Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall göra en översyn av de bestämmelser inom socialförsäkringen som reglerar rätten till förmåner för tid under vilken en försäkrad på det allmännas bekostnad vistas på en institution. I uppdraget ingår att kartlägga olika institutionsvistelsers inverkan på de intagnas rätt till olika socialförsäkringsförmåner och de intagnas skyldighet att betala avgift för uppehället. Utredaren skall också överväga vilka principer som skall ligga till grund för vad som bör gälla när en person som har rätt till socialförsäkringsförmåner och som vistas på en institution får sina levnadskostnader täckta av det allmänna utan att någon avgift debiteras. Förslaget skall omfatta även de regler som behövs för att motverka att intagna personer överkompenseras. Utredaren skall sträva efter att de som har rätt till socialförsäkringsförmåner behandlas enhetligt i fråga om inverkan av en institutionsvistelse på deras ekonomiska förhållanden. Avsikten är emellertid inte att ändra sjukvårdshuvudmännens och kommunernas möjlighet att debitera en intagen avgift för uppehället vid vistelse på institution. Däremot kan utredaren överväga om det vore lämpligt att i ökad utsträckning tillämpa avgiftsdebitering för att motverka överkompensation vid institutionsvistelser på det allmännas bekostnad.

Bakgrund

Inom socialförsäkringen gäller att förmåner reduceras eller bortfaller i vissa situationer, när en försäkrad annars skulle bli överkompenserad. Detta förekommer t.ex. när en person egentligen är berättigad till flera förmåner för samma tid (sammanträffande av förmåner).

Bestämmelser om samordning vid sammanträffande av förmåner finns bl.a. i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Enligt vissa samordningsbestämmelser utges två olika förmåner inte samtidigt, t.ex. utges inte föräldrapenning i den mån det för samma tid utges sjukpenning. Ibland förekommer beloppsmässig samordning av utgående förmåner. Exempelvis finns bestämmelser om att en retroaktivt beviljad förmån enligt AFL skall minskas, om en annan författningsreglerad ersättning, som avser samma tid, har betalats ut av försäkringskassan eller en arbetslöshetskassa. Har en person fått ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620), kan socialnämnden få uppbära retroaktivt beviljad periodisk ersättning enligt AFL till den del den motsvarar utbetalt bistånd för samma tid. Som ytterligare exempel kan nämnas att samordning sker vid sammanträffande av livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) och pension på så sätt att livräntan reduceras med hänsyn till pensionen. Däremot sker samordning mellan livräntor som ges ut enligt äldre lagstiftning om yrkesskador och pension på pensionssidan, dvs. pensionen reduceras med hänsyn till livräntan.

Vidare kan socialförsäkringsförmåner reduceras eller falla bort även när den försäkrade på det allmännas bekostnad vistas på en institution. I stället för reduktion eller bortfall av förmånerna förekommer det vid institutionsvistelse i vissa fall att en försäkrad debiteras avgift. Det senare gäller främst när en sjukvårdshuvudman eller kommun svarar för kostnaderna för institutionsvistelsen.

Socialförsäkringsutskottet har i bet. 1992/93:SfU14 uttalat att såväl sociala som administrativa skäl talar för att man söker åstadkomma en större enhetlighet mellan de olika regler som gäller avdrag på och bortfall av socialförsäkringsförmåner för den som av skilda anledningar är föremål för vård på det allmännas bekostnad. Även i samband med införandet av det reformerade ålderspensionssystemet uttalade utskottet att det vore önskvärt med en större enhetlighet på dessa områden.

Sjukpenning

Regler om bortfall eller reduktion av sjukpenning finns i 3 kap. 15 § AFL. Enligt dessa betalas sjukpenning inte när en försäkrad med stöd av 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är intagen i ett särskilt ungdomshem. Sjukpenning utges heller inte när en försäkrad är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt, förutom de fall när sjukpenning betalas till en intagen som har frigång för att utföra förvärvsarbete utom anstalten. Sjukpenning betalas inte heller när en försäkrad i något annat fall av annan orsak än sjukdom har tagits om hand på det allmännas bekostnad.

