Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås bl. a. en ny lag om bötcsverkställighet. Syftet med lagförslagen är att förbättra betalningsfrekvensen när det gäller bö- ter och viten samt effektivisera indrivningen av dessa påföljder. Det föreslås därför att som ledande princip skall gälla att böter och viten vid vissa exekutiva åtgärder skall jämställas med skatter och därmed lik- ställda offentligrättsliga fordringar.

Vidare föreslås att det uppbördssystem som har tillkommit inom ra- men för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen utvidgas till att omfatta även böter som utdöms av allmän domstol. Förslaget innebär att den bötfällde ges tillfälle att frivilligt betala böterna redan i samband med att tingsrättens dom meddelas.

Vad gäller själva indrivningsförfarandet föreslås framför allt tre vik- tiga förändringar i syfte att stärka bötesindrivningens effektivitet. För det första förlängs preskriptionstiden för böter och viten från f.n. tre år till fem år. För det andra införs en rätt för kronofogdemyndigheten att för indrivandc av bötesfordran ansöka att den bötfällde skall försättas i konkurs. För det tredje slopas de för bötesindrivning gällande särskilda reglerna om att viss egendom skall undantas från utmätning (benefi- cium). I stället skall de allmänna beneficiereglerna gälla.

Lagförslagen ger också kronofogdcmyndighet möjlighet att förordna att vidare verkställighet inte skall äga rum om indrivning av böter skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Sådant förordnande får dock inte med- delas, om det är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den ]. juli 1979.

] Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 40

• Sida 2
•  Original

Prop. 1978/79: 40.

lx)

1. Förslag till Bötesverkställighetslag

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 % Bötesstraff verkställs genom uppbörd eller indrivning. Regeringen bestämmer, i vad mån uppbörd skall ske.

Lagens bestämmelser om böter gäller också vite och sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs i lagen om dom gäller även beslut.

2 & Uppbörd av böter sker så snart dom, strafföreläggande eller före- läggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts.

Utan hinder av att dom eller föreläggande ej har meddelats får den misstänkte betala förskott på böter som kan komma att åläggas honom. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar när- mare föreskrifter om sådan förskottsbetalning.

3 5 Om verkställighet utomlands av här i landet ålagt bötcsstraff finns särskilda bestämmelser.

Uppbörd

4 & Uppbörd sker genom att den "bötfällde frivilligt erlägger betalning till myndighet som regeringen bestämmer. Influtet belopp avräknas på de böter som får antas vara avsedda med betalningen.

Som uppbörd anses även att medel, som har betalats som förskott på böter, tas i anspråk för betalning av dessa.

5 % Uppkommer överskott vid uppbörd, får det avräknas på andra böter som den bötfällde är skyldig att betala. I den mån avräkning ej sker, skall överskott återbetalas.

Indrivning

6 & Skall uppbörd ej ske eller har uppbörd ej lett till full betalning, skall böterna drivas in genom kronofogdemyndighetens försorg. Indriv- ningen sker på grund av dom, godkänt föreläggande eller saköreslängd.

7 5 Indrivning inleds genom att den bötfällde avkrävs betalning, om ej särskilda skäl finns att underlåta krav.

Kronofogdemyndigheten får bevilja uppskov med betalningen eller medge avbetalning. Mot beslut angående uppskov eller avbetalning får talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning eller införsel.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1978/79: 40 ' 3

8 5 Har den bötfällde fordran enligt 68 ä 1 eller 2 mom. eller 6"9 & 1 mom. uppbördslagen (1953: 272) på överskjutande skatt eller ranta på sådan skatt får böterna avräknas på fordringen i den ordning som föreskrivs i 68 ä 4 mom. första stycket samma lag.

9 5 I den mån betalning ej kan erhållas med tillämpning av 7 eller 8 %, sker indrivning genom utmätning eller införsel enligt vad som är före- skrivet därom.

10 5 För att driva in bötesfordran får kronofogdemyndigheten ansöka att den bötfällde skall försättas i konkurs. Understiger fordringen fem- hundra kronor, får ansökan dock göras endast om synnerliga skäl före- li er. gåckordsfr'jrslag som rör böter får antas av länsstyrelsen under sam- ma villkor som enligt 62 & uppbördslagen (1953: 272) gäller i fråga om ackordsförslag rörande skatt.

Mot kronofogdemyndighets beslut i fråga om konkursansökan eller länsstyrelses beslut angående ackordsförslag får talan ej föras.

Indrivningshinder

11 5 Har böterna bortfallit eller föreligger eljest laga hinder mot verk— ställighet, avkortas böterna.

Möter annat hinder mot indrivning av böterna, får de avskrivas. Av- skrivning medför ej ändring i betalningsskyldigheten.

Fråga om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

12 & Skulle indrivning av böter vara till synnerligt men för den böt- fällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning, kan kronofogdemyndigheten förordna att vidare verkställighet ej skall äga rum. Sådant förordnande får ej meddelas, om det är påkallat från all- män synpunkt att indrivningen fortgår.

13 5 Mot kronofogdemyndighets förordnande enligt 12 5 får åklaga— ren i den ort där den bötfällde finns föra talan genom besvär hos tings- rätten i samma ort. Bcsvärshandling skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. I ärendet äger lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden motsvarande tillämpning. Därvid skall i fråga om besvärshandlingen gälla vad som i den lagen sägs om ansökan och skall vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 5 samma lag rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd. '

Mot kronofogdemyndighets beslut att icke meddela förordnande en- ligt 12 å får talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning eller införsel.

145 Om förvandlingsstraff för obetalda böter föreskrivs i lagen (1964: 168) om förvandling av böter. Har beslut om förvandlingsstraff meddelats, får böter ej indrivas. Sedan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, får ej heller be- talning för böterna mottas.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1978/79: 40

Övergångsbestämmelser

]. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. 2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 25 kap. 7 & och 35 kap. 7 & brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 kap. '.' 5

Om indrivning av böter är sär- skilt stadgat.

Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

Om uppbörd och indrivning av böter finnes bestämmelser i bötes- verkställighetslagen (1979: 000).

Böter som icke betalas skola, om icke annat är föreskrivet, förvand- las till fängelse i lägst tio och högst nittio dagar enligt bestäm- melser därom i lagen (1964: 168) om förvandling av böter.

35 kap. 7 &

Ådömda böter bortfalla när tre år förflutit från det domen vann laga kraft, om ej dessförinnan an- sökan om böternas förvandling delgivits den dömde. Om bortfal- lande av böter sedan sådan ansö— kan delgivits samt av ålagt för- vandlingsstraff är särskilt stadgat.

Ådömda böter bortfalla när fem år förflutit från det domen vann laga kraft, om ej dessförinnan an- sökan om böternas förvandling delgivits den dömde. Om bortfal— lande av böter sedan sådan ansö- kan delgivits samt av ålagt för- vandlingsstraff är särskilt stadgat.

Dör den dömde, bortfalla ådömcla böter. Har under den dömdes livs- tid domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den

egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Bötesstraff som har ålagts före lagens ikraftträdande preskriberas enligt äldre bestämmelser.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1978/79: 40

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 168) om verkställighet

av böteSstraff

dels att ]—3 55 och 5—7 åå skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 1 & skall utgå, dels att rubriken till lagen skall ha nedan angivna lydelse.

