar emellertid andelen som saknar bidrag om man bortser från den yngsta åldergruppen (Figur 8). Mönstret kan tyda på att lärar/forskarkol- lektivet med åldern utvecklas antingen mot stora forskargrupper med stora externa bidrag eller mot en minskande forskningsaktivitet med inga eller små bidrag.

Andel % i bidragsklass Andel % utan bidrag 30 _ - 60 25 _ — 50 20 — — 40 15 _ - 30 10 _ — 20

5 _ — 10 0 _ ,. o (35 35-44 45-54 >54

Figur 15:8 Frekvenser av storleken på summan av externa forskningsbidrag per forskare fördelade efter ålder. Ljusaste stapeln motsvarar bidrag under 100 kkr och därefter följer med ökad skuggning 100-499 kkr, 599—999 kkr, 1000- 1999 kkr och mörkast >1999 kkr. Markeringarna på linjen anger andelen forskare inom åldersgruppen som saknade bidrag.

15.6. Fungerar finansieringssystemet?

Utifrån de studier som utredningen genomfört kan man konstatera att själva fördelningsprocessen vid råd och sektorsorgan med rådsliknande fördelningsmodeller fungerar förhållandevis effektivt. Den tid som läggs ned av granskama ärinte orimligt lång och antalet tjänstemän kan hållas nere eftersom huvuddelen av prioriteringsarbetet genomförs av granskar- na. De allra flesta granskare är också positivt inställda till gransknings- arbetet. Möjligen är de modeller där särskilda handläggare står för det huvudsakliga prioriteringsarbetet mindre effektiva, vilket skulle kunna förklaras av att de ändå i hög utsträckning måste utnyttja extern expertis för att tillfredsställande täcka de forskningsfält inom vilka de skall prio- ritera ansökningar.

Systemet för bidragsforskning fungerar dock ur flera aspekter mindre bra på utföramivån. F inansieringens effekter på förnyelse och jämställd— het redovisas i kapitel 17, varför jag här endast tar upp effektivitets- aspekten. Den totala tiden som forskarna använder för att söka bidrag är i förhållande till normalarbetstid lång, men som ett genomsnitt möjli- gen försvarbar. Den tid som forskarna vid framför allt de medicinska fakulteterna lägger ner för att söka bidrag, drygt 9%, borde dock min- skas. Det kan inte vara ett effektivt utnyttjande av de medicinska for- skarna att de i genomsnitt ägnar mer än en halv dag per vecka för att söka pengar.

En åtgärd som minskar söktiden och samtidigt förbättrar tryggheten för de bidragsfinansierade forskarna är att förlänga projekttidema. Av forskningsrådens granskare ansåg en överväldigande majoritet (81%) att projekt bör prövas vart tredje år eller mer sällan, men man kan samtidigt från forskarenkäten konstatera att ett och tvååriga projekt är betydligt vanligare än längre. Det är bara de nya stiftelsema och i viss mån råden som i högre utsträckning utnyttjar längre projekttider och således kan man förvänta sig att, då EU-forskningen och de nya stiftelsema blivit mer inarbetade i finansieringssystemet, kommer medeltidsåtgången för projektansökningar att minska.

Andel (%) projekt längre än 2 år 80 60 40

20

':

Svenska företag

EU

Stora stift

77, m 9 _ > 0

Forskningsråd Sektorsorg Utländ. företag |n1& ull. org.

Nya torsk. stift.

Kommun & Landsth

Figur 15:9: Andel av erhållna projekt som löper minst tre är fördelade efter finansiär. Data från enkäten till forskarna.

Jag har i andra sammanhang konstaterat att systemet med bidrags- forskning är en viktig ingrediens i finansieringssystemet. Det ger ut- rymme för forskarnas kreativitet och självständighet samtidigt som det garanterar finansiärerna ett stort inflytande över inriktningen på forsk- ningen. De tidsförsluster systemet åsamkar forskarna är i det perspek- tivet acceptabla och de är för övrigt svåra att påverka från statsmakts- nivån. Det ankommer istället på högskolorna och högskoleförbundet att förhandla med finansiärer och eventuellt införa regler som kan minska tidsåtgången. De sektoriella forskningsråd jag föreslagit liksom inrätt- andet av en Forskningsrådsstyrelse leder till ett minskat antal oberoende finansiärer och bör således underlätta överblick och harmonisering i sys- temet. Ökat utnyttjande av modern informationsteknik bör vidare ytter-

ligare förenkla det arbete som krävs för att söka medel från extemfi- nansiärer.

15.7. IT och forskningsfinansieringen

Forskarsamhället har varit föregångare då det gäller användandet av informationsteknologi i sin verksamhet. Hittills har detta framför allt inneburit nya möjligheter för beräkning, grafisk representation, informa- tionssökning och kommunikation. Internationella datornät och elek- tronisk post har varit naturliga hjälpmedel långt före world wide web. Den internationella databas som är kopplad till genomprojektet är ett bra exempel på hur IT kan utnyttjas i forskningsverksamheten.

Forskarna vid universitet och högskolor är också välförsedda med utrustning och program som behövs för ett effektivt utnyttjande av IT. Den stora majoriteten har en egen dator som är uppkopplad mot den enskilda högskolans nät, vilket i sin tur är kopplat till universitetsdatanä— tet och från det vidare till internet. De allra flesta kan med enkla knapp- tryckningar slå i databaser vid amerikanska universitet, skicka e-post till Japan, söka igenom bokbeståndet vid de svenska universitetsbiblioteken, gå igenom de senaste artiklarna inom sitt ämnesområde osv. En utveck- ling av IT-användningen är naturligtvis beroende av tillgänglig teknik men framför allt av forskningssystemets förmåga att utnyttja de möjlig- heter som ges och hittills visar utvecklingen en ganska stor föränd- ringsvilja.

Utredningen uppdrog åt Lennart Bergström och Kari Marklund vid Mitthögskolan att göra en analys av informationsteknikens betydelse för forskningsfinansieringen. Deras rapport har på grund av sin breda och omfattande redovisning i sin helhet överlämnats till Utbildningsdeparte- mentet. Jag begränsar mig här till att kortfattat redovisa vissa data från rapporten som bl a beskriver nu kända tekniker och utvecklingstenden- ser vad gäller användningen av IT i forskningsvärlden. Författarna fram— håller framför allt de förändringar som sannolikt kommer att ske inom publicering, kommunikation mellan forskare, forskningsinformation, in- formationssökning och rums- och tidsoberoende samverkan. Forskarnas arbetsmetoder kommer således att radikalt förändras på många punkter och därmed påverkas också finansiärer och finansiering.

Forskningsråden har i allt högre utsträckning börjat använda elek- troniska media för information och i utlandet förekommer försöksproj ekt där ansökningsförfarandet helt och hållet sker över datanätet. En sådan utveckling är mycket sannolik även i Sverige och den kommer att för-

enkla och effektivisera ansöknings- och granskningsförfarandet. Rationa- liseringsvinsten kan i och för sig bli substantiell men systemet kommer även fortsatt att bygga på peer review, varför både själva ansöknings- skrivandet och granskningen kommer att ta ungefär lika lång tid som idag. Möjligheterna för finansiärer att snabbt och enkelt få fram komp- letterande uppgifter, liksom att effektivt samordna ansökningar till flera finansiärer gör dock att systemet kan effektiviseras.

En annan effekt är att uppföljning och utvärdering av finansiäremas verksamhet underlättas avsevärt då underlaget till finansieringsbeslut finns enkelt tillgängligt för de som har sådana uppdrag. En risk är å andra sidan att tilldelningsbeslut i allför hög grad kommer att grundas på just mekaniska sammanställningar av sådan information som kan uttryckas i kvantitativa termer.

Statens forskningsplanering bör kunna bli väsentligt bättre bl a genom att lT-baserad kunskap om tillgången på forskare inom ett om- råde kan vägas in i beslut om satsningar på speciella problem.

En för forskningsfinansiärema mycket väsentlig förändring i forsk- ningssystemet är den allt intensivare samverkan som sker mellan forska- re i olika länder. Hittills har internationella forskningsprojekt normalt fungerat genom att ett antal förhållandevis fristående delprojekt vid olika institutioner har samlats under en gemensam projektledning och sedan erhållit finansiering från en internationell finansiär. Utvecklingen sådan den speglas av publiceringsstudier (se exempelvis Melin&Persson 1995) tycks gå mot att även de små delprojekten blir internationella, dvs att ett projekt består av exempelvis fyra forskare vid fyra olika universi- tet i fyra olika länder. Ett projekt av den storleken har hittills finan- sierats av nationella forskningsfinansiärer och det finns idag inte någon finansieringsform för sådana små internationella projekt.

En ökad samverkan mellan forskningsråd i olika länder borde kunna anpassa finansieringen till forskningens utveckling och möjligheterna till samverkan ökar också drastiskt tack vare informationstekniken. 1 för- längningen torde dock finansieringen behöva intemationaliseras på samma sätt som forskningen. Denna fråga diskuteras mer utförligt i kapitel 14.

15.8. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Den största kostnaden för ansökningshanteringen inom bidragsforsk- ningen ligger i forskarnas arbetstiden för att skriva ansökningar. Den- na är i medeltal 5 % av normalarbetstid vilket inte kan anses vara en

orimligt lång tid. Inom det medicinska området är emellertid tidsåt- gången nästan dubbelt så stor (9 %).

2. Ungefär två tredjedelar av alla forskare med tjänster där doktorsexa- men är normal bakgrund sökte minst ett bidrag under 1994/95. Skill- naderna mellan tjänstetyper är stor. Andelen som söker bidrag min- skar, utom för den yngsta gruppen, med åldern. Bidragsmottagama får emellertid större bidrag ju äldre de är och professorerna får som väntat störst bidrag. 3. Användning av modern informationsteknik kommer att innebära stora förändringar som påverkar både forskare och finansiärer. Visserligen uppstår rationaliseringsvinster, men ansökningsskrivandet och gransk- ningen kommer att ta ungefär lika lång tid som idag. Statens forsk- ningsplanering kan förbättras genom lT-baserad kunskap om forsk- ning inom olika områden.

16. Pluralism och profilering i forskningen och forskningsfinansieringen

16.1. Bakgrund

Den svenska forskningsverksamheten har som framgått i det föregående starka pluralistiska inslag. Med pluralism menas i detta fall ett system som präglas av mångfald genom närvaron av ett stort antal oberoende aktörer med åtminstone delvis överlappande ansvarsområden. Universitet och högskolor definierar själva inom vida ramar den forskningsverksam- het de bedriver vilket innebär att man i många fall arbetar inom samma områden. Forskningsmedel till universiteten anvisas dels direkt som fakultetsmedel dels via forskningsråd och sektorsorgan och redan i detta system för medelsfördelning ligger en grundläggande pluralism. Råd, sektorsorgan och andra finansiärer bidrar med en stor och ökande andel av forskningsmedlen, särskilt rörliga resurser såsom projekt- och utrust- ningsmedel.

Pluralismen finns i hög utsträckning både i utförande och finansie- ring även om den är allra tydligast på finansieringssidan. Forsknings- genomförandet inehåller större inslag av enhetlighet och det kan även beskrivas som sammanhållet i den meningen att högskolan fungerar som genomförare av den helt dominerande delen av den offentligt finan- sierade forskningsverksamheten. Skillnaderna mellan enskilda högskolor är dock stor varför även denna del av systemet kan beskrivas som övervägande pluralistisk. Pluralismen har dessutom ökat ytterligare under senare år genom tillkomsten av nya icke-statliga aktörer t.ex. forskningsstiftelser och bolagiserade högskolor och genom EU-med- lemskapet.

16.2. Pluralistiska och sammanhållna system

Utredningsdirektiven nämner att det finns fördelar med ett stort antal forskningsfinansiärer men konstaterar samtidigt att mångfalden försvårar överblick och samordning. Problemet med försvårad överblick gäller

enligt utredningens mening såväl i ett forskningspolitiskt perspektiv som från de enskilda forskarnas synpunkt. Forskningspolitisk överblick är nödvändig om statsmakterna vill kunna göra den typ av avvägningar som exemplifieras i det uppdrag som jag fått. Samtidigt har utrednings- arbetet visat att sådan överblick inte är lättillgänglig i dagens svenska FoU-system. Det finns ingen kontinuitet i tillhandahållandet av underlag för strategiskt forskningspolitiska diskussioner och beslut, även om viktiga punktinsatser har gjorts och görs av olika organ.

Vad karakteriserar då ett pluralistiskt respektive ett sammanhållet system? Här beskrivs i första hand nivåerna under riksdag och regering, dvs forskningsfinansierande myndigheter och forskningsutförande uni- versitet och högskolor m fl. l bilden ingår också privata finansiärer, t.ex. olika stiftelser. Statsmaktsnivån har beskrivits tidigare i kapitel 4. Mångfalden av aktörer i ett pluralistiskt system har nämnts i det före- gående. Det kan innebära många små forskningsråd utan skarpa gränser och sektorsforskningsmedel hos en rad myndigheter som var för sig endast ansvarar för ett smalt område. Det leder till att olika perspektiv kommer in i bedömningarna, t.ex. att den som söker forskningsmedel granskas av flera sakkunniga eller handläggare och från olika utgångs- punkter och eventuellt får tillfälle att bli bedömd av olika finansiärer. Dominerande skolbildningar och särskilda förhållanden, t.ex. personliga relationer får därigenom mindre genomslag och förhoppningsvis ökar chansen att nya innovativa forskningsidéer och inriktningar ges stöd. Samtidigt blir det svårare att få överblick över systemet, olika aktörer kan använda sinsemellan annorlunda bedömningsgrunder och den enskil— de forskaren kan behöva ha kontakt med många finansiärer med skilda rutiner vilket leder till merarbete.

Ett sammanhållet system blir enkelt och rätlinjigt med rak kommu- nikation mellan nivåerna och klara gränslinjer. Det kan innebära att en enda myndighet ansvarar för och beslutar om stödet till forskning. Valfriheten för forskarna är begränsad eftersom varje verksamhet i allmänhet finansieras på ett bestämt sätt. Det blir effektivt genom att dubbelarbete i hög grad elimineras både på finansierings- och utförande- nivån. Forskare och andra kan lätt orientera sig i systemet. Genomslaget för olika beslut blir snabbare och tydligare. Dubbelarbete och överlapp mellan högskoleenheter kan i stor utsträckning elimineras genom pro- filering, vilket innebär en tydlig ansvarsfördelning. Storskalig eller särskilt dyrbar forskning samlas till enstaka eller få universitet eller hög- skolor. Forskning inom vissa ämnen, t ex små udda ämnen koncentreras till en enhet med en klar arbetsfördelning mellan enheterna.

I praktiken är naturligtvis inte verkligheten så enkel. Alla system utom möjligen de mest planekonomiska innehåller en blandning av

pluralism och enhetlighet. Det gäller att i praktiken finna ett system som på ett optimalt sätt tar vara på bägge modellernas fördelar och eliminerar nackdelarna så långt möjligt. Det svenska finansieringssyste- met är jämförelsevis pluralistiskt och jag ser det som väsentligt att bibehålla en sådan grundstruktur. Det måste emellertid vara möjligt att också ta tillvara vissa av fördelarna i ett mer sammanhållet system, t.ex. överblicken. Kan man t.ex. behålla mångfalden men ändå sammanföra sådana verksamheter som skulle kunna dra fördel av en starkare organi- sation? Kan man åstadkomma en bättre koordinering av fristående organs arbete? I det följande beskrivs pluralismen ur tre olika perspek- tiv, statsmakternas, forskningsfinansiäremas och forskningsutföramas.

16.3. Riksdag och regering

Riksdag och regering får underlagen för sina forskningspolitiska ställ- ningstaganden från bl. a. forskningsfinansierande myndigheter och universitet och högskolor genom anslagsframställningar, årsredovis- ningar etc. samt genom redovisningar av uppdrag och utredningsbe- tänkanden m m. I ett pluralistiskt system medverkar fler organ i pro- cessen och inför den slutliga behandlingen måste en syntes göras från ett antal ofta okoordinerade kanske t o m motstridiga underlag. De slutliga avvägningama måste självfallet göras av de politiskt ansvariga. Ett förbättrat övergripande beslutsunderlag är dock väsentligt. Jag har i kapitel 9 föreslagit inrättandet av en forskningsrådsstyrelse som inom grundforskningsområdet kan lämna ett sådant underlag för statsmakter- nas bedömning.

16.4. F orskningsfinansiärer

Forskningsfinansiärer i ettpluralistiskt system är inte ensamma aktörer inom hela eller en del av sitt ansvarsområde. Ett nära samarbete mellan dem krävs för att säkerställa en rimlig grad av likformighet och för att garantera att inga verksamheter faller mellan stolarna. Var och en an- svarar för sin egen planering och administration och resurserna för policyarbete och långsiktig planering är begränsade i de små organ som blir följden av ett pluralistiskt system. Man kan också i anslagsfram- ställningar och motsvarande se att stora myndigheters utredningsmaterial är mer omfattande, större resurser är nedlagda på interna studier etc. En

liten aktör kan också ha svårt att nå ut tillräckligt brett med information om sitt forskningsstöd.

Inom sektorsområdet har aktörerna i allmänhet väldefinierade sam- hällsmål för sin verksamhet varför pluralismen i allmänhet är mindre än inom grundforskningsområdet. NUTEK har dock som stor finansiär inom teknisk FoU en inte alltid skarp gränsyta mot andra aktörer. Mil- jöinriktad forskning stöds av en rad sektorsorgan och forskningsråd och Naturvårdsverkets mer generella ansvar överlappar i viss utsträckning andra aktörer.

Inom grundforskningsområdet innebär splittringen på många finan- siärer (forskningsråd) att huvuddelen av resurserna avsätts till forskarin- ititerade projekt och att endast en mindre del används till program som finansiären definierat. Särskilt tydligt är detta när det gäller större och- mer övergripande program som för genomförande fordrar samarbete och samfinansiering mellan olika finansiärer. Denna typ av program är således ovanliga i det svenska systemet och en rimlig förklaring härtill är sannolikt det stora antalet nationella finansiärer.

Privata finansiärer, stiftelser och EU innebär ytterligare ökad plura- lism i systemet. I vissa fall har de fungerat som kompletterande finans- iärer inom områden där statliga resurser inte räckt till. Ett tydligt ex- empel är Knut och Alice Wallenbergs stiftelses stöd till dyrbar utrust- ning som kunnat tillgodose viktiga behov för vilka det inte funnits stat- liga resurser. På motsvarande sätt har Riksbankens jubileumsfond in- neburit en alternativ finansieringskälla för angelägen forskning inom främst samhällsvetenskapema. De nya forskningssstiftelsema kommer också att utgöra en alternativ finansieringskälla för både sektorsforsk- ning och grundforskning.

För en forskningsfinansiär innebär pluralism att jämförbar forskning kan utföras av olika forskare i skilda organisationer. Råd och sektorsor- gan har att ta ställning till förslag från olika högskolor, forskningsinstitut e (1 och välja den utförare som bäst motsvarar de krav som man ställer.

16.5. Forskarna

Forskarna söker i ett pluralistiskt system medel för sin verksamhet från många olika källor som ofta överlappar varandra. Arbetet med att söka medel blir därmed större än när man kan vända sig till en eller ett fåtal finansiärer. Det kan t o m vara så svårt att orientera sig i systemet att man inte ser alla möjligheter . Forskaren kommer att i olika ansökningar

lyfta fram olika aspekter av sin forskning för att visa hur den passar in i den aktuella finansiärens program. Som exempel kan nämnas miljöre- laterad grundforskning där man naturligtvis i en ansökan om medel från SNV särskilt belyser miljörelevansen medan man i en vanlig forsk- ningsrådsansökan lyfter fram de inomvetenskapliga kvaliteterna. Om särskilda medel ställdes till förfogande för t.ex. tvärvetenskaplig forsk- ning skulle dessa element särskilt framhållas i en sådan ansökan etc. Som nämnts ovan kan forskare som av en eller annan anledning inte lyckas hävda sig i de lokala maktstrukturema genom möjligheten att söka medel från externa källor få fler chanser.

Dualismen mellan fakultetsmedel och externa medel blir särskilt viktig för att tillgodose forskare som av en eller annan anledning inte lyckas hävda sig i de lokala maktstrukturema. Möjligheten att söka medel från externa källor ger en andra chans och en avsaknad av medel från fakultetsanslaget kan således kompensereras av externa medel. Det finns exempel på verksamheter som får ett starkt nationellt stöd på grund av hög inomvetenskaplig kvalitet eller på grund av hög samhälls- relevans men där stödet från den lokala högskoleenheten är obetydligt.

16.6. Pluralism i kvalitetsbedömning

Den inomvetenskapliga kvaliteten i forskning bedöms i allmänhet ge- nom att andra forskare utvärderar genomförd forskning eller granskar ansökningar om forskningsmedel. Systemet beskrivs oftast med den engelska termen "peer review” och det är en allmänt accepterad upp- fattning att detta är ett bra system och att inga likvärdiga alternativ finns. En svårighet är dock att i ett litet land finns olika slag av bind- ningar mellan många av dem som verkar inom ett givet område. Ut- ländska forskare engageras därför i stor och växande utsträckning i be- dömningar av svensk forskning. Exempel är de internationella utvär- deringar som görs där många forskare, både utländska och svenska engageras i olika delar av arbetet. Risken för jävs- och kollegiali- tetsproblem har också medfört att forskningsråd och sektorsorgan i ökande utsträckning använder utländska granskare även av enskilda ansökningar. Systemet med oberoende externa granskare bör enligt utredningen bibehållas och ytterligare byggas ut, dels genom att fler än en granskare alltid utnyttjas där så är möjligt, dels genom ökat utnyttjan- de av internationella granskare. Det är också motiverat att introducera denna typ av internationell granskning även inom områden där det i dag inte är så vanligt, t.ex. inom sektorsforskningen. Risken för felaktiga

bedömningar är alltid större om den bygger på en enda persons om- döme. Även vid relevansbedömning av målinriktad forskning bör ex- terna experter kunna utnyttjas i ökad utsträckning.

En ökad samordning skulle av naturliga skäl minska eventuellt dubbelarbete både när det gäller att etablera kontakter med granskare och minimera antalet uppdrag som läggs ut.

Den pluralism som ligger i att en betydande del av grundforskningen består av forskningsprojekt som definierats av enskilda forskare vilka själva valt inriktning, metoder och resursanvändning bör i allt väsentligt bestå. Den övervägande delen av forskningsrådens medel bör således även i framtiden användas för sådana projekt enligt den modell som beskrivs med den engelska termen "bottom up" vilket innebär att for- skarna genom sina ansökningar styr medelsanvändningen. Detta utesluter emellertid inte att en större del av resurserna än vad som gäller i dag bör kunna användas för nationellt initierade program där områden som identifierats av forskarsamhället eller som svarar mot ett konkret sam- hällsbehov görs till föremål för koncentrerade och i tiden avgränsade satsningar. Detta kräver dock en större samordning av användningen av forskningsrådsresursema.

16.7. Profilering

Pluralism i utförandeledet innebär också att jämförbar forskning kan ge- nomföras av olika forskare i skilda organisationer. I ett litet land som Sverige kan det leda till många små, i värsta fall underkritiska miljöer och dessutom till dubbelarbete. Man kommer därvid naturligt in på frågan om profilering, eftersom pluralismen också delvis motverkar profilering. I ett mer profilerat system skulle arbetsfördelningen mellan olika högskolor leda till att vissa områden endast fanns representerade vid en eller ett fåtal forskningsenheter. En begränsad arbetsfördelning har delvis vuxit fram i Sverige beroende på lokala prioriteringar och lokal kompetens men den är mer slumpmässig. Ett mer sammanhållet system skulle enklare kunna åstadkomma en medveten styrning. Framförallt inom grundforskningsområdet är pluralismen stor i det svenska systemet. Vi har successivt ökat antalet forskningsråd och universitet och högskolor har i hög grad utvecklats utan närmare sam- planering mellan varandra. Under åren har olika försök gjorts till pro- filering, t.ex. mellan närliggande lärosäten (exempel Stockholm — Upp- sala) men i stort kan dessa sägas ha misslyckats. Regeringen har också, t.ex. i 1993 års forskningsproposition aviserat en vilja att profilera

universitetens forskning genom att framhålla att en god samordning och en rimlig arbetsfördelning mellan universitet och högskolor är viktig inom exempelvis fysikområdet. Detta följdes senare upp med ett upp- drag till naturvetenskapliga forskningsrådet. Ett motiv här har varit att särskilt dyrbar storskalig forskning bör samlas till en eller ett fåtal högskoleenheter som har särskild kompetens härför. Uppbyggnaden av de nationella forskningsanläggningama kan också ses som en åtgärd i denna riktning.

16.8. Åtgärder för att åstadkomma ökad profilering

Genom ökad profilering kan effektivititeten i högskolesystemet ökas. Som nämnts ovan har profilering inte förekommit i väsentlig utsträck- ning i det svenska forskningssystemet utan snarare har en naturlig men ofullständig kompetensfördelnin g uppstått. Många av de instrument som kan användas för profilering, t.ex. inrättandet av professurer, har vidare som ett led i högskolans decentralisering blivit oanvändbara genom att besluten nu fattas lokalt. De profileringar som riksdag och regering tidigare åstadkom genom omprövningar har dock enbart varit föränd- ringar på marginalen och i huvudsak varit kopplade till resursförstärk- ningar som tillförts vissa högskolor i anslutning till nya professurer. Vid omprövningar av ledigblivande professurer har få förändringar åstad— kommits. Det tidigare centrala ämbetsverket, UHÄ har inte heller under den tid man hade ansvaret för omprövningen av ledigblivande professor- stj änster åstadkommit några mer betydande förändringar av inriktningar. De förändringar av professurer som gjorts har istället enbart inneburit anpassningar till den inomvetenskapliga utvecklingen inom disciplinerna. Ett försök med fakultetsvisa forskningsprogram som initierades 1979 har heller inte lett till väsentliga profileringar. Högskoleverket bör få i uppdrag att utveckla frågan om hur fakultetsanslagen skall kunna an- vändas som ett styrmedel för ökad profilering mellan högskoleenheter.

Avgörande för möjligheterna att genom centrala beslut åstadkomma profilering nationellt är naturligtvis - utöver den grundläggande medels- anvisningen och regleringsbrevsanvisningama för användningen av an- slagen - de ytterligare anvisningar som statsmakterna eller centrala myn- digheter ger för medlens användning. Om detta instrument skall kunna utnyttjas erfordras god kunskap om verksamheten lokalt. Beställarkom- petensen hos regeringen måste därför ökas. Nationella myndigheter

såsom Högskoleverket och forskningsråd måste kunna ge regeringen erforderligt underlag för beslut.

Pluralismen i det svenska systemet bör enligt min mening i allt väsentligt bestå. Jag anser dock att är nödvändigt med en bättre nationell planering av resurserna för forskning än vad som i dag är fallet för att undvika onödig dubblering av forskningsinsatser, merkostnader för utrustning och lokaler, splittring på för många underkritiska enheter och för att optimera användningen av begränsade ekonomiska resurser. Högskoleverket bör i anslagsframställningar och andra planeringsdoku- ment ge förslag till förändringar av basresursema för forskning som bidrar till ökad profilering. Den av mig föreslagna F orskningsrådsstyrel- sen bör efter uppdrag från regeringen kunna lämna förslag inom olika områden. I många fall bör även NUTEK kunna bidra med underlag.

Ytterligare ett instrument för profilering, som infördes genom 1993 års forskningsproposition är begreppet nationella anläggningar. Huvud- delen av driftmedlen (lokalkostnader bestrides ur lokala medel) för de nationella anläggningarna anvisas nationellt via ett forskningsråd som i ett nationellt perspektiv avväger resursbehovet för anläggningen. Eftersom systemet funnits under relativt kort tid finns ännu inga förut— sättningar att bedöma hur det fungerat även om berörda nationella forskningsorgan och anläggningarna själva bedömer systemet som ändamålsenligt. En mer avvaktande inställning har de högskolor från vars anslag resurserna överförts.

16.9. Profilering vid utbyggnad av forskningen till nya orter

De mindre och medelstora högskolorna har som framgår av min redo- visning i kapitel 7 väsentligt ökat omfattningen av sin forskningsverk- samhet. Även om den i jämförelse med universitet och högskolor med fast forskningsorganisation fortfarande är liten finns här en viktig resurs som bör byggas ut. Ett problem med dagens finansiering är att bas- resursandelen är extremt låg, cirka 34 % i medeltal, och extemfinans- ieringsandelen i motsvarande mån hög. Mitt förslag till förstärkning av forskningen vid mindre och medelstora högskolor (se kapitel 7) innebär att det särskilda anslaget för forskningsstödjande åtgärder vid desa högskolor ökas så att extemfinansieringsgraden totalt kommer i nivå med vad som gäller vid de tekniska högskolorna. Jag har också före- slagit att extemfinansiäremas bidrag till den långsiktiga kompetensupp- byggnaden höjs väsentligt genom att de betalar ett påslag på sitt bidrag.

Detta förslag kommer att innebära en ytterligare basresursförstärkning för mindre och medelstora högskolor.

Den särskilda basresursförstärkning jag föreslår kan läggas ut på olika sätt, antingen som en proportionellt fördelad resurs eller med utnyttjande av möjligheterna till profilering och koncentration. Jag förespråkar starkt den senare modellen, dvs att högskolorna initialt får ansöka om medel som fördelas av regeringen med beaktande av möjlig- heterna till profilering av de olika högskolornas forskningsprogram och koncentration av insatserna till områden som inte kräver omfattande ytterligare resurser för att en internationellt konkurrenskraftig verksam- het skall kunna utvecklas.

Det är således inte en rimlig utveckling att mindre och medelstora högskolor utvecklas till miniuniversitet med ett forskningsprogram som omfattar hela högskolans grundutbildningsområde. Detta innebär natur- ligtvis vissa problem för forskningsanknytningen av vissa utbildningar, en viktig kvalitetsfråga för den grundläggande utbildningen, men dessa problem måste lösas på annat sätt, t.ex. genom nära samarbete med universiteten.

16.10. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. Den statliga svenska forskningsfinansieringen karakteriseras av en hög grad av pluralism. Denna utgör ett värdefullt inslag i systemet men koordinerande åtgärder bör vidtas för att eliminera vissa nack- delar. Statsmaktema behöver förbättra sin beställarkompetens och det splittrade nationella ansvaret på myndighetsnivå måste samlas särskilt på grundforskningsområdet.

2. Ett effektivt utnyttjande av begränsade forskningsresurser i Sverige kräver åtgärder för ökad profilering. Nationella myndigheter, t ex Högskoleverket och den föreslagna Forskningsrådsstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram underlag härför. Fakultetsmedlen bör i viss ut- sträckning fördelas med beaktande av sådana aspekter. Basresurser för forskning vid mindre och medelstora högskolor bör initialt för- delas baserat på ansökningar från dessa och med styrning till veten- skapsområden där de individuellt kan vidareutveckla hög vetenskap- lig kompetens.

17. Kvalitet, förnyelse och jämställdhet

17.1. Kvalitet — förnyelse

Vetenskapen har under flera århundraden visat sig vara en oöverträffad metod för att ständigt utveckla och förnya kunskapen. Den bärande principen är att ständigt söka ny kunskap men samtidigt ägna stor kraft åt att ifrågasätta reultat och teorier.

Kritiken av ny kunskap och de ständiga försöken att motbevisa nya teorier garanterar forskarna att den kunskapsgrund de bygger vidare på är någorlunda säker men samtidigt byggs ett antal konserverande ele- ment in i systemet. Systemet med peer review, där etablerade forskare bedömer de yngres resultat, är en av de bärande principerna för kontroll men ett sådant system medför självklart risk för att nya forsknings- områden har svårt att få fotfäste och att pengar och tjänster fördelas till forskare som delar de etablerades åsikter snarare än till forskare med de bästa förutsättningama och id_ema.

Forskarsamhället har på senare tid fått en hel del kritik för vänskaps- korruption, för konservatism och för att inte kunna anpassa sig till dagens verklighet och dagens problemformuleringar. Jag kan inte här bedöma i vilken grad kritiken är berättigad men konstaterar att systemet är lättmanipulerat för de etablerade forskarna. Det måste understrykas att sett över längre tid har forskarsamhället lyckats utomordentligt väl med att kombinera förnyelse med kritisk granskning.

Med utgångspunkt i det historiskt sett väl fungerande forskarsam- hället bör förändringar i hög utsträckning ske på forskarsamhällets villkor. Den kvalitetsgaranti vad gäller forskningsresultatens sanningshalt och generaliserbarhet som det disciplinärt inriktade granskningssystemet för med sig måste tas till vara och det finns goda skäl att utgå från att fömyelsekraften i forskningen även fortsatt skall vara stor. Staten måste som forskningsfinansiär också ta hänsyn till systemets uppenbara svag- heter. Det gäller riskerna för att systemet hindrar utvecklingen av nya forskningsfält, inte anpassar sina problemformuleringar efter samhällets och näringslivets förutsättningar och fördelar forskningsmedel på ett felaktigt sätt exempelvis mellan män och kvinnor.

