Prop. 1996/97:36

Den regionala samhällsorganisationen

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 26 september 1996

Thage G Peterson

Jörgen Andersson

(Inrikesdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning genomförs i Kalmar, Gotlands, Skåne och Jämtlands län fram till utgången av år 2002. Syftet med försöksverksamheten är att utveckla former för en bättre demokratisk förankring av det regionala utvecklingsarbetet.

I Kalmar, Gotlands och Skåne län överförs det regionala utvecklingsansvaret, som i dag ligger på länsstyrelsen, och vissa andra statliga uppgifter till ett regionalt självstyrelseorgan. De statliga uppgifter som berörs är beslut om fördelning av regionalpolitiska medel och andra utvecklingsmedel, upprättande och fastställande av länstrafikplaner och fördelning av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. Uppgiftsöverföringen föreslås bli reglerad i en särskild lag om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.

För genomförande av försöksverksamheten föreslås också en lag om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län. Regionförbunden, där samtliga kommuner och landsting i respektive län skall vara medlemmar, ansvarar för de uppgifter som det regionala självstyrelseorganet skall ha. I Skåne län gäller detta dock bara till utgången av år 1998. Därefter övertar det nybildade landstinget ansvaret. I Gotlands län ansvarar kommunen för verksamheten. I Jämtlands län bedrivs försöksverksamheten av ett partssammansatt samverkansorgan, dock utan att några statliga beslutsbefogenheter förs över.

I propositionen behandlar regeringen också vissa frågor om länsstyrelsernas roll och organisation. Regeringen anser att

länsstyrelserna bör ges en tydlig roll att vara regeringens företrädare i länet och att utvecklingen mot en samordnad länsförvaltning bör fortsätta. En försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län föreslås. Ett utredningsarbete för att pröva förutsättningarna att föra in länsarbetsnämnderna i länsstyrelserna kommer att övervägas av regeringen. Regeringen avser vidare att besluta att länsstyrelserna i försökslänen under den tid försöket pågår inte skall ha någon lekmannastyrelse.

Slutligen föreslår regeringen i propositionen en ändring i lagen om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik. Ändringen innebär att huvudmannaskapet för kollektivtrafiken kan läggas på de föreslagna regionförbunden i Kalmar län och Skåne län. Förslaget möjliggör även att den nuvarande organisationen i Skåne län kan behållas tills det nya landstinget bildas den 1 januari 1999.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning,

2. lag om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län,

3. lag om upphävande av lagen (1996:000) om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrelsen i Skåne län,

4. lag om ändring i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik,

dels godkänner regeringens förslag om en försöksverksamhet

med

vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län.

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om försöksverksamhet med

ändrad regional ansvarsfördelning

Härigenom föreskrivs följande.

Försökslän och tidsperiod 1 § Under tiden den 1 juli 1997 – 31 december 2002 skall det enligt bestämmelserna i denna lag genomföras en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i Kalmar, Gotlands och Skåne län.

Uppgifter som ingår i den ändrade ansvarsfördelningen 2 § I försökslänen skall ett regionalt självstyrelseorgan

1. från och med den 1 juli 1997 från länsstyrelsen överta ansvaret för det sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets långsiktiga utveckling enligt 7 § förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete (det

regionala utvecklingsansvaret),

2. från och med den 1 juli 1997 från länsstyrelsen överta befogenheten att besluta om länstrafikplaner enligt förordningen (1991:1809) om rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar,

3. från och med den 1 juli 1998 från Statens kulturråd överta befogenheten att besluta om fördelningen av vissa statsbidrag till regionala kulturinstitutioner, samt

4. från och med den 1 januari 1998 besluta om användningen av vissa regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel.

Regeringen får besluta att överföringen av en uppgift skall ske vid en senare tidpunkt än vad som sägs i första stycket.

Regionala självstyrelseorgan som medverkar i försöksverksamheten 3 § Med regionalt självstyrelseorgan avses i denna lag

1. i Kalmar län det regionförbund som bildas enligt lagen (1996:000) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län,

2. i Gotlands län Gotlands kommun, samt

3. i Skåne län under tiden den 1 juli 1997 – 31 december 1998 det regionförbund som bildas enligt lagen om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län och under tiden den 1 januari 1999 – 31 december 2002

landstinget.

4 § Skåne läns landsting får besluta att landstingsfullmäktige och landstingsstyrelsen i stället skall betecknas regionfullmäktige och regionstyrelsen.

Vad som sägs i lag eller annan författning om landstingsfullmäktige och landstingsstyrelsen gäller i sådant fall för regionfullmäktige och regionstyrelsen.

Det regionala utvecklingsprogrammet 5 § Det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta en strategi för länets långsiktiga utveckling (regionalt

utvecklingsprogram). Det regionala utvecklingsprogrammet

skall

1. innehålla en analys av utvecklingsmöjligheter och problem i länet,

2. ange de långsiktiga målen för länets utveckling,

3. redovisa vilka åtgärder som bör vidtas för att målen skall nås,

4. särskilt redovisa vilka prioriteringar som är nödvändiga för att förbättra tillväxt, sysselsättning och den inomregionala balansen,

5. redovisa hur olika parter förväntas medverka i programmets genom-förande, samt

6. översiktligt redovisa hur insatserna skall finansieras.

Samverkan och samråd 6 § Det regionala självstyrelseorganet skall samverka med länets kommuner och landsting samt med länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter.

7 § Det regionala självstyrelseorganet bör samråda med företrädare för berörda organisationer och näringslivet i länet.

Statliga myndigheter och det regionala utvecklingsprogrammet 8 § Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall beaktas av alla statliga myndigheter som bedriver verksamhet i länet.

Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter skall inom sina verksamhetsområden lämna det regionala självstyrelseorganet det biträde som det behöver för det regionala utvecklingsarbetet. De skall också löpande informera det regionala självstyrelseorganet om pågående och planerade verksamheter som har betydelse för länets utveckling.

Bemyndigande 9 § Regeringen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för genomförandet av försöksverksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997 och gäller till utgången av år 2002.

Förslag till lag om försöksverksamhet med

regionförbund i Kalmar län och Skåne län

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Regionförbund

1 § Kommuner och landsting i Kalmar län och Skåne län skall bilda regionförbund för samverkan inom respektive län för att genomföra försöksverksamheten enligt lagen (1996:000) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning.

Samtliga kommuner och landsting i länet skall vara medlemmar i regionförbundet.

2 § Om medlemmarna i regionförbundet är överens om det, får de även överlämna vården av kommunala angelägenheter till regionförbundet.

3 § Regeringen får utse ett regionförbund till regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10).

4 § Om regionförbundet har hand om kommunala angelägenheter som det finns särskilda bestämmelser om, skall bestämmelserna gälla för förbundet.

Beslutande församling m.m.

5 § I regionförbundet skall det som beslutande församling finnas ett förbundsfullmäktige.

6 § Förbundsfullmäktige skall tillsätta en förbundsstyrelse för beredning och verkställighet.

7 § Förbundsfullmäktige får tillsätta de nämnder och andra organ som utöver styrelsen behövs för att fullgöra regionförbundets uppgifter.

8 § Förbundsfullmäktige får uppdra åt förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden.

Ärenden som avses i 3 kap. 9 § första stycket kommunallagen (1991:900) eller som enligt lag eller annan författning skall avgöras av kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige får dock inte delegeras till förbundsstyrelsen eller annan nämnd.

Förbundsordning

9 § För regionförbundet skall det finnas en förbundsordning med närmare bestämmelser om förbundet.

Förbundsordningen skall fastställas av förbundsmedlemmarnas fullmäktige var och en för sig.

10 § Förbundsordningen i gällande lydelse skall finnas tillgänglig hos regionförbundet och dess medlemmar.

11 § Förbundsordningen skall ange

1. regionförbundets ändamål, uppgifter och medlemmar,

2. förbundets namn och dess säte,

3. förbundets organisation samt organens befogenheter och inbördes förhållanden,

4. hur förbundsmedlemmarna skall vara representerade i förbundsfullmäktige,

5. om förbundsmedlemmarna vill bestämma det, hur de skall vara representerade i andra organ än förbundsfullmäktige,

6. antalet ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen,

7. vem som skall utfärda kungörelse om det första sammanträdet med förbundsfullmäktige efter det att val av förbundsfullmäktige har ägt rum och föra ordet där till dess ordförande har valts,

8. att förbundsfullmäktige vid sitt första sammanträde efter det att val av förbundsfullmäktige har ägt rum och för mandattiden bland ledamöterna skall utse en ordförande och en eller flera vice ordförande,

9. antalet revisorer och revisorsersättare och deras mandattid,

10.om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i förbundsfullmäktige,

11.om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i förbundsfullmäktige och för vilka ärenden detta skall gälla,

12.om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige skall ha sådan yttranderätt på sammanträden som sägs i 5 kap. 21 § kommunallagen (1991:900),

13.om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot eller ersättare i förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd skall ha sådan närvarorätt m.m. som sägs i 4 kap. 23 § kommunallagen,

14.var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden skall anslås, 15. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder,

16.grunderna för förbundsmedlemmarnas deltagande i kostnaderna för förbundets verksamhet,

17.förbundsmedlemmarnas styrning av och insyn i förbundets ekonomi och verksamhet,

18.ordningen för förbundets budgetprocess, 19.ordningen för och förfarandet vid förbundets likvidation

och upplösning,

20.grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, när förbundet upplöses, samt

21.hur tvister mellan förbundet och dess medlemmar skall lösas.

Ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige

Val av ledamöter och ersättare

12 § Ledamöter i förbundsfullmäktige och ersättare för dessa skall väljas av förbundsmedlemmarnas fullmäktige.

Varje förbundsmedlem skall vara representerad i förbundsfullmäktige med minst en ledamot och en ersättare. Antalet ersättare skall vara lika många som antalet ledamöter.

13 § Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall tillämpas vid valet av ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige.

Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också bestämmas i vilken ordning de skall kallas in till tjänstgöring.

14 § I Kalmar län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige uppgå till 45, varav 30 skall väljas av kommunerna och 15 av landstinget.

15 § I Skåne län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige uppgå till 99, varav 66 skall väljas av kommunerna och 33 av landstingen.

16 § Hur medlemmarna närmare skall vara representerade i förbundsfullmäktige bestäms i förbundsordningen.

Valbarhet

17 § Valbar till ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige är den som är ledamot eller ersättare i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige i en kommun eller ett landsting inom länet.

Mandattider

18 § När ledamöterna och ersättarna i förbundsfullmäktige väljs första gången räknas mandattiden från valets förrättande till och med utgången av år 1998. I förbundsfullmäktige i

Kalmar län väljs ledamöterna och ersättarna för tiden därefter för fyra år från och med den 1 januari 1999 av förbundsmedlemmarnas nyvalda kommunoch landstingsfullmäktige.

Den omständigheten att tjänstgöringstiden för ledamöter och ersättare i förbundsmedlemmarnas fullmäktige upphör vid

utgången av oktober månad det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har ägt rum medför inte att deras uppdrag som ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige upphör före tjänstgöringstidens utgång.

Förbundsfullmäktiges arbetsformer

Kommunallagens tillämpning

19 § Utöver vad som anges i denna lag skall följande bestämmelser i kommunallagen (1991:900) tillämpas på förbundsfullmäktige: – 4 kap. 7–10 a §§ om uppdragets upphörande, – 4 kap. 11–16 §§ och 18 § första stycket om ledighet från anställning, ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt, – 4 kap. 19 och 20 §§ om omröstning och beslut, – 4 kap. 22 § om reservation, – 5 kap. 7–11 §§ om tidpunkt för sammanträdena och hur sammanträdena kungörs, – 5 kap. 18–20 §§ om beslutförhet och jäv, – 5 kap. 21 och 22 §§ om rätt och skyldighet för utomstående att medverka, – 5 kap. 26–33 §§ om hur ärendena bereds, – 5 kap. 36–45 §§ om bordläggning, om offentlighet och ordning vid sammanträdena samt hur ärendena avgörs, samt – 5 kap. 57–61 §§ om protokollet.

Ärenden i förbundsfullmäktige

20 § Ärenden i förbundsfullmäktige får väckas av

1. förbundsstyrelsen och annan nämnd,

2. ledamot genom motion,

3. revisorerna, om ärendet gäller förvaltning som har samband med revisionsuppdraget, eller

4. om så har bestämts i förbundsordningen, fullmäktige eller styrelsen hos en förbundsmedlem.

Förbundsfullmäktige skall besluta i ärenden som har väckts enligt första stycket.

Tillkännagivande av justering av protokoll

21 § Senast andra dagen efter det att protokollet har justerats skall justeringen tillkännages på minst en av förbundsmedlemmarnas anslagstavlor i enlighet med vad som har bestämts i förbundsordningen. Av tillkännagivandet skall det framgå var protokollet finns tillgängligt samt vilken dag det har anslagits. Tillkännagivandet får inte tas bort från anslagstavlan före utgången av den tid som gäller för överklagande enligt 10 kap. 6 § första stycket kommunallagen (1991:900).

Bevis om anslagsdagen skall tecknas på protokollet eller utfärdas särskilt.

Tillkännagivandet skall även införas i de tidningar som avses i 5 kap. 10 § kommunallagen.

Förbundsstyrelsen och övriga nämnder

Val av ledamöter och ersättare, mandattid

22 § Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen väljs av förbundsfullmäktige till det antal som har bestämts i förbundsordningen och för den tid som anges i 18 §.

Ledamöter och ersättare i annan nämnd än förbundsstyrelsen väljs av förbundsfullmäktige till det antal och för den tid som fullmäktige bestämmer, varje gång dock längst till utgången av det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har ägt rum.

23 § Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall tillämpas vid valet.

Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till tjänstgöring.

Valbarhet

24 § Valbar till ledamot och ersättare i förbundsstyrelsen eller annan nämnd är den som fyller 18 år senast på dagen för valet och som är folkbokförd i en kommun inom länet.

Den som inte är svensk medborgare är valbar bara om han eller hon har varit folkbokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före valåret.

Kommunallagens tillämpning

25 § Utöver vad som gäller enligt denna lag tillämpas följande bestämmelser i kommunallagen (1991:900) på förbundsstyrelsen och övriga nämnder: – 4 kap. 8–10 a §§ om uppdragets upphörande, – 4 kap. 11, 12 och 17 §§ och 18 § första stycket om ledighet från anställning, ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt, – 4 kap. 19–21 §§ om omröstning och beslut, – 4 kap. 22 § om reservation, – 4 kap. 23 § om närvarorätt, – 6 kap. 1 § första stycket och 2–6 §§ om styrelsens uppgifter, – 6 kap. 7 § första och andra styckena och 8 § om nämndernas ansvar för verksamheten, – 6 kap. 11 § om antalet ledamöter och ersättare, – 6 kap. 14 § om mandattider, – 6 kap. 15 och 16 §§ om ordförande och vice ordförande, – 6 kap. 18 § om tidpunkt för sammanträdena, – 6 kap. 19 och 19 a §§ om närvarorätt för utomstående, – 6 kap. 20–22 §§ om utskott och nämndberedningar, – 6 kap. 23–26 §§ om beslutförhet och jäv, samt – 6 kap. 28–32 §§ om hur ärendena avgörs, protokollet, delgivning och reglementen.

Delegering av ärenden inom en nämnd

26 § Bestämmelserna i 6 kap.3338 §§kommunallagen (1991:900) om delegering av ärenden gäller i tillämpliga delar för styrelsen och övriga nämnder.

Interpellationer och frågor 27 § Interpellationer och frågor skall avse ämnen som hör till förbundsfullmäktiges, förbundsstyrelsens eller annan nämnds handläggning. De får dock inte avse ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild.

28 § Förbundsfullmäktige får besluta att ordföranden i förbundsstyrelsen eller annan nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation eller fråga till en annan ledamot i förbundsstyrelsen eller en ledamot i en nämnd eller ett annat organ som avses i 7 §.

29 § Utöver vad som föreskrivs i denna lag om interpellationer och frågor gäller bestämmelserna i 5 kap. 50 och 51 §§, 52 § första stycket, 54 § första stycket samt 55 och 56 §§kommunallagen (1991:900).

Ekonomisk förvaltning 30 § Vad som föreskrivs i 8 kap. kommunallagen (1991:900) om mål för den ekonomiska förvaltningen, medelsförvaltningen, budgetens innehåll, budgetprocessen, utgiftsbeslut under budgetåret, förbud mot pantsättning samt räkenskapsföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för ett regionförbund.

Föreskrifterna i 8 kap.6, 8, 9 och 11 §§kommunallagen om budgetprocessen gäller dock inte för ett regionförbund. I stället gäller vad som anges i förbundsordningen.

31 § Om regionförbundet saknar tillgångar för att betala en skuld, är förbundsmedlemmarna skyldiga att fylla bristen. Varje medlem skall tillskjuta så stor del av bristen som svarar mot medlemmens andel i skulden efter de grunder som har bestämts i förbundsordningen.

Revision

32 §

Förbundsfullmäktige skall välja revisorer och

revisorsersättare till det antal och för den tid som har bestämts i förbundsordningen.

Föreskrifterna i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt skall tillämpas vid valet.

Om revisorsersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet även bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till

tjänstgöring.

33 § Valbar till revisor eller revisorsersättare är den som är valbar enligt 24 §.

34 § Vad som föreskrivs i 9 kap. kommunallagen (1991:900) om revision skall i tillämpliga delar gälla för ett regionförbund.

Föreskrifterna i 9 kap.1 och 2 §§kommunallagen gäller dock inte för ett regionförbund.

35 § Revisorerna i regionförbundet i Kalmar län skall under år 2003 till fullmäktige i de kommuner och det landsting som har varit medlemmar i förbundet lämna en berättelse om resultatet av den revision som avser verksamheten år 2002.

Frågan om ansvarsfrihet för den som har varit ledamot eller ersättare i förbundsstyrelsen, annan nämnd eller förbundsfullmäktigeberedning i regionförbundet skall prövas av fullmäktige i den kommun eller det landsting som valt ledamoten eller ersättaren. Fullmäktige skall vid sammanträde före utgången av år 2003 besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller om någon åtgärd för att bevara kommunens eller landstingets rätt skall vidtas.

36 § Revisorerna i regionförbundet i Skåne län skall under år 1999 till fullmäktige i Skåne läns landsting lämna en berättelse om resultatet av den revision som avser verksamheten år 1998.

Fullmäktige i Skåne läns landsting skall vid sammanträde före utgången av år 1999 besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller om någon åtgärd för att bevara landstingets rätt skall vidtas.

Likvidation och upplösning 37 § Regionförbundet i Kalmar län skall träda i likvidation efter utgången av år 2002 och regionförbundet i Skåne län efter utgången av år 1998.

Likvidationen verkställs av förbundsstyrelsen i egenskap av likvidator.

38 § Närmare bestämmelser om likvidation och upplösning meddelas i förbundsordningen.

Laglighetsprövning 39 § Bestämmelserna om överklagande i 10 kap. kommunallagen (1991:900) gäller i fråga om ett beslut som har fattats av förbundsfullmäktige, förbundsstyrelsen eller annan nämnd. Ett sådant beslut får överklagas såväl av varje

kommun och landsting som är medlem i förbundet som av deras medlemmar.

Om länsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs, får domstolens beslut även överklagas av regionförbundet, varje kommun och landsting som är medlem i förbundet och av deras medlemmar.

__________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

Förslag till lag om upphävande av lagen

(1996:000) om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrelsen i Skåne län

Härigenom föreskrivs att lagen (1996:000) om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrelsen i Skåne län skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997.

__________________

Tjänstgöringstiden för ledamöter och ersättare som valts med stöd av den upphävda lagen skall upphöra vid utgången av år 1997.

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:438) om

huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik

dels att 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Huvudman är landstinget och kommunerna i länet gemensamt. I Stockholms län är landstinget huvudman och i Gotlands län kommunen.

Landstinget och kommunerna i ett län kan dock

överenskomma att antingen landstinget eller kommunerna i

länet skall vara huvudman. I Malmöhus län kan landstinget och

kommunerna överenskomma att landstinget och Malmö kommun skall vara huvudman.

Landstinget och kommunerna i övriga län kan dock komma

överens om att antingen landstinget eller kommunerna i länet

skall vara huvudman.

2 a §

I Kalmar län och Skåne län

kan ett regionförbund enligt lagen ( 1996:000 ) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län vara huvudman.

5 §

Uppnås inte enighet i fråga om antalet ledamöter som medlem i kommunalförbund skall utse i förbundsfullmäktige

gäller följande.

1. Om inte annat följer av 2 skall landstinget utse hälften av

ledamöterna och kommunerna i länet tillsammans hälften.

2. I Malmöhus län skall, om inte huvudmannens sammansättning har bestämts enligt 2 § andra stycket, landstinget utse en tredjedel, Malmö kommun en tredjedel och övriga kommuner tillsammans en tredjedel av antalet ledamöter.

I Göteborgs och Bohus län skall landstinget utse en fjärdedel, Göteborgs kommun hälften och övriga kommuner tillsammans en fjärdedel av antalet ledamöter.

3. Antalet ledamöter som annan kommun än Malmö kommun eller Göteborgs kommun skall utse bestäms av länsstyrelsen i

förhållande till folkmängden i kommunerna vid ingången av det år då val av förbundsfullmäktige förrättas. Varje kommun skall dock utse minst en ledamot.

Uppnås inte enighet i fråga

om antalet ledamöter som medlem i kommunalförbund skall utse i förbundsfullmäktige, skall landstinget utse hälften av ledamöterna och kommunerna i länet tillsammans hälften. I Göteborgs och Bohus län skall dock landstinget utse en fjärdedel, Göteborgs kommun hälften och övriga kommuner tillsammans en fjärdedel av antalet ledamöter.

Antalet ledamöter som annan

kommun än Göteborgs kommun skall utse bestäms av länsstyrelsen i förhållande till folkmängden i kommunerna vid ingången av det år då val av förbundsfullmäktige förrättas. Varje kommun skall dock utse minst en ledamot.

6 §

Uppnås inte enighet i fråga om sättet att mellan medlemmarna i kommunalförbund fördela underskott i förbundsverksamheten gäller följande.

1. Om inte annat följer av 2 eller 3 skall landstinget täcka hälften av underskottet och kommunerna i länet tillsammans återstoden. Omfattningen av varje kommuns skyldighet att tillhandahålla medel skall bestämmas i förhållande till det trafikarbete som har nedlagts i kommunen under verksamhetsåret.

2. I Göteborgs och Bohus län skall landstinget och Göteborgs kommun tillsammans täcka hälften av underskottet. Omfattningen av landstingets och kommunens skyldighet att tillhandahålla medel skall bestämmas i förhållande till den andel av länets skatteunderlag som belöper på vardera förbundsmedlemmen. Motsvarande gäller i Malmöhus län i

fråga om landstinget och Malmö kommun, om inte huvudmannens sammansättning har bestämts enligt 2 § andra stycket.

3. I Göteborgs och Bohus län skall samtliga kommuner i länet tillsammans täcka hälften av underskottet. Omfattningen av varje kommuns skyldighet att tillhandahålla medel skall bestämmas i enlighet med vad som föreskrivs i 1. Motsvarande

gäller för kommunerna i Malmöhus län, om inte huvudmannens sammansättning har bestämts enligt 2 § andra stycket.

2. I Göteborgs och Bohus län skall landstinget och Göteborgs kommun tillsammans täcka hälften av underskottet. Omfattningen av landstingets och kommunens skyldighet att tillhandahålla medel skall bestämmas i förhållande till den andel av länets skatteunderlag som belöper på vardera förbundsmedlemmen.

3. I Göteborgs och Bohus län skall samtliga kommuner i länet tillsammans täcka hälften av underskottet. Omfattningen av varje kommuns skyldighet att tillhandahålla medel skall bestämmas i enlighet med vad som föreskrivs i 1.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997. I fråga om Skåne län skall dock fram till utgången av år 1998 finnas en huvudman i vardera den del av länet som utgjort Malmöhus län och Kristianstads län. Därvid skall 2, 5 och 6 §§ i deras äldre lydelse gälla.

Ärendet och dess beredning

I augusti 1992 tillkallades en parlamentarisk kommitté, Regionberedningen, för att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå (dir. 1992:86).

Regionberedningen presenterade i november 1993 delbetänkandet Västsverige och Skåne – regioner i förändring (SOU 1993:97). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren har publicerats (Ds 1994:110).

I mars 1995 lämnade Regionberedningen sitt slutbetänkande

Regional framtid (SOU 1995:27). En sammanfattning av

betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Inrikesdepartementet (dnr In96/98/KL).

Regeringen redovisade i februari 1996 sina överväganden i fråga om länsindelningen i Skåne och Västsverige (prop. 1995/96:38). Regeringen föreslog att Kristianstads och Malmöhus län den 1 januari 1997 skall läggas samman till Skåne län. Riksdagen har härefter godkänt regeringens förslag om bildandet av Skåne län (bet. 1995/96:BoU9, rskr. 1995/96:206). I prop. 1995/96:224 har regeringen behandlat vissa följdfrågor med anledning av bildandet av Skåne län. Regeringen tog där också upp den fortsatta behandlingen av frågor om den regionala ansvarsfördelningen. I fråga om länsindelningen i västra Sverige avser regeringen att återkomma till riksdagen under våren 1997.

Framställningar om att få bedriva försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning har i olika sammanhang förts fram från Stockholms, Kalmar, Gotlands, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län samt Skåne. Även från Västsverige har visats intresse om att få ingå i en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning.

Vellinge, Falköpings och Söderhamns kommuner har begärt att på försök få vara s.k. landstingsfria kommuner. Regionberedningen har den 7 februari 1994 yttrat sig över framställningarna.

Riksdagens revisorer redovisade i sin rapport Samordnad länsförvaltning (1994/95:9) resultaten av en granskning av den samordnade länsförvaltningen. Revisionsrapporten har efter remissbehandling legat till grund för revisorernas förslag angående samordnad länsförvaltning (1995/96:RR3).