Lag om förvandling av böter

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. 2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4. Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. ])

Härigenom föreskrivs att 52 & utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

52 51

Har i tvistemål någon fällts till böter eller vite, må ej beslutet verkställas förrän det vunnit laga kraft; i fråga om hovrätts icke lagakraftvunna beslut skall dock vad i 39 och 40 5.6 är stadgat om hovrätts dom i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Vad nu sagts gäller även beträffande ut- slag i utsökningsmål, varigenom någon fällts till böter eller vite.

Har i tvistemål någon fällts till böter eller vite, må ej beslutet verkställas förrän det vunnit laga kraft. Vad nu sagts gäller även beträffande utslag i utsöknings- mål, varigenom någon fällts till böter eller vite.

Huru beslut angående fördelning av köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet, därom skils i 6 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Vad som föreskrivs i denna lag inverkar ej på giltigheten av åtgärd som har vidtagits före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse 1971: 495.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1978/79: 40

5. Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrivs att 138 & konkurslagen (19211225) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

138 51

För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ut- fäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning mellan borgenä- rerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med- delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är att räkna, där boet förslår till gäl- dande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar utom sådana som avses i 19 å förmåns- rättslagen (1970: 979), och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lag- ligen äger rum, ränta beräknas en- ligt 5 5 räntelagen (1975: 635) från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag, från vil- ken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.

För fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, skall, om ränta är ut- fäst eller eljest lagligen äger rum, ränteberäkning mellan borgenä- rerna inbördes upphöra från den dag, då beslutet om konkurs med- delades; dock skall ränta beräknas till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari sådan fordran upptagits, är att räkna, där boet förslår till gäl— dande av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar, och skall i sådant fall å fordran, för vilken ränta ej är utfäst eller eljest lagligen äger rum, ränta beräknas enligt 5 5 räntelagen (1975: 635) från den dag, då nämnda beslut meddelades, till den dag, från vil- ken klandertid såsom nyss är sagt skall räknas.

Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits är att räk- na, där borgenären ej enligt 143 & därförinnan uppburit betalning. Lö- per fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta enligt 5 5 räntelagen därå beräknad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades.

Utgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då be- slutet om konkurs meddelades, skall utdelning för fordringen beräknas å det belopp, som efter en räntefot av fem för hundra om året utgör så- dan fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och som utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfal- len den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är att räkna, utdelning beräknas å det belopp, som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda dag; har för sådan fordran betalning jämlikt 143 % tidigare uppburits och var

1 Senaste lydelse 1975: 646.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1978/79: 40

fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordring ens värde å betalningsdagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.

6. Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom föreskrivs att 1, 7. 15, 17 och 22 %% införsellagen (1968: 62l) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 & Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen l. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken, 2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt 72 5 andra stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 & lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives,

4. böter och viten.

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives samt böter och viten.

7å

Införsel för skatter och allmän- na avgifter samt för böter och viten får äga rum så snart förut- sättningar för indrivning förelig- ger. Beträffande böter eller viten som ålagts genom hovrätts dom får dock, innan domen vunnit laga kraft, införsel ej ske i annat fall än då domen avser disciplinbot.

Införsel för skatter och allmän— na avgifter samt för böter och viten får äga rum så snart förut- sättningar för indrivning förelig- ger.

15 ål

Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de gruppvis före— träde i den ordning vari de upptagits i 1 %.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsbcrättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera innehål- lits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, av- räknas i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan uttagas genom införsel.

1 Senaste lydelse 1976: 624.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1978/79: 40

Nuvarande lydelse.

Av fordringar som avses i 1 & 2—-—4 har inom varje grupp vad som stått ute längst företräde.

17

Införsel går före utmätning. In- försel för fordran som avses i 1 5 4 skall dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran.

Föreslagen lydelse

Av fordringar som avses i l 5 2 har vad som stått ute längst företräde.

%

Införsel går före utmätning. In- försel för fordran som avses i 1 & 3 skall dock ändras eller hä- vas, om utmätning därigenom kan äga rum för sådan fordran för vil- ken utmätning av innestående av- löning enligt 67 b 5 4 utsöknings- lagen (1877: 31 s. ]) må utan gäl- denärens medgivande tillämpas sammanlagt sex månader under ett kalenderår.

Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller veder- lagsfordran som avses i 2 5 3 och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 ä 1 eller 2 gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som förfallit när utmätnin gen är fullbordad eller förfaller näst därefter.

Belopp som innehållits enligt denna lag får ej utmätas för annan gäl- denärens skuld. 22

Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav fordran som avses i 1 5 I eller 2 ej uttagas genom införsel, får utmätnings- mannen ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat för- ordnas, till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat utta- gas genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gäldenären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.

wa

Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav införsel ej ske, får utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat förordnas, till utmät- ningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gälde- nären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.

Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön. Underläter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet

äger 20 & motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1978/79: 40

7. Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970: 979)1 dels att 19 5 skall upphöra att gälla, dels att 18 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 18å

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt med de undantag som anges i 19 5.

Fordringar som ej är förenade med förmånsrätt har inbördes lika rätt.

Har fordran särSkild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egen- domen för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som fordran utan förmånsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.

8. Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 68 ä 5 mom. uppbördslagen (19531272)2 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

68ä

5 mom. Vad i 3 och 4 mom. sägs äger motsvarande tillämpning, då den som är berättigad att åter- bekomma skatt har att erlägga sjö- mansskatt eller bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättig- heter eller kupongskatt.

5 mom. Vad i 3 och 4 mom. sägs äger motsvarande tillämpning, då den som är berättigad att åter- bekomma skatt har att erlägga sjö- mansskatt eller bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättig- heter eller kupongskatt. Om till- lämpning av 4 mom. vid indrivning av böter, viten och belopp som förklarats förverkat, är föreskrivet [ bötesverkställiglzetslagen (1979: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

1 Lagen omtryckt 1975: 1248. 3 Lagen omtryckt 1972: 75.

'i'] Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 40

• Sida 10
•  Original

Prop. 1978/79: 40 10

Utdrag

JUSTITI EDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1978-1 1-02

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, statsråden Sven Roma— nus, Mundcbo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Ro- manus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition med förslag till lag om bötesverkställighet m. m.

2.1. Allmänna synpunkter

Vid det reformarbete på det exekutionsrättsliga området som har bc- drivits under de senaste två decennierna har man eftersträvat att göra regleringen sådan att den exekutiva. verksamheten blir så effektiv som är möjligt samtidigt som gäldenärcrna inte skall bli alltför hårt utsatta. Några väsentliga skärpningar gentemot bötesgäldenärerna kan därför inte komma under övervägande i nu förevarande sammanhang. Man får

• Sida 15
•  Original

Prop. 1978/79: 4( . , ' 15

sålunda acceptera att möjligheterna att genom författningsändringar få fram nya tillgångar för verkställighet av bötesstraff är begränsade.

