Ds 2013:62
Genomförande av direktivet om ansökningsförfarandet för vissa uppehålls- och arbetstillstånd
3
Innehåll
1 Författningsförslag .................................................... 9
Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken .......... 9 1.1
Förslag till lag om ändring i lagen (2010:111) om 1.2
införande av socialförsäkringsbalken .................................. 13
Förslag till förordning om ändring i 1.3
utlänningsförordningen (2006:97) ...................................... 15
2 Ärendet .................................................................. 17
3 Direktivet ............................................................... 19
3.1 Syfte ...................................................................................... 19 3.2 Definitioner .......................................................................... 19
3.3 Tillämpningsområde ............................................................ 20 3.4 Ett enda ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd ................................................................................. 21
3.5 Rätt till likabehandling ........................................................ 22 3.6 Slutbestämmelser ................................................................. 23
4
4 Huvuddragen i nuvarande ordning .............................25
5 Direktivets tillämpningsområde .................................31
6 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd ..................................................................35
Ett enda ansökningsförfarande............................................35 6.1
Behörig myndighet ...............................................................40 6.2
Enhetlig utformning av kombinerat tillstånd .....................41 6.3
Handläggningstid .................................................................45 6.4
Följder av att beslut inte fattas inom angiven tidsfrist ......47 6.5
Skriftliga och motiverade beslut ..........................................50 6.6
Rätt att överklaga beslut om kombinerat uppehålls- 6.7
och arbetstillstånd ................................................................51
Tillgång till information .......................................................52 6.8
Information till allmänheten ...............................................53 6.9
Ansökningsavgifter ..............................................................53 6.10
7 Rättigheter som följer av ett kombinerat tillstånd ........55
Rätt till inresa och vistelse ...................................................55 7.1
Fritt tillträde till svenskt territorium ..................................56 7.2
Rätt att bedriva specifik yrkesverksamhet ..........................57 7.3
Information om rättigheter .................................................57 7.4
8 Rätt till likabehandling ............................................59
Arbetsvillkor m.m. ...............................................................60 8.1
5
Föreningsfrihet .................................................................... 61 8.2
Utbildning och yrkesutbildning ......................................... 62 8.3
Erkännande av examensbevis m.m. ..................................... 66 8.4
Social trygghet ...................................................................... 68 8.5
Skatteförmåner ..................................................................... 73 8.6
Tillgång till varor och tjänster ............................................. 74 8.7
Pensioner .............................................................................. 75 8.8
9 Ekonomiska konsekvenser ........................................ 77
Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken ..... 81 11.1
Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:111) om 11.2
införande av socialförsäkringsbalken .................................. 83
Bilaga Europaparlamentets och rådets direktiv
2011/98/EU ........................................................... 85
7
Sammanfattning
I promemorian presenteras förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat.
I promemorian görs bedömningen att merparten av direktivets bestämmelser motsvaras av den ordning som i dag gäller vid ansökan om och beviljande av uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Vissa bestämmelser som gäller t.ex. handläggningstider för prövning av ansökan, bevis om rätten att få arbeta och information om de rättigheter som följer av ett kombinerat tillstånd föreslås dock författningsregleras.
För att uppfylla direktivets krav på likabehandling med svenska medborgare i fråga om social trygghet föreslås en ändring i socialförsäkringsbalken. Nuvarande krav på viss bosättningstid i Sverige för personer som inte är svenska medborgare vid beräkning av försäkringstid för rätt till sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning för dem vars försäkringsfall inträffat före det år de fyllde 18 år föreslås tas bort.
Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 1 mars 2014.
9
1 Författningsförslag
Förslag till lag om ändring i
1.1
Härigenom föreskrivs
1
i fråga om socialförsäkringsbalken
dels att 35 kap. 16 och 17 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 26 kap. 8 §, 27 kap. 35 och 54 §§ samt 35 kap. 1, 4, 14
och 15 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 kap.
8 §
Bestämmelsen i 7 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha fått sådan ersättning som avses där i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-17 §§ om försäkringstid.
Bestämmelsen i 7 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha fått sådan ersättning som avses där i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-15 §§ om försäkringstid.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (EUT L 343, 23.12.2011, s. 1, Celex 32011L0098).
Författningsförslag Ds 2013:62
10
27 kap.
35 §
Bestämmelserna i 34 § om sjukersättning och aktivitetsersättning ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sådan ersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-17 §§ om försäkringstid.
Bestämmelserna i 34 § om sjukersättning och aktivitetsersättning ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sådan ersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-15 §§ om försäkringstid.
54 §
Bestämmelsen i 53 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sjukersättning eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-17 §§ om försäkringstid.
Bestämmelsen i 53 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sjukersättning eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-15 §§ om försäkringstid.
35 kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om – rätten till garantiersättning i 2 och 3 §§, – försäkringstiden i 4–
17 §§,
– försäkringstiden i 4–
15 §§,
– ersättningsnivåer i 18–20 §§, – beräkningsunderlag för garantiersättning i 21 och 22 §§, och – beräkning av garantiersättning i 23–25 §§.
Ds 2013:62 Författningsförslag
11
4 §
Försäkringstid för rätt till garantiersättning tillgodoräknas en försäkrad
1. enligt 6–11 §§ under tiden från och med det år då han eller hon fyllde 16 år till och med året före försäkringsfallet (faktisk försäkringstid),
2. enligt 12 och 13 §§ för tiden därefter till och med det år då han eller hon fyller 64 år (framtida försäkringstid), och
3. enligt 14–17 §§ om försäkringsfallet har inträffat före 18 års ålder.
3. enligt 14 och 15 §§ om försäkringsfallet har inträffat före 18 års ålder.
14 §
Om ett försäkringsfall har inträffat före det år då den försäkrade fyllde 18 år, får försäkringstiden i stället för vad som följer av 12 och 13 §§ beräknas enligt 15 och 16 §§.
Om ett försäkringsfall har inträffat före det år då den försäkrade fyllde 18 år, får försäkringstiden i stället för vad som följer av 12 och 13 §§ beräknas enligt 15 §.
15 §
För en försäkrad som är
svensk medborgare ska som
försäkringstid räknas tiden från och med det år då han eller hon fyllde 16 år till och med det år då han eller hon fyller 64 år. Hänsyn ska dock inte tas till tid då den försäkrade efter fyllda 16 år inte har uppfyllt förutsättningarna för tillgodoräknande av försäkringstid enligt 6–11 §§.
För en försäkrad som avses
i 14 § ska som försäkringstid
räknas tiden från och med det år då han eller hon fyllde 16 år till och med det år då han eller hon fyller 64 år. Hänsyn ska dock inte tas till tid då den försäkrade efter fyllda 16 år inte har uppfyllt förutsättningarna för tillgodoräknande av försäkringstid enligt 6–11 §§.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2014.
Ds 2013:62 Författningsförslag
13
Förslag till lag om ändring i lagen ( 2010:111 )
1.2
om införande av socialförsäkringsbalken
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 29 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2014.
Ds 2013:62 Författningsförslag
15
Förslag till förordning om ändring i
1.3
Härigenom föreskrivs
1
i fråga om utlänningsförordningen
(2006:97)
dels att 5 kap. 10 § ska ha följande lydelse,
dels att nuvarande 4 kap. 21 b § ska betecknas 21 c §,
dels att rubriken närmast före 4 kap. 21 b § ska sättas närmast
före 4 kap. 21 c §,
dels att det i förordningen ska införas två nya paragrafer,
4 kap. 21 b § och 8 kap. 10 j §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
21 b §
Ett ärende om uppehållstillstånd för arbete ska, om det inte finns särskilda skäl, avgöras senast inom fyra månader från det att ansökan lämnades in. Om ansökan behöver kompletteras får tiden förlängas. Sökanden ska underrättas om förlängningen.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (EUT L 343, 23.12.2011, s. 1, Celex 32011L0098).
Författningsförslag Ds 2013:62
16
5 kap.
10 §
2
Uppgifter om arbetstillstånd får föras in på utlänningens
uppehållstillståndskort
eller
någon annan handling.
Uppgift om arbetstillstånd eller uppgift om rätt att arbeta ska föras in på utlänningens
uppehållstillståndskort.
8 kap.
10 j §
Migrationsverket ska i samband med att en utlänning beviljas ett uppehållstillstånd för arbete informera utlänningen om den rätt till vistelse och arbete som följer av tillståndet.
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 2014.
2 Senaste lydelse 2011:202.
17
2 Ärendet
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 13 december 2011 direktiv 2011/98/EU om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat.
1
Direktivet,
som trädde i kraft den 24 december 2011, ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 25 december 2013. Direktivet bifogas som bilaga 1.
I promemorian föreslås de bestämmelser som bedöms nödvändiga för att genomföra direktivet i svensk rätt.
1 EUT L 343, 23.12.2011, s. 1 (Celex 32011L0098).
19
3 Direktivet
3.1 Syfte
I artikel 1 i direktivet anges att det i direktivet fastställs ett enda ansökningsförfarande för utfärdande av ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium. Syftet är att förenkla förfarandet vid inresa och att underlätta kontrollen av tredjelandsmedborgares ställning. Vidare fastställs i direktivet en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat, oavsett för vilket syfte de ursprungligen tillåtits inresa till den medlemsstatens territorium, grundade på likabehandling i förhållande till den medlemsstatens medborgare.
3.2 Definitioner
I artikel 2 finns följande definitioner.
Med tredjelandsmedborgare avses en person som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20.1 i EUFfördraget.
Med arbetstagare från tredjeland avses en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstats territorium, lagligen vistas där och har tillstånd att arbeta som anställd enligt nationell rätt och/eller praxis i den medlemsstaten.
Med kombinerat tillstånd avses ett uppehållstillstånd som utfärdas av myndigheterna i en medlemsstat och som ger en
Direktivet Ds 2013:62
20
tredjelandsmedborgare rätt att lagligen vistas på dess territorium för att arbeta där.
Med ett enda ansökningsförfarande avses ett förfarande som, på grundval av en enda ansökan om tillstånd att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium som ges in av en tredjelandsmedborgare eller dennes arbetsgivare, leder till ett beslut om denna ansökan om ett kombinerat tillstånd.
3.3 Tillämpningsområde
I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Enligt artikel 3.1 är direktivet tillämpligt på tredjelandsmedborgare som ansöker om att få vistas i en medlemsstat för att arbeta eller som har beviljats inresa till en medlemsstat för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt. Det är också tillämpligt på tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstat i andra syften än arbete som i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt har tillstånd att arbeta och har ett uppehållstillstånd i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002.
1
I artikel 3.2 anges ett antal kategorier av tredjelandsmedborgare som ska undantas från direktivets tillämpningsområde. Det gäller tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare, EES-medborgare och medborgare i Schweiz och deras familjemedlemmar, utstationerade arbetstagare och företagsinternt förflyttad personal, säsongsarbetare och au pairer. Vidare ska tredjelandsmedborgare som har ansökt om eller som åtnjuter skydd enligt unionsrätten, nationell rätt, internationella förpliktelser eller praxis och tredjelandsmedborgare som har ställning som varaktigt bosatt undantas från tillämpningsområdet. Även egenföretagare, sjömän som arbetar ombord på
1 Rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland (EGT L 157, 15.6.2002, s. 1, Celex 32002R1030)
.
Ds 2013:62 Direktivet
21
fartyg registrerade i medlemsstaterna och tredjelandsmedborgare vilkas avvisning eller utvisning har skjutits upp av faktiska eller rättsliga skäl ska undantas från direktivets tillämpningsområde.
Enligt artikel 3.3 får medlemsstaterna besluta att kapitel II i direktivet, som reglerar bestämmelser om ett enda ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd, inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som antingen beviljats tillstånd att arbeta på en medlemsstats territorium under högst sex månader eller har beviljats inresa till en medlemsstat för studier. I artikel 3.4 anges att kapitel II inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som har tillstånd att arbeta på grundval av en visering.
Av skäl 33–34 framgår att Förenade kungariket, Irland och Danmark inte deltagit i antagandet av direktivet, varför det inte är bindande för eller tillämpligt på dessa medlemsstater.
3.4 Ett enda ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd
I artikel 4 regleras det enda ansökningsförfarandet. Artikel 4.1 behandlar ansökan om ett kombinerat tillstånd och vem som kan ge in en sådan ansökan. I artikel 4.2 anges att medlemsstaterna ska pröva ansökan och fatta ett positivt beslut med anledning av ansökan, om sökanden uppfyller de kriterier som anges i unionsrätten eller nationell rätt. Beslutet ska utgöra en enda administrativ handling som omfattar både uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Om villkoren är uppfyllda ska medlemsstaterna också utfärda ett kombinerat tillstånd, artikel 4.4. I artikel 4.3 anges att det enda ansökningsförfarandet inte ska påverka det viseringsförfarande som kan krävas för den första inresan.
Artikel 5 innehåller bestämmelser om bl.a. behörig myndighet, handläggningstid, komplettering av ofullständig ansökan och underrättelse om beslut.
I artikel 6 regleras det kombinerade tillståndet. Det anges bl.a. att medlemsstaterna ska utfärda tillståndet med användning av den enhetliga utformning som föreskrivs i förordning (EG) nr
Direktivet Ds 2013:62
22
1030/2002 och lämna upplysningar om arbetstillstånd i enlighet med vad som anges i punkt a 7.5–9 i den förordningens bilaga. Vidare anges möjligheten för medlemsstaterna att i pappersformat eller i elektronisk form ange ytterligare uppgifter rörande det aktuella anställningsförhållandet. Vid utfärdandet av det kombinerade tillståndet ska medlemsstaterna inte utfärda några ytterligare tillstånd som bevis för att tillträde ges till arbetsmarknaden.
I artikel 7 regleras uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete. När uppehållstillstånd utfärdas i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 för andra ändamål än arbete ska medlemsstaterna lämna upplysningar om rätten att arbeta, oberoende av vilken typ av tillstånd det är fråga om. Inte heller i dessa fall ska medlemsstaterna utfärda några ytterligare tillstånd som bevis för att tillträde ges till arbetsmarknaden.
I artikel 8 regleras medlemsstaternas skyldighet att motivera beslut om avslag på en ansökan om ett kombinerat tillstånd eller beslut om att återkalla ett kombinerat tillstånd och möjligheten att överklaga sådana beslut.
Artikel 9 reglerar medlemsstaternas skyldighet att på begäran tillhandahålla tredjelandsmedborgaren och arbetsgivaren information om de handlingar som krävs för en fullständig ansökan.
Artikel 10 innehåller bestämmelser om avgifter. I artikel 11 anges vilka rättigheter som en innehavare av ett kombinerat tillstånd ska ha rätt till i fråga om inresa och vistelse, tillträde till territoriet, arbete och tillgång till information.
3.5 Rätt till likabehandling
I artikel 12 regleras i vilken mån arbetstagare från tredjeland ska åtnjuta likabehandling med medborgarna i den medlemsstat där de vistas i fråga om bl.a. arbetsvillkor, utbildning, social trygghet och skatteförmåner.
Ds 2013:62 Direktivet
23
3.6 Slutbestämmelser
Enligt artikel 13 ska direktivet inte påverka tillämpningen av förmånligare bestämmelser i unionsrätten, inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal mellan unionen eller unionen och dess medlemsstater å ena sidan och ett eller flera tredjeländer å andra sidan. Det ska inte heller påverka tillämpningen av förmånligare bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal mellan en eller flera medlemsstater och ett eller flera tredjeländer. Slutligen ska direktivet inte påverka medlemsstaternas rätt att anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare för de personer som omfattas av direktivet.
Enligt artikel 14 ska medlemsstaterna för allmänheten tillgängliggöra regelbundet uppdaterad information om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa till och vistelse på dess territorium för att arbeta där.
Artiklarna 15–18 innehåller bl.a. bestämmelser om införlivande och ikraftträdande, kommissionens rapporteringsskyldighet till Europaparlamentet och rådet och medlemsstaternas skyldigheter att tillhandahålla statistikuppgifter.
25
4 Huvuddragen i nuvarande ordning
Uppehållstillstånd
En utlänning som vistas i Sverige i mer än tre månader ska enligt 2 kap. 5 § utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, ha uppehållstillstånd om inte visering har beviljats för längre tid. Kravet på uppehållstillstånd gäller inte för medborgare i de övriga nordiska länderna. Det gäller inte heller för andra EESmedborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt i Sverige (2 kap. 8 § UtlL).
Uppehållstillstånd kan beviljas av olika skäl, t.ex. på grund av skyddsbehov, anknytning, arbete eller försörjning på annat sätt eller på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Uppehållstillstånd kan ges för viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
Arbetstillstånd
En utlänning som ska arbeta i Sverige på grund av anställning här eller utomlands ska ha arbetstillstånd (2 kap. 7 § UtlL). Kravet på arbetstillstånd gäller inte för medborgare i de övriga nordiska länderna. Det gäller inte heller för andra EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt i Sverige eller för utlänningar som har permanent uppehållstillstånd. Även
Huvuddragen i nuvarande ordning Ds 2013:62
26
utlänningar som har ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat eller är medborgare i Schweiz och vissa av deras familjemedlemmar är undantagna från kravet på arbetstillstånd. Undantag gäller också för vissa yrkesgrupper som anges i utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF. Under vissa förutsättningar är också den som inom giltighetstiden för ett arbetstillstånd ansöker om förlängning eller nytt arbetstillstånd undantagen från kravet på arbetstillstånd i vart fall till dess att tillståndsfrågan har avgjorts (5 kap. 3 § UtlF).