Bostadsutskottet uttalade i sitt betänkande med anledning av revisorernas förslag (bet.1995/96:BoU5) att regeringen bör överväga om den nuvarande regleringen i länsstyrelseinstruktionen av länsexpertfunktionen är den mest ändamålsenliga eller om den alternativa ordning som revisorerna skisserat bättre kan tillgodose kraven på länsstyrelserna. Vad utskottet anfört har riksdagen beslutat ge

regeringen till känna (rskr. 1995/96:154).

I denna proposition redovisar regeringen sin syn i regionfrågan och föreslår att det skall inledas en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i Kalmar, Gotlands, Skåne och Jämtlands län. Regeringen tar inte nu ställning till frågan om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i Stockholms, Västmanlands och Västerbottens län utan kommer efter överläggningar med företrädare för de berörda länen, och fortsatt beredning i regeringskansliet, att pröva frågan i den proposition om länsindelningen i Västsverige som planeras föreläggas riksdagen under första halvåret 1997. Detta gäller också frågan om försöksverksamhet i ett nytt västsvenskt län.

I propositionen tar regeringen vidare upp vissa frågor om länsstyrelsens roll och organisation. Ett förslag om en försöksverksamhet på Gotland med vidgad samordnad länsförvaltning läggs också fram. Någon försöksverksamhet med landstingsfria kommuner föreslås inte.

Utvecklingstendenser

Inledning – statsskickets grunder

Sverige är en av Europas äldsta stater och har varit en enhetsstat sedan 1500-talet. I ett till ytan stort men glest befolkat land har det emellertid varit naturligt att ge människorna på den lokala nivån ett stort ansvar för gemensamma angelägenheter. Redan under medeltiden fanns i Sverige en utvecklad lokal självstyrelse både på landsbygden och i städerna. Även i det moderna Sverige spelar den kommunala självstyrelsen en betydelsefull roll och är en av grunderna i det svenska statsskicket.

Folkstyrelsen bygger på allmän och lika rösträtt och på fri åsiktsbildning. Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen förverkligas den svenska folkstyrelsen genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Jämfört med 1809 års grundlagar innehåller 1974 års regeringsform fler bestämmelser av betydelse för kommunerna och landstingen. Det faktum att principen om kommunal självstyrelse är inskriven i regeringsformens portalparagraf är i sig en markering av den kommunala självstyrelsens stora betydelse i det svenska samhället. Samtidigt har de regler i regeringsformen som rör kommunerna ofta principkaraktär och därför avgörs den kommunala självstyrelsens faktiska innehåll huvudsakligen av lagstiftningen på olika områden och av den ekonomiska situationen.

En viktig del av den kommunala självstyrelsen är den kommunala beskattningsrätten, som också finns inskriven i regeringsformen.

Sammanfattningsvis kan Sveriges offentliga organisation karaktäriseras som en enhetsstat med stark kommunal självstyrelse. Den regionala samhällsorganisationen är antingen ett utflöde av statens maktutövning på central nationell nivå eller en del av den kommunala självstyrelsen i form av landsting eller interkommunala samverkansorgan. Frågan om att införa ett federativt styrelseskick med självständiga regionala beslutsorgan har inte aktualiserats i modern tid.

Kommunal självstyrelse – organisation och

reformer

År 1862 fick den kommunala självstyrelsen en genomgripande rättslig reglering, vars principer gäller än i dag. Med församlingen som grund bildades den borgerliga kommunen som ett självstyrelseorgan på lokal nivå. Landet fick därigenom ca 2 500 kommuner, varav många hade en liten befolkning.

Samtidigt bestämdes att det i varje län skulle finnas ett landsting. Landstinget fick till en början vissa uppgifter inom hälso- och sjukvårdens, utbildningens samt näringspolitikens områden. De största städerna ingick inte i landsting, utan

ombesörjde själva de uppgifter som åvilade landstingen.

Kommunerna och landstingen har anförtrotts allt fler uppgifter, särskilt under efterkrigstiden.

Efter hand som kommunernas uppgifter växte, visade det sig att de många små och resurssvaga kommunerna inte klarade av dessa. Två omfattande reformer med kommunsammanläggningar skedde, den första år 1952 och den andra åren 1962–74. Sammanläggningarna gjorde kommunerna till ekonomiskt starkare enheter. En delning av vissa kommuner har skett därefter och i dag har Sverige 288 kommuner.

I dag gäller samma rättsliga reglering för kommuner och landsting, kommunallagen (1991:900). Den ger kommuner och landsting stor frihet att själva utforma sin organisation. Kraven på organisationen är i huvudsak att det skall finnas en direktvald fullmäktigeförsamling och en av fullmäktige utsedd styrelse. I övrigt kan organisationen utformas efter lokala och regionala önskemål och behov. Den ökade friheten på det organisatoriska området har pågått under lång tid och parallellt med en ökad decentralisering inom flertalet samhällssektorer.

Kommunernas ansvarsområde innefattar främst skolväsendet, socialtjänsten samt barn- och äldreomsorgen. Kommunerna har även hand om den fysiska planeringen, miljö- och hälsoskyddet samt räddningstjänsten. Nämnda uppgifter är reglerade i särskild lagstiftning. Ett antal övriga verksamheter faller inom den allmänna kommunala kompetensen och är av mer frivillig karaktär. Hit hör bl.a. fritids- och kulturverksamhet, näringslivsstöd samt industriell och teknisk verksamhet.

Merparten av landstingens verksamhet är reglerad i speciallag, t.ex. hälso- och sjukvård samt tandvård. Landstingen har också vissa uppgifter inom utbildning och kollektivtrafik samt frivilligt ansvar för regional kulturverksamhet. Huvuddelen av den offentliga tillväxten har under efterkrigstiden skett inom kommuner och landsting. Av ungefär 1,4 miljoner offentligt anställda är ca 75 procent verksamma i kommuner och landsting.

Den statliga förvaltningen på regional nivå

Strävandena att förena önskemålet om en decentraliserad förvaltning med ett övergripande statligt ansvar för samhällsutvecklingen har föranlett fortlöpande förändringar av samhällets regionala förvaltningsorganisation. Frågan om den regionala samhällsorganisationen har tillmätts stor betydelse såväl från demokratiska som förvaltningspolitiska utgångspunkter.

Reformlinjer

Två utvecklingslinjer för länsförvaltningens organisation har

förekommit sida vid sida men med olika prioritering under årens lopp.

Den ena har inneburit en sektorsförvaltning, där fristående centrala verk med utlöpare i länen har getts en stark ställning. Den tongivande aspekten är specialiseringens särskilda fördelar för den snävt preciserade verksamhetens effektivitet och produktionsförutsättningar.

Den andra linjen är en mer enhetlig och nivåsamordnad

statlig förvaltningsfunktion i länet. Samhällets intresse att

samordna olika offentliga insatser blir då ett övergripande intresse, som får störst betydelse på områden där samordningsbehoven är stora. Denna linje har grundats på bedömningen att man inom en och samma organisation – länsstyrelsen – klarar av att hantera balansen mellan sektorsperspektivet och tvärsektoriell samordning.

En huvudfråga i debatten har bl.a. gällt frågan om hur en integration av de olika förvaltningsgrenarna på länsplanet skulle påverka förutsättningarna för en fortsatt decentralisering till den regionala nivån.

Också i fråga om förtroendemannainflytandet på regional nivå har två alternativa reformlinjer förts fram. Den ena linjen är att ge statlig länsförvaltning viss kommunal förankring bl.a. med utgångspunkt i krav på insyn och medborgarnärhet. Den andra och mer långtgående linjen innebär att lägga huvuddelen av samhällsuppgifterna på länsplanet under en regional självstyrelseorganisation, den s.k. länsdemokratitanken.

Länsförvaltning under ständig debatt

Under efterkrigstiden formades en organisation för utbyggnad av välfärdsstaten. En sektoriserad organisation byggdes upp där centrala verk höll sig med egna regionala organ vid sidan av länsstyrelsen. Problemet som uppstod var emellertid att det saknades samordning mellan de parallella verksamheterna på länsplanet. Statsmakterna hade ända sedan tidigt 1950-tal försökt att bemästra problemen genom olika förslag och beslut i syfte att stärka länsstyrelsens samordnande funktion.

En särskild fråga av betydelse i sammanhanget har varit länsförvaltningens ändrade karaktär med ökade inslag av politiskt intressanta frågor som regional planering, lokalisering och fördelning. Det restes krav på ett ökat inflytande i länsförvaltningen för att på så sätt bättre kunna ta till vara länsinvånarnas intressen. Tanken väcktes på en kommunalisering av länsförvaltningen och en ny konstitutionell ställning för landstinget. Planeringsfrågorna i länet skulle dras in i den politiska debatten och beslutsfattarna skulle avkrävas politiskt ansvar.

I stället följde en utveckling mot reformen år 1971, som kom att säkra länsstyrelsens ställning som det centrala länsorganet med huvudansvar på en rad viktiga områden. Man avstod från

att föra in de fristående länsnämnderna till länsstyrelsen. Däremot inordnades en del expertfunktioner, bl.a. länsarkitekten, i länsstyrelsen. Samordningen garanterades på olika sätt, huvudsakligen genom att alla väsentliga beslutsfunktioner i frågor av större regionalpolitisk betydelse samlades hos länsstyrelsen. Genom att länsstyrelserna i samband därmed försågs med en förtroendemannastyrelse ville man tillgodose demokratiseringskraven på en regional och lokal förankring av de viktigaste besluten.

Att ambitionerna sträckte sig längre än de genomförda förändringarna markerades av att reformen betecknades som partiell. Frågan om huvudmannaskapet för den regionala förvaltningen och utvecklingspolitiken kom att bli ett stående utredningsämne även under 1970-talet.

Behandlingen av länsdemokratidebattens huvudfråga ledde inte till någon omfördelning av ansvar och arbetsuppgifter mellan länsstyrelse och landsting. Vad man betonade var att samordningen inom den regionala statliga förvaltningen borde förbättras och länsstyrelsens ställning stärkas. Den länsdemokratiska linjen har i så motto förts framåt att länsstyrelsens högsta organ, styrelsen, genom den förändrade valordningen år 1977 fick en politisk sammansättning, som avspeglar länsopinionen.

Länsförvaltningsreformen

Under första halvan av 1980-talet koncentrerades återigen uppmärksamheten till hur staten strategiskt skulle utnyttja förvaltningsapparaten på länsplanet. Särskilt för centrala verk utan egen regional organisation blev länsstyrelsen naturligen den verkställande funktionen. Länsstyrelserna fick ansvar för bl.a. regional miljövård, samordning av arbetet med den s.k. fysiska riksplaneringen, kulturminnesvård och att företräda statens intressen i den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen. De tidigare hierarkiska planeringsmetoderna avlöstes av ett mer projektinriktat och nätverksorienterat agerande, där de statliga samordningssträvandena kunde förläggas i nära kontakt med kommunerna. Den beskattande och den dömande verksamheten kunde inte anses ha med länsstyrelsens samordnande och planerande uppgifter att göra och fördes till nybildade länsskattemyndigheter och länsrätter.

Reformarbetet har därefter fortsatt med en serie större eller mindre förändringar i länsförvaltningen. Frågor om näringslivets utveckling och en jämnare regional fördelning av tillväxt och välfärd har kommit att inta en central plats i den statliga länsförvaltningens arbete. En betydelsefull förändring har gällt länsstyrelsens utökade befogenheter att besluta om regionalpolitiskt stöd.

En utvecklingslinje som varit starkt markerad har varit strävandena att bryta igenom sektorsindelningen till förmån

för regional överblick och samordnade insatser. I slutet av 1980-talet prövades i Norrbottens län en organisation som innebar att flertalet länsnämnder upphörde som egna enheter och inordnades i länsstyrelsen. Denna form av sammanhållen länsförvaltning inom länsstyrelsens ram genomfördes år 1991 i hela landet. Länsstyrelserna gavs stor frihet att själva organisera sin verksamhet. Den enda begränsningen kom att avse vissa länsexperter som skall säkra viktiga sakområden och verksamhetsinriktad kompetens.

Länsförvaltningsreformen utgick från att de regionala aspekterna i ökad utsträckning behöver beaktas inom de förvaltningsområden som är av betydelse för länets utveckling och där det finns verkliga möjligheter till regionala avvägningar. De bästa förutsättningarna för ett tvärsektoriellt arbete är då att ha de sektoriella uppgifterna och den särskilda sakliga kompetens dessa kräver inom en och samma myndighet. Länets sammanvägda intressen skulle i sig inte behöva stå i motsatsställning till de statliga sektorsmyndigheternas uppgifter. Reformen kan också ses som ett sätt att utnyttja de särdrag som präglar länsstyrelsen som regeringens förvaltningsorgan.

Den fortsatta utvecklingen

Reformen betraktades i riksdagsbeslutet som första steget i en process. Möjligheterna att sammanföra ytterligare regionala statliga myndighetsuppgifter till länsstyrelserna skulle fortlöpande prövas.

En del har också skett i den riktningen. De fortsatta förändringarna som sådana har dock inte präglats av någon enhetlig tendens. För vissa länsfunktioner har det ansetts naturligt att skapa större spelrum för regionala variationer och egna initiativ. För andra har det ansetts ändamålsenligt att bibehålla en tämligen fast anknytning till de centrala verken och till enhetlighet och likformighet. För länsstyrelsernas del har en rad uppgifter tillkommit, t.ex. bostadsfinansieringsfrågor, jämställdhetsfrågor, konkurrensövervakning och EG-bidragshantering, samtidigt som vissa allmänna förvaltningsuppgifter kunnat föras till andra myndigheter. Som exempel kan nämnas hanteringen av bilregistret.

Under framför allt det senaste decenniet har det också skett en omprövning av huvudmannaskapslösningar i enlighet med de förutsättningar som kommunreformerna på 1960- och 1970talen skapade. Som exempel på detta kan nämnas att kommunerna på senare tid övertagit uppgifter från länsstyrelserna när det gäller miljötillsyn, beredskapsplanering, socialtjänst, serveringstillstånd och livsmedelskontroll.

I dag utgör länsorganisationen kärnan i den regionala statsförvaltningen. Men genom framväxten av en sektorsvis

regionalisering med sinsemellan rätt olikartade organisationslösningar, håller länsindelningen på att mista sin funktion som sammanhållande struktur för den statliga förvaltningen på mellannivån.

Vissa myndigheter har försvunnit helt från regional nivå, t.ex. studiestödsnämnderna och de regionala högskolestyrelserna. Andra har regionala indelningar som är större än länet eller en regional organisation under avveckling. Kommunikationsverken och affärsverken väljer genomgående att arbeta i egna regionala indelningar. Socialstyrelsen har fått regionala enheter som funktionellt är att betrakta som utlokaliserade enheter inom den centrala myndigheten. Andra exempel på gamla och nya avvikelser finns bl.a. inom områdena kriminalvård, tullväsen och arbetarskydd. Regeringen har vidare i årets budgetproposition dels redovisat hur en regionalisering kommer att genomföras av exekutionsväsendet, dels gjort bedömningen att regionaliseringen av skogsvårdsstyrelserna bör fullföljas.

Av den egentliga statliga länsförvaltningen – som i slutet av år 1960 bestod av drygt 30 myndigheter i varje län – finns i dag vid sidan av länsstyrelsen bara en handfull myndigheter. Av dessa har särskilt länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen ansetts ha betydelsefulla länsbaserade uppgifter med omfattande samverkan med länsstyrelsen. Båda omfattas också av Regionberedningens överväganden och förslag.

Tendenser och nuläge

De olika reformer som genomförts under senare årtionden har inte inneburit några förändringar av den regionala statsförvaltningens grundläggande uppgift. För den statliga länsförvaltningen är det fråga om att verka utifrån ett nationellt perspektiv och att svara för tillsyn och rättstillämpning. Strävan att ge länsstyrelsen en mer planerande och samordnande funktion har inneburit såväl en betoning av länsförvaltningens nationella roll som ett framhållande av samordnade länsutvecklande insatser.

Samtidigt har dock den länsvisa överblicken successivt tunnats ut. Valet av olika organisationsprinciper och uppbrott från gängse indelningar har skapat olika styrnings- och samordningsmöjligheter och påverkat möjligheterna till samplanering av statliga resurser. Vissa verksamheter har frikopplats eller fjärmats från politiskt inflytande. Betydelsen av ett långsiktigt regionperspektiv vid förändringar inom den statliga sektorn har därför under senare tid fått ökad uppmärksamhet. En särskild utredare analyserar för närvarande de regionala konsekvenserna av förändringar inom den statliga sektorn, vilket bl.a. innebär att belysa hur samordningsmöjligheterna har påverkats av de olika organisatoriska lösningar och geografiska indelningar som valts (dir. 1995:144).

Regionalpolitiken har successivt breddats och delvis fått en ny inriktning. Till en början var den koncentrerad till att främst söka påverka näringslivets lokalisering genom centrala beslut om selektiva stödåtgärder. De senaste årtiondena har dock beslutanderätten successivt delegerats samtidigt som betydelsen av ekonomisk tillväxt ökat. En tendens som kan noteras under senare tid är att större vikt har lagts vid infrastruktur och hur en samordning av sektorspolitiken skall kunna bidra till den regionala utvecklingen. Miljöfrågorna har fått ökad tyngd i arbetet. Detta har också lett till rollförskjutningar och nya konstellationer av aktörer. Kommuner, länsstyrelser och övriga intressenter i länet formulerar gemensamma handlingslinjer för agerandet i ett antal frågor som bedöms som strategiska för länets utveckling, t.ex. när det gäller näringslivsutveckling, infrastruktur, kompetensförsörjning och miljöfrågor. Samverkan över länsgränserna har också blivit allt vanligare eftersom frågorna tenderar att alltmer gälla funktionella sakområden av varierande geografisk omfattning.

Det faktum att allt större del av åtgärderna för regional utveckling under de närmaste åren kommer att ske inom ramen för EG:s strukturfonder verkar också i samma riktning. I detta sammanhang ställs det krav på att alla regionala och lokala aktörer samverkar. Denna trend förstärks i riktlinjerna för den ekonomiska politiken för att stärka sysselsättningen och minska arbetslösheten. På ett övergripande plan skall en ny regional samverkan komma till stånd mellan olika närings- och regionalpolitiska aktörer.

Vissa internationella jämförelser

Allmänt om regioner

Under efterkrigstiden har det varit en allmän tendens i de västeuropeiska staterna att decentralisera uppgifter från den centrala till den lokala och regionala nivån. Sätten att organisera samhällsverksamheten på lokal och regional nivå varierar emellertid från stat till stat. I de stater där kommunerna har mer begränsade befogenheter och mindre egna ekonomiska resurser har staten som regel initierat åtgärder för mellankommunalt samarbete.

Den regionala nivåns komplexitet beror till stor del på att statliga och kommunala intressen här möts och bryts mot varandra. I ett europeiskt perspektiv har de svenska kommunerna och landstingen mycket stora befogenheter och en stark självstyrelse, något som Sverige delar med de andra nordiska länderna. I nordeuropeiska länder har man ofta företagit kommunsammanläggningar i syfte att stärka den kommunala nivån. I syd- och mellaneuropeiska länder har det varit vanligare att stärka den regionala nivån och behålla ett

stort antal lokala självstyrelseenheter.

Nordiska jämförelser

De nordiska länderna kan vid en europeisk jämförelse karaktäriseras som decentraliserade enhetsstater. Den kommunala självstyrelsen har en lång tradition. Kommunerna har ansvar för en betydande del av den offentliga verksamheten. Den regionala samhällsorganisationen är antingen en del av den kommunala självstyrelsen eller ett utflöde av statsmakten. Exempelvis tar sig det regionala utvecklingsansvaret något olika uttryck vid en jämförelse de nordiska länderna emellan. Det finns också skillnader i sättet att organisera övriga verksamheter på regional nivå.

I Danmark har den statliga regionala förvaltningen byggts upp för att i första hand kontrollera genomförandet av statliga beslut. Statsamten är i dag 14 till antalet och har mycket begränsade uppgifter. Regeringen utser statsamtmanden (landshövdingen). Vad gäller den regionala självstyrelsen, motsvarar amtskommunerna i Danmark våra landsting. De geografiska gränserna sammanfaller med statsamtens. Amtskommunernas uppgifter kräver ett större befolkningsunderlag än varje enskild kommun och rör främst sjukvård samt fysisk och regionalekonomisk planering.

Beträffande den statliga regionala förvaltningen är utvecklingen i Norge snarlik den i Danmark. I de numera 19 fylkena har fylkesmannen en rad kontrollfunktioner gentemot kommunerna. Det statliga fylkesorganet handlägger också ett antal frågor av ungefär samma karaktär som de svenska länsstyrelserna har att hantera. Genom att införa fylkeskommuner ville man stärka den regionala självstyrelsenivån i stället för att som i Sverige bilda storkommuner. Fylkeskommunerna handlägger bl.a. regionalpolitiska frågor. Norge står mitt uppe i en omfattande förändring av den offentliga regionala administrationen och organisationen.

I Finland påminner den statliga regionala förvaltningen mycket om den svenska. Länsstyrelserna är 11 till antalet och har som chef en landshövding som utses av regeringen. Länsstyrelsens viktigaste ansvarsområden utgörs av kontroll och tillsyn av kommunal verksamhet. I Finland är den kommunala samverkan på regional nivå uppbyggd på ett sätt som skiljer sig från de övriga nordiska länderna. Någon direkt folkvald sekundärkommun finns inte, däremot bl.a. 20

landskapsförbund som numera övertagit länsstyrelsens roll för

bl.a. ansvaret för den regionala utvecklingen och planeringen samt beslut om statliga utvecklingsanslag.

Konsekvenser av den europeiska integrationen

I diskussionen om relationen mellan EU och medlemsstaterna har de lokala och regionala nivåerna kommit att få ökad uppmärksamhet. Kommuner och regioner förväntades bli betydelsefulla aktörer i det europeiska samarbetet. När Maastrichtfördraget trädde i kraft år 1993 inrättades därför Regionkommittén. Därmed togs ytterligare ett steg mot ett ökat inflytande för kommuner och regioner på EU:s politik. Kommittén har rådgivande status. Vissa organisatoriska förutsättningar för Regionkommittén granskas nu i samband med översynen av fördraget under den pågående regeringskonferensen.

En av de mest intressanta utvecklingstendenserna i dag är de nya samarbetsformer mellan kommuner och mellan regioner som växer fram på olika håll i Europa. Begreppet regioner i Europasamarbetet avser dock ofta befolkningsmässigt stora enheter som inte behöver ansluta till administrativa gränser. Flera regioner i Europa går t.ex. över nationsgränser. Ett ökat samarbete mellan regioner runt Östersjön har också etablerats.

Moderniseringen av näringslivet och infrastrukturen bildar ofta utgångspunkt för nya samarbetsmönster. Regionindelningen i framtiden torde därför mer än i dag komma att utgå från hur man tolkar de förändringskrafter som verkar inom näringslivet och samhällsutvecklingen i vid mening och hur man väljer att formera sig för att möta nya krav. För olika verksamheter kan olika geografiska områden ingå i en region. Den administrativa indelningen har underordnad betydelse i flera av Europas regioner.

Tendenserna mot allt starkare regionala samarbetssträvanden som uppstår ur ekonomiska behov är sällan anpassade till de administrativa nationsgränserna. I och med att nationsgränserna förlorar sin betydelse stimuleras utbytet mellan näraliggande regioner.

Allmänna överväganden

Förslag om den regionala organisationen

Förutsättningarna för ekonomisk utveckling, välstånd och en god livsmiljö kommer i framtiden att bli allt mer beroende av de insatser som görs på lokal och regional nivå. Företagsetableringar påverkas inte bara av kostnadsfaktorer utan även av arbetskraftens kunskaper, kommunikationerna, kvaliteten i den lokala samhällsservicen samt tillgången till högre utbildning och forskningsmiljöer, kultur och miljö.

Många företag inom industri- och serviceverksamhet verkar i dag på en internationell marknad med begränsad koppling till de enskilda nationernas gränser. Detta gör att samspelet mellan företagen och aktörerna på den nationella politiska nivån ändrar karaktär. Det praktiska samspelet mellan näringslivet och den offentliga verksamheten förskjuts i ökad utsträckning till lokal och regional nivå. Den nationella nivån är emellertid av fortsatt betydelse när det gäller att påverka rambetingelserna för näringslivet, t.ex. skattepolitiken.

Den europeiska integrationen förstärker effekterna av ekonomins internationalisering i övrigt. Rörligheten över nationsgränser av varor, tjänster, människor och kapital, innebär att konkurrensen mellan företagen och mellan regionerna skärps. De regioner som kan erbjuda de bästa förutsättningarna för företag och människor har de bästa framtidsutsikterna.

Den regionala nivån har också kommit allt mer i centrum för diskussionen om den offentliga organisationen. En anledning till detta är de initiativ som lokala och regionala företrädare har tagit för att lyfta fram sin egen regions kvaliteter och utvecklingsmöjligheter. Detta kan ses som ett inslag i den allt hårdare konkurrensen om företagens etableringar. Det blir således allt vanligare, också i vårt land, att de regionala politikerna utvecklar strategier för sin regions utveckling. Det pågår också ett sökande efter nya politiska arenor för att manifestera regionaliseringssträvandena.

I slutbetänkandet Regional framtid (SOU 1995:27) har Regionberedningen presenterat ett förslag till utformning av den offentliga organisationen på regional nivå. Förslaget innebär för det första att ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen ändras så att det regionala utvecklingsansvaret förs över från länsstyrelserna till landstingen. För det andra föreslår Regionberedningen att Kristianstads och Malmöhus län slås samman till Skåne län och att Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt Kungsbacka kommun slås samman till Västra Götalands län.

Riksdagen har godkänt regeringens förslag att Skåne län bildas den 1 januari 1997. Riksdagen har också i princip godtagit regeringens förslag att ett västsvenskt län skall bildas genom en sammanläggning av Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län (bet. 1995/96:BoU9, rskr. 1995/96:206).

