1.2. Utredningen om förtroendevalda i försäkringskassoma

I prop. 1982/83: 127 om vissa administrativa frågor inom den allmänna försäkringen, m.m. redovisade dåvarande departementschefen sin princi- piella inställning till förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. Han framhöll att en väl fungerande förtroendemannamedverkan är viktig i försäkringskassornas verksamhet och att det är angeläget att förtroende- männens medverkan inriktas på sådana områden där deras medverkan kan få ett meningsfullt innehåll. Han framhöll vidare att det finns anledning att från tid till annan se över och anpassa förtroendemännens medverkan till de förändringar som sker inom verksamhetsområdet.

Efter regeringens bemyndigande den 1 december 1983 tillkallades en arbetsgrupp (S 1983z05) för att slutföra det utredningsarbete om ökad medverkan av förtroendevalda vid beslut av försäkringskassa, som bedri- vits gemensamt av riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. Arbetsgruppen antog namnet Utredningen om förtroendevalda i försäk- ri ngskassorna. '

Utredningen fick främst till uppgift att göra överväganden om medver- kan av förtroendevalda vid omprövning av vissa ärendetyper inom bl. a. sjukförsäkringsområdet samt vid beslut om vissa åtgärder vid långa sjuk- fall m.m. Utredningen skulle även se över befintliga förtroendemannaor— gan och då särskilt överväga möjligheterna att ersätta nuvarande försäk- ringsnämnder med ett mindre antal beslutsorgan.

Utredningen har redovisat sina förslag i betänkandet (SOU l985:21) Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. En sammanfatt- ning av utredningens förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga [. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna och en redovisning av deras ställningstagande till utredningsförsla- gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

1.3. Förslag av försäkringsdomstolskommittén

I anslutning till organisationsfrågorna rörande försäkringskassorna tar jag upp frågan om att avskaffa den nuvarande möjligheten för den som inte är

' Doris Håvik, riksdagsledamot (ordförande). Arne Andersson. f.d. riksdagsleda- mot, Gustav Jönssom överdirektör och Anna-Greta Skantz, f. d. riksdagsledamot.

• Sida 20
•  Original

lagfaren att bli yrkesdomare i försäkringsrätt. [ detta hänseende har förslag Prop. 1985/86: 73 lagts fram av försäkringsdomstolskommittén2 i dess slutrapport (Ds S 1982: 10) Försäkringsdomstolarna.

2.2. Socialförsäkringsnämnden

Mitt förslag: Nuvarande pensionsdelegationer och försäkrings- nämnder ersätts med enhetliga förtroendemannaorgan — kallade socialförsäkringsnämnder — som genom sin beslutanderätt skall ges ett vidgat inflytande på tillämpningen i socialförsäkringsärenden. Som huvudregel avses gälla att varje socialförsäkringsnämnd ansva- rar för en viss del av en försäkringskassas geografiska område. Det bör dock finnas utrymme för avsteg från denna huvudregel.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Utredningen anser att avsteg från huvudregeln om uppdelning efter geografiska grunder endast skall kunna ske i undantagsfall.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks med få undantag. Försäkrings— kasseförbundet anser att den föreslagna organisatoriska lösningen utgör

• Sida 23
•  Original

grunden för en förnyelse och vidareutveckling av förtroendemannainfly— tandet i ett förslag, som annars innebär att antalet förtroendevalda i försäk— ringskassorna minskar jämfört med dagens förhållande. Försäkringsöver— domstolen framhåller att den nuvarande uppdelningen på pensionsdelega— tion och försäkringsnämnd har närmast historiska motiv som numera torde vara överspelade. En koncentrerad insats av förtroendevalda i ett enda organ med en geografisk förankring inom försäkringskassans verksamhets— område är att föredra enligt domstolen.

Skälen för mitt förslag: F. n. finns två olika slags förtroendemannaorgan, pensionsdelegationer och försäkringsnämnder, som beslutar i enskilda för— säkringsärenden i försäkringskassorna.

Pensionsdelegationerna beslutar i enskilda ärenden som gäller rätten till förtidspension och sjukbidrag enligt AFL — utom vad avser förtidspension till äldre försäkrade på enbart arbetsmarknadsmässiga grunder — samt till handikappersättning och vårdbidrag enligt AFL. Detsamma gäller ärenden om egenlivränta och om arbetssjukdom enligt lagen (1976: 380) om arbets- skadeförsäkring ( LAF) och lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd (LSP). Vissa frågor om delpension enligt lagen ( 1979: 84) om delpensions- försäkring skall också prövas av pensionsdelegation.

Ärenden om inkomstprövade förmåner enligt lagen (1962: 392) om hust- rutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension samt änkepension med anledning av dödsfall som har inträffat före den 1 juli 1960 enligt lagen ( 1962: 382) angående införande av lagen om allmän försäkring skall prövas av försäkringsnämnd. Dessutom skall nämnden ge råd och upplysningar angående lokala angelägenheter till kassans styrelse, pensionsdelegation och lokalkontor.

Jag anser att ett ökat förtroendemannainflytande bör innebära att de förtroendevalda skall ha kunskap om, insyn i och ett effektivt inflytande på regeltillämpningen inom de centrala delarna av socialförsäkringsområdet. En förutsättning för att de förtroendevalda skall kunna få tillfredsställande överblick över socialförsäkringen är enligt min mening att de ärenden som de skall besluta i inte fördelas på olika typer av förtroendemannaorgan som vart och ett beslutar inom sitt ämnesområde. Jag förordar därför att nuva- rande pensionsdclegationer och försäkringsnämnder ersätts med enhetliga socialförsäkringsnämnder. Dessa socialförsäkringsnämnder bör i princip besluta i alla sådana typer av ärenden som är lämpade att avgöras av förtroendevalda.

Varje försäkringskassa bör ha så många socialförsäkringsnämnder som behövs med hänsyn till kassans storlek och ärendemängd. Varje nämnd bör ansvara för en viss del av en försäkringskassas geografiska område. Nämndernas geografiska områden bör normalt följa lokalkontorsgränserna och omfatta ett eller flera lokalkontorsområden.

Varje socialförsäkringsnämnd bör besluta i alla typer av förtroendeman- naärenden som hör till nämndens område. Som utredningen och flera remissinstanser framhållit kan det dock i viSsa fall finnas skäl att frångå denna princip. Vissa försäkringskassor har för närvarande sina pensions- delegationer specialiserade så att vissa ärendeslag beslutas i en särskild delegation. Det kan finnas skäl att ha vissa specialiserade nämnder för att

• Sida 24
•  Original

exempelvis klara av stora ärendebalanser. Specialisering av nämnder bör dock ske restriktivt. Slutligt ställningstagande till de specialiserade nämn- derna bör tas när erfarenhet vunnits av den nya förtroendemannaorganisa- tionen. Jag återkommer (avsnitt 2.8) till hur nämndernas geografiska områ- den och evcntuella specialisering på vissa ärendetyper skall fastställas.

2.3. Socialförsäkringsnämndens sammansättning

Mitt förslag: Socialförsäkringsnämnden skall ha sju ledamöter. Ord- föranden utses av regeringen. Tre ledamöter väljs av landstinget — eller i förekommande fall kommunfullmäktige — och tre ledamöter utses av riksförsäkringsverket efter förslag av arbetsmarknadens partsorganisationer. Nämnden utser inom sig vice ordförande. För alla ledamöter utom ordföranden utses suppleanter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett en del olika syn- punkter. Försäkringsövcrdomstolen och två försäkringsrätter anser att fem ledamöter är tillräckligt, medan övriga remissinstanser inte har haft något att erinra mot det föreslagna antalet ledamöter. Riksförsäkringver- ket, LO och TCO tillstyrker förslaget om hur ledamöterna skall utses. Flera remissinstanser vill att landstinget skall utse sex av de sju ledamö- terna. Ett par remissinstanser anser att det finns skäl att överväga primär- kommunal representation i socialföi'säkringsnämndcrna.

Skälen till mitt förslag: De nuvarande förtroendemannaorganen, pen— sionsdelegationen och försäkringsnämnden, har olika sammansättning.

Pensionsdelegationen består av åtta ledamöter. Ordförande och vice ordförande förordnas av regeringen. Av övriga ledamöter förordnar riks— försäkringsverket två läkare och två ledamöter som skall ha särskild erfa— renhet av arbetsförhållanden. Två ledamöter väljs av landstinget eller, om försäkringskassans verksamhetsområde utgörs av kommun, av kommun- fullmäktige. I delpensionsärenden ersätts de båda läkarna av två av arbets- marknadsstyrelsen utsedda ledamöter.

Försäkringsnämnden består av minst fem och högst sju av resp. kom- mun utsedda ledamöter. Om nämndens verksamhetsområde består av flera kommuner bestämmer riksförsäkringsverket antalet ledamöter och hur många som skall utses av varje kommun. För ledamöterna väljs lika många suppleanter. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

I likhet med utredningen anser jag att socialförsäkringsnämnderna bör bestå av förtroendevalda med erfarenheter och kunskaper från olika områ- den. Ingen yrkesgrupp skall ges företräde enbart på grund av sina yrkes- kunskaper. Nämnden bör därför inte ha läkare som ledamöter enbart i deras egenskap av läkare.

Jag anser i likhet med utredningen att socialförsäkringsnämnden bör ha en så bred och allsidig representation från det egna försäkringskasseområ- det som möjligt. Ledamöterna bör ha god förankring i olika medborgar- grupper och ha kunskaper om lokala och regionala förhållanden. De perso-

• Sida 25
•  Original

ner som i första hand bör komma ifråga är de som är bosatta inom nämndens område. De av landstinget valda ledamöterna får anses företrä- da de flesta grupperna i samhället. Jag utgår också ifrån att de kommer att tillföra försäkringskassoma värdefulla kunskaper från landstingskommu- nens verksamhetsområdc, främst hälso- och sjukvården. Med hänsyn till de många sambanden mellan försäkringskassornas och primärkommuncr- nas verksamhetsområden anser jag att det är av värde om någon av de landstingsvalda ledamöterna i resp. nämnd har kommunal erfarenhet. På så sätt kan i viss utsträckning önskemål om primärkommunal anknytning tillgodoses även om det inte finns utrymme för representanter för varje kommun i nämnderna.

