Prop. 2000/01:68: I paragrafen har första stycket redigerats om med anledning av att kränkning har blivit en egen skadetyp. Där har lagts till en uttrycklig bestämmelse om att arbetsgivaransvaret omfattar sådan kränkning som avses i 2 kap. 3 §. Tillägget innebär, till följd av den nya regeln om kränkningsersättning i 2 kap. 3 §, en marginell ändring i sak. Det skall observeras att hänvisningen till 2 kap. 3 § innebär att alla de krav som ställs i den paragrafen gäller för att skadeståndsskyldighet skall föreligga ...

Prop. 2021/22:198: Paragrafen innehåller bestämmelser om arbetsgivares skadeståndsansvar för skador som en arbetstagare orsakar, s.k. principalansvar. Övervägandena finns i avsnitt 6.

• NJA 1981 s. 929:Fråga i visst fall huruvida flicka, som ridit en häst, hade för hästägarens räkning utfört arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande. 3 kap 1 § 1 st och 6 kap 4 § 3 skadeståndslagen (1972:207).
• NJA 1988 s. 62:En statens vattenfallsverk tillhörig elkabel, genom vilken företaget A försågs med elkraft, skadades genom vållande av en grävmaskinist som utförde arbete åt B. Härigenom uppstod strömavbrott som medförde att A drabbades av dels förlust till följd av att fabrikation fick inställas under viss tid, dels skada genom att visst material måste kasseras. Fråga huruvida B, som den för vållandet ansvarige, var skyldig att ersätta A:s förlust och skada.
• AD 2013 nr 24:En arbetstagare vid ett factoringbolag har sagt upp sig och tagit anställning hos en konkurrent. Fråga bl.a. om arbetstagaren är bunden av en konkurrensklausul samt om arbetstagaren och den nya arbetsgivaren är skadeståndsskyldiga enligt företagshemlighetslagen.
• AD 2020 nr 11:Ett företag som tillhandahåller en internetbaserad tjänst för kemikaliehantering har väckt talan mot tre tidigare anställda, två bolag samt tre företrädare för bolagen och gjort gällande att svarandena har angripit företagets företagshemligheter för att bygga upp en konkurrerande verksamhet. Utifrån 1990 års företagshemlighetslag prövar domstolen bl.a. om viss information utgör företagshemligheter och om någon av svarandena röjt eller utnyttjat företagshemlig information.
• AD 2002 nr 121:En rektor har på förfrågan gjort negativa uttalanden om en lärare vid ett samtal med rektorn på en annan skola, där läraren sökt anställning. Uttalandena har inte ansetts utgöra förtal. Inte heller har uttalandena ansetts utgöra fel eller försummelse av rektorn. En skadeståndstalan mot kommunen grundad på 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen har därför avslagits.
• RH 2004:55:Har en särskilt förordnad boutredningsman i ett internationellt dödsbo ådragit sig skadeståndsskyldighet för en ren förmögenhetsskada genom att inte bevaka ett testamente efter den döda? Omfattar principalansvaret i så fall en sådan skada som vållats av en anställd? (Jfr NJA 2000 s. 639).
• RH 2014:6:S.k. fri culpabedömning. Brandförsvar har inte ansetts vara försumligt vid släckning och eftersläckning av köksbrand i hyreshus, när köksbranden efter brandförsvarets insats spridit sig och övertänt hela huset.
• RH 1996:18:Fråga om ansvar för vållande till kroppsskada. Även fråga om arbetstagares ansvar.
• NJA 1998 s. 390:Innehållet i en assurerad försändelse tillgreps under postbefordran av arbetstagare på Posten. Enligt en av Posten meddelad kungörelse var dess ansvar för assurerade försändelser begränsat. Begränsningarna har inte ansetts omfatta skada på grund av den egna personalens brottsliga handlande.