17.2. Kvalitetsbegreppets utveckling

På senare tid har diskussionen ibland avsett ett utvidgat kvalitetsbegrepp där den inomvetenskapliga kvalitetsdimensionen kompletteras med en värdering av forskningens relevans i någon mening, t.ex. dess betydelse för en god samhällsutveckling. I 1993 års forskningsproposition sägs att kvalitetskraven är grundläggande för all forskning men samtidigt betonas kraven på användbarhet och nytta. Om teknisk forskning sägs t.ex. att viktiga kvalitetsmått vid sidan av dem som karakteriserar god inomvetenskaplig kvalitet är att så kallade relevans- och nyttoaspekter också är väl uppfyllda. Kvalitet används alltså här som ett överordnat begrepp innefattande även relevansaspektema.

I direktiven för utredningen talas om att universitetens önskan att kunna styra och planera sin egen verksamhet måste vägas mot forsk- ningsrådens nationella kvalitetssäkring och sektorsorganens samhälleligt motiverade prioriteringar. Här används således kvalitet i den mer be- gränsade meningen inomvetenskaplig kvalitet.

I kvaliteten kan förutom inomvetenskaplig kvalitet och relevans också ligga att forskningen genomförs effektivt och med rätt resurs- insatser. Jag ser alla de nämnda aspekterna av kvalitet som väsentliga. I god grundforskning är den inomvetenskapliga kvaliteten det centrala medan relevansen spelar stor roll i bedömningen av sektorsforskningsin- satser. I den aktuella situationen där gränserna mellan olika slag av forskning inte är lika skarpa som tidigare blir det ännu viktigare att alla kvalitetsaspekter kommer med i bedömningen av föreslagna och genom- förda forskningsprojekt.

17.3. Kvalitet och relevans

I 1980-talets forskningspropositioner stod forskningens kvalitet i cen- trum även vad avser sektorsforskningen. I 1984 års proposition skrev t ex regeringen ”Kvalitetskraven gäller alla delar av FoU-systemet och alla typer av forskning, såväl grundforskning som tillämpad forskning... Kvalitetskraven måste bevakas i alla organ som fattar beslut om forsk- ning eller fördelar medel till forskning”. Det har sagts att en sorts rädsla för kvalitetsmässig provinsialism föreföll råda i Sverige under denna tid.

När sektorsforskningen behandlades i 1990 års forskningsproposition hade även relevansfrågoma kommit i blickpunkten: ”Kriteriema för en väl fungerande sektorsforskning är av två olika slag. För det första måste verksamheten inriktas mot frågor som är relevanta för de berörda

sektorerna. För det andra måste forskningen uppfylla krav på god veten- skaplig kvalitet. Sektorsforskningens vetenskapliga kvalitet bör utvär- deras på liknande sätt som forskning på eget programansvar. Också forskningens samhällsrelevans skall bedömas. En utvärdering av sam- hällsrelevansen bör innefatta en analys av dels forskningsresultatens användbarhet, dels i vilken omfattning forskningsresultaten faktiskt har använts. Det är naturligtvis en uppgift för varje sektorsorgan att svara för uppföljning och utvärdering av sin egen FoU-verksamhet. Sektorsor- ganens eget ansvar bör emellertid i vissa avseenden kompletteras för att få fram ett bättre underlag för forskningspolitiska beslut. Det krävs att samhällsrelevansen utvärderas också inom större områden än vad ett enstaka sektorsorgan svarar för. Det ankommer på regeringen att se till att sådana övergripande utvärderingar kommer till stånd”.

I 1993 års forskningsproposition angavs kvalitetskraven som ”grundläggande för all forskning”, men samtidigt betonades kraven på ”användbarhet och nytta” och på de statliga organ som förmedlar stöd till ”forskning för särskilda syften” ställdes kravet att ”löpande utvärdera såväl kvaliteten som betydelsen”. I denna proposition användes ibland också kvalitet som ett överordnat begrepp innefattande även relevansa- spektema. Beträffande forskningen vid institutioner inom det tekniska området sades t ex: ”Viktiga kvalitetsmått för deras forskning, vid sidan av dem som karakteriserar god inomvetenskaplig kvalitet, är att så kallade relevans- och nyttokriterier också är väl uppfyllda”.

Sektorsforskningen diskuterades också i den s k uppföljande forsk- ningspropositionen (prop 1993/94:177). Där sades bl a att sektorsorga- nens arbete måste karakteriseras av ”autonomi i vetenskaplig kvali- tetsprövning”. Samtidigt erinrades om att ”en stor del av forsknings- arbetet utförs vid universitet och högskolor som även har ansvar för att den vetenskapliga kvaliteten upprätthålls”.

Det sistnämnda påpekandet är intressant. Det skulle kunna tas till intäkt för ett resonemang om att det alls inte är sektorsorganen som har ansvar för kvaliteten på den forskning de stöder utan att detta ansvar helt åvilar högskolan som leverantör av det FoU-arbete som sektors- organen beställer. Ett projektstöd från ett sektorsorgan skulle med det synsättet kunna jämföras med ett uppdrag givet till ett konsultföretag. Jag anser emellertid att denna parallell, som mycket väl kan vara till- ämplig när det gäller uppdragsforskning för en kommersiell beställare, inte är tillämplig på bidragsforskning. Det ankommer ju på finansiären att prioritera projektansökningar och det skulle vara underligt om man därvid inte tog hänsyn till den vetenskapliga kvaliteten.

Högskolan bör hantera sektorsforskning på samma sätt som annan forskningsverksamhet vad avser kvalitetskontroll. Det betyder att sek-

torsforskningen skall integreras i institutionens samlade forskningspro- gram och inte tillåtas leva ett eget liv. Institutionsstyrelsens och pre- fektens ledningsansvar omfattar även sektorsforskni-ng och seminarier m rn bör ordnas på samma sätt som för fakultets- och rådsfinansierad forskning. Samtidigt har finansiären ett ”beställaransvar” vad avser de föreslagna projektens kvalitet och relevans och det måste finnas kriterier och metoder som möjliggör prioritering mellan inkomna ansökningar.

17.4. Förnyelse

Nya kunskaps- och forskningsområden skapas och tillväxer snabbt och parallellt härmed kan etablerade discipliner förlora i aktualitet och rele- vans. När det talas om forskningens förnyelse avses oftast just den i utredningsdirektiven nämnda förnyelsen av dess inriktning. Man kan emellertid också tänka sig en förnyelse inom ramen för en etablerad forskningsinriktning. En ny metodik kan t ex utvecklas för att effektivi- sera forskningsarbetet och möjliggöra studium av frågor eller fenomen som tidigare var oåtkomliga.

Forskningsfinansiärer och avnämare av forskningsresultat kan främja forskningens förnyelse på flera olika sätt. Finansiärema kan styra re— surserna mot forskningsområden i vardande och främja skapandet av ämnesöverskridande samarbete. De kan också bidra till ökad rörlighet mellan olika forskningsinstitutioner och forskningsmiljöer, vilket erfa- renhetsmässigt främjar kreativitet och förnyelse. När det gäller den mer tillämpade forskningen kan även avnämama stimulera forskningens förnyelse genom att formulera nya forskningsmål och identifiera rele- vanta och forskningsbara problem. Utbyte av forskare mellan högskola, övrig offentlig verksamhet och näringsliv bidrar också till forskningens problemmässiga och metodologiska förnyelse.

Det finns inga givna parametrar för att beskriva förnyelse och mäta fömyelsetakten, tvärtom innehåller de olika måtten på förnyelse stora osäkerheter framför allt vad gäller deras innehåll. Ett mått på veten- skaplig förnyelse är i vilken utsträckning resultaten kan publiceras i bra tidskrifter men publikationsfrekvensen är beroende av många andra parametrar som ämnesområde, publiceringsstrategi, konkurrens osv. Ett annat möjligt mått är förändringar i ämnesbenämningen på professurer men det är oerhört svårt att få fram någon relevant information ur dessa. En bred ämnesbeskrivning som "kemi" kan innebära stora förändringar i innehållet medan en förändring från ex "molekylär och jämförande immunologi" till "molekylärgenetisk och jämförande immunologi"

egentligen inte medför någon förändring alls. Inte heller omfördelning av forskningsmedel mellan områden ger någon god bild av faktiska för- nyelse eftersom områdesdefinitionema innehåller stora överlappningar mellan områden.

17.5. Förnyelse inom universitet och högskolor

Universitet och högskolor har som utförare av huvuddelen av den of- fentligt finansierade forskningen en central roll även i fömyelsearbetet. Samtidigt står de för forskningens basorganisation som av flera skäl inte kan förnyas i samma takt som t ex forskningsrådens projektportfölj. Deras möjligheter att åstadkomma mer betydande och snabba föränd- ringar begränsas av deras arbetsgivaransvar, kraven på grundutbild- ningens forskningsanknytning och kraven på att förvalta den nationella kunskapsmassan. De nya möjligheter som universiteten fått till själv- ständig planering genom att de själva inrättar och omprövar professurer har emellertid betytt att de i dag kan ta ett större ansvar för förnyelsen än tidigare. Den i kapitel 7 redovisade undersökningen om användning- en av den särskilda fakultetsresursen visar emellertid att universitet och högskolor trots tillförsel av särskilda medel inte lyckats åstadkomma någon väsentlig förnyelse.

Högskolan har i vissa fall unika möjligheter att bidra till förnyelse. Den har bäst förutsättningar att identifiera yngre forskare med särskilda förutsättningar för att förnya forskningen och kan därmed på ett tidigt stadium stödja dessa. Det är därför oroväckande att antalet rekryterings- tjänster i form av framför allt forskarassistenter är så litet eftersom det begränsar möjligheterna att ge yngre begåvningar en tidig plattform för den fortsatta verksamheten. Lärosätena har också unika möjligheter att stödja helt nya forskningsfält jämfört med finansiärerna eftersom finansi- eringen har så nära knytning till verksamheten att beslut kan fattas utan att forskningen lett fram till publicerbara resultat. De kan alltså stödja projekt som har svårt att få extemfinansiering i inledningsskedet och således fungera som något slags forskningens riskkapitalbolag.

Som en del av forskarsamhället deltar universitet och högskolor självklart i fömyelsearbetet men andra krav och uppbundna medel har begränsat aktiviteten. Det är emellertid viktigt att högskolorna fullt ut utnyttjar sina förutsättningar och att ekonomiska incitament för detta skapas. Mina förslag om att fördelningen av fakultetsanslagen i högre utsträckning skall baseras på fakultetemas verksamhet och om ett påslag för långsiktig kunskapsuppbyggnad bör verka i den riktningen.

17.6. Extemfinansiärernas roll i fömyelsearbetet

Forskningsråden spelar en stor roll i fömyelsearbetet genom att de förfogar över en betydande del av de grundforskningsmedel som inte är långsiktigt bundna. Den vetenskapliga utvecklingen styr såväl ansök- ningamas innehåll och utformning som de sakkunnigas bedömning av dessa ansökningar och det leder till en automatisk fömyelseprocess. Rådens bedömning av ansökningarna kan emellertid också påverkas av andra faktorer, såsom ansökningstrycket inom olika områden och den angivna eller upplevda prioriteringen av dessa områden.

Utredningen har, med avsikt att få en bild av förnyelsen, begärt information av forskningsråden. Ett mått som därvid kan användas är i vilken utsträckning projektportföljen omsätts. Inom NFR avslutas på en treårsperiod cirka 40 % av projekten och efter en sexårperiod återstår betydligt mindre än hälften av projekten. Inom TFR hade 56 % av de projekt som gavs bidrag avslutats efter 2,5 år och SJFR uppger i sin årsredovisning att cirka 30 % av projekten omsätts varje år. Omsätt- ningen är således stor men den är svårt att överföra i fömyelsetenner eftersom nya projekt mycket väl kan vara fortsättningar på gamla och gamla projekt kan innehålla väsentlig förnyelse trots att huvudman och projekttitel är oförändrade.

Ett annat mått på förnyelsen är att redovisa antalet bidrag till forskare som inte tidigare stötts av rådet. Inom NFR utgör antalet nya ansökning- ar normalt drygt hälften av det totala antalet ansökningar och en ny ansökan har ungefär hälften så stor chans att beviljas som en fortsätt- ningsansökan. Totalt innebär detta att ett 70-tal bidrag varje år går till forskare som inte tidigare stötts av rådet. Inom TFR var 1995 tre fjärde- delar av ansökningarna nya och beviljandeandelen var även här knappt hälften av fortsättningsansökningamas. Omsättningen inom gruppen av rådsfinansierade forskare är således relativt stor.

Fömyelsen av forskningsrådens projektstöd är inte bara ett resultat av prioriteringen av enskilda projekt. Råden gör också medvetna om- flyttningar av resurser mellan områden, t.ex. när man fastställer budget- ramar för olika delområden. De ofullständiga data som föreligger pekar emellertid på att denna mekanism utnyttjas i begränsad utsträckning. NFR har genom tillskapandet av särskilda insatsområden åstadkommit smärre omfördelningar under senare tid. TFR arbetar med en dynamisk modell där en viss del av medlen fördelas mellan teknikområdena base- rat på vissa parametrar, t.ex. ansökningstrycket och antalet disputerade forskare inom området. TFR har också satt upp som mål att inför varje

ansökningsomgång omfördela ca 30 % av forskningsmedlen. Den edet till forskarna som utredningen genomfört kan användas för att studera forskningsfinansiäremas fördelning av medel till olika åldersklasser och tjänster. I vårt stickprov fördelades 50 % av bidragsmedlen till pro- fessorer, 30 % till lektorer, 12 % till särskilda forskare och 7 % till forskarassistenter. Råden och sektorsorganen fördelade drygt 40 % till professorer och 9 % till forskarassistenter. Stiftelser och övriga bidrags- givare fördelade ungefär 60 % till professorer och ungefär 4 % till forskarassistenter. Utslaget på antalet personer i kategorierna får pro- fessorena drygt 1 000 kkr i bidrag per år, lektorer ungefär 300 kkr, forskarassistenter c:a 250 och särskilda forskare knappt 500 kkr/år

Fördelas bidragen efter ålderklass framgår det tydligt att forskare yngre än 35 år får mycket små bidrag från andra finansiärer än råden (Figur 1), medan övriga åldersgrupper finansieras med ungefär samma summa per forskare.

Kkr/lorskare 250 Åldersklasser 35 2 ( 00 35-44 150 422154 >

100

/

50

0

Råd Sektorsorg. Stiftelser Övriga

Figur l7:1 Medelbidraget för samtliga forskare i utredningens enkätunderök- ning fördelade på finansiärsgrupper och åldersklasser.

Stödet till yngre forskare är av stor vikt för förnyelsen av forskning- en. Yngre forskare bör på ett tidigt stadium ha möjlighet att erhålla medel i sådan omfattning att de får en självständig plattform att utveck- las från, vilket inte alls behöver innebära att de avstår från att delta i en forskargrupp. Råden har i detta avseende tagit på sig en särskild roll och fördelar betydligt mer medel till yngre än övriga finansiärer. Med tanke på övriga finansiärers finansieringsstruktur och att ökningen av bidrags- medel främst kommer att ske inom grupperna stiftelser och övriga anser jag att denna roll ytterligare måste förstärkas. Således bör regeringen i sin instruktion till rådsorganisationen tydligt anvisa att stöd till yngre forskare är ett mål för finansieringen. Målet finns redan i de verksam-

hetsmål som regeringen angivit i regleringsbrev men det bör lyftas fram och återredovisningen i årsredovisningen bör vara utförlig med möjlig- heter till jämförelser mellan råden t.ex genom att regeringen preciserar de mått som skall redovisas.

Rådens förmåga att göra medvetna omprioriteringar av sitt forsk- ningsstöd över disciplingränser är svagare än deras förmåga att prioritera mellan projekt inom enskilda discipliner. Sett över en längre tid görs naturligtvis ändå sådana förändringar kopplade till samhälls-, forsknings- och kompetensutvecklingen. De väsentliga förändringarna i fördelning- en av rådens forskningsstöd liksom mellan forskningsråden har dock på senare tid varit relaterade till statsmaktsbeslut där särskilda resurser an- visats för prioriterade områden och där medlen senare kommit att ingå i rådens basresurser. För att förbättra möjligheterna till omprioriteringar mellan discipliner och mellan råd behövs dels en medveten policy för förnyelse, dels resurser för en relativt omfattande omvärldsbevakning och utredningsverksamhet. Sådana resurser finns i mycket begränsad ut- sträckning hos råden i dag. De är som organisationer skräddarsydda för att hantera ansökningar och saknar i stor utsträckning övergripande planering och prioritering. Skillnader finns härvid mellan råden.

Omfördelning av resurser från ett område till ett helt annat kan nor- malt inte göras på grundval av inomvetenskapliga kriterier på samma sätt som råden prioriterar sina forskningsprojekt inom disciplinerna. Omfördelningama måste i stället bygga på övergripande forsknings- politiska bedömningar som väger in behovet av profilering, omvärlds- förändringar, samhällsbehov och kunskap om enskilda forskargruppers kompetens i ett globalt perspektiv. De nuvarande forskningsråden har i allmänhet alltför begränsade resurser för ett planeringsarbete av detta slag. Rådsövergripande bedömningar görs heller inte. Den i det före- gående föreslagna forskningsrådsstyrelsen kommer däremot att kunna avsätta erforderlig kompetens och resurser för detta ändamål.

Sektorsorgan och privata finansiärer som stiftelser och näringsliv bidrar till förnyelse genom att deras forskningsbehov medför en an- norlunda problemformulering än den inomvetenskapliga. Problemen har ofta sin utgångspunkt i problemkomplex där helt olika discipliners forskning blandas, vilket kan leda till en väsentlig förnyelse också inom grundvetenskapema. F rågeställningama är ofta tvärvetenskapliga vilket kräver ny kompetens, nya samarbetsmönster och ny metodik. Den stora svårigheten ligger i dessa fall i att uppnå en effektiv total kvalitetsbe- dömning eftersom det ofta saknas kvalificerade bedömare av forskning- ens kvalitet. Man måste således i hög utsträckning lita till disciplinemas kvalitetsgranskning för att uppnå den nödvändiga balansen mellan

förnyelse och självkritik. Ett annat problem är bedömningen av forsk- ningens relevans (se kapitel 10).

Samspelet med samhället utanför högskolan innebär också ett utbyte av kompetens och personal. Rekrytering av högskoleforskare till nä- ringslivet leder till att den slutenhet gentemot omvärlden som tidigare karakteriserat delar av högskolan minskar samtidigt som det bidrar till en förnyelse både inom högskolan och inom näringslivet. Detta senare slag av förnyelse är dock av ett annat mindre genomgripande slag än den som ligger i utveckling av metodik och problemställningar.

Samtidigt är sektorssystemet stabilt, problemställningama ändras inte särskilt mycket över tiden. Sektorsforskningen kan därigenom verka konserverande och motverka förnyelse. En omfattande sektorsforskning kan vidare begränsa den fria forskningens möjligheter att förnyas genom att den är kraftigt styrande på vilken forskning som i praktiken bedrivs inom högskolan. Utrymmet för forskarnas egna initiativ blir begränsat.

17.7. Lika behandling av kvinnor och män?

Forskarsamhället är en på det hela taget mansdominerad värld där topptjänstema till 93% besätts av män. Utvecklingen under de senaste 20 åren antyder dock att en förändring är på väg främst i det att andelen kvinnliga examinerade doktorer har ökat kontinuerligt för att 1994/95 ligga på 33%. Utvecklingen går dock relativt sakta och i den fortsatta forskarkarriären minskar andelen kvinnor i varje tjänstesteg mer än vad som förklaras av förhållandet mellan män och kvinnor i det skikt som kan söka tjänster.

Orsakerna till den sneda könsfördelningen är svåra att identifiera men utredningen konstaterar att för att forskningsfinansieringssytemet skall kunna fungera optimalt måste de bästa forskarbegåvningama vara motta- gare av bidrag, vilket innebär att begåvningsresursen inom den kvinnliga delen av befolkningen måste utnyttjas. Kvinnliga forskare tycks dock ha en annan framtoning än manliga och en ny stor bibliometrisk studie (Sonnert and Holton, American Scientist, Febr. 1995) visar liksom tidigare studier att kvinnor publicerar färre artiklar men samtidigt att dessa artiklar citeras i betydligt högre utsträckning. Författarna konstate- ra att kvinnornas resultat är "more noteworthy". Det är dock möjligt att en sådan publiceringsstrategi minskar möjligheterna att erhålla bidrag och tjänster. Även andra skillnader i sättet att vara kan påverka möjlig- heterna att erhålla finansiering, varför det är viktigt att studera om finansieringssystemet missgynnar kvinnor i förhållande till män.

Frågan om behandlingen av kvinnor vid fördelningen av forsknings- rådens stöd har uppmärksammats bl a i massmedia under föregående år och råden har kritiserats för att missgynna kvinnor vid medelsfördel— ningen. Rådens insatser är särskilt viktiga mot bakgrund av att deras medel är mer rörliga än basresursema och med tanke på deras ansvar för forskningens förnyelse. Utredningen om insatser för kvinno- och jäm- ställdhetsforskning har presenterat viss statistik från rådens medelsför- delning och i sammanfattning kan resultatet presenteras som i nedan- stående diagram.

% sökande män % beviljade män

60 X % sökande kvinnor 50 X % beviljade kvinnor ,

40 30

20 10

100

80

60

40

20

Forskningsråd Sektorsorgan Forskningsråd Sektorsorgan

Figur 17:2 Andelen erhållna bidrag som procent av sökta för män och kvinnor samt andelen kvinnor av bidragssökande. Data från SOU l995:110 s.46.

Den stora skillnaden mellan kvinnor och män gäller andelen sökande medan skillnaden vad gäller den beviljade andelen inte är särskilt stor. Skillnaden är dock tydlig och det bör vara en uppgift för de forsknings- finansierande organen att utreda varför skillnaden finns. Ser man till enskilda bidragsgivare är det svårt att urskilja något särskilt mönster utom att möjligen organ som har ett stort antal kvinnliga sökande tende- rar att i högre grad missgynna kvinnor.

Skillnaden i antalet beviljade bidrag är relativt liten men skillnaden i bidragens storlek är som konstaterats i kapitel 14 betydligt större. Data från enkätundersökningen av forskarnas bidrag och ansökningar visar på mycket stora skillnader vad gäller totala bidrag för de olika grupperna av forskningsfinansiärer (Figur 1722). Med denna indelning i kön, ål- dersklass och finansiär blir antalet svar i varje cell ibland relativt litet varför slumpmässiga variationer kan förskjuta stickprovets värden gan- ska kraftigt från poulationens. Enskilda punkter i diagrammen har såle—

des en relativt stor felmarginal men det totala intrycket är ändå mycket övertygande.

Kvinnor tycks således i medeltal inte erhålla mer än drygt hälften så mycket bidrag som mån om hänsyn tas endast till ålder. En del av förklaringen ligger naturligtvis i att professorer är de största bidragsmot— tagarna och dessutom i mycket hög utsträckning män. Studerar man emellertid könskillnadema i förhållande till tjänst finner man att kvinnli— ga professorer endast erhåller 40% av de manligas bidrag och att kvinn- liga lektorer, forskarassistenter och särskilda forskare erhåller knappt 2/3 av motsvarande manliga kollegors bidrag.

En annan skillnad är att kvinnor söker något färre bidrag än män men samtidigt lägger de ner lika mycket tid på att framställa ansök- ningarna och alltså mer tid på varje enskild ansökan. Det ligger nära till hands att jämföra skillnaderna i sättet att söka bidrag med skillnaderna vad gäller publicering av resultat men skulle de kvinnliga forskarnas ansökningar, liksom artiklarna, vara mer betydelsefulla är resultaten av enkätundersökningen alarmerande.

Kkr/forskare Kkr/forskare b) 250 125 200 150 100 50 03 45- 54 >E'i4 45- 54 >5 Kkr/forskare Kkr/iorskare d) 80 30 d' 60 20 40 10 20 9 03 0 45- 54 >54 (35 35-44 45-54 >54

Figur 17:3 Medelbidrag till kvinnliga och manliga forskare i åldersklasser. Diagram a) är forskningsråd, b) sektorsorgan, c) stiftelser och d) övriga finan- siärer.

Utifrån de här redovisade resultaten är det uppenbart att regeringen bör uppdra åt de statliga forskningsfinansiärema att i detalj studera fördelningen av bidrag med avseende på utfallet för kvinnor och män. Den här redovisade studien är alltför liten för att dra några säkra slut- satser men ändå tillräckligt tydlig för att en väsentlig insats från forsk- ningsfinansiärema skall vara befogad. Även de ickestatliga finansierings- organen bör förhoppningsvis kunna delta i en studie så att effekten av det totala forskningsfinansieringssystemet på jämställdheten mellan kvinnor och män kan analyseras.

Det torde också vara motiverat att kontinuerligt följa jämställdhets— utvecklingen inom universitetsforskningen både på finansiärs och ut- förarsidan. Ett centralt organ, t.ex. Högskoleverket bör därför ansvara för genomförande av "jämställdhetsrevisioner” vid högskolorna och de statliga forskningsfinansiärema. Revisionema bör leda till att statsmakt- ernas underlag för åtgärder väsentligt förbättras och de kan också funge- ra som incitament för att påskynda utvecklingen genom att fakultets- anslaget till viss del görs beroende av revisionerna (jfr kapitel 7).

Jag har i det föregående föreslagit att rådsorganisationen kompletteras med en överordnad styrelse, Forskningsrådsstyrelsen. Denna avses få ansvaret för strategiska och övergripande forskningspolitiska frågor inom grundforskningsområdet. En betydelsefull uppgift för styrelsen blir jämställdhetsfrågoma där styrelsen bör planera jämställdhetsarbetet, fastställa riktlinjer för rådens arbete och styra resurser så att de skev- heter som mina undersökningar indikerar rättas till. En utförligare be- skrivning av forskningsrådsstyrelsens arbetsuppgifter har lämnats i kapitel 9.

I ett läge då Sverige behöver satsa sina bästa begåvningsresurser för att utveckla landets välfärd och skapa nya kunskap är det en misshus- hållning med resurserna att inte fullt ut utnyttja den potential och be— gåvningsreserv som kvinnorna utgör. En utgångspunkt för mina förslag är att jämställdhet på ett naturligt sätt skall ingå i målsättningen för all forskningsverksamhet och att alla forskningsfinansiärer och forsknings- genomförare måste beakta detta. Det innebär att jag är tveksam till att bygga upp särskilda organisationer som enbart ansvarar för fördelning av resurser för kvinnoforskning eftersom sådana bidrar till en ökad splittring i finansieringssystemet och kan fungera som ett alibi för andra större aktörer att försumma frågorna. De tillägg i högskoleförordningen och i forskningsrådens instruktioner som ålägger berörda att beakta jämställdhetsaspektema är en viktig åtgärd och jag förutsätter att mot- svarande förändringar görs i bestämmelserna för andra forskningsfinan- sierande myndigheter.

Jämställdhetsarbetet inom universitet och högskolor byggs nu upp lokalt på grundval av en rad egna initiativ och i enlighet med de åt- gärdskrav som ställts till följd av riksdagens beslut med anledning av jämställdhetspropositionen. Forskningsrådsstyrelsen bör avsätta medel för olika åtgärder samt ansvara för erforderlig samordning och erfaren- hetsutbyte mellan lärosäten. Dessutom bör fakultetsanslagens fördelning mellan lärosäten delvis göras avhängig hur väl fakulteterna sköter jäm- ställdhetsarbetet. Det ligger inte i mitt uppdrag att föreslå åtgärder för jämställdhetsarbetet hos forskningsutförama men fakulteterna kan ur flera synvinklar ses som finansiärer, varför samma krav på en genomgri- pande analys av snedfördelning mellan könen bör ställas på dessa. Man bör också mer aktivt arbeta med lokala jämställdhetsplaner och åtgärder som resurscentra för stöd åt forskare från underrepresenterat kön. Inom flertalet fakulteter handlar det om underrepresentation av kvinnor men det finns områden, t.ex. inom omvårdnadsforskningen där andelen män är mycket låg.

Som framgått av kapitel 14 är fördelningen av forskningsbidrag mellan kvinnor och män i hög grad beroende av fördelningen inom olika tjänster, varför åtgärder för att utjämna könskillnadema inom tjänstestrukturen blir av stor betydelse för en utjämning av bidragen. Riksdagen har genom sitt ställningstagande till propositionen 1994/951164, Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsom- rådet, beslutat om en rad åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i utbildning och forskning. Bland dessa åtgärder finns exempelvis särskil- da medel för inrättande av nya professurer och forskarassistenttjänster i syfte att förbättra kvinnors möjligheter att göra forskarkarriär. Univer- sitet och högskolor skall också sätta upp särskilda jämställdhetsmål.

En särskild utredare (Ebba Witt - Brattström) har i betänkandet SOU 1995:110, Viljan att veta och viljan att förstå, redovisat förslag till in- satser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Betänkandet är på remiss till mars 1996 och forskningsfinansieringsutredningen har avgivit re- missyttrande över utredningen.

Regeringens beslutade åtgärder tillsammans med eventuella åtgärder till följd av mina och Ebba Witt-Brattströms förslag bör avsevärt kunna påskynda utvecklingen i riktning mot en mer jämställd forskning. En förutsättning är dock att arbetet vid framför allt universitet och högsko- lor genomförs med entusiasm och effektivitet och ekonomiska incita- ment är en viktig faktor för ett lyckosamt resultat.

17.8. Sammanfattande bedömningar och förslag

1 . Forskningssystemets inomvetenskapliga kvalitetskontroll bör utnyttjas fullt ut för all typ av forskning. Sektorsforskningen måste därför granskas på samma sätt som den inomvetenskapligt motiverade forskningen både i finansiärs- och utförarledet, men samtidigt också bedömas utifrån ett vidgat kvalitetsbegrepp där även relevans ingår.

2. En väsentlig fömyelsefaktor är att yngre forskare tidigt ges en själv- ständig plattform. Forskningsråden bör ges ett än mer uttalat ansvar för att stödja yngre forskare med projektbidrag och högskolorna bör i betydligt större utsträckning inrätta rekryteringstjänster. Fakultets- anslagens fördelning mellan lärosäten bör till en del vara avhängigt hur väl fömyelsearbetet fungerar.

3. Forskningsrådssystemets kapacitet att göra de bedömningar som erfordras för att omfördela resurser mellan områden ökas genom den samordning av resurserna som inrättande av en forskningsrådsstyrelse innebär.

4. Utredningens studier visar att kvinnor erhåller externa bidrag i betyd- ligt mindre omfattning än män, och att vare sig ålder eller tjänste- struktur förklarar detta. En genomgripande analys av hur stor skillna- den är och om möjligt vilka påverkbara förhållanden som orsakat skillnaderna bör genomföras av finansiärerna. Regeringen bör uppdra åt de statliga forskningsfinansiärema att genomföra en sådan studie och samtidigt redovisa vilka åtgärder som kommer att vidtas för att rätta till förhållandet. Det vore också önskvärt att även icke statliga finansiärer medverkade.

5. Jämställdhetsrevisioner bör genomföras vid forskningsfinansiärer och forskningsutförare.

18. Finansiering av tvärvetenskap

18.1. Inledning

Forskningens inriktning mot förnyelse leder ofta till gränsöverskridanden och uppkomst av nya ämnen. Ämnesfloran vid universitet och högskolor bär syn för sägen med ämnen som socialmedicin , afrikanistik, dator- lingvistik, fysikalisk biologi, humanekologi, freds— och konfliktforsk- ning, ekotoxikologi, limnologi osv. — ämnen som nyligen eller för lång tid sedan vuxit fram ur tvärvetenskapliga problemställningar. Vetenskap- lig utveckling innebär definitionsmässigt gränsöverskridande, vilket ofta innebär att gränser till andra ämnen passeras. Med utgångspunkt från vetenskapens framgång kan man konstatera att forskningssystemet hit- tills klarat dessa processer mycket bra och något nytt utvecklas ur kunskapsbas, begreppsapparat och metodik från flera olika områden.

Forskningsproblemens komplexitet ökar dock och allt större krav ställs på finansieringssystemetDe anlitade ansökningsgranskama måste t ex kunna bedöma forskning inom nya fält och granskningssystemet har ett direkt inflytande på finansieringen. Finansiering av tvärvetenskapliga forskningsprojekt sker i huvudsak genom de etablerade kanalerna men frågan bör ställas om tvärvetenskapens karaktär leder till särskilda finansieringsproblem. Basfinansierings-strukturen likväl som forsknings- rådsorganisationen är uppbyggd på grundval av den traditionella fakul- tetsorganisationen och det kan finnas anledning att studera om denna uppbyggnad är mer konserverande än nödvändigt och således hindrar förnyelse.

Regeringen har givit forskningsråden under Utbildningsdepartementet och F orskningsrådsnämnden i uppdrag att föreslå åtgärder för att främja tvärvetenskaplig forskning. De har vid genomförandet av detta i enlighet med direktiven samrått med utredningen.

