Propositionens huvudsakliga innehåll

i propositionen föreslås en särskild lag om visst stöldgods m.m. Syftet med lagförslaget är att göra det möjligt att ta i förvar egendom som åtkommits genom brott i fall då ägaren är okänd eller avstår från sina anspråk. Egendomen säljs om inte ägaren blir känd och gör anspråk på egendomen.

I propositionen föreslås även en särskild lag om förfarande med för- verkad egendom och hittegods m.m. samt vissa följdändringar i andra författningar. Avsikten med förslaget i denna del är att göra. förfarandet vid försäljning av förverkad egendom och hittegods enklare och effekti- vare för att därigenom nedbringa statsverkets kostnader för denna han- tering och förbättra försäljningsresultaten. Lagförslaget innebär att sådan egendom och egendom som tagits i förvar enligt den föreslagna särskilda lagen om visst stöldgods m.m. i största möjliga utsträckning skall för- säljas genom förenade fabriksverkens försorg.

Vidare föreslås en höjning av den värdegräns som enligt 17 å andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken gäller för möjligheten att underlåta kungörelsedelgivning av stämning an- gående förverkande i vissa fall. Ändringen innebär att denna gräns som nu går vid 100 kr. höjs till 1 000 kr.

Slutligen föreslås att bestämmelserna i 27 kap. 7 & rättegångsbalken om skyldighet för åklagare att vid beslag väcka åtal inom en månad begränsas till att avse egendom som har ett värde som ej understiger i 000 kr.

1 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 124

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 124

IJ

] Förslag till

Lag om visst stöldgods m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 &

Har egendom som åtkommits genom brott anträffats och är varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen känd, skall egendomen tagas i förvar, om det ej är uppenbart obilligt.

Detsamma gäller om varken ägaren eller annan som har rätt till egen— domen gör anspråk på den.

Om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller an— nan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns bestämmelser i lagen (1974: 000) om för- farande med förverkad egendom och hittegods m. rn.

'Zs'

Beslut om att egendom skall tagas i förvar enligt denna lag meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket.

Talan om egendoms tagande i förvar föres av åklagare mot den som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver dock ej föras mot den som förklarat att han ej gör anspråk på egendomen.

Skall enligt andra stycket talan ej föras mot någon får åklagaren meddela förordnande om att egendomen skall tagas i förvar.

3.5

Den som icke åtnöjes med åklagares beslut enligt 2 & tredje stycket får innan egendomen försålts eller förstörts hos åklagaren anmäla miss- nöje med beslutet. Anmäles missnöje skall åklagaren, om han vill att beslutet skall bestå, väcka talan därom inom en månad efter det att an- mälan gjordes. Väckes ej talan, skall åklagaren häva beslutet om egen- domens tagande i förvar.

Väcker åklagaren åtal för brott, som föranlett att egendom tagits i förvar, innan egendomen försålts eller förstörts, skall domstolen i sam- band med åtalet pröva om egendomen fortfarande skall hållas i förvar.

Åklagaren skall omedelbart underrätta polisstyrelsen i det distrikt där egendomen förvaras om missnöjesanmälan enligt första stycket och om talan enligt andra stycket. I avvaktan på att saken slutligt prövas får vidare åtgärd med egendomen ej äga rum, om den kan vårdas utan fara för förstörelse.

48

.)

Föres talan om egendoms tagande i förvar enligt 2 5 andra stycket eller 3 & första stycket mot någon, som ej är tilltalad, skall omlsådan talan i tillämpliga delar gälla vad i rättegångsbalken är föreskrivet an— gående åtal för brott på vilket icke kan följa svårare straff än böter.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 124

5 & Denna lag gäller ej i fall där lagen (1938: 121) om hittegods är till- lämplig. ' -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

2. Förslag till

Lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 5

Denna lag gäller, om ej annat följer av bestämmelser i lag eller annan författning, egendom som

1. tillfallit staten på grund av förverkande eller

2. tillfallit staten enligt lagen (1938: 121) om hittegods eller

3. tagits i förvar enligt lagen (1974: 000) om visst stöldgods m. m.

2 &

Egendom som tagits iförvar med stöd av lagen (1974: 000) om visst stöldgods m.m. skall förvaras hos polismyndigheten i minst sex måna- der efter det att beslut meddelats om att egendomen skall vara tageni förvar. Denna frist skall i fall som avses i 2 & tredje stycket nämnda lag räknas från dagen för åklagarens beslut, även om detta prövats av dom— stol, och i övriga fall räknas från den dag då lagakraftägande avgörande föreligger om att egendomen skall vara tagen i förvar.

Vad som sagts i första stycket gäller ej i fall som avses i 3 och 4 åå. Har det under den i första stycket angivna tiden icke kunnat utredas vem som har rätt till egendomen, skall polismyndigheten på lämpligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omständigheter under vilka den anträffats. I kungörelsen anges även viss tid, ej understigande en månad, inom vilken den som vill göra an— språk på egendomen skall ge sig till känna. Framställes icke anspråk inom denna tid eller avstår den som har rätt till egendomen från denna, skall med egendomen förfaras på sätt som anges i denna lag.

3 %

Har egendom tagits i förvar med stöd av lagen (1974: 000) om visst stöldgods m.m., därför att ägaren eller annan som har rätt till egendo- men ej gör anspråk på den, skall med egendomen förfaras på sätt som anges i denna lag.

4 %

Myndighet som omhänderhar egendom som avses i denna lag får omedelbart låta försälja den om

1. den ej kan vårdas utan fara för förstöring,

2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller 3. särskilda skäl eljest föreligger.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 124

55

Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller eljest är olämplig för försäljning skall oskadliggöras.

6 å Egendom som ej sålts enligt 4 & eller oskadliggjorts enligt 5 5 skall säljas av förenade fabriksverken, om ej egendomen på grund av sin be- skaffenhet eller omständigheterna i övrigt bör säljas i annan ordning genom den förvarande myndighetens försorg. Kan egendomen ej säljas, får den förstöras.

, s

Gör ägaren eller annan rättsinnehavare anspråk på egendom som tagits i förvar med stöd av lagen ( 1974:000 ) om visst stöldgods m.m. skall den lämnas ut till honom efter beslut av polismyndigheten, om den ej redan försålts eller förstörts.

Har egendomen reparerats eller på annat sätt förbättrats. är den som gör anspråk gällande enligt första stycket skyldig att betala kostnaden härför innan han utfår egendomen. Betalar han ej inom en månad efter det att särskild uppmaning därom delgivits honom. får egendomen för- säljas i den ordning som anges i denna lag.

8 ä

Försäljning av egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974: 000) om visst stöldgods m. m. sker för statsverkets räkning.

Har egendomen försålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. Denna utgår dock ej med högre belopp än som influtit vid försäljningen. 1 fall som avses i 7 5 andra stycket skall kostnaden för förbättringen avräknas från ersättningen.

Ansökan om ersättning ges in till rikspolisstyrelsen som, efter verk- ställd utredning i ärendet, prövar frågan om ersättning.

95

Mot polismyndighets beslut i ärende om utlämnande av egendom enligt 7 & första stycket föres talan hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut i sådant ärende samt mot rikspolisstyrelsens beslut i ärende som avses i 8 & tredje stycket föres talan hos kammar- rätt genom besvär.

to 5

I fråga om pengar skall i stället för vad som sägs om försäljning i denna lag gälla att beloppet redovisas till statsverket enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

llå

Rikspolisstyrelsen lämnar närmare föreskrifter om !. sättet för kungörande enligt 2 5, 2. polismyndighets förfarande med egendom som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 124

3. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 27 kap. 7 % rättegångsbalken skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap. 7 %

Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om ej åtal redan väckts, rät- ten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I an- nat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före ti- dens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om ej åtal redan väckts, rät- ten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

I annat fall än som avses i första stycket skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes, om af den beslagtagna egendomens värde understiger ettusen kronor.

Finnes tid, som avses i första eller andra stycket, otillräcklig, må rätten om framställning därom gö- res förc tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Denna lag träder i kraft den "1 januari 1975.

'4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rätte-

gångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 & lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 51

Angår fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller annan särskild rättsverkan av brott någon, som ej är tilltalad, skall talan därom föras mot honom. Om sådan talan gälle i tillämpliga delar vad i nya

1 Senaste lydelse 1970: 448.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 124

Nuvarande lydelse

6

.-'-'örcsla,-;t';z lytlt'lsr

rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott varå icke kan följa svårare straff än böter.

Är i fall. som avses i första stycket. fråga om förverkande av egendom. som tagits i beslag. och är ägaren ej känd eller har han eller annan. mot vilken talan föres. icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äge rätten utfärda stämning å honom att å tid och ställe. som angivas i stämningen. komma tillstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd. att egen- domen eljest må förklaras för- verkad. Stämningen skall utan hin- der av 33 kap. 6 & första stycket nya rättegångsbalken delgivas ge- nom kungörelsedelgivning. Uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej till etthundra kronor, får delgivning ske genom att stäm- ningen anslås på rättens kansli. Uteblir svaranden. skall egendo- men förklaras förverkad. om ej av omständigheterna framgår, att ta- lan därom är ogrundad.

Är i fall. som avses i första stycket. fråga om förverkande av egendom, som tagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan. mot vilken talan föres. icke känt hemvist inorn riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äge rätten utfärda stämning å honom att å tid och ställe. som angivas i stämningen, komma tillstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd, att egen- domen eljest må förklaras för- verkad. Stämningen skall utan hin— der av 33 kap. 6 5 första stycket nya rättegångsbalken delgivas ge- nom kungörelsedelgivning. Uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej till ettusen kronor. får delgivning ske genom att stäm- ningen anslås på rättens kansli. "Uteblir svaranden, skall egendo- men förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att ta- lan därom är ogrundad.

Hava i lag eller författning meddelats avvikande bestämmelser, vare de gällande.

Denna lag träder i kraft den I januari 1975.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, dels att 36 ä 2 mom. lagen (1938: 274) om rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 2 & 3 mom., 10 5 2 mom. och 5 mom., 14 ä 1 mom. och 2 mom., 15 ä "1 mom. tredje stycket, 18 5 1 mom. och 2 mom., 24 5 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket. 26 ä 3 mom. och 4 mom. samt 27 & tredje stycket i samma lag ordet "Konungen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regering- en" i motsvarande form.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 124

Nnvaram'le f_vt'lclfxt'

r

Föreslagen lydelse

36 ål 2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är under- kastat förskämning må det, sedan syn och värdering hållits av två ojä- viga män. av beslagaren försäljas på lämpligt sätt.

Annan förverkad egendom som avses i denna paragraf skall för- säljas (i' offentlig auktion: dock att, där förverkat redskap utgöres av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst, med detsamma skall för- faras på sätt Konungen bestäm- mer.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för— ordna om undantag från andra stycket i fråga om djur eller del av djur som behövs för forsknings- ändamål eller av annat särskilt skäl icke bör försäljas (? offentlig auktion.

Annan förverkad egendom som avses i denna paragraf skall för- säljas i den ordning som i allmän- het gäller för försäljning av för- verkad lös egendom; dock att, där förverkat redskap utgöres av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst, med detsamma skall förfaras på sätt regeringen bestämmer.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger förordna om undantag från andra stycket i fråga om djur eller del av djur som behövs för forsknings- ändamål eller av annat särskilt skäl icke bör försäljas i den ord- ning som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egen- dom. '

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 22 och 23 %% lagen (1960:-118) om straff för varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande :'_Vt'lc"f.>d Föreslagen lydelse 22%

Sedan slutligen avgjorts. att egendom. som enligt denna lag tagits i beslag. vara för- verkad. skall egendomen. där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder. C_fle'l' åklagarens bestämmande försäljas på offent- lig,7 auktion genom tullverkets eller utntärningsnmnncns försorg. För- varingspersedel. som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad

skull.

att användas för varusmuggling," må dock försäljas allenast om den ¹ Senaste lydelse 1972: 232.

Sedan slutligen avgjorts, att egendom. som enligt denna lag, tagits i beslag, skall vara förver- kad, skall egcndomen, där ej före- skrift i särskild författning till an- nat föranleder, försäljas genom tullverl—zets försorg eller i den ord- ning som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egen- dom. Förvaringspersedel, som på grund av sin beskaffenhet är sär— skilt ägnad att användas för varu- smuggling, må dock försäljas al-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 124

Nuvarande lydelse F öreslagcn lydelse gjorts otjänlig för sådant ända- mål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen be- stämmer.

lenast om den gjorts otjänlig för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med per- sedeln förfaras på sätt general- t'ullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 & sägs och erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. I annat fall må egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ord- ning som i första stycket föreskrives.

23 å1

Är beslagtagen egendom under- kastad förskämning eller snar för- störelse eller annan nedgång i vär- de, må den genast försäljas på of- fentlig auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Upp- skattas egendomens värde till fem- hundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljning— en sökas hos rätten. Rätten må utan ägarens hörande meddela be- slut om egendomens avyttring.

Är beslagtagen egendom under- kastad förskämning eller snar för— störelse eller annan nedgång i vär- de. må den genast försäljas. och skall så alltid ske om ägaren be- gär det. Uppskattas egendomens värde till femhundra kronor eller mera och har ej försäljning på- kallats av ägaren, skall dock till- stånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må utan ägarens hörande meddela beslut om egen- domens avyttring.

Då beslag lagts å rusdrycker, som kunna antagas vara förverkade enligt denna lag, skola bestämmelserna i 2 5 1 lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. äga motsvarande tillämp-

ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

7. Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 63 5 förordningen (1949: 341) om explosiva varor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

63 å2

Explosiv vara, som tagits i beslag enligt denna förordning eller lagen om straff för varusmuggling, skall sättas under försegling av den. som verkställt beslaget, samt förvaras på sätt i 31 & föreskrives till dess ge—

¹ Senaste lydelse 1963: 228. = Senaste lydelse 1960: 451.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 124

N urarandc [yr/else

Hf.-"11,7

Föreslagen lydelse

nom lagakraftvunnen dom avgjorts, om varan skall anses förverkad. Om beslaget och de för varans förvaring vidtagna åtgärderna skall den. som verkställt beslaget, ofördröjligen göra anmälan till sprängämnes- inspektionen eller polismyndigheten, som har att meddela erforderliga närmare föreskrifter om varans förvaring.

Explosiv vara. som genom laga- kraftvunnen dom enligt denna för- ordning eller lagen om straff för varusmuggling förklarats förver- kad, skall försäljas på sätt länssty- relsen bestämmer; länsstyrelsen må dock förordna att varan i stål- let skall oskadliggöras efter spräng- ämnesinspektianens eller polis- myndighetens anvisning.

Explosiv vara, som genom laga— kraftvunnen dom enligt denna för- ordning eller lagen om straff för varusmuggling förklarats förver- kad, skall försäljas på sätt polis- myndigheten bestämmer; polis- myndigheten må dock förordna att varan i stället skall oskadlig- göras.

Dcnna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1975.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: "124 10

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 mars 1974.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANS- SON, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM—WALLEN.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning om visst stöldgods, m. m. och anför.

1. Inledning

Norm-alt gäller den ordningen att vad som åtkommits genom brott, t. ex. genom stöld eller förskingring, skall återlämnas till målsäganden. För att den som gjort sig skyldig till brott inte obehörigen skall få be- hålla sin vinning i fall då det inte finns någon målsägande, t. ex. vid koppleri, dobbleri eller spioneri finns i brottsbalken (BrB) särskilda reg- ler om förverkande av utbyte av brott. Enligt gällande bestämmelser därom i 36 kap. 1 % BrB kan sådant förverkande ske endast när det är fråga om utbyte av brott enligt BrB och i fall då detta utbyte ej mot- svaras av skada för enskild. Mot bakgrund av de sålunda angivna be— gränsningarna i möjligheten att förverka egendom som åtkommits ge- nom brott har det bland polis och åklagare, framför allt under senare år. uppstått viss osäkerhet om vad man skall göra med bl. a. stöldgods som saknar känd ägare.

Ett spörsmål med anknytning till nu berört problem är frågan om försäljning och redovisning av förverkad egendom och hittegods. Lös egendom tillfaller varje år kronan i relativt stor omfattning genom be- stämmelser om förverkande på grund av brott. Sådana bestämmelser finns inte bara i BrB utan även i många specialförfattningar. Egendom kan emellertid tillfalla kronan även i andra fall t.ex. enligt lagen (1938:121) om hittegods, lagen (1918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd samt vissa importförfattningar. De åtgärder som skall vid- tas med sådan egendom är av växlande natur men föreskrifterna går i regel ut på att den skall försäljas. Det är flera olika myndigheter —

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 124 11

polis-, äklagar- och tullmyndigheter, domstolar. kronofogdemyndig- heter och länsstyrelser —— som handlägger frågor om sådan egendonzs registrering och försäljning samt i anslutning därtill erforderlig redovis- ning och kontroll. Detta arbete är många gånger tämligen omfattande. Kostnaderna för dessa arbetsinsatser står för det mesta inte i rimligt förhållande till statsverkets intäkter från egendomens försäljning. Det är därför angeläget att undersöka om det är möjligt att göra förfarandet effektivare dels genom att förenkla myndigheternas handläggning av dessa ärenden och därigenom nedbringa kostnaderna dels genom att vidta åtgärder för att uppnå ett bättre försäljningsresultat.

Hithörande frågor har bl.a. varit föremål för riksrevisionsverkets (RRV) uppmärksamhet. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1967 föreslår RRV vissa ändringar i den nuvarande ordningen för för- säljning och redovisning av lös egendom. Förslaget avser endast sådan egendom som på grund av olika förverkandercglcr eller hittegodslagens bestämmelser har tillfallit kronan och innebär att försäljningen bör skötas centralt av förenade fabriksverken (FFV, tidigare försvarets fabriksverk). Vidare föreslås att redovisningsförfarandet i sam-band med sådan försäljning förenklas. Till skrivelsen har fogats en inom RRV upprättad promemoria. dagtecknad den 31 mars 1967. Promemorian innehåller en sammanfattning av den utredning i frågan som vcrkställts inom RRV. En närmare redogörelse för innehållet i skrivelsen och pro- memorian kommer att lämnas senare.

Med anledning av de frågor som sålunda väckts om hur man skall förfara med bl. a. stöldgods som saknar känd ägare och på grund av det förslag som utarbetats inom RRV om att anlita FFV för försäljning av förverkat gods och hittegods upprättades inom justitiedepartementet i juni 1973 en promemoria (Ds Ju 1973: 14) med förslag till ändrad lagstiftning om förverkande och beslag samt nya bestämmelser om för— säljning av förverkad egendom och hittegods. Departementspromemo- rian innehåller förslag till ändring i bl. &. BrB, rättegångsbalken (RB), lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken (RP), lagen (1958: 274) om rätt till jakt och lagen (1960: 418) om straff för varu- smuggling. Vidare föreslås i promemorian en särskild lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods. Förslagen torde få fogas till stats- rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Västra Sve- rige, rikspolisstyrelsen (RPS), statskontoret, generaltullstyrelsen, RRV, råksskattcverlwt (RSV), FFV, länsstyrelsen i Östergötlands län, länssty- relsen i Kopparbergs län, Föreningen Sveriges kronofogdar, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges tingsrättsdom-are, Förening- en Sveriges åklagare och Sveriges advokatsamfund. RÅ har bifogat ytt- randen från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt läns-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 124 17

åklagarna i Hallands, Kopparbergs och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har avgivit sitt yttrande efter hörande av polissty- relsen i Falu polisdistrikt.

2.2. Nuvarande ordning

Enligt bestämmelserna i 36 kap. l & BrB kan utbyte av brott enligt BrB, som inte motsvaras av skada för enskild, förklaras förverkat. Här- av följer motsättningsvis att egendom som avhänts enskild person ge- nom brott inte kan förklaras förverkad.