Reduktion av sjukpenning förekommer när en försäkrad vistas på en institution för att få behandling mot drogmissbruk, t.ex. vid kontraktsvård (se nedan). Detta gäller den som vårdas i sådant hem för vård eller boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen (1980:620, SoL) som ger vård och behandling åt alkohol- eller narkotikamissbrukare. På begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas sjukpenningen med 80 kr per vårddag, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Det innehållna beloppet betalas till den som har begärt reduktionen.

Reduktion av allmän pension till dem som vistas på olika slag av statliga eller kommunala institutioner, och får sin huvudsakliga försörjning tryggad av stat eller kommun, har förekommit alltsedan det allmänna pensionssystemet infördes år 1913. Inkomstrelaterad pension har genomgående lämnats orörd. Bestämmelser om reduktion av pensionsförmåner vid intagning på institution finns i 10 kap. 2 och 3 §§ AFL. När en pensionsberättigad vistas på en institution på det allmännas bekostnad kan dennes folkpension reduceras i olika utsträckning och på olika sätt. Motsvarande gäller även pensionstillskott enligt lagen (1969:205) om pensionstillskott. Däremot reduceras inte allmän tilläggspensionen (ATP).

Är en pensionsberättigad under minst en hel månad intagen på en institution på statens bekostnad, reduceras folkpensionen. Detta gäller den som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt eller annars är intagen i en anstalt på statens bekostnad. En nära anhörig, som för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigade, kan helt eller delvis få uppbära det belopp med vilket pensionen har reducerats.

Barnpension betalas inte när ett barn på statens bekostnad får vård på anstalt eller annars kost och bostad. Dock får barnpension betalas vid inackordering i sameskola.

I 10 kap. 3 § AFL regleras fall när en institutionsvistelse bekostas av annan än staten. Är den pensionsberättigade intagen i annan anstalt än sjukhus, får den som driver anstalten uppbära så mycket av dennes folkpension som motsvarar kostnaderna för vården eller försörjningen. Motsvarande gäller om en pensionsberättigad får vård eller försörjning mot en avgift som betalas av kommun eller landsting. Visst belopp förbehålls den pensionsberättigade för personliga behov.

Utvecklingen har emellertid inneburit att pensionen i flertalet fall inte reduceras vid vistelse på kommunala eller kommunfinansierade institutioner. I stället debiteras den pensionsberättigade med stöd av 34 § första stycket SoL en avgift vid vistelse på institution. Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför enligt SoL inte kostnadsansvar för vårdtagaren. Däremot får en kommun, utom för underårig, ta ut ersättning för uppehälle med högst 80 kr per dag av den som på grund av drogmissbruk får vård eller behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem. För andra stöd- och hjälpinsatser får kommunen enligt 35 § SoL ta ut skälig ersättning.

Pensionen får inte reduceras för en pensionsberättigad som skall betala avgift enligt 34 § första stycket SoL. Däremot kan pensionen reduceras för en underårig som vistas i ett familjehem eller ett hem för vård eller boende inom socialtjänsten. Om en underårig genom socialnämnden får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att betala en del av kommunens kostnader.

Bestämmelserna om reduktion av pension i 10 kap. 3 § AFL är inte tillämpliga på den som är helinackorderad i särskild boendeform för service och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd (20 § andra stycket SoL). De tillämpas inte heller på den som bor i en bostad med särskild service som avses i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Vid reduktion enligt 10 kap. 2 § AFL får en pensionsberättigad normalt behålla 30 procent av folkpensionen, inklusive pensionstillskott. I fall enligt 10 kap. 3 § betalas det innehållna beloppet till den som driver anstalten eller till den som bekostar vården, varvid den pensionsberättigade har rätt till ett visst belopp för sina personliga behov.