18.2. Tvärvetenskapens karaktär och särskilda finansieringsproblem

Tvärvetenskaplig forskning tar sin utgångspunkt i problem, vetenskapli-

ga eller eller andra, som kräver insatser från flera olika vetenskapsgrenar för sin lösning. All god forskning kan sägas vara gränsöverskridande, men tvärvetenskaplig forskning överskrider alltså inte bara gränserna för vår kunskap utan också gränserna mellan de olika discipliner som for- skarsamhället från tid till annan definierar.

Tillhörigheten till en disciplin ger forskaren en referensram och ett norrnsystem. Tvärvetenskap måste utnyttja en kombination av måttstock- ar från olika discipliner och den har från början inte tillgång till etable- rade forskare, som kan fungera som granskare, inom området. Ändå måste för tvärvetenskap gälla samma kvalitets- och relevanskrav som för annan forskning.

Kreativa forskare tar själva initiativ till gränsöverskridande forskning när problemställningama kräver det. I den meningen fungerar på det hela taget det disciplinärt uppbyggda forskningssystemet och det är sällan större problem för sådan tvärvetenskap än för annan nydanande forskning.

Universitetsinstitutionernas förmåga att skapa en positiv och kon- struktivt kritisk miljö för forskningen avtar emellertid med spännvidden inom det tvärvetenskapliga projektet eller för att uttrycka det på ett annat sätt, nya infallsvinklar som känns fruktbara för övriga forskare på en institution accepteras antingen de är tvärvetenskapliga eller inomdis- ciplinära.

Det disciplinära systemet kan därmed förväntas fungera betydligt sämre om problemet formulerats utanför det egna eller närliggande ämnen. Projekt som avser att lösa problem som formulerats av myndig- heter eller industri kommer att ställa frågor som i de flesta fall inte känns fruktbara för övriga forskares verksamhet, varför sådana projekt får svårt att integreras i den normala vetenskapliga aktiviteten.

Med dagens alltmer integrerade kunskapsproduktion där kunskaper och ideer i hög utsträckning skapas också på andra ställen än i högsko- lan och där tvärvetenskap utifrån problem formulerade av näringsliv och samhälle ofta visat sig produktiva även i ett grundforskningsperpektiv är det emellertid viktigt att högskolan och forskningsfinansiärema aktivt bidrar till forskning runt tvärvetenskapliga problem. Universitets- och fakultetsledningar har därför ett ansvar för att skapa och vidmakthålla forskningsmiljöer som främjar samarbete över ämnesgränserna. De försök som gjorts i syfte att etablera sådana långsiktigt tvärvetenskapliga forskarmiljöer har ofta fått formen av centrumbildningar eller gemen— samma institutioner över fakultets- eller sektionsgränser. Vanligt är ock- så att genom samlokalisering skapa fysisk närhet utan särskilda organi— satoriska åtgärder. Tema—institutionen i Linköping är en annan modell.

Om tvärvetenskap innebär samarbete mellan forskare från närliggan-

de ämnen överskrids visserligen disciplingränsema, men en projektan- sökan från dessa forskare kan kanske fortfarande hanteras av en och samma forskningsfinansiär, under förutsättning av att denne har utveck- lat lämpliga former för bedömning av sådana tvärvetenskapliga projekt. Några råd arbetar t ex med särskilda tvärvetenskapliga bedömnings- grupper.

Tvärvetenskapliga projekt som innefattar samverkan mellan traditio- nellt mer åtskilda specialiteter (t ex från olika fakultetsområden inom högskolan) ger upphov till större svårigheter sett från finansieringssyn- punkt. Det är knappast möjligt att få en integrerad tvärvetenskaplig ansökan bedömd på ett tillfredsställande sätt i ett disciplinärt forsknings- råd, och det är inte säkert att det är bättre att skicka en sådan ansökan till alla de råd eller andra finansiärer som enligt de sökandes bedömning borde vara intresserade. För att det skall fungera och leda till rimliga beslut fordras nämligen för det första att berörda finansiärer ser värdet i den ämnesöverskridande ansatsen och för det andra att samråd sker mellan dessa finansiärer, och helst också med de sökande.

En möjlighet som står till buds för deltagarna i ett tvärvetenskapligt projekt är att finansiellt dela upp projektet och lämna in dess olika delar till de olika finansiärer som bedöms lämpliga för ändamålet. Projektets intellektuella synergieffekter går emellertid då förlorade, och eftersom ingen finansiär ser helheten finns det en risk för suboptimering i besluts- fattandet.

Att bedöma tvärvetenskapliga forskningsprojekt är alltså förhållande- vis svårt. Dessutom växer ofta nya forskningsområden fram inom pro— jekten med krav på ny teori- och metodutveckling. Det senare tar tid och det kan därför vara motiverat att låta finansieringsbesluten bli relativt långsiktiga. Därigenom skapas också bättre förutsättningar för uppbyggnad av tvärvetenskaplig kompetens.

Forskningsrådsnämnden (FRN) skall enligt sin instruktion ”främja samordning och samarbete mellan forskningsråden inom Social-, Ut- bildnings-, Jordbruks- och Näringsdepartementens verksamhetsområden” och även ”främja samarbetet mellan forskningsråden, å ena sidan, och andra myndigheter och organ, å den andra, i frågor som avser initiativ till forskning, vetenskaplig bedömning av forskning eller finansiering av forskning”. Konkret kan dessa mål ansetts ha nåtts när de nämnda råden och myndigheterna, ev tillsammans med FRN, samfinansierar tvärveten- skapliga eller andra forskningsprojekt. Det är emellertid inte särskilt ofta som detta sker och huvuddelen av de FRN-stödda projekten har ingen annan finansiär.

F RN har därför kommit att fungera som finansiär av tvärvetenskap och av forskning som motiveras av sektorsövergripande samhällspro-

blem. Det är en mycket svår uppgift att fylla den rollen över hela forsk- ningsfältet, och frågan kan ställas om det är möjligt att i ett enda organ upprätthålla önskvärd vetenskaplig kompetens för att kunna bedöma och fatta beslut om forskningsprojekt i hela detta gränslösa område. Ett annat organ som i princip finansierar forskning inom alla vetenskapliga discipliner är Riksbankens jubileumsfond. Samtidigt som denna bredd möjliggör stöd till tvärvetenskapliga projekt ger den anledning till samma frågor som beträffande FRN.

Å andra sidan finns det också en risk för fragmenterad finansiering av forskningsområden som kräver tvärvetenskapliga insatser. Små spe- cialiserade sektorsforskningsorgan kan behöva samverka med andra forskningsfinansiärer för att säkerställa en hög nivå på kvalitetsbedöm- ningama och för att optimera tillförlitligheten vad gäller teori— och metodutveckling. Alternativt skulle statsmakterna kunna ge de större råden eller sektorsforskningsorganen särskilda resurser för tvärveten- skaplig forskning i anslutning till ett visst problemområde.

Sektorsforskningen ställer ofta sådana krav att en tvärvetenskaplig ansats erfordras för problemlösningen. Ett exempel är miljöforskningen som ofta bygger på samverkan mellan naturvetenskap, teknik och sam- hällsvetenskap. Avnämarna inom detta område formulerar sällan sina problem så att de faller helt inom de etablerade disciplinerna, utan den forskning som erfordras är tvärvetenskaplig till sin natur. Sektorsforsk- ningsorganisationen är således i denna mening bättre anpassad till tvär- vetenskap än grundforskningsorganisationen. Eftersom utförandeorgani- sationen i högskolan är disciplinbaserad kan det också uppstå svårigheter för sektorsorganen att finna forskare som är villiga och kompetenta att bedriva den forskning som efterfrågas.

18.3. Rådsorganisationens förslag för att främja tvärvetenskaplig forskning

Regeringen uppdrog 1995-06-21 åt HSFR, MFR, NFR, TFR och FRN att i samråd med forskningsfinansieringsutredningen föreslå åtgärder som främjar tvärvetenskaplig forskning. Utredningen har följt och kom- menterat myndigheternas arbete. Jag utgår i mina förslag från deras förslag och vidareutvecklar det mot bakgrund av mina förslag i övrigt. Det är därför motiverat med en sammanfattande beskrivning av forsk- ningsrådsnämndens och rådens förslag.

I bakgrundsbeskrivningen till detta uppdrag skriver regeringen att

medan tvärvetenskapen under 1960- och 1970-talen ofta var politiskt initierad (samhällsmotiverad) och byråkratiskt styrd, finns det idag starka vetenskapliga skäl för en stärkt tvärvetenskap. Vetenskapliga framsteg sker nämligen ofta i gränsområdena mellan discipliner eller i samverkan mellan grundforskning, tillämpad forskning och utvecklings- arbete. Samtidigt konstaterar regeringen att det interdisciplinära samar- betet p g a forskningens ökade komplexitet måste utgå från en fortsatt och kanske to m fördjupad specialisering. Det sägs också att det kanske viktigaste skälet för ett stärkt tvärvetenskapligt synsätt fortfarande ges av samhällsutvecklingen, där problemen i ökad utsträckning behöver hjälp av forskning i vilken olika discipliner samverkar.

Uppdraget gick ut på att inom råden skapa prioriterings— och be- slutsstrukturer som gör det möjligt att värdera och stödja tvärvetenskap. Forskningssamverkan som omfattar flera forskningsråd sades också vara angelägen och särskilt underströks vikten av broar mellan humani- ora/samhällsvetenskap och naturvetenskap/medicin/teknik. Förslagen kunde avse såväl ”samverkansstrukturer mellan forskningsfinansiärema som mer långtgående förändringar av forskningsrådens organisation och arbetssätt”. Forskningsråden och FRN har i januari 1996 redovisat upp- draget till regeringen. De beskriver i rapporten två principiellt olika organisationsformer, dels en satsning på ad hoc samverkan mellan inomvetenskapligt starka forskargrupper, dels institutionaliserad tvärve- tenskap. Inomvetenskapliga kvalitetsskäl talar för den första modellen medan kostnadseffektivitet talar för den senare. Den avvägning som råden och F RN gör innebär att de föreslår att samverkan mellan forskar- grupper kopplat med en mäklar- och tolkfunktion i finansieringsstruktu- ren prövas. Samverkan kan på sikt leda till fast institutionaliserad samverkan.

I myndigheternas rapport beskrivs svårigheterna för forskare som satsar på en tvärvetenskaplig karriär. Det är svårare att få forsknings- bidrag, svårare att få resultaten publicerade och vid tjänstetillsättning är forskningen ofta mindre meriterande. Tvärvetenskaplig forskning be- döms ofta vara av lägre inomvetenskaplig kvalitet, bl. a. beroende på att den har en osäkrare vetenskaplig bas och genomförs inom ett område där inomdisciplinära kvalitetskriterier inte är färdigutvecklade. Trots detta kan en insats föra forskningsfronten framåt. Förståelsegenombrott sker ofta i gränsområden mellan discipliner.

Råden och FRN föreslår åtgärder på fyra plan, intagning av veten- skapsteori i all forskarutbildning, förändring av universiteten genom förändrad meritvärdering vid tjänstetillsättning, bildande av storinstitu- tioner, centra m m, tilldelning av riktade bidrag till vetenskapliga tids- krifter med tvärvetenskaplig profil för att förbättra publiceringsmöjlig-

heterna samt till sist åtgärder för att underlätta för forskarna att erhålla forskningsanslag. Den sista åtgärden är ur utredningens perspektiv av särskilt intresse.

Förslaget att underlätta för forskarna att få anslag bygger på en upp- delning av tvärvetenskapen efter stegens storlek och efter om forsk- ningen är forskarinitierad eller samhällsmotiverad.

För mer närliggande områden som kan hanteras inom ett råd eller i samarbete mellan olika råd vidareutvecklar enligt förslaget råden sitt hit- tillsvarande arbete. Exempel på åtgärder är NFR:s insatsområden som berör gränsytoma mellan olika naturvetenskapliga insatsområden, t.ex. området global biogeosfärsdynamik eller HSFR:s program förjämföran- de kulturforskning. För att främja forskarinitierad tvärvetenskap in- rättar råden och F RN en beredningsgrupp med uppgift att identifiera ur vetenskaplig synpunkt särskilt lovande gränssnitt. Råden beslutar där- efter själva om sitt stöd till områdena och FRN står för kostnaderna för administrationen av arbetet.

För forskning som motiveras av ett identifierat kunskapsbehov i samhället och som innebär stora tvärvetenskapliga steg skall F RN funge- ra som en aktiv initieringsfunktion med en mäklar— och tolkroll. En fast sådan resurs bildar ett särskilt kunskapscentrum, vars erfarenhet av tvär- vetenskaplig initiering sänker transaktionskostnadema för framtida tvärvetenskapliga satsningar. Även detta förslag innebär en fortsättning utan större förändringar av det arbete som FRN hittills bedrivit.

18.4. Samverkan mellan forskningsfinansiärer

Utredningen beslöt 1995-08-18 att uppdra åt FRN att beskriva och bedöma befintlig samverkan mellan olika finansiärer (statliga, icke— statliga, internationella, utländska) samt bedöma utvecklingsmöjligheter— na för sådan samverkan. Nämnden kunde därvid bygga på sina egna erfarenheter av arbetet med att främja samverkan i det svenska FoU— systemet men uppdraget har också krävt insamling av data från andra håll.

FRN:s uppdrag redovisas i rapporten ”Samverkan i svensk forsk- ningsfinansiering”, SOU l996:2. Ett kapitel ägnas åt finansiering av tvärvetenskaplig forskning och i detta ges också en beskrivning av pågå- ende insatser för tvärvetenskap inom forskningsrådsssystemet. Förslag- en vad gäller främjande av grundläggande tvärvetenskaplig forskning överensstämmer i huvudsak med de förslag som FRN och råden gemen- samt lämnat i det tidigare beskrivna till regeringen redovisade uppdra-

get. Man har också uppmärksammat de problem som uppstår på grund av den stora andelen fakultetsanknuten universitetsforskning inom strikt ämnesinriktade institutioner. Till de få undantagen från denna struktur hör Tema—institutionen vid Linköpings universitet. Fakulteternas forsk- ningsorganisation gör det svårt att ta upp breda fakultets- och disciplin- överskridande problem och särskilda ansträngningar erfordras. F RN kan, enligt rapporten, lämna viktiga bidrag genom att i samverkan med något eller några universitet skapa incitament för att få universiteten att inom universitetsorganisationen direkt under rektorsämbetena, inrätta särskilda ”institut” inom vilka forskare från flera discipliner samverkar över längre tidsperioder. Utredningen har diskuterat denna fråga i kapitel 8. Sektorsforskning innebär ofta tvärvetenskaplig forskningssamverkan som involverar både finansiärer och forskare. Miljöforskningen är ett bra exempel. I rapporten Forskning och utveckling för bättre miljö 1996, En rapport från tretton svenska finansiärer av miljöforskning (N aturvårds- verkets förlag) lyfter man fram möjligheterna att bilda nätverk med forskare, näringsliv, kommuner och samhällsrepresentanter för mång — och tvärvetenskapliga programområden liksom behovet att initiera och stöda tvärvetenskapliga forskargrupper. Miljöproblemens komplexitet kräver att forskningen tar sig an hela system.och inrättar flervetenskapli- ga och problemorienterade programområden där ledningsgruppema ar- betar tvärvetenskapligt medan enskilda forskare arbetar inom sina re- spektive ämnesområden eller i tvärvetenskapliga forskargrupper.

18.5. Utredningens bedömning

Forskningsrådsnämnden och forskningsråden har i sin utredning valt att dela upp tvärvetenskapen i två sinsemellan olika kategorier efter de tvärvetenskapliga stegens storlek. Den första kategorin karakteriseras av att tvärvetenskapen finns i gränssnittet mellan två närliggande vetenska- pliga fält, t.ex. fysik och kemi medan den andra representerar stora steg t.ex. mellan teknik och beteendevetenskap. Det senare slaget motiveras också ofta av olika samhälleliga problem.

Även jag ser denna uppdelning som ändamålsenlig men jag anser att råden och FRN underskattat betydelsen av problemformuleringen. Tvär— vetenskap som formulerats utifrån disciplinär forskning har betydligt lättare att få acceptans vid universitet och högskolor än sådan som formulerats utifrån andra aspekter t.ex. samhällsmotiv även om stegläng- den i det förra fallet är betydligt längre. En uppdelning efter steglängd är dock det mest praktiska för att beskriva de åtgärder som erfordras

för att främja tvärvetenskaplig forskning eftersom stora steg normalt kräver mer genomgripande insatser för en positiv utveckling.

Som framgår av de redovisningar som lämnats i det föregående sker även inom den nuvarande strukturen en utveckling i riktning mot mer tvärvetenskaplig forskning. Inomvetenskapligt starka forskare och for- skargrupper etablerar kontakter och samarbeten med andra forskare inom närliggande eller mer avlägsna discipliner. Det är visserligen svårt att mer exakt beskriva denna tvärvetenskapliga samverkan eftersom det handlar om ad hoc samverkan mellan forskare och forskargrupper som finansieras av de reguljära disciplinära anslagen, men situationen är således redan i dag gynnsam för en vidare utveckling av tvärvetenska- pen. De ytterligare administrativa eller ekonomiska åtgärder som kan vidtas kan inte bli annat än ett stöd till den utveckling som redan pågår.

En viktig uppgift är att åstadkomma sådana strukturer att tvärveten- skap främjas. Det kan ske genom en rad åtgärder på olika nivåer. För- ändringar i forskarutbildningen och tillskapandet av större och mer mångsidiga institutioner och centrumbildningar är åtgärder som kan vidtas lokalt. Även fakultetsindelningen kan behöva diskuteras i detta sammanhang. Tydligt angivna mål och krav på redovisning av insatserna i årsredovisningar bör bidra till att utveckla denna form av tvärveten- skap ytterligare.

Forskningsråd och fakulteter bör inom ramen för sitt arbete kunna främja den form av tvärvetenskap som i huvudsak motsvarar den första kategorien i den i det föregående skisserade indelningen av tvärveten- skap. Utvärdering och uppföljning av högskolans arbete i detta avseende bör göras av något utomstående organ, t.ex. Högskoleverket eller den av mig föreslagna Forskningsrådsstyrelsen. Öronmärkta medel ses med skepsis i forskarsamhället men erfarenheterna visar att det är en fram- komlig väg.

För stora delar av den samhällsmotiverade tvärvetenskapen, fram— förallt den som innebär samverkan mellan vitt skilda discipliner, anser jag emellertid att det behövs en fastare organisation. Öronmärkta medel och samfinansiering är inte tillräckliga instrument för att främja god tvärvetenskaplig forskning där det krävs att helt nya metoder och kriteri- er utvecklas. Jag ser den aktiva mäklar- och tolkfunktion som beskrivs i FRN:s och rådens rapport till regeringen som ett bra instrument för detta. Arbetssätt, kunskapssyn, begreppsapparat och metoder för kvali— tetsbedömning varierar starkt mellan discipliner inom t. ex. samhällsve- tenskaper och naturvetenskap. Forskare, forskningshandläggare och be- slutsfattare behöver lära sig att delta med sina erfarenheter i vidare, tvärvetenskapliga relationer. Jag anser därför att utvecklingen av detta slag av tvärvetenskap bäst främjas av att ett organ får ett övergripande

ansvar med överblick över hela fältet.

Jag har i det föregående föreslagit en starkare samordningsstruktur inom rådssystemet genom tillskapandet av en Forskningsrådsstyrelse med ansvar för hela rådsorganisationen. Om denna styrelse övertar både de uppgifter som av råden föreslagits för rådens samordningsgrupp och den verksamhet som i dag åvilar FRN möjliggörs en effektiv samord- ning och överblick. Styrelsen kan lätt tillsätta rådsövergripande grupper för planering och genomförande av tvärvetenskapliga program och ställa erforderliga resurser till förfogande. Styrelsen bör också utveckla ett nära samarbete med sektorsorgan och högskolor. F orskningsrådsstyrelsen kommer således att få överblick över både den tvärvetenskapliga forskning som bedrivs inom de enskilda råden och den samhällsmotive- rade forskning som FRN i dag ansvarar för. Styrelsen bör kunna ge erforderliga direktiv till forskningsråden och vid behov tillse att till- räckliga resurser finns för tvärvetenskaplig verksamhet. Den bör också genom en aktiv bevakning och internationella kontakter följa utveck- lingen, anordna symposier, fortbildning etc.

Styrelsens ansvar avser primärt övergripande frågor som planering, initiering och utvärdering medan forskningsråden i normalfallet förut- sätts ansvara för prioritering och genomförande av enskilda projekt. När bedömningen kräver sakkunniga från olika discipliner bör styrelsen fastställa hur denna skall genomföras och hur ansvaret fördelas mellan råden. Den bör också på eget initiativ eller på uppdrag av regeringen kunna genomföra utredningar rörande nya intressanta interdisciplinära insatsområden. Tvärvetenskap som helt faller inom ett enskilt forsk- ningsråd bör även framgent kunna planeras och genomföras av det be- rörda rådet. Styrelsen kan då begränsa sina insatser till att fastställa övergripande medelsramar och generella direktiv till utvärdering av genomförd verksamhet.

I jämförelse med dagens system där FRN har ansvaret för samhälls- motiverad tvärvetenskaplig forskning och råden ansvarar för tvärveten- skap inom de egna områdena kommer planering och samordning att förbättras. Forskningsrådsstyrelsen har överblick och kan vidta över- gripande åtgärder för att främja tvärvetenskap i hela rådssystemet medan råden med sin höga vetenskapliga kompetens kommer att ansvara för vetenskaplig bedömning av alla tvärvetenskapliga projekt inklusive dem som i dag helt drivs av FRN utan närmare kontakt med råden .

Utvecklingen inom tvärvetenskapen får aldrig ställas i motsats till den interdisciplinära utvecklingen. De är nära relaterade till varandra och resursfördelningen bör inte beskrivas i termer av att föra resurser från interdisciplinär forskning till tvärvetenskaplig forskning. Den före- slagna Forskningsrådsstyrelsen bör således i sina avvägningar av medel-

sanvändningen se till helheten och främja god forskning oberoende av om den är tvärvetenskaplig eller inomdisciplinär. Forskningsråden ansvarar var och en för verksamhet som faller inom deras ansvarsom- råden. Genom att de disciplinära forskningsråden får en stark ställning i styrelsen uppstår heller ingen risk att styrelsen försummar den dis— ciplinära, mer etablerade forskningen.

Tvärvetenskaplig samverkan kan när ett samarbete blivit mer etable— rat få en bättre utveckling om den lokala organisationsstrukturen på utförandenivå anpassas. Exempel härpå är centrumbildningar, institut inom universitet och högskolor och fastare konsortiebildningar. En vä— sentlig uppgift för Forskningsrådsstyrelsen kan vara att hjälpa till att bygga upp sådana strukturer. Det bör således inom styrelsen finnas såväl stimulansmedel som personal som kan fungera som rådgivare på lokal nivå. Det kan också handla om att bygga upp strukturer som fungerar nationellt och som berör flera universitet och högskolor. Även sektor- sorgan bör ingå i sådana strukturer när så är motiverat. Forskningsråds— styrelsen bör avsätta vissa medel för sådan verksamhet.

18.6. Sammanfattande bedömningar och förslag

1. En utveckling mot mer tvärvetenskaplig forskning sker inom forsk- ningen och denna utveckling behöver stödjas, t.ex. genom åtgärder inom forskarutbildningen och genom centrumbildningar m m.

2. En aktiv mäklar- och tolkfunktion behövs inom områden där det krävs att helt nya metoder och kriterier utvecklas. Forskningsrådsor- ganisationen har härvid en väsentlig roll och den föreslagna Forsk- ningsrådsstyrelsen kan effektivt samordna detta arbete.

19. Ett forskningsfinansieringssystem i balans

19.1. Bakgrund

Utredningsdirektiven anger att utredningens förslag exempelvis kan gälla avvägningar mellan stöd till olika slags forskning (grundforskning, till- lämpad forskning etc.). Direktiven talar också om avvägningar mellan olika vägar för forskningsfinansiering (fakultetsanslag, forskningsråd, sektorsorgan, stiftelser, företag, EU etc) och mellan stöd till inomveten- skapligt motiverad forskning respektive målinriktad samhällsmotiverad forskning.

De tre dimensioner i vilka avvägningama uttrycks i direktiven är emellertid inte oberoende av varandra. Tvärtom kan man för de flesta praktiska syften betrakta dem som mycket när kopplade till varandra. Med fakultetsmedel och forskningsrådsbidrag finansieras inomveten— skapligt motiverad grundforskning medan sektorsorganen finansierar till— lämpad samhällsmotiverad forskning.

Utöver direktivens förslag på avvägningar utgör en rad balansfrågor underlag för utredningens ställningstaganden och jag har ansett det som klargörande att samla dessa överväganden i detta särskilda kapitel. Av- slutningsvis ges här också en samlad redovisning av förslagens konse- kvenser för statsbudgeten.

19.2. Forskningens och forskarutbildningens omfattning

Traditionellt utgör Sveriges F oU-volym en förhållandevis stor andel av vår BNP jämfört med motsvarande mått i andra OECD-länder. Även om andelen varierat en del till följd av konjunktursvängningar m m tycks den vara trendmässigt ökande. Motsvarande tendens finns också i övriga OECD-länder om man ser till civil FoU. Den allmänna trenden är såle- des att FoU ökar som andel av nationernas totala verksamhet, vilket knappast är ägnat att förvåna med tanke på det ökade kunskapsinnehållet i både produktion och tjänster. Den nämnda skillnaden mellan Sveriges och övriga OECD—länders relativa FoU-voym minskade under slutet av 80-talet. Statistiken för 1993/94 visar dock på en återhämtning av det

förlorade försprånget både vad gäller privat och offentligt finansierad FoU beroende på både ökade FoU-utgifter och minskad BNP.

Som utförligt diskuterades i kapitel 4 är F oU en väsentlig faktor för att upprätthålla och förstärka ett lands ekonomiska konkurrenskraft och dess medborgares välfärd. Forskningen är viktig för att produkter skall ha ett högt förädlingsvärde, för att den högre utbildningen skall hålla hög kvalitet, för att samhället skall kunna möta förändringar i yttre miljö och samhällsorganisation och för att upprätthålla den kultur av kun- skapssökande och fri kritik som utmärker framför allt universiteten. Forskningens positiva effekter skulle kunna utgöra argument för en ständigt ökande forskningsvolym men självklart måste forskningen vägas mot andra insatser från samhällets sida. I det statsfinansiella läge som Sverige befinner sig i måste alla statens utgifter granskas och helst minskas och statlig forskningsfinansiering kan inte vara ett undantag. Samtidigt anser jag att investeringar i forskning är ett sätt att långsiktigt förbättra allas vår livskvalitet, varför forskning, på samma sätt som infrastrukturella satsningar, bör upprätthållas även då budgetläget är besvärligt. Jag föreslår därför inga besparingar. Samtidigt är det viktigt att visa på de områden där besparingar skulle kunna ske om finanserna skulle kräva det.

Inom OECD-sfären står företagssektom för lejonparten av FoU- verksamheten. Industrin ställer dessutom krav på att den statliga forsk- ningen i större utsträckning anpassas till frågeställningar som är koppla- de till näringslivets utveckling, men framför allt ställer den krav på att det statliga systemet utbildar kompetent personal. Besvärliga balans- problem kan bli följden av brister på forskarutbildad personal. Prognoser från USA pekar på en risk för stora brister på doktorer och de kalkyler som redovisas i kapitel 5 indikerar att samma problem finns eller kan uppstå i Sverige. Med denna utgångspunkt vore det oklokt att kortsiktigt minska forskningsvolymen för att då finanserna tillåter det åter öka den, eftersom detta med största sannolikhet skulle leda till att FoU verksam- heten efter sekelskiftet skulle begränsas av brist på kompetent personal snarare än brist på pengar. Även om forskningsvolymen vid högskolorna ökar i samma takt som den gjort under de senaste 15 åren finns risk för kompetensbrist, varför forskarutbildning är en nyckelfaktor för utveck— lingen av svensk FoU.

19.3. Forskning och industriell utveckling

Under 90-talet har en stor del av den forskningspolitiska debatten hand- lat om hur forskningen bäst kan leda till en bättre utveckling för svensk industri. En hel del kritik har därvid riktats mot högskolan, för att den bedriver en forskning som inte leder till kommersialiserbara resultat utan endast till tidskriftsartiklar vars syfte är att främja forskarnas akademiska karriär. Jämförelser med andra länder, främst Japan och USA, brukar framföras som argument för att det svenska forskningssystemet är fel- aktigt uppbyggt och med en inriktning som är alltför akademisk. Mycket av det senaste decenniets grundforskning har emellertid snabbt resulterat i nya produkter och både tillämpad forskning och utvecklingsarbete ger upphov till frågor, problemställningar och resultat som är användbara i grundforskningen. En huvuduppgift för forskningen är också att vara mottagare och spridare av information om forskningsresultat i övriga världen.

Jag har framfört förslag till en förbättrad hantering av immateriella resultat vid högskolorna, men min övergripande ståndpunkt är att ett väl fungerande informationsflöde mellan högskolan, industrin och det övriga samhället är en fråga om vilka personer som befinner sig där och attity- dema hos dessa personer. Det helt avgörande för ett integrerat forsk- ningssystem är att forskarutbildade anställs av företagen och att kom- mersialisering av resultat blir en naturlig möjlighet för forskarna vid högskolan.

En ökad examination i forskarutbildningen, ett större utbyte av forskare mellan näringslivet och högskolan samt ett fungerande system för hantering av immateriella resultat anser jag vara de fundamentala förutsättningama för att statens forskningsverksamhet också skall leda till industriell utveckling med fler och bättre tjänster och produkter.

Samma typ av resonemang kan tillämpas även då det gäller teknik- spridning. En sådan sker bäst genom att högskolesystemet har stora naturliga kontaktytor mot näringsliv och samhälle så att överföring av kunskap blir en naturlig process och inte något som av forskarna be- traktas som en extra arbetsuppgift. Det viktiga är således inte att avsätta en vissa summa pengar eller en viss andel av anslag och bidrag för information utan att verka för att det svenska forskningssystemet inte- greras. Den pluralistiska finansieringen av universitet och högskolor är i detta avseende något positivt och med de ökade ansträngningarna för att öka särskilt näringslivets kontakter med högskolan finns goda förut- sättningar för ett mer integrerat forskningssystem. Den absolut viktigaste förutsättningen härför är dock ett ökat personellt utbyte.

19.4. Balans mellan vetenskapsområden

I direktiven ingår inte att föreslå avvägningar mellan vetenskapsområden men utredningen har ändå, för att beskriva förändringarna i detta av- seende, presenterat statistik över utvecklingen. Jag har också sett det som väsentligt att beskriva de nya finansiäremas inverkan.

Medicin, teknik, naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap är i nämnd ordning de största vetenskapliga områdena inom högskolesek- tom med vardera 32, 23, 18 och 16 % av de totala utgifterna. Bilden varierar väsentligt mellan de nordiska länderna där t ex naturvetenskap och medicin har ombytta andelar i Danmark och Sverige (jfr SOU 1996:28). Den svenska forskningen har jämfört med andra länder ut- märkts av en stark inriktning mot medicinsk forskning. Denna har också varit utomordentligt framgångsrik. Den statliga forskningsfinansieringen med denna inriktning har emellertid endast ökat marginellt sedan 1980, medan istället privata stiftelsers andel av finansieringen ökat. Den medi- cinska forskningen har nu tillsammans med skogs- och jordbruksforsk- ning den minsta andelen statligt styrda medel. Det område vars statliga forskningsmedel i relativa termer ökat mest är kulturvetenskapema. Statens stöd till teknik och naturvetenskap har också ökat väsentligt men inte lika mycket (jfr fig 5.12).

De nya forskningsstiftelsemas förväntade fördelning av medel och det medelstillskott som gavs till Riksbankens Jubileumsfond kommer att förstärka dessa tendenser så att kulturvetenskaper får relativt sett störst ökning av forskningsbidrag medan medicin och lantbruk får minst (jfr kapitel 12).

Forskningen inom EUs forskningsprogram kommer troligen att förskjuta tyngdpunkten en hel del i riktning mot teknik och naturveten- skap men totalbilden blir ändå att förändringen av finansiärsstrukturen inte medför några större förändringar av prioriteringarna mellan veten- skapsområden.

19.5. Makten över forskningen

Vilken forskning som utförs bestäms av forskarna och av finansiärerna. I ren uppdragsforskning formulerar finansiären problemet och har såle— des stort inflytande över forskningen medan forskarna själva står för problemformuleringen när det gäller den forskning som finansieras med fakultets- och rådsanslag. Forskning finansierad av sektorsorganen intar en mellanställning.

Balansen mellan dessa former har stor betydelse för forskningssyste- mets funktion. Fri forskning är nödvändig för att till fullo utnyttja forskarnas kreativitet, för att garantera långsiktig forskning och för att säkra det fria och kritiska kunskapssökandet. Helt forskarstyrd finansi- ering kan dock knappast accepteras av skattebetalarna eftersom staten då skulle betala för en verksamhet utanför samhällelig kontroll. Mitt för- slag om att tydligare styra fördelningen av fakultetsanslag mellan lärosä— ten utifrån statsmakternas mål med verksamheten innebär ökat sam- hällsinflytande över basresursfördelningen. Även den föreslagna Forsk- ningsrådsstyrelsen innebär en tydligare samhällelig styrning.