• NJA 1983 s. 836:Fastighetsägare, vilka påstår att deras boningshus skadats i följd av s k ljudbang som uppstått vid militär flygverksamhet, har väckt talan mot staten med yrkande om skadestånd. Till stöd för sin talan har de åberopat i första hand allmänna grundsatser om strikt ansvar för skada i följd av farlig militär verksamhet och i andra hand bestämmelsen i 3 kap i § skadestånd slagen om arbetsgivares ansvar för skada som vållats av arbetstagare. Preskriptionsbestämmelsen i 6 § 1922 års lag ang ansvarighet för skada i följd av luftfart har ansetts inte vara tillämplig på denna talan.
• NJA 1996 s. 118:Vid ombyggnad av en fastighet utförde arbetare anställda hos en underentreprenör bl a arbete med en skärbrännare varvid brandfarligt rivningsmaterial antändes. Omfattande brandskador uppkom i byggnaden. Det försäkringsbolag som meddelat brandförsäkring anställde regresstalan mot underentreprenören med åberopande av 3 kap. 1 § skadeståndslagen. Arbetarna ansågs ha handlat grovt oaktsamt. Det skadestånd underentreprenören skulle utge jämkades så att det motsvarade maximibeloppet enligt underentreprenörens ansvarsförsäkring. 3 kap 6 § skadeståndslagen.
• NJA 1984 s. 764:I ett kommunalt fritidshem har i ett särskilt rum funnits för barnen avsedda snickarverktyg, förvarade inom räckhåll för barnen. En sjuårig pojke har med ett av verktygen, sannolikt ett stämjärn, allvarligt skadat ögat på en jämnårig pojke vid lek i andra utrymmen i fritidshemmet. Fråga, huruvida omständigheterna varit sådana att skadan skall anses vållad genom fel eller försummelse på kommunens sida.
• RH 1999:115:En patient har på grund av en i efterförloppet till en genomförd tumöroperation tillstötande infektion drabbats av en allvarlig neurologisk skada. Fråga om den opererande läkarens arbetsgivare - vederbörande landsting - ådragit sig skadeståndsskyldighet på grund av att läkaren före operationen förfarit vårdslöst genom att inte informera patienten om riskerna med operationen. - Landstinget har inte befunnits skadeståndsskyldigt, då den uppkomna skadan inte ansetts kausal till den brist i informationsskyldigheten som må ha förelegat.
• NJA 2000 s. 639:Fråga om advokatbyrås principalansvar för anställd advokats handlande som särskilt förordnad boutredningsman.
• NJA 2013 s. 145:En 13-årig flicka var omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga. Medan hon tillfälligt var placerad hos mamman anlade hon en omfattande brand. Placeringsbeslutet har ansetts inte i sig kunna medföra skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden. Däremot har socialnämndens underlåtenhet att uppfylla sin plikt att hålla uppsikt över flickan ansetts kunna medföra ett sådant ansvar. Också frågan om betydelsen för fördelningen av bevisbördan av att socialnämnden inte på ett kontrollerbart sätt gjorde en adekvat utvärdering av faresituationen.
• NJA 2000 s. 380:En biträdande jurist vid en advokatbyrå har gjort sig skyldig till bedrägeri mot en utomstående. Fråga om handlandet har skett i tjänsten och därmed kunnat föranleda principalansvar enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207).
• NJA 1992 s. 21:Ett företag som drev en stenkrossningsanläggning inhyrde från ett svetsningsföretag för en begränsad tid en erfaren svetsare med uppgift att utföra vissa reparationsarbeten. Under arbetet vållade svetsaren av oaktsamhet brandskada på anläggningen. Svetsningsföretaget har ansetts böra bära det skadeståndsrättsliga arbetsgivaransvaret för skadan.