Egendom som uppenbarligen avhänts någon genom brott och som anträffas hos en för brottet misstänkt person torde emellertid som re- gel omhändertas av polisen och i många fall blir sådan egendom även föremål för beslag. Finns känd ägare, återlämnas egendomen snarast, såvida den inte behövs som bevis. eller behöver bli föremål för någon speciell undersökning, t.ex. kriminalteknisk undersökning. Be-

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 1.24 . 13

slaget hävs och egendomen återlämnas till ägaren så snart den inte längre behövs för utredning eller rättegång. —— Det kan måhända ifrå- gasättas om egendom med känd ägare över huvud taget skall tas i bc- slag. I kommentaren till rättegångsbalken (Gärde s. 369) uttalas emel- lertid att det här inte är fråga om- beslag i egentlig mening utan att det kan anses som en ordningsfråga att polisen tar hand om egendomen och lämnar ut den till ägaren.

Den egendom som vållar problem i detta sammanhang är den som uppenbarligen avhänts någon genom brott men som man av skilda an— ledningar inte kan härleda till rätt ägare. I vissa fall inträffar det emel- lertid också att en känd ägare uttryckligen förklarar att han inte vill ha tillbaka egendomen eller få ersättning för dess värde.

1 fall då polisen i samband med en utredning om brott tagit hand om stöldgods som det senare visar sig att man inte kan återställa till dess rätta ägare torde man på många håll behandla denna egendom som hittegods. Detta innebär att godset efter längre eller kortare tid säljs och att köpeskillingen tillfaller statsverket.

På andra håll åter anser man att lagen om hittegods inte är tillämp- lig på gods som tagits om band från en misstänkt gärningsman under en brottsutredning. Om den brottslige sedermera gör anspråk på god- set, anser man sig sålunda inte kunna motsätta sig att han får det till- baka.

Någon enhetlig praxis på detta område finns således inte. Åklagare och polis ställs här allt oftare inför svårlösta problem.

2.3. Tidigare behandling av frågan

Frågan om förverkande av vinning på grund av brott behandlades i betänkandet (SOU 1960: 28) Förverkande på grund av brott.1 I betän- kandet föreslogs inte någon ändring i då gällande bestämmelser såvitt de innebar att förverkande av vinning inte kunde ske om vinningen motsvarades av skada för enskild.

I sina remissyttranden över betänkandet tog stadsfogden i Uppsala och stadsfogden i Halmstad upp frågan huruvida målsägandeanspråk bör hindra vinningsförverkande. Båda framhöll därvid, att det av kri- minalpolitiska skäl är angeläget att se till att en gärningsman inte får obehörig vinning av brott. Enligt deras mening borde därför förverkan- de av vinning inte underlåtas enbart av den anledningen att vinningen motsvaras av enskilt anspråk. I övriga nordiska länder hindrar inte före- komsten av målsägande att förverkande sker. Starka skäl talar enligt dessa remissinstansers mening för att svensk rätt ändras så att man på denna punkt når nordisk överensstämmelse.

Den nordiska straffrättskommittén tillsattes år 1960. Dess första upp-

' Utredningsman professorn Hans Thomstedt.

• Sida 14
•  Original

Prop. "1974: "124 14

gift blev att behandla frågan om möjligheten att i de nordiska länderna nå fram till enhetliga regler om förverkande. Det gemensamma betän- kandet om konfiskation” innehåller en redovisning av de principer som enligt kommitténs uppfattning bör vara vägledande för den framtida nordiska lagstiftningen på detta område. Utgångspunkten för kommit- téns ställningstagandcn i denna del var de lagutkast som då förelåg från dansk, norsk och svensk sida.

Angående förverkande av utbyte sägs följande. Det rådde enighet om att lagen bör ge tillgång till helt eller delvis förverkande av en straffbar handlings utbyte eller av ett däremot sva- rande belopp. Från norsk sida hade man den uppfattningen att uttryc— ket ”vinning" borde föredras framför ”utbyte”, därför att det klarare pekade på att det var fråga om nettoutbytet. I det svenska utkastet ta- lades ävcn om ”vinning".

När en person haft ett ekonomiskt utbyte av ett brott grundar detta ofta ersättningskrav från målsäganden. I gällande rätt och de utkast som kommittén behandlade visade det sig att det fanns två olika stånd- punkter i de nordiska länderna. Den svenska avvek från den ordning man hade gått in för i dansk, finsk och norsk rätt.

Skillnaden bestod i att man i det svenska lagutkastet begränsade konfiskation av utbyte till ”vinning som ej motsvaras av skada för en- skild”. Konfiskation av utbyte var således utesluten om en person led ekonomisk skada genom brottet, även om den skadelidande inte gjort gällande ersättningsanspråk och t.o.m. om man inte visste vem den skadelidande var. En sådan begränsning gjordes inte i de danska och norska utkasten och fanns inte i finsk rätt.

Det förelåg ingen skillnad mellan dessa båda ståndpunkter för de fall där gärningsmannen vid tidpunkten för domen redan betalat ersättning till målsäganden eller där ersättningsanspråk framställdes i brottmåls- processen. Enligt den danska ståndpunkten hade sådan ersättning tagit bort eller reducerat ”utbytet” av brottet och man kunde därför inte kon- fiskera ett belopp som erlagts eller tillerkänts som ersättning. Det resul- tat, som i svensk rätt följde av en uttrycklig lagregel, uppnåddes enligt det danska utkastet genom en riktig tolkning av begreppet ”udbytte”. Om den skadelidande accepterat en reducerad ersättning, kunde man dock efter det danska utkastet _ i motsats till 'det svenska —— konfis- kera det överskjutande belopp som vunnits genom brottet.

Skillnad uppstod emellertid i de fall där det inte under brottmåls- processen framställdes ersättningskrav, t.ex. därför att målsägandens identitet inte var känd eller därför att han inte önskade ersättning eller ännu inte hade tagit ställning till ersättningsfrågan. Enligt den danska

= Betänkandet avgavs år 1963. Det finns bl. a. redovisat som bilaga till danska straffelovrädets betaenkning nr 355/1964 och instilling fra norske stratfelovrådet om inndragning på grunn av straff bare handlingcr, avgitt 11 mars 1970.

• Sida 15
•  Original

i'rop. 1974: 124 15

ståndpunkten borde man i sådana fall kuniiaqkonfiskera utbytet. Moti- veringen härför var att urbyteskonfislgation syftade till att avlägsna en orättmätig vinst, därför att det var stötande och kanske också från pre- ventiva synpunkter betänkligt att låta lagöverträdaren behålla den. Kon- fiskationen tjänade inte endast ett straffrättsligt syfte. Den stärkte också ställningen för målsägande som lidit skada genom brottet, nämligen om man genomförde den principen att det konfiskerade användes för att gottgöra en målsägande, som framställde krav senare.

Från svensk sida framhölls, att man måste hålla fast vid regeln att vinning av brott som motsvaras av skada för enskild inte kan förklaras förverkad. Man hade i och för sig sympati för den ståndpunkten att olovlig vinning alltid borde kunna konfiskeras. Men man antog att den svenska regeln hittills hade fungerat tillfredsställande och att det inte var av väsentligt intresse att få möjlighet till konfiskation i de aktuella fallen. Detta gällde både i fall då den skadelidande uttryckligen hade avstått från ersättningskrav och då han kunde tänkas framställa sådana krav först vid en senare tidpunkt.

Det rådde enighet i kommittén att den skillnad som förelåg mellan rättssystemen inte hade hågen större praktisk betydelse. I de fall där den ersättningsberättigade inte gjorde sitt krav gällande på egen hand eller genom åklagarmyndighetcn fanns det sålunda sällan något att hämta hos gärningsmannen.

På grundval av betänkandet (SOU 1960: 28) Förverkande på grund av brott föreslogs i prop. 1968: 79 ändringar i BrB:s regler om för- verkande av egendom. Syftet med ändringarna var främst att moderni- sera reglerna om förverkande men även att nå större likformighet inom Norden.

Enligt den ändrade lydelsen av 36 kap. 1 & BrB skall utbyte av brott som inte motsvaras av skada för enskild förverkas, om det inte är up- penbart obilligt. Detsamma gäller förlag för brott eller dess värde un- der vissa omständigheter. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1968 (SFS 1968: 165).

Departementschefen redovisade i propositionen (s. 46—47) uppfatt— ningarna inom den nordiska straffrättskommittén och anförde att, som kommittén framhållit, de inom kommittén diskuterade systemen i prak- tiken torde leda till i stort sett samma resultat. Den gällande svenska ordningen med förbud mot vinningsförverkande, när målsägandean— språk hade framställts eller kunde framställas, gällde sedan år 1948 och hade veterligen inte medfört några otillfredsställande konsekvenser. Departemenlschefen ansåg därför att det i denna del inte fanns skäl att frångå gällande ordning.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 124 15

2.4. Departementspromemorian

I promemorian konstateras, att den senaste tidens utveckling visat att det finns ett praktiskt behov av särskilda regler som anger hur man skall förfara med egendom som åtkommits genom brott och som an- tingen saknar känd ägare eller beträffande vilken ägaren förklarat att han inte önskar få tillbaka egendomen. Som tidigare anförts kan be- stämmelserna i 36 kap. 1 & BrB inte tillämpas på sådan egendom, efter— som utbytet av brottet i dessa fall motsvaras av skada för enskild. Ej heller bestämmelserna i lagen (1938: 121) om hittegods torde vara di- rekt tillämpliga. Enligt promemorian kan det emellertid inte anses rim— ligt att en person som kommit i besittning av egendom genom brott får behålla egendomen enbart därför att ägaren inte är känd.

En lämplig lösning på förevarande problem är enligt promemorian att utvidga BrB:s regler om förverkande till att omfatta även utbyte av brott som motsvarar skada för enskild. En sådan utvidgning bör dock enligt promemorian begränsas till att avse enbart egendom till vilken ägaren inte är känd. För att nå önskvärt resultat föreslås emellertid vi- dare i promemorian att förverkande i sådant fall inte bara skall kunna ske vid brott enligt BrB utan även när det är fråga om utbyte som upp- kommit genom överträdelse av annan författning. För att täcka de s.k. tjuvgömmefallen, dvs. fall då man påträffar egendom som uppen- barligen härrör från brott men där varken gärningsmannen eller måls- äganden är känd, bör enligt promemorian den nya bestämmelsen även utformas så att förverkande kan ske också i fall då känd motpart sak- nas.

I departementspromemorian föreslås sålunda att förverkande skall kunna ske om målsäganden är okänd. I anslutning därtill konstateras emellertid att man i så fall på något sätt måste se till att den okände målsägandens intressen tillvaratas. I de fall då förundersökningen mås- te bedrivas mycket snabbt, exempelvis i mål mot häktad, räcker ofta inte polisens resurser till att på den begränsade tid som står till buds såväl få fram den utredning som behövs för lagföringen som att söka efter okända målsägande. Eftersom hela målet bör avgöras i ett sam- manhang, innebär detta att egendomen kan komma att förverkas, trots att det är tänkbart att äganderättsförhållandena skulle kunnat utredas, om mera tid hade kunnat användas för detta ändamål. Det kan inte anses tillfredsställande att den föreslagna utvidgningen av bestämmel- serna om förverkande leder till sådana resultat. I departementsprome- morian föreslås därför en reglering som innebär i huvudsak följande. Under minst sex månader efter det egendomen förklarats förverkad skall den förvaras hos polisen som under denna tid i görligaste mån skall söka få rätt på egendomens ägare. Efter utgången av denna tid skall polismyndigheten låta kungöra att det finns egendom som åtkomrnits

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 124 17

genom brott men som saknar ägare. I kungörelsen skall om möjligt läm- nas uppgift om var egendomen kan vara tillgripen samt beskrivning av egendomen. Beskrivningen bör inte vara alltför fullständig, eftersom polismyndigheten måste kunna pröva om en person som anmäler sig som ägare verkligen är rätt ägare och speciella kännetecken hos egen- domen då kan vara av betydelse vid denna bedömning. I kungörelsen skall vidare anges att den som gör anspråk på egendomen skall an- mäla detta inom viss tid, förslagsvis en månad. Om någon ägare inte anmält sig inom denna tid, skall egendomen försäljas på samma sätt som annan förverkad egendom.

Om egendomen är av sådan beskaffenhet att den inte kan vårdas utan fara för försämring eller vården av den skulle bli alltför kostsam eller särskilda skäl eljest föreligger skall den tidigare nämnda regeln om att egendomen skall vårdas av polismyndigheten under sex månader inte utgöra hinder mot en omedelbar försäljning av godset. En sådan ordning står i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om hittegods en- ligt 2 å andra stycket lagen om hittegods.

Enligt promemorian bör man även införa en ordning som innebär att ägare som gör anspråk på egendomen först sedan den sålts i all- mänhet kommer att hållas skadeslös för sin förlust. Det påpekas därvid att det mycket väl kan hända att en person upptäcker sin förlust först lång tid efter brottet. Ett tillgreppsbrott kan exempelvis ha förövats i lokaler som ägaren sällan besöker eller ägaren kan långa tider vistas på annan ort än den där han förvarar egendom. I sådana fall bör äga— ren vara berättigad till ersättning för egendom som sålts. En förutsätt- ning för ersättning bör dock enligt promemorian vara att ägaren kan lämna en rimlig förklaring till att han inte tidigare anmält sin förlust. Om han underlåtit att anmäla till polisen att han förlorat egendomen eller, sedan han fått kännedom om att polisen har egendomen om hand, underlåtit att vidta några åtgärder för att återfå den bör han lika li- tet som den som underlåter att hämta hittegods som tillhör honom och som omhändertagits av polisen vara berättigad till någon ersättning.

I de fall då ersättning för såld egendom skall utgå till den förutva- rande ägaren bör den enligt promemorian normalt motsvara försälj- ningspriset för egendomen. För den händelse något fel skett i hand- läggningen av ärendet bör ersättningen dock kunna bestämmas enligt de för skadestånd gällande bestämmelserna. Vidare förordas i prome- morian att eventuella ersättningar för såld egendom skall utbetalas av staten eftersom intäkterna från försäljning av förverkad egendom som regel tillfaller statsverket.

Beträffande förfarandet för att få ut ersättning föreslås i promemo- rian att ansökan därom skall inges till RPS som därefter skall ombesör- ja den utredning i ärendet som behövs för en bedömning av ersätt- ningsanspråket. När denna utredning är klar skall enligt förslaget hand-

2 Riksdagen 1974. ] mm]. Nr 124

• Sida 18
•  Original

18

lingarna i ärendet överlämnas till lli som, i likhet med vad som gäller beträffande skadestånd på grund av statlig verksamhet, skall pröva fr:":- gan huruvida ersättning skall utbetalas eller ej och om storleken av denna.

Det har tidigare nämnts att det ibland förekommer att målsäganden förklarar att han avstår från den egendom som frånhänts honom ge- nom brott. I. sådant fall bör det enligt promemorian inte kunna komma. i fråga att förverka egendomen. Det bedöms dock vara av värde om polismyndigheten även i ett sådant fall får möjlighet att försälja den aktuella egendomen. Mot bakgrund härav föreslås i denna del en ord- ning som innebär att egendomen får avyttras på motsvarande sätt som skall gälla för förverkad egendom. Den grundläggande förutsättningen för en försäljning bör dock vara att målsägaren uttryckligen avstår från egendomen, exempelvis genom en skriftlig förklaring därom. Vidare krävs en utredning som klargör att annan inte har någon rätt till egen- domen i fråga, exempelvis ett försäkringsbolag som utbetalat ersättning på grund av brottet. Den tidigare nämnda skriftliga förklaringen bör därför även omfatta en förklaring att annan inte har någon rätt till den egendom som avstås. I allmänhet bör en sådan förklaring godtas som tillräcklig utredning på denna punkt. Fram till den tidpunkt då egen- domen överlämnas till försäljning eller åtgärd eljest vidtas för egendo- mens försäljning bör dock ägaren, trots att han tidigare avstått från egendomen, ha möjlighet att ångra sig och få tillbaka sin egendom.

Det konstateras i promemorian att ett genomförande av det tidi- gare förordade förfarandet med avseende på viss förverkad egendom får till följd att utbyte av brott kommer att behandlas olika beroende på om det motsvaras av skada för enskild eller ej. Av den anledningen bör det framgå av en dom, som innehåller beslut om förverkande en- ligt BrB:s regler, huruvida beslutet avser det ena eller andra slaget av utbyte. I promemorian föreslås därför att i 36 kap. BrB införs en ny paragraf, 1 a 5, som reglerar förverkande av egendom som motsvaras av skada för enskild. På så sätt kommer det alltid av det åberopade lag— rummet att direkt framgå om det är fråga om egendom som får för- säljas så snart beslutet vunnit laga kraft eller om det särskilda förfa- randet skall tillämpas.

Ett annat problem som blir aktuellt i detta sammanhang är frågan mot vem talan om förverkande av sådan egendom som avses med den föreslagna nya bestämmelsen skall riktas.

I 36 kap. 4 '5 första stycket BrB finns bestämmelser som anger hos vem förverkande enligt nu gällande regler får ske. Av dessa bestäm- melser framgår att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller an- nan som har medverkat till brottet. Förverkande kan således i princip alltid ske hos den brottslige. Vinning får dock inte förverkas hos annan än den som har gjort vinningen. Förverkande kan också ske hos den i

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 124 19

vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var. Bland de subjekt hos vilka förverkande kan ske med stöd av denna bestämmelse kan nämnas bolag och andra juridiska personer. Förverkande kan slut- ligen ske hos den som efter brottet har förvärvat egendomen på grund av giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med brottet. För att förverkande skall kunna ske hos gärningsmannen, annan med— verkande eller den i vars ställe dessa var fordras emellertid enligt pa- ragrafens andra stycke att egendomen inte tillhörde annan person.

Det konstateras i promemorian att om inte annat sägs blir bestäm- melserna i 36 kap. 4 & BrB tillämpliga även på de fall som avses i den föreslagna 1 a &. En sådan ordning är emellertid inte önskvärd eftersom den skulle medföra en onödig begränsning av möjligheterna att använ- da sig av den föreslagna nya bestämmelsen. Av den anledningen för- ordas i promemorian att i 36 kap. 4 & BrB införs en föreskrift som anger att där angivna regler inte skall äga tillämpning vid förverkande enligt 1 a 5.

Den ordning som sålunda föreslagits i fråga om förverkande av gods som uppenbarligen åtkommits genom brott och där ägaren är okänd ger enligt promemorian anledning även till vissa överväganden och förslag i - processuellt hänseende.

Talan om egendoms förverkande eller därmed jämförlig rättsverkan förs i allmänhet i samband med åtal, och vanligen riktar sig en sådan talan endast mot den tilltalade. Några särskilda bestämmelser angående rättegången i sådant fall har inte ansetts vara erforderliga. I den mån talan hänför sig till den särskilda rättsverkan gäller i tillämpliga delar samma regler som beträffande åtalet i övrigt (jfr processlagberedningen, SOU 1944: 10 s. 64).

För vissa andra fall då förverkande av egendom kommer i fråga har emellertid särskilda processregler ansetts behövliga. Om fråga om egen- doms förverkande till det allmänna eller annan särskild rättsverkan av brott angår någon som inte är tilltalad, skall talan därom föras mot ho- nom. För sådan talan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i RB om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än bö- ter. Detta framgår av 17 5 första stycket lagen (1946: 804) om införan— de av nya rättegångsbalken (RP). Har den aktuella egendomen tagits i beslag och är ägaren inte känd eller har han eller annan, mot vilken talan förs, inte känt hemvist inom riket eller kan delgivning inte ske här i landet, äger enligt andra stycket i paragrafen rätten utfärda stäm- ning på honom att svara i målet vid påföljd att egendomen eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall delges genom kungörelsedelgiv- ning. Uppgår värdet av den beslagtagna egendomen uppenbart inte till 100 kr., får delgivningen ske genom att stämningen anslås på rättens

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 124 30

kansli. Uteblir svaranden. skall egendomen förklaras förverkad. om det inte framgår av omständigheterna att talan därom är ogrundad.