Jämfört med vad som f.n. gäller i pensionsdelegationen innebär mitt förslag en utökning av antalet ledamöter med erfarenhet från arbetsmark- nadsområdet. Jag ansluter mig till utredningens förslag att riksförsäkrings- verket skall utse tre ledamöter efter förslag av partsorganisationer på arbetsmarknaden. Därvid bör två föreslås från arbetstagarsidan och en föreslås från den icke offentliga arbetsgivar- och egenföretagarsidan. Jag utgår då från att den offentliga sektorn blir väl representerad genom de landstingsvalda ledamöterna. Vid val av ledamöter med arbetsmarknads- erfarenhet bör hänsyn tas till regionala förhållanden så att strukturen på arbetsmarknaden inom nämndens geografiska område avspeglas genom dessa ledamöter. Därigenom tillgodoses behovet av kunskap om arbets- marknadsmässiga förhållanden. Det är därför enligt min mening inte be- hövligt att i socialförsäkringsnämnden ha särskilda ledamöter utsedda av arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadens parter kan genom sina regionala organ ta fram för- slag på ledamöter med kunskap om arbetsmarknadens strukturella särdrag inom varje nämndområde. Det kan också vara lämpligt att det närmare förfarandet vid framtagningen av förslagen till ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsnämnderna diskuteras i riksförsäkringsverkets socialför- säkringsdelegation. I denna ingår representanter för arbetsmarknadens centrala partsorganisationer.

Utredningen har framhållit att de förtroendevalda som utses genom landsting eller nomineras av arbetsmarknadens parter i sina uppdrag i socialförsäkringsnämnden inte skall agera som representanter för det ena eller andra intresset. De skall utifrån sina erfarenheter och kunskaper objektivt bedöma de föreliggande ärendena och i sina beslut följa gällande författningar och praxis. Jag ansluter mig självfallet till denna uppfattning.

2.4 Kravet på svenskt medborgarskap för ledamöter i försäkringskassornas styrelser och socialförsäkringsnämnder Mitt förslag: Utlänning som har kommunal rösträtt skall kunna utses ] till ledamot eller suppleant i en försäkringskassas styrelse och i socialförsäkringsnämnd.

• Sida 26
•  Original

Utredningens förslag: Utredningen anser att denna fråga bör prövas i ett större sammanhang mot bakgrund av andra utredningar som har gjorts på senare tid. '

Remissinstanserna: De instanser som yttrat sig i frågan anser att svenskt medborgarskap inte bör vara krav för valbarhet till försäkringskassornas styrelser och socialförsäkringsnämn-der.

Skälen för mitt förslag: F.n. gäller krav på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i försäkringskassornas styrelser, pensionsdele- gationer och försäkringsnämnder (18 kap. 9 &, 21 å andra stycket och 24 & tredje stycket AFL). Två utredningar, kommunaldemokratiska kommittén (Ds C 1983: 4) och diskrimineringsutredningcn (Ds A 1984: 6). har på senare tid tagit upp frågan om metlborgarskapskravet bör finnas kvar i samma omfattning som idag. På grundval av prop. 1985/86: 7 om utlänning- ars rättsliga ställning har riksdagen nyligen beslutat att kravet på svenskt medborgarskap skall avskaffas på flera områden, där kravet på anknytning till Sverige kan tillgodoses på annat sätt (LU 12, rskr. 33). I den nämnda propositionen föreslogs dock inte några ändringar i fråga om medborgar- skapskravet för ledamöter i socialförsäkringens organ i avvaktan på re- missbehandlingen av betänkandet Ökat förtroendemannainflytande i för- säkringskassoma.

För egen del anser jag att tiden nu är mogen för att slopa kravet på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i försäkringskassor— nas f'örtroendemannaorgan. Dessa organs uppgifter och befogenheter kan inte anses vara av sådan karaktär att man måste kräva svenskt medbor- garskap hos ledamöterna eller ersättarna. Det får i stället ankomma på dem som utser personer att inneha dessa uppdrag att bevaka att personerna ifråga har tillräckliga insikter i svensk rätt och svensk förvaltning. Sådana insikter kräver normalt att de som utses sedan lång tid har vistats i Sverige. Jag föreslår därför att kravet på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i försäkringskassornas förtroendemannaorgan ersätts av ett krav på att den som skall utses måste ha kommunal rösträtt här i landet. Detta innebär att den som är utlänning för att kunna bli vald måste ha bott här i minst tre år. Han skall också vara myndig.

2.5. F örtroendemannamedverkan vid ärendenas avgörande

Mitt förslag: Socialförsäkringsnämnden skall avgöra frågor om () förtidspension eller sjukbidrag, dock inte förtidspension till äldre försäkrade på enbart arbetsmarknadsmässiga grunder o handikappersättning

o vårdbidrag '

o delpension till egenföretagare och i övrigt vidlyftiga eller svåra fall () arbetssjukdom eller egenlivränta enligt arbetsskadcförsäkringen o sjukdom eller egenlivränta enligt det statliga personskadeskyddet o eftergift av återkrav mot underhållsskyldig för utgivet bidragsför- skott () inkomstprövade folkpensionsförmåner i vissa fall

• Sida 27
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Utredningen föreslår dock att beslut om förtidspension och sjukbidrag till försäkrade över 60 år skall fattas av tjänstemän. Å andra sidan anser utredningen att socialförsäkringsnämnden skall avgöra fler ärenden om inkomstprövade förmåner till folkpension än vad jag förordar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag. Utöver vad utredningen föreslagit har flera remissinstanser förslag på några ytterligare ärendetyper som bör avgöras av socialförsäkrings- nämnden.

Bland de ärendetyper som då nämns är beslut om förtidspension eller sjukbidrag till försäkrad över 60 år, sjukpenning under rehabilitering, in- dragning eller nedsättning av en förmån, återbetalningsskyldighet samt beslut om sjukpenning i samband med pensionsprövning. Vidare nämns (. ex. vissa frågor om inkomstprövade folkpensionSförmåner och bidrags- förskott.

Skälen för mitt förslag: Med hänsyn till det mycket stora antalet ärenden som behandlas hos försäkringskassorna bör de förtroendevaldas medver— kan i socialförsäktingsärenden koncentreras till sådana typer av ärenden där utgången har stor betydelse för den försäkrade från trygghets- och försörjningssynpunkt och där avgörandet också inrymmer betydande in— slag av skälighetsbedömning. [ anslutning till uttrycket betydande inslag av skälighetsbedömning — vilket använts av utredningen och lämnats utan direkta erinringar av remissinstansema — vill jag framhålla följande.

Socialförsäkringsområdet har en omfattande rättslig reglering, som i många hänseenden är förhållandevis detaljerad. Självfallet måste avgöran- dena i socialförsäkringsärendena, oavsett om beslutskompetensen ligger hos en tjänsteman eller hos ett förtroendemannaorgan, grundas på tillämp- ning av gällande författningar. Också den praxis som utbildas på området. främst genom domar i försäkringsöverdomstolen, skall vara vägledande för tillämpningen hos försäkringskassorna. Inom de gränser som dras upp genom författningsbestämmelser i form av lagar, förordningar eller myn- dighetskungörelser samt genom fastlagd praxis finns emellertid i åtskilliga typer av socialförsäkringsärenden ett utrymme för vad som kan kallas skälighetsbedömningar.

Det är här fråga om ärenden där det slutliga ställningstagandet regelmäs- sigt bygger på en sammanvägning och bedömning av en rad medicinska, arbetsmarknadsmässiga, sociala och ekonomiska omständigheter, som är hänförliga främst till den försäkrade som det enskilda ärendet gäller. Sär- skilt när ett större sådant bedömningsutrymme finns är det angeläget att skapa så goda garantier som möjligt för att avgörandena framstår söm allmänt sett skäliga och rimliga. För detta slag av rättsprövning, däri regel de sammanfattande avvägningarna blir utslagsgivande, är enligt min me- ning socialförsäkringsnämnden ett lämpligt forum.

För att inte belastningen på nämndorganisationen skall bli alltför stor måste nämndmedverkan begränsas till de ärendeslag som från trygghets- och försörjningssynpunkt är mest betydelsefulla.

Beslut om förtidspension och sjukbidrag har stor betydelse för den försäkrades framtid och försörjning och besluten inrymmer ofta ett stort

• Sida 28
•  Original

mått av skälighetsbedömning. Utredningen anser därför att förtroendc- Prop. 1985/86: 73 valda även i fortsättningen i princip bör fatta beslut i denna typ av ärenden. De utgör en stor andel av de ärenden utredningen föreslår för beslut av förtroendemän. För att något begränsa antalet ärenden föreslår dock ut- redningen att beslut i ärenden om förtidspension där den försäkrade fyllt 60 år i fortsättningen skall fattas av- tjänstemän.

Flera remissinstanser har ifrågasatt den av utredningen föreslagna be- gränsningen. Därvid har framhållits att dessa ärenden ofta innehåller bety- dande inslag av skälighetsbedömning. Bl.a. försäkringsdomstolarna pekar på att det inte så sällan är tveksamt hur de skall bedömas.

Jag anser liksom utredningen att ärenden om rätt till förtidspension och sjukbidrag är väl ägnade att avgöras av socialförsäkringsnämnd. Detta gäller enligt min åsikt också de flesta frågor om rätt till förtidspension eller sjukbidrag till försäkrade över 60 år. I överensstämmelse med vad som f.n. gäller beträffande pensionsdelegation bör emellertid från nämndprövning kunna undantas ärenden om rätt till förtidspension på enbart arbetsmark- nadsmässiga skäl.

Utredningen föreslår att förtroendevalda även i fortsättningen skall fatta beslut i ärenden om handikappersämzing och vårdbidrag. Remissinstan- serna har inte haft något att erinra mot förslaget. Jag delar utredningens uppfattning.

Utredningen anser att alla delpensionsärenden som bedöms vara vidlyf- tiga eller av svår beskaffenhet skall avgöras av förtroendevalda. Ärenden om delpension till egenföretagare anses vara av sådan beskaffenhet att de alltid bör prövas av förtroendevalda. Jag ansluter mig till utredningens bedömning av vilka delpensionsärenden som skall avgöras av socialförsäk- ringsnämnd. Jag återkommer i specialmotiveringen med exempel på ären- den som inte skall behöva handläggas i nämnd.

Alla arbetsskadcärenden som rör egenlivränta och arbetssjukdom av- görs i pensionsdelegation. Syftet är att garantera en kvalificerad handlägg- ning i försäkringskassorna av dessa ärenden. Vad nu sagts gäller också för motsvarande ärenden enligt det statliga personskadeskyddet. Utredningen anser att dessa ärendetyper väl uppfyller de kriterier för beslut av förtroen- devalda som utredningen ställt upp. Jag delar denna uppfattning som inte har ifrågasatts av remissinstansema.

Utredningen har diskuterat förtroendemannamedverkan i vissa beslut enligt lagen (1964: 143) om bidragsförskott.Utredningen har därvid funnit att beslut huruvida en underhållsskyldig skall beviljas eftergift av återkrav (skuld till försäkringskassan) för utgivna bidragsförskott har så betydande inslag av skälighetsbedömningar att förtroendevalda bör träffa avgörandet. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget och jag ansluter mig till utredningens bedömning.

Enligt gällande lagregler skall frågor om inkomstprövade folkpensions- förmåner (hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg och inkomstprövad än- kepension) prövas av försäkringsnämnd. men beslutanderätten i vissa ärenden får enligt särskilda bestämmelser utövas av nämndens ordförande. I en kungörelse som utfärdats av riksförsäkringsverket (RFFS 1977:6, omtryckt 1977: 35) anges i vilka ärenden ordföranden får besluta ensam 28 och vilka ärenden som undantas från ordförandens prövning.