Vad gäller möjligheten att i övrigt få ett större utbyte av bötesindriv- ningsverksamheten vill jag framhålla att ett förbättrat resultat kan för- väntas, om arbetet kan drivas enligt mera praktiska och ändamålsenliga rutiner än som hittills kunnat tillämpas. En fördel är om bötesindriv- ningsarbetet får bedrivas enligt väsentligen samma regler som gäller skatteindrivningen. Den dagen förvandlingssystemct avskaffas kommer detta att möjliggöra förenklade rutiner genom bortfallet av de särskilda och ganska tyngande arbetsmoment som föranletts av detta.

Den viktigaste möjligheten att förbättra indrivningsresultatct för bö- ternas del torde dock vara att allmänt förbättra deras ställning i förhål- lande till andra slag av fordringar. En sådan förbättring måste emellertid ske på bekostnad av de andra fordringarna, såväl enskilda som allmänna, eftersom det i exekutionsammanhang i så fall för deras del i motsva- rande mån kommer att finnas mindre tillgångar att ta i anspråk. Intres- set att förbättra effektiviteten i bötesverkställigheten gör dock en sådan förändring befogad. Härtill kommer att böternas merendels dåliga ställ- ning enligt gällande rätt väsentligen har betingats av att förvandlingssy- stemet har kunnat åberopas som skäl att ge bötesfordringen en mindre gynnsam position när den konkurrerat med andra fordringar. Som fram- gått av avsnitt 1 måste utgångspunkten i detta lagstiftningsärende vara att förvandlingsstraffet i sin nuvarande utformning på sikt skall bort. Med hänsyn härtill bör det inte möta några betänkligheter att redan nu pröva frågan om en förbättrad förmånsställning för böter utan hinder av att beslutet om förvandlingsstraffets avskaffande dröjer ännu en tid.

Vad gäller själva indrivningsförfarandet vill jag särskilt peka på tre möjligheter till förbättringar. Den första avser möjligheten att åstad- komma förlängd verkställighctstid för vissa fall. Den andra är att införa möjlighet att använda konkursansökan som yttersta påtryckningsmcdel gentemot bötesgäldenärer. Den tredje är att slopa de för bötesindrivning gällande särskilda reglerna om att viss egendom skall undantas från ut- mätning (beneficium) och låta enbart de allmänna reglerna i sådant hänseende gälla.

Jag kommer i det följande att behandla dessa tre möjligheter närmare och kommer dessutom att ta upp fråga om ytterligare åtgärder som är ägnade att stärka hötesindrivningens effektivitet. Ett gemensamt spörs- mål för flera av de behandlade åtgärderna är det förut nämnda intresset att få likartade regler i fråga om bötesindrivning och skatteindrivning. Detta intresse att kunna samordna indrivningsformerna är så framträ- dande att det bör sätta sin prägel på inte bara reglerna om förfarandet utan i någon mån också på regler av materiell innebörd, såsom beträf- fande förmånsrätt, s.k. kvittning, avskrivningsgrunder och ackordsmöj- ligheter.

Beträffande flertalet av de ändringar som jag kommer att föreslå i det

• Sida 16
•  Original

Prop. 1978/79: 40 16

följande kan måhända allmänt sägas att de var för sig kanske inte kom- mer att medföra några större fördelar från effektivitetssynpunkt. Med hänsyn till intresset av att stärka böternas ställning i påföljdssystemet anser jag det emellertid befogat att föra fram förslag även på punkter där det är ganska måttliga förbättringar som står att vinna. Det gäller sålunda att ta tillvara alla möjligheter till ett gynnsamt helhetsresultat.

Jag vill emellertid i detta sammanhang betona att det inte uteslutande är effektiviseringssträvandena som skall tillgodoses när man överväger nya bötesvcrkställighetsregler. Nu gällande rätt har i 5 5 lagen (1964: 168) om verkställighet av bötesstraff (BÖVL) en regel om avbry- tande av verkställigheten när särskilt starka sociala skäl talar mot att bö- ter tas ut. Regelns tillämpningsområdc har dock gjorts tämligen snävt och dess praktiska värde har blivit begränsat. De allmänna grunderna för denna bestämmelse är dock alltjämt bärande, och den bör därför få viss motsvarighet i en ny lagstiftning.

Slutligen vill jag nämna att det i det följande i regel endast finns an- ledning att tala om böter, eftersom Vitet i allt väsentligt är likställt med böter. I viss utsträckning gäller detsamma i fråga om sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Beträffande dessa samhällets fordringar finns det emellertid vissa särregler som med- för att de ibland behöver beröras särskilt. Som teknisk term för sist- nämnda typ av fordran används i fortsättningen ”rättsverkansbelopp”.

2.2. Utformningen av de nya reglerna

Enligt 9 % förmånsrättslagen(1970: 979) gäller bl. a. att utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Däremot skall böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott enligt 19 5 samma lag gå efter andra fordringar vid konkurs. Vida- re har enligt 1 och 15 åå införsellagen (1968: 621) skatter och allmänna avgifter vid införsel företräde framför böter och viten. Det kan nämnas att rättsverkansbelopp inte omfattas av införsellagen.

Förvandlingsstraffutredningen har föreslagit att bötesfordringar skall jämställas med skattefordringar inte endast vid gemensam utmätning utan även vid konkurs och införsel. Vid konkurs föreslås bötesfordring- arna därvid bli jämställda med oprioriterade skattefordringar. Utred- ningens förslag i denna del har föranlett viss remisskritik. SACO/SR har sålunda avstyrkt förslaget. Organisationen anser att bötesfordran fortfa- rande bör vara efterställd övriga ford ringar i konkurs. En konsekvens av efterställdheten i konkurs bör vidare vara att bötesfordran vid gemensam utmätning tillsammans med annan fordran får vika för den andra ford- ringen. Enligt organisationens mening bör fiskala intressen inte få till- mätas någon avgörande roll vid indrivning av bötesfordringar i konkur- rens med andra fordringar. Bötesstraffet bör ses uteslutande som en kri- minalpolitisk sanktion som riktar sig mot det överskott utöver beneficiet

• Sida 17
•  Original

Prop. 1978/79: 40 , 17

som den dömde har eller kan komma att-skaffa sig sedan hans övriga vid exekutionen aktuella skulder är betalda. Sveriges advokatsamfund har av- styrkt att viten på belopp över 2 000 kr. vid införsel jämställs med böter. Om möjligheten att utsätta vite i form av fängelse genomförs, bör det enligt samfundets mening övervägas huruvida inte regeln i 9 5 förmåns- rättslagen att utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt bör ändras så att vitesfordringar överstigande 2 000 kr. undantas. I konse- kvens med vad som sagts beträffande införsel och utmätning har sam- fundet avstyrkt förslaget att viten, i varje fall viten över 2 000 kr. i kon- kurs jämställs med övriga oprioriterade fordringar. Samfundet har också avstyrkt utredningens förslag att förbättra bötesfordringarnas Ställning i konkurs. Även om den bötfällde konkursgäldenären må- hända betraktar sig själv som delvis betalande, skulle bötesstraffet på detta sätta drabba borgenärerna i större eller mindre omfattning.