Arbetstillstånd får beviljas inte bara för utlänningar som ansöker om att få vistas i Sverige för att arbeta, utan också för utlänningar som avser vistas i Sverige huvudsakligen av annan anledning än arbete. I vissa fall kan familjemedlemmar till en utlänning som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd, beviljas uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till arbetstagaren (4 kap. 4 a § UtlF). Om arbetstagaren beviljats minst sex månaders uppehålls- och arbetstillstånd kan, enligt Migrationsverkets praxis, även familjemedlemmarna beviljas arbetstillstånd med stöd av 6 kap. 3 § UtlL. Motsvarande gäller för familjemedlemmar till t.ex. idrottsutövare och gästforskare. Vidare ska personer som beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd och tribunalvittnen ges arbetstillstånd för den tid som uppehållstillståndet gäller (21 kap. 7 § och 22 kap. 4 § UtlL). Arbetstillstånd får även ges till en utlänning som deltar i ett internationellt utbyte eller om det följer av ett internationellt avtal eller ett avtal med ett annat land (6 kap. 2 § tredje stycket UtlL).
Arbetstillstånd ska ges för viss tid (6 kap. 1 § UtlL). Ett arbetstillstånd som beviljas på grundval av ett anställningserbjudande beviljas normalt för tid motsvarande anställningstiden. Ett arbetstillstånd får dock inte avse längre tid än två år. Om utlänningens anställning förlängs kan arbetstillståndet efter ansökan förlängas i motsvarande mån utan att utlänningen först behöver lämna Sverige. Förlängning kan ske vid ett eller flera tillfällen. Den sammanlagda tillståndstiden får dock inte vara längre än fyra år.
Ds 2013:62 Huvuddragen i nuvarande ordning
27
Ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd
Ett uppehållstillstånd ska sökas och vara beviljat före inresan i Sverige. Från denna huvudregel finns dock en rad undantag (5 kap. 18 § UtlL). Även ett arbetstillstånd ska som huvudregel ha ansökts om och vara beviljat före inresan i Sverige (6 kap. 4 § UtlL). Även från denna huvudregel finns flera undantag. Bland annat kan en utlänning vars ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande avslagits genom ett lagakraftvunnet beslut beviljas uppehållstillstånd för arbete utan att först behöva lämna landet (5 kap. 15 a § UtlL).
En ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd av en utlänning som inte befinner sig i Sverige ska ges in till och utredas av en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat i hemlandet eller i det land där utlänningen annars är stadigvarande bosatt. En ansökan om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd av en utlänning som vistas i Sverige ges in till Migrationsverket (4 kap. 20 § och 5 kap. 8 § UtlF). En ansökan kan också göras elektroniskt på Migrationsverkets webbplats.
Med stöd av bemyndiganden i utlänningsförordningen får Migrationsverket meddela föreskrifter bl.a. om att ansökningar om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd får ges in till och utredas av en annan myndighet (4 kap. 26 § och 5 kap. 14 § UtlF). Med stöd av bemyndigandet har Migrationsverket t.ex. meddelat föreskrifter om var en ansökan om uppehållstillstånd får ges in (MIGRFS 3/2013).
Beslut om uppehållstillstånd och arbetstillstånd
Beslut om uppehållstillstånd och arbetstillstånd meddelas som huvudregel av Migrationsverket (5 kap. 20 § och 6 kap. 5 § UtlL). Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om uppehållstillstånd (5 kap. 22 § UtlL) och arbetstillstånd (6 kap. 7 § UtlL). Med stöd av
Huvuddragen i nuvarande ordning Ds 2013:62
28
dessa bemyndiganden har regeringen meddelat föreskrifter om att Migrationsverket, efter att ha hört Regeringskansliet (Utrikesdepartementet), får meddela föreskrifter att en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat får bevilja uppehållstillstånd för högst tre år, och efter att ha hört även Arbetsförmedlingen, meddela föreskrifter om att utlandsmyndigheterna får bevilja arbetstillstånd (4 kap. 25 § och 5 kap. 13 § UtlF). Migrationsverket får även meddela föreskrifter om att Arbetsförmedlingen får besluta om arbetstillstånd (5 kap. 13 § UtlF).
Bevis om uppehållstillstånd och arbetstillstånd
I 4 kap. 22 § UtlF anges att bevis om uppehållstillstånd ska utformas som en sådan handling som avses i förordning (EG) 1030/2002 (uppehållstillståndskort). Detta gäller oavsett skälet för uppehållstillståndet. Enligt 5 kap. 10 § UtlF får uppgifter om arbetstillstånd föras in på utlänningens uppehållstillståndskort eller någon annan handling.
För viseringspliktiga utlänningar som får arbetstillstånd för kortare tid än tre månader utfärdas endast en visering för den avsedda vistelsen och i fältet för anmärkningar skrivs ”Paid activity”. Som bevis för själva arbetstillståndet kommer utlänningen enbart att ha en kopia av beslutet. För personer som är undantagna från kravet på visering utfärdas inget tillståndsbevis eftersom de varken behöver uppehållstillstånd eller visering för sin inresa och vistelse i Sverige som understiger tre månader. Dessa personer förses med en kopia av beslutet om arbetstillstånd som innehåller nödvändig information om anställningen i Sverige.
Ds 2013:62 Huvuddragen i nuvarande ordning
29
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd
Bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd finns i 7 kap. UtlL. Dessa tillstånd får bl.a. återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få tillståndet. För en utlänning som rest in i Sverige får ett uppehållstillstånd återkallas, om han eller hon utan arbetstillstånd bedriver verksamhet som kräver ett sådant tillstånd, om en anställning upphört under pågående uppehålls- och arbetstillståndsperiod eller om det på grund av tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas att utlänningen kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller något annat nordiskt land. Vidare kan vissa tidsbegränsade uppehållstillstånd återkallas om förutsättningarna för uppehållstillståndet inte längre är uppfyllda.
Därutöver finns bestämmelser om återkallelse av uppehållstillstånd i vissa fall i utlänningsförordningen.
Överklagande
Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av ett uppehållstillstånd och arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol (14 kap. 3 § UtlL).
En migrationsdomstols beslut får överklagas till Migrationsöverdomstolen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Migrationsöverdomstolen.
31
5 Direktivets tillämpningsområde
Bedömning: Några författningsändringar är inte nödvändiga
med anledning av direktivets bestämmelser om att vissa personkategorier ska undantas från direktivets tillämpningsområde.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 3.1 a–c är direktivet
tillämpligt på tredjelandsmedborgare som ansöker om att få vistas i en medlemsstat för att arbeta eller som har beviljats inresa till en medlemsstat för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt. Direktivet är också tillämpligt på tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstat i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt, och som har tillstånd att arbeta och har ett uppehållstillstånd i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland. Med tredjelandsmedborgare avses en person som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20.1 i EUF-fördraget.
Enligt artikel 3.2 ska ett antal kategorier av tredjelandsmedborgare undantas från direktivets tillämpningsområde. Det gäller tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare, EES-medborgare och medborgare i Schweiz samt deras familjemedlemmar, utstationerade arbetstagare och företagsinternt förflyttad personal, säsongsarbetare och au pairer. Vidare ska utlänningar som har ansökt om, eller som åtnjuter, internationellt skydd enligt bestämmelser som införts
Direktivets tillämpningsområde Ds 2013:62
32
med anledning av det s.k. skyddsgrundsdirektivet1 eller som i enlighet med nationell rätt, internationella förpliktelser eller praxis ansökt om eller beviljats skydd undantas från tillämpningsområdet. Även utlänningar med ställning som varaktigt bosatt och utlänningar med lagakraftvunna avvisnings- eller utvisningsbeslut som inte kan verkställas ska undantas. Slutligen ska direktivet inte heller tillämpas på egenföretagare och på sjömän som arbetar ombord på fartyg registrerade i medlemsstaterna.
Undantagsbestämmelsen bör läsas mot bakgrund av att det för merparten av de personkategorier som faller utanför direktivets tillämpningsområde finns särreglering i fråga om olika villkor för inresa och vistelse, handläggningstider och förfaranderegler m.m. i andra EU-rättsakter. För kategorierna företagsinternt förflyttad personal och säsongsarbetare pågår för närvarande förhandlingar om två nya EU-direktiv som reglerar villkor för dessa personers inresa och vistelse på medlemsstaternas territorier. Direktivets syfte är att förenkla och harmonisera de olika regler och handläggningsrutiner som för närvarande gäller i medlemsstaterna vid handläggning av ärenden om utlänningars ansökan om inresa och vistelse för arbete och därmed skapa effektivare förfaranden.
Vissa av personkategorierna är enligt gällande rätt undantagna från kraven på uppehålls- och arbetstillstånd. Det gäller t.ex. EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt här i landet (2 kap. 8 § UtlL). Något krav på uppehållstillstånd för anställning ombord på svenskt fartyg föreligger inte. Däremot ska en utlänning ha ett anställningstillstånd för att ha anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes trafik enligt lagen (1989:532) om tillstånd för anställning på fartyg.
För de utlänningar som enligt gällande ordning inte är undantagna från kraven på uppehålls- och arbetstillstånd för vistelse och arbete i Sverige tillämpas redan i dag ett ansöknings-
1 EUT L 304, 30.9.2004, s.12 (Celex 32004L0083).
Ds 2013:62 Direktivets tillämpningsområde
33
förfarande som motsvarar det förfarande som föreskrivs i direktivet. Vid bifall på en ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd utfärdas som bevis för tillståndet ett uppehållstillståndskort i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland. Detta gäller oavsett på vilken grund tillståndet har beviljats. Syftet med att vissa personkategorier ska undantas från direktivets tillämpningsområde kan inte vara något annat än att ange att det inte är nu aktuellt direktiv som styr förfarandet för de angivna grupperna. Däremot hindrar inte direktivet medlemsstaterna från att ha samma eller likartade regler för de personkategorier som ska undantas. Det ansökningsförfarande som i dag tillämpas i Sverige, dvs. ett enda ansökningsförfarande som resulterar i ett beslut om att bevilja en utlänning ett uppehålls- och arbetstillstånd, eller ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd med rätt att arbeta, kan därför även fortsatt tillämpas. Direktivets bestämmelser om att vissa personkategorier av utlänningar ska undantas från direktivets tillämpningsområde föranleder därmed inte några författningsåtgärder.
35
6 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
Ett enda ansökningsförfarande
6.1
Bedömning: Direktivets bestämmelser om att ansökan ska
ges in i ett enda ansökningsförfarande och att beslut ska fattas som i en enda administrativ handling omfattar både uppehållstillstånd och arbetstillstånd – ett kombinerat tillstånd – är uppfyllda genom gällande ordning. Några författningsändringar behövs därför inte för att tillgodose direktivets krav. Någon författningsändring behövs inte heller för att genomföra direktivets bestämmelse om när ansökan ska vara gjord.
Möjligheten enligt direktivet att medge arbetsgivare att ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd för en utlännings räkning bör inte utnyttjas. Det saknas också anledning att utnyttja möjligheten att besluta att direktivets bestämmelser om ett enda ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd inte ska tillämpas på en utlänning som antingen beviljats tillstånd att arbeta i Sverige under högst sex månader eller har beviljats inresa till Sverige för studier.
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
36
Skälen för bedömningen
Vad är ett kombinerat tillstånd?
Enligt artikel 2.c är ett kombinerat tillstånd ett uppehållstillstånd som utfärdas av myndigheterna i en medlemsstat som ger en tredjelandsmedborgare rätt att lagligen vistas på dess territorium för att arbeta där. Direktivet syftar inte till att reglera villkoren för arbetstagare från tredjeland att resa in i en medlemsstat för att arbeta. Till skillnad från t.ex. rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (blåkortsdirektivet)
1
syftar direktivet inte heller till att skapa en ny typ av tillstånd för arbetstagare från tredjeland.
Begreppet ett kombinerat tillstånd tar således sikte på den
tillståndshandling som ska utfärdas med anledning av en ansökan
om uppehålls- och arbetstillstånd. Detta framgår även av skäl 3 där det anges att det kombinerade tillståndet är en administrativ handling som omfattar såväl uppehållstillstånd som arbetstillstånd. När det i fortsättningen talas om ett kombinerat tillstånd avses således uppehålls- och arbetstillstånd vilka utfärdas i en enda administrativ handling. Att begreppet kombinerat tillstånd används i direktivet medför inte något behov av att införa ett likalydande begrepp i den svenska lagstiftningen. Det viktiga är att säkerställa att direktivets krav på en enda administrativ handling är uppfyllt.
Ansökan om ett kombinerat tillstånd i ett enda ansökningsförfarande
Enligt artikel 4.1 ska en ansökan om ett kombinerat tillstånd, eller om ändring eller förlängning av ett kombinerat tillstånd, ges in i ett enda ansökningsförfarande.
1 EUT L 155, 18.6.2009, s. 17 (Celex 32009L0050).
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
37
Enligt artikel 4.2 ska medlemsstaterna pröva en ansökan som gjorts enligt artikel 4.1 och fatta ett beslut om att utfärda, ändra eller förlänga det kombinerade tillståndet, om sökanden uppfyller de kriterier som anges i unionsrätten eller i nationell rätt. Beslutet om att utfärda, ändra eller förlänga det kombinerade tillståndet ska utgöra en enda administrativ handling som omfattar både uppehållstillstånd och arbetstillstånd.
Enligt nuvarande ordning kan en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd utgöra en s.k. förstagångsansökan, en ansökan om förlängning av ett beviljat tillstånd eller ansökan om nytt tillstånd. En ansökan om ändring av ett kombinerat tillstånd som nämns i bestämmelsen torde i Sverige närmast motsvaras av en ansökan om nytt tillstånd.
För en utlänning som befinner sig utanför Sverige kan en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd ske elektroniskt på Migrationsverkets webbplats eller genom att ansökan lämnas in till en svensk utlandsmyndighet i utlänningens hemland eller i det land där utlänningen annars är stadigvarande bosatt. För en utlänning som befinner sig i Sverige kan ansökan ske elektroniskt på Migrationsverkets webbplats, eller genom att ansökan sänds per post till Migrationsverket eller lämnas in på en av Migrationsverkets tillståndsenheter. Till ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd ska alltid bifogas ett anställningserbjudande från arbetsgivaren, kopior av relevanta sidor i passet och kvitto på betald ansökningsavgift. Med anledning av en på detta sätt ingiven ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd (ny ansökan eller ansökan om förlängning) gör beslutsmyndigheten en prövning och fattar beslut som innefattar myndighetens ställningstagande avseende såväl uppehållstillstånd som arbetstillstånd. Direktivets bestämmelser om att medlemsstaterna ska pröva en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och fatta beslut som i en enda administrativ handling omfattar både uppehållstillstånd och arbetstillstånd motsvaras alltså av den ordning som i dag gäller vid ansökan om sådana tillstånd i Sverige. Några författningsändringar behövs därför inte för att uppfylla direktivets krav i denna del.
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
38
Bör arbetsgivare få ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd?
Enligt artikel 4.1 ska medlemsstaterna fastställa huruvida ansökningar om ett kombinerat tillstånd ska göras av tredjelandsmedborgaren eller av tredjelandsmedborgarens arbetsgivare. Medlemsstaterna får också besluta om att godta en ansökan från någon av dessa två.
Enligt nuvarande ordning ska en utlänning som vill ha uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige själv ansöka om detta. Det saknas anledning att frångå denna ordning och låta en arbetsgivare ansöka om kombinerat tillstånd för utlänningens räkning. Den möjlighet som anges i direktivets artikel 4.1 om arbetsgivares möjlighet att ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningens räkning bör därför inte utnyttjas.
När ska ansökan vara gjord?
Enligt artikel 4.1 ska medlemsstaten, om ansökan ska göras av tredjelandsmedborgaren, tillåta att den ges in från ett tredjeland eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, på den medlemsstats territorium där tredjelandsmedborgaren lagligen
2
vistas.
Huvudregeln enligt gällande ordning är att en utlänning som vill ha uppehållstillstånd och arbetstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats sådana tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd får som huvudregel inte bifallas efter inresan. I vissa särskilt angivna fall kan dock ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd bifallas när utlänningen befinner sig i Sverige (5 kap. 18 § andra– tredje styckena och 19 § UtlL samt 6 kap. 4 § UtlL). Direktivets artikel 4.1 om när ansökan ska vara gjord tillgodoses av gällande rätt och kräver därför inte någon författningsändring.