• 25 § Lag (1927:77) om försäkringsavtal
• 1 § Kungörelse (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall

Prop. 2000/01:68: Paragrafen har redigerats om och försetts med en uttrycklig bestämmelse av innebörd att ansvaret för staten och kommunerna omfattar kränkning enligt 2 kap. 3 §. Tillägget innebär endast en marginell ändring i sak (se kommentaren till 3 kap. 1 §). Det skall noteras att skadeståndsansvaret vid kränkning förutsätter både fel eller försummelse och brott enligt 2 kap. 3 §. Det är ingen ändring jämfört med i dag.

Andra stycket har flyttats till 3 kap. 1 §.

Prop. 2021/22:198: Paragrafen innehåller bestämmelser om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning. Övervägandena finns i avsnitt 6.

• RH 2001:69:Aktiebolag, som enligt avtal med Riksarkivet förvarat allmän handling, har i visst fall befunnits inte vara skadeståndsskyldigt för ren förmögenhetsskada som bolaget orsakat annan genom dröjsmål med att verkställa Riksarkivets beslut om utlämnande av den allmänna handlingen.
• AD 2002 nr 121:En rektor har på förfrågan gjort negativa uttalanden om en lärare vid ett samtal med rektorn på en annan skola, där läraren sökt anställning. Uttalandena har inte ansetts utgöra förtal. Inte heller har uttalandena ansetts utgöra fel eller försummelse av rektorn. En skadeståndstalan mot kommunen grundad på 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen har därför avslagits.
• NJA 2010 s. 112:En klagande i ett bygglovsärende har ansetts inte vara berättigad till skadestånd för rättegångskostnader som föranletts av oriktig myndighetsutövning av kommunen. 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
• NJA 2005 s. 568:Beslut av Svenska Filminstitutet att avslå ansökan om produktionsstöd har ansetts innefatta myndighetsutövning i skadeståndslagens mening. Även fråga om den europeiska konventionen om samproduktion av filmverk är att anse som införlivad med svensk rätt.
• NJA 1984 s. 340:Frågor om skadeståndsskyldighet för kommun enligt 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen på grund av påstådda fel vid handläggning av byggnadslovsärenden och efterföljande tillsyn, när uppförd byggnad skadats genom sättningar (1 och II) eller genom inträngande vatten (III). - Att den skadelidande förvärvat fastigheten först efter det att byggnadslov meddelats och huset uppförts hindrar inte att kommunen kan bli skyldig ersätta honom för skador på huset. Fråga även om kommuns skadeståndsskyldighet för fel vid planläggning före skadeståndslagens ikraftträdande (III).
• NJA 1987 s. 535:Konsumentverket har, efter att ha låtit undersöka ett antal lackskyddsmedel för bilar, i ett pressmeddelande lämnat missvisande uppgifter om resultatet av undersökningen. Fråga huruvida uppgifterna kan anses ha lämnats vid myndighetsutövning. 3 kap 2 § skadeståndslagen.
• NJA 2013 s. 1210:Försäkringskassan har åsidosatt sin serviceskyldighet genom att inte vidta några åtgärder med anledning av handlingar som getts in till myndigheten. Underlåtenheten har ansetts ha haft ett så nära samband med ett redan pågående ärende att det har varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Skadestånd har utgått enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
• NJA 1989 s. 502:Besvär över häktningsbeslut har ansetts inte kunna prövas efter det att den häktade frigivits.
• RH 1998:87:Skadestånd på grund av felaktig rättstillämpning vid myndighetsutövning.
• NJA 2001 s. 31:Fråga om avvisande av skadeståndstalan mot staten med anledning av en dom av RegR. 3 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207).
• NJA 1985 s. 324:Fråga om skadeståndsskyldighet för kommun enligt 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen på grund av påstådda fel vid tillsyn över byggnadsföretag, när uppförd byggnad skadats genom att i byggnadslov föreskriven dränering inte utförts.
• NJA 1990 s. 137:Kronofogdemyndighets åtgärd att låta växla kvarstadsbelagda medel från USA-dollar till svenska kronor utan att parterna i kvarstadsmålet tillstyrkt sådan växling har ansetts utgöra sådant fel för vilket staten har att bära skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen och detta även då den uppkomna skadan utgjorts av värdeminskning på grund av en efter växlingen inträffad devalvering. Fråga jämväl om skyldighet för kronofogdemyndighet att göra kvarstadsbelagda medel räntebärande.