Den i "19 & fömånsrättslagen intagna regeln som innebär att böter vid konkurs är efterställda andra fordringar utan förmånsrätt är delvis be- tingad av förvandlingssystemet. Som jag nämnt är utgångspunkten i detta lagstiftningsärende att förvandlingsstraffet i sin nuvarande utform- ning kommcr att försvinna. Det finns därför anledning att redan nu prö— va om den angivna förmånsrättsordningen bör bevaras om förvandlings- straffet slopas. Frågan är därvid om tillräckliga skäl i övrigt kan moti- vera att nuvarande regel bibehålls.

Den omständigheten att bötesstraffet är avsett att träffa bara den dömde men inte hans borgenärer utgör inte något avgörande hinder mot att bötesfordringarnas ställning förbättras. Från statsverkets och konkur- rerande borgenärers sida finns det inte någon egentlig anledning att be- trakta bötesfordringen på annat sätt än vilken fordan som helst som till- kommer statsverket. I lagstiftningen har man också i betydelsefulla hän- seenden tagit konsekvensen härav. Förmånsrättsförhållandet vid samti- dig utmätning. som nyss nämndes, utgör ett exempel på att man har låtit bötesfordran konkurrera med andra fordringar på lika villkor. Bötes- fordringens straffrättsliga karaktär har därvid inte ansetts lägga hinder i vägen. Ett annat exempel utgör på sitt sätt införsellagen. Enligt införsel- lagen har sålunda bötesfordringar företräde framför fordringar i allmän- het. Införsel för böter viker dock för löneutmätning (17 & första stycket införsellagen). Löneutmätning får emellertid inte pågå längre tid än tre månader och i vissa fall sex månader per kalenderår, om inte gäldenären medger annat, 67 b % 4 utsökningslagen (1877: 31 s. 1. UL").

Ytterligare ett viktigt exempel gäller just vid konkurs, nämligen när utmätning för bötesfordringen skett dessförinnan. Då får bötesford- ringen särskild förmånsrätt enligt 85 förmånsrättslagen . 1 nu angivna sammanhang har alltså bötesfordringens straffrättsliga karaktär inte an- setts motivera att fordringen skulle stå tillbaka för andra fordringar. Som utredningen har anfört är det därför svårt att inse varför man på

jl Riksdagen 1978/79. [ saml. Nr 40

• Sida 18
•  Original

Prop. 1978/79: 40 13

andra områden än de nu nämnda skulle anlägga ett avvikande synsätt, och anse bötesfordringens ”särskilda” karkatär motivera att den ges sämre ställning än fordringar i allmänhet. Därtill kommer att om man betraktar spörsmålet ur den bötfälldes synvinkel så torde han allmänt anse att det är hans egendom som delas, och att den naturliga inställ- ningen hos en konkursgäldenär därför torde vara att, i den mån genom konkursen böter och andra fordringar blir till åtminstone någon del be- talda, det i realiteten är han själv som är den betalande. I likhet med ut- redningen anser jag det från kriminapolitisk synpunkt också vara av värde om den bötfällde även i konkurssammanhang får erfara att bötes- straffet leder till viss verkställighet.

Med hänsyn till de anförda synpunkterna och vikten av att bötesverk- ställighetcn effektiviseras ansluter jag mig till utredningens uppfattning, att bötesfordringarnas förmånsrättsställning bör förbättras så att likstäl- lighct i princip sker med skattefordringar. Som konkurslagskommittén (Ju 1971: 06) har anfört i sitt remissyttrande kan visserligen det ekono- miska utbytct av en sådan reform komma att bli förhållandevis litet. Jag har emellertid tidigare betonat att även måttliga förbättringar bör tas tillvara i syfte att söka nå ett gynnsamt helhetsresultat. I motsats till ad- vokatsamfundet anser jag vidare att. viten bör komma i åtnjutande av samma förbättringar i indrivningshänseende som böter. Några särskilda skäl till ett motsatt ställningstagande finns enligt min mening inte.

Beträffande företrädesordningen mellan skatter och böter vid införsel grundas skatternas nuvarande företräde i huvudsak på det förhållandet att böterna kan förvandlas till fängelse. Slopas förvandlingssystemet i enlighet med riksdagens principbeslut bör bötes- och skattefordringar som konsekvens härav göras jämställda vid införsel. Ett annat skäl för jämställdhet är det kriminalpolitiska önskemålet att stärka bötesstraffcts ställning. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. När det gäller den närmare utformningen av de nya bestämmelserna återkom- mer jag till denna fråga längre fram.

Som jag tidigare har anfört bör av praktiska skäl en riktlinje vara att bötesfordringarna inte ställs efter skattefordringarna med mindre vägan- de skäl talar härför. När det gäller samtidiga utmätningar bör bötesford- ringar även i fortsättningen konkurrera på lika villkor med fordringar i allmänhet.

I detta sammanhang uppkommer då frågan om böterna och de övriga straffrättsligt grundade fordringar, som omfattas av 19 & förmånsrättsla- gen och som naturligen bör följa "böternas ställning. skall ges endast samma rätt som oprioritcrade skatter eller om de skall jämställas med de skattefordringar som omfattas :av den allmänna förmånsrätt som åsyftas i 11 % förmånsrättslagen (det s.k. skatteprivilegiet). Utredningen har för sin del funnit att det inte finns anledning att vid konkurs ge bö- ter bättre rätt än den som tillkommer oprioriteradc skatter och avgifter,

• Sida 19
•  Original

Prop. 1978/79: 40 - ' 19

dvs. att de får omfattas av 18 % förmånsrättslagen . Denna inställning har kritiserats av riksrevisionsverket under remissbehandlingen. Verket an- ser att om böterna jämställs med de privilegierade skattefordringarna uppnår man i viss grad jämställdhet i indrivningshänseende mellan före- tagare och anställda.

Som utredningen har påpekat hänför sig skälen för skatteprivilegiet väsentligen till förhållanden som berör företagare, oftast jurudiska per- soner. Skälen kan därför inte utan vidare åberopas för att förbättra bö- ternas ställning i förmånsrättsordningen. Frågan om ekonomiska sank- tioner mot juridiska personer har utretts av utredningen (Ju 1973: 11) om en eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten. Den särskilde utredaren har nyligen avgivit betänkandet Fö— retagsböter (Ds Ju 1978: 5). Enligt min mening bör i avvaktan på att ställ- ning tas till denna undersökning böterna få samma rätt som tillkommer oprioriterade skatter och avgifter. De praktiska skäl som jag tidigare har åberopat till stöd för att ändra böternas ställning i förmånsrättshänseen- de påkallar inte heller en mer vittgående omreglering än som har före- slagits nu.