• Sida 29
•  Original

Ärenden som enligt kungörelsen tlndantagits från ordförandens beslu- tanderätt innefattar följande frågor enligt lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

1 rätt till hustrutillägg på grund av särskilda skäl 2 rätt till inkomstprövad förmån när försäkrad åberopat oriktig uppgift eller underlåtit att anmäla ändring av förhållande som kunnat påverka rätten till och storleken av förmånen 3 beräkning av avhänt kapital 4 likställande av gift pensionsberättigad med ogift sådan och det omvän- da förhållandet

5 rätt till inkomstprövad förmån vid bosättning utomlands 6 rätt att överskrida det i kommunens grunder angivna maximala bo- stadstillägget 7 fördelning av bostadskostnad mellan försäkrad och annan person. med vilken den försäkrade sammanbor, på annat sätt än genom lika fördel- ning mellan de sammanboende 8 beräkning av årsinkomst för förfluten tid. då försäkringskassan beslutat om återkrav

9 beräkning av årsinkomst för försäkrad som har del i oskiftat dödsbo när behållningen överstiger fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet och det finns dödsbodelägare utöver efterlevande make 10 beräkning av årsinkomst avseende jordbruk som brukas av ägaren. rörelse eller flerfamiljsfastighet. Utredningen föreslår en regel som ger regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. riksförsäkringsverket möjlighet att bestämma i vilken ut- sträckning ärenden om inkomstprövade förmåner skall avgöras av social- försäkringsnämnden. Utredningen slår fast att de ärenden i vilka f. n. försäkringsnämndens ordförande ensam får fatta beslut inte uppfyller ut- redningens kriterier på typ av ärenden som förtroendevalda bör avgöra. ] övervägande antalet ärenden är det fråga om rena beräkningar, där beräk- ningssättet är uttömmande reglerat. Utredningen föreslår därför att tjäns- temän i fortsättningen skall fatta beslut i dessa ärenden. Jag instämmer i denna bedömning.

Även när det gäller de ärenden som f.n. undantagits från ordförandens beslutsrätt anser utredningen att flera ärendegruppcr inte inrymmer ett sådant mått av skälighetsbedömning, att det motiverar förtroendemanna- medverkan. Dessa ärenden kan närmast jämföras med sådana som försäk- ringsnämndens ordförande f.n. beslutar i. Ofta finns utfyllande tillämp- ningsföreskrifter och en stabil praxis.

För egen del anser jag att det finns skäl till vissa avvikelser från utred- ningens förslag när det gäller förtroendemannamedverkan i ärenden om kommunalt bostadstillägg. Eftersom flertalet kommuner använder sig av kommunförbundets normalgrunder för beräkning av kommunalt bostads— tillägg och det finns en utförlig författningsreglering rörande beräkning av bostadskostnad och årsinkomst anser jag att ytterligare några ärendetyper utöver dem som utredningen angett kan jämföras med sådana som försäk- ringsnämndens ordförande f. n. beslutar i.

• Sida 30
•  Original

De ärenden som jag anser klart lämpade för handläggning i socialförsäk- ringsnämnd är de som nämnts under punkterna ]. 2 och 3. Det gäller rätt till hustrutillägg på grund av särskilda skäl. rätt till inkomstprövad förmån när försäkrad åberopat oriktig uppgift eller underlåtit att anmäla förhållan- de som kunnat påverka rätten till och storleken av förmånen samt ärenden om inkomstprövade förmåner som inrymmer frågor om avhänt kapital. I sådana ärenden finns utrymme för såväl ekonomiska bedömningar som skälighetsbedömningar. Socialförsäkringsnämnden bör därför träffa avgö- randet i dessa ärenden.

Jag anser i likhet med utredningen att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket skall bestämma i vilken omfattning ärenden om inkomstprövade folkpensionsförmåner skall avgöras av social— försäkringsnämnden. Eftersom det totala antalet nämnder är avhängigt av hur många ärenden som skall avgöras i nämnd harjag här klargjort vilka av dessa frågor som jag anser bör prövas av socialförsäkringsnämnden.

Det kan i detta sammanhang nämnas att riksrevisionsverket i en revi- sionsrapport i maj 1985 (19841433) redovisat en granskning av regeltill- lämpning och administration avseende kommunalt bostadstillägg till folk— pension. l rapporten föreslår verket bl.a. att bestämmelserna om förver- kande av kommunalt bostadstillägg och om beräkning av avhänt kapital skall ses över. Riksförsäkringsverket har i en rapport i augusti l985 an- gående regelförenklingsarbetet anmält att en översyn pågår av reglerna för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Om denna översyn leder till ändrade regler kan det också bli aktuellt att på nytt överväga beslutsförfa— randet i dessa ärenden.

Utredningen föreslår en möjlighet för tjänstemän att hänskjuta ett ärende rill soc-ia[försäkringsnämnden för beslut. En regel härom skulle leda till att det kommer att finnas flera olika beslutsgångar för samma slags ärenden. I samma ärendetyp kan besluten omprövas ibland av tjänsteman och ibland av nämnd. Om en tjänsteman t. ex. väljer att hänskjuta ärendet till socialförsäkringsnämnden för prövning kan beslutet inte omprövas i försäkringskassan utan besvär måste anföras över ett sådant beslut hos försäkringsrätten. För att undvika alternativa behörighetsregler anserjag att det inte bör finnas någon generell regel om att tjänstemän skall kunna hänskjuta ett ärende till socialförsäkringsnämnden för beslut. Detta inne- bär att man får en klar skiljelinje mellan socialförsäkringsnämndens och

kassatjänstemännens beslutskompetens.

2.6. Omprövning av förtroendemannabeslut

Mitt förslag: Socialförsäkringsnämnderna skall inte ompröva sina egna beslut. Den som är missnöjd med ett nämndbeslut får anföra besvär direkt till försäkringsrätten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Av de remissinstanser som berör frågan har flertalet tillstyrkt förslaget. Försäkringsöverdomstolcn avstyrker dock.

• Sida 31
•  Original

Skälen för mitt förslag: Det nu gällande förfarandet innebär att förtroen- devalda i pensionsdelegationer och försäkringsnämnder omprövar sitt eget beslut med stöd av 20 kap. 10 & AFL om den försäkrade begär det. Härutöver finns ett särskilt ändringsförfarande som innebär att pensions- delegationer och försäkringsnämnder skall ändra sitt eget beslut med stöd av 20 kap. 10 a & AFL om beslutet blivit oriktigt på grund av att det fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Den omständigheten att det är ett och samma organ som omprövar sina egna beslut med stöd av 20 kap. lOå AFL har väckt kritik och bl.a. uppfattats som en onödig byråkratisk omgång som försenar besvärsproces- sen.

Andelen beslut, som ändras vid omprövning i pensionsdelegationer och försäkringsnämnder, är lägre än för andra typer av omprövnings'ärenden. _Förklaringen anses bl.a. ligga i att beslutsunderlaget i delegations- och nämndärenden redan i samband med avgörandet är omsorgsfullt berett och att besluten ofta innehåller utförliga motiveringar. I de ärenden där beslu- ten ändras vid omprövning har det ofta kommit fram nya omständigheter sedan föregående prövning.

I specialmotiveringen till förslaget till lag om ändring i AFL 20 kap. 10 å i prop. 1981/82: 88 med förslag bl.a. om ett utökat omprövningsförfarande i försäkringskassorna framhöll dåvarande departementschefen att det var angeläget att försäkringskassan gjorde sin omprövning så skyndsamt som möjligt. Riksförsäkringsverket har också i en kungörelse (RFFS 1978: 22, omtryckt 1982: 4) föreskrivit att omprövningen skall vara slutförd inom sex veckor, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Justitieombudsmannen (JO) har vid inspektion hos ett par försäkrings- kassor funnit att tidsfristen på sex veckor ofta överskrids i omprövnings- ärenden i pensionsdelegationerna. JO har ifrågasatt om denna tidsfrist bör behållas för omprövning av delegationsärenden när möjligheterna att iaktta fristen är starkt begränsade av mer eller mindre administrativa skäl. Det finns enligt JO:s mening skäl att gå längre än att utöka tidsfristen. Statisti- ken visar att ändringsfrekvenscn i delegationsärendena är mycket låg. En vanlig reaktion är också att omprövningen inte tjänar något ändamål utan endast tar tid. JO ifrågasätter om inte delegationsärenden bör undantas från omprövning hos försäkringskassan och direkt överprövas av försäk- ringsrätt efter besvär av den försäkrade eller riksförsäkringsverket. JO har, för att uppmärksamma utredningen på sin inställning i omprövnings- frågan, översänt protokoll från inspektionsverksamheten till utredningen.

I likhet med utredningen och de flesta remissinstansema anser jag att nuvarande system där förtroendevalda omprövar sina egna beslut har besvärande nackdelar. Jag anser att en generell skyldighet för förtroende- mannaorganet att ompröva sina beslut alltför ofta leder till en onödig omgång och förlängning av handläggningstiden. Jag föreslår därför att socialförsäkringsnämnden inte skall ompröva egna beslut. Den som är missnöjd med de förtroendevaldas beslut får anföra besvär direkt till

försäkringsrätt.

• Sida 32
•  Original

Jag anser dock att de förtroendevalda även i fortsättningen skall kunna ändra egna beslut med stöd av 20 kap. 10 a & AFL, dvs. av eget initiativ eller på yrkande ändra beslut som är behäftade med vissa kvalificerade felaktigheter. Det gäller här att ändra sådana beslut som blivit oriktiga på grund av uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak. En arbets- grupp inom riksförsäkringsverket har undersökt effekterna av den fr.o.m. den ] april 1982 ändrade besvärsordningen. Enligt arbetsgruppen torde sannolikt flertalet av de fall där grundbeslutet f. n. ändras av pensionsdele— gationer och försäkringsnämnder efter begäran om omprövning vara ären- den där ändring kunnat ske enligt 20 kap. 10 a & AFL.

De omprövningsregler som infördes år 1982 ledde till att det inte längre blev obligatoriskt för försäkringskassan att avge yttrande till försäkrings- rätten. Liksom utredningen anserjag att det inte heller framdeles generellt skall krävas att försäkringskassan avger särskilt yttrande till försäkrings- rätten i besvärsärenden. Yttrande bör avges efter begäran av försäkrings- rätten eller när kassan av annan anledning finner skäl till det. Jag anser vidare att det inte skall krävas att varje besvär över ett nämndbeslut skall föredras för nämnden för eventuell ändring enligt 20 kap. 10 a tå AFL. Denna paragraf innebär enligt min mening bara en skyldighet att ändra ett beslut när det finns speciellt angivna och i regel lätt konstatcrbara skäl till det. inte en skyldighet att pröva hela ärendet för att se om det finns skäl att ändra. Om nämnden själv skall ta ställning i samtliga fall när ett beslut överklagas åstadkommer man inte någon minskning av handläggningstiden eller arbetsinsatsen inom försäkringskassan. Det bör enligt min mening ankomma på ansvarig chefstjänsteman (f.n. avdelningschef vid kassans centralkontor) att bedöma om ett besvär över ett nämndbeslut bör föranle- da en ny prövning i nämnden enligt "20 kap. l0 a & AFL. En handläggnings- ordning enligt mitt förslag innebär en viss minskning av arbetsbelastningen hos försäkringskassorna. För försäkringsrätterna innebär förslaget en viss ökning av målen från kassorna.