• NJA 1984 s. 207:Skadeståndstalan, som enskilda personer fört mot staten med stöd av 3 kap 2 § skadeståndslagen, har grundats på beslut av lägre myndighet mot vilket de utan resultat anfört besvär hos regeringen. Oaktat regeln i 3 kap 7 § samma lag har sådan talan tillåtits dels när regeringens avslagsbeslut antagits ha annan grund än att det överklagade beslutet ansetts riktigt, dels när besvären avvisats av formella skäl.
• NJA 2010 s. 27:Fråga om kommun gjort sig skyldig till ersättningsgrundande fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att med stöd av 9 § förköpslagen (1967:868) hos regeringen ansöka om tillstånd till förköpet av en fastighet och därefter vidhålla ansökan.
• NJA 2002 s. 94:I strid mot en detaljplanebestämmelse har en kommun under planens genomförandetid meddelat bygglov för åtgärder som möjliggjort försäljning av livsmedel på en fastighet i ett köpcentrum. I ett närbeläget köpcentrum utanför planområdet hade ägaren till en fastighet upplåtit lokaler för just sådant ändamål. Denne har ansetts berättigad till ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen för skada som följd av kommunens bygglovsbeslut.
• NJA 2002 s. 88:En tingsrätts dom i ett brottmål undanröjdes på grund av att en nämndeman som deltagit i målet ansågs ha varit jävig (4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken) och målet visades åter till tingsrätten för fortsatt behandling. Mot staten i anledning härav förd skadeståndstalan har ogillats då tingsrätten ansetts inte ha brustit i sin handläggning på ett sådant sätt att skadeståndsansvar uppkommit för staten.
• NJA 2015 s. 1053:Vid frihetsberövande inför beslut om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder har staten inte strikt ansvar enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
• NJA 2009 s. 873:Högsta domstolen är inte behörig att som första instans pröva en talan om skadestånd som uteslutande avser ideell skada på grund av långsam handläggning av ett tvistemål, fastän målet har varit anhängigt i hovrätt och Högsta domstolen.
• NJA 1990 s. 569:En sammanstötning mellan två bilar har föranletts av en grop i en väg. Staten som väghållare har ansetts vållande genom att underlåta att med varningsskyltar eller på annat lämpligt sätt uppmana till särskild försiktighet vid förande av fordon på det berörda vägavsnittet. Statens skyldighet att ersätta uppkommen bilskada har emellertid jämkats enligt 18 § 2 st trafikskadelagen (1975:1410).
• NJA 1989 s. 607:Vid husrannsakan i en villa greps ägaren A och fördes till en polisstation för förhör. Under A:s bortovaro tillgreps pengar i villan. Fråga om staten är skyldig att ersätta skadan.
• NJA 1987 s. 954:Genom att kronofogdemyndighets beskrivning av exekutivt såld fastighet var bristfällig tillfogades köparen skada. Staten har ansetts ansvarig enligt 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen för försummelse från kronofogdemyndighetens sida, oavsett att vissa fel av kommunal myndighet bidragit till försummelsen.
• NJA 1987 s. 867:Fråga om skadeståndsskyldighet för staten när en polismyndighet vid tillämpning av hittegodslagen lämnat ut en omhändertagen segelbåt till annan uppgiven ägare än rätte ägaren. 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen.
• NJA 1999 s. 291:En stadsplanearkitekt har till spekulanter på en fastighet lämnat information om planläggningen av området kring fastigheten men underlåtit att upplysa att Banverket till kommunen remitterat en utredning i vilken möjligheterna att förlägga en riksbangård till området behandlats. Underlåtenheten har inte ansetts utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning.
• NJA 2013 s. 145:En 13-årig flicka var omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga. Medan hon tillfälligt var placerad hos mamman anlade hon en omfattande brand. Placeringsbeslutet har ansetts inte i sig kunna medföra skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden. Däremot har socialnämndens underlåtenhet att uppfylla sin plikt att hålla uppsikt över flickan ansetts kunna medföra ett sådant ansvar. Också frågan om betydelsen för fördelningen av bevisbördan av att socialnämnden inte på ett kontrollerbart sätt gjorde en adekvat utvärdering av faresituationen.
• NJA 2010 s. 363:HD har ansetts vara behörig att som första instans ta upp en talan mot staten om ersättning för dels ideell skada på grund av långsam handläggning i domstol, dels ren förmögenhetsskada på grund av fel eller försummelse av tingsrätt och hovrätt. Även frågor dels om skadeståndsskyldighetens omfattning och skadeståndets storlek, dels om fördelningen av rättegångskostnad, när den skadeståndsgrundande handläggningen förekommit i ett mål som i sin tur gällt skadestånd för långsam handläggning.