Storleken på det belopp som undandras en pensionsberättigad vid reduktion av pensionen varierar således med storleken på dennes folkpension och pensionstillskott. Rätt till pensionstillskott finns endast i den mån den enskildes tilläggspension inte uppgår till vissa belopp som följer av lagen om pensionstillskott. Detta medför att pensionen inte reduceras lika mycket vid institutionsvistelse för en pensionsberättigad som har hög ATP som för någon som saknar eller har låg ATP.

Riksdagen har beslutat införa ett nytt system för ålderspension. Ett syfte är att få ett inkomstrelaterat ålderspensionssystem som är avskilt från andra socialförsäkringsförmåner. Detta finansieras med avgifter på inkomster eller motsvarande som ger pensionsrätt. Den inkomstgrundade pensionen består av inkomstpension och premiepension samt för vissa ålderskategorier tilläggspension. De som är födda år 1937 eller tidigare får tilläggspension enligt principerna för det hittillsvarande pensionssystemet. Mellangenerationen (personer födda åren 1938-1953) kommer att få viss del av pension enligt det gamla systemet och resterande från det reformerade.

Den inkomstgrundade pensionen kompletteras med ett grundskydd i form av garantipension för den som saknar eller haft endast låga inkomster under förvärvslivet. Garantipensionen ersätter folkpension, pensionstillskott och särskilt grundavdrag vid inkomstbeskattningen. För den som helt saknar rätt till inkomstgrundad pension utges garantipension som ett fast belopp. För övriga pensionsberättigade skall garantipensionen vara en utfyllnad till intjänad inkomstgrundad pension. Systemet med garantipension omfattar personer födda år 1938 eller senare.

Bestämmelser om den inkomstgrundade ålderspensionen finns i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension (LIP). De bestämmelser som avser intjänande av pensionsrätt trädde i kraft den 1 januari 1999, medan bestämmelserna om beräkning av förmånernas storlek och utbetalning träder i kraft den 1 januari 2001. Garantipension regleras genom lagen (1998:702) om garantipension, som träder i kraft den 1 januari 2001.

Enligt den principproposition (prop. 1993/94:250) som ligger till grund för det reformerade ålderspensionssystemet är avsikten att grundskyddet för dem som är födda år 1937 eller tidigare skall ersättas av en övergångsvis garantipension. I betänkandet (SOU 1999:17) Garantipension och Bosättningstillägg för personer födda år 1937 eller tidigare har Ögarpsutredningen lämnat förslag om övergångsvis garantipension och bosättningstillägg.

Garantipension skall enligt 4 kap. 5 § lagen om garantipension reduceras, om den pensionsberättigade är intagen i kriminalvårdsanstalt eller häktad. Detta motsvarar hittillsvarande reducering av folkpension enligt 10 kap. 2 § AFL. Bestämmelsen om reducering av garantipension har införts i avvaktan på en allmän översyn av hur institutionsvistelse bör påverka socialförsäkringsförmåner. Någon motsvarighet till 10 kap. 3 § AFL har emellertid inte införts. Det beror på att det ovan nämnda systemet med avgiftsdebitering i praktiken har ersatt den bestämmelsen.

Ögarpsutredningen föreslår i sitt betänkande att lagen om garantipension, när det gäller reducering av pensionsförmåner för intagna i kriminalvårdsanstalt och för personer som är häktade, skall anpassas till att gälla också för dem som är födda år 1937 eller tidigare. Enligt utredningen bör konsekvenserna av de föreslagna reduceringsreglerna övervägas vid en framtida översyn av socialförsäkringsförmåner i samband med institutionsvistelse.