Jag återkommer i specialmotiveringen något till tillämpningen av 20 kap. 10 och 10 a åå AFL.

Förvaltningslagen (1971 : 290") innehåller grundläggande regler för hand- läggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheter. Denna lag innehåller emellertid inte några regler om omprövning av myndighets beslut. Rege- ringen har den 3 oktober 1985 beslutat om en lagrådsremiss med förslag till en ny förvaltningslag. Detta förslag innehåller bl. a. en grundregel om ett omprövningsförfarande på förvaltningsområdet. Den föreslagna lagen upp- tar i likhet med den gällande förvaltningslagen en föreskrift om att bestäm- melse i annan lag eller förordning som avviker från förvaltningslagen skall gälla. Den nya lagen avses träda i kraft den ljanuari 1987.

Omprövningsförfarandct i försäkringskassorna regleras f. n. uteslutande genom de särskilda föreskrifterna i socialförsäkringslagstiftningen. Enligt min mening bör så vara fallet även sedan en ny förvaltningslag med en grundläggande omprövningsregel har trätt i kraft. Min bedömning bygger på att omprövnings- och ändringsförfarandet enligt 20 kap. l0 och K) a %% AFL är avpassat förjust socialförsäkringsärenden och mer utförligt regle-

• Sida 33
•  Original

rat- än det som föreslås i förvaltningslagen. Tillkomsten av en ny förvalt- ningslag får naturligtvis inte leda till oklarhet om vilka omprövningsregler som skall tillämpas av försäkringskassorna. Frågan om det behövs några särskilda bestämmelser som klargör att omprövningsförfarandet enligt den föreslagna nya förvaltningslagen inte skall gälla för socialförsäkringsområ- det får tas tipp i samband med den följdlagstiftning som det förslaget aktualiserar.

2.7. Förtroendemannamedverkan vid omprövningsbeslut

Mitt förslag: Socialförsäkringsnämnden skall på enskilds begäran ompröva tjänstemannabeslut som gäller 0 rätt till ersättning i form av sjukpenning och havandeskapspenning O fråga om indragning eller nedsättning av förmån O fråga om skyldighet att återbetala ersättning som uppburits obe- hörigen eller med för högt belopp O inkomstprövade folkpensionsförmåner i vissa fall

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att socialförsäkringsnämn- den skall ompröva i princip alla typer av ärenden inom socialförsäkrings- området där tjänsteman har att avgöra ärendet och en försäkrad begär omprövning av beslutet. Ärenden där värdet av den förmån som är föremål för prövning understiger 2 500 kr. skall dock undantas.

Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som berört frågan instämmer i utredningens förslag. Försäkringskasseförbundet anser att den föreslagna ordningen för omprövning är av avgörande betydelse för att utredningens förslag skall ses som ett förslag om vidgat förtroendeman- nainflytande. Försäkringsöverdomstolen anser däremot att utredningen genom omprövningsförSIagct tar avstånd från sina egna utgångspunkter beträffande förtroendemannamcdverkan och att man genom den föreslag- na ordningen i sak inför en ny besvärsinstans. Riksrevisionsverket anser att de förtroendevaldas omprövning bör begränsas till ärenden där det huvudsakligen är fråga om att göra en skälighetsbedömning. Om nämnden skall fatta beslut i ärenden som inte enbart gäller skälighetsbedömningar utan även rena regeltolkningar bör enligt riksrevisionsverket kravet på juridisk sakkunskap beaktas. Skälen för mitt förslag: Nu gällande omprövningsförfarande har innebu- rit stora fördelar för såväl allmänheten som för försäkringskassorna och försäkringsrätterna. Dessa fördelar har emellertid som framgått av vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2.6) framför allt gällt ärenden som har avgjorts genom beslut av tjänstemän hos försäkringskassorna. Det är angeläget att i samband med att förtroendemannaorganisationen hos kassorna reformeras ta till vara de möjligheter som omprövningsinstitutet ger till en snabb och handläggningsmässigt cnkel prövning när försäkrade är missnöjda med beslut som fattas av tjänstemän. På så sätt undviks att ett stort antal ärenden förs besvärsvägen till försäkringsrätterna.

Utredningens förslag beträffande omprövningsförfarandet innebär att

• Sida 34
•  Original

inte enbart ärenden som innehåller skälighetsbedömningar utan även ären- den som kan avgöras genom rena regeltillämpningar och regeltolkningar av juridisk art skulle omprövas av socialförsäkringsnämnd. För att uppnå en begränsning av ärendeantalet i nämnderna föreslår utredningen en be- loppsgräns.

För egen del är jag inte beredd att följa utredningens förslag när det gäller avgränsningen av de ärendetyper där besluten skall omprövas av förtroendevalda. Enligt min mening är det både viktigt och nödvändigt att låta förtroendemannaorganet koncentrera sig på att handha ärendeslag där de kriterier för förtroendemannabeslut som jag förut har angett är upp- fyllda. Det finns ett antal ärendetyper som i och för sig är av den karaktä- ren att besluten borde fattas av förtroendemannaorgan men som på grund av främst ärendemängden inte kan föreslås för avgörande i sådan ordning. Det gäller här i huvudsak de typer av ärenden som remissinstansema har fört fram som lika väl lämpade för avgörande i socialförsäkringsnämnd som de ärendeslag som utredningen angett. Min ståndpunkt innebär såle- des att i princip de omprövningsärenden som är av stor betydelse trygg- hets- och försörjningsmässigt och som även inrymmer ett betydande mått av skälighetsbedömning i den mening jag förut angett bör handläggas av socialförsäkringsnämnd.

En koncentration av förtroendemannamedverkan vid omprövningsför- farandet på sätt jag förordar har flera fördelar. Åtskilliga omprövnings- ärenden av bl. a. regeltolkningsnatur kan handläggas snabbare än om om- prövning sker efter föredragning i socialförsäkringsnämnd. Den förläng- ning av handläggningstiderna som är förbunden med nämndprövning bör undvikas där inte nämndledamöternas särskilda erfarenheter och syn- punkter kan väntas bli av egentlig betydelse för resultatet av ärendehand- läggningen.

Genom en begränsning av de ärendetyper där besluten skall omprövas av förtroendemannaorgan undgår man att behöva sätta en beloppsgräns för att minska ärendeantalet. En sådan beloppsgräns kan kritiseras från skilda utgångspunkter. Den blir med nödvändighet schablonmässig. Vidare leder en sådan gräns många gånger till olika handläggningsordning beroende på de försäkrades ekonomiska villkor.

Mot den bakgrund som jag nu har angett övergår jag till att redovisa de ärendeslag där jag anser att omprövning av tjänstemannabeslut skall göras av socialförsäkringsnämnd. Jag vill också framhålla att det kan finnas anledning att överväga vissa ytterligare ärendegruppcr för omprövning i nämnd när erfarenheter har vunnits av den ordning jag nu föreslår.

Beslut om rätt till sjukpenning vid sjukdom och i samband med rehabili- tering (3 kap. 7 och 8 55 AFL samt tjänstemannabeslut enligt 3 kap. 5 5 och 6 kap. 5 & LAF) har ofta stor betydelse för den försäkrades försörj- ning. Sådana ärenden innehåller också ofta betydande inslag av skälighets- bedömning. Dessa ärenden är f.n. föremål för stor uppmärksamhet från olika håll. Inom såväl riksförsäkringsverket som försäkringskassorna har handlingsprogram upprättats i syfte att utveckla och effektivisera arbetet med de längre sjukfallen, rehabiliteringsärendena. Nyligen har också till- satts en särskild utredning (S 1985: 02) med uppgift att utreda sjukförsäk-

• Sida 35
•  Original

ringens roll när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med rehabilitering. Syftet är att åstadkomma en mera aktiv och rehabiliterings- inriktad försäkring. Mot denna bakgrund anser jag i likhet med utredningen att det inte är lämpligt att f. n. generellt införa förtroendemannamedverkan i sjukpenningrättsärendcn. Dessa ärenden bör däremot i de fall då den försäkrade begär omprövning av försäkringskassans beslut bli föremål för omprövning i socialförsäkringsnämnd.

I ärenden om havandeskapspenning (3 kap. 9 & AFL) skall beslutsfatta- ren bedöma den försäkrades förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvs- arbete. I flertalet av dessa ärenden är försäkringskassan och den försäkra- de överens i denna bedömning som kan ha betydande inslag av skälighets- prövning. I de fall den försäkrade är missnöjd med kassans beslut bör socialförsäkringsnämnden göra omprövningen. Här kan förtroendemän- nens kunskaper och erfarenheter från olika arbetsförhållanden tas till vara. Jag anser därför att socialförsäkringsnämnden skall göra omprövningen av beslut om rätt till havandeskapspenning.

Beslut om indragning eller nedsättning av sjukpenning eller annan för- män (3 kap. l7 & och 20 kap. 3 % AFL samt hänvisningar till dessa påföljds- bestämmelser) kan ha stor ekonomisk betydelse och inrymma betydande mått av skälighetsbedömning. Jag anser att dessa beslut bör prövas av förtroendevalda när den försäkrade begär omprövning av beslutet.

I såväl 20 kap. 4 & AFL som i andra lagar försäkringskassan har att tillämpa finns bestämmelser om återbetalningssltwldighet för obehörigen eller med för högt belopp uppburen ersättning. [ dessa ärenden gäller det för beslutsfattaren att avgöra bl. a. huruvida någon skäligen borde ha insett att ersättning utgått oriktigt och vidare att pröva huruvida det föreligger anledning att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten. Ärenden av detta slag kan gälla betydande belopp. Det finns också ett stort antal ärenden som rör små belopp. Försäkringskassan befinner sig inte så sällan i den situationen att den kan verkställa ett beslut om återbetalning genom kvittning i samband med utbetalning av andra förmåner. Beslut om återbe— talningsskyldighet kan därför sägas vara av maktpåliggande natur. Social— försäkringsnämnden bör enligt min mening göra omprövningen av denna typ av ärenden.

När det gäller inkomstprövade _folkpensionsförmåner har jag tidigare (avsnitt 2.5) angett vilka ärenden som jag anser bör avgöras av socialför— säkringsnämnd. Jag redogör här för min inställning till vilka beslut om inkomstprövade förmåner som bör omprövas av socialförsäkringsnämnd.