• NJA 2009 s. 862:Tingsrätt har inte ansetts behörig att pröva talan om skadestånd som förs av svenska ägare till fastigheter i dåvarande Tyska Demokratiska Republiken mot svenska staten, när talan grundats på att staten genom en överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken till följd av fel eller försummelse har berövat fastighetsägarna deras rättighet att göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk på fastigheterna.
• NJA 2011 s. 411:Domstol har försatt en person i konkurs på grundval av skattebeslut som inte vunnit laga kraft. Domstolen har underlåtit att självständigt pröva om det fanns en skattefordran och har direkt lagt skattebesluten till grund för obeståndsbedömningen. Rättstillämpningen har, med hänsyn till att den klart avvek från vad som gällde för prövningen och att den fick direkt betydelse för utgången, ansetts grunda skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen men inte för överträdelse av Europakonventionen.
• RH 1997:2:Staten har befunnits ej ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning då fastighetsägare, som hos länsbostadsnämnd haft ett pågående ärende om statligt bostadslån, av länsbostadsnämnden ej informerats om sista dag för ansökan om statligt investeringsbidrag.
• NJA 2003 s. 217:En talan mot staten om skadestånd under påstående att ett mål om bl.a. skattetillägg inte avgjorts inom skälig tid och att detta utgjort ett brott mot artikel 6:1 i Europakonventionen har ansetts kunna tas upp till prövning.
• RH 2016:85:Ett landstings beslut att neka en vårdsökande magnetkameraundersökning har inte ansetts utgöra myndighetsutövning. Förutsättningar har därför inte förelegat att ålägga landstinget att betala skadestånd enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen.
• RH 1999:122:En underentreprenör har inte ansetts vara att bedöma som leverantör i den mening som avses i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. En mot kommun väckt skadeståndstalan från underentreprenörens sida har därför ogillats.
• RH 2013:40:En livsmedelsbutik har blivit utsatt för rån. Efter rånet har butiken under en månads tid anlitat en väktare kvällstid inför stängning. Hovrätten har funnit att kostnaden för bevakningen varit en alltför avlägsen och oväntad skadeverkning av gärningsmannens handlande för att han ska anses skadeståndskyldig för denna kostnad.
• NJA 2007 s. 862:Fråga om underlåtelse att kommunicera en ansökan om rättsprövning har utgjort skadeståndsgrundande fel eller försummelse.
• NJA 2005 s. 462:Fråga om enskilds rätt till skadestånd av staten för att brottsmisstankar mot honom inte prövats i rättegång inom skälig tid.
• NJA 2012 s. 953:Den som enligt godtrosförvärvslagen kunnat göra gällande äganderätt till stulen egendom men försummat detta anses inte ha drabbats av någon skada av att egendomen har utmätts och sålts. Även fråga om undersökningsskyldighet för Kronofogdemyndigheten vid utmätning av egendom som kan vara stulen.
• NJA 1994 s. 654:Fråga om skadeståndsansvar för staten i anledning av domstols bedömning av rätts- och bevisfrågor vid prövning av kvarstadsyrkande.
• NJA 2010 s. 577:När resning beviljats på den grunden att domstols rättstillämpning uppenbart strider mot lag har huvudregeln ansetts vara att domstolens bedömning också betraktas som så uppenbart oriktig att fel eller försummelse föreligger i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
• NJA 2013 s. 842:Statens skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen och enligt Europakonventionen när en miljösanktionsavgift har dömts ut trots att tillräckliga påståenden rörande förutsättningarna för ett sådant ansvar inte hade framställts i målet.
• RH 1993:30:Frågan om polisen förfarit försumligt, med åtföljande skadeståndsansvar för staten, när den - efter att ha gripit en misstänkt person i en bil - kvarlämnat bilen olåst; bilen har någon tid därefter bortflyttats av gatukontoret och skrotats.
• NJA 2001 s. 755:Fråga om kommuns skadeståndsansvar gentemot en grundskoleelev som utsatts för mobbning i skolan.
• NJA 1995 s. 112:Fråga huruvida kronofogdemyndighet vid exekutiv försäljning av en tavla gjort sig skyldig till fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap 2 § skadeståndslagen.
• NJA 1998 s. 893:Handläggningen av bostadslån hos länsbostadsnämnd har fördröjts, vilket medfört att lånet utbetalats i ett förhöjt ränteläge. Adekvat kausalitet har ansetts föreligga mellan länsbostadsnämndens dröjsmål och låntagarnas ökade räntekostnader för lånet. 3 kap 2 § skadeståndslagen.