2 Ordet lagligen har fallit bort i den svenska översättningen av direktivet.
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
39
Beslut att utfärda ett kombinerat tillstånd
Enligt artikel 4.4 ska medlemsstaterna, om de föreskrivna villkoren är uppfyllda, utfärda ett kombinerat tillstånd till tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa och till tredjelandsmedborgare som redan beviljats inresa och som efter det att de nationella genomförandebestämmelserna trätt i kraft ansöker om förlängning eller ändring av sitt uppehållstillstånd.
Enligt gällande ordning får den som ansökt om och beviljats ett uppehållstillstånd, eller ett uppehålls- och arbetstillstånd, ett uppehållstillståndskort som bevis för sitt tillstånd. Detta gäller även för den som ansöker om förlängning eller ändring av sitt uppehållstillstånd. Kravet på utfärdande av ett kombinerat tillstånd i artikel 4.4 tillgodoses således genom gällande rätt och föranleder därför inte någon författningsåtgärd.
Möjlighet att begränsa tillämpningen av det enda ansökningsförfarandet och det kombinerade tillståndet
Enligt artikel 3.3 får medlemsstaterna besluta att kapitel II om ett enda ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som antingen beviljats tillstånd att arbeta på en medlemsstats territorium under högst sex månader eller som har beviljats inresa till en medlemsstat för studier.
Enligt gällande ordning handläggs ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd huvudsakligen på samma sätt oavsett hur lång anställningstid ansökan avser. Bevis om tillstånden utfärdas med användning av den enhetliga utformning som föreskrivs i förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland oavsett anställningstidens längd. Det saknas anledning att införa en annan ordning för en utlänning som beviljats uppehållstillstånd för arbete i Sverige under kortare tid än sex månader. Möjligheten som ges enligt artikel 3.3 att besluta att kapitel II om ett enda
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
40
ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd inte ska tillämpas för en anställning som understiger sex månader bör därför inte utnyttjas.
Den som beviljats uppehållstillstånd för studier är enligt gällande rätt undantagen från kravet på arbetstillstånd och har därmed rätt att arbeta under studietiden (5 kap. 2 § första stycket 6 UtlF). I Migrationsverkets beslut om uppehållstillstånd för gäststudier anges att studerande som har beviljats uppehållstillstånd för universitets- eller högskolestudier är undantagna från kravet på arbetstillstånd. Som bevis för tillståndet utfärdas ett uppehållstillståndskort i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 där det i anmärkningsfältet anges att innehavaren får arbeta. Mot bakgrund av den ordning som i dag gäller för ansökan om och beviljande av tillstånd för studier, och därmed också möjligheten att arbeta, saknas anledning att utnyttja möjligheten som ges enligt artikel 3.3 i direktivet att besluta att kapitel II om ett enda ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd inte ska tillämpas i fråga om studier.
Av artikel 3.4 följer att kapitel II om ett enda ansökningsförfarande och ett kombinerat tillstånd inte ska vara tillämpliga för en utlänning som har tillstånd att arbeta i Sverige på grundval av en visering. Bestämmelsen har karaktären av en upplysningsbestämmelse och kräver inte någon författningsåtgärd.
Behörig myndighet
6.2
Bedömning: Direktivets krav att en behörig myndighet ska
utses att ta emot ansökan och utfärda ett kombinerat tillstånd tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 5.1 ska medlems-
staterna utse den myndighet som ska vara behörig att ta emot ansökan och att utfärda det kombinerade tillståndet. Av artikel
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
41
5.2 framgår att den behöriga myndigheten också ska fatta beslut med anledning av ansökan. I skäl 12 anges dock att det förhållandet att en behörig myndighet utses enligt direktivet inte bör påverka den roll och det ansvar som andra myndigheter och i förekommande fall arbetsmarknadens parter har i fråga om att pröva och fatta beslut om ansökan.
Av förordning (2007:996) med instruktion för Migrationsverket framgår att verket är förvaltningsmyndighet för frågor som bl.a. rör uppehålls- och arbetstillstånd. Enligt nuvarande ordning ska en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd ges in till Migrationsverket eller till en svensk utlandsmyndighet (4 kap. 20 § och 5 kap. 8 § UtlF). Beslut om uppehålls- och arbetstillstånd fattas som huvudregel av Migrationsverket. I några fall har svenska utlandsmyndigheter av Migrationsverket bemyndigats att bevilja uppehållstillstånd eller arbetstillstånd (se t.ex. Migrationsverkets föreskrifter, MIGRFS 18/2010 och 4/2008). I de fall utlandsmyndigheten anser att en ansökan inte kan bifallas, eller är osäker på hur ansökan ska bedömas, ska ansökan dock lämnas över till Migrationsverket för beslut.
Det är således Migrationsverket som i huvudsak fattar beslut i första instans med anledning av en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, oavsett om ansökan inkommit direkt till Migrationsverket eller via en utlandsmyndighet. Migrationsverket får därmed anses som behörig myndighet i den mening som avses i artiklarna 5.1 och 5.2. Direktivets krav att utse behörig myndighet att ta emot och utfärda ett kombinerat tillstånd tillgodoses således genom gällande rätt.
Enhetlig utformning av kombinerat tillstånd
6.3
Bedömning: Direktivet innehåller bestämmelser om att
uppgift om arbetstillstånd eller upplysning om rätt att arbeta ska föras in på ett uppehållstillståndskort som utfärdas som bevis för att en utlänning har rätt att vistas och arbeta i
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
42
Sverige. En bestämmelse som genomför direktivet i denna del bör tas in på förordningsnivå.
Möjligheten enligt direktivet att på papper eller chip ange ytterligare uppgifter som rör tredjelandsmedborgarens anställningsförhållanden bör inte utnyttjas.
Skälen för bedömningen
Enhetlig utformning av ett kombinerat tillstånd
I artikel 6.1 första stycket anges att medlemsstaterna ska utfärda ett kombinerat tillstånd med användning av den enhetliga utformning som föreskrivs i förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland och lämna upplysningar om arbetstillstånd i enlighet med vad som anges i punkt a 7.5-9 i den förordningens bilaga. Detta ska även gälla i fråga om uppehållstillstånd som utfärdas för andra ändamål än arbete, artikel 7.1 första stycket.
Vid utfärdandet av det kombinerade tillståndet ska något ytterligare tillstånd som bevis för tillträde till arbetsmarknaden inte utfärdas, däremot får medlemsstaterna på papper ange ytterligare uppgifter rörande utlänningens anställningsförhållanden, eller lagra sådana på elektronisk väg (artikel 6.1 andra stycket och 6.2). Detsamma ska gälla vid utfärdandet av uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete (artikel 7.1 andra stycket och 7.2).
Europeiska unionens råd antog den 18 april 2008 förordning (EG) nr 380/2008 om ändring av förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland
3
. Ändringen innebär att bevis om uppehållstillstånd till medborgare i tredjeland ska utfärdas i form av ett uppehållstillståndskort med ett lagringsmedium innehållande innehavarens biometriska kännetecken.
3 EUT L 115, 29.4.2008, s. 1 (Celex 32008R0380).
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
43
Enligt 4 kap. 22 § UtlF ska bevis om uppehållstillstånd utformas i form av en sådan handling som avses i förordning (EG) 1030/2002 (uppehållstillståndskort). Detta gäller oavsett skälet för uppehållstillståndet. Enligt 5 kap. 10 § UtlF får uppgifter om arbetstillstånd föras in på utlänningens uppehållstillståndskort eller någon annan handling.
Enligt gällande ordning utfärdas således uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland i form av uppehållstillståndskort i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002. På uppehållstillståndskort som utfärdas med anledning av en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd anges att den typ av tillstånd som är i fråga är uppehålls- och arbetstillstånd. I anmärkningsfältet på kortet anges den arbetsgivare och det slag av arbete som arbetstillståndet är kopplat till. På uppehållstillståndskort som utfärdas med anledning av uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete anges att den typ av tillstånd som är i fråga är uppehållstillstånd. I anmärkningsfältet görs markeringar om den rätt att arbeta som kan följa av det beviljade uppehållstillståndet. Så är fallet för t.ex. gäststuderande, vilka är undantagna från kravet på arbetstillstånd under den tid uppehållstillståndet gäller (5 kap. 2 § första stycket 6 UtlF). I dessa fall görs markeringen ”Får arbeta” i anmärkningsfältet. I andra fall görs emellertid ingen markering om rätten att arbeta. Det gäller t.ex. för utlänningar som beviljats permanent uppehållstillstånd och som enligt 2 kap. 8 § UtlL har en rätt att arbeta utan arbetstillstånd. När det gäller medföljande familjemedlemmar till den som beviljats uppehållstillstånd enligt bestämmelserna om arbetskraftsinvandring, som också beviljas arbetstillstånd oberoende av om en ansökan om detta görs, anges att den typ av tillstånd som är i fråga är uppehålls- och arbetstillstånd.
Den svenska tillämpningen om enhetlig utformning av ett kombinerat tillstånd överensstämmer i stort med vad som föreskrivs i artiklarna 6 och 7. Enligt artikel 6.1 första stycket och 7.1 första stycket föreligger dock en skyldighet för medlemsstaterna att på uppehållstillståndskort lämna upplysningar om arbetstillstånd, eller om rätten att arbeta, vilket ska
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
44
jämföras med den fakultativa bestämmelsen i 5 kap. 10 § UtlF. Denna skyldighet bör framgå i författningstext. En bestämmelse om att det på uppehållstillståndskortet ska föras in uppgifter om arbetstillstånd eller om rätt att arbeta bör därför tas in i utlänningsförordningen.
Utöver själva tillståndsbeviset i form av uppehållstillståndskort utfärdas i dag inget ytterligare tillstånd som bevis för tillträdet till arbetsmarknaden. Direktivets krav i artiklarna 6.2 och 7.2 om förbud för medlemsstaterna att utfärda sådana ytterligare tillstånd tillgodoses således genom gällande ordning.
Enligt direktivet får medlemsstaterna på papper eller chip ange ytterligare uppgifter rörande utlänningens anställningsförhållanden (t.ex. arbetsgivarens namn och adress, arbetsplats, typ av arbete, arbetstid och lön). Sådana kompletterande pappershandlingar kan utfärdas för att ge mer exakt information om anställningsförhållandet när det saknas utrymme att föra in uppgifterna på själva uppehållstillståndskortet och kan, enligt direktivet, tjäna till att förhindra utnyttjande av tredjelandsmedborgare och bekämpa olaglig anställning (skäl 16). Med begreppet olaglig anställning avses enligt det s.k. sanktionsdirektivet
4
anställning av en tredjelandsmedborgare
som vistas olagligt i medlemsstaterna (prop. 2012/13:125). Enligt nuvarande ordning utfärdas ingen kompletterande pappershandling som rör utlänningens anställningsförhållanden. Vid misstanke om anställning av en utlänning som saknar rätt att vistas i Sverige finns behörighet för t.ex. polisen att få tillgång till vissa uppgifter i Migrationsverkets verksamhetsregister för kontroll av om en utlänning har beviljats tillstånd att vistas och arbeta i Sverige (förordning 2001:720 om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen). Sådan information kan också inhämtas genom direktkontakt med Migrationsverket. Något
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (EUR L 168, 30.6.2009, s. 24, Celex 32009L0052).
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
45
mervärde ur kontrollsynpunkt att på papper eller chip ange ytterligare uppgifter som rör utlänningens anställningsförhållanden bedöms inte föreligga. Den möjlighet som ges enligt direktivet i detta avseende bör därför inte utnyttjas.
Handläggningstid
6.4
Bedömning: Direktivet innehåller bestämmelser om inom
vilken tid ett beslut i ett ärende om uppehålls- och arbetstillstånd som ges in i ett enda ansökningsförfarande ska meddelas och om komplettering av ansökan. Bestämmelser som genomför direktivet i denna del bör tas in på förordningsnivå.
Möjligheten enligt direktivet att avslå en ansökan om kombinerat tillstånd om sökanden inte inom en fastställd tidsfrist gett in kompletterande beslutsunderlag bör inte utnyttjas.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 5.2 ska den behöriga
myndigheten fatta beslut om den fullständiga ansökan så snart som möjligt, och under alla omständigheter senast fyra månader från den dag då ansökan gavs in. Denna tidsfrist får i undantagsfall förlängas om prövningen av ansökan är komplicerad.
Om de uppgifter eller handlingar som ges in till stöd för ansökan är ofullständiga enligt kriterierna i nationell rätt ska, enligt artikel 5.4, den behöriga myndigheten skriftligen underrätta sökanden om vilka kompletterande uppgifter eller handlingar som krävs och fastställa en rimlig tidsfrist för deras inlämnande. Den tidsfrist på fyra månader inom vilken beslut ska fattas upphör då att löpa fram till dess att den behöriga myndigheten eller andra relevanta myndigheter har mottagit de kompletterande uppgifter som krävs. Om dessa kompletterande uppgifter eller handlingar inte har lämnats inom tidsfristen, får den behöriga myndigheten avslå ansökan.
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
46
Någon generell reglering av den tid inom vilken ett ärende om uppehålls- och arbetstillstånd ska avgöras finns inte i utlänningslagen. Däremot finns vissa bestämmelser om tidsfrister i utlänningsförordningen som har sin grund i olika EUdirektiv. I 4 kap. 21 a § UtlF anges att ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning (familjeåterförening) ska, om det inte finns särskilda skäl, avgöras senast inom nio månader från det att ansökan lämnades in. Vidare finns i 8 kap. 10 a– 10 b §§ UtlF vissa tidsfrister för handläggning av ärenden som rör varaktigt bosatta i Sverige och ärenden om uppehållstillstånd för medborgare i Schweiz och för tredjelandsmedborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat.
Enligt skäl 15 i direktivet bör bestämmelserna om uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete endast tillämpas i fråga om tillståndets utformning och inte påverka unionsbestämmelser eller nationella bestämmelser som rör förfaranden för att bevilja inresa och vistelse och förfaranden för att utfärda sådana tillstånd.
För att uppfylla kraven i artiklarna 5.2 och 5.4 om beslut på en ansökan inom viss tid bör en ny bestämmelse tas in i utlänningsförordningen som överensstämmer med direktivets reglering avseende handläggningstid och komplettering av ansökan. Någon motsvarighet till den ordning som föreskrivs i direktivet att en ansökan om ett kombinerat tillstånd får avslås om utlänningen inte efterkommer en begäran om kompletterande underlag förekommer inte beträffande uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Den möjlighet som ges enligt direktivet att införa en sådan avslagsgrund bör inte utnyttjas.
Enligt artikel 5.2 andra stycket får tidsfristen på fyra månader i undantagsfall förlängas om prövningen av ansökan är komplicerad. Bestämmelser med motsvarande innehåll finns även i familjeåterföreningsdirektivet
5
och direktivet om varaktigt
5 Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 3.10.2003, s. 12, Celex 32003L0086).
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
47
bosatta
6
. Vid genomförandet av dessa direktiv (prop. 2005/06:72 s. 56 respektive prop. 2005/06:77 s. 166) gjorde regeringen bedömningen att beslut får meddelas senare om det finns särskilda skäl och att en förlängning av tidsfristen kunde bli aktuell om det rörde sig om en komplicerad utredning där t.ex. frågor som rör allmän ordning och säkerhet aktualiseras. Direktivets bestämmelse om att beslut får meddelas senare om prövningen av ansökan är av komplicerad natur bör genomföras på motsvarande sätt.
Följder av att beslut inte fattas inom angiven
6.5
tidsfrist
Bedömning: Direktivets krav i fråga om följder vid
överskridande av tidsfristen för handläggningen av ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd leder inte till någon författningsåtgärd inom ramen för detta lagstiftningsärende.
Skälen för bedömningen: Av artikel 5.2 tredje stycket
framgår att konsekvenserna av att beslut inte har fattats inom handläggningstiden på fyra månader, i förekommande fall jämte förlängning, ska fastställas i nationell rätt.
Motsvarande bestämmelser om följder av att ett beslut inte fattas inom en angiven tidsfrist återfinns i andra EU-direktiv på migrationsområdet, bl.a. i det s.k. familjeåterföreningsdirektivet och i direktivet om varaktigt bosatta. Vid genomförandet i svensk rätt av dessa direktiv (prop. 2005/06:72 respektive prop. 2005/06:77) gjorde regeringen bedömningen att den tillsynsverksamhet som åligger Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) tillgodoser de krav som de två direktiven ställer upp i fråga om följder vid överskridande av handläggningsfrister.
6 Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 23.1.2004, s. 44, Celex 32003L0109).