Regeringen har gett i uppdrag åt en särskild utredare (dir. 1996:11) att klarlägga den geografiska utformningen av ett nytt västsvenskt län. Regeringen kommer att förelägga riksdagen förslag om det västsvenska länet under det första halvåret 1997.

Falköpings kommun ansökte i en skrivelse till regeringen den 12 februari 1992 om att, på försök, få bli s.k. landstingsfri kommun. Vellinge och Söderhamns kommuner gjorde motsvarande framställningar den 26 maj 1993 respektive den 16 juni 1993. Till stöd för framställningarna åberopades bl.a. demokrati- och effektivitetsskäl.

Ärendena överlämnades av regeringen till Regionberedningen för yttrande. Regionberedningen har i sin tur inhämtat synpunkter från bl.a. landstingen i Skaraborgs, Malmöhus och Gävleborgs län. Landstingen avstyrkte bifall till respektive framställning. Regionberedningen redovisade sin bedömning till regeringen i en skrivelse den 7 februari 1994. Beredningen framhöll därvid att det är av grundläggande betydelse att det finns en bred uppslutning i berörda regioner för förändringar av den regionala uppgiftshanteringen. Enligt beredningen föreligger inte någon sådan uppslutning beträffande någon av de tre aktuella framställningarna om att bli landstingsfria kommuner. Regionberedningen avstyrkte därmed ansökningarna.

Regeringens bedömning är att det kan finnas fördelar för en enskild kommun att svara för de uppgifter som ankommer på landstinget. Om ett utträde ur landstinget bedöms kunna skapa svårigheter för landstinget eller övriga kommuner i länet så måste hänsyn tas till detta. Mot den nu redovisade bakgrunden anser regeringen inte att något försök med s.k. landstingsfria kommuner bör genomföras i de aktuella fallen.

Starkare demokratisk förankring

Samhällsutvecklingen har successivt ökat den lokala och regionala nivåns betydelse inom det svenska folkstyret. En decentralisering av ansvar och befogenheter har skett till framför allt kommunerna. Därigenom har medborgarnas möjligheter till inflytande över samhällsverksamheten ökat. Enligt regeringens mening bör nu ytterligare åtgärder vidtas för att ge medborgarna vidgade möjligheter att utöva ett inflytande över den regionala samhällsverksamheten. Detta bör i första hand ske genom att de kommunala självstyrelseorganen inom ramen för en försöksverksamhet får ett ökat ansvar för det regionala utvecklingsarbetet i samarbete med statens förvaltning på regional nivå.

Regeringen anser därför att det bör inledas en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning mellan staten och den kommunala självstyrelsen. Huvudsyftet med denna försöksverksamhet är att utveckla former för en

bättre demokratisk förankring av det regionala utvecklingsansvaret. I försöksverksamheten skall det också vara möjligt att föra över viss beslutskompetens från staten till regionala självstyrelseorgan. Regeringen redovisar i avsnitt 6 sina närmare överväganden om genomförandet av en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning.

Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och

landsting

Den kommunala självstyrelsen och den decentralisering av beslut som skett under en längre tid har gjort de lokala och regionala nivåerna till betydelsefulla aktörer inom allt fler politikområden. Denna utveckling vill regeringen nu förstärka.

Fördelningen av uppgifter bör emellertid utgå från förutsättningen att Sverige alltjämt skall vara en enhetsstat och att någon federalistisk utveckling inte skall eftersträvas.

Det finns ett antal verksamheter där ansvaret bör anförtros endast statliga myndigheter. Dessa verksamheter kan ordnas i två grupper.

En första grupp bildas av de uppgifter som det behövs ett centraliserat beslutsfattande och en enhetlig ledning för. Uppgifter som militärt försvar, säkerhetspolitik och utrikespolitik i övrigt är av denna karaktär och kan inte anförtros andra än statliga myndigheter. Även om en central ledning är nödvändig behöver dock, t.ex. på försvarets område, åtskilliga delar av verksamheten decentraliseras till regional och lokal nivå.

Till denna grupp hör också de frågor som kräver överblick över hela landet och som uttrycker en nationell syn på hur t.ex. stora kommunikationsstråk i form av vägar, järnvägar och teleförbindelser bör utformas. Uppgiften bör anförtros organ med nationell räckvidd, vilket direkt undantar kommuner och landsting som var för sig verkar inom endast begränsade delar av landet. Däremot bör det vara möjligt att öka den andel av resurserna som har en regional anknytning och där de slutliga besluten fattas på denna nivå. För den sistnämnda gruppen av frågor är det naturligt med en demokratisk förankring grundad i det politiska livet på lokal och regional nivå.

Frågor som gäller rättsvården eller avser fiskala angelägenheter utgör en andra grupp av uppgifter, som bör ses som renodlat statliga angelägenheter. Även om ett decentraliserat arbetssätt tillämpas även här bör ansvaret för verksamheten ligga på nationell nivå. Även om det t.ex. finns utrymme för kommunal medverkan i vissa delar av polisverksamheten ändrar detta inte den principiella bedömningen att polis, åklagarväsende och domstolar bör vara statliga uppgifter liksom tull-, skatte- och exekutionsväsende.

Välfärdspolitiken är ett gemensamt ansvar för staten och den kommunala självstyrelsen. Staten har ett övergripande ansvar för att ställa upp nationella mål och garantera att medborgarna ges möjlighet till en likvärdig utbildning och samhällsservice oberoende av var de bor.

Kommuner och landsting har det praktiska ansvaret för de välfärdsfunktioner som riktar sig direkt till medborgarna i form av utbildning, barnomsorg, äldreomsorg samt hälso- och sjukvård. Behovet av och möjligheterna att anpassa verksamheten till lokala och regionala förhållanden inom de

ramar som en nationell lagstiftning medger, ger den kommunala självstyrelsen en viktig roll i fråga om välfärdsstatens uppgifter. Till detta område av grundläggande uppgifter för kommunal självstyrelse skall också räknas de frågor som avser teknisk service såsom vatten, avlopp, renhållning och energi. De ansvarsområden som den kommunala självstyrelsens organ åtagit sig med stöd av kommunallagens allmänna kompetensregel hör definitionsmässigt till ansvarsområdet för kommunal självstyrelse.

Det pågår en utveckling inom flera verksamhetsområden som innebär att staten behåller ett övergripande ansvar för politikens inriktning men samtidigt ger de kommunala självstyrelseorganen allt större möjligheter att delta i den nationella politikens genomförande på lokal och regional nivå. Denna utveckling är särskilt tydlig inom närings-, regional-, arbetsmarknads- och miljöpolitiken. Enligt regeringens mening bör denna utveckling mot en ökad samverkan mellan staten och den kommunala självstyrelsen få ytterligare konkreta uttryck.

Utvecklingen av den statliga förvaltningen på

regional nivå

De motiv som låg till grund för länsförvaltningsreformen år 1991 är enligt regeringens mening alltjämt aktuella och utgör därför utgångspunkt för utvecklingen av den statliga regionala förvaltningen. Motiven som då framfördes för den samordnade länsförvaltningen var bl.a. att minska sektoriseringen och att stärka den regionala överblicken. Länsstyrelsernas verksamhet borde dessutom breddas för att på så sätt bidra till en fortsatt decentralisering av den statliga verksamheten.

Enligt regeringens mening finns det ett stort behov av fortsatt reformering av den statliga förvaltningen. Frågan om den samlade statsförvaltningens struktur bereds för närvarande i utredningen om den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 1995:93) och det arbetet skall ligga till grund för fortsatta överväganden om en ny statlig förvaltningspolitik. Även andra pågående utredningar kan förväntas lämna bidrag till den fortsatta diskussionen om den statliga regionala nivån, bl.a. frågor om organisations- och uppgiftsfördelningen mellan centrala statliga förvaltningsmyndigheter och mellan central, regional och lokal statlig nivå. Det nu pågående arbetet med bildandet av Skåne län och förberedelserna för ett nytt västsvenskt län kommer noggrant att följas av regeringen och erfarenheterna härifrån kommer naturligtvis att tas till vara när överväganden görs om den fortsatta utvecklingen av den statliga förvaltningen på regional nivå.

Regeringen vill emellertid redan i det här sammanhanget ge sin principiella syn på några frågor som aktualiseras genom

Regionberedningens förslag. I avsnitt 7 redovisar regeringen vissa överväganden beträffande ansvarsfördelningen inom den statliga sektorn. Där behandlas också frågor om länsstyrelsernas länsexperter.

Under senare år har stora och viktiga samhällsuppgifter decentraliserats. Det är enligt regeringens mening därför viktigt att det finns en sammanhållen och kompetent statlig organisation på regional nivå som kan svara för tillsyn och rättstillämpning samt följa upp och utvärdera statsmakternas beslut. En given utgångspunkt härvidlag är att staten, hur än formerna för det lokala och regionala inflytandet utvecklas i framtiden, måste se till att de mål som anges i den nationella politiken genomförs i landets alla delar. Likaså måste staten ta ett ansvar för att säkra en samordning av offentlig verksamhet som kan tillgodose samhällets helhetssyn. På länsplanet har båda uppgifterna anförtrotts länsstyrelsen. I detta ligger bl.a. att sammanväga skilda nationella statliga intressen och att uppträda på ett enhetligt sätt i hela landet. Samordningsrollen och uppgiften att stå för avvägningen mellan olika samhällssektorer har ökat i betydelse i takt med samhällets tilltagande komplexitet och kravet på ett effektivare resursutnyttjande. Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att vidareutveckla den samordnade länsförvaltningen så att den fullt ut kan ta till vara de möjligheter som en sådan modell innebär. Ett konsekvent användande av länsstyrelsen som det regionala statliga organet har stor betydelse för möjligheterna att flytta uppgifter från central till regional och lokal nivå. Förutsättningarna för att flytta centrala myndighetsfunktioner till den regionala nivån kommer därför att studeras närmare.

I avsnitt 7 redovisar regeringen sina närmare överväganden om genomförandet av en försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län. Regeringen överväger även att tillkalla en utredare för att pröva förutsättningarna att inordna länsarbetsnämnderna i länsstyrelseorganisationen.

Sedan 1991 års länsreform kan noteras att länsstyrelsernas arbetsinriktning utöver traditionell myndighetsutövning utvecklas allt mer mot en helhetssyn, samverkan och samordning. Regeringen anser att denna utveckling i länsstyrelserna är positiv för utvecklingen av den samordnade länsförvaltningen.

Regeringen avser att se över instruktionen för länsstyrelserna så att det av denna tydligare framgår att länsstyrelsernas huvuduppgift är att vara statens företrädare i länet. Det övergripande målet är att se till att länet utvecklas på ett sådant sätt att de nationella målen får genomslag, samtidigt som hänsyn tas till regionala förhållanden och förutsättningar.

Försöksverksamhet med ändrad regional

ansvarsfördelning

Försöksverksamhetens syfte och avgränsning

Regeringens förslag: En försöksverksamhet genomförs i fyra län varav verksamheten i tre län regleras i lag. I dessa tre län överförs det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen till ett kommunalt organ på regional nivå.

Vidare överförs till sådant organ ansvaret för vissa statliga uppgifter, som är knutna till det regionala utvecklingsansvaret. I Kalmar län överförs ansvaret den 1 juli 1997 till ett regionförbund som bildas av länets samtliga kommuner och landstinget. I Gotlands län övertar kommunen ansvaret från den 1 juli 1997. I Skåne län överförs utvecklingsansvaret den 1 juli 1997 till ett regionförbund som bildas av länets kommuner och landsting. När det nya landstinget i Skåne län är bildat år 1999 överförs ansvaret till landstinget. I Jämtlands län görs försök med ett samverkansorgan på regional nivå. I detta län sker ingen ändring av ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala nivån. Verksamheten behöver därför inte regleras i lag. Försöksperioden omfattar tiden den 1 juli 1997 till den 31 december 2002.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att det regionala utvecklingsansvaret samt ansvaret för vissa statliga uppgifter skall överföras till landstingen i samtliga län i landet från år 1999.

Remissinstanserna:

Regionberedningens förslag att

föra över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna till landstingen har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flertalet statliga myndigheter inklusive en majoritet av länsstyrelserna är negativa till förslaget medan landstingen som regel är positiva. Kommunerna är mer splittrade. Något fler kommuner är emellertid negativa till förslaget. I samband med remissbehandlingen av Regionberedningens förslag har det i några län formulerats förslag om försöksverksamhet med att överföra det regionala utvecklingsansvaret till samverkansorgan mellan kommunerna och landstingen.

Skälen för regeringens förslag: Många remissinstanser har varit tveksamma eller negativa till Regionberedningens förslag om att flytta över utvecklingsansvaret från länsstyrelsen till landstingen. En framgångsrik samverkan på regional nivå kan enligt regeringens mening inte skapas om de offentliga organen i regionen motsätter sig föreslagna former för samverkan. Regeringen bedömer därför att

Regionberedningens förslag inte kan genomföras. En försöksverksamhet bör i stället genomföras i ett begränsat antal län för att i praktisk verksamhet pröva olika former för samverkan. Försöksverksamhetens omfattning och inriktning bör regleras i en särskild lag.

Försöksverksamhetens syfte

Regeringen vill genom försöksverksamheten tillmötesgå det intresse som finns i vissa län att pröva nya metoder för att utveckla den regionala verksamheten och ge den en starkare demokratisk förankring.

En bred förankring av det regionala utvecklingsarbetet kan bidra till en bättre samordning och därmed till ett effektivare utnyttjande av de resurser som finns inom regionen. En sådan kraftsamling av resurser på regional nivå bör kunna underlätta utvecklingen av konkurrenskraftiga regioner. För flera svenska regioner är det också angeläget att ha en tydlig representation vid kontakter inom EU.

Avgränsning av försöksverksamheten

Representanter för några län har hos regeringen anmält intresse för en försöksverksamhet. Framställningarna har utgjort grunden för urvalet av försökslän. I denna proposition föreslås att fyra län skall medverka i försöksverksamheten, nämligen Kalmar, Gotlands, Skåne och Jämtlands län.

Regionala självstyrelseorgan som omfattas av försöksverksamheten

Olika former för det demokratiska inflytandet över den regionala utvecklingen bör prövas. Avsikten är att få ett brett underlag av erfarenheter från olika stora län och län med olika förutsättningar för regional utveckling. Beteckningen regionalt självstyrelseorgan bör användas som ett samlat begrepp för de olika regionala organ som föreslås få ansvaret för länets långsiktiga utveckling, dvs. det regionala utvecklingsansvaret.

I Kalmar län bör ansvaret överföras till ett regionförbund som skall bildas av länets samtliga kommuner och landstinget. Regionförbundets konstruktion och uppgifter beskrivs närmare i avsnitt 6.3.

I Gotlands län bör kommunen överta ansvaret. I Skåne bör utvecklingsansvaret överföras den 1 juli 1997 till ett regionförbund som skall bildas av länets samtliga kommuner och landsting. När det nya landstinget i Skåne län är bildat överförs ansvaret till Skåne läns landsting. Ansvarsförändringen föreslås ske den 1 januari 1999. För att markera att landstinget är ett regionalt självstyrelseorgan bör landstingsfullmäktige kunna få kallas regionfullmäktige och

motsvarande namnändring bör även kunna ske från landstingsstyrelsen till regionstyrelsen. En sådan namnändring kan för medborgare, myndigheter och näringsliv markera landstingets förändrade roll i regionen.

I Jämtlands län skall Jämtforum verka som ett samrådsorgan på regional nivå. Jämtforum är ett informellt organ på länsnivå som består av företrädare för länsstyrelsen, kommuner, landsting, näringsliv och organisationer. Jämtforum kommer inte att i formell mening ta över beslutskompetens från någon annan part utan skall enbart vara ett organ för diskussion och samordning av frågor som behöver behandlas på en regional nivå. Försöksverksamheten i Jämtland behöver därför inte regleras i lag. Om framställning senare görs från regionala organ som visar att verksamheten bör bedrivas i någon annan form som kräver lagstöd, får regeringen ta ställning till denna fråga och i så fall återkomma till riksdagen med förslag till lagändring.

Försöksperiodens längd

Försöksverksamheten bör inledas så snart som möjligt. Regeringen föreslår därför att det regionala utvecklingsansvaret överförs till de regionala självstyrelseorganen den 1 juli 1997.

Försöksverksamheten bör bedrivas under så lång tid att erfarenheter kan vinnas av den förändrade ansvarsfördelningen bl.a. vad gäller arbetet med utvecklingsprogram. Försöksverksamheten bör fortlöpande utvärderas och erfarenheterna läggas till grund för statsmakternas beslut i frågan i god tid före utgången av år 2002. Regeringen föreslår att försöksperioden avslutas den 31 december 2002.

Hänvisningar till PS2

Innehållet i försöksverksamheten

Ett regionalt utvecklingsansvar

Regeringens förslag: I de tre län som omfattas av den föreslagna försökslagen överförs länsstyrelsens utvecklingsansvar till ett regionalt självstyrelseorgan.

Det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta ett program för länets långsiktiga utveckling (regionalt utvecklingsprogram). Det regionala utvecklingsprogrammet skall bl.a. redovisa de långsiktiga målen för länets utveckling, vilka åtgärder som bör vidtas för att de uppsatta målen skall nås, hur olika parter förväntas medverka i genomförandet och hur insatserna avses finansieras. Utvecklingsprogrammet bör i första hand inriktas på åtgärder som stimulerar tillväxt och sysselsättning och har betydelse för näringslivets struktur och utveckling.

Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall beaktas av statliga myndigheter i den mån som deras verksamhet i länet berörs av programmet. Ansvaret för kommunal verksamhet förändras inte.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen föreslår att landstingen från år 1999 skall upprätta regionala utvecklingsplaner och att länsstyrelsernas ansvar för regionala utvecklingsfrågor begränsas i motsvarande mån. Frågor som har regional betydelse – näringsliv och sysselsättning, fysisk planering, miljö, kommunikationer, hälso- och sjukvård, utbildning och forskning, kultur, turism och jämställdhetsfrågor – bör ingå i det regionala utvecklingsansvaret. Landstingen bör också ersätta länsstyrelserna som regionens företrädare i olika sammanhang.

Remissinstanserna: Cirka 360 remissinstanser har yttrat sig över förslaget att föra över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen till landstinget.

Flertalet centrala statliga myndigheter avstyrker förslaget.

Riksrevisionsverket avvisar förslaget med motivering att det

innebär en risk för expansion och kostnadsdrivande effekter inom den landstingskommunala sektorn. Statskontoret framhåller att förslaget kan innebära att effektiviteten försämras och det demokratiska inflytandet försvagas. Närings-

och teknikutvecklingsverket (NUTEK) framhåller att regionalt

utvecklingsarbete ställer krav på statens ansvarstagande och inflytande och att detta ansvar bör kanaliseras via länsstyrelserna. Flera myndigheter framhåller att oklara ansvarsförhållanden och dubbelarbete skapas genom att staten även framgent kommer att vara en viktig aktör som måste samordna statlig verksamhet i regionen.

Samtliga landsting tillstyrker beredningens förslag med undantag för landstingen i Kalmar och Jämtlands län, som framhåller att en försöksverksamhet bör genomföras, varvid de lösningar som tagits fram inom respektive län bör prövas.

Flertalet länsstyrelser avstyrker beredningens förslag eller är negativa till det. Länsstyrelsen i Hallands län anser att staten även i fortsättningen bör ha ett sammanhållande ansvar för utvecklingsfrågorna och att utredningens förslag innebär en inskränkning i kommunernas ansvarsområde. Nio länsstyrelser är positiva – i samtliga dessa fall har länsstyrelsens styrelse fattat beslutet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att beslutanderätten över de regionalpolitiska stödmedlen och anslagen till länstrafikanläggningar bör föras över till landstinget. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att länsstyrelsens roll skall renodlas till att bara vara av statlig myndighetskaraktär.

Något mindre än hälften av de kommunala remissinstanserna tillstyrker förslaget. Av dessa finns drygt hälften i Skåne eller i

västra Sverige. Kommuner som tillstyrker anför i första hand demokrati- och effektivitetsskäl som motiv för sitt ställningstagande. Flera kommuner i Skåne ställer sig bakom yttrandet från Skånestyrelsen med motiveringen att förslaget ger bättre förutsättningar för att effektivisera, kraftsamla och utveckla de offentliga insatserna. Även många kommuner i västra Sverige är positiva med samma motivering. Göteborgs

kommun anför att ansvaret för den regionala utvecklingen bör

bli en självstyrelseuppgift inom den nationellt beslutade politikens ramar. Haninge kommun tillstyrker huvudtankegångarna med motivering att den föreslagna ordningen delvis redan är genomförd i Stockholms län där landstinget genomför regional planering. Landstingsförbundet tillstyrker bl.a. med motiveringen att regionalpolitiken behöver kompletteras med en regionpolitik som mobiliserar regionens egna resurser.

En majoritet av kommunerna avstyrker förslaget. Dessa kommuner anför ofta att det föreslagna utvecklingsansvaret för landstingen försvagar den kommunala självstyrelsen, att regionens samhällsfrågor bör hanteras av kommuner i samverkan, att landstingen har en svagare demokratisk förankring än kommunerna och att en ny regional nivå med föreslagna uppgifter är främmande för Sveriges statsskick. Exempelvis är Stockholms kommun tveksam till förslaget med motivering att olika former av kommunal samverkan krävs beroende på vilken verksamhet det gäller. Dorotea kommun avstyrker och anför att landstingen saknar de styrande befogenheter som möjliggör ett politisk ansvarstagande för regionens utveckling. Karlskrona kommun anför att det utanför storstäderna i hög grad är kommunerna som driver utvecklingsfrågorna. Svenska Kommunförbundet avstyrker förslaget bl.a. med motivering att det innebär en centralisering av ansvar från kommunerna till regionala självstyrelseorgan.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

Länsstyrelsen har enligt förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion till uppgift att noga följa länets tillstånd och behov, främja länets utveckling och befolkningens bästa och verka för att de fastställda nationella målen inom olika samhällssektorer får genomslag i länet. I frågor som har betydelse också för angränsande län skall länsstyrelsen främja länens gemensamma intressen.

Vidare skall länsstyrelsen särskilt verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de övergripande miljö- och regionalpolitiska målen samt kravet på en långsiktigt, god hushållning med naturresurserna. Länsstyrelsen skall också genomföra, eller hos regeringen eller dess myndigheter föreslå,

sådana åtgärder som är nödvändiga eller lämpliga för länets utveckling. Länsstyrelsens styrelse, som utses av landstingen, beslutar om viktigare frågor som rör samhällsplaneringen, miljön och regionala utvecklingsinsatser eller andra åtgärder som är betydelsefulla för länets utveckling.

Länsstyrelserna fick i det regionalpolitiska beslutet år 1994 i uppdrag att i samverkan med bl. a. andra statliga myndigheter, landsting, länets kommuner och näringslivsorganisationer utveckla en strategi för länets långsiktiga utveckling (prop. 1993/94:140). Förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete kompletterades därvid med förtydliganden om vad en sådan strategi skall omfatta. Strategin skall bl.a. innehålla en analys av utvecklingsmöjligheterna, redovisa långsiktiga mål, vilka åtgärder som skall vidtas, hur insatserna skall finansieras, vilken samverkan som krävs och hur planen skall följas upp. Strategin skall utformas så att den kan utgöra underlag för planering och samordning av statlig och kommunal verksamhet. I dag arbetar i stort sett alla län med att ta fram en långsiktig övergripande strategi för den regionala utvecklingen.

I 1995 års budgetproposition uttalade regeringen att en tyngdpunktsförskjutning skall ske så att länsstyrelserna även skall medverka till att uppfylla de krav som bl.a. det svenska EU-medlemskapet ställer (prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 8).

En del landsting har under senare år höjt sin ambitionsnivå i arbetet med regionala utvecklingsfrågor. Det gäller t.ex. i Stockholms län där landstinget svarar för vissa planerande uppgifter som länsstyrelserna svarar för i andra län. Kommunerna är också mer engagerade i utvecklingsfrågorna än tidigare. I båda fallen är en väsentlig orsak arbetslösheten och åtgärderna mot denna som alltmer genomförs av kommunerna och landstingen. En annan orsak är de många EUprojekten som har engagerat kommuner och landsting.

Regional näringspolitik kompletterar regionalpolitik

Genom en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning vill regeringen pröva nya metoder för att få en starkare demokratisk förankring av det regionala utvecklingsarbetet. Det är också regeringens uppfattning att en bred förankring av det regionala utvecklingsarbetet kan bidra till en bättre samordning och därmed till ett effektivare utnyttjande av de resurser som finns inom regionen. En sådan kraftsamling av resurser på regional nivå bör kunna underlätta utvecklingen av konkurrenskraftiga regioner.

Länsstyrelsernas uppgifter avseende regional utveckling har successivt förändrats. Den tidigare huvuduppgiften var att genomföra en nationell regionalpolitik där staten centralt tog ett stort ansvar för att utjämna skillnader mellan regioner med hjälp av stöd och utvecklingsprojekt. Detta ansvar har under de

senaste årtiondena successivt delegerats till länsstyrelserna. Sedan början av 1990-talet har också problembilden förändrats. En snabbt ökande arbetslöshet och ett ökande budgetunderskott har medfört en betoning på ekonomisk tillväxt. Det som tidigare uppfattades som ett regionalt problem främst i norra Sverige har nu blivit en nationell angelägenhet i hela landet. Enligt regeringens uppfattning krävs numera inte bara speciella insatser i några få regioner utan även en regionalt anpassad utveckling och tillväxt i alla regioner.

Staten kan inte på samma sätt som tidigare lösa regionala problem med bidrag för olika ändamål. Dagens utvecklingsarbete inriktas därför alltmer på att stimulera de faktorer och processer som har betydelse för den egna regionens utveckling. Den regionala utvecklingsrollen kommer att kräva mer av samarbete mellan staten, kommuner, landsting, näringsliv, organisationer och EU. EU-medlemskapet har också förändrat förutsättningarna för arbetet genom att EG:s strukturfondsprogram i betydande omfattning har kommit att styra såväl inriktning som sättet att arbeta i berörda regioner.