Av de ärenden om inkomstprövade förmåner som f. n. avgörs av försäk— ringsnämnden i dess helhet har samtliga ärenden i riksförsäkringsverkets kungörelse RFFS 1977:6 nämnts av utredningen eller remissinstansema såsom lämpliga för förtroendemannabeslut även framdeles. I dessa ären— den är det oftast fråga om rena beräkningar och beräkningssättet är uttöm— mande reglerat. I vissa fall kan det dock röra sig om mer svårbedömda ärenden med känsliga utrednings- och bevisfrågor. Med anledning härav anser jag att det kan vara lämpligt att bland de tjänstemannaärenden som bör omprövas av socialförsäkringsnämnden ta med sådana ärenden om inkomstprövade förmåner som f.n. skall prövas av försäkringsnämnd i

• Sida 36
•  Original

dess helhet. Jag anser att detta är ett lämpligt urval av ärenden om in— komstprövade förmåner som innehåller betydande inslag av skälighetsbe— dömning. Socialförsäkringsnämnden bör alltså göra omprövningen av de ärenden om inkomstprövade förmåner som redovisas i punkterna 4-10 i riksförsäkringsverkets kungörelse om vilka ärenden som skall avgöras av försäkringsnämnden i dess helhet (avsnitt 2.5).

Utan hinder av det föreslagna omprövningsförfarandet skall tjänstemän även i fortsättningen kunna ändra egna beslut som innehåller kvalificerade felaktigheter med stöd av 20 kap. 10 a & AFI,, dvs. ändra sådana beslut som innehåller uppenbart förbiseendefel eller beslut som har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller blivit oriktiga på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.

Socialförsäkringsnämnds omprövning av tjänstemannabeslut bör göras i den nämnd som är knuten till det geografiska område där den försäkrade bor.

2.8. Administrativa frågor

Mitt förslag: Regeringen skall fastställa det totala antalet socialför- säkringsnämnder i landet. Riksförsäkringsverket får — efter förslag av varje försäkringskassa — bestämma antalet nämnder för varje försäkringskassa och hur nämnderna skall fördelas inom kassan.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag bortsett från att utredningen föreslår att regeringen skall fastställa de olika socialförsäk- ringsnämndernas geografiska områden och eventuell specialisering på vis- sa ärendetyper.

Remissinstanserna: Såväl riksförsäkringsverket som Försäkringskasse- förbundet anser att det bör ankomma på verket att för varje försäkrings- kassa fastställa antalet socialförsäkringsnämnder, de olika nämndernas geografiska områden och eventuell specialisering på vissa ärendetyper.

Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen anser jag att det bör ankomma på regeringen att besluta hur många socialförsäkringsnämnder som skall inrättas totalt.

När det gäller vem som skall bestämma antalet socialförsäkrings- nämnder i varje försäkringskassa och hur nämnderna skall fördelas och ev. specialiseras inom kassan finner jag de nämnda remissinstansernas förslag vara lämpligt att följa.

I likhet med bl.a. Försäkringskasseförbundet anser jag att det med hänsyn till riksförsäkringsverkets roll som central förvaltnings- och till- synsmyndighet inöm socialförsäkringsadministrationen bör ankomma på verkets styrelse att med utgångspunkt från förslag från varje försäkrings- kassas styrelse fastställa antalet socialförsäkringsnämnder för resp. för- säkringskassa samt de olika nämndernas geografiska områden och ev. specialisering på vissa ärendetyper. Genom ett sådant förfarande kommer nämndorganisationen att kunna anpassas efter varje försäkringskassas speciella förhållanden. Samtidigt blir det möjligt för riksförsäkringsverket

• Sida 37
•  Original

att se till att de specialiseringar av nämnderna som anses nödvändiga sker . på likartat sätt i de olika försäkringskassorna.

Utredningen anser att de nya socialförsäkringsnämnderna kan införas och fungera utan någon större förändring av den nuvarande försäkrings- kasseorganisationen. Det finns redan nu olika lösningar i försäkringskas- sorna för tjänstemannaorganisationens anknytning till förtroendemannaor- ganisationen. Flertalet av de ärenden som utredningen föreslår skall beslu- tas av nämnd är sådana som f. n. handläggs på försäkringskassornas cent- ralkontor. Nämndernas geografiska placering kan därför komma att aktua- lisera vissa organisatoriska förändringar mellan centralkontor och lokal- kontor. I likhet med Försäkringskasseförbundet anser jag att det kommer att krävas att försäkringskassornas organisation successivt anpassas till den nya nämndorganisationen. De anpassningar som behöver göras kommer att variera från kassa till kassa och kommer att bli föremål för varje kassastyrelses bedömning. Det bör ankomma på riksförsäkringsverket att utfärda ev. erforderliga föreskrifter eller rekommendationer till ledning för försäkringskassorna, vilka i övrigt har betydande frihet att själva besluta om sin egen organisation. Jag anser därför att förutsättningar finns för de förändringar som resp. försäkringskassa finner lämpliga när socialförsäk- ringsnämnderna inrättas.

Antalet socialförsäkringsnämnder är beroende av hur många ärenden som nämnderna skall ha att fatta beslut i. Utredningen anser att nämn- derna bör behandla högst 40—45 ärenden per sammanträde. Remissinstan- serna anser att det föreslagna antalet ärenden inte bör överskridas. Jag instämmer i denna bedömning.

De ärendetyper jag anser bör avgöras i socialförsäkringsnämnd omfattar uppskattningsvis totalt ca 136 000 ärenden per år. Om nämnderna samman- träder varannan vecka blir det i genomsnitt 23 sammanträden per år för varje nämnd. Mot denna bakgrund räknar jag med att totalt ca 150 social- försäkringsnämnder behöver inrättas. Vissa lokala anpassningar kan dock behöva göras som något påverkar detta antal.

1 beräkningen av ärenden för socialförsäkringsnämnderna har jag utgått från de beräkningar av ärendemängder m.m. som gjorts av utredningen. Jag vill dock i sammanhanget påpeka att den särskilde utredaren som gjort en översyn av arbetsskadcförsäkringen m.m. (S 1984: 8) nu har slutfört sitt arbete. I betänkandet (SOU 1985: 54) Översyn av arbetsskadcförsäkringen tar han bl.a. upp det starkt ökande antalet arbetsskadeärenden.

En administrativ fråga som diskuterats både i utredningen och i remiss- yttrandena är läkarmedverkan i .s'ocialförsäkringsnämnden. Jag har i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser föreslagit att läkare inte skall ingå i nämnden som ledamot enbart i egenskap av läkare. Det finns bland remissinstansema dock förespråkare både för att läkare alltid skall finnas tillgänglig för ledamöterna i socialförsäkringsnämnden vid samman— trädet och för att läkare inte skall närvara vid nämndens sammanträden.

För egen del villjag skilja på läkarens roll i beredningen av det enskilda ärendet och läkarens roll vid själva nämndsammanträdet.

När det gäller medverkan i det enskilda ärendet innebär mitt förslag inte

• Sida 38
•  Original

att läkarnas roll vid bedömningen av ärenden med medicinska frågor skall minska. Den medicinska utredningen bör liksom hittills göras fullödig genom kontakter med behandlande läkare och förfrågningar hos förtroen- deläkare eller konsultläkare. Den inhämtade informationen skall dokumen- teras i beslutsunderlaget. Det som tillförts ärendet kommer därigenom att delges den försäkrade. som ges möjlighet att lämna synpunkter. Beslutsun- derlaget, kompletterat med den försäkrades synpunkter, ligger sedan till grund för socialförsäkringsnämndens beslut. Jag anser att de ärenden som är beroende av medicinsk utredning skall vara så noggrant och fullständigt belysta när de redovisas för de förtroendevalda att det då i regel inte skall behövas tillgång till ytterligare medicinsk sakkunskap. Om det vid nämn- dens sammanträde likväl kommer upp frågor av medicinsk art i det enskil- da ärendet som ledamöterna önskar få belysta kan nämnden antingen bordlägga ärendet för kompletterande utredning eller utnyttja möjligheten att med stöd av 18 kap 22 å AFL höra den förtroendeläkare som antas kunna lämna upplysningar i ärendet. Vilket förfaringssätt som bör tilläm- pas i det enskilda fallet avgör naturligtvis nämnden själv. I båda fallen måste förvaltningslagens bestämmelser om kommuniceringsskyldighet be- aktas.

När det gäller läkarens roll vid sammanträdet ställer jag mig tveksam till att det föreskrivs att förtroendeläkare generellt skall närvara vid socialför- säkringsnämndens sammanträden. Som jag framhållit kan nämnden, när så är påkallat i ett enskilt ärende. höra den förtroendeläkare som antas kunna lämna upplysningar i ärendet. Jag anser det däremot inte motiverat att förtroendeläkare alltid skall vara närvarande vid socialförsäkringsnämn- dens sammanträde för att kunna bistå med upplysningar etc. av mera allmän karaktär. dvs. upplysningar av sådan art att de inte föranleder att ärendet åter måste delges den försäkrade. Upplysningar av sådan allmän karaktär bör som regel kunna lämnas av den tjänsteman som har att föredra ärendet.

2.9. Ikraftträdande, finansiering m. m.

Mitt förslag: Den nya organisationen av de förtroendevaldas med- verkan vid en försäkringskassas beslut om socialförsäkringsför- måner — socialförsäkringsnämnderna — skall träda i kraft den 1 januari 1987. De ändrade reglerna för omprövning av beslut skall dock träda i kraft den ljanuari 1988.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår den 1 juli 1986 som genom- förandetidpunkt för förslaget.

Remissinstanserna: Riksförsäkringsverkct föreslår att de ändrade regler- na för omprövningen av tjänstemannabeslut senareläggs för att ge mer tid för planering av bl.a. sådana administrativa anpassningar m.m. som kan behöva göras.

Skälen för mitt förslag: Jag ser det som angeläget att den nya förtroende- mannaorganisationen kan påbörja sin verksamhet så snart som möjligt. Jag

• Sida 39
•  Original

bedömer att den nya organisationen, mot bakgrund av erforderligt förbere— delsearbete, kan träda i kraft den 1 januari 1987.

Jag föreslår ett delat ikraftträdande som innebär att den nya förtroende— mannaorganisationen skall träda ikraft den 1 januari 1987 medan de ändra— de reglerna för omprövning av beslut skall träda i kraft den 1 januari 1988. Härigenom ges försäkringskassorna tid för planering av den anpassning av organisation och administrativa rutiner samt den utbildning och informa- tion som bl. a. de ändrade reglerna för omprövning av beslut kan ge upphov till. Förfarandet innebär också att försäkringsrättcrna vid den tidpunkt då de ändrade reglerna för omprövning av beslut träder ikraft i stort sett bör ha avverkat de alltför stora målbalanser som de f.n. dras med.