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
48
I prop. 2005/06:77 s. 168 anförs följande:
JO utövar tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar (12 kap. 6 § regeringsformen). JO har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden (1 § lagen 1986:765 med instruktion för Riksdagens ombudsmän, JO-instruktionen). Under JO:s tillsyn står bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter och andra som innehar tjänst eller uppdrag som innebär myndighetsutövning. Med myndighetsutövning avses utövande av befogenhet att för enskilda bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. JO utövar således tillsyn över Migrationsverkets verksamhet. Tillsynen bedrivs dels genom prövning av klagomål från allmänheten, dels genom inspektioner och andra undersökningar som ombudsmännen finner påkallade (5 § JO-instruktionen). JO:s granskning kan t.ex. utmynna i ett kritiskt uttalande mot beslutande myndighet eller tjänsteman eller i en anmälan om disciplinärt förfarande mot en enskild tjänsteman. Åtal kan också väckas mot en befattningshavare för tjänstefel. Staten kan därutöver åläggas skadeståndsansvar för felaktig myndighetsutövning enligt skadeståndslagen (1972:207). JK utövar tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åtaganden (1 § lagen 1975:1339 om Justitiekanslerns tillsyn). Under JK:s tillsyn står statliga myndigheter, kommunala myndigheter och andra myndigheter som inte är statliga. Även tjänstemän och andra befattningshavare vid myndigheter samt andra som innehar tjänst eller uppdrag som innebär myndighetsutövning omfattas av JK:s tillsyn. Som ett led i sin tillsynsverksamhet genomför JK inspektioner vid myndigheter.
En jämförelse med förhållandena på andra områden inom statsförvaltningen som rör myndighetsutövning mot enskild visar att det finns bestämmelser om iakttagande av handläggningsfrister främst när det gäller olika former av frihetsberövande. I brottmål med häktad skall t.ex. dom meddelas inom en vecka (30 kap. 7 § rättegångsbalken) och inom socialtjänsten skall ärenden som rör skydd för barn handläggas skyndsamt och utredningen vara klar senast inom fyra månader (11 kap. 2 § andra stycket socialtjänstlagen [2001:453]). Skulle dessa frister inte iakttas kan de sanktioner inträda som redovisats ovan.
Mot denna bakgrund ansåg regeringen att det inte var nödvändigt att införa någon ny författningsreglerad sanktionsmöjlighet för fall då handläggningsfristen inte iakttagits.
En bestämmelse om följder av att ett beslut om uppehålls- och arbetstillstånd inte fattats inom föreskriven tid återfinns
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
49
även i det s.k. blåkortsdirektivet. I samband med remissförfarandet av departementspromemorian Genomförande av blåkortsdirektivet (Ds 2012:28) har JO påpekat att de överväganden angående JO:s tillsyn som redovisas i promemorian inte synes inkludera förhållandet att JO:s tillsyn är extraordinär. Vidare anges att JO:s resurser är starkt begränsade och att den granskningsverksamhet som bedrivs inte kan likställas med reguljär tillsyn.
Vid behandlingen av JO:s ämbetsberättelse avseende verksamhetsåret 2010/11 har Konstitutionsutskottet bl.a. anfört att bristen på ordinarie tillsynsorgan inom migrations- och socialförsäkringsområdena gör att stor del av JO:s resurser ägnas åt sådant som i stället bör hanteras i en annan ordning. Konstitutionsutskottet har därför föreslagit att riksdagen genom ett tillkännagivande begär att regeringen låter utreda frågan om bristen på reguljär tillsyn inom migrations- och socialförsäkringsområdet (bet. 2011/12:KU6). Riksdagen har tillkännagett för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att regeringen ska låta utreda frågan om ordinarie tillsyn inom migrations- och socialförsäkringsområdet (rskr. 2011/12:160). Denna fråga bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Även när det gäller det nu aktuella direktivet är bedömningen att den tillsynsverksamhet som i dag åligger Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern i och för sig är tillräcklig för att tillgodose de krav som direktivet ställer i fråga om överskridande av tidsfristen för handläggning. Som framgått pågår beredning av frågan av om ytterligare åtgärder för tillsyn inom migrations- och socialförsäkringsområdet borde vitas. Någon författningsåtgärd med anledning av artikel 5.2 tredje stycket är mot denna bakgrund inte påkallad inom ramen för detta lagstiftningsärende.
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
50
Skriftliga och motiverade beslut
6.6
Bedömning: Direktivets krav på skriftliga och motiverade
beslut tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 5.3 ska behörig
myndighet skriftligen underrätta sökanden om beslut med anledning av en ansökan i enlighet med förfarandena för underrättelser i relevant nationell lagstiftning.
Enligt artikel 8.1 ska skälen för ett beslut om att avslå en ansökan om ett kombinerat tillstånd eller om ändring eller förlängning av ett kombinerat tillstånd eller beslut om att återkalla ett kombinerat tillstånd, som fattas på grundval av kriterier som anges i unionsrätten eller nationell rätt lämnas i en skriftlig underrättelse. Vidare anges i artikel 8.2 att det i den skriftliga underrättelsen ska anges till vilken domstol eller administrativ myndighet den berörda personen kan överklaga beslut och tidsfristen för detta.
Av 13 kap. 10 § första stycket UtlL följer att ett beslut i fråga om bl.a. uppehållstillstånd och arbetstillstånd ska vara skriftligt och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Direktivets krav på skriftliga och motiverade beslut om ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd tillgodoses därmed genom gällande rätt. Någon ytterligare författningsändring med anledning av artiklarna 5.3 och 8.1 i direktivet behövs därför inte.
I artikel 8.2 anges att anvisningar om överklagande av beslut om att avslå eller återkalla ett kombinerat tillstånd ska lämnas i den skriftliga beslutsunderrättelsen. Enligt de allmänna förvaltningsrättsliga reglerna om underrättelse om beslut i 21 § förvaltningslagen (1986:223), förkortad FL, ska en beslutsunderrättelse till part inkludera uppgift om hur man överklagar beslutet. Även när det gäller tidsfrister för överklagande av Migrationsverkets beslut gäller de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen. I 23 § FL anges att ett skriftligt överklagande ska ha inkommit till den myndighet som har meddelat beslutet
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
51
inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Enligt gällande ordning anges i Migrationsverkets beslut hur man ska gå tillväga för att överklaga ett avslagsbeslut om beslutet är överklagbart och inom vilken tidsfrist de skriftliga handlingarna ska ha kommit in till Migrationsverket. Direktivets bestämmelser i denna del uppfylls således genom gällande rätt och någon författningsändring är inte nödvändig.
Rätt att överklaga beslut om kombinerat
6.7
uppehålls- och arbetstillstånd
Bedömning: Direktivets bestämmelser om att beslut i fråga
om ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd ska kunna överklagas tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 8.2 ska ett beslut om
att avslå en ansökan om ett kombinerat tillstånd eller om ändring eller förlängning av ett kombinerat tillstånd eller beslut om att återkalla ett kombinerat tillstånd kunna överklagas i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell rätt.
En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som särskilt anges i 14 kap. UtlL (14 kap. 1 § UtlL). I 14 kap. 3 § UtlL anges bl.a. att Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av ett uppehållstillstånd och arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol. Detta innebär att även ett sådant kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd som avses i direktivet kan överklagas. Direktivets bestämmelser i denna del tillgodoses således genom gällande rätt.
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
52
Tillgång till information
6.8
Bedömning: Direktivets bestämmelser om tillgång till
information om vilka handlingar som krävs för att lämna in en fullständig ansökan tillgodoses genom gällande ordning.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 9 ska medlems-
staterna på begäran ge tredjelandsmedborgaren och den framtida arbetsgivaren adekvat information om vilka handlingar som krävs för att lämna in en fullständig ansökan.
På Migrationsverkets hemsida (
www.migrationsverket.se
)
finns ansökningsblanketter och information om vilka handlingar som ska bifogas ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Där finns även information för arbetsgivare om vilka handlingar som han eller hon ska tillhandahålla för att arbetstagaren ska kunna ansöka om arbetstillstånd i Sverige. Information om vilka handlingar som ska bifogas en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige finns också på utlandsmyndigheternas hemsidor (
www.swedenabroad.com
)
eller via
www.workinginsweden.se
. Härutöver följer av 4–5 §§ FL om myndigheternas serviceskyldighet att berörda myndigheter ska lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Vid behov bör således Migrationsverket och utlandsmyndigheterna bistå en enskild med eventuell ytterligare information som kan behövas för att en fullständig ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige ska kunna lämnas in. Direktivets krav på att tillhandahålla information om vilka handlingar som krävs för en ansökan tillgodoses således genom gällande ordning och föranleder därför inte någon författningsåtgärd.
Ds 2013:62 Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd
53
Information till allmänheten
6.9
Bedömning: Direktivets krav på att regelbundet tillgänglig-
göra uppdaterad information för allmänheten om villkoren för utlänningars inresa, vistelse och arbete i Sverige tillgodoses genom gällande ordning.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 14 ska medlems-
staterna för allmänheten tillgängliggöra regelbundet uppdaterad information om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa till och vistelse i Sverige för att arbeta.
Utöver gällande bestämmelser i lag och förordningar som reglerar utlänningars rätt att resa in och vistas i Sverige för arbete finns, som anges i avsnitt 6.8 ovan, ett flertal hemsidor som innehåller information om vad som gäller för att få resa in och vistas i Sverige för att arbeta. Migrationsverkets hemsida uppdateras regelbundet och finns tillgänglig både på svenska och engelska. Direktivets krav på att för allmänheten tillgängliggöra regelbundet uppdaterad information om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i Sverige för arbete tillgodoses alltså genom gällande ordning och föranleder därmed inte någon författningsåtgärd.
Ansökningsavgifter
6.10
Bedömning: Direktivets bestämmelse om att ansöknings-
avgift får tas ut för prövning av ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd bör utnyttjas. Direktivets krav på avgiftsnivåerna tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 10 får medlems-
staterna begära att sökande betalar avgifter, när det är lämpligt, för handläggningen av ansökningar i enlighet med direktivet.
Ansökan och handläggning av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
54
Avgiftsnivåerna ska i dessa fall vara proportionella och får bygga på principen om att avgifter ska motsvara de tjänster som faktiskt tillhandahålls för handläggning av ansökningar och utfärdandet av tillstånd.
Bestämmelser om ansökningsavgifter för den som ansöker om uppehålls- och arbetstillstånd finns i 8 kap. 5 § UtlF och i förordning (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna. Avgiften för ansökan om uppehållstillstånd för arbete och arbetstillstånd uppgår i dag till 2 000 kronor och vid förlängning av tillstånden 1 000 kronor. I likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning bör den som ansöker om ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd betala en avgift för prövningen av ansökan. Direktivets bestämmelse om att ansökningsavgift får tas ut för prövning av ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd i form av ett kombinerat tillstånd bör därför utnyttjas. Nuvarande avgiftsnivåer bedöms helt oproblematiska i förhållande till direktivets krav vad gäller proportionalitet och kostnadstäckning.
55
7 Rättigheter som följer av ett kombinerat tillstånd
Rätt till inresa och vistelse
7.1
Bedömning: Direktivets krav i fråga om rätt till inresa och
vistelse i Sverige för den som har ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd utfärdat av Sverige tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 11 a ska innehavare
av kombinerat tillstånd som utfärdats i enlighet med nationell rätt under giltighetstiden för tillståndet ha rätt att resa in och vistas här i landet, under förutsättning att han eller hon uppfyller alla villkor enligt nationell rätt för inresa och vistelse här i landet.
Att en utlänning som beviljats uppehållstillstånd har rätt att resa in och vistas i Sverige under den tid tillståndet gäller framgår av 2 kap. 4 § UtlL. Direktivets artikel 11 a om rätt till inresa och vistelse för den som har ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd tillgodoses således genom gällande svenska bestämmelser och någon lagändring är därför inte nödvändig.
Rättigheter som följer av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
56
Fritt tillträde till svenskt territorium
7.2
Bedömning: Direktivets krav i fråga om fritt tillträde till svenskt
territorium för den som har ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd utfärdat av Sverige tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 11 b ska innehavare
av kombinerat tillstånd som utfärdats av Sverige under giltighetstiden för tillståndet ha rätt att ha fritt tillträde till hela det svenska territoriet, inom de gränser som föreskrivs i nationell rätt.
Varje svensk medborgare är enligt 2 kap. 8 § regeringsformen gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande och även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag är utlänningar här i riket likställda med svenska medborgare i fråga om bl.a. skyddet mot frihetsberövande, däremot inte i fråga om andra begränsningar i rörelsefriheten. Av bestämmelsen i artikel 2.1 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, som gäller som svensk lag, har emellertid var och en som befinner sig lagligen inom rikets territorium rätt att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort. Rätten till rörelsefrihet är dock ingen absolut rättighet. Den får inskränkas, men sådana inskränkningar får göras bara om de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till vissa närmare angivna intressen bl.a. statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, och de måste vara angivna i lag (artikel 2.3). Direktivets bestämmelse om fritt tillträde till svenskt territorium, med de begränsningar som får föreskrivas i nationell lagstiftning, tillgodoses således av gällande rätt.
Ds 2013:62 Rättigheter som följer av ett kombinerat tillstånd
57
Rätt att bedriva specifik yrkesverksamhet
7.3
Bedömning: Direktivets krav i fråga om rätt att bedriva den
specifika yrkesverksamhet som medges enligt det kombinerade uppehålls- och arbetstillståndet tillgodoses genom gällande ordning.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 11 c ska innehavare
av kombinerat tillstånd som utfärdats av Sverige under giltighetstiden för tillståndet ha rätt att bedriva den specifika yrkesverksamhet som medges enligt det kombinerade tillståndet i enlighet med nationell rätt.
Det finns enligt nuvarande ordning inget som hindrar att en utlänning som beviljats ett uppehålls- och arbetstillstånd för ett specifikt yrke under giltighetstiden för tillståndet också har rätt att bedriva den specifika yrkesverksamheten. Direktivets krav i denna del tillgodoses genom gällande ordning och kräver därför inte någon författningsåtgärd.
Information om rättigheter
7.4
Bedömning: Den som beviljas ett kombinerat uppehålls- och
arbetstillstånd i Sverige bör informeras om den rätt till vistelse och arbete som följer av tillståndet. En bestämmelse med denna innebörd bör tas in på förordningsnivå.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 11 d, som är en
tvingande bestämmelse, ska innehavare av ett kombinerat tillstånd som utfärdats av Sverige under giltighetstiden för tillståndet ha rätt att få information om sina rättigheter som följer av tillståndet enligt direktivet eller nationell rätt.
Beslut om ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd fattas av Migrationsverket. Det är därför rimligt att Migrationsverket
Rättigheter som följer av ett kombinerat tillstånd Ds 2013:62
58
också ska ha till uppgift att informera en utlänning om vad som gäller i fråga om den rätt till vistelse och arbete som följer av tillståndet. En bestämmelse med denna innebörd bör tas in i utlänningsförordningen.
59
8 Rätt till likabehandling
Enligt artikel 12.1 i direktivet ska de arbetstagare från tredjeland som avses i artikel 3.1 b och 3.1 c åtnjuta likabehandling med medborgarna i den medlemsstat där de vistas när det gäller arbetsvillkor, föreningsfrihet, utbildning och yrkesutbildning, erkännande av examensbevis och andra utbildningsbevis, social trygghet, skatteförmåner, tillgång till varor och tjänster inbegripet förfaranden för att erhålla bostad och rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetsförmedlingarna. Enligt artikel 12.2 får medlemsstaterna begränsa rätten till likabehandling i vissa särskilt angivna fall. Enligt artikel 12.3 ska den rätt till likabehandling som avses i artikel 12.1 inte påverka medlemsstaternas rätt att återkalla eller vägra att förlänga uppehållstillstånd som utfärdats enligt direktivet, uppehållstillstånd som utfärdats för andra ändamål än arbete eller andra tillstånd att arbeta i en medlemsstat. Enligt artikel 12.4 ska arbetstagare från tredjeland även likabehandlas i fråga om utbetalning av intjänade pensioner vid flytt till ett tredjeland.
Med arbetstagare från tredjeland avses enligt definitionen i artikel 2 b en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en medlemsstats territorium, lagligen vistas där och har tillstånd att arbeta som anställd enligt nationell rätt och/eller praxis i den medlemsstaten. De arbetstagare som avses i artikel 3.1 b och 3.1 c och som således ska komma i åtnjutande av bestämmelserna om likabehandling är de utlänningar som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
60
rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002. I skäl 20 anges att bestämmelserna om likabehandling på de områden som anges i direktivet även bör inbegripa t.ex. familjemedlemmar som beviljats tillstånd enligt familjeåterföreningsdirektivet, studenter, volontärer och gästforskare.
Arbetsvillkor m.m.
8.1
Bedömning: Direktivets krav på likabehandling i fråga om
arbetsvillkor, inbegripet löne- och uppsägningsvillkor, och villkor som rör hälsa och säkerhet på arbetsplatsen tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 12.1 a ska arbets-
tagare från tredjeland som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 likabehandlas med svenska medborgare när det gäller arbets-, löne- och uppsägningsvillkor och villkor som rör hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.