Den ändrade relationen mellan universitetens basanslag och de ex- terna bidragen har väsentligt förskjutit inflytandet över vilka forsknings- problem som skall behandlas från universitet, högskolor, fakulteter och institutioner till olika externa bidragsgivare. Denna utveckling har pågått under de senaste decennierna och förstärks relativt kraftigt av de nya stiftelsema och EU-programmen. Man kan säga att de nya finansiärerna på ett par år genomför vad som trendmässigt annars hade tagit ett de— cennium. Balansen mellan den fria forskningen och den av samhället eller näringslivet styrda forskningen har långsamt förskjutits till den fria forskningens nackdel. Jag anser inte att denna utveckling gagnar forsk- ningen och jag har därför föreslagit att extemfinansiärema skall med- verka till att högskolorna får ökade resurser för långsiktig kompeten- suppbyggnad och att vissa förstärkningar görs av basanslagen.

19.6. Översikt över det svenska forskningsfinansieringssystemet

En modell för klassificering av forskningsfinansiäremas inriktning är att placera dem i dimensionen inomvetenskapligt motiverad forskning — samhälls- eller näringslivsmotiverad forskning och en dimension som går från små forskarinitierade och forskarstyrda projekt till stora finans- iärsinitierade och i högre grad finansiärsstyrda projekt. På ett sådant plan faller de olika finansiärerna ut relativt åtskilda från varandra i enlighet med figur 19.1. Högskolans basfinansiering och företagens egenfinansiering är inte medtagna i figuren eftersom de är svåra att placera vad avser projektstorlek och styrning.

Både de nya forskningsstiftelsema och de EU-finansierade forsk— ningsprogrammen fyller med detta synsätt ut områden som tidigare varit dåligt täckta även om relativt stora överlappningar med andra finansiärer sannolikt förekommer. Effekten av de nya finansiärerna blir således en

ökad inriktning mot storskaliga projekt och en större andel samhälls- eller näringslivsmotiverad forskning. En sådan ändring av inriktningen kan naturligtvis diskuteras men den är i överensstämmelse med de forsk- ningspolitiska ställningstagandena i de senaste forskningspropositio-

nema. Stora projekt Försvar Samhälls- Inom- . eller vetenskapligt — produkt- motiverad * ; motiverad

I”. , sillfisket?» ..

Små projekt

Det är svårt att med säkerhet bedöma hur volymen av de nya finan- siäremas forskningsstöd kommer att förhålla sig till de tidigare finans- iäremas insatser, eftersom det faktiska utfallet av de nyas verksamhet ännu inte är tydligt. En sådan bedömning bör fortsättningsvis genom- föras med en viss kontinuitet där den av mig föreslagna Forsknings- rådsstyrelsen bör ha en väsentlig roll att spela tillsammans med framför allt NUTEK och högskolan. Utredningen kan emellertid konstatera att effekten av de nya finansiärerna initialt blir stor eftersom de på kort tid tillför betydande nya medel. Detta märks inte minst på den tid forskarna lägger ned på att söka pengar från de nya stiftelsema och EU. I viss mån bör balansförskjutningama därför kompenseras genom minskning av anslagen till de organ, vars verksamhet överlappar med de nya fi- nansiärerna och genom användning av dessa medel för att förstärka finansieringen där det finns särskilda behov.

19.7. Utredningens allmänna bedömningar

Balansen mellan högskolan och de statliga finansiärerna

Balansen i det svenska forskningsfinansieringssystemet har som närmare redovisas i kapitel 5 förändrats över de senaste decennierna. Extem- finansieringsandelen har ökat kontinuerligt i högskolornas totala finan- siering. Jag ser det varken som realistiskt eller önskvärt att vrida klock- an tillbaka till den situation som gällde för två decennier sedan. Däre- mot kan det med fog hävdas att vi nu nått en punkt när högskolans möjligheter att styra över sin egen verksamhet inte får ytterligare be- skäras. I stället måste åtgärder vidtas som flyttar balansen så att bas- resursemas andel ökar, åtminstone i någon mån. Jag har därför före- slagit att extemfinansiäremas bidrag till den långsiktiga kompetensupp- byggnaden bör ökas för att garantera högskolans oberoende och utveck- ling. Det handlar här inte om att på något dramatiskt sätt förändra balansen till högskolornas fördel. Förslaget innebär dessutom att sektors- organ och forskningsråd kompenseras för den merkostnad som uppstår.

Dessa förändringar bör ge en bas för den fortsatta utvecklingen. I det pluralistiska och decentraliserade svenska systemet är det inte möjligt eller önskvärt att detaljstyra utvecklingen och det är svårt att exakt förutsäga hur systemet kommer att fungera i praktiken. Det finns därför anledning att noga följa effekterna av de förändringar som görs och återkomma senare om så behövs t.ex. för att hindra en fortsatt relativ minskning av basfinansieringen. Sådana åtgärder bör emellertid bli aktuella först när erfarenheter vunnits av föreslagna förändringar, d v s tidigast inför sekelskiftet. Den fråga som jag bedömer som mest central att bevaka är om universitet och högskolor kan fortsatt fullgöra både uppgiften att stå för en oberoende fri forskning och utföra samhällsmoti- verad forskning på ett bra sätt. Om högskolan klarar av den senare uppgiften men oberoendet minskar bör balansen ytterligare förskjutas till förmån för universitet och högskolor, där t o m direkta överföringar av resurser från sektorsorgan och råd kan bli aktuella Om högskolan inte klarar av uppgiften måste andra lösningar övervägas, t ex uppbyggnad av fristående forskningsinstitut.

Balansen mellan sektorsorgan och forskningsråd

Det statistiska underlaget är inte tillräckligt för att med någon större precision ange hur balansen mellan sektorsorgan och forskningsråd

förändrats under den studerade perioden. Utredningens allmänna iaktta— gelse är att forskningsrådens andel av högskolans finansiering ökat starkt under 60- och 70-talen, stagnerat under 80-talets förra del och ökat igen under slutet av 80- och början av 90-talet. Sektorsorganens andel av högskolans ökade också starkt under 60- och 70-talen men har totalt sett inte ökat under 80- och 90—talen. Betydelsefullt är också den förändring till förmån för mer rådslika arbetsformer som skett under senare år t.ex. förändringen av SJFR och bildandet av SFR och TFR. För den framtida utvecklingen är situationen emellertid helt annorlunda genom tillkomsten av de nya forskningsstiftelsema och EU:s stöd till svensk forskning som bägge förändrar balansen till sektorsforskningens fördel.

Jag har i det föregående föreslagit ett antal förändringar av råd och sektorsorgan som, även om de var för sig inte innebär några dramatiska kursändringar, kommer att innebära en ökad tyngd och en tydligare roll för den sektoriella forskningen. Det kommer sålunda att skapas större organ med tydligt samhällsinflytande inom sektorsforskningen och ett i viss mening vidgat uppdrag där samhällsrelevansen kommer in på ett annat sätt i rådens arbete. I punktform innebär förslagen ' Finansieringen av sektorsforskning sker i större utsträckning genom

större områdesvisa sektorsorgan. ' En forskningsrådsstyrelse med större samhällsinflytande än i forsk- ningsråden får ansvaret för övergripande frågor inom grundforsk- ningsområdet (tvärvetenskap, jämställdhet, EU-kontakter m m). ' SFR och SJFR får en tydligare sektorsprofil genom att de får an- svaret för fler sektorsforskningsuppgifter och genom ett ökat infly- tande för samhällsintressena. Tillkommande medel från forskningsstiftelser och EU kommer att innebära ökade resurser för i första hand sektorsforskning och jag åter— kommer till detta i det följande. Min sammanfattande bedömning är att detta måste få till konsekvens att de svenska sektorsorganens relativa andel av forskningsmedlen bör kunna minskas i framtiden till följd av att sektorsrelevant forskning ändå får en stärkt ställning genom de nya finansiärerna.

Balansen mellan de nya forskningsstiftelsema, högskolan och övriga finansiärer

Tillkomsten av de nya forskningsstiftelsema, som bildats med medel från de 5 k löntagarfonderna, innebär en förändrad situation som mer utförligt redovisas i kapitel 12. Där konstateras att ungefär 1,2 miljarder kr/år är projektmedel som kan jämföras med rådens och sektorsorganens

finansiering. Figur 19.1 indikerar att den största delen av stiftelsemas medel inte är helt jämförbara med andra finansiärers men att en del överlappningar är tydliga. Avkastningen på de 1,5 miljarder kronor som avsattes till Riksbankens Jubileumsfond bör till stor del betraktas som komplement till medel från HSFR. Vårdalstiftelsens forskningsstöd kom- pletterar på motsvarande sätt MFR:s medel. SSF och MISTRA är verk- samma på samma områden som NUTEK, Naturvårdsverket, TFR, NFR och MFR men med en annorlunda projektmodell som har störst lik- heteter med NUTEK:s kompetenscentra.

Stiftelserna tillför ökade resurser främst inom områden som motsva- rar de mera grundforskningsinriktade delarna av sektorsorganens an- svarsområde men det finns också visst Överlapp med forskningsråden. Deras insatser utgör också ett kraftfullt ökat stöd till forskarutbildningen. Endast en viss del av stiftelsemedlen kan ses som tillkommande finans- iering inom existerande områden och det är i dag inte möjligt att med större noggrannhet ange hur stor den delen är.

Övriga stiftelser bedöms inte ha något överlapp av större betydelse gentemot sektorsorgan eller forskningsråd. Två av stiftelsema ger bidrag som är att betrakta som basresurser för forskning. KK-stiftelsen fördelar sålunda medel för forskning vid mindre och medelstora högskolor och Östersjöstiftelsen bidrar till forskningen vid Södertörns högskola.

Jag anser att tillkomsten av de nya forskningsstiftelsema innebär en i och för sig motiverad resursförstärkning inom strategiska områden som delvis faller utanför tidigare sektorsorgans och forskningsråds intres- seområden och delvis överlappar med såväl sektorsorgan som råd. Det bör därför inte vara nödvändigt att om de samlade resurserna från stat och stiftelser bibehålls på nuvarande nivå göra några omedelbara balans- justeringar på statsmaktsnivå med anledning av stiftelsema. Det vore emellertid önskvärt att genom en beredningsprocess pröva angelägen- heten av insatser inom olika områden. Dessutom krävs, vilket jag har beskrivit i kapitel 12, ett utökat och formaliserat samarbete mellan Forskningsrådsstyrelsen, sektorsorgan och berörda stiftelser samt över- läggningar på politisk nivå.

Om däremot resursläget vad avser tillgången på statliga forsknings— medel gör besparingar nödvändiga förespråkar jag en resursminskning inom de områden som angivits ovan vad gäller berörda statliga finansi- ärer. Det bör därvid beaktas att stiftelsemas medel inte i sin helhet över— lappar med existerande finansiärer när det gäller insatsområden och former.

Omfattningen av de medel som stiftelsema enligt nu gällande förut— sättningar förväntas fördela till universitet och högskolor, cirka 1,4 mil- jarder kr per år vid fullt utbyggd verksamhet i början av 2000-talet, är

både i relativa och absoluta termer sådan att den utgör den största en- skilda förändringen i systemet under de två decennier utredningen har studerat. Övriga finansiärers andelar har förändrats långsammare och kan rimligen inte heller i framtiden komma att förändras så snabbt och dramatiskt som stiftelsefinansieringen. En departementspromemoria om det allmännas inflytande över stiftelser som bildats genom politiska be- slut (Ds 1995:62) innehåller förslag som på ett väsentligt sätt kan kom- ma att påverka stiftelsema sätt att arbeta och därmed också prioritering- ama i medelsanvändningen. Eftersom regeringen ännu inte tagit ställning till förslagen i denna promemoria måste mina bedömningar om den framtida utvecklingen göras med ett stort mått av osäkerhet.

Balansen mellan E U:s finansiering och annan finansiering

Jag anser, vilket jag utvecklat mer i detalj i kapitel 14, att EU:s stöd till svensk forskning innebär utökade resurser för sektorsforskning som i realiteten motsvarar mer än det faktiska stödet eftersom kompletterings- finansiering på i princip SO % krävs. Jag ser dock denna balansföränd- ring som en rimlig konsekvens av det svenska EU-medlemskapet och har t o rn förutsatt att en viss anpassning bör ske av den svenska forsk- ningen till områden som ingår i EU -programmen men där de svenska insatserna fokuseras på långsiktiga aspekter som inte överlappar EU:s verksamhet. Om EU-stödet tas till intäkt för besparingar i den svenska forskningsfinansieringen bör dessa i huvudsak fördelas över berörda sek- torsorgan.

19.8. Besparingar fr o m budgetåret 1995/96

Utredningens redovisning av resursutvecklingen inom forskningen bygger på data t o m budgetåret 1994/95. Riksdagen har, på basis av regeringens förslag i 1995 års budgetproposition, föregående år beslutat om en rad besparingar inom forskningsområdet fr o m innevarande bud- getår. I Utbildningsdepartementets bilaga föreslogs således besparingar inom forskningsområdet avseende 1995/96 och aviserades ytterligare be- sparingar för budgetåren 1997 och 1998. Besparingama 1995/96 mo- tiverades med det statsfinansiella läget men för budgetåren 1997 och 1998 pekade regeringen också på nödvändigheten av att göra minsk- ningar av de ordinarie forskningsanslagen med hänvisning till de be- tydande tillskott som de nya forskningsstiftelsema innebär. I Miljöde-

partementets bilaga föreslogs för 1995/96 en besparing på miljö- och av- fallsforskningen redan från och med innevarande budgetår med hän- visning både till EU och de nya stiftelsema. I Jordbruks- och Närings- departementens bilagor föreslogs också besparingar från och med 1995/96 med hänvisning till det statsfinansiella läget. Regeringens slutliga förslag avseende budgetåret 1997 och de följande åren kommer att presenteras i 1996 års forsknings- och budgetpropositioner.

Jag har ovan redovisat hur eventuella besparingar motiverade av till- komsten av forskningsstiftelsema resp finansieringen från EU skulle kunna läggas ut. Vid beräkningen av besparingar från 1997 och framåt måste givetvis hänsyn tas till de besparingar som redan är gjorda. Mot- svarande gäller också vid överföringar av medel mellan finansiärer. Jag har mot denna bakgrund föreslagit en överföring av medel från NUTEK till högskolan för långsiktig kompetensuppbyggnad och samma förslag skulle vara motiverat inom andra sektorer, t ex miljöforskningen om inte statsmakterna redan minskat resurserna inom dessa områden med hän- visning till EU och stiftelsema.

19.9. Ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag

Bidrag till långsiktig kompetensuppbyggnad

Utredningens förslag innebär i enlighet med givna direktiv inga mer- kostnader. Däremot innebär de en rad överföringar av medel mellan fi- nansiärer föranledda av den principiella utgångspunkten att vissa balans- förändringar bör ske för att stärka den långsiktiga kompetensuppbyggna- den vid universitet och högskolor. Den i kvantitativa termer mest omfat- tande förändringen är införandet av en overheadkostnad för detta ända- mål, som skall betalas av samtliga extemfinansiärer. Jag har inte angivit nivån på denna utan den skall som jag beskrivit i kapitel 7 fastställas av regeringen efter hörande av berörda organ.

Ytterligare ett bidrag till den långsiktiga kompetensuppbyggnaden kommer från de medel som jag föreslår skall överföras från NUTEK till universitet och högskolor (uppskattat till 300 milj kr). Av detta belopp avser 80 mil kr stöd till forskningsanknytande verksamhet vid mindre och medelstora högskolor.

Kompletteringsfinansiering av EU - forskning

Jag har i kapitel 14 föreslagit att 150 milj kr per år överförs från sektor- sorgan och råd till universitet och högskolor (100 milj kr) samt till forskningsinstut (50 milj kr) i syfte att lägga dessa medel hos utförama av EU—forskning.

Permanentning av särskild fakultetsresurs

Jag har i kapitel 7 föreslagit att de tillfälliga medel som anvisats till ma- tematisk-naturvetenskapliga och humanistiska fakulteter även i fortsätt- ningen skall ligga kvar där. Kostnad 50 milj kr/år.

Övriga förändringar

Utöver de förändringar som angivits ovan föreslår utredningen en rad organisatoriska förändringar, t ex bildandet av en Forskningsrådsstyrelse. Jag har också angivit en rad förändringar som bör övervägas inom sek- torsforskningsorganisationen. Inga av dessa förändringar innebär några ökade kostnader. Även om de kommer att leda till ökad effektivitet i systemet i en rad avseenden bör de inte tas till intäkt för besparingar. De resurser som kan komma att friställas bör istället utnyttjas för att för- stärka verksamheterna.

Sammanställning av budgetkonsekvenser av utredningens förslag

Förslagen redovisas med littera enligt prop 1994/95:100. Här tas endast upp förändringar som utredningen angivit med belopp.

Anslaget XII, F 1 Teknisk forskning och —300 000 000 kr utveckling (uppskattat belopp)

Sektorsforskningsanslag och rådsanslag under —150 000 000 kr skilda littera (överföring av medel för kompletterings- finansiering av EU-projekt)

Anslaget XII, F 1 m fl + 50 000 000 kr (överföring av medel till forskningsinstitut för kompletteringsfinansiering av EU-projekt)

Anslagen VIII C 2,4,6,8,10,12,14,16,18 +100 000 000 kr (överföring av medel till universitet och högskolor för kompletteringsfinansiering av EU-projekt)

Anslaget VIII C 49 Forskningsstödjande åtgärder + 80 000 000 kr vid mindre och medelstora högskolor

Anslagen VIII C 2,4,6,8,10 (särskild fakultetsresurs)+ 50 000 000 kr

Anslagen VIII C 2,4,6,8,10,12,14,16,18 m fl +l70 000 000 kr Överföring av medel till universitet och

högskolor för långsiktig kompetensuppbyggnad (uppskattat belopp)

SOU 1996:29

Kommittédirektiv

Dir. __ 1995;41 Översyn av strukturen för forskningsfinansiering

Beslut vid regeringssammanträde den 23 mars 1995

Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare ges i uppdrag att genomföra en översyn av

— det svenska systemet för tilldelning av resurser till forskning, ba- lansen mellan medel från olika forskningsfinansiärer och — relationerna mellan forskningsfinansiärer å den ena sidan och uni- versitet och högskolor å den andra.

Utvecklingen av den svenska strukturen för forskningsfinansiering

Det svenska forskningsfinansieringssystemet har vuxit fram under lång tid. Flertalet forskningsråd skapades efter andra världskrigets slut och har gradvis byggts ut sedan dess. Teknikvetenskapliga forskningsrådet inrättades år 1990. Forskning till stöd för utveckling av olika samhälls- funktioner, s.k. sektorsforskning, har utvecklats inom statliga laboratori- er och institut, genom finansiering av forskning vid universitet och högskolor samt vid institut som finansieras av staten och näringslivet gemensamt. Denna forskning har finansierats av myndigheter som del av deras sektorsansvar.

Antalet organ som finansierar forskning är stort. Denna mångfald har fördelar men medför också problem. Överblick och samordning försvåras. Pluralismen kan leda till merarbete då ansökningar skall utarbetas och vid projekthantering inom universitets- och högskoleinsti- tutionema. Dessutom engageras många framstående forskare i de olika grupper som forskningsfinansiärer inom landet och inom EU måste anlita för bedömning och prioritering av ansökningar.

Den övervägande delen av den offentligt finansierade forskningen utförs i Sverige inom universitet och högskolor vars forskare därför ofta är engagerade i projekt som finansieras från olika källor. Fördelen med detta system är bl.a. att forskningsresursema inte splittras och att forsk- ningen kan få ett nära samband med den utbildning som bedrivs vid universitet och högskolor. Ett problem är dock att formerna för alloke- ring av externa medel ofta ger svårigheter för universitet och högskolor att leva upp till sitt arbetsgivaransvar.

Avvägningen mellan å ena sidan fakultetsanslagen och å andra sidan resurserna från olika statliga forskningsfinansiärer är en viktig forsk- ningspolitisk fråga. Universitetens och högskolornas önskan att kunna styra och planera sin egen verksamhet måste vägas mot forskningsrådens nationella kvalitetssäkring och sektorsorganens samhälleligt motiverade prioriteringar.

Koncentrationen av forskningen till universitet och högskolor innebär att dessa i Sverige tilldelats vidare uppgifter än vad fallet är i de flesta andra länder. Bl.a. förutsätts att universitet och högskolor har förmåga att bedriva sådan FoU-verksamhet som i andra länder förlagts till sär- skilda forskningsinstitut. En för svensk forskningspolitik avgörande fråga är om universitet och högskolor inom sig kan kombinera denna vidare samhällsfunktion med sina traditionella akademiska utbildnings- och forskningsuppgifter.

Den hårdnande internationella konkurrens och allt snabbare föränd- ringstakt som präglar bl.a. den industriinriktade forskningen medför krav på respektive universitet och högskola att i högre grad än hittills profilera och förnya sin forskning utifrån sina specifika förutsättningar. Detta ställer ökade krav på att finansieringssystemet har god förmåga att stödja forskningens förnyelse.

Flera omvärldsförändringar påverkar forskningsfinansiäremas situa- tion. Exempel på detta kan vara de mindre högskolornas behov av forskningsanknytning, vissa större företags förändrade inställning till FoU och olika samhällssektorers förändrade behov av kunskap och teknik.

Regeringen och olika forskningsmyndigheter har sedan flera år uppmuntrat och stött svenskt deltagande i EU:s ramprogram för forsk- ning och teknisk utveckling. Detta riktade inhemska stöd avvecklades emellertid till stor del vid Sveriges inträde som medlem i EU. I stället har EG-kommissionen blivit en för svensk forskning viktig finansiär. Svenska forskares deltagande i EU:s forskningsprogram kräver dock fortsatt stöd inom landet eftersom godkända projekt endast får delfinan- siering över EU:s FoU-budget.

En ökande del av svensk forskning sker i olika slags internationell samverkan, inte bara inom Europa. Avvägningen mellan internationell och inhemsk verksamhet är en alltmer aktuell fråga för många svenska forskningsfinansiärer.

I budgetpropositionen för budgetåret 1995/96 redovisade regeringen sin avsikt att se över den totala forskningsfinansieringsstrukturen. Detta bör ske mot bakgrund av de stora förändringar som inträffat främst under senare år. Universitet och högskolor har fått en större egen be- slutanderätt. Utöver fakultetetsanslagen, rådsanslagen och de för forsk- ning avsedda resurserna hos sektorsorgan, kommer även avsevärda medel att komma svensk forskning till del genom de under år 1994 inrättade stiftelsema med medel ur de tidigare löntagarfonderna.

På grund av det statsfinansiella läget har regeringen för budgetåret 1995/96 föreslagit besparingar av fakultetsmedel, forskningsrådsmedel och medel från sektorsorgan och har aviserat att ytterligare besparingar är att vänta för budgetåren 1997 och 1998. Regeringen meddelade även sin avsikt att föreslå ytterligare besparingar med anledning av de av- sevärda nytillskott av resurser som de ovan nämnda forskningsstiftelser- nas medel innebär.

Uppdraget

Utredaren skall mot denna bakgrund se över det svenska systemet för finansiering av forskning.

Utredaren skall översiktligt beskriva hur resurserna för forskning för olika syften och på olika kunskapsområden har utvecklats över den senaste tjugoårsperioden. Utredaren skall vidare belysa fördelningen av medel mellan olika forskningsfinansiärer samt fakultetsanslagen. Eventu- ella balansförskjutningar mellan inomvetenskapligt motiverad och målin- riktad forskning, liksom orsakerna härtill, skall belysas. Vidare bör utvecklingen av den framtida resursfördelningen bedömas med hänsyn tagen till bl.a. medelstilldelning från forskningsstiftelsema samt till resurserna för deltagandet i EU:s forskningsprogram.

Utredaren skall analysera hur väl det svenska statliga forsknings- finansieringssystemet fungerar med hänsyn tagen till såväl de statliga som de privata aktörerna samt till EU—finansieringen. Den nuvarande organisationsgrunden, som innebär att varje forskningsråd motsvarar ett eller flera fakultetsområden och varje sektorsorgan ett visst samhällsom- råde, skall värderas och alternativa strukturella synsätt diskuteras.

Utredaren skall redovisa de eventuella problem som finns i det nuvarande svenska forskningsfinansieringssystemet och hur detta system

för resurstilldelning påverkar utförandenivån, särskilt universitet och högskolor. En övergripande fråga som utredaren därvid skall belysa är hur finansieringssystemet i sin nuvarande utformning kan bidra till en fortlöpande profilering och förnyelse av forskningen och dess inriktning.

Utredaren skall särskilt belysa ändamålsenligheten i fördelningen av resurser till olika forskningsfinansiärer. I detta sammanhang skall möj- ligheterna till Ökad samverkan mellan olika statliga forskningsfinansiärer belysas. Vidare skall möjligheterna till samverkan med forskningsfinans— iärer i den icke-statliga sektorn och med finansiärer i andra länder undersökas.

Utredaren skall lämna sådana förslag till förändringar som översynen och analysen kan föranleda. Förslagen kan exempelvis gälla

— forskningsfinansieringens organisation (rådsstruktur, samverkans- former etc.), — avvägningar mellan olika vägar för forskningsfinansiering (fakultets- anslag, forskningsråd, sektorsorgan, stiftelser, företag, EU etc.), — avvägningar mellan stöd till olika slags forskning (grundforskning, tillämpad forskning etc.), — avvägningar mellan stöd till inomvetenskapligt motiverad respektive målinriktad, samhällsmotiverad forskning, — former för stöd till forskning (bidragsandel, garanti, stipendier etc.), och — former för utnyttjande av EU:s forskningsstöd.

Förslagen får inte sammantaget medföra ökade nettoutgifter för staten.

Forskning inom olika discipliner och fakultetsområden har skilda villkor och behov av stöd. Detta skall beaktas vid analysen och vid eventuella förslag till förändringar. Likaså skall utredaren beakta de nya möjligheter informationstekniken ger för att utveckla forskningens och forskningsfinansieringens effektivitet. Bedömningar skall ske i ljuset av internationella erfarenheter.

I arbetet skall utredaren använda existerande uppgifter från bl.a. Statistiska centralbyrån, Verket för högskoleservice samt Närings- och teknikutvecklingsverket.

Utredaren skall samråda med kommittén för uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform (dir. 1993:143, tilläggsdir. l994:126 samt tilläggsdir. 1995z28), med kommittén för omstrukturering och förstärkning av industriforskningsinstituten (dir. 1994:62) samt med utredaren för insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning (dir. 199528).

Uppdraget skall slutredovisas till regeringen senast den 1 mars 1996.

Utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. l992z50), jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994: 124), samt att pröva offentliga åtaganden (dir. l994z23).

(Utbildningsdepartementet)

SOU l996:29

F orskningsstatistikens användbarhet

Jämförelser av olika statistikserier och olika omräkningar Tillgängliga data

Statistik över svensk forskningsfinansiering finns huvudsakligen att hämta från tre källor: SCB:s forskningsstatistik (SCBfo), SCB:s stats- budgetanalys (STBG) samt högskolornas ekonomiska verksamhetsredo- visning (EVR). Forskningsstatistiken omfattar vartannat år och täcker de flesta utförare och finansiärer och inkluderar både finansiering och årsverkesanalys. Statsbudgetanalysema genomförs årligen och innehåller bedömningar av anslagen till forskning via olika myndigheter. Serien är förhållandevis lång och sträcker sig från 1977/78 men den är naturligtvis begränsad till statlig forskningsfinansiering och endast schablonmässigt uppdelbar i forskningsutförare. Universitetens ekonomiska verksamhets- redovisning (EVR) är begränsad till högskolan men inkluderar samtliga finansiärer där kostnaderna fördelade på finansiärsgrupper finns angivna sedan 1981/82. Här finns dock ingen fördelning mellan kostnader för forskning, forskarutbildning, grundutbildning och övrig verksamhet, varför schabloner måste tillämpas även här. Från och med 1993/94 har högskolorna bytt redovisningssystem, vilket inneburit att statistiken fördelas på verksamhetsområden (forskning/forskarutbildning, grundut- bildning, uppdragsforskning, uppdragsutbildning samt övrig verksamhet) men också att intäkter istället för kostnader redovisas.

För samtliga dessa tre serier är det svårt att följa olika typer av anslag. Forskningsrådens struktur har förändrats väsentligt, särskilt genom tillkomsten av TFR och SFR 1991. Detta innebar en kraftig förskjutning från sektorsforskning till rådsforskning i statistiken men eftersom dåvarande styrelsen för teknisk utveckling redan före bildandet av TFR fördelade grundforskningsinriktade bidrag inom teknikområdet är den reala förändringen väsentligt mindre. I EVR är effekten den omvända eftersom STU från början räknades in i gruppen forskningsråd men sedermera ersattes av TFR medan NUTEK förflyttades till gruppen övriga statliga finansiärer (i huvudsak sektorsforskning). Motsvarande problem finns genom förflyttningar av medel mellan fakulteter och råd och mellan fakulteter och sektorsorgan även om genomslaget i statistik- en i dessa fall inte är lika tydligt.

De tre serierna skiljer sig i flera väsentliga avseenden. STBG har ett helt annant perspektiv än de övriga två serierna och innehåller endast statliga medel. Därutöver är anslagen fördelade efter ändamål där anslag till universitet och högskolor hjälpligt kan skiljas ut som allmän veten- skaplig utveckling men där anslag till sektorsorganen som fördelas vidare som forskningsbidrag inte kan fördelas på utförare. SCBfo tar sin utgångspunkt från regler för OECD:s FoU-statistik, vilket innebär att kostnader för administration och vissa delar av forskarutbildningen inte räknas med. 1 EVR, slutligen, redovisas universitetens kostnader för— delade på anslags- och bidragstyper. Dessa kan dock ganska väl klassas så att finansiering av verksamhetsområdet forskning och forskarutbild- ning kan beskrivas. Till skillnad från SCBfo medräknas i EVR kost- nader för tillhörande administration och för all forskarutbildning och därutöver leder klassningen av bidrag och anslag till att en del finansie- ring av grundutbildning och övrig verksamhet också kommer att in- kluderas. En jämförelse mellan EVR och SCBfo bör således resultera i tydligt högre kostnader i EVR.

Penningvärdesomräkningar samt vissa schablonberäkningar

Jämförelser över tid kan endast genomföras om anslag och bidrag räknas om till ett fast penningvärde. Sådana omräkningar medför en ökad osäkerhet eftersom den omräkningsfaktor som används aldrig helt över— enstämmer med faktiska pris och löneförskj utningar. Då hela forsknings- systemet skall analyseras kan inte heller specifika mått för statlig re- spektive enskild sektor användas. Utredningen har använt samma mått som SCB dvs implicit BNP-deflator och därvid använt 1994/95 som basår. Metoden kan ge förskjutningar mellan sektorer som beror av väsentligt olika löneutveckling men över en följd av är bör den ge en god bild av utvecklingen i fast penningvärde.

Valutaförändringar påverkar självfallet storleken på utländska bidrag och det är tänkbart att den långsiktigt försvagade svenska kronan med- fört en trendmässig ökning av bidragen i svenska kronor utan att bidra- gen i utländsk valuta ökat. Ingen hänsyn har dock tagits till detta.

Från och med 1991/92 genomfördes en momsreforrn inom statsför- valtningen. Den innebar att myndigheterna momsbefriades och att samti- digt anslagen minskade lika mycket som kostnaderna förväntades min- ska till följd av momsbefrielsen. I medeltal minskade fakultetsanslagen med 2,5% och rådsanslagen med 3,5%, vilket således ansågs motsvara

den momsvinst som högskolan gjorde. För att kompensera för detta har anslagen före 1991/92 räknats ner med motsvarande procenttal. Det system för momsbefrielse av bidrag från övriga givare som införts innebär att 8 % av bidragen förs direkt till staten som moms, varför kostnader och intäkter minskat i motsvarande grad. Övriga bidrag har således räknats ner med 8% för att kompensera för detta.

I EVR saknas fram till 1993/94 Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). I de vidare analyserna har kostnaderna för SLU ansatts till ett värde som motsvarar dess andel av kostnaden för hela högskolesystemets FoU 1993/94. Förfarandet är korrekt endast om SLU:s andel varit konstant under den undersökta perioden, vilket inte varit fallet. Felet som upp- kommer kan dock inte motsvara mer än ett fåtal procent.

En annan svårighet som uppkommit är att lokalkostnadema förändra- des relativt kraftigt i och med att dåvarande Byggnadsstyrelsen 1991 ändrade hyrorna för att i högre grad marknadsanpassa dem. Denna höjning måste från forskningsfinansieringssynpunkt betraktas som en redovisningsteknisk förändring varför lokalkostnadema fr o rn 1991/92 räknats upp med index. Detta medför att kostnaderna för FoU i den här redovisade statistiken blir något lägre än i statistik från Högskoleverket.