Mandatperioden för de förtroendevalda i pensionsdelegationer och för— säkringsnämnder är tre år och innevarande mandatperiod går ut den 30 juni 1986. En ny treårig mandatperiod skall alltså börja den ljuli 1986. Rege- ringen kan dock med stöd av 18 kap. 21 och 24 åäjåmfört med 8 % AFL föreskriva att ledamötcri pensionsdelegation eller försäkringsnämnd skall utses för annan tid än tre år. Jag avser därför att som en övergångsåtgärd föreslå regeringen att bestämma den kommande mandatperioden för leda- möter i pensionsdelegationer och försäkringsnämnder till sex månader, dvs. tiden ljuli — 31 december 1986. Jag räknar därvid med att — med ett fåtal undantag — nuvarande ledamöter och suppleanter kommer att utses för denna övergångsperiod och att det därmed inte krävs några särskilda utbildningsinsatser m.m. Som en konsekvens av denna förskjutning bör den första mandatperioden för de nya socialförsäkringsnämnderna därmed omfatta tiden ljanuari 1987 — 30juni 1989.

När det gäller kostnadernaför och finansieringen av den nya förtroende- mannaorganisationen anserjag att de föreslagna ändringarna kan genomfö- ras inom ramen för nuvarande resurser för administrationen av den all- männa försäkringen. Liksom utredningen har jag beräknat att kostnaderna för den nya organisationen motsvarar kostnaderna för de nuvarande pen- sionsdelegationerna och försäkringsnämnderna. Jag har då beräknat kost- naderna för socialförsäkringsnämnderna efter samma modell som använts för nuvarande pensionsdelegationer.

De ärenden som skall avgöras av socialförsäkringsnämnderna är främst sådana som tidigare avgjordes i pensionsdelegationerna. Även om många av de personer som nu är ledamöter i dclegationerna kommer att utses till ledamöter i socialförsäkringsnämnderna kommer insatser att behövas för information och utbildning. Den utbildning som brukar genomföras i sam- band med nya mandatperioder behöver anpassas efter de nya förhållan- dena. Flera remissinstanser har också påpekat behovet av ökade resurser för information och utbildning av de förtroendevalda. Den utbildning och information som erfordras bör kunna utföras på likartat sätt som nu sker både vid starten av en ny mandatperiod och under mandatperioden i övrigt. Detta bör enligt min mening också kunna ske inom ramen för de resurser för information och utbildning som jag har nämnt tidigare.

De sammanlagda kostnaderna för förtroendemannamedverkan såvitt avser försäkringskassorna kan således beräknas bli oförändrade.

• Sida 40
•  Original

För försäkringsdomstolarna innebär förslaget om att socialförsäkrings- nämndernas beslut inte skall omprövas av nämnderna en ökning av arbets- belastningen.

! likhet med utredningen räknar" jag med att måltillströmningen till för- säkringsrätterna när den nya ordningen är genomförd kommer att öka med ca '2000 mål per år. Sedan år 1982 då omprövningsförfarandet utvidgades hos försäkringskassorna har antalet inkomna mål till försäkringsrätterna minskat kraftigt och kan numera beräknas till ca 7500 per år. Då rätternas målavverkning f.n. uppgår till ca 9500 mål för år räknat bör målökningen. när den nya ordningen är genomförd, ligga inom ramen för rätternas kapacitet.

F.n. skall nämndemän ingå i försäkringsrätt vid prövning av besvär över beslut av pensionsdelegation eller försäkringsnämnd. Motsvarande regler föreslås gälla vid prövning av besvär över beslut av socialförsäkrings- nämnd. Detta innebär en viss ökning av andelen mål som skall prövas med nämndemän.

I försäkringsöverdomstolen styrs måltillströmningen av försäkringsrät— ternas målavverkning jämte besvärsfrekvensen. Med denna utgångspunkt bör man f.n. kunna räkna med en årlig måltillströmning till överdomstolen av ca 2 300 mål. Avverkningskapaciteten kan f. n. beräknas till ca 2400 mål per år. Eftersom det årliga antalet avverkade mål hos försäkringsrätterna med den nya besvärsordningen kan förväntas bli i stort sett samma som idag räknar jag med att måltillströmningen i försäkringsöverdomstolen jämfört med dagsläget inte kommer att väsentligt ändras av mitt förslag.

2.10. Kravet på lagfarenhet för domartjänst i försäkringsrätt

Mitt förslag: Undantaget från kravet på att den som utses till yrkes- domare i försäkringsrätt skall vara lagfaren slopas.

Försäkringsdomstolskommitténs förslag: Överensstämmer med mitt för- slag. Kommittén förordar dessutom som huvudregel ett krav på notarie- meritering. '

Skälen för mitt förslag: Enligt huvudregeln i 5 5 lagen (l978z28) om försäkringsdomstolar skall yrkesdornarna i försäkringsrätterna. försäk- ringsrättsråd och försäkringsrättsassessorer, vara 1agfarna.Detta innebär att domarna skall ha genomgått juristutbildning och avlagt juris kandidat- examen eller juristexamen. Om det föreligger särskilda skäl får dock den som har god kännedom om socialförsäkringslagstiftningen utses till försäk- ringsrättsråd eller försäkringsrättsassessor, fastän han inte är lagfaren.

Regleringen infördes år 1979 i samband med försäkringsrätternas till— komst (prop. 1977/78: 20, SfU 15, rskr 113). Undantagsbestämmelsen moti- verades främst med att det särskilt under uppbyggnadsskedet för den nya försäkringsrättsorganisationen fanns behov av att till försäkringsrättcrna kunna knyta personer som saknadejuridisk utbildning men hade mångårig och väl vitsordad tjänstgöring i t. ex. försäkringskassa. Det bedömdes vid denna tidpunkt också vara av värde att efter uppbyggnadsperioden ha en

• Sida 41
•  Original

möjlighet att undantagsvis rekrytera domare med erfarenhet av handlägg- ningen i första instans eller hos riksförsäkringsverket oavsett att de inte hadejuridisk utbildning.

Försäkringsdomstolskommittén har konstaterat att icke jurister sällan har sökt tjänst som domare eller föredragande i försäkringsrättema. Till- gången på sökande jurister. också med notariemeritering, har varit god. Enligt kommittén har det från denna synpunkt inte förelegat något behov av undantagsregeln beträffande juristkompetensen. Undantagsregeln har i stället den nackdelen att den ger ett felaktigt intryck av attjuristkompetens på de dömande befattningarna inte är lika angelägen i försåkringsrätterna somi andra domstolar. På sikt kan undantaget enligt kommittén få en negativ effekt på rekryteringen i stället för den positiva som har varit avsedd.

Undantagsregeln har enligt vad som upplysts utnyttjats i ringa omfatt- ning. Försäkringsrättsråden är f. n. 38 till antalet och endast en av dem är ej lagfaren. Vad gäller försäkringsrättsassessorerna är det fyra som inte är lagfarna av totalt 46. Samtliga fem icke lagfarna har påbörjat sin tjänstgö- ring i försäkringsrätt i samband med rätternas tillkomst eller under de närmaste två åren därefter. Det kan också nämnas att alla föredragandena är lagfarna. Inte någon som inte haft juristkompetens har anställts som domare eller föredragande under de senaste fem åren. Det finns däremot inte så få domare och föredragande som saknar notariemeritering.

Enligt min mening finns det anledning att beakta vad försäkringsdom- stolskommittén anfört om de nackdelar som undantagsregeln för med sig. Framför allt framstår det i nuläget som betydelsefullt att på olika sätt stödja försäkringsrätternas utveckling. Dessa domstolar har ett viktigt verksamhetsområde och deras avgöranden betyder mycket ekonomiskt och socialt för många försäkrade. Det är angeläget att försäkringsdom- stolsorganisationen genomgående blir erkänd som en fullgod del av landets domstolsväsende. Detta talar för att man inte onödigtvis har regler för t. ex. behörighet till domartjänster som skiljer sig från motsvarande regler inom domstolsväsendet i övrigt. Jag vill dock i detta sammanhang framhål- la att de som erhållit domartjänster i försåkringsrätterna utan att vara lagfarna med skicklighet klarat sina uppgifter och gjort en god insats.

Min slutsats blir att det inte längre finns tillräckliga skäl att behålla undantaget som i vissa fall medger att en icke lagfaren person utses till yrkesdomare i försäkringsrätt. Jag förordar därför att undantaget upphävs. Genom en övergångsregel bör tillses att förslaget inte får negativa åter- verkningar på befordringsmöjligheterna för icke lagfarna domare som ut- setts enligt nu gällande behörighetsregler. Som en naturlig följd av ett generellt krav på lagfarenhet hos domare bör gälla ett motsvarande krav också på den som erhåller tjänst som föredragande. Det ankommer på regeringen att besluta om den ändring i detta hänseende som behövs i förordningen (1978: 633) med försäkringsrättsinstruktion.

• Sida 42
•  Original

090.999?

4.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

[8 kap. 6 %

Ändringarna i första stycket ger uttryck för att försäkringskassornas pen- sionsdelegationer och försäkringsnämnder ersätts med nya beslutsorgan — socialförsäkringsnämnder. Det skall i varje försäkringskassa finnas en eller flera socialförsäkringsnämnder. Regeringen bestämmer det totala antalet nämnder som skall finnas i riket. Den närmare fördelningen av nämnderna på kassorna ankommer det på riksförsäkringsverket att besluta om. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) bör verket också besluta om nämndernas geografiska verksamhetsområden inom varje kas- saområde. Detta förutsätts vanligen ske så att verket bestämmer vilka kommuner eller delar av kommuner som skall höra till varje nämnd. Ändringarna i andra stycket är av språklig karaktär.

95

Av skäl som anges i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) bör inte uppställas krav på svenskt medborgarskap för ledamöter och suppleanter i försäkringskassornas styrelser eller socialförsäkringsnämnder. I stället bör det kravet uppställas att ledamötema och suppleanterna skall ha rösträtt vid val av kommunfullmäktige. Vem som har sådan rösträtt anges i 2 kap.

• Sida 43
•  Original

3 & kommunallagen (1977: 179). Bl.a. får denne inte vara underårig eller omyndigförklarad. Med hänsyn till detta villkor finns inte längre anledning att i paragrafen ange att uppdraget inte får innehas av den som är omyndig. Beträffande suppleanter finns en hänvisning i 26 & till vad som gäller för ledamöter.

205

Första stycket anger hur socialförsäkringsnämnden skall vara sammansatt. Nämnden skall bestå av sju ledamöter. Vidare anges vilka organ som skall utse ledamöterna. Regeringen utser ordföranden. Ordföranden i kassans styrelse skall enligt nu gällande bestämmelser även vara ordförande i en pensionsdelegation. Någon motsvarande skyldighet skall inte gälla i fråga om socialförsäkringsnämnden. Även om något krav inte ställs på att upp- gifterna förenas är en sådan kombination önskvärd för att ge ordföranden i kassastyrelsen direkt erfarenhet av enskilda försäkringsärenden.