Inom den nuvarande förtidspensionen garanterar folkpensionen, pensionstillskottet och det särskilda grundavdraget för folkpensionärer att ersättningen till dem som förtidspensionerats uppgår till en viss lägsta nivå. Förtidspensionssystemet skall reformeras enligt riktlinjer som beslutats av riksdagen (prop. 1997/98:111, bet. 1997/98:SfU11, rskr. 1997/98:237). Dessa bygger väsentligen på Förtidspensionsutredningens förslag i betänkandet Ohälsoförsäkringen - Trygghet och aktivitet (SOU 1997:166). Tanken är att det även i framtiden skall finnas en särskild ersättning för den som drabbats av medicinskt orsakad varaktig nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Ersättningen skall bygga på principen om ersättning för inkomstbortfall. Den inkomstrelaterade ersättningen är tänkt att kompletteras med en åldersberoende garantinivå. Även frågor om ersättning vid långvarigt men inte varaktigt nedsatt arbetsförmåga är föremål för fortsatt beredning.

Efterlevandepension ges i form av omställningspension, förlängd omställningspension, särskild efterlevandepension eller änkepension enligt övergångsbestämmelser. Pensionen består därvid av folkpension samt viss del av den ATP som den avlidne har tjänat in. Efterlevandepensionen kompletteras med pensionstillskott, om ATP saknas eller är låg. Efterlevandepensionen är uppbyggd på likartat sätt som det hittillsvarande ålderspensionssystemet. Även barnpension ges i form av folkpension och ATP, men konstruktion och belopp är annorlunda än för efterlevandepension till vuxna.

I betänkandet Efterlevandepension (SOU 1998:120) föreslår Utredningen om efterlevandepension att efterlevandepensionen anpassas till det reformerade ålderspensionssystemet. Enligt förslaget skall bestämmelserna om efterlevandepension finnas i en ny lag, lagen om efterlevandepension. Vad gäller efterlevandeskyddet för barn föreslår utredningen att inkomstgrundad barnpension skall kombineras med ett grundskydd inom ramen för underhållsstöd. Enligt förslaget skall efterlevandepensionen reduceras för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller häktad. Detta avses gälla garantipension till omställningspension, särskild efterlevandepension och änkepension. Till skillnad från vad som gäller inom det reformerade ålderspensionssystemet anser utredningen att det inte bör införas någon möjlighet för anhöriga att uppbära hela eller delar av den garantipension som inte skall utges. Utredningen föreslår att den nuvarande regeln i 11 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd tills vidare bör ges tillämpning även när det gäller underhållsstöd till efterlevande barn. Det innebär att grundskyddet inom efterlevandeskyddet för barn inte skall betalas ut om barnet på statens bekostnad får vård på institution eller annars kost och logi. Förslaget innebär också att grundskyddet inom efterlevandeskyddet för barn inte skall betalas ut om barnet bor i familjehem eller bostad med särskild service för barn och ungdomar enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade eller om barnet vårdas i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten.

Till de särskilda folkpensionsförmånerna hör handikappersättning och vårdbidrag. Handikappersättning utges till den som på grund av funktionshinder har betydande merutgifter och hjälpbehov. Vårdbidrag utges för att i viss mån täcka de ökade kostnader föräldrar till funktionshindrade barn har på grund av det särskilda tillsynsbehovet och merkostnaderna i övrigt.

Handikappersättning och vårdbidrag lämnas enligt 9 kap. 5 § AFL inte vid vistelse på institution som tillhör eller till vars drift bidrag utges från staten, kommun eller landstingskommun, om vården beräknas pågå minst sex månader. Samma gäller om den försäkrade eller barnet vårdas utanför institutionen genom dess försorg eller med staten, kommun eller landstingskommun som huvudman för vården. Detta gäller t.ex. boende i familjehem för barn och ungdomar med utvecklingsstörning. Vårdbidrag kan emellertid i vissa fall betalas till förälder med barn som vårdas på sjukhus mer än sex månader.

I samband med reformeringen av ålderspensionssystemet har förmånerna handikappersättning och vårdbidrag gjorts om till självständiga förmåner. Bestämmelser om dessa förmåner har införts i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag, som träder i kraft den 1 januari 2001. I 16 § den lagen finns motsvarande bestämmelser som i 9 kap. 5 § andra och tredje styckena AFL.