Medborgarskap omfattas inte i sig av begreppet etnisk tillhörighet i diskrimineringslagen. Icke berättigade krav på svenskt medborgarskap kan dock ändå bedömas som indirekt diskriminering. Detta eftersom sådana krav typiskt sett missgynnar människor med annat etniskt eller nationellt ursprung än svenskt (prop. 2007/08:95 s. 497). De lagfästa krav på svenskt medborgarskap som finns i vissa fall, t.ex. när det gäller vissa statliga anställningar enligt lagen (1994:260) om offentlig anställning, får dock anses berättigade och därmed
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
61
också förenliga med direktivet. Enligt 2 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567) får arbetsgivare inte diskriminera den som hos arbetsgivaren är arbetstagare, gör en förfrågan om eller söker arbete, söker eller fullgör praktik eller står till förfogande för att utföra eller utför arbete som inhyrd eller inlånad arbetskraft. Det materiella tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet är vittomfattande. Alla situationer med koppling till arbetet som kan uppstå mellan en arbetsgivare och en arbetstagare omfattas (prop. 2007/08:95 s. 498). Arbetsvillkor, lönevillkor och uppsägningsvillkor omfattas alltså av förbudet i diskrimineringslagen. När det gäller regler som specifikt behandlar arbetsvillkor inklusive löne- och uppsägningsvillkor och villkor som gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatsen finns ingen särreglering som tar sin utgångspunkt i arbetstagares medborgarskap. Direktivets bestämmelse om att arbetstagare från tredjeland ska likabehandlas med svenska medborgare i dessa avseenden tillgodoses således genom gällande rätt.
Föreningsfrihet
8.2
Bedömning: Direktivets krav på likabehandling i fråga om
föreningsfrihet tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 12.1 b ska arbets-
tagare från tredjeland som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 åtnjuta likabehandling med svenska medborgare i fråga om föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation eller någon annan organisation vars medlemmar utövar ett visst yrke. Likabehandling ska även gälla i fråga om förmåner som sådana
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
62
organisationer tillhandahåller. Nationella bestämmelser om allmän ordning och allmän säkerhet ska dock inte åsidosättas.
Av 2 kap. 25 § 1 regeringsformen följer att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om föreningsfrihet om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag. Några föreskrifter som begränsar utlänningars möjligheter till föreningsfrihet eller frihet att tillhöra en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation finns inte. Enligt 2 kap. 11 § diskrimineringslagen är diskriminering förbjuden i fråga om medlemskap eller medverkan i en arbetstagarorganisation, arbetsgivarorganisation eller yrkesorganisation och förmåner som en sådan organisation tillhandahåller sina medlemmar. Direktivets krav i nu aktuellt hänseende tillgodoses således genom gällande rätt.
Utbildning och yrkesutbildning
8.3
Bedömning: Direktivets krav på likabehandling i fråga om
utbildning och yrkesutbildning tillgodoses genom gällande rätt. Möjligheten som ges enligt direktivet att begränsa likabehandlingen i fråga om studiestöd bör utnyttjas.
Skälen för bedömningen
Direktivet
Enligt artikel 12.1 c ska arbetstagare från tredjeland som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 åtnjuta likabehandling med svenska medborgare i fråga om utbildning och yrkesutbildning.
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
63
Direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att i viss utsträckning begränsa rätten till likabehandling. Enligt artikel 12.2 får den berörda medlemsstaten när det gäller utbildning och yrkesutbildning enligt artikel 12.1 c begränsa rätten till likabehandling till att gälla arbetstagare från tredjeland som har anställning eller har haft anställning och är registrerade som arbetslösa. Det är vidare möjligt att begränsa rätten till likabehandling för arbetstagare från tredjeland som beviljats inresa i landet i enlighet med direktiv 2004/114/EG,
1
dvs. för en
utlänning som beviljats uppehållstillstånd för t.ex. studier. Rätten till likabehandling när det gäller utbildning och yrkesutbildning får också begränsas genom att undanta stipendier, studiebidrag och studielån eller andra bidrag och lån. Slutligen finns också möjlighet att fastställa specifika villkor i enlighet med nationell rätt, inbegripet krav på språkkunskaper och betalning av utbildningsavgifter, för tillträde till universitetsutbildning och annan högre utbildning och till yrkesutbildning som inte är direkt kopplad till det specifika arbete som anställningen avser.
Grundskole- och gymnasieutbildning
Tredjelandsmedborgare har tillgång till utbildning inom svenskt skolväsende och omfattas av skolplikten enligt 7 kap. skollagen (2010:800) under samma förutsättningar som svenska medborgare, dvs. under förutsättning att de är bosatta här i landet. Bosatt i landet är i detta avseende den som ska vara folkbokförd enligt folkbokföringslagen (1991:481). Som bosatt i landet anses enligt 29 kap. 2 § andra stycket 3 skollagen även den som har rätt till utbildning till följd av EU-rätten. Den rätt som följer av direktivet är likabehandling med svenska medborgare. Sådan likabehandling föreligger redan i dag eftersom rätten till
1 Rådets direktiv 2004/114/EG av den 13 december 2004 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete (EUT L 375, 23.12.2004, s. 12 Celex 32004L0114).
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
64
grundskole- och gymnasieutbildning enligt skollagen inte grundas på medborgarskap utan bosättning. För sådana arbetstagare som omfattas av direktivet är det dock knappast aktuellt att söka till utbildning inom grund- eller gymnasieskolan.
Högskoleutbildning
Bestämmelser om tillträde till högskoleutbildning vid statliga universitet och högskolor finns i huvudsak i högskoleförordningen (1993:100). Dessa bestämmelser gör inte skillnad på sökande på grund av medborgarskap.
För utbildning på grundnivå och avancerad nivå i högskolan gäller enligt förordningen (2010:543) om anmälningsavgift och studieavgift vid universitet och högskolor att tredjelandsmedborgare ska betala anmälningsavgift och studieavgift. Tredjelandsmedborgare som har tidsbegränsat uppehållstillstånd av andra skäl än studier eller har ställning som varaktigt bosatta är dock undantagna från sådana avgifter medan tredjelandsmedborgare som har tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier alltså omfattas av förordningens krav på betalning av anmälnings- och studieavgift. Studenter som har uppehållstillstånd för högskolestudier behöver enligt 5 kap. 2 § första stycket 6 UtlF inte arbetstillstånd utan kan arbeta i Sverige under studietiden. Det faktum att direktivet omfattar tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här kan dock medföra att även tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållstillstånd för studier omfattas av artikel 12.1 c direktivet.
Enligt direktivets artikel 12.2 a får dock kravet på likabehandling avseende utbildning och yrkesutbildning begränsas i fråga om arbetstagare från tredjeland som beviljats inresa i landet i enlighet med direktiv 2004/114/EG, dvs. för en utlänning som beviljats uppehållstillstånd för studier. Rätten till
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
65
likabehandling när det gäller utbildning och yrkesutbildning får också begränsas genom att undanta stipendier, studiebidrag och studielån eller andra bidrag och lån. Härutöver finns också möjlighet att fastställa specifika villkor i enlighet med nationell rätt, inbegripet krav på språkkunskaper och betalning av utbildningsavgifter, för tillträde till universitetsutbildning och annan högre utbildning och till yrkesutbildning som inte är direkt kopplad till det specifika arbete som anställningen avser. Med hänsyn till denna möjlighet att begränsa likabehandlingen bedöms de svenska bestämmelserna om anmälnings- och studieavgift för vissa tredjelandsmedborgare vara förenliga med direktivet.
Yrkesutbildning och vuxenutbildning
När det gäller kommunal vuxenutbildning, inklusive gymnasial yrkesinriktad vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna samt svenskundervisning för invandrare har de som är bosatta i landet möjlighet att delta i utbildning. Någon skillnad görs alltså inte beroende på medborgarskap.
Inte heller när det gäller i huvudsak eftergymnasiala utbildningar inom Myndigheten för yrkeshögskolans ansvarsområde görs det någon skillnad mellan utländska och svenska medborgares tillgång till utbildning och yrkesutbildning. En sökande måste enligt huvudregeln ha en fullständig gymnasieutbildning eller motsvarande kunskaper som kan ha förvärvats i ett annat land.
Studiestöd
Direktivet tillåter medlemsstaterna att begränsa rätten till likabehandling när det gäller utbildning och yrkesutbildning genom att undanta stipendier, studiebidrag och studielån eller andra bidrag och lån (artikel 12.2 a). Till skillnad från t.ex.
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
66
blåkortsdirektivet, görs bedömningen att direktivet medger att medlemsstaterna helt undantar studiestöd från likabehandlingen. De svenska studiestödsförfattningarna bygger i stor utsträckning på medborgarskap. Vissa utländska medborgare jämställs dock med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd främst med hänsyn till EU-rätten. Även andra utländska medborgare kan få studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395) under vissa förutsättningar, exempelvis om de har permanent uppehållstillstånd i Sverige och har bosatt sig här huvudsakligen i annat syfte än att genomgå utbildning. Sammanfattningsvis görs bedömningen att nuvarande ordning bör behållas och att direktivets möjlighet att begränsa likabehandlingen i fråga om studiestöd således bör utnyttjas.
Erkännande av examensbevis m.m.
8.4
Bedömning: Direktivets krav på likabehandling i fråga om
erkännande av examensbevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer tillgodoses genom gällande rätt.
Skälen för bedömningen
Direktivet
Enligt artikel 12.1 d ska arbetstagare från tredjeland som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 åtnjuta likabehandling med svenska medborgare i fråga om erkännande av examensbevis, utbildningsbevis för teoretiska utbildningar och andra yrkeskvalifikationer i enlighet med relevanta nationella förfaranden. I direktivets skäl 23 anges att yrkeskvalifikationer
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
67
som en tredjelandsmedborgare har förvärvat i en annan medlemsstat bör erkännas på samma sätt som för unionsmedborgare och kvalifikationer som har förvärvats i ett tredjeland bör beaktas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer
2
(yrkeskvalifikationsdirektivet).
Erkännande av examens- och utbildningsbevis
Möjligheten att få ett utländskt examens- eller utbildningsbevis bedömt är densamma oavsett sökandens medborgarskap. Universitets- och högskolerådet svarar för bedömningar av utländska utbildningar på eftergymnasial nivå. Detta gäller oavsett i vilket land utbildningen genomförts. Direktivets krav på likabehandling när det gäller erkännande av examens- och utbildningsbevis tillgodoses således genom gällande rätt.
Erkännande av yrkeskvalifikationer
Yrkeskvalifikationsdirektivet syftar till att bidra till att avskaffa hindren för fri rörlighet mellan EU medlemsstaterna för personer och tjänster, i detta fall genom att medlemsstaterna ömsesidigt ska erkänna sådana yrkeskvalifikationer som krävs för att utöva ett yrke i landet. Direktivet innehåller bestämmelser om hur yrkeskvalifikationer ska erkännas i länder där yrket är reglerat, dvs. kräver någon form av auktorisation, legitimation eller motsvarande för att få utövas. Yrkeskvalifikationsdirektivet gäller för EU-medborgare samt medborgare från Island, Liechtenstein och Norge (EES) samt Schweiz.
Yrkeskvalifikationsdirektivet har genomförts i Sverige genom bestämmelser i de författningar som reglerar respektive yrke. Sammantaget rör det sig om ett fyrtiotal yrken. I fråga om
2 EUT L 255, 30.9.2005, s. 22 (Celex L32005L0036).
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
68
merparten av de reglerade yrkena uppställs i Sverige inget krav på medborgarskap i EU/EES eller Schweiz för att få yrkeskvalifikationerna erkända enligt direktivet, utan denna rätt grundas endast på att kvalifikationerna är förvärvade i en stat inom EU/EES, se t.ex. patientsäkerhetsförordningen (2010:1369). I vissa fall uppställs dock krav på kompletterande utbildning, kunskaper i svenska språket eller om svenska författningar för att få behörighet att utöva yrket i Sverige.
Frågor om erkännande av yrkeskvalifikationer som avser reglerade yrken prövas av den myndighet som utsetts som behörig myndighet för yrket i Sverige. De flesta av de reglerade yrkena i Sverige finns inom hälso- och sjukvårdssektorn. För dessa yrken finns bestämmelser och villkor för svensk legitimation och annan behörighet i patientsäkerhetslagen (2010:659) och patientsäkerhetsförordningen. Det är Socialstyrelsen som prövar och meddelar bevis om behörighet för personer med hälso- och sjukvårdsutbildning från tredjeland. Exempel på andra reglerade yrken är veterinär och advokat.
För svenskt vidkommande baseras förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer på var kvalifikationerna är förvärvade och är därför detsamma oavsett om sökanden är svensk eller utländsk medborgare. Direktivets krav på likabehandling med svenska medborgare i fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer tillgodoses således genom gällande rätt.
Social trygghet
8.5
Förslag: Nuvarande krav i socialförsäkringsbalken på viss
bosättningstid i Sverige för personer som inte är svenska medborgare vid beräkning av försäkringstid för rätt till sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning för dem vars försäkringsfall inträffat före det år de fyllde 18 år tas bort.
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
69
Skälen för förslaget
Direktivet
Enligt artikel 12.1 e ska arbetstagare från tredjeland som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 åtnjuta likabehandling med svenska medborgare i fråga om de grenar av social trygghet som definieras i förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.
Enligt artikel 12.2 b får rätten till likabehandling med svenska medborgare begränsas för arbetstagare från tredjeland när det gäller social trygghet, dock inte för arbetstagare från tredjeland som är anställda eller som har haft en anställning under en minimiperiod på sex månader och är registrerade som arbetslösa. Härutöver får medlemsstaterna på området social trygghet bestämma att familjeförmåner inte behöver beviljas dem som beviljats tillstånd att arbeta för en period på högst sex månader, beviljats tillstånd för inresa och vistelse för studier eller för en utlänning som beviljats tillstånd att arbeta på grundval av en visering. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen
3
anges de olika grenar av den sociala trygg-
heten som omfattas av förordningen. I skäl 24 anges att bestämmelserna i direktivet om likabehandling i fråga om social trygghet inte bör tillerkänna arbetstagare från tredjeland fler rättigheter än de som redan föreskrivs i gällande unionsrätt på området social trygghet för tredjelandsmedborgare som har gränsöverskridande anknytning. Vidare anges i skäl 24 att direktivet inte bör tillerkänna rättigheter i situationer som inte omfattas av unionsrätten, såsom i förhållande till
3 EUT L 166, 30.4.2004, S. 1 (Celex L32004R0883).
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
70
familjemedlemmar som är bosatta i ett tredjeland. Det anges också att direktivet endast bör bevilja rättigheter för familjemedlemmar som i samband med familjeåterförening ansluter sig till en arbetstagare från tredjeland för att vistas i samma medlemsstat eller för familjemedlemmar som redan vistas lagligen i den medlemsstaten.
Nuvarande ordning
Svensk lagstiftning avseende social trygghet är i princip neutral i förhållande till medborgarskap. På ett område görs dock fortfarande en åtskillnad mellan svenska och utländska medborgare. I 35 kap. 16 § socialförsäkringsbalken, förkortad SFB, finns det nämligen ett krav på viss bosättningstid i Sverige för personer som inte är svenska medborgare vid beräkning av försäkringstid för rätt till sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning för dem vars försäkringsfall inträffat före det år de fyllde 18 år.
Sjuk- och aktivitetsersättning infördes år 2003 och ingår i sjukförsäkringen. Dessa förmåner ersatte förtidspension och sjukbidrag som var en del av pensionssystemet. Sjukersättning lämnas till försäkrade i åldrarna 30–64 år, medan aktivitetsersättning ges till försäkrade mellan 19 och 29 år. Förmånen består dels av en inkomstrelaterad del, dels av en garantidel som är en bosättningsbaserad försäkring. Garantidelen (sjuk- eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning) utges till försäkrade som saknar eller har låg inkomstrelaterad sjuk- eller aktivitetsersättning. Rätten till garantiersättning och dess storlek är beroende av försäkringstid. Det krävs minst tre års försäkringstid i Sverige. Den som har kortare försäkringstid än 40 år får förmånen utbetald i förhållande till antalet försäkringsår. För att en person ska ha rätt till sjuk- eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning krävs normalt att personen ska vara försäkrad både vid försäkringsfallet och senare. Personer som bosätter sig i Sverige efter det att de blivit arbetsoförmögna på grund av
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
71
sjukdom eller funktionshinder har alltså inte rätt till garantiersättning. Undantag från kravet på att vara försäkrad vid försäkringsfallet görs enligt 35 kap. 14–16 §§ SFB för personer vars försäkringsfall har inträffat före det år de fyllde 18 år. Anledningen till att en särskild beräkningsmetod används för denna grupp är att grundregeln annars skulle innebära för stora begränsningar för dessa att tillgodoräkna sig försäkringstid. Detta undantag skiljer sig dock mellan svenska och utländska medborgare. För att denna undantagsregel ska tillämpas på utländska medborgare, måste de ha varit bosatta i Sverige i minst fem år.