Jämförelser mellan statistikserierna för högskolans forskning

De olika statistikseriema kan jämföras för högskolans finansiering. Statsbudgetanalysen är visserligen normalt uppbyggd kring anslagens ändamål men SCB har, på utredningens uppdrag, tagit fram en serie (1985/86-1993/94), som är uppdelad på mottagande finansiär och i viss mån på typ av anslag (basanslag, rådsanslag, lokalkostnadsanslag osv). Både statsbudgetanalysen och EVR insamlas årligen medan forsknings- statistiken genomförs vartannat år. I de följande diagrammen redovisas för jämförbarhetens skull endast vartannatsårsvärden.

Mkr 2500

2000 Enskild sektor

1500 EVR 1 000

SCB 10 500 Bidrag från utlandet

0 81/82 83/84 85/86 87/88 89/90 91/92 93/94

Figur B2:1 Jämförelse mellan högskolans ekonomiska verksamhetsredovis- ning, EVR, och forskningsstatistiken, SCB fo. Bidrag från enskild sektor och från utlandet.

Vad gäller bidrag från företagssektom och från privata stiftelser och fonder följer statistiken det förväntade mönstret så att EVR värdena ligger mellan 10 och 20% över forskningsstatistiken. Skillnaden är rimlig utifrån seriernas olika definitioner. Statistiken förefaller således i detta avseende tillförlitlig.

Statistiken över statliga bidrag till högskolan visar på högre värden för forskningsstatistiken än för EVR, vilket måste anses orimligt med utgångspunkt från definitionerna (Figur 2). 1993/94 får serierna ett mer förväntat utseende och mycket talar för att det främst är forsknings- statistiken som förbättrats.

Mkr

5000 4000 3000 2000 1 000

0 81/82 83/84 85/86 87/88 89/90 91/92 93/94

Figur B2:2 Jämförelse av statistikserier över totala statliga bidrag till univer- sitet och högskolor. EVR är högskolans ekonomiska verksamhetsredovisning, SCB fo är forskningsstatistiken och STBG är siffror från statsbudgetanalysen.

Det är mycket osannolikt att den ekonomiska verksamhetsredovis- ningen, som helt baseras på högskolornas ekonomiska redovisning till staten skulle ge för låga värden vad gäller kostnader för forskning. Istället bör statistiken som den redovisas här överskatta kostnaderna och därutöver räkna med administration och forskarutbildning, vilka verk- samheter helt eller delvis skall ha exkluderats från forskningsstatistiken. Siffrorna från statbudgetanalysen omfattar endast finansiering för ”All- män vetenskaplig utveckling”, varför en hel del sektorsforskningsbidrag faller utanför. De lägre värdena i statsbudgetanalysen kan således åt- minstone delvis förklaras av detta. Minskningen av statliga anslag och bidrag till UoH under 90-talet som kan avläsas i SCB-statistiken syns inte vare sig i EVR eller statsbudgetanalys och den är sannolikt en artefakt skapad av förändrade definitioner och förändringar i hanteringen av SCB:s enkäter inom högskolan. Att forskningsstatistiken i detta avseende ger en något felaktig bild styrks av de förstärkningar som beslutats efter förslag i de senaste forskningspropositionema.

Huvuddelen av den statliga finansieringen sker med basanslag (fakul- tetsanslag, lokalkostnadsanslag, anslag för klinisk forskning samt övriga anslag). Inte heller för dessa är överenstämmelsen särskilt god och skillnaderna i trender mellan de olika serierna under 90-talet är mer framträdande än för den totala statliga finansieringen (Figur 3). Med utgångspunkt i samma resonemang som för de totala statliga anslagen är det troligt att basanslagen under 90-talet ökat snarare än minskat som forskningsstatistiken indikerar. Den mycket tydliga uppåtgående trenden i statsbudgetanalysen ger ytterligare stöd för detta.

Mkr 10000

7500 5000

2500

0 i l r |— 81/82 83/8 85/86

I l I | 1 1 87/88 89/90 9119 93/94

Figur B2:3 Jämförelse mellan statistikserier avseende basanslaget till högskolan. EVR är högskolans ekonomiska verksamhetsredovisning, SCB fo är forskningsstatistiken och STBG är siffror från statsbudgetana- lysen.

Mkr 15000

1 0000

5000

0 _l" l

'I I I I '_T——l |

81/82 83/84 85/86 87/88 89/9 91/92 93/94

Figur B2:4 Jämförelse mellan statistikserier avseende externa statliga bidrag till högskolan. EVR är högskolans ekonomiska verksamhets- redovisning, SCB fo är forskningsstatistiken och STBG är siffror från statsbudgetanalysen.

Överensstämmelsen mellan EVR och forskningsstatistiken vad gäller externa bidrag från staten till högskolan är sämre än för basanslagen (Figur 4). Den allmänna trenden är dock lika utom under 1993/94.

Nedgången i siffrorna från EVR mellan 1991/92-93/94 visar sig, då siffrorna för varje år studeras, helt hänföra sig till en en nedgång mellan 1992/93 och 1993/94. Ny statistik från Högskoleverket visar att ned— gången fortsatt under 1994/95. Delvis kan minskningen av statliga externa anslag i statistiken förklaras av att redovisningssystemet ändra— des 1993/94 så att intäkter och kostnader rdovisas efter verksamhetsom— råde och att en del av tidigare bidrag borde ha räknats till grundutbild- ning eller övrig verksamhet. Ett annat skäl av sannolikt betydligt större dignitet är att EVR, liksom forskningsstatistiken, baseras på högskolor- nas redovisade intäkter och/eller kostnader, vilka inte är samma sak som de faktiskt erhållna bidragen. Forskningsbidrag kan ses som förskott och redovisas då inte som en intäkt i boksluten förrän verksamhet kan redovisas, vilket för i stort sett alla fall innebär att en intäkt redovisas då en kostnad uppstår. Bidragen kan också betraktas som en intäkt (olika system gäller för olika lärosäten) men i den mån de inte använts under året periodiseras intäkten så att bokslutet inte redovisar under året erhållna bidrag. Bidrag som kommit in till högskolan men inte använts försvinner således i statistiken, vilket på lång sikt inte medför några stora fel i uppskattningen av externa bidrag men på kort sikt kan ge väsentliga förskjutningar.

Sedan 1993/94 har högskolorna ändrat sitt ekonomiska beteende genom att de i hög grad utnyttjat möjligheterna att spara överskott i verksamheten till god ränta hos riksgäldskontoret. Detta har fått till följd att de samlade överskotten under 1993/94-1994/95 ökat mycket snabbt så att de idag ligger nära den övre gränsen för reserverade medel (10% av omslutningen). Överskotten är dock helt genererade av statliga anslag och uttagna overheadkostnader eftersom dessa betraktas som en intäkt då högskolan erhåller medlen. Bidragsmedel genererar definitionsmässigt mycket små överskott eftersom överskotten antingen periodiseras eller mycket sällan uppstår eftersom intäkter för bidragsmedel vid vissa högskolor inte uppstår förrän en motsvarande kostnad bokförs.

I den nationella statistiken saknas uppgifter om hur mycket bidrag högskolan erhållit men storleken på de bidragsmedel som de senaste åren legat på balanskonton, som förskott eller periodiserade överskott, finns tillgängligt på de enskilda högskoleenhetema. Utredningen har begärt in uppgifter från de enskilda högskolorna och en sammanställning visar att en väsentligt ökande del av erhållna bidrag inte utnyttjats.

Mellan 1993/94 och 1994/95 ökade andelen medel som fanns till- gängliga men inte redovisades som intäkt med 7 eller 8% vid de fem lärosäten från vilka utredningen erhållit uppgifter. För perioden 1992/93 till 1993/94 finns bara två uppgifter eftersom redovisningssystemet ändrades då men även i dessa fall ökar andelen förskottsmedel med S%.

Ackumuleringen av bidragsmedel är tillfällig och en effekt av nya möjligheter och stor osäkerhet vid högskolorna. Kravet på lånefinansie- ring av material torde också ha medfört en tillfälligt minskad utrust- ningsanskaffning, vilken dessutom inte medför stora kostnader initialt.

För forskningsfinansieringsutredningens syften medför dock den beskrivna ackumuleringen att den verkliga finansieringssituationen för högskolan göms i statistiken varför intäkterna från externa bidrag har räknats upp för åren 1993/94 och 1994/95. Utredningen har antagit att den andel av bidragen som inte använts 1992/93 är ett normalvärde och räknat upp bidragen för efterföljande år med ett belopp sådant att den icke använda andelen av bidragen under 1993/94 och 1994/95 blir densamma som för 1992/93. Detta innebär en uppräkning med 8 respek- tive 16% för respektive år.

Sammantagen bedömning

Tillsammantaget ger datamaterialet från högskolornas ekonomiska verksamhetsredovisning, EVR, intryck av att bäst överenstämma med

statsmakternas beslut. Det innehåller heller inte svårförklarliga kraftiga förändringar som inte stöds av andra siffror. De oförklarligt höga kost- naderna i forskningsstatistiken under 80-talet talar också mot att använda denna för att beskriva statlig finansiering av forskning och utveckling vid högskolan. Däremot förefaller forskningsstatistiken ge en god bild av finansieringen från den enskilda sektorn och i den vidare analysen används dessa siffror för att sådan statistik som inte täcks av EVR.

Statistiken blir på detta sätt något haltande eftersom forskningsstati- stikens kostnader avser något annat än kostnaderna i EVR. Samtidigt visar jämförelsen ovan att forskningsstatistiken under 80-talet överskattat statliga anslag och bidrag under 80-talet, varför EVR ändå sannolikt ger en bättre jämförbarhet med finansiering från den enskilda sektorn och utlandet än forskningsstatistikens egna uppgifter. Man bör dock hålla i minnet att statistiken för högskolan i det följande något överskattar storleken på högskolans finansiering.

Trots de ganska stora skillnaderna mellan olika serier är trenderna i stort sett likartade. Tydligt syns detta i ett antal kvoter som brukar utnyttjas i den forskningsplitiska debatten (Figur 5). Andelen statliga medel till högskolan, andelen externa medel och andelen statliga externa medel följer på det hela taget samma kurvor vare sig utgångspunkten är EVR eller forskningsstatistiken.

%

100 80 Andel statliga 60 EVR SCB fo Andel externa 40 20 Andel från enskild 0 sektor 81/82 85/86 89/90 93/94

Figur BZ:5 Jämförelse av statistikserier över olika anslagstypers andel av totalkostnaden för forskning vid UoH. EVR är högskolans ekonomiska verk- samhetsredovisning och SCB fo är forskningsstatistiken

SOU l996:29

Forskningsrådsorganisationen i några länder

En utförligare beskrivning av de nordiska forskningsrådsstrukturema och aktuella förändringar återfinnes i utredningens rapport, Det forsk- ningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet, SOU l996:28

Danmark

Efter en OECD-utvärdering av dansk forskning under 1994 tillsatte Forskningsministeriet en kommitté med uppgift att föreslå ett ”entydigt og sammenhaengende rådgivningssystem, som på forskningsområdet kan rådgive regering, Folketing og de forskningsfinansierende ministerier”. Kommittén betänkande ”Betzenkning om forskningsrådgivning” lades fram i april 1995.

För forskningsråden föreslås det i betänkandet en reduktion av antalet råd från sex till tre. De nuvarande råden täcker följande områden

Naturvidenskab Jordbrugs- og veterinwrvidenskab Teknisk videnskab Samfima'svidenskab Humaniora Sundhedsvidenskab

Betänkandet rekommenderade en rådsstruktur med tre forskningsråd med följande indelning.

Naturvidenskab, teknik og jordbruksvidenskab S undhetsvidenskab Humaniora og samfundsvidenskab

Som skäl för omorganisationen anges för det första att det sker genombrott inom forskningen mellan de traditionella fackuppdelningama och att att det finns behov av särskilda insatser på flera områden som idag återfinns mellan två eller flera forskningsråd. En andra motivering är att forskningsråden i framtiden kommer att få uppgifter i anslutning till den nationella forskningstrategin som är bredare än idag.

I det lagförslag som den danska regeringen framlade hösten 1995 ändrades dock rådsindelningen till följd av protester från forskningsråd m fl så att nu föreslås en tredelad rådgivningsstruktur bestående av Danmarks Forskningsråd, fyra statliga forskningsråd och ett antal of- fentliga forskningsudvalg (ministeriella forskningskommittéer). Forsk- ningsråden blir således:

Jordbrug, naturvidenskap og teknik Sundhetsvidenskap Humaniora Samfundsvidenskap

Folketingsbehandling kommer att äga rum våren 1996 och detär mycket osäkert om folketinget kommer att acceptera den nya strukturen.

Finland

Finlands Akademi hade tidigare en organisation med sju s k kommissio- ner enligt följande

Humanistiska kommissionen Naturvetenskapliga kommissionen Medicinska kommissionen Agronomie- och forstvetenskapliga kommissionen T ekniskvetenskapliga kommissionen Samhällsvetenskapliga kommissionen Miljövetenskapliga kommissionen

Förslag till förändringar av denna organistion framlades av Grund- forskningsarbetsgruppen 89. Den ansåg att Akademins organisation var för splittrad och föreslog en minskning av antalet kommissioner från sju till tre. En sådan omorganisation motiverades också med den växande andelen forskning som överskrider disciplingränsema och med det samordningsbehov som detta medför. De tre nya kommissionema skulle

representera

Biovetenskaplig forskning Humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning Naturvetenskaplig och teknisk forskning

Förslaget stöddes delvis av Akademin, men den föreslog en modell med fyra kommissioner med en hälsovetenskaplig kommission som den fjärde.

För att ytterligare konkretisera frågan tillsatte Undervisningsminis- teriet Utvecklingsarbetsgruppen för Finlands Akademi som i sitt förslag i februari 1991 också hade med en fjärde hälsovetenskaplig kommission. Det flesta befintliga kommissioner ville dock behålla sina egna discipli- ner så självständiga som möjligt och även högskolorna var allmänt skeptiska till en förändring och våren 1991 föll därför förslaget.

En internationell utvärdering av Finlands Akademi som redovisades i januari 1993 tog emellertid åter upp denna fråga och föreslog att kommissionemas antal skulle begränsas till tre eller fyra. I skriften Kurs 93, Finlands Akademis mål och strategi skrev Akademin att en modell med fyra forskningsråd var det ändamålsenligaste alternativet och före- slog följande fyra råd

Forskningsrådet för kultur och samhälle Forskningsrådet för naturvetenskap och teknik Forskningsrådet för hälsa Forskningrådet för miljö och naturresurser

Rådet för miljö och naturresurser föreslogs omfatta lantbruks- och skogsvetenskaplig forskning samt miljöforskning och skulle alltså i Sverige ungefär motsvara SJF R + SNV:s forskningsnämnd. Biovetenska- perna skulle ingå ”i forskningsrådet för hälsa eller i forskningsrådet för miljö och naturresurser efter hur de bäst passar dessa forskningsråds profil”.

I en förordning om Finlands Akademi fastställde regeringen 1 sep- tember 1994 den av Akademin föreslagna strukturen och den trädde i kraft den 1 januari 1995.

Norge

Det s k Groholtutvalget lade i augusti 1991 fram ett betänkande ”Orga- nisering for helhet og mangfold i norsk forskning”. Där förslogs en omorganisation av forskningssystemet som avsågs leda till ”bedre forsk- ning m h t kvalitet og relevans, förenkling og storre logikk i strukturen, en bedre ressursutnyttelse, storre fleksibilitet overfor nye behov og en mer effektiv utnyttelse av forskningsresultater”.

För den framtida organisationen angavs ett antal huvudprinciper och vad gäller forskningsråden var de två. Dels skulle grundforskning och

tillämpad forskning integreras i ett forskningsråd, dels borde det ske en långtgående delegering från forskningsrådsnivån till utförandenivån. Fortsättningsvis diskuteras här bara den första av dessa principer.

Utredningen föreslog att alla forskningsrådsfunktioner skulle samord- nas i det enda forskningsrådet Norges forskningsråd (NFR) med tre fackstrategiska råd och en gemensam administration. Fackråden före- slogs få långtgående befogenheter i forskningspolitiska frågor inom sina respektive områden och mandat att fördela de medel som forsknings- rådets styrelse ställde till deras förfogande. Följande tre råd föreslogs bli inrättade

Rådet for biologi, miljo og helsevitenskap Rådet for teknologi og naturvitenskap Rådet for kultur- og samfunnsvitenskap

I den remissomgång som följde rådde allmän uppslutning om prin- cipen med ett enda forskningsråd och om integration av grundforskning och tillämpad forskning i detta råd. Många ansåg däremot att användar- och sektorsintressena var dåligt tillgodosedda i den föreslagna organisa- tionen. När det gäller den föreslagna indelningen i fackstrategiska råd pekades det på att medicin och hälsa borde organiseras separat i enlighet med internationell praxis, att biologi inte borde skiljas från övrig natur— vetenskap, att miljöaspekterna inte var tillräckligt tillgodosedda och att kulturskillnader gjorde det svårt att integrera naturvetenskaplig grund— forskning och användarstyrd industriellt inriktad forskning.

Regeringens förslag (St.meld. nr 43 [1991-92]) om ändringar i forsk- ningsrådsstrukturen hade bl a som utgångspunkt att främja alla departe- ments aktiva engagemang i forskning och forskningspolitik, att tillvarata sektoremas och användarnas behov och att få en bättre integration mellan grundforskning och tillämpad forskning utan att för den skull ifrågasätta den fria grundforskningens roll. Vad gäller det nya forsk- ningsrådets indelning föreslogs att följande sex 5 k områdesstyrelser skulle inrättas under rådets huvudstyrelse

industri og energi bioproduksjon och foredling miljo og utvikling medisin og helse kultur og samfunn naturvetenskap og teknologi

Grundforskning inom naturvetenskap och teknologi skiljs alltså från den näringslivsinriktade forskningen. Detta ansågs bl a underlätta för NFR att ta ansvar även för verksamhet i gränsområdet mellan forskning och näringslivsutveckling. De svenska motsvarigheterna till områdena ”industri og energi” och ”naturvitenskap og teknologi” är NUTEK respektive NFR+TFR.

Området ”bioproduksjon og foredling” täcker forskning för jord- och skogsbruk, veterinärmedicin, fiske, havsbruk och livsmedelsindustri och motsvarar alltså svenska SJFR. Inom området ”miljo og utvikling” ställs krav på tvärvetenskapliga insatser särskilt mellan naturvetenskaper och samhällsvetenskaper och området gränsar till alla de andra. I det svenska landskapet svarar det närmast mot SNV:s forskningsnämnd och eventu- ellt FRN. Vad gäller området ”medisin og helse” (motsvarande svenska MFR) följde regeringen remissopinionen och området ”kultur og sam- funn” (motsvarande HSFR) var också oproblematiskt.

Nederländerna

Nederländerna har en samlad forskningsrådsorganisation i form av ”Nederlandse Organisatie voor Wetenschappelijk Onderzoek” (N WO). Denna organisation finansierar 15 % av forskningen vid landets univer- sitet. Dess mandat avser både grundläggande och strategisk forskning och den finansierar forskningsprojekt på ungefär samma sätt som forsk- ningsråd i andra länder. På ett par punkter skiljer sig NWO från de svenska forskningsråden. För det första driver NWO egna forskningsin- stitut till vilket åtgår 35 % av dess budget. För det andra skall organisa- tionen också stödja tillämpad forskning och NWO har t o m en lagfäst skyldighet att främja kunskapsöverföring.

Under NWO:s styrelse sorterar forskningsråd för följande sex om- råden (av NWO använda engelska benämningar):

Humanities Social Sciences Physical Sciences Geosphere and Biosphere Sciences Medical Sciences Technical Sciences

En ”National Foresight Committee” har sedan 1992 försökt identifie- ra prioritetsområden baserade på samhälleliga behov eller på den veten-

skapliga utvecklingen. En strävan har varit att överge modellen med projektstöd till ett mycket stort antal forskare (eller forskarstuderande) för att istället arbeta mer selektivt med mer långsiktiga programstöd. De senare kan vara person-orienterade (Talent och Pionier), tema-orientera- de (forskningsteman eller samhällsteman) eller struktur-orienterade (forskarskoleprogrammet Stimulans).

NWO har tidigare i huvudsak finansierat doktorandforskning, men sådan småskalig forskning ses nu mer som universitetens uppgift. NWO avser istället att koncentrera sig på storskaliga forskningsprojekt och seniora forskare. Man vill också uppmuntra en ökad inriktning av forsk- ningen mot väsentliga samhälleliga problem bl a genom satsning på strategiska program och skilda former av samverkan med industrin. Forskningens kvalitet skall emellertid förbli det viktigaste urvalskriteriet.

Två av forskningsråden nämligen det medicinska och tekniska för- delar sina medel direkt till forskningsprojekt vid universitet och högsko- lor medan de andra fyra fördelar dem på ”Foundations”. vilka i sin tur fungerar som forskningsråd inom sina områden. Beslut om forsknings- stöd fattas av dessa ”Foundations” antingen med hjälp av kommittéer eller med vad som kallas en jury, vilket innebär skriftlig konsultation av experter. I båda fallen sker arbetet i etapper och de sökande bereds alltid möjlighet att kommentera de sakkunnigyttranden som avgivits under den första granskningsomgången. Inom några av forskningsråden finns det inte bara ”Foundations” utan också ett antal särskilda forskningsinstitut.

1994 genomfördes en omorganisation av NWO varigenom antalet administrativa enheter inom organisationen minskades från över 30 till ca 20. De största förändringarna avsåg stödet till humaniora, samhällsve— tenskaper och forskning om geosfären och biosfären. Inom dessa tre forskningsråd minskade antalet ”Foundations” från 19 till 9. Syftet med denna omorganisation var att avskaffa onödiga gränsdragningar, minska uppdelningen av budgeten i många smådelar och öka organisationens effektivitet.

Inom forskningsrådet för ”Geosphere and Biosphere Sciences” finns det t ex nu en ”Geosciences Foundation” (GOA), en ”Life Sciences Foundation” (SLW) samt ett havsforskningsinstitut (NIOZ).

Huvudfinansiär av NWO är ”Ministry of Education, Culture and Science”, men det tekniska forskningsrådet, som 1990 placerades under NWO, delfinansieras av ”Ministry of Economic Affairs”. Detta forsk- ningsråd stöder inte bara forskning inom de tekniska vetenskaperna utan också tillämpad forskning inom alla andra discipliner (såväl fysik, kemi och matematik som biologi och till och med samhällsvetenskaper). Vid val av forskningsprojekt ges lika vikt till projektets vetenskapliga kvali- tet och möjligheterna att resultaten kan komma till användning, t ex

inom nederländsk industri. Det tekniska forskningsrådet kan därför sägas vara en matrisstruktur för stöd till tillämpad forskning oberoende av dess inriktning, medan de övriga råden huvudsakligen stöder grund- läggande och strategisk forskning.

Schweiz

Det schweiziska forskningsrådet (NF) stöder grundforskning inom alla vetenskapsområden och har dessutom ansvar för ett 20-tal större na- tionella program inom av regeringen angivna problemområden. Sedan 1992 svarar NF också för genomförandet av ett antal prioriterade pro- gram inom forskningsområden som av regeringen bedömts ha strategisk betydelse. Däremot har NF inga egna forskningsinstitut.

75 % av forskningsrådets medel används för stöd till enskilda forsk- ningsprojekt. Högst 12 % får användas för de nationella programmen och resterande medel går till de prioriterade programmen och till stipen- dieprogrammen m m.

NFzs högsta beslutande organ är "The Foundation Council" (här och nedan används genomgående NF:s egna engelska benämningar) som har 56 medlemmar representerande universiteten, den federala regeringen, kantonerna samt vetenskapliga, kulturella och ekonomiska organisa— tioner. Detta "Foundation Council" utser de flesta ledamöterna i "The Research Council" (se nedan) och beslutar i övrigt i viktiga budget- och planeringsfrågor. "The Research Council" har 71 ledamöter fördelade på fyra avdelningar, varav de tre första ansvarar för följande områden:

Humanities and Social Sciences (I) Mathematics, Natural and Engineering Sciences (11) Biology and Medicine (111)

Den fjärde avdelningen handhar de ovannämnda särskilda programmen. Det bör tilläggas att avdelning III är uppdelad i två sektioner; en för biologi och experimentell medicin och en för klinisk, social och preven- tiv medicin. Även om namnet på denna avdelning för tankarna till ett livsvetenskapligt forskningsråd är den alltså 1 praktiken uppdelad 1 ett råd för biologisk forskning, till vilket förts närliggande medicinska forskningsområden och ett mer traditionellt medicinskt forskningsråd.

Samordningen av de fyra avdelningarnas arbete sker i en "Executive Committee of the Research Council". Det är också i detta organ som besluten om projektbidrag fattas. Inom NF finns slutligen också 15

"Research Commissions" vars uppgifter främst hänför sig till de olika stipendieprogrammen.

Storbritannien

Den brittiska forskningspolitiska diskussionen har på senare tid ofta rört sig kring samma problem som den svenska. Man har forskning av hög klass och med stor produktion av kvalificerade vetenskapliga artiklar. Det har gett internationellt anseende och många Nobelpris. Däremot tycks forskningsresultaten inte i någon större utsträckning ha lett till innovationer inom brittisk industri. Därtill kommer att industrins egen strategiska forskning inte är särskilt omfattande, att barn och ungdomar väljer bort naturvetenskap och teknik i skolorna och att forskare och ingenjörer har ett förhållandevis lågt anseende i allmänhetens ögon.

Mot denna bakgrund har en nyckelfråga i Storbritannien varit av- vägningama mellan grundforskning och tillämpad forskning, mellan den offentliga och den privata forskningssektom och mellan universiteten och industrin. Att skapa förtroendefulla kontakter och en fruktbar sam- verkan mellan näringslivet och universitetsvärlden har varit ett viktigt mål. Dessa överväganden har också satt sin prägel på den omorganisa- tion av forskningsråden som genomfördes 1994. Tidigare fanns det fem forskningsråd nämligen

AFRC agricultural and Food Research Council ESRC Economic& Social Research Council MRC Medical Research Council NERC Natural Environment Research Council SERC Science & Engineering Research Council

I ett ”White Paper” med titeln ”Realising our Potential: A Strategy for Science, Engineering and Technology” som publicerades 1993, klargjorde den brittiska regeringen att dess mål var ”to hamess the intellectual resources of the science and engineering base to improve economic performance and the quality of life”. Framtida prioriteringar av F oU-stöd skulle ”be much more clearly related to meeting the coun- try's needs and enhancing the wealth-creating capacity of the country”, och detta skulle även gälla forskningsråden. Bl a därför ombildades dessa och per den 1 april 1994 skapades följande sex nya forskningsråd

BBSRC Biotechnology and Biological Sciences Research Council ESRC Economics and Social Research Council

MRC Medical Research Council NERC Natural Environment Research Council EPSRC Engineering and Physical Sciences Research Council PPARC Particle Physics and Astronomy Research Council

De största förändringarna avsåg det tidigare SERC som före om- organisationen var det utan jämförelse största forskningsrådet. Partikel- fysiken och astronomin bröts sålunda ut och fick ett eget råd i det nya PPARC. Vidare kombinerades SERC:s forskningsstöd inom områdena biologi och bioteknologi med motsvarande verksamheter inom gamla AFRC för att tillsammans bilda det nya BBSRC. Slutligen överfördes också ansvaret för jordobservation och atmosfärsforskning till det det nya NERC. Kvar av det gamla SERC blev det nya EPSRC (Engineering and Physical Sciences Research Council), som fortfarande är det största forskningsrådet med 30 % av rådens totala budget.

Varje forskningsråd har en vetenskapsman som heltidsarbetande direktör och en deltidsarbetande ordförande från industrin eller andra användarkretsar. Vidare har det skett en ökning av antalet rådsledamöter som företräder användarsidan, inklusive industrin.

Omorganisationen innebar också att en ny tjänst inrättades som ”Director General of the Research Councils”. Dess innehavare är råd- givare till den ansvarige ministern vad gäller rådens budget och gräns- dragningen dem emellan men också i frågor rörande deras effektivitet och arbetsformer.

Sett i ett svenskt perspektiv är den brittiska omorganisationen inte ointressant. Att skapa ett särskilt forskningsråd för partikelfysik och astronomi är visserligen knappast något att ta efter. Därtill är den sven- ska verksamheten inom dessa områden alltför små. Däremot erbjuder de andra råden en modell i vilken stöd till mycket grundläggande forskning hanteras av samma organ som mer tillämpade och sektoriella aspekter. I Storbritannien ser regeringen denna dubbla inriktning av t ex de nya EPSRC och BBSRC som en mycket betydelsefull faktor för utveck- lingen såväl av en högteknologisk och kunskapsbaserad industri som av de basämnen inom teknik, fysik, kemi och biologi vilka utgör en oum- bärlig grund för denna utveckling.

En ny programform som igångsatts av de nya forskningsråden går under beteckningen ROPA (Realising our Potential Awards). Den in— nebär att universitetslärare vars forskning stöds av industriella eller kommersiella intressen, och som alltså åtminstone delvis arbetar inom områden som bedömts ha relevans för de senare, kan ansöka om råds- medel för mer grundläggande forskning inom fritt valda områden.

SOU 1996:29

Den särskilda fakultetsresursen till de humanistiska och matematisk— naturvetenskapliga fakulteterna

Utredningen sände 1995-08-29 en enkät med frågor om användningen av den särskilda resurs som till följd av regeringens förslag i 1990 års budgetproposition anvisades till de humanistiska och matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna till berörda universitet. Frågorna gällde bl a hantering och användning av medlen. Samtliga universitet har svarat. Professorema Inge Jonsson, Stockholm och Carl-Ivar Brändén, Grenoble har på utredningens uppdrag analyserat inkomna svar.

1 Den särskilda fakultetsresursens användning vid de humanistiska fakulteterna

Inge Jonsson

I enlighet med regeringens förslag i 1990 års forskningsproposition beslöt riksdagen samma år att anvisa sammanlagt 50 miljoner kronor årligen till de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulte— terna under en försöksperiod fram till den 30 juni 1997. Syftet var att ge dessa fakulteters ledningsorgan tillfälle att utveckla kompetens att arbeta med fördelning av forskningsresurser utifrån samma typ av kvali— tetsbedömning, som forskningsråden tillämpar. Därutöver ville stats- makterna ge dem möjlighet att finansiera universitetslektorers forskning på villkor motsvarande dem, som gäller för rådens forskartjänster. Forskningsfinansieringsutredningen begärde i början av höstterminen i år svar från berörda universitets rektorer på tretton frågor angående utnyttjandet av denna särskilda resurs. Svaren infordrades till den 25 september, en tidsram som de flesta också lyckades hålla sig inom. Rektorerna valde att låta vederbörliga fakultetsorgan utarbeta dessa svar och överlämnade dem utan eget yttrande. Det reflekterar ett i svaren bestyrkt faktum, att universitetens ledning inte har deltagit i hanteringen av dessa medel. I sin tur illustrerar det tydligt, hur långt decentralise- ringen av beslutsfattandet har gått vid universiteten, vilket skulle kunna ge anledning till åtskilliga kommentarer. Jag skall dock nöja mig med att påminna om hur just forskningens finansiering låter klyftan mellan

kraven på rektorerna att utöva ett kraftfullt ledarskap och deras reella möjligheter att uppfylla dessa öppna sig djupast.

Efter att ha gått igenom det insända materialet kan jag konstatera, att det visserligen uppvisar betydande skillnader i utförlighet och precision — svaren från Göteborg och Stockholm är de mest innehållsrika — men ändå utgör ett tillräckligt underlag för bedömning. I det följande skall jag försöka summera intrycken av min läsning och dra några slutsatser, dock utan att systematiskt kommentera samtliga frågor och svar.

Även om endast ett lärosäte berört den interna transfereringen utgår jag från att den särskilda resursen överallt behandlats i obeskuret skick, dvs utan de avsättningar till gemensamma ändamål som eljest görs av universitetens styrelser. Flera fakulteter har därutöver redovisat, att de insatser som gjorts med medel från den särskilda resursen kunnat för- stärkas genom omprioriteringar av fakultetsanslaget.

Det ger ett påtagligt uttryck åt den höga uppskattning av den särskil- da fakultetsresursen, som går att utläsa ur materialet, explicit eller som undertext. Naturligtvis innebär det ingen direkt överraskning, att en fakultetsledning gläds åt att få ökade resurser att fördela, men tveklöst har just denna möjlighet att relativt fritt och snabbt kunna disponera tillkommande medel, som i humaniorasammanhang representerar ett mycket betydande belopp, verkat ovanligt stimulerande på fakultetens interna debatt och planering. Samtliga fakultetsnämnder (motsv.) har fördelat dessa medel efter en omsorgsfull vetenskaplig prövning. Något slags fackligt inspirerad rättvisedistribution har icke förekommit. Jag instämmer gärna i den eloge som utvärderama av fakulteten i Umeå formulerat för att ”den lyckats fördela pengar efter program — eller om man så vill en forskningsprincip — och inte efter allmän rättvisemodell, vilken trots allt låg nära till hands".