Ytterligare exempel på förmåner som påverkas vid institutionsvistelse. Föräldrapenningförmånen avser att täcka en förälders huvudsakliga behov av försörjning eller inkomstförlust vid barnets födelse och under barnets första levnadsår. Är en kvinna vid tiden för förlossningen intagen i en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem, får enligt 4 kap. 18 § fjärde stycket AFL föräldrapenning som tillkommer kvinnan betalas till inrättningens föreståndare för att användas till kvinnans och barnets nytta.

Tillfällig föräldrapenning betalas när en förälder behöver vara hemma för att ta hand om barnet när barnet eller dess ordinarie vårdare är sjuk samt i vissa andra fall. Bestämmelserna i 3 kap. 15 § AFL om bortfall eller reduktion av sjukpenning tillämpas även i fråga om tillfällig föräldrapenning.

Enligt 12 § lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närstående tillämpas delvis bestämmelserna i 3 kap. 15 § AFL även på ersättning i samband med att en svårt sjuk person vårdas av en närstående. Sistnämnda bestämmelser tillämpas delvis även i fråga om smittbärarpenning. Begränsningar vid institutionsvistelse förekommer också när det gäller underhållsstöd. Bestämmelser om detta finns i 11 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd. Sådant stöd betalas inte om barnet på statens bekostnad får vård på institution eller annars kost och logi. Samma gäller om barnet bor i ett familjehem eller en bostad med särskild service för barn och ungdomar enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Underhållsstöd lämnas inte heller om barnet vårdas i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten. I dessa situationer har föräldern inte längre det fulla ekonomiska ansvaret för barnet. Kommunen har tagit över det direkta ansvaret för att barnet lever under såväl socialt som ekonomiskt tillfredsställande förhållanden. Föräldrarna är enligt 34 § SoL emellertid skyldiga att i skälig utsträckning betala kommunens kostnader för underårig. I sådant fall kan socialnämnden få uppbära det underhållsbidrag som enligt föräldrabalken har fastställts för barnet.

Bidrag till bostadskostnader kan påverkas av att sökande vistas på en institution. Sådant bidrag förekommer dels som bostadstillägg till pensionärer, dels som bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar. Tidigare fanns kommunala bostadstillägg till folkpension enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Med stöd av en hänvisning i 13 § den lagen reducerades kommunalt bostadstillägg vid sådan anstalts- eller institutionsvistelse som medförde reduktion av folkpensionen. I nuvarande lagstiftning om bostadstillägg till pensionärer finns inte någon motsvarande hänvisning. Om bostadstillägg skall betalas när en person vistas på en institution får numera prövning ske enligt de grundläggande bestämmelserna i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer. Det får således göras en bedömning av om den enskildes bostad kan anses utgöra sådan permanentbostad som berättigar till bostadstillägg.

Bostadsbidrag enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag lämnas dels i form av bidrag till kostnader för den bostad där sökanden är bosatt och folkbokförd, dels i form av särskilt bidrag för hemmavarande barn. Enligt förarbetena upphör bidraget när sökanden inte längre är bosatt i sin bostad, t.ex. på grund av utlandstjänstgöring. Liknande situationer kan förekomma när sökanden inte bor i sin bostad på grund av vistelse på behandlingshem eller omhändertagande inom kriminalvården. Riksförsäkringsverket har i sina allmänna råd rekommenderat att sökanden i de fall en sådan vistelse överstiger eller beräknas överstiga sex månader inte längre skall anses bo i bostaden. Om ett barn bor i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende, krävs särskilda skäl för att en förälder skall få bidrag.

En annan förmån som kan bortfalla på grund av vistelse på institution är ersättning till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans (assistansersättning). Denna förmån lämnas inte för tid när den funktionshindrade vårdas på en institution som tillhör eller till vars drift bidrag utges från staten, kommun eller landsting. Sådan ersättning lämnas inte heller när den funktionshindrade bor i gruppbostad eller vistas i eller deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS. Om det finns särskilda skäl för det kan assistansersättning lämnas även för tid under vilken den funktionshindrade vårdas för kortare tid på sjukhus eller deltar i barnomsorg eller liknande.