Den närmare utformningen av regeringens förslag

Det regionala utvecklingsansvaret föreslås överföras den 1 juli 1997 till de nybildade regionförbunden i Skåne län respektive Kalmar län. I Gotlands län överförs ansvaret till kommunen vid samma tidpunkt Om förberedelsearbetet skulle visa att någon del av försöksverksamheten behöver senareläggas i visst län bör regeringen kunna besluta om en sådan senareläggning.

En överföring av det regionala utvecklingsansvaret till ett regionalt självstyrelseorgan innebär en sådan formell utvidgning av den kommunala kompetensen som kräver uttryckligt lagstöd. Det är därför nödvändigt att begreppet regionalt utvecklingsansvar definieras och avgränsas på ett sådant sätt att en ändrad ansvarsfördelning inte kommer i konflikt med vare sig grundläggande statligt ansvar eller kommunalt självbestämmande.

I försökslagen bör därför finnas en bestämmelse om att det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta en strategi för länets långsiktiga utveckling i ett regionalt utvecklingsprogram. Ansvaret kopplas alltså direkt till utarbetande och fastställande av det regionala utvecklingsprogrammet. För att stärka genomförandet av utvecklingsprogrammet bör från staten överföras beslutanderätten avseende länstrafikplaner, vissa regionalpolitiska och andra utvecklingsinriktade medel samt statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. För genomförande av utvecklingsprogrammet har det regionala självstyrelseorganet även vissa befogenheter inom ramen för

sin ordinarie kompetens. Denna kompetens varierar beroende på om det regionala självstyrelseorganet är ett landsting, en kommun eller ett regionförbund.

Det regionala utvecklingsprogrammet har i sig ingen överordnad ställning som binder kommuner och landsting till vissa åtgärder. De av riksdagen fastställda regionalpolitiska målen bör gälla som en ram för verksamheten även i försökslänen. Utvecklingsprogrammet skall vara långsiktigt och omfatta en tidsperiod om fem till tio år. Kravet på långsiktighet innebär också en viss avgränsning av innehållet i planen. Vilka verksamhetsområden som skall ingå i det regionala utvecklingsprogrammet bör inte lagregleras. Regeringen anser dock att innehållet i första hand bör inriktas på områden som stimulerar tillväxt och sysselsättning och har betydelse för näringslivets struktur och utveckling. Det regionala utvecklingsprogrammet kan också ta upp andra frågor som har betydelse för regionens långsiktiga utveckling. Det kan t.ex. röra sig om hushållningen med naturresurser, tillgången till god samhällsservice, högre utbildning och forskning samt ett aktivt kulturliv. En väl utbyggd barnomsorg kan exempelvis ses som en förutsättning för en sysselsättningsökning bland såväl kvinnor som män. Utbildning och forskning måste anpassas till länets behov av utbildad arbetskraft på längre sikt osv. Det finns därför inget som hindrar att även samhällets service behandlas i ett utvecklingsperspektiv. De frågor som tas upp bör även belysas ur ett jämställdhetsperspektiv.

Staten har ett huvudansvar för bl.a. regionalpolitik, näringspolitik och arbetsmarknadspolitik. Förändringen i försökslänen bör inte innebära någon principiell förändring härvidlag. Det bör således t.ex. inte vara tillåtet för ett landsting att inrätta ett företagsstöd som finansieras via landstingsskatten. Det regionala utvecklingsprogrammet kan däremot ange vilka statliga åtgärder som bedöms vara mest verkningsfulla för att nå regionala mål inom det regional-, närings- och arbetsmarknadspolitiska området.

Statliga myndigheter med verksamhet i länet skall enligt regeringens förslag beakta utvecklingsprogrammet om deras verksamhet berörs av utvecklingsprogrammet. Detta kommer framför allt att ha betydelse för regionala myndigheter, som länsstyrelsen och länsarbetsnämnden, men även för centrala myndigheter som Vägverket och NUTEK. De statliga myndigheternas verksamhet bör anpassas så att den stödjer den enligt programmet önskvärda utvecklingen av länet. En förutsättning är dock att utvecklingsprogrammet inte står i strid med nationella intressen eller ekonomiska restriktioner för berörd myndighet. Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter skall inom sina verksamhetsområden lämna det regionala självstyrelseorganet det biträde som det behöver för det regionala utvecklingsarbetet. Detta bör ligga inom ramen för den samverkan som förutsätts och någon rätt till mer

omfattande biträde med större utredningar, sekretariat m.m. avses inte.

För att det regionala självstyrelseorganets utvecklingsprogram skall få genomslag i kommunernas och landstingens verksamhet måste det vara väl förankrat i kommunerna, landstinget och de statliga myndigheterna. De åtgärder som krävs för ett genomförande åvilar i många fall staten, kommuner, landsting, näringsliv eller andra intressenter. Det samarbete som byggs upp mellan dessa parter när utvecklingsprogrammet utformas kommer att vara av avgörande betydelse när varje part skall genomföra sin del av programmet. Det regionala organet åläggs därför enligt lagförslaget att samverka med länets kommuner och landstinget samt länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter. Samråd bör även ske med organisationer och näringslivets företrädare i syfte att åstadkomma en samsyn på länets utveckling.

Lagstiftningen bör ange vissa grundläggande krav på utvecklingsprogrammets innehåll. Motsvarande bestämmelser finns för länsstyrelsen. En sådan reglering motiveras främst av statens, medborgarnas och olika intressenters behov av information.

Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter skall löpande informera det regionala självstyrelseorganet om pågående och planerad verksamhet som har betydelse för länets utveckling.

Länsstyrelsen har enligt sin instruktion ett ansvar för att med beaktande av fastställda nationella mål verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de övergripande miljö- och regionalpolitiska målen samt kravet på en långsiktigt, god hushållning med naturresurserna. Detta samordningsansvar får i försökslänen en annan karaktär och bör där i första hand avse att i samverkan med det regionala självstyrelseorganet hävda de nationella målen.

Beslut om regionalpolitiska medel m.m.

Regeringens förslag: I de tre län som omfattas av försökslagen skall det regionala självstyrelseorganet besluta om vissa regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att beslut om de regionalpolitiska medlens fördelning i regionen skall fattas av landstingen i stället för av länsstyrelserna. Landstingen föreslås också få ansvaret för de regionala planeringsinsatser som syftar till att erhålla medel från EG:s strukturfonder.

Remissinstanserna: De remissinstanser som är positiva till att det regionala utvecklingsansvaret förändras anser vanligen

att de regionalpolitiska medlen skall följa med vid en ansvarsförändring och vice versa. NUTEK anser inte att ansvaret för det regionalpolitiska stödet bör ändras bl.a. med motivet att det regionala utvecklingsarbetet har starka kopplingar till nationella tillväxtprogram. Statskontoret anser att det finns synergieffekter att vinna genom att länsstyrelserna beslutar om olika former av företagsstöd och att beslutanderätten över de regionalpolitiska stödmedlen därmed inte bör förändras. Riksrevisionsverket är kritiskt till förslaget bl.a. med motivering att landstingen i så fall skulle få disponera såväl egna medel som statliga medel för medfinansieringen i EG:s strukturfondsprojekt. Det statliga inflytandet skulle också försvagas. Några länsstyrelser är kritiska till förslaget med motivering att det sedan länge varit en princip att företagsstöd inte skall vara en kommunal uppgift.

De länsstyrelser som är positiva till en förändring av det regionala utvecklingsansvaret är i allmänhet positiva till Regionberedningens förslag. Exempelvis anser Länsstyrelsen i

Stockholms län att beslutanderätten över de regionalpolitiska

stödmedlen bör föras över till landstinget. Detsamma anser de kommuner som är positiva till att det regionala utvecklingsansvaret förs från länsstyrelsen.

Skälen för regeringens förslag: Länsstyrelsen beslutar bl.a. om olika former av regionalpolitiska företagsstöd enligt förordningen (1994:577) om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service samt förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd. Länsstyrelsen kan använda medlen för bl.a. företagsstöd, medfinansiering av EG:s strukturfondsprogram och regional projektverksamhet. Medlen disponeras för närvarande via anslaget Regionalpolitiska utvecklingsinsatser m.m. Länsstyrelserna disponerar för närvarande även medel för särskilda åtgärder för regional utveckling som bl.a. får användas för stöd enligt förordningen (1994:773) om tillfälligt företagsstöd.

Regeringen föreslår att beslut om medel för sådana åtgärder som fördelas till försökslänen, skall fattas av de nybildade regionförbunden i Skåne och Kalmar län från och med år 1998. Motsvarande befogenhet bör ges Gotlands kommun från samma tidpunkt. Genom att regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel disponeras av samma organ som har det regionala utvecklingsansvaret kan medlens användning direkt kopplas till ett genomförande av det regionala utvecklingsprogrammet. De bestämmelser som gäller för länsstyrelsens beslut om regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel bör gälla även för det regionala självstyrelseorganet. Därigenom säkerställs att medlens användning står i överensstämmelse med riksdagens beslut.

Nya regionala myndigheter har inrättats för att hantera strukturfondsprojekten. Myndigheternas befogenheter regleras genom förordningen (1995:1325) med instruktion för

beslutsgrupper. Dessa myndigheter beslutar om föreslagna projekt i enlighet med fastställda planer. Deras formella beslutskompetens är att de disponerar de medel som EG avsatt för regionens strukturfondsprojekt. I de nya regionala myndigheterna fattas besluten av en beslutsgrupp bestående av representanter för bl.a. länsstyrelse, länsarbetsnämnd, kommuner och landsting. Regeringen anser inte att det nu finns skäl att ändra den nyligen inrättade beslutsordningen. Den bör emellertid utvärderas när nuvarande strukturfondsprogram löper ut år 1999.

Det bör vara en uppgift för regeringen att inför år 1998 utarbeta de närmare regler som behövs för att förändra handläggningsordning och beslutsrätt på sätt som svarar mot vad som här redovisats. En utgångspunkt skall härvid vara att de nya självstyrelseorganen vid sin handläggning skall följa de föreskrifter som regeringen, med riksdagens bemyndigande, kan komma att besluta om.

Beslut om länstrafikplaner

Regeringens förslag: Planeringsprocessen bör utformas så att ansvaret för den regionala transportinfrastrukturens utveckling och dess effekter får en starkare lokal och regional förankring hos de folkvalda församlingarna.

I de tre län som omfattas av försökslagen överförs länsstyrelsernas ansvar för att upprätta och fastställa planer för länstrafikanläggningar (LTA-planer) eller motsvarande planer till regionala självstyrelseorgan.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att beslutanderätten över länstrafikplanerna överförs till landstingen och att ett större regionalt inflytande ges över de medel som fördelas på Vägverkets väghållarregioner.

Remissinstanserna: De remissinstanser som är positiva till

Regionberedningens förslag att landstingen får ett regionalt utvecklingsansvar är i regel också positiva till att beslutanderätten över länstrafikplanerna överförs till landstingen och vice versa. Vägverket påpekar att det finns en risk att landstingen inte skulle vara opartiska när det gäller att besluta om fördelning av investeringar mellan länsvägar, länsjärnvägar, kollektivtrafikanläggningar m.m. Banverket anför att en optimal användning av järnvägsanslagen förutsätter att Banverket har det fulla ansvaret för reinvesterings- och nyinvesteringsinsatser på hela det statliga järnvägssystemet, dvs. även på länsjärnvägar.

Några länsstyrelser tillstyrker Regionberedningens förslag, bl.a. länsstyrelserna i Stockholms och i Kristianstads län, medan andra avstyrker, bl.a. länsstyrelserna i Skaraborgs och i

Värmlands län. Landstinget i Stockholms län tillstyrker förslaget

och framhåller att även beslutanderätten över de

underhållsåtgärder som i dag beslutas av Vägverkets regioner bör överföras till landstinget.

Några är dock tveksamma med hänsyn till att kommunernas inflytande kan minskas. Skånestyrelsen föreslår ett ökat regionalt demokratiskt inflytande även över Banverkets investeringsbeslut. Svenska Kommunförbundet anser att riksdagen bör fastställa en något utvidgad länsram för investeringar och att länsstyrelsen bör fördela medlen inom länet. Landstingsförbundet tillstyrker Regionberedningens förslag.

Kommunikationskommitténs förslag: Kommittén föreslår i sitt delbetänkande Ny kurs i trafikpolitiken (SOU 1996:26) en försöksverksamhet med två olika inriktningar.

Försöksverksamhet i Skåne och Stockholms län föreslås bli inriktade på att öka det politiska inflytandet på regional nivå. Försöksverksamhet i Västernorrlands och Jämtlands län inriktas på att medel för drift och underhåll tillförs LTA-anslaget för att stärka länens inflytande över vilka åtgärder som skall genomföras och i vilken ordning. Kommitténs förslag innebär inte några förändringar vad gäller Vägverkets ansvar.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som inkommit med yttrande över Kommunikationskommitténs delbetänkande har cirka hälften tagit upp ämnesområdet stärkt politisk förankring. Samtliga remissinstanser som tagit upp ämnet anser att den regionala förankringen av trafikpolitiken bör utvecklas. En majoritet av remissinstanserna är positivt inställda till försöksverksamheten i de fyra områdena.

Kommunikationsforskningsberedningen

och

Riksrevisionsverket

nämner risken att den regionala

prioriteringen av investeringar kan strida mot övergripande nationella intressen om det politiska inflytandet ökar på den regionala nivån. Riksrevisionsverket anser inte att kommittén redovisar några tillräckligt starka skäl för att genomföra försöken i Skåne och Stockholm. Även Statskontoret ställer sig tveksamt till försöken.

Inga länsstyrelser som direkt berörs av försöksverksamheten avvisar att försök genomförs i det egna länet. I Stockholms län har det inkommit yttranden från 12 kommuner som ställt sig negativa, medan 8 kommuner i länet har tillstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget och är

beredd att medverka i försöksverksamheten om vissa förutsättningar uppfylls. En av dessa är en reell resursförstärkning av LTA-anslaget. En annan är att tidsperioden för försöket förlängs. Enskilda vägar kan ingå i förslaget under förutsättning att statsbidraget till drift och underhåll återförs till 1995 års nivå.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

välkomnar

försöksverksamheten men föreslår att försöket utsträcks till 1999 innan det utvärderas.

Vägverket avstyrker förslaget till försöksverksamhet i

Jämtlands och Västernorrlands län med motivering att en rationell hantering av drift och underhåll kräver att resurserna finns hos Vägverket. Industriförbundet, Skogsindustrierna och

SCA avstyrker också förslaget. Svenska Kommunförbundet

menar å sin sida att frågor om underhålls- och förbättringsinsatser på de befintliga vägarna i dessa län har framhållits som särskilt angelägna från kommunerna.

Skånestyrelsen menar att försöket i det egna länet borde

omfatta drift och underhåll på det sätt som föreslagits i rapporten ”Trafiken och politiken”.

En majoritet av länsstyrelserna konstaterar att planeringen för vägsektorn bör begränsas till två nivåer. Beslut om investeringar i övriga riksvägar bör samordnas med besluten om bl.a. länsvägar och länsjärnvägar.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

Åtgärder i statliga vägar och järnvägar samt länstrafikanläggningar planeras i tioåriga planer som omarbetas efter fyra år. Nya planer skall upprättas under år 1997 för perioden 1998 till 2007. En utgångspunkt för planeringsarbetet är de inriktningsbeslut som riksdagen tar inför varje planeringsomgång och som ligger till grund för de direktiv för planeringen som regeringen beslutar. Regeringen avser att lägga fram en proposition om inriktning av infrastrukturåtgärder under senhösten 1996.

Planering av länstrafikanläggningar regleras i förordningen (1991:1809) om rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar. Med länstrafikanläggningar avses länsvägar, länsjärnvägar samt regionala kollektivtrafikanläggningar som är statsbidragsberättigade, exempelvis hållplatser och bussterminaler. Vidare kan investeringar i stomjärnvägsnätet som är betingade av regional person- och godstrafik tas upp i LTA-planerna.

LTA-planerna upprättas med utgångspunkt från s.k. planeringsramar vilka bestäms utifrån på bedömningar om de framtida anslagens storlek och fördelning. Vägverket tar fram principer för fördelning av LTA-ramen mellan länen och beslutar om denna fördelning.

Planerna för länstrafikanläggningar tas fram efter förslag om åtgärder från Banverket, Vägverket, trafikhuvudmannen, kommunerna i länet och andra med väsentligt intresse. Förslag till planer bereds i särskilda beredningsgrupper. Länsstyrelsen fastställer LTA-planen sedan trafikverkens och de olika förslagsgivarnas synpunkter har hörts.

Länsstyrelsen beslutar genom LTA-planen om åtgärder som skall finansieras av LTA-anslaget och prioritetsordning mellan åtgärderna. Vägverket disponerar anslagsmedlen och svarar för att beslut om investeringar blir genomförda. För att

infrastrukturplanerna skall kunna genomföras måste de följas upp med årliga riksdagsbeslut om budgetmedel i överensstämmelse med planeringsramarna.

Den närmare utformningen av regeringens förslag

Utvecklingen av den regionala transportinfrastrukturen bör ske så att angelägna regionala transportbehov effektivt kan tillgodoses. Vidare bör infrastrukturplaneringen ske så att ett miljöanpassat transportsystem främjas och så att de nationella trafikpolitiska målen kan uppfyllas regionalt i högre utsträckning än med dagens ordning. Regeringen anser därför att planeringsprocessen bör utformas så att de regionala prioriteringarna, vad gäller transportinfrastrukturens utveckling och dess effekter, får en starkare lokal och regional politisk förankring. Med en sådan förstärkt politisk förankring kan anpassningen till särskilda lokala och regionala förutsättningar förbättras samt samordningen med andra samhällssektorer på regional nivå öka.

Befogenheten att fastställa LTA-planerna bör överlåtas till de nybildade regionförbunden i Skåne och Kalmar län från den 1 juli 1997. Motsvarande befogenheter ges Gotlands kommun från samma tidpunkt. Innan planen fastställs bör yttrande inhämtas från länsstyrelsen. Det samråd som Vägverket har om inriktningen av bl.a. drift- och underhållsåtgärder med regionala och lokala organ kommer i försökslänen att också omfatta de regionala självstyrelseorganen. Även om t.ex. avgränsningen av en LTA-plan skulle förändras framöver bör inriktningen vara att det regionala organet i försökslänen skall kunna besluta om planeringen av motsvarande åtgärder.

Regeringen anser att de föreslagna försöken i Stockholms respektive i Västernorrlands och Jämtlands län är intressanta. Beträffande försöksverksamheten i Stockholms län avvaktar regeringen med beslutet i enlighet med önskemål från länets företrädare. Försöken i Västernorrlands och Jämtlands län berör LTA-planeringens innehåll. Regeringen avser att ta upp överväganden om planeringen i den kommande propositionen om inriktningen av åtgärder i transportinfrastrukturen.

För upprättande av LTA-planen bör motsvarande bestämmelser som gäller för länsstyrelsen också gälla för det regionala självstyrelseorganet. Av förordningen (1991:1809) om rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar, framgår bl.a. att om länsstyrelsen och Vägverket har olika uppfattningar om innehållet i en plan för länstrafikanläggningar skall planen överlämnas till regeringen för att fastställas. Denna regel motiveras av det beroendeförhållande som finns mellan LTA-planen och de regionala och nationella planerna.

Regeringen anser att det bör vara en uppgift för Banverket och Vägverket att förse de regionala självstyrelseorganen med

det underlag som krävs för att göra de regionala prioriteringarna. Banverkets och Vägverkets underlag skall utarbetas mot bakgrund av verkens respektive sektorsansvar och utformas så att verkens prioriteringar av olika regionala investeringar framgår. Med ett sådant underlag blir det tydligt vilka effekter de regionala självstyrelseorganens förslag kan förväntas få på de olika trafik- och miljöpolitiska delmålen.

Ansvar för kollektivtrafiken i Skåne län

Regeringens förslag: I det nybildade Skåne län skall fr.o.m. den 1 januari 1999 landstinget i Skåne län, ensamt eller tillsammans med kommunerna i länet, vara huvudman för den kollektiva persontrafiken i länet. Intill utgången av år 1998 skall ansvaret för trafiken utövas enligt de bestämmelser som gällde före den 1 januari 1997, såvida inte kommunerna och landstingen kommer överens om att föra över huvudmannaskapet till ett regionförbund.

Skälen för regeringens förslag: Sammanläggningen av

Kristianstads län och Malmöhus län till Skåne län samt möjligheterna till att bedriva försöksverksamhet och att bilda regionförbund i Kalmar län och i Skåne län föranleder ändringar i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik (huvudmannaskapslagen).

I denna lag sägs att det i varje län skall finnas en huvudman för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. Sammanläggningen av Kristianstads och Malmöhus län innebär alltså att de båda huvudmän som finns i länen måste ersättas med en för Skåne gemensam ny huvudman.

I de allra flesta län, bl.a. i Kristianstads län och i Kalmar län, är kommunerna och landstinget gemensamt huvudman. I Malmöhus län har emellertid kommunerna och landstinget kommit överens om att endast landstinget och Malmö kommun skall vara huvudman.

Ändringarna är av två slag. För det första bör det ges möjlighet för kommunerna och landstinget att komma överens om att ett regionförbund skall kunna vara huvudman för den kollektiva persontrafiken i Kalmar län respektive Skåne län i stället för nuvarande huvudmän. Detta kan ske genom en hänvisning i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik till den föreslagna lagen om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län. En sådan frivillig överföring av ansvaret skall vara möjlig fr.o.m. den 1 juli 1997.

Den andra ändringen föranleds av att Kristianstads län och Malmöhus län upphör vid årsskiftet 1996/97. Även om kommunerna och landstingen i de båda länen kommer överens om att föra över ansvaret för kollektivtrafiken till ett regionför-

bund måste ändringar vidtas i huvudmannaskapslagen. Ändringarnas omfattning kan däremot diskuteras.

Som en följd av bildandet av Skåne län skulle exempelvis en ändring behöva göras i 5 § beträffande parternas inflytande över verksamheten. I denna fråga gäller helt olika förhållanden för Kristianstads och Malmöhus län. Väsentliga skillnader finns också när det gäller tillämpningen av 6 §, som reglerar fördelningen mellan kommunerna och landstinget av underskottet i verksamheten. Om bestämmelserna ändras så skulle de bara vara i kraft från den 1 januari 1997 till utgången av år 1998.

Fr.o.m. den 1 januari 1999 finns det bara ett landsting i Skåne län. Landstinget blir då också enligt lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning ett regionalt självstyrelseorgan. Detta talar för att man under denna korta övergångsperiod inte bör ändra i organisationen för kollektivtrafiken. Förslaget till lagändring innebär således att, i det nybildade Skåne län, ansvaret för den kollektiva persontrafiken till utgången av år 1998 skall utövas enligt de bestämmelser som vid utgången av år 1996 gällde för Kristianstads län och Malmöhus län, såvida inte kommunerna och landstingen kommer överens om att föra över ansvaret för trafiken till ett regionförbund.

Regeringen anser det naturligt att det i Skåne blir landstinget som bör vara huvudman för den kollektiva persontrafiken från 1999. Lagstiftningen innebär dock att även landstinget tillsammans med samtliga kommuner i länet kan vara huvudman. Det bör vara en demokratisk process i länet som leder fram till ett beslut om vilken huvudmannaskapslösning som bör väljas.

Fr.o.m. den 1 januari 1999 bör således landstinget i Skåne län, ensamt eller tillsammans med samtliga kommuner i länet, vara huvudman för den kollektiva persontrafiken i länet.

Fördelning av kulturpolitiska medel

Regeringens förslag: I de tre län som omfattas av försökslagen överförs uppgiften att fördela statsbidrag för regional kulturverksamhet från Statens kulturråd till de regionala självstyrelseorganen från den 1 juli 1998. Vissa villkor bör därvid föreskrivas för att säkerställa att nationella kulturpolitiska mål och åtgärder beaktas vid bidragsgivningen.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att det regionala utvecklingsprogrammet bör innefatta en strategi för den samlade regionala kulturella utvecklingen. För att kunna förverkliga denna strategi bör landstinget få befogenhet att fördela statliga medel till regional och lokal kulturverksamhet.

Remissinstanserna:

Statens kulturråd

avstyrker

Regionberedningens förslag att statliga bidrag till lokala och regionala kulturinstitutioner skall läggas på landstingen. Dagens kulturpolitik bygger på ett delat ansvar för kulturstödet. De statliga bidragen till lokala och regionala kulturinstitutioner är ett av de viktigaste instrumenten för en nationell kulturpolitik. Kulturrådet finner det dock värdefullt att landstingens utvecklingsansvar på kulturområdet förstärks.

Riksantikvarieämbetet avstyrker beredningens förslag att föra

över statliga bidrag för kulturmiljövård, t.ex. bidrag till länsmuseerna, från länsstyrelserna till landstingen. Ämbetet anser det olämpligt att skilja utvecklingsansvaret från myndighetsutövningen på så sätt som Regionberedningen föreslår.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

Totalt sett svarar kommuner och landsting för cirka 55 procent av de offentligt finansierade kulturinsatserna. Staten har ansvaret för en övergripande kulturpolitik och stödjer finansiellt främst centrala och rikstäckande verksamheter. Statens stöd till regionala och lokala kulturinstitutioner utgör cirka en sjättedel av de statliga kulturanslagen. Staten lämnar bidrag till bl.a. följande kulturverksamhet på regional nivå. Till de regionala museerna och till regionala och lokala teater-, dansoch musikinstitutioner utgår statsbidrag under förutsättning att de även får bidrag från kommun eller landsting. Staten lämnar också bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet. Bidrag lämnas också till regional musikverksamhet och bidragens fördelning på respektive bidragsmottagare på detta område fastställs genom årliga förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet. Statsbidrag utgår också till regional biblioteksverksamhet (länsbiblioteken). Totalt uppgår statsbidragen inom nämnda områden till knappt 900 miljoner kronor för en tolvmånadersperiod.