Urvalet av projekt — och därmed i praktiken av personer i de flesta fall — har fortskridit genom en process, i vilken alla institutioner och centra beretts tillfälle att lämna förslag och synpunkter. Det ledde till att en avsevärd mängd programförslag utformades. Fakultetsnämndema i Stockholm hade sålunda inte mindre än femtiotvå förslag att ta ställning till i ett första steg. Efter beredning av de båda sektionemas dekaner och prodekaner, vilken bl a innefattade en överläggning med samtliga pro- fessorer vid fakulteten, inbjöds tolv förslagsställare att utarbeta en mer detaljerad proj ektbeskrivning. Av dessa tilldelades sedan åtta anslag från den särskilda resursen genom beslut av fakultetsnämndema. Urvalspro— cessen vid övriga lärosäten uppvisar naturligt nog lokala särdrag men skiljer sig inte i allmän uppläggning eller ambitionsnivå.

Resultatet blev också likartat, med ett markant undantag. Göteborgs- fakulteten valde att samla sina insatser till fem större forskningsprogram.

Dessa omfattade problemområden, som bedömdes vara särskilt lovande och dessutom förutsatte samarbete mellan institutioner och ämnen. Inom dessa program inrättades två befattningar som universitetslektor, medan medlen i övrigt främst utnyttjades för att tilldela forskningstid åt redan anställda lektorer. Kring dessa personer har forskningsmiljön sedan breddats genom att medel ur fakultetsanslaget tillförts fur att t ex an- ställa forskarassistenter och doktorander. I fyra program har externa medel medgivit ytterligare tillskott av kompetens. Av de fem verksam- hetsberättelser och tre utvärderingsrapporter, som återfinns i insänt material, framgår att aktiviteten i de flesta programmen varit hög och givit respektingivande vetenskapliga resultat. Den modell man valt i Göteborg torde ge väsentligt ökade möjligheter att främja samarbetet mellan fakultetens institutioner i förhållande till den projektbaserade fördelningen vid övriga fakulteter. Men även i Göteborg har givetvis tillgången på goda forskare hemmavid och de lokala forskningspro- filema i stor utsträckning fått bestämma valet av anslagsmottagare, vilket klart framgår av att så stor andel av medlen använts till att tilldela forskningstid åt anställda lektorer. I Göteborg och Umeå har ändå några befattningshavare rekryterats från andra lärosäten, medan alla andra fakulteter har besatt de nyinrättade forskningslektoraten med hemmadöt- trar och -söner. Det finns ingen anledning att för den skull misstänka brister vid tillsättningen som — när det fanns mer än en sökande — skett i normal. ordning i tjänsteförslagsnämnd och efter sedvanlig utlysning. Eftersom de flesta projekten återfinns inom av fakulteterna prioriterade områden, av vilka flera utstakades redan under arbetet med UHÄ:s fakultetsprogram för mer än tio år sedan, är det tvärtom alldeles natur- ligt, att de mest kompetenta sökande var lokalt gripbara. Samtidigt måste jag konkludera, att den särskilda fakultetsresursen så här långt inte kan sägas ha medfört någon tydlig förnyelse av fakultetemas forsk- ning.

Däremot har urvalsproceduren i sig uppenbarligen inspirerat till en betydande produktion av nya idéer, vilket på längre sikt kan leda till att den vetenskapliga debatten vitaliseras och känslan av delaktighet i fakultetens angelägenheter växer. Detta är naturligtvis endast en för- hoppning. Men att tillskapandet av den särskilda fakultetsresursen fått till följd ett ökat utbyte av erfarenheter mellan berörda fakulteter kan bestyrkas. Arbetet med att fördela dessa nytillkomna medel inleddes nämligen med en nationell konferens på dåvarande dekaners initiativ, och därefter har dekanema träffats varje år bl a just för att redovisa hur medlen använts inom deras respektive fögderi. Jag uppfattar denna samverkan som en värdefull subsidiår effekt av att fakulteterna fått ökat utrymme att agera självständigt.

Materialet ger naturligt nog inget underlag för att bedöma, i vad mån detta kollegiala meningsutbyte även innefattar någon form av utvär- dering. Det har däremot åtskilligt att säga om hur starkt dekanema engagerat sig i både förberedelsearbetet och den kontinuerliga uppfölj- ningen, även om man också här valt att gå olika vägar. Tre av de fem fakulteterna har redan genomfört skilda slag av utvärderingar, medan övriga två (Uppsala och Lund) avser att dröja till försöksperiodens slut. I Stockholm har dekangruppen utvärderat verksamheten vid två till— fällen, innan nämnderna har fattat beslut om projektens fortlevnad, och när tiden för försöket är ute, skall en samlad utvärdering företas: former— na har dock ännu ej fastställts. I Göteborg och Umeå har man anlitat externa bedömare på hög kompetensnivå, av vilka samtliga har avgivit utförliga och mycket informativa rapporter. De innehåller åtskilliga kritiska synpunkter, men grundtonen är genomgående positiv. I jäm- förelse med forskningsråd och forskningsfinansierande fonder, som i varje fall på humanioraområdet haft vida mer begränsade möjligheter att följa upp de projekt man beviljat anslag till än att granska de ursprungli- ga ansökningarna, synes fakultetsnämndema ha uppnått en bättre balans mellan förhandsprövning och utvärdering.

Ett sedan länge välkänt problem inom humaniora — inte bara i Sveri- ge fö — utgör den låga examinationen av doktorer vid de språkvetenska- pliga sektionerna. Det återspeglas i viss mån även vid fördelningen av den särskilda fakultetsresursen. I Uppsala och Stockholm har medlen tydligen i princip fördelats lika på de båda sektionerna, men vid övriga fakulteter har den historisk-filosofiska ämnesgruppen visat sig som klar vinnare av den lokala konkurrensen. Resultatet följer logiskt av uppsatta kriterier, och det finns inget att invända. Men förhållandet bör noteras som ännu ett belägg för att något måste göras för att stärka intresset för språkvetenskaplig forskning bland studenterna.

Detta är en uppgift för både fakulteterna själva och externa finans- iärer. Den ideala ansvarsfördelningen mellan dessa — eller mellan fasta fakultetsmedel och rörliga resurser — är notoriskt svår att bestämma. Själv är jag mycket tveksam till den hittillsvarande uppdelningen av statsanslagen till grundutbildning respektive forskning/forskarutbildning, inte minst därför att den innebär en betydande inskränkning av universi- tetens rätt till självbestämmande. Samtidigt måste fakulteterna ha en bred bas av någorlunda permanenta medel för att kunna fullgöra sina uppgifter. Forskningsråden och andra externa finansiärer med motsva- rande ansökningsförfarande, vilket på humanioras område endast gäller Riksbankens Jubileumsfond, spelar utan tvekan en viktig roll som kvali- tetsgaranter genom att de besitter stor överblick. Men andelen externa anslag får inte bli så dominerande, att universitetens långtidsplanering

försvåras intill det omöjligas gräns. Försöket med den särskilda fakul- tetsresursen har enligt min bestämda mening visat, att de humanistiska fakulteterna förvärvat god kompetens att fördela medel efter vetenska- plig prövning genom sina beslutande organ. Dessa har också förmått väcka ett stort engagemang bland forskarna på institutionerna. De effek- ter som kan beläggas i materialet och dem som man kan hysa grundade förhoppningar om, förefaller mig så betydelsefulla, att försöket borde leda till en permanent tilldelning av fria medel i minst samma utsträck- ning. Det vore naturligtvis beklagligt, om detta skulle leda till en mot- svarande reduktion av rådsanslagen, men jag ser trots allt inte detta som någon avgörande invändning.

2 Den särskilda fakultetsresursens användning vid de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna

Carl-Ivar Brändén

Riksdagen beslöt 1990 att anvisa 50 milj kr årligen till de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna under en femårig för- söksperiod till 30/6 1997. Avsikten med dessa medel var dels att stimu- lera fakultetsorgancn att i ökad utsträckning arbeta efter samma kvali- tetskriterier som forskningsråden, dels att göra det möjligt att finansiera högskolelektorers forskning på i huvudsak de villkor som gäller för forskartjänster.

Jag har gått igenom det material som forskningsfinansieringsutred- ningen har begärt från berörda fakulteter för att belysa användningen av denna rörliga resurs under åren 1992 till 1995. Även om svaren är relativt knapphändiga och skiljer sig i precision mellan lärosätena utgör de dock tillräckligt underlag för en bedömning. Jag har främst kon- centrerat min granskning dels på relationen mellan inrättande av nya tjänster och stöd till existerande tjänsteinnehavare, dels på tillsättnings- förfarandet och utfallet av de nya tjänsterna speciellt angående fömyel- seaspekten. För att få någon form av kvantitativt mått på förnyelse av forskningen har jag använt tillsättningen av externa sökande till nya tjänster som måttstock. Medel som har använts för friköp av lektorer eller tillsättning av interna sökande på nya tjänster har jag betraktat som konsolidering av existerande forskning. Denna uppdelning är förvisso icke motsägelsefri men ger ändå ett grovt mått på hur medlen använts.

Förfarandet vid tillsättning av nya tjänster har inom samtliga fakulte- ter skett på ett likartat sätt enligt de svar som inkommit. Prioriterade ämnesområden för dessa tjänster har framkommit och bestämts efter ingående diskussioner och utredningar inom fakulteterna, där varje institution har beretts möjlighet att inkomma med förslag och delta i processen. Nya tjänster har inom alla fakulteter inrättats för förstärkning av dessa prioriterade områden. De nya tjänsterna har utlysts offentligt i vanlig ordning, och tillsättning har skett efter extern sakkunnigbe- dömning. Detta förfaringssätt är i stort sett likartat med det som forsk- ningsråden använder, och jag konstaterar att i detta avseende har fakul- teterna arbetat efter samma formella kvalitetskriterier som forsknings- råden.

När det gäller fördelningen av resurserna och det reella utfallet av nya tjänstetillsättningar ger en detaljgranskning av de enskilda fakulte- terna följande bild:

Uppsala universitet har helfinanserierat 10 nya tjänster, varav ] forskningsingenjör, för en kostnad av ungefär 4 milj kr per år. Resteran- de medel har budgeterats för undervisning inom de institutioner som er- hållit de nya tjänsterna. 7 interna och 3 externa sökande har tillsatts på de 10 nya tjänsterna. 25 % av medlen har således använts för förnyelse och 75 % till konsolidering.

Göteborgs universitet har använt 90 % av medlen för heltidsfinans- iering av 9 nya tjänster varav ] professor. Resterande 10% har använts för tjänstenedsättning av 4 lektorer. Huvuddelen av de 9 nya tjänsterna har tillsatts med externa sökande, i flera fall med mycket kvalificerade utländska forskare. Göteborg är ensamt om att redovisa en utvärdering av de nya tjänsteinnehavamas forskning under denna tidsperiod. Denna utvärdering har gjorts av externa experter och det framgår mycket klart att den särskilda resursen i detta fall har använts på ett sådant sätt att en förnyelse och kvalitetshöjning av forskningen har erhållits.

Umeå universitet har delfinansierat 10 nya tjänster för medel som motsvarar ungefär 30 % av tilldelade medel; av dessa tjänster har 7 tillsatts med externa sökande. Resterande 70 % har använts till tjäns- tenedsättning för lektorer inom ett brett spektrum av ämnesområden inom fakulteten. Det kan därför möjligen verka logiskt att denna till synes oprioriterade användning av merparten av de rörliga resurserna har lett till att fakulteten sedan W 1994 sammanslagit den särskilda resursen med fakultetens normala rörliga resurs. 20 % av medlen har använts för förnyelse och 80 % för konsolidering.

Lunds universitet har finansierat 6,5 nya lektorstjänster + 2 dokto- randtjänster. Resterande medel, ungefär 50 %, har enligt uppgift ställts till forskarnas disposition utan närmare specifikation. 1 lektorstjänst har tillsatts med extern sökande. Ungefär 7 % av medlen har således an- vänts för förnyelse och 93 % för konsolidering.

Stockholms universitet har finansierat 6,5 nya tjänster och resterande medel har använts för tjänstenedsättning av lektorer. Samtliga nya tjänster har tillsatts med interna sökande.]OO % av medlen har således använts för konsolidering av existerande forskning. Ett något säreget intryck gör det att en utlyst forskarassistenttjänst i neurokemi, som är ett av Sveriges största och mest framgångsrika forskningsområden inom livsvetenskapema, endast erhåller 1 sökande (intern). Stockholms uni- versitet har dessutom uppgivit att medlen används för delfinansiering av 11 tjänster där fakulteten har ett anställningsansvar. Att använda an-

ställningsansvar som urvalskriterium för användning av den särskilda resursen är icke i enlighet med forskningsrådens kvalitetskriterier.

Man kan konstatera att relationen mellan stöd till nya tjänster och friköp av existerande lektorer varierar starkt mellan de olika fakulteterna från 100 % nya tjänster i Uppsala till 30 % i Umeå. Likaså varierar tillsättningen av dessa nya tjänster med externa kandidater kraftigt, från huvuddelen av tjänsterna i Göteborg till ingen i Stockholm. Om man undantar Göteborg har de 4 övriga fakulteterna använt i genomsnitt ungefär 10% av medlen till förnyelse och 90 % till konsolidering av existerande forskning. Forskningsråden arbetar med ett nationellt och internationellt perspektiv. Lokala intressen baserade på eventuell kompe- tens inom lokala universitet bestämmer inte forskningsresursemas för- delning, speciellt när det gäller rekrytering av yngre forskare eller fi- nansiering av projekt som siktar till att förnya forskningsinriktningen. I stället arbetar råden efter principen att dessa medel skall ge möjlighet att rekrytera lovande forskare på nationell eller internationell nivå.

Resultatet av användningen av de fria resurserna visar att huvuddelen av resurserna icke har använts enligt forskningsrådens kriterier för förnyelse av forskningen. De har i stället använts för att konsolidera existerande tjänstesituation vid fakulteterna genom stöd till lokala yngre eller medelålders forskare antingen i form av friköp av existerande lektorer eller tillsättning av lokala kandidater till nya tjänster. Med några få undantag, främst i Göteborg, har det icke skett någon väsentlig för— nyelse av forskningen i forskningsrådens mening med hjälp av dessa medel. Det reella resultatet av användningen av dessa medel visar enligt min mening att resultatet av fakultetsorganens arbete i stort sett icke har gett samma kvalitativa resultat som forskningsråden, trots att de formellt har arbetat efter samma kriterier. Om avsikten med denna särskilda resurs är att förnya den matematisk-naturvetenskapliga forskningen och åstadkomma satsning på högsta möjliga kvalitet med begränsade resurser åstadkommes detta bättre om forskningsråden får fördela resursen. Om avsikten däremot är att konsolidera den nuvarande forskningen och stabilisera existerande tjänsteförhållanden bör fakulteterna behålla resur- serna.

SOU1996:29

Extemfinansieringens påverkan på fakultetsanslag och organisation inom universitet och högskolor

Maivor Sjölund och Stefan Odeberg

(Viss inledande text har inte medtagits i denna tryckta version)

På uppdrag av forskningsfinansieringsutredningen har Högskoleverket utrett två frågor:

1. Hur påverkar olika typer av extern finansiering direkt eller indirekt fördelningen av fakultetsanslagen?

2. Har extemfinansieringen en tendens att styra forskningen mot en- heter, befintliga eller nyskapade, utanför institutionerna? Uppmuntrar högskolan sådana lösningar eller försöker man undvika dem? För att genomföra utredningen har vi intervjuat rektorer och/eller prorektorer, förvaltingschefer, universitetsdirektörer liksom dekaner och andra företrädare för fakulteter. Intervjuerna har gjorts vid universiteten i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala samt Karolinska Institutet, Chalmers Tekniska högskola och Kungl Tekniska högskolan (KTH). De fakulteter som ingår i studien är följande: ' De humanistiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Umeå. ' De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Lund, Göteborg och Umeå. ' De medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund, Umeå, Linkö- ping och Karolinska Institutet. ' De samhällsvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå. ' De tekniska fakulteterna vid Linköpings universitet, ChalmersTek- niska högskola och Kungliga Tekniska högskolan(KTH). ' Den filosofiska fakulteten vid Linköpings universitet. ' Den odontologiska fakulteten vid Umeå universitet.

Vi redovisar vårt uppdrag i enlighet med frågorna ovan.

(l.) Extemfinansieringens påverkan på fördelningen av fakultets- anslaget

Syftet är här att utröna huruvida det föreligger ett samband mellan institutionernas förmåga att tilldra sig externa medel och deras tilldel- ning från fakulteterna. Detta samband kan tänkas vara både positivt och negativt. En positiv koppling kan motiveras med den incitamentseffekt det skapar. Ett negativt samband mellan mängden externa medel och tilldelningen av fakultetsanslag kan motiveras med att fakulteterna vill stödja institutioner som har mindre möjligheter att dra till sig externa medel, men som icke desto mindre bedöms bedriva en viktig verksam- het.

Sambandet kan vara direkt eller indirekt, explicit eller implicit. Om det finns en formel för fördelningen av fakultetsanslaget där mängden externa medel ingår ges ett direkt och explicit samband. Ett direkt och implicit samband betyder att mängden externa medel tas i beaktande utan att förfarandet är formaliserat. Den indirekta kopplingen ges om någon variabel som har ett samband med mängden externa medel på- verkar fördelningen av fakultetsanslaget. På motsvarande sätt som tidigare kan detta vara explicit eller implicit.

Fördelningen av fakultetsanslaget på institutioner inom respektive fakultet är något som görs av fakulteterna själva. De bestämmer själva vilken metod de ska använda. Med anledning av fakultetemas självbe- stämmande och nödvändigheten av att jämka ihop viljoma hos de olika institutionerna skapas det olika normer för fördelningen av fakultet- sanslaget. Det råder skilda normer mellan olika fakulteter inom samma universitet och även mellan samma typer av fakulteter på de olika universiteten. Detta gäller även för de externa medlens påverkan på fördelningen av fakultetsanslaget.

Explicit och/eller implicit?

Det är av vikt att varje fakultet etablerar en standard för fördelningen. Därmed blir medelstilldelningen förutsägbar för, och i bästa fall accepte- rad av, de olika institutionerna inom varje fakultet. Starka skäl talar därför för att ett eventuellt samband av ovan beskrivna sort bör vara explicit.

Vår slutsats är att fördelningen av fakultetsanslagen är explicita. Det ligger i och för sig i sakens natur att implicita samband är svårare att finna än explicita. Våra erfarenheter talar dock för att förutsägbarhet anses vara ett viktigt kriterium för dessa fördelningssystem. Vi kan i

detta avseende inte urskilja några skillnader mellan olika universitet eller mellan olika typer av fakulteter.

Direkt och/eller indirekt?

Många fakulteter tillämpar en direkt koppling mellan institutionernas förmåga att erhålla externa medel och institutionernas del av fakultets- anslaget. Av de 19 närmare undersökta fakulteterna är det 10 stycken som tillämpar ett direkt samband (se bilaga 1). Det finns inga tecken på att vissa universitet eller vissa typer av fakulteter skulle tillämpa en gemensam eller liknande norm. Som undantag från detta kan exempelvis nämnas att ingen av fakulteterna på Stockholms universitet har någon direkt koppling mellan förekomsten av externa medel och fördelningen av fakultetsanslagetl. Ett annat exempel är de medicinska fakulteterna. De undersökta medicinska fakulteterna (Lunds universitet, Linköpings universitet, Umeå universitet och Karolinska institutet) har samtliga en direkt koppling mellan institutionernas erhållna externa medel och fördelningen av fakultetsanslaget. Vid denna typ av direkta koppling är det vanligt att de externa medlen viktas. Medel från forskningsråden väger ofta tyngre än medel från sektorsorgan vid fördelningen av fakul- tetsanslaget.

Bland de fakulteter som inte har detta direkta samband har närmast samtliga ett indirekt samband mellan mängden externa medel och för- delningen av fakultetsanslaget? Antalet avlagda licentiat- och doktorsex- amina är bland en överväldigande majoritet av fakulteterna grundande för fördelningen av fakultetsanslaget. Då förekomsten av extemfinans- ierade doktorander är en relativt vanlig företeelse innebär det att en indirekt koppling mellan externa medel och fakultetsanslaget skapas.

1 Samtliga institutioner på Stockholms universitet ingår ej i undersökningen. Denna uppgift bygger på samtal med företrädare för universitetets ledning.

2 Humanistiska och odontologiska fakultetetema vid Umeå universitet har inget formaliserat samband mellan externa medel och fördelningen av fakul- tetsanslaget. Anledningen till det är att så stor del av fakultetsanslaget är uppbundet i tjänster.

Positiv eller negativ?

Med några få undantag har fakulteterna ett direkt eller indirekt samband mellan institutionernas tillgång till externa medel och deras andel av fakultetsanslaget. Bland samtliga dessa fakulteter är sambandet positivt.

Skäl som anförs för det positiva sambandet är att det ger incitament och ställer krav på institutionerna. Ett annat argument är att de externa medlen, som har erhållits i konkurrens, visar att detär kvalitet på forsk- ningen.

Det positiva direkta sambandet ses på de flesta fakulteter som en företeelse på marginalen. Det är högst 10 % av fakultetsanslaget som fördelas på detta vis. Anledningen till detta är att större delen av fakul- tetsanslaget är på de flesta institutioner låst i tjänster.

(2a) Har extemfinansieringen en tendens att styra forskningen mot enheter, befintliga eller nyskapade, utanför institutionerna?

(2b) Uppmuntrar högskolan sådana lösningar eller försöker man undvika dem?

Till skillnad från fördelningen av fakultetsanslaget, som visat på stora variationer mellan fakulteterna, är bilden beträffande högskolornas syn på framväxten av enheter vid sidan av institutionerna mycket samstäm- mig.

Med institutioner avses enheter som bedriver grundutbildning, forsk- ning och forskarutbildning. Svaret på den första delfrågan, om extem- finansieringen har en tendens att styra forskningen mot enheter, befint- liga eller nyskapade, utanför institutionerna, kan generellt besvaras med ett ja. Dock bör detta svar nyanseras och sättas in i ett forskningspoli- tiskt perspektiv.

Svaret på den andra delfrågan, om högskolan uppmuntrar framväxten av enheter utanför institutionsstrukturen, kan generellt besvaras med ett nej. Även detta svar bör emellertid utvecklas och nyanseras inom en forskningspolitisk diskussion.

Ett forskningspolitiskt perspektiv

Det talas idag om ett nytt sätt för att skapa ny kunskap. Det nya sättet är, till skillnad från det traditionella inomvetenskapliga sättet, externt drivet och syftar till en effektiv kunskapsproduktion. I boken ”The new production of knowledge. The dynamics of science and research in

contemporary societies”3 beskrivs skillnaden mellan det traditionella och det nya sättet för att ta fram ny kunskap. De två modellerna som teck- nas i boken kan tjäna som utgångspunkt för en diskussion om extem— finansieringen. Vi beskriver dem därför kortfattat.

Författarna menar att ett nytt sätt för att ta fram ny kunskap utveck- las jämsides med det traditionella sättet. För enkelhetens skull har förfat- tarna döpt modellerna till Mode 1 och Mode 2. Med Mode 1 menar författarna det traditionella, inomvetenskapliga, sättet att skapa ny kun— skap. Forskarnas nyfikenhet och sanningssökande är den främsta driv- kraften utan direkt avseende på nyttan med den nya kunskapen. Det kritiska tänkandet och prövandet av att kunskapen i någon bemärkelse är sann utgör centrala ingredienser i denna modell. De inomvetenskapli- ga kriterierna står som garant för kvaliteten i forskningen. I Mode 1 formas och löses forskningsfrågoma inom ämnesdisciplinema.

Mode 2 är flerdisciplinärt och problemdrivet. Frågorna ställs i den miljö där kunskapen skall appliceras. Medan Mode 1 karaktäriseras av homogenitet och hierarkisk bevarande organisering kännetecknas Mode 2 av heterogenitet och föränderlig organisering. Den inkluderar olika aktörer som samarbetar om ett problem som definierats i en speciell och lokal kontext.

De båda modellerna bygger på olika typer av kvalitetskontroll. I Mode 1 är det de gängse inomvetenskapliga kriterierna som utgör kvali- tetskontrollen. Frågeställningama är inomdisciplinära och den nya kun- skapen prövas mot tidigare erfarenheter. Den centrala frågan är om kunskapen i någon bemärkelse är sann. Diskussionen förs i en anda av Context of Justification för att använda Karl Poppers4 terminologi. Drivkraften är ett kunskapssökande för kunskapens egen skull.

Drivkraften 1 Mode 2 är att kunskapen skall vara nyttig för någon, industrin, staten eller samhället i stort. Kunskapen utvecklas i en miljö som präglas av förhandlingar mellan aktörer. En förutsättning för att kunna producera ny kunskap är att alla intressen kommit fram och

3 Gibbons, Michel et al. 1994. The new production of knowledge. The dyna- mics of science and research in contemporary societies. London: Sage Publi- cation. Forskningsrådsnämnden (FRN) är en av delfinansiärema till boken.

4 Karl R. Popper. 1972. Conjectures and Refutations. The Growth of Scien- tific Knowledge. London: Routledge and Kegan Paul.

tillgodosetts. Effektiviteten i kunskapsprocessen och nyttan av den framtagna kunskapen är de centrala kriterierna på kvalitet i Mode 2. Författarna pekar på ett komplementärt förhållande mellan modellerna. Mode 1 är en nödvändig förutsättning för problemlösning enligt Mode 2. Men Mode 1 är inte alltid tillräcklig därför kompletteras de inom- vetenskapliga kriterierna för kvalitetskontroll med effektivitets- och nyttoaspektema i Mode 2. enheter, befintliga eller nyskapade, utanför institutionerna?

För att kunna svara på frågan hur universiteten ser på framväxten av enheter vid sidan av institutionsstrukturen behöver begreppet enhet definieras. Här är allt tänkbart på en skala från löst kopplade tillfälliga nätverk till enheter med egna lokaler och anställd personal utanför den gängse institutionsstrukturen, dvs fysiskt väl avgränsade organisationer. I den följande framställningen kommer vi att tala om nätverk som de mest löst kopplade samarbetsformema. Nästa steg på skalan benämns centrumbildningar. Dessa har en något fastare form än nätverken. Det kan vara fråga om en bokföringsmässig enhet (ett konto eller en resultat- enhet) och i vissa fall en administratör eller föreståndare på halvtid. I den andra ytteränden av skalan har vi institut. Dessa motsvarar fasta resurser för organisering i form av tjänster och lokaler. I vissa fall kan det handla om egna byggnader med institutets namn över portalen.

Extemfinansieringens tendens att skapa enheter vid sidan av institu- tionerna Vid sidan av den finansiering av forskning som sker från statsmakterna, forskningsråden och sektorsorganen har sedan 1994 nya forskningsfinansiärer tillkommit. Däribland märks de stiftelser som inrättades med pengar från löntagarfonderna t ex Stiftelsen för miljöstra- tegisk forskning (MISTRA), Stiftelsen för kunskaps- och kompeten- sutveckling (KK-stiftelsen) och Stiftelsen för strategisk forskning. En annan forskningssatsning är NUTEKS s k Kompetenscentra. Dessutom har Sverige som medlemsland i EU nya möjligheter att söka de forsk- ningsmedel som EU förvaltar.

De nya forskningsfinansiärema och NUTEKS kompetenscentra är alla exempel på forskningsansatser enligt Mode 2. De syftar till att bygga forskningsmiljöer med mer eller mindre fast organisering mellan högskolor och näringsliv. Ett uttalat förbehåll från finansiärerna är att kunskapen skall ha praktisk relevans och vara nyttig. Stiftelsen för strategisk forskning vill bidra till utvecklingen av svensk forskning och forskarutbildning i syfte att stärka Sveriges konkurrenskraft. KK-stiftel- sen vill stödja högre akademisk utbildning, t ex licenciatater och dokto- rer med stark anknytning till svenskt näringsliv. Stiftelsen Mistra skall främja utvecklingen av starka forskningsmiljöer av högsta internationella klass med betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft. Forskningen

skall ha betydelse för lösandet av viktiga miljöproblem och för en miljöanpassad samhällsutveckling. Ett av NUTEKS kriterier för att bygga ett kompetenscentra är att verksamheten skall vara angelägen för industriell verksamhet och innebära forskarutbyte med företag.

I intervjuerna med högskolornas ledning har det framgått att den externa finansieringen har en tendens att skapa enheter vid sidan av institutionsstrukturen. För högskolorna medför detta förhållande en dualistisk handlingsstrategi. Å ena sidan är man intresserad av att dra nya forskningsresurser till högskolan. Å den andra sidan vill man själv behålla initiativet och styra användningen av dessa pengar.

Högskolomas strategi

Intervjuerna med ledningarna för högskolorna visar på tre framträdande drag. Högskolorna strävar efter att skapa en organisation som fyller kraven på stabilitet, flexibilitet och autonomi. Dessa tre egenskaper har betydelse för högskolornas möjligheter att genomföra sitt samhällsupp— drag, nämligen

— att bedriva utbildning som vilar på vetenskapliga grund och beprövad erfarenhet,

— att bedriva forskning

— att sprida kännedom om verksamheten, nya kunskaper och erfaren- heter samt hur dessa kan tillämpas (ibland omnämnd som dentredje uppgiften?. Stabiliteten behövs för den långsiktiga och förutsättningslösa kun- skapsutvecklingen. Institutionerna är basen för denna verksamhet. Det är inom dessa som den ämnesdisciplinära kunskapsutvecklingen och inomvetenskapliga kvalitetskontrollen sker. Som organisatorisk enhet svarar institutionerna för både grundutbildning, forskning och forskarut- bildning. De skapar därigenom förutsättningar för en utbildning på vetenskaplig grund.

Flexibilitet i verksamheten försöker högskolan uppnå genom att skapa löst kopplade nätverk eller centrumbildningar inom högskolan, mellan högskolor eller mellan högskolor och näringsliv. Dessa är som regel flerdisciplinära och drivs av ett sökande efter lösningar på gemen- samt formulerade problem. Dessa centrumbildningar består av forskare och doktorander samt i vissa fall även av medverkande från företag och

5 se Högskolelagen 1 kap. andra paragrafen.

näringsliv.

Högskolans autonomi bygger på att det är de inomvetenskapliga kriterierna och de förutsättningslösa kunskapssökandet som ligger till grund för beslut om utbildningens och forskningens inriktning. Intervju- erna visar att högskoleledningama strävar efter att värna om den veten- skapliga miljöns autonomi. Detta gör man i första hand genom att slå vakt om förutsättningama för Mode 1. Detta sker exempelvis genom att fakultetsanslagen förstärks för de institutioner som fått externa medel från forskningsråd eftersom dessa genomgått en inomvetenskaplig granskning. Samtidigt är man positiv till att skapa och utveckla arbets- former enligt Mode 2.

Den praktiska strategi, som tydligt framträder vid intervjuerna, är att alla verksamma inom högskolan skall ha sin hemvist, anställning och identitet i en ämnesinstitution. Det gäller såväl lärarna som doktorander- na. Den stabila basen i högskolorna är institutionerna. Utifrån denna bas kan sedan nätverk och centrumbildningar utvecklas och avvecklas i takt med att frågeställningar och forskningsområden förändras. I institutio- nerna bedrivs den traditionella forskningen (grundforskning) och kun- skapssökandet enligt Mode 1 utan avseende på kunskapens direkta produktiva nytta. I centrumbildningama möts forskare, doktorander och praktiker för att lösa gemensamt formulerade problem. I denna Mode 2 liknande process genereras ny kunskap genom problemlösningen. Denna kan sedan återföras till institutionerna. Detta sker dels via forskarna som i sin undervisning tar upp och behandlar den nya kunskapen, dels via doktoranderna som i sitt avhandlingsarbete och undervisning tillämpar och utvecklar den nya kunskapen.

Det finns organisatoriska (kamerala) såväl som innehållsmässiga skäl för denna strategi. Det är administrativt krångligt med lösningar som innebär att en och samma person skall uppbära lön och semester från olika organisatoriska enheter inom högskolan. Det är också komplicerat att bokföra doktorander på olika konton. Inte minst talar det nuvarande systemet med prestationsersättning för varje disputerad doktorand till förmån för en fast knytning till en ämnesinstitution. Om doktoranden är organisatoriskt knuten till en flervetenskaplig enhet utan egen forskarut- bildning uppstår en grannlaga uppgift att fördela doktorandens prestatio- ner mellan denna och den examinerande institutionen.