Brottspåföljden skyddstillsyn kan förenas med föreskrift om att den dömde skall underkasta sig särskild behandling, s.k. kontraktsvård. Den dömde åläggs att genomgå behandling enligt en uppgjord behandlingsplan, vilket vanligen innebär placering på behandlingshem. Kriminalvården betalar den del av vårdkostnaderna som avser tiden fram till en tänkt villkorlig frigivning, beräknad med ledning av ett alternativt fängelsestraff som normalt anges i brottmålsdomen. För kostnader som avser tiden därefter svarar kommunen. Kostnadsfördelningen följer således samma principer som gäller för vistelse utanför anstalt med stöd av 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) under verkställighet av fängelsestraff. Har något alternativt fängelsestraff inte angetts, skall kommunen svara för hela kostnaden. Oavsett om kommunen skall svara för en del av eller hela kostnaden är det nödvändigt att kommunen har åtagit sig ett kostnadsansvar för att kontraktsvård skall kunna dömas ut.

Vid verkställighet av skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård liksom vid verkställighet av fängelsestraff gäller normaliseringsprincipen, som slogs fast vid 1974 års kriminalvårdsreform. Enligt denna princip skall den sociala hjälp som den dömde behöver i första hand tillhandahållas av de organ i samhället som ger sådan hjälp till alla medborgare. Samhällets sociala service skall nämligen tillgodose alla medborgares enskilda behov, även om dessa medborgare samtidigt avtjänar fängelsestraff. Detta medför bl.a. att det generella ansvar som andra myndigheter har för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård även gäller dem som avtjänar fängelsestraff och att dessa sålunda har rätt till samma förmåner som andra medborgare på samma villkor och i samma utsträckning.

I dag reduceras inte folkpension vid institutionsvistelse som föranleds av att en person har dömts till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård. Riksrevisionsverket har i en granskningsrapport år 1995 som gäller Justitiedepartementets område påpekat att kontraktsvårdsdömda med dygnetruntvård i förekommande fall får behålla pension eller sjukbidrag. Eftersom inga kostnader för mat och logi uppstår under vistelsen för denna kategori borde enligt verket samma regler gälla som vid vistelse i anstalt. Verket ansåg att det borde göras en översyn av regelverket samt vidtas åtgärder för att få en konsekvent tillämpning vid reducering av denna typ av förmåner.

Den 1 januari 1999 infördes en ny frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare, som benämns sluten ungdomsvård. Bestämmelser om denna påföljd finns bl.a. i 31 kap. 1 a § brottsbalken. Sådan påföljd skall enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård verkställas vid sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § LVU. Bestämmelsen om bortfall av sjukpenning vid vistelse i ett § 12-hem gäller emellertid endast vid tvångsvård enligt 3 § LVU.

För personer som bereds rättspsykiatrisk vård gäller olika regler beroende på vilken kategori patienten tillhör. Sådan vård lämnas på sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun. Patienterna kan delas in i två huvudkategorier. Den ena kategorin utgörs av personer vilka har dömts till rättspsykiatrisk vård. Till den andra kategorin hör personer som är i behov av rättspsykiatrisk vård medan de vistas på eller när de skall förpassas till vissa institutioner. Den senare kategorin består bl.a. av personer som är i behov av rättspsykiatrisk vård när de är intagna på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning, anhållna eller häktade. Till denna kategori hör också personer som är i behov av sådan vård när de är intagna i eller skall förpassas till en kriminalvårdsanstalt. Samma gäller dem som har dömts till sluten ungdomsvård och därför är intagna i eller skall förpassas till ett särskilt ungdomshem.