• NJA 2003 s. 285:Fråga om regeringen gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid bedömning av talerätt i ett strandskyddsärende.
• NJA 1991 s. 138:Sakskada som har vållats genom fel eller försummelse vid den obligatoriska kontrollbesiktningen av motorfordon har ansetts drabba ett sådant intresse som skyddas av den handlingsnorm som har åsidosatts.
• NJA 2000 s. 637:Talan om skadestånd har i HD väckts mot staten med anledning av beslut av regeringen, varigenom en mellanfolklig organisation bemyndigats att föreskriva vissa förbud mot fiske. Bemyndigandet har med stöd av 11 kap 14 § regeringsformen i tidigare mål underkänts av HD som grundlagsstridigt (NJA 1996 s 370). Med hänsyn härtill har bestämmelsen i 3 kap 7 § skadeståndslagen inte ansetts utgöra hinder mot att ta upp käromålet till prövning.
• NJA 2007 s. 891:En i häkte intagen har hängt sig i sin cell sedan häktespersonal underlåtit att vid avvisitering ta hand om hans livrem. De efterlevandes skadeståndsanspråk har lämnats utan bifall eftersom omständigheterna inte var sådana att staten genom kriminalvården borde ha insett att det förelåg en verklig och omedelbar självmordsrisk.
• NJA 1994 s. 194:Hovrätt har avvikit från prejudikat av Högsta domstolen. Detta har inte ansetts grunda skadeståndsskyldighet för staten.
• NJA 1985 s. 360:A anförde besvär mot en skolstyrelses beslut att förordna B som innehavare av en tjänst som hemspråkslärare för vårterminen 1982. Regeringen fann att A hade bort ifrågakomma före B till tjänsten men avskrev ärendet eftersom tiden för anställningen hade löpt ut. Skolstyrelsens beslut har ansetts innefatta myndigbetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Fråga om kommunen begått fel eller försummelse i tillsättningsärendet som kunde grunda skadeståndsskyldighet.
• NJA 2009 s. 463:Vid överträdelse av Europakonventionen i verksamhet som en kommun svarar för har kommunen ansetts kunna åläggas att betala skadestånd även utan särskilt lagstöd i den mån det behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen.
• NJA 1989 s. 191:En med kvarstad belagd segelbåt med utrustning förvarades över vintern på ett varv, dit den överlämnats av den omhändertagande myndigheten. Under förvaringen uppkom skador på båtens segel m m. Staten, som funnits ej ha visat att skadorna inte uppkommit till följd av försummelse vid vården av båten, har förpliktats ersätta ägaren för skadorna. 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207).
• NJA 2001 s. 210:Ett i förordning meddelat bemyndigande för Finsk-svenska gränsälvskommissionen att föreskriva vissa begränsningar och förbud för fisket inom Torne älvs fiskeområde har ansetts utgöra myndighetsutövning.
• NJA 2010 s. 8:Med stöd av ett bemyndigande från regeringen meddelade Finsk-svenska gränsälvskommissionen föreskrifter som begränsade fisket i Torne älv. Regeringens bemyndigande hade inte lämnats i föreskriven ordning. Fråga i vad mån staten är skyldig att betala ersättning för ren förmögenhetsskada bestående i uteblivna intäkter till en yrkesfiskare som rättat sig efter kommissionens föreskrifter. (Jfr NJA 1996 s. 370, 2000 s. 637 och 2001 s. 210.)
• NJA 1985 s. 696:Skadestånd har yrkats sedan en försäkringskassa har lämnat felaktigt besked angående en försäkrads rätt till föräldrapenning (I) och en kommun har lämnat friaktigt besked om en fastighets anslutning till det kommunala avloppsnätet (II). I målen har rövats om de felaktiga beskeden har haft sådant samband med försäkringskassans resp kommunens myndighetsutövning att det har varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Dessutom fråga om tillämpning av standardregeln i 3 kap 3 § skadeståndslagen (I).
• NJA 1990 s. 705:Hälsovårdsinspektören i en kommun angav i en skrivelse till en villaägare felaktigt att dennes fastighet utgjorde sanitär olägenhet, eftersom den befunnits ha radondotterhalter överstigande visst gränsvärde, samt rekommenderade honom att installera ett värmeåtervinningssystem. Sedan villaägaren väckt skadeståndstalan mot kommunen med yrkande om ersättning för installationskostnaden, uppkommer fråga (1) om den felaktiga uppgiften lämnats vid myndighetsutövning och, sedan så befunnits vara fallet, (2) om kommunens skadeståndsskyldighet skulle påverkas av att villaägaren haft viss nytta av värmeåtervinningssystemet (compensatio lucri cum damno)
• NJA 2005 s. 726:Fråga om enskilds rätt till skadestånd av staten för att brottsmisstankar mot honom inte prövats i rättegång inom skälig tid. (Jfr NJA 2005 s. 462)