När införsel för böter konkurrerar med löneutmätning för annan ford- ran, gäller enligt 17 & införsellagen att införseln skall ändras eller hävas, om utmätning i lönen därigenom kan äga rum. Eftersom löneutmätning kan avse vilken fodran som helst, innebär bestämmelsen att böterna får vika oavsett karaktären på utmätningsfordringen. Om förvandlingsstraf— fet avskaffas, ökas som tidigare har nämnts intresset av att böter inte skall ställas efter fordringar i allmänhet. Jag vill också erinra om att möjligheten till införsel har särskild betydelse för hötesindrivningens ef- fektivitet. Dessa förhållanden talar enligt min mening för att böternas ställning enligt 17 & införsellagen bör förbättras. Som förvandlingsstraff- utredningen har påpekat finns det dock vissa utmätningsfordringar av kvalificerad beskaffenhet som bör gå före bötesfordringar, även om för— vandlingsstraffet avskaffas. Det är fråga om sådana fordringar, för vilka utmätning får tillämpas i sex månader under ett kalenderår i stället för i tre månader som enligt 67 b & 4 UL annars är medgivet. Sådana ford— ringar är exempelvis ersättning för person- eller egendomsskada på grund av brott och skadeståndsrättsliga underhållsbidrag vid förlust av försörja- re (prop. 1968: 130 s. 106). Jag biträder således utredningens förslag till ändring i 17 & införsellagen vilket innebär att utmätning för denna typ av fordringar även i fortsättningen skall ha företräde framför införsel för böter. Dessutom bör de ha företräde framför skatter när nu skatter och böter jämställs i införselhänseende. Jag vill tillägga att, som RSV har på- pekat, syftet med den föreslagna nya ordningen kan vara svårt att helt tillgodose i den praktiska tillämpningen på grund av att olika förbehålls- belopp tillämpas vid införsel och löneutmätning. Denna omständighet bör emellertid varken enligt verkets eller min uppfattning utgöra något hinder mot reformen.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1978/79: 40 20

Enligt 22 % införsellagen kan ett irzförselliknande förfarande i viss om- fattning ske, även om gäldenären inte uppbär synlig lön. Genom den hänvisning som görs i paragrafen till 1 5 1 och 2 samma lag begränsas tillämpningsområdet till familjerättsliga underhållsbidrag samt motsva- rande kommunala bidrag. Skatter och böter kan således inte tas ut på detta sätt.

År 1970 behandlade riksdagen en. motion om ändring av 225 inför- sellagen så att den skulle omfatta även skatter och böter. Motionen för- anledde inte någon åtgärd. Som skäl åberopades främst att lagen hade gällt endast under kort tid och att erfarenheterna av tillämpningen av 22 & ansågs vara otillräckliga (jfr 1 LU 1970: 20 samt prot. 1970: I: 15 s. 98 och 1970: II: 14 s. 50). Enligt vad utredningen har erfarit vid inter- vjuer hos kronofogdar har det visat sig vara en brist att tillämpningsom— rådet för 22 & är inskränkt på detta sätt. Stötande exempel har sålunda förekommit som visar hur personer har kunnat undandra sig att betala oguldna skatter och allmänna avgifter —— och även böter — t. ex. genom att ”skriva över" sin rörelse på maken och ta anställning hos denne med ingen eller ringa synlig lön men mot en faktisk gottgörelse som uppen- barligen väl motsvarar skälig lön. Motsvarande missförhållande har upp- getts föreligga vid anställning hos annan närstående än make.

Med hänsyn till det angelägna i att motverka sådana förfaranden före- slår jag i likhet med utredningen att 22 & införsellagen ändras att gälla även sådana fordringar, som avses i 1. 5 3 och 4 samma lag dvs. skatter och därmed jämställda allmänna avgifter samt böter och viten. En regel med denna innebörd har för övrigt föreslagits i det till lagrådet remitte- rade förslaget till utsökningsbalk (7 kap. 18 å och 15 kap. 19 5). Den nya balken beräknas dock inte kunna träda i kraft förrän tidigast år 1981.

Jag vill i detta sammanhang även peka på den ändring i införsellagen (se prop. 1975/76: 27) som trädde i kraft den 1 juli 1976 och som inne- bär att införsel i sjukpenning och liknande ersättningar numera kan ske även för skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. Denna lag- ändring bör också vara ägnad att göra bötesindrivningen mera effektiv.

När erlagd preliminär skatt överstiger den slutliga skatten tillkommer överskottet i princip den skattskyldige. Före utbetalning därav kan dock överskottet tas i anspråk för betalning av gäld. Beträffande flertalet slag av fordringar gäller, att överskottet eller del därav inte kan tas i anspråk på annat sätt än genom utmätning. För vissa skatter gäller emellertid enligt 68 ä 4 mom. uppbördslagen (1953: 272 UBL) ett gynnsammare förfarande, som i vardagslag kallas kvittning. Förfarandet innebär i korthet att —— innan överskottet står till förfogande för utmätning och alltså med företräde framför utmätning — f rån överskottet får avräknas restförda skatter och avgifter som omfattas av UBL. Kvittningen har ansetts böra betraktas närmast som en avräkning i ett kontokurantför- hållande. Efter ett uttalande av JO (se JO:s ämbetsberättelse 1960 s.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1978/79: 40

,,. .. Zl 289) anses allmänt att kvittning i nu angiven bemärkelse inte kan före- komma i fråga om böter eller sådana skatter och allmänna avgifter som inte omfattas av bestämmelserna i UBL. Utredningen har nu föreslagit att kvittning bör komma till användning även vid bötesindrivning. För- slaget har godtagits av flertalet remissinstanser.

Med hänsyn till det i det föregående betonade starka intresset att för- bättra indrivningsmöjligheterna för böter föreslår jag att den här disku- terade ändringen genomförs. Jag vill i detta sammanhang även fram- hålla att en sådan ändring är ägnad att underlätta handläggningen hos kronofogdemyndigheterna. Vad som nu har sagts beträffande böter bör även gälla viten och rättsverkansbelopp. Det bör betonas att kvittning kan bli av betydelse inte minst när vite har ålagts juridisk person efter- som införsel inte kan användas annat än mot fysiska personer.

Jag biträder också utredningens förslag att särskilda beneficieregler inte vidare skall gälla beträffande bötesfordringar. Med hänsyn bl. a. till en kommande ordning utan förvandlingsinslag kan det nämligen inte anses föreligga tillräckliga skäl att i beneficiehänseende uppställa andra regler för bötesfordringarna än för fordringar i allmänhet. Vid detta ställningstagande har jag i likhet med utredningen konstaterat att den praktiska skillnaden vid tillämpningen av 3 5 andra stycket lagen (1964: l68) om verkställighet av bötesstraff (BöVL) i förhållande -till de allmänna bestämmelserna i 65% UL i deras nuvarande lydelse är myc- ket ringa. Jag vill i detta sammanhang slutligen framhålla att jag längre fram kommer att ta upp frågan om att införa vissa bestämmelser om av- brytande av verkställighet när särskilt starka sociala skäl talar härför.

Utredningen har vidare föreslagit att konkursansökan skall få göras under åberopande av en bötesfordran. Förslaget har fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen. Även jag anser att det saknas anledning att för framtiden utesluta konkursförfarandet som instrument bland bötesverkställighetsformerna. Möjligheten att tillgripa konkurs gentemot bötesgäldenärer som inte betalar saknar visserligen praktisk betydelse i de fall då dessa också har skatteskulder. I sådana fall kan nämligen konkurs komma till stånd på grund av sistnämnda fordringar och även bötesfordringen kan sedan bevakas i konkursen. Emellertid är det inte genomgående — om än tämligen vanligt —— att skatteskulder förekommer vid sidan av bötesskulder. Det är därför enligt min mening befogat att införa möjlighet till konkurs på grundval av bötesfordran. Konkurshotet kan i vissa fall ha en betalningsfrämjande effekt, besläk- tad med den som uppnås med förvandlingshotet men utan dettas nack- delar. Jag föreslår därför att möjlighet öppnas att ansöka om konkurs på grund av bötesfordran. Att vissa begränsningar bör gälla i detta hän- seende återkommer jag till i specialmotiveringen.