Bestämmelserna om bortfall eller reduktion av socialförsäkringsförmåner för anhållna eller häktade samt för intagna i kriminalvårdsanstalt eller särskilt ungdomshem gäller även när en sådan person vistas på en institution för att få rättspsykiatrisk vård. För dem som överlämnas till sådan vård av domstol förhåller sig saken något annorlunda. Den överlämnade är nämligen enligt praxis berättigad till sjukpenning. Sjukvårdshuvudmannen kan debitera en sådan patient vårdavgifter enligt 26 § Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Det högsta avgiftsbeloppet för sluten vård är 80 kr för varje vårddag. Rätten till pension påverkas inte av att en person av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård. En tidigare bestämmelse i 2 kap. 12 § AFL om att försäkringskassan skulle ta ut avgift från en pensionsberättigad patient för den tid denne fick sjukhusvård på grund av sjukdom har upphävts. Administrationen av systemet med avgifter för pensionärer vid sjukhusvård har förts över från försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen, som numera torde kunna ta ut avgifter även från pensionsberättigade patienter som dömts till rättpsykiatrisk vård.

En vistelse på institution på det allmännas bekostnad medför ekonomiska konsekvenser för den intagne med avseende på rätten till socialförsäkringsförmåner och skyldighet att betala avgift. Som framgår av det ovan redovisade gäller i detta hänseende olika regler beroende på vilken förmån som är i fråga. Härtill kommer att rätten till socialförsäkringsförmåner respektive skyldigheten att betala avgift växlar beroende på vilken slags institution den enskilde vistas. Personer som vistas på samma institution kan enligt nuvarande ordning dessutom behandlas olika i ekonomiskt hänseende beroende på vilken grund de är intagna. Det sistnämnda gäller t.ex. vid rättspsykiatrisk vård liksom vid vistelse på behandlingshem och särskilda ungdomshem.

Regelsystemet medför att de ekonomiska konsekvenserna för den intagne i samband med olika institutionsvistelser är svåröverskådliga. Det har också i olika sammanhang påkallats en allmän översyn av de regler som gäller för avdrag på och bortfall av socialförsäkringsförmåner för personer som av skilda anledningar är föremål för vård på det allmännas bekostnad. Utredaren skall kartlägga olika institutionsvistelsers inverkan på de intagnas rätt till olika socialförsäkringsförmåner och deras skyldighet att betala avgift för uppehälle vid sådan vistelse samt redovisa vilka slags institutioner som på det allmännas bekostnad tillhandahåller försörjning vid intagning. Vidare skall utredaren gå igenom nuvarande förfaranden för att motverka att en intagen kan uppbära fulla socialförsäkringsförmåner och samtidigt ha sin försörjning tryggad av det allmänna genom vistelse på institution. Det skall undersökas hur nuvarande regelsystem påverkar en intagens ekonomiska förhållanden utifrån vilka förmåner denne är berättigad till och vilken slags institutionsvistelse det är fråga om. Vidare skall det undersökas i vilken utsträckning de nuvarande bestämmelserna om reduktion av socialförsäkringsförmåner som inte är specialdestinerade respektive debitering av avgifter tillämpas i praktiken. En analys skall göras av bristerna i nuvarande ordning. I uppdraget ingår inte att kartlägga sådant boende för äldre människor eller funktionshindrade som avses i 20 § andra stycket respektive 21 § tredje stycket SoL. Frågor rörande boendeformer och avgifter för äldre har nämligen behandlats av Boende- och avgiftsutredningen i betänkandet (SOU 1999:33) Bo tryggt - Betala rätt. Vidare skall utredaren överväga vilka principer som skall ligga till grund för vad som skall gälla när en person har rätt till socialförsäkringsförmåner och som vistas på en institution får sina levnadskostnader täckta av det allmänna utan att någon avgift debiteras. Enligt det hittillsvarande pensionssystemet reduceras folkpension och pensionstillskott men inte tilläggspension när den pensionsberättigade vistas i t.ex. kriminalvårdsanstalt. Detta innebär att en pensionär som saknar eller har låg tilläggspension (ATP) normalt drabbas hårdare än den som har ATP-pension, eftersom den allmänna tilläggspensionen inte reduceras. Motsvarande resonemang kan också anföras när det gäller det reformerade ålderspensionssystemet. För en pensionär som har så stor inkomstgrundad pension att han inte har rätt till garantipension kan någon reduktion inte bli aktuell enligt bestämmelserna i 4 kap. 5 § lagen om garantipension. Utredaren skall lämna förslag till en ordning som innebär att alla pensionsberättigade som vistas på en institution behandlas lika i ekonomiskt hänseende. Förslaget skall också vara anpassat till de reformerade reglerna för efterlevandepension. Härvid skall utredaren samråda med de arbetsgrupper inom Regeringskansliet som bereder förslagen i betänkandena Efterlevandepension (SOU 1998:120) och Garantipension och bosättningstillägg (SOU 1999:17). Vidare skall utredaren beakta den fortsatta beredningen rörande reformeringen av systemet för förtidspension.