Ändringar i socialförsäkringsbalken med anledning av vissa EUdirektiv
Regeringen bedömde att kravet på likabehandling i fråga om social trygghet fordrade författningsändringar vid genomförandet av EU-direktivet om varaktigt bosatta och gästforskardirektivet (prop. 2005/06:159 s. 29 ff. respektive prop. 2007/08:74 s. 45 ff.). För att åstadkomma likabehandling gjordes ändringar i då gällande 9 kap. 7 § lagen om allmän försäkring (nuvarande 35 kap. 17 § SFB). Ändringarna innebar att en utländsk medborgare med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat med uppehållstillstånd i Sverige ska likställas med en svensk medborgare när det gäller försäkringstid för garantiersättning när försäkringsfallet har inträffat före det år han eller hon fyllde 18 år. Motsvarande gäller för gästforskare och hans eller hennes familjemedlem med uppehållstillstånd i Sverige.
Regeringen bedömde att kravet på likabehandling i fråga om social trygghet även fordrade författningsändringar vid genomförandet av rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (blåkortsdirektivet, prop. 2012/13:148). För att uppfylla det direktivets krav på
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
72
likabehandling vad gäller social trygghet infördes ytterligare ett tillägg i 35 kap. 17 § SFB med innebörd att en utlänning som har EU-blåkort samt hans eller hennes familjemedlemmar med uppehållstillstånd i Sverige ska likställas med svenska medborgare när det gäller beräkning av försäkringstid vid garantiersättning.
Ändring i socialförsäkringsbalken med anledning av nu aktuellt direktiv
För att uppfylla direktivets krav på likabehandling i fråga om social trygghet behövs även nu författningsändringar göras i socialförsäkringsbalken.
Svensk lagstiftning avseende social trygghet gör numera bara åtskillnad mellan svenska medborgare och medborgare i andra länder när det gäller beräkning av garantiersättning, för personer som inte är svenska medborgare och vars försäkringsfall inträffat före det år de fyllde 18 år. Som anges ovan ska vissa utländska medborgare likställas med svenska medborgare när det gäller beräkning av garantiersättning. Dessa undantag från krav på svenskt medborgarskap har tillkommit med anledning av olika EU-direktiv, i syfte att uppfylla de aktuella direktivens krav på likabehandling. Vartefter nya EU-direktiv ska genomföras i svensk rätt måste således nya undantag införas i de fall direktiven berör beräkning av garantiersättning för sjuk- och aktivitetsersättning och undantag behövs för att uppfylla krav på likabehandling.
Ändring med anledning av direktivet skulle således kunna göras genom att ytterligare tillägg tas in i 35 kap. 17 § SFB. I stället kan direktivets bestämmelser om likabehandling i fråga om social trygghet genomföras på så sätt att det inte längre ska göras åtskillnad i svensk lagstiftning avseende social trygghet vad gäller kravet på viss bosättningstid i Sverige vid beräkning av försäkringstid för rätt till sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning för dem vars försäkringsfall inträffat innan det
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
73
år de fyllde 18 år. Detta kan uppnås genom att 35 kap. 16 och 17 §§ SFB upphävs. Genom en sådan lagändring kommer svensk lagstiftning avseende social trygghet inte längre göra åtskillnad mellan svenska medborgare och medborgare i andra länder när det gäller beräkning av garantiersättning och några ytterligare tillägg i anledning av EU-direktiv kommer inte att vara nödvändiga. Denna lösning framstår som den mest lämpliga. Det föreslås därför att direktivets krav på likabehandling med svenska medborgare i fråga om social trygghet genomförs genom ett upphävande av nuvarande krav i socialförsäkringsbalken på viss bosättningstid i Sverige för personer som inte är svenska medborgare vid beräkning av försäkringstid för rätt till sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning för dem vars försäkringsfall inträffat före det år de fyllde 18 år.
Skatteförmåner
8.6
Bedömning: Direktivets krav på likabehandling i fråga om
skatteförmåner tillgodoses genom gällande rätt. Det är inte aktuellt att utnyttja möjligheten att begränsa rätten till skatteförmåner som hänför sig till arbetstagarens familj.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 12.1 f ska arbets-
tagare från tredjeland som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 åtnjuta likabehandling med svenska medborgare i fråga om skatteförmåner, om arbetstagaren anses ha sin skattemässiga hemvist i Sverige.
En utländsk arbetstagare som har sin skattemässiga hemvist i Sverige blir obegränsat skattskyldig i Sverige. Arbetstagaren kommer därmed att ha rätt till samma skatteförmåner som
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
74
obegränsat skattskyldiga svenska medborgare. Direktivets krav i denna del tillgodoses således av gällande rätt.
I artikel 12.2 c anges att medlemsstaterna får begränsa rätten till likabehandling i fråga om skatteförmåner, till fall där den registrerade eller stadigvarande hemvisten för de familjemedlemmar för vilka arbetstagaren från tredjeland ansöker om förmåner ligger inom den berörda medlemsstatens territorium. Denna artikel avser en möjlighet att begränsa arbetstagarens rätt till skatteförmåner som hänför sig till dennes familj. I Sverige beskattas var och en för sig och någon sambeskattning sker inte. Inte heller i övrigt finns det i detta avseende några särskilda skatteförmåner på tjänstebeskattningens område som är familjerelaterade. Det blir därför inte aktuellt att införa en sådan särskild begränsning. Något skäl till att ändra nuvarande skattelagstiftning finns således inte.
Tillgång till varor och tjänster
8.7
Bedömning: Direktivets krav på likabehandling i fråga om
tillgång till varor och tjänster tillgodoses genom gällande rätt. Möjligheten att begränsa rätten till likabehandling när det gäller förfaranden för att erhålla bostad bör inte utnyttjas.
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 12.1 g ska arbets-
tagare från tredjeland som beviljats inresa till Sverige för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt eller som har beviljats inresa till Sverige i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och har tillstånd att arbeta här och har ett uppehållstillstånd utfärdat i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002 åtnjuta likabehandling med svenska medborgare i fråga om tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster, inbegripet förfaranden för att erhålla bostad enligt nationell rätt, utan att detta påverkar avtalsfriheten i enlighet med unionsrätten och
Ds 2013:62 Rätt till likabehandling
75
nationell rätt. Vidare ska, enligt artikel 12.1 h, arbetstagare från tredjeland åtnjuta likabehandling med svenska medborgare i fråga om tillgång till rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetsförmedlingar. När det gäller artikel 12.1 g anges i artikel 12.2 d att medlemsstaterna får begränsa rätten till likabehandling till att avse de arbetstagare från tredjeland som har anställning och begränsa tillgången till bostäder.
Utländska arbetstagare som lagligen vistas i Sverige ska likabehandlas med svenska medborgare i fråga om tillgång till varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten. Enligt 2 kap. 9 § diskrimineringslagen är diskriminering av arbetssökande och arbetstagare förbjuden i fråga om arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag. Av 2 kap. 12 § samma lag följer att diskriminering är förbjuden för den som utanför privat- och familjelivet tillhandahåller varor, tjänster eller bostäder till allmänheten. Det finns inga begränsningar på grund av medborgarskap för att få tillgång till sådana varor och tjänster som avses i artikel 12.1 g, förfaranden för att erhålla bostäder eller för att ta del av arbetsförmedlingars tjänster, artikel 12.1 h. Direktivets bestämmelse om likabehandling med svenska medborgare i fråga om tillgång till varor och tjänster m.m. tillgodoses således av gällande rätt. Möjligheten enligt artikel 12.2 d att begränsa tillgång till varor och tjänster att gälla endast för dem som har en anställning eller begränsa tillgången till bostäder bör inte utnyttjas.
Pensioner
8.8
Bedömning: Direktivets krav på likabehandling i fråga om
tillgång till lagstadgade pensioner tillgodoses genom gällande rätt.
Rätt till likabehandling Ds 2013:62
76
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 12.4 ska arbetstagare
från tredjeland som flyttar till ett tredjeland, eller deras efterlevande som vistas i tredjeländer och som har rättigheter vilka härleds från arbetstagaren, avseende ålder, invaliditet eller dödsfall erhålla lagstadgad pension grundad på arbetstagarens tidigare anställning och förvärvad i enlighet med den lagstiftning som avses i artikel 3 i förordning (EG) nr 883/2004, på samma villkor och med samma satser som medborgarna, när de flyttar till ett tredjeland.
De tillämpliga svenska bestämmelserna om utbetalning av förmåner vid ålderdom, förmåner till efterlevande och vid arbetsskada till en person som vistas eller bor utomlands återfinns i 5 kap.13-16 §§ och 6 kap.15-17 §§socialförsäkringsbalken. Bestämmelserna är inte beroende av vilket medborgarskap förmånstagaren har. Direktivets krav på likabehandling i fråga om tillgång till de tillämpliga förmånerna tillgodoses således av gällande rätt.
77
9 Ekonomiska konsekvenser
Bedömning: De författningsförslag som föranleds av
direktivet bedöms inte annat än ytterst marginellt medföra ökade kostnader. Dessa ryms inom befintliga anslagsramar.
Skälen för bedömningen: Direktivet syftar till att förenkla
och harmonisera de regler som för närvarande gäller i medlemsstaterna när det gäller ansökan om tillstånd att resa in och vistas i EU för att arbeta. För svenskt vidkommande tillämpas redan i dag ett ansökningsförfarande för uppehållstillstånd och arbetstillstånd som motsvarar direktivets bestämmelser. De författningsförslag som föreslås med anledning av direktivet i denna del bedöms inte medföra några ökade kostnader.
Förslaget att upphäva 35 kap.16 och 17 §§socialförsäkringsbalken bedöms inte få nämnvärda ekonomiska konsekvenser. Enligt uppgifter från Försäkringskassan fick för perioden 2003– våren 2006 13 av 312 personer avslag på sina ansökningar om sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning på grund av att de inte uppfyllde kravet på minst fem års bosättning i Sverige. Av de 13 personerna var det vid en uppföljning två personer som inte uppbar någon annan ersättning från Försäkringskassan. Övriga personer hade bl.a. assistansersättning eller handikappersättning.
Sammanfattningsvis bedöms förslaget ytterst marginellt medföra ökade kostnader. Dessa ryms inom befintliga anslagsramar.
79
10 Ikraftträdande m.m.
Förslag: Författningsförslagen ska träda i kraft den 1 mars
2014.
Bedömning: Det finns inget behov av övergångs-
bestämmelser.
Skälen för förslaget och bedömningen: I artikel 16 i
direktivet anges att medlemsstaterna senast den 25 december 2013 ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Det är angeläget att författningsförslagen kan träda i kraft så snart som möjligt. Det föreslås därför att författningsförslagen ska träda i kraft den 1 mars 2014.
Det finns inget behov av övergångsbestämmelser.
81
11 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i
11.1
26 kap.
8 § Bestämmelsen i 7 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha fått sådan ersättning som avses där i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-15 §§ om försäkringstid.
Ändringen i paragrafen är en följd av att 35 kap. 16 och 17 §§ upphävs. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
27 kap.
35 § Bestämmelserna i 34 § om sjukersättning och aktivitetsersättning ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sådan ersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-15 §§ om försäkringstid.
Ändringen i paragrafen är en följd av att 35 kap. 16 och 17 §§ upphävs. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
54 § Bestämmelsen i 53 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sjukersättning eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning om han eller
Författningskommentar Ds 2013:62
82
hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4-15 §§ om försäkringstid.
Ändringen i paragrafen är en följd av att 35 kap. 16 och 17 §§ upphävs. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
35 kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om – rätten till garantiersättning i 2 och 3 §§, – försäkringstiden i 4–15 §§, – ersättningsnivåer i 18–20 §§, – beräkningsunderlag för garantiersättning i 21 och 22 §§, och – beräkning av garantiersättning i 23–25 §§.
Ändringen i paragrafen är en följd av att 35 kap. 16 och 17 §§ upphävs. Dessa paragrafer upphävs med anledning av att det inte längre ska finnas särskilda regler för utländska medborgare vid beräkning av försäkringstid. Därigenom genomförs artikel 12.1 e i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
4 § Försäkringstid för rätt till garantiersättning tillgodoräknas en försäkrad
1. enligt 6–11 §§ under tiden från och med det år då han eller hon fyllde 16 år till och med året före försäkringsfallet (faktisk försäkringstid),
2. enligt 12 och 13 §§ för tiden därefter till och med det år då han eller hon fyller 64 år (framtida försäkringstid), och
3. enligt 14 och 15 §§ om försäkringsfallet har inträffat före 18 års ålder.
Ändringen i paragrafen är en följd av att 35 kap. 16 och 17 §§ upphävs. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
14 § Om ett försäkringsfall har inträffat före det år då den försäkrade fyllde 18 år, får försäkringstiden i stället för vad som följer av 12 och 13 §§ beräknas enligt 15 §.
Ändringen i paragrafen är en följd av att 35 kap. 16 § upphävs. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
Ds 2013:62 Författningskommentar
83
15 § För en försäkrad som avses i 14 § ska som försäkringstid räknas tiden från och med det år då han eller hon fyllde 16 år till och med det år då han eller hon fyller 64 år. Hänsyn ska dock inte tas till tid då den försäkrade efter fyllda 16 år inte har uppfyllt förutsättningarna för tillgodoräknande av försäkringstid enligt 6–11 §§.
Eftersom det inte längre ska finnas olika regler för svenska respektive utländska medborgare när det gäller beräkning av försäkringstid vid försäkringsfall före 18 års ålder utmönstras orden ”svensk medborgare” ur paragrafen. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
Förslaget till lag om ändring i lagen
11.2
( 2010:111 ) om införande av socialförsäkringsbalken
Ändringen innebär att 4 kap. 29 § upphävs. Den bestämmelsen innehöll en övergångsbestämmelse om att bestämmelserna i 35 kap. 17 § socialförsäkringsbalken ska tillämpas även på en tredjelandsmedborgare som avses i 2 § lagen (2008:290) om godkännande för forskningshuvudmän att ta emot gästforskare och som före den 1 juli 2008 har beviljats uppehållstillstånd i Sverige för forskning och en sådan tredjelandsmedborgares familjemedlemmar med uppehållstillstånd i Sverige. Ändringen är en följd av att 35 kap. 17 § socialförsäkringsbalken upphävs. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.
85
Ds 2013:62
Bilaga 1
I
(Lagstiftningsakter)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/98/EU
av den 13 december 2011
om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas
och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för
arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions
sätt, särskilt artikel 79.2 a - b,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit
téns yttrande ( 1 ),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (
2
),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och
av följande skäl:
(1)
För att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet
och rättvisa föreskrivs i fördraget om Europeiska unio
nens funktionssätt (EUF-fördraget) att det ska beslutas om
åtgärder som rör asyl, invandring och skydd av rättighe
ter för tredjelandsmedborgare.
(2)
Europeiska rådet erkände vid sitt särskilda möte i Tam
merfors den 15–16 oktober 1999 behovet av harmoni
sering av nationell rätt om villkoren för rätt till inresa
och vistelse för tredjelandsmedborgare. Europeiska rådet
konstaterade i detta sammanhang särskilt att Europeiska
unionen bör säkerställa en rättvis behandling av tredje
landsmedborgare som lagligen vistas på medlemsstater
nas territorium och att en mer kraftfull integrationspoli
tik bör syfta till att ge dem rättigheter och skyldigheter
som är jämförbara med unionsmedborgarnas. Europeiska
rådet uppmanade därför rådet att anta de rättsliga instru
menten, på grundval av förslag från kommissionen. Be
hovet av att uppnå de mål som fastställdes vid mötet i
Tammerfors bekräftades i Stockholmsprogrammet, som
antogs av Europeiska rådet vid dess möte den 10 och
11 december 2009.
(3)
Bestämmelser om ett enda ansökningsförfarande, som
leder till ett kombinerat tillstånd, som i en enda administ
rativ handling omfattar såväl uppehållstillstånd som ar
betstillstånd, kommer att bidra till att förenkla och har
monisera de regler som för närvarande gäller i medlems
staterna. Sådana förenklingar av förfarandena har redan
införts av flera medlemsstater och har lett till effektivare
förfaranden för både migranterna och deras arbetsgivare
och har underlättat kontroller av lagligheten i deras vis
telse och anställning.
(4)
För att möjliggöra den första inresan till sina territorier
bör medlemsstaterna kunna utfärda ett kombinerat till
stånd eller, om de utfärdar kombinerade tillstånd endast
efter inresa, en visering. Medlemsstaterna bör utfärda så
dana kombinerade tillstånd eller viseringar skyndsamt.
(5)
En uppsättning regler för förfarandet för handläggning av
ansökan om ett kombinerat tillstånd bör fastställas. För
farandet bör vara effektivt och genomförbart, med beak
tande av den normala arbetsbelastningen vid medlems
staternas myndigheter, samt öppet och rättvist, så att de
berörda personerna ges adekvat rättssäkerhet.
(6)
Bestämmelserna i detta direktiv bör inte påverka med
lemsstaternas behörighet att reglera inresa, inklusive om
fattningen av arbetskraftsinvandringen från tredjeländer.