När det gäller utredningens förslag att göra ackordsförfarandet till- lämpligt på bötesfordringar har meningarna varit delade bland remissin-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1978/79: 40 22 stanscrna. För egen del har jag en viss förståelse för dem som anser att det är mindre tilltalande att sådana., straffrättsligt grundade fordringar som det här är fråga om skall kunna bli föremål för ackord och därmed förhandling. Enligt min mening bör dock sådana betänkligheter inte vara avgörande på det begränsade området som det här är frågan om, särskilt som en sådan lösning har godtagits för de betydelsefulla skatte- fordringarnas del.

Enligt 35 kap. 7å första stycket BrB är preskriptionstiden för bötes- straff tre år från det bötesavgöran-det vann laga kraft. Preskriptionen avbryts dock genom delgivning av ansökan om förvandling. Leder för- vandlingsmålet till att saken hänskjuts till ny behandling hos indriv- ningsmyndigheten, börjar en ny treårig preskriptionstid löpa från dagen för beslutet. Förvandlingsstraffets avskaffande skulle sålunda, om nya bestämmelser i preskriptionsfrågan inte meddelas, leda till att treårs- gränsen blir generellt gällande.

Utredningen har förordat att preskriptionstiden som regel skall vara fem år. I praktiken bör emellertid enligt utredningens mening fråga om avskrivning av bötesfordran, som inte har kunnat drivas in, tas upp till prövning redan när minst två och högst tre år har förflutit från det bö- tesavgörandet vann laga kraft. Sådan fråga skall dock inte tas upp med mindre det finns skäl att anta att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna eller annan särskild omständighet inte talar mot av- skrivning. Bestämmelser om den sålunda avsedda praktiska tillämp- ningen förutsätts komma att meddelas av regeringen. Förslaget har även i denna del fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstan— serna.

För egen del kan jag instämma i utredningens uppfattning att det vä- sentligen är två förhållanden som talar för en förlängning av verkställig- hetstidcn utöver tre år. Det ena är att längre verkställighetstid i vissa fall kan ge bättre indrivningsresultat. Avbetalningsplanen vid större bötes- skulder — och inte minst för betalning av mer betydande rättsverkansbe— lopp —— kan ibland behöva sträckas ut över en längre period. Detsamma kan vara förhållandet vid införsel, där endast mindre belopp kan tas ut per avlöningstillfälle. Det andra förhållandet som talar för en förlängd verkställighetstid är att man måste räkna med bötesgäldenärer som av tredska eller grov vårdslöshet underlåter att betala. En förlängd verk- ställighetstid är i sådana fall motiverad framförallt av det skälet att bö- tesstraffets bieffekter därigenom skärps.

Man bör också beakta att en flexibel verkställighetstid ger kronofog- demyndigheten en i någon mån förstärkt ”förhandlingsposition” i dess mellanhavande med den bötfällde. När frågan om avskrivning blir ak- tuell får nämligen kronofogdemyndigheten möjlighet att klargöra för den bötfällde att en på visst sätt dokumenterad betalningsvilja kan ha betydelse för bedömningen om han skall undgå fortsatt verkställighet.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1978/79: 40 _: 33

En sådan ordning förutsätter emellertid som utredningen har fram- hållit att den tillämpas med viss restriktivitet. Kronofogdemyndigheten har emellertid i allmänhet goda förutsättningar att realistiskt bedöma i vilka fall en exempelvis treårig verkställighetstid med viss, inte oväsent- lig betalning bör godtas framför en alternativ möjlighet att verkställig- hetsarbetet utsträcks att pågå fem år med ovissa utsikter att alls uppnå någon betalning. Ändamålssynpunkter bör i detta sammanhang få väga över de mer principiella synpunkter, som kan anföras mot en ordning av angivet slag.

Av vad jag nu sagt framgår att jag finner övervägande skäl tala för den av utredningen föreslagna ordningen som innebär att den nuva- rande treårsregeln behålls för ordinära fall med verkställighetshinder. Det är fall som utmärks av att betalningsoförmåga är för handen och i vilka tredska eller grov vårdslöshet inte kan antas utgöra förklaringen till att betalningen uteblivit. Någon anledning att för sådana fall åstad- komma förlängd verkställighetstid föreligger i regel inte. Annorlunda förhåller det sig beträffande dem som är klart betalningsovilliga men i och för sig inte saknar betalnings- eller förvärvsförmåga. I sådana fall är det önskvärt att verkställighetstiden skall kunna förlängas för att uppnå den förut nämnda skärpningen i verkställigheten. Förlängd verkställighet kan vara lämplig även i vissa andra fall än de sist berörda. Främst gäller detta när det är fråga om stora bötesskulder som nödvändiggör mera långvariga avbetalningsplaner. Även i vissa införselfall kan det såsom nyss har nämnts finnas anledning att låta verkställigheten pågå längre tid än som är normalt. Närmare bestämmelser om avskrivning kan med- delas av regeringen (jfr 11 5).

Jag övergår härefter till att behandla frågan om ett vidgat uppbörds- förfarande. Inom ramen för ordningsbots- och strafföreläggandcsyste- men tillämpas ett särskilt uppbördsförfarandc. Förfarandet innebär, att den misstänkte i samband med att föreläggandet utfärdas ges tillfälle att frivilligt betala böterna till rikspolisstyrelsen (RPS) över postgiro. Vid arbetsrutinerna används datateknik vilket medför stora fördelar i flera hänseenden. Betalningsfrekvensen inom uppbördsförfarandet har varit god. Budgetåret 1973/74 inflöt sålunda 48,7 % av bötesbeloppen i strafförelägganden och 65 % av bötesbeloppen i ordningsbotsföreläg- gandcn. Hos dem som sysslar med bötesverkställighet är det en allmän uppfattning att betalningsfrekvcnsen främjas, om det finns möjlighet för bötesgäldenärerna att betala i så nära ansltttning till brottet som möj- ligt.

Att verkställigheten av påföljd på detta sätt kan komma så snabbt som möjligt efter brottet ligger helt i linje med strävanden man sedan länge haft inom straffprocesslagstiftningen och även inom kriminal- vårdslagstiftningen. En annan fördel med uppbördssystemet är att man därigenom kan reducera sådan ofrivillig "kreditgivning" från statens sida som förekommer inom indrivningssektorn. Det bör vidare Linder-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1978/79: 40 24

strykas att användning av automatisk databehandling (ADB) för all bö- tesuppbörd leder till rationalisering av verkställigheten. Betydelsen av ett enhetligt system för uppbörden ökar ytterligare vid en eventuell över- gång till ADB-rutiner inom exekutionsväsendet.

Enligt utredningens mening motiverar de goda erfarenheterna av upp- bördssystemet att detta utsträcks att gälla även andra bötesavgöranden, i första hand böter som utdöms av tingsrätterna. Utredningens uppfatt- ning delas av en i stort sett enhällig remissopinion.