Riksförsäkringsverket utser tre ledamöter efter förslag av partsorganisa- tioner på arbetsmarknaden. Förslagen bör komma från de centrala partsor— ganisationerna. Det bör ankomma på verket att bestämma vilka partsorga- nisationer som skall ges tillfälle att föreslå ledamöter. Verket bör utse en ledamot från arbetsgivarsidan och två ledamöter från arbetstagarsidan. Landstinget eller, när det gäller landstingsfri kommun, kommunfullmäk- tige väljer de återstående tre ledamöterna.

Socialförsäkringsnämnden bör som nämnts i den allmänna motiveringen ("avsnitt 2.3) ha en så bred och allsidig representation som möjligt från det egna försäkringskasseområdet. De personer som i första hand bör komma ifråga är de som är bosatta inom nämndens område.

Paragrafens andra stycke har ändrats på grund av att läkarledamöter eller suppleanter för sådana ledamöter inte skall ingå i socialförsäkrings- nämnden. Vidare har paragrafen ändrats för att ange att riksförsäkrings- verket skall utse även suppleanter efter förslag av partsorganisationer på arbetsmarknaden. .

Ändringen i tredje stycket är en följd av att socialförsäkringsnämnden ersätter pensionsdelegationen.

215

Paragrafen inleds med två nya stycken.

1 det första stycket anges vilka frågor enligt AFL som alltid skall avgöras av socialförsäkringsnämnden. Dessa frågor avgörs enligt gällande bestäm- melser i 20 5 av pensionsdelegation.

Frågor om återkrav enligt 20 kap. 4 & i ärenden om förtidspension, handikappersättning och vårdbidrag prövas i regel inte av pensionsdelega- tion utan på tjänstemannanivå. Motsvarande bör gälla beträffande de åren— den som socialförsäkringsnämnden skall avgöra. Frågor om återkrav kan dock genom begäran om omprövning av tjänstemannabeslut komma upp till prövning i nämnden (se härom under 20 kap. 10 5).

Varje socialförsäkringsnämnd bör besluta i alla de typer av ärenden som

• Sida 44
•  Original

skall avgöras av nämnden. Det bör undvikas att sådan specialisering av nämnderna sker att vissa nämnder enbart avgör någon eller några av ärendetyperna. Sådana förhållanden kan dock uppstå att avsteg från denna princip måste godtas. Eftersom specialisering inte bör förekomma annat än i undantagsfall bör det ankomma på riksförsäkringsverket som central förvaltningsmyndighet att besluta i sådana frågor.

Paragrafens andra stycke innehåller en upplysning om att socialförsäk- ringsnämnden avgör även frågor om, rätt till förmåner enligt vad som föreskrivs i andra författningar.

Tredje stycket innehåller föreskrifter om beslutförhet i socialförsäk— ringsnämnden. Nämnden skall liksom pensionsdelegationen vara beslutför då minst fyra ledamöter är närvarande.

Fösäkringskassans direktör har enligt den nu gällande lydelsen av första stycket rätt att delta i pensionsdelegationens sammanträden men inte i dess beslut. Motsvarande närvarorätt för kassans direktör bör gälla i socialförsäkringsnämnden. Detta tillgodoses genom hänvisningen i fjärde stycket till 10 5. Vidare medför socialförsäkringsnämndens sammansätt- ning att det inte finns anledning att föreskriva att en företrädare för länsar- betsnämndcn skall ha rätt att delta i dess sammanträden. Däremot är det inget som hindrar att socialförsäkringsnämnden beslutar att sådan person får närvara vid sammanträden.

I ljärde stycket anges att vad som i övrigt föreskrivs i 8—10åä med avseende på styrelse skall ha motsvarande tillämpning med avseende på socialförsäkringsnämnd. Denna hänvisning gäller f. n. för pensionsdelega- tion. I 8 & finns föreskrifter om mandattid för styrelseledamot, om skil- jande från uppdraget och om ledamots avgång i förtid. Mandattiden är, om inte regeringen föreskriver annat. tre år räknat fr. o. m. den ljuli året efter det år då val i hela riket till landsting och kommunfullmäktige har ägt rum. Genom hänvisningen till 8 5 kommer dessa bestämmelser om mandattid m.m. att gälla för ledamöterna i socialförsäkringsnämnden.

Som redovisats under 9 ä ersätts kravet på svenskt medborgarskap för ledamot och suppleant i styrelsen rrred ett krav på rösträtt vid val av kommunfullmäktige. Genom hänvisningen till 9 5 kommer samma behörig- hetsvillkor att gälla också för ledamot i socialförsäkringsnämnden.

I 10 5 finns bestämmelser om kallelse till styrelsens sammanträden och rätt för bl.a. suppleanter att närvara vid sådana sammanträden. Vidare finns där bestämmelser om vem som skall föra ordet vid förfall för ordfö- randen och vice ordföranden samt om omröstning. protokollföring och anteckning av skiljaktig mening. Hänvisningen i 21 5 till 105 innebär således att dessa regler, som nu gäller för pensionsdelegation. kommer att gälla för socialförsäkringsnämnden. Som tidigare nämnts innebär hänvis- ningen också att försäkringskassans direktör har rätt att delta i nämndens sammanträden.

225

I pensionsdelegation är det föredraganden för pensionsärenden som skall sköta föredragningen. Denna begränsning till viss tjänsteman föreslås slo-

• Sida 45
•  Original

pad och det anges i stället att ärende skall avgöras i socialförsäkringnämn- den efter föredragning av tjänsteman hos försäkringskassan.

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser som motsvarar dem som gäller f.n. om rätt att höra någon som antas kunna lämna upplysningar av betydelse och om rätt för den som saken rör att bli muntligen hörd om han begär det. Med stöd härav kan nämnden höra bl. a. medicinsk expertis för att komplettera den medicinska utredningen.

23 och 24 55

Paragraferna gäller de nuvarande försäkringsnämnderna och föreslås upp- hävda.

255

Första stycket i nu gällande lydelse innebär att regeringen fastställer ar- vode Och annan ersättning till ledamot av bl.a. pensionsdelegation. Mot- svarande föreslås gälla beträffande ersättning till ledamot av socialförsäk—

ringsnämnd. [ andra och tredje styckena har gjorts redaktionella ändringar.

265

Denna paragraf har ändrats till följd av att pensionsdelegationen och för- säkringsnämnden ersätts med en socialförsäkringsnämnd. Paragrafen inne- bär bl. a. att samma behörighetsvillkor som i fråga om ledamot kommer att gälla för suppleant i socialförsäkringsnämnden (se under 9 å).

20 kap. 2 a 5

I denna paragraf har gjorts följdändringar bl. a. med hänsyn till den före- slagna lydelsen av 18 kap. 22 5 första stycket.

105

Paragrafens regler om omprövningsförfarandet har enligt vad som anförs i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) begränsats till att avse fall då försäkringskassans beslut har fattats på tjänstemannanivå. Socialförsäk- ringsnämnderna skall inte ompröva sina egna beslut. Den som är missnöjd med ett nämndbeslut får överklaga direkt till försäkringsrätten enligt 11 &. Omprövning av tjänstemannabeslut skall som hittills kunna ske på begäran av en enskild som beslutet angår. Omprövningen skall emellertid göras av socialförsäkringsnämnd om beslutet gäller fråga som avses i 3 kap. 7 eller 8 & (sjukpenning), 9 & (havandeskapspenning) eller 17 & (indragning eller nedsättning av sjukpenning eller havandeskapspenning i vissa fall) eller 20 kap. 3 & (indragning eller nedsättning av förmån i vissa fall) eller 45 (skyldighet att återbetala ersättning). Om ett beslut gäller mer än en fråga

• Sida 46
•  Original

innebär bestämmelsen att hela beslutet skall omprövas i nämnd så snart som någon av frågorna är sådan som avses i de uppräknade paragraferna.

14 kap. 18 s" AFL i lagrummets lydelse fr.o.m. den ljanuari 1986 samti olika författningar vid sidan av AFL finns hänvisningar som anger att någon eller några av de här berörda paragraferna i 3 och 20 kap. skall tillämpas även på den förmån som hänvisningen avser. En sådan hänvis- ning i förening med 20 kap. 10 å i nu föreslagen lydelse eller hänvisning i annan författning än AFL till detta lagrum innebär att omprövning av tjänstemannabeslut i resp. fråga skall ske i socialförsäkringsnämnd. Som exempel kan nämnas att tjänstemannabeslut att dra in eller nedsätta föräld- rapenningförmåner med tillämpning av 3 kap. 17 5 skall omprövas i social- försäkringsnämnd. Motsvarande gäller beträffande fråga om indragning eller nedsättning av arbetsskadersättning eller om skyldighet att återbetala sådan ersättning (6 kap. 7 5 och 8 kap. 12 & LAF). Ett annat exempel är indragning eller nedsättning av förmån eller skyldighet att återbetala för- män enligt lagen (1956: 293) om ersättning åt smittbärare (9 5 första stycket i den lagen). Beslut av tjänsteman beträffande sjukpenning från den frivilli- ga sjukpenningförsäkringen behandlas i samma ordning som sjukpenning från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen — 10 å förordningen (1985: 733) om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa.

Vem eller vilka av tjänstemännen inom kassan som annars skall fatta beslut i anledning av begäran om omprövning ärinte en fråga som behöver regleras i lag. Föreskrifter av riksförsäkringsverket bör vara styrande på denna punkt.

Om en enskild vill ha omprövning av ett beslut skall begäran härom enligt 20 kap. 13 å ha kommit in till försäkringskassan inom två månader från den dag då han fick del av beslutet. Under denna tid kan, i fall av kvalificerade felaktigheter, ändring ske av beslutet med stöd av 20 kap. 10 a 5. En sådan ändring kan ha sitt upphov i att den försäkrade har påtalat att beslutet innehåller en oriktighet eller att kassan själv har upptäckt att så är fallet. Om en begäran om omprövning kommer in till kassan efter det att ändring skett enligt 20 kap. 10 a % råder f.n. på vissa håll tveksamhet om hur denna begäran skall behandlas. Skälet till tvekan lär vara att ett beslut som har meddelats med stöd av 10 aå inte får omprövas enligt 10 &; rättsmedlet är här beSVär till försäkringsrätten. Bestämmelserna har i vissa fall tolkats så att en sådan begäran om omprövning skall ses som en besvärsinlaga med påföljd att handlingarna i ärendet har översänts till försäkringsrätten. Någon ny fullständig sakprövning av ursprungsbeslutet har då inte kommit till stånd. Detta problem har uppmärksammats i en skrivelse den 25 oktober 1984 från riksförsäkringsverket till regeringen om besvärsordningen inom socialförsäkringen.