• 3 kap. 6 §, 3 kap. 7 §
• 25 § Lag (1927:77) om försäkringsavtal
• 4 st Lag (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg
• 1 § Kungörelse (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall
• 9 § 2 st 1 p Förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten
• 4 § 2 st 2 p Förordning (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering

Prop. 1997/98:105: Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplys ningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och om ständigheterna när de lämnades.

• NJA 1984 s. 340:Frågor om skadeståndsskyldighet för kommun enligt 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen på grund av påstådda fel vid handläggning av byggnadslovsärenden och efterföljande tillsyn, när uppförd byggnad skadats genom sättningar (1 och II) eller genom inträngande vatten (III). - Att den skadelidande förvärvat fastigheten först efter det att byggnadslov meddelats och huset uppförts hindrar inte att kommunen kan bli skyldig ersätta honom för skador på huset. Fråga även om kommuns skadeståndsskyldighet för fel vid planläggning före skadeståndslagens ikraftträdande (III).
• NJA 2013 s. 909:Skadeståndsregler i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling utesluter inte skadestånd enligt skadeståndslagen. En fordran på ett sådant skadestånd är inte underkastad specialpreskription enligt lagen om offentlig upphandling.
• NJA 1985 s. 324:Fråga om skadeståndsskyldighet för kommun enligt 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen på grund av påstådda fel vid tillsyn över byggnadsföretag, när uppförd byggnad skadats genom att i byggnadslov föreskriven dränering inte utförts.
• NJA 1983 s. 3:Ett tankfartyg med ett djupgående av drygt 8,5 m stötte i oktober 1977 under lotsning i dagsljus norrut i farleden Landsort-Södertälje på ett i sjökortet över området inte utmärkt grund, beläget i farleden. Svenska staten och rederiet förde talan mot varandra. Staten yrkade ersättning enligt 1973 års oljeansvarighetslag för uppkomna oljeskador och ersättning för utgiven bärgarlön. Rederiet yrkade ersättning för skadorna på fartyget och, därest statens yrkande om ersättning för utgiven bärgarlön skulle bifallas, för vad rederiet sålunda kunde åläggas att utge till staten. Sjömätningsledaren vid de sjömätningar i området som ägt rum år 1969 befanns ha visat försummelse genom underlåtenhet att enligt sin instruktion rapportera sin upptäckt av grundet. En sådan rapportering antogs skola ha föranlett såväl rättelse av sjökortet som utprickning av grundet och omsektorering av en fyr norr därom. Då det vidare antogs att, om sådana åtgärder vidtagits, grundstötningen inte skulle ha inträffat och då något vållande till olyckan befanns inte ha förelegat på rederiets sida, ansågs grundstötningen i sin helhet ha orsakats genom vållande av staten. Vid prövningen av rederiets yrkande att enligt 3 § 2 st 3 oljeansvarighetslagen befrias från skyldighet att på strikt grund ersätta oljeskadorna har sjökort ansetts utgöra "hjälpmedel för navigering" i lagrummets mening samt sjömätningsledarens underlåtenhet ansetts innefatta fel eller försummelse vid fullgörandet av sjöfartsverkets skyldighet att "svara för underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering" vad beträffade såväl den uteblivna rättelsen av sjökortet som de uteblivna åtgärderna avseende utprickning av grundet och omsektorering av fyren. Frågan om statens skadeståndsansvar mot rederiet har, med hänsyn till att statens vållande i dess helhet hänförde sig till tiden före skadeståndslagens (1972:207) ikraftträdande d 1 juli 1972 och utan avseende på att själva grundstötningen inträffat därefter, ansetts skola vid en tillämpning av allmänna civilrättsliga grundsatser bedömas enligt äldre lag. I betraktande av det sätt på vilket parterna utfört sin talan ansågs de emellertid ha gemensamt förutsatt, att skadeståndsfrågan skulle bedömas med tillämpning av skadeståndslagen. Rederiets talan har därför prövats enligt sistnämnda lag. Som grund för yrkandet om ersättning för utgiven bärgarlön åberopade staten vid TR:n i första hand bestämmelserna i 224 § sjölagen och i andra hand oljeansvarighetslagens bestämmelser om skyldighet för redare att utge ersättning såsom för oljeskada för kostnader för skadeförebyggande åtgärder. I HovR:n och HD yrkade staten att ersättning i berörda hänseende måtte utgå på den av de båda angivna grunderna som med hänsyn till utgången av målet i övrigt skulle tillföra staten det högsta ersättningsbeloppet. Hinder har ej ansetts föreligga att upptaga en på detta sätt bestämd talan till prövning. Att yrkandet i denna utformning framställts först i högre rätt har inte ansetts utgöra otillåten ändring av talan. Vid prövningen av rederiets skadeståndsanspråk har sjöfartsverkets verksamhet för sjömätning och sjökortsframställning i övrigt ej ansetts innefatta myndighetsutövning och utrymme ej heller ansetts finnas för en analogisk tillämpning av den s k standardregeln i 3 kap 3 § skadeståndslagen.
• NJA 1987 s. 954:Genom att kronofogdemyndighets beskrivning av exekutivt såld fastighet var bristfällig tillfogades köparen skada. Staten har ansetts ansvarig enligt 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen för försummelse från kronofogdemyndighetens sida, oavsett att vissa fel av kommunal myndighet bidragit till försummelsen.
• NJA 1987 s. 867:Fråga om skadeståndsskyldighet för staten när en polismyndighet vid tillämpning av hittegodslagen lämnat ut en omhändertagen segelbåt till annan uppgiven ägare än rätte ägaren. 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen.
• NJA 1989 s. 191:En med kvarstad belagd segelbåt med utrustning förvarades över vintern på ett varv, dit den överlämnats av den omhändertagande myndigheten. Under förvaringen uppkom skador på båtens segel m m. Staten, som funnits ej ha visat att skadorna inte uppkommit till följd av försummelse vid vården av båten, har förpliktats ersätta ägaren för skadorna. 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207).
• NJA 1985 s. 696:Skadestånd har yrkats sedan en försäkringskassa har lämnat felaktigt besked angående en försäkrads rätt till föräldrapenning (I) och en kommun har lämnat friaktigt besked om en fastighets anslutning till det kommunala avloppsnätet (II). I målen har rövats om de felaktiga beskeden har haft sådant samband med försäkringskassans resp kommunens myndighetsutövning att det har varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Dessutom fråga om tillämpning av standardregeln i 3 kap 3 § skadeståndslagen (I).