Även jag anser att fördelarna med en central uppbörd av domstolsbö- ter är så stora att de motiverar en utbyggnad av systemet för brottmåls- förfarandet i rättsväsendets informationssystem (RI) i den utsträckning som utredningen har förordat. I den mån systemtekniska eller kostnads— mässiga skäl inte lägger hinder i vägen för en sådan utbyggnad bör en— ligt min mening den centrala uppbörden när den är fullt utbyggd inbe- gripa samtliga böter, viten och rättsverkansbelopp som omfattas av sy- stemet för brottmålsförfarandet i R1 och som utdöms av tingsrätt, hov- rätt och högsta domstolen. Huruvida det av mig sålunda föreslagna upp- bördssystemet bör avse även böter som har ådömts av annan domstol än allmän sådan samt vissa myndigheter, bör t. v. lämnas öppet. Antalet så- dana böter är litet, sett i det totala sammanhanget. De skäl som har an— förts tidigare gör sig därför inte gällande med samma styrka som i fråga om tingsrättsböter. Det bör också nämnas att systemet för brottmålsför- farandet i Rl inte avser andra domstolar än de allmänna.

Frågan om ett uppbördssystem för domstolsböter togs upp i samband med utvecklingen inom samarbetsorganet för rättsväsendets informa- tionssystem av systemet för maskinella registermeddelanden (RI—10). Det uppbördssystem som där skisserades utgick från att uppbörden kunde ske på motsvarande sätt som gäller för strafföreläggande och ord- ningsbot. Under utredningsarbetet visade det sig emellertid att en rad detaljfrågor måste lösas innan ett sådant system togs i drift. Uppbörds- systemet sköts därför på framtiden till förnyad utredning. Någon sådan utredning har ännu inte gjorts främst med hänsyn till att det har be- dömts vara lämpligt att avvakta ställningstagandct till förvandlingsstraff- utrcdningens betänkande. En av huvudfrågorna som inte var löst i det förslag som lades fram, var konstruktionen av ett referensbegrepp för koppling mellan dom/beslut och inbetalning. De erfarenheter som har gjorts i strafförclägganderutinerna visar att om inte denna fråga löses på ett tillfredsställande sätt så uppkommer en rad problem vid den ma- skinella bearbetningen. Som jag nyss har anfört bör det nya uppbörds— systemet omfatta även böter och viten som ådöms på annat sätt än genom dom eller slutligt beslut i brottmål. Huruvida dessa nya uppgifter kan anpassas till det blankettsystem som används för dom och belut i brottmål måste därför utredas. Vidare måste program för databehand- ling av inbetalningar utarbetas. Även andra frågor mäste övervägas när-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1978/79: 40 . 25

mare. Det sagda innebär sålunda att bl. a. ytterligare systemtekniska ut- redningar krävs innan ett uppbördssystem av det slag utredningen har föreslagit kan genomföras. Det är därför inte möjligt att omedelbart in- föra ett sådant system. Så snart förutsättningar föreligger därtill avser jag emellertid att föreslå regeringen att närmare bestämma tidpunkten för införandet av ett centralt uppbördssystem för bl. &. tingsrättsböter.

Slutligen vill jag här ta upp utredningens förslag angående införandet av en motsvarighet till nuvarande reglering i Så BöVL om avbrytande av verkställigheten på grund av sociala skäl av synnerlig styrka.

Utredningen har i sitt betänkande framhållit att 5 & BöVL sakligt sett är starkt underbyggd och att det närmast är en självklarhet att i en ny bötesverkställighetslagstiftning bör finnas en på ena eller andra sättet ut- formad motsvarighet till paragrafen. Det måste således ges möjligheter att upphöra med vidare åtgärder för verkställighet i socialt ömmande fall. Samtidigt betonar emellertid utredningen att det är angeläget att söka finna enklare former än enligt gällande rätt för handläggningen av frågor av hithörande art. Det är önskvärt att få till stånd en ordning där man kan få verkställighetsfrågan snabbt och definitivt ur världen i så- dana ömmande fall som det här är fråga om. Enligt utredningens me- ning kan en rationell och föga arbetskrävande ordning uppnås, om ini- tiativrätten och den formella beslutanderätten läggs hos kronofogde- myndigheten i stället som f. 11. hos åklagaren resp. rätten.

Vad utredningen sålunda har anfört kan jag i allt väsentligt instämma i. Utredningen har emellertid samtidigt förordat den ordningen, att kro— nofogdemyndigheten före ett sådant beslut skall vara skyldig att in— hämta yttrande av den tingsrätt som har dömt till böter och att beslut inte får meddelas, om rätten avstyrker. Förslaget har i denna del fått ett övervägande kritiskt mottagande av remissinstanserna. För egen del an— ser jag kritiken vara berättigad. Det är inte lämpligt att lägga det for- mella avgörandet på en myndighet medan en annan myndighet som av- ger yttrande har det reella avgörandet. Domstolarna är f. ö., vilket har påpekats under rcmissbehandlingen, organiserade för att avgöra tvistiga frågor och mindre lämpade för uppgifter av det slag som det här är fråga om nämligen att skaffa fram utredningsmaterial och avge yttran— den. Det är därför min uppfattning att starka skäl talar för att beslut om eftergift bör kunna fattas av kronofogde utan tingsrättens hörande. Jag vill emellertid inte bestrida att det i vissa fall kan vara av värde från flera synpunkter att frågor av hithörande slag underställs en tingsrätt för bedömning. De mer allmänna bedömningarna som blir aktuella i dessa sammanhang, inte minst från kriminalpolitiska synpunkter, ligger emellertid också väl till för åklagare. Jag föreslår därför en ordning som innebär att åklagare får möjlighet att hos tingsrätt anföra besvär över kronofogdemyndighctens beslut i hithörande frågor. Vidare bör i sådana fall där ärendet har förts vidare till domstol lämpligen nämnd deltaga,

• Sida 26
•  Original

Prop. 1978/79: 40 26

så att utrymme ges för lekmannasynpunkter. Till övriga med den före-

slagna ordningen sammanhängande frågor återkommer jag i specialme- tiveringen.

xlO'N'JIF—SQIQ

JJ

( .

4.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Ändringen i 25 kap. 7 & BrB är av redaktionell natur.

35 kap. 7 55"

Paragrafen innehåller nu bestämmelser om bortfall av böter på grund av preskription och på grund av den bötfälldes död. Föreskriften gäller även utdömt vite men inte rättsverkansbelopp.

I första stycket föreslås den ändringen att preskriptionstiden för ådöm- da böter skall förlängas från tre till fem år. Beträffande motiven härför hänvisas till den allmänna delen. Enligt nuvarande lydelse av detta stycke bortfaller inte böterna, om ansökan om förvandling av dem har delgivits den dömde före preskriptionstiden; utgång. I stycket erinras vidare f. n. om att särskilda bestämmelser gäller om bortfallande såväl av böter, sedan sådan ansökan delgivits, som av ålagt förvandlingsstraff.

Under remissbehandlingen har en remissinstans föreslagit att även

• Sida 43
•  Original

Prop. 1978/79: 40 43

preskriptionsbestämmelserna beträffande förverkande i 36 kap. 10å BrB ändras. För egen del anser jag inte att det föreligger skäl att i detta sammanhang göra någon ändring i denna paragraf.