SV
23.12.2011
Europeiska unionens officiella tidning
L 343/1
( 1 ) EUT C 27, 3.2.2009, s. 114.
( 2 ) EUT C 257, 9.10.2008, s. 20.
( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 24 mars 2011 (ännu ej of
fentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av
den 24 november 2011 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europapar
lamentets ståndpunkt av den 13 december 2011 (ännu ej offentlig
gjord i EUT).
86
Bilaga 1
Ds 2013:62
(7)
Utstationerade tredjelandsmedborgare bör inte omfattas
av detta direktiv. Detta bör inte hindra att tredjelands
medborgare som är lagligen bosatta och lagligen arbetar i
en medlemsstat och som utstationeras till en annan med
lemsstat fortsatt behandlas likadant som ursprungsmed
lemsstatens medborgare under den tid utstationeringen
varar vad avser de anställningsvillkor som inte påverkas
av tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direk
tiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstatione
ring av arbetstagare i samband med tillhandahållande av
tjänster (
1
).
(8)
Tredjelandsmedborgare som har beviljats ställning som
varaktigt bosatta i enlighet med rådets direktiv
2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt
bosatta tredjelandsmedborgares ställning ( 2 ) bör inte om
fattas av detta direktiv med hänsyn till deras mer privi
legierade ställning och deras särskilda typ av uppehålls
tillstånd, ”EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta”.
(9)
Tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en
medlemsstats territorium för säsongsarbete bör inte om
fattas av detta direktiv med hänsyn till att deras ställning
är av tillfällig art.
(10)
Medlemsstaternas skyldighet att fastställa om ansökan ska
göras av en tredjelandsmedborgare eller av dennes arbets
givare bör inte påverka de arrangemang enligt vilka båda
dessa ska medverka i förfarandet. Medlemsstaten bör be
sluta huruvida ansökan om ett kombinerat tillstånd ska
göras i den mottagande medlemsstaten eller från ett tred
jeland. I de fall en tredjelandsmedborgare inte får göra en
ansökan från ett tredjeland, bör medlemsstaterna se till
att ansökan kan göras av arbetsgivaren i den mottagande
medlemsstaten.
(11)
Direktivets bestämmelser om ett enda ansökningsför
farande och om kombinerat tillstånd bör inte avse en
hetliga viseringar eller viseringar för längre vistelse.
(12)
Att en behörig myndighet utses enligt detta direktiv bör
inte påverka den roll och det ansvar som andra myndig
heter och i förekommande fall arbetsmarknadens parter
har i fråga om att pröva och fatta beslut om ansökan.
(13) Tidsfristen för att fatta ett beslut om ansökan bör inte
inbegripa den tid som är nödvändig för erkännande av
yrkeskvalifikationer eller för utfärdande av en visering.
Detta direktiv bör inte påverka nationella förfaranden
för erkännande av examensbevis.
(14)
Det kombinerade tillståndet bör utformas i enlighet med
rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni
2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd
för medborgare i tredjeland ( 3 ), vilket gör det möjligt
för medlemsstaterna att föra in ytterligare uppgifter, i
synnerhet uppgifter om huruvida personen har tillstånd
att arbeta eller inte. Bland annat för att uppnå en bättre
kontroll av invandringen bör medlemsstaterna inte en
dast i det kombinerade tillståndet, utan även i andra
uppehållstillstånd som utfärdas, lämna upplysningar om
arbetstillstånd, oberoende av vilken typ av tillstånd eller
uppehållshandling som har legat till grund för att tredje
landsmedborgaren har beviljats inresa till medlemsstatens
territorium och fått tillträde till arbetsmarknaden i med
lemsstaten.
(15)
Bestämmelserna i detta direktiv om uppehållstillstånd för
andra ändamål än arbete bör endast tillämpas i fråga om
tillståndets utformning och inte påverka unionsbestäm
melser eller nationella bestämmelser som rör förfaranden
för att bevilja inresa och vistelse och förfaranden för att
utfärda sådana tillstånd.
(16)
Bestämmelserna i detta direktiv om ett kombinerat till
stånd och om uppehållstillstånd som utfärdas för andra
ändamål än arbete bör inte hindra medlemsstaterna från
att utfärda kompletterande pappershandlingar för att
kunna ge mer exakt information om anställningsförhål
landet, när det på uppehållstillståndet inte finns tillräck
ligt med plats. Sådana handlingar kan tjäna till att för
hindra utnyttjande av tredjelandsmedborgare och be
kämpa olaglig anställning men bör vara frivilligt för med
lemsstaterna och inte ersätta ett arbetstillstånd, vilket där
med skulle äventyra idén med ett kombinerat tillstånd.
De tekniska möjligheter som erbjuds genom artikel 4 i
förordning (EG) nr 1030/2002 och punkt a 16 i dess
bilaga, kan också användas för att lagra sådana uppgifter
på elektronisk väg.
(17)
De villkor och kriterier som kan ligga till grund för att en
ansökan om ett kombinerat tillstånd eller om ändring
eller förlängning av ett kombinerat tillstånd avslås, eller
som kan ligga till grund för ett återkallande av ett kom
binerat tillstånd, bör vara objektiva och fastställda i den
nationella lagstiftningen, inbegripet skyldigheten att iaktta
principen om unionsföreträde, som särskilt uttrycks i de
relevanta bestämmelserna i anslutningsakterna från år
2003 och 2005. Beslut om avslag och återkallande bör
vara vederbörligen motiverade.
(18)
Tredjelandsmedborgare som innehar en giltig resehand
ling och ett kombinerat tillstånd som har utfärdats av en
medlemsstat som tillämpar Schengenregelverket fullt ut
bör få tillstånd att resa in och röra sig fritt på de med
lemsstaters territorium som tillämpar Schengenregelver
ket fullt ut under en period av högst tre månader under
en sexmånadersperiod i enlighet med Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars
2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för
SV
L 343/2
Europeiska unionens officiella tidning
23.12.2011
( 1 ) EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.
( 2 ) EUT L 16, 23.1.2004, s. 44. ( 3 ) EGT L 157, 15.6.2002, s. 1.
87
Ds 2013:62
Bilaga 1
personer (kodex om Schengengränserna) ( 1 ) och
artikel 21 i konventionen om tillämpning av Schengen
avtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Bene
luxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Republi
ken Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid
de gemensamma gränserna ( 2 ) (Schengenkonventionen).
(19)
I avsaknad av horisontell unionslagstiftning har tredje
landsmedborgare olika rättigheter beroende på i vilken
medlemsstat de arbetar och vilken nationalitet de har.
För att vidareutveckla en konsekvent invandringspolitik
och minska skillnaderna i rättigheter mellan unionsmed
borgare och tredjelandsmedborgare som arbetar lagligen i
en medlemsstat, och för att komplettera de befintliga
reglerna om invandring bör det fastställas en uppsättning
rättigheter, för att särskilt precisera de områden på vilka
arbetstagare från tredjeland som har rest in lagligen i en
medlemsstat, men ännu inte har ställning som varaktigt
bosatta, ges samma rättigheter som medlemsstatens egna
medborgare. Avsikten med dessa bestämmelser är att
skapa ett minimum av likvärdiga förutsättningar inom
unionen, erkänna att sådana tredjelandsmedborgare ge
nom sitt arbete och genom sina skatteinbetalningar bi
drar till unionens ekonomi samt motverka orättvis kon
kurrens mellan en medlemsstats egna medborgare och
tredjelandsmedborgare till följd av ett eventuellt utnytt
jande av de sistnämnda. Utan att det påverkar tolkningen
av begreppet anställningsförhållande i annan unionsrätt bör
den definition av arbetstagare från tredjeland som fastställs i
detta direktiv avse en tredjelandsmedborgare som har
beviljats inresa till en medlemsstats territorium och
som är lagligen bosatt där och har tillstånd att arbeta
där som anställd enligt nationell rätt och/eller praxis i
den medlemsstaten.
(20)
Alla tredjelandsmedborgare som lagligen vistas och arbe
tar i en medlemsstat bör omfattas av åtminstone en
gemensam uppsättning rättigheter som baseras på likabe
handling med medborgarna i deras mottagande med
lemsstat, oberoende av för vilket ändamål eller på vilken
grund de ursprungligen beviljades inresa. Rätten till lika
behandling på de områden som anges i detta direktiv bör
inte endast omfatta tredjelandsmedborgare som har be
viljats inresa till en medlemsstat för arbete, utan även
dem som har beviljats inresa för andra ändamål och
som har fått tillträde till den medlemsstatens arbetsmark
nad i enlighet med andra bestämmelser i unionsrätten
eller i nationell rätt, inbegripet familjemedlemmar till
en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa i med
lemsstaten enligt rådets direktiv 2003/86/EG av den
22 september 2003 om rätt till familjeåterförening ( 3 ),
tredjelandsmedborgare som beviljats inresa till en med
lemsstats territorium enligt rådets direktiv 2004/114/EG
av den 13 december 2004 om villkoren för tredjelands
medborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte,
oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete (
4
) och fors
kare som har beviljats inresa enligt rådets direktiv
2005/71/EG av den 12 oktober 2005 om ett särskilt
förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse
i forskningssyfte ( 5 ).
(21)
Rätten till likabehandling på vissa angivna områden bör
vara strikt kopplad till att tredjelandsmedborgaren vistas
lagligen och har fått tillträde till arbetsmarknaden i en
medlemsstat, vilket framgår av det kombinerade tillstånd
som ger rätt att vistas och arbeta och av uppehållstill
stånd som har utfärdats för andra ändamål och som
innehåller information om tillstånd att arbeta.
(22)
De arbetsvillkor som avses i detta direktiv bör omfatta
åtminstone lön, uppsägning, hälsa och säkerhet på ar
betsplatsen, arbetstider och ledighet, med beaktande av
gällande kollektivavtal.
(23)
En medlemsstat bör erkänna yrkeskvalifikationer som en
tredjelandsmedborgare har förvärvat i en annan med
lemsstat på samma sätt som för unionsmedborgare och
bör beakta kvalifikationer som har förvärvats i ett tredje
land i enlighet med Europaparlamentets och rådets direk
tiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkän
nande av yrkeskvalifikationer (
6
). Den rätt till likabehand
ling som ges arbetstagare från tredjeland i fråga om er
kännande av examensbevis, utbildningsbevis för teore
tiska utbildningar och andra yrkeskvalifikationer i enlig
het med relevanta nationella förfaranden bör inte påverka
medlemsstaternas behörighet att bevilja sådana arbets
tagare från tredjeland tillträde till sina arbetsmarknader.
(24)
Arbetstagare från tredjeland bör åtnjuta likabehandling
med avseende på social trygghet. I Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr
883/2004 av den
29 april 2004 om samordning av de sociala trygghets
systemen ( 7 ) anges grenar av social trygghet. Bestämmel
serna om likabehandling i fråga om social trygghet i detta
direktiv bör också vara tillämpliga på arbetstagare som
medges inresa till en medlemsstat direkt från ett tredje
land. Detta direktiv bör dock inte tillerkänna arbetstagare
från ett tredjeland fler rättigheter än de som redan före
skrivs i gällande unionsrätt på området social trygghet för
tredjelandsmedborgare som har gränsöverskridande an
knytning. Vidare bör direktivet inte tillerkänna rättigheter
i situationer som inte omfattas av unionsrätten, såsom i
förhållande till familjemedlemmar som är bosatta i ett
tredjeland. Detta direktiv bör endast bevilja rättigheter
för familjemedlemmar som i samband med familjeåter
förening ansluter sig till en arbetstagare från tredjeland
för att vistas i en medlemsstat eller för familjemedlemmar
som redan vistas lagligen i den medlemsstaten.
SV
23.12.2011
Europeiska unionens officiella tidning
L 343/3
( 1 ) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1.
( 2 ) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.
( 3 ) EUT L 251, 3.10.2003, s. 12.
( 4 ) EUT L 375, 23.12.2004, s. 12.
( 5 ) EUT L 289, 3.11.2005, s. 15.
( 6 ) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.
( 7 ) EUT L 166, 30.4.2004, s. 1.
88
Bilaga 1
Ds 2013:62
(25)
Medlemsstaterna bör åtminstone säkerställa likabehand
ling för tredjelandsmedborgare som är anställda eller
som efter en minimiperiod av anställning har registrerats
som arbetslösa. Ingen begränsning av likabehandlingen i
fråga om social trygghet enligt detta direktiv bör påverka
de rättigheter som tillerkänns enligt Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr
1231/2010 av den
24 november 2010 om utvidgning av förordning (EG)
nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att
gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av
sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förord
ningar ( 1 ).
(26)
Unionsrätten begränsar inte medlemsstaternas behörighet
att utforma sina sociala trygghetssystem. I avsaknad av
harmonisering på unionsnivå ankommer det följaktligen
på varje medlemsstat att bestämma villkoren för bevil
jande av sociala trygghetsförmåner, förmånernas storlek
och under hur lång tid som de ska utgå. Medlemsstaterna
är vid utövandet av denna behörighet emellertid skyldiga
att iaktta unionsrätten.
(27)
Likabehandling av arbetstagare från tredjeland bör inte
avse sådana yrkesutbildningsåtgärder som finansieras ge
nom sociala biståndssystem.
(28)
Detta direktiv bör tillämpas utan att det påverkar tillämp
ningen av förmånligare bestämmelser i unionsrätten och
i tillämpliga internationella instrument.
(29)
Medlemsstaterna bör genomföra bestämmelserna i detta
direktiv utan diskriminering på grund av kön, ras, hud
färg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag,
språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan
åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögen
het, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, i
enlighet med rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni
2000 om genomförandet av principen om likabehand
ling av personer oavsett deras ras eller etniska ur
sprung (
2
) och rådets direktiv 2000/78/EG av den
27 november 2000 om inrättande av en allmän ram
för likabehandling i arbetslivet (
3
).
(30)
Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa
ett enda ansökningsförfarande för utfärdande av ett kom
binerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att arbeta på
en medlemsstats territorium och en gemensam uppsätt
ning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vi
stas lagligen i en medlemsstat, inte i tillräcklig utsträck
ning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på
grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre
kan uppnås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i
enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget
om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med
proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta di
rektiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå
dessa mål.
(31) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg
gande rättigheter och de principer som erkänns i Euro
peiska unionens stadga om de grundläggande rättighe
terna, i enlighet med artikel 6.1 i EU-fördraget.
(32)
I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen
från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande
dokument av den 28 september 2011 har medlemssta
terna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta an
mälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera
dokument som förklarar förhållandet mellan de olika
delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella
instrumenten för införlivande. Med avseende på detta
direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana
dokument är berättigat.
(33)
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 21) om
Förenade kungarikets och Irlands ställning, fogat till EU-
fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa
medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv, som
inte är bindande för eller tillämpligt på dem.
(34) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om
Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för
draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut,
som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
1. I detta direktiv fastställs
a) ett enda ansökningsförfarande för utfärdande av ett kom
binerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och ar
beta på en medlemsstats territorium, i syfte att förenkla för
farandena vid deras inresa och att underlätta kontrollen av
deras ställning, och
b) en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från
tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat, oavsett för
vilket syfte de ursprungligen tillåtits inresa till den medlems
statens territorium, grundade på likabehandling i förhållande
till den medlemsstatens medborgare.
2. Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas behörighet
att bevilja tredjelandsmedborgares tillträde till sina arbetsmark
nader.
SV
L 343/4
Europeiska unionens officiella tidning
23.12.2011
( 1 ) EUT L 344, 29.12.2010, s. 1.
( 2 ) EGT L 180, 19.7.2000, s. 22.
( 3 ) EGT L 303, 2.12.2000, s. 16.
89
Ds 2013:62
Bilaga 1
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
a) tredjelandsmedborgare: en person som inte är unionsmed
borgare i den mening som avses i artikel 20.1 i EUF-för
draget.
b) arbetstagare från tredjeland: en tredjelandsmedborgare som
har beviljats inresa till en medlemsstats territorium, lagligen
vistas där och har tillstånd att arbeta som anställd enligt
nationell rätt och/eller praxis i den medlemsstaten.
c) kombinerat tillstånd: ett uppehållstillstånd som utfärdas av
myndigheterna i en medlemsstat och som ger en tredjelands
medborgare rätt att lagligen vistas på dess territorium för att
arbeta där.
d) ett enda ansökningsförfarande: ett förfarande som, på grund
val av en enda ansökan om tillstånd att vistas och arbeta på
en medlemsstats territorium som inges av en tredjelands
medborgare eller dennes arbetsgivare, leder till ett beslut
om denna ansökan om ett kombinerat tillstånd.
Artikel 3
Tillämpningsområde
1. Detta direktiv är tillämpligt på
a) tredjelandsmedborgare som ansöker om att få vistas i en
medlemsstat för att arbeta,
b) tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en med
lemsstat i andra syften än arbete i enlighet med unionsrätt
eller nationell rätt, har tillstånd att arbeta och har ett uppe
hållstillstånd i enlighet med förordning (EG) nr 1030/2002,
och
c) tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa till en med
lemsstat för att arbeta i enlighet med unionsrätt eller natio
nell rätt.