[ promemorian konstateras att det i nu avsedda fall är fråga om egendom som tillhör någon okänd person som inte är tilltalad men som givetvis ändå berörs av frågan om förverkande av egendomen. Un- der sådant förhållande blir de processuella reglerna i 17 & RP i och för sig tillämpliga på förverkandetalan som förs med stöd av de föreslag— na bestämmelserna i 36 kap. 1 a & BrB. Om sådan talan emellertid förs mot viss person, bör enligt promemorian uppenbarligen bestämmelsen i 17 % RP inte gälla. Talan bör då i stället kunna ske i samma ordning som normalt gäller vid förverkande. dvs. samma regler skall i tillämp- liga delar gälla som beträffande åtalet i övrigt. I promemorian förordas därför att 17 & RP sätts ur kraft för dessa fall.

[ promemorian konstateras vidare att det kan förekomma att talan inte kan föras mot viss person i nu angiven ordning, exempelvis då egendomen anträffats i en s.k. tjuvgömma. I sådana fall bör enligt pro- memorian förverkandetalan ske i den ordning som anges i 17 & RP.

I departementspromemorian behandlas även frågan om en eventuell höjning av den i 17 å andra stycket RP angivna värdegränsen på 100 kr., som har betydelse för frågan hur delgivningen skall ske. Det konstate- ras därvid att det under hand anmärkts till justitiedepartementet att denna gräns numera är alltför låg. Beloppet har gällt alltsedan RB träd- de i kraft år 1948 och en motsvarande värdegräns fanns f.ö. redan i 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin (18 å).

Enligt 17 & delgivningslagen (1970:428) skall kungörelsedelgivning ske genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på plats. som myndigheten bestämmer och genom att meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införs i lämplig tid- ning inom sju dagar från beslut om kungörelsedelgivning. Om införan- det i tidning uppenbarligen är meningslöst, får meddelandet i stället anslås i myndighetens lokal inom samma tid.

Om den i promemorian föreslagna ändringen i 17 & RP genomförs, kommer enligt promemorian i fortsättningen förverkandetalan med stöd av detta lagrum att ske såväl i fall då det finns anledning att anta att den senaste innehavaren av godset i praktiken aldrig kommer att höra av sig, eftersom det då skulle komma att visa sig att han begått brott —— sålunda i huvudsak de fall som lagrummet f. n. omfattar — som då det verkligen finns anledning räkna med att en delgivning kan få av- sedd effekt, nämligen om den når den okände. rätte ägaren, vilken ju i regel inte kan misstänkas för något brottsligt förfarande.

Enligt promemorian är det i det förstnämnda fallet som regel uppen- bart meningslöst att införa kungörelsen i tidning, och man kunde där- för överväga att för dessa fall låta den nyss återgivna bestämmelsen i

• Sida 21
•  Original

Prop. 1974: 124 21

17 % delgivningslagen ensam gälla. Eftersom det enligt promemorian emellertid inte är helt uteslutet att publiciteten i en tidning ibland kan medföra att ägaren kommer att ge sig till känna och då de i promemo- rian föreslagna nya bestämmelserna om förverkande i varje fall förut- sätter att den rätte ägaren i skälig utsträckning skall få möjlighet att bevaka sina intressen i samband med en talan om egendomens förver- kande anses det i promemorian inte lämpligt att föreslå annan ändring i berörda bestämmelser i 17 & RP än att den nuvarande värdegränsen höjs. Härför talar enligt promemorian inte bara utvecklingen i fråga om penningvärdet sedan 1940—talet utan även de regler som enligt vad som tidigare angetts bör gälla till skydd för ägarens rätt i samband med försäljning av egendom som förverkats med stöd av de nya bc- stämmelserna. Sedan den fastställda tiden för förvaring av sådan egen- dom gått till ända, skall polismyndigheten sålunda enligt promemorie- förslaget kungöra förhållandet och beskriva egendomen med uppgift om var den har tillgripits, om det är känt, eller om annan omständig- het av betydelse för identifiering av egendomen. Ger ägaren sig till känna skall han kunna få tillbaka egendomen, om han gör anspråk på den. Om egendomen då redan har sålts, skall han i allmänhet kunna få ersättning för den.

I promemorian förordas därför en relativt kraftig höjning av ifråga— varande värdegräns i 17 & RP. Som en lämplig sådan gräns föreslås 1000 kr. Om värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej uppgår till detta belopp, bör enligt promemorian delgivning sålunda få ske genom att stämningen endast anslås på rättens kansli.

Departementspromemorian tar i detta sammanhang även upp vissa närliggande frågor om beslag.

Av 27 kap. 7 & RB framgår att rätten i de fall den själv förordnar om beslag i fall då åtal inte redan har väckts, skall utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än som fin- nes oundgängligen behövligt. I annat fall skall åtal väckas inom en må- nad sedan beslaget vcrkställdes. Är tiden otillräcklig får rätten medge förlängning av den, om framställning därom görs före tidens utgång.

I promemorian konstateras att i de fall som avses med den före- slagna nya bestämmelsen i 36 kap. 1 a % BrB torde beslag regelmässigt inte komma att ske efter förordnande av rätten. Åklagaren torde därför på grund av bestämmelsen i 27 kap. 7 & RB bli skyldig att väcka talan inom en månad från det beslaget verkställdes och om detta inte kan ske, måste åklagaren begära förlängning av tiden för talan.

I departementspromemorian erinras i detta sammanhang om att det inom specialstraffrätten har införts bestämmelser, som i vid omfattning sätter ifrågavarande tidsfrister i 27 kap. 7 5 RB ur kraft. Som exempel på sådan lagstiftning nämns 2 ä 2 lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., 16 å andra stycket varusmugglingslagcn

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 124 33 (1960: 418), 7 % narkotikastrafflagen (1968: 64) och 18 & förordningen (1972: 820) om skatt på spel.

Vidare anförs i promemorian att det vid olika tillfällen påtalats att enmånadsregeln i 27 kap. 7 % RB vållar polis, åklagare och domstolar" ett omfattande administrativt arbete och att det med den utveckling som har skett i fråga om arbetsbördan hos de rättsvårdande organen ofta inte är möjligt att hålla den aktuella tiden, varför framställningar till rätten om förlängning av åtalstiden är mycket vanligt förekomman- de. Enligt promemorian rör det sig i dessa fall i allmänhet om gods av mindre värde. Det vanligast nämnda exemplet i detta sammanhang är tillbehör som beslagtagits från trimmade mopeder. Vidare leder enligt promemorian enmånadsregeln till att särskilda rutiner måste tillämpas för att tiden inte skall försittas.

I promemorian betonas vidare att det finns en omfattande reglering som syftar till att stärka rättsskyddet för den som drabbas av ett beslag. Av dessa föreskrifter framgår till en början att den som drabbas av beslag på begäran skall få ett bevis om beslaget. Har han inte varit när- varande vid beslaget skall han utan dröjsmål underrättas därom och hur det har förfarits med den beslagtagna egendomen. Om beslaget har verkställts utan rättens förordnande, har den som drabbats av beslaget rätt att begära att frågan prövas av rätten. Förhandling i beslagsfrågan skall enligt huvudregeln i så fall ske sist på fjärde dagen efter det be— gäran om prövning har inkommit.

Enligt promemorian skulle det mot bakgrund av vad som nu anförts kunna övervägas att slopa den nuvarande enmånadsgränsen i 27 kap. 7 & RB. En sådan åtgärd skulle stämma överens med rättsutvecklingen inom specialstraffrätten. Emellertid kan det enligt promemorian finnas skäl att åtminstone tills vidare bibehålla en bestämd tidsgräns för fall där större värden står på spel eller beslaget är av större omfattning.

Enligt promemorian synes det således lämpligt att i samband med nu övervägda och föreslagna lagstiftning på straff— och processrättens om— råde införa en särskild värdegräns för tillämpningen av enmånadsregeln. Denna gräns föreslås bli så hög att de tillämpade myndigheterna inte i alltför stor utsträckning behöver göra noggranna och därmed arbets- krävande värderingar. Som en lämplig gräns förordas det belopp, som har föreslagits i fråga om ändringen av 17 & RP, nämligen 1 000 kr. Med en sådan utformning torde enligt promemorian enmånadsregeln i 27 kap. 7 & RB komma att omfatta endast de beslag, vid vilka det finns ett mera påtagligt intresse av en skyndsam handläggning.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 124 23

3.2. Förenade fabriksverken (FFV)

FFst överskottsförsäljningsorganisation (FFV/Ö) inrättades år 1960 inom FFV på förslag av dåvarande statens sakrevision.

Avsikten var att FFV/Ö försöksvis skulle försälja krigsmaktens över— taliga och kasserade tygmatericl, dvs. vapen, fordon, verktyg m.m., om inte annat överenskoms mellan FFV och vederbörande myndighet. FFV/Ö kunde även efter särskild överenskommelse sälja annan över— talig och kasserad materiel. Försäljningen skulle ske på provisionsba— sis.

Under försöksperioden prövade FFV/Ö olika försäljningsformer. Man kom därvid fram till att försäljning från fasta försäljningsställen till priser som fastställts efter sakkunnig värdering gav ett bättre eko— nomiskt utbyte än övriga typer av försäljning.

Därtill fann man att organisationen kunde utnyttjas mer ekonomiskt, om ytterligare varugrupper tillkom, som t. ex. intendenturmateriel, pro— dukter tillverkade vid statliga institutioner av social karaktär eller vid kriminalvårdsstyrelsens terapiavdelningar och övriga verkstäder samt materiel från kommunala myndigheter och institutioner.

I sin rapport till Kungl. Maj:t år 1963 över försöksverksamheten vid FFV/Ö föreslog FFV att försäljningen skulle utvidgas att omfatta även nyss nämnda artiklar och att verksamheten i övrigt skulle bedrivas efter tidigare fastställda principer.

År 1964 meddelade Kungl. Maj:t vissa. provisoriska bestämmelser i ämnet. De innebar i korthet att FFV/Ö:s verksamhet skulle omfatta all krigsmakten tillhörig övertalig eller kasserad materiel, om ej annat sär— skilt avtalades, samt att FFV efter särskilt avtal även kunde försälja materiel för annan statlig myndighet.

FFV skulle få betalt för sina kostnader samt få en affärsmässigt beräknad provision.

Dessa bestämmelser medförde en betydande utvidgning av överskotts— försäljningens verksamhet. Omsättningen ökade från 8,8 milj. kr. 1962/63 till 13,8 milj. kr. 1964/65.

I sin rapport över verksamheten år 1965 konstaterade FFV att ifråga— varande försäljning lämpligen borde fortsätta enligt de riktlinjer som tidigare gällt. Det påpekades emellertid samtidigt att det i vissa fall skulle vara rationellt om FFV efter särskild överenskommelse kunde få överta materiel i fast räkning.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1974: 124 29

Några ytterligare direktiv för verksamheten har emellertid inte ut- färdats av Kungl. Maj:t. Verksamheten har därför drivits vidare enligt tidigare redovisade principer.

Försäljningen bedrivs i dag i huvudsak från fasta försäljningsställen i Solna (huvudförsäljningsställe), Göteborg, Sundsvall, Kävlinge och Arboga. Under år 1970 har dessutom ett provisoriskt försäljningsställe inrättats i Luleå.

FFV/Özs verksamhet är uppdelad på sju försäljningsavdelningar, nämligen för fordon (civila och militära), maskiner (verktygsmaskiner och annan verkstadsutrustning, entreprenadmaskiner och motorer), möb- ler inkl. kontorsutrustning, skrot, byggnader (främst fritidsstugor och cementvaror), diverse materiel samt för export.

Huvuddelen av varorna säljs i kommission, varvid FFV/Ö:s provi- sionssatser varierar från 3 procent för skrot till 24 procent för möbler och diverse materiel. Nytillverkade produkter köper FFV/Ö dock till största delen i fast räkning. I och med att dessa produkters andel av omsättningen ökat, har köpen i fast räkning vuxit förhållandevis snabbt under senare tid.

Omsättningen inom överskottsförsäljningen har ökat starkt. Från 13,8 milj. kr. 1964/65 till 34,2 milj. kr. 1969/70 och 43,0 milj. kr. 1970/71 i löpande priser. För de närmast kommande åren förväntas omsättningen fortsätta att stiga.

Den 9 januari 1970 föreslog en av FFV tillsatt utredningsgrupp att verksamheten med överskottsförsäljningen skall överföras till ett sär- skilt aktiebolag. Något beslut därom har ännu inte fattats.

En utredning rörande FFV:s framtida verksamhetsinriktning m. m. har tillsatts år 1972 (l 1972: 02). I direktiven till utredningen anförs bl. a. följande.

FFV har i anslagsframställningen för budgetåret 1972/73 tagit upp frågan om verksamhetsformen. FFV har därvid framhållit att den nu- varande formen som affärsdrivande verk har uppenbara nackdelar i för- hållande till aktiebolagsformen. Det gäller såväl möjligheter till resul- tatutjämning och självfinansiering som möjligheter till snabbt besluts- fattande. FFV finner det angeläget att frågan om en ny företagsform snarast prövas.

De sakkunniga bör överväga lämplig företagsform för FFV. Kon- sekvenserna av att hela FFV eller delar av verket drivs som aktiebolag bör jämföras med konsekvenserna av ett bibehållande av nuvarande verksamhetsform. Om de sakkunniga förordar det senare alternativet. bör förslag lämnas rörande de ändringar som kan behöva genomföras i fråga om FFV:s ekonomiska och administrativa befogenheter.

Sedan de sakkunniga tagit ställning till FFV:s framtida verksamhets- inriktning bör de upprätta förslag till mål för FFV.

Om de sakkunniga förordar att FFV även fortsättningsvis skall vara ett affärsverk, bör förslag framläggas om erforderliga ändringar i FFV:s instruktion. De sakkunniga bör därvid också lämna förslag rörande huvuddragen i lämplig organisation för verket.

• Sida 30
•  Original

Prog. I 974: 124 30

3.3. Riltsrevisionsverkets förslag

i sin tidigare nämnda skrivelse till Kungl. Maj:t föreslår RRV att FFV anlitas för försäljning av förverkat gods och hittegods som har tillfallit kronan. FFV/Ö avses bli central uppsamlingsplats för sådan egendom. De lokala myndigheterna kan härigenom avlastas åtskilligt arbete och ansvaret för egendomens behandling överförs till den een— trala myndigheten. Lokal försäljning bör enligt RRV ifrågakomma cn- dast beträffande ömtåligt gods. Det konstateras vidare att FFV i ytt— rande till RRV har förklarat sig ha stort intresse av att i enlighet med förslaget överta försäljningen av förverkad egendom och hittegods. Nå— got formellt hinder mot en sådan ordning finns inte eftersom det av 2 & instruktionen (1965: 840) för förenade fabriksverken direkt framgår att FFV bl.a. har till uppgift att bedriva försäljning av staten tillhörig. övertalig och kasserad materiel, som myndighet överlämnar till FFV för försäljning.

[ sin promemoria motiverar RRV närmare förslaget att FFV bör om- händerha ifrågavarande försäljning. Därvid anförs i huvudsak följande. Statsverket har vid FFV en sakkunnig organisation för handhavandet och försäljningen av överbliven lös egendom. Denna försäljningsorgani- sation har behövliga transportmedel och lagerlokaler till sitt förfogande. En utsträckt användning av denna organisation kan förmodas leda till förenkling vid avyttringen av statsverket tillfallen lös egendom och med- föra lägre kostnader och större intäkter. Det torde sålunda vara lämp- ligt att gå vidare på den inslagna vägen med försäljning genom FFV/Ö. Hittills har försök endast gjorts beträffande hittegods i Stockholm men inget motsäger att ett utnyttjande av denna försäljningsform för samtliga myndigheters hittegods skulle vara till gagn för statsverket. Även be- träffande förverkad egendom bör FFV/Ö kunna överta försäljningen, så långt detta praktiskt låter sig göra. Förslaget omfattar också vapen, ammunition, gifter och annat gods, som får försäljas endast med iaktta- gande av särskilda bestämmelser. Bedömningen av vilket gods som läm— par sig för försäljning och vilka åtgärder som i övrigt skall vidtas med godset kommer då att helt överföras till FFV/Ö. Försäljning behöver givetvis inte äga rum, när egendomen på annat sätt kan komma stats- verket till godo. Redan nu överlämnas i stor utsträckning skjutvapen och ammunition till kronan. För FFV/Ö:s del synes ett åtagande av föreva- rande slag inte medföra några olägenheter. Tvärtom har det visat sig, att försäljningsställen med större och bredare sortiment är mera lönsamma än sådana som har endast ett begränsat antal varor.

Enligt förslaget skall FFV redovisa influtna medel direkt på inkomst- titel i riksstaten. Härigenom befrias de lokala myndigheterna och läns- styrelserna från medelsredovisningen.

En centralisering av försäljningen av förverkat gods och hittegods

• Sida 31
•  Original

t..:

Prop. 1974: !24

förutsätter enligt RRV ändringar i vissa av de' författningar som inne- håller särskilda försäljningsbestämmelser. RRV föreslår att dessa bestäm- melser ges en ny lydelse. Ändringarna går ut på att särskilda föreskrif- ter om försäljnings- eller annat förfaringssätt utesluts eller utbyts mot en hänvisning till att försäljning skall ske i den ordning som gäller för försäljning av staten tillhörig lös egendom. Gällande bestämmelser här— om finns i upphandlingskungörelsen. Vidare föreslås den ändringen i 9 & tillämpningskungörelsen 0938: 677) till hittegodslagen att RPS i stället för RRV skall meddela erforderliga föreskrifter om bokföring, förva— ring och redovisning av hittegodsmedel.

I RRst skrivelse anförs vidare att det i vissa författningar finns bc- stämmelser om förverkande som även innehåller särskilda föreskrifter om förfarandet med förverkad egendom. Även om sådana bestämmel- ser i och för sig kan synas överflödiga, om omhändertagandet av för- verkat gods centraliseras, föreslår RRV inte någon ändring i dessa efter- som de inte utgör något hinder mot att egendomen likväl övertas av FFV. Någon ändring ifrågasätts inte heller beträffande 41 & skogsvårds- lagen i vilken bestämmelse det anges att försäljning av förverkat virke skall ske genom åklagaren på offentlig auktion.

Beträffande redovisningen av förverkad egendom anför RRV att om försäljning och redovisning av influtna medel sker genom FFV, torde betryggande kontroll kunna ordnas på annat sätt än genom att uppgif- ter om den förverkade egendomen tas in i saköreslängden. Efter omorga— nisationen av polis- och åklagarväsendet bör sålunda tillfredsställande kontroll kunna ske internt inom de lokala myndigheterna under över- inseende av de centrala myndigheterna. Inspektion av de lokala myn- digheterna bör även omfatta kontroll av bokföring och redovisning av förverkat gods. Det bör vidare ankomma på den inspekterande myn- digheten att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter. RRV föreslår mot bakgrund härav en ändring i bötesindrivningsförordningen som går ut på att nuvarande bestämmelser om upptagande av förverkat gods i saköreslängd tas bort ur förordningen. I längden skall därefter —— i fråga om förverkande —— endast upptas värdeförverkande.

3.4. Departementspromemorian

3.4.1. Allmänt

Det konstateras i departementspromemorian att det nuvarande syste- met för försäljning av förverkad egendom som regel ger ett otillfreds— ställande ekonomiskt utbyte för statsverket. Intäkterna från försäljning- en är låga och det administrativa förfarandet tungrott och kostnads- krävande. Vid de offentliga auktioner där ifrågavarande egendom oftast säljs når man inte en tillräckligt stor kundkrets och auktionerna äger dessutom många gånger rum vid tidpunkter som inte är lämpliga från

• Sida 32
•  Original

Prop. 1974: 124 32

försäljningssynpunkt. Det är därför angeläget att skapa ett försäljnings— system som bl. a. innebär att man når en bredare köpkrets. Man torde därigenom kunna väsentligt öka försäljningsintäktema. Många myn— digheter är i dag inkopplade på förfarandet med försäljning av för- verkad egendom. En förenkling bör kunna ske utan att man eftersätter kraven på effektivitet och kontroll. Man bör sålunda kunna begränsa antalet myndigheter som handlägger ärenden av detta slag och rutiner- na bör kunna förenklas.