Denna strategi innebär att högskolorna motverkar lösningar som innebär att fasta enheter med egna lokaler och anställd personal växer fram vid sidan av institutionsstrukturen. Denna typ av enheter innebär att man låser sig i vissa konstruktioner som kan bli hämmande för den framtida utvecklingen och flexibiliteten. När de forskningsfrågor som legat till grund för bildandet av ett speciellt institut på sikt blir obsoleta

kommer de att utgöra trögheter och hinder mot en förändring. Avveck- ling av personal och lokaler drar som regel resurser och energi i en organisation. Om all personal har sin hemvist vid en institution kan de återgå i tjänst vid denna — eller gå över i en ny centrumbildning för att ta itu med nya problem. På så sätt står institutionerna för stabiliteten i verksamheten medan centrumbildningama skapar den flexibilitet som är nödvändig, både för ett nytt sätt att söka kunskap och för att sprida den nya kunskapen till nya användare och det omgivande samhället.

En annan faktor är den långsiktiga kunskapsutvecklingen. Denna äger främst rum inom den ämnesdisciplinära forskningen utan avseende på att kunskapen skall ha direkt praktisk relevans. Det är kanske först i ett perspektiv på 10 till 20 år, eller ännu längre, som denna kunskap kan visa sig ha en mer direkt praktisk tillämpning. Vid intervjuerna har det framkommit att högskolornas ledningar och representanter för fakulteter- na hyser viss oro för möjligheten att driva den långsiktiga kunskapsut- vecklingen. För att detta skall vara möjligt krävs en balans i storlek mellan fakultetsmedel och extern finansiering. Högskolorna uttrycker farhågor för att fakultetsmedlen minskar i förhållande till den externa finansieringen. En sådan utveckling skulle reducera högskolorna och fakultetemas möjlighet att själva styra verksamheten.

Samtidigt finns en positiv syn på de nya förutsättningar som stiftel— serna och EUs forskningsmedel kan medföra. De ger nya möjligheter att utveckla och organisera forskningen. Kunskapsutvecklingen är idag mer komplicerad och sammansatt vilket innebär att forskare från flera äm- nesområden måste samverka för att vinna ny kunskap. Den nya typen av forskningsfinansiering skapar förutsättningar för sådan samverkan. Detta är speciellt framträdande vid de tekniska-, matematiska-naturve- tenskapliga- och medicinska fakulteterna. På samma sätt finns det en positiv syn på de forskarskolor som Stiftelsen för strategisk forskning initierat. Dessa ses som ett tillskott i verksamheten som skapar bättre förutsättningar för doktorandemas utbildning.

Centrumbildningar och institut

Det finns en tendens hos extemfinansiärema att försöka styra mot till— skapande av fasta enheter. Det kan bero på att en extern finansiär har svårt att identifiera ”sin” del av forskningen vid en institution, där den ofta blir en integrerad del i en helhet. Det kan även finnas en uppfatt- ning hos externa finansiärer om att flervetenskap är bättre än inomdis- ciplinär forskning.

Vi har emellertid i intervjuerna inte kunnat hitta några fasta enheter

som vuxit fram genom extemfinansiäremas initiativ. De fasta enheter som finns har som regel tillkommit genom beslut av statsmakterna. Det kan också vara svårt att avgöra om en enhet tillkommit helt genom ett ensidigt initiativ av en extern aktör. Ofta handlar det om en interaktion mellan en enskild forskare, eller en grupp av forskare, som har en idé och ett gemensamt intresse med en extern aktör.

Inte heller NUTEKS kompetenscentra, som skapas genom en sam- finansiering mellan NUTEK, högskolan och näringslivet, har givits en egen organisation med lokaler och anställd personal. NUTEKS syfte har varit att skapa en ”uthållig (5-10 år) koncentration av resurser med en tillräcklig kritisk massa”. Det har funnits en avsikt att skapa organisato- risk hemvisst och identitet i dessa kompetenscentra med egen skylt så att företagen lätt skall kunna hitta i forskningsmiljön. Men vid förhand— lingar med högskolorna har dessa kompetenscentra mer givits formen av centrumbildningar. Ett krav från NUTEK är dock att centrat har en föreståndare och är en egen enhet i redovisningen. Det skall även finnas en styrelse för varje centrum med representanter från näringslivet. Men de verksamma forskarna har sin anställning vid högskolans institutioner.

Det finns en spänning mellan extemfinansiäremas ambitioner och fakultetemas eller högskolornas strategi för att skapa en bra miljö för utbildning och långsiktig forskning. Den grundsats som gäller för uni- versitetens konstruktion är att utbildning och forskning skall ha en tät koppling. Denna samverkan kan försvåras om forskningen förs ut till enheter utanför institutionerna som svarar för grundutbildningen. Man tappar då den direkta kopplingen till utbildningen. Låt oss ta några exempel från den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet.

Institutet för internationell ekonomi, som tillkom på initiativ av professor Gunnar Myrdal och under senare år drivits vidare av professor Assar Lindbeck, är ett framgångsrikt och internationellt känt forsknings- institut. Dock hamnar den nationalekonomiska institutionen lätt i skug- gan av detta framgångsrika institut. Institutionen kan därmed få svårig- heter att attrahera de bästa forskarna för forskning och undervisning. Nu har problemet lösts genom att institutionen har skrivit avtal med in- stitutets forskare så att dessa fullgör sin undervisningsskyldighet på institutionen. På så sätt upprätthålls en koppling mellan forskning och undervisning. På motsvarande sätt har även andra institutioner knutit forskare från institut till respektive grundutbildning.

Ett annat problem som kan uppstå vid bildandet av centra med specifik forskningsinriktning är att moderdisciplinen utarmas på for- skingsproblem. Vid Stockholms universitet finns t ex Centrum för invandringsforskning (inrättat efter beslut av statsmakterna) och ett

centrum för forskning om den offentliga sektorn (SCORE) (beslutat av statsmakterna efter förhandlingar med fakulteten). Det innebär att in- vandringsforskningens problem och analyser om den offentliga sektorns problem har ”lämnat” respektive ämnesinstitution. Institutionerna kan därmed sägas ha blivit fattigare på innehåll.

Detta får vägas mot att dessa forskningsfrågor kan ha utvecklats positivt i en egen miljö. Men det finns även en risk med att inrätta alltför snävt definierade forskningsområden. Sådana forskningsmiljöer kan på sikt utarmas inifrån därför att miljön kan bli alltför ensartad. Bristen på en regelbunden kontakt med grundstudenter och forskarstude- rande kan också på sikt medföra att miljön tunnas ut.

Det kan märkas en viss förändring i synen på finansiering av forsk- ning av Mode 2-typ hos högkolomas ledningar och fakultetsrepresentan- ter. Utveckling har inneburit att högskoleledningama fått en mer direkt förhandlande position gentemot finansiärerna. Detta till skillnad från rådsmedlen som är en affär mellan den enskilde forskaren och rådet. NUTEK vill t ex skriva kontrakt med högskolans ledning. Även EUs forskningsmedel kan tänkas ställa samma krav. Från en något skeptisk inställning till att förhandla om finansiering och forskningens organise- ring ser nu högskolorna mer offensivt på denna roll. Det finns en positiv syn på att knyta externa kontakter till forskningen som kan bidra med problemformulering och resurser. Men denna blandas med en oro för de framtida villkoren för grundutbildningen och den långsiktiga kunskap- sutvecklingen. Denna om kan beskrivas med Georg Henrik von Wrights ord om ”teknosystemets” dominans över samhällsutvecklingené. Med teknosystmet avser von Wright en allians mellan vetenskap, teknik och näringsliv. Teknosystemet hotar den självständiga strävan efter kunskap för kunskapens egen skull. I ett sådant system tenderar forskning och akademisk utbildning i allt högre grad att bli inriktad på målen ekono- misk tillväxt, konkurrenskraft och tekniska innovationer.

En framtida strategi från högskolorna för att värna sin basverksam- het, dvs grundutbildning och forskning, det som är deras unika funktion i samhället, kan vara att ställa villkor som innebär att extemfinansiärer- na får betala för grundutbildning och långsiktig kunskaputveckling. Dessa skulle kunna ses som overhead-kostnader i kontrakten med ex- temfinansiärema. På så sätt skulle man värna institutionerna, långsiktig- heten och stabiliteten i verksamheten samtidigt som man är flexibel och

6 von Wright, G H. 1993. Myten om framsteget. Tankar 1987-1992 med en intellektuell självbiografi. Stockholm: Bonniers.

deltar i olika samverkansformer. En annan bedömning från högskoleled- ningama är att det kommer att krävas alltmer av strategiska övervägan- den i framtiden för att styra verksamheten. Risken är annars att högsko- lorna blir en organisation som endast reagerar på utifrån kommande signaler. Det gäller därför att utveckla och vidmakthålla den egna auto- nomin för att kunna välja riktning i framtiden.

Sammanfattning

' Det är uppenbart att det finns en påverkan från extemfinansieringen på fördelningen av fakultetsanslaget inom det svenska universitetsvä- sendet. En positiv direkt eller indirekt koppling tillämpas vid närmast samtliga av de undersökta fakulteterna. Emellertid är kopplingen endast relaterad till en mindre del av fakultetsanslaget. ' Det finns en oro för att fakultetsmedlen på sikt urholkas vilket med- för att fakultetemas och högskolornas möjligheter att styra forsk- ningen utifrån rent vetenskapliga principer försvåras. I en sådan situation kan det bli svårt att bedriva forskning enligt Mode 1. Forsk- ningen blir då utifrån styrd av extemfinansiärer som förordar forsk- ningen enligt Mode 2 med direkt relevans för näringsliv och samhäl- le. ' Det finns en tendens hos extemfinansieringn att styra forskningen mot enheter (centrum eller institut) som ligger utanför institutionerna. ' Det finns en klar tendens hos högskolorna att undvika skapandet av institut eller enheter med alltför fast organisation i form av egna lokaler och tjänster. Däremot uppmuntrar högskolan framväxten av centrumbildningar och löst kopplade nätverk. Dessa kan skapa nya stimulerande forskningsmiljöer som är lätta att upplösa när forsk- ningsproblemen blir obsoleta. ' De institut som finns, dvs självständiga organisatoriska enheter, har som regel tillkommit efter beslut av statsmakterna.

SOU 1996:29

Utredningens enkät till sektorsorganen

Utredningen tillskrev under hösten 1995 samtliga sektorsorgan med en uppskattad volym på det externa FoU-stödet över 0,5 milj kr med ett antal frågor om myndigheternas FoU-stöd. Frågorna avsåg i huvudsak formerna för beredning och beslut av projektstöd till forskning som utförs utanför myndigheten. Myndighetens eget FoU-arbete berördes således inte och myndigheter som enbart utför FoU-arbete har inte ingått i enkäten. De områden som togs upp var

a) basuppgifter om myndigheternas externa FoU—stöd, Volym och fördelning på mottagarkategorier och typ av stöd

b) F o U-stödets koppling till andra myndighetsuppgifter (ej för rena

forskningsmyndigheter) Relation till målen för myndighetens övriga verksamhet, uppföljning, policy

c) bedömning av projektansökningar Bedömning av vetenskaplig kvalitet och sektoriell relevans, kriterier,

anlitande av exterrn expertis

d) handläggning av Fo U-frågor Organisation för handläggningen, antal handläggare för FoU-frågor och deras utbildning

e) högskolan som mottagare av myndighetens FoU-stöd. Bedömning av om universitet och högskolor hanterar arbetet på ett tillfredsställande sätt. Är forskningsinstitut ett alternativ? Utredningens frågor ställdes till 29 myndigheter och svar inkom från 27 st. Samtliga svar utom avseende punkterna d) och e) ovan har bearbetats av nuvarande bildningschefen i Linköpings kommun, Michael Nydén i anslutning till ett annat uppdrag för en rad sektorsmyndigheter.

Svaren under punkt d) har bearbetats av doktorand Bo Persson och dö- cent Ulf Sandström, Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet. Svaren under punkt e) har sammanställts av utredningss- sekretariatet.

En sammanställning av vissa basdata samt uppgifter om sektorsorga- nens bedömning av kvalitet och relevans ges i nedanstående tabell som sammanställts av Nydén.

Relevans- Externa bedömare r' relevans- bedömning?

Arbetsmarknadsstyrelsen

A"”I'Sfo'sm"””” am 2-3 68 % 67 % Brottsoffennyndigheten % 5 I %

Byggforskningsrådet Ja, remissförfarande Samfmansiering

Expertgruppen för arbetsmarknadspolitiska

Folkhälsoinstitutet

Försvarets materielverk

Försvarsmakten Statliga forskn. institut, 55 %

Kommunlkationstorsknings- beredningen

Konsumentverket

Kvalitet eller relevans avgörande?

Ja, integr. genom led. i kommittéer

Ja. vetenskaplig nämnd för utvärde— n'ng samt PU— —gr till stöd för

Relevansen främst Relevanspn'mar Endast projekt där såväl kvalitet som relevans är u- nf llda stöds

Relevansen har störst betydelse

] a. oberoende forskare Relevansen i huvudsak av;örande

Eftersom AMS är best. av forskn. utgår verket från att frå ;est. är relevanta

Nyinrätt.. Särskilt råd av;ör ansöknin;ar

Naturvårdsverket

Riksantikvarie'ambetetl Statens historiska museer

universitet och högskolor

Skolverket

Statens institutionsstyrelse Statens kulturråd Statens suålskyddsinstitut

Sveriges geologiska

. verstyrelsen för civil beredskap

263 016

Ja på program-

nivå, nej på projektnivå

16 123 Övr stat] m nd. 38 % Rymdstyrelsen 230 000

krav' 1 plan för forsknin

Ja. styrgrupp med näringslivs— företrädare

Ja, prioriterings- kommittéer och kontakter med andra

J a. remiss till mottagarländer

Ja, praktiskt verks. organiserade i råd

Nej T

Relevans ger företräde om kvaliteten kan

Ja, prioriterings- kommittéer

Vetenskaplig kvalitet helt

Relevansprimat vetenskapliga Endast relevanta referensgrupper projekt kvalitets ;ranskas Vetenskapligt Kvalitetskravet utbildade organi- avgörande serade i nämnd Ja. vetenskapligt l steg [ råd relevansen i ste— 2 kvaliteten

EngångsinsaLs för att stödja fast forsknorg. vid Lunds universitet

Tvåstegsmodell med skisser och fullständig ansökn. Stöder huvudsakligen uppföljnings- och utvecklin ;sverks.

Nej, helt' 1ntem " ' Nej ' ' Under omarbetning

Ja. remiss till andra ' Ja. vetenskapligt Vetenskapliga myndigheter ad hoc råd krav främst

Michael Nydén

Kvalitetsbedömning av forskning

Bakgrund

I samband med Forskningsfinansieringsutredningens arbete har frågan om sektorsorganens relevansbedömningar rests. Jag har inom ramen för det utredningsuppdrag jag genomför åt nio svenska forskningsfinan- sierande myndigheter erhållit möjlighet att ta del av svaren på de frågor rörande relevans som Forskningsfinansieringsutredningen ställt till ett 30—tal myndigheter. Utredningen ställde bl.a. följande frågor:

' Hur organiseras bedömningen av den sektoriella relevansen hos ansökningar om FoU-stöd? Vilka kriterier eller typer av kriterier an- vänds? På vilket sätt och i vilken utsträckning anlitas extern expertis i relevansbedömningen?

' Hur organiseras bedömningen av den vetenskapliga kvaliteten på ansökningar om F o U—stöd? Används särskilda kriterier i detta arbete? Utnyttjas extern expertis i bedömningsarbete och i såfall på vilket sätt?

' Hur är relevans- och kvalitetsbedömningarna kopplade till var— andra och hur sker avvägningar om dessa bedömningar tenderar att leda till olika slutsatser?

Sammantaget avser svaren på dessa frågor att redovisa hur olika myndigheter organiserat sina bedömningar av relevans och vetenskaplig kvalitet, och hur man hanterar konflikter mellan resultatet av bedöm- ningarna.

I tabellen ovan redovisas kortfattat de olika myndigheternas svar på de olika frågorna. Vid tolkningen av myndigheternas svar på utredning— ens frågor har en ”stränghetsprincip” använts, d.v.s. relativt höga krav har ställts för att markera ett ”ja” i någon kolumn. Sålunda har svaret att ”olika potentiella användare av forskningen deltar i granskningen” renderat myndigheten ett ”nej” i kolumnen för relevanskriterier, men däremot ett ”ja, ad hoc” i kolumnen för externa bedömare. För att erhålla ett ”ja” i kolumnen för relevanskriterier måste dessa anges, och dessutom vara fastställa i någon form av myndigheten.

Som framgår av tabellen ovan är det få myndigheter som har erhållit ett ”ja” i kolumnen för relevanskriterier. Detta skall tolkas bokstavligt. Myndigheterna har i svaret på utredningens frågor inte angivit några relevanskriterier. Det skall däremot inte tolkas så att myndigheten inte har någon relevansbedömning. Det skall inte heller tolkas så att rele- vansbedömningen inte är genomtänkt — enbart att den inte är artikulerad.

Det finns flera fall bland myndigheterna ovan där man uppenbarligen lägger ned ganska stort arbete på att fånga in olika avnämares uppfatt- ningar om projektförslag — remissförfaranden mellan myndigheter, referensgrupper med avnämarrepresentanter m.m. är vanliga metoder. I stort sett kan man säga att av de kontaktade myndigheterna är det enbart två vilka helt förlitar sig till interna arbetsprocesser vid bedömning av forskningsprojekt.

Trots detta förefaller det som om svaret på de ställda frågorna visar på svårigheterna med relevanshanteringen. Svårigheterna kan delas in i tre olika delmoment: Relationen till policydokument, relationen till avnämama samt relationen till kvalitetsbegreppet

Relationen till policydokument

I så gott som samtliga fall redovisar myndigheterna att man har ett relativt nyligen fastställt policyprogram för forskning inom arbetsom- rådet. Policydokumentet kan vara allt från ett par korta sidor (t.ex. Brottsoffermyndigheten) till att vara en mycket omfattande produkt (t.ex. FMV). Dock förefaller steget från policydokument till operationa- lisering av detsamma vara förskräckande långt. Det är enbart i något fall där man av svaren på frågorna kan konstatera att myndigheten sökt överföra policydokumentets strategiska formuleringar till operativa definitioner för att välja ut forskningsprojekt.

Ofta &amkommer att man från myndighetens sida har förväntningar att arbetet inom den egna organisationen skall garantera trohet emot policy, d.v.s. det är upp till handläggare och enhetschefer att överföra policydokumentet till urval. Måhända är detta en i praktiken väl funge- rande metod — men den är såväl skör som svårutvärderad, särskilt för den som fått avslag på sin projektansökan.

Ett alternativ till handläggarmodellen är den representativa modellen, där relevansbedömning genomförs inom ramen för en nämnd eller ett råd, där externa grupper finns representerade i varierande grad. Här blir möjligheten till operationalisering av policy om möjligt än besvärligare. Dels är de flesta representanterna i olika nämnder valda utifrån att de antingen representerar en väl definierad användargrupp till vilken F oU- arbetet riktar sig, eller också utifrån att de äger särskild expertis inom området. I båda fallen är det tveksamt om man kan säga att de a priori är lämpade att operationalisera myndighetens policyarbete.

Relationen till avnämama

I flera fall poängteras att det bedrivna FoU-arbetet skall vara nyttigt i någon mer operationell mening — det skall hjälpa till att föra kunskapen inom samhällssektom framåt, bidra till en positiv samhällsutveckling för flertalet medborgare, bidra till minskning av hot m.m.

Samtidigt är ”avnämama” i de flesta fall en fiktion, en tankemässig konstruktion. Antingen på grund av att sektorn där myndigheten arbetar sträcker sig genom hela samhället, t.ex. i fallet med Vägverket och/eller Byggforskningsrådet, eller därför att det i någon djupare mening är tveksamt om man kan tala om någon annan avnämare än den direkta uppdragsgivaren (oftast staten), t.ex. Rymdstyrelsen. Detta gör att av- nämama antingen är så många och så spridda att de inte kan höras utan svårigheter alternativt inte är medvetna om att de är avnämare i någon större omfattning. Resultatet blir då att man ersätter ”den faktiska av- nämaren” med det närmast acceptabla substitutet, vilket kan vara anting- en etablerade intressegrupper, företrädare för branscher eller i vissa fall företrädare för andra myndigheter. I samtliga fall är det emellertid tveksamt om man kan tala om att dessa grupper till en så hög grad kan företräda ”avnämaren” att deras relevansbedömning blir bättre än den som kan presteras av en inom området insatt person vilken som helst. Frågan om representativitet mellan intressegrupper m.fl ställföreträdare och de grupper som skall företrädas blir i sammanhanget central. Det finns en uppenbar risk för ”lyktstolpssyndrom”, d.v.s. att man använder de representanter för avnämama som är organiserade och därför finns till hands.

Generellt förefaller det korrekt att säga att ju mer allmän och generell den tilltänkta avnämaren av FoU är, desto svårare är det att hitta en representant som på ett tillförlitligt sätt kan företräda avnämaren — vilket också innebär att allt större resurser måste läggas på etablerande av relationen till avnämaren. Ur detta kommer också att ju mer allmän den tilltänkta gruppen avnämare är, desto viktigare är det att lägga resurser på relationen till avnämama — om forskning skall vara nyttig i någon bemärkelse för en stor och heterogen grupp, krävs större insatser för att definiera gruppens behov än om den är liten och homogen.

Ur sektorsmyndighetemas perspektiv blir med detta synsätt definitio- nen av avnämargruppen en nyckelfråga. Liksom det för alla privata företag blir allt viktigare att nogsamt definiera kunderna, blir det av kritisk betydelse för myndigheterna att definiera vilken del av befolk- ningen som är avnämare i den forskningspolitiska bemärkelsen. Först när man gjort detta blir det möjligt att analysera i vilken utsträckning befintliga organisationer och företrädare inom avnämargruppen kan

antas vara representativa för hela gruppen, eller om extra insatser måste sättas in för att tillförsäkra myndigheten avnämarsynpunkter.

Relationen till kvaliteten

Om myndigheterna förefaller ha svårt att organisera relevansbedöm- ningama har de regelmässigt lättare att organisera kontrollen av den inomvetenskapliga kvaliteten. Här återfinns så gott som inom samtliga myndigheter olika vetenskapliga råd och nämnder med uppgift att an— tingen genomföra bedömningar av projektförslagens inomvetenskapliga kvalitet eller bistå vid utvärderingar av desamma.

När frågan sedan ställs om hur myndigheten avgör konflikten mellan relevans och kvalitet blir svaren stundom skruvade. I flera fall undviker man frågan genom att frankt konstatera att problemet inte uppstår därför att bedömningen av relevans och kvalitet görs samtidigt (!). I andra fall konstateras att relevansen är viktig och att man har lagt beslutet över frågan på myndighetens chef för att garantera dess beaktande, men att man sällan går emot den mening som rådet meddelar.

Ett av de få operativt inriktade svaren på frågan bestås av NUTEK, där man konstaterar att relevansen är viktigast, och om kvaliteten inte är tillfredsställande så söker man förändra projektet så att kvaliteten kan garanteras.

Sammantaget får man lätt intrycket att ett ”lyktstolpssyndrom” åter är för handen. På grund av att det är förhållandevis enkelt att erhålla vad som uppfattas vara kvalificerade uppfattningar om den vetenskapli- ga kvaliteten så har kraft och engagemang lagts ned på att organisera detta. Eftersom relevansgranskningen är avsevärt svårare har betydligt lägre grad av engagemang lagts ned för att möta detta problem.

Bo Persson och Ulf Sandström

Handläggningsprocesser och effektivitet (Sammanfattning av en opublicerad rapport)

De enkätfrågor som behandlas är dessa:

1. Vilken organisation har myndigheten för handläggning av FoU- stödet?

2. Hur många handläggare (årsarbetskrafter) har myndigheten för FoU-frågor och hur många av dessa är forskarutbildade? I promemorian framkommer att sektorsorganen grovt sett använder tre olika modeller för beredning av FoU-anslag. Dessa benämnes:

- tjänstemannamodellen, - forskningssekreterarmodellen och - rådsmodellen.

Karakteristiskt för tjänstemannamodellen är att beredningen av ansök- ningar sker parallellt med den operativa verksamheten. Myndigheterna i denna kategori har regelmässigt inte särskild personal med speciella FoU-arbetsuppgifter. Bedömningsarbetet sköts internt och dessa organ har i de flesta fall inte organiserat särskilda rådgivnings- eller expert— grupper för att biträda chefen eller GD i beslut om FoU-anslag. I denna kategori ingår myndigheter som Vägverket, Banverket, AMS, Försvars- makten och Folkhälsoinstitutet.

Forskningssekreterarmodellen kännetecknas av att beredningen av ansökningar i huvudsak sköts av särskilda forskningshandläggare inom organisationen. Myndigheterna i denna grupp har dessutom inrättat olika former av rådgivande grupper och remissfunktioner vari extern expertis- engageras för bedömning av vetenskaplig kvalitet och/eller relevans. Det slutgiltiga beslutet fattas av myndighetschefen eller på delegation av denne. NUTEK, Byggforskningsrådet och Kommunikationsforskningsbe- redningen är några av de större myndigheter som ingår i denna grupp.- Rådsmodellen präglas av expertisens direkta medverkan i berednings- och beslutsprocessen. Detta sker i form av forskardominerade styrelser, vetenskapliga råd och/eller peer-review förfaranden. Ett grundläggande drag är att dessa myndigheter strävar mot att efterlikna de egentliga- forskningsrådens arbetsmodell (rådifiering). Sannolikt är detta ett resultat av den kritik som tidigare riktats mot sektorsforskningen. Rådsmodellen tillämpas av SIDA, Rådet för arbetslivsforskning, Naturvårdsverket, Skolverket m.fl.

Sektorsorganens handläggningsproduktivitet definieras som antalet handläggare per tio miljoner kronor FoU-medel (avser forskningssekre—

terarmodellen och rådsmodellen). Analysen visar att det finns en stor spridning mellan de undersökta myndigheterna - en spännvidd mellan

0,3 till 3,5 handläggare per 10 milj kr uppvisas i materialet. Något tydligt mönster i det analyserade materialet är inte lätt att finna. En del

av stora spridningen kan sannolikt förklaras med att organen har olik- artade arbetsuppgifter och skilda anslagstyper. Åtminstone antydningsvis finns det anledning att tala om stordriftsfördelar, men även de större sektorsorganen (större än 50 milj kr i FoU-budget) uppvisar en avsevärd spridning i produktiviteten. När det gäller dessa större sektorsorgan framstår valet av beredningsmodell som en tänkbar förklaring till skill- naderna. De myndigheter som tillämpar rådsmodellen har generellt sett en högre produktivitet, dvs. ett lägre antal handläggare per enhet FoU-- medel, jämfört med dem som praktiserar forskningssekreterannodellen. Utjämnas produktiviteten om vi tar hänsyn till rådsmodellens eventuellt högre kostnader för vetenskapliga råd och externa experter? En under- sökning av de större sektorsorganen visar att denna faktor inte kan förklara skillnaderna i produktivitet mellan de båda modellerna. Materia- lets brister till trots kan följande konstateras: - spridningen i handläggningsproduktivitet mellan de olika sektorsorga- nen förefaller omotiverat stor, — det verkar vara svårt att uppnå god produktivitet i handläggning av FoU-medel som är mindre än 50 milj kr, - det synes vara lättare att uppnå god handläggningsproduktivitet i myndigheter som har minst 200 milj kr i FoU-budget, — det förefaller vara ekonomiskt effektivt att använda en rådsmodell i bedömningsarbetet under förutsättning att FoU-budgeten är relativt stor. Grunddata redovisas i tabell 2. Siffran inom parentes i handläggarko- lumnen avser disputerade handläggare.

Tabell 2 Tjänstemannamodellen Myndighet FoU-budget Till UoH Handläggare Mkr Mkr Försvarsmakten 850 20,0 Internt Försvarets matr.verk (FMV) 369 7,6 Internt Vä verket 148 23,0 Internt Fo hälsoinstitutet 35 15,8 Internt Banverket 30 6,0 lntemt Overstyr. f. civil beredskap 25 2,6 lntemt Jordbruksverket 12 12,0 Internt Arbetsmarknadsstyrelsen 4,3 2,9 lntemt Statens kulturråd 2,2 0,6 Internt Konsumentverket 1,6 1 ,5 Internt Lantmäterverket 0,5 0,5 Internt Forskningssekreterarmodellen Myndighet FoU- Till UoI-l Hand- Hand/10 Mkr budget läggare NUTEK 1 150 635 73 (20 0,6 B %gforskningsrådet (BFR) 200 117 28 7 1,4 K ,. 115 50 14 1 1,2 RAA 16 6 3 3 1,8 Sveriges Geologiska (SGU) 5 5 1 1 2,0 Rådsmodellen Myndighet FoU- Till UoH Hand- Hand/10 Mkr budget läggare SIDA 394 150 15 (11 0,4 RALF 263 132 16 7 0,6 Rymds relsen 230 24 7 3 0,3 Avfalls orskningsrådet (ARF) 30 20 3 1 1,0 Skolverket 25 24 2 2 1,2 Strålskyddsinstitutet (SSI) 21 14 3 3 1,4 Statens institutionsstyrelse 10 6 3 3 3,0 RFUH 7 7 l 1 1,4 Brottsoffermyndigheten 5,6 I 2 (10 3,5

Högskolan som utförare av sektoriellt motiverad forsk- ning (fråga 6)

För att få en uppfattning om hur väl högskolan kan fylla sin uppgift vad avser sektoriellt motiverad forskning har utredningen frågat de forsk- ningsfinansierande sektorsorganen om deras erfarenheter av universitet och högskolor som utförare av det FoU-arbete de finansierar.

Några myndigheter som av olika skäl har begränsade erfarenheter - (Brottsoffermyndigheten, Konsumentverket, Försvarsmakten) svarade ej direkt på frågan. Av de övriga uttrycktes allmän tillfredsställelse av ca hälften (Avfallsforskningsrådet, Arbetslivsfonden, AMS, Banverket, Expertgruppen för arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier, F ör- svarets materielverk, Fiskeriverket, SGU, Statens institutionsstyrelse, Statens kulturråd, Statens skolverk, Överstyrelsen för civil beredskap), medan övriga myndigheter inte ansåg sig kunna ge ett allmängiltigt svar eller hade reservationer av olika slag. Försvarsmyndigheter påpekar att all forskning på grund av verksamhetens karaktär inte kan läggas ut på UoH. Det finns emellertid en önskan om ökad samverkan mellan för- svarssektom och högskolesektom och om att sådan samverkan bör avse både FoU-finansierande och FoU-utförande myndigheter.

Ett antal stora myndigheter (Byggforskningsrådet, Kommunikations— forskningsberedningen, NUTEK, Naturvårdsverket) har blandade erfa- renheter. Man påpekar att det inom UoH finns goda och dåliga FoU- ledare och FoU-miljöer, och att redovisade resultat är av skiftande kvalitet och relevans. Att få till stånd samarbete över ämnes- och fakul- tetsgränser bedöms som svårt av KFB, NUTEK, RAÄ och SNV och deras erfarenheter är därför inte entydigt positiva när ett tvärvetenska- pligt arbetssätt behövs. NUTEK anser också att högskolans interna prioriteringsformer missgynnar problem- och industriorienterad FoU. ALF understryker att ansvaret för FoU-arbetets kvalitet är delat mellan finansiären och den mottagande/utförande högskolan.

ÖCB anser att rapporter ibland skrivs på ett sätt som beställarens praktiker har svårt att ta till sig, men erkänner att det också har att göra med beställarens kompetens. NUTEK anser på samma sätt att mottag- ningskapaciteten i industrin ofta är begränsad.

Sida/SAREC betonar vikten av forskningens förankring inom univer- sitetens discipliner, vilket bidrar till intemationalisering och u-landsin- riktning av högre utbildning och forskning. KF B ser examinering av for- skarstuderande som sitt viktigaste mål, även om det kan komma i kön- flikt med sektorns behov av långsiktig kompetensutveckling. BFR

påpekar att det är ett legitimt krav från högskolan att få arbeta med långsiktig kompetensutveckling inom forskningsprojektens ram.

Flera myndigheter (AFR, ALF, KF B, NUTEK, SGU, Sida/SAREC, Jordbruksverket, SV) tar upp frågor om kostnader, kostnadsredovisning och ekonomisk uppföljning. Ingen ifrågasätter principen om full kost- nadstäckning, men man vill ha ordentliga kostnadsredovisningar och inte ett antal omotiverade pålägg eller avgifter.

Jordbruksverket möter ibland byråkratiska problem och har också mött svårigheter när en ensamt ansvarig projektledare blir sjuk eller byter tjänst. Vägverket tycker att UoH nästan aldrig håller avtalade tidsramar, och ALF talar mer allmänt om högskolans bristande förståelse av innebörden av att stå i kontraktsförhållande till annan part.

Försvarets myndigheter lägger som ovan nämnts ofta ut FoU-projekt på sina egna institut, men även flera andra myndigheter (ALF, F iskeri— verket, KFB, Konsumentverket, NUTEK, Rymdstyrelsen, SIS, Jord- bruksverket, SSI) ser instituten som viktiga komplement, dit det ibland också kan finnas skäl att koncentrera forskningen inom ett visst område. Några myndigheter anser att instituten har viktiga uppgifter när det gäl- ler att tillhandahålla kontinuerlig kunskap, bevakning och beredskap inom sina områden. Andra anser att instituten bättre än en högskoleinsti- tution kan ta ansvar för större experimentella och kostnadskrävande projekt.