En vistelse i ett särskilt ungdomshem (s.k. § 12-hem) påverkar den intagnes ekonomiska förhållanden på olika sätt beroende på om det är fråga om tvångsvård enligt LVU, frivillig vård enligt socialtjänstlagen eller verkställighet av frihetsstraff enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Utredaren skall lämna förslag om mer enhetliga ekonomiska villkor vid vistelse i särskilt ungdomshem.

När det gäller kontraktsvård skall utredaren lämna förslag som innebär att en intagen inte samtidigt kan få sin försörjning på det allmännas bekostnad och fritt uppbära socialförsäkringsförmåner.

Mot bakgrund av det anförda skall utredaren göra en allmän översyn av bestämmelserna om bortfall eller reducering av socialförsäkringsförmåner i samband med att den försäkrade vistas på institution på allmän bekostnad. Avsikten är emellertid inte att ändra de nuvarande sjukvårdshuvudmännens och kommunernas möjligheter att debitera intagna avgift. En strävan skall dock vara att undvika att vissa grupper blir överkompenserade på så sätt att de vid vistelse på institution får såväl socialförsäkringsförmåner som fri försörjning. Det kan därvid övervägas om det är möjligt och lämpligt att i ökad utsträckning tillämpa avgiftsdebitering för att motverka överkompensation vid institutionsvistelser på det allmännas bekostnad. I det sam-manhanget bör de principiella invändningar som kan anföras mot avgifter i samband med straffrättsliga frihetsberövanden beaktas. Det är också nödvändigt att klargöra bland annat vilken grunden för avgiftsdebiteringen skall vara samt hur debitering skall förhålla sig till andra fordringar. Vidare bör utredaren beakta att valet av metod kan ha betydelse för intjänande eller beräkning av framtida förmåner.

Vid denna allmänna och övergripande översyn skall utredaren särskilt sträva efter ett enhetligt, sammanhållet och överskådligt regelsystem för den inverkan en institutionsvistelse på det allmännas bekostnad skall ha på den som i och för sig är berättigad till förmåner från socialförsäkringen. En mer enhetlig reglering är särskilt påkallad när det gäller pensionsförmåner och andra förmåner som skall täcka inkomstförlust eller tillgodose ett mera allmänt försörjningsbehov. Om så bedöms lämpligt skall detta gälla även specialdestinerade förmåner som skall tillgodose särskilda behov.

Utredaren skall även redovisa den principiella bakgrunden till sina förslag som gäller förmåner från socialförsäkringen i samband med vistelse på institution på det allmännas bekostnad.

Utredaren skall i första hand behandla de frågor som angetts ovan men är oförhindrad att ta upp även andra närliggande frågor.

Samråd skall ske med Narkotikakommissionen (dir. 1998:18). Förslagen får inte medföra ökade kostnader för den samlade offentliga sektorn.

Uppdraget skall redovisas senast den 15 juni 2000.