Enligt promemorian bör man som ett led i ett förenklat förfarande till en början fastslå vilken myndighet som skall vara ansvarig för försäljning eller annat förfarande med förverkad egendom. F.n. för- varas så gott som all sakförverkad egendom hos polismyndigheter. Eftersom någon ändring på denna punkt av praktiska skäl inte bedöms som möjlig, föreslås i promemorian att ansvaret för egendomen läggs på de lokala polismyndigheterna med RPS som ansvarig centralmyndighet. Undantag bör dock enligt promemorian göras för gods som faller inom tullens område. Förslaget innebär sålunda att kronofogdemyndigheterna avkopplas från handläggningen av sakförverkad egendom och att läns— styrelsernas verksamhet i detta sammanhang inskränks till vad som följer av länsstyrelsens ställning som högsta polismyndighet i länet.

3.4.2. Försäljning av förverkad egendom

En centralisering av försäljningen bedöms i promemorian som nöd— vändig för att kunna få större kundunderlag och högre priser för egendomen än som nu i allmänhet är fallet. Det torde därvid inte finnas något lämpligare ålternativ än att låta FFV ombesörja försäljningen. Genom sina försäljningsställen når nämligen FFV ett stort antal män— niskor och har dessutom möjligheter att dirigera varor till platser där efterfrågan är störst och priserna mest gynnsamma.

Det konstateras vidare i promemorian att FFV i dag är ett statligt verk men att frågan om dess framtida företagsform f.n. är föremål för utredning. Därest en ändring av företagsformen till aktiebolag skulle komma till stånd anses detta likväl inte hindra att FFV får fort- sätta att ha hand om försäljningen av förverkad egendom. En sådan ändring av den nuvarande formen för verksamheten föranleder dock enligt promemorian vissa överväganden.

FFV/Ö säljer i dag varor både i kommission och i fast räkning. Vid försäljning i kommission erhåller FFV/Ö en viss provision. Genom båda försäljningssätten tillförs statskassan de eventuella vinsterna. Vid en ändring av företagsformen till aktiebolag kommer vinsterna i stället att tillfalla det nya bolaget. Detta bör tas i beaktande vid valet av for— men för försäljning av förverkad egendom. I promemorian förordas en försäljning på provisionsbasis eftersom denna försäljningsform till—

• Sida 33
•  Original

Prop. 1974: 1.24 33

godoser ett ömsesidigt intresse att genom prissättning m.m. få så stora intäkter av försäljningsverksamhcten som möjligt.

I promemorian föreslås således som en huvudregel att försäljning av förverkad egendom skall ombesörjas genom FFV:s försorg och att för- säljning skall ske på provisionsbasis.

Vissa undantag från denna regel är dock ofrånkomliga. I en del fall kommer det exempelvis att vara stora avstånd mellan den plats där egendomen förvaras och FFV/Ö:s försäljningsställen.

Egendomen kan därför inte hämtas av FFV annat än i begränsad utsträckning och med långa tidsintervaller. Det kan då vara mera ra- tionellt att försäljningen sker i annan form än genom FFV. Särskilt gäller detta egendom som kan förstöras eller som eljest är underkastad förskämning. I dessa fall bör försäljningen ske på lämpligast sätt på den plats där egendomen förvaras. I promemorian uttalas att det torde vara svårt att generellt ange en viss försäljningsform för sådan egen- dom. Man måste handla efter förhållandena i det enskilda fallet även om vissa riktlinjer bör finnas. I promemorian föreslås att RPS får i uppdrag att utforma sådana riktlinjer. Det betonas emellertid att avvi- kelser från huvudregeln, som innebär att försäljningen skall ske ge- nom FFV, bör göras med stor försiktighet.

Det är av skilda orsaker inte möjligt att sälja all den egendom som tillfaller kronan på grund av förverkande till följd av brott. Viss egen- dom kan genom sin särskilda beskaffenhet inte användas i annat än brottsligt syfte och bör således redan av detta skäl inte säljas. Enligt promemorian bör det i princip ankomma på den polis- eller tullmyn- dighet som förvarar förverkad egendom att pröva huruvida sådant hin— der mot försäljning föreligger.

I många författningar finns särskilda bestämmelser som anger vilken myndighet som skall bestämma hur man skall förfara med förverkad egendom. Någon ändring av dessa regler behövs inte enligt promemo- rian cftersom de som regel har tillkommit för att myndighet med sär- skild fackkunskap skall svara för prövningen. Den prövning som en- ligt vad som tidigare föreslagits skall ankomma på polis- eller tullmyn- dighet bör därför enligt promemorian endast gälla i de fall, där det inte finns särskilda föreskrifter om prövningi annan ordning.

I promemorian konstateras att det inte torde vara rimligt att kräva att FFV skall inhämta tillstånd till försäljning av förverkad egendom från skilda myndigheter utan att denna prövning bör ha skett innan egendomen lämnas till FFV för försäljning. Den myndighet som för- varar förverkad egendom, som skall säljas, bör sålunda vara skyldig att svara för att den egendom som lämnas till FFV får säljas och att er- forderliga tillstånd har inhämtats. Detta skall dock enligt promemorian inte gälla sådan egendom, beträffande vilken det krävs speciella till—

3 Riksdagen 1974. ] .rnml. Nr 124

• Sida 34
•  Original

Prop. 1974: 124 34

stånd för förvärv, t. ex. i fråga om vapen. I de fallen åligger det själv- fallet FFV att kontrollera att egendomen säljs till behörig person.

I promemorian uttalas vidare att i de fall där viss egendom inte får säljas till andra än i lag eller författningar särskilt angivna torde inte några ekonomiska fördelar kunna nås genom en försäljning vid FFV. Den myndighet som förvarar godset bör därför ha rätt att i sådana fall själv försälja detta. Det föreslås att närmare föreskrifter härom lämnas av centralmyndigheten. Enligt promemorian torde det emeller- tid i många fall vara lämpligare att förstöra sådan egendom än att för- sälja den. I promemorian påpekas i detta sammanhang att RRV i förut nämnda skrivelse och'promemoria bl. a. tagit upp frågan om försäljning av beslagtagen sprit och därvid konstaterat att kostnaderna för ett sådant förfaringssätt ofta överstiger inkomsterna. Mot bakgrund härav föreslås i departementspromemorian att centralmyndigheten bör få ge erforderliga föreskrifter om handläggningen av sådana ärenden samt att det därvid bör vara tänkbart att väsentligt utvidga nuvarande möj- ligheter att förstöra egendom av ifrågavarande slag.

I promemorian framhålls slutligen att en del av det gods som kan komma att överlämnas till FFV för försäljning mycket väl kan tänkas vara av det slaget att man inte kan hitta någon köpare till det. Det föreslås därför att FFV för sådana fall får rätt att bestämma hur det skall förfaras med egendomen. I fall då FFV inte skall ombesörja för- säljningen bör motsvarande prövning göras av den som då i stället har ansvaret för försäljningen.

3.4.3. Försäljning av hittegods

Utöver den egendom som tillfaller statsverket på grund av förver- kande får statsverket varje år en stor mängd egendom genom be- stämmelserna i lagen om hittegods. Sådan egendom skall enligt före- skrift i 8 å kungörelsen med vissa föreskrifter rörande polismyndighets befattning med hittegods (hittegodskungörelsen) försäljas på offentlig auktion om det inte finns särskilda omständigheter som föranleder för- säljning på annat sätt. Redan i dag försäljs visst hittegods genom FFV:s försorg.

I promemorian framhålls att samma synpunkter som anförts be- träffande försäljning av förverkad egendom kan anläggas även i fråga om försäljning av hittegods. De fördelar som kan uppnås genom en en- hetlig och effektiv försäljningsform samt ett enkelt och enhetligt redo- visningssystem bör således enligt promemorian i full utsträckning tas till vara även vid försäljningen av hittegods. Mot bakgrund härav föreslås att den tidigare förordade nya ordningen för försäljning av förverkad egendom även skall göras tillämplig på hittegods.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 124 35

3.4.4. Redovisning och kontroll

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att samtliga sak- förverkanden f.n. tas upp i saköreslängder. I sin skrivelse har RRV föreslagit att dessa uppgifter i fortsättningen inte skall redovisas på detta sätt. Enligt verkets uppfattning bör nämligen en tillfredsställande kontroll kunna ske internt inom de olika lokala myndigheterna under överinseende av den centrala myndigheten. RRV har i denna fråga uttalat följande.

Det vill synas som om denna kontroll kan ordnas enklare men lika betryggande internt inom- polis- och åklagarmyndigheterna. Samtidigt med eller i anslutning till uppsättandet av bcslagsprotokoll torde er- forderliga registreringshandlingar kunna upprättas för redovisning och kontroll av dispositionen av det beslagtagna godset. Registreringen bör omfatta alla åtgärder som vidtages med godset, således även i före- kommande fall försäljning av exempelvis ömtåligt gods. I redovisningen bör också ingå stöldgods som icke kunnat återställas till ägaren, annat herrclöst gods, fallvilt m. m. i den mån sådant gods ej behandlas som hittegods. Influtna försäljningsmedel skulle i förekommande fall le- vereras direkt till länsstyrelsen eller rikspolisstyrelsen.

Det skulle åligga överordnad myndighet att vid inspektion m.m. utöva erforderlig granskning av verksamheten. Det må erinras att kon- trollen av redovisningen av statsverket tillfallet hittegods för närvarande är anordnad på detta sätt.

Utöver nu anförda synpunkter har verket inte närmare preciserat sitt förslag i denna del.

Såsom tidigare anförts har i promemorian föreslagits att kronofogde- myndigheterna skall helt avkopplas från den rutinmässiga handlägg- ningen av frågor som rör förverkad egendom. Det konstateras vidare i promemorian att den sakförverkade' egendomen _— med några få säll- synta undantag —- är tagen i beslag och i anledning därav som regel förvaras hos någon myndighet. Det finns därför enligt promemorian inte några bärande skäl för att behålla uppgifter om sakförverkanden i sak- öreslängden.

I promemorian framhålls emellertid att saköreslängden f.n. har en viss betydelse för redovisningen och kontrollen av sakförverkad egen- dom och att det av den anledningen i så fall blir nödvändigt att bygga upp ett nytt redovisnings- och kontrollsystem. Därvid synes det enligt promemorian vara lämpligt och ändamålsenligt att låta beslagsproto- kollen — såsom RRV föreslagit — ligga till grund för ett sådant system. Detta system föreslås utformat på följande sätt.

Vid samtliga beslag skall enligt 27 kap. 13 & RB föras protokoll vari bl. a. den beslagtagna egendomen noga skall beskrivas. Man har alltså här en handling som kan läggas till grund även för redovisning och kon- troll av sakförverkad egendom. Samtliga beslagsprotokoll inom ett po-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 124 36 lisdistrikt bör utgöra en beslagsliggare. När ett beslag sker, åsätts varje beslagtaget föremål ett nummer och i beslagsprotokollet antecknas detta nummer vid föremålet Detta nummer skall sedan följa föremålet hela tiden intill dess det slutligen beslutas vad som skall hända med föremålet. eventuellt ända tills föremålet säljs. I beslagsprotokollen, som behöver utformas på ett något annat sätt än i dag, antecknas sedan alla åtgär- der som sker med det beslagtagna föremålet, exempelvis om beslag fast- ställs eller hävs. Under förundersökningens gång sker fortlöpande an- teckningar om vad som händer med egendomen. De olika åtgärderna bör av utrymmesskäl lämpligen antecknas i kodform. När en förundersök- ning är avslutad eller beslut annars skall fattas i åtalsfrågan antecknas beslutet. Beslutar åklagare om förverkande antecknar han detta på be- slagsprotokollet. Ett exemplar därav sänds sedan till den polismyndighet som förvarar egendomen. Har förverkandet skett genom strafföreläg- gande antecknas i därför avsedd ruta att besked om godkännande skall lämnas till den polismyndighet som förvarar egendomen. Om polismyn- digheten får uppgift om godkännande av strafföreläggandet, vet man att förverkandebeslut vunnit laga kraft och kan besluta om hur man skall förfara med egendomen. Om ett strafföreläggande inte godkänns åter- ställs beslagsprotokollet till åklagaren. Beslut i åtalsfrågan antecknas då i protokollet.

Vid förverkande i samband med ordningsföreläggande bör enligt pro- memorian motsvarande regler gälla.

Den föreslagna lösningen kräver en viss underrättelseskyldighet från domstolarnas sida. Denna föreslås i promemorian utformad på följande sätt. Förs talan om förverkande vid domstol, sänds beslagsprotokollet till rätten. Beslutar rätten om förverkande och vinner beslutet laga kraft sänds underrättelse med uppgift om förverkandet till den polismyndig- het som förvarar egendomen. Om en underrätts beslut om förverkande överklagas, sänds protokollet vidare till överrätten. Det är sedan över- rätten som skall svara för att underrättelse expedieras till polismyndig- heten. Föreskrift härom bör tagas in i kungörelsen (1964: 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m.

Angående redovisningen av den beslagtagna egendomen anförs i pro- memorian vidare. Av de beslagsprotokoll som utgör beslagsliggare skall hela tiden kunna framgå vad som hänt med egendomen. Anteckningar om att egendomen förstörts, försålts och liknande skall därför göras på protokollen. När det är nödvändigt att upprätta särskilda handlingar som berör beslagtagna föremål, skall det från början åsatta numret hela ti- den följa föremålet. På detta sätt får man en säker identifiering av olika föremål. Man bör sträva efter att ha så få redovisningshandlingar som möjligt vid sidan av beslagsliggaren. Om egendom-lämnas till försälj- ning, krävs dock en ytterligare handling som kan ligga till grund för centralmyndighetens kontroll av att egendomen säljs och av försälj- ningspriset.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 124 37

Som tidigare antytts kan det förekommä att sakförverkad egendom varken är tagen i beslag eller förvaras hos någon myndighet. Domstol kan således i vissa om än mycket sällsynta fall besluta omsakförverkan- de utan föregående beslag. Enligt RB finns det även möjlighet att vid beslag låta egendomen bli kvar i innehavarens besittning. I de båda nu nämnda fallen krävs en verkställighetsåtgärd för att egendomen skall komma i myndighets besittning. Dessa verkställighetsåtgärder bör enligt departementspromemorian utföras av kronofogdemyndigheterna. När den polismyndighet som är ansvarig för sakförverkad egendom får be- sked om att egendom, som inte finns i myndighets besittning, förverkats, bör polismyndigheten sålunda hos kronofogden begära handräckning för att få ut egendomen.

Kronofogdemyndighetcn skall sedan verkställighet skett lämna egen- domen till den polismyndighet som begärt åtgärden. För kronofogde- myndighetcns del skall detta förfarande inte redovisas annat än som en vanlig handräckningsåtgärd. Det konstateras i promemorian att det i dessa fall kan vara svårt för domstolen att veta vilken polismyndighet som skall underrättas. I promemorian föreslås därför en ordning som innebär att underrättelsen skall sändas till rikspolisstyrelsen, som sedan kan vidarebefordra den till den polismyndighet som har att svara för ärendets fortsatta handläggning.

Det påpekas i promemorian att det förordade systemet med numre- ring av all egendom som tas i beslag i och för sig kan innebära ett visst merarbete för polisen. Det konstateras emellertid samtidigt att även om det f. 11. inte finns någon direkt skyldighet att numrera beslagtagen egen- dom torde likväl ett sådant förfaringssätt tillämpas vid stora beslag för att man därigenom skall kunna få en överblick och kontroll av besla- gen. Vidare konstateras att en obligatorisk numrering självfallet innebär att man får en bättre kontroll över beslagen och att identifieringen av godset underlättas. Merarbetet anses för övrigt inte vara av någon större betydelse. Av RB:s bestämmelser följer sålunda att man måste göra en noggrann beskrivning av beslagtagen egendom. Om man då även kräver att egendomen åsätts ett särskilt nummer torde detta som regel inte för- anleda annat än en obetydligt ökad arbetsinsats.

För att göra det föreslagna systemet så effektivt som möjligt förordas i promemorian att beslagsprotokollen utformas som blankettset med er- forderligt antal blanketter i varje set. Det påpekas i detta sammanhang att för den händelse blanketterna inte skulle räcka till bör man utan större svårighet kunna få fram kopior därav eftersom varje polisdistrikt numera torde ha utrustning för snabbkopiering.

Enligt vad som anförs i promemorian kan det sålunda förordade sy- stemet i och för sig modifieras på flera olika sätt. Det framhålls därvid att man givetvis kan överväga att införa ett system som är baserat på automatisk databehandling men att en sådan lösning synes kräva visst

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974; 124 38

programarbete och eventuellt även nya rutiner för utformningen av domar och strafförelägganden. Enligt promemorian skulle ett sådant system förmodligen bli mer effektivt ur kontrollsynpunkt men kostna- derna för detta kan bli alltför stora. I promemorian betonas att försälj- ningen av förverkad egendom inte inbringar alltför stora belopp årligen och att det därför är nödvändigt att i möjligaste mån söka pressa ned kostnaderna för förfarandet.

De medel som inflyter från försäljningen av förverkad egendom före- slås i promemorian bli redovisade till centralmyndigheten. Redovisningen skall ske dit oavsett vem som sålt egendomen. I de fall där en fördelning skall ske av köpeskillingen för viss vara bör enligt promemorian den 10- kala polismyndigheten underrätta centralmyndigheten härom varefter det får ankomma på oentralrnyndigheten att verkställa fördelningen. Vidare föreslås i promemorian att kontanta penningmedel inte tas upp i sak- öreslängd utan behandlas som annan förverkad lös egendom. Efter för- verkandebeslutet skall således kontanterna redovisas på samma sätt som från försäljning influtna medel.

Kontrollen över de lokala polismyndighetema bör enligt promemorian utövas av RPS i egenskap av centralmyndighet. Det framhålls dock i promemorian att även länsstyrelserna i sin egenskap av högsta polismyn— dighet kan utöva kontroll över hur förverkad egendom handhas.

3.4.5 .Tullmyndighets befattning med förverkad egendom

Enligt 24 5 lagen om varusmuggling kan talan om brott mot sådana författningar vars efterlevnad tullverket skall övervaka föras av befatt- ningshavare vid tullverket, om inte svårare straff än böter kan följa på brottet. Vissa tullåklagare har dock en mera vidsträckt åtalsrätt. Av dessa regler följer att varken polis eller allmän åklagare behöver vara inkopplad på ärenden angående förverkande på grund av brott mot be- stämmelser i ifrågavarande författningar. I dag redovisas dessa förver- kanden i saköreslängd men försäljning och redovisning av egendomen ombesörjs helt av generaltullstyrelsen.

I departementspromemorian föreslås inte någon annan ändring i an- givna regler än som följer av att uppgift om sakförverkande inte längre skall tas upp i saköreslängd samt beträffande varusmugglingslagen, som anger att förevarande myndighet får bestämma försäljningssättet. Efter- som generaltullstyrelsen svarar för hela förfarandet alltifrån beslag och förverkande fram till försäljningen, bör enligt promemorian denna myn- dighet få i uppdrag att utfärda de föreskrifter som kan bli erforderliga.

Det förekommer fall då frågan om åtal överlämnas till allmän åkla- gare men beslagtagen egendom likväl förvaras hos tullmyndighet. I dessa fall sker försäljning och redovisning på samma sätt som om hela ärendet behandlas av tjänstemän inom tullverket. Ej heller på denna punkt före- slås i promemorian någon ändring. Uppgift om sakförverkande skall

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 124 39

således lämnas till den tullmyndighet som forvarar egendomen i stället för polismyndighet vare sig beslutet meddelats av åklagare eller dom— stol.

4. Remissyttrandena

4.1 Förfarandet med visst stöldgods m. rn.

Samtliga remissinstanser med ett undantag tillstyrker i princip de- partementspromemorians förslag till ny lagstiftning om förverkande av stöldgods m.m. som saknar känd ägare eller lämnar förslaget utan er- inran i huvudsak.

I flera remissyttranden betonas angelägenheten av att den föreslagna lagändringen genomförs eftersom gällande ordning på detta område inte är ändamålsenlig. RPS uttalar att de föreslagna reglerna utan tve- kan fyller ett sedan länge känt behov varför de hälsas med tillfreds- ställelse. Liknande omdömen framförs av bl. a. JK, RÅ, statskontoret, RRV och Föreningen Sveriges polismästare.