• 6 kap. 7 §
• 9 § 2 st 1 p Förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten

• NJA 2015 s. 482:Fråga om jämkning av en förälders skadeståndsansvar för brott begångna av barnet.
• RH 2014:59:Skäl för jämkning av vårdnadshavares skadeståndsansvar har inte ansetts föreligga när barnet visserligen varit omhändertaget enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) men bosatt i hemmet vid tiden för brottet.

• 3 kap. 11 §, 3 kap. 6 § 2 st

Prop. 2009/10:142: Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet att i vissa fall jämka skadeståndsskyldighet som grundas på 3 kap. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

Andra stycket är nytt. Ett skadestånd grundat på principalansvaret för vårdnadshavare kan enligt bestämmelsen jämkas. Förutsättningen är att det skulle vara uppenbart oskäligt mot vårdnadshavaren att – helt eller delvis – utdöma ett sådant skadestånd. ...

• NJA 2015 s. 482:Fråga om jämkning av en förälders skadeståndsansvar för brott begångna av barnet.
• NJA 1996 s. 118:Vid ombyggnad av en fastighet utförde arbetare anställda hos en underentreprenör bl a arbete med en skärbrännare varvid brandfarligt rivningsmaterial antändes. Omfattande brandskador uppkom i byggnaden. Det försäkringsbolag som meddelat brandförsäkring anställde regresstalan mot underentreprenören med åberopande av 3 kap. 1 § skadeståndslagen. Arbetarna ansågs ha handlat grovt oaktsamt. Det skadestånd underentreprenören skulle utge jämkades så att det motsvarade maximibeloppet enligt underentreprenörens ansvarsförsäkring. 3 kap 6 § skadeståndslagen.
• RH 2014:59:Skäl för jämkning av vårdnadshavares skadeståndsansvar har inte ansetts föreligga när barnet visserligen varit omhändertaget enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) men bosatt i hemmet vid tiden för brottet.

• övg. best. SFS 1995:24 1 st
• 4 st Lag (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg

• NJA 2003 s. 263:Fråga om hinder enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) mot prövning av skadeståndstalan mot staten. HD har ansetts vara behörig att pröva skadeståndstalan mot staten, när på grund av käromålets utformning skadeståndsgrundande fel eller försummelse av regeringsråd kan komma att prövas i målet.
• NJA 2009 s. 873:Högsta domstolen är inte behörig att som första instans pröva en talan om skadestånd som uteslutande avser ideell skada på grund av långsam handläggning av ett tvistemål, fastän målet har varit anhängigt i hovrätt och Högsta domstolen.
• NJA 2009 s. 862:Tingsrätt har inte ansetts behörig att pröva talan om skadestånd som förs av svenska ägare till fastigheter i dåvarande Tyska Demokratiska Republiken mot svenska staten, när talan grundats på att staten genom en överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken till följd av fel eller försummelse har berövat fastighetsägarna deras rättighet att göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk på fastigheterna.
• NJA 1986 s. 257:Tillämpning av 3 kap 7 § andra meningen skadeståndslagen i fall då HD ej beviljat prövningstillstånd.
• NJA 2000 s. 637:Talan om skadestånd har i HD väckts mot staten med anledning av beslut av regeringen, varigenom en mellanfolklig organisation bemyndigats att föreskriva vissa förbud mot fiske. Bemyndigandet har med stöd av 11 kap 14 § regeringsformen i tidigare mål underkänts av HD som grundlagsstridigt (NJA 1996 s 370). Med hänsyn härtill har bestämmelsen i 3 kap 7 § skadeståndslagen inte ansetts utgöra hinder mot att ta upp käromålet till prövning.