2. Direktivet ska inte tillämpas på tredjelandsmedborgare
a) som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har
utövat eller som utövar sin rätt till fri rörlighet inom unio
nen i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares
och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och up
pehålla sig inom medlemsstaternas territorier ( 1 ),
b) som, i likhet med sina familjemedlemmar och oavsett med
borgarskap, har rätt till fri rörlighet motsvarande unionsmed
borgares rättigheter enligt avtal mellan antingen unionen och
medlemsstaterna eller unionen och tredjeländer,
c) som är utstationerade, så länge som de är utstationerade,
d) som har ansökt om eller beviljats inresa till en medlemsstats
territorium för att arbeta i egenskap av personer som för
flyttas inom företag,
e) som har ansökt om eller beviljats inresa till en medlemsstats
territorium som säsongsarbetare eller au pairer,
f) som har rätt att vistas i en medlemsstat på grundval av
tillfälligt skydd eller som har ansökt om rätt till vistelse
där på den grunden och väntar på ett beslut om sin ställ
ning,
g) som åtnjuter internationellt skydd enligt rådets direktiv
2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för
när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska be
traktas som flyktingar eller som personer som av andra
skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers
rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyd
det ( 2 ), eller har ansökt om internationellt skydd enligt det
direktivet och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt
beslut,
h) som åtnjuter skydd i enlighet med nationell rätt, internatio
nella förpliktelser eller praxis i en medlemsstat eller har
ansökt om skydd i enlighet med nationell rätt, internationella
förpliktelser eller praxis i medlemsstaten och vilkas ansökan
ännu inte har lett till ett slutligt beslut,
i) som är varaktigt bosatta i enlighet med direktiv
2003/109/EG,
j) vilkas avvisning eller utvisning har skjutits upp av faktiska
eller rättsliga skäl,
k) som har ansökt om eller beviljats inresa till en medlemsstats
territorium som egenföretagare,
l) som har ansökt om eller beviljats inresa för att arbeta som
sjömän eller i någon annan kapacitet ombord på ett fartyg
som är registrerat i en medlemsstat eller som seglar under en
medlemsstats flagg.
3. Medlemsstaterna får besluta att kapitel II inte ska tillämpas
på tredjelandsmedborgare som antingen beviljats tillstånd att
arbeta på en medlemsstats territorium under högst sex månader
eller har beviljats inresa till en medlemsstat för studier.
SV
23.12.2011
Europeiska unionens officiella tidning
L 343/5
( 1 ) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77. ( 2 ) EUT L 304, 30.9.2004, s. 12.
90
Bilaga 1
Ds 2013:62
4.
Kapitel II ska inte tillämpas på tredjelandsmedborgare som
har tillstånd att arbeta på grundval av en visering.
KAPITEL II
ETT ENDA ANSÖKNINGSFÖRFARANDE OCH ETT KOMBIN-
ERAT TILLSTÅND
Artikel 4
Ett enda ansökningsförfarande
1. En ansökan om ett kombinerat tillstånd, eller om ändring
eller förlängning av ett kombinerat tillstånd ska ges in i ett enda
ansökningsförfarande. Medlemsstaterna ska fastställa huruvida
ansökningar om ett kombinerat tillstånd ska göras av tredje
landsmedborgaren eller av tredjelandsmedborgarens arbets
givare. Medlemsstaterna får också besluta om att godta en an
sökan från någon av dessa två. Om ansökan ska ges in av
tredjelandsmedborgaren, ska medlemsstaterna tillåta att den
ges in från ett tredjeland eller, om detta föreskrivs i nationell
rätt, på den medlemsstats territorium där tredjelandsmedborga
ren vistas.
2. Medlemsstaterna ska pröva en ansökan som gjorts enligt
punkt 1 och fatta ett beslut om att utfärda, ändra eller förlänga
det kombinerade tillståndet, om sökanden uppfyller de kriterier
som anges i unionsrätten eller nationell rätt. Beslutet om att
utfärda, ändra eller förlänga det kombinerade tillståndet ska
utgöra en enda administrativ handling som omfattar både up
pehållstillstånd och arbetstillstånd.
3. Det enda ansökningsförfarandet ska inte påverka det vise
ringsförfarande som kan krävas för den första inresan.
4. Om de föreskrivna villkoren är uppfyllda, ska medlems
staterna utfärda ett kombinerat tillstånd till tredjelandsmedbor
gare som ansöker om inresa och till tredjelandsmedborgare som
redan beviljats inresa och som efter det att de nationella genom
förandebestämmelserna trätt i kraft ansöker om förlängning
eller ändring av sitt uppehållstillstånd.
Artikel 5
Behörig myndighet
1. Medlemsstaterna ska utse den myndighet som ska vara
behörig att ta emot ansökan och att utfärda det kombinerade
tillståndet.
2. Den behöriga myndigheten ska fatta beslut om den full
ständiga ansökan så snart som möjligt, och under alla omstän
digheter senast fyra månader från den dag då ansökan gavs in.
Den tidsfrist som anges i första stycket får i undantagsfall för
längas, om prövningen av ansökan är komplicerad.
Om inget beslut har fattats när tidsfristen i denna punkt löper
ut, ska konsekvenserna fastställas i nationell rätt.
3. Den behöriga myndigheten ska skriftligen underrätta sö
kanden om beslutet i enlighet med förfarandena för underrät
telser i relevant nationell lagstiftning.
4. Om de uppgifter eller handlingar som ges in till stöd för
ansökan är ofullständiga enligt kriterierna i nationell rätt, ska
den behöriga myndigheten skriftligen underrätta sökanden om
vilka kompletterande uppgifter eller handlingar som krävs och
fastställa en rimlig tidsfrist för deras inlämnande. Den tidsfrist
som anges i punkt 2 ska upphöra att löpa fram till dess att den
behöriga myndigheten eller andra relevanta myndigheter har
mottagit de kompletterande uppgifter som krävs. Om dessa
kompletterande uppgifter eller handlingar inte har lämnats
inom tidsfristen, får den behöriga myndigheten avslå ansökan.
Artikel 6
Kombinerat tillstånd
1. Medlemsstaterna ska utfärda ett kombinerat tillstånd med
användning av den enhetliga utformning som föreskrivs i för
ordning (EG) nr 1030/2002 och lämna upplysningar om arbets
tillstånd i enlighet med vad som anges i punkt a 7.5–9 i den
förordningens bilaga.
Medlemsstaterna får på papper ange ytterligare uppgifter rö
rande tredjelandsmedborgarens anställningsförhållanden (t.ex.
arbetsgivarens namn och adress, arbetsplats, typ av arbete, ar
betstid, lön) eller lagra sådana uppgifter på elektronisk väg så
som avses i artikel 4 i förordning (EG) nr 1030/2002 och punkt
a 16 i dess bilaga.
2. Vid utfärdande av det kombinerade tillståndet ska med
lemsstaterna inte utfärda några ytterligare tillstånd som bevis för
att tillträde ges till arbetsmarknaden.
Artikel 7
Uppehållstillstånd för andra ändamål än arbete
1. När medlemsstaterna utfärdar uppehållstillstånd i enlighet
med förordning (EG) nr 1030/2002 ska de lämna upplysningar
om rätten att arbeta, oberoende av vilken typ av tillstånd det är
fråga om.
Medlemsstaterna får på papper ange ytterligare uppgifter rö
rande tredjelandsmedborgarens anställningsförhållanden (t.ex.
arbetsgivarens namn och adress, arbetsplats, typ av arbete, ar
betstid, lön) eller lagra sådana uppgifter på elektronisk väg så
som avses i artikel 4 i förordning (EG) nr 1030/2002 och punkt
a 16 i dess bilaga.
2. Vid utfärdande av uppehållstillstånd i enlighet med för
ordning (EG) nr 1030/2002 ska medlemsstaterna inte utfärda
några ytterligare tillstånd som bevis för att tillträde ges till
arbetsmarknaden.
SV
L 343/6
Europeiska unionens officiella tidning
23.12.2011
91
Ds 2013:62
Bilaga 1
Artikel 8
Förfarandegarantier
1. Skälen för ett beslut om att avslå en ansökan om ett
kombinerat tillstånd eller om ändring eller förlängning av ett
kombinerat tillstånd eller om att återkalla ett kombinerat till
stånd, som fattas på grundval av kriterier som anges i unions
rätten eller nationell rätt ska lämnas i en skriftlig underrättelse.
2. Ett beslut om att avslå en ansökan om ett kombinerat
tillstånd eller om ändring eller förlängning av ett kombinerat
tillstånd eller om att återkalla ett kombinerat tillstånd ska kunna
överklagas i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell
rätt. I den skriftliga underrättelse som avses i punkt 1 ska det
anges till vilken domstol eller administrativ myndighet den be
rörda personen kan överklaga och tidsfristen för detta.
3. En ansökan får anses som ej godtagbar på grund av an
talet tredjelandsmedborgare som beviljas inresa för anställning
och behöver på den grunden inte behandlas.
Artikel 9
Tillgång till information
Medlemsstaterna ska på begäran ge tredjelandsmedborgaren och
den framtida arbetsgivaren adekvat information om vilka hand
lingar som krävs för att lämna in en fullständig ansökan.
Artikel 10
Avgifter
Medlemsstaterna får begära att sökande betalar avgifter, när det
är lämpligt, för handläggningen av ansökningar i enlighet med
detta direktiv. Avgiftsnivåerna ska i dessa fall vara proportio
nella och får bygga på principen om att avgifter ska motsvara
de tjänster som faktiskt tillhandahålls för handläggning av an
sökningar och utfärdandet av tillstånd.
Artikel 11
Rättigheter som följer av det kombinerade tillståndet
När ett kombinerat tillstånd har utfärdats i enlighet med natio
nell rätt, ska det under sin giltighetstid minst ge innehavaren
rätt att
a) resa in till och vistas på den medlemsstats territorium som
utfärdat det kombinerade tillståndet, under förutsättning att
innehavaren uppfyller alla villkor enligt nationell rätt för
inresa och vistelse i landet,
b) ha fritt tillträde till hela territoriet i den medlemsstat som
utfärdar det kombinerade tillståndet, inom de gränser som
föreskrivs i nationell rätt,
c) bedriva den specifika yrkesverksamhet som medges enligt det
kombinerade tillståndet i enlighet med nationell rätt,
d) informeras om sina rättigheter som enligt detta direktiv och/
eller nationell rätt följer av tillståndet.
KAPITEL III
RÄTT TILL LIKABEHANDLING
Artikel 12
Rätt till likabehandling
1. Arbetstagare från tredjeland som avses i artikel 3.1 b och
c ska åtnjuta likabehandling med medborgarna i den medlems
stat där de vistas när det gäller följande:
a) Arbetsvillkor, inbegripet löne- och uppsägningsvillkor samt
villkor som rör hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.
b) Föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller
arbetsgivarorganisation eller någon annan organisation vars
medlemmar utövar ett visst yrke, inklusive de förmåner som
sådana organisationer tillhandahåller, utan att det påverkar
tillämpningen av nationella bestämmelser om allmän ord
ning och allmän säkerhet.
c) Utbildning och yrkesutbildning.
d) Erkännande av examensbevis, utbildningsbevis för teoretiska
utbildningar och andra yrkeskvalifikationer i enlighet med
relevanta nationella förfaranden.
e) De grenar av social trygghet som definieras i förordning (EG)
nr 883/2004.
f) Skatteförmåner, om arbetstagaren anses ha sin skattemässiga
hemvist i den berörda medlemsstaten.
g) Tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt
tillgängliga varor och tjänster, inbegripet förfaranden för
att erhålla bostad enligt nationell rätt, utan att detta påverkar
avtalsfriheten i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.
h) Rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetsförmedlingar.
2. Medlemsstaterna får begränsa rätten till likabehandling ge
nom att göra följande:
a) Vad gäller punkt 1 c
i) begränsa dess tillämpning till de arbetstagare från tredje
land som har anställning eller har haft anställning och är
registrerade som arbetslösa,
ii) undanta de arbetstagare från tredjeland som beviljats in
resa till deras territorium i enlighet med direktiv
2004/114/EG,
iii) undanta stipendier, studiebidrag och studielån eller andra
bidrag och lån,
SV
23.12.2011
Europeiska unionens officiella tidning
L 343/7
92
Bilaga 1
Ds 2013:62
iv) fastställa specifika villkor i enlighet med nationell rätt,
inbegripet krav på språkkunskaper och betalning av ut
bildningsavgifter, för tillträde till universitetsutbildning
och annan högre utbildning och till yrkesutbildning
som inte är direkt kopplad till det specifika arbete som
anställningen avser.
b) Vad gäller punkt 1 e genom att begränsa de rättigheter för
arbetstagare från tredjeland som följer av den punkten, men
inte begränsa sådana rättigheter för arbetstagare från tredje
land som är anställda eller har haft en anställning under en
minimiperiod på sex månader och är registrerade som ar
betslösa.
Medlemsstaterna får dessutom bestämma att punkt 1 e med
avseende på familjeförmåner inte ska tillämpas på tredje
landsmedborgare som har fått tillstånd att arbeta i en med
lemsstat för en period på högst sex månader, för tredjelands
medborgare som har beviljats inresa och vistelse för studier
eller för tredjelandsmedborgare som har tillstånd att arbeta
på grundval av en visering.
c) Vad gäller punkt 1 f, i fråga om skatteförmåner, begränsa
dess tillämpning till fall där den registrerade eller stadigva
rande hemvisten för de familjemedlemmar för vilka arbets
tagaren från tredjeland ansöker om förmåner ligger inom
den berörda medlemsstatens territorium.
d) Vad gäller punkt 1 g
i) begränsa dess tillämpning till de arbetstagare från tredje
land som har anställning,
ii) begränsa tillgången till bostäder.
3. Den rätt till likabehandling som avses i punkt 1 ska inte
påverka medlemsstaternas rätt att återkalla eller vägra att för
länga uppehållstillstånd som utfärdats enligt detta direktiv, up
pehållstillstånd som utfärdats för andra ändamål än arbete eller
andra tillstånd att arbeta i en medlemsstat.
4. Arbetstagare från tredjeland som flyttar till ett tredjeland,
eller deras efterlevande som vistas i tredjeländer och som har
rättigheter vilka härleds från arbetstagaren, ska avseende ålder,
invaliditet eller död erhålla lagstadgad pension grundad på ar
betstagarens tidigare anställning och förvärvad i enlighet med
den lagstiftning som avses i artikel 3 i förordning (EG)
nr 883/2004, på samma villkor och med samma satser som
medborgarna i de berörda medlemsstaterna, när de flyttar till
ett tredjeland.
KAPITEL IV
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 13
Förmånligare bestämmelser
1. Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av förmån
ligare bestämmelser i
a) unionsrätten, inbegripet i bilaterala och multilaterala avtal
mellan unionen eller unionen och dess medlemsstater å
ena sidan och ett eller flera tredjeländer å andra sidan, eller
b) bilaterala eller multilaterala avtal mellan en eller flera med
lemsstater och ett eller flera tredjeländer.
2. Detta direktiv ska inte påverka medlemsstaternas rätt att
anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare för de
personer som omfattas av direktivet.
Artikel 14
Information till allmänheten
Varje medlemsstat ska för allmänheten tillgängliggöra regelbun
det uppdaterad information om villkoren för tredjelandsmed
borgares inresa till och vistelse på dess territorium för att arbeta
där.
Artikel 15
Rapportering
1. Kommissionen ska regelbundet och första gången senast
den 25 december 2016 förelägga Europaparlamentet och rådet
en rapport om tillämpningen av detta direktiv i medlemssta
terna och vid behov föreslå de ändringar som den anser nöd
vändiga.
2. Medlemsstaterna ska årligen och första gången senast den
25 december 2014 till kommissionen lämna statistik över det
antal tredjelandsmedborgare för vilka ett kombinerat tillstånd
har beviljats under föregående kalenderår, i enlighet med Euro
paparlamentets och rådets förordning (EG) nr 862/2007 av den
11 juli 2007 om gemenskapsstatistik över migration och inter
nationellt skydd ( 1 ).
Artikel 16
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska senast den 25 december 2013 sätta i
kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen
genast överlämna texten till dessa bestämmelser.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla
en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis
ning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvis
ningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten
till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
SV
L 343/8
Europeiska unionens officiella tidning
23.12.2011
( 1 ) EUT L 199, 31.7.2007, s. 23.
93
Ds 2013:62
Bilaga 1
Artikel 17
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 18
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.
Utfärdat i Strasbourg den 13 december 2011.
På Europaparlamentets vägnar
J. BUZEK
Ordförande
På rådets vägnar
M. SZPUNAR
Ordförande
SV
23.12.2011
Europeiska unionens officiella tidning
L 343/9