En principiellt kritisk inställning till den i promemorian förordade lösningen av ifrågavarande problem redovisas av Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, som i och för sig hälsar syftet med lagändringen med tillfredsställelse men likväl anser den föreslagna lösningen mindre lämp- lig, eftersom det här enligt föreningens mening inte är fråga om för- verkande i egentlig mening. Föreningen ifrågasätter därför om inte en lösning i närmare anslutning till reglerna om hittegods är att före- dra.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att förverkandebegreppets enhetlighet i viss mån genombrutits genom förslaget men att starka praktiska skäl talar för förslaget. En ledamot av hovrätten betonar att en ändring av förverkandebegreppet kan få konsekvenser som är svåra att överblicka.

I övrigt har remissinstansernas kritik i allmänhet begränsats till sär- skilda frågor.

Den nya regleringen bör enligt RÅ:s mening avse endast egendom som åtkommits genom brott enligt BrB. Enligt RÅ förekommer så- lunda den situation som den nya bestämmelsen är avsedd att reglera knappast inom specialstraffrätten.

Frågan om en utvidgning av de föreslagna bestämmelserna om för— verkande till att avse även andra fall än de i promemorian förordade har behandlats i några remissyttranden. RÅ anser, att möjligheter till förverkande inte bör ges bara för fall då ägaren till egendomen är okänd utan även då målsäganden eller annan som övertagit hans rätt inte gör anspråk på egendomen. Enligt RÅ:s mening torde som förut- sättning för förverkande i ett sådant fall böra gälla, att målsäganden

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 124 40

inte för ersättningstalan. RÅ belyser behovet av förverkanderegler ut— över de fall där målsäganden är okänd med ett exempel från praktiken. Målet gällde bedrägeri avseende viss beställning mot postförskott. Då gärningsmannen avslöjades fanns hos posten en stor mängd utlösta postförskott, som bedragarna ännu inte kvitterat ut. Varje försändelse gällde endast ett mindre belopp men tillsammans var det fråga om över 30 000 kronor. Genom rundskrivclser till målsägandena från polisen hade dessa givits tillfälle att föra talan i målet men de flesta hörde inte av sig och ingen gjorde anspråk på de hos posten inneliggande betal- ningarna för postförsiindclserna. Av åklagaren framställt förverkande- )"rkande avseende dessa ogillades såsom inte lagligen grundat. Hos posten är man tveksam om hur man skall förfara med redovisningen av dessa försändelser. Det framstår som stötande om de dömda skall ha rätt att utkvittera pengarna. Ett skäl till att målsägandcna inte fram- trätt torde ha varit —— förutom att det för varje målsägande var fråga om jämförelsevis obetydliga belopp —— att saken gällde förhållanden som de offentligen inte ville figurera i. Liknande motiv för målsägandcna att avstå från talan kan förekomma vid vissa typer av brott t. ex. ocker. RÅ betonar att det från kriminalpolitisk synpunkt är viktigt att brotts- lingen inte på grund av förhållanden av nu berörd art får behålla vin- ningen av brott. RÅ anser vidare att det bör övervägas om inte i vissa fall även substitut för sådan egendom som avses med den nya bestäm- melsen skall kunna förverkas. Länsåklagaren i Norrbottens lätt sätter i fråga om inte skäl kan föreligga att utöka förverkanderegeln till över- ensstämmelse med t. ex. dansk råtts ståndpunkt, vilket skulle inncoåra att förverkande skulle kunna ske i bl. a. sådana fall som RÅ syftat på.

När det gäller frågan om hos vcrn förverkande får ske är några re— missinstanser kritiska mot den i promemorian förordade lösningen. Hovrätten för Västra Sverige, som konstaterar att de i 36 kap. 4 5 första stycket BrB angivna pcrsonkategorierna kan vara motparter vid förverkandetalan enligt den föreslagna 1 a ;S, finner det något för- villande att 36 kap. 4 % BrB sätts ur spel i dessa fall. Hovrätten sätter också i fråga om inte fall kan förekomma där tredje stycket i denna paragraf, som innehåller en bestämmelse om bibehållande av särskild rätt till förverkad egendom, skulle kunna få praktisk betydelse i före- varande sammanhang. Det bör därför enligt hovrättens mening över- vägas om inte nämnda stycke skall göras tillämpligt även vid förver- kande enligt 36 kap. 1 a % BrB. Även Föreningar: Sveriges tingsrätts- domare anser att nämnda stycke i 36 kap. 4 & BrB bör vara tillämpligt vid talan om förverkande enligt den föreslagna nya bestämmelsen. RÅ framhåller, att som förutsättning för förverkande mot okänd brottsling måste gälla att egendomen efter brottet inte förvärvats av godtroende. RÅ föreslår därför att bestämmelserna i 36 kap. 4 3” första stycket d BrB görs tillämpliga även på sådan förverkandetalan.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1974: 124 41

Den i anslutning till promemorians ställningstagandcn till frågan mot vem som talan om förverkande skall riktas förordade ändringen av bc- stämmelserna i "17 & RP har diskuterats i flera remissyttranden. JK framhåller, att gällande bestämmelser i denna paragraf har utformats med utgångspunkt i den rådande ordningen att förverkande ej kan ske av utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild och att dessa be- stämmelser & grund härav inte kan tillämpas på det föreslagna nya t'örverkandeinstitutet. Enligt IK:s mening synes det därför erforderligt ett i anledning av den nya formen av förverkande i lagtexten positivt fnge den regel som skall gälla rörande förfarandet vid självständig förverkandetalan, varvid regleringen självfallet kan göras enhetlig för de olika slagen av förverkande. RÅ anser att den förverkandetalan som nu är i fråga bör kunna undantas från bestämmelserna i 17 % RP. Till utveckling av sin ståndpunkt konstaterar RÅ inledningsvis att i de fall där såväl ägaren som brottslingen är okänd är det i princip fråga om talan mot två skilda personer eller persongrupper, där man mot den ene gör gällande brottsligt förfarande som ju är en förutsättning för förverkandet. Den omständigheten att talan föres mot okänd brottsling motiverar enligt RÅ:s mening inte att förfarandet såvitt gäller den okände ägaren görs annorlunda än i fall då talan om förverkandet föres mot känd gärningsman. För båda fallen bör gälla att särskild talan mot ägaren inte behöver föras. Detta bör anges som undantag i 17 & första stycket RP. Beträffande formerna för handläggningen av förverkandcyrkande mot okänd brottsling anmärker RÅ först att be- stämmelserna i 17 _S, RP torde utgå från att den mot vilken ett för- verkandeyrkande riktas, men som inte är ägare till föremålet, är känd. Om man bestämmer att förverkandeyrkandet skall prövas efter sär- skild talan enligt 17 å första stycket RP måste det också finnas särskilda regler för delgivningen eftersom personlig delgivning enligt huvudregeln om delgivning av stämning i brottmål naturligen inte kan genomföras. Bestämmelserna om kungörelsedelgivning i paragrafens andra stycke är inte tillämpliga eftersom dessa endast gäller okänd ägare. Tillägg för delgivningen i nu diskuterade fall måste därför ske i detta stycke. Emellertid vill RÅ ifrågasätta det meningsfulla i en sådan delgivning. Som framhållits i promemorian är det inte att förvänta att den mot vil- ken talan föres skall låta sig avhöra, även om han får reda på kun- görelsen, eftersom han då löper risk att bli åtalad. Enligt RÅ:s mening skulle inte något vitalt rättssäkerhetsintresse bli åsidosatt om förverkan- deyrkandet prövades utan särskild talan mot den okände gärningsman- nen. Även detta fall bör därför kunna undantas från bestämmelserna i 17 5 första stycket RP. RRV vill också förenkla förfarandet och före- slår därvid att åklagare bör ges befogenhet att besluta om förverkande enligt 36 kap. 1 a 5 BrB. Dessutom förordar verket att prövningen av fråga om beslag och förverkande avgörs först vid en tidpunkt då det

• Sida 42
•  Original

Prop. 1974: 124 42 är uppenbart att äganderätten inte går att fastställa. RPS anser den före- slagna handläggningsrutinen, i vilken förutom polis och åklagare även domstol är inkopplad, onödigt komplicerad och dyrbar när det gäller egendom av t. ex. några tiotals kronors värde. Styrelsen föreslår därför att sådana ärenden handlägges av polismyndighet enligt ungefärligen samma rutiner som gäller vid behandlingen av hlttegodsärenden. Då polismyndighet har skyldighet att kungöra sådant gods tillgodoses en- ligt RPS även i dessa fall det viktiga rättssäkerhetskravet.

Beträffande promemorians förslag om förvaring av egendom som förverkats med stöd av den föreslagna 1 a 5 i 36 kap. BrB hos polis- myndighet under minst sex månader är meningarna bland remissin- stanserna delade. RRV framhåller att den föreslagna rutinen kommer att medföra merarbete för polismyndigheterna. Verket förordar i stället en ordning som innebär att frågan om talan om förverkande alltid skall anstå till dess utredningen om äganderätten till godset har slutförts. Därigenom skulle man bl. a. kunna uppnå det resultatet att allt för- verkat gods kan behandlas efter en och samma rutin. Vidare skulle åklagare och domstolar inte behöva besväras med ärenden där ägande- rätten verkligen går att fastställa. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att erfarenheten visar att någon ytterligare eftersökning av ägare till genom brott åtkommet gods utöver vad som skett i samband med spaning eller utredning av brott mycket sällan är möjlig, varför skäl inte synes föreligga att föreskriva längre förvaringstid än tre månader, dvs. samma tidsgräns som gäller för hittegods. En samordning av för- varingstiden för de båda godskategorierna skulle enligt länsstyrelsen medföra en förenkling av handläggningsrutinerna. Länsåklagaren i Hallands län finner-den föreslagna väntetiden ganska meningslös efter- som den i praktiken inte kommer att användas för ytterligare efter- spaning av ägaren. Det är därför enligt länsåklagaren uppenbart att en- dast någon enstaka målsägande kommer att få glädje av det föreslagna regelsystemet. Föreningen Sveriges lingsrättsdomare pekar däremot på fall där det får anses självklart att polismyndighet väntar med för- säljningen av omhändertagen egendom under tid som varje gång kan anses erforderlig utan att detta förhållande ytterligare behöver under- strykas i lagtexten. Som exempel på sådana fall anger föreningen bl. a., att polisen av tidsbrist eller förbiseende eller av annan orsak inte sätter en tidigare stöldanmälan i förbindelse med en senare anträffad tjuv- gömma.

Förslaget att egendom, som förverkats med stöd av 36 kap. 1 a & BrB, skall lämnas ut till ägaren om denne gör anspråk på godset innan det försålts avstyrks av RPS. Ägarens intresse får anses tillräckligt till- godosett genom dennes möjlighet att erhålla ersättning för egendomens värde. Men vad som främst talar emot förslaget är enligt RPS att detta —— framför allt i det stora flertalet fall då FFV försäljer egendomen —

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 124 ' 43

kommer att medföra extra kostnader och beäväf i de fall då egendomen skall återställas. Det bör i detta sammanhang även beaktas att egendo— men inte Sällan vid det laget kan ha varit föremål för större eller mindre justeringar eller reparationer. RPS sätter vidare i fråga om inte den er— sättning till ägaren som enligt andra stycket i den föreslagna paragra— fen skall utgå när egendomen försålts bör beräknas efter det försälj- ningsvärde, som åsatts av FFV. All egendom, som inkommer till verket värderas nämligen innan den saluförs och det kan i vissa fall dröja lång tid innan egendomen i fråga kan säljas. Härtill kommer —— såsom RPS tidigare nämnt -— att egendomen ofta underkastas viss reparation, innan försäljning sker. Framför allt ur dessa synpunkter synes det enligt RPS mer rationellt att beräkna ägarens ersättning efter det åsatta försälj— ningsvärdet som, i de fall då någon reparation inte skett, ofta torde överensstämma med försäljningssumman.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare menar däremot att eftersom sa— luvärdet av t. ex. begagnat gods enligt föreningens mening alltid kom— mer att bli lågt framstår det såsom onödigt hårt att ägare,-som märkt sin förlust först efter det att försäljning ägt rum, alltid skall få nöja sig med vad som influtit vid denna. Föreningen förordar därför en ordning som åtminstone i undantagsfall medger en generösare ersättning. Detta syfte skulle kunna tillgodoses t. ex. genom tillägg av orden ”———, därest inte för särskilt fall denna finnes böra bestämmas till högre be— lopp”. Att ersättningen aldrig får överskrida föremålets verkliga värde objektivt sett, är därvid enligt föreningen självklart.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om formerna för prövning av fråga om ersättning till ägaren för egendom som sålts. JK betonar att den Ordning som föreslås i promemorian beträffande ersättning för förverkad egendom ej är av den art att beslutet naturligen bör läggas hos JK. Denne anser det i stället lämpligare att RPS, som har att svara för utredningen, även får i uppdrag att avgöra ersättningsfrågan, må— hända med skyldighet att anmäla ersättningsärendet till JK. Om däremot anspråk Skulle framställas på någon skadeståndsgrund blir enligt JK givetvis skaderegleringskungörelsen (1972: 416) tillämplig. Även RPS an— ser att de ersättningsanspråk varom här är i fråga bör kunna avgöras av styrelsen —— i vart fall i vad avser ersättningar upp till 10 000 kr. i ana— logi med styrelsens prövning enligt skaderegleringskungörelsen. Styrel— sen föreslås även få behörighet att delegera beslutanderätten till lokala polisstyrelser beträffande ersättning, som avser mindre belopp. Över— åklagaren i Stockholm föreslår att IK:s prövning begränsas till egen— dom som har ett värde överstigande 3 000 kr. och att övriga ärenden avgörs av den utredande myndigheten. Föreningen Sveriges tingsrätts— domare påpekar i anledning av att det i promemorian uttalas att JK har att pröva frågan om ersättning skall utbetalas och om dess storlek, att JK:s prövning -— sett mot bakgrund av 7 5 i den föreslagna lagen —

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 124 '44 endast synes omfatta frågan om ersättningen skall utgå eller ej, efter— som ersättningens storlek enligt nämnda paragraf alltid skall motsvara vad som influtit vid försäljningen.

Sveriges advokatsamfund ställer sig kritiskt till förslaget att JK utan appell skall avgöra nu diskuterade ersättningsfrågor. Samfundet före- slår i stället att en bestämmelse införs om att den som inte vill åtnöjas med JK:s beslut i ersättningsfrågan äger rätt att inom viss föreskriven tid dra frågan under allmän domstols prövning.

Några remissinstanser tar upp den i promemorian icke behandlade frågan om hittelön bör utgå till den som hittat stulet gods. Föreningen Sveriges polismästare framhåller att även om uttryckligt stöd i hittegods- lagen ej föreligger synes praxis vara den att upphittare av gods, som i efterhand visar sig vara stulet, erhåller viss ersättning motsvarande den hittelön som eljest skulle ha utgått. Om motsvarande möjlighet ej ges till ersättning åt den som tillvaratagcr gods, beträffande vilket förundersök- ning redan inletts. kan enligt föreningens mening möjligen befaras att viss obenägenhet härigenom uppkommer hos allmänheten att tillvarata gods i de fall tillvaratagandct är förenat med visst besvär eller kostna- der. Föreningen menar att det sålunda torde vara av viss vikt att denna fråga om rätt till ersättning löses efter enhetliga principer. RPS uttalar, att frågan om hittelön framför allt synes vara aktuell i de fall egendo— men tillfaller staten och hänvisar till de synpunkter, som framförts i en inom justiticdcpartementet upprättad promemoria (Ju 1968: 12) med utkast till ny lag om hittegods.

Förslaget att införa en värdegräns i 27 kap. 7 & RB för att begränsa antalet beslag som enligt denna bestämmelse skall underkastas dom— stols prövning inom en månad har mött kritik från flera remissinstan— scr. Kritiken har därvid riktats mot utformningen av den nya regeln medan däremot syftet med förslaget hälsats med tillfredsställelse. RÅ. konstaterar att merparten av de ärenden av hithörande slag som nu vål— lar såväl åklagare som domstolar ett inte oväsentligt merarbete kommer att bortfalla genom den föreslagna begränsningen till beslag av egen- dom till ett värde av ettusen kronor eller mera men anser samtidigt att steget bör tas fullt ut genom att kravet på att åtal skall väckas inom en månad efter beslag helt slopas. RÅ menar att det ligger i sakens natur att ärenden i vilka tvångsmedel kommit till användning handläggs med förtur utan särskilt stadgande och att den nuvarande regeln om åtals- tidcn vid beslag inte främjar en snabbare handläggning. Den av besla- get drabbades rättsäkerhetsintresse är enligt RÅ:s mening tillräckligt till- godosett genom den möjlighet han har enligt 27 kap. 6 & RB att begära rättens prövning av beslaget. RÅ tillägger också att en värdegräns inte kommer att kunna tillämpas på föremål som inte har något direkt eko— nomiskt värde t. ex. affärshandlingar. Tvekan kan råda om huruvida den föreskrivna åtalstiden skall gälla eller ej vid beslag av sådana föremål.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1974: 124 45 . .-fl'

Liknande synpunkter anförs av RPS och Föreningen Sveriges åklagare. Överåklagaren i Stockholm föreslår att en ändring i nu föreslagen rikt- ning skulle kunna kombineras med en ändring i beslagsreglerna, som ytterligare stärkte rätten för den, från vilken beslaget gjorts. F. n. er- håller den som drabbats av beslag endast på begäran bevis om beslaget (27 kap. 13 & RB). Sådant bevis borde enligt överåklagarens mening alltid tillställas den som blivit utsatt för ett beslag. Beviset skulle därvid också innehålla uppgifter om de möjligheter som finns till att få beslaget prövat av domstol. Överåklagaren anser att den av honom förordade lösningen skulle innebära en klar förbättring av rättsskyddet för den som drabbats av ett beslag. En sådan ordning borde enligt överåklaga- ren samtidigt kunna undanröja den eventuella tvekan som kan finnas mot att slopa tidsgränsen i alla. mål.

Samtliga remissinstanser tillstyrker i princip eller lämnar utan erinran förslaget om en höjning av värdegränsen i 17 5 andra stycket RP.

4.2 Försäljning av förverkad egendom och hittegods m. m.

Det i promemorian framlagda förslaget till ny lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran i huvudsak av samtliga remissinstanser.

Flera remissinstanser däribland JK ger uttryck för en klart positiv in- ställning till promemorieförslaget i denna del. JK finner de föreslagna lösningarna ändamålsenliga och menar att åtskilligt torde stå att vinna i effektivitet genom en centraliserad hantering av förbrutet gods. Även statskontoret och länsstyrelsen i Östergötlands län m.fl. gör uttalan- den av motsvarande innebörd.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma till om den nya lagen bör innehålla bestämmelser om hittegods. RPS sätter i fråga om inte regler om hittegods hör hemma i hittegodslagen och i hittegodskungörelsen, vilka författningar f. n. även behandlar frågor om försäljning. RPS till- lägger att vid den omarbetning av hittegodskungörelsen, som efter be- myndigande av justitiedepartementet för närvarande pågår inom styrel- sen, har även formerna för försäljning av hittegods tagits upp till be- handling samt att den lösning man därvid syftar till ansluter sig till pro- memorieförslaget. Även RRV har den uppfattningen att lagen bör in- skränkas till att gälla enbart förverkad egendom. I annat fall menar verket skulle ett genomförande av promemorians förslag innebära inte endast en dubblering av ifrågavarande bestämmelser utan även att för- farandet med hittegods skulle komma att regleras av tre olika författ- ningar, förutom i administrativ ordning utfärdade tillämpningsanvis- ningar.

I promemorian har som huvudregel föreslagits att förverkad egen- dom och hittegods skall försäljas av FFV. Förslaget har fått ett posi-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1974: 124 46 tivt mottagande av remissinstansema. RPS framhåller att ett antal po- lisdistrikt redan nu säljer hittegods genom FFV och att styrelsen kan vitsorda, att erfarenheterna härav är enbart positiva. Styrelsen kan där- för utan reservation tillstyrka förslaget att försäljning av här aktuell egendom skall ske genom FFV. Eftersom det inte är möjligt att reg- lera alla frågor rörande försäljning författningsvägen, föreslår styrel- sen att polisväsendets mellanhavanden med FFV får regleras genom avtal.