Regeringen fastställer vilka institutioner som är bidragsberättigade. Statens kulturråd har huvudansvaret för fördelning av anslagna medel i enlighet med de av regeringen fastställda målen för dessa medel.

Den närmare utformningen av regeringens förslag

Samhället har som en viktig uppgift att skapa goda förutsättningar för kulturell verksamhet. Kulturen i dess olika former – konstarterna, kulturarvet, medierna m.m. – är en viktig utvecklingsfaktor. Mot bakgrund av synpunkter som lämnats av vissa remissinstanser i anledning av Kulturutredningens förslag Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84) finns skäl för att pröva nya former för ansvarsfördelningen inom kulturområdet. Ett sådant försök bör ha sin utgångspunkt i att samhällsansvaret för förverkligandet av ett regionalt utvecklingsprogram, inklusive kulturell utveckling, i större utsträckning än hittills bör åvila de

förtroendevalda i regionen.

Statens kulturråds uppgift att fördela statsbidragen till regionala kulturinstitutioner bör enligt regeringens mening överföras till de nybildade regionförbunden i Skåne och Kalmar län från och med den 1 juli 1998. Motsvarande befogenhet ges Gotlands kommun från samma tidpunkt.

Regeringen har i kulturpropositionen (prop. 1996/97:3) framhållit att en analys bör ske av de krav som utifrån kulturpolitiska utgångspunkter skall ställas på en försöksverksamhet med ändrad ansvarsfördelning vad gäller bidragen till regionala och lokala kulturinstitutioner. Regeringen avser att genomföra en sådan analys. Detta arbete bör ske i nära kontakt med de berörda länen. Av analysen bör framgå hur de mål och riktlinjer som kulturpropositionen föreslagit kan genomföras inom ramen för den förändrade beslutsordning som föreslås för de aktuella försökslänen.

Det är också angeläget att närmare analysera de villkor som skall gälla för de regionala självstyrelseorganens fördelning av de statliga bidragen till regionala kulturinstitutioner. Förbehåll för medlens användning bör t.ex. kunna anges av regeringen för sådana utvecklingsåtgärder som har ett nationellt kulturpolitiskt värde. Kulturinstitutionernas självständighet gentemot bidragsgivarna är också en viktig aspekt som bör återspeglas i de villkor som bör utformas rörande medlens disposition. Det kan t.ex. gälla frågor om skydd för snabba förändringar i bidragsnivån. Vidare är det naturligt att staten liksom hittills bör kunna ställa vissa krav på ekonomiska motprestationer från kommunala och landstingskommunala huvudmän. Ansvaret för den del av statsbidraget till regionala museer som avser ersättning för uppgifter inom kulturmiljövården bör övervägas med beaktande av att nationella intressen skall kunna hävdas.

Förändringen i försökslänen innebär därför att ett antal ekonomiska frågor behöver preciseras t.ex. vilka anslag och bidragsformer som bör omfattas av förändringen och hur bidragen för försökslänen bör beräknas. Vidare behöver regeringen utifrån kulturpolitikens nya inriktning utarbeta de villkor eller föreskrifter som är nödvändiga för att nationella intressen skall tillgodoses. Utgångspunkter för uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten behöver också preciseras.

Regeringen avser att utarbeta de närmare regler som behövs för att förändra beslutsordningen på sätt som svarar mot vad som nu har sagts. Regeringen återkommer till riksdagen i nästa års budgetproposition med en redovisning av hur anslags- och ansvarsfrågorna bör lösas.

Beslut om regionplaner

Regeringens förslag: Regionförbunden i Kalmar län och

Skåne län skall kunna utses till regionplaneorgan enligt plan- och bygglagen (1987:10). I den mån det därutöver

finns behov av regionplanering i enlighet med bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) är regeringen beredd att i varje särskilt fall pröva frågan om att utse de regionala självstyrelseorganen i försökslänen till regionplaneorgan.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att de föreslagna storlandstingen i Skåne och

Västsverige genom lag skall utses att vara regionplaneorgan liksom Stockholms läns landsting länge har varit det.

Remissinstanserna: Några kommuner, bl.a. Klippans

kommun, framhåller att något regionplaneorgan inte bör

tillskapas eftersom det urholkar det kommunala planmonopolet.

Skälen för regeringens förslag: I 7 kap. plan- och bygglagen (PBL) finns bestämmelser om regionplanering som innebär att regeringen får utse ett kommunalförbund till regionplaneorgan. För detta krävs att berörda kommuner inte mer allmänt motsätter sig detta. Däremot får ett landsting inte utgöra ett regionplaneorgan. Ett undantag har emellertid gjorts genom lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i

Stockholms län. Genom lagen har landstinget i Stockholms län utsetts till regionplaneorgan.

I Stockholm upprättas regionplaner således genom beslut i landstinget. I Göteborgsregionen har Göteborgsregionens kommunalförbund befogenhet att upprätta regionplan. Regionberedningen har föreslagit att landstingen i de tre storstadsområdena skall utgöra regionplaneorgan. Regionberedningens förslag innebär att landstingen i storstadslänen obligatoriskt görs till regionplaneorgan oavsett om berörda kommuner motsätter sig detta eller inte. Regeringen är inte beredd att lägga fram förslag till en lag som innebär att det kommunala planmonopolet delvis upphävs. Däremot är regeringen beredd att i varje särskilt fall och i enlighet med reglerna i PBL, pröva frågan om regionplaneorgan bör inrättas i försökslänen. En lagändring krävs i sådant fall för det försökslän där landstinget utgör det regionala självstyrelseorganet. När det gäller regionförbunden i Kalmar och Skåne län, som blir en typ av kommunalförbund, bör redan nu klarläggas att de kan utses till regionplaneorgan.

Samverkan med olika parter

Regeringens förslag: Det regionala självstyrelseorganet skall samverka med länets kommuner och landsting samt länsstyrelsen. Sådan samverkan skall ske i alla frågor som berör regionens utvecklingsansvar. Samråd bör även ske med företrädare för organisationer och näringsliv i dessa frågor.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att landstingen skall ha en sammanhållande roll på det regionala planet inom områden som miljö, kultur, turism, utbildning och forskning. Kommunerna skall dock behålla sitt ansvar och sina uppgifter på lokal nivå.

Remissinstanserna:

Många remissinstanser, statliga

myndigheter, landsting och kommuner, framhåller nödvändigheten i ett bra samspel med kommunerna i de regionala frågorna. Flera remissinstanser framhåller emellertid att rollfördelningen behöver klargöras. Många kommuner avvisar en utveckling som kan leda till att ”överkommuner” bildas med ett oklart ansvar. Några kommuner redovisar en oro för att samråd inte kommer att ske med kommunerna i viktiga frågor. Några statliga myndigheter har i sina yttranden pekat på att utredningens förslag kan leda till en mer komplicerad samverkanssituation för att statliga intressen skall kunna hävdas i regionen.

Skälen för regeringens förslag: Ett regionalt utvecklingsprogram kan komma att beröra verksamheter som staten, kommuner och landsting svarar för. Berörda myndigheter bör därför garanteras ett inflytande över planeringsarbetet och de frågor som de berörs av i fråga om det regionala utvecklingsarbetet. Därför föreslås i lagstiftningen ett obligatoriskt krav på samverkan med kommuner, landsting, länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter. Formerna för detta får avgöras i berörda län.

Kravet på samverkan innebär inte att en huvudmans fulla ansvar för viss verksamhet förändras. Ansvaret för genomförande av utvecklingsprogrammets olika delar måste som tidigare sagts ligga på den eller de parter som har ansvaret för berörd verksamhet.

Förslaget till försöksverksamheten innebär inte att det sker någon förändring av sådant huvudmannaskap som åvilar kommunerna enligt särskild lag. Om det skulle visa sig att behov uppstår av att ändra ansvaret för i dag specialreglerad verksamhet är regeringen beredd att, på ansökan av det regionala självstyrelseorganet, pröva en förändrad ansvarsfördelning. Om en lagändring skulle visa sig nödvändig får regeringen i sådant fall återkomma till riksdagen med förslag.

Inom det icke specialreglerade området, t.ex. kultur och fritid,

har kommuner och landsting i princip jämbördig kompetens. Inom dessa områden finns stora möjligheter att samverka i den utsträckning som kommuner och landsting i regionen finner det lämpligt.

Regionalt samverkansorgan i Kalmar län och

Skåne län

Regeringens förslag: För genomförande av försöksverksamheten i Kalmar län och Skåne län bildas ett regionförbund inom respektive län.

Regionförbundens verksamhet regleras i en särskild lag och förbunden ges offentligrättslig ställning. Medlemmar i ett förbund är länets kommuner och landsting. Förtroendevalda från länets fullmäktigeförsamlingar är valbara representanter från medlemmarna. Regionförbundet ges kompetens att fatta beslut i de frågor som överförs från staten inom ramen för försöksverksamheten. Härutöver får, om medlemmarna i regionförbundet är överens om det, förbundet även ha hand om kommunala angelägenheter.

Regionberedningens förslag: Beredningen har föreslagit en uppgiftsöverföring till landstingen. Förslag om försöksverksamhet med regionförbund finns i betänkandet

Västsverige och Skåne – regioner i förändring (SOU 1993:97).

Förslaget innebär att kommuner och landsting i Skåne och Västsverige skall bilda regionförbund för regional samverkan. Förslaget innebär också att ett regionförbund kan omfatta flera län.

Remissinstanserna:

Regionberedningens förslag om

regionförbund har tidigare remissbehandlats och en remissammanställning finns i departementspromemorian Ds 1994:110. Drygt 40 remissinstanser tillstyrker Regionberedningens förslag eller lämnar det utan några väsentliga invändningar och ytterligare cirka 50 remissinstanser har en övervägande positiv inställning. 16 remissinstanser tillstyrker med förbehåll eller är övervägande negativa. Drygt 60 remissinstanser avstyrker eller är klart negativa.

De remissinstanser som är positiva pekar ofta på behovet av samverkan och en regional nivå som kan fatta vissa övergripande beslut. Det finns vidare yttranden som tar upp frågor i lagförslaget som rör frågan om obligatorisk anslutning eller ej, valsystemets utformning, om regionförbundet skall bildas av kommuner och landsting eller enbart kommuner, befogenheter och ansvar m.m.

De som är mer negativa anför t.ex. att det inte finns behov av en ny administrativ nivå, att uppgiftsfördelning mellan regional och lokal nivå blir oklar och att förslaget ur demokratisynpunkt

är bristfälligt.

Skälen för regeringens förslag: Kommuner och landsting kan samverka i kommunalförbund. Denna form av samverkan regleras genom en särskild lag, kommunalförbundslagen (1985:894).

Ett kommunalförbund är en från kommunerna och landstingen självständig juridisk person. När kommuner eller landsting för över vissa verksamheter till ett kommunalförbund övertar förbundet hela ansvaret för verksamheten. Som regeringen har föreslagit i det föregående bör det utses regionala självstyrelseorgan i Kalmar län och Skåne län och för dessa bör en lagstiftning liknande kommunalförbundslagen införas. Reglerna måste dock anpassas till de särskilda förhållanden som gäller för försöksverksamheten, t.ex. kan bestämmelserna om hur den beslutande församlingen utses behöva anpassas till de olika förutsättningarna i små och stora län om samtliga kommuner skall vara medlemmar. Kommunalförbundslagens regler om utträde m.m. är inte heller anpassade till de förutsättningar som måste gälla när långsiktiga beslut för en hel region skall fattas. En mer ändamålsenlig reglering behöver därför skapas för den planerade regionala försöksverksamheten i Kalmar län och Skåne län. Regeringen föreslår därför en lag som enbart skall gälla regionförbunden i Kalmar län och Skåne län. Vissa regler i kommunallagen (1991:900) bör göras tillämpliga på regionförbundet. Det gäller exempelvis regler om ekonomisk förvaltning, revision, laglighetsprövning m.m.

Ledamöterna i ett regionförbunds fullmäktige bör väljas av samtliga berörda kommuners och landstings fullmäktigeförsamlingar. Valbara bör vara ledamöter eller ersättare i respektive fullmäktige. Medlemmarna i regionförbundet bör inte kunna utträda under försöksperioden. Mandattiden anpassas till de allmänna valen på så sätt att en första förkortad valperiod sträcker sig fram till och med den 31 december 1998. Nästa valperiod löper fram till och med den 31 december 2002.

Regionförbundet bör ges formell beslutanderätt för de uppgifter som regleras försökslagstiftningen. Härutöver bör, om landsting och kommuner som är medlemmar i regionförbundet är överens om det, förbundet även få ha hand om angelägenheter som ankommer på kommuner och landsting i länet.

I Kalmar län bör ett regionförbund inrättas snarast efter det att den nya lagstiftningen trätt i kraft och sedan verka under hela försöksperioden. I Skåne län bör ett regionförbund också inrättas snarast efter det att den nya lagstiftningen trätt i kraft. Regionförbundet i Skåne län föreslås vara gemensamt för samtliga kommuner och de två landstingen. Det regionala utvecklingsansvaret överförs den 1 januari 1999 från regionförbundet till landstinget. Regionförbundet kan då

avvecklas eller fortsätta med kommunala angelägenheter som ett vanligt kommunalförbund.

Länsstyrelsens uppgifter och ledning i

försökslänen

Regeringens bedömning och förslag: Länsstyrelsen behåller uppgifterna att verka för att statlig verksamhet i länet samordnas och anpassas efter övergripande miljöoch regionalpolitiska mål, samordna de olika sektorerna inom länsstyrelsens ansvarsområde, följa upp och utvärdera olika insatser i länet, vidta lämpliga åtgärder för länets utveckling samt informera regeringen om tillståndet i länet.

I försökslänen leds länsstyrelsen av landshövdingen och någon ny styrelse bör inte utses i Kalmar, Gotlands och Skåne län för tiden efter den 1 januari 1998. Den särskilda lag om val av ledamöter för Länsstyrelsen i Skåne län skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997. Länsstyrelsen kan inrätta ett eller flera råd för att tillföra verksamheten sakkunskap och samrådsmöjlighet. För vissa frågor kan länsstyrelsen inrätta nämnder med beslutsrätt inom bestämda ansvarsområden.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att länsstyrelsen bör vara ett renodlat statligt organ och att länsstyrelsen därmed inte bör ha en av landstinget utsedd styrelse. Beredningen tar inte ställning till om länsstyrelsen i sin förändrade roll bör ha en styrelse. Om en styrelse inrättas bör den emellertid utses av regeringen.

För att förtydliga länsstyrelsens roll föreslår beredningen att det i länsstyrelseinstruktionen förs in en bestämmelse om länsstyrelsens ansvar för samordning av statliga regionala insatser. Samtidigt bör bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen om länsstyrelsens ansvar för länets utveckling tas bort.

Remissinstanserna: Oavsett om beredningens huvudförslag tillstyrks eller avstyrks är remissorganen överens med

Regionberedningen om att ledamöterna i länsstyrelsens styrelse bör utses av regeringen. Länsrätten i Stockholms län,

Glesbygdsverket

och

Kammarkollegiet

tillstyrker

Regionberedningens förslag att avskaffa landstingsvalda ledamöter. Ett flertal länsstyrelser framhåller att det även i fortsättningen bör finnas en styrelse. Länsstyrelsen i Malmöhus

län förordar att ledamöterna i lekmannastyrelsen utses av

regeringen. Länsstyrelsen förutsätter att de som rekryteras för ett sådant uppdrag är väl förtrogna med länets förhållanden.

Svenska Kommunförbundet

betonar behovet av att

länsstyrelsen får rollen som en tydlig företrädare för staten på den regionala nivån. En logisk följd härav är enligt Kommunförbundet att landstinget i framtiden inte bör utse styrelseledamöterna i länsstyrelsen.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

Nuvarande ordning

Länsstyrelsereformen år 1971 innebar bl.a. att länsstyrelsen försågs med en s.k. lekmannastyrelse. Syftet var att länsstyrelsen därigenom skulle tillföras bättre orts- och personkännedom än tidigare och att arbetet vid länsstyrelsen skulle få en fastare lokal och regional förankring. Förutom landshövdingen, som alltid varit självskriven ordförande, består styrelsen av 14 ledamöter, alla utsedda av landstingen och de landstingsfria kommunerna.

Till en början hade styrelsen möjlighet att delta i alla viktiga beslut. Men under 1980-talets andra hälft snävades befogenheterna in, delvis som en följd av den diskussion, som fördes i samband med riksdagens s.k. verksledningsbeslut år 1987. Från lekmannastyrelsens beslutsområde fördes därför bl.a. frågor om disciplinansvar, tjänstetillsättningar och andra internadministrativa beslut. För närvarande gäller att styrelsen enligt länsstyrelseinstruktionen skall besluta om viktigare frågor om samhällsplaneringen och miljön, om regionala utvecklingsinsatser, eller andra åtgärder som är betydelsefulla för länets utveckling. Vidare skall styrelsen bl.a. besluta om viktigare frågor om polisverksamheten, viktigare frågor om länsstyrelsens verksamhetsinriktning samt frågor om att inrätta särskilda nämnder och fastställa deras ansvarsområde. Styrelsen får överlåta till landshövdingen att besluta sådana föreskrifter som inte är av principiellt slag eller annars av större vikt. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall styrelsen fatta beslut om myndighetens årsredovisning, delårsrapport och anslagsframställning, åtgärder med anledning av Riksrevisionsverkets rapporter m.m. samt om föreskrifter som riktar sig till enskilda, kommuner eller landsting.

Regeringens överväganden

I försökslänen kommer länsstyrelsens övergripande ansvar för det regionala utvecklingsarbetet att upphöra i enlighet med de förslag som tidigare redovisats. Genom denna förändring försvinner konflikten i länsstyrelsernas hittillsvarande dubbla roll, dvs. att vara regeringens företrädare i länet och att samtidigt vara regionens företrädare inför statsmakterna.

I försökslänen kan nu prövas en mer renodlad roll där länsstyrelsen koncentrerar sig på sin uppgift som sektorsövergripande förvaltningsmyndighet med ett tydligt ansvar direkt mot regeringen. Detta kommer enligt regeringens bedömning att ge bättre förutsättningar för länsstyrelsen att verka för att nationella mål uppnås och att inom sina områden

samordna den statliga verksamheten i länet.

För länsstyrelserna i försökslänen bör detta tydliggöras genom instruktionsändringar i den riktning som Regionberedningen föreslagit. Regeringen avser att besluta om sådana ändringar.

Länsstyrelsen kommer dock att ha kvar övriga uppgifter som i dag framgår av länsstyrelseinstruktionen och andra författningar. Länsstyrelsen bibehåller bl.a. uppgifterna att med beaktande av fastställda nationella mål verka för att statlig verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de övergripande miljö- och regionalpolitiska målen samt kravet på en långsiktigt god hushållning med naturresurserna. Vidare skall länsstyrelsen samordna de olika sektorerna inom länsstyrelsens ansvarsområde och därvid beakta de aspekter som är av betydelse för den regionala utvecklingen, följa upp och utvärdera olika insatser i länet, vidta lämpliga åtgärder för länets utveckling och informera regeringen om tillståndet i länet.

En viktig uppgift för länsstyrelsen kommer att vara att delta i och ge stöd till det utvecklingsarbete som det regionala självstyrelseorganet svarar för. Staten skall även i fortsättningen aktivt stödja regionalt utvecklingsarbete.

Länsstyrelsens ledningsform bör reformeras i de län som deltar i försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning. När det regionala utvecklingsansvaret överförs till ett regionalt självstyrelseorgan kommer länsstyrelsen i första hand att företräda staten. Regeringen anser att länsstyrelsernas styrelse inte kan bibehållas på samma sätt som i dag. Det skulle skapa en oklar ställning för de av landstinget utsedda ledamöterna i länsstyrelsens styrelse. De skulle t.ex. få uppgiften att hävda statliga intressen i förhållande till det regionala självstyrelseorganet. Med en fortsatt styrning av länsstyrelsen från styrelsen via de av landstinget utsedda ledamöterna skulle det inte i alla situationer vara trovärdigt att länsstyrelsen i första hand skall tillgodose nationella statliga intressen.

Regeringen anser därför att länsstyrelserna under försöksverksamheten inte bör ha någon styrelse. Länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands och Skåne län bör således ledas av landshövdingen som under regeringen har det yttersta ansvaret för verksamheten.

Regeringen avser att göra en förändring i länsstyrelseinstruktionen för de län, med undantag för Jämtlands län, som ingår i försöksverksamheten. De nuvarande ledamöterna i länsstyrelsernas styrelse är förordnade till utgången av år 1997. Instruktionen bör för dessa län ändras så att det framgår att styrelsen avvecklas vid utgången av år 1997. Detta kommer också att innebära att landstingen i dessa län inte skall utse ledamöter i dessa län enligt lagen (1976:891) om val av ledamöter i länsstyrelsens styrelse.

I Skåne län kommer styrelsen att vara utsedd för åren 1997 och 1998 med stöd av lagen om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrelsen i Skåne län (prop. 1995/96:224, bet. 1996:97:BoU4). Denna lag bör upphöra att gälla vid utgången av år 1997 och mandattiden för de valda ledamöterna och ersättarna bör avbrytas då.

I Jämtlands län flyttas inga formella befogenheter från länsstyrelsen till det regionala samverkansorgan som där bildats. Länsstyrelsens styrelse i Jämtlands län bör därför behållas.

Länsstyrelsen i försökslänen har ett fortsatt ansvar för en grupp viktiga frågor som brukar hanteras som styrelseärenden, t.ex. polisfrågor. Regeringen vill här peka på möjligheten att länsstyrelsen inrättar ett råd med en rådgivande funktion eller en nämnd som även kan fatta beslut i denna grupp av ärenden. Detta är redan i dag möjligt enligt länsstyrelseinstruktionen. Vad gäller möjligheten att inrätta en beslutande nämnd ankommer detta i dag på länsstyrelsens styrelse. När landshövdingen ensam leder länsstyrelsen bör landshövdingen ha motsvarande befogenhet.

Resurser och finansiering

Regeringens bedömning: En ekonomisk reglering mellan staten och berörda regionala självstyrelseorgan bör göras.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen har föreslagit att de resurser som frigörs vid länsstyrelserna till följd av överföringen av vissa uppgifter överförs från staten till landstingen.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig över Regionberedningens förslag på denna punkt har några länsstyrelser anfört att dubbelarbete och merkostnader kan uppkomma för samhället om det regionala utvecklingsansvaret överförs till landstingen. Flera landsting har anfört att reformen skall vara kostnadsmässigt neutral för kommunsektorn, dvs. ekonomiska resurser skall överföras för de uppgifter som kommunsektorn skall hantera. De kommuner som är positiva till att det regionala utvecklingsansvaret överförs, och som yttrat sig i frågan, framhåller vanligen att ekonomiska resurser för verksamheten bör överföras från staten.

Skälen för regeringens bedömning: När staten lägger över uppgifter på kommuner eller landsting skall en ekonomisk reglering göras enligt den s.k. finansieringsprincipen. De förslag som regeringen nu lägger fram för försöksverksamhet innebär en sådan uppgiftsöverföring och en ekonomisk reglering bör därför göras för de nya uppgifter som åläggs kommuner och landsting enligt försökslagen. I den del försöksverksamheten därutöver medför en utökad samverkan mellan kommuner och landsting i en region får eventuella

kostnader åvila de samverkande parterna i regionen.

Det torde inte vara möjligt att på nuvarande stadium precisera vilka belopp som skall regleras i respektive försökslän. Det bör därför vara regeringen som beslutar om en sådan reglering i varje enskilt fall efter överläggningar med berörda parter.

Länsstyrelserna är den myndighet som påverkas mest av uppgiftsöverföringen. En uppgiftsöverföring kan komma att påverka personalbehovet för länsstyrelsen men omfattningen kan inte nu bedömas. För staten skall den ekonomiska regleringen göras inom befintliga utgiftsramar. Regeringen avser att redovisa den ekonomiska regleringen och anslagskonsekvenserna i budgetproposition för år 1998.

Uppföljning och utvärdering

Regeringens bedömning: En parlamentarisk kommitté bör tillkallas för att följa och utvärdera försöksverksamheten.

Skälen för regeringens bedömning:

Den

försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning som regeringen föreslår i denna proposition skapar nya förutsättningar både för kommuner, landsting och statliga myndigheter inklusive länsmyndigheter. Försöksverksamheten bör följas upp och utvärderas så att erfarenheterna av försöksverksamheten kan läggas till grund för statsmakternas ställningstagande om den regionala samhällsorganisationens långsiktiga inriktning och struktur i god tid före de allmänna valen år 2002.

Det pågår i flera län ett utvecklingsarbete för att hitta lämpliga samarbetsformer mellan stat, landsting och kommuner. Regeringen ser positivt på detta utvecklingsarbete och det är angeläget att även erfarenheter från denna verksamhet tas tillvara.

Enligt regeringens mening bör utvärderingen och arbetet med att utforma förslag om den framtida regionala organisationen läggas på en parlamentarisk kommitté.

Den statliga länsförvaltningen

Försöksverksamhet med vidgad samordnad

länsförvaltning m.m.

Regeringens förslag: En försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning genomförs i Gotlands län.

Försöksverksamheten innebär att länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen inordnas i länsstyrelsens organisation. Regeringen kommer härutöver att överväga att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda och pröva förutsättningarna för att inordna länsarbetsnämnderna i länsstyrelserna.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen föreslår att skogsvårdsstyrelsen förs in i länsstyrelseorganisationen.

Verksamhetsgrenar som inte utgör myndighetsutövning föreslås bolagiseras eller läggas över på skogsnäringen.

Enligt Regionberedningen finns det däremot ingen anledning att föreslå att uppgifter förs över från länsarbetsnämnden till länsstyrelsen eller att hela nämnden integreras i länsstyrelsen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är kritiska till förslaget att inordna skogsvårdsstyrelserna i länsstyrelseorganisationen. Med hänvisning till bl.a. brister och ofullständigheter i Regionberedningens material anser de att förslaget inte kan ligga till grund för ett sådant beslut.