ALF, AMS, Fiskeriverket, NUTEK, Rymdstyrelsen, SI, Statens kul- turråd och Jordbruksverket vill därför inte utesluta en utbyggnad av in- stitutsorganisationen. ALF och FV anser den t o m vara angelägen eller åtminstone önskvärd. NUTEK anser emellertid samtidigt, liksom AFR och BFR, att det i princip är fel väg att gå, främst därför att det kan bryta kopplingen mellan utbildning och forskning.

En viktig fråga i sammanhanget är om UoH klarar av att anpassa och förnya sina arbetsformer, och på den punkten påpekar NUTEK och BFR att det just nu händer en del positivt med centrumbildningar, kompetens- centra etc. Sida/SAREC avstyrker inrättandet av institut utanför UoH. En vanlig synpunkt är att samarbete och samverkan mellan UoH och instituten bör öka och att nätverk bör byggas upp kring viktiga forsk- ningsfrågor (Banverket, FHI, FMV, KFB, SNV), samtidigt som konkur- renselementet också nämns som positivt av Banverket. Rymdstyrelsen skulle också vilja se en fördjupad dialog mellan UoH och institut å ena sidan och forskningsfinansierande myndigheter å den andra.

SOU1996:29

Departementsvis översikt över förändringar som bör övervägas inom sektorsforskningen

J ustitiedepartementet

— Brottsoffermyndigheten 5,7 Mkr

Brottsoffermyndigheten administrerar medel från Brottsofferfonden för både sektorsforskning och andra typer av projekt. Endast en mindre del av medlen fördelas till forskningsgenomförande organisationer (universitet och högskolor, forskningsinstitut).

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) disponerade tidigare sektorsforsk— ningsmedel, men efter förslag i 1993 års forskningsproposition överför- des dessa till Humanistisk-samhälIsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR). Därmed fanns det, enligt den nämnda propositionen ”inte längre behov av att dela ut bidrag till kriminologisk forskning genom BRÅ:s försorg”. De särskilda medlen för kriminalvetenskaplig forskning inom HSFR uppgår f n till 4 milj kr per år.

F örändringsmodell: Den del av Brottsofferfondens medel som avser forskning förs från myndigheten och läggs som ett anslag direkt under justitiedepartementet som beslutar om former för medlens fördelning (beredningsgrupp under departementet forskningsråd eller sektorsforsk- ningsorgan). BRÅ och Brottsoffermyndigheten bör medverka i bered— ningsarbetet när medlen fördelas.

U trikesdepartementet

— Sida /SAREC 394 Mkr

Fr o m budgetåret 1995/96 utgör de tidigare myndigheterna SIDA, BITS, SAREC och Swedecorp en ny myndighet med namnet Sida. Härigenom samlas forskningsresursema inom departementets område inom en myndighet. Den ur utredningens synpunkt relevanta svenska

forskningen finns i huvudsak inom det nya SAREC som är en avdelning inom Sida. Sidazs övriga forskningsstöd avser till den helt övervägande delen internationella verksamheter t.ex. WHO:s program för forskning och faller således utanför utredningens intresseområde.

I allt väsentligt fungerar SAREC som ett forskningsråd och besluten fattas i en nämnd som består av en majoritet av framstående forskare inom u—landsrelevanta områden.

Förändringsmodell: Den nya organisation som föreligger för forsk- ningen inom Utrikesdepartementets område motsvarar i princip den modell som föreslagits av utredningen varför inga förändringar föreslås. En fråga som bör diskuteras är dock om inte representanter för allmä- nintresset, t.ex. företrädare för organisationer med u-landsinriktad verk- samhet, i ökad utsträckning borde medverka i besluten mot bakgrund av sektorsforskningsaspektema.

Försvarsdepartementet

—— Försvarsmakten (FM) 850 Mkr — Försvarets materielverk (FMV) (medlen ingår i FM medel) — Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) 25 Mkr — Statens räddningsverk (SRV) 26 Mkr — Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) 2 Mkr

Den 1 juli 1994 förändrades strukturen för anslagstilldelning för myndigheterna inom Försvarsdepartementets område. Ett system med utvidgad uppdragsstyming infördes och Försvarsmakten och ÖCB gavs större ansvar för styrning av sektorns FoU. Rollfördelningen mellan beställare (FM/FMV/ÖCB) och utförare (FOA, FFA, MHS, industrin, UoH) blev tydligare.

Av intresse i detta sammanhang är främst icke objektbunden forsk- ning och teknikutveckling. Härutöver finns en omfattande FoU-verk- samhet av karaktären industriell utveckling som föreberedelser inför produktion av specificerade materielprojekt, t.ex. JAS - projektet.

Av de medel FMV fördelar till externa projekt går huvuddelen till industrin samt till FOA och FFA. En mindre del fördelas även till universitet och högskolor. FMV fördelade budgetåret 1994/95 369 Mkr till externa projekt varav 8 Mkr gick till universitet och högskolor.

ÖCB:s externa FoU-stöd uppgick 1994/95 till 25 Mkr varav huvud- delen gick till FOA och en mindre del till universitet och högskolor (3 Mkr).

Under 1994/95 genomfördes internt inom Försvarsmakten en ut-

redning med arbetsnamnet ”Effektivisering av försvarets F oU-verksam- het”. Förslagen bereds f n. Utredningen ”Utvärdering av försvarets ledning och struktur” (UTFÖR) gör en systematisk översikt av försvarets uppdrags- och ägarstyming gentemot bl a försvarsforskningen. Slut- betänkande kommer att publiceras senare under 1996.

Försvarsmyndighetema arbetar också med att stärka kontakterna med forskningen vid universitet och högskolor bl a med avsikten att identifi- era områden av gemensamt intresse (dual-use).

Förändringsmodell: En utvärdering av den nyligen förändrade finans— ieringsstrukturen pågår, sammanhållen av Försvarsdepartementet. Resul- taten av utvärderingen bör avvaktas. Därför föreslås här inte några för-

ändringar.

Socialdepartementet

— Folkhälsoinstitutet (FHI) 23 Mkr — Statens institutionsstyrelse (SIS) 30 Mkr

Under Socialdepartementet sorterar Socialvetenskapliga forsknings- rådet, som bildades efter förslag i 1990 års forskningsproposition. Det skall enligt sin instruktion främja och stödja socialvetenskapligt betydel- sefull forskning och det disponerar en årlig budget om drygt 90 milj kr. De mindre forskningsbudgetar som de två ovannämnda myndigheterna disponerar avser givetvis väsentligt smalare områden. Det är positivt att forskningsarbete uppmuntras och stöds även inom dessa områden, men man kan fråga sig om det är rationellt att arbeta med sektorsforskning med så snävt definerade ramar. Stödet till folkhälsoområdet är idag dessutom splittrat på tre myndigheter (FHI, MFR och SFR). Att ”verk- samheten skall ha vetenskaplig förankring” som det står i folkhälsoinsti- tutets instruktion är enligt utredningens mening inte ett tillräckligt motiv för att det skall fördela medel för forskning vid universitet och högsko- lor. Det kan tilläggas att de administrativa kostnader som belastar FHI:s och SIS:s forskningsstöd är t ex relativt sett mycket större än vad som gäller för SFR.

Förändringsmodell: De forskningsresurser för projektstöd som dis- poneras av Folkhälsoinstitutet och Statens institutionsstyrelse överförs till SFR, som därmed blir ett forskningsråd för hela den sociala sektorn (alternativt kan en del av FHI-medlen istället föras till Medicinska forskningsrådet). SFR samråder med FHI och SIS när det gäller rele- vansbedömning av forskning med anknytning till dessa myndigheters

ansvarsområden. Det basstöd som FHI ger till ett antal högskoleinstitu- tioner överföres till högskolan istället för till SFR.

K ommunikationsdepartementet

— Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) 115 Mkr — Banverket (BV) 30 Mkr — Vägverket (VV) 148 Mkr

Det nuvarande finansieringssystemet för transport- och kommunika- tionsforskning tillkom efter förslag i 1993 års forskningsproposition. En central roll spelas av KFB som är ett FoU-finansierande organ med myndighetsansvar för all långsiktig kunskapsuppbyggande sektorsforsk- ning inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. Även de båda andra ovannämnda myndigheterna disponerar emellertid betydande FoU-medel och de skall enligt ovannämnda proposition ”ha ansvar för övergripande forskning av tillämpad karaktär” samtidigt som KFB:s ansvar för kunskapsuppbyggande sektorsforskning även omfattar ”Banverkets och Vägverkets verksamhetsområden”.

Gränsdragningen mellan KFB, BV och VV är sålunda inte skarp. Tvärtom står det i propositionen att KFB bör ”vara oförhindrat att stödja projekt av tillämpningskaraktär inom Banverkets och Vägverkets verk- samhetsområde om man bedömer att det finns särskilda skäl för detta”. Även NUTEK, BFR och SNV stöder FoU med relevans för området. Av de tre FoU-finansierande myndigheterna inom kommunikationsdeparte- mentets verksamhetsområde har Vägverket de klart största FoU—resurser— na (250 milj kr per år fr o m 1996). Traditionellt har varken dessa medel eller Banverkets — mindre omfattande — FoU-medel återfunnits i regeringens forskningspropositioner. De har istället anvisats inom ramen för dessa myndigheters ordinarie driftsanslag.

Det är utredningens uppfattning att FoU-planeringen inom denna sektor är förhållandevis sammanhållen och ambitiös, såväl på regerings— nivå som hos berörda myndigheter. KFB uppfyller de flesta av de kriterier som utredningen har angivit för organisationen av sektorsforsk- ningen. Som framgått ovan kan ett frågetecken sättas beträffande rollför- delningen m m för berörda myndigheter och utredningen välkomnar det uppdrag som Kommunikationsdepartementet givit RRV att för hela sektorn utvärdera det tre år gamla finansieringssystemet och därvid främst följa upp ”ansvarsfördelningen och formerna för samverkan mellan berörda organisationer”.

F örändringsmodell: Det klargörs tydligare att ansvaret för långsiktig

kunskapsutveckling för hela sektom åvilar KFB eftersom övriga myn- digheter inom sektorn inte kan förutsättas ha den kompetens som behövs i olika avseenden för att hantera sådant forskningsstöd.

U tbildningsdepartementet

— Statens skolverk 26 Mkr — Rådet för forskning om universitet och högskolor 6,8 Mkr

Skolforskningen har nyligen behandlats i Ds 1995160 som diskutera- de tre alternativa modeller nämligen bibehållet sektorsforskningsansvar för Skolverket, överföring av skolforskningsmedlen till något forsk- ningsråd och upprättande av ett konsortium med Svenska Kommunför- bundet. Rådet för forskning om universitet och högskolor skall enligt riksdagsbeslut inordnas i forskningsrådsorganisationen.

Förändringsmodell: Såväl skolforskningsmedlen som medlen för forskning om universitet och högskolor inordnas i HSFR. Detta för- hindrar på intet sätt samverkan med Kommunförbundet vad gäller skolforskning. Tvärtom är det angeläget att HSFR i stor utsträckning använder sig av kompetens utanför forskarsamhället vid relevansbe- dömning av forskning med sektorell anknytning

Jordbruksdepartementet

— Statens jordbruksverk (SJV) 17 Mkr — Fiskeriverket 3,7 Mkr

Under Jordbruksdepartementet sorterar Statens råd för skogs- och jordbruksforskning med en årlig budget om ca 250 milj kr. Dessutom fördelas medel för mer tillämpad forskning samt för undersöknings- och utvecklingsverksamhet av de två ovannämnda myndigheterna. Den organisation som de senare har kunnat bygga upp för forskningsfinan- siering har uppenbara brister. I ett svar till utredningen skriver t ex SJV om sitt FoU-stöd inom området ”bekämpningsmedel/ Växtskydd” att ”ingen speciell bedömning av den vetenskapliga kvaliteten på ansök- ningarna genomförs”.

F örändringsmodell: De delar av jordbruksverkets och fiskeriverkets FoU-medel som avser forskning överförs till SJF R. Samtidigt ställs krav på rådet att ha en tydlig organisation som säkerställer såväl den sektori- ella relevansen vid fördelning av dessa som kvaliteten på FoU-arbetet.

Arbetsmarknadsdepartementet

— Rådet för Arbetslivsforskning 263 Mkr : — Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) 4,3 Mkr i — Expertgruppen för arbetsmarknads- 3,5 Mkr

politiska utvärderingsstudier (EFA)

Inom området arbetsliv finns en stor forskningsfinansiär (Rådet för arbetslivsforskning) och ett stort F oU-utförande institut (Arbetslivsinsti- tutet), vilka båda tillkom 1995-07-01 samtidigt som tre tidigare myndig- heter Iades ner. Både rådet och institutet finansierar forskningsprojekt vid universitet och högskolor.

Området arbetsmarknad täcks av en permanent kommitté inom Ar- betsmarknadsdepartementet (EFA) som stöder utvärderingsforskning om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vidare finns medel för grundläggande forskning om arbetsmarknaden inom Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR). Det finns numera också forskningsmedel inom AMS och i mindre utsträckning inom Socialvetenskapliga forsknings- rådet och Folkhälsoinstitutet. I 1993 års forskningsproposition uttalade regeringen att EF A borde ersättas av ett till Arbetsmarknadsdepartemen- tet knutet vetenskapligt råd. Riksdagen ansåg emellertid att forskning skulle bedrivas i från regeringskansliet oberoende organ (det framgår inte av propositionen om det var regeringens avsikt att det tänkta rådet skulle bedriva eller stödja forskning) och avslog därför förslaget om EFA:s nedläggning.

HSFR och EF A fördelar sina pengar på basis av inkomna ansökning- ar medan AMS-projekten initieras av myndigheten själv. Projektansök- ningar till HSFR bedöms i en programgrupp med forskare medan EF A:s sammansättning innebär att såväl forskare som andra sakkunniga (inklu- sive experter från parter på arbetsmarknaden) deltar i bedömningar av ansökningar och beslut om projektstöd.

På det regionalpolitiska området verkar Expertgruppen för regional utveckling (ERU). Det har närmast karaktären av ett forskningsinstitut, men kan också finansiera eller delfinansiera universitetsforskare som deltar i ERU-projekt. Ansökningsförfarande saknas.

Förändringsmodell: De medel som EFA, HSFR, AMS och RALF disponerar för forskning om arbetsmarknaden läggs samman i ett sekto- riellt forskningsråd under arbetsmarknadsdepartementet som stöder såväl tillämpningsinriktad som mer grundforskningsbetonad forskning med arbetsmarknadspolitisk relevans. Modellen innebär alltså att splittrade resurser samlas i ett sektoriellt forskningsråd samtidigt som EFA av- vecklas i enlighet med regeringens tidigare förslag. När mer erfarenhet

vunnits av den nuvarande nya organisationen bör en utvärdering ske där bl a frågan om en renodling av de finansierande och utförande funktio— nerna tas upp.

Kulturdepartementet — Statens Kulturråd 2,2 Mkr — Riksantikvarieämbetet 6,5 Mkr

Kulturrådets FoU-medel används i huvudsak till uppdrag som läggs ut som stöd till rådets uppföljnings- och utvecklingsverksamhet samt för forskningsinformation avseende den kulturpolitiska sektorn. Endast en begränsad del av medlen går till forskningsprojekt vid universitet och högskolor.

Riksantikvarieämbetet disponerar för sektorsforskning i kulturrniljö- vården sammanlagt 16,1 Mkr (1994/95). Av detta utgör 6,5 Mkr externt F oU stöd som i huvudsak gått till universitet och högskolor. Kulturut- redningen (SOU 1995:84) har granskat sektorsforskningen inom hela kulturområdet. Utredningen har föreslagit ett tvärvetenskapligt centrum för kulturforskning med egna medel som replierar på olika universitets- institutioner

Förändringsmodell: Den del av berörda myndigheters externa forsk- ningsmedel som kan klassificeras som forskning och inte utnyttjas för utvärderingar, information e (1 bör överföras till HSFR som fördelar medlen. Kulturrådet och RAÄ bör medverka i beredningsarbetet. F ör- slaget innebär att medlen för långsiktig kunskapsuppbyggnad inom kulturområdet samlas till ett organ, HSFR.

Näringsdepartementet

— Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) 1 445 Mkr — Statens råd för byggnadsforskning (BFR) 194 Mkr — Rymdstyrelsen 230 Mkr — Sveriges geologiska undersökning (SGU) 5,0 Mkr

NUTEK och BFR är centrala aktörer inom teknisk FoU för näringsli- vet och samhällsutvecklingen inom sina respektive ansvarsområden. NUTEK är också den enskilt största finansiären av teknisk forskning inom högskolan vid sidan om fakultetsanslagen trots att. endast en

mindre del av NUTEK:s anslag går till teknisk forskning. Under bud- getåret 1994/95 fördelade NUTEK totalt ca 640 Mkr till högskoleforsk- ning, varav ca 90 Mkr avsåg deltagande i EU - projekt. Huvuddelen av detta avser teknisk fakultet. I rapporten ” Samverkansmönster i teknisk forskning” som framtagits på utredningens uppdrag uppskattas andelen forskning som har mer direkt grundforskningskaraktär till 300 Mkr. SGU är sektorsmyndighet för det geovetenskapliga området där dock den externa FoU—verksamheten är av betydligt mindre omfattning.

Rymdstyrelsen är både ett sektorsorgan för rymdverksamheten och ett forskningsråd för grundforskning inom rymdområdet. Styrelsen disponerade budgetåret 1994/95 42 Mkr under Utbildningsdepartemen- tets huvudtitel för grundforskning under samma villkor som forsknings- råden under detta departement. Medelsfördelningen sker på samma sätt som inom forskningsråden med den skillnaden att det beslutande organet Rymdstyrelsen inte har majoritet av forskarutsedda ledamöter.

Förändringsmodell: Både NUTEK och BFR finansierar teknisk FoU i hela spektrat från grundforskning till utvecklingsarbete. En rimlig förändringsinriktning vore en koncentration av deras insatser inom teknisk forskning till klart näringslivs- och samhällsinriktad verksamhet eftersom stödet till grundforskning kan förväntas komma från andra aktörer t.ex. Stiftelsen för strategisk forskning. Detta förslag som i första hand gäller NUTEK har beskrivits i kapitel 13. NUTEK:s roll skulle därigenom renodlas till att ansvara för utvecklingen av innova- tionssystemet och överbryggningen mellan högskola och näringsliv och en distinktare rollfördelning mellan finansiärer skulle bli följden. SGU:s medel skulle kunna föras till det Naturvetenskapliga forskningsrådet, NFR men med hänvisning till SGU:s forskningsnära och speciella kompetens inom landet är det inte orimligt att medlen även i fortsättnin- gen finns hos myndigheten men att medelsfördelningen sker i samråd med NFR.

Civildepartementet

— Konsumentverket (KOV) 1,7 Mkr

Under civildepartementets ansvarsområde faller konsumentforskning. En av civilministern tillsatt utredning rörande konsumentsforskning har i februari 1996 framlagt betänkandet ”Forskning för vår vardag” (SOU 1996:10). Utredningen föreslår bl a att ett nytt forskningsråd med ett årligt anslag om 50 Mkr inrättas, att ett belopp om 12 Mkr överförs från andra forskningsfinansiärer, att forskningen inom området huvudsakligen

skall bedrivas inom högskolan samt att Sverige tar initiativ till en för- stärkning av EU:s forskningspolitik inom konsumentområdet.

Civildepartementet har också initierat en utredning rörande ungdoms- forskning där Ungdomsstyrelsen fått i uppdrag att se över ungdoms- forskningen. Uppdraget har i januari 1996 redovisats i en rapport ”Svensk ungdomsforskning — inriktning, organisation och finansiering”. I rapporten föreslås att ett av forskningsråden (HSFR eller SFR) ges huvudansvar för ungdomsforskning, att en programgrupp bildas, att nya tjänster inrättas samt att nivån på tillgängliga medel höjs med 3 milj kr per ar.

En särskild utredare har i rapporten ”Ideell verksamhet förutsätt- ningar, organisering och betydelse” (Ds 1995:30) föreslagit ett tioårigt handlingsprogram för forskning. HSFR föreslås av utredaren fördela 10 Mkr per år för ändamålet.

F örändringsmodell: Civildepartementet ansvarar för flera var för sig begränsade sektorsforskningsområden. Omfattningen av dessa områden är inte tillräckligt stor för att motivera inrättandet av någon sektorforsk- ningsmyndighet under departementet.

Medlen för konsumentforskning och för ungdomsforskning bör fördelas av Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) eller HSFR.

Miljödepartementet

— Statens naturvårdsverk (SNV) 157 Mkr — Avfallsforskningsrådet (AFR) 30 Mkr — Statens strålskyddsinstitut (SSI) 21 Mkr — Statens kämkraftinspektion — Statens lantmäteriverk (LMV) 0,5 Mkr

Inom Naturvårdsverket (SNV), som är den stora forskningsfinansi— ären inom miljödepartementets verksamhetsområde, hanteras F oU-frågor av en särskild forskningsnämnd, vars ledamöter utses av regeringen. Ungefär hälften av dem brukar vara aktiva forskare. Forskningsnämnden disponerar statsanslaget för miljöforskning och den fungerar i allt vä- sentligt som ett sektoriellt forskningsråd. Projektansökningar bedöms i kommittéer med en majoritet av forskare och beslut om stöd fattas av forskningsnämnden på basis av förslag från dessa kommittéer. Nämn- dens självständighet hindrar inte en nära samverkan mellan FoU-avdel- ningen och övriga avdelningar inom SNV och verkets möjligheter att nå sina mål underlättas av den tillgång på kunskap och forskarkontakter

som finns inom dess FoU-avdelning.

Naturvårdsverket har aktivt bidragit till att bygga upp en samverkan mellan det dussintal myndigheter och andra organisationer som bidrar till finansieringen av miljöforskning i Sverige och det nyligen publicera- de planeringsdokumentet ”Forskning och utveckling för bättre miljö” är ett exempel på denna samverkan.

Avfallsforskningsrådet är sedan 1995—07-01 inordnat i SNV där verksamheten leds av en särskild avfallsforskningsnämnd.

SSI:s ansvar för strålskyddsforskning behandlades i betänkandet ”Långsiktig strålskyddsforskning” (SOU 1994:40), som 1994 avgavs av Utredningen om strålskyddsforskning. Där föreslogs bl a att forskarsam- hället skulle ha förslagsrätt beträffande en majoritet av ledamöterna i SSI:s forskningsnämnd och att nämnden skulle få beslutanderätt vad gäller stöd till riktad grundläggande strålskyddsforskning. Dessa båda förslag har inte genomförts.

Tillkomsten av MISTRA innebar ett betydande tillskott av medel för lösningsorienterad och åtgärdsinriktad forskning, ofta i form av storska— liga projekt. Samtidigt har det skett neddragningar av anslagen till vissa myndigheter (AFR, SJFR och SNV) som stöder mer småskalig, grund- läggande och problem- eller effektinriktad forskning med miljörelevans.

F örändringsmodell: Sett som ett sektoriellt forskningsråd har SNV:s forskningsnämnd en rimlig sammansättning. Det kan däremot diskuteras om representationen från näringsliv och andra samhällssektorer i nämn- dens beredande organ är tillräckligt bred för att medge en allsidig rele— vansbedömning. Detta är emellertid inte en fråga som bör hanteras på statsmaktsnivå och utredningen har med tillfredsställelse erfarit att SNV avser att verka för en förändring i riktning mot ökat avnämarengage- mang i dessa sammanhang.

Strålskyddsforskningen har inte någon nära anknytning till den miljöforskning som stöds av SNV och det är därför inte motiverat att slå samman SSI:s och SNV:s forskningsmedel. Däremot bör förslagen i SOU l994:40 beträffande styrningen av 88123 stöd till riktad grund— forskning inom strålskyddsområdet genomföras.

SOU l996:29

Forskningsfinansieringsutredningens enkäter till forskare och rådens granskare

Inledning

I utredningens direktiv ingick flera frågor om finansieringssystemets effektivitet och funktion. Utredningen fann att det saknades underlag för att bedöma ett antal aspekter på finansieringssystemet och har därför genom ett antal förfrågningar och uppdrag försökt tillgodose behovet. En särskild enkät gick direkt till sektorsorganen (se bilaga 6) och ett uppdrag att i detalj redovisa forskningsprojekt gavs till Uppsala universitet (se kapitel 7).

Därutöver genomfördes två enkäter till enskilda personer, dels ett urval av forskare vid högskolan, dels till forskningsrådens granskare. Den första av dessa har genomförts av SCB på utredningens uppdrag, den andra har genomförts av utredningen med bistånd av forskningsrådens kanslier.

Resultat från de senare enkäterna redovisas på ett flertal ställen i utredningen men särskilt i kapitlen 15 och 17. Nedan redovisas enkätfrågoma tillsammans med information av betydelse för bedömning av resultatens giltighet.

Enkäten till rådens granskare

Enkätens frågor framgår av nedanstående något förenklade frågeformulär. Enkäten sändes till rådens samtliga granskare (ca 500 personer) och svarsfrekvensen uppgick till drygt 70%.

Enkät om granskning och föredragning av ansökningar om forskningsstöd

(Enkäten gäller endast ansökningar om medel för forskningsprojekt och forskningsutrustning.

Den avser alltså inte sakkunniguppdrag vid tjänstetillsättningar. Inte heller ansökningar om resebidrag etc bör medtas. Med granskning avses allt arbete relaterat till en ansökan, i förekommande fall inklusive arbetet med att skriva yttrande och förbereda en föredragning i rådet).

]. För vilka statliga eller privata forskningsfinansierande organ (svenska, utländska och internationella) har Du granskat ansökningar under 1994/95 ? 2. Har Du under 1994/95 avböjt att granska ansökningar för något organ och i så fall vilket? 3. Hur många ansökningar har Du totalt sett granskat under året (ange ungefärligt antal om det är svårt att vara precis)? 4. Hur många dagars eller veckors arbete uppskattar Du att Du har lagt ner på detta arbete? 5. Hur ser Du på granskningsarbetet? Svar: — enbart en belastning

- mer en belastning än en tillgång - lika mycket en belastning som en tillgång - mer en tillgång än en belastning 6. På vilket sätt är granskningsarbetet en tillgång? Prioritera svarsalternativen med I, 2, 3 osv! Svar: - det ger överblick över forskningsområdet

- det ger kontakt med forskarsamhället (de sökande, andra granskare rn fl)

— det ger inflytande över fördelningen av befintliga resurser - det ger impulser för det egna forskningsarbetet — övrigt, nämligen...

7. Hur mycket tid lägger Du i genomsnitt ner på arbetet med att granska en enskild ansökan? Svar: - mindre än en halvtimme

- mellan en halvtimme och en timme

- mellan en och två timmar - mellan tvä och tre timmar - mellan tre och fem timmar - mellan fem timmar och en hel arbetsdag — mer än en hel arbetsdag 8. Ibland önskar en forskare skicka samma eller nästan samma ansökan till olika finansiärer för i stort sett samma projekt. Har Du under året blivit ombedd av olika finansiärer att granska sådana snarlika ansökningar. Om svaret är ja, vilka finansiärer har det gällt? 9. Löpande forskningsprojekt utsätts ofta för förnyad granskning med några års mellanrum. Hur ofta anser Du att sådan återkommande prövning bör ske? Svar: - ca vart tredje år

"- oftare "- mindre ofta 10. Har Du några andra synpunkter på granskningsarbetet ?

Enkäten till forskarna

Enkäten till forskarna avsåg att ge en uppfattning om bl a vilken tid forskarna lägger ner, hur mycket medel de erhåller, vilka finansiärer som är viktiga och hur långa projekttidema normalt är. Enkäten konstruerades av utredningen varefter SCB genomförde urval, utsändning och inkodning av enkäterna.

Enkäten sändes till ett stickprov av forskare. Urvalsramen konstruerades med hjälp av SCBs register över personal vid universitet och högskolor och omfattade professorer, lektorer, forskarassistenter samt personer med särskilda forskartjänster. Bruttopopulationen var 9 464 personer.

Populationen delades in i tre tjänstegrupper samt sex fakultetsgrupper till totalt 18 strata och ur dessa gjordes ett slumpmässigt urval av totalt 611 personer.

Enkäten besvarades av 460 personer (75 %), vilket måste betraktas som ett mycket gott resultat. Även med denna svarsfrekvens blir urvalet i varje strata relativt litet, varför statistik där små grupper är jämförda blir relativt osäker. Stora skillnader som redovisas i utredningen är dock signifikanta på 95 %-nivån.

Någon bortfallsanalys har inte genomförts menjämförelser kan göras med kända förhållanden framför allt vad avser totalt tilldelade medel från forskningsstatistiken. En sådan visar att totalbeloppen för olika finansiärer i forskningsstatistiken inte avviker mer än 20% från beräknade värden utifrån enkätresultaten, vilket får anses vara en tillfredsställande överensstämmelse. Ett väsentligt undantag finns dock för sektorsforskningen där enkätens projektsummor inte utgör mer än drygt hälften av de faktiskt fördelade medlen. Vad som orsakat denna snedhet är inte klarlagt. Förutom statistiska fel innehåller enkäten till forskarna samma svårigheter vad gäller tidsuppskattningar som enkäten till granskama.

Enkätformuläret

Formuläret innehöll inledningsvis ett fåtal frågor om ålder kön och fakultetstillhörighet, vilka inte redovisas här. Huvuddelen av enkäten bestod av nedanstående tabell.

5. Tabell över ansökningar och bidrag

OBS! Notera att frågor om ansökningarna gäller sådana med ansökningsdag under 94/95 medan frågorna om bidrag gäller sådana som avsåg 94/95, även flerårsbidrag som kan ha sökts några år tidigare. Ansökningar och bidrag är således inte direkt jämförbara utan fungerar var för sig som statistiskt underlag.

Utredningen försöker få en bild av olika tjänstekategoriers situation vad avser externa medel, varför både ansökningar där du är huvudsökande och där du är medsökande är intressanta. Medsökande definieras här som att sökande ansvarar för en avgränsad självständig del av projektet eller i praktiken fungerar som projektledare för hela eller del av projektet. Då det gäller bidrag bör summa erhållna medel endast avse den del av bidraget som avser din avgränsade del (gäller även huvudsökande).

Bidragrgivare

Forskningsråd Sektorsorgan "Löntagarfondsstiftelser" Andra större stiftelser Övriga stiftelser

Landsting och kommuner Privata svenska företag Privata utländska företag EU Övriga internat. organisationer

Gäller ansökningar med Gäller bidrag som avser 1994/95 ansökningsdag under 94/95 Antal inlämnade Total Antal beviljade bidrag Summa erhållna Det största ansökningar som tids- bidrag som avser bidragets Huvud- Med- åtgång 1 års 2 års >3 års 1994/95 andel (%) sökande sökande da-ar bidrag bidra- bidra tusental kronor av summan

Bidragsgivare: F orskningsråd är FRN, HSFR, MFR, NFR, SFR. SJFR, TFR och Rymdstyrelsen Sektorsforskningsorgan är statliga myndigheter och verk som ger projektanslag, ex NUTEK och SNV Andra större stiftelse r är RMC, RBJ och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse

Kronologisk förteckning

I. 2.

3.

4.

12.

13. 14.

15.

16.

17. 18.

19.

20.

22.

23.

24.

25.

Den nya gymnasieskolan — hur går det? U. Samverkansmönster i svensk forsknings- finansiering. U. Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. Vem bestämmer vad? EU:s intema spelregler inför regeringskonferensen 1996. UD. . Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första

pelare inför regeringskonferensen 1996. UD.

. Ett år med EU. Svenska statstjänstemåns erfarenheter av arbetet i EU. UD. . Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och

säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.

. Batterierna - en laddad fråga. M. . Om järnvägens trafikledning m.m. K. 10. .EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för

Forskning för vår vardag. C.

två— och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings— svårigheter. Fi. Offentlig djurskyddstillsyn. Jo. Budgetlag - regeringens befogenheter på finansmaktens område. Fi. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD. Bättre trafik med väginformatik. K. Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U . Reform och förändring. Organisation och

verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets— och högskolereform. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD.

Från massmedia till multimedia —

26. Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. 27. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. U. 28. Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. U. 29. Forskning och Pengar. U.

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet

Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96—kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU-länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. [24]

Försvarsdepartementet

Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18]

Kommunikationsdepartementet

Om järnvägens trafikledning mm. [9] EU—mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. [11] Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. [26]

Finansdepartementet

Kommuner och landsting med betalnings— svårigheter. [12] Budgetlag — regeringens befogenheter på fmansmaktens område. [14]

Utbildningsdepartementet

Den nya gymnasieskolan — hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. [2] Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets— och högskolereform. [21] Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27]

Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990—talet. [28] Forskning och Pengar. [29]

Jordbruksdepartementet Offentlig djurskyddstillsyn. [13]

Kulturdepartementet

Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25]

Näringsdepartementet

Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23]

Civildepartementet

Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10]

Miljödepartementet Batterierna — en laddad fråga. [8]

FRITZES