Även FFV delar den uppfattning som kommit till uttryck i promemo- rian angående svårigheterna att i varje fall i förväg ange lämpligaste försäljningsform men att vissa riktlinjer på detta område ändå måste utarbetas. Dessa bör utformas av RPS resp. tullverket i samråd med FFV. FFV föreslår att RPS resp. vederbörande tillsynsmyndighet i samråd med FFV utarbetar erforderliga bestämmelser innefattande bl.a. riktlinjer och regler samt rutiner och system (inkl. blanketter) för bl.a. hantering, förvaring och transport samt eventuella anvis— ningar till den slutlige kunden _ i den utsträckning sådana ej redan finns utfärdade. FFV har vidare inget att erinra mot det i promemorian återgivna, av RRV angivna förslaget att i princip försäljningen av va- pen, ammunition, gifter m.m. skall åvila FFV:s överskottsförsäljning (FFV/Ö) och att bedömningen av vilket gods, som lämpar sig för för- säljning samt vilka åtgärder som i övrigt skall vidtas med godset helt överförs till FFV/Ö. FFV framhåller emellertid att detta kan medföra att FFV/Ö:s försäljningslokaler måste kompletteras med utrymmen som uppfyller gällande krav för förvaring av varor av berört slag. FFV vill i detta sammanhang erinra om de möjligheter FFV redan har att stör- ta (dvs. förstöra) ammunition och andra explosiva varor samt pyrotek- niska artiklar vid sin anläggning i Vingåker. Förberedande arbeten på- går för att i begränsad omfattning vid Åkers krutbruk, som ingår i FFV, i samarbete med AB KABI och Apoteksbolaget AB förstöra läkemedel o.d.

I promemorians redogörelse för FFV/Ö har uppgivits bl.a. att de affärsmässiga provisionssatserna varierar från 3 procent för skrot och till 24 procent för möbler och diverse materiel. FFV framhåller att pro- visionssatsen på 24 procent i regel ej ger full kostnadstäckning för för- säljningen av hittegods och i stor utsträckning ej heller för förverkat gods. Provisionssatsen 24 procent är nämligen beräknad på en försälj- ning av större partier av en och samma vara. Kostnaderna för såväl hantering som prisbedömning och prismärkning är lägre för dylika en- hetliga partier än för gods av hittegodskaraktär. Sistnämnda gods är så beskaffat att i princip varje enskild artikel skiljer sig från de övriga och därför måste bli föremål för individuell hantering och prisbedömning. FFV:s erfarenhet av försäljning av hittegods synes tyda på att en even- tuell höjning av provisionssatsen ur kostnadstäckande synpunkter skulle

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 124 47

vara motiverad. Även om FFV skulle ombildas till aktiebolag skulle detta enligt verket — vilket även framhållits i promemorian — ej be- höva innebära några väsentliga förändringar i de i promemorian fram- lagda förslagen.

Den i promemorian förordade ordningen med beslagsprotokollet som underlag för redovisning och kontroll har diskuterats av flera remissin- stanser. Länsåklagaren i Kopparbergs län framhåller att protokollen ur kontrollsynpunkt har sina begränsningar. Sålunda händer någon gång att domstol jämlikt 27 kap. 5 5 första stycket RB förordnar om beslag av föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag. An- teckning om sådana beslag göres enligt myndighetens erfarenhet endast i domstolens protokoll. Vidare utvisar inte protokollen var den beslag- tagna egendomen vid varje tillfälle förvaras. Å andra sidan torde inte med nuvarande enkla rutiner några större missöden inträffa med beslag— tagen egendom. Största delen av denna egendom torde omfatta sådant, som åberopas såsom bevisning och som slutligen skall återställas till den rätte ägaren. Länsåklagaren sätter också i fråga nödvändigheten av att föreskriva skyldighet att numrera sådan egendom. Enligt länsåklagaren är det förmodligen ibland inte möjligt att numrera allt som beslagtas. RÅ pekar på att när det gäller stöldgods som omedelbart skall åter- ställas till ägaren tas egendomen inte alltid i beslag varför protokoll inte upprättas. Sådan egendom kan bli aktuell för försäljning enligt 3 g i lag- förslaget. I sådana fall bör enligt RÅ annan handling upprättas för re— dovisningen. RPS anser att förslaget om en för varje polisdistrikt ge- mensam beslagsliggare med kontrollnummcr i löpande följd för varje beslagtaget föremål bör bli föremål för ytterligare överväganden med hänsyn bl.a. till kriminalpolisverksamhetens decentralisering till vakt— distrikten. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare betonar att det klart måste framgå av beslagsprotokollet var egendomen förvaras för att domstolen skall kunna fullgöra den föreslagna underrättelseskyldigheten beträffande förverkad egendom. RÅ anser att vissa av de beslut som föreslås bli antecknade i beslagsliggaren t.ex. åtalsbcslut och uppgift om dom som inte vunnit laga kraft inte synes vara omedelbart erfor- derliga för redovisningen av egendomen men medför ökat arbete för polis, åklagare och domstolar.

Statskontoret framhåller att möjligheter bör föreligga att som under- lag för den förutsatta kontrollen från centralmyndighetens sida av be— slagsliggarna hos de lokala polismyndigheterna framställa särskilda för— teckningar över sakförverkad egendom inom ramen för Rl:s rutin för maskinella registermcddelanden. Härvid torde enligt statskontoret do— marna i brottmål få ges en sådan avfattning att man särskiljer de olika typerna av förverkanden (sak- resp. värdeförverkande). Även RÅ har den uppfattningen att möjligheterna bör undersökas att integre- ra redovisningen i RI-systemet.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1974: 124 48

5.1. Förfarandet med visst stöldgods m. m.

Egendom som åtkommits genom förmögenhetsbrott t. ex. stöld eller bedrägeri återlämnas som regel till målsäganden. I de ingalunda helt ovanliga fall då det inte med säkerhet kan fastställas vem som är måls- ägande saknas bestämmelser som reglerar hur man skall förfara med den aktuella egendomen. Förverkande med stöd av brottsbalkens (BrB:s) ' bestämmelser i ämnet kan inte ske. Av 36 kap. 1 & BrB framgår näm— ligen att en förverkandeförklaring inte får avse sådant utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild, och detta oavsett om ersättnings- krav h-ar framställts eller ej. Därmed är således förverkande uteslutet i fråga om sådan vinning som gjorts genom förmögenhetsbrott. Tjuv- gods eller egendom som åtkommits genom t. ex. bedrägeri, ocker eller förskingring och som inte kan härledas till något bestämt offer kan således inte förverkas.

Nyssnämnda lagrum fick sin nuvarande avfattning vid 1968 års re- vision av BrB:s bestämmelser om förverkande (prop. 1968: 79). Som ti- digare redovisats diskuterades i nämnda proposition frågan om för- hållandet mellan vinningsförverkande och skadestånd med anledning av att ett par remissinstanser framfört uppfattningen att den omständig- heten att målsägandeanspråk kunde framställas inte borde hindra vin- ningsförverkande. I propositionen påpekades också att denna fråga även hade tagits upp inom nordiska straffrättskommittén, som hade haft i uppdrag att behandla frågan om enhetlig nordisk reglering på förver- kandelagstiftningens område och som hade redovisat sina överväganden i ett år 1963 avgivet betänkande. Av detta betänkande framgick bl. a. att det inom kommittén hade rätt delade meningar beträffande de fall då den skadelidande inte hade framfört sitt skadeståndskrav före eller i rättegången eller då han uttryckligen hade avstått från sitt krav eller då han var okänd. Enligt den danska uppfattningen, som delades av repre— sentanterna från Finland och Norge, skulle vinningsförverkande kunna ådömas i sådana situationer. För att en målsägande, som framställde sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt lidande av att vinningen av brottet redan hade förklarats förverkad, förordades en ordning som innebar att den förverkade egendomen skulle få användas för att gott- göra målsäganden den skada han hade lidit. Från svensk sida hade man inom kommittén vidhållit den uppfattning som låg bakom den redan då i Sverige gällande regeln på detta område, nämligen att vinning av brott inte skall kunna förklaras förverkad om den motsvaras av skada för enskild, oavsett om ersättningskrav har framställts eller ej. Inom kommittén hade man emellertid inte ansett att de skillnader i rätts- systemen på detta område som hade sin grund i nu redovisade prin- eipiella skiljelinjer hade någon större praktisk betydelse. I de fall då den

• Sida 49
•  Original

Prop. 1974: 124 49 skadelidande inte hade framställt anspråk på ersättning, torde det näm— ligen sällan finnas några tillgångar att dra in genom förverkande. I an- slutning till vad nordiska straffrättskommittén sålunda uttalat konsta- terade dåvarande departementschefen i nyssnämnda proposition att de inorn kommittén diskuterade systemen i praktiken torde leda till i stort sett samma resultat. Den sedan år 1948 gällande svenska ordningen med förbud mot vinningsförverkande, när målsägandeanspråk har framställts eller kan framställas, hade enligt vad departementschefen kände till inte medfört några otillfredsställande konsekvenser. Han ansåg därför att det vid dåvarande tidpunkt inte fanns skäl att frångå gällande ordning.

Som jag redan inledningsvis påpekat har emellertid erfarenheterna un- der framför allt senare år visat att det regelsystem, som infördes genom 1968 års lagstiftning, trots allt har sina brister och i den praktiska till- lämpningen i vissa situationer kan leda till ett inte önskvärt resultat. Det finns sålunda f. 11. inte några regler för hur polis och åklagare skall hand— la när gods anträffats som frånhänts annan genom brott men som saknar känd ägare. Enligt vad jag erfarit har det i sådana situationer inträffat att brottslingen fått behålla den orättmätigt åtkomna egendomen. Att den nuvarande ordningen kan medföra sådana konsekvenser anser jag otill- fredsställande. Det kan inte vara rimligt utan framstår närmast som stötande, att den brottslige får behålla tjuvgods eller annan genom brott åtkommen egendom bara därför att någon ägare till egendomen inte har kunnat anträffas.

I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria har föresla- gits, att BrB:s regler om förverkande ändras i vissa avseenden för att göra det möjligt att förverka egendom som frånhänts annan genom brott i fall där det ej kan utredas vem egendomen rätteligen tillhör. Till dessa bestämmelser har i promemorian knutits vissa i ett samtidigt framlagt förslag till lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods in- förda bestämmelser om möjlighet för ägare som sedermera blir känd att få tillbaka den förverkade egendomen eller att erhålla ersättning för denna. Av sistnämnda lagförslag framgår vidare att merparten av den egendom som förverkas, liksom hittegods som tillfaller staten, i fort- sättningen skall försäljas genom förenade fabn'ksverken (FFV). Vidare föreslås i promemorian en ändring i rättegångsbalkens (KB:s) regler om beslag.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget fått ett övervägande positivt mottagande och i sina huvuddrag betecknats som väl ägnat att läggas till grund för en ändrad lagstiftning. Jag delar denna uppfattning. Vad som anförts i departementspromemorian visar klart att lagstift— ningen på detta område behöver reformeras enligt de allmänna rikt— linjer som föreslagits i promemorian för att avhjälpa de brister som f.n. råder både när det gäller möjligheterna att förverka egendom som åt- kommits genom brott och det vidare förfarandet med förverkad egen- dom och hittegods.

• Sida 50
•  Original

Prop. 1974: 124 50

Den i promemorian föreslagna nya regeln om förverkande av egen- dom som åtkommits genom brott men till vilken ägaren är okänd av- viker i två väsentliga avseenden från BrB:s bestämmelser om förverkan— de av utbyte av brott. För det första har, som jag tidigare nämnt, till det föreslagna nya förverkandeinstitutet knutits en särskild reglering som bl. a. innebär att ett beslut om förverkande enligt den föreslagna nya paragrafen inte medför att egendomen omedelbart tillfaller stats- verket utan i princip endast får till följd att äganderätten under viss tid hålls svävande. För det andra innebär den föreslagna nya bestäm- melsen, att utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild under vissa förhållanden kan förverkas. Detta medför att, om den föreslagna regleringen införs i förverkandercglerna, dessa blir tekniskt komplicera- de och svåra att överblicka. Vid sådant förhållande anser jag att över- vägande skäl talar för att det förordade nya institutet inte bör konstrue- ras som ett förverkande utan ges den innebörden att egendomen t.v. tas i det allmännas förvar. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad jag i övrigt anfört anser jag att hithörande bestämmelser inte naturligen har sin plats bland BrB:s regler om förverkande. Jag för- ordar således att regler av den innebörden att egendom som åtkom- mits genom brott från okänd målsägande i vissa fall skall kunna tas i förvar förs in i en ny särskild lag om visst stöldgods m.m. Som jag senare kommer att utveckla närmare bör denna lag även innehålla bl.a. processuella bestämmelser om hur och mot vem talan skall föras angående sådant förvarstagande. Dessutom föreslår jag att den nya lagen inte görs tillämplig på hittegods eftersom bestämmelserna om handhavandet av sådan egendom har sin rätta plats i hittegodslagcn. Den av mig sålunda förordade lösningen innebär att förverkanderegler- na inte behöver ändras.

I sitt remissyttrande över promemorian har riksåklagaren (RÅ) av- styrkt att de nya bestämmelserna skall kunna tillämpas även på egen- dom som åtkommits genom brott mot andra straffbestämmclser än de som finns upptagna i BrB. RÅ har därvid anmärkt att den situation som den nya bestämmelsen är avsedd att reglera knappast förekommer inom specialstraffrätten. Jag vill inte bestrida att det här i praktiken i allt väsentligt kommer att vara fråga om brott enligt BrB. Det är emellertid inte uteslutet att det ibland kan visa sig svårt att avgöra på vilket sätt egendom som anträffats i en s.k. tjuvgömma har åtkommits t. ex. huruvida det är fråga om stöldgods eller smuggelgods. Jag anser därför att någon inskränkning till brottsbalksbrott inte bör göras i lagen.

Promemorieförslaget, i vad gäller förverkande, omfattar inte sådana fall då målsäganden eller annan som övertagit hans rätt avstått från att göra anspråk på egendomen. Däremot innehåller den i promemorian föreslagna nya lagen om förfarande med förverkad egendom och hitte- gods bestämmelser som innebär att sådan egendom likväl skall kunna försäljas.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1974: 124 ' 51

Under remissbehandlingen har RÅ anfört, att det förekommer fall då omständigheterna är sådana att en målsägande kan vilja undandra sig den offentlighet som följer av en målsägandetalan och därför avstår från sitt anspråk. Enligt RÅ är det viktigt från kriminalpolitisk synpunkt att en brottsling inte av sådana skäl får behålla vinningen av brottet. RÅ menar vidare att det bör övervägas om inte i vissa fall även substitut för sådan egendom som avses med den nya bestämmelsen skall kunna förverkas. Läns-åklagaren i Norrbottens län vill gå ett steg längre och utvidga nu gällande förverkandebestämmelser i överens- stämmelse med vad som gäller enligt bl. a. dansk rätt.

Det har tidigare konstaterats att det primära syftet med de föreslagna nya bestämmelserna är att reglera den situation som uppkommer för polis och åklagare när egendom anträffats som åtkommits genom brott men till vilken ägaren är okänd, eftersom den nuvarande lagstift- ningen saknar bestämmelser i ämnet. Det föreslagna regelsystemet tar sålunda sikte på två huvudfall, dels det s.k. tjuvgömmefallet, dvs. när stöldgods anträffas t. ex. i naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd, dels fall när genom brott åtkommen egendom anträffas hos gärningsmannen men egendomen inte kan återställas till målsäganden eftersom det inte kan utreds vem denne år. Vid sådant förhållande torde det enligt min mening i detta sammanhang föra för långt att också söka tillskapa en möjlighet att kunna förverka även substitut för sådan egendom som avses med den nya bestämmelsen. Däremot anser jag att även sådan egendom som ägaren avstår ifrån bör kunna tas i förvar och försäljas, för att inte brottslingen skall få behålla egendomen.

Flera remissinstanser har ställt sig kritiska till förslaget i promemo— rian att bestämmelserna i 36 kap. 4 & BrB om hos vem förverkande får ske inte skall tillämpas i fråga om den i promemorian föreslagna formen av förverkande.

Hovrätten för Västra Sverige har pekat på att de i denna paragraf uppräknade personerna kan vara motparter vid förverkandetalan enligt förslaget och att det därför framstår som förvillande att 36 kap. 4 & BrB sätts ur spel. Hovrätten har också framhållit att den i paragrafen intagna bestämmelsen om bibehållande av särskild rätt bör göras till- lämplig vid förverkande enligt förslaget. RÅ har föreslagit att bestäm- melsen i 4 5 första stycket d, som handlar om bl. a. förvärv av egendom i ond tro, görs tillämplig på förverkande enligt förslaget.

Jag har tidigare förordat en lösning som innebär att det i före- varande sammanhang inte blir fråga om ett förverkande i vedertagen mening. Mitt förslag innebär i stället att sådan egendom som det här är fråga om skall kunna tas i förvar i särskild ordning och att bestäm- melser härom tas in i en ny lag om visst stöldgods m.m. Ett beslut om tagande i förvar bör rikta sig enbart mot den som åtkommit egendomen genom brott. En godtroende innehavare av en begränsad sakrätt bör

• Sida 52
•  Original

Prop. 1974: 124 52 på motsvarande sätt som den rätte ägaren kunna göra sin rätt gällande även om egendomen tagits i förvar. Det finns f. ö. anledning räkna med att i de fall där en innehavare av en begränsad sakrätt ger sig tillkänna det även kan fastställas vem som är ägare till egendomen eftersom ve— derbörande i så fall förmodligen härleder sin rätt från denne. Är den som i god tro förvärvat egendom av ifrågavarande slag känd när egen- domen anträffas, kan den av mig föreslagna regleringen över huvud taget inte tillämpas eftersom grundförutsättningen just är att det inte kan fastställas vem som enligt civilrättsliga regler är ägare till egen- domen. ] de fall där det kan råda tveksamhet om huruvida den hos vilken godset anträffats åtkommit detta på ärligt sätt torde den nya lagens tillämplighet bli beroende av om det kan bevisas att denna åt- kommit egendomen genom något brott t. ex. häleri.

Vad jag nu anfört aktualiserar frågan om på vilket sätt talereglerna bör utformas i den av mig föreslagna nya lagen. Departementsprome- morian innehåller i denna del ett förslag som innebär att ägaren inte skall behöva höras när talan förs mot viss person enligt den i prome- morian föreslagna nya förverkanderegeln men att i det motsatta fallet, dvs. när gärningsmannen är okänd, talan skall föras mot ägaren enligt bestämmelserna i 17 & RP. I promemorian uttalas vidare att vid sådan förverkandetalan som förs mot tilltalad skall i tillämpliga delar gälla samma regler som beträffande åtalet i övrigt medan i annat fall reglerna i 17 5 första stycket RP skall tillämpas.

Den i promemorian förordade lösningen, som innebär att viss ändring behöver göras i 17 & RP, har diskuterats i flera remissyttranden. JK har föreslagit att det — i stället för den i promemorian föreslagna lös- ningen -— i den aktuella lagtexten direkt bör anges vad som skall gälla i fråga om förfarandet vid "självständig förverkandetalan. RÅ har ut- talat den uppfattningen att den förverkandetalan som det nu är fråga om bör kunna undantas från bestämmelserna i 17 & RP. Rikspolissty- relsen (RPS) har förordat att egendom av obetydligt värde skall få om- händertas av polismyndighet och att ärendet därefter handläggs efter ungefärligen samma rutiner som hittegodsärenden. Riksrevisionsverket (RRV) har föreslagit att åklagare ges befogenhet att besluta om förver- kande enligt den föreslagna nya bestämmelsen.