De remissinstanser som yttrat sig i fråga om en överflyttning av länsarbetsnämnderna till länsstyrelserna biträder Regionberedningens bedömning att de arbetsmarknadspolitiska frågorna även i fortsättningen skall hanteras av ett självständigt statligt regionalt organ.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att en mer samordnad länsförvaltning behövs för att uppnå en förbättrad statlig samverkan och effektivitet på regional nivå.

Regeringen anser vidare att länsstyrelserna bör ges en tydlig roll att vara regeringens företrädare i länet och att utvecklingen mot en samordnad länsförvaltning bör fortsätta. Regeringen har i avsnitt 5 närmare utvecklat sin syn på behovet av en stark regional samordnad statsförvaltning med möjligheter att göra avvägningar och samordna och följa upp samhällets insatser för att nå bästa möjliga resultat.

Regeringen har i avsnitt 6 föreslagit en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i ett antal län. Regeringen vill därigenom tillmötesgå det intresse som finns i vissa län att pröva nya former för att stärka den demokratiska förankringen.

Enligt regeringens mening bör man också pröva nya former för att utöva den statliga verksamheten på regional nivå i syfte att stärka den statliga samordningen. Regeringen har en strävan att samordna verksamheter inom en samlad

länsförvaltning. Mot bakgrund av bl.a. krav på besparingar inom den statliga förvaltningen, har inom flera sektorer strävandena vad gäller samordning fått stå tillbaka till följd av krav på andra administrativa indelningsgrunder än länsgränser. Behovet av samordning och samverkan inom den statliga sektorn ökar dock, inte minst vad gäller initiativ, helhetssyn i agerandet samt uppföljning och utvärdering.

I proposition 1995/96:222 om vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000 m.m. har regeringen framhållit att den kommunala självstyrelsen och den decentralisering av beslut som skett under en längre tid också har gjort den lokala och regionala nivån till betydelsefulla näringspolitiska aktörer.

Till följd av de förändrade villkoren för tillväxt och sysselsättning har regeringen i nämnda proposition därför särskilt betonat de ökade kraven på helhetslösningar, där samverkan mellan olika aktörer på främst regional och lokal nivå är en nödvändighet. Mot denna bakgrund har regeringen gett landshövdingarna i uppdrag att tillsammans med berörda parter utarbeta förslag till regionala och lokala åtgärder, för att åstadkomma ökad tillväxt och sysselsättning.

Länsarbetsnämnderna är betydelsefulla aktörer i den regionala sysselsättningspolitiken. De leder, samordnar och utvecklar arbetsmarknadspolitiken i länet och har en etablerad samverkan med arbetsmarknadens parter. För att de näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatserna på regional nivå skall få full effekt, krävs att dessa samordnas. Statsmakternas beslut om ett ökat kommunalt ansvar i genomförandet av de nationella arbetsmarknadspolitiska målen har inneburit att länsarbetsnämndernas arbetsuppgifter förändrats och nu ligger i linje med uppgifterna inom den samordnade länsförvaltningen.

En försöksverksamhet, i vilken länsarbetsnämnderna inordnas i länsstyrelsens organisation, kan ge värdefulla erfarenheter av hur samspelet mellan olika politikområden som har betydelse för sysselsättningen kan utvecklas och stärkas.

När det gäller skogsvårdsstyrelserna har regeringen ansett det vara angeläget att den nya skogspolitiken får ett snabbt genomslag och har därför i årets budgetproposition (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 23) framhållit att regionaliseringen av skogsvårdsstyrelserna bör fullföljas.

Länsstyrelsen i Gotlands län har i en skrivelse till regeringen den 29 maj 1996 uttryckt önskemål om att få genomföra en försöksverksamhet med vidgad samordnad länsförvaltning.

Regeringen vill nu pröva möjligheterna att på försök vidga den samordnade länsförvaltningen i Gotlands län genom att föra in länsarbetsnämnden och skogsvårdsstyrelsen i länsstyrelsen. Det är av särskilt värde att förlägga en försöksverksamhet till Gotlands län, eftersom försök med ändrad regional ansvarsfördelning mellan stat och kommun föreslås där under samma tidsperiod. Erfarenheter kan då vinnas av en

mer samlad statlig regional förvaltning i ett län, där arbetet bedrivs med delvis nya förutsättningar. Det är också med hänsyn till Gotlands särställning som region lämpligt att inordna skogsvårdsstyrelsen i den samordnade länsförvaltningen, trots den allmänna inriktning som regeringen uttalat i budgetpropositionen.

Försöket bör inledas den 1 januari 1998 och bedrivas så att det kan avslutas den 31 december 2002.

Som tidigare nämnts i avsnitt 6 avser regeringen att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att följa och utvärdera försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning. Kommitténs uppdrag bör också omfatta den föreslagna försöksverksamheten med utvidgad samordnad länsförvaltning i Gotlands län.

För att få ett bättre och mer fullständigt underlag för ett ställningstagande till en utvidgad samordnad länsförvaltning överväger regeringen dessutom att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda och pröva förutsättningarna att inordna länsarbetsnämnden i länsstyrelsen.

Länsstyrelsens länsexperter

Regeringens bedömning: Länsstyrelseinstruktionen bör ändras i syfte att göra systemet med länsexperter mer flexibelt.

Skälen för regeringens bedömning: Riksdagens revisorer har i rapporten samordnad länsförvaltning (1994/95:9) bl.a. behandlat frågan om länsexperter i länsstyrelserna. Av rapporten framgår att revisorerna anser kravet på att länsstyrelsen skall ha länsexperter verkar styrande för länsstyrelsernas organisationsutformning och att regleringen därför kan ifrågasättas. Rapporten överlämnades till bostadsutskottet.

Riksdagen har med anledning av bostadsutskottets betänkande samordnad länsförvaltning (1995/96:BoU5, rskr. 1995/96:154) gett regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande länsexperter. Tillkännagivandet innebär att regeringen bör överväga om den nuvarande länsexpertfunktionen är den mest ändamålsenliga.

Regeringen har vid skilda tillfällen uttalat att några organisatoriska hinder inte föreligger för olika lösningar när det gäller placeringen av länsexperter. I 1992 års budgetproposition framhöll regeringen att det ankommer på respektive länsstyrelse att avgöra på vilket sätt den inre organisationen skall utformas för att tillgodose dels kravet på länsexperternas och därmed sakområdenas tyngd i organisationen, dels en effektiv organisation som främjar ett tvärsektoriellt arbetssätt. Av länsstyrelsernas yttranden över

riksdagens revisorers rapport framgår det att flertalet av länsstyrelserna vill att regeringen även i fortsättningen reglerar länsexpertfunktionen och att de ser regleringen mer som ett stöd för verksamheten än som ett hinder vid utformningen av organisationen.

Länsstyrelsens roll är bl.a. att samordna och väga samman olika sektoriella intressen. Det är viktigt att länsstyrelsen inom varje sektor är företrädd av hög kompetens för att säkra de nationella målen och de sektorsspecifika intressena på ett bra sätt. Regeringen ser länsexpertens funktionsansvar som särskilt viktig. Länsexperterna utgör en förutsättning för en kompetent bevakning av sektorn. De centrala verkens roll vid rekryteringen bidrar till att förtroendet för länsstyrelsernas kompetens inom sektorn bibehålls.

De farhågor som riksdagens revisorer gett uttryck för bör kunna undanröjas genom att länsstyrelserna eftersträvar flexibla lösningar när det gäller utnyttjandet av samtliga personella resurser inom länsstyrelserna.

Enligt länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelserna redan i dag möjlighet att samverka med varandra i syfte att utnyttja resurserna effektivt och rationellt. Det kan t.ex. vara tillfyllest att länsstyrelsen samverkar med en annan länsstyrelse för att därigenom tillgodose kompetenskravet. Regeringen avser att göra ytterligare förtydliganden om länsexpertfunktionen i länsstyrelseinstruktionen.

Regeringen prövar fortlöpande behovet av länsexperter i syfte att stärka eller markera tyngdpunktsförskjutningar inom olika politikområden. I 1995 års kompletteringsproposition redovisade regeringen bl.a. att kraven på reglering av funktionen som utbildningsexpert skulle slopas till följd av att sakområdet förändrats och tyngdpunkten förskjutits mot regionala utvecklingsfrågor, bl.a. inom EG:s strukturfondsprogram (prop. 1994/95:150, bet. 1994/95:FiU120, rskr. 1994/95:454). Regeringen avser att även fortsättningsvis pröva behovet av länsexperter.

Länsstyrelsen som överklagningsmyndighet

Regeringens bedömning: Länsstyrelsen skall även i fortsättningen vara instans för överklaganden i vissa förvaltningsärenden.

Regionberedningens förslag: Regionberedningen föreslår att länsstyrelsens överklagandefunktion förs över till länsrätten eller, om särskilda skäl talar för det, till annan domstol.

Förslaget är enligt beredningen i det närmaste kostnadsneutralt.

Remissinstanserna: Remissutfallet i denna fråga är splittrat. De domstolar som yttrat sig i frågan tillstyrker

förslaget. Domstolsverket avstyrker däremot förslaget. Verket ifrågasätter beredningens slutsats beträffande de ekonomiska konsekvenserna bl.a. med hänsyn till den väsentligt ökade arbetsbörda för domstolarna som beredningens förslag skulle komma att medföra. Av de statliga myndigheterna i övrigt tillstyrker Kammarkollegiet, medan Statskontoret,

Naturvårdsverket, Riksrevisionsverket och 16 länsstyrelser

avstyrker förslaget. Av de drygt 30 kommuner som tagit upp denna fråga tillstyrker hälften och hälften avstyrker. Även

Svenska Kommunförbundet avstyrker.

Skälen för regeringens bedömning: Länsstyrelsen är sedan länge överklagningsinstans för vissa kommunala och lokala statliga myndigheters beslut. Vid omorganisationen av länsstyrelserna år 1971 fördelades överklagningsärendena dels till länsstyrelserna, dels till särskilda länsdomstolar, länsskatterätt och länsrätt, som var organisatoriskt knutna till länsstyrelserna. År 1979 bröts domstolarna ut ur länsstyrelseorganisationen och bildade en ny fristående allmän förvaltningsdomstol, benämnd länsrätt.

Åtskilliga

överklagningsärenden från kommunala och lokala statliga myndigheter kom emellertid att ligga kvar på länsstyrelsen.

Vid bedömningen av Regionberedningens förslag utgår regeringen från den övergripande syn på förvaltningsdomstolarnas roll och uppgifter som kommit till uttryck i prop. 1992/93:100 bil. 3 och riksdagens beslut med anledning därav (bet. 1992/93:JuU24, rskr. 1992/93:289). Denna syn innebär en principiell ordning med länsrätt som första instans i de måltyper som prövas av förvaltningsdomstolarna, men den behöver inte gälla för samtliga måltyper.

Länsstyrelsens arbetsuppgifter rör olika sakområden. Den breda kompetens som länsstyrelsen besitter inom olika områden har stor betydelse för handläggning och beredning av överklagningsärenden. I vissa fall kan visserligen, som Regionberedningen har påpekat, rollkonflikter uppstå. Dessa kan emellertid oftast klaras ut, genom att överklagningsärenden hanteras av särskild juridisk expertis som organisatoriskt är skild från tillsynsfunktionen. Därigenom säkerställs att rollkonflikter och jävssituationer minimeras. Den nuvarande ordningen innebär enligt regeringens mening tillräckliga garantier för att objektiviteten upprätthålls.

En följd av att länsstyrelsen i dag är första instans för vissa överklaganden är att ärendena redan på ett tidigt stadium får en allsidig belysning, både sakligt och rättsligt. Ett ärende är därför väl förberett för en eventuell fortsatt process i domstol.

I det här sammanhanget måste även kostnadsaspekterna beaktas. En domstolsprövning är en förhållandevis dyrbar handläggningsform och en uppgiftsöverföring enligt Regionberedningens förslag skulle innebära ökade kostnader för staten.

Vidare förutsätts i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att förvaltningsdomstolarna får ses som en särskild rättssäkerhetsgaranti. Konventionen kräver dock inte domstolsprövning i första instans. Det finns således inga hinder för att länsstyrelsen prövar överklaganden med en fortsatt process i domstolar.

Enligt regeringens uppfattning har länsstyrelsen även framdeles en viktig funktion som instans för överklaganden. Regeringens bedömning är alltså att det inte finns tillräckliga skäl att flytta överklagningsärenden från länsstyrelserna till länsrätt eller annan domstol.

Författningskommentar

Förslaget till lag om försöksverksamhet med

ändrad regional ansvarsfördelning

Försökslän och tidsperiod

1 § Under tiden den 1 juli 1997 – 31 december 2002 skall det

enligt bestämmelserna i denna lag genomföras en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning i Kalmar, Gotlands och Skåne län.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.

Försöksverksamheten skall avslutas den 31 december 2002. Försöksverksamheten omfattar bara de i lagen uppräknade länen.

Någon uttrycklig rätt att utträda ur försöksverksamheten finns inte. Om något försökslän inte längre önskar delta i försöksverksamheten får regeringen överväga att föreslå riksdagen en lagändring.

Uppgifter som ingår i den ändrade ansvarsfördelningen

2 § I försökslänen skall ett regionalt självstyrelseorgan

1. från och med den 1 juli 1997 från länsstyrelsen överta ansvaret för det sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets långsiktiga utveckling enligt 7 § förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete (det regionala utvecklingsansvaret),

2. från och med den 1 juli 1997 från länsstyrelsen överta befogenheten att besluta om länstrafikplaner enligt förordningen ( 1991:1809 ) om rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar,

3. från och med den 1 juli 1998 från Statens kulturråd överta befogenheten att besluta om fördelningen av vissa statsbidrag till regionala kulturinstitutioner, samt

4. från och med den 1 januari 1998 besluta om användningen av vissa regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel.

Regeringen får besluta att överföringen av en uppgift skall ske vid en senare tidpunkt än vad som sägs i första stycket.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.

Försöksverksamheten innebär bl.a. att det bildas nya kommunala organ. Vilka det är framgår av 3 §. I Kalmar län och Skåne län skall det bildas regionförbund. Dessa regleras i förslaget till lag om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län.

Det regionala självstyrelseorganet är rättsligt sett ett

kommunalt organ. De statliga uppgifter som läggs över på självstyrelseorganen blir således kommunala uppgifter. Enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall befogenheter och åligganden för kommuner och landsting regleras i lag. Regleringen av försöksverksamheten görs därför i denna lag.

Länsstyrelsen har enligt förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion och enligt förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete ett ansvar som kan sammanfattas under begreppet regionalt utvecklingsansvar. I försökslänen överförs detta ansvar till det regionala självstyrelseorganet i

första stycket punkt 1. Motsvarande befogenhetsinskränkning

för länsstyrelsen regleras av regeringen i berörda förordningar. I 5 § denna lag görs en precisering av det regionala självstyrelseorganets utvecklingsansvar.

Länsstyrelsernas befogenhet att besluta om länstrafikplaner överförs i punkt 2 till det regionala självstyrelseorganet. De befogenheter som överförs motsvarar 14 § och 1822 §§ i förordningen (1991:1809) om rikstäckande väghållningsplan, regionala väghållningsplaner och planer för länstrafikanläggningar. Beslut om sådana planer fattas vart fjärde år och denna periodicitet kvarstår.

Statens kulturråd fördelar vissa statsbidrag till regionala kulturinstitutioner i enlighet med vad riksdagen beslutar och regeringen anger i regleringsbrev. Från och med den 1 juli 1998 och under resterande del av försöksperioden avser regeringen att införa en förändrad beslutsordning som innebär att det regionala självstyrelseorganet får beslutanderätten över de medel som skall fördelas i respektive försökslän. Den närmare utformningen av hur regleringen skall ske i denna del kommer att övervägas särskilt. Befogenheten att besluta om bidrag överförs i punkt 3 till det regionala självstyrelseorganet.

Länsstyrelsen disponerar över vissa regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel. Från och med budgetåret 1998 och senare under försöksperioden avser regeringen att införa en förändrad beslutsordning som innebär att det regionala självstyrelseorganet får beslutanderätten över de medel som skall fördelas i respektive försökslän. Den närmare utformningen av hur regleringen skall ske i denna del kommer att övervägas särskilt. Befogenheten att besluta om bidrag överförs i punkt 4 till det regionala självstyrelseorganet. För verksamheten skall gälla samma eller motsvarande föreskrifter för medlens användning som gäller för de statliga myndigheter som i dag beslutar om dessa medel.

I andra stycket ges regeringen en rätt att besluta att någon av de uppgifter som anges i första stycket skall läggas över på det regionala självstyrelseorganet vid en senare tidpunkt än som i första stycket anges för respektive uppgift. Om det under förberedelsearbetets gång skulle visa sig att uppgiftsöverföringen i ett enskilt län inte kan ske vid den angivna tidpunkten får regeringen besluta om en senare tidpunkt.

Regionala självstyrelseorgan som medverkar i försöksverksamheten

3 § Med regionalt självstyrelseorgan avses i denna lag

1. i Kalmar län det regionförbund som bildas enligt lagen ( 1996:000 ) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län,

2. i Gotlands län Gotlands kommun, samt

3. i Skåne län under tiden den 1 juli 1997 – 31 december 1998 det regionförbund som bildas enligt lagen om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län och under tiden den 1 januari 1999 – 31 december 2002 landstinget.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.

I paragrafen sägs vilket kommunalt organ som skall utgöra regionalt självstyrelseorgan enligt denna lag.

I Kalmar län skall från och med den 1 juli 1997 ett särskilt regionförbund bildas enligt förslaget till lag om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar och Skåne län. Detsamma gäller i Skåne län fram till dess att landstinget i det nya Skåne län bildas den 1 januari 1999. Från och med denna tidpunkt och försökstiden ut är det landstinget som är regionalt självstyrelseorgan. I Gotlands län är under hela försöksperioden kommunen regionalt självstyrelseorgan. För verksamheten i landstinget i Skåne län och Gotlands kommun gäller kommunallagen i vanlig ordning.

4 § Skåne läns landsting får besluta att landstingsfullmäktige

och landstingsstyrelsen i stället skall betecknas regionfullmäktige och regionstyrelsen.

Vad som sägs i lag eller annan författning om landstingsfullmäktige och landstingsstyrelsen gäller i sådant fall för regionfullmäktige och regionstyrelsen.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.

Landstinget i Skåne län kommer att genom regeringsbeslut bildas den 1 januari 1999. Landstinget kommer att från denna dag vara ett regionalt självstyrelseorgan. Det sägs i 3 § 3.

I 4 § första stycket ges landstinget i Skåne län en rätt att kalla fullmäktigeförsamlingen för regionfullmäktige och styrelsen för regionstyrelse.

I andra stycket klargörs att om landstinget väljer att byta beteckning på sin fullmäktigeförsamling och sin styrelse innebär detta inte några ändringar i de befogenheter eller åligganden landstinget har enligt lag eller annan författning. När det i en författning således talas om landstingsfullmäktige skall det för landstingsfullmäktige i Skåne län läsas som regionfullmäktige. Det innebär heller ingen skyldighet för

myndigheter eller enskilda att använda den nya beteckningen.

Det skall särskilt noteras att beteckningen regionfullmäktige inte kan användas i samband med valet till fullmäktige i landstinget i Skåne län år 1998. Skåne läns landsting kan inte besluta om ändrad beteckning förrän efter att landstinget formellt bildats, dvs. den 1 januari 1999.

Det regionala utvecklingsprogrammet

5 § Det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att

utarbeta en strategi för länets långsiktiga utveckling (regionalt utvecklingsprogram). Det regionala utvecklingsprogrammet skall

1. innehålla en analys av utvecklingsmöjligheter och problem i länet,

2. ange de långsiktiga målen för länets utveckling,

3. redovisa vilka åtgärder som bör vidtas för att målen skall nås,

4. särskilt redovisa vilka prioriteringar som är nödvändiga för att förbättra tillväxt, sysselsättning och den inomregionala balansen,

5. redovisa hur olika parter förväntas medverka i programmets genomförande, samt

6. översiktligt redovisa hur insatserna skall finansieras.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen regleras skyldigheten att utarbeta ett regionalt utvecklingsprogram och dess innehåll. Det åligger det regionala självstyrelseorganet att utarbeta ett regionalt utvecklingsprogram. Ett sådant utvecklingsprogram skall utarbetas så snart som möjligt efter det att försöksverksamheten startat i respektive län. Det är av stor vikt att erfarenheter kan dras under försöksperiodens gång. I lagen anges dock inte någon tidsgräns för när utvecklingsprogrammet skall vara utarbetat och antaget.

Utvecklingsprogrammet skall vara långsiktigt, vilket i detta sammanhang innebär en tidsperspektiv om fem till tio år.

Vilka verksamhetsområden som skall ingå i det regionala utvecklingsprogrammet regleras inte i lagen. I avsnitt 6.2.1 sägs dock att innehållet i första hand bör inriktas på områden som stimulerar tillväxt och sysselsättning och som har betydelse för näringslivets struktur och utveckling. En förutsättning för att utvecklingsprogrammet skall få en reell betydelse för länets utveckling är att länets berörda myndigheter står bakom det.

Det regionala utvecklingsansvaret innefattar ett ansvar för att utarbeta ett regionalt utvecklingsprogram. Lagen reglerar däremot inte vem som har ansvar för att programmet genomförs. Detta ansvar åvilar i många fall statliga myndigheter, kommuner, näringsliv eller andra intressenter,

var och en för sig eller gemensamt. Det regionala självstyrelseorganet svarar själv endast för genomförandet i de delar som berörs av verksamhet som sköts av organet.

Samverkan och samråd

6 § Det regionala självstyrelseorganet skall samverka med

länets kommuner och landsting samt med länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.7.

I paragrafen regleras den obligatoriska samverkan som vid utarbetandet av utvecklingsprogrammet skall ske mellan de kommunala och statliga organ och myndigheter som finns i länet. Syftet är att åstadkomma en samsyn på länets utveckling och på så sätt borga för att planerna efterlevs.

Formerna för samverkan regleras inte. De måste anpassas efter vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt. Det förutsätts dock att det förs en löpande dialog när programmet arbetas fram.

7 § Det regionala självstyrelseorganet bör samråda med

företrädare för berörda organisationer och näringslivet i länet.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.7.

Med tanke på det regionala utvecklingsprogrammets inriktning mot tillväxt, näringsliv och arbetsmarknad är det både önskvärt och naturligt att också företrädare för berörda organisationer och näringslivet deltar i arbetet med att utarbeta det regionala utvecklingsprogrammet och att samråd sker inför beslut.

Det samråd som regleras här är till skillnad från samverkansansvaret i 6 § inte obligatoriskt. Formerna för samråd bör avgöras av det regionala självstyrelseorganet.

Statliga myndigheter och det regionala utvecklingsprogrammet

8 § Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall beaktas av

alla statliga myndigheter som bedriver verksamhet i länet.

Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter skall inom sina verksamhetsområden lämna det regionala självstyrelseorganet det biträde som det behöver för det regionala utvecklingsarbetet. De skall också löpande informera det regionala självstyrelseorganet om pågående och planerade verksamheter som har betydelse för länets utveckling.

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen regleras vilken verkan det regionala utvecklingsprogrammet har. Ett fastställt regionalt utvecklingsprogram skall enligt första stycket beaktas av

berörda statliga myndigheter. Begreppet beakta innebär inte att berörda statliga myndigheter binds i sitt eget beslutsfattande. Det ligger dock i sakens natur att en berörd statlig myndighet skall ha starka skäl att inte följa programmet. Sådana skäl kan exempelvis föreligga om programmet strider mot nationella intressen eller ekonomiska restriktioner för berörd myndighet. Alla statliga myndigheter med verksamhet som berör länet omfattas av bestämmelsen, inte bara de i länet lokaliserade myndigheterna. I praktiken kommer även vissa centrala myndigheter som t.ex. NUTEK att beröras av bestämmelsen.

Statliga myndigheter åläggs i andra stycket en skyldighet att biträda det regionala självstyrelseorganet. I lagen anges inte vilket biträde som skall ges eller i vilken form. Detta får anpassas till de regionala förutsättningarna. Biträde skall dock lämnas i frågor som ligger inom respektive myndighets verksamhetsområde och som ryms inom de resursramar som kan avsättas för verksamheten. Något rätt till mer omfattande biträde med större utredningar, sekretariat m.m. avses inte.

Kommunerna är inte heller formellt bundna att vidta vissa åtgärder för att genomföra utvecklingsprogrammet. Även i denna del utgår regeringen från att den obligatoriska samverkan som regleras i 6 § skall borga för samsyn.

Bemyndigande

9 § Regeringen får meddela de ytterligare föreskrifter som

behövs för genomförandet av försöksverksamheten.

Förslaget har behandlats tidigare i avsnitt 6.2.2, 6.2.3 och 6.2.5.

Vid ett genomförande av försöksverksamheten krävs som tidigare nämnts att vissa av de nu gällande författningarna ändras. De lagtekniska förändringar som behöver göras för att genomföra försöksverksamheten ligger i huvudsak inom regeringens normgivningskompetens. Det kan dock visa sig att det finns ett behov av att meddela föreskrifter om själva genomförandet av försöksverksamheten. Genom bemyndigandet ges regeringen rätt att inom de ramar som finns i 8 kap. regeringsformen meddela sådana föreskrifter även i de fall de innehåller befogenheter eller åligganden för de i försöksverksamheten ingående kommunerna och landstingen eller för de regionala självstyrelseorganen.

Uppkommer behov av att förändra former, inriktning, omfattning och annat som inte ryms inom försökslagens ram får i stället frågan om lagändring föreläggas riksdagen.

Ikraftträdandebestämmelsen Lagen träder i kraft den 1 juli 1997 och gäller till utgången av

år 2002, då försöksverksamheten skall avslutas.