Enlig andra stycket bortfaller böterna, om den bötfällde dör. Har bö- tesavgörandet vunnit laga kraft och lös egendom utmätts för böterna före dödsfallet, skall dock böterna tas ut av denna egendom. Motsva- rande gäller om lös egendom satts i allmänt förvar.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i dessa bestämmelser. Denna ståndpunkt har kritiserats under remissbehandlingen. Flera re- missinstanser har sålunda anfört att böter alltid bör bortfalla vid döds- fall.

För egen del kan jag inte instämma i den framförda kritiken. Enligt min mening talar praktiska skäl mot en sådan lösning eftersom den skulle innebära ett onödigt merarbete för kronofogdemyndigheterna. I likhet med utredningen förordar jag därför att bestämmelsen bibehålls oförändrad.

Övergängsbestämmelsema

Lagen avses träda i kraft samtidigt med den nya bötesverkställighets- lagen.

Vad gäller ändringen i 35 kap. 7 & BrB bör det inte komma ifråga att genom ny lagstiftning förlänga preskriptionstid som löper enligt nu gäl- lande bestämmelser. I klarhetens intresse har i övergångsbestämmel— serna intagits en uttrycklig föreskrift att de bötesstraff, som har ålagts före lagens ikraftträdande, preskriberas enligt äldre bestämmelser.

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff

Förslaget innebär att bestämmelserna i 1—3 och 5—7 åå BöVL om betalning och indrivning av böter upphävs. De föreskrifter som det här är fråga om har i stället med vissa ändringar tagits in i den nya bötes- verkställighetslagen. Vari dessa ändringar består har jag tidigare beskri- vit i samband med redogörelsen för den nya bötesverkställighetslagen . De föreslagna ändringarna medför att lagen i fortsättningen bara kom- mer att innehålla bestämmelser om förvandling av böter. Av det skälet föreslås rubriken få en annan lydelse än f. n.

4.4. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 37 s. 1)

Den föreslagna ändringen i 52å UL sammanhänger med att hovrätts bötesavgörande avses bli verkställbart först när avgörandet vunnit laga kraft. Det bör i detta sammanhang påpekas att på grund av bestämmel- sen i 22 ä 1 mom. första punkten UP för ändringen med sig —— förutom

• Sida 44
•  Original

Prop. 1978/79: 40 44

ändring beträffande böter och vite i brottmål —— även ändring beträf- fande annan ”påföljd” som innefattar betalningsskyldighet. Krav på laga kraft beträffande bötesdom m.m. har även lagts fram i förslaget till UB (3 kap. 23 5).

4.5. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

138 .(5

Det undantag som i denna paragraf görs för fordringar enligt 195 förmånsrättslagen vid viss ränteberäkning i konkurs föreslås utgå, efter- som paragrafcn enligt förslaget till ändring i förmånsrättslagen skall upphöra att gälla.

Konkurslagskommittén har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämplighe- ten av att böter löper med ränta i konkurs. I andra lägen är bötesford- ran inte räntebärande. Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete in på räntereglerna i 138 & KL. Därvid torde frågan om slopande av räntebe- räkning på oprioriterade fordringar aktualiseras. I avvaktan på denna översyn är enligt kommitténs mening någon särregel för böter inte moti- verad. För egen del kan jag instämma i vad kommittén nu har anfört.

4.6. Förslaget till lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

1 så

Skälen för ändringsförslaget att böter och vite skall jämställas med skatter i införselmålet har utvecklats; i avsnittet 2.2.

En ytterligare synpunkt kan anföras till belysning av att redan gäl- lande rätt ger utrymme för kronofogdemyndighet att gynna bötesford- ran på skattefordrans bekostnad. Företrädesordningen mellan skatt och böter vid införsel regleras av 1 och. 15 55. Förekommer införsel samti- digt för olika slags fordringar, har de enligt 15% gruppvis företräde i den ordning vari de upptagits i 1 &. Hittills har man i praxis ansett att en utmätningsman inte är tvungen att vid samtidig indrivning av skatter och av böter följa denna företrädesordning (jfr för utmätning SOU 1964: 57 s. 170 och prop. 1970: 142 s. 142 ). På motsvarande sätt som han vid utmätning kan hålla tillbaka skattefordringen till förmån för bö- terna kan han, om det är motiverat exempelvis av preskriptionsrisk, lämna uppskov med betalning för skattefordran men ta ut böterna genom införsel.

7 så

Ändringen är föranledd av förslaget att hovrätts dom inte längre skall vara verkställbar före laga kraft. Härigenom sker ingen ändring i möj- ligheten att meddela införsel för disciplinbot innan domen eller beslutet

• Sida 45
•  Original

Prop. 1978/79: 40 45

har vunnit laga kraft [jfr 53 och 91 åå militära rättegångslagen (1948: 472)].

15 5

Av skäl som har utvecklats i specialmotiveringen till 55 bötesverk- ställighetslagen har föreslagits att regeln i paragrafens fjärde stycke om avräkning utgår såvitt gäller konkurrerande statliga fordringar.

17 5

Enligt gällande rätt skall införsel för böter ändras eller hävas, om ut- mätning därigenom kan äga rum för annan fordran. I den nu avsedda konkurrenssituationen står böterna enligt förslaget tillbaka endast för de utmätningsfordringar av kvalificerad beskaffenhet som avses i 67 bä 4 UL. Härmed avses i första hand ersättning för person- eller egendoms- skada på grund av brott samt skadeståndsrättsliga underhållsbidrag vid förlust av försörjare (jfr prop. 1968: 130 s. 106 ). Med denna förbättring av böternas företrädesrätt har samordnats reglerna för skatteinförsel, så att skatter får samma ställning som böter i detta fall.

22 5

Som ett medel mot vissa illojala förfaranden anvisar 225 möjlighet att ta ut sådan fordran som avses i 1 5 1 eller 2 genom ett införsellik- nande förfarande. Enligt förslaget skall även övriga fordringar, som är införselbara enligt lagen, kunna tas ut på detta sätt. Som tidigare har på- pekats har samma förslag lagts fram i förslag till ny UB.

4.7. Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 79)

Enligt 19 & går f. n. böter, viten och rättsverkansbelopp vid konkurs efter andra fordringar utan förmånsrätt. Eftersom böter och de övriga här nämnda fordringarna enligt förslaget inte längre skall efterställas oprioriterad gäld, bör 19% upphävas och hänvisningen i 185 till de undantag i förmånsrättshänseende som anges i 19 5 utgå.

Att 19å utgår bör inte inverka på gällande uppfattning att andra fordringar än böter, viten och rättsverkansbelopp genom avtal kan göras efterställda.

I lagförslaget har intagits en övergångsbestämmelse som motsvarar punkt 8 av förmånsrättslagens övergångsbestämmelser.

4.8. Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

I tydlighetens intresse har på förslag av lagrådet i 68 5 5 mom. uppta- gits en erinran om kvittningsbestämmelserna i bötesverkställighetslagen. För fullständighetens skull har också utdömt vite och rättsverkansbelopp omnämnts i författningstexten.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1978/79: 40 45

PCH?).U'F'