Den av mig förordade lösningen att egendomen skall tas i förvar i stället för att förverkas kräver regler om dels vilken myndighet som skall meddela ett sådant beslut, dels mot vem beslutet skall riktas. Jag anser att sådana bestämmelser har sin rätta plats i den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. in. Jag föreslår därvid som en huvudregel att domstol skall fatta beslut om egendomens tagande i förvar enligt den nya bestämmelsen. Vidare bör enligt min mening talan efter mönster av 17 & RP riktas mot den som frågan angår. I övervägande antal fall torde talan därvid komma att föras mot den hos vilken egen-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1974: 124 53

dom anträffats. Denne torde i de flesta fall även vara identisk med gärningsmannen. Det kan emellertid tänkas inträffa fall då den hos vilken godset anträffats inte gör gällande någon "rätt till egendomen eller påstår att någon annan har en sådan rätt. I sådana fall kan talan behöva föras även mot annan än den hos vilken godset anträffats nämligen mot den som påstår att han berörs av frågan om egendomens tagande i förvar. Jag anser emellertid att den av mig sålunda föreslagna bestämmelsen om mot vem talan skall riktas bör begränsas till att avse fall där den mot vilken talan sålunda skall föras har känt hemvist här i landet och kan anträffas med stämning. Det framstår nämligen enligt min mening som i hög grad meningslöst att söka t. ex. en okänd gär- ningsman genom ett kungörelseförfarande eftersom denne knappast skulle ge sig till känna på grund av risken att bli åtalad.

I promemorian har föreslagits att talan mot den okände ägaren till egendomen skall föras endast i de fall då talan inte kan riktas mot viss annan person. Enligt min mening framstår det som inkonsekvent att höra ägaren i det ena men inte i det andra fallet. Den av mig förordade bestämmelsen om möjlighet att ta egendom i förvar riktar sig emellertid inte mot den okände ägaren utan bestämmelsen har till syfte att beröva den brottslige den genom brottet åtkomna egendomen. Den okände ägaren skall sålunda även enligt promemorieförslaget ha rätt, om han sedermera blir känd, att trots beslutet om att egendomen skall tas i förvar få egendomen åter, eller om egendomen sålts, att erhålla er- sättning för denna. Jag anser därför att den okände ägarens hörande bör kunna underlåtas i samtliga fall då det blir aktuellt att föra talan om att egendom av det slag som det här är fråga om skall tas i förvar. Den av mig nyss föreslagna utformningen av de processuella bestäm- melserna i den nya lagen medför också att domstolen inte behöver kalla den okände ägaren till egendomen innan beslut fattas om att egendomen skall tas i förvar.

Är det känt vem som är ägare men denne ej återtar egendomen bör talan föras mot honom om det krävs för att fastställa att denne ej gör anspråk på egendomen.

Innebörden av nyss berörda processuella bestämmelser kommer bl. a. att bli den att det kan inträffa fall då det inte finns någon att föra talan mot. Detta torde framför allt gälla fall när viss egendom anträffas i en s. k. tjuvgömma och då såväl gärningsmannen som ägaren oftast är okända. I sådana situationer framstår det enligt mitt förmenande som alltför kostsamt och dessutom som föga meningsfullt att underställa en domstol frågan om egendomen skall tas i förvar. Jag förordar därför för dessa fall en ordning som innebär att åklagaren i stället får möjlighet att själv besluta i frågan på samma grunder som en domstol skulle ha gjort om den fått avgöra saken. Denna ordning bör också få tillämpas,

• Sida 54
•  Original

Prop. 1974: 124 54

om såväl gärningsmannen som ägaren eller annan känd rättsinnehavare förklarar sig avstå från anspråk på egendomen.

Har åklagaren meddelat beslut i frågan, bör han ändå vara skyldig att föra talan vid domstol, om någon som saken angår är missnöjd med beslutet.

För att bereda ägare som sedermera blir känd möjlighet att återfå egendomen har i promemorian föreslagits vissa bestämmelser som inne- bär att egendomen efter beslut om förverkande skall förvaras viss tid hos polismyndighet, som även skall kungöra innehavet, innan egen— domen får säljas. De föreslagna nya reglerna, som också innehåller bestämmelser om rätt för ägare, som sedermera blir känd, att återfå egendomen utan kostnad innan den sålts eller, om egendomen hunnit säljas, erhålla ersättning för denna, har i promemorian föreslagits bli intagna i en ny lag som även innehåller föreskrifter om på vilket sätt för- säljning skall ske av förverkad egendom och hittegods m. m.

Beträffande förslaget att egendomen skall förvaras hos polismyndig- het i minst sex månader har RRV invänt, att den föreslagna rutinen kommer att medföra ett merarbete för polismyndigheterna. Verket för- ordar i stället en lösning som innebär att talan om förverkande inte tas upp till prövning förrän vid den tidpunkt då all utredning om ägande- rätten till godset kan anses vara slutförd. Länsåklagaren i Hallands län har uttalat, att endast några enstaka målsägande torde få glädje av det föreslagna regelsystemet medan länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår att förvaringstiden bestäms till tre månader.

Enligt min mening är det uppenbart att man i förevarande samman- hang är tvungen att ta all skälig hänsyn till den okände ägaren. På mot- svarande sätt som föreslagits i promemorian torde detta syfte bäst kunna tillgodoses genom en ordning som innebär, dels att det efter beslutet om att egendomen skall tas i förvar i görligaste mån företas ytterligare utredning om vem som kan vara ägare till egendomen, dels genom att den okände ägaren bereds tillfälle att under en skälig tidrymd ge sig till känna och att han därvid, om han så önskar, får möjlighet att få egendomen åter. Jag anser att en sådan lösning är tilltalande från rätts- säkerhetssynpunkt, eftersom den tid som står till buds före väckandet av talan om att egendomen skall tas i förvar, som f.ö. oftast torde komma att ske i samband med att ansvarstalan förs, många gånger är ganska begränsad. Jag vill i detta sammanhang ånyo betona att syftet med de nya reglerna är att eliminera den vinning som den brottslige eljest skulle kunna få och inte att frånta den okände ägaren egendo- men. F.ö. torde det tillvägagångssätt som RRV anvisat inte innebära någon större besparing från arbetssynpunkt eftersom även detta förslag torde kräva att egendomen under viss, inte alltför kort tid, förvaras hos polismyndighet för den fortsatta utredning om äganderätten som verket avser. Jag anser därför att promemorieförslaget i denna del är

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 124 55

välmotiverat och att den tid som egendomen skall förvaras hos polis- myndighet efter beslutet skäligen bör, såsom i promemorian föreslagits, bestämmas till sex månader. Därefter skall kungörande ske och ytter- ligare minst en månad förflyta innan egendomen får säljas.

Den av mig förordade ordningen innebär sålunda att minst sju må- nader kommer att förflyta från det att egendomen förklarats tagen i förvar och fram till dess att den säljs. I promemorian har föreslagits att egendomen skall utlämnas till ägaren utan kostnad fram till dess att egendomen blivit såld. Förslaget har i denna del avstyrkts av RPS som anser att det skulle medföra extra kostnader och besvär att återställa egendomen, som dessutom inte sällan kan ha varit föremål för större eller mindre justeringar eller reparationer. RPS föreslår därför att äga- ren i stället skall tillgodoses endast på det sätt att han ges rätt att få ersättning för egendomens värde.

Jag har nyss framhållit att en huvudtanke bakom det förordade syste- met med förvaring av egendomen under viss tid just är att tillvarata den okände ägarens intressen i skälig utsträckning och att detta även torde inkludera en möjlighet att få egendomen åter. Vid sådant förhållande anser jag inte att de praktiska eller kostnadsmässiga olägenheter som kan vara förenade med en skyldighet för statsverket att i ett sanno- likt bcgränsat antal fall återlämna egendom som ännu ej hunnit avytt- ras bör tillmätas någon avgörande betydelse. Även om jag sålunda inte kan ansluta mig till RPS:s förslag i denna del är jag dock tveksam till den i promemorian förordade lösningen i vad den innebär att ägaren ovillkorligen skall ha rätt att få tillbaka sin egendom utan några som helst kostnader. Såsom RPS framhållit kan egendomen ha blivit förbätt- rad på olika sätt. Om ägaren i sådant fall skulle få tillbaka egendomen utan någon skyldighet för honom att betala de nedlagda kostnaderna skulle han otvivelaktigt tillföras en inte avsedd vinst. Jag förordar där- för att det i den föreslagna nya lagen införs en bestämmelse som anger att ägaren i fall då egendomen reparerats eller på annat sätt förbättrats skall betala kostnaderna härför innan han äger rätt att återfå egendomen.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om ersättning till den som anträffar sådant gods som kan komma. att bli taget i förvar enligt den nya lagen. En remissinstans har nämligen pekat på att det f. n. synes förekomma att upphittare av t. ex. gods som i efterhand visar Sig vara stulet erhåller viss ersättning motsvarande den hittelön som eljest skulle ha utgått. Som jag tidigare framhållit anser jag inte att de föreslagna nya bestämmelserna skall tillämpas på hittegods. Detta inne- bär att den som påträffar gods som väl kan antas ha åtkommits ge- nom brott men som enligt gällande regler dessutom likväl i första hand bör betraktas som hittegods har rätt att av egendomens ägare få hitte- lön och ersättning för skäliga kostnader i samband mcd fyndet. Ger sig ägaren inte till känna kan godset komma att tillfalla upphittaren

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 124 56

enligt de regler som finns i hittegodslagcn. Det finns däremot inga sär- skilda bestämmelser om att den som t. ex. påträffar en s. k. tjuvgömma äger rätt till ersättning för att han anmäler saken för polismyndighet. Jag anser inte att det f.n. finns anledning att utvidga de bestämmelser om ersättning och belöning vid biträde åt ordningsmakten som nu finns till att direkt omfatta jämväl de enstaka fall som kan tänkas uppkom— ma vid tillämpningen av den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m.m. Någon skyldighet för ägare som återfår sin egendom att även betala kostnader i samband med godsets omhändertagande bör därför inte komma i fråga.

I de fall då ägaren påträffats eller givit sig till känna efter det att egendomen sålts har i promemorian föreslagits att denne skall äga rätt till ersättning motsvarande det belopp som influtit vid försäljningen. Som en ytterligare förutsättning för ersättning har därvid föreskrivits att ägaren inte underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att återfå egendomen. Remissinstanserna har i princip inte haft något att invän— da mot förslaget. RPS förordar emellertid att ersättningen i nu nämnda fall alltid skall beräknas efter det försäljningsvärde som åsatts av FFV eftersom all egendom som kommer in till verket värderas innan den saluförs och det i vissa fall kan ha dröjt lång tid innan egendomen har kunnat säljas. Tingsrättsdomareföreningen föreslår att en regel införs som åtminstone i undantagsfall medger en generösare ersättning än efter försäljningspriset.

Eftersom ersättning inte skall utgå förrän egendomen försålts torde det enligt min mening vara enklast och mest praktiskt att ersättningen bestäms till vad som influtit vid försäljningen särskilt med hänsyn till att viss egendom kan komma att säljas på annat sätt än genom FFV. Ej heller finner jag något vägande skäl föreligga för en generösare er- sättning än vad som föreslagits i promemorian. Jag ansluter mig därför i princip till promemorieförslaget. I överensstämmelse med vad som tidigare förordats för det fall att godset återlämnas bör dock från för- säljningspriset avdrag göras för sådana kostnader som nedlagts på god- set för att öka dess försäljningsvärde.

Prövningen av fråga om ersättning för försålt gods skall enligt prome- morian handhas av JK. Förslaget har kritiserats av flera remissinstan- ser. JK framhåller, att den ersättningsanordning som föreslås i prome- morian ej är av den art att beslutet naturligen bör läggas hos JK. Denne föreslår i stället att RPS, som enligt förslaget skall svara för utredningen, även får i uppdrag att avgöra ersättningsfrågan eventuellt med skyldig- het att anmäla ersättningsärendet till JK. Även RPS anser, att i vart fall ersättningsanspråk som uppgår till högst 10 000 kr. bör kunna av- göras av styrelsen i analogi med styrelsens prövning enligt kungörelsen (1972: 416) om statsmyndighetemas skadereglering i vissa fall. Styrelsen föreslår även att den får behörighet att delegera beslutanderätten i fråga

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 124 57

om mindre belopp till de lokala polisstyrelsema. Överåklagaren i Stock- holm förordar att JKzs prövning begränsas till egendom som har ett värde överstigande 3 000 kr. och att övriga ärenden avgörs av den ut- redande myndigheten.

Som jag tidigare anfört bör ersättningen normalt utgå med det belopp som influtit vid försäljningen. Innan ersättningen betalas ut skall pröv- ning ske huruvida ägaren vidtagit rimliga åtgärder för att få egendomen tillbaka. Vidare skall från ersättningen avräknas eventuella kostnader för reparation m. m. De överväganden som sålunda skall ankomma på den prövande myndigheten kan inte anses vara av särskilt svår beskaffenhet. Med hänsyn härtill föreslår jag att ärenden av detta slag avgörs av RPS. De ärenden om ersättning som RPS sålunda kommer att pröva torde komma att bli få. För att åstadkomma en enhetlig prövning av dessa ärenden bör därför enligt min mening RPS inte medges rätt att delege- ra vissa ärenden till lokala myndigheter.

Advokatsamfundet är kritiskt till förslaget i departementspromemo- rian att IK:s beslut i ersättningsfrågan skall vara slutligt. Samfundet före- slår i stället en ordning som innebär att den som inte vill åtnöjas med JK:s beslut skall äga rätt att inom viss föreskriven tid dra frågan under allmän domstols prövning.

Bestämmelsen om att ersättning skall utgå till ägare när dennes egen— dom blivit såld grundar sig inte på något skadeståndsansvar från statens sida utan syftar endast till att gottgöra målsäganden för dennes förlust av egendomen. I den föreslagna lagen fastslås i vilka fall ersättning skall utgå och hur denna skall beräknas. På grund härav anser jag inte att det föreligger något behov av att införa någon regel som gör det möj- ligt för den som inte är nöjd med ett beslut i en ersättningsfråga att väcka talan inför domstol. Har ansökan om anspråk på ersättning av- slagits därför att den sökande vid prövningen av ersättningsfrågan inte förmått visa att han varit ägare eller haft annan rätt till den försålda egendomen torde det dock vara den sökande obetaget att genom att väcka talan vid allmän domstol söka få sin rätt till ersättning fastslagen.

I departementspromemorian föreslås vidare att 27 kap. 7 & RB, som bl.a. innehåller bestämmelser om skyldighet för åklagare att vid beslag i princip väcka talan inom en månad, ändras på det sättet att denna åklagarens skyldighet begränsas till att avse endast egendom till ett värde av 1 000 kr. eller däröver. Enligt promemorian skulle ett genomförande av förslaget i denna del medföra lättnader i arbetsbördan för polis, åklagare och domstolar utan att kravet på rättssäkerhet därför eftersätts. Flera remissinstanser hälsar förslaget med tillfredsställelse medan andra föreslår att man bör gå ett steg längre och helt slopa kravet på att åkla- garen vid beslag skall väcka talan inom viss tid. RÅ påpekar därvid att det ligger i sakens natur att mål med tvångsmedel handläggs med för—

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 124 53

tur utan särskilt stadgande och att den nuvarande regeln om åtalstiden inte främjar en snabbare handläggning. Rättssäkerhetsintresset för den som drabbas av beslag är enligt RÅ:s mening tillräckligt tillgodosett ge— nom att vederbörande kan begära rättens prövning av beslaget jämlikt 27 kap. 6 g RB. RÅ framhåller också att en värdegräns inte kommer att kunna tillämpas på föremål som inte har något direkt ekonomiskt värde t. ex. affärshandlingar. Överåklagaren i Stockholm föreslår att ett bort- tagande av skyldigheten för åklagaren att inom viss tid väcka talan bör kombineras med en föreskrift i 27 kap. 13 & RB av innebörd att den som drabbas av beslag skall tillställas en avskrift av beslagsprotokollet oberoende av om han begärt detta.

Det är en grundläggande princip i svensk kriminalprocess att tvångs- visa ingripanden mot en privatperson eller dennes egendom snarast bör prövas av domstol. Den i promemorian föreslagna ändringen innebär i princip ett avsteg från denna huvudregel. När det gäller beslag- tagen egendom av förhållandevis obetydligt ekonomiskt värde anser jag emellertid inte att rättssäkerhetsintresset framträder lika starkt. Härtill kommer det betydande merarbete som de nuvarande reglerna onekligen förorsakar polis, åklagare och domstol. Mot bakgrund härav och då den som berörs av ett beslut om beslag ju alltid har möjlighet att begära att domstol skall pröva beslaget anser jag inte att det finns några avgö- rande betänkligheter mot en ordning som innebär att åklagarens skyldig- het att vid beslag väcka åtal inom en månad begränsas till att avse egen- dom som har ett värde som ej understiger 1 000 kr. I fall då egendom, som tagits i beslag, inte har något direkt ekonomiskt värde, vilket bl. a. kan vara fallet med affärshandlingar, eller när det i övrigt kan råda tvekan om huruvida den-föreskrivna. åtalstiden skall gälla bör åklagaren liksom f.n. vara skyldig att väcka talan inom den föreskrivna tiden eller att ansöka hos rätten om en förlängning av denna frist.

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser har jag inte hel- ler något att erinra mot det i promemorian framlagda förslaget om att den nuvarande värdegränsen i 17 å andra stycket RP angående sättet för delgivning i mål om förverkande skall höjas från 100 kr. till 1 000 kr.

5.2. Försäljning av förverkad egendom och hittegods m. m.

I promemorian har föreslagits att merparten av den egendom som för- verkas liksom hittegods som tillfaller statsverket skall försäljas genom FFV. Förslaget har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna.

Av promemorian framgår att viss försäljning av hittegods redan nu ombesörjs av FFV och att erfarenheterna av denna verksamhet varit goda. Dessa uppgifter har vitsordats under remissbehandlingen av bl. a. RPS. Generellt sett gäller emellertid i dag den ordningen att det är ett flertal myndigheter som har hand om försäljning och redovisning av

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 124 59

såväl förverkad egendom som hittegods och att det därför ofta är myc- ket små partier gods som avyttras vid varje tillfälle. Det torde mot bak- grund härav vara uppenbart att ett genomförande av förslaget skulle in- nebära förenklade rutiner i fråga om handläggningen av ärenden av ifrå- gavarande slag. Även om transportkostnadema i viss utsträckning skulle stiga och även om — som FFV påpekat i sitt remissyttrande — en nå- got högre provisionssats än 24 procent skulle behöva tas ut torde det föreslagna försäljningssättet medverka till att nedbringa statsverkets kostnader och förbättra försäljningsresultatet. Jag tillstyrker därför den förordade reformen och har i princip inte heller något att invända mot den lösning som i promemorian föreslagits angående utformningen av hithörande bestämmelser i den särskilda lagen om förfarande med för- verkad egendom och hittegods m.m. Jag återkommer emellertid när- mare till de enskilda bestämmelserna i specialmotiveringen.

Några remissinstanser har satt i fråga om inte förfarandet vid försälj- ning av hittegods bör regleras i hittegodslagstiftningen och inte, som det föreslagits i promemorian, i den särskilda lagen. En betydande fördel med promemorieförslaget är emellertid att reglerna för försäljning av merparten av den egendom som tillfaller statsverket på grund av förver- kande m. m. eller som hittegods kommer att i princip behandlas i en en— da lag. En sådan ordning bör enligt min mening vara att föredra framför att varje enskild författning förses med bestämmelser om försäljnings- sättet. Jag biträder därför promemorieförslaget i denna del.

Departementspromemorian innehåller även vissa förslag angående re- dovisningen och kontrollen vid de föreslagna nya rutinerna. Vid remiss- behandlingen har några remissinstanser påpekat att beslagsprotokoll f. 11. inte upprättas i alla de fall där egendom blir förverkad. Enligt min me- ning bör det emellertid från redovisnings- och kontrollsynpunkt vara mo- tiverat att införa den ordningen att protokoll av ungefärligen samma innehåll som beslagsprotokollen i efterhand upprättas även i sådana fall då beslut om förverkande ej föregåtts av beslag.