Förslaget till lag om försöksverksamhet med

regionförbund i Kalmar län och Skåne län

Inledande bestämmelser

Regionförbund

1 § Kommuner och landsting i Kalmar län och Skåne län skall

bilda regionförbund för samverkan inom respektive län för att genomföra försöksverksamheten enligt lagen ( 1996:000 ) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning.

Samtliga kommuner och landsting i länet skall vara medlemmar i regionförbundet.

2 § Om medlemmarna i regionförbundet är överens om det, får

de även överlämna vården av kommunala angelägenheter till regionförbundet.

3 § Regeringen får utse ett regionförbund till regionplaneorgan

enligt 7 kap. plan- och bygglagen (1987:10) .

4 § Om regionförbundet har hand om kommunala

angelägenheter som det finns särskilda bestämmelser om, skall bestämmelserna gälla för förbundet.

I 1 § första stycket sägs att kommuner och landsting inom respektive län i Skåne och Kalmar skall bilda regionförbund för att genomföra försöksverksamheten enligt lagen (1996:000) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning. Detta är förbundets huvuduppgift.

Av lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning framgår bl.a. följande. Regionförbundet är ett regionalt självstyrelseorgan. Regionförbundet i Kalmar län skall ha ansvaret för försöksverksamheten under hela försöksperioden, dvs. under tiden den 1 juli 1997 – 31 december 2002. I Skåne län kommer försöksverksamheten däremot att handhas av regionförbundet bara under tiden den 1 juli 1997 – 31 december 1998. Därefter övergår ansvaret till det nybildade Skåne läns landsting.

I andra stycket slås fast att samtliga kommuner och landsting skall ingå i regionförbundet. Inom försöksverksamhetens ram kommer det att fattas långsiktiga beslut inom ett län. Det är därför av stor vikt att samtliga kommuner och landsting inom länet medverkar under hela försöksperioden. Någon utträdesrätt har således inte medgetts förbundsmedlemmarna.

I 2 § sägs att regionförbundet även får ta över kommunala angelägenheter. För att kunna genomföra detta måste emellertid förbundsmedlemmarna vara överens.

Med kommunala angelägenheter avses såväl uppgifter som ligger inom kommunernas och landstingens allmänna kompetens som uppgifter inom det specialreglerade området. Exempel på områden som är möjliga att föra över till ett regionförbund är kulturverksamhet och räddningstjänst. En uppgift som lämnas över till ett regionförbund behöver inte vara gemensam för medlemmarna. Uppgift som lämnas över måste givetvis ligga inom den överlämnande kommunens eller landstingets kompetens.

Regeringen har i avsnitt 6.2.6 föreslagit att det bör finnas en möjlighet för regeringen att utse ett regionförbund till ett regionplaneorgan. Denna möjlighet framgår av 3 §.

I 4 § regleras det fall när regionförbundet har hand om specialreglerade uppgifter. I sådana fall skall de särskilda bestämmelserna för kommuner eller landsting även gälla för regionförbundet. Regleringen avser både obligatoriska och frivilliga uppgifter.

Beslutande församling m.m.

5 § I regionförbundet skall det som beslutande församling

finnas ett förbundsfullmäktige.

6 § Förbundsfullmäktige skall tillsätta en förbundsstyrelse för

beredning och verkställighet.

7 § Förbundsfullmäktige får tillsätta de nämnder och andra

organ som utöver styrelsen behövs för att fullgöra regionförbundets uppgifter.

8 § Förbundsfullmäktige får uppdra åt förbundsstyrelsen eller

någon annan nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden.

Ärenden som avses i 3 kap. 9 § första stycket kommunallagen (1991:900) eller som enligt lag eller annan författning skall avgöras av kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige får dock inte delegeras till förbundsstyrelsen eller annan nämnd.

I 5 § anges att det skall finnas ett förbundsfullmäktige som beslutande församling. Det är således endast fullmäktigeförsamlingen som har egen formell beslutanderätt i regionförbundet. Av 6 § framgår att fullmäktige skall tillsätta en förbundsstyrelse för beredning och verkställighet.

I denna lag har förbundsmedlemmarna fått stor frihet att bestämma om regionförbundets organisation. Det ställs endast krav på att det skall finnas en beslutande församling och ett

organ som svarar för beredning och verkställighet. I övrigt får regionförbundet själv bestämma om sin organisation. I 7 § sägs därför att förbundsfullmäktige får tillsätta de nämnder och andra organ som utöver styrelsen behövs för att fullgöra regionförbundets uppgifter. Om regionförbundet tar över en kommunal angelägenhet som enligt 2 § får föras över till förbundet kan förbundsfullmäktige således tillsätta en ansvarig nämnd för att fullgöra denna angelägenhet. Tillsätter fullmäktige en nämnd kan uppgiftsområdet för nämnden lämpligen anges i ett reglemente. Av 4 § följer då också att de krav som ställs i speciallagstiftning på den nämnd eller de nämnder som ansvarar för uppgifter även gäller för regionförbundet.

I 8 § sägs att förbundsfullmäktige ges en möjlighet att delegera sin beslutanderätt i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden till förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd. Beslutanderätt kan således inte delegeras till annat organ än en nämnd. Bestämmelsen innebär att fullmäktige efter egen bedömning skall avgöra i vilken omfattning delegering är möjlig. Den begränsningen gäller dock att ärenden som avses i 3 kap. 9 § första stycket kommunallagen (1991:900) eller som enligt lag eller annan författning skall avgöras av kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige inte får bli föremål för delegering. I 3 kap. 9 § kommunallagen anges att fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen eller landstinget, främst ärenden som rör verksamhetens mål och riktlinjer, budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor m.m. Härav följer att merparten av de frågor som ligger inom ramen för lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning bör falla utanför möjligheten att delegera. Det bör dock även inom detta område vara möjligt att kunna delegera vissa frågor av mindre vikt till förbundsstyrelsen eller en annan nämnd.

Förbundsordning

9 § För regionförbundet skall det finnas en förbundsordning

med närmare bestämmelser om förbundet.

Förbundsordningen skall fastställas av förbundsmedlemmarnas fullmäktige var och en för sig.

10 § Förbundsordningen i gällande lydelse skall finnas

tillgänglig hos regionförbundet och dess medlemmar.

I 9 § första stycket sägs att det skall finnas en förbundsordning med närmare bestämmelser om regionförbundet. Enligt

andra stycket

skall förbundsordningen fastställas av

förbundsmedlemmarnas fullmäktigeförsamlingar. När förbundsordningen är fastställd av samtliga förbundsmedlemmar är regionförbundet bildat och har rättskapacitet. Ändringar i förbundsordningen skall ske på samma sätt, dvs. skall fastställas av samtliga medlemmar var och en för sig.

I 10 § sägs att förbundsordningen, inklusive ändringar i den, skall finnas tillgänglig både hos regionförbundet och dess medlemmar. Bestämmelsen tillgodoser allmänhetens och myndigheters behov av insyn i regionförbundets verksamhet.

11 § Förbundsordningen skall ange

1.regionförbundets ändamål, uppgifter och medlemmar, 2.förbundets namn och dess säte, 3.förbundets organisation samt organens befogenheter och inbördes förhållanden,

4.hur förbundsmedlemmarna skall vara representerade i förbundsfullmäktige,

5.om förbundsmedlemmarna vill bestämma det, hur de skall vara representerade i andra organ än förbundsfullmäktige,

6.antalet ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen, 7.vem som skall utfärda kungörelse om det första sammanträdet med förbundsfullmäktige efter det att val av förbundsfullmäktige har ägt rum och föra ordet där till dess ordförande har valts,

8.att förbundsfullmäktige vid sitt första sammanträde efter det att val av förbundsfullmäktige har ägt rum och för mandattiden bland ledamöterna skall utse en ordförande och en eller flera vice ordförande,

9.antalet revisorer och revisorsersättare och deras mandattid,

10. om en förbundsmedlem skall ha rätt att väcka ärenden i förbundsfullmäktige,

11. om det för beslut skall krävas kvalificerad majoritet i förbundsfullmäktige och för vilka ärenden detta skall gälla,

12. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige skall ha sådan yttranderätt på sammanträden som sägs i 5 kap. 21 § kommunallagen (1991:900) ,

13. om en förtroendevald hos en förbundsmedlem som inte är ledamot eller ersättare i förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd skall ha sådan närvarorätt m.m. som sägs i 4 kap. 23 § kommunallagen ,

14. var förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden skall anslås,

15. förbundsmedlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder,

16. grunderna för förbundsmedlemmarnas deltagande i kostnaderna för förbundets verksamhet,

17. förbundsmedlemmarnas styrning av och insyn i förbundets ekonomi och verksamhet,

18. ordningen för förbundets budgetprocess, 19. ordningen för och förfarandet vid förbundets likvidation och upplösning,

20. grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, när förbundet upplöses, samt

21. hur tvister mellan förbundet och dess medlemmar skall lösas.

Paragrafen reglerar innehållet i förbundsordningen. De områden som anges i denna paragraf kan med ett undantag (femte punkten) inte regleras på annat sätt än i förbundsordningen.

Enligt första punkten skall regionförbundets ändamål, uppgifter och förbundsmedlemmar anges i förbundsordningen. Den yttre ramen för regionförbundets ändamål och uppgifter begränsas i 1–4 §§.

Av andra punkten framgår att förbundets namn och den ort där det skall ha sitt säte skall anges i förbundsordningen. Förbundets säte avgör bl.a. vilken domstol som är rätt forum vid eventuella tvister.

Tredje punkten. I fråga om regionförbundets organisation

krävs endast att förbundet skall ha ett regionfullmäktige som beslutande organ och en förbundsstyrelse för beredning och verkställighet (5 och 6 §§). Förbundsfullmäktige har därutöver getts en möjlighet att tillsätta nämnder och andra organ (7 §). Det är därför nödvändigt att i förbundsordningen reglera dels hur förbundet skall vara organiserat, dels organens inbördes förhållanden och befogenheter.

Fjärde punkten. Av 12 § andra stycket framgår att varje för-

bundsmedlem skall ha minst en representant i förbundsfullmäktige. Medlemmarna har dock frihet att närmare bestämma hur de skall vara representerade där (jfr 16 §). Förbundsmedlemmarna kan t.ex. införa bestämmelser i förbundsordningen om att kommunförbundet eller partiorganisationerna i länet får lösa frågan om mandatfördelningen och hur många representanter varje medlem skall få.

Femte punkten. Representationen i nämnder och övriga organ

är frivillig att lösa i förbundsordningen. Förbundsmedlemmarna kan således välja om de genom regler i förbundsordningen önskar styra hur de skall vara representerade i dessa organ eller om de vill ge förbundsfullmäktige frihet att lösa frågan. Även representationen i presidier i förbundets organ kan bli föremål för styrning enligt denna punkt.

Enligt sjätte punkten skall antalet ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen regleras i förbundsordningen. Dessa väljs sedan av förbundsfullmäktige.

Enligt sjunde punkten skall förbundsmedlemmarna utse någon att utfärda kungörelse om förbundsfullmäktiges första sammanträde. Detta skall framgå av förbundsordningen. Här avses både de första sammanträdena som hålls efter det att

förbunden i Kalmar län och Skåne län bildats och det första sammanträde som hålls i Kalmar län efter de allmänna kommunala valen år 1998.

Av åttonde punkten framgår att förbundsordningen skall innehålla en bestämmelse om att förbundsfullmäktige skall utse en ordförande och minst en vice ordförande vid sitt första sammanträde. Även valet av ordförande och vice ordförande skall ske vid två tillfällen i enlighet med vad som sägs i anslutning till sjunde punkten.

Nionde punkten. I 32 § första stycket sägs att det är

förbundsfullmäktige som utser revisorerna och revisorsersättarna men att förbundsmedlemmarna har getts en frihet att bestämma antalet och mandattiden i förbundsordningen. Mandattidens utgång bör anpassas till den tidpunkt revisorerna enligt 35 och 36 §§ skall avge sina respektive revisionsberättelser, dvs. år 2003 i Kalmar län och år 1999 i Skåne län. Bestämmelserna i 9 kap.1 och 2 §§kommunallagen om val av revisorer och revisorsersättare ersätts av bestämmelserna i förbundsordningen.

Tionde punkten. Om medlemmarna har bestämt att de skall

ha rätt att väcka ärenden i förbundsfullmäktige skall detta framgå av förbundsordningen (jfr 20 § 4). I annat fall finns inte någon sådan rätt.

Elfte punkten. Av 5 kap. 43 § kommunallagen, som gjorts

tillämplig på förbundsfullmäktige genom 19 §, framgår att utgången i ett ärende skall bestämmas genom enkel majoritet om inte något annat är särskilt föreskrivet. I denna punkt föreskrivs att förbundsmedlemmarna kan bestämma att vissa frågor i fullmäktige skall avgöras med kvalificerad majoritet. I förbundsordningen skall det då framgå i vilka ärenden det krävs kvalificerad majoritet.

I tolfte punkten regleras att även andra förtroendevalda hos medlemmarna än de som är ledamöter i förbundsfullmäktige kan ges en möjlighet till insyn. Det är inte givet att samtliga partier som finns representerade i samtliga medlemmars fullmäktigeförsamlingar blir representerade i förbundsfullmäktige. För att ge partier möjlighet till insyn och att kunna påverka förbundet kan medlemmarna enas om att vidga kretsen med rätt att yttra sig i förbundsfullmäktige. Medlemmarna har alltså möjlighet att generellt ge sina förtroendevalda utanför förbundet yttranderätt i fullmäktige. Denna möjlighet skall i så fall införas i förbundsordningen. Förbundsfullmäktige kan härutöver besluta att även andra än ledamöter skall ha rätt att delta i överläggningarna (jfr 19 § och 5 kap. 21 §kommunallagen).

Enligt trettonde punkten kan även andra förtroendevalda hos medlemmarna som inte dessutom sitter i förbundsstyrelsen eller en annan nämnd få närvarorätt vid förbundsstyrelsens eller en viss nämnds sammanträden om detta framgår av förbundsordningen (jfr 25 § och 4 kap. 23 §kommunallagen).

Enligt fjortonde punkten skall det framgå i förbundsordningen på vilken eller vilka av förbundsmedlemmarnas anslagstavlor som förbundets kungörelser och andra tillkännagivanden skall anslås (jfr 21 §).

Femtonde punkten

behandlar förbundsmedlemmarnas

andelstal. Medlemmarna skall i förbundsordningen ange vilka andelar de har i förbundets tillgångar och skulder. Andelstalen kan komma till användning vid upplösning av ett förbund eller om ett förbund under löpande drift saknar tillgångar för att betala en skuld (jfr även 31 §).

Enligt sextonde punkten skall förbundsordningen innehålla bestämmelser om hur regionförbundets kostnader skall fördelas mellan medlemmarna. Förbundsmedlemmarna kan komma fram till samma fördelning som gäller för medlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och skulder enligt femtonde punkten.

Sjuttonde punkten. Medlemmarna har stora möjligheter att

välja hur de vill styra regionförbundets verksamhet och ekonomi. Medlemmarna skall genom föreskrifter i förbundsordningen ange vad som skall gälla. Exempelvis kan medlemmarna meddela begränsningar i fråga om förbundets rätt att ta upp lån, ingå borgen och andra förbindelser eller avsätta medel till fonder.

Artonde punkten. Bestämmelserna i 8 kap. kommunallagen

har genom 30 § gjorts tillämpliga på regionförbund utom vad gäller 6, 8, 9, och 11 §§ angående budgetprocessen. I förbundsordningen skall därför bl.a. regleras när budgeten skall upprättas och fastställas.

Enligt

nittonde punkten skall frågan om regionförbundets

likvidation och upplösning regleras i förbundsordningen (jfr 38 §). Medlemmarna skall ange under vilka omständigheter ett förbund skall likvideras och upplösas samt hur det skall gå till.

Tjugonde punkten. I samband med att regionförbundet

upplöses skall dess tillgångar delas upp mellan medlemmarna. Bestämmelser om hur detta skall ske skall införas i förbundsordningen. Medlemmarnas andelar av förbundets tillgångar framgår av förbundsordningen (jfr femtonde punkten).

Tjugoförsta punkten avser sådana situationer som kan

uppkomma om förbundet och medlemmarna inte kan komma överens. Bestämmelser om hur tvister skall lösas skall tas in i förbundsordningen.

Ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige

Val av ledamöter och ersättare

12 § Ledamöter i förbundsfullmäktige och ersättare för dessa

skall väljas av förbundsmedlemmarnas fullmäktige. Varje förbundsmedlem skall vara representerad i förbundsfullmäktige med minst en ledamot och en ersättare.

Antalet ersättare skall vara lika många som antalet ledamöter.

13 § Föreskrifterna i lagen ( 1992:339 ) om proportionellt valsätt

skall tillämpas vid valet av ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige.

Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också bestämmas i vilken ordning de skall kallas in till tjänstgöring.

14 § I Kalmar län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige

uppgå till 45, varav 30 skall väljas av kommunerna och 15 av landstinget.

15 § I Skåne län skall antalet ledamöter i förbundsfullmäktige

uppgå till 99, varav 66 skall väljas av kommunerna och 33 av landstingen.

16 § Hur medlemmarna närmare skall vara representerade i

förbundsfullmäktige bestäms i förbundsordningen.

I dessa paragrafer finns bestämmelser om valsätt, antalet ledamöter och ersättare samt hur förbundsmedlemmarna skall vara representerade i förbundsfullmäktige.

Enligt 12 § första stycket skall ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige väljas av medlemmarnas fullmäktigeförsamlingar. I lagen anges inte när valen skall äga rum. Det får dock förutsättas att valen första gången äger rum i nära anslutning till att förbundet har bildats. När det gäller valen till förbundsfullmäktige i Kalmar län andra gången förrättas de i anslutning till de kommunala valen år 1998. Jfr också 18 § där mandattiderna regleras.

Det har bedömts som väsentligt att samtliga kommuner och landsting är representerade i förbundsfullmäktige. Att så skall vara fallet framgår av andra stycket.

I 13 § första stycket anges att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt är tillämplig vid de val i förbundsmedlemmarnas fullmäktige där ledamöterna och ersättarna i förbundsfullmäktige utses. Någon formell tillämpning av denna lag torde dock knappast bli aktuell, eftersom det förutsätts att valen till förbundsfullmäktige sker efter en politisk överenskommelse i regionen (jfr 16 § och 11 § 4).

Av andra stycket framgår att medlemmarnas fullmäktigeförsamlingar skall bestämma i vilken ordning ersättarna skall kallas in till tjänstgöring om de inte väljs genom proportionellt val.

I 14 och 15 §§ regleras antalet ledamöter och ersättare i Kalmar respektive Skåne län. Antalet ledamöter och ersättare har bestämts i samråd med företrädare för de berörda parterna. I Kalmar län har antalet ledamöter fördelats mellan länets 12 kommuner på så sätt att en ledamot har tillfallit varje

kommun per 10 000 invånare. För att inte få en ohanterligt stor beslutande församling i Skåne län med 33 kommuner och två landsting fram till utgången av år 1998 har det totala antalet ledamöter begränsats till 99.

Utgångspunkten vid bestämmandet av det sammanlagda antalet ledamöter har varit att få en hanterligt stor beslutande församling inom respektive län, att antalet ledamöter skall bestämmas till ett udda tal samt att två tredjedelar av ledamöterna skall väljas av kommunerna och en tredjedel av landstingen. En effekt av denna fördelning blir att de största kommunerna kommer att vara underrepresenterade i förbundsfullmäktige i förhållande till de mindre.

Enligt 16 § får förbundsmedlemmarna själva bestämma hur de närmare skall vara representerade i förbundsfullmäktige. Detta skall ske i förbundsordningen (jfr 11 § 4).

Valbarhet

17 § Valbar till ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige är

den som är ledamot eller ersättare i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige i en kommun eller ett landsting inom länet.

Av 17 § framgår att endast den som är ledamot eller ersättare i kommun- eller landstingsfullmäktige inom respektive län kan väljas till ledamot eller ersättare. Denna begränsning har gjorts mot bakgrund av föreskriften i 1 kap. 7 § regeringsformen om att beslutanderätten i kommunerna skall utövas av valda församlingar.

Mandattider

18 § När ledamöterna och ersättarna i förbundsfullmäktige

väljs första gången räknas mandattiden från valets förrättande till och med utgången av år 1998. I förbundsfullmäktige i Kalmar län väljs ledamöterna och ersättarna för tiden därefter för fyra år från och med den 1 januari 1999 av förbundsmedlemmarnas nyvalda kommunoch landstingsfullmäktige.

Den omständigheten att tjänstgöringstiden för ledamöter och ersättare i förbundsmedlemmarnas fullmäktige upphör vid utgången av oktober månad det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har ägt rum medför inte att deras uppdrag som ledamot eller ersättare i förbundsfullmäktige upphör före tjänstgöringstidens utgång.

I 18 § första stycket första meningen regleras mandattiden för ledamöterna och ersättarna första gången de väljs. Av paragrafen följer även att valperioden till viss del har anpassats till de allmänna valen år 1998. Mandattiden avser tiden från

valets förrättande till och med den 31 december 1998. I Skåne län skall regionförbundet avvecklas efter den 31 december 1998 eftersom det nybildade landstinget i länet därefter övertar ansvaret för försöksverksamheten. Därför regleras i

andra meningen endast val av ledamöter och ersättare i

förbundsfullmäktige i Kalmar län. (Jfr också 12 §.) Mandattiden sträcker sig från och med den 1 januari 1999 till och med den dag försöksverksamheten enligt lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning är avslutad, dvs. den 31 december 2002.

Det faktum att tjänstgöringstiden för ledamöterna och ersättarna i medlemmarnas fullmäktigeförsamlingar upphör i oktober månad valåren 1998 och 2002 innebär inte att tjänstgöringstiden i förbundsfullmäktige upphör vid samma tidpunkt. Den upphör i stället vid årsskiftena 1998/99 respektive 2002/2003. Detta framgår av andra stycket.

Förbundsfullmäktiges arbetsformer

Kommunallagens tillämpning

19 § Utöver vad som anges i denna lag skall följande

bestämmelser i kommunallagen (1991:900) tillämpas på förbundsfullmäktige: – 4 kap. 7–10 a §§ om uppdragets upphörande, – 4 kap. 11–16 §§ och 18 § första stycket om ledighet från anställning, ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt, – 4 kap. 19 och 20 §§ om omröstning och beslut, – 4 kap. 22 § om reservation, – 5 kap. 7–11 §§ om tidpunkt för sammanträdena och hur sammanträdena kungörs, – 5 kap. 18–20 §§ om beslutförhet och jäv, – 5 kap. 21 och 22 §§ om rätt och skyldighet för utomstående att medverka, – 5 kap. 26–33 §§ om hur ärendena bereds, – 5 kap. 36–45 §§ om bordläggning, om offentlighet och ordning vid sammanträdena samt hur ärendena avgörs, samt – 5 kap. 57–61 §§ om protokollet.

Genom 19 § har delar av bestämmelserna i 4 och 5 kap. kommunallagen (1991:900) gjorts tillämpliga på förbundsfullmäktige.

Ärenden i förbundsfullmäktige

20 § Ärenden i förbundsfullmäktige får väckas av

1.förbundsstyrelsen och annan nämnd, 2.ledamot genom motion, 3.revisorerna, om ärendet gäller förvaltning som har samband med revisionsuppdraget, eller

4.om så har bestämts i förbundsordningen, fullmäktige eller styrelsen hos en förbundsmedlem.

Förbundsfullmäktige skall besluta i ärenden som har väckts enligt första stycket.

I 20 § första stycket, som motsvarar 5 kap. 23 § kommunallagen, anges vilka som får väcka ärenden i förbundsfullmäktige (jfr 11 § 10). Att förbundsfullmäktige skall besluta i de ärenden som har väckts slås fast i andra stycket.

Tillkännagivande av justering av protokoll

21 § Senast andra dagen efter det att protokollet har justerats

skall justeringen tillkännages på minst en av förbundsmedlemmarnas anslagstavlor i enlighet med vad som har bestämts i förbundsordningen. Av tillkännagivandet skall det framgå var protokollet finns tillgängligt samt vilken dag det har anslagits. Tillkännagivandet får inte tas bort från anslagstavlan före utgången av den tid som gäller för överklagande enligt 10 kap. 6 § första stycket kommunallagen (1991:900) .

Bevis om anslagsdagen skall tecknas på protokollet eller utfärdas särskilt.

Tillkännagivandet skall även införas i de tidningar som avses i 5 kap. 10 § kommunallagen .

Bestämmelsen i 21 §, som motsvarar 5 kap. 62 § kommunallagen, reglerar tillkännagivandet om justering av förbundsfullmäktiges protokoll. Av 10 kap. 6 § kommunallagen framgår att dagen för tillkännagivandet är utgångspunkt för klagotidens utgång.

Av 5 kap. 10 § kommunallagen följer att det är förbundsfullmäktige som beslutar i vilka tidningar som tillkännagivandet skall införas.

Förbundsstyrelsen och övriga nämnder

Val av ledamöter och ersättare, mandattid

22 § Ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen väljs av

förbundsfullmäktige till det antal som har bestämts i förbundsordningen och för den tid som anges i 18 §.

Ledamöter och ersättare i annan nämnd än förbundsstyrelsen väljs av förbundsfullmäktige till det antal och för den tid som fullmäktige bestämmer, varje gång dock längst till utgången av det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har ägt rum.

23 § Föreskrifterna i lagen ( 1992:339 ) om proportionellt valsätt

skall tillämpas vid valet.

Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet också bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till tjänstgöring.

I paragraferna finns bestämmelser om valet av ledamöter och ersättare i förbundsstyrelsen eller i en annan nämnd samt om valbarheten.