Jag är för egen del inte f.n. beredd att föreslå någon lagändring i här aktuellt avseende. Emellertid finns anledning att framhålla det angelägna i att de tillämpande organen så långt möjligt bevakar att den försäkrade inte går miste om något tillfälle att få till stånd en fullständig omprövning i sak när sådan begärts enligt 20 kap. 10 li. Har t. ex. den försäkrade inom två månader efter delgivningen av ursprungsbeslutet begärt omprövning av detta, trots att beslutet har ändrats med stöd av 20 kap. 10 a &, bör kassan

• Sida 47
•  Original

rimligen inte vara förhindrad att ompröva ursprungsbeslutet i de delar ändringsbeslutet inneburit att klagandens talan inte bifallits. Om det upp- står oklarhet om vilket beslut en försäkrad är missnöjd med bör regelmäs- sigt ett klargörande kunna erhållas genom kontakt med den försäkrade.

10aå

I paragrafen har redaktionella jämkningar gjorts med anledning av att möjligheten till omprövning enligt 10 5 har begränsats till att gälla beslut av tjänsteman. Ändringsförfarandet enligt 10 a &. som avser fall då beslut har blivit oriktigt av vissa lätt konstaterbara orsaker, skall kunna utnyttjas oavsett om detär fråga om felaktigt nämndbeslut eller tjänstemannabeslut.

115

Ändringen i denna paragraf innebär att beslut som har fattats i socialför- säkringsnämnden överklagas direkt till försäkringsrätten. Någon ompröv- ning enligt 105 skall inte ske av nämndens egna beslut. Skälen för de ändrade reglerna om överklagande av förtroendevaldas beslut återfinns i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).

Vid besvär över ett beslut av socialförsäkringsnämnden kan sådana omständigheter framkomma att prövning av ärendet bör ske enligt 20 kap. 10 a 5. Som framgår av den allmänna motiveringen avses att en chefstjäns- teman hos försäkringskassan skall göra bedömningen av om prövning av nämndbeslut bör komma till stånd med stöd av detta lagrum.

Det är viktigt att ett klagomål över ett beslut av socialförsäkringsnämn- den blir anhängiggjort hos försäkringsrätten så snart som möjligt. Försäk- ringskassans granskning av besvärsskrivelsen måste därför ske utan dröjs- mål. Leder denna granskning till att någon prövning med stöd av 20 kap. lOa & inte skall ske bör handlingarna i ärendet omgående skickas till försäkringsrätten. Om granskningen leder till att sådan prövning skall ske bör ärendet ändå snarast anhängiggöras i försäkringsrätten. Detta bör ske genom att besvärsskrivelsen skickas dit.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9) skall den nya för- troendemannaorganisationen träda i kraft den 1 januari 1987 och de ändra- de reglerna för omprövning av beslut den 1 januari 1988. Detta regleras i punkt 1.

I punkt 2 berörs den situationen att den försäkrade har begärt ompröv- ning av ett beslut, som har meddelats av pensionsdelegation eller försäk- ringsnämnd före den 1 januari 1987, men omprövningen inte har hunnit slutföras före denna dag. För sådant fall skall omprövningen i stället göras av socialförsäkringsnämnd. Samma blir förhållandet om begäran om om- prövning görs först efter den 1 januari 1987.

Enligt den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) skall socialförsäkrings- nämnderna inte göra omprövning enligt 20 kap. 10 5 av beslut som de

• Sida 48
•  Original

själva har fattat. Är den försäkrade missnöjd med ett nämndbeslut och vill ha det omprövat i sak får han besvära sig hos försäkringsrätt. Denna ändrade ordning för omprövning av nämndbeslut träder dock i kraft ett år senare än reformen i övrigt. dvs. den 1 januari 1988. Detta innebär att de hittills gällande omprövningsreglerna i 20 kap. 10 och 11 55 måste tilläm- pas även beträffande beslut som socialförsäkringsnämnd fattar under år 1987. Punkt 3 i övergångsbestämmelserna innebär att alla beslut av social- försäkringsnämnd, som meddelas under år 1987 och beträffande vilka omprövning begärs i vederbörlig ordning, skall omprövas av nämnden enligt nu gällande lydelse av 20 kap. 10 och 11 55. En Sådan omprövning kan därmed komma att ske efter utgången av år 1987 i en del fall. Först med avseende på beslut som socialförsäkringsnämnd meddelar fr. o. m. är 1988 får den nya ordningen för omprövningsförfarandet genomslag. Fr.o.m. år 1988 skall omprövning enligt 20 kap. 10 5 av särskilt angivna typer av tjänstemannabeslut ske av socialförsäkringsnämnd. Detta gäller även tjänstemannabeslut av angivna slag som har meddelats men ej hunnit omprövas före utgången av år 1987.

4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 383) angående införande av lagen om allmän försäkring

325

Paragrafen har ändrats med anledning av att försäkringsnämnderna före- slås avskaffade. Frågor om änkepension enligt paragrafen avgörs f.n. av försäkringsnämndens ordförande. Dessa frågor kommer i stället att prövas av tjänsteman vid den försäkringskassa hos vilken den försäkrade är in- skriven (ifr. allmänna motiveringen, avsnitt 2.5). Paragrafen har vidare ändrats med anledning av att bidrag som avses i 15 eller 19 5 inte längre förekommer.

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

105

De olika frågor enligt denna lag som skall prövas av socialförsäkrings- nämnden har inte angetts genom någon uppräkning i lagtexten. Enligt paragrafens nya lydelse ankommer det på regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, riksförsäkringsverket att föreskriva vilka frågor som skall prövas av nämnden. Det framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5 och 2.7) vilka frågor socialförsäkringsnämnden förutsätts kom- ma att pröva.

Enligt de nu gällande bestämmelserna får försäkringsnämnden inte prö- va frågor om inverkan på förmånerna av sådana inkomster som avses i 6 5 andra stycket (tilläggspension eller motsvarande utländsk ersättning, stat- lig eller kommunal personalpension. delpension eller arbetsskadeersätt- ning eller motsvarande ersättning). Motsvarande bör gälla för socialförsäk- ringsnämnden. Någon anledning att behålla en sådan föreskrift i lag finns

• Sida 49
•  Original

inte med den ordning för bestämmande av beslutskompetensen som här förordats. Det förutsätts att kompletterande föreskrifter utformas så att prövning av frågor om inverkan på förmånerna av sådana inkomster som avses i 65 andra stycket inte skall ske i nämnden. I sådana fall där nämnden fattat grundbeslut i fråga om hustrutillägg eller kommunalt bo- stadstillägg bör det anförtros tjänstemän att fatta även andra följdbeslut än som avses i 6 5 andra stycket om förhållandena i övrigt inte har ändrats. Även i detta avseende behövs kompletterande föreskrifter.

4.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott

225

Ändringen i första stycket innebär att ärende enligt 18 5 — dvs. ärende om eftergift av återkrav för utgivet bidragsförskott — skall i försäkringskassan avgöras av socialförsäkringsnämnd. Skälen för detta framgår av den all- männa motiveringen (avsnitt 2.5). Vidare har ett nytt andra stycke införts enligt vilket omprövning av beslut i fråga om återbetalningsskyldighet enligt 13 5 skall göras av socialförsäkringsnämnden. Skälen till att ompröv- ning av dessa beslut skall göras i nämnd har närmare angetts i den all- männa motiveringen (avsnitt 2.7). Det nuvarande andra stycket har blivit paragrafens tredje stycke.

Beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna kan hänvisas till vad som anförts i sådant avseende vid förslaget under 4.1 punkterna 1 och 3.

4.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring

175

I paragrafens nya lydelse anges i vilka fall ärende om delpension skall avgöras av socialförsäkringsnämnd. De fall som anges är att sökanden efter arbetstidsminskningen inte förvärvsarbetar enbart som anställd eller att ärendet är av vidlyftig eller svår beskaffenhet. Övriga ärenden undantas således från prövning av förtroendevalda oavsett om det gäller bifalls- eller avslagsbeslut.

Ärenden som inte kan anses vara av vidlyftig eller svår beskaffenhet är bl. a. sådana ärenden som anges i andra stycket i den nuvarande lydelsen. Vidare bör till denna grupp kunna räknas ärenden där sökanden inte får något inkomstbortfall vid arbetstidsminskningen eller ansöker om förhöjd delpension vid retroaktivt verkande löneavtal, då avtalet inte omfattar dagen för arbetstidsminskningen. Ärenden där den som uppbär delpension anmäler att han ändrat sin arbetstid i sådan grad att han inte längre är berättigad till delpension eller slutar sitt förvärvsarbete och uppger att han inte är arbetssökande utgör också exempel på ärenden som inte kan anses vara av vidlyftig eller svår beskaffenhet.

När en pensionsdelegation avgör ett delpensionsärende skall enligt para-

• Sida 50
•  Original

grafcns nuvarande tredje stycke i stället för två av riksförsäkringsverkets utsedda läkare ingå två av arbetsmarknadsstyrelsen utsedda ledamöter. Någon motsvarande regel finns inte för socialförsäkringsnämnden av skäl som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Tredje stycket har därför utgått.

20 &

Ändringen av denna paragraf föranleds av att omprövning av beslut i fråga om återbetalningsskyldighet enligt 19 5 skall göras av socialförsäkrings- nämnd.

lkraftträdande- och övergångsbestämmelser

Hänvisning görs till vad som anförts i detta avseende vid förslaget under 4.1.

4.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring

8 kap. 4 5

Ändringen av denna paragraf föranleds av att pensionsdelegationen ersätts med en socialförsäkringsnämnd. Vad som sägs i denna paragraf innebär bl.a. att rätten till sjukpenning med anledning av arbetSSkada till följd av annat än olycksfall skall avgöras av socialförsäkringsnämnd. Fråga om rätt till sjukpenning med anledning av olycksfall i arbetet prövas på tjänstemannanivå. Det nya stycket i paragrafen innebär att omprövning av sådant beslut skall göras av social-

försäkringsnämnd. Beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna hänvisas till vad som anförts vid förslaget under 4.1.

4.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag

155

Ändring av denna paragraf föranleds av att omprövning av beslut i fråga om återbetalningsskyldighet enligt 12 5 skall ske i socialförsäkringsnämn- den.

4.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978: 28) om försäkringsdomstolar

Så

Ändringen i paragrafen innebär att endast den som är lagfaren skall kunna utses till försäkringsrättsråd eller försäkringsrättsassessor. Skälen härför har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10).

• Sida 51
•  Original

7 och9 %%

Ändringarna är en följd av att pensionsdelegationerna och försäkrings- nämnderna i försäkringskassorna ersätts av socialförsäkringsnämnder.

Övergångsbestämmclsen

För den som vid ikraftträdandet den 1 januari 1987 redan har en domar- tjänst i försäkringsrätt men som saknar juris kandidatexemen eller jurist- examen bör ändringen i 5 & andra stycket inte få någon återverkan vare sig när det gäller den innehavda tjänsten eller framtida tillsättningar av do- martjänster i försäkringsrätt. En övergångsregel med denna innebörd är därför behövlig.

4.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1984: 989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara

75

Ändringen i paragrafen är en följd av att pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna ersätts av socialförsäkringsnämnder.