RÅ och statskontoret har ifrågasatt om inte det nya redovisnings- och kontrollsystemet borde integreras med det s.k. RI-systemet. Enligt vad jag inhämtat skulle emellertid en sådan lösning medföra så stora kostna- der att ett huvudsyfte med reformen, nämligen att minska statsverkets kostnader för förfarandet med ifrågavarande gods, skulle förfelas. Jag är därför åtminstone f.n. inte beredd att biträda en sådan lösning. Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot promemorieförslaget i denna del. De av mig föreslagna bestämmelserna i fråga om förfarandet med visst stöldgods som innebär att egendomen skall tas i förvar i stället för att förverkas och att åklagare i vissa fall skall äga rätt att förordna om att egendomen skall tas i förvar torde inte behöva medföra några mer betydande ändringar i det i promemorian föreslagna kontroll- och redovisningssystemet. De förslag till författningsändringar som kan bli

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 124 60

erforderliga för ett genomförande av det sålunda förordade systemet avser jag att anmäla för Kungl. Maj:t sedan riksdagen tagit ställning till förevarande förslag.

7.1. Förslaget till lag om visst stöldgods m. m.

Lagförslaget innehåller, förutom bestämmelser angående förutsätt- ningarna för att viss egendom skall kunna tas i förvar, vissa processu- ella regler och en bestämmelse som avgränsar lagens tillämpningsom- råde mot hittegodslagstiftningen.

1 %

I paragrafens första och andra stycke anges de materiella förutsätt- ningama för att egendomen skall få tas i förvar. I tredje stycket ges en hänvisning till den nya lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Enligt första stycket skall lös egendom som åtkommits genom brott kunna tas i förvar även om det utbyte som det därvid är fråga om mot- svaras av skada för enskild. För att egendomen skall få tas i förvar ford- ras att ägaren till egendomen inte är känd. Undantag har vidare gjorts för sådana situationer där ett beslut om förvaring skulle framstå som uppenbart obilligt.

Bestämmelsen innebär att all lös egendom, varmed bl. a. avses även fordringshandlingar och penningar, skall kunna tas i förvar. Paragra- fens tillämplighet har inte — såsom i promemorieförslaget — begrän- sats till att avse egendom som anträffats vid förundersökning i brottmål.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974: 124 61

En sådan begränsning skulle nämligen, som några remissinstanser på- pekat, i onödan inskränka det nya institutets tillämpningsområde. Av skäl som jag tidigare redovisat i den allmänna motiveringen har para- grafen gjorts tillämplig även på egendom som åtkommits genom annat brott än brottsbalksbrott. Det i promemorieförslaget använda uttrycket "utbyte av brott” har ersatts med uttrycket ”åtkommits genom brott”. Promemorians uttryckssätt inbegriper nämligen även godsets värde och bör därför inte användas i ett sammanhang där det endast är fråga om att viss egendom skall tas i förvar. Kravet att ägaren skall vara okänd får anses innebära att en efter förhållandena i varje enskilt fall rimligt avpassad utredning om äganderättsförhållande måste ha företagits innan åklagaren hos domstol begär att egendomen skall tas i förvar eller själv beslutar i sådan fråga. I motsats till promemorieförslaget innehåller lag- texten inte någon uttrycklig bestämmelse om att omständigheterna skall utvisa att det är uppenbart att egendomen åtkommits genom brott. Nå- gon lättnad i kravet på bevisning åsyftas inte därmed. Jag vill i detta sammanhang också framhålla att någon bevisning naturligtvis inte be- höver föras angående det eller de brott som lett till att egendomen kommit ur ägarens besittning. Ett sådant krav skulle nämligen göra det omöjligt att ta i förvar t. ex. egendom som påträffats i en s. k. tjuvgöm- ma, dvs. i fall där såväl gärningsmannen som ägaren är okänd. Slutli- gen har i paragrafen tagits in en bestämmelse om att egendomen inte får tas i förvar om en sådan åtgärd skulle framstå som uppenbart obil- lig. Eftersom lagen inte innehåller några preskriptionsbestämmelser kan man nämligen bl. a. tänka sig fall då det på grund av den tid som för- flutit sedan brottet begicks inte skulle vara skäligt att tillämpa det nya institutet.

Paragrafens andra stycke reglerar det fall där ägaren eller annan som har rätt till egendom som åtkommits genom brott avstår från sina an- språk på egendomen. Även i dessa fall skall sålunda egendomen kunna tas i förvar. I likhet med vad som gäller för egendom som avses i första stycket skall ett beslut om tagande i förvar kunna underlåtas i fall då en sådan åtgärd skulle framstå som uppenbart obillig.

I paragrafens tredje stycke ges en hänvisning till den nya lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Lagen inne- håller bl.a. bestämmelser om försäljning av egendom som tagits i för- var och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller annan som har rätt till egendomen att få tillbaka egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket i denna paragraf och om rätt till ersättning för sådan egendom.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 124 62

')" —9

Denna paragraf har inte någon motsvarighet i promemorieförslaget. Paragrafen innehåller vissa processuella bestämmelser.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen bör det i prin— cip ankomma på domstol att pröva frågan om egendom skall tas i för- var eller ej. En huvudregel med denna innebörd har tagits in i para- grafens första stycke.

Som jag tidigare anfört i den allmänna motiveringen bör talan föras mot den frågan om egendomens tagande i förvar angår, om han har känt hemvist här i landet och kan delges stämning i målet på sätt om stämning i brottmål är föreskrivet. En bestämmelse därom, som mot- sättningsvis bl. &. innebär att en okänd ägare inte behöver kallas innan målet avgörs, har tagits in i paragrafens andra stycke. Vidare har i sam— ma stycke förts in en bestämmelse som anger att talan om att egen- dom skall tas i förvar med stöd av 1 5 andra stycket inte behöver föras mot den gärningsman, ägare eller annan känd rättsinnehavare som ut— tryckligen förklarat att han inte längre har några anspråk på egendo- men. För att talan skall kunna underlåtas i sådant fall krävs enligt min mening att ett uttryckligt avstående föreligger från den som kan tänkas göra anspråk på egendomen. Som jag anfört i den allmänna motive- ringen kan det mot bakgrund härav tänkas förekomma fall då talan likväl kommer att behöva föras mot känd ägare, nämligen när detta är nödvändigt för att fastställa att egendomen får tas i förvar.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att de nya reglerna om tagan- de i förvar av egendom inte utesluter en tillämpning av RB:s regler om beslag.

I de fall då det enligt bestämmelserna i andra stycket framgår att talan inte kan föras mot någon t. ex. på grund av att den eller de som frågan angår är okända eller av annan anledning inte kan nås med stämning har av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen öpp- nats en möjlighet för åklagare att själv förordna om att egendomen skall tas i förvar. En regel därom har tagits in i paragrafens tredje stycke.

3 &

Paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innehål— ler i första stycket regler om skyldighet för åklagare, som med stöd av 2 & tredje stycket själv fattat beslut om förvarstagande, att föra talan vid domstol, om någon som saken angår är missnöjd med beslutet och anmäler sitt missnöje innan egendomen försålts eller förstörts. Av andra stycket framgår att åklagare som efter det att egendomen tagits i förvar men innan den försålts eller förstörts, väcker åtal för brott, som föran- lett att egendomen tagits i förvar, skall underställa domstolen frågan om det tidigare meddelade beslutet om tagande i förvar av egendomen skall bestå.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 1 24 63

Paragrafens tredje stycke innehåller bestämmelser som anger att vi- ;Eare åtgärd med den i förvar tagna egendomen inte skall äga rum i av- vaktan på utgången av domstols prövning enligt första eller andra styc- ket under förutsättning att egendomen kan vårdas utan fara för förstö- relse. För att den polismyndighet som förvarar egendomen skall få kän- nedom om detta förhållande har åklagaren ålagts skyldighet att omedel— bart underrätta polismyndigheten om missnöjesanmälan enligt första stycket eller talan enligt andra stycket.

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om rättegången i vissa fall. Det anges sålunda att i de fall då talan enligt den nya lagen förs mot någon som ej är tilltalad skall i tillämpliga delar gälla vad i RB är föreskrivet angående åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. En tillämp- ning av denna regel kan bl.a. komma i fråga när åklagaren beslutat att inte åtala den för brottet misstänkte eftersom denne t. ex. har åter- intagits i anstalt.

».

? 9

Ej heller denna paragraf har någon motsvarighet i promemorieför- slaget. I paragrafen anges att bestämmelserna i lagen inte skall tillämpas på hittegods. Därmed avses all egendom som inte befinner sig i någons besittning, varvid även den besittning som t. ex. en tjuv kan tänkas ha måste beaktas (se JO 1959 s. 368). Detta får anses innebära att t. ex. stöldgods måste ha tappats eller övergivits av tjuven för att egendomen skall kunna betraktas som hittegods (jfr NJA 1947 s. 582). Om någon påträffar en s.k. tjuvgömma t. ex. nedgrävd ute i naturen får egendo- men enligt min mening fortfarande anses vara i tjuvens ”besittning” un- der förutsättning att omständigheterna tyder på att den som gömt god- set i praktiken kan tänkas ha en möjlighet att återfinna detsamma. Den nedgrävda egendomen skall således i sådana fall inte betraktas som hit- tegods. I de fall åter där det kan vara tveksamt huruvida den anträffade egendomen åtkommits genom brott eller ej eller huruvida den alltjämt skall anses vara i den brottsliges ”besittning” torde egendomen enligt min mening böra betraktas som hittegods.

7.2. Förslaget till lag om förfarande med förverkad egendom och hitte- gods m. m. 1 %

Paragrafen motsvarar 1 & i promemorians förslag till lag i ämnet. Be- stämmelsen innebär att lagen i princip är tillämplig dels på all den lösa egendom som genom beslut om förverkande tillfaller staten, dels på

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 124 64

allt hittegods. Dessutom är lagen tillämplig på egendom som tagits i för- var enligt den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. m. I den mån en specialförfattning innehåller särskilda bestämmelser om förfarandet med eller sättet för avyttring av sådan egendom som omfattas av den föreslagna lagen skall emellertid Specialförfattningens bestämmelser gälla. En erinran härom har tagits in i paragrafen.

2 &

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 2 & i promemorieförslaget, in— nehåller bestämmelser om egendom som tagits i förvar med stöd av 1 & första stycket i den föreslagna nya lagen om visst stöldgods rn. 111.

Av första stycket framgår att den i förvar tagna egendomen skall förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader. Den aktuella tiden skall därvid räknas från den dag beslutet om att egendomen skall tas i förvar först meddelades. Detta innebär att om åklagaren först medde- lat beslut om förvaring men därefter på grund av att missnöje anmälts mot beslutet för talan vid domstol, sexmånaderstiden räknas från det första beslutet. Sådant kungörande som avses i andra stycket eller, om talan vid domstol väckts efter kungörandet, försäljning får dock ej ske innan fråga om förvaring slutligt avgjorts. Egendomen får anses vara förvarad hos polismyndigheten även om denna på grund av utrymmes- brist är tvungen att ta andra lokaler än sina egna i anspråk för för- varingen. Självfallet skall — som en remissinstans påpekat —- egendo- men utlämnas till den som under den tid som egendomen förvaras hos

polismyndigheten gör anspråk på denna. Polismyndigheten skall därvid pröva riktigheten av anspråket.

I paragrafens andra stycke finns bl. a. bestämmelser om den kungö- relse beträffande egendomen som skall ske efter förvaringstidens utgång. Några remissinstanser har påpekat att det inte framgår av promemorie- förslaget hur kungörandet skall ske eller vem som skall svara för kost- naderna. Enligt min mening skall det ankomma på RPS att meddela närmare föreskrifter om det lämpligaste sättet för detta kungörelseför- farande. Kostnaderna för förfarandet bör bestridas av RPS. Till skillnad mot promemorieförslaget har i lagtexten gjorts ett tillägg som innebär att i de fall ägaren efter beslutet om att egendomen skall tas i förvar förklarar att han avstår från sin rätt till egendomen skall denna för— säljas.

3 %

Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i promemorieförslaget. Den reglerar de fall då egendomen tagits i förvar med stöd av 1 5 andra stycket i den föreslagna nya lagen om visst stöldgods m. m. Bestämmel- sen innebär att egendom som tagits i förvar därför att ägaren eller annan som har rätt till egendomen ej gjort anspråk på den genast får försäljas.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 124 65

Om ägaren eller annan rättsinnehavare eventuellt skulle ångra sig innan försäljningen sker har han dock möjlighet att få egendomen utlämnad till sig med stöd av bestämmelserna i 7 5 denna lag.

4och5 55.

Paragraferna motsvarar i allt väsentligt 4 och 5 55 i promemorie- förslaget. Genom bestämmelserna öppnas möjligheter att omedelbart försälja visst slag av egendom eller att oskadliggöra egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller som det av annat skäl är olämpligt att sälja.

Bestämmelserna i 4 och 5 55 gäller i princip all egendom som om- fattas av lagen i den mån det inte finns särskilda bestämmelser därom i specialförfattningarna. Beträffande sådan förverkad egendom som för- varas hos polismyndighet synes det enligt min mening därvid vara mest ändamålsenligt att — såsom det föreslagits i promemorian — RPS får i uppdrag att utforma närmare riktlinjer angående den lämpligaste för- säljningsformen vid tillämpningen av 4 5. Vad angår tillämpningen av 5 5 delar jag den uppfattning som framförts i promemorian, nämligen att det bör ankomma på den polis- eller tullmyndighet som förvarar egen- domen att pröva huruvida den skall försäljas eller inte. Jag vill dock i detta sammanhang framhålla att om man genom lämplig åtgärd kan utesluta risken för att egendomen kommer till brottslig användning skall egendomen försäljas sedan sådan åtgärd vidtagits. Egendom som omfattas av lagen kan även vara av värde som förevisnings- och studie- materiel vid polisskolan eller i liknande sammanhang. Om egendom kommer till sådan användning får den enligt min mening anses oskad- liggjord utan att någon annan åtgärd vidtagits. Närmare föreskrifter i denna fråga bör — som föreslagits i promemorian _— lämnas av central- myndigheten.

6 & Denna paragraf, som motsvarar 6 5 i promemorieförslaget, anger som huvudregel att den egendom som omfattas av lagen skall försäljas genom FFV, om inte en tillämpning av bestämmelserna i 4 eller 5 & föranlett annat.

Även förevarande paragraf innehåller ett undantag från huvudregeln att försäljning skall ske genom FFV. Från den generella regeln har sålunda undantagits egendom som på grund av sin beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt bör säljas i annan ordning genom den för- varande myndighetens försorg. Undantagsbestämmelsen tar bl.a. sikte på fall då egendomen på grund av sin beskaffenhet inte får säljas till annan än viss bestämd köpare eller där egendomens pris inte påverkas av att den bjuds ut till en bredare köpkrets. Enligt min mening bör hänsyn även tas till om försäljning genom FFV skulle medföra särskilt

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 124 66 stora transport- eller förvaringskostnader. Jag anser, i likhet med vad som framförts i promemorian, att principen för försäljning på annat sätt än genom FFV bör vara att sådan försäljning bör inbringa minst samma nettopris som om FFV skulle ha ombesörjt försäljningen. I vissa fall torde det vara lämpligare att förstöra egendomen än att försälja den. Närmare föreskrifter i ämnet bör meddelas av centralmyndigheten.

RRV har i sin tidigare i den allmänna motiveringen nämnda skrivelse och promemoria bl. a. tagit upp frågan om försäljning av beslagtagen sprit och konstaterat att kostnaderna för hanteringen av denna typ av egendom ofta överstiger inkomsterna. I likhet med vad som fram- hållits i promemorian anser jag det angeläget att en väsentlig utvidgning sker av nuvarande möjligheter att förstöra egendom av detta slag.

En del egendom som överlämnas till FFV för försäljning kan tänkas vara av sådant slag att man i praktiken inte kan räkna med någon möj- lighet att finna en köpare. I promemorian föreslås att FFV i dessa fall bör ha rätt att bestämma hur man skall förfara med egendomen och att där annan än FFV ombesörjer försäljningen motsvarande prövning bör ankomma på denna myndighet. Jag delar denna uppfattning.

7——9 åå

Paragraferna motsvarar i huvudsak 7 och 8 åå i promemorieförslaget. Genom bestämmelserna i 7 & bereds ägaren eller annan rättsinnehavare till egendom som tagits i förvar möjlighet att återfå egendomen. Som jag nämnt i anslutning till 3 % skall även ägare som avstått från sin egendom kunna få tillbaka denna om han gör anspråk på godset innan detta försålts eller förstörts. I enlighet med vad jag föreslagit i den allmänna motiveringen har i 7 & tagits in en bestämmelse om att ägare eller annan rättsinnehavare i de fall då hans egendom reparerats eller på annat sätt förbättrats skall betala kostnaderna för detta innan han får ut sin egendom. Betalas inte ersättningen inom en månad får egendomen försäljas. Försäljning av egendom som tagits i förvar enligt lagen (1974: 000) om visst stöldgods m. m. sker enligt 8 & första stycket för stats- verkets räkning. Har egendomen försålts, har ägaren eller annan rätts- innehavare rätt till ersättning enligt 8 & andra stycket om han ej under- låtit att vidtaga rimliga åtgärder för att återfå den. Sådan ersättning skall dock inte utgå till ägare som avstått från anspråk på egendomen. Från ersättningen skall avräknas eventuella kostnader för förbättringar. Bestämmelsen i 8 & tredje stycket om sättet för prövningen av från ägare eller annan rättsinnehavare framställda ersättningsanspråk har omarbetats enligt de riktlinjer som jag förordat i den allmänna motive- ringen. Det skall sålunda ankomma på RPS att pröva anspråk som framställs med stöd av bestämmelserna i 8 & andra stycket. I 9 5 har intagits regler angående fullföljd av talan vid beslut enligt 7 eller 8 g.

• Sida 67
•  Original

. Prop. 1974: 124 67

105

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller en bestämmelse som anger att i fråga om pengar skall i stället för vad som sägs om försäljning i denna lag gälla att beloppet redo- visas till statsverket.

llå=

Denna paragraf, som också saknar motsvarighet i promemorieförsla- get, innehåller ett bemyndigande för RPS att utfärda närmare föreskrif- ter angående sättet för kungörande enligt 2 5 och polismyndighets för- farande med egendom som avses i denna lag.

7.3. Förslagen till ändringar i rättegångsbalken och lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken

Förslaget till ändring i RB innebär att en värdegräns införs i 27 kap. 7 & RB. Genom förslaget begränsas skyldigheten för åklagare att vid beslag väcka åtal eller göra framställning om ytterligare anstånd där- med inom en månad till att avse beslagtagen egendom som har ett vär— de som ej understiger 1 000 kr. Som jag anfört i den allmänna motive— ringen är syftet med ändringen att minska arbetsbördan för polis, åkla- gare och domstolar. Ändringen i 17 å andra stycket RP är föranledd bl. a. av utvecklingen i fråga om penningvärdet och innebär att gränsen för delgivning av stämning genom anslag på rättens kansli höjs från 100 till 1000 kr. Jag vill därvid framhålla att med den beslagtagna egendomens värde avses dess saluvärde och inte dess inköpsvärde. Vi- dare skall om beslaget omfattar flera föremål beräkningen avse det sam- manlagda värdet av egendomen.

7.4. Övriga författningsförslag

Ett flertal författningar innehåller i dag bestämmelser om hur för- verkad egendom skall säljas. Jag föreslår emellertid att ändring görs i de författningar som tillämpas förhållandevis regelbundet och där sär- bestämmelser inte kan anses nödvändiga. I detta sammanhang vill jag påpeka att den föreslagna nya lagens försäljningsregler naturligtvis blir tillämpliga på de författningar om förverkande som saknar bestäm- melser om sättet för försäljning av egendomen. Efter samråd med andra berörda departementschefer föreslår jag att ändring görs i 36 5 2 mom. lagen (1938: 274) om rätt till jakt, 22 och 23 55 lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling samt 63 & explosivvaruförordningen (1949: 341). Frågan om ändringar i administrativa författningar som berörs av departementspromemorians förslag om försäljning har jag för avsikt att senare anmäla för Kungl. Maj:t.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 124 63

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen till

1. lag om visst stöldgods m.m.,

2. lag om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rätte- gångsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

6. lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Agneta Heide

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 129 69