I 22 § första stycket sägs att ledamöterna och ersättarna i förbundsstyrelsen väljs av förbundsfullmäktige samt att förbundsmedlemmarna har getts frihet att i förbundsordningen själva bestämma antalet ledamöter och ersättare. Valet till förbundsstyrelsen skall ske dels efter de första valen av ledamöter i fullmäktige i samband med att förbunden bildas, dels efter de allmänna kommunala valen år 1998 då fullmäktiges nyvalda ledamöter har påbörjat sin tjänstgöring. Av 18 § följer att mandattiden för ledamöterna och ersättarna i Kalmar län och Skåne län sträcker sig från de första valens förrättande i samband med att förbunden bildas till och med den 31 december 1998. Mandattiden för ledamöterna och ersättarna i Kalmar län sträcker sig därefter från och med den 1 januari 1999 till och med den 31 december 2002.

Enligt andra stycket skall även ledamöterna och ersättarna i annan nämnd än förbundsstyrelsen väljas av förbundsfullmäktige. Antalet ledamöter och ersättare samt mandattiden för dessa skall bestämmas av förbundsfullmäktige. Mandattiden har dock begränsats till utgången av år 1998 och 2002 i enlighet med kommentaren till första stycket.

I 23 § första stycket sägs att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt är tillämplig vid förbundsfullmäktiges val av ledamöter och ersättare till förbundsstyrelsen och annan nämnd. I lagens 2 § regleras under vilka förutsättningar valet skall vara proportionellt. Om ersättarna har valts proportionellt skall de tjänstgöra enligt vad som föreskrivs i 25 § samma lag.

I andra stycket sägs att förbundsfullmäktige skall bestämma i vilken ordning ersättarna skall kallas in till tjänstgöring om de inte väljs genom proportionellt val.

Valbarhet

24 § Valbar till ledamot och ersättare i förbundsstyrelsen eller

annan nämnd är den som fyller 18 år senast på dagen för valet och som är folkbokförd i en kommun inom länet.

Den som inte är svensk medborgare är valbar bara om han eller hon har varit folkbokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före valåret.

Av 24 § följer att valbarheten, till skillnad från vad som gäller för ledamöterna och ersättarna i förbundsfullmäktige, inte är begränsad till ledamöter och ersättare i kommun- och

landstingsfullmäktige inom respektive län. Valbar är i stället var och en som uppfyller de allmänna valbarhetsvillkoren.

Kommunallagens tillämpning

25 § Utöver vad som gäller enligt denna lag tillämpas följande

bestämmelser i kommunallagen (1991:900) på förbundsstyrelsen och övriga nämnder: – 4 kap. 8–10 a §§ om uppdragets upphörande, – 4 kap. 11, 12 och 17 §§ och 18 § första stycket om ledighet från anställning, ekonomiska förmåner och de förtroendevaldas initiativrätt, – 4 kap. 19–21 §§ om omröstning och beslut, – 4 kap. 22 § om reservation, – 4 kap. 23 § om närvarorätt, – 6 kap. 1 § första stycket och 2–6 §§ om styrelsens uppgifter, – 6 kap. 7 § första och andra styckena och 8 § om nämndernas ansvar för verksamheten, – 6 kap. 11 § om antalet ledamöter och ersättare, – 6 kap. 14 § om mandattider, – 6 kap. 15 och 16 §§ om ordförande och vice ordförande, – 6 kap. 18 § om tidpunkt för sammanträdena, – 6 kap. 19 och 19 a §§ om närvarorätt för utomstående, – 6 kap. 20–22 §§ om utskott och nämndberedningar, – 6 kap. 23–26 §§ om beslutförhet och jäv, samt – 6 kap. 28–32§§ om hur ärendena avgörs, protokollet, delgivning och reglementen.

Delegering av ärenden inom en nämnd

26 § Bestämmelserna i 6 kap. 33 38 §§ kommunallagen

( 1991:900 ) om delegering av ärenden gäller i tillämpliga delar för styrelsen och övriga nämnder.

Genom paragraferna tillämpas delar av bestämmelserna i 4 och 6 kap. kommunallagen (1991:900) på förbundsstyrelsen och övriga nämnder.

Interpellationer och frågor

27 § Interpellationer och frågor skall avse ämnen som hör till

förbundsfullmäktiges, förbundsstyrelsens eller annan nämnds handläggning. De får dock inte avse ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild.

28 § Förbundsfullmäktige får besluta att ordföranden i

förbundsstyrelsen eller annan nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation eller fråga till en annan ledamot i förbundsstyrelsen eller en ledamot i en nämnd eller ett annat organ som avses i 7 §.

29 § Utöver vad som föreskrivs i denna lag om interpellationer

och frågor gäller bestämmelserna i 5 kap. 50 och 51 §§, 52 § första stycket, 54 § första stycket samt 55 och 56 §§ kommunallagen (1991:900) .

Genom dessa paragrafer har kommunallagens regler om interpellationer och frågor anpassats och gjorts tillämpliga på regionförbundet. Interpellationer och frågor får ställas av ledamöterna i förbundsfullmäktige och skall riktas till ordföranden i en nämnd, förbundsstyrelsen eller fullmäktigeberedning. Vidare får fullmäktige besluta att ordföranden i förbundsstyrelsen eller annan nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation eller fråga till en annan ledamot i förbundsstyrelsen eller ledamot i ett sådant annat organ som fullmäktige får tillsätta enligt 7 §.

Ekonomisk förvaltning

30 § Vad som föreskrivs i 8 kap. kommunallagen (1991:900)

om mål för den ekonomiska förvaltningen, medelsförvaltningen, budgetens innehåll, budgetprocessen, utgiftsbeslut under budgetåret, förbud mot pantsättning samt räkenskapsföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för ett regionförbund.

Föreskrifterna i 8 kap. 6 , 8 , 9 och 11 §§ kommunallagen om budgetprocessen gäller dock inte för ett regionförbund. I stället gäller vad som anges i förbundsordningen.

31 § Om regionförbundet saknar tillgångar för att betala en

skuld, är förbundsmedlemmarna skyldiga att fylla bristen. Varje medlem skall tillskjuta så stor del av bristen som svarar mot medlemmens andel i skulden efter de grunder som har bestämts i förbundsordningen.

Enligt 30 § första stycket gäller bestämmelserna i 8 kap. kommunallagen i tillämpliga delar för regionförbundet. Exempelvis skall budgeten ha samma innehåll som i en kommun eller ett landsting men med undantag för angivande av skattesatsen.

Kommunallagens bestämmelser om budgetprocessen skall dock bara tillämpas delvis, vilket följer av andra stycket. Förbundsmedlemmarna har i stället getts en frihet att meddela föreskrifter om budgetprocessen i förbundsordningen. Det kan t.ex. gälla av vem och när budgetförslaget skall upprättas och när budgeten skall fastställas. De bestämmelser i kommunallagen om budgetprocessen som gjorts direkt tillämpliga är 8 kap. 10 § om att allmänheten har rätt att ta del av budgetförslaget och 8 kap. 7 § om inlämnandet av budgetförslaget.

Av 31 § framgår att förbundsmedlemmarna har ett ansvar för regionförbundets skulder enligt de andelstal som har bestämts

i förbundsordningen (jfr 11 § 15). Om regionförbundet saknar tillgångar för att betala en skuld skall medlemmarna därför skjuta till medel i förhållande till bristen. Någon skyldighet finns dock inte för förbundsmedlemmarna att infria sin del av skulden direkt till förbundets borgenär.

Revision

32 § Förbundsfullmäktige skall välja revisorer och

revisorsersättare till det antal och för den tid som har bestämts i förbundsordningen.

Föreskrifterna i lagen ( 1992:339 ) om proportionellt valsätt skall tillämpas vid valet.

Om revisorsersättarna inte väljs proportionellt, skall det vid valet även bestämmas i vilken ordning som de skall kallas in till tjänstgöring.

33 § Valbar till revisor eller revisorsersättare är den som är

valbar enligt 24 §.

34 § Vad som föreskrivs i 9 kap. kommunallagen (1991:900)

om revision skall i tillämpliga delar gälla för ett regionförbund.

Föreskrifterna i 9 kap. 1 och 2 §§ kommunallagen gäller dock inte för ett regionförbund.

35 § Revisorerna i regionförbundet i Kalmar län skall under år

2003 till fullmäktige i de kommuner och det landsting som har varit medlemmar i förbundet lämna en berättelse om resultatet av den revision som avser verksamheten år 2002.

Frågan om ansvarsfrihet för den som har varit ledamot eller ersättare i förbundsstyrelsen, annan nämnd eller förbundsfullmäktigeberedning i regionförbundet skall prövas av fullmäktige i den kommun eller det landsting som valt ledamoten eller ersättaren.

Fullmäktige skall vid sammanträde före utgången av år 2003 besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller om någon åtgärd för att bevara kommunens eller landstingets rätt skall vidtas.

36 § Revisorerna i regionförbundet i Skåne län skall under år

1999 till fullmäktige i Skåne läns landsting lämna en berättelse om resultatet av den revision som avser verksamheten år 1998. Fullmäktige i Skåne läns landsting skall vid sammanträde före utgången av år 1999 besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller om någon åtgärd för att bevara landstingets rätt skall vidtas.

Enligt 32 § första stycket skall revisorer och revisorsersättare väljas av förbundsfullmäktige. Antalet revisorer och revisorsersättare samt deras mandattid skall regleras i

förbundsordningen (jfr 11 § 9).

I andra stycket anges att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt är tillämplig vid förbundsfullmäktiges val av revisorer och revisorsersättare. I lagens 2 § regleras under vilka förutsättningar valet skall vara proportionellt. Om revisorsersättarna har valts proportionellt skall de tjänstgöra enligt vad som föreskrivs i 25 § samma lag.

Av tredje stycket framgår att förbundsfullmäktige skall bestämma i vilken ordning ersättarna skall kallas in till tjänstgöring om de inte väljs genom proportionellt val.

Valbar är den som uppfyller de allmänna valbarhetsvillkoren. Detta framgår av 33 §.

Bestämmelserna i 9 kap. kommunallagen (1991:900) om revision görs tillämpliga på regionförbundet med undantag för 1 och 2 §§ om val av revisorer och revisorsersättare och deras mandattid samt antalet revisorer och revisorsersättare, 34 §.

Vidare framgår av 35 och 36 §§ när och till vem revisionsberättelsen skall lämnas när förbunden har upphört samt vem som då skall pröva frågan om ansvarsfrihet.

Likvidation och upplösning

37 § Regionförbundet i Kalmar län skall träda i likvidation efter

utgången av år 2002 och regionförbundet i Skåne län efter utgången av år 1998.

Likvidationen verkställs av förbundsstyrelsen i egenskap av likvidator.

38 § Närmare bestämmelser om likvidation och upplösning

meddelas i förbundsordningen.

Bestämmelserna om regionförbundets likvidation och upplösning har förenklats i jämförelse med motsvarande bestämmelser i kommunalförbundslagen (1985:894). Förbundsmedlemmarna har i stället en skyldighet att själva bestämma om förutsättningarna för och förfarandet vid förbundens likvidation och upplösning i förbundsordningen.

Laglighetsprövning

39 § Bestämmelserna om överklagande i 10 kap.

kommunallagen (1991:900) gäller i fråga om ett beslut som har fattats av förbundsfullmäktige, förbundsstyrelsen eller annan nämnd. Ett sådant beslut får överklagas såväl av varje kommun och landsting som är medlem i förbundet som av deras medlemmar. Om länsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs, får domstolens beslut även överklagas av regionförbundet, varje kommun och landsting som är medlem i förbundet och av deras medlemmar.

I paragrafen behandlas rätten att få lagligheten av förbundsfullmäktiges, förbundsstyrelsens eller en annan nämnds beslut prövad. Rätten att överklaga tillkommer såväl varje kommun och landsting som är medlem i förbundet som deras medlemmar. I de fall länsrätten eller kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs tillkommer rätten att överklaga domstolens beslut även regionförbundet.

Ikraftträdandebestämmelsen Lagen träder i kraft den 1 juli 1997. Den har med hänsyn till att vissa åtgärder enligt lagen skall vidtas även efter utgången av år 2002 inte tidsbegränsats. Den får i stället upphävas när den inte längre behövs.

Hänvisningar till PS3

Sammanfattning av Regionberedningens slutbetänkande regional framtid (SOU 1995:27)

Regionberedningen överlämnade den 30 mars 1995 sitt slutbetänkande regional framtid (SOU 1995:27). Förslagen innebär sammanfattningsvis följande:

Ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen

Ansvaret för den regionala utvecklingen föreslås bli en självstyrelseuppgift inom den nationellt beslutade politikens ramar. En konsekvens av detta blir att vissa kompetensförskjutningar görs från länsstyrelserna till landstingen. Ansvarsfördelningen i övrigt bedöms vara väl avvägd. Konkret innebär förslaget bl.a. följande:

– Beslut om fördelningen av de regionalpolitiska stödmedlen inom regionerna bör fattas av landstingen i stället för av länsstyrelserna. En särskild samverkan bör etableras mellan landstingen och länsarbetsnämnderna.

– Landstingen i det nya Skåne och Västra Götalands län föreslås få samma uppgifter i fråga om regionplanering som Stockholms läns landsting har i dag.

– Landstingen bör genom offensiva åtgärder verka för en förbättrad miljö inom regionen.

– Landstingen föreslås få inflytande över de väginvesteringar som beslutas av Vägverkets väghållarregioner. Beslutanderätten i fråga om de nuvarande länstrafikanslagen bör föras över från länsstyrelserna till landstingen.

– Beredningen föreslår ingen ändring av nuvarande huvudmannaskap för den offentliga hälso- och sjukvården.

– Landstingen bör ha en viktig roll för samordningen och planeringen på utbildningsområdet. Landstingen bör i fortsättningen svara för de uppgifter på utbildningsområdet som nu åvilar länsstyrelserna.

– Ansvaret för den regionala kulturutvecklingen bör åvila landstingen. I detta bör bl.a. ingå att fördela statliga medel till regional och lokal kulturverksamhet.

– Turistfrågorna bör ingå som en viktig del i det regionala handlingsprogram som landstingen skall utarbeta.

– Uppgiften att vara regionens företrädare bör åvila landstinget.

Uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn

Regionberedningen har övervägt uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn. Sammanfattningsvis framförs följande synpunkter och förslag:

– Staten bör även fortsättningsvis ha en regional samordnad organisation som bl.a. ansvarar för allmänna förvaltningsuppgifter, t.ex. tillståndsgivning samt uppföljning av statliga mål och utövning av tillsyn och kontroll.

– Skogsvårdsstyrelserna föreslås föras in i länsstyrelseorganisationen.

– Länsarbetsnämnderna bör även i fortsättningen vara fristående regionala myndigheter.

– Länsstyrelsen bör ges uppgiften att som sammanhållande kraft i ett län ta initiativ till att driva myndighetsövergripande insatser som, inom länsstyrelsens ansvarsområde, avser tillsyn och åtgärder mot brott och andra oegentligheter.

– En förstärkning av länsstyrelsens samordnande funktioner på den regionala nivån kan inte åstadkommas enbart genom organisatoriska åtgärder på denna nivå. Det finns enligt beredningen anledning att överväga om det inte behövs ett närmare samarbete mellan regeringen och ämbetsverken.

– Länsstyrelsen bör i framtiden endast ha renodlad statlig karaktär. Därför bör den inte längre ha några av landstingen utsedda styrelseledamöter.

– Prövningen av överklaganden i förvaltningsärenden på den regionala nivån föreslås föras över från länsstyrelsen till länsrätten eller annan domstol.

– En systematisk genomgång förordas av de många författningar, som på något sätt berör länsstyrelsen för att närmare analysera bl.a. olika uppgifters lämpliga organisatoriska tillhörighet.

Länsindelningen

I beredningens uppdrag har ingått att överväga länsindelningen. Följande förslag läggs fram:

– I Västsverige föreslås ett nytt län bildas av Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs och Skaraborgs län samt av Kungsbacka kommun i Hallands län. Det nya länet bör benämnas Västra

Götalands län och Vänersborg bör bli huvudort för länsstyrelsen (residensstad).

– Kristianstads och Malmöhus län föreslås slås samman och Skåne därmed utgöra ett enda län. Det nya länet bör benämnas Skåne län och ha Kristianstad som residensstad.

– I övriga delar av landet anser beredningen att man bör avvakta initiativ från lokal och regional nivå, innan några länsgränsförändringar vidtas.

– Samordningen av offentlig regional verksamhet bör förbättras. Regeringen föreslås utfärda anvisningar beträffande vilka överväganden myndigheterna skall göra i fråga om sina indelningar.

– Beredningen bedömer att ingen särskild lagstiftning behövs om Sveriges indelning i län eller om ändringar i länsindelningen.

Ekonomiska frågor

– Regionberedningen bedömer att landstingens ansvar för den regionala utvecklingen inte medför några kostnadsökningar totalt sett för det allmänna. De resurser som frigörs vid länsstyrelserna till följd av överföringen av vissa uppgifter till landstingen beräknas motsvara de ökade administrationskostnader som landstingen får till följd av de nya uppgifterna.

– Enligt beredningens mening kan man inte dra slutsatsen att tre beskattningsnivåer medför högre skattetryck än två. Forskningsresultaten pekar i båda riktningarna.

– Skogsvårdsstyrelsernas inordnande i länsstyrelserna beräknas medföra samordningsvinster.

– De ekonomiska konsekvenserna av sammanslagningarna av länsstyrelserna i Västsverige och i Skåne är svåra att beräkna till följd av osäkerhet om vilken organisationsutformning som kommer att väljas. Enligt beredningens mening inrymmer emellertid förändringarna en besparingspotential.

– Sammanslagningen av landstingen i Västsverige och i Skåne förväntas medföra betydande rationaliseringsvinster på hälsooch sjukvårdens område.

– Regionberedningens förslag om ökat demokratiskt inflytande, förbättrad samordning samt en mer rationell administrativ

indelning i vissa delar av landet innebär ett effektivare utnyttjande av de offentliga insatserna på regional nivå.

– Även om det är mycket svårt att göra konkreta beräkningar av de effekter som beredningens förslag innebär på det samhällsekonomiska området, torde emellertid betydande förbättringar kunna åstadkommas till följd av effektivare insatser för den regionala utvecklingen.

Genomförandefrågor

– Reformen föreslås i sin helhet träda i kraft den 1 januari 1999. Dessförinnan vidtas erforderliga åtgärder för att ändra gränserna för län och landsting i Västsverige och i Skåne. På landstingssidan förbereder indelningsdelegerade bildandet av ett landsting i Skåne, i vilket Malmö kommun ingår och ett landsting i det nybildade Västra Götalands län, i vilket Göteborgs kommun ingår. Organisationskommittéer förbereder sammanslagningar av de berörda länsstyrelserna.

– Skogsvårdsstyrelsens inordnande i länsstyrelsen föreslås ske den 1 januari 1996 liksom också överflyttningen från länsstyrelsen till länsrätten av uppgiften att pröva överklaganden i förvaltningsärenden.

– Reformen med landstingens ansvar för det regionala utvecklingsarbetet tidigareläggs i Skåne och i Västra Götalands län samt i Jämtlands och i Stockholms län. Erforderliga beslut bör fattas så tidigt att reformen i dessa områden kan påbörjas under 1996.

Remissinstanser som yttrat sig över Regionberedningens slutbetänkande (SOU 1995:27)

Statliga myndigheter

Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kristianstads län, Länsrätten i Älvsborgs län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Banverket, Vägverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Boverket, Statens skolverk, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Glesbygdsverket, Expertgruppen för forskning om regional

utveckling, Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Näringsoch teknikutvecklingsverket, Skogsstyrelsen, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kommittén (Ku 1993:03) om kulturpolitikens inriktning.

Landsting

Samtliga landsting har yttrat sig.

Kommuner

Botkyrka kommun, Danderyds kommun, Haninge kommun, Huddinge kommun, Järfälla kommun, Lidingö kommun, Nacka kommun, Norrtälje kommun, Nynäshamns kommun, Salems kommun, Sigtuna kommun, Sollentuna kommun, Stockholms kommun, Sundbybergs kommun, Södertälje kommun, Tyresö kommun, Täby kommun, Upplands-Bro kommun, Upplands-Väsby kommun, Vallentuna kommun, Värmdö kommun, Österåkers kommun, Enköpings kommun, Håbo kommun,

Tierps kommun, Uppsala kommun, Eskilstuna kommun, Flens kommun, Katrineholms kommun, Nyköpings kommun, Oxelösunds kommun, Strängnäs kommun, Trosa kommun, Vingåkers kommun, Boxholms kommun, Kinda kommun, Linköpings kommun, Mjölby kommun, Motala kommun, Norrköpings kommun, Söderköpings kommun, Valdermarsviks kommun, Ydre kommun, Åtvidabergs kommun, Ödeshögs kommun, Aneby kommun, Eksjö kommun, Gislaveds kommun, Gnosjö kommun, Jönköpings kommun, Nässjö kommun, Sävsjö kommun, Tranås kommun, Vaggeryds kommun, Vetlanda kommun, Värnamo kommun, Alvesta kommun, Lessebo kommun, Ljungby kommun, Markaryds kommun, Tingsryds kommun, Uppvidinge kommun, Växjö kommun, Älmhults kommun, Hultsfreds kommun, Kalmar kommun, Mönsterås kommun, Mörbylånga kommun, Nybro kommun, Gotlands kommun, Karlshamns kommun, Karlskrona kommun, Olofströms kommun, Ronneby kommun, Sölvesborgs kommun, Bromölla kommun, Båstads kommun, Klippans kommun, Kristianstads kommun, Osby kommun, Perstorps kommun, Simrishamns kommun, Tomelilla kommun, Åstorps kommun, Ängelholms kommun, Örkelljunga kommun, Östra Göinge kommun, Bjuvs kommun, Burlövs kommun, Eslövs kommun, Helsingborgs kommun, Höganäs kommun, Hörby kommun, Höörs kommun, Kävlinge kommun, Landskrona kommun, Lomma kommun, Malmö kommun, Sjöbo kommun, Skurups kommun, Staffanstorps kommun, Svalövs kommun, Svedala kommun, Trelleborgs kommun, Vellinge kommun, Ystads kommun, Falkenbergs kommun, Halmstads kommun, Hylte kommun, Kungsbacka kommun, Laholms kommun, Varbergs kommun, Göteborgs kommun, Härryda kommun, Munkedals kommun, Orusts kommun, Sotenäs kommun, Strömstads kommun, Tanums kommun, Uddevalla kommun, Öckerö kommun, Ale kommun, Alingsås kommun, Bengtsfors kommun, Bollebygds kommun, Borås kommun, Dals-Eds kommun, Färgelanda kommun, Herrljunga kommun, Lilla Edets kommun, Marks kommun, Melleruds kommun, Svenljunga kommun, Tranemo kommun, Trollhättans kommun, Vårgårda kommun, Vänersborgs kommun, Åmåls kommun, Essunga kommun, Falköpings kommun, Grästorps kommun, Gullspångs kommun, Götene kommun, Habo kommun, Hjo kommun, Karlsborgs kommun, Lidköpings kommun, Mariestads kommun, Mullsjö kommun, Skara kommun, Skövde kommun, Tibro kommun, Tidaholms kommun, Töreboda kommun, Vara kommun, Arvika kommun, Eda kommun, Filipstads kommun, Forshaga kommun, Grums kommun, Hagfors kommun, Hammarö kommun, Karlstads kommun, Kils kommun, Kristinehamns kommun, Munkfors kommun, Storfors kommun, Sunne kommun, Säffle kommun, Torsby kommun, Årjängs kommun, Askersunds kommun, Hallsbergs kommun, Hällefors kommun, Karlskoga kommun, Kumla kommun, Laxå kommun, Lindesbergs

kommun, Ljusnarsbergs kommun, Örebro kommun, Arboga kommun, Hallstahammars kommun, Heby kommun, Köpings kommun, Skinnskattebergs kommun, Surahammars kommun, Västerås kommun, Avesta kommun, Borlänge kommun, Falu kommun, Hedemora kommun, Ludvika kommun, Malungs kommun, Orsa kommun, Smedjebackens kommun, Vansbro kommun, Bollnäs kommun, Gävle kommun, Hofors kommun, Hudiksvalls kommun, Ljusdals kommun, Nordanstigs kommun, Ockelbo kommun, Ovanåkers kommun, Sandvikens kommun, Söderhamns kommun, Härnösands kommun, Kramfors kommun, Sollefteå kommun, Sundsvalls kommun, Timrå kommun, Örnsköldsviks kommun, Bergs kommun, Bräcke kommun, Härjedalens kommun, Krokoms kommun, Strömsunds kommun, Östersunds kommun, Bjurholms kommun, Dorotea kommun, Lycksele kommun, Malå kommun, Nordmalings kommun, Norsjö kommun, Robertsfors kommun, Skellefteå kommun, Sorsele kommun, Storumans kommun, Umeå kommun, Vilhelmina kommun, Vindelns kommun, Vännäs kommun, Åsele kommun, Arjeplogs kommun, Arvidsjaurs kommun, Bodens kommun, Gällivare kommun, Haparanda kommun, Kalix kommun, Kiruna kommun, Luleå kommun, Pajala kommun, Piteå kommun, Överkalix kommun, Övertorneå kommun.

Kommunalförbund

Mellan-Skånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes kommunalförbund, Sydvästra Skånes kommunalförbund, Göteborgsregionens kommunalförbund, Kommunalförbundet Fyrstadskansliet, Kommunalförbundet Bosam.

Övriga

Sydsvenska handelskammaren, Västsvenska handelskammaren, Försäkringskasseförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, Folkbildningsförbundet, Sveriges Hembygdsförbund, Sydsam, ALMI Företagspartner AB, Stiftelsen Skånsk Framtid.

Dessutom har ett antal organisationer och enskilda personer på eget initiativ kommit in med skrivelser med anledning av Regionberedningens betänkande.

INRIKESDEPARTEMENTET

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 1996

Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Messing

Föredragande: statsrådet Andersson

Regeringen beslutar proposition 1996/97:36 Den regionala samhällsorganisationen.

Rättsdatablad

Författningsrubrik

Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EG-regler

Lag om